1900-01 (Columbia îiluiucvsitvt in tit c (City; of Item XJovh i^ilvvavvj Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https://archive.org/details/botaniskanotiser1900lund BOT ANISK A N 0 TI SEE FÜR ÂR 1900 MED BITRÄDE AF IIrr BORGE, BOULIN, CÖSTER, ERIKSON, FREIDENFELT, GUSTAFSSON, IIEINTZE, HELLSING, HOLMBERG, K. JOHANSSON, K A AL A AS, KROIv, LINDROTH, NEUMAN, HERM. NILSSON, NYMAN, SKOTTSBERG, VESTERGREN m. fl. UTG1FNE cf>- v. ; • \ UNIVERSITY library C. F. O. NORDSTEDT. Med 42 figurer i texten och 2 taflor. LUND, P UT GIF VAR ENS FÖRLAG, 1900. LUND. BF.RLING6KA BOKTRYCKERIET, 1900. INNEHÂLL. Original-afhandlingar och original-referat. (Se vidare under lärda sällskap!) Sid. Borge, 0., Schwedisches Süsswasserplankton .... 1. Boulin, K., Ett exempel pâ ömsesidig vikariering mel- lan en fjäll- och en kustform 161. Cöster, B., Nägra raeddelanden ora hybrider af släktet Epilobium 267. Erikson, J., Om Sorbits scandica (L.) Fr. X Aucvpa- ria L 201. Freidenfelt, T., Studier öfver örtartade växters rötter . 209. Gustafsson, J. P., Tvä svenska Alopccurus- former. . . 103. Heintze, A., Tre nya, skânska former 279. IIellsing, G., Cassandra calyculata funnen i Sverige . 55. Holm berg, 0. R., Botaniska anteckningar 67. Johansson, K., Nägra hidrag till Dalarnes flora . . . 261. Kaalaas, B., Trichostomum arcticum nov. sp 257. Lindroth, J. I., Mycologische Notizen 241. — , Om Æcidium Trientalis Tranzsch 193. Neuman, L. M., Utricularia intermedia Ilayne x mi- nor L 65. Nilsson, N. II., Nägra anmärkningar beträffande blad- strukturen hos Carex- arterna 225. — , Om de subarktiska Poa-arterna vid Lenafloden . . 97. — , Om nägra Carex- former 237. Nordstedt, 0., Lokaler för nägra skandinaviska växter i Lunds universitetsherbarium ,113. — , Sandhems flora. 1—3 75, 159, 273. Nyman, E., Botaniska excursioner pâ Java . . . 117, 181. Skottsberg, C., Viola- former frân Ösel 50. Vestfrgren, T., Verzeichnis nebst Diagnosen und Bemer- kungen zu meinem Exsiccatenwerke ’ Micromycetes rariores selecti”, Ease. VII— X 27. Lärda sällskap. (Se äfveu under Original-referat!) Biologisk Selskab i Kristiania 116, 122, 191, 208,281. Botaniska Sektionen àf NaturveteDskapliga Studentsällskapet i Upsala 49, 101. 32386T Il Ji'Kl; Om apogamien lies Balanophot a jäniförd med Antcn- naria alpina 102. Kjellman; Organografiska meddelan- den 107. Sernander: Ilvctets aldre historia 101. Ve- ste rgrkn: Byggnaden hos llymcnclla Arundinis Fr. 49). Butaniska sällskapet i Stockholm 100, 282. Fysiografiska sällskapet 95, 208, 2 Lunds botaniska fürening 97. Societas pro fauna et flora fennica 140, 180. Vetenskapsakademien 44, 94, 10O, 180, 208, 282. Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 47, 224, Vetenskapssocieteten 95. Yidenskabsselskabet i Kristiania 141, 208. Literat uröfversigt. Andersson, G. och H esse i.M an, 11., Bidrag till kännedomen om Spetsbergens och Beeren Eilands kärlväxtflora 238. Aschekson, P. und Græbner, T., Flora des Nordostdeutschen Flachlandes 87. — , — , Synopsis der mitteleuropäischen Flora 8 — 17, 89, 185. Beyer, IL, Ueber einige bisher noch unbekannte oder wenig beachtete Formen in der Gattung Lueula 93. Bryun, N., Enumerantur musci, quos in valle Norvégien Sae- tersdalen observavit 136. Claltriau, G., Nature et signification des alcaloides 280. Dyking, J., Junkersdalen og dens flora 272. Dörfler, J., Jahreskatalog pro 1900 der Wiener botanischen Tauschanstalt 83. Englek, A., Das Pflanzenreich 225. Hagen, T., Musci Norvegiæ borealis 137. Hirn, K. E., Monographie und Iconograpdiie der Oedogoniacccn 256. Janczewski, E. de, Sur la pluralité de l’espèce dans le grose- illier à grappes cultivé 127. Jouansson, K., llufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi, grundade pâ en kritisk behandling af dess kärlväxtflora 84. Kamienski, Fr., Sur une espèce d ' Utricular ia nouvelle pour la flore du pays (Galicie) 81. Kindberg, N. C., Nya bidrag till Vermlands och Dais bryo- geografi 136. Kkasan, F., Untersuchungen über die Variabilität der steiri- schen Formen der Knautia silvatica-arvcnsis 129. ni Kükentiial, G., Die Carcx- vegetation des aussertropisclien Süd- amerika. 132. — , Die Hybriden der Carcx caspitosa L. und der Carcx stricto Good. 122. Lindberg, H., Bidrag tili kännedomen om de till Sphagnum cusp>idatum-gvu'p\)ei\ hörande arternas utbredning i Skan- dinavien och Finland. 135. Lineman, C. A. M., Vegetationen i Iïio Grande do Sul. 140. Meddelanden af Societas pro fauna et flora fennica. II. 25. 255. Meiste«, Fr. Beiträge zur Kenntiss der europäischen Arten von Utricular ia. 158. Postunack, S.j Contribution à l’étude chimique de l’assimila- tion chlorophyllienne. 88. Scholz, J. G., Ueber das Artenrecht von Scnccio errat icus Bcr- toloni und S. Barbar œifolius Krocker. 133. Tedin, H. och "W ITT, IL, Botanisk-kemisk undersökning af 42 näslan uleslutande nya ârtformer. 91. Toni, G. B. e Forti A., Contributo alla conoscenza della flora del lago Vetter. 48. Vries, II. de, Das Spaltungsgesetz der Bastarde. 187. Svensk botanisk literatur 1899 (af Tn. Kuok). 145. Smäire notiser. Anslag. 26. Botanisk kongress. 91. — Bytesförcningar. 95. Dactylus Asehcrsoniana Græbner. 92. — Dansk expedition till Ostgrönland. 191. — Döde : IIult. 45. Kierskou. 95. Ltndberg. 47. Lindeberg. 142. Lübeck. 180. Nyman. 189. Planander. 180. Winslow. 26. — Döde utländska bota- nister 1899. 46. En Carcx form. 280. — Exsiccater. 66. Fosforiter och kulturväxter. 66. — Färgen pa frukterna hos Sambucas nigra. 64. Förteckning pa lärarne i Botanik vid Sveriges högskolor, högre och 5-klassiga allm. läro- verk, seminarier m. fl. varterm. 1900. 109. Giftig växt. 96. Inköpt herbarium. 191. Junger mania Blyttii. 224. Myosotis sylvatica. 143. Nya svenska Jlosce. 280. Regler för bibliografi och publikation. 64. — Regnellska sti- pendiet. 208. — Reseanslag i Norge 1899. 79, 179. — Reseanslag och resande botanister. 142. IV Ulnämnd. 26. 48. Aggcell ni ed Here kärnor. 96. Växter, som nägot utförligare blifvit omuämnda. Aecidium Convallariæ 193, Pruuellæ 28, Sceptri 164, sanguinolentum 155, Trientalis 193. Agrostis vulgaris 74. Alopccurus geniculatus X pratensis 104, genic. X ventricosus 106. Antennaria alpina 102. Atriplex patulum f. falcatum 86. Jiarbula convoluta v. filifornhs 138. Calamagrostis purpurea X neglecta 90. Carex-arter 132, 225 u. f., C. cæspitosa och stricta-hybrider 122 o. f , C. am- pullacea X vesicaria 237, festiva 133, filiformis X paludosa 237, liinosa v. subalpina 274. Cassandra calyculata 55. Ca- tharinea undulata v. rivularis 137. Cerastium alpinum v. cæspitosum 240. Clienopodium album v. lanceolatum 86. Cin- tractia arctica 30. Coelosphærium Nægelianum 10. Cratægus nionogyna f. subdigyna 85. Cronartium Pedicularidis 150. Cynodontium polycarpum v. lævifolium 138, strumiferum v. scabrior 138. Dactylus Ascliersoniana 92, 186. Dicranum angustum v. fertilis 138. Diaporte idæicola 30. Diplodia asterigmatica 31. Dothidella Laminariese. 32. Eleocharis acicularis 107. Encalypta mutica 139. En- tyloma Ilenningsianum 32. Epilobium hirsutum X roseum 268. Erodium cicutarium v. crassicaule 85. Euphrasia l'eii- nica f. albiflora 83, stricta f. procumbens 85. Fraxinus excelsior 107. Fusarium osiliense 33. Galeopsis Ladanum f. globosa 84. Galium boreale f. li- torale 84, Mollugo ff. 279, palustre ff. 113. Gentiana Suecica f. elatior 83. Grimmia subcurvula 136. Gyroweisia tenuis v. compacta 138. Haplobasidion Thalictri 34. Ilvete 101. Hymenella Arundinis 49. Juncus ranarius 87. Jungermania Blyttii 228. Knautia silvatica — arvensis 129. Koeleria albesceus 185. Lappa officinalis f. congesta och divaricans 84. Leon- todon autumnalis v. coronopifolius 84, v. procumbens 84. Lu- zula multiflora v. alpestris 93, v. flexuosa 94. Lycopus euro- pæus f. procumbens 84. Melampyrum pratense f. subprocumbens 85. Montia lam- prosperma 87. Myosotis silvatica 142. Najas tenuissima 255. V Odontites rubra f. tescaria 85. Oligotrichum incurvum V- ambigua 137. Orthotrichum cupulatum v. lurida 138, mitigatum 138. Ovularia destructiva 35. Pediastrum simplex 4. Philonotis media 136. Picca Abies f. tabulæformis 86. Pisum 91. Plantago maritima f. lanigera 85. Pose, subarktiska 97. Polygala amara v. al- pestris 263. Polygonum amphibium 72. Potamogeton lucens 108. Potentilla minor f. erythrodes 86. Pulsatilla praten- sis f. glabrescens 85. Pulsatilla vulgaris 70. Puccinia Cre- pidis-Sibiricæ 159, Lysimachiæ 165. Pyrenopeziza osilien- sis 40. Rhabdospora Cervariæ 44. Ribes rubrum auct. 127, Grossularia f. incisa 279. Rumex hæmatinus 256. Sagina maritima f. brachyphylla 71. Scleranthus annuus X perennis 72. Schistidium angustum 138, apocarpum v. irregularis 138. Scrophularia nodosa f. laciniata 84. Sedum album f. 273. Senecio erraticus 133, vulgaris f. laxa 84. Sorbus Aucuparia X scandica 201. Staurastrum brachiatum 19, paradoxum ß longipes f. 6. Taraxacum croceum 239, phymatocarpum 113. Tetraë- dron limneticum 5. Tilia vulgaris f. trifida 70. Tilletia flectens 42. Trichostomum arcticum 257. Triglochin raariti- mum f. falcatum 86. Uredo Ammophilæ 42. Urocystis Fischeri ß littoralis 43. Utricularia-arter 81, 158, intermedia X minor 65. Webera cruda v. alpina 139 Woodsia-arter 161 o. f. Yalerianella Morisonii v. dasycarpa 67, olitoria v. dasy- carpa 67. Veronica Anagallis X aquatica 68, aquatica f. subeglandulosa 68, persica f. calycida 86, polita 85. Viola- former 50 o. f. VI Uppmaning. Som till undertecknads lorf'ogande ställts ett par ’’Samlingar till Västergötlands flora’1 med uppmaning att efter dem ularbeta en ’’Furteckning öfver Väster- götlands fanerogamer och kärlkryptogamer” ntan diag- noser, men med bifogade växiställen, ställes till de Herrar Bolanister, som äga anteckningar till detta landskaps flora och vilja bidraga där till, att forteck- ningen ma blifva möjligast fullständig, en vördsam uppmaning att insända bidrag under adress Lugnns före den 1 april 1901. Lugnâs i december 1900. Aug. Rctdberg, v. kontraktsprost. Uppmaning. Undertecknad, som är referent af svensk botanisk literatur (med undantag af mossor och sötvattensalger) i Botanisches Jahresbericht, anhâller att de, som vilja hafva sina arbeten refererade däri, behagade sända ett exemplar till D:r A. Y. Grevillius, Landwirthschaftliche Versuchstation, Kempen am Rhein. Schwedisches Süsswasserplankton. Yon 0. Borge. Ich gebe hier die von mir bei der Untersuchung des Pflanzenplanktons einiger schwedischen Binnenseen gewonnenen Resultate. Im Valloxensee fischte ich mehr als ein Jahr lang regelmässig etwa alle vierzehn Tage. Ich be- nütze die Gelegenheit, Herrn Kand. P. A. Roman , der nach meiner Abreise von Upsala im Sommer 1897 die Fänge ausführte, meinen verbindlichsten Dank auszusprechen. Ausserdem habe ich Herrn Roman auch für die Probe aus dem Bodarnesee zu danken. Die den übrigen Seen entnommenen Proben sam- melte ich — mit Ausnahme derjenigen vom Trehör- ningen — gelegentlich einer Reise in die Küstenge- gend des Bottnischen Meerbusens, die ich gütigst un- terstützt von der K. Akademie der AVissenschafteu zu Stockholm, im Sommer 1897 unternahm. Die in den Proben enthaltenen Diatomaceen, Fla- gellaten und Dinorfagellaten sind von Herrn Professor P. 1. Cleve , die Rotatorien von Herrn Dozent L. Jä- yersliiold bestimmt worden, wofür ich den genannten Herren meinen Dank sagen möchte, der auch Herrn Professor G. Lagcrheim ausgesprochen sei, auf dessen Laboratorium ich meine Untersuchungen teilweise vor- nahm und dem ich für gütige Hülfe verbunden bin. "Was die von mir teils in der Tabelle teils beim Verzeichniss der Arten angewendeten Zeichen betrifft, so bedeuten r selten, vereinzelt, c ziemlich häufig, cc häufig, ccc massenweise. Ein auf der Tabelle pag. 8 — 9 unterstrochenes Zeichen hat zu bedeuten, dass die betreffende Art unter dem betreffenden Datum die Hauptmasse des pflanzlichen Planktons bildete. Bot. Aut. mon. 1 2 1 . Valloxensee. Der See liegt c:a 20 km südlich von Upsala; seine grösste Länge beträgt 4 — 5, seine grösste Breite c:a 2 km. In der Zeit vom 10. Oktober 1896 bis zum 23. Dezember 1897 fischte ich ziemlich regelmässig alle vierzehn Tage. Im Winter 1896 — 97 war der See vom 15. Nov. bis 24. April mit Eis bedeckt; im Herbst 1897 gefror er am 27. November. Im Herbst des Jahres 1896 verschwand das Pflanzenplankton gegen Ende Dezember und trat erst gegen Ende April 1897 wieder auf. Unter den verschiedenen Pflanzengruppen spiel- ten die Chlorophyceen, obwohl im ganzen Laufe der Vegetationsperiode und formenreicher auftretend als die andern Gruppen, doch niemals eine wesentliche Bolle bei der Zusammensetzung der Proben. Im er- sten Teile der Vegetationsperiode, d. h. von Ende April bis Ende Juni, bildeten Diatomaceen den Hauptbe- standteil des Phytoplanktons, und zwar in erster Linie Melosira granulata (Ehrenb.) Balls und. gegen das Ende dieses Zeitraums, Tabellaria fene strata ß astcrionelloides Grün. Dann wogen von Anfang Juli bis Mitte Ok- tober Cyauophyceen und Ceratium vor. Aphanizonienon flos aquae (L) Balfs und Ceratium hirudinella Müll, waren während dieser Monate die Hauptorganismen des Phytoplanktons. Gegen das Ende der Vegetations- periode traten zwar reichlich Cj’anophyceen auf, do- minierend in den Proben aber war von Ende Oktober an Asterionelia formosa Hass. Wir haben also im Valloxensee: Im ersten Teile der Vegetationsperiode ein Jü-Zos/ruplankton, im mit- tleren ein Aphanizonienon — und C'erafo’ttmplankton und im letzten Teile ein Mster/oHe/foplankton. 3 Ich gehe nun zur Erwähnung der einzelnen Ar- ten und ihres Auftretens über. Chlorophyceæ: Scenedesmus quadncauda (Turp.) Bréb. In der Probe vom 29. September selten. Als Planktonorgamsmus ') bekannt aus: Schweden (Wet- ternsee), Dänemark, Deutschland, Böhmen, der Schweiz, Ita- lien und von den Hawaii-Inseln. Coclastrutn sphaericutn Nag. war selten in zwei Proben (24. Mai und 5. Juli). Als Planktonorganismus bekannt aus Mitteldeutschland und der Schweiz. C. mieroporum Näg. trat im Oktober und Novem- ber 1896 selten auf. Als Planktonorganismus aus Schweden (Wetternsee), Nord- und Mitteldeutschland erwähnt. C. pidchrum ß intermedium Bohlin, Die Alg. d. erst. Begnell’schen Exp. I, p. 35, T. 2, Fig. 16, 17 (Bih. K. Sv. Yet.-Ak. Handl. Bd. 23, afd. 3, N:o 7. Stockholm 1897). Trat selten auf in den Proben vom 18. August und 29. September. Als Planktonorganismus bekannt aus Sachsen, vom Alt- rhein und vom Wakatipu-See auf Neu Seeland. ü. retient atum (Dang.) Lemmerm. Das Phyto- plankton der sächs. Teiche. (Plöner Forsch, her. Teil 7, p. 18). Zeigte sich als Seltenheit in der Probe vom 7. Juni. Als Planktonorganismus verzeichnet aus Sachsen und vom Victoria Njansa. Pediastrum dalhratum (Schrot.) Lemmerm. (Tab. nostr. Fig. 1) fand sich regelmässig, aber niemals in grösserer Anzahl, während der ganzen Vegetations- periode. Als Planktonform verzeichnet vom Müggelsee bei Ber- lin, aus Sachsen, vom Victoria Njansa und vom Njassasee. P. simplex Mey. ist als Planktonorganismus bekannt von mehreren Orten Nord- und Mitteldeutschlands, sowie vom Balaton See. p Im Folgenden wird nur die Verbreitung der Planktonor- ganismen in Binnenseen erwähnt. 4 Ich habe die von mir beobachteten Formen der Art Lemmermanns unterstellt, obwohl es mir nicht feststeht, dass diese von P. simplex Me y. zu tren- nen ist. Für die von mir gefundenen Exemplare habe ich folgende Masse verzeichnet: Long. cell, peripher. 32,5— 38, 5 — 36.5 — 41,5 — 45,5 — 47—48 u. Lat. » « ad bas. 14 — 17 — 21 —19,5 — 19,5 — 27 — 26 — 25 /t. Long. spin. » » 26 — 32 —36 /u. Lat. » » » ad bas. 6,5 — 6,5— 9 fi. Die Membran war glatt, nur bei einigen Exem- plaren der Form Fig. 1, e erschien sie fein punk- tiert; doch tritt diese Form seltener auf als die übrigen. P. Boryanum (Turp.) Menegh. erschien von Ende April bis Mitte November regelmässig, wenn auch nie in grösserer Anzahl, in allen Proben. — — ß granulatum (Kütz.) A. Br. findet sich ver- zeichnet für die Proben vom 10. und 24. Mai sowie 15. Oktober, kam aber vielleicht auch noch in an- dern Proben vor. P. Boryanum und Formen desselben sind als Plank- tonorganismen bekannt aus: Schweden (Wetternsee), Jütland, Deutschland, Böhmen, der Schweiz, Ostfrankreich und Nord- italien. P. duplex Mey. zeigte sich im Juni und der er- sten Hälfte des Juli, verschwand in der zweiten Juli- hälfte völlig aus den Proben, um sich von September bis November wieder regelmässig in diesen einzufinden. Als Planktonorganismus bekannt aus: Schweden (Wet- ternsee), Jütland, Nord- und Mitteldeutschland, vom Bodensee, aus der Schweiz, dem Balatonsee. — — ß clathratum A. Br. et y reticulatum Lagerh. fänden sich regelmässig von Ende April bis Ende No- vember. im Juni und zu Anfang Juli ziemlich häufig. Zwischen beiden Varietäten erschienen zahlreiche Über- gangsformen, die eine Unterscheidung oft unmöglich machten. Aus diesem Grunde habe ich beide gemein- sam aufgeführt. 5 ß clathratum ist als Planktonorganismus angegeben für das nördl. und mittlere Deutschland, die Schweiz, den Balatonsee, den Kaukasus, Oahu. Für y reticulatum gilt dasselbe von Plön, vom Müg- gelsee, von Sachsen, vom Balatonsee, Victoria Njansa und von Oahu. Kirchneriella obesa West zeigte sich ein paarmal als Seltenheit in den Proben. Sie wurde von Lemm ermann als Planktonform aus dem Wakatipusee (Neu Seeland) angegeben. Tetraëdron trigonum (Næg.) Hansg. trat in der Probe vom 18. August als seltene Erscheinung auf. Bis jetzt nicht als Planktonorganismus aufgeführt. T. limneticum n. sp. Tab. nostr. Fig. 2. Cel- lulis tetragonis marginibus répandis, angulis in bra- dais productis; bradais ad basin 8 — 10 f u crassis api- cem versus attenuatis, apice dichotomis; lobulis ulti- mis apice biaculeatis; diam. max. 65 — -70 p. Alle beobachteten Exemplare zeigten konstant die selbe Form. Am nächsten kommt die Art Polyedrium lo- bulatum v. brachiatum Peinsch, hat aber viel längere und schmälere Fortsätze, die überdies nie in einer Ebene liegen. Vergl. auch P. gracile Reinsch, dessen vier Fortsätze indessen doch immer in einer Ebene zu liegen scheinen. Die Art fand sich als Seltenheit in einigen we- nigen Proben. Dictyospliœrium pulchellum Wood trat nur in ein paar Proben auf, und dann als Seltenheit. Als Planktonorganismus verzeichnet für Nord- und Mit- teldeutschland, Norditalien, den Njassasee und die Chatam- Inseln. Oocystis spec. Tab.*nostr. Fig. 3. Grass, fam. 35 — 36 jU) long. cell. 15 — 17 ju , crass. 11 — 13 f_i. Cel- lulis solitariis vel 4 in familiis consociatis. Membrana cellulæ tenui apice non incrassata. Ich traf sie in wenigen Exemplaren in der Probe vom 22. Juni. 6 Als Planktonorganismen sind folgende Oocystisarten bekannt: 0. lacustris Cliod. (Norwegen [Fäforvand], Sach- sen, Schweiz, Ostfrankreich, Norditalien); 0. Mar so ni i Lem- merm. (Schweden [Wetternsee], Mitteldeutschland): 0. Næ- gelii A. Br. (Schweden [WetternseJ, Plönersee, Neuschateller See, Balatonsee); 0. solitaria Wittr. (Plönersee, Altrhein, Balatonsee). Botryococcus Braunii Kiltz. trat regelmässig, wenn auch nie in grösserer Anzahl, während der ganzen Vegetationsperiode auf. Als Planktonorganismus bekannt aus Südschweden, Deutschland, der Schweiz, Ostfrankreich, Böhmen, der Tatra, Norditalien, England (Insel Mull), dem Kaukasus, den Azoren, den Chataminsein dem Wakatipu-See (Neu Seeland). Closterium limneticum Lemmerm. zeigte sich in ganz geringer Individuenzahl in der Probe vom 7. Juni. Als Planktonwesen bis jetzt nur von Plön bekannt. C. aciculare West trat als Seltenheit in der Probe vom 2. November 1890 auf. Als Planktonform bekannt vom Altrhein, Geufer-und Balaton-See. Staurastrum gracile Ralfs war nur in einigen Pro- ben, besonders von Mai bis Juli, aber stets nur sel- ten, zu finden. Als Planktonorganismus bekannt aus Nord — und Mit- teldeutschland, der Schweiz, England (Insel Mull), sowie dem Kaukasus. Ausserdem einige seiner Varietäten vom Victoria Njansa. S. paradoxum Mey. zeigte sich in ganz geringer Anzahl in den Proben vom 22. Juni und 5. Juli. Als Planktonorganismus angegeben für Schweden (Lule Lappmark und Wetternsee), Sachsen und den Balatonsee. — ß longipes Nordst. forma apicibus semicellula- rum biundulatis, lateribus biandulatis, brachiis longi- oribus. Long. cell. s. brach. 26 — 29 ju , c. brach. 78 — 91 jii ; lat. c. brach. 78 — 91 /u. Tab. nostr. Fig. 4. War im Juni und Anfang Juli spärlich in den Proben vertreten. Unsere Form weicht von der Form Nordstedt’s einmal durch die gewöhnlich viel be- trächtlichere Länge der Arme, sodann dadurch ab, dass die Zellhälften am Scheitel eingebuchtet, die aus- serdem stärker divergierenden Seiten mit zwei Aus- buchtungen versehen erscheinen. Bei allen von mir beobachteten Individuen waren die Zellhälften zwei- armig und wiesen die Arme an der Spitze nur drei Stacheln aut. Cyanophyceæ: Lyngbya limnetica Lemmerm. er- schien vom Monat Juli an regelmässig in allen Proben, ziemlich häufig in der Mitte des September. Als Planktonform schon früher verzeichnet aus Schwe- den (Wetternsee), Jütland, Holstein und den Chataminsein. Anabcena ßos aquce (Lyngb.) Bréb. Sie trat vom Juni an regelmässig, mitunter häufig, in allen Proben auf. (Fig. A). Verzeichnet für das Plankton von: Schweden, Dänemark, .Russland, Schottland, Deutschland, Österreich, der Schweiz, Frankreich, Norditalien, der Kaukasus, Nordamerika (Madison Lakes in Wisconsin), Java. / \ \ 7 \ J \ 7 \ / \ / \ 7 tL —? A / / \ \ \ S \ V V SJ t° 33. iii * S S 6 6 7 ? 8 6 9 3 3 1° 10 ]| 12 12 Fig. A. Anabœna flos aqiuc (Lyngb.) Bréb. AAerionella formosa Hass. A. circinalis Rab. war von Ende Mai bis Mitte Oktober regelmässig, doch nie in grosser Anzahl, in allen Proben zu finden. Als Planktonorganismus bekannt aus Schweden, Däne- mark, Deutschland, Böhmen, Russland, der Schweiz, Frank- reich und Norditalien, Nordamerika. Aphanizomenon flos aquce (L.) Ralfs et ß gracile Lemmerm. Die Hauptart kam regelmässig von Juni bis zum Ende der Vegetationsperiode in allen Proben vor und Übersicht über das Phyto- Der See gefroren 1 5 ,,96— J oT' c c © ro Pediastrum simplex Mey. et P. clathratum Lemmerm. + var + + P. Boryanum (Turp.) Menegh. var + 4“ 4- 4- P. duplex Mey. var + 4 4- P. angulosum ß aruncosum Kacib 4- P. tétras (Ehrenb.) Ralfs 4- Staurogenia rcctungularis (Næg.) A. Br. . . . 4- Kirchner iella obesa West Tetraëdron trigonum (Næg.) Ilansg + T. limncticum Nob + Bictyosphærium pulchellnm Wood + 4" 4- Sphœrocystis Sehr oder i Chod Oocystis Nœgelii A. Br 4 0. solitaria Wittr + + | 0. lacustris Chod 0. spec + + A eplirocytium Aghardianum Næg Botryococcus Braunii Kütz + 4- 4" 4" Colaeium vesiculosum Ehrenb 4- Phacus plcuronectcs Duj 4- 4- Tracliclomonas liispida Stein 4- T. lagenella Stein 4- + T. volvocina Ehrenb ! Ptcromonas alata Stein. + 4- Closterium gracile Bréb + ß capillare Chod. + C. lotigissimum Lemmerm 4- C. acicnlarc West + C. limncticum Lemmerm _L Staurastrum brachiatum Ralfs 4- S. gracile Ralfs + -f S. paradoxum Mey. -j- ß longipes Nordst. . . + 4- Cosmarium Botrytis Menegh Gonatozygon Brcbissonii De Bar. 4 G. Ralfsli 4- De Bar Hyalolhcca dissiliens (Smith) Bréb 4 Moageotia gracillima (Hass.) Wittr | + ' Cymbella amphiccphala Næg 4~ 17 - J Yalloxen-See. Gr. Plöner-See. Müggel-See. | Q CD 3 CD t-i in CD CD C. gracilis Kütz. + ß Icevis + Mastogloia Smithii Thw + Navicttla viridula Kütz + N. gracilis Ehrenb. ß lævis + N. dicephala (Ehrenb.) W. Sm. N. Mau- leri Brun + Synedra dclicatissima W. Sm + + + S. gracilis Kütz + S. tenuissima + 5. crotoiicnsis Kitt + + 4 + Asterionella formosa Hass, -f- ß gracillima (Hantzsch) Grun + + H- Fragilariu virescens Ilalfs F. capucin a Desm + + Diatoma vulgäre Bory + + D. elovgatum Ag. + ß Fhrenbergii (Kütz). . -b 4- Tabellaria fenestrata ß aster ionelloides Grun. . + T. flocculosa (Roth) Kütz + 4 + Cymatopleura elliptic a (Bréb.) W. Sm + 4- Surirella biseriuta (Ehrenb.) Bréb 4- Nitzschia linearis (Ag.) W. Sm., N. palea P. S., N. fonticola Grun 4 Rhizosolenia longiseta Zacli + F. er i en sis H. L. Smith + Atlieya Zachariasii Brun + + Melosira varians Kütz. + AI. lœvissima . . . + M. crenulata (Ehrenb.) Kütz. -|- f. f 4- -b M. catenala Brun + M. line alata 4- 31. granulata (Ehrenb.) Ralfs + 4- Cyclotella comta Kütz. -)- var 4 + C.opcrculata Kütz., C. Mcneghiniana Kütz., C. minwtula Kütz + Stcphanodiscus Astrcea Grun + G/oeocapsa polydei matica 4 Chroococcus turgidus (Kütz.) Næg. -f- C. mi- nutus (Kütz ) Næg 4- Bot. Not. mo. 2 IS Gr. Plüner-Soo. Vftlloxon-Soo. g ü o b O ? O n o3 b s O C. spec + | Aphanothece microscopica Næg + Clathrocysüs œruginosa (Kütz.) Henfr + 1 + + Puh/cystis scripta Richter + F. iclit ijoblabe Kütz 4 P. flos aquae Wittr + + Coelosphaerium Nœgelianuni Unger + + C. Kützingianum Næg + + Merisnwpedium elegans A. Br. + M. punc- tatuni Kütz + Gtoiotrichia echinulata (Engl. Bot.) Rieht. . . + Nostoc ienuissimum Rab + Anabaena flos aquae (Lyngb.) Bréb + + + + A. ft. oq. ß gracilis Kleb A. circinalis Rab + 1 L + A. spiroides Kleb. + ß contracta Kleè + + A. macrospora Kleb. + ß crassa Kleb. . . . + + A. oscillarioides Bory + Apihanizomenon flos aquae (L.) Ralfs + + + A. fl. aq. ß gracile Lemmerm 4 Triehodesmium lacustre Kleb rr Lyngbya linmetica Lemmerm + Oscillutoria tenuissima Chod., 0. niajra Vauch. + ß fusca i + 19 2. Ber Bodarnesee. Im Amte Bodarne in Nerike. Die Pangprobe wurde am 28. August 1897 von Herrn Kand. P. A. Roman ausgeführt und mir gütigst zur Verfügung gestellt. Phæophyceæ: Stichoglcea lacustris Chod. + Bekannt als Planktonform aus Norwegen, dem Genfer See und aus Savoyen. Chlorophyceæ: Eudorina clegans Ehrenb. r Als Planktonorganismus gefunden in: Schweden (Wet- ternsee), Nord- und Mitteldeutschland, Riesengebirge, Böhmen, Bodensee, der Schweiz, Norditalien und dem Njassasee. Staurogenia rectangular'/ s (Næg.) A. Br. r Als Planktonform bekannt aus: Plön, Sachsen, dem Balatonsee. Botryococcus Braunii Kütz. r Als Planktonform angegeben für: s. S. 6. Sphcerozosma pygmœum Rab. + Bisher als Planktonform nicht genannt. Xanthidium antilopceum ß dimazum Nordst. F. Borge, Bidr. till Sveriges Chloroph. II, p. 14, Pig. 6. r Die Varietät wurde als Planktonform bis jetzt nicht genannt, f. typ. dagegen aus Sachsen, der Schweiz (Kan- ton Valais), und England (Insel Mull). Arthrodesmus longicornis Roy et Biss. F. Borge, Alg. Not. 4, p. 213, Pig. 6. -|- Long. cell, cum spin. 52 — 59 /u, sine sp. 22 • — 24 ju; lat. cum sp. 69 /t, sine sp. 18 jLi; lat. isthm. 5 — 6 ju. Als Planktonform seither nur aus England (Insel Mull) genannt. Staurastrum hrachiatum Ralfs F. major triradiata, radiis alternantibus apice trifidis; apice semicel- lulæ convexo. Long. cell, cum rad. 52 — 56 ß , sine rad. 19 — 20 /<; lat. cum rad. 61-65 /t; lat. isthm. 9 — 10 ju. Tab. nostr. Pig. 6. c 20 Die Ilauptform als Planktonorganismus bekannt vom Müggelsee bei Berlin. S. cuspidatum Bréb. F. Borge, Alg. Not. 4, p. 21 B. -f- Diese Form ist als Planktonorganismus aus England (Insel Mull) angegeben. Eine andere, ihr nahestehende Form, ß longispinum Lemmerm. ist aus dem Plank- ton einiger Seen bei Plön bekannt. S. Sebaldi Reiuscli. r Bisher noch nicht als Planktonform aufgeführt. Cosmarium ellipsoidmm Elfv. r Als Planktonorganismus seither noch nicht erwähnt. Cyanophyceæ : Merismopedium sp. Familiis e cellulis 12 — 16 consociatis; cellulis rotundatis vel leviter elongatis cire. 1 ,5 fl latis. -(- Als Planktonorganismen sind folgende Merismopedi- umarten bekannt; M. elegans A. Br. (Plön, Sachsen, Schweiz, Ostfrankreich); M. glaucum (Ehrenb.) Näg. c. ff. (Mittel- und Norddeutschland, Ostfrankreich. Ba- latonsee, Wakatipusee (Neu Seeland) und Njassasee); M. tenu iss im um Lemmerm. (Schweden [Wetternsee] und Sachsen); M. punctatum Kütz. (Genfer See). Diatomaceæ: Aster ionell a formosa Hass, cc Als Planktonform bekannt: s. S. 11. Tabcllaria fenestrata (Lyngb.) Kütz. cc Bekannt als Planktonorganismus aus: Schweden (Lule Lappmark und Wetternsee), südl. Norwegen, Sachsen, dem Bodensee, der Schweiz, Ostfrankreich, England (In- sel Mull) und Nordamerika (Erie See). — — ß aster ionell aides Grün, r Als Planktonform genannt: s. S. 12. Flagellatæ: Mallomonas Ploesslii Perty. Erwähnt als Planktonform aus: Nord- und Mittel- Deutschland, dem Schwarzwald, der Schweiz, Ostfrank- reich und Norditalien. Rotatoria: Anurcea cocMearis Gosse. + Notholca longispina Keil, c 21 3. Trehörningen See. Der ca 14 km östlich voa Upsala gelegene See hat eine Länge von ca 4, eine Breite von ca */a km. Ich entnahm die Probe am 15. September 1896. Chlorophyceæ: Volvox Globator (L) Ebrenb. r Als Planktonorganismus angegeben aus: Nord- und Mitteldeutschland, Böhmen, Italien (Gardasee). Coelastrum pulchrum ß intermedium Bohlin. r Als Planktonform erwähnt; s. S. 3. Pediastrum clathratum (Schrot.) Lemmerm. Tab. notstr. 1. Fig. 1. -f Gennant als Planktonfund: s. S. 3. P. Borynnum (Turp.) Menegh. 4- AIs Planktonform genannt aus; s. S. 4. — — ß granulatum (Kütz.) A. Br. + Als im Plankton vorkommend erwähnt: s. S. 4. P. angulosum ß araneosum Rac. Als Planktonorganismus bekannt aus Nord- und Mit- teldeutschland. P. duplex Mey. r Verzeichnet für das Plankton: s. S. '4. Kirchneriella lunaris (Schm.) Möb. r Bekannt als Planktonorganismus aus Sachsen, vom Altrhein, vom Lac de Tannav, sowie vom Victoria Njansa. Botrgococcus Braunii Kütz. r Als Planktonorganismus erwähnt: s. S. 6. Artlirodesmus octocornis Ehreub. r Verzeichnet für das Plankton aus Sachsen. Staurastrum cuspidatum Bréb. r Die Hauptform ist als Planktonorganismus bisher nur als im Plankton des Wetternsees (Schweden) vorkom- mend erwähnt; dagegen sind andre Formen der Art aus den Plöner Seen, aus England (Insel Mull) und dem Viktoria Njansa bekannt. S. gracile Ralfs r Erwähnt als Planktonfund: s. S. 6. Cyanophyceæ: Clathrocystis aeruginosa (Kütz.) Henfr. cc Als Planktonorganismus genannt: s. S. 11. Diatomacese : Asterionelia formosa Hass, r Als Planktonorganismus genannt: s. S. 11. Mclosira granulata (Ehrenb.) Ralfs, c Erwähnt als Planktonform: s. S. 12. Synedra crotonensis Kitton c Als Planktonorganismus bekannt: s. S. 12. Tabellaria fcnestrata ß asterionelloides Grün. + Als Planktonform bekannt: s. S. 12. Flagellatæ: Dinobryon sertularia Ehrenb. r Plankt. — Fundorte: Schweden (Lule Lappmark), Nor- wegen (Mjösen), Finnland, Russland (Newa), Deutsch- land, Böhmen, Oesterreich. Schweiz, Ostfrankreich, Nord- italien, Molokai (Hawaii-Inseln), Nordamerika. Rotatoria: Polyarfhra platyptera Ehrenb. r Anurcea cochlearis Gosse, cc 4. Grosser MedsJcogs- See. Ein kleiner See im Amte Ockelbo in Gestrikland (Schweden). Die Probe wurde am 10. Juli 1897 ent- nommen. Chloropliycese: Staurastrum paradoxum Mey. Long. cell, cum corn. 65 ju, sine corn. 22 ja: lat. cum corn. 78 j, u ; lat. isthm. 8 s //. r Fundorte: s. S. 6. Cyanophyceæ : Anabeena flos aguce (Lj-ngb.) Bréb. ccc Fundorte: s. S. 7. Coelo splicer mm Ncegelianuni Unger. Tab. nostr. 1. Fig. 5 c Fundorte s. S. 10. Clathrocystis aeruginosa (Kütz.) Henfr. -j- Fundorte: s. S. ll. Diatomacese: Asterionelia formosa Hass. + Fundorte siehe oben. Tabellaria fcnestrata (Lyngb.) Kütz. r Fundorte s. S. 20. Flagellatæ : Dinobryon sertularia Ehrenb. r Fundorte: siehe oben. Dinoflagellatæ: Ceratium hirudinella Müll, r Fundorte: s. S. 13. 23 Peridinium cinctum Ehrenb. r Fundorte: Deutschland, Böhmen, Schweiz, Ostfrankreich. Rotatoria: Anurcea cochlearis Gosse. + Notholca longispina Kell, r 5. TafveJsee. 17 — 18 km nordwestlich von Urnea in der Pro- vinz Westerbotten (Nordschweden). Der See hat eine Länge von 7 — 8, eine Breite von 1 — 2 km. Die Probe stammt vom 20. Juni 1897. Chlorophyceæ : Botryococcus Braunii Kütz. r Fundorte; s. S. 6. Cyanophyceæ : Anabœna ßos aquae (Lyngb.) Bréb. -f- Fundorte: s. S- 7. Diatomaceæ: Melosira granulata (Ehrenb.) Ralfs. + Fundorte: s. S. 12. Tabellaria fenestrata (Lyngb.) Kütz. -f Fundorte: s. S. 20. Flagellatæ: Dinobryon sertularia Ehrenb. c Fundorte: s. S. 22. Dinoflagellatæ : Ceratium hirudinella Müll, c Fundorte; s. S. 13. Rotatoria: Notholca longispina Keil. + 6. DjeJcnebodasec. 4 — 5 km der Küste des Bottnischen Meerbusens im Amt Bygdea in der Provinz Westerbotten (Nord- schweden). Der See ist etwas mehr als 1 km lang, an der breitesten Stelle nicht ganz 1 2 km breit. Ich ent- nahm die Probe am 1. Juli 1897. Sie enthielt weder Chlorophyceen noch Cyanophyceen oder Diatomaceen. Flagellatæ: Dinobryon sertularia Ehrenb. r Fundorte: s. S. 22. Dinoflagellatæ: Peridinium cinctum Ehrenb. + Fundorte: s. S. siehe oben. 24 Rotatoria: Aspl anchna spec. -'r Anurcea cochlearis Gosse, cc Nothol ca longispina Kell. c 7. Asj'ôn. Der See liegt 2 — 3 km von der Küste im Amt Bygdeä in der Provinz Westerbotten (Nordschwe- den). Seine Länge beträgt ca 2, seine Breite nicht ganz 1 km. Ich entnahm die Probe am 1. Juli 1897. Es waren in ihr weder Chlorophyceen noch Cyano- phyceen enthalten. Diatomaceæ: Asterionella formosa Hass, cc Fundorte: s. S. 11. Tabellaria fenestrata (Lyngb.) Kütz. c Fundorte: s. S. 20. fflii zosolenia eriensis H. L. Sm. r Als Planktonform gefunden in: Sachsen, der Schweiz, England (Insel Mull), Italien, Nordamerika. Eunotia pectinalis Rab. r Als Planktonorganismus nur von Molokai (Hawaii- In- seln) angegeben. Flagellatæ: Mallomonas Ploesslü Perty + Fundorte: s. S. 20. Rotatoria: Anuraa cochlearis Gosse, -f Notholca longispina Kell. c 8. Afvafjärden. Im Löfanger Amte in der Provinz Westerbotten (Nordschweden). Der See ist durch einen ganz kur- zen Abfluss mit dem Meer verbunden. Seine Länge beträgt etwas über 4 km, seine Breite ca. 1 km. Ich fischte die Probe am 3. Juli 1897. Chlorophyceæ : Pediastrum Borganum(Tur-p.) Menegh. r Fundorte: s. S. 4. Cyanophyceæ : Anabœna flos aqua (Lyngb.) Bréb. ccc Fundorte: s. S. 7. 25 Diatomaceæ : Asterionella formosa Hass, r Fundorte: s. S. 11. Melosïra grcmulata Ehrenb. c Fundorte: s. S. 12. Tabellaria fe.nestrn.ta (Lyngb.) Kütz. cc Fundorte : s. S. 20. Rotatoria: Asplanchna sp. r Anurœa cochlearis Gosse, r Notholca longispina Kell, cc 9. Varuträslcet. Der See liegt etwa 20 km vom Meere entfernt im Amte Skelleftea in der Provinz Westerbotten (Nord- schweden). Er ist 4 — 5 km lang und ca. 2 km breit. In der am 11. Juli 1897 entnommenen Probe landen sich weder Chlorophyceen noch Flagellaten. Cyanophyceæ: Anabcena tlos aguce (Lyngb.) Bréb. ccc Fundorte: s. S. 7. Diatomaceæ: Tabellaria fenestrata (Lyngb.) Kütz. r Fundorte; s. S. 20. Rotatoria: Notholca longispina Keil, cc 10. Badstuträslcd. Ca 38 km vom Meere enlfernt, im Amte Jörn in der Provinz Westerbotten (Nordschweden). Der See ist 7 — 8 km lang, seine grösste Breite beträgt ungef. 1 km. Ich entnahm die Probe am 11. Juli 1897. Chlorophyceen fand ich keine. Cyanophyceæ: Anabcena flos aguce (Lyngb.) Bréb. cc Fundorte; s. S. 7. A. circinalis Rab. r Fundorte: s. S. 7. Oscillatoria tenuis a natans. Cellulis 2 — 3 plo la- tioribus quam longioribus 6,5 — 8 ß latis. Coelosphoerium Nœgelianum Unger. Tab. 1. Pig. 5. c 26 Fundorte: s. S. 10. Diatomaceæ : Asterionella formosa Hass, c Fundorte; s. S. 11. labellaria floccuiosa (Roth) Kütz. i Fundorte: s. S. 13. Flagellatse: Dindbryon sertularia Elireiib ■ r Fundorte: s. S. 22. Dinoflagellatæ : Ceratium hirudinella Müll, Fundorte: s. S. 13. Rotatoria: Asplanchna sp. r Notholca longi spina Kell, cc Figurenerklärung der Taf. 1. Fig. 1. Pediastrum clathralam (Schrot.) Lemmerin. „ 2. Tetraëd) on limneticuni n. sp. „ 3. Oocystis spec. „ 4. Staurastrum paradoxum ß longipos Nordst. forma. „ 5. Coelospliccriuni Rœgelianum Unger. ,, 6. Staurastrum bracliiatum Ralfs forma. Anslag'. Af de h riksstaten uppförda anslag tili lärda verks utgifvande har Kongl. Maj:t anvisat 1000 kr ät prof. F. Areschoug sâsom bidrag till utgifvande af ett arbete om de tropiska växternas bladbyggnad. Utnämnd. Till professor i botanik och ekonomi vid Upsala universitet har e. o. prof. F. R. Kjellmax blifvit ut- nämnd. DÖd. Andreas Pettersson Winslow afled i Göteborg d. 28 jan. 1900. Han var född d. 4 juni 1835 i Hyby s:u i Malmöhus län. blef student i Lund 1855, fil d:r 1862, var en tid kollega i Helsingborg och sedan 1865 adjunkt vid Göte- borgs latinlärovcrk. Han har skrifvit atskilliga uppsatser i Botaniska Notiser om Rosa, Salix, Polygonum , Armoria, Si- lone, Potamogdon triclioides, redigerade Hortikulturens vän- ners förhandlingar 1879 — 82, utgaf 1880 Herbarium Rosarum scandinaviæ. 27 Verzeichnis nebst Diagnosen und Bemerkungen zu meinem Exsiccatenwerke ’’Micromycetes rariores selecti”, Fase. VII — X. Von Tycho Vestergren. Seitdem in den ’’Botaniska Notiser” *) die Ver- zeichnisse der Fascikel I — III und IV — VI meines Ex- siccates erschienen sind, wurden im Oktober 1899 die Fascikel VII — X herausgegeben. Unter denjenigen, die mir Beiträge zu diesen Fascikeln geliefert haben, möchte ich in erster Linie Herrn Prof. D:r Gr. Lager- heim nennen, dessen Güte ich eine beträchtliche An- zahl interessanter Arten verdanke. Es seien unter diesen besonders hervorgehoben: Originalexemplare von Cintractia arctica Lagerh., Fleospora maritima Rehm, Puccinia arctica Lagerh., Tilletia flectens Lagerh. n. sp., Uredinopsis Struthioptcridis Störm., Urocystis Fi- schen Kœrn. ß littoralis Lagerh., JJromyces Helichrysi Lagerh., JJstilago pallida Lagerh., sowie Dothidella Laminaria; Rostr., Fxoascus nantis (Johans.) Sadeb., Melampsora sparsa "Winter, Flasmopara alpina (Johans.), Fnccinia borealis Juel, F. septentrionalis Juel, P. va- ginatæ Juel. Von dem bekannten Mykologeu Herrn P. Sydow in Berlin habe ich u. a. Originalexemplare einiger von ihm im vergangenen Sommer auf der In- sel Bügen gesammelten neuen Species bekommen, näm- lich das schöne Entyloma Henning sianum P. Syd. n. sp., TJredo Ammophïlœ P. Syd. n. sp., Rhabdospora Ccr- variæ P. Syd. n. sp. Herr Fil. Kand. L. Romell lie- ferte Originalexemplare von Cenangium quercicola Rom. und Pyrenopeziza Jasiones Rom. Weiter haben mir die Herren D:r A. G. Eliasson, Fil. kand. Rob. E. Fries, D:r O. Joel, E. Haglünd und C. Skottsberg vereinzelte Beiträge übergeben. Selbst habe ich be- sonders während einer Reise, die ich mit den Herren A. Roman und C. Skottsberg im letzten Sommer nach ‘) Jahrg. 1899, H. 4. p. 153—173. Bot. Not. 1000. 28 der russischen Insel Oesel unternahm, mehrere selte- nere Pilze für das Exsiccat eiugesaramelt. Unter den von mir selbst verteilten Arten nenne ich nur: Dia- porthe i deei cola (Karst.) Vesterg., Didymclla Rchmii (Kunze) Sacc., Diplodia asterigmatica Yesterg. n. sp., Fusarium osiJiense Bresad. & Yesterg. n. sp., Ocular ia destructiva (Phill. & Plowr.) Vesterg., Peronospora Ur- tica (Lib.) DBy, Pyrenopeziza osiliensis Vesterg. n. sp., llhabdospora Cerridis Vesterg.. Tuburcinia Paridis (Ung.) Vesterg., Ustilago Pinguiculœ Rostr. Im ganzen wer- den diesmal 21 Originalexemplare und 7 neue Species herausgegeben. Bei der Ausarbeitung des unten fol- genden Verzeichnisses hat mir Herr Prof. D:r Gr. La- gerheim wertvolle Ratschläge erteilt. Die Herren Abbé G. Bresadoea in Trient (Südtirol) und Medicinalrath D:r H. Rehm in Neufriedenheim (München» sind mir bei der Bestimmung mehrerer kritischen Species be- hülflich gewesen. Diesen und allen übrigen, die die Herausgabe des Exsiccates 1 ) gefördert haben, sage ich hiermit meinen besten Dank! Abkürzungen: L. = G. Lagerheim; R. = L. Romell; P. S. - P. Stdow; V. — T. Vesterg Ren ; S. = Suecia;V. = Nor- vegia; G. = Germania; It. B. — Rossia baltica. 151. Aecidium Prunellæ Wint. in Schroeter, Pilz. Schles. p. 380. — Syn? Uromyces Prunellæ Schneid. (Jahresb. d. Schles. Gesellsch. 1870 p. 120). — B. B. ins. Osilia, Iviel- kond in foliis vivis Prunellæ vulgaris. — V. Dieses Aecidium zeichnet sich durch die weisse bis schwach gelbweisse Farbe des Pseudoperidiums und durch hyaline Sporen aus. Der vom Aecidium ange- griffene Teil des Blattes färbt sich violett. Bemer- kenswert ist das trotz der Häufigkeit der Wirtspflanze seltene Vorkommen der Art. Schroeter 2) rechnet Aeci- ') Das Exsiccat erscheint in 25 Exemplaren (jeder Fascikel enthält 25 Nummern) und ist direkt vom Herausgeber Adr. Up- sala) zum Preise von 15 Kr., 17 M., 21,25 Fr. oder durch Herren Dulau & C:o., 37 Soho Square, London W.. für 20 Sh. pro Fase, zu beziehen. J) Die Pilze Schlesiens I. p. 44. 29 diuni Prunellce zu den seltensten schlesischen Uredi- neen und führt dafür nur einen einzigen Fundort an. In Schweden fand ich die Art auf der Insel Gotland an zwei weit von einander entfernten Standorten, näm- lich Bro und Kappelshamn, an beiden Orten auf einer neuen Wirtspflanze: Prunella grandiflora , während ich auf der Insel Oesel das Aecidium nur am oben genann- ten Orte, auf Prunella vulgaris, fand. Meine Beobach- tungen lassen es nicht annehmbar erscheinen, dass die Art in einem andern Entwicklungsstadium auftritt. Wenigstens war mein Suchen nach Uredo- oder Teleu- tosporstadien, die man etwa als zum Aecidium ge- hörig betrachten könnte, auf der Wirtspflanze sowohl als auf in deren Nähe wachsenden Pflanzen vergeblich. Das Mycelium überwintert offenbar im Gewebe der * Wirtspflanze. In Bro habe ich den Pilz mehrere Jahre hintereinander am selben Fleck beobachtet, an dem alle Exemplare der Wirtspflanze angegriffen wa- ren. Uromyces Prunella' Schneid, ist nach Schroeter ‘) identisch mit Uromyces Valeriana und beruht nach ihm auf einer unrichtigen Bestimmung der Wirtspflanze, Valeriana dioica. Erwähnt, sei hier indessen die An- gabe Lagerheims über das Vorkommen brauner Uredo- lager auf den Blättern von Prunella vulgaris aus Coim- bra (leg. Möller) * 2). Es ist jedoch bis jetzt nicht ent- schieden, ob diese zu Aecidium Prunellce gehören. 211. Beloniella brevipila (Rob.) Rehm. Discom. p. 641. — S. Gotland, Eriks par. Bro in petiolis et nervis fo- liorum Ccntaurece Scabiosee. — V. Bisher nicht in Schweden gefunden. 212. Beloniella Euphrasia^ (Fuck.) Rehm Discom. p. 640. — Syn. Mollisia Euphrasiæ Sacc. Syll. VIII p. 325. — PP. Osilia prope Arensburg in prato huruido in caulibus mortuis Euphrasia sp. — V. >) Cfr. 'Winter, Die Pilze I. p. 164. 2) G. Lagerheim, Ueber Uredineen mit variablem Peomor- pbismus, Tromsö Mus. Aarsli. 16, 1893, p. 128. Anm. 30 Die Art ist leicht kenntlich durch die karakteri- stischen, verlängert komraaförmigen Sporen. 152 a, b. Cæoma Saxifraearum (DG.) Schlecht. Fl. Berol. II p. 121 sec. Sacc. Syll. VII p. 8G4. — Syn. Uredo Saxifragarum DG. Fl. Franc. VI p. 87; Cæoma Saxifrugœ Wint. Die Pilze p. 258. — In foliis Saxifragæ aizoidis a) N. arctica , Tromsö, Tromsdalen, b) S. ad Fjällnäs in Ilerje- dalen. — L. 228. Camarosporium æquivocum (Pass.) Sacc. Syll. III p. 467. — G. ins. Rugia, Thiessow in caulibus emortuis Artemisiæ maritimæ. — P. S. 213. Cenangium quercicola Rom. in Bot. Notiser 1865, p. 75. — S. ad Stockholm in ramis quercinis mortuis. — R. — Specim. origin! 237. Cercospora Majauthemi Fuck. Symb. mycol. p. 353. — Sacc. Syll. IV p 476. — S. Gotland, Östergarn in foliis vivis vel languescentibus Majardhemi bifolii. — V. 182 & 183. Cintractia arctica Lagerk. in Sy- dow, Ustilag. n:o 72, 73 (sine descript.) ”C. stratis sporarum nigris, folia interia ambien- tibus, sporis globosis vel ovoideo — angulatis, diam. 12 — 15 jU , membrana iusca, pellucida, reticulata (are- olis cire. 1,5 ju latis), in aqua germinantibus hypham longissimarn, ramosam emittentibus, sporidiolis nullis”. (Lagerheim). — N. arctica: ad Tromsö in Carice ca- nescenti (182); N. arctica , Tromsö, Storstennes in Va- rice glarcosa (183). — L. — Specim. origin! 238. Cylilldrosporium Padi Karst. Symb. Mycol. Fenn. XV p. 159. — Sacc. Syll. III p. 738. — lî. B. ins. Osilia, Arensburg in foliis vivis Bruni Badi. — V. 214. Diaporthe (Chorostate) idæicola (Karst.) Ve- sterg. — Syn. Calosphæria? idæicola Karst. Fung. Fenn. n:o 856; Gnomonia idæicola Karst. Mycologia Fenn. II p. 126; Gnomoniella idæicola Sacc. Syll. I p. 418; Diaporthe nidulans Niessl, Notiz, über neue und Krit. Pyrenomyceten. Brünn 1876. (Sacc. Syll. I p. 627). — S. Gotland, Vesterhejde ad ’’Hallbros’ slott” in ramulis siccis Rubi saxatilis. — V. Ein Vergleich zwischen Exemplaren von Dia- porthe nidulans Niessl auf Rubus idæus und Karstens Originalexemplar (Fung. Fenn. 856) von ( alosphceria? 31 idæicola Karst, auf Rubus ulceus zeigt, dass diese bei- den ” Arten” in Wirklichkeit durchaus identisch sind. Saccardo (Syll. I) nimmt die Art an zwei Stellen auf, einmal unter dem Namen Gnomoniella idæicola (Karst.) Sacc., das zweitemal als Diaporthe nididans Niessl. Karsten führt sie in Mycol. Fenn. II p. 126 als Gno- monia idæicola auf. Später beschrieb Niessl 1876 die Art als Diaportlie nididans n. sp., unter welchem Na- men sie gegenwärtig allgemein au (geführt wird. Da Karstens Name der ältere und die Art von ihm klar und deutlich beschrieben worden ist, habe ich sie in das Exsiccat unter dem Namen Diaporthe idæicola (Karst.) Vesterg. aufgenommen. 215. Didymella Rehinii (Kunze) Sacc. Syll. Fung. I р. 768. — Syn Didymospliæria Rehmii Kunze Fungi selecti n:o 90. — R. B. in insula Abro in caulibus exsiccatis Leo- nuri Cardiacœ. — V. — Determ. D:r Rehm. Die Art wurde nach Saccardo und Winter bisher nur auf Verbena officinalis bei Eisleben, Deutschland, gefunden. — 229. Diplodia asterigmatica Vesterg. n. sp. D. peritheciis in ramulis matricis vivis sub epi- dermide sparsis, nudo oculo punctiformibus, sphseroi- deis, c. 175 jU in diam., cellulis parvis rotundatis, fuscis, с. 3 fi in diam., compositis, ad basim perithecii subse- riatim dispositis, ut liyphæ singulæ, quibus perithecia contexta sunt, distingui possunt; e basi perithecii hy- phis hyalinis vel olivascentibus sub epidermide egre- dientibus. Conidiis numerosissimis 7 — 8x4 — 4,5 ju, cy- lindraceo-oblongis, utrinque rotundatis, didymis, luteo- olivaceis, initio hyalinis continuis, sine sterigmatibus e cellulis parvis strati hyalini oriuntibus. — Diplodia ascochytula Sacc. in Lonicera Periclym. (Sacc. Syll. III p. 345 ) pi'oxima, sed conidia in ea sunt breve fu- soidea, angustiora (2,5 — 3 ju\ utrinque obtusiuscula, perithecia 80 /u in diam., olivacea. Cfr. et Diplo- diam pauper culam B. & Br. in ramis Loniceræ in Ca- roliua Amer, bor., quæ autem valde incomplete des- cripta est. 216. Dothidella Laminariæ Rostr. Mykol. Meddel. ^ p. 213. — Sacc. Syll. XI p. 375. — N. arctica : Telegraf- bukten prope Tromsö in caule Laminariæ. — L. — "Die Art dürfte in den arktischen Ge- genden verbreitet sein. Sie wurde bisher auf Grönland (Rostrup 1. c.) und der Insel Jan Mayen *) gefunden; Herr Cand. H. Hes- sei.man teilt mit, dass er sie auch auf Spits- bergen gesehen. Der Pilz ist parasitisch, in- dem er lebende Laminaria- stiele angreift. Er bildet an denselben längliche oder ovale schwarze Flecke (vergl. die nebenstehende Fi- gur), die au den getrockneten Exemplaren oft nur schwer sichtbar sind. Die Sporen keimen öfters noch im Perithecium einge- schlossen. Der Pilz scheint mir eher zur PI arcidia als zu Dothidella zu gehören”. (G. Lagerheim). 230. Entomosporium llespili (DC.) Sacc. Syll. Fung. III p. 657. — S. Gotland, in par. Hejde in foliis vivis Co- toneasteris nigræ. — V. — Xeue Nährpflanze. Gattung 184. Entyloma Henningsianum Syd. n. sp. E. maculis sæpissime rotundatis, 4 — 6 mm. in diam., explanatis, ferrugineis, margine pallida cinctis, amphigenis; sporis hyalinis, 11 — 13 // in diam., globo- sis, vel interdum irregularibus membrana lævi, crassa, duplicata, crassitudine c. 1,75 ju. — G. ins. Rugia, Zicker-See in foliis vivis vel languescentibus Samoli Valerandi. — P. S. — Specim. origin! 208. Exoascus Alni incanæ (Kühn) Sadeb. f. fruc- ticola. — Svu. Exoascus aruentorum Sadeb. — Cfr. Saoebeck. Die paras. Exoasieen p. 67. — S. Södermanland ad Vadet prope Dalarö in fructibus Alni g Intinosœ . — L. ') C. Ostexfeld-Haxsen, Contr. à la fl. de Tile Jan Mayen. Bot. Tidskr. 21:1 Kjöbenh. 1897, p. 28. 33 Die Gallen, welche gewöhnlich die weiblichen .Kätzchenschuppen deformieren, haben sich hier auf den Früchten selbst entwickelt. 209. ExoaSCUS nanus (Johans.) Sadeb., Die paras. Exoasc. — S. ad lacum Glän in Herjedalen in foliis vivis Belrdœ nanæ. — L. 205 & 206. Exobasidium Yaccinii— uliginosi Roud.,- Bull, de la Soc. bot. de France, t. XLI, pag. CCXL1V. Cfr. G. Lagerheim in Briosi e Cavara, I Funghi parassiti n:o 261; Eriksson, Fungi par. scand. n:o 286 a; P. Magnus in Forstl. naturwiss. Zeitsclir. 1897 ; Vkstecgren, Microm. rar. sei. n:o 58. — N. aretica : Vestfinmarken, Alteidet in Myrtillo uligi- nosa (205); Vestfinmarken, Kaafjord in Alten in Vaccinio Viii id ce a (206). — L. 239. Fusarium osiliense Bresad. & Vesterg. n. sp. F. sporodochiis candidis in sulcis inter nervös paginæ superioris foliorum 2 — 6 confertis, elongatis in maculis ferrugineis insidentibus ; conidiis fusoideis, rectis vel leviter curvatis, hyalinis, 2 — 3-septatis vel eseptatis, utrinque obtuse acutatis, 28 — 30 X 3 /u. — R. B. ins. Osilia, Kergel in foliis vivis Brizce me- dia. — Specim. origin! 217. Gnomonia tithymalina Sacc. & Briard in Re- vue mycol. 1885. — Sacc. Syll. IX p. 672. — R. B. ins. Osi- lia prope Arensburg in caulibus siccis Euphorbiœ palustris. — V. — Vidit Dr. Rehm. 153. Graphiola Phoenicis (Moug.) Poit. in Ann. Scienc. Nat. 1824 p. 473. — Sacc. Syll. VII p. 522. — Lu- sitania, Lisboa in horto botanico in foliis Phoenicis sp. — L. 240. Graphiothecium parasiticum (Desm ) Sacc. Syll. IV p. 624. — S. Gotl., Eriks par. Bro in foliis putres- centibus Sorbi scandicce (substrati novi). — V. — Determ. Biiesadola. 154. Gyumoconia intcrstitiJllis (Howe) Lagerh. I. Cfr. G. Lagerheim in Tromsö Museums Aarshefte 16. 1893 pag. 140; Tuanzschel Culturvers. mit Ca-oma inter stitiaJe in Hedwigia 1893, H. 3. p 257. — In foliis vivis Bubi sa- xat'dis a ) S. in insula Runmarö prope Stockholm. — L. — b) S. Gotland, in par. Dalhem. — Alb. Nilsson. — c) R. B. ins. Osilia in reg. Arensburgensi. — V. But. Not. 1900. 3 34 250. Huplobasnlion Thalictri Eriks., Fung. par. scand., f. VI, n;o 300. — R. B. ins. Osilia, Kielkond in silva abiegua prope Kattfel in foliis vivis Aquilegia vulgaris (ma- tricis novæ). — C. Skottsberg. Diese schöne und interessante Art, welche zuerst auf den Etiketten als Sterigmatocystis n. sp. ßresad. & Vesterg. aufgeführt wurde, ist es mir später gelangen, mit dem von Eriksson als nov. gen. verteilten Haplo- basidion Ihalictn zu identificiren. Ich führe sie da- her unter diesem Namen an, indem ich bemerke, dass ich hoffe, später diesem merkwüi’digen Hypho- myceten ein eingehenderes Studium widmen zu können. 241. Heterosporium gracile (Wallr.) Sacc. Syll. IV p. 480. — S. Upland, Upsala in liorto bot. in foliis vivis Iridis sp. cult. — V. 242. Hormiscium Centaurii (Fuck.) Sacc. Syll. IV p. 265. — Syn. Torula Centaurii Fuck. Symb. Myc. p. 87, tab. I fig. 1. — G. ins. Ilugia, Thiessow in foliis vivis vel emortuis Erythrœœ linear iafolice rarissime. — P. S. 218. Hypoderma virgultorum DC. — Cfr. Rehm, Disc. p. 32 & 1247. — R. B: ins. Osilia prope Arensburg in caulibus siccis Euphorbia palustris. — V. — Det. Dr. Rehm. 243. Isariopsis albo-rosella (Desm.) Sacc. F. ital. tab. 838. — Syll. IV p. 630. — R. B. ins. Osilia, Anseküll in peninsula Sworbe in foliis vivis Ccrastii vulgati. — V. Die Art habe ich auch an mehreren Localitäten auf Gotland gefunden. Sie wurde bisher nicht für Schweden angegeben. 219. Leptosphæria Salvia? Pass. Diagn. Fung. nov. III n. 20. — Sacc. Syll. IX p. 774. — Cfr. Vestergren, Au- teckn. t. Sveriges ascoinycetflora p. 270 i Bot. Notis. 1897. H. 6.). — S. Gotland, Eriks par. Bro in caulibus siccis La- vawdulœ spicœ (substrati novi). — V. Die Art ist wahrscheinlich auf älteren entrinde- ten Zweigen von Lavandula nicht selten. Sie wurde von Passeiuni auf Salvia officinalis im botanischen Garten zu Parma gefunden. 207. Lomatina saliciua (Fr.) Karst. — Syn. Corti- cium salicinum Fr. Conf. G. Lagerheim, Beiträge zu einer Mo- nographie der »Safe-Parasiten p. 156 (Tromsö Mus. Aarsliefte 16, 1898). — N. arctica , in rarais Salicum prope Tromsö. — L. 210. Maglllisiella Poteiltillæ (Farl.) Sadeb., Die par. Exoasc. — S. Skane, Bjerbolund in foliis caulibusque Poten- tillæ Tormentillœ. — I». 155. Melampsora sp.arsa Wint. II in Die Pilze Deutschi. etc. I pag. 245. — N. arctica: Vestfinmarken, El- vebakken in Alten in foliis vivis Ardostaplnjli alpinœ. — L. 220. Melanomma cinereum (Karst.) Sacc. f. sporidiis hyalinellis (Rehm.) — R. B. ins. Osilia ad viam inter Arens- burg et Kielkond ducentem in ramulis siccis pendulis Sali- cis repentis (substrati novi). — V. — Det. Dr. Reiim. 185. Melanotænium endogenum (Ung.) D. By, Bot. Zeitung 1874, p. 106; Schroeter, Pilze Schles. p. 285. — G. ins. Rugia, Thiessow frequens in caulibus vivis Galii Moliu- ginis. — P. S. 221. Narvia pusilla (Lib.) Rehm. Discom. p. 143. — B. B. ins. Osilia in peninsula Sworbe in calamis siccis Junci baltici (substrati novi). — V. 244. Ovularia decipiens Sacc. in Michelia II p. 546; Syll. Fung. IV p. 139. — B. B. ins. Osilia, Arensburg in foliis vivis Ranunculi acris. — V. 245 & 246. Ovularia destructiva (Phill. & Plowr.) Vesterg. — Syn. Ramularia destructiva Phill. & Plowr. New and rare British fungi. Grevillea 1877. ßd 6. Tab. 94; Ovu- laria Myricæ Peck in litt.; Ovularia monilioides Eil. & Mart. Amer. Nat. 1885 p. 76; Sphæria? Sommeri Eichelb. Bot. Centralbl. 1887; Ovularia Sommeri Sacc. Syll. XI p. 599. a) B. B. ins. Osilia, Arensburg in ramis Mgricce Gales (=f. ramicoîa). — b) S. Nerike, Porla. — L. ; Gotland, Duss par. Bro. — V. (= f. foliicola). In biologischer Hinsicht ist dieser auf M/jrica Gale parasitierende Hyphomycet dadurch interessant, dass er in zwei Formen, einem Ueberwinterungsstadium und einem Sommerstadium, aui tritt. Im Sommer und besonders im Herbste sieht man den Pilz als rund- liche, begrenzte, braune, mit weissen Pünktchen be- deckte Flecken auf den Blättern der Myrica. Das Mycelium überwintert nach dem Blattfalle im Herbste in den jungen Sprossen und Zweigen und im Früh- jahr sieht man diese rings von einem weissen Ueber- 36 zug bedeckt, welcher das nach der Ueberwinterung weiterentwickelte und reichlich Conidien bildende My- celium darstellt. Von den auf den Zweigen erzeug- ten Conidien können jetzt wieder die jungen Blätter befallen werdeu. Ganze Sprosse der Nährpflanze wer- den häufig vom Pilze getötet. Der Pilz, der von Jahr zu Jahr nur durch Conidien und Mycelium fortwächst, ist ohne Zweifel unter die Conidienformen einzureihen, welche kein Ascus-stadium mehr entwickeln. 196. Peronospora Alsiuearum Casp. f. oosporifera. — Fisch. Phycora. p. 452. — N. ad Kaafjord in Alten in partibus floralibus Cerastii trigyni. — L. 197. Peronospora Diauthi DBy. — Fisch. Phycom. p. 449. — S. Runmarö prope Stockholm in Agrostcmma Gi- thaginc. — L. 198. Peronospora Urticæ (Lib.) DBy. — Fisch. Phycom. p. 473. — R. B. ins. Osilia, Kielkond in foliis vivis Urticæ tirentis. — V. 199. Peronospora Yalerianellæ Fuck. — Fisch. Phy- com. p. 466. — 11. B. ins. Osilia, Wikki prope Kielkond in foliis caulibusque vivis V alcrianellœ Morisonii . — Y. 200. PhySOderma vagans Schroet. — Fisch. Phycom. p. 140 (Sub Cladochytrio ), a) in foliis Ranunculi Flammulæ ad Borgholm in Oelandia. — I,. b) S. in foliis Calthæ palustris ad Sunnansjö in par. O. Thorsâs, Smaland. — C. J. Johanson. Die Art wurde bisher einmal auf Caltha palustris gefunden, nähmlich von G. Lagerheim im Schwarz- wald. ') 201. Plasmopara alpina (Johans.) f. oosporifera. — Johanson, Ueber die in den Hochgebirgen Jemtlands und Her- jedalens vorkomm. Peronosporeen etc. Bot. Centralbl. 28, p. 393. — Cfr. et Fischer, Phycom. p 431. Anm. — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis vivis Thalictri alpini. — L. 222. Pleospora macrospora Schroet., Beitr. zur Kennt- nis der nordischen Pilze, p. 15 (Sep. aus Jahresb. der Schles. Gesellsch. f. vaterl. Cultur). — N. arctiea: in foliis llicroch- locc alpines ad Birtavarre in Lyngen, Tromsö Amt. — Emil Haglund. *) G. LAGERHEIM, Mykologisches aus dem Schwarzwald (Sep. aus Mitth. des botan. Vereins für den Kreis Freiburg und das Land Baden, 1888, n:o 45.) 37 228. Pleospora maritima Rehm (non Sacc. Bomm. Rouss.) in Hedwigia 1896 p. (149). — N. arctica: Kaafjord in Alten in foliis emortuis Triglochinis maritimi. — L. — Specim. origin! Pleospora maritima S. B. R. in Byll. Fung. IX p. 893 wurde in Syll. XI p. 350 zu dem da neuge- bildeten Genus Catharinia gestellt. Der von Rehm gegebene Name sollte daher für diese Art beibehalten werden können. In dem neulich erschienenen XIY. Teile von Saccardos Sylloge finde ich inzwischen die Beschreibung einer Pleospora Dietziana Hazl. ()Math. es. term. Közlem. XXV, 2, Budapest 1892, p. 154, tab. X, f. 40), ebenfalls auf Triglochin maritimuni in Ungarn gefunden, welche mit der später beschriebe- nen REHM’schen Art identisch zu sein scheint. Die Art ist daher ohne Zweifel Pleospora Dietziana Hazl. zu benennen. 204. Protomyces macrosporus Ung. — Vergl. Fase. IY n. 100 der Micr. rar. sei. — a) G. Baden, Feldberg in regione alpina inter Feldbergbof et Seebuck in foliis vivis Mei Mutellinœ *), b) G. Baden ad Littenweiler prope Frei- burg in foliis vivis Heraclei sibirici * 2). — L. Die Art, welche häufig auf Acgopodium Podagra- ria auftritt, scheint sowohl auf Meum Mutellina als auch, wenigstens in Schweden, auf Heracleum sibiricum und Cerefolium suvestre (früher im Exsiccate verteilt) sehr selten zu sein. Dass es sich jedoch auf den verschie- denen Umbelliferen immer um eine und dieselbe Art handelt, beweisen die Culturversuche Popta’s 3). 156. Puceinia Aecidii Leucanthemi Ed. Fisch. I. Sep. ex Bull, de l'Herb. Boiss. T. YI. N:o 1, 1898, p. 11. — R. JB. ins. Osilia, Mustel in foliis et caulibus Chrysnnthemi Lcuc- anilieoii. — V. — ’) Lagerheim, Mykol. aus dem Schwarzv/ald. p. 4 des Sep. 2) Lagerheim. Dritter Beitr. z. Pilzfl. v. Freiburg, p. 2 des Sep. 3) Canna M. L. Popta, Beitr. z. Kenntnis der Hemiasci. Flora. Bd 86, p. 26. as Die Aecidien sind von dem auf Uredineen para- sitierenden Hyphomycefen ’) Tu bereu lina persicina (Ditm.) Sacc. (Syn. Tubercularia persicina Ditm.) häu- fig befallen. Die Tuberculina tritt in ihrem Sclero- tienstadium in Form rundlicher violetter Knöllchen auf. 157. Pttccinia Angelicas (Schum.) Fuck. II, III. — Sacc. Syll. VII p. 708. — R. B. ins. Osilia, Neulöwel iu fo- lds vivis Angelica; rilvestris. — V. 158. Puccinia arctica Lagerh. in Sydow, Uredineen, 955. — Syn. Puccinia Primulæ Karst, (non Grev.) Myc. Fenn. IV p. 28. — Cfr. et Karsten. Finlands rost- och brandsvain- par. (Bidr. t. känned. om Finlands natur och folk. Helsing- fors 1884.). — N. arctica: Vestfinmarken, Kaafjord in Alten in foliis Primulce sibiricce. — L. Karsten führt in den oben citirten Arbeiten diese Art, welche ihm aus russisch Lappland bekannt war. zu Puccinia Primulce (DC.) Grev., mit welcher sie aber nicht vereinigt werden kann. 159. Puccinia borealis Juel I (=A.ecidium Thalictri Grev.). — Cfr. 0. Juel, Myk. Beitr. I p. 411 (Öfvers. af sven- ska Vet.-Akad. förli. 1894, n:o 8, s. 411. — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis vivis Thalictri alpini. — L. 160. Puccinia borealis Juel. II. — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis vivis Anthoranlhi odorati. — L. 161. Puccinia Cardamines bellidifoliæ P. Diet. Uredin. chil. III p. 4 iSep. ex Engl. bot. Jahrb., Bd. 27, 1899). — JV. arctica, Trornsö, Piksten in Cardaminc bcilidi- jolia. — L. 162. Puccinia corouata Oda. III. — Sacc. Syll. VII p. 623. — Lusitania : ad Trafaria prope Lisboa in foliis Fe- stucæ Alopecuri. — L. 163 & 164. Puccinia dioicæ P. Magn. I. — Sacc. Syll. VII p 629. — In foliis vivis Cirsii heternphylli a) S. Fjällnäs in Herjedalen. — L b) R. B. ins. Osilia prope V ido- krug. — V. (163). — R. B. Osilia. Anseküll in penins. Sworbe a) in foliis Cirsii palustris, b) in foliis Cirsii oleracci. — V. (164). 165. Puccinia dioicæ P. Magn. III. — S. Gotland, Ekeby, Endrevägen in foliis Curicis dio'ncc. — 1. l) Cfr. Sappin-TroüFFY, Recherches mycologiques, Le Bota- niste, 5 Série. 1896—97, p. 45. 39 1G6. Puccinia major Diet. I, II, III. — Cfr. P. Die- tel in Mittheil, des Thüring. Bot. Vereins, H. VI, 1894. — Sacc. Syll. XIV p. 310. — R. B ., Osilia in foliis vivis Cre- pidis palndosœ , f. I in silva quercina Lode ad Arensburg, f. II, III ad Kasti prope Arensburg. — V. 167. Puccinia Oxyriæ Fuck. — Sacc. Syll. VII p. 642. — N. arctica : Vestfinmarken, Mattiselven in Alten in foliis Oxyriæ digynæ. — L. 168. Puccinia rhytismoides Johans. — Sacc. Syll. VII p. 690. — In foliis et caulibus vivis Thalictri alpini a) S. Jemtland ad Storlien. — C. J. Johanson (specira. autent!) b) S. ad Fjällnäs in Herjedalen. — L. 169. Puccinia Schroeteriana Kleb. I (= Aecidium Serratulæ Schroet.) Cfr. Klebahn, Zeitschr. f. Pflanzenkrankli. 1895, p. 261. — Sacc. Syll. XIV, p. 345. G. Marchia, Fin- kenkrug prope Nauen in foliis vivis Serratulæ tinctoriæ — P. S. 170. Puccinia septentrionalis Juel II. III. — Cfr. Juel, Myk. Beitr. IV, p. 383; Microm. rar. sel. fase. I n:o 4. — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis vivis Polygoni vivipari. — L. 171. Puccinia Spergulæ DC. Fl. Franc. II p. 219. — Sacc. Syll. VII p. 684. — S. in foliis caulibusque vivis Spergulæ arvensis ad Lassby prope Upsaliam. — A. G. Eliasson. 172. Puccinia tenuistipes Rostr. I. Cfr. Rostrup in Hedwigia 1887, p. 180. — Schkoeter, Pilze Schles. p. 329 (nec Opiz). — Sacc. Syll. VII p. 628. — R. B. ins. Osilia, in re- gione Arensburgensi in foliis vivis Centaurece Ja< cœ freqven- ter. - V. 173. Puccinia Tlllaspeos Schub. - Sacc. Syll. VII p. 688. — R. B. ins. Osilia prope Arensburg in Arabide hir- sute/,. — Die Art ist auch von Herrn Stud. 0. Olsson und mir an mehreren Localitäten auf Gotland observiert vordem 174. Puccinia yag’iuatæ Juel. II. Cfr. 0. Juel, Om nagra heteroeciska Uredineer (Bot Not. 1893. p. 51). — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis Caricis paniceæ (?). — L. 175. Puccinia variabilis (Grev. Scot. Crypt. Fl. t. 75) Plowr. Brit. Ured. a. Ustil. p. 150. — R. B. ins. Osilia, Oio prope Kielkond in foliis Turaxaci. palustris. — V. 176. Pyrenopeziza Jasiones Rom. Bot. Notiser 1895, p. 74. — a) S. Smaland ad Femsjö in caulibus semimortuis Jasiones montanes. — R. (Specim. origin!), b) R. B. Osilia, Kielkond, Rootsiküll in foliis basalibus siccis Jasiones mon- ■tanœ. — V. 40 Der Pilz tritt zuerst auf den verw elkten Basal- blättern. danach auch auf den vertrocknenden Stengeln auf. — Aach auf Gotland ^bei Duss im Kirchspiel Brol habe ich diese schöne Art auf welkenden Basal- blättern der Xährpflanze beobachtet. 177. Pyreuopeziza Lycopi Rekm. Discom. p. 626. — Cfr. Microrn. rar. sei. n:o 55. — B. B. ins. Osilia. Arens- burg in caulibus siccis Lythri SaUcarire (substrati novi . — V. 178. Pyrenopeziza osiliensis Vesterg. n. sp. — P. apotheeiis sparsis vel ± confertis. sessilibus, initio epidermide tectis, mos erumpentibus et super- ficialibus, primitus globosis, clausis. dein apertis, sic- cis irregulariter collapsis. humectatis cupularibus vel patellaribus. ceraceis, disco excavato, griseobrunneo, pariete escipuli nigra, margiue paliidiore griseobrun- neo. integro vel subintegro: textura partis parietis excipuli 1 globulosa. margine cellulis laxe intricatis composita ; ascis 5S — 70 ,< 5 — 7 u. cylindraceo-cla- vatis, sursum obtuse acutalis. paraphysibus filiformibus obvallati'. J — : sporis 18 — 22 2,5 — 3 //, distichis vel subtristichis. cylindraceis vel subtusoideis. guttulis ad numerum et magnitudinem variis sæpissime præditis, hyalinis, continuis. rec-tis vel leviter curvatis. — A Pyrenopeziza Lyclwidis (Sacc.l Rehm, cui proxima. torma apothecii bene diversa. — P. B. ins. Osilia, Arensburg in caulibus putrescentibus Thalictri sp. — Y. — Yid. Dr. Rf.hm. — Specim. origin! 247. Ranmlaria æquivoea Ces Sacc. Syll. IV p. 201. — JR. B. ins. Osilia, Taggamois in foliis vivis Ranun- culi cassubici matricis nova* . — V. Auf Ranunculus auricomus habe ich diese Art in Källunge auf Gotland gefunden. Ich vermuthe, dass sie das Conidienstadium der lahrcta Ranunculi Fr. Karst, darstellt. 1 Betreffs der in dieser Diagnose verwendeten Termina vergl. K. 'STABBÄCK, Discomvceten-Studien Bih. t. K. Sv. Yet. Akad. Handl. Bi. 21. Afd. HL N:o 5.) 41 248. Kamularia Leouuri Sacc. & Penz. Michelia II p. 638. — Sacc. Syll. IV p. 213. — G. Thiessow in ins. Ru- gia in foliis vivis Leonuri Cardiacæ- — P. S. Ich habe selbst die Art bei ’’Ninnase Pank” auf Oesel gefunden. 231. ïthabdospora Cerridis Vesterg. Diagn. microm. præm. p. 4. (Jahreskat. 1897 der ’’Wiener krypt. Tauchanst.”). — Sacc. Syll. XIY p. 986. — S. Upland, Upsala in horto botanico in foliis mortuis pendulis Quercus Cerridis. — V. — Specim. origin! 232. Rhabdospora Cervariæ Syd. n. sp. R. pevitheciis nigris, rotundatis, epiderrnide supra •perithecia denigrata tectis, magnitud. variis, sæpissime 200 — 300 /n in diam., cellulis rotundatis, minutis com- positis; conidiis 23 — 26 X 3 /z, fusoideis, curvatis, asep- tatis, u trinque rotundatis, hyalinis, e sterigmatibus brevibus; crassiusculis, aseptatis, 8 — 10 X 3 — 4 //, hyalinis apicaliter oriuntibus. — G. Gfr. Zicker prope Thiessow, ins. Rugia in caulibus siccis Vcucedani Cer- variæ. — P. S. — Specim. origin! 233. Rhabdospora cyiianchica Sacc. Bomm. Rouss. — Sacc. Syll. III p. 591. — In caulibus siccis Cynanchi Vin- cctoxici a) S. Gotland, Eriks par. Bro. — Y. b) G. Gr. Zicker prope Thiessow, ins. Rugia. — PS. 234. Septog'loeum Coniari Allesch. & Bresad. in Allesch. Verzeichnis Sydbay. Pilze III p. 85 — Sacc. Syll. XI p. 581. — R. B. ins. Osilia, Orisaar in foliis vivis Co- wari palustris. — V. 235. Septoria Podagrariæ Lasch. — Sacc. Syll. III p. 529. — B B. ins. Osilia, Neulöwel in foliis vivis Aego- podii Podagrariæ. — V. 236. Septoria Stackydis Rob. & Desm. — Sacc. Syll. III p. 539. — B. B. in insula Abro in foliis Stachyilis sil- vaticœ. — Y. 249. Sporodesmium Lycii Niessl. - Sacc. Syll. IV p. 498. — B. B.. Reval in ramulis mortuis Lycii barbari. — V. 202 & 203. SynchytriUM globosum Schroet. — Fisch. Phycom. p. 60 — 202) B. B. ins. Osilia a) ad Mustel in caulibus foliisque Vinlœ stagninœ, b) ad Seppa prope Arens- burg in partibus inferioribus Violœ pumilæ (matricis novæ). — Y. — 203) S. ad Borgholm ins. Oelandia in partibus in- ferioribus foliorum Violæ odoratæ. — L. 42 227. Teicliospora ampullacea Rehm Ascom. Exs. n. 239. — Sacc. Syll. II p. 297. — Syn. Strickeria ampullacea Wint. Die Pilze II p. 286. — S. Upland, Upsala ad corticem Aceris platanoidis. — V. 186. Tilletia flectens Lagerh. n. sp. ’’T. foliicola, soris in inferiore foliorum evolutis, primo tectis dein liberis, pulveraceis, atrobrunneis, inodoris, folia sæpissime flectentibus et purpurea colo- rantibus; sporis globosis vel ovoideis, 23 — 28 u longis, 23- — 25 jU latis, pellucidis, episporio luteobrunneo, cras- siusculo areolato, areolis 2 — 3 /Li latis, 1,5 jii altis; cellulis sporis similibus aclirois immixtis.’1 (Lagerheim). . — S. ad Fjällnäs in Herjedalen in foliis Aires flexu- osce. — L. Specim. origin! 187. Tuburcinia Paridis (Ung.) Yesterg. in Bih. t. K. Sv. Yet. Akad. Handl., Bd. 22, Afd. Ill, n:o 6, pag. 9. — II. B. ins. Osilia in regione Arensburgensi in foliis cauli- busque vivis Paridis quadrifoliee — Y. In meiner Abhandlung ’Bidrag till kännedomeu om Gotlands svampilora” u. a. a. 0. habe ich diese sel- tene Ustilaginee von Tuburcinia Trientalis Berk. & Br. als selbständige Art abgesondert. Ihre Nährpflanze ist mit Trientalis nicht verwandt, die Auftreibungen, welche sie auf der Nährpflanze verursacht, sind viel grösser als diejenigen der Tub. Trientalis. Auch sind die Sporen durchschnittlich kleiner als auf Trientalis , und kein Conidienstadium scheint auf Paris ausge- bildet zu werden. 176. Uredinopsis Struthiopteridis Stürm. — Cfr. C. Stürmer, Om en art af slægten Uredinopsis P. Magn. pä Struthiopteris germanica. (Bot. Notiser 1895). — R. in Mær- radalen prope Christiania in foliis vivis Struthiopteridis gcr- manicce. — C. Stürmer (comm. G. Lagekheim . Specim. origin! 177. Uredo Air* Lagerh., Sur un genre nouveau de Chytridiacées parasite des Urédospores de certaines Urédinées (Journ. d. Botan. 1888). — S. Dalarü prope Holmiam in fo- liis vivis Aires hottnicœ (matricis novæ). — L. 178. Uredo Ammophilæ Syd. n. sp. U. soris ferrugineis, strias inter nervös paginæ .superioris foliorum formanlibus; sporis globosis 22 — 43 2 5 fi in diam. vel ovoideo-ellipsoideis 30 X 22 fi, membrana subtilissime aculeolata, poris germinationis cire. 8, gutta aurantiaca maxima præditis, ceterum hyalinis. — 6r. ins. Rugia ad litora marina prope Thiessow in foliis Ammoplnlce arenariæ. - — - P. S. — Speciin. origin! 188 Urocystis Anemones (Pers.) Schroet. ß irre- gularis Wint. in Iledwigia 1880, p. 2. — Cfr. 0. Juel, Myk. Beiträge II (Öfvers. af K. Sv. Vet.-Ak. Fërhandl. 1894, n:o 9, p. 496). — S. Herjedalen, Fjällnäs in foliis Aconiti sep- tentrion alis. — L. Juel 1. c. hebt gegenüber Winter, der in Die Pilze I p. 124 seine Form wieder mit U. Anemones vereinigt hat, die Verschiedenheit derselben von der Hauptform hervor. 189. Urocystis Fischeri Koern. ß littoralis Lagerh. in Sydow, Uredineen n:o 84. ”U. soris totam partem interiorem foliorum occu- pantibus; glomerulis sporarum globulosis vel ovoideis, 20 — 50 fi in diam., sporis centralibus 1 — 6, diam. 15 — 18 /v, membrana fusca, pellucida, cellulis peri- phericis sporas centrales subtegentibus, membrana lu- teola.” (Lagerheim ). — N. ad Giövik, Tromsö Amt in Carice incurva. — L. — Specim. origin! 190. Urocystis Jlinci Lagerh. — Cfr. G. Lagerheim, Ueber eine neue auf Juncus-Arten wachsende Species der Gattung Urocystis (Botan. Notiser 1888 p. 201). — S. Öland, Borgholm in Junco compressa. — L. 179. Uromyces Heliclirysi Lagerh., Contr. cà la FL myc. d. Montpellier p. 101, fig. 3 d— f (Bull. d. Soc. myc. d. France, t. XV, 1899); Sydow, Uredineen, n:o 159. — Gal- lia, inter Saint-Chinian et Pardailhan in Cevennis in foliis et caulibus Heliclirysi S/oechadis. — L. — Specim. origin! 180. Uromyces lineolatus (I)esm.) Schroet. in ßabh. F. Eur. n:o 2077. — Sacc. Syll. VII p. 543. — S. Stockholm in foliis Srirpi maritimi haud procul a Sio la/ifolio æcidiis prædito. — 0. Juel. 181. Uromyces Polygoni (Pers.) Fuck. I, III. — Sacc. Syll. VII p. 533. — N. arctica, Tromsö, Telegrafbuk- ten in Polygono Baji. — L. 44 191. Ustilago Goeppertiana Scliroet. Pilze Scliles. p. 272. — Sacc. Syll. VII p. 478. — S. Jämtland. Frostvi- ken in regione alpina in foliis vivis Rumicis nrifolii. — R. E. Fries. — Nach einem SciiROETER’schen Originalexemplar bestimmt ! 192 & 193. Ustilago Luzulæ Sacc. Syll. VII p. 4G3. — N. arctica, ad Giövik in Tromsö Amt, 192) in Luzula campcstri, 193) in Luzida spicata. — L. 194. Ustilago pallida Lagerk. in Sydow, Ustilag. n:o 111. — JV. arctica, Vestfiumarken, Kaafjord in Alten in antheris Viscarice alpiner. — L. Specim. origin! 195. Ustilago Pinguiculæ Rostr. Ustilag. Dan. p. 144. — S. Gotland, Mangsarfve par. Ekeby in antheris Pin- guindee vulgaris. — V. Vetenskapsakademien den 13 dec. 1899. Till införande i Handlingarna antogos: 1) “Om floridé- slägtet Galaccaura, dess organografi och Systematik“ af prof. F. R. Kjellman, 2) “Studien über süd- und centralameri- kanische Peperomien mit besonderer Berücksichtigung der brasilianischen Sippen” af amanuensen H Dahlstedt. Till in- förande i Bihanget: 1) “Studier öfver de sydnerkiska barr- skogarnas utvecklingshistoria“ af doc. R. Shinander, 2) ”Ex herbario Regnelliano. Adjumenta ad floram phanerogamicam Brasiliæ terrarumque adjacentium cognoscendam. Particula tertia” af dr G. 0. Malme Till införande i Öfversigten : ”Nya bidrag tili Vermlands bryo-geografi” af lektor N. C. Kindberg. Den 10 jan. 1900. Till införande antogos följande af- handlingar och uppsatser, nemligen i Bihanget: 1) ’’Om mykorrhizabildningar hos arktiska viixter'’ af kand. H. IIes- selman, 2) ’’Bidrag tili kannedommen om Spetsbergens och Beeren Eilands kärlviixtflora“ af kand. II. IIesselman och doc. Gunnar Andes sson 3) “Dalslands lafvar“ af adj. J. Hulting; i Öfversigten: 1) “Über die Transpiration mehrjähriger Blät- ter“ af dr 0. Rosenberg, ’’Kronbladens knoppläge och ständar- nas definitiva ställning hos Pgrola unifiera L.“ af amanuensen G. 0. Malme, 3) ’’Melobesia caspica ” af konservator N. Fos- LiE och 4) ’’Beiträge zur Moosflora der Spitzbergischen Insel- gruppen” af lektor H. W. Arnell. — Prof. A. G. Nathorst refererade de ofvan omnämnda afhandlingarna af IIesselman och G. Axdersson. 45 DÖd. Ragnau Hult föddes den 4 mars 1857 pâ Fiskars bruk i Pojo socken, Nyland. Efter skolgäng i Helsingfors bief han 1875 student vid universitet.et, dar han 1878 aflade filosofie kandidatexamen. Samma ar flyttade han öfver tili Sverige och idkade här 1878— -1879 studier i Stockholm och Upsala, utnämndes ar 1886 till docent i växtgeografi vid uni- versitetet i Helsingfors och 1888 till docent i geografi. Han afied i Helsingfors den 25 September 1899. Holt var en af den modärna geografiens främste mär- kesmän i Norden. De omrâden af botaniken, pâ hvilka hans förnämsta verk falla, växtgeografien och fenologien, ligga ocksa denna vetenskap nära. Det utvecklingshistoriska element, han införde i växtge- ografien, sädan den förut utbildats af von Post och Norrlin, har under de tvä sista decennierna utöfvat ett stört infiytande pâ utforskningen af den nordiska Vegetationen och dess hi- storia. Icke minst har detta infiytande varit pâ den svänska växtgeografien, af hvars adepter flere omedelbart eller medel- bart i mängt och mycket kunna räkna sig som lärjungar af Hult. Hans fenologiska ungdomsarbete ’’Recherches sur les phénomènes périodiques des plantes” âtnjuta som bekant ett berättigadt anseende inom vida kretsar af den vetenskajjliga världen. Sedan medlet af 1880-talet inträdde i bans botaniska forskningsarbete lânga uppehâll, orsakade dels af ett intensivt arbete för uppehället som pedagog, läroboksförfattare och pu- blicist, dels af en omfattande värksamhet pâ det geografiska omrâdet som universitetslärare, vetenskaplig författare, popu- lär föreläsare och ej minst som skapare och upprätthallare af Geografiska Föreningen i Finland. Under âr 1898 utsägs Hult till innehafvare af Antells stora resestipendium, och härmed tycktes en afgörande vänd- ning tili ett bättre hafva inträdt i hans bittra kamp mot vidriga förhällauden. De botaniska undersökningarne spelade en viktig roi i hans resplan, och under sina färder i Spanien fick han i rikt matt tillfälle att ater hängifva sig ät sin ungdoms älsklingsstudium. Tyvärr blefvo här alla förhoppningar, de liksom sâ mânga andra, alla skimrande framtidsplaner i ett slag tillintetgjorda. Med omtöcknadt förständ, obotligt sjuk atervända Ragnar Hult förliden sommar tili fäderneslandet och snart härefter mottogo vännerna budet om den förlo.s- sande döden. • 46 IIult var en sällsynt rik natur. Med sitt for alia in- tryck stärkt känsliga sinne och sin rilca fantasi var han en naturentusiast af renaste vatten. Soin forskare egde han stark lconceptionsförmäga och en klar, skarp hlick, som allt- jämnt öfvade under vidsträckta resor och omfattande littera- turstudier. Hans flit och uthällighet under arbetet, soin ofta gick med passionerad ifver, gränsade tili det otroliga. Sora författare var hau utmärkt Stilist med ett pä samma gang poetiskt som stärkt koncist spräk. Hans talang sora lärare och föreläsare var allmänt känd. Ora ock hans antipatier künde vara täraligen utpräglade och ej häller undertrycktes, var han dock i stört behof af vänskap och förstäende. och hvarje yttring häraf möttes af sympatisk tacksamhet. Han var ock en vänsäll och vänfast man, och svârt var att se en vackrare syn än Ragnar IIült inora hemmets värld. Af Hults botaniska arbeten äro följande de viktigaste: Bidrag tili kännedomen ora Vegetationen i södra Savolaks. Societas pro Fauna et Flora Fennica Meddelanden 3. 1878. — Försök tili en analytisk behandling af växtforraationerna. Ibidem 8. 1881. — Recherches sur les phénomènes period- ques des plantes. Nova Acta Reg. Soc. Sc. Ups. Ser III. 1881.— (tillsammans med Hj. Hjelt). Vegetationen och floran i en del af Kemi Lappmark och norra Osterbotten. Societas pro Flora et Fauna Fennica. Meddelanden 12. 1885. — Ble- kinges vegetation. Ibidem. — Mossfloran i trakten mellan Aavasaksa och Pallastunturit. Ibidem. Acta. T. Ill: N:o 1. 1886. — Die alpinen Pflaiizenformationen des nördlichsten Fiu- lands. Ibidem Meddelanden 14. 1887. — Vedvâxternas ut- bredning i Finland. Vetenskapliga meddelanden af Geografiska Föreningen i Finland. III. 1896. — Växtregionerna i Finlands lappmarker. Geografiska Föreningens Tidskrift 1897. B. S. Döde utländska botanister 1899 Den 25 okt. Charles Grant Blairfindie Allen i Hindhead, 51 âr. — Charles Bkogniart i Paris, 40 âr. — D. 15 mars apotekare Otto Böckelee i Varel, född d. 12 aug. 1803. — D. 8 sept. prof. Jean Baptiste Carnoy i Louvain, 63 âr. — Abbé Francesco Castracane i Rom, f. d. 19 juli 1817. — D. 6 apr. dr. A. AV. Chapman i Apalachicola, Florida, 90 âr. — D. 11 apr. Robert Combs i Phoenix, Arizona. — D. 4 apr. Dumas-Damon i Clermont-Ferrand. — Rektor II. Émery i Dijon. — D. 14 dec. domprosten Caul Erdixger i St. Pölten, 47 Niederösterreich, 77 âr. — D. 11 jan. Pierre Victor Alfred Fe- uilleaubois i Fonteneblau, 59 âr. — 7 okt. Thomas Bruges Flower i Bath, England, 82 âr. — D. 20 mars apotekare Otto Gelert i Köpenhamn. — D. 3 juni Peter Gray i Dum- fries, född d. 18 okt. 1818. — A. Gremli i Kreuzlingen vid Konstanz. — I okt. prof. F. Guthrie i Cape Town. — D. 4 maj prof. Stewan Th. Jakecic i Belgrad. — D. 31 mars Joseph Armin Knapp i Wien. — D. 30 okt. prof. Paul Knuth i Kiel, född 1854. — D. 2 juli i Para dr F. Kuhla. — D. 21 maj hofrâdet C. Lippert i Wien. — I). 2 dec. Karl Meinhausen i S:t. Petersburg. — P. Ladislaus Mfnykarth vid Sambesi i Afrika. — D. 9 febr. prof. Karl Müller i Halle a. S., 81 âr. — D. 19 mars direktor Charles Naudin, Villa Thuret vid Antibes, 84 âr. — D. 30 dec. Sir James Paget i London, född i jan. 1814. — D. 9 aug. William Pamplin i Llandclerfel vid Bala, 92 âr. — D. 17 maj dr Gustav von Pernhoffer i Wien. — D. 5 juni dr John Hutton Pollexfen i Midleton Tyas, född 1813. — Dr Lucien Quelet i Herimoncourt. — D. 20 nov. Sir Rawson William Rawson i London, född d. 8 sept. 1812. — D. 13 aug. apotekare Julius Scharlok i Graudenz, 90 âr. — Archidiaco- nus Adolf Schmidt i' Ascherleben. — D. 16 juni Joir. Nef. Schnarl i München. — B. Hector Serres i Dax, 92 âr. — D. 1 apr. Henry Thomas Soppit i Halifax, född d. 21 juni 1858. — D. 16 juni Overlärer Vincent Ström i Odense, 80 âr. — D. 5 sept. Cathaline Parr Trail i Lakefield, Ontario, född 9 jan. 1802. — D. 7 jan. J. H. Wirbe i Schenectady, 60 âr. — D. 23 aug. Henry Lévêque de Vilmorin i Paris. — D. 26 mars George Buchanan Wollaston pâ Bishop’s Well i Chisle- kurst, född d. 26 apr. 1814. — D. 8 aug. dr Ryokichi Yatabe i Tokio, Japan. Död. Gustaf Anders Lindberg, f. d. kamrer i kommers- kollegium, afled i Stockholm d. 3 febr. 1900. Han var född d. 14 aug. 1832, reste 1857 till Brasilien, tillbragte en tid dar hos dr Fr. Regneil samt hemsände stora botaniska sam- lingar, som sedan skänktes till K. Vetenskaps Akademien; bland annat har han i Gartenflora beskrifvit fiera nya JRhip- salis- arter. Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg d. 24 jan. Bland samhällets täflingSämnen märkas följande tvä botaniska: 1) ’’Erhälla klorofyllförande växter sin kol- halt uteslutande ur atmosferen?”, och 2) ’’Florideernas bio- logi”. Täflingsskrift skall insändas tili sekreteraren före den 1 okt. detta âr. 48 Utnäumde. D:r 0. Rosenberg har blifvit antagen tili docent i botanik vid Stockholms Högskola och docenten i växtgeografi därstädes Gunnar Andersson har erhâllit trans- port till docenturen i botanik. Toni, G. B. e Forti, A., Contributo alla conos- cenza della flora del lago Vetter. Nota preventiva. (Bull. d. Soc. bot. ital. 1899 p. 177 — 9). Författarne hafva sistlidne sommar insamlat plankton i Wettern vid Jönköping och meddela en förteckning â de däri funna algerna, hvaribland äfven äro följande: Dinobryum di- vergeas Imhof, Ccratium cornutum (Ehrb.) Clap, et Lachm., Glceodinium Pulvis cults Ehr., Atthcya ZacJcariasii J. Brulin., Cosmariuni Secnedesmus Delp. och cuastroides Delp. Sphæ- rocystis Scliroeteri Chod., Chroococcus limneticus hemm., l)a<- tylococcopsis fascicularis Lemmerm., Gomphosphœtia lacustris Chod., Ccdospliccrium pallidum Lernrn., Merismopoedium tc- nuissimum Lemm., Lyngbya limnetica Lemm., af livilka de fleste i senaste tid äro namngifna och ej förut anförda för Sverige. lios Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, „ ,. „ 4,50 „ „ 11, blä ,, 285x465 „ „ „ „ 7,75 „ ,, „ 13, hvlt „ 285x465 „ „ ,. „ 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Borge, 0., Schwedisches Süsswasserplankton, s. 1. Vestergren, T., Verzeichnis nebst Diagnosen und Bemerkungen zu meinem Exsiccatenwerke ^Micromycetes rariores se- lecti”, Fase. VII— X, s. 27. Liter aturöfversigt s 48. Smärre notiser s. 20, 44—48. Lund, Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteri-Aktiebolaget, ,5/21900. BOTANISKA NOTISER 1900. Taf. 1. BOTANISKA NOTISER FOU ÂR 1900 UTGIPNE AF C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 2. LUND 1900, BERLINGSKA BOKTRYCKERI- OCH STILGJUTERI -AKTIEBOLAEET. 49 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Stu- dentsällakapet i Upsala. Den 26 sept. 1899. 1. Fil. Dr. fröken Astkid Cleve köll föredrag om Vegetationen pâ Mont Yentoux i Sydfrankrike. Föredraganden hade förliden sommar deltagit i en af professor Flahault i Montpellier ledd exkursion tili nämda berg. Föredraget illustrerades af pressade växter ock fotografier. 2. Fil. stud. T. Vestergren redogjorde för bygg- naden kos Hy mendia Arundinis Fr., en svamp, som af professor G. Lagerheim insamlats pâ i vatten lig- gande döda stran af Phragmites vid Svartsjö i Upland och af honom öfverlämnats at föredraganden för un- dersökning. Med tillhjälp af ett originalexemplar i E. Fries’ svampherbarium hade föredraganden lyckats identifiera svampen med ofvannämda ofullständigt kända art. Den bildar pâ ytan af strana ett öfverdrag i form af becksvarta rundade krustor, som i torrt till- stäud äro glatta och glänsande, fuktade med vatten svälla och bli pâ ytan slemmiga. Den inre byggna- den är synnerligen egendomlig, i det att conidierna bildas endogent tili ett antal af 4 i flaskliknande be- hâllare, hvilka med sina lânga smala i spetsen öppna halsar äro inbäddade i ett slemlager, som betäcker svampens öfre yta. Conidierna äro sma och ofärgade, ellipsoidiska 1,5 — 2 ju lânga och 1 ju breda. Den 10 okt. 1899. 1. Docenten ß. Sernander föredrog om ”Gfra- nens âlder i den finska floran”, dervid redogörande för resultaten af en af honom sistlidna sommar före- tagen resa till Finland. Den 24 okt. 1899. 1. Professor F. ß. Kjellman lemnade en af torkadt material, fotografier och teckningar illustrerad 4 Bot. Kot. 1900. 50 framställning af sina systematisk-anatomiska undersök- ningar öfver floridéslâgtet Galaxaura. Den 7 nov. 1899. 1. Docent O. Juel föredrog ora sina i Leipzig utförda undersökningar öfver rheotropisraen hos rötter, hvarvid äfven refererades de arbeten, Jönsson och Alfr. Berg utfört öfver samma ämne. 2. Fil. Dr. O. Rosenberg föredrog om sina fy- siologisk cytologiska undersökningar öfver närings- upptagandet hos Drosera rotundifolia . Den 21 nov. 1899. 1. Viola-former frän Ösel. Af Carl Skottsberg. [Med taflan 2.] Under en botanisk resa tili Ösel sommaren 1899 insamlade Rand. T. Vestergren och förf. en ganska stör mängd Viola-former, hvilka vid närmare päseende befunnos vara synnerligen intressanta. Efter hem- komsten granskades de först af den kände Viola- specialisten, Rektor L. M. Neüman, tili hvilken jag harmed far hembära ett hjärtligt tack, dels för bans omsorgsfulla granskning af samlingen och mina anteck- ningar, dels för den stora beredvilligket, hvarmed han äfven gifvit mig fiera värdefulla upplysningar. Först i andra hand är det alltsa jag företagit den under- sökning, hvars résultat här meddelas. Pa grund af det stora antalet hybrider, har jag ansett det vara lämp- ligt meddela en del kännetecken äfven för välkända arter, da d^lika kännetecken kunna vara af behof för att bekvämt fâ en öfverblick af hybridernas ställning tili stamarterna. Viola hirta L. Tämligen sällsynt: Arensburg pâ fiera Ställen kring staden! ’) Kergel! Viola uliginosa Bess. ’) ! angifver, att vi själfva sett växten â ifrâgav. lokal. /lot. Not. 1000. 51 Här och dar: Arensburg! (Smt. Fl. 1)) 2 verst frân Arensburg vid Orisaarvägen! Kergel! Neulöwel! Mellan Kangern och Töllist! Ladjal (Smt. Fl.) Viola palustris L. Sällsynt: Kergel! mellan Kangern och Töllist! Viola mirabilis L. Tämligen allmän och utbredd öfver heia omrädet! Viola Rivininiana Rchb. (tafl. 2 fig. 1, 10, 11.) 1 — 1,5 dm hög, 2) upprät. Stjällccn glatt. Bla- den, atminstone de nedre, langskaftade, breda, hjärt- lika, glest smähariga, trubbnaggade. Bladskaften äro glatta. Stipler smalt lansettlika, med smala, tämligen länga sidoflikar och utdragen spets, ung. 1 cm. langa, mycket kortare än de nedre bladens skaft. BlomsJcaft glatta; Icapscl glatt. — Utbredning och förekomst som V. mirabilis. Viola Riviniana Rchb. X rupestris Schm. (tafl. 2 fig. 3, 9, 22.) Till storleken närmast lik V. Riviniana , tili växt- sättet mera V. rupestris. StjälJc smâhârig. Bladen tili formen ganska lika V. Riviniana , men mera kortskaftade samt häriga och n. helbräddade. Bladskaft nägot ludna. Stipler järnn- bredt lansettlika med kortare sidoflikar än hos V. Ri- viniana. Blomskaft smähariga; Kapsel ej fullkomligt glatt. — Mycket sällsynt: vid en stuga nära Orisaarvägen, 4 verst trän Arensburg! Viola rupestris Schm. (tafl. 2 fig. 2). Mycket mindre än V. Riviniana och nedtryckt med kortskaftade blad. Till alla delar härig. Bladen *) Smt. Fl. betyder, att uppgiften finnes i Schmidt, Flora des silur. Bodens von Ehstland, Nord-Livland und Oesel. (Arch. f. d. Naturkunde Liv-,Ehst, und Kurlands, Ser. II B. I. Nr IV. Dorpat 1859). 2) De beskrifningar, som förekomma, äro gjorda i öfverenstäm- melse med värformerna. Karaktärerna äro valda med liänsyn tili de violer, som här omnämnas. 52 nästan helbräddade, kortare och bredare än bos V. Riviniana. Stipler äggrundt lansettlika med korta eller inga flikar och ej utdragen spets. Kapsel smäluden. — Sällsynt: Ninasse pank! rnellan Taggamois och Hundsort! — Förmodligen mera utbredd. Viola canina (L. p. p.) Rchb. « ericetorum ^Schrad) Rchb. (tafl. 2 fig. 4). Till 1 dm hög, nästan upprät, glatt. Blad hjärt- likt äggrunda med svagt hjärtlik bas, tämligen läng- skaftade ; skifvan 1 — 2.5 cm läng, 0,75 — 1,5 cm bred, stundom mera: skaften ovingade. Stipler 0,5 — 1 cm länga, jämnbredt lansettlika med fa och korta (ofta inga) flikar. Kronblad mörkt ultramarinbla. — Täm- ligen allmän, särdeles i vestra delen af ön. ß crassifolia G-rönv. Nedliggande med tili marken tryckta, köttiga blad. — Sällsynt: Ön Filsand! Mustel! Viola canina (L. p. p.) Rchb. a X pumila Cbaix (tafl. 2 fig. 18, 14.) Ofta nog storre än nägon af föräldrarne. Skiljer sig frân 1 . canina genom att bladskifvan nägot ned- löper samt genom bladets form och stiplernas längd, frân V. pumila genom bladets bredd och blommornas färg m. m. Bladen frân nägot afsmalnande eller nästan jämn bas tämligen längt utdragna, trubbiga. Skifvans längd varierar. men ett mellanting rnellan arternas. Stipler helbräddade eller nägot naggade, ungefär 2i3 af skaftenas längd. Blommor ultramarinbla. — Flerstädes: Arensburg ej sällsynt! Kergel! rnellan Kielkond och Arensburg, 13 verst frân A.! Siksaar! Hundsort ! Viola canina X stagnina Kit. (tafl. 2 fig. 15. 16) 1—4 dm hög, d. v. s. ofta nägot mer än starn- arterna. Skiljer sig frân V. canina genom bladformen, stiplernas längd etc., frân V. stagnina äfvenledes genom bladens form samt den ej eller omärkligt nedlöpande 53 skifvan. Derma är 3 — 5 cm lang, af skaftets längd, äggrundt triangulär med jämn bas ocb trubbig spets. Stipler smalt lansettlika, nâgot fliktandade som hos V. stagnina, 1 — 2,5 cm. langa, 1|3 — 1 1 2 af skaftets längd. Kronblad ljusbla eller rent hvita. — Sällsynt: Seppa nära Arensburg! Kergel! Mellan Arensburg och Kielkond, 13 verst frân A.! Viola montana (L.) (tafl. 2 fig 12.) Enligt hvad rektor Neuman meddelat mig, om- fattar Linnés V. montana dels en canina-art med i Sverige nordligare utbredning, dels ock tvänne hybri- der nämligen V. montana L. (i inskr. bem.), X Riviniana och V. canina a X Riviniana. Hvad vi sägo pa Ösel var endast V. montana (i inskr. bem.), eller, säsom jag sett den benämnd af Neuman, V. caninæformis. Anda tili 3 dm hög. Bladen nâgot smâhâriga, stora; skifvan tili 5 cm lang, frân hjärtlik bas jämnt afsmalnande mot spetsen. .Stipler tili formen som hos V. canina, men större. Blommor stora, blägredilina. — Sällsynt : Arensburg ! Kergel ! Mustel ! Viola montana (L.) x pumila Chaix. nov. hybr. (tafl. 2 fig. 20, 21.) Denna hybrid Annes i litteraturen omnämnd af BoRßas, men hans V. montana L. är — - V. elatior Fr., hvilka tvänne han vill identifiera. x) — Ett par dm. hög. V. montana visar sig i bladens storlek och form samt blommornas storlek och färg. V. pumila röjer sig i det vingade bladskaftet samt stiplernas ut- seende. Bladen äggrundt lansettlika med ungefär 4 cm läng och 2 cm bred skifva. Stipler som hos V. pu- mila, men näende blott 1|J af skaftet. Blommor be- tydligt större än hos V. pumila, tili färgen mycket lika V. montana. ') Se Oesterr. Bot. Zeitschrift. Jahr g 40. (1890) pag ‘26. — Se äfven samma tidskrift, arg. 41 (1891). pag. 32 (”V. elatior Fr. die echte V. montana L.”) — BoRBàs in Hallier Kochs1 Synopsis, pag. 212 (1890). Mycket sällsynt: Endast nâgra fâ individ frân Arensburg ! Viola stagnina Kit. (tafl. 2 fig. 7. 8.) Vanligen 1 à 2 dm hög; glatt. Bladskifvan frân svagt kjärtlik — äggrund bas jamnt afsmalnande med trubbig spets, af skaftets längd, 3 — 5 cm läng 1 — 1,5 cm bred, stipler 1 3 — ' 2 af bladskaftet, smala, nâgot flikade. Bladslcaften nâgot vingade. Blommor ung. stora som hos V. canina. ljust blâ eller mjôlkhvita med grönaktig. kagelformig, ungetar 3 mm lâng sporre. — Har och dar: Kergel! Seppa ! Kattl'el! Mustel! Orisaar! Klausbolm (Smt. Fl.) Hoheneichen (Smt. Fl.) on Abro (Smt. Fl.) f. umbrosa (Se Neum. Vaklst. Murb. V. Sueciæ ex- sicc. nr 26). En frodig form, 3 — 4 dm hög och till alla delar större än vanligt. Nâgra exemplar funnos vid Mustel ! Viola pumila Chaix (tafl. 2 rig. 5, 6.) Oftast mindre än V. stagnina: glatt. Bladskifva 2,5 — 3 cm lang, af skaftets längd, 0,5 — 1 cm bred, frân vigglik bas afsmalnande, spetsig, ganska bredt och längt nedlöpande pâ skaftet. StipJer jâmnbredt lan- settlika, nästan helbräddade, af bladskaftets längd eller längre. Blommor ljust blâgredilina med utdragen. jämntjock, omkring 5 mm lâng sporre. Ej sällsynt : Arensburg flerstädes! Lode! Anseküll! Kergel! Seppa! Siksaar! Kasti (Smt. Fl.) Kasel (Smt. FI.) Viola pumila v Riviniana (tail. 2 fig. 19.) Till storleken mera lik V. pumila, likasâ till bla- dens form och de vingade bladskaften; karaktärer af V. Riviniana äro bladens hârighet. bladbasens form, blommors och stiplers utseende. Bladskifvan 2 — 3 cm läng, 1 — 2 cm bred, hjärtligt äggrund, längt skaftad som hos V. Riviniana. â öfversidan nâgot hârig. Stip- ler nâgot flikade, 1 4 — 1 .. af skaftets längd. Blommor gredilina, nâgot mindre än hos V. Riviniana. — Säll- synt: Masick! Kergel! Mustel! 55 Viola pumila X stagnina (tafl. 2 fig. 17, 18.) 2 — B dm hög och salunda större an de bada ar- terna. Till bladen mest lik V. stagnina, ehuru skaf- ten äro nâgot starkare vingade. Tvenne typer torde kunna särskiljas inom denna hybrid : f. media (tafl. 2 fig. 17) Bladen med vingade skaft, men tvär bas. Stip- ler naende 1 j 2 af skaftet eller mera. Blommor bla med ntdragna kronblad och läng, jämntjock sporre. f. substagnina (sa benämnd af rekt. Neuman) (tafl. .2 fig. 18) Bladshaft mindre vingade än hos föregaende. Stipler af varierande längd. Blommor hvita med kor- tare kronblad och kort, kägellik sporre. — Sällsynt: Mustel! (f. media) Seppa! (d:o) mellan Arensburgoch Kielkond, 13 verst frân A.! (f. subst.) Viola elatior Fr. Sällsynt: Taggamois (Smt. Fl.) Viola tricolor L. Sällsynt: ön Filsand! Viola arvensis Murr. Ej sällsynt i flere former: Ansekülll Arensburg! mellan Kielkond och Vikki! 2. Cassandra calyculata funnen i Sverige. Af Gustaf Hellsing. Under en resa, som jag förra sommaren sattes i tillfälle att företaga Tornedalen uppefter, bief genom fyndet af Cassandra calyculata (L.) Don. pâ den sven- ska sidan af Torneelfven min uppmärksamhet fâst vid denna vâxt, angâende hvars svenska utbredning hittills blott ofullständiga eller obekräftade uppgifter föreligga. Cassandra calyculata âr som bekant en vâxt med stärkt utpräglad ostlig utbredning. I Finland är den funnen öfver heia landet sä när som pâ Kolahalfön Bot. Not. lr.)00. 5 B och de sj^dvestligaste länen. Emellertid är den här dock ingalunda jämnt utbredd. Särskildt gäller nu detta de delar af Finland, som stöta intill Sverige. I Torne-dalen är den sâlunda blott funnen pâ en enda lokal, nämligen Karunki Ivapell nära Hirstiö gästgif- veri '). Yidare bör i sammanhang med detta nämnas, att ett blad af Cassandra calyculata af R. Hult fanns fos- silt vid Turtola, ocksa i Tornedalen, i ett torf lager, hvilket pâ grund af de öfriga funna växtleraningarna mäste vara afsatt före granens invandring i dessa trakter. *) Hvad nu ater dess utbredning i Sverige angär sä äro uppgifterna sparsammare. Wahlenberg uppgif- ver den frân Skellefteâ ehuru med fragetecken. Yi- dare frân trakten kring Kerni och Tornea elfvar * 2 3). Emellertid är det sannolikt att de lokaler som Wah- lenberg känt frân Tornedalen varit belägna pâ den finska sidan, enär det blott varit denna som hau besökt.. Vidare skall Cassandra calyculata enligt muntliga upp- gifter, som jag i somras erhöll, vara funnen vid Kuk- kola i Tornedalen nâgra mil norr om Haparanda. I Finland synes Cassandra calyculata nu endast förekomma i Abiegna sphagnosa eller dermed beslägtade samhällen. Likartadt var förhällandet der jag i som- ras fann denna växt. Formationen kan man säga utgjordes af ett Sphagnetum myrtillosum stadt pâ öf- vergäng tili Abiegnum spagnosum. För öfrigt är loka- len belägen pâ hol men Haapakylänsaari i Tornea elf nära Haapakylä by i Öfver-Torneä sn. ') R. Hult: Bot. Not. 1878 p. 130. 2) Hult. R. Ibidem p. 130; Hjelt. Hj. och Hult. R. Veg. och Floran i Kemi Lappmark. Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica Haft 12. p. 12 1885; Hult, R. : Mossfloran i trakten mel- lan Avasaksa och Pallastunturit, Acta Soc. pro Flora et Fauna Fennica T. Ill n:o 1 (1886). Jfr. Serxander. R. Die Einwanderung der Fichte in Skandi- navien. Engler’s bot. Jahrb, Bd. 15 II 1. p. 81 (1882). 3) Wahlenberg G. Flora Sueeica p. 263. 57 Haapakylänsäari är en af de talrika holmarne i Tornedalen, hvilka genom sin yppiga vegetation göra Tornedalen tili den kanhända mest bebyggda och väl- xnaende trakten inom Norrbotten. För att emellertid kunna närmare klargöra före- komsten af Cassandra calyculata pä nyssnämnda lo- kal, vill jag först i korta drag nämna nagot om dessa hol mars antagliga uppkomstsätt. Holmarne i Tornedalen äro enligt min asigt att anse, som ett slags deltabildningar atsatta pâ sadana stallen der flodvattnet, tili följd af markens lutnings- förhallanden och dalens bredd, haft en mindre hastighet. Till följd af de lokala förhallandena pa sadana Ställen, som äro gynsamma för holmbildning, är dess- utom strömfaran här vanligen utsatt för variationer i afseende pâ riktningen. Pâ grund af detta blir holmarnes utvecklingshistoria ej alltid densamma. Man kan salnnda lika väl hafva gamla före detta holmarT som nu hafva fast landförbindelse, som sädana, hvilka först en gang varit holmar, sedan landfasta och sä ytterligare en gang utskurna af floden pa nytt bil- daride verkliga holmar. Slutligen har man naturligt- vis äfven yngre holmar pâ alla möjliga utvecklings- stadier. Haapakylänsaari synes nu vara en holme som efter att en gang ha varit land fast ater blifvit utsku- ren. I allmänhet bör en holme hörande till denna ka- tegori vara äldre än nägon af de förra, ett förhal- lande, som äfven tager sig uttryck i Vegetationen â densamma. Under det att salunda det för de yngre holmarne karaktäristiska växttäcket i det närmaste saknar mos- sor i bottenskikten, eller der dessa ätminstone äro in- skränkta tili de sumpigaste delarne och der sparsamma. vidare rena örtbeständ äro vanliga, medan deremot träd- och buskvegetationen är sparsam, eger â de äl- dre holmarne ett rakt motsatt förhällande rum. Här 58 äro nämligen mossor förhärskande i bottenskikten, sä att dessa holmar ofta nog äro tili större delen täckta af torfbildningar. Som jag i början nämnde, är det eraellertid hol- marne, som ixtgöra den ojämförligt största delen af elfdalens slättermarker. Följden häraf blir naturligt- vis den, att nästan alla växtsamhällen ä desamma ej fritfc fä utvecklas. Som jag i det följande skall söka visa, sä synes slutpnnkten i de flesta af dessa forma- tioners utveckling vara Abiegna sphagnosa eller annan sumpskog. Sä snart en formation fätt fritt utveckla sig der- hän, att träd och större buskar i nämnvärd mängd inkomma, brukar emellertid ängen svedjas, hvarigenom Vegetationen tvingas, att ännu en gang genomlöpa de olika utvecklingsfaserna. Pa den val 1 4 kvadratmil stora Haapakylänsaari är sälunda för närvarande blott en försvinnande liten del pä det inre af holmen npptagen af ett växtsam- hälle, som möjligen skulle haft en frän första början füllt naturlig utveckling, och det är just i detta, som Cassandra calycalata ingâr som en ganska väsendflig beständsdel. En stândortsanteckning frän denna for- mation gifver oss följande bild af densamma: ßottenslcikt : Polytrichum commune L.: tunsädd; Sphagna: rikliga. Lägsta fältslcilct: (Höjd öfver underlaget: 0,1 — 0,3 m.) Linncea borealis L.; Irientalis curopcea L.: enstaka Iiubus Chamœmorus L,; strödda. Com arum palus- tre L.; Oxycoccus palustris Pres.; Empetrum nigrum L.; Phcgopteris Dryoptcris (L.) Fée.: enstaka. Mellersta fältslcilct : (0,3 — 0.6 m.): Cassandra calyctdata (L.) Don.; (Pa bladen upp- trädde Exobasidium sp>.) ; Ledum palustre L.: tunnsâdda. Salix myrtilloidcs L. ; Eriophorum vaginatum L.: Eyitisc- tum tluviatilc ß. limosum L.: enstaka. 59 Högsta fältskikt (0,6 — 1,0 ro.) Salix myrtüloides L.; S. Lapponitm L. Calamagro- stis phragmitoides Hn.; .Picea Abies (L.) Th. Fr. Juni- per us communis L. : enstaka. SnârshiJct: Betula odorata Bechst.; Picea Abies (L.) Th. Fr.; enstaka. Lâgsskogskikt : Betula odorata. Bechst.: tunnsâdda. Pinus sil- vestris L; Picea Abies (L.) Th. Fr.: enstaka. Enligt den Hultska terminologien *) skulle detta växtsamliälle kunna sägas vara ett Sphagnetum myrtil- losum stadt pâ ôfvergâng till ett Abiegno betidetum spitagnosum. Som ofvan namndes, hejdas vanligen af menni- skan formationerna i sin vidare utveckling, längt in- nan de uppnâtt nyssnâmnda stadium. Genom svedj- ningen och dikningen erhâllas ängsmarker, som an- tagligen under längliga tider utan vidare ätgörande kunna tjänstgöra som goda fodervallar. Följande ständortsanteckning askädliggör vegetationens samman- sättning pâ en sädan pä sätt och vis naturlig äng fran den inre tämligen torra delen af holmen. Bottcnslcild: Pölytrichum commune L.: ymnigt. Splicerocephahis palustris (L.) Lindb.; Amblystegium ßuitans (L.) De. N.: enstaka. Lägsta fält sinkt: (0,1 — 0,2 m.) Galium idiginosum L; Ranunculus repens L.; Vi- ola epipsila *suecica (Fr.) Ledeb.; Bpilobium pa- lustre L.; Rubtcs arcticus L.; R. Cliamceniorus L. ; Co- marum palustre L.; Polygonum viviparum L.; Luzida campestris (L.) De.; Equisetum silvaticum L.: enstaka. *) Hjalmar Hjelfc och E.. Huit Vegetationen och floran i en del af Kenii Lappmark och Norra Österbotten Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora fennica H. 12; 1885. 60 Meller sta fältskikt; (0,2 — 0,4 m.) Polemonium coer uleuni L. *campanulatum Th. Fr. Veronica longifolia L.; Ranunculus auricomus L. : R. acris L.; Salix phylicifolia L.; Carex vcsicaria L.; C. acuta L.; Fcstuca rubra L. ; Roa pratensis L. : enstaka. IJögsta fältskikt : (0,4 — 0,7 m.) Cirsium heterophyllum (L.) All.; Spirœa LImaria L. : enstaka. Aira cœspitosa L.: strödda. Calamagrostis stricta (Timm.) PB.: enstaka. Gras : rikliga. Orter : strödda. Efter Holt skulle detta samhälle kunna karak- täriseras säsom ett Airetum herbidum pä temligen frarn- skridet utvecklingsstadium. Enligt samme lorfattare gar den vidare utveckliugen af ett sadant Airetum her- bidum derhän, att marken genom tnossornas öfverhand- tagande, sa smâningom försumpas. Starr växter ocli Salices inkomma, hvarefter lokalen sä smâningom in- träder i skogarnes formationsserie. Sa är äfven för- liallandet här. Som fodertillgängen nämligen är myc- ket riklig. sä öfverlämnas ängarne ofta nog heit och hâllet at sig själfva, dikena fä växa igen, hvarigenom försumpning mycket lätt inträder. Härvid inkominer en heit ny flora, hvaribland mycket snart flere buskar. Dessa hindra nu slattern, som ocksä snart ötvergifves pâ sädana lokaler, hvarigenom utvecklingen kommer att försigga ännu friare. En standortsanteckning fran en pâ detta satt nppkommen typisk mossäng har föl- jande utseende: Bottenskikt : Sphagna ; Polytrichum commune L. : rikliga — ymniga. Sphœrocepihalus palustris (L.) Lindb. : enstaka. Oxy- coccus palustris Pers.: strödda. Selaginclla selaginoides (L.) Link.: enstaka. Lägsta fältskikt: ( — 0,3 m.) Taxaracum offcinale [Web.) AVigg. Galium uligino- sum L.: enstaka. 61 Menyanthes trifoliata L.: tunnsâdda. Pedicularis palustris L.; Viola epipsila *suecica (Fb.) Ledeb.; Epi- lobium palustre L.; JRubus arcticus L.; Comarum pa- lustre L. : enstaka. Andromeda polifolia L.: tunnsâdda. Polygonum viviparum L.; Salix myrtilloides L.; S. Lap- pomim L. ; Luzula campestris (L.) Dc.; Eriophorum al- pinum L; Carex limosa L; C. irrigua (Wg.) J. E. Sm.; G. chordorrhiza Ehrh.: enstaka. Mellersta fältslcilct: (0,3 —0,6 ra.) Sceptrum Carolinum L.: enstaka. Salix myrtilloi- des L.; S. Lapponum L.; S. pliylici folia L.: tunnsâdda. Betula odorata Bechst. enstaka. B. nana L.: tunnsâdda Eriophorum angustifolium Both.: enstaka. Eriophorum vaginatum L.: tunnsâdda. Poa pratensis L. ; Pinus sil- vestris L. : enstaka. Eqiiisetum ftwnatile ß. limosum (L.): tunnsâdda. Högsta fältslcikt; (0.6 — 1,0 m.) Salix myrtilloides L.; S. Lapponum L.; S. phyli- ci folia L.; Betula nana L. ; Pimis silvestris L.: enstaka. SnârsJcilct: Betula odorata Bechst. ; Pinus silvestris L. : enstaka. Här ka vi nu sâledes redan ett Sphagnetum myr- tillosum ganska typiskt utveckladt. Nästa led i serien âr nu det, der de buskartade vaxterna tagit öfverhand, sa att de fullkomligt beherrska den öfriga Vegeta- tionen. I ett sâdant Salicetwn gjordes följande stând- ortsanteckning : Bottenslcikt : Polytrichum commune L.; Sphagna : Oxycoccus pa- lustris Pees. : rikliga. Lägsta fältslcilct: (0/J — 0,4 m.) Menyanthes trifoliata L.: tunnsâdd. Trientalis europœa L. ; Naumhurgia thyrsiflora (L.) Bchb.; Viola epipsila *suecica (Fb.) Ledeb.; Rubus arcticus L.; Co- marum palustre L. ; enstaka. Andromeda polifolia L.: strödda. Salices: enstaka. Mellersta fältslcilct-. (0,4 — 0.6 m.) 62 Veronica longifolia L.; Comarum palustre L.: en- staka. Sal ices: tunnsâdda. Betula nana L. ; Eriophoriun angustifolium Roth.; E. vaginatum L.; Carex vesicaria L. ; C. canesccns L.; Festuca rubra L.; Boa pratensis L.; Calamagrostis stricta (Timm.) PB.; Equisetum flu- viatile ß limosum (L.): enstaka. Högsta fältskikt: (0.6 — l,o m.) Salix Lapponum L.: tunnsâdda. S. phglicifolia L. ; S. glauea L.; Carex aquatilis Wo.; Air a cœspitosa L. : enstaka. SnârslciJct: Salix phglicifolia L.: enstaka. Làgskogsskikt : Betula odor ata Bechst.; Pinus silvestris L.: enstaka. Pâ grund af sin sammansättning bör väl detta växtsamhälle närmast karaktäriseras som ett Salicctum Genom de trädartade växternas öfverbandtagande samt genom granens invandring öfvergar nu detta ganska snart i det Abiegno- betulosum sphagnosum , som jag i början beskrifvit oeb i bvilket jag fann Cassandra ca- lyculata. Genom ofvanstaende framställuing anse'r jag mig bafva gifvit en föreställuing om det genetiska sam- bandet mellan de vigtigaste växtsamhällena pä Haapa- kylänsaari. Granska vi den närmare, skola vi finna, att bland de der uppräknade växterna, äro ätskilliga, som uteslutande äro inskränkta tili de samhällen, för bvilka de äro anförda. Detta är ocksä ganska lätt förklarligt bvad de fiesta ar dem beträffar. Taga vi sâsom exempel en Polemonium ccvndcum * campanulatum eller en Sceptrum Carolinum , sä ar visserligen den förra inskränkt tili det förut skildrade Airetum herbi- dum , men detta är ocksä det enda växtsambälle pa bolmen, der man skulle kunna vänta sig nämtida växt. Hvad Sceptrum Carolinum beträfiar sä förekommer den litet bvarstädes i trakten men blott sporadiskt, hvar- före det är mindre underligt att den pä Haapakylän- 63 saari blott sags pâ en enda lokal. Med Cassandra calyculata är deremot förhallandet annorlunda. Den utgör först och främst en ganska väsendtlig bestânds- del i ett växtsamhälle, nämligen det ofvati skildrade Sphagnetum myrtillosum , sä att den ej gerna kan be- traktas som tillfälligtvis inkommen. Yidare finnas pa holmen fiera växtsamhällen af yngre datum, som i analogi med förhallandena i Finland mycket väl borde kunna hysa denna växt. Detta nu nämnda tyder pa, att Cassandra calyculata för närvarande ej synes hafva nägra tendenser tili att vidare utbreda sig inom detta omrade. Da man vidare tar i betraktaude hvad som hittills är kändt om dess forntida utbredning (jfr. Hult och Hjelt) torde man la antaga att Cassandra calycu- lata här förekommer säsom relikt frän en tid, da den hade ett vestligare utbredningsomrade, än hvad som för närvarande är fallet, hvilken tid dock ej pa grund af holmens relativt geologiskt unga alder kan vara sä synnerligen langt aflägsen. Füllt afgjord kan emellertid ! denna fräga först bli efter en undersökning af de torflager, som finnas sä väl pa denna holme, som i den omgifvande trakten, en nndersökning, som för öf’rigt borde lemna högst intressanta upplysningar, sä väl om dessa hol mars al- der och uppkomstsätt, som om invandringen och utveck- lingen af den nuvarande Vegetationen pa desamma» 64 Regler för bibliografi och Publikation. British Association for the Advancement of Science har sändt ut ett cirkulär angâende detta ämne; livarur vi anse oss böra äter- gifva hufvudreglerna, som synas i allmänhet välgrundade, sä att de böra af alla iakttagas, sä vidt det är möjligt. 1. A hvarje del af en periodisk skrift bör daton för den verkliga Publikationen utsättas sä noggrant som möjligt â omslaget och, om möjligt, â sista arket. (Oss synes det ej nödvändigt att dato utsättes â omslaget, som ofta ej länge bevaras, men sä mycket angelägnare är det att dato utsättes â arbetets sista sida). 2. Författarens separatexemplar böra hafva samma pa- ginering â text och nuiumer â planscher som originalpubli- kationen. 3. Författarens separatexemplar böra ej distribueras tidigare än den öfriga upplagan. (Skulle hinder därför möta, ss. dâ fraga är om ett sällskaps skrift, hvars delar utgifvas med langa mellanrum, bör det arrangeras sä, som blifvit föreslaget, att sällskapet later sälja separater samtidigt med att förf. lâter distribuera sina, och att daton för denna pu- blikation tryckes â heia upplagan). 4. Det är önskvärdt att det ämne, som arbetet berör, utsättes i titeln, som dock göres sä kort som möjligt. 5. Nya arter böra atföljas af en diagnos och om möj- ligt af en afbildning. 6. Nya namn böra icke uppställas i en not eller ett anonymt stycke. 7. Hänvisningar tili föregäende publikationer böra ske fullständigt och om möjligt i full öfverenstämmelse med nägon godkänd samling af regier för citering, t. ex. den af det franska Zoologiska sällskapet nyligen antagna. (Sä t. ex. är det fördelaktigt att äfven uppsatsens titel citeräs och icke endast tidskriftens band och sida). Färgen pä frukterna hos Sambucus nigra kunna variera betydligt, utomlands atminstone. Där har man v. lcuco( arpa hört, med hvita frukter, v. virescens (Desf.) med gröna frukter samt v. Juen/atactea Asch, med mörkt purpur- färgad saft i hären och likadant färgade fruktskaft. och v. hydractea Asch, med ljusröd saft och gröna fruktskaft. Det vore ju möjligt att äfven i Sverige nâgra af dessa former, och icke endast en, förekomme, hvarför man litet hvär boi- se efter pä hösten, tili hvilken af ofvannämnda varr. fläder- buskarne i ens omnejd böra. BOTANISKA NOTISER 1900. Taf. 2. C. Skottsberg del in. Figurerna 1, 2, 8, 9. 22 förstorade ; öfriga naturl. storlek. 65 Utricularia intermedia Hayne X minor L. Af L. M. Neuman. Da jag sommaren 1896 vid Qvibille i Halland studerade U. minor och dess blommas förändringar under blomningstiden, fann jag ett exemplar, som i allt utom bladen öfverensstämde med TJ. minor , men liade dessa förvanande lika TJ. intermedia. Bland den massa exemplar af dessa tvâ arter, som växte om hvarandra, sökte jag förgäfves efter nagot, som kunde antagas vara hybrid. Mitt besök vid Tagelmyren i Smâland (Se Bot. Not. 1896 pag. 285) ändades, utan att jag f unnit TJ. minor X intermedia , som jag da trodde skulle dölja sig under namnet U. Bremii Auct. Suec. Föga anade jag dâ, att en annan af vâr länge- sedan beskrifna Utricularice just utgjorde denna hybrid, nämligen TJ. ochroleuca Rob. Hn. Sysselsätt med detta släkte, gjorde jag sistlidne jul upptäckten, att U. ochroleuca nästan alltid var steril! Bland mer an 60 pressade individ, som stodo mig till buds, kunde jag ej upptäcka flere än 2 frö- hus, som hade svällt upp till den hos U. intermedia och minor vanliga storleken. Alla de andra hade forkrympta fruktämnen! Pollenundersökningen gaf ett liknande résultat — d. v. s. rent dâligt eller försämradt frö- mjöl i alla de fall, dar verklig ochroleuca förelag. Hade ett sa namnadt exemplar godt pollen eller god frukt, visade sig bestämningen felaktig; det tillhörde antingen TJ. minor eller TJ. intermedia. För öfrigt fann jag mer än en gâng pâ samma ark bladbärande grenar af den ena arten, fästa vid sidan af hybriden. I Kongl. Vetenskapsakademiens herbarium ligger ett ark TJ. ochroleuca , insamlad af Dr. 0. Malme den 1 Juli 1899 vid Elgsjovik, Stora Malm, Söderman- land. Dar finnes en hei Serie särdeles väl konserve- rade exemplar af denna hybrid med kortare eller längre sporre samt större eller mindre blommor. Pâ 5 not. Not. mo. 66 2 af de individ, som mest närmade sig U. intermedia r undersöktes l’römjölet, ocli det befanns vara bety-dligt försämradt. Dâ Robert Hartmans beskrifning pâ XL ochroleuca i Bot. Not. 1857 liksom diagnosen i Hart- mans flora mycket väl passar in pâ den intermediära formen af hybriden, synes mig beskrifning vara onödig. U. intermedia X ochroleuca frân Yästerbotten, som Melander omnämnt i Bot. Notiser 1887, är enligt beskrifningen tydligen en f. subintermedia af hybriden, liksom det ofvan omtalade exemplaret frân Qvibille i Halland befanns vara en f. subminor af densamma. Dit höra ocksâ JJ. ochroleuca f. microceras , tagna af J. Strandmark i Smâland. Fosforiter och kulturväxter. Man känner nâgot till att olika kulturväxter kunna förhälla sig olika i anseende till afsöndringen af syra frân rötterna bade i qvalitativt och qvantitativt hänseende. Nu har Prianisciinikow i Moskwa lâtit undersöka en del växters förmaga att genom afsöndrin- gen af syra kunna tillgodogöra sig fosforn i fosforiterna. Där- vid har det visât sig att hos leguminoserna var syreafsönd- ringen stark, hos sädesslagen svag, och att vid gödning raed fosforiter utan nâgon annan fosforgödning künde ärter, lu- piner, senap och bohvete tillgodogöra sig fosforn i denna form nästan lika sä hra soni i det jämförande profvet, hvari fos- forn förekom endast i form af natriumfosfat. Oaktadt hafre, körn och hirs fingo öfverflöd af fosforsyra uteslutande i form af fosforiter, sä visade sig skörderesultatet endast blifva 2 °/0 — 23 °/0 af det, som med natriumfosfat eller superfos- fat gödda jämförelsefältet gaf. I livad man fosforiterna kunna ersätta andra lättlösliga fosforhaltiga gödningsämnen fä yt- terligare teoretiska och praktiska försök visa. Exsiccater. W. Becher, Wettelroda h. Sangerhausen, Prov. Sachsen, utgifver Violæ exsiccatæ (anbud â 50 ex. af hvar sort mottages). — A. Kneücher, Werderplatz 48, Karls- ruhe i Br., som utgifver Carices exsiccatæ (äfven ex. frân Skandinavien meddelade), skall nu börja utgifva Glumaceat exsiccatæ (upplaga i 1 10 ex.). — C. B.enitz skall upphöra att sjelf utgifva "Herbarium europæum”. 67 Botaniska anteckningar. 1. Af Otto R. Holmberg. Härnedan letnnas en redogörelse för en del växt- fynd, som möjligen kunna vara af intresse och som jag ansett värda att publiceras. Förteckningen upp- tager ett större antal varieteter och former, hvilka af mänga kanske skola anses värdelösa, men som dock ej kunna frankännas ett visst systematiskt värde. Samt- liga fyndorter äro belägna i SJcane. Onopordon Acanthium L. Arrie. Carduus acantlwides L. X crispas L. Simrishamn, Gladsax, Arlöf. Cirsium acaule (L.) Scop. X oJeraceum (L.) Scot. Karsholm. Hypocltæris glabra L. Gladsax innanför Vârhallen; Hökö- pinge. Trichera arvensis (L.) Schrak. '/. campestris Koch Simris- hamn. Denna form skiljer sig fran den vanliga deri- genom, att den har alla blommorna nästan regel bundna och med lika stört bräm som kantblommorna hos huf- vudarten. Blomkorgen blir derigenom nästan halfklot- formig. Uppträder vanligen i enstaka exemplar och hör snarast betecknas som en monstrositet. Valeriana officinalis L. /. alternifolia (Ledeb.) Brantevik, Torup Hvitaby sn. — /. verticillata Stenn. Torup Hvi- taby sn. Valerianella oliloria (L.) Poll. v. dasycarpa Rchb. pä sandiga stallen vid Simrishamn, Arlöf, Lackalänga m. fl. st. Hos alla de exemplar af hufvudarten, som jag sett med ut- bildad frukt, har denna varit försedd med nagra sma har i toppen. Yar. dasycarpa har äfven fruktens sidor be- klädda med smâ, fina hâr (jfr afbildn. i Vetensk.-Aka- demiens Handl. Band 5. n:o lj. V. Morisonii (Streng.) DC. Arrie; — v. dasycarpa (Stev.) i en âker vid Lyckâs. Denna form har frukten öfverallt be- klädd med täta, grofva, vanl. nägot hakformiga borst. Galium palustre L. /. pubescens Hn. Simrishamn vid an flerestädes; Ystad i Sandskogen. — f. latifolia Lge, med mycket breda, äggrunda blad, vid Esperöd. G. Mollugo L. v. umbrosum Lge i trädgärden vid Torup Hvi- taby sn. Bot. Not. 1900. 68 G. verum L. v. litorale Bréb. allmân pâ sandfälten vid Sim- rishamn. Campanula glomerata L. i östra Skâne vid S:t Olof. C. pcrsiccefolia L. v. eriocarpa Koch, en form med lànga, mjnka, silfverglänsande hâr pâ frukten, ganska ymnig bland hufvudarten vid Torup Hvitaby sn; sällsynt vid Svinaberga Mellby sn. Pulmonaria officinalis L. sparsamt i parken vid Alnarp till- sammans med *obscura Dum. Mentha rotundifolia Willd. odlas flerestädes i trâdgârdar i Simrishamnstrakten och förekommer stundom förvildad, sâsom vid Simris, ’’Fynahusen” vid en gârdesgârd; vid Kragebolm flerestädes (enl. stud. M. Pettersson.) Origanum vulgare L. f. pcdlescens Schz., med alla örtartade delar gröna och livita blommor, vid Lyckâs pâ en öppen plats i skogen. Nicandra physaloides (L.) Gærtn. förvildad pâ stranden vid Borstahusen nära Landskrona. Verbascum nigrum L. /. leucandra F. Aresch. Karsholm; — /. albiflora Lge Räröd nära Ringsjön; — v. glabresccns Hx. Sandby; — v. cuspidatum Wirtg. Simrishamn; Rârôd. Veronica spicata L. /. integrifolia W. & Gr. vid Torup Hvi- taby sn, Kjeflinge; — v. hybrida (L.) pâ klipporna vid Brantevik. V. aquatica Bernh., varierai', i likhet med den nârstâende Y. Anagallis, med 3 — 10 cm hög, späd stjelk och skif- tevisa blomklasar (f. tenella), t. ex. vid Simrishamn pâ sandiga ästränder ; Torup Hvitaby sn i en uttorkad ank- dam; Lund i lergrafvar. V. aqu. f. subeglandulosa nov. f. : allmänna blom- skaftet -atan. eller med mycket glesa glandler; för öfrigt füllt tj'pisk. Förek. sällsynt bland kuf- vudformen vid Simrishamn. V. Anagallis L. f. tenella (F. W. Schmidt), vid Jerrestad; Simrishamn. V. Anagallis L. X aquatica Bernh. nov. liybr. Skil- jer sig frân V. Anagallis genom vanligen mindre, röd- aktiga blommor, rikare glandelbeklädnad i blomställ- ningen och glandelhârig kapsel; frân V. aquatica kuf- vudsakligen genom smalare foderflikar och genom blom- skaftens rigtning. De enskilda blomskaften sta stelt ut frân det gemensamma i ungefär 60 — 70 graders 69 vinkel, äro raka eller stundom slakt tillbakaböjda och sakna den hos V. aquatica förekommande karakteri- stiska böjningen i spetsen. Ar nästan alldeles steril ; blott ytterst sällan har jag sett en eller annan kapsel nâgot litet utvecklad. Pollen odugligt. Förekommer i östra Skâne vid Simrishamn; i vestra deleu af pro- vinsen mangenstädes, isynnerhet i närheten af kusten, t. ex. Hvellinge, Tygelsjö, Malmö, Alnarp, Trolleberg, vanligen (men ej alltid) tillsammans med de bâda för- äldrarne. Ofta uppträder den i stör rikedom, beroende pa dess kraftiga underjordiska stamsystem, ty den kan endast fortplanta sig pa vegetativ väg. Den fiillkom- liga steriliteten, den kraftiga vegetativa utvecklingen och de intermediära karaktererna göra växtens hybri- ditet otvifvelaktig. V. opaca Fß. /. affinis (P. C. Ara.) Torup Hvitaby sn. Slägtet Euphrasia vill jag här utelämna och hoppas senare kunna i särskildt sammanhang bekantgöra mina iaktta- gelser öfver detta temligen polymorpha slägte. Alectorolophus stenophyllus (Schur) Stern, sällsynt vid norra sidan af Yddingesjön. (1898). Samolus Valerandi L. vid Brantevik pa hafsstranden. Plantago Coronopus L /. intcgrata Godr. Simrishamn; Hvel- linge. Daucus Carola L. f. rubriflora Lge vid Lackalänga. Bland denna form fanns en annan, som bade grönaktiga kron- blad med purpurfärgade längdstrimmor, och som genom en riklig mängd mellanformer öfvergick i /. rubriflora. Aegopodium Podagraria L. v. subsimplex Lge. Af denna va- rietet sag jag sterila exemplar (rotblad) vid Torup Hvi- taby sn. Helosciadium inundatum (L.) Koch söder om Simrishamn; Fâgelsâng vid backen. Reseda lutea L. fann jag är 1889 mellan Simrishamn och Bjersjömölla, der den nu tyckes vara utgängen. Ranunculus repens L. Af denna art fann jag vid Hvitaby pä en träda i riklig mängd en monströs form (’Vergrü- nung") med kronbladen af betydligt fastare konsistens än vanligt och af nâgot gulaktigt grön färg, tili formen ty- piska, men med nâgot utdragen klo. 70 Batrachium peltatum (Scubank) Gelert /. quinqueloba (Koch) Grödstorp Gladsax sn. sällsynt. Thalictrum simplex L. v. tcnuifolium (Sw.) vid Karsholm. Pulsatilla vulgaris Mill. /. sdiizantha Hx sällsyut vid Sim- rishamn ocli Kjeflinge. En f. parviflora med mycket smä blommor af mörk färg, mycket erinrande om dem kos P. pratensis, fann jag vid Kjeflinge. Den är myc- ket lik P. pratensis X vulgaris, som ocksà fanus der, men har alldeles fullgodt pollen, hvarför jag ej anser den kunna hänföras till nänida hybrid, hvilken pâ de af mig funna exemplaren bar endast 5 — 20°/0 godt pollen, det öfriga förkrympt. Papaver dubium L. varierar pâ sandfälten vid Simrishamn med omkr. 1 dm hog enblommig stjelk och 4 — 5-flikigt marke. Sisymbrium Sophia L. /. sericea Neum Gladsax pâ Vârhallen, Brantevik, Skillinge. Nasturtium officinale R. Br. /. microphglla Boenn. mellan Simrishamn och Brantevik i en liten rännil. N. anceps (Wo.) DC. Nosaby nära Kristianstad. Baphanus Baphanistrum L. v. hispidus Bergst. vid Simris- hamn, Holmeja. Capsella Bursa pastoris (L.) Med. förekommer pâ sandiga stallen vid Simrishamn i en 2 — 5 cm hög, fâblommig, ogrenad form med tätt mattlikt växtsätt (f. pygmara). Polygala vulgare L. /. trichoptera Chodat Stenshufvnd. Tilia vulgaris Hayne f. trifida n. /. blad med en ut- dragen, smalspetsig sidoflik pâ hvardera sidan; midtelfliken ofta djupt inskuren. Viel Tjörnedala. Geranium sanguineum L. v. biflorum P. Niels. Hardeberga. G. Bobertianum L. /. rubricaulis Horn, söder om Simrishamn. Oxalis corniculata L. förvildad i flera trädgärdar i Sim- rishamn. Hypericum montanum L. i sydöstra delen vid Rörum, Sim- rishamn, Brantevik, Röddinge, men pâ alla dessa Ställen mycket sparsam. Viola tricolor L. *coniophila Wittr. förekommer ymnigt pâ sandfälten vid Simrishamn och derifrän normt npp till Vârhallen. Varierar med afseende pâ blommornas stor- lek och de öfre kronbladens bredd. V. trie. * ammotropha Wittr. Gladsax vid Vârhallen bland fö- regâende; Skanör. — /. ornata Wittr. vid Skanör. V. arvensis Murr. /. mandata riklig och utmärkt vacker vid Lackalänga. 71 Silene dichotoma Ehrh. vid Simrishamn riklig âren 189G — 97, men tyckes sâ smaningom försvinna. S. conoidea L. vid Torup i Hvitaby sn i mängd dels i klöf- vervallar, dels vid vägkanter ocli här och der pâ sandiga betesmarker ned mot hafvet (1894). Melandrium pratense (Rafn) Roehl. f. laciniata Lge (kron- blad 4-flikiga) Simrishamn. ■Gypsophila muralis L. /. micropetala (Ç-form) Gladsax pa Horsehall. Ccrastium vulgare Hn. /. holosteoides (Fr.) Gladsax vid Yär- hallen. — /. filiformis Hn. pa sandiga lokaler söder om Simrishamn. C. semidecandrum L. /. dolosa Murb. Simrishamn. Arenaria scrpyllifolia L. /. glutinosa Koch förekommer vid Simrishamn, Brantevik, Hököpinge etc., vanl. blandad med hufvudformen, men betydligt sällsyntare än denna. Sagina nodosa (L.) Fenzl uppträder i tvenne former: en glatt (hnfvudformen) och en glandelhârig (/. glandulosa Bess.). I kusttrakterna, saväl i östra som i vestra Skäne, tyckes den sistnämda formen vara den ensamt förekommande ; längre in i landet förekomma bada formerna. S. procumhcns L. t. spinosa Gibs. Simrishamn, Gladsax, Bran- tevik, Eslöf, pâ alla dessa Ställen blandad med hufvud- formen. S. ciliata Fr. vid Svinaberga Mellby sn., Simrishamn ocli Gladsax pâ Horsehall. S. maritima G. Don /. ciliata Nordst. Simrishamn, Brantevik, Baskemölla. Pâ dessa stallen är denna form vanligare än hufvudformen. — /. carnosula Norm. Simrishamn. S. marit. f. brachyphylla n. f. stjelkar vanl. talrika, nedliggande med korta stamled; blad korta, om- vändt äggrunda, i genomskärning nästan trian- gulära, köttiga, ofta pâ alla 3 kanterna försedda med sma har; foderblad nästan kölade, köttiga. Pâ klippor vid Simrishamns hamn. S. apetala Ard. (hufvudformen) Rörum i en râgâker. Stjel- karne äro mycket fina och länga (ända tili 25 cm), ned- liggande, rent gröna. Potentilla Fragariastrum Ehrh. Charlottenlund, Krageholm. F. argentea L. /. nirea A. Bl. Gladsax hallar, sällsynt. — /. dissecta Wallr. Simrishamn. Orobas tubcrosus L. /. latifolia Lge Lyckäs. 72 Medicago fatcata L. /. glandulosa Koch (rued glandelhariga baljor) Simrishamn; Benestad. — Yid Simrishamn före- kommer af denna art en monströs form, hos hvilken samtliga ständare äro förvandlade till pistiller. Kron- bladen äro smâ, gröna, inneslutna i fodret. Den satter aldrig mögen frukt. Trifolium repens L. /. mandata Necm. pâ fuktig sand vid Malmö. Oxycoccus palustris Pers. v. citriformis och v. pyriform is bland hufvudformen vid norra sidan af Fjellfotasjön. Monotropa Hypopithys L. v. hirsuta Roth vid Rörum, Delpe- röd och Kronovall; Ystad i sandskogen. Herniaria glabra L. v. subciliata Bab.: fodret tätharigt, blad harbräddade; vid Simrishamn, Kjeflinge. Scleranthus annuus L. X perennis L. Simrishamn, Baske- mölla, Yik, Stenshufvud, Karsholm, Refvinge och Webe- röd. De bâda arterna fordra belt olika växtplats, och det är sällan de växa füllt blandade med hvarandra, men dä deras växtlokaler stöta intill hvarandra, upp- stä ganska lätt hybrider. Detta inträffar särskildt ofta, dâ en del af ett sandigt fait, dar S. perennis fö- rekommer, uppodlas. S. perennis föfsvinner bland kul- turväxterna, der den ej kan trifvas, och i stallet upp- träder der S. annuus, som brukar vara bland de första ogrä- sen pâ dylik lätt jord. Längs kanterna af det nyodlade faltet kan man dâ vanligen redan andra âret fä se ett större eller mindre antal hybrider. Ännu oftare torde denna hybrid uppträda vid gangstigar och körvägar öfver dylika torra fait. Pâ dessa stigar trifves S. an- nuus raycket väl och kommer der i omedelbar närhet af lokalen for S. perennis. Sä är förhällandet mangen- städes pâ exercisfältet vid Refvinge, der hybriden upp- träder ganska ymnigt. Polygonum amphibium L. En form, som i samina individ fö- renade /. aquatica och /. tirrestris, päträffade jag 1897 vid Simrishamn. Yattnet i an hade under soinmaren stätt mycket högt, sä att stranden var öfversvämmad; derför hade ifrâgavarande växt börjat utbilda sig tili aquaticaform med langskaftade, plana och glatta blad. Men innan växten hunnit framskjuta nagot ax, minska- des vattnet, sä att stranden bief torr. Dâ började väx- ten resa sig, de nybildade bladen blefvo kortskaftade med nagot uppvikta sidor och sträfva och framställde saledes fullkomlig terrestris-form, medan de äldre bladen. 73 oaktadt vattnet var försvunnet, fortfarande voro plana och glatta. P. amph. v. glandulosum Bryhn Grödstorp Gladsax sn. P. Raji Bab. norr ora Simrisbamn; vid Ystad (1894); vid Brantevik, dar den fanns i stora massor âr 1892, bar jag under de senare âren ej âterfunnit den. Rumex Acetosella L. /. multifida (L.) utmärkt vid Sirnris- hamn. — /. integrifolia Wallr. Sirarishamn. Myrica Gale L. Östraby Gladsax sn. Epipadis Helleborine (L.) Cr. v. rarians Cr. En form, som närmast kan liänföras till denna varietet, växte spar- samt vid Borrâkra Degeberga sn, 1890. Juncus filiformis L. /. pusilla Fr. i torfmosse vid Gyllebo. En del ex. voro af nästan sarama höjd som den vanliga formen af hufvudarten (20 cm eller deröfver), men visade dock karaktererna af /. pusilla : ett füllt utveckladt strâblad af sträets länge! och mycket kort förlängning af sträet ofvan blomställningen. J. fuscoater Schreb. Arrie; Hammarsjön vid Kristianstad; mel- lan Espinge och Satserups jernvägsstationer. Lemna trisidca L., hvilken hos oss sä sällan blommar, pâ- träffade jag första gang blommande âr 1891 i en liten vattensamling söder om Simrishamn. Omkring 2 kvm. af vattenytan var fullkomligt öfvertäckt af blommande individ. De följande âren fortsatte den att blomma pä samma ställo, ehuru för hvarje âr i allt mindre antal. 1895 funnos ännu nägra blommande individ, men följande âr säg jag endast sterila. Aren 1895 och 1896 blom- made den äfven i en annan liten vattensamling, som ej stod i samband med den förra. Scirpus maritimus L. /. macrostachys Koch Kivik, Stens- hufvud, Gladsax vid Horsehall; Malmö. — /. sphœrosta- chys Lge Kivik; Hvellinge. Car ex liirta L. v. spinosa Mort. Simris; Simrishamn flerestä- des. Skärmfjällen kunna bli öfver 3 cm. länga, hvilket ger axen ett mycket egendomligt utseende. Yid Simris- hamn tyckes denna varietet vara füllt konstant. Acrogyna former har jag inom provinsen funnit af C. am- pullacea, liirta, Pseudocyperus , Goodenouyhii och acuta . Festuca elatior L. X Lolium perenne L. vid Simris- hamn, en tufva bland föräldrarne. De fiesta ne- dre axen voro oskaftade, medan de mellersla och 74 èn del at de öfre bade ett kort skaft (högst 1 cm längt). Hvarje skaft bade blott ett smäax. Promus arvensis L. /. oligantha Hx. Hököpinge, Klagerup, Lyckas. Arena pubcsccns Huds. /. glabra Fr. Simrishamn; Kungsmar- ken. — f. (rinervis Neum. Simrishamn bland hufvudarten. A. elatior L. /. biaristata Peterm. pä jernvägsbanken mellan Lyckäs och Tomelilla. JPhragmiles communis Trix. /. flavescens Curt, i än vid Sax- torp ganska ymnig bland hufvudarten. — /. stolonifcra Mey. Skillinge pä den sandiga hafsstranden. Agrostis stolonifera L. v. gigantea (Rotii) vid Keflinge spar- samt bland hufvudarten. A. stolonifera L. X vulgaris With. Tygelsjö pä hafsstranden. A. vulgaris With, varierar stundom i likhet med A. stoloni- fera (se Sv. Murbecks uppsats i Bot. Not. 1898, h. 1) med nedre blomfjället försedt med glesa mikroskopiska taggar. Sadana former har jag funnit vid Svedala och Tygelsjö. — /. silratica (Poll.) (vivipar form) mellan Lund och Hardeberga. — v. seiulosa Mürb. vid Simris- hamn (1896). Ej füllt typisk, emedan nedre blomfjället endast nära kanten är försedt med fina har. A. canina L. /. vivipar a Hyby; öster om Lund. — v. mutica Gaud, mellan Lund och Hardeberga; Kungsmarken. A. canina L. X vulgaris With. Hyby; Tygelsjö. Polypodium vulgare L. v. auritum Willd. pä gärdesgardar vid Baskemölla och Gyllebo. Asplénium Adiantum nigrum L. Stenshufvud pâ södra slutt- ningen temligen riklig (1891). Equisetum palustre L. /. polystachya Retz. Simrishamn och Jerrestad. 1 allmänhet utvecklas först ett toppax, och sedan detta mognat, utvecklas sidogrenarnes ax. Yid Simrishamn har jag pâtrâffat en form med förlängd stam- spets utan toppax (alltsâ Ursprungligen sterilt skott), hos hvilken sidogrenarne utvecklat ax. 75 Sandhems flora. 1 . Af 0. Nordstedt. Tyvärr finnes det icke nâgon flora öfver Vester- götland eller Skaraborgs län. Därför har defc synts mig lämpligt att nu publicera de anteckningar, jag gjort öfver växterna i Sandhems socken, oaktadt en stor del af iakttagelserna äro gjorda redan pâ 1860- talefc. Tidan flyter igenom den fran söder till norr; sinttningarne mot an äro ofta rätt höga och branta, hvarför en stor del af socknen är mycket kuperad, oaktadt fast berg sällan träder i dagen. Marken ut- göres oftast af sand eller sandinylla ; lera är pâ fa ställen i ringa mängd inblandad, men ingenstädes fin- nes ren lera. Barrskogar, löfängar samt hagar med träd och buskar upptaga tili allra största delen den icke odlade marken. En och annan yäxt tillkänna- gifver, att nâgot mer kalk där förekommer än annorstä- des. Da den s. k. falbygden ej är synnerligen längt aflägsen, synes det ibland sannolikt, att vissa växter därifrän förts tili socknen, men ej haft förmagan att vidare utbreda sig i den mindre gynnsamma jordmänen. Trakten kring Grimstorp har bl if vit bäst undersökt. Nomenklaturen är den samma som i Pointsfört. ö. Skand. växt. 4 uppl., när ingen auktor efter nam- net anföres. — Euphrasies äro delvis bestämda af Sv. Mürbeck, delvis af O. R. Holmberg. Salices har delvis bestämts af Arnell och Lundström. Förkortningar : A. = H. W. Arnell, Gr. = Grim- storp, D. = Dintestorp. Bidens cernua vid Dinstorpssjön, Hammarsjön vid Slättäug. Chrysanthemum Leucantliemum a. Matricaria inodora h. o. d.; — Chamomilla Broholm (enl. A.), väl endast tillfällig. Anthemis tinctoria h. o. d. i âkrar pâ senare tiden; — arven- sis h. o. d.; — Cotula sällsyntare, ss. Tunarp, Dinstorp, Hägnared. Bot. Not. 1900. 76 Achillea Pfarmica Grimstorps qvarndam, förmodligen här o. pâ ett par andra stallen förvildad ; — Millefolium a. Tanacetum vulgare Sandhems station, tillfällig (A.), Svenstorp. Artemisia Absinthium s., Gr., Hunared, Sandhems station; — vulgaris t. a. Arnica montana a. Senccio silvaticus och vulgaris a. Gnaphalium uliginosum och silvaticum a. Antennaria dioica och Filago montana a. "Eriger on acris o. Solidago Virgaurea a. Pctasites officinalis Kyrkeqvarn (Tidafors) fordom. Tussilago Farfara t. a. Centaurea Scabiosa s., tyckes saknas i nordös$ra delen. — Cganus a. (sällsyntare i senare tid). — Jacca h. o. d. (äfven f. fuscescens Lge). Carduus crispas h. o. d. (förvildad vid gârdarne?). Cirsium lanceolatum t. a., — palustre o. arvense a., — hctc- rophyllum Gr. i allen, D.. Mâsseberg, Smedstorp, Sibbarp, Ostbacken, Hägnared, etc.; — acaule i en äng ofvan Sand- bems kyrka. Lappa minor Tunai’ps Hammare, Svenstorp vid gârden. Sonchus arvensis b. o. d. (saknas delvis) ; — olcraceus Ruder, Ostbacken, etc.; — asper Gr., etc. Lactuca muralis Tunarps Hammare, Högagärdet, etc. Lampsana communis Tunarps Hammare, Gr. (triidg., A.). Scorzoncra hum i lis a. Crépis paludosa a.; tectorum (et f. segetalis) t. a.; — prce- morsa h. o. d , ss. Gr., D., omkring Strâken, Flatholmen, Laggarebemmet. Hieracium. En bel del insamlade former vanta pâ bestâm- ning af en specialist, till hvilken de blifvit lemnade. H. umbellatum t. a. Fordom bar en sjîecialist bestämt ex. till H. murorum *vulgatum med v. pinnatifidum och sub- ramosum (?), *diaphanum, *anfractum med var. longi- cuspis och lepidum, H. rigidum *nemophilum, *subme- dium, men numera skulle dessa former nog delvis bestâm- mas annorlunda. Taraxacum officinale t. a.; — v. corniculatum Axtorj}, Sand- hem, etc. Lcontodon hispidus sparsamt b. o. d. ; — autumnalis a. Hypochceris maculata a. Trichera arvensis a. Succisa pratensis (et ß dentata ) a. Viburnum Opulus Flatholmen, Högabergsängen i Sandhetn, I)., Högagärdet. 77 Valeriana officinalis ß sambucifolia h. o. d. spridd. Galium boreal e , palustre , uliginosum , verum a.; trifidum vid Ekeslättsjön (A.); — Aparine *Vaillantii Eket. Lonicera Xylosteum i Smedstorps äng. Linncca borealis Gr. i oxhagen, Sandliemsskogen midtför Bockö, Engeltorp, Hofmejorna, Häggäsen. Campanula Traehelium i storängen vid D., Smedstorp ; — persicifolia t. a. (äfven f. parviflora Gr.); — rotundi- folia a. Jasione montana h. o. d. Lobelia Dortmanna a. Symphytum officinale ß calycinum Gr., förvildad sedan gam- malt i trädgärden (äfven med hv. blr). Anchusa arvcnsis a. Myosotis palustris a.; cœspitosa h. o. d.; — arvensis a.; — stricta h. o. d. Lithospermum arvense Gr., D., Axtorp, Yimla, etc. tillfällig. Pulm o varia angustifolia Gr. i ekängen. Asperugo procumbens Gr., Saxarp, Sandhem, i trädg. Mentha arvcnsis h. o. d., ss. Gr. qvarndam, omkring Strâken och Tidan. Uppträder i ett par former. Ijy copus curopœus Ojaforsen. Thymus Serpyllum a. Calamintha Acinos Gr., Sandhem, Flatholmen. Clinopodium vulgare Flatholmen, Gr. i ekängen, Margreteholm. Scutellaria galericulata h. o. d., ss. Gr., Tidan, Svartân. Prunella vulgaris och Glechoma hederacea a. Nepeta Cataria Tunarp. Stachys. silvatica Flatholmen; - palustris h. o. d.. ss. Sib- barp, Smedstorp, Yimla; — arvcnsis Kylle (A.). Lamium purpureum, intermedium och amplcxicaule h. o. d., mest i trâdgârdar. Galeopsis Tetrahit h. o. d.; *bifida Hylte, etc.; — Ladanum h. o. d.; — versicolor t. a. Ajuga pyramidalis a. Fraxinus excelsior h. o. d. i ängar pâ fuktigare jord, men vanl. i enstaka ex., talrik i storängen vid D. Gentiana campestris *suecica ej talrik, dock h. o. d. (äfven med blekare och rent hvita blr); — Pneumonanthe Gr. vid dämmen. Menyanthes trifoliata a. Solanum Dulcamara Flatholmen, Tidan. Hyoscyamus niger Ojaforsen. Verbascum nigrum s., Gr., Sandhem, Flatholmen, Tidafors. Scrophularia nodosa Gr., D., Tunarp, Margreteholm, Ting- halla. 78 Linaria vulgaris D., Tunarp, Axtorp, Qvigskedet, Käfäsen. Flatholmen, Broholm. Veronica spicata D. vid sjön, Sibbarp, raellan Kylle och Ha- gagärdet: — Reccabunga frân Flatholmen till Sandhem, etc.; — verna h. o. d ; — agrestis och opaca s. i trädg., Gr., Saxarp; — officinalis, Chamœdrys , scufellata (et f. villosa), scrpyllifolia och arvensis a. Odontites verna Bell, mera sällsynt h. o. d. i säd. Euphrasia stricta (med var.) h. o. d.; — hrcvipila a; — hrev. X curta Yimla; — brev. \ stricta t. a; — tenuis Qvigskedet (troligen flerestädes); — curta et ß glabrcs- cens t. a.; — curta X stricta Gerdstorp; — gracilis Kylle, Gärdstorp (troligen h. o. d.), var Friesii Sanio mellan Hunared och Axtorp; — gracilis X stricta pâ vägen till Hnnared. Rhinanthus major o. minor a. Sceptrum Carolinum Rnder, Gr. vid Ekängsfällan och Stampen. Pedicularis palustris a.; sylvatica ej sâ allm., saknas pâ Hera Ställen. Melampyrum pratense och sylvaticum a. Lathrcca Squamaria Margreteholm. Utricularia vulgaris, intermedia, minor h. o. d. Pinguicula vulgaris a., — fi bicolor Dintestorp, Ostbacken, N. Ingarp, Kvlletorpet. Trientalis europcea a. Lysimachia vulgaris Gr., D., Axtorp, Broholm. Naumburgia thyrsiflora som föreg., Saxarp, Sliittäng. Primula officinalis a.; — farinosa D., Ingarp. Hottonia palustris vid Sträken o. Tidan, Gr., Hammarsjön, Ekeslättsjön. Plantago major, media, lanceolata a. Litorella lacustris vid de större sjöarne och Tidan. Rhamnus cathart/ca I)., Flatholmen; — Frangula t. a. Cercfolium sylvestre a. Heracleum sibiricum t. a. (Levisticum officinale finnes väl qvar vid nâgon stuga pâ Hö- kensâs, dâ den finnes i St. Brâared i Xykyrke s:n). Angelica silvestris h. o. d. Peucedanum palustre t. a. Æthusa Cynapium Broholm (A.-). Cicuta virosa I). sjön, Saxarp, Ekeslättsjön, Slättäng. Ægopodium Podagraria h. o. d., men sakuas flerestädes. Carum Carvi t. a. Pimpinella Saxifraga a. Adoxa Moschatellina Bockö i Sandkemsjön, Margreteholm. Acer platanoidcs t. a. odlad, Ilagagärdet i en äug. 79 Nympliœa alba h. o. d. i sjôarne; en form som närmar sig var depressa Casp. i qvarndammen vid Gr. (dar N. Can- dida är odlad). Nuphar luteum a. Ranunculus Flammula o. ß replans , auricomus , acris o. re- pens a.; bulbosus nedom Sandhems kyrka (A.), Tunarp, Yagnslätt, Kyrkeqvarn. Batracliium sceleratum Hunared i backen; — péltatum h. o. d., Gr., Tidan, etc. Thalictrum flavum D. storäng. Anemone nemorosa o. Hepalica a. Pulsatilla rernalis Axtorp, Sandhem, Gr. i hästhagen och vid soldattorpet Svinabâcken; — vulgaris a. (f. schizantha sedd vid Saxarp o. Sandhem), ß glabra fanns fordom vid kyrkan. Callha palustris a. Trollius curopœus a. (Aguilegia vulgaris förvildad vid Grimstorp. A.) Actæa spicata Gr. ekängen, D. Flatholro, Margreteholm, Hô- gagärdet etc. ^ Papaver Argcmone Kylle (A.); — dubium pâ en âker vid kyrkan (A.); — Rhoeas Tyskahemmet pâ en âker. Chelidonium majus Margreteliolms trâdgârd. Fumaria officinalis a. Brassica campestris Kylle, Gr. etc. Sinapis arvensis Gr., Râfâsen etc. Sisymbrium Sophia Tunarp, âkern vid kyrkan (A.). (Hesperis matronalis förvildad i Gr. trâdgârd). Erysimum cheiranthoides a. Cardamine amara ß hirta D., Slättäng, Ruder, Tunarp, Mid- dagsmârket, Lilla Brâared, Hofmejoima, Margreteholm ; — pralcnsis a.; — impatiens i en dal mira Gastaliden vid Broholm. Arabis hirsuta r., Gr., D., Flatholm; — Thaliana h. o. d. Turritis glabra, t illfälligt vis i säd, D., Kylle. Rarbarea vulgaris Gr. (i trâdg.). Nasturtium palustre Gr., Svenstorp, Margreteholm. Raphanus Raphanistrum h. o. d. (ej sedd vid Gr. rm fl. st.). Capsella Bursa pastor is o. Thlaspi arvense a. Subularia aquatica i sjôarne. Camelina (nâgon art i en linâker vid Hagagârdet). J Draba verna a. Polygala viilgare a.; — amarellum D. storângen o. Gr. vid forna kalkugnen i ekängen (äfven med ljusblâ blr). 80 T ilia europcea i ängen nedom Hagagärdet (planterad?). Géranium silvaticum a.; — sanguineum Gr. i norra deleii af ekängen (1893); — Robertianum Tunarp och Tidans dalgâng. Er odium cicutarium a. Oxalis acetosella a. Linum catliartieum a. Hypericum quadrangulum a.; — perforatum Gr.. Boarp, Tunarp. Hclianthemum vulgare h. o. d.; men sparsam!, dar den finnes. Viola hirla Flatholm; — palustris a.; — mirabilis Fiatholm, I).; — canina a.; tricolor *gcnuina f. versicolor AYittr. Fiatholm, Margreteholm, Sandhem etc.; — arvensis * com- munis Wittr. a. Parnassia palustris h. o. d. Drosera rotundifolia a.: — longifolia Ruder, Eket, Saxarp, Hu- nared, etc.; — intermedia Yagnslätt, Eket, Broholm. Taen, etc. Silcne inflata pâ âkrar i senare tid, Gr., Rullesäs ; — nutans Gr., Sandhem, Sjöbacka, Tunarp, Fiatholm, etc. Melandrium pratense Gr. (1 gang i en klöfveräker). Yiscaria vulgaris h. o. d. Lychnis Flos cucidi a. Agrostemma Githago (et f. nana) Gr. Dianthus dcltoides h. o. d. Stellaria media, palustris, uliginosa a.; — graminca h. o. d., D., Ruder, Eaggarhemmet, etc.; — Friesiana Olsborg, Margreteholm, etc. Gerast iu m arvense Yimla (i en âker 1899); — rulgatum a.; — viscosum (ofta f. apetala) Gr., Tunarp, Hunared, etc.; — semidecan drum h. o. d. Arenaria trinervia a.; — scrpyllifolia Gr.; Sandhem. Saginu nodosa r., Mässeberg, Slättäng, Grimstorp; — procum- bens a. Spergula arvensis (sativa) a. Spergularia campestris h. o. d. Elutine Hydropiper Sandhemssjön vid prestgârdens brygga ett âr (A.); af mig sedan mânga âr förgäfves eftersökt. Ribes Grossularia i enstaka buskar h. o. d.; — rubrum lika- ledes, Gr., Tunarp, Tidafors. Saxifraga granulata a.; tridadylites Högagärdet. Chrysosplenium altcrnifi lium r., omkring Sträken, Slättäng. Semperviirum tectorum Eket, pä torftak. Sedum Telephium h. o. d.; — acre a.; annuum Sihharp. Lythrum Salicaria Gr., Sandhem, Bröholm, etc. Peplis Portula Gr., Yimla. Epilobium angusti folium, montanum, palustre a. (Forts.) 81 Kamienski, Fr., Sur une espèce d’Utricula- ria nouvelle pour la flore du pays (Gralicie). (Bullet, international de l’academ. d. scienc. de Cra- covie. Dec. 1899 p. 505 — 510). Dâ förf. specielt studerat släktet Utricuîària och i Engler och Prantl Natürl. Pflanzenfam. bearbetat fa- miljen Lentibulariaceæ, referera vi här nägot af förf:s •öfversikt öfver de europeiska arterna. Han tyckes lägga mera vikt vid blâsornas plats, an svenska författare göra, emedan han indelar ar- terna först efter blâsornas läge, antingen de äro lik- formigt fördelade, eller de sitta pä egna mindre ut- vecklade blad. Den första afdelningen delas i 2 underafdelningar med U. vulgaris och neglcda i den ena samt U. minor och Bremii i den andra. Till den andra afdelningen föras U intermedia och ochroleuca. Af U. vulgaris urskiljer han följande formen a) magniflora. Heia växten större än den typi- ska formen. Blomkrona 14 — 15 mm. i längxl, dess nedre läpp bred; sporren stör. I heia Europa. Af denna förekomma de 2 subformæ: 1) brevicornis. Sporren kort och tjock, knappast sä lang som nedre läppen. Denna är en vestlig torm. 2) calcarata. Sporren förlängd, jämnbred, kort till- spetsad, nägot krökt frarnat och nägot längre än nedre läppen. Denna är en östlig form. •b) parvißora. Blomstängel hög, fin, mângblommig med smâ blommor pä nägot förlängda, efter blom- ningen krökta blomskaft. Blomkrona 8 — 10 mm lang. Sporren af nedre läppens längd. Yanlig (tages ofta för U. neglcda Lehm.). c) crassicaulis. Blommans storlek typisk. Blom- stängel förtjockad och nägot böjd. Yanlig. d) hderovcsicaria. Blomdelar typiska. Blad mycket större med talrika blasor af olika storlek: 0,75 — 3 mm. Mindre vanlig. But. Not. im. 6 82 e) hrevi folia. Blomstängel fin, blomskaft nâgot längre, blad mycket kortare: 20 — 25 mm. lânga. Myc- ket vanlig. Af JJ. minor har han följande former: a) brevipedicellata. Blomskaft mycket korta (2 — 8 mm.). b) gracilis. Mycket mindre till alia delar an huf- vudformen. Blomstänglarne nâ en höjd af 7 cm. Blom- kronan 5—6 mm. lang. Vanlig. c) Montana. Blommor mycket större an hos huf- vudformen. Ofre läppen tväflikad. Sporren n. konisk. Blomstänglar lika sa korta som hos föreg. d) major. Mycket större an den typiska formen. Ofre läppen trubbig, sporren n. konisk. (Tages ofta för U. Bremii Heer.) U. Bremii , som förekommer i syd vestra och cen- trala delarna af Europa, skiljer sig frän föreg. art genom följande karaktärer. Alla organ mycket större. (dire läppen bredare och trubbig, den nedre rundad, plan. Sporren konisk rned en bred bas. Af U. intermedia urskiljas följande former förutom den typiska: a) Grafiana (Koch). Bladens slutflikar breda och trubbade. Vanlig. b) elatior. Mycket större an den typiska formen med mycket längre bladflikar. Blomstänglar 25 cm. länga. Blomkronan . . . — 19 mm. c) longirostris. Mindre. Sporren mycket smalare, af nedre läppens längd. I vestra Europa. d) conica. Sporren bredare och kortare. I vestra Europa. Nog förekomma âtskilliga af dessa former här i Norden; fiere af dem som icke hafva nägon egen geo- grafisk utbredning, äro väl af mindre värde. Det är därför skäl för de skandinaviska botanisterna att tili sommaren undersöka, i hvad mân nägra mera kon- stanta former af släktet här uppträda- U. vulg f. he- 83 terovesicaria , hvaraf vi sett nâgra ex. frân Sverige, för- moda vi vara en mera tillfällig form, som under andra förhällanden ett annat ar kan öfverga i den vanliga. Ett ex. i Lunds Univ. hb. frân ”Boust pr. Varde, Jylland” (J. C. Poulsen) synes, sâvidt man kan döma af den enda utslagna blomman, tillhöra U. intermedia f. longirostris. Dörfler, J., Jahreskatalog pro 1900 der Wiener botanischen Tauschanstalt. I denna mycket rikhaltiga katalog finnes (min- dre lämpligt, ss. det oss synes) afven en del nya for- mer med beskrifningar, af hvilka vi i öfversättning âtergifva följande, fastän formerna äro obetydliga. Euphrasia Fennica Kihlm. f. albiflora Lönnb. Kronan är rent hvit med endast fina mörkt lilafärgade strimmor pâ bâda sidor om svalget. Den typiska for- men har en tydlig gul fläck pâ underläppen. O. A. F. Lönnbohm. (Vi hafva ännu icke varit i tillfälle att fâ se beskri bringen â hufvudformen.) Gentiana Sueciea Murb. f. clatior Ostenfeld. Myc- ket grenig, 15 — 30 cm. hög; stjälk med 5 — 6 inter- nodier; grenar mânga, upprâta, fâ- eller mângblommiga, vanligen utgâende frân basen. Norge: Rendalen, Horuset, 250 m. ë. h. C. Ostenfeld. At den af Mür- beck beskrifna hybriden Agrostis stolonifera X vulgaris ger Dörfler artnamnet A. Murbeclcii. (I sammanhang harmed kunna vi nämna att E. Cf. Oamüs hâller pâ att i Journal de Botanique gëra en uppräkning af alla europeiska hybrider med deras synonymer. Afven ban gifver ’’artnamn” ât de i senare tid nyfunna skan- dinaviska hybriderna, äfven ât sâdana, som visats verk- ligen icke vara hybrider. Han har tillochmed räkat att, af obekantskap med svenskan, pâ detta satt nam- gifva en ’’hybrid”, som den citerade författaren just i originalbeskrifningen säger icke vara en hybrid af tva namngifna arter.) 84 Johansson. K., Hufvuddragen af Gotlands växt- topografi och växtgeografi, grundade pâ en kritisk behandling af dess kärlväxtflora. (K. Sv. Yet. Akad. Handl. Bd. 29 N:o 1, 270 sid. -j- 1 karta). Det künde varit ätskilligt att referera i denna stora af- handling, men vi skola nu inskränka oss tili att, fastän sent, redogöra för en del af de i arbetet beskrifna nya formerna, därvid heit och liället uteslutande Hieracium- formerna. Senccio vulgaris L. f. laxa. Högväxt med frän blad- vecken utgäende n. uppräta grenar, af hvilka de ofre högt öfverskjuta primärlmlken. Ytterhalkfjällen äro läugre an hos hf., ett eller annat nästan af hälkens längd, alla löst tilltryckta — frânstâende. Lappa officinalis All. f. divaricans. Blomställning- ens grenar lânga, vinkeirätt utspärrade; bladskaften högt upp sammanväxta med grenarne. Ofta fiunas tornlika bild- ningar i grenvecken. — F. congcsta Blomställningen ruycket sammanträngd i följd af de ytterst korta eller rudimentära korgskaften, tili formen äggrund — n. klotrund. Halkarne mindre än hos hf., i synnerhet under blomningen. En lik- nande, ännu mera microcefal form finnes af L. minor DC. Lcontodon autumnulis L. v. coronopifolius Ege. f . procum- bens. Stjälkar nedliggande, 1 — 2 frän samma rotstock, 1 — 2- biomstriga, omkring 1 dm. lânga. Bladen djupt pardelade i jämbreda flikar af omkr. 1 mm. bredd, sä att kring hufvud- nerven kvarlämnas en smal rand (0,5 — 1 mm.) af bladskifvan. Hälkfjäll klädda med glest hvitt dun med eller utan mjuka grabruna har. Kantblommorna utvändigt försedda med ett skarpt begränsadt, mörkt purpurfärgadt band. Galium boréale L. f. litorale. Krypande i sauden me- deist lânga, greniga rotstockar, frân hvilka korta, tätbladiga stjälkar af nâgra fâ centimeters längd uppskjuta. Blad ägg- runda— lansettlikt afbinga. Blomställning tätt sammanträngd, nästan klotrund. Frukter stora, krokborstiga. Lycopus curopœus L. f. procumbens. Stjälken nedlig- gande, stundom endast nâgra cm. hing, vid basen utsändande lânga nedliggande blombärande grenar samt rotsläende utlö- pare. Foderflikar spetsiga, men korta. Ga/eopsis Ladanjmi L. f. globosa. Lägväxt, vanligeu 2 — 5 cm. hög, med blomställningarna sammanträngda i huf- vudlik samling. Krona mindre än hos hf. ; fodret kort (omkr. 7 mm.), blodrödt anlupet. Scrophularia nodosa L. f. laciniata. Blad flikigt inskurna med sägade flikar; basflikarne lansettlika, 1—2 cm. lânga. 85 Af Veronica pnlita Fr. och persica Poir. har förf. fun- nit calycida- former, hvilkas blommor liksom hos den analoga V. agrestis ß calycida Fr. utvecklas pâ öfvervintrande ex., som längre fram öfverga i den normala formen. OdontUes rubra Gilib. f. tescaria. Stjälk enkel och spens- lig, korthârig af vinkelrätt utspärrade blad. Blad jämbreda mycket smala (1 — 2 mm.), de fiesta spetsiga. Blomställningen tat; blomfärg ljusare än hos hf. Euphrasia stricto Host f. procumbens. Hufvudstjälk nedliggande — uppstigande. Grenarne, hvilka samtliga utgä frän stammens nedre del, äro nedliggande och ofta lika länga som hufvudstjälken. Härigheten är obetydlig, i det stjälken är glest smâhârig af bakat riktade har, blad och blomfoder glatta eller n. glatta. Bladtänder sylspetsade, framât riktade. Blomkronan stör (vertikal öppning omkr. 10 mm.), pipen kor- tare än underläppen. Blomfärg öfvervägande violett. Börjar blomma i medio af aug. Pâ hallmark bland ljung etc. Melampyrum pratense L. f. subprocumbens. Hufvud- stjälk kort, nedliggande — uppstigande; de nedre grenarne mycket länga, nedliggande. Blommorna stora (intill 19 mm. lânga, frân fodrets bas räknadt), öfvernäende stödjebladen. Denna form är sent blommande och trifves bäst i mossa pâ skogbeväxt hällmark eller strandvallar. Plantago maritima L. f. lanigera. Stängel nedliggande —uppstigande, vid basen omgifven af läng hvit ull ; axet äggrundt — aflängt. Denna alvarform motsvarar PI. lanceolata f. dubia. Pulsatilla pratensis (L.) Mill. f. glabrescens Ahlfvengr. in litt. Karpeller glatta, stjälk och blad nästan glatta. Erodium cicutarium (L.) L’Herit. v. crassicaule. Stjäl- ken nedtill förtjockad och skiflikt utbredd, utsändande fiera korta grenar och vanligen endast 3-blommiga blomskaft. Bla- den ytterst talrika, hopade till en tät bladrosett, normalt 7- pariga. Heia växten kort klibbhärig. Blomningen försiggar hos en del individ i sept..— nov.; de individ, som ej börjat blomma under hösten, öfvervintra och blomma följande vär ; de öfriga vissna ned efter vintern. Yäxtplatsen är hällmark med gräsmatta eller hard grusig mark ss. vägkanter. Crataegus monoggna Jaccp f. subdigyna. Stiften äro 2 i omkring halfva antalet blommor, stundom i fiera, frukten rundadt äggformig äfven efter blommor med 1 stift ; frukt- stenar nàgot kortare än hos hl., i allm'änhet 8 mm. länga. Foderflikar som hos hf. Fruktämne och blomskaftens öfre del vanligen finludna. Blad som hos hf. 8ü Potentilla minor Gil. f. enjthrodcs. Rotstock och stjälkar grofva, horisontait nedliggande, ofta ât alia hall radierande, sä att växten kan upptaga en cirkelformig yta af 3 dm:s diameter. Blomskaften nedliggande, vanligen mângkrôkta, jämte stjälkarna rödaktiga, särdeles pâ öfre sidan. Bladro- setterna mörkgröna. Stjälkens och blomskaftens beklädnad utgöres af 1) utstàende hâr, som äro dubbelt. sâ länga som stjälkens diameter, 2) däremellan en kortare, tätare härighet som hos hf., 3) spridda — tämligen tätt sittande rödaktiga glandelhär. Dylika glandelhar finnas äfven pâ de öfre stip- lerna och pâ blomfodret. Ytterfodrets flikar äro vanligen mycket smalare an de egentliga foderflikarne och därigenom längt ätskilda. De stora och nagot litet i brandgult stö- tande kronbladen öfverensstämma i form (men ej i storlek) med kronbladen hos P. maculai a Pourr., i det skifvan är nästan cirkelrund, upptill intryckt och vid basen afrundad (ej vigglik). Fruktsamlingen är större än hos hf. Pâ af- ständ är denna form igenkännlig genom sin groflek, mörka bladfärg och rödaktiga grenar. Den växer pâ hällmark, men äfven pâ mera humusrika Ställen. Chenopodium album L. v. lanceolatum (Mühlenb. spec.) Bladen äro helbräddade, aflânga— lansettlika; de pâ hufvud- stjälken sittande, tidigt aflällande bladen äro dock stundom bredare och tandade ; alla nndertill hvitmjöliga. Blomgytt- ringarna sitta i smä uppräta ax. De nedre grenarne äro länga, t. o m. längre än hufvudstjälken. Stammen blir mot hösten vedhärd, rödaktig, med stärkt framträdande ljusare kollenkymsträngar. Atriplcx patulum L. f. r/lobosum 2—4 cm. hög. Bladen äggrnndt — lansettlikt aflânga, helbräddade. Blommor och fruk- ter tätt sammauträngda i en klotrund samling. Fruktfoder äggrundt, helbräddadt. Triglochin maritimum L. f. falratum. Stängeln uppsti- gande, nâgra fä cm. hög ; rotbladen korta, bägformigt och vanligen ensidigt tillbakaböjda mot marken. Klasen fäblom- mig, vid frnktmognaden 1 — 3 cm. läng. Frukten äggrund, kortare än hos hf. Ett ex. af Picea Abies (L.) Th. Fr. {.tabules for mis beskrifves sàlunda: Stammen var endast 15 cm. hög och armstjoek. Frän densamma utgingo ât alla liâll talrika, nedliggande och delvis under mossa dolda grenar, hvilka dock samtliga voro full- komligt friska samt i synnerhet mot spetsarne rikt barrbä- rande, sâ att en delvis ganska tät matta bildades. Denna var i omkrets ej mindre än 15 meter. Om stammen upptill 87 slutade i eu förkrympt knopp eller om en af de lânga ned- liggande grenarna utgjorde granens topp, künde ej utrönas. Ascherson, P., und Græbner, P.. Flora des Nord- ostdeutschen Flachlandes (ausser Ostpreussen). Berlin 1898—99. Liten 8:o. XII + 875 s. För sin tid ansägs Aschersons Flora d. Prov. Brandenb. för ett utmärkt arbete. Som en andra upplaga utgifves ar- betet nu äfven raed ofvanstâende titel. I den nya uppl. fin- ner man naturligtvis mycket nytt bäde i ett och annat af- seende. Hvad de s. k. kritiska arterna beträffar kan man icke vänta att här finna dem utförligt behandlade. Yi nöja oss med att framhalla ett och annat, som vi ansett kunna specielt intressera Skandinaviens botanister. Phragmitcs kallas för Arundo \ A.Honax föres därför tili Donax. Fluminia arundinacea föres tili släktet Graphephorum , som förut bestod af en nordamerikansk art. Kollektivarten Juncus bufunius innefattar äfven J. t una- rms Perr. et Song, (som i Nymans Conspect. föres tili den sydeuropeiska J. mittabilis Sav.). Da det anförda tecknet för utbredningen utmärker. att arten endast saknas söder om floromrädet, skulle den finnas i Skandinavien. Den be- skrifves sälunda: 5 — 23 cm. hög. Blr ofta 2 — 3 närmade hvarandra, inre kalkbl. nâgot kortare än, yttre sâ lânga som eller nâgot längre än den vid basen tydligt smalare kapseln. Hafsstränder. J. bvfonius har: blr. enstaka. inre kalkbl kor- tare än de yttre, nâgot, de yttre betydligt, längre än den vid basen endast föga afsmalnande kapseln. Montia lamprosperma Cham, citeras vanligen som sy- nonym till M. rivularis, fastän den i växtsätt (äfven topp- ställda blomknippen) mera öfverensstämmer med minor. Den är 8—25 cm. lang, slak, upprät; frön glänsande (hos minor n. glanslösa); fröskalet mycket sprödt. ’Norwegen!!” Den i Sverige h. o. d. förvildade Sisymbrium altissimum L. ( pannonicum Jacq.) kallas S. Sinapislrum , emedan vid Linnés auktorsnamn sättes ett?. (Nyman i Consp. sätter S. altissimum L. hb. som synonym tili den närstäende S. orien- tale, fastän han godkänner Linné som auktor tili förstnämnda arten.) Hypericum tctraplerum Fr. kallas acutum Moench Met. p. 128 (1794). Myrrhis odorat a kallas Lindera od. (L.) Aschers., eme- dan Adansons släktnamn äterupptagits Chcerophyllum- arterna föras däremot tili Myrrlns. 88 Cornus suecica föres tili ett nytt släkte ” Chamœpcridy- mcnurn ”. Fastän Clusius 1583 beskref växten under naranet Ch. prutenicum , künde väl förff., ss. annars brukligt âr, an- vândt sektionsnamnet ’’Arctocrania Endl. ( Cornion Spach), dâ af Sektionen bildades ett nytt släkte. En amerikansk art föres ocksâ tili det nya släktet. Dipsacus pilosus (men icke Silvester) föres till Cephala- ria. Till Succisa succisa (S. pratensis) v. incisa (Roth Tent. Fl. germ.) citeras v. dcntata Sâby som synonym. Lcontodon taraxacoides Mérat (1831) blir namnet pä Thrincia hirfa. Vid Astragalus Danicus omtalas, att enligt Abromeit (1893) hör den i Vestpreussen funna formen till B) polysper- mus , som har 3—4 frön i hvarje balja och som har inkoin- mit med klöfverfrö frän Nordamerika. Abromeit kallar den A. hypoglottis L.? /> polyspermus Torr, et Gray. I anledning däraf undersökte vi frukten af denna art frân Alnarp och funno 4 frön i hvart rum hos en frukt frän 1864 och en frân 1874, men hos en annan balja frân samma blomställning frân 1864 fanns endast ett uthildadt frô i hvarje rum förutom nâgra rudimenter till flere. Danska ex. med frukter stodo ej till vârt förfogande Att man icke hör uppstâlla en f. eller var. polyspermus eller monosptrmus efter frönas växlande antal tyckes framgä af hvad Lange skrifver i Bidr. t. Syno- nymiken for nogle kritiske Arter fra Danmarks og Naholandenes Floraer (i Oversigt o. Yidensk Selsk. P’orh. 1873) p. 128 noten: ’’Retzius angiver i sin Beskrivelse af A . danicns Bællens Rum som 1 - 3-froede, jeg har stadigt funden mindst 3 Pro i de af mig undersogte Bællers Rum”; pä t. 3 f. 1 d afbildas 3 frön i hvartdera rummet af baljan. Asch. & Gr.ebner säga i artdiagnosen; "Hülsen einsamig”. Skulle hos de tyska ex. ständigt endast 1 frö anläggas, men hos ex frän Danmark, Sverige (och öfriga länder) alltid ornkr. 4 frön anläggas och 3—4 mogna (sällan 1 — 2), sä künde ju detta förhällande he- tyda nâgot mera. Postunack, S., Contribution à l’étude chimique de l’assimilation chlorophyllienne: sur le premier pro- duct d'organisation de l’acide phosphorique dans les plantes à chlorophylle avec quelques remarques sur le rôle physiologi- que de l’inosite. (Rev. génér. de Bot., 1900.) Att fosforsyran är nödvändig för den normala ämnes- bildningen och ämnesomsättningen i växten och att fosfor pä ett eller annat sätt bindes tili vissa ägghviteämnen i växt- celleri har tills datum varit en allbekant sak. Iläremot har 89 man ej känt till de förändringar fosforsyran undergâr eller de or- ganisationsprodukter, som ätfölja en dylik transformation i första hand. Förf. har särskildt upptagit denna fräga tili besvarande genom att kemiskt undersöka frön af Picea excelsa, Lupinus albus , Errum Lens m. fl. och har han därvid fun- nit, att man maste, för att fä fast pä den halt af fosfor, som förefinnes i ett frö, söka densamma uti filtratet efter fällning medelst ättiksyra ur lösningar, hvilka erhällas genom de pul- veriserade kärnornas behandling med aqua destillata eller alkalilösning af 1 — 0.2 pä 100. Genom att utfälla ur detta filtrat medelst ammoniak och baryt och genom att ur baryt- fällningen utdraga de lättlösligare fosforföreningarne erhöll förf. slutligen en kropp som i sina reaktioner och vid qvan- titativ bestämning befanns utgöra en axymetyl fosforsyra med sammansättningen: H2C(OH).O.PO(OH)2. Vi skulle saledes i denna korabination mellan fosforsyra och formaldehyd (event, andra representanter af aldehydgruppen) ega ett af de första Stegen tili bildning af de plastiska ämnena i cellen. Vi skulle i densamma Anna en första Organisationsprodukt af fosforsyra, bildad genom klorofyllet, för att sedan, sannoli- kast i förening med alkali och kombinerad med albuminater transporteras till annan plats i växten och dar antingen ome- delbart ingâ uti ämnesomsättuingen eller aflagras för kom- mande behof. Närvaron af inosit bland sönderdeluingsprodukterna efter ofvan nämnda syreförening i fröna ger förf. anledning att uppfatta detta sockerliknande ämne sâsom en öfvergäende normalt förekommande kondensationsprodukt af formaldehyd vid sidan om glykosbildningen, hvilken produkt dà snarast vore att betrakta sâsom ett oarbetadt reservmaterial till skill- nad fran glykoser och andra plastiska ämnen, som kunna di- rekt assimileras af cellen och framkomma genom kloroplaster- nas syntetiserande arbete. Inositen skulle saledes vara en kondensation af formaldehyd, som bildad vid den rikliga kol- syrereduktionen lemnar material för syntesprocessen, -när denna reduktiou nedsättes eller heit afstannar. AscherSOU, P. und Græblier, P., Synopsis der mit- teleuropäischen Flora. Lief. 8 — 9. Leipzig 30 Dec. 1899. Detta dubbelhäfte utmärker sig liksom de föregäende för sin grundlighet i alla afseenden I allmänliet atminstone har hänsyn tagits äfven tili den nordiska litteraturen; emellanat beskrifvas eller omnämnas icke inom floromradet men i Skan- dinavien förekommande växter. Vi vilja här omnämna nägra olikheter i nomenklatur mot det, som varit vanligt i Sverige, 90 oaktadt Hera af namnen äfven här användts (t. ex. i Krok o. Almquists Sv Flor.) Ape 7' a spica renti fores till Agrostis. Calamagrostis calamagrostis (L.) Karst. (C. lanrcolata Roth) är typarten i kollektivarten med samma namn. hvilken äfven innefattar 11 C. purpurea Trin. Gram, unifl. ‘219 (1824) naçh Almquist in Krok u. Almqu. Svensk Skolflora 6. Uppl. 219 (1898)” (C. phragmitoides Hartm.) och C. rillosa, Mutei (af hvilken III. b. utgör Blytts C. gracilesccns). — C. stricta âterfâr namnet neglecta (Ehrh.) P. B. — C. arund.inac.ea in- nefattar, dä den tages som kollektivart, C. varia. — Af C. epigeios omnämnes f. paralia (par alias Frie*s Summ, veg ) med ludna nedre bladslidor; som kollektivart innefattar C. e. äfven C pseudopJiragmites. — Som undersläkte upptages Ammophila ( Psamma ) och, dâ Ps. haïtien uppfattas som hybrid, kallas den senare Calam. epigeios X arenaria. I Bot. Utflygt. i sydv. Jeratk (Bih. K. Sv. Vet Akad. Handl. Bd. 16 Afd. III. N:o 7) endast omnämner M. Elfsthand den sannolika hybriden Calamagrostis phragmitoides X striita (nära Mörviksans gamla utlopp). Denna hybrid beskrifves nu i föreliggande hafte p. 213 under namnet C. purpurea X neqleeta Almqu. enligt en öfversättning fräu manuskriptet tili Hartmans Skand. Flor. 12 uppl. Denna beskrifning ater- gifva vi i svensk öfversättning: ”Hifc höra flere fran hvar- andra tämligen olika, mellan föräldrarne stâende, former, alla i utseende (liksom i anseende tili bladsnärp och bladets öfre ytai mera lika C. purpurea , men skild fran den genom hä- ren, af hvilka ätminstone de fiesta äro kortare än blomfjäl- len; de senare icke mycket kortare än skärmfjällen, tämligen fasta (dock mindre än bos C. neglecta), mer eller mindre tyd- ligt smäborstiga; borsten fästad nedom blomfjällets midt; blad och vippa smalare än hos C. purpurea, strä ofta med färre leder. Skandinavien, Ryska Lappmarken”. Arena elatior v. typica Fries (med tväkönade blr) ändras tili v. hermaphroditu , emedan Fries’ namn syftar pa släktet och ej pä arten. — Till Arena sativa som kollektivart fo- ras A. strigosa och futua. Af den senare upptages en v. glabrata Peterm. Flora des Bienitz p. 13 (1841), hvartill som synonym föres A. intermedia Lindgr. ex parte, dock med?; den förmodas vara en bastard med A. strigosa eller en an- nan underart af A. sativa. Men A. intermedia Lindgr. an- füres äfven med? bland synonymerna till A. sa'iva X fat ua. Alldenstund Lwniî sjelf i slutet af Spec. pl. ed. 1 ân- drade den p. 63 uppställda Aira spneata till A. indien, bief 91 den p. 64 med samraa namn auförda arten ensam om art- namnet, hvarför arten af förff. här kallas Trisetum spicatum (L.) Rieht, och ej Tr. subspicatum. Förff. skrifva, liksom förut Aschekson, Acra i st. f. Aira; hit föras Wablodca och Airopsis. — A . ccespitosa v. altissima (Moench?;, Lam. et DC.) Aschers, har och synonym ß pallida Koch, och som form där tili ß ochrolcnca j Rchb.; v. varia Wimm, et Grab, säges hafva sin utbredning äfven i Skandi- navien, den är en form med lifligt färgade blr, vippa ofta nägot sammandragen, smäax med mörk- (tili svart-) violetta skärmfjäll och upptill bruna blomfjäll. — Till denna art, ta- gen kollektivt, föres A . alpina med underarterna A. laevigata Sm. (vâr vanliga), A. litoralis( i Schweiz) och A. boitnica. , CorgnrpJiorus kallas för Wcingartneria och Triodia för Sicglingia. Tediïl, H., och Witt, H., Botanisk-kemisk under- sökning af 42 nästan uteslutande nya ärtformer, upp- dragna vid Sveriges utsädesförening pä Svalöf. Malmö 1899. 51 sid. 8 o (Sveriges Utsädesförenings tidskrift.) Man vet att de vilda växterna variera och att äfven en liten variation kan vara konstant pâ en lokal. I detta ar- bete kan man fä se, pä hvilket sätt konstanta former af de odlade växterna i hundratal kunna urskiljas, endast man som utgängspunkt för hvart försök tager en planta oeb icke tvä, äfven om de synas lika hvarandra. D;r Tebin anser de bäda vanliga arterna af Piswn frän strängt botanisk synpunkt ut- göra endast en art, fastän han för beqvämlighets skull bibe- häller dem som arter. Yi aftrycka här artkaraktärerna, emedan de nägot afvika frän dem, som bruka förekomma i flororna. Pisum sativum L. Blr hvita. Alla vegetativa delar ofär- gade, gröna. Frön utan teckning, öfvervägande hvita, gula eller gröna (blägröna). Piswn arrense L. Blr ej hvita. Stipelfästen färgade röda — bruna (dock undantag härifrän); äfven andra vegetativa delar, i synnerhet bladskaft, klängen, smäbladsfästen och sma- bladskanter i växtens yngre och yngsta stadium i regel mer eller mindre brunröda. Frön i regel ej ärtrunda, tili färgen ej rent ’’ärthvita” eller "ärtgula”. Hilum regelbundet färgadt brungult — svart. Botanisk kongress kommer i är att hällas under världsutställningen i Paris mellan d. 1 och 10 okt. och blir internationell. Dactylis Aschersoniana Græbner. Bland nya arter i en uppsats ’’Neue Einführungen des Berliner botanischen Gartens” i Notisblatt d. k. bot. Gartens u. Museums zu Berlin 1899 beskrifves p. 274 en ny art, som möjligen kan anträffas äfven i Skandinavien, hvarför beskritningen af den här meddelas. Dactylis Aschersoniana Græbn. 1 lotstoch krypande , mied eller n. ogrenad, till 1 dm. läng, strä intill 7 dm. bögt, slakt, med förlängda mellanleder; blad üf- ver 3 dm. länga, slakt nedhängande, vanl. smala (till 7 mm. breda), lißigt ljusgröna , i torrt tillständ med stärkt framträdande nerver, mycket sträfva. Snärp myc- ket utdraget, spetsigt. Vippa slakt utbredd , öfverhän- gande , (tili 2 dm. läng); de n. intill 1 dm. länga gre- narne längskaftade, vid basen ofta med en sidogren, i den intill 5 cm. länga nedre delen utan sidogrenar, vid blomningen tilltryckta, upprätta (icke tillbakaböjda), se- dan lutande; smäax utdragna, icke gyttrade, vanl. 6- blommiga. Skärmfjällen 3-nerviga; blomfjällen smala, glatta, pä ryggen sträfva, med 3 tydliga och 2 otyd- liga nerver , det yttre tillspetsadt, det inre trubbigt med borst, kortare. Standarknappens bäda half ter nedtill n. tili hälften skilda. divergerande, upptill endast tili en fjärdedel af sin längd sammanhäugande ( zusammen- hängend”, ’’connatis”). D. glomerata var. lobata Drejer ex p.?; var. ne- morosa Klatt. u. Richter ex p. Tyskland : pä buskbeklädda soliga kullar h. o. d. i nordöstra slättlandet. Polen. Tyckes fêlas i Meck- lenburg och vid Pommerska Östersjökusten. Skiljer sig sä väsentligt frän D. glomerata och bibehäller sig sä konstant vid odling, att den bör be- traktas som egen art, i synnerhet som den har en bestämd geografisk utbredning. Skillnaden frän 1). glomerata är i korthet följande: rotstock krypande (icke bildande täta tufvor); vippans form är fullständigt af- vikande och liknar ungef. den hos Phalaris arundi- 93 nacea L., smâaxen äro raycket spensligare an hos I), glom ., vank gröna (icke violett anlupna), och yanl. 6- blommiga (icke 4-blommiga som hos D. glom.), skärra- fjällen hos D. glom. äro 1-nerviga, blomfjällen otyd- ligt 3-nerviga och pä ryggen försedda med länga borstlika har, äfven de öfre äro tillspetsade. De bâd a hälfterna af stândarknapparne hos D. glom. äro pa- rallela och endast pä ett kort stycke skilda at. (Det är skada att förf. ej yttrar sig närmare om denna arts förhällande till I). glom. var. lobatn Drej. Denna var. tyckes i vissa hänseenden, ss. i anseende tili blomfjällens ytterst korta här, stä nära den nya arten. Pä fig. af denna var. i Flora Dan. t. 2763 framställas de bäda hälfterna af stândarknapparne ss. nedtill rätt mycket atskilda och där divergerande. Att döma af torra ex. synes det mig ej omöjligt att stän- darne pä ex. af var. lobata fran Alnarp äro samman- vuxna endast ett kort stycke; men lefvande ex. i passande stadium bör ju heist väljas für en sädan un- dersökning. Yid examineringen bör man ej lita pä att I). glom. alltid skall hafva ennerviga skärmfjäll och trenerviga blomfjäll.) Beyer, R., Ueber einige bisher noch unbekannte oder wenig beachtete Formen in der Gattung Luzula. (Verhandl. d. bot. Ver. d. Pr. Brandenb. 1899 p. XI1-XXYII). Endast angâende tvä af författarens nya former af Luzula multiflora vilja vi här referera. Var alpestris. Blomställning bestâende af fiera hufvud- likt hopgyttrade ax, nästan sä tat som hos L. congesta (Tliu- ill.) Lej. (Buchenau inskränker den senare tili den blekblom- miga kraftiga växten pä hedar och mossar med hopgyttrad rikblommig blomställning.) Blommor smärre än hos L. con- gesta och n. alltid mörlct färgade, kalkbladen mer eller min- dre bredt lansettlika-trubbade med sylspets och vanligen temligen jämnstora, frukter mörkt kastaniebruna af kalkbla- dens längd eller kortare, strän ofta finare och kortare. — - Förekommer i Alperna, ”Lapponia fennica (leg. Pastor Fell- man)”, Grönland (Holstenborg) och Labrador. 94 Var. flexuosa. Dâ foregâende varietet utmärkte sig ge- nom den sammandragna blomställningen pâ de raka uppriitta strâna, sä utmärker sig denna varietet genom sitt afvikande växtsätt. Under det näml. typiska exemplar af L. multiflora liafva upprätta, varil. heit och hället raka eller endast föga böjda strän, har denna var. pâfallande veka, smala, mer eller mindre i sicksack böjda strän, hvilkas blommor dessutom ofta äro märkbart smä, sä att de stundom lätt kunna tagas för L. sudetica , om hvilken de ofta smala bladen erinra. Men det sirligare växtsättet tyder niera pâ en nära frändskap med L. pallesccns (Wahlenb.) Bess. Uran bada arterna skil- jes den strax genom det stora bihanget hos fröna, de jämn- stora, vanl. lansettlika och i en fin spets utlöpande kalkbla- den, frân L. sudetica dessutom genom det utvecklade stiftet. Frukt sä lang som, eller längre än kalkbladen, det nedersta skärmbladet vanl. kort, kortare eller stundom nägot längre än blomställningen och denna Vanligen bestaende af 2—5 smä ax, än sammandragen (emellertid endast sällan sä hopgyttrad som hos v. alpcstiis), än glesare, och dâ äro äfven blom- knippets grenar uppätböjda, säledes icke rakt upprättstäende, — Förekommer pâ fuktiga ställen i Alperna, Ural, samt i skog ’’ad Hindsgavl Fioniæ (leg. Lange Vetenskapsakademien d. 14 febr. Till införande i akademiens skrifter antogos: för "Bihanget77: 1) ’’Mykologische Studien. III. Beiträge zur Kenntnis der parasitischen Bacté- rien und der bacterioiden Pilze” af professor G. Lagerueim, 2) ’’Beiträge zur Palmenfiora Südamerikas” af lektor C. A. M. Lind max, 3) ”Die Lebermoosvegetation Westpatagoniens und des südlichen Chile” af F. Stevhaxi och P. Drsix; — för ”Öfversigten“ : "Liste des muscinées récoltées au Japan par M. le Professeur A. E. Xordenskiöld au cours du voyage de la Vega autour de l’Asie en 18 78 — 18 797' af P. Bescherelle, 2) ”Fungi austro-americani af P. Drsix collecti” af P. Hen- xixgs, 3) "Rosæ Osilianæ” af pastor IL ^Iatisson och 4) “Hv- menomycetes Fuegiani“ af abbé I. Bresadola. I). 14 mars Till införande i akademiens skrifter antogos: för “Handlingarna”: ’’Vergleichende Untersuchungen über ty- pische und parthenogenetische Fortpflanzung bei der Gattung Antennaria” af doc. H. 0. Juel, för “Bihanget“: rDie Laub- moose der ersten Regnellschen Expedition ' af lekt. 1 . F. Brotherus och för ’’Öfversigten”: Einige für Oesel im Jahre 1899 neu gefundene Pflanzen” af studerandena T. \S ester- grex och C. Srottsberg. 95 Af anslaget for vetenskapliga resor iuom Sverige tillcle- lades: ât fil. lie. 0. Ekstam 175 kronor for att i trakten kring Syltopparna utföra fenologiskt biologiska undersök- ningar, ât fil. kand. A. G. Kellgren 150 kronor for att i Torne lappmark undersöka granens utbredning med särskildt afseende pä Wahlenbergs ’’regio subsilvatica”, ât doc. B. Lid- forss 100 kronor for att pâ sandfâlten i nordvestra Skâne och södra Hailand idka anatomiskt fysiologiska studier â der- varande flora, ât amanuensen G. 0. Malme 150 kronor för en resa till Jemtland med licbenologiskt syfte och ât fil. lie. Kn. Kjellmark 125 kronor för Studium af växtlifvet i mellersta Sveriges insjôar. Fysiograflska sällskapet d. 7 febr. _ Till ledamot invaldes doc. S. Murbeck.. Den 14 febr. Till införande i Handlingarne antogs fjärde afdelningen af doc. Murbecks ’’Contributions à la connaissance de la flore du nord-ouest de l’Afrique et plus spécialement de la Tunesie“. D. 14 mars. Prof. Areschoug föredrog om embryobild- ningen och groningssättet hos Barringtoniece och systematiskt eller biologiskt nârstâende vâxter. — Prof. Berggren redo- gjorde för sina iakttagelser öfver växtodling af myror. Vetenskapssooieteten d. 3 mars. Prof. Lundström liöll föredrag om iZuweæ-frukternas spridning. DÖd. Hjalmar Frederik Christian Kiærskou afled i Kô- penhamn den 18 mars 1900. Han var född d. 6 aug. 1835, bief 1861 assistent vid Botanisk Haves Museum och var vid sin död museumsinspektör därstädes. Det är mânga svenskar, soin lärt kânna lionom antingen i Botanisk Forening eller i bans egenskap af bibliotekarie eller redaktör af Botanisk Tidsskrift. Bytesforeninga.r. Paul F. F. Schulz (Virchowstrasse 9, Berlin NO.) bar nyligen utsändt första katalogen frân sin ’’Tauschvermittelung für Herbarpflanzen”. Nâgra adresser pâ andra bytesanstalter vil ja vi i sammanhang harmed meddela: The Botanical Exchange Club of the British Isles (Mr Char- les Batley i Manchester). Wiener bot. Tauschanstalt (J. Dörfler, Barichgasse 36, Wien III). Berliner bot. Tauschverein (Se- minaroberlehrer Otto Leonhardh i Nossen, Kgr. Sachsen). Thüringer bot. Tauschverein (Prof. Sagobski i Pforta b. Ko- sen). Schlesischer bot. Tauschverein (C. Kugler i Planegg b. München). 96 Giftig1 Växt. J. Winkelman har nyligen meddelat att unga gäss dött efter att liafva ätit blad af Ornithogalum na- tans. (En annan växt, som ocksâ visât sig vara giftig för gäss, är Erysimum crepidifolium.) Äggcell med liera kärnor. Dr. Klebahn har i sitt arbete öfver Spœroplea annulina Ag.” (i Festschrift für Schwen- dener, 1899) visât, att hos den form som kallas Sph. Braunii (KuetE.) Kirchn. äger ett undantag rum frän den regel, att äggcellen innehäller endast en cellkärna vid tiden för befrukt- ningen och efter den. Ilos djuren (Ascaris) och Dacillarieerna känner mau visserligen nagot liknande fall, men med den vä- sendtliga skillnad, att de öfvertaliga kärnorna da härstamma frän sexualkärnans moderkärna och att de aflägsnas eller upp- lösas, innan sexualkärnorna sammansmälta Hos Spli. Braunii finnas vanligen 2—3 (1 — 5) kärnor, som qvarblifva äfven i den mogna sporen, fastän endast en är befruktad ; deras för- hällande vid sporens groning är dock ej ännu känd. Hos Frans S van ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompressningspap per format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8, kvit färgton 240x400 ,, ,. „ 4.so „ „ 11, blä ,, 285x405 ,, „ „ 7,75 „ ,, 13, hvit ,, 285x465 ,, ., ,. ,, 9, — Obs. De liadi sistuämnda sorterna nnviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehäll. Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala, s. 49. Hellsing, G., Cassandra lalyculata funnen i Sverige, s. 55. Holmbekg, O. R., Botaniska anteckningar. 1. s. 67. Neuman L. M., Utricularia intermedia Hayne X minor L., s 65. NonnsTEET, O., Sandhems flora. 1. s. 75. Skottsberg, C., F/o/ö-former frän Ösel, s. 50. Liter aturofver si gt s. 81—94. Smärre notiser s 64, 66, 91—96. Lund, Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteri-Aktiebolaget,3,/3 1900. BOTANISKA NOTISEB FÖK ÂR 1900 UT6IFNE AB C. F. O. NORDSTEDT. Hättet 3. LUND 1900, EERHNGSKA BOKTRYCKEBI- OCH STILGJUTERI -AKTIEBOLAEET. 97 Lunds Botaniska Förenings förhandlingar. LXIX. 26 Okt. 1899. 1. Amanuensen H.r. Möller redogjorde för Pte- ridophytfloran pa Vest-Java, särskildt med hänsyn tili olika växtformationer, under förevisande af ett rik- haltigt, af föredr. insamladt herbariematerial. LXX. 24 Nov. 1899. 1. Prof. Areschocjg demonstrerade nägra fran Buitenzorg tili Bot. museet komna embryoner af ovan- lig storlek, bl. a. af Barringtania ruina och Chgdeuan- thus excel sa. 2. Om de subarktiska Poa-arterna vid Lenafloden. Af N. Herman Nilsson. Under mitt uppehâll vid nedre Lena mellan 70:de och 72:dra breddgraden egnade jag min uppmärksam- het äfven ät slägtet Poa. Liksom arter af manga andra härvarande släg te ip men i särskildt hög grad, karakteriseras arterua af detta slägte (P. glatt ea Valil, P. arctica R. Br. =■ P. flexuosa Wahlenb., P. pra- tensis L.) genom en anmärkningsvärd mângformighet, framför allt vid jemförelse med samma arter i Skan- dinavien, hvilka att döma efter allt herbariematerial som statt mig till buds, äro ojemförligt mindre forin- rika och lättare att begränsa fran hvarandra. Detta förhallande framträder sä mycket skarpare vid betrak- tande deraf, att alla de sibiriska formerna insamlats i ett relativt (d. v. s. i törhällaude tili samma arters utbredningsomraden i Skandinavien) mycket litet om- räde (omkr. 20 mil langt och endast sträckande sig omedelbart längs efter Hoden). I mänga fall künde det pavisas, att formerna stodo i sammanhang med lokalens beskaffenhet, dess exposition, markens fuktighets- och näringsförhallanden, Hut. No t. JOOQ, 98 i hvilka afseenden trakten erbjöd rik omvexling. I allmänhet kan det sagas ora arktiska växter, att de mera an växter fra n andra végéta tionsomraden besitta förmaga att uppträda a skilda slags lokaler; häraf later sig formrikedomen till en del iörklaras; manga former äro gauska väl karakteriserade och skulle der- för, som ofta skett, kunna urskiljas som varieteter eller t. o. m. som arter, derest icke iakttagelser i naturen 1 förening med noggranna ständortsanteckningar till alia insamlade exemplar kunnat pâvisa, att do bildats under inflytelse af lokala förliallanden; hvilket systematiskt värde dylika lokalformer kunna anses ha, är emeller- tid i alia fall ovisst och later sig svarligen utrönas annat än genora odlingsförsök. Inom Toa glaucous formserie och tydbgt tillhö- rande denna, finiras former, hvilka utan hinder kunna föras till dels P. aitenuata Trim, dels V. sterilis M. a Bieb.; de bâda senares arträtt torde derför vara högst tvifvelaktig. Deremot äro de tre arterna V. glaaca, arctica och pratensis , oaktadt de genom atskilliga at sina lokalformer (’’härmningsformer”) pa olika satt när- ma sig hvarandra, dock vid närmare granskning väl ätskiljbara. Verkliga mellanformer finnas dock äfven, som kunna misstänkas vara hybrider; ernellertid sak- nas möjlighet att exakt afgöra denna fraga, emedan hänsyn ej kan tagas tili formernas sterilitet eller ter- tilitet; alla tre arterna, i synnerhet P. glauca och arc- tica visa nemligen äfven i sina mest typiska former i regel mycket dalig pollenbildning, i synnerhet da de vuxit under ogynsamma expositionsförhällanden d. v. s. â kalia platser öfverhufvud. Utom nämda arter insamlades inom omradet tvenne nya, fran andra väl skilda Poa-arter, den ena tillhörancle P. sudetica- gruppen, den andra alldeles sär- stâende och bildande en mellanlänk emellan slägtena Poa och Colpodhim Griseb., sect.Arctophila Rupr.: moj- ligen vore den dock hybrid, i sa fall emellan Poa pratensis och Colpodmm fulvum (Trin.) Griseb. Af slägtet Colpodhm , sect. Eucolpodiura Griseb., bar jag inom samma omrâde funnit en eller möjligen tvâ nya arter. LXXI. 9. Febr. 1900. 1. Kand. Th. Wulff redogjorde i hufvuddrag for sin resa med 1899 ârs gradmätningsexpedition, dervid lemnande en framställning om Spetsbergens geologiska bildning, om florans historia och allmänna karakter m. in. LX XII. 7 Mars 1900. 1. Amanuensen H.J. Möller föredrog om dot tropiska Asiens kulturväxter, deras kultivering och an vänd ning m. m. LXXIII. 10 April 1900. 1. D:r X. Hjalmar Nilsson föredrog om konstansen lios de odlade varieteterna af sädesslagen samt om den vid Svalöfs Utsädesförening använda prineipen for samtidig förbättring af skördens qvantitet och qvalitet. 2. D:r H. Tedin redogjorde for at lioiiom ut- förda odlingar af olika varieteter at arter och vicker samt om de olika varieteternas genetiska förhallande till hvarandra och deras konstans. Reseanslag i Norge, I)et akademiska Kollegiet liar af det Kathkeske legat utdelat At konservator Ove Dahl 350 kr. till botaniska undersökningar i Finmarken; At kand. real. 15. Kaalaas 250 kr. för bryologiska undersökningar pâ Yestlandet; At kand. real. S. 0. F. Omang 150 kr. till hiera- ciologiska undersökningar i Sigdal, Eggedal och eventuelt Ringerike ; At f. d. overlærer 0. Nthutjs 150 kr. for bota- niska undersökningar i Trysil och Aamots prestegjeld; At stud. fil. J. Holmboe' 200 kr. för undersökning af torfmossarne vid Kristianiafjorden. 100 Vetenskapsakademien firade sin högtidsdag d. 2 apr. Sekreterarens berättelse innehöll bland annat att i bo- taniska afdelningen af Bergianska trädgärden blifvit uppfördt ett större kupolformigt växthus, afsedt för tropiska växter, i synnerbet hydrofyter, ss. Victoria regia , epifvter och orebi- deer. Bland nyanlägguingar i trädgärden nämndes en afdel- ning för den uorska ilexregionens karaktärsväxter samt ett parti för odling af härdiga varieteter af vinrankor och af sädana vilda växter soin äro allmänna i Ungerns vinberg. — Det tillkänuagafs att det Regnellska resestipendiet är ansla- get ledigt, denna gang för 1 person. Prof. Nathorst redogjorde i sitt föredrag om fortplant- ning utan befruktning (apogami) bos fanerogamer enligt un- dersökningar nyligen gjorda af doc. Juki. Antennaria och af doc. Murbeck, â Alchemilla. Den 1 1 apr. Följande afhaudlingar antogos tili infö- rande i Handlingarne: 1) Notes on some Atlantic Plankton- organismus” af prof. P. T. Cleve : 2) '"The Plankton of the North Sea. the English Channel and the Skagerak” af den- samme; dels i Bihanget: 1) ‘'List of Regnellian Cyperaceæ collected until 1899” af lekt. C. A. M. Lixdmax; 2) ’’Einige neue brasilianische Cyclantaceen” af densainme; 3) ’’Beiträge zur Flora der Bären- Insel. Vegetabilisches Süsswasser-Plank- ton" af prof. G. Lagerheim; 4) “Beiträge zur Flora der Bären- Insel. Die Diatomeen“ af dr. Astrid Cleve; öi “Om kalktuf- fen vid Benestad“ af baron C. Kurck; 6) ’’Eine arktisch-al- pine Wtabâospora ” af kand. T. Vesiekgren; dels i Öfversig- ten: 1) ’’Report on the Plankton collected by the Swedish Expedition to Greenland in 1899” af prof P. T. Cleve: 2) ’’Microscopical examination of dust from driftice. north of Jan Mayen” af densainme. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 28 mars. Fil. kand. H. Hesselman redogjorde for sina seuaste sommaren anställda undersökningar öfver vegetationsfôrhâllandena i Stockholms skärgärd. 1 ndersökningarne bade gätt ut pä att bestämma olika trädslags olika beskuggningsförmaga samt olikheterna i assimilations-, respirations- och transpirations- styrkan bos trädkronans yttre och inre blad, äfvensom bos olika af träden beskuggade örtartade växter. — Med. stud. Selim Birger föredrog om tvenne sällsynta Ge»//«»a-hybrider. — Adj. F. Aulix förevisade en japanesisk flora, rikt illustrerad nied färglagda figurer. 101 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 6 febi\ 1900. Docenten R. Sernander föredrog om hvetets äldre historia. I Orkestad socken, Upland, vid stran- den af Vifvelstasjön ligger en liten af höga videsnär bevuxen torfmosse, i hvilken föredraganden i okt. 1899 pâ 1 meters djup funnit skärfvor af en lerkruka Iran den äldre järnäldern. Skärfvorna lâgo i en gyttja med rik vattenflora: Car ex pseudocypems , Me- nyanthcs , Montia , Nympkœa Candida , Nuphar , Phragmi- tes, Potamogeton , Scirpus lacustris , Solatium Dulcamara m. fl. Omedelbart under krukan korn en Vaucheria- gyttja af en meters mäktighet, hvilande pâ Litorina- gjdtja med rik diatomacéflora. Mossen ligger 9 m. ü. h. Krukan utgjorde eu antagligen i votivandamâl gjord deposition pâ botten af den fordom vidstrâck- tare Vifvelstasjön. Den hade varit höljd af en- och granris. löfträdeskvistar etc., hvilka förankrats med stenar, hvilka nu i allmanhet sjunkit ner till Yau- c/im’a-gyttjans ofre delar. I en krukskarfva fans aftryck af ett sädeskorn. Af G. Saraljw, till hvilken föredraganden insändt detsamma, hade det bestämts till Triticum vulgare AVil- lars sens. lat. Med anledning af att här det första fynd af hvete forelâg frâu den svenska järnäldern, med- delade föredraganden nâgra drag ur hvetets och sädes- slagens historia i Norden. En längre beskrifning âterfinnes i en till Anli- qvarisk Tidskrift for Sverige insänd uppsats. Den 20 febr. 1 900. 1. Lektor E. Henning meddelade en del af före- draganden gjorda iakttagelser öfver sandvegetationen i norra Skâne. Bot. Not. 1000. 102 2. Docenten 0. Joel foredrog dm apogamie u hos Balanophora jänrförd ined Antennaria alpina. Foredraganden ref'ererade Trkob’s afhandling "L'or- gane lemelle et l'apogamie du Balanophora elongata Bl. 1) ocdi anstälde i samband dermed en jemförelse mellan den apogama utvecklingen hos denna växt och den pärthenogenetiska hos Antennaria alpina. Sa soin füredr. i ett nyligen afslutadt arbete visât, är utéblif- vandet af befruktningen lios den senare växten för- knippadt med ett afvikande satt für embryosäckens uppkomst. Embryosäckmodercellens delning i fyra (eller ett mindre antal) dotterceller, hvilken utan tvif- vel hos fanerogamerna i allmänhet är att beti'akta som en tetraddelning. i det den (t. ex. hos Antennaria cli- o/ca ) i likhet med pollenmodercellernas tetraddelning inledes med en heterotypisk kärndelning och medför en reduktion af kromosomernas antal tili hälften, ute- blir hos Antennaria alpina, i det embryosäckmoder- cellen direkt utvecklar sig tili en embryosäek. Detta är visserligen i och för sig intet bevis für att tetrad- delningen öfverhoppats, ty hos nagra växter med i öfrigt typiskt utvecklingsförlopp (t. ex. Lilinni ) an- lägges embryosäcken pa liknande satt. Men hos dessa växter är den första kärndelningen i embryosäcken heterotypisk och medför en reduktion af kromosomau- talet, och man har derför att här betrakta de tva första kärndelningarne i embryosäcken soin en mot- svarighet tili tetraddelniugen 2): Hos Antennaria al- pina är afer den första kärndelningen i embryosäcken alls icke heterotypisk och ingen reduktion i kromo- somantalet inträder vid denna eller följande delningar. Tetraddelningen är säledes hos denna växt heit och ’) Ann. jard. bot. Buitenzorg. lö, 1898. .Temf. t. ex. GuiGXAED, Nouvelles études sur la fécondation etc. (Ann. sc. nat. [7] bot. 14, 1891) ocli Mottier, Ueber das Ver- halten der Kerne bei der Entwicklung des Embrj'osacks etc. (Jalirb. für wiss. Bot., 31, 1898). 103 hället öfverhoppad. Embryosäckens cellkärnor, och bland dem äggcellens kärna, hafva därför här samma kromosomantal som de omgifvande cellernas kärnor, och da ingen befruktning inträder, förekommer ocksä ingen fördubbling af kromosomantalet, utan det ur äggcellen utvecklade embryot visar i sina cellkär- nor samma oförändrade antal af kromosomer. Tkeub har visserligen icke lyckats räkna kromo- somerna i de kärnfigurer, han undersökt hos Balano- phora , men bans afbildningar af dessa göra det dock temligen sannolikt, att äfven kos denna växt ett lik- nande förliallande eger rum. Ocksä här utvecklar sig embryosäckmodercellen direkt tili embryosäck. Och de bilder, som meddelas af den första kärndelningen i embryosäcken och dess förberedande stadier, visa intet som tyder pâ en heterotypisk kärndelning. Af- ven förefaller kromosomantalet vid denna delning att vara alltför stört för att gerna kunna vara reduce- radt. Om denna förmodan är riktig, sä böra äfven hos Balauopliora embryosäckens cellkärnor hafva ett oförändradt kromosomantal. Grodden bildas hos denna växt af en cell i endospermet. Men da endospermet här icke sâsom i vanliga fall framgâr ur en central- kärna, som bildats genom de bäda polkärnornas sam- mansmältning, utan direkt uppkommer genom del- ningar af den ena polkärnan, sä kan icke heller här kromosomantalet undergä nägon förändring vid an- läggningen af det nya individet. Man kan derför förmoda, att hos Balauopliora dongata liksom hos An- tenna ria alpina heia utvecklingscykeln genomlöpes utan nägra förändringar i kromosomantalet. 3. Tva svenska Alopecurus-hybrider. Af J. P Gustafsson. De bäda växtfynd, som jag här vill omnämna, gjordes redan sommaren 1896, ehuru de ej förr än Bot. Not. mo. nu medclelats. Für desamma har jag till icke riuga del att tacka professor H. von Post, sum genom ett foregâende terrain liället föredrag i botaniska Sektio- nen i Upsala rigtade min uppmärksamhet pâ formerna af slägtet Alopc.curus. Under exkursioner i Upsalatrakten päträffade jag näinda sommar pä icke mindre än sex stallen de fiesta längs Fyrisän söder om staden, en Alopecurusfovm, som utan tvifvel är hybrid mellan A. yeniculatus och A. pratensis. Den växer pä samtliga ställena i sällskap raed dessa arter. Synnerligen vacker är en förekomst pa södra sidan om Liljekonvaljsholmen söder ora Ultuna. I kanten af det sumpmarksomrâde, soin frän Fyrisän stracker sig fram hit, förekommer A. yenicu- latus, och pä den bredvidliggande ängen växer riklig A. pratensis. En däremellan liggande zon intages af ett särdeles rikt bestand af hybriden, som här synes ha funnit synnerligen passande förhallanden och tro- ligen — jämför pollenets beskaffenhet - — förökat sig pa vegetativ väg raed undanträngande af andra växter. Den ifrägavarande formen bildar saväl habituelt som i detaljkarakterer en ty-dlig raedelform mellan de bäda arterna. Straet kan betecknas sasom öfvervä- gande knäböjdt uppstigande, det blir aldrig som hos A. pratensis upprätt nästan frän basen, däremot blir det of'ta vid basen nedliggande och nagot rotslaende, men ej i sarama utsträckning som hos A. (jeniculatus. 1 frâga om sträets fasthet, bladens bredd och konsistens intar formell ocksâ en medelställning. Axvippans in- termediära storlek lemnar kanske bästa ledningen vid formens uppsökande. Smaaxens längd är, ungefärli- gen angifvet, hos A. yenieulatus 2.5 — 3 mm., hos hy- briden 3,5 — 4 mm. och hos A. pratensis 4,5 — 5 mm. Slutligen visar sig medelställniugen äfven i smaaxens de- taljer (se figurerna). Skärmfjällen äro hos A. geniculatns trubbiga, hos hybriden kort spetsiga, hos A. pratensis ut- draget spetsiga; blomtjället hos A. yenieulatus tvärhugget, 105 hos hybriden trubbigt, hos A. pratensis spetsigfc. o. s. v. Borsten är hos hybriden â Here af förekomsterna kortare an den i allmänket är hos stamformerna, men det är möjligt, att här i hybriden ingâr en varitet — an- tagl. af A. pratensis — med kort borst. Hybriden växlar nâgot, dock ej afsevärdt, pä de olika lokalerna. Sa är den öster om bron nedom Hos- pitalet ovanligt storväxt med smâax sa lânga soin de mindre af A. pratensis. Formen vid Liljekonvaljshol- kommer kanske nä.got närmare A. penicillatus än de öfriga. Pâ hvarje plats bildar den endast en, distinkt form; blott pä ett stalle, Kungsängen sydost om Ul- tima, syntes förhallandena, sävidt jag af ett kort besök Smâax och blomfjäll af I. A. gcniculatus. IL A. g enicùfçitus x pratensis. III. A. pratensis. Förstoring 5 ggr. kan döma, mer invecklade, i det äfven öfvergangar till A. penicillatus tycktes förekomma. Pollenets beskaffenhet talar afgjordt för formens hybrida uppkomst. Medan pollen af arterna utgöres af klotrunda körn af genomgaende friskt utseende, visar pollen frân hybriden under mikroskopet körn af triangulär omkrets, troligen skrumpna och tydligen ej normalt utbildade, detta tili nära 100^%- Hybriden tyckes förete ett par andra egendom- ligheter, som visserligen äro af ganska obestämd art, men dock af ett visst intresse. Det strâled, som bär I II III 106 fixet, blir hos hybriden vauligen icke lika noggrannt uppâtriktadt som hos arterna; beständ af hybriden visa oft are snedt stälda, hvaraudra korsande öfversta strâled. Vidare bli ständarne lios hybriden ofta aldrig fullständigb utskjutna, utan knapparne sitta till stört antal kvar, halft utskjutande ur smaaxen ännu längt efter bloinningen. Bada dessa förhällanden stä san- nolikt i samband raed hybridens bristande könsdug- lighet, som inest visar sig i pollenets beskaffenhet. Nära den nu beskrifna hybriden star en annan, som jag funnit pa endast ett stalle, ä fuktig ängs- mark ej langt norr om staden '). Den senare for- mons utseende hänvisar pä, att jämte A. geniculatus ingâr en form af den hittills inest under namnet A. " nigricans kända arten. Bada dessa arter förekomma ocksâ i dess sällskap. Nyligen ha Asohersson och Græbner i st. f. A. nigricans Horn, upptagit det äl- dre namnet A. ventricosus Pcrs. och hybriden bür salunda benämnas A. geniculatus X ventricosus. Den A. ventricosus , som här ingär, är ej särdeles utpräglad, utan närmar sig, hvad t. ex. axvippans och smäaxens form beträffar, nägot ät A. pratensis , utan att dock kunna hänföras till denna. Af denna A. ventricosus har ifrägavarande hybrid tili skilnad frän den föregaende erhällit den gräbla färgen hos blad och slidor, en tydlig utvidgning af slidorna, vidare nägot kortare och tjockare axvippa samt vid spetsen nägot bredare smäax. Hvad växsättet beträffar af- lägsnar sig denna hybrid nägot mer f'rân A. genicu- latus an den föregaende. I öfrigt är denna hybrid lik A. geniculatus X pratensis , och det är, liksom i fräga om denna, svärt att afgöra, hvilkendera stamar- ter den star närmast. ’) Tyvärr har denna förekomst redan till stör del blifvit för- störd «renom odlin". 107 Pollenet . är a£ samma beskaffenhet sqm hos fö re- gnende hybrid, ocli förhallandeim med öfversta strä- ledet och standarne .äterkomma äfven liär. Saväl A. geniciüatus X pratensis som A. genicida- tus X ventricosios äro förut kända fran Finnl. och Tyskl., den. förra i Tyskl. fran ett antal stallen, den senare endast fran Usedom. Bada kunna säkerligen med hopp om framgäng sökas pâ andra stallen i Skan- dinavien. Frodiga, tili sumpmark stötande ängar. der arterna komma i hvarandras omedelbara närhet, böra pa Here stallen än här ha gifvit npphof till dessa former. Den ü mars 11)00. Professor Kjkllman lemnade en del organogra- fiska meddel anden. Föredr. förelade först en större mängd sjelfsadda groddplantor af Fraxinus excelsior , vnxna under samma yttre förhällanden, samlade dels pâ varen, dels pâ husten samma är. De visade ganska bety- dande olikheter . sinsemellan. I regel utvecklar denna yäxt. under groningsâret blott ett epikotylt internodium, dock ej sällan äfven tvä, bada füllt kraftiga. I förra fallet äro primordialbladen af olika form och olika längt gangen förgrening : vanligen äggrunda eller ut- draget äggrunda, glest trubbsagade, stundom äggrundt aflanga- stundom grundt en — tvâflikade, ej sällan tre- fingradt delade. Den sistnämnda utbildningen hafva alltid det andra bladparets blad, dâ tvä epikotyla in- ternodier kommit tili utveckling. Växten utmärker sig alltsa för ganska stör variation pâ groddplantstadiet. Föredr. redogjorde derefter för en under here pâ hvarandra följande àr i fjärden Ekoln af Mä- laren funnen, pâ âtminstone 3—6 dm. djup vaxande Elcocharis acicularis. Den var till alla delar finare ün den typiska formen, med mera lângledadt, rikgre- nigare rhizom. Dess Struktur var stärkt hydromorf: hadrom mycket svagt utveckladt, nästan intet stereom, inga klyföppningar, allt parenkym stärkt lakunöst o. s. v. 108 Den anträffas endast steril och fortplantar sig genom skottaflösning. Odlad ofvan vatten äterfär den lätt artens typiska utseende och byggnad ocli utbildar regelmässigt blominor. Derpâ demonstrerades en samling pa djupt vat- ten vuxna, ännu ej blommande (antagligen) fröexem- plar af Sayittaria sagittcefolia, som synnerligen tydligt visade denna växts mestadels mycket stärkt utpräg- lade heterofylli: oskaftade bandlika, korta submersa blad, lang- och finskaftade flytblad och grofskaftade, styfva, uppräta blad. Slutligen genomgicks Polcimogeton lucens ’ habitu- ella organisation under förevisning af en större mängd pä 2 — 3 m. djup vuxna, fullständiga exemplar. Sär- skildt framhölls denna växts skottbyggnad inom den vegetativa och florala regionen, dess mycket langt drifna skottdifferentiering och heterofylli: vegetativa florala föryngringsskott med samtliga eller blott en del blad inom den ortotropa regionen ombildade tili lânga, smala flottörer; längre eller kortare rik- och bredbladiga assimilationsskott eller skottsystem, och vegetativt florala, tili bladform, bladställning och blad- rikedom olika kortskott, utvecklade sedan föryngrings- skotten öfvergätt i blomniug. Ocksâ papekades den förekommande olikheten i blomställningarnes inriktning. Den 20 mars 1900. 1. Fil. Stud. C. Skottsberg höll ett af växter och fotografier illustreradt föredrag om Üsels vegetation. 2. Docenten R. Sernander före visade och de- monstrerade ett större f’röexemplar af Linneea borealis. Den 3 april 1900 Fil. Kand. H. Hessblman redogjorde för sina fy- >iologisk-biologiska undersökningar öfver löfängar i Stockholms skärgärd. 109 Förteckning pâ lararne i botanik vid Sveriges hög- skolor, högre ocli 5-klassiga allm. läroverk, semi- narier m. fl. varterm. 1900 *). (Meddelad af Th. O. B. N. Kr oh . * Alingsàs : t. f. rektor d;r S. E. B. Högmax. v. kollega kand. 0. Blohm. * Arb (Mi : kollega d.r 0. V. S öderen (tjänstl.). v. kollega kand. C. A. Njlsson. *Arviha: kollega E. A. Zetteryall. * Bords: kollega kand. V. T. Landorf. "Ehsjö : kollega kand. J. A. IIedberg. v. kollega kand. J. Söderqyist. *Engelholm: kollega kand. E. A. Sjögren. -Enlcöping: t. f. d:r F. V. Amark (tjänstl.). kollega kand. K. Y. Vieweg. * Esliilstuna : kollega kand, A. F. Kaulsox. Eaiköp'unj : kollega C. E. Pettersson. Falun: Högre allm. läroverket: lektor d.r P. G. E. Tueorin. v. adjunkt kand. C. E. Lundberg; m. fl. Folskolelärarinne seminarium: adjunkt fröken Y. U. Olander. * FiUpstad : extra lär. kand. S. T. Exander; in. fl. Geflc : lektor d:r II. W. Arnell. adjunkt kand. E. II. Exlund. Göteborg: Högre latin-läroverket : lektor d:r N. A. Yinge; m. fl. Högre real-läroverket : lektor d:r E. V. Cedervall. adjunkt d:r J. A. Hudtberg; in. fl. '"Göteborgs femklassiga lärov. : kollega kand. M. Pers- son. ; m. fl. Folkskolelärare-seminarium : adjunkt kand. F. V. Bökmax. Halmstad: lektor kand. C. J. A. Tiiudén. extra lär. d:r E. Ardell. * Haparanda: kollega E. Hammarén (tjänstl.). vik. kollega d:r J. A. Z. Brundin. Hel singborg: lektor d:r K. allix. adjunkt dr P. Y. Strandmark; m. fl. Iiernösand : Högre allm. läroverket: adjunkt kand. P. Svknsson. adjunkt kand. K. 0. A. Eux. ’) Tecknet * angifver (âtm. för närvarande) 5-klassiga läro- verk. — Jfr Botan. Notiser 18Ö5: s. 70; 1873: s. 29; 1883: S. 198 och 1893: s. 252. Hot Nut. 1000, 1 10 Folkskolelärare-seminarium : adjunkt J. Backmax. Hudiksvàll : adj unkt d:r K. Starbäck. Jönköping : lektor d:r C. (). v. Porat; in. fl. Kalmar : Högre allm. läroverket : lektor d:r K. F. Disks. v. ndjunkt d:r P. G. Bf.rggben. Folskolelärarinne-seminarium: adjunkt fröken S. A A. Westerberg. * Karlshamn : kollega dir J. A. Borgmax. Karlskrona: lektor dir J. Eriksox. adjunkt dir A. Xjlssos. Karlstad: Högre allm. läroverket: lektor dir J. E. Jo- JIAXSSOX. adjunkt dir J. C. A. Friste dt. Folkskolelärare-seminarium: adjunkt kand. G. G. Rose. Kristianstad: lektor dir L, J. Wahlsteut. extra lär. kand. X. Werrixg. - Kristin eh am n : t. f. rektor dir S. W. Tenor. kollega kand. W. Nyberg. * Landslcrona: kollega kand. L. Nevaxder. * Li dl öping : kollega kand. 0. L. F. Wijkström. Linköping : Högre allm. läroverket: lektor dir X. C. Kixdbeug. adjunkt dir II. G. Schott. Folkskolelärare-seminarium: adjunkt dir A. J. A. Ckcina Lulcä: adjunkt kand. P. E. F. Agrex. Lund: Ilügskolan : professor dir S. Berggkf.n. e. o. professor dir B. Jöxssos. docent dir E. L. Ljüngström. docent dir S. Murbeck. docent dir I>. Lidfokss. Högre allm. läroverket: lektor dir S. L. Törsqvtst. adjunkt dir X. E. Xeaxdkr tjänstl.). v. adjunkt kand. J. A. Vu.ke. Folskolelärare-seminarium: adjunkt kand. J. X. Agaudu. Alnarps landtbruksinstitut : doc. dir S. Merbeck. Malmö: adjunkt kand. J. Van berg, adjunkt kand. R. L. Rönnqvist; m. fl. * Mai iestad : t. f. rektor dir C. G. Faxt. Non hoping : adjunkt dir P. Olssok (tjänstl.). adjunkt dir J. Hurting. v. adjunkt dir K. 0. E. Stenström. - Nontetje : kollega lie. II. Am, er/.. Ill Nyköping: ad j unkt d;r G. S. Y allix. *Ôska> shamn : kollega kand. P. Welinder. *Piteä: kollega kand. J. F. Häkansson. SJcara: Högre allm. läroverket: adjunkt lie. J. T. E. Carlson. Folkskolelärarinne-seminarium : v. adjunkt fröken G. Linder. * Skellrfteä : kollega S. J. Gunterberg. v. kollega d;r E. Borgström. * Sköfcle (6-klass.): kollega kand. A. Vtxge. kollega kand. F. B. 1 Irakexberg. Stockhohn : Högskolan: professor d:r G. Lageruetm. docent d;r J. E. F. af Kleriker (tjänstl.). docent d:r G. Anderssox. docent d:r 0. Rosenberg. Karolinska institutet: e. o. professor med. d:r C. G. Saxtessox. Farmaceutiska institutet: lärare med. d:r J. V. Rosendahl. Skogsinstitutet : lektor d:r A. Nilsson. Norrinalms liögre latinläroverk: lektor d r C. A. M. Lixn- jviAX .(tjiinstl.). v. lektor d:r J. A. 0. Skarmax. adjunkt kand. A. A. Ander/.ox. adjunkt kand. H. G. Asklund; m. 11. Södermalms högre allm. läroverk: adjunkt cl;r F. R. Aulix. adjunkt kand. G. A. Gustafsson. extra lärare lie. K. Bohlin; m. fl. Högre realläroverket : rektor dr S. Almquist. adjunkt kand. L. Y. Svensox. adjunkt kand. 0. G. A. Hahr. •'■'■'Jakobs lägre allm. läroverk: koll. cl:r G. A. Tiseliüs; m. 11. ^Katarina lägre allm. läroverk: kollega d:r Y. Högberg. extra lärare kand. J. E. Sttgler; m. fl. *Ostermalms lägre allnij läroverk: kollega cl:r N. G. Y', Lagerstedt. kollega kand. K. A. Osenius; m. 11. Nya Elementarskolan: adjunkt kand. J. M. Petterssox. adjunkt d:r J. A. 0. Skarman (tjänstl.). extra lärare: d:r A. T. Fredrikson. Högre lärarinne-seminarium & normalskolan: extra lär. prof. d:r G. Lagerheim; extra lär. adjunkt kand. J. M. Petterssox. lärarinna: fröken H. Palmqvist. Folkskolelärarinne-seminar. : adjunkt fröken A. V. Linder 112 Ftrengnäs: adjunkt kand. 0. K, Iyöhler. Sundsvall : lektor d:r G. Adler/.. adjunkt kand. E. Co leiseer ; m. fl. * Söderhcimn : kollega kand. A. A. Magnusson. * Solves!) or g : t. f. kollega kand. P. Ramhult. * Uddcvalla : kollega kand. J. A. Lundei.l. kollega kand. K. A. Andersson. ITmcä: Högre allm. läroverket: adjunkt d:r C. P. L.estadius. Folkskolelärarinne-seminariunr. adjunkt kand. A. T. Has- selberg. Upsala: Högskolan: professor d:r F. R. Kjellman. ^ e. o. professor, vakant; t. f. docent d:r 11. 0. Juki,. e. o. professor i växtbiologi d:r A. N. Lusdström. docent d:r J. Ï. IIedlund. docent d;r J. R. Seunasder. e. o. professor i farmakognosi med d:r M. Elfstrami. Högre allm. läroverket: lektor, vakant. adjunkt dir M. B. Swederüs: m. fl. Folkskolelärare-seminarimn: adjunkt d:r F. Lalrell Ultuna landtbruksinstitut: lektor d:r E. J. IIesmng. *Vadstina: kollega kand. \ . A. Exgholm. ■:■■■ Yarberg: extra lärare kand. 1 . A . Holm. Venersborg: adjunkt kand fr. 0. D. aon Hackmiiz. adjunkt lie. K. F. E. Holmgren. Vesta vil:: adjunkt d:r A. A. . Lund. Vcstcräs: adjunkt kand. K. P. Hägerström. adjunkt dir P. C. "V . Molér. Vexjö: Högre allm. läroverket: lektor d:r B. Haij. adjunkt d:r K. Aulner. adjunkt kand. J. A. Sollenberg. Folkskolelärare-seminarium: adjunkt F. J. Muntrer. Visby: adjunkt kand. K. Johansson. adjunkt kand. C. A. E. Lknstrüm (tjänstl.). v. adjunkt kand. H. E. Winblau. Y stad: rektor d:r L. M. Neuman. extra lärare lie. F. R. E. Ahlfvengren. :'-Âmâl : t. f. rektor kand. J. 0. Sundberg. Örebro: lektor d:r E. Adlehz. adjunkt d:r K. F. Elmqvist. Üstersund: lektor d:r P. Oi.sson. e. o. lektor d:r P. Segerstedt: ni. fl. 113 Lokaler för nâgra skandinaviska växter i Lunds umversitetsherbarium. Sammanställda af 0. Nokdstedt. 1. Under arbete pâ en svensk flora bar rektor L. M. Neuman bland annat material äfven studerat botaniska institutionens i Lund herbarium. Att den nya floran, som egentligen lär vara afsedd för de hö- gre klasserna vid de allmänna läroverken, seminari- erna etc., kommer att innehalla ätskilligt af intresse äfven för andra, torde framgâ af nedanstaende af ho- nom gjorda bestämningar, som med bans samtycke här meddelas. Senccio barbareifolius Krock. Norge, Aalesund. P. Olsson 1867 och Gunnar Andersson 1891. Taraxacum plujinatocarpum Yahk Dovre, Knudshö aug. 1870. F. Ahlberg. (Ex. i blomma utan mogna achenier.) — Förekominer för öfrigt pâ Grönland, Nowaja Semlja och i Norra Asien, dar blommornas färg varierai- (F. R. Kjellman i Yega-exped. vetensk. iaktta- gelser. Bd. 1 p. 505). Pâ Spetsbergen äro blommorna blekt gröngula enl. Th. Fries i Bot. Not. 1893 p. 11. Den är atbildad 1840 i Flora Danica fasc. 39 t. 2298 och Yahls beskrifning därstädes p. 16 lyder: ’’glaberrimum, foliis lineari-lanceolatis subintegerrimis vel dentato-runcinatis scapo subæcjualibus, pericliniis foliosis ecorniculatis, interioribus ovatis acutis adpressis, acheniis secundum costulas tuberculato-reticulatis ro- stro sublongioribus’1. Galium palustre L. Af denna varierande art bar man uppställt âtskilliga varieteter. Förutom v. clon- gatim (v. decipiens Hn) hafva t. ex följande 2 blifvit urskilda : 1) f. humifusa (Reuter i Fiek FI. v. Schles. p. 199). Mindre, tätt tufvad, stjälk nedliggande, mjmket grenig med mindre tydliga kanter; blad smâ utan hâr i brädden. Sk. Oja mosse vid Ystad 29.6.86 E. 8 Rot. Nut. MOO, 114 Ljungström (mod kort beskrifning â etikeiten). — Kin- nes anförd i K. Johanssons Hufvuddrag. af Go il. växttopogr. 2) v. ccespitosüm G. Meyer. Liksoin föreg., men blr och t'rnkt nagot större; blad omvändt äggrnnda, kransarne närmade hyarandra. "In fissur. rup. ad Marstrand. Galium palustre var.?” Ex herb. J. G. Agardh. Anchusa arvensis (L.) M. B. X officinalis L. Sk. Ystad 26 juui 1886. E. Ljungström. Thymus Scrpyllum L. f. cricoides (Wimm. Fl. Si- les. p. 234) Öl. Borgholm 18i4'883. 0. Nordstedt. — Eni. Beck v. Mannag. Fl. v. Niederösterr. p. 996 utmärker sig denna form genom förkortad blomstjälk (endast 4 cm lang) med utstäende langa har, npptill n. aflangt-jämbreda, pa bäda sidor rikt hariga blad. Th. Chamœdrys Fr. f. mughicola Beck v. Mannag. 1. c. p. 995 med 5 — 6 mm. langa blr, n. kalt foder, n. cirkelrunda blad. Öl. Borgholm. 31 juli 1893. V. Bratt. Bh. Orust. J. A. Leftder. Vrm. N:a Rada. 18 1 4 93. Herrn. A. Fröding. (Færoa. Ad ’’Ivaragjov’’ prope Qvalbö insulæ Suderö. Alt. m. 100. 7. VIII 1895. H. G. Simmons). — Bladen borde kanske hällre kal- las bredt äggrunda (stundom omvändt äggrnnda). Th. Chamcedr/js Fr. X Serpyllum L. Upl. Upsala, Sjukhusgärden. 1888. M. M. Floderus. Scutellaria galericulata L. X hastifolia L. Bl. Karlshamn 1 8 1 4 ,82. Ragnar Wallengren. Öl. Borg- holm aug 1883. O. Nordstedt. Galeopsis puhcsccns Bess, ß Carthusianorum Bri- quet (cfr Bot. Not. 1896 p. 93) Smal. Asnen 28.7.98. L. M. Neuman. G. puhcsccns Bess. X Tetrahit L. Sm. Asnen 28.7.98. L. M. Neuman. Verbascum Lychnitis L. X nigrum L. Bl. Jemjö, nära skjutsstationen 18:nh87. F. Svanlund. 115 Veronica lomjifoTia L. ;< spiral a L. Sk. Kulla- berg. Ex hb. Düben. Vg. Vartofta 2 5 1 7 82 . 0. O. U. Montelin. Stockholm, Djurgârden, Friesens park 2 1 1 7 8 2 . J. A. Österberg. Upl. Furusund 2J g93. P. G. Borén. Veronica opaca Fr. X persica Poir. Sk. Ystad. L. M. Neuman. Batrachium paucistamincum (Tausch) Gel. X pel- tatum (Schrank) f. recedens. Sm. Hvena s:n. Hults- fred. 5.7.99. Legit Oscar Köhler. 2. Nâgra lokaler for de ska ndina viska arterna af röda vinbär. Prof. Edv. Janczewski har uti sin i detta hafte refererade förberedande uppsats visât att de under namnet It. rubrum gâende Röda vinbären egentli- gen tillhöra ett par arter. Hans utförliga arbete här- öfver utkommer senare, men da ban haft tili laus de tyvärr fâ ex. af dessa arter i Lunds uuiv. herb., sä kunna vi här meddela nägra lokaler för dem. It. rubrum L. Sk. Farhult; Ringsjötrakten ; Skä- ralid. Sm. Kronoberg. Bh. Hisingsholm; Kongelf. Ner. Väderleksbacken och Kraf’skärrsbäcken vid Asker- sund. Vrm. Norra Räda ; Forshaga i Grava s:n. Gstr. Gefle (Herb. Norm. fase. 4 n:o 57). HIs. Jerfsö. — Norge. Ringebo. — Fini. Regio Aboensis, Uusikom- punki, Birkholma. — Danmark. Jutl. Ribe Plan- tage. (Sasoin i referatet öfver Janczewskis arbete är vi- sadt förekommer JR. liihuanicum Jaucz. pä Bornholm.) B domesticmn Jancz. Sk. Balsberg, kalkbrnket. Göteborg. Ög. St. Lars, Ramstorp. Stockholm, Haga park. — Danmark. Sj. Jonstrups Vang. — Pa dessa stallen är den enl. Janczewskis förmodan endast för- vildad. Om R. petreeum finnes i Sverige, sä vore det san- nolikast att träffa den i bergstrakterna. 116 Biologisk Selskab den 22 febr. :'H. H. Gran holdt Foredrag over Diatomer (Kiselalger), som lever paa Isflag i Polarliafvet. Det Undersogte Materiale var samlet af Nansen og Blessing paa den norske Po- larexpedition i 1893 — 96, og Resultaterne vil blive publiserede i Expeditionens Beretning. Algerne lin- des i Ishafvet dels paa Isllagene som et lint rustbrunt Overtræk under Vandfladen eller i Fordjbninger, dels er de forenede til store slimede Klumper, som kan drive i Raakene mellem Isllagene. Om Vinteren maa de være indefrosne i Isen, om Sommeren smelter de ud og begynder sin Livsvirksomlied. Aile disse Al- ger er Saltvandsorganismer, kun ganske enkeltvis fand- tes F erskvandsformer iblandt dem, men disse var dode, og de maa betragtes som mere eller mindre til- fældige Forurensninger, som har kommit ud fra Land sammen med Ler og Mudder. Saltvandsdiatomerne var dels ægte Planktonorganismer, som i Isen lindes i Form af Hvilesporer eller som dode Brudstykker, dels Arter, som kan leve baade paa Is og som Plank- ton, dels endelig saadanne Former, som kun er fundne paa Is eller tillige som Kystformer. De sidste har navnlig stör Interesse, fordi det er noiagtig de samme Arter, som af Cleve er beskrevne fra Ivap Wankarema i det nordostlige Sibirien, hvor de paa Vegaexpedi- tionen bief fundne paa et Isflag af Professor Kjell- mann. Dette karakteristiske Algesamlund, som kan kaldes Wankaremasamfundet, er kun fundet paa Isflag paa saadanne Steder, hvor Isen antages at staa i For- bindelse med den store Polarstrom, f. Ex. ved Grön- lands Gstkyst. Ogsaa paa Drivisdannelser af mere lo- kal Natur og paa Fjordis i de arktiske Egne er der luudet Isdiatomer, men de karakteristiske Wankarema- Former mangier eller er meget sparsomt repræsen- terede”. 117 Botaniska excursioner pâ Java. Resebref af Erik Nyman. Jag befinner mig för tillfället midt upp i här- liglieten i ’’verldens förnämsta bot. trädgärd”, hvilken benämning man med rätt gifvit Hortus Botanicus Bogoricnsis. Det skulle emellertid ej löna mödan att liär i sammauträngd form söka skildra densamma, da en omfattande litteratur derom redan existerar, utan vill jag i stallet delgifva nâgra intryck frân trädgär- dens bergstation, Tjibodas, samt frân nâgra excur- sioner i dess narbet. Trädgarden, belägen pâ nord- östra sluttningen af Vulkanen Gedeh, c:a 1400 m. öfver hafvet, eger en relativt liten utsträckning och är endast afsedd för växter, som ej uthärda den höga temperaturen i lâglandet. En mängd representanter af den japanska och australiska floran odlas och trif- vas förträffligt. Myrtacé-kvarteret med sin rikedom af Eucalyptus- och Callistemon-arter förtjenar särskildt att uppmärksammas. Camellior och Magnolior luxu- riera med en sällsynt yppighet. Eör deu, som önskar vaudra i skuggan af ormbunkar, gifves godt tillfälle dertill, ty vackra grupper af högstammiga ormbunkar flnnas . mangenstädes i trädgarden. En hei del af vära europeiska prydnadsväxter sasom Hortensia, He- liotropium, Verbena, Rosa o. s. v. odlas med framgang, liksom äfven europeiska grönsaker; ja, man kan tili och med läska sig med smultron, ehuruväl dessa i arom ej äro jämförliga med vara. Högst egendom- liga te sig ett par väldiga australiska grästräd strax invid laboratoriet. Det firmes nämligen här ocksa ett litet, men nätt inrättadt laboratorium, hvilket är tili stör nytta, da man âterkommer frân en excursion i urskogen; man kan der utbieda sitt byte pâ präk- tiga bord och äfven företaga en mikroskopisk under- sökning om man sä önskar. Läs- ocli matsal samt Bot. Not. 1000, US solkammare finnes äfven, allt enkelt, meu tillfyllest ccli ovärderligt pâ derma plats. Af stör betydelse âr det, att staten föi’ tradgârdens räkning fridlyst ett stycke af urskogen till eu omfattning af 283 kektar, strackande sig frân trâdgârden i eu tamligen siual remsa uppför sluttuingeu af Gedeh. De vigtigaste trädeu äro kär uumrerade och skattas vid lämpliga tider pâ blommor och frukter, eu metod som äfveu iuförts i andra delar af Java, och som slutligeu val mäste briuga eu önskvärd kuuskap i detta kaos af öfver 1500 trâdartade fauerogamer, som Javas dora omfattar. Men vi mäste suart begagua oss af tillfället, dâ vi ju bo i rauden af urskogen, att tràda iu i dess gröna salar. Att det regnar genom deras tak, det ia vi bereda oss pâ, ty regn hör, sâ att saga, till dagordningen i dessa trakter. och vi befiuua oss dess- utom i öfre deleu af hvad man ur vâxtgeografisk synpunkt beteckuar sâsom reguregioueu. Af den ur- sprungliga urskogen, som tillhör denna region, âter- stâr pâ Java ej mycket. Största delen har mâst vika för odlingen och pâ bergssluttningarne intages dess plats hufvudsakligen af kaffeplantager. Kring Tjibo- das och pâ den i närheten af Buitenzorg belägna vulkanen Salak firmer man dock rester deraf. Till denna region höra en mängd högväxta träd af de mest skilda familjer: Ternströmiaceer, Meliaceer, Com- positeer o. s. v. Väldiga Ficus- arter med fruktställ- ningarne utgäende frän stammen och grenarne ser man vid vägen strax i närheten af Tjibodas. Der borta i kanten af urskogen se vi ocksä det bekanta Rasamala-trädet ( Altingia excelsa ), den vestjavanska ur- skogens stolthet, sträckande sin grähvita stam högt öfver den omgifvande vegetationsmassan Forst vid 25 à 30 meters höjd bildar stammen krona och trä- det uppnâr ofta en höjd af 50 m. Af lianer märka vi Vitis- arter, Cadsura caulijlora , arter af si. Acacia, 119 Cœsalpinia o. s. v. Talrika epifytiska orchideer be- täcka träden och rhizom-klättrande ormbunkar ser man hügt uppe i trädkronorna. Synnerligen egen- domliga te sig de väldiga, stundom ett par meter i genomskärning mätande, fogelboliknande individen af Polypodium Nidus, som sitta fästade här och der pâ trädstammarne och stundom pâ smala lianer sväfvande mellan himmel och jord. För att närmare lära känna bergsfloran företog jag i sällskap med en tysk botanist en bestigning af de tvä vulkanerna Pangerango ocli Gfedelp pä hvars sluttning, som nämts, Tjibodas är beläget. Ad lämna snart den ofvan skildrade regnregionen bakom oss ocli inträda i molnregioneu som pa ungefär 2000 m. höjd är karaktäristiskt utbildad. Strax ofvan Tjibodas, ännu pa gränsen mellan regn- och molnregionen, gora vi ett kortare uppehäll och anteckna vogetationens sammansättning pâ en y ta af nâgra kvadratmeter. Lokalen är stärkt beskuggad af ett par medelstora träd, en TJrostigma- art samt Heus llibes med sina lânga frän stammen nedkängande inflorescenser. Ör- terna äro saftiga och bredbladiga samt besitta hydro- phyfckaraktärer. Vi finna här Begonia robusta , Cyr- tandra grandis , E! atosteimna sp., Bilea sp . , flere arter af sl. Eldtaria , on storbladig Aroidé, en Acanthacé (ej blom.), Impatiens sp. samt Sanicida montäna. De hos Eldtaria frän rhizomet utgaende vegetativa axlarne med i 2 rader stälda Canna-liknande blad uppnä en höjd af ända tili 5 m. under det de ofta vackert röd- och orangefärgade blommorna sitta i hufvudlika knap- past öfver marken sig höjande inflorescenser pa korta äfven frän rhizomet direkt utgäende axlar. Stanken af de äldre redan i förruttnelse stadda blommorna ditlockar en mängd smärre dipterer. De friska blom- morna besökas af talrika pollenätande Coleoptera, hvilka genom att medsläpa pollen oftast torde ästadkomina autogam befruktning. I närheten växte äfven Opino- 120 rliiza Horsfieldii och Agrostcmma sp., bâcla liksom den stâtliga Cyrtandra grandis raed hvita blommor. Ofta kan man en läng stund vaudra i urskogen utan att se en enda blomma da plötsligt en af dessa hvitblom- miga faller i ögonen. Cyrtandra grandis (stärkt pro- tandrisk) sag jag vid fiera tillfällen besökas af en humla, bemedlande allogam befruktning. Fiera af dessa, undervegetationen i urskogen tillhörande växter betjena sig af de för uppnâende af en fri plats och gynnsam belysning vanliga medlen : krypande rhizom och utlöpare. Atskilliga sasoin t. ex. Acanthaceer ega en typ för föryngring som i händelse af uteblif- ven fröbildning eller olämpliga groningsbetingelser lik- väl gör deras tillvaro säker. Härvid tillgâr sälunda: ett äldre individ intager ofta en snedt uppstigande ställning, hvarvid dess nedre stjelkleder komraa i be- röring med bladtäcket, der de sla rötter och skjuta nya skott, hvilka efter de äldre delarnes bortdöende isoleras och blifva sjelfständiga individ. Men vi pâskynda vâra steg mot höjden. De hvita blommorna al en Ternstrômiacé ( Saaranja ) be- täcka vägen langa stycken. Af pä vagen nedfallna frukter kunna vi sluta tili närvaron af Quer eus-, Casta- nea- och Castanopsis&rter . Bärarne stiga försigtigt med sina nakna fötter bland de taggiga frukterna af den sistnämda och börja föröfrigt se trötta ut, hvar- för vi besluta rasta. Vi hafva nu ocksâ hunnit tili en punkt, som förtjenar att ses, nämligen tili de be- römda vattenfallen vid Tjibeurreum. Tre större bäc- kar kasta sig här pa tämligen kort afstând frän livar- andra öfver en brant klippvägg cirka 100 m. ned för vâra fötter, och de svala dunsterna uppfriska oss dâ vi intaga vâr frukost i gröngräset. Vegetationen är yppig och artrik. Trädartade ormbunkar i mängd och pa den ständigt befuktade bergväggen Elato- stemma , C urculigo etc. För första gangen pa Java säg jag här Sphagna , men de voro här i förnämt 121 sällskap, nämligen med Nepenthes melamphora, Irvars kannor voro rikligt fylldla med vatten. Men vi maste tänka pä uppbrott. Yärmen är tryckande ocli upp- ätstigandet gar längsamt. Snart hafva yi uppnatt de varma källorna vid Tjipanas. Det varma vattnet flödar nt öfver gangstigen och det blir hett om föt- terna när man stätt der en stund för att insamla af de blagröna alger, som massvis förekomma derstädes. Yattnets temperatur visade + 46'C. Pa de omgif- vande klippväggarne förekomma i ymnighet en stâtlig Begonia samt diverse arter ormbunkar. Ett präktigt exemplar af den epifytiska Rhododendron javanicum prnnkade med sina stora, orangefärgade blommor i ett närbelä,get träd. Efter en kortare stunds vandring passera vi en uttorkad flodbädd, Lebak-Saat. En hastig öfverblick lär oss snart att vi här ha att göra med ett för dy- lika lokaler typiskt växtsamliälle. Yegetationens huf- vudmassa utgöres nämligen af Ericaceer, Compositeer och Rosaceer. Annu hafva vi en god bit att tillryggalägga och tiden lider mot skymningen. Yi päskynda derför vära steg och äro snart framme vid var nattstation, Kan- dang-Badak, hvilket pä sundanesiska betyder Noshör- ning-stig. Platsen är belägen i dalsänkningen mellan de tvä vulkanerna Gedeh och Pangerango omkring 2500 m. ö. h. Heit nyligen har man här uppfört en ny rymlig hydda af bambu med väggar och tak at ’’attap” (iVi^a-palmens blad), hvilket byggnadsmaterial lämnar förträffligt skydd mot regn, men ej mot köld, som vi snart fingo erfara. Under de 3 nätter jag der tillbrakte frös jag betydligt, trots medförda enro- peiska kläder och filtar. Temperaturen var ocksä om kvällarne vid 9-tiden blott en c:a -f- 10’C och tidigt om morgnarne ej mycket öfver fryspunkten. Blott 500 m. liögre upp och rimfrost betäcker ofta land- skapet om morgnarne. För den som vistats öfver ett 122 âr i eu temp, som annu kl. 9 — 10 e. m. visar -f 25 à 26°C, värkar kölden ganska obehagligfc, dâ man i derma fuktiga atmosfär är känslig för endast ett par graders temperaturskillnad. (Forts.) Biologisk selskab i Kristiania d. 7 maj. Ama- nuens J. Holmboe redogjorde för sina undersökningar ofver växterna i torfmossarne i Smaalenene saint om den norska Horans invandringshistoria. Kükenthal, G., Die Hybriden der Carex cæs- pitosa L. und der Carex stricta Good. (Öster- reich. bot. Zeitsckr. 46. Jahrg. N:o 5 — 6.) I Bot. Not. 1898 omnämndes delta arbete endast i förbigäende, hvarför vi nu anse oss kunna nâgot utförligare referera det. Förf. berömmer Almquists bearbetning af Carices distigmaticæ i 1 1 :te uppl. af Hartm. Sk. FL, fastän ban ej kan godkänna att vissa namngifna former äro härmningsformer, sâsom A. tror. Han bestrider icke att härmningar förekomma, när en art koinmer in pâ en annan nârstâende arts särskilda omrâde. Sa t. ex. är det bekant, att C. vulgaris i sphagnumskärr stun- dom bildar tufvor som C. cœspitosa (v. juncëlla Fr. . Af C. vulgaris finnas hârmningsformerna v. sali- noides ock v. aquatiliformis. C. filipendula Drej. är en G. salina, som härmar C. maritima (hängande ax), dâ däremot C. cryptocarpa C. A. Meyer (enl. ex. frân Is- land, leg. Grönland) tyckes vara en varietet af G. maritima med färg som C. salina. Samma jordmân och samma kemiska beskaffenhet hos denne verka där- liän, att den invandrade efterhärmar den förut bofaste i karaktärer. Sä sammanhänger kärmningeu pâ det nogaste med markens beskaffenhet, och därför kan den endast sträcka sig till det yttre utseendet och tili 123 fargen. Alla förändringar, soin gâ därutöfver, maste enligt förf:s âsikt misstänkas vara hybrider. När en C. ccespitosa , som växer i sällskap med C. stricto, , be- finnes hafva trekantiga gulaktiga bladslidor med langt upp pâ sträet naende upprispade tradar liksom kos den senare arten, sa kan detta icke förklaras ss. för- orsakadt af härmning, ntan endast genom hybrid- bildning. Sterilitet ä r icke ett nödvändigt villkor för pa- visandet af hybridbildning. G. turfosa Fr. uppträder tillochmed ofta med väl utbildade frukter och detta är nog en af orsakerna tili att denna och andra for- mers hybridnatur sä länge betviflats. Redan Focke har fast uppmärksamlieten pa att hos mycket närsta- ende arter en försvagning i reproduktionsförmägan i regeln icke inträder. Man lar da lägga hufvudvikten vid blandningen af föräldrarnes egenskaper, som i större eller mindre grad uppträder hos produkten. Det gifves emellertid äfven former, som intaga en utpräglad mellanställuing mellan tvä arter, och som säkert icke äro af hybridt Ursprung utan pro- dukter af sig splittrande arter. Men da dessa ut- märka sig genom de förvärfvade egenskapernas kon- stans, är det eget för de hybrida bildningarne, att blandningen af karaktärerna uppträder mycket olika hos de enskilda individerna. ’’När man som jag”, Sä- ger förf., ”haft tillfälle att pa ett litet omrade se ett halft hundrade ex. af C. turfosa , af hvilka knappt ett var likt ett annat, och hvilka dock alla voro sins- emellan förenade medelst vissa egenskaper, i synner- het genom basalslidornas bildning och de mer eller mindre ofta uppträdande fibrillerna, da kan man icke längre hysa tvifvel om denna forms hybrida natur”. Beträffande fragan, af hvilka arter en hybrid bil- dats, sä ser man strax, att C. stricto är med, genom de ofvan nämnda fibrillerna, genom de skarpkantiga halmgula basalslidorna och genom alla delars styfhet. 124 Äfven den skarpa kölen pâ bladen är ett godt krite- rium. C. cœspitosa forrader sig genom den ofta jod- liknande färgen pâ de nedre bladslidorna och. genom tili hvarandra nilrmade honax. Utlöpare tyda pâ C. acuta eller C. vulgaris , af hvilka den senare gifver sig tillkänna genom smalare blad och kortare brac- teer, äfvensom ax, under det att hybriderna af C. acuta utmärka sig genom länga och breda blad och bracteer, liksom genom langt utdragna honax. Carcx cœspitosa L. X C. stricta Good. (Alraquist). C. cæspitosa L. var. stri ctæformis Almq. in Hartm. Sk. Fl. XI. Upl. Kamsjön in Tibbie (Almquist, Lund- berg!). In palude Läbyense prope Upsala (Fl. Behm! pro C. turfosa Fr.). Södermauland, Akerbrukskolonien Hall (Hagström! pro C. strictæfor mis Almq.). Skâne, Ringsjötrakten. Hörby (C. G. Thedenius pro C. stric- tæfor mis). Förf. har sett pâ originallokalen af Lundbekg tagna ex., som voro ett fullkomligt, hybridt, mellan- ting mellan C. acuta och C. cœspitosa. Strâets bas omslutes af stora hvassryggade bladlösa slidor, hvilkas färg är kaffebrun med en dragning i rödt. Fi briller finnas talrikt och sträcka sig upp pâ straet intill den öfversta slidan. Straet mycket högt, teml. svagt. De sterila skottens blad länga, slaka. Det nedersta skär- met kort, bladartadt. Hanax 1, honax 3, närmade liksom hos C. cœspitosa, men i längd stäende mellan bada föräldrarna. Fruktg. platta, tydligt nerviga, ti- digt affallande. Achenierna normalt utbildade. Stra, blad och axställning som hos C. cœspitosa , men blad- slidor, fibriller och fruktform af ('. stricta. Ex., tagna af Behm, tillhöra f. supercœspitosa. Sâ- väl strâ- som skottbladen n. som hos C. cœsp., äfven de tätare stäende axen och de nervlösa, hvälfda frukt- gömmena med utbildade achenier tj-da pâ C. cœsp. Dock är inverkau af C. stricta otvetydig. De nedre bladslidorna äro hvasskölade, rödbruna (liksom pens- 125 lade med jod) ocli fibriller finnas ända npp i öfversta bladslidan. Äfven äro bracteerna endast svagt borst- likt utvecklade. De rödbruna, kölade bladslidorna och den, fastän sparsamma, förekomsten af fibriller pa de öfre blad- slidorna, samt de nagot sammantryckta, svagt ner- viga fruktg. visa att ex. fra'n Hall höra hit, ehuvu de föröfrigt sta nära C. ccesp. Car ex ccespitosa L. X G. vulgaris Pr. (Appel). C. peraffinis Appel (Ergebn. d. Darchf. d. schles. Phan. 1891 p. 4). Redan 1851 bief denna hybrid beskrifven af O. F. Lang (Linnæa 24 p. 551) under namnet C. bolina efter ex., tagna af honom vid Kongsvold pa Dovre; den upptages äfven i Blytts Norg. Fl. som art. Förf. har haft tillgang tili Originalexemplar. Om C. ccespitosa erinra det röda anfloget pa basalslidorna, bladens bredd och tillbakarullade kant, det klubbfor- migt förtjockade hanaxet med rödgula standare, hvil- ket är egendomligt särskildt för den högnordiska C. ccesp. , och pa satt och vis äfven den trubbiga formen pa axfjällen och den gulaktiga färgen pa fruktgöm- mena, ehuru de bada sistnämnda kännetecknen stun- dom anträffas äfven hos C. vulgaris. Den senare ar- ten gör sig markbar i de korta utlöparne, de kortare och mera glessittande honaxen, liksom de bladartade bracteerna. Frukt steril. Carex stricta Good. X salina Wahl. (Lindeberg). Ex. tagna af Lindebeeg vid Lindholmsbro, Göte- borg, hafva redan af Almquist ansetts tillhöra denna hybrid (Bot. Not. 1891 p. 128, jfr Hartm. Sk. Fl. 11 p. 466). Förf. har sett ett ex. fran samma lo- kal, taget af Th. AVulff, i sällskap med C. hattega- tensis. Pa basen af delta ex. sägos nagra fibriller; stjälken utomordentligt skarpkantig, styf och spröd; strabladen korta och breda, de yngre frukterna sam- mantryckta, som det tyckes sterila, utan det tvärveck, 126 som t, yokes vara nästan typiskt för C. lattcgatcnsis och C. maritima ; axen ljusbruna. Ex. af C. satina v. pallida Blytt frân Lian, Chri- stiania, kan förf. endast med ? föra hit. Carex stricta Good. X C. acuta L. (Almquist). Ex. frân Kamsjön i Upl. (At.mquist! Lundberg!) komtna mycket nära C. acuta. Om C. stricta erinrar liär ingenting utom de brungula, bladlösa slidorna vid strâets bas, hvilka sparsamt upprispas i fibrer; i fruk- terna ingen väsentlig skillnad frân C. acuta. Ex. frân Kilsta, par. Kungsâra in palude, AVest- manland (Luhr:) hade habitus af C. acuta , men mäste föras hit för frukternas skull. De 3 kort-cylindriska honaxen oskaftade, deras frukter liggande öfver hvar- andra i täta rader och fullständigt Hattryckta. Ner- verna stärkt framträdande. Achenier mycket smâ, omvändt äggformiga. Frân sarnma lokal erhöll förf. äfven en mycket spenslig form med rot och slidbildning soin hos C. stricta , men med synnerligen längskaftade, smalt c}^- lindriska honax. Almquist 1. c. p. 468 häller den för en med C. acuta ji personnta analog stricta- form, livar- till hvarken de bladartade bracteerna eller de dub- belkonvexa, otydligt nerviga frukterna vilja passa. Förf. ser däri en korsning af C. stricta med en sraal- bladig gracil form af (,'. acuta , sädan som AVimmeu har beskrifvit under namnet v. elegans. C. prolixa Fr. niant. III är en obetydlig ’’lusus”, sädan man finner hos flere Carices, med längt utdragna och tillspetsade axfjäll; de sammantryckta fruktgöm- mena bero nog härpa. — I Summa veg. scand. afses med detta namn sannolikt ofvanstäende hybrid. — I Herb. Norm, framhälles endast de utdragna axfjällen som karaktär. Carex stricta Good. X C. vulgaris Fr. (Küken- thal). C. tnrfosa Fr. — Fini. Brändö Stärö Thorshol- men (Bergroth!). — Sverige. Upl. Läbyträsk (Fries! 127 Angstrom!). Stockholm (Thedenius!). Veslmanl. Kil- sta (Luhr!) Boh. Nordkoster (Thedenius! pro C. vul- garis). Att C. turfosa Fr. bör räknas hit sluter forf. sâ- väl af beskrifningen i Summ. veg. sc. som af ex. i Herb. Norm. Dessa senare tillhöra en f. supervulga- ris, som forrader sin slägtskap med C. stricta genom sina gula, kölade bladslidor med fibriller och genom bredare i kanten tillbakarullade blad. Ofta bestäm- mes till C. turfosa ex. af en smalbladig C. stricta eller C. vulgaris f. j uncella. Till förväxlingen bidra- gen, att den senare växer pa liknande lokal som C. turfosa och ofta äfven far bladlösa basalslidor, pä hvilka stuudom tillochmed enstaka fibriller visa sig. I sjelfva verket är det ofta svârt att skilja sâdana former och C. turfosa frân hvarandra. Men man far se pâ alia karaktärerna och ihagkomma, att C. tur- fosa har kölade och gula, icke rödaktiga slidor. Janczewski, E. de, Sur la pluralité de l’espèce dans le groseillier à grappes cultivé. (Compt. rend, d. sc. de l’acad. d. scienc. Paris. Vol. 26, 1900, p. *588 — 590). Man har ansett att de odlade rôda vinbären voro genom odling uppkomna varieteter af Iiïbcs rubrum. Förf. har genom sina undersökningar kommit till ett annat résultat. Han anser att de härstamma frân 3 arter och 2 underarter, for hvilka här närmare ska 11 redogöras. 1. IL rubrum L. Dâ Linné uppgifver att denna art växer i norra Sverige och dar icke förekommer mer än en vild art, bör Lünnes namn fästas vid den arten. Foderblad pa öfre sidan brunaktiga (med röda fläckar). Standare tydligt inätböjda med tämligen smalt knappband. Blombotten skalformigt urgröpt utan framskjutande kant (discus). Fruktämnets öfre vägg 128 konvex och bildande en vinkel med stiftete bas. Frukt försedd med en genomskinlig upphöjning,som är dold under det vissnade fodret (basen af stiftet, som är svart, lefvande, medan den Öfriga delen förtorkar). — Norra och östra Europa. Föga talrika trädgärdsva- rieteter, som kanske alltid äro hybrider. Underart: R. Utliuanicum Jancz. Skild fran fö- reg. genom gröngula foderblad och genom saknaden af den genoinskinliga upphöjningen i toppen af fruk- ten. Lithauen, Nordtyskand, Bornholm, livarest den vanligen atföljer li. rubrum. Ofullstäudigt känd art, som sannolikt i samma grad som föreg. deltager i bildningen af trädgardsvarieteter. 2. li. domesticum Jancz. Foderblad gnlgröna. Standare tillplattade, öppnande sig n. pa sidan, ef- ter befruktningen fjärilsliknande. Knappbandet bredt. Blombotten flat, omgifvet af en framskjutande kant i form af en femkantig, rundad ring. Frukt med en genomskinlig upphöjning, den framskjutande kanten märkbar. ehurn den utgöres endast af ett torrt veck. Östra och centrala delarne af Europa, sällsynt i andra länder, hvarest den sannolikt endast är förvildad (ss. i södra Sverige och Danmark). Trädgardsvarieteter talrika. Underart: li. macrocarpum Jancz. Skild fran föreg. genom pä utsidan nagot fläckiga och hastigt tillbakaböjda foderblad. likaledes flächig discus och djupare klufvet stift. Mera karakteristiska äro de ve- getativa organen. Blad stora, tjocka, med trubbiga flikar. Utseende oregelbundet. Grenar normala, men de unga skotteu bära vanligen knoppar endast vid basen, under det de öfriga (terrninala och axillära) felsla. Fädernesland hittills okändt, sannolikt mer sydligt än för R. domesticum. Trädgardsvarieteter talrika, frambi ingande de största frukterna. 3. li. propinquum Turcz. Ständare med teml. smalt knappband, blombotten flat. Otillräckligt känd. 129 Nordamerika, Japan, Ö. Sibirien. Odlade varieteter ej kända. 4. jR. petrœum Wulf. Alpin eller subalpin buske med vidsträckt ufcbredning, varierar mycket i sina yttre karaktärer. Foderblad vanl. harbräddade, n. röda pa insidan (med stora och sammanflytande fläc- kar) atminstone i Europa. Standare tydligen inat- böjda, med smalt knappband. Blombottea fördjupad, utan tydlig gräns öfvergaende i stiftet. Frukt för- sedd med en genomskinlig upphöjning, liksom kos B. rubrum. Bladens öfre sida ofta, men ej alltid, täthä- rig. Europa (fràn Pyrenéerna och England till Kau- kasus), Asien, Afrika. Trädgardsvarieteter föga tal- rika, sällan odlade nu för tiden, eller hybrider. Krasan, F., Untersuckungen'über die Va- riabilität der steirisc hen Formen der Knau tiasil- vatica-arvensis. (Mittheil. d. naturwissensch. Ver. t. Steiermark. Jahrg. 1898, p. 64 — 125. Graz. 1899.) För att erfara det genetiska sambandet mellan tva närstäende växtformer, sä att man verkligen kan säga, att de hafva samma Ursprung, kan man an- tingen göra längvariga iakttagelser pa växternas na- turliga lokal, eller kan man expérimentera genom att lâta de bâda formerna byta plats. Man kan däraf erhâlla nâgra antydningar angäende det förhällande, i hvilket formen star till markens beskafifenhet, kli- mat, sällskap m. m. Förf. har gjort manga försök och ämnar fort- sätta med fiera släkten. Det är ej alla växter, som passa för sadana försök. En del visa sig lika öfver heia verlden. Bast passa naturligtvis tva närstäende arter, af hvilka den ena växer pâ eu slags lokal, den andra pâ en annan, dock i samma trakt. Förf. relater ar här utförligare sina försök med Knautia ( Trichera ) arvensis-silvatica- gruppen. K. ar- Bot. Not. 1900. 9 130 vcnsis har visât sig kunna lätt ändra sina vegetativa organ, ss. rot, rotstock, beskaffenheten af knoppning och innovation, bladform, riktning och växsätt hos de blombäraude axlarne. liksom habitus. Till de variabla karaktärerna liora äfven färgen hos blad och blommor, härbeklädnaden. De iakttagna variationerna maste betraktas som en följd af tillpassning tili de forändrade förhällan- dena pa den nya lokalen. Af betydelse är därvid marken, ljusmängden, den närmast omgifvande Vege- tationen och alla de fysiska faktorer, som liäraf me- delbart eller omedelbart bero. Alla verkliga ” arvenses ” hafva en utpräglad pal- rotsartad rotstock, som alltsa gar lodrätt ned i jorden och alltid hos unga individ är odelad. hos äldre delad och flerhöfdad, emedan innovationen senare sker ge- nom sidoknoppar. De första (nedersta) bladen pa varskottet sluta sig utan afbrott tili liöstrosettens blad, ty de hafva samma form som den öfvervin- trande rosettens innersta blad, livadan det synes som om bladutvecklingen icke varit afbruten genom vintern. Heit olika förhalla sig Tsüvaticœ'). Hos dessa stär bladutvecklingen heit stilla pa hösten (med säker- het gäller detta för de former, som icke sta för nära 1 n arvenses^ ) och stjälken utvecklar först 2 — 3 fjällik- nande lagblad, innan de verkliga stjälkbladen utveck- las. De hafva ocksa ett äkta, snedt rhizom, livars rötter äro langa och vidtgäende. Dessa skillnader mellan de bada grupperna tyckas ju vara ej obetyd- liga ocli ändock kan en öfvergang frän den ena grii})- pen tili den andra ske. Gruppen ’’Arvenses" innefattar former, som före- komma pa soliga platser. De indelas efter växtloka- len i: a) Pratorum, b) Apricorum, c) Dumetorum, d) Ericetorum. De olika grupperna förhalla sig nägot olika i sättet att tillväxa och föröka sig genom knopp- bildning. 131 Till gruppen a) hör endast K. arvensis sens, strict, med var. bipinnatifida , v. pinnatifida och v. diver sifolia; tili b) hör K. colli na och till d) K. agrcstis. Kn. arvensis v. bipinnatifida ôfvergâr inom 2 à 3 âr i K. pannonica (tillhörande silvatica- gruppen), när man fljttar ex. at' den trän det ursprungliga stället (vid Graz) tili en kiselhaltig jord (blandning af quarz, lera och järnoxidhydrat), tackt af ett humuslager, pa en närbelägen, solig, ej for torr plats, hvarest K. pan- nonica bäst trifves. Sker omplauteringen tili kalkbot- ten, utbildas endast mellanformer, hvilka närma sig K. pannonica , ju mera marken öfverensstämmer med den för den senare vanliga. Förvandlingen börjar me- delst framträdandet af underjordiska utlöpare, sorn i spetsen bära en rosett under första sommaren, sedan växten blommat pa den nya platsen. Den 113m formen uppkommer af adventivknoppar ; här är sâledes en knoppvariation. Om roten pa försöksväxten mer eller mindre stympas. sä gär förvandlingen fortare. Plan- teras den med füllt oskadade rötter, sä kan det dröja längre. Ar försöksplatsen alltför skuggig, dör växten. Försök att öfverföra Kn. pannonica i Kn. arven- sis genom liknande omplantering -har icke lyckats. Visserligeii blefvo ett par ganger nägra af de annars hos denna art heia bladen parbladiga, men sedan fram- komtno ater heia blad. Förf. drager häraf den slutledningen att alla Kn. silvaticce-arvenses hafva samma Ursprung, men att Kn. pannonica är mera beständig än arvensis. Försöken gifva honom äfven anledning tili vidlyftiga spekula- tioner öfver växternas polymorfi, artbegreppet, korre- lation, f3’logeni m. m. Pa annat stalle har förf. visât att en tufva af Festuca sulcata Hackel, som utan jord inklämmes i en springa i ett dolomitbm-g, kan pa 3 — 8 är, i andra 132 fall först pâ 11 — 14 âr, antaga form af (/lança Lam. v. pallens Hackel. Han har likaledes visât att Ajuga reptans icke förändras, när den flyttas öfver pâ dolomit. Men ex. af A. genevensis , som flyttats tili jord, bestäende af quarz, lera och järnoxidhydrat, hafva inom 3 veckor utvecklat nya blad, som icke i nagot afseende af- veko fran dem hos A. reptans. De voro näml. mörk- gröna, glatta, glänsande och hade en bred, vid basen hastigt afsmalnande bladskifva med utstäende sekun- därnerver, hvilket utgjorde en sällsam kontrast mot de blad, som ännu voro i behâll fran den tid, da försöksplantan ännu växte pâ sin förra lokal; dessa sistnämnda voro aflangt — äggrunda med mot bladskaf- ten smäningom afsmalnande skifva, matta grägröna och med Sekunda rnerver, som utgingo under en mycket spetsig vinkel. Kükenthal, G., Die Carexvegetation des ausser tropischen Südamerika (Botan. Jalirb. f. System., Pflan- zengeschichte u. Pflanzengeogr. von Engler. Bd. 27 j>. 485 -563.) Förf. gär här in pâ grunderna för indelningen af släk- tet och säger sig därtill hafva fatt ingifvelser af Baileys Syn- opsis öfver de nordamerikanska Carices, hvilket arbete är det första lyckliga försöket att genomföra de i Drejers klas- siska Symbolæ carie. 1844 gifna allmänna synpunkterna till en naturlig gruppering af släktet. Monostachyæ fördelas pâ de öfriga undersläktena, som äro förutom Vigneastra Tuckerm.: 1. Vignea. Spiculæ androgynæ vel gynæcandræ rarius dioicæ sessiles. Stigmata duo. Utriculi planoconvexi. Achæ- nium lenticulare. Hit höra afdelningarne: Capituligeræ Kük., Canescentes Fr., Remotæ Aschers., Muricatæ Fr. 2. Eucarex Cosson. Spiculæ simplices plerumque pedun- culatæ et sexu distinctæ, rarius summa vel omnes gynæcandræ. Stigmata sive 2 indeque utriculi plano-convexi, sive, idque sæpius, 3 et tune utriculi trigoni. Här uppräknas sektionerna: Melananthæ Drej., Microrhynchæ Drej. (incl. Aerostachyæ Drej.), Trachychlænæ Drej., DÂctylostachyæ Drej., Sphæridio- 133 phoræ Drej., Physocephalæ Bail., Frigidæ Fr., Hymenochlænæ Drej. Microcarpæ Kük., Spirostachyæ Drej., Bifurcatæ Kük. Indelningen endast efter märkenas antal gâr ej för sig, emedan antalet stundom varierar lios en och samma art och C. microrhyncliæ dâ skulle ryckas frân sitt sammanhang med Eucarices och foras till Vigneœ. Men antalet af marken blifver dock ett värdefullt hjälpmedel för den systematiska anordningen. Dâ subgen. Vignea konstant har 2 marken (med undantag af C. gibba Wahlenb ), sâ anser förf. att detta subgenus är âldre an Eucarex, inom hvilket ett vacklande mellan 2 och 3 marken äger rum. Af de inom omrâdet förekommande arterna är C. vulga- ris kosmopolit, C. capitata, incurva och eanescens uppträda äfven i Europa, Nordamerika och Asien; C. Macloviana i Europa och Nordamerika, C. hispida äfven i Europa. C. micro glodhin, flava, Pseudocyperus och filiformis finnas ocksâ i Sydamerika, men uppträda dar i sâ afvikande former att de fâ namn af subspecies. C. Macloviana D’Urv. (in Mém Soc. Linn. Paris, torn. IY. 1826 p. 599 1826) skall vara det riktiga namnet för den art, som vi kallat C. fcstiva Dewey (in Sill. Am. J. 1836). Lappländska och grönländska ex. stämma fullkomligt öfverens med de sydamerikanska. Däremot anser förf. C. fcstiva Dewey för en särskild ras, ehuru han egentligen icke kan angifva nâgra genomgripande olikheter. Skillnaden lig- ger mera i habitus. C. f estiva är en hög växt med ett kräf- tigt strâ, breda blad och tjocka klotformiga hufvuden. Den erhâller vanligen ett brokigt utseende, därigenom att dess föröfrigt alltid spetsiga axfjäll âro svartbruna och dess slut- ligen utspärrade fruktgöramen äro grönaktigt färgade. Hos C. Macloviana däremot är färgen pä axfjäll och fruktgömmen mera likformig, de förra äro trubbigare, de senare äro icke sâ utstäende. Hufvudena äro mera äggformigt- eller aflängt — trekantiga, bladen smalare, växten lägre. Vi liafva säle- des i C. festiva och C. Macloviana tvâ geografiska raser eller subspecies af samma art, hvilkas former löpa parallelt. C. irrigua Sm. (1828) fär enligt förf. gifva vika för det tidigare gifna namnet C. magellanica Lam. Encycl. III. p. 385 (1789). SchOlZ, J. G., Ueber das Artenrecht von Senecio erraticus Bertoloni und S. barbaræifolius Krocker. (Öster- reich. Bot Zeitschr. 1899 p. 284—297, 327 — 336.) Wimmer slog ihop bada ofvannämnda arter, andra ss. Polak (Österr. B. Zeit. 1896) hafva försökt häfda bädas art- 134 rätt. Förf. meddelar originalbeskrifningarne och lcopior af pä dessa stiillen citerade sällsynta figurer für att visa, at.t det frân början ej beskrifvits mer än en art. Bladformen kan näml. variera i hög grad. De olika former, soin man velat hänföra tili olika utbredningsoinräden, bafva visât sig förekomma om hvarandra. Han beskrifver följande 3 former, soin dock öfvergä i hvarandra. Den första formen utmärker sig genom särdeles utspär- rad vippa med styfva, tjocka grenar och mindre stralblom- mor. Stundom äro bloinbufvudena ovanligt stora. Den andra formen har tunnare, frân stjälkens bas eller roten utgaende, uppatsträfvande, dock alltid tydligt utspärrade, längre grenar och stora blomhufvuden med vanl. längre sträl- blommor. Den tredje formen med aflängt— äggrunda, längskaftade och groft sägade blad nederst, soin frân stjälkens mbit öf- vergâ i pardelade blad och bibehälla den breda, elliptiska ändfliken ända tili den öfversta blomgrenen, är mycket lik S. aquaticus, frân hvilken den einellertid är tillräckligt skild genom den utspärrade blomställningen. Af S. aquaticus upptaga fiere förff. en /j pratensis Hiebt., soin utmärker sig för utbredda grenar, livilka bilda en ore- gelbunden qvast. Sâdana former äro nog svara att alltid skilja frân S. barbareifolius. De blad af den senare, livilka förf. afbildat, variera frân heia till lyrformigt pardelade med ändfliken än elliptisk, än äggrund— bredt äggrund med sällan bredt vigglik, vanligen bred, afrundad eller n. tvärhuggen bas, sidoflikarne vanl. fä, vinkelrätt utstäende (eller ikigot framätriktade); bos S. aquaticus ga de senare enl. förf. snedt ut frân medelnerven. (Enl. Aschers. & Græbner ha de nedre bladen hos S. barb. vanl. 2, de öfre 4 sidoflikar.) Frukterna är icke fullkomligt glatta. Polak beskrifver dem sâlunda lios de tvä af bonom som arter betraktade for- merna. S. errat icus: ’’Blütenboden flach gewölbt; randständige Aschänen fast stielrund, undeutlich gerippt, kahl; die des Mittelfeldes scharf gerippt, oft tief gefurcht, mit feinen, hya- linen aber deutlichen liörstchen besetzt, namentlich an den Rippen“. S. barbarecefolius : ’Blütenboden (bei Fruclitreife) hoch gewölbt oder aus breiter Basis fast spitzkegelförmig; rand- ständige Achänen stielrund, kahl, die des Mittelfeldes stumpf gerippt, kaum wahrnembar behart oder durch spärliche, win- zige Härchen rauh”. 1 35 Polàks beskrifniirigâr visa att, ora man slAr ihop dessa haus arter till en, den varierai- i anseende till frukternas hârighet. För jämförelses skull nämna vi att hos S. aquations äro enligt (t. ex. Reiciienbacii och) Aresciioug, Skän. Flor., ’’alla frukterna glatta eller diskbloramorna nâgot hâriga”. Pä ex. fr an Kristianstad ocb Göteborg funno vi vid nu anställd un- dersökning att âsarne pä diskblommornas frukter varo glest besatta med uppatvända, stärkt uppâtriktade, omkr. 50 ju länga har. Hvad artnamnet beträffar, sa beskref K rocker 1790 arten i Flora silesiaca under namnet rSenecio Barburece foliis”, inen, ss. A. v. Kerner, 1871 anmärkte, kan man hafva lilca rätt att förändra detta naran tili "S. Barbareccf otius ” (eller väl rättare, ss. andra skrifva det: ”barbureifölius”), som att ändra "Æsçvlus Hippo Castanum ” till VÆ. Hippo cas I an unr . Till denna art bar ex. tagna vid Yngsjö i Sk. blifvit förda (Fries Nov. flor. suec. Maut. 3), hvarför beskrifning â den statt upptagen i Hera upplagor af Hartm. skand. Flora. Lindberg, Harald, Bidrag tili kännedomen ora de tili Sphagnum cuspidatum- gruppen hör an de arternas utbredning i Skandinavien och Finland. (Acta soc. pro fauna et flora fenn., T. XVIII. N:o 3, 1899). Genom det rastlösa arbetet under sekelslutets sista ar- tionden bafva manga mossgrupper omgestaltats, och iir sä ej minst fallet med släktet Sphagnum. Inom S. cuspidatum- gruppen ansägos för omkring ett artionde sedan endast 4 ar- ter Annas inom det skandinaviska floromradet; enligt förf. har artantalet nu stigit tili 13. Afhandlingen lämnar en skematisk öfversikt öfver dessa arters viktigaste skiljetecken och öfver deras utbredning särskildt i Skandinavien. De skandinaviska arterna af S. cuspidaium-g r u pMe n äro enligt förf., förutom de 3 sedan länge väl kända arterna S. lAnd- bergii , S. riparium och S. tenellum , S. laxifolium C. Müll., en sydlig art, i Finland ej funnen norr om G3°‘20' n. br., S. Buscnii (C. Jens.) med hufvudsakligt utbredningsomrade i mellersta Skandinavien, S. Jensenii Lindb. eil., allmän i Fin- land, men sällsynt och nordlig pä Skandinaviska halfön, S. annidatum Lindb. fil., känd blott frän 3 finska fyndorter, S. obtusum Warnst., spridd tämligen sällsynt öfver heia Skan- dinavien, S. recurvum *mucronatum Russ. och * amblyphylluni Russ., bada allmänna i sydliga Skandinavien, S. recurvum *angtistifolium C. Jens., allmän, S. recurvum ’balticnm Russ., en nordlig art samt S. recurvum *pulchrum (Lindb.), sail- 136 synt och funnen viel Eângvattnet pä Hunneherg och pä ett par stallen i Finland. Arnell. Kindberg, N. C.. Nya bidrag tili Yermlands och Dals br vogeogr afi. (Öfvers. af K. Sv. Yet. Ak.:s förh. 1899. N;o 10). Förf. uppräknar alla de i de ofvannämda lanskapen funna löfmossorna, öfver 300 arter, därvid angifvande de af honom uppdagade nya fyndorterna för desamma. Säsom för veten- skapen ny beskrifves: Grimmia (l’seudo — Racomitrium) subcurvula Kindb. n. sp. ’’Congruit cum Grimmia pulvinata , capsula subovata lævi, opcrculo breviter conico, seta arcuata et in- Horescentia monoica; differt autem cæspitibus parvis Iaxis dispersis et in statu sicco nigricantibus (haud late pulvinatis et griseis), foliis angustioribus, magis acuminatis et brevius piliferis, et præcipue cellulis eorum mediis exacte sinuosis; habitu Grimmiœ ciirvalœ similis; occurrit i Dalia prope Ro- stock in rupibus argillaceo-schistosis.” Af Dicrunum majiis uppställes en ny varietet var. vn- didascens, ’’foliis undulatis”, funnen i skogen ofvanför Rostocks station. Barbula nitida Lindb., en för Skandinavien ny moss- art angifves vara funnen i Dal, vid vattenfallet nära Räbäck ofvanför Rostock. Förf. framhäller säsom de märkligaste af de öfriga fynden Isofhccium tenuinerre Kindb., funnen vid Rostock och Iledan i Dal samt dessutom äfven i Östergötland och Bohuslän, Thuidium Philibert i Limpr., samlad vid Räbäck och Rostock, äfven i Vestmanland ocli Bohuslän, Brachythr- cium intrication IIedw., en Br. velutinum närstäende form, ej sällsynt vid Ed och Rostock, samt Cynodontium polycar- pum *torquesrcns Bruch. Arnell. Bryhn, N., Enumerantur musci, quos in valle Norvegiae Saetersdalen ob'Servavit. (Kgl. Norske Vid.. Selsk:s Skrifter. 1899. N:o 3). För Sætersdalen, som ligger i Nedenses amt, angifver förf. ej mindre än 490 mossarter, hvaribland tvä för veten- skapen nya, nämligen. Grimmia norvegica Bryhn n. sp.. en enligt förf Gr. unicolor tili utseende och storlek mycket lik art, upp- täckt pä klijipor vid Otteraaen nära Bykleli i Bykle; och Philonotis media Bryhn n. sp. ”E Philonotide lly- ani quoad habitum proxima foliis diversa minus acute serratis 1B7 setaque longiore, nec non dentibus exostomii obscurius coloratis et toris conspicuis nullis instructis interse longe distantibus, en- dostomio libero fere ad insertionem diviso, processibus striât is ciliisque melius formatis. Habitat in parœcia boreali Byg- land ad raurum viæ terra obtectum prope prædium Frôisnæs et ad declivia viæ publicæ arenacea prope prædium Ose.” Tvà nya varieteter uppställas äfven: Catharinea undulata (L.) var. rivularis Bryhn var. nov. ’’Differt e forma primaria habitatione aquatica, caule longiore (usque in longitudinem centimetrorum 15 extenso), foliis patentibus laxioribus subtus sublævibus, costa lamellis 3—4 solum instructa. Flores fructusque ignoti”. In rivulo prope prædium Ose socio Hypno palustri. Eadem planta est, quam in provincia Hardanger prope cataractum Laatefos lec- tam sub nomine C. crispa: olim distribui.” Oligotrichum incur vu m Huns. var. ambigua Bryhn nov. var. ’’Differt e forma primaria calyptra sublævi, apice solum aut parce papillosa aut pilo perbrevi papilliformi uno alterove instructa, nec non theca operculata cernua, ob- liqua — plus minus, interdum cornu caprini instar incurva. In Bykle pluribus locis, Svaalufsgraenden dictis, haud pro- cul a terminis vallis aquiloniis, altitudine 1200 — 1300 m., juxta nives cum forma primaria et formis intermediis inter- mixta”. Af de talrika, mycket intressanta mossor, som förf. dess- utom funnit i Sætersdalen mâ här nämnas blott nâgra fa, som förf. själf, anser vara af större intresse, nämligen Frullania microphylla (Gottsche) Peaks., Desmalodon latif oints *euca- lyptratus (Limer.) Kaur., Grimmia anomala Hampe, Bryum comense Schimp. c. fr., Philonotis capillaris Lindb. c. fr., Pty- chodium oligocladum Limpr., Pt. Pfundlneri Limpr., Pylaisea suecica (Schimp.). Bracliythecium Gehcebii Milde, Hypnum *Rotœ Not., H. ochraceum Wils. c. fr. o. s. v. Arnell. Hagen, T-, Musci Norvegiæ borealis. Fasciculus I. (Tromsö Museums Aarshefter, 21 X 22, 1898 — 1899). Förf. afser att i denna skrift sammanfatta de rika, ej förut offentliggjorde bidrag tili det nordliga Norges mossflora, som under de senaste ären vunnits genom undersökningar i nämda delar af Norge af förf. själf, C. Kaurin, B. Kaalaas, E. Ryan, Conradi, Fridtz och H. W. Arnell; en del uppgifter härstamma ock frän en kritisk granskning af äldre material. 138 Den nu utkomna delen omfattar Br y aies frân släktet Gym- nostomum tili oeli med början af sliiktet Webern . Vid hvarje art lämnas en sammanfattning af dess förekomstsätt och en noggrann redogörelse för de nya fyndorterna; vid miinga arter tillkomma kritiska anmärkningar. Förf. beskrifver följande för vetenskapen nya former: Gyroweisia tenuis var. compacta Hagen n. var., utmärkt genom tätt tufvadt växtsätt, rikligare förgrenad stain o. s. v., men mest genom ett egendomligt, mycket rikligt rotludd; upptäckt i Junkersdalen i Saltdalen; C.ynodontium polycarpum var. lævifolia Hag. n. var. Folia lævissima; costa apicem versus dentata; cellulæ foliares usque ad O,ois mm. magnæ. Funnen pa 4 stallen i Nordlanden. C- strumiferum var. scabrior Hag. n. var. Costa dorso mamillis magis minusve crebris altis prædita. Funnen Herst, i Nordlanden och Finmarken. Dicranum ang-ustum var. fertilis Hag. n. var. Fo- lia dimidio sujieriore dentata, costa quoque dorso dimidio su- periore aspera; cellulæ foliares creberrime porosæ; fructus ex eodem perichætio bini-terni. Samlad pâ tva stallen i Fin- marken och i Sydvaranger i Finland. Barbula convoluta var. filiformis Hag. n. var. Cæspes compactais, 2/> cm. alt.us, ferrugineus, surnmo apice olivaceus; surculus filiformis, hinc imle dichotomus; sterilis. Upptäckt vid Nesseby i Finmarken. Schistidium apocarpum var. irregularis Hag. n. var. Folia perichætialia obtusula, non pilosa, margine recto unistrato, integro; cellulæ exothecii maxime irreguläres, vai- lle irregulariter incrassatæ; spori dilute ferruginei, 0,cu — 0,' ic mm. magni. Funnen i Sörfolden i Nordlanden. Sch. angustum II \g. n. sp. Skild frân Sch. alpicola genom saknad af centralsträng, sparsammare grenad stam, böjda bladceller, smalare nerv, längre fruktskaft, trattformig frukt o. s. v.; utbredd i Norge frân Bratsbergs amt i söder tili Finmarken; i Sverige funnen vid Kvikkjokk i Imle Lap- mark af E. Nyman. Orthotrichum cupulatum var. lurida Hag. n. var. Cæspites humiles, olivaceofusci. Calyptra sæpe tota l'usca. Peristomii dentes interdum trabeculis irregularibus latis per paria connati, secus lineam medianam rotundate vel elliptice perforati, minus distincte striati, properistomium humillimum, in dentibus plurimis nullum. Samlad i Ankenes och Evcnes i Nordlanden. 139 O- mitigatum IIag. n. sp. Utmärkt frân ôfriga Or- thotricha arctica genom alla delars, sa t. ex. bladens och fruktvâggens, mjuka cellvâfnad, nâgot tjoekare frukt, peristomets sammanvuxna tänder, papillôsa ci lier o. s. v. Funnen spar- samt vid Kistrand i Finmarken. Encalypta mutica Hag. n. sp. Besläktad med Fj. vulgaris , men skild genom trubbigare blad med hyalin, ej kantad bas och svagare, pâ ryggen tätt papillös nerv, ven- stervridet fruktskaft, mössa med kvarsittande, regelbuudna Iransar o. s. v. Funnen i Opdal pâ Dovre, vid Trondhjeiu och i Salten. Webera cruda var. alpina Hag. n. var. Cæspites humiles; capsula abbreviata, nutans — pendula. Upptäckt i Skjerstad i Salten. För den skandinaviska haifön pâvisar fürf. dessutom nu für fôrstâ gângen: Tricliodon oblongus Lindb., funnen sâllsynt i Norge frân Kristians amt till Finmarkens amt, Grinimia plagiopodia Hedw. var. avernica (Phil.) Boul., funnen i Lop- pen i Finmarken, Gr. anomala Hampe, samlad pâ Mâsü och i Karasjok i Finmarken af Kaurin, äfven i sydliga Norge af Bryhn., Orthotrichnm Sardagnamun Vent. ( 0 . abbreviation Grönv.) samlad i Bodin och Salten i Nordlanden, O. gfönlan- dicum Berggr., funnen i Finmarken, samt Webera torrentinm IIag. nov. nom. ( TF. Payoti Limpk.), sedd flerstâdes frân Nord- landen och Finmarken. Bland de mânga öfriga sällsynta arterna förtjäna siir- skildt att pâpekas Seligeria obliguula Lindb., J) istichium Hagenii Ryan, Didgmodon alpigena (Vent.), J), rufus Lor., Grimmia llgani Limer., Tctraplodon pallidus Hag. o. s. v. Kritiska anmärkningar lâmnas vid Cg)/odontiinn strvmi - fer (Ehrh.), som fôrf. ej anser specifikt skild frân C. poly- carpon, Seligeria tristicliioides Kindb., som ufôrïigt beskrifves, Tricliodon oblongus, hvars skiljaktigheter frân Tr. cylindricus framhâllas, I) istichium Hagenii, som beskrifves, Orthotriclia arctica, hvilka utfôrligt afhandlas och bland livilka fôrf. an- ser sâsom hâllbara arter O. microblephare Schime ')., O. Blyf- tii Schime. med var. arcticum (Sciiime.) och var. Sommerfeltii (Schime.), 0. grönlandicum och O. mitigatum, Webera torren- tiiim o. s. v. Arnell. ') Orthotrichnm microblephare finnes äfven i Sverige, dar ref. samlat denna mossa pâ skäret Valmarsbâdan i Hille socken (Ge- strikland). 140 Lindman, C. A. M., Vegetationen i Rio Grande do Sul (Sydbrasilien). Stockholm. 1900. 5:50 kr. Det är oväntadt att fâ se ett sä stört arbete som detta (239 sidd. stör 8:o med 69 bilder och 2 kartor), hehandlande ett tropiskt lands vegetation, publiceras pä svenska. Det har endast kunnat ske genorn att dess utgifvande understödts af K. Vetenskapsakademiens Regnellska fonder, liksom förf. med anslag af nämnda fonder företagit sin resa i nämnda land. Det är därför skäl att manga svenskar begagna sig af till- fället att närmare fa kännedom om Vegetationen i en del af Sydamerika, särskildt fran biologisk Standpunkt. Societas pro fauna et flora fennica d. 7 okt. 1899. Af de utaf sällskapet ombesörjda floristiska handhöckerna bade den första af dr P. A. Karsten författade delen ’’Finlands basidsvampar i urval” utkommit. — Aman. II. Lindberg före- visade en af mag. G. Lang insänd. för Finland ny laf, Usvea longissima , tagen uti en tät och fuktig granskog uti Soanlahti i Ladogatrakten. — Mag. Cu. E. Roldt redogjorde för ett af honom uti Emsalö gjordt fynd af den för finska floran nya Scirpus parvulus. — Rektor Brenner förevisade Platan- thera bifolia med 3 sporrar fran Inga. — Densamme redo- gjorde för de finska formerna af Orcliis angustifolia *littssoivii, hvilka enl. d:r J. Klinge skulle utgöras af 16 varieteter och 10 former. Den 4 nov. Rektor A. Arrhenius förevisade ex. af Carex aristafa fran Ruskeala, tagen af lyceisten Backman, Ruppia spiralis och den för finska floran nya Centunculus mininus, bäda anträffade i Korpo af stud. E. Renvall. — Stud. A. Palmgken framlade ex. af den för Skandinavien och Finland nya hybriden Car ex vesicaria X filiformis fran Brendö, samt Scirpus parvulus fran Joinala. — Prof Tu. Sælan meddelade nagra uppgifter om Nymphcea ictragonas utbredning i Kare- len. — Stud. J. Silfvenius redogjorde för en massförekomst af den fran Finland ej förut anmärkta Euglena sav guinea vid Viborg. Den 2 dec. Rektor Arrhenius demonstrerade den af ho- nom vid Pargas funna hybriden Epilobium mont an mn \ palustre. Den 10 febr. 1900. Rektor Brenner framlade ex. af Euphrasia brevipila f. eglandulosa , tagna i Inga. — Prof. Kihlman inlemnade tili sällskapets archiv en af dr T. Hannikainen uppgjord förteckning öfver Parikkala sockens växter. — Lektor 0. Alcenius demonstrerade ex. af Bl i tum capitatum och Phyteuma spicatinn, den förre frân Gain la Kar- 141 leby, den senare frân St. Michel. — Mag. H. Lindberg före- visade en för finska floran ny Myosotis- art, M. suaveolens, frân olika delar af Kolahalfön, hvilken art förut förväxlats med M. silratica. — Lektor 0. Alcenius uppmanade tili an- ställande af groningsförsök med Menyanthes trifoliata , eme- dan ban förmodade att de första bladen voro liela. — Till Publikation anmäldes: ’’Finska Characeer” och “Finländische Vaucheriaceen“ af mag K. E. Hirn, ’’Zur Kenntniss der Fauna und Flora unserer Binnenseen” af dr K. M. Lev ander samt ett af framl. mag. J. A. Flincx. efterlemnadt manuskript öfver Wichtis sockens kärlväxter. Den 3 mars 1900. Amanuensen H. Lindberg förevisade ex. af Carlina longifolia , som förut i Finland varit samman- blandad med den närstäende C. vulgaris. Förstnämnda art har i Finland en rent östlig utbredning, medan den senare, af hvilken endast var. intermedia är funnen i Finland, före- kommer i de vestra delarne af landet. — Densamme redo- gjorde för en af honom verkstäld undersökning af torf frân Jorois, hvari hau funnit fiera växter, hvilka nuinera uppnä sin nordgräns betydligt sydligare. — Rektor Arrhenius upp- läste ett meddelande frân rektor 0. Bergroth, däri han re- dogjorde för ett fynd af den för Finland nya hybriden Viola caniva X stagnina frân Fredrikshamn. Den 7 apr. Meddelades att konsistorium bifallit tili att utanordna 1500 fmk sâsom tryckningsbidrag tili det pä sällskapets förlag utgifna arbetet ’’Finlands Basidsvampar” af P. A. Karsten. — - Amanuens A. Thesleff förevisade en för Finland ny Gasteromycet, Hystcrangium sp., funnen af honom â Liimatta i Yiborgs s:n. (Ur Nya Pressen). Videnskabsselskabet i Kristiania den 26 jan. ’’Professor N. Wille fremlagde til Optagelse i Selska- bets Skrifter en Afhandling H. Huitfeldt-Kaas: Die limnetischen Peridineen in norwegischen Binnenseen”. Den 23 mars. ’’Prof. Wille gav en Oversigt over Resultaterne af sine Undersogelser angaande de blaa- gronne Alger ( Myxophyccœ ), som forekommer blandt Plankton i forskjellige Dele af Atlanterhafvet. Bear- beidelsen var foretagen efter Anmodning af Geheime- rath Hansen i Kiel. Denne havde overladt det rige Materiale, som i 1889 var indsamlet paa den af ham 142 planlagte tyske Plankton-Expedition, udrustet med Bi- drag frân den tyske Keiser og Humboldtstiftelseir’. Reseanslag och resande botanister. Elias-Fries- stipcndiet i Upsala har tilldelats fil. stud. II. Witte for stu- dier öfver vestgötabergens växtformationer, stipendiet ”01of Olofsson Wijks minne” till fil. stud Tycho Yestergken, hvil- ken tillsainmans med C. Skottsberg i botaniskt syfte koinmer att ätfölja doc. Hambergs expedition till fjälltrakterna norr om Kvikkjokk. Kami. 11. IIesselmax har erhällit Botaniska Sällskapets i Stockholm Stipendium för fortsatta biologiska och fysiologiska undersökningar öfver löfangar i Stockholms yttre skärgärd. Doc. Jüel anträder mot slutet af sommaren (som innehafvare af Letterstedtska stipendiet) en studieresa tili Tyskland, Frankrike och Algier. Lunds botaniska före- nings Stipendium har gifvits at stud. 0. Möller för att i östra Skane idka studier öfver växtsamhällenas utbildning och öfver olika förhallanden viel växternas befruktning genom insekter. l’rof. Benot Jönsson far till kusterna af södra Norge och vestra Sverge. Prof. G. Lagerheim koinmer att i säll- skap med dr. 0. Rosenberg och kand. N. E. Svedelius resa tili Tromsö. Doc. Gunnau Andersson besöka Sverges och Nor- ges sydligare fjälltrakter. Doc. E. Levin kommer att som deltagare i Kolthoffs expedition verkställa bakteriologiska undersökningar i Norra Ishafvet och Grönland. DÖd. Carl Johan Lindeberg afled i Alingsäs d. 4 maj 1900. Han var född i Grenna d. 3 aug. 1815, blet student i Upsala 1837, promoverad 1848, utnämndes tili lektor vid Göteborgs Latinläroverk 1859, frân hvilken befattning han tog afsked för cirka 10 ar sedan. För alla Sverges botani- ster torde hans namn vara väl bekant, da ban skrifvit om ätskilliga kritiska släkten säväl i Hartmans Skand. Fl. som i Botaniska Notiser (senast 1898!) och annorstädes. Han ut- gaf exsiccat öfver Rubi och Hieracia. Fä botanister torde kaut fjällfloran i Norge sä grundligt som ban. Han hade ämnat att i Bot. Not. redogöra för sina iakttagelser öfver l’oæ och Betulæ, "hvaraf sä manga outredda former finuas pâ Dovre och i Romsdalen”, enligt hvad ban i bref till utg. 1898 skref. Myosotis silvatica. Af denna art liafva uppställts tlere varieteter, som emellanât betraktats som egna arter. Fries har t. ex. i Summa veget. scand. en var. alpestris Sm. (ß ru- picola i Nov. Fl. Suec. II), som icke upptages ens som var. I 143 i senare uppl. af Hartm. Sk. M., men väl i Nymans Consp. FI. Eur. som art. I utlandet liafva formerna än uppställts som arter än förenats till en art. Sâsom exempel hârpâ meddela vi, hvad Beck von Managëtta säger om dem i sin Flora von Nieder-Osterreich : a) taxa [Neilr. Fl. NÖ. 528. — M. sylvatica Ènrli. enl. Mert. Kocli Deutschl. Fl. Il 43.] Stjälk till 40 cm hög, äldre med mycket glesa, utstâende blomklasar. Nedre bla- dens skifva aflâng eller oinvändt äggrundt — aflâng, deras skaft sa lang som eller kortare än bladskifvan; öfre stjâlk- blad aflânga, trubbade, sällan spetsiga. Fruktskaft“utstâende, en till tvâ gânger sa lânga som de visserligen rikligt hâr- beklädda, dock vanl. grönaktiga fruktfodren. De senare vanl. knappt 4 mm lânga, sallan 5 — 7 min. (71/. montât/ a Bess., MB.). Blomkronan 5—7 mm vid, vanl. himmelsblâ med gula svalgknôlar, sallan ljusröd eller hvit (v. lactea Bœnn. Prodr. Monast. 54). ß) alpestris [Schmidt Fl. Boem. III. 26 (1794) som art; v. firma Neilr. 1. c. 528], Nedre bladens skifvor aflânga, omvândt-aflânga eller omv. äggrunda, trubbade eller rundadt spetsiga, sallan lansèttlika; skaften en till tvâ ggr sa lânga. Öfre stjälkbladen aflângt äggrunda eller aflânga, vanl. mer än 5 mm breda och ända frân m id ten ti lisp et sa de. Foder tätt, mângen gang n. tilltryckt, liârigt och därigenom ofta silfverglänsande, litet, omkr. 4 mm längt, sallan 5 — 7 mm (f. pulcherrima) ■ hos den senare blr vanl. större. Blr nâgot doftande. Blomkronan 7 — 11 mm vid, mürkt himmels- blâ med g-uldgula svalgknôlar, undantagvis äfven rod el. hvit. I utseende mera tät än «, klasarne tätare, fruktskaften 1 — 1 '/2 gang sâ lânga som fodret. Öfvergär i a genom talrika mellanformer. y) saar colons [W. K. in Willd. Enum. pl. hört. Berol. 176 som art, icke Poiret. — M. carnica Opiz. — M. odo- rata Poir. — M. lithosper mifol ia Willd. — Cfr Wett- steln in Kerner Fl. exs. austro-hung. n:o 1410. — - M. cog- nât a Schott]. Nedre bladens skifvor aflânga; deras skaft 1 ^ — 2 ggr sä längt. Öfre stjälkbladen stelt uppräta, aflângt — jämnbreda, vanl. knappt 5 mm breda, trubbade eller spetsiga. För öfrigt som hos ß , frân hvilken den afviker enclast genom de smala nästan jämnbreda stjälkbladen; alla andra af Wett- stein 1. c. anförda kännetecken äro icke konstanta. Redan i Istrien, ännu mer i de dinariska alperna är M. suaveolens förenad med M. alpestris genom talrika mellanformer. 144 Pâ Beijers Bokförlagsaktiebolags föriag har nu utkommit Sjunde upplagan af Krok & Almquist, Svensk flora för skolor. Del I: Fanerogamer. Pris inb. 3 kronor. Förut har utkommit andra uppl. af del II af samrna arbete, omfattande afdelningen Kryptogamer Pris inb. 3:50. Hos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 k;in erhällas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, ,, ,, „ 4,so „ „ „ 11, bla „ 285x465 „ „ 7,75 ,, s ,, „ 13. hvit 285x465 ,, 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala, s. 101. Gustafsson, J. P., Tvä svenska ^Uo£)ccw,'M5‘hybrider, s. 103. Juel, O., Om apogamien kos Balanophora jämförd med An- tennaria alpina , s. 102. Kjellman, F. R., En del organografiska medelanden, s. 107. Krok, Th., Förteckning pâ lärarne i botanik vid Sveriges högskolor, högre och 5-klassiga allm. läroverk, semina- rier in. fl. värterm. 1900, s. 109. Lunds botaniska förenings förhandlingar, s. 97. Nilsson N. H., 0m de subarktiska Poaarterna vid Lenafloden, s. 97. Nokdsteut, 0., Lokaler för nagra skandinaviska växter i Lunds universitetsherbarium, s. 113. Nïman, E., Botaniska exkursioner pâ Java, s. 117. Sernandeb, R., Om hvetets äldre historia, s. 101. Liter aturöfversigt s. 122 — 139. Smärre notiser s. 99, 100, 116, 122, 140 — 143. Lund, Rerlingska Boktryckeri- och Stilgjuteri-Aktiebolaget, ,s/s1900 BOTANISKA NOTI8ER FÜR ÂR 1900 U T G 1 F N E AF C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 4. LUND 1900, BEKLINGSKA BOK.TRYCKERI- OCH STILGJUTERT-AKTIEBOLAEET. \ 145 Svensk botanisk literatur 1899. Af Th. O. B. N. Krok. Agardh, J. G., Analecta algologica. Observationes de specie- bus algarum minus cognitis earumque dispositione. Con- tinuatio, Y. Lundæ. 4:o [tit.; 160 s. + 3 tab.] — Acta Univ. Lundensis. — Lunds Univ. ârsskrift. 35. Andra afdeln. (= Acta soc. physiogr. Lund. — Fysiogr. sällsk. i Lund Ilandl. Ny följd. 10) N:o 4. — Äfven särsk. Almquist, E., Biologiska studier öfver Geranium bohemicum L. — Botan. Not. 1899: s. 81—85. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Om tvâ biologiska bakteriearter [Micrococcus pemphigi neonatorum o. Bacterium lactis longi]. — Hygiea 61: Sv. Läkaresällsk:ts Förh.: s. 75 — 80. — Äfven särsk. Stock- holm. 8:o [5 s.]. Almroth, A. G. J., Om akerns ogräs. Kalmar. 8:o [32 s.]. Anäcrsson, Gunnar, Om en af strandvall öfverlagrad torfmosse pä södra Gotland. — Stockholm, Geol. För:s Förh. 21: s. 533-535. Växter: s. 534 — 535. — , Botaniska uppsatser [de fiesta; nya, tillägg el. rättelser], — Nordisk Familjebok etc. 19—20 (= suppl. 1—2. 1895 -1899). Areschoug, F. W. C., Till synonymien inom slägtet Rumex. — Botan. Not. 1899: s. 86—88. Ar n cil , H. W., Moss-studier. 20 — 23. — Botan. Not. 1899: s. 73—79. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — Jfr sammast. 1894, 1896—98. — , Bryum [Eucladodium] grandiflorum n. sp. — Revue Bryo- logique 26: s. 36 — 37. — Äfven särsk., med oförändr. pag. Caen. 8:o. Aspcngrén, Adolfe Granen och dess behandling i Norrlands skogar. — Ârsskrift frän fören. för skogsvard i Norr- land ären 1898- 1899: s. 17 — 23. Stockholm. 8:o. Atterberg , Albert, Die Varietäten und Formen der Gerste. — Journ. f. Landwirtschaft 1899: s. 1 — 44. — Äfven särsk. Berlin 8:o [44 s.]. Följdskrift: Bolin, Pelir, D:r Albert Atterbergs nya kornsystem. — Sv. Utsädesför:s Tidskr. 10 (1900): s. 23-30. Berg, Alfr., Studien über Rheotropismus bei den Keimwur- zeln der Pflanzen. I. Allgemeine Untersuchungen. Lund. 4:o [tit. , 38 s. -f 1 pl.]. — Acta Univ. Lundensis — Lunds Univ. ârsskrift. 35. Andra afdeln. (= Acta soc. Bot. Not. 1900. 10 146 physiogr. Lund. — Fysiogr. sällsk. i Lund Handl. Ny foljd 10) N:r 6. — Äfven särsk. Berg, Hjalmar o. Linden , And., [N:r 1] Lärobok i natur- kunnighet. Femte oraarbetade upplagan. Tredje tryck- ningen. Stockholm. Liten 8:o [IV ; 247 s. + 1 onum.) Växterna: s. 82 — 118. — , [pâ omslaget: N:r 2] , . . Femte förkortade upplagan. Tredje tryckningen. Sammast. Liten 8:o [3 onum.; 144 s.]. Växterna: s. 61 — 84. — , N:r 3 . . . Andra tryckningen. Sammast. Liten 8:o [4 onum.; 80 s.J. Växterna: s. 41—50. Buhlin, Knut , Morphologische Beobachtungen über Nebenblatt- und Verzweigungsverhältnisse einiger andinen Alche- milla-Arten. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 5G: s. 5G5— 581 (-]- 47 textfig.). — Äfven särsk. med öförändr. pag. 8:o. Borge, 0., Süsswasseralgen von Franz Josefs-Land, gesammelt von den Jackson-Harmsworth’schen Expedition. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 751 — 766 (-}- 7 text6g.). — Af- ven särsk. med öförändr. pag. 8:o. — , Ueber tropische und subtropische Süsswasser- Chlorophy- ceen. Mit 2 Tafeln. Stockholm. 8:o [33 s.]. — Sv. Vet.- Ak. Bibang 24. Afd. III. N;o 12. — Äfven särsk. Botaniska Notiser för är 1899 . . utgifne af C. F. 0. Nord- stedt. Med 32 figurer i texten och 2 taflor. Lund. 8 o [2 onum. ; IV; 282 s.]. J?[äckmaJ«, J ., Ur växtvärlden. Äpple- och päronträden. Krus- bärs- och vinbärsbuskarna. Vära förnämsta hallonväxter. Smultronörterna. Vära vanliga ekar. — Läsning för Svenska Folket 1899: s. 42-49; 50-59; 148-160; 188 — 198; 285—304 (-f- 3 textfig.). Geländer, G. M., [pâ omslaget;] N:r 1. Naturlära för folk- skolor och läroverkens lägre klasser. Tolfte upplagan. Med 178 träsnitt. Tredje tryckningen. Stockholm. 8:o [219 s. ; 1 onum.]. Kap. 7 o. 8. Inledning tili växtläran o. växtriket: s. 88—100 o. 100—120. — N:r 2. Kortfattad lärobok i naturlära för folkskolor. Andra stereotyperade upplagan. Andra tryckningen. Sammast. 8:o [140 s.]. Kap. 7 o. 8. Inledning tili växtläran o. växtriket: s. 66—75; 75—89. Cleve, Astrid, Notes on the plankton of some lakes in Lule Lappmark, Sweden. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 825 147 —835 (-f- 5 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. CU vc, P. T., Atlantens planktonregioner kortfattadt referai. — Skand. Naturforsk. 15:e möte: s. 158—161. Stock- holm 8:o. - -, Diatomaceen [in die centralmagellanische Moränenforma- tion]. — 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. tili Magel- lansländerna I: 1: s. 36 — 37. — j Mikroskopisk undersökning af stoft, funnet pa drifis i Ishafvet. — Sv. Yet.-Ak. Öfvers. 56: s. 123 — 130. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — On the seasonal distribution of some Atlantic plankton - organisms. — Sammast. s. 785 — 808. — Äfven särsk. etc. — , On the origin of ’’Gulf-streamwater”. — Sammast. s. 857 — 872. — Äfven särsk. etc. — , Plankton collected by the Swedish Expedition to Spitz- bergen in 1898 examined by — . With 4 plates. Stock- holm. 4:o [51 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 32. N:r 3. — Äfven särsk. Växter: s. 3 — 17; 40--47. — , Plankton-researches in 1897. Stockholm. 4:o [33 s.]. — Sv. Yet.-Ak. Handl. 32. N:o 7. — Äfven särsk. — j Plankton. — Nordisk Familjebok etc. 20 (= suppl. 2. 1898) s. 1814-1816. DahlsUdt, H ., Hieracium. — Helgi Jônsson, Floraen pâ Shæ- fellsnæs og Omegn [i sydv. Island] i Botan. Tidsskr. 22: 2: s. 202—207. Kjobenhavn. 8:o. — , se Exsiciat. Dvsén, P, Über die tertiäre Flora der Mageliansländer. I. (Mit 5 Tafeln). — 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. tili Magellansländerna. 1. N;o 4: s. 87 — 107 -(- 5 s. (figur- förkl.). Erikson, J., Om Vegetationen pa Ölands alfvar. — Skand. Na- turforsk. 15:e möte: s. 260 — 262. Stockholm. S:o. Jfr. Botan. Not. 1895 o. Sv. Turistför:s ärsskrift 1900. Eriksson , Jak., Om den systematiska behandlingen af biolo- giskt, men ej morfologiskt, skilda heteröciska rostsvamp- former. — Skand. Naturforsk. 15:e möte; s. 250 — 251. — , Kulturväxter pä äker och äng. — A. Berglund, Uppfin- ningarnas bok, ny . . uppl. 4: s. 101 — 209 (+ 116 text- fig.). — Äfven särsk Med 116 illustrationer. Stockholm. Stör 8:o [3 onum. -(- s. 101—209]. — , Om Kgl. Landtbruks-Akademiens växtfysiologiska försöks- anstalt dess uppkomst och hittillsvarande verksamhet. Stockholm. 8:o [15 s.]. 148 Eriksson, Jak., Landtbruksbotanisk berättelse af ar 1899. — Landtbr.-Ak. Handl. o. Tidskr. 38: s. 03—82. — Äfven siirsk. Stockholm. 8:o [22 s.l. A. Nagra sjukdomar ä, vara rotfruktor. — , Nya studier öfver sädes- och gräsarternas brunrost. Med 3 färglagda taflor. — Sammast. s. 1 72—206. — Äfven särsk. Stockholm. 8:o [37 s. + 3 pl.]. Pä franska i Annal, des scieuc. nat. sér. 8. Botan. 9: s. 241-288 -f jd. 11—13. — , Botaniska väggtaflor. Ny serie. Tafl. 16—20. [Stock- holm]. Lit. o. tr. i Gen. Stab. Lit. Anst. Fol. Tafl. 16. Hvete. 17. Rag. 18. Korn. 19. Hafre. 20. Potatis. — , Zu der Getreiderostfrage. — Centralbl. f. Bakteriol., Para- sitenk. etc. 5. 2: s. 189 — 190. [ — 1, Vara sädesäkrars niest förstörande skadesvampar. — Al- manack För . . 1899: s. 30—40 (tryckt 1898). f Forssell, K. B. J., Inledning tili Botaniken jämte ett bihang, innehâllande förklaring öfver botaniska termer — Med 19 taflor och talrika [= 114| träsnitt. Fjärde upplagan. Stockholm. 8:o [VI; 1 onum. ; 154 s] Fries , Hob. E., Polysaccum crassipes DC., en för Sverige ny Gasteromycet. — Botan. Not. 1899: s. 241 — 244. — , Basidiobolus myxophilus en ny phycomycet. Med tvä taflor. Stockholm. 8:o [15 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 3. — Äfven särsk. — , Sveriges Myxomyceter. — Sv. Vet.-Ak. Ofvers. 56: s. 215 — 246. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Tillägg: — , Bidrag tili kännedomen om Sveriges Myxomycetflora. — Sammast. 54 (1897): s. 67—75. — Äfven särsk. etc. 8:o. Fries, Th. M., Trädgärdsskötseln i Sverige under 1700-ta- lets förra hälft. — Sv. Trädgärdsförms Tidskr. 1899; s 49-54; 65-68; 81—84; 100-103. Utgör: Inledning tili Caroli Linnæi Hortus Uplandicus (se nedan). Fassbender, G. und Grevillius , A. Y., Ueber die Einwirkung von Essigsäuredämpfen und verdünnten Essigsäurelös- ungen auf Pflanzen. — Landwirtschaftliche Versuchsta- tionen 52: s. 195—208. Hansson, C. A., Spridda bidrag tili vär Flora — Botan. Not. 1899: s. 175-176. Hedlund, T., Om polymorphismen hos aörobiotiska klorofyceer. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 509—535 (-f 5 textfig. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. 149 Hohnberg, Otto B., Scirpus parvulus Roem. & Sch. i Upland. — Botan. Not. 1899: s. 192. Jhtlth, J ■ M., Ueber einige Kalktuffe aus Westergötland. — Upsala, Geol. Inst. Bullet. 4: 1. N:o 7: s. 89—124 -f- pl. IV. — Afven särsk. ss. akad. afh. för erhall, af filos. doktorsgraden i Upsala. Hutting, J., Nâgra ord om Fagus silvatica L. och lafvegeta- tionen pä densarama. — Botan. Not. 1899: s. 229 — 237. — Afven särsk. raed oförändr. pag. 8:o. lvcrus, J. E. D:son, Nâgra synpunkter för delning af släktet Trifolium. — Skand. Naturforsk. 15:e möte: s. 263 — 265. — , Kan Abies excelsa viminalis uppställas säsom egen art? — Sammast. s. 265 — 267. — , En ny Nymphæa [N. callista]. — Sammast. s. 267 — 268. Johansson , K., Studier öfver Gotlands hapaxantiska växter med hänsyn tili deras groningstid och öfvervintring. Stockholm. 8:o [103 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 2. — Afven särsk. Juel, H. 0., Mykologische Beiträge YI. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 5 — 20 (-[- 4 textfig.). — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o — Jfr. sammast. 51, 52, 53. — . Afvikande blomformer af Antennaria dioica — Botan. Not. 1899: s. 71-72. Kindberg, N. C., Note sur le Lepidopilum lusitanicum. — Revue Bryologique 26: s. 8—9. — , Note sur les genres Dozya et Haplohymenium. — Sam- mast. s. 25. — , Note sur un Hypopterygium du Canada [H. canadense Kindb.]. — Sammast. s. 46—48. — , Nya bidrag till Yermlands och Dais bryogeografi. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 1003-1011. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8;o. — , se literaturfört. f. 1898. KjellmarJc, Knut, Om den forna förekomsten af Trapa natans i norra Nerike. (Härtill tafl. 24). — Stockholm, Geol. Föns Förh. 21: s. 651-674. KroJc, Th. 0. B. N ., Tvänne i Finnmarken âterfunna fanero- gamer [Glyceria reptans o. Trichophorum emergens]. — Botan. Not. 1899: s. 137 — 145. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Svensk botanisk literatur 1898. — Sammast. s. 177—188. — Afven särsk. Lund. 8:o [12 s.]. — , se literaturfört. f. 1898 (Erikson, J.). 150 Lagerheim , G ., Contributions à la Flore mycologique des en- virons de Montpellier. — Soc. mycol. de France bullet. 15: s. 95—103 (-}- 3 textfig.). — Afv. särsk. Lons-le- Saunier. 8:o [11 s.]. — , Ueber die Bestäubungs- und Aussäungseinrichtungen von Brachyotum ledifolium (L)esr.) Cogn. (Hierzu Tafel 1). — Botan. Not. 1899: s. 105 — 122 (-f 3 textfig.). — Äf- ven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Ueber ein neues Vorkommen von Vibrioiden in der Pflan- zenzelle. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 557 — 563 (+ 1 textfig.). — Äfven särsk. Stockholm. 8:o !9 s. ]. — , Beiträge zur Kenntniss der Zoocecidien des Wachholders (Juniperus communis L.). — Entomol. Tidskr. 20: s. 113 — 126 -f- Taf. 5 (-f- Fig. A-D i texten). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , En svampepidemi pä bladlöss sommaren 1896. — Sammast. s. 127 — 132. — Äfven särsk. med oför. pag. 8:o. — j Om växt- och djurlämningarna i Andrées polarboj. — Y mer 19: s. 425 — 443. — Äfven särsk. Stockholm. 8:o [19 s.]. Växter: s. 426 — 437. Laurcll , J. fr., Ueber Carex rostrata V filiformis als auch in Schweden gefunden. — Allg. Botan. Zeitschr. 1899: s. 171—173. Levin , Ernst, Om bakteriers förekomst i de arktiska trak- terna. — Hygiea 61: s. 185—197. — Äfven särsk. med oförändr. pag. Stockholm. 8:o. Pâ franska i Ann. de l’Institut Pasteur 13: s. .558 — 567. Lidforss, Beugt , Batologiska iakttagelser. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 21 — 35. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Weitere Beiträge zur Biologie des Pollens. — Jahrb. f. wiss. Botanik 33: s. 232 — 312. — Äfven särsk. med oför- ändr. pag. 8:o. — Jfr sammast. 29. — Ueber den Chemotropismus der Pollenschläuche. (Vor- läufige Mittheilung). — Deutsch. Bot. Ges. Ber. 17: s. 236 — 242. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. I Anden, And., se Berg, Hjalm. f 7/[in]f7Æ[vi]s/, 0., Nägot om fanerogama växtparasiter. Sv. Trädgärdsför:ns Tidskr. 1899: s. 5 — 10; 22—27; 37 —41. — , Nägot om kleistogama blommor och geokarpa frukter. — Sammast.: s. 54 — 60. — , Victoria regia. — Sammast: s. 87 — 89; 98 — 100; 116 — 120. 151 V.[in]tM-[vi]sf, 0., Om växternas förökning. pä könlös väg. — Sammast.: s. 103—105; 120—124. -, ’’Kompassplantan” (Silpliium laciniatum). — Sammast. : s. 109 — 111. — , Personelia växtnamn. — Sammast.: s. 165—170. Lindman, C. A. M., Zur Morphologie und Biologie einiger Blätter und belaubter Sprosse. Mit 20 Bildern. Stock- holm. 8:o [63 s.]. - — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 4. — Äfven särsk. — , Nägra bilder frän den sydamerikanska vildmarken El gran chaco. — Ymer 1899: s. 45 — 79 -|- 7 bilder i texten o. 1 Karta.) — Äfven särsk. Stockholm. 8;o. Linncei , Caroli , Hortus Uplandicus med inledning och förkla- ringar. — Inbjudningsskrift af Th. M. Fries. Upsala. 8.0 [tit. 2; 38 s. [= inledningen] -f- tit. ; planritn. öfver slottsträdg. + XLVI1I s.] Lund ström , Axel N., Tal vid aftäckandet af Göran Wahlen- bergs och Elias Fries’ byster i Linnésalen i Upsala bötaniska trädgärd den 3 Oktober 1899. Upsala. 12:o [12 s.J. Lüfgrcn , Alberto, Rhipsalis megalantha n. sp. (Mit einer Abbildung). — Monatsschr. f. Kakteenkunde 9: s. 134 ... — Äfven särsk. Neudamm. Stör 8:o [4 s.]. Mahne, Gast. 0. A:n, Die Xyridaceen Paraguays. — Bull, de l’Herbier Boissier 7: s. 75 — 78. - — Äfven särsk. med dubb. pag. 8:o [4 s.]. — , Bemerkungen über einige im Herbarium Müller Arg. auf- bewahrte species der Gattung Pyxine (Fr.) Nyl. — Sam- mast. : s. 226—228. — Äfven särsk. med dubb. pag. 8:o [3 s.]. — , Die Coinpositen der ersten Regnell’schen Expedition. Mit 7 Tafeln. Stockholm. 4;o [90 s. -]- ■ 7 onum.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 32. N:o 5. - — Äfven särsk. — , Ex herbario Regnelliano. Adjumenta ad floram phane- rogamicam Brasiliæ terrarumque adjacentium cognoscen- dam. Partie, secunda (Apocynaceæ). Cum tribus tabu- lis. Stockholm. 8:o [37 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 24. Afd. III. N:o 10. — Äfven särsk. — , Beiträge zur Stictaceen-flora Feuerlands und Patagoniens. Mit 2 Tafeln. Stockholm. 8:o [39 s. ; 1 onum.]. — Sam- mast. 25. Afd. III. N:o 6. — Äfven särsk. Murbeek, Sv., Die nordeuropäischen Formen der Gattung Ru- mex. — Botan. Not. 1899: s. 1 — 42. — Äfven särsk. 8:o. 152 Murbeek, Sv., Die nordeuropäischen Formen der Gattuog Stellaria. — Sammast. : s. 193 — 218. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Zwei neue, tibetanische Gentiana aus der Section Coma- stoma Wettst. [G. Hedini o. G. cordisepala] — Uster. Bot. Zeitschr. 49: s. 241 — 245 (-f 5 textfig.). — Äfven särsk. Wien. 8:o [5 s.]. — , Contributions à la connaissance des Plombaginées — Graminées de la flore du Nord-Ouest de l’Afrique et plus spécialement de la Tunisie. Lund. 4:o [tit. ; 32 s. -J- tab. X — XII]. — Acta Univ. Lundensis. — Lunds Univ. ârsskrift. 35. Andra afdeln. (= Acta soc. physiogr. Lund. — Fysiogr. sällsk. i Lund. Handl. Ny fôljd. 10) N;o 3. — Äfven särskildt samt dessutom särsk. tillsammans med slutet (i Bd. 36 N:o 1) med nâgot olika titelblad: Contributions à la connaissance de la flore etc. III & IV Plumbaginaceæ— Polypodiaceæ. Avec six planches. Muller , Hjalmar, Cladopus Nymani n. gen., n. sp., eine Podostemacée aus Java. — Ann. du Jardin bot. de Buiten- zorg 2 sér. 1: s. 115—132 + Taf. XII— XV. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Nathorst , A. G., Fossil plants from Franz Josef Land. — F. Nansen, The Norwegian North Polar Expedition 1893 — 1896. III. [26 s. -f- 4 onum. -f- 2 pl.]. Christiania. 4:o — , Paleontologisk botanik (nya artiklar, tillägg el. rättelser) o. nâgra biografier. — Nordisk Familjebok etc. 19—20 (= suppl. 1-2. 1895—1897). Nilsson. Alb., Nâgra drag ur de svenska växtsamhällenas ut- vecklingshistoria. — Botan. Not. 1899: s. 89 — 101; 123 — 135. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Nilsson, N. Herrn., Om de växtgeografiska och botaniska ar- betena under Andrée-efterforskningsexpeditionen tili Si- birien 1898. — Ymer 1899: s. 147 — 157 (-f- 3 text- fig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Nordstedt, C. F. 0., Scirpus parvulus i Skâne [notisj. — Botan. Not. 1899: s. 54—55. — , Om Nymphæa fennica och dess synonymi. — Sammast. s. 147-149. — , Algologiska smâsaker 5. Quelques mots sur la Stapfia Cliodat. — Sammast.: s. 267—269. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — Jfr. 1—4 i Bot. Not. 1878, 1879, 1882 o. 1887. — , se Botaniska Notiser f. 1899. Gibers, A., se Wester. 153 Peltersson, 0., Hvilka äro orsakerna till vegetationsperiodens tidigare eller senare inträdande under olika âr? Med 6 diagram. — Landtbr.-Ak. Handl. o. Tidskr. 38: s. 3 — 13. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o. f Pontén , J., Flora eller Örtbok för Allmänheten till urskil- jande af de till läkemedel inest nyttiga och användbara Örter och växter uti vâra ängar, hagar, täppor, äkrar och odlingar. — Bihang tili . . förut utgifna Läkebok. Jönköping. 8:o [93 s. ; 2 onum.] Omtryck af l:sta uppl. Jönköping 1847. Posenberg , Otto , Physiologisch— cytologische Untersuchungen über Drosera rotundifo lia L. Inaugural-Dissertation zur Erlangung der Doctorwürde bei der . . philos. Fac. der . . Universität zu Bonn . . 20 juli 1899. Upsala. 8:o [tit. 1; 126 s.; 2 onum. 2 Tab.]. — Äfven utan ventileringsdatum o. de 2 onum. s. Tillägg: — , Ueber die Verwendung von Prodigiosin in der botanischen Mikrotechnik. — - Zeitschr. f. wiss. Mikroskopie etc. 15 (1898): s. 56 — 60. — Äfven särsk. 8:o [5 s.J. Rgdberg, P. A. *), New species from Western United States. — Torrey Bot. Club Bull. 26: s. 541—546. —, Delphinium Carolinianum and related species. — Sammast.: s. 582-587. — j The cespitose willows of arctic America and the Rocky Mountains. — New York Bot. Garden Bull. 1: s. 257 -258. — , What is Prunus insititia? — Chicago Botanical Gazette 28: s. 423-415. Tillägg (jfr Bot. Not. 1882: s. 63): — , On the American Black Cottonwood. — Torrey Bot. Club. Bull. 20 (1893): s. 46-50 + pi. CXL-CXLI (Populus angustif. James & P. acuminata n. sp.). — , A revision of the nomenclature of the Nebraska Polype- talse. — Bot. Survey of Nebraska 3 (1894): s. 20—39. — , Flora of Nebraska Part 21 (1895): Rosales: s 1 — 82 -f- 11 pi. 4:o. — , New species of Physalis. — Torrey Bot. Club Bull. 22 (1895): s. 306—308. *) Per Axel R. f. 1860 6/7 i Molla sn, Västergötland; student vid Skara h. lärov. 1881, d:o vid Lincoln univ. i Nebraska 1890; master of arts därst. 1895; fil. lie. vid Columbia univ. New York 1897, fil. dr. därst. 1898; assisterande kurator vid New York Bota- nical Garden sedan 1 juni 1899. 154 Rydberg, R. A., The North American species of Physalis and related Genera. — Torrey Pot. Club Memoirs 4 (1806): s. 297-874. — , Flora of the Sand Hills of Nebraska. — Contrib. from the U. S. national herbarium 3 N;o 3 (1895): s. 133 — 203 + pi. I— II. — , Flora of the lllack Hills of South Dakota. — Sammast. : 3 N:o 8 (1896) s. 463—536 1 pi —, Notes on Potentilla I — VI. — Torrey Hot. Club Bull. 23(1 896): s. 244-248; 259-265; 301-306, 394-399 +2 pi.; 429- 435 + 2 pi. (= I— V) ; 24 (1897): s. 1-13 + 2 pi. (= VI). , Notes on two western Plants [Lonicera glaucescens och Geum turbinatum] — Sammast. 24 (1897): s. 90 — 92. — , Rarities from Montana. I— III. — Sammast.: s. 188—192 + 2 pi.; 243—253 4- 2 pi.; 292-299. — , Antennaria dioica und its North American Allies. — Sam- mast.: s. 299—304. — , Some changes in the Nomenclature of North American Ilosaceæ. — Sammast. 25 (1898): s. 54 — 56. — , A Monograph of the North American Potentilleæ. — Co- lumbia Univ. Memoirs 2 (1898): s. 1—224 -|- 112 pi. 4;o. Afhandl. for til. doktorsgrad. Santesson, C. G., Ett herbarium frân 1719, samladt af Casten Rönnow i trakten af Göteborg. — Sv. Vet.-Ak. Ofvcrs 56; s. 809 — 823. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o. Herbariet, inneh. 75 växter, förvaras pâ Karol. Insti- tutets drogmuseum. So minder , Rutqer, Sveriges växtvärld i nutid och forntid. Ljus 1899 N:o 2. 5, 7, 10. 11 & 13: s. 1-104 (f fig. 1-72); 1900 N:o 15: s. 105-108 (4- fig 73 [+ 1)). — , Studier üfver Vegetationen i mellersta Skandinaviens fjäll- trakter. 2. Fjiillväxter i barrskogsregionen Stockholm. 8:o [56 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 24. Afd. III. N:o 11. — Äfven särsk. — 1 i Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 1898. — , 0m en förmodad postglacial sänkning af sydvästra Fin- land. — Stockholm. Geol. För;s Förli. 21: s. 571—594. Starbuck , Kurl. Ascomyceten der ersten Regnell’schen Expe- dition I. Mit zwei Tafeln. Stockholm. 8:o 68 s j. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 1. — Äfven särsk. Svedelius , Nils, Microspongium gelatinosum Rke, en för svenska floran ny fucoidé. — Botan. Not. 1899: s. 43 —48. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , En algologisk undersökning frân svenska kusten af Oster- sjön. (Förelöpande meddelande'. — Sammast.: s. 245— 252. — Äfven särsk med oförändr. pag. 8:o. 155 Tedin, Huns, Kort öfversigt öfver de vigtigaste für blandade fodervallar lämpliga växtarterna. — Sveriges Utsädesför:s Tidskr. 9: s. 87 — 45. — , (& Witt, H. ) Botanisk (— Kemisk) undersökning af 42 nästan uteslutande nya ärtformer, uppdragna vid Sveriges Utsä- desförening pä Svalöf. — Sammast.: s. 121 — 169. — Äfven särslc. Malmö 8:o [51 s.]. — Jfr sammast. 1900: s. 74—79. Bo tan. afd. : s. 127 — 160. Tolf, Roh., Redogörelse öfver undersökningar i Vestmanlands län, sommaren 1898. — Sv. Mosskulturför:ns Tidskr. 1899: s. 8-29. — , Sjön Takern. — Sammast.: s. 73—80. Trybom , Filip, Sjön Nömmen i Jönköpings län. Stockholm. 8:o [51 s. -f 1 kartal. — Meddel. frân K. Landtbruks- styrelsen N:o 2 är 1899. Yäxter i vattnet: s. (12, 1,3) 14 — 1(J -f- diatomaceer s. 11 (bet-tämda af P. T. Cleve). Wallin , G., Om egendomliga Innehällakroppar bos Bromelia- ceerna. Lund. 4:o [tit.; 18 s.] — Acta Univ. Lundensis —Lunds Univ. ärsskrift. 35. Andra afdcln. (= Acta soc. pbysiogr. Lund. — Fysiogr. sällsk. i Lund Handl. Ny följd 10) N:r 2. — Äfven särsk. Wcsler, Alicia Others, Bidrag tili kännedomen om Alsinc- blommans morfologi oeb anatomi. — Sv. Vet.-Ak. Ofvers. 56: s. 341—361 (-{- 23 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Vcsteryren, Tycho , Ueber Hymenella Arundinis Fr., eine Tuberculariee mit endogener Conidieubildu.ng nebst Ver- zeichnis der bisher bekannten Fälle endogener Conidien- entwicklung bei den Nebenfruchtformen der Ascomyce- ten. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 837 — 845 (-j- 3 text- fig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , se Exsiccat. Wittrook , Veit. Johan Erhard Areschoug. — Lefnadsteckn. öf- ver Sv. Vet.-Ak. efter 1854 aflidna ledam. 4: 1: s. 35— 62. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Olilanclcr, G., [Uppl. 1] Repetitionskurs i Botanikens Elemen- ter närmast afsedd för läroverkens högre klasser. LTp- sala. 8:o [4 onum.; 113 s. -f- 1 onum.]. Uppl. 2, omarbetad, med titel: Grunddragen af Botani- kens LJlementer närmast afsedd säsom repetitionskurs för studei’ande i läroverkens högre klasser. Uppsala 8;o [IV ; 3 onum.; 136 s.]. Örienblad, V. T., Skogshushällning. — A. Berglund, Uppfin- ningarnas bok, ny . . uppl. 4: s. 369 - 429. 156 Skogarnas inflytande, skogarnas utbredning o. trädslag, Sveriges skogar o. deras historia: s. 369 — 379. (Exsiccat.) Dahlstedt, H., Herbarium Hieraciorum Scandinaviæ curavifc — . Centuria XI. Stockholmiæ. Fol. [textblaclet: Linkö- ping. 2 onum. s.]. Vestergrcn, Tycho , [a] Micromycetes rariores selecti præcipue scandinavici cjuos . . distribuit — . Fase. I— X. X;o 1 — 250. Upsala. 8:o [Fase. I atföljes af: Verzeichnis der in den Micromycetes rariores selecti I, II, III geliefer- ten Pilze. Upsala. 8:o. 2 onum. s.]. [b] Verzeichnis nebst Diagnosen und kritische Bemerkungen zu meinem Exsiccatemverke ^Micromycetes rariores se- lecti” Fase. I— X. — Botan. Not. 1899: s. 153—173; 1900: s. 27—44 (-f- 1 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Tillägg. Stenström, K. 0. E., Fremkomsten og Tydningen af papillose Dannelser hos Planterne, særlig paa Lovbladene. — Bo- tan. Tidsskr. 1896, Bibang: Meddel. fra den bot. Poren, i Kjobenhavn: s. XV— XVII [-j- Diskussion]. Wallis, C.. Bakteriologi. — Nordisk Familjebok etc. 19 (= suppl. 1. 1895): s. 513—542. Biliang. Ujtländingars i Sverige tryckta uppsatser. a) Original. Bryhn, N., Mosliste fra Norbyknöl. Et lidet Bidrag til Kund- skab om Medelpads Flora. — Botan. Not. 1899: s. 57 — 69. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Descriptio muscorum duorum Norvegicorum [Pbilonotis anceps sp. nov. o. Brachythecium gelidum sp. nov.]. — Sammast. s. 253 — 259. — Äfven särsk. etc. Euler , Hans (docent i fysikal. kemi vid Stockholm högskola), Ueber den Einfluss der Elektricität auf Pflanzen I. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 56: s. 609—629. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Hansen, E. C ., Studier öfver Agaricineer i Kjebenhavns Omegn. — Skand. Naturf. 15;e möte: s. 253—254. llolmhoe . Jens , En fjeldform af Capsella Bursa pastoris. — Botan. Not. 1899: s. 261 — 265 (-{- textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o. 157 Luther, A., Ueber Chlorosaccus eine neue Gattung der Süss- wasseralgen, nebst einigen Bemerkungen zur Systematik verwandter Algen. Mit 1 Tafel. Stockholm. 8:o [22 s.] — Sv. Yet.-Ak. Bihang 24. Afd. III. N:o 13. — Äf- ven särsk. Neger, F. W., Uredineæ et Ustilagineæ Fuegianæ a P. Dusén collectæ. — Sv. Yet.-Ak. Öfvers. 5G: s. 745 -750. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Rehm , H., Ascomycètes Fuegiani a P. Dusén collecti. Cum tabula. Stockholm. 8:o [21 s. 1 onum.]. — Sv. Vet.- Ak. Bihang 25. Aid. III. N:o G. — - Äfven särsk. Sorauer, P., Über eine neue Pilzkrankheit bei Lupinus mu- tabilis und L. Cruikschanksii. — Skan. Naturforsk. 15:e möte: s. 254 — 255. — , Die Pflanzeneinfuhrverbote vom phytopatho, logischen Stand- punkt betrachtet. — Sammast. : s. 255—256. Svenclsen , Carl Joli., Ueber ein auf Flechten schmarotzendes Sclerotium [S. lichenicola Svends.]. (Mit Taf. II). — Bo- tan. Not. 1899: s. 219 — 228. — Äfven särsk. med oför- ändr. pag. 8;o. Warming, F., Planters og Plantesamfunds Kampe om Plad- sen. — Skand. Naturforsk. 15;e möte; s. 92 — 112. — , Vedplantetyper. — Sammast.: s. 2G9— 270. * [Toni, G. B. e Forti, A., Contributo alla conoscenza della flora pelagica del lago Yetter. Nota preventiva. — Bull, della soc. bot. italiana 1899; s. 177 — 179. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o] . 158 Meister, Fr, Beiträge zur Kenntnis der euro- päischen Arten von Utricularia. (Memoir, de l'Herbier Boissier N;o 12. Genève 1900 40 pp. 4 t.) Det är egentligen schweiziska exemplar som utgjort före- mäl för förf;s undersökningar. Synnerligen vackra och in- struktiva äro de genom fotografi och ljustryck ästadkomna afbildningarne af blad. Hos alla arterna äro bladen delade efter samma plan och betecknas af förf. ss. 2—3 ganger par- bladiga med alternerande flikar af första ordningen, af hvilka dock de bäda nedersta äro nästan eller heit motsatta och vanligen kraftigare utvecklade än de öfriga. Den ät stjälken vända bladhalfvan, i synnerhet dess nedersta del, är svagare utvecklad än den inätvända; bladen äro bilateralt symme- triska. Bläsorna utvecklas pä bestämda stallen; om t. ex. endast 1 blasa finnes pä bladet, sä sitter den nedtill pä öfre sidan af första bladfliken af första ordningen och ersätter en flik af andra ordningen. Tvä smä bläsor sitta dessutom vid ba- sen af bladet, hvilken omständighet säledes ej är karaktäri- stiskt för en art. Äfven hos II. intermedia kunna under särskilda förhällauden (ss. vid odling) bläsor undantagsvis ut- vecklas pä de vanliga bladen. U. ncglecta är enl. förf endast en var. af TJ. vulgari s (ss. sädan upptages den i Svensk Flora af Krok och Alm- quist). Genom kultur i varmare vatten öfverfördes en vanlig form af IT. vulgaris uti negteeta -, blommor med kort öfver- läpj3, med underläppens kanter nedböjda framkommo, först, men öfvergingo sedan i sädane med öfre kronläppen dubbelt längre än den nedres hvalflika bas och med flatare och bre dare skifva pä underläppen. Huru längdförhällandet mellan blomskaft och skärmblad ändrar sig vid olika temperatur, har förf. ej experimentelt undersökt, men han anser att detta förhällande kan läggas tili grund för indelningen af TJ. vulgaris i 2 former; 1) var. tgpica Meister. Skärmblad 4*/ — 5 1 /2 mm., blom- skaft 7—12 mm. länga, fruktskaft regelbundet nedböjda; 2) var. neglccta (Lehm.). Skärmblad 3—4 mm., blom- skaft 12—30 mm. länga, Blommor nägot större, blad glesare fruktskaft upprätta eller nedböjda. Att sporrens riktning är olika hos de bäda varieteterna omtalar förf. ej. Stândarne bilda en sluten ring vid början af blomningen hos alla arterna. 159 Sandhems flora. 2. Af 0. Nordstedt. (Forts, fr. s. 80). MyrioplnjllUm allenvflorum a.; — virticillatum D. i sjön. Ilippuris vulgaris Saxarp, Gr. i dämmen och vid Källebrotorp. Pyrus malus , Tunarps iingar (W. ')), Olsborg. Serins scandica, enstaka träd förvildade (?) nâgongâng; — Aucuparia h. o. d. Posa cinnamomea Margreteholm vid Strâken; — villosa a mollis f. nära ceerulea (det. Leffler) Saxarp, Hofmejorna (liknande ex. sparsamt sedda pâ âtskilliga andra stallen); can in a (glauca Vill.) b. o d., sparsamt. AlcJiemilla vulgaris *pubescens a.; — *vcsti1a Gr., Hägnared; — pastoralis Gr. ; — *filicaulis Gr., mellan Tunarp och Sandhem, Hofmejorna, Margretebolm; — *suberenata Gr., D., Tittebo, Hofmejorna, Hägnared, etc.; — *alpestris h. o. d. (Underarternas utbredning ej utförligare nndersökt). Pubus ideeus a.; — suberectus Gr. nàgra ex. pâ Ilvalaviks- udden vid Sandhemssjön; — saxatilis a., — Chamccmorus a. Fi agaria resca a. — elatior Gr. trädg. förv. Comar um pain sire a. Polentilla rupes/ris Flatholm; ett ex. for mânga âr sedan vid vagen mellan Tunarp och Olsborg; — minor Prastgar- den, Stenliden och Tunarp (enl. W.) — verrai Saxarp, Gr. i ekängen sparsamt, D i Störungen, Ilärstorp, Prästgärden, Tunarp (W.); — anscrina a.; — argentca a.; — crccta a. G cum rivale a.; — urbanum Gr., Ruder, Olofsborg, Tunarp, Râfâsen, Flatholm, etc. Spircca Ulmaria a., f. denudata h. o. d, ss. Knutstorp, D.; — Filipendula sparsamt h. o. d. ; — salicifolia sedan gammalt odlad i trädg. och nagot förvildad, Gr., Svenstorp, Smedstorp, Lilia Brâared. Prunus Padus r. (till en del förvildad?) Gr., Tunarp, Höga- gärdet, Margreteholm, Olsborg. Ijathyrus helerophyllus i enstaka ex., D., Gr. i ekängen och smultronbacken, Sandhems prestgard pa väg till Stenli- den ; Sibbarp, Tunarp (W.), — pratensis h. o. d. mycket sparsamt. Orobus tuberosus a.; — vernus Tunarp (W.), Ilögagärdet; — niger Gr. i ekängens nordligaste del, Ilärstorp, Sibbarp. *) W. betyder bar och framdeles vid lokaler; Karl Wigardt. Bot. Not. 1900. 160 Vicia silvatica I). , Flatholm; — villosa mindre allmän i sâd numeral — Cracra a.; — sepium h. o. d. sparsamt; — sativa (odlas); — anguslif cilia h. o. d. Ervutn hirsutum D., Mâsseberg. Smedstorp etc. Astragalus glycyphyllus Gr.. Flatholmen, Ilylte äng (W.). Lotus corniculatus a. Medicago lupulina f. Wildenowii Gr. vid kalkugnen i Ek- ängen (troligen ditförd mod kalksten), Boarp mira lands- vâgen. Trifolium repens, medium och pratense a ; — hybridum Gr. r. (nog tillfälligtvis förvildad) ; — agrarium D., Ilylte, Boarp, Sandhem ; — ( montanum Gr. 1 ex. én gang); — arvense, Gr., Sandhem etc. Anthyllis vulneraria h. o. d., ss. D., Gr., Sandhems kyrka, Flatholm ; synes mig vara tillfällig. Oxycoccus palustris a. Myrtillus uliginosa a.; — nigra a.; äfven med svarta, glan- siga biir (v. epruinnsa Aschers, et Magn.) h. o. d. ss. i ekängen vid Gr., Sandhem, Tyskahemmet (AV.). Vaccinium Vitis idæa a. Arctostaphylos Uva ursi a. Andromeda j)olifolia ej a., Gr., Saxarp, Ingarp, lljortâsen, Lämmemossen, Engeltorp, etc. Erica tetralix h. o. d., mest i norra delen. Calluna vulgaris a. Ijcdum palustre Saxarp vid sjön, Gr. (endast n. om Bullret sparsamt), I)., Ruder, Broholm, Tinghalla, Râfâsen, Osthac- ken, Qvigeskede, Hjortâsen, Hylte och Margreteholm (AV.). Pyrola cldorantha Tunarps djurgârd, vid vâgen frân landsvü- gen tili Broslättan; — rotundifolia a.; — media Gr., sannolikt pâ flere stallen; — minor h. o. d. ; — secundo h. o. d., ss. Gr., Sandhem, Slättäng, Hofmejorna, Engel- torp, Olsborg; — uniflora Stampaskogen vid Gr., Sand- hemssjöns omgifningar, D., Ruder. Monotropa hypopithys a Xäfrabäcken pâ en halfü i Tidan, Gr. pâ hvalaviksudden, Kyllemon (AV.). Empetrum nigrum a. Euphorbia cyparissias i Härstorps skolhustrâdg. ; — llcliosco- pia Qvigeskede i âker, annars vid honingshus; Sandhems prestgârd, Broholms smedja, Saxarp, A’iken vid Gr. Montia fontana h. o. d. Scleranthus perennis och annuus h. o. d. (Forts.) 161 Ett exempel pâ ömsesidig vikariering mellan en fjäll- och en kustform. , A£ Knut Bohlin. I elfte upplagan af Hartman’s Ilandbok i Skan- dinaviens ldora upptagas under slägtet Woodsia tvänne arter, XV. ilvensis (L.) R. Br. och XV. glabella R. Br. och säsom underart under den förra den nordliga for- men XV. hyperborea (Liljehl.) R. Br. I tolfte uppla- gan af samma arbete, redigerad och utgifven af Tu. Krok, är en annan Synonymik antagen, och arterna XV. ilvensis och hyperborea sammanfattas under art- namnet ilvensis R. Br. sâsom resp. a nifidida (L. C. Rieh.) och ß hyperborea (Liljebl. i Sv. Yet. Ak. Handl. 1793). Samma uppfattning af dessa formers inbördes förhallande ligger till grand för framställningen i Ra- benhorst’s Kryptogamcn-Mora von Deutschland '), fastän arten der fatt namnet XV. hyperborea ([R. Br.] Koch Synops. Fl. Germ. Ed. II) med resp. ß rufidula Koch och a arvonica Koch. I det under utgifning varande arbetet, Synçpsis der Mitteleuropäischen Flora af Palm, Asciierson och Paul Græbner, är ocksa samma art- värdering antagen med namnet W. ilvensis för arten och resp. W. rufidula och XV. alpinet för resp. under- arter. Sistnämda artnamn härstammar fran Bolton [Aerostichum alpinum Bolton Eil. Brit. 76 (1790)] och skall säsom äldst i det följande användas för hvad som vanligen benämts XV. hyperborea. Under en sommars vistelse pä Runmarön i Stock- holms skärgard hade jag tillfälle att, om än i förbi- gaende, göra nâgra fynd af i trakten förut ej obser- verade kärlväxter, t. ex. Sorbus Aria säkert vildväxande, förut sä vidt mig är bekant ej känd nordligare än pä Gottland och Landsort i Södermanland. Mest frappe- ’) Th. III. LuersseN, Die Farnpflanzen. II Aufl. Lpz. 1889. S. 495-501. Bot, Not. 1'JOO. 11 162 rade mig dock förekomsten af en Woodsia, som efter all t att döma, syntes vara den Iran vâra fjälltrakter bekanta W. alpina (Bolton) Gray. Jag har senare underkastat denna form en nog- grannare granskning ock dels jemfört den med de noggranna beskrifningar, som lemnats särskildt af Lüërssen* 1), och med berbariematerial. Afven bar jag jemfört at mig iusamladt spritmaterial och hösten 1899 i Stockholm insamlade exemplar af Woodsia ru- fidula med afseende pâ bladets anatomi. Som jemtö- relsematerial af fjälltrakternas W. alpina har jag en- dast haft berbariematerial att tillgâ, hvilket dock ge- nom uppkokning âtertog sin naturliga form sa full- ständigt, att det motsvarade mitt ândamâl. Herba- riematerialet var dels ur Stockholms Högskolas sam- lingar, frân Valders (Norge), dels af mig sjelf insam- ladt 1886 i Jemtland (Handöl) och 1891 i Pite Lapp- mark (Svartberget vid Hornafvan). En större mâng- fald har ej statt mig till buds. Ofverensstämmelsen i makroskopiskt hänseende mellan Runmarö-formen och fjällformen af Woodsia alpina är fallständig, sä väl i fraga om bladets form och omkrets, bladflikarnes bredd och härighet, som storleken. Den lappmarksform jag undersökt hade ovanligt stora blad och bladflikar, men var dock en tydlig alpina; i jemförelse med den synes Runmarö- formen mer ’’alpina” än Woodsia alpina sjelf. Bättre an beskrifning är här en jemförande blick pâ Fig. I, som visar Runmarö-formens typiska utseende, Fig. 2, visande ett blad af W. alpina frân Pite Lappmark och Fig. 3, som är en kopia ur Luerssen 2) af W. alpina . Ett • bladtvärsnitt af W. rufidula (exemplar frân Stockholm) visar Fig. 4. Öfversidans epidermis är tjockare än undersidans, bäda ega här och der celler *) 1. c. I. c. p. 50 l, Fig. 1Ü7 f. 163 rnetl stark konvex utsida. Bade öfversidans ock undersi- dans epidermis ega klorofyilkroppar, som dock äro talri- kare i undersidans. Öfversidans bladparenkym är en tydlig, om än icke utpräglad palissa dväfnad af 1 — 2 cellager med jemförelsevis tranga intercellnlarer. Ofta ses i breda celler pa cellens öfre och undre sidan in- vikningar, fortsatta af vertikala veck utefter deras si- 164 dor, livilket är att betrakta som en tendens till palis- sadstruktur äfven hos breda celler och disciplinering i denna riktning af den i det undre parenkymet vanliga, oregelbundna armförgreningen bos cellerna '). Bla- dets undersida utgöres af ett mycket luckert svamppa- renkym, der intercellularerna intaga ungefär sararaa volym som cellerna, under det att i öfversidan cell- mellanrummen intaga en mycket liten rymd. Woodsia alpina frâu Yalders visade en ganska afvikande bladstruktur. Skilnaden mellan öfver- och undersidans epidermis var mindre (Fig 5) och bladet sjelf tunnare. Hela bladparenk3rmet syntes ocksâ mera likartadt. Vtil voro öfversidans intercellularer mindre än undersidans, men betydligt större än hos TU rufi- dula ; cellerna sjelfva voro mera oregelbundna, öfver- sidans mera strückta i bladets ytriktuing än i dess tjockleksriktning och bilda ingen palissadväfnad, samt sjelfva antydniugarne till en sâdan i form af vertikala veck hos cellerna voro svaga och sparsam mare förekom- mande. Undersidans parenk^'mceller slutligen bilda sma- lare armar och ännu större cellmellanrum än hos IT". rufidida . Alldeles pâ samma sätt förhöllo sig bade Jemtlands- och Lapplandsformen. Den förras blad voro mycket tunna med svaga cellväggar, men visade eljest intet afvikande. Nâgon märkbar skilnad i kutikulaus tjocklek liar jag ej kunnat konstantera. Jemför man härmed Runmarö-formens bladtvär- snitt (Fig 6), finner man, att den intager en mel- lanställning, men bet^'dligt närmare fjällens TU. alpina än TU rufidida , genom likheten mellan öfver- och un- ') Denna armpalissadbildning är förut beskrifven af Petter- sohn (Undersölcn. af de inhemska ormbunkaryes bladbyggnad. Diss. Lund. 1889), som beskrifver bladbyggnadon hos ]P. rufidida sä, som jag här framställt den. Palissadcellerna äro i tvärsnitt af en ättas form; det vertikala vecket fortsätter säledes utefter tvä sidor nedat. Han anger ocksâ nâgon skilnad mellan solformstruk- tur (hos bladens öfre segment) och skuggbladsstruktar med blott ett (Lägre) palissadlager. For att erna full jemförlighet har jag tili afbildning tagit snitt af ungefär motsvarande segment (bladets midt) och skurna j>ä samma sätt hos alla de tre formerna. 165 ISO. ft./?. 16(5 dersidans epidermis och genom sitt mera likformigt lakunösa bladparenkym. Ofversta pareukymlagret bil- dar iugen palissadväfnad, men cellerna äro ej sa mycket sträckta i ytriktningen, isodiametriska, oregel- bundet veckade ocli lemna större mellanrum än bos TVr. rufidula. Klyföppningar finnas blott pâ bladens undersida. En jämförelse mellan deras antal pa lika synfält bos de tre formerna gaf som medeltal följande förhallande- siffror : IT. rvfidula TJr. sj). W. alpina W. alpina W. alp inn (Stockholm) (Runmarö) (Walders) (Handöl) (Svartberget) 12, s 7,5 5,t 4, g 4,4. Alltsâ visade den första det största antalet kly f- öppningar per synfalt. Om medeltalet tages för de tre fjallformerna (4,8), sa synes, att Runmarö-formen intar en mellanställuing mellan fjällens alpina ocb lâglandets rufidula , dock närmare alpina , da medelta- let mellan dem är 8,8. T}rvärr känner jag ej Standorten för Walders-for- men, bur Handöls-formen växte, bar fallit mig nr min- uet, men Lappmarks-formen växte solöppet. pä klippor vända ät sydost. Woodsia alpina torde viil emellertid knappast växa spontant pä beskuggade stallen, ocb da sä väl Stockbolms-formen af rufidula , som Runmarö- formen växte pä solöppna bergbällar, ocb det samroa var förhallandet med Lappmarks-formen af alpina , sin- ter jag med nägon grad af sannolikbet, att exempla- ren voro fran ständortssyn punkt jämförliga Häraf synes mig följa, att Runmarö-formen, om ocksä ej identisk med fjällens llr. alpina , dock är donna mycket närstäende, ocb bellre kan kallas Woodsia al- pina , än W. rufidula. Runmarö-formen växer, sä vidt jag iakttagit, pä Runmaröns östra mot öppna bafsbaudet vända sida, pâ klippor och bergbällar nära hafvet. Längre in ät ön bar jag sett typisk W. rufidula , men ej W. alpina. 167 Inom Skandinavien är W. (Spina's utbredning enligt Hartman’s Flora, 12 uppl., följande : Sällsynt i Torne — Lule Lappmark1); Urne Lappmark — Herje- dalen; pa ett stalle i resp. Angermanland, Medelpad (Randklöfven) och Dalarne ; spridd i Norge; saknas i Danmark. Hvad artens utbredning i Norge angär, skrifver Mof. 2) derom: ’’Woodsia hyperborea , som findes over- alt paa Kalkklipperne ved Christianiafjorden, er en constant Art, der neppe saaledes, som Nogle have vil- let, kan antages at være densamme som den alpinske W. hyperborea alpina. Denne Form var Professor Blytt tilböjelig til at henföra under W. ylabella R. Br.”. Enligt Moe vore saledes kustformen frän Christiania- trakten en egen art, W. hyperborea littoralis , skild frän fjällens, och i alla händelser väl karaktäriserad frän W. ilvensis *rufidula. Al. Ed. Lindblom uttalar sig pa följande satt ora de bada arterna 3): ” W. ilvensis Br. allmän i heia Norge; öfverstiger ej furens region. W. hyperborea Br. Flerestädes säväl i lägro trak- ter vid hafvet (t. ex. Kristiania, Hjelmeland i Ry- fylke, Kvistiansands stift), som pa fjällen, der den van- ligen är allmännare och gär högre upp än föregäende.” I öfrigt har arten följande utbredning enligt de- taljerade uppgifter i Luerssen4): Riesengebirge, Mäh- ren, Schweiz (’’sehr zerstreut”), Tyroien (’’stellenweise”), Kärnthen, Salzburg; dessutom i Pyrenéerna, Savoyen, Piemont, Korsika, Sardinien, England (N. Wales), Skottland; Ural, Songariet, Mongoliet, Mandschuriet och ryska Amurgebietet samt nordöstra Nordamerika. Den bebor ’’Felsenspalten der Hochgebirge”. ') Sjelf har jag- som sagdt iakttagit den i Pite Lappmark. 2) Botaniska Notiser 18G7, p. 150. 3) Anteckn. öfver Norycs vegctationsförliäUanden. (Botaniska Notiser 1843). 4) 1. c. p. 506 — 507. ll)8 Sotn liäraf synes, har arten öfverallt en alpin utbredning, om inan undantager lokalerna i Stockholms skärgard och vid Kristianiafjorden. Jag vill tills vi- dare lemna derhän, om exemplaren fräu de sistnämda tva lokalerna äro sinseraellan identiska eher hvar für sig identiska med fjällens W. alpina; soin ett faktum kvarstar, att fjällformen vid kosten företrädes af en form, som är ytterst lik densamma och, ätminstone hvad ßunmarö-formen angär, icke makroskopiskt och knappast genom anatomiska olikheter kan skiljas frän densamma, men deremot morfologiskt och anatomiskt är väl skild frân W. rufidula. Det kau i detta sammauhang ega sitt intresse att sammanstülla nägra fall, specielt or den skandi- naviska Horan, dâ en fjällforra pa liknande satt före- trädes af en identisk, mycket närstaende eller svar- skild form vid hafskusten. Alchcmilla alpina , som är en utpräglad alpin växt, förekommer pa enstaka stallen i Bohuslän, Vä- stergötland (Göteborg), Halland och Skäne, och enligt hvad Adjunkten D:r Fr. ß. Au un moutligen medde- lat mig, vid Stavanger, alldeles vid stranden. Allium Schocnoprasum , vanlig vid östkosten af Sverge (ätminst. pa Öl., Gottl.; Ög.— Rosh), spridd pa västkusten och pä Norges sydkost, företrädes i tjälltrakter af varieteten ß sibiricum (LJ, i Sverge fnnnen i Jemtland (Fölinge Lappmark), som vid Is- hafvet äfven bebor strandregionen (Ost-Finnmarken Tromsö). I Finland fiunes den i Enare och är dess- ufom allmän i,Ryska Lapipmarken, spridd i Karelen. Allium Schocnoprasum ß alpiuum , sannolikt samma form eller i alla händelser en ytterst närstaende, är allmän i Mellaneuropas fjäll (”In Alpibus, Carpatis et Sudetis frequens; cum fluvisis descendit”). 1) l) Koch, Synopsis S. 833. IG 9' Angelica Archaitgelica, rnecl utbredning Tome Lapp- mark och Vesterbotten — nordvestra Dalarne och i Norge Ost-Finnmarken — södra delen, företrädes vid hatskusten af A. litoralis , som har sitt utbrednings- omrade längs S verges vestkust, Upland, Vesterbot- ten och Gottland samt i Norge längs kusten tili Tromsö, och som näppeligen är en särdeles välbegrän- sad art. Anneria clongata ntgör ännu ett annat exempel pa den na vikariering mellan närstaende arter vid hafvet och pä fjällen. En form, enl. synomiken i Hartmans Flora, Ed 11. s. 135, betecknad * maritima (Mill.) AVilld. förekommer vid hafvet i Skane — Bo- huslän och i Norge upp tili Lofoten. En annan form, *sibirica (Turcz.) Boiss., fiunes i fjälltrakter i Norska Finnmarken. Sa skrifver A. Blytt i Norges Flora, S. 533: ”i Norge endogsaa paa Toppen af temlig huie Fjelde, f. Ex. paa Tronfjeldet, vid Iiörsted og Torvenes enligt en uppgift af Horneman”. Att dessa bâda former äro ytterst närbeslägtade, framgâr af beskrifningen i Hartman’s Flora, der ingen enda karaktär kontradiktoriskt skiljer de bâda under- arterna at. Carcx incurva'1 s förekomst beskrifves pa följande satt af Blytt2): Paa grusede og sandige Strandbred- der ira den sydlige del af Christiania-fjorden längs hele Kysten til Ostfinmarken temmelig almindelig, i de indre dele av Landet hidtil kun fanden i de hoiere Fjeldegne (paa Lomsfjeldene og Dovre), paa sidst- nævnte Sted paa fugtige Steder längs ved Bække etc”. T Södra Europa finnes arten blott pa de högsta al- perna (’’auf den höchsten Alpen der Schweiz” 3). Cochlear ia officinalis finnes vid hafsstränder i Skane — Bohuslän, Smaland, Öland och Gottland samt i ') Hartmans Flora, EJ. 11. 2) Norges Flora, p. 183. 3) Koch, Synopsis, S. 865. 170 Norge vid liela kusten. Dess underarfc arctica uppges für Finnmarken och Tromsö amt och derstädes äfveu vid fjällbackar. Hippophaë rhamnoidcs, som i Sverge nteslutande bebor haf'sstränderna (Vesterbotten, Medelpad — Up- land), gär i Norge utefter kusten tili Nordlanden, och i Junkerdalen har jag 1891 iakttagit mindre buskar vid foten at Solvaagtind pâ en höjd öfver liafvet, som jag skattar tili ungefär 300 meter. I Schweiz växer den utefter floderna, rin Oberbaden, Eisass, Bayern u. Oestr.” hinabsteigend Junens haïtiens är en utpräglad hafsstrandsväxt, som ehuru sällsynt förekommer i fjällmyrar, inom Sverge i Lule — Urne Lappmark, Jämtland och uorra Vesterbotten (Pajala). Afven vid kusten har den en nordlig utbredning: i Vesterbotten — Medelpad all man, söderut sällsyntare tili försvinnande. Juniperus communis ß nana , de högre fjälltrakternas förkrympta, tätbarriga en, företrädes pä de yttersta skären af en liknande form, som är en mellanform tili den vanliga enen * 2). Björnström antecknar den för Hufvudskär i Stockholm skärgärd 3) och sjelf har jag iakttagit den pâ manga af de yttre skären öster oin Runmarön. Lathyrus maritimus förekommer saväl vid Oster- sjön som vid Nordsjön och är, hvad de danska kusterna angär, undersökt af Schmidt 4). Han delar arten i en ’’Osterso-Typ” och en "Vesterhavs-Typ”, den forste ut- märkt af anatomiskt bilaterala, den senare af isolate- rala blad. Enligt Rosenving e *) förekommer den myc- ’) Koch. Synopsis p. 719. J) Hartman’s Flora. Ed. 12, p. 33. 3) Bot. Not. 1853. *j Om ydre Faktorers Indflydelse paa lövbladets anatomiskt' Tiygning hos en af vore Strandplantcr. (Botanisk Tidskrift, 22 Bind, 2 Hefte). 9 l)et sydligste Grönlands Vegetation p. 230. (Mcddel. om Grönland XV, 1896). 171 ket allmänfc ”i Landet omkring Tunugdliarfik-Fjord, hvor den er iakttaget indtil en Hojde af 1700 Fod over Havet”. Äfven skall den i Norge vid Trorasö nâ en höjd af 522 m (enl. Norman, citât ur Schmidt, 1. c.) Anmärkningsvärdt är, att den grönländska for- men enl. Schmidt anatomiskt och habituait stammer öf- verens med bans ’’Vesterhavstyp”. Genom odlingsförsök dels i jord, som vattnades med koksaltlösning, dels i stärkt direkt solljus (uormal bevattning) har Schmidt visât, att bilateraliteten hos bladen kan med konst frambringas af dessa tva olika orsaker. Tva närstaende arter äro ocksa Primula stricta och P. Sibirien , den förra en spridd fjällväxt (Torne Lappmark — Herjedalen, Ost-Finnmarken — Dovre), den senare sällsynt pa hafssträuder (Lule skärgard i Sve- rige och Finnmarken i Norge), och sâlunda i viss man vikarierande formen llhoäiola rosea är en typisk fjällväxt, men upp- träder ocksa vid Bohuslänska kusten. Stcllaria crassifolia är spridd pa hafsstränderna frän Skane tili Bohuslän, och finnes pa enstaka ställon pa Öland, Gotland, i Ängermanland och Yesterbotten ; i Norge anges den för södra kusten och för Trond- hjem — Ost-Finnmarken. Dess varietet ß subalpina har följande utbredning: Torne Lappmark — Jemtland; An- gerraanland, Västergötland ; i Norge: Röräs, Dovre. En del andra fjällväxter kunna väl understundom gâ ned tili kusten, säkert transporterade af fjällbäckar och fl oder. Sa har Adj. Aulin meddelat mig, att Saxifraga aisoides i Hardanger (Mosterön) växer sä, att den nas af sjelfva hafssvallet och vid Lerdalsören icke 10 meter öfver hafvet. Men i detta och liknande fall har väl den tillfälliga spridningen med fjällbäc- karne spelat den största rollen, och man kan väl svär- ligen tala om nagra ’’konstanta” växplatser. 172 Ett exempel af i biologiskt hänseende annan art än föregäende ger i egenskap af vattenväxt Pota- mogcton filifonnis Pers. Den äi’ i Skandinavien ganska vanlig vid hafsstränderna, sällsynt i sott vatten, och dess varietet ß alpinum Blytt finnes i Jemtland, Urne Lappmark, Dovre, Nordlanden och Ost-Finnmarken. Den saknar föröfrigt icke motstycken. Enteromorpha proliféra J. Ag., hvilken än uppta- ges som egen art, än sora varietet till E, intestinalis eller compressa , har som kafsalg en stör geografisk ut- bredning. Men denna form är ocksâ funnen i fjäll- bäckar i vidt skilda trakter af jorden. Sa skrifva F. W. Andersson and Kelsey *) om E. intestinalis (Linn.) Link var. proliféra Ag: ’’Very abundant in the Upper Missouri ßiver and clear, cold mountains streams tri- butary thereto. Found in the streams at an altitude of 6000 feet” etc. For Færôarne anger Lyngbye Scy- tosiphon compressas (L.) Lyngbye ß crispatus ”otiam in rivulo subalpino”. Simmons * 2) identifierar densamma med E. proliféra J. Ag. Sjelf har jag sommaren 1898 funnit denna art pâ Azorerna, pâ ön San Miguel i en bergsbäck med kallt vatten ofvan Furnas-sjön ; jag skattar lokalens höjd öfver hafvet till 300 meter-, dess direkta afstând frân hafvet är 4 à 5 kilometer. Ivanske kan listan pâ dylika identiska eller vi- karierande arter vid kuster och )â fjällen äfven for den Skandinaviska flora n okas. For Algeriet anger Battandier 3) Here identiska varieteter och arter sâsom gemensamma for k listen och de högsta regionerua pâ Atlas, och enligt Schimper 4) förekommer samma fenomen i andra floror. ’) Common and conspicous Algæ of Montana (Bull. Torrey Bot. Club. vol. XVIII, N:o 5, p. 138). 2) Zur Kennt ni ss der Meéresalgen-Flora der Färöer. (Iled- wigia B. 34, 18G7, p. 273.) 3) Quelques mo's sur les causes de localisation des especes. (Bull. d. 1. Soc. Bot. d. France. 1887). i) Ueb. Schutzmittel des Laubes gegen Transpirai ion etc. Sitz. Ber. d. K. Preuss. Akad. d. Wissenschaften, Bd. XL. 18tK). 178 Öfver de morfologiska ocli anatomiska olikheter, som visa sig mellan exemplar af samma art vuxna högt upp pa fjället och i laglandet föreligga flera un- dersökningar och ännu flera Spekulationen Det är ej meningen att pa föreliggande material pröfva dessa teo- rier eller öka deras antal. Tvärtom anser jag det rigtigare att med stöd af de experimentclla undersük- ningarne pâ detta omräde pröfva arträtten hos den föreliggande formen. I hvad som rör bladstrukturen sta här tva me- ningar skarpt mot hvarandra. A ena sidan anse Bon- nier och Wagner, att det alpina klimatet ökar bladets palissadväfnad i mäktighet, â andra sidan pâstâr Leist, att fjällväxternas blad motsvara laglandsväxternas skuggblad och hafva lägre pallissadväfnad och större intercellularer an normalt. Bonnier 1) har sökt lösa frägan om det alpina klimatets inverkan genorn sa vidt möjligt invändnings- fria experiment. Han planterade af sadana läglands- växter, som utan skada tala transport och det alpina klimatets vidrigheter, i samma jord, tagen fran det högre belägna stallet, pa samma tid, grenar af samma rotstock, a lit für att éliminera möjliga felkällor, pâ lokaler af olika höjd öfver hafvet. ßesultatet af haus undersökning bief, att de i fjällen vuxna exemplaren visade mindre storlek, kortare stjälkleder, mindre, re- lativt och ofta absolut tjoekare blad, samt en högre palissadväfnad, vare sig genom cellernas förlängning eller genom uppkomsten af flera lager. Wagner 2) har användt endast en komparativ me- tod, men de exemplar han jemfört voro valda sä, att 1 ) Cultures expérimentales elans les Alpes et les Pyrenees. (Re- vue générale de Botanique T II. 1890) och Etudes expérimentales sur l'influence du climat alpin sur la végétation et les fonctions des Plantes. (Bull. d. 1. Soc. Bot. de France 1888). 2) Zur Kenntniss des Blattbaues der Alpenpflanzen und des- sen biologischer Bedeutung. (Sitz. Ber. d. K. Akademie d. Wis- sensch. in Wien. Bd. CI, Âbtli. I, 1892). 174 de representerade samma sfândortsforhâllanden pâ den högre och lägre växplatsen. Resultatet af hans un- dersökning var: l:o) i de fiesta fall visade sig ett till- tagande af palissadlagrets mäktighet antingen genom cellernas ökande i höjd eller genom lagrens förökning i antal; 2:o) i ett fatal fall künde hvarkon ett till- eller aftagande af palissadlagret konstateras; 3:o) i ett enda fall (Vaccinium Vit is ideca ) künde ett n/ta- gande af palissadväfnadens mäktighet konstateras. Härtill ma, nu anmärkas, att Wagners metod är en tillnärmelsemetod, som ej utesluter felkällor i samma grad som Bonnier’s. Den är bevisande endast genom det samstämmande resultatet af miïnga arters undersük- ning, under det att ett eller annat undantag ej bevisar nâgot mot den ur flertalet fall härledda lagen. Exemplet Vaccinium kan t. ex. mycket väl bero derpa, att de bäda undersökta exemplaren egt nedärfda och fixerade ras- egendoraligheter, en felkälla, som i Bonniers experi- ment bortfaller derigenom, att bägge exemplaren äro barn af samma frö. Vidare är bestämmandet af stândortens likhet blott en uppskattning, som kan vara värdelull för flertalet fall, men genom ej iakttagna olikheter, t. ex. i markbeskaffenheten, kan sla fei i nâ- got fall o. s. v. Just i dessa yttre förhallandens olikhet torde man fa söka förklaringen tili de afvikande résultat Leist 1 ) ungefär samtidigt med Bonnier kommit tili. Da hau salunda funnit, att fjällväxterna ega samma bladstruk- tur som laglandets skuggväxter, stamina hans résultat frân undersökningar öfver växter frân relativt lägre höjd än dem Wagner och Bonnier undersökt och frân växplatser med mindre soi iföljd af ett högt antal moln- dagar 2). ’) Ueber den Einfluss des alpinen Standortes auf die Ausbil- dung der Laubblätter. (Mitth. d. Naturf. Gesell, zu Bern 1S!KU. J) Jemför foriifrigt STENSTRÖMS kritiska studio: Über das I or- kommen etc. (Flora 18U5 H. 1 och 2). Det torde derför fâ anses säkert, atfc det alpina Mimatet i sin karakteristiska form just utöfvar den inverkan pâ bladbyggnaden som Bonnier och Wagner visât. Ett ytterligare stöd för denna äsigt är resul- tatet af Bonnieks *) nyaste experiment att odla växter under ett af det alpina klimatets karakteristiska för- hällanden: vexlingen mellan extrema temperaturer. För- söksresultaten visade äfven i detta fall en ökning i palissadlagrets tjocklek. Förklaringen tili det alpina klimatets ofvannämda inverkan har varit föremal för mycken diskussion, men jag lemnar den här alldeles asido och betraktar Bon- niers résultat endast som ett fysiologisk faktum. Om man nu betraktar Woodsia alpina endast som en alpin anpassningsform eller varietet af Woodsia ru- fidula 2), maste pâ den förra vara tillämplig den ut- vecklingsgang för bladet, som visât sig som en allmän lag vid uppflyttning af en lâglandsform till ett fjällklimat. Palissadväfnaden hos W. alpina borde visa den vanliga ökningen i tjocklek eller atminstone ej förminskats, och detta med dess större säkerhet, som Woodsia är en växt med xerofilt lefnadssätt. Nu visar emellertid W. al- pina i bladens byggnad en tydlig utbildning i motsatt led med svagare palissadlager och större intercellu- larer. Deraf synes man med en viss grad af sanno- likhet kunna sluta, att Woodsia alpina icke far be- traktas endast som en fjällform af W. rnfidula , utan som en egen , fgsiologiskt och morfologiskt skild art. Hvad nu Runmarö-formen af W. alpina beträfifar, blef den af Prof. Lagerheim inflyttad i Yetenskaps- Akademiens trädgärd vid Bergielund, och växer dar pâ en beskuggad plats. Jag har undersökt blad af dessa nu i tva ar derstädes odlade exemplar. Det *) Caractères anatomiques et physiologiques des plantes ren- dues attificiellement alpines par l’alternance des températures extrê- mes (Compt. Rend. etc. Paris. T. 128. p. 1143.) J) Ss. ex. Luerssen i ’’Die Farnpflanzen” 1. c. visade alldeles samma Struktur i palisadväfnad och svampparenkyra som Runmarö-formen; möjligen var det nâgon man luckrare an Runmaro-formens pâ ort och stalle. Klyföppningarnes relativa autal per synfàlt var nâgot litet förminskadt, som synes af följande tal : Woods ia alpina. Runmarö Vildväxande Odlad sedan tvâ âr i skugga.' . 7,5 ’ 6,6 Det sj'nes sâlunda, att Runmarö-formen, flyttad frân hafvet till iulaudet kuappt förändrat sig eller âtmin- stone ej i riktning mot W. rufidula , suarare tvärt om. Tilläggas bür, att öfriga makroskopiska karakterer ej förändrats, annat an möjligen i sä mâtto, att bladen bl if vit nâgot litet större; nâgra direkta mätningar af de inflyttade exemplarens blad före och efter inflytt- ningen har jag dock ej. Kanske kan en starkare yt- tillväxt af bladen pâ deras n}ra skuggiga lokal för- klara, att klyfôppningarne ligga relativt nâgot glesare. Pâ grund af ofvanstâende synes mig icke heller Woodsia alpina frân Runmarö kunua kallas en kli- matform af W. rufidula. Jag vill sâledes med Moe (se ofvan) instâmma i, att kustformen af ” Woodsia hi/- perborea er en constant Art’7. Huruvida Runmarö-for- men âr identisk med Ivristiania-formen âr ju en öppen frâga, fast det synes mig troligt. Deremot anser jag W. alpina frân Runmarön och fjällens W. alpina sa morfologiskt och anatomiskt lika, att de ej kunna skil- jas ât annat an som klimatiska racer. Det synes mig ej for djarft att antaga, att Woodsia alpina âr en, geografiskt taget, sprängd art, hvilken sâsom relikt lefver kvar vid kusterna, sedan hufvudmassan draget sig upp mot fjallen. Dâ Runmarön emellertid tillhör en trakt, som sedan landisens afsmâltning oafbrutet varit nedsânkt under hafsytan, ända tills den postijla- cialt reccnta höjningen inträdde, mäste W. alpina ti 11- höra den sena grupp af relikter, Sernander ') anser Om s. /• glaciulu relikter (Bot. Not. 1894). 177 härstamma frân den klimatförsämringsperiod, som in- fallit mellan nutiden ock den atlantiska perioden. När- maste parallelen kärtill bildar Alchemilla alpinas före- komst i Bohuslän, som närmare disknterats af Sernan- der och Nathorst '). Det förefaller mig t. o. m. lät- tare att förstä, ait en relativt liten kiimatförsämring kunnat drifva Woodsia alpina tili hafsbandet med Run- maröns nordligare läge, heist ora man vägade antaga, att denna växt i Angermanland, Medelpad och Da- larne voro en älcta glacial relikt. Det klimatiska förhällande, som är likartadt i fjällen och i skären, torde i främsta rammet vara blasten. Man torde fä tänka sig, att W. alpina hällit sig kvar i skären derför, att den uthärdat klimatet battre an W. tußdula , men pa andra stallen blifvit utträngd af densamma. För detta talar, att den förra firmes heit nära hafvet, den senare endast pa öns inre mera mot bläst skyddade delar. Det bläsiga klimatet bör naturligtvis öka trans- spirationens liflighet. Det har mycket diskuterats om, huruvida den alpina Vegetationen skulle utmärka sig genom nägot slag af transpirationsskydd. Bonnier’s och Leist’s ofvannämda undersökningsresultat, som eljes gä stick i stäf mot hvarandra, öfverensstämma dock deri, att fjällväxterna ega tjockare kutikula än motsvarande läglandsformer. Wagner anser deremot, att fjällväx- terna sakna särskildt transpirationsskydd. I motsats härtill uttalar sig ater Lazniewski * 2), som anser alpina växter ega xerofytisk utbildning och skydd mot för stark transpiration genom tufbildning, tättställning af bladen, slem etc. W. alpina , bade som fjäll- och kustform, eger nu en luckrare bladbyggnad än W. rufidula , men ge- nom sitt tili ungefär hälften reducerade klyföppnings- ') JEtt par glaciala pseudoreliJcter (Bot. Not. 1895). 2) Beiträge zur Biologie der Alpenpflanzen (Flora 1896. Bd. 82). Bot. Not. 1900. 12 178 tal egei den sannolikt det skydd mot uttorkande vin- dar, soin ger den förmaga att uthärda fjällklimateb och soin vid kusten räddat den frân att utträngas af W. rafidnla. Nâgon skiinad i kutikulans tjocklek mel- lan de tre undersökta formerna har jag ej lyckats pâvisa. Don ringa skiinad i bladb}Tggnad, som de bâda formerna af W. alpina visa, den alpina ocli den litorala, far skrifvas pâ aupassningen till de oliklieter, som det alpina och det litorala klimatet erbjuda. Mähända skall man finna ofvan gifna deduktion af Tl7, alpina’s arträtt vâgad, dâ man ju icke känner räckvidden af de résultat till hvilka Bonnier kommit; men den är ett försök att tillämpa ett fysiologiskt faktum pâ systematiskt omrâde, och dâ resul taten af denna tillämpning och af en vanlig morfologisk jäm- förelse gâ i samma riktning, synes det mig kunna ega sitt intresse att publicera desamma. En jämförelse mellan andra vikarierande fjäll- och kustformer künde vara lockande och belysande för fra- gan, men dertill har jag hvarken haft tid eller ma- terial. Résumé. On trouve dans l’île Runmarö, dans l’archipel de Stockholm, un Woodsia qui selon toute apparence est le TF. alpina (Bolton) Gray. La plante se rencon- tre non pas dans l’intérieur de l’île mais sur les ro- chers du coté de la Baltique. Son identité au point de vue macroscopique avec la forme montagnarde ré- sulte d’une comparaison de la figure 1 avec la figure 3 ( W- alpina , d’après Luerssen, die Farnpftanscn). Une coupe transversale dans la feuille du W. ru- fidula de la plaine (Fig. 4) montre une structure plus xérophile qu’une telle exécutée dans la feuille du W. alpina des montagnes (Valders, Norvège; Fig. 5). Le Tl7, alpina de la région littorale (Runmarö; Fig. 6) répond à très peu de chose près à la forme montag- narde. Les nombres respectifs des stomates se présen- tent, pour une même surface, comme il suit: VF. rufidula W. alpina W. alpin a (Stockholm) (Runmarö) (Région des hautes montagnes) 12,8 7,5 4,8 Les cultures expérimentales de Bonnier et les recherches comparatives de Wagner ayant uniformé- ment constaté que le climat alpin a pour effet d’épaiss- ir le tissu en palissade des feuilles, VF. alpina , dont le tissu en palissade est nul ou moins différen- cié que celui du W. rufidula , est à regarder — les résultats acquis par ces savants employés comme ana- logie — non comme une forme alpine de cette der- nière espèce mais comme une espèce distincte. Le VF. alpina de Runmarö, cultivé pendant deux années dans l’intérieur du pays (Stockhol in), ne s’est point modifié, pas, au moins, dans le sens du VF. rufidula. On semble donc autorisé à voir dans le VF. al- pina une véritable espèce alpine qui, par suite d'une modification défavorable du climat, à une époque avan- cée de la période postglaciaire, se rapprochait de la côte, et, le climat s’étant ramélioré, s’y oublia en ré- miniscence pseudoglaciaire (’’pseudoglacial relikt”, Ser- nander, Natiiorst), représentant, det nos jours, une race littorale peu différenciée. Reseanslag i Norge. Af statsanslag i Norge har tilldelats 500 kr. ât adjunkt E. Jorgensen som bidrag till fortsatt uppehâll i Leipzig för att afsluta ett pâbôrjadt ar- bete i fysiologi; 200 kr. ât prof. N. Wille för att göra in- sanilingar till de botaniska institutionerna ; 200 kr. ât kemi- sten S. Schmidt Nielsen till undersökningar af hafsvattnets bakteriologi, i synnerhet viel Dröbaks biologiska station; 100 kr. ât läraren Andr. Notö tili undersökning af Vegetationen mellan Indre-Kvænangen och Nordreisendalen. 180 DÖde. F. d. Kammarförvandten Henrik Gustaf Lübeck afled i Karlskrona d. 2 sept. 1900. Han var född d. 9 juni 1809 i Landskrona. Han liar lämnat bidrag tili Hartmans flora ed. XL — F. d. läroverksadjunkten Johannes Emanuel Planander afled i Linköping d. 3 sept. 1900; bau var född d. 7 aug. 1829. I Kindbergs östgöta flora Annes bidrag af ho nom. Societas pro fauna et flora fennica d. 18 maj. Som reseunderstöd utdelades 100 mrk at stud. K. Enyald för floristiska undersökningar i trakten kring Nyslott; 100 mrk at stud. Y. Natunen för insamlande af växter pa Aland — Stud. K. Cajander redogjorde för de af honom i sällskap med stud. J. I. Lindroth i trakterna öster om Onegasjön före- tagna botaniska undersökningarne 1899. Föredr. bade därvid kommit tili det résultat, att den botaniska gränsen i öster ej vore väl vald. utan att den snarare borde flyttas ännu längre österut, tili trakten af Onegafloden. — Till publikation anmäldes ’’Spridda bidrag tili kiinnedomen af Finlands Hiera- cium-ïovmev, VI, Sydflnska Pilosellæ” af rektor M. Brenner, samt ’’Studier öfver Vegetationen pâ tillandningsomrâdena i Ekenästrakten” af stud. E. Hagren. Vetenskapsakademien d. G juni. Följande uppsat- ser antogos tili införande i Handlingarne: 1) ’’Beiträge zur Kenntniss der südamerikanischen Anonaceen” af kand. R. E. Fries, 2) ’’Beiträge zur Gramineenflora Südamerikas” af lekt. C. A. M. Lindman; 3) ’’Die Asclepiadaceen des Regnellschen Ilerbars” af aman. dr. G. 0. Malme; — i Bihanget: ’’Beiträge zur Flora der Insel Jan Mayen” af ingeniör P. Düsen ; — i Öfversigten : 1) ’’Förgreningsförhällandena och inflorescensens ställning hos de brasiliauska asclepiadaceernas af aman. dr. G. 0. Malme; 2) “Contributio ad floram Hepaticarum insulæ Jan Mayen et Groenlandiæ orientalis, quas cl. P. Düsen in itinere groenlandico Suecorum 1899 collegit“ af apotekare C. Jenssen. Den 12 sept. Prof. Wittrock höll ett föredrag om stor- blommiga växter samt särskildt om Victoria regia och de bägge svenska röda näckrosorna. Följande uppsatser antogos tili införande dels i Handlingarne: ’’Monographie der Gattung Sorbits ”, af doc. T. Hedlund; — dels i Bihanget: 1) ”Pyr- rhosorus , eine neue marine Pilzgattung” af doc. II. 0. Juki,, 2) ”Zum Pflanzenleben in nordschwedischen Hochgebirgen. Einige ökologische und phänologische Beiträge“ af dr Astrid Cleve; — dels i Öfversigten: ’’Die systematische Gliederung der Gattung Oxypetalum ”, af aman, dr G. 0. Malme. Botaniska excursioner pâ Java. Resebref af Erik Nyman. 181 (Forts, fr. s. 122.) Bärarne gora emellertid hastigt upp eld, mat kokas ocb vi bereda oss till hvila för atfc tidigt föl- jande morgon bestiga Pangerango, hvars regelbundefc formade kägla synes ligga oss heit nära. — Morgonen bryter in med duggregn och kail dimma, men vi be- sluta oss dock för en bestigning, ty att här träffa vackert väder lär böra till sällsyntheterna. Alltsâ marsch ! Yi märka snart att vi börja utträda ur molu- regionen. Traden bli lägre och knotigare tili växten. Präktiga mosstufvor af sl. Dicranum , Macroniitrium , Sematophyllum , Trochypus etc. ser man väl ännu, pä trädstammarne, men de karaktäristiska formerna, som sä ymnigt uppträda i molnregionen och särdeles dess öfre del, börja nu föfsvinna. Der voro nämligen träd och buskar ställvis behängda med meterlänga festoner af mossor tillhörande sl. Aerobryum, Papillaria , Semato- phyllum, Edropothecmm etc. En mera xerofil prägel bör- jar utmärka Vegetationen. Vid vägen insamla vi en liten nätt Viola ( V. pilosa ) samt nagonting verkligt sällsynt, nämligen den för Pangerango endemiska Pri- mula imperial is Jungh. Dess blommor erinra om vär vanliga gnl vifvas, men sitta i fiera etager pâ en ända tili meterhög stängel. Aunu ett par timmars besvär- lig stigning och vi äro pä toppen (3060 m. ö. h.). Med undantag af en mindre uthuggning är platan, som har en ringa utsträckning, beväxt med lag (2 — 3 m.) träd vegetatien. Här finna vi Rhododendron retusum med sina röda blommor, Vaccinium varingiœ- folium , Gaultheria Icucocarpa , Leptospermum floribun- dum och af Örter Valeriana javanica , Ranunculus dif- fusus och javanicus , Sanicula montana , Plantayo Hass- Icarlii. Lägga vi oss ned och granska marken pä ett Bot. Not. 1000. 182 sandigt, torrt stalle finna vi ett 1 itet , nâgra centime- ter högt gras, Isathne Pangerangensis (endem.) samt en äfvenledes mycket liten Gentiana (G. qvadiifaria). Nâgra gamla bekanta upptäcka vi äfven, nämli- gen Sonchus asper, Artemisia vulgaris och Poa annua. En buske af Hypericum Lcschenaultii betäckt med stora gula blommor sag jag lifligt besükt af hnmlor, det enda insektbesök jag hade tillfälle se pa denna höjd. Den vigtigaste inest i ögonen fallande växten är dock Gnaplialium javanicum , som med sina knotiga manshöga stammar bildar beständ. Föiöfrigt liknar den ej obe- tydligt en jättelik Edelweiss. Af mossor bildar en lefvermossa ( Cluindonanthus ) och Leptodontium aggrega- tion stallvis massvegetation. Pâ koligt underlag bland C/adonice växa dessutom Ccratodon och den Bryum ar- genteum mycket Hknande Br. leucopliylhim. Utsigten, hvaraf vi väntat oss sa mycket, sk}'m- des tyvärr af moln och regnet började falla i stora droppar, hvarför vi beslöto nedstiga. Efter ett par timmar voro vi âter i Kandang-Badak. Följande morgon bestego vi den änriu verksamma vulkanen Gedeh. Under iörsta delen af vagen före- ter Vegetationen ungefär samma prägel som pä de fuktiga sluttningarne af Pangerango. Medelstora träd af familjerna Lauraceæ (Lifscca citrata), Ternstrümiaceæ ( Eurya glabra ), Iiosaceæ ( Phot i nia Notoniana ), Euphor- biaceæ ( Croton sp.), Araliaceæ ( Heptopleurum eüipticum och rugosuni) etc. bilda hufvudmassa. De epifytiska mos- sorna, ormbunkarne och orchideerna äro annu talrika, men aftaga hastigt ju mer vi närraa oss vârt mal. De sista Hymenophyllaceerna vi sâgo voro Ilymcno- phylliwi dilatation och production. Vegetationen börjar mer och mer visa en xerofyt typ. Ericaceerna till- taga. Gnaplialium javanicum uppträder ymnigt och i tjockstammiga individ, den saftiga undervegetationeu är försvunnen och endast nâgra fâ ortnbunkar sticka här och der upp ur marken, som med sina smâ af 183 protonema och alger betäckta upphöjningar nâgot er- inrar om en torr svensk tallskogs. En uära anför- vandt tili vâr Buxbaumia imlusiata , B. javanica, fö- rekommer liär tämligen 3rmnigt ocli äfven, egondom- ligt nog, pa de lefvande trädstammarne. Plötsligt upphör skogen. Framför oss utbreder sig en vidsträckt, grä, med större ocli mindre block öfversällad lavayta, sannolikt en rest af den forna kraterbottnen. Här ocli der genomskäres lavabädden af djupa erosionsrännor, vid tillfället torra, under regn- tiden lifiiga bäcklopp. Pa den jämna, trädlösa lava- ytan, der det direkta solljuset och vinden hafva till- falle att verka, finna vi en utprägladt xerofyt vege- tation. Der genotn vittring och vind nâgot humus samlats, älerse vi gamla bekanta trän Pangerango, sä- soin Gaultheria Icucocarpa , Vaccin ium varingicefolium , Fcr- ncttga repcns m. 11., i allmänhet i sma, förkrympta, men ofta blonnnande individ. I torra remnor finna vi Pier is incisa och Gymnogramme Fcci , i ravinerna lagväxta individ af Polygonum chinoise och Diantlla longifolia. Lavaytan är ställvis öfverdragen med gräa lafbalar. Annu âterstâr ett godt stycke, innan vi uppnä mynningen af den nuvarande kratern. Klättrandet är rätt besvärligt, och man sväfvar i ständig far a att medfölja de utför brauten rnllande skarpkantade bloc- ken. Pa sluttningen till höger om oss igenkänna vi Albizia montana med sitt fiua löfverk samt nagra grä- hvita buskar af Gnaplialium javaniemn. Bruset af den i kraterns botten framrnsande vat- tenangan är sä stärkt, att man künde tro sig försatt tili närheten af ett större Vattenfall. Svafvellukten tilltager äfven i intensitet och slutligeu sta vi vid randen af kratern. Ur tvä större öppningar i bottnen framströmma mäktiga hvita angpelare. Svafvel och andra sublimationsprodukter betäcka kraterväggarne och framkalla ett rikt färgsceneri i den starka solbe- 184 lysningen. Pâ motsatta sidan om oss begränsas kra- tem af en lodrät ett par hundra meter Lög bergvägg, en âterstod af den äldre, större kratern. Vär följeslagare, artisten, griper hänryckt tili penseln. Med kännedom om bans talang hoppas vi att ban ska 11 lyckas lösa färgproblemet — om icke Lans bild löper risken att göra intryck af sillsalat. Under tiden orientera vi oss öfver floran. Den kan med skäl kallas torftig. Vi lyckas endast upp- täcka ett par stand af en Carex sp., nägra laga buskar af Gnaphalium javanicum saint en liten Polytrichum. Men, Lvad är det för grünt soin lyser derborta öfver kraterranden? Det maste konstateras. Med verkligt dödsförakt stracker sig en inföding ut öfver djupet ocL lyckas eröfra nägot af ”det gröna”, men Lans lmf'vud- bonad rullar dervid under allmän munterLet ued i djupet. Mannens drag antaga ett resigneradt uttryck, ty han vet att Lan vandrar lika ogeneradt i det starka solskenet utan som med Lufvudbetäckning. Löftet att vid bemkomsten erhâlla en ny, kommer dock bans ansigte att klarna betydligt. — OcL Lvad blef bans byte? Jo, nâgra skottdelar af Lycopodium cernuum var. curvatum ( L . vulcanicum ) — det var allt. Trots den ganska starka blâsten La vâra bärare redan kokat det oundvikliga men äfven efterlängtade teet. Med nästan otrolig skickligbet första nämligen de infödde att göra upp eld äfven i regn ocL bläst, en färdigbet som jag förut beundrat Los vâra lappar ocL som föröfrigt tillhör alla naturfolk. En kall dimma ocL ett tint duggregn började göra var vistelse mindre gemytlig, hvarför vi Lastigt bröto upp ocL voro vi om ett par timmar âter i Kan- dang-Badak. Efter att La ’’genomfrusit” ännu en natt i Lyddan tägade jag följande morgon ned tili Tjibo- das, artisten deremot dröjde ännu nägra dagar för att fullfölja sina färgstudier. 185 Aschersson, p. und Græbner, P-, Synopsis der Mitteleurop äischen Flora. Bd. 2, Lief. 10 — 12. 1900. Ur detta hafte referera vi följande, som kan vara af spe- cielt intresse för de skandinaviska botanisterna. Sesleria cocrulea uppträder i 2 raser, calcaria Celak. och uliginosa Celak., af hvilka den förra uppträder i norra Europa och den senare i södern. Af de 3 uppförda formerna af Melica ciliata hör vär tili den vanligaste, v. ISlcbrcdensis (Pari.) Coss. Kollektivarten Koder ia cristata indelas sälunda: a. Blomfjället trubhigt. 1. Botstock med utlöpare eller växten lösare tufvad. K. albescens DC. Kotstock täml. tunn, krypande, med (vanl. 0,!>) intill 1 dm lânga skott. Strän vanl. ensamma, nägot aflägsnade frän hvarandra, intill iner än 6 dm höga, under vippan sträfva, med mycket korta, tättsittande har. De weder st a lladens slidor vanl. tätthariga ocli baktill sträfva, de mellersta vanl. glesare harbeklädda och de öfversta kala, bladskif can gl est, men styft härbräddad, mycket smal , vanl. intill 2,.'i mm bred, hlagrön, platt eller nftare bordform igt in- i ullad. Yippa tat eller täml. gles med intill 2 cm lânga grenar. Smâax smala, lansettlika, täml. stora, 6—7 mm lânga. Skärmfjäll smala, skarpt tillspetsade, i kanten fint sä- gade, pa ryggen mycket strälva. Blomfjäll mycket spetsiga, med täml. lang taggspets, eller tillspetsade, liksom skärmfjäl- len hinnaktigt li vita med grön medelnerv. Ta dynerna af nordsjökusten. Tyckes förhalla sig till K. cristata som Alo- pccurus v< ntricosus till A. pratensis. — Af denna art upp- st älles en ny form: B. Cimbrica. K. glauca Lange. Mera löst tufvad, utan tydliga utlöpare; blad utan bar i kanten; blomfjäll trubbade. Förekommer pä ön Köm i Slesvig och i Jutland upp tili Skagen. 2. Tätt tufvad; rotstock kort. — K. cristata. (Danmark.) b. Blomfjäll trubbade, (jmfr K. albescens B.). K. glauca DC. De nedersta vid blomningen redan döda bladens slidor korthariga, de öfriga kala och glatta, blad- skifvan smal, nägot styf, oft a ränuformigt sammanviken. Snärp ofta ngt längre, afrundadt. — — Af formerna anföra vi här: A. Kotstock smal, vid basen af sträet icke lökaktigt uppsvälld. a. Yippa mycket tat, smalt cylindrisk, icke afbruten — gracilis Aschers. Blad mycket smala, styfva, n. stickande. b. Yippa afbruten. 18G 1. t y pica Aschers, et Græbn. Vippa vid basen knap- past afbruten. 2. lobata Marss. Vippa ända upp till midten och dür- üfver afbruten, med ofta utstâende grenar. B. Strâ genom slidorna vid basen lökforruigt uppsväldt: inter- media (Ahlqv.) Fr. Rotstock stundom med utlöpare. Strâ styft upprätt. Blad vanl. mycket korta, täml. styfva, ofta bâgbüjda. Sträblad reducerade nästan endast tili slida, med knappt 1 cm lang skifva. Endast pa Öland. Växten har ett egendomligt utseende och förtjenar kanske att be- traktas som undsrart, om hvilkens konstans förff. dock ej kunna yttra sig. Af Daclylus g hmerata kallas skuggformen med glesare ofta lutandc vippa für pendala Dumort. (v. lobata Drej.; Bange ex p.?). Den under ofvanstaende kollektivart upptagna arten I). Aschcrsoniana Græbn. anföres frän Vestryssland, Fyen och Skâne (Wahlstedt). (1 href till Utg. Säger prof. Ascherson att lokalen var Alnarp. Jfr Bot. Not. 1900 s. 92—93.) Indelningen och gruppnamnen hos släktet Poa är delvis ny, ss. synes af följande utdrag: a- Leptoneuræ Döll. I. Ochlopoa (= Annuæ Döll). II. a. 1. B ulbophor um. P. bnlbosa med P. atpina. 2. a. Oreinos. P. laxa. (i. §. * Cenisia. P. cenisia. ** Gl au co poa. P. ccesia. §§ Hylopoa. 1 P. ncmoralis. 2. P. palustris [P. serotina Ehrh.) II. b. Tichopoa. P. compressa. b. Pachyneuræ Aschers. 1. Homalopoa Dum. P. Chaixi Vill. (P. sudetica Ilænke). 2. Pan de mos. a. P. triviaHs. b. P. pratensis. Den form, som af Fries i Nov. Mant. II beskrefs som Glycerin ßuilans *poaformis, upptaga förff. som en särskild ras, ”2 pöiformis ”• Till utseende lik G. plicata. Blad mindre sträfva, vippans grenar mer förlängda, smalare, utstâende ât olika hall. Smäax vanl. ljusgröna; blommor ofta korta, drib- belt sa länga som breda, trubbade. G. pedicel lata Torvn- send. — Gl. distans, tili hvilken kollektivart äfven föres Gl. Borreri (Gl. conferta Fries?), och thalassica (Gl. maritima) föras ss. andra förut gjort tili Festuca. 187 Vries, H. de, Das Spaltungsgesetz der Ba- starde. (Bericht d. Deutsch, bot. Ges. 1900 s. 83 — 90.) Enligt förf:s theori om pangereis bestâr en växts karaktärer af bestämda enhetliga elementarka- raktärer, sora man tänker sig vara bundna vid mate- riella delar. Ofvergaugar mellan dessa element finnas lika litct sorn mellan kerniens molekyler. Denna princip har bihlat utgängspunkten till forks experiment i Here riktningar, nu senast beträöande bastarderna. Det är egentligen med hybrider af former (raser, varieteter etc.), som tillhöra en och samma art, med hvilka förf. nu expérimentera t. Man maste hädanefter, säger fork, vid korsnings- försök taga hiinsyn tili en enskild karaktär (eller ett bestämdt antal karaktärer) och det är för tillfället lik- giltigt, om förälclrarne afvika i ännu Here afseenden. Enklast är, när föräldrarne afvika i endast en karak- tär (t. ex. i blomfärgen). Förf. har kommit tili följande 2 regier, som i det väsendtliga öfverensstämma med det, som Gbegob Men- del 1865 uppstälhle som résultat af sina försök med ärter. (Mendels résultat hafva mest fallit i glömska.) 1 . Af de bada antagonistiska egenskaperna far bastarden all tid endast den ena, och det fullständigt. Den kan säledes i detta hänseende icke skiljas fran en af föräldrarne. Mellanformer uppträda härvid icke. 2. Vid bildningen af pollen och embryo skilja sig de bada antagonistiska egenskaperna. De följa därvid i Hertalet fall enkla lagar ur sannolikhetsberäkningen. Hos monohybrider saknas saledes mellanformer, men dâ polyhybrider ofta uppvisa sadane, beror det pä, att de ärft en del af egenska.perna fran fadem, de andra fran modern. Dominerande kallar Mendel den hos bastarden synbara antagonistiska karaktären; den latenta ater kallar han för recessiv. Vanligen är den systematiskt högre egenskapen den dominerande. 188 Hos bastarden ligga de bâda antagonistiska egen- skaperna som anlag bredvid hvarandra; i det vegeta- tiva lifvet blifver vanligen endast den dorninerande egenskapen synlig, den andra blir latent. I könscel- lerna däremot äro de skilda; hvarje pollenkoru och livarje äggcell erhâller endast ett at de bâda antago- nistiska anlagen. Hos monohybriderna äro icke pollen- och ägg- cellerna bastarder, utan äga sam ma karaktärer som föräldrarne. Hos de andra hybriderna (di- och poly- hybrider) är förhällandet detsamma, när man blott be- traktar hvarje karaktär für sig. Ur denna princip kunna de regier härledas, som behärska fördelningen af karaktärerna pä hybridernas afkomma, och dessa reglers giltighet kan experimentell bevisas. I entla- ste fallet äger delning i lika hälfter rum och man er- häller 50 ff dorninerande f 0 f-c recessiva pollenkorn och 50^ dom. 50 rec. äggceller. Vid sjeltbefruktning (vid isolering eller gruppvis) lemna saledes bastarderna af lörsta ordningen i hän- seende tili hvarje enskild karaktär 25 % exemplar med faderns karaktär, 25 % ,, ,, moderns — 50 % — , som ater äro bastarder, och da enl. den 1 reglen bastarderna äga den domi- nerande egenskapen, fâ vi 75 ff ex. med den dorninerande karaktären, 2o ff 5i 5) )) tecessiva ,, Samma lagar gälla, när man befruktar en hybrid med nagou af föräldrarne. Som résultat af ett försök, hvari tva olika ka- raktärer togos i betraktande, anföres experimentct med Trifolium pratense album och Tr. prat. quinqucfolium ; de hvita blommorna och de tretaliga bladen äro reces- siva i förhällande tili de autagonistiska artkaraktärerna. Hos bastardens afkomma fann förf. 189 1. rôd och tretalig 1 °, o/ T O /o mot 19 % berakn. 2. hvit och femtalig 21 „ JJ 19 „ 3. rôd och femtalig 61 „ JJ ^9 ,, ,, 4. hvit och tretalig 5 „ JJ 6 n î, (I förra ârg. s. 135 pâvisade vi, att Nayaschin och Guignard âdagalagt, att endospermet uppstâr ge- nom ett slags befruktning (af den andra cellkarnan i pollenröret). Den föi’re har nu visât, att en sâdan dubbel befruktning âger rum hos âtskilliga dikotyle- doneer likaväl som hos monokotyledoneerna. När nu som hos majsen endospermet kan vara pâvisbart olika hos olika varieteter, sa har man just i sättet för en- dospermens bildning sökt en förklaring till uppkomsten af en del varieteter hos donna växt. Men pâ samma gang ser man, att naturen härigenom ytterligare har en möjlighet för bildandet af olika växtformer, och att man har att rakna med denna faktorn ocksâ, dâ man söker reda pâ lagarna för hybrider.) Död. Erik Odof August Nyman afled i München den 29 juli 1900. Han var född i Linköping d. 13 okt. 1866, aflade mogenhetsexamen 1885, promovera- des till fil. doktor 1896 i Upsala. Sâval bans gra- dualafhandling som största delen af bans uppsatser i Bot. Notiser 1891, 94, 95, 96 behandlade mossorna. Efter att hafva erhâllit Vegas tipendiet och Reg- nells botaniska resestipendium ai reste han i febr. 1897 till Java, kvarest han hufvudsakligen uppehöll sig i Buitenzorg för studier i därvarande botaniska träd- gârd, men äfven gjorde exkursioner upp i bergen, ss. bans reseskildring i detta och föregaende hcâfte af Bot. Not. visar, och de föga undersökta trakterna vid Sand- bay o. s. v. Härunder sysselsatte han sig med biolo- giska iakttagelser (öfver pollinationsförhallanden, doma- tier, termiternas svamptrâdgârdar o. s. v.) och torde hans därunder gjorda anteckningar kunna, âtminstone delvis, publiceras. Insamlingar gjordes af mossor, laf- var, svampar, i mindi'e man fanerogamer (t. ex. ris- fältens, inangro veskogar nes floror). Für Upsala bota- niska museum liar ban hemsändt synnerligen stora ocb vackra samlingar, säväl spritmaterial (förnämli- gast blommor, frukter) soin torra varor (frukter, stam- mar, lianer). Sedan ban bärigenom blifvit förtrogen med den tropiska floran, stiirktes alltmer bans bag att fa besöka nâgon föga eller alls icke undersökt trakt, bvarvid bans blickar företrädesvis riktades pâ Nya Guinea. Som ban med undantag af nagra lättare fe- berattacker statt sig val, boppades ban, att ban var bra acklimatiserad ; malaysprâket bade ban lärt sig att obebindradt tala, ocb sa pass medicinska kunskaper ansâg ban sig äga, att ban künde uppträda som läkare bland infödingarne. Medel till denna resa fick han genom bidrag af âtskilliga, for saken intresserade per- soner, förnämligast i Stockholm ocb Norrland, sa att ban kunde i now 1898 dit afresa. Dar uppehöll ban sig pâ flera stallen, men förhoppningarne att kunna fa intränga i det inre af landet (nästan alls icke un- dersökt ocb sundare), blefvo sâ godt som alldeles giic- kade. Det myckna regnandet, stormar, jordbafuingar, moskiter ocb ofta intraffade feberattacker bindrade ar- betet ocb gjorde färden synnerligen modosam. Dock straf vade han fdi tigt ocb sammanbragte ej obe^dligt. Afven en mycket stor sanding af etnografiska föremäl gjorde ban ocb sände till Stockholm. I slutet af No- vember 1899 for ban âter till Java, men lag dar flera mânader sjuk i malaria, använde dock konvales- censtiden till sina samlingars förökande ocb kom- pletterande (företrädesvis trädlafvar). I midten af juni i âr lemnade ban Java, som det tycktes tämligen frisk, men malaria i förening med ett gammalt, som man förr trodde öfvervunnet, bröstlidande âterkom ocb tilltog under fârden, sa att han mycket svag kom till Genua Längtan efter hemmet fönmidde bonom att, fastän med kortaro uppebâll bar ocb dar, resa vidare, 191 men i München — dar dr Aurivillius pâ hemresan frân Java äfven slutade sina dagar — mâste ban stanna och dar gjorde döden slut pâ hans fürhopp- ningsfulla verksamhet. Biolog’isk selskab i Kristiania d. 1 juni. Kand. real. H. H. G ran gaf en öfversikt af organismernas fördelning utanför Nordlands kust. Under början af sommaren âro fjordarne uppfyllda af nordliga organismer. I ocli utanför skârgârden finnas däremot sydliga former. Lângre fram pâ sommaren aftaga de nordliga formerna i fjordarne, men kunna finnas utanför skârgârden. I aug.- — sept, komma talrika syd- liga organismer intill kusten, ss. sydliga Peridineer ocli dia- tomeer (Eiiosolenia alata och styliformis). Hafsströmmarna ha i det heia stör betydelse för organismernas förekomst vid Nordlands kust. Dar finnas endast fâ stadigvarande for- mer; de fiesta komma och gâ med strömmen; de uppträda alltid först ute pâ bankarna, senare i skârgârden, sist inné i fjordarne, dar de kunna hâlla sig intill 2 mânader sedan de försvunnit frân bankarna. Inköpt herbarium. Konsul G. E. Broms har till den kemiskt-växtbiologiska anstalten i Luleä skänkt 4000 kr. för inköp af aflidne postmästaren C. J. R. Eljenstjernas herba- rium, omfattande omkring 7000 växtarter. Dansk expedition till Ostgrönland. Sistlidne juni afgick en dansk expedition, bekostad af Carlsbergsfonden för att undersöka ostkusten af Grönland frân c. 69u n. br. tili 67° 22' n. br. samt Scoresby Sund och de norr därora liggande fjordarne. Soin botanister medföljde kand. N. Hartz och kand. Cur. Kruuse samt som bakteriolog kand. med. H. Deichmann. Points-förteckning öfver Skandinaviens växter. I. Fanerog’anier och Kärlväxtkryptogamer. Femte upplagan. Lund 1900. C. W. K. Gleerup. Pris 1 kr. 25 öre. 192 Ett större herbarium innofattande omkr. 1800 fanerogamer samt liögre ock lägre kryptogamer är till salu. Herbariot är synnerli- gen vaokert och rikt pâ rariteter. Pris 85 kr. K. Bökman. Timmersdala. Katalog N:o 138 innehallande Svensk o. utländsk Botanik (förut tillh. framl. Kammarrâdet S. Borgström) har nu utkommit och erhalles gratis och franco pâ be- gäran. Klemmings antiqvariat, Stockholm. ilos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompressningspapper format 300x445 mm Pris pr ris 10 — Hcrbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, ,, ,, „ 4, so „ ., „ 11, bla „ 285x405 „ „ 7,75 „ „ „13. hvit „ 285x405 „ „ „ „9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Boiiltn, K., Ett excnipel pâ ömsesidig vikariering mellan en fjäll- och en kustforni, s. 161. Kiiok, Th. 0. B. N., Svensk botanisk literatur 1899, s. 145. Nordstedt, 0. Sandliems flora. 2, s. 159. Nyman, E., Botaniska exkursioner pâ Java, s. 181. Liter aturöfversigt s. 158, 185 — 189. Smärre notiser s. 179, 180, 189 — 191. Lund, Berlingska Boktrvckori- och Stilgjuteri-Aktiebolaget, ls/., 1900. ■N y BOTANISKA NOTI8ER FOR ÂR 1900 UTGIFNE AP C. F. O. NORDSTEDT. Hättet 5. LUND 1900, BERLINGSKA BOK.TRYCKERI- OCH STILG JUTERI -AKTTEBOLAEET. 193 Om Æcidium Trientalis Tranzsch. Al J. I. Lindroth. ° Ar 1891 beskref Tranzschel uti Scripta Botanica tom. III, p. 116 en vid Lewaschewo i St. Petersburgs guvernement pâ Trientalis europæa L. förekom- mande æcidie-torm under namn af Æciclium Trientalis Tranzsch. n. sp. Beskrifningen af svampen pa anförda stalle lyder: Die Æcidien stehen in unregelmässigen Gruppen auf der Unterseite der Blätter, ohne Flec- kenbilduug hervorzurufen. Pseudoperidien kurz-cylin- drisch, mit umgebogenem, zerschlitztem Rande. Spo- ren polygonal, feinwarzig 1 7 [i im Durchmesser. Svampen iakttogs pa fyndorten tvenne ganger i 1 — 2 exemplar bland talrika exemplar af Æcidium Convallariæ Schum, pâ Majanthemum bifolium L. Denna omständighet kom Tranzschel (1. c.) att tro, att de bâda æcidierna hörde till samma teleutosporform, och att æcidiet pâ Trientalis sâledes vore identiskt med Æcidium ( onvallariæ Schum, och specielt med den pâ Majanthemum uppträdande formen. För egen del är förf. böjd för antagandet, att Æci- dium Trientalis Tranzsch. och Æc. Convallariæ Schum, ej hafva nagonting gemensamt, och att de heit säkert ej kunna vara utvecklingsformer af en och samma te- leutosporform. Æcidium Trientalis Tranzsch. maste med största sannolikhet utveckla sina teleutosporer — om sadana förekomma — pâ en annan värdväxt än Æcidium Convallariæ Schum. För detta antagande synes redan de bâda æcidiernas uppträdande i natu- ren otvetydigt tala. Förf., som under nâgra somrar varit i tillfälle att iakttaga de bâda æcidieformerna, har aldrig sett Æcidium Trientalis Tranzsch. och Æcidium Convallariæ Schum, uppträda samtidigt. I trakter, hvarest Convallaria, Majanthemum och Paris nästan pestartadt varit hemsökta af Æcidium Convallariæ Schum., ha de inblandade exemplaren af 13 Rnt. Not. 1900, 194 Trientalis varit fullkomligfc rostfria. Omvändt ha i fall, da Trientalis rikligt burit æcidier, de inblan- dade exemplaren af Majanthemu m varit aldeles rena. Nâgra synnerligen talande fall ina här anföras. Den 21 juni 1898 gjordes i Karelia olonetsen- sis i närheten af staden Petrosawodsk en längre ex- kursion frân byn Lososinnoje längs floden Lososinka, hvars stränder ställvis voro rikligt bevuxna med Pha- laris arundinacea (L.). Pâ de gamla vissnade fjol- ärsbladen af Phalaris uppträdde rikligt Puccinia ses- silis (Schneid) Magn. De längs âstranden i närheten af Phalaris växande Convallaria, Majanthemnm och Paris voro rikligen behäftade med Æcidium Con- vallarice Schum. Det var rätt intressant att se, hum Trientalis, som i ymnighet växte längs floden sa godt som ifrân sjâlfva vattenlinien, var fullkomligt rostfri. Trots all den möda här förspildes pâ efter- letandet af ett æcidium pâ Trientalis, künde nägot dylikt ej finnas. Och dock uppträdde Æcidium Con- vallarice Schum, pâ Paris, Majanthemum och Con- vallaria majalis i stör ymnighet pâ en sträcka af here kilometer! — Ett alldeles liknande fall — om ocksä ej sä storartadt — visade sig nägot senare eller den 12 juli i närheten af Iivina by. Afven här upp- trädde æcidium rikligt pâ Convallaria majalis, Ma- janthemum och Paris, livilka voro besmittade af i omedelbar närhet befîntliga rostsjuka Phala ris beständ. Afven här söktes förgäfves ef'ter ett æcidum pâ de rikligen inblandade Trientalis-individerna. Liknande iakttagelser hade förf. tillfälle att upprepade gänger göra i nordvästra Rysland under sommaren 1899. Den 9 juli 1896 fann förf. Æcidium Trientalis Tranzsch. ’) i Karelia pomorica Koivuniemi : Alakuu- senki pâ en liten af kärr marker och moras omgifven ’) Lindroth: Beiträge zur Pilzflora Finlands (Acta Soeiotatis pro Fauna et Flora Fennica t. XVI n:o B, p. 14). 195 skogsuthuggning. Pâ platsen växte Trientalis i rnindre mängd kring de gamla ef'ter uthnggningen kvarstâende trästubbarna. Sa godt som samtliga liar uppträdande Trientalis-individer — efter en ungefärlig uppskattning etfc par hundra — voro rikligen behäftade med Æcidium Trientalis Tranzsch. Trots flitig efter- letning kunde ej ett spar af rost upptäckas pâ de Majanthemum individer, som pâ platsen växte 0111- ringade af rostsjuka Trientalis exemplar. — Yidare är att märka, att Phalaris ej forekom i omnäjderna. Ett ännu mera belysande fall ma omtalas. Den 4 juli 1898 företogs i Karelia olonetsensis Iran byn Lal va en exkursion till ett omkring tio kilometer frän byn beläget litet skogsträsk benamndt Kilisosero. Ett stycke frän träsket gick den föga trampade gâng- stigen öfver en pâ bâda sidor af smärre kärrängar omgifven sumpig skogsmark, som hufvndsakligen var bevuxen med unga, glesa granar och ymnig Calama- grostis pkragmitoidos Hartm. I mosstäcket, som ntgjordes af ymnig Polytrichum commune L., växte längs ränderna af gângstigen Majanthemum bifolium och Trientalis europæa, den senare rikligen angri- pen af Æcidiam Trientalis Tranzsch. Majanthemum däremot var alldeles ren. Phalaris förekom ej i nârheten, och sa vidt jag numera kan pâminna mig, hade jag ej sett den pâ heia exkursionen. Det egen- domligaste var dock, att endast de Trientalis-indi- vider, som växte pâ de mäst fuktiga ställen, voro be- häftade med rost. De däremot, som förekommo pâ mera högländta och säledes äfven torrare ställen voro nästan alldeles friska. Nägot oväntadt var det vidare att finna rikligast rostbärande just de Trientalis-in- divider, som växte i de frodigaste Poly trichum-be- ständen. Smärre planter af Trientalis, som alls ej hade förmätt höja sig öfver mossan, utan hvilka sä att säga hade blifvit förkväfda af densamma, voro sä godt som hvarenda en rostiga. Särskildt mâ päpekas, at t rundtomkiing dylika stallen växte rikligt med Ca- lamagrostis phragmitoides. I min anteckningsbok frân nämnda exkursion star om Æcidium Trientàlis följande: ’’Torde otvifyelaktigt liöra till en Puccinia- form pâ Calamagrostis phragmitoides. De Tri- entalis exemplar, som voro heist 1 — 2 meter afläg>na frân Calamagrostis, voro städse sä godt som rena”. Tyvärr lade det regniga vädret samt den omstandig- heten, att fort, hade sprungit vilse frân sin vägvisare, hinder i vägen för att noggrannare studera den närmaste omgifningens rostflora. — Af intresse är äfven följande anteckning gjord pâ stallet i min dagbok: ” Æcidium Trientàlis befanns pâ ett värdexemplar hafva anfallit tili och med blomskaftet, fodret och kronan”. Som kändt, angripa rostsvamparna sällan sin värdväxts flo- rala delar — med undantag af fodret. Att döma af sitt uppträdande i naturen syntes Æcidium Trientàlis Tranzsch. icke kunna anses höra tili utvecklingsserien af en teleutoform, som äfven för- mädde inficiera Convallaria, Paris och Majanthe- mum. Det läg da nära till hands att genom en mi- kroskopisk undersökning försöka uppdaga nägon olik- het i byggnaden af æcidierna pâ Trientàlis â ena sidan och dem pâ Convallaria etc. â den andra. Vid en företagen dylik undersôkn'ng framgick tydligen. att Æcidium Convallariœ Schum, till sina samtliga karak- tärer afviker pâ det bestämdaste frân Æcidium Tricn- talis Tranzsch. — Redan i sitt satt att upptrâda pâ värdväxten fôrhâlla de bâda arterna sig olika. Däri öfverensstämma de dock med hvarandra, att de bâda framkalla en fläckbildning. Tranzschel anför (1. c.) som karaktäristiskt för Æcidium Trientàlis , att detsarama ej framkallar nâgon fläckbildning. Detta är dock ej füllt öfverensstämmande med det verkliga fôrhâllandet. Äf- ven pâ Trientàlis kan man tydligen se, att æcidie- skâlarna befinna sig pâ ett blekare, stundom ytterst svagt gult eller nâgot rödt anlupet parti af bladet. 197 Sâ tydliga blifva dock flâckarna aldrig som t. ex. stundom hos Convallaria, dar de ofta ren pâ längt hall falla i ögonen genom sin intensiva, gula fàrg. Für öfrigt stâ æcidieskâlarna hos Æcidium Convallariœ concentriskt ordnade, vanligen i 2 — Here ringar om- kring ett æcidielôst, relativt stort midtparti, pâ hvil- kefc de temligen rikliga spermogonierna uppträda. Hos Æcidium Trientalis har jag förgäfves sökt efter sper- mogonier. Af allt att sluta förekomma de ej hos sist nâmnda art. Æcidieskâlarna uppträda heller icke concentriskt ordnade, utan âro spridda utan ordning pâ bladytan, resp. flâckarna. Stundom ser man dem dock uppträda med en viss regelbundeuhet. Sä bilda de ej sä sällan en kortare eller längre rad af efter och bredvid hvarandra stälda æcidieskâlar. Dylika æcidierâckor följa alltid tätt utefter en gröfre bladnerv, utan att dock pâ själfva bladnerven nâgra æcidier i regel frambryla. Som sagdt visar Æcidium Trienta- lis en skarp olikhet gent einot Æcidium Convallariœ genom saknaden af spermogonier. Stundom ser man visserligen pâ fläckar, som knappast afsticka frän den öfriga bladsubstansen, smä rundade punktformiga, star- kare ljusbrytande bildningar i bladets inre väfnader. Dessa künde kanske tagas för spermogonier. Säsom jag pâ tvärsnitt öfvertygadt mig, äro de dock endast mycket unga æcidieanlag. Uti æcidiernas yttre utseende finnes knappt nägon , skilnad mellan Æcidium Convallariœ och Æc. Trien- talis, utom att pseudoperidiets flikar och äfven spor- massan är blekare, vanligen gulhvit, hos den senare. Mikroskopiskt visade de dock en afgjord olikhet. Pe- ridiet hos Æcidium Convallariœ bestâr af vanligen mer eller mindre fyrkantiga eller polygonala celler, hvilka alla ligga sâ när som i samma plan, samt bilda tem- ligen regelbundna cellrader säsom af fig. 1 A framgâr. Hos Æcidium Trientalis är peridiet bildadt af polygoualt — rundade, elliptiska eller aflänga celler 198 livilka äro nâgot tegelformigt lagrade, utan att bilda mera i ügonen fallande skarpt markerade cellrader (fig. 1, B). Äfven âr cellernas membran emot spetsen tem- ligen tydligt förtjockad, hvilket äfven framgâr af lig. 1, B. Uti cellmembranens granulation visa de bâda æcidierna äfven en stor olikhet. Hos Æcidium Con- vallarice âr cellmembranen i pseudoperidiecellerna för- sedd med talrika smâ punkt-vârtor, som gifva den- samtna en vackert korallik teckning. Hos Æcidium Trientalis âterfinnes visserligen i princip denna ’’korall- teckning” inen den är bar afgjordt grüfre, bestâende af formligen smärre knölar eller vârtor. Cellernas form ocb membranförtjockningar äro sä pass karak- tärisfciska, att man med största lätthet under mikro- A. En del af peridiet hos Æcidium Convallariœ Schum. B. Eu del af peridiet hos Æc. Trientalis Tranzsch. skopet känner igen enskilda peridieceller af de bâda arterna. Pa tvârsnitt visa sig peridiecellernas yttre vâggar hos bâda arterna vara stärkt förtjockade och oregel- bundet tvärstrimmade (fig. 2). Hos Æcidium Trienta- lis ser man pâ samma gäng tydligt den tegelformiga anordningen af cellerna (fig. 2, B). En skilnad förefinnes äfven emellan de bâda ar- ternas sporer. Hos Æcidium Trientalis är spormassan säsom redan uämndes frän början blekare än hos Æc. Convallariœ. Därtill kommer, att spormassan hos den 199 förra synnerligen bastigt blir nästan hvit eller hya- lin. Pa exemplar af Æc. Trientalis , som togos del- vis sasom unga, delvis som füllt utbildade den 4 juli 1898, var sporinnehället redan i jannari paföljande ar nästan färglöst eller fullkomligt byalint. I motsats härtill liâller sig sporinnebället hos Æc. Convallariæ ofta âratal utan att i nämndvärd grad blekna. Utom nämnda kemiska skillnad bos de bäda arter- nas sporer förefinnes äfven en morfo- logisk sâdan. Sporerna bos Æc. Tri- entalis äro nämligen försedda med en gröfre membrangranulation an bos Æc. Convallariæ. Spormembranernas vär- tigbet hos de bada arterna förhaller sig analogt med vartigheten hos pri-e diecellerna. Som af det sagda framgär är Æcidium Trientalis Tranzsch. sa pass genom peridiet hos skarpt skild frân Æc. Convallariæ Æcidium Conval- Fig. 2. A. Tvärsnitt Schum., att man eJ kan tänka sin' larice Schum. B. Tvärsnitt müjligbeten, att de bada skulle höra ggSiT tili en oeb samma teleutoform. Tranzsch. För fullständighetens skull skall här nedan gif- vas följande beskrifning af æcidiet pâ Trientalis: Æcidium Trientalis Tranzschel Scripta Botanica Tom. III, p. 116. 1891. Æcidien auf hellgrünen oder schwach gelben, oder rötlichen Flecken unregelmässig zerstreut (kaum concentrisch angeordnet wie bei Æc. Convallariæ Schum.), zuweilen reihenweise den Nerven entlang angeordnet, im Allgemeinen nur an der Blattunter- seite. Spermogonien fehlen. Pseudoperidium kräftig entwickelt, kurz cylindrisch, mit sternförmig zerschlitz- ’) Mueller, J. : Die Rostpilze der Rosa- und Rubusarten etc. Berlin 1886 p>. 33. (Inaugural — Dissertation). ‘200 tem Rande und wenig zurückgekrüm inten Fetzen, weisslich; die Zellen unregelmässig eckig — gerundet, elliptisch oder länglich, unregelmässig angeordnet und einander dachziegelartig mit den freien Rändern deckend, 32 — 44 ju lang, 17 — 26 /u breit, ihre Aussenwand stark verdickt (5—10 jli), ziemlich grubwarzig. Spo- ren rundlich oder rundlich — elliptisch 17 — 25 // lang, 17 — 19 fl breit mit hyaliner, dicht feinwarziger Mem- bran und hell orangegelbem, bald verbleichendem Inhalt. — Auf Trientalis europæa L. Bisher nur von fol genden Standorten bekannt: Russland — Gouvern. St. Petersburg: Lewaschewo 10|7 1888 ‘); Finland — Karelia pomorica : Alakuusenki unweit Koiwuniemi ,Jj7 1896 (leg. ipse), Karelia olo- netsensis: Kilisozero unweit Latwa 4|7 1898 (leg. ipse). Emot den ofvan uttalade förmodan, att Æcidium Trientalis Tranzsch. bildar sina teleutosporer — om sadana förekomma — pâ en Calamagrostis art (C. phragmitoides, C. lanceolata), synes den omstän- digheten tala, att nämnda æcidium hör tili de allra sällsyntaste. Och dock förekommer Trientalis i ome- delbar närhet tili saväl Calamagrostis phragmito- ides som C. lanceolata pâ en massa olika lokaliteter öfver heia det skandinaviska floraomrädet. Möjligt är dock, att arten är utprägladt östlig, och den därför heit naturligt ej blifvit tillräckligt uppmärksammad. För dess östliga Ursprung synas atminstono de hittills kända fyndorterna tala. ') Tranzschel, 1. c. 201 Om Sorbus scandica (L.) Fr. X Aucuparia L. Af JOHAN EeIKSON. Pä en exkursion en dag i sistförflutna Maj mä- nad anträffades af mig i det s. k. Yästra Mark pä Wämmö i Blekinge ett litet träd, som jag tili att börja rned pa grund af bladformen antog vara Sorbus fennica (Kahn). Trädet hade dâ ännu icke utvecklat sina talrika blomkvastar, hvarför jag beslöt att ater uppsöka det i Juni. Emellertid hade trädets före- komstsätt: ett eusamt träd, som växer bland talrika rönnar och nagra oxlar, jämte kännedomen om att Sorbus fennica icke blifvit funnen i Blekinge ledt mig pa den tanken, att här möjligen künde föreligga den verkliga hybriden af Sorbus scandica och Sorbus Aucuparia. Jag företog därför en pollenundersökning, hvarvid det befanns, att en betydlig del af pollen- kornen voro innehallslösa och deformerade. En när- mare jämförelse mellan herbarieexemplar af Sorbus fen- nica och ifrägavarande växt visade äfven ganska stora olikheter. Det äterstod nu. endast att afvakta hösten för att se, huru fruktsättningen skulle te sig. Vid besök af fyndplatsen i September befanns, att större del en af blomkvastarna alldeles hade slagit fei, andra hade utvecklat 1 eher ett par, pâ sin höjd 4 frukter. Här var sâlunda en pâtaglig sterilitet. Ofver trädets liybridogena natur künde nu icke rada nagot tvifvel mera. Da, savidt jag har mig bekant, icke denna hybrid förut blifvit funnen eller beskrifven, kan en beskrifning däraf hafva sitt intresse, och vill jag där- för lämna en kortfattad framställning af dess viktigaste karaktärer. Trädet, som genast fran basen grenar sig i ett 10-tal ungefär lika grofva stammar, har en höjd af omkring 3 meter och öfverensstämmer i storlek med de rundt omkriug växande rönnarne. Bot. Not. 1900. 14 202 Bladens omkrets är lansettlik eller äggrundt lan- settlik. Härigenom visar växteu en medelställning mellan S. Aucuparia och S. scandica. Hos den förra är nämligen bladets omkrets i det närmaste jämnbred eller jämnbredt oval, hos den senare äggrund eller ägg- rundt oval. Hos Sorbus fennica är omkretsen ägg- rund eller bredt oval. Nagra matt öfver bladens längd och bredd kunna anföras: Sorbus fennica 10 — 12 cm. längd, 7 — 8 cm. bredd; S. Aucuparia X scandica 8 *|2 — 10 cm. 1., 3 à 4 cm. br.: S. scandica 9 — 10 cm. 1., 5 1 1 2 — G cm. br. ; S. Aucuparia 7 — 9 cm. 1., 6 — 6 1 1 2 cm. br. Bladen äro nedtill parbla- digt delade, upptill mer eller mindre djupt parklufna eller inskurna. De fria flikarnas antal är 1 — 2 — 3 högst 4. Flikarna äro fran midten liksom bladets spets skarpsägade. Bladens undersida är i yngre till- stând dunharig — hvitluden, i äldre tillständ nästan glatt eller högst obetydligt h vitullig, detta företrädes- vis längs nerverna och i deras närhet. Afven hos S. Aucuparia blifva bladen slutligen nästan glatta pa undersidan. Med afseende pa bladens flikighet när- mar sig denna form Sorbus fennica, om än ett sa högt antal (4) fria flikar hos denna art icke torde förekomma, men skiljer sig väl genom härigheten, dâ S. fennicas blad äfven i äldre tillständ äro tätt grâludna pä undersidan. Blomställningens grenar äro mindre ludna än hos S. scandica och S. fennica, häri närmast öfver- ensstämmande med S. Aucuparia. Blombottnen är likaledes mindre hvitluden än hos S. scandica och S. fennica, ungefär som hos S. Aucuparia. Foderbladen äro triangulära. Deras] längd är större i förhallande tili bredden än hos S. Aucuparia, som har mera bredt triangulära foderblad, men icke slutande med en spets som hos S. scandica. Foder- bladen hos S. fennica äro ’’äggrundt syllika”. Pa de exemplar jag undersökt voro de nedtill äggrunda och 203 Figurerna = 3/4 af naturlig storlek. a = fruktbärande gren af Sorbus Au cup aria x scandica. b = frö af S. Aucuparia X scanclica. c — frö af S. fcnnica. 204 slutade upptill med en triangulär spets. Pä insidan äro de glatta hos denna form liksom hos S. Aucuparia. Kronan är mindre än hos S. scandica och S. fen- nica, nägot större än hos S. Aucuparia. Kronbladen hafva hos alia här afhandlade former en liknande form: omvändt äggrund. Dock äro kron- bladen hos S. scandica och S. fennica relativt bredare än hos S. Aucuparia. Hybriden intager äfven här- vidlag en medelställning. For jämförelses skull an- föras nâgra tal angâende längd- och breddförhallan- dena hos kronbladen. Sorbus scandica 6 mm. längd, 5 mm. bredd, S. fennica 6 mm. 1., 5 mm. br. (eller nâgot ruera), S. Aucuparia X scandica 5 mm. 1. 4 mm. br., S. Aucuparia 3 mm. 1. (nägot mera), 2 mm. br. Pollenet bestär hos den beskrifna formen tili en betydlig del, kanske 50 °j0, af tomma och deforme- rade körn. Utom denna omständighet talar i synner- het för formons hybridogena Ursprung dess betydliga sterilitet. Sâsom redan framhâllits, felslogo i ar största delen af blomställningarna och detta under ett ar, da fruktsättningen hos S. Aucuparia, S. scandica och S. fennica säväl som andra buskar och träd varit synnerligen riklig. Af andra blomställningar ha ut- vecklats 1, 2 à 4 bär. Fruhtens form är aflängt run- dad (ellipsoidisk), hvarigenom trädet närmar sig oxeln liksom i frukternas sena mognadstid : slutet af Septem- ber, eller början af Oktober J), en tidpunkt dâ S. feuni- cas frukter för längesedan äro mogua. De mogna redan i slutet af Augusti. Frän Adjunkt K. Johansson i Visby har jag pa för- frâgan mottagit nâgra uppgifter angâende Sorbusarternas blomnings- och fruktmognadstid, hvilka det har sitt in- t resse att här meddela. Han skrifver: ’’Blomnings- och ’) Den 2:dre Oktober voro frukterna af S. scandica füllt mogna i hybridens granskap, men hybridens frukter voro ännu endast gulröda. ‘205 fruktmognadstiden hos Sorbusarterna visar en fullstän- dig parallelism med bladskifvans flikighet. Säluuda blir frukten först mögen hos Sorbus Aucuparia, där- efter hos S. fennica, sä S. scandica och sisfc S. Aria. S. Aucuparia har mogna frukter vanligen före mid- ten af Augusti (t. ex. redan 5|8 1890 nagra frukter rôda pâ Grotland ; likasa M|8 1892 pa Öland). S. fen- nica kommer strax efter midten af Augusti (t. ex. dels gröna dels röda frukter d. 23|s 94, men inga mogna d. ie|8 92). S. scandica är betydligt senare (t. ex. de första röd^ frukterna 27 Sept. 92; inga mogna frukter 23 Aug. 94), S. Aria hade ännu d. 8 Okt. 92 frukterna gröna eller knappt rödaktiga. I ar stäl- ler sig saken d. 20 Sept, sa: S. Aucuparia: frukter sedan länge röda, S. fennica: likaledes, Sorbus scan- dica: i allmänhet gröna; men pa ett odladt träd inom staden funnos talrika rodnande och redan röda fruk- ter, S. Aria: frukter gröna; men pa ett mindre vildt växande träd funnos äfven ett mindre antal rodnande frukter. Fruktmognaden för de tva förstnämnda ar- tcrna är saledes betydligt skild fran de tva sistas. Om blomningstiden gäller : S. Aucuparia började blomma 21|ä 90, S. scandica 22|5 90, S. Aria 23|5 90; eller S. Aucuparia 1'1|5 94, S. fennica 24|s 94, S. scan- dica ett par dagar efter 24|5 94. Uppgift för den 25 Juni 1892: S. Aucuparia: nästan alldeles utblom- mad, S. fennica: blomning stadd i aftagande, S. Aria: i full blom. — Angaende fertiliteten föreligga inga bestämda eller afsiktliga observationer, som tyda pa nâgon brist i detta afseende hos S. fennica. Präk- tiga fruktställningar ha utbildats särskildt i är. Men vissa âr är fruktsamheten mycket ringa hos alla fyra art- erna.” Sa langt K. Johanssons noggranna iakttagelser. Med afseende pa liybridens blomningstid gäller, att den börjar blomma nägot efter S. Aucuparia ocli nägot före S. scandica. ‘206 Fruktformen öfverensstämmer som sagdt mest med S. scandicas. En jämförelse, i siffror uttryckt, mellan kär bekandlade former ställer sig sälunda: Sorbus scandica 17 mm. lang, 12 — 13 mm. bred, ,, Aucup. X scandica 9 — 10 mm. lang, 8 mm. bred, ,, fennica 11 mm. lang, 10 mm. bred, ,, Aucuparia 6 — 8 mm. lang, 7 — 10 mm. bred. Sorbus Aucuparias frukter bafva sälunda alltid breddiametern större än längddiametern, S. fennicas ungelär lika langa diametrar eller längdiametern nä- got längre ocb äro sälunda i det närmaste klotrunda ; hos S. Aucuparia X scandica är längddiametern ofta 2 mm. längre än breddiametern och lios S. scandica slut- ligen är skillnaden ännu större. Det uppgifves vanligen, att S. Aucuparia har klotrunda frukter, men denna uppgift är sälunda strängt taget icke riktig; detta träds frukt liknar snarare en tillplattad rotationsellipsoid. Hvad fruktsmaken hos hybriden beträffar, sä vi- sar den äfven alldeles intermediära förhällanden, i det att fruktköttot är mjöligt och smaken afgjordt sur. Smaken af dessa frukter skiljer sig tydligt fran sma- ken af Sorbus fennicas frukter, som det är svart att med ord karaktärisera, sötsur säger Hartman , syrlig Lange , sötaktig skulle jag vilja säga. Dessa äro icke mjöliga. Om vi slutligen vända oss tili fröna, sä finna vi äfven här, att ifragavarande växt stär mellan oxeln och rönnen, dock nagot närmare den senare. Fröna ha hos oxeln en längd af 7 — 8 mm., hos S. Aucu- paria X scandica en längd af 4 — 5 mm., hos rönnen 3,5 à 4 mm.; S. fennicas frön nâ en längd af 5 à 6 mm. De afvika tili formen betydligt fran hybridens, kvilka äro kortare och tjockare, säsom figuren utvisar. Frönas antal i frukten hos S. Aucuparia är van- ligen 3, hos S. fennica 3 à 4, hos S. scandica 1 — 2 och hos S. Aucuparia X scandica 1. Härvid medräk- nas endast de füllt utbildade fröna. 207 Allfc talar sâlunda för, att den beskrifna formen yerkligen är S. Aucuparia X scandica. Fyndet far ett aktuellare intresse, dâ nyligen Dr. Karl Fritsch i sin afhandling ’’Zur Systematik der Gattung Sorbus” (Oester- reich. bot. Zeitschrift 1899), hvarpâ Doc. S. Murheck fast min uppmärksamhet, vill yindicera den gamla Linnéanska meningen, att Sorbus hybrida L. alias S. fennica (Kalm) icke är nâgot annat an Sorbus Aucuparia X scandica, en âsikt, som pâ goda gran- der öfvergifvits af alla skandinaviska florister. ’’Aile von mir eingeseheneu Exemplare aus Skandinavien und den Nachbargebieten gehören nach der Gestalt ihrer Blätter unzweifelhaft zu dem Bastard S. Aucupa- ria X suecica”, säger författaren; och vidare: ’’Ich glaube daher mit voller Sicherheit behaupten zu kön- nen, dass Linné Sorbus Aucuparia X suecica Vorge- legen ist.” Visserligen förete bladens flikiglietsför- hällanden intermediära karaktärer mellan S. scandica och S. Aucuparia, men det är ocksä allt, ty saväl bladform som härighet och karaktärerna i det florala systemet, fruktsmak o. s. v. gifva icke vid handen nâgot hybridogent Ursprung. Dessutom är ju S. fennica fertil samt förekommer i ett för en hybrid högst ovan- ligt talrikt antal. Fritschs pâstâende mäste sâlunda anses vara vederlagdt. Sorbus fennica (Kalm) är icke nägon hybrid utan en god art. Den verkliga hybri- den S. Aucuparia X scandica är, savidt jag har mig bekant, hittills endast känd ') frân min lokal: Wämmö i Blekinge. Möjligen kan denna uppsats gifva anled- ning tili, att den päträffas pâ andra ställen i vart laud eller grannländerna. v) Enligt en uppgift i Svenska Dagbladet har pâ tiädgärdsut- ställningen i Malmö i host förekominit en pâ artificiel väg upp- kommen hybrid af oxel och rönn, utställd af L. Nielsen frân Hörsholm. 208 Biolog-isk selskab i Kristiania d. 24 September. ”Jexs Holmboe meddelte de vigtigste resultater af sine undersögel- ser over fuglenes endozoiske fröspreduing. I ventrikelindhol- det af 43 fugle, fordelt paa 18 arter, liavde ban kunnet be- stemme frö og frukter af 29 forskjellige fanerogamer. Til- lægges hertil de iagttagelser, som tidligere er gjort af R. Col- lett, vides nu 53 arters frö at fortæres af fugle i Norge. Blandt disse arter er der mange, livis frukter ikke er for- synede med farvet fruktkjöd eller andre lokkemidler. Mange frö knuses med næbbet. men den störste del passerer fordöi- elskanalen i tilsyueladende ubeskadiget tillstand. I intet til- fælde var der paavist frö af Planter, som med nödvendigbed maatte antages at være bragt fra fjerne egne”. Videnskabsselskabet i Kristiania d. 28 sept Prof. Wille refererade sina vid den biologiska Stationen i Dröbak gjorda iakttagelser öfver inre byggnaden och utvecklingen bos âtskilliga gröua alger, och antogs till tryckniug bans af- bandling därom: ’’Studien über Chlorophyceen, I— VU '. Den 12 okt. Prof. Wille framlade för tryckning i säll- skapets skrifter: ”Sv. Merbeck, Ueber den Bau und die Ent- wickelung des Dictyosiphon fœniculaccus” , hvilken afhandli g är utarbetad vid den biologiska Stationen i Dröbak. Det Reg’nellska stipendiet for botaniska resor i Brasilien ocb angränsande lander har af Vetenskapsakademiens ständiga komité för förvaltningen af de Regnellska medlen til ldelats amanuensen dr. Gust. 0. Malme. Stipendiet, som utdelats endast en gâng förut (dâ till lektorn dr. C. A. M. Lindman ocb den nu âter ufsedde Stipendiaten) och nu denna gâng utgâr med 16,000 kr., är afsedt för endast en resande ocb för en tvâârig vistelse i Sydamerika. Resan kommer att anträdas pâ eftersommaren nästa âr, ocb det är stipendiatens afsigt att derunder dels fortsätta de under bans förra resa päbörjade undersökningarna öfver floran i den i verldsde- lens centrum belägna brasilianska staten Matto Grosso, dels ocksâ besöka nägra af de liögre belägna platserna pâ Anderna pâ gränsen mellan Argentina ocb Chile. Vetenskapsakademien d 10 okt. Till införande i Öfversigten antogos: ’’Plankton from the southern Atlantic and the southern Indian ocean” af prof. P l1. Cleve ocb "Einige amphicarpe Pflanzen" af lekt. C. A. M. Lindman. Fysiograflska sällskapet d. 10 okt. Doc. Mukbeck redogjorde för sina undersökningar öfver cbalazogami bos Alchemilla arrensis. 209 Studier öfver örtartade växters rötter. (Förelöpande meddelande.) Af T. Freidentelt, Lund. Sedan liera âr tillbaka har författaren varit sys- selsatfc med biologiska undersökningar öfver de örtar- tade växternas rötter. Det arbete, i hvilket dessa re- sulterat, föreligger nu afslutadt, men dâ pa grund af yttre förhallauden ännu nâgon tid torde komma att förflyta innan det framträder i tryck, vill förf. i allra största korthet lemna ett meddelande om nagra af de allmänna resultaten. Arbetet sönderfaller i tvâ delar : i den första be- handlas de olika formerna för rotbildningen, den senare, omfangsrikare, är af anatomiskt innehäll. Vart vetande med känsyn tili rotsystemets yttre gestaltning är ännu ganska fragmentariskt, dâ sa väl den fysiologiska sora den deskripüva botaniken icke tillräckligt beaktat dessa förhällanden. Öfver de yttre faktorernas inflytande pa rotens formbildning föreligga dock mänga iakttagelser (af Nobbe, Detmer, Moeller, Sachs, Mer, Dassonyille m. fl.), ') som lata oss skönja vissa allmänna lagar. För märkens närings- och vattenhalt Annes ett optimum, dâ den kraftigaste rotbildningen frarakom- mer, och hvars öfver- eller understigande vallar ned- sättuing i rotsystemets utbildning. Det vid optimal närings- och vattenhalt bildade terrestra rotsystemet utmärkes af en intensiv ytutbredning, d. v. s. birots- bildning, under det längdtill växten är mindre fram- trädande. Yid minskad närings- och vattenhalt bür deremot birotsbildningen minskad, men längdtillväxten mera energisk. l) Dâ den definitiva afhandlingen blir ätföljd af en utförlig litteraturförteckning, utelemnas i detta preliminära meddelande alla närmare hänvisningar tili litteraturen. Rot. Not. 1000. 15 210 Dâ närings- och vattenhalten öfverstiger optimum nedsättes likasa birotshildningen. Yattenväxteruas rot- system hafva ocksâ stundom en viss likhet med torr- marksväxters. Ju mera lufthaltig en jordart är, dess kraftigare utbildadt blir rotsystemet och tvärtom. För ett betraktande af de i naturen befintliga olika rotformerna erbjuder annuellernas bestaende huf- vudrot den naturliga utgangspunkten. De terrestra annuellernas hufvudrot är i flertalet fall mera organiserad för energisk absorption an för stört djupgaende. Framför a lit är detta naturligen fallet hos dem, som växa pâ en mark af tillnärmelse- vis optimal vatten- och näringshalt, hvilket vara ett- ariga ogräs ofta göra. Hufvudroten grenar sig här ganska snart, och grenarne upplösas i ett yfvigt rot- träd med fina ändgrenar, utbredt förnämligast i de ytligare jordlagren. Denna rottyp betecknar förf. sä- som ’’ruderattypen”. Den äterfiunes hos t. ex. Ga- leopsis, Lamium, annuella Myosotis -, Veronica- och Viola- arter m. fl. — Vindskyddade akerogräs, sasom Centauren Cyanus och Ayrostemma , ha ofta mycket svagt rotsystem. Ruderattypen i dess rena form utbildas nästan blott af en hufvudrot. I ett adventivt rotsystem, der ett flertal rötter utgâ i hvarandras närhet, vore den olämplig. Adventiva rötter upplösas vanligen icke i grenar. I en del derför indicerade fall, särskildt dâ de utgâ fran langsträckta rhizom eller utlöpare, kunna dock äfven adventivrötter ansluta sig tili ruderatty- pen. Ex. Trifolium repens o. a., Glaux, Oxalis Ace- tosella m. fl. Rotstammen är hos dessa ’’adventiva myllsugrötter” relativt späd. Den hufvudrotstyp, som i viss mening är rude- rattypens motsats, är den, der hufvudroten tränger rakt ned i jorden och väl bildar birötter, men icke grenar, i hvilka den upplöser sig — ’’palrotstypen". 211 En mellanform mellan bâda visa ofta högväxta annaeller pâ öppna lokaler (i behof af kraftigare fbr- ankring an hvad ruderattypen kan erbjnda) och sâdana, som vâxa pâ nâgot mera torr och mager mark. Denna mellantyp, der hufvudroten tränger mera pâ djupet, och den själf och hufvudgrenarne icke eller icke heit npplösas i birötter, fastän sâdana rikligt bildas, till- fredsställer betydliga kraf bâde pâ absorption och för- ankring. Frân flera synpunkter künde den förtjena namnet ’’centraltypen”. Ex. Lamp sana, Atriplex- och Draba-arter m. fl. Den ofvannämnda pälrotstypen framkommer redan hos annuel 1er, i synnerhet pâ torr och mager mark. Ex. Polygonum aviculare , Hypochceris glabra , Spergula- ria , Cannabis m. fl. Den är fâstrot par préférence, pâ samma gâng som den har fördelen att nä ned tili de fuktiga djupare jordlagren. An mera utpräglad än hos annuellerna blir pâl- roten hos biennerna, hvilkas typiska rotform den är. Har framträder tillika först ett annat viktigt kraf pä densamma, nemligen att vara upplagsorgan, nâgot hvartill dess form och organisation gör den vida mera lämpad än ruderattypen, som förnämligast är apterad tili en snabb absorption. Hos de perenna växter, der hufvudroten blir be- stäende, har den ocksâ en mer eller mindre utpräglad pälrotstyp. Bestaende primrot hafva perenna växter af de mest olika morfologiska grupper. Hos tufperennerna är den den vanligaste rotbildningsformen. De växa ocksâ ofta i klippspringor och pâ dylika ställen, der en hufvudrot är det lämpligaste fästorgan. Stjelkbasperennerna ha relativt mindre ofta bestä- ende hufvudrot (som finnes hos t. ex. Potentilla ar- gentea m. fl.), deremot ofta adventiva amrötter. Rosettperennerna ha ofta pälrot; sä t. ex. Tara- xacum, Armeria m. fl. 212 Ofvergângar mellan pâlroten och adventivrotsj'- stem Annas t. ex. inom släktena Primula {sinenses — cor- tusioides — officinales) och Plantago (maritima — lanceo- lata — major). Det är anmärkningsvärdt, att i vissa fall adven- tivrötter ha form och byggnad, som ställa dem när- mast pâlrotstypen. Sa hos vissa tufperenner, Urtica dioica och andra. Här anknyta sig de adventiva am- fäströtterna hos t. ex. Campanula- arter. Hos skuggväxterna äro ansprâken pâ rotsystemet väsentligt minskade. De ha ocksâ i allmânhet spens- liga, svaga rotsystem. Sa är fallet redan hos de hithörande annuellerna (sâsom Lathyrus sphæricus , Impatiens Noli tangere m. fl.) My llheliof obtypen blir ännu mera utpräglad hos denna vegetations perenner med försvinnande huf- vudrot, i adventivrotsystemet, ty här förringas genom befintligheten af en underjordsstam yttermera ansprâ- ken pâ rotsystemet. — ”Paris-ty pen”, som âterfinnes lios Paris , Majanthemum , Corydalis- arter m. fl., är ut- märkt at fina, späda rötter, nästan utan birötter. Hos andra skogsväxter, sâsom Convallaria och Po- dophylluni-Sirter , äro rötterna deremot grofva ("Podo- phjdlum-typen”). De ha större betydelse sâsom upp- lags- och äfven fästorgau. Men ätven hos dem äro birötterna relativt fa. Annu mera än hos de, själfva sin näring bere- dande, gröna skogsväxterna är rotsj^stemet reduceradt hos de växter, som heit eller delvis hemta sin näring frän andra växter eller multnande ämnen. Hos de med haustorier försedda annuellerna är hufvudroten svag, grundgäende, och birotsbildningen ringa (” halfpar asiter nas rottyp”). Hos saprofyterna kunna rötter alldeles saknas (sâ- som hos Epipogum m. fl.) och alltid är rotsystemet mer eller rnindre reduceradt. Rötterna äro vanligen grofva, utan eller med sparsamma, icke fina birötter. 213 Vara inhemska gröna Orchideers rotsystem an- sluter sig habituelt (säkerligen ock biologiskt) ganska nära till saprofyternas. De knölbildande med groddknopp öfvervintrande Ophrydeerna ha ganska enhetlig rotbildning, ’’Ophry- dé-typen”. Rötterna äro grofva, fâtaliga, utan finare birötter och vanligen ogrenade. Anatomiskfc utmärkas de at efterblifven rothârsbildning, konstant svampföre- komst i den otnfângsrika barken, märgfürande central- cylinder med svag kärlbildning. Yàra gröna Cepkalanthereer ha en nâgot afvi- kande gestaltning af rotsystemet — ”Epipactis-ty- pen”. Rötterna, som letva länge, äro mera djupga- eude och talrika. De ledande elementen i centralcy- lindern äro vida kraftigare utvecklade och endodermis tjockväggig. Epipactis-typen bildar en öfvergäng tili en fäst- rotstyp, som är utbildad bl. a. hos manga rliizom- bildande Monokotyler (t. ex. Asparagus , Veratrum , Uvularia ); birötter bildas har tili större antal. Afven ett stört antal Dikotyler, i synnerhet af Ra nun eu lace er nas förvandtskapskrets, ha en lik- nande rotbildning, at fästrotstypen. Birötter bildas utefter heia roten af l:a ordn. Hos en annan grupp rotsystem af fästrotstyp rä- der deremot en tendens att förlägga birotsbildningen ned mot spetsen af de grofva rötterna af l:a ordn. Dessa naturligen synnerligt energiska fäströtter, som ocksa ha fördelen att na djupare, fuktigare jordlager, anträffas i synnerhet hos högväxta Compositeer, Hiera- cium -, Echinops- o., Silphium- arter m. fl. — ’’Silphium- typen”. Säsom ett för de nämnda fästrotstyperna ge> mensamt anatomiskt drag ma anföras den bâde i birötterna (som följaktligen äro relativt grofva) och i rötterna af l:a ordn. betydande utvecklingen af den primära barken. Den blir vanligen bestaendo. Oen- 214 tralcylindern har benägenhet att bilda raärg och märg- stralar. Rötterna i fräga ha allt.id betydelse säsom upplagsorgan. Ofta är den säkert miust lika stör som den af fästorgan. Utpräglade adventiva fäströtter finnas slutligen äf- ven hos en del växter med dimorft rotsystem, i det vissa rötter äro grofva, kraftiga, mycket djiipgaende och bilda relativt fa birötter. Sa hos Carex arenaria , C. Schreberi och C. incurva. Birötterna äro här lielt fina; växterna äro utpräglade xerofyter. Heia rotsy- stemet bildadt af liknande rötter hafva för öfrigt äfven nägra andra sandväxter. Om rötternas af l:a ordn. byggnad hos de nämnda Carex- arterna jfr. noten â sid. 221. Det andra slag af rötter, som dessa växter bilda, äro deremot tunnare, mera grundgäende och bära tal- rika, ytterst fina och rikt grenade birötter. Derma rottyp — ”xerofy ternas'ad ven ti va sugrotstyp” — aterfinnes utom hos de nämnda växterna äfven hos ett stört antal andra xerofiler, der heia rotsystemet bil- das af sädana rötter. Sa hos talrika torrmarksgräs, ( Fcstuca -, Airopsis-arter m. fl.), Luzulce etc. Angsgräsens typ afviker genom gröfre rötter och mindre xerofil utbildning i allraänhet, men star öfver- hufvud ej sä langt fran xerofyttypen. Den visar för öfrigt stör variation och vacklar i morfologiskt och anatomiskt hänseende mellan xerofili och tendens tili hydrofili. Sugrötter, men af heit annat slag än hos de förut nämnda, hafva lökväxterna. Löken minskar anspra- ken pa rötterna säsom fästorgan, men pä samma gang ha dessa växter, pa grund af sina särskilda lifsförhäl- landen, ej behof af sä energiska absorptionsrötter. 11 Lök typen” utmärkes ocksä af ingen eller ringa bi- rotsbildning och franvaro af rothar. Rötterna äro mer eller mindre fina och ga ej pa djupet. 215 Flertalet adventiva rotsystem intaga naturligen en medelställning mellan fästrots- och sugrotstypen. sâ att hvarje rot fungerar bade sâsom fästande och absorberande, det senare förnämligast med sina bi- rotter. Allt efter behofvet äro dessa rikligare eller spar- sammare for handen. Den största massan mesofila adventivrötter tillhöra den ’’likformigt birotbildande typen med gre- nade birötter”, en mindre del den med enkla bi- rötter. Hydrofilt lefnadssätt nedsätter alltid utbildningen af birötter. Hydrofyternas adventivrötter ha mera sällan ri- kare grenade birötter, sâsom mânga Car ex- och J un- cus- arter m. fl. Vanligen äro birötterna i det närmaste enkla (”Ny mphæa-typen”). Ex. Sium , Alisma, Triglochin , etc. (kärrväxter), Nymphœa , Nuphar (Limnæer), My- riophyllum (fakultativa Hydrochariter). Hos mânga hydrofyter reduceras rotsystemet ânnu mer, i det birötter nästan ej bildas (’’Lobe lia -ty- pen”). Sâ redan hos kärrväxter (ex. Ranunculus Flam- mula j Drosera , Hydrocotyle ), hos Limnæerna ofta (ex. Iiydrocleis , Elatine, Lobelia m. fl.), hos de frittsimmande Hydrocharis och Lemna. Hos de hydrofila växterna äro rötterna kortlif- vade. Hufvudroten stannar ocksâ snart i sin tillvâxt och dör för att ersättas af adventivrötter, bâde hos de annuella och de perennerande. Adventivt rotsy- stem med försvinnande hufvudrot ha för öfrigt äfven nâgra mesofyta annueller, sâsom Myosurus och Ranun- culus arvensis. Typen är preformerad hos dem, som i likhet med Senecio, Polygonum lapatlnfoliuni och an- dra bilda adventivrötter jemte den bestâende hufvud- roten. 216 Vid livarje biologist undersokning är det gif vet- vis ett önskeinäl att i vidsträcktaste man kombinera morfologi och anatomi. Alltid är dock detta icke möj- ligt. Afven vid dessa rotstudier bar det ofta visât sig, att yttre form och inre byggnad gâ mycket i sär. Rotens anatomiska b3^ggnad är vida mera stabil, resi- stent mot ytterverldens inflytelser och beroende af den naturliga släktskapen, ân dess formbildning. Sa är inom vissa släkten, t. ex. Carex , rotens anatomiska bygg- nad i hufvuddragen öfverensstämmande äfven hos ar- ter med vidt skild anpassning och i samband dermed helt olikartadt rotsystem x). A andra sidan kunna inom en och samma mor- fologiska typ finnas fiera olika anatomiska. Dentaria och Circœa t. ex. öfverensstämma i rotsystemets habitus med Irientalis och Pyrolœ (de ërtartade) — alla stâ nära Paris-typen — men hos de förra dor barken ge- nom endogen korkbildning (hos Dentaria afspränges den, hos Circœa hoptorkar den till en skorpa) och bil- das en sekundär vedkropp, hos de senare bestâr den primära barken, och den Sekunda ra tillväxten i cen- tralcy lindern uteblir ( Trientalis ), eller är heit svag ( Pyrola ). Rotsystemet hos Molinia coerxdea erbjuder stör lik- het med det hos manga rhizombildande Liliaceer, men rötternas anatomiska b^'ggnad är hos den förra gan- ska olik den hos de senare. Det anförda hindrar dock ej, att hos eu morfo- logisk typ byggnadsdrag eller - — tendenser kunna ge- nomgäende sparas. Detta gäller dessmer, ju mera ty- pen är biologisk. *) I andra fall gar deremot habituell afvikelse frän släktets typ hos en art hand i hand med anatomisk. Sa har Juncus trifi- dus bâde morfologiskt och anatomiskt xerofilernas rotbj'ggnad, under det hos släktet i ôfrigt i bâda hänseendena râder hj'drofil typ. 217 I den anatomiska undersökningen liafva indragits följande släkten 1 ) : Monokotyla : Agrostis , Air a, Alisma , Allium (5 arter), Alope- curus , Asphodelus , Avenu, Bulbocodmm , Calla , Carex (10 arter), Catabrosa , Colchicum , Convallaria , Corync- phorus , Crocus , Ely mus, Epipactis, Eremurus , Eriopho- rum, Festuca, Gagea (4 arter), Galanthus, Glyceria , Gymnaclenia , Hcmerocallis , Herminium, Holciis , Ilyacin- thus , Juncus (12 arter), Lusula (3 arter), Majanthcmum , Montbretia, Neottia , Ophrys , Orchis (4 arter), Paris , Phleum (3 arter), Phragmites , Platanthera , Po« , Psamma , Scirpus , Sparganium , Triglochin , Tidipa , Uuularia. Dikotyla : Adoxa , Aegopodium, Alchemilla , Anemone (4 arter), Androsace, Antennaria , Armer i a , Arnica , Asarum , ^tspe- ;■«/«, Aster, Beilis , Bidens , Cakile, Caltha, Campanula (4 arter), Cardamine, Cerastium , Chrysanthemum, Chry- sosplenium , Circæa , Cirsium , Comarum, Crépis, Denta- ria , Dianthus, Dioncea , Drosera, Echinops , Epilobium (3 arter), Epimedium , Erigcron , Eryngium, Ei caria, Pi- lago, Galeobdolon, Galcopsis, Glaux , Gnaphalium (5 ar- ter), Hieracium , Hydrocotyle, Lathyrus, L inaria , Linum, Lobelia , Mentha, Mercurialis , Myosotis, Naumburgia, Nu- phar, Oxalis, Oxyria, Papaver , Parnassia , Pedicularis, Petasites, Phaca , Phlox, Plantago, Podophyllum , Poly- gonum (7 arter), Primula, Prunella, Pulsatilla, Pyrola, Ranunculus (6 arter), Rumex, Sagina, Salsola, Sarra- ccnia, Saxifraga (7 arter), Saussurea, Sempervivum , $Ae- rardia, Silene, Silphium, Spergula , Staticc, Stellaria (3 arter), Stenhammaria, Thalictrum (7 arter), Trientalis, Trifolium , Tussilago, Urtica, Valeriana, Valerianella, Veronica, Vicia, Viola (8 arter). ’) Förutom de till nedan uppräknade släkten hörande arter, öfver hvilka anställls egna undersökningar, liar efter litteraturen lemnats redogörelse for rotbyggnaden hos rtt större antal andra växter. 218 De förnämsta synpunkter, under hvilka det ana- toraiska materialet ordnats, äro: byggnaden af hufvad- roten, den annuella, bienna ocli perenna, de liydro üla och xerofila rötternas egendoraligheter, skogsväx- ternas rotbyggnad, fäströtternas och sugrötternas olika byggnad, lialofyternas rotbyggnad, korrelationen mel- lan rotbyggnaden och ofvanjordssystemets beskaffen- het. För öfrigt har naturligtvis förf. öfverallt försökt att sa vidt möjligt fastställa de morfologiska typernas anatomiska karakterer. I regel har af hvarje undersökt art lemnats en specialbeskrifning. Annu later det sig ju icke göra att inse betydelsen af alla anatomiska egendomlighe- ter. Tillika har härvid hänsyn tagits tili andra in- tressen än det rent biologiska, för hvilka anatomiska detaljbeskrifningar kunna bli material af värde. G-roni ngsroten öfverhufvud är utmärkt af ett lägt och be-tämdt antal primära ved- och bast- strälar i centralcylindern samt benägenhet för hastigt inträdande och genomgripande sekundära förändringar. Synnerligen framträdande äro sistnämnda drag hos annuellernas hufvudrot. Den primära barken blir hos denna endast i undantagsfall (ex. Faha vul- garis, Lathy rus spharicus , Nigdla vanligen) kvarstaende. I regel afspränges den tidigt genom endogen kork- bildning. Kambium anlägges tidigt och bildar en an- senlig vedkropp, soin i regel till största delen bestär af tjockväggiga element 1). Annuellernas hufvudrot är träig. Den enda befintliga, tidigt grenade rotstam- men behöfver vara dragfast. Den sekundära barken är i regel af obetydligt omfâng; ofta bildas sadan alls ej. Annuellernas hufvudrot behöfver ej vara inrättad att föra upplagsnäring. I birüttenia bestär den pri- ') Dock finnas undantag; hos Sagina procumbens t. ex. äro Uärlen de enda forvedade element i vedkrojijien. 219 mära barken af efcfc ringa antal lag. Dess väggar, liksom epidermisväggarne ocli de talrika rotharens, äro tunna. Intercellularsystemet är föga utbildadt. Centralcyl.indern är relativt omfängsrik med tidigt ut- bildadt xylem. De anförda karaktererna hos birötterna framträda äfven i birötterna hos perenna xerof'yter. Deraf fram- gar, att de äro anpassningskarakterer tili ett energiskt absorptionsbehof. Annuellerna (d. v. s. de ej hydro- fila) sa väl soni xerofilerna äro i behof af snabb ab- sorption. Mindre är detta fallet hos biennerna. Pa huf- vudroten hos biennerna ställes som nämndt ännu ett kraf utotn dem den hos de ettariga har att motsvara : den mäste tjena sasom reservnäringsmagasin. I sam- band dermed är ocksa hos densamma det sekundära parenkymet vida mera utveckladt än i annuellernas hufvudrot; genom en parenkymatisk vedkropp och sekundärt bast är plats beredd för den nödvändiga upplagsnäringen. A andra sidan är biennernas huf- vudrot genom själfva sin form och massutveckling ett effekrivt fästorgan. Mekaniska element äro derför hos den mindre behöfliga. S irskildt gäller detta om de stärkt ansvällda, ofta deformerade hufvudrötterna af extrem amrotsnatur, och hvilka som bekant ofta kunna frambringas genom kultur af vilda former med mera srnal och träig rot. Den bestaende hufvudroten hos perenna väx- ter har oändligt vexlaude anatomisk byggnad. Hos dess birötter finnas heit naturligt icke nagra gemen- samma drag. Den själf har väl alltid betydelse sä- som amorgan, om än i vexlande män. Dess vedkropp kan vara tili största delen förvedad ( lluniex Aceto sella , Plantago lanceolata ) eller parenkymatisk ( Rumex obtusi- folius , Plantago maritima). I birötterna finus ofta libri- form, äfven da det saknas i hufvudroten (ex. Rumex obtusifolius m. fl.) ‘220 Vattenhalten i marken utöfvar ett genomgripande inflytande pâ rotens anatomiska byggnad, mera än nâ- gon annan faktor. Det är ju sedan gammalt bekant, att liydro- fila rotter ha stärkt utveckladt intercellularsystem. I barken uppstâ i regel lakuner, som ofta bli myc- ket stora. I samband denned äro hos sâdana rotter den inre barkens celler regelbundet anordnade, i l'adi- ala och koncentriska rader. Den genom innerbarkens lösa byggnad vâllade svagheten i Struktur motverkas genom bildning af en perifer skyddsmantel af tjock- viiggiga element. En sâdan fi unes i svagare form hos dikotyla liydrofiler, hos de monokolyla blir den star- kare: den nâr sin kraftigaste utbildning hos de ”xero- fyta kärrväxterna” bland Gramineer, Juneaceer och Cyperaceer. Barkeus lakunositet sammanhänger pâ det nârmaste med dess omfângsutveckling, som hos hy- drofilerna i allmänhet är betydande. Det finnes dock äfven hydrofiler med helt tunn bark, der lakuner alldeles saknas. Sa hos Ilydrocotyle , Fantassin , Saxifraga nivalis , stellaris och aizoidcs , T iola palustris , (hvilka til! och med sakna intercellularer) m.fl. Centraleylinderns utbildning blir hos hydrofila vàxter mer eller mindre reducerad. Bildningen at kärl och förvedade element i xylemet nedsättes, den sekundära tillväxten är ringa och uteblir ofta. Efter mycket att döma bör dock veddelens reduktion min- dre betraktas sâsom en mekanisk än sâsom en anpass- ningsföretelse. Den primära barken försvinner i all- mänhet icke hos hydrofila växter. Afven epidermis blir ofta bestâende ( Ilydrocotyle , Caltha m. fl ). Be- träffande de absorberande birötterna hos hydrofilerna later sig om dem säga, att deras bark bestâr af rela- tivt ruänga och relativt tjockväggiga ’) intercellular- ') Dock finnas undantag; hos den ”amfibiska” Juncus squarr- osus t. ex. bestä de ytterst fina birötternas af liögre ordn. bark af blott 2 lag. 221 förande lag. ßothar bildas tili ringa antal eller kunna alldeles saknas. Suberifiering i epidermis och bark inträder i allmänhet tidigt. Epidermisväggarne bli ofta förtjockade (ex. Epilobium hirsutum , Hydrocotyle, Caltha m. fl.). Den xerofila rotens utveckling gâr i en rikt- ning motsatt den hos den hydrofila. I stället för att hos den senare innerbarken upplnckras genoin lakunbildning och ytterbarken blir till en mekanisk cy- linder, är hos den förra barken niera homogen och nägon inre förstöring i form af cellernas isärvikande resp. upplösning inträder ej 1). Deremot sker tidigt en förstöring at barken utifrân inât. Epidermis och barken torkar nemligen och dör samt blir hoppressad tili en skorpa eller afskalad. Nägon väggförtjockning inträder ej heller i epidermis eller de perifera bark- lagen. Deremot blir detta hos Monokotylerna i rege! fallet i de innersta barklagen, som sä bli endodermis tili hjälp i dess skyddande funktion. Hos Dikotylerna af’kastas den primära barken i regel mycket tidigt genom en liflig korkbildning. I samband med inter- cellularbildningens obetydlighet eller utebliivande star barkens Struktur: cellerna äro ej regelbundet ordnade i radiala och koncentriska rader, utan mera i zig-zag. Centralcylindern fär stark utveckling, i synnerhet dess xylemdel, der kärl och libriform spela hufvudrollen; väggarne bli tidigt stärkt förtjockade och förvedade. Absorptionsrötterna utmärkas, utom af sin ymniga rothärsbildning, af de mycket fa (hos t. ex. Cerastium vulgatum i rötterna af 8:e ordn. blott ett enda) och liksom epidermis ytterst tunnväggiga barklagen. De i absorptionens tjenst slaende väfnaderna bibehälla länge eller alltid membranernas cellulosanatur. Da xerofyta växter utbilda en bestâende hufvud- rot, hvilket ofta är fället, är den än träig (sasom hos ') TJndantag göra t. ex. de psammofila Carices , der märkvärdigt nog barken förhaller sig liksom hos hydrofilerna. 222 Rumex Acetosella m. fl.) än tjock och köttig, en paren- kymatisk vattenreservoir 1) (ex. Pulsatilla pratensis). Det sistnämnda tyckes vara regel for hufvudro- ten lios de perenna halofyterna 2) (ex. Enjngium , Stenhammaria , Plantago maritima , Angelica litoralis, Statice). Halofyterna röja für öf'rigt genom intercellular- systemets utbildniug sin anpassning till en (âtminstone tidvis) fuktig jordmân. Frân de egentliga hydrofilerna afviker dock deras rotbildning bade morfologiskt och anatomiskt. För öfrigt äro de ingalunda, ej heller i frâga om rotsystemet, en enhetlig grupp. Om skogs växte r nas rotter kan man i stbrsta allmänhet säga, att de i jämförelse med närstaende växter af annan förekomst visa svagare omvandling af den primära Strukturen. Absorptionsrötterna visa genom sparsam rothârsbildning, relativt tjock bark och svag utbildning af de ledande elementen ett narmande till den hydrofila typen. Endotropisk mykorrhiza är mycket vanlig. Pâ de olika formerna at typen ingär jag icke i detta sammanhang. Bland egendomligheter hos särskilda väfnader mä nämnas, att dimorfism i epidermis och exodermis är ganska utbredd. Hos vissa Cyperaceer ( Scirpus lacustris och S. maritimus, Carex rigida in. fl.) Juncaceer ( Juncus eßusus , J. filiformis, J. squarrosus in. fl.) och Gramineer ( Phragmites m. fl) sammansättes epidermis af dels tunnväggiga celler, som slutligen förstöras, dels tjockväggiga, bestaende, hvilka sistnämnda äro de, ') Äfven Dianthus arenarius har, fastän hufvudroten är rola- tivt tunn, en alltigenom parenkymatisk vedkropp; väggarne äro kollenkymatiska, sasom ofta hos Caryophyllaeeerna. De succulenta Crassulaceerna bilda oregelbundet libriform i liufvudrotens basal- del, vid dragfasthetsbehof. 2) Dock mahända ej för de pâ klippor lefvande. 223 som bilcla de likaledes tjockväggiga och lânglifvade rothâren. En dimorfism i motsatt riktning visa t. ex. Ar- moria elongata , Cerastium vulgatum §' och G. trigynum, Steïïaria borealis m. fl. Här är det de icke rotbârbil- dande cellerna, som äro tjockväggiga, under det de rothârbildande äro tunnväggiga 1 ) och mer eller min- dre insänkta under de öfrigas nivâ. Sagina nodosa och S. procumbens rüja tendens till liknande dimorfism. Äfven hos den ej rothârbildande Lobelia Dortmanna Annas i epidermis ’’stödjeceller” med väggarne betyd- tigt starkare förtjockade än hos de öfriga epidermis- cellerna. Likasa hos flera Compositeer ( Arnica , Anten- naria m. fl.) och en del andra växter. I vissa fall är i birötterna epidermis tjockväggig, i rötterna af l:a ordn. genomgaende eller tili största delen tunnväggig. Sa hos t. ex. Glaux maritima , Ca- rex-arter , Phragmites m. fl. Exoder mis af tunnväggiga och tjockväggiga celler ha t. ex. Silphium leevigatum , Aster alpimts , Prunella , Galeobdolon. Nuphar , Triglochin palustre m. fl. Exodermisförstärkningar i form af rundtom cel- lerna gaende band pa radialväggarne Annas, utom i de hittills kända fallen, äfven hos Plantago maritima m. fl. Bildningen af sekundär hark fran perikambiet är en vanlig företeelso, men den är iclte bunden tili kor kbildningen . Den sistnämnda har jag, da den är endogen och icke, sasom mera sällan är fallet, inträder i de ytter- sta lagen af den primära barken, vid särskild under- sökning häraf alltid funnit uppkouima i perikambiet, äfven i de fall, da man, säsom för Plumbaginaceer och Caryophyllaceer, uppgifvit, att den inträder i de innersta barklagen. ]) Skillnaden i väg-gtjocklek är hos Armeria ringa, hos Cera- stium blir den stark. V 224 Göteborgs Vetenskaps och Vitterhetssamhälle d. 1 okt. Handlingarna angaende hafsundersökningarna vid Sverges västkust af professorerna Cleve och 0. Peitersson hade anmälts tili intagande i samhällets Mandlingar, men da det befunnits att deras tryckande skulle öfverstiga därföi’ dispo- nibla tillgängar, hade hr Aug. Röhss stallt till förfogande en summa af 8,000 kr. för möjliggörande af tryckningen af dessa handlingar. — Samhället beslöt att tili de internationella liy- drografiska undersökningar, om hvilka en internationel kon- ferens i Stockholm förlidet är öfverenskommit, anvisa ett bi- drag af 450 kr. eller lika stört som det för samma ändamäl af Vetenskapsakademien beviljade beloppet. Jungermania Blyttii har förts tili 6 andra släkten; af S. 0. Lindberg fördes den tili Pallavicinin . Men först i ar bar dess rätta plats uppdagats af F. Stephani (i Species Ilepaticarum i Memoir, de l’Herbier Boissier). Att det sä länge undgätt botanisternas uppmärksamhet, att nämnda art och J. liibernica böra räknas tili det för üfrigt exotiska släk- tet Calycularia Mitt., har väl berott pä att underbladen (amphigastria) lios dessa tvä europeiska arter äro sma och snart förstöras. Engler, A., Das Pflanzenreich. Regni vegetabilis conspectus. Im Aufträge der Königl. preuss. Akademie der Wissenschaften. 1. Leipzig. W. Engelmann. I ’’Die natürlichen Pflanzenfamilien” af Engler och Prantl künde endast en del af arterna upptagas, men i ’’Das Pflan- zenreich, som kan anses som en fortsättning och delvis om- arbetning af förstnämnda arbete, skola alla arter beskrifvas i största korthet. Familje- och släktkaraktärerna, liksom exa minationstabellerna och de mycket korta artbeskrifningarna äro pâ latin, det öfriga pa tyska. Nog önskade mängen att ett sädant arbete künde utgifvas fullständigt inom ett par ärs tid, men nu kan man ej beräkna, om eller när det kan hinna blifva nägorlunda fullständigt färdigt. Kryptogamerna komma tili att börja med ej att med- tagas, utan inskränker man sig tillsvidare att först utgifva de familjer, som utkomnxit i De Candolles "Suites au Pro- dromus” 12 âr förut eller redan blifvit monografiskt behand- lade i ’’Die nat. Pflanzenfamilien”. Men det förutses att det kan dröja ända tili 15 — 20 âr efter utgifvandet i nämnda arbeten. Hvar familj bildar ett heit med själfständig paginering och register. Första hättet innehâller Musaceæ af K. Schuman; de äterstäende fanerogamfamiljerna utgöra 279. 225 Nâgra anmärkningar beträffande bladstrukturen hos Carex-arterna. Af N., Herman Nilsson. Om man ur oekologisk synpuukt vill underkasta bladbyggnaden hos Carex-arterna en jemförande ana- tomisk undersökning, finner man snart, att man maste jemföra bladdelar, som sä nära motsvara hvarandra som möjligt. Man far sälunda yid en jemföreke mel- lan 2:ne arter exempelvis ej undersöka bladspetsen hos den ena, bladbasen hos den andra, emedan bla- det vid spefcsen och vid basen hos samma art kan vara ganska olika tili sin anatomiska byggnad. Man erfar äfven snart, att man ej kan jemföra de florala skottens blad hos en art mei de vegetativa skottens blad hos en annan, emedan som framgär af det föl- jande de florala bladen och skottbladen hos samma art till sin byggnad kunna afvika fran hvarandra; man mäste sälunda jemföra de florala bladen för sig, skottbladen för sig. Men ej nog harmed : man mäste ä de vegetativa skotten jemföra blad eil er rättare bladdelar, som utvecklats under motsvarande tidpunkt af Vegetationsperioden, emedan hos samma art de un- der äret först utbildade bladen (värbladen, som de i det följande komma att benämnas) mer eller mindre afvika fran de under den senare delen af Vegeta- tionsperioden utbildade (höstbladen). Det är dylika olikheter i byggnaden af olika blad hos samma art, för hvilka i det följande skulle lemnas nägon redo- Yid jemförelse mellan ett af de strax pä vären ut- växande och ett af de senare pä sommaren utvecklade bla- den hos Carcx vaginata finner man följande olikheter. Yärbladet är bredare och mjukare, mera plattadt, min- dre tillspetsadt; ä tvärsnitt är hvarje bladhalfva rak och nära jämntjock. Höstbladet är smalare och fastare, mera rännformigt hopviket, längre och smalare tillspetsadt; ä Bot , Not. isoo, IG 22 G tvärsnitt är bladet i sin lielhet tjockare ; Lvarjo blad- halfva är tjockast pa midten ocli hir nägot tillbakaböjd (jmfr. afbildn. af C. digitata, figg. 1 cch 2). Kärlknip- pena äro hos höstbladet mera närmade tili hvarandra och lakunerna i bladets rnidt derigenom, äfvensom pâ grund af bladets större tjocldek, mera isodiametriska, Los vär- bladet äro kärlknippena mera allägsnade frän hvar- andra och lakunerna derför af mera längsträckt form. Epidermiscellerna â bladets öfre sida äro hos värbla- dtt relativt stora med utatbugtade, föga förljockade ytterväggar (fig. 7). Hos höstbladet (fig. 8) äro epi- dermiscellerna i bade radial och tangential rigtning mindre äfvensom â längdsnitt kortare (jmfr. figg. 11 och 12); ytterväggarna äro mer än dubbelt tjockare än hos värbladet samt raka, ej utatbugtade; äfven de radiala och iure väggarne äro märkbart tjockare och fastare. A undre sidan äro epidermiscellerna hos b.ula bladen mindre än â öfre sidan, men förhälla sig för öfrigt pa motsvarande sätt (jmfr. figg. 9 och 10). I mot- sats tili öfriga epidermisceller äro de i bladets midt befintliga ledcellerna *) större (äfven absolut) hos höst- bladet än hos värbladet; pa grund häraf, men mest pa grund af de öfriga epidermiscellernas ringa sfor- lek framträda de mycket skarpt hos höstbladet; hos värbladet äro de deremot föga större än de öfriga epidermiscellerna och frän dessa knappt markerade annat än genom raka, ej utatbugtade ytterväggar. Liksom hos öfriga epidermisceller är ytterväggen äf- ven hos ledcellerna betydligt tjockare hos höstbladet äu hos värbladet. Klyföppningarna befinna sig hos bada endast ä undre sidan, men äro talrikare hos höstbladet — ä satnma yta 44 hos höst-, 20 hos värbladet —, men äro till gengäld större hos det senare (längd som 11: 9); för öfrigt äro de lika byggda. ') Benämn. efter Raunkiær, De danske blomsterplanter natur- historie. Assimilationsparenkymet visar sig â tvärsnitt â bâcla sidor vara nâgot mägtigare hos hôstbladet; det utgô- res hos detta â ôfre sidan af 3 — 4, â undre sidan af 2 — 3 lager; hos vârbladet finnas â ôfre sidan 2 — 3, â undre sidan 2 lager. Hos hôstbladet visa cel- lerna â den ôfre sidan tendens till radial sträckning — det yttersta lagret har en liten antydan till palis- sadform ; hos vârbladet äro cellerna â bâda sidor nâ- got tangentialt sträckta, â undre sidan mera an hos hôstbladet (jmfr. figg. 7 — 10). Redan tvärsnitt visar en lôsare byggnad hos assimilationsparenkymet hos vârbladet; â tangentialsnitt visa sig hos detta inter- cellulärerna â undre sidan betydligt stôrre an hos hôstbladet; â ôfre sidan âr skillnaden ej sâ stor, men dock tydlig. Cellmembranerna aro betydligt tjockare och fastare hos hôstbladet. — I korthet sagdt visar hôstbladet en mera xerofil byggnad ân vârbladet; de egenskaper, som utmärka höstbladen, äro af alldeles liknande art, som de, som exempelvis karakterisera solblad vid jemförelse med skuggblad eller blad frân torra platser, jemfôrda med sâdana frân fuktiga. De berörda olikheterna äro ingalunda obetydliga; visste man ej, att bladen härstammade frân samma individ, skulle man kunna draga i tvifvelsmâl, huruvida de tillhôrde samma art; âtminstone skulle man vilja tro, att de tillhôrde olika individer, som vuxit under olik- artade stândortsfôrhâllanden. Nâgon skarp griins mellan vâr- och hôststruktur gifves naturligtvis ej ; den senare utbildas sâ smâ- ningom under vegetationsperiodens lopp. Dâ bladens nedre delar äro de yngsta, finner man derfôr i all- mânhet en nâgot mera xerofil byggnad i bladets nedre del än i den ôfre. De florala bladen äro som bekant hos C. vaginata ganska reducerade ; de öfverensstämma till sin byggnad med de fôrst utbildade bladen â de vegetativa skotten, men afvika pâ det heia ânnu mera ân dessa frân höstbladen. 229 I liögre eller lägre gracl âterfiunas nämnda olik- heter mellan var- och höstblad hos samtliga Carex- arter, som jag uudersökt. Den olika tvärsnittsformen hos bladet är synnerligen i ögonen fallande t. ex. hos C. paludosa , silvatica , Pscudocyperus , diyitata (figg. 1 och 2), ornitliopoda , pcdiformis , remota; deremot är skill naden ganska obetydlig t. ex. hos G. glanca , mi- sandra , panicca, praecox. Hos arterna af afdelningen Munostachyae varierai’ tvärsnittsformen Iran plattad till triad. Hos C. microglochin sitta vid basen af de florala skotten 4 blad; det nedersta af dessa, som ut- gör det â det vegetativa skottet föregäende ar fürst utvecklade bladet (varblad), är ränuformigt och na- got plattadt (fig. 3) ; det andra i ordningen är endast i den öfre tidigare utvecklade delen nagot plattadt, i den nedre senare utvecklade delen deremot rundadt trekautigt (fig. 4) ; det tredje i ordningen, som re- presenterar det â det vegetativa skottet under före- gäende ar sist utvecklade bladet (höstblad), är i heia sin längd nästan trindt (fig. 5); det fjorde, som tillhör den florala axeln, är plattadt i heia sin längd (fig. 6). Pa liknande sätt förhaller sig t. ex. C. Daval- liana. Hvad epidermiscellerna beträftar, sä äro dessa hos alla undersökta art er, der nagon förändring öfver- hufvud är märkbar, hos höstbladen mindre i alla 3 rigtningarna, med jemnare yttre konturer och med mera förtjockad yttervägg. Betydlig skillnad med afseende â epidermiscellernas storlek finnes t. ex hos C. distans, (Jederi , montana, digitata, ornitliopoda , alpina , remota , vulpina. Förminskningen af epidermiscellernas storlek vid mera xerofil utbildning star ej i sam klang med uppfattningen af epidermis som en vattenreservoir ; man borde ju hos blad med mera xerofil typ enligt denna uppfattning snarare vänta större epidermisceller. Hos soi- och skuggblad eger emellertid ett öfverensstäm- mfinde förhällande rum; de mera xerofila solbladen hä 230 i regel mindre epidermisceller *); äfven de xerofila alvar- formerna â Öland lia mindre epidermisceller än de normala formerna af samma arter * 2). En intressant ocli ofta mycket i ögonen fallande egenskap Los värbladen bestar i de utathvälfda ytter- väggarna hos epidermiscellerna. Hos flertalet • arter framträder deuna egenskap ungefär i samma grad soin hos C. vaginata (jmfr. figg. 7 — 10); hos vissa an- dra arter ss. C. ornithopoda (jmfr. figg. 13, 14) är den deremot mera ntpräglad. Hos C. stcllulata är ytterväggen hos höstbladen alldeles jemn ; hos de ilorala bladen ntskjuta deremot â midten eller mot kanterna af epidermiscellerna (â tangentialsuitt) t. o. m. kortare eller längre papiller. Detta eger dock endast rum â öfre sidan af bladet; â undre sidan äro cel- lerna visserligen äfven nägot utäthvälfda, men skjuta ej ut i papiller. Alldeles omvändt är nemligen för- hallandet med de papiller, som hos en del arter upp- träda â klyföppningssidan, d. v. s. i vanliga fall den undre sidan; dessa äro bättre utvecklade hos de mera xerofila höstbladen. Hos C. ustulata saknas papiller full- ständigt â värbladen (fig. 21); lios höstbladen före- finnas de typiskt utbildade (fig. 22). Hos G. paludosa (jlauca, panicca , stâ papillerna â höstbladen pa grund af de kortare epidermiscellerna tätare än hos värbla- den och skydda derigenom klyföppningarna bättre. Af papillernas varierande förhallande â öfre och undre sidan af bladet framgär otvetydigt, att de hos Carex- arterna utgöra heterogena bildningar och kunna tjena olika ändamal. Mycket utmärkande für de mera xerofilt byggda höstbladen är den tjockare ytterväggen ä epidermis- cellerna. Ansenligt tjockare än hos värbladen är den ') Dufour, L., Influence de la lumière sur la forme et la struc- ture des feuilles (Annales sc. nat.. 7 sér., V. 1887). 2) G-REVILLIUS, A. Y.. Morjihologisch-anatomisclie Studien über die xerophile Phanerogamenvegctation der Insel Oeland (Engl. bot. Jahrb. XXIII, 189G). 231 t. ex. Los C. silvatica , ustulnta , distans, fui va, Ocderi, digi- tata, ornithopoda, pediformis , alpina ; hos arter frân torra platser ss. C. praecox , cricetonm är äfven vârbladens yttervägg ganska fortjockad, och skillnaden blir här mindre. Äfven hos andra xerofilt byggda Carices ss. C. glauca, panicca , vidare hos i vâta sumpar vâxande arter ss. C. ampullacca , filiformis, Pseudocyperus , di- stich a, är föga eller ingen skillnad märkbar. Hos C. rupestris, micro glochin, Davalliana är visserligeu ytter- vâggen ganska fôrljockad bade hos florala blad och vârblad, men dock betydligt tjockare hos höstbladen. De i bladets midt befintliga ledcellerna fôrhâlla s'ig ej alltid pâ samma satt som hos C. vaginata. I allmänhet kan man säga, att hos höstbladen förefin- nes en tendens tili bättre utbildning af desamma. Hos C. glauca, pilulifera , alpina (jmfr. figg. 19, 20), rigida âro ledcellerna liksotn hos C. vaginata längre hos höst- bladen; hos G. praecox utveckla höstbladen tvenne lager ledceller, under det att hos vârbladen som vanligt fins endast ett lager. Emellertid synes det som om ledcellernas utbildning stode i omvândt fërhâllande till bladets sammanvikning ; ju mera rännformigt hop- viket bladet är, desto mindre differensierade bli led- cellerna ; dâ en dylik hopvikning i högre eller lägre grad karakteriserar höstbladen, sa blir skillnaden med afseende pâ ledcellernas längd mellan vâr- och höst- blad i vanliga fall ej markerad; ofta bli ledcellerna t. o. m. mindre differensierade hos höstbladen, t. ex. hos C. silvatica , remota m. fl. Hos C. Pseudocyperus âro ledcellerna â de stärkt hopvikna sista höstbladen knappt markerade, hos de plattade vârbladen âro de 3 — 4 gânger sâ lânga. Klyfôppningarna âro i de allra fiesta fall â samma yta talrikare hos höstbladen; äfven härutinnan fôrhâlla sig höstblad till vârblad som solblad till skuggblad 1)J l) Dufour. 1. c. 232 som blad frân torra platser tili blad frân fukti- gare *). Klyfôppningarnas antal â eu viss bladyta âr hos samraa art med all säkerhet beroende pâ mäng- den af det mot samma yta svarande assimilationspa- renkymet; ju mägtigare detta ar i radial rigtning, ju tätare cellerna äro fôrenade, m. a. o. ju mera assimi- lationsparenkym som kommer pâ samraa bladyta, desto talrikare bli klyfôppningarna. Huruvida assirnilations- parenkymets mängd och klyfôppningarnas antal fôrô- kas i samma proportion, skulle experimentella under- sökningar möjligen kunna ge upplysning om ; skulle detta vara fallet, sa skulle äfven klyfôppningarna an- tyda en för nedsättning af transpirationen beskaffad Struktur hos hôstbladen, dâ de vanligen hos dessa sam- tidigt med att de äro talrikare, alltid äro mindrc. En dylik tolkning har dock af fiera grander kanske fôga sannolikhet for sig, men â andra sidan mâste det uttryck- ligen betonas, att man ej af stigande antal klyfôpp- ningar â en viss bladyta har rätt att sluta till en ôkad transpiration hos bladet ss. sâdant: visseiligen kan under vissa fôrhâllanden transpirationen i sâdant fall ökas â samma bladyta, men ur oekologisk syn- punkt kommer det tydligen ej an pâ, huru stor tran- spirationen âr frân en viss yta, utan huru stor den är i fôrhâllande till en viss mängd transpirerande växtsubstans. Fôljande ôfversigt meddelar klyfôppningarnas rela- tiva antal hos vârblad eller florala blad â ena sidan och hôstblad â den andra; hos samtliga uppräknade arter fôrekomma klyfôppningar endast â undre sidan af bladet. flor. blad vârblad hôstblad C. silvatica — 18 24 ” Pscudoajpcrus — 17 35 ’ mi s andra 30 26 41 ) Grevillius, 1. c. j>. 48. 233 flor. blad vârblad höstblad C. distans 23 — 46 ” fid va 23 — 33 ” (Jeder i — 28 43 ” vaginata — 20 41 ” montana — 8 11 ” pilulifcra — 20 25 ” praecox — 30 24 ” ornithopoda — 11 13 ” alpina 8 — 32 ” rigida — 36 52 ” remota — 13 16 ” stedidata 29 — 41 ” disticha — 29 51 ” maricata — 26 33 ” vulpina 25 — 48 ” rupestris 12 — 27 ” Davalliana 22 — 35 Endast h os C. praecox äro klyfäppningarna egen- domligt nog talrikare och samtidigt mindre hos vâr bladen; aided lande har jag ningen till denna arts ej kunnat finna. afvikande fôrhâl Assimilationsparenkymet tillkännager genom sin utbildning tydligb en reducering af den transpirerande bladytan hos höstbladen ; â samma mängd assimila- tionsparenkym komraer en mindre transpirationsyta, eller omvändt, mot samma bladyta svarar en störro mängd assimilationsparenkym, som âstadkommes genom: 1. större mägtighet i radial riktning pâ grnnd af a. fiera cellager oeh b. mera radiait sträckta celler (jmfr. figg. 13, 14), 2. mindre intercellularer. Tendensen till radial sträckning af cellerna kan ibland löra till utbildning af verklig palissadcellform (â öfre sidan) hos höstbladen, t. ex. hos C. pihdifcra , praecox. Här föreligger sâlunda ett nytt fall, d& denna, 234 cellform utbilclas oberoonde af ljusinteusiteten. Det före- faller, som om palissadcellformen vore den lämpligaste formen for assimilationsparenkym, när detta är af nagori större inägtighet; ju magtigare assimilations- parenkymet är hos Carex arterna, desto tydligare blir palissadcellformen utbildad. Hos den utländska C. pro- vincialis utbildas hos höstbladen â öfre sidan, der assimilationsparenkymet utgör 5 cellager, synnerligen vackra pilissadceller. Cellmembranerna i assimilationsparenkymet äro genomgâende tjochare och fastare hos höstbladen, syn- nerligen tydligt hos C. fulva (figg. 15, 16), rigida, m. fl. Hos Davalliana äro membranerna i synner- het i klyföppning.'Zonerna stärkt förtjockade hos höst- bladen, knappt nâgot hos vârbladen. Med afseende â intercellulärernas storlek finnes â bâda sidor betydlig skillnad t. ex. hos C. fulva (figg. 15, 16), distans , vaginal a ornithopoila , rigidn , remota , vujpina (figg. 17, 18). De florala bladen öfverensstätnma tili sin bygg nad i det stoia heia med vârbladen; olikheterna fran höstbladen äro dock i manga fall ännu mera utpräglade. Orsakerna tili den mera xerofila byggnaden hos höstbladen äro ej lätta abt finna ; ej heller är det inöjligt att för närvarande yttra sig om betydelsen af densamma. En del Carex-arter äro som bekant i högre eller lägre grad vintergröna ; hos dessa är det de sist utvecklade bladen eller bladdelarna med den mera xerofila Strukturen, som öfvervintra, under det att de florala bladen och vârbladen nedvissna. Dä hos alla pâ detta satt öfvervintrande Carex-arter nämda skiljaktigheter i bladstrukturen förefinnas mellan de nedvissnande och de qvarsittande bladen, sa läg det fran början nära till hands att antaga, att den mera xerofila Strukturen hos de öfvervintrande bladen ntgjorde en tillpassning för vinterstadiet. Direkt kan emeller- 2 35 tid cletta ej vara fallet. Dels utbildas nomligen den xerofila Strukturen smâningom under Vegetationsperio- den, ännu innan vintern börjat göra sift inträde, dels förefinnas oliklieterna mellan var- och höststruktur, elruru i mindre grad, äfven hos under vintern typiskt nedvissnande arter, t. ex. C. montana. A andra si- dan är det emellertid säkert, att hos de vintorgröna arterna samtliga ofvannämda skiljaktigheter i bladstruk- turen äro bä st utpräglade. Möj'liglieten att bibehalla vintergröna blad förefaller derför naturligast uppkom- men soin en följd af den af andra orsaker och för annat ändamal framkallade xerofila höststrukturen. Tillpassningen för öfvervintring är salunda af sekun- där art. Hvaruti den primära tillpassningen bestär, derom kan lör närvarande ingenting sägas med säker- het. Intressant är det förliallandet, att sädana arter, soin lefva under ständig och riklig tillgang pa vatten, sasorn de egentliga sump-Carices, förete de minsta skilj- aktigheterna i bladstrukturen; de störsla förekomma hos de egentliga mesofyterna. Det är slutligen att märka, att rlylika olikheter i bladstrukturen med all säkerhet ej äro nagot sä r- skildt utmärkande för Carex-arterna ; fürmodligen före- komma de allmänt äfven hos andra växter. Bland andra Cyperaceer fann jag analoga olik- heter hos Scirpus- och Eriopliorum- arter; vidare fann jag sädana hos Lusnla- arter, hos atskilliga gras (med hoprullade skottblad; ss. Fcstuca rubra, Hierocldoa al- pina m. fl. 23G Förklaring öfvcr afb il du in garna â sid. 227. 1. Cavcx digiiata, varblad. 2. > 9 höstblad. 3. 9 micioglochin , l:sta skottblad (varblad). 4. 9 9 2:dra d;o 5. 9 ' 3:dje d:o (höstblad). G. 9 9 floralt blad. 7. 9 vag in ata, varblad, epidermis och assim. paren- kym â öfre sidan. 8. » 9 höstblad, epidermis och assim. pa- renkym â öfre sidan. 9. » 9 varblad, epidermis och assim. paren- kym â undre sidan. 10. » 9 höstblad, epidermis och assim. pa- renkym â undre sidan. 11. 9 9 varblad, epidermisceller â öfre si- dan, sedda fr. ytan. 12. 9 9 höstblad, epidermisceller â öfre si- dan, sedda fr. ytan. 13. 9 ornithupoda , varblad, epidermis och assim paren- kym â öfre sidan. 14. 9 9 höstblad, epidermis och assim. paren- kym â öfre sidan. 15. » fuira, floralt blad, assimilationsparenkym â undre sidan, närmaste lagret in- till epidermis; ?, intercellulärer midtför en klyföppning. 16. 9 9 höstblad, assimilationsparenkym â undre sidan, närmaste lagret int ill epidermis; i, intercellulärer midt- för en klyföppning. 17. » vulpina , varblad, assimilationsparenkym â öfre sidan, närmaste lagret intill epidermis. 18. » 9 höstblad, assimilationsparenkym ä öfre sidan, närmaste lagret intill epidermis. 19. 9 alp i na, floralt blad, ledcellerna i bladets midt. 20. 9 9 höstblacl, ledcellerna i bladets midt. 21. 9 ustulata , varblad, epidermis â undre sidan. 22. 9 9 höstblad, d:o d:o d;o 23? • Om nâgra Carex-former. Af N. Herman Nilsscn. 1. Corcx filiformis L. X paludosa Good. Skâne, Ringsjön vid Raröd, â sjöstranden bland föräldrarna. Ascuersson uppgifver i Flora v. Brandenb. sig bafva sett exemplar af denna hybrid frän Sverige; nâgon annan uppgift beträfFande dess förekomst i Skandinavien har jag ej kunnat finna. Alla exem- plar af C. evoluta Hn., som jag varit i tillfälle att se i svenska herbarier, tillhöra C. filiformis L. X ve- siearia L. Frän denna skiljer sig ifrägavarande hy- brid genom smalare ÿ ax samt genom kortare, mot spetsen föga afsmalnande, plat! ade fruktgömmen. In- tager för öfrigt en god mellanställning mellan föräld- rarna. Pollen n. fullständigt odugligt. 2. Carcx ampidlacea Good. X vcsicaria L. Skâne, Ringsjön vid Raröd, â sjöstranden i mängd bland föräldrarna; äfven längre österut mycket riklig (enl. 0. Möller). — Lule Lappmark, vid byn Vuol- lerim mellan Storbacken och Jockmock. En lätt igenkänlig hybrid, för hvilken närmare karakteristik är öfverflödig. Pollen till större delen odugligt. Denna hybrids förekomst i Sverige torde knap- past varit beaktad. Thorstensson (Öfvers. at K. Sv. Vetenskapsak. förhandl. 1893, n:o 4, s. 297) uppgif- ver den dock, ehuru i förbigaende, för 2:ne stallen vid Dalarö vid Stockholm. 3. Under namn af Carex leevirostris Bl. & Fr. har jag i atskilliga herbarier sett en del exemplar frân fiera stallen i Jemtland af en Carex-form, beträf- fande hvilken, oaktadt dess pâfallande likhet med den verkliga C. lævirostris, tvifvel künde hysas, om den verkligen horde till denna art. Till det yttre afvi- ker den nemligen bl. a. genom slätt strâ och nâgot Bot. Not, 1000, 238 blagröna bla J. En undersökning af dess anatomiska Struktur har visât, att den under inga omständighe- ter kan föras till C. lævirostris. Af donna art har jag undersökt exemplar saväl frân Norge soin frân Lule Lappmark, livilka sinsemellan öfverenstämma, men frân den jemtländska formen visa stora olikheter. Den senare har i likhet med C. ampullacea klyföppningar hufvudsakligen â öfre sidan af bladet, â undre sidan äro de mycket sparsamma; vidare äro klyföppningarna äfvenledes som hos C. ampullacea insänkta under epider- miscellernas niva samt mer eller mindre skyddade af öfverskjutande papillösa bildningar, hvilka för öt- rigt utgâ frân samtliga epidermiscellerna â öfre si- dan; den äkta C. lævirostris har klyföppningar endast â undre sidan, liggande i ytan samt saknar fullständigt papillösa bildningar â epidermiscellerna. Af hybrid natur kan den ej vara, ty pollenet har visât sig fullständigt dugligt; â somliga exemplar har jag äfven funnit väl utvecklade frön. Med C. ampullacea öfverensstämmer ifrägavarande form bäst, ehuru den förefaller ganska afvikande genom breda, platta blad och i synnerhet genom de tjocka 9 axen; äfven synes den tili sina karakterer konstant. Vidare iakttagelser i naturen ma kunna visa, huruvida den endast är att anse som en obetydligare form af C. ampullacea eller om den förtjenar nanin af varietet. Huruvida denna form är identisk med C. ampulla- cea f. latifolia Aschers, (som äfven enligt Ascherson Flora v. Brandenb. skall likna C. lævirostris), är jag ej i tillfälle att säkert afgöra. Andersson, G. och Hesselman, H., Bi drag till kä nne dom en om Spetsbergens och Beeren Eilands kärlväxtsflora grundade- pä iakttagelser under 1898 ârs svenska polarexpedition. 88 s., 4 t. och 29 bilder i texten. (Bill. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. N:o 1. 1900). I detta arbete upptagas äfven alla de växttopografiska fynd, som blifvit gjorda, sedan A. G. Nathorst 1883 publi- 239 cerade sitt arbete ”Nya bidrag till kännedomen om Spets- bergens kärlväxter.” En hel massa fenologiska och andra iakttagelser öfver växterna kunna vi ej här referera, utan inskränka oss tili följande. Taraxacum croceum Daist. är en ny art, som förekom- mer äfven pä Island och Grönland samt är ocksä funnen i Helsingland, Härjedalen, Angermanland, Jämtland, Vesterbot- ten och Lappland i Sverige samt pä Dovre och i Valders i Norge. ’’Växten är rikbladig med vanligen 1—3 blomkorgar pä bägböjda, 8—30 (—40) cm. länga skaft. Bladen ärout- draget tunglika, 6—30 cm. länga, ha sin största bredd, 1 — 1,5 cm., vid öfre tredje- eller fjärdedelen, svagt partandade tili djupt parflikade, med bredare tili smalare snedt triangu- lära tänder eller flikar, 3—5 pä hvarje sida, utan eller med syltänder mellan sig; ändfliken 15—30 mm. läng, 8—15 mm. bred, med tvärt hopdragen spets. Bladfärgen ljust grön, medelnärv mer eller mindre violett eller svagt spindelväfs- härig, bladen i öfrigt glatta. Blomkorgar c. 3,5 cm. i ge- nomskärning plana eller nägot konkava, slutligen kouvexa. Blommor mörkt äggula, kantblommor 1,75 — 2 mm. breda, pä utsidan med ett bredt röd- eller bläviolett, nedät svagare band, som utlöper i de tre mellersta tändernas spetsar. Stift och märken saffransgula. Holk 12 mm. hög, 3,5 — 4 mm. bred, uppät nägot vidgad, vid blomuingen svagt hopdragen, ljus- grön med daggblä anstrykning. Ytterholkfjällen tilltrykta eller svagt fränstäende, de yttre c. 2 mm. breda, 5 mm. länga med (svagt) böjda sidor, ganska tydliga, hvita tili rödvioletta hinnkantcr, tvärt öfvergäende i en smal brunvio- lett spets; de inre ytterholkfjällen 1,5 mm. breda, G mm. länga med rakare sidor med otydligare hvita eller rödvioletta hinnkanter samt smäningom afsmalnande i en mera trubbig violettbrun spets. Inner holkfjäl len lineära, 10 mm. länga, 1 mm. breda pä midten, i spetsen hopdragna tili ett brun- violett, i kanten ofta svagt sargadt bihang. Frukten 2,5 mm. läng, omvändt äggrundt lancettlik, blekt terrakottafär- gad tili smutsigt halmgul, pä och mellan asarne med uppät- riktade utskott; fruktsprötet c. 3,25 mm.; pappus hvit.” ’'Arten uppträder med tvänne mera utpräglade former; a) kantblommor med ett upptill bläviolett, nedät gröngrätt band pä utsidan; brämets sidotänder föga längre än de mel- lersta tänderna; frukt mer eller mindre terrakottafärgad ; b) kantblommor med rödviolett, nedät svagare färgade band, sidotänder betydligt längre än de mellersta, frukt smutsigt 240 halmgul. Mellanforraer niellan nu niimnda forruer antriiffas sparsam t.” Pa ett stalle anträffades ett hermafrôdit individ; lios alia andra saknade stândarne utbildadt pollen. Denna art, lik- som T. phymatocarpum, visade sig sâledes vara apogam. Apogami är förut pâvisad af C. Ostenfeld for T. paluclosum Scop. (T. palustre Ehrh.), men om verklig partenogenesis fö- religger lios nämnda arter, är ännu oafgjordt. Ranunculus pal/asii Schlecht, v. spetsbergensis liar vi- sât sig vara R. lapponicus X pallasii. — R. affin is *ici- landcri Nath, har af Freyn undersökts och betraktas af- ho- noin som egen art eller underart af H. arcticus Richards (R. dalturicus Turcz.). Cerastium alpinum v. cœspitosinn Malmgr. fores som var. till C. edmondstonii, frân hvilken den hufvudsakligen skil- jer sig genom tat tufning, alldeles glatta till i synnerhet i kanterna svagt hâriga blad. Ex. af denna var., dock med bladen ytterst svagt hâriga af enstaka lânga har, äro insam- lade pâ Knudshö pâ Dovre af J. E. och P. L. Zetterstedt, samt niera hâriga öfvergängsformer därstädes af andra. Hos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhällns: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 „ „ ,, „ 4, so „ „ >,H, bla ,, 285x465 ,, „ „ „ 7,75 „ o „ „ 13, hvit „ 285x465 ,, „ ,. 9,— Obs. De bada sistnäinnda sorterna anviindas vid Riksmusei Bolaniska afdelning. Innehall. Erikson, J., Om Sorlus scandica (L.) Fr. X Aucuparia L., s. 201. Freideneelt, T., Studier öfver örtartade växters rötter, s. 200. Lixdroth, J. I., Om Æcidium Tricntalis Tranzsch., s. 103. Nilsson, N. H., Nagra anmärkningar beträffande bladstruktu- ren hos Carcx- arterna, s. 225. — Om nagra Carex- former, s. 237. Liter aturöfversigt s. 224, 238. Smärre notiser s. 200, 224. 1 ; 11 Lund. Berlingska Boktryckeriet. 1900. BOTANISKA SOTISER V FÖK ÂR 1900 UTG1FNE AF G. F. O. NORDSTEDT. Haftet 6. LUND 1900, BEELINGSKA BOKTRYCKERI- OCH STILGJXJTERr-AKTIEBOLAEET. ;/ 241 Mykologische Notizen. Yon J. I. LlNDROTH. 1. Æcidium sanguinolentum n. sp. Spermogonien etwas eingesenkt, amphigen, rund- lich, 90 — 105 fi hoch, cire. 90 fi breit, in ziemlich geringer Anzahl vorkommend. Mycelium lokalisiert. Æcidien auf gewöhnlich stark rötlichen, blutroten, oder purpurgefärbten, zu- weilen von einer mehr oder weniger deutlichen grün- gelben Zone umgebenen Flecken auf der Unterseite der Blätter vielfach koncentrisch gruppiert. Beim stär- keren Auftreten sind die Blattflecken mehr oder we- niger zusammenfliessend, zuweilen einen grösseren Teil des Blattes einnehmend. Pseudoperidium kurz-cylin- drisch, becherförmig, mit sehr fein zerschlitztem Rande und zurückgekriimmten Fetzen ; äusserst von einem massigen Hyfenmantel umgeben. Die Zellen des Pseu- doperidiums kräftig entwickelt, fest mit einander ver- bunden, mit zu 6 — 7 fi verdickter Aussenwand, po- lygonal, viereckig, eckig — elliptisch, in regelmässigen Reihen angeordnet, mit hyaliner, gleichmässig dicht fein — punktwarziger Membran; 17 — 30 fi lang, 15 — 25 fi breit. Sporen rundlich, polygonal, breit und kurz elliptisch mit sehr hübsch, gleichmässig und äus- serst fein punktwarziger, blasser Membran. Inhalt gelblich, bald verbleichend. Die Grösse der Sporen 18 — 23 fi im Durchmesser. — Auf Geranium silvaticum L. Finland, Ka- relia olonetsensis: Maasjärvi 20|6 18980 Die Æcidien waren gut entwickelt und die Flecken ausserordent- lich intensiv blutrot; — Auf Geranium palustre L. Finland, Kare- lia olonetsensis. Gakrutsi (Swir) 27|7 1898 0 Die Æcidien waren schon überreif, Flecken gross, purpur- rot. Der Pilz trat äusserst selten auf; nur einige ]Blattflecken wurden beobachtet. Bot. Not. 1900, 17 242 — Auf Geranium pratense L. Russland (Fluss Onega): Grjasnaja ,0|7 1899!! Die Æcidien noch sehr jung; die Flecken meist blass grüngelblich ; Filippows- kaja 11|7 99!! Æcidien wie früher, Flecken rötlich: Kirilowa 14|7 99, Turtschesowa 16 — 20]7 1899!! auf mehreren Orten, aber immer etwas selten. Æcidien sehr gut entwickelt; die Flecken dunkel purpurrot gewöhnlich von einer deutlichen, gelben oder grün- gelben Zone umgeben. Siftuga I:,|8 99!! — Auf Geranium maculatum L. N. Amerika, Illinois McLean 23|5 1882, leg. A. B. Seymour (Illi- nois Fungi 4752)!; Piatt 28|5; La Salle 16j6. Der Pilz ist in Illinois Fungi Herb, state Laboratory of Natural Histery n:o 4752, 4806, 4833, 4866, 4881, 5205 aufbewahrt *). Ætidium sanguinölentum n. sp. gehört ohne Zweifel zu einem heteröcischen Rostpilze. Die noch fehlenden Uredo — und Teleutosporen - — - wenn beide Vorkommen — sind wohl auf einige von den gewöhn- lichsten Gramineen oder Cyperaceen zu suchen. Einige Bemerkungen über das Auftreten des Pil- zes mögen hier noch Platz finden. Durch seine re- lativ grosse, sehr intensiv blut — oder purpurrote Flecken, die eine Ähnlichkeit mit denjenigen der Puc- cinia Monthieri Körn, haben, ist der Pilz sehr in die Augen fallend. Am hübschesten treten sie auf Gera- nium silvatic um von Maasjärvi auf. Die Flecken waren hier intensiv blutrot, ohne eine gelbliche Zone. Jeder Fleck trug etwa 30 — 60 Æcidien, alle streng hypophyll. Das Mycel bewirkt auf Geranium silva- ticum wie auch auf Ger. palustre und am meisten auch auf Ger. pratense keine Hypertrophien. Auf Geranium palustre sind die Flecken oft grösser als diejenigen auf Geranium silvaticum und Geranium pratense und tragen etwa 100 — -200 Æeidienbecher. ') T. J. Burrill: Parasitic Fungi of Illinois, Part I. p. '224. 243 Dieselbe Anzahl kam doch bisweilen auch auf Geranium pratense bei Turtschesowa vor. Beim sehr starken Auf- treten des Pilzes auf Geranium pratense war die æcidientragende Blattpartie kaum merkbar verdickt, und ein wenig nach unten hin eingewölbt. Gewöhn- lich war doch die gefärbte Blattfläche gar nicht ver- dickt und ganz eben. Die Flecken auf Geranium pratense, besonders auf dem bei Turtschesowa einge- sammelten Material, sind in der Regel von einer schmutsig gelben Zone umgeben. Ganz abweichend waren die Flecken auf Geranium pratense bei Grajs- naja. durch ihre blasse, grüngelbe Farbe. Die von dem Pilze befallenen Wirtspflanzen wuchsen jedoch hier in einem Acker und waren von Fussgängern sehr beschädigt und von Ackererde teilweise bedeckt, was offenbar eine hemmende Wirkung auf die Bildung des Farbstoffes herbeiführte. Einige Blätter, die nicht beschädigt waren, zeigten auch die charakteristischen, roten Flecken. Indessen habe ich die Flecken auf Geranium pratense kaum so lebhaft rotgefärbt gesehen, wie auf Geranium silvaticum. Auf dieser letzteren Wirtspflanze sind die Flecken gewöhnlich in der Mitte dunkler, bis zu schwarzpurpurrot gefärbt. Der hier angegebene, kleinere Unterschied in dem Auftreten des Pilzes betreffs Fleckenbildung, ist ohne Zweifel von einem verschiedenen Alter des Pilzes, sowie auch von einer verschiedenen Heftigkeit des Auftretens wie auch von der Beleuchtung hervorgerufen. Mikroskopisch habe ich keinen Unterschied zwischen den Formen auf den drei Wirtspflanzen sehen können. Barclay beschreibt *) einen auf Geranium ne- palense Sweet? in Indien (Simla) gefundenen Rost- pilz als Æcidium infrequens Barclay n. sp. und sagt hierüber folgendes: ’’The æcidial patches in the only specimen I ever saw were very numerous on the le- *) A. Barclay: Uredineæ of Simla, Part III. p. 105 (Journal of the Asiatic Society of Bengal, Yol. LIX. Part II, N:o 2, 1890). 244 aves, each division of the five lobed leaf bearing • o from one to six patches. The patches were about 8 3o inch in diameter. The peridia were entirely hypo- phyllous, and burst stellatelly, showing orange red æcidiospores within. The under surfaces of the leaf patches wTere yellow', and the upper surfaces greenish yellow'. After the æcidiospores have fallen out of I he peridia the latter become deep brown, and then look like teleutospore beds. — The æcidiospores are round, or angular w'hen dry, of a pale yellowish colour, and with very thin walls. The spores become detached in rows of three or more. The fresh spores varied in size from 14 // in diameter to 18 X lb //. — The peridial cells are thickened on one side: when seen flat they are angular in contour, and measure about 20 ju in diameter.” Ob das von Barclay beschriebene Æcidium iden- tisch mit Æcidium sanguin oient tim ist, kann ich, da ich von Æcidium infrequens Barel, kein Exemplar gesehen habe, natürlich nicht entscheiden. Die Be- schreibung Barclays der mikroskopischen Charakteren seiner Art stimmt zwrar mit derjenigen des Æcidium sanguinolentum's sehr gut überein. Das äussere Auf- treten des Pilzes dürfte doch ein anderes sein, und die Fleckenbildung von Æcidium infrequens Barel, ist nach der Beschreibung Barclays eine ganz andere als diejenige bei Æcidium sanguinoientum mihi. Æcidium Geranii DG., das zu Uromyces Geranii (DC.) Otth. et Wartm. gehört, ist von Æcidium san- guinoientum mihi ganz verschieden. Die beiden Æci- diumformen können schon in ihrem äusseren Auftre- ten nie verwechselt werden. Æcidium Geranii DC. ruft auf Blattspreite, Nerven und Blattstiele in der Regel Hypertrophien vor, was bei Æcidium sanguinoien- tum nicht vorkommt. Die erste Art ist auch nie von einer so intensiven Fleckenbildung wue die zwæite be- gleitet u. s. w. 245 Auch mikroskopisch sind die beiden Arien ganz verschieden. Bei Æcidium Gerann DC. ist das Pseudo- peridium viel schwächer ausgebildet, was mit dem bei- nahe pustelförmigen Auftreten der Æcidien bei dieser Art stimmt. Die Zellwände sind gleichmässig dick (die Aussenwand nicht verdickt wie bei Æcidium san- guinolentum mihi und Æcidium infrequens Barel.) Die Membrangranulation ist auch eine abweichende und besteht aus kleinen, abgebrochenen Reihen von zusam- menfliessenden kleinen Punktwarzen. Bei Æcidium sanguinolentum sind die Punktwarzen meistens ganz iso- liert von einander. Die Æcidiesporen von Uromgces Gerann (DC.) sind nicht polygonal — gerundet wie bei meiner Art, sondern elliptisch — eiförmig oder ei- förmig, und haben eine 2 — 3 Mal so dicke Membran. Die Spermogonien von Lromgces Gcranii sind bedeu- tend grösser als diejenigen von Æcidium sanguinolentum und messen 185 — 150 fl im Durchmesser. Der Un- terschied zwischen Æcidium sanguinolentum und Æci- dium Geranii DC. ist wie aus dem Gesagten her- vorgeht ein sehr erheblicher. Von N. Amerika führt Burrill *) ein auf Gera- nium maculatum L. vorkommendes, isoliertes Æcidium auf, das er zu Æcidium Geranii DC. zählt. Er bemerkt zugleich über die Art (1. c.) folgendes: ”Hy- pophyllous. Spots definite, not large, purplish or yel- low, scarcely thickened; æcidia circinating, small, short, deeply and rather finely spilt and much recurved; spores subglobose, epispore thin, thickly tuberculate, 18 — 21 ju\ sperrnogonia clustered in the center of the spots, on both sides of leaf.” Schon auf Grund der Beschreibung bei Burrill war ich geneigt, den Pilz auf Geranium maculatum L. von N. Amerika für iden- tisch mit Æcidium sanguinolentum mihi zu halten. Durch die gütige Bereitwilligkeit Professor Lagerheims hatte ’) Burrill (1. c.) 246 ich Gelegenheit den Pilz auf Geranium macul a tum L. von Illinois Herb, state Laboratory of Natural Hi- story näher zu untersuchen. Ich konnte keinen Un- terschied zwischen dem nordamerikanischen und den europäischen Exemplaren sehen. Sie stimmen in allen Einzelheiten genau mit einander überein. Das von Martins *) auf Geranium silvaticuro und Ger. pratense beschriebene Æcidium gehört ohne Zweifel zu Vromyces Gerann (DG.). Die Beschreibung bei Martins, die folgendermassen lautet: ’’macula nulla, cespitulo forma vario, pendiis subelongatis pulvereque brunneo” passt nicht zu meiner Art. Das Auftreten des Pilzes in so weit entfernten Ländern als Nordost-Europa und Nord-Amerika ist sehr auffallend. Es ist doch kaum zu bezweifeln dass Æcidium sanguinolentum mihi mehr als eine Art um- fasst. Da ich davon sehr überzeugt bin, dass dieses Æcidium zu einem — oder vielleicht zu mehreren heteröcischen Rostpilzen gehört, so liegt es sehr nahe anzunehmen, dass man künftig mehrere, wenn auch nur biulogisch verschiedene Arten auf Geranium- Species finden muss. 2. Cronartium Pedicular is n. sp. Uredosporen nicht bekannt. Teleutosporen in gerades oder etwas gebogenes, gelbrotes, bis 2,5 mm. hohes und 0,4 mm. dickes, nach oben nicht oder kaum verschmälertes Säulchen vereinigt. Sporen sehr dünnwandig, gelblich blass, gestreckt rektangulär — spindelförmig, spindelförmig — elliptisch, an beiden Enden gewöhnlich stumpf oder stumpf — zugespitz, bisweilen auch abgerundet 35 — 70 // lang; 8 16 ju breit Promycelium typisch vier- zeilig. — Auf Pedicularis palustris L. ') H. de Martius: Prodromus Florae Mosquensis 1817. p. ‘224. 247 Finland, Karelia olonetsensis ; Kalajoki s|8 98!! Der Pilz wurde nur einmal äusserst selten gefunden. Von Cronartium Nemesiœ Vestergr. ') auf Nemesia versicolor E. Mey. scheint das neue Cronartium auf Pedicularis ziemlich verschieden zu sein. Bei der ersten Art sind die Teleutosporen im Allgemeinen kür- zer, mehr elliptisch und an beiden Enden mehr abge- rundet, als bei Cronartium Pedicularis n. sp. Die Säul- chen sind bei der letzten Art auch etwas grösser und dicker. 8. Puccinia ( Auteupuccinia ) Crepidis-sibiricæ n. sp. Spermogonien amphigen, eingesenkt, circ. 100 — 115 /x breit, 90—100 fx hoch; hyphæ stomaticæ 37 — 45 fl lang. I. Mycelium lokalisiert. Æcidien unregelmässig oder koncentrisch auf hellgrünen, grünlich gelben, selten etwas rötlichen oder beinahe purpurgefärbten, runden oder unregelmässigen Flecken gruppiert aut' der Unterseite der Blätter; bisweilen reihenweise den Nerven entlang angeordnet. Pseudoperidium kurz — cy- lindrisch, becherförmig, mit kaum zerschlitztem, gelblich weissem Bande. Die Zellen des Pseudoperidiums un- regelmässig angeordnet, fest mit einander verbunden, polygonal — rektangulär oder viereckig, kaum dachzie- gelartig einander deckend, an der Spitze etwa 4 — 5,5 [X verdickt; circ. 17 — 84 /x lang; 15—26 fx breit. Membran sehr fein warzig von winzigen, sehr dicht stehenden, runden oder etwas länglichen, entweder frei oder etwas zusammen fliessenden, unregelmässigen Warzen. Sporen polygonal — abgerundet, breit und kurz elliptisch, elliptisch, mit sehr dicht und äusserst frei warziger Membran. Inhalt orangegelb, ziemlich bald verbleichend. Die Länge der Sporen 9 — 22 /x\ die Breite derselben 9 — 18 /x. ') T. Vestergren: Bidrag tili kännedomen om Gottlands Svamp- flora (Bihang till K. Svenska Yet. Akad. Handl. Bd. 22 Afd. III. N:o 6. p. 5.). 248 II + III. Häutchen frühzeitig nackt, staubig, punktförmig, rundlich, amphigen, am häufigsten doch auf der Unterseite der Blätter (sehr selten am Stengel yorkommend), auf sehr kleinen, hellgrünen oder grün- lich gelben Flecken, braun — braunschwarz oder fast schwarz. Uredosporen eckig — elliptisch, elliptisch, verkehrt eiförmig, mit brauner, dicht und sehr kurz stachliger Membran. Keimporen 2 — 8, equatorial oder unregelmässig angeordnet, ohne Vorhof; circ 18—25 ju lang, 15 — 22 ju breit. Teleutosporen verkehrt eiförmig, elliptisch, kurz und breit elliptisch, beider- seits gewöhnlich abgerundet, in der Mitte nicht oder kaum eingeschnürt; Membran kastanienbraun, dicht aber äusserst fein warzig, von winzigen, runden, sehr niedrigen, kaum hervortretenden Warzen. Der Keim- porus der oberen Zelle zu 1 4 — 2! herabgerückt, zu- weilen dicht an der Scheidewand, derjenige der Basal- zelle der Scheidewand genähert oder 1 4 — 2 herabge- rückt. Stiel hyalin, kurz, hinfällig, circ. 6—7 ji breit. Die Länge der Sporen 24 — 33 jr, die Breite dersel- ben 17 — 23 ju. Diorckidiumähnliclie — und Meso- sporen selten vorkommend. — Auf Crépis sibirica L. Puccinia Crepidis- sibiricœ mihi ist besonders durch ihre Teleutosporen ganz verschieden von Puccinia ma- jor Dietel auf Crépis paludosa und durch ihr streng lokalisiertes Mycel in der Æcidienform von Puccinia Crepidis Schroet. auf Crépis tectorum gut zu tren- nen. Durch ihre streng hypophyllen Æcidienbecher und 2 — 3 Keimporen der Uredosporenform ist die Art verschieden von Puccinia prœcox Bubäk auf Crépis biennis. Mit Puccinia alpestris Sydow auf Crépis alpestris *) hat die Art auf Crépis sibirica, wie ich durch Vergleichung der Pilze mich überzeugt habe, nichts zu tliun. Eine Beschreibung über Puccinia al- pestris Sydow habe ich indessen nicht gesehen. Mit ) I’. Sydow: Die Uredineen n:o 1474. 249 Puccina crepidicola Sydow 1 ) auf Crépis taraxacifo- lia dürfte die Art auf Crépis sibirica nicht iden- tisch sein. Wohin die von Sydow in seinen Exsiccaten n:o 1299 und 1498 aufgestellten Æcidiumformen auf Crépis montana (=■ Æcidiuni Crepidis-montance Syd. n. sp.) und auf Crépis incarnata (= Æcidiuni Cre- pidis-incarnatæ Syd. n. sp.) gehören, ist noch nicht bekannt. Diese Æcidien scheinen jedoch schon ma- kroskopisch vom Æcidium auf Crépis sibirica ver- schieden zu sein. Puccinia variabilis (Grev.) Plowr. /. Intybi Juel auf Crépis præmorsa unterscheidet sich von Puccinia Crepidis-sibiricce mihi durch die Lage der Keimporen der Teleutosporen. Bei der ersten Art ist der Keimporus der oberen Zelle mehr der Spo- renspitze genähert. Auch scheinen die Uredosporen der Art auf Crépis præmorsa mit dickerer Membran versehen zu sein. Puccinia Lampsance (Schultz) Dietel auf Lamps a na communis ist von Puccinia Crepidis- sibiricce durch dünnwandigere, hellere Membran, und meistens nur paarige Keimporen der Uredosporen, ver- schieden. Puccinia Crepidis-sibiricce mihi dürfte in Ost-Europa und vielleicht auch in Asien ziemlich verbreitet sein. Ich habe die Art an folgenden Orten gesehen: Finland, Karelia olonetsensis : Vosnesenje (Svir) 2L 98 II + III. Russland, Gouvernement Olonets: Sondala (Keno) 7[7 I; Archangelskii Pagost 24|8 am Ufer des Elusses Onega I -j- II + III; Die Æcidien wa- ren schon sehr alt, Uredo- und Teleutosporen kamen sehr reichlich vor; Bjeregi 20j8 II -1 III, von Æci- dien konnte ich keine Spur mehr finden, der Pilz trat sonst sehr reichlich auf. Gouvernement Archangelsk: Kirilowa (am Ufer des Onegas) 13|7 I | II; Somba (ein Nebenfluss zum Onega) 17 — 18|ä 1899 I (schon sehr alt) +11 + III. / ) Sydow: 1. c. n:o 1475. 250 Hierzu ist wohl auch folgender Standort zu rech- nen : Sibirien: Minussinsk 1) I -j- H -f III, Leg. N. Mar- tianoff. 4. Æcidium Sceptri n. sp. Mycel lokalisiert, nie Hypertrophien hervorrufend. Spermogonien amphigen, eingesenkt, reichlich, gerundet, 90-170 fl im Durchmesser, gelblich oder rötlich — violett. Æcidien hypophyll, auf ziemlich scharf begrenzten, nicht verdickten, gelblich purpur roten, meistens rund- lichen Flecken dicht gedrängt, in grosser Anzahl vor- kommend. Pseudoperidium kräftig entwickelt, kurz — cylindrisch, becherförmig, mit fein zerschlitztem, etwas zurückgekrümmtem Rande, nach Aussen von einem bis 70 — 90 // dicken Hyphenmantel umgeben. Die Zel- len des Pseudoperidiums fest mit einander verbunden, kaum regelmässig angeordnet, polygonal — viereckig, mit kräftig ausgebildeten Wänden; die Aussen wand um 6—8 fi verdickt. Membran fein und gleichmässig warzig von rundlichen oder elliptischen Punktwärz- chen; Die Länge der Zellen 17 — 24 //, die Breite 15 — 23 jU. Die unteren Zellen 10 — 12 ju, die oberen 20 — 23 u dick. Hymenium kräftig ausgebildet. Spo- ren polygonal — gerundet, elliptisch, in regelmässigen Reihen gebildet, mit teilweise beinahe glatter, teilweise deutlich fein warziger Membran. Inhalt orangefarben, ziemlich bald verbleichend. Die Grösse der Sporen 15 — 20 jU im Durchmesser. — Auf Pedicularis Scep- trum-Carolinum L. Finland: Karelia olonetsensis unweit Petrosawodsk 23 7 98 (leg. ipse). Der Pilz wurde nur einmal als sehr selten beob- achtet. Kaum einige decimeter weit von den Æci- dientragenden Sceptr um-Individuen kamen einige von Uredo stark befallene Exemplare von Carex flava ') Cfr. F. von Tbiimen: Beiträge zui Pilzflox-a Sibiriens II. ]>. 12 und III. p. 9 in Bulletin de la Soc. impériale des Xat. de Mos- cou 1878 et 1880. 251 vor. Es ist daher kaum zu bezweifeln, dass das Æci- dium auf Sceptrum zu einer Puccinia auf Ca- rex flava gehört. Leider habe ich nicht Gelegenheit gehabt diese Vermuthung experimentell näher zu prüfen. Obgleich das Æcidium auf Sceptrum in den mei- sten Einzelheiten vollkommen mit Æcidium Pedicula- ris Libosch. übereinstimmt, kann ich diese zwei Æcidien doch nicht für identisch halten. Æcidium Pedicular is Libosch. auf Pedicu laris palustris ge- hört, wie Plowright 1 ) gezeigt hat, zu Puccinia pa- ludosa Plowr., die ihre Uredo- und Teleutosporen auf Carex vulgaris erzeugt. Es ist hier ausdrück- lich zu bemerken, dass ich keine Uredo auf Carex vulgaris in der Nähe vom Æcidium auf Sceptrum finden könnte. Obgleich die beiden Æcidien auf Scep- trum und Pedicular is im Bau des Pseudoperidiums und der Sporen vollkommen übereinstimmen, so scheint doch eine Verschiedenheit zwischen ihnen vorzukom- men. Sehr in die Augen fallend ist das ausschliess- lich hypophylle Auftreten der Æcidienbecher bei Æci- dium Sceptri und das streng lokalisierte Mycel, das keine Hypotrophien, die beim Æcidium auf Pedicularis palustris so häufig sind, hervorzurufen scheint. A.uch sind die Spermogonien bei Æcidium Sceptri viel reich- licher als bei Æcidium Pedicularis , wo sie im All- gemeinen in relativ geringer Anzahl zu finden sind. 5. Wie verhält es sich mit Puccinia Lysi- machiæ Karst.? In Mycologia Fennica IV. p. 27 beschreibt Karsten einen angeblich auf Lysimachia vulgaris L. vor- kommenden Pilz als Puccinia Lysimachice Karst, und führt hierzu als Synonym Cceoma Lysimachice Schlecht. (Flor. Ber. p. 113) und Æcidium Lysimachice Wallr. (Flor. Germ, crypt, p. 252) auf. Die Beschreibung des Pilzes, ausser derjenigen des Æcidiums, lautet bei ’) Plowright: British Uredineæ p. 174. 252 Karsten (1. c.) folgendermassen : ”11. Sori hypophylli, plernmque suborbiculares, sparsi vel subconferti, fusci. Stylosporæ sphæroideæ, diam. 20 — 26 mmm. — III. Sori hypophylli, conferti, confluentes, suborbiculares, atrofusci. Teleutosporæ clavato — ellipsoideae, ad sep- sum vix constrictæ, flave (s. in.), pedicello brevi, flavo instructæ. — II -f- III in foliis Lysimachice vulgaris in par. Messuby prov. Satakunta mense septembri”. Wie Magnus gezeigt hat *) gehört das auf Ly- siinachia vulgaris vorkommende Æcidium zu einem heteröcischen ßostpilze, Puccinia Limosce Magn. Es blieb also nur noch die Uredo- und die Teleuto- form der Puccinia Lysimachice Karst, übrig. Sehr auffallend war es aber, dass weder die Uredo — noch die Teleutosporenform von Puccinia Lysima- chice Karst, später von Jemand wiedergefunden worden war. Winter * 2) führt Puccinia Lysimachice Karst, als Synonym der Puccinia Polygoni amphibii Pers. zu ohne doch diese Zusammenstellung näher zu begründen. Später hat aber Karsten 3) seine Puccinia Lysimachice als eine Hemipuccinia aufgeführt und ihre specifische Verschiedenheit von Puccinia Polygoni-amphibii Pers. näher präcisiert. Er sagt (1. c.) ’’Skild fran föreg. 4 5) genom klotrunda, ljusare, taggigare uredosporer och tjockare, i öfre ändan afrundade, icke förtjockade, vid basen afrundade, ljusare teleutosporer”. — Der Unter- schied zwischen Puccinia Lysimachice. Karst, und Puc- cinia Polygoni-amphibii Pers. schien dem gesagten zu- folge als ein sehr erheblicher. Und De-Toni 4) hat auch Puccinia Lysimachice Karst, wieder von Puccinia Polygoni-amphibii Pers. getrennt und führt sie als Unterart zu Puccinia Polygon i Pers. auf. Ebenso hat ’) P. Magnus in Tageblatt der Naturforscher — Versamml. zu München 1877. p. 199. 2) G. Winter: Die Pilze I. p. 186. 3) P. A. Karsten: Finlands Rost- och Brandsvampar p 49. 4) Von Puccinia Polygoni-amphibii Pers. 5) De-Toni: in Saccardo Sylloge Fungorum VII. 2. p. 63G. 253 Sydow *) wie auch Dietel * 2) Puccinia Lisimachiœ Karst, als eine selbständige Art auf Lysimachia vulgaris aufgeführt. Die oben angeführte Unsicherheit des Specieswer- tes der Puccinia Lysimachiœ Karst, gab die Anregung die Art näher zu untersuchen. Da Karsten die Art in Fungi Fenn, exs n:o 590 herausgegeben hat, war es mir möglich den Pilz im Originalexemplare zu stu- dieren. Die Etikette am angeführten Orte ist mit fol- gender Bemerkung versehen : ’’Puccinia et Uredo Ly- simachiæ. Pucc: Sporæ oblongæ, pedicellis brevibus, Uredo: Sporæ globosæ vel subellipsoideæ. Messuby, pâ blad af af Lys. vulg. Sept. 1860. Obs. Occurrunt promiscue Spermogonia”. Wie gross aber war mein Erstaunen, als ich die Wirthspflanze, die Lysimachia vulgaris L. benannt war, als Polygonum amphibium ß terrestre Deich, erkannte. Das Material war doch ein sehr spärliches — nur ein kleineres Blattfragment — so dass ich erst glaubte, dass hier ein Versehen beim Fertigmachen des Exsiccatenwerkes möglicherweise geschehen war. Da aber auch das Material, welches Karsten auf meine Bitte gütigst mir sandte, nichts anders war als Po- lygonum amphibium ß terrestre, war es ganz klar, dass eine unrichtige Bestimmung der Nährpflanze den Anlass zur Aufstellung der Puccinia Ly simachice gege- ben hatte. Dass meine Bestimmung der Nährpflanze der Puccinia Lysimachiæ Karst, richtig ist, kann nicht bezweifelt werden. Es mag hier ausdrücklich betont werden, dass die beiden Nährpflanzen — Ly- simachia vulgaris und Polygonum a mphibium ß terrestre — auch in den kleinsten Blattfragmenten nicht zu verwechseln sind. Die letzte ist nämlich durch ihre sehr auffallende Trichombekleidung schon beim er- sten Anblick am leichtesten zu erkennen. — Was ’) P. Sydow: Index etc. in Sylloge Fung. XIII. p. 694. 2) Dietel: Verzeichnis sämtlicher Uredineen p. 35. 254 den Pilz selbst betrifft habe ich ihn in allen Charak- teren mit Puccinia Polygoni-amphibii Pers. überein- stimmend gefunden. Da der als Puccinia Lysimachiœ. Karst, bezeich- nete Pilz nichts anders ist als Puccinia Polygoni-am- phibii Pers., ist es auch natürlich, dass die Anmerkung bei Karsten (Pinlands Rost- och Brandsvampar p. 49) nicht zutreffend sein kann. Die Uredosporen stimmen mit derselben Sporenform von Puccinia Polygoni-am- phibii Pers., die ich von vielen verschieden Orten un- tersucht habe, vollkommen überein. Um die grosse Uebereinstimmung der Grösse der Uredosporen dieses Pilzes zu zeigen habe ich hier unten folgende vier Serien von Messungen der Uredosporen dieser Art auf Polygonum amphibium ß terrestre aufgenommen: Uredo von Schweden: Skäne Uredo von Baden: Ihringen Bjerbolund. Aug. 1896 Sept. 1888 leg. Lagerheim: leg. Lagerheim: 15 — 15 d. *) 16—15 d. 16-15 55 17-16 ” 17—14 n 18—14 ” 17—15 n 18—16 " 17 — 15 r> 18—16 ” 17—16 55 19-14 ” 17—17 n 19—15 ” 18—14 * 20-16 " 18—16 ” 20—16 " 19—16 22—17 ” Mittelwert 17,1 = 15,3 d. Mittelwert 18,7=15,5 d. Uredo von Berlin (Sydows Uredineen Uredo von Karstens Fungi n:o 1006; irrig als auf Polygonum Fenn. Exs. n;o 590 (Sub. lapathifolium aufgegeben): nom. Puccinia Lysima- chiœ Karst.): 14-14 d. 14—14 d. 15-15 15-14 ” 15 — 15 55 16—14 ” 16-14 55 16=14 ” 16—15 55 16-16 " 17—16 55 17—16 ” 18—14 55 18—14 ” 18-15 55 19—15 ” 19—16 55 19—17 " 26-15 55 20-16 " Mittelwert 17,4=14,9 d. Mittelwert 17,0=15,0 d. ’) d = Teilstrich im Mikroskop worn Wert îf/,6 fi. 255 Die Uredosporen von den vier angeführten Fund- orten stimmen auch was sowohl die Form der Sporen als die Farbe und Stacheln der Membran betrifft, voll- kommen überein. Alle haben sie auch, mit sehr ver- einzelten Ausnahmen, zwei dem oberen Ende der Spore genäherte Keimporen. Karsten sagt zwar (1. c.), dass die Teleutosporen bei seiner Puccinia Lysimachice ”i öfre ändan afrund- ade, icke förtjockade, vid basen afrundade” sein sollen. Die Sporen sind doch an der Basis immer verschmä- lert und sind am oberen Ende mit einer deutlichen (bis 6 — 7 ju ) Verdickung des Exosporiums versehen. Das von Karsten als Spermogonien * 1) gedeutete Gebilde ist eine Sphæropsidee Ascochyta pucciniophila Starb. 2), die nicht selten zusammen mit Puccinia Po- lyg oni-amphibii Pers. aufritt. Da die Aufstellung der Puccinia Lysimachice Karst, auf einem Irrthum basiert, ist die Art natürlich zu streichen. *) Karsten: Fungi Fenn. exs. n:o 590. 2) J. Eriksson: Fungi parasit. Scand. exs. n:o 494. Meddelanden af Societas pro fauna et flora fen- nica. [H. 25. Helsingfors 1900. I Botaniska Notiser hafva vi visserligen redan omnämnt en del af det, soin förekommit pä detta sällskaps sammau- träden, men vilja här referera en del ur föreliggande hafte. De i Finland förehommande arterna af slägtet Najas af H. Lindberg. N. tenuissima uppställdes af A. Bratjn först ss. en varietet af N. minor , under hvilket namn (eller N. fra- yilis ) den upptagits i finska arbeten. Denna var. har sedan ansetts sâsom en egen, frân N. minor väl skild art, ss. den af förf. här ocksâ anses. Den är hitintills endast funnen i Finland och det pä 4 lokaler växande samt pä ett ställe fos- sil. Afbildningar af nämnda tvä arter samt N. marina och flexilis visa i synnerhet de karakteristiska delarne pä bladen och fröna. Ytcellerna pä fröna äro olika hos dessa arter; lios N. tenuissima äro do regelbundet ordnado i rader, hlng- sträckta, cellumen nâgot bredare tin viiggen. Fig. G föreställer N. Jiexilis frân Skâne. Donna art âr äfven funnen lefvande pâ- tvâ Ställen i Finland och fossil äfven pâ tvâ lokaler. Fröna angifvas vara 2.3 — 2.s mm lânga och 0,75 mm breda (sâledes i storlek midt emellan hufvud- formen och ß microcarpa). Einige Bemerkungen über die finnländischen Formen der Gattung Iiumex. Von A. Osw. Kihlman. Förutom ät- skilliga uya lokaler för fiera hybrider och arter, ss. li. fen- nicus och g raminifolius, beokrifves (pâ tyska) följande nya art: R. heematinus. Rot utvecklad tili djupgâende, grof pâl- rot. Stjälk 15 — (35—70) cm hög, fast och grof. Rotbl un- gef. 8 cm lânga, däraf skifvan 3.5 — 5,5 cm, 15 — 22 mm breda; stjälkbl. 1—2 med längden 3—4 ggr. större än bredden. Alla bl. fast byggda, nâgot läderartade, längs nerverna pâ undre sidan svagt korthäriga med tydligt inskurna, kortspetsiga bas- fiikar. Blomställning 8 — 11 cm läng, dubbelt förgrenad, rayc- ket tätblommig, lifligt purpurfärgad. Yttre kalkblad vid ba- sen nâgot uppsvällda, de inre nästan njurforraiga, omkr. 3 mm lânga. Nöt ljust nötfärgad, vanl. 2,i mm läng och omkr. 1,2 mm bred, en och annan dock betjdligt kortare, till l,t mm läng vid oförändrad bredd. Ryska Lappmarken pâ den sandiga hafstranden vid myn- ningen af bäcken ïschernofka mellan Pjalitsa och Tschapoma. Äfven vid Ponoj äro nâgot afvikande, sannolikt hithörande ex. tagna. Frân den närstäende R. auriculatus, af hvilken den mä- hända är en varietet eller nnderart, afviker den genom rela- tivt mycket kortare blad och de niera ljust färgade och myc- ket större nötterna Om den tjocka pälroten och den mörk- färgade inflorescensen äro karaktäristiska för denna form, fär framdeles afgöras. Hirn, K. E. Monographie und Iconographie der Oedogoniaceen. Helsingfors 1900. 4 -f- 395 s. 4:o (Act. Soc. sc. Fennicæ Tom. 27 N:o 1.) En sammanställning af alla kända Oedogoniaceer , utar- betad pâ grundvalen af en och samma persons undersökning af tillgängliga Originalexemplar och annat rikhaltigt material, kritiskt bearbetad och ätföljd af noggrauna figurer har be- höfts och det är detta förf. här gifvit algologerna. Mänga nya arter beskrifvas, men äfven i den allmänna delen finnes en del nytt. Mänga lokaler i Skandinavien anföras. 257 Trichostomum arcticum nov. sp. Descripsit B. Kaalaas. Dioicum, babitu Didymodonti rufo consimile, ro- bustum, cæspitosum;? cæspites incobær entes facileque discedentes, superne olivacei vel flavo-virides, intus fusci. Caulis ad cm. 3,5 longus, fuscus, siccus valde fragilis, {.sat crassus, 0,18 — 0,25 mm. in diametro rue- tiens, erectus vel adscendens, inferne in ramis pluri- bus longis simplicibus vel dichotomis divisus, eradicu- losus, inferne nudus vel reliquiis foliorum obtectus, dimidia parte suprema dense subæqualiterque foliatus. Sectio transversa caulis obscure pentagona vel fere rotunda; fasciculus centralis bene evolutus, e cel- lulis parvis, lutescentibus, tenuimembranaceis construc- ts; cellulæ periphericæ in stratis duobus luteo-fuscæ vel brunneolæ, minores, bene collencbymaticæ; omnes ceteræ majores, parietibus fuscescentibus, corpusculis nidulantibus impletæ. Folia sat , densa, fere æquimagna, suprema solum paullo majora, sed baud distincte comantia, sicca fere recta leniterque rappressa vel erecto-^ atentia et le- vissime crispata, valde fragilia, unde raro integra, bumectata prim urn lente recur vantia, dein patentia di- midioque superiore reflexa leviterque crispula, e basi angustata lanceolata vël lineato-lanceolata, 2,5 — 2,9 mrjr. longa, longe tenuiterque acuminata, canaliculata, margine plana vel bine illinc paullum undulata, raro in medio vel versus basin partim reflexa, integra. Costa mediocriter crassa, longe ultra medium æquilata, luteola, in apice folii excurrens vel sæpius in mucronem byalinum — lutescentem tenuissimum usque ad 0,27 mm. longum producta, sublævis, biconvexa vel fere plano-convexa postieeque rotundata, 0,065 — 0,050 mm. lata et 0,035 — 0,042 mm. crassa; sectio ejus trans- versa ostendit duces medianos 6 — 8 et duo strata ste- Bot. Not , 1900 . 18 258 rëidea, quorum posticum a stratis cellularum 2, anti- cum a 2 — 8 ædificatum; cellulæ periphericæ hand differentes. Cellulæ foliorum fere omnes lutescentes, parietibus valde collenchymaticis, in parte superiore folii usque longe ultra medium subæquimagnæ, apicales 0,0088 — 0,0093 mm., mediæ 0,012 — 0,014 mm in diametro meti- entes, quo ad formam sat variabiles: quadratæ, rotun- dato-quadratæ vel transverse ovales, in tertia parte folii inferiore gradatim longiores, rectangulares, ad basin prope costam longe angusteque rectangulares, 0,07 mm. longæ et 0,01 mm. latæ, marginem versus latiores brevioresque usque ad 0,014 mm. latæ minus- que lutescentes — fere hyalinæ, omnes præsertim su- periores valde papillosæ. Planta mascula solum nota; antheridia (tantum juniora viridiaque) terminalia, paraphysibus filiformi- bus hyalinis sat numerosis intermixta. Hab. in insula Spitsbergen ubi ad sinum Beserche Bay dar. Dr. P. O Mason Julio 1899 parce legit; clarissimus W. E. Nicholson, bryologus britannicus, me- cum amice communicavit. Quia fructus non adest, locus genericus hujus speciei novæ incertus, forsitan potius in Didyniodonte quam in Trichostomo. Differt a ceteris omnibus speciebus Trichostomi mihi cognitis foliis valde fragilibus, a Didymodonte rufo , cui habitu simile, margine foliorum plano"et apice longe tenuiterque mucronato. Christiania die 11. Novembris 1900. 259 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 19 april 1900. F. d. provinsialläkaren J. F. Ohrn demonstrerade en samliug svenska farmakopéens droger a.f familjerna Composites, Valerianaccœ, Caprifoliaceæ och Iiubiaceœ. Den 3 maj 1900. 1. Docenien O. Juel höll föredrag öfver Istriens fanerogamvegetation under förevisning af pressade väx- ter och fotografier. 2. Fil. kand. I. Arwidsson förelade groddplan- tor och 2 — 3 âr gamla fröindivid af Triglochin mari- timum, Butomus unbellatus och lypiha angustifolia samt redogjorde for dessa växters utveckling under de för- sta âren af deras lif. Den 15 maj 1900. 1. Fil. kand. G. Swenander redogjorde for sina försök for utrönande af den ständiga belysningens in- fly tande pâ växtlifvet i arktiska trakter. Undersök- ningen hade utförts â Beeren Eiland sommaren 1899. (Utförlig publikation pâ annat stalle). 2. Fil. stud. 0. Skottsberg redogjorde för sina iakttagelser öfver en pâ Ihuja occidentalis anträffad art af hyphomyceslägtet Torula Pers. (Utförlig pu- blikation pâ annat stalle). Den 25 sept. 1900. 1. Docent en T. Hedlund redogjorde för sina un- dersökningar öfver skottbyggnaden hos nâgra Gerani- um- och Erodium- arter. 2. Professor F. R. Kjellman demonstrerade en utställning af i Upsala botaniska tradgard odlade po- tatissorter. Den 9 okt. 1900. Professor A. N. Lundström höll föredrag öfver ’’Trädgärds- och skogsutställningarna vid Parisexposi- tionen 1900”. Bot . Not . 1900. 260 Den 23 okt 1900. 1. Fil. stud. J. Ljungqvist föredrog om bladfor- mer inom familjen Umbelliferœ. 2. Fil. lie. N. Svedelius demonstrerade Coral- lina officinalis f. hœniisphœrica Foslie, en klotformig lösliggande Corallina- form frân arktiska Norge. Den 7 nov. 1900. 1. Fil. stud. C. Skottsberg, redogjorde för en del blombiologiska iakttagelser frân Lule lappmark, utförda under docenten Hambergs expedition till Sar- jektrakten under soramaren 1900. Särskildt redogjorde föredraganden for pollinationsanordningarna hos Si- Icne acaulis , Arctostaphylos alpina , Empctrum nigrum och Antcnnaria carpatica. (Utförlig publikation a an- nat stalle). 2. Fil. lie. I. Arwidsson meddelade sina studier öfver groddplants- och förstärkningsstadiet hos Mcny- anthes trifoliata. 3. Fil. stud. H. Witte förevisade ett antal vax- ter med under heia lifstiden fungerande hjärtblad. De fiesta karaktäriserades som dvärgformer, hvilka under nor mala förhällanden förlora sina hjärtblad. Den 20 nov. 1900. 1 . Docenten R. Sernander föredrog om ’’effekti- viteten af växternas spridning”. Föredraganden uppe- höll sig vid spridningen pa langa afstand och uttalade den asigten, att växterna ofta spridas betydligt ha- stigare och mera i ett slag än man vanligen antager. Hafsarmar af betydande bredd utgöra för spridningen af ett stört antal arter intet oöfverstigligt hinder. 2. Fil stud. C. Dahl meddelade en del anteek- ningar om lund Vegetationen i Vesterbotten. 261 Nâgra bidrag till Dalarnes flora. Af K. Johansson. Nedanstâende anteckningar härleda sig fran trenne besök (1897, 1898 och 1900) i Siljanstraktens silur- omräde och afse kulturbygden i Rättviks, Boda. Ore, Orsa och Mora socknar samt Sollerö. Det senaste sammanfattande arbetet öfver Dalarnes flora är Conrad Indebetous Flora Dalecarlica (1879), tili hvars lokal- uppgifter mina anteckningar ansluta sig säsom ett ringa supplement. De i nämnda flora meddelade f're- kvensuppgifterna, i allmänhet afsedda att gälla för heia landskapet, kunna naturligtvis ej utan vidare granskning användas, om det blir fräga om att nog- grant uttrycka frekvensen inom ett mindre omräde, särskildt om detta är sä aflägset och i mangt och mycket sâ afvikande som Siljanstrakten. Vissa arters nord- och sydgränser tarfva ocksä rättelse. Med hän- syn härtill upptagas i dessa anteckningar äfven at- skilliga växter, som i Indebetous flora betecknas sä- som jämförelsevis allmänna. Nagon fullständig gransk- ning af uppgifterna om frekvensen asyftas dock ej. De växter, hvilkas förekomst i Dalarne jag ej sett i tryck angifven, utmärkas här nedan med fetstil. Matricaria discoidea '). Orsa pâ bangärden. Anthémis tinctoria. Allmän i de odlade delarna af Rättvik, Boda, Skattunge, Orsa, Sollerö socknar. ( Anthémis ar- vensis päträffades däremot ej en enda gang i de nämnda socknarna). Achillea Ptarmica. Pâ äkerrenar i enstaka grupper: Boda s:n vid Solberga, Ore s:n vid Dalbyn, Orsa s:n vid Mäss- backen. Tanacetum vulgare. Orsa s:n, utanför en trädgärd vid Mäss- backen. För öfrigt rätt sällsynt i trädgärdar. Artemisia Absinthium. Rättvik vid Vikarbyn; Orsa by. *) Dâ auktorsnamnen ej äro utsatta, är nomenklaturen den- samma som i Hartmans flora ed. 11. Bot. Not. 1900. 262 Lappa tomentosa. Skattungbyn pâ en gârdstomt. Lampsana communis är idee allmän i denna del af Dalarne, jag iakttog den blott i Ore. Crépis prœmorsa. Boda flerstädes, särskildt i Styggforsâns dalgâng; alltid pâ stärkt kalkhaltig jord. Taraxacum *corniculalum. Rättvik vid Vikarbyn; Boda s:n. Valiriana sambucifolia Mill. fil. Flerstädes i Boda, Skatt- nnge, Orsa oeb pâ Sollerô. Viburnum Opulus. Orsa s:n vid Stenbergsbyn pâ kalkhal- tig jord. Galium Mollugo. Här och dar inom bêla siluromrâdet. Loniccra xylosieum. Boda pâ Lenâsen och därmed saniman- hängande höjder; Rättvik vid Sätra; Orsa vid Sten- bergsbyn. Campanula rapunculoides. Nedanför Kallinora stenbrott pâ âkerrenar och vägkanter, talrikt. C. persicifo/ia. Boda vid Ofvanrayran i en timotejâker. Cuscuta europcea. Iakttagen pâ nâgra Ställen i Orsa och pâ Sollerô. Anchusa arvensis iakttogs endast pâ Sollerô [A. officinalis sâgs ingenstädes). Myosotis coüina. Ore s;n pâ en torr backe vid Dalfors bruk. Asperugo procumbens. Orsa by och vid Stackmora. Thymus Serpyllum iakttogs endast vid bron, som Jeder ôfver de s. k. norena vid Oresjôns utlopp. Lamium album. Ore vid Dalfors bruk. Gentiana campcstris X. *suecica ( Froel .) Murb. Tämligen allm. i omrâdet. G. Amarella X. *lingulata C. A. Ag. Här och där upp till Ore. Hyoscyamus niger. Orsa vid Holen, enst. Ijinaria vulgaris. Flerstädes i Orsa s:n. Mhinanthus major är sällsynt. Den träffades sparsanit i ti- motejâkrar i Rättvik vid Sätra, Ore vid Arfvet, Mäss- backen, Sollerô; dessutom enst. ex. pâ en vägkant vid Stackmora i Orsa s;n. (X/;. minor finnes däremot alle- städes). Pedicidaris Sreptrum Carolinum. Orsa s:n vid Viborg och Stenbergsbyn pâ sidlända kalkängar. Cicuta virosa. Ore vid Dalfors bruk. Nymphcca Candida Presl. f. erythrostigma. Ore älf nära Mäss- backens station. Nuphar pumilum. I Ore älf vid Orsa by. 263 Ranunculus polyanfhemos. Flerstädes i kalkängar i Rättvik, Boda och pä Sollerö. Thalictrum alpinum. Orsa vid Viborgs by. T. simplex. Orsa vid Stenbergsbyn ; Skattunge m. fl. ställen. Aquileyia vulgaris. Ore s:n vid Dalbyn, enst.; Orsa s:n vid Viborgs by och Stenbergsbyn; pä sistnämnda stalle mängd- vis i buskbeväxta ängar. Sinapis alba. Rättvik flerstädes i äkrar. Arabis hirsufa. Boda pâ en kulle med kalkhaltig jord nära Styggforsen. A. *suecica. Allmän i heia omrädet pä äkrar och sandiga ställen. Turritis glabra. Rättviks s:n i kalkstensbrottet vid Sätra. Barbarea strieta. Här och där ända upp tili Orsa. Bunias orientalis. Boda nära kyrkan. Thlaspi alpestre. Rättvik vid Lerdals by; Boda pä Gul- leräsen; Sollerö. Subularia aquatica med utvecklade kronblad växte pä Ore- älfs strand vid Orsa by. Poly gala amara L. var. alpestris Wg '). Tämligen allmän pâ kalkomrädena ända upp tili Orsa; äfven pä Sollerön vid kalkstensbrottet pä n. v. sidan. Linum catharticum. Tämligen allmän i Rättvik, Boda, Orsa och Sollerö pä kalkhaltig jord. Före fruktmognaden i juli mänad observerades talrika groddplantor af vär- grodda frön. Groddplantorna voro nästan jämnstora och hade 2—4 utvecklade internodier. Ingen ansats tili floral utbildning künde förmärkas. Säledes är växten äfven här füllt bienn. Viola *suecica iakttogs visserligen blott i Boda socken, men kan antagas vara spridd öfver heia omrädet. *) Utmärkande för denna form äro: de alltid bla blommorna, hvilkas storlek öfverensstämmer med de största hos de gotländska raserna, länga och fätaliga (sällan mer än 3—4, ofta blott 2) huf- vudgrenar pä samma individ. Ofta äro rotbladen jämförelsevis korta, ungefär af stjälkbladens längd, stundom nägot längre, stun- dom kortare. — Hufvudgrenarnas talrikhet och rosettbladens större längd pä exemplar frän södra Sverige beror säkerligen pä klima- tiska orsaker. Pä Gotland utvecklas pä de afblomstrade individen mängbladiga rosetter redan i September mänad; efter c:a tre mä- naders ytterligare vegetationstid blifva de tili senhösten och föl- jande var ända tili 10 cm. i diameter. De anlagda knopparna och därur framkommande skotten kunna vara synnerligen talrika. Da- larnes vida kortare höstar medgifva tydligen ej en sä vidlyftig ut- veckling af skottsystem och höstblad. Huruvida dessa karaktärer för var. alpestris hunnit blifva ärftliga, är väl en öppen fräga. 264 V. Riviniana Rchb. Sollerö viel kalkstensbrottet pâ n. v. sidan. V. canina rupestris. Rättviks s:n, kalkstensbrott vid Siitra. V. rupestris Schmidt. Rättvik vid Born; Boda pâ Silfver berget m. fl. st. Y. arvensis Murr. *subl ilacina Wittr. Mora Noret i âkrar. Silene dichotoma. Boda vid Västanä; Orsa vid Stack- mora m. fl. st. ; alltid i âkrar. S. nutans. Rättvik vid Sätra kalkstensbrott ; Orsa vid Sten- bergsbyn pâ en kalkstenskulle. Agrostem ma Gilhago sâgs endast pâ Sollerö. Stellaria Friesiana. Rättvik söder oni Sätra. Cerastiuni arvense. Flerstädes i âkrar upptill Orsa by. Arenaria tr inert ia. Endast iakttagen söder om Sätra i Rätt- viks s:n. Saxifraga granulata är irJce allmän. Af mig sâgs den endast vid Dalfors bruk i Ore s:n. Sedum acre. Rättvik vid Sätra ; Boda pâ Osmundsberget och angränsande kalkstenskullar. Alltid sparsamt. Alchemilla alpiva. Skattunge, i en äng i öfre delen af Skatt- ungbyn, talrikt. A. suberenata Bus. Allestädes. A. ObtUSa BUS. Boda vid ofvanmyran m. fl. st. ' A. pubescens (Lam.). Sollerö. Potentilla verna L. ( maculafa Povrr.). Allmän i heia silur- omrädet. Vicia silvatica. Rättviks s;n kring Lerdals by; Boda vid Västanä och Lenäsens södra sluttning; Orsa vid Viborg och Aberga ; — öfver allt i kalkängar. Antliyllis Vulneraria. Boda vid prästgärden, enst. ; Orsa vid Viborg och Kallmora i timotejvallar. Pyrola media. Boda vid Västanä; Skattungbyn. Fagopyrum esculcntum. Sollerö, flerst talrikt i varsäd. Callitriche vernalis Koch. Här och där upp tili Orsa, vanli- gen smäväxt. Herminnmi Monorchis. Sollerö; Orsa vid Viborg. Corallorrhiza innata. Boda s:n vid Västanä och Silfverberget. Lilium bulbiferum. Orsa vid Stenbergsbyn i stenrös och de angränsande âkrarna. Nägra individ blommade; de sterila voro mycket talrika. Växten tillhör Dalarnes flora med lika stör rätt som den upptages i andra pro- vinsers i mellersta Sverige. Toficldia borealis. Här och där i sidlända kalkängar i alla socknarna, äfven Sollerö; sydligast i Rättvik vid Vikar- byn, Sjurberg och Lerdal. 265 Junens alpinus Vill. typiskt ntbildad tämligen allmän i si- luromrädet. Potamogcton pusillus. Ore vid Arfvet ; Orsa vid Äberga. P. graminens Ij. a ) graminifolia Fr. f. vermlandiea Tis. '). Ore älf vid Mässbacken. Sparganium submuticum Hn. Ore s;n vid landsvägen frän Arfvet västerut pä ett par stallen. Scirpus pauciflorus är tämligen allmän inom omrädet. S. cœspitosus. Här och där pä sidlända ängar i alla sock- narna. Elcocharis *un 'gl um is. Pä Hera ställen i Rättvik, Orsa och pä Sollerö stränder. Eriophorum latifolium. Allmän i sidlända ängar pä kalk- grnnd. *Pä sädana ställen träffas denna art oftare än E. angustif ’olium . Carcx capillaris. Allmän i ängar pä kalkgrund i alla socknar. C. irrigua. Boda vid Västanä; Ore vid Dalfors. C. Ocderi. Här och där i alla socknarna. C- HornSChuchiana. Orsa vid Stenbergsbyn, där landsvä- gen genomskär kalkängarna. C. flava X Hornschuchiana växte dels tillsammans med föregäende, dels längre in i en annan äng i närheten; pä förstnämnda stället vackra âtergângsformer till C. Hornschuchiana. Äfven Rättviks s:n i en äng vid Siljan söder om Lerdal. C. panicea var. sublivida. Sollerö pä norra sidan. C. vaginaia är den allmännaste af alla Oarex-arterna. C. pilulifera. Skattungbyn; Orsa s:n flerst. ; Sollerö. C. prcccox ,l Rättvik vid Born; Sollerö. C. digitnta. Flerst. pä kalkomrädena : Rättvik vid Vikarbyn och Sätra; Skattungbyn; Orsa vid Stenbergsbyn ; Sollerö. C. ornitliopoda. Tämligen allmän i kalkängarna i Rättvik, Boda, Orsa och pä Sollerö ; Ore vid Arfvet. C. Buxbaumii . Rättvik vid Vikarbyns station; Orsa vid Sten- bergsbyn. C. tentiuscula. Rättviks s:n vid Sätra; Sollerö i torftaget vid kalkstensbrott pä n. v. sidan. C. capitata. Flerst. i kalkängarne: Rättvik vid Lerdal pä sidländ äng nära Siljan; Boda pä sluttande ängsmark nedom kyrkan, pä Osmundsberget, vid Lenäsen, Västanä o. s. v. ; Orsa vid Viborgs by och Mässbacken. Triticum caninum. Boda s:n vid Ofvanmyran, Västanä etc.; Orsa s:n flerst. öster om kyrkbyn. *) Detorm. G. A. Tiselius. 266 Brachypodium pinnatum. Rättviks s:n i kalkstensbrott vid Sätra. Dactylis glomerata är sällsynt; iakttogs blott pä Sollerö in- vid landsvägen samt i Orsa dels pâ järnvägsbanken, dels invid vägen genom Stenbergsbyn. Poa scrotina. Skattungbyn. P. alpina. Här och dar pâ backar och kalkängar i alla socknar, âfven pâ Sollerö. Avcna fatua jâmte A. intermedia vid Sätra i Rättviks s:n samt Mickelvâl i Orsa. A. pjubescens är sällsynt i de nordliga socknarna, men allm. pâ Sollerö och i södra delen af Rättvik. Sestcria coeruiea f. pallida. I nâgra kalkängar, stundom massvis och tâckande: Boda nedom kyrkan; Orsa vid Yiborg och Stenbergsbyn pâ fiera ställen samt Aberga. Polypodium vulgare iakttogs endast i Boda. Polyslichum Filix mas. Orsa vid Stenbergsbyn; i Rättvik allrnän, i öfriga socknar sällsynt (eller saknas?). Pteris aquilina. Allmän i Rättvik och pâ Sollerö; eljes rätt sällsynt. Equisetum tenellum (Liljebl.) Krok. Sollerö; Orsa i en kalkäng vid Stenbergsbyn. E. *scirpoides syntes ej pâ dessa ställen, men väl i Rättvik vid Sjurberg. Isoeles lacustre. Siljan vid Solleröns n. strand; Oreälf vid Mässbacken; de s. k. norena vid Oresjön. I. echinospoi'a. Vid Oresjöns utlopp (’’norena”). Följande arter, som icke nâgon gäng af mig iakttogos, kunna icke vara allmänna; de fiesta torde saknas inom om- rädet; ßidens tripartita, Anthemis arvensis, Filago montana. Ancliusa officinalis, Myosotis stricta, Glechoma hederacea, Ga- leopsis Ladanum, Solanum Dulcamara. Yerbascum Thapsus, Aethusa Cynapium, Batrachium sceleratum, Draba verna, Po- lygala vulgaris, Stellaria palustris, S. uliginosa, Sagina no- dosa, Spergularia campestris, Lythrum Salicaria, Rosa canina, Spiræa Filipendula, Vicia sativa, Herniaria glabra, Polygo- num Hydropiper, Atriplex patulum, Juncus conglomerate, Lemna minor, L. trisulca, Carex disticha, C. muricata, Bro- mus mollis, Avena pratensis '), Baldingera arundinacea, Po- lystichum cristatum, Woodsia ilvensis, Asplénium Trichoma- nes, A. septentrionale. ’) Antecknades ena äret för södra Rättvik, men âtersâgs ej del följande aret. 267 Nâgra meddelanden om hybrider af släktet Epilobium. Af B. "F. Cöster. Som jag en längre följd. af âr sysslat med stu- diet af detta släktes arter och hybrider, hade jag tankt lämna en mera detaljerad beskrifning pä de af mig i Skane funna hybriderna af detta släkte, men vid när- mare besinning har jag uppgifvit detta, enär man snart kan vänta en fallständig redogörelse för detta släktes former och dessas utbredning inom Sverige af Rektor L. M. Neuman. Jag kommer derföre, att denna gang blott redogöra för en hybrid, neml. kom- biuationen hirsutum L. X rosevm Schreb., sora troligen aldrig hittills blifvit päträffad, samt därefter lämna en sammanställning af de lokaler, pä hvilka Epilobii- hybrider af mig blifvit anträffade inom ett inskränkt omrade i Skane. Som redan torde vara bekant, igenkännas detta släktes hybrider lätt nog därpa, att de hafva det ve- getativa systemet stärkt utveckladt; stjälkar och blad na of'ta en förvanande höjd och storlek; de hafva i allmänhet stora, vackert färgade blommor, men frö- kapslarna tunua och smala, beroende därpa att de tili allra största delen innesluta endast odugliga och för- krympta frön, samt därpa att de hafva en längre och senare blomningstid, hvarföre man med hopp om fram- gäng kan eftersöka sädana, längt efter det de egent- liga arterna npphört att blomma, sä vida väderleken ej blifvit allt för torr eller kall. De lokaler, där hy- briderna med största hopp om framgang kunna efter- sökas, utgöras af nägot sanka äkerdiken och gropar, ej för gamla eller för tätt gräsbevuxna järnvägsdiken, afloppsgropar för kloakledningar kring städerna, 1er- täkter vid tegelbruk och andra dylika. Tillika far jag här omnämna, att det omrade, som af mig i detta hänse- ende blifvit undersökt, är tämligen inskränkt. Det ut.gö- Bot, Not. 1900, 268 res uämligen af trakten närmast Luud pâ skänska slätten samt Billinge, Stehags och Bosarps socknar i mellersta Skäne, som väl fâ räknas till mellersta Skânes skogs- bygd. Det bör anmärkas att Ep. adnatum Griseb., som i âtskilliga floror uppgifves frân skogsbygden, här alldeles sakaas. Den har blifvit förv'exlad med obscurum Schreb. och tyckes uteslutande tillhöra den kalkrika lerslätteu. Epilobium hirsutum L. X roseum Schreb. Denna hybrid pâtrâtïades at mig i en âkergrop nordvest om Lund, ej langt frân sockerraffinaderiet. i bnrjan af sistlidne September. Den liar troligen al- drig förut blifvit anträffad; ätminstone var den ej känd af Professor C. Haussknecht, dâ han âr 1884 publice- rade sin berömda monografi ofver jordens alia Epilo- biiarter och hybrider. Visserligen hade eu författare, Prof. Schmalhausen i Bot. Zeitung 1875 p. 523 om- nämnt en form, som skulle motsvara ifrâgavarande kombination, men, eftersom Schmalhausen beskrifver sin växt säsom hafvande sittande, vid basen stängel- omfattande blad, sä anmärker Haussknecht med rätta, att hans form ej kan hafva rönt nagon inverkan af roseum, ty hybrider af denna art maste utmarka sig genom skaftade, mot basen afsmalnande blad. Schmal- hausen hade endast paträfifat ett enda individ af sin hybrid i närheten af Petersburg. Mina exemplar hafva én stängel, som vid rot- halsen bildar upprätta, med förlängda internodier och med utvecklade undertill nägot rödaktiga, skaftade, glessagade och glatta blad försedda grenskott. Stängeln är nedtill nästan glatt, pâ sin mel- lersta del försedd med teml. korta, krökta och till- tryckta hâr, upp mot och i blomställningen utgöres harigheten tili största delen af korta, utspärrade glan- delhär. Den är trind utan tydliga, upphöjda linier. De nedre och mellersta bladen voro tili största delen affallua vid tiden for insamlaudet; ett par kvar- 269 si Stande künde nâ en längd af en d. m. med en bredd af 3 c. m. De fiesta i närheten af blomställ- ningen qvarsittande nâdde en längd af 5 — 7 c. m. och en bredd af 1 1 a c m., voro teml. lângskaftade, ojemt och nâgot glest, ej synnerligen djupt tandade med nâgot förtjockade tandspetsar, elliptiska eller âgg- rundt lancet! lika, af en frisk grön färg, pâ öfversidan nästan glatta, pâ undersidan smâtt gleshâriga i syn- nerhet pâ nerverna, nästan jämnbreda med afsmalnande, afrundad och helbräddad bas och kort spets samt med nerverna mera tydligt framträdande pâ undersidan. Blomknopparna s skaft tätt hvithâriga af till- tryckta hâr. Sjâlfva blomknopparna äggrunda, tvârt tillspetsade, föga hâriga, nâgot lutande. Fodrets flikar nerviga, lancettlika med udd, ungefär 3l|2 m. m. lânga. Kronblad nästan dubbelt längre än foderflikarna, vackert purpurfärgade, sâsom unga nâgot ljusare med mörkare âdror, intill 7 m. m. lânga. Märke med 4 tydliga nâgot tjocka (eller breda) utspärrade fiikar. Kapslar 5 — 6 c. m. lânga, smâhâriga af utstâ- ende glandelhâr, gröna med ljusare eller brunaktiga kanter. Frön smâ, omvändt âggruuda med rundad spets och rent hvitt fjun. Denna hybrid närmar sig sâledes hirsntum genom sina med förlängda internodier försedda grenskott, sin trinda stjälk, de mera jämt, breda, aflânga bladen, hvilka sakna utdragen spets, do aflânga tvârt till- spetsade blomknopparna, de större purpurfärgade blom- morna, samt framför allt genom det 4-deiade märket med de utspärrade märkesflikarna. Den kommer när- mare roseum genom bladens större glatthet, genom hârighetens beskaffenhet hos stjälk och kapslar, ge- nom de nâgot lutande blommorna och blomknopparna samt framför allt genom de tydligt skaftade bladen. 270 Den bland detta släktes hybrider, som star den ifrägavarande närmast, är otvifvelaktigt parviflorum Schreb. X roscum Sckreb., hvilken skiljer sig frän den här beskrifna genom betydligt större ludenhet hos alla vegetativa organ, längre, betydligt mera till- spetsade blad, som hafva sin största bredd närmare basen, smärre, mera i violett stötande blommor och mindre djupt delade marken. De Epilobii- hybrider, som af mig blifvit anträf- fade pä ofvannämnda omräde, äro följande: E. parviflorum Schreb. X roseum Schreb. At mig anträftad vid Stehag i väggropen nära Blegel i mängd: Pälsjö tegelbrnk vid Lund i temlig mängd samt dess- utom (i subapetala Hausskn. En sä mycket mera an- märkningsvärd form, som hybrider af detta släkte au- nars utmärka sig för stora, vackra blr. Hos denna form äro kronbladen reducerade tili eit minimum, mycket kortare än foderflikarna. Funnen af mig vid Kläge- rup; Pälsjö lertäkt i närheten af Lund samt pa Ring- sjöstranden vid Raröd. E. montanum L. X obscurum Schreb. Gfunnaröd i en grop in vid garden bland obscurum X palustre och obscurum X parviflorum ; i ett dike i Orraskogen Stehags s:n. E. montanum L. X palustre L. Kring Gfunnaröd pâ fiera Ställen i äkergropar men mest i enstaka ex. Orraskogen, Stehags s:n i gropar i skogens midt., i diken vid Norre backe, Raröd Klinta s:n. E. montanum L. X parviflorum Schreb. Vid va- gen mellan Klägerup och Hyby; i järnvägsdiket mellan Lund och Nöbbelöf samt i äkergropar vid Hasslegar- den och Wedelsbäck samt i en grop vid stigen mellan Stehags kyrkogärd och Ringsjöstranden. Pa sistnämnda ställe med grenskott. Paträffas oftast blott i enstaka exemplar. Gfrenskotten hos denna hybrid utgöras af heit sma rosetter. 271 E. montanum L. X roseuni Schreb. Järnvägsdi- ket vid Lunds station samt gropar vid Vedelsbäck, Stebags s:n. E. adnatum G-riseb. X Lamyi Schultz. Anträffad af mig i järnvägsdiket mellan Lund och Nöbbelöf. E. adnatum Griseb. X parviflorum Schreb. Anträf- fad af mig i lertäkten vid Pâlsjô tegelbruk 2:ne âr. E. adnatum Griseb. X roseum Schreb. Funnen af mig i ett dike pâ Tuna ägor vid Lund samt i ett annat vester om järnvägen mellan Lund och Källby. E. obscurum Schreb. X • palustre L. Af mig en- dast anträffad i ett par äkergropar nära Gunnaröds gârd Billinge s:n sparsamt. E. obscurum Schreb. X parviflorum Schreb. Endast en gang af mig anträffad i ett fatal ex. i en grop invid Gunnaröds gârd bland föregäende och montanum L. X obscurum samt föräldrarna till dessa hybrider. E. palustre L. X parviflorum Schreb. Denna hy- brid är säkerligen en af de allra allmännaste i Skane och har af mig blifvit anträffad pä en mängd ställen och ofta i ett rikligt antal individer: järnvägsdiket mellan Staffanstorp och Klâgerup pâ fiera ställen ; ler- täkten vid Pälsjö tegelbruk nära Lund; vid Dagstorps järnvägsstation i en liten äng; ett dike vid St. Har- rie, järnvägsdiket nära Stehags station i stör mängd sedan mânga âr; gropar vid Skär, Bosarps s:n, ett dike mellan Skär och Bläshus i samma s:n, m. fl. st. i ett mindre antal ex. E. palustre L. X roseum Schreb. Endast en gâng af mig päträffad i en grop nära Gunnarödsgärd i Bil- linge s:n. Annu ett par anmärkningar. Grenskott hos detta släktes sä väl arter som hybrider tyckas endast ut- bildas, dä de förekomma pä tillräckligt fuktigt under- lag, där de hafva rikligare tillgâng pä näring. Jag har flerfaldiga ggr. i skogsbygder päträffat former af E. montanum med tili en början alldeles 272 hvita blr, men efterhand som de blifvit äldre och som det synes efter skedd befruktning, har färgen föränd- rats till rod, sa att pâ sarama exemplar liafva de unga blommorna varit hvita, men de äldre rosenröda. Innan jag slutar denna lilla uppsats, är det mig en kär plikt att frambära min tacksamhet till herr Docenten D:r S. S. Murbeck, som flerfaldiga ggr at mig granskat kritiska former af detta slâkte. Lund, november 1900. Dyring, J., Junkersdalen og dens flora. Et bidrag till kundskapen om de indre dele af Salten. (Nyt Magazin for Naturvidensk. It 37 H. 3. p. 255—307. Kristiania 1900). Förf. nämner att ban haft tillgâng till de anteckningar, som lektor C. J. Lindeberg gjort under sin resa i trakten 187G. — Ur den speciella delen anföra vi följande omnämnda växter. Carex nardina f. grocnlandica ; C. incurva * Deinbolliana = C. dioica V ii cur va f. per incurva sec. Almqu. in litt.; — *brevirostris Cederstr. = C. dioica X incurva f. per dioica sec. Almqu. in litt.; C. alpicola [PcrsooniiJ X lagopina (el- ler C. Zalinii Kneuck.) tror sig 0:r Kneucker liafva tagit pâ Solvaagtind; C. lagopina X *parallela. Trilicmn violaccum f. vircsccns. Ranunculus acer f. simplicior med öfversta stjälkbladet odeladt. Drabafornierna, äro bestämda af dr Aiilfvengren. Dr. hirta f. ad fladnizensem vergens (möjligen Dr. fladn. v ru- pestris); Dr. fladnizensis * alt aie a Ledeb. "med äfven stängeln hârig”; âtergângsformer af hybriden mellan D. fladn. oeb nivalis (hvilken hybrid anföi’es vara = bracligcat pa Zett.) funnos sannolikt. Dâ Pyrola media varier.ar atskilligt, t. ex. i afseende tili stiftets längd, och endast förekommer i enstaka exemplar mellan P. rotundifolia och minor, sä synes den tanke, som Norman uttalat, att P. media frân vissa lokaler i nordliga Norge egentligen är hybriden mellan nämnda arter, hafva skäl för sig enl. förf. Ex. af Euphrasia salisburgensis (se Bot. Not. 1898 p 180) synas tillhöra en af A. Haglund urskild, ej ännu be- skrifven underart. 273 Om Sandhems flora. 3. . AP 0. Nordstedt. (forts, fr. s. 160). Polygounm viviparum a.; — amphibiutn Gr. i dämmen och sjön; — lapathi folium h. o. d.; — Persicaria h. o. d. ; — Hydropipcr a. ; — aviculare a.; — Convolvulus a. Bumcx domcsticus h. o. d.; — - crispus Gr. trädg., Tidafors, etc.; — Acctosa a.; Acelosella a. Urtica urcus a. vid bebygda st. ; - dioica (et f. androgyna) a. Atriplex patula D. bränneri (A.); Sandhems station, Olsborg, Tunarp (W.). Chcnnpodiuni album h. o. d.; — rubrum D., Tunarp (W.); — Bonus Ilenricus Tunarp (W.). Qucrcus Bobur a. men sparsamt. Corylus Avellana a. PopuluS tremula a. Salix pentandra a.; — caprca a.; — caprca X repens Gr. vid torpet Bullret, och Boarp (A.); — cinerea h. o. d.; — aurita a. ; (ett till aurita X depressa sannolikt hörande ex. pä sjögärdet vid Gr.) ; — aurita X v opens Gr. flerestä- dos (A.); — depressa mellan Knutstorp och Yaltahall; Gr.; — repens a. ; — Jiastata flerestädes i norm delen, ss. Ekeslätt- sjön, Ingarp, Svinabäcken, Gr. (Stampen); Kyrkeqvarn (A.); — nigricans h. o. d. Betula verrucosa med f. pendula a.; — odorata med f. pen- dula a. ; (— nana ej sedd, men finnes förmodligen inom socknen, emedan den blifvit observerad pa Hökensäs bade normt och söderut). Ainus glutinosa a. ; — incana vid Svartan; Hammarsjön vid Slättäng. Myrica Gale a. Callitriche stagnalis Vimla; — vernalis a. ; — hamulafa Ti- dan, Svartan ; (— polymorpha (sannolikt) Sandhem). Orchis maculata a. ; sambucina Sibbarp pâ en backslutt- ning nära garden (W.). Ilabenaria conopsea D., Sandhem, Smedstorp, Yagnslätt, Sib- barp (W.), Olsborg, Margreteholm; — albida Ruders storäng; — bi folia pâ sluttningarna mot Tidan och Strei- ken h. o. d. ; — montana h. o. d. Goodyera repens Prästgardens skog (W.). Listera orata D. storäng, Sibbarp, Smedstorp, Högagärdet ; — cor data ofvan Träsasen i fuktig skog; Aspen (A.). Corallorhiza innata Maläsen, Laggarehemmet, Gr. nära Hva- laviken. Bot. Not. mo. 19 274 Stratiotes alp ides Ekeslättsjön, Saxarpsjön, D. sjön, Hammar- sjön vid Slättäng. Allium oleraceum Flatliolm. Gagea lutea i trädg. vid Gr., Sandhem o. Tunarp; i äng vid INIargreteholm ; — minima i trädg. vid Gr., Tunarp. Conrallaria majalis a.; — •vertieillata sparsamt i ekängen vid Gr., Störungen D., Tunarps äng vid Svartân (\Y.); — poly- gonatum Flatliolm, ett par ex. i ekängen Gr., Margrete- holm (W.). Majanthcmum bifolium a. Paris quadrifolia sparsamt h. o. d. Alisma Plantago a. Triglochin palustre a. Srheuchzeria palustris vid Hunaredsjön under Svenstorp (A.), Saxarpsjön. Juncus conglomeratus t. a.; — efl'usus t. a.; — filiformis a.; — articulatus t. a.; — alpinus D., Mâsseberg, etc.; — supinus med ß uliginosus a.; — squarrosus a.; — lu- fonius a. Luzula pilnsa a ; — < ampcstris et ß multiflora a. Calla jralustris sällsynt,; Gr. (Källebrotorp), I). nära Tidan, Ekeslättsjön, Ilammarsjön vid Slättäng, Qvigeskede, Ru- der, Gastaliden, Ilylte skog (W.). Acorus Calamus Broslättau vid Tidan. Lemna minor h. o. d., men t. r.; — trisulca D. sjön. Potamogtton natans Gr. i dämmen, Ekeslättsjön, Ilammarsjön, Saxarpsjön, Sträken och Tidan; — polggonifolius sällsynt h. o. d. ; — alpinus Ekeslättsjön, Grimstorpssjön, Släpsjön; — gramineus Gr., Sandbems-, Släpsjön, Tidan ; gram, v pcrfoliaius Gr. vid bryggan; — lucens D. sjön; — prcelon- gus Gr., D., Sandhems-, Släp-, Ilammarsjön, Sträken, Ti- dan, Tunarps qvarndam (W.); — perfolialus Gr., Släpsjön, Sträken; — zosterifolius D. sjön; — obtusifolius D., Saxarp-, Ekeslätt-, Släp-, Ilammarsjön, Sträken, Gr. i dämmen; — pusillus Ilammarsjön, Sandhem, Wirala. Sparganium ramosum D.-, Ekeslätt-, Ilammarsjön,; — minimum h. o. d.; — simplex sällsynt h. o. d. (Da ex. med langa flytande blad sällan fruktificera, är det sannolikt att an- dra närstaende arter, ss. S. affine, äfven förekomma). (Scltœnus ferrugineus Hylte, enl. W). llhynehospora alla Gr. (endast i Aspen), D., Hunaredsjön; - fusca Gr. Scirpus silraticus Tunarp (enl. W.). — lacuslris a.; — cces- pntosus Gr., Margretebolm ; — pauciflorus I), stoning, Grafsjön. 275 Eleocharis palustris a.; — *uniglumis Gr. (A.); — acicula- ris Gr., Ilroholm, Grafajön. Eriophorum angustifolium a ; — latifalium sparsammare; - raginatum a.; — alpinum Gr., D., Lämmemossen, Eke- slättsjön, Hylte (W.) etc. Hgdrocharis Morsus ranee Ekeslättsjön, Mâsseberg. Cai'cx vesicaria h. o. d ; j — ampvllacca a.; — filiformis Graf- sjön; Saxarpsjön; — glauea D. storäng; — pallcsccns a.; — capillaris D. storäng; — limosa a.; — irrigua Gr., D., Eket, Flatholm, etc.; — Hornschuchiana a.; — flava h. o. d. ( flam X Oederi vid Grimmestorp i Härja s:n enl. ex. i lib. Lund., bestämdt af L. M. Neuman); — Oederi h. o. d.; — vaginata h. o. d.; — panicca a.; — pilulifera a.; — montana t. a. ; — prœcox Gr. ; — cricciorum , h. o. d.; — Goodenotcii a.; — stricta h. o. d.; — ccespitosa t. a.; — elongata Gr. (A.), Engeltorp; — stellulata a.; — canescens a ; — Pcrsoonii Gr. ofvan torpet Yiken (A.); — leperina t. a.; — cliordorrhiza Eket, Gr., Wimla, Ekeslättsjön, etc. — muricata (virens) Flatholm, Gr., Sibbarp (A.); — terctivscula Gr., Saxarp, Ekeslättsjön; — pauciflora sällsynt h. o. d.; — pulicaris t. a. ; — dioica a. Triticum rrpens a.; — caninum D., Broholm, etc. Lolium temulentum Wimla, Svinabäcken, Tyskahemmet (W.); — perenne Tunarps Hammare (A.), Olsborg och Margre- teholm (W.). Cynosurus cristatus Gr. ; Tunarp ocb Sibbarp (W.). Dactylis glrmerata a ; — v, lœvigata Axtorp (A.), Gr. Fcstuca arundinacea Gr. (A.), troligen ett par förvildade ex.; — clatior a.; — rubra h. o. d. ; — ovina a. Promus seealinus h. o. d. ; — mollis a. Priza media a. Poa trivialis a ; — pratensis a ; — v. angusHfolia I).; — ncmoralis a.; ■ — - compressa h. o. d. ; — annua a. Glyceria fluitans a. Molinia coerulca t. a. Triodia denembens h. o. d. A? ena pratensis a.; — pubcscens h. o. d., D.; — elatior Gr. vid kalfhagen (A.), D. äng, Margreteholm (Tore Gustafsson). Aira ccespitosa c. f. pallida a. : — flexuosa a. Holcus lanatus h. o. d., fordom mera odlad; — mollis Tu- narp (enligt W.). Melica nutans r., Flatholm, D., Sandhem, Smedstorp, Höga- gärdet, Margreteholm, Tunarp (W.). Phragmites communis a. (Ett stand med gulrandiga blad i sundet mellan Sandhemsjön och Grimstorpsjön). Calamagrostis arundinacea li. o. d.; — stricto, h. o. d.; — epigejos h. o. d. Apera Spica venti Sandhem, Smedstorp, HagagiLrdet, Svens- torp, D. Agrostis stolonifera L a.; — stolon. X vulgaris Gr. ; — vul- garis a.; canina a. Alopccurus pratensis h. o. d.; — geniculatus a.; — *fulvus h. o. d. Pldeum pratense h. o. d. ; — Boehmeri Fiatholm, Tunarp (W.). Baldingcra arundinacea i Tidan, Tunarp (W.). Hierochloa borealis Gr. vid Stampen, Tunarp (W .). Anthoxantlium odoratum a. N ardus stricta a. Polypodium vulgare endast h. o. d. sparsamt, ss Gr., Sand- hem, Tunarp, Anishemmet. rhcgopteris polypodiodes a. ; — Dryopteris a. Folystichum Thelypteris Gr. i Aspen ; — Filix mas t. spridd, men sparsam; — spinulosum a.; — ß dilatât um Tunarps Haminare, Smedstorp, Gr., etc. C'ystopteris fragilis a. Woodsia ilvensis ofvan Tyskahemmet. Athyrium Filix femina a. Asplénium trichomanes pâ banvallen vid Sandhems station; — septentrionale Sandhem ofvan Sandtorp. Pteris aguilina a. Onoclea struthiopteris i en dal nedom Gastaliden vid Broholm, i en ravin norr om Margreteholms gârd. Blechnum spicant Broholm vid Gastaliden, Hammarsjön vid Slättäng, Botrychium Lunuria r., Flatholm, Saxarp, Skattegârden i Sandhem, Gr. vid vagen till oxhagen. Equisetum arvense a.; — pratense a.; — silvaticum a.; — palustre a.; fluviutile , i synnerhet ß limosum , a.; — hie- male Svinabäcken, Gr., Sibbarp, Slättängs Hamm are. Prâstgârdens liage (W.). Pilularia globulifcra i Tidan pâ Ljungliems skog, nordligast i socknen, men ej vid Hallaströmmen eller sydligare sedd. Isoëfcs lacustre t. a., ss. i Gr.-, Sandhems-, Hässlesjön, Tidan och Strâken; — echinosporum likaledes, ss. Strâkeu, Sliip- sjön, Broslättan i Tidan, Gr. Lycopodium Selago t. r., ss. Gr-, Sliittäng, Gastaliden; — annotinum a.; — clavatum allmännast; — inundation karr i Vimla (lunden); — complanatum Margreteholms skog vid Torpet Hallebo (W.). 277 Tillägg. Origanum vulgare Tunarps djurgârd (W.). Stach gs silvatica Hylte (W.). Den ofvan anförda Veronica spicata bör âtminstone till en stör del räknas till V. longifolia och delvis tili en hybrid mellan denna art och V. spica'a. Ex., som är 1900 togos vid Sihbarp voro vanligen ej qvartershöga, sällan nägot högre, bladen n. alltid 2, endast rent undantagsvis 3 i krans. Rek- tor Neuman har bekräftat min förmodan att nägra af ex. äro af hybridogen natur. Lokalen är ickc sädan, som den, pä bvilken V. longifolia brukar växa, utan är ett stenrös pâ en böjd nära garden Sihbarp, hvarföre det kan misstänkas, att den fordom odlats och längesedan förvildats. Antagligen är sä äfven förbällandet pâ de tvä andra anförda lokalerna. Primula farinosa Sibbarp. Nympliœa Candida Saxarpsjön; en form med smä halfslutna blommor bland N. alba. Banunculus polyunthemos Stenliden (W.); i äldre anteckningar af mig äfven Gr. och Sandhem, livilka lokaler uteslötos, emedan jag i senare tid ej sett växten vid Gr. och där- för trodde att den äldre anteckningen var oriktig, hvil- ket den nu ej tyckes vara. Bairaclnum sceleratum Tunarp (W.). Turritis glabra Tunarp i ängen (W.). Polygala amara Sibbarp. (Med Sandhem menas skattegârden och Prästgärden ej järnvägsstationen.) * I ofvanstäende förteckning borde kanske nägra flere för- vildade eller tillfällesvis i enstaka exemplar anträffade växter upptagits. Dels utmed järnvägen, dels med utsädet pä äk- rarne, dels i trädgär darne sprides en del växter, som oft a ej bibebälla sig tili ett följande är. Sädane äro t. ex. Galium Mollugo pä järnvägen vid Sandhem och Dintestorp pâ en äkerren, Tyskahemmet (W.). AncJiusa officinalis Sandhems station under fiera âr (W.). Solanum nigrum i Gr. trädgard ett âr. TJracocepJialum tliymiflorum Gr. en gang. Plesperis matronalis Gr. i trädgärden. Alyssum ealycinum pä ett klöfverfält vid kyrkan rikligt ett âr (A.), Gr. pä mellangärdet i klöfver 1897. Iris Pseudacorus Tunarp vid qvarndammen; förmodligen for- dom planterad, emedan trädgärden da lag i närheten och Baldingcra arundinacea ß picta växer i närheten. '2 78 Af svenska växtnamn, soin brukas af allmogen i socknen, iiro naturligtvis manga desamma, som användas i liögsvenskan, fastän delvis med obetydlig förändring, ss. Hassle, Äske, Oxle, Ale, Aspe, Björke, Eke, Ene, Grane, Före (Fure), Hägge, etc. Andra äro sedan gammalt uppgifna för Vestergötland (t. ex. Slinner Ullbär), livadan bär endast följande skola anföras: Bla’säf = Phragmifes communis. Dumbjällor = Campanula rotundifolia. Herrans hand <= Orchis maculata. Ilvitalock = Anemone nemorosa. Jungfru Marie Kyrkenycklar = Polygala vulgaris. Kândelaknof>par = knopparne af Nuphar luteum, blommorna kallas kândelarosor. Kleperis = Antcnnaria dioica. Krâkekorn = Polytriclnm commune. Noe skog (Noacks skog) = Salix repens. Mâsadun = Eriophorum. Skabbrosor = Caltlia palustris. Skurgräs = Equisetum hicmalc. Snarbörrar = Lappa minor. Solskâl = Ranunculus Suger = Trifolium. Surgräs = Rtimcx. Trinsäf = Scirpus lacustris Fysiografiska sällskapet d. 14 nov. Trofessor B. Jönsson redogjorde för sina undersökningar öfver lednings- oeb assimilationsväfnaden bos nâgra bruna alger. — Prof? Areschoug framlade sina undersökningar öfver bladbyggnaden bos Mangrove- växterna. Nya svenska Rosæ. I ett arbete af L. P. R. Mats- son om Ösels Rosse (i Öfvers. K. Sv. Vet. Akad. Förh. 1900 N;o 2) finna vi heit oväntadt beskrifning â följande nya Rosa- former, som anföras sasom funna äfven i Sverge: R. glauca v. Gtibrielssoni, v. inserta, v. detruneata, v. decurtata, R. coriifolia v. neglccta. — I sammanhang härmed kan nämnas att C. Skottsberg och T. Vestergren tagit Olyrcria JJusenii Eindeb. pa Ösel (enl. deras uppgift i Öfv. K. S. Vet. förh. 1900 N:o 3). 279 Tre nya, skânska former. Af A. Heintze. Galium Mollugo L. f. congesta nov. f. Stjälk upp- stigan.de, nâgot späd, men styf. Blad trubbiga, om- vändt äggrunda och bredare än hufvudf. Adernät mycket tydligt. Blommor dubbelt mindre, nagot gul- aktiga och samlade i mera hopdragna, mângblommiga klasar frân bladvecken. Liknar G. Mollugo X vermn till blommorna och erinrar till bladen nâgot om G. Mollugo f. umbrosa Lge ; är ej nâgon skuggform. Skâne. I stör mängd pâ ängar vid Bedinge, en mil söder om Skurup. Galium Mollugo L. v. ncmoralc nov. var. Stjälk neilliggande el. uppstigande, ej sällan klangande, glän- sande, trind och vanl. glatt, med fyra mörkgröna, tätt hâriga och lätt lossnande kanter. Blommor nâgot större än de hos hufvudformen. Blad mindre fast a och ätminstone dubbelt bredare än hufvudf. (vanl. n. af samma storlek och form som dem hos Asperula odorata), trubbiga, smaludna, med mycket sträf kaut och största bredden vanl. ungefär vid midten. Ner- verna tydliga. Blommar bortât en mânad senare än hufvudf. och är merendels mera enkel och fagrenig än denna. Par pâ skuggiga lokaler bland buskar mera lik- sidigt harig stjälk och blir da ända tili en m. lang (f. umbrosa). Skâne. Skogsäng vid Näsbyholm. Ribes Grossularia L. v. Uva crispa (L.) f. incisa nov. f. Stam upprätt, de äldre grenarne med vac- kert kanelbrun bark, ârsgrenar smaludna. Blad pâ bägge sidor hâriga, nästan glanslösa, längre skaftade än hos hufvudformen, bladskifvan 2 — 3 cm läng och lika bred, djupt treflikade med inskurna flikar; de mot bladskaftet vända kanterna mera raka än vanligt. Bla- den pâminna om Potentilla argentea. Blommor ej sedda. Skâne. I skog vid Näsbyholm och Svaneholm. Bot. Not. 1900. 280 Clautriau, G., Nature et signification des alca- loïdes végétaux. Bruxelles, 1900. Clautkiau har utôfvat en ganska rik författareverksam- het, förnämligast pâ det kemiskt-vâxtfysiologiska omrâdet. Ofvan angifua arbete var bans sista och skulle användts sâ- som doktorspecimen, sâvida ej döden trädt emellan. Dà denna afhandling nied skâl kan betraktas sâsom den förnärasta och mest omfattande bland de skrifter af veten- skapligt innehâll, soin utgâtt frân bans penna, torde en fram- ställning i allra största kort bet af de résultat, bvartill de ex- perimentella undersökningarne och andra författares förut gjorda rön pâ detta omrâde ledt, vara pâ sin plats här, al 1- rabelst som resultaten erbjuda âtskilligt af intresse för den botaniska vetenskapen. Pâ grund af groningsförsök raed frü af Coffea och Thea äfvensom med stöd af assimilât ionsförsök o. s. v. anser sig förf. kunua i motsats mot Heckel ocb andra efter honom uttala den bestämda uppfattningen, att alkaloi- der ej âro att anse sâsom direkta produkter af assimilationen eller tjänstgöra sâsom närande ämnen för växten. Fastmera maste dessa kemiska kroppar betraktas sâsom biprodukter vid den cellulära verksamheten. produkter som kunna äter af växten sönderdelas, hvilket antagligen sker bastigt nog i mänga fall. I detta senare fall synas ätskilliga växter vara i saknad af ämnen, tillbörande alkaloidernas grupp, ehuru de i verklig- beten äro i besittning af sädana. Akkumulation ocb lokalise- ring af alkaloider äro â andra sidan egenskaper, som specielt tillkomma vissa växtarter ocb växtfamiljer, hvarför dessa ocksä särskildt utpekats sâsom alkaloidväxter. I sist nämnda fall hafva alkaloiderna sâsom skyddande medel trädt i växtens tjenst och ha lika litet som alkaloiderna öfver bufvud taget nagot som belst att skaffa med växtens näring. En Carexform. Under namnet vCarex Umosn L. subsp. subalpina Brügger f. pallescens Kükenthal” är en nyr form ntdelad i "Carices exsiccatæ”, soin utgifvas af A. Kneucker; beskrifuingen âtergifves i ”Allgem. Botan. Zeitschrift 1899 p. 196. Den var tagen vid Gellivara i Lui. Lappmark af 0. B. San- tesson och insänd under namn af C. rariflora. Färgen pâ axfjällen ljusbruna säväl hos hau-, som honaxen. — Subspec. suhalpina är beskrifven af G. Brügger i "Mittheilungen über neue und kritische Pflanzenformen 281 (i Jahresb. d. Naturf. Gesellsch. Graubiindens. N. Folge 39. 1886) p. 166 sâsom en klimatisk, icke hybrid rnellanform mellan G. liniosa pâ slätten och C. irrigua i fjällen; den förekom pâ 1400 — 1900 m. höjd. Honax 1 — 2, äggformiga — aflänga, blad smalt jämnbreda, nâ- got rännformiga, i kanten glatta, endast framtill mot spetsen sträfva, fruktgömmen svagt nerviga— n. slâta. I Skandinaviens Cyperaceer p. 37 skrifver N. J. An- dersson: ”Det finnes ock här och der förekom mande en blek form, med ljusbritna eller gnlaktiga fjäll och fruktgömmen”. Om närnnda form för öfrigt öfverens- stämmer med hufvudformen af C. limosa, blir den analog med Kükenthals form af subspecies alpina. Un- dersökas bör om icke ocksä hufvudformen af denua underart finnes i vara ijälltrakter. Biologisk Selskab i Kristiania d. 25 okt. „Cand. real. H. H. Gran fremviste Havalger fra Jan Mayen, sam- lede paa sidste Expedition med ’’Michael Sars”. Havbunden omkring denne ensomme Oceano er dækket med prægtige store brune Laminarier og Alarier samt fint forgrenede Red- alger af Slægterne Ptilota og Delesseria. De sidste fandtes i stör Dÿbcfle, lige ned til 120 m. under Overfladen; ved Fastlandets Kyster findes clisse Alger som Regel ikke saa dybt. Havet omkring 0en var opfyldt af oceaniske Plank- tonorganismer ; men der fandtes ingen Larveformer af Kystor- ganismer eller overhovedet saadanne Planktonorganismer, som er karakteristiske for grundere Kystliave.” ’’Kemiker Sigval Schmidt-Nielsen refererede sine Under- sogelser over marine Bakteriers Biologi. Ved en Række Ob- servationer over Kimgehalten i forskjellige Dybder fra 0 — 25 Meter havde det i Sommer vist sig, at Sjovandets Bakterie- mængde ved den biologiske Station i Drebak besternt tiltog med Dybden. Ofte var den allerede ved et Par Meters Dyb dobbelt saa stör som ved Overfladen. Lamgere nede var den i Almindelighed 10-doblet, men undertiden ogsaa betydlig storre. Den gjennemsnitlige Bakteriegehalt i Overfladen var efter 15 Observationsrækker 26 pr. kubikcm. En Gehalt, der vexlede mellem 10 og 30, fandtes ogsaa Sommeren 1898 paa Here Steder längs Kysten mellem Stavanger og Chistiania. — Angaaende de Bakterier, som findes i kogsaltmættede Oplos- 20 Bot. Net. 1000. 282 ninger, som f. Ex. Sildelake, meddeltes, at det efter kemiske og bakteriologiske Undersogelser var sandsynligt, at de der ikke alene levede, men ogsaa formerede sig og havde en Stofvexel.” Botaniska sällskapet i Stockholm d. 25 okt. Prof. Lagerheim omtalade nâgra af honom under en resa i arktiska Norge gjorda studier öfver variationsförhallanden lios Dry as octopctala. Variationen visade sig i bladens form, storlek, ocb färg, men framför allt i blommornas köns- förhallanden. — Doc. Gunnar Andersson förevisade en i Ilel- singland pâ toppen af ett berg under ett lager af björn- mossa funnen furustambit, antagligen angripen af en art af svampsläktet Polyporus samt ställde till de närvarande en upp- maning att bistâ honom med mojliga upplysningar om bas- seins forntida ocb nuvarande utbredning i nordliga Sverige. Den 21 nov Prof. Lagerheim förevisade en pâ stran- den af Ljusterö af ingeniör R. Ekman funnen. af tallbarr bil- dad boll, af ett barnhufvuds storlek, ocb omtalade pâ samma gang annorstâdes funna liknande bollar, sedan gam- malt inoin literaturen kända under namn af pilæ marinæ ocb pilæ lacustres. — Prof. Jak. Eriksson redogjorde för sina fort- satta studier öfver hexqvastarne bos Berberis, bvilka föror- sakas af Æeidium yraveolens, bvars Puccinia- form lefver pâ Avenu clatior. -- Prof. Wittrock förevisade en vid Kungälf funnen form af Sedum album, mycket lik var. balticum genom saknaden af rödt färgämne i bladen, men frân hvilken den vid odling i Bergianska trâdgârden visât sig konstant skild genom bladens ocb kronbladens form ocb framförallt ge- nom sin betydligt senare blomniogstid. — Den samme om- nämnde äfven att den i bergspringor vid Prästbögs järnvägs- station i Östergötland 1898 upptäckta sydeuropeiska Sedum glaucum i host ânyo blifvit insamlad a fyndorten. — Kyrko- herde A. Torssander förevisade en del mer eller mindre kri- tiska vaxtformer frân Vârdinge i Södermanland. Vetenskapsakademien den 14 nov. Till införande i "Bihanget” antogos: ”Hymenomycetes austro- americani in iti- nere Regneiliano primo collecti” af kand. L. Romell ocb ”Leber- moose aus den Magellansländern” af br. F. Stephani och in- geniör P. Düsen; samt i ”Öfversigten” : ’’Plankton from the Red Sea” af professor P. T. Cleve. 283 ANMÄLAN. ^Öen 7 dec. 7870 utfärdades tillständsbevis för miß att utßifoa Botaniska Notiser. oAtt tidskriften kunnat under de förfutna 30 dren utßif vas reßelbundet far i första hand tillskrifvas det intresse, botanisterna bade i Sverße och omßifvande länder visât den sdväl ßenom insända orißinalnpp- satser och ßenom prenumeration som pä ätskil- lißa andra sätt. Öm den utßjort ett föreninßsband mellan bota- nisterna och i näß on mân upp muntrat dem tili fortsatta studier i foras värld, och om den varit ett orßan, däri de kunnat fd publicera äfven sina mindre rön och iakttaßelser, sä anser faß att tid- skriften fpllt sitt hufvudändamäl. Sn förteckninß pä de personer (säväl man som avinnor), som pu- blicerat i näß on aj tidskriftens 30 sista arßäiißar komme att upptaßa i det närmaste 200 namn. Sill alla dem, som i ett eller annat afseende under dessa är lemnat understöd ät tidskriften, far jaß hembära mitt Ipärtlißa tack och hopp as att framdeles, sä länße som jaß kan komma att yvarstä som utßifvare, fortjarande fa vara inne- sluten i deras ätanke. Stt tack för ßodt sam- arbete under dessa är! 284 À hel ârgâng af Botaniska Notiser för âr 1901, 6 nr, emottages prenumeration pà alla post- anstalter i Sverige, Norge och Danmark med sex (6) kr., posthefodringsaf giften inberäknad, samt hos t id skr if tens distributor , C. W. K. Gleerups FÖP- lagsbokhandel i Lund, och i alla boklâdor till somma pris. C. F. 0. Nordstedt. Separater af dr. 8. Murbecks Humex- och Ste/foma-uppsatser säljas, den förra till ett pris af 1 kr., den senare for 70 ore, och sändas portofritt vid förut insänd liqvid till ütgifvaren af Bot. Notiser. Hos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhâllas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepajjper N:o 8. hvit färgton 240x400 4.50 „ .. „ 11, blâ 285x465 .. 7.75 ,, „ „ 13. hvit ., 285x465 ,, ., ,, ,. 9 — Obs. De bàda sistnäinnda sorterna anvandas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehâll. Coster, II.. Nâgra meddelanden ont hybrider af släktet Epi- lobium, s. 267. Heixtze, A., Tre nya, skânska former, s. 279. Johasssox, K„ Nâgra bidrag till Dalarnes flora, s. 261. Kaalaas, B., Trichostomum arcticum nov. spec , s. 257. Lindroth, J. I., Mycologische Notizen, s. 241. Nordstedt, 0., Sandhems flofa. B. s. 27B. Liter aturöfver sigt s. 255, 256, 272, 281. Smärre notiser s. 258, 278, 281 — 2. Lund. Berlingska Boktryckeriet. ,s/12 1900. BOTANISKA NOTISER FÖR ÂR 1901 UTGIFNE AP C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 1. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRY CKEEIET. 1901. BOTANISKA NOTISER FÖR ÂR 1901 MED BITRÄDE AF II hr ADLERZ, ARNELL, ARRHENIUS, AULIN, CARLSON, P. DUSÉN, J. ERIKSON, E. HAGLUND. IIEDLUND, GUSTAFSSON, B. JÖNSSON, KJELLMAN, KROK, LIDFORSS, MALME, MATSSON, MURBECK, NORMAN, ALB. NILSSON, SERNANDER, WITTE m. PL. UTG1FNE COLU/AEÏA UNIVERSITY •u' LWRs C. F. O. NORDSTEDT. Med 8 figurer i texten och 6 taflor. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND. BERLINGSKA BOKTRYCKERIET. 1901. I ix n e h â 1 ] . Original-afhandlingar och original-referat. (Se vidare under lärda sällskap !) Sid. Adlerz, E., Nâgra nya Hieracium- former och Hieracium- lokaler 131. Aulin, Fr. R., Glyceria reptans Kr.. funnen i Sverige . 235. Carlson, G. W. F., Ett par afvikande former af Sutcisa pratensis .... 224. Dxjsên, P., Nâgra viktigare växtfynd frân nordöstra Grönland .... 73. Erikson, J., Bidrag till üländska Alvarets floristik . . . 201. Haglund, E., Nagra bidrag till den skandinaviska fjäll- florans spridningsbiologi 262. Hedlund, T., Om fjâllens byggnad och deras forhâllande till klyfôppningarne hos en del Bromeliaceer . .217. — , Om Eibes rubrum L. s. 1 33, 83, 155. Gustafsson. J. P., Fynd af vattenväxter i klippfördjup- ningar ... 215. Jönsson, B., Ytterligare bidrag till kännedomen oin mas- urbildningar lios Myrtaceerna, särskildt bos slägtet Eucalyptus, Lehr 181. — , — Resumé 198. Kjellman, F. R., Om arten och omfattningen af det upp- byggande arbete, som under groningsaret utföres af svenska vârgroende pollakantiska växter sär- skildt Örter 251. Lidforss, B., Nâgra fall af psykroklini 1. Malme, G. 0. A:n, Nâgra drag af lafvarnas inbördes kamp för tillvaron 163. Matsson, L. P. R., Rosa caryophyllacea Bess., en ny art for Sveriges flora 115. Mukbeck, Sv., Nâgra för Skandinaviens flora nya hybrider. 3. Ranunculus auricomus L. X sulphur eus Soland. 211. — , Om Galeopsis Carthusianorum Neum. (G. pubescens Fries, Hartm.), dess systematiska värde och dess förmenta hybrid med G. Tetrahit L 279. Nilsson, Alb., Om sträfvan efter enhet i den växtgeo- grafiska nomenklaturen 227. Sernander, R., Om de buskartade lafvarnes hapterer 21, 107. — , Zostera marina funnen i Roslagen 275. Witte, H., Nâgra notiser om den fanerogama vinterfloran i Yästergötland 273. IL Lärda sällskap. ^Se äfven under rubriken Original-referat!) Biologisk Selskab i Christiania 80, 159, 248, 278. Holmbok 248. Wille 248, 278. ßotaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala 215, 251. Botaniska Sällskapet i Stockliolm 80, 129, 159, 248, 278. Fysiografiska Sällskapet 130, 100. Societas pro fauna et Hora fennica 80, 129, 159, 179. Cajander 80, 179. Lixdberg 81, 127, 178, 159. Luther 128. Mela 81. Suxdvik 81. Vetenskapsakademien 80, 129, 100, 209, 234, 278. Literaturöfversikt. Botany of the Færôes based upon danish vegetations 249. Hedluxd, T., Monographie der Gattung Sorbits 280. Karstex, P. A., Finlands Basidsvampar i urval 101. Lixdberg, H., Enumeratio plant arum in Fennoscandia orientali sponte et subsponte nascentium 101. — , Polygonum foliosum n. sp. 78. Lixdmax, C. A. M.. Bilder ur Nordens Flora 102, 208, 278. Migula, W., Thomés Flora von Deutschland. Bd. 5. Kryp- togamenflora 208. Neumax, L. M., Ahlfvexgrex Fr., Sveriges Flora 122. Petersex, O. G., Diagnostisk Vedanatomi af NY. Europas Træer og Buske 100. Serxaxder, R., Den skandinaviska vegetationens spridnings- biologi 130. Tedix, H. och Witt, H., Botanisk-kemisk undersökning af 77 nya vickerformer 79. Tiioxxer, Fr., Exkursionsflora von Europa 234. Wettstelx, R. v., llandbucli der systematischen Botanik ltil. Svensk botanisk literatur 1900 (af Tu. Kiiok) 237. Smärre Notiser. Anslag och resor 209, 278. Donation 20. Dorradion microblephare (Schirap ) Lindb. 249. Döde J. G. Agardh 77. C. J. Arrhenius 114. O. G. Blomberg 100. II A. L. Schlegel 248. C. O. E. Stenström 20. E. Stromberg 114. O. A. Westöü 278. Döde utländske botanister 114. Ill Jungermania Blyttii 130. Nya metoder för torkning af växter 180. Resa 78. Reseanslag 160, 270. Reseanslag i Norge 160. Rättelse 78. Seclum opposiiifolium i Norge 288. Stipendium 78. Utnämnd 209. Växter, som nägot utforligare blifvit omnämnda. Alectorolophus groenlandicus 249. Alsine hirta 268. Amblystegium brachycarpum 127. Anemone silvestris 258. Berberis vulgaris 252. Centaurea Jacea f. alvarensis 202. Cetraria cucullata 31, islandica 30, nivalis 32. Chrysanthemum Leucantbemum 17. Convolvulus arvensis f. alvarensis 203. Dorcadion microblcphare 249. Elymus arenarius X Triticum repens 180. Eucalyptus 181. Euphorbia Esula 256. Euphrasia onegensis 179. Ever- nia prunastri 28. Festuca ovina v. glauca subvar. curvula 206, rubra v. oelandica 206. Galium silvestre v. sudeticum 203. Globularia vulga- ris 258. Glyceria reptans 235. Helianthemum oelandicum f. sulphurea 205. Hieracium cochleatum v. cylindricum 135, fosheimense 144, lanceolatifo- liurn 149, longidentatum 142, moruloides 139, pilosiusculum 147, robustistolonum 132, septentrionale 138, trichocaulon v. serratum 151. Holosteum umbellatum 2. Karatas Plumieri 218. Lafvar 163. Lamiutn purpureum 13. Larix sibirica 81. Lecanora cyanea 171. Montia fontana v. boreo-rivularis 81. Nephromä arcticum 25. Nymphæa Candida 81. Orobus tuberosus 255. Oxytropis lapponica 270. Petasites frigida 267, Isevigatus subsp. heterophyllus 179. Physcia ciliaris 107. Polemonium pulchellum 159. Polygo- num Bistorta 260, foliosum 78. Prunella grandiflora f. nana 204, vulgaris f. nana 204. Ranunculus auri cornus X sulphureus 211, auricomus subsp. sibiricus 128. Rhizocarpon geographicum 166. Ribes alpinum 252, rubrum s. 1. 33 o. f. (se pag. 157!). Rosa ca- ryopbyllacea 115. Sagina saxatilis 267. Sagittaria natans 128. Saxifraga oppositifolia v. Nathorstii 76. Scorzonera humilis f. angu- stifolia subf. nana 202. Scrophularia nodosa 255. Sedum IV oppositifoliura 288. Sibbaldia procumbens 256, 268. Succisa pratensis 224. Tbiothrix tenuis 280. Ulex europseus 252. Veronica Chamædrys 16. Vicia pisiformis 254, sativa 79. Viola biflora 268. Zostera marina 275. Till salu. Ett herbarium om 6,000 väl vârdade växter till- körigt Provinsialläkaren L. Schlegels sterbhus. När- mare upplysningar genom Hugo Hahr adr. Gnesta. Pa C. W. K. Gleerups i Lund förlag har i bokhandeln utkommit: Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt behof, âro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksambet frân deras sida, bvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning för Sveriges läroverk. Mos Frans Svanström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhallas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ri9 10— Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, ,. ., 4.50 „ „11, bla ,. 285x465 ,, .. ., „ 7.75 „ ., 13, hvit ., 285x465 ,, ., ,. .. 9,— Obs. De liada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Nâgra fall af psykroklini. At Bengt Lidforss. I en tor tvâ âr sedan publicerad uppsats 1 ) har Voechttng utförligt skildrat det egendomliga in- flytande, som vexlingar i temperaturen ufcôfva pâ tillväxtriktningen bos skotten af Mimulvs Tillingii. Temperaturens inflytande yttrar sig deri, att pâ vâ- ren och vid blomniugens början skotten vid hög tem- peratur växa lodrätt uppât, vid lag temperatur der- emot horisontalt eller i nâgot nedätböjd rigtning. I ett kallhus, der temperaturen under mitten sjönk ned till -)- 5 ' 0 och under dagen ej öfversteg -|- 15° växte satntliga skott horisontalt, medan deremot vertikal- ställning var den dominerande hos skotten af de plantor, som stodo i ett varmhus, der temperaturen vexlade mellan h 16° och -f- 25° C. Genom att omvexlande utsätta samma exemplar för lag och hög temperatur kunde Voechting efter behag framkalla horisontal- och vertikalställning. De hos Mimulus Tillingii konstaterade förhallan- dena paralleliseras nu af Voechting med en del andra fenomen, hvilka med afseende pâ den yttre orsaken och den slutliga effekten onekligen röja vissa analogier. Dels erinrar Voechting om de af honom förut beskrifna rörelserna hos vissa Anemone arters blomskaft, 2 ) hvilka vid lag temperatur kröka sig i en halfcirkel nedât, men vid högre temperatur räta ut sig och växa rakt uppât. Vidare räknar Voechting till samma kategori de krökningar, som man i öfver- gângstiden mellan host och vinter kan iakttaga hos stjel- karna af Sinapis arvcnsis , Senecio vulgaris , Euphorbia exigua o. s. v. Äfven det krypande växtsättet hos manga *) Uber den Einfluss niederer Temperatur auf die Spross- richtung. Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. Bd XVI p. 37 — 52. 2) Ueber den Einfluss der Wärme auf die Bliithenbewegung von Anemone stellata. Jahrb. f. wissensch. Botanik, Bd. XXI. p. 285. Hot. Not. 1001. 1 2 alpina växter är enligt Voechting delvis eller heit och hallet en följd af dagtemperatur, och slutligen föras hit, om ock med nägon reservation, de nedätkrök- ningar, som en del blad (Getan urbanuni, Androsace lac- tiflora ) utföra vid lägre temperatur, och genoin hvilka de under vintern tryckas tätt intill marken '). Alla dessa fenomen sammanfattas af Voechting under det gemensamrna namnet Psykroklini , hvarmed vär auktor förstär en växtdels egenskap att kröka sig vid inverkan af lag temperatur. Fattar man ordet psykroklini som uttryck för ett biologiskt begrepp, sä kan det ega sitt fulla berättigande ; som fysiologisk term torde den deremot vara mindre lämplig, da Voech- ting, säsom sedermera skall visas, under denna benäm- ning subsumerat fenomen som ega en heit olika fy- siologisk valör. Under vären 1900 har jag varit i tillfälle att studera ett par synnerligen vackra fall af psykroklini, som iakttagits hos nâgra representanter af vär inhem- ska dora, säsom Holostcum umbellatum , Lamium purpu- remw, Veronica Chameedrys m. fl. Da Voechting i sin experimentella undersökning lemnat fiera vigtiga frä- gor obesvarade, erbjöd sig här ett lämpligt tili falle att utfylla denna lucka, och jag meddelar nu i det följande de hufvudsakliga resultaten af min undersök- ning säsom ett bidrag tili kännedomen om de psykro- kliniska rörelsernas fysiologiska natur. Jag börjar da med Holosteum umbellatum L. Denna växt, som är ganska spridd pä sandiga stallen i Södra Sverige, hör liksom de ettäriga Cera- stierna tili Aschersons plant œ annua, hiemantes d. v. s. ettäriga växter, som gro pä hösten och, efter att ha ') .Tfr. Wittrock, Bot. Notiser 1883, p. 230 . och Bot. Centrait!. B. 10 p. 350 samt Wille. K. Vetensk. Akad. Öfversigt 1884 N:o 2 p. 79. 8 öfvervintrat som späda plantor, blomma och dö bort nästa var. Holosteum gror redan i slutet af Septem- ber; groddplantorna äro heit sma, men växa ofta sä tätt tillsammans att de bilda ett skärt ljusgrönt öfver- drag pa sanden. Kort efter groningen frambryter ur det ena hjertbladets vinkel en sidogren, som hastigt tillväxer, sa att den ursprungliga hufvudaxeln trängs at sidan, och en falsk dikotomi kommer till stand. Hvar och en af dessa tvenne grenar frambringar se- dan i vinkeln fran ett af de första örtbladen en ny gren som i sin ordning tränger hufvudaxeln at sidan. Denna process kan ytterligare upprepas och pa detta satt uppstâr en rosettformig bildning, bestäende af 4 eller fiera, ungefär likstora grenar med korta interno- dier och 2 — 4 bladpar. I detta tillständ öfverviutrar växten. Sa snart blidare väderlek installer sig, ofta redan i februari börja de pa hösten bildade skotten att växa, de förut korta internodierna sträcka sig, och sedan stjelken nâtt en längd af ett par centimeter, framträda i dess spets blommorna, som äro anordnade i en enkel fyrtalig flock. Granskar man i mars eller april en Holosteum- lokal, sä finner man i regeln att alla Holosteum-stjel- kar ligga horisontalt, tätt tryckta tili marken. En- dast det öfversta internodiet, som uppbär blomflocken, bildar ett undantag härifrän, i det att det allmänna blomskaftet vanligen tätt under blomställningen är nägot krökt uppât, sa att det bildar ungefär 45° med lodlinien. Besöker man deremot samma lokal i midten af maj, tyckes växten plötsligt ha ändrat habitus. Samma stjelkar som i april lago tätt pressade in tili marken, ha rest sig upp, rättat ut sig och sta nu raka som hasselspön. Här erbjuda sig nu fiera frâgor att besvara. För det första hvad är orsaken tili Holosteum-stjel- karnes horisontala tillväxtrigtning? Sta vi inför ett 4 fall af transversalgeotropism eller beror det nedlig- gande växtsättet pâ termotropiska rörelser utefter den varmare marken säsom Warming förmodar angâende de krypan.de fjellyäxterna '), eller är det mahända un- derlagets fuktighet, som verkar hydi otropiskt attra- herande? För det andra : livilka faktorer betinga den änd- ring i tillväxtriktning, som hos Holosteum alltid instal- ler si g längre frarn pä vâren? Hvad det första spörsmälet beträffar, sä kan man redan genom iakttagelser i tria naturen erhâlla vissa hällpunkter. Sa väl i Lunds botaniska trädgard som pä de naturliga växtplatserna vid Lackalänge ocli Kjeflinge växer Holosteum ofta pä afsatser, som slutta i c:a 45°, och man finner da regelbundet, att stäng- larne fullkomligt horisontalt skjuta rakt ut i lütten, i stallet för att pressa sig intill underlaget i 45° un- der horisontallinien, som de borde göra, i fäll mar- kens temperatur eller fuktighetshalt utlöste nägra termo- tropiska eller hydrotropiska rigtningsrörelser. Redau detta antyder med stör sannolikhet, att vi här ha att göra med ett typiskt fall af transversalgeotropism. Genom kulturförsök i Sachs’ heliotropiska kam- mare kan man lätt visa, att Holosteum-stjelkarne vid vanligt dagsljus äro svagt, men tydligt positivt plioto- tropiska. Det nedliggande växtsättet kan alltsä icke bero pä negativ phototropism, säsom de Vries m. fl. (ehuru med orätt) trott vara fället hos en del ned- liggande växter, som i mörker bli upprätta ( Lysi - machia Nummularia o. s. v.) Förändrar man en Holosteum-plantas läge, sä att en del stjelkar bli stälda lodrätt uppät eller lodrätt nedät, sä finner man att dessa pâ tvâ à tre dygn ater instält sig i horisontalplanet, förutsatt att experi- mentet försiggätt i det fria vid lag temperatur. Att ') So. Warming. Plantesamfund p. 16. 5 ätervändandet till horisontalläget ej försiggär raskare beror tydligtvis pä att tillväxten vid den läga tem- peraturen försiggär jemförelsevis längsamt. Intagan- det af den horisontala ställningen eger emellertid rum fullkomligt oberoende af underlagets beskafifenhet, lik- giltigt om detta är torrt eller fuktigt, sandjord eller mylla, ja, det kommer äfven till stand om heia plan- tan stiilles under vatten, eller om man anordnar för- söket sä, att stjelkarne efter uppnäendet af horison- talställningen skjuta rakt ut i lüften. Da salunda hvarken phototropiska, thermotropiska eller hydrotropiska faktorer kunna göras ansvariga för Holosteum’s nedliggande växtsätt, âterstâr endast geo- tropismen. Liksom Lysimachia Nummularia , stolonerna af Fragaria vesca , Rubus cœsins 1 ) m. fl. är äfven Ho - lostmm umbell atum exempel pâ en växt med transver- salgeotropiska ofvanjordsstänglar. Vi vända oss nu tili det andra spörsmalet: Hvilka faktorer är det, som betinga den förändring i tillväxt- riktningen, hvarigenom Holosteumstänglarne slutligen bli fullkomligt upprätta? Äfven här kunna fiera förklaringar tänkas möj- liga. Det är ju en känd sak, att ett organ eller en växtdel under olika aldersfaser kan förete väsentli- gen olika inre dispositioner. Tropceolum majus är som bekant pa ett mycket tidigt stadium positivt pho- totropisk, men blir efter hand negativt phototropisk ; groddplantan af ett träd reagerar phototropiskt, det utvuxna trädet uppsöker ljuset genom en annan re- aktionsform, photoauxesis. Turionerna af manga ßu- busarter äro som heit unga negativt geotropiska, bli derefter transversalgeotropiska och slutligen positivt geotropiska, och orsaken tili dessa förändringar är en- 1) Jfr. Czapek, Ueber die ßichtungsursaehen der Seitenwurzeln und einiger anderer plagiotroper Pflanzentheeile. Sitzber. d. Wiener. Akad. CIV Bd. Abh. I p. 1197. och Oltmauns, Photometrische Bewegungen, Flora 1895. 6 dast att süka deri, att de geotropiska egenskaperna vexla med organets lefnadsâlder. Da man ser att de unga Holosteumplantorna genomgâende äro transver- salgeotropiska, de äldre deremot negativt geotropiska, ligger det antagandet nära till hands, att det äfven här föreligger en af lefnadsâldern betingad ändring i det geotropiska reaktionssättet, med andra ord ett fall af temporär anisotropi. Men â andra sidan förefinnes äfven a priori den möjligheten, att orsaken till förändringen i Holosteum’s växtsätt är att söka i de yttre fôrhâllanden, under hvilka växten lefver. De ökologiska iäktorerna äro, särskildt hvad värmetillgangen beträffar, väsentligen olika i mars — april och i maj, och man kan derför ej heller afvisa det antagandet, att den i maj inträdande tem- peraturförhöjningen är orsaken tili Holosteumplantor- nas förändrade växtsätt. Med andra ord, det gäller att afgöra, huruvida det här föreligger ett fall af temporär eller af dymanish anisotropi. Svaret pa denna fraga erhalles med all önsk- värd tydlighet, om man utsätter unga, nedliggande Holosteumplantor för en temperatur af 20 — 80° C. Efter 1 x| — 2 timmar finner man da, att den öfre delen af det öfversta internodiet krökt sig vertikalt uppât; denna krökning fortskrider sedan nedât mot de längre ned belägna internodierna, sä att efter tjugo- fyra timmars förlopp heia stängeln intar en vertikal ställning. Krökningen har härvid under sitt förlopp fullkomligt följt det normala geotropiska krökningssche- mat, sasom det utförligt skildrats af Sachs ‘). Denna uppätkrökning inträder alltid, sä snart en i det fria nedliggande Holosteurastängel utsättes för högre temperatur. Den inträder med samma precision och förlöper lika hastigt, vare sig växten be finner sig i mörker eller ljus. Ej heller har luftens fuktighets- *) Arbeit, aus dem botan. Inst, in Würzb Bd 1. 7 halt nâgot skönjbart inflytande pâ krökningsrörelsen, ty exemplar, som befunno sig i nära nog dunstmättad atmosfer, intogo vertikalställningen lika hastigt som exemplar i torr luft, ja äfven plantor som befunno sig heit och hallet nedsänkta i vatten af 20° C reage- rade lika hastigt och energiskt som plantor under normala förhällanden. Om nu en sâdan kultur, hvars stänglar pä grund af temperaturförhöjning intagit vertikalställning, ater fiyttas ut i det fria vid eu temperatur af + 2 — 5° C, sä finner man, att stänglarna efter nägon tid ater ha intagit det horisontala läget. Denna lägeförändring sker ej sä hastigt som den vid högre temperatur in- trädande öfvergangen trän horisontal- tili vertikalställ- ning, hvilket tydligtvis beror derpä, att tillväxten vid den läga temperaturen försiggar jemförelsevis längsamt. I regeln befinna sig dock redan efter 3 — 4 dygu samt- liga stänglar i vertikalläget, endast det öfversta in- ternodiet visar nägra millimeter under spetsen en lätt krökning i riktning uppät. Sjelfva krökningen mot horisontalplanet synes — ätminstone hos unga exem- plar — hufvudsakligen försiggä i stjelkens bas, sä att sjelfva stängeln ungefär som en urvisare beskrifver en vinkel af 90°. Genom att omvexlande utsätta en Holoste um kul- tur för läg och hög tempei’atur kan man, sä länge stänglarna befinna sig i sträckningsstadiet, efter behag framhälla horisontal- eller vertikalställning. Om det sälunda mäste anses füllt bevisadt, att de nu beskrifna krökningsrörelserna framkallas genom vexlingar i tem- peraturen, sä är dock härmed ingenting sagdt om det sätt, pä hvilket temperaturvexlingen utlöser den ifrä- gavarande rörelsen. Inducerar temperaturförhöjningen omedelbart en stegring af tillväxten i stängelns undei-- sida, eller päverkas heia organets geotropiska egen- skaper af vexlingar i temperaturen? 8 Denna trâga kan tydligen endast afgöras med tillhjelp af klinostaten. För detta ändamal användes kulturer, som odlats i kruka vid lag temperatur i det fria. Krukorna med de nedliggande Holosteumplan- torna applicerades pa klinostaten med krukans längdaxel paralell med klinostataxeln, hvarpâ de fingo rotera med en hastighet af ett varf i halftimmen. Tempe- raturen vexlade i de olika försöken mellan 20 — 30° C., och klinostaten var placerad sä 1), att phototro- piska krökningar voro eliminerade. I pä detta satt anordnade försök inträdde aldrig nagen ‘krökning af Holosteumstänglarna ; de växte, pâtagligen i följd af autotropism, alltid rakt ut i den ursprungliga riktningen. I kulturer, som pa detta satt roterat ett par dygn vid högre temperatur, hade stänglarna ofta genom till- växt ökat sin längd mer än dubbelt, men af krök- ningar syntes aldrig ett spar. Sadana inträdde deremot genast, ifall kulturen afkopplades fran klinostaten och uppstäldes i normalt läge vid 20 — 30° C. Af dessa försök framgar det otvetydigt, att de krökningsrörelser, genom hvilka Holosteumstänglarna vid högre temperatur uppna vertikalställningen äro af geotropisk natur. Saken förhäller sig tydligen sä, att Holostcum vid läg temperatur är transversalgeotropisk, vid högre temperatur deremot negativt geotropisk. Vi stä här inför ett fall af heterogen induktion, fullkom- ligt analogt med hvad Stahl konstaterat angäende lju- sets inverkan pâ vissa underjordiska stamdelars geo- tropiska egenskaper 2). De underjordiska utlöparne hos Adoxa och Circcea äro under normala omständig- heter transversalgeotropiska : utsättas de för ljus böja de sig vertikalt nedat, men denna krökning är icke af negativt phototropisk natur, utan beror derpa, att *) Da det gälde att expérimentera füllt konstant temporatur af t. ex. 30° C, insattes heia klinostaten med försöksplantorna i en ßoux’sk för ljuskulturer afsedd termostat. 2) Stahl, Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. 1884. 9 organets geotropiska egenskaper, dess geotropiska ”R,eiz- stimmung” ändrats genom belysningen, sa att reak- tionen numera utfaller positivt geotropiskt. Stäng- larne af Lysimachia Nummularia , stolonerna af Iraya- ria vesca och Rubus ccesius växa i ljus horisontalt, men resa sig vertikalt uppât i mörker; man har pâ grund häraf velat förklara dessa organs horisontala läge sâsom en resultant af negativ geotropism och ne- gativ phototropism 1), men enligt hvad pâ senare tiden visats af Czapek och Oltmanns 2) förhaller sig saken sa, att de i frägavarande Organen äro transversalgeo- tropiska i ljus, men negativt geotropiska i mörker, Samma omstämning af de geotropiska egenska- perna, som i dessa fall framkallas genom ljus och mör- ker, inträder hos Holosteum vid temperaturvexling inom vissa gränser. Man kan da uppkasta den fragan: vid hvilken lemperaturgrad .slär den transversala geotro- pismen öfver i negativ geotropism och tvärtom? Voechting, som gjort sig samma fräga beträffande Mimulus Tillingii , papekar att den temperaturgräns, vid hvilken den upprätta ställningen öfvergar i den horisontala, enligt hvad erfarenheten ger vid handen icke är nägon konstant storhet. Mimulusexemplar, hvilka odlats i ett högtempereradt varmhus, krökte sig nedât efter att ha inflyttats i ett kallhus, hvars tem- peratur under natten ej sjönk under 8—10° C. Mi- mulusskott, som odlats i det fria, uppvisa vid denna temperatur ingen krökning, i fall de redan antagit den upprätta ställningen. Pâ grund af de tekniska svârigheier, som installa sig, när det gäller att erhalla konstanta temperaturer af sä lägt gradtal som härvid- lag vore nödvändigt, har emellertid Voechting afstatt frän besvarandet af denna fraga. Hvad Holosteum beträffar sa tala mina erfaren- heter för att den temperaturgrad, vid hvilken den 4) Vries, Arb. des. botan. Inst, in Wüzburg. p. 223. 2) 1. c. 10 negativa geotropismen installer sig, ligger ganska lägt. Da kulturer med nedliggande planter Iran det tria inflyttades i en ljus källare. der temperaturen konstant höll sig pä 7° C, visade det sig, att plantorna efter 4 dygn intagit vertikal ställningen. Belysniugen var pä det stalle i källaren, der kulturerna stodo upp- stälda, sä god, att bristande ljustillgäng ej kan ha spelat nägon rol härvidlag. I det tria kau man ol'ta iakttaga, att Holostenm- plantorna bibehälla den horisontala ställningen fastän temperaturen om dageu under fiera timmar öfverstigit + 10° C. Detta eger dock endast rum, for sävidt temperaturen under natten sjunker tillräckligt lägt, d. v. s. närmar sig eller understiger nollpunkten. Under sädana omständigheter afkylas plantorna under natten sä stärkt, att den under dagen genom värmstegringen eventuellt inducerade omstäm,ningen af de geotropiska egenskaperna ej kan göra sig gällande, lörrän tempe- raturen äter börjar sjunka och iuducera horisontal- geotropism. Hvad beträffar den temperaturgrad, vid hvilken den transversala geotropismen slär öfver i negativ, sä torde denna vara mycket vansklig att fastställa, pä den grund att sä läga temperaturgrader, som det har är fräga om, endast med svärighet kunna hällas kon- stanta, om ljuset samtidigt skall ha tillträde tili för- söksobjekten, och luftfuktigheten hällas nägorlunda likstäld med förlxällandena i det tria. Atskilliga om- ständigheter tala emellertid för, att den ifrägavarande öfvergängen ej sker med ett slag, utan kontinuerligt, sä att, Holosteumstängeln inom vissa gränser reagerar pä hvarje temperatur med ett visst utslag öfver ho- risontallinien. Härför talar bland annat följande iakt- tagelse. En dag i förra hälften af maj utflyttades eu kultur med upprätta stjelkar i det fria; temperaturen sjönk vid denna tid under natten ned nägot under 5° C, men steg om dagen upp tili 12 — 13° C. De 11 förut upprätta stjelkarne böjde sig nedät, men uppnädde ej horisontalläget, utan blefvo stâende i en vinkel af 85 — 45° öfver borisontallinien. De Holosteumplantor, hvilka heia tiden befunnit sig i det fria, hade sain- tidigt börjat resa sina stänglar nägot, men uppnädde ej vertikalläget, utan stannade likaledes i en vinkel at 85 — 45° öfver horisontallinien. I detta läge förblefvo bäda grupperna af plantor under fiera dagar; det var tydligen denna ställning, som motsvarade den för till- fället herskande temperaturen. Härmed harmoniera äfven lakttagelserna i det fria. Öfvergängen frän horisontalläget tili vertikal- ställningen sker i det fria sällan med ett slag, utan försiggär sä, att stjelkarne först höja sig nägot (15 — 20°) öfver marken, i hvilken ställning de kunna förbli i dagar eller t. o. m. veckor, derest tempera- turen ej visar nägon nämnvärd stegring. Pa detta sätt genomlöpes sakta och under oskillationer upp och ued heia kvadranten trän horisontal- tili vertikallinien. Vanligen uppnäs vertikalställningen först när en del kapslar börjat öppna sig. Förmägan att pä detta sätt intaga ett gentemot tyngdkraften vexlande läge försvinner naturligtvis i den man stänglarna mista förmägan att tillväxa. Sträck- nmgsstadiet eger emellertid hos Holostcum en ovanligt läng varaktighet, sä att stora kraftiga stänglar pä 15 — 20 centimeter ännu utefter liela sin längd ega för- mägan att kröka sig. Omsider försvinner den geo- tropiska reaktionslörmägan i internodierna men stannar ännu en tid kvar i nodi, sä att Holostcum pä detta stadium vore att räkna tili de ledade växterna (Ge- lenkpflanzen *)). Slutligen styfna dock äfven nodi, men vid denna tid ha vanligen kapslarna öppnat sig, och växten torkar derpä snart hört. Det är emellertid hegst sannolikt, att man skulle kunna tvinga Holostcum att geuomlöpa heia sin utveck- ’) Jfr. Kohl, Botan. Zeit 1899. 12 ling som nedliggande växt, um man kuude sörja for alt temperaturen under en längre tid holles t. ex. om- kring + 5° C. Under vâren 1 900, som särskildt i förra hälften af maj utmärkte sig genom sin lâga temperatur; paträffade man ej sällan stora krattiga exemplar raed horisontalt nedliggande stjelkar i det närmaste fullmogna kapslar. I detta hänseende röjer Holosteum en bestämd afvikelse frân den af Voechting studerade Mimulus Tillingii, som sa länge skotten till följd af lag temperatur äro horisontala, förblir pâ det vegetativa stadiet, och först gâr i blom, när stjelkarne varit i tillfälle att en tid växa vertikalt vid högre temperatur. I anatomiskt hänseende är Holosteum-stängeln fullkomligt radiärt byggd. Vid högre temperatur är den äfven i fysiologiskt afseende radiär, men icke sä vid lägre temperatur. De nedliggande trausversalgeo- tropiska stänglarne visa nemligen otvetydliga tecken tili fysiologisk dorsiventrdlitet. Denna egenskap kan man lätt pavisa, om man vid lag temperatur odlar Holosteum i sä sma krukor, att de horisontala stjelkarne skjuta ett stycke ut öfver krukans kant. Vrider man nu krukan 90° och fixerar henne i detta läge, sä att en del Holosteumstjelkar äro riktade rakt uppât, en annan del rakt nedât, sa finner man att bâda grup- perna af grenar âtervinna horisontalläget genom en ökad tillväxt i den morfologiska öfversidan. Följden häraf blir den, att de vertikalt nedâtrigtade grenarne böja sig bakât och växa in under den horisontalt fixerade krukans undre kant, i stället för att växa rakt ut i lüften, som man kanske hade väntat, och som âtminstone hvad ljustillgângen beträffar hade varit fördelaktigare. En ytterligare följd blir äfven, att dessa stänglars forna morfologiska öfversida numera förvand- lats till morfologisk undersida, men det oaktadt tillvâxa stänglarne i horisontalplanet som om ingenting passe- 13 rat, ett tecken pa att den fysiologiska dorsiventrali- teten här är temligen lätt omvändbar. De korisontalfc växande underjordiska rhizomen, hvilkas transversalgeotropiska egenskaper först pävisats af Elfving D, äro i fysiologiskt hänseende fullkomligt radiära, hos de ofvan jord vegteraude stolonerna af Fra- earia och Rubus künde deremot Czapek konstatera en rysiologisk dorsiventralitet som yttrade sig deri, att i mörker npprättvordna stänglar vid insolation alltid inträdde i horisontalläget genom ökad tillväxt i den morfologiska öfversidan. Analogien med Holosteum ligger ju i öppen dag. Det vill alltsä synas, som bildade de transversalgeotropiska ofvan jordstänglarne i detta hänseende en motsats tili de transversalgeotro- piska underjordiska rhizomen. Under sâdana omständig- heter torde man vara berattigad tili det antagandet, att den hos ofvanjordsstänglarne förefintliga dorsiven- traliteten icke är af geogent, utan af photogent Ursprung. Lamium purpureum L. Äfven denna art kan med en viss rätt räknas tili Ascherssons plantce annuoe hiemantes , dâ en stör mängd frön gro pa hösten och som späda planter ge- nomlefva vintern. Afven förgreningen pâminner tili en viss grad om förhallandena hos Holosteum , sa till- vida som den hufvudsakligen är förlagd tili trakten kring hjertbladen. Fran hjertbladens vinklar fram- bryta mycket snart tvä sidoaxlar, som inom kort ega samma mäktighet som hufvudaxeln; fran de nedersta bladvecken pa hvar och en af dessa tre axlar fram- bryta anyo biaxlar, som hastigt tillväxa o. s. v. sä att pa detta satt en mängd skott af nästan samma mäktighet utgä fran växtens nedersta del * 2). Undersöker man Lamium purpureum i det fria om varen, innan ännu blidare väderlek inträdt, finner ') Arbeit, des. bot. Inst, in Würzb. Bd. II p. 489. 2) Jfr. Warming, Skudbygning, p. 12. 14 man att skotten genomgâende ligga tryckta intill mar- ken, ofta sä stärkt, som hade en främmande kraft pressât den till jorden. Ej sällan pâtrâffar man plantor med 15 — 20 kraftiga, i spetsarne blombärande grenar, som ligga radiärt utstrâlande frân ett gemensamt centrum. Infores nu ett sâdant exemplar i varmt rum, sâ intruder samma fenomeu som hos Holosteum: grenspet- sarne börja kröka sig uppât, och frân spetsen fortskri- der denna krökning nedât mot stängelns bas, sâ att vid gynsam temperatur samtliga grenar redan efter 36 timmar kunna ha intagit den vertikala stâllningen. Later man deremot horiscntalt vuxna plantor vid samma temperatur rotera pâ klinostaten, sâ vâxa de autotro- piskt rakt ut utan nâgon som heist krökning; pâ sin höjd upptrâda en eller annan gâng nâgra spontana torsioner. — Utsattes plantor med vertikala grenar för lâg temperatur, âtertogs horisontal läget. Dessa och andra experiment, för hvilka det torde vara onödigt att redogôra i detta samband, bevisa att Lamium purpureum med afseende pâ sina geotropiska egenskaper âr en fullkomlig analogi till Holosteum. Vid lâg temperatur aro dess grenar transversalgeotro- piska, ja vid kulturer i kruka fâr man stundom det intrycket. att det geotropiska jemnvigtslâget vid lâg temperatur ligger 15 — 25° under horisontallinien, hvil- ket äfven öfverensstämmer med det förut omnâmda faktum, att grenarne tidigt pâ vâren ligga tätt pres- sade intill marken. Vid högre temperatur förvandlas tranversalgeotropisinen tili negativ geotropism och de förut plagiotropa stänglarne bli ortotropa. Tempera- turgränserna härvidlag synes tor Lamium purpureum i det närmaste sammanfalla med dem som gälla för Holosteum umbellatum. Vâren 1900 var synnerligen gynsam för studiet af de psykrokliniska fenomenen hos Lamium purpureum. Under den första veckan i maj var vädret vackert 15 och temperaturen temligen hög; under denna tid reste sig nästan samtliga Lammrustänglar i botaniska trad- garden, sä att de den 8 maj intogo en i det närmaste fullkomligt vertikal ställning. Natten mellan den 8 och 9 maj uppstod stark ostlig storm och följande dag, den 9 maj hade temperaturen sjunkit sä att den vid middagstiden (i skuggan) ej öfversteg + 7° C, men pä kvällen kl. 8 sjönk ned tili + 4° C. Vid denna tid hade samtliga Lamiumstänglar antagit ett mycket karakteristiskt utseende. Stängelns öfversta del d. v. s. blomställningens axel stod nära nog ver- tikalt, men det närmast undre internodiet visade i sin öfre del en temligen stark krökning, som bildade öf- vergängen tili en 4 — 5 centimeter läng sträcka af internodiet, hvars rigtning var nästan fullkomligt horisontal; derpä följde âter en krökning men denna i riktning nedat sä att den äterstäende delen af stängeln stod ungefär parallelt med blomställningens axel d. v. s. nästan vertikalt. Denna sistnämda krökning fortskred under nattens lopp allt längre ned mot stängelns bas, sä att stänglarne den 10 maj pä morgonen intoge ett nästan fullkomligt horisontalt läge; äfven blomställ- ningens axel hade förändrat sin rigtning, sä att den numera blott bildade ungefär 45° vinkel mot horison- tallinien. Detta krökningens förlopp visar tydligt att stänglarnes lägeförändring kommit till stand genom en verklig irritationsrörelse (Reizbewegung), och ej genom en af minskad turgescens framkallad förslapp- ning i väfnaderna. Detta bekräftas ytterligare deraf, att bladen genom torsioner i skaften förändrat sina lägen, sä att de intogo den för assimilationen fördel- aktigaste ställningen d. v. s. stodo vinkelrätt mot de fran zenith infallande stralarne. Da stänglarna vid sjunkande temperatur öfvergä fran det vertikala läget tili det horisontala, sker detta regelbundet genom ökad längdtillväxt i den inre, mot grenverkets midtelpunkt vettande flanken, d. v. s. 16 sara ma sida, sora vid horisontalställning représenterai- den morfologiska öfversidan. Till följd häraf komma grenarna att ligga radiärt utsträlande frän ett gemen- saxnt centrum. Redan häri yttrar sig en viss fysio- logisk dorsiventralitet, som framträder ännu tydligare, om man med Lamium auställer det försök som sid. 12 beskrifvits för Holosteum. Äfven i detta afseende för- liälla sig de bäda växterua fullkomligt analogt. Hvad Lamium beträffar, sä synes denna växt om hösten befinna sig i nägot annorlunda retstämning än om vären. De pä hösten bildade skotten antaga genast en horisontal ställning, äfven vid en sä pass hög temperatur, som om vären pä kort tid skulle fram- kalla vertikalställning. Nägra unga plantor som grott pä hösten, insattes i slutet af Oktober i ett växthus, der teraperaturen om dagen stundom gick upp tili -f 20° C och om Hatten aldrig sjönk under -j- 8° C. En sädan temperatur Jeder om vären ganska hastigt tili vertikalställninng. Höstplantorna lemnade visser- ligen horisontal) äget, men stannade pä halfva vagen, d. v. s. 45° öfver horisontallinien. Införda i en Roux’sk termostat med 25° C. mtogo de deremot snart verti- kalste llningen. Äfven detta förhällande talar för den redan framhällna satsen, att hvarje temperatur — inom vissa gränser — hos stängeln betingar ett be- stämdt läge i förhällande tili lodlinien. Veronica Chamædrys, Chrysanthemum Leucanthemum m. fl. Samma psykrokliniska egenskaper som vi kon- staterat hos Holosteum och Lamium förfinnas äfven hos Veronica Chamædrys. Under den kalla vären 1900 växte denna art fullkomligt horisontalt och blommade i forra hälften af Maj i detta stadium som en nedlig- gande planta, hvilken af mängen florist förmodligen skulle utdelats som en /. prostrata miki\ Exemplar, 17 som ur det fria infly ttats i eldadt rum, intogo pa tvâ dygn den vertikala ställningen. Fram pâ soinmarn eframbringar V. Chamcedrys sterila utlöpare, hvilka äfven vid den dâ râdande höga temperaturen äro transversalgeotropiska liksom stolo- nerna bos Fragaria och Rubus. Voechting bar iakttagit ett analogt förhällande hos Mimulus TUlingii. Chrysanthemum Leucanthcmum , hvilken som bekant om sommaren bar upprätta ortotropa stänglar, växte under den kalla perioden förliden vär äfvenledes horisontalt i det fria, men intog efter inflyttning i varmt rum pâ 48 timmar vertikalställning. Mindre utpräglad synas deremot de psykrokli- niska egenskaperna vara bos Stellaria media , Cera- stium sp ., Veronica hedercefolia , Anagallis arvensis o. s. v. Hos dessa växter, som under den kalla perioden lâgo tätt tryckta till marken, föranledde inflyttning i varmt rum visserligen en ändring i tillväxtrigtningen (uppât), men om nâgon verklig psykroklini jemförlig med den lios Holosteum och Lamium künde här ej vara tab I en del andra, till det yttre analoga fall tyckes verkligen temporär aûisotropi vara förhandeu. De unga skotten hos Pulmonaria officinalis bilda vid sitt första framträdande endast en belt liteu vinkel med horisontallinien, men bli efter hand fullkomligt upprätta. Införas de unga plantorna i varmt rum, dröjer det ganska länge, innan de snedstälda skotten visa nâgon tendons att installa sig i lodlinien, ocb när detta slutligen sker, bar man intrycket af att de geotropiska egenskaperna ändrats pâ grund af orga- nets aider, icke pâ grund af yttre inverkningar. Synnerligen vacker ocb otvetydig förekommer en sâdan temporär anisotropi hos âtskilliga Hubusarter t. ex. bos flertalet JRubi corylifolii. De pâ vâren ocb försommaren frambrytande turiorerna äro till att börja med negativt geotropiska, bli derefter transversalge- otropiska och vâxa horisontalt, samt borra slutligen Bot. Not. 1901. 2 18 pâ hösten lier sig i jorden, hvilket, efter hvad jag ôfvertygat mig ora, beror pâ positiv geotropism. Man skulle nu kunna löreställa sig att den pâ hösten in- trâdande lâgre temperaturen vâllat en omstâmning af turionens geotropiska egenskaper. Detta ar emel- lertid icke fallet, ty äfven Rubusbuskar, som pà kos- ten införts i varmhus, böja vid denna tid sina tuiio- ner vertikala nedât. Val nedkommen i jorden bil- dar turionspetsen redan pâ hösten en mângd rötter, och det frân stamknoppen sedan frambrytande skottet âr âter negativt geotropiskt. Det hela bildar ett synnerligen vackert exempel pâ temporär anisotropi. Andra former af psykroklini. Efter den redogörelse Voechjntg leinnat för de psykrokliniska fôrhâllandena hos Mimulus TiUingii , mâste det anses ytterst sannolikt, att det äfven här föreligger ett fall af heterogen induktion, füllt ana- logt med hvad vi förut konstaterat hos Holosteum och Lamium. Voechting har visserligen underlätit att anställa klinostatförsök, och undviker sjelf att yttra sig oin de psykrokliniska rörelsernas fysiologiska natur, men ana- logien mellan Mimulus ocli Lamium är sä iögonenfal- lande, att man utan risk att taga miste torde kunna räkna bäda tili samma fysiologiska kategori. Deremot äro de psykrokliniska rörelserna hos blomskaften af Anemonearterna, ätminstone hos Ane- mone nemorosa , af annan fj^siologisk valör. Hvitsip- pans blommor äro som bekant i varmt och vackert väder upprätta, vid kallt väder lutande, nedätböjda. Flyttas ett exemplar med nedätböjd blomma in i ett varmt rum, sä rätar blomskaftet ut sig, och detta sker äfven om växten roterar pâ klinostaten. Häraf fram- gär, att blomskaftens rörelser icke äro af geotropisk natur, och sâlunda i fysiologiskt hänseende olikvärdiga med de psykrokliniska rörelserna hos Holosteum- och Lamiumstänglarne. 19 Sâsorn fall af psykroklini anför Voechting äfven de rörelser, hvilka pä senhösten utföras af en del öfvervintrande blad, som under vintern ligga tryckta intill marken ( Geum urbanun, Androsace lactißora o. s. v.) Wille, som närmare undersökt dessa rörelser frän fy- siologisk synpunkt, förklarar saken pa följande satt: i bladen och bladskaften förlöpa kollenkymsträngar, som äro passivt spända, men pa undersidan starkare an pa öfversidan; när da tili följd af lägre tempera- 1, ur turgorn sjunker i bladets parenkymatiska väf- nader, kontraheras de undre kollenkymsträngarna star- kare än de öfre, och härigenom kommer böjningen nedat till stand. Om vi, sasom Voechting gör, antaga denna för- klaring vara riktig — och det fins för närvarande inga skäl att betvifla dess riktighet — sä är harmed äfven sagt att dessa psykrokliniska fenomen icke kunna betraktas som irritationsrörelser, förmedlade genom protoplasmat, utan maste anses som rent fysikaliska processer liksom t. ex. fallet är med de hygroskopiska rörelserua *). Af det redan sagda framgar det tydligt nog, att Voechting under rubriken psykroklini sammauför fenomen, som i fysiologiskt hänseeude ej hafva det minsta med hvarandra att skaffa, om äfven deras bio- logiska betydelse är densamma. Som fysiologisk term är derför ordet psykroklini fullkomligt meningslöst, en- dast som biologisk rubrik kan det ega nagon raison d’être. De psykrokliniska rörelsernas biologiska betydelse. De psykrokliniska rörelsernas gagn för växten ligger i öppen dag. Dels minskas värmestralningen, *) Minskningen i väfnadsspänningen är naturligtvis intet irri tationsfenomen, ntan beror pä rötternas oförmäga att vid lag temperatur upptaga tillräckliga vattenkvantiteter. 20 da växtdelarne ligga tryckta tätt intill marken, dels nedtryckes äfven härigenom transpirationen. Bada dessa fakta torde vara af väsentlig betydelse för sâ- dana växter som Holostmm och Lamhim , hvilka hvad den anatomiska Strukturen beträffar, sa godt soin sakna hvarje skydd mot köld och för stark transpiration. Bâda växterna vissna ganska hastigt, om afskurna grenar lägges i varmt rum, och dä en frusen jord- rnan i fysiologiskt hänseende är att betrakta som vat- tenf'ri, är det tydligen af stör fördel för dessa tidiga varväxter, att vid gifvet tillfälle knnna pressa sina stjelkar och blad tätt intill marken, och pä detta satt nedsätta vattenafdunstningen. Äfven som skydd mot värmesträlning under kalla, klara värnätter torde det nedliggande växtsättet vara ganska effektiv t. DÖd- Carl Otto Edward Stenström afled i Norrköping den 16 jan. 1901. Han var född pâ Gärdsjö i Värmland d. 10 dec. 1858, bief student 1876, fil. dr 1890, tjänstgjorde vid Riksmusei botaniska afdelning ocb vid nägra alhnänna läroverk, senast som vikarierande adjunkt i Norrköping. Of- ver Skandinaviens Hieracia och biologi har ban publicerat flere arbeten, bvilkas titlar förut anförts i föreg. arg. af Rot. Not. (under rubriken Svensk botanisk literatur). Han var bland sökandena tili den lediga e. o. professuren i botanik i Upsala. Donation. Den aflidne d:r Stenström har i sitt testa- mente förordnat, att 3000 kr. skola utgâ tili amanuensen II. Dahlstedt vid Riksmuseum med villkor, att ban bearbetar den aflidnes Hieraciumsamlingar, samt likaledes 3000 kr. tili den person, som prof. Wittrock eller prof. Nathorst behagar utse tili att bearbeta ocb frän trycket utgifva bans anteck- ningar i öfriga grenar af den botaniska vetenskapen. Ater- stoden af bans tillgängar skall, sedan enskilda dispositioner utgätt, erbjudas till K. Vetenskapsakademien som en fond, bvaraf af'kastningen skall utgâ pâ satt akademien bestämmer tili ârliga stipendier för undersökningar i de vetenskapliga branscher, med hvilka donator varit sysselsatt, särskildt Ili- eraciologi och biologi. 21 Om de buskartade lafvarnes hapterer. Af Rdtger Sernander. Pa lafvarnes bäl finnas som bekant ytterst ofta olika slag af harbildningar. Det är uppenbart att vi här hafva att göra med organ, hvilka tili sina fysiolo- giska och biologiska funktioner kunna vara hvarandra mer eller raiudre olikartade. Sällan har man dock sökt git'va detta uttryck i deras uppkallande, utan nöjt sig med de mera nentrala, pä den yttre formen syftande benàmningarne cilier, spinulæ , fibriller eller heit enkelt här och triehomer. I benämuingarne rhiziner samt rhizoider och sam- mansättningarne harmed : rhizoidhyfer , rhizoidala hyfer , rliizoidsträngar föreligger emellertid ett undantag häri- frän 1 ), i det man med dessa termer direkt syftar pä rot-funktion. Att under benämningen rhiziner (och rhizoider ) fiera funktionellt ganska olikartade organ blifvit sam- manförda torde dock vara säkert. Jag paminner t. ex. om de ’’rhiziner”, som enligt den gängse termi- nologien klada undersidan af vissa Gyrophorn- arier sa- sorn G. spodochroa (Ehrh.) Ach. och poiyrrhiza (L.) Körb., eller rent af förekomma i gyttringar pä öfre sidan t. ex. hos former af G. cylindrica (L.) Ach. De äro ju heit och hallet fria fran underlaget och hafva heit visst som hufvudfunktion att kvarhälla vatten för lafkroppens räkning. Pa ett annat slag af rhiziner, dar en speciel fuuktion föreligger, vill jag i det följande f'ästa uppmärksamheten. Det är pä lafvarnes häftor- ‘) Da man med rhizoider hos andra thallofyter i allmänhet menar encelliga här eller enkla cellrader, och ’’rotorganen” hos laf- varne vanligen hestä af med livarandra sammanfiätade hyfer eller hj^fsträngar, har en bestämd tendens visât sig att markera denua skiluad genom att för dessa réservera benämningen rhiziner. Denna term torde ocksâ, âtininstone hvad angâr de busk- och bladartade lafvarne. dar rhizinerna göra sig särskildt märkbara som sträng- eller tapplika bildningar af bestämd form och anatomisk byggnad. nu vara den mäst använda. Bot. Not. 1001. 22 gan, för hvilka jag skulle vilja upptaga det af War- ming först i litteraturen införda uarnnet hapterer '). Ordet liar en gang förr * 2), användts i lafvarnes organografi. Det var i diskussionen efter ett fore- drag af Warming om Podostemaceernas hapterer vid ett sammanträde i Botaniska sällskapet i Stockholm den 17 januari 1883, da Th. Pries nämde att dylika organ ätven finnas hos lafvarne. Han hänsyftar da (Jmfr hans föreläsningar höstterminen 1886 öfver lafvarne) pâ de rhiziner, som sitta pâ undersidan af de bladartade lafvarnes bal och fästa denna vid underlaget, sâlunda de tyska lichenologernas ”Haft- faser”. Men hapterer finnas äfven hos buskartade lafvar. De äro hos en mängd af dessa sa tydligt utbildade som vidfästningsapparater och organ sni generis samt erbjuda sâsom sâdana sa mycket af intresse, att de heit säkert förtjena en detaljerad beskrifning, sa myc- ket mera som deras tillvaro och roi i lafvarnes lif hittills varit i det närmaste obeaktade 3). Morfologi och anatomi. 1 ) Den lägsta och minst differentierade bland de hapter-typer, som vi kunna särskilja hos lafvarne, *) E. Warming, Familien Podostemaceæ I. Mém. de l'Acad. Roy. de Copenhague. Ser. 6. Cl. de sc. Vol. II. 1881. Termen är t. ex. sedan använd af Warming (stundom omväx- lande med den danska öfversättningen "liæfter”) för diverse algers vidfästningsorgan och af G. Lagerheim (Mykologische Studien 1 p. 13. Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 24. 1898) för fästhyferna hos en entomophtoracé. En annan äldre term för organ af detta slag är helicoid. Den infördes af V. Br. Wittrock (On the development and systematic arrangement of the Pithophoraceæ. Nova Acta. Reg. Soc. Sc. Upsal. Vol. extra ordinem 1877) för pithophoraceernas högt ut- vecklade häftorgan. 2) Bot. Centralblatt. Band 13. p. 254. 3) Ett kort omnämnande af hapterernas förekomst och natur hos de buskartade lafvarne har jag lomnat i Rutger Skrnander. Studier öfver Vegetationen i mellersta Skandinaviens fjälltrakter 1. Om tundraformationer i svenska fjälltrakter p. 348. Ofversigt af K. Sv. Vet. Akad. Förhandl. 1898. N:o 6. 23 erbjuda de former, hvilkas bäl eller podetier, da de pä en godtycklig punkt komma i beröring med ett föremal , helt enkelt klibba sig fast vid detta, hvar- efter hyferna kring vidfastningspunkten utbilda en hapter. Själfva vidfàstningsytan liten, mer eller min- dre plattad. Denna typ kallar jag Cladonia-typen. 2) Hos nästa typ — Thamnolia-typen — sker ocksâ en tastklibbning frân eu godtycklig punkt af bâlen. Kring vidfastningspunkten börja emellertid hy- fer trän moderskottets kortikallager att utväxa och tröget smyga sig efter det omfattade föremälets yt- konturer. 3) Hos vissa lafvar särskildt sâdana med trâdlik bal kunna grentopparne genom att fastklibbas vid nägot föremal förvandlas till mer eller mindre skiffor- rniga hapterer. Typen benämnes i det följande Alec- tori a- typen. 4) Cladina-typen. Podetiernas sammanslutna spet- sar förvandlas, i stallet för att utbildas till nya gren- komplex, pyknider eller apothecier, till griporgan. Ef- ter vidfästningen följa hyferna som hos Thamnolia- ty- pen, ehuru pâ längt när ej i samma utstrackning, oregelbundet det gripna föremalets ytkonturer. 5) Cetraria-typen. Trichom, som normalt och i början fuugera som pylenidbärare , utdanas tili hapterer. G) Hos den sjätte typen anläggas fore fastklibb- ningen vid nägot föremal särskildt för sitt ändamal apterade hapterer. Dessa hapterer äro langsträckta, ofta greniga, mer eller mindre cylindriska trichom, utgaende frän moderskottets kortikalskikt. Denna högst stäende typ nämna vi Physcia ciliar is-ty pen. Cladonia-typen. Eiere lafvar med buskartad bäl eller buskartade podetier bilda under gynsamma förhällanden hapterer af denna typ. Dâ en punkt af bâlen eller podetiet kommer i stadigvarande beröring med nägot föremal, 24 fäsfca sig ofta de yttersta hyferna vid detsannna. I den pâ sä sätt anlagda hapteren tillväxa hyferna vin- kelrät mot moderskottet, hvarigenom ett kort tapplikt utskott uppkommer. Pa själfva vidfastningsytan smyga sig hyferna ett kortare stycke utmed det fastklibbade föremalet. Af de lafvar som höra hit, hafva Cladonierna de svagaste och minst differeii tie rade haptererna. Jag har anmärkt dem hos Cladonia gracilis (L.) Coem. v. cornuta (L.) Schær, verticillatn (Hoepm.) Flk. och turgida (Ekrh.) Hofpm. Lättast sker utbildningen pä punkter, dar ej gonidialvartor utbildat sig, och dar de jdtre hyferna äro löst förbundna med hvarandra samt en mängd hyfspetsar böjda utat, ofta som Gr. Krabbe ') visât, med svagt hakformiga bihang, men äfven frän gonidialvartornas och gonidiallagrens kortikalskikt kunna de anläggas. Hos Cladinerna , af hvilka jag hufvudsakligen un- dersökt Cladina silvatica (L.), komma som bekant go- nidialvartor och gonidiallager ej att klädas med nägot kortikalskikt, utan podetiernas heia yta täckes af ett luckert, pa interstitier rik hyf’väfnad. Denna hyf- väfnad faster sig lätt vid nägot föremal, och af de ät alla hall utskjutande hyfspetsarne anlägges en hapter. — I styrka na detta slags hapterer ej upp mot de grenspetshapterer, hvarom längre fram skall talas Hos Cetraria islandica (L) Ach., cucullata (Bell.) Ach. och nivalis (L.) Ach. uppsta hapterer af Clado- nia-typ ofta pâ skottets konvexa sida. Frân det pseu- doparenkymatiskt byggda kortikalskiktet utga mot moderaxeln vinkelräta, snart svartnande hyfsträngar, hvilka klamra sig fast vid föremalet i fräga. Ofta sitta flere hapterer, hvilka kunna uppnâ en läugd af 1 — 2 mm., i en grupp. — De högt organiserade hapterer af Cetraria-typen, som utvecklas pa de nu ') Entwicklungsgeschichte und Morphologie der polymorphen Flechtengattung Cladonia p. 118 Leipzig 189L 25 nämda arternas randpartier, äro betydligt kraftigare än de nu beskrifna. Hit höra ock de hapterer, som utveckla sig sä- som utskott fran de tunnväggiga yttre hyferna i kor- tikalskiktet pa Siphula Ceratites Fe. cylindriska skott. Detta fixerar härigenom vid jordpartiklar etc. pä det underlag, i hvilket det är mer eller mindre insänkt. Da det föremäl, hapteren faster sig vid, utgöres af ett skott af samma lafart som den, fran hvilken hapteren utgatt, kunna under vissa förhällanden värk- liga sammanväxningar uppsta. Vackra sadana finnas t. ex. hos tundra- formen af Nephroma arcticum (L.), hvars sammanväxningar jag omnämt i ”Om tundraformationer i svenska fjäll- trakter” p. 342 — 343. Fenomenet erbjuder manga analogier med det af V. Th. Örtenblad *) beskrifna sammanväxningsförloppet mellan trädstammar. Da ge- nom olikformig tillväxt olika punkter af undersidan komma i beröring med hvarandra, uppsta i berörings- ytan mellan kortikallagren sammanväxningar, eller om man sä vill rudimentära hapterer. De respektive flikarne sträckas emellertid interkalärt. Härigenom kommer sammanväxningsstället att pâ nägon eller nagra punkter att sträckas sönder, sä att de respek- tive medullarlagrens hyfer komma i beröring med hvarandra. Dessa beröringspunkter växa betydligt i bredd, sä att till slut finnes vid sammanväxningstäl- let af kortikalskikten endast isolerade sma partier in- strödda bland medullarhyferna. Pa ett liknande sätt kunna de hapterer, hvilka förbinda skotten af Cladina rangiferika (L.), CI. silva- tica (L.) och Siphula Ceratites (Fr.), utbilda sig tili värkliga anastomosgrenar af i hufvudsak samma bygg- nad som det normala skottet. ') Om sammativäxningar hos vedstammar. Öfversigt af K. Sv. Vet. Akad. Förhandl. 1884. N:o 5. 26 Thamnol ia-typen . Till deuna typ liöra endast kaptererna kos Tlumi- nulia vermicularis (Sw.). I mellersta Skandinaviens fjälltrakter, det enda omrâde, dar jag varit i tillfälle att studera denna i sâ manga känseenden märkliga laf. ingär den soin en - — ingalunda allman — bestâudsdel i regio alpinas ock understundom âfven skogsregiouens hedar ock tundror. Basaldelen af det grenade eller med nâgra korta sidogrenar utrustade, bakifrân bortdöende skot- tet kryper vanligen pâ underlaget, medan den öfre delen är mer eller mindre uppstigande. Ofta buk- tar sig ocksâ hela skottet i S-formiga krökar bland de gamla vegationsrästerna. I en utpost af fjällväxter vid Enafors pâ Enaâlfvens strand 1 ) kar jag sett den kelt ock kâllet eller delvis nerliggande bland gren- verket af Saxifraga oppositifolia L. Vid en närmare granskning af skottet finner man snart orsaken till denna dess egendomliga växt. Nästan öfver allt, dar det kommit i beröring med nâgot fôremâl: jord- eller grus-partiklar, mossor, gamla blad ock grenar etc., ntbildar det pä beröringspunkten en hapter. Pâ sâ satt kommer skottet att fixeras vid en mängd punkter ock därigenom att under den inter- kalära tillväxten antaga den böjda krokiga form, som nyss beskrifvits, under det att skottspetsens tili växt är negativt geotropisk. Haptererna, som äro mycket kraftiga ock för- träffligt fixera de skottparlier, frän kvilka de utgatt, i det läge de en gang kommit att intaga, utbildas som en följd af kontaktretniugen frän kortikallagret. Hyferna i detta skikt, kvilka, som S. Scbwendeneu 2 ) Rutger Serxander. Studier öfver Vegetationen i mellersta Skandinaviens fjälltrakter. 2. Fjällväxter i barrskogsregionen p. 22 — 24. Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handling Bd. 24. Afd. 111. N:o 11. 2 ) Untersuchungen über den Flechten thaï lus p. Iö7. Nægelis Beiträge zur wissenschaftlichen Botanik. Zweiter Heft. Leipzig 1860. 27 först visât, stâ öfvervägande vinkelräfca mot skottets yta, utväxa i och omkring beröriugspunkten mot det retande föremälet. Da hos föregäende typ hapterens fästyta är mer eller mindre begränsad tili sin om- krets, utväxa emellertid här hyferna och hyfkom- plexerna mera ojämt, i det de omlclamra det föremäl, pä hvilket vidfästningen skett. De större haptererna utgâ visserligen ofta med en kort tapplik del frân moderskottet, men upplösa sig snart i onskilda hyfer och hyfsträngar, hvilka, beroende pä det omfattade föremälets beskaffenliet, kunna förbli mycket korta, eller uppnä flere millimeters längd. Pä exemplar frân deu nyssnämda Enafors-förekomsten, insamlade den 24 juni 1898, har jag en hei Saxifraga- kapsel frân fjor- äret omspuunen af en Thamnolia-h.&-pteYS hyfsystem. Utbredningsförloppet af detta hyfsystem päminner frap- pant om myceliernas hos vissa högre svampar. Älectoria-typen. Som familjekaraktär för Usneaceernci brukar fram- hällas, att de ätminstone i sin uugdom äro fästa vid substratet i en enda punkt, 11 per gomplmm ”, i motsats tili Parmeliacei, som genom starka rhiziner äro fästa vid detsamma. Om man med deuna karaktär syftar pä, att den groende soredien genast utbildar en sädan ” gomphus ” och att denna, ätminstone hos flertalet Us- neaceer, spelar en mycket viktig rol under individets lif, är uttrycket riktigt. Men om i denna karaktär lägges, att ej usneaceernas bäl med andra organ än gomfen fästa sig vid underlaget, föreligger härutin- nan ett misstag. Flere usneaceer, framförallt släktet Alectoria (Ach.) Th. Fr., utmärka sig nämligen genom att bälens grenar här och där fästa sig med ur gren- spetsarne utvecklade hapterer. Om vi först taga släktet Alectoria har jag iakt- tagit hapterer hos: 28 Älectoria divergens (Ach.) Nyl. ,, Fremontii Tuckeem. ') ,, jubata (L.) Ach. v. prolixa (Ach.) Th. Fr. ,, ochroleuca (Ehrh.) Nyl. v. rigida (Wile.) Th. Fr. ,, nidulifera Norrlin. ,, nigricans (Ach ) Nyl. Skottspetsarne äro ytterst fina, hos A. nigricans är skottet t. ex. 125 fi i diameter 0,3 mm. under själfva spetsen. Da denna spets träffar ett föremäl, kittar den sig fast vid detsamma, ock de yttre hy- ferna böja sig under tillväxten mer eller mindre utät, livarigenom uppkommer en liten häftapparat med form af en lâg kon, frän hvars spets hyferna radiera ut i den efter föremälets ojämnketer sig slutande fästytan. Frän fästytan utga äfven hyfkomplex, som rent tränga sig ner i underlaget. Pa sä satt fästa sig trädfor- merna pä trädets bark pa olika delar af dess skott- system, och jord- och stenformerna vid allehanda fö- remäl i den omgifvande Vegetationen. Hos de öfriga nordiska Usneace-släktena : ZJsnea (Dill.) Ach., Evernia Ach. och Ramalina Ach. utbildas hapterer, men mera tili talligt vis . Af Evernia prunastri (L.) Ach. finnas former, dar i kanten af bälen sitta talrika smä plattade skott, 1,5 — 2 mm. langa och 0,25 — 0,5 mm. breda, af samma byggnad som sina moderskott. Den rundade spetsen af dessa skott eller nâgot parti af dess kant fastna lätt vid barken pä den gren, vid hvilken moderindi- videt är fäst; troligen sker detta vid rägnväder, da mindre jEwemm-exemplar kunna ligga som fastklibbade utraed barken. De korta, tunnväggiga, mot skottets yta mer eller mindre vinkelrät stälda hyferna klamra sig fast och bilda en hapter. ') Forst anmärkt af A. N. Lundström. Jmfr. Rutger Ser- NANDER, Den skamlinaviska vegetationens spridningsbiologi p. 36 — 37. Upsala 1901. 29 Hos Ramalina calicaris (L.) Fr. v. farinacea (L.) Fr. fastna äfven underscundom de tunna fina spetsar ne af balflikaime vid ett parti af värdträdets bark. Själfva spetsen oindanas da till en hapter af samma ntseende som nyss skildrats hos Alcdorierna. Eller och lägga sig bâlfliks-topparne utmed barken, och de hyfspetsar, som gâ snedt utât frân kortikallage.ts huf- vndsakligen i skottets längdaxel sträckta hyfsystem, ntväxa till hapterapparat. Hos en Parrneliacé — Parmdia Janata (L.) Warlr. — utveckla de fina cylindriska skotten, da kontakt- retning inträder, i sina spetsar hapterer af samma byggnad som hos Alcctoria jubata (L.) Ach. Cladina-typen. Podetie-spetsarne hos Cladina rangiferina (L.j och CI. silvatica (L.) delà sig polytomiskt 1). Ett antal lika utbildade spotsar komnia pä sä satt i jämnhöjd raed hyarandra och bilda en komplex, hvilken even- tuelt i sin helliet kommer att utdanas som griporgan. Heia komplexen päminner tili det yttre om de förut- nämda helicoiderna hos Pitophoraceerna. Men dä det hos dessa äro axlarna i sin helliet, som gripa om fö- remälet, bildas här de fixerande Organen af hyfsyste- met i dessas spetsar. Grenom kontaktretning frân nâ- got föremal i den omgifvande Vegetationen — ljung- blad, gamla Euphrasia- stänglar, Dicrana , Hylocomier etc. — växa hyferna ut mot detsamma och omklamra det pa samma satt som Thamnolia- haptererna, ehuru de fästande hyferna och hyfsträngarne icke pa langt när uppna deras omfattning. Om ett blad at Hylo- comium protiferum (L.) fattas af en hapter-komplex, kan dennas hyfs^'stem i glest stälda tradar utbreda sig öfver ett par andra blad, men af ett gripet Calluna- blad förmar en hapterkoraplex endast omfatta en del. ]) Jmfr. t. ex. den upplysande fig. 6 pâ taflan IV i Krabbes eiterade arbete. 30 — Hvarje podetiespets bildar sin lilla häftskifva hvars oregelbundna omkrets srnäningom sammanflyter med grannspetsarnes. Liksom i podetierna äro hyferna löst, förenade med hvarandra och interstitierna stora. De äro smala — 3,75 ju i diameter — och som hos flere Cla c Ioniers kortikalhyfer i spetsen ofta svagt klolikt krökta. En öfvergangsform tili föregäende typ bilda de ( Vadowia-pödetier, hvilka som hos Cladina utlöpa i po- lytomiskt sig törgrenande spetsar. Om dessa fästas vid nagot föremal, utbreda de sig likaledes tili ore- gelbundna häftskifvor, men dessa sammansluta sig sällan tili sa tydliga griporganskomplex som hos Cladinerna. Exempel lemnar Cladonia fur cat a (Huns.) Fr. v. sulni- lata (L.) Fi,k. Getraria-typen. De hârbildningar, som Unnas i kanten af bâlfli- karne hos Cetraria islandica (L.) Ach., äro sedan gain- malt kända och belagda med en hei del namn. Hvad man angaende dessa cilier, spinulæ och al lt hvad de kallas i litteraturen torde ha förbisett, är att deras spetsar lätt fästa sig vid föremal i den omgitvande Vegetationen, hvarefter de komma att fungera som ypperliga häftorgan, d. v. s. hapterer. Men dessa cilier hafva som bekant en annan mycket viktig funktion i laf'vens lif. I deras spets anläggas nämligen pyknider, af hvilka i lärobokslitte- raturen ofta brukar förekomma afbildningar. Utvecklingen af haptererna tillgär pa föl jande sätt. Antingen förblir pyknidanlaget i ciliens spets rudi- mentärt, och spetsen omdanas utan vidare vid berü- ring tili hapterens fästyta. Eller ock anlägges hapi- teren först sedan pykniden sluttömts pa sina kooidier. Denna anläggning kan ske pa tvänne olika sätt, inel- lan hvilka dock öfvergangar finnas. 1) Hyferna i konceptakelväggen och angränsande delar af pyknidbäraren utväxa och bilda en fortsätt- 31 ning pâ densamma. Pä gränsen mellan det garnla ocli nyanlagda partiet komma räxter af det gamla pyknidet att ligga inneslutna i hapteraxelns centrum. 2) Hapteren utbildas lateralt af liyfer vid kon- ceptakelväggens bas. Pyknidet kommer att sitta pa sidan af hapteren, hvars nybildade del sâlunda blir en sympodial fortsättuing pa den gamla pyknidbä, raren. Cilierna äro trickom, som anläggas i kortikal- skiktet pa de bandlika skottens marginaldel. Frekven- sen är mycket växlande hos olika former ; i den de- skriptiva lichenologien représentera Acha.ru former crispa och platijna de bäda ytterligheterna. Pa py- knidstadiet kvarblifva de vid de dimensioner, som de ett kort stycke under skottspetsen uppnatt, näm- ligen omkring 0,3 mm i längd och 0,1 i diameter. De cilier, hos hvilka pyknidanlaget felslar, utväxa där- emot tili bortât 1 millimeters längd men med bibe- hallen grolle k ; spetsen är nagot utdragen. De yttre hyferna bilda en mantel, dar väggarna äro betydligt starkare fortjockade än hos de ini’e i axelns längd- riktning stärkt förlängda hyfernas. De bäda väfna- derna öfverga i ciliernas fot i motsvarande skikt af kortikallagret. Efter vidfästningen inträda betydliga tillväxts- fenomen, hvarigenom hapterena blifva mycket gröfre, och kunna de uppnâ en längd af ett par millimeter. — En mängd hapterer träffa motliggande sida af det alltmer sig hoprullande skottet, antingen detta själf eller en annan hapter. De tilltaga da ännu mer i grollek särskildt vid bas och vidfästningsyta, samt utplattas bandformigt. Cetraria hiascens (Fr.) Th. Fr. Tyckes i allt väsentligt öfverensstämma med föregaende. Haptererna dock ej sä talrika och starka. Cetraria cucullata (Bell.) Ach. Uppges i den deskriptiva litteraturen oriktigt som saknande cilier. Dessa finnas dock och i ej ringa mängd, om ej sa 32 talrikas oin hos C. islandica. De utgöras af smâ pa- piller, som äfyen här utgâ frân kortikalskiktet pâ det plat.tade skottets kanter, 60 100 fi i hüjd frân en bas pâ e. 75 fi: s diameter. I spetsen bâra de pyknider eller rudimentära sâdana. Konceptakelvâggarnes hy- fer bilda antingen direkt hapterens fästskifva eller växa vidare. * Sällan blir dock hapteren mer an 150 fi lang. Den är i hufvudsak byggd som hos C. is- landica. Hyferna bli ofta bruna; de yttres vâggar starkare förtjockade och mera hyalina an de inres. Ofta bildar skottet under hapteren ett bredt vigg- likt utskott. Som hos C. islandica förenas skottkanternas flan- ker ofta genom hapter-anastomoser. Cetraria nivalis (L.) Ach. Äfven här Annas pâ flankerna papiller — c. 65 fi huga pâ en c. 120 ju i diameter hâllande basis — med pyknider eller rudi- ment af sâdana i sin spets. Papillerna med rudi- mentära pyknider utvâxa till spetsiga hâr af c. 225 fi: s längd med utvândigt hyalina, förtjockade cellväg- gar och en inre centralsträng at mindre tjockväggiga bruna hyfer. Bâde pyknidbärarne och dessa hâr om- danas i spetsarne tili häftskifvor. — Frân bâlen ut- yâxer ofta under hapteren ett utskott. Mycket vanliga âro genom hapterer förmedlade sammanvâxningar mellan olika individ. Utvecklingshistorien af de ’’rhizinæ solidæ", hvilka Th. Fries (Lichenographia Scandinavica I p. 96 — 97) pâvisat hos mycket unga exemplar af nâgra Cctraria-ar- ter, bland dem just de tre nu behandlade, skulle vara mycket intressant att fâ utredd, särskildt ur synpunk- ten af deras fôrhâllande tili de hâr skildrade haptererna. (Forts.) 33 Om Ribes rubrum L. s. 1. Af T. Hedujnd. Odling af röda vinbär är ej synnerligen gammal. För de garnie grekerna synas de hafva varit okända, och C. Koch uppgifver (Dendrologie I. p. 648), att nagon odling af röda vinbär i mellersta Europa ännu icke förekom under 1300-talet och kanske icke ens under 1400-talet. Säkert är emellertid, att vid mid- ten af 1500-talet funnos röda vinbär odlade i meller- sta Europa fran Frankrike och England ända tili Ungern. Fuchs omtalar 1542 (Fuchsius, De historia stirpium p. 662), att röda vinbär odlades här och där i trädgardarne omkring trädgardslanden och benämn- des af tyskarne Sant Johans treublin eller Sant Johans beerlin, emedan baren mognade vid mid- sommartiden eller Johannes döparens dag, och att de pa apoteken benämndes Ribes. I ett i Basel 1543 tryckt arbete af Ruel (Ruellius, De natura stirpium p. 243) omtalas, att röda vinbär voro allmänna i träd- gärdarne och kallades af folket för krusbär fran andra sidan hafvet eller ” transmarina grossula ”, som Ruel pâ latin âtergaf benämningen. I början pa 1580- talet utkommo i Antwerpen tre botaniska arbeten af Lobei, Dodonæus och Clusius, af hvilka man far veta, att röda vinbär vid denna tid voro kända vidt och bredt i mellersta Europa. Enlig Lobei (Plantarum seu stirpium icônes T. II. 1581. p. 202) kallades de i Belgien Aelbesien, i Tyskland S. Johans Treu- bel eller Treublin eller Beerlin, i Frankrike Gfroi- selles rouges och Gfroiselles d’oultre mer, i England Ribes och Redde gooseberies. De svarta vinbären kallades i Belgien Swerte Aelbesien. Do- donæus lemnar (Stirpium historiæ pemptades sex sive libri XXX. 1583. p. 736) ungefär liknande, men nagot utförligare uppgifter. De röda vinbären, hvilka vid denna tid bland botainsterna äiven benämndes 3 But. Nut. 1901. 34 Grossiilaria rubra och Grossularia transmarina , balla- des enligt sistnämnde författare: i Tyskland Sant Jo- hans treubel eller treublin eller beerlin, i Bel- gien Besiekens over zee, i Italien Vuetta rossa, i Frankrike Grosselets och Groiselles d’outre mer och i Böhmen Jahodi So Jana. I Ungern benämn- des de enligt Clusius (Rariorum aliquot stirpium per Pannoniam Austriam et vicinas quasdam Provincias observatarum Historia 1583. p. 119) apro tengöri zölö, som af Clusius öfversattes med uva marina mi- nor och torde hafva haft nâgot med den franska be- nämningen Groiselles d’outre mer att göra. l)a härtill lägges, att de röda vinbären under 1500-talet. äfven i England kallades Red beyond the Sea Goo- seberry och detta namn af Engelska författare (jmfr. Engl. Bot. ed 3. vol. IV. p. 42) uppgifves vara blott en öfversättning af det franska Groiselles d’outre mer, synes häraf framgâ, att man i Frankrike under förra hälften af 1500-talet och kanske redan i slutet af 1 400-talet beflitade sig om vinbärsodling, och att kring- liggande lander därif'rän förskaffade sig en vinbärssort, som fransmännen benämnde Groiselles d’outre mer d. ä. krusbär frân andra sidan hafvet. Fransmännen hade alltsâ sjöledes förskalfat sig rôda vinbär till od- ling, men hvarifrân de erhâllit dem, omnämna ej författarne med ett ord. De blott öfversätta d’outre mer med transmarina , men lemna ingen förklaring öfver den egendomliga benämningen. Dà Linné om- kring 200 âr senare och efter honom Wahlenberg och andra botanister i nordliga Skandinavien funno rôda vinbär växande vilda i stör mängd, lag den förmodan nära till hands, att det var frân Norges kuster eller fjäll, som fransmännen erhâllit de om- nämnda röda vinbären. Nordmännen, som en gâng förr i tiden besökt norra Frankrike (Nordmandie), künde ju möjligen där ännu hafva nägon samfärdsel. En botanisk utredning af hithörande växter visar 35 emellertid, att denna förmodan är oriktig, i det att de elementararter x) af röda vinbär, som förekomma i norra Skandinavien äro heit andra än de, som af gammalt varit odlade och voro bekanta för de garnie författarne. Däremot är det mycket sannolikt, att Groiselles d’outre mer kommit frân norra England eher Skottland, för sa vidt man ej skulle räkna med den möjligheten, att de kommit frân Norra Amerika, som vid denna tid, säsom nyligen upptäckt, ej torde hafva haft nägot allmänt användt namn. Jag vill blott erinra därom, att redan i slutet af 1400-talet hade engelsmännen upptäckt New Foudland (1497) och seglat utefter Nordamerikas heia ostkust frân Flo- rida tili Labrador. Den nordamerikanska formen är visserligen ej füllt lik den, som förekommer i norra England och Skottland, men skillnaden är temligen liten [bladen hos den engelska äro undertill nästan glatta och hos den nordamerikanska tunnt ludna öfver heia ytan] och det är för närvarande af brist pä ut- förligare beskrifning af denna Groiselles d’outre mer omöjligt att afgöra, hvilkendera den liknade. Af hithörande former ( R . hortense ), som ännu finnas i vära trädgärdar, äro nägra lika den engelska formen, andra den nordamerikanska. Huru det än förhäller sig med ursprunget tili Groiselles d’outre mer, sä är odlingen af denna vinbärssort i Frankrike längt ifrän första upprinnelsen tili vinbärsodlingen i Europa. De röda vinbärssorter, som odlades pä 1500- och 1600- talen och ännu finnas odlade. ehuru till en del un- danträngda af andra, tillhöra nämligen arter, som finnas vildt växande i Europa frân nordöstra Spanien x) Elementarart (Sippe: Wettstein) är hvarje växtform, som — under förökning genom frö hos fanerogamerna — eger eller at- minstone har förutsättning att ega en af andra elementararter obe- roende utbredning i naturen, fransedt utbredningsomradets beroende af uppkomstorton för elementararten. Art tages vanligen i bety- delse af ett litet slägte, bestaende af oftast flere med hvarandra mera öfverensstämmande elementararter, och kan tagas liksom slägtet i vidsträcktare eller trängre bemärkelse. 36 och östra Frankrike tili Schlesien och Kroatien i Oster. Redan Camerarius omtalar 1 588 (Hortus medicus, Francof. ad Moenam, 1588, p. 141) förekomsten af vildt växande vinbär i stör myckenhet i Sachsen mel- lan Dresden och Bautzen: ”Ribes vulgare baccis rubris, cujus magna copia sua sponte crescit in quadam sylva, media ferme via inter Dresdam et Budissinam ad fines Lusatiæ”. Man ma icke tro, att här föreligger en förvexling med Ribes alpinuni L., ty denna art var välbekant för Camerarius och beskrifves af honom under namn af Ribes sylvestre. — Det är därföre högst sannolikt, att odlingen af röda vinbär föregatts af kämiedom om de vildt växande vinbärens egenskaper. Ett stöd för detta antagande är uppgiften hos Ges- nerus, Horti Germanise, 1561, p. 236, att de vildt växande vinbär en i Berns skogar, dar buskarne blefvo ända till 1 1 j 2 aln höga, af bönderna kallades Reoz- beer, emedan de hjälpte mot hosta. Den första od- lingen af vinbär bestod alitsä temligen säkert däri, att man for att ega större och bekvämare tillgang pä bär, inflyttade buskar i sin trädgärd Iran närmaste vildmark, men att man under sin sträfvan att erhalla bättre sorter tog dem äfven langväga ifrân säsom Groiselles d’outre mer. C. Koch uppger äfven (Dendrol. I. p. 548), att röda vinbär för odling i Tyskland Ursprungligen togos österifran. En sträfvan efter att erhalla sorter med större bär var sannolikt äfven anledningen tili, att man försökte sig pä att odla den äfvenledes inom mellersta Europa utbredda R. petrceum coli., som har större, ehuru surare bär än andra i Europa vildt växande vinbärsarter med röda frukter. Ar 1561 omtalar Gesner (1. c. p. 295), att han i sin trädgärd inplanterat en sort röda viubär, som han funnit vildt växande i skogarne i Bern, där de af befolkningen kallades Reechbeere. Gesner benämnde densamraa Ribes sylvaticus '). Denna form ') Ribes är hos do garnie fürfattarne oftast maskulinnm. 37 var temligen lik de da välbekanta röda viubären och hade frukter, som voro lika beskalfade, men större. Af beskrifningen pä bladen framgär, att det var den med mycket sura frnkter försedda R. petrceum, han hade päträffat och inplanterat. Om frukternas smak nämner Gesner ingenting, men han tyckes glädja sig at sin inplanterade viubärsbuske, som ’’pulchre adhuc viret et longæ durationis spem facit”. Af Gesners uppgift om frukternas storlek hos R. petrceum i jäm- förelse med den allmänt odlade Ribes-iormen. framgär, att vinbären i trädgärdarne pä 1500-talet icke voro sä stora som hos de nu odlade vinbärssorterna, hvilka frambringa bär, som äro füllt lika stora som hos R. petrceum; hos nägra vinbärssorter (tillhörande R. sil- vestre ) äro de tili och med större. Att baren hos de odlade vinbärssorterna pä 1500-talet voro obetydligt större, än dâ de inplanterades frän vildmarken, fram- gär äfven af andra äldre författares uppgifter om bärens storlek hos R. petrceum i jämförelse med vanliga röda vinbär, förutsatt att bären hos arterna i naturen pa 1500-talet hade lika stora frukter som nu. Pä Alperna i Steiermark fick Clusius under sina resor genom Ungern, Osterrike och angränsande provinser i senare hälften af 1500-talet för första gangen se R. petrceum coli., och i sin beskrifning af denna Ribes- art, som han benämnde Ribes rubro flore (Rar. stirp. hist. p. 119), framhäller han, att icke blott bladen, utan äfven frukterna äro större än hos vanliga röda vinbär. Han uttalar äfven en förmodan, att en vin- bärssort, som odlades i en trädgard i Bryssel, var lik den art, han säg i Steiermarks Alper. Camerarius omnämner 1588 (Hort. med. p. 141) en röd vinbärs- sort, som hade rödaktiga blommor och större frukter än vanliga röda vinbär, och som han erhâllit frän ärkehertig Ferdinands trädgard i Insbruck. Yid mid- ten af 1600-talet beskrefs ater Ribes petrceum under namn af Ribes flore rubente Bauhinus & Cherlerus, 38 Historia plantarum universalis, Tom. II, 1651, p. 98 efter exemplar, som odlades i en trädgard i östra Frank- rike nära Belfort. Men i den utförliga beskrifningen nämnes ingenting om, att baren, äro större än hos de vanliga, grönblommiga röda vinbären, och med tvekan sattes den som synonym tili saväl Ribes rabro flore i Steiermark som den af Camerarius omnämnda Insbrucks- formen. hvilka af Bauhin i hans Pinax Theatri bota- nici (ed. 2, Basel 1671) benämnas Grossularia hor- tensis majore fructu rubro. Förklaringen tili, att ingen- ting nämnes om bärens storlek, torde emellertid vara att söka däri, att den form af vanliga röda vinbär, som hos Bauhinus & Cherlerus 1. c. beskrifves under namn af Ribes vulgaris acidus ruber , enligt den utför- liga beskrifningen tillhör en i mellersta Europa före- kommande elementarart ( R . silvestre ), tili hvilken bland nutida röda vinbärssorter de med de största frukterna (t. ex. Fay’s new red prolific) höra, och hvilken pâ 1600-talet alltsâ synes i trädgardarne hafva haft ungefàr sa stora frukter som R. petrceum. Hos den vilda formen äro de deremot mindre. En omständighet, som icke sa litet bidrog tili, att odlingen af röda vinbär sä jämförelsevis hastigt spred sig i mellersta Europa, var bärens användning som läkemedel, särskildt vid febrar. Röda vinbär som officinella omnämnas redan af Fuchs 1542, och nagot senare finner man dem i litteraturen äfven benämnda Ribes officinarum (Bauhinus, Pinax, ed. 2, p. 455). Vid spridning af deras odling torde stundom nägon mera bekant vinbärssort hafva letat sig väg tili langt af- lägsna orter, sasom den sannolika förekomsten af den franska Groiselles d’outre mer i Ungern tyckes an- gifva, dâ i mellanliggande länder nagot liktydigt namn icke förekommit. Som en följd af en hastigare spridd odling af röda vinbär i jämförelsevis sen tid är den omständigheten att betrakta, att de sakna ett eget namn, som tili stammen är lika inom de olika sprä- 39 ken. Detta är däremot fallet med krusbär, som vis- serligen synas hafva varit alldeles okända för de garnie grekerna, men hvilka började odlas — äfven de san- nolikt först i de vestra delarne af mellersta Europa — langt förr än röda vinbär. Det franska Groseille, det tyska Krausbeere, det svenska krusbär, det engelska Goosberry, det ryska Kruschownik äro alia af samma stam, som latiniserades till Grossu la- ri a. Orden ”krus” och "kraus” hafva salunda ingenting med krusig att skaffa, säsom latiniseringen af Kraus- beere 'tili Uva crispa synes ange 1). Denna likhet i benämningen torde innebära, att krusbärens odling spreds längsamt och pa, kortare sträcker frän det ena folket tili det andra, hvarvid deras benämning sä sma- ningom förändrades efter de olika spräkens lagar. Da röda vinbären läagre fram började användas och od- las och pa grund däraf behöfde ett namn, gick det med dem, som det ofta tillgär ännu i dag med mangen ny införd växt (t. ex. jordpäron, japansk potatis) : de jämfördes med nägon förut känd växt, i detta fall krusbär, och erhöllo i Frankrike namnet Groiselles rouges (nu Groseille rouge) och i England Red goose beries. Emellertid blef denna benämning, som det synes, icke af synnerlig lang varaktighet i Eng- land, där för öfrigt vinbärsodlingen aldrig omfattats med sa stört intresse som pä kontinenten närmast i sydost om England. I dess ställe bedrefs där under 1500-talet liksom ännu i dag krusbärsodlingen med stör flit, och dâ i slutet af 1500-talet (eller kanske nägot förr) en krusbärssort med nästan svartröda bär, som voro nägot större än vinbär, därstädes bcfrjade od- ') Jag har ej lyckats utforska, hvarifrän uppgiften härstam- mar hos Nyman, Sveriges fanerogamer, II, 1868, p. 4, att namnet uva crispa hänsyftar pa "krusiga blad”. Uva betyder, som bekant, drufformig frukt, och de garnie författarne menade, att det kru- siga hos frukten utgjordes af de grofva hären, hvilka förekomma hos baren af Ribes grossularia. Linné upptog emellertid namnet uva crispa för en art med sä finludna frukter, att de vid första päseende synas glatta. 40 las — förut voro blott krusbär med gröna Irukter kända — , torde det hafva blifvit motbjudande att kalla röda vinbären för röda krusbär. Nog af, de röda vinbären jämfördes i stallet med korinter ocli kallades liksom ännu i dag red currants. I Fran- krike, dar man mindre bekymrade sig om krusbärs- odling, blef namnet Groseille rouge, d. ä. röda krus- bär, sä inrotadt under vinodlingens tid pa 1500-talet, att det ej rubbades, sedan röda krusbär äfven där kanske redan i början af 1600-talet blefvo bekantg, utan har bibehallit sig ända tili vära dagar. I an- dra länder erhöllo de röda vinbären nybildade natnn, som ingenting hade med hvarandra att göra säsom Johannisbeere i Tyskland efter bärens mognadstid och röda vinbär i Sverige, emedan af bären beredes vin. Här och hvar kallas vinbärsbusken äf befolkuingen säväl i Norge som i södra Sverige äfven Rips eller Reps 1). Om, säsom ofvan är papekadt, Frankrike sanno- likt är att beteckna som det land, där vinbärsodlin- gen egentligen tagit sin början, sä är det likväl Hol- land, som har förtjänsten af att hafva genom omsorgs- full odling förädlat de ursprungliga vinbärssorterna och därigenom bragt vinbärsodlingen till dess nuvaraude Standpunkt i Europa. Fran Holland har kanske fler- talet i Sverige nu odlade vinbärssorter Ursprungligen kommit och bland dessa den bästa af dem alla, näm- ligen röda holländska vinbär. När denna inkom till Sverige, känner jag ej, men det är bekant, att till Sverige, införskrefvos röda vinbärsbuskar direkt fran Holland jämte en mängd andra trädgardsväxter redan 1(570 (Swederus, Svensk hortikultur i forna dagar, Svenska tradgärdsföreningens tidskrift, 1880, p. 117). Rörande detaljerna vid vinbärens odling i ’) För svenska öron ljuder det tyska uttalet af b i Ribes nä- stan som p, hvilket mähända kan vara en af anledningarne tili ofvannämnda allmogenamn. 41 äldsta tider är blott bekant genom Camerai’ius (Hort, med. 1588, p. 141), att förökningen skedde genom frön, som säddes pa kosten, sa snart baren mognat: ”Si baccæ statim ubi matuiuerint, vel saltern exempta semina in terram projiciantur ante hyemem, facile enascuntur, et cito crescunt in frutices”. Om nagon förökning pa vegetativ väg (genom afläggare eller sätt- kvistar) nämnes icke. Att man tili förökning insam- lade bär af sädana buskar, som under odlingen för- ändrats pa ett fördelaktigt satt, kan ocksa tagas för gifvet. Och tager man i öfvervägande de sakförhäl- landen, som hittils blifvit meddelade rörande de od- lade röda vinbären, framställer sig osökt den frâgan: Hvilka förändringar har omkring 500 ars odling fram- kallat hos de i vara trädgardar förekommande röda vinbärsbuskarne ? Ett uttömmande svar pa denna fraga är naturligtvis omöjligt att gifva, och jag skall ocksa hufvudsakligen blott uppehalla mig vid de grofva dra- gen af deras yttre morfologi. En del af dessa för- ändringar äro lätta att pävisa utan att behöfva inga pa nagon vidlyftig systematisk utredning. En hos alla för bärens skull odlade vinbärsbus- kar genom kultur framkallad förändring af mera prak- tisk betydelse är, att bären äro betydligt större, än hos de vildt växande formerna. Denna förändring torde ocksa vara den väsentligaste, hvarje särskild fran början odlad form undergatt, sedan den först började odlas. Ur systematisk synpunkt är emellertid denna förändring af ringa betydelse. Visserligen har för uppkomsten af de större frukterna urvalet spelat in som en viktig faktor, men da den förändring, som blifvit föremal för urvalet, är direkt framkallad genom bördig jordman och i öfrigt god skötsel, sä är ocksa fortsatt vard nödvändig för att bibehalla bären vid deras storlek. Gtenom vanvard blifva de ocksa som be- kant mindre, om de ocksa icke i ett slag blifva sa smä som hos de vildt växande formerna. Huruvida nagon 42 tixerad *) förändring i bärens storlek iuträdt hos de odlade formerna pâ gruud af den lângvariga odlingen är en frâga af största intresse, som emellertid skulle kräfva mânga âr för sin lüsning. Det är en allman fëreteelse sâvâl i naturen som i kulturen, att en hel del egenskaper hos växterna äro allt efter växtens art underkastade en större eller mindre förändring, som direkt framkallas af de olika yttre forhâllanden. under hvilka de särskilda individen lefva * 2). Af denna omständighet i förening med urval betjänar man sig för att framställa i ett eller annat afseende förädlade raser 3). Köttiga och stora rötter hos morot, palster- ') Fixerad begagnas här i betydelse af füllt inhærent (samen- beständig i. Fixerad begagnas äfven i en belt annan betydelse näm- ligen om den oförändrade groddplantsegenskapen hos de indivi- dualiserade sidoskotten frân groddplantor af âtskilliga Conifercr. Det kan emellertid aldrig blifva frâga om inhærenta egenskaper hos dessa individ (t. ex. Retinospora), som under heia sitt jäm- förelsevis korta lif bibehâlla sidoskottens utseende hos groddplautan. redan af den omständigheten, att de, ehuru Gymnospermer, aldrig blomma och sätta frukt. 2) Det hör für öfrigt till en arts karaktärer att uppträda i bestämda mot gifna forhâllanden svarande former. Biologiska for- mer af detta slag (modifikationer) kunna understundom vara hvar- andra mycket olika t. ex. landt- och vattenformen af Polygonum amphibiutn n>. il. Att kalia dylika former, som systematiskt kunna jämföras med t. ex. heterostyla former af Primula, för variteter är väl mindre riktigt. Nappeligen skulle man kunna framställa nya elementararter genom urval af sâdana af lokala forhâllanden direkt beroende former. Försük i den vägen liafva misslyckats. — Frân lokalmodifikationerna skilja sig de modifikationsformer, i hvilka lägre klorofycé-arter upträda (Hedlund, Om polymorfisraen hos aërob. klorof. i Öfvers. af Kongl. Vet.-Akad. Förh. Stockholm. 1899, N:o 5. p. 509 — 535) därigenom, att en af gifna fôhâllanden framkallad modifikationsform kan. äfven sedan dessa upphört att verka, bibehâlla sig oförändrad till dess nâgon förändring till vissa nya forhâllanden framkallar en annan utveeklingsriktning och en ny modifikationsform af arten. Det inträffar derföre myc- ket ofta, att olika modifikationsformer af samma art kunna växa vid sidan af hvarandra under lika forhâllanden. nâgot, som där- emot ej är fallet med lokalmodifikationerna. 3 1 Ras kallas här en växtform. hvars utmärkande egenskap (eller egenskaper) under andra förhällanden än de, som gynnat dess uppkoinst, sä smäningom gär förlorad vid förökning genom frö. Ras kallas äfven ofta en elementarart, dä bland de nu lef- vande elementararterna finnas nâgon eller nâgra. som i nâgon högre grad liknar densamma. 43 nacka in. fi., stora frukter hos sädesslageu, riklig eller tidig fruktsättning o. s. v. äro exempel pâ förän- dringar i en viss riktning, framkallade hos de odlade växterna genom of van antydda medel. Efter nâgra fâ generationer kan en större eller mindre förändring i nämnda hänseende astadkommas. men förändringen gar lika fort tillbaka, när de yttre förhällanden, som framkallat densamma, upphöra att verka. Aterslaget sker dock härvid icke pâ en gang utan i aftagande under de pâ hvarandra följande generationerna, för sä vidt förändringen försiggatt med iakttagande af urval under en följd af generationer. Äfven vid för- ändringar af detta slag gör sig nämligen ärftligheten gällande, om ock i ringa grad, och det är därföre möjligt — ehuru det ännu ej är tillräckligt pävisadt — att, om förädlingen fortgätt under en längre tid- rymd, den därunder framkallade förändringen ej kan fullständigt gä tillbaka, utan att egenskapen äfven med afseende pä det ärft-liga hos densamma undergätt en förskjutning i samma riktning som förändringen. Om sälunda baren hos alla för bärens skull od- lade vinbärssorter genom omsorgsfull odling och urval blifvit större, än de frän början voro, sä far man däraf ej draga den slutsatsen, att den olikhet i storlek, som bären förete hos olika vinbärssorter — äfven om de odlas under sä vidt möjligt bästa och lika förhäl- landen — skulle bero därpa, att de i olika grad va- rit föremal för urval. Da, som framdeles skall vi- sas, dessa olikheter ätföljas af andra hos blommor och blad, hvilka tydligen ej samtidigt varit föremal för urval, sä inses, att man vid bedömandet af bärens storlek hos en viss vinbärssort har att taga hänsyn icke blott tili yttre förhällanden, utan äfven tili vin- bärssortens art. Att de talrika vinbärssorterna förete en mängd olikheter i jämförelse med hvarandra, är nâgot, som en hvar lätt kan iakttaga. Om vi fort- farande uppehälla oss vid bären, sä skall man finna, 44 att en rätt betydunde olikhet i smaken ätven gör sig gällande. Visserligen kan om smaken sägas detsamma, som sades om olikheten i bärens storlek, att den är beroende af arten (särskildt 11. bullatum och IÎ. pdrceum i förhällande tili de öfriga), men i kög grad är den äfven direkt beroende af yttre förhallanden. Det är en välkänd sak, att vinbären i likhet med frukter i allmänhet pâ en varm och solig plats blifva mindre sura och mera välsmakande, än dâ de fâ mogna i skugga eller under en regnig och kall sommar. Det är äfven pâtagligt, att de kemiska processer — sär- skildt oxidationen af syrorna tili koldioxid och vatten — , hvilka försigga vid den slutliga mognaden af saftiga frukter, böra främjas af högre temperatur. En olikhet hos vinbären, som icke pâ nägot kändt sätt star i beroende af yttre förhallanden, är deras färg. De former med hvitaktiga eller blekröda bär, som nu gä i trädgardarne under ett stört antal sort- namn kafva tid efter annan uppkommit under förök- ningen genom frö. Hvita vinbär omtalas für första gängen 1601 hos Clusius, ßar. plant, hist. p. 120. Demie författare hade erhâllit dem tillika med röda krusbär Grossularia fructu obscure purpurascente sanno- likt frân Lejden i Holland, där han 1593 hade iakt- tagit den sistnämnda växten. Hvita vinbär omnämnas icke i nägot mig tillgängligt arbete frân 1500-talet, men längre fram i tiden finnas i publikationer, som uppräkna växter odlade i trädgarden i Lejden, icke blott hvita utan äfven blekröda vinbär omnämnda. Nägon hvit vinbärsform är ej iakttagen i naturen, men det liindrar icke, att äfven hos en vildt växande vin- bärsbuske frön med embryo till en sâdan form kan utbildas likaväl som hos en odlad. Den hvita färgen beror visserligen närmast pâ saknad af ett rödt färg- ämne i bären och samtidigt äfven i blommorna, ifall dessa eljes äro färgade, men denna brist pâ färg sammanhänger med brist pâ fysisk styrka hos heia 45 växten. Omhuldad i ea trädgärd reder sig en sâdan albino godt, ehuru den är svagare i växten än den vanliga formen med röda bär, men i vilda naturen torde den däremot redan i sin späda ungdom lätt duka under i kampen för tillvaron, förkväfd af en omgif- vande kraftigare vegetation. Oaktadt sin svaghet hafva dock albinos-former af andra växter i nagot enstaka individ, ehuru sällsynt kommit tili utveckling äfven i naturen, kvarföre förekomsten af hvita vinbär i trädgardarne icke är nagot anmärkningsvärdt. Af större intresse vore däremot att lära känna den ifra- gavarande egenskapens nuvarande systematiska värde. Som bekant är t. ex. saknad af färgämne hos kron- blad, fröskal och stipler hos Visum sativum L., en fixerad egenskap, som alltsa kännetecknar en elemen- tarart pa samma sätt som dess närvaro i samma delar hos Visum arvense L. Om man däremot pröfvar al- bino-karaktären hos en nyuppkommen albino-form — tili förekommande af korsning isolerad under blom- ningen — genom utsadd af dess frön, skall man finna, att afkomlingarne atminstone tili större delen blifva lika albinoforme ns föräldrar. Sa förhaller det sig äfven med andra egenskaper, som närmast äro att räkna tili missbildningarne, da de först framträda. Vill man t. ex. genom frösädd uppdraga en flikbladig björk, sä är sannolikheten att fâ upp en sâdan föga större, om man utsar frön af en la ciniata-form 1), än om man utsar frön af vanlig björkform. Genom upprepadt urval kan dock en sâdan egenskap till en större eller mindre grad och möjligen äfven efter tillräckligt lang tid fullständigt fixeras. Annorlunda förhälla sig sa- dana framträdande egenskaper, hvilka äterfinnas hos andra med föräldrarne beslägtade arter eller äro af normal natur. Sädana egenskaper kunna mycket lätt *) Enligt godhetsfullt meddelande af Direktor E. Lindgren för ätskilliga är sedan tyckes dalecarlica-formen tili och med icke kunna utbilda grobara frön. 46 fixeras och äro stundom trän sitt första uppträdande füllt fixerade sä tili vida, att äterslag tili iöräldrarne ej förekomma (jmfr. H. de Vries, Die Mutationstkeori I: 1, 1900). — Temligen säkert har den först upp- trädande hvita vinbärsformen varit föremtl för förök- ning genom frön, och rnycket troligt är, att nägon afkomling af densamma äfven fätt hvita bär, som i sin tur fatt lämna frön till sädd, men det synes langt ifrän troligt, att ifrägavarande egenskap är hos nägon af dessa i kultur förekom mande former füllt fixerad, da man hos en vinbärsbuske med hvita bär nägon gäng kan fâ se en gren med röda bär framväxa. En frö- sädd künde naturligtvis lätt gifva utslag i denna fräga. Hvad här är yttrat om hvita vinbär, gäller i ännu högre grad om former med hvit- eller gulbro- kiga blad. De äro i sä hög grad obeständiga, att de redan pä vegetativ väg ytterst lätt slâ tillbaka i den normala formen, i det kraftiga längskott med gröna blad af vanlig form utskjuta frän de svagare brokbla- diga skotten. Sädana brokbladiga former äro kända i kultur sedan längt tillbaka pä 1700-talet. De hittills anförda olikheterna hos vära odlade vinbär äro visserligen i ögonen fallande och väl kända för hortikultören, men äro, säsom vi sett, afvikelser af sädan art, att de visserligen ega stört fysiologiskt intresse, men föga eller alls icke inverka pä de od- lade vinbärens systematiska förhällande tili deras vilda stamfränder. Vid närmare skärskädande af blommans byggnad, bladens form och beklädnad skall man emel- lertid finna, att hos de olika vinbärssorterna andra olikheter kunna pävisas, hvilka man redan pä förhand kan misstänka vara af betydande systematiskt värde. Man jämföre t. ex. Röda holländska vinbär med Fay’s new red prolific med afseende pä blommor och blad, och man skall finna, att likheten särskildt med afseende pä blommans byggnad icke är synner- ligen större. än den mäste vara, för att bäda skola 47 tillhöra slägtet Biles. Härvid künde nägon invända, att dessa nu nämnda och alla andra vinbärssorter ”blott äro varieteter af samma art”, emedan mellan- former finnas mellan dem. Da man i naturen finner tvänne i nägot afseende olika växtformer, sorn sammau- bindas af en serie mellanformer, och man vid närmare undersökning äiven finner, att olikheterna stâ i ett visst förhällande tili förändringar i omgifningen, kan man hafva berättigad anledning att draga den slutsatsen, att de olika formerna äro af yttre förhallanden direkt framkallade förändringar (modifikationer) af samma art, sa att frön insamlade af de olika formerna och sädda under lika förhallanden gifva upphof tili samma form. Att de olika vinbärssorterna icke äro former af detta slag, är alltför pätagligt. De äro sig lika tili blom- mans byggnad, bladens form o. s. v., hvar heist de än planteras, och äro äfven uppdragna ur frön under temligen lika förhallanden. Men en annan föreställ- ning kan ligga tili grund för nämnda pästäende, att alla dessa sorter äro ” varieteter” af samma art. Det har förr varit en temligen vanlig mening, att en art, inflyttad i en trädgärd, under fortsatt förökning genom frön sä smäningom började variera, hvarigenom efter hand skulle uppkomma en inängd hvarandra olika och likaledes varierande former (varieteter). De tili blom- mor, frukter och blad hvarandra olika formerna af krusbär, äpplen, päron o. s. v. skulle sälunda vara varieteter, som uppkommit genom längvarig odling af en frân vildmarken i trädgardarne inflyttad art. Det var hufvudsakligen pà en morfologisk jämförelse mellan de för närvarande i kulturen gifna formerna, som man stödde ett sädant antagande. Gör man ett försök att genom odling framkalla nâgon variation hos en i naturen förekommande elementarart — den ma för öfrigt vara sâ lik nägon eller nägra andra ele- mentararter, att den gifvetvis af mängen skulle ”an- ses” för blott en ”varietet” — , sä skall det nästan 48 alltid visa sig, att den vid lörökningen genom frön tröget behâller sina utmärkande egenskaper, och de olika individen visa sinsemellan inga andra olikheter än sädana, som äro direkt beroende af yttre förhällanden. Bland ettäriga Örter i vära tradgärdar, särskildt de botaniska, finnas otaliga arter, som fortfarande äro enhetliga och visa ingen annan förändring än den, som gynnsamma eller ogynnsamma förhallanden fram- kalla. Insamlar man frön frän arten i naturen och sär dem vid sidan af frön fran den af gammalt od- lade, skall man icke heller finna nägon skilnad mel- lan de uppväxande individen. Och dock äro manga bland dessa odlade arter mycket gamla i kultur och hafva säsom ettariga genomlefvat ett betydande antal generationer. Ett nödvändigt vilkor för bibehallan- det af enhetligheten är emellertid, att korsningar med närslägtade elementararter, hvarigenom mer eller min- dre fertila bastarder skulle kunna uppstä, förebyggas. Hafva dylika uppstätt och blifvit föremäl för förök- ning, är det snart tili det yttre utseendet slut med enhetligheten, och det kan vara förenadt med stora svârigheter att âter isolera nägon af de ursprungliga arterna ’). Har sä afkomlingarna efter bastarderna nägot företräde framför stamarterna, hvilka pä den grund kanske icke alls vidare odlas, sä erhälles med tiden en formgrupp, inom hvilken en del former närma *) Ur den odlade Calendula har det genom flere ärs "urval” lyckats mig att framställa den ena af de ingäende arterna, näm- ligen C. officinalis L., hvarvid utgängspunkten utgjordes af nägra fâ C. . officinalis- liknande individ, erhällna bland stora massor af Calendula:, uppdragna ur frön, som jag rekvirerat under namn af "C, officinalis ” fran ett nära 30-tal botaniska trädgardar i Eu- ropa. De först erhällna individen voro tvifvelsutan tili sina egen- skaper redan fixerade. men dä den för C. officinalis utmärkande egenskapen ligger i frukternas form, och Calendula-artern a i all- mänhet, särskildt de med större blomkorgar korsbefruktas förvänans- värdt lätt och tili stör utsträckning, dà de stä i hvarandras grann- skap, sä inses, att det icke künde gâ pä ett eller annat är att isolera den rena C. officinalis . Nägon variation till fruktens form har jag ej iakttagit lios nägon enda af de rena och isolerade Calen- dula -arter na. 49 sig stamarterna utan att vara füllt identiska med dem. Mânga sâdana, i jämförelsevis sen tid uppkomna form- grupper med eller utan inblandning af stamarterna fin- nas för närvarande i vâra trädgardar 1). Att de nya formerna sedermera genom urval kunna fixeras, är väl- bekant, och framställningen af nya, fröbeständiga former pâ denna vag öfvas ocksä allmänt i hortikulturen. Men â andra sidan saknas icke heller exempel pâ, att en elementarart i kultur genom variation gifvit upphof tili en mängd former, af hvilka större delen utmärka sig genom fixerade karaktärer, sâvida de skyddas mot korsning. Som exempel kunna nämnas Phlox Drum- mondii Hook, och Oenothera Lamar ckiana 2). Möjli- gen hafva flere af vâra odlade växter förhällit sig pâ samma satt, sedan de börjat odlas. Detta är ej lätt att i hvarje särskildt fall afgöra, dâ det i alla tider varit brukligt att af växter, som pâ nägot sätt kunnat vara tili nytta, försöka i kultur införa flere liknande, som kanske skulle kunna vara i nagot af- seende bättre eller atminstone nagot litet olika dem, som förut anträffats. Pâ detta sätt har odlaren — tili en början omedvetet — föranledt uppkomsten af de ofvan omtalade, intrasslade formgrupper, som äro sa vanliga i vara trädgardar. Ty som regel gäller, att en frân början ren elementarart icke under nâ- gon kortare tidrymd genom odling förändrar sig och ger upphof tili flere former, sa vida icke nâgra när- *) Som exempel kunna nämnas: Tulpaner, Iris, Gladiolus , Canna. Krusbär , Âpplen , Päron, Bosor, Prunus, Tropæolum , Pen- séer, Begonia , Fuchsia, Auriklar, Verbena, Symphytum, Petunia, Salpiglossis , Calceolaria, Pentastemon, Dahlia , Chrysanthemum, Calendula m. fl. Det synes ej dröja länge, förr än en formgrupp mellan Nemesia versicolor Mey. och den nyligen införda Nemesia strumosa Benth. blir synlig i trädgardar. Bastarden dem emel- lan är fertil och lemnar vid förökning en brokig skara afkom- lingar efter sig, handelsträdgärdarnes nyhet ’’Suttoni”. 2) Rörande uppkomsten af nya former, som leda sitt Ursprung frân den sistnämnda har H. de Yries lemnat väi’defulla upplysnin- gar nu senast i: Die Mutationstheorie I: 1, 1900. Rot. Not. mi. 4 50 slägtade äfven odlas, med hvilka fruktbara bastarder kunna bildas. Merendels kan man inom en genom korsningar i kultur uppkommen formgrupp pävisa, hvilka de ur- sprungliga elementararterna äro, för sä vidt icke dessa hafva utdött i naturen. Har odlingen börjat i jäm- förelsevis sen tid, sasom fallet är med de röda vin- bären, finnes utsigt att i naturen äterfinna de ele- mentararter, som tili odling inflyttas trän vildmarken. En annan följd af att de befunnit sig blott en jäm- förelsevis kort tid — omkring 500 ar — i kultur, är den, att de icke genom korsningar utgöra en i och för sig outredbar härfva at former, hvarföre det är temligen lätt att bland de talrika vinbärssorterna urskilja olika elementararter. Da man alldeles säkert kan antaga, att inga andra märkbara förändringar inträda under den vegetativa förökningen af en vin- bärssort än sädana, som kunna förekomma hos former med hvita bär eller brokiga blad, motsvaras hvarje vin- bärssort af sin särskilda, ur frö uppkommna planta. Om olika elementararter bland vara odlade röda vin- bärssorter finnas, maste alltsa under uppdragning af nya plantor genom frösadd sorterna gruppvis blitva hvarandra lika med hänsyn tili de hvarje särskild elementarart utmärkande egenskaperna, om icke möj- ligen förekommande bastarder dem emellan i allt för stör utsträckning därvid fa släppa tili utsäde. Inom hvarje grupp äro sorterna hvarandra nägot litet olika särskildt tili blommornas färg. Med t. ex. röda hol- ländska vinbär öfverensstämma ett par andra sor- ter, af hvilka den ena har blommorna stärkt rödfär- gade som hos Ii. petrceum , den andra blekt gulgröna och bären pa samma gang hvita ; men oberoende af färgen är blommans byggnad fullkomligt densamma och sä beskaffad, att gruppen skiljer sig betydligt frän alla andra. Äfven tili blomklasarnes form, bladens spetsiga flikar, härighet, färg och konsistens är niimnda 51 grupp skild frân de öfriga. Inom de öfriga grupperna visa de olika sorterna äfven liteu olikhet tili blom- mornas färg, och inom en af grupperna äro sorter med hvita eller hvitaktiga bär vanliga, och inom tva grupper äro dessutom sorterna hvarandra nagot olika tili blomklasarnes längd och harigheten pâ hla- dens undre sida. Dessa olikheter bero möjligen därpä, att dessa formgrupper icke hvar för sig utgöra en enda elementarart, utan tva eller flere, som nu ge- nom korsning sä gatt upp i hvarandra, att de icke kunna särskiljas utan en omsorgsfullt företagen under- sökning genom frösadd. Af praktiska skäl behandlas de därföre här som elementararter. En utredning af de i naturen förekommande ele- mentararter, som tillhöra samma grupp, som de od- lade röda vinbären — för hvilken grupp här uppta- gits det Linnéanska namnet Ribes rubrum i vidsträckt mening — visar, att de i trädgardarne odlade elemen- tararterna äfven förekomma i naturen. Blott Ribes palli- dum. tili hvilken de röda holländska vinbären höra, är ännu tili sin utbredning föga känd, hvilket otvif- velaktigt är att tillskrifva dess sammanblandning med andra former t. ex. R. bullatum och R. Bieber steinii. Herbariematerial frân naturen, tillhörande R. palli- dum, har jag sett blott frân Dovre, men det är ocksä jäm- förelsevis heit obetydligt material af hithörande arter i Asien, jag haft tillfälle att se, och de i litteraturen meddelade beskrifningarne pâ en anträffad ny form äro ofta mer eller mindre ofullständiga med hänsyn tili blommans byggnad och icke sällan sä knapphän- diga, att de kunna träffa in pâ flertalet hithörande elementararter *). Alla öfriga, som odlas för bärens ') Det är mycket vanligt att utan nagot anfördt skäl ”anse” hvarje förut ej iakttagen växtform för ’’varitet” eller ’’form” af nagon förut bekant art, som man tyoker den liknar, samt att — emedan den ’’blott är en varietet” — vid beskrifningen af densamma anföra nägon i ögonen fallande afvikelse frân ’’hufvudformen”. Stirndom kan det ocksâ vai’a fraga om on af yttre förhäl landen 52 skull, förekomma i Europa. Af de fa öfriga hithö- rande, sora odlas, ehuru icke för bäreus skull, är en, R. Bieber steinii, hemma i Asien, de öfriga i Europa. De till R. rubrum s. 1. hörande elementararterna äro enligt de undersökningar, som hittills kunnat göras, följande, bland hvilka de med * märkta äfven före- komma odlade och bland dessa de med f märkta od- lade för bärens skull: Ribes rubrum s. 1. R. rubrum I R. silvestre* f coll. \R. hortense * -f [R. subr/landulo- sum ) (R. bracteosum Maxim.) R. propinquum . R. glabellum R. pube- \R. scandicum* f scens coli. iR. pubescens R. Smidtianum( *) R. pallidum * f (R- himalayense) R. triste J R- triste coli. i R. Biebersteinii * R. petrceum )R. bullatum * coli. \R. petrceum * R. Meyeri Som man af ofvanstaende förteckning finner, till- höra de vinbärssorter, som odlas för bärens skull, fyra olika elementararter, hvilka tillhöra arterna: R. ru- beroende form eller en tillfällig och i ett enstaka exemplar före- kommande lusus, men oftast kan det vara en särskild elementar- art. som i naturen eger en själfständig ubtredning och kan vara at stör betydelse för en närmare kännedom om närslägtade elemen- tararters genetiska förhal lande. En undersökning pä fyndorten skulle i manga fall kunna lemna upplysning om den anträffade formens natur, men det har nästan blifvit praxis att vid beskrif- ning af en ny växtform icke lemna nagon redogörelse för de yttre naturförhallanden, under hvilka den växte; vidare om den före- kom i ett eller flere individ, om den tycktes föröka sig genom frön, om den uppträdde i sällskap med nagra liknande former o. s. v. Allt för ofta belastas den redan förut vidlyftiga litteraturen med beskrifningen af en ny växtform utan att nagot försök göres att pä samma gang taga kännedom om och lemna en redogörelse för den grupp af rtdan beskrifna former, som komma densamma när- mast. Följden häraf blifver ocksâ i regeln den. att den lemnade beskrifningen är otillräcklig och icke sällan alldeles värdelös, da det är först genom ett ingaende Studium af alia till gruppen hö- rande formerna, som man kommer tili insikt om, hvilka karaktä- rer skola framhâllas i en beskrifning. brum coll., B. pubescens coll, och B. pallidum , livilken sistnâmnda bestâr blott af en hittills känd elementar- art. Dessutom förekomma i trädgardarne mellan nâgra af dessa elementararter mellanformer, livilka otvifvel- aktigt äro bastarder och deras afkomlingar, hvilka bafya uppkommit vid olika tillfällen under uppdragning af nya sorter. De iakttagna mellanformerna tillhöra: R. silvestre X B. hortense, R. silvestre X B. pallidum, R. silvestre X B. bullatum. Som man finner ingâr B. silvestre i alia tre grup- perna af korsningsprodukter, och man skulle kunna vara böjd att däraf draga den slutsatsen, att B. sil- vestre varit mest och längst odlad. Den synes ocksâ liafva varit odlad redan vid midten af 1600-talet, men âtskilligt talar dock för, att B. hortense är äldre i kultur än B. silvestre. De äldre författarne sär- skilja icke dessa bäda arter. De äro ocksâ hvaran- dra temligen lika. Hos bada äro blommorna plattade och blekgröna — hos B. silvestre dock i regel fär- gade i midten och ofta äfven närmare spetsen af foder- bladen — ; hos bada äro de ouppsprungna ständar- kuapparne dubbelt sä breda som langa med rätt at sidorna riktade knapprum. Äro knapparne uppsprungna, kunna knapprummens ställning säkrast iakftagas ge- nom att uppifrän betrakta standarknappen. Mellan ständarne och stiftet finnes hos bâda en trubbigt fern- kantig vall, som är synnerligen kräftigt utbildad hos B. silvestre. Denna byggnad hos blomman är i huf- vudsak omtalad redan 1651 af Bauhin och Cherler (Historia plant, univ. II, p. 97). Utförligare behand- las blommans byggnad hos nämnda arter af Mertens och Koch 1826 i Röhling’s Deutschlands Flora II, p. 249, men denna redogörelse synes hafva varit förbi- sedd af flertalet senare författare, som sysslat med hithörande växter. Skillnaden mellan B. hortense och B . silvestre är visserligen icke stör, men gifver sig 54 tillkänna bade kos blommor och blad. Blommorna äro hos R. hortense i raidten alltid gröna, ständasträn- garne nästan sa lânga soin den oöppnade ständarknap- pens bredd, ock bladen äro ofvan lifligt gröna, myc- ket svagt glänsande ock litet ojämna samt försedda med spetsiga sägtänder. — Sä vidt utbredningen i naturen kittills kunuat fastställas, förekommer R. hor- tense i nordöstra delarne af Nordamerikas Förenta sta- ter ock angränsande delar af Kanada, i Skottland, norra England, södra Tyskland frän Pfalz tili Schle- sien. Dess förekomst i Österrike, Kroatien, Italien, Frankrike ock nordöstra Spanien är sannolik men oviss tili följd af sammaublandning i littérature n af R. liortense ock R. silvestre. Inom Sverige är R. hor- tense anträffad pa spridda Ställen söder om 60° n. br. nämligen i Vestmanland, Upland, Östergötland, Got- land, Skane ock vid Göteborg, men det beköfver när- mare undersökas, om icke de anträffade buskarne ut- göra rester af nwcket gamla planteringar. Det är anmärkningsvärdt, att ingen annan af de i Sverige nu odlade röda vinbärsarterna förekommer tili utseen- det vild inom det angifna omrädet. om man undan- tager förekomsten af R. scandicum pa Visingsö i Vet- tern. Om det skulle visa sig, att R. hortense i Sve- rige är förvildad, kan man salunda däraf draga den slutsatsen, att de i Sverige fordom odlade vinbärssor- terna uteslutande eller till kufvudsaklig del tillkörde denna art, af kvilken knappast nägra sorter med röda bär numera odlas i Sverige. Dessa kafva nästan belt ock hallet blifvit ersatta af sorter, förnämligast till- hörande R. silvestre och R. pallidum, medan nästan alla med kvita eller blekröda bär tillhöra R. hortense. Dessa sorter äro hvarandra olika förnämligast tili blom- klasarnes längd, frukternas storlek och karigheten pa bladens undre sida. Jag kar funnit dem betecknade 55 med följande trädgärdsnamn 1): hvita holländska vinbär (Wihte Dutch), hvita körsbärs vinbär, gon- duin à fruit blanc, transparent blanc, imperial à. longue grappe, impérial à fruit blanc, verriè- res blanches, macrocarpum och sultan (en sort af R. hortense med rôda bär har jag sett benämnd impérial rouge). Dâ härtill lägges, att af B. silve- strc ingen sort med hvita bar fôrekommer i trâdgâr- darne; att en hos Fuchsius, Historia stirpium 1542, p. 663 väl utförd figur, föreställande de dâ odlade rôda vinbären, träffar in pâ B. hortense , och att en- ligt Clusius (Rar. plant, hist. 1601, p. 120) de van- liga rôda vinbären till skillnad frân Ribes vulgare rubro Höre hade grôna blommor, kan man draga den slut- satsen, att de i slutet af 1500-talet uppkomna hvita vinbären, som Clusius (1. c.) omtalar, tillhörde R. hor- tense. Det är äfven endast af R. hortense , som for- mer med brokiga blad sedan gammalt förekomma i trâdgârdarne. Allt tyder sâlunda pâ, att R. hortense bôrjade odlas fôrr och i stôrre utstrâckning an R. sil- vestre. Lamarck (Encycl. méth. bot. III, 1789, p. 47) kände icke R. hortense , som han utfôrligt beskrif- ver, sâsom växande vild i Frankrike, men väl R. sil- vestre och R. petrœum coll. De odlade rôda vinbär eus benâmning i Frankrike pâ 1500-talet anger ocksâ, som förut är pâpekadt, att de blifvit infôrda sanno- likt frân de Brittiska öarne, där R hortense fôrekom- mer i Skottland och norra England. Fôrutom denna art förekomma pâ de Brittiska öarne R. pubescens och ') Det är icke mycket troligt. att alla de i handeln gängse vinbärssorterna fortfarande betecknas med sitt ursprungliga namn. Äfven i en handelsträdgard kunna växterna, om ock icke i sa stor utstrâckning som i en botanisk trädgärd, vid olika tillfällen pâ ett eller annat sätt blifva betecknade med oriktiga namn. Olika sor- ter kunna t. ex. anträffas under samma namn och tvârt om. Och dâ beskrifningarne i trâdgârdslitteraturen pâ de i kultur uppdragna sorterna âro sâ otillräckliga, att man icke ens till arten kan be- stämma sorterna, är det icke heller möjligt att âstadkomma nägon rättelse, hvad sortnamnen beträffar. B. Smidtianum , hvilka bâda dock icke odlas for sina bar, men B. sïlvestre är icke känd därstädes. Ett herbarie-exemplar af B. hör tense, som jag sett trän Eng- land ”ad ripam fl. Wear Durham” tillhör den glatt- bladiga tormen med bL tt de grötre nerverna pa bla- dets baksida mycket glest ludna och öfverensstämmer i detta hänseende med flera odlade former af B. hor- tense t. ex. hvita holländska vinbär. Det skulle ocksä kunna vara möjligt, att denna sort härstammar frän den tid, da hvita vinbär började odlas i Holland, och künde salunda möjligen vara en afkomling af de först i Frankrike odlade Groiselles d’outre mer. Men i kultur förekomma äfven former af B. hortense med bladen underfill tunnt ludna öfver heia ytan, om ock svagare ludna, än de vanligtvis äro hos B. silve- stre. De kunna möjligen hafva intagits i kultur fran Tyskland. I Schlesien förekommer enligt Wimmer och Grabowski (Flora Silesiæ, I, 1827, p. 209j dylika former jämte glattbladiga. Den i norra Amerika före- kommande formen har äfven enligt herbarieexemplar, jag sett därifran, bladen underfill tunnt ludna öfver heia ytan säsom hos t. ex. de odlade impérial à fruit blanc och Bihes hortense var. acerifolium, en miss- bildning med de öffe bladen pa langskotten mycket ut- dragna pa längden med länga och inskuretsägade flikar. Närmast B. hortense kommer B. silvestre , som är utbredd i mellersta Europa fran Frankrike tili Schlesien, Österrike och Kroatien och förekommer möjligen äfven i Italien och nordöstra Spanien. Den är lätt att skilja frân B. hortense pa de starkare plattade blommorna, som nästan alltid äro rödbrunt tärgade eller prickiga i mid- ten innanför stândarne ; pä de mycket korta ständar- strängarne, som äro inemot tre ganger kortare än den oöppnade knappens bredd, och pa bladen, som äro plana mellan de stora nerverna, ofvan matt gröna (nästan blagröna) och försedda med kortare och myc- ket groft och trubbigt sägade flikar. De basala fli- 57 käme äro ofta stärkt närmade livarandra. Bladen äro dessutom mestadels ludna öfver heia andre sidan nästan som hos R. pubescens. Men former förekomma äfven icke blott i kultur utan äfven i naturen (Schle- sien), hvilkas blad nndertill äro svagare lundna. Som typ kan bland de odlade formerna tjäna Fay’s new red prolific. Genom odling har donna sort, liksom andra tili denna elementarart hörande vinbärssorter un- der odlingen fatt betydligt större frukter än den vilda formen. Bären äro ätminstone under god vârd betyd- tigt större än bos röda vinbärssorter tillbörande R. hor- tense , hvilka sistnämnda pä den grand numera föga odlas. Storleken hos bären synes emellertid vara myc- ket beroende af jordens bördighet. Hos ett magert exemplar af R. silvestre i Upsala botaniska trädgard äro bären betydligt mindre än hos handelsträdgardarnes for- mer, hvilket dock äfven künde bero pâ olika aider i kultur. Nagra af de odlade vinbärssorterna af R. silve- stre har jag sett benämnda Fay’s new red prolific, röda körsbärs vinbär och Dochnals Giant. Hos en sort, som för öfrigt icke visar nagon afvikelse, äro blommorna i midten gröna som hos R. hortcnsc. Bären äro det oaktadt icke hvita utan röda som hos alla hithörande sorter. Bland former af bastardnatur, i hvilka R. silve- stre ingâr, ma särskildt nämnas en, som tili karak- tärerna ställer sig mellan R. silvestre och R. pallidum. Blommorna äro grundt klocklika, i botten släta och försedda med glatt foder. Bären äro hvita, och Sor- ten är temligen lägväxt. Det anmärkningsvärda är, att hos densamma regelbundet förekommer ett slags hete- rokladi, bestaende däri, att pâ en del skott bladen undertill äro ludna som hos en R. silvestre med ludna blad, pä andra däremot mycket tunnt ludna säsom hos R pallidum eller t. o. m. nästan glatta. Grenar med starkare ludna blad äro de förhärskande. Det ena slaget grenar gifver upphof tili det andra, hvil- 58 ket förklarar, hvarföre buskarne äro hvarandra lika. ehuru de uppdragits ur skott tillhörande det ena eller det andra slaget '). Det är ett icke sä synnerligen ovanligt förhällande hos bastarder, att förä] drames egen- skaper kunna fördela sig pä olika växtdelar vid sidan af hvarandra. Detta förhällande kan man t. ex. iakt- taga hos en del bastarder mellan Malus- arter med affallande och kvarsittande fruktfoder. Da i detta af'seende icke nägot mellanting kan ästadkommas, lo- ser naturen frägan sä, att fodret hos bastarden blit- ver kvarsittande pâ en del frukter och affallande pa andra, hvilket man merendels kan iakttaga i samma blomställning. Stundom kan det tili och med hända, att fodret är kvarsittande och affallande pä olika si- dor af samma frukt. Ej sällan kan man päträffa dy- lika J/<7?«s-bastarder, som förhälla sig olika under olika är, sä att fruktfodret det ena äret är öfvervägande eller nästan genomgäende kvarsittande, ett annat är däremot mestadels affallande. Ett exempel härpä lem- nar bland andra en i Upsala botaniska trädgärd od- lad bastard mellan Malus haceata och M. spectabilis. Till sin natur är denna heterokladi att skilja frän den tillfälliga skottvariationen, hvilken utmärker sig därigenom, att det nya skottets egenskaper bibehällas under dess vegetativa förökning. Sädana skottvaria- tioner äro temligen vanliga hos mer eller mindre ab- norma former säsom albinos, brokbladiga former o. s. v. Säsom nämndt, särskilde icke de garnie förfat- tarne li. silvestre och 7Î. hortense. Detta framgär sär- skildt däraf, att beskrifningen pä de ’’här och där i tradgärdarne” odlade vinbären hos Bauhinus & Cher- lerus, fîistoria plantarum universalis II, 1651, p. 97 är gjord efter exemplar af R. silvestre. Om bladen heter det hos nämnda författare, att de pä undre si- ’) Ett mycket omtaladt exempel pä heterokladi af här an- förda slag visar pâ ett i ögonen fallande sätt bastarden Adanii mellan Laburnum vulgare Gris, och Cytisus purpureus Scop. 59 dan äro gräludna, och om blommorna, att standar- knapparne äro oskaftade, och att ringvallen och den grop i hvilken det gröna stiftet sitter, äga en obe- stämd (saledes icke grön) färg. Vid en gruppering af elementararterna tili arter af större omfang komma de ocksa att sta hvarandra närmast, och den af dem bildade kollektivarten bör med större rätt an andra fa bära namnet R. rubrum af följande skäl. Hos för- fattarne pa 1500- och 1600-talen gick densamma uu- der ett stört antal namn sasom : Ceanothus levis Gesn. R. officinarum Bauh. Ilibes Fuchs Ribesium Dod. R. vulgaris Clus. Grossula Iransmarina Ruell. R. vulgaris aeichis ruber Bauh. G rossularia transmarina Dod. & Cherl. Gr. rubra Dod. R. vulgare baccis rubris Cam. Gr. multipliai acino Bauh. R. vulgaris domestica Math. Gr. non spinosa hortensis rubra R. Jiortense Trag. Bauh. m. fl. Men da man icke räknar prioritet längre tillbaka an tili 1753, hafva alla dessa namn intet inflytande pa de nutida botaniska namnen. Nämnda är aterfinnes de garnie författarnes Ribes vulgare under R. rubrum Linné, Species plantar um 1753, p. 200, hvilket fram- gär säväl af de anförda synonymen som af det hos de garnie författarne anförda kännetecknet ’’floribus plauiusculis”, hvilket aterfinnes i Linnés korta beskrif- ning pâ R. rubrum: Ribes inerme , racemis glabris pen- dulis , floribus planiusculis . Dâ Linné dessutom upp- tager de hvita vinbären sasom R. rubrum ß, sä föl- jer däraf, att R. rubrum a bör vara den form, fran hvil- ken de hvita vinbären härstamma, nämligen R. Iiortense. Men det är med Linnés R. rubrum som med manga andra Linnéanska arter : de äro mycket vidtomfattande kollektivarter. Linnés R. rubrum omfattar nämligen icke blott de med plattade blommor försedda R. hor- tense och R. silvestre , utan äfven de i Skandinavien förekommande R. pubescens , R. scandicum och R. gla- GO bellum med klockformade blommor af en belt annan byggnad, särskildt med hänsyn till stândarknapparne. Den Linnéanska kollektivarten R. rubrum kommer i följd häraf att omfatta äf'ven öfriga här behandlade, för Linné obekanta arter, som tili standarknapparn.es byggnad öfversstännna med de nämnda skandinaviska elementararterna, frân hvilka de i öfrigt ej kunna sägas afvika mera, an dessa frân R. hortense och R. sil- vestre. Denna artgrupp kau därföre med skäl benä tu- nas R. rubrum i vidsträckt meniug, ehuru Linnés be- skrifning egentligen blott träffar in pä R. hortense. Hos t. ex. R. pubescens äro klasarne smäludna och hos den mycket niirstâende R. Smidtianum äro de upp- rätta. ' Af Linnés beskrifning kvarstar alltsa som gäl- lande blott: Ribes inerme. En utförligare beskrifning pa den Linnéanska Ribes rubrum har därföre lemnats framför ’’Conspectus” i slutet af denna uppsats. För- fattare efter Linné, hvilka bildat mindre kollektivar- ter an den Linnéanska R. rubrum , hafva med fa un- dantag följt Linnés beskrifning och kallat R. hortense eller bade denna och R. silvestre tillsammans för R. ru- ht um. Lamarck skilde salunda den med platta blom- mor försedda R. rubrum — omfattande R. silvestre och R. hortense — , som hau äfven kallar R. vulgare Iran den med klocklika blommor försedda R. petreeunr, och Smith skilde den i norra England och Skottland förekom mande R. hortense under namn af R. rubrum frân R. Smidtianum , som han felaktigt hade bestämt till R. petreeum. I alla större floror öfver mellersta och vestra Europa finner man äfven namnet R. ru- brum användt pa samma sätt som hos dessa författare. Det skulle därföre framkalla oreda, om man följde Janczewski (Compt. rend, de l’acad. Paris, XXVI, 1900, p. 588), som kallar R. pubescens coli, för R. rubrum. Hans benämningar i öfrigt afvika frân de i litteiaturen brukliga. R. hortense kallas domesticum , ett namn, som Wallroth tyckes hafva användt för alla 61 odlade röda vinbär, och. R. silvestre far med hänsyn tili de odlade formernas stora frukter ett nytt namn macrocarpum. En sort kvita vinbär tillhörande R. hor- tense bär förut ett liklydande trädgardsnamn. R. triste coli, och R. petreeum , coli förvexlas med hvarandra och kallas R. petreeum ; och hvad J. förstär med R. pro- pitujuum , är alldeles oklart. Nägra synonym, som künde lemna nägon ledning, finnas ej upptagna i upp- satsen, som med afseende pä artutredningen nära an- sluter sig tili Koehne, Dendrologie, 1893, p. 196 — 197. — Janczewski uppger rörande R. hortense : ’’Fruit dépourvu de bec transparent”. Hos t. ex. formen acerifolium förblifver dock nedre delen af stiftet köt- tig pâ frukten lika tydligt som t. ex. hos R. pubescens. Redan pä 1500-talet hafva äfveu de hvarandra nürstâende R. bullatum och R. petreeum börjat odlas. Deras hemland är mellersta Europas bergstrakter frän Pyreneerna tili Karpaterna. Uppgiften om förekomst af R. petrœum i Asien beror pa förvexling med an- dra arter af R. rubrum s. I. De skiljas lätt frân alla andra därigenom, att bladen pa eftersommaren blifva temligen tjocka och styfva samt buckliga mellan de gröfre nerverna och ofvan glänsande mörkgröna. Frukt- ämnet är sâsom hos R. triste coli, koniskt inskjutande i blomman. Da det emellertid är den undre, ätmin- stone utvändigt af blommans stam bildade delen af fruktämnet, som efter befruktningen förstoras, mäste en undersökning af blommans byggnad företagas pä den nyss utslagna blomman, som för undersökuing af fruktämnets form genomskäres mediant pä längden med en hvass knif. De ouppsprungna ständarknap- parne äro ungefär lika länga som breda med snedt inatvända knapprura. Ständarknappar af detta. ut- seende förekomma för öfrigt hos alla arter förutom R. silvestre och R. hortense. R. bullatum , som igen- kännes därpa, att bladen underfill pä de stora ner- verna blott äro ludna och icke groft häriga, och att 62 blommorna of’ta äro litet längre skaftade än hos R. pctrceum, är i planteringar längt vanligare an denna. Men ingendera har blifvit användbar som bärbuske. Dels äro baren for sura, och dels är fruktsättningen hos bâda mycket dâlig, ätininstone i trädgärdar och planteringar inora Sverige. Betydligt battre i bâda dessa hänseenden är bastarden mellan li. bullatum och R. silvestre , hvilken till och med kan odlas für bä- rens skull. Jag har af densamma sett blott tre bus- kar. En stàr som rest efter nâgon gammal plante- ring nedanför östra sluttningen af Upsala slottsbacke. En andra, som synes tillhöra samtna fröplauta som denna, star i Upsala stadsträdgard tillsammans med andra röda vinbärssorter. Hos bâda äro de unga bla- den of van rödbruna som hos R. pallidum. En tredje buske, som tydligen uppkommit ur annat frö än de bâda förra, stâr i en gammal häck i Upsala botaniska trädgärd. Bladen, som vid basen äro bredt vidöppna, äro ofvan gröna och blommorna längre skaftade i rik- blommiga klasar. Det är af deras förekomst tydligt, att de äro för länge sedan uppkomna vinbärssorter, som icke vu unit erkännande som bärbuskar. Oöfverträfifade af alla andra stä — visserligen icke tili bärens storlek, men tili deras smak och väx- tens egenskaper i öfrigt — de röda vinbärssorter, som tillhöra 11. pallidum , sä benämnd af Dietrich (Allgem. Uartenzeit. X, 1842, p. 268), emedan blommorna hos originalexemplaret i Berlins botaniska trädgärd voro nägot ljusare färgade än hos R. bullatum och R. Biebersteinii. Till denna art höra de i Sverige all- mänt odlade röda holländska vinbären. En an- nan hithörande sort afviker frän de röda holländska genom starkare färgade blommor, som äro lika r<">d- färgade som hos R. bullatum och R. petrceum. En tredje lägväxt sort har blekgröna blommor och hvita bär. Denna sort afviker dessutom därigenom, att bla- den vid basen äro tvära och icke djupt hjärtlika. R. 63 pallidum har med afseende pä blommornas storlek, färg och yfctre form stör likhet med R. petrceum och R. bullatum. Foderbladen äro äfven tätt korthariga i kanten, ehuru nägot glesare an hos dessa. Blommans inre visar emellertid betydande afvikelser särskildt däri, att fruktämnet icke är koniskt inskjutande i blomman, och att stiftet blott npptill är klufvet i ut- spärrade, korta grenar. Till blommans byggnad kom- mer R. pallidum langt närmare R. scandicum och don- nes närmaste slägtingar, hvilka äfven utmärka sig för välsmakande bär. Att R. pallidum icke har nägon närmare slägtskap med R. bullatum och R. petrceum tyckes sälunda äfven ligga uttryckt i bärens smak; fruktsättningen är ocksä i olikhet med förhallandet hos dessa mycket god. F ran andra odlade vinbärs- sorter urskiljes R. pallidum i allmänhet lätt redan pä bladen, som äga spetsiga och smalare flikar och äro som unga of van rödaktiga. När R. pallidum började odlas och hvarifrän den intagits i kultur, är ännu obekant, da den otvifvelak- tigt har förvexlats med R. petrceum coli. Dietrich för- modade, att bade R. bullatum och R. pallidum , som lian beskref 1842 efter i Berlins botaniska trädgard odlade buskar, härstammade fran Kaukasus. Af R. bullatum har jag sett herbarieexemplar fran Alperna och Riesen- gebirge; men pä Kaukasus förekommer den sannolikt icke. Den i Berlins botaniska trädgärd odlade R. bolosericeum, som Dietrich samtidigt beskref, är en- ligt herbarieexemplar identisk med R. pubescens , af hvilken jag äfven sett herbariematerial fran Riesenge- birge och Alperna i Krain. Man künde däraf för- moda, att äfven R. pallidum vore hemma i mellersta Europas bergstrakter. Enligt ett i Kristiania botaniska museum förvaradt herbarie- exemplar, som särskildt ge- nom mindre rikblommiga blomklasar ej synes tillhöra den odlade rasen, förekommer R. pallidum pä Dovre vid Kongsvold. Möjligt är, att denna art äfven är 64 identisk ined en i Turkestan ganska vanlig Ribes- form, som Regel och Schmalhausen benämnt interme- dium, emedan den intog en mellanställning mellan R. pubescens och R. triste coli. Ingenting nämnes dock om den mogna Iruktens färg, soin hos R. triste coli, är myc- ket mörkt purpur eller vid ytligt betraktande glänsande svart, men hos R. pubescens och R. pallidum röd. Langt mindre an alla füregäende odlas R. scan - dicum som bärbuske. Jag har af densamma sett blott nâgra fâ gamla sticklingsplantor i en trädskola vid Upsala. Bären voro temligen smä och kanske obe- tydligt större an hos den vilda formen, hvarföre den icke synes hafva varit föremäl för förädling i sä hög grad som andra vinbärssorter och är kanske äfven jämförelsevis mycket ung i kultur. Den är vida ufbredd i norra Skandinavien och gar inom Sverige söderut till trakten af Falun (Källslätten : E. Haglund) och Gefle (i sällskap med R. pubescens en- ligt herbarie-exemplar af K F. Thedenius) samt pa Visingsö (Kuugsgârdens sjübranter: J. E. Zetterstedt) I Norge är den utbredd söderut till Sogne fjord. Ba- ren äro välsmakande och blomklasarne merendel-s rik- blommiga. Hos ett exemplar frân Fagernäs i Norge (”pâ ett Ijäll 1000 lot öfver hafvet” : E. N. Ekstrand) äro blomklasarne omkriug 16-blommiga. Med dylika exemplar som utgangspunkt skulle genom förädling utan tvif’vel en förträfflig vinbärssort kunna erhallas. R. scandicum skiljes lätt frân R. pallidum genom mindre blommor, hvilkas foderblad ofta nästan fullstän- digt sakna har i kanten och under blomningen äro af mellanrum skilda frân hvarandia. d. v. s. icke näende hvarandra med kanterna som hos R. pallidum. Till bladformen liknar den R. hortensc. Underfill äro bla- den häriga förnämligast pa de gröfre nerverna och nâgot glesare pä det gröfre ädernätet. Den närslägtade R. pubescens med bladen lika tätt häriga öfver heia undre ytan odlas äfvenledes 6Ô här och hvar, ehuru icke för bärens skull. Nagon prydnad är busken ej heller. De exemplar, som fin- nas i Upsala botaniska trädgard äro mariga och tyc- kas vara mindre lämpliga tili bärbuskar. Den är i norra Europa den vanligaste at’ alla elementararter af E. rubrum s. 1. Den förekoinmer i heia Skandina- vien, pä Bornholm, Biesengebirge och alperna i Krain och är utbredd österut genom Finland, Östersjöpro- vinserna, Polen, Karpaterna, Byssland och Sibirien samt förekommer dessutom spridd i England. Att den icke finnes beskrifven i floror öfver mellersta Europa, synes bero pa dess förvexling med E. petrceum coll. Hos Koch, Synopsis fl. Germ, et Helv. ed 2, I, 1843, p. 293 är det sannolikt E. pubescens, som äsyftas med uppgif’ten, att E. petrceum stundom uppträder i en form med glatt f’oder. Med R. pubescens öfverensstämmer mycket nära den i England och Skotland utbredda E. Smidtianum , skild förnämligast genom starkare häriga blad, som undertill äro mycket tätt ludna. Till denna och icke till E. pubescens hör sannolikt en i Lunds botaniska trädgard under namn af E. holosericeum odlad Eibes- form. Nära beslägtad med E. scandicum är äfven E. glabellum i nordligaste Europa och Sibirien. I Norge gar den söderut till Dovre, men är vanligast i de nordliga delarne. Inom Sverige förekommer den i Härjedalen (Ljungdalsberget : M. Elfstrand) och troli- gen nära norska gränsen äfven längre norrut. Hos denna, elementarart äro bladen undertill blott pa de stora nerverna obetydligt ludna. Bladflikarne äro äf- ven merendels temligen spetsiga och hvassagade. E. glabellum , scandicum , pubescens , Smidtianum bilda en sammanhängande och mot andra väl afgrän- sad serie eller kollektivart, E. pubescens coli., da nam- net pubescens är det äldsta af de fyra. De tre första utgjorde Wahlenbergs E. rubrum i Flora lappomca, 1812, p. 65. E. pubescens urskiljes som E. rubrum ß bot, Not . 1901. 5 i foliis magis pubesccntibus , ock om It. glabellum keter det: quod in Norvegia crescit glabrius est. Det är tyd- ligen denna Waklenbergs R. rubrum ß, som 1814 af Swartz (Summa veg. scand. p. 9) utan beskrifning benämnes It. rubrum ß pubescens; af Liljeblad 1816 (Utkast till en svensk flora, ed. 3, p. 137) benämnd, R. rubrum pubescens seu petræum ’'med ludna blad nästan raka bl.klasar och kängande frukter” (i hvil- ken beskrifning röjes inflytande af beskrifningen pâ Smidt’s R. petræum , d. v. s. It. Smidtianum) ; af C. J. Hartman 1820 (Handb. i Skand. flora, p. 112) R. rubrum ß pubescens :iblad ock blomklasar smâludna, It. petræum Sm." ock af samme författare 1838 (Handb. i Skand. flora, ed. 3, p. 62) R. rubrum ß pubescens "blrna djupare, mer färgade; blad och blomklasar ludna .... de senare föga kängande, kortare blomskaft; mindre platta, brunfläckiga blr. närmande sig till R. petræum Wulf. R. sylvestre Lam." Det torde i detta fall icke vara lätt att med bestämdket säga, fran hvilket âr na omet pubescens bör räkna prioritet. Ar 1814 är namnet gifvet tili en förut af Waklenberg 1812 publicerad beskrifning, som är lika god som de följande före 1838, da det af blommans byggnad an- fördes ätminstone, att blommorna voro djupare (än hos R. hortense ) ock brunfläckiga, som de dock icke alltid äro. Äfven om man icke skulle räkna priori- tet längre tillbaka än tili sistnämnda ar, far namnet pubescens företräde framför holosericeum , som publice- rades med mycket god beskrifning af Dietrich 1843 (Allgem. Gartenzeit. X, p. 266) ock fiera andra se- nare publicerade namu (se conspectus). Anförandet af II. petræum ock It. silvestre som synonym till R. pube- scens (i tredje upplagan af Hartmans flora) lemnar ett exempel pâ den stora oreda, som är râdande i litteraturen i fraga om de till R. rubrum s. 1. hörande elementararterna. Här ock kvar i trädgärdarne odlas äfven R. Biebersteinii , den mest storväxta af alia odlade for- 67 mer tillhörande R. rubrum s. 1. Den odlas emellertid icke för bärens skull, ty fruktsättningen är sasom hos R. bullatum och R. petrœum dâlig eller alls ingen i trädgardarne. Denna omständighet har äfven gjort, afct den ofta förvexlas med R. bullatum och R. petrœum , hvilka den mycket liknar tili blommornas bygguad. Bären äro däremot, da de blifva füllt mogna, sä mörkt purpurfärgade, att de synas glänsande svarta. De ännu ej füllt mogna baren äro däremot mörkröda. Till bladen är den äfven mycket lätt skild, i det dessa äro plana och ofvan matt ljusgröna. Den lik- nar därföre tili bladen mera R. pubescens , om man tili jämförelse väljer de öfre bladen pa langskotten hos denna, hvilkas flikar äro spetsigare, an hos blad pa kortskotten eller längre ned pa langskotten. I fraga om den dâliga fruktsättningen omtalar Schlech- tendal 1862 (Linnæa XXXI, p. 742), att han ägde i botaniska trädgärden i Halle en Ribes- form — er- hallen under namn af R. caucasicum fran bröderna Boot’s handelsträdgärd — , hvilken aldrig ville sätta frukt pa den plats, den erhâllit i trädgärden. Forst da han hade flyttat den tili ett annat ställe i träd- gärden 1), utbildades mogna bär. Da dessa voro glän- sande svarta, fann han vid en jämförelse med R. pe- trœum äfven med hänsyn tili bladen, att hans Ribes var mycket olik denna, och att han hade att göra med Bieberstein’s R. caucasicum eller R. Biebersteinii. I Berlins botaniska trädgard synes den icke heller nagonsin hafva burit frukt. Enligt meddelaude af Dietrich (Allgem. Gartenzeit. 1842, p. 268) hade träd- gärden erhâllit ett exemplar frân Ledebour under namn at R. atropurpureum, som af Dietrich beskrifves för jämförelse med R. bullatum och R. pallidum , men •) Schlechtendal valde en skuggigare plats; men att det torde hafva varit jordmanen och icke den solbelysta platsen, som föror- sakat felslagen fruktsättning, visar ett exemplar af R. Bieberstei- nii i Upsala botaniska trädgard. hvilket ärligen satter frukt, ehuru det star pâ en solbplyst plats. s 68 frukt hade busken icke burit, sedan den kom tili trädgarden. Ett herbarieexemplar, taget af R. atro- purpureum i Berlins botaniska trädgard vid midten af 1800-talet, förvaras i Upsala botaniska museum. Med detta exemplar öfverensstämmer den af Koehne utde- lade rR. petrauni Herb, dendrol. N:o 118”, hvilken enligt pà etiketten bifogad uppgift aldrig satter frukt i Berlins botaniska trädgard. Den af Koehne utde- lade Ribes- formen tillhör ocksâ R. Bieber steinii. — Det är för öfrigt ingen ovanlig företeelse, att växter, som blifvit flyttade under främmande yttre förhallan- den, bliiva sterila eller äga dalig fruktsättning. I en botanisk trädgärd kan man iakttaga manga sâdana fall. Detta är en omständighet att räkna med vid îakttagelser af växternas spridning i naturen. Om frön pä ett eller annat sätt spridts längt utom artens naturliga utbreduingsomrade och äfven växt upp tili nya individ, sä kan det likväl hända, att dessa icke komma att spela nâgon roi i artens vidare utbredning pa det nya omradet. För att anföra ett exempel kan Sorbus aria i mellersta Europas bergstrakter anträffas pâ en sâdan höjd, där den aldrig mognar sina fruk- ter. Har arten förmäga af vegetativ förökning, stäl- ler sig saken naturligtvis nägot annorlunda. Ribes Bieber steinii är utbredd förnämligast genom de sydligare delarne af Sibirien (och sannolikt söderut tili Himalaya) frân Kaukasus i vester tili Sachalin i öster. Närmast deusamma kommer den mera glatt- bladiga R. triste inom de mera centrala och högre belägna delarne af nämnda utbredningsomrade. Till derma forhâller sig R. Biebersteinii som R. pubescens till R. glabeUum , säväl tili morfologiska karaktärer som utbredning, i det de glattbladigare tillhöra de kallare regionerna. Med skäl kunna därföre R. triste och R. Biebersteinii ocksâ förenas tili en kollektivart R. triste coll. Ehuru bade Pallas rörande den förra och Bieberstein rörande den senare uppger, att baren G9 äro svarta! hafva de dock af manga författare för- vexlats med arter, som hafva röda bär. Förunderligt är det, att bland dessa författare Ledebour ocb Ma- ximowicz, hvilka bada förvexla dem med den euro- peiska R. petrceum coll., konsekvent undvika att tala om bärens färg. Ocb likasä oförklarligt är det, att Maximowicz för R propinquum , rörande hvilken ban uppger, att den bar röda bär, likväl upptager Pallas’ namn triste , ehuru Pallas rörande sin R. triste uttryck- ligen anger: baccæ parvce , nigræ , suceo atropurpureo repleto. Det skulle blifva alltför langträkigt att bär re- dogöra för den kritiska granskningen af alla de fel- bestämningar, som förekomma i litteraturen. Dessa framträda för öfrigt vid en närmare jämförelse mellan de i ’’conspectus” lemnade beskrifningarne, som äro gjorda dels efter lefvande material, dels efter herbarie- material, ocb den litteratur, tili bvilken jag hänvisar. Dels kan en författare kafva blifvit vilseledd af en otillräcklig beskrifning, dels har en jämförelse med herbariematerial blifvit för Üyktigt ocb ytligt utförd. Dessutom är herbariematerial utan unga blommor icke mycket upplysande. Som man tinner af de medde- lade synonymen, skulle man, ifall man fäste sig vid namnen bos författarne utan att taga hänsyn tili ma- terial och beskrifningar, lätt komma tili det résultat, att alla de under olika namn beskrifna formerna vore med hvarandra identiska. Af den i det föregäende meddelade jämförelsen mellan de odlade och de vildt växande formerna af R. rubrum s. 1. framgar alltsa: 1) att i kulturen förekomma varieteter med bvita bär eller brokiga blad, hvilka tili följd af fysisk svag- het med svärigbet skulle kunna uppväxa i naturen; 2) att frukterna bos länge odlade former äro större än bos de vilda; 70 3) att de odlade elementararterna eljes äro lika de i naturen förekommande; 4) att mellan de odlade förekomma bastarder, som ej äro kända i naturen; 5) att genom förökning af bastarderna olika variete- ter uppkommit, som sammanbinda flere af de od- lade elementararterna; b) att arter rued delvis öfversittande fruktäinne i kul- tur ega dâlig eller ingen fruktsättning. De mest kända kollektivarterna, hvilka alia An- nas representerade i kultur, kunna läfct ätskiljas enligt följande examinationsschema. Som motsättning till 1 — 6 star 6 — 1 o. s. v. 1 — 6. Fruktäinne helt undersittande. 2 — 3. Blommor plattade; ouppsprungna stândarknap- par dubbelt sâ breda som lânga R. rubrum coll. 3 — 2. Blommor grundt klockformiga ; ouppsprungna stândarknappar lika breda som lânga. 4 — 5. Foderblad i kanten glatta eller med glest stälda hâr R. pubes cens coll. 5 — 4. Foderblad i kanten temligen tätt hâriga blom- mor djupare klockformiga . ... R. pallidum. 6 — 1. Fruktämne till en del öfversittande, upptill ko- niskt inskjutande i blomman och sa smâningom öfvergaende i stiftet; foderblad i kanten mycket tätt hâriga. 7 — 8. Blad matta och plana; bär slutligen nästan svarta R. triste coll. 8 — 7. Blad glänsande och slutligen buckliga ; bär röda R. petræum coll. Af dessa fern arter bestâ tre: R. pubescens coli., R. triste coli, och R. petræum coll, af tvâ eller flere elementararter, som äro hvarandra olika tili kärbe- klädnaden, och särskildt visa R. pubescens coli, och R. triste coli, i detta hänseende en analog samman- sättning, en omständighet, som synes tala för en när- mare frändskap mellan dessa eller med andra ord, att de äga ett gemensamt Ursprung, hvarifrâu anlagen för analoga förändringar hos dem nedärfdes. Före- teelsen är alltför vanlig i växtvärlden för att kunna vara blott en tillfällighet. För en närmare frändskap talar äfven den omständighoten, att fruktämnet hos R. triste coli, är mindre stärkt uppskjutande i blom- man an hos R. petreeum coli. Men de nedärfda ut- vecklingsanlagen för bildande af analoga elementar- arter synas ga ännu längre tillbaka i tiden, emedan äfven R. hortense uppträder i dylika analoga former, och det gäller i viss man äfven R. silvestre. Om systematiseringen gjorts efter en morfologisk princip, hade alltsâ de tvâ sistnämnda bort ställas jämnställda med de följande arterna och icke sammanslâs tili en kollektivart R. rubrum coll., som tili sitt morfologiska innehall icke är jämnställd med dem. För bedömande af elementararternas relativa aider, som i själfva ver- ket är den grund, pä hvilken elementararternas Sy- stematik bygges, lemnar ofta en undersökning af deras utbredning i naturen i förening med deras morfologi en mycket god objektiv grundval (Wettstein, Grund- zuge der geogr.-morphol. Methode der Pflanzensyste- matik 1898). Utbredningen af de här behandlade elementararterna är dock ännu alltför otillräckligt känd. Sa vidt den är bekant, lemnar den visserligen föga upplysning om elementararternas relativa alder, men star i samklang med den systematiska indelningen här ofvan, som otvunget framgâtt ur en morfologisk jämförelse mellan elementararterna. 1. R. petrœum har en vidsträckt utbredning i mellersta Europa, där den förekommer pä flere fran hvarandra skilda omräden, som linder istiden voro be- täckta af is. Med undantag af smärre vexlingar, för- nämligast tili harigheten, har den samma utseende pa Pyreneerna som pa Karpaterna och torde därföre tili typen säkert hafva fuDnits till redan vid istiden. Inom 72 det samfülda utbredningsomrâdet för B. petrceum tried undantag af de yttre delarne (Karpaterna och Pyre- neerna) förekommer äfven den mycket nârstâende B. bullatum, ehurn mojligen pâ annan hôjd. 2. Inom ett mycket stort utbredningsomrâde, langt skildt frân -det förra förekommer B. Bieberstei- nii frân Kaukasus österut genom de mellersta delarne af Asien, och inom de kögre regionerna af detta om- râdes centrala delar utbreder sig den nârstâende B. triste. B. Norr om dessa utbredningsomrâden (1 ocb 2), men i sydost ocb sydvest delvis med dem samman- fallande ligger utbredningsomrâdet för B. pubescens. Dess förekomst i sâ vidt skilda trakter, som England, Alperna och Skandinavien, hvilka under istiden voro isbetâckta, och dess vidstrâckta utbredning ât öster i Sibirien angifva, att den äfven vid istiden funnits till i sitt nuvarande utseende. Inom de norra och östra delarne af samma utbredningsomrâde âr B. glabellum utbredd och har äfven att döma af den vidstrâckta utbredningen en hög âlder. Detta torde äfven gälla B. Smidtianum, om det skulle visa sig, att den förutom i vestra delen af omrâdet (Storbritanien) äfven före- kommer skild därifrän i östra delen (Sibirien). B. scandicum , som hittills är kând blott frân en del af detta utbredningsomrâde (Skandinavien), som under istiden var heit och hâllet isbetâckt, har efter allt att do ma uppstâtt dârstâdes efter istiden. 4. B. hortense, som förekommer utbredd bade i gamla och nya verlden är gifvetvis tili typen necket gammal och sannolikt — sâsom kanske äfven de tre föregäende kollektivarterna — i hufvudsak utbildad redan under tertiärtiden. Den inom södra delen af dess utbredningsomrâde i Europa och sannolikt äfven söder därom utbredda B. silvestre kan möjligen vara yngre. (Forts.) 78 Nâgra viktigare växtfynd frân nordöstra Grönland. Af P. Düsen. Under den af Professor A. G. Nathorst ledda svenska Expeditionen tili Nordöstra Grönland 1899 gjordes trots den för ntförandet af de botaniska arbe- tena mycket begränsade tiden en del växtfynd af gan- ska stört intresse, hvilka här skola i korthet omnämnas. En del af dessa afse arter, som äro nya för Grönland i sin helhet; en annan del af dem omfattar arter, hvilka tillförene icke voro kända frân det af expedi- tionen undersökta omradet: kuststräckan och fjordom- rädet mellan 70° och 75° n. br. En tredje grupp ater afser arter, hvilka befunnits ega en större utbred- ning inom detta omrade än man förut vetat. Icke sä fa arter, hvilka ansetts tillhöra blott omradena kring fjordarnes inre delar, blefvo nämligen pavisade äfven inom kustomradet. Härtill kommer upptäckteu af en ny varietet af Saxifraga oppositifolia L., för hvilken jag härmed föreslar namnet Saxifraga oppositifolia L. var. Nathorsti. De asyftade arterna äro följande. 1 . För Grönland i sin helhet nga. Garex ustulata Wahüenb. Vid Hurry Inlets innersta del. Luzida campestris DC. *frigida Büch. Hurry Inlets innersta del. Draba repcns Bieb. Rikligt vid Hurry Inlets innersta del. Saxifraga oppositifolia L. var. Nathorsti Düsen. Den anträffades vid mynningen af Sofias Sund pa Ruths 0, Akerbloms Ö, vid Segelsällskapets Fjoi-d, samt vid Duséns Fjord. Den föreligger äfven i den Kolthoffska expedi- tionens samling, nämligen frân Mackenzie Bukten och Kap Franklin. Bot. Not. 1901. 74 En kort beskritning af varieteten lämuas kär nedan. 2. För omrâdet tnellan 70° och 75° h. br. nya. Pleuropogon Sahinci R. Br. Anträffades ganska rikligt i smä sjôar vid Hurry Inlets innnersta del och togs äfven af den Kolt- hoffska expeditioneu vid Mackenzie Bukten. Icke förut känd trän ostkusten at Grönland. Calamagrostis hyperborea Lge. Insamlades vid Kap Mary pa Clavering ön. Förut icke känd frän Grönlands ostkust. Eutrema Edwarsii R. Br. Denna art iakttogs icke af 1899 ars expedition, utan paträfifades bland de växter. hvilka hemfördes af den Kolthoffska expeditionen 1900 och samlats af preparator K. A. G. Gredin. Den upptäcktes vid Mac- kenzie Bukten. Ny för ostkusten. den är förut tagen endast af Vahl pä ett ställe af västkusten. Gentiana tenella Rottb. Anträffades pä ett enda ställe vid Hurry Inlets innersta del. Ny för Grönlands ostkust. Fpilobium alpinutn L Upptäcktes ätvenledes vid Hurry Inlet, nämligen pä dess västra sida ungefar halfvägs mellan Kap Stewart och Farne Öarne. Förut icke känd fran Grönlands ostkust norr om 61° 9' n. br. Saxifraga rivularis L. var. hyperborea (R. Br.) Englek. Samlades af den Kolthoffska expeditionen vid Mackenzie Bukten Ny för Grönlands ostkust. Matricaria inodora L. var. phaeocephala Rurr. Anträffades blott pä ett enda ställe, nämligen vid östra stranden af Kjerulfs Fjord (73° 6' n. lat.) vid de här befintliga lämningarne af eski- mabyddor. Var förut icke anträffad pä ostkusten norr om 60* n. br. och ej heller pä västkusten norr om 61°. 75 3. After pävisade äfven inom kustomrâdet. Calamagrostis stricta (Timm ) Haktm. var. borealis Laest. Antarctic’s Hamn. Garex lagopina Lightf. Clavering Ön, Bontekoe Ön, Scott Keltic’s Oar. J uncus castaneus Sm. Clavering On. Tofieldia palustris Hüds. Antarctic’s Hamn, Scott Keltie’s Oar. Ardostaphylos alpina L. Antarctic’s Hamn. Betula nana L. Antarctic’s Hamn, Scott Keltie’s Oar Pyrola grandiflora Rad. Antarctics Hamn, Scott Keltie’s Oar. Pedicularis flammed L. Scott Keltie’s Öar, Kap Borlase Warren, Kö- nigin Augusta Thal. Saxifraga a A aides L. Scott Keltie’s Öar. Banunculus hyperboreus Rottb. Antarctic’s Hamn. Kap Borlase Warren, Lilia Pendulum Ön. Gardamine pratensis L. Mackenzie Bukten. Insamlad af Kolthoffska ex- peditionen. Braya glabella Richards. Königin Augusta Thal, Clavering Ön. Lesquerella arctica (Richards.) Wats. Mackenzie Bukten. (Kolthoffska exp.) Königin Augusta Thal. Om manga andra arters utbredning inom det af 1899 ars expedition undersökta omradet har ökad er- farenhet vunnits, men med afseende härpa mäste jag hänvisa tili den utförligare behandling af det insam- lade materialet, hvilken inom kort kommer att offentlig- göras pa annat stalle. 76 Kort beskrifniug af den nya varieteten: Saxifraga oppositifolia L. var. Nathorsti Düsen. Glest förgrenad, löst tufvad, mindre förvedad an arten. Sterila grenar korta med motsatta blad; florala grenar utdragna, omkring dubbelt längre än de ste- rila, ätminstone vid midten och upptill hvithariga, glesbladiga och med mellersta och öfre bladen vanli- gen spiralstälda. Bladen betydligt längre och glesare cilierade än hos arten och med i uärheten af bladba- sen förgrenad medelnerv. Foderflikarne nästan trian- gulära och jämförelsevis glest cilierade. Kronan större och vidare än hos arten. Kronbladen ovala — af- langt ovala och med en sidonerv af 1 :sta och en af 2:dra ordningen 1). Deras färg varierande frän blekt rödviolett tili blekrödt och hvitrödt. Standarne mera utatriktade än hos arten, men för öfrigt liksom äfven pistillerna öfverensstämmande med dem hos arten. Füllt utvecklade na standarne nagot öfver mär- kena. Fruktämnena voro i de undersökta blommorna stärkt uppsvällda och innehöllo talrika frön af nära nog normal storlek, under det att stäudarne voro nätt och jäint füllt utvuxna och knopparne ännu icke öpp- nade. Blommorna torde därför vara proterogyna. Själtbefruktning synes vara f’ullständigt utesluten. Pol- lenet är utomordentligt godt. Varietetens blomningstid infaller i början af Au- gusti, hvilket är anmärkningsvärdt sent, dâ arten, som bekant, tillhör de inom det arktiska omrädet tidi- gast blommande växterna. För öfrigt hänvisar jag tili den nyssnämda, ut- förligare framställningen af expeditionens botaniska résultat, i hvilken afbildningar af varieteten och ar- ten, sadan den förekommer i Ostgrönland, skola med- delas. ’) G-rönländska exemplar af arten hafva cirkelrunda kronblad med tätare nervering än hos varieteten. 77 t Jacob Georg Agardh afled i Lund den 17 jan. 1901. Han var fodd i Lund d. 8 dec. 1813, blef stu- dent därstädes 1826, botan. demonstrator 1836, e. o. professor 1847, ord. professor i botanik 1854 och er- höll afsked 1879. Af sin fader hade han i arf erhâllit hâgen for algstudiet. Hans manga och gedigna arbeten, särskildt öfver hafsalgerna, ss. ’’Species Genera et Ordines Al- garum”, ’’Till Algernas Systematik” samt ’’Analecta algologica” (i Lunds Univ. Arsskr.) hafva gjort hans namn öfver heia världen välkändt for alla, som i nâ- gon man befattat sig med denna växtgrupp. Flori- deerna utgjorde hans älskniugsstudium äfven intill det sista. Pâ hösten 1900 sade han sig skrifva pä sitt sista arbete, ”De Florideis mantissa collectanea”, af hvilket vid hans död 6 ark voro tryckta. Da manu- skriptet i sin helhet redan var lämnadt till boktryc- karen, utkommer detta arbete sasorn sista haftet af Species Gen. Ord. Alg. Men det var icke endast alger, som utgjort före- mâlet för hans forskningar. I början var det ocksâ kärlkryptogamerna samt senare fanerogainernas Syste- matik, hvarât han riktade sina studier, sasorn sy- nes af hans stora arbete ’’Theoria systematis plan- tarum”, hvari han specielt framhaller betydelsen af frönas läge i fröhuset för Systematiken. Sina asikter om familjernas förvandtskap fick han praktiskt visa vid anläggningen af nya botaniska trädgarden i Lund. Ett hjärtfel hade väl i nagon man nedsatt hans krafter pâ senaste ären; när dâ i början af detta ar ett lindrigt slaganfall träffade honom, syntes det vis- serligen i början, som om han skulle kunna öfvervinna det, men da slutligen feber tillträdde, dröjde det en- 78 dast nâgra dagar, inuan krafterna sa smäningom allt mer ocli raer aftogo. Det var bade en synnerligen framstaende veten- skapsman och en ädel personlighet, som Sverige dâ förlox'ade. Bland de raer än 70 blomsterkransar och buketter, som täcka hans graf, vilja vi särskildt fram- hälla Lunds Studentkars krans, hvars inskription väl karakteriserar den borfcgangne med följande ord: Yerksam vilja, fläckfri heder, outtröttligt nit. Enkelhet med stränga seder, obeveklig flit. Spänstighet att under tröga bördor härda ut. Punktlig ordning, laugsynt öga, mognade beslut. Resa. Fil. kand. Robert E. Fries kommer som botanist att medfölja kand. E. Nordenskiölps expedition, som om half- annan mânad afgär till Argentina ocli södra Bolivia, dar huf- vudsakligen Cordillerernas sluttningar mot El gran Chaco skola undersökas. Stipendium. Battramska resestipendiet vid Lunds uni- versitet har tilldelats fil. kand. Thorilp Welfe för att idka studier i Jena, Leipzig och Tharand. Rättelse. I Bot. Not. 1900 s. VI hafva vi vid utskrif- ningen af dr. Grevilli uppmaning kommit att skrifva Bot. Jahresbericht i st. f. Bot. Centralblatt. Vi fä därför upprepa att dr. A. Y. Grevillius (Landwirthschaftlicbe Versuchsstation, Kempen a. Rhein) är referent af svensk botanisk literatur (med undantag af mossor och sötvattensalger) för Botanische s Centralblatt. Lindberg’, H., Polygonum foliosum n. sp. (Ur Med- del. p. Faun. Flor. Fenn. h. 27, o pp. -)- 1 pi. Kuopio ^/xm^O). Dâ ofvannämnda nya art är funnen icke endast pâ fiera Ställen i Finland utan äfven i Värmlaud (N. Rada, Radasjön. 1.9.1897, Herrn. A. Fröding) sä aftryckes beskrifningen. Gaulis annuus, usque ad 0,5 m altus, gracilis, glaber. fle- xuose geniculatus, fere ad apicem ramosus, ramulis longis, tenuibus, patulis vel erecto-patentilnis, internodiis numerosis, 79 brevibus, ad basin sensiin plus minusve incrassatis. Folia pa- tula linearia vel rarius lanceolato-linearia, (2)3 — 4(5) mm lata et 3—5 cm longa, basi breviter in pedicellum breve atte- nuata, marginibus scabriusculis, planis, ochreis obsolete ner- vosis, sparse et breviter pilosis, margine setis tenuibus et bre- viusculis ciliatis (setæ vulgo ca. 0,4 min longæ. rarissime ad 1 mm longæ). Spicæ erectæ vel rarius nutantes, elongatæ, an- guste filiformes, interruptæ et valde laxifloræ, bracteis nume- rosis, angustis, patulis et internodiis brevibus instructæ. Flo- res purpurei vel vulgo virescentes purpureo cincti, eglandulosi. Nux brunnea, nitida lævis, biconvexa, rarissime trigona, (1,3) 1,6 — 1 ,7a mm longa, basi emarginata (paries nucis 0,033 — 0,042 mm crassus). Synon. Polyy. mite et minus p. p. auctor. scanclinav. ; P. mite Schrank f. linearifolia Sæl. p. p. Skillnaden frân P. minus framgâr af följande för den se- nare af förf. anförda karaktärer; Caulis ramosus, internodiis sat paucis longisque, ad basin vel non vel indistincte incras- satis. Folia latiora, usque ad 15 mm lata, lanceolato linea- ria, ochreis distincte nervosis, sat dense et longe pilosis mar- gine longe ciliatis, ciliis 2—4 mm longis. Spica multo den- sior et brevior. minus interrupta, bracteis paucis instructa, pars apicalis longe pedunculata. Nux niger, nitida, biconvexa vel sæpe trigona, (1,7)2— 2, 4(2, s) mm longa, basi brevissime pedicellata, paries nucis 0,üs5 — 0,o7o mm crassus. (Enligt privat meddelande frân förf. till oss bar han bland Riksmusei 60 ex. af P. minus frân Sverige, Norge och Danmark endast funnit ett, som tillhörde P. foliosum, taget af Lars Collén vid Skattmansö tegelbruk i Uppland). Tedin, H. och Witt, H., Botanisk-kemisk undersök- ning af 77, pâ 2 undantag när, nya vickerformer, uppdragna viel Sveriges Utsädes-förening pâ Svalöf. (Svenska Utsädesför- eningens Tidskrift 1900 p. 109—166. Äfven särskildt). D:r Tedin liar funnit alia dessa former af Vicia sativa, hvilka utförligt beskrifvas, mycket konstanta vid calling. Ef- ter fârgen pâ blommor och frön indelas alla dessa former i 9 formgrupper: typica, variabilis, af finis, maculai a, atomaria, immaculata, albiflot a, rosiflora, aliéna. I ett bihang har förf. meddelat det vid Svalöf numera använda botaniska systemet för ärtformernas indelning. Äf- ven dessa indelas i 9 formgrupper: Pi sum sativum commune och glaucospernmm Alef., Pisum arvense unicolor , punctatum , maculatum, punctato-maeulatum, immaculatum, atomarium och maculosum. 80 Vetenskapsakademien d. 12 dec. 1900. Till info- rande i ’’Bihanget” antogos: 1 ’’Diatomées d’eau douce de File Jean Mayen et de la côte est de Greenland, récoltées par l’expédition suédoise 1899” af professor dr J. Brun (i Genève) och 2 ’’Beiträge zur Xyridaceen-flora Südamerikas” af amanuensen dr G. O. Malme. Den 9 jan. 1901. Till infüraude i akademiens skrifter antogos: för "Bihanget”: Einige blütenbiologische Beobach- tungen im arktischen Teil von Schwedisch Lappland” af kand. C. Skottsberg och ”Zur Kenntnis der Laubmoosflora Ostgrön- lands nebst Beschreibung einiger Bryaceen aus der Insel Jan Mayen” af ingeniör P. Düsên; samt för ’Ofversigten”: Bato- logiska iakttagelser. IL” af docenten dr. B. Lidforss. Reseberättelse hade inkommit frân lie. 0. Ekstam. som med understöd frân akademien under sistförflutna sommar företagit en botanisk resa tili Jämtland. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 19 dec. 1900. Prof. Wittrock redogjorde för sina studier öfver gestalt- och dräktförändringarna hos tall och gran i värt land, med sär- skild hänsyn tili yttre förhallandens inflvtande, samt visade hithörande fotografier samt i formalinlösning konserverade plantor och skott af olika former. Biologisk selskab i Kristiania d. 17 jan. Prof. X. Wille gaf en öfversigt af den botaniska vetenskapens utveck- ling i Xorge under det 19;de ärhundradet. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Den 6 okt. 1900. Amanuens Har Lindberg förevisade Tetr aplodon Wormskioldii frân Lappo socken i s. Osterbotten och Bryum versiportim Bomanss. frân Mongola i Lojo socken Reg. Abo- ën.), bägge funna af honom själf. samt Sphagnum pu Ich non. insamlad af stud. W. M. Axelson i Kontiotoks socken i n. Karelen. — Herr Lindberg demonstrerade vidare talrika ex- emplar af Polygonum foliosum Lindb. eil. - Stud. K. Fox- ■jell förevisade exemplar af Melampyrum nemorosum och Scir- pus parvulus , bägge insamlade sà nordligt som i Jakobstads skärgärd i Bottniska viken. — Stud. A. K. Cajaxder framlade trenne anmärkningsvärda fanerogamer frân det skandinaviskt- finska floraomrädets östliga, i Olonetz-Karelen belägna gräns- marker, närnl.: Delphinium datum, fuunen nära Vodda by, Cornus sibirica, frân stranden af Koscha-floden och Larix sibirica. iakttagen pä spridda ställen inom detta omräde. — Prof. A. 0. Kihlman demonstrerade kvistar af en Ainus in- cana f. microphylla funnen förliden sommar i Sotkamo soc- ken i Kajana-Österbotten af jägmäst. X. E. Jeselils. 81 Den 3 nov. 1900. Stud. Odo Sundvik demonstrerade exem- plar af Nymphœa Candida X tetragova , förliden sommar insam- lade af honom i Walkeala socken i s. Savolaks. Lektor A. F. Mela meddelade i anledning häraf att han för nagra är sedan funnit denna hybrid i Kuopio-trakten ; ocksä vore densamma re- dan upptagen i 4:de upplagan af herr Mêlas Skolflora ( Kon - lukasvio). — Lektor Mela framlade typexemplar af de finska Nymphœa- arterna äfvensom exemplar af N. Candida v. ery- thropetala Mela frân Lapinlaks i n. Savolaks, N. Candida v. rosea Mela frân Wiborgstrakten och N. fennica v. colorata Mela frân Lapinlaks i n. Savolaks. — Aman. G. Lindberg re- dogjorde for sina undersökningar öfver de nordiska Montia- formerna. Resultatet af dessa framgär af följande öfversikt : Moniia fontana L. omfattar tvänne, 1. subsp. minor (Gmel.) Frön l.i— (1.2) mm, med van- ligen matta, fint papillösa tjockväggiga skal. — Förekommer företrädesvis i fuktig sand, pâ àkrar etc. Var. civilians (Gmel1. Växten ofta grön Stjälk lâng- sträckt, knippen skaftade, fäblommig, frön stundom svagt glän- sande. — Förekommer vid källdrag, rinnan^e vatten o. d. st. 2. subsp. lamprosperma (Cham.). Frön — -1 — mm med ' 1.15—1.25 stärkt glänsande, sliita, tunnväggiga skal. — Förekommer vid källdrag, pâ fuktiga stallen o. d, Var. boreo-rivularis Lindb. eil. är en form analog med M. minor var. rivularis. M. minor har en utprägladt sydlig utbredning. Den sy- nes vara allmän pâ kontinenten. Inom det finska floraomra- det finnes 31. minor alls icke, frân det öfriga Skandinavien hade föredr. sett exemplar endast frân Skâne. Till 31. lamprosperma. âter höra de finska och nordskandinaviska for- merna. Af v. boreo-rivularis fôrelâgo exemplar frân nâgra lokaler i mellersta Sverige och Karelska näset. — Prof. Th. Sælan uttalade sâsom sin âsikt att Ainus incana var. ß gla- bra Ax. Bl. icke vore nägon konstant varietet eller form, utan utgjordes af mer eller mindre glattbladiga rottelningar af gräal. Exemplar af dyliga telniugar förevisades. — Stud A. K. Cajander föredrog om Sibiriska lärkträdets ( Larix sibirica ) västgräns. Denna gräns sammanfaller i det närmaste med ostgränsen för Fenno-Skandia sâdan denna finnes föreslagen i Medd. XXVI pag. 184. Vid sin västgräns är Larix ett kalkälskande trädslag utan att dock vara absolut bunden vid kalk. Odlingar och isynnerhet svedjande hafva bidragit tili dess utbredning. Dess västgräns är icke nägon klimatologisk Bot. Not. mi. 6 82 gräns, utan synes närmare Ilvita hafvet vara betingad däraf, att de västerom Onega-floden förekommande kalkfattiga vild- markerna utgjort ett hinder for dess framträngande längre västerut ; mera at söder, dar trakterna äro temligen tätt be- bodda och dar jordmänen öfverallt är m. 1. m. kalkhaltig, synes Larix fortfarande vara stadd i utbredning längs de dar ymnigt förekommande svedjeländerna. Axel Arrhenius. Det är ätskilliga omständigheter, soin vällat, att detta hafte blifvit större än vanligt, oaktadt sökt statsanslag for fortsatt utgifvande af Bot. Not. icke erhällits. Men vi skola i stallet göra nägot af de följande häftena mindre än vanligt. Mos Frans Svanström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erhällas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 ,, ., .. ,, 4.50 „ „ 11, blä ,. 285x465 „ ., ., .. 7.75 „ „ „ 13, hvlt ., 285x465 ,, „ „ 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna användas vid Riksmusei Rotaniska afdelning.  hei ârgâng af Botaniska Notiser för dr 1901, 6 nr, emottages prenumeration pà alia post- anstalter i Sverige, Norge ocli Danmark wed sex (6) kr., postbefodringsafgiften inberäknad, saint has tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups FÖr- lagsbokhandel i Lund, och' i alia bokiddor till samma pris. Annonspris: 10 ore pr rad. C. F. 0. Nordstedt. Innehall. Dusén, P. Nägra viktigare växtfynd fran nordöstra Grönland. S. 73. Hedlund, T., Om Ribes rubrum L. s. 1. S. 33. Lidforss, B., Nägra fall af psykroklini. S. 1. Sernander, R., 0m de buskartade lafvarnes hapterer. S. 21. Liter aturöfversi kt . S. 78, 79. Smärre notiser. S. 20, 77 — 80. Lund. Berlingska Boktryckeriet. 12 , 1901. Separater ur Botaniska Notiser tili salu. Sid. Adler, P., Växtgeografiska bidrag till Medelpads flora ... 2. Adlers, F., Nâgra jämtländska mossor 1. Ahnquist, E., Biologiska studier öfver Geranium bohemicum. 5. Andersson , Gunnar, Den subfossila förekomsten af Ainus vid Skattmansö 1. — , En ny fyndort för subfossila nötter af Trapa natans . . 8. — , Nâgra ord om Linnés Stipa pennata 2. — , Om förekomsten af Artemisia Stelleriana i Danmark . . 4. — , Om Najas marinas tidigare utbredning under kvartärtiden. 9. — , Studier öfver svenska växtarters utbredning och invan- dringsvägar 28. — , G. 0.. Bidrag tili Södermanlands Hieracium-flora ... 7. — , N. L., Bidrag tili Vesterbottens växtgeografi 3. — , O. F., Om Palmella uvæformis Kg. och hvilsporerna hos Draparnaldia glomerata Ag 2. Areschoug, Fr., Om de mekaniska collväfnaderna i bladen. . 9. — . Om stamby gnaden hos Leycesteria formosa Wall. . . . 9. — , Smärre fytografiska anteckningar. I — II 20. — . J. E., De copulatione microzoospor. Enterom. compr . . 8. Areshog. Nâgra för Ölands flora nya Violaformer; och Alilfvengren, Tvenne för Skand. nya växthybrider ... 5. Arnell. H. W., En botanisk-historisk notis 8- — . Jungermania medelpadica Arn 3. — . Nâgra ord om Botrychium simplex Hitchc. 1 pl. . . . 2. — , Om fenologiska iakttagelser i Sverige 10. — , Om nâgra Jungerm. ventr. närstäende arter 6, — , Om släktnamnet Porella Dill., Lindb 8. — . Moss-studier 50. — , S. F. Gray’s lefvermoss-släkten 15. Behm, FI., En botanisk utflygt tili Oviksfjällen 12. Bergendal, D., Bidrag tili kännedomen om de vegetativa or- ganernas bygnad hos örtartade dikotyledoner. I. . . . 11. Berggren, S., Om Rhychospora alba -f- Det uppsvällda inter- nodiet hos Molinia coerulea 1 pl. -(- 22. Blomberg, 0. G., Bidr. tili k. om lafvarnes utbr. i Skand. . 18. Bohlin, K., Ett exempel pä ömsesidig vikariering mellan en fjäll- och en kustform 19. Boldt, R., Nâgra sötvattensalger frän Grönland 3. Borge, 0., Algologiska Notiser. 3 — 4 1 pl. + 6. — . Nachtrag L. subfoss. Desmid. flora Gotlands 3. Brenner, M., Euphrasia hebecalvx Brenn., förut E. micran- tha Brenn. 3. — , Mossor, insämlade i Kajana Osterbotten etc 6. — , Nâgra ord om Euphrasia tenuis och micrantha .... 5. Bryhn, N., Oatharinea anomala og Leskea catenula .... 3. — , Descriptio muscorum duorum Norvegicorum 7. — , Mosliste fra Norbyknöl 13. Callnié, Carex flava *Marssoni Auersw 2. Cleve, A-, En bienn form af Linum cathärticum 4. Crepin , F-, Distribution des Bosa en Scandinavie 12. Cöster, B., Potamogeton crispus och dess groddknoppar. . . 6. Bot , Not . 1901 , Annonsbilaga, Sid. Coster , B.. Nâgra meddelanden oni Epilobiumhybrider ... 6. Dusén, K., Bidrag till västra Medelpads flora 10. — , Om Olands och s3rdöstra Smâlands Gentianæ 10. — , P., Den eldsländska ögruppens vegetation 26. — , Über die Ausstreu, d. Sporen b. d. Arten der Moos-Gattung Calyruperes, -f- Bryolog. not. fr. Ostergötl 16. Dyring, J .. Bidrag t. kundsk. om Euphrasiernas udbredelse i Norge 2. Ekstam, O., Om Phyllodie hos Cornus suecica L 2. Ekstrand, E. V., Anteckn. ö. skandin. lefvermossor .... 12. — , Resa tili Nordland och Torne lappmark 1880 15. — . Växtgeogr. bidr. t. Skand. mossflora 2. Eliasson, A. G., Svampar ur C. J. Johanssons herbarium . . 10. — , Fungi suecici 26. Erikson, Joh., Alfvarfloran pä Öland 31. — , Om icke geotrop. o. negat. g. rötter hos sandväxter. . . 10. —, Studier öfver hydrofila växter 12. — , Om Sorbus scandica X Aucuparia 7. Eriksson , Jak.. Ein parasitischer Pilz als Index der inneren Natur eines Pflanzenbastardes 3. — , Noch einmal Aecidium Astragali Eriks . . 4. Floderus , B., Fragaria collina X vesca 6. Fries, B., Om Svampfloran i vära växthus 13. — Th., Om Nowaja Semljas vegetation . . 21. — , Om Stenanthus curviflorus 3. Freidenfelt, T., Studier öfver örtartade växters rötter ... 15. Gelert, 0., Batrachium peltatum *suecicum nom. nov. ... 1. Grevillivs, A. 1", Bidens radiata. funnen i Hjelmaren ... 6. — . Nâgra egendomliga löfträdsformer frän Norrland .... 5. — . Om vegetationsförhällandena pä de genom sänkningarna ären 1882 och 1886 nybildade skären i Hjelmaren ... 9. Grönvall, En ny art af slägtet Orthotrichum 3. — , Tvenne för svenska floran nya Orthotricha 4. Hagen , Webera lutescens Limpr. i Sverige 2. Hansson , C. A., Spridda bidrag till var flora 2. Hedlnnd, Nägra ord om substratets betydelse för lafvarne. (Med tillägg) 11. — , Öm balbildningen genom pycnoeonidier hos Catillaria de- nigrata och prasina 26. Heeg, lieber einige arten der Gattung Riccia I 10. -, II 8. Heime, Tre nya, skänska former 1. Hellsing, Cassandra calyculata funnen i Sverige 9. Hesselman , Nâgra iaktt. ö. växternas spridning 16. Holmberg, Botaniska anteckningar. 1 8. — , Spergula arvensis v. oligogonata. n. v 2. Holmboe, En fjeldform af Capsella Bursa pastoris .... 5. — , Nogle iagttagelser over fröspredning paa ferskvandsis . . 10. H/ulth, Om floran i nâgra kalktuffer fr. Vestei-götl 5. — , Om reservnäringsbehällare hos lafvar 4. Hulting. Lichenes nonnulli Scandinaviæ. I — III 12. — , Fagus silvatica och dess lafvegetation 9. Hägerström, Bidr. t. Torne Lappims o. Ofotens flora .... 32. Ilögrell, Botaniken i Holland i 19:de seklet 5. Sid. Högrell , Ur femâriga anteckningar om blomningsföljd . . . 9. Jensen, Fontinalis longifolia nov. sp. 2. Johansson , C. J., Iakttagelser rörande nâgra torfmossar i sö- dra Smâland o. Halland -j- Dusén, Om nâgra Sphagnum- prof frän djupet af sydsvenska torfmossar 16. — , Perenosporeerna, Ustilagin. och Uredin. i Jemtland o. Her- jedalens fjälltrakter 13. — . K., Nâgra bidrag till Dalarnes flora 6. — , Om fanerogamvegetationen kring Visby 6. Jungner, Om regnblad, daggblad och snöblad. 1 pi. — |— 8. — , Ranunculus acris X auricomus 7. Jönsson , Fruktens öppnande hos Nuphar och Nymphæa . . 11. — , Normal masurbildning hos Eucalyptus 1 pi. — )— 28. — . Om brännfläckar pâ växtblad 2 pi. — j— 30. — . Positivt heliotropiska. luftrotsfasoiationer hos Aloe brevifolia 12. — , Studier öfver algparasitism hos Gunnera 20. — , Undersökningar öfver respiration och assimilation hos mos- sorna 4. — . Ytterligare bidrag till kännedomen om Angiospermernas embryosäckutveckling 19. Kaalaas , Scapania gymnostomophila n. sp 2. Kaurin, Brachythecium Ryani n. sp 1. — . Bryum Blyttii n. sp 2. — , Bryum angustifolium n. sp 2 pi. -j- 2. — , Gymnomitrium crassifolium i Norge 2. Kellqren , De skogsbärande trädens utbredning i Dalarnes fiäll- trakter I — II 12. — , Nâgra ord om den skandin. björkregionen 4. Kihlman, Resa i rysk-lapska halfön 1887 8. — , Festuca glauca i Finland 2. Kindberg , Bidr. t. Skandinaviens bryogeografi 4. — . Bidr. t. Olands och Smâlands flora 2. — . En ny mossart frân Spetsbergen 2. — , Nya tillägg till Östgöta flora 6. — , Grimmia funalis och närstä. arter 4. — , Om nâgra skandinaviska mossarter 13. Krolc, Th., Tvänne i Finnmarken âterfunna fanerogamer . . 9. — , Svensk botanisk literatur 1868 — 99 (ej füllt kompett) (enskilda ärg. säljas äfven) Lagerheim, Algologiska bidrag. I (4 s.) II (7 s.) 11. — , Mykologiska bidrag. I (6 s.), III (4 s.). Y ('S s.). VI (3 s.), VII (5 s.) VIII (4 s.). — , Om förekomsten af europeiska Uredinéer pâ Quitos högslätt 4. — , Phæocystis. n. gen., grundadt pâ Tetraspora Poucheti . . 2, — , Ueber die Bestäubungs- und Aussäungseinrichtungen von Brachyotum ledifolium 1 pl. -(- 18. — . Ueber Sarcorhopalum tubæforme Rab 3. Laureil , Fr., Vegetativa genuskaraktärer hos Skandinaviens pâ fritt land odlade Koniferer 7. — . J. Cr., Fanerogam. o. kärlkrypt. i Sorunda 20. Leffler, Öfvers. af skand. anmärkningsvärdare Rosaformer . 7. Lidforss, Nâgra växtlokaler tili nordvestra Skänes flora . . 15. JAndberg, S. O., Cinclidium latifolium n. sp. 2. 0 Lindberg, S. 0-, Utredning af de under namn af Sauteria al- pina sammanblandade former Lindeberg, Studier öfver skandinaviska fanerogamer .... Lindman, Variatiouer lios Vaec.inium uliginosum — , Polygonum aviculare f. litoralis i Skandinavien .... Lindroth, Mykologische Notizen. 1 — 5 — , Om Æcidium Trientalis Ljungström, Carduus acantlioides x crispus — , Epipactis mierophylla — . Kleistogami hos Primula- sinensis , Om bladets bygnad hos nägra Ericineer ... ... — , Om nägra Primula-former — ; En Primulaexkursion tili Müen — , Sma bidrag tili svensk Fungologi —, Tvä Rumexhybrider, tagna pä Bornholm Lundström. Om regnuppfängande växter (Med slutord) . . . Lönnberg. Nägra ord om Floridas växtverld Lönnroth, Cuscuta Epithymum. ny för Sverige. .... Magnus. Ueber Taphrina Cornu Cervi Gies Malme. Bidrag t. s. v. Södermanlands kärlväxtflora .... — , Ett exempel pä menniskans inflytande pä florans utveckling — . Lichenologiska notiser. I— II (8 s.). III (10 s.), IV (7 s.), V (11 s.) — . Nachtrag zu meinem Aufsätze : Die Burmannien der er- sten Regnellschen Expedition — , Nya bidrag t. Södermanlands Hieraciumfl —, (1896) . . . • . . . . — , Om akenierna hos nägra Anthemidéer Murbeck , Bromus patulus Auct. sueo ; Luzula pallescens Auct. — , Die nordeuropäischen Formen d. Gatt. Eumex — , — — — Stellaria — , Nägra anteckningar tili floran pa Norges sydvestra och . södra kust — . Nägra för Skandinaviens flora nya hybrider I -, II — , Stud. ö. kritiska kärlväxtformer. I. Potentilla — , Växtgeografiska bidr. t. Skand. flora Nathorst, Ett par pseudorelikter — , Om hafre säsom epifyt 1 pl. -j- — , Om nägra fossila mossor fran vära (jvartära kalktufl'lag- ringar . . . . • Nattsén. Förteckning ö. faner, o. ormb. i Alingsäs pastor. . . Neuman , Botanisk resa tili Bornholm 1894 — -, Bot. anteckn. fr. N. Tyskland 1890 — 91 — , Carduus nutans och dess hybrid med crispus —, Nägra anteckn. ö. postflorationen —, Om Aira Wibelina Sonder — , Om Carex muricata *microcarpa Neum — , Statice scanica v. hallandica, -(- St. bah. ß danica . . . — , Studier öfver Skänes och Hailands flora. II ( 105.), Ill (11. s.> — , Utricularia intermedia X minor Nilsson , Alb., Nägra drag ur de Svenska växtsamhällenas ut- vecklingshistoria . Herrn,., En för Skandinavien ny Salixliybrid Sid. 6. 11. 10. 6. 15. 8. 4. 4. 4. 7. 8. 9. 8. 4. 55. 12. 4. 2. 16. 3. 3. 4. 15. 5. 9. 42. 26. 47. 4. 6. 43. 12. 6. 4. 14. 8. 12. 7. 20. 3. 5. 8. 2. 26. 2. Sid. Nilsson , Herrn. Iakttag. ö. de mörka värmesträlarnes i solljuset inflytande pa växternas organisation 12. — , Nägr. anmärk. hetr. bladstruktur. kos Carexai'terna; nägra Garexformer 12. — , Subarktiska Poæ vid Lenaiioden 3. — , Hj ., Najas flexilis i Sverige 11. — , Luzula albidas arträtt i vär flora 4. — , Potentilla Fragariaster inhemsk i Sverige 4- — , Eumex maritimus och R. palustris 11. Nordstedt, Sandhem flora 14. Nordstrom. Nägra nya växtlokaler för Blekinge 4. Nyman , Bidrag t. Södra Norges mossflora 6.’ —, Botaniska excursioner pa Java 10. — , En för Sverige ny Potentilla 4. — , En Moriolaliknande laf 3. — , Nägra ord om Areskutans fjällhed 4. — , Om nägra kotteformer af granen 4. — , Yegetationsbilder frän Lappland,; Om varitionsförmägan hos Oligotrichum incurvum 15. Olsson P. Hj ., Svenska växtnamn i Sydvästra Finland ... 10. — , P., Växtlokaler i Norrland • . . 6. — , P-. Växtgeog-r. anteckn., rörande Jemtlands flora .... 8. Persson Bidr. t. Vestergöt. o. Bohusläns mossflora 5. — , Quercus sessiliflora v. subintegrifolia 2. Pilil, Öfvers. af de Svenska Batrachium-arterna 19. Porat, Kungsörstraktens Hieracier 12. Romanus, Circium bulbosum, ny för Skandin 4. Romeil, Fungi aliquot novi, in Suecia 4. — , Fungi novi vel critici in Suecia lecti 12. —, Nägra ord om Sphæria astroidea, etc 9. Rosenberg, Garfämnets förekomst hos Parnassia 3. Rosendahl , Nägra lappländ. växtformer, Exkursion genom Lu- leä lp. 1892 4. J?M^6e»-9,Lugnäsbergets fanerog. och ormb 9. — , Spridda iakttag. frän Västergötland 9. Ryan, Grimmia torquata fructificans 1. — , Scapania Kaurini n. sp 2. Samzelius , Vegetationsiakttagelser inom Pajala 16. Scheutz, Spridda växtgeografiska bidrag 5. — , Ofversigt af Sveriges och Norges Rosa-arter 12. Sernander, Genmäle 6. — , Nägra ord med anledning af Gunnar Andersson, Svenska växtvärldens historia 15. — , Om de upländska torfmossarnes byggnad 14. — , Om subfossila stubbar i svenska insjöar 11. — , Om Pulsatilla Wolfgangiana Besser 1. — Om växtlemningar i Skand:s marina bildningar .... 10. — , Ytterligare om substratets betydelse för lafv 6. Simmons, Alchemilla færoensis och dess arträtt 7. — , Algologiska Notiser I. (8 s.), II (7 s.), III. (8 s.) — , Botan. iaktt. fr. östra Schleswig Holstein 7. — , Fontinalis antipyretica ß monensis nov. v 1. — , Nägra bidrag tili Färöarnes flora I (11 s.) II (12 s.) Slcottsberg, Violaformen frän Ösel 1 pl. + 6. Sid. Skàrman , Ainus incana f. arcuata n. f. 6. — . Fanerogam. veg. vid Bölet i Yestergötl 6. Starbäck, Xägra märkligare skand. •iscomycetfynd .... 19. — . Xägra mj'kologiska notiser 7. — . Spliæriaceæ imperfecte cognitæ 7. Stemtröm , En namnfräga 9. — , Xagra Hieracia macrolepidea fr. s.v. Sverige 9. — . Tvänne Piloselloider frän Halmstadtrakten G. St ärmer. En art Puccinia paa Polemon. cærul. . .... 1. — . Uredinopsis pä Struthiopteris germanica 2. Sv anhand., Auteckningar till Blekinges flora II fSs. >. III i6 s.) — , Fürteckn. ö. bot. literatur r. Blekinge 3. Svedelius, En algologisk undersökning frän svenska kusten af Östersjön . . 8. — , Microspongium gelatinosum Svendsen, Ueb. ein auf Flechten schmarotz. Scerotium 1 pl. -j- 10. Tedin, Om den primära harken hos vära löfträd säsom skyd- dande väfnad 6. Theorin , Hymenomycetes Falunenses 19. — , Xagra lafväxtställen 7. Tolf. Parasitsvampar kring Jünköping 21. Waldstedt. Xagra Viola-hybrid, f. Svenska flor 7. Wester gren T.. Mal va Alcea x moschata i Sverige .... 0. Westerlund. C. G. Xagra bidrag tili Blekings flora 2. — . Strödda bidrag till Sveriges flora 4. Wille, Om Færoernas Ferskvandsalger etc 1 pl. -f- 45. — . Yderligere om regnopfangende Planter. . 29. — , Mycologiske Xotiser ... 11. Winslow, Ströftäg pä Svenska florans omräde 1 13. Wittrock. Bidrag tili den medelsvenska höstflorans morphologi och biologi G. — . Erythrææ exsiccatæ (Beferat med figg.) I. 9 s.t. III 10 s.) — . Linnæa borealis, Biol., morf. anat. unders 65. • — , Oedogoniaceæ Americanæ 13. — . Om rotskott hos örtartade växter 15. Vesterlund. 0., Växtnamn pä folkspräket 3. Vestergren, T.. Verzeichniss nebst Diagnosen u. kritiske Bemerk. z. Micromyc. v. sel. IX 27. Vinge. Arbetsfördelningen hos s. k. skuggblad 4. <) ster gren. Bidrag tili Kinnekulles kärlväxtflora. ... . 6. Referat frän Botaniska Sektionen af Xaturvetenskapliga Stu- dentsällskapets i Upsala samt frän Botaniska Sällskapets i Stock- holm sammankomster. Xästan fullständiga serier, äfven mindre fullständiga. Endast da inkompletta exemplar af en ärgäng Annas, säljas en- staka haften däraf. Poträtt af ./. G. Agardh . 1, — kr. — — S. (>. Lindberg och N. J. Scheutz tillsammans . . 0.50 — . Priset ä separaten beräknas efter 2 öre pr. sida och 25 öre pr. plansch förutom porto och postförskottsafgift. Endast ett eller nagra fä ex. finnas^af hvarje uppsats. Utgifvaren af Botaniska Notiser, Lund. BOTANISKA NOTISEK FÖU ÂR I’.hjI UTGIPNE AF O. F. O. NORDSTEDT. Haftet 2. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEEEUPS FÖELAGSBOKHANDEL. LUND, BEELINGSKA BOKTEYCKEEIET 1901. 83 Om Ribes rubrum L. s, 1. Af T. Hedlünd. (Forts, fr. s. 72). Om inan bortser frân E. pallidum och den möj- ligen inplanterade R. hortense , torde rörande de öfri- gas uppträdande i Skandinavien den geografisk-mor- fologiska undersökningen gifva vid handen följande. Efter istiden invandrade R. pubescens tili Skan- dinavien österifrän, hufvudsakligen frân södra delen af Finland, och utbredde sig förnämligast dels utefter den skärgard, som med ett smalare afbrott i Nerike sträckte sig Iran Alands haf tili Skagerack och kom pä denna väg tili Bohuslän och södra Norge, dels äfven normt tili Dalarne, Glestrikland, Helsingland o. s. v. Till kusttrakterna af Bottniska viken kom den sannolikt äfven direkt frân Finland. Den är nu ut- bredd öfver heia Skandinavien icke blott i de lägre belägna delarne, utan äfven i de högre bergstrakterna t. ex. pâ Dovre. I nordligaste Skandinavien synes den däreinot vara sällsyntare. Söderut utbredde den sig genom Skäne tili Bornholm och österut till Dan- mark (Eibe) samt vidare tili England, dit den äfven möjligen komrnit frân södra Norge. Det förefaller troligt, att den äfven komrnit till Sverige frân Kur- land och Ösel, och i sadant fall borde den äfven fö- rekomma pä Gotland och Öland. Nägot herbarieexem- plar af densamma har jag dock ej sett därifrän. (Af R. liortense däremot har jag sett ett exemplar frân Gotland). I Europa söder om Östersjön framträngde den vesterut genom Polen tili Riesengebirge. Temli- gen säkert förekommer den pä Karpaterna, och längst i sydvest har den framträngt tili Alperna i Krain. En invandring tili Skandinavien söderifrän skulle -för- utsätta dess förekomst i mellersta Europa, äfven vester om Riesengebirge. Ungefär samtidigt med R. pubes- Bot. Not. mi. 7 84 cens eller kanske nâgot senare invandrade 11. ylabcl- lum frân uordligaste Ryssland genom Finnmarken och utbredde sig i Norge söderut till Dovre och inträngde därifran äfven i Härjedalen. Mycket sannolikt bildar den bastarder med R. pubescens, dar de växa tillsam- manSj och det är temligen pâtagligt, att R. scandicum förr i tiden uppkommit frän en eller flere sadana och därefter i fräga om val af lokal icke varit bunden vid sadana trakter, för hvilka R. glabellum är anpas- sad, utan kunnat utbreda sig äfven i Norra och mel- lersta delen af Sverige och äfven längre söderut i Norge. Fortfarande kunna naturligtvis bastarder upp- stä, hvilka i sin ordning lemna afkomlingar efter sig, som bilda en formserie mellan stamarterna. Det torde icke behöfva papekas, att dylika bastarder morfologiskt kunna lätt förvexlas med R. scandicum. Äfven denna kan utan tvifvel bilda bastarder med stamarterna, da den växer i sällskap med nagon af dem. Frän Dovre har jag sett en mellanform mellan R. scandicum och R. glabellum , och jag tror mig äfven hafva iakttagit mellanformer mellan R. scandicum och R pubescens Det är en troligen sedan Gærtners tid (Gærtner, Bastarderzeugung 1849) inrotad mening, att af ba- starder inga fixerade (fröbeständiga) nya former kunna uppstâ. Erfarenheten inom kulturen visar dock an- nat (Swingle and Webber, Hybrids and their utiliza- tion in plant breeding in Yearbook of Departm. of Agric. Washington 1897, p. 408). Och det är alldeles otroligt, huru lätt stundom en ny form med fixerade egenskaper pä den vägen kan uppstä. Är det fräga om en bastard mellan tvâ arter, hvilkas olika egen- skaper i förhällande tili hvarandra äro recessiva och dominerande, kan bland atkomlingarne i första gene- rationen efter bastarden finnas former, som enligt Mendelska lagen (Mendel, Versuche über Pflazen-Hy- briden in Verhandl. des naturforsch. Vereins in Brünn 85 IV, 1865) äga stamarternas egenskaper i annan kom- bination füllt fixerade. Men äfven om bastarden tili alla pâ arf bero- ende egenskaper intar en mellanställning mellan fa- der- och moderarten, kan stundom en ny form med fixerade egenskaper efter blott nagra fa generationer erhâllas, för sa vidt nämlingen bastarden är fertil. Ett exempel skall anföras. Da de särskildt tili blom- foder och blad hvarandra olika Malva parvißora L. och M. oxyloba Boiss. odlas nära intill hvarandra, kan efter sadd af de frân dem insamlade fröna icke sa sällan uppkomma ett och annat exemplar, som med hänsyn tili alla skiljetecken mellan de bäda ar- terna intager en mellanställning mellan dem. Alla bastarderna M. parvißora X M. oxyloba äro, som re- gel är, hvarandra mycket lika 1), vare sig den ena eller den andra af stamarterna är moder. Af en sâ- dan bastard, M. parvißora Ç X M. oxyloba . Jöns- son refererade för iutagande i Handlingarne en uppsats af doc. 15. Lidforss, Studier öfver pollenslangarnes irritationsrö- relser. I.”. Den 8 maj. Doc. Murbeck refererade en del af sina un- dersökningar öfver ökenväxternas biologi. Vetenskapsakademien d. 10 apr. Till medlem in- valdes prof. Jakob Eriksson. Reseanslag’. Lunds Botaniska förenings resestipen- dium â 185 kr. har tilldelats fil. kand. 0. ( 1 . GcErtz för studier öfver antliocyanets förekomst lios Olands och eventu- elt Gotlands vegetation. Reseanslag' i Norg'e. Det akademiska kollegiet har af Rathkes légat i ;ir utdelat ät kand. real. Thekla Ives voll 800 kr. för att anställa biologiska undersökningar pa Dovre; at kand. real. S. 0. F. Omanc. 200 kr. för hieraciologiska studier i det sydliga Norge; at stud. nied. Idar Handagard 180 kr. för att insamla Myxophyceer i Har danger ; samt ät stud. real. Jens Holmboe 840 kr. för att undersöka torfmossar i sydliga Norge. — Bland Norska statens stipendier för resor i Norge i är anmärka vi följande: 200 kr ät prof. N. Wille för att göra insamlingar för de botaniska institu- ten; 100 kr. ät Lerer Andr. Nuto tili fortsatta undersök- ningar i Kvænangen; 100 kr. ât lærer S. K. Seeland tili bo- taniska studier i hire Hardanger; 150 kr. ät overherer 0. Nynuus till fortsatta floristiska undersökningar af Osenbæk- k enet i Sondre Osterdalcn. Olof Gotthard Blomberg afled d. 8 apr. 1901 i Dunker. Ilan var född d. 16 nov. 1838 i Hardemo i Nerikc, blef student i Upsala 1858, kyrkoherde i Dunker och Lilla Malma i Södermanland 1884. Ilan har skrifvit atskilliga uppsatser i Botaniska Notiser v 1 865, 67, 68, 71, 78 och 95) och i K. Vet. Akad. Öfvers. (1867), niest angaende lafvar. Ilan deltog äfven i sainmanställandet af lafvarne i ’Points- katalogen”. Petersen, O. G, Diagnostisk Vedanatomi af N. V. Europas Trseer og Buske. 93 s. 8:o. Kobenbavn 1901. Den, som ville med hjälp af bonom tillgänglig literatur söka bestämma ved, har nog erfarit atskilliga svärigheter, som kanske icke ens undanröjdes af tillgängligt jämförelse- material. Som förf. är väl hemnia i anatomien förut och ämnet blifvit af bonom sjelfständigt behandladt, hör arbetet med sina 77 figurgrupper i texten blifva välkommet äfven utom Danmarks gränser. 161 Lindbergh H., Enumeratio plantarum in Fenno- scandia orientali sponte et subsponte nascentium. För- teckning öfver ormbunkar och fröväxter vildtväxande ocb forvildade i Finland och angränsande delar af Ryssland. An- tagen af Helsingfors botaniska bytesförening. Helsingfors 1901. 79 s. 8:o Denna förteckning är uppställd efter Ascbersons och Græbners' Fl. Nordostdeut. Flachl. med en bel del synonymer utsatta, och värdena variera frân 1 till 10. Bland de upptagna växterna märka vi t. ex.: Spurga- niurn affine -f- minimum, min. + muticwm. Ritppia mari- tima ß brevirostris Agardh (brachypus J. Gay). Carcx di- occa + incurva (Deinbolliana). Salix Lapponum + rolundi- folia. Actœa ergthrocarpa + spicata. Potcntilla argentea f. perincisa Borbas och f. per divisa B. Alchimilla color ata, stri- gulosa och micuns Buser. Cornus sibirica Lodd. Polcmo- nium liumile (med var. pulchcllum). Euphrasia Fennica ß brrvidens Lindb. fil. Karsten, P. K., F inlands Basidsvampar i urval. 186 s. 8:o, 9 tafl. Detta arbete är n:o 1 af de "Floristiska Ilandböcker för nybegynnare”, som Societas pro fauna et dora fennica börjat utgifva. Öfver de svenska s van i par ne hafva vi redan ett 1 i k- nande arbete i Krok & Almquists Svensk Flora II, men i föreliggande arbete äro beskrifningarne nagot utförligare, karaktärerna vid öfversikterna ej alltid hemtade frân samma organ. Detta jemte figurerna gör att arbetet kan finnas an- vändbart äfven för dem, som hafva den svenska üoran, men sakna de större specialarbeten, som förf. utgifvit. Wettstein, Rieb. R. V, Handbuch der Systema- tischen Botanik. 1 Bd. Mit 762 Fig. Wien 1901 Franz Deuticke. — 7 K. Förf:s afsikt med denna handbok är att lemna en möj- ligast kort öfverblick öfver växtrikets formrikedom med sär- skild hänsyn tili var kännedom om den fylogenetiska utveck- lingen. Därför framli alias hufvudsakligen de i utvecklings- historiskt afseende viktiga typerna. I den 48 sid. upptagande inledningen berör hau prin- ciperna och metoderna för den fylogenetiska Systematiken samt de systematiska enheterna. De yngsta enheterna, som ädagalägga sitt Ursprung frân en art genom ännu existerande öfvergangsformer, benämner han underarter (hos de odlade kallas de ofta racer). Varieteter bero pä hos enskilda in- divid uppträdande, af yttre agentier förorsakade, icke eller i 162 ringa grad ärftliga egendomligheter. Med namnet mutation betecknar man hos enskilda individ uppträdande, till yttre orsaker icke refererande, ärftliga egendomligheter. Kan man icke se om det är en varitet eller en mutation, vill förf. kalla det en forma. Lindman. C. A. M., Bilder ur Nordens Flora. Wahlstrüm & Wistrand. Stockholm 1901. 3 kr. pr. hafte. Just dâ detta hafte skall tryckas, fingo vi se början af nämnda arbete, soin pâ satt och vis är en förbättrad upp- laga af ’’Svensk Botanik”. Da dess redigering kommit i goda händer och förläggarne sörjt för god färgläggning och godt tryck, kommer det nog att blifva lika omtyckt af den stora allmänheten som Svensk Botanik. Arbetet kommer att innehälla 500 taflor. De planscher som ätfölja första uppsatseu i detta häfte äro en gäfva af fürfattai’en tili Botaniska Notisers läsare. Botaniska Notiser för 1846 önskar undertecknad att fä köpa. C. O. Netzei, STOCKHOLM, 6 Kammakaregatan. Hos Frans Svan ström & C:o Stockholm Myntg-atan 1 kan erbällas: Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 „ „ „ 4,50 „ „ „11, bla ,, 285x465 ,, „ „ „ 7,75 „ ,, „ 13, hvit ,, 285x465 „ ,, ,. „ 9,— Obs. De bada sistnämnda sorterna anviindas vid Riksmusei Rotaniska afdelning. Innehäll. Aülerz, E., Nägra nya Ilieracium-former och Hieracium-lo- kaler. S. 131. (Tafl. 1 — 5.) Hedlund, T., Om ribes rubrum L. s. 1. S. 155. Literaturöfversi kt. S. 160. Smärre notiser. S. 159. Lund, Berlingska Boktryckeriet. ,5/s 1901. BOTANISKA NOTISEB FÖR AR 1901 UTGIFNE C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 4. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS EÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1901. 163 Nâgra drag af lafvarnas inbördes kamp för tillvaron. Af Gust. 0. A:n Malme. Sällan torde inom nagon gren af den botaniska vetenskapen ett sä lifligt intresse hafva gjort sig gällande och ett sa intensivt arbete hafva bedrif- vits som inom lichenologien pa 1850- och 1860-talet. Men det kan näppeligen förnekas, att det lichenologi- ska studiet da i allmänhet var ganska ensidigt. När mikroskopet vid denna tid började komma tili ett allmännare begagnande vid lafundersökningar, f'ann man snart, att de lafsystem, som förut uppställts och användts, och som hufvudsakligen stödde sig pa bälens morfologi och pä vid lupförstoring märkbara olikheter i apotheciets byggnad, behöfde en genomgri- pande och i detalj gaende revision. Uppmärksambe- ten rigtades dâ i främsta ruramet pa de lägre syste- matiska enheterna, pa arterna och pa slägtena. Detta ocksa med rätta; ty da, liksom än i dag, gällde den ofta förkättrade och lika ofta missförstadda Linnéanska satsen: ’’omnis vera cognitio cognitione specierum in- nitatur”. Massor af nya arter och nya slägten upp- ställdes och beskrefvos, tyvärr dock icke sällan skäli- gen ytligt och ofullständigfc. En sadan ’’cognitio spe- cierum”, som Linné afsâg med sin sentens, kom man nog i allmänhet icke till. Men när frâga blef att inordna dessa nya slägten i högre förband, i högre systematiska enheter, dâ atergick man i det stora heia till det gamla. Ett tili omfanget obetydligt arbete, som hänsynslöst gick sin egen väg och som borde hafva blifvit banbrytande för den nya lafsystematiken, nemligen J. M. Normans ar 1852 utkomna ’’Conatus præmissus redactionis novæ gen er um lichenum”, lemna- des i allmänhet heit och hallet obeaktadt. Forst i vara dagar hafva fiera af hans idéer vunnit insteg bland systematici. Bot. Not. 1901. 13 164 Für biologiska frâgor hade Hchenologieus talrika adopter under detta lidsskede i allmänhet ingen tid öfrig. Annu mot slutet af 1860-talet kunde nog lichenologerna, om de ville vara upprigtiga, upprepa Schærers bekännelse frân 1820-talet: ”sive de ortu, sive de increment*», sive de morte lichenum inquira- mus, in maximas semper incurrimus difficultates”. Efter âtskilliga förebud slog sa i slutet af 1860- talet som en blixt ned bland lichenologerna en teori rörande lafvarna, bvilken sedan under mera an halft- annat decennium direkt eller indirekt utgjorde hufvud- temat för de fiesta lichenologiska arbeten, sä snart de icke behandlado rent floristiska eller systematiska arn- nen. Det var den mimera redan genom de vid vàra läroverk använda botaniska läroböckerna kända Schwen- denerska lafteorien. Frâgan ”de ortu lichenum" fick genom den och de undersökningar, den framkallade, âtminstone i de stora hufvuddragen sin lösning. Nu bief tid öfrig för studier ”de incremento et de morte lichenum”. Och för den, som skänkt lafvarna, sär- skildt skorplafvarna, nâgon den ringaste uppmärksam- het, skall det ej förefalla egendomligt, att dessa un- dersökningar ofta kommit och annu ofta komma att röra sig om lafvarnas inbördes kamp för tillvaron, om kampen icke blott mellan de olika arterna, utan ocksâ mellan de olika individen af samma art. I Botaniska Notiser för 1891 publicerades en uppsats öfver ’’Förekomsten af stenlafvar pâ gammalt trä”. Författaren, nuvarande docenten R. Sernander, framhâller deri särskildt, att dessa lafvar i regeln uppträda sällskapligt. Som växtfysiognom hade han under sina exkursioner icke kunnat undgâ att obser- vera, att den lafvegetation, som bekläder vâra klippor oeh stenar, icke far sitt allmänna utseende och sin sammansättning genom en slump, utan att den utveck- lar sig efter vissa bestämda lagar. Vissa arter upp- träda pâ den nakna, blottade stenytan; andra däremot, 165 först sedan en lämpiig jordmân beredts. Vissa arter utkämpä striden för tillvaron ”ex æquo” och kunna hâlla ut sida vid sida bredvid livarandra; andra un- danträngas smâningom ocli do boi’t. ’’Dessa sa godt som outredda forbâllanden hafva nog en ej sa liten betydelse” Säger författaren slutligen i sin diskurs om stenlafvarnas uppträdande pâ naken ved. Under det decennium, som sedan förflutit, hafva emellertid vissa sidor af lafformationernas utvecklings- historia varit föremal för âtskilliga undersökningar. Det är för nâgra af de dervid vunna resultaten, dels offentliggjorda, dels icke publicerade, jag nu vill re- dogöra, och skall jag härvid framhâlla sâdant, som kan vara af ett mera allmänt intresse, men deremot lemna âsido, hvad som mera skulle lämpa sig för en hand- bok i lichenologi. Jag kan börja med en liten uppsats, som jag offentliggjorde i Botaniska Notiser âr 1892, och som bar till titel ”Ett exempel pâ antagonistisk symbios mellan tvenne lafarter”. — Under exkursioner i Stockholmstrakten under vâren 1889 gjorde jag den iakttagelsen, att den inom Skandinavien mângenstâdes förekommande men eljest högst sällsynta Lecanora ntri- seda (Fr.) alltid växte insprängd i bâlen af Rizocar- pon jcographicum (L.); ofta uppträdde blott enstaka bâlvârtor med ett eller annat apothecium, stundom hade den nästan heit och hallet förtärt Rhizocarpon- balen. men utom densamma künde den aldrig fram- tränga. Under de exkursioner, jag följande soinrar fick tillfälle att företaga i fiera landskap i södra ocb mellersta Sverige, künde jag konstatera, att detsamma var förkallandet öfverallt. Hvarhelst Rhisocarpon geo- graphicum förekom pâ torra, öppet belägna lokaliteter, var det i regeln icke svârt att pâ densamma uppspara en eller annan bâlvârta af den ifragavarande Le- canoran. En granskning af allt det herbariema- terial, som stod mig till buds, visade ocksa, att 1G6 lion städse i sin förekomst var bunden vid samma Rhizoearpon. Vid en makroskopisk undersökning är det lätt att konstatera, huru rundt om den plats, der Lecano- ran slagit sig ned, den ena bâlvârtan efter den andra af Rhizoearpon förlorar sin karakteristiska gula färg, raörknar och blir svart med nâgon dragning ât blâtt. Denna färgförändring kan an inträffa samtidigt öfver bêla bâlvârtan, än utbreder den sig frän ena kanten af henne, sä att man t. ex. ej sällan trâfîar vârtor, som till hälften äro oförändrade, till hälften angripna och förändrade. I början antog jag, att här forelâg ett förhällande identiskt med det, som uppgifvits förekomma hos Ar- throrhaphis flavovirescens (Bork.) och Arthonia pliceobœa Norm., att Lecanorans hyfer dödade hyferna hos Rhi- zocarpon och röfvade dess gonidier. En mikroskopisk undersökning af lämpligt material visade emellertid till full evidens, att sä icke är fallet. Rhizocarpon geogrupliicum hör som bekant tili de heteromeriska lafvarna. Bâlen bestär af tre lager: öfverst kortikallagret eller barklagret , som nedtill är pseudoparenkymatiskt, i sitt öfversta parti deremot i det närmaste amorft; derunder gonidiallagret , innehäl- lande oregelbundet förlöpande hyfer, mellan hvilka ligga gonidier, omspunna af kortledade hyfgrenar: och underst medullarlagret eller märglagret , som bestär af ganska kortledade hyfer, som färgas blä af den vid lafundersökningar vanligen använda jod-jodkaliumlös- ningeu. Samma lager ingâ i bildningen af Lecanorabâlen. Medullarlagret hos denna laf bestär dock af smalare, mera längledade hyfer, som icke färgas bla af jod- jod kaliumlösning. Som jag nyss nämnde, finner man ofta bâlvârtor, som tili sin ena hälft, ätminstone tili det yttre, te sig som oangrijma Rhizocarpon-värtor, men tili sin 167 andra hälft öfvergatt till Lecanora-vârtor. Gför man ett snitt genom en sâdan varta, visar det sig, att Le- canorans hyfer tränga fram i Rhizocarpons medullarla- ger omedelbart under gonidiallagret, alltsâ i det parti, der for sä vidt man känner, de i gonidiallagret al- strade assimilationsprodukterna först och tili nagon tid upplagras. — Hos âtskilliga lafvar antaga vissa af de hyfer, som befinna sig omedelbart under gonidiallagret, en frän de öfriga afvikande gestalt. Cellerna svälla upp och bli sfäriska, äggformiga eller ellipsoidiska ; om sasom ofta är fallet, fiera celler i rad i en hyf svälla upp, antar denna formen af ett perlband. Dessa pâ sa satt ombildade hyfpartier innehâlla i riklig mängd feta oljor och äro, sasom Zukal först framhal- lit, att tolka som reservnäringsbehallare (som förrads- väfnad). I sina ar 1896 utkomna '"’Morphologische und biologische Studien über die Flechten” uppger Zukal ett antal af 20 lafarter, hos hvilka dylika re- servnäringsbehällare, ”Sphäroidcellen”, anträffats. Se- dermera har jag pavisat dem hos 7^/^iwe-arterna och fiera eldsländska och patagoniska Stictacéer. Det är icke nagot tvifvel underkastadt, att de skola kunna pâvisas hos en stör mängd lafvar, om undersökningarna rigtas pâ dem. Hos Uhizocarpon geoyraphicuni har jag visserligen icke funnit nägra tydliga sfäroidceller ; men sasom ocksa Zukal papekat, äfven en hyfväfuad af vanlig beskaffenhet kan spela rollen af förradsväfnad. Och att just detta parti af balen är synnerligen rikt pâ näring, visar nogsamt det faktum, att de insekter, som angripa lafvarna, med förkärlek äta just detta. — Frân de i öfre delen af Rhizocarpons medullarlager framträngande Lecanora-hjderna utga • hyfer i rigt- ning uppât och spränga sönder gonidiallagret. Till en tid bilda ßhizocarpon-gonidierna sma bollar, som smaningom mörkna och dö bort, hvarefter Lecano- rans gonidiallager tränger fram och dess kortikal- lager utvecklas. Ofvanpa Lecanorans yngre delar 168 {inner man ofta rester af Rhizocarpons kortikal - lager. Nâgot röfvande af Rhizocarpons gonidier pâ satt, som uppgifvits förekomma hos Artlirorhaphis , eger sä- ledes icke ruin. Uppenbarligen hafva vi att göra med en skorplaf af vanlig byggnad, som for ett parasitiskt lefnadssätt. Oaktadt gonidierna hafva ett annat Ursprung an hyferna, tvekar jag icke att betrakta en laf biologiskt soin en organism. Lecanora atriseda är dâ biologiskt- fysiologiskt att jämföra med de klorofyllförande para- siterna bland fanerogamerna. Som bekant hafva Hera af dessa, t. ex. vissa Euphrasier och en del Loran- thacéer, anpassat sig för en enda värdplantart. Det- samma är fallet med Lecanora atriseda ; hon är en monotrofisk parasit. Parasitism liar emellertid ansetts strida mot be- greppet laf. Och ännu ar 1896 är det med mycken tvekan, Zukal omnämner en parasitisk laf. For att lugna sitt oroliga samvete tillägger hau: ’’Die Mög- lichkeit der Existenz parasitischer Flechten darf nicht so ohne weiteres von der Hand gewiesen werden”. Min uppsats, som först 1895 blef öfversatt tili tyska, var da näppeligen bekant för lionom. Dot var dock icke antagligt, att Lecanora atri- seda i biologiskt-fysiologiskt hänseende skulle stä all- deles ensam bland lafvarna. Redan i min ofvau nämnda uppsats papekade jag, att Lccidca intumcscens (Flot.) förhäller sig pâ samma sätt. Att den i sin förekomst är blinden vid Lecanora sordida (Pkrs.), var föröfrigt redan förut framhället. Nagon närmare undersökning af, huru förhällandet mellan Lecidean och Lecanoran gestaltade sig, hade dock icke förut företagits. I en större afhaudling med titeln ’’Die Protro- p>hie, eine neue Lebensgemeinschaft” tog är 1896 den bekauta Stettiner-lichenologen dr. A. Mjxks frägan om 169 parasitiska lafvar eller, som kan kallar dem, protrofi- ska lafvar under behandling. Till en början öfver- sätter och refererar ban min uppsats i Botaniska No- tiser. Och som ett kuriosum kàn anföras, att haus referat och de betraktelser han knyter tili min lilla undersökning, fylla ett rum i haus afhandling, som betydligt öfverstiger heia min uppsats. Ändä förbi- ser han en sak, vid hvilken jag lägger mycket stör vigt, den nemligen, att de bäda af mig behandlade lafvarna städse parasitera pâ en och sam ma värdväxt- art. I öfrigt konstaterar han rigtigbeten af mina iakttagelser. Men da han öfver allt sökt och söker efter skäl mot den Schwendenerska lafteorien, mäste han pä det högsta beklaga, att jag i den antagoni- stiska Symbiosen icke kunnat finna nägot skäl mot densamma. Mig har det varit och är an i dag omöj- ligt att i parasitismen mellan tvenne normalt byggda lafvar finna nägot skäl vare sig för eller emot samma teori. Hvad för öfiigt dr. Minks’ allmänna resonne- mang beträffar, äro de skrifna pä ett spräk, som fin- ner sin like först längt borta i den tyska naturfiloso- fiens ogenomträngliga urskogar. Och just detta tung- rodda, af otaliga nybildade termer belastade framställ- ningssätt har gjort, att Minks arbete blifvit föga be- aktadt. Fastän han använder en metod, som vid biologiska undersökningar väl icke är att rekom mon- dera, nemligen den att sä godt som uteslutande stu- dera pä herbariematerial, innehäller dock haus afhand- ling ett och annat, som är värdt att tillvaratagas. Som protrofer anför Minks ett 70-tal arter. Om ccksâ en mycket stör procent af dem mäste frän- räknas, enär de förts hit med stöd af ett allt för ringa material, som dessutom icke underkastats den nödvän- diga mikroskopiska granskningen, äterstä dock ätskil- liga, som otvifvelaktigt äro att anse som parasiter. Förutom de redan omnämnda Lecanora atriseda och Lecidea intimieseens märkas bland archilichenerna, efter 170 professor Tu. Mt Fries’ system, särskildt Catillaria in- frusa Tu. Fa., Lccidca furvclla Nyl. och Lecidea Jcuco- 2>h(fa (Feoerke). Huruvida de äro monotrofiska para- siter eller polytrofiska, ar en frâga, für kvilken Minks icke haft blicken öppen ocb som für öfrigt icke kan besvaras med stöd af enstaka berbarieexemplar. Emel- lertid äro, som ofvan nämnts, Minks’ uppgifter otta för- tjenta att beaktas och värda att ytterligare granskas. Att de slutsatser, hvad Systematiken beträffar, som Minks anser sig kunna draga ur sina biologiska undersökningar, icke hälla profvet, har jag för vissa fall pävisat vid behandlingen af de sydamerikanska Pyxinc- arterna. Samrna sak har ocksä nngefär sam- tidigt framhällits af Jatïa i ”Bulletino della Societä botanica Italia na” för 1897. Ar 1898 utkom i Pringsheims ’’Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik” en fysiologisk-anatomisk af- handling öfver lafvarna med titeln ’’Über das Verhal- ten der Krustenflechten bei Zusammentreffen ihrer Ränder”. Författaren, dr. Georg Bitter, hade utfört sina anatomiska undersökningar pä Schwexdeners labo- ratorium, saledes pä ett för lafanatomi klassiskt ställe. Afhandlingen är ocksä af allra största värde säväl pä grund af de iakttagelser, som deri offentliggöras, som ocksä pä grund af den koncisa framställningsformen. Författaren har icke heller gjort sig skyldig tili det hos biologer vanliga feiet, att draga en mängd mer eller mindre fjerran liggande allmänna slutsatser at sin undersökning ; och han har icke heller tagit fan- tasien tili hjelp, när fakta trjda. Af monotrofiska parasiter var Bitter icke i till- fälle att undersöka mer än en enda art, nemligen Lecanora atriscda , och hvad den beträffar, künde han ingenting rnärkligt tillägga tili hvad, som lörut var kändt. Dereraot meddelar han en mängd iakttagelser rörande polytrofiska parasiter, fäkultativa parasiter och saprofyter, tili hvilka jag strax äterkommer. 171 Under de lichenologiska exkursioner, jag under de senaste âren haft tillfälle företaga, har jag lyckats pâvisa ett par monotrofiskt parasitiska lafvar, om hvilka ännu ingenting pnblicerats. En sadan är Lc- cidea cyanea (Ach.) [= L. cyanea a tcsselata i Th. M. Fries’ Lickenographia scandinavica). Atminstone i södra och mellersta Sverige slâr denna art sig alltid ned pâ bâlen af Lccanora cinerea (L. ), der den utbreder sig likformigt at alia sidor och bildar runda, större eller mindre fläckar. Till färgen liknar Lecidea-bâlen nästan fullständigt Lecanoran, sa att man vid ett yt- ligt betraktande knapjit kan säga hvar den ena bör- jar och den andra tar vid. Men Lecanora-bâlen inne- hâller en lafs}'ra, som med kalilut bildar mikroskopiska, lânga, nästan nâlformiga, nâgot i rödt stötande kri- staller, hvilka göra, att den färgas smutsigt blodröd af kalilut (”KOH addito sanguineorubescit”, som det heter i lichenologiskt systematiska arbeten). Denna syra sakuas hos Lecidean, som tili följd deraf icke visar nâgon kalireaktion. Afven med afseende pâ medullarhyfernas kemiska sammausättning äro de bäda arterna hvaraudra olika. Hos Lecidean färgas hy- ferna, i synnerhet medullarhyferna, bla af jod-jodka- lium, hvilket deremot icke är fallet med Lecanoran. Ännu ett annat exempel lemnar Lecidea tenébrosa Flot., hvilken begagnar sig af Rhizocarpon geographi- cum (L.) som värdväxt. Afven här gör hyfernas olika jodreaktion det möjligt att följa parasitons fram- trängande i värdväxtens inre. Till samma kategori af parasitiska lafvar torde böra räknas Arthrorhaphis flavovirescens (Borr.). Som bekant förekommer denna växt städse pâ bâlen af Sphyridiwn byssoides (L.); och man har för nâgot öf- ver 25 är sedan uttalat den äsigten, att han förstor dess hyfer och tillgodogör sig dess gonidier. Yi skulle enligt denna asigt här hafva framför oss det egendom- iga förhallandet, att en alg, som kommit i beroende 172 af etfc hyfsystem och omspunnits af detsamma, befrias ur sitt beroeude genom ett annat hyfsystem och ome- delbart derefter tvingas att träda i det senares tjenst. Dr. Minks betraktar Arthrorhaphis som en laf utan gonidier, den der lefver i andra lafvars bal, ocli han ser häri ater igen ’eine neue Lebensgemeinschaft”, den han benämner Sy atrophie. I en längre af hand- ling, intagen i ” Verhandlungen der k. k. zoologisch- botanischen Gesellschaft in Wien” för 1892, uppräk- nar Minks ett stört antal lafvar, som enligt konom skulle vara syntrofer. Tyvärr har det varit inig omüjligt att följa hans resonnemang. De anförda ar- terna äro biologiskt och fysiologiskt hvarandra him- melsvidt skilda. Vissa af dem äro de otvetydigaste autotrofer, t. ex. Biatorina ylobulosa (Floerke) och Bucllia Schærcri De Not. ; andra äro uppenbara para- siter, t. ex. UrceoJaria scruposa (L.); ater andra äro saprofytiska svampar, ss. vissa Sphinctrina-arter. I ännu andra fall tillhöra den förmenta värden och syntrofen utan allt tvifvel samma organism, sâsom förhällandet är med Pyxine-arterna. Hvad nu Arthrorhaphis beträffar, har jag visser- ligen icke halt nägot rikhaltigare material till mitt förfogande; men stödd pâ en anatomisk undersökning, vägar jag dock uttala den asigten, att ett röfvande af gonidier icke eger rum, utan att denna art biolo- giskt-fysiologiskt förhäller sig pâ samma sätt som Lc- canora atriseda. Slutligen är det möjligt, att Psoroma hypnorum (Hoffm.) och Pannaria brunnea (Sw.) förlialla sig tili hvarandra som parasit tili värd. Den skildring, K. B. J. Fo RSSE LL i sina '’Studier öl’ver cephalodierna” lem- nar öfver deras inbördes förhällande, synes mig peka hän mot nägot sädant. Jag har emellertid icke haft tillfälle att närmare studera dessa växter i naturen och vägar derför om dem endast uttala en förmodan. 173 I dr. Bitters nyss nämnda afhandling har ett kapitel till öfverskrift: ’’Krustenflecliten welche ihre specifisch verschiedenen Nachbarn überwuchern”; och deri skildrar författaren en del fall, dâ skorplafvar förtränga sina grannar och dessa äro tili arten skilda saväl fran förtryckaren soin ocksâ ofta sins emellan. Att redogöra för alla de af Bitter anförda exemplen tillater icke utrymmet. Men det bör framhällas, att här atminstone i de llesta fall icke är fraga om ett enbart undanträngande a.f de svagare formerna, om en kamp om utrymmet, utan att förtryckarna verkli- gen tillgodogöra sig de besegrade grannarna. Särde- les upplysande är den redogörelse, Bitter lemnar öfver Lecanora sordida (Pers.) och dess tillvägagangssätt, när hon angriper Ilhisocarpon geographicum. Pörloppet är i det stora heia detsamma, som när Lecanora atri- seda angriper samma Rhizocarpon-art. Lecanorans liy- fer tränga in i Rhizocarpon-bälen, spränga sonder gonidiallagret och döda gonidierna, och omedelbart derefter utbreder sig hennes gonidiallager och utbildas kortikallagret. Äfven i detta fall göra hyfernas olika byggnad, rigtning och mikrokemiska reaktioner det möjligt att under mikroskapet studera utbredningspro- cessen. Det är uppenbart, att Lecanoran angri- per de lefvande delarna af Rhizocarpon och det pä ett sädant sätt, att det svarligen kan blifva tal om annat än en parasitism. Men hon kan förhälla sig pä samma sätt äfven gent emot andra lafvar; särskildt framhäller Bitter en Lccidca , som han benämner L. tcsselata. Lecanora sordida är följaktligen en p o ly t ro- ds k parasit. Det âterstâr nu visserligen att under- söka, huruvida hon kan slä sig ned äfven pä naken sten, da hon ju skulle vara en fakultativ parasit. Mina ständsortsanteckningar, i hvilka jag anmärkt, att hon äfven kan angripa Lecanora cinerea , omtala vis- serligen icke ett enda fall, dâ jag funnit henne lefva autotrofiskt; men de äro för fa för att kunna moti- 1 74 vera ett bestämdt uttalande. Att föröfrigt vissa klo- rofyllförande parasiter kunna lefva autotrofiskt, frain- gär af Heinrichers undersökningar. Han liar under liera âr s}rsselsatt sig med de parasitiska Rhinantkacé- erna och pâstâr bestämdt, att vissa af dessa stundorn bringa det till blomniug och fruktsättning utan att träda i förbindelse med nagon värdväxt. Potytrofisk parasitism âr otvif velaktigt en mycket vanlig företeelse bland lafvarna. Jag tillâter mig att ytterligare anföra nâgra fâ exempel, hemtade ur min egen erfarenliet: Hcematomma ventosum (L.), som an- griper bland andra Rhizocarpon geographicum , Leca- nora bcidia (Pers.), som äfvenledes ofta angriper Rhi- zocarpon geographicum och Rh. grande , Rhizocarpon ru- bescens Th. Fr., som slâr sig ned icke blott pâ skorp- lafvar, utan äfven pâ Parmelia sorediata (Ach.), samt slutligen Lecanora chlor ophceoidcs Nyl. och Lccidca leu- cophcea (Floerke). Gränsen mellan parasitism och saprofytism är emellertid, âtminstone när det gäller lafvarna, icke lätt att i praktiken uppdraga. Rörande Lecanora polytropa (Eheh.), som ätminstone ofta synes mig för- hâlla sig i det närmaste pâ samma satt som Lecanora chlor ophaoidcs, auser sig Bitter kunna bestämdt pasta, att hon pâ saprofytisk väg vinner näring frân de laf- var, öfver hvilka hon utbreder sig. Som saprofyt tolkar hau äfven Gyalolechia vitcllina (Ehrh.). Hvad den senare beträffar, har ocksâ hans tolkning den största sannolikhet for sig, dâ denna art, om ocksâ niera sällan, uppträder pâ substrat, bildadt af andra multnande organiska ämnen ân multnande lafvar. Att för ôfrigt âtskilliga lafvar lefva saprofytiskt, torde icke heller kunna fbrnekas af nâgon, som när- mare iakttagit deras uppträdande i fria naturen. I Ostra Skâne t. ex., i kritformationsomrâdet ända frân Üppmanna ned emot Kivik, uppträda nästan öfverallt pâ üppna sandiga lokaliteter, pâ de multnande gräs- 175 tnfvorna, särskildt Koeleria-tufvorna, nagra skorplafvar sa regelbundet, att de rent af kunna betraktas som karaktersväxter för denna formation. De mest an- märkningsvärda äro Baciclia Jterbarum (Hepp), Rinodina Conradi Koeeb. och Bncidia muscornm (Sw.). De bada förstnämnda förekomma förölrigt ganska spar- sam!. inom Skandinavien, sannolikt beroende derpa, att i allmänhet förmultningen försiggar sä hastigt, att de ej hinna i'ullt utveckla sig, innan snbstratet faller sönder. Endast den fördom, som i iafvarna ser de egendomligaste svältkonstnärer, de förnöjsam maste ana- koreter, de der lefva af solsken och y ackert väder, har gjort, att man icke allmänt insett dessa lafvars saprofytiska natur. Ett annat synnerligen vackert exempel pâ en saprofytisk (pâ samma gäng ocksa fakultativt parasi- tisk) laf lemnar Ochrolechia to/rtnrea (L.), hvars satt, att utbreda sig sä väl öfver andra lafvar som öfver döda mossor och multnande rester af faner ogamer prof. 0. Kihlman har utförligt skildrat i sina ’’Pflauzen- biologische Studien aus Russisch-Lappland”. Emellertid är kampen mellan Iafvarna heit natur- ligt ingalunda alltid en kamp mellan parasiten â ena sidan och värden â den andra — mycket ofta är det en strid om utrymmet och den näring, det gemensam- ma substratet erbjuder, eller ocksa om ljustillgangen. Det senare är, för sä vidt vi för närvarande känna, alltid fallet, om tva balar af samma art sam- manträffa, om öfverhufvud nagon kamp mellan dem uppstar. Sa blir dock längt iffan alltid förhallandet. Atminstone när det gäller skorplafvar, inträffar det ofta, att tvä krustor, som möta livarandra, genast sammansmälta. Detta har Bitter konstaterat hos flera Variolarice. Och det samma är fallet med en stör mängd skorplafvar, t. ex. Lecanora sordidescens (Pees.) och andra tili subfusca-gruppen hörande arter, atmin- stone de- fiesta Micarece , Verrucaria fuscoatra Walle. irr» ocli Buellia myriocarpa. ( DC.) vai\ stigmatca (Koerb.). Gränsen mellan de bäda bälarna försvinner sä fullstän- digt, att man ej är i stand att säga, livar den ena slutar och den andra tar vid. 1 andra fall bildas mellan de bäda kvarandra mötande krustorna en mörk begränsningsrand (”Ab- grenziingssanm Bitter). Deras tillväxt at den sidan afstannar, och äro de bäda krustorna lika krattiga, den ena icke tjockare an den andra, blir gränsen fix. Ar deremot den ena krnstan kraftigare än den andra, flyttar sig gränsen smaningom in öfver den svagare; den starkare krustan tränger fram, men detta fram- trängande gar ytterst längsamt, och ingenting tyder pä att den starkare liemtar nagon näring fran den sva- gare. Dylik begränsningsrand mellan krustor af sam- ma art förekommer hos Pyrenula nitida (Schrad.), Leca- nora cinerea (L.), Lecidca fuscoatra (L.) och Bhizocarpon geographicum (L . ) , för att blott anföra nägra exempel. En öfvergängsform mellan de bäda nu papekade typerna bilda de fall, da sasom hos Graph is scripta (L.) en kommunikation mellan de bäda krustorna eger rum under begränsningsranden. En kamp blott och bart om utrymmet, om sub- stratet eller ljustillgängen eger gifvetvis ytterst ofta rum äfven mellan lafbälar af olika arter. Och da striden star mellan skorplafvar, är den alltid markerad genom gränsrandbildning. De olika arteruas motständsför- mäga kan vara högst olika. Vissa, särskildt de, som liafva tjock, sammanhängande krusta, t. ex. Lecidca fuscoatra (L.), förtränga smaningom sina grannar rundt omkring sig. Andra, särskildt de, som liafva tunn krusta och i all synnerhet om krustan är bildad af spridda värtor, duka jemförelsevis hastigt under, t. ex. lihizocarpon geographicum (L.), lïh. distinction Tu. Fr., Lecidca crustulata (Ach.) och Lecania dimera (Nyl.). Emel- lertid är det ej uteslutande krustans fysiska beskaffenhet, som betiugar motständskraften; äfven den kemiska spelar 177 uppenbarligen en icke ringa roll. De oxiderade for- merna t. ex. visa genomgâende en stör résistons. Star striden mellan bladlafvar sins emellan, är det i regeln sa, att de arter som hafva bredare bäl- flikar eller som mera kunna liöja sig npp öfver sub- stratet, gâ segrande ur striden. Här gäller kampen hufvudsakligen ljustillgangen, och det är dâ heit na- tnrligt, att de, som kunna höja sig upp öfver sina grannar, skola hafva fördelen pâ sin sida. Jag vill blott anföra. ett exempel. Af vâra pâ sten växande Parnielice dukar P. Mougeotii (Schær.) under för P. so- rccliata (Ach.) och P. prolixa (Ach.); P. sorediata och âtminstone svagare P. prolixa duka under för P. con- spersa (Ehkh.) och P. centrifuga (L.); dessa i sin tur besegras af P. saxatilis (L.) och hon af P. physodes (L.). Den bredflikigaste af alia vara vauligare Par- melior, den vanligen pâ trädstammar växande P. ace- tabulum Neck, utbreder sig öfver sa godt som alla bladlafvar, som stâ i hennes väg. Att döma efter uppgifter, jag erhâllit, har bon ocksâ i vissa delar af vârt land, t. ex. i Vestergötland, blifvit den förher- skande lafven pâ gamla, mer eller mindre fritt stâ- ende löfträd. Pâ Salève i Savoyen var jag för ett par âr sedan i tillfälle att iakttaga, hum Parmelia conspersa undanträngdes af P. caperata (L.), hvilken i sin tur maste ge vika för P. tiliacea (Hoffm.). Busklafvarnas inbördes resistens har icke varit föremäl för mina undersökningar. Dâ lafbâlar af väsentligen olika organisationshöjd sammanträffa, kan det betraktas som regel, att blad- lafvarna undalitränga skorplafvarna men i sin tur un- danträngas af busklafvar. [Da det gäller klipp- eller stensamkällen i södra och mellersta Syerige, är det dock oftast sä, att bladlafvarna undanträngas af mos- sor, säsom Racomitria , Grimmice och Tortulce , och att dessa i sin tur maste gifva vika för busklafvar, säsom Gladince och Cladonice\. 17S Denna regel licier emellertid af en hei mängd un- dantag. Pâ klipporna i mellersta Sveriges glesare tallmoar och pâ de större blocken och stenarna i lüf- ängarna finner man ofta midi i en formation af blad- lafvar fiackar, som upptagas af Lecidea lapicida (Acn.), Lccidcn fuscoatra (L.) eller Lecanora cinerea (L.). Det viaar sig, att dessa skorplafvar ställa ett nästan oöf- verstigligt hinder i vagen för bladlafvarna. Särskildt har jag mangfaldiga gangei iakttagit detta, hvad Lc- cidca fuscoatra beträlfar. Parmelia centrifuga utbreder sig som bekant under vanliga förliallanden ytterst re- gelbundet ât alla sidor. Stüter den pâ nägot stalle pâ nänyida Lecidea, afstannar hon der fullständigt i sin tillväxt, under det hon för öfrigt fortfar att växa. Par utvecklingen fortga ostörd, blir resultatel det, att Le- cidean blir pâ alla sidor omgifven af Parmelian. Pâ sam ma satt gar det med Parmelia saxatilis ; midt i ett sammanhängande bestand af denna art finner man ofta sarama Lecidea. Forst om denna dödats genom den rikliga bevattning, som kommer henne till del, när hon pâ alla sidor omgifves af Parmelia saxatilis, kan den senare rycka fram, och äfven da sker detta längsamt. Att det icke är Lecideabalens fysiska be- skatfenhet, som hämmar Parmeliorna, ligger i Oppen dag. De kunna godt utbreda sig öfver füllt nt lika tjocka och lika sammanhängande krustor. Det är deremot mer än sannolikt, att det är krustans kemi- ska beskaffenhet, som förorsakar den större motstands- förmagan. Lecidea fuscoatra afviker nemligen genom kortikallaffrets mikrokemiska reaktioner frân alla sina O samslägtingar. Hos Lccidea lapicida är det sannolikt ocksa den kemiska beskaffenheten, som betingar den stora mot- ständsförmägan. Denna art är nemligen mer eller mindre oxydata, och de fiesta f'ormæ oxydatæ visa sig utgöra hinder för bladlafvarnas framträngande. 179 Men det är. icke nog med att det finns skorp- lafvar, sorn lialla stand mot bladlafvarna; det finns ocksâ sâdana, som växa öfver, förqväfva ocli förtränga dem. Sa har jag, för att anföra blott ett exempel, fiera ganger observerai, hum Ochrolechia tartarea (L.) ganska snabbt växer öfver Parmelia centrifuga (L. ) och mera längsamt öfver Parmelia saxatüis (L.). Som titeln pa mitt meddelande vill angifva, har det endast varit nägra spridda drag at lafvarnas in- bördes kamp för tillvaron, jag sökt framlägga. För en totalbild af samma kamp har redan det knappt till- mätta utrymmet i denna tidskrift varit all t för litet. En sadan skulle föröfrigt ej ännu kunna lemnas, ty det vidsträckta faltet ligger tili största delen obearbe- tadt, outforskadt. Men künde de uppslag i förelig- gande hänseende, som under det gängna decenniet vunnits, väcka ett nagot allmännare och allsidigare intresse för lafvarna, da har deras sträfvan, som ned- lagt arbete pä dessa under senaste tiden sä ringak- tade växter icke varit alldeles förgäfves. Societas pro Fauna et Flora Fennica d. 3 Apr. Rektor M. Brenner föredrog ora: ”Nya fyndorter för Eupilosella- former i Finland”. Fil. Kand. A. K. Gajander fö- revisade anmärkningsvärda fanerogamer frän Fennoscandia’s ostliga gränsraarker; 1. Euphrasia onegensis n. miersp. är en vârform af E. fennica och skild frän denna genom ti- digare blomningstid, vanl. ogrenad stjälk med förlängda in- ternodier samt framförallt genom trubbtandade och glattare blad. E. onegensis, som är allmän i Onegas floddal pä ryskt omräde, var anträffad i Onega-Karelen; särskilda exemplar i Herb. Fenn, frän n. Savolaks synas äfven höra hit. — 2. Pe- tasites leerigatus subsp. heterophyllus n. subsp. Uppträder allmänt och ymnigt pä Onegaflodens stränder samt afviker frän hufvudarten bl. a. genom följande karaktärer: blad spet- sigare, mer triangulära, med dubbla m. 1. m. spetsiga basal- flikar och tätare tandning; bladskaften och nerverna äfven- som brakteerna rent gröna, (ej violetta!); çblommor nästan rörformiga (hos P. leerigatus tunglika!) med mycket kort li- gula; marke nagot uppsvälldt. De äldre bladen n. glatta. Bot. Not. 1901. 14 180 de yngre heterophylla, än tätt hvitfiltade, an fullkomligt glatta. B. Elymus arenarlus X Triticum repcns. Denna förut obeskrifna bastard anträffades jämte stamarterna pâ stranden af Ilvita bafvet ocb intager sâvâl morfologiskt, som anato- niiskt en intermediär ställning till dessa. — 4. Thulictruni minus frân Vodla-floden (Onega-Karelen) — 5. Salix phylici- folia X viminalis, funnen i Olonetz-Karelen vid Tvinafloden. Till publikation anmäldes: J. I. Lindroth. Mycologische Mitteilungen. Axel Arrhenius. Nya metoder för torkning- af växter. I Flora for i âr bar prof. S. Rostowsev beskrifvit tvâ nya metoder för hastig torkning af växter. Vid den ena begagnar man järnträdspräss (Gitterpflanzenpresse). I stället för grâpapper begagnar man vaddmadrasser. Dessa tillverkar man af hy- groskopisk vadd, som lägges i tunna lager af fingers tjock- lek. Storleken afpassas efter växtprässen. Dessa vaddlager lägger man i silkepapper, som hopklistras längs kanterna. Mellan sädane väl uttorkade vaddmadrasser läggas de friska växterna. Sedan kan prässen lningas pä ett varmt, väl ven- tileradt ställe, t. ex. öfver en ugn eller öfver en järnspis, tills växterna äro fullständigt torra, livilket kan inträffa ef- ter 2 — B dagar. Bra är att en gang om dagen öppna pac- ken och delà den i 2 delar, som vändas om, sä att det, som läg ytterst, kommer innerst. Dinare växter läggas mellan silkepapper, innan de läggas mellan vaddmadrasserna. Pä detta sätt prässade växter skola bibebälla sina färger, äfven om de ar.nars icke bruka göra det. Vid den andra metoden begagnas en med smâ häl ge- nomborrad järnplätcylinder, öfverdragen med linne, stäende pâ en trefot samt försedd med ett lock. Växterna läggas mellan filtrerpapper pâ en linneduk, afpassad efter cylindern. Kanterna af denna duk äro fästade i 2 med skrufvar försedda lister. Cylindren lägges pä växtpacken ocb dukens kanter lyftes upp, sä att växterna blifva rullade omkring cylindern. Skrufvarne fâ alltemellanät tillskrufvas, allt eftersom växterna torka. En lampa eller annat ujjpvärmningsmedel användes tili att upphetta lüften i cylindern. Locket qvarligger pä cylindern endast i början af upphettningen. Da växterna ge- nom denna metod blifva nägot böjda, fä de genom försiktig prässning tillplattas. Torkningen säges kunna försiggä pä '/j — 1 timma. 181 Ytterligare bidrag till kännedomen om masur- bildningarne hos Myrtaceerna, särskildt hos slägtet Eucalyptus , Lehr. Af B. Jönsson. (mit deutschem Résumé). Ar 1883 meddelade jag i denna tidskrift en sérié observationer rörande förekomsten af masur- bildningar hos särskildt slägtet Eucalyptus , inom Myrtaceernas familj. Efter en temligen omfattande rmdersôkning af material, hemtadt frân olika hall, och med stöd af de résultat, som denna undersökning lemnade, ansâg jag mig hafva berättigade skäl för att beteckna ifrâgavarande ansvällningar â Eucalyptus- stammens basala delar sâsom bildningar, föranledda af kämning i det normala näringsafloppet mot växtens öfre tillvaxande delar. De voro närmast framkallade af en med denna hämning förenad rikligare tillförsel af näringsämnen tili de knoppar, som sitta uti stam- mens nedersta bladvinklar: lokal växtlighet inträder, ny meristematisk väfnad uppstär och en riklig och alltjemt fortgaende knoppförökning eger rum samt.i- digt harmed. Den irriterande kraften skulle dervid utgöras af det öfverskott pa näring uti stammens ba- sala delar, som blir följden af nedsättningen uti den normala växtkraften i växtens öfre delar. Norma- liteten uti dessa ansvällningars förekomst skulle ater förorsakas af den känslighet för rubbningar i närings - omsättningen och den kraftiga växtliglieten, som ut- märker arter af nämnda Eucalyptus- slägte *). Ar 1895 kom i min hand ett separatafdrag ur Annales de la science agronomique française et étran- gère, i kvilket Y üillemin upptagit sanrma tema till ') JÖNSSON, B., Normal förekomst af masurbildningar hos slägtet Eucalyptus, Lehr. (Botaniska Notiser 1883, sid. 117 o. f.). Bot. Not. mi. 182 närmare behandling ‘). Nämnde författare finner ef- ter en kistorisk utredning af k\ad man i föreliggande fall förut haft sig bekant i säväl morfologiskt som anatomiskt afseende, att jag vid mina undersökningar förbisett en vigtig omständighet, som stälde dessa bildningar i en kelfc annan belysning än den jag gett desamma. Ansvällningarna voro ej enligt konom för- orsakade af en sekundär, lokal tillväxt med knoppan- läggning utan framkallades af en svainp, som tillkör Ustilagineernas grupp ock af Vuillemin erhällit nam- net Ustilago Vriesiana. Hyf'er tillkörande denna svamp- art skulle nemligen intränga genom springor i moder- plantans väfnader, naturligtvis i bladvinklarne, efter- som ansyällningar alltid uppträda der, ock gifva im- pulsen tili den rent patolognka process, som skulle ligga uttalad uti de knölliknande utväxter, kvarom kär är frsga. Enligt förf:s iakttagelser paträffas öf- verallt inom väfnaden uppträda svamptradar, kvilka dels lefva intercellulärt eller i cellernas membraner dels intränga i cellernas inre genom poröppningar. I det ena som det andra lallet skulle, som sagdt, dessa kyf- trädar utgöra den inficierande kraft, som medför den pä patologiskt underlag kvilande ansYällningsproces- sen. Det torde böra pa forhand särskildt papekas, att det exemplar af ausvällningar, som Yuili.emin kufvudsak- ligen lagt till gruud för sin fra m stall ni ng, och pa hvil- ket kan ansett. sig kunna stödja sina undersöknings- resultat, är, säsom bifogad figur ger vid handen, langt avanceradt i aider ock ännu mera i désorganisation. I vanliga fall och pa exemplar af angifna alder ock storlek äro ansvällningarna mera distinkt ställda ock väl konserverade med släta ytor ock väl afrundad form och ej, säsom den af Vuillemin lemnade afbild- ') Vuillemin, P., Les bronssins des Myrtacées, Nancy, 1895. (Extrait des Annales d. la Science agronom. française et étrangère. Tom. II, 1893). 183 ningen tydligt visar, skroflig och sammanflytancle med ojemn och anfrätt y ta. Det al Vuillemin afbildade exemplaret representerar, kort och godt sagdt, ej en typisk ansvällning vid ett dylikt âldersstadium utan hör snarare uppfattas sâsom en redan at förstörelse hemfallen knölbildning, just sâdan som förekommer hos moderväxter af högre alder, sâdana som F. v. Müller omtalar i sin Eucalyptographia sâsom karak- teristiska för äldre träd af särskild E. globulus, E. viminalis , E. goniocalyx och E. amygdalina , och som i rnera fortskridet stadium slutligen kunna under vissa fall förorsaka dessa träds slutliga undergang *). Àfvenledes bör framhâllas, att Yuillemin ej följt svampens utveckling frân det ögonhlick, dâ densarama ingriper inficierande pa den plats, der sedermera svulst uppstâr, ej heller genom infektion direkt framkallat dy- lik svulstbildning, hvilket ju i hvarje fall borde haft füllt bevisande kraft. Sâdan framställningen nu föreligger är visserligen pâvisadt, att svamp förekommer i sagda ansvällningar, men ingaluuda att densamma är den verkande orsaken tili ansvällningsfenomenet. Svam- pens närvaro kan tili sin förekomst. och verkan vara sekundär; men den är ingalunda bevisad sâsom primär eller den egentliga sjukdomsorsaken. Svampen pä- skyndar heit enkelt ansvälluingarnes deformering, sedan denna af heit andra orsaker en gâng börjat in- träda. För att bevisa detta hade erfordrats annat ocln mera öfvertygande bevismaterial än det Yuillemin lem- nat, sä intressant detta för öfrigt i sig sjelf än är. Den af mig uttalade uppfattningen 1 föreliggande fraga är ingen annan än den, soin bland vä,xtpatologerna i det närmaste enstämmigt fastslagits sâsom den riktiga med hänsyn tili masurbildningen öfver hufvud. Ma- surknutoma, sadana jag lärt känna dem lios Eucalyptus , stämma i heia sin yttre och iure Struktur och i sitt upp- ‘) Mueller v. F., Eiiöalyptos:raphia, 1879 --84. Äfvon cn- ligt skriftligt meddelande frân v. Mueller sjelf. 184 komstsätt fullkomligt öfverens med de af tyskarne säsom "Maserknollen71 beteckuade lokala ansvällningar, livilka innesluta sofvande ögon af vexlande antal. Den ri- kedom pa näring i veden inom ansvällningen, som möter oss under livilotiden, framförallt pa hösten och förvintern, tyda redan pâ en stundande cellverk- samhet, soin inledes af knoppbildning, hvilken äter sättes i gang af kämmad ämnesförbrukning a annat stalle i växten. Sa vidt jag kunnat se ligger sanno- likheten frän början pä min sida, trots den bevis- kraft Vujllemin vill tillmäta egna iakttagelser. Det äterstod emellertid att efter det af Vuillemin gifna uppslaget tillse och afgöra, hvilkendera förklaring vore den rätta och motsvarade de faktiska förhällandena. För att âterigen vinna klarhet i detta hänseende ma- ste undersökningarna ledas in pa kulturmetodens och experimenteringens omräde; endast pa detta satt och om möjligt pa infektionens väg künde tvistefrägan lösas. Frägans vigt och värde syntes mig fordra ätgöranden frân min sida i angifven riktning och ätergifvas resultaten häraf i det följande. Den tid, som härför ätgätt, maste à priori beräknas rundligt till- tagen; den har ocksä utsträckts tili en tidrymd af 4 vegetationsperioder eller jemt sä läng tid, som erfor- dras för att följa ansvällningarne trän deras första f’ramträdande tili deras första fullständiga utveckling tili typisk och tydlig knölbildning, samt för att hinna sammanföra resultaten af och tyda rönen ä de an- stälda försöken af skilda slag. De arter, som frän början utvaldes för de olika försöksserierna, tillhörde dels slägtet Eucalyptus. E. leucoxylon 71 goniocalyx 77 melliodora 77 viminalis 77 resinifcra E. rostrata ” tcreticornis 77 globulus 77 amgydalina 185 dels slägteb Callistemon (C. coccineus ), samt slägtet Me- laleuca (M. armi llaris). Snart nog begräusades försöken dock till ett mindre antal arter a£ Eucalyptus, hvilka visade sig särskildt lämpade för försöksstudier i här afsedd riktning. Fröna af dessa utvalda arter an- gâfvo nemligen god groningsenergi och god gronings- formâga pâ samraa gang växtligneten öfver hufvud var synnerligen intensiv ocb anlaget för knölbildning särdeles i ögon fallande. Sâsom sadana anföras E. globulus , E. viminalis , E. amygdalina och E. gonioca- lyx , hvartill senare tillkommo mera tillfälligtvis E. citriodora samt E. Stuartiana *). För att fran början och i möjligaste matto ute- stänga hvarje smittande inverkan fran svampsporer eller svamphyfer steriliserades samtliga fröna före sadden genom behandling medelst svag sublimatlös- ning och noggrann sköljning i destilleradt vatten. Efter en dylik föregaende preparering utlades de tili groning â steriliserade pappersbäddar i de s. k. Ja- cobsen’ska groningsapparaterna i öfverensstämmelse med det vid Lunds växtfysiologiska laboratorium tillämpade tillvägagangssättet, hvarvid som brukligt är bäddarne npprepadt ombyttes med nya likaledes steriliserade sa- da,na. För ytterligare säkerliets sknll aflägsnades frö- skalet strax efter inträdd groning, sä att med skäl torde kunna pâstâs, att nagot smittämne ej atföljde groddarne, när de i lämpligt utvecklingsstadium öfver- flyttades uti det medium, i hvilket de hade att vidare utveckla sig. Afven detta medium, soin utgjordes af olika jordarter eller nä,ringslösningar, hade fran bör- jan underkastats sterilisering. Medelst steriliserad bom- ull äfvensom genom omslutande glaskärl skyddades de unga planterna för infektion. savidt möjligt var, saväl ’) Fröna anskaffades dels frän botaniska trädgärdarne i Pa- ris och Rom samt fran Haage & Schmidt i Erfurt. För namnens riktighet anser jag mig ej kunna garantera, da osäkerheten i detta liksom alltid i fraga om frön af mindre vanligt kultiverade växt- arter är ganska stör. 186 frâu m edi et som frân luft ocb iakttogos dessa försik- tighetsmâtt särskildt under första âret. Derefter maste dessa skyddsâtgârder sa smâningom öfvergifvas pâ grand af yttre svârigheter och vanskligheter, hvilka ej under nâgra omständigheter künde aflägsnas eller öfvervinnas, dâ plantorna blofvo äldrq. Dock sôrjdes pâ allt satt för, att intektion ej skulle bli müjlig Iran mediets eller underlagets sida. Alla de i det följande afsedda kulturförsöken ut- fördes under loppet af 1 — 2 3 — 4 âr allt efter ân- damâlet med de auordnade enskilda försöken eller försöksserierna ocb omfattade minst 2 och bögst 10 ex. af hvarje art vid hvarje försök. Allt material, äldre och yngre, tillvaratogs och undersöktes uoggrannt och fullstandigt sâvâl till det yttre som i anatorniskt atseende. De fiesta försöken fingo <]varstâ i minst tvenne âr, der ej exemplaren af en eller annan opâ- râknad anledning dogo bort eller förstöi’des. Ettâriga plantor anvândes mest för att tillse huruvida nâgot anlag tili knölbildning redan under första âret egde rum, hvilket visade sig pâ ett par undantag när ej vara fôrhâllandet âtminstone i de af mig pröfvade fallen. Äfvenledes utfördes pä konstväg infektion pâ dylika ettâriga plantor, dâ de pâ förhand kunde anses mera nufitagliga för svampangrepp an mera till âren komna indiyider. Dessa senare pâ konstväg utförda experiment tillämpades emellertid ocksâ pâ 2 — 4 âriga exemplar för att sâlunda blifva i tili lalle att, om infek- tionen lyckades, följa den inficierande svampen i alla dess utvecklingsfaser tillsammaus med den af samma svampinfektion ästadkomna patologiska process, som yttrar sig i ofvannämnda ansvällningar i bladvecken eller strax öfver de stallen, der de affallna bladen halt sin ]ilats. Till inympnig anvândes säväl sporer och hyf- material af Pénicillium och Botrytis som ytterdelar af ansvällningar lfän äldre träd af Eucalyptus, i hvilka delar lbrefunnos intrasslade eller ingrodda svamphyfer 187 i större eller mindre mängd. Inympningsmaterialet anbragtes i bladvinklarne eller ä de stallen, der ansväll- ningar alltid uppkomma, eller ä knoppanlagen och skyddades under ett tunnt hölje af bomull. Till ytter- mera visso aflägsnades nägon gang knoppanlaget ine- delst ett skarpt snitt. Resultatet blef i ena sorn an- dra fallet alltjemt negativt, i det infektion alltid ute- blef, sä langt mina undersökningar gäfvo ledning. Möjligt är ju att inympningsmaterialet ej var det lämp- liga eller riktiga, da jag ej varit i tillfälle att när- mare bestämma den svamp, som ej sällan innästlar sig a ansvällningens yta, och de vanliga mögelarterna, Pénicillium och Botri/tis ej tyckas förma inverka irri- terande i föreliggande hänseende. Yisserligen upp- trädda vid nägra tillfällen knölar ä de ställen der in- fektion förberedts och da alltid först i andra eller ett senare är, sällan hos första ärets plantor. Men ej lyc- kades det mig finna nägon sporutveckling eller hy- fer inuti dessa ansvällningarna langt mindre nägra antydningar tili, att dessa ansvällningar skulle vara patologiska produkter af en irriterande inverkan trän svamptrâdarnes sida. Tvärtom var anledningen här nägon heit annan. Den lag heit visst uti en häm- ning uti växtindividens tillväxt, kännetecknad som den var redan till det yttre, och ansvällningsfenome- net künde ingalunda betraktas säsotn en infektions- sjukdom i den mening Vuillemin fattat densamma. 8ä vidt de försök jag i anförd afsigt utfört angifva, har ej pä denna vag kunnafe konstateras, att svamp varit den primära orsakeu tili masurbildningen, vare sig dettä berott pä fei i försöksanställandet eller föror- sakats af användt olämpligt material eller är ytterst beroende därpa, att infektion öfver hufvud taget al- drig inträder, hvarken med det ena eller det andra materialet. Sa vidt min erfarenhet i’äcker, är det sist anforda alternativet det enda antagliga och rik- tiga. 188 Att knölliknande utväxter emellertid kunna pa konstväg framkallas är däremot ett faktum, som lat- teligen kan konstateras af en hvar, som vill uppoffra nâgon tid och arbete pâ kulturer i olika näringsme- dia. Och samma erfarenhet vinnes äfven, om man genom direkt ingrepp i moderväxtens lif, genom af- skärning af knoppar, blad eller grenar, framforallt genom toppskärning âstadkommer en stockning i na- ringstilloppet mot försöksplantans olika öfre delar och pâ samma gang forsvagar hennes växtkraf't, hvarom vi ocksâ omedelbart skola öfvertyga oss i det fol- jande. De försök eller försöksserier, hvilka afsett att utröna ett olikartadt näringsrnediums inverkan pâ upp- komsten af meromnämnda knölar i bladvinklarne eller â de stallen, der knoppar finnas strax öfver bladärren, hafva varit temligen t’alrika och hafva fortgätt i minst 3 âr hvarje; en försöksserie fortsattes inpa 5:te aret eller bortemot 5 '|2 är. De näringsmedia, som der- till användes, voro dels vattennärlösning dels jord- arter: vanlig mylla, löfjord, lerjord, dyjord samt grus, med 1 — 2 — 3 plantor i hvarje kruka. De arter, som dervid företrädevis kommo tili användning sasom för- söksobjekt, voro bland ofvan anförda särskildt E. glo- bulus, E. viminnlis , E. amygdalinà , E. tereticomis , E. rostrat a , E. resinifera, E. goniocalyx. Men äfven öf- riga förut nämnda Myrtacéer ingingo i experimentse- rierna, fast i fätaligare exemplar och endast represen- terade i ett par af de olika kulturvariationerna, hvar- vid dock den ena alltid ntgjordes af mylla eller löf- jord. Vattennärlösningen med vanlig â laboratoriet vid kulturförsök använd koncentration och samman- sättning tillämpades endast i en serie och künde ej fortsättas längre an in pâ andra äret, da försöksplan- torna skadades och dogo hört. Af de anteckningar. som gjordes under förloppet af dessa kulturförsök anföras nägra utdrag för en af 189 de sâsom försöksobjekt använda Eucalyptus-arterna, hvilken visât sig särdeles tacksam for uppgifvet au- damâl, nemligexi E. globulus. Om E. globulus firmes antecknadt, att de i grus- jord uppvâxta plantorna till en början utvecklades kräftigt, men smâningom försvagades, egde ringa gren- ocb bladbildning ocli ett utseende, som i allmanhet taget tillkännagaf nedsatt växtkraft. Efter försök^ts afslutande visade sig äfven rotsystemet genom sina länga jemförelsevis spensliga rotträdar och svaga för- grening föga lifskraftigt. Af de 5 exemplar, som in- gingo i nämnda försöksserie, hade de tvenne i 4:de aret knölliknande ansvällningar icke blott i det ne- dersta utan äfven i det närmast deröfver befintliga bladparets vinklar. Hos de tre andra försöksexemplaren hade det ena tvenne väl utbildade ansvällningar, det andra endast en sâdan och ett tredje en svag an- sats tili ansvällning i ena vinkeln hos det nedersta bladparet. Anmärkas bör, att nedersta bladen redan affallit, men att ärren efter de affallna bladen lätt mar- kerade de olika bladparens ursprungliga plats. I satnma försöksserie funnos plantor, uppvâxta i lerjord. Af dessa hade 8 exemplar hällit sig vid lif med en växtenergi, som obestridligen var bättre an den grusjordsplantorna künde uppvisa De öfverjor- diska delarna saväl som rotsystemet var dock längt ifrän sä väl utbildadt, som man künde vänta af en sä pass intensivt tillväxande art som E. globulus. Ocksâ hade tvenne af de tre exemplaren en ansvällning strax öfver ärret efter det ena af de bortfällua bäda bladen i understa bladparet. Det tredje exemplaret hade â samma ställe en väl utbildad knöl och en i ansätt- ning stadd sädan öfver motsatta bladärret. 4 exemplar af E. globulus hade inom samma serie af försök inplantats i dyjord. De voro äfvenle- des förhallandevis svagt byggda och svagare än de i lerjord inplantade exemplaren. Samtliga hade knö- 190 lar utvecklade frân det uedersta bladparet; 1 exem- plar hade 2, de andra hade 1 ansvallning och spâ- rades hos de tvenne exemplaren derjemte antydan till liknande bildtiingar i vinklarna af andra bladpa- ret frân s^ambasen räkuadt. De plantor slutligen, som skulle représentera samma Eucalyptus-art, i anförd sé- rié, och som voro 8 till antalet och insatta uti löf- och mulljord, saknade alia synliga ansatser till knölbild- ningarna i fräga och hade under den tid, som an- slagits till fürsökets utförande, âdagalagt en lifskraft och frodighet, som füllt harmonierade med de gyn- samma fôrhâllanden, under hvilka de uppdragits och med den föreställning man mäste ha om denna växt- arts växtlighetsinf ensitet. Visserligen ändrades för- hallandena sedermera beträffande ett par af de i fräga varande plantexemplaren, men berodde detta pä en ändring i försöket, i det mekaniskt ingrepp efter 3:dje äret gjordes pa halfva antalet inom hvardera af de bada försöksvariationerna (löf- och lerjord). Da denna ändring emellertid berör ett annat omrade af experi- mentering, hvilket längre fram kommer under särskild behandling, lemna vi densamma für tillfället asido. Med afseende pa försöksserier för öfriga i samma syfte profvade arter inom Myrtaceernas familj gäller i hufvudsak detsamma, som nyss an forts om E. ylo- bulns. Kulturresultaten peka alla ât samma hall och innebära i sig alldeles detsamma, som framgatt af uu- dersökningar öfver ansvällningars tillkomst under mer eller mindre gynnsamma kulturförhällanden, om man för öfrigt bortser Iran mindre väsentliga vexlingar och afvikelser, hvilka pa intet satt inverka pa all- mängiltigheten af de résultat kultur i olika media medfört. Vissa arter äro mera benägna för knölan- svällningar, andra mindre. Salunda framkommer inga stamknölar hos Eucalyptus resinifera och Melaleuca ar miliaris , trots försöksserien i öfrigt fortgick i öfver- ensstämmelse med den utvecklingsgang vi sett hos 191 E. globulus', sarama nedsättning i växtkraft vid od- ling i grus- och lerjord och samma lifaktighet vid odling i löfjord. Nâgra arter pâverkas mera af än- dringar i kulturvilkoren an andra, hvilka âterigen visa sig mindre känsliga i detta afseende ock derför mindre ofta angifva lokala knöltillväxter â stammens nedre delar i bladvinklarna eller öfver bladärren. Eucalyptus mellioclora och Callistcmon coccineus voro mindre känsliga och angâfvo en svagare om ocksâ tydlig tendens till knölansvällning, medan utom E. globulus , E. viminalis , E. amgydalina och E. leucoxy- lon lätt nog stördes i sin i ofrigt kraftiga tillväxt och âdagalade stora anlag för frambringande af ans^äll- ningar. Stundom künde störningar späras äfven under förhällanden, da kulturvilkoren voro de inest gynsamma, af skäl, som ej künde med bestämdhet pävisas; under alla omständigketer föreläg en kraft- nedsättning i plantornas utveckling och under alla om- ständigheter inträdde raeromnärrmda ausvällningar â uppgifven plats. Ocksâ torde det erbjuda ett vis»t intresse att nämna, att tvenne mindre plantor af Eu- calyptus rostrata trots kultivering i god trädgard.smylla och gynsamt stälda för öfrigt likväl tycktes trifvas mindre väl och stannade efter i växten i jernförelse med systerplantorna i samma försök — men ocksâ pâ samma gang angâfvo tydliga och typiskt utvecklade stamknölar. Det sist anförda fallet är upplysande och styr- ker den slutledning, tili hvilken alia under ifrâgava- rande kultivering gjorda iakttagelser leda. Sattes en yngre planta af nägon bland här afsedda växtarter under möjligast gynsamma växtlighetsvilkor och af- hâllas alla störande inflytelser under tillväxtens fort- gang, sä vidt ske kan, uteblifver lokala ansvällningar â stammen; nedsättes deremot växtkraften i följd af förändrade och mindre fördelaktiga näringsförhällan- den är ansvällningen en städse äterkommande förete- 192 teelse, soin lika ofta och lika regelbundet biudes tili nedersta bladparen eller bladärren och kunna under omständigheter och â växtens mera fortskridna utveck lingsstadier upprepas äfven öfver liögre upp befintliga bladpar eller bladärr. Forhällandena belysas emellertid äunu bättre och fullständigare, om vi gripa direkt in i de olika växt- individens naturliga utveckling och pâ sä satt ästad- komina stagnation i växandet af mer eller mindre ge- nomgripande natur. Sälunda har jag âr efter är och gäng efter gang aflägsnat knoppar och blad eller gre- nar a nâgon bestämd utvald stamdel af unga plantor. Afvenledes har jag vid tillfällen afskurit större eller mindre delar af toppen och ibland heia kronan ned pâ hufvudstammen. Den ständiga följden af dessa mekauiska ingrepp pâ vissa arter, bland hvilka jag särskildt vill nätnna E. globulus , E. viminalis) E. ro- strata , E. citriodora, E. leucoxylon m. fl., har varit ansväll- ningar. Denna afsigtligt utförda, pâ olika satt varie- rade stympning har tillämpats icke blott pâ yngre plantor utan äfven pâ äldre exemplar och med mycket fä undantag har densamma haft tili päfoljd ansvällnin- gar nedifrân uppât, frân första bladparets fästpunkter räknadt, och oftast fiera och större ju starkare ingreppet varit och ju kraftigare växtkraft de angripna växtin- dividen för tillfället egt. I de fall, der knölansväll- ningar förut funnos, tillväxte dessa starkare och nya tillkommo. Ej sä sällan följde härpä en skottbildning i större eller mindre omfattning, hvilken öfvertog tillväx- ten, när hufvudstammen heit bortskurits. Vid bortskär- ningen af knoppar, blad eller stamdelar â grenar har det mer än en gâng lyckats mig framkalla knölar vid den läderade grenens bas, säledes längt upp pâ hufvud- stammen. I ett par enstaka tillfällen har det lyckats mig framkalla ansvällningar redan under första âret i hos E. Stuartiana samt hos E. citriodora ); i vanliga 193 fall gâr detta dock ej för sig förr an under andra âret och svârt nog da ibland. Forst med 3:dje âret blir ansvällningsfenomenet vanligare och är da ocksa lät- tare att framkalla. Yi se säledes att äfven pa detta satt med konst lokal sekundär tillväxt i form af ofvan sä ofta om- nämnda ansvällningar kan astadkommas och detta satt för i regeln lättare och säkrare tili malet än förut an- förda kulturförsök. Ju större hämning i det normala safttilloppet är desto förr och desto kraftigare inträ- der denna lokala sekundära tillväxt och experimenta- torn har fenomenet temligen säkert i sin hand, sä langt och sä vidt experimentering i- denna väg kan drifva det. Nu kan visserligen mot dessa försök anmärkas, att försvagandet i växtkraft- och växtintensitet, som naturligen medföljer mindre gynsamma kulturförhäl- landen eller direkta skadliga inverkningar, i sin man kunna befordra det patologiska arbete, som enligt Vuillemin skulle vara framkalladt och underhallet af en viss svampart, som egendomligt nog skulle till- höra Ustilagineernas grupp. Och anmärkningen kan ocksa vara berättigad under förutsättning, att en svampsjukdom här verkligen föreligger, och under antagandet, att svampen är den primära orsaken till sjukdomen. Men knölbildningarna, som sä nor- malt och sä lätt framkomma i de ursprungliga blad- vinklarna äro emellertid ej nagon af svamp förorsa- kad patologisk process. Yid anatomisk granskning af alla yngre ansvällningar, och denna granskning har omfattat en ganska betydlig mängd, bade större och mindre, har det aldrig lyckats mig pavisa nagon hyfbildning inuti väfnaderna. Seriesnitt i alla rikt- ningar ha utförts men alltid med samma résultat : inga spar af svampar inuti knölarnas inre. Men väl har jag mângen gang kunnat träffa svamphyfer infilt- rade och inväxta i det snart nog ojemna och skrofliga 194 korkhölje, socn täcker knölarna. Ä andra sidan har jag städse varit i tillfàlle att se svamphyfer intränga uti väfuaderna bade extra- och intracellulärt ; da har emellertid alltid förelegat äldre knölar, som af en eller annan orsak och väl oftast i följd af den primära knoppens eller de först anlagde knopparnes aftynaude och bortdöende frân ytan inât inurknat och vid dv- lika tillfallen ofta uppvisa brunfärgade streck inât mot knölarnas centrum. Men detta är ej annat an eu allmänt genomförd förstörelseprocess. som här lik- som vid sä manga andra liknande knölbildningar in- trader, och som ju ocksä eger rum hos Elirai i/ptus-av- ter â naturlig växtort (s. k. ^stringy-bark-trees" | och lika säkert lägga gründen tili den murkning, ät hvil- ken dylika träd med tiden hemfalla. De primära el- ler kanske rättare de äldre knoppanie i en dyTlik au- svällning, hvarom här är fraga, dö bort; och detta torde ingaluuda vara ovanligt, när de hvilande knop- parne ej komma tili utveckling. Grenom ständig till- växt i ansvällningen blottas de lätt och äro i dylikt fall lätt utsatta för att förstöras. Ocksa härstamma, sasom erfarenheten lärt oss, de första skottbildnin- garne ej alltid utan tvärt om mera sällau frân de heit visst först anlagda knopparne. När därför ansvällningen börjar förstöras är det tydligen Iran dessa första bortdöende eller döda stallen som förstörelse- processen irtgär. Uti mitt första rneddelande i denua fraga har jag sökt följa den anatomiska utvecklingen af ifragavarande knölbildningar och har jag dervid komrait tili den bestämda öfvert3Tgelsen, att företeelsen stär i orsakssamband med en 1 ifiig meristemverksam- het och dermed förbunden riklig knoppbildning och knoppförökning. Jag har sedermera upprepat samma uudersökningar mer än en gang och resnl tatet är det- samma; min öfvertygejse har pa intet sätt rubbats. Att svamphyfer och tili och med sporer kunna före- komma uti äldre stamknölar är väl naturligt nog, da 195 clessa knölar, sâsom F. v. Müller ocksâ skriftligen meddelat inig, i fria naturen ofta delvis rnurkna och do bort. Och det af Vuillemin anförda, beskrifna och afbildade fallet är heit visst ett dylikt af murkning angrippet fall. Att svampar under dessa förhällanden kunna finnas i och eineil an celler i väfnaderna är väl ej nägot sä egendomligt; men därmed är ingalunda svampens primära ingrepp bevisad. Detta senare har Vuillemin ej heller pâvisat ocb, sa vidt jag af mina undersökningar och erfarenhet far döma, är sädant ej heller möjligt. Den svamp som Vuillemin har sett och beskrifvit är en sekundärt tillkommande organism, som visserligen angriper och kan förstöra knölarnes inre väfnad och omedelbart bidraga tili moderväxtens slutliga död men är ej orsak i första hand och kan ej betraktas sâsom sâdan. Heia Vuillemin’s framställning af infektionsförloppet baserar sig pä, att svamphyfer finnas, hos en ansvällning, som redan hunnit ett sta- dium i utveckling, hvilket, sâsom de beskrifningen atföljande afbildningarne alltför tydligt ädagaiägga, redan hunnit desorganiseras ganska mycket. Den er- bjuder i hvarje fall ej nägot säkert och öfvertygande stöd for Vuillemin’s mening, alldenstund de första in- fektionsstadierna ej hafva pävisats och lielt visst ej kunnat pâvisas pä anatomisk väg. Den af oss förfäktade uppfattningen styrkes yt- terligare af det sakförhällandet, att knölutväxterna äro enbart hänvisade tili bladvinklarna eller tili de stallen, der primära knoppar hafva sin plats, och att ej i nägot fall af de mänga jag iakttagit dylika ut- växter hafva uppträdt i hjertbladvinklarna - — det se- nare af det skäl att nägra knoppar där ej finnas an- lagda. Dessutom framkomma utväxterna i främsta rumraet i nedersta bladvinklarna och äro säledes bundna tili stammens bas, fastän de af oss utförda försöken tydligt ädagaiägga, att nägot smittämne ej kunnat tillföras dessa Ställen. Smittämnet borde hafva utöf- 15 Bot. Not. 1901. 196 vat sin smittande inverkan längre uppe pâ stammen, der sporer eller hyfdelar pâ ett eller annat satt verk- ligen künde finna tillträde, om man nödvändigt vill i föreliggande fall se en infektionsprodukt. Natur- ligare ocli enklare vinner detta sâ att saga normala läge â basala delen af stammen sin förklariug, att här liksom sä ofta vid dylika tillfällen inom växtriket stagnation i näringsafloppet gör sig först gällande nedtill ocli sedan kan sträcka sina verkningar längre upp pâ stammen. v. Müller liar i sin Eucalyptographia vid mer än ett tillfälle hänledt uppmärksamheten pâ här af hand- lade egendomlighet och äfven framhâllit, hurnsom de frân ansvällningarna utväxande skotten kunna betrak- tas säsom ett specielt slag af reproduction, som hos särskilda arter, bland hvilka han uppräknar E. globu- lus, E. viminalis, E. goniocalyx och E. amygdalina visar sig verksam efter trädens fällning eller förstö- ring af en eller anledning. Och han konstaterar, att denna egenskap gör sig gällande hos Eucalyptus- arter mera än hos nägot annat trädslag ’). Om betydelsen häraf kan man ocksä lätt öfvertyga sig inom vära växthus, der saväl ansvällningar som skottbildning i riklig mängd frân dessa ingalunda äro nagon sällsynt- het hos nägon enda Eucalyptus- art utan snarast höra tili det normala. Den mäste för resten blifva regel af det enkla skäl, att dessa växter inom vära växt- hus äro stälda under mer eller mindre innormala för- hällanden. Bland alla de mänga exemplar af Euca- lyptus-darter jag under gângna âr sett, och det antalet är ej ringa, minnes jag ej nâgot, som saknat dessa knöl- ansvällningar. Och ansvällningsfenomenets intensitet och skottbildning ha för blotta ögat att döma alltid stâtt i en viss relation till växtindividens mer eller mindre ogynsamma lefnadsvillkor. Jag finner häri ’) Müller, v. F., 1. c., bland andra stallen under beskrifningen af E. microtlieca i 10:de dekaden. 197 äfvenledes en fingervisning i riktning tili den tydning jag gifvit ansvällningsfrägan kos dessa växter. Om allt sammanfattas tror jag mig saledes hafva fullgiltiga skäl att nu med lika stör bestämdhet som förut förklara knölutväxterna kos Eucalyptus sasom följd af en pâ rikligt lokaltillopp af näring grundad sekundär meristemverksamket, som utgâr fran den primära knoppen ock leder tili den med riklig knopp- förökning förenade ansvällningen. Det är kelt enkelt en slags masurbildning, liknande den vi ej sällan pa- träffa kos vara löfträd ock ej minst kos bok ock ask '). Knopparne äro adventivknoppar, i rikligare mängd anlagda inom nämnda ansvällningar, eller med andra ord en sanding sofvande ögon. Att inom dessa an- syällningar sedermera längre fram i tiden svamp kan tillkomma sasom nagot sekundärt ock paskynda den förstörelseprocess, som väl oftast kar sin utgangspunkt fran just de äldre af dessa i ansvällningen anlagda knopparne, som kelt visst lätt nog kunna angripas ock förstöras, det är enligt min mening det, som Vuiclemin omständligt visât i sina ündersökningar. Hvad kan deremot ej âdagalagt ock i verkligketen ej kan adagalägga är, att ansvällningarna äro framkal- lade af en svampinfektion. Dessa äro ej rena pato- logiska processer utan lokala tillväxtbildningar med uppgift att under omständigketer reproducera en pâ ett eller annat sätt skadligt angripen eller möjligen dö- ende växtindivid. De äro kort sagdt utslag af en lo- kal rikligare näringstillförsel. Den tanken skulle ju visserligen kunna ligga nära tili hands, att kär liksom i snarliknande fall let'yande organismer varit ock äro den verkade primära orsaken tili svulsterna, om man nu för öfrigt skall lata sig bestämmas af yttre likke- ter och ytliga jemförelser. Att sa ej är fallet torde allt- för tydligt framga af ofvan lemnade redogörelse. Detta ') HaRTIG, Rob., Lehrb. fl, Anat. u. Pbysiol. d. Pflanzen d. Forstgewächse, Berlin 1891, sid. 121 — 122. 198 visar oss Lultivering ocli experiment; och den anato- miska undersökningen i förening med studiet af växt- lighetsfürhâllanden i det tria och i vâra växthus be- kräfta i allô sakförhallandet. Résumé. Im Jahre 1883 habe ich in einem Aufsatz über die stets auftretenden Maser- oder Kuollenbildungen, speziell bei den Eîicali/ptus-àrten, im Bezug auf die bewirkende Ursache die Auffassung ausgesprochen, dass die betreffende Anschwellungen in nächster Hand als Hemmungsprodukte des normalen Zuwachses der Pflanze im Verein mit reichlichem Zufuhre von Nah- rung zu den Knospen, die ihren Platz in den Ach- seln der untersten Laubblätter haben, zu betrachten sind: lokaler Zuwachs tritt ein, neues Meristem ent- steht und reichlich und immer fortschreitende Ver- mehrung der Knospen findet statt. Der infizirende Kraft ist dabei im Ueberschuss nährender Stoffe in den basalen Theilen des Stammes zu suchen, die durch die Herabsetzung der Zuwachs-energie in oberen Thei- len derselben bewirkt wird. Die Normalität ist durch die Empfindlichkeit gegen Störungen der Ernährung und den kräftigen Zuwachs, der diese Pflanzenarten besonders charakterisirt, hervorgerufen. — Im Jahre 1895 suchte Vüillemin die Sach Verhältnisse auf die Weise zu erklären, dass die erwähnte Knollenan- schwellungen durch das Eingreifen eines Pilzes, der zu den Ustilagineen hört und vom Verfasser den Na- men TJstilago Vriesiana erhalten hat, enstanden sind. Die Pilzhj’phen drängen durch Ritzen oder Spalten der Oberfläche der Pflanze — - natürlicherweise in den Achseln des ersten Blattpaares, da die Anschwel- lungen immer dort auftreten — in der Gewebe hinein und rufen auf die Weise diese rein pathologische Erscheinung hervor, die in den knollenförmigen Aus- wüchsen resultirt. 199 Um diese Frage ins Reine zu bringen kam es mir nothwendig vor die Untersuchungen auf dem Gebiete des Experimentiren hinüberzuführen, wo der- artige Fragestellungen zweifellos am besten gelöst werden. Eine geräumige Zeit musste natürlich hier- für à priori berechnet werden, und die Versuche wur- den in hier vorliegende Falle 4 Vegetationsperiode durch fortgesetzt um die Anschwellungen in ihrer voll- ständigen Entwicklung verfolgen und die während der Zeit gewonnenen Resultate zusammenfassen und bewerthigen zu können. Um die infizirende Einwirkung der Pilzsporen oder der Pilzhyphen möglichst vollständig auszuschli- ossen wurden die Samen vor dem Aussäen mit ver- dünnter Sublimatlösung behandelt und sorgfältig mit destillirtem "Wasser gewaschen. Die Keimung fand auf sterilisirten Papierbetten unter s. g. Jacobsen’schen Keimungsglocken immer statt. Die Samenschalen wur- den beseigtigt und die junge Keimpflanzen wurden in den bestimmten Keimungsmedien eingepflanzt. Als Medien dienten Wasserkulturflüssigkeit und verschiedene bessere und schlechtere Bodenarten. In Verbindung hiermit wurden auch direkte Impfungsversuche mit Sporen verschiedener Pilzspecies ausgeführt, die aber sämmtlich negative Resultate gaben. Sobald das Me- dium für das Wachsthum der Pflanze ungünstig war oder sobald andere äussere Verhältnisse störend ein- wirkten traten Anschwellungen stets auf, während kein Spur von Pilze sich dabei nach weisen liess: die Knollen sind eine stets wiederkehrende Erscheinung, die stets zu den unteren Blattpaaren gebunden ist. Sind die Wachsthumsumstände dagegen möglichst günstig und werden alle störende Einflüsse verhindert bleibt jede Andeutung derartigen Bildungen aus. Die Verhältnisse werden indessen noch besser be- leuchtet, wenn wir in der normalen Entwicklung der Pflanze direkt eingreifen und auf die Weise einen 200 mehr oder weniger vollständigen Stillstand des Wach- sens hervorrufen. Derartige Verzuche sind jährlich und sehr oft mit demselben Resultate wiederholt. Sie tre- ten nach einer gewissen Zeit immer auf und der Ex- perimentator beherrscht die Erscheinung ganz sicher. Auch in diesen Fällen ist die Pilze keineswegs als wirkende Urzache zu betrachten. Pilze können auf- treten und können vorhanden sein, aber nicht bei jüngeren sondern nur in älteren Anschwellungen, wenn diese auf irgend wie Art beschädigt oder lädirt wer- den. Ein derartiges Entwicklungsstadium wie das zuletzt erwähnte hat Vuillemin auch abgebildet und beschrieben, und dasselbe ti’itt uns überall in der Na- tur entgegen. Der Pilz ist doch in diesem Falle nicht die erste Grundursache sondern spielt dabei die Rolle eines sekundären Faktors, der freilich die Zerstörung der Knollenbildung beschleunigt, die Knol- lenbildung selbst aber gewiss nicht hervorruft. Vuil- lemin hat die Entwicklungsgeschichte dieser Bildungen nicht verfolgt, sonst wäre er zweifellos zu demselben Schlussfolgerung gekommen wie ich vorhin gekom- men bin; meinerseits muss ich fortwährend an dieser Meinung festhalten. Hiermit stimmen auch die That- sache überein, dass die Auswüchse nur da auftreten, wo Knospenanlage vorhanden sind, und in erster Reihe in den Achseln der ersten Blattpaaren zu treffen sind, v. Müller findet auch in dieser reichlichen Vermehrung der Knospen innerhalb der Anschwellungen und in dem duraus hervorwachsenden Stockausschlage eine Art der Erneuerung ebenso wie bei unseren gewöhnlichen Baumarten, und diese Erneuerungsform ist ja auch eine sehr allgemeineErscheinung bei diesen in Australien ein- heimischen Pflanzen-arten. 201 Bidrag till det öländska Alfvarets floristik. Af Johan Erikson. E. Hemmendorff har i siu afhandling ”Om Ölands vegetation” publicerat en ganska fullständig förteckning öfver (Hands alfvarväxter. Under de besök, jag gjort pa alfvaret somrarne 1895 — 96 — 97 — 99, har jag an- tecknat alla arter och former jag därstädes päträffat. Det kan vara skäl att publicera dessa anteckningar, sa tiilvida som de innehälla nagot utöfver, hvad som anföres i H emmendorffs växtlistor, afvika iff an eller bekräfta tveksamma uppgifter i dessa. Det är desto större skäl som Hemmendorff pa grund af den knappa tid, pa hvilken han utförde sitt arbete, ej medhann att noggrant studera en del af alfvarets egendomliga växtformer. Förteckningen blir äfven ett litet supp- lement för Ölands alfvars del till den nyligen utkomna förträffliga ’’Sveriges Flora” af L. Neuman och F. Ahlf- vengren. Arterna anföras i samma ordning, hvad familjerna beträffar, som i Pointsförteckning öfver Skandinaviens växter. Samma Nomenklatur som i Neu- mans flora följes. De med kursiv stil anförda ar- terna och formerna äro nya, d. v. s. de anföras icke af Hemmendorff och icke i nägon flora särskildt för alfvaret. De former, som äro funna pa Borgholms alfvar äro särskildt betecknade; alla de andra äro funna pa det södra, stora alfvaret. Anthemis arvensis. Gnaphalium uliginosum. Hemmendorff anför denna art med fragetecken. Pa norra delen af det södra alfvaret har jag insamlat smä förkrympta exemplar, somliga nästan utan stjälk, af denna art. Da stam- men naturligen är ogrenad, bör denna form vara f. simplex Læst. Antennaria dioica f. hyperhorea G. Don. Jämte den vanliga formen förekommer en äfven pa bladens ofvansida graluden form, som tili utseendet alldeles Bot. Not. 1901. 202 öfverensstämmer med exemplar frân Lappland, som jag sett i Lunds Bot. Museums kerbarier. Stundom blifva säväl hufvudarten som afarten alldeles acaula. Centaurea jacca f. alvarcnsis , n. f. En decimeter- kög, smalbladig form, kvilken, om det fränses den större köjden, mest pâminner om den pâ kafsstriinder växande Centaurea jacea f. kumilis Sckrank. Stjälk- bladen ka pâ midten en bredd af endast 2 — 3 mm. Allt af denna art, som växer pâ alfvaret, tillkör denna form, sävidt jag kunnat se. Carlina vulgaris f. humillima Tk. Wulff. Th. Wulff kar i uppsatsen "Some remarks on tke Flora of tke isle of Wigkt, England“ (Bot. Not. 1896) frân kalkplatâer pâ nämnda ö beskrifvit en stjälklös form af denna art under anförda namn. Under mycket torra somrar, t. ex. sommaren 1895, blifva en del exemplar af arten äfven stjälklösa pâ alfvaret. De öf- riga ka under dylika förkällanden en mycket kort stjälk. Cirsiutn palustre. Pâ sydligaste delen af det södra alfvaret. Scorzonera humilis f. angustifolia subforma nana, n. f. 5 à 6 cm. hög. Taraxacum officinale. Pâ âtskilliga stâllen pâ alfvaret, i synnerket midtpâ detsamma ock pâ dess östra sida, knnas breda sprickor i kalkstenen, kvars botten är betäckt med mylla. I dessa sprickor frodas en sârskild flora, till en del bestäende af skuggväxter. I dylika sprickor kar jag äfven anträffat nämnda kuf- vudart, under det att varieteterna corniculatum ock palustre växa pâ själfva alfvaret. Pâ dylik lokal förekommande växter koinma kädanefter att betecknas med nsprickväxt”. Leontoäon antumnalis f. coronopifolius Lge. Allt af denna art jag sett pâ alfvaret tillkör den Langrslca varieteten. Scabiosa columbaria f. holsatiea Krause. Det upp- mätta exemplaret 8 cm. kögt. 203 Succisa pratensis f. nana Bolle. 6 — 10 cm. hög. Lonicera xylosteum. Pâ den sydligaste delen af alfvaret. Galium boreale f. arenosum Neum. 4 — 5 cm. hög. G. silvestre ß. sudeticum Tausch. Pä alfvaret uppträder arten alltid under denna fonn. Denna f'ran hufvudarten genom mindre storlek, nedliggande växtsätt och absolut glatthet skilda varietet bar stru- kits ur den sista upplagan af' Hartmans flora efter att i alia föregaende upplagor hafva varit upptagen antingen som varietet eller art. I den första uppla- gan kallas den Galium austriacum Jacq., i den andra. Galium silvestre Poll. ß. austriacum Jacq., i den tredjc Galium Bocconi All. ß. læve Thuill. och i de senare upplagorna Galium silvestre ß. læve. Sannolikt âr den identisk med Galium silvestre * supinum Gaud. I Neumans flora upptages den under först anförda namn. Synonym med G. pusillum Wg. G. verum. Växer antingen upprätt med en höjd af 6 — 7 cm eller är nedliggande och da af större längd. Ar kanske densamma som f. littorale Bréb., som utmärker sig genom sin lägväxthet. Campanula persiccefolia. Sprickväxt. Convolvulus arvensis f. alvarensis , n. f. Pa alfvaret midtför Resmo växer denna smablommiga, smalbladiga form, som förtjänar att beläggas med särskildt namn. Den afviker betydligt i bladform saväl f’ran Convolvu- lus arvensis f. lineariiolius Chassy som fran Convolvu- lus arvensis var. auriculatus Desr. Bladöronen äro hos ölandsformen nâgot utstäende, hos linearifolius rätt bak- atriktade och hos auriculatus utböjda. Myosotis cæspitosa f. simplex Neum. 5 — 6 cm. hög. M. colïina. Echinospermum Lappula. Hemmendorff anför denna art med frâgetecken. Yid Resmo norra väder- kvarnar har jag insamlat fiera dvârgartade exemplar af denna art. 204 Mentha arvensis. Sprickväxt. Thymus serpyllum f. angustifolius. Hufvudfor- meu har jag icke sett pâ alfvaret. Prunella vulgaris f. nana , n. f. 3 à 4 cm. hög. grandiflora f. nana , u. f. 5 à 6 cm. hög. Marrubiutn vulgare. I steubrott vid Weutlinge. Solanum dulcamara. Sydligaste delen af alfvaret. Euphrasia stricta Host. Eu lägväxt form. Insam- lades i slutet af September. E. brcvipnla. En lägväxt form. Iusamlad af F. Svanlond pâ Borgholms alfvar. Scrophularia nodosa. Sprickväxt. Veronica arvensis. V. aquatica. En lag, delvis till marken tryckt form enl. K. F. Düsén. Pâ nordligaste delen af alfvaret. Plantago tenuiflora W. Kit. Hemmendobff upp- tager denua art, följande det gängse bruket, sâsom en endemisk art under namnet Plantago minor Fr. Xeuman identifierai’ den med den sydryska och unger- ska Plantago tenuiflora. Vid jämförelse med unger- ska exemplar har äfven jag funnit, att var öländska art kuappast kan skiljas frân den sydliga. Den euda skillnaden synes vara, att axen hos den öländska for- men i regeln äro kortare, men stundom kunna axen äfven hos deuna blifva gauska läuga, da öfverensstäm- melsen blir fullständig. Carum carvi. Ranunculus repens. Borgholms alfvar. Batrachium paucistamineum a diversifolium tills, m. B. paucistamierum ß divarication. I vattensamlin- gar pä S. Möckleby alfvar. Anemone licpatica. Borgholms alfvar. Berberis vulgaris. Borgholms alfvar. Braya supina. Har antingen nedliggande stjälk eller är nästan acaul. Sinapis arvensis. Pä alfvaret mellan Skogsby och Wickleby har jag sett ett blommande exemplar 205 af arten, sa att Hemmendorffs frâgetecken kan stry- kas. Polygala amaréllum. Borgholms alf'var. Polygala comosum. Géranium sanguineum. Sprickväxt. Helianthemum olandicum f. sulphureum , n. f. En form med svafvelgula blomrnor, som vâxer spridd bland hufvudformen. H. canum. Har förut betecknats H. olandicum ß canescens Hn, men förtjänar väl särskildt pâ grund af sin sena blomningstid att bestämmas som själfstän- dig art. Viola arvensis Murr. Silcne venosa. Lychnis jlos cuculi (sprickväxt). Stellaria media. Cerastium glutinosum. C. subtetrandum. Förekommer ymnigast längst söderut, pä Gräsgards alfvar, men har äfven observe- rats af mig pa Dalby och Resmo alfvar. 0. pumilum. Alfvarets vanligaste Cerastiumart. Blommar tidigast. Rhamnus frangula. Sprickväxt. cathartica. Borgholms alfvar. Epilobium montanum. Sprickväxt. E. angustifolium. Sprickväxt. Myriophyllum spicatum. Crataegus oxyacantha. Potent ilia arenaria Borkh. (minor * incana Hn). Rubus cœsius. Sprickväxt. Gcum urbanum. Sprickväxt. Agrimonia eupatoria. Sprickväxt. Alchemilla vulgaris * pubescens. Coronilla emerus. Denna art är egentligen en landtborgsväxt, men pä östra sidan af alfvaret midt- för Ekelunda har jag funnit arten i rätt stör mängd växande i sprickor i kalkstenen. 206 Trifolium hybridum. Betula verrucosa. Pa alfvarets sydligaste del. Platanthera bifolia. Juncus compressus. J. bufonius. Cladium Mariscus? I en större vattensamling pä S. Möckleby alfvar växer i kärrets midt en hügväxt monokotyl, som icke gärna kan vara nagot anuat än Cladium. Da bottnen bestod af djup gyttja, afstod jag frân att vada ut tili växtplatsen. Scirpus compressus. Poa annua. 1J. pratensis. P. pratensis v. angustifolia. Borgkolms alfvar. Bactylis ylomcrata. Stenbrott vid Wentlinge. Festuca rubra v. ölandica Hack. (F. cæsia Fr. Mantissa III; F. duriscula v. cæsia Fr. Herb, norm.; F. ovina ô cæsia Wg.) E. Hackkl uppgifver i sin Monographia Festucarung att smäaxen äro bleka och 3-blommiga. Bleka kunna de visserligen vara, men of’tare äro de violettanlupna. Antalet blommor i smä- axen är 5 — 6. Bladens längd växlar niera än som framgär af Hackeis beskrifning. Han har ocksa en- dast sett ett fatal exemplar. Deras längd kan uppga tili 10 cm. Hackel uppgifver om bladen ’’pruinosæ?”. Tidigt pä vären är växöfverdraget ringa eller intet, men längre fram pa sommaren fä de ett tjockt vax- lager. Hvad bladanatomien beträffar, sä är, sasom jag redan en gang framhâllit (Bot. Not. 1895), Hackeis uppgift ’’fasciculis sclerenchymaticis inferioribus in strata plura continua confluentibus instructa” icke öf- verensstämmande med det faktiska förhällandet. Festuca ovina var. ylauca Lam. subvar. curvula (Wg) mihi. Det pä alfvaret vanligaste gräset kom- mer F. ovina var. glauca mycket nära, men af'viker genom mindre höjd, kortare, krökta blad, kortare vippa och mindre, fâblommigare smaax. Gemensamt 207 med nämnda form har den rel. tjocka blad (1 mm.) med styf, stickamde spets samt torra, gulaktiga slidor vid basen. G. Wahlenberg har i sin Flora suecica (1824) förut namngifvit denna form. Han kallar den F. ovina y curvula och anför följande karaktär: ’’foliis glaueis crassioribus curvulis” och om förekomsten ”in Oelandiæ campo Alfvaren dicto copiose”. Dessutom anför Wahlenberg frân Alfvaret F. ovina ô cæsia. Denna form är tydligen F. ovina var. ölandica Hac- kel, sâsom framgâr af diagnosen : ’’foliis canaliculatis glaucis” och af anmärkningen : vy tantum differt foliis sed ô non solum folia latiora verum etiam spiculæ paullo majores, adeo ut diversam speciem forsan non immerito constitueret”. Watilenberg upptager äfven en Festuca glauca, som karaktäriseras: ’’foliis omnibus filiformibus culmisque angulatis rigidis glaucescentibus, ligula biaurita, panicula. patente, spiculis aristatis lan- ceolatis. Culmus sæpius bipedalis, crassitie fili validio- ns. Spiculæ quatuor lineas fere longæ, glumis ses- qui-tertiæ lineæ longitudinis”. Denna beskrifning pas sar alldeles in pâ den i synnerhet pâ de skânska flyg- sandsfälten här och dar förekommande Festuca ovina var. glauca. Visserligen anföres den icke härifrän, men väl frân Torhamn i Blekinge (”in scopulis mari- timis passim ut Blekingiæ ad Torhamn etc.”), dar just denna varietet växer, fastän icke pâ strandklippor utan pâ flygsand. Saväl Festuca ovina var. glauca subvar. curvula som Festuca rubra var. ölandica kunna uppfattas som dvärgformer, resp. af Festuca ovina var. glauca och Festuca rubra. I Lunds Bot. Museums sam- lingar finnes ett exemplar af Festuca ovina v. glauca, som uppgifves vara taget pâ alfvaret, men da jag fann Sandkorn mellan slidörna, sa betviflar jag, att det vuxit pâ det egentliga alfvaret. Ophioglossum vulgntum. Karlskrona d. 20 April 1901. 208 Mig-Ula, W. Dir. Prof. Dr. Thome’s Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Für alle Freunde der Pflanzenwelt. Band 5. Kryptogamen flora. Gera, Reuss, j. L. Friedrich von Zezschwitz. Att studera kryptogamer utan hjälp af figurer är mödo- samt, allralielst om man saknar nödigt jämförelsematerial. Den, som ej har tillgäng tili en massa specialar beten, kom- raer därföre af brist pâ figurer att mindre lära känna kryp- gamerna, än han annars skulle gjort. Dâ Thomés flora öfver fanerogamerna (jämte ormhunkarne) tack vare sina mânga figurer har fâtt stör spridning, sä har förläggaren nog rätt uti, att en dylik flora öfver mossor, al- ger, lafvar och svampar är af behofvet päkallad. Afsikten är att meddela beskrifningar öfver cirka 15,000 arter och lika mânga varieteter. A de delvis färglagda taflorna skola meddelas figurer öfver alla släkten, saväl habitusbilder som detaljer öfver karakteristiska debar af en del arter. Saväl examineringstabeller som beskrifningar lärnnas. Iläftenas an- tal blir 40—45 à 1 mark. De figurer som atfölja första häf- tet synas für ändamälet passande. Början sker med mossorna. Lindman, C- A- M-, Bilder ur Nordens Flora. Wahlström & Widstrand. Stockholm 1901. Iläft. 2. Sub- skriptionspris: 3 kr. pr. hafte. Mer än en af de äldre botanisterna erinrar sig säkerli- gen hvilken fröjd ”Svensk Botanik" beredde dem, langt innan de mot slut et af skoltiden fingo i skolan börja med botaniken; samma glädje kan äfven nu beredas ungdoraen genom denna nya upplaga af ”Sveusk Botanik”. Det är mängen, som icke behöfver lära sig ’’karakte- rerna” pâ växterna, utan har alldeles nog af att känna igen växterna efter deras yttre utseende (habitus). Für ett sädant ändamäl lämpar sig färglagda figurer synnerligen väl. Texten är vanligen betydligt kortare än i originalupp- lagan och naturligtvis fullständigt omarbetad. Äfven nu ta- ges nägon hänsyn tili växternas nytta. Fiera karakteristiska växtdelar, i synnerhet blomdelar, hafva tillagts pâ taflorna. Texten och taflorna äro anordnade systematiskt, andra haftet innehâller slutet af Compositæ samt Dipsaceæ. Taflornas antal blir nägot öfver 500, däraf 25 nya, an- talet i originalupplagan gick tili 774, hvadan sâledes mânga af de sällsyntare arterna uteslutas, när de icke erbjuda nä- got särskildt intresse. Äfven en upplaga med dansk text utgifves. 209 Anslag OCh resor. Botaniska Sektionen af Naturve- tenskapliga sfcudentsällskapet i Upsala har tilldelat Elias- Fries-stipendiet, 100 kr., ât fil. stud. H. Witte soin understöd für fortsatta studier öfver ’’alfvar vegetation” i Vestergötland. Ur Bjursonska premiefonden utdelade akademiska konsi- storiet i Upsala 200 kr. som vetenskaplig belöning ât fil. dr. N. E. Svedelius, saint 200 kr. soin resestipendium ât fil. stud. G. W. F. Carlsson für studier öfver Vegetationen i smâlândska sjöar. Fil. stud. T. Vestergrfn har äfven i ar som botanist ât- füljt docenten Hamberg till Sarjekfjällen. Fil. lie. 0. Ekstam företager i sommar med understöd af konung Oscar och enskilda mecenater en expedition till östra delen af Nowaja Semlja. I Oktober kommer ryska re- geringen att lata afliämta expeditionen med ângbât. Dr. G. 0. Malme har anträdt sin andra resa tili Bra- silien. Ingeniör P. Düsen har afrest tili Rio de Janeiro, hvarest han skall tillträda en plats vid brasilianska riksmuseets bo- taniska afdelning. Kand. C. J. F. Skottsrerg skall som botanist medfölja docenten 0. Nordenskiölds expedition, soin i höst afgâr till länderna vid södra ishafvet. Utnämnd. Till lektor i naturalhistoria och kemi vid allmänna läroverket i Upsala har Kungl. Maj:t utnämnt lek- tor H. W. Arnell i Gefle. Vetenskapsakademien d. 8 maj 1901. Till infö- rande i akademiens skrifter antogos: for "Handlingarna": ’’Plankton from the Indian Ocean and the Malay Archipelag” af prof, dr P. T. Cleve och for ’’Bihanget”: ’’Asclepiadaceæ paraguayanses a Dire E. Hassler collectæ” af amanuensen d:r G. 0. Malme, ”Ascomyceten der ersten RegnelPschen Expe- dition. II” af läroverksadjunkten d:r K. Starräck samt “Süss- wasseralgen aus Südpatagonien” af dir 0. Borge. Den 11 sept. Prof. J. Eriksson redogjorde för den rese- berättelse som den Letterstedtske Stipendiaten doc. H. 0. Juel inlemnat. — Dr. Kjellgrens reseberättelse hade inkommit. Till införande antogos i Handlingarne: ''’Untersuchungen über den Blattbau der Mangrowen-Pflanzen” af prof. Fr. Areschotg, i Bihanget: 1) ”Ex herbario Regnelliano. Adju- menta ad floram phanerogamicam Brasiliæ terrarumque adja- centium cognoscendam. Particula] qvinta” af dr. G. 0. Malme; 2) ’’Beiträge zur Kenntniss der südamerikanischen Arten der 210 Gattung Plrrocaulum” af den sistnämnde; 3) ’Beiträge zur Kenntniss der Ilieraciumflora Oesels” af aman. II. Dahlstedt; dels i Ofversigten: 1) ’’Beiträge zur Kenntniss der Laubmoos- flora Nowaja Semljas” af dr. E. Jäoeriiolm, Och 2) ’’lieber einige auipliicarpe nordwestafrikanische Pflanzen” af doc. Sv. Murbeck. 1 bokhandeln har utkommit Attonde upplagan af Svensk flora för skolor af Th. O. B. N. Krok och S. Almquist I. Fanerogamer Pris 3 kronor. Hos Frans Svanström & C:o Stockholm Myntgatan 1 kan erltällas: Hvitt blompressningspapper format 3(50x445 mm Pris pr ris 10 — Herbariepapper N:o 8. hvit färgton 240x400 , 4.50 „ „11, bla „ 285 x 4(55 „ ., ,, „ 7,75 „ „ „ 13, hvlt „ 285x465 „ ,. „ 9,_ Obs. De bada sislnämnda sorterna nnviindas virl Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Eiukson, J., Bidrag tili det öländska Alfvarets floristik, s. 201. Jönsson, B., Ytterligare bidrag tili kännedomen om masur- bildningarne hos Myrtaceerna, särskildt hos slägtet Eu- calyptus, Lehr., s. 181. (Résumé, s. 108.) Malme, G. O. A:n, Nägra drag af lafvarnes kämp för tillva- ron, s. 1(53. Liter aturöfvorsi kt , s. 208. Smärre notiser, s. 170, 180, 209. Lund, Berlingska Boktryckeriet. ,6/9 1901. BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1901 UTG1FNE AF C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 5. DISTRIBUTOR: C. W. K. G-LEERUPS FÖRLAG-SBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1901. 211 Nâgra för Skandinaviens flora nya hybrider. Af Sy. Murbeck. 3. Ranunculus auricomus L. X sulphureus Soland. Nova hybr. — Tafl. 6- Bet sterila sJcottets blad med svayt hjcrtlik eller tvär bas (hos R. auric, med djupt hjerfclik, hos R. sulph. med bredt vigglik, rundad eller tvär bas). Stjellc cn- kel och 1-blommig (lios R. auric, nästan alltid grenad och flerblommig; lios R. sulph. enkel ocb 1- [mycket sällan 2~]blommig). Foderblad rilct bcldädda med gula eller rostgula hâr (hos R. auric, ljusgula eller färglösa samt âtminstone upptill glesare ; hos R. sulph. svart- bruna eller mörkt rostbruua samt öfverallt tättställda). Karpeller i öfrc delcn glatta , mot basen tämligen glest smäludna , ej sedda i füllt utbildadt tilLstând (hos R. auric, i samma stadium öfver heia ytan tätt smäludna; hos R. sulph. heit glatta); der as spröt nägot utatböjdt (hos R. auric, starkare bägformigt utatböjdt och i spet- sen klolikt krökt; hos R. sulph. nästan rakt). Frukt- fästc beldädt med korta rostgula har (hos R. auric, nä- stan alltid glatt; hos R. sulph. rikt beklädt med mörk- bruna har). — Stjelk jämte ett steril t bladskott en- sam frân en kort ro'tstock, upprät, hos de tre käno^a individen 11- — 13,5 cm. hög (hos R. auric. 15 — 40 cm.; hos R. sulph . 5 — 20 cm.), tämligen grof, unge- fär vid midten 2-bladig, nedtill glatt sasom hos bägge stamarterna, upptill med glesa rostgula eller rostbruna hâr (hos R. auric, med färglösa, hos R. sulph. med mörkbruna hâr). Bladskottets blad med nedtill slid- likt utvidgadt skaft, deras skifva glatt eller glest har- bräddad med rundadt njurlik omkrets, tili midten eller djupare ned 3-klufven med 3-tandad (mera sällan hei) mellauflik och 3 — 5-tandade eller djupare inskurna Bot. Not. 1901. 16 212 sidoflikar (hos li. auric, deras skifva kretsrund till njurlik, antingen hei och med rundadt triangulära till bredt rundade tänder eller mer ocb mindre djupt de- lad; hos li. sulph. deras skifva rundad eller tväroval, i omkretsen med 7 — 18 grofva framâtriktade sagtän- der eller i främre delen grundt 8 — 5-klufven med groft 3-tandade och mot baseu ej afsmalnande flikar). Stjelk- blad oskaftade, nästan till basen delade i 5, eller det öfversta i 3, aflângt jämbreda, helbräddade flikar (hos li. auric, delade till basen i 9 — 5, hos E. sulph. till midten eller längre ned i 5 — 3 flikar). Blomskaft orefflade sâsom hos stamarterna. F oder bl ad gul- aktiga, elliptiska, tryckta tili kronbladen. Kronan 2—2,5 cm. i diameter, dess blad rundadt omvändt äggrunda, gula, glänsande. Förekomst: Norgc. Tromsö amt: Tsatsa i Lyngen, enligt exemplar i Riksmuseets herbarium insamlade i Augusti 1884 af C. J. Lalin (under namn af ,;Ranun- culus auricomus L.”). Sâsom af den of van lemnade beskrifningen och- den bifogade atbildningen framgar, intager den ifrä- gavarande växten i allt väsentligt en uppenbar mel- lanställning i förhallande tili li. auricomus L. och li. sulphur eus Solano. Habituelt öfverensstämmer den kanske närmast med li. sulpliureus , hvilket dock utan tvifvel beror derpa, att den E. auricomus som delta- git vid dess bildning. varit en af dessa jämförelsevis enkla och lâgvâxta former hvilka tämligen allmänt förekomma inom den arktiska delen af vär halfö eller pä större höjd öfver hafvet. — Frân E. sulpliureus skiljer sig växten genom de djupare inskurna nedre bla- den, de me'd ljusare har beklädda blomskaften och foder- bladen samt framför allt derigenom, att karpellerna i sin nedre del äro smâludna, en karaktär som omiss- kännligen är ett arf ifrän E. auricomus. — Gentemot denna sistnämnda art kännetecknar den sig genom sin l-blornmiga stjelk och sitt häriga fruktfäste samt ännu 213 mer genom sina upptill glatta karpeller och den rost- gula färgen a blomskaftets, foderbladens och fruktfä- stets trikom. - — Den nämnda färgen förutsätter en an nu mörkare harbeklädnad hos den andra stamarten. B. nivalis L., med hvilken en viss habituel likhet före- finnes, kan emellertid icke ifrâgakomma sâsom sädan, detta redan pâ grund deraf, att fruktfästet hos denna art är fullkomligt glatt. Af B. sulphureus har jag sett exemplar insamlade af Lalin pâ samma fyndort som den ifrâgavarande växten. Hvad B. auricomus beträffar, sä förekom- mer den pâ en mängd stallen i det arktiska Norge, och af Norman *) är den antecknad äfven frân en punkt i Lyngen. Det kan väl derför antagas som sannolikt, att ocksâ denna art förefunnits pâ platsen. Hos en korsningsprodukt utaf tvänne sä pass skilda arter som B. auricomus och B. sulphureus vän- tar man, att den sexuella reproduktionsförmägan är väsentligen reducer ad. Detta har ocksâ visât sig vara fallet. Af pollencellerna äro 90 — 95 % impo- tenta, i det att plasmainnehallet saknas. Hos de allra fiesta är dessutom diametern ej hälften, mycket ofta ej ens fjärdedelen sa stör som hos de tili utse- endet normala; volumen är saledes oftast mängfaldigt mindre, hvilket angifver att cellernas utveckling af- stannat redan i ett mycket tidigt stadium. — Hos de undersökta, frân .4 olika fyndorter härstam mande, exemplaren af B. sulphureus är pollenet tvärtom tili 75 à 98 % normalt, och hos B. auricomus är det, om ocksâ ej pâ längt när sä väl utbildadt som Jung- ner * 2) efter undersökning af ett fatal blommor angif- ver, dock i hvarje fall bättre än hos de här ifrâgava- rande bastard- exemplaren. — Frösättningen har ej kunnat undersökas. Densamma pâverkas dock i all- ') J. M. Norman, Norges arktiske Flora. I. Speciel Plantegeo- grafi, l:ste Del, sid. GO. — Kristiania 1894. 2) J. R. Jungner, i Botan. Notiser 1894, sid. 1G‘2. 214 mänliet vida mer af yttre omständigheter och spelar derför, jämlörd med pollenets beskafFenhet, i de fiesta fall eu tämligen underordnad roi vid bedomandet af en växtforms bastard-natur. Jag vill i detta sammanhang pâpeka, att en an- nan âr 1895 af mig urskild hybrid som Ti. auricomus ofta nog bildar med en vida närmare beslägtad art, näm- ligen med Ti. cassubicus L. 1 ), har en betydligt rikare pollenproduktion an den här beskrifna, samt att detta bekräftar riktigheten af följaude, âr 1890 af mig ut- talade sats2): " Inom mera bcgränsade grupper , sasotn slägten etter afdelningar af slägten , star bastardernas sexuetta reproduktionskraft i direkt förhällande till stam- typernas systematiska och sexuetta frändskap”. Redan tidigt bade man uppställt den regeln att, üfver lmf- viid taget, tva langt skilda arter frambringa en steril korsningsprodukt, tva närmare förvandta en relativt fertil, och detta oafsedt om artparen tillhörde olika systematiska grupper, exempelvis olika slägten. Att denna regel lider af alltför talrika undantag, är mi- mera allmänt bekant. Stannar man deremot inom mera begränsade formgrupper, synes det af mig an- gifna sambandet verkligen ega bestand. Jag hoppas framdeles kunna visa detta genom iakttagelser, som under en följd af är samlats inom ätskilliga slägten, säsom Lappa , Carduus , Cirsium , Viola , Epilobium och Potcntilla. ') Jag finner denna hybrid intagen i Sveriges Flora utgifven af L. M. Neuman & F. Ahlfvengben. — Lund 1901. — Till de derstädes omnämnda provinserna Upland och Yästmanland komma, enligt af mig sedda exemplar, Smâland (Barker3’d sn.) samt Öster- götland (Vinnersta sn.). 2) Sv. MuRBECK. Studier üfver kritiska kärlväxtformer. I. Po- tentilla, Grupp Axillidoræ. (Bo tan.* Notiser 1890. sid. 231.) 215 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 4 december 1900. 1. Fynd af vattenväxter i klippfördjupningar. Af J. P. Gustafsson. I smâ, tidtals vattenfylda fördjupningar pa top- pen af nâgra berg och klippor förekomma flerestädes omkring Upsala nâgra smä vattenväxter. Pâ en klippa i Ulriksbergstrakten öster om Kungsängen har jag sâlunda sedan flere âr iakttagit Limosella aquatica ock Bulliarda aquatica. De växa dar tillsammans med nâgra mossor och ett eller annat stand af Alopecurus geniculatus i en fördjupning af knappt en kvadrat- meters ytvidd. Pâ en klippa mellan Vaksala och sta- den har jag ett par gânger sett Limosella tillsammans med riklig Alopecurus geniculatus. Yidare förekom- mer Bulliarda pâ ett berg nordvest om Tunaberg i en för ôfrigt mest af mossor intagen fördjupning. Slutligen finnes pâ ett berg nâra Hemringe norr om Garnla Upsala ännu en förekomst af Limosella, här i sâllskap med en Callitrichc- art och Elatine Hydropiper. Liknande förekomster äro för ôfrigt redan för länge- sedan iakttagna vid Upsala '). Egendomligt är, att dessa växter kunna lefva och hâlla sig kvar â lokaler sädana som de nämnda. Jag har ej besökt dessa klippfördjupningar pâ som- maren, men säkerligen äro de dä för det mesta heit och hället uttorkade. Likväl finner man de nämda växterna där pâ hösten âr efter âr. Nâgra andra högre växter än de nämda synas icke kunna uthärda där. Förklaringen är utan tvifvel den, att de anförda vat- t 1) G. Wahlonberg: Flora Upsaliensis och C. G. Myrin: Corol- larium Florte Upsaliensis. Om Elatino lioter det t. ex.: Hab. in cavitatibus saxorum aijua repletis ad Vaxala et Staby una cum Tillæa (Bulliarda) parcius. 216 tenväxterna äro ettâriga och i fröstadium rädda sig öfver den torra perioden. De frön, som utveckla de exemplar man fiuner pä kosten, gro säkerligen först sedan sommartoi’kan upphört *). — Hvad Limosella beträffar, har den varit ansedd som flerai’ig, men är otvifvelaktigt, äfven den, ettarig * 2). En fräga af intresse är den, hum växterna kora- mit tili dessa lokaler. Sannolikt föreligger här en spridning gcnotn fâglar , en spridning pä troligen ej obetydligt afstand, da Limosella, Bulliarda och Elatine i öfrigt ej torde finnas pä närmare hall än nagonstä- des vid Ekoln eller Mälaren. För fagelbesök vid dessa klippfördjupningar talar bland auuat det rika lit af sma vattendjur, som stundom förekommer i de- samma. Dessa djurs existe ns vilkor i klippfördjupnin- garne och spridning dit torde för öfrigt erbjuda mänga analogier med de anförda växternas. 2. Docenten O. Rosenberg höll ett af teckningar och xnikroskopiska préparât illustreradt föredrag om ny- are undersökningar öfver fänerogamernas befruktniug. Den 5 februari 1901. 1. Docenten R. Sernander föredrog om ”de busk- artade lafvarnas hapterer”. (Sedermera publiceradt i denna tidskrift). 2. Fil. lie. N. E. Svedelius föredrog om Öster- sjöns Fucus- former. (Sedermei'a publiceradt i Svede- lius, Studier öfver Ostersjöns hafsalgflora. Akad. afh. Upsala 1901). Den 19 febr. 1901. 1. Docenten T. Hedlund föredrog om ”ett fall af dimorfism hos luftalger”. I föredraget redogjordes för en luftalgs uppträdande i 2 ’’modifikationsformer”, af hvilka den ena künde med konst framställas ur ’) Afvcn efter den langvarigt torra sommaren 1901 funnos Limosella och Bulliarda kvar vid Ulriksberg, ehuru i hög grad försenade. 2) Jfr. J. A. Z. Brundin: Skottutveckling och öfvervintring s. 10. 217 den andra, men ej tvärtom. Bäda formerna ingä i vissa laf'bâlar, den förra, som är den vanligare och pätagligen utgör den normala formen, hos t. ex. Ua- malina fraxinea, Physcia ciliar/ s ocli Xantlioria pari etina, den senare hos JRamalina farinacea och poil maria, Ever- nia prima stri m. fl. Den 5 mars 1901. 1. Fil. stud. E. Haglund föredrog om nägra ruderat- och kulturväxters förekomst i norska Finn- marken. Samtliga (15) i föredraget omnämnda arter hade af löredraganden anträffats pä större höjd öfver hafvet an som förut blifvit för samma växter obser- verad norr om polcirkeln. (Sedermera publiceradt i Nyt Magazin for Naturvidenskab. Bd. 39). Den 19 mars 1901. 1. Fil. stud. C. Dahl redogjorde för stammens byggnad hos Polygonum convolvulus och P. dumetorum , hvarvid särskildt framhöllos de anatomiska olikheterna mellan slingrande och erekta former. 2. Fil. stud. H. Witte hüll föredrag om ’’altvar- vegetation i Vastergütland”, däri framläggande resul- tatet af en växtfysiognomisk studie öfver Vegetationen pä Klel’va hed pä västra sidan af Mösseberg. (Utför- lig publikation framdeles). Den 2 april 1901. 1. Docenten O. Juel förelade frän Tunis hem- förda lefvande exemplar af Cynomorium coccineum L. 2. Om fj aliens byggnad och deras förhallande tili klyföppningarne hos en del Brome liaceer. (Förelöpande meddelande). Af T. Hedlond. Det är förnämligast genom Schjmpees uudersök- ningar (Bot. Centralbl. XVII, 1884, s. 321 och följ.) pävisadt, att de med ett kort och i en fördjupning Bot. Not. 1901. 218 nedsänkt skaft (fot) försedda härbildningarne, som i sä hog grad äro utmärkande för Bromeliaceerna, äro utbil- dade för vattenuppsugning, pä samma gang de äfven pätagligen liksom hvarje anuat häröfverdrag nedsätta transspirationen. Om dessa härbildningars förhällande tili klyföppningarne Säger Richter (Die Bromeliac. Diss. Berlin 1891, sid. 6) blott, att ’’klyföppningarne skyd- das mot för stark insolation genom deras djupa läge ocb deras betäckning af fjällen”. Manga Bromeliaceer hafva dock att uppvisa en sädan egendomlig utbild- ning af fjällen, som täcka klyföppningarne, att den förtjänar en närmare redogörelse. En i växthus vanlig Bromeliace, som i detta hän- seende lätt kan studeras, är Karatas Plumicri. Bla- den hos denna växt äro pä undre sidan hvitstrimmig'a pä längden. De hvita strimmorna äro grunda färor, som äro täckta af intill livarandra gränsande, mycket tunna fjäll, som äro af färans bredd. De mellanlig- gande asarne, som icke täckas af nägra fjäll, synas gröna. Vid mikroskopisk nndersökning af ett tillräckligt tjockt ytsnitt fran bladundersidan, hvilket genom upp- värmning blifvit befriadt fran luft, skall man fiuna, att fjällen bestä af ett cellager, och att hvarje fjäll i sin midt, dar det är storcelligare, stâr i förbindelse med celler, som fortsätta vertikalt nedât i en fördjup- ning af bladytan. De utgöra nämligen den öfre skif- likt utbredda deleu af trikomer, som i färorna äro ntbildade pä temligen regelbundna, korta afständ Iran livarandra. Mot sina kanter blifva fjällen smäcelli- gare och tunnare, och pä de med färorna omvexlande asarne synas cellväggarne fortsätta i oregelbundet lö- pande trädar af membraner, som häfta fast vid bla- dets epidermis. Fjällens utveckling visar, att detta virrvarr af ’’trädar”, som företrädesvis gä vinkelrätt mot äsarnes längdriktning, äro veck, bildade af hop- fallna cellmembraner. 219 I botten af fârorna finnas talrika klyföppningar, hvilka sälunda äro täckta af de ofvannämnda fjällen, som ofta skjuta nâgot öfver hvarandra med kanterna, dar de stöta tillsammans, sä att klyföppningarne pä dessa stallen synas vara täckta af ett dribbelt cellskikt. Hvarje klyföppning ligger nedsänkt i en liten grop, och dessa gropar bilda, täckta af fjällen, yttre luftrum för klyföppningarne (fig. 1 c). Emedan cel- lerna i fjällen hafva de inatvända väggarne utbuktade, bildas raellan dem och epidermis kanaler, genom hvilka klyföppningarnes yttre luftrum stâ i förbindelse med hvarandra (fig. 1 b). Med den }dtre lüften stä dessa yttre luftrum och kanaler i förbindelse i första hand pâ de ställen, dar fjällen sammanstöta och skjuta mer eller mindre öfver hvarandra. Men särskildt anmärkningsvärdt är, att mellan cellerna, hvaraf fjällen bestä, här och hvar finnas större och mindre inellangängar, genom hvilka den yttre lütten star i förbindelse med det underlig- gande systemet af kanaler och yttre luftrum för klyf- öppningarne. (En mindre sädan cellmellangäng är synlig pä fig. 1 vid b,). Det är särskildt en omständighet, som visar, att dessa fjäll icke äro utbildade endast för vattenuppsug- ning. Deras utsida fuktas visserligen af vatten, men skulle sä vara fallet äfven med de väggar, som äro vända mot epidermis och mot cellmellangângarne i fjällen, blefve följden den, att vatten uppsöges i de 220 underliggande kanalerna och luftruinmen. Sa är emel- lertid icke fallet. Nämnda väggar hafva fätt en sä- dan utbildning, att de ej adhäreras af vatten. Fuktas bladets undre sida, förblifva farorna fortfarande hvit- skimrande. Och pa ett tvärsnitt genom det färska bladet i vatten skall inan finna, att lutt kvarstaunar mellan epidermis och det genomskurna fjället. För- söker man genom uppvärtnning befria snittet frän denna luft, sä blifver füljden den, att snittet genom fjället afstötes. Für att studera Organisationen pa tvärsnitt mäste bladet därföre en tillräckligt läng tid hafva legat i alkohol, sä att lüften aflägsnats ur luft- gängarne, som leda tili klyföppningarne. Att de fjäll, som täcka farorna pa bladens bak- sida, fâtt en sädan utbildning, att de kunna sägas biologiskt fullkomna klyföppningsapparaterna, är sä- lunda pätagligt. Men de äro äfven pa samma gang utbildade för att kvarhalla vatten. Sch impers pästäende (Bot. Centralbl. XVII, 1SS4, sid. 351), att fjällöfverdraget pa bladets undre sida hos Karatas vätes med stör svärighet, är blott delvis riktigt. Det är fjällens inätvända sida och väggarne omkring genomgängarne i dem, som ej vätas; deras utsida däremot adhäreras af vatten. Men det ar ej nog härmed. Utsidan icke blott vätes, utan är äfven pa annat sätt sä utbildad, att den kvarhäller vatten. Lägges ett ytsuitt af bladets undre sida med därtill hörande fjäll torrt under mikroskopet, och vatten tillsättes frän sidan, skall man finna, att "cellerna’1 i fjällen ögonblickligen fyllas med vatten. Blott här och livar kvarstannar en större eller mindre luftbläsa, och mera sällan förblifver en "cell” fyld af luft. Fuktas bladets undre sida med vatten, uppblan- dadt med t. ex. färgad krita tili en grötlik massa, och därefter heit hastigt afsköljes, innan ytsnittet go- res, befinnas ’’cellerna’1 i fjällen invändigt betäckta med kritpartiklar. Och användes i stället for krita pota- 221 tisstärkelse, skall man finna, att här och hvar i ’’col- ler na” kunna ligga sä stora stärkelsekorn, att de ut- fylla nästan heia rammet. Det är af dessa försök tydligt, att här ej kan vara frâga om cellrum, som fyllas af vatten vid fukt- ning. Pa tunna tvärsnitt genom spritmaterial kan man ocksa iakttaga, att fjällen besta af ett skikt ska- lar, som vända öppningen utat och den utbuktade bottnen inât mot bladets epidermis (tig. 1 a). Tvär- snitt genom yngre fjäll visa, att bottneu i dessa ska- lar är dubbel, i det cellernas stärkt Fi(J.2. utbuktade ytterväg- gar infallit (fig. 2 a. Cellen a, eger däremot utbuktad yttervägg). Pa al- dre fjäll sluta cel- lernas ytterväggar ^ sä tätt intill inner- väggarne, att skâ- larnes botten merän- dels synes enkel. Huruvida det i skâlarne upptagna vattnet ledes vidare in i bladet genom trikomets fot, är en frâga, som taller atom ramen för föreliggande undersök- ningar. For en rätt uppfattning af fjällens liksoin äfven klyföppningarnes byggnad är en undersökning af de- ras utveckling nödvändig. Af dessa undersökningar mä här blott meddelas, att de delningar, som triko- mets urmodercell undergar, innan dess modercell är bildad, mycket erinra om de delningar, som klyföpp- ningens urmodercell undergar. Den hufvudsakliga skilnaden ligger däri, att delningarne i förra fallet äro flere. Det torde dock vara förhastadt att af denna 222 likhet i utvecklingen homologi.sera dessa i .sin vidare ixtveckling sa olikartade bildningar. Trikommodercellerna äro lätta att skilja frân mo- dercellerna till klyföppningscellerna äfven därpä, att de fargas starkare af hämatoxylin. Detta gäller äf- ven ätminstone den efter modercellens delning upp- komna yttre cellen, af hvilken själfva fjället bildas. När trikommodercellen efter ett antal delningar af urmodercellen genom antiklina väggar är bildad, tillväxer denna i liöjd och delar sig i ett fatal öfver hvarandra liggande celler (De tre nedre motsvaras af x, y, z i fig. 2), af hvilka blott den nedersta ligger 1 niva med angränsande epidermisceller (e). Den sä- lunda uppkomna cellraden ntom den öfversta cellen. af hvilken själfva fjället bildas, blifver tili trikomets fot. Under dessa delningar af trikommodercellen sker en sâdan tillväxt hos de angränsande, frân urmodor- cellen härstammande cellerna, att det unga, appât nâgot vidgade trikomet blifver nedsänkt i en grop, som det heit utfyller. En liknande sänkning undergä äfven cellerna närmast omkring klyföppningscellerna, sä att bicellerna (fig. 1 f) tili och med komma att ligga heit och hället under dessa. Luftgängen mellan yttre och inre luftrummet (fig. 1 c och g) blifver här- igenom betydligt förlängd. Den öfversta cellen, som är modercell tili själfva fjället, delar sig genom antiklina väggar i fyra celler. Hvar och en af dessa delar sig (sannolikt i uppsti- gande följd) genom väggar, af hvilka de nedersta (fig. 2 p) ansätta sig i deras skiljeväggar, medan de föl- jande blifva allt mera uppresta i den män de fyra öfversta cellerna tillväxa pä bredden, sä att redan den andra eller tredje skiljeväggen ansätter sig i deras ytterväggar. Den sälunda uppkomna cellskifvan till- växer, i det att dess kantceller delà sig genom peri- klina och antiklina väggar; cellskifvan har med andra 223 ord utpräglad kanttillväxt. Cellerna innanför kant- cellern?« delà sig icke (fig. 3). Omsider utväxa kantcellerna slangformigt. Genom ännu en periklin cellvägg afskiljas cellern-as ytfcre slang- formade delar, som ytterligare tillväxa betydligt i längd och krypa tätt intill bladytan. Pa grund af Ännu da de slangformade och myckefc tunnväg- giga kantcellerna natt sin fulla storlek, äro naturligt- vis cellerna i cellskifvan lefvande. I deras mycket tunna väggplasma framträda vid hämatoxylinfärgning cellkärnorna synnerligpn tydligt. I de slangformade cellernas kärnor kunna dock merändels inga nukleoler iakttagas (fig. 4). Slutligen dör plasman i cellerna. Deras innehall 224 som till största delen torde vara vatten, intorkar. Och det är med all sannolikhet här\id, som de yttre väg- garne, hvilka äro tunnare an de iure, dragas in, sä att de komma att ligga intill de iure väggarne. När de slangformade cellernas membraner bopf'alla, upp- komma de trâdlika veck, soin oregelbundet utstrâla Iran fjällens kanter och adhärera vid bladets epidermis. Pâ samma gang de slangformade cellernas hop- fallna membraner fästa fjällens kanter vid bladytan, bidraga de äfven till att öka fjällens vattenuppta- gande yta. 3. Ett par afvikande former af Succisa pratensis. Af G. W. F. Carlson. For ett par âr sedan sysselsatt med studier öf- ver Upsala botaniska trâdgârds Voler ianaccœ och Fip- sacaccœ, öfverraskaaes jag af att paträffa tvefme for- mer af Succisa pratensis , hvilka pâ ett synnerligen märkbart sätt skilde sig frân alla andra af mig sedda former af denna växt, och af hvilka atminstone den ena hade ett sa främmande utseende, att det fordra- des en noggrann granskning af de i systematiska ar- beten för släktet Succisa och dess 3 à 4 arter upp- tagna karaktererna för att öfvertyga mig om, att jag här verkligen hade att göra med Succisa pratensis Moench. De bäda formerna kunna karakteriseras pâ följande sätt: 1) Forma capitulis numer osiorïbus^pedunculis capitu- lormn nonnullorum brevissimis recedens. — I toppen af hvarje bladbärande skott ett antal dichasialt anordnade blomhufvud, oftast 7 tillsammans, af hvilka det tili hufvudaxeln hörande med 5 — 8 cm. längt skaft, de öfriga pâ mer eller mindre förkortade axlar, de fiesta nästan oskaftade, hvarigenom de komma att sitta när- made intill hvarandra; ofta ocksâ frân bladvecken ut- gäende blomhufvud, ensamma eller 3 tillsammans, af Bot Kot. 1M1. 225 hvilka de sidoställda nästan oskaftade. — Blott ett enda individ farms i kultur; detta var ovanligt kräf- tigt med talrika blad- ocli blomhufvudbärande ax- lar ocli vid marken en l’ik bladrosett; i bladformen iugenting anmärkniugsvärdt. 2) Forma valida , capitulis magnis , numerosiori- hus, foliis basalibus numcrosis ) latissimis , valdcque ni- er as satis recédons. — - Heia växten ovanligt grof ocli kräftig; rötter, rliizom och stjälk med tvärsnitt af ovanligt stör diameter; växtens höjd inemot 0,5 m. Basalbladen (fig. 1, 2) talrika, stora, äggrunda — Rosettblad af Succisa pratensis. Fig. 1 och 2, ofvan beskrifna form 2 fran Upsala botaniska trädgärd. */3. Fig. 3 och4( individ af typiskt utseende, taget i Sknttinge i Upland. 1 /3 . elliptiska — aflangt elliptiska, tjocka och köttiga. Öf- riga blad aflanga — lansettlika, tämligen tjocka. Blom- hufvud stora, nagot plattade, talrika som hos formen 1), men alla täml. langt skaftade ; holkblad af mycket olika* längd. — Ehizomet och rötterna pâ i augusti samlade exemplar iunehöllo stärkeise i betj^dligt större 226 kvantiteter än hos samtidigt tagna typiska individ. Afven basalbladen förde riklig stärkeise. I synnerhet den senare formen, som nästan gör intryck af en succulent, är till sin habitus i hog grad afvikande Iran en nâgot sä när typisk Succisa ]>ra- tensis. Nagon liknande form har jag ej lyckats an- t.raffa vare sig i naturen eller i herbarier. Odlingsförsök, anställda für utrönande af de bäda formernas konstans, ledde tyvärr icke tili nâgot résul- tat, emedau de ur frö uppdragna plantorna pä ett tidigt stadium förolyckades. Hvarifrän de införts i Upsala botaniska trädgard, känner jag ej. Enligt uppgift af docenten T. Hkdt.und äro emellertid bäda formerna här uppdragna ur frö. Under sâdana för- hâllanden kan beträffande formen 2) med nästan full- komlig visshet sägas, att atminstone 2 hvai'andra lik- nande fröindivid erhallits, hvilket tyder pa de angifna karaktei’ernas fröbeständighet. Huru en sâdan form uppkoramit, torde für närvarande vara omöjligt att afgüra; i vara dagar, da särskildt genom framkomsten af H. de Vi;ies’ ' mutationsteori” fragan om arternas uppkomst ater blifvit aktuell, kan det emellertid ha sitt .särskilda intresse att nâgot beakta dylika i hög grad afvikande former, hvilka ej kunna uppfattas som blott monstrositeter. Mähända se vi i dem ofta résul- tat' af de Vries’ ’’mutationer”. Formen 2) blef under förra ärets omläggnings- arbeten i botaniska trädgärden aflägsnad frän denna : emellertid har den ânj^o planterats vid Krusenberg i Alsike socken 1 ). Sedan detta meddelades Botaniska Sektionen, liar äfven form 1 1 atlägsnats ur trädgärden, dessvärre utan att tillvaratagas. 227 Om sträfvan efter enhet i den växtgeo- grafiska nomenklaturen. Af Alb. Nilsson. V id det ifriga arbete, som under de senaste ar- tiondena ägt rum pa det växtgeografiska omradet, bar bristen pa öfverensstämmelse i själfva framställnings- sättet bos olika författare mer ocb mer framträdt ocb i samband bärmed har äfven behofvet af större enbet bärutinnan allt mera gjort sig gällande. Yid den internationella geografkongressen i Ber- lin 1899 framhöll Warbueg 1) den oklarbet detta med- fört i fraga om uppfattningen af växtsamhällena ocb deras gruppering och pa hans förslag valdes en ko- mité af berliuerbotanister med uppdrag att utarbeta förslag tili en enbetlig nomenklatur för växtsamhällena. Yid den i samband med världsutställningen i Paris 1900 hallna internationella botanistkongressen upptog Flaiiault 2) frâgan om en växtgeografisk nomenklatur fran mera allmän synpunkt. Den oreda som upp- kommit genom att samma term bos olika författare erhallit olika omfattning ocb stundom tili ocb med beit olika betydelse är sä stör, att man understundom far nöja sig med en ungefärlig föreställning om, hvad en författare menât, i stället för att erhalla ett klart begrepp härom. Klarbeten, grundviikoret för hvarje framsteg, skulle bögst väseutligt vinna, om man künde ena sig om att alltid använda samma, eller i olika spräk motsvarande, namn pa växtgeografiska enheter af samma slag ocb af samma rang. Det allmänna problemet som skall lösas blir salunda: 1 . hvilka olika slag af växtgeografiska enheter kunna lämpligen urskiljas; ’) Warburg, Einführung einer gleiclimässigen Nomenclature in der Pflanzengeographie. — Englers Bot. Jahrb. 29 (1900).- 2) Ch. FlahaULT, Projet de nomenclature phytogéographique — Congrès international de botanique à l’Exposition Universelle de 1900, Extrait de Compte-rendu pp. 427 — 450. Bot. Not. 1901. 17 228 2. i hvilka grupper af högre eller lägre rang kan hvarje slag af dessa enheter lampligen indelas; 3. .hvilket namn bör väljas für hvarje sâlunda urskild enliet. I öfverensstämmelse med Flatiaults förslag fat- tades i hufvudsak följande beslut: Den internationella botanistkongressen 1900, som ansluter sig till den pa internationella geografkon- gressen i Berlin framställda önskan att vinna reda och öfverensstämmelse i den växtgeografiska nomenklaturen, l:o inbjuder en hvar, som sysselsätter sig med växtgeografi, att medverka till att âstadkomma reda i de allmänna växtgeografiska uttrycken i syfte att pâ de förnämsta sprâken upprätta sä noggranna synonymer som möjligt och anbefalla dessas användning at resande och geografer; 2:o ställer sig i spetsen för en allmän öfverlägg- ning och inbjuder för detta ändamal tili samarbete den i samma sjfite valda Berlinkomitén, komitén för botanisk kartografi, som valdes vid botanistkon- gressen i Paris 1883, samt alla växtgeografer i öfrigt, som intressera sig för dessa fragor; 3:o anbefaller att i tidskrifter med internationell karaktär, sasom Engleus Jahrbücher och Bulletin de l’ herbier Boissier, publicera sadana arbeten som särskildt beröra hithörande fragor. I sitt inledningsföredrag ingick Flahault mera i detalj pâ tva slag af växtgeografiska enheter, nämli- gen dels de geografiska och topografiska och dels de biologiska. För de geografiska och topografiska enheterna framställdes förslagsvis följande indelning: groupe do régions régions domaine secteur district sous-district station. 229 För att närmare ange innebörden i denna indel- ning och tillika lämna eu liten ledning tili diskussionen härom, hvad de skandinaviska spräken beträffar, skall jag söka visa, hur den ställer sig med hänsyn tili Sveriges växtgeografiska indelning. Ett dylikt försök underlättas däraf att Flahaült ') mimera i detalj till- lämpat sin indelning pa Frankrike. Förutom enheter af bestämd växtgeografisk rang och med fixerad betydelse torde det vara önskligt att hafva ett allmänt uttryck utan närmare preciserad rang som efter omständigheterna kan hafva större el- ler mindre omfattning. Härför torde omrâde eller floraomrade lämpa sig. Enhetliga växtgeografiska omräden af största om- fattning kallar F. für régions. I svenska literatu- ren har hittills region (liksom det latinska regio) an- vändts som liktydigt med omrâde. Sâlunda indelar Wahlenberg * 2) 1808 fjällen i vissa regioner, i anslut- ning tili Wahlenberg indelar Elias Fries 3) 1856 Skan- dinavien i 8 regioner, men använder samtidigt region i annan bemärkelse, Scheute 4 *) omnämner 1857 Ska- nes tre regioner, Zetterstkdt 3) anför 1863, att Schouw 1822 indeladt jorden i 22 regioner, Norrlin °) använ- der 1874 region i samma bemärkelse som vegetatious- grupp v. Post 7) (se nedan) o. s. v. Som namn pa ') ClT. Flahaült, La flore et la végétation de la France — särtryck ur H. Coste, Flore descriptive et illustrée de la France. 2) G. Wahlenberg, Berättelser om Mätningar och Observa- tioner för att bestämma Lappska Fiällens Höjd och Temperatur Sthlm 1808. 3) Elias Fries, Ofversigt af den Skandinaviska jordens växt- lighet. — Nordisk Univers. Tidskr. 185G; äfven i Botaniska Utflyg- ter 3 (1864) s. 145—192. 4) N. J. Scheutz, Anteckningar öfver en resa i Skäne — Bo- tan. Notiser 1857 s. 137. h) J. E. Zetterstedt, Om växtgeografiens Studium, Upsala 1863. 6) J. P. Norrlin, Om grunderna för anordnandet af de bota- niska exkursionerna i Finland. — Notiser tili sällsk. pro fauna et flora fennica förhandl. 13 (1874), äfven i Botaniska Notiser 1874 s. 140—146. 7) H. v. Post, Försök tili en systematisk uppställning af växt- ställena i mellersta Sverige, Sthlm 1862. 2 30 omrâde i allmänhet är tydligen termen obehöflig, inen nägot allvarligt hinder torde knappast finnas für att i sveuskan fixera termen region pâ ett geografiskt omräde af bestämd rang t. ex. i den betydelse Fla- hault föreslagit '). Hvart och ett af de fyra hufvudomrâden, i hvilka Sverige i växtgeografiskt hänseende kan indelas, koinmer i sä fall att bilda en del af hvar sin region. Hai’s- omrädet, tili hvilket äfven hafsstrandens växtlighet torde böra hänföras, bildar en del af den boreala liafs- regionen; sydsvenska omrädet, som stracker sig unge- fär tili ekens nordgräns, utgör en del af mellaneuro- peiska skogsregionen, hvilken i söder stracker sig tili medelhafsregionen och i öster tili eurasiatiska * 2) stepp- regionen; nordsvenska skogsomrädet, som stracker sig tili skogsgränsen, utgör en del af eurasiatiska barr- skogsregionen, hvilken bildar ett bredt balte tvärs öf- ver Eurasien; fjällomradet bildar en del af Europas högfjällsregion (eller af arktiska regionenb Som namn pä regionernas närmaste underafdel- ningar torde efter franskans föredöme ordet do man kunna användas. Ofvannämda svenska omräden kotnma sälunda att tillhöra nordatlantiska och baltiska hafs- domänerna; sydbaltiska landdomänen (— Drüdes südbal- tische Vegetationsregion); finsk-skandinaviska barr- skogsdomänen och skandinaviska fjälldomänen. Für domänernas underafdelningar, secteur, torde ordet skift kunna användas, men lämpligaste indelningen af ofvannämda domäner i skift kan dock för närva- rande icke utan vidlyftiga undersökningar utrönas. Som underafdelningar af skift torde i anslutning tili franskan distrikt och underdistrikt kunna användas. Omfattningen af distrikt kommer ungefär att samman- ’) v. Post föreslär 1862 vegetationsrike; termen florarike sy- ncs lämpligen böra erhälla samma utvecklingshistoriska betydelse som tyskans Florenreich. 2) Enligt Suess föredöme sammanfattas Europa och Asien tili en enhet Eurasien. 231 falla med de botaniska provinser, i hvilka Finland blifvit indeladt. Användningen af termen provins torde dock stöta pâ vissa svârigheter, särskildt att Enoler använder provins i betydligt vidstrâcktare be- märkelse (— domän) och att användningen i vissa fall torde komma i kollision med det historiska begreppet provins. Skulle kommande undersökningar t. ex. visa lämpligheten af att uppställa ett skânskt distrikt, kom- mer detta med all säkerbet icke att sammanfalla med provinsen Skâne i det att âtminstone norra furubyg- den blir dârifrân utesluten. För den minsta topografiska enlieten — station — hvarmed fôrstâs hvarje omrâde som erbjuder vâx- ten öfverensstämmande lifsbetingelser, har i svenskan varit använd termen station (t. ex. Elias Fries 1856, Zetterstedt 1863), ett vanligt uttryck är äfven växtlokal, men mest betecknande torde vara Standort (Norrlin x) 1871). Jämte ofvannämda , termer beböfs en term för att uttrycka böjdbälten pâ fjällen ocb djupbälten i bafvet. Ofta användes bärför region, men fixeras derma terms betydelse pâ ofvan anfördt satt, mäste en annan term användas. Flahault föreslar zon, bvilken term i svenskan redan finnes använd i denna betydelse t. ex. af v. Post och Zetterstedt * 2). En olägenhet är emellertid att termen i fysiska geografien af gammalt vunnit burskap för de stora klimatzonerna. Flahault undviker därför termen i sistnämda bemärkelse ocb använder i stället ’’groupe de régions” t. ex. tein- pererade regiongruppen. *) J. P. NORRLIN, Bidrag tili sydöstra Tavastlands flora — No- tiser tili sällsk. pro fauna et flora fennica förliand. 11 (1871), 2) I annan bemärkelse användes termen af Hult. [Vedväxter- nas utbredning i Finland. — Meddel. fran geogr. fören. 3 (1896) |, da han efter vedväxternas utbredning indelar Finland i fyra zoner (= skift enligt ofvan anförda terminologi). Onskvärdt synes mig att vid mossundersökningar utbyta termen zon i björkzon, furuzon etc. mot annan term t. ex. lager. 232 Som grundläggande begrepp für de biologiska eubetema betraktar Flahauxt association. I sven- skan torde termen växtsamhälle vara lämpligast. I liknande betydelse användas äfven formation och uâ- gon gang växtsamfund. Det sistnämda ordet (danska: plantesamfund) *) torde ej lämpa sig for svenskan, da samfund betecknar en förening, inom hvilken medlem- marna sammanhâllas af ett band (ex. kyrkosamfund), livaremot inom samhället en mera allsidig växelverkan mellan medlem marna äger rum. Äfven formation sy- nes mig bora undvikas dels emedan termen, fastän hämtad frân geologien, icke fâtt en mot den geolo- giska termen svarande betydelse, dels äfven emedan termen i växtgeografien användts i mycket skiftande betydelse. Dessutom liar växtgeografien och geologien sa mânga beröringspunkter att samma termer inom dessa vetenskaper torde vara mindre ândamâlsenliga. Växtsamhället bestâr af flere eller färre biologiska typer (formes biologiques Flaiiault) d. v. s. artgrupper som äro utbildade för samma lefnadssätt. Som svenskt namn pâ biologisk typ torde 1 ifs form (Livsform War- ming) lämpa sig. Som växtsamhälle kan hvarje lagbunden gruppe- ring af växter uppfattas, hvarför ock växtsamhället kau erhâlla mycket olika omfattning. För en full- ständig kännedom om växtligheten är en utredning af alla dessa grupperingar lika nödig som för en full- ständig kännedom om den grundläggande systematiska endeten (arten) en utredning af dess former. Enhet om den omfattning växtsamhälle lämpligen bör erhâlla har hittills icke ernatts. Ät samhälle i vidsträckt be- märkelse har Warming gifvit namnet ’’samfundsklass^1, hvilket i svenskan bör utbytas mot samhällsklass. Liksom namnet pâ en växtform endast kan användas i samband med art- och släktnainn, sä bör i fraga ) E. Warming, Plantesamfund. Kjobenhavn 1895. 233 om smärre samkällen alltid anges, till kvilket större samhälle eller samkällsklass de höra, vare sig man för dessa smärre samkällen använder termen samkälle el- ler väljer annan term t. ex. samkällsform eller bestand. Samkällsklasserna kunna ordnas i ekologiska (pa svenska icke : ökologisk eller oekologisk) serier t. ex. ky- drofyt- ock xerofyt-serien o. s. v. Som den mäst omfattande biologiska enketen framställer Flahault type de végétation, grupper af växtsamkällen, som bilda en större enhet därigenom att de sta under inflytande af ett herskande samkälle (motsvarande v. Post’s vegetationsgrupper) t. ex. barr- skog, i den betydelse detta ord kar i den allmänna uppfattningen, innefattar icke klott barrskogssamkället utan som ka.raktäristiska beständsdelar i vart land ofta äfven klippsamkällen, mossar ock kärr. Att barrsko- gen pa detta sätt uppfattad bildar en biologisk enket framgar däraf, att skogen i väsentlig grad inverkar pa de underordnade samkällena. I vidsträcktare be- märkelse framträda dessa enheter som landskapstyper, för sä vidt landskapet erhaller sin prägel af bestämda. växtsamkällen. Det nordsvenska skogsomradets skilda delar karaktäriseras sälunda af björkskogslandskap, tallskogslandskap, granskogslandskap eller barr-(bland)- skogslandskap med de respektive skogarna som ton- gifvande samkällen. Inom det sydsvenska omrädet kunna urskiljas: barrskogslandskap (= skogsbyggder), löf- skogslandskap, kedlandskap ock kulturlandskap (van- ligen motsvarande slättbyggder), med respektive barr- skog, löfskog, ljungkedar ock odlade fait som karak- tärssamkällen. Utom ofvan bekandlade växtgeografiska begrepp Annas manga andra, om kvilka det vore önskvärdt att vinna enigket, t. ex. i sättet för bestämmandet af växternas, särskildt trädens köjdgränser, betecknings- sättet för växternas förekomst, fastställandet af feno- logiska ärstider o. s. v. 234 Viel ofvannärada Pariskongress uppdrogs ät Fea- iiAOi.T att utarbeta ocli för kongressen i Wien 1905 framlägga redogörelse för hitbörande frägor. Genom bref har jag erfarit, att F. ämnar inlägga heia sin kraft i fullgörandet af detta uppdrag och gärna satter sig i förbindelse med alla som vilja medverka härtill. Genom resor äger han personlig kännedom om värt land och beherskar värt sprak. Onskligt vore, att vi genom enskild och offentlig disknssion künde klara de växtgeografiska begrepp, som äga särskild betydelse för vart land och om möjligt komma tili enigliet om de lämpligaste svenska termer för dessa i sä pass god tid, att resnltatet häraf künde komma ofvannämda fram- ställning för kongressen i Wien 1905 tili godo. Kunde föregaende rader i nagon man medverka härtill vore syftet med desamma vunnet. Vetenskapsakademien d. 9. okt. Till införande i Handlingarne antogs en afhandling af kand. C. Skottsberg ’’Die Malpighiaceen des Regnellsclien Herbars”, samt i Öfver- sigten en uppsats af prof. C. Tu. Mörner och aman. Tn. Yes- tergrex ’’Till kännedomen om fri oxalsyras förkomst inom växtriket”. Thonner, Fr., Exkursionsflora von Europa. An- leitung zum Bestimmung der Gattungen der europäischen Blutenpflanzen. 358 s. 8:o. Berlin, 1901, R. Friedländer & Sohn. Pris: 4 mark. Dä man nu reser mer än förr och nagon flora öfver heia Europa icke existerar, sa har förf. ansett, att han i nagon man skulle afhjälpa behofvet af en sâdan flora genom att ut- gifva detta arbete, som blifvit oss tillsändt. Om man säkert fätt reda pä släktet, anser han att man lättare kan fä reda pä arten uti en pâ utländskt sprak skrifven flora. Forst gifves en examineringstabell för familjerna. lin- der hvar familj fär man examinera sig tili släktet, som dess- utom är nagot utförligare beskrifvet. 235 Glyceria reptans Kr., funnen i Sverige. Af Fr. R. Acjlin. Under den förflutna sommaren hade jag tillfälle att företaga en botanisk exkursion till Skâne oeh Bornholm. I början af augusti nppehöll jag mig da ett par dagar i trakten af Hvellinge och fick därun- der äfven göra ett flyktigt besök pâ Hvellinge, i hög grad intressanta strandängar. Jag faste dâ uppmärk- samheten vid en växt, som jag sedan vid närmare un- dersökning och jämförelse med tillgängligt material samt efter samrâd med min garnie vän, f. d. Adjunk- ten T. Krok ej tvekar att bestämma säsom Glyceria reptans (Læst.) Kr., ehuru jag anträffade endast ste- rila exemplar. Dâ man närmar sig stranden, finner man en del af marken skild frän själfva strandomradet af langa vallar, bestaende af hvarftals lagrad Zostera, som drif- vit i land, och torf, soin tagits pâ platsen. Härvid hafva grunda gropar uppstätt. hvilka äro fyllda af hafsvatten, blandadt med sött vatten. Vid kanten af dylika gropar anträffades det omnämnda graset, som växte tufvadt och sköt ut i vattnet i länga refvor. Jag hade vid tillfället ej tid att ägna en noggrannare uppmärksamhet ät detsamma; ej häller künde jag finna nägot enda blommande exemplar; alla af mig anträf- fade voro steiüla. Till växtsättet öfverensstämde de emellertid fullkomligt med exemplar, som jag sett i Finmarken, Alten-Varanger : samma tufvade växstsätt, samma krypande, rotsläende och greniga stran. blan- dade med fäledade, korta sadana; samma utspärrade, jämförelsevis platta och breda blad. Färgen var vis- serligen mera rent grön, an den är, särskildt hos den i Ost-Finmarken förekommande. Da jag säg den i' Finmarken, var dess vegetationsperiod snart tili ända; den 7 augusti, da jag var vid Hvellinge, aterstodo ju ett par mânader för den; kanske antager den nä- Bnt. Not. 1901. 18 236 got senare den rödbruna f 'Argen. Önskligt vore, om Botauister, soin Aro i tillfalle därtill, ville ägna upp- märksamhet ât denna egendomliga vAxt och undersöka, huruvida ej blommande exemplar af densamma kunna anträffas äfven vid Hvellinge strand. Sâsom framgâr af Kroks uppsats i Bot. Not. 1899 sid. 142, Ar den i allmänhet steril äfven i Finnmarken, ehuru man dar ntan svârighet, i S37nnerhet vid Varangerfjord, antrAl- far blommande exemplar. VAxtens liittills kända sj'dligaste fyndorter Aro Grönland ocli Laurenceön, strax söder om Berings- sund. I Europa Ar dess förut kAnda s}7dligaste vAxt- plats Herö, södra Nordlanden, omkring 66 ° n. br., sälunda ett par grader nordligare. Genom dess före- komst vid Öresund har dess sydgrAns inom Skandi- navien alltsä ityttats omkring 10 ° sjulligare. Inom samma orarade funnos Äfven atskilliga GI3"- ceriaformer, tvifvelsutan värda en noggrannare under- sökning. Utom andra päträffades dAr former, liknande dem jag tagit vid Burgsvik pâ Gotl. ( Glycerin haïtien Linder.) och af honom sjAlf bestamda, Afvensom en an- nan, af stör likhet med en i Uppsala Univ. herb, befintlig ”Glyceria maritima Wo v. arenaria (= forma minuta Gtyceriæ maritimæ H. N. Y. 94) Norrlanda Gotl. pâ bleke 1853 Lünnroth"; pâ etikettens baksida fanns antecknadt: ^Troligen Ar det denna, som pâ Gotl. och Öl. tagits för Gl. festucæformis;’. DAr funnos ock Hera med dels upprâtta, dels nedliggande stj7fva skott af ganska stor lângd, hvilka helt sâkert Aro värda uppmärksamhet. Stockholm d. 1 7 f’ebr. 1901. 237 Svensk botanisk litteratur 1900. Af Th. O. B. N. ICrok. Almquist, S., se Krok. Andersson , Gunnar , Om hasseln i Norrland — Sv. Turist- fôr:s ârsskrift 1900: s. 298 — 304 (-f- 2 textfig.). — Äf- ven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Om växtlifvet i de arktiska trakterna. — Nordisk Tidskr. 1900: s. 223—250 (-f- 1 1 textfig. och 3 pl.). — och Hesselman, Henrik , Bidrag tili kännedomen om Spets- bergens och Beeren Eilands Ivärlväxtflora grundade pä iakttagelser under 1898 ârs svenska polarexpedition. Med 4 taflor. Stockholm. 8:o [88 s. ~f_ 29 textfig.]. — Sv. Yet.-Ak. Bihang 2G. Afd. III. N:o 1. — Äfven särsk. Arnell, H. W. , Beiträge zur Moosflora der Spitzbergischen Inselgruppe. — Sv. Yet.-Ak. Öfvers. 57: s. 99—130. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Birger , Selim, Fjällfloran kring Sylhyddan. — Sv. Turistför:s ârsskrift 1900: s. 275—283 (-(- 9 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Bohlin, Knut, Ett exempel pa ömsesidig vikariering mellau en fjäll- och en kustform. — Botan. Not. 1900: s. 161 — 179 (-[- 6 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr, pag. [pâ omslaget tillagdt: (Avec un résumé français)]. 8:o. Borge, 0., Schwedisches Süsswasserplankton. — Botan. Not. 1900: s. 1 — 26. — Äfven särsk, 8;o. — > Uebersicht der neu erscheinenden Desmidiaceen-Eitteratur IX — La Nuova Notarisia 1900: s. 1—17; 34—43; 56 —62. — , Register zu G. Lagerheims und 0. Borges Uebersicht der neu erscheinenden Desmidaceen-Litteratur zusammenge- stellt von — . Sammast.: s. 63—90; 101—118. — Äfven särsk. Padova. 8:o [50 s.]. Botaniska Notiser för ar 1900 . . utgifne af C. F. 0. Nord- stedt. Med 42 figurer i texten och 2 taflor. Lund 8:o [2; VI; 284 s.]. üfäckma]^, J., Ur växtvärlden. Korkeken. Boken och af- venboken. Hasseln. — Läsning för Svenska Folket 1900: s. 18—27 (-f- 1 textfig.); 137—152 (-}- 2 textfig.); 232 —240 (+ 2 textfig.). Cleve , Astrid, Nâgot om skogsregionerna i södra Frankrike. — Tidskr. f. Skoghushalln. 28: s. 3 — 13. — . Beiträge zur Flora der Bären — Insel — 1. Die Diato- meen von — . Stockholm 8:o [24 s. -j- Karta -(- 11 text- 238 fig.]- - Sv. Vet.-Ak. Bihang 26. Afd. III. N:o 10. - Äfven särsk. ('lève, P. T., The plankton of the North Sea, the English Channel and the Skagerak in 1898. Stockholm. 4:o [58 s. + 11 textfig.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 82. N:o 8. — Afven särsk. Diatomaceæ : s. 22 — 30. — , The plankton of the North Sea, the English Channel and the Skagerak in 1899. Stockholm. 4:o [77 s.]. — Sam- mast. 34. N:o 2. — Äfven särsk. Diatomaceæ: s. 23 — -31. , Notes on some Atlantic plankton-organisms. With VIII plates. Stockholm. 4:o [22 s. -f 8 onum.]. — Sammast. 34. N:o 1. — Afven särsk. — , Report on the plankton collected by the Swedish Expe- dition to Greenland in 1899. Stockholm. 4:o [21 s.]. — Sammast. 34. N:o 3. — Äfven särsk. — , Diatoms. — E. Lönnberg, Contributions to the biology of the Caspian Sea i Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 27—29 (+ 1 textfig.). - — , Microscopical examination of dust from drift-ice north of Jan Mayen. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 393—397. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Plankton from the southern Atlantic and the southern Indian ocean. — Sammast. 57: s. 919—938 (-)- 12 text- fig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Plankton from the Red Sea. — Sammast. 57: s. 1025— 1038. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Report on the Diatoms of the Magellanterritories. — 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. till Magellansländerna III. N:o 7 = s. 273—282 -f- Taf. XV:e. — , Diatomaceæ. — K. E. Hirn, Einige Älgen aus Central- Asien i Öfv. af Finska Vet.-Soc. Förh. 42: s. 164; 168 -172. Custer, B. F., Nägra meddelanden om hybrider af släktet Epilobium. — Botan. Not. 1900: s. 267—272. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Baltlstedt, Hugo, Studien über süd- und central-amerikanische Peperomien mit besonderer Berücksichtigung der. brasi- lianischen Sipjrnn. — Mit 11 Tafeln. Stockholm 4:o [218 s. -f- 22 onum.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 33. N:o 2. — Äfven särsk. Busén, P , Die Gefässpflanzen der Magellausländer nebst ei- nem Beitrage zur Flora der Ostküste von Patagonien. 239 Mit. Taf. IV— XIV. — 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. tili Magellansländerna III. N:o 5 = s. 77 — 266 -j- 8 onuin. — Äfven s.ärsk. med oförändr. pag. Stockliolm. 8:o. Dnsén, P., se Stephani , F. (Bihaiig). — , Beiträge zur Flora der Insel Jan Mayen. Mit einer Ta- fel. Stockholm. 8:o [16 s. -|- 1 textfig.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 26. Afd. III. N:o 18. — Äfven särsk. jE[dberg], L. P., Växtriket. (Tillämpadt pa naturens lms- hällningsplaner). — Skogvaktaren 10: s. 20—22. Euumerantur plantæ Scandinaviæ. — Points-förteckning öfver Skandinaviens växter. — — I. Fanerogamer och Kärl- kryptogamer. Femte npplagan. (Tryckt som manuskript). Lund. 8:o [143 s. -f- 9 onum.j. Erifcson, Johan , Det öländska alfvarets naturförhällanden. — Sv. Turistför;s ärsskrift 1900: s. 66—88. Alfvarets växtlif: s. 71—80. — , Om Sorbus scandica (L.) Fr. X Aucuparia L. — Botan. Not. 1900: s. 201—207 (+ 1 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Eriksson, Jalcoh , Giftiges Süssgras, Glyceria spectabilis, von Ustilago longissima befallen. — Zeitschr. f. Pflanzen- krankli. 10: s. 15—16. — , Tabellarische Uebersicht der in Schweden auftretenden Getreiderostpilzformen. — Sammast. 10: s. 142 — 146. — , La rouelle des céréales. Paris. 8:o [8 s.]. — , La phytopathologie au service de la culture des plantes. Paris. 8:o [4 s.]. Bâda ur: VI:e Congrès intornational d’agriculture. T. I. Rapports préliminaires, septième section, 3-|-4. — , Comment organiser des travaux internationaux de patho- logie végétale. Stockholm. 8:o [11 s.]. Pâ svenska sedermera mod titel : Pâ livad sätt bür ett internationelt fytopatologiskt försöksväsen ordnas? — Landtbr.-Ak. Handl. o. Tidskr. 39: s. 361 — 368. — , Fortsatta studier öfver hexkvastbildningen hos berberis- busken. 1 Med 8 taflor. — Landtbr.-Ak. Ilandl. o. Tidskr. 39: s. 346—360. — Jfr. sammast. 35. Forssman, J., Bidrag tili kännedomen om botulismens bak- teriologi. Lund. 4:o [tit. -|- 34 s.]. — Lunds Univ. ars- skrift 36. Afd. I [läs: 2] N:r 3. — Äfven särsk. Freidenfclt, T., Studier öfver örtartade växters rötter. (Fö- relöpande meddelande). — Botan. Not. 1900: s. 209 — 223. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Fries, Roh., In Synopsin Hymenomycetum Regionis Gothobur- gensis additamentum. Scripsit — . Gothoburgi. Stör 8:0 240 [38 s.] — Ur Göteborgs Vet- & Vitterh. Samh. Handl. ser. IV: 3. Fries, Hob. E., Beiträge zur Kenntnis der süd-amerikanischen Anonaceen. Mit 7 Tafeln. Stockholm. 4:o j 59 s.J. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 34. N:o 5. — Äfven särsk. Fries, Th. M., Bakterien säsom de högre växternas fiender och vänner. (Föredrag vid nedläggandet af rektorsäm- betet vid Upsala Universitet den 1 juni 1899). — Sv. Trädgärdsför;us Tidskr. 1900: s. 3—6; 20—25. Gustafsson , J. P., Tvä svenska Alopecurus-hybrider. — Botan. Not. 1900: s. 103-107. Haldin, Albert , Mjältbrandsbacillen. — Sv. Farmac. tidskr. 4: meddel. frän farmac. fören. 1900: s. 1—8. Hasselnöttor inom Helsingland, Fossila. — Söderliamns-Kuri- ren n:o ... — Omtr. i Skogvaktaren 10: s. 178—180. lleintzc , A., Tre nya, skânska former [Galium Moll. f. con- gesta & v. nemorale, Ribes Gross, f. incisa], — Botan. Not. 1900: s. 279. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Hellsing, Gustaf, Cassandra calyculata funnen i Sverige. - Botan. Not. 1900: s. 55—63. Ucsselman , Henrik, Om mykorrhiza bildningar hos arktiska växter. Med 3 taflor. — Mit einem deutschen résumé. Stockholm. 8:o ‘ 46 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Biliang 26. Afd. III. N:o 2. — Äfven särsk. — , Botanique. — La Suède 1: s. 414—417. — Uppsatsen, behandlande Botanikens historia i Sverige, är nägot ut- förligare i Svenska uppl.: Sveriges land och folk, (1901) 1: s. 417-420. — , se Anders son, G. Holmberg, Otto 11., Botaniska anteckningar. 1 — Botan. Not. 1900; s. 67 — 74. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o. Holme\r\s, C. G., Om tallens (Tinus silvestris L. o. genuina Heer) grobarhetsälder. — Tidskr. f. Skoghushälln. 28: s. 233-238. Hulling, J., Dalslands lafvar. Stockholm. 8:o [102 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Biliang 26. Afd. III. N:o 3. - Äfven särsk. Johansson , K., Nya Archhieracier frän Dalarne, Västmanland och Dalsland. Med 7 taflor. Stockholm. 8:o [68 s]. Sv. Vet.-Ak. Biliang 25. Afd. III. N:o 7. — Äfven särsk. — , Nägra bidrag till Dalarnes flora. — Botan. Not. 1900: s. 2(51 — 266. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Juel, H. 0., Apogamien hos Balanophor a jämförd med An- tennaria aljiina. — Botan. Not. 1900: s. 102 — 103. 241 Juel, H. 0., Vergleichende Untersuchungen über typische und parthenogenetische Fortpflanzung hei der Gattung Anten- naria. Mit 6 Tafeln. Stockholm. 4:o [59 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 33. N:o 5. — Afven särsk. — ; Untersuchungen über den Rheotropismus der Wurzeln. Mit 7 Textfiguren in Zinkotypie. — Jalirb. f. wiss. Bot 34: 2: s. 507-528. — , Beiträge zur Kenntniss der Tetradentheilung. Mit Tafel XV und XVI. - Sammast. 35; s. 626-659. Kellgren, A. G., Skandinaviska Foder- och Betesväxter. Af- hildningar och beskrifningar. Stockholm. Stör 8:o [91 s. -(- 31 pl. och 11 fig. i texten]. Kindberg, N. C., Additions to the North American and Eu- ropean Bryologie (Moss Flora). — Ottawa Naturalist 14: s. 77-88. Kj eil man , F. R ., Om floridé-slâgtet Galaxaura dess organo- grafi och Systematik. — Med 20 taflor. — Stockholm. 4:o [109 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Handl. 33. N:o 1. — Äf- ven särsk. — , En del organografiska meddelanden. — Botan. Not. 1900: s. 107-108. — , De nordiska trädens arkitektonik. Med 10 fig. — Nord. Tidskrift 1900: s. 261-285. Klasov, Peter, Ueber das ätherische Oel das Holzes der Tanne (Pinus abies L,). — Ber. d. deutschen chem. Gesellschaft 33: s. 2343-44. Kr oh, Th. 0. B. N., Förteckning pä lärarne i botanik vid Sveriges högskolor, högre och 5-klassiga allm. läroverk m. fl. värterm. 1900. — Botan. Not. 1900: s. 109—112. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Svensk botanisk literatur 1899. — Sammast. 1900: s. 145 — 157. — Afven särsk. Lund. 8:o [13 s.]. — och S. Almquist, Svensk flora för skolor. I. Faneroga- mer. Sjunde upplagan. Stockholm. Liten 8:o [256 s.]. Lagerheim , G., Mykologische Studien II. Untersuchungen über die Monoblepharideen. Mit 2 Tafeln. III. Bei- träge zur Kenntnis der parasitischen Bactérien und der bacterioiden Pilze. Mit einer Tafel [Sarcinastrum Uro- sporæ n. g. et n. sp.]. Stockholm. 8:o [II = 42 s. + 3 textfig. ; III — 21 s. -f Fig. A— G. i texten], — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N;o 8; 26. Afd. III. N:o 4. — Hvardera äfven särsk. — , Beiträge zur Flora der Bären-Insel. 2. Vegetabilisches Süsswasser-plankton aus der Bären-Insel (Beeren Eiland). 242 Stockholm 8;o [25 s. T- 1 Karta -)- 3 textfig.]. — Sam- mast. 26. Afd. III. N:o 11. Lagerheim, G., Ueher Làsius fuliginosus (Latr.) und seine Pilzzucht. — Entomol. Tidskr. 11: s. 17—29. — Afven särsk. Stockholm. 8;o | tit. ; 13 s. -)- 7 textfig. j. — , Zur Frage der Schutzmittel der Pflanzen gegen Raupen- frass. — Sammast. s. 209—232 (-)- 5 textfig.) — , Zur Frage der baktericiden Eigenschaften des Humor aqueus. — Tromsö Museums Aarsheft. 23: s. 1 — 5. — Afven särsk. Uppsala. 8:o [5 s.]. , Bemerkungen zu Fusamen deformans (Schrot.) Karst. - Sammast. 23: s. 5 — 6. — Afven särsk. Uppsala 8:o [2 s.]. — , Botaniskt tekniska notiser. — Svensk Kemisk tidskr. 1900: s. 180—184. — Afven särsk. Stockholm 1901. 8o [7 s.]. 7>[aure]Z/, Fr., Vara Korneller. — Trädgärds-tidningen 6: s. 17-18. I.aurell, J. G., Ueber einige Carex-IIyhriden aus Schweden. — Allg. Botan. Zeitschr. 6: s. 173—175; 197—199. - Afven särsk. 8:o [4 s.j. f 7^[in]d/.[vi]s^ 0., Mimosa pudica. Efter utländska källor. - Sv. Trädgärdsför:ns Tidskr. 1900: s. 39 44; 57 61. ljindman, C. A. 31., Vegetationen i Rio Grande do Sul (Syd- brasilien). Med 69 bilder och 2 Kartor. Stockholm. Stör 8:o [X; 239 s.]. — , Beiträge zur Gramineenflora Südamerikas. Mit 15 Ta- feln. Stockholm. 4:o [52 s. -}- 1 5 onum,]. — Sv. Vet.- Ak. Handl. 34. N:o 6. — Afven särsk. — , Beiträge zur Palmenflora Südamerikas. Mit 6 Tafeln und 10 Textfiguren. Stockholm. 8;o [42 s.]. — Sv. Vet.- Ak. Bihang 26. Afd. III. N:o 5. — Afven särsk. — , Einige neue brasilianische Cyclanthaceen. Mit 4 Tafeln. Stockholm. 8:o 11 s.]. — Sammast. 26. Afd. III. N:o 8. — Afven särsk. — , List of Regncllian Cyperaceæ collected until 1894 pu- blished by — . With 8 plates. Stockholm. 8:o 1 56 s.]. — Sammast. 26. Afd. III. N;o 9. — Afven särsk. — Einige amphikarpe Pflanzen der südbrasilianischen Flora. - Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 939—955 (+ 4 textfig.). — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. 3lalnie, Gust. 0. A:n, Brasilianska akarodoraatieförande Ru- biaceer. Stockholm. 8;o [21 s. |. — Sv. Yet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 9. — Afven särsk. — , Ex herbario Regnelliano. — Adjumenta ad floram pha- rogamicam Brasilia; terrarumque adjacentium cognoscen- 243 dam. Particula tertia (Leguminosæ, Vochysiaceæ etc.). Cum duabus tabulis. Stockholm. 8:o [60 s.j. — Sammast. 25. Afd. III. N:o 11. — Äfven särsk. — , Kronbladens knoppläge och stândarnas definitiva ställ- ning hos Pyrola uni fl or a L. — Sv. Vet.-Ak. Ofvers. 57: s. 31—37 (+ 1 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , P^örgreningsförhällandena och inflorescensen hos de brasi- lianska Asclepiadaceerna — Sammast. 57: s. 697—720 (+ 9 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8;o. — , Pie systematische Gliederung der Gattung Oxypetalum R. Br. Vorläufige Mitteilung. — Sammast. 57: s. 843 — 865 (+ 3 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Die Asclepiadaceen des Regnell’schen Herbars. Mit acht Tafeln. Stockholm. 4:o [101 s. -f 17 onum. + 4 text- fig.]. — Sv. Vet.-Äk. Handl. 34. N:o 7. — Äfven särsk. Matsson, L. P. Reivliold , Rosæ Osilianæ. Descriptæ a Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 297—309. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Murbeclc, Sv., Ueber den Bau und die Entwickelung von Dic- tyosiphon foeniculaceus (Huds ) Grev. Mit 1 Tafel. Chri- stiania. Stör 8:o [26 s. -f- 2 onum. -f- IV textfig.]. — Vidensk.-Selsk. Skrifter. Mathem.-naturvid. Klasse 1900. N:o 7. — Äfven särsk. — , Contributions à la connaissance des Graminées (cont.) — Polypodiacées de la flore du Nord-Ouest de l’Afrique et plus spécialement de la Tunisie. Avec trois planches. Bund. 4:o [tit. ; 34 s. + 4 onum. -|- tab. XIII— XV -}- 13 textfig.]. — Acta Univ. Lundensis. — Lunds Univ. ârsskrift 36. Andra afdeln. (= Acta soc. pbysiogr. Lund. — P’ysiogr. sällsk. i Lund Handl. Ny fôljd 11) N:o 1. — Äfven särsk. med nâgot olika titelblad: Contrib. etc. IV Graminaceæ [continuatio] — Polypodiaceæ. Nathorsf, A. G., Parthenogenesis hos fanerogama växter. Fô- drag i botanik pâ K. Vet.-Ak:s högtidsdag den 31 mars 1900. Stockholm. Liten 8:o [14 s.]. Förut i Stockholms Dagblad 1900 N:r 161. — Redogo- relso för O. Juels och S. Murbecks undersôkniugar pà Antennaria alpina och Alchemilla-arter. Neuman, L. M., Utricularia intermedia Hayne X minor L. — Botan. Not. 1900: s. 65—66. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Nilsson , A., Géographique physique. Végétation. — La Suède 1: s. 42—51 (-)- Carte forestière). — Under namnet ”Vâxt- 244 geografi” är uppsatsen nâgot omarbetad i Svenska uppl. : Sveriges land och folk 1 (4901): s. 48—57. Nilsson , N. Herrn., Om de subarktiska Poa-arterna vid Le- nafloden. — Botan. Not. 1900: s. 97—99. — , Nägra anmärkningar beträffande bladstrukturen bos Ca- rex-arterna. — Sammast.: s. 225—286 (-f- 22 textfig.). — Afven särsk. med oförändr. pag. 8;o. — , Ora nâgra Carex-former [C. filif. X paludosa; C. ampul 1. X vesicaria; C. ampull. f. latifolia], — Sammast. : s. 237 —238. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Nordstcdt, 0., Sandhems flora. 1 — 3. — Botan. Not. 1900: s. 75—80; 159—160; 273—278. — Hvardera äfven särsk. med oförändr. pag 8:o. — , Lokaler för nägra skandinaviska växter i Lunds universi- tets herbarium. Sammanställda af — . Sammast.: s. 113 —115. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , se Botan iska Notiser f. 1 900. — , Characeæ. — IL Schinz, Beitr. z. Kenntnis der Afrik. Flora i Mém. de l’herbier Boissier N:o 20: s. 2—3. — Afven särsk. med oförändr. pag. 8:o. f Nyman, Erik, Botaniska excursioner pâ Java. Resebref af -. Botan. Not. 1900: s. 117-122; 181-184. - Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. Hennings , P. & Nyman. E ., [Fungi javanici. — 114 nya ar- ter el. var.]. — P. Hennings, Fungi i Monsunia I (Leip- zig. Fol.): s. 2-3, 6-15, 17-23, 25, 28-29, 31-37; 139-145, 147; 149-159; 161-173 -f Tab. V: Fig. 4 -9, 12-13, 16-20. Pctcrsson, Ernst, Studier i mejeribakteriologi och mejerilära. Ur berättelse . . — Landtbr.-Ak. Handl. o. Tidskr. 39: s. 275-317. Redogörelse öfver nâgra iakttagelser frân laboratorier och försöksstationer : s. 296 — 317. Kunt ze, Otto, und von Post , Tom, Nomenklatorische Revision höherer Pflanzengruppen und über einige Tausend Kor- rekturen zu Englers Phænogamen-Register. — Allg. Bo- tan. Zeitschr. 6: s. 110—120; 148—164; 179 — 191. — Äfven särsk. 8:o [39 s.]. Wissenschaftliche Korrekturen und Ergänzungen zum Gesamt-ßegister II— IV von Englor's Natürlichen Pflanzenfamilien. Ausgearbeitet von Tom von Post: s. 150-164; 179—191 [afdr.: s. 13-39). Rosenberg, 0., Ueber die Transpiration mehrjähriger Blätter. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 85—98. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. 245 Rydberg, P. Än Catalogue of the flora of Montana and the Yellowstone national park. — Memoirs of the New York Botanical Garden. I: [XI -j- 492 s.] Stor 8:o. — j Studies on the Rocky Mountain Flora — I — III. — Tor- rey Bot. Club. Bull. 27: s. 169-189 + pi. 5-6: 528- 588; 614—636. — Äfven särsk. med oförändr. pag. New Yorlc. 8;o. — , Plant geography of North America : Composition of the Rocky Mountain Flora. — Science. New Series 12: s. 870 — 873. Sernander , R., Om hvetets äldre historia. — Botan. Not. 1900: s. 101. — , Studier öfver de sydnerikiska barrskogarnes utvecklings- historia. Stockholm. 8:o [47 s. 10 textfig.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 25. Afd. III. N:o 10. — Äfven särsk. — , jfr. bot. litteraturfört. f. 1899. Skottsbcrg , Carl , Viola-former fràn Osel [Med taflan 2.]. — Botan. Not. 1900: s. 50 — 55. — und Vestergren , Tyclio, Einige für Oesel im Jahre 1899 neu gefundene Pflanzen. — Sv. Vet.-Ak. Ofvers. 57: s. 377 — 383. — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. f Banks Joseph, and Solander , Daniel, Illustrations of the Botany of Captain Cook’s Voyage Round the World in H. M. S. ’’Endeavour” in 1768—71. With determinations by James Britten. Part. I. Australian plants. Lon- don. Stor fol. [31 s. 100 pi.]. Stcckscn, Anna, Studier öfver Curtis’ blastomycet frân svulst- etiologisk synpunkt. Afhandl. . . . for vinnande af med. doktorsgrad . . den 25 maj 1900. Med 1 tafla. Stock- holm. Stor 8:o [3 onum. -j- 88 -)- 1 onum. s.]. Svedelius , Nils, Algen aus den Ländern der Mageliansstrasse und Westpatagonien. I. Chlorophyceæ. Mit Tafeln XVI — XVIII. — 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. tili Ma- gellansländerna III. N:o 8 = s. 283—316. — Äfven särsk. med oförändr. pag. Stockholm. 8;o. Tedin, Hans, (& Witt, H.), Botanisk(-Kemisk) Undersökning af 77, pä 2 undantag när, nya vickerformer, uppdragna vid Sveriges Utsädesförening pä Svalöf. — Sveriges Ut- sädesför:s Tidskr. 10: s. 109 — 158(— 164"). — , Det vid Svalöf numera använda botaniska systemet för ärtformernas indelning. — Sammast. : s. 165—166. — Bäda tills, äfven särsk. Malmö. Stor 8:o [60 s.]. Troili-Pctersson, Gerda, Studien über saure Milch und Zäh- milch. — Zeitschr. f. Hygiene u. Infektionskrankh. 32: s. 361-374. 246 Vesiergren, Tgrho , Eine arktisch- alpine Rhabdospora |R. cer- cosperma (Rostr.) Sacc.]. Mit 2 Tafeln. Stockholm. 8:o [28 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 26. Afd. III. N;o 12. — Afven särsk. — , se Skottsberg, C. och Exsiccat. — , jfr. hot. litteraturfört. f. 1899. Angnian, Arthur, Rhizoma Filicis och dess förväxlingar. Svensk farmaceut. tidskrift 4: s. 193—199 (-}- 13 textfig.). (Exsiccat.) Daldstcdt, II., Herbarium Hieraciorura Scandinavia; curavit — . Centuria XII — XIII. Fol. [textbladen: Linköping (till cent. XIII: 1901). Fol. 2 -J- 2 onum. s.j. Vestergren, T., Micromycetes rariores selecti . . . distribuit — . Fasc. XI— XV. N:o 251 — 375. Upsala. 8:o. Tillägg. J undell, J., Kort öfversikt af bakteriologien och nâgra af dess viktigaste praktiska résultat utarbetad af — . Stock- holm 1899. Stor 8:o [28 s.]. Särtryck af Bilagan till Betänkandc afgifvet af K. Kommittén för iurätt. af en statsmeilicinsk austalt. Kindberg, N. C., Kort öfversigt af fröväxternas naturliga sy- stem. Linköping 1899. 4:o [2 onum. s.]. Endast de största vaxtfamil jerna npptagas och karak- teriseras. Tibcrg, II . V., Bidrag till kännedomen om floran i en del af Filipstads Bergslags fiskevatten — C. Cederström, Werm- lands läns fiskevatten I. (1895): s. 142—151. — Jfr. sam- mast. s. 8 och 12. Wijkander, Aug., Untersuchung der Festigkeits- Eigenschaften schwedischer Holzarten. 1. Göteborg 1897. 4:o [tit. ; 178 s.J. — Bihang tili Tekniska Samfundets Handlingar 1897, N:o 11. Bihang. Utländingars i Sverige tryckta itppsatser. a) Original. Beschcrelle, E., Liste des Muscinées récoltées au Japon par M. le Professeur A. E. Nordenskiold. au Cours du voyage de la Vega, autour de l’Asie eu 1878—1879. — Sv. Vet.- Ak. Öfvers. 57: s. 289—295. — Afven särsk. 247 1:6 Musci. Auctore Em. Bescher elle : s. 289 — 295. 2:o Hepatic æ. Auctoije F. Stephani: s. 295. Brcsadola, I., Hymenomycetes [et Discomycetes] Fuegiani a cell, viris P. Dusén et 0. Nordenskjöld lecti. Recen- set — . Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 811—316. — Äfven särsk. omtryck i 0. Nordenskiöld, Svenska Exped. till Magellansländerna III. N:o 6 — s. 267—272. Brotherus , V. F., Die Laubmoose der ersten Regnellschen Expedition.- Stockholm. 8;o [65 s.J. — Sv. Vet.-Ak. Bi- hang 26. Afd. III. N:o 7. — Äfven särsk. Foslie, M., Melobesia caspica, a new alga. — Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 131. — , Calcareous algæ from Fuegia. — 0. Nordenskiöld, Sven- ska Exped. till Magellansländerna III. N:o 4 = s. 65 —75. Gran, H. H., Over Diatomer (Kiselalger), som lever paa Is- flag i Polarhafvet. — Botan. Not. 1900: s. 116. Ilacl'rl , F., Gramineæ. — P. Düsen, Die Gefässpflanzen der Magellansländer etc. i Svenska Exped. till Magellans- länderna III. N:o 5: s. 217 — 233. Hennings , P., Fungi austro-americani a P. Dusén [et F. Neger] collecti. Auctore — . Sv. Vet.-Ak. Öfvers. 57: s. 317 — 330. — Äfven särsk. Holnihoe, Jens, To torvmyrprofiler fra Kristiania omegn (Her- med tavle 2). — Stockholm, Geol. För:s Förh. 22: s. 55 — 68. — Äfven särsk. Växter: s. 56 — 63; 64—67. Jensen, C., Enumeratio Hepaticarum insulæ Jan Mayen et Groenlandiæ orientalis a cl. P. Dusén in itinere groen- landico Suecorum anno 1899 collectarum. — Sv. Vet.-Äk. Öfvers. 57: s. 795—802. — Äfven särsk. Kaalaas, B., Trichostomum arcticum nov. sp. Descrijtsit — . Botan. Not. 1900; s. 257-258. Lindroth , J. Om Aecidium Trientalis Tranzsch. — Botan. Not. 1900: s. 193 — 200 (-)- 2 textfig.). — Äfven särsk. med oförändr. pag. 8:o. — , Mykologische Notizen. — Sammast. : s. 241 — 255. — Äf- ven särsk. med oförändr. pag. 8;o. Stephani, F., Beiträge zur Lebermoos-Flora Westpatagoniens und des südlichen Chile. Mit einer Einleitung von P. Busen. Stockholm. 8:o [69 s.]. — Sv. Vet.-Ak. Bihang 26. Afd. III. N:o 6. — Äfven särsk. 248 [Toni, Ci. B. de ed Forti, A., Contribute) alla conoscenza del Plancton del lago Vetter. II memoria. — Atti del Reale Instituto Veneto scienze etc. 69. Ser 9: 2: s. 537— 561: 780 — 829]. — Afven särsk. med dubb. pag. Venezia. 8:o [tit; 75 s.]. b) Öfversättning. Bernstein, A., Natur vetenskaplig boksamling med omkring 300 illustrationer öfversatt och bearbetad efter femte rikt illustrerade originalupplagan af 0. H. Dmnrath. Stockholm. 8:o [börjanj. Ora växter: s. 27—29 (-j- fig. 8 — II) 4- 70—90 (-f fig. 25-40). Hohnboe, J., Ogräsväxternas spridning. Ur ’’Tidskrift for det norske Landbrug.” — Sv. Trädgärdsför:ns Tidskr. 1900: s. 115-121; 138-139. DÖd. Henrik Adolf Leonhard Schlegel afled i Gnesta d. 20 juni 1901. Han var füdd d. 16 jan. 1845 i Stock- holm, blef med. lie. 1878, läkare i Yärmdö och sedan i Daga provinsialläkaredistrikt i Söderm anland. Han hade skrifvit i Bot. Notiser 1887 och redigerat släktena Rupp i a oeh Zan- nichellia i Hartm. Skand. Flor. ed. 12. Det biolog’iske Selskab i Kristiania d. 19 sept. Stud, real. Jens Holmboe föredrog om en postglacial sänkning af Jä- derens kust. Under en maritim strandvall hade han funnit ett lager af torf och sötvattensgyttja, innehâllande en vege- tation med sydligare karaktär an den nuvarande pâ Jäderen. Under den varmaste delen af den postglaciala tiden har sâle- des äfven sydliga Norge varit utsatt för en säukning, analog med den baltiska under litorinatiden. Den 17 okt. Prof. N. Wille refererade sina vid biolo- giska Stationen i Dröbak förliden sommar gjorda undersök- ningar öfver membranstruktur och akinetbildning bos släktet Btnnillcria. Han pâvisade likheten i membranstruktur bos släktena Buniillera, Conferva och Microspora samt yttrade sig om vissa i senare tid uppställda principer for ett fyloge- netiskt algsystem och var emot att uppställa Heterokontæ som en särskild fylogenetisk utvecklingsserie. Botaniska sällskapet i Stockholm d. 23 okt. Re- seberättelse af kand. C. J. Skottsberg föredrogs. — Prof. La- gerheim fürevisade nâgra växter frân Edeby i Väddö s:n i Upland, ss. Cart x ornithopoda och Stirpus parrains. — Lie. 249 H. Hesselman förevisade ett antal â Skabbholmen i Stockholms skärgärd funna växter, ss. Air a præcox Gentiana uliginosa oeh Ruppia spiralis. — Doc. Gunnar Andersson förevisade ex. af en Nymphœa, kanske N. fcnnica , frân Voxna elf i Hel- singland — Aman. S. Birger förevisade ex. af Draba nivalis frân Jämtland. Dorcadion microblephare (Schimp.) Lindb. angafs af mig i Bot. Not., 1900, p. 189, vara funnen i Sverige, näm- ligen pâ skâret Yalmarsbâdan i Hille socken (Gestrikland). Under sommaren 1901 bar jag funnit denna art vara tämli- gen allmän vid hafskusten i Gestrikland, dar jag samlat den pâ de yttre skärens klippor och pâ större klippblock flerstä- des i trakten af Edskön, nätnligen förutom pâ Yalmarsbâdan pâ Trödjehällen, Lilia och Stora Beglet, Storstenharen, Tall- liaren, Enskärsuddrefvet, pâ ett stört block vid Furuskär och pâ en liten holme vid Ilarkskär. Förekomsten af D. micrp- blephare i Gestrikland var ej oväntad, dä denna art sedan länge varit känd frân Aland, dar den dock ej är allmän och enligt J. 0. Bomansson funnen pä blott 3 ställen. D. microblephare liknar vid första ögonkastet ganska mycket 1). anomalum, men skiljes lätt genom frukternas fa- neropora klyföppningar och i heia deras längd likformigt papillösa peristomtänder, under det att hos D. anomalum klyföppningarna äro kryptopora och peristomtänderna i de öfre 2/3 strecktecknade. Arnell. Botany of the Fseröes based upon danish vesti- gations. Part 1. Copenhagen 1901. Detta arbete utgör ett vackert bevis for det intresse, som danskarne visa för undersökning af sina biländers natu- ralhistoria. Vi skola dock endast referera livad C. H. Osten- feld sagt oin Alectoroloplius (Rhinanthus) groenlandicus (Chab.) Ostenf. emend. Pâ grund af rikhaltigt material fann han att A. borea- lis Sterneck och Rh. groenlandicus Chab. (öfver hvilka refe- rerats i Bot. Not. 1899 p. 238) böra fëras tillhopa soin en art, for hvilken namnet groenlandicus upptages. A. borealis, som icke anföres frân Skandinavien utan frân Skottland, Is- land och Grönland, kallas v. Drummond- Hay i (B. Hvite). Bâda skiljas frân A. minor genom bredare blad med utstâ- ende tänder och genom den ljusgula färgen pâ växtens öfre del. Beskrifningen â A. groenlandicus raeddelas här i öfver- sättning: Stjälk 15 — 45 cm. hög, med mer eller mindre hâ- riga kanter, enkel eller med fâ uppâtstigande grenar. Mel- lanleder hälften sâ lânga som bladen eller tvâ ganger längre. 250 Blad stora, nägot köttiga, groft sâgade ined utstäende tän- der, bredt lansettlika eller äggrundt-lanseitlika (A. minor har smalt lansettlika blad med tilltryckta sägtänder). Skärm- blad glatta, sällan hâriga, stora, de nedersta âtminstone sä länga som fodret med borstspetsiga mot spetsen allt kortare tänder. Foder stört, 13 — 25 mm. längt (hos A. minor omkr. 10 — 12 mm.), glatt pä ytan, sällan med encelliga korta här, med häriga kanter. Kronan som hos minor, men ljusgul nndantagandes de tvä smä tänderna nedom spetsen pä öfver- läppen. Fröhns stört, 10 — 18 mm. längt (hos A. minor omkr. 7 mm.), frön vingade. Heia växten, i synnerhet dess öfre del, har en klar gulgrön färg utan den violettbruna an- strykning, som är karaktäristisk för A. minor. Utbredning: Grönland. Island. Färöarne. Arktiska Norge, llammerfest, Alten, Sörö. Sverge, Qvickjock, Kengis. Hos Frans Svanström & C:o Stockholm Myntg-atan 1 kan erhällas : Hvitt blompressningspapper format 360x445 mm l’ris pr ris 10— Herbariepapper N:o 8, hvit färgton 240x400 ,, „ ., 4,50 „ „ „ 11, bla „ 285x405 „ .. ,, „ 7,75 „ „ „ 13, hvit „ 285x465 „ „ ,. 9,— Obs. De bäda sistnämnda sorterna användas vid Riksmusei Botaniska afdelning. Innehall. Aulin, Fr. R., Glyceria reptans Kr., funnen i Sverige. S. 235. Carlson, G. W. F., Ett par afvikande former af Succisa pra- tensis. S. 224. Gustafsson, J. P., Fynd af vattenväxter i klippfördjupningar. S. 215. Hedlund, T., Om fjällens byggnad och deras förhällande tili klyföppningarne hos en del Bromeliaceer. S. 217. Krok, Th. 0. B. N.. Svensk botanisk litteratur 1900, S. 237. Murbeck, Sv., Nägra för Skandinaviens Hora nya hybrider. 3. S. 211. Nilsson, Alb., Om sträfvan efter enhet i den växtgeografiska nomenklaturen. S. 227. Literatur öfversi kt. S. 234, 249. Smärre notiser. S. 234, 248—249. Lund. Berlingska Boktrj'ckeriet. 1901. BOTANISKA NOTISER 1901. Taf). 6. f^cmunculus aunoomus Is. X sulpt) IUPCUS BOTANISKA NOTICES FOR ÂR 1901 UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 6. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1901. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Till Algernas Systematik. I— VI (Lund 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — „ —, Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878.) 75 öre. — • „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arter hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) l kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et Adriatiei. (Paris 1842.) 2 kr. 25 öre. — „ — , Spec es sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ — , Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. „ — leones Algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis mycologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — ., —, Novitiæ floræ suecicæ. Edit, altéra. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1853—1856 à 1 kr. 50 öre. 1871 — 1874 à 3 kr, 1875 — 1878 à 3 kr. 50 öre, 1879 — 1886 à 4 kr. 50 öre, 1887—1901 à 6 kr. 251 Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. Den 16 april 1901. 1. Om arten och omfattningen af det uppbyg- gande arbete, som under groningsâret utfö- res af svenska vargroende, pollakantiska växter särskildt Örter. Af F. R. Kjellman. Under sommaren 1900 lät jag i Upsala botani- ska trädgard fran frö uppdraga en större mängd sven- ska pollakanter, företrädesvis Örter, i syfte att erhalla material tili en systematisk, närmast for föreläsning- arna afsedd öfversigt af de svenska växternas all- männa utveckling under det skede, som vanligen, ehuru mindre lämpligt, kallas förstärkningsstadiet. För re- sultatet af de företagna odlingarna lemnade jag un- der ofvanstâende titel en redogörelse inför naturve- tenskapliga studentsällskapets botaniska Sektion vid sammankomsten den 16 april 1901. Ehuru mina un- dersökningar äro att betrakta säsom blott och bart pabörjade och odlingarne hvarken företagits eller öf- vervakats pa sadant satt, att i vissa afseenden füllt säkra slutsatser kunna dragas af dem, har jag dock trott, att de résultat, som af dem framgatt, iunehalla sä mycket af värde, att jag icke borde vägra att till- mötesgä den af sektionens embetsmän uttalade önskan att lata ett kort referat af det hallna föred raget in- flyta i den redogörelse för sektionens verksamhet, som ârligen lemnas i Botaniska Notiser. — I. ' BusTcväxter. De ur frön uppdragna buskarna kunna med hän- syn tili deras allmänna utvecklingsgang under gro- ningsâret hänföras till fyra typer. Bot. Not. 1901. 19 252 Den vanligaste utvecklingen visade sig vara den. att liypokotyla axeln blir stamlik ock konnner att ingä i stamsysteraet, att inoin den epikot37la regionen ut- bildas here, 4 — 6, sträckta internodier med primor- dialbladen endast svagt skilda frän de följande och att rotsystemet kommer att bestä af en kraltig, spar- samt förgrenad hufvudrot. I bladvecken anläggas slutna knoppar. En sâdan utvecklingsgâng visa Hip- pophaë rhamnoides , Solanum Dulcamara , Ligustrum vul- gare och Lonicera Xylosteum. Ribes alpin uni afviker frän denna typ deri, att hypokotyla axeln i mindre grad antar stamnatur och att epikotylens internodier utvecklas sä svagt i längd, att skottet kan kallas rosettbladigt, hvarjemte. rotsy- stemet uppnär en mindre styrka. — Rubus ccesius slu- ter sig nära intill denna art. Berberis vulgaris öfverensstämmer i groningens förlopp och groddplantans organisation med de förega- ende. Genom den epikotyla regionens utveckling tili ett fabladigt kortskott med längskaftade, rundskifviga blad visar den sig företräda en annan typ. JJlex europceus skiljer sig med hänsyn tili den epiko- tyla skottregionens utveckling väsentligt frän de för- utnämnda buskarne. Under växandet mträder näm- ligen stark regressiv heterof^dli, - — i det de nedre bladen utbildas sasom typiska trefingrade tropofytblad, de öfre ater säsom nästan tornlika xerofytblad — och i sammanhang harmed en riklig proleptisk utveckling af xeromorfa sidoskott. II. Pollaliantiska Örter. De talrika utvecklingsf’ormer, som framträda hos svenska pollakantiska orter, torde man för vinnande af nödig öfversigt kunna lämpligen gruppera i tvenne serier, den ena omfattande de fall, da epikotylen far förlängda internodier, den andra inbegripande de fall, da epikotylen utbildas sasom rosettskott. 253 Inom den första Serien gâr hos fiera arter: Sedum rupestre och dess samslägtingar, hos Dianthus deltoïdes och Süene acaulis utvecklingen i samma riktning som hos en hapaxantisk vâxt af samma skottbyggnadstyp. Epikotylen utbildas till ett mer eller mindre rikgrenigt skott, som môjligen redan under groningsâret kan komma till blomning; men nâgra särskilda för öfver- vintringen afsedda skott utvecklas icke. Växten ôf- vervintrar grön och fortsätter eft er öfvervintringen utveckligen der den vid vinterns inträde afbröts. Yanligast är dock, att särskilda vinterskott ut- bildas. Äfven i dessa fall kan det inträffa, att skott- systemet nâr en sä hög utveckling, att tili och med blomning, möjligen ocksa fruktsättning inträder, hvar- igenom salunda växten under groningsâret kommer att förhalla sig sasom bapaxant. Ett sadant förhal- lande bar jag funnit bos â ena sidan Stellaria nemo- rum och Mentha arvensis , â andra sidan bos Silene inflata och S. maritima. Hos de bäda förstnämnda taga vinterskotten karakter af langa groddskott, bvilka slutbgen individualiseras genom moderväxtens fullstän- diga bortdöende. De bäda &7e»e-arterna företräda med hänsyn tili öfvervintringen en ren pollakantisk typ. Hufvudaxelns och de nedre sidoaxlarnes basaldelar förtjockas och dessa öfvervintra jemte de frän dem utvuxna vinterskotten, hvilka under groningsâret icke synas komma öfver knoppstadiet. Hypokotyla axeln sammansmälter med hufvudroten; denna organkomplex nâr en ganska betydlig styrka. Mera vanligt är emellertid, att den epikotyla re- gionen, som vid vegetationsperiodens slut bortdör heit och hallet eller tili sina öf're delar, utbildas mindre stärkt, antingen icke alls förgrenas eller blott mycket sparsamt, oafsedt vinterskotten, och icke kommer tili blomning. Hos Lycopus europceus utbildas vinterskotten sa- som groddskott, hvilka, liksom fallet angafs vara med 254 Stellaria nemorum och Mentha arvensis, frigöras ge- nom moderskottets fullständiga bortdöende. En dylik svagare utbildning at’ hufvudskottet i förening med utveckling af vinterskott, som dock icke hafva natur af groddskott, är väl den vanliga utveck- lingsformen i de fall, da hufvudskottet har utvecklade internodier. Men med hänsyn till vinterskottens or- ganisationshöjd, när- eller frânvaron af mera tydligt utpräglade upplagsorgan och vinterskottens anlägg- ningsplats râder en ganska vidtgâende olikf’ormighet. Mânga Labiater sâsom Ballota nigra , Marrubium vulgare , Nepeta Cataria , Teuer', urn scorodonia m. fh, Hypericum-^xtem& och Helianthemmn vulgare hafva öppna sträcktledade vinterskott, hvilka än sâsom hos arterna af slägtet Hypericum äro ortotropa än sâsom hos La- biaterna mera plagiotropa eller uppstigande. Aro vin- terskotten, sâsom oftast är fôrhâllandet hos Labiaterna, blott tvâ, sä utvecklas de ur hjertbladens axiller, äro de Here, uppkomma tvâ frän hjertbladsnodus, de öfriga antingen sâsom basala sidoskott till hjertbladsskotten eller ocksä ur de nedre örtbladens veck. — Till samma grupp som dessa växter torde man ocksä kunna räkna en del andra arter sâsom Tanacetum vulgare , Chrysan- themum leucanthemum , Artemisia vulgaris och A. ab- sinthiumi, Achillea ptarmica , ehuru de afvika, en del genom mindre sträcktledad epikotylaxel, andra och särskildt Achillea ptarmica genom mindre öppna, stun- dom nästan knopplika vinterskott. En mellanställning mellan denna typ och den, hvilken företrädes af Silene inflata , intaga, kan man säga, Origanum vulgare , Lotus corniculata och Galium silvestre. Till vinterskottens utbildning öfverensstämma de med Labiaterna och Hypericum-arterna, men skott- systemet är nâgot starkare utveckladt. Vicia pisiformis utbildar under första lefnadsâret endast svaga, nästan knopplika vinterskott. Liksom hos förut anförda arter kommer icke heller hos denna 255 nâgra särskilda upplagsorgan till utveckling, men den eger i de öfverlefvande, under groningsâret pä langt när icke tömda hjertbladen en betydande mängd upp- lagradt byggnadsmaterial. Det sträcktledade hufvud- skottet, hvars nedre blad äro lägblad, utvecklar ned- till, företrädesvis ur lägbladsvecken, ett antal korta skott, hvilka äro rena assimilationsskott ocb dö vid vegetationsperiodens slut. De egentliga vinterskotten uppträda i bjertbladens axiller. Med denna art öf- verensstämmer Vicia dumetorum. Flere andra Legu- minoser sasom Lathy rus silvestris , Orobas nigcr och 0. vernus komma dessa nära, men visa den afvikelsen, att vinterskotten äro mindre stärkt slutna. Füllt öppna voro de dock aldrig pä de exemplar, som före- lägo tili undersökning. En betydlig olikhet med sina samslägtingar vi- sar Orobus tuberosus , i det att hos den speciella upp- lagsväfnader komma tili utveckling. Afven hos denna art lefva hjertbladen kvar och tömmas icke under groningsâret; dock utbildas derjemte öfre delen af huf- vudroten och väl äfven nedre delen af den korta hy- pokotylen tili ett groft tapplikt upplagsorgan. En typ, som i Sveriges flora nog företrädes af ganska manga arter, karakteriseras af füllt slutna, svagt utvecklade, företrädesvis i hjertbladens veck an- lagda vinterknoppar och en till ett kräftigt upplags- organ utbildad hufvudrot. Mycket vackra represen- tanter för denna äro Bryonia alba och Lythrum sali- caria. Nära tili dessa sluta sig JRumex scutatus , Tri- folium medium och T. alpestre äfvensom Rhodiola rosea. Scrophularia nodosa utbildar under groningsâret en kort, men- grof, pâ upplagsämnen rik, horisontell, van- ligen bipolär jordstam med slutna spetsknoppar. Denna utgöres af tvä tjocka, plagiotropt riktade hjertblads- skott och den med dessa tili ett heit förbundna om- formade basaldelen af det första epikotyla internodiet. Yäxtens sträcktledade hufvudskott är föga kräftigt, 256 hufvudrotsystemet svagfc, snarl bortdöende, ersatt af ett frân jordstammen utväxande birotsystem. Nâgon med Scrophularia nodosa till sin lörsta utveckling öf- verensstämmande svensk växt är mig icke bekant. En egen typ synes ocksa Euphorbia Esula bilda. Dess epikotyl utvecklas ganska stärkt, är sträckledad, rikbladig, men ogrenad och kommer icke tili blom- ning under groningsâret. Hypokotylen utbildar sig i stamriktning. Hufvudroten blir stark, rikt upprepadt grenig. Frân den, och icke Iran skottet, utvecklas vinterskotten. De uppträda säsom slutna knoppar i tvä rader. De tvä öfversta i kvarje rad äro de star- kaste. Den andra Serien af byggnadsformer — hvilken, säsom ofvan angifvits, utmärkes deraf, att epikotyla regionens internodier blifva korta och följaktligen bla- den sammanträngda tili en mer eller mindre rik ro- sett — synes inbegripa ett mindre antal mindre skarpt âtskilda typer an den förut behandlade Serien. I raanga af de hithörande, för mig hittills kända fallen öfvervintrar växten grön under första äret. Sidoskott- bildning uteblir antingen fullständigt eller kan vara temligen riklig, hvarvid âtininstone hos en art sido- skotten utbildas säsom groddskott. Till blomning torde väl hithörande växter sällan kinna under gronings- aret. De mest utpräglade olikheter, som framträda hos dessa former, hänföra sig tili rotsystemets olika utveckling och byggnad samt när- eller fränvaron af speciella upplagsorgan. Fristâende frân föregäende serie är naturligen denna icke; former finnas, om hvilka man kan tveka, huruvida de med större skäl böra föras tili den ena eller den andra Serien; sä t. ex. den ofvan anförda Rhodiola rosea och den i det följande omnämnda Prunella vulgaris. Sibbaldia procumbens företräder en af denna series’ mera stärkt utpräglade typer. Den kräftigt utveck- lade hypokotyla axeln sammanfiyter med den stai’ka, 257 men fina, svagt förgrenade hufvudroten. Detta or- gansystem och äfven till dels den epikotyla axeln förvedas ganska stärkt och klädes med ett korkhölje. Ingen eller mycket svag birotbildning intruder. Det epikotyla rosettskottet, i hvilket ingär ett större an- tal lângskaftade blad, visar ganska stark heterofylli och har toppdelen utbildad nästan knopplikt genom de unga bladens stärkt utvecklade fotdelar. Nâgra särskilda upplagsväfnader komma icke till utveckling. Sidoskott af längre drifven utbildning förekomma icke. Till denn a typ kuuna räknas flere Potent ilia- arter sâ- som P. rupestris, P. argentea ock P. tormentilla, vidare Agrimonia Eupatoria och äfven Oxytropis campestris, om ock hos denna förvedningen är mindre stark. Po- tentilla gelida ansluter sig väl till öfriga Potentillor, men frambringar redan under groningsäret en större mängd kraftiga sidoskott. Potentilla reptans har gröfre hypokotyl och hufvudrot. Mycken likhet med dessa växter i afseende pâ den epikotjda regionens byggnad, men betydlig afvi- kelse f'ran dem genom hufvudrotens och hypokotylens utbildning till ett kräftigt upplagsorgan visa flere till olika familjer hörande svenska växtärter. Sä âtmin- stone flertalpt pollakantiska Umbelliferer, t. ex. Sium latifolium , Pimpinella magna , Cicuta virosa , Libanotis montana , Angelica litoralis; vidare flere Campanula- ar- ter sasorn 0. Trachclium , C. latifolia, C. rapunculoides , C. rotundifolia , C. glomerata; äfvensa Geranium pra- tense , G. sanguineum , Aquilegia vulgaris , Thalictrum aqui- legifolium , T. flavum och T. minus, Eumex aquations m. fl. I vissa fall, t. ex. Umbellifererna, râder stark, i andra, t. ex. Aquilegia vulgaris, Campanula- och Geraniurn-arterna svagare, stundom t. ex. Rumex aquaticus nästan ingen heterofylli. Hos eu del af dem anläggas sidoskott, som redan under groningsäret komma till temligen hog utveckling, sä t. ex. hos Campanula rapunculoides (i hjertbladens axiller) och 258 Thalictrum aquilegifolium samt Rumex aquaticus (i de bâda nedersta örtbladens veck). En likartad utbildning af hufvudroten ocb en del af hypokotylen till ett kräftigt upplagsorgan, men med en annan utbildning af den epikotyla regionen före- kommer hos Hypochceris metadata , Papaver nudi cattle , Bunias orientalis , o. a. Rosettskottet är hos dessa öp- pet, bladen oskaftade eller med korta skaft, som ej äro tydligt afsatta frân skifvan. Ingen egentlig he- terofylli förekommer. Anemone silvestris kommer nära Sibbaldia-typen, men afviker frân den genom mera tydligt beg’ränsad hypokotylaxel, som knappt förvedas, genom rikare, finare, mera örtartadt rotsystem, mindre stärkt sluten skottspets ock framförallt genom utveckling af slutna knoppar frân hypokotylen och hufvudrotens öfversta del. Globularia vulgaris for genom en rikare birotbild- ning in pâ en annan typgrupp. Rotsystemet är fint, mycket rikgrenigt med svagt fratnträdande hufvudrot. Rotbördiga skott utvecklas icke. Hypokotylen under- gâr ej nägon förvedning. Rosettskottet är öppet, tem- ligen rikbladigt med svagt framträdande heterofylli. En större mängd svenska växter med rosettskott utmärkas genom utveckling under groningsâret af ett stärkt rotsystem, i hvilket visserligen en ganska kräf- tig, grenig hufvudrot ingär, men som dock tili mycket väsentlig del utgöres af birötter, utbildade frân hypo- och epikotylen. Rosettskottet är öppet eller nästan öppet med mycket svag heterofylli. Dess stamdel för- tjockas redan under groningsâret och antar karakte- ren af jordstam. Stundom undergär äfven hufvudro- ten förtjockning och utbildas sasom ett svagt upplags- organ. Säsom växter med dylik byggnad kunna anfö- ras Leontodon- arterna, Erige) on- arterna, Inula ensifolia, Beilis perennis och flere andra Compositeer; Knautia arvensis , Plantago media, Arabis alpina m. fl. Alclie- milla vulgaris utbildar en större mängd sidoskott och 259 visar äfven i öfrigt en ôfvergâng till Potcntilla gelida. Prunella vulgaris liar epikotylens internodier nägot förlängda. Sa ocksâ Polemonium coeruleum , hvilken dessutom afviker genom nâgot plagiotrop inriktning af skottaxeln. Hos andra växter med rosettskott antar rotsy-*- steinet redan under groningsäret karakter af ett füllt utprägladt birotsystem. Hufvudrotens utveckling af- stannar mycket tidigt. Af dessa hafva en del rosett- bladen langt skaftade, skottspetsen nästan knopplik genom en starkare utveckling af bladfötterna ocb he- terofyllien ganska stärkt framträdande. Sâdana äro Ranunculus- arterna. Andra t. ex. Samolus Valerandi utbilda ett öppet rosettskott med de i detta ingaende bladen oskaftade, af nästan samma form. En del monokotyledoner sâsom Car ex- och Juncus- arter, Schoe- nus nigricans o. a. torde väl vara att närmast hän- föra tili denna formgrupp. Genom utveckling af tal- rika, kraftiga sidoskott intaga de dock en fristäende ställning. Till Ranunculus-typen ansluter sig med hänsyn tili den tidigare utvecklingen Saxifraga granulata. Hos den inträder emellertid en riklig bildning af sidoskott, hvilka antaga natur af groddskott, som isoleras genom moderväxtens fullständiga, successivt förlöpande bort- döende vid groningsarets slut. En byggnadsforin, som kan betraktas sâsom en vidare, utveckling af Ranunculus- Samolus-typeri, före- trädes â ena sidan af Valeriana- arterna och G-eum ri- vale, a ai^dra sidan af Succisa pratensis. Den vidare utvecklingen ligger i birotsystemets starkaro utbild- ning tili upplagsorgan. Slutligen har jag att anföra tvenne byggnadsty- per, hvilka icke lata inordna sig i nâgon af de bäda nu behandlade serierna, utan synas intaga en mera fristäende ställning. Den ene af dessa företräder Oxalis acetosella. 260 Denna växts groning förlöper pâ typisbt satt. Hjert- bladen äro äggrunda, skaftade och växa temligen stärkt under groddplantlifvet. Under den vidare utveck- lingen utbildar sig hypokotylen och den rikgreniga hufvudrotens hufvudaxel tili ett temligen tjockt tapp- likt upplagsorgan. Den epikotyla skottregionen är tili en början rosettbladig med langt skaftade blad, ortotrop, utan framträdande heterofylli. Frän blad- vecken utväxa plagiotropa sidoskott med förlängda in- ternodier och slutligen utbildas epikotylens toppregion till en dylik plagiotrop axel, hvilken omsider blir väx- tens egentliga hufvudaxel. Antagligen individualise- ras äfven snart de plagiotropa skotten. Polygonum Bistort a afviker redan i sin groning frän atminstone de fiesta andra svenska växter. Det füllt utvuxna hjertbladssystemet utgöres af en lâ-ng rörformig slida, som uppbär tvâ nägot ensidigt stälda bladskifvor. Yid groningen fungerar denna slida sä- som i andra fall hypokotylen: den nuterar, genom- bryter marken och exponerar de bada hjertbladsskif- vorna. Hypokotylen är mycket kort, knappt urskilj- bar, roten svag. Epikotyla axeln utbildas tili eu kort, ganska grof knölstam, som lägger sig plagiotropt, krumböjes stärkt med spetsen uppâtriktad. Endast ett blad utvecklas till full funktion under groningsâret. Detta växer fram genom hjertbladsslidan och är i följd häraf längt skaftadt. Skottspetsen är knoppt'ormigt sluten. De undersökningar, för hvilka härmed en ytterst kortfattad redogörelse lemnats, är det min afsigt att fortsätta och oin müjligt utsti'äcka tili alla svenska växtarter. Af det redan nu föreliggande materialet framgär, sasom jag tror mig hafva visât, att de svenska fanerogamerna äfven under sitt tidigare lif tili sin b}'ggnad och utveckling förete mycket stora olikheter, tili hvilka livar och en mäste taga hänsyn, som efter- sträfvar en verklig kännedom om Sveriges sä mängskif- tande och i sä manga afseenden märkvärdiga flora. 261 2. Fil. stud. E. Haglund redogjorde, dels efter egna anteckningar, dels efter icke publicerade iakttagelser af frara- lidne lektor C. J. Lindeberg, för de skandinaviska kronstam- formiga TJefWa'-typerna. 8 arter urskildes. af hvilka 3 förut icke beskrifna*). Den 29 april 1901. 1. AmanueDsen C. Skottsberg föredrog om de alpina växternas transpiration, hvaröfver föredraganden under sitt deltagande i docenten Hambergs expedition till Sarjekfjällen somrnaren 1900 verkställt undersökningar *). 2. Biblioteksainanuensen fil. d:r J. M. Hulth gaf en pâ studiet af tryckta och otryckta källskrifter grundad skild- ring af det ’’Zoophytolithiska sällskapets,” sedermera "Linnéan- ska institutets/’ verksamhet i Upsala i början af 1800-talet *). Den 14 maj 1901. 1. Professor A. N. Lundström föredrog om skadegö- relser â Vegetationen genom inverkan af gaser frân âtskilliga industriella anläggningar *). 2. Docenten O. Juel förelade en sérié fruktforiner af Phoenix clactylifcra frân Biskra (Algier) samt ett antal foto- grafier frân botaniska institutionen och trâdgârden i Palermo. Den 17 September 1901. 1. Fil. kand. C. Skottsberg redogjorde for blombiolo- giska anteckningar rörande Geranium silvaticum och Gera- nium sanguineum *). 2. Docenten 0. Juel lämnade en del vegetationsskild- ringar frân trakten af Montpellier. 3. Fil. kand. C. Skottsberg meddelade iakttagelser öfver blommornas färgvariationer hos Orchis sumhucina, hvars gulblommiga form (f. typica Neum. Sv. Flora, pag. 629) före- draganden tolkade som en albinosform. Den 1 oktober 1901. 1. Docenten T. Hedlund föredrog om groningen hos Geranium bohemicum och därmed sammanhängande frägor*). 2. Fil kand. C. Skottsberg redogjorde för studier öfver blommans byggnad och lif hos Silene nutans*). 3. Docenten R. Seknander föredrog om Uplands vege- tation. , 4. Professor F. R. Kjellman demonstrerade en utställ- ning af i botaniska trâdgârden pâ fritt land erhâllna frukter. 5. Lektor N. C. Kindberg förevisade en af honom vid Kongsvold pâ Dovre funnen Astragalus oroboides, hos hvilken samtliga smablad utom uddbladet felslagit; blommorna voro förstörda af en ustilaginé. Den 15 okt. 1901. *) Föredraget kommer framdeles att publiceras. 262 1. Nâgra bidrag till den skandinaviska fjäll- florans spridningsbiologi. (Förelöpande meddelande). Af Emil Haglund. Under en längre tids vistelse vid Kongsvold i somras ägnade jag âtskillig uppmärksamhet at frösprid- ningsförhallandena hos fjällväxterna. Af flera skäl kunna de vimna resultaten icke nu i sin helhet framläggas, utan far jag inskränka mig till en résumé af de vik- tigaste iakttagelserna och dârvid hufvudsakligen be- röra tvâ moment i spridningsfoi'loppet : spridningsti- den och postflorationen. For flera värdefulla upplys- ningar härutinnan stär jag i stör tacksamhetsförbin- delse till Docenten R. Sernander och Amanuensen T. Vestergren. Da fröspridningstiden är beroende af tidpunkten för blomningen, blef min första uppgift att göra nog- granna observationer öfver den senare. Dessa synas visa, att egentliga höstväxter saknas pâ Dovre '). De fiesta kunna betecknas som vär- eller försommarväx- ter, resten som sommarväxter 2). I allmänhet sker dock blomningen med sä föga tidskillnad för de olika ar- terna, att det blir nästan omöjligt att draga nâgra bestämda gränser. Hos dem, som blomma en gang, inträffar blomningen hos flertalet nästan samtidigt. 5 veckor efter vegetationsperiodens början synes vara medeltalet för de senast blommande arternas anthes och samtliga komma till blomning âtminstone strax ef- ter vegetationsperiodens midt. Snöläge, större höjd öfver hafvet m. m. kan dock ästadkomma en förse- ') Jfr. A. Cleve: Zum Pflanzenleben in nordse’nwedischen Hochgebirgen. Bih. t. K. S. V. A. H. Band 26 Afd. III N:o 15. Stockb. 1901. 0. Ekstam: Einige bliithenbiologische Beobach- tungen auf Novaja Semlja. Tromso Museums Aarsh. 18. Tromso 1897. ’) F. R. Kjellman: Ur polarväxternas lif. Bot. Kot. 1901. 263 ning af ända till 1 4 dagar. Sâlunda hade Arctosta- phylos Alpina och Pulsatilla verna, lis nâtt längt fram- skridet fruktstadium pa 900 m. h. ö. h., men före- kommo ännu med enstaka blommor pâ 1300 à 1400 meters h. ö h. (d. 29j601). Ger man akt pä de fjäll- växter, som företrädesvis längs fjällbäckarna vandra ned i barrskogsregionen, sä visar det sig, att blomnings- tiden för dessa inträffar samtidigt med de i barrskogs- regionen förekommande försommarväxternas. Samma är förkallandet med försommarväxter, som fran lag- landet kommit upp i regio alpina, deras blomningstid infaller samtidigt med flertalct fjällväxters. Sä t. ex. blommar i fjällregionen Stellaria nemorum samtidigt med St. borealis , Melandrium silvestre med Wahlbergelia , Geranium silvaticum med Aconitum , för att nu taga nägra exempel ur bögen. Afven den böga differentiering, skottanlaget nâr i knoppen redan pâ bösten bos mânga fjällväxter, visar förhallanden analoga med läglandets vär- ocb försommarväxter. Blomningsperiodens längd ocb blommornas talrikbet är beit naturligt af stör betydelse för artens bestând ocb stora variationer finnas i detta afseende. En del fjällväxter ba sâlunda en kort, ofta tidig blom- ning ocb blomma endast en gang, säsotn förhällandet är bos Pedicularis , Primula m. fl., andra utveckla florala delar under bela Vegetationsperioden, äfven om understundom en rikligare utveckling synes ske vissa tider. Härpa lämna bl. a. Papaver radica- tum ocb Alsine hirta goda exempel. Den 29|6 bade Papaver knoppar, blommor samt mer eller mindre ut- vecklade kapslar och bibehöll ett liknande utseende bela den tid, jag var vid Kongsvold (t. 1 2 1 s), alltjämt alstrande nya blommor; nägon särskild periodicitet synes icke bär vara râdande. En sädan synes dock räda bos Alsine hirta, om ocksä enstaka blommor kunna utvecklas mellan blomningsperioderna. Ett individ, 264 som observerades eu längre tid, liade talrika knoppar, blommor ock mogna 'kapslar d. deu 20j7 hade juniblommorna öfvergätt till kapslar och växten blom- made ânyo rikligt; den 10 s slutligen blommade väx- ten âterigen, kapslarna etter juliblommorna voro dâ tomma. Växten bann sâlunda sätta mögen frukt tre särskilda ganger. Dess irömängd bör alltsä bli för- liällandevis stör; bos ett medelstort individ uppskat- tade jag den tili omkring 80Ü frön. Sagina saxatilis blommade tvä ganger: i början af juli (1 * 3 *|7) och augusti (5|g); i augusti voro kapslarna efter juliblommorna tomma. Redan i slutet af juli eller början af augusti fun- nos mogna frön af samtliga fjällväxter, som föröka sig pa könlig väg. Fröspridningen synes bos fiera arter f'örsiggä ganska bastigt. I slutet af juli künde man samla frön af de fiesta, men redan i augusti var det svärt att finna frön af en hei del arter. Den könliga förökningen synes vara den allmännaste här- uppe; endast Saxifraga cernua och Polygonum viviparum ha uteslutande vegetativ förökning. Den könliga för- ökningen aftager dock med stigande höjd öfver haf- vet och öfvergär stundom tili fullständig sterilitet samt ersättes af skottaflösning. I intet fall bar jag dock med vissbet funnit, att denna varit enbar eller ens dominerat. Endast beträffande Artemisia norvegica är jag nägot tveksam, det lyckades mig icke att hos den finna mogna frön '). De uppgifter, man finner i littera- turen om den skandinaviska fjällflorans stora sterilitets- procent, torde icke fâ anses som allmängiltiga, utan bero pa tillfälliga, ogynnsamma förhällanden vissa âr. Sä t. ex. skrifver Jörgensen 2) om förbällandena i Ljm- gen: rMerkelig nok syntes de fleste planter her ikke 1 ) Enligt godhetsfullt lämnadt meddelande lyckades icke hel- ler Prof. M* Sonden fâ mogna frön af denna växt. Yanligen voro liela korgarne torra och fröna skrumpna. r) E. Jorgensen: Om Floraen i Nord-Reisen etc. Christ. Yidensk. Selsk. Forhandl. f. 1894 N:o 8. 265 at blomstre Om denne sterilitet skulde tyde paa, at den arktiske flora her bar seet bedre dage og nu gaar sin nndergang imode, eller om den kun er en folge af de sidste aars daarlige somre — i 1892 var sneen ber neppe væktinet -7|7 — tor jeg ikke indlade mig paa at afgjore.” Den länge kvarliggande snön och den läga temperaturen sedermera torde nog ha varit orsaken tili denna sterilitet. Da jag 1899 besökte samma trakter, förefanns en rikedom pa blom- mande individ, som var häpnadsväckande. Väderleks- förhällandena delta âr bade dock varit ovanligt gynn- samma. Snön bor-tgick omkring den 15 juni, inga frostnätter intraffade sedermera, och strâlande väder râdde under sä godt som bela Vegetationsperioden. Trots utmärkta klimatiska förhällanden synes dock individrikedomen vissa âr vara rnindre. Mahända kan de föregäende ârens ogynnsapima väderlek med nedsatt fröproduktion bos växterna 1 vara en orsak. I âr var fjällväxternas individrikedom pä Dovre ovän- tadt ringa och betingades ingalunda af väderleksförhäl- landena, som voro betydligt gynnsammare an de före- gäende ârens. Nägra exakta uppgifter bärom kan jag icke nu lämna. 1898 var emellertid juli mänad syn- nerligen regnig och kall med fa solskensdagar, hvar- järnte varen var sen. Ocksâ syntes fröproduktionen da vara betydligt mindre an i âr hos de enskilda individen. Spridning under vintern och vären förekommer enligt Sernander j) bos manga skandinaviska Örter, däri- bland âtskilliga frân vära fjälltrakter. Dessa växter skulle utmärkas därigenom, att stjälk och blomskaft äro lignifierade: Af'ven vid Kongsvold borde man alltsâ vanta att Anna eu bei del dylika, t. ex. Primula scotica Walübergella apetala ,, stricta Oxytropis lapponica 1) R. Sernander: Den skandinaviska floraris spridningsbio- logi. Upsala 1901. 266 Pedicular is Œderi Oxyria digyna ,, lapponica Juncus castaneus Saxifraga cœspitosa ,, triglumis. Tyvärr var somraaren för langt framskriden for att genora direkta iakttagelser bestämma, i hvilken utsträckning vinterstândare spelade in i Kongsvolds- vegetationens spridningsbiologi. I de kapslar af Primula- arterna Wahlbergella Pedicular is Œderi Juncus castaneus , Saxifraga cœspitosa som jag undersökte i slutet at juni och början af juli, künde jag ej finna friska frön. Saken är dock värd ett närmare Studium, an hvad som künde ske i ar. Särskildt för frâgan om fjäll- växternas groningstid torde den vara betydelsefull. Beträffande de olika fruktformerna, är som be- kant kapseln den ojämförligt allmännaste, och det van- ligaste spridningssättet. är spridning med vinden. Pa Dovre finnas endast tvenne exklusiva fjällväxter med anordningar för endozoisk fröspridning — Arctostaphy- los alpina och Juniperus nana — och tvenne med ejakulativ fröspridning — Viola Inflora och Cardamine bellidifolia — epizoisk finnes hos Myosotis alpestris och Eclnnospermum deflexum (den senare dock en mera subalpin art). Fröna äro hos fjällväxterna vanligen mycket smâ. Nâgra i ögonen fallande skyltanord- ningar finnas hos dem icke, lika litet som detta är förhallandet hos frukten. Till färgen äro fröna svarta, gra, bruna eller hvita '), vanligen rundade mera säl- lan plattade, stundom försedda med flygapparat: pen- sel eller vingar. Men dessutom finnas ätskilliga an- dra anordningar för vindspridning. Hit torde fâ räk- nas den mycket vanliga inrättningen för spridning ge- ’) Hos Chrysosplenium tetrandrum fran Finmarken äro fröna vackert rubinröda. En liknande färg ega ocksä fröna hos Gentiana serruta frân samma trakter, medan G. nivalis har svarta. 267 nom vindstötar. Detta ernâs genom att blomskaftet, fran att vara nedböjdt, öfter anthesen blir upprätt, sâ- som fôrhâllandet âr hos Campanula uniflora , Epilobium , Wahlbergella , Phgllodoce , Andromeda hypnoules m. fl. Hos Papaver radicatum âr knoppen lutande, men blom- man upprât. Of'ta sker tillika en lignifiering af stjälk och blomskaft. Särskildt ar detta fôrhâllandet med de ofvan sâsoin vinterstândare betecknade. Sagina saxatilis visar egendomliga rôrelsefenomen efter blomningen. Yid anthesen âr hela skottet radi- ârt byggdt med nedliggande blomskaft, hvilkas ôfre del är uppâtbôjd. Yid fruktmognaden reser sig skaf- tet upprätt, och dess ôfre del rätar ut sig. Heia väx- ten, som förut höjde sig föga öfver marken, fâr nu kapslarna höjda ända tili 3 — 4 cm. öfver marken. Samtidigt sker en förtjockning upptill af det förut jämntjocka blomskaftet. Liknande riktningsföränd- ringar iakttogos ocksâ hos former af Taraxacum offici- nale i synnerhet pa torrare lokaler. Här tillkommer ju dessutom som bekant ännu ett postflorationsfeno- men : holkfjällens nedböjning. Stundom kunna anordningarne för vindspridning ga i rakt motsatt riktning, sä att växten är styf och upprät vid blomningen, men sedan blir mera böjlig. Sa är fôrhâllandet med Petasites frigida. Följande anteckning om ett observeradt exemplar torde visa detta. Vid blomningen den 3 0 1 ü var växten 16 cm. hög och de nedersta korgskaften 1,4 — 1,5 cm. länga, styfva, uppâtriktade, sä att heia blomställningen blef kvastlik. Efter blomningen tillväxte stängeln betyd- ligt i längd och tjocklek, blef upptill slankig och bäg- likt omböjd ât det hâll, dit vinden bläste. Stjälken blef nära 40 cm. hög och de nedersta korgskaften 3 — 3,5 cm. Dessutom blefvo skaften veka, hängande och lättrörliga, sâ att en heit svag vindstöt satte dem i rörelse. Bot. Not. 1901. 20 268 Sfcjälkens tillväxt efter blomningen är ett vanligt fenomen och kan stundom vara bögst bety- dande. Sä har Ranunculus pygmœus vid blomningen bägformigt uppstigande stjälk af ofta blott 2 — 8 cm. längd, men sedan reser den sig, blir styf, upprät och uppnâr en höjd af ända tili 11 cm. Äfven hos R. nivalis , R. hy perbor eus (och R. sulphurous ) sker en dylik tillväxt om ocksä icke sä betydlig; likasä hos Pulsatilla vernalis , där förhallandet torde vara väl- bekant. Hos Sibbaldia är stjälken vid blomningen 1 1 1 2 — 2 cm. hög med oskaftade blommor och höjer sig föga öfver bladverket. Efterät tillväxer stjälken högst be- tydligt. Ofta blir hufvndaxeln därvid 8 cm. hög, men exemplar med ända tili 10 — 12 cm. länga huf- vudaxlar förekomma ocksä. Hos dessa senare nädde axlarna af andra ordningen en längd af ända tili 8 cm. och de enskilda blomskaften blefvo 8 à 4 mm. länga. Hos Cerastium- arterna äro blomskaften under an- thesen ställda i axelns riktning, men efter blomningen vika de ut sig frän stjälken. Äfven hos Stellarice sker en dylik utspärrning. Viola biflora synes ha dimorfa frukter. Den ena fruktformen anträffades i juli. Hos denna voro frukt- skaften omkring 5 cm. länga och höjde sig betyd- ligt öfver bladverket. Fröspridningen var här ejaku- lativ. I början af augusti förekom allmänt den an- dra fruktformen. Denna hade endast 1 — 2 cm. länga skaft och var hängande samt fullständigt dold af blad- verket. Antagligen hade dessa frukter uppkommit ur kleistogama blommor *)• Jag bief dock aldrig i till- fälle att fä se mogna kapslar och känner därför icke spridningssättet. Det torde dock vara tvifvelaktigl ’) C. A. M. LlNDMAN: Bidrag tili kännedom om skand. fjäll- växternas blomipng och befruktning. Bih. t. K. S. V. A. H. Bd 12, Afd. III, N:o 6. Stockh. 1887. 269 om det nämnda spridningssättet eger rum, ty blad- ställningen âtminstone i dec nuvarande läget skulle utgöra ett stört hinder därför. Vid ett tillfälle fick jag se fröspridningen hos Cardamine bellidifolia och künde därvid konstatera Ekstams iakttagelse 1). Yid beröring rulla skalen hop sig i spiraler utät mot mid- ten och kasta hastigt ut fröna. Atskilliga anordningar synas kunna verka hej- dande pä fröspridningen, sä att denna endast kan ske vid starkare vind och därigenom blir mera effektiv. Hit torde i första rum met kunua räknas den förut omuätnnda lignifieringen af stjälk och bloraskaft i före- ning med den uppräta kapseln, som öppnar sig i spet- sen. I detta fall synes äfven kapselöppningens stor- lek och kapselns form kunna verka hämmande. Hos Wahlbergelia t. ex. är skillnaden mellan kapselöpp- ningens och frönas diameter jämförelsevis liten. Ocksä försiggär spridningen här betydligt längsammare än hos t. ex. Cerastium. Pulsatilla vernalis har vid blomningen hvita, utbredda kronblad. Efter blomningen förändra de färgen tili röd och omsluta den omogna fruktsam- lingen som en cylinder. Hos Ranunndus glacialis omgifva kronbladen frukt- samlingen äfven vid mognaden. Liksom hos föregä- ende ändra de färgen frän hvit tili lila. De utgöra ett verksamt hinder för frönas nedfallande strax ne- danför • växten. Hos öfriga fjällarter af slägtet affalla kronbladen före fruktmognaden. Foderbladen hos Sibbaldia ha öfvertagit en lik- nande arreterande funktion. Efter blomningen sluta de sig tillsammans kring karpellerna. Samma är för- hällandet med Potentilla nivea , men här kvarsitta äf- ven ständarna förtorkade och synas — som Prof. Kjellman pävisat beträffande andra Potentilla-arter — - ’) 0. Ekstam: Einige bliithenbiologische Beobachtungen auf Spitzbergen. Tromso Mus. Aarsh. N:o 20. Tromse 1898. 270 utgöra ytterligare ett binder för spridning vid alltför svag vind. Frösträngens segbet är ocksä understun- dom ett verksamt arreteringsmedel. Särskildt utmärkta i detta fall äro Draba- arterna, bos bvilka fröna kvar- sitta länge sedan skidans väggar fallit bort. Äfven hos Oxytropis lapponica är frösträngen synnerligen seg sä att fröna kvarsitta länge. Baljan öppnar sig längs öfre fogen, ocb de bägge liälftena breda ut sig soin tvenne aflänga, jämsides liggande, uppätvända skalar. Äfven om fröna lossna, knnna de bli kvarliggande i dessa. Baljorna bos denna art sluta sig i fuk- tigt väder, men äro öppna i torrt (xerochasi). Torra fruktställningar, som jag hemfört, sluta sina baljor fullständigt 20 — 30 minuter efter det de fuk- tats. Vid tillsats af vatten tili ett tvärsnitt genom baljans vägg visar sig nästan ögonblickligen en be- tydlig svällning af cellskikten pä yttre sidan. Äfven bos ericinéer förekommer xerochasi; särskildt vackert är detta förhallandet bos Phyliodoce caerulea , där den torra kapseln 10 — 15 minuter efter det den fuktats är fullständigt sluten. Blomfjällen bos Poa flexuosa äro försedda med ett tämligen rikligt ludd. Vid fruktmognaden lossna frukterna, men kvarhallas af luddet, tills en tillräck- ligt stark vind förmar rycka dem isär. I Sernanders förut citerade arbete framhalles den stora roll vattnet spelar vid växternas spridning. Ty- värr voro förhällandena vid Dovre detta ar icke syn- nerligen lämpliga för dylika undersökningar, da samt- liga fjällbäckar voro sä godt som uttorkade. De iakt- tagelser, jag gjorde, synas dock visa, att vattnets in- gripande är af synnerligen stör betydelse för spridande af vegetativa förökningsorgan. Dessa voro ocksä — säsom ju var att vänta vid den tiden — öfverliufvud- taget de enda, jag paträffade i driften. Att dessa utgöra bufvudmassan äfven vid andra arstider, synas de talrika utposter af fjällväxter visa, som man träf- 271 far längs bäckarna nere i barrskogsregionen 1 ). Det visar sig nämligen, att just de arter, som hafva rik- lig vegetativ förökning, har utgöra hufvudmassan. Säsom stod för delta pàstâende anföres här en an- teckning om fjällväxter funna vid en back 600 m. ö. h. vid Tronfjeld i Österdalen d. '10|6 1894. De arter, jag dar päträffade, voro följande : Gnaphalium supinum Antennaria alpina Thalictrum alpinum Arabis alpina Wahlbergelia apetala Alsine biflora Saxifraga aisoides ,, ,, f. aurantia Älchemilla alpina Phgllodoce cœridea Tofieldia borealis J uncus castaneus , , triglumis Carex alpina Lycopodium alpinum. En blick pâ ofvanstäende förteckning torde visa, att just de arter, som hafva kräftig vegativ förökning, utgöra fiertalet. Yid Kongsvold förekommer Artemisia norvegica ofta pâ stallen som vartiden sköljas af floden. Endast en gang pâ sommaren har jag sett ett mindre skott i drift. Andra växter, som ofta vandra ned och äfven paträffas i drift, äro vivipara former, hvarpâ fuk- tiga stallen i fjälltrakter äro sä rika. Deras föröknings- sätt synes ocksa vara särskildt anpassadt för dylik spridning. Aira alpina och Poa alpina f. vivipara förekomma ofta langt under den vanliga nivan (här 900 — 1200 m.). Ännu märkligare är förekomsten af Poa stricta och P. laxa , hvilka icke sällan utefter fjällbäckarna ga ned tili 600 m. h. ö. h. och därvid uppnâ en frodighet och storlek, som är ovanlig. De- ras vanliga förekomstort pâ Dovre är eljest omkring 1700 m. ö. h. Cerastium Edmondstonii och Saxifraga cmspitosa anträffades ocksa jämte nyssnämnda vid Driv- stuen (d. 26)7). Den rikliga skottbildning, som ut- *) Jfr. R. SernanûER: Fjällväxter i barrskogsregionen. Bih. t. K. S. V. A. H. Band 24, Afd. III. N:o 11. Stockh. 1899. 2 72 utmärker dessa växter, talar för att de hit nedkommit säsom skott, icke soin frön. Pa den omnämnda plat- sen skulle växten svärligen ha varit tillräckligt skyd- dad under det yngre stadiet; dessutom synas skotten särskildt lämpliga för transport raed vatten. Särskildt har Cerastium Edmondstonii eu utmärkt bärapparat i de talrikt kvarsittande fjolärsbladen vid basen. Slutligen meddelas här en stândortsanteckning af diverse växter i drift i norra Tronsaaen vid Tronfjeld den 15 „Ol vid barrskogsregionens öfre gräns. Säm- lingen var den största, jag iakttagit i ar, och utgjor- des af föl jande bestämbara arter : Antennaria dioica , groddplantor och basalskott. Phyllodocc cærulea , ett tämligen stört skott med talrika, gulgröna innovationer. Polygonum viviparum, ett individ samt groende groddknoppar. Luzula spie ata, talrika sterila skott. Air a cœspitosa, ,, ,, ,, Polypodium vulgare , rhizom med 1 sterilt blad. Equisetum scirpoides , ett stört individ. Dessutom diverse sterila mossfragment. Det heia synes ha varit en större tufva, som fallit ned i backen och förts med utöfver. Afven här visa sig arter med riklig skottaflösning utgöra driftens hufvudbestandsdelar. Af de hit ti 11s vunna resultaten synes framga, att fröspridningen oftast sker med vinden, men att en betydande vegetativ spridning sker med vattnets hjälp. Nomenklaturen är den samma, som användes i L. M. Neuman: Sveriges Flora, Lund 1901. 273 2. Nâgra notiser om den fanerogama vinterflo- ran i Västergötland. Af Hernerid Witte. I december mânad 1900 gjorde jag vid Wran- gelsbolms egendom i Valtorps socken i Västergötland nâgra anteckningar öfver den fanerogama vinterfloran, hvilka anteckningar jag har i korthet meddelar. I vârt lands litteratur âro meddelanden om under blida vintrar blommande växter rätt sällsynta. Förutom spridda notiser i en eller annan af handling föreligga, för sä vidt jag har mig bekant, blott följande publi- kationer. K. Fr. Thedeniüs, Blommor pâ bar mark den 28 ja- nuari. Bot. Not. 1852. Th. M. Fries, Nâgra ord om Botaniska Curiosa. Bot. Not. 1852. V. Wittrock, Decemberfloran vid Upsala 1877. Bot. Not. 1878. K. Johansson, Om fanerogamvegetationen kring Visby vintern 1889 — 90. Bot. Not. 1890. Dessutom förekomma spridda tidningsnotiser, ofta af tvifvelaktigt värde. Frän omkring den 25 november tili den 8 de- cember höll sig temperaturen i allmänhet under 0° C. och sjönk ibland ända tili — 1 5° C. Marken, som heia tiden var hardt frusen, täcktes den 5 — 8 de- cember af ett circa 5 cm. tjockt snötäcke, hvilket nedsmälte den 9 december. Därefter inträdde under ett par veckors tid jämförelsevis varm väderlek med temperaturen öfver 0° C. Redan den 11 december iakttog jag en hei del växter i full blomning. Jag lämnar här en förteckning öfver af mig under tiden den 11 — 16 december antecknade blommande växter. Achillea Millefolium (i enstaka ex.), Anthemis tinc- toria (i enstaka ex.), Bellis perennis (allmänt), Capsella Bursa pastoris (allmänt), Euphorbia Helioscopia (i en- Bot. Not. 1901. 274 staka ex.), Geum urbanum (i enstaka ex.), Lamium purpureum (mycket allmänt), Phleum pratense ( i enstaka ex.), Poa annua (allmänt), Ranunculus acris (i enstaka ex.), Senecio vulgaris (allmänt), Sinapis arvensis (i en- staka ex.), Spergula arvensis (i enstaka ex.), Stellaria media (mycket allmänt), Taraxacum officinale (i enstaka ex.), Urtica mens (i enstaka ex.), ock Veronica agre- stis (allmänt). Säkerligen funnos ocksâ Lamium am- plexicaule och Viola tricolor , hvilka växter nu ej an- tecknades, ehuru de af mig fëregâende vintrar iaktta- gits blommande. Flertalet af dessa växter, särskildt efemärerna, syntes ej hafva tagit nâgon eller âtminstone föga skada af den förutvarande kölden. (Jfr. J. A. Z. Brün- din, Bidrag tili kännedomen om de svenska fanero- gama örternas skottutveckling och öfvervintring. Akad. Afh. Upsala 1898, p. 12 — 14, och K. Johansson, Stu- dier öfver Gotlands hapaxanthiska växter. Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 25. UI, 2. Stock- holm 1899.) Capsella Bursa pastoris , Lamium purpureum , Stcl- laria media och Veronica agrestis gjorde jag tili före- mâl för ett par iakttagelser i blombiologiskt hänseende. Dessa växter äro som bekant homogama och kunna redan under normala förhallanden vara auto- gama. Emellertid hade nu inträdt anordningar, hvar- igenom autogami bief oundviklig. Standarna voro nämligen sâ tryckta intill pistillen, att knapparne i allmänhet vidrörde märket. I ett par blommor af Stellaria iakttog jag, huru ständarknapparne berörde hvarandra öfver märket. Vidare voro blommorna mer eller mindre slutna. Hos Lamium och Veronica försiggick befruktningen, under det blommorna voro alldeles slutna. Hos La- mium öppnade de sig sedermera, men ej eller âtmin- stone mycket obetydligt hos Veronica. Hvad könsfördelningen hos Capsella angâr, sä 275 har Burkill (Fertilisation of spring flowers on the Yorkshire coast. Journ. of Bot. 1897) i England ef- ter stark köld blott iakttagit Ç-blommor. Jag fann endast 2-könade. Af Veronica ar/restis paträffade jag blott indi\ id med hvita kronblad. (Jfr. Brundin 1. c. p. 13 och Johansson 1. c. p. 27). Den 29 okt. 1901. 1. Professor A. N. Lundström medclelade nägra tillägg till sitt föredrag af den 14 maj (se ofvan). 2. Docenten R. Sernander föredrog om Vegetationen i Uplands yttersta skargârd. 3. Zostera marina funnen i Roslagen. Af Rutger Sernander. I samband med vattnets fallande salthalt reduce- ras artantalet i den baltiska algfloran hastigt mot nor- den. Dâ emellertid isohalinerna inom den egentliga Östersjön gâ i riktningen NO — SV 1 2), komma de öfre gränslinierna för mânga algformer att fâ ett likartadt Jorlopp. Särskildt utmärker sig algfloran i Finlands sydvästra skargârd för en afgjordt större rikedom än motsvarande flora pâ den motliggande svänska kusten ^). Bland den nordiska växtvärldens fataliga fane- rogama enalider Annes âtminstone en, hvars utbredning i det baltiska hafvet tyckes bestämd af isohalinerna och deras riktning. Det är Zostera marina L. Redan âr 1888 3) framhöll jag, att Zosteras öfre gräns i Östersjön torde vara bestämd af vattnets salt- halt, samt visade, att den fordom med litorinahafvets *) F. L. Ekman och 0. Pettersson, Den svenska hydrogra- fiska expeditionen ar 1877. K. Y. A. Handl. Bd. 25. 1892. 2) H. F. G. StrömFELDT, Om. algvegetationen i Finlands syd- vestra skargârd. Bidrag tili kännedomen af Finlands natur och folk, utgifna af Finska Vetenskapssocieteten. Haft. 39. Helsingfors 1884. 3) Rutger öernander, Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. Bot. Not, 1889. 276 salta vatten trängt in i Mälarbäckenet upp till En- köping, dar jag anträffade dess blad subfossila. Se- dermera bittade jag den ocksa i litorinalera vid Up- sala *). I Finland gar Zostern ej upp i Bottenhafvet, men växer ined en ännu ej närmare utstakad öfre gräns- linie i Nylands och regio aboönsis skärgard samt pa Aland, dar hufvndformen pa ostsidan af mig iakttagits vid Gripö och pa västsidan utmed Kungsölandet * 2). Pa svänska sidan är Zostern sedan gammalt känd upp tili de nordligare delarne af Södertörn. F. J. Björnström 3) sàger (1. c. p. 118): ''Zostern marina och angustifolin hit- tades pâ fiera stränder uppflutna, t. ex. Bunsö, Nottarö, men deras växtlocaler künde, oaktadt ifrigt eftersö- kande, ej anträffas”. Thedenius uppger i sin ’’Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer,, p. 413 som nordligaste lokal för Zostern marina L. ’’mellan Bnnsö och Mörtö” och för Zostern angustifolia Horn. ’’Nämdö sn., inellan Mörtön och Bunsön” 4). Zosterns öfre gräns synes sälunda efter hittills föreliggande uppgifter göra en ytterst stark böjning frän Nämdö uppât den finska sidan. Ett fynd under detta ars sommar ger dock denna gränslinie en annan riktning. För nagra är sedan anträffade Henrik Hesselman s) Zostera- blad i genom ythâfning erhâllna driftprof frân Norrtelje skärgärd. Han antog da att dessa blad transporterais âtminstone ') RUTGER SERNANDER, Den skandinaviska växtvärldens ut- vecklingshistoria p. 20. Grundlinjer tili föroläsningar. Sommar- kurserna i Uppsala 1895. 2) Rutger Sernander. Den skandinaviska vegetationens sprid- ningsbiologi p. 128 — 138. Uj>sala 1901. 3) Bidrag tili kännedom om Stockholms skärgards-flora. Bot. Not. 1853. 4) Zostera växer sälunda nära intill Uplands gräns. Troligen hänsyftar L. M. NEUMAN i sin Sveriges Flora p. 805 härpa med sin uppgift ”Bh-Sk.-Upl.” s) Nagra iakttagelser öfver växternas spridning. Bot. Not. 1897. 277 frân Södertörn, medan jag pâ grund af Àlandsf3'n- den ansâg det vara troligare att de härstammade frân Aland. Det visade sig emellertid, att vi säkerligen hade ursprungsorten mycket närmare. Yid ett besök i jimi detta âr â Hessblmans växtbiologiska station Skabbholmen, Vätö sn., anträffade jag nämligen rundt denna holme samt â den närbelägna Lidöns saväJ. nord- som sydsida i driftuppkastningarne äfven pâ skyddade stränder talrika blad och rot- samt bladbärande rhizom- bitar af Zostera , fynd sälunda, som tydligen hänvisade pâ att den maste växa i haf’vet utanför. Vid af Hessel- man pâ min anmodan företagna draggningar anträffa- des den ocksä tämligen spridd ute i Lidöfjärden pâ ett djup af 5 — 6 meter. Man antager kanske att de yttersta utposterna af Zostera marina skulle uppträda som f. angustifolia Horn. Sa är emellertid icke förhallandet. De af mig insamlade driftexemplaren frân Vätö tillhöra alla huf- vudformen. Bladen äro visserligen smala, 3 — 3,5 mm. breda, men med 5 längdsnerver. Formen angustifolia tyckes hufvudsakligen förekomma pâ grundt vatten, kanske ock framkallas däraf. Jag har inkräktat pâ Notisernas utrymme med detta lilla meddelande för att f'a botanisternas upp- märksamhet fast vid Zosteras ännu otillräckligt kända utbredningsförhällanden. Yäxer Zostera ännu nordli- gare utmed Roslagskusten ? Finnes den pä flere punk- ter af sträckan Nämdö — Vätö, eller är den nu skil- drade Roslagsförekomsten en västlig utvikning af det finska utbredningsomrädet mot Uplandshalföns östli- gaste del* 2)? ’) Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi p. 138. 2) Jmfr den omsvängning Polysiphonia violacea (Roth) Grev. gör frân sydvästra Finland till Stockholms-skären. Nils Svede- lius, Studier öfver Östersjöns hafsalgflora. Akademisk afhandling. Upsala 1901, 278 DÖd- Oscar Aman Westöö afled i Visby den 29 okt. 1901. Han var född vid Storungs i Lärbro s:n, Gotland, den 18 nov. 1819, blef student i Upsala 1842, lärare i na- turalhistoria vid Visby gymnasium 1854, sedermera (1857— 1889) adjunkt vid Visby h. läroverk; prästvigd 1846 var ban tillika fängelsepredikant i Visby fran 1863. Genom tal- rika resor i botaniskt syfte pa sin fäderneö bief W. mycket förtrogen med dess kärlväxter, upprättade hittills outgifna sockenfloror, hvilka väsentligen legat till grund för Eisens & Stuxbergs Gotlands Fanerogamer och Thallogamer och har i öfrigt meddelat värdefulla växtgeografiska uppgifter om Got- land tili Hartmans flora, i synnerhet 6:e uppl., tili Bot. Not. 1863 och 1888, senast till K. Johanssons hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi. T. K. Vetenskapsakademien d. 13 nov. Till införande i Bihanget tili Handlingarne antogs en afhandling af lekt. C. A. M. Lindman : ”Die Blüteneinrichtungen einiger sydameri- kanischen Pflanzen. I. Leguminosæ”. — Reseberättelse af kand. C. Skottsberc, inlemnades. Biologisk Selskab i Kristiania d. 14 nov. Prof. N. Wille meddelade att han vid undersökning af en svafvelbak- terie, Thiothrix tennis, hade kommit till det résultat, att denna bakterie icke, ss. hitintills antagits, innehaller svafvel- korn utan gasvakuoler liksom vissa blägröna alger. Botaniska sällskapet d. 29 nov. Rektor S. Almqcist redogjorde för sina under âret utförda undersökningar öfver Nymphcea- släktet och prof Wittrock. framlade sina under en följd af ar vid Bergianska trädgärden gjorda undersökningar öfver Xymphæornas Systematik och biologi. Anslag. Kongl. Maj:t har tilldelat ett af riksstatens resestipendium vid Upsala Universitet â 2000 kr. tili doc. J. R. Sernander för idkande af växtbiologiska studier i me- delhafsländerna, särskildt södra Frankrike och västra Italien. Lindman, C- A. M„ Bilder ur Nordens ï'iora. H. 3. — Wahlström & Widstrand. Detta hafte stracker sig frân Campanulaceæ till början af Rubiacea\ En vacker bild synes oss särskildt blomman af L innéa i förstorad skala. Kunde denna blomma genom od- ling drifvas upp tili samma storlek som den förstorade bilden, blefve den heit säkert straxt en modeblomma, som länge bibehöll sig som sädan. Den dansk-norska upplagans text rédigeras af A. Mentz Och C. H. OsTENFELI). 279 Om Galeopsis Carthusianorum Neum. (G. pube- scens Fries, Hartm.), dess systematiska värde och dess förmenta hybrid med G. Tetrahit L. Af Sv. Morbeck. I den växtförteckning, som Elias Fries är 1846 meddelar i sin "Summa vegetabilium Scandinaviæ”, möter man (sid. 14), förutom tre frân vär balfö redan bekanta Galeopsis- arter, äfven en fjärde, nämligen G. pubescens Bess., hvilken betecknas säsom förekommande sällsynt i södra Sverige. I den ar 1849 utgifna 5:te upplagan af C. J. Hartman’s ’’Handbok i Skandina- viens flora” befinnes denna Galeopsis- art intagen, med den samvetsgranna anmärkningen likväl att den varit osedd af författaren; beträffande förekomsten hänvisas det blott till Fries S. Y. Sc. I de af Hartman junior utgifna upplagorna 6 — 10 utaf nämuda handbok ater- finnes arten och angifves här ifrân allt fiera fyndor- ter. Sâlunda heter det i deu ar 1870 utkomna 10:de editionen: ”Smal. Femsjö sn, Bösseberget och vid Halla- böke; Binga i Hosmo enl. Ekstr. Stöckli. Lilla Nyckel- viken och Kungshamn. Uppsala , vid vägen tili Ek- lundshof. Vestml. Malmberga i Carl sn. Herjed. Funnes- dalsberget. — N. Gudbrandsdalen, vid Elstad, Kringelen och Domaas”. Men harmed tyckes kännedomen om denna arts utbredning pâ vär halfö, egendomligt nog, hafva nätt sin fullkomning. I ll:te editionen, der växten för öfrigt dégraderas till en subspecies, näm- nas inga nya fyndorter, och ej heller senare synas sàdana blifvit upptäckta. Redan for 15 âr sedan, da jag nägot sysselsatte mig med de inhemska Galeopsis- formerna, râkade jag i tvifvel om den FRiEs’iska och HARTMAN’ska växtens identitet med Besser’s G. pubescens , och detta blef ännu mera fallet, sedan jag âren 1889 — 90 dels i Bosnien- Herzegovina dels i Nieder-Oester reich pâ talrika plat- Bot ■ Not. 1901. 280 sei’ gjort bekantskap med denna senare. Den BEssER’ska växten visade sig nämligen sâsora en ganska väl ka- rakteriserad art, hvilket näppeligen kunde vara fallet med den skandinaviska: i 10:de upplagan af sin hand- bok säger Hartman sjelf oin denna senare, att den blott genom sin mjukludna, jämntjocka stjelk afviker ifrân G. Tetrahit och troligen blott âr en lokalform af denna. Litteratur- och lierbariestudier gâfvo dessutom vid ban- den, att den verkliga G. pubescens med all sannolik- het bade sin nordgräns pâ kontinenten: i Skâne ocb Danmark bade den aldrig blifvit funnen *), och i Tysk- land nädde den blott pâ nâgra fâ punkter upp till Ostersjö-kusten. Dâ emellertid under de senaste de- cennierna inga svenska exemplar mig veterligen blifvit hänförda till G. pubescens Bess., och man sâledes tyck- tes bafva insett, att denna senare ej tillbör vâr flora, har jag hâllit det for öfverflödigt att framlägga den âsigt, till bvilken jag kommit. I Neuman’s och Ahlfvengren’s ’’Sveriges Flora” upptager emellertid Neuman (sid. 174) jämte förut kända Galeopsis- arter äfven en ny species, G. Carthu- sianorum * 2), om hvilken det bl. a. säges, att den af Fries blifvit kallad G. pubescens Bess, samt att den ’’sjmes vara beslägtad” med G. Tetrahit och, egendom- ligt nog, pâ samma gang med den till en annan Sek- tion [enligt Briquet 3 ) till ett annat subgenus] hörande ’) En uppgift i JoH. Lange’s Haandbog i den danske Flora, ed. II, enligt hvilken den skulle hafva anträffats i Danmark, för- klaras i edd. Ill & IV hafva berott pä förvexling med en form af G. Tetrahit. Att uppgiften verkligen var oriktig, framgar af ett är 1840 af JoH. LANGE insamladt exemplar (Hb. Mus. Bot. Upsal.). 2) Neuman skrifver " G ■ ca rthusianorum Briquet”. Mig veterligen bar BRIQUET icke beskrifvit nâgon art med detta name, men väl en G. pubescens Var. Carthusianorum [Labiées des Alpes maritimes, p. 171 (1891) & Monographie du genre Galeopsis, p. 281 (1893)]. Den NEUMAN’ska växten borde sâledes, under föi utsätt- ning att den är identisk med Briquet’s varietet, benämnas G. Carthusianorum (Briq.) Neum. *) John Briquet, Monographie du genre Galeopsis. — Pa- ris 1893. 281 G. Ladanum. Beträffande artens förekomst i värt land heter det blott: ”r. Sk. Sm.” 1). Är nu denna Galeopsis Carthus ianorum Neum., sotn af auktorn förklaras identisk med Frtes’ och Hart- o man’s G. pubescens , en sjelfständig art? A Lunds bo- taniska thuseum förefmnas tre Originalexemplar af väx- ten, insamlade af Neuman vid Äsnen i Smäland d. 28|7 1898. I intet afseende förete dessa exemplar sadana afvikelser ifrân G. Tetrahit L., att en artskillnad derpä skulle kunna grundas. Säsom distinktiva karakterer angifver Neuman för G. Carthusianorum ’Ledgängar fina, stamled med täta, mjuka ullhâr”, för G . Tetrahit ’'Ledgängar tjocka, stamled utan ullhär.” Med kän- syn tili den förstnämnda skiljaktigheten är det att märka först och främst att de tre af mig sedda CartJw- sianomm-individen äro mycket spensliga — stjelken är knappast 1 D-mm. i tvärsnitt — och ega en längd af blott 10 — 18 cm., vidare att stjelken hos den Neu- MAN’ska växten öfver hufvud taget uppgifves säsom enkel och blott 7 — 20 cm. hög, samt att smaväxta och svagt utbildade individ af G. Tetrahit synnerligen ofta utmärka sig just genom föga förtjockade nodi. För öfrigt ställer Neuman sin art i den afdelning af slägtet som han sjelf karakteriserar genom uppsvällda ledgängar. — Hvad angär stamledens beklädnad hos G. Carthusianorum ; sa utgöres densamma blott pa tva sidor af stjelken, de nämligen som alternera med när- mast ofvanför belügna blad, utaf ’’täta, injuka ullhar”; sadana finnas dock synnerligen ofta derstädes äfven hos typisk G. Tetrahit. De trikom, som kläda de tva öfriga sidorna, hafva af Neuman likaledes betraktats säsom ullhär, men äro i sjelfva verket borstlika säsom ') Högeligen beklagansvärdt och öfverraskande är att vid beskrifningen af en ny och säsom sällsynt betecknad art fyndor- terna icke anföras. Man förvänas häröfver desto mer. som tredje- delen af samma sida i boken befinnes egnad ât varianter af G. Te- trahit, hvilka erbjuda ett mycket underordnadt intresse. 282 lios G. Tetrahit , ehuru korta samt relativt fina och mjuka. Deras korthet och finket star dock uppenbar- ligen i sammanliang med stjelkens och heia växtens spenslighet. I allmänhet taget rader nämligen hos G. Tetrahit en viss proportion mellan borsthärens längd och groflek â ena sidan samt stjelkens diameter â den andra, och hos den NuuMAtrska växten är längden af de nämnda hären, jämförd med stjelkens tvärgenom- skärning, icke mindre än hos G. Tetraliit. — Da nu inga andra skiljaktigheter än de nyss berörda f'öre- finnas, maste jag betrakta G. Carthusianorum Neum. sâsom bestâende af magra, spensliga individ af en form, hvilken knappast ens som varietet, och i hvarje fall hvarken som species eller subspecies, kan särskil- jas ifrân G. Tetrahit. Att Neuman kommit tili en väsentligt afvikande uppfattning, synes mig knappt kunua förklaras pa an- nat sätt än att han paverkats deraf att Briqut, som hänför sin varietet Carthusianorum till G. pubescens Bess., uppgifver säväl den ßEssER’ska arten som siu varietet säsom förekommande pa var halfö. Beträlfande G. pubescens heter det nämligen (Monogr., p. 278) ”hinc inde in Scandinaviam merid. extendens,” och om Yar. Carthusianorum ” Scandinavia. Underzee (Norv.): leg. Blytt in h. Barb.” Med dessa uppgifter förhäl- ler det sig emellertid pa följande sätt : Det BLYTT;ska exemplaret, som Monsieur Bar3ey haft vänligheten ställa till mitt förfogande, bär föl- jande Originaletikett: ”de Underzee. M:r Blytt. 1830.” Ordet ”(Norv.)” förekommer icke â etiketten, utan har, säsom Monsieur Barbey i bref framhâller, pâ eget be- vâg blifvit bifogadt af Briquet i haus monografi. Für öfrigt är etiketten uppenbarligen icke skrifven af Blytt '), utan säkerligen af den person, till hvilken >) Detta redan pa, grund af det sätt, hvarpa den är affattad. Icke heller är handstilen Blytt’s, enligt hvad professor Wille, som granskat etiketten, haft godheten meddela. 283 Blytt âr 1830 sändt exemplaret. Enligt Halvorsen’s ’’Norsk Forfatterlexikon” töretog emellertid Blytt ”1829 — 32 en længere Udenlandsrejse, hyorunder han be- sögte Danmark, England, Frankrige og Schweitz og bl. a. i sidstnævnte Land i 7 Maaneder studerede hos de Candolle i Genf.” Sannolikt har exemplaret blif- vit insamladt under denna resa, mähända i Schweiz, derifrân Briquet uppgifyer sin G. pubesc. Var. Car- thusianorum *). I hvarje fall kan det tydligen icke med skäl anses härstamma fran Skandinavien. Hvad angär Briquet’s pâstâende att G. pubescens Bess, förekommer här och der i södra delen af vär halfö, sä grundar det sig icke pa af monografen sedda exemplar * 2), utan uppenbarligen pä de fran Fries och Hartman härstam mande uppgifterna i den svenska lit- teraturen. Flertalet af dessa har jag kunnat kontrol- lera, derigenom att herrar proff. Kjellman och Witt- rock haft godheten tillställa mig det skandinaviska material af ”6r. pubescens ,” som iörvaras â botaniska museet i Upsala resp. Riksmuseet i Stockholm. Främst kommer hârvid i betraktande ett exemplar, som bar följande af El. Fries skrifna etikett: ” Galeopsis pu- bescens Bess. Smol. Bosseberget, ubi primus in Suecia distinxi. 1821.” De fern pa arket uppfästa, 14 — 20 cm. höga individen représentera alla, liksom Neuman’s G Carthusianorum, en spenslig G. Tetrahit med spar- sam eller rikligare borstbekladnad, allt efter som in- dividen sjelfva äro svagare eller kraftigare utbildade. Det smäländska exemplaret ifrân Binga i Hossmo soc- ken tillhör likaledes G. Tetrahit , och detsamma är fal- let med exemplaren frân de i Hartman’s Handbok an- förda fyudorterna kring Stockholm, inom Upland (Up- ') Nâgot ortnamn ’’Underzee” torde näppeligen finnas, men sannolikt synes, att namnet blifvit förvanskadt, t. ex. vid etiket- tens förfänligande. Mähända afses den schweiziska staden Unter- seen (nära Interlaken). 2) Öfverallt i monografien citeras nämligen samtliga utaf författaren sedda exemplar. Bot. Not. 1901. 21 284 salatrakten), Vestraanland (Malmberga i Carl sn.) samt Herjedalen (Funnäsdalsberget). Frân de af Hartman uppräknade norska fyndorterna (i Gudbrandsdalen) före- ligga inga exemplar, hvarvid dock är att märka, att jag förgäfves eftersökt den BESsER'ska arten i det rikhal- tiga norska kerbariet â botaniska museet i Christiania. De i litteraturen förefintliga uppgifterna om den Bes- SER’ska artens förekomst pâ den skandinaviska ballon mâste sâledes betecknas sâsom oriktiga 1 ). Det torde här vara pâ sin plats att anfora de karakterer, hvarigenom G. pubescens Bess, skiljer sig ifrân G. Tetrahit. Stjelken hos densamma är pâ alla fyra sidorna fiulnden af mjuka, nedâtriktade, nâgot krusiga hâr; styfva borsthâr saknas eller förekomma ett stycke nedanför bladfästena, men icke pâ sjelfva nodi (hos G. Tetrahit är stjelken icke eller blott pâ tvâ sidor finluden; borsthâr, mer eller mindre styfva, förefinnas alltid, äfven pâ sjelfva nodi). Bladens bas är sällan vigglik, vanligen bredt rundad, tvâr eller tili och med nâgot hjertlik (hos G. Tetrahit vigglik — bredt rundad); forutom spetstanden finnas â de mellersta stjelkbladen pâ kvarje sida 12 — 20 tänder (hos G. Tetrahit blott 6 — 11, sällan 12). Kronpipens längd i forhâllande tili fodret är märkbart större än hos G. Tetrahit. 1 1 G-anska egendomligt är det under sâdana fürkâllanden att den äkta 6r. pubescens Bess, ändock blifvit insamlad i Skandina- vien, inom en provins likväl, derifrâa den mig veterligen aldrig blifvit uppgifven. Ä Upsala botaniska museum finnes nämligen ett exemplar af densamma försedt med följande af El. Fries skrifna etikett: T Galeopsis pubescens Bess. Blek. in agris. Aspegrex." Pâ arket äro uppfästa ett smaväxt individ samt ett fragment af ett vida kraftigare. — Blekinge jämte östra Skane och Öland äro nu visserligen de delar af Skandinavien, der denna art pâ växtgeo- grafiska grander närmast skulle kunna tänkas förekomma; dock vore det utan tvifvel mindre välbetänkt att ensamt med stö i af dessa exemplar tillerkänna densamma indigenatsrätt hos oss. syn- nerligen som fyndorten är okänd och växten i nordligaste Tysk- land befunnits ’’verschleppt" pâ en eller annan punkt utanför sitt verkliga utbredningsomrâde i Aschers. & GrRÆBX. Fl. d. Nordost- deutsch. Flachland., sid 603). 285 I ’’Sveriges Flora” uppgifver Neoman, att hans Galeopsis Carthusianorum vid Asnen i Smâland, der den växer tillsammans med G. Tetrahit , bildar en hy- brid med denna art. Beträffande denna hybrid, som redan i Botaniska Notiser 1900, sid. 114, blifvit an- förd under namnet ”G. pubes cens Bess. X Tetrahit L.” och at bvilken tre utaf Neoman insamlade exemplar förefinnas a botaniska museet i Lund, nämnes for öfrigt ingenting armat >än att den har ’’försvagadt frö- mjöl.” Denna sistnämnda uppgift, som företöll mig stâ mindre väl tillsamman med min uppfattning att G. Carthusianorum blott är en obetydlig form af den andra förmenta stamarten, har jag gynnsamt nog kun- nat kontrollera â de nämnda authentiska exemplaren. Det visade sig dervid, att pollenkornen hos alia tre individen äro till mer an 99 f'ullkomligt normalt utbildade. Ett sä beskafifadt frömjöl kan omöjligen kallas försvagadt. Neoman’s G. Carthusianorum X Te- trahit är heller icke att anse sâsom en hybrid; den tillhör G. Tetrahit och skiljer sig frän hvad Neühan betecknat som G. Cai thusianorum endast derigenom att exemplaren äro mindre smaväxta och nägot min- dre spensliga. — Att Neühan funnit pollenet försva- gadt torde bero derpa att nagot fei blifvit beganget vid dess undersökning, liksom t. ex. inom slägtet Lappa , der författaren (Sv. Fl., sid. 55) oriktigt uppgifver att ’’frömjölet ofta synes lika hos hybriderna och ar- terna.” Det hufvudsakliga utaf hvad ofvan anförts är följande : 1. Galeopsis Carthusianorum Neüh. är in- gen sjelfständig art, utan en obetydlig form af G. Tetrahit L. 2. Detsamma gäller om G. pubescens Fr., Haktm., när man bortser fran det (i noten ä sid. 284 omnämnda exemplaret ifran Blekinge. 286 3. Neuman’s G. Carthusianorum X Tetrahit (G. pubescens X Tetrahit i Botan. Notis. 1900) är ingen hybrid, utan tillhör äfvenledes G. Te- trahit L. Hedlund, T., Monographie der Gattung Sorbus. (K. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd. 35 N:o 1. Stockholm 1901. 147 pp.) Af detta arbete mä vi här endast referera nägot angä- ende de skandinaviska formerna. 8. aucuparia coli, innefattar äfven elementararten S. gla- brata ( Pyrus aucup. ß gl. Wimm, et Grab.; S. auc. ß al- pina A. Blytt). Denna högnordiska och alpina art förekom- mer förutom i Ryska Lappmarken och i Norge äfven i Här- jedalen. Den utmärker sig genom: vinterknoppar tätt silkes- ludna; smâblad i spetsen afsmalnande, fasta, pa bada sidor mycket sparsamt ullhariga; bladens medelnerv och skaft samt blomställningarne mindre bâriga än ho? S. aucuparia-, blom- qvast omkr. 6 — 8 cm. bred med täml. uppätriktade grenar; blr ofta stora, tili 12 mm. i diam.; foderbladens längd större än bredden, deras öfre sidor afrundade; fruktens längd be- tydligt större än tjockleken. — Den odlade ”söta rönnen”. S. auc. v. dulcis, intager en mellanställning mellan auc. och glabra ta. Under den närstäende S. sibirica omtalas en ännu glat- tare form frän Nedre-Kalix, om hvilken förf. säger sig vara oviss antingen den är en kal varietet af aucupaiia eller förr af glabrata eller den tillhör en egen elementarart. S. aria, collectivt tagen, innefattar 2 elementararter i Skandinavien: S. salicifolia och obtusifolia; tagen i inskränkt betydelse finnes den ej där. Dessa bäda hafva här i Norden mera oregelbundet utbildadt pollen än i mellersta Europa. I Bohuslän finnas ofta former, som intaga en intermediär ställ- ning och kanske utgöra en egen elementarart (ursprungligen uppkommen genom hybridbildning?); i allmänhet äro dessa former mera storbladiga än nämnda tvä arter.