©o Ut mb in ütniner^ttji in titc ©ity of -Item |Jcrvk - - . * <■ „ ' - m • : / . • ’ -V Y- . ; :• •- : '• ■ - l ■ ■ ■ \ , • * ■) ■ - - ■ \ -, ■ ■ >. - -■ 1 Y ■- • ; .. ■ r - -- . - ... V ... ,,:V/ Ï • ' r . ..:-v - 1 - :"YVY - ■ - •' v ■■■'■'■- , -.V . . . ■ ' - . V -"v"'.' > ' • > ■ • j' . s ’ ' .. . •- Y-Ï- - • K- . ■ ' •- . ' , . o. . ■ ; ■- ' ' ■ ■ ■ ' 1 ; .. • ■ . . •' ~ . , . - ' ‘ -• r ' _ Y • , - ■ •• v .. 7 Y - V • ; ■ Y .. ' ' - 1 ; ; - • ■ : , / V.-;. '. . Y , ' ■ SC : ... . ", ■ ; ■ ■ ' ; : • ■ - . Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https://archive.org/details/botaniskanotiser1908lund BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1908 MED BTTRÄDE AF Hrr ARNELL, BIRGER, HAGSTRÖM, HOLMBERG, K. JOHANSSON, KINDBERG, LARSSON, LINDMAN, LINDWALL, MALTE, MOLÉR, NEUMAN, HERIB. NILSSON, NILSSON-EHLE, PÂHLMAN, SIMMONS, m. fl. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT COLUMBIA UNm?RSin LIBRARY. DISTRIBUTOR : C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOK HANDEL LUND BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 1908. Innehâll. Originalafhandlingar. Sid. Arn.ell, H. W. ocl) Jensen, C., Über einige seltene skandina- vische Cephalozia-Arten , 1. Birger, S., Växtlokaler frân Skàne, Smâland och Uppland... 215. Hagström, O., New Potamogetons 97, III. Holmberg, O. R., Studier öfver släktet Atropis, 1 — 2 245. Johansson, K., Hieracia alpina frân Tome Lappmark 149. Kindberg, N. C., Bryogeografiska uppgilter 69. — , Om släktet Betula 139. Larsson, R., Cnidium venosum i Skâne 229. Lin dm an, C. A. M., Einige sterile Blutenpflanzen auf einem schwedischen Moor 55. Lindwall, C. W., Ett par smâ drag af floran i Kronobergs län 109. Malte, M. O., Alchemilla pratensis Schm, i Sverige 213. — , Om Cellkärnans byggnad hos Euphorbiaceerna 75. Molér, T., Über den Chlorophyllgehalt anthocyanftihrender Blätter 49. Neuman, L. M., Nâgra ord med anledning af H. G. Simmons' senaste uppsats 17. Nilsson, H., Vinterknopparna hos släktet Salix och deras bety- delse för artbestämningen 197. Nilsson-Ehle, H., Einige Ergebnisse von Kreuzungen bei Hafer und Weiten 257. Pähl man, G., En för Sverige ny form af Anemone Hepatica L. 223. ■ — , Stachys officinalis L. i Kungsmarken 37. Simmons, H. G., Antwort auf J. Witaseks Erwiderung 71. — , Nâgra ord med anledning af L. M. Neumans angrepp ... 113. Smärre Notiser. Agaricus eampestris 239. Alchemilla alpina a Mösseberg 184. Anemone Hepatica f. marmorata 256. Anslag 46. Diatomeer 192. Döde: D. Bergendal 212, F. Cöster 112, O. R. Fries 183, C. A. Westerlund 70. Döde utländske botanister 47, 94, 111, 183, 212, 294. II I’ysiografiska sällskapet 53. Granformer 212. Hæmatococcus 140. Kefir 184. Lepidium densiflornm Schrad. 67. Litteraturöfversikt. I'itlar: 47, 95, 147, 192, 242. än titlen omnämnd : Af följande personers arbeten är nàgot mer Birger 188, 228. Holmberg 95. Rydberg 185. Bolin 187. Kvlin 193. Schuster 14 4, 24 1. Brenner 222. Leeuwen-Reijnvaan Senn 234. Dahl 45. 223. Sylvén 96. Dahlstedt 186. Lindberg 140. Thomé 42, 187. Eriksson 95. Lindman 45. Warming 38, 190 — 1. Euler 46, III. Lyttkens 53. Wesenberg-Lund Fries, R. E. 242. Xathorst 188. 240. Gray 238. Xordström 68. Wettstein 256. Hagen 188, 189. Ostenfeld 43. Wildeman 187. Halle 187. Paulsen 239. Wittrock 238. Heintze 230. Poeverlein 93. Wulff 229, 232. Hitchcock 191. Porsch 88. Zopf 39. Parasit pa Callitriche 184. Pbilonotistudier 41. Resande 88. Reseanslag 111, 184, 256. Stipendium 68. Taraxacum 186. Tropisk mosse 93. Takern 185. Upphörd tidskrift III. Yetenskapsakademien 46, 53, 74, 1 12, 183, 242, 256. Yetenskapssocieteten 53. Växter, som nägot utförligare blifvit omnämnda. Acalypha Sanderiana 80. Aconitum lvcoctonum 25, septen- trionale 19. Agaricus campestris 239. Alchemilla pratensis 213. Alopecurus fulvus 17, 122, fulvus X geniculatus 22, geniculatus f. Xormani 22, 121. Anemone Hepatica f. marmorata 223, 256. Angio- spermer 88. Atropis suecica a. f. 245. Betulæ 139. Botrytis cinerea 229. Brachythecium udum 188. Callitriche autumnalis 184. Campanula Gieseckiana 30, 71, 114, rotundifolia 30. Carex lasiocarpa 56. Cephalozia borealis 1, laci- nulata 13, Persoonii 14, spinigera 9, subsimplex 8. Cerastium Ed- mondstonii 4 4. Epilobium angustifolium v. spectabile 30, 121. Erigeron acer 33, Muelleri 35, 131. Euphorbia Characias 77, hypericifolia 77, tetragona 77. Euphrasia scotica 44. Ill Fontinalis Bryhnii 188. Gran 212. Hæmatococcus drœbackensis 140. Hafre 257 o. f. Hallon 232. Hieracium 182. Hvete 257 a. f. Krusbär 233. Lepidium densiflorum 67. Linnæaformer 222. Lycopodium complanatum *submoniliferum 45. Mel ampyrum Ronnigeri 93. Melandrium rubrum 22, 132. Mercurialis annua 77. Myosotis alpestris 30, 118. Nathorstia 189. Philonotisarter 42. Polygonum lapathifolium 144,241. Pota- mogetonformer 97 o. f. Potentilla gelida 26, 130. Saliees 197 o. f. Saxifraga Aizoon f. fulvescens 46. Solidago virgaurea 32, 128. Stachys officinalis 37. Taraxacum-arter 140, 186, nævosum 43. Euler, H., Väx tkemi, dess grander och résultat. Del. II och III. 252 sid. Stockolm 1908. Denna afdelning innehäller > växtlivets fysikalisk- kemiska grundvalar» och »kemiska. omsättningar i väx- terna.» Dâ säledes detta arbete föreligger füllt färdigt, kunna vi gratifiera de svenska botanisterna att ha fätt ett godt och tidsenligt arbete öfver växtkemien, skrifvet pa svenska af kompetent person. Upphörd tidskrift. Bulletin de l’Herbier Boissier, som började utgifvas 1893 och ofta innehallet tusen oktav- sidor arligen, har nu med decembernumret upphört att utkomma. Errata: pag. 100. Fig. 5 read 6. Fig. 6 > 5. 101, line 4: and the englieh, read: and the German form from Golssen of the english. . . . 101, line 13: after n. sp. add: P, Gaudiçhaudii Cham. & Schl. Linnea II. 2 1827. 199? O. Hagström. I\ Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 Bohl in, Über die Kohlensäureassimilätion einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Siisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolaeion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kiitz. — Dahlsted t, Einige wild- wachsende Taraxacä aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia- Arten. — La gerb erg, Über die präsy- naptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. - Lind man, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pa Yänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze Und Chromosomen. — Samuelsson, Om de ädla löfträdens forna utb.redning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas fürsta och senare fürstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin dl Carlstr.). Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. Anmälan.  hei argang af Botaniska Notiser för är 1909, 6 n:r, emottages prenumeration à alla postkontor i Sverige, Norge och Danmark eller hos utgifvaren med sex < 6) kr., postbefordringsaf- giften inberäknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel i Lund, och i alla boklâdor till sarnma pris. O. Nordstedt. Lund, Drottensgatan 4. BOTANISKA NOTISEK FOR ÂR 1908 UTGIFNE G. F. O. NORDSTEDT. Hättet 1. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLBERUP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND. BERLTNGSKA BOKTRY CKERIET, 1908. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pä ett synnerligen tillfredsställande sätt fyller ett verkligt bebof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. »061 LZ 33d Über einige seltene skandinavische Cephalozia-Arten. Von H. Wilh. Arnell und C. Jensen. l) Durch die gütige Vermittelung des Herrn Konserva- tor Harald Lindberg haben wir aus dem Universitets- herbar in Helsingfors einige der von S. O. Lindberg ein- gesammelten Exemplare der Cephalosia borealis Lindb., C. subsimplex Lindb., C. spinigera Lindb. und C. lacinulata (Jack.) Spruce leihweise für eine nähere Untersuchung erhalten. Weil es sich dabei herausstellte, dass das Mate- rial der Lindbergschen Exemplare spärlich war, bei C. sitb- simplex und C. spinigera sogar nur aus wenigen Stengeln bestand, erschien es uns zweckmässig, Abbildungen von den genannten Arten zu veröffentlichen, um einem grösse- ren Publicum einige Kenntniss derselben zu ermöglichen. Dazu haben wir einige Bemerkungen, zu welchen die Un- tersuchung des sehr werthvollen Materiales Veranlassung gegeben hat, gefügt. Bei dieser Gelegenheit geben wir auch die Beschreibung einer im vorigen Jahre vom Herrn Apotheker J. Persson in Schweden entdeckten neuen Ce- phalosia- Art. Cephalozia borealis Lindb. (1887). — C. Francisa' (Plook.) Dum. var laxior Lindb. (1876). Zum ersten Male wird das Lebermoos, das S. O. Lind- berg später C. borealis benannt hat, in einer Mittheilung bei der Sitzung der Soc. pro fauna et flora fennica am 2 Dec. 1876 von ihm erwähnt. Er äussert sich dabei 2) wie folgt: » Cephalosia P ranci sei, welche durch ihre dicken und fleischigen Stolonen mit C. obtusiloba am nächsten verwandt ist, ist in ganz Europa äusserst selten. Auf feuchtem Sand- 1) Die Redaktion des Aufsatzes hat der Unterzeichnete über- nommen; die Figuren sind von C. Jensen gezeichnet. H. Wilh. Arnell. 2) Siehe: Botaniska Notiser, 1877, p. 29. Bot. Not. 1908. 1 boden kommt sie in zwei Formen vor; Redner besitzt von der Hauptform skandinavische Exemplare von Dalarne und Palojoki in Torne Lappmark und von var. laxior Lindb. Exemplare von Angermanland und Säresniemi in Öster- Fig. 1. Cephalozia borealis von Dalarne '1854, S. O. Lind- berg). 1. o’. Pflanze, 80/i. — 2- Kortikalzellen des Stammes 17,5 i. 3. Ein Blattlappen, 175/i. — 4 — 6 Amphigastrien, 175/i. — 7. Keimkörner, 17B]i. C. Jensen delineavit. hotten-. Im Jahre 1879 scheint Lindberg die genannte Varietät aufgegeben zu haben, da in Musci scandinavici, p. 3, C. Francisa als in Dänemark, Schweden. Finland und Lappland vorkommend angegeben wird, die var. laxior aber gar nicht erwähnt wird. In einer neuen .Mittheilung 3 bei der Sitzung der Soc. i fl. fenn. am 5 Febr. 1887 wird nun C. ( Cladopus ) borealis als eine neue Art von Lindberg angemeldet, von welcher Art er sich in folgender Weisse äussert: 1) »Dioica, optime denseque stolonifera ut et foliata ; folia magna, subrotunda, segmentis longis, obtusiusculis — acu- Fig. 2. Ceplialosia borealis. — 1. Eine männliche Pflanze, 30/i (von Dalarne, 1854, S. O. Lindberg). • — 2. Eine weibliche Inflorescenz mit Kelch, ao/i (von Björna in Àngermanland, J. À n g- ström). C. Jensen delineavit. tiusculis, sinu profundo et lato, cellulis subquadratis, parum incrassatis; ramus femineus posticus; antheridia in axillis caulinis solum observata; colesula et sporogonium ignota. — Diese neue Art ist mit C. Francise/ var. laxior identisch; b Lin db erg, S. O., Bidrag till nordens mossflora. I (Med- del. af Soc. f. fl. fenn., 14, 1887, p. 65 — 66). 4 sie ist bisher nur mit Intlorescenzen bekannt. In Habitus und Blattform ist sie der C. plemceps am ähnlichsten; die letztere Art hat aber keine Amphigastrien l) und gehört zu einer ganz anderen Gruppe der Gattung. Die bisher be- kannten Fundorte der C. borealis sind: Dalarne, auf einem Waldpfade zwischen Falun und Grycksbo, d\ gon. (Juli 1854, S. O. L.); Ängermanland. Bjöma, Nyliden, d, 9. gon. (J. Ängström); Österbotten, Säresniemi, ster. (Juli 26, 1869, M. Brenner); Finska Tome Lappmark, Palojoki, o' (Juli 31, 1907, J. P. Norrlin). Die echte C. Francisa' ist dage- gen im Norden nur in Jütland (Th. Jensen) gefunden . Dies ist alles, was Lindberg selbst von seiner neuen Art publiciert hat. Von Kaalaas2) wird indessen auch ein von Lindberg herrührender Standort derselben in Nor- wegen erwähnt und zwar: Hedemarken, Tronfjeld in Lille Elvedalen, in der Alpenregion, d und Ç (Juli 1887, Harald Lindberg und S O. Lindberg); noch ein norwegischer Fundort. Aurland in Sogn, bei Kvammedal säter, d, wird von Kaalaas3) im Jahre 1902 angegeben. C. borealis ist indessen bisher den Hepatikologen ein Räthsel geblieben. Dieses Räthsel hat im vorigen Jahre Kaa- laas in einem Aufsatz, Über Cephalosia borealis Lindb. 4), 4) Das Verhältniss, dass nach Lindberg Amphigastrien der C. pleniceps fehlen sollten und dass weder in der Beschreibung Austin’s von Jungermania pleniceps noch in Spruces von C. crassißora ein Vorkommen von Amphigastrien erwähnt wird, ist, wie Kaalaas in seinem hier unten besprochenen Aufsatz (1907) hervorhebt, bemerkenswerth. Die auf der skandinavischen Halbin- sel, besonders in den subalpinen Gegenden, häufige Cephalosia- Art, die zu C. pleniceps (Aust.) [— C. crassißora Spruce] gebracht worden ist, zeigt öfters gut entwickelte Amphigastrien, wie schon früher (H. W. Arnell, Lebermoosstudien im Nördl. Norw.. 1892, p. 11) bemerkt worden ist; dieses Verhältniss wird auch von Kaa- laas bestätigt. Es wird somit zweifelhaft ob alles, was in Skan- dinavien zu C. pleniceps gebracht worden ist, in der That zu die- ser Art gehört. 2) Kaalaas B., De distributione hepaticarum in Norvegia, 1893, p. 186. 3) Kaalaas B., Zur Bryologie Norwegens, I. (Nyt Mag. f. Naturvidenskab. B. 40, H. 3, 1902, p. 246). 4) Kaalaas B., Über Cephalosia borealis L i n d b. (Nyt Mag. f. Naturvid., B. 45, H. 1, 1907). 5 zu lösen versucht. Bei der Untersuchung zweier von Lin d- berg auf Tronfjeld eingesammelten Exemplare von C. bo- realis kam Kaalaas zu der Ansicht, dass C. borealis mit Nardia Breidleri identisch sei ; sein Aufsatz wird von einer Abbildung des Mooses begleitet. Kaalaas fasst sein Resul- Fig. 3. Cephalosia borealis von Tronfjeld in Norwegen (1887. H. und S. O. Lindberg.). — 1. Ein Theil einer Pflanze, ao/i. — 2. Die Spitze eines Sprosses mit Blättern, 30/i. — 3 — 5. Blätter, aus- gebreitet, 30/t. — - 6. Ein Blattlappen, 175/i. — 7. Amphigastrien, 30/>. — 8. Eine weibliche Inflorescenz mit Kelch, 30/i. C. Jensen delineavit. tat wie folgt zusammen: »Es kann nach meiner Meinung kein Zweifel darüber bestehen, dass Cephalosia borealis Lindb. nur eine Form von Nardia Breidleri (Limpr.) Lindb. ist». Ein Zufall hat indessen gemacht, dass auch wir im vorigem Jahre uns mit der Aufklärung der C. borealis be- 6 schäftigt haben. Dabei standen uns drei Original-Exemplare, die uns durch die Vermittelung des Herrn Konservator H. Kindberg geleiht wurden, zur Verfügung. Die Exemplare stammten von Björna, Falun und Tronfjeld her und unsere Durchmusterung derselben ergab das Resultat, dass C. bo- realis ohne Zweifel mit C. Francisai sehr nahe verwandt ist. Schon in dem vegetativen System tritt die nahe Verwand- schaft der C. borealis und C. Francisci deutlich hervor; hierzu kommt noch, dass es Jensen gelang, in den Exem- plaren von Björna und Tronfjeld, die bisher unbekannten Kelche der C. borealis aufzulinden, und diese Kelche bestä- tigten sehr schön das Resultat, zu welchem wir schon früher durch die Untersuchung des vegetativen Systèmes gekom- men waren, indem die Kelche der C. borealis den Kelchen der C. Francisci völlig ähnlich sind. Die zwei Formen las- sen sich nicht als verschiedene Arten aufrecht halten, ja, es kann sogar in Frage gestellt werden, ob C. borealis von C. Francisci genug verschieden ist, um als Varietät der letzteren Art gelten zu können. Die Kennzeichen dieser Varietät sollten dann sein die häufig mehr abgerundeten Blätter der sterilen Sprosse, das weniger regelmässige Blattzell netz, dessen Zellen in Gestalt und Grösse mehr wechselnd und ein wenig grösser sind, und das Fehlen von für die Erzeugung von Keimkörnern differenzierten Sprosse, indem die Keimkörner der C. borealis nur am Rande der oberen Blätter entwickelt werden. Dazu kann noch gefügt werden, dass die Wände der Blattzellen weniger gleich- mässig verdickt und die Keimkörner etwas grösser sind. Dass C. borealis und C. Francisci schwerlich getrennt zu halten sind, geht auch aus dem Wankelmuth hervor, den Lindberg selbst bezüglich dieser Formen gezeigt hat. Von den vier Exemplaren aus Schweden und Finland, über wel- che er verfügte, wurden im Jahre 1876 zwei zu C. Francisa und zwei zu deren var. laxior, im Jahre 1879 alle vier zu C. Francisci und endlich im Jahre 1887 alle vier zu ('. borea- lis gebracht. Das soeben gesagte zeigt ausserdem deutlich, 7 dass die nahe Verwandschaft von der C. Francise/ und C. borealis Lindberg stets klar gewesen ist. Um die Richtigkeit des Resultates, zu welchem wir die C. borealis betreffend gekommen sind, noch klarer zu legen, werden Abbildungen von Pflanzen der drei Original- exemplare beigefügt. Diese Abbildungen zeigen, was wir besonders hervorheben wollen, sehr deutlich die dicken und fleischigen, fast spargelähnlichen Stolonen, die für C. Fran- cisa' so karakteristisch sind; solche Stolonen sind nicht bei Nardia Breidleri beobachtet worden. ') Die von Jensen entdeckten Kelche sind kürzer und dicker als die Kelche, welche Pearson* 2) bei C. Francisa' beschrieben und abgebildet hat; die Form der Kelche kann aber bei C. Francisa' (wie bei vielen anderen Lebermoosen, wir erinnern hier z. B. an Jungermania lycopodioides) in hohem Grade wechseln, somit sehr kurz und dick oder, wie Pearson sie abbildet, lang und schmal, spindelförmig (fusiform) sein. Jen sen hat zuweilen die extremsten Kelch- formen in einem und demselben Rasen von C. Francisa' (aus Jütland) gefunden. Die Kelche, in welchen eine Frucht entwickelt wird, sind länger und schmäler als die sterilen Kelche. Die Kenntniss von der Verbreitung der C. Francisa' im skandinavischen Florengebiet ist in neuerer Zeit nicht wenig erweitert worden. Im südlichen Norwegen sind viele, schon veröffentlichte Fundorte entdeckt. In Dänemark fan- den wir im Jahre 1892 die Art im nördlichsten Jütland auf feuchtem, sandigem Haideboden bei Skagen weit verbrei- tet, mitunter auch mit entwickelten Kelchen. Neue Schwe- dische Fundorte sind: Västergötland, Surte, gon., col. (1894 b Ka a la as behauptet, dass die von ihm untersuchten Rasen von Tronfjeld hauptsächlich aus Nardia Breidleri zusammenge- setzt waren; thatsächlich fanden wir keine Spuren dieser Art, dagegen sehr viel C. Francisci var. borealis , ausserdem, wie K aa- laas, ein wenig Cephalosia bienspidata und Marsupella sp. (nach K aal a as M. ustnlata Spruce.) 2) Pearson, W. H., The hepaticae of the British Isles, 1902. s J. Persson). Dalarne, Mora (1895, J. Persson); Rättvik, Nitsjö, gon., 9 (1896, ). Persson); Boda, Östbjörka, auf einem Waldpfade (1897, Arnell und Jensen). Härjedalen. Hede fruchtend, zwischen Hede und Sonfjäll, gon., und auf dem Gipfel des Sonfjäll, gon. (1899. |. Persson). jämtland, Klöfsjö (1898, A. Grape) und Snasahögarne, in Prasanthus suecicns eingesprengt (1907, nach J. Persson). Die Fundorte Sonfjäll und Snasahögarne (wie Tronfjeld in Norwegen) zeigen, dass die Art bis hoch über die Waldgrenze dringen kann. Die schwedischen Exemplare, besonders die der nörd- licheren Standorte, dürfen an ehesten zu var. laxior Lindb. gehören, wenn man überhaupt diese schwache Varietät auf- recht halten will. Cephalozia (Cephaloziella) subsimplex Lindb. in sched. (Kaalaas, B., Cephaloziae species duae novae. - Rev. bryol., 1902, p. 10). Tenuissima, capillaris, in surculis sparsis, 1 cm. longis vel longioribus, aliis muscis paludosis immixta adhuc modo inventa, pallide viridis — llavo viridis. Caulis tenuis, cir- citer 90 « crassus, simplex, llexuosus, pallide viridis, vetustior fuscus, hie illic radicella sat crebra, h}ralina vel vetustiora fuscolutea gerens; cellulae corticales in cireuitu caulis cir- eiter 16, longe rectangulares, circiter 3—5 X 13 //, membra- nis sat crassis. Folia maxime remota, fere transverse affixa, caule parum latiora, patentia, plana vel basi canaliculata, obovata, ad 2/3 — 3I* bifida, incisuris angulatis vel interdum obtusiusculis, lobis triangularibus, acuminatis vel obtusius- cuhs, ad basin 4—6 cellulas latis, inter se valde divergenti- bus, apicibus incurvulis et ab una cellula formatis, margine repando et interdum unum vel alterum dentem ostendente; cellulae minutae, breviter rectangulares, circiter 13X13—20 ii, membranis valde incrassatis, hyalinae vel in foliis juveni- libus sat ubertim viride granulosae. Amphigastria desunt. Cetera ignota. Hab. Inter Dicrannm angustum, Sphaerocephalmn palustvem etc. in palude juxta Hum. Folia prope Lille Elveda- len Norvegiae a S. O. Lind ber g mense Augusto 18*7 parce lecta. Das eingesammelte Material ist sehr spärlich und besteht nur aus einigen Stengeln, und die Art ist bis jetzt nur vom Original- fundort in Lille Elvedalen bekannt. C. subsimplex scheint unbedingt eine gute Art zu sein, und sie steht so isoliert, dass es sogar un- möglich ist zu beurtbeilen, mit welcher von den frü- her bekannten Cephalosia- Arten sie am nächsten ver- wandt ist. C. Jensen hat beobachtet, dass an eini- gen Blättern hier und da hyaline Warzen Vorkom- men, und dass die Cuticula des Stammes wie bei C. sti'iatula Jens, und C. ae- ravia Pears, kürzere oder längere hyaline Leisten zeigt. Cephalozia (Cephaloziella) spinigera Lindb. (Musci scand., 1879, p. 4). Die genannte Form wurde in Sphagnum eingesprengt bei Yllansaari in Kolari (Kemi Lappmark) am 2 Juli 1877 von R. Huit eingesammelt. Das Originalexemplar enthält nur einige wenige Stengel und das spärliche Material ist ziemlich verwelkt; es ist somit nicht leicht sich eine gute Vorstellung von dieser Form zu bilden. Die Origin albe- schreibung derselben in Musci scand. darf jedem Hepatiko- Fig. 4. Cephalozia s/i //sim- plex Lindb. Originalexemplar von Lille Elvedal in Norwegen. — 1 — 2. Theile der Pflanzen, no/j . — 3. Kor- tikalzellen des Stammes 175/i. — 4 — 5. Zwei halbe Blätter, l75/i. C. lensen delineavit. 10 log' leicht zugänglich sein. Diese Beschreibung können wir ein wenig ergänzen: Stamm etwa 65 ,u dick, hier und da mit spärlichen, langen, farblosen Warzelhaaren; Kortikal- zellen umher 12 im Umkreise des Stammes, lang, rektan- gulär. 1,3 X -f mit etwas verdickten Zellwänden, ihre Cuti- cula durch kürzere oder längere farblose Leisten gestreift oder striiert. Blätter quergestellt, hier und da mit farblosen Warzen; Blattzellen rektangulär, 2 X 9 fi, mit schwach ver- dickten Zellwänden. Un- ie rblätter ziemlich gut entwickelt, fast bis zum Grunde in zwei schma- len, zwei Zellen langen Lappen getheilt. Die Behauptung Lindbergs, dass C.spi- ! tiger a am nächsten mit C. catenulata vera ver- wandt sein sollte, wirkt zuerst überraschend, weil C. spinigera von dieser letzteren Art, wie sie heut- zutage aufgefasst wird, sehr weit verschieden ist. so z. B. durch die quer- gestellten und weit tiefer getheilten Blätter. Lindbergs Behauptung wird indessen erklärlich, wenn es sich in der That so verhält, wie K aal- aas1) vermuthet, dass Lindberg noch im Jahre 1879 die Pflanze, welche R. Spruce später C.leucantha benannt hat. als C. catenulata vera betrachtete. C. spinigera und C. len- Lappmark. — 1 — 3. Theile des Stam- mes mit Blättern, 1î5/i. — 4. Ein Theil des Stammes mit einem Unter- blatt, 176 i. C. Jensen delineavit. ) Kaalaas, B., De distrib. hepat. in Norv., 1893, p. 164. 11 catha sind ja einander ähnlich genug, um als verwandt auf- gelasst zu werden. In Spruce’s klassischer Publikation On Cepholozia (1882) wird C. spinigera nicht erwähnt. Beim ersten Anblick macht C. spinigera éinen ganz befremdenden Eindruk und scheint von allen früher bekann- Fig. 6. Cephalosia striatula var. spinigera von Hjortesö (Dänemark). (11 — 12 siehe Seite 12). — 1 — 7 Blätter, 160/i. — 8 — 10 Amfigastrien, le,0ji. — 11 Ein warziger Theil des Blattes 575/i. — 12 Ein gestrichelter Theil des Stammes, E7o/i. C. Jensen delineavit. ten Cephalosia- Arten verschieden zu sein. C. Jensen theilt mir indessen mit, dass er völlig überzeugt ist, dass C. spinigera nur eine extreme hydrophile Form von C. stria- it tla J e n s e n (Rev. bryol., 1904, p. 25) ist. Diese Art ist sehr variabel; ihre Blätter sind zwar bei der typischen Form ganzrandig, oder beinahe so, zeigen aber eine grosse Nei- gung gezähnelt zu werden, besonders an nassen und schat- 12 tigen Lokalitäten und an Sprossen, welche weibliche lnfio- rescenzen tragen. Hierzu kommt noch, dass ganz wie bei C. spinigera die Blätter der C. striatula mehr oder weniger warzig papillös sind ‘) und dass der Stamm deutlich striiert ist. Bei Hjortesö auf Sjaelland hat Jensen eine Cephalozia- Form gefunden, die der C. spinigera sehr ähnlich ist, nur dass die Ba- sallappen der Blätter meistens et- was kürzer sind; diese Form muss aber nach Jensen zu C. striatula gebracht werden, weil sie in allen wesentlichen Beziehungen mit die- ser Art übereinstimmt. Sie ist autoecisch, der Stengel ist ge- strichelt, die Verzweigung ist so- wohl postical als lateral (die Art nimmt daduch eine Mittelstellung zwischen Cephaloziella und Prionolobus ein), die Blätter sind tief und scharf ein- geschnitten und ihre Lappen schmal und scharf zugespitzt Amphigastrien sind stets vorhanden. Die Pflanze aus Mora in Dalarne (leg. J. Persson) nimmt eine Mittelstellung zwi- schen der Hauptform von Hjortesö und var. spinigera ein, nicht nur was die Zähnelung der Blätter sondern auch die der weiblichen Hüllblätter anbelangt. Bei var. spinigera von Hjortesö sind die Zähne der Hüllblätter noch länger als bei der Pflanze aus Dalarne und z. Th. abwärts ge- krümmt. Fig. 6. *) Bei starker Vergrösserung, wie die hier angewandte (575 Mal), sieht man, dass die Warzen sehr zahlreich und von verschie- dener Grösse sind und sehr dicht stehen ; bei einer schwächeren Vergrösserung kann man aber die kleinen Warzen kaum oder gar nicht sehen. In den Figuren 4 der ersten und 7 der zweiten Ta- fel zu Cephalozia striatula (Revue bryol 1904 p. 25 und Die Moose des Sarekgebietes > von H. W. Arnell u. C. J ensen, p. 84 u. 85) sind nur die grösseren Warzen abgebildet worden und zwar etwas zu gross. Es muss erinnert werden, dass die Warzen keine scharfe Konturen haben und farblos sind. 13 Es sei hier bemerkt, dass paroecische ßlütenstände ausnahmsweise neben den autoecischen Vorkommen kön- nen; dieses Verhältniss ist jedoch bisher nur bei der Haupt- form beobachtet worden. Ist C. Jensens Ansicht, dass C. sphiigera nur eine extreme Form der C. striatuln ist, richtig, stellt sich die Frage auf, ob nicht der ältere Name C. spinigera (1879) vor den jüngeren Namen C. striatula (1904) die Priorität hat, wodurch Jensens Name zu einem Synonym degradiert werden sollte. Ein solches Verfahren scheint uns aber nicht richtig zu sein, weil C. spinigera nur eine sehr extreme Form der Artist. Lin dbergs Originalbeschreibung der C. spinigera wurde daher so abgefasst, dass sie gar nicht auf die Hauptform der Art passt. Es scheint uns daher richtiger, das die Formen dieser Art, welche der C. spini- gera ähnlich sind, als var. spinigera (Lindb.) unter C. stria- tula Jensen eingereiht werden. Cephalozia lacinulata (Jack.) Spruce. (On Cephalo- zia, 1882, p. 45). — Jungermamia lacinulata Jack.1 (Gottsche et Rabenh., Hep. Eur. 624, anno 1877). Die Art wurde zuerst vom Apotheker Jack im Jahre 1875 bei Salem iu Baden entdeckt. Im Jahre 1885 wird sie von S. O. Lindberg1) auch für Finland nachgewiesen; sie wurde dort von ihm selbst im August 1884 bei Tytyri in Lojo (Nyland) auf einem morschen Stamme und mit Ce- phalosia connivens, C. media, C. bicuspidata usw. vergesell- schaftet gefunden. Die Figuren sind nach einem an der soe- ben genannten Stelle am 23 Juni 1885 von Lindberg ein- gesammelten hübschen aber nicht reichlichen Exemplar gezeichnet; Lindberg hat auf dem Couverte folgende Be- merkung geschrieben: »Amphigastria ad apicem rami Ç elongati 2—5, magna, semper integerrima, plus minusve obtusa, laneeolato-oblonga, sublinearia vel lingulata. E speci- mine Jackii parum differt cellulis distincte incrassatis.» *) Siche: Botaniska Notiser, 1885, p. 103 — 104, und Medde- landen af Soc. f. fl. fennica, H. 13, 1886. p. 208. 14 C. lacinulata ist eine ausgezeichnete Art, deren Kenn- zeichen schon aus der gegebenen Abbildung leicht ersicht- lich sind; sie erinnert durch den Habitus, die Blattform und durch die zum Theil mehr oder weniger quergestellten Blätter etwas an C. bicuspidata, durch die dioecische Inflo- Fig. 7. Ccphalosia lacinulata (Jack) Spruce nach einem bei Lojo in Finland von S. O. Lindberg gesammelten Exem- plar. — 1 — 2. Theile der sterilen Pflanzen 30/i. — 3. Ein halbes Blatt, 176/i. — 4. Q. Inflorescenz mit Kelch, 30/i. — 5. Die ausge- breitete Mündung eines Kelches; in einem der Lappen ist das Zellnetz gezeichnet, 30/i. — 6. Die Spitze eines Kelchlappens, 176/i. C. Jensen delineavit. rescenz und die haaränlichen Lappen der Kelchmündung aber an C. connivens. Cephalozia (Prionolobus) Perssonii C. Jensen n. sp. Paroica, clado- et acrocarpa, perpusilla, tenuissima, laxe intricato-cæspitosa, viridis. Caidis repens vel sube- rectus, circiter 0,o45 — 0,o78 mm. crassus, flexuosus, lateraliter 15 ramosus, hic illic radicellosus, eflagellifer; cellulae corticales rectangulares, membranis sat crassis et cuticula lævi. Folia remota, fere transverse affixa, caule duplo latiora, patentia vel subsquar- rosa, subcari- nata, ad 4/b bi-' fida, incissuris angulatis, lobis divergentibus, late triangula- ribus, acutisvel subulato-acu- minatis, plus minusve denta- tis vel spinoso- dentatis, raris- sime subinte- gris, cuticula lævi ; cellulæ parvæ, 0,oo6.r>— 0,oi2 mm. latæ, irregulariter quadratæ vel rectangulares, subopacæ, val- de chlorophvl- liferæ, sæpe in parte inferiore dorsali folii for- nicato- vel co- nico-prominen- tes, omnes pa- rietibus plus Fig. 8. Cephalosia Perssomi C. Jensen nov. sp. (2 — 4 siehe Seite 16) 1 — 2 Theile kelch- tragender Pflanzen, 40/i. — 3 Fin Blatt und Kor- tikalzellen des Stammes, 215/i — 4 Ein Blatt und ein Unterblatt, 21B/i. — 5 — 7 Unterblätter, 215/i. — 8 Der obere Theil eines Lappens des inner- sten Perichactialblattes, 215/i. C. Jensen delineavit. minusve crassis, albescentibus. Amphigastria erecto-pa- tentia vel. adpressa, ovato-lanceolata, integra vel parce dentata, sæpissime biloba. Bracteœ 3--5-jugæ, foliis multo majores, intimæ in excipulum altum perianthio adpressum connatæ. plurilobæ, lobis subulato-aeuminatis, spinuloso- dentatis, inargine non hyalinis. ceteræ inter se liberæ vel parum connatæ, bilobæ, lobisque latis, dentatis et spinuloso- dentatis, subu- lato-acumina- tis; cellulæ paullo majores quam in foliis. omnes parieti- bus valde in- crassatis. Ar- che gonia pau- ca. Antheridia singula in axil- la bractearum. Perianthium alte emersum, anguste oblon- gum, 3— 4-pli- catum, ore an- gusto, trunca- to.hyalino.sub- tiliter crenula- to. Fructiis ma- turus ignotus. Gonidia éesunt. Hab. In provinciajâmt- landia Sueciæ, ad cataractam Tännforsen , 24 Julio 1907, a j. Person parce lecta. Eine niedliche, kleine Art, die von allen uns bekann- ten Arten der Untergattung Prionolobiis durch das Ge- schlecht und die auffallende Winzigkeit der Pflanze abweicht. Nur wenige äusserst kleinen Raschen sind vom Herrn Apo- theker J. Persson gesammelt worden. 17 Nâgra ord med anledning af H. G. Simmons’ senaste uppsatser. ’) Af L. M. Neuman. Alopecurus fulvus Sm. For denna art inför S. namnet A. aristulatus Michaux, emedan det âr 2 är äldre än det förut allmänt använda A. fulvus Smith i Engl. Bot. âr 1805. Att ersätta ett vngre namn med ett äldre är naturligtvis rätt endast under den förutsättningen, att det äldre bevisligen är gifvet ät sam- ma art som det yngre. Huru härmed förhäller sig, skall jag nedan söka visa. Michaux (Fl. Boreali-Americ.) känner för det boreala Amerika endast en Alopecurus- art. Denna kallar han aristu- latus och karakteriserar den säsom ett pä sumpmark växande gräs med upprätt stam, trubbiga skärmfjäll och nägot ut- skjutande borst. Afbildning finnes icke, jämförelse med ge- niculatus saknas af heit naturliga skäl, och autentiska exem- plar torde, om sâdana linnas, vara i Europeiska herbarier svârâtkomliga. Smiths gräs flyter pä vattnet, det har upp- stigande, vid ledknutarna krökt sfam, tvärhuggna skärm- fjäll och icke utskjutande borst. En utmärkt bild tinnes,' äfvensä jämförelse med geniculatus, hvarvid särskildt stän- darknapparnas färg och form framhällas; autentiska exem- plar äro lätt tillgängliga. En objektiv granskare mäste a priori erkänna, att intet finnes, som bevisar indentiteten af Michaux's och Smiths växter, ty A. aristulatus kan lika väl vara en med kort borst försedd A. geniculatus eher ett för Amerika säreget gräs, som en A. fulvus. S. antager det senare, men ger intet skäl för antagandets riktighet. Yäxe- sättet och borstens längd — säledes tvä skäl — tala bestämdt ]) »Nagra bidrag tili Lule Lappmarks flora» (Bot. Not. 1907) -och » Einige Lappländische Fanerogamen (Arkiv f. Bot. 6: 17). Bot. Not. 1908. 2 18 mot, endast ett skäl skärmfiällen» likhet talar, men tvetydigt. för detsamma ty bàde geniculati och fulvi skärmfjäll äro ob- tusæ Hade det varit sä, att Nordamerikas florister etter Michaux identiherat A. aristulatus med fulvus och tili ar- ten skilt den frän .4. geniculatus, hade iu saken nägot hjälpts, men detta synes icke vara förhällandet t. ex. med J. Torrey, Flora of the northern etc. at är 182-1. Sedan denne gifvit diag- nos och beskrifning at A. geniculatus L. och bland annat pâpe- kat. att borsten är nästan dubbelt sä läng som fjället nearly as long again as the corolla ), upptager han Michaux's art säsom varietet iß aristulatus) och tillägger: I have not been able to discover any difference between the A. genicu- latus and the A. aristulatus Mich, except that in the latter the awns are shorter and the flowers a little less hairy . Vidare tror han. att den amerikanske A. geniculatus är olika den europeiske och troligen identisk med A. borealis Tri- nius. Härvid beder jag fä pâpeka, att. om skillnaden i bor- stens längd mellan den amerikanske aristulatus och genicu- latus varit densamma. som mellan den europeiske A. Juli us och A. geniculatus, hade Torrey säkert ei begagnat ett sa lindrigt uttryck som »shorter . Ôfvergâ vi sâ till en modern flora öfver det nordliga Amerika, t. ex. Britton and Brown af àr 1896, sä Anna vi. att han beskrifver och afbildar A. geniculatus samt upptager bâde aristulatus. geniculatus var aristulatus Torr, och fulvus Sm. säsom synonym. Detta aynes mig antyda, att, om A. geniculatus och fulvus i vä- stem äro identiska med de europeiske artema, de där för- bindas genom mellanformer. och att A. aristulatus Mich, är en sàdan. Pâ grund häraf anser tag att den af S. giorda namnändringen är obefogad. Frän namnfrâgan öf vergär S. till frâgan om A. geni- culati och A. fulvi utbredning i Sverige och pàstâr, dels att den förre saknas i Jockmocks lappmark, dels att den troli- gen saknas i heia Lappland, dels att den i höga norden synes undanträngas af den senare. För de tvâ första pâ- stâendena har han det negativa skälet. att han ej sett her- 19 barieexemplar af A. geniculatus frän Lappland ') och hvad lockmock beträffar muntliga meddelanden af därvarande botanister samt det faktum, att han själf ej fick tag i den. Det senare mätte ej hafva mycket att betyda, dà han ej fann A. fulvi djupvattensform, som dock skall vara ganska all- män (»recht häufig»») dar. Skalen äro ej bindande, men en möjlighet är ju, att han, hvad Jockmock beträffar kan hafva rätt. Hvad Lappland i dess helhet beträffar har han mähända -) ej rätt, ty jag äger ett exemplar af A. genicu- latus, taget i Äsele af P. F. Lundqvist, och ett frän Deger- fors, taget af N. L. Andersson. Da den förekommer i Junkersdalen (se Johan Dyring, junkersdalen och dess flora) och jag själf tagit den vid Kjelvand pä Norska Suli- tälma-omrädet — i bäda fallen säkert spontan — synes det mig icke otroligt, att den finnes äfven pä svenska sidan af Kölen. Pä undanträngningshvpotesen behöfver jag ej offra manga ord! Den faller pä sin egen orimlighet, ty A. fulvus är hos oss ett typiskt vattengräs, hvars landform säkerli- gen här är ytterst sällsynt, och A. geniculatus är oftare sump- och landform än ren vattenform (d. v. s. groende och växande i vattnet). Om nu A. genic, skulle kunna un- danträngas pä vattnet. sä kan detta ej ske pä land, där ful- vus ej konkurrerar med honom. Undanträngandet tyder ocksä pä, att den förut funnits i Lappland, hvilket väl ej gärna stämmer öfverens med S:s uppfattning. Dâ J. M. Normans äsikt, att A. geniculatus i Norska Finnmarken säväl vid kusten som i inlandet endast förekommer pä od- lade Ställen, antagligen utöfvat inflytande pä S., har jag granskat Normans Alopecurus- samling, som välvilligt ställts till mitt förfogande. Dä man genom Normans ') Detta kan heit enkelt bero därpä, att botanisten, som be- söker Lappland, har sä mycket annat att samla, att han ej tager med sig A. geniculatus, som ju är allmän tifverallt i det öfriga Sverige. 2) Dä mitt herbarium är 1888 förstörts vid Sundsvallsbranden, Sünde dessa vänner dupletter tili mig. De voro utan namn, men inlagda i omslag, pä hvilket insamlingsort och tid voro angifna. 20 skrifter vet, att A. geniculatus verkligen förekommer pa od- lade platser i Finnmarken, skulle man väntat, att han dar insamlat den, men han har icke bevarat ett enda genicula. /ws-exemplar dâriîrân. Hade vi nu icke haft Normans ord pâ, att den finnes dar, skulle man enligt S:s metod vara berättigad till pâstâendet, att Norman aldrig träffat A. ge- niculatus dar. Fran Tromsö och Nordlands amt har han emellertid bâde den spontana formen och kulturformen, och genom Ove Dahls liora vet man, att denna art äfven i dessa nordliga trakter gär upp i björkregionen. Dä den säledes linnes bâde Söder, oster och vaster om Lappland, skulle man ju vänta, att den äfven linnes i Lappland! Normans samling beredde mig ett särskildt nöje däri- genom, att jag fick se den af honom nämnda kulturfor- men af A. geniculatus, hvilken jag skulle vilja kalla /. Nor- mam. Den är bredbladig, grofaxig och högvuxen och är möjligen en immigrant frän utlandet, möjligen en i Norge uppkommen mutation. Jag har sett den frân Svolvær, Tys- fjord, Rödö, Trænen, Kvaöfjord, Maalselven och inné i lan- det frân Drivedalen pâ Dovre. Till sist har S. uppställt A. aristulatus Mich. var. natans (Wahlenb.) Simmons. Icke heller detta kan jag anse befogadt. I Fl. lapp, afser Wahlenberg med geni- culatus landformerna af geniculatus och fulvus, om han (hvilket är föga troligt) anträffat äfven den senare; med ß natans bäda arternas vattenformer, hvilka han antagligen anträffat under de fyra âr, han reste i Lappland. Uttrycket i Fl. Lapp, arista longitudine et insertione varia: ubi bre- vis est, juxta apicem glumæ inseritur vore annars svärt att förklara, och det bestyrkes af följande citât ur hans Fl. suec. Quo magis culmus decumbit et luxuriat, eo minor spica plerumque lit, et tandem in ß (natans) int erd um minima, brevissima, simulque coloration præcipue antheris iisque brevioribus (A. fulvus Smith)». Hade han endast afsett A. fulvus Smith med sin ß natans, skulle säkerligen icke ordet interdum » influtit. Utbrytes A. fulvus ur hans ß natans. 21 mäste, sâsom skett i min Hora, detta namn förbehällas ät A. geniculati vattenform. Att öfverföra namnet tili A.fulvi djupvattensform, medan den pä grundare vatten växande A. fulvus kallas aristulatus, medför ju den olägenheten, att man fär bestämma ett visst djup, dar aristulatus fär växa, och ett annat, dar ß uataus fär växa. Att i Upsala-herbariet tinnes ett af Wahlenberg insamladt exemplar af fulvus under namnet A. geuiculatus ß uataus, är ju icke besynner- ligt och berättigar ingalunda tili antagandet, att Wahlen- berg under detta namn endast afsett A. fulvus. Att det nämnda i Wahlenbergs herbarium hefintliga exemplaret är A. fulvus, har redan Norman i det af S. citerade arbetet bekantgjort. Upptäckten tillhör säledes icke S. Innan jag lämnar detta ämne, vill jag nämna nägra ord om de i min- Hora anmärkta mellanformerna mellan A. fulvus och A. geuiculatus, hvilka jag tolkat sâsom hybrido- gena. De hafva i allmänhet kortare, tjockare, mörkare grönt ax, härigare skärmfjäll och tydligt utskjutande borst, medan typisk fulvus har ett längt och tunnt, i början ljus- grönt, sedan gulaktigt ax, med undantag af randcilierna glatta skärmfjäll och inneslutet borst. Sedan jag i det nor- ska herbariet (under namnet geuiculatus, Norge, Voss, ved og i Melsvand 14 f 1902, S. K. Sei land) upptäckt hybriden A. fulvus X geuiculatus, och funnit denne äga nästan f un- ständig t odugligt pollen, synes det mig vara möjligt, att nvssnämnda former, hvilka endast visa en ringa grad af pollenförsämring, snarare tillhöra en varietet af C. fulvus eller en mellan fulvus och geuiculatus stäende art än hy- briden. Äfven synes det mig, som om ständarnes färg och färgförän dring inom denna Alopecurus-g rupp icke är till- räckligt utredd. Här är en uppgift att lösa för den, hvars intresse för släktets utredning sträcker sig längre och dju- pare än tili — namn en. Sâsom en lämplig plats förordar jag sjön »Tena» i Vittinge, Upland, enär pä ett af Lars Collen 1876 insamladt ark af A. fulvus äfven tinnes A. ge- niculatus, och inan sàledes vet, att bâda artema dar växa tillsammans. Jag slutar med korta diagnoser öfver den n}’e for- men och hybriden. Alopecurus geniculatus L. f. Normimi L. M. Neum. Culmus 50 — 60 cm. altus, 3 mm latus; folia 4 — 7 mm lata; spica, interdum nigrescens, 5—6 cm longa, 5—7 mm lata; aristæ pars exserens 3—5 mm; habitat in cultis Nor- vegiæ passim. Alopecurus fulvus Sm. X geniculatus L. Culmus natans radicansque, 30—45 cm longus; folia cum vaginis læte viridia (non glaucescentia) ; spica 25—30 mm longa, 3 — 4 mm lata, colorem et adspectum A. fulvi præbens; glumæ paleaque intermedia;; arista circa 2 mm exserens, antheræ longiores quam in .1. fulvo; pollen fere omne impotens. Habitat in Norvegia, Voss, in aqua Mels- vand ubi pro A. gehiculato a S. K. Sella nd 14 ? 1902 lectus. Melandrium rubrum. Dä S. anser det alldeles oriktigt att, sàsom i min flora skett, förena M. rubrum f. lacteum H n och M. album f ru- bel/um Hn med hybriden, beder jag fä anföra mina skäl härför. Sedan jag 1884 funnit ett individ af hybriden (Bot. Not. 1885 pag. 150) och fätt öga för densamma, lyckades jag 1887 pä Alnön vid Sundsvall (Krit. o. sails, växter, Sunds- vall 1887) anträffa ett rikligt beständ af hybrider, bland hvil- ka nägra voro fullständigt identiska med Hartmans i. ru- bel/um. Följande äret fann jag vid Wattjom, ocksä nära Sundsvall, den motsatta hybriden, d. v. s. den, soin med M. rubri habitus förenade mjölkvita blommor och som öfver- ensstämmer med Hartmans v. lacteum. I Tyskland hafva Gärtner och Focke och i Frankrike Godron (Focke, Pflanzenmischl pag. 66— 68) studerat hybridiseringen mellan M. album och M. rubrum. Gärtner har befruktat M. rubrum med pollen af M. album och erhällit hybrider med ända tili 77 % goda frön och vid den motsatta kors- ningen erhällit hybrider med ända tili 81 % goda frön. Hy- 23 bridens pollen bestâr liksom hos de af mis.- antrâîfade spon- tana hybriderna af större och mindre, innehällsrika samt ett îâtal tomma eller missbildade körn. De fiesta rubrum 9 X album d hade habitus af album och blekröda blommor, d. v. s. de voro M. album v. rubcllum. Focke har funnit, att bfida antenna vid isoler ad kiiltun förblifva oförändrade, d. v. s. gifva en homogen afkomma, men enhöll vid isole- rad odling af M. album O > ]I. rubrum d »sehr mannigfal- tige Formen, die eine fast vollständige Reihe von Ueber- gängen zwischen den Stamarten darstellen, doch bleibt bei näherer Untersuchung eine gewisse Kluft zwischen den Stamarten und den Ihnen am nächsten stehenden Misch- lingen. Oft sind weisse blumen bei breitblättrigen, rothe bei schmalblättrigen vorhanden», d. v. s. i förra fallet M. rubrum v. lacteum, i det senare M. album var. ru- bellum. Godrons résultat skilde sig trän dessas därigenom. att de af honom uppdragna hybriderna redan i andra gene- rationen ätergingo tili stamarterna. Min erfarenhet frän Skäne och Tyskland, där jag äfven iakttagit dessa arter och deras hybrid, gär i samma riktning, d. v. s. att M. al- bum har konstant hvita och M. rubrum konstant röda blom- mor, och att mellanfärgerna antyda hybriden. De af S. omtalade M. rubrum med pä detta sätt färgade blommor kunna ju mycket väl vara hybrider, dä hybriden förekom- mer i Jockmock och dess frön med hö eller andra foror kunna hafva transporterais till Kvickjock. Härmed har jag naturligtvis icke velat förneka, att det finnes en albino-form af M. rubrum med hvita blommer och urblekta blad, men säkerligen afser icke Hartman med sin v. lacteum en dy- lik, rent patologisk företeelse — lika litet som jag gjort det, da jag i floran användt detta namn. Den nämnda albino- formen har jag själf samlat vid Smedstorp i Skäne. Dä AI. rubrum * lappouicum Sim. enligt beskrifningen tili bladform, stjälkens styfhet och behäringen erinrar om M. album , ligger det nära till hands att anse honom säsom hybrid, hvilket ocksä var S:s första tanke om honom. S. 24 andrade emellertid âsikt, dä han fann, att äfven äkta M. rubrum var i Norden stärkt glandelhârig och beskref den därför sâsom ett subspecies med vissa karaktärer af M. al- bum. Enligt min mening, och med Fockes och Gärtners kultur-resultat för ögonen, hade det varit klokt, om S. vän- tat att kreera sin M. *lapponicum , tills han utfört sina ut- lofvade odlingsförsök. Därjämte hänvisar jag S. till C. G. Westerlund, som i Bot. Not. 1906 pag. 31 — hvilken upp- sats icke borde vara främmande för S. — anfört ungefär detsamma som S. angäende behâringen hos M. rubrum, dock utan att uppställa nägot subspecies. Pâ ett exemplar aî * lapponicum Sim. som jag under- sökt (Jockmock 1907, Th. Wolf) har jag f unnit 74 % stora, 21 % smä och 5 % slöa pollenkorn. Det kan vara en äter- gângsform till M. rubrum af hybriden, men är troligen en M. rubrum. I Lunds univ:s herb, har jag sett 2 ark af Simmons Melandria, hvartdera med 2 individ, det ena arket af honom bestämdt till M. rubrum , det andra tili * lapponicum . Jag tror icke, att jag misstager mig. dä jag pästär, att bäda arkens högerindivid äro hybridogena. Jag har nämligen sett hundratals exemplar af denna hybrid. Afsöndras frän ■lapponicum de hybridogena individen, âterstâr ren M. ru- brum, till habitus, bladform och behäring samma form, som hnnes öfver heia Sverige. Vid granskning af Kristiania- herbariet har jag funnit Her représentante!' för hybriden än för arterna, och säkerligen skulle S. hafva hänfört en mycket stör procent af dessa tili sin * lapponicum . Därsammastädes säg jag M. rubrum x ar. alpestre Fr. frän de 3 i Blytts flora upptagna lokalerna och fann den vara en glatt form af M. album X rubrum. Troligen är den en mutation af hybriden. Jag säg tvä andra mutationer af hybriden, en med hufvudlikt hopade blommor och en dvärg- form med endast en blomma, blad liknande Stellaria media och kronblad tili formen liknande Silene nutans. Äfven fann jag former af hybriden, som, utan att vara glaberri- 25 m<®», voro mindre hâriga än vanlig M. album X rubrum. Ett härligt fait, för den, som vill göra nya namn! Linnés Aconitum lycoctonum är ett kollektivt species, som har representanter i de fiesta af Europas högländer och i Sibirien. Ur detsamma afskilde Ko el le 1788 sâsom egen art A. septentrionale med angifven utbredning i Skandinavien, Ryssland och Sibirien. Han skiljer den frân all öfrig lycoctonum dels genom blfi blom- mor dels genom följande jämförelse: »simillimum A. lycoc- tono , sed altius, foliorum dentes longiores; corollarum galeæ longiores; nectaria magis obliqua». Sedan blommornas färg visât sig mindre konstant — den nordlige har ibland svaf- velgula, den sydlige understundom blä — künde ingen grunda nägon artskillnad pä de öfriga, alltför relativa karak- tärerna, hvarför H. G. L. Reichenbach, i sitt epokgörande arbete (111. spec. Aconiti generis 1827—1830) förkastade Koelles namn och uppdelade den Linneanska arten i fiera species, af hvilka det skandinaviska fick behälla namnet A. lycoctonum L. 1) Och det med rätta! Ty ingen kan väl förneka, att den Aconitum, med hvilken Linné pâ sin Lapplandsresa gjorde bekantskap, är grundtypen till bans A. lycoctonum i Fl. Lapp., Fl. suec. och Sp. plant, och därför vid artens delning har arfsrätt tili det Linneanska namnet. Koelles septentrionale var för öfrigt redan dâ ett för- brukadt namn, ty Martius hade användt det för den ryske, Wahlenberg för den karpatiske, och ungerska auktorer för en tredje art i Reichenbachs mening. »A. lycocto- num*, skrifver han, plurium auctorum quæras sub A. the- lyphono et imprimis sub A. vulparia , Linneanum enim no- men Linneanæ speciei retinui . De färgvarieter, jag observerat, äro en hvit med ytterst svag anstrykning af gult (Bot. Not. 1885 pag. 150) och en hvitgul eller rättare svafvelgul (Ö. K. V. A. 1889 pag. 77). Den förre skulle jag ju kunnat kalla f albescens , men det ’) Det i Linnés herbarium förvarade exemplar, som bitr namnet A. lycoctonum , är obestridligen var nordiska art. uraktlät jag", emedan pä samma plats funnos individ med öfvervägande blätt och litet hvitt i blommorna, och da skulle ju äfven dessa haït namn. Af den gulblommiga formen fanns endast ett par stand, och antagligt är väl, att icke heller den är konstant. Skulle den namnats, borde den döpts tili var. sidfureum , (troligen identisk med lutescens Rosend). Formen frän Kirkivare känner jag ej. Reichenbach (1. c.), som odlat besläktade bläblommiga arter och af deras frön erhällit gulblommig afkomma, anser, att den är en varie- tet af vär nordiska art och ej tillhör nägon af de sydligare, gulblommiga arterna. Under förutsättning, att denna äsikt, tili hvilken äfven H. V. Rosendahl kommit, är riktig, synes den mig böra heta A. lycoctonum (L.) Reich, var. lutescens H. V. Rosend. Äfven om Rosendahl i Bot. Not. 1892 valt ett mindre lyckligt uttryck och därför af en person, som aldrig själf funnit växten, skulle kunna beröfvas auktors- rätten, sä har han i sin Doktorsafhandling (Farmak. unders. betr. A. septentrionale Koelle, 1893 pag. 32) tydligt öfver- flyttat namnet lutescens tili denna form af vär nordiska art och i en tysk öfversättning af sitt arbete (Arb. d. Pharma- kolog. Institut zu Dorpat, XI, Dorpat 1894) afbildat dess blommor. och därigenom tillräckligt försvarat sitt auktors- skap. Samma förhällande räder med v. maculatiim , som han i samma arbeten beskrifvit och afbildat säsom var. ver- sicolor, hvadan S. icke heller tili denna har nägon auktors- rätt. Enligt min mening bör den senare bära namnet A. lycoctonum (L.) Reich, var. versicolor H. V. Rosendahl. Jag uppskjuter tili ett annat tillfälle att yttra mig öfver S:s mindre lyckade försök att ätskilja vär A. lycoctonum frän de sydliga formerna. Aconitum-irkgdn hos oss är nämligen längt ifrän löst, ty den är icke endast namnfräga. Potentilla gelida C. A. Me}', sec. E. Fries. Är 1858 meddelade E. Fries i Bot. Not. pag. 551) en ) Denna Pries’ artikel omnämner icke S. 27 fullständig diagnos af P. gelida oeh anmärkte, att den var en frän P. crocea och heia verna-g ruppen skild, af 3-taliga blad utmärkt art inom gruppen frigidœ och närmast besläk- tad med P. grandiflora L. Den hade blifvit upptäckt pä Lomsfjällen "j i Norge af Moe, hade odlats i Kristiania Bot. trädgärd under namnet P. crocea 2 3) var. ten/ata och i Upp- sala af Fries, som i motsats tili Blvtt hänförde den tili nyss nämnda gelida och ansäg de odlade ex. identiska med dess ß glabrior C. A. Meyer (Lehm.) och de spontana med a püosior C. A. Meyer (Lehm.), af hvilken han erhällit autenti- ska exemplar frän Petersburg. Blytt, som trän börfan hänfört den norska formen tili verna-g ruppen, och som af Traut- vetter bibragts den uppfattning, att den icke vore identisk med P. gelida C. A. Mey.4), upptog den i sin flora säsom ß ternata under P. venia L. a major Wahlenb. Honom följer ocksä Ove Dahl i sin flora. Hartman har däremot bibehällit namnet gelida; sä ock min flora, pä grund af Fries’ stora auktoritet. I bäda sattes den dock säsom sub- species under P. venia. I Elias Fries' herbarium Annes endast ett exemplar af P. gelida C. A. Mey. frän Petersburgs-herbariet. Det är n:o 472 i exsiccatverket »Th. Kotschy, PI. Persiæ borea- lis, ed. R. F. Hohenacker 1846». Det härstammar frän Elbrus, 9/? 1843, och är taget ad rivos deliqvescentes (8000 fot) . Det tillhör emellertid t;mw-gruppen och kan — om man fär döma efter sä illa konserverade växter, — mycket väl vara identiskt med den lägvuxna formen frän Lomseggen och den af mig här nedan omnämnda Sulitälmaformen. Är det förra en gelida. sä torde ocksä de här äberopade skan- dinaviska frän Sulitälma tillhöra P. gelida. Det af S. omtalade gr/zV/mexemplaret frän Kaukasus (Brotherus i Köpenhamns-herbariet) synes mig tillhöra en 2) Icke heller detta meddelar S. 3) Antagligen Hornem. och synonym med P. alpestris och maculala auct. Suec. 4) Sä ock Nymans Conspectus. art inom vema-gruppen. Terminaltandens korthet är icke konstant pâ de 2 individ, som arket hyser, och jag anser dem tillhöra samma art som de norska g-e/zV/a-exemplaren. I Köpenhamns-herbariet linnes därjämte en P. gelida Iran Altai (ex herbario horti Petropolitani), som likaledes synes tillhöra verna-gruppen. C. A. Meyer anser själf sin nya art vara tili arten skild frân P. grandiflora L., P. Brauneana (= dubia Zi mm.) och P. glacialis (= frigid a Vi 1 L), men sä närstäende P. crocea (= venia), att den svârligen pâ annat än bladens tretalighet kan îrân densamma skiljas. Sàvâl Zimmeter, släktets senaste monograf, (Die europ. Arten d. Gattung Potentilla pag. 27) som Th. Wolf, släktets bear- betare i Asch. & Gräbner Sjmopsis, räkna den norska Dovre- formen till P. gelida Mey., hvadan det borde vara riktigast att îôlja dessas liksom E. Fries’ och Hartmans auktoritet, tills S. skaffat battre bevis och större auktoritet för sin âsikt. Att en typiskt af 3-taliga blad utmärkt art kan bära 4—5- taliga, vet man ju frän P. nivea L., som har f. subquinata Lge, och P. grandiflora , liksom den 5-taliga P. attrea L. har en 3-talig var. trifoliata Th. Wolf. Den nordiska formens sam- hörighet med Kaukasus- och Altai-formen af P. gelida torde sälunda icke kunna jäfvas däraf, att den nàgon gang har ett 4- eller 5-taligt rotblad. Jag bifogar till sist C. A. Meyers beskrifning af den omtvistade arten i Verzeichniss d. Pflan- zen in Caucasus, Petersburg 1831. N:o 1487 P. gelida mihi: P. perennis, subpilosa, foliis radicalibus ternatis, foliolis obovato-subrotundis dentatis, stipulis subovatis obtusis subintegerrimis, caulibus filiformi- bus decumbentibus subtrifloris, calyce petalis (luteis) obcor- datis duplo breviore; laciniis exterioribus longioribus lan- ceolatis acutiusculis, carpellis lævihus. P. grandiflora M. a. B. Fl. T. C. I p. 409 (excl. syn.). Plantula nostra ad P. Brauneanam et glacialem magis accedit quam ad P. gran- difloram, specie tarnen différé videtur; a P. crocea, præter folia ternata, numquam quinata, ægre dignoscenda. a glabrior: foliolis utrinque glabriusculis obtuse den- 29 tatis, stipulis obtusissimiss. In regione alpina Caucasi ocei- dentalis (alt. 1400 hexap.). ß pilosior: foliolis utrinque plus minusve pilosis acute dentatis, stipulis obtusiusculis vel acutiusculis. In alpibus Kasbek (alt 1400—1600 hexap.)». Om jag följt Blytts uppîattning, sàsom S. gör, skulle jag ocksâ bibehâllit Blytts variété tsnamn, ternata Bl. Men S. hugger af knuten genom att förse Blytts namn med prefixet »sub» och sulfixet Si mm. Det är enligt min mening icke efterföljansvärdt, ty Blytt är namngifvaren, och nam- net är v. ternata Bl., för sä vidt det ej är gelida. Under namnet gelida eller verna * gelida gâ hos oss 3 former, alia med öfvervägande 3-fingrade blad. Den ena är en obetydlig form af den gamla P. alpestris (nu verna), den andra af verna f. ambigua auct. suec., den tredje är den af Fries äsyftade, jämförelsevis sällsynta, afMoeochLin- deberg och kanske Hera pâ Lomseggen insamlade. De af S. (var. subternata ) till Lunds Bot. Institution lämnade exempla- ren tillhöra de tvâ första — af den tredje fanns der intet indi- vid, hvadan S. troligen icke anträffat den af Fries ursprung- ligen afsedda spontana formen. De tvâ första letar man, sä- som S. mycket riktigt anmärkt, ut bland verna och f. ambigua, och detta redan i den subalpina regionen. Detta vet jag af egen erfarenhet frän min Sulitälma-färd. Den tredje säg jag, först när jag kom tili det typiska glacial- omrädet kring Balvand, och den skiljer sig ganska afse- värdt frän de bäda förra genom tätare tufvigt rhizom, korta, nedliggande stjälkar och korta, horizontala eller nägot upp- resta blomskaft. Rosettbladen äro 3-fingrade, nägon gäng 4-5-fingrade (jag säg dock intet 5-fingradt), smäbladen korta och breda med fä och grofva samt trubbiga sägtänder (nästan naggade); stjälkens stipler nägon gäng flikade; yttre och inre fo derblad trubbiga, nästan lika länga; blommor myc- ket smä. Bland ett tjugotal tufvor blommade endast tvâ, hvilket väl berodde därpä, att jag kom för tidigt pâ âret. 30 Epilobium angustifolium L. var. spectabile Si mm. Yid Norra Ryds järnvägsstation i Smäland säg jag 1903 ett helt bestând af en dylik form, dar de nyss utslagna blommorna voro hvita, men alla äldre ljusröda. Där fram- kallades färgförändringen af växtens lifsprocess, icke af botanistens press. Den är sàledes ieke v. spectabile Simm, Jag hoppas, att ingen mâ namna den. Myosotis alpestris Schmidt. linnes icke i vârt land oeh kan, sâsom jag i min flora an- gifvit, icke förenas med M. silvatica.1) Fodrets behâring förbjuder det. Det är sâledes ett beklagligt missgrepp att identifiera yâr, af S. s. k. alpina, M. silvatica med M. alpe- stris. S:s alpina silvatica 2) kan ieke ens uppehâllas sâsom varietet, ânnu mindre sâsom subspecies - hvilket nog S., när han fâtt större erfarenhet pâ detta omrâde, kom- mer att erkänna. För öfrigt är den hvarken alpin eller in- skränkt till vidjebältet, ty samma form finnes i skogslandet, fjällen och björkregionen. Däraf förklaras, att den" äfven kan anträffas pä höjderna i Skäne. Campanula rotundifolia L. Sâsom torde vara bekant, har jag i min flora uppta- git ('. Scheuchseri Vill. sâsom underart till C. rotundifolia och karakteriserat den sâsom en habituent frân C. rotundi- folia ganska väl skild fjälltyp med stora, persicifolia- lika blommor. Därjämte har jag i Bot. Not 1905 pag. 255 under namnet f. grandiflora angifvit en subalpin form med habi- tus af rotnndif , men skild genom större blommor. S. hän- för tvâ i Upsalaherbariet under namnet * scheuchseri befintliga exemplar (ett frân Dovre, ett frân Immseggen, Zetterstedt 1858), som füllt motsvara den af mig uppställda typen, till *) Enligt mina anteckningar vid släktets bearbetning för floran finnas i Lunds herb, fiera exemplar frân artens omrâde, som för kännaren visa detta. Om pâ nâgot af arken en silvatica uppfästs bredvid en alpestris, fâr ju kritikern se upp och ej däraf draga felaktiga slutsatser. - 1 À H. N. 16: 18, som S. citerar skrifver Fries: »Forma apud nos alpestris videtur M. silvatica ipsa». 31 C. rotimdif. subsp. Gieseckiana (Vest) Witasek. Därjämte for han dit en C. rotundifolia frân Âsele (Lundqvist 1886), hvil- ken endast âr en représentant för den i det lägre Norrland vanliga lundformen af C. rotundifolia och en frân Luleâ lazarettstrâdgârd, som âr min f. grandiflora ; 5 med detta identiska exemplar uppfästa pâ ett ark och synbarligen till- hörande samma rhizom frân Jmtl. (Runnersviken, Seth 1885) föras däremot till var. lapponicci Witasek. Detta ark âr föröfrigt instruktivt rörande de af S. använda karaktärerna : 1-blommigheten och foderflikarnas Uingd. Af de 5 individen • âr ett 1-blommigt, 3 enblommiga med yngre eller aldre knoppar i bladvecken och ett 5-hlommigt; en blomma har fodertlikarne af halfva kronans langd. en af dess fjärdedel och de öfriga ungefär af dess tredjedel. Jag hoppas, att nâgon i fjällen och skogslandet berest botanist ma granska dessa exemplar och meddela mig, om han anser min eller S:s begrünsning riktigast. Att, sâsom S. gör, föra en del af den storblommiga rotundifolia tillsammans med den ha- bituelt särdeles karakteristiska ’Scheuchseri medför blott konfusion, och komiskt lâter det, dâ S. förkastar min Scheuch- seri med den lindriga anmârkning'en, att i Lundaherbariet fûmes ett exemplar, som har »eine nach unten recht spitz zulaufende Krone». Att en klocklik krona mäste afsmalna. ligger i dess begrepp. Att i ord uttrycka, huru stärkt den skall afsmalna, är naturligtvis nästan omöjligt. Jag mäste tili sist protestera mot hans själftagna rätt att undanskuffa Fröken Witasek frân auktorsskapet tili namnen lapponica och Gieseckiana. Det medel, han begag- nar, är att höja den förra frân form tili varietet och sänka den senare frân subspecies till varietet. Bevis för höjningen och sänkningen har han icke gifvit, men hans bestämningar bevisa, att han förblandar dem bâda med h varan dra och med ren rotundifolia. Pâ füllt sä lättvindigt satt bör man ej blifva auktor. Fröken Witasek skrifver (Bot. Not, 1907 pag. 167): Ich wende auch weiter nichts dagegen ein, wenn in Zukunft die C. lapponica. ebenso wie die Vest’sche C. 32 Gieseckiana mit dem Autornamen Simmons in die weit geht. Och det kan hon lugnt göra, ty hvar och en ser nog. att S. prälar med länta fjädrar. Solidago virgaurea L. Dä jag under mina vandringar hade îunnit, att denna art kan variera pä samma sätt (glatta och smala blad samt glesare, ofta större korgar) pä fjällen och vid strändema, samt i herbarierna säg, att denna varietet. tagen i fjällen. icke gick under samma namn, som da den anträffats vid kusten, var det ju naturligt, att jag i min flora ville gifva detta nya begrepp ett namn, som motsvarade dess omfäng. Att namnet blef nytt, berodde därpä, att de gamla namnen antingen passade för fjällväxter ( lappon/ca Læst, arctica Hn. alpestris Bl.)1 2) eller för strandväxter, litoralis Fr. l) Det som icke tillhör varieteten (säledes en del af litoralis Fr. och alpestris ) för jag tili typen, -) säsom synes af dess beskrifning. S., som gätt den motsatta vagen, har l:o) be- kvämligen undvikit att begränsa typen mot de tre variete- tema 2:o) icke fätt plats för den glatt- och smalbladiga varie- teten 3:o) icke lyckats nöjaktigt frän hvarandra begränsa de 3 varieterna, säsom ett noggrannt Studium af hans be- skrifningar gifver vid handen. Korgarna äro t. ex. enligt S. hos alp. häde stora och smâ, hos minuta stora, hos lito- ralis rätt stora; hos alp. saknas sterila rosettblad, hos minuta äro de tunglika, bredt elliptiska eher omv. äggrunda, hos lit. bredt ellipt. ; blomställningens grenar hafva hos alp. ziem- lich sparsamen angedrückten kürzen Flaaren , hos minuta hafva de starkare behäring. De af honom bestämda exem- plaren i Lunds herb, gifva icke bättre, snarare sämre led- ning: v. minuta saknar ofta sterila bladrosetter, hvilket skulle känneteckna alpestris, men denna senare har under- stundom sädana. Ett ark frän Loos (Thel ander , som S. bestämt tili alpestris, bär nästan hvitludna inflorescens- 1) d. v. s. i den mening, som dessa auktorer tagit namnet. 2) Därför uttrycket i min flora pag. 37 »med typen sam- manblandade». 33 grenar (— minuta), det ena individet har, det andra saknar sterila rosetter; ett alpestris- ark, som S. själf samlat, har dylik rosett. Pâ ett ark, (Laestadius, Pajala 1859) har S. skrifvit v. alpestris; det ena individet har verkligen lansett- lika basalblad, det andra däremot elliptiska. Säkrast torde de bestämmas efter insamlingsplatsen, ty alpestris tillhör enligt S. sannolikt det nordliga barrskogsbältet, minuta den alpina regionen oeh litoralis är circumlitoral. Om typen är utestängd frän dessa omräden, fär man ej veta. Jag kan undra, hvarthän han räknar den lilla, 15—20 cm höga Got- • landsformen med enkel eher föga sammansatt klase? Erigon acer L. Pâ fâ af de af mig i min ilora redigerade släkten har jag lagt ner sä mycket naturstudier och arbete, som pâ detta, och dock är S. efter en liten tripp tili Lappland genast fär- dig att förklara mina résultat betvdelselösa. Om min upp- delning af denna art i de 3 underarterna acer, Dröbachiensis och elongatus skrifver han (Arkiv f. bot. pag. 35). — »Immerhin ist es Avohl besser sie als species zu unterschei- den . Och det gör han samt utbyter namnet elongatus mot politus. Att genom säkra kännetecken begränsa dem lyc- kas honom emellertid icke. Utom en del af mig anförda karaktärer hämtar han sàdana frän rotbladens tandning (einzelnen groben zähnen — meistens ganzrandig — ganz- randig bis etwas gezähnt) och hälktrikomernas beskaffenhet (ziemlich dichter, grauer Behaarung; vereinzelten langen Haaren; glatt oder mit ganz vereinzelten langen Haaren, roth, dicht drüsig punktirt). Hvar och en, som pâ Hera trakter studerat detta släkte eher förfogar öfver ett större pressadt material, tinner snart, huru litet Amrde dessa känne- tecken äga. Genom att tillägga acris »unten zottig Stengel » bortskär han frän denna underart största delen af dess gla- brescenta individ. Under politus uppställes ett nytt sub- species *Berlini, som enligt af honom bestämda exemplar synes vara af mycket heterogen beskaffenhet, än samman- Rot. Not. 1908. 3 34 flytande med acer, än med hans politiis och oftast med min dröbach. f. Miilleri. Af S:s beskrifning finner jag, att han icke känner den verklige. ursprunglige E. dröbachiensis O. F. Müll. l)et utmärkande for denna underart, som jag själf sett vid Kra- gerö, är dess rikedom pâ blomkorgar, och dessas ringa storlek, hvadan Müllers jämförelse med E. canadensis är särdeles väl lunnen. Den är aldrig glatt, den tvpiska plan- tan gär aldrig upp i fjällen utan häller sig i lägre regioner (Sydv. Norge, vid Kristianiafjorden, Norra Bohuslän etc.). Enligt mina anteckningar är Fl. D. 874 öfverensstämmande med mina Kragerö-exemplar, om man undantager, att sträl- blommorna äro malade alltför blä; Rchb. 916, 1 är däremot icke Dröbachiensis ; i Köpenhamns-herbariet finnes typisk Dröbachiensis frän Kragerö (Blytt) och Kristiania, Egeberg. Den är ocksä identisk med N. Lunds acris-virescens,1) me- dan den af N. Lund beskrifna E. Müllen1) — hvilken jag upptagit säsom form af E. dröbachiensis — är en lâglands- form som förbinder E. dröbachiensis med E. elongatus. För- virringen uppstod därigenom, att Fries och Blytt endast antogo inom denna formkrets en lâglandstyp i stället för tvâ och sammanblandade den med höglandstypen. N. Lund visade, att det i S. Norge "fanns 2 lâglandstyper och skiljde dessa bestämdt frän höglandstypen. Skälet, hvarför Hart- man icke i enlighet härmed redigerade släktet, är väl det, att han, som ej pä ort och Ställe sett den verklige E. Drö- bachiensis, hade svärt att uppfatta den. Desslikes S. Säsom skäl för bibehällande af namnet elongatus Led. för mitt tredje subspecies mä anföras l:o) att Ledebours namn är det äldsta 2:o) att hans beskrifning füllt öfveren- stämmer med de kraftigast utbildade och glattaste- sven- ska exemplaren, hvilket ocksä enligt mina anteckningar är händelsen med ett exemplar frän Altai i Hornemanns herbarium, bestämdt till E. elongatus och försedt med pä- Lunds oïiginalexemplar fin nas icke i Kristiania-herbariet. 2) Led. skrifver glabcr , ei glaberrimus. 35 skriften misit Ledebour»; 3:o) att af Mcinshausen till mig skickade ryska och finska exemplar ef E. elongatus Ledeb. öfverensstämma med den skandinaviska typen. Att jag äfven gifvit plats för namnet politus Fr., beror dels därpä, att denna form habituelt genom sin elegans och fin- het skiljer sig frän E. elongatus Led. och därför bör upptagas i en flora, dels därpä, att E. Fries enligt Lindebergs utsago till sist utgaf denna form säsom sin E. politus. Jag lick 1897 af Lindeberg tvâ exemplar, det ena frän Höv- ringssetern, par Sei Norveg., det andra utan fyndort, hvilka Fries sändt honom säsom » politus Fr. vents». Insamlingstid saknas, säsom ofta hände i gamla tider. Troligen gär denna form ocksä högre till fjälls än den typiske E. elongatus, hvilken mera är subalpin än rent alpin, och polymorfien inom denna grupp — hvilken S. säkert underskattar — be- ror säkerligen därpä, att höglands- och läglandsformernas gebit icke äro skilda genom naturliga gränser. Här aftryckas N. Lunds originalbeskrifningar. E. Mülleri. Stængelen glat, siet (lævis) frisk grön (læte viridis), blomsterkurvene f jernt haarige grönne i klase- formig, til sidst halvskjærmformig blomsterstand. E. drö- bachense Fl. D. 874 (?); E. acris ß angustatus Hn. (?) 1—2 aarig. Bl. guulagtige. Krat. Sporadisk. Blad smalt lancettl. glatte, stundom fjernt randhaarige; randkronerna af skive- kronernes længde. Anm. E. Mülleri forekommer mig paa grund af sit udmærkte habitus at være en egen art, som jeg hidtil1) med lethed har formaaet at adskille fra dens tilgrændsende arter. Enl. Sommerfelt — — utmärkt art. E. Mülleri komrner E. acris och dess var. virescens nær- mest. Fra begge skiller den sig ved glat, slet, overallt frisk- grön stengel og fra den förste tillige ved fjernt haarige blom- sterkurve. Fra E. elongatus Ledeb. sec. Fries er den heit och holden forskjellig og tilhör ej en gang den alpinske Serie — — — som karakteriseres ved mörkbrun blomster- ’) Kursiv af Lund! 36 kurv og perennerende rod. Om den hær beskevne væxt er identisk med den i Fl. Dan. afbildede, lader sig ved hjelp af figuren ikke med sikkerhed afgjöre, da demie {= Fl. Dan.) ’) lige sä let kan henhört till E. acris—virescens, hvor- med den i habitus samt i de stærkt randhaarede blade har mere lighet end med den af mig beskrevne væxt. Hæller ikke giver Müllers beskrivelse — — nogen oplysning, da stængelens bekledning og farve, hvorpaa det her vesendt- ligen kommer an, ikke omtales. At jeg desuagtet har be- nævnt det her beskrevne species E. Mülleri er fordi Müller i alle fald tillkommer æren at have hænledet opmærksom- heden paa de i nærheden af E. acris forekommende arter og sandsynligvis har haft enten E. acris virescens eller E. Mülleri for Öie.1) Ej otroligt, at den falder sammen med A. angulosus Gaud sec. Koch. — formoder, at den er identisk med E. acris ß angustatus Hn. E. acris— virescens stænglen fjernt stivhaarig, rue, optil grön med mörkbrun basis. Blommor gulaktige . E. acris: stængel tæt stivhaarig rue (formedelst haa- rens stivhed), mörkbrun (fusco-purpureus); kurvene tæthaa- rige i klaseformig, til sidst halvskjærmformig Blomsterstand. Hufvudarten skiljer sig frân E. Mülleri ved tæt stivhaarig, rue, overalt mörkbrun stængel; afarten skiljer sig fr. Mülleri ved fjernt stivhaarig, rue nedtill mörkbrun stængel ; begge ere ligesom E. Mülleri 1—2 aariga . E. elongatus Ledeb. sec. Fries. Finmarken: Fiele væxten glat, stænglen faabladet, optil grenet, kurvene glatte mörkhrune i halvskjærmformet blomsterstand; kurvbladene hvidprikkede af aborterede glandler, randhaarige; perenn. E. dröb. H. N. 8: 1. E. acris ;/ ruber Hn; bl. rôde; Allm. i alp. reg. fra Dovre til Nordcap. Stiger i Finmarken ikke op over birkegrændsèn og forekommer dersteds ved siden af E. acris — virescens; skraaliggende rhizom, hvorfra roden udgaar. Randkronerne længre end skivekroneme». l) understruket af mig. 37 Stachys officinalis L. i Kungsmarken. Under en excursion till den i närheten af Lund belägna Kungsmarken soramaren 1906 päträffade jag till min ej ringa öfverraskning ett mindre antal exemplar ai Stachys offici- nalis L. (syn. Betonica Tourn.). Växtplatsen var belügen in- vid en mindre sten pâ backsluttningen ö. om den genom Kungsmarken rinnande bücken. Samtlige individ — 7 à 8 till antalet och hvaraî tvâ beiunno sig i blomstadiet — voro till alia delar betydligt mindre än de exemplar jag sett frän andra svenska lokaler. Stjelken har sâsom Flororna angifva i allmünhet en höjd af -10 — 100 cm, och blomaxet är 3—8 cm längt. Det största ai de tvâ ai mig â Kungsmarken funna blommande exemplaren var endast 29 cm högt, och blomaxet hade en lüngd aï 2 cm. Bladen voro ocksâ betydligt mindre samt stamleden kortare än vanligen är fallet. Fyndet föreföll mig desto märkligare som, sâ vidt det är mig bekant, denna växt aldrig iörr blifvit iakttagen â denna sedan lânga tider tillbaka af ett stort antal botanister uppmärksammade och noggrant undersökta plats. Sâsom bekant är, inskränker sig den ifrägavarande växtens utbredningsomräde i Sverige till Vestra Skäne, der den mimera förekommer sällsynt pâ ett fätal Ställen. Förr synes den inom nyssnämnde omrâde funnits pâ Hera platser, hvarifrän den nu genom odling blifvit utrotad. (Se Are- schougs Skänes Flora 2 uppl. p. 85). Sä uppgifver Elias Fries i Flora Scanica (Upsaliæ 1835) att den fordom tagits ( legebatur ) mellan Vipemöllan och Sularp. Detta synes mig sä mycket mera anmärkningsvärdt, som Sularp är belüget högst 2000 m — fägelvägen — frän den plats ä Kungsmarken, der fyndet gjordes. Att detsamma utgör en relikt af den numera försvun- na växtgeografiska grupp, som en gâng gaf ât Kungsmar- ken sin karaktär, anser jag i hög grad sannolikt. Bot. Not. 1908. 38 Denna min mening biträdes af Professor Murbeck, som i mitt sällskap sommaren 1907 besökte växtplatsen. Lund i Januari 1908. Georg Pählman. Warming, E., Dansk Plantevaekst. 2. Klitter- ne. Med Bidrag af Professor C. V. Prytz, Overklitfoged Dahlerup og Here. Forste Halvbind. Med 135 Billede. 22-1 s. Kobenhavn 1907. Gyldendalske Boghandel. Nordisk Forlag. Ater har förf. fâtt färdig en ny afdelning af nâmnda utmärkta arbete. Âmnet blir allsidigt behandladt. Som bevis därpä meddela vi titlarne pâ de olika kapitlen med bibehâllande af de danska beteckningarne. Nâgra smâsaker taga vi fram här och dar. 1. Sandet og Minden. Körnen i sand frân Sandham- maren hade en storlek af 0,5 — 0,25 mm till 88,7 % ; endast 4 % voro nâgot större. Sanden dar och pâ Bornholm har ett hvitare utseende än den frân Västjutland, beroende sanno- likt pâ en ringare järnhalt, och därpä att körnen till öfver- vägande grad bestà af kvarts. Sanden pâ de bâda ställena afgifva ett klingande eller knirkande ljud för hvart steg, man tager, liksom snô i stark frost. 2. De forste Sanddriver. Miler. Vegetationslösa dy- ner kallas i norra Jütland för Miler. Det är icke mânga kvar af dem; den berömdaste, Studeli- eller Raabjerg Mile har icke en gâng nâgon algvegetation mellan sandkornen. Vid växternas roi vid dynbildningen meddelas fig. 17. före- ställande stora stând af Cakile maritima pâ stranden vid Sandhammaren i Skâne. 3. Hvide» Klitter. De store Klitgræs. Psamma are- naria och ballica. Förf. nämner i fôrbigâende att han funnit den senare växten allmän pâ stranden vid Sandhammaren, (se hans fig. 34), men att en af dess förmodade föräldrar, Calamagrostis epigeios, sâg han ej förrän längt inné i lan- det. Ely mus arena rit is. 4. Havklitten. Det är ett rätt stört antal olika växter, som kunna anträffas â detta slags dyner. men associatio- 39 nerna» äro huïvudsakligen tvâ, Elymetum och Psamme- tum P. arenariae, samt som niera lokala: Festucetum F. rubrae arenariae och Psammetum Ps. balticae. 5. Udblæste Klitters Tilgroning. I dynerna inné i landet tyckas alger (ss. Zygogonium ericetorum, GloMcapsa etc.) spela en roi vid bildningen af ny vegetation, men äfven lafvar och mossor. 6. Den graa Klit. Namnet härledes af att dynen har ett mer eller mindre tätt, grägrönt eher grönaktigt grätt växttäcke. Variationer efter hufvudbeständsdelarne: Cory- nephorus canescens, lafvar eller mossor i början, men sedan blifver dynen tili en »Gronsvær-Klit eller Hojstande-Klit . 7. Busk-Klit. Flere typer finnas, allteftersom karak- tärsväxten är Sarotlunnnus, Ulex,Jitnipenis, Rosa pimpinelli- folia, Empetrum, Popuhis, Salix repeats, Ouercus (eller mera sällan andra löfträd ss. vid Sandhammaren) eller Hippophaè. 8. Klithede; Indsande. Den förra har uppstätt pa areal, hvars botten är flygsand frän hafvet. 9. Sandmarker; Stensletter. 10. Klitvandringer. 11. Kunstig Dæmpning af Klitten. Plantager. Zopf, M., Biologische und morphologische Beobachtungen an Flechten. II. 1. Ueber Ramalina Kullensis. n. sp. — Berichte d. deutsch, botanisch. Ge- sellsch. Bd. 24, 1906, s. 574—580. Förf. uppehöll sig Hera veckor under sommaren 1905 â Kullaberg för att insamla material tili undersökning af lafsyrorna. Bland den rika Ramalinavegetationen â strand- klipporna träffade han förutom Ramalina angustissima (Anzi) (R. subfarinacea Nyl.), som sedan utgafs i Zahlbruck- ners Cryptogamæ exsiccatæ n:o 1252), och R. scopnlorum (Dicks.) äfven en annan Ramalina, som habituelt liknade den senare, men som med kalilut visade endast en gul iärg- ning af märgen i st. f. rödfärgning och som härigenom pa samma gäng afvek frân R. cuspidata N}4., hvars märg öfver- hufvud icke ger nägon reaktion med kalilut. 40 Det visade sig sâledes alt en ny art forelâg, som fort, beskrifver ungef. sâlunda. R. kullensis. Bâl upprät eller nâgot hängande, styf, vanligen tätt buskartad, i äldre stadier 15 cm hög, smutsigt gulgrönaktig eller grâgrônaktig. Frân den intill 1 cm breda kraftiga rhizoiden framspringa flera, intill talrika stammar. De äro vanl. flerfaldigt dikotomiskt förgrenade, smalt band- formiga, i ändarne vanl. tillspetsade och ofta tillbakaböjda, med mycket växlande bredd 1—5 mm. . i ungdomen vanl. mycket tunna, här och dar cylindriska. stundom med talrika smala, sidoställda och smâ adventivgrenar, som äro mer eller mindre hakformigt tillbakaböjda. Bark nâgot glän- sande, i tvârsnitt pseudoparenkymati.sk och skleroti.sk. pâ insidan liksom hos R. scopulorum med starka, mekaniska, isolerade beläggningar, bildade af lângsgâende, sklerotiska hyfer med stärkt sträckta celler. Afbrott i barken i form af soraler ïattas, dock förekomma här och där smala and- ningsporer. Algzonen ringförmig, bildad af smâ alggrup- per, motsvarande bälens centriska byggnad. Märg porös, färgas af kali lut gul (icke rostfärgad eller rödbrung märgens hyfer sakna kalkoxalat. Bâlen i äldre Stadium med apothecier och spermogo- nier. Apothecier tili och med mer än 6 mm. breda, late- rala, stundom skenbart terminala. Parafyser fiercelliga. föga förgrenade; toppcellen bukig (klotrund eller ellipsoi- disk). Sporsäckar kort klubbformiga. Sporer 8, tvä- celliga, ungef. bönformigt krökta, i ändarne afrundade, säl- lan afsmalnande, 12—15 ju länga, 4—4,5 // breda, färglösa. Spermogonier ensamma i smâ, obetydligt värtfor- miga ansväUningar, som äro ställda mer eller mindre tätt och stundom förläna bälgrenarne ett mer eller mindre kno- tigt utseende. Spermogoniernas form ellipsoidisk eller ägg- rund. Konidiebärarne föga förgrenade, med smalt tlaskfor- miga, encelliga konidieskaft, som afsnöra mycket smâ, af- längt ellipsoidiska — aflängt äggrunda spermatier, hvilkas längd gär tili 3—4 // och bredd tili 0,8— 1.3 41 Frân sperm ogonieväggen utgâ steril a, förgrenade och anastomoserande hyfer, som genomdraga spermogoniets inre liksom med ett fini nätverk. Lafven smakar mycket bittert. Förf. fann denna laf växa särskildt yppigt pä de branta granitväggarne ä Kullaberg, ss. vid fyren, Joseiinelyst och Djupadal. Äfven pä granitblock vid stranden, ss. omedel- bart vid Mölle trifves den bra. Ju längre frân hafvet man gär, desto sparsammare finner man den. Den tyckes sälun- da behöfva de saltförande hafsvindarna. Samma förhällande tyckes rada med de äfven pä Kullaberg och Bornholm före- kommande R. angustissima och scopulorwn ; den senare, men ej de bäda andra, kunna fördraga att hafsvattnet ofta Stänker upp pä dem. Förf. har äfven erhàllit R. kullensis frân Bornholm och tili denna art hör äfven af förf. undersökta ex. i Ar- nolds Lichen, exsicc. n:o 1078 (under namnet R. scopuloruni (Dicks.) Nyl.) , insamlade vid Gudhjem pä Bornholm af P. J. Hellbom. Uppenbarligen har redan Westring iakttagit arten pä klippor vid Marstrand, emedan den figur B. som han i Svenska Lafvarnas Färghistoria (Stockholm 1805—1809) s. 311 meddelar som en fruktbärande Ranialiua scopuloruni Ach., liknar precist R. kullensis. 1 kemiskt hänseende är den nya arten olika mot R. armorica Nyl. och R. cuspidata Nyl. R. angustissima (Anzi) utmärkes genom sidoställda soraler och rödfärgning af mär- gen med kalilut. Förf. har pâvisat att hos R. kullensis tinnes kullensis- syra (CsîHisOit), dä däremot hos R. scopuloruni iinnes sco- pulorsyra (CmHioOs). Förf. har härom utförligare skrifvit i Liebigs Annal, d. Chemi och i Die Flechtenstoffe». Philonotisstudier. Detta släkte, som ju blifvit stu- deradt af fiera skandinaviska bryologer, har nvligen blifvit föremäl för bearbetning af en tysk, L. Löske (Kritische Übersicht der europäischen Philonoten, i Hedwigia, Bd. 45, 42 1906 och af en fransman, D. Dismier (Note s. quelques Philonotis de l’Amerique du Nordet de l Furope, samt: Sur la valeur spécilique des épaississements interlamellaires des dents péristomiales dans les espèces du genre Philonotis, i Revue Bryologique 1907-, Dismier. som arbetar pâ en monografi öiver släktet. har i synnerhet genom undersökning af amerikanska arter kommit till det résultat att fôrtjockningarne (tori mellan lamellerna hos exostomii tänder kunna finnas eller saknas och att man kan linna ôfvergângsformer hos ett och samma indix id. Sâledes anser han att nür- eller frânvaron af tori ej utgor en artskillnad. Löske hade ocksâ gjort iaktta- gelser. som nâgot gingo i samma riktning. Dismier vill därför sammanslâ Ph. media Bryhn (1899) med Pii. Macounii JLesquereux et James (1884). Ph. Ryani Philibert (1894 ; anses af Dismier som sy- nonym med Ph. Macounii. Han yttrar sig härom vidare pâ följande satt: Den enda skillnaden, som jag kunnat kon- statera mellan Ph. Ryani och den amerikanska vâxten be- stàr i formen pâ bladspetsen hos de inre perigonialbladen: hos Ph. Ryani äro de tili största delen spetsiga med udd, under det att hos mânga andra af arterna formen pâ blad- spetsen hos perigonialbladen âr en karaktär, pâ hvilken man i följd af dess obeständighet icke kan lita. Löske förenar Ph. taxa Limpr. med marchica; mollis med calcarea; borealis, anceps, parvula och alpicola föras delvis som var.) tili tomentella; capillaris räknas till Amelia samt adpressa tili fontana. Thomés Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Bd. 6. Kryptogamen-Flora. Von W. Migula. Lief. 40—48. — Pris: 1 Mrk pr Hafte. Bd. 6.1 (Algen); 31,50 Mrk, inbund.: 35 Mrk. — Gera, Reuss j. L. 1907. Friedrich von Zezschwitz. Med det 48:de haftet föreligger heia algdelen färdig. Afven om icke alla inom omrädet kända former upptagits, sä svnas dock de fiesta hafva kommit med. Dà ett verk af 43 denna beskaffenhet icke är ett originalarbete, 1 sâ mâtto att förf. själf författat alla beskrifningarne, sâ är det bra, oiti han väl förstätt att begagna sina källor. Oedogonierna sä- gas vara hämtade ur Hirns monografi. Att öfversikter finnas säväl för släkten som arter bör lätta examineringen. Om man vid begagnandet al en sàdan ölversikt öfver släktet Stigeoclonium skulle vilseledas, sä kan det ha sin orsak i att man hitintills ej kunnat fâ en säker grund för skillnaden mellan arterna inom detta släkte. Flertalet af de svenska algarterna linnas i arbetet beskrifna. Ostenfeld, C. H., Add itions and corrections to the list of the Phanerogamae and Pteridophyta of the Faeroes. — Botany of the Færôes. Vol. 3 s. 835 — 863. 1 Nov. 1907. Förteckningen upptager alla de 298 för Färöarne kän- da fanerogamerna och ormbunkarna. Som en af de nya formerna af Taraxacum säges vara rätt vanlig i Skandinaviens alpina och subalpina regioner, aftrycka vi här diagnosen. » Taraxacum naevosinn Dahlst. nov. spec. Folia dense et late lobata — pinnatifido-lobata, lobis latis — angustis deltoideis, utrinque v. præcipue in margine superiore ± dentata, inferne angustius lobata, inter lobos inferne ± irre- gulariter dentata, lobo terminali satis brevi, lato ovato- triangulari — hastato, supra purpureo v. atropurpureo-ma- culata (v. in umbrosis fere emaculata) et in pagina superiore vulgo pilis crassis articulatis sparsis — dentiusculis obtecta, petiolis ± intense purpureis nervoque mediano interne v. pro max. parte purpureo». Involucrum ± obscure ochraceum, magnum satis lon- gum, s quamis exterioribus longis lanceolatis breve acumi- natis, supra medium inv. attingentibus, anguste v. incon- spicue marginatis, apice ± purpureis v. fuscopurpureis et in pag. interiore superne ± fuscoviolaceis, laxe adpressis v. 44 erecto-patentibus, apicibus vulgo ± recurvato-patentibus, in- terioribus sub apice ± purpureo leviter callosis». Calathium obscure luteum, multiflorum, radians . »Ligulae longæ, marginales latiusculæ, extus stria lata rubro-purpureo vittatæ. dentibus in lig. omnibus ± rubris . Antherae polline ± repletæ». Stylus et stigmata livescentes . »Achenium lusco-stramineum apice muricato-spinu- losum, cæterum fere læve v. minute tuberculatum, c. 4 mm. longum, 1 mm. latum, pyramide c. 0,9 mm. longo, rostro 8 — 9 mm. longo et pappo albo . Holkarne och frukterna pâ Färöformen äro fullstän- digt lika med dem hos den skandinaviska. men bladen afvi- ka, i det de sakna purpurfläckarna och de grofva hären pâ sin öfre sida. I Skandinavien hafva liknande former blifvit funna här och dar och alltid växande i skugga; de sakna tläckarna, men mycket sällan de grofva hären, ehuru dessa stundom uppträda mycket sparsamt. T. nævosum skiljes frân T. spectabile v. maculiferum genom längre, mera utstäende yttre hälkfjäll, kortare fruk- ter, kortare näbb, men längre spröt och utveckladt, mer eller mindre ymnigt frömjöl. Namnet Cerasthim Edmondstonii mäste bibehällas äfven om man endast tager hänsyn tili det först beskrifna artnam- net (och ei till varietetsnamnet). C. arcticnm Lange, Flor. Dan, f. 50 p. 7, 1880, kan icke bibehällas, emedan beskrif- ningen och tigurerna pâ taflan visa att arten grundats dels pâ exemplar af C. Edmondstonii frân Island och dels pâ C. alpinum frân Grönland, och Lange sâledes hopblandade tvâ arter. Förf. anser att Neuman gör rätt i att anse Veronica borealis (Lasst.) Xeum. som egen art. men Säger pâ samma gâng att den sannolikt är identisk med V. humifnsa Dick- son (hvilket namn är äldre som artnamn. fastän Læstadii namn är äldst som varietetsnamn). T owns end har sagt, att han sett exemplar af Eup/tra- 45 sia scotica Wettst. med kapseln längre iin fodret, och att den enda skillnaden fràn E. minima skulle ligga i formen pâ blad och skärmblad, som hos E. sotica äro smalare än hos E. minima och hafva en vigglik bas. Ostenfeld har examinerat fiera hundra exemplar aî E. scotica trän Skott- land, Shetland och Färöarne samt jämfört dem med exem- plar af E. minima frän Alperna och Skandinavien, men icke funnit nägon konstant skillnad. Blommans färg va- r-ierar mycket. Lindman, C. A. M., Lycopodium coniplanatum *sub- moniliforme n. subsp. - Hedwigia Bd. 47, 1907, s. 131—2. Denna nya varietet är af förf. funnen 1895 i en skog vid Tumba i Södermanland. Diagnosen lyder sälunda: »Differt a typo îo- liis plerumque bre- vioribus, foliis laterali- bus c. 5 mm. longis atque a parte libera linea semicirculari ampli- ficatis vel obovatis (neque ut in typo linea subrecta cum rhachi sub- parallela coarctatis), quo ramulis ad basin foliorum constrictus videtur. Bredden af en gren i friskt tillständ utgör vid midten af ett blad- par 3.-4 mm. (hos typisk Lyc. complanatum endast 2—3 mm.). Förutom här ätergifna ligg. meddelas äfven afbild- ningar i naturlig storlek af säväl hufvudformen som un- derarten. Dahl, O., Botaniske Undersogelser i indre R y fylke. II. — Christiania Videnskabs Selsk. Forh. 1907 n:o 4, 58 s. -fl t. A. och B. Lycopodium complanatum *moniliforme. C. hufvudformen. A. nat. storlek, B. och C. 2/i. 46 Rektor L. M. Neuman har granskat de af förf. in- samlade exemplaren af Saxifraga Cotyledon och Aisoon oeh han anser att formrikedomen beror pä hybridisering mellan de bäda artema och mellan olika former af sist- nämnda inbördes. En form af 5. Aisoon anser han förtjäna eget namn, f. fulvescens med följande diagnos: »caulis 5 — 10 cm., inflorescentia umbelliformis, flores deminutæ, petala angustissima, fulvescentia, ex ungue remota, patentissima, florem stellarem formantia . Bland öfriga växter annotera vi endast Euphrasia sco- tica YYettst. Euler, H., Växtkemi. Dess grander och résultat. Del 1. 260 s. 1907. Förf. har gjort tili sin uppgift att pä basen af den ke- miska forskningens nuvarande stândpunkt gifva en enhetlig bild af växternas ämnesomsättning, sä längt det kemiska arbetet i växtkroppen för närvarande kan genomskädas. Det är första gängen ett dylikt försök föreligger pä svenska spräket och i den utländska litteraturen linnes icke nägot likartadt af motsvarande omfäng. Dä redan nu. ss. förf. framhällit, växtfysiologien kan sägas vara identisk med växtkemien, sä är det glädjande för de svenska botanisterna att erhälla ett pä svenska skrifvet, füllt tidsenligt arbete öfver växtkemi. Arbetet utkommer i 3 delar. den första delen omfattar det kemiska materialet. Anslag. Letterstedtska stipendiet för inrikes resor 850 kr. har denna gängen bortgifvits ai Lunds Universitet. som tili Stipendiat utsett T. Frei denf eit i Lund, hvilken skall idka botaniska studier i Skäne, pä Sveriges västkust och i den alpina regionen i Norrland. Vetenskapsakademien d. 8 jan. 1908. Till in- förande i Arkiv för Botanik antogs en uppsats af Aug. Ileintze: Växtgeografiska anteckningar frän ett par färder genom Skibattendalen i Tromsö amt. Den 22 ian. Akademien beviljade prof. O. Nordstedt 47 ett anslag â 1000 kr. for tryckning at ett supplement till hans Index Desmidiacearum. Döde. 1907. Den 1 sept. A. H. Curtis i Jackson- ville, Florida. — Den 2 nov. Direktorn vid landtbruksinsti- tutets växtpatologiska station i Paris dr E. G. Delacroix. — Dr C. Detto i Leipzig. — Den 24 okt. prof. P. Lach man i Grenoble, 57 är. — Den 19 okt. prof. A. P. Morgan i Pre- ston, Ohio, född d. 27 okt. 1836. — Diatomologen J. D. Moi I er i' Wedel, Holstein. — Mademoiselle M. de Sehoenefeld i Paris. — Apotekare E. H. Tourleti Chinon, Frankrike. Den 18 nov. prof. L. M. Underwood i New York, i sitt 54 är. 1908. Den 4 jan. afled reverend W. R. Linton i Derby England. Aminoff, F. 1907. Skogsbiologiska studier inom Vilhelmina sockens fjälltrakter. Skogsvärdsföreningens Tidskr. Arg. 5 s. 269—292 med 1 1 bilder. Andersson, G. 1907, Om förekomsten af Beta maritima pa Sveriges västkust. — Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 342—346. Atterberg, A. 1907. Främlingar pâ Kalmar hamn. — Svensk Bot. Tidskr. s. 352. Collinder, E. 1907. Erythræa vulgaris (Rafn) Willd. ànyo funnen i Medelpad. — Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 352. Dahlstedt, H. 1907. Hieracier frän Tome Lappmark och närgränsande omräden. — Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 299—320. Ekman, W. 1907. Skogsförhällandena inom Karstomrädet. Skogsvärdsför. Tidskr. 5 ärg. s. 237 —242 med 4 bilder. Geete, E. 1907. Gran af ovanlig typ. — Skogsvärdsför. Tidskr. 5 ärg. s. 432—435 med 3 bilder (af pelargran). Hiiyrén , E. 1907. Linné och mjölkhushällningen. — Fin- lands Mejeritidning. Ärg. 2 s. 258—260. Lindinan, C. A. M. 1907. Linnés naturforskning. — Nordisk Tidskrift 1907 s. 307 -319. —, 1907. Frans Reinhold Kjellman t. — Ymer 27 s. 285—292 48 Linné om Smâland. Nâgra utdrag ur hans skrifter. Göte- borg. 88 s., 2 pl. 1907. Malme, G. O. A:u. 1907. Nâgra ord om de i Stockholms- trakten förekommande Parmelia-arterna af undersläk- tet Hypogymnia. — Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 336—341. Rosenberg, O. 1907. Till kännedomen om ymphybrider. - Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 345—351. Svedelius, N. 1907. Om endemismen och de nyare artbild- ningsteorierna. — Svensk Bot. Tidskr. 1 s. 321—335. — , 1907. Om ljusets inflytande pâ hafsalgernas fördelning. Fauna och Flora, 1907, s. 245 — 253. Wibeck, R. 1907. Silfvergan med abnorm skottbildning. Skogsvârdsîôr. Tidsk. 5 ârg. s. 243—245 med 1 bild. Hulth, J. M. 1907. Bibliographia Linnæana. Matériaux pour servir a une bibliographie linnéenne. Partie 1, livr. 1. 170 s. -f- pl. 1—3, 5—9, 11. — Utgifven af K. Vetenskaps- societeten i Upsala. R. T., 1907. J. D. Hooker, (med porträtt och afbildning af K. Sv. Yet. Akad:s Linnémedalj). — Fauna och Flora. 2 s. 108-9. Lönnberg, E. 1907. Oxeln (Sorbus suecica Linné) ett svenskt trad. (Hufvudsakligen efter Comventz). — Fauna och Flora 2 s. 202—7. Porträtt af Professor F. R. Kjellman i ljustryck. Pris 1 kr. genom Bot an iska Sektionens sekrete- rare Upsala. Annonspris : 5 öre pr. millimeterhöjd. Innehâll : Arnell, H. W. und Jensen, C., Über einige seltene skan- dinavische Cephalo2ia- Arten. S. 1. Neuman, L. Mv Nâgra ord med anledning af Simmons’ uppsatser. S. 17. Pähl man. G., Stachys officinalis L. i Kungsmarken. S. 37. S mär re notiser. S. 38—48. Lund, Berlingska Boktryekeriet, IB;s 1908. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872—79) à 4 kr. 50 Öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arter hOS vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. ' — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) i kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ — , Florideernas morphologi. (Kong!. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ —, Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologici. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Characeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med plansclïèï. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853—1856 à 1 kr. — — „ — Utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 à 3 kr. 1875—1878 à 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887— 1907 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund bar utkommit: Agarclh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre. cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. 1. (Fucoideæ. Sid. I — VIII + 1 — 363.) i Lund 1848.)' 4 kr. 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. Gongjdospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ. 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII + 1 — 336 + tilläggsregister 337—351.) (Lund 1851. ! 4 kr. 50 öre Vol. II. Pars II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ. 5. Dumontieæ. 6. Rliodymenieæ. Series IL Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ. 9. Chætangieæ. 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ. 12. Corallineæ. 13 Sphæroeoccoideæ. Sid. 337 — 700 -j- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851—52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ. 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 [-register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ, 5. Dudresnayeæ. 6. Dumontiaceæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ. 9. Champieæ. 10. Rhodyme- niaceæ, Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphæroeoccoideæ, 13. Delesserieæ, 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ. 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -(- 1 — 676 -j- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologia fioridearum (sid. 1 — 290+ register 291—301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 -236 + register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133—149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTIBER FOE ÂR 1908 UTGIFNE G. F. O. NORDSTEDT. I Häftet 2. DISTRIBUTOR: C. w. K. GLEERUP FÖRLAGSBOKH ANDEL. LUND. BERLTNGSKA BOKTRY CKERIET, 1908. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil, D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pä ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och bans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vara läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. 49 Über den Chlorophyllgehalt anthocyanführen- der Blätter. COLUMN Von Thjelvar Molér. (Vorläufige Mitteilung). G. Tischler1 2) hat 1905 in einem aus biologischen Ge- sichtspunkten sehr interessanten Aufsatze die rotblättrigen Rassen unter den Dichroisten als Anpassungsformen eines strengeren Klimas aufgefasst. Zur Erklärung ihrer Fä- higkeit niedere Temperaturen zu ertragen giebt er ihren Reichtum an sowohl thermisch aktiven wie »thermisch passiven Reservestoffen im Sinne von Mes"-) an und citiert Müller -Thur g au r): Je besser die überwinternden Teile der Pflanze im Herbste mit Reservestoffen versehen sind, desto eher werden sie im allgemeinen dem Frost zu widerstehen vermögen. Da die rothen Formen der Dichroisten sich besser genährt als die entsprechenden grünen erweisen, muss man annehmen, dass die Blätter der vorigen in hö- heren Masse als die der letzeren für die Aufgabe der Assi- milation geeignet sind. Im pflanzenbiologischen Laboratorium zu Fontaine- bleau wo ich vorigen Sommer, dank dem so liebenswür- digen Entgegenkommen von Herrn Prof. Bonnier, im Stande gesetzt wurde, meine Untersuchungen über die Biologie der Anthocpane , zu verfolgen, fand ich einen Umstand der in anbetracht der von Tischler gemachten Erfahrungen über den Stärke-reichtum der grünblättrigen Formen recht überraschend, ja paradox erscheint. 1) 1) G. Tischler, Über die Beziehungen der Anthocyanbildung zum Winterhärte der Pflanzen. Beihefte zum Botanischen Central- blatt Bd. XVIII. 2) Mez, Neue Untersuchungen über das Erfrieren Eisbestän- diger Pflanzen. Flora Bd. 94 1905. 8) Müller-Thurgau, Über das Gefrieren und Erfrieren der Pflanzen. Landw. Jahrb. Bd 15 1886. Bol. Not. 1908. 4 Es ergab sich nämlich, dass this ( hlorophyll der rot- blättrigen Formen der untersuchten Dichroisten durchgehend spärlicher als bei den entsprechenden grünen vorhanden war. Um den Chlorophyllgehalt zu bestimmen habe ich die folgende Metode angewandt. Ein Spektroskop Thollon (Sehe nahest, schem. Fig.) ist derart angebracht, dass eine gleichzeitige Beobachtung zweier Lichtquellen ermöglicht wird (durch Total reflexion). Als solche werden ein Paar Auer-lampen, an deren gemeinsamen Leitung ein Regulator (5) zur Ebenung der möglich entstandenen Variationen des Gasdruckes angebracht ist, verwendet. Nachdem man unter Beobachtung der in Gesichtsfelde über einander liegenden Spektra (die natürlich kontinuirlich sind) sich davon über- zeugt hat, dass diese dieselbe Lichtstärke haben, wird zwi- schen einer der Auer-lampen und dem Spektroskope ein Gefäss (3) mit planparallelen Seiten und eine Normal-chloro- phyll-lösung enthaltend eingebraclit. Hierzu verwendet man eine Lösung von 1 gram Blattsubstanz von Fagus silvatica in 100 cm3 Alkohol, die, um nicht dekomponiert zu werden, an einem dunklen und wenn möglich kühlen Platze auf- bewahrt werden muss. Zwischen der Auerlampe (1) und dem Spektro- skope befindet sich ein Rohr, für die Chlorophvll-lösung, 51 die man mit der Normal-lösung zu vergleichen wünscht. Jene wird in das Rohr zwischen zwei plan-paral teilen Glasscheiben, deren gegenseitiger Abstand mittels einer Schraube geregelt wird, eingeführt, und die Grösse dieses Abstandes, oder die Dicke der Chlorophyllschicht kann un- mittelbar an einer Millimeter-skala abgelesen werden1). Die Blätter, deren Chlorophyllgehalt ich zu ermitteln gewünscht habe, sind nach zwei Metoden behandelt worden. Wenn das Chlorophyll sich leicht extrahieren lässt, ist die Menge der Blattsubstanz, die ich stets für diese Untersuchungen gewagt habe (200 mg.), in feinen Streifen geschnitten und dann direkt mit Alkohol behandelt worden. Wenn aber, wie es bisweilen zutrifft, die Chloroplasten nur mit Schwie- rigkeit und nach längerer Zeit mit Alkohol zu entfärben sind, wurde es Notwendig durch mekanische Mittel, (Reiben in einem Mörser) die Chlorophyllextraktion zu erleichtern. Dies geschah unter Beimischung von Magnesiumkarbonate um die saure Cellsafte, die sonst das Chlorophyll zerlegt, zu neutralisieren. Bei dem Waschen der zerdrückten Cellen mit Alkohol auf dem Filter geht das Chlorophyll vollständig- in Lösung. Man muss bei Zusetzung von Alkohol immer darauf achten dass dasselbe Gewicht der Blattsubstanz ei- nem bestimmten Volumen dieser Flüssigkeit entspricht; dieses hat 40 cm3 betragen. Nachdem man die Normal- lösung in dass Gefäss, 3, gegossen hat und die in der eben genannten Weise zustande gebrachte Chlorophyll-lösung dem Rohre, 4, zugeführt worden ist, wird diese derart ge- regelt dass im Gesichtsfelde die beiden Spektra von ganz gleicher Lichtstärke erscheinen. Die Ziffern, die man durch Ablesung auf dem Rohre in dieser Weise für verschiedene Chlorophvll-lösungen erhält, können direkt mit einander verglichen werden. Die Dich- b Herr Assistent W. Lubimenko aus St. Petersburg- hat in einer sehr einfachen und praktischen Weise die technischen Schwie- righeiten dieses Rohres gelöst. Ich spreche ihm hier meinen besten Dank aller Hilfe wärend meines Aufenthaltes in Fontaine- bleau aus. 52 roisten, deren Chlorophyllgehalt ich in Fontainebleau zu vergleichen Gelegenheit hatte, waren: Canna indica L. Coleus Verschaffeltii. Benth. Fagus silvatica L. Iresine Herbstii Hook. Prunus Pissardii Carr. Ricinus communis L. Die Ziffern der folgenden Tabelle geben an, wie viele Millimeter von der Schicht einer aus einem grünen Blatte bereiteten Chlorophyll-lösung einer in derselben Weise aus einem anthocyanführenden hervor gestellten, entsprechen Das Verhältniss, —, zwischen ihnen drückt den Chlorophyll- § gehalt eines anthocyanführenden Blattes aus im Vergleich zu dem der entsprechenden grünen Form Anthocyanfreie Anthocyanfiihrcnde 1* Form (= g,; (—r); Canna 33 36 1.09 Coleus 29 35 1 ,2( ) Fagus 1) 48 52 1.08 2) 42 47 1.11 3) 42 50 1.18 4) 42 48 1.14 5) 43 48 1.11 Iresine 37 40 1.08 Prunus 1) 33 38 ■ 1.1.3 2) 33 42 1.27 3) 34 42 1.23 Ricinus 27 33 1.22 Aus der Tabelle geht hervor, dass unter den unter- suchten Dichroisten die rothen Formen durchgehend einen geringeren Chlorophyllgehalt als die entsprechenden grünen aufweisen. Die Variation desselben scheint in direktem Zusammenhänge mit der anatomischen Verteilung des An thocvanes zu stehen, was ich später aufzuweisen hoffe. Der Wechsel des Chlorophyllgehaltes derselben grünen oder 53 rothen Form muss hauptsächlich einer individuellen Ver- schiedenheit det Blätter zugeschrieben werden 1). Die Schwierigkeit Blätter, die sich unter denselben Bedin- gungen entwickelt haben, in der Natur zu erhalten ist gross genug. Es war denn für die Beurteilung der betreffenden Frage ein sehr willkommener Umstand, dass sich im Gar- ten des Laboratoriums zu Fontainebleau ein Exemplar von Prunus Pissardii vorfand, bei welchem durch Rück- schlag einige Zweige mit der grünen Form hervorgetreten waren. Bei einer Vergleichung dieser ergab sich eine be- deutende Verschiedenheit, welche meine frühere Beobach- tung der anderen Dichroisten zu bestätigen scheint. 1) Dass verschiedenalterige Blätter desselben Individuum einen ungleichen Chlorophyllgehalt aufweisen hat schon B. Jönsson Färgbestämningar för klorofyllet hos skilda växtformer (Bihang K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 28 N:o 8) dargethan. (Separaten am 21 Febr. 1908 publiciert.) Fysiografiska Sällskapet d. 12 febr. Prof. Jöns- son refererade för tryckning i sällskapets Handlingar en afhandling af doc. Lidforss med titel: Ueber kinoplasma- tische Verbindungsfäden zwischen Zellkern und Chroma- tophoren. Vetenskapssocieteten i Uppsala d. 7 febr. Socie- teten beslöt att Linnédagen âr 1909 utdela ett pris af minst 450 kr. för bästa svaret af nägon af de framställda uppgif- terna. Den botaniska uppgiften lyder: Anatomisk eller artbeskrifvande redogörelse för en i Sverige förekommande mindre kryptogamgrupp, som förut är ofullständigt känd. Täflingsskrift bör vara insänd tili societeten före ingängen af februari mänad 1909. Lyttkens, A., Svenska växtnamn. 4 Haftet (s. 523— 688). .Stockholm 1907. Distribuerades i febr. 1908. Det finnes visserligen förut sammanställningar af svenska växtnamn, men ingen har förut sä grundligt genom- gätt all nödig litteratur som förf. Man fär tillochmed för hvarje namn reda pä ärtalet, da dct användts af den eite- rnde författaren. När ocksä den äldre tyska och danska litteraturen i mänga fall citeras, sâ blir det en god historik öfver namnen. Det blir med ett ord ett hufvudverk öfver svenska växtnamn, antingen man sedan vil 1 acceptera förf:s val af art- och släktnamn eller ei. Följande svenska släktnamn synas vara nya, fastän de 2 förstnämnda redan upptagits i forks Namnlista». För Faha - Välska (af Yälska bönor) Ciccr - Kicker (af Kickerärt) Hippuris — Gingla (art, Ledgingla, »som (i Hall. anföres för en hit och dit vacklande rörelse ) Trapa — Angel (af Fotangel) Pc plis - Lönke (af Rödlonke, Rödlunke Hippophnc — Tidse (danskt namn) Myricaria — Kläd (af Klaaris, Klädris) Lavatera — Pappel (tyskt ord; däraf Poppelros hos Lilja) Ampélopsis — Ranke Ilex — Stickla (Stickeltorn Erici 1686) Polygala — Ramsel (tyskt ord) Apias — Erkel (tyskt namn pä Lathyrus tuber osus) Avachis — Acker (af Ardacker, dito, dito) Trigonelia — Hanel (Lotus hos Eil jeblad) Yi förmoda att förf, i slutet af arbetet kommer att rneddela utgifningstiderna för de olika häftena. Första bla- det af föreliggande häftes första halfark utgör titelblad tili -Andra delen» och detta titelblads tryckningsär kommer därför att se ut som tryckningsär äfven för de följande häftena uti en inbunden volum. Pä omslagen tili de 3 före- gäende häftena stä visserligen de resp, ärtalen 1604, 1905. 1906, men dä dessa omslag sällan bibehällas vid inbind- ningen, kommer ärtalet 1904 heit lätt att ofta fä gälla som Litgifningsär för heia första delen. OO Einige sterile Blutenpflanzen auf einem schwe- dischen Moor. Von C. A. M. Lindman. Im südöstlichen Teile der Provinz Uppland, einige Meilen nördlich von Stockholm, im Kirchspiel Österäker. gewahrte ich im Jahre 1905 ein kleines Moor, auf welchem ein völlig steriles, schmalblättriges Riedgras in grösster Menge einen markanten Teil der Vegetation bildete. Es war ein kleines Hochmoor mit festen, halbkugeligen Sphag- num-Polstern, die sogar von der festesten und trockensten Art, dem Sphagnum fuscum, gebildet und besonders reich- lich mit Ledum palustre, Myrtillus uliginosa und Oxycoccus palustris bewachsen waren. Dazwischen erstreckten sich kleine und seichte Wassertümpel, teils mit Amblystegium. teils mit festem, grasigem Boden (besonders aus niedriger Carex Goodenoughii gebildet). Zu den charakteristischen Pflanzen, als Bewohnern der Sphagnum-Hügelchen, gehör- ten auch Andromeda polifolia, Drosera rotundifolia, Malaxis paludosa, und jene aufs äusserste gehemmten Zwergkiefern (schwedisch martallar»), die bei einem Alter von 50—75 Jahren einen Stamm von den Dimensionen eines Spatzier- stockes haben können. Auf den Sphagnum-Polstern wucherten die zahlrei- chen, aufrechten, schmalblättrigen Sprosse unsrer sterilen Pflanze: die Blätter ragten ziemlich zerstreut empor, waren über V-j m hoch aber nur ein paar mm dick, von weisslich grüner Farbe und in eine lange, dünne, fadenförmige Spitze ausgezogen, die sich wie eine kleine Fahne nach dem Wind drehte und öfters bräunlich und trocken aussah, als wäre sie versengt oder gar niedergebrannt. Da keine Blütenstände ausfindig zu machen waren, besuchte ich dieselbe Stelle im folgenden Jahre (1906). Ich fand diese Pflanze ebenso massenhaft wie früher und nach wie vor ausschliesslich steril. Dieselbe Erscheinung hat Bot. Not. 1908. sich auch im letzten Sommer (1907) wiederholt, und 3 Som- mer hindurch hat diese Moorpflanze also nur sterile Blatt- sprosse hervorgebracht. Eine Bestimmung derselben ist indessen auch ohne die Fruktifikationsorgane nicht schwer: die Art ist Carex lasiocarpa Ehrh., kenntlich an den langen, schmalen, rinnen- förmigen, gegen die Spitze zu fadenförmigen Blättern (vgl. die Namen Fadenriedgras >, »fadenförmige Segge» u. s. w.), und ausserdem an den roten, basalen Scheiden (mit kurzer oder rudimentärer Spreite), die sich in horizontale Fasern auflösen. wenn sie von den heran wachsen den Blättern ge- sprengt werden. Es ist also eine Art, deren Sterilität auch an anderen Orten schon bekannt ist. In der Literatur findet man hie und da kurze Anga- ben, wodurch eine vorherrschende Sterilität gewisser Arten im skandinavischen Norden bestätigt wird. In dem kalten und regnerischen Sommer 1902 beobachtete S. Birger im nördlichen Lappland, dass einige Wasserpflanzen ausschliess- lich steril waren (Vegetationen och floran i Pajala socken etc., Arkiv för Bot., Bd. 3, N:o 4, 1904, s. 19), und macht zugleich auf eine ältere Angabe von C. P. Læstadius auf- merksam (Bidrag tili kännpdom om växtligheten i Tornea Lappmark, 1860, S. 42), aus welcher ich folgende Worte wiedergebe: »Nur während der wärmeren Sommer können die Nymphæaceen, Potamogetonaceen, Typhaceen, Myrio- phyllen, Utricularien und andere Wasserpflanzen ihre volle Entwicklung erreichen . . . die Utric. vulgaris z. B. hat seit .Menschengedenken nur i. J. 1844 geblüht . Zum Theil ist dies dadurch erklärlich, wie auch Birger in Lappland beob- achtete, dass in einem kühlen Sommer mit starkem Nie- derschlag der Wasserstand so hoch wird, dass die Wasser- gewächse nicht im Stande sind, während der kurzen Frist von nur c*in paar Monaten die Oberfläche zu erreichen. Auf diese Weise erklärt sich wohl auch z. T. die Sterilität von Bntomus mnbellatus, von dem einige stérile Exemplare aus Pajala und Kengis am Torne-älf in Lappland im Herb. Stockholm, liegen mit dem Vermerk von L. L. Læstadius: in fluviis frequens, non vero fructificans . Ein ähnliches Schicksal, eine langwierige, durch zu- fällige Umstände verursachte Sterilität, hat Linosyris vul- garis DC. in Schweden getroffen. Von Herrn W. Wöhler auf Gottland erhielt ich die briefliche Mitteilung, dass diese Art auf der kleinen Insel Stora Karlsö entdeckt worden sei, nachdem im Jahre 1887 diese Insel gegen das Abweiden durch die halbwilden Schafe effektiv geschützt wurde. Zweifelsohne ist die Linosyris dort schon sehr lange heimisch gewesen, wurde aber nicht bemerkt, weil sie infolge der Zerstörung durch die Schafe nicht zur Blüte kam; sie war indessen kräftig genug um sogleich zu blühen, nachdem das äussere Hindernis dafür beseitigt wurde. Für die meisten Fälle aber können permanente und unvermeidliche Lebensbedingungen als Ursachen der Ste- rilität angesehen werden. Für Carex lasiocarpa ist eine derartige Annahme von durchaus nicht zufälligen Schwierig- keiten um so mehr am Platze, als gerade diese Art vor den meisten anderen auf einem grossen Teil ihres Gebietes vor- wiegend steril beobachtet worden ist. Aus dem südlichen Skandinavien findet sich eine bestimmte Angabe darüber bei K. Johansson, Hufvuddragen af Gotlands växttopograli och växtgeografi, K. Vet. Akad:s Handl., Bd 29, N:o 1, 1897, S. 243: Die Carex lasiocarpa (filiformis) wächst massenhaft (»massvis») in den Morästen (n myrarna»), ist aber gewöhn- lich steril; in Gräben und kleineren Wassertümpeln hie und da fertil». — Von Dr. F. R. Aulin, der die Umgebungen Stockholms auf vielen Exkursionen untersucht hat, wurde mir erzählt, dass er bei gewissen Gelegenheiten die C. lasio- carpa in weit grösser Menge steril als fertil gesehen habe (»vielleicht 99 % sterile Pflanzen»); so z. B. auf Sicklaön zwischen Stockholm und Erstavik, auf Torö in Söderman- land stidl. von Stockholm u. s. w.; und ein gleiches hatte er auch an dem grossen nordlappländischen See Torneiaurc beobachtet. Auch in Finnland ist die Carex lasiocarpa häufig steril was mir von zwei finnländischen Botanikern, H. Lindberg und A. Palmgren. mündlich mitgeteilt wurde; und ebenso wird aus dem nördlichen Finnland von H. Hielt und R. Huit Vegetationen i en del af Kemi lappmark och norra Österbotten. 1885. S. 149) angegeben: saepe sterilis in sphag- netis et paludibus». — Für das nördliche Norwegen liegen eine frappante Menge Beobachtungen vor von J. M. Norman in Norges arktiske Flora, I: 2, 1400, S. 1168; es werden zahl- reiche Stätten aufgezählt mit dem Zusatz auf Torfmoor steril . in Menge über grosse Flächen hin mehrenteils steril . häufig, aber nicht 1 % fertil . u. dgl.; undebendaselbst.il, S. 546, wird folgendes allgemeine Urteil ausgesprochen: die Art hat bei 71° ihre Polargrenze... sie ist oft über grosse Strecken verbreitet, zuweilen beinahe exklusiv dominie- rend ... sie ist oft steril und nur zu 1 ^ oder noch weniger truktifizierend . Das Verhalten der Carex lasiocarpa auf dem upplän- dischen Moor hat mich zu der Ueberzeugung gebracht, dass die Sterilität derselben hier durch die permanent ungün- stigen Bedingungen des Standortes verursacht wird : dieser Standort bietet der Pflanze weder die Nährstoffe noch auch das nötige Wärmeoptimum, was beides zur Entwicklung der Blüten unentbehrlich ist. Der Nahrungsmangel ergibt sich ohne weiteres daraus, dass die Pflanze hier nur in den festen und tiefen Sphagnum-Betten wurzelt: sie hat also ein fast ausschliesslich organisches Substrat und ist hoch ober- halb des mineralischen Erdbodens gestellt. Mit diesem Uebelstand hängt zusammen, dass sie sehr lange und kräf- tige bis 1 ■> m lange, unterirdische Sprosse in das Sphag- numlager hinabsendet (vgl. C. Raunkiær. De danske Blom- sterplanters Naturhistorie, 1. S. 457, Fig. 216. E. und S. 463 . Fragt man nun. weshalb diese Carex-Art ihren Standort hier nicht lieber in den niedrigeren, wasserführenden Tüm- peln gewählt hat, so glaube ich folgende Verhältnisse als Erklärungsgrund heranziehen zu können. Das hier besprochene Moor ist gegenwärtig sehr wasserarm. Es befindet sich auf einem Höhenzuge, der von Süden (von Österäker) langsam ansteigt und gegen Norden (auf das Landgut Hakunge zu) ziemlich steil abfällt; es liegt beinahe im Niveau des umgebenden Waldbodens, der hier mager, kiesig und trocken ist, von niedrigem Kieferwald bewach- sen ist und nur in der nächsten Umgebung des Moores etwas feuchter wird mit dicker Polytrichum-Matte und dichten Calluna-Beständen. In den trockenen Sommern 1905 und 1906 wurden die kleinen seichten, mit Carex Goodenoughii bewachsenen Teiche oder Tümpel nahezu völlig trocken und boten demnach der Caxex lasiocarpa keinen dienlichen Aufenthalt dar; in dem sehr regnerischen Sommer 1907 blieben sie dagegen gefüllt und machten das Moor, obgleich es sehr seicht ist, schwerer zugänglich. Während dieser drei Sommer hat sich der Platz, trotz seiner hohen Lage, relativen Trockenheit und kleinen Umfanges (das ganze Moor umfasst mit seinen getrennten Partien vielleicht nur etwa 2 Hektar), immer sehr kühl erwiesen; auch an schönen Tagen wurde die Luft daselbst schon früh nachmittags sehr kalt und unangenehm, und besonders i. J. 1907 wurden einem Ftisse und Hände starr vor Kälte bei längerem Aufenthalt an dieser Stelle. Es ist daher wahrscheinlich, dass dieses Moor sein Wasser zum Theil durch Quelladern erhält. Nicht weit davon, an dem südlichen Abhang des Höhenzuges, kommt dicht an der Landstrasse eine kleine Quelle zum Vorschein. Man hätte wohl indessen nicht erwartet, dass eine Art mit so stark nördlicher Verbreitung, wie die C. lasio- carpa, eine so ausgeprägte Empfindlichkeit für die Kälte des Standortes zeigen würde, dass sie deswegen Jahre lang steril bleibt. Diese Ursache darf deshalb nicht für sich allein in Betracht gezogen werden. In der Tat ist der Standort in diesem Falle, wie schon angedeutet wurde, 60 zugleich einer bedeutenden edaphischen Veränderung an- heimgefallen. Es darf nämlich nicht vergessen werden , dass Carex lasiocarpa tatsächlich Lokale von zweierlei Natur bewohnt: einerseits die Seeufer und wasserreichen Sümpfe, andererseits die Moore mit Sphagnum-Boden. Den erstgenannten Standort bevorzugt sie in einem grossen Teil von Schweden und wächst dann mit C. acuta, vesicaria und rostrata zusammen, obgleich nicht so weit verbreitet und häufig wie diese. In der Nähe von Stockholm hat z. B. Aulin diese Art nicht nur auf Waldmooren, sondern auch in kleinen Seen :z. B. Flaten in Brännkyrka und Göm- maren in Huddinge) angetroffen. Nur in dieser Weise, d. h. im Wasser an den Seeufern entlang, unter hochwüch- siger und dichter Seggen- und Schilfvegetation, hatte ich früher die C. lasiocarpa in den südschwedischen Provinzen gesammelt, und zwar stets fertil. Für Deutschland hat Drude in Deutschlands Pflanzengeographie, 1, S. 364, diese Art unter den »echten Torfmoorbewohnern aufgeführt, räumt ihr indessen einen Platz in dem Moortypus der Schilf- und Röhrichtformationen ein, wie die umranden- den Bestände der Teich- und Flussufer kurz genannt wer- den können . Die Hauptarten jenes Moortypus sind nach Drude ausserdem Carex rostrata, vesicaria, pseudocyperus, Angelica silvestris, Scutellaria galericulata, Ranunculus flammula, — also keine eigentliche sphagnophile Pflanzen. — Ganz ähnlich lauten die Angaben in den schwedischen Floren. So sagt z. B. S. Lilieblad Utkast till en svensk flora. 1798): Carex lasiocarpa (C. lacustris Osb.) an Seeufern ; E. Fries (Flora Hallandica, 1817—19): In lacubus, fluviis frequens ; N. Lilja Skänes flora, 1838): In Waldsümpfen ; N. f. Scheutz (Smälands flora, 1864): In Sümpfen und an Ufern hie und da : N. C. Kindberg (Östgöta flora, 3. Auf!., 1880): Auf Sumpfwiesen ; K. F. Thedenius Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer etc., 1871 : In Morästen und an Ufern : N. J. Andersson Cyperaceæ Scan- 61 dinaviæ, 1849): Hab. in pratis aquosis paludibusque Scandi- naviæ totius ; u. s. w. — Sogar im nördlichen Lappland (Pajala) kommt C. lasiocarpa nach S. Birger (a. a. O., S. 6. 9, 21 u. s, w.) in dieser Weise vor: »Eine Seggenwiese von C. aquatilis, acuta, ampullacea, weniger oft C. filiformis (= lasiocarpa ), umgibt die Seen als m. o. m. breiter Gürtel . Auch im n. Teil von Dalekarlien wächst diese Art — nach Andersson u. Hesselman, Veg. o. Flora i Hamra kronopark, 1907 — in den Wassertümpeln auf den Mooren. Andererseits wächst Car ex lasiocarpa auch auf Torf- mooren, d. h. den relativ trockenen Hochmooren mit Sphagnum-Polstern, wie ich es im Anfänge dieses Aufsatzes kurz geschildert habe. Es ist ein wohlbekanntes Faktum, dass kleinere Seen und Waldsümpfe allmählich von der umgebenden Vegetation gefüllt werden und schliesslich verschwinden, um einem Moore das Feld zu räumen, auf welchem sich schliesslich sogar Waldbäume ansiedeln kön- nen. Diesen Entwicklungsgang haben Fljelt und Huit (Veg. i en del af Kemi lappmark etc., 1885, S. 38, wo sie von der Ufervegetation der ruhigen Waldsümpfe im nördlichen Finn- land sprechen) kurz folgendermassen beschrieben: Dicht am Wasser besteht der Vegetationsrand aus Menyanthes trifoliata, Carex filiformis (— lasiocarpa), Carex ampullacea u. a., die als zusammenhängender Gürtel den Wasserspiegel einschliessen. Je nachdem die Menyanthes sich in das Was- ser hinaus ausbreitet und der Vegetationsgürtel sich zusam- menzieht, wird ■ ihm immer weniger Zufuhr von frischem, nährstoffhaltigem Wasser zu Gebote stehen und zwar infolge der Vermehrung und Anhäufung des Schlammes. Die vor- herigen Pflanzen der Wasserkante werden dadurch ge- schwächt und sterben ab; zwischen ihnen und dem neuen Ufersaum befindet sich nun ein sumpfiges Terrain von lockerem Schlamm (»dy»), bedeckt von einer noch wenig zusammenhängenden Sphagnum-Matte, in der anfangs nur Cyperaceen mit verlängerten Rhizomen (»Eriophorum- und Chordorrhiza-Formen») auftreten, die mit einigen Ueberre- 62 sten der erlöschenden Vegetation des Wasserrandes ver- mischt sind Sphagneta caricifera . Das ehemalige Seeufer wird also zuletzt gründlich umgewandelt: zuerst wird der Boden immer trockner; dann drängt sich das dicke Sphagnum-Bett zwischen den Erdbo- den und die Plianzen. die noch ihr Recht am Wohnplatz behaupten können und nicht sogleich verschwunden sind; und endlich wird der neue Standort, der Hochmoor, im all- gemeinen je trockener desto kälter, weil die Wärmestrahlung befördert und die Wärmeleitung aus den unteren Boden- schichten verringert wird. Die von den früheren Ufer- pflanzen zurückgebliebenen Elemente müssen daher als Relikte angesehen werden, deren Gedeihen sowohl die edaphischen, als die klimatischen Veränderungen ungünstig beeinflussen. Man kann nicht bezweifeln, dass die Carex lasiocarpa in Skandinavien und Finnland eine solche Relikt- stellung einnimmt. Von ihren Begleitpflanzen können selbst unter den Seggen nicht viele die Veränderung ertragen: auf den Sphagnum-Betten trifft man deshalb nicht Carex acuta, aquatilis, vesicaria, rostrata u. dgl. an. Der einsichts- volle Forscher auf diesem Gebiet, Alb. Nilsson, hat dasselbe Resultat durch folgende Darstellung bestätigt (Om Norr- bottens myrar och försumpade skogar, 1897, S. 3) : auf einem rismosse (eigentlich Reisigmoor , d. h. ein Hoch- moor mit Sphagnum und Zwerggesträuch kommt fast immer Eriophorum vaginatum vor (diese Angabe bezieht >ich auf das nördliche Schweden), dessen Rolle bisweilen von Scirpus cæspitosus übernommen wird, während dane- ben mitunter auch andere Riedgräser Vorkommen, z. B. Carex filiformis lasiocarpa), pauciflora, limosa und Equise- tum limosum. Ein Beispiel von vorherrschender Sterilität unter Ver- hältnissen, die den jetzt geschilderten entsprechen, hat mil- der schon mehrmals eitierte Kenner der nordschwedischen Vegetation. S, Birger, mündlich mitgeteilt. Er fand einmal Carex teretiuscula in grosser Menge auf einem Sphagnum- 63 Moore in der norrländischen Provinz Härjedalen, und zwar ausschliesslich steril, ausgenommen am Ende des Moores, an der Grenze des Waldes. Dass sich die Carex lasiocarpa unter den grosswüch- sigen Riedgräsern am längsten auf den Sphagnumbetten behaupten kann — wenn auch unter Einbusse des Blühens — hat sie unzweifelhaft dem eigenartigen Bau ihrer Blätter zu verdanken. Keine andere von unsren Car ex- Arten hat bei dieser Grösse einen so ausgeprägt xerophilen Blattbau, wie die lasiocarpa. Sie vertauscht dadurch ohne Gefahr das Leben im Wasser und in dichter Schilfformation mit dem überaus nahrungsarmen Moosboden und der isolierten und exponierten Lage auf den trocknen, am Tage sonnigen, bei Nacht kalten Sphagnum-Hügelchen. Das Blatt der hier besprochenen sterilen Moorpflanze ist bei einer Länge von 60 cm sehr schmal, (nur 2 mm im Durchmesser); es ist stark rinnenförmig (mit Ausnahme der langen, fadenför- migen Spitze), aber von relativ dickem Gewebe, Fig. A ; die Gelenkzellen, Fig. B. sind wenig differenziert und zwei- felsohne wenig aktiv, weshalb die Blattspreite sich nicht ausbreiten kann; die Blattstruktur ist also eine ganz andere als bei den breit- und flachblättrigen Carex acuta und vesi- caria, sie kommt der C. rostrata näher und schliesst sich am nächsten den echten Moorgräsern an, wie Eriophorum vaginatum, Carex pauciflora und limosa, Scirpus cæspitosus u. a., für welche die schmal cylindrischen Vegetationsor- gane charakteristisch sind. (Über diesen Typus der Sumpf- vegetation, siehe Kihlman, Pflanzenbiol. Studien, 1890, S. 111!). Auch die sehr feste Struktur der Blattkonstruktion ergibt sich aus dem Querschnitt; die Oberhaut ist bedeutend dickwandig, Fig. C ; die Stereombündel, Fig. A, sind ver- hältnismässig dicht gestellt, und in dieser Hinsicht steht Carex lasiocarpa den meisten übrigen Cyperaceen weit voran: man vergleiche die von Raunkiær (De danske Blom- sterplanters Naturhistorie, 1, S. 488 etc.) abgebildeten Blatt- querschnitte von Cai'ex digitata, dioica, cæspitosa, teretius- cula, pauciflora, incurva. Rhynchospora fusca, Cvperus fus- cus, Scirpus setaceus, Eriophorum polystachyum, Cladium mariscus. Unsre Art stimmt einigermassen mit der von Theo. Holm (Studies in the Cyperaceæ, Amer. Journ. of Carex lasiocarpa Ehrh., Blatt einer sterilen Pflanze auf Sphagnum-Moor (Österäker in Uppland). A Blattquerschnitt etwas unterhalb der Mitte der Spreite (Vergr. 30); b und c, sieh unten! — ß Stück des Querschnittes bei b in Fig. A, die Gelenkzellen der rinnenförmigen Blattoberseite darstellend ("Vergr. 240). ( Stück des Querschnittes bei c in Fig. A ; man sieht ein Gefäss- bündel, das kräftige Sklerenchymbündel und (rechts) die dickwan- dige Oberhaut der Blattunterseite (Vergr. 240). Science, XIV, 1902, S. 59 , 60) abgebildeten Carex Breweri, die von Verfasser hinsichtlich des Blattbaues mit C. nardina verglichen wird. - Bei C. lasiocarpa ist ausserdem ein dickes Palisadengewebe zu bemerken. Die Spaltöffnungen 65 sind von geringer Anzahl und bilden eine einfache vertikale Reihe zwischen je zwei Stereombündeln. Es ist natürlich nicht ausgeschlossen, dass die umfas- sende Sterilität der Carex lasiocarpa zum Teil auf andere Gründe zurückzuführen ist, als die äusseren Bedingungen: sie kann eine von fernen Zeiten her bei dieser Art einge- wurzelte Eigentümlichkeit sein, ebensogut wie die perma- nente und fast ausschliessliche Sterilität der Gattung Lemna und gewisser Moose und Flechten. Von der Carex lasio- carpa findet man aus dem deutschen Gebiete derselben folgende Angabe bei Ascherson und Græbner (Syn. der mitteleur. Floi*a): ». . . besonders an Seeufern oft nur spar- sam blühend»». Dass jedoch für diesen einzelnen Fall, das kleine Moor in Österäker, die Sterilität der C. lasiocarpa als eine Folge ihrer Reliktstellung erklärt werden darf, dafür spricht das Vorkommen von zwei weiteren sterilen Sumpfgräsern an derselben Stelle: Calamagrostis lanceolata und epigejos. Auch diese beiden Gräser wachsen dort auf den Sphagnum - Polstern, erstere in etwas grösserer Anzahl als letztere; beide sind indessen hier weniger häufig als Carex lasio- carpa. Angesichts dieser Tatsache kann es nicht zweifel- haft sein, dass das in Rede stehende Moor vormals ein Waldsumpf gewesen ist. Ein solcher findet sich auch einige Kilometer von dieser Stelle entfernt, aber auch dort (das sog. »Lilldammskärret») ist der Wasserspiegel schon sehr beschränkt und nicht zusammenhängend, und die Sphagnum- Betten sind stark ausgebildet. Dagegen findet man Cala- magrostis lanceolata auf einem normalen Lokal nur einen Kilometer entfernt und zwar am Ufer des kleinen Sees Garnsviken unterhalb des bewaldeten Höhenzuges, auf dem die Moore liegen. Dort nimmt die Cal. lanceolata ihren natür- lichen Standort ein: den ziemlich trockenen, aber lockeren, von Erlen beschatteten, im Frühjahr überschwemmten Hu- mus- und Schlammboden des Ufers (also etwa so wie schon Linné in Flora Suecica geschrieben hat: »seeus aquas . . . Bot. Not. 1908. 5 in pratis cæspitosis nemorosis»; vgl. auch Ascherson u. Græbner: Auf Wiesenmooren, in Gebüschen, in Erlen- brüchen! ). Auf dem Moore wachsen die sterilen, blatt- reichen Halme dieser Art bis zu 60 bis SO cm Höhe, wovon etwa 20 cm im Sphagnum stecken ; auch hier kommt die charakteristische Verzweigung des Halmes vor, und die Blätter zeigen die gewöhnliche Orientierungstorsion, wo- durch die Unterseite nach oben gewendet ist. Infolge des offenen Standortes ist diese Blattseite öfters braunviolett, zuweilen beinahe schwärzlich gefärbt. — Calamagrostis epigejos wächst auf diesem Moor ebenfalls auf dem Sphag- num, aber nur spärlich, und erreicht eine Höhe von etwa 75 cm Höhe; sie trägt aufrechte Blätter. Diese Art wird in den Handbüchern allgemein für trockene Stellen ange- geben, kommt indessen auch an Ufern vor ( an sandigen Ufern , Aschers, u. Græbn., Syn.). Ich habe typische, klein- wüchsige epigejos- Exemplare auch auf sumpfigen Wiesen am Meeresufer bei Dalbyö in Södermanland (südlich von Stockholm) gesammelt (Exemplare im Herb. Stockh. und finde daher das Vorkommen als Relikte auf dem Moore im s. ö. Uppland leicht erklärlich. Nach Norman, Norges arkt. Flora, 1 : 2, S. 1341 . sieht es aus als wäre diese Art auch im nördlichen Norwegen h. u. d. nicht selten an feuch- ten Lokalen verbreitet (man vergleiche seine Lokalangaben am Hegmowasser , am Vasbotnwasser u. s. w.). Der- selbe Verfasser bemerkt auch (a. a. O., II, S. 593), dass diese Art gelegentlich steril wird (z. B. auf Tortenli Field bei Bodö: zerstreut über grosse Flächen, aber i. J. 1 darauf halten, dass Wh sehr un- vorsichtig ihr geringes Material benutzt hat. Weiter hier- auf einzugehen mag wohl nicht nöthig sein, da die Verf., wenn ich sie recht verstehe, jetzt geneigt ist die betreffende Pflanze als Varietät aufzufassen. Dann fällt aber auch der Grund für die Annahme weg, dass grade diese besondere Form von Skandinavien nach Grönland gewandert, sie ent- steht eben wo C. rotundifolia unter gewissen Verhältnissen wächst. Diese Art in Grönland als ein Tertiärrelikt aufzufas- sen ist mir selbstverständlich nie eingefallen, ich meine doch, der besonders von Warming vertretenen Ansicht entgegen, dass kaum eine einzige höhere Pflanze der jetzigen grön- ländischen Vegetation während der grössten Vereisung des Landes hat dort existieren können. Hier auf die weitläufige bBot. Not. 1907, S. 161 — 167. Bot. Not. 1908. 72 Streitfrage über die Mittel und Wege der Wanderung ein- zugehen, ist nicht erforderlich, um so mehr, da Witasek ge- neigt ist den Weg über Färöer-Island als wahrscheinlich anzunehmen, worin ich des Verf. nur beistimmen kann. Mir scheint es aber ganz sicher, dass die » Gieseckiana nicht eine postglazial differenzirte Spezies oder Subspezies sein kann, die diesen Weg zurückgelegt. Die zirkumpolar verbreitete C. rotundifolia ist wohl ohne Zweifel eine alte Art, die in das einst vereiste Gebiet postglazial eingewandert ist, wie es mit den zirkumpolaren Pflanzen überhaupt der Fall ist. Wo sich innerhalb des früheren Glazialgebietes neue Spezies oder Subspezies differenzirt haben, da sind diese in einem fast immer sehr beschränkten Gebiete ende- misch, jedenfalls ist mir kein Fall bekannt, wo eine solche postglaziale Spezies eine fast zirkumpolare Verbreitung er- reicht — alle Wahrscheinlichkeit hinsichtlich der Verbrei- tungsmöglichkeiten spricht auch dagegen. Vests Diagnose seiner C. Gieseckiana lautet: Caule unifloro, calyce corolla quadruplo breviore, dentibus .subu- latis tenuissimis, germine obconico . Ich habe nun den hier gebrauchten A usdruck »tenuissimis kritisirt, ihn aber keines- wegs Witasek zugeschrieben, wie leicht ersichtlich. Wie es W. möglich gewesen ist, ohne das von Giesecke gesam- melte Exemplar in Betracht zu ziehen, zu verstehen was für eine Pflanze gemeint sei, scheint schwer begreiflich. Die Verf. sagt ja aber ausdrücklich, dass sie sich nur auf die Originaldiagnose gestützt. Roemer u. Schuhes haben ja, durch diese Diagnose (und die weitere Beschreibung) veranlasst, die betreffende Pflanze neben C. unißora gestellt, und Decandolle hat sie sogar als Varietät unter diese ge- zogen. Da W. zugiebt den Namen Gieseckes unrichtig ge- schrieben zu haben, kann ich nicht einsehen. wesshalb der Botaniker Giseke, der nie in Grönland gewesen, hier er- wähnt werden soll. Wenn das Exemplar, das ja für das Verständniss der von Giesecke gefundenen Pflanze wichtig 73 ist, nicht ausser Acht gelassen werden sollte, so wäre wohl am besten gewesen neben der Abschrift der Etikette auch eine Deutung derselben zu geben. Was die Synonymie der »C. Gieseckiana » betrifft, so wirkt es allerdings sehr befremdend, dass sich W. damit verteidigt von Langes Consp. llorae Groenl. nur Teil III vom Jahre 1892» gekannt zu haben. Dieser ist nämlich nur ein von Kolderup Rosenvinge zugefügtes Supplement, wo hauptsächlich neue Standorte angegeben und nebenbei über einige Pflanzen Bemerkungen gemacht werden. Die Verf. stellt also die var. arctica Lange als Synonym zu ihrer C. Gieseckiana, ohne Langes eigene Angaben über diese ge- nauer untersucht zu haben. Hätte sie den Hauptteil des Langeschen Conspectus benutzt, hätte sie da auch seine Angaben über die var. stricta Schum, studieren können. Die Verf. spricht ihr Erstaunen darüber aus das eine solche Pflanze, wie die in Fl. Dan. T. 855 abgebildete, in Grönland vorkommt. Ich habe nun auch nicht behauptet, dass die von Lange so bestimmten Exemplare wirklich Schumachers Varietät repräsentiren (ich bitte zu bemerken, dass ich Schu- macher nicht Lange als Autor citiert !), und grade deshalb führte ich Langes Beschreibung im Conspectus an. Seine Exemplare liegen im Kopenhagener Herbar. W. hätte sich also, wenn sie das dortige Material geliehen, selbst überzeu- gen können, was er gemeint. Was die var. stricta eigentlich ist, und ob die betreffenden grönländischen Exemplare dazu gehören, ist eine Frage auf die ich mich jetzt nicht ein- lassen kann. Jedenfalls hätte wohl W. doch annehmen müs- sen, dass Lange eine ähnliche Pflanze aus Grönland ge- sehen. Dass er sich nur durch den Namen hätte verleiten lassen die Varietät aus Grönland anzugeben, darf man doch nicht ohne weiteres glauben, und ausserdem widerspricht seine Beschreibung einer solchen Annahme. Was die Schlussbemerkung der geehrten Verfasserin betrifft, muss ich meine Verwunderung darüber äussern, dass sie fortwährend von »C. Gieseckiana » und »C. lapponica 74 spricht, obgleich sie sich weigert die erstere als Spezies aufgestellt zu haben und die letztere früher als »forma be- zeichnet. Ich verweise auf die Artt. 28 u. 43 der Règles internationales de la nomenclature botanique, adoptées par le congrès international de botanique de Vienne 1905 . Lund, März 1908. Vetenskapsakademien den 27 febr. Prof. Nathorst meddelade resultatet af sina undersökningar af en fossil fruktställning frän rät-liaslagren vid Helsingborg, som ädaga- lagt att bland Lycopodialesväxterna vid ifrägavarande tid tunnos trädartade former och redogjorde vidare för inne- hâllet af ett nyss frän kand. Th. Halle ankommet bref, enligt hvilket han lyckats göra synnerligen intressanta paleontologisk-geogratiska upptäckter pä Falklandsöarna. Till Vetenskapsakademiens bibliotek hade fröken A. Areschoug förärat sin aflidne faders, prof. J. E. Are- schougs efterlämnade brefväxling med utländska veten- skapsmän, tillhopa .560 bref. Den 11 mars. Till införande antogos följande afhand- lingar, i Handlingarna: 1) Palæohotanische Mitteilungen. 3. af A. G. Nathorst. 2) Entwurf einer Monographie der Gattungen Wissadula und Pseudabutilon. af Rob. E. Fries; i Arkiv för Botanik: 1) Om Härjedalens vegetation och flora, af S. Birger, 2) Hieracia vulgata frän Torne lapp- mark, af K. Johansson. Följande reseunderstöd utdelades: ät fil. stud. J. W. Eriksson 150 kr. för en monografisk undersökning af Bälinge mossars vegetation och utvecklingshistoria, ät fil. stud. Th. C. E. Fries 150 kr. för fortsatta lichenologiska undersökningar i Torne lappmark; ât fil. lie. T. Lagerberg 150 kr. för blombiologiska undersökningar i Tornetraktens fjällomräde, ät läroverksläraren K. B. Nordstrom 125 kr. för växtgeografiska studier pä Hunne- och Halleberg, ät fil. kand. G. Samuelsson 125 kr. för fortsatta studier af Hiera- ciumfloran inom öfre Dalarne. /D Om Cellkärnans byggnad hos Euphorbiaceerna. (Mit einem deutschen Resume) Af M. O. Malte. [Föregäende meddeiande] I flera hänseenden har cellkärnan hos Euphorbia- ceerna att uppvisa anmärkningsvärda egendomligheter, ei blott i iräga om yttre gestaltning, utan äfven med hänsyn tili inre byggnad. Euphorbiacekärnan har nämligen icke alltid den typiska rundade formen, utan är ofta bipolärt utdragen och detta icke blott i celler ai längsträckt form, säsom cambium-, unga bast- och vedceller, utan äfven i parenchymatiska, t. o. m. füllt isodiametriska celler. I unga rötter af t. ex. Euphorbia hypericifolia (hg. 7), Mercurialis annua (hg. 13) och andra löper kärnmembranen ut i fina utskott, som utan gräns öfvergä i den egentliga kärnan. Hos andra Euphorbiaceer, säsom Acalypha Sandeviana och Euphorbia tetragona har jag kunnat närmare undersökä dessa utskotts natur och förhällanden i allmänhet. Af den sistnämnda har jag hittills varit i tillfälle att cytologiskt undersökä blott en enda, ung, vegetativ knopp. I de täm- ligen tjocka, saftiga bladanlagens epidermis ha kärnorna den reglementerade , rundade formen; i den inre, paren- chymatiska väfnaden är däremot kärnan mycket ofta bipo- lärt utdragen. Kärnutskotten kunna i allmänhet följas länga sträckor, i gynnsamma fall genom cellens heia längd (hg. 1). Det visar sig dä, att de nä ända fram tili cell- membranen och där ansätta. Kärnan är med andra ord genom tina trädar upphängd i cellens lumen, och dessa upphängningsträdar äro icke af protoplasmatisk natur, utan bildade af kärnmembranen. Vid starkare iörstoring visar det sig nämligen, att de verkligen utgöra en direkt fortsätt- ning af kärnmembranen och sälunda tillhöra kärnan. Med all sannolikhet äro dessa upphängningsträdar af samma Bot. Not. 1908. natur som de likartade, af Mi ehe (6) först observerade kärnutskotten i epidermis af Hyacinthus samt de kinoplas- matrâdar, hvilka Lidforss (5) hos talrika växter funnit utgâ ïrân kärnmembranen till chromatoforerna. I fôrbigâende mâ äfven anmärkas, att kärnan i groende frön af Euphorbia Characias pa grund af fullkomlig saknad af membran kan antaga de mest varierande former, och detta ej blott i de unga cotyledonerna (figg. 2, 3), utan fram- för allt i endospermen (fig. 4). Kärnan har här ett fullkom- ligt amoebaartadt utseende, i det att trän den korniga kärn- massan pseudopodieliknande utskott strâla ut ât alla hâll. Särskildt anmärkningsvärdt är pseudopodiernas förhällan- de tili de stärkelsekorn, hvar- med cellerna äro fyllda. De tränga nämligen in mellan stärkelsekornen oeh synas ofta som ett kornigt hölje omsluta dessa mer eller min- dre fullständigt. Atskilliga omständigheter tala ocksä för, att denna direkta och intima förbindelse mellan kärna och Fig. 1. Mesofyllceller ur ung stärk elsekorn ej blott förefin- knopp af Euphorbia tetragona. ^ mellan kärna och närmast ikring denna liggande stärkelsekorn. utan äfven sträcker sig tili mera perifert belägna. I präparaten, som efter fixe- ring med en af Juel med fördel använd lösning af 2 d. zinkklorid, 2 d. isättika och 100 d. 50 % alkohol färgats med fuchsin-jodgrönt, är nämligen plasman svagt ljusröd, kär- nan däremot skarpt grön med klart röd nucleolus. I den ljusröda plasman och förnämligast som gördlar kring stär- kelsekornen kunna stundom svagt grönfärgade strängar iakttagas, och osannolikt är icke, att dessa ej äro annat än .vidt utgrenade utlöpare frän kärnan. Sitt största intresse vinner emellertid cellkärnan hos Euphorbiaceerna pä grand a£ sin inre byggnad. Förgäfves söker man nämligen hos de fiesta arterna inom denna famili efter »typiska», hvilande kärnor, d. v. s. sâdana, hos hvilka chromatinsubstansen bildar den välbekanta nätstrukturen. Och om verkligen nätlik Struktur hos vissa arter eller släk- ten förekommer, äro i densamma nätets med hvarandra anastomoserande maskor mycket obetydligt utvecklade i förhällande tili de kompakta knutpunkter, frän hvilka nia- skornas trädar liksom utstrala. Hos t. ex. Pedilanihus cari- natus och Euphorbia splendens är vanligen nästan heia kärnans chromatinmassa koncentrerad tili ett antal knut- punkter, förbundna med hvarandra genom mycket tina, mer eher mindre otydliga trädar. Hos andra Euphorbia- ceer äter saknas förbindningsträdarne mellan nätverkets knutpunkter heit och hüllet, och dessa senare framträda da sâsom frän hvarandra isolerade, större eller mindre chro- matinkorn af vanligen klotrund form. Med andra ord: hos dessa sistnämnda Euphorbiaceer saknas nätstruktur full- komligt; kärnnätet är ersatt af frän hvarandra skilda chro- matinkorn, hvilka alla äro af ungefär samma storlek och form. Dylika kärnor träffa vi regelbundet hos bl. a. Euphor- bia Characias, E. hypericifolia (ligg. 7—9), Mercurialis annua (figg. 11—13), mycket ofta hos Acalypha Sanderiana (fig. 6), E. tetragona o. s. v. Frâgan blir nu: hvarifrän stamma dessa chromatinkorn eller m. a. o. förefinnes nägon bestämd relation mellan dem och chromosomerna, sâdana dessa senare uppträda under mitoserna? Pä grund af iakttagelser af Rabl samt äfven med stöd af egna erfarenheter har som bekant ßoveri (1) redan 1887 uppställt en märklig hypotes om chromosomernas sjäifständighet och deras förhällande i den hvilande cel 1 - kärnan. Hufvudinnehâllet i denna s. k. individualitetshypotes kan bast klargöras genom Boveri’s egna ord: »Ich be- trachte die sogenannten chromatischen Segmente oder Ele- mente als Individuen, ich möchte sagen elementarste Orga- nismen, die in der Zelle ihre selbständige Existens führen. Die Form derselben, wie wir sie in den Mitosen linden, als Fäden oder Stäbchen, ist ihre typische Gestalt, ihre Ruhe- form, die je nach der Zellenarten, ja, je nach den verschie- denen Generationen derselben Zellenart, wechselt. Im soge- nannten ruhenden Kern sind diese Gebilde im Zustand ihrer Tätigkeit. Bei der Kernrekonstruktion werden sie aktiv, sie senden feine Fortsätze, gleichsam Pseudopodien, aus, die sich auf Kosten des Element verästeln, bis das ganze Gebilde in dieses Gerüstwerk aufgelöst ist und sich sogleich mit den in der nämlichen Weise umgewandelten übrigen verliltzt hat, dass wir in dem dadurch entstandenen Kern- retikulum die einzelnen konstituierenden Elemente nicht mehr auseinander halten können . Denna individualitetshypotes, som af Boveri upp- ställdes hufvudsakligen med stöd af chromosomernas anord- ning, fattar sâlunda chromosomerna säsom själfständiga, inuti cellkärnan lefvande elementarste Organismen , hvilka efter kärndelningens genomförande genom ett aktivt, amoe- baartadt utsändande af pseudopodieliknande utskott fram- kalla den hvilande kärnans nätformiga Struktur. I sitt 190-1 utgifna arbete öfver cellkärnan har Boveri (2) ytterligare med stöd af en mängd fakta, hämtade îrân zoologiskt om- räde, utvecklat och styrkt sin individualitetshypotes. Teorien om chromosomernas individualitet har emeller- tid äfven, i synnerhet under de senaste ären, vunnit terräng ä botaniskt omräde, sä mycket mera, som här kunnat äväga- bringas verkliga bevis für teoriens riktighet. Sâlunda har Rosenberg (7) nyligen undersökt den hvilande cellkärnan hos en del fanerogama växter, bl. a. Capsella, Zostern, Calen- dula sp., Fritülaria o. a. Rosenberg särskiljer tvä olika typer af den hvilande cellkärnan. Den ena typen, Fritillaria- typen, som uppträder hos mänga Lilliaceer och Ranunculaceer , karaktäriseras därigenom, att chromatinkornen äro mycket smä och talrika samt pä grund häraf föga framträdande; de ligga inbäddade 79 i kärnans skclett, hvilket är uppbyggdt af nätlikt förgrenade. med hvarandra anastomoserande, tunnare eller tjockare trädar. Heit annorlunda äro de kärnor byggda, hvilka tillhöra den andra typen, hvilken Rosenberg kallar Cap- sella- typên. I kärnans blott föga färgbara, ofta granulerade grundmassa och särskildt mot kärnans periferi liegt eine Anzahl grösserer und kleinerer Körnchen, die die Kernfar- ben stark aufspeichern . Dessa smäkorn äro emellertid enligt Rosenberg ej annat än chromosomerna själfva, och denna sin slutsats grundar Rosenberg därpä, att lieras anted uoga öfverensstämmer mod chromosomtalet i respek- tiva växters mitoser. Nyligen har äfven Laibach (4) pàvisat, att i den hvi- lande cellkärnan hos en hei mängd Crucifer er den chroma- tiska substansen utgöres af skilda chromatinkorn, hvilkas antal öfverensstämmer med chromosomtalet i respektiva växters mitoser. Inom fam. Euphorbiacece förekomma, som förut närnnts, hos olika arter kärnor dels med utveckladt, om ock i de tlesta fall otydligt nätverk, dels fullkomligt utan sädant. Hvad det första af dessa bäda slag af hvilande cellkärnor beträffar, sä ligger det ju i öppen dag, att ju starkare för- grenadt nä'tverket är, desto svärare blir det att afgöra, om och i huru hög grad chromosomerna under kärnans hvilo- stadium bibehälla sin själfständighet; och i allmänhet torde det vara omöjligt att i en kärna med tvpisk nät- eller svamp- struktur med bestämdhet utpeka de partier, som utbildats ur hvarje särskild Chromosom. För ater sädana kärnor, där chromatinmassan är utbildad säsom ett hnt maskverk med de olika trädarne sammanlöpande i ett antal skarpt markerade knutpunkter, förmodar Strassburger :(8), att hvarje nodus verkligen motsvarar eller i hvarje fall kan motsvara en Chromosom. Förhällandena hos ätskilliga Euphorbiaceer , t. ex. Euphorbia spende ns, Pedilanthus cari- natus o. a., tyda ocksä pä, att denna Str assburger ’s för- modan kan vara riktig. Jag äterkommer härtill senare. so Att söka lösa i det föregäende berörda spörsmäl ge- nom studiet af dylika kärnor torde dock i hvarje fall vara vanskligt nog. Vida säkrare hällpunkter ge emellertid sädana kärnor, hos hvilka nätstruktur fullkomligt saknas. Med mycket större utsikt tili framgäng skall nämligen ho> kärnor af detta senare slag en bestämd relation, för sä vidt en sâdan öfverhufvud existerar, kunna pävisas mellan den hvilande kärnans »chromatinkorn och chromosomerna, sädana dessa uppträda under mitoserna. Desto lättare mäste det ocksä här bli att pävisa de förras eventuella härstam- ning frän de senare, ty antaget, att intet nätverk alls utbil- das och chromosomerna sälunda ej genomgä nägon väsent- lig förändring, böra ju den hvilande kärnans chromatinkorn, om de verkligen ej äro annat än chromosomerna själfva, bade tili antal och form öfverensstämma med dessa senare. Chromosomernas antal hos olika Euphorbiaceer tyckes, ätminstone att döma af de iakttagelser, jag hittills gjort, vara mycket varierande. Hos t. ex. Acalypha Sanderiana (lig. 5) äro chromosomerna ytterst smä och talrika, sä att deras antal ej ens tillnärmelsevis läter sig bestämma. 1 den hvilande cellkärnan saknas i de allra fiesta fall nätstruktur fullkomligt; chromatinsubstansen utgöres af ett mycket stört antal smäkorn (fig. 6), som ligga strödda öfver heia kärnan. Pä grund af chromosomernas oerhörda antal är det tydligen fullkomligt omöjligt att med absolut visshet afgöra, huruvida deras antal öfverensstämmer med antalet af chromatinkornen i den hvilande kärnan. Päfallande är emellertid, att chro- matinkorn och chromosomer ha alldeles samma storlek och form, och med all sannolikhet har förekomsten af den stora mängden chromatinkorn i den hvilande kärnan sin förkla- ring däri, att dessa senare äro identiska med chromosomerna. Hos andra Euphorbiaceer, t. ex. Euphorbia hyperici- folia digg. 7—9), af hvilken art jag hittills blott haft tillfälle att undersöka unga rötter, har kärnan en fint granulerad grundmassa, i hvilken regelbundet 16 smä, klotrunda chro- matinkorn äro inlagrade. Tyvärr har jag. egendomligt nog, an nu icke lyckats iinna en enda mitos, hvari chromosom- talet kunnat exakt bestämmas. Jag är emellertid füllt öfver- tygad om, att följande iakttagelser skola ge vid handen, att chromosomtalet verkligen är 16 och att chromosomerna äfven tili form och storlek äro füllt öfverensstämmande Figg. 2 — 4 Euphorbia Characias ; 2 — 3 kärnor frän hjärt- blad. 4 frän endosperm afj groende frö. (De streckade bildningarne äro stärkelsekorn.) Figg. 5 — 6 Acalypha Sanderiana; kärnor ur ungt blomskaft. Figg. 7 — 9 Euphorbia hypericifolia ; kärnor ur barken af ung rot. Figg. 10 — 14 Mercurialis annua; 10 etnbryosäekmoder- cell i reduktionsdelning, 11 — 12 kärnor ur fruktämne, 13 kärna ur barken af ung rot, 14 kärna ur fruktämnets ledningsväfnad. (Olje-Imm. ; 2 — 9 Zeiss ocul. 6; 10 — 14 ocul. 12.) med den hvilande kärnans chromatinkorn. Pä annat satt läter sig nämligen icke det konstanta uppträdandet af precis samma antal chromatinkorn i alla hvilande cellkärnor för- klara. Tydligt är, att ju större chromosomerna äro, och ju mindre deras antal, med desto större säkerhet skall för- Bot. Not. 190S. 6 82 hâllandet mellan dem och den hvilande kärnans chromatin- kom kunna bestämmas. Jag skall därför nägot utförligare beröra detta förhällande, säsom detsamma presenterar sig hos en med hänsvn härtill synnerligen lämplig Euphorbiacé, nämligen Mercurialis annua (figg. 10—13). Kärnstrukturen hos denna kan i korthet beskrifvas sälunda: Inom kärnmembranen föreünnes en vanligen rela- tivt stör eller 2 mindre nucleoli, alltid omgifna af en mycket tydlig »Vorhof», samt ett antal öfver heia kärnan fördelade »chromatinkorn >. Dessa senare äro tili formen runda eller ellipsoidiska, stundom otydligt och rundadt kantiga. De äro vidare af ungefär samma storlek, och blott i undan- tagsfall synas somliga vara nägot mindre än de andra. Mellan dessa chromatinkorn kunna i regel icke pävisas nägra förhindande trädar, och om sädana undantagsvis förekomma, hvarom närmare i det följande, äro de korta och otydliga samt anastomosera knappast med hvarandra. Att i själfva verket ej heller nägra, ett nätverk bildande chromatinträdar finnas mellan chromatinkornen, därför talar bl. a. äfven dessa senares regelbundna, rundade form. Inga utskjutande, taggformiga utskott af nägot slag kunna upp- täckas frän chromatinkornen, utan deras yta är fullkomligt jämn och slät. Ofvan beskrifna kärnstruktur âterhnnes i alla väfnader i fruktämnet samt i rotterna. Huru saken förhäller sig i växtens öfriga organ, har jag ännu ej haft tillfälle att undersöka. I hvilket förhällande stä nu chromatinkornen tili chro- mosomerna? Betrakta vi först fig. 10, som âtergifver en embryosäckmodercell under tetraddelningens första fas! Yi se af lig., att embryosäckmodercellen inalles har 12 chro- mosomer; deras numeriska reduktion genomföres redan under tetraddelningens första skede, i det att af de tolf chromosomerna 6 gä tili hvardera dotterkärnan. Det soma- tiska chromosomtalet är alltsä 12. \Tidare framgär af ligu- ren, att chromosomerna äro korta, runda eller nägot ellip- 83 soidiska. Vid en jämförelse mellan figg. 11—13 och fig. 10 îrapperar genast den släende likheten mellan de lörras chromatinkorn» och den senares chromosomer, ej blott med al'seende pä formen, utan äfven i fräga om storleken. Innan vi emellertid kunna identifiera »chromatinkorn > och chro- mosomer, blir det nödvändigt att noggrant bestämma de förras antal. Härvid möta emellertid nâgra svärigheter dels pä grund af kärnornas vanligen ringa storlek, dels med anledning af nucleolernas kraftiga utbildning. Dessa äro nämligen i allmänhet stora och kunna lätt dölja ett eller annat chromatinkorn, hvartill äfven kommer, att med de tunna snitt, som erfordras, ej alltid heia kärnan, utan blott en del af densamma befinner sig pä samma präparat. Säsom résultat af granskningen af ett mycket stört antal kärnor har jag emellertid funnit, att chromdtinkornens antal aldrig öfverstiger 12. För det största antalet fall har jag vidare funnit, att chromatinkornens antal är precis 12, stundom dock mindre, 10 à 11. I dessa senare fall kan det emellertid stärkt ifrägasättas, om verkligen alla chromatinkornen med- räknats; det är nämligen mer än sannolikt, att i dessa fall ett eller annat chromatinkorn pä grund af sitt läge under nucleolus undandragit sig direkt iakttagelse. Jag tror mig därför bestämdt kunna pästä, att i den hvilande, vegetativa cellkärnan de chromatiska elementen tili antalet normalt äro 12. Men detta är just det oreducerade, somatiska chromo- somtalet. Hos Mercurialis annua öfverensstämma sälunda den hvilande kärnans chromatinkorn bäde tili form, storlek och antal fullkomligt med chromosomerna, sädana dessa uppenbara sig under mitoserna. Jag anser det därför vara füllt bevisadt, att den hvilande kärnans chromatinkorn » äro indentiska med chromosomerna, och att den hvilande kärnans Struktur eller rättare brist pä Struktur framkallas däraf, att chromosomerna efter kärdelningens slut ej ge- nomgä nägon nämnvärd förändring. De bibehälla tvärtom under kärnans hvilostadium, frän mitos tili mitos, sin ur- sprungliga form samt förekomma isolerade frän hvarandra, m. a. o. bibehälla sin individualitet. Harmed vill jag dock icke säga, att jag fattar begreppet individualitet i sä extrem mening som Boveri. Utan att säsom Boveri tillägga dem rang af själfständiga, inuti kärnan lefvande, »elementarste organismer, vill jag i begreppet individualitet blott inlägga, att chromosomerna, som i mitoserna framträda säsom frän hvarandra isolerade bildningar i cellkärnan, äfven under kärnans hvilostadium uppträda isolerade frän hvarandra. Om sedan chromosomerna äro att uppfatta säsom själfstän- diga organismer eller säsom i kärnan ingäende organ, blir en fräga, pä hvilken jag i detta sammanhang ej närmare skall ingä. Till slut nägra ord om uppkomsten af den hvilande kärnans nätverk. Grégoire & Wygaerts (3) söka förklara nätstruk- turens uppkomst pä i hufvudsak följande' sätt: Vid kärndel- ningens anaphaser häfta dotterchromosomerna pä grund af sin klibbighet fast vid hvarandra, dock ändä ej mera intimt, än att tydliga gränser mellan de olika chromoso- merna kunna iakttagas. Efter hand skilja sig emellertid chromosomerna frän hvarandra, dock ej fullständigt, utan pä grund af sin klibbighet häfta de pä fiera punkter fast vid hvarandra, hvarigenom under särryckandet deras massa i dessa punkter kommer att utdragas i tina, de olika chro- mosomerna förbindande trädar. Samtidigt alveoliseras hvarje Chromosom, sväller högst ansenligt, och slutligen, i samma män som utrymmet inom kärnmembranen blir mer och mer trängt, trängas de spongiösa chromosomerna mot hvarandra; gränserna mellan de olika chromosomerna bli omöjliga att särskilja, och heia kärnan fär ett nätlikt-spon- giöst utseende. Enligt Grégoire och hans skola skulle sä- lunda den hvilande kärnans Struktur uppstä genom vacuo- lisering af chromosomerna samt genom dessas anastomo- sering sinsemellan, hvarvid anastomosema uppstä heit pas- sivt genom tänjning af den sega chromosommassan. y Efter väsentligt olika skema skildrar emellertid Bo- veri — jmfr sid. 77 — kärnnätets uppkonist. Hufvudskil- naden mellan Boveri ’s uppfättning och Grégoire ’s be- tingas däraf, att Boveri fattar chromosomerna säsom själfständiga organismer med själfständig, amoebaartad rörelseförmäga. Medan Grégoire förklarar nätverkets för- bindningsträdar säsom uppkomna ur chromosomerna ge- nom en passiv uttänjning, äro för Boveri nätverkets trädar pseudopodier, som efter hand skjuta ut frän chromosom- kropparne och som förbindningsbrvggor spännas öfver frän den ena Chromosomen tili den andra. Ju talrikare dessa pä chromosomernas bekostnad bildade trâ darne blifva, desto mera förminskas tydligen den egentliga chromosom- kroppen, och slutligen far heia kärnan utseendet af ett nät- verk, i hvilket de ursprungliga chromosomerna ej längre kunna särskiljas. H os Mercurialis annua har jag i vissa väfnader iakt- tagit kärnbilder, som i hög grad tala för att hos Euphor- biaceerna kärn rekonstruktionen , när man öfverhufvud kan tala om en sädan, försiggär efter det Boveri ’ska skemat. Fig. 14 visar en kärna ur den storcelliga ledningsväfnaden mellan obturator och micropyle. De 12 chromosomerna, som äfven här bibehälla ungefär samma form som under mitoserna, ligga kringströdda öfver heia kärnan. En nog- grann granskning af chromosomerna ger emellertid vid handen, att âtminstone vissa af dem undergâtt en liten, om ock högst minimal formförändring, i det att hos dem en svag tendens tili 3-kantighet kan späras. Och dessutom förekomma mellan chromosomerna ett litet antal utomor- dentligt tina trädar, hvilka förgrena sig högst obetydligt och för öfrigt äro mycket svagt utbildade. Dessa trädar utgä frän chromosomerna, speciellt frän sädana, som tili formen ej äro jämt rundade, utan nägot kantiga. Vidare sträcka de sig ej alltid frän den ena Chromosomen tili den andra, utan sluta ofta blindt i kärnsaften mellan chromo- somerna. Det är därför otvifvelaktigt, att dessa förbind- 86 ningstrâdar till en början uppstâ sàsom utskott frân chro- mosomerna, hvilka ej genom passiv tänjning, utan pä grund af aktiv, pseudopodielik förlängning spänna öfver frân den ena Chromosomen tili den andra. Vid de pseudopodielik- nande utskottens bildande tänjes den plastiska chromosom- kroppen nägot och detta just pà de punkter, hvarifrän ut- skotten skjuta fram; Chromosomen blir härigenom ej full- komligt rund, utan oregelbunden, och detta desto mera, ju talrikare utskotten äro. Tänka vi oss nu, att hvarje Chromosom skjuter talrika och kraftiga pseudopodier, hvilka nä fram tili grannchro- mosomerna eher utskott frân dessa. sä mäste tydligen följ- den blifva, att l:o chromosomerna allt mer och mer aftaga i storlek och 2:o att kärnans heia chromatinmassa kommer att bilda ett förgrenadt nätverk, i hvilket gränsen mellan de olika chromosomerna blir omöjlig att uppdraga. När utbildadt nätverk förekommer hos Euphorbia- ceerna, försiggär ocksä med all sannolikhet kärnrekonstruk- tionen efter ofvan antydda skema. I en följande utförligare Publikation skall jag äterkomma tili denna fräga. Resumé. Dem ruhenden Zellkern der Euphorbiaceen ist es u. a. eigenthümlich, dass ein Netzwerk entweder sehr unvoll- ständig entwickelt ist oder völlig fehlt. Die ganze chroma- tische Substanz des ruhenden Zellkerns besteht im letzteren Falle nur aus isolierten Chromatin körnern, deren Zahl bei verschiedenen Arten und Gattungen schwankt. Innerhalb einer und derselben Art scheint aber ihre Anzahl eine kon- stante zu sein und mit der Chromosomenzahl völlig über- einzustimmen. Bei Mercurialis annua finden sich z. B. 12 Chromosomen (fig. 10), die sehr kurz sind und eine rund- lich-ellipsoidische Gestalt besitzen. In den ruhenden Zell- kernen des Fruchtknotens und der Wurzel stellt die Chro- matinsubstanz regelmässig 12 isolierte, rundliche Körner dar (figg. 11 — 13). Die Zahl dieser Chromatinkörner corre- spondiert folglich völlig mit derjenigen der Chromosomen. Auch ihre Form und Grösse, die mit derjenigen der Chro- mosomen gänzlich übereinstimmt, spricht dafür, dass sie in dev That Chromosomen darstellen , die im Ruhezustand des Zellkerns ihre Individualität beibehalten. Weitere Angaben über der Verhältniss der Chromo- somen im ruhenden Zellkern anderer Euphorbiaceen. wie auch über das Zustandekommen des Kernnetzes, wo über- haupt in solches bei den Euphorbiaceen entwickelt ist, hoffe ich baldigst veröffentlichen zu können. Lund, Bot. Institut der Universität, März 1908. Litteraturförteckning. 1) Boveri, Th., Über die Befruchtung der Eier von Asca- ris megalocephala (Sitz.-Ber. d. Ges. f. Morph, u. Psvs. München, Bd. III, 1887.) 2) Boveri, Th., Ergebnisse über die Konstitution der chro- matischen Substanz des Zellkerns. (Jena 1904.) 3) Grégoire, V. & Wygaerts. A., La reconstitution du noyau et la formation des chromosomes dans les cinèses somatiques. (La Cellule, bd. 21, 1904.) 4) Laibach, F., Zur Frage nach der Individualität der Chromosomen im Pflanzenreich. (Beih. z. Bot. Cen- tralbl., bd. 22, 1. Abth. 1907.) 5) Lidiorss, B., Über kinoplasmatische Verbindungsfäden zwischen Zellkern und Chromatophoren. (Lunds Univ. Ärsskrift 1908.) 6) Mi ehe, H., Histologische und experimentelle Untersuch- ungen über die Anlage der Spaltöffnungen einiger Monocotyledonen. (Bot. Centralbl., bd. 78, 1899.) 7) Rosenberg, O., Über die Individualität der Chromoso- men im Pflanzenreich. (Flora, bd. 93, 1904.) 8) Strassburger, E., Die stofflichen Grundlagen der Ver- erbung im organischen Reich. (Jena 1905.) Resande. Amanuensen Ekman bar âterkommit ïrân sin resa till Argentina. Porsch, Otto, Versuch einer phylogenetischen Erklärung des Embryosackes und der doppelten Befruchtung der Angiospermen. Vortrag gehalten auf der 79. Versammlung deutscher Naturforscher und Ärzte in Dresden am 16 Sept. 1907. Separ. 19 s. Jena 1907. Genom pävisandet af generationsväxeln hos alla väx- ter trän mossorna uppât till fanerogamserien har som be- kant Hofmeister redan 1851 lagt en säker grund för stu- diet af Cormophyternas phylogeni, och med den sedermera vunna insikten om fanerogamembryosäckens likvärdighet med en makrospor som utgängspunkt har det ej vällat nägra vidare svârigheter att identifiera de i gynmosperm- embryosäcken utbildade väfnaderna med ormbunksprothal- liet. Heit annorlunda har förhällandet varit med angiosperm - embryosäcken. I utbildning afviker som bekant denna sä väsentligt frän gymnospermembryosäcken, att hittills alla försök tili detaljerad homologisering dem emellan miss- lyckats. Nyligen har emellertid Porsch, docent vid Wiener- universitetet, i ofvan nämnda arbete utvecklat en heit ny teori i fräga om angiosperm- och gymnospermembryo- Säckens phylogenetiska samhörighet, en teori, som i all sin enkelhet satter angiosperm embrÿosâekens mysterium i ny och klar belysning, ger en tillfredsstäl lande förklaring öfver sädana för angiospermembryosäcken karaktäristiska egen- domligheter som det regelbundna uppträdandet af 8 kärnor, den fullständiga polära och ontogenetiska öfverensstäm- melsen mellan äggapparat och antipodkomplex o. a. Och framför allt förklaras genom densamma dubbelbefrukt- ningens fenomen samt den utvecklingshistoriska uppkom- sten af endospermen. Orsaken tili att alla föregäende homologiseringsförsök gifvit mer eller mindre otillfredsställande résultat, ligger, menar Porsch, däri, att man utgätt frän det oriktiga anta- gandet, att äggcellen hos fanerogamerna skulle représentera ett till en enda cell reduceradt archegonium. De faktiska förhällandena inom gymnosperm gruppen berättiga emellertid ej till ett dylikt antagande. Hos ingen enda gymnospermtyp är archegoniet reduceradt till en enda cell, utan det bestâr af minst 4 celler, nämligen förutom äggcellen af minst 2, oïtast fiera halsceller samt, sävidt nyare undersökningar gett vid handen, 1 bukkanalkärna. För en riktig uppfattning af angiospermembryosäckens phylogeni är det nödvändigt, anser Porsch, att hänsyn tages till, att hos ingen enda gymnosperm halsceller och bukkanalkärna saknas. Och framför allt ger denna senares îôrhâllande hos en del gymnospermer nyckeln till en rätt uppfattning af angiospermembryosäcken. Bukkanalkärnan gär nämligen ej alltid under omedelbart efter befruktningen, utan sönderfaller ofta i ett antal kärnor, som understödja prothalliet vid embryots närande och hvilka exempelvis hos Thuja afgränsas fran hvarandra genom cellväggar. Ja, enligt Land kan bukkanalkärnan tili och med befruktas, och ur densamma framgär da ett embryo, i hvarje fall en mângcellig väfnad, soin dock i massa star mycket efter det egentliga embryot. Detta bukkanalkärnans förhällande har, menar Porsch, en utomordentlfgt stör phylogenetisk bety- delse. Ty denna ur bukkanalkärnan framgaende närings- väfnad är tili uppkomstsätt och uppgift homolog med angio- spermernas sekundära endosperm, och genom fastställandet af dennas phylogenetiska Ursprung har Porsch lyckats slä en brygga öfver klyftan mellan angiospermer och gym- nospermer. Ett ingaende Studium af embryosäckens phylogene- tiska utveckling inom gymnospermserien ger vid handen, att för densamma fölf. 5 utvecklingstendenser äro karaktä- ristiska, nämligen : l:o. Smäningom skeende reduktion af den primära endospermen, h. e. prothalliet. 90 2:o. Archegoniernas förening till ett enda komplex, omgifvet af ett gemensamt täckcellskikt. 3:o. Förminskning af de fertila archegoniernas antal. 4:o. Absorption af vissa archegonier till förmän for ett fätal fertila, alltsä i viss man ersättande af täckcellskiktet med »näringsarchegonier». 5:o bildning af nakna celler i embryosäcken. Dessa 5 utvecklingstendenser äro hos gymnosper- merna ej samtidigt förverkligade i en och samma formserie, utan de fördela sig pâ fiera olika typer. Tanker man sig emellertid, att de alla, drifna till sina yttersta konsekvenser, äro realiserade hos en och samma form skulle denna komma att besitta en embryosäck fullkomligt utan pro- thalliebildning och innehâllande ett enda archegonium, be- stâende af 4 nakna celler, nämligen 1 äggcell, 1 bukkanal- kärna och 2 halsceller. Af orsaker, pâ hvilka här ej kan ingäs, har emellertid reduktionen af archegonieantalet i regel ej gâtt sä längt, utan stannat vid 2-talet. I frâga om dessa tvâ archegoniers relativa läge i embryosäcken kunna 3 hufvudmöjligheter tänkas: l:o. De bâda archegonierna ligga sida vid sida i ena ändan af embryosäcken. 2:o. Det ena archegoniet Ugger under och pâ sidan om det andra. 3:o. De bâda archegonierna ligga polärt opponerade i embryosäcken. Den sista af dessa möjligheter ger emellertid ingen- ting annat än den välbekanta bilden af angiospermembryo- säcken ’) och enligt Porsch bestâr i själfva verket angio- spermembryosäcken af 2 polärt opponerade archegonier , hvart och ett bestaende af 4 celler, nämligen 2 halsceller, äggcellen och bukkanalkärnan. I äggapparaten är äggcellen homolog med archegoniets äggcell, synergiderna représentera ') de bâda öfriga teoretiskt postulerade möjligheterna äro äfven realiserade bland angiospermerna : N:o 1 hos arter af Bala- nophora och Rhopalocnemis, N:o 2 undantagsvis hos Casuarina. 91 halscellerna och den öfre polkärn an bukktu i alkim tan. I anti- podkomplexen motsvara en af antipodcellerna, vanligen veil den mellersta, äggcellen, de bäda öfriga halscellerna och den andre polkärnan det andre archegoniets bukkanalkärna . Riktigheten af denna Porsch'ska uppfattning bestyr- kes säväl af embryosäckens ontogenetiska utveckling som af det physiologiska förhä/landet af dess enskilda celler. 1 . Ontogeni: Genom Strassburgers klassiska under- sökningar veta vi ju, att bildningen af antipodkomplexen med den undre polkärnan sker precis pä samma satt som bildningen af äggapparaten med den öfre polkärnan. Om därför sistnämnda 4-cellgrupp pä grund af sin ontogeni är likvärdig med ett archegonium, mäste äfven antipodgruppen vàra det. Äterstär sâlunda att visa, att enderas, t. ex. ägg- apparatens, ontogenetiska utveckling försiggär efter samma skema som gymnospermarchegoniets. J) Hos gymnospermerna delar sig archegoniets initialcell genom en periklin vägg, och af de tvä sälunda uppkomna cellerna delar sig den öfre genom en antiklin vägg tili de 2 halscellerna; den undre ger genom en periklin delning upphof tili äggcellen och bukkanalkärnan, hvilken senare oftast ligger sâsom en fri kärna vid sidan af eller t. o. m. nägot under äggcellen. Efter alldeles samma skema uppstär som bekant hos angiospermerna äggapparaten med öfre polkärnan ur den öfre af de vid den primära embryosäck- kärnans delning uppkomna dotterkärnorna, eller, för att tala med Porsch, den öfre archegonieinitialcellen. Enda skilnaden är egentligen, att hos gymnospermerna hals- cellerna genom bildning af cellväggar afgränsas frän hvar- andra och äggcellen. Den ontogenetiska utvecklingen af embryosäcnen hos angiospermerna talar sâlunda mycket kräftigt för riktigheten af Porsch ’s archegonieteori. 2. Physiologiska förhallanden : 1) Af lätt insedda skäl kan härvidlag blote ett archegonium med 2 halsceller komma ifräga. Aggcellen ger hos bâde angiospermer och gymno- spermer efter befruktning upphof till embryot. Syrier giderna: Yid befruktningen bryter sig som be- kam pollenslangen väg genom en af synergiderna eller mellam dem bâda, och liksom hos gymnospermerna hals- cellerna ha till uppgift att leda pollenslangen, spela ocksâ hos angiospermerna synergiderna rollen af »Gehü Hinnen vid befruktningen. Antipoderna, af hvilka den mellersta ofta är störst Chamberlain’s antipodal oosphère — représentera enligt Porsch ett andra archegonium, som — af i det föregäende antydda skid — förlor-at sin sexuella karaktär och öf vert agit en näringsphysiologisk funktion. Polkävnorna: Hos vissa gymnospermer ger, sâsom förut nämndt, bukkanalkäman upphof tili en mängcellig näringsväfnad, och detta stundom först efter befruktning mellan sagda kärna och en spermakärna. Det niest glän- sande beviset för, att denna näringsväfnad verkligen är homolog mecl angiospermernas endosperm, lämnar Helosis guycinensis, hos hvilken endospermernen kan uppstä parthe- nogenetiskt ur en enda polkärna. Embryosäcken bestär nämligen här blott af äggapparat -j- öfre polkärna (= 1 archegonium). Hos andra angiospermer uppstär endosper- men efter Population mellan en spermakärna och den ena polkärnan, antingen den öfre eller den undre, men hos de liesta föregäs dubbelbefruktningen af en hopsmältning af bâda polkärnoma tili en centralkärna. Denna hopsmältning är emellertid längt ifrän nödvändig för endospermbildning. P'ör växter med stärkt utvecklad endosperm betyder den- samma en praktiskt sedt mycket förmänlig ökning af kärn- massan; phylogenetiskt sedt representerar densamma den historiskt yngsta, ännu ej füllt fixerade nybildningen i den honliga gamophyten. M. O. Malte. 93 Poeverlein, H., Beiträge zur Kennt n is der deut- sch en Melampy rum- Arten. II. Memmpyriini Ronnigeri Poeverlein n. sp. — Allg. Bot. Zeitschr. 1907 s. 177 — 179. Under oîvanstâende namn har âter en ny form ut- söndrats ur Melampyrum cristatum och af sin auktor ansetts vara den monomorfa (eller monofyla) rasen. Den är iakt- tagen i Bayern, västra Schweitz och i norra Italien. Dess känneteeken äro: Höjd 12—40 cm. Stjälkmellanleder 5—7, vanl. 6, korta eller länga (korta hos cristatum, länga hos solstiliale). Hjärt- blad vid blomningstiden vanl. affallna eller förtorkade. Stjälk nästan alltid mer eller mindre förgrenad med de uppät riktade grenarne vanl. längre än den ogrenade delen af hufvudaxeln (bägformigt uppböjda grenar hos cristatum). Interkalarbladpar 0(— 1). Bladskifvans bredd 0,5 (—0,7) cm. Blomningstid juni (i Italien slutet af maj). Tropisk niosse. I tropikerna hade man visser- ligen iakttagit humusbildning, men icke nägon verklig mosse förrän nyligen. Po to nié har i en uppsats meddelat iaktta- gelser af dr. Koorders öfver en enligt den senares äsikt verklag mosse pä Sumatra. Mossen var 12 kilom. i diameter, sä att det tog 3 dagar i anspräk för honom 1891 att genomtäga den. Den bestod ätminstone tili 6 meters djup af organiskt slam, säledes af äkta humus. Vattnet var mörkfärgadt, men genomskinligt. Marschen hindrades mycket däraf att de fiesta träden voro omgifna af andningsrötter (s. k. aërotropiska rötter, pneu- matoforer), som höjde sig tili l/s — */* met- ofvan den stagne- rande vattenytan, och som voro smalt kägelformiga och raka, eller cylindriska och dä upptill hakformigt nedböjda, 2—4, sällan 6—10 cm. i diameter, fullsatta med lenticeller. Dylika rötter voro da kända endast hos mangrove- växter, ss. Avicennia, Rhizophora, men här uppträdde de hos heit andra släkten, ss. Eugenia, Myristica. De större, raka träden ä mossen uppnâdde en höjd af 25—35 m., med en liten krona och med ständigt gröna blad. 94 Alla voro dikotyler och tili arten, men ej till släktena, olika dem, som annars förekomma i Malajiska archipelagen. En underskog af lägre, raka träd fanns äfven, bland hvilka nägra voro monokotyler. Örtvegetationen var utomordent- ligt sparsam. Gras och halfgräs saknades nästan heit och hället; mossor, lafvar och ormbunkar voro ocksä spar- samma. Länga li;mer hängde ner frän trädens kronor. De fiesta träden, i synnerhet de största, hade egen- domliga rötter. Ofta utvecklades »styltrötter», sä att neder- sta delen af stammen var höjd ett stvcke ofvan marken. Andra hade brädrötter: sädana frän stammens nedre del ofvan marken snedt nedät gäende, grofva rötter, som äro hoptryckta frän si dorn a, säledes brädliknande. Mänga träd hade dessutom knippvis sittande, horisontalt frän stammen utstäende luftrötter (»besenartige Luftwurzeln»). Äfven dessa rötter hafva antagligen tili ändamäl att förse växtens upp- stigande safter med syrgas. Äfven i Europa är redan för 20 är sedan af Just pä- visadt, att aërotropiska rötter kunna utbildas hos Fraxinus och Ainus glutinosa , da de stä i sumpig mark. De utveck- lades pä stammens nedre del, och frän rötterna i jorden sköto de äfven upp i lüften. Potonié framhâller att prof à jorden i mossen ej ännu blifvit närmare undersökt, och att det säledes är oafgjordt, om namnet mosse (»Moor») är füllt berättigadt. Han skall framdeles framhälla en del likheter mellan denna mosse och vissa stenkolslager. Döde. 1907. Den 27 okt. prof. Gino Cugini i Modena, 55 är. 1908. Den 10 febr. John Benbow i Uxbridge nära London. — Direktor J. Eäbry i Rimaszombat. 78 är. — Dr. L. Heinzei i Wien. — Den 16 jan. geheimerath F. Kör- nicke i Bonn, nästan 80 är. — Prof. F. Tripeti Neuchâtel. Den 12 jan.' prof. L. Zorköczy von Zorkocz i Ujvidék i Ungern, 50 är. 95 Ascherson , P. 1908. Zur Erinnerung an Linné. — Verh. Bot. Ver. Pr. ßrandenb. 49 Jahrg. s. VII-XVI. Birger, S. 1908. Rügen som exkursionsort för svenska bota- nister. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 364—372. Chamberlain, H. St. 1908. Goethe, Linné und die exakte Wissenschaft der Natur. — Wiesner-Festschrift. Drude, O. 1907. Carl von Linné, sein Leben und Wirken. Sitzber. u. Abh. naturw. Ges.-»Isis Dresden 1907 s. 26-44. Eriksson, Jakob. 1907. Om frukträdsmögel och dess bekäm- pande. — Pomolog. För. Ärsskrift 1907. 12 s. med 12 fig. — Monilia fructigena och cinerea hafva genom undersökningar af Norton 1902 samt af Aderhold och Ruhland 1905 visât sig rätteligen böra föras tili släktet Sclerotinia. Francé , R. H. 1907. Växternas kärlekslif. Bemynd. öfvers. af O. H. D. 116 s. Hedlund, T. 1908. Om sjukdomar och skador ä landtbruks- växter i Malmöhus län. — Malmöhus Läns Hushäll- nings-sällskaps kvartalsskrift 1907 s. 752—774. Hessehnan , H. 1908. Om flygsandfälten pä Färön och skyddsskogslagen af den 24 juli 1903. — Skogsvärds- för. Tidskr. 6 s. 1 — 45 med 27 figurer. — , 1908. Orobanche alba Stephan *rubra Hooker och dess förekomst pa Gotland. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 373—384. Holmberg, O. R. 1908. Jemförande försök med olika gro- ningsmetoder för ängsgröe. — Tidskrift för Landtmän 1908 s. 99—102. — Växlande temperatur visade sig gynnsam. Lind, J. 1908. Liste over Svampe indsamlede under Svenska Botaniska Föreningens exkursion til Billingen 1907. - Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 385—388. Malme, G. O. 1908. Afvikande tal- och ställningsförhällanden i blomman hos Gentiana campestris L. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 354—360. Murrill, W. A. 1907. Exercises commemorative of the two hundredth anniversary of the birth of Linnæus. — Journ. New York bot. Garden. 8. p. 123—139, pi. 39. f. 16-20. Rabenius, G- 1908. Gran af ovanlig typ. — Skogsvärdsför. Tidskr. 6 s. 141 med 1 fig. Raidie, A. B. 1907. Memorals af Linnæus. — British Mus. Nat. Hist. Spec. Guides N:o 3. 16 s., 2 portr. Rosenberg, O. 1908. Om växtemas utbildning i rinnande vatten. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 420 132. — , 190S. Zur Kenntnis der präsynaptischen Entwicklungs- phasen der Reduktionstheilung. — Sv. Bot. Tidskr. 1 g 398—410, t. 7. (Sammanfattning s. 407—8). Sernander, R 1908. Pilularia globulifera L. funnen i Xärke. - Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 424-429. Skottsberg. C . 1908. Om växtligheten à nägra tängbäddar i Nyländska skärgärden i Finland. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 389-397. Sylvén, N. 1908. Om könsfördelningen hos tallen. — Skogs- värdsför. Tidskr. 6 s. 73-86 med 8 fig. — I synnerhet i Lappland anträffas rena han- och rena honindivid förutom förr eller senare tväkönade individ. Wittrock, V. B. 1908. Polycarpon tetraphyllum L. i Sverige. — Sv. Bot. Tidskr. 1 s. 361—3. Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. Innehäll : Kindberg. N. C., Brvogeoffrafiska uppgifter. S. 69. Lin dm am C. A. M., Einige sterile Blutenpflanzen aut einem schwedischen Moor. S. 55. . Malte, M. O.. Om Cellkärnans byggnad hos Euphorbia- ceerna. S. 75. , .... Molc'r, Th.. Über den Chlorophyllgehalt anthocyanfuhren- der Blätter. S. 49. . , Simmons, H. O., Antwort auf J. Witascks Erwiderung. Sinärre notiser. S. 53. 54, 67, 68, 70, 74, 88—96. Lund, Berlingska Boktrvckeriet, 1 t 1908. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872—79) à 4 kr. 50 Öre. — „ —, Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — — ( Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arter hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) 1 kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad.- handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ —, Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ —, Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) -15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853 — 1856 à 1 kr. — „ — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 à 3 kr. 1875 — 1878 à 3 kr. 50 öre, 1879 — 1886 à 4 kr. 50 öre, 1887 — 1907 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Glee r up i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre,. cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 ore. eont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 ore. cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cönt. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. Y (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I— VIII -fl — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ : Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -j- 1 — 336 -|- tilläggsregister 337—351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre Vol. IL Pars II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Bhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ. 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ. 13 Sphærococcoideæ. Sid. 337 — 700 -j- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Bliodoineleæ. Sid. 701 — 1278 -[-register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ. 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ. 5. Dudresnayeæ, 6. Dumontiacèæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, J9. Champieæ. 10. (Rhodyme- niaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ. 13. Delesserieæ. 14. Ilelminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpe.se. Sid. I — VII — }— 1 — 676 -{- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologie floridearum (sid. 1 — 290 -f- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1--236 register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplementa ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -j- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISEK FÖR ÂR 1908 UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 3. DISTRIBUTOR : C. W. K. GLEBE UP FÖRLAGSBOKH ANDEL. LUND, BERLTNGSKA BOKTRYCKERIET, 1908. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil, D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt bebof, äro utgifvaren och hans ut- märkte raedhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anfôrtrodd undervisningen i botanik vid vâra läroverk.” Tidiiing for Sveriges läroverk. 97 New Potamogetons. By O. Hagström. In some herbaria we have found a number of Pota- mogetons hitherto being confounded with forms before known under other names. Most specimens examined un- fortunately have lacked ripe fruits by what, of course, their specific difference has been overlooked. In the most cases, however, the stemstructure affords a good help for identifying a form; and as to the following species and forms, they might rather easily be recognised by means of the added figures. For the present we are able to commu- nicate five new species and two new hybrids. Potamogeton parmatus n. sp. Caulis pedalis et ultra simplex feres, internodiis 6—10 cm longis; folia natantia coriacea obtusa longe petiolata, petiolis foliorum floralium 13—25 cm longis, laminis medio- cris, 45—50 mm longis, 23 mm latis basi ovato, vel 60 mm longis basi lanceolato ; folia summa ovalia vel ovato-ovalia ; submersa membranacea cito putrescentia longe petiolata basi angustato; vaginæ deciduæ; pedunculus 5—12 cm longus æqualis; spica Horens 23 mm longa; fructus invisus. Anatomy of the stem : endodermis of 0-cells or faintly developed u-cells, two median bundles and consequently 2 median channels, 1—2 (3) lateral bundles and channels on each side in the stele. Cortical bast in one circle, subepi- dermal strands few or none. This stemstructure differs it decisively- from P. poly-go nifolius, with which it has been hitherto confounded (Confer Græbner, Potamogetonaceæ in Englers Pflanzenreich IV. II. p. 66. 1907. and A. Bennett. Notes etc. in Annuaire du conserv. etc. de Genève. 1905. 105). As for the stem-anatomy of P. polygonifolius, confer , Raunkiær, De clanske blomsterplanters naturhistorie. I. 1896. p. 45 ff. and fig. 18. B. pag. 49! From the epidermis-cells to judge its natural place, however, might be near to P. Bot. Not. 1908. 7 98 polygonifolius, chiefly depending on the shape of the style, stigma and fruit, that till now not have been examined, and on the margin of the submerged leaves, that probably is even, but of course can be serrulate, which only on very young shoots can be stated. However it is, without consideration to the anatomy, easily recognizable on the small oval long-petioled upper leaves and soon de- caying stipules and submersed leaves, The plant belongs to the flora of Madagascar. The specimens examined are labelled >flora von Central-Madagas- car. N:o 4031. Statio: Imerino: pr. Ta- nanarive. Leg. J. M. Hildebrandt 1880. Comm. C. Reusch.» and belong to the museum in Bremen. Potamogeton stylatus n. sp. Caulis humilis simplex teres, in axillis foliorum floralium ramis primæ — 2:e ordinis prolongatus internodiis 3 — 5 cm longis; folia rami secundæ ordi- nis subcoriacea breviter petiolata lingu- lata; cetera membranacea, margine levia, sessilia ovalia, basi ovato, obtusa curvata 1. Pot. paruiatus undulata, ^ ^ mm; stipulæ 10—20 mm Hagstr. Floatingleaf. Nat. size. longæ tenues deciduæ; Pedunculi æquales Hagstr. Top of a 3—4 cm longi; sptca florens lo— 20 mm. stem-leaf. Nat. size. Stylus conspicuus, stigma oblongum. Probably it is this species, that has been taken for P. alpinus in Boissier, Flora orientalis. V. 1884. 16., but it differs by the short oval leaves and especially by the stem- structure with its cortical bastbundles occurring along the epidermis und sometimes even with some or other bundles farther inwards in the cortex. The stele exhibits in a trans- verse section an oval form with two median channels and 99 5—6 lateral ones in all. Endodermis has typical ö-cells. Though well separated from P. alpinus it nevertheless appa- rently takes its place in the neighbourhood of that species particularly for the close conformity of the style and stigma. The examined specimen is signed: »Herbarium of the late East India Company. N:o 5605/5. Affghanistan. Herb. Griffith. Distributed at the Royal Gardens, Kew. 1862—63 . Potamogeton sisiiformis n. sp. Caulis ca. 1 m altus, ramosus teres, internodiis 4—7 cm longis; folia omnia submersa membranacea, margine scabra, medio 7-nervia lanceolata summum foliorum flora- lium subpetiolatum reliqua sessilia, basi attenuato obtuse ± conspicue cuspidata; caulina 80 — 100 mm longa 10—15 mm lata, ramea minora, y-gy mm; vaginæ latæ 25 mm longæ nervosæ obtusæ subpersistentes ad basin costis humilibus; pedunculi subincrassati vel fere æquales 100—120 mm longi; spica primaria 8-verticillata 30 mm longa, stylus brevis stigma ut in P. gramineo (humilis ovalis) ; fructus non visus. The stem-structure of this plant resembles much that of P. Zizii, the endodermis-cells however being more slightly onesided thickened, here and there even with intermingled 0-cells and the mechanical strands occurring only in two circles, one subepidermal and the other of vascular bundles in the innerangels of the auter airchannels. Central axis thus consists of 3 vascular areas = P. gramineus, lucens etc. Blade of the leaf is slowly tapering downwards, more abruptly to the apex. Prolongation of the stem consists of a system of branches of P — 2d ordre with sessil leaves. By these unpetioled or at most subpetioled leaves, the short obtuse apex of the leaf and the above described stem-ana- tomy P. ziziiformis principally differs from the European and North- American P. gramineus -f- lucens (P. Zizii M. et K.), which it otherwise in highest degree likens. True P. lucens and gramineus are not found in S. America. P. brasiliensis Bennett might be a nearly allied species. It 100 differs from P. ziziiformis by the leaves, in Græbner, 1. c. p. 79 thus described: folia — subabrupte in petiolum brevem attenuata» Nothing is noted of the presence or ab- sence of teeth in P. brasiliensis, nothing of the stem-struc- ture; and the same must be said of P. Schweinfurthii, that in Flora of trop. Africa is placed at the side of P. Richardi, but in Græbner 1. c. among »lucentes» between P. lucens and P. Zizii. If authors had taken as a rule to note such essential characters, we should be released from uncertainty concerning plenty of species. For instance: Although they have contested for hundred years of P. fiuitans», none till now has observed that the margin of the submersed leaves 3. Pot. ziziiformis Hagstr, Top of a stem-leaf. 4/i. 4 — 6. Pot. dentatus Hagstr. 4. Cross-section of the central cylinder, outlined. 5. Cross-sect, of part of the stipule at the base. 6. Basis and top of a stem-leaf, nat. size. in young state always is provided with a fine serrulation that makes this species (we aim at P. nodosus not the hy- brid P. lucens + natans) to be referred to a group separated from P. polygonifolius and its relativs (see Raunkiær, Anat. Potamog.-studies, 266, and Fischer, Die bayer. Potamoge. tonen 1907. 31. 53!). P. decipiens Nolte, likewise, always with denticulation in the young leaves, nevertheless by Ascherson u. Græbner, Synopsis, 1897, and Græbner, Pota- mogetonaceæ, 1907, divided in two parts: lucens -f- perfolia- tus und lucens + prælongus, the latter Blätter — — ganz- randig; , foliis — — integris >, to which also P. berolinensis is referred, although its margins at least in the original 101 plant in Berlin museum has a serrulated leaf-margin and for the rest has nothing of P. prælongus, and the Swedish P. upsaliensis Tis., which absolutely has nothing to do with P. prælongus, and the english P. Babingtonii, that is mere P. prælongus and nothing else. (By the way may be pointed out that we have but one P. decipiens Nolte, viz. lucens -f- perfoliatus). Likewise with P. capensis Scheele, etc. As to P. ziziiformis, its natural place is close to P. lucens and allied, what group properly could be named »dentati». It belongs to the flora of Brazil, where it is collected 1892 by C. Lindman. Potamogeton dentatus n. sp. Caulis ca. 50 cm altus teres ramosus internodiis ca. 4 — 5 cm longis; folia omnia uniformia submersa membrana- cea lanceolata petiolata longe mucronata acute et minu- tissime dentata, quoad nervaturam P. lucenti simillima; folia caulina 7-nervia (nervis tenuissimis marginalibus ex- ceptis) nervis longitudinalibus omnibus ad basin mucronis confluentibus, ca. 80 mm longa et 20 mm lata, petiolo 5—15 mm longo, mucrone plus minus 10 mm, ramea minora, °~15^~' mm’ mucrone petioloque brevioribus sed inter se eadem longitudine; stipulas intraf oliaceæ 20—40 mm longæ amplæ membranaceæ persistentes subfuscæ obtusæ bico- statæ costis ad basin stipulæ crassitudinem ejusdem 6-plo superantibus; pedunculus inconspicue incrassatus 50—100 mm longus; spica deflorata 50—60 mm longa; fructus par- vus, 2 mm longus, 1,75 mm latus complanatus suborbiculatus vel oblique obovatus, rostro brevi subapicali, dorso siccus subcarinato. The anatomy of the stem is almost congruent to that of P. gramineus L. -{- lucens L. (P. Zizii M. & K.). Along the epidermis is an often interrupted single layer of paren- chyma. Interlacunar vascular and bast-bundles occur in the cortex in two circles, the innermost of them with few 102 bundles only. Subepidermal bast consisting likewise oi some small bundles. Endodermis-cells onesided thickened (= u-cells), like those of P. lucens. The central cylinder has one median and two lateral cavities or channels bet- ween which a wall of pith is situated. The median vascular bundle with two part of phloem formed by fusion of bundles. P. dentatus formes with P. lucens, gramineus, capensis illinoensis and ziziiformis a most natural group, all with lanceolate submersed leaves, lucens-nervature and -denti- culation, their central cylinder with reduced vascular bundles, u-endodermis and one to several circles of bundles in the cortex. Also P. vaginans, brasiliensis and Schwein- furthii might perhaps belong here. Our species likens much P. lucens f. acuminata but the fruit is different. It resembles also P. malaianus but with shorter petioles and more producted leaf-apices, the stem-structure moreover being another, etc. Hitherto only known from Japan, Yokohama. The examined plant is la- belled: »Japonia: Yokohama. ^ aug. 1862. Maximowicz. Iter secundum». Mus. petropol. Potamogeton orientalis n. sp. Caulis ramosus tenuis compressus (= P. obtusifolio et Hillii), internodiis brevibus, 5—35 mm longis, summo (spicæ proximo) interdum ad 40 mm; structura caulis cum ea P. Hillii conveniens ; folia caulina linearia, 50 mm longa 2 mm lata, in apicem acutum æqualiter et sensim angustata, ad apicem 3-nervia, medio 5-nervia; costa mediana utroque striis albidis duabus instructa; nervi laterales principales in medio inter costam mediam et marginem siti, marginales sæpius tenuissimi, transversales pauci; folia ramorum mi- nora obsolete 3-nervia acuta subcuspidata; stipulæ deciduæ, 10—15 mm longæ; pedunculi recti vel flexuosi, 15—25 mm longi; spica 10 mm longa 3— 4-verticillata subinterrupta; fructus et hybernacula desunt. P. orientalis has quite the same stem-structure as P. 103 Hillii and P. obtusifolius, distinguishing by the 3 vascular areas in the central cylinder, 0-endodermis and subepider- mal bastbundles in the cortex. A transverse section of the stem shows that it is compressed and slightly furrowed at least in the one side. The shape of the leaf-apex remindes of P. rutilus almost more than of P. Hillii; the latter of which with the leaves more abruptly acute, often almost aristate and the lateral nerves nearer the margins than the midrib (Morong, A revision of the am. Naj. 1893. 38). P. orientalis has the main lateral nerves quite in the middle between the midrib and the margin. The broader leaves have moreover on each side a faint nerve outside of the main lateral one. 7 — 8. Pot. orientalis Hagstr. 7. Top of a stem-leaf. 8. Top of a branch-leaf. (Both magnified). The species forms a natural group with P. pusillus, obtusifolius, Hillii etc., which all have flexible leaves and differ from P. rutilus, mucronatus etc with stiffer leaves and more prominent nerves. Specimens are seen from »Assam: Brahmaputra. 7. 1896, D:r King’s Collector» and from Japan »R. Tama, Musashi, 1888, T. Makino». The latter is by its collector determined as P. pusillus L. Possibly many Japanese »pusillus»-forms, if closely examined, might be P. orientalis. Potamogeton alpinus Balbis + perfoliatus L. ( P . prus- siens n. hybr.) Caulis 0,5—1 m altus simplex vel ramosus teres, inter- nodiis 6—15 cm longis; folia submersa elongata basi ± rotundato vel ± cordato-rotundato, apice semper rotundato, margine sparse denticulato; stipulæ intermediæ vel ad P. 104 alpinum magis spectans; pedunculus 5—6 cm longus æqua- lis; spica 20—30 mm longa floribus sterilibus. This hybrid differs from P. alpinus, with which it by some authors has been associated, through the leaf-base, that usually is somewhat ovate or even slightly cordate, the denticulation very passing but on the youngest submersed leaves distinct, the eventual ramification and upper floral leaves, that never seem to bear well-developed petioles. The transverse section of the stem commonly exhibits a thicker central cylinder than has P. alpinus. From P. perfoliatus it is distinguished through the basis of leaves, the stipules and upper more or less broad-petioled leaves; from P. gramineus + perfoliatus (P. nitens Web.) by the obtuse apex, the much weaker denticulation, the lack of mechanical sy- stem in the stem-structure and the endodermis, that always consists of 0-cells. As all bastards also the present hybrid occurs with forms, that either with all or at least with part of then- organs are intermediate or more or less approach either of the parents. All forms seem to partake in following cha- racters. Stem pretty high, internodes 6 — 15 cm long, sub- mersed leaves green, elongated with the largest width in the middle, apex obtuse, margin faintly serrulate only per- ceptible on very- young leaves and by- microscope, upper leaves more or less subcoriaceous with sloping base, more or less shortly broad-petioled; stipules intermediate soon decaying; peduncles short, spikes with more or less abor- tive flowerparts. Anatomy is distinguished by- the lack of mechanical tissue and an endodermis of 0-cells. Two formseries are to be distinguished: I. series abbreviata: folia submersa breviora latiora basi ± cordato. II. series alpim folia: folia submersa pro ratione prioris longiora, sæpe 200 mm et ultra, angustiora basi ± rotundato- lanceolato (P. alpino similio’re). I. ser. abbreviata Hagstr. 105 forma darkehmensis n. f. : folia ca. 100 mm longa, ca. 23 mm lata, basi rotundato-cordato, obtusa, superiora sub- coriacea folia summa iloralia petiolata, stipulæ intermedia, Stigmata oblonga iis P. alpini similia. The anatomy of the stem of this form approaches more closely to that of P. alpinus, by which it is distingui- shed from P. gramin. + perfoliatus which it else as to habitus and leaves often extremely likens. The leaf-apex is obtuse, in P. graminens + perf. in the contrary acute or, at least, obtusely cus- pidate. Only one growing -place is hi- therto known, viz. »in der Angerapp at Darkehmen, East-Prussia, where it is collected by H. Kuehn. 2. ser. alpinifolia Hagstr. 9—12. Pot. alpi- , , _ , . uns X perfoliatus (P. forma pelphnensis n. t. P. alpinus prussicuS) H.). 9-10. Balb. var. obscurus II virescens Ca- Ser.abbreviatai.dar- . . kehmensis Hagstr. 9. spary ex Asch. et Græbner, Synopsis xop 0f a stem-leaf der mitt. Fl. I. 1897. 312. p. p. — P. alpi- showing the course of . . . , . _ the longitudinal ner- nus Balb. var. d. virescens Asch. & Gr., ves_ ^at sjze jq. Base in Græbner, Potamogetonacæ. 1907. 74. of one of the topmost floral leaves. Nat. size. p. p.: caulis habitu P. perfoliati. Folia 11—12. Ser. al- submersa quoad formant fere omnino pinifolia f. pelplinen- . , , . . . , sis Hagstr. 11. Top of ut in P. alpmo sed margine denticuhs a branch-leaf, showing unicellaribus caducis instructa; folia the course of the lon- _ , , ... gitudinal nerves. Nat. tloralia lanceolata subsessiha, summa sjze 12. Topmost flo- subcoriacea. ral leaf- Nat- size. Anatomy of the stem as that of P. perfoliatus. This species is seldom lacking some fetv small bastbundles in the cortex (1 — 2, seldom more, subepidermal and sometimes 1—2 strands or so farther in). And indeed we meet with in the hybrid-plant the same fact, two small cortical strands. 106 That is, however, a strange case, since the stem-anatomy of the Potamogeton-bastards mostly has caught impression from both originators. This form is for the rest disting- uished through the green-coloured elongated leaves, P. alpi- nus-like stipules, by floral leaves with sloping base but without petioles. Stem-leaves V,', - V- ' mm, brauch-leaves -T-' 10— -lo 10 mm, peduncle ca. 60 mm, spike 17 mm. The examined specimen leads its origin from West- Prussia, »Kreis Preussisch-Stargard bei Pelplin im Ferse- fluss», where it has been collected by Professor R. Caspar}* 1. IX. 1886. Already Caspary ingeniously has suspected this plant to be a hybrid and labelled it »P. perfoliatus -f- rufescens (P. rufescens b) viridis Casp.)». Græbner, Potamogetonaceæ ap. Engler das Pflanzenreich 31. IV. 11. 74, still names it P. alpinus var. virescens Aschers, et Græbner but notes Pro- babiliter prolem esse æstimo». However he has joined it with forms from Hesse and Bavaria, that might be P. alpi- nus v. rivularis Hartm., Handb. 1820. 79., and before all overlooked the fine serrulation, forbidding to combine it with P. alpinus as a variety* or form. Potamogeton graminens L. + nodosus Poir. (P. argu- tulus n. hybr.) As characters common to the forms of this bastard the following can be held forth. Folia submersa lanceolata denticulis sparsis cito deci- duis, apice paulo quam in P. gramineo L. obtusiore. Stipulæ foliorum caulinium iis P. nodosi similes, longiores et citius putrescentes quam in P. gramineo. Structura anatomica caulis ad P. gramineum fortiter vergens. Two formseries occur: series graminei folia: caulis ramosus, folia ramea lan- ceolata sessilia. series nodosifolia: caulis simplex vel subsimplex folia ± petiolata. 107 1. Ser. gramineifolia Hagstr. forma puyensis n. f. : caulis ca. 0,5 m altus ramosissi- mus, tennis; folia ramea submersa lanceolata obtuse cuspi- data minima, folia natantia numerosa, forma et magnitudine cum iis Pot. graminei congruentia coriacea; fructus rari, médiocres, majores quam in P. gra- mineo, quoad formam iis P. nodosi simillimi. This form is known from only one place, where it produces in each spike some few ripe fruits with em- bryo, thus beeing an excellent in- stance for the fact, that the Potamo- geton-bybrids really develop fruits with apparenly ripe embryo. For the present plant, if ever anyone, is a sure bastard, growing in only a single little spot of the whole world. At the first sight one recognizes in it P. gramineus. 1st collector also immediately took it for »P. hetero- phyllum DC. var.» Its small, ses- sile, lanceolate, slightly denticulate branch-leaves point undoubtedly and absolutely in this direction. But it is not quite of the same facility to decide who the other part may be. If there were no fruit developed we must much hesitate, but the form of the fruit aims to P. nodosus, the fruit-form of which among European species is singular. A closer examination confirms this supposai. The floating leaves being more coriaceous than those of P. gramineus, the submersed leaves more passing, the stipules longer and even more transitory, the fruit larger; and as to the stem-structure, there are only few (1—2) subepidermal bastb undies in the cortex. P. gramineus has 5—10, P. nodo- 13 — 14. Pot. grami- neus L. X nodosus Poir. (P. argutus H.) ser. gra- minerfolia forma puyen- sis Hagstr. 13. Floral leaf, nat. size. 14. Fruit, magnif. 108 sus none. Farther into the cortex the latter regularly has no bastcells or vascular bundles, but exceptionally there exist 1—2 small strands ( tedency to become cortical mecha- nic cells) and really f. puyensis exhibits 2 small bundles of 4—5 cells within the circle of cortical vascular bundles, that occur by this form just as in P. gramineus. For the rest the stem-structure wholly agree to P. gramineus: endoder- mis of u-cells etc. The habit of the plant closely corresponds with that of P. gramineus. Lower branches bearing shorter branch- lets of higher degree, making their appearance very bushy. Stem prolongates itself by branches of F to 2d rank, each developing 2—3 internodes, by what plenty of floating lea- ves (about 10) exist; the blades 13-nerved, oval with an ob- tuse cuspis, ^ ^ mm, petioles ca. 80 mm, their stipules brown with low ribs, 35—40 mm long. Under the primary floral leaves the stem-leaves and their stipules already the 10th of july are destroyed, which conspicuously signifies relationship to P. nodosus. Leaves of the branchlets of the last rank extremely small, only 7 y " mm. Peduncle ca. 50—80 mm of the same thickness as the internode beneath. 3 spikes 40 mm (in fruit). Fruit ^ mm with a short subapical beak, commonly failing. »Gallia: Vienne in stagno dicto de la Puye> 10 julio 1900. E. Simon.» 2. Forms belonging to the 2d series (nodosifolia) occur im New England, U. S. A., whereof specimens lie in the university-herbarium at Uppsala and what will be described in another work. 109 Ett par smâ drag af floran i Kronobergs län. Af C. W. Lindwall. Vären och sommaren 1907 tillbrakte jag vid gränsen mellan Uppvidinge och Norrvidinge härader i östra Smâ- land. Under nâgra kortare botaniska exkursioner — tyvärr var jag hindrad fran längre ströftäg — fann jag här och dar Here lanerogamer, hvilka mäste betecknas ss. nya för trakten och rätt intressanta. Af denna anledning hafva nedanstäende rader nedskrifvits, hvilka naturligtvis fram- träda utan nägot anspräk och böra mildt bedömas. De kritiska växtformer, som nämnas, äro bestämda af en speciel fackman. Auctorsnamn o. d. äro i enlighet med rektor Neumans välkända flora. Anthémis tinctovia — ymnig i âkrar vid Eke i Düdesjö socken. Echinops sphœroceplmhis — vid ett torp under Mâla- jord i Dädesjö. Tragopogon pratensis — Drefs by och gamla kyrko- gârd. Förgäfves eftersökt vid Braäs. Hieracium aurantiacnm — förvildad pä Dädesjö kyr- kogârd. Skillnaden i färg hos vilda och odlade ständ före- faller mig föga framträdande. II. macranthelum v. isothyrsum — rätt ymnig i en trädgärd vid Löpanäs i Söraby socken. H vulgatum v. atricapillum — rätt ymnig pä bäda sidor om häradsgränsen. H. silvaticuni v. subulatidens — Böksholm i Dref. H. rigiduni v. creperum och v. obatvescens — Mäla- jords kronopark i Dädesjö. Campanula rapunculoides — ymnig i âkrar vid Mâla- jord i Dädesjö och Brittatorp i Söraby. Slier ardia arvensis — Brötjaryd i Söraby och Bohus i Dädesjö. Lathrcea Squamaria — Mälajords kronopark i Dädesjö. Melampyrum pratense v. purpureum — rätt ymnig pä Mälajords kronopark i Dädesjö. Nepeta Catana — Màlen i Dädesjö. St achy s silvatica — Björkekull i Dref. Lauiium album — rätt ymnig ss. ogräs vid Bergkvara i Bergunda. Troligen införd med trädgärdsfrö. Bot. Not. 1908. 110 Clarkia pulchella — förvildad i âkrar vid Bohus i Dädesjö. Vinca minor — Braâs park i Dref. Symphytum officinale — Brittatorp i Söraby. Pulmonaria angustifolia — rätt ymnig vid Boldö i Dädesjö (kandidat j. Palmgren). Oxycoccus microcarpus — vid Innarens strand i Däde- sjö. Ehuru ej upptagen i Scheutz’ Flora, torde denna art linnas flerstädes i Smâland. Pimpinella magna — Asby i Dädesjö. Radiola linoides — Dädesjö prästgärd. Rosa rubiginosa — förgäfves eftersökt i Dref, där den uppgifvits växa. Cratcegus Oxyacantha — Hallagârd i Söraby. Ribes rubrum — - karaktäristisk i denna trakt: Brötja- ryd i Söraby, Eke i Dädesjö och Braâs i Dref. Ribes nigrum — nära Braâs i Dref. Sempervivum tectorum — Dädesjö prästgärd. Aquilegia vulgaris — Björkekull i Dref, troligen för- vildad. Chenopodium urbicum — rätt ymnig ss. ogräs i äkrar och täppor vid Bohus i Dädesjö. Af Scheutz ej angifven för Smälands landsbygd. Pä ett annat Ställe i trakten säg jag trädgärdsogräsen Anagallis arvensis och Solanum nigrum. Orchis sambucina v. purpurea — Asby i Dädesjö. Habenaria albida — Nöbbeled i Lenhofda (kyrkoherde F. Hagström). Listera cor data — Djupadal i Dädesjö (kand. Palmgren). Malaxis paludosa — Djupadal i Dädesjö, troligen spo- radisk (kand. J. Palmgren). Polygonatum multifloruni — Asby i Dädesjö. Junens stygius — ymnig vid Djupadal i Dädesjö. Carex montana — Brittatorp i Söraby och troligen ocksâ vid Braâs i Dref. Denna art tycks vara särdeles härdig och tidig. Under den sista kalla vären blommade den redan förste maj. C. vaginata — rätt talrik i fuktiga ängar vid Britta- torps järnvägsstation i Söraby. I Scheutz' Flora saknas denna art. men lektor Zetterstedt anför den. C. tomentosa — i en löfäng i Brittatorps by. Som denna art torde vara ny för floromrädet, bör fyndet gärna fä bekräftelse. Ill Milium effusitm — Asby i Dädesjö. Typha lat/folia — i si ön vid Bergkvara slottsruin, Eke skattegârd i Dädesjö. Blechnum Spicant — Dädesjö prästgärd. Ophioglossum vulgatum — Âshult i Dädesjö. Dessutom vill jag anföra nâgra fanerogamer, hvilka äro särdeles karaktäristiska för trakten och allmänt före- kommande: Senecio Jacobœa, Cirsium hetcrophyllum, Hierdy ciiun silvaticum v. lanuginosum, H. rigidum v. acrifolium, Leontodon hispidus, Campanula Trachelium, Sorbits scau- dica, Rosa mollissima och glauca, Pyrola chlor antha , Betula nana , Gymnadenia conopea, hvars blomax äro särdeles varia- bla tili färgen, Carex vulgaris v. juncella och Picea excelsa v. viminalis. I min uppsats i fjor vâras i denna tidskrift bör upp- giften om Cicuta virosa strykas. Den är oriktig och har tyvärr tillkomm it af misstag. Döde. Den 27 nov. 1907 G. E. Davenport i Medfort, Mass. 74 âr. — Den 28 jan. 1908 Ch. A. Davis, kurator vid Roger Williams Park Museum i Providens, U. S. A., 39 är. — Den 8 mars 1908 i Guatemala prof. W. A. Ivellerm an i Columbus, Ohio, född d. 1 maj 1850. Reseanslag. Vid universitetet i Kristiania äro iöl- jande anslag i är utdelade för botaniska undersökningar: ät föreständarne för de botaniska institutionerna (prof. Gran och Wille) 300 kr. tili insamling af material i det västan- fjällske och nordanfjällske Norge; ât konservator Ove Dahl 450 kr. tili undersökningar i södra delen af Nordland; ät amanuensen Thekla Resvoll 150 kr. tili biologiska under- sökningar i Dovretrakten; ât fil. dr. Olav Sopp 200 kr. tili mykologiska undersökningar pä Västlandet; ät sekre- teraren John Egeland 200 kr. tili undersökningar öfver de större svamparnas utbredning i sydliga Norge; ât f. d. öfverläraren O. Nyhuus 200 kr. tili floristiska undersök- ningar i Österdalen; ät öfverläraren Joh. Dy ring 120 kr. tili undersökningar vid Langesundsfjorden; ât adj. S. O. F. Om an g 200 kr. tili hieraciologiska undersökningar af trak- ten mellan Hallingskarven och Hardangerjöklen. 112 Vetenskapsakademien. D. 8 april. Till införande i Arkiv îôr botanik antogs en afhandling af Th. Wulff jr. : Studien über heteroplastische Gewebewucherungen am Him- beer- und Stachelbeerstrauch. — Prof. Nathorst lemnade ett preliminärt meddelande öfver en metod att utslamma växtdelar ur inom äldre formationer förekommande leror. De hittills utförda försöken med leror îràn Skänes och Born- holms kolförande aflagringar hade lemnat mycket lofvande résultat, i det föredraganden pà detta sätt utom bladfrag- ment, frön m. m. erhâllit en stör mängd sporer af olika slags ormbunkar, särskildt Marattiaceer, pollenkorn af Gin- koväxter och barrträd. — Ätgärder beslötos för utgifvande â tyska spräket af akademiens Linnépublikationer. — Ât med. kand. Selim Birger beviljades understöd af 300 kr. för utgifvande af ett vetenskapligt arbete med titel Härje- dalens flora . Den 22 april. Till införande i Arkiv för Botanik an- togos följande afhandlingar: 1) Einige Botrytes-Krankheiten der Ribes- Arten, af Th. Wulff; 2) Ueber die Asclepiada- ceen-Gattungen Arauiia Brotero und Morrenia Lindley, af G. O. A:n Malme, och 3) Xeue Studien über die Speziali- sierung der grasbewohnenden Kronenrostarten, af Jak. Eriksson, hvilken sistnämnda afhandling refererades af förf. Död. Bror Fredrik Cöster afled i Lund d. 26 apr. 1908. Han var född d. 29 fan. 1843 i X. Mellby i SkÜne. blef student 1863 i Lund och var nägra ür lärare vid privat- skolor i Ahus och Billinge. I Lunds Botaniska Förening skötte han en längre tid befattningen soin värdare af sam- lingarne och under senare tid var han vid föreningens växt- byten en värdefull hjälp vid granskningen af tili bvtet in- lemnade kritiska Salices. I Botaniska Xotiser 1875, 1884, 1889 och 1900 Annas smärre uppsatser af honom, niest om hybrider. Som han pä senare tiden ifrigt studerade Salices. kom han att lemna flera bidrag- tili kominartde fasciklar af Enanders Salices Scand. exs. 113 Nâgra ord med anledning af L. M. Neumans angrepp. Af H. G. Simmons. Min uppsats Ueber einige lappländische Phaneroga- men» J har inbragt mig tvà kritiker, af hvilka i synnerhet den ena * 2 3) âr hâllen i särdeles vredgad och öfverlägsen ton. Witaseks Erwiderung hade jag egentligen icke ansett erforderligt att svara pâ, men sont nu Neuman funnit sig föranläten att uppträda sâsom Fröken W— s riddare, och jag ej ansett mig kunna undgâ att bemöta hans angrepp, sâ har jag mâst gifva äfven henne ett direkt svar, infördt i denna tidskrift. 8) Neuman tyckes anse sin flora4) hüjd öfver hvarje kritik, och dâ jag fördristat mig, att framställa nâgra smâ anmärkningar, sâ svarar han med att punkt for punkt förklara mina uppgifter värdelösa — där han icke tinner lämpligare att kringgâ dem. Jag skall emellertid taga upp hans antikritik tili pröfning och söka belj'sa hur oberättigad den i sjelfva verket är pâ de fiesta punkter. Att jag tili icke obetydlig del kommet' att hälla mig tili namnfrägor, skall N. förmodligen taga som ett ytterli- gare stöd for sin insinuation, att jag endast intresserar mig för namnen. 5 * *) Han borde dock komma i häg, att just genom undersökning af hur namnen användts af olika författare,. kan man komma tili insikt om deras rätta användning och särskildt om den uppfattning af ifrägavarande former, som hysts af de ursprungliga namngifvarne. N. mä gerna yttra *) i Arkiv f. Botanik. Bd. 6, N:o 17, 1907 (citeras i det följ. sâsom S. I). 2) L. M. Neuman, Nâgra ord med anledning- af H. G. Sim- mons senaste uppsatser. Bot. Not. 1908, h. 1. (citeras sont N. I), 3) Antwort auf J. Witaseks Erwiderung. Bot. Not. h. 2, 1908 (citeras som S. II). 4) Neuman & Ahlfvengren, Sveriges Flora. Lund 1901 (citeras som N. II). E) Det skulle ha ett visst kuriositetsintresse, att veta hur N. tänker sig, att man kan syssla med namnen oberoende af de for- mer de beteckna. Bot. Not. 190S. 8 114 sig föraktfullt om mitt intresse för utredningar af Synony- mik; detta delas dock af mânga, som inom det systematiska botaniken ha en auktoritet af heit annan ordning, än den X. kan glädja sig ät. Särskildt vill jag pâminna om den botaniska kongress, som sommaren 1905 hölls i Wien, och bland hvars viktigaste och mest omsorgsfullt förberedda ärenden just ord'nandet af nomenklaturfrâgan var. Om X. icke anser sig nöjd öfver sâdant och satter sin privata me- ning öfver den af botanikens representanter trän skilda länder omfattade, sä vill jag tili hans begrundande rekom- mendera de pâ kongressen antagna Règles internationales de la nomenclature botanique , Han kan af artt. 26, 28 och 43 se, att, förutsatt min värdesättning af de af mig om- nämnda Campanula rotundifolia- formerna är riktig, det icke blott var min rätt, utan ocksâ en nödvändighet att ändra auktorsbeteckningen för dem, om jag öfverhufvud ville yttra mig om dem. Om X’. vill underkasta sig besväret att läsa Witaseks afhandlingar, skall han kanske hnna, att jag icke säsom han pästär blott sänkt den ena Campanula- formen frän subspecies till varietet och höjt den andra frän form tili varietet. X., som ju ätminstone ger sig sken af att begagna dessa termer i vanlig bemärkelse. borde ju icke godkänna, att en underart betecknades sâsom C. Gie- seckiana. A) Att det icke är frâga om en underart. utan om •en varietet, d. v. s. om en genom jämna öfvergängar med hufvudtypen förbunden form, har, sävidt jag förstär. nu äfven Witasek blifvit öfvertygad om. För Xeuman tyckes emellertid en varietet vara nägot annat, än man vanligen betecknar med denna benämning, ty han förebrär mig upprepade gänger, att jag icke i hvarje fall kan skilja varieteterna frän hvarandra och frän hufvud- formen af resp. arter. Jag erkänner villigt, att jag icke kan detta, ty jag menar med varieteter inkonstanta former inom en arts formkrets, hvilka visserligen i sin utpräglade typ ) Auktor är för öfrigt icke Witasek utan 5' est. 115 kunna karaktäriseras, men som äro genom mer eller mindre jämna öfvergängar förbundna med hufvudtypen och ofta äfven med hvarandra. Sâsom N. torde îâ erkänna, är detta hvad som brukar läggas i varietetsbegreppet, och om han har en annan uppfattning, torde han fâ närmäre angifva och försvara den, innan han kan begära, att den al andra biträdes. Äfven torde han fâ visa, att han, t. ex. i sin Hora, tillämpat ett dylikt afvikande varietetsbegrepp. Jag vill ocksâ i detta sammanhang för N. päpeka hvad Witasek Säger i sin uppsats i Medd. Soc. Fauna et Fl. Fenn., 29, s. 208: »Während aber die nordischen Formen allmählich in einander übergehen . Dessa former äro C. rotundifolia, »Forma» lapponica och »C. Gieseckiana > . Kvickjocksformen (eller formerna) har Witasek vid olika tillfällen uppfattat olika, alltsä kan denna förf., som tagit Campanulastudier som specialitet, ej draga skarpa gränser mellan de af henne urskilda formerna, som dock delvis tillerkännts rang ätmin- stone af subspecies. Pâ samma gäng jag häri ser en god grund för nedflyttning till varietet, tinner jag del heit natur- ligt att öfvergängar hnnas. Sàdana öfvergängar représentera de individ af var. lapponica, som ha outvecklade blommor i bladvecken under toppblomman (äfven angifvet af Witasek 1. c., s. 204). Om foderflikarne Säger jag »ungefär von der halben Kronen- länge», hvilket ju gör att äfven exemplar med nägot kortare flikar än V1 2 kronans längd kunna räknas tili den, blott foder- liikarne äro smala. Dâ N. Säger, att ett individ hade dem blott sä länga, har han nog prutat af nägot. För öfr. har ju Witasek förklarat, att jag icke tillagt nägot väsendt- ligt tili beskrifningen af denna form, hvilket väl vill säga, att hon ej haft nägot att invända mot min beskrifning af den. N. har ocksâ beskrifvit en Campanula- form som han kallat f. grandiflora. ') Beskrifningen pâ blommorna leder 1) Neuman, Bidrag tili kännedomen af floran vid Salten- fjord och pâ Sulitälma-omrädet i Norge, Bot. Not. 1905, (citeras N. III). tanken pä var. Gieseckiana liksom ocksä upplysningen, att den icke är identisk med Langes var. arctica, men denna upplysning göres ä andra sidan heit öfverflödig af uppgiften om att den är högväxt och mängblommig. Jag skulle icke omnämnt denna form, for hvilken N. icke angifvit nägon fyndort, om han icke nu lemnat tvä upplysningar om den, hvilka synas visa att den är en i flere afseenden märklig växt. Han meddelar nämligen nu (N. I), att den är subal- pin, men för pä samma gâng dit ett exemplar frän Luleä, hvilket ju föga stämmer ihop. Detta sistnämnda exemplar visar i blomformen en sä stör likhet med var. Gieseckiana, att jag (S. I, s. 20) funnit mig föranläten säga, att det möj- ligen künde räknas tili den. Jämte detta för N. tili sin form äfven exemplar frän Jämtland, Runnersvik, af mig förda tili var. lapponica. Dessa ha en heit annorlunda formad blomma och under inga omständigheter kunna de komma under rubriken rikblommig», äfven om ända tili 4 outvecklade blommor kunna Annas under toppblomman (jämför ofvan dar samma exemplar omtalas). F. grandißora Neum. *) synes säledes vara ett skäligen tänjbart begrepp. Det synes ocksä märkligt, att N., som väl noggrannt studerat Witaseks Campanulaarbeten icke kunnat anträffa nägon af de begge varieteterna i ett omräde, dar de efter all sannolikhet torde kunna uppsökas. Det hade väl icke varit heit omotiveradt, om han underställt bäde sina och mina bestämningar Witaseks kritik. Särskildt künde det ha sitt intresse, att veta, hur hon uppfattar N — s s. k. subsp. Scheuchzeri. Dä han tinner, att det later komiskt . när jag anmärker, att de i Lundaherbariet befintliga exemplar, som ha betecknats sä, ha •»eine nach unten recht spitz zulaufende Krone», sä vill jag hänvisa honom tili hvad han sjelf (N. II) Säger om den: blommor tili formen mera lika följande d. V. s. C. persicaefolia, om hvilken det äter heter: krona nedtill klotformig . De i härvarande herbarium liggande *) Namnet är för öfrigt ilia valdt, dâ en C. rot. ß grandi- ßora förut beskrifvits af Neilreich. 117 exemplaren, som N. bestämt, ha emellertid en nedom midten tämligen tvärt afsmalnande krona. De stämma alltsâ icke med hans beskrifning, men likna de liesta af de i herbariet under namnet C. Schettchseri liggande exemplaren. Tyvärr har jag icke sett Vil lars hgur ty i det i Köbenhavn befint- liga exemplaret al hans arbete *) saknas just T. X. Hans diagnos lyder emellertid: » Campanula Scheuchseri , Tab. X. C. foliis lanceolato linearibus subfalcatis, flope pendulo ■>. 1 den franska beskrifningen heter det vidare: une fleur — plus allongée que celle des autres especes voisines . Med detta torde val afses C. rhomboidalis och C. (Bocconii Vill.) pusilla, mellan hvilka den stâr. Biigge ha blommor närmast som en vidblommig C. rotundifolia. Att De can dolle 2) ger den plats som varietet af C. linifolia , antyder val ocksà, att kronformen ej närmar sig den för C. persicœfolia utmär- kande. Om kronans form hos C. rotundifolia lemnar N. (II) ingen som heist uppgift. Den i floran gifna beskrifningen kan. livad de vegetativa delarne beträffar, enklast samman- fattas däri, att den är en grofvuxen form; värdet af upp- giften om kronan har jag ofvan pâvisat. Jag kan icke Anna annat, än att N. under denna sin underart kan fâ plats för bâda var. Gieseckiana, former som maste föras till hufvudtypen af C. rotundifolia och möjligen äfven var. lapponica. N. Säger (I, s. 31), att jag icke gifvit nâgot bevis för höjningen (till varietet) och sänkningen (till var.) af Wita- seks former. Det synes mig vara bevis nog, att säsom jag pâpekat W. sjelf sett sig nödsakad att i sin andra skrift utvidga omrädet för C. rotundifolia , sä att den nu uppgifves för de »arktiska > trakter i Sverige och grannländerna, dar förut C. Gieseckiana» förklarades enarädande, samt att hon fätt föra Kvickjocksexemplaren till C. rotundifolia H Histoire des plantes de Dauphiné, Paris 1787, II, s. 503. ■) Prodromus systematis naturalis regni vegetabilis, VII, 2, s. 471. »Forma lapponica, hvilken ju är lika väl (eller lika litet) karaktäriserad som den förra. Hvilken systematisk rang man vill tilldela en viss form, mäste ju alltid mer eller mindre bli en smaksak, utom möjligen dä det gäller arter, hvars konstans är pröfvad, genom kultur eller hos hvilka ingen variation pävisats. Det läter därför närmast komiskt. när N. dekreterar, att Myo- sotis alpestris Schmidt icke fernes i värt land. »Fodrets behäring förbjuder det . Den alpina formen af M. sylvatica har emellertid just, den foderhärighet, som angifves för den förra och dessutom de »racemi abbreviate som Fries anger för sin ß rupicola. Jag har citerat auktorer säväl för M. alpestris bibehällande som art som för dess uppfatt- ning som varietet och sjelf gâtt en medelväg. Detta finner N. vara ett »beklagligt missgrepp» och förklarar att formen i fräga är hvarken alpin eller inskränkt tili »vidjebältet», den lär t. o. m. päträffas »pä höjderna i Skäne». Fries har emellertid icke uppgifvit nägot om fodrets härighet hos sin ß rupicola. N. (II. s. 18) har upptagit Fries namn, men ändrat beskrifningen till: krona 3—5 mm vid». Tvä sidor förut, där M. sylvaticas krona uppgifves vara 5—10 mm vid. angifves i en not: »f. micrantha » (Neuman?) »har mindre krona». Hvari ligger skilnaden mellan de bägge formerna? Skall möjligen Fries växt frän Öfvedskloster représentera f. micrantha? Skäne ingär nämligen enligt N. II icke i utbredningsomrädet för f. rupicola. Dä N. skref sin Hora tyckes han emellertid icke ha haft nägon füllt sä deciderad mening angäende M. alpestris Schm., ty där förkastas namnet säsom afseende föga utredda mellanformer mellan M. syl- vatica och M. palustris . Nägon motivering af denna nya tolkning af Schmidts namn har N. mig veterligen icke presterat, lika litet som han nu funnit sig föranläten att meddela hvarför han ändrat sin uppfattning. Konsekvens synes öfver hufvud taget ej vara N— s starka sida, och där han ändrar mening undgär han för- siktigt att klargöra hvarför. Sä bl. a. i fräga om Aconitum septentrionale Koelle. Jag mäste visserligen sà tillvida ge honom rätt, att jag medger, att Rosendahls namn pâ varieteterna mâste bibehâllas, men hvar och en, hvars om- döme âr nâgorlunda oförvilladt, torde fâ medgifva, att det var mer än förklarligt, att jag ej fâtt reda pâ Publikationen af dessa. Sâsom förut pâpekadt (S. I, s. 11), hade Rosen- dahl i sin af mig citerade uppsats i Bot. Not. icke uppställt nâgra nya former och det künde icke gerna falla mig in att soka efter nypublicerade namn i ett arbete med titel »Farmakologiska undersökningar beträffande Aconitum sep- tentrionale Koelle» och användt sâsom medicinsk doktors- afhandling. ') Namnen f. lutescens Rosend. och f. versicolor Rosend. Jett särdeles ilia valdt namn!) fâ ju emellertid anses ha prioritet framför de af mig gifna. Dock kan jag icke under- lâta att brännmärka sâsom ett oskick publicerandet af nya systematiska namn i fôrbigâende inné i texten, i ail synner- hel i ett icke botaniskt arbete. Tyvârr lâter det sig ju svârligen göra att genom föreskrifter hindra detta. I alla händelser âr det emellertid otillâtet att sâsom N. gör fiytta de Rosendahlska formerna under A. Lycoctonum utan att i auktorsbeteckningen angifva förändringen. Vill han göra denna öfverflyttning, sâ har han enligt nomenklaturreglerna (Art. 43) att kalia dem A. Lyc. var. lutescens Neum. och var. versicolor Neum., med eher utan Rosendahls namn inom parentes, ty denne har ej uppställt dem under A. Lycoctonum. Detta synes ju emellertid icke spela nâgon roi for N— s öfverlägsna syn pâ nomenklaturfrâgor, hvilken ocksâ gör det möjligt för honom att förkasta Koelles namn. Visserligen torde N. ha rätt i att Linné med A. Lycoctonum i första hand afsett den lappländska växten, men i hans art inbegripas ju ocksâ former, som vi numera ej fora dit. Utan tvifvel hade det varit önskligare, att Ivoelle 1) Det âr sâsom Professor Nordstedt för mig’ pâpekat heller icke upptagen i Kroks förteckning öfver svensk botanisk litteratur. 120 ur den linnéanska -arten utbrutit de sydligare formerna och latit den skandinaviska behâlla det gamla namnet, men da han icke gjort det, fordrar prioritetsprincipen, att vi nu god- kanna hans namn A. septentrionale. X. anför nu visserligen Reichenbachs auktoritet för sin âsikt. men han förbiser därvid, att principen att bibehâlla det âldsta namnet, oafsedt om det tilltalar ens smak eller icke, pä hans tid ännu icke gällde som fastslagen regel. N. vill nu ytterligare -sâsom stöd för förkastandet af Koelles namn pâstâ attdetvar förbrukadt dâReichen- bachs arbete utkom; Wahl en b er g skulle nämligen ha begagnat det för den karpatiska växten, Martius för den ryska, o. s. v. Det är emellertid äter ett felaktigt resonne- mang, ty Wahlenberg använder i Flora Carpatorum namnet A. Lycoctonum i samma uppfattning som Linné sjelf gifvit det samt anför Koelles namn endast som syno- nym, och Martius1) begagnar ä sin sida namnet A. sep- tentrionale heit i anslutning tili Ko eile. Men att denne afsett den skandinaviska växten framgâr af hans citât bl. a. af Gunneri Flora norvegica. I Neuman II linner man bägge namnen. här betraktas formen Iran Kerkevare säsom identisk med den mellan- europeiska A. Lycoctonum och uppställes som hufvudart under hvilken vär vanliga bläblommiga form fär plats säsom subspecies.2) Detta är icke efterföljansvärdt, ty redan den första upptäckaren, Wahlenberg, framhäller iu uttryck- ligen3), att blomfärgen är den enda olikheten, under det han i fräga om den karpatiska växten Säger4): Forsan Lycoctonum coeruleum Carpatorum quodammodo distingvi potest a Lapponiae». 4) Prodromus florae mosquensis. Ed. II, Leipzig 1817. 2) Visserligen har Ahlfvengren utarbetat den del af Neu- man II, som omfattar Aconitum, men dâ N. talar om sin flora» pâ ett sâdant satt, att det synes som han haft sin hand med i redaktionen af Samtliga delar, sâ fàr väl arrangemanget betraktas som uttryck för hans dävarande uppfattning. 3) Flora lapponica. Berlin 1812. S. 152. 4) Flora Carpatorum principalium. Göttingen 1814. S. 163, Att mitt försök att Anna karaktärer till urskiljande af A. septentrionale frän A. Lycoctonum sâsoin N. Säger utfallit mindre lyckligt, kan ju vara möjligt, synnerligast som jag af den senare blott hade tillgàng till ett rätt knapphändigt pressadt material. Emellertid vill jag hoppas, att om vi verkligen ânnu kunnal anses hos oss ha en Aconitum- frâga, lösningen af den faller i händerna pä nägon. som ej genom likgiltighet för alla nomenklaturregier ytterligare tillkränglar Synonymiken. Aconitum-ïormenvà. ha af N. accepterats ehuru de blott skilja sig frän typen genom blomfärgen. Heit annorlunda värdesätter han emellertid den af mig beskrifna varieteten af Chamœnerium angustifolium (som han för öfrigt flyttar under Epi/obiuni utan att i auktorsbeteckningen angifva ändringen). Det svnes högst sannolikt, att den af honom omnämnda växten frän Norra Ryd hör tili var. spectabile, hvars blommor antagligen äfven pä den växande plantan i äldre stadium bli blekt röda. Det är ju högst antagligt att färgför ändringen ej framträder blott vid pressning, men jag ville icke yttra mig om annat än jag haft tillfälle se. Huruvida man öfverhufvud bör namngifva färgvarie- teter kan ju ifrägasättas, men N— s motvilja mot dem synes, att döma af hans flora, vara nyligen päkommen. I alla händelser kan det ej annat än förväna, att en förebräelse för att onödigtvis belägga obetydliga former med namn skall komma just frän detta häll. För att belysa hur pass betydande afvikelser N. anser erforderliga mellan hufvudtyp och hvad han själf vill uppställa och namngifva som n}* form, skall jag blott anföra ett exempel, hvartill jag väljer hans allra nyaste skapelse, Alopecnrus geniculatus L. forma Nor- maniE. M. Neum., beskrifven i den mot mig riktade skriften. För lättare bedömande af vikten af de karaktärer han an- vändt, aftryckes jämte den nya formens diagnos motsvarande delar af beskrifningen pä hufvudformen, sädan den äterfin- nes i N— s flora. 122 A. geniciilatus — — 30 — 45 cm lânga strân — — blad 3—5 mm breda — — skenax grönt- violett anlupet, 1—5 cm X 5—7 mm borst näende 3 mm utom blomman. f. Normani Culm us 50—60 cm altus 3 mm latus; folia 4—7 mm. lata; spica (sic!) interdum nigrescens, 5—6 cm longa, 5—7 mm lata; aristae pars exserens 3—5 mm; habitat in cultis Norvegiae passim. Tar man bort siffrorna, blir ju den ena beskrifningen i det närmaste en öfversättning af den andra. Màtten skulle alltsä vara afgörande, men hvad betyda nu dessa större matt hos f. Normani? Jo, enligt mitt förmenande heit enkelt, att det är en frodig form, och N. hade utan tvifvel gjort bättre i att blott beteckna den sâsom sädan och icke bestä den hvarken namn eller latinsk diagnos. Hade den förtje- nat ett namn. hade den utan tvifvel fätt det af finnaren, Norman, som ingalunda var rädd för att uppställa nya former, äfven om han hade vissa fordringar pä karaktärer hos dem. Frodiga former af A. geniciilatus med liknande mätt kunna gifvetvis päträffas äfven pä andra stallen. I härv. botan. institutions herbarium finnes t. ex. ett exemplar frän Själland, Frederiksdal, med enstaka blad füllt 7 mm breda, axvippa öfver 5 cm. och borst i vissa smâax mer än 3 mm utskjutande. Hos ett ex. frän hafsstranden vid Cim- rishamn när axvippan t. o. m. 6 cm. Spekulation om in- vandring frän utlandet eller om mutation är naturligtvis beträffande dylika former alldeles öfverdödig. Gründen till att N. undersökt Normans Alopeairus- samling är, att han velat finna anledning att kritisera de af mig använda namnen pä de i Lappland förekommande formerna. Jag skulle nu söka visa af hvad art denna kritik är. När iag för det gräs, som hos oss vanligen med an- vändning af J. E. Smiths namn fulvus ställts som under- art eller varietet af A. geniciilatus, i stället upptagit det äldre namnet A. aristiilatus Michx., sä anför han ätskilliga 123 skäl mot identilieringen af de bägge arterna, men förbigär. utan vidare dem jag anfört for mitt ätgörande. Michaux' uppgift »arista vix exserta âtergifves med »nägot utskju- tande borst», hvilket ju är en dâlig öfversättning, men en som battre passar för N— s syfte än den riktigare »knappast uppskjutande». Därigenom lyckas han emellertid komma därhän, att han kan tala om borstens längd säsom talande mot sammanställningen af Smiths och Michaux' arter och anse denna uppgift snarare tyda pä en A. geniculatiis med kort borst. I N. II. talas dock om borst intill 1 mm nâende utom blomman » (smäaxet), och med litet god vilja torde N. nog kunna hnna exemplar med än längre borst. Jag kan icke finna att den af Michaux lemnade beskrif- ningen rätt gerna kan afse nâgon annan växt än den af Smith sâsom A. fulvus namngifna, därest icke N. skulle ha rätt i att en heit annan i Europa felande art vore afsedd. Visserligen passar uppgiften »culmo erecto» icke pä den vanliga formen, men heller icke i Amerika har växten alltid det växtsätt med talrika, tätt tufvade, uppräta strän, som Michaux synes ha ansett karakteristiskt. Jag har sett ätskilliga amerikanska exemplar, som pä det närmaste öfverensstämma med den vanliga europeiska typen. Resul- tatet af undersökningen af dessa exemplar, som i korthet omnämnes i min uppsats, var ett af de skäl för föredragan- det af det äldre namnet, som jag enligt N— s pâstâende icke giîvit (N. I, s. 17). Ett annat skäl, som N. kunnat se af mina citât, är att Hooker i Flora Bor.-Amer. (II, s. 233) fort A. fulvus Sm. säsom synonym till A. aristulatus. Detta förbigär N. emellertid med tystnad, men sä mycket mera angelägen är han att framhälla, att Torrey i sin flora upp- tagit aristulatus sâsom varietet af A. geuicu/atus, och sär- skildt, att denne om borsten icke användt nâgon mera deciderad beteckning än shorter». Jag kan nu icke däri se annat, än att Torrey tillämpat samma uppfattning som ända tili pä sista tiden i allmänhet hyllats hos oss, nämligen användandet af namnet A. geniculatus i samma omfattning 124 som hos Linné. Yisserligen künde man ju tänka sig att, sâsom X. synes bôjd att antaga, nâgon intermediär art i Amerika ersatte de europeiska A.fulvus och A. genic niât us. Den senare betraktas nämligen sâsom införd i Amerika. Ett sâdant uppträdande af vikarierande och intermediära former i Nordamerika och Europa är ju ingalunda ovanligt, men mot antagandet af A. aristulatus som en dylik tala Here skäl. Afven om Michaux’ beskrifning är alltför kort- fattad, sâ fâr man väl antaga, att de amerikanska iloristerna lyckats taga reda pâ hvad han med sitt namn afsett, och möjligt är ju att Originalexemplar nägonstädes föreligga. I sâ fall är det ju icke osannolikt, att Hooker haft tillgâng till dem och i alla händelser vore det högst orimligt att antaga denne, hvars noggrannhet väl en hvar lärt sig upp- skatta, som sysslat med amerikanska eller arktiska fanero- gamer, skulle utan god grund ha sammanfört den ameri- kanska och den europeiska arten. Att Hooker för sin stora, alltjämt mönstergilla flora haft ett omfattande mate- rial, torde väl vara X. bekant, och han kan väl heller icke betvifla att denne kännt väl till Smiths växt. Karaktärer anför Hooker icke för dessa arter. utan tvifvel därför att han icke ansett det behöfligt. En annan senare nordameri- kansk florist, hvars namn har god klang. As a Gray, har lemnat en beskrifning *) som väl stämmer med min upp- fattning : »Var. aristulatus, , Torr. The awn very slender and scarcely exserted. — In water and wet places; common». Häremot anför nu N. sâsom modem auktoritet — Britton & Brown, Illustrad flora of the northern United States, etc. För hvar och en. som nägot känner till denna flora, mäste det synas egendomligt, att Anna den anförd som stöd för en aldrig sâ litet tvistig frâga. Den är en bekväm upp- slagsbok, där det icke gäller nâgon större noggrannhet. 1) Manual of the Botany of the northern United States, Ed. 6, by Watson & Coulter, New York 1889. Gray hade ju förut samarbetat med Torrey, hvarför nâgot tvifvel ej kan râda om att han afsett samma växt som denne. 125 men dess figurer och dess beskriîningar, de senare afpas’ sade till att, tre pr sida, fâ plats bredvid figurerna, âro allt utom tillfredsställande och dess Synonymik kan blott beteck- nas som rent godtycklig. Att A.fiilvus Sm. med anförande af figuren i Engl. Bot. här anföres som synonym och att förf. äfven för Europa sammanför denna med A. geniculatus synes heit ha undgätt Neuman. Dä jag utarbetade min uppsats (S. I) hyste jag icke det ringaste tvifvel om, att A. aristulatus vore identisk med A. fiilvus och en frân A. geniculatus väl skild art, samt att ingen ytterligare îrâga i samband med dem stode att lösa. Genom ytterligare undersökning af exemplar och genom ett fortsatt literaturstudium har jag dock kommit tili insikt om att en ytterligare undersökning torde vara erforderlig, och jag har för afsikt att utföra den sä snart jag kan an- skaffa erforderligt material frân olika omräden. Det sväf- vande i vissa af de allmänt använda karaktärerna har heller icke undgätt Norman.1) Mina uppgifter om de bägge arternas utbredning och om A. aristulatus säsom ensamt förekommande i Lappland har N. heller icke kunnat lemna oemotsagda. Bl. a. tilläg- ger han mig en hypotes om att A. aristulatus dar skulle ha »undanträngt A. geniculatus. Jag mäste medgifva, att jag användt ett illa valdt uttryck, som jag säkerligen und- vikit, om jag väntat att bli utsatt för en sä anmärknings- hungrig kritik, men à andra sidan synes denna rätt öfver- flödig här, ty N. synes ju ändä icke vilja tillägga mig den tron, att A. geniculatus förr funnits inom omrädet, nägot som ju ocksä vore rent orimligt att förmoda. N. tror emellertid heller icke att jag har rätt i min förmodan att A. geniculatus saknas i Lappland. Dä han Säger sig ega ett exemplar taget i Äsele, 2) mäste jag ju ocksä medgifva, 1) Norges Arktiske Flora I, 2, Kristiania 1900, s. 1358, samt Florae Arcticae Norvegiae, etc. Kristiania Yid. Selsk. Forh. 1893, N:o 16, s. 57. 2) Lokalen Degerfors kan lemnas ur räkningen, antagligen är det ett af de tre ställena med detta namn i Vesterbotten, dar 1 26 att den fïnnes nere i lappmarkens sydostligaste hörn (dar den ju emellertid godt kan vara införd, Âsele âr en gammal kulturbygd). Hans skiil för antagandet, att den skulle ha en större utbredning i lappmarkerna, âro emellertid svaga nog. Att Wahlenberg skulle kunna ha sett den dar, künde tu vara möjligt fastän de lappländska exemplaren i hans herbarium uteslutande tillhöra A. aristulatus, ty han betrak- tade ju bägge som en art, men detta für väl ändä icke tillämpas pâ alla följande botanister, sâsom N. synes böjd att göra. Nägra af dem, som i senare tider samlat växter dar, ha väl ändä haft blicken öppen för skilnaden mellan de begge formerna, och man fär väl icke antaga, att alla uteslutande jagat efter rariteter, utan att ätminstone nägra haft intresse äfven för de vanliga arternas utbredning. Normans uppgifter om utbredningen af A. geniculatus tala iu ocksä ett ganska tydligt spräk för min âsikt. I Fin- marken :) förekommer den endast sâsom invandrare i kul- turens spär och i Tromsö amt och Nordland är den att döma af N or mans lokaluppgifter (N. Arkt. Fl., I 2, s. 1357 —58) ätminstone hufvudsakligen hemma i kustlandet och odlingsbygderna.* 2) De högsta särskildt angifna punkterna ligga 33 och 47 m. ö. h. Huruvida den är spontan i Junkers- dalen framgär icke af Dyrings uppgift, och N. sjelf anger intet skäl för sitt antagande att den skulle vara det vid Kjelvand. Äterstär sä Ove Dahls summariska uppgift om utbredning upp tili björkregionen, som naturligtvis icke har nâgon som heist beviskraft i fräga om förhällandena A. geniculatus finnes. I Lappland finnes mig veterligen ingen sä benämnd plats. *) N. meddelar att intet exemplar frân Finmarken finnes i Normans samling och fortsätter: Hade vi nu icke haft Normans ord pâ, att den finnes dar, skulle man enligt S:s metod vara be- rättigad tili pästäendet att Norman aldrig träffat A. geniculatus dar-. Bestâr müjligen N — s metod däri, att dâ en växt icke an- gifvits frän ett visst omräde och inga exemplar därifrän föreligga, däri se ett stüd för antagandet att den finnes diir? 2) f Norges Arkt. Fl. II 2, s. 597 Säger Norman ocksä: »Hele dens udbredning viser, at den hovedsagelig er udspredt ved kulturen, mäske fra först af udelukkende ved denne*. 127 pâ sven ska sidan, dar afstândet fràn kustlandet är mâng- dubbelt större. Slutligen protesterar N. mot att jag öfverflyttat Wahlenbergs ß natans fràn A. geniculatns till A. ari- stulatus. Han stödjer sig därvid dels pâ nâgra fullkomligt lösa gissningar om hvad Wahlenberg under sina lapp- marksresor kan ha pâtrâffat, dels pâ nâgra uttryck i denne författares Flora lapponica och Flora suecica. Dâ han emellertid icke skilde de bâgge arterna, dâ former af A. avistulatiis linnas, som ej tillhöra ß natans, dâ blott den ena arten är representerad i hans herbarium, och dâ ingen senare botanist frân Lappland (und. Äsele) hemfört nâgon A. geniculatus, sâ finnes ju intet skäl, att gissa pâ att han likväl sett den inom hvad vi kalia Lappland. Man hör emellertid komma ihâg, att i hans Lapponia» ingick äfven det nordliga Norge ut tili hafvet, däri Nordland inberäk- nadt, och dar linnes ju A. geniculatns, af hvilken han för öfrigt vid beskrifningens affattande äfven kan ha begagnat exemplar frân andra trakter. Tar man detta i betraktande, kunna knappast nâgra slutsatser dragas ur det af N. citerade stycket af beskrifningen i Fl. lapp. Ân mindre kan citatet ur den senare utkomna Fl. suec. tillmâtas nâgon beviskraft, ty dar kan ju Wahlen b ergs material mycket val delvis ha bestâtt af fiytformen af A. geniculatus, sâsom ocksâ synes framgâ däraf, att här den i Fl. lapp, förekommande skilnaden i beskrifningen pâ glumae hos hufvudformen obtusae och hos ß natans »obtusissimae» försvunnit. Emellertid är det ju frâga om hvad Wahlenberg ur- sprungligen menât med ß natans , ej hvad han sedan inrymt under den. Jag kan därför icke finna annat än att den af mig gjorda öfverflyttningen af varieteten till A. aristulatus är füllt berättigad, men nâgon upptäckt» i frâga därom tillskrifver jag mig icke, ty den var gjord längt före min tid och icke af Norman sâsom N. synes tro. Hvem som först päpekat att Wahlen bergs A. geniculatus ß natans borde identifieras med Smiths A. fulvus kan jag icke yttra 128 mig om, men i l:sta upplagan af H art ma ns Skandinaviens Flora (1820) tinner man beskrifning af A. fulvus Sm. med A. genic, ß Wg. sâsom synonym. När sâ i 2:dra uppl. fulvus sänkts till varietet har det Wahlenb ergska syno- nymet försvunnit. Hvad jag gjort, är sälunda icke nâgot nytt, jag har bara äterinsatt dennes namn pä dess gamla plats, med den modifikation, som ändrad artuppfattning betingat. Skulle nägot kunna förebräs mig med afseende pä min behandlig af Alopccurus- formerna, sä skulle det möjli- gen vara, att jag icke tagit upp namnet A. aequalis Sob. i st. f. A. aristulatus Michx. Det förra namnet har redan af Ledebour1) förts som synonym till A. fulvus Sm. och pâ senaste tiden af nägra författare, bl. a. Ren die och Britten2) upptagits i st. f. Smiths namn. Pä grund af den däliga beskrifningen och de markliga citaten hos Sobo- lewski har jag emellertid sâsom förut angifvet (S. 1. s. 2) ansett riktigast att ej taga upp det. I ett annat fall, dar jag sökt vindicera ät nägra äldre författare hvad jag anser vara deras rätt, har jag ocksä âdragit mig N— s stora misshag, nämligen i fräga om varie- teterna af Solidago Virgaurea L. Som jag ju förut S. I. s. 24—32) utförligt redogjort för dessa varieteter och den behandling, de fätt af olika författare, sä skall jag icke nu gä i detaljer. Dock mäste jag ânyo protestera mot att X. anser sig kunna placera den mest häriga formen, var. lito- ralis Fr., under sin var. subglabra. Detta kan aldrig bli berättigadt, äfven om han funnit glatta former pâ hafssträn- der. Om en del insamlare oriktigt bestämt sma exemplar — nâgon annan sammanblandning med typen kan det väl ei bli frâga om — sä ger detta naturligtvis icke X. nâgon rätt att förkasta namnen. Har han funnit samrnä glatta form i fjällen och pâ hafsstrand. sä künde han ju om 1) Flora rossica, IV, s. 465 (Ruprecht anföres som auk- toritet för sammanställningen). 2) List of British seed-plants and ferns. London 1907. 129 li an sâ ville för denna använda sitt namn subglabra , ehuru denna tyckes vara föga enhetlig, men han har ingen rätt att läta de äldre namnen (lât vara delvis) ingâ som syno- nym under den. De gamla varieteterna äro ju uppstälda pâ heit andra karaktärer än N— s ursprungliga var. sub- glabra. Han sjmes emellertid icke ha besvärat sig med att taga reda pâ originalbeskrifningarne, sâsom framgâr däraf, att han icke kommit underfund med att B 1 y 1 1 sjelf J ) sâsom synonym till sin var. alpestris (icke den verkliga) anför var. arctica Hartm. Egendomligt verkar det ocksa, att N., som förebrär mig att ej ha afgränsat varieteterna frän hvarandra och frän typen (jämför hvad förut sagts om varieteter i allmänhet), för tili typen blott en del af den mest häriga formen. Namnen lapponica Laest. och arctica Hartm. synas blott kasseims därför att de passa för fjäll- växter» men ej för strandväxter. Detta är ju intet giltigt skäl för deras förkastande. Finner man samma form, som förut är känd frän fjälltrakter äfven pâ hafsstrand, mäste naturligtvis utbredningsuppgiften ändras, men namnet bibe- hällas. Ett motsatt förfarande skulle leda tili underliga konsekvenser. Männe N. anser att t. ex. Plantago maritima L. mäste ha ett nytt namn, därför att man i vissa trakter (t. ex. pâ Färöarne) träffar den högt upp i bergen? Det noggranna Studium af mina beskrifningar, som N. talar om, synes ocksä ha tillgâtt pâ ett eget satt, sâsom framgâr af följande: »v. minuta saknar ofta sterila blad- rosetter, hvilket skulle känneteckna alpestris, men denna senare har understundom sädana». Likväl Säger jag klart och tydligt (S. I, s. 30) under var. alpestris: der Stengel von mehreren sterilen ßlattrosetten umgeben aber ohne Rosette an seiner Basis», och s. 31 under var. minuta: Rosettblätter des Stengels oft ausdauernd . Att jag be- stämt herbarieexemplar tili var. alpestris fastän sterila ro- setter saknats. har berott pâ att jag hällit mig tili andra l) Norges Flora II, Kristiania 1874, s. 560. Bol. Not. 1908. 9 130 karaktärer och antagit att rosetterna afslitits vid insam- lingen. Skall man icke ha lof att bestämma en växt när icke hvarje karaktäristisk del förelinnes pä exemplaret? I sä fall ser det mörkt ut t. ex. för torfmosseforskningen. En af N — s anmärkningar mäste jag erkänna delvis vara berättigad; jag har nämligen räkat heit förbise, att vär säkallade Potcntilla gelida af Blytt fätt ett antagligt namn. Det af mig gifna namnet faller därför gifvetvis för det äldre var. ternata Bl., om vär skandinaviska växt icke är identisk med Meyers Kaukasusväxt, hvilket jag fort- farande är obenägen att tro pä grund af de skäl jag förut angifvit, bl. a. därför att Meyer uttryckligen Säger: folia ternata, numquam quinata». Ty det förhäller sig icke som N. Säger, att den nordiska formen nägon gäng har ett 4 eller 5-taligt rotblad, utan sä, att den typiskt med 5-fingrade rotblad försedda P. venia stundom uppträder i enstaka exemplar med 4 eher 3-fingrade. Säsom stöd för min äsikt. som jag kom tili utan nägon förutfattad mening genom att iakttaga växten i fräga pä en mängd Ställen i Kvickjocks- fjällen, vill jag anföra hvad en god auktoritet, växtens förste linnare i Sverige, N. J. Andersson, Säger:1 *) Potcntilla alpestris-gelida (C. A. Mey.). Yid nybygget Njunnats (Njuon- jes) kring stugan. Finnes ock. ehuru mera lägväxt och robust, pä elfstränderna Uingre söderut, säsom vid Bredäker ej längt frän Luleä o. s. v. Alldeles lik den norska formen.’) — Pä stranden af Storholmen i Saggat päträffa- des en mängd former, bildande en oafbruten Serie mellan P. alpestris Hall, och P. gelida C. A. Mey.. förmedlade ge- nom den förras var. geranioides» . Skulle man tro N., skulle ju emellertid Kvickjocks- växten ej vara den af Fries Ursprungligen afsedda, som väl dä blott skulle tinnas i Norge. 3) Emellertid har jag l) Xya bidrag till Kvickjockstraktens flora. Bot. Xot. 1866, s. 121. ’) spiirradt af mig. 3j Dock angifves den i X. II bade för Kvickjock och Storlien. 131 icke kunnat finna nägon skilnad af betydenhet mellan sven- ska exemplar och sädana t. ex. frän Lomseggen. Att växten högst upp i Ijällen (i ett »typiskt glacialomrAde») blir mera lägväxt och förkrympt och dâ ocksä oltare uppträder med minskadt antal smäblad, är ju icke nâgot att förväna sig öfver. Ville N. draga ut konsekvensen af sitt ordande om tre (?) olika former, skulle han ju bli tvungen att réservera Fries och Blytts namn för denna norska högfjällsform och bibehälla mitt för den svenska form, som man kan leta ut bland P. verna. Jag hoppas emellertid, slippa den äran. De bägge nya subspecies jag urskiljt ha heller icke fallit i N— s smak. Erigeron politus subsp. Berlini tyckes honom vara af mycket heterogen beskaffenhet , och pâstâs sammanflyta med acris, politus och droebachiensis f. Mülleri. Detta pâstâende talar, frânsedt att underarten i sjelfva ver- ket är mycket likformig, just icke tili förmän för den djupa kännedom, som N. anser sig ega om Erigeron- formerna, ty hans f. Mülleri tillhör ju en art (underart), som, äfven enligt hans flora, icke förekommer i Norrland. HAller han pâ sitt senaste pâstâende, mäste han ju medgifva att hans olika subspecies äro kontinuerligt förbundna med hvarandra, hvilket väl ändA icke är hans mening. Detta är emellertid blott en af hans mänga klago- punkter. Till en början är han missnöjd med att jag afvikit frän hans uppställning i den mycket lindi'iga form, att jag ansett det väl i alla fall vara bättre att urskilja de ifräga- varande Erigeron- formerna som arter än som underarter af E. acris. Vidare kommer det vanliga ogrundade pä- stäendet att jag icke lyckats begränsa dem frän hvarandra, ehuru jag ju i hufvudsak ej användt andra karaktärer än dem han sjelf begagnar, d. v. s. ungefär de samma som i andra floror. Vidare anmärker han emot att jag betecknat stjelken hos E. acris sAsom unten zottig» och säger, att jag därigenom frän den »bortskär största delen af dess glabrescenta individ». Likväl betecknar han i sin flora sin underart typicus säsom >tätt grAluden» utan att nämna om 132 nâgra undantag. Sedan han sâ omtalat, att jag icke känner den verklige, ursprunglige E. droebcichiensis O. F. Müll. . upplyser han vidare att den typiska1) plantan aldrig gâr upp i fjällen. Enligt hans Hora är ocksâ utbredningsom- râdet Bohuslän, Verm land, samt om hans 1. Mülleri inräknas äfven Smâland, Vestergötland, Dalsland (norska lokaler nämnas ju icke här). Detta är alltsâ utbredningsomrâdet i Sverige för den typiska plantan , men det tyckes som det ocksâ fanns en atypisk med annan förekomst. Det skulle väl dâ vara denna förut felande länk, som jag râkat pâ och gjort till en af de heterogena bestàndsdelarne i min *Berlini? Anledningen tili att jag ansett bäst att icke begagna Le débours namn för den tredje arten har jag tydligt an- gifvit, den ligger däri att vär växt ej öfverensstämmer med E ■ elongatus sädan den är afbildad i Icônes plantarum - floram rossicam — — illustrantes, Visserligen skrifver Ledebour. sâsom X. kan se citeradt hos mig. glaber icke glaberrimus> , men han afbildar växten alldeles glatt, blott frukten är försedd med här. När det gäller en sâ noggrann iakttagare som Ledebour. fär detta icke négli- geras sâsom X. gör, dà han icke tar hänsyn tili afbild- ningens existens. Dä detta namn därför st'ntes mig oan- vändbart för den svenska växten, mäste jag naturligtvis taga upp det af Fries gifna. Att denne pâ grund af poly- morfien inom gruppen, som jag visst icke underskattar. användt namnet pâ högst olika sätt vid olika tider, har jag förut framhällit, men jag kan icke anse riktigt att begränsa dess användning tili den lilla högst i fjällen uppträdande formen, äfven om Fries tili sist lät det stä bara för denna. Den nya Melandrium- underart, som jag uppställt, sy- ncs X. âtminstone i hufvudsak vilja identifiera med hybriden mellan M. album och den art, som jag förut i likhet med X'. benämnt M. rubrum, men som rätteligen bör bära det b spärradt af N. 133 af Linné gifna namnet dioicum. Visserligen omfattade Linnés Lychnis dioica1) bâda de arter vi nu urskilja, men ur den linnéanska arten utbröt Miller Lychnis alba sâsom särskild art med bibehâllande af Linnés naran för den rödblommiga arten. Visserligen äro Irans beskrifningar rätt kortfattade, men nâgot tvifvel om de växter ban âsyftat kan icke gärna râda. Dà ju numera namnet pä den hvit- blommiga tages frän Miller, sä mäste gifvetvis äfven det andra namnet upptagas i det omfäng han gifvit det. Jag har nu blott haft tillgäng tili en tysk öfversättning af Millers arbete, utkommen 1772, men denna ätergifver fram- ställningen i ättonde engelska upplagan af »The Gardeners Dictionary , utgifven 1768, alltsâ äret före Weigels Flora Pomerano-Rugica (1769), dar namnet Lychnis dioica a rühr a förekommer. Stunde uppl. af Millers verk utkorn 1759, men jag har icke haft tillfälle förvissa mig om, huruvida utbrytningen skett redan dar eher om öfverhufvud binär nomenldatur i denna användts. I den ofvan nämnda tyska upplagan (II, s. 861) angif- ves den olika blomfärgen, vidare kallas L. dioica Wald- oder Wasserlychnis », L. a/ha Wilde Lychnis» och dessutom tillägges för denna senare calycibus inflatis hirsutis». Pä denna grund synes det vara füllt berättigadt, att, sâsom Schinz & Thellung2) gjort, äterupptaga det första namnet utan hänsyn tili att Decandolle med förbiseende af Miller làtit Lychnis dioica beteckna Melandriwn album och att M. dioicum därför i nägra franska iloror kommit att med orätt beteckna den senare arten. Det riktiga namnet blir alltsä med fullständig auktorsbeteckning Melandriwn dioi- cum (L. ; emend. Mill.) Schinz & Thell. Den af mig beskrifna underarten bör följaktligen kallas M. dioicum subsp. lapponicum. Skulle Neumans x) Species plantarum, Ed. I, Stockholm 1753, 1 s. 437. 2) Begründung vorzunehmender Namensänderungen an der zweiten Auflage der »Flora der Schweiz» von Schinz und Keller. Bull, de l'Herb. Boissier, 2:me sérié. T. VII, 1907. 134 uppfattning vara riktig och växten verkligen vara af hybrid- natur, sä skulle konsekvensen däraf bli, att nâgon ren M. dioicum knappast funnes i öfre Norrland. Inom stora om- räden. dar M. album är en tämligen ny, genom kulturen ditförd invandrare och dar ren M. dioicum, sädan den be- skrifves i X — s flora, heit saknas, skulle säledes hybriden vara en vanlig växt. Man mäste tu vara en sannskyldig hybridoman för att antaga nägot sàdant. Till ett dylikt résultat mäste man emellertid komma, om man okritiskt rättar sig efter hvad som säges i N. II, s. 524 (bestämnings- nyckelm om M. rubrum: stjälk mjukt lânghârig, liksom fodret utan glandelhâr J), dâ detta stâr i motsats tili uppgiften om M. album: upptill liksom fodret äh’ en glan- delhärig . Alla exemplar frân öfre Norrland och de nord- ligare delarne af Norge, som jag sett (med undantag af den glatta formen), ha nämligen som det sammastädes heter dessa kännetecken blandade». Emellertid kan man draga ännu mer vidtgäende konsekvenser af Neumans karak- tärer för de bägge arterna: sannolikt ha vi i Skandinavien blott M. album och hybriden, och tvifvelaktigt är om den andra arten öfverhufvudtaget existerar ren, om den skall vara sâdan som X. beskrifver den. Jag har nämligen icke kunnat Anna nägon heit glandelfri M. dioicum hvarken växande eller i herbarier. Emellertid är glandelhärigheten hos den sydsvenska formen ganska svag, och detta för- klarar väl hvarför icke blott X. utan äfven Hartman för- bisett den. Detsamma gäller flere andra lloror, säsom jag förut päpekat. Dâ jag emellertid blott talat om floror. icke om literatur öfverhufvud. sä är X— s päpekande af Westerlunds uppsats rätt öfverflödigt. Naturligtvis künde jag gerna ha omnämnt den, men dä för att tala med X. upptäckten icke tillhörde Westcrlun d. som ocksä citerar Beck v. Mannagetta, sä uraktlät jag det. Hvad Wester- lund icke uppmärksammat är den olikhet i härigheten. som Annes hos den nordliga och den sydliga formen. ; spärradt af mig. 135 Hvad beträffar de exemplar i härv. herbarium, som N. talar om, sä har jag af misstag glömt att ifylla > */appo - nicum » â det ena, hvars etikett var skrifven innan jag afslutat undersökningen, därai kommer skilnaden i bestäm- ning; emellertid torde det framgâ af mina uppgifter att jag icke sett nâgon représentant för den sydligare typen i Lappland. Sâvidt jag kan finna för N., äfven om man lemnar äsido konsekvenserna af de karaktärer han anfört, bett’dligt mer tili hybriden än rimligt kan vara. Sävida icke N. tror att hybriden eger en särskild förmäga att tilldraga sig samlarnes uppmärksamhet, mäste han väl tro att hybriden i Norge är vanligare än hufvudarterna, äfven i omräden dar M. album är sällsynt, ty han har ju i Kristiania-her- bariet funnit hybriden talrikast représenter ad. Gäller detta männe ocksä de nordliga delarne af landet? Norman kann er nämligen ingen M. album frân det af honom be- handlade omrädet och äfven Dahl anger nordgränsen tili ßeitstaden möjligen Helgeland. Norman (N. Arkt. Fl. II, 1, s. 131 — 134) Säger om M. dioicum »Planten har et eneste, meget stört og meget kontinuerligt udbredningsfelt uden större lakuner». Det omfattar i sjelfva verket sä godt som heia det nordliga Norge med undantag af inre Finmarken. Den Melandrium, som här förekommer är subsp. lapponi- cum , ätminstone att döma af de exemplar jag sett. Utan tvifvel har N. rätt i att jag skulle hänföra en stör del af de norska exemplaren tili min Happonicum , ty jag tror icke pä hybridens allmänna uppträdande i omräden där knappast nâgon M. album förekommer. Äfven om det maste medges att den senare kan ha funnits i Kvickjock, sä förefaller det rätt eget, att hybriden skulle Unnas heit uppe vid Njuonjes och än mera uppe pä Nammats, längt frân odling. Men N. är ju ändä böjd att hänföra det ena individet af mitt exemplar därifrän tili hybriden. Emellertid maste det ju alltid bli svärt att afgöra, hvart ett exemplar är att föra, # 13b da hvarken pollen- eller fröutbildning ger nägot säkert kriterium. Särskildt synes N. vara böjd att till hybriden hänvisa de exemplar af M. dioicum *lapponicum med ljusröda och med hvita blommor, som jag omnämnt frän Njuonjes, och han vill göra troligt, att M. dioiann alltid skulle ha röda, .1/. album hvita blommor. Han förbiser därvid fullkomligt, att individ med hvita blommor finnas af kanske hvarenda art, som normalt har röda eller blä. Hvarför skulle en dylik variation vara utesluten hos M. dioicum ? N— s egna uppgifter äro för öfrigt motsägande, han säger dels (II, s. 23), att mellanfärgerna angifva hybriden, dels att han vid Wattjom funnit en hybrid af M. dioici habitus med mjölkhvita blommor, hvilken senare motsvarar Hart m ans f. lacteum. Den verkligen existerande hvitblommiga form af M. dioicum, som füllt motsvarar Hartmans beskrifning, pâstâs heit nonchalant vara en rent patologisk företeelse, som Hartman ej kan ha afsett. För min del föredrar jag, att använda Hartmans namn för den form, som det füllt passar in pä, tills det bevisas, att han afsett en form af hybriden. Snarare skulle jag kunna gâ med pâ att identi- fiera hans f. rubellum af M. album med hybriden, ty jag har icke sett nägon växt, som jag ansett mig bestämdt kunna uppfatta säsom denna form. Dock vägar jag icke förneka dess existens, ty en dylik bör ju lika väl kunna existera som t. ex. Calystegia sepium (L.) R.Br. var. colo- rata (Lange) eller Lamium album L. var. roseum Lange. Att heller icke M. dioicum- formen med ljusröda blommor är af hybridnatur bestyrkes äfven däraf, att Norman om- talar fynd säväl af denna som af den mera vanliga hvit- blommiga formen. Pà en punkt har N. varit füllt konsekvent, dä han nämligen fort den glatta form, som i vära floror brukar gâ under namnet var. alpestre Fr. tili hybriden. Dock har han i öfrigt icke varit lyfklig i sitt omnämnande af den. dä man pä 4 rader lyckats fä in ungefär lika mänga miss- 137 tag. För det första har Fries icke publicerat nâgon M. rubrum var. alpestre, utan bans varietet är i Flerb. Norm, utdelad under namnet M. diurnum var. alpestre. Detta faster sig N. sannolikt ieke vid, men hade han lagt marke till mitt citât1) af Fries etikett, hade han kanske ändä blifvit tveksam. Den anger nämligen att exemplaren äro odlade i Upsala botaniska trädgärd och tillhöra den frân mellersta Europa härstammande växt, som annars brukat bära namnet Lychnis Preslii Sekera. 2) Fries för nu denna under namnet alpestre som varietet till M. diurnum, men jag kan icke finna annat än att tillägget: In Finmarkia M. diurnum glabrescens lectum», tyder pä att Fries ej sjelf sett denna växt, eller ätminstone, att han ej vägade indenti- hera den med den han utdelade. Det mäste sälunda bli den senare, som fär bära namnet var. alpestre Fr., om detta skall komma tili användning. Att ßlytt (Norg. FL, III, s. 1070) öfverfört det tili den norska formen, och att Hartman (11 :te uppl.) följt honom, gör det icke rätt att sä begagna namnet. Vidare talar N. om att han sett exemplar frân »de 3 i Blytts flora upptagna lokalerna». Blytt (1. c.) an for emellertid tre fyndorter i sydligare fjäll: Hekfjeld, Utledalen i Sogn och Rondene samt därjämte Sörö i Finmarken. Det sistnämnda stället, där växten tagits af Norman, är af sarskildt intresse, därför att det îaller sâ längt utom gränsen för M. album. Att denna, liksom Dr. Wolfs af mig förut omnämnda exemplar frân Njuonjes, tillhör Happonicum, tviflar jag icke om, och efter N— s bestâmning hâller jag högst troligt att sâ är fallet äfven med öfriga norska. Jag hoppas framdeles fà tillfälle, att âterkomma till denna frâga, 1) Simmons I, s. 8. 2) Fries citerar som auktor icke Sekera utan »Seidl». Hvarpâ detta beror har jag icke varit i stand att taga reda pâ. Eget är ocksâ att Index Kewensis bibehàller Lychnis Preslii Sek. för en art frân Bolivia, men satter Melandrùim Preslii Nym. sâ- som synonym till M. sylvestre, ehuru Nyman (Suppl. Syll. Florae Europaeae, s. 41) sjelf citerar Sekera »sub Lychnide». 138 dâ det lyckats mig att fâ ett rikligare material af bagge de glatta formerna, soin âro hvarandra ytterst lika, sâ att jag trots deras olika härstamning ej hittills lyckats linna karak- tärer lör deras âtskiljande. Neuinan har icke upplyst, huruvida han räknar tili hybriden äfven den ungerska växten och den odlade form af den som Fries utdelade i Herb. Norm. Kanske har han kunnat iinna den olikhet, som jag förgäfves sökte. Skulle han emellertid vara böjd för en sammanslagning, skall jag rekommendera honom att först studera följande uttalande om den af H. de Vries:1) » Lychnis Preslii is a smooth variety of Lychnis dinrna and was observed for the first time in the year 1842 by Sekera. It grew abundantly in a grove near Münchengrätz in southern Hungary. It was accompanied by the ordinary hairy type of the species. Since then it has been observed to be quite constant in the same locality, and some specimens have been collected for me there lately by Dr. Nemec of Prague. No other native localities of this variety have been discovered, and there can be no doubt that it must have arisen from the ordinary campion near the spot where it still grows . I samma förhällande, som M. Preslii stâr till den syd- ligare .1/. dioicum, stâr utan tvifvel den nordskandinaviska glatta formen till Happonicnm. Nägot användbart namn har denna senare icke, jag skall emellertid lika litet nu som i min fôregâende uppsats inlâta mig pâ att gifva den nàgot. utan uppskjuta det tills jag fatt tillfälle att närmare studera den. Neumans andra mutationer af hybriden kunna lemnas ät sitt värde. Lund, april 1908. J) Species and Varieties, their origin by mutation. Edited by D. T. M'Dougal, Chikago and London 1906. S. 578. 139 Om släktet Betula. Af N. C. Kindberg. För att vinna en närmare kännedom om björkfor- merna vore önskligt, att de botanister, som vilja studera dessa i naturen, matte insamla goda fruktbärande exemplar och göra följande anteckningar, som sedermera kunna jem- löras med ett al mig i Upsala botaniska museum depone- radt manuskript: Trädets eher buskens ungefärliga höjd; barkens färg; ärsskottens beklädnad: med här eher kâdprickar eller bäda- dera; nötens form (i allmänhet) ; honhängef jällets beskaffen- het: rundtom härigt eller nedom flikarne tili största delen glatt (vid ungelär 70 gängers förstoring) samt flikarnes vanligaste riktning och form; nötens vingkanter: breda eller smala samt betydligt eller föga näende öfver stiftens bas; bladens tandning och form; noggrann beskrifning pä växestället: ofvanför, i eller nedanför fjellens björkregion; uppgift om ställets ungefärliga höjd öfver hafvet, om denna öfverstiger 400 meter, enligt en aneroid. Afritningar af väl utvecklade honhängefjäll och nötter skulle äfven underlätta bestämningen. Genom mina studier i naturen och i herbarier har , jag trott mig finna, att man i Sverige och Norge äger ungefär 22 former, som skulle kunna anses som »arter , samt ätskilliga »underarter» och »simpla former». Huruvida somliga af dessa äro bastarder, kan ej utan odling afgöras. Jag har undersökt omkring 400 goda exemplar, till stör del i Upsala botaniska museum, och äger äfven alla »arterna» i mitt herbarium. Angâende min uppfattning af vissa arter mä nämnas: Hos alla formerna, med undantag af Betula verrucosa. äro ârsskotten häriga. Hos B. nana och B. verrucosa äro honhängefjällen glatta nedom flikarne, men i spetsen kunna nägra här Annas. Bot. Not. 1908. 140 B. nana har alltid naggade blad, med afrundade tänder. B. Flies/'/ synes hufvudsakligen utgöra fjellens björk- region säsom dess troligen enda träd. B. odorata, B. carpathica och B. glutinosa äro habi- tuelt li kn an de B. verrucosa. De s. k. B. intermedia och ß. pubescens innelatta ät- skilhga, väl skilda former och kunna derföre ej anses som särskilda arter. Dessut om finnas fiera former, som kunna förväxlas med B. alpestris. Slutligen mä anmärkas, att anteckningarne böra afse kvistar, hemtade frän ett enda träd (eller en buske), sä att icke exemplar af olika växter sammanblandas. Upsala i mars 1908. Hæmatococcus. Wo lien weber har i Berichte d. deutsch, bot. Ges. 1907 visât att en ögonfläck (stigma) An- nes icke endast hos H. Buetschlii Blockm. utan äfven hos H. pluvialis Flot, samt hos en den förstnämnda arten myc- ket närstäende form, som W. tills vidare vill gifva artnam- net drœbackensis, emedan han funnit den vid Dröback i Kristianiafjorden. Lindberg, H., Tarax a cum -former frän södra och mellersta Finland. — Act. Soc. pro fauna et flora ' fenn. 29, n:o 9, 1907, 48 s. Dâ ett par af de i denna uppsats nybeskrifna 26 for- merna äfven förekomma i Sverige och väl nägra tili kunna linnas här, meddela vi ett ofullständigt utdrag ur författa- rens bestämningstabell, för att vära läsare mä kunna nägor- lunda se, hvarthän ett gifvet exemplar bör föras. Men na- turligtvis kan icke nägon säker bestämning göras efter ett sädant utdrag. Vi hafva försökt att i tabellen angifva platsen för en del af de redan förut frän Sverige och Dan- mark kända arterna, fastän vi icke veta, om förf. kanske, 141 betraktar en del af dem som kollektivarter eller hällre velat sätta dem pâ annat Ställe. Förf:s tabell har i vissa aîseenden niera likhet med Raunkiaers (i Dansk Ekskursions-Üora, 2 Udg., 1906) än med Dahls tedts (i Bot. Not. 1905). A. Mogna frukter grägröna — gulbruna. a. Yttre holkfj. löst uppât, utât eller nedât riktade (Genuina). b. med pollen ( T . repletum Dahlst., se nedan efter aa.) c. yttre holkfjäll riktade utât. d. bladskaft gröna. ( T . opacum Dahlst hit.) e. bladskaît ovingade. T. intermedium (tenebricans Dahlst.) ee. bladskaft breda, vingade. T. alatum (kanske hit T. pla- num Raunk. med nägot rödaktiga bladskaft). dd. bladskaft nedtill ± röda. f. bladskaft smala, ovingade, g. de fiesta blad ± tillspetsade. Hit kanske T. hamatum Raunk. (bladlober snedt nedätriktade eller nedböjda); T. Gelertii Raunk. (bladlober utstäende). h. blad med kort, ± bred spets. i. yttre holkfjäll breda (3,5—7 mm.). k. inre blad med afläng omkrets. l. bladlober smala; blomspetsar ± röda; yttre holkfjäll 4— 7 mm. breda. T. altissimum. 11. bladlober kortare och bredare; blomspetsar ej röda, yttre holkfjäll 3—4 mm breda. T. longisquameum. kk. inre blad med tunglik omkrets; ändflik stör och bred. T. dilatatum. ii. yttre holkfjäll smala (2—3 mm.), ofvan stärkt glaucescenta. T. angustisquamcum Dahlst. hh. de fiesta blad med läng, smal, jämnbred udd, ± rikligt häriga. T. mucronatum. gg. de fiesta blad ± trubbade, ofta med afrundad spets. (T. hamatum hit?) m. blad med jämnbred omkrets. T. prcestans. / 142 mm. blad med aflâng omkrets. n. bladskaft stärkt och lysande rôda; blad med täml. smala flikar; blr täml. ljusgula. T. hæmatopus. nn. blad med korta, breda Hikar, blr täml. mörkgula. T. latisectum. ff. bladskaft breda, vingade. T. crispifolium. ce. yttre holkfjäll löst nedät riktade — stärkt nedböjda. Växt nedtill ± röd. [Hit höra väl T. officinale f. typi- cum Dahlst., T. patens Dahlst. (och 7. planum Raunk.) samt T. purpureum Raunk. (med rödt, smalt, icke vingadt bladskaft).] o. blad med leijyerbruna fläckar. 7. maculigerum. oo. blad utan lefverbruna fläckar. p. bladlobpar tätt sittande, rachis (partiet mellan lobparen) ± bredt vingad. q. bladlober rakt utstäende eller nästan rakt utstäende. r. bladlober korta, ± breda. s. lober aflângt triangulära, ändflik ej hvasst tillspetsad. t. bladlober korta, breda; kantblommor nedtill med inät- rullad kant; frukt bredast pä midten. T. Dahlstedtii. tt. bladlober smalare; kantblommor breda, platta; frukt upp- till bredast. T. Kjellmanii Dahlst. ss. blad fasta, blägröna, lober kort triangulära, ändflik trian- gulär eller rutformig, hvasst tillspetsad. T. mimulum Dahlst. rr. bladlober lânga, mycket smala. u. lobernas utstäende del helbräddad. T. pectinatiforme. uu. lobernas utstäende del ± tandad. T. crebridens. qq. loberna (pä yttre och mellersta bladen) stärkt tillbaka- böjda. T. reßexilobum. pp. bladlobpar glest sittande; rachis smal, ovingad eller nästan ovingad. v. bladens ändflik ej större än de öfriga bladloberna, dessa korta, med öfre kanten stärkt konvex; kantblommor platta; frukt upptill bredast. T. semiglobosum. xx. bladens ändflik i regeln mycket större än de öfriga 143 bladloberna, dessas öfre kant ej stärkt konvex; kant- blommor rännformiga; frukt n. jämnsmal. T. distanti- lobum. bb. stândare utan pollen. x. yttre holkfjäll utstâende — nedböjda, ej kustväxter. y. yttre blad med breda, vingkantade skaft. z. blommor mycket ljusgula; korg alldeles plan; yttre holk- fjäll utstâende, 6—8 mm breda, i kanten med fina tänder. T. pulcherrimum. zz. blommor täml. mörkgula; korg stark kullrig ; yttre holk- fjäll 4 mm breda, löst utstâende — ± nedböjda. T. penicilli forme. yy. yttre bladens skaft ej eller svagt vingade ; yttre holk- fjäll ± nedböjda. à. blommor mörkare gula. ä. grofvâxt; korg 60 — 70 mm i diam.; korgskaft mycket tjocka; frukt jämntjock. T. crassipes. Mycket nära denna tyckes komma T. speciosum Raunk. ää. spenslig; korg 35—40 mm. i diam.; korgskaft späda; frukt bredast i öfre tredjedelen. T. duplidens. ââ. blommor ljusgula. (Hit synes T. Ostenfeldii Raunk. höra.) ö. terni, stora — medelstora arter; frukter grägröna eller olivgröna. ß. korg 45 mm i diam.; yttre holkfjäll stora, mycket breda. T. canaliculatum. ßß. korg 30—35 mm i diam.; yttre holkf jâll ‘2,5 — 3 mm breda. T. pallididum. öö. lâgvâxta — täml. lâgvâxta arter; frukter gulbruna eller nâgot rödbruna. y. blommor med ± rôd spets; frukt gulbrun, upptill med smala och hvassa taggutskott. T. fidviim Raunk. yy. blr ej med rôd spets; fr. blekt rödbrun med grönaktiga partier, upptill med korta, täml. breda och trubbiga taggutskott. T. isthmicola. xx. yttre holkfjäll uppâtriktade. 7. litornle Raunk. 144 aa. yttre holkfjäll bredt äggrunda, fast tilltryckta till de inre. (Palustria). 1. palustre Ehrh. och balticum Dahlst. Nära Palustria hade Dahlstedt satt T. spectabile Dahlst., croceum Dahlst. med subspec. repletum. Ceratophora. Dahlstedt har at' denna grupp beskrifvit i Bot. Not.: ceratophorum DC. med Hjeltii , cornutum och norvegicum samt obliquum Fr., i Ark. Bot. 5: brachyceras. Lindberg har icke nâgon sâdan grupp, men osäkert är om nägon af hans nya arter kan räknas hit, fastän hos 9 arter horntänder sägas kunna förekomma i mindre grad. Raunkiær har T. simile frän Fanö, utan pollen, samt T. platyglossum, som bland annat skiljes frän 7. obliquum genom gröfre växt och under blomningen icke inrullade kantblommor. B. ErjAhr ospermia. Lindberg har endast 1 ny form af denna grupp, un- derarten pulvigerum af T. rubicundum Dahlst., bland annat skild genom närvaron af pollen. T. decipiens Raunk. tyckes stä mycket nära T. rubicundum Dahlst och kanske innefatta den senare. T. fulvum föres af Raunkiær till denna grupp. Schuster, J., Versuch einer natürlichen Syste- matik des Polygonum lapatifolium L. — Mitteil. d. Bayer. Bot. Ges. z. Erforsch, d. heim. Flora. Bd. 2 N:o 4 och 5, 1907, s. 50—59, 74—78. Begränsningen af Polygonum- arterna har varierat mycket hos olika författare, isynnerhet som mänga hybri- der finnas. Vi hafva därför ansett det künde intressera Botaniska Notisers läsare att se en modern; utländsk upp- fattning af nâgra former, och fä vi för öfrigt hänvisa tili vära floror och tili en uppsats af A. P. Winslow i Botaniska Notiser 1882. De europeiska arterna af sect. Persicaria Meissn. för- delar förf. pä 3 underafdelningar: 1) Amphibia; 2) Densillora : P. Persicaria och P. lapalhifolium; 3) Laxiflora: P. Hydro- 145 piper, P. mite Schrank, P. serrulatum Lagasca (en sydlig art) och P. minus Huds. Bâde Pers. och lapath. variera mycket och de enda konstanta skillnaderna üro följande: Hos lapath. bestâr stipelslidans ôfre kant vanligen endast af mycket korta tänder, som mângen gäng uppträda blott som smâ trubbiga knölar och i medeltal hafva en längd af 0,oô6 — 0,i68 mm. Detta är städse fallet hos den glatta formen, hos hvilken stipelslidan sâledes för blotta ôgat synes kal, dâ däremot hos de hâriga formerna pä sandig mark, träden etc. jämte de korta hären, som här uppträda i mino- ritet, tämligen mânga, 0,308— 0,6ii mm lânga här päträffas. Hären bestâ af längsträckta celler och äro icke sällan för- grenade. Hos Persicaria däremot äro hären alltid sä länga, att de vid närmare päseende kunna iakttagas utan förstoring. Deras längd gär tili l,oos — l,%o mm. i medeltal. Bland dessa här linnas, dock icke alltid, nägra fä, makroskopiskt icke synbara här, endast O.oss— 0,588 länga. Skillnaden bestâr sâledes däri att hos lapath. stipel- slidans kanthâr aldrig uppnâ en längd af 1 mm. och där- för icke eher blott med svärighet kunna iakttagas med blotta ögat, under det att dessa här hos Pers. äro konstant mer än 1 mm. länga och sâledes lättare synliga. Den andra artskillnaden ligger i kalkens nervering. Kärlknippena äro mycket starkare utvecklade hos lapath. än hos Pers. och med en egendomlig, karakteristisk form. Under det att kärlknippena hos Pers. äro bägigt-parallela eller bägigt-förgrenade, äro de hos lapath. upptill ankar- formigt förgrenade, och tili pä köpet bilda de bäda armarna motsvarande kärlknippena icke en bâge utan en spetsig vinkel. P. lapathifolium anses innefatta 3 underarter med talrika varieteter och former. A, subspec. verum (lapathifolium pl. auct.). Blad med Bot. Not. 1908. 10 146 kalciumoxalatdruser, därför pä undersidan sträfpriekiga; intlorescens ± vipplik; blommor hvita, ljusröda eller gröna. 1. Blad glatta. Till den underafdelning, soin har korta intemodier hör v. nodosum Pers. . 2. Blad häriga. Till formerna med mer eller mindre förlängda intemodier höra v. incanum F. W. Schmidt och v. tomentoswn Schrank . B. subspec. pimctatum Gremli . Blad med oliebe- hällare därför försedda med genomskinliga, gula punkter, ax mera tättsittande. endast 1—4. mycket korskaftade, aldrig tydligt vipplikt anordnade; blommor smutsigt hvita — gröna. C. subspec. neglectum. Bladen sakna säväl kristaller som intercellulära sekretbehällare, därför likformigt gröna; inflorescens vipplik icke slutande med ett terminait ax. utan i 3 korta, skaftade ax, hvaraf vanligen det mellersta är dub- belt sä längt som de bäda andra; ax nägot smalare; blom- mor smutsigt- rödlätta; stipelslidans nerver kraftigare än hos föregäende. Förf. redogör äfven för en del hybrider. P. mite anses af förf. för en hybridogen art. hvari P. Hydropiper ingär. men icke P. Persicaria. En hybrid mellan de sistnämnda tvä arterna finnes dock. Den andra arten, som ingär i P. mite künde möjligen vara P. serrulatum Lagasca. P. foliosum Lindb. f. anses af förf. som en genom hvbridisering uppkommen art; ty det gifves former af hybri- den Hydropiper ypminus, som icke i nägot afseende skiljer sig frän P. foliosum. Men dä P. minus icke gär sä längt mot Norden som P. Hydropiper. är förf. af den äsikten att P. foliosum i Norden uppträder som hydridogen art pä samma sätt som Nuphar intermedium. Fries, R. h. 1908. Studien über die amerikanischen Colum- niferenflora. 67 s., 7 t. — K. Yet. Akad. Handl. 42 n:o 12. Hesseinum, H. 1908. Vegetationen och skogsväxten pä Got- lands hällmarker. — Skogsvärdsför. Tidskr. 6. Fack- uppl. s. 93—199 med 38 bilden och 1 karta. 147 Lidforss, B. 1908. Ueber kinoplasmatische Verbindungsfä- den zwischen Zellkern und Chromatophoren. 40 s., 4 t. — Lunds Univ. Ârsskr. N. F. Afd. 2. Bd. 4 N:o 1. Förf. har pâvisat dylikt samband hos ätskilliga fanero- gamer. Lübeck , R. 1908. Egendomliga barrträdsformer. — Skogs- värd.sför. Tidskr. 6 s. 218—220, 3 fig. Nordstedt, O. 1908. Index Desmidiacearum citationibus locupletissimus atque bibliographia. Supplementum. 149 s! 4:o. Ostenfeld, C. H. 1908. Bemærkninger i anledning af nogle forsög med spireevnen hos frö, der har passeret en fugls fordöjelsesorganer. (With an english summary). — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 1—11. Palm, B. 1908. Till kännedomen om Stockholmstraktens svampflora. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 38 — 18. Samuelsson, G. 1908. Tall med gulhvita ärsskott. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (5) med 1 fig. Schotte, G. 1908. Ekskogarna viel Örsedalen i Hailand. — Skogsvärdsför. Tidskr. 6 s. 205—217 med 8 bilder. Sernander, R. 1908. Stipa pennata i Västergötland. En Studie öfver den subboreala periodens inflytande pä den nordiska vegetationens utvecklingshistoria. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 49-84. Suringar, J. Vcilckenier. 1908. Linnæus. 106 s. 8:o. S'Graven- hage. Martinas Nijhoff. 1,50 Flor. Detta arbete synes framhälla Linnés förtjänster hufvudsakligen genom redogörelse för hans botaniska publikationer. Svedelius N. 1908. Ett af vinden ensidigt utbildadt träd (Ficus bengalensis L.). — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (1)— (4) med 3 fig. Sylvén, N. 1908. Anteckningar om floran vid Vassijaure- Torne Träsk. — Sv. Bot. Tidskr. 2. s. 12—31, pl. 1—5. Theorin, P. G. E. 1908. Anmärkningar om nagra växtarters trichomer. 56 s., 1 t. — Arkiv för Bot. 7 n:o 9. Törnblom, G. 1908. Iakttagelser öfver Helianthemum canum US (L.) Baumg. och Helianthemum œlandicum (L.) Willd. pä Ölands alfvar. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 32—37. T 'fester gren, T. 1908. Aecidium alaskanum Trel. und Aeci- dium Orchidearum Desm. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (6)— (8) med fig. Bladmossflora för Sveriges lägland med särskilt avseende pd arternas utbredning inom Närke, utgiven av E. ADIiERZ. Med 57 taflor. Pris: häft. 4,50, inb. 5,50. Distributor: C. E. FRITZE S Bokförlags Aktiebolag. Ur granskares omdömen : • Das Buch darf für die bryologischen Anfänger in Schweden nützlich werden, umsomehr als die Beschreibung durch zahlreiche hübsche Lichtdruckbilder ergänzt wird». (Bot. Centralblatt, Arnell). •Jag har med intresse genomgätt Edert arbete och är öfver- tygad om att det redan genom den praktiska anordningen kommer att tillvinna sig mänga vänner». (I bref, Brotherus). Innehäll : Hagström, O., New Potamogetons. S. 97. Kindberg, N. C., Om släktet Betula. S. 139. Lind wall, C. W„ Ett par smâ drag af Horan i Kronobergs län. S. 109. Simmons, H. G., Nägra ord med anledning af L. M. Neu- mans angrepp. S. 113. Smärre notiser. S. 111, 112, 140—148. Lund, Berlingska Boktryckeriet, ,5/s 1908. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. t — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arten hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) 1 kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ —, Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ —, Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ — , Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. « — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Characeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser. utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853—1856 à 1 kr. — „ — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 à 3 kr. 1875—1878 â 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887— 1907 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Analeeta algologica, (Lund 1892) 2 kr. 75 ore, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. 1. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -f 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ : Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII 1 — 336 tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre Vol. IL Pars IL (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Khodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ, 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ. 13 Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -f- tili ägg och register 701 — 720.) (Lund 1851—52.) 4 kr. 50 öre. Vol. LL. Pars. LIL. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ. 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -f- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. IIL. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ, 5. Dudresnayeæ, 6. Dulfiontiaceæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rhodyme- niaceæ, Series IV. Hormosperineæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ, 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -f- 1 — 676 -f- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. LLL. Pars IL. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -f- register 291—301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. IIL. Pars LLL. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 236 -f- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol LLL. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISEK FÖR iR 1908 UTGIFNE C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 4. DISTRIBUTOR: C. W. K. G LE ER UP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND, BERLTNGSKA BOKTRYCKERIET, Sveriges Flora (Fanerogamema) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pä ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- raärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid fära läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. DFC 7- 1908 149 Hieracia alpina frän Tome Lappmark. Af Karl Johansson. Pâ svenska sidan af skandinaviska halföns fjällrygg är Hieracium-floran hufvudsakligen studerad inom tvâ om- räden. Det ena utgöres af nordvästra Dalarne samt Härje- dalen och Jämtland till närheten af 64:e breddgraden ; *) det andra är norra delen af Lappmarken, särskildt Tome Lapp- mark vid 68:e breddgraden. Frân det omkring 40 mil breda bälte, som genomdrager västra Angerm anland och de södra Lappmarkerna finnes i herbarier ganska litet användbart studiematerial. Det är därför heit naturligt, att Torne Lapp- marks Hieraciumflora, jämförd med mellersta Skandina- viens, förefaller egenartad. Allra mest visar sig detta däri, att stora och eljes vidt spridda formgrupper äro ytterst svagt eher alls icke representerade i Torneâgebitet. Sädana äro t. ex. Pitosclloidea, Prenanthoidèa med Dovrensia , Vul- gatiformia ; och äfven Rigida och Foliosa, hvaraf former finnas i Torneädalen, hafva längre västerut sä ringa sprid- ning, att jag under trenne besök i trakterna väster och söder om Torne träsk ej päträffade en enda dithörande form. Men äfven fiera af de gemensamma arterna äro inom b Hithörande litteratur hufvudsakligen : H. Dahlstedt, Om nägra i Bergianska trädgärden odlade nya eller mindre kända Hieracier. Act. Hort. Berg. Bd. 1. N:o 7 (1891). Id., Anteckningar tili kannedomen om Skandinaviens Hiera- ciumflora. Ibid. Bd. 2, N:o 4 (1894). M. Elfstrand, Botaniska utflygter (ßih. t. V. Ak. Handl. 1890). Id., Hieracia alpina aus den Hochgebirgsgegenden des mitt- leren Skandinaviens. Ups. 1893. J. P. Norrlin, Bidrag tili Hieraciumfloran i Skandinaviska halföns mellersta delar. (Acta Soc. p. F. et Fl. fenn. 1888). Nâgra för läglands- och fjällfloran gemensamma arter finnas beskrifna i: K. Johansson, Archieraciumfloran inom Dalarnes silurom- r:\de. (Bih. t. V. Ak. Handl. 1902). Id., Anteckningar frân Hieracie-exkursioner i Angerm, och Västerb. (Arkiv f. Bot. 1907). Bot. Not. 1908. 11 150 de nordliga fjälltrakterna morîologiskt afvikande frän mot- svarande s)*dliga former. Vikarierande raser synas ha utbildat sig. De vid Björkliden iakttagna H. leptoglossum Dahlst. och H. amblyphyllariwn Dahlst. äro ei füllt öfverens- stämmande med mellansvenska exemplar. Mot den jämt- ländska H. extrorsifrons Elfstr. svarar en här nedan beskrif- ven varietet. Däremot förekommer H. alpinum L. « genui- num Lindeb. inom omrädet füllt typisk; den är emcllertid ej allmän och ingenstädes ymnig. En vidt spridd form är ocksâ H. includens Dahlst;1) exemplar frân Björkliden öfverensstämma med beskrif- ningen utom däri, att stiftet äfven i korgens inre blommor är fullständigt inneslutet och alla blommorna äro füllt slutna. Bland omrädets rätt talrika Nigrescentia tillhöra nägra äfven Jämtlands och Härjedalens Hora. H. ovaliceps Norrl. förekommer sparsamt vid Kiruna; H. bipes Dahlst. i björk- skogen pä Nuolja och vid Björkliden är yppigare utvecklad och af mer grön färg än motsvarande Jämtlandsform; H- poecilostictwn Dahlst. vid Kalixfors och Kiruna är lik den sydligare formen utom däri, att rosettbladen ha större be- nägenhet att bli lyrformigt flikade vid basen. Vid en öfverblick öfver samtliga nigresceiis-iormema. finner man lätt, att de tendera i ganska olika riktningar, sâsom mot semidovrensia (H. geminatum och nigroturbina- tum), mot subcæsia bland silvaticiformia (H. serenum m. fi.), mot subvidgata (H. kiruuense, nautanense , corvinum), mot vulgata (H. hypsiphyllum och ovaliceps) ; närmare alpina stâ H. auriflorum och pandidens. Här nedan beskrifvas en del nya former, hvarjämte en utförligare redogörelse lämnas för mina iakttagelser 3) H. Dahlstedt, Hieracier frän Tome Lappmark och när- gränsande omräden. (Sv. Bot. Tidskr. 1907, p. 300). Af den sparsamma hithörande litteraturen mä vidare anföras: X. A. Sv en ss on, Om den fanerogama och kärlkryptofrarna Vegetationen kring Kaitumsjöarna i Lule Lappmark. (Bih. t. K. V. Ak:s Handl. 1895). [Sl. Hieracium bearbetadt af H. Dahlstedt). K. fohansson, Hieracia vulgata frân Torne Lappmark. (Ark. f. Bot. 1908). 151 rörande nâgra förut i korthet beskrifna arter. Jag använder därvid den vanliga indelningen i alpina genuina och nigre- scentia, mellan hvilka gränsen i allmänhet rätt väl kan upp- rätthällas. Ett i de flesta fall användbart kännetecken är t. ex. glandelhärens talrikhet pä bladkanterna; hos den förra gruppen sitta smäglandlerna strödda tili tämligen täta, stundom sä att deras afständ sträckvis är mindre än deras längd; hos den senare gruppen nä de sällan upp tili täthetsgraden strödd (d. v. s. omknng ett dussin pä en sträcka af 1 cm.). h. alpina genuina Elfstr. I. Stylus luteus. H. extrorsifrons Elfstr. H. alpinum L. *extrorsifrons Elfstr. Hier, alpina aus den Hochgebirgsgegenden des mittleren Skandinaviens, p. 20. I allt väsentligt öfverensstämmande med beskrifningen pà H. extrorsifrons och habituent lik det i riksmuseet be- fintliga exemplaret däraf är följande varietet: vor. explanatum n. Cauli usque a basi sparsim — magis dense glanduloso, involucro mediocri dense — crebre glandulis brevibus et submediocribus mixtis obtecto, squamis superioribus latitu- dine mediocri, plerisque sat breviter acuminatis, calathio luteo vulgo 30—35 mm. lato styloque omnino luteo a forma primaria 1. c. descripta differt. Redan vid stjälkbasen uppträda strödda fina, gulaktiga glandler och ofvan stjälkens midt äro de m. e. m. rikliga, oliklänga, svarta, under holken täta tili hopade och delvis ända tili 2 mm. länga; de enkla hären äro glest strödda, ej särdeles länga utom under holken, där de tillika äro gröfre, mörkare och nästan borstlika. Rosettbladen äro lökgröna jämna eller knappt vägiga, ofvantill ganska glest häriga, för öfrigt utrustade med strödda här; i kanterna och under- till besatta med strödda eller oftare rikliga tili tämligen täta smäglandler och äfven pä öfversidan vanligen beströdda med glesare sädana. De flesta eller alla rosettbladen äro trubbiga, det innersta stundom kortspetsigt, alia vid basen afsmalnande och kort nedlöpande pâ det i öfrigt mycket A smala skaltet; de yttre omvändt äggrunda till mer aflänga; alla helbräddade eller kort smâtandade, mer sällan försedda med glesa, medelstora, tämligen trubbiga tänder. Stjälk- blad 1—3, oftast 2. Holk 14—15 ( — 16) mm. lâng och 7 — 8 (—9) mm. bred, med i början cylindriskt âggrund pip oeh rundadt snurrlik bas, sedan äggrundt konisk med mer tvâr bas. Holkbeklädnaden utgöres ai m. e. m. tätt hopade lfinga, grâ- eller hvitspetsade hâr, mikroglandler och ganska tâta, korta glandler med inblandade nâgot längre sâdana (c:a 1 mm.). Längfjällen olika höga, de fiesta medelbreda med nästan parallella kanter, upptill tämligen kort men hvasst tillspetsade, de innersta ofta mycket längt och smalt svl- spetsade. I fiera afseenden lik H. snbaquilonium Nord. (Hier, exs. VII: 37 —39, IX: 25), men skild genom bredare holkfjäll med mer matt y ta, glesare hârbekladnad pà bladen, ej utprägladt tunglik bladskifva m. m. Förekommer tlerstädes vid Kiruna pä olika ständorter. Pâ ruderatplatser storväxt, ända tili 35 cm. hög och försedd med enstaka enblomstriga grenar utgâende frän stjälkbasen eller högre upp. II. Stylus obscurus. A. Calathium bene expansion. H. alliicolor n. Caulis c:a 20 cm. (in locis iertilioribus v. ruderatis usque 30 cm.) altus sat læte virescens 1—2 ( — 3)-iolius 1-cephalus v. in ruderatis a basi ± ramosus, sparsim v. paulo densius pilosus, inferne mediocriter stellatus parce v. vix glanduliferus, supra medium ± dense stellatus glan- dulis parvis ± raris obsitus, sub involucro pilis longis albi- dis densiuscule v. sæpius dense (usque crebre) pilosus, spar- sim — densiuscule breviter glandulosus, sat dense cano- tomentosus. Folia obscure prasino-viridia vulgo haud nite- scentia nec undulata, subtus paulo pallidiora, rare — sparsim 153 glandulosa, supra sat rare, subtus sparsim pilosa, margini- bus sparsim — densiuscule ciliata ; caulina supra parce, subtus sparsim — ± dense stellata; rosularia exteriora ro- tundate ovata — spathulata (v. obovata) leviter angulato- denticulata v. interdum dentibus paucis obtusis sinuato- dentata basi cuneata — subtruncata, intermedia elliptica v. obovata — oblonga v. obovato-oblonga obtusa denticulis distantibus v. dentibus paucis latis apice ± curvatis dentata, basi anguste cuneata decurrente, interiora oblonga — ± Ungulate lanceolata obtusiuscula — breviter acuta basi sen- sim et longe in petiolum alatum decurrente subintegerrima v. dentibus solitariis sat angustis curvatis instructa; caulina vulgo parva, infimum (± Ungulate) lanceolatum — lineare obtusulum — acutum integerrimum v. dentibus solitariis instructum, superiora bracteiformia. Involucrum pilis canescens, 7—8 (—8,5) mm. latum et 13,5—15 (—15,5) mm. longum tubo ± ovato basi rotundata, microglandulis et glandulis perbrevibus ± densis parum conspicuis, pilis longis — longissimis alhidis creberrimis vestitum. Squamœ latiusculæ acutæ v. interiores subulatæ. colore sordide virescentes parum nigrescentes, apice fere nudæ. Calathium luteum ± radians 35—40 (usque 45) mm. latum. Ligulæ breviter et sat pai'ce ciliatæ, marginales apice îere glabræ. Stylus iuscohispidulus. De viktigaste kännetecknen äro de dunkelt lökgröna, tämligen breda, knappast vâgiga, nâgot glest häriga rosett- bladen, svagt utvecklade stjälkblad, stjälkens beklädnad ai blott glesa, under holken strödda eller iöga tätare. korta glandler samt hvitaktiga utspärrade strödda, upptill nâgot talrikare och under holken ganska täta här samt upptill i synnerhet under holken täta stjärnhär; medelbreda eller nägot bredare, spetsiga, tili färgen dunkelgröna holkfjäll, klädda af m. e. m. täta men knappt synliga glandler och mikroglandler samt tätt hopade, lânga, hvita här, hvilka i leîvande tillständ gifva holken ett ljusgrätt utseende; slut- 154 ligen tämligen stora kalatier med föga cilierade liguler samt mörkt Stift. Pâ ruderatplatser blir stjälken grof och grenig, bladen mer groft och trubbigt tandade, sâ att de vttre rosettbladen kunna fâ en viss likhet med dem hos H. Lundbomii Dahlst. Skild frân H. polymelinum genom bredare blad. tütare hàrbeklâdnad pâ stjälk och korgskaît, mer grâaktiga korg- skaft (af ludd) och holkar (aî hvita hfir), smalare och kortare holkar, samt i allmänhet lägre vâxt och kortare liguler; fràn H. leptoglossnm Dahlst. var. euglosswn Dahlst. genom bredare, jümnare blad, alla delars kortare och glesare hàrighet. mindre smalspetsiga holkfjäll, föga cilierade liguler och mindre mörkt stift. Kiruna: i björkregionen Herst., mâttl. H. surculatum n. Caulis 20—30 cm. altus 2—4 (— 5)-folius firmus et rigi- dus vulgo simplex et monocephalus rarius (in locis fertiliori- bus) ± ramosus, inferne glandulis luteis sparsis — densius- culis pilis longis albidis ± sparsis obtectus leviter — spar- sim stellatus, superne glandulis nigris densiusculis pilisque rarioribus obsitus sat dense stellatus sub involucro vires- centi-niger leviter canescens pilis ± longis canescentibus — fuscescentibus sparsis — densiusculis glandulisque bre- vibus et mediocribus crebris vestitus fioccis mediocriter tomentosus. Folia læte prasino-viridia sparsim (v. supra sat rare) et longe pilosa sparsim — densiuscule glandulosa, dentibus parvis utrinque vulgo c:a 3 dentata vel interiora dentibus longioribus leviter unguiculatis solitariis instructa; rosularia basi cuneata in petiolum angustum decurrentia, exteriora oblonga v. ± lingulate oblonga rotundato-obtusa, interiora oblonge v. dh lingulate lanceolata sat obtusa, in- timum subacutum — breviter acutum; caulina sensim decre- scentia, inferiora sat longe petiolata anguste oblonga — lan- ceolata breviter acuta basi longe decurrente, dentibus utrinque solitariis v. binis ± unguiculatis longiusculis præ- 155 dita, interdum integerrima, superiora anguste lanceolata — linearia vulgo integerrima, Involucrum nigrescens 7—9 (—10) mm. latum et 12—13 mm. longum, tubo crasso brevissime conico-ovato, postea incrassante, basi truncata, pilis longis sordide canescentibus creberrimis, glandulis et microglandulis crebris subcerinis obtectum. Squamæ extimæ paucæ lineares laxæ v. apice patentes; superiores angustæ lineares acutæ apice leviter comatæ. Calathium læte luteum plenum c:a 30 mm. latum. Ligulæ breviter ciliatæ. Stylus fuscohispidulus. Utmärkt genom nästan rak stjälk med omkring tre i storlek jämnt aftagande stjälkblad, vidare genom öfver- vägande trubbiga, fätandade, knappt vägiga rosettblad af m. e. m. aflâng eller tunglikt afläng form. De nedre stjälk- bladen äro försedda med en eller tvä rätt stora m. e. m. klolika binder i hvardera kanten, enstaka blad alldeles hel- bräddade, de öfriga lansettlika — smalt jämnbreda, meren- dels helbräddade. I allmänhet är blott en korg utvecklad, men pä ruderatplatser träffas exemplar, som äro frän basen greniga eller âtminstone frän stjälkbladens veck utsända 1-blomstriga grenar. Holken är kort och tjock med efter blomningen stärkt vidgad och tvär bas; nâgra smala basal- fjäll skjuta vanligen med sin fria spets längt utom holk- basen. Kalatierna äro tätblommiga, ej radierande. Förekommer pà nâgra Ställen vid Kiruna (mâttl. — spars.). H. polymelinum n. Caitlis 20—40 cm. altus 1 — 3-folius 1 — 3 (— 4)-cephalus, inferne sparsim v. densius pilosus parce glanduliferus spar- sim — densiuscule stellatus, superne sat rare pilosus sparsim — densius glandulosus sat dense stellatus sub involucro cano-tomentosus. Folia sat mollia paulum undulata grami- neo-viridia vel magis diluta, subtus pallidiora, densiuscule et sat longe pilosa parce — sparsim glandulifera; rosularia exteriora obovata — oblonga ± obtusa inæqualiter denti- culata — dentata basi cuneata, interiora ovali-oblonga v. 156 oblongo-lanceolata lingulato-lanceolata breviter acuta denticulis proversis vulgo etiam denlibus solitariis v. paucis longioribus ± anguste unguiculatis inaequaliter dentata basi in pctiolum late alatum sensim et longissime decurrente; caulina parva, inferius vulgo petiolatum ± anguste lanceo- latum acutum pauci-dentatum — subintegerrimum, superiora epetiolata linearia bracteiformia ± dense stellata. Anthelci furcata — furcato-paniculata simplex. Pedi- celli longi leviter patentes fere recti et acladium 1—7 (—10) cm longum leviter subtomentelli — cano-tomentosi pilis solitariis glandulis parvis et mediocribus ± densis obtecti. Involucra olivaceo-nigra magna, 8—10 mm. lata et 16—18 mm. longa tubo breviter subcylindrico basique rotun- data instructa, post florationem incrassata late conico-ovata; pilis sat longis cano- vel albido-cuspidatis densiusculis — densis microglandulis et glandulis brevibus obscuris densis obtecta. Squamce latitudine médiocres apice parce comatæ, exteriores breves sat laxæ, superiores sublineares inæqui- longæ acutæ, intimæ vulgo subulatæ. Cqlathium luteum 45—57 mm. latum valde radians. Ligulæ breviusculæ et sat - parce ciliatæ. Stylus obscurus. Denna form är storväxt, har m. e. m. ljust gräsgröna eller nägot i gulgrönt dragande blad med medelmättig beklädnad; de inre rosettbladen äro karaktäristiska genom sin längsträckta, nästan bandlika form och pä det breda skaftet längt nedlöpande bas samt genom oregelbunden tandning af ett fätal medelstora, bredbasiga, dels rakt ut- stäende dels klolika tänder jämte inblandade smärre, framät- riktade uddar; stundom äro nästan blott de sistnämnda utvecklade. I allmänhet är blott ett stjälkblad väl utbildadt, och detta är kortskaftadt, m. e. m. lancettlikt tili bandlikt, glest tandadt eher nästan helbräddadt; ofvanför detta sitta ett eher tvä braktéliknande blad förutom en eher ett par braktéer pä korgskaften. Holkarna, tili antalet vanligen 1—3, äro stora, nästan svarta, nägot glänsande, i början försedda med kort cylindrisk pip och afrundad bas, sedan 157 förtjockade och kort koniskt äggrunda ; beklädnaden är analog med den hos H. succisum men glesare. Egendom- liga äro de stärkt radierande och mycket vida kalatierna; pä ena växtplatsen var diametern sällan under 55 mm. Kininavaras och Luossavaras sluttningar pä frisk eller nâgot fuktig stândort. Mättl. H. succisum n. Caulis 15—30 cm. altus 1— 3-folius, vulgo 1-cephalus sparsim longi-pilosus, mferne leviter superne densiuscule stellatus, inferne parce, supra medium sparsim — sat dense et longiuscule glandulosus, sub involucro cano-tomentosus rare — densiuscule pilosus glandulis nigris variæ longitu- dinis (brevibus — longis mixtis) densis — crebris obtectus. Folia gramineo-viridia, subtus parum pallidiora, utrinque vulgo longe et dense pilosa sparsim glandulosa, marginibus longe et crebre ciliata sparsim — densiuscule glandulosa, in nervo mediano ± stellata, rosularia breviter et ± late petiolata, marginibus undulata, exteriora ± late obovata denticulata rotundato -obtusa, intermedia ± obtusa obovata — obovate vel lingulate oblonga leviter denticulata v. den- tibus mediocribus ± obtusis patentissimis undulato-dentata, intima oblonga usque anguste lingulato-lanceolata breviter acuta v. obtusa et mucronata basi in petiolum longe decur- rente; caulina vulgo angusta lingulato-lanceolata — linearia breviter acuta. Involucra nigra 8,0 — 10 (—11) mm. lata et (13—) 14—15,5 mm. longa basi etiam tempore anthesis valde truncata, pilis gracilibus longissimis creberrimis apice canescentibus v. totis subatris, microglandulis et glandulis subtenellis brevi- bus (iisdem mediocribus inferne immixtis) crebris obtecta- Squamœ latæ apice ± comatæ, exteriores et intermediæ ± obtusa, superiores tegentes obtusiusculæ — breviter acutæ interiores ± breviter acutæ, intimæ paucæ vulgo subulatæ. Calathium luteum c:a 40 mm. latum radians. Ligulæ con- spicue ciliatæ. Stylus obscurus. Igenkänd pâ de alldeles svarta holkarna med frän 158 början bred och tvär bas, breda och ojämna längfjäll. af hvilka de yttre äro nägot trubbade, de llesta kort tillspet- sade, nägra inre ofta sylspetsade; holkbeklädnaden utgöres af tätt hopade, mycket länga, vrid basen svarta, för öfrigt dels mörkt gräaktiga eller rökfärgade dels helsvarta, lina här samt ganska täta, hufvudsakligen korta glandler och mikroglandler. Holkskaften äro svartgrä. — Stjälken är nästan alltid enblomstrig, men frän samma rotstock utgä ofta liera stjälkar; sä är meredels fallet pä blottadt grus eller i allmänhet vid kulturgränsen. — Bladen äro tämligen kort och bredt skaftade, tili formen pâminnande om H- polymelinum, men med bredare, mer utstäende tänder och med mer tydligt vägig kant samt mer tätt och längt häriga. Hos flerstjälkiga individ kan bladskaftet bli ända tili 4 mm. bredt. Blott ett stjälkblad plägar vara utveckladt, och äfven detta är tämligen litet, ett eller tvä äro braktéartade. Exemplar frän björkskogen pä Luossavaras sluttning hade glesare härbeklädnad pä bladen, glesare bladtänder och smalare bladskaft samt talrika langa glandler pä hol- karna och utgöra kanske en varietet af den ofvan beskrifna hufvudformen. Kiruna: Herst.; Kalixfors. Mattl. B. Calathium incomplete expansu m. H. macronoides n. Caulis 15—30 cm. altus fere rectus 1—2 (— 3)-folius sat canescens vulgo 1-cephalus, rare 2- vel 3-cephalus pedicellis longis basi curvatis, sparsim — densiuscule pilosus, inferne sparsim et minute glanduliferus sparsim — densiuscule stellatus, superne densiuscule glandulosus sat dense stellatus — leviter subtomentellus, sub involucro glandulis brevibus et mediocribus densis obtectus lloccis cano-tomentosus. Folia viridia sublutescentia vix vel baud undulata sparsim (v. supra sat rare) pilosa, sparsim — densiuscule glandulosa, in nervo mediano vulgo utrinque ± stellata; rosularia exte- riora spathulata — rotundato-elliptica, intermedia elliptica — obovato-oblonga rotundato-obtusa. interiora oblonge — 159 Ungulate lanceolata obtusa — subacuta, omnia (præsertim interiora) basi in petiolum latum inferne clilute purpurascen- tem sensim et longe decurrentia, integerrima — leviter denticulata, rarius dentibus solitariis c:a 2 mm. longis pauci- dentata; caulinum inferius oblongo-lanceolatum — dt Ungu- late lanceolatum v. angustius breviter acutum vulgo inte- gerrimum basi in petiolum late alatum subamplectentem sensim decurrente, superius bracteiforme interdum magis evolutum sat breve ± ovali-lanceolatum. Involucra nigres- centia elongata, 7—8 mm. lata et 15—17 mm. longa, sub- C3rlindrica basi turbinata in pedicellum sensim abeunte, glandulis tenuibus brevibus — mediocribus mixtis pi Usque longis gracilibus sat obscuris creberrime obtecta, apice squamarum pilis paulo brevioribus magis albidis comosa, circa basin lioccis solitariis vulgo adspersa. Squamce ex- teriores paucæ laxiusculæ lineares obtusulæ apice sæpe albo-pilosulæ, superiores latiusculæ longæ lanceolato-linea- res breviter acutæ, interiores in acumen angustum ± picea- tum attenuatæ. Calathium c:a 35 mm. latum semiapertum. Ligulæ omnes longe (usque 0,5 mm.) et dense ciliatæ. Stylus obscurus. Denna i liera afseenden högst egendomliga form ut- märker sig genom helbräddade eller stundom glest och trubbigt tandade, knappt vâgiga blad med ej särdeles tât hârbeklâdnad ; de allra iiesta bladen äro trubbiga och hafva största bredden vid eller ofvan midten, vidare äro de längt nedlöpande pä det breda skaftet, hvilket hos nedre stjälk- bladet är nägot omfattande. Härigenom fär växten stör likhet med H. handoeleuse Dahlst. I allmänhet är blott en korg utvecklad, men stundom är stjälken gaffelgrenig och 2- eller 3-blomstrig, hvarvid korgskaften äro vid basen nägot bägböjda. De länga, svartaktiga, cylindriska holkarna med den afsmalnande och i skaftet smäningom öfvergäende basen äro lätt igenkännliga; den mycket täta, lânga här- beklädnaden är m. e. m. rökfärgad men i fjällens spetsar kortare och ljusare, sä att där bildas ett slags koma. Kala- 160 tierna äro ej füllt utbredda; ligulerna, hvilka alia äro längt och tätt cilierade, äro ofta nästan upprätta, de yttre nägot glesa och olika länga. Björkliden, i öfre delen af björkregionen, mättl. H. sphaerocranum n. Caulis 20—30 cm. altus sat strictus 2—3 (— 4)-folius vulgo 1-cephalus fere viridis, densiuscule — sparsim longi- pilosus, inferne parce stellatus et glanduliferus, superne sat dense stellatus glandulis brevibus et mediocribus sat densis obtectus, sub involucro nigro-virescens parum canescens- Folia undulato-plicata intense gramineo-viridia, subtus pa- rum pallidiora, utrinque glandulifera eflocccosa sparsim v. circa nervum medianum sat rare margines versus densius- cule pilosa, margimbus sparsim — densiuscule glandulosa longe et sat dense ciliata; basalia exteriora ± ovata v. obovata rotundato-obtusa obtuse pauci-dentata basi rotun- dato-cuneata usque subhastata, cetera oblonga — lanceolata obtusiuscula — breviter acuta dentibus paucis (utrinque vulgo 2—3) haud multum patentibus magnis v. vastis ± deltæformibus v. leviter curvatis intermarginibus concavis runcinato-dentata, basi in petiolum alatum longe decurrente; caulina sat angusta valde acuta, inferius petiolatum anguste oblanceolatum utrinque argute 1— 2-dentatum, superiora linearia bracteiformia. Involucrum nigro-canescens cras- sum, 9—10 mm. latum et 14— 16 mm. longum, priritum semi- sphæricum v. fere cupuli forme, postea incrassatum subro- tundum apice paulum constrictum, efloccosum, microglan- dulis cerinis pilisque longis basi fuscescentibus v. totis albidis crebenime vestitum. Squamœ latitudine médiocres v. sat latæ subnigræ, superiores lanceolatiformes acutæ apice sat longe sed haud dense comosæ. Calathiiim haud evolutum c:a 15 mm. latum. Ligulæ laceratæ conspicue ciliatæ stylis breviores. Stylus obscurus. Bladen äro lifligt och intensivt gröna samt försedda med en ganska egendomlig tandning af vanligen tvä eller tre par stora och grofva, af konkava mellankanter ätskilda, 161 föga utstâende. m. e. m. deltaformiga, stundom trubbiga, men oftare kort spetsiga tänder. De fiesta, särskildt de inre bladen äro bredt och langt nedlöpande pä det bredt vingade skaftet. Holken är i början halfklotformig, ej hop- dragen vid midten, sedan vidgad mot basen och hopdragen nära spetsen samt tili formen nästan klotrund; tili grund- färgen svart, men grâaktig genom ytterst täta, langa, hvit- aktiga hâr. Ligulerna nä föga öfver holkfjällen samt äro kortare än det mörka stiftet, Bladen likna dem hos H. impectum Norrl. och pâminna äfven om H. euglossurn Dnhlst. (Herb. Hier. Scand. XII: 23); men den nu beskrifna formen är skild frân bäda genom de tjocka holkarna, de korta ligulerna m. m. Björkliden, i björkregionen, mattl. H. nigrescentia Elfstr. I. Holkar svartaktiga tili svartgröna med ymniga glandler men inga eller föga framträdande e n k 1 a hâr. A. Holk smal, omkr. 5 (sällan 6) mm. bred. H. nigroturbinatum n. Caulis 25—45 (vulgo 35—40) cm. altus gracilis vires- cens v. ima basi ± purpurascens, vulgo 1-folius, inferne parce pilosus et stellatus sæpe glandulis solitariis obsitus, superne densius stellatus glandulis minutis v. parvis solitariis — raris (— sparsis) adspersus. Folia læte viridia prasines- centia ± undulata, supra (fere) glabra, in pagina inferiore et in marginibus glandulis luteolis raris — sparsis obsita, ceterum indumento mediocri v. sat raro instructa; rosularia parva plerumque ovata — ovato-lanceolata, pleraque brevi- ter acuta, dentibus mediocribus — brevibus sat raris obtusis fere horizontaliter patentibus dentata, basi vulgo breviter cuneata v. in exterioribus magis contracta usque leviter sagittata; caulinum lanceolatum — lineare conspicue glan- duliferum in petiolum gracilem sensim attenuatum. Anthela laxa furcato-paniculata simplex v. subsimplex ramis sat longis rectis gracilibus parum patentibus acladium 0,2—3 162 cm. longum vulgo æquantibus. Pedicelli ± tomentosi subvirescentes glandulis brevibus et gracilibus densis — crebris obtecti. Jnvolucra nigrescentia angusta, 4,.r>— 6 mm. lata et 12—14 mm. longa, tubo cylindrico-ovato postea an- guste duplo-conico. basi ± gihberosa turbinata postea valde elongata in pedicellum apice incrassatum sensim transeunte; glandulis parvis et minutis nigris crebris obtecta. epilosa efloccosa vel circa basin lloccis solitariis adspersa. Squamce latiusculæ subtriangulares, superiores tegentes sat obtusæ — breviter acutæ, ceteræ subacutæ — acuminatæ, apice vix comatæ. Calathium luteum sat rariflorum longe radians, 35—40 mm. latum. Ligulæ apice glabræ. Stylus obscurus. Igenkänd pâ spenslig vâxt, buckliga, ljusa, nàgot lök- gröna blad med trubbiga, val âtskilda, nästan rakt utât riktade tänder; brunsvarta, tätt och kort glandelhäriga, mycket smala holkar med i början nästan cylindrisk pip. sedan smalt dubbelkoniska med längt utdragen, smäknölig, i skaftet smäningom öfvergäende bas. Holkens största bredd faller till slut nära dess midt. Kalatierna äro glesa och vida. Lik en spenslig silvaticum- form, men korgställningen och glandlerna pä bladen hänvisa bestämdt pâ tiigrescens. Kiruna: pä nägra stallen i björkregionen. Mättl. - spars. H. geminatum Norrl. in Herb. Mus. Fenn. ed. II p. 152. — Norrl. Hier. exs. VII: 57. Stjälk 30—60 cm. hög, nägot spenslig, 1-, sällan 2-bla- dig, vid basen violettfärgad, nedtill besatt med strödda här och glesa strjärnhär, upptill med enstaka tili glesa här och smä glesa tili strödda (sällan rikliga) glandler samt tämli- gen tätt stjärnhärig. Blad tunna, lifligt gröna men snart stötande i gult, platta, ej vägiga, tili formen ungefär som hos en bredbladig H. lepistoides K. Joh., med oftast hel- bräddad, kort vigglik bas; tänderna äro korta och trubbiga samt nägot framätriktade, men offa föga utvecklade samt ersatta med korta uddar. Korgställningen kort, men täm- 163 ligen vid, i det särskildt de öfre grenarna äro stärkt ut- stäende och bägböjda; akladiet 2 — 10 mm. Ett mvcket kort korgskaft utgär ofta ett par mm. nedom toppholken, och äfven öfriga korgar förekomma ofta parvis. Holkarna äro brunsvarta, 4,5— 5,5 (—6) mm, breda och 10,5 — 12,5 mm. länga, tili formen karaktäristiska : smalt äggrund pip med snurr- likt afsmalnande bas, som smänigom öfvergär i det upptill stärkt vidgade korgskaftet; efter blomningen är holken dub- belkonisk. Holkfjällen äro fätaliga, de yttre jämförelsevis länga och nägot löst sittande, i kanten försedda med nägra glesa stjärnhär. Längfjällen i början längt öfverskjutande de outslagna blommorna, lancettformade; de täckande läng- fjällen smätrubbiga tili spetsiga, de öfriga spetsiga tili syl- spetsade; alla i spetsen mörkbruna och för öfrigt af ganska mörk färg utom de inre, som vid midten äro försedda med breda, mycket ljusa (n. hvita) kanter, som framglänsa, dä holken pressas. Holkfjällens nedre del är klädd af korta, täta tili hopade glandler samt glest strödda (tili rikliga) mörka eher kort gräspetsade, merendels raka här; upptill sitta glandlerna nästan blott utefter fjällens midt och äro betvdligt glesare. Kalatier 25—30 mm. vida; deras färg ljust gul (luteseens). Holkens dimensioner växla betydligt; smäväxta indi- vid kunna ha holkar af blott 10 mm. längd och föga öfver 4 mm. bredd. Det kan ifrägasättas, om ej denna art med sitt skaf- tade, väl utvecklade stjälkblad och de smä holkarna borde hänföras tili silvaticiformia , särskildt som alla bladen äro i det närmaste glandelfria; endast med svärighet upptäcker man pä somliga blad nägon enstaka glandel. Holkarnas brunsvarta färg, fjällens fätalighet och mikroglandlerna passa dock ej väl in pä denna grupp. Stjälkbladets skaft erinrar om semidovrensia. Men holkarnas allmänna utseende och de enblomstriga inllorescensgrenarna tala för samhörig- het med w'grescfws-gruppen, hvilken i alla fall inrymmer sä mänga olikartade element. Förekomst: sluttningarna af Kirunàvara och Luossa- vara ; Herst., mättl. Af Ingeniör K. Stéenhoff har jag erhâllit en af ho- nom viel Hernösand insamlad skuggform af denna art; den är mer högväxt, har glesare holkbeklädnad och öfverens- stämmer i det heia ännu bättre med ofvan citerade origi- nalbeskrifning, hvilken grundar sig pä exemplar frän jäm- förelsevis sydlig lokal (i Kuusamo). Dock är äfven hos Hernösands-formen korgställningen utbredd (grenarna ej »suberecti»). B. Holk i allm. 6 — 8 mm. bred, a. Stift gult — Ijust livescent. H. conscissum n. Cmtlis vulgo 30—40 cm. altus sat gracilis sublæte virescens plerumque 1-folius rarius aphyllus, inferne spar- sim pilosus leviter stellatus glandulis solitariis obsitus, supra medium parce pilosus densius stellatus sat rare — sparsim glandulosus. Folia sat tenuia sublæte viridia glaucescentia, subtus cæsio-viridia, supra glabra (v. subglabra) ceterum indumento longiusculo sat den so prædita; rosularia vulgo 4—6 anguste petiolata, exteriora ± late ovata obtusa sat argute paucidentata basi late cuneata v. sæpius subtruncata (rarius leviter sagittata), interiora ovato-oblonga — lanceo- lata dentibus sat distantibus angustis longis ± falcatis den- ticulisque interjectis inæqualiter dentata — sublacerata ± acuta, basi breviter cuneata — magis angustata; caulinum subtus sat dense stellatum ± longe petiolatum lanceolatum — lineare argute dentatum — inæqualiter subpinnatifidum v. laceratum. Anthela oligocephala, sæpe 2- vel 3-cephala furcata, vel furcato-panicülata ramis vulgo monocephalis longis patentibus et paulum curvatis. Acladium 1,5— 8 cm. longum. Pedicelli glandulis nigris variæ longitudinis sat densis (inter- dum etiam pilis solitariis) obtecti, superne iloccis densius- culis — densis leviter canescentes. Involucra fere nigra mediocria, 5,5— 6,5 mm. lata et 12—13 mm. longa, tubo ± 165 anguste ovato postea subconico, basi paulum angustata postea rotundata (v. rotundato-conica), glandulis variæ longi- tudinis (parvis — longis) crebris interdum etiam pilis obscu- ris solitariis obtecta, infra medium lloccis sat paucis parum conspicuis adspersa. Squamce latitudine mediocri apice comatæ, superiores sat obtusæ — subacutæ, intimæ paueæ sæpe acutæ — subulatæ. Calathium pulchre luteum 35 — 40 mm. latum radians. Ligulæ interiores breviter et incon- spicue ciliatæ. Stylus vivus sordide lutescens ± fuscohi- spidulus. Utmärkt genom glaucescenta, glest och ojâmnt tandade tili flikade blad, fâblomstrig, oftast gaffelgrenig korgställ- ning, knappt medelstora, nästan svarta holkar, klädda af mycket tâta glandler i alla storlekar, stundom med enstaka hâr inblandade, mot basen nästan omärkligt grâaktiga af nâgra inströdda stjärnhär. Holkfjäll medelbreda, lângfjâll trubbade tili kort spetsade eller stundom nâgra inre syl- spetsade. Kalatier vackert gula, radierande; stift smutsgula, vanligen nägot grönpunkterade, efter torkning tydligt mörk- punkterade. Skild fràn H. pandidens genom spenslig vâxt, ofvan- till n. glatta blad med glaucescent färg och djupare tand- ning, smalare holkar mm.; frân H. bipes Dahlst. genom trubbigare holkfjäll med glesa eller inga hâr; frân den sannolikt närmast besläktade H. picinum DaJdst. genom i regeln glandelfria och pâ öfversidan glatta blad med djup och ojâmn tandning, genom glesare hâr men tätare och delvis mycket längre glandler pâ holkarna, rundad eller rundadt konisk holkbas med nâgot talrikare stjärnhär, större kalatier och litet ljusare stift; äfven synas holkarne vara kortare, dâ enligt beskrifningen (Acta Hort. Berg. Bd. 2, N:o 4, p. 112) H. picinum i allmünhet har en holklängd af 13—15 mm. Björkliden: tämligen talrikt i öfre björkregionen; Nuoljas östra sluttning, sparsamt. Bol. Not. 1908. 12 lOb b. Stift mörkt. a. Blad smala, stjülkblad lansettlika jämnbreda med smal bas. H. semiapertum n. Caulis vulgo 25 — 35 cm. altus 1— 3-folius obscure vires- cens, inferne densiuscule pilosus parce glanduliferus leviter stellatus, superne ± rare pilosus glandulis parvis — medio- cribus sparsis — sat densis obtectus sat dense stellatus. Folia obscure viridia, subtus parum pallidiora, supra spar- sim subtus densiuscule pilosa, marginibus sat breviter ciliata et sparsim — densiuscule glandulifera; rosularia sat angusta obtusa — obtusiuscula v. intima ± breviter acuta, omnia basi angustata sat late decurrentia, inæqualiter et sat crebre crenato-dentata, petiolis virescentibus; extenora ovalia - obovata, intermedia vulgo ± oblonga v. lingulato-oblonga, interiora usque anguste lanceolata; caulinum inferius petio- latum ± oblonge v. Ungulate lanceolatum obtusiusculum - breviter acutum ± crebre dentatum v. serrato-denticulatum basi in petiolum alatum sensim angustata. Anthela angusta fere racemosa subsimplex ramis cur- vatis haud multum patentibus brevibus — mediocribus, superioribus acladium 2—20 mm. longum æquantibus v. paulo superantibus. Pedicelli crebre glandulosi sed floccis densis obscure canescentes. Involucra fusco-nigra haud nitida, 6,5— 7, 5 mm lata et 12—13,5 mm. longa, tubo brevi subcylindrico basi rotundate obconica postea subtruncata, glandulis sat tenuibus brevibus et mediocribus microglan- dulisque mixtis sat crebris obtecta, vulgo omnino epilosa fere v. omnino efioccosa. Squamce latitudine médiocres, superiores tegentes breviter acutæ (v. apice ipso obtusulæ), interiores acutæ — acuminatæ. Calathhmi luteum semia- pertum, ligulis patentibus — suberectis apice haud v. incon- spicue ciliatis. Stylus valde obscurus. Igenkänd pä de mörka, nhgot glänsande, tämligen smala, till största delen trubbiga bladen, af hvilka rosett- bladen äro tätt och ojämnt naggtandade, men stjälkbladen 167 med sina smalare, framâtriktade tänder kunna sägas vara sägtandade. Korgställningen är merendels enkel, med korta, väl ätskilda grenar (ända tili 6 tili antalet) och liknar ofta en klase. Korgskaften, ehuru mycket tätt glandelhäriga* äro gräsvarta i följd af det ymniga luddet. Holkarna äro glanslösa, brunsvarta, i början nästan skäl-lika, föga hop- dragna vid midten, sedan med stympadt konisk eller nästan cylindrisk pip och kort, rundadt snurrlik eller nästan tvär bas, klädda af ganska täta, i början grönaktiga, sedan mörka, nägot spensliga och hit och dit krökta, men ej sär- deles länga glandler samt mikroglandler, pä ytterholkfjällen vanligen med spar af stjärnhär. De inre langfjällen ha täm- ligen breda, glandelfria, dunkelt olivgröna eher vid midten ljusare kanter. Kalatierna äro ej füllt utbredda och blott omkring 30 mm. i diameter, till skillnad frân den genom sin glandelrikedom snarlika H. *pycnadenium Dahlst. (i Bih. t. V. Ak. H. Bd. 21. Afd. III. N:o 1. 1895. Pag. 20). Kiruna nära järnvägen (mättl.). H. pandidens n. Caulis sat humilis v. mediocris 20 — 35 cm, aitus, inferne rare — sparsim glandulosus et pilosus levissime stellatus, superne glandulis nigris brevibus et mediocribus sat densis obtectus, sat dense stellatus fere epilosus. Folia saturate et obscure viridia sat crassa, rare — sparsim glandulosa, ceterum indumento sat denso et longo; exteriora ± ovata v. late elliptica basi obtusa, intermedia anguste ovalia — ± lanceolata vulgo acuta, intim um anguste lanceolatum acu- tissimum basi longe decurrente, pleraque dentibus angustis distantibus (v. binis approximatis) curvatis mucrone hic illuc spectante irregulariter dentata; caulinum vulgo 1, par- vum lineare — liliforme. Anthela oligocephala furcato-paniculata, ramis sat brevibus — longiusculis paulum curvatis; acladium 0,5—6 cm. longum. Pedicelli nigrescentes floccis parum canes- centes, glandulis parvis et longis mixtis densis — crebris 168 obteeti. Involucra nigra haud nitida. 6,5—8 mm. lata et 12 — 14 mm. longa, tubo rotundo postea incrassato, basi rotundata demum sat truncata, glandulis creberrimis nigris minutis — longis v. longissimis mixtis vestita, fere epilosa usque sparsim et obscure pilosa, infra medium floccis soli- tariis v. sat paucis parum conspicuis adspersa ceterum efloccosa. Squamae angustæ lineares fere decomatæ, exte- riores obtusulæ, superiores acutiuseulæ, intimæ sat anguste et longe acutæ. Calathium luteum 30 — 35 mm. latum, haud radians, interdum incomplete expansum. Ligulæ breviter ciliatæ. Stylus valde obscurus. Skild fràn H. pedosum Elf sir. Hieracia alpina etc. p. 32) genom längre akladium, smalare holkfjäll med ytterst tiitt sittande glandler i alia storlekar. men inga eller blott glesa, mörka hâr; vidare genom glandelhârig, föga enkel- härig stjälk, oregelbundet tandade blad. mer afrundad blad- bas hos de yttre rosettbladen ; frân H. semiapertmn genom smalare, glesare bladtänder, mer glandelhârig stjälk, rundad holkpip med längre glandler inblandade bland de kortare samt genom cilierade liguler. Björklideu (mattl.) och Xuoljafjiillets östra sluttning. - Pä senare stallet nägot afvikande genom strödda här pä holken. ß. Blad breda. H. kirunense Dahlst. Hier. fr. Torne Lappm., p. 313. Ur mina anteckningar efter lefvande material anföres följande. Stjälk med korgställning erinrande om silvatici- formia, ofta ända tili 50 cm. hög. Blad fasta, jämna. mörkt gräsgröna, dragande litet i blägrönt. undertill betydligt lju- sare och märkbart blägröna, pä öfversidan nästan glatta men icke glänsande, undertill med strödda eller nägot gle- sare här, tili och med stjälkbladet i allmänhet utan stjärn- här. Inre rosettblad äggrunda eller oftare elliptiska tili ovalt aflänga, trubbiga tili bredspetsade. Äfven stjälkblad föga eller heit kort spetsigt. Korgställning läg. än enkel och gaffelgrenig, än flerblomstrig och sammansatt af stun- 169 dom liocklikt närmade, nästan raka grenar; akladium 1—5 cm., stundom ännu längre, men ganska ofta omkring 3 cm. längt. Holkar rätt stora, 6 — 7 mm. breda och 12,5—14,5 (—15) mm. länga, med i genomskärning rombiskt äggrund pip och m. e. m. afrundad bas. Holkarna synas svagt grön- brokiga i füljd af längfjällens olivgröna kanter och i friskt tillständ nästan ännu mer genom ytterholkfjällens ljusare, gulaktigt gröna färg, som kontrasterar mot längfjällens svarta bas. I beklädnaden ingâr i regeln enstaka mörka här (äfven pä Originalexemplar förvarade i riksmuseets her- barium); pä holkar af lägre ordning saknas de mähända nägon gäng, pä primärholken kunna de däremot vara tal- rikare, näml. glesa eller t. o. m. strüdda (c:a 12 st. per cm. kunna stundom räknas pâ holken i profilställning). Mycket lik H. nautanense Dahlst.,1) men genom de nägot större holkarna mer nigrescens- artad, hufvudsakligen skild genom mer glaucescenta, undertill ljusare blad, hvilka ej alltid äro tydligt naggtandade, i det särskildt de nedre tänderna ofta äro smalare, mer utdragna och framätriktade samt de mellanliggande uddarne äro glesare än hos H. nau- tanense; nedre stjälkbladets skaft är litet smalare och ej sä tydligt ullhärigt som hos nämnda form; akladiet är ofta 3—4 cm.; holkarna af ojämnare färg, tili grundfärgen mör- kare svartgröna, men, säsom redan nämnts, nägot brokiga i gulgrönt. Holken är dessutom ofta nästan fri frän enkla här. Pä enstaka exemplar visa sig emellertid ej dessa känne- tecken nog skarpa für en säker bestämning. Kirunavar a och Luossavara, allm. i björkregionen ; täml. talr. Nupljafjället: spars, tillsammans med H. nauta- nense och med svärighet skild frän denna. Hur denna form förhäller sig tili H. pvcenubile Norrl. Hier. exs. VII: 54, kan nu ej afgöras; möjligen äro de for- mer af en och samma art. 1) Dahlst. 1. c. p. 309; Dahlst. Herb. Hier. Scand. XIX: 5. 170 H. corvinum n. Canifs vulgo 40—60 cm. alius duru.s sat strictus sor- dide virescens (0—) 1-folius, inferne sparsim et molliter pilo- sus glandulisque solitariis obsitus, circa medium rare pilosus rare — sparsim glanduliferus leviter stellatus, superne den- sius stellatus pilis ± obscuris raris — solitariis glandulisque nigris sparsis — densiusculis obtectus. Folia crassa et lirma saturate et obscure viridia sæpe ± violascentia, fere efloc- cosa, subtus et marginibus sat rare glandulifera, ceterum indumento denso instructa; rosularia vulgo 3—4, exteriora late ovata obtusa — subacuta ± denticulata, intermedia ± anguste ovata sat hreviter acuta basi rotundata — subtrun- cata, denticulis v. dentibus parvis parum patentibus æqua- liter et sat argute dentata, interiora anguste ovata — ovato- lanceolata acuta basi rotundata — ± angustata; caulinum anguste ovato-lanceolatum — lanceolatum minute dentatum v. subintegerrimum acutissimum, basi in petiolum canalicu- latum subamplectentem angustata, interdum parvum brac- teiforme. Anthela ± paniculata sat parva vulgo simplex ramis et pedicellis nigrescentibus sat crassis patentibus paullulum curvatis acladium vulgo 5—15 mm. longum ± superantibus. Pedicelli ± subtomentelli glandulis mediocribus crebris nigrescentibus pilisque solitariis — raris obtecti. Involucra e viridi nigrescentia majuscula 6—7 mm. lata et 12—14 mm. longa, tubo ovato basi rotundata. Squamce adpressæ medio- cri latitudine triangulari-lanceolatæ ± acutæ flores juveniles longe superante.s, glandulis nigris mediocribus et brevibus mixtis crebris pilisque longiusculis breviter cano-cuspidatis v. sat obscuris raris — sparsis obtectæ, apicem versus vel api ce ipso rare et ± inconspicue comatæ — nudæ, ceteruni efloccosæ atro-nitidæ. Calathiiim haud bene evolutum ligulis quam sty lis vulgo brevioribus. Stylus obscurus. Bladen liksom växtens alla delar utmärka sig genom mörk och dyster färg. Rosettbladen äro af en enhetlig typ. i allmänhet blott varierande mellan bredt och smalt ägg- 171 runda, de inre (ofta äfven de yttre) kort men skarpt spet- sade, i kanten lint och jämnt, men ej särdeles tätt (säg-)tan- dade, vid basen merendels afrundade eller de inre mer afsmalnande. Stjälkbladet tillhör samma typ, men är mer förlängdt och smalspetsigt; skaftet är rännformigt ocli täm- ligen tydligt vidgadt vid basen d. v. s. delvis omfattande. Beklädnaden utgöres af nägot korta men ganska täta här och det i allmänhet äfven pä stjälkbladet; stjärnhär äro knappt märkbara utom pä stjälkbladets ryggnerv. Blomställningen bestâr af ett fatal korgar pä raka eller svagt krökta, föga luddiga, men af glandler svarta skaft, som öfvernä det rätt korta akladiet. Holkarna äro grofva, svartaktiga af ytterst täta medellänga och korta glandler samt m. e. m. spridda här; holkpipen är äggrund och basen rundad. Holkfjällen äro mättligt breda, hafva nägot bägböjda kanter och äro i allmänhet spetsiga; de äro glänsande grönsvarta utan ludd, men oftast med glesa, lina här mot spetsarna, bildande en otydlig koma. Kala- tierna voro hos de anträffade exemplaren ej utbredda, och de mycket korta ligulerna nä knappt öfver holkfjälllen. Stiften äro länga, tili färgen grönbruna. Denna arts system atiska plats är ej tvifvelaktig. Ha- bituent är likheten med nigrescentia stör, t. ex. genom de rnörka, rikt glandulösa, grofva holkarna och den rikt glan- delhäriga stjälken; äfven pä stjälkbladets och rosettbladens rygg och kanter finnas enstaka smä glandler. Men bladens antal och fördelning liksom ock deras form, den raka van- ligen ogrenade stjälken med den korta blomställningen päminner ocksä om silvaticiformia. Stjälkbladets skaft erinrar visserligen om semidovrensia, men denna svärdefi- nierade grupp skulle bli ännu mer konstlad genom upp- tagandet däri af nu beskrifna form, hvillcen tili nästan alla delar stär längt frän de hittills beskrifna arterna inom gruppen. BjörkUden: öfre björkregionen. Mättl. 172 II. Holkar med tat härbeklädnad. A. Blad ljust lokgröna, ofvan n. glatta. H. serenum n. Caulis 20—35 (—45) cm. altus ± flexuosus 1—3 (— 4)- iolius læte virens parce pilosus, inlerne sparsim — sat dense kall äfven en bestämningstabell, utarbetad eiter niera arti- ficiella grunder, lämnas i slutet. Pä de delvis färglagda planscherna meddelas delvis analyser förutom habitusbilder. Birger, S., Härjedalens kärlväxter. 96 s. 8:o. 1908. (Pris 1,75 kr. 1 distribution hos A.-B. Nordiska Bok- handeln, Stockholm.) Nägon llora öfver Härjedalen hnnes icke förut. Här framlägger förf. det växtgeograiiska materialet, hvilket äfven utgjort grundvalen för den ingäende framställning af Vegetationen i denna provins som han i ett annat arbete lämnar. Sjelf har förf. gjort studieresor i provinsen ären 1900 och 1903-1907. Hagen, I., Mousses nouvelles. — Kgl. Norske Viden- skabers Selskabs Skrifter 1908 n:o 3. 44 s., 2 dubbelpl. Här beskrifvas nya former af Br y um: 9 arter frän Norge, 2 frän Schweitz, 1 frän Island, 1 frän Piemont samt 1 var. frän Aland. De öfriga nyheterna äro frän Norge, näml.: Brachythecium coruscum, som stär nära rivulare, lati- folium och Ryani. Brachythecium udum, äfven tagen pà Dovre af J. E. Zetterstedt och af honom utdelad under namnet B. sale- brosum v. turgidum. Den skiljes frän de andra dioica ar- terna genom sina föga nedlöpande blad, heit och hället platta i kanten, och i synnerhet genom de periferiska celler- nas tunna väggar ä ett tvärsnitt af stammen. Fontinalis Bryhnii Limpr. n. sp. Limp rieht ansäg den först som egen art, men förenade den sedan med F. baltica, sä att arten nu först blifvit beskrifven. Frän F. haï- tien skiljes den genom mycket större blad, som äro trubbiga och sakna bladöron. Genom cirkelformigt tvärsnitt ä stam- men m. m. skiljes den frän den närstäende A androgyna. Nathorst, A. G., P alä ob otanische Mitteilungen. 4-6. - K. Sv. Vet. Akad. 11dl. 43 n:o 6. 1908. 32 s., 4 t. 189 4. Über die Untersuchung kutinisirter fossiler Pflan- zenteile. Undersökning af fossila växter försväras ofta genom materialets beskaffenhet, säsom förkolning. Kutikulan och sporer har man i vissa fall kunnat undersöka. Förf. har mângen gâng fâtt goda résultat genom användande af Eau de Javelle under längre tid (äfven vecktals eller mer). I andra fall är det nyttigt att behandln material et med klor- syradt kali och saltpetersyra och sedan med ammoniak. Förf. anser att hos hvilken fossil ormbunke som halst, hvars fertila sori bärande blad äro förkolade, kan man erhälla sporpreparater genom nämnda metoder. Han har i ett fall genom sin metod visât att de bildningar, som ansetts vara frukter hos Carpolithus Nathorsti, innehöllo ormbunksporer eher mikrosporer. Äfven lera har förf. behandlat med saltpetersyra och slamning, och i lera fran sandstenslagret vid Hör har han erhällit massor af pollenkorn (t. ex. af Pinus ), och sporer af liera olika slag. 5. Über Nathorstia Heer. Sori bestä af 18—24 sammanväxta, radierande spo- rangier, och släktet visar därigenom förvantskap med Kaulffussia , men stär för öfrigt tämligen isoleradt och dess plats kan först dä angifvas, när sori hos andra fossila orm- bunkar blifva pä liknande satt undersökta. 6. Antholithus Zeilleri n. sp. mit noch erhaltenen Pollenkörnern aus den rhätischen Ablagerungen Schonens . Förf. hade tolkat en fossil växtdel som 8 i krans eher spiral ställda pollensäckar af Baiera. Vid användandet af ofvannämnda preparationsmetoder fann han att ständarne voro dichotomiskt förgrenade. Han för växten till det redan af Linné antagna, intetsägande släktnamnet Antholithus. Hagen, I., Forarbeider till en Norsk Lov- mosîlora. I. Orthotrichaceae. 100 s., 2 fig. i texten. — K. Norske Vid. Selsk. Skrift. 1907 n:o 13. Trondhjem 1908. Dâ det i Norge tillvaratagna materialet af löfmossor kan uppskattas till 60—70,000 ex., har förf. som förberedelse tili en norsk löfmossflora heslutat att ärligen utgifva mono- grafier öfver de delar, han hunnit med, for att sedan kunna sammanfatta det tili en mera fullständig liora. Förutom lokaluppgifter och kritiska anmärkningar förekomma här endast examineringstabeller öfver släkten och arter samt beskrifning af nya former. Nya äro: Ulota Drummondi v. miceps; Orthof richion nudum Dicks, v. norvegica (a ej i Norge); O. Killiasii v. transitoria. O. anomaluni v. montana Vent, har som synonym O. saxatile (non. Brid.) Wood. — Utredning göres af skillna- derna mellan O. abbreviation Gr. (O. copulation v. lurida Hag.) och O. Sardagnanum, som bäda finnas. — O. Lini- prichtii Hag. begagnas i stallet för O. perforation (haud Müll. Hai.) Limpr. — O. Venturi De Not. upptages som art och ej som var. — O. obscurum Grönv. anföres som synonym under O. microcarpum. — För Norge nya anföras O. Phili- bert!' Vent., O. Braunii Br. Eur. och O. leucomitriuni Br. Eur. Sectio obtusifolia af Orthotrichum göres till ett släkte: Strœniia. Warming, E., The Structure and Biology of Arctic Flowering Plants. I. Ericineæ (Ericaceae, Pirola- ceæ). 1. Morphology and Biology'. 71 s. 1908. (Meddelelser om Grönland. Vol. 36.) I Botanisk Tidsskrift, det Kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Oversigt och i Bihang till k. Svenska Vetenskaps- akademiens Handlingar har förf. redan publieerat större delen af sina iakttagelser öfver de arktiska Ericineerna. men han har kompletterat dem med nya observationer och nya figurer för den här föreliggande engelska öfversätt- ningen, som säledes är en omarbetning af materialet. Dä alla arterna, fastän ej alla varieteterna förekomma äfven i de svenska fjälltrakterna, torde arbetet förtjäna uppmärk- sammas äfven af svenska botanister och i synnerhet af dem som ej haft tillfälle att se de föregäende arbetena pä danska. 191 Hitchcock, A. S. Types of American Grasses. A study of the american species of grasses described by Linnæus, Gronovius, Sloane, Swartz, and Michaux. 163 s. - Contrib. Un. States Nat. Herb. 12,3. 1908. Förf. har haft tillfälle att undersöka originalexemplar af sädana arter, som uppställts just pà grund af amerikan- ska exemplar. Dock har han tagit tillbörlig hänsyn till beskrifningarna. Det är âtskilliga namn, som han äterställer. Linnés typer har han undersökt i Linnés herbarium i London. Han godkänner Air a spicata L., som sâledes bör kallas Triset um spicatum (L.) Rieht, och ej, sâsom nâgra vilja, T. subspicatum. Om dess glatta form betraktas som art, bör den hafva eget namn, emedan den häriga formen, som kallats T. molle, är Linnés form. Swartz’ västindiska växter undersöktes i Stockholm och detvis i München, Berlin och Madrid; bland dessa till- hörde mänga släktet Pamcum. Warming, E., Om Planterigets Livsformer. 86 s. G. E. C. Gad. Kopenhavn 1908. Efter en historisk öfversikt, som börjar med Hum- boldt, och hvari af svenskarne upptages Fr. Ar es chou g, öfvergär förf. till en allmän betraktelse af »livsform», som han här karaktäriserar sâlunda: »Ved Livsform (Vegeta- tionsform) forstaar jeg den Form, som Plantens (Individets) vegetative Legeme er iklædt i Harmoni med Omverde- nen, under dens Livsforelse fra Vuggen til Graven, fra Spiringen af Fro, til Doden intræder (Se Plantesamfund Kap. 2). Det er altsaa navnlig Planternes Stængler og Blade eller Skuddenes Former, Grening og Bygning, om hvilke det drejer sig. Da det er Ernæringslivet, som sær- ligt former sig efter Kaarene, blifver Livsformen, i alt Fald for en del, et Udtryk for de Kaar, under hvilke Individet dels skaffer sig Næring og dels sikrer sig mod Omverde- nens ugunstige Forhold. Fortplantningen har derimod Ar- tens Liv for 0je», Lifsformerna indelar förf. först i 2 grupper, hetero- 192 ty ter och autofyter. De senate delas i 5 klasser: Vand- planter, Muscoide Planter, Lichenoide Planter, Lianer og Autonome Landplanter . Den sist nämnda klassen delas i 6 underklasser: Hapaxanther, Redivive Planter, Rosetplan- ter, Krybplanter, Oprette Planter med længe levende Lang- skud». Denna indelning slutar sig nära till Krause’s. Diatomeer. Som bekant bilda vissa Diatomeer kolonier i form af länga slemträdar, fullproppade med dia- tomeindivider. Man har hittills alltid funnit endast en och samma art i en träd. Men Möbius har nu sett att 2 arter kunna förekomma tillsammans i samma träd, näml. Schiso- nenia Grevillei och en Nitsschia eller Homœocladia. Sâdana trâdar fann han i material frän en brackvattensjö pä ön Kildin. Plankton frän denna sjö är undersökt af P. T. Cleve och A. K. Lin ko, hvilkas bearbetning skall senare blifva publicerad. Man har ansett att den organiska beständsdelen af diatomeernas cellmembran bestode af cellulosa eller ett narbesläktadt ämne. Magnin har nu visât att den bestär af pektinsyrehaltiga ämnen. Man erhäller nämligen en fargning af membranen vid användandet af gammal alun- hematoxylin eller ruteniumrödt, sedan diatomeerna förut behandlats med iärnalun, ammoniumvanadat eller kalihv- pochlorat, eau de Brome och maceration med kaustikt kali. O. Richter har pâvisat att en hafsdiatom é, Nitsschia putridci , behöfver natrium som nödvändigt näringsämne. Almquist, S. 1908. Anmarkningar i anledning af H. Lind- bergs Växtsynonymiska meddelanden. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (37) -(39). Diisén, P. 1907. Xeue und seltene Gefässplanzen aus üst- und Südpatagonien. 62 s., 9 t. — Arkiv f. Bot. 7 n:o 2. Ekclöf, E. 1908. Bakteriologische Studien während des Schwedischen Südpolar-Expedition 1901—1903. 120 s. Lo, 1 Tab. — O. Nordenskiöld, Wissenschaftliche 193 Ergebnisse der Schwed. Südpol ar-Exped. 1901—1903. Bd. 4. Botanik, Erste Abteilung. Erikson, J. 1908. Studier öfver submersa växter. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 175—200 (med tysk resumé), 5 figur- grupper i texten. Forssell, K. B. 1908. Inledning tili botaniken jämte ett bi- hang innehällande förklaring öfver botaniske termer. 7:e uppl. utgiven av J. A. O. Skàrman. 156 s., 16 pl. Fries, Th. C. E. 1908. Tvä nya alpina Taraxacum-arter af ceratophorumgruppen. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 142— 145, 9 textfig. Fries, Th. M. 1908. Ett och annat om Linnæa borealis. - Fauna och Flora 1908. Geijer, M. 1908. Afvikande talförhällanden i blomman hos Menyanthes trifoliata — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 95—100 (med tysk resumé). Gothan, W. 1907. Die fossilen Hölzer von König Karls Land. 44 s. 4:o, 1 t., 17 textfig. — Sv. Yet. Akad. Handl. Bd. 42 n:o 10. — Sex säkert bestämbara arter frän Juraperioden. Materialet innehäller de geologiskt äldsta vedprof, hvars abietinéstruktur är säker. Halle, Th. G. 1907. Einige krautartige L5'copodiaceen paläo- zoischen und mesozoischen Alters. 17 s., 3 t.— Arkiv f. Bot. 7 n:o 5. Holmgren, H. 1908. Bidrag tili kännedomen om norra Jämt- lands fjällskogar. — Skogsvärdsför. Tidskr. 6. Fack- upps. s. 205—248, 18 fig. Jnel, O. 1908. Ein Beitrag zur Kenntnis des Uromyces Poæ Rabenh. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 169—174, 2 textfig. Kylin, H. 1908. Zur Kenntnis der Algenflora der schwe- dischen Westküste. 10 s. — Arkiv f. Bot. 7 n:o 10. — För svenska västkusten nya anföras: Streblonema stilophorce Crouan f. cœspitosa Rosenv. och Microphy- sar polysiphonice Kuckuck. Find, J. 1908. Sur le développement et la classification de quelques espèces de Gloeosporium. 23 s., 5 t. Ludwig, A. 1907. Carl von Linné. — Ber. philom. Ges. Els- Lothr. III. p. 461—465, Mahne, G. O. Am. 1908. Om förgrenade ärsskott hos Cal- luna vulgaris (L.) Salisb. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 85— 94 (med tysk resume). Nathorst, A. G. 1908. Paläobotanische Mitteilungen. 3. Ly- costrobus Scotti, eine grosse Sporophyllähre aus den rätischen Ablagerungen Schonens. 14 s., 14 t. — K. Sv. Vet. Akad. Handl. 43 n:o 3. — Androstrobus Scottii har visât sig genom förf:s undersökningar höra tili Lycopodiales och har därför fätt annat släkt- namn. Norén, C. O. 1908. Zur Kenntnis der Entwicklung von Saxe- gothea conspicua Lindl. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 101 — - 122 (med sammanfattning pä svenska), 3 t„ 3 textfig. Nordström , K. B. 1908. Växtgeograliska anteckningar för Bleking. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (40) -(43). — , Nägra skandinaviska adventivväxter. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (43)— (44). Palm, B. 1908. Scolopendrium vulgare Sm. i Hailand. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 151—156. Pihl, A. o. Eriksson J. 19Ö8. Svenska fruktsorter i färg- lagda afbildningar. Utgifven af Svenska Trädgärds- föreningen under redaktion af — . Haft. 12, 12 s., 6 pl. Bosenberg, O. 1908. Om skottföljden hos Drosera. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 157—168, 7 textfig. Samuelsson, G. 1908. Nâgra Archhieracier frän Väster- botten. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 139—141. Schotte , G. 1908. Vildt växande hängbokar. (Fagus silvatica f. tortuosa Dipp.). — Skogsvärdsför. Tidskr. 6, s. 271 — 9, med 2 fig, af träd frän Lindholmen i Skäne. Simmons, IL G. 1908. Nâgra ord om de svenska fynd- orterna för Beta maritima L. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 146-150. Vestergrcn, T. 1908. Potentilla fruticosa pâ Gotland. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (44) -(45). 195 Vleugel, J. 1908. Zur Kenntnis der auf der Gattung Rubus vorkommenden Phragmidium-Arten. — Sv. Bot. Tid- skr. 2 s. 122—138, 7 textfig. Westling, R. 1908. Kort handledning i mikroskopisk teknik. 56 s. — , 1907. Om organografien hos Ranunculus bulbosus L. — Farmaceutiska Föreningens Förh. är 1906. N:o 14, 'S. 197—205, 15 textfig. Wulff, Th. 1908. Krussjuka hos potatis. 4 s., 3 textfig. — Centralanstalt, f. Jordbruksförsök. Flygblad n:o 3. — , 1908. Stjälkbakterios och ringbakterios hos potatis. 4 s. 3 textfig. — Centralanstalt, f. Jordbruksförsök. Flyg- blad n:o 4. Bladmossflora för Sveriges lägland med särskilt avseende pä arternas utbredning inom Närke, utgiven av E. ADLERZ. Med 57 tafior. Pris: häft. 4,50, inb. 5,50. Distributor: C. E. FRITZES Bokförlags Aktiebolag. Ur granskares omdömen : »Das Buch darf für die bryologischen Anfänger in Schweden nützlich werden, umsomehr als die Beschreibung durch zahlreiche hübsche Lichtdruckbilder ergänzt wird». (Bot. Centralblatt, Arnell). »Jag har med intresse genomgätt Edert arbete och är öfver- tygad om att det redan genom den praktiska anordningen kommer att tillvinna sig mänga vänner». (I bref, Brotherus). Botaniska Studier TILI.ÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 B o li lin, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Süsswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kiitz. — Dahls tedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsy- naptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lindman, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. - — Norén, Om Vegetationen pa Yänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuelsson, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. — Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. Innehäll : Johansson, K., Hieracia frftn Torne Lappmark. S. 149. Smärre notiser. S. 183—195. Lund, Berlingska Boktryckeriet, "/» 1908. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I—' VI (Lund 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arten hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) 1 kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ — , Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vaxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — ■ „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853 — 1856 à 1 kr. — „ — • „ — - utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871 — 1874 à 3 kr. 1875—1878 à 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887— 1907 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkomrnit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -f- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -)- 1 — 336-)- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre Vol. II. Pars II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidiese, 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ, 13 Sphærococcoideæ. Sid. 337 — 700 -f- tillagg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -|- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curse posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ, 5. Dudresnayeæ, 6. Dumontiaceæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ, 10. Rhodyme- niaceæ, Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I— VII -j- 1 — 676 -)- tillagg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. Ill Pars II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -j- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologiea (sid. 1 — 236 -j- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOT1SEK FOR ÂR 1908 UTGIFNE C. F. O. NORDSTEDT. Haftet 5. DISTRIBUTOR : C. W. K. GLEERUP FÖRLAGSBOKHANDEL. LUND. BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1908. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Som arbetet pâ ett synnerligeu tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, ärö utgifvaren och hans ut- raärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig- anförtrodd undervisningen i botanik vid vära läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. 197 Vinterknopparna hos släktet Salix och deras betydelse för artbestämningen. Af Heribert Nilsson. Inom ett släkte, som är sä rikt pä hybrider som Salix, är det naturligtvis af stör betydelse, att man har sä mänga och sä säkra karakterer som möjligt pä arterna, ty ju Hera kännetecken man har pä dem, ju lättare bür det ocksä att spära stamarterna i en hybrid. Man har därför anlitat nästan alla växtens delar för afvinnande af artkännetecken, och nyligen hafva A. och E.-G. Camus i sina vidlyftiga arbeten öfver släktet äfven genom anatomiska undersökningar sökt öka dessas antal. Nägot som emellertid hittills ej varit föremäl för nägon vidare uppmärksamhet är knopparna, ätminstone har man ej af dem sökt skaffa sig artskiljande karakterer. I alla säväl äldre som nyare floristiska arbeten, som jag varit i tili fälle att genomse, har man ej fast nägot afseende vid dem ')• Och detta är ju heit naturligt, eftersom man i eft floristiskt arbete först utnyttjar karaktererna pä de växtdelar, som vanligen insamlas för studier, i detta fall blad och hängen. Därtill kommer ju ock att studiet af knopparna är ett i all- mänhet försummat omräde. Men ej heller i specialarbeten öfver släktet Salix har man ägnat knopparna nägon vidare uppmärksamhet. An- dersson lämnar i sin »Monographia Salicum nägra korta diagnoser pä dem vid beskrifningen af arterna, men dessa träffa ej alltid det för arten karakteristiska samt äro stundom felaktiga. Och han lika litet som Wimmer i sitt klassiska arbete, »Salices Europeae» hämtar nägra kän- 1) Härifrän vill jag dock göra ett undantag, nämligen för Salix cinerea, hvars häriga knoppar länge gällt som ett utmärkt kännetecken gentemot S. capreas glatta. Emellertid är detta en karakter, som har mindre speciell betydelse för knopparna, emedan den äfven gäller för grenarna och vanligen omnämnes i samband med dem. Bot. Not. 1908. U 1 98 netecken frân dem i den korta öfversikt, som gifves 1 början af hvarje art, och som innehäller de artskiljande karak- tererna. Lundström framhäller i sin gradualafhandling, Stu- dier öfver släktet Salix . att hängeknopparnas yttre gestalt lämnar i allmänhet ganska goda karakterer för art- beskrifningen. I detta arbete behandlar han i emellertid mest kropparnas anatomi och ingär ej ails pä deras yttre morfologi och framställer sälunda ej heller nägra pä denna byggda artkarakterer, och i en senare afhandling, Über die Wieden Nowaja Semljas,» där han beskrifver flera af de arktiska arterna, faster han ej alls afseende vid knop- parna. I A. och E.-G. Camus’ arbeten »Monographie des saules de France» och Classification des saules d'Europe, nämnes om knopparna föga eller ingenting alls utöfver Anderssons diagnoser, och i den »Prome- moria vid studiet af Salixarterna,» som linnes i Enan- ders Studier öfver Salices i Linnés herbarium,» fä de endast ett par raders omnämnande. Den, som utförligast behandlat dem, är säkerligen Willkomm i sitt arbete, Deutschlands Laub hölzer im Winter. Detta arbete har jag ej varit i tillfälle att fä se, men vi ha en bearbetning af detsamma i Emil Holm- grens afhandling, An visning att igenkänna Sveriges viktigaste löfträd och löfbuskar i deras bladlösa tillständ. Han behandlar här äfven Salix och sex arter af släktet. Men fastän han här tager hänsyn ej blott tili knopparna, utan äfven tili stammen, grenarna och blad- stämplarna, d. v. s. ärren eher de affallna bladen, ställer han sig dock ganska skeptisk mot tanken att kunna füllt skilja arterna frân hvarandra i blad- och blomlöst tillständ. Han Säger nämligen i en anmärkning, innan han ingär pä släktet: — — Det skulle dessutom blifva ganska svärt, om ej ofta omöjligt, att för en mängd sä närstäende och under vilka förhällanden som heist svärskilda arter i deras blad- 199 lösa tillstând pâlinna kännemärken, som för deras särskil- jande künde vara tillräckliga ». Säkerligen har han dock studerat knopparna i alltför ungt Stadium. Detta framgär redan af hans beskrifning af dem och synes tydligt af hans ligurer, vilka visa mycket outvecklade knoppar med otyd- liga eher rent af oskönjbara artkarakterer. Detta var dâ en kort öfversikt öfver hvad jag i den mig tillgängliga litteraturen funnit angäende knopparna. Under vintern 1905—06 kom min uppmärksamhet af en till- fällighet att fästas vid dem, och dâ jag för ett par arter fann stör olikhet, beslöt jag att närmare studera dem. De stora Salixodlingar, som hnnas vid Dybecks herregârd i Skäne, lämnade härtill ett präktigt utgängsmaterial, och dâ jag sedan utsträckte mina undersökninga'r tili de Salixrika mossmarkerna och skogsdungarna i södra och mellersta Skäne, fann jag min förmodan bekräftad, att knopparna erbjuda karakterer, som för artbestämningen hafva sin stora betydelse. Jag har nu närmare undersökt 12 arter af vära sj’d- svenska Salices och af hvarje art 100-tals exemplar. Resul- tate häraf har blifvit, att jag funnit knopparna erbjuda sä goda karakterer. att man endast med tillhjälp af dem kan füllt säkert skilja arterna frän hvarandra och just genoin dem ofta kan ledas hybriderna pä sparen. Säväl deras form och storlek som härighet, färg och riktning gifva goda karakterer. Naturligtvis finnes variation hos knopparna säväl som hos blad och blommor, men det tycks, som om variationsgränserna vore snäfvare för dem än för t. ex. bladen. Hvad beträffar lämpligaste tiden för studier af detta slag, sä är denna mänaderna december och januari, eme- dan knopparna dâ fätt sin definitiva form. Mina beskrif- ningar gälla därför just vinterknopparna. Granskar man dem pä hösten, sä äro ännu ej fiera karakterer füllt mar- kerade, och dröjer man tili fram mot vären, linner man, att liera af de kännetecken, som jag angifvit för deras form 200 och riktning, ej längre stämma, beroende pä att knopparna borjat svälla. Mina undersökningar inskränka sig vidare endast tili blomknopparnci. Bladknopparnas form är ofta tämligen olika dessas för de pä bar kvist blommande arterna, och deras karakterer äro ej sä utpräglade som hos blomknop- parna. Genom sin storlek skilja sig alltid de senare frän de förra. Tag skall nu först schematiskt uppställa de viktigaste karaktererna för de olika arterna, därpä lämna nägra an- märkningar till hvarje art och slutligen med nägra exem- pel visa, hvilket gagn man äfven vid hybridbestämningen kan hafva af knopparna. A. Knoppar tilltfyckta. I. Kn. med plattad insida och hvälfd utsida, säledes vi- sande en halfcirkelformig genomskärningsyta vid tvärsnitt. a. Kn. pâ insidan med en liten upphöjd köl mot spetsen, glänsande, vanligen glatta S. fragilis. b. Kn. pä insidan utan köl. glanslösa. 1. Kn. säväl pä in- som utsidan häriga, röda .... S. alba 2. Kn. pä insidan tint och glest häriga, pä utsidan glatta, chokladbruna S. triandra II. Kn. med säväl in- som utsidan hvälfd, säledes visande en i det närmaste cirkelformig genomskärningsyta vid tvärsnitt. a. Kn. i öfre delen plattade, d. v. s. hoptryckta frän in- och utsidan, ej jämt afsmalnande mot spetsen. utan denna är tvärt afsatt S. nigricans b. Kn. ej mot spetsen plattade. 1. Kn. glatta eller föga häriga, 3—4 gänger sä läng a som breda, vanligen röda, glänsande S. purpurea 2. Kn. stärkt häriga. a. Kn. ätminstone dubbelt sä länga som breda, i spetsen utan inskärning, blekgula S. viminaUs ß. Kn. knappt dubbelt sä länga som breda, i spetsen med en liten inskärning, brunvioletta, smä S. repens 201 1 — 2: S. alba; 3 — 4: S. fragilis; 5—6: S. triandra; purea; 9 — 11: S. viminalis; 12 — 14: S. repens; 15: 15. 7 — 8: S. pur- >. daphnoides. 202 16—17: S. caprea; 18—20: S. cinerea; 21 — 23: S. aurita; 24 — 26: S. pentandra; 27 — 29; S. nigricans. 203 B. Kn. frânstâende (âtminstone öfre delen skild frân grenen). I. Kn. nâgot plattade, frân utsidan sedda rhombiska eller brett triangulära 5. aarita TT. Kn. cylindriska, frân utsidan sedda koniska. a. Kn. hâriga. 1. Kn. mycket stora (12—17 mm. lânga) med nâbbformig, inâtbôjd spets S. daplmoides 2. Kn. trubbiga eller med utâtbojd spets, medelstora eller smâ (4—10 mm.) S. cinerea b. Kn. glatta. 1. Kn. med utdragen spets eller i hvarje lall upptill afsmalnande, a. Kn. stora och tjocka, med utâtbojd spets (eller mera sällan) trubbiga S. caprea ß. Kn. smâ, koniska, stärkt glänsande, med rak (eller stundom inâtbôjd) spets t S. pentandra 2. Kn. utan spets, i toppen i stallet med en inskärning, upptill rundade och lika breda dar som vid basen S. repens III. Kn. vid basen cylindriska, mot spetsen plattade, frân utsidan sedda nästan ovala 5. nigricans S. petandra L. Knoppar smâ, omkr. 5 mm. lânga, af utpragladt ko- nisk form, i det att de jâmt afsmalna frân basen till spetsen. Oftast är denna rak, men nâgon gâng svagt inâtbôjd. De âro alltid glatta, stärkt glänsande, med nästan omärkliga sidokölar 1). Till färgen äro de isgräa eller rödbruna, stun- dom gulbruna. De äro stärkt utstäende och bi/da stundom en vinkel af rät med grenen. Härigenom skiljer sig S. pentandra frân öfriga arter af Amerinagruppen. S. alba L. Knoppar smâ (4—8 mm. lânga), vanligen pâ bäda sidor och öfver heia yt an mycket stärkt liâriga, ytterst sällan ') Längs knoppens bäda sidor (om knoppens ses utifrân) gär hos de fiesta öfriga Saliees en lag, ribblik upphöjning frân bas tili spets. 204 rent glatta. Till färgen äro de pâ utsidan rôda eller röd- gula, pâ insidan äro de pâ ett triangulärt fait, d. v. s. det soin ligger tryekt mot grenen, betydligt ljusare: gröngula eller mattgula; pâ den öfriga delen af undersidan är färgen som pâ ofv.ansidan. Glans matt. Sidokölar stärkt mar- kerade. S. fragilis L. Knoppar äfven här smä, vanligen alldeles glatta och glänsande pâ utsidan, stundom dock häriga, men aldrig öfver heia ytan, utan endast mot spetsen. Pâ insidan äro de däremot ganska ofta häriga. Deras färg är vanligen r ödbrun, pâ insidan längs midten ljusare (liksom hos öfriga arter med tilltryckta knoppar). Mycket ofta finnes pä utsi- dan tvenne skarpt markerade färgzoner: en öfre mörkare, brun- eller svartaktig, och en nedre ljusare, vanligen grön. Sidokölar tydliga. Karakteristisk för arten är en Uten köl pâ knoppens insida. Denna gär fran spetsen och ett par mm. inât, men ej längs heia undersidan. (Detta senare är däremot fallet hos S. elegantissima C. Koch, hos hvilken art kölen därjämte är mycket kraftigare, nästan kamlik. Den tycks här vara ett verk af knoppfjället, ty dä detta före löfsprickningen stärkt tänjes ut försvinner den. Knop- pen spränges hos denna art längs undersidan, just där denna köl funnits.) S. triandra L. Knoppar smâ, pâ utsidan konstant glatta, pä insidan alltid häriga, fast hären stundom äro sâ smä, att de först synas vid luppförstoring. Färgen, som är grä- eller chok- ladbrun, är äfven mycket karakteristisk. Knopparna af- smalna starkare uppàt än hos de tvä föregäende arterna. Ett förhällande, som särskildt stärkt framträder hos denna art. är, att knopparna iram i februari eller mars ganska ofta böja sig ut frän grenen. Andersson Säger ocksä i sin Monographia Salicum , att knopparna hos denna art äro »non adpressæ,» i N orges Sal ices» däremot, att de äro tiltrykte. Man ser häraf, huru nödvändigt det är 205 att välja en viss tid for studiet af knopparna, om man vill hafva säkra karakterer. S. purpurea L. Ivnoppar lânga och smala, längt och skarpt tillspet- sade. (Holmgren nämner som karakter pâ purpureas knoppar, att de äro trubbiga. I den figur, som h an lämnar. äro de ocksâ trubbiga och sâ lika knopparna pâ hans vimi- nalisfigur, att det är omöjligt att upptâcka nâgon skillnad.) De ligga ofta ej i grenens längdriktning, utan boja sig bâg- formigt ni sidan med spetsen. (Utom hos denna art är detta fallet hos viminalis, nigricans och hybriden fragilis X tri- andra, hvilka liksom purpurea hafva lânga knoppar.) Pâ utsidan äro de i de allra fiesta fall glattn och glänsande, och äro de nâgon gâng hâriga, sâ är detta endast i sjâlfva spetsen eher vid basen, aldrig öfver hela ytan. Pâ insidan äro de däremot ganska ofta hâriga. Till färgen äro de vanligen rôda, stundom dock gulgröna. Ibland är samma forhàllande râdande som hos fragilis, hvad färgen beträffar nämligen att det linnes en öfre mörkare färgad zon och en nedre ljusare. S. viminalis L. Knopparna äro hos denna art af mycket olika storlek, allteftersom de äro d- eller Ç- knoppar . Denna egendomlig- het. som pâpekats redan af Lundström i hans gradualaf- handling, gäller för alla pâ bar kvist blommande Salices, men framträder skarpast hos viminalis. cf-knopparna äro mycket stora och tämligen tjocka, cylindriska eller svagt sexkantiga (8—15 mm. lânga); Ç-kopparna hafva ungefär samma form, men äro relativt smalare samt betydligt min- dre (5—8 mm. lânga). Vanligen äro de, sâvâl d- som Ç, mycket stärkt hâriga, men stundom kunna särskildt ç -knop- parna bli nästan glatta. Till färgen äro de blekgula eller gulröda, glanslösa. De sitta mycket tdtt, stundom tvâ och tvâ tillsamman. S. repens L. Knoppar mycket smâ (2 — 4 mm. lânga), jogci langre 206 an breda, trubbiga, stundom nästan klotformiga. De äro i regeln mycket stärkt och relativt längt filthâriga samt äro dä oftast tryckta till grenen. Ibland händer det dock, att man fär se dem alldeles glatta och utstäende frän grenen. De erinra dä ganska mycket om auritas, men skiljas dock lätt frän dem genom sin cylindriska form (auritas äro rhom- biska). Färgen är brunviolett , mera sällan grön eller gul. Mycket karakteristisk för arten är en liten inskärning i knoppci/s topp (uppkommen därigenom, att de bäda blad, som bilda det tili utseendet enkla knoppfjället, här ej full ständigt sammanvuxit). Stundom är denna svâr att se pä grund af den starka härbeklädnaden. men ofta märker man den därpä, att hären pä Ömse sidor om densamma löpa ut i tvenne tofsar. I »Species Plantarum ger Linnné som en karakter pâ S. fusca: gemma bipartita. Inskär- ningen har sâledes varit observerad af honom säsom ut- märkande för arten, men har aldrig sedan af senare för- fattare framhällits. Emellertid gäller denna karakter ej blott för fusca-formen af repens, utan för arten i sin helhet. S. daphnoides Vill. Knoppar mycket stora, ända tili 18 mm. länga, och tjocka, ungefär dubbelt sä länga som breda. De hafva en mycket tvärt afsatt spets, som är frän ut- och insidan hop- tryckt samt böjd inät mot grenen eller rak, men aldrig utätböjd. De äro ganska stärkt hdriga, mot spetsen dock glatta. Deras färg är svart- eller gulbrun med tydliga mör- kare âdror, som anastomosera med hvarandra. Egendom- ligt är det sätt. pä hvilket knoppfjällen affalla. De sprängas nämligen ej pä insidan och bli sittande kvar vid basen af det framskjutande hängets skaft, säsom fallet är hos öfriga arter, utan lossna vid basen och dragas som en hufva öfver knoppen samt sitta alldeles heia kvar en tid uppe i toppen af det unga hänget. Utom hos daphnoides tycks detta sätt för knoppfjällens affallande förelinnas endast hos purpurea i enstaka fall. Sidokölarna äro hos daphnoides föga fram- trädande. 207 S. caprea L. Knoppar stora och tjocka med vanligen tydlig spets, som alltid âr utätböjd och rundad. De äro som füllt utveck- lade glatta, som yngre däremot särskildt hos gamla, som träd växande former nägot hâriga. Knoppfjällens färg är gulbrun eller mörkbrun, nägon gäng alldeles svart. Deras glans är matt och ädrorna äro otydliga. Sidokölar tvdliga. S. cinerea L. Knopparnas storlek mycket växlande, i det att de stundom äro stora som capreas, men ibland âter lika smä som auritas eller repens'. Däremot äro de alltid mycket tjocka och knappt dubbelt sä länga som breda. Äro de stora, sakna de vanligen spets, eller, om en sâdan linnes, är den ej som capreas hoptryckt frân alla sidor och rundad, utan plattad, alltid utätböjd. Äro de smä, finnes vanligen en rundad, utätböjd spets. Frän capreas skiljas de i hvarje fall genom det klassiska kännetecknet : hâriga knoppar. Vanligen är härigheten mycket stark, och endast undan- tagsvis kan den saknas pä utsidan; pä insidan linnes den alltid. Färgen är grd, rödgul eller rödbrun. Sidokölar tvdliga. S. aurita L. Knoppar tämligen smä, knappast längre än breda, rhombiska eller bredt triangulära. Pä utsidan vid basen finnes vanligen en grund fära pä midten och pä ömse sidor om denna en likadan fära, sä att det pä bäda sidor om midtfäran blir t venne upphöjda knölar. Tydlig spets saknas vanligen]; finnes sâdan är den utätböjd. Den inskärning, som fanns i toppen af repensknopparna, äterfinnes stundom äfven här fast dock ej regelbundet, mest dä knopparna äro breda och trubbiga. Färgen är rnörkröd, mera sällan gul eller gulröd. Vanligen äro de glatta och glänsande, men ej sällsynt är att se finpubescenta knoppar hos denna art. S. nigricans Sm. Knoppar ganska länga och stora, vanligen nägot frän- stâende, âtminstone i spetsen. Deras färg och härighet är 208 ytterst växlcinde. Mellan de former, som ha alldeles glatta, rôda och glänsande knoppar och de, soin hafva dem stärkt och längt filthäriga, gula och glanslösa, hnnas alla möjliga öfvergängsformer. S. nigricans är ju ocksä bekant for att vara vâr mest polymorfa art, och detta visar sig glltsä äfven hvad knopparnas färg och härighet beträffar. Emellertid tycks deras form — nedtill cylindriska, upptill plattade — vara mycket karakteristisk och konstant. Nägon tydlig spets linnes ej, men i öfre hälften afsmalna de mi got och mycket tvärt. Hybri der. Hvad hybriderna beträffar, skall jag här ei ingä när- mare pä dem, dä de, äfven hvad knopparna angär, i all- mänhet visa intermediära karakterer, hvilka dock hos olika former kunna vara olika kombinerade, säsom jag funnit vara fallet hos S. caprea X viminalis och S. aurita X repens. Jag skall här hlott omnämna ett par fall, hvilka visa af hvilken betydelse det ibland kan vara att äfven under- söka knopparna hos tvifvelaktiga hybrider, emedan karak- tererna pä dem kunna pä ett utmärkt sätt komplettera kän- netecken frän öfriga växtdelar. Aug. Heintze har frän Näsbyholm i Skäne utdelat en alba X pentandra, som genom sina smala blad mycket stärkt päminner om en alba X fragilis, och strängt taget finnes det hos den ingenting, som bestämdt pekar pä pen- tandra, utom möjligen bladskaftens glandler. Med trädets vinterknoppar, som jag varit i tillfälla att undersöka, visade sig förhällandet vara ett heit annat. Dessa voro nämligen alldeles af pentandras form sand utstdende frän grenen, dock ej sä stärkt som pentandras. De visade säledes all- deles omisstydbart denna arts närvaro i hybriden, och dä blad och hängen stärkt visa pâ alba, är hybridens riktighet obestridbar. Tvenne hybrider, som ej äro bland de lättaste att komma tili rätta med, äro caprea X viminalis och aurita X viminalis. Yid Refvinge i mellersta Skäne har jag för nägra 209 är sen pâtrâfïat en buske, hvilken jag pâ grand af de stärkt upphöjda nerverna pâ bladundersidan, de nâgot skrvnkliga och ofvan xnidten bredaste bladen samt de rôda bladskaften och grenarna bestämt till aurita X viminalis. Dâ jag senare äfven undersökte knopparna, visade sig min förmodan vara riktig, ty genom sin nâgot plattade och utdraget rhombiska form samt sin mörkröda für g visade de pâ aurita X vimi- nalis och ej pâ caprea X viminalis, hvars knoppar äro cy- lindriska, gulaktiga, mörkbnina eller stundom /just röda. Jag skall ytterligare endast nämna om knopparna hos en hybrid, dar de visa det högst egendomliga förhallan- det, att de ej likna nägon af stamarternas. Detta är fragilis X triandra. rf-busken af denna förekommer flerestädes odlad i Skäne, och jag har iäkttagit knopparna pâ exemplar frân Ystad, Alnarp, Dybeck och Lunds ßot. Tfädgärd, och öfverallt hafva de haft samma frân stamarterna afvikande utseende. De äro dubbelt starre än dessas, mycket länga och smala, vid basen tämligen stärkt hvälfda, men sedan langt och skarpt tdlspetsade. De äro därjämte alltid tdtt sammangyttrade och böjda dt sidan mcd spetsen. Ej heller j argen stämmer med stamarternas: den är nämligen grön- gid, mot spetsen öfvergäende i mörkbrun eller rödbrun. Säledes ha knopparna hos denna hybrid i allt en füllt egen- domlig artutbildning, som tycks svära emot dess förmenta Ursprung. Och dâ äfven andra saker, säsom tidigare blom- ningstid och större sprödhet hos grenarna och kanske vid närmare undersökning ännu fiera karakterer göra detta, ämnar jag göra den tili föremäl för närmare studier. Jag har med denna uppsats velat visa, att känneteck- nens ökande pâ arterna ytterligare kan bidraga tili att be- stämma deras typiska former och hybriderna mellan dem, och att nya kännetecken, hämtade frân en förut ej under - sökt del af växten, ofta kunna komplettem dem man förut har pâ ett sä lyckligt sätt, att de just i en oviss punkt lämna klarhet. Men jag är dock den förste att erkänna, att denna metod i vissa fall ej leder tili füllt säkra résultat. Âtskilliga af vâra arter, sâsom till ex. nigricans, repens och cinerea, äro sä polymorfa, att det är fullkomligt omöjligt att skaffa artkarakterer, som äro füllt säkra, ty den ena formen öfver- skrider den ena, en annan den andra af artkännetecknens gränser. S. aurita och S. cinerea äro ett godt exempel pä ett par arter, som i sina typiska formen ej gärna kunna förväxlas, men som i andra fall äro ytterst svära att afgränsa trän hvarandra. Detta beror säkerligen pä invecklade ba- starderingsförhällanden arterna och deras olika former emellan samt äfven hybrider och arter emellan. Den myc- ket vanliga tvisten om hvad som är art eller hybrid lämnar ocksä ett lärorikt exempel pä, att »bestämningskonsten i mänga fall stär vanmäktig, och i herbarierna gömmas mänga kuriositeter med beteckningen var. eher f. om hvars natur meningarna divergera högst betydligt. Knappast nägot släkte torde väl heller vara mindre lämpadt än Salix för herbariestudier, beroende pä den högst fragmentariska bild, som herbarieexemplaren vanligen gifva. Ett exemplar har endast blad, ett annat endast hängen eher därjämte outvecklade blad. Men äfven om säväl hängen som utveck- lade blad finnas, gä dock mänga karakterer förlorade, som man endast vid naturstudier kan iakttaga, sâsom trädets storlek, växtsätt och arkitektoniska byggnad, grenarnas sprödhet och färg, förekomsten af stipler, hängefjällens färg, kapslarnas form och ätskilliga andra förhällanden. En fräga som ofta debatteras är den, om en viss hy- brid verkligen kan bildas, eher den. därför att möjligen felaktiga exemplar en gäng af densamma utdelats, bör anses omöjlig och säledes »dödas». Den ene har godt hopp, den andre än mera skeptisk, och allt härefter bestämmer man, hvilka hybrider som ha rätt att finnas tili.» Enligt min mening är emellertid en strid om alla dessa saker fullkomligt lönlös, och enda sättet att aflysa densamma är nog det, som af Wichura pä 1860-talet an- vändes för att afgöra striden om förekomsten af bastarder inom släktet, nämligen experimented studier, lag har där- 211 for ocksâ sedan ett par âr tillbaka börjat bedrifva sâdana och har för närvarande mellan 3- och 400 exemplar af föl- jande artificiella bastarder i kultur: S. aurita o' X cinerea Ç » » 9 X purpurea cf » » Ç X viminalis cf » > o' X (caprea X viminalis; spont.) Ç » » cf X (cinerea X purpurea; spont.) 9 9 X (purpurea X viminalis; spont.) cf » » cf X (repens X viminalis; spont.) 9 » » 9 X » » » » d S. caprea cf X cinerea 9 » » 9 x » cf_ » » cf X purpurea 9 > » cf X viminalis 9 d X (cinerea X purpurea; spont.) 9 » (caprea X vimiminalis; spont.) 9 X viminalis 9 » » » 9 X (purpurea X vi- minalis; spont.) d S. cinerea 9 X phylicifolia cf » » cf X repens 9 » » cf X viminalis 9 » » 9 X » d » » cf X (cinerea X purpurea; spont.) 9 » (cinerea X purpurea; spont.) 9 X (purpurea X vimi- nalis; spont.) cf 5. daphnoides d X viminalis 9 » » 9 X » d S. fragilis d X viminalis 9 S, phylicifolia d X viminalis 9 S. purpurea 9 X (purpurea X viminalis ; spont.) cf S. r e pens 9 X fragilis d » » 9 X phylicifolia d » » 9 X purpurea cf » > 9 X (repens X viminalis; spont.) d » » cf X » » » » 9 21 ‘2 Denna nakna uppräkning af de hittills framstallda bastarderna har jag' ansett mig redan nu böra göra, eme- dan den visar, att flera som högst tvifvelaktiga eller omöj- liga ansedda bastarder — först och främst Amerinagruppens hybrider med öfriga gruppers arter — verkligen lâta sig framställa. En närmare redogörelse kan jag hvarken nu eller inom närmaste tiden lämna, emedan väl först om 2 à 3 âr dessa bastarder kunna väntas i blom. Död. David Bergend al afled i Lund d. 23 sept. 1908. Han var född i Qville i Bohuslän d. 4 maj 1855, blef student 1874, fil. d:r 1884, docent i botanik vid Lunds Uni- versitet 1883. I Botaniska Notiser 1879—82 skref han fyra smärre uppsatser. Hans gradualafhandling 1883 (Bidrag tili örtartade dikotyledoners jämförande anatomi) lät förmoda att han hade kunnat blifva en lika framstäende botanist som han bief en berömd zoolog, i fall omständigheterna icke förmätt honom att förändra sin studieriktning. Döde. 1908. Prof. A. Boistel i Paris, lichenolog. - Den 8 aug. prof. A. Giard i Sorbonne vid Paris, 62 är. - Den 10 juli prof. H. Karsten i Grünewald vid Berlin, 91 är. — Den 19 juli Arthur Lister â Highcliff i England född 1830. — Den 12 aug. prof. E. Loew i Berlin. Granformer. I Meddel. Soc. Fauna et Flora Een- nica häft. 33 och 34 har i synnerhet af M. Brenner fram- hâllits att en del former af granen, ss. f. virgata, f. oligo- cladn och f. brevifolici endast vore tillfälliga, af yttre oför- delaktiga förhällanden framkallade aberrationer samt att hos en del exemplar dessa abnormiteter visât sig kunna gifva vika antingen för normala bildningar eller för nägon annan abnorm form. Han har meddelat afbildning â en gran, â hvilken f. virgata öfvergick till hvad han kallar f. nodosa och sedan till f. oligoclada och slutligen Ater till f. nodosa. 213 Alchemilla pratensis Schm, i Sverige. Af M. O. Malte. Dâ for nâgra âr sedan konservatorn vid Helsingfors Universitets botaniska Institution Dr Harald Lindberg i och för en kritisk revision af Skandinaviens Alchemilla- former genomgick Lunds bot. Institutions samlingar af skandinaviska Alchemillor, upptäcktes häri af honom ett gammalt exemplar, etiketteradt Alchemilla vulgaris Linn. Scania. Herb. Fall.» hvilket han identifierade med Alchemilla pratensis Schm. I en af Dr Lindberg ä nämnda exemplar gjord anteckning pâpekades bl. a., att han i Riksmuseets skandinaviska herbarium anträffat ännu ett exemplar frân »Lund, Kungsmarken, 6. 1895. legit Göransson , samt att arten, som allmänt förekommer i mellersta Europa, äfven anträffats i Danmark samt i Norge. Med anledning af dessa Dr Lindbergs uppgifter gj or de undertecknad i slutet af sistlidne Juni mânad, ti 11- sammans med amanuensen Broddesson en exkursion till Kungsmarken i afsikt att sôka âterfinna A. pratensis. Arten anträffades dâ af oss pâ en liten äng alldeles intill Harde- berga järnvägsstation. sâledes c:a V2 km. fàgelvâgen frân nämaste punkt af Kungsmarken. Den växte i högt gräs tillsammans med A. subcrenata och i omedelbar närhet af A. pastoralis, tilicaulis och alpestris. Pâ den egentliga Kungsmarken lyckades vi emellertid icke upptâcka den- samma, och med all sannolikhet förekommer den ej heller dar. Ungefär samtidigt anträffades arten änyo, nämligen i närheten af Fâgelsângs järnvägsstation, af Käpten G. Pâ hi- ntan, dock blott i ett fätal exemplar. Vid en utflykt, som Käpten Pähl man och undertecknad med anledning af detta fynd senare gjorde tili Fâgelsâng funno vi arten i stör mängd pâ tvä nya Ställen, nämligen dels pâ södra slutt- ningen af Sularpsbäckens dalgâng â en lokal, som pâ Prof. Mob erg ’s »vägvisare öfver Fâgelsâng» är utmärkt med E 16, och dels â en äng mellan järnvägsstationen och tivoli. Bol. Not. 1908. 15 214 Tiden medgaf oss ej att undersöka ett större omräde; sannolikt är emellertid A. pratensis icke inskränkt tili dessa fyra lokaler, utan utbredd öfver heia Hardeberga— Fägel- sâng-omrâdet. Möjligen stammar äiven det i Lunds bot. lnst:s her- barium befintliga exemplaret frän detta omräde; säkert är det dock icke, sâ mycket niera, som â etiketten orden Scania Herb. Fall, tyckas vara tillskrifna senare än öfriga data (af j. W. Zetterstedt, frän hvars herbarium exem- plaret härrör.) Att här ingâende beskrifva A. pratensis synes mig vara öfverflödigt, alldenstund en beskrifning af densamma redan förut lämnats säväl i denna tidskrift (1899, pag. 53), hvari äfven omnämnes dess förekomst vid Bergen i Norge, som i Westerlunds Studier öfver de svenska formerna af Alchemilla vulgaris L. (Särtryck ur: Redogörelse för allm. läroverken i Norrköping och Söderköping under läs- äret 1906 — 1907. Norrköping 1907). Dä det emellertid icke är uteslutet, att arten kan iöre- komma pä andra stallen af värt land, skall jag i korthet pâpeka nägra af dess mest iögonfallande karaktärer. A. pratensis Schmidt (Fl. Boem. inchoata Cent. III. p. 88. 1794) tillhör den grupp inom släktet, som hos oss représenteras af A. lilicaulis, vestita, aeutangula, micans, subcrenata, subglobosa och pastoralis. Habituellt liknar den mest A. subcrenata, men skiljes frän denna liksom frän alla de andra omnämnda genom pä ofvansidan fullkomligt glatta blad samt genom mycket sind blommor. Med afseende pâ behâringen i öfrigt öfverensstämmer den äfven närmast med A. suberenata. Dock äro i allmänhet en del af frukt- bägarne försedda med enstaka här. Särskildt karaktäristiska för A. pratensis äro vidare dess i regel utomordentligt stora stjälkblad och heia växtens ljusgröna färg. Särskilt sistnämnda karaktär gör arten mycket lätt igenkännlig frän närstäende former. 215 Växtlokaler frân Skâne, Smäland och Uppland. Af Selim Birger. Nedanstâende växtlokaler grunda sig pä egna iaktta- gelser hufvudsakligen under âren 1895—1899. Sä vidt möjligt har jag sökt undvika en upprepning af redan publicerade uppgifter. Lokalerna ha synts mig värda att publicera, dä en stör del af dem äro frân Eslöfstrakten i Skâne, hvarifrân endast nàgra fä växtfynd finnas omnämnda i litteraturen . Nomenklaturen är den samma som i ll:te och 12:te uppla- gorna af Hartmans flora. Alchemillorna ha godhetsfullt blifvit bestämda af dr. Harald Lindberg i Helsingfors. Skâne. Achillea millefolium ß lanata, Kullen. Airopsis caryophyllea, Eslöf, pâ en järnvägsvall ; Sand- ham mam. Ajuga replans, Sandhammarn. Alehemilla alpestris Schm., Eslöf. » filicaulis Bus., Eslöf. » subcreuata Bus., Eslöf.; Gârdstânga. » vestita Bus., Eslöf. Allium carinatum , växte 1898 och 1899 h. o. d. som ogräs särskildt inné i häckarna pâ norra kyrkogârden i Lund. Anemone nemorosa v. purpurea Bl., Eslöf. Antennaria dioica f corymbosa , Kullen. Anthémis tinctoria, Eslöf; Gârdstânga 1895—1899. Anthericum liliago, Gärsnäs i Ö. Herrestads s:n. Armeria elongata, Holmby; Hardeberga oster om Lund. Artemisia canipestris ß sericea, Kullen. stelleriana, fanns sâvâl 1895 som 1899 rikligt pä den gamla lokalen vid Rudebäck söder om Heisingborg. Aster salicifolius, Eslöf, förvildad. Astragalus glycyphyllus, Eslöf, flerstädes. Bot. Not. 1908. 216 Betonica officinalis, riklig pä Hera lokaler i boksko- garna mellan Lilia Kastberga och Ängahusen oster om järnvägen mellan Eslöf och Stehag. Borrcvgo officinalis, Herst, som ogräs i Eslöf 1890- 1899. Brisa media f. pallescens, Stenshufvud. Bryonia alba, Eslöf Herst, som ruderatväxt. Bunias orientalis, Örtofta 1893—1899. Cardamine impatiens, Kullaberg. amara ß hirta, Stehag. Cardans acanthoides, Eslöf ; Kristineberg i Skarhults s:n. Cerefolium sativum, Räröd vid Ringsjön. Cirsium acaule ß caulescens, Eslöf. acaule X oleaceum, Hvidarp i Gârdstânga s:n. Convallaria verticillata, Sandby s:n: »Skrölle backe»; Ringsjön vid Räröd. Convolvulus arvensis ß linear if olius, ! lolmby. sepium, Hvidarp vid Kâflingeân i Gârd- stânga s:n. Corydalis laxa, liven: St. Ibb. Crépis prcemorsa, Eslöf. Cuscuta europcea, Eslöf. Datura stramonium, Eslöf Herst, som ogräs 1890—1899. Delphinium consolida, Gârdstânga 1894. Dianthus arenarius, Brösarp. superbus , Stafsten väster om Trelleborg. Echinospermum lappula, Eslöfs bangârd 1898. Elodca canadensis, Arlöf 1893—1899. Equisetum hiemale , Öfvedskloster, vid Yombsjön. palustre f polystachya , Bjäreshög. Euphorbia cyparissias, Gârdstânga. esula, rikl. pâ banvallen mellan Eslöf och Stehag vid Stabbarp. Euonymus europcea, Eslöf, Herst. Festuca gigantea, Räröd vid Ringsjön; Gârdstânga. sciuroides , mellan Gârdstânga och Svenstorp. Fragaria collina f. calycina, Eslöf. 217 Gagea spathacea, fierst. kring. Eslöf; Trolleholm. Galiwn mollugo, Eslöf; Örtofta, » mollugo X verum, Örtofta. saxatile, Eslöf. Geum rivale X urbanum, Öfvedskloster. Gentiana baltica , Eslöf. uliginosa, Eslöf. » baltica X uliginosa, Eslöf. Glyceria aquatica f vivipara, Hvidarp i Gärdstänga s:n. Gnaphalium arenarium , Holmby. Halimus pedunculatus , Hvellinge och St. Hammars strandängar. Hedera helix, Kullen; Löberöd vid Röfvarekulan. Helianthemum vulgare ß obscurum, Sandhammarn. HelosciadiUm immdatum, Eslöf; Falsterbo. « Hieroch/oa borealis, Eslöf. Hippophaü rhamnoides, liera buskar i sandgropar pä stranden söder om Rudebäck mellan Landskrona och Hel- singborg, antagligen förvildad. Holosteum umbcllatum, Lackalänga. Hordeum murinum, Skanör. Hydrocotyle vulgaris, Skanörs ljung. Hyoscyamus niger f pallida, nära Esperöds station i Vanstads s:n. Hypericum hitmifusum, Sandby. Hypochceris glabra , Eslöf fierst. säsom äkerogräs. Jasione montana ß litoralis , Nyhamn söder om Kullen. Koeleria glauca ß lobata, Sandhammarn. Lactuca scariola, Malmö. Lathrcea squamaria, Fulltofta och ßosjökloster vid Ringsjön. Limosella aquatica, Falsterbo. Linaria minor, Eslöfs bangärd. Lotus cormculata f. crassifolia, Sandhammarn. » tenuifolia, Hvellinge. Lycopodium immdatum , Skanörs ljung. 218 Malva alcea, mellan Gârdstânga och Svenstorp. » moscata, Eslöf. Marrubium vulgare, Falsterbo. Matricaria discoidea, Malmö 1893—1899; Eslöf 1890 —1899. Molinia cœndea ß arundinacea, Eslöf. Myrica gale , Lillö vid Ringsum. Myrrhis odorota, Gârdstânga. Nasturtium officinale, Trolleberg vid Lund; Gârd- stânga. silvestre, Kullen. Neottia nidus avis, Frualid i Öfveds s:n. Ncpeta cataria, Hvellinge ; Skanör. Ononis campestris, Eslöf Onopordon acanthium, Kâseberga vaster om Sand- hammarn. Ornithogalnm umbellatum, Eslöf, förvildad. Oxa/is corniculata, Eslöf, förvildad. » stricta, Eslöf, förvildad. Phalaris canariensis, som ruderat vid Lund 1895. Phleum arenariunt, Sandhammarn; Falsterbo. Picris hieracioides, Hvidarp i Gârdstânga s:n 1898. Pimpinella saxifraga y dissecta, Eslöf. Plantago coronopus, Kullen; Hvellinge strandängar. major f scopulorum, Kullen. maritima f. dentata, Lerhamn söder om Kullen. Polygala aniara, Sandby. Polygonum bistorta, Gârdstânga. Polystichum spinulosum ß dilatation, Eslöf. Potamogeton pectinata, Falsterbo. Potentilla erecta X procumbens, A id Eslöfs kyrka 1898 och 1899. Primula acaulis, utom i Bökebolsväng fanns arten 1897 rikligt i bokskogen vid Kochenhus pâ Kullen. 219 Poterimn sanguisorba , pä banvallen norr om Lund 1894-1899. Pulicaria vulgaris, Skanör. Pulmonaria officinalis L. (vera), Kullaberg vid Kulla- gârden riklig. Pulsatilla pratensis, Sandhammarn. Ranunculus arvensis, riklig i âkrar vid Hvellinge 1896. Rhadiola linoides, Lilia Hammar i St. Hammars s:n. Rhyncfmspora alba, Skanörs ljung. fusca, Skanörs ljung. Rudbeckia hirta, Eslöfs nya kyrkogârd riklig 1897—1899. Rumex crispus X palustris, Hvellinge. Ruppia br achy pus, Falsterbo. Sagina maritima, Hvellinge strandängar. Salvia verticillata, Eslöf pâ Ystad— Eslöfjärnvägens banvall riklig 1894—1899; Örtofta bangârd 1896—1899. Salvia sclarea, Eslöf vid sockerbruket 1899. Sambucus racemosa. Denna art upptagas oegentligt nog hvarken i F. W. C. Areschougs: Skânes flora, 2:dra uppl. (Lund 1881) eller i L. M. Neumans och Fr. Ahlfven- grens: Sveriges flora (Lund 1901), dä den betydligt säll- syntare S. ebulus däremot medtagits. S. racemosa uppträder ofta förvildad längt frân trädgärdar t. ex. vid Eslöf, Lund, Malmö, Helsingborg. Pà fiera Ställen vid Lund och Eslöf har den antecknats växande inné i de tili snöskydd kring järnvägarna planterade granhäckarna. Dit är den tydligen i likhet med fiera andra arter med bär säsom: Berberis vulgaris, Ribes rubrum och Symphoricarpus racemosus spridd genom fâglar. I Stockholms omgifningar är arten äfven ganska allmän inné i barrskog pä ganska längt af- stând frân trädgärdar. Scabiosa columbaria, St. Hammar; saknas alldeles i Eslöfs trakten. Schedonorus iuermis, Eslöfs bangârd 1896—1899. Scier anthus annuus X perennis, Eslöf; Sandhammarn ‘220 Sedum telephium ■ purpureum, Eslöf ilerstädes, tydligen fullständigt naturaliserad. Semblera coronopus, Kullen: Mölle hamn 1896; Gärd- stänga 1896. Senecio vernalis j pä flygsandsfälten vä- vernalis X vulgaris j ster ora Refvinge. viscosus, Eslöf 1895—1899. Setaria viridis med f. purpurascens Opitz, Hvellinge. Silene dichotoma, Eslöf säsom äkerogräs 1895—1899. noctißora, Eslöf; Hvellinge. Sonchus arvensis f maritima, Lerhamn söder om Kullen. St ell aria crassifolia, Hvellinge. Stratiotes aloides, Örtofta i Kjeflingeän. Struthiopteris germanica, Eslöf i Snärjet.» Thalictrum aquilegifolium , Sandby pä Sk rolle backe. minus, Kullen vid Svarta Hallar. Telekia speciosa , Vran gelsborg vid Ringsjön. Exem- plar frän denna lokal i herbarierna synas i allmänhet vara bestämda till Inula Helenium. Tragopogon pratensis ß minor, Eslöf. Trichera arvensis f. integrifolia S. F. Gray, Eslöf, Trisetum flavescens, Sandhammarn. Ulex européens, riklig à Skanörs Hung 1895—1899. Ulmus campestris v. suberosa, Borlunda, förvildad, Ulmus eff usa , Hvidarp i Gärdstänga s:n, förvildad. Utricularia vulgaris, Bjäreshög. Vaccaria parviflora , vid Eslöfs sockerbruk 1896. V aleriannella Morisonii, Lomma. olitoria ß dasycarpa, Lomma; Benestad. Verbascum nigrum ö cuspidatum, Ivlinta vid Ringsjön. Veronica triphyllos, Gärdstänga. Vicia angustifolia ß Bobartii, Sandby. cassubica, Gärdstänga. villosa, som äkerogräs vid Höganäs 1896. Viola stagniua, Ringsjön vid Rönneä. 221 Smâland. Euphrasia suecica Murb. & Wettst., Markaryd. Gentiana campestris * sue cia, Markaryd. Juncus squarrosus, Markaryd. Ledum palustre, Markaryd. Narthecium ossifragum, Markaryd. Oenothera biennis, Nybro järnvägsstation 1895. Onopordon acanthium, Kalmar. Osmunda regalis,. rikligt formationsbildande vid Lagan nära Markaryd. Reseda lutea, Kalmar hamn 1895. Uppland. Samtliga lokaler ligga i Vätö s:n. Airopsis prcecox, Ido. Car ex buxbaumi, Lidö. » canescens X norvegica, Rödkubb. » norvegica, Rödkubb. ßava X Oederi, Skabbholmen. Convallaria multiflora f bracteata Tham., Björkhol- men nära Lidö. Euphrasia bottnica Kihlm., riklig pä Skabbholmen, däremot ej anträffad â angränsande öar. Euphrasia tenuis (Brenn.) Wettst., Lidö; Idö. Hippophaë rhamnoides, flerstädes i Vätö s:n t. ex. Skabbholmen, Idskär. Lathyrus palustris, Lidö. Levisticum officinale, Lidö. Lysimachia vulgaris fl racemosa Hn., Skabbholmen. Neottia nidus avis , Lidö. Scleranthus annuus X perennis, Lidö. Taxus baccata, flerstädes i Vätö s:n t. ex. Skabbhol- men, Idö, Idskär. En fullständig redogörelse for â Skabbholmen i Vätö s:n anträffade växtarter âterlinnes i: H. Hessel man, Zur Kenntnis des Pflanzenlebens schwedischer Laubwiesen (Bei- heft. z. botanisch. Centralblatt 1904) s. 342 o. f. 999 Brenner, M., Xägra Linnaea-former i Finland. Meddel. Soc. Fauna Flor. Fenn. 34, 1908, s. 89 — 97. Förf. har i Finland icke päträffat mer än tvâ former som i allo öfverensstämma med de af Wittrock beskrifna svenska. Däremot förekommer i Finland andra former, hvaraf som nya beskrifvas 7 former och af de förut kända uppställas 3 nya variationer. Vissa egenheter med afseende â kronans sä att säga vttre Skulptur beskrifvas. Hos en erythrochrom form före- tedde kronans vägg tydliga veck, af hvilka en del pâ yttre sidan visade sig som färor, andra âter som framstäende kanter eller âsar. Färorna 5 tili antalet, motsvarande inskär- ningarna emellan brämets flikar (sinus-färor) och sträckte sig frän pipbasen ända tili inskärningen, âsarna âter mot- svarade de 5 llikarna och sträckte sig- frän pipens bas nästan ända ut tili flikens spets . Flos en annan form, en f. mesochroma Wittr., obser- verades endast färor. 10 tili antalet, nämligen de ofvan nämnda 5 sinus-färorna, och dessutom 5 med dessa alter- nerande färor längs fiikarnas midt (lobus-îâror), sträckande sig frän pipbasen tili flikens midt eller litet däröfver». En tredje form, âter en f. erythrochroma, visade endast svagt markerade 10 färor, en fjärde, äfven erythrochrom, inga eller svaga färor, en pâ hvarje flik, och lika mänga dem motsvarande kanter pä pipen längre ned, andra korta, stun- dom endast gropformiga färor under sinus, än tätt under denna, än längre ned vid basen, och andra slutligen endast en jämn, kullrig yta, utan nägra färor eller kanter . Förf. Säger »ig hafva funnit att hos olika exemplar af f. amoenula Wittr. de olika färgema gult, rödt och hvitt ersätta hvarandra, och att i följd härat tillochmed det i systematiskt hänseende som sä viktigt ansedda honungs- tecknet uppträder under olika form och storlek hos en och samma forma. Han uppställer därför 2 färgvarieteter: var. rubra och var. pallida. De borde väl kallats >subf. och ej var. , liksom subforma nana af f. vicina Wittr. 223 En för Sverige ny form af Anemone Hepatica L. Af Georg Pàhlman. Hösten 1906 kom jag i tillfälle att se nâgra konser- verade exemplar af Anemone Hepatica L., insamlade samma âr i Tyrolen af docenten Dr O. Gertz. Af de hvita fläckarne â bladens öfversida framgick med all tydlighet, att växten mäste tillhöra den af v. Beck i Flora von Nieder Oesterreich beskrifna Hepatica triloba, var. picta. En flyktig tanke att denna varietet kunde linnas i Sverige afvisade jag, sä snart jag skaffat mig tillgängliga upplysningar angâende dess hittills kända utbrednings- omrâde. I första haftet af Botaniska Notiser för âr 1907 fann jag emellertid â sid. 25 ett référât af en kort förut af J. Holm- boe publicerad uppsats: Einige abweichende Formen von Anemone Hepatica L. aus der Umgegend von Christiania. Bland de i referatet uppräknade formerna fanns en med namnet mavmorata T. Moor, och naturligt nog gjorde jag mig den frägan, om ej denna och den af v. Beck be- skrifna var. picta voro identiska. Genom att râdfrâga M. Gürke, Plantæ Europææ, Tom. II, Fase. 3, fann jag att min förmodan mäste vara riktig. Att växten borde sökas äfven hos oss, ansäg jag nu- mera ej orimligt. Jag beslöt säledes att närmare undersöka de bläsippbeständ, jag framdeles komme att päträffa. Mina undersökningar, som ej sträckte sig utom Skäne, blefvo länge utan résultat, om jag undantager, att jag pâ fiera Ställen kunde konstatera befintligheten af var. multiloba Hn., som, sä vidt jag känner, ej varit anmärkt sydligare än i Westergötland. — I förbigäende vägar jag uttala den me- ning, att densamma knappast borde anses mera än en forma, och dertill en osäker sädan. I Fägelsäng nära Lund päträffade jag en form med mycket spetsiga bladflikar — troligen Hepatica acutiloba Bot. Not. 1908. 224 DC. — , samt en annan med sidoloberna tâckande hvarandra. lag har sedermera sett denna senare beskrifyen aï Holmboe under namnet ï. divergens. Under ett besök i Reften, en Uten skogspark bekigen omkring 8 km. X. O. om Lund, ïôrliden host, *) pâtrâffade jag emellertid bland huïvudîormen âtskilliga exemplar af en form, hvars blad voro pû öfversidan ïdrsedda med hvit- aktiga, temligen regelbundet anordnade flâckar. Blad af Anemone Hepatica f. marmorata fràn Skàne. Xat. storlek. Pà grundade skäl ansâg jag densamma identisk med den af Holmboe i Christianiatrakten funna ï. marmorata T. Moor. Sedan jag kommit i tillfälle att taga del af Holmboes uppsats, har jag ytterligare blifvit styrkt i detta mitt anta- gande. Flâckarnes anordning och form öfverensstämma med H — s beskrifning: auf jedem Lappen kan man deutlich zwei mit dem Hauptnerv paralelle, längliche Flecken nach- b Denna lilla uppsats skrefs i början af innevarande är. 225 weisen, und ausserdem sieht man zwei grössere, trianguläre zwischen dem Augsgangspunkt des Blattstieles und dem Boden der Blatteinschnitte. Pä de af mig funna exemplaren iinnes dessutom en rad mindre, nästan cirkelrunda fläekar utanför de med hufvudnerven paralella fiäckarne. Holmboes beskrifning omnämner inga sädana, men af den hans uppsats ätföljande teckningen framgär, att dy- lika Annas äfven â Christianiaformen. Pä anförda skäl anser Holmboe, att den nörska for- men med hvitaktiga fläekar à bladen bör hänföras tili den medeleuropeiska, som under olika namn blifvit af skilda författare beskrifven. Dä benämningen f. marmorata T. Moor (i Gardeners' Chronicle 1873) är den äldsta, använder han den. I nyssnämnde tidskrift beskrifver Moor â sid. 645, â hvilken man äfven kan se en särdeles väl utförd afbildning af formen i fräga, densamma sälunda: The leaves, as will be seen, from the accompanying sketch of one of them (fig. 124) are marked with broad blotches of a pale ashy or grayish green on the usual deep olive-green ground, so they vie in beauty of marking with the leaves of the Cycla- men. This marking is, moreover, quite permanent, and has such a pretty effect that the plant will be certain to win many admirers. The flowers do not appreciably differ from those of the single blue variety common in gardens. This very pretty plant has been sent to us by M:r John Gray, flower gardener at Ashridge Park, by Whom it was gathered six Years ago in the vicinity of Mentone. Its con- stancy under cultivation is therefore well assured.» Moors lilla uppsats tyckes emellertid ej af botanister blifvit särdeles uppmärksammad — antagligen beroende pä att den ej blifvit publicerad i nägon i egentlig mening bota- nisk tidskrift — ■ ty den nya formen har sedermera blifvit beskrifven under nedanstâende namn: Hepatica triloba f mandata Val de Lievre i Oester. 226 bot. Zeitschrift XXIV p. 180 (1874): Nur selten linden sich Exemplare, deren beiderseits grüne Blätter auf der Ober- lläche mit weissen Flecken regelmässig gezeichnet sind. — Form a mac ul at a .» Hepatica triloba v. picta G. v. Beck i Flora von Nieder Oesterr. p. 407 (1890—93): »Jeder Lappen mit 2 deutlichen, länglichen, weissen Flecken gezeichnet. Anemone Hepatica vor. striata Evers ex Murr in Deut- sche bot. Monatsschrift XVII p. 12. (1899): Diese sehr Zier- liche, durch die fleckig-gestreiften Blätter (zwei keilige Flecken am Blattgrunde und je zwei paralelle, nach aussen von Flecken begleitete Streifen in der Mitte eines jeden Lappens) an das in ihrer Gesellschaft Wachsende Cyclamen erinnernde Form, die ich in Nordtirol nie beobachtete, fand Evers am Fersinabache, ich in San Dona bei Trient.» I Flora des Norddeutschen Flachlandes (Berlin 1898 —99) upptaga Ascherson u. Græbner — p. 329 — efter v. Beck Fl. Nieder Oesterr. Hepatica hepatica v. picta, men använda vid beskrifningen â fläckarnes färg ordet Weisslich (v. Beck: Weiss), sâsom Holmboe äfven anmärker. Benämningen Hepatica nobilis v. marmorata använder emellertid v. Beck i Wiener Illustr. Gartenzeit. XXI p. 348 (1896). Formens utbredningsomräde är enl. Gürke: Gail, merid. (Mentone). Germ. (Brandenburg). Tirol. Austr. inf. Han tillägger äfven: »etiam in hortis culta.» dervid säkerligen närmast syftande pä England, der ju ej Anemone Hepatica växer vild. För vidare iakttagelser äro nâgra af de i Reften tagna exemplaren inflyttade i Lunds botaniska trädgärd. Sedan denna uppsats skrefs, har jag varit i tillfälle dels att sjelf göra nägra nya iaktagelser, dels att erhälla nâgra upplysningar angäende växten i fräga. Sä har jag funnit, att samtliga vârhlad ä de af mig i botaniska trädgärden inflyttade exemplaren varit försedda 227 med fläckar, till färg och anordning öfverensstämmande med höstbladens. I det i närheten af Reften belägna Fâgelsâng har jag i sommar anträffat rätt manga exemplar, och bland dessa ett mindre antal af kombinationen v. multiloba f. marmorata.  bäda dessa platser har jag äfvenledes funnit en form med ljusgröna, füllt tydliga fläckar â bladen. — Männe det ej här är fräga om en korsningsprodukt af f. genuina och f. marmorata? ßeträffande blommornas färg, har jag ej funnit den afvilcande frän hufvudformens.  Moor’s afbildning synes ä sidolobernas underkant en tredje rad (mindre) fläckar; ä de af mig 1907 i Reften tagna exemplaren Annas ej mer än tvâ rader. I är har jag emellertid anträffat ätskilliga individ, hvarä bladfläckarnes anordning fullkomligt öfverensstämmer med den a Moor's teckning. Hvad lobernas form beträffar, vexlar den hos f. mar- morata liksom hos hufvudformen rätt betydligt. Sä har jag päträffat exemplar med blad, som haft betydligt bredare och mera afrundade lober än den hos oss vanligen förekom- mande formen, i dessa afseenden ganska noga öfverens- stämmande med Moor’s afbildning i Gardeners' Chronicle. Pâ nâgra nya lokaler, utöfver de i Fâgelsâng, har jag ej här i landet lyckats Anna f. marmorata. Herr Assistenten Otto R. Holmberg har emellertid meddelat mig, att han sistliden sommar päträffat densamma pä Omberg â fiera lokaler.  Ölands Alfvar vid ßorgholm har den äfven i är blifvit tagen af Amanuensen Rob. Larsson. I Blekinge synes den äfvenledes hafva blifvit funnen. I Växtgeografiska anteckningar för Blekinge (Svensk. Bot. Tidskrift 1908, B 2, H. 2) af Karl B. Nordstrom, läses nem- ligen â sid. 41: » Anemone hepatica v. multiloba: Vämmö Karlskrona. Ny för sydligaste Sverige. Ej längt frän denna lokal Annes 228 en f maculata, med ljusgröna — hvita sammanhängande band och liäckar midt pà loberna.» Att denna maculata-form är identisk med den af mig här omskrifna, anser jag i hög grad sannolikt. Till sist vill jag nämna, att jag i juni mänad detta är fann ett särdeles vackert exemplar af f marmorata i när- heten af Sassnitz pä Rügen. Birger, S., Om Härjedalens Vegetation. 136 s., 13 talk, 6 textlig*. — Arkiv för Botanik 7 n:o 13. 1908. Här lemnas en rätt mängsidig framställning af Härj'e- dalens vegetation, hvad kärlväxterna beträffar. Etter en allmän redogörelse behandlas barrskogsregionens natur- och kultursamhällen och därefter växtsamhällena ofvan barrskogsgränsen. I Ljusnan vid Sandviken växa pä ett djup af ända tili 2 m. vid làgvatten i enstaka individ eilet* beständ icke blott Hippuris vulgaris f ßuviatilis och Alopecurus falvus v. natans, utan äfven Agrostis stolonifera, Caltha palustris , Myosotis palustris och Veronica scutellata. Pä denna lokal när ingen af dessa växter nägonsin ofvan vattenvtan; de äro säledes dar füllt submersa. Af kärlväxterna kunna 145 arter eher omkring 25 % med stör sannolikhet sägas vara införda efter människans bosättning. Följande 12 arter kunna sägas vara västliga invan- drare: Arabis hirsuta, Blechnum spicant, Cardamine silva tica, Cotoneaster vulgaris , Corydalis fabacea, Erysimum hieracifolium, Listera ovata, Polygala amarella, Sedum annuum, Stachys silvatica, Trollius europoeus och Viola mirabilis. Ä taflorna meddelas 14 vegetationsbilder. 1 karta öfver omrädet, m. m. Cnidium venosum i Skâne. Cnidium venosum (Hoffm.) Koch anträffades af pro- fessor Nordstedt och undertecknad vid en exkursion pä strandängarna i Barsebäck den 19 September i är. Sä vidt hekant är, torde den ej förut vara anmärkt för Skâne. I Neumans flora angifves dess utbredning i Sverige till Sörm- land, Smäland, Öland och Gotland. Den förekommer bl. a. äfven pä Själland, sä omöjligt är ju icke, att Barsebäcks- exemplaren härstamma härifrän. I sä fall hur den doch kommit dit för ätskilliga är sedan, ty beständet visäde, att den funnits pä p/atsen en längre t/d. Füllt spontan rar den i hvarje fall. Följande dag hade professor Murbeck exkursion tili Barsebäck, och dä päträffades äter Cnidium, antagligen pä alldeles samma lokal, af stud. A. Kemner. hvilken demon- strerade fyndet vid Lunds Botaniska Förenings samman- träde den 30 sept. Dä det väl är ganska troligt, att Cnidium äfven Annes pä andra Ställen i Skâne, torde hrr botanister ha uppmärk- samheten fäst vid den under nästa sommars exkursioner. Robert Larsson. Wulff, Th., Einige Botrytis-Krankheiten der Ribes-Arten. 18 s., 2 textfig., 2 pl. — Arkiv f. Botanik 8 N:o 2. 1908. 1. Eine Botrytis-JFpidemie an Ribes nur cum. I en plantskola vid Stockholm blefvo mänga stammar af Ribes aureum angripna af svamp. Eörf. fann att ä stam- marne hade uppstätt sprickor i barken. Dä de växte pä fuktig, stärkt gödd mark och mänga sidogrsnar blifvit bort- tagna, men det stora rotsystemet bevarats, blef vattentill- förslen tili stammen för stör. Den fick »vattensot». I de uppkomna särsprickorna började sporer af Botrytis cinerea gro, och i början förde svampen endast ett saprofvtiskt lefnadssätt, som dock sä smäningom öfvergick tili parasi- tiskt. I lenticellerna utvecklades i december sklerotier. Bot. Nol. 1908. 16 230 Svampens namn tages här kollektivt, ty äfven förf. anser troligt att under namnet Botrytes cinerea Pers. inne- fattas fiera, specialiserade, biologiska arter. Den bekanta bordeauxlösningen dödar icke Botrytis- sporer. men däremot har Istvanffi funnit att 1,5 % lösning at calciumbisulfit pä 15 minuter dödar dessa sporer. 2. ßofrvf/s-Beschädigungen an Ribes rubrum und R. Grossularia. Under somrarne 1906—1907 iakttog fort, att blad hos nämnda växter blefvo sjuka. De började i juli eller augusti blifvra bruna; förändringen uppträdde först i spetsen och kanterna af bladet och fortskred mer eller mindre raskt inât bladvtan. Sâsnart mer an halfva bladskifvan blifvit brun, foil bladet af. Andra svampar angripa lätt de genom bladens affallande försvagade buskarna. Utvändigt ser man icke spâr af nàgra svampar, sâ vida ej väderleken âr synnerligen fuktig; men om ett sjukt blad halles i en vattenmättad atmosfär under en glasklocka ett par timmar, sâ märkas snart de grà konidieknippena af Botrytis cinerea. I de afdöda cellema och i de närliggande mesofyllcellerna kan man alltid med mikroskopets hjülp pâvisa det karaktäristiska Botrytis-mveeliet. Förf. fann att infektionsställena utgjordes af de i blad- kanterna sittande vattenporerna, som hos dessa arter âro stora, gapande och försedda med välutveckladt, tunnvâggigt epithem. Äfven hos Tropœolum- arter har förf. funnit samrna infektionssätt af samma svamp. Endast ä hären och grenspetsarne men ej â bladen af Ribes Grossularia tyckas sklerotier kunna utvecklas. Heintze, A., Växtgeografiska anteckningar frân ett par farder genomSkibottendaleniTromso amt. 1908. 71 s. — Arkiv î. Bot. 7 n:o 11. Att den växtgeografiska nomenklaturen ej hunnit stadga sig anser förf. hero pâ att de ekologiska grundbe- greppen: vegetation och växtsamhälle eller växtformation uppfattas sâ olika af olika författare. Han tycker att vâxt- 231 geografema ägnat för liten uppmärksamhet ât de egen- domligheter i de formationsbildande växternas byggnad, som just härröra fràn deras lif i slutna bestftnd, anpass- ningar, hvilka i det följande sammanföras under namnet >sociala anpassningar . Som exempel pâ typer bland sociala växtarter nämnas grantypen (Hippuris, gran, lärkträd, Equisetum, Polytrichum commune, Characéer), grästypen, busktypen. >Ett växtsamhälle utmärkes af följande karaktärer. De däri ingàende arterna äga sociala anpassningar. Vege- tationen är lagbunden, likformig och homogen samt utgöres vanligen af en enda eher ett fätal härskande arter, hvilka äro upprätt växande och uppnä ungeiär lika höjd, Indivi- derna växa mer eller mindre tätt packade, i regel sä att de ömsesidigt beskugga hvarandra. Undervegetationen kan däremot vara af mer varierande beskaffenhet. Vegetation är alltsä ett vidare begrepp an växtsamhälle eller formation : växtsamhället är en vegetationsform. Sedan kommer förf. tili vegetationsbeskrifningarna efter följande indelning: A. Naturvegetationer. a. Skogar (tall- och björkzonen). b. Myrar. c. Klippvegetationer. d. Randvegetationer (hafsstrands-, strandsnär; lund- dälder). B. Kulturvegetation er. Förf. egnar särskild uppmärksamhet ät fjällväxterna i tallzonen. Fröspridningen kommer tili väsentlig del till stând direkt frân fjällen ned i dalen, mera sällan frän den ena läglandskolonien tili den andra. Slutligen komma vi till förf:s behandling af nagra växtarters invandring till arktiska Norge, nämligen Pinus silvestris v. lapponica, Polenioniinn coentlewn *catnpann- latum, Veronica longifolia, Rnbns arcticus Carex festiva och 232 Geranium bohemia im. Âtskilliga aî dessa tyckas spridas genom lapparnas och finnarnas vandringar. Det behöfs säkert ännu mânga undersökningar, icke minst paleontologiska, innan man kan fâ klarhet om växter- nas invandring i Norge. Haîva en del växter förmätt bibe- hâlla sig i Norge under istiden, sä har naturligtvis utbred- ningen fôrsiggâtt pâ annat sätt, än om de icke kunnat det. Om förf. kan ha rätt i sina âsikter om invan drin gen, fâr väl framtiden visa. Wulff, Th., Stu dien über heteroplastische Gewe- bewucherungen am Himbeer- und am Stachelbeer- strauch. 37 s., 7 t., 1 textlig. — Arkiv f. Botanik 7 n:o 14. 1008. 1. Die Kalluskrankheit des Himbeerstrauches. Pâ liera stallen i Sverige har pâ senare üren ä fjor- ârsskotten af odlade hallon iakttagits en sjukdom, som icke förut var känd för vetenskapsmännen, fastän en liknande sjukdom dock iakttagits ä björnbärsbuskar. Stammen blir onaturligt uppsvälld, full af längsträckta vàrtlika svulster i de uppkomna sprickorna. Svulsterna kunna variera i storlek ända tili 2—3 cm. i diameter. Efter juli mänad blifva de bruna och ruttna bort. Af de anatomiska olikheterna i svulsten mot den normala Strukturen anmärka vi följande. Svulstbildningen börjar strax utanför bastringen och kan i början betraktas som ett parenkymatiskt felloderm. Stundom uppträder i parenkymet ett sekundärt barklager innanför det först an- lagda, hvarigenom senare nägra periferiska svulstlager afskalas. I parenkymet bildas här och dar öar af förvedade trakeider och secundärt kambium. Parenkymbildningen fortskrider äfven innanför bastringen, som spränges sönder. Kambiet kan bitvis äterupptaga nybildningen och ästad- komma värved insprängd i svulsten. Svulsterna kunna betraktas som barkhypotrofier och sakna hvarje utpräglad knoppkaraktär. I det af Küster uppställda systemet öfver patologiska 233 väfnader skulle enligt forks âsikt dessa svulster räknas tili grupper af heteroplastisk hyperplasi. Af gjorda försök vill förf. draga den slutsatsen, att sjukdomen uppkommer genom allt för stör tillförsel af kväfve och vatten, samt att en sjuk buske efter omplantering â annan torrare och magrare jord kan blifva frisk, fastän det kan dröja ett par âr, innan sjukdomsanlaget heit för- svunnit. 2. Maserbildungen am Stachelbeerstrauch. Den iakttagna masurbildningen ä krusbärsbusken upp- stär â 2— 6-âriga skott, i synnerhet vid basen af dvärggre- narna. Barken spränges sonder och knölar intill 1—2 cm. i diam. uppstä. Början tili sjukdomen bestâr i en skarp hypertrofi af de primära och sekundära märgsträlarne, sä att vedringen ofta sönderspränges och stammen fär ett lian- artadt utseende. I parenkymet uppträder äfven enstaka eller knippevis förenade kärl, som stä i direkt förening med stam- mens vedcylinder. Säledes förekommer här skottbildning. Masurbildningen här är en heteroplastisk hyperplasi, men med skottartad natur och ej en barkbildning som hos ofvannämnda hallonsjukdom. Hos ingendera anträffades nägon parasit som sjukdomsorsak. Leeuwen-Reijnvaan, J. und W., Docters van, Lie- ber eine zweifache Reduktion bei der Bildung der Geschlechtszellen' und darauf folgende Befruch- tung mittels zwei Spermatozoiden und über die Individualität der Chromosomen bei einigen Pol)r- trichum arten. Recueil des Travaux Botaniques Néer- landais, Vol. IV, Livraison 3, 1908, s. 177 — 220, t. 5 — 6. Under det man de senare âren mera egnat sin upp- märksamhet ât studiet af leîvermossornas befruktningsför- hällanden har man mera styfmoderligt behandlat löfmos- sorna i detta hänseende. Undersökningar, som afse sper- matogenesen äfvensom arkegoniernas utveckling och be- fruktningsakten hos representanter af sistnämnda moss- grupp, och som sprida ljus öfver afsedda förhällanden, böra 234 därför ha ett särskildt intresse och vara af ett visst värde. Ofvan angifna arbete drager sitt strä tili stacken och iör- tjenar heit visst att uppmärksammas af den botaniska verlden. I mängt och mycket sammanfalla dessa undersök- ningar med hänsyn tili vunna résultat med de forskningar, Ikeno gjort öfver spematogenesen hos Marchantia poly- morpha, fast de i vissa fall afvika frän Ikenos iakttagelser och i vissa fall erbjuda nya synpunkter beträf fände befrukt- ningen hos mossorna öfver hufvud. Författarne anse sig sälunda ha mera öfvertvgande än förut pftvisat förhanden- varon af centrosomer vid kärndelningen inom anteridie- cellerna hos Polytrichum- arterna. En dubbel reduktion af de i de vegetativa cellerna uppträdande kromosomerna (12 tili antalet) eger regelmässigt rum, hvarvid kromoso- merna visa en tydlig individualitet och sälunda ytterligare bekräfta den Boveri-Strasburgerska uppfattningen af dessa kroppars natur. S. k. kromatoida bildningar uppträda vid sidan om den frän kärnan härstammande blefaroplasten och ha sin upprinnelse ur kärnans kromatinmassa ; de för- svinna emellertid senare utan att spela nägon pävisbar roll i kärndelningen, eher vid befruktning. Äggcellen. hvars kärna uppkommer genom sammansmältning af den ur- sprungliga äggcellens och bukcellens kärnor, befruktas städse af tvenne spermatozoider, i det densamma förenas med de bäda spermatozoidernas kärna tili en enda, som härigenom erhäller det reglementerade Ursprungliga 12-talet af kromosomer. Öfriga mera i detalj gäende iakttagelser äfvensom den tillämpade undersökningsmetoden ega natur- ligtvis sitt stora intresse men ha ei den allmänna betydelse som berättigar deras ätergifvande här, hvarför läsaren i detta fall hänvisas tili originalarbetet. Senn, G., Die Gestalts- und Lageveränderung der Pflanzen-Chromatophoren. Mit einer Beilage: Die Lichtbrechung der lebenden Pflanzenzelle. 397 s. 8:o. Leip- zig, W. Engelmann 1908. Det har nog observerats och spekulerats ätskilligt 235 ötver samma ämne, som förf. gjort tili föremäl üör sin bok. De résultat, till hvilka han kommit, böra anses betydelse- fulla, emedan han i stör Skala experimenterat, hvadan vi ansett lämpligt att âtergiiva en del af dessa. Formförändring. Kromatoforerna kunna ändra sin form. Endast vid en medelintensitet hos ljuset, hvilken ligger olika högt hos olika växter, äro de utsträckta, under det att de kontrahera sig, sâsnart intensiteten blir för lâg eher för hög. Men de äro äfven beroende af andra, talrika, yttre inflytanden, ss. temperatur, vattenhalt, kemiska oeh meka- niska faktorer, äfven aider och inre friktion, sä att de sam- mandraga sig, om en enda af de verksamma faktorerna öfverskrider gränsen för den optimala intensiteten. Lägeförän dring följer pä tropistisk, taktisk retning, men beror icke af retningens riktning, utan pä intensitets- skillnaden. Dä kromatoforerna icke äro polärt organiserade, kunna deras taktiska egenskaper hvarken betecknas som strofiska eher som apobatiska. Endast klorofyllskifvorna hos Mesocarpus och Meso- tænium Endlicheriamitn installa sig under en bestämd vinkel mot den infallande Ijussträlen ; endast dessa äro plagio- fototaktiska. Det är icke ljusets riktning som sädan som gifver utslaget, utan den genom infallsvinklen betingade intensiteten. Kromatoforerna gä alltid tili de optimalt belysta de- larna af cellen: i ljus af medelintensitet tili de belysta, vid solbelysning tili de fördunklade delarne. Den speciella fotiska anordningen beror pä cellens form och dess läge i förhällande tili ljusets vanliga inträde. Det blir möjligt för kromatoforerna att finna den opti- mala ljusintensiteten därigenom, att i följd af cellväggarnes hvälfning de fördunklade partierna i plasmans hudlager, âtminstone pä ena sidan, smäningom öfvergä i de belysta, och att äfven dessa belysta Ställen genom partiell reflexion frân den hvälfda yttersidan uppvisa gradationer i ljusstyrka. En kromatofor träffas saledes icke pâ alla sidor af ljus af 236 samma styrka. Därigenom är hufvudvillkoret uppfylldt för att en fototaktisk reaktion kan uppkomma. Hos de fiesta växter framkallas lägeförändringen ge- nom de stärkt brytbara, blâvioletta strälarna, under det att de gulröda äro kraftlösa och verka som mörker. Undantag bilda nägra gulbruna kromatoforer (hos Chromulina, Xeot- tia, Qrobanche), hos hvilka möjligen olikheten i deras absorp- tionsspektrum förorsakar en frân de gröna kromatoforerna nägot afvikande känslighet. Att de rôda strälarna, oafsedt intensiteten, föranleda klorofyllskifvan hos Mesocarpus att intaga frontalställning, under det att de bläa äro verksamma endast vid hög inten- sitetet, är en för kolsyreassimilationen mycket nyttig inrätt- ning, som dock mäste betecknas som en sekundär tillpass- ning, alldenstund kromatoforerna hos denna alg lagra sig parietalt vid lägre temperatur och dä äfvenledes reagera endast för de blä strälarna. Vid ensidig afkylning af cellen reagera kromato- forerna med utpräglad termotaxis, i det att de draga sig ät den varma sidan. Lägeförän dring genom ljusets inverkan sker ej. om temparaturen är för läg (omkr. 0° C.) eher för hög (45° C\). Bristande turgescens eller en allmän förändring af den förorsakar icke i och för sig nägon förflyttning af kromato- forerna, men kemotaktiska retningar kunna därigenom uppstä och ge anledning tili sädana förflyttningar. Tyngdkraftens inverkan. Hos organ med upplags- näring hafva leukoplasterna benägenhet att hälla sig vid cellkärnan. men när deras stärkelsekorn blifva större, dra- gas de af de sen ares tyngd frân cellens centrum nedât. - Kloroplasterna i stärkelseslidan sträfva endast vid hög stärkelsehalt mot kärnan och äro dä underkastade tyngd- kraftens inverkan; vid mindre stärkelsehalt beror deras läge af foto- och kemotaxis. — Äfven för särskilda förhällanden hos Qrobanche, Neottia, Tradescantia, Callitriche, Ulothrix redogöres. — Föröfrigt visas att endast sädana kromato- 237 forer äro underkastade tyngdkraften, hvilka innehälla myc- ket stora stärk elsekorn. Vid ensidigt angrepp aï kemiska âmnen visade kro- matoforerna hos Funario (och väl hos andra växter) en utpräglad kemotaktisk retbarhet. — Liksom Chlcimydomonas, blifva äfven kloroplasterna lifligt retade aï kolsyra, liera sulfater, äpppsyra, asparagin, lävulos och dextros, men mot rörsocker visa de sig indifferenta. Eter verkar häm- mande pä deras rörelse. Endast lefvande kromatoforer kunna ändra läge. För ljus reagera uteslutande de, som kunna assimilera kolsyra. Den öfre gränsen ïôr ljusintensiteten, vid hvilken omslag trän positiv i negativ fototaxis följer, nedsättes betydligt genom sänkning i temparatur och i tillförsel af närings- salter under normala värme- och näringsförhällanden. Vid hög temparatur, liksom vid stör stärkelsehalt och öfverllöd pä socker, inträder samtidigt med nedsatt kol- syreassimilation en minskning af den fototaktiska retbar- heten. För de inre frän m eil an täggarne och kärnan utgäende retningarne reagera alla lefvande kromatoforer, säledes leukoplasterna (med undantag af dem, som finnas i meso- fyllcellerna hos mänga panacherade blad) och kromopla- sterna, sävida deras stroma ännu är intakt; visserligen rea- gera de äfven fototaktiskt retbara kromatoforerna endast dä, när de fotiska retningarna uteslutas (mörker) eher verka likformigt i heia cellen. Den under bestämda villkor förhandenvarande anord- ningen af kromatoforerna vid ytter- och innerväggarne, lik- som vid cellkärnan, beror pä kemotaktisk inverkan. Kromatoforerna utföra sina aktiva rörelser med hjälp af pseudopodier, som utskjuta frän deras färglösa, plasma- tiska hvlle, peristromiet. Utan tvifvel ästadkommas dessa rörelser liksom hos amöberna genom bildningen af en ano- mogen ytspänning i peristromiet. Dessa pseudopodier verka säledes pä samma sätt som cilierna hos tritt simmande 238 celler. Men den plagiofototaktiska känsligheten hos kloro- plasten hos Mesocarpus har sitt säte i det färgade stromat. Den absoluta hastigheten i kromatoforernas rörelse gär högst till 0,i2 ,m pr sekund. Det fasta substratet, pä hvilket peristromiet kryper, är protoplastens hudlager (vanligast det yttre), da det är stilla (oeh sâledes ej vid nybildning). De relativt hastigt uppträdande oeh likasä hastigt för- svinnande färgförändringarne hos växterna vid ändring aî ljusets riktning och intensitet förorsakas i de flesta fall ge- nom lägeförändring af kromatoforerna. I enlagrigt paren- kym (mossblad) bidrager äfven deras formförändring härtill men i bifaciala löfblad är den senare sâ att säga verk ningslös. Gray’s new manual of botany. Seventh edition, illustrated. A Handbook of the flowering plants and ferns of the central and northeastern United states and adjacent Canada. Rearranged and extensively revised by B. L. Ro- binson and M. L. Fernald. 926 s. 8:o. New York. Ame- rican Book Company. En fullständig flora öfver alla Nordamerikas växter är under utgifning, men ett par tiotal af är dröjer det väl, innan den blir färdig. Till dess fär man nöja sig med hand- böcker öfver vissa delar. Gray’s Manual har alltid ansetts vara bra. I den nya upplagan har Englers system användts. De pä kongressen i Wien fattade besluten angäende nomen- klaturen hafva blifvit följda, sä att man slipper ifrân de alltför afvikande, amerikanska namnen. De smä flgurerna hafva i synnerhet användts vid svärbestämda växter, säsom gräs, halfgräs, j uncus, Quercus, Aster och Desmodium. Wittrock, V. B., Om Jordens allmännast ut- bredda fanerogam, Sveriges ymnigast vinterblom- mande och mest namnrika växt, Vätarf, Stell aria media. (Eöredrag afsedt för Kungl. Vetenskaps-Akade- miens högtidsdag d. 31 mars 1908.) — Vetenskapsakademiens Arsbok 1908 s. 221—236. 239 Af förf:s redogörelse plocka vi ut ett och annat. Stellaria media har en sä stör tillpassningsförmäga att den kunnat sprida sig öfverallt utom i de stora öknarne. I Stockholmstrakten har fort, om vintern endast funnit exemplar med kleistogama blommor med undantag af ett par individ, soin hade vanliga sommarblommor och som kanske tillhörde en särskild, biologisk ras. Pä andra Ställen i Sverige förhäller sig vätarfven med hänsyn tili vinter- blommorna pä annat satt. Själfpollination spelar hos växten en mycket större roll än korsbefruktning. Hjärtbladen äro begâfvade med en stör grad af rör- lighet. Hos exemplar, uppdragna frän Uppsalafrön började hjärtbladens rörelse en timme tidigare pâ morgonen än â exemplar af frön frän Triest. E] mindre än 141 svenska namn och namnformer af växten hafva kommit till forks kunskap. Paulsen, O., Peridiniales. 124 s. 1908. — Nor- disches Plankton herausg. von Brandt u. Apstein. 18. Förf. har förut i ett par arbeten behandlat Peridi- neerna, senast i The Peridiniales of the Danish Waters (i Meddel. fra Kommission, f. Havundersogn. Plankton 1 n:o 5, 1907). Här beskrifvas och afbildas alia de för Norden kända 152 arterna, fördelade i 25 släkten, förutom 2 Pyrocysteæ i ett bihang. Dâ äfven bestämningstabeller linnas, blir det heit lätt att identiliera här i Norden päträffade arter, sävida man ej râkar fä tag i andra arter än förf. Agaricus campestris. G. F. Atkinson har iakt- tagit att den vilda formen af denna art har 4 sporer pä hvart basidium, under det att den odlade har endast 2. En lärjunge till A. har undersökt den senare formen och funnit att det unga basidiet har 4 cellkärnor, af hvilka de tvä de- generera. A. anser den senare formen uppkommen genom mutation, fastän Agaricus anses sakna befruktning, och kan betraktas som en elementarart. 240 Wesenberg-Lund, C., Plankton Investigations of the Danish Lakes. General part. The Baltic Plankton, its Origin and Variation. I. Text. 389 s. 4:o. II. Appendix, with 36 tables. Published by the aid of the Carlsberg Fund. Copenhagen 1908. Fort, har under 10 är arbetat med planktonundersök- ningar i Danmarks sötvatten, och fastän en stor del af ar- betet mest intresserar zoologer, tinner botanisten dock mycket af värde, i synnerhet som ju en del organismer tillhöra gränsomrädet mellan djur och växter. Fastän Sverige har en sâdan stor mängd af sjöar och vattendrag, är kännedonien om dessas plankton ännu myc- ket ofullständig. Dâ statsanslag beviljats till vetenskaplig undersökning af sjön Tâkern i Östergötland, fä vi hoppas att âtminstone denna sjös fytoplankton snart blir nâgor- lunda bra utbredd. Af detta stora arbete vilja vi här redogöra endast för en del af forks slutresultat. I de arktiska sjöarna är fytoplankton öfvervägande öfver zooplankton; Myxophyceæ saknas; Tabellaria och Melosira uppträda i stor mängd, likasâ nâgra fâ former af Chlorofyceer, nâgra Dinoflagellater, men Dinobryum i stor mängd. I norra Europas sjöar spela Myxophyceæ ännu en ringa roll, fastän vattnet blommar , hufvudformen är Ana- bæna flos aquæ; Heterocvsteæ och Oscillatorieæ äro föga framträdande. Diatomeerna utgöra huîvudmassan af fyto- plankton; förhärskande är Tabellaria fenestrata, men T. ftocculosa är ännu mycket allmän. Stora maxima uppnâs ocksâ af Asterionella och Melosira; Fragillaria nästan frân- varande; de öfriga af sekundärt värde; tycholimnetiska Diatomeer talrika, men sâdana Chlorofyceer ännu mer. specielt Desmidieer, som gifva denna zon dess särskilda karaktär; de enda rent pelagiska formerna äro Sphæro- cystis Schroeteri och Botrvococcus Braunii, Nephrocytium Agardhianum, arter af Oocvstis och Stichogloea olivacea. 241 Närmast Diatomeerna utgöres hufvudmassan af planktonet utaf Flagellater: Ceratium hirundinella och Dinobryum; den boreala arten Peridinium Willei är ännu utbredd öfver heia omrädet. Det baltiska planktonet karaktäriseras af: enorma kvantiteter af ätskilliga Myxophyceæ och af Fragilaria croto- nensis, Asterionella och Melosira, sällsyntheten af Tabellaria och Cyclotella, de talrika Protococcoideæ. Den föregäende och i synnerhet denna zonen karaktäriseras af den afgjorda öfverlägsenheten af tytoplanktonet öfver zooplanktonet. Centraleuropas alpina sjöar. De lägre belägna karaktäriseras af: svag utveckling af Myxophyceæ med Oscillatoria som den vanligaste formen, »vattnet blommar sällsynt; af Diatomeen äro Cyclotellæ förhärskande, Melosiræ i reducerad betydelse och Tabellaria tämligen allmän; fä Chlorophyceæ, förhärskande äro Sphærocvstis och Botryo- coccus; ingen nämnvärd blandning af Desmidieer; Dino- bryum utgör hufvudparten af Flagellatæ. Sâledes en rätt stör likhet med norra Europas plankton. De högre belägna sjöarna karaktäriseras af: svagt utveckladt fytoplankton; »vattnet blommar» förekommer ej ; fîoran bildas mest af Asterionella, Fragillaria, Melosira, Tabellaria, Ceratium och Dinobryum; sammansättningen är kosmopolitisk. Bland djuren förekomma arktiska former som relikter frän glacialtiden. Schuster, J., Polygonaceen-Studien. — Bull, de l’Herbier Boissier. Tome 8, 1908, s. 704—713. I sista majhäftet af Bot. Not. hafva vi refererat förf:s behandling af Polygonum lapathifolium. Här redogör han for en del former frân Afrika och Kina. Frân sistnämnda land har han en ny art med namnet : P. Strindbergii (» August Strindberg — dem Dichter und Forscher — in Gedanken an die köstliche Botaniker-Species Wennerstroem gewid- met, die immer noch nicht ausgestorben ist»), Af P. lapathifolium subsp. punctatum har förf. urskilt former med glatta blad: v. genuinum och v. tumidum, och 242 former med mer eller mindre häriga blad : v. piliferum och v. vestitum. Härtill kommer en tredje, ny form, som mot- svarar var. damtbiale (Kern.) af subspec. verum. Dess dia- gnos lyder: P. lapathifolium (L.) em. Schuster subsp. punctatum (Gremli) Schuster var. alluviale nov. var. — Caulis procum- bens vel ascendens, internodiis brevibus, foliis late-lanceo- latis usque ovalibus, inferioribus obtusis, cuneatis vel basa- libus tantum in pagina superiore leviter vel dense incano — usque albo-tomentosis — Suecia, Gœteborg. Vetenskapsakademien den 9 sept. Till intagande i Handlingarna an togs en afhandling af N. Svedelius: Lieber den Bau und die Entwicklung der Florideengattung Martensia. Den 14 okt. Till intagande i Arkiv för Botanik antogs en afhandling af B. Floderus, Bidrag tili kännedomen om Salixfloran i Torne lappmark. Anonymus. 1908. Finneo en Fspana. Homenage a Linneo en zu segundo centenario 1707—1907. Zaratoga 1908. 8:o 530 p., 20 portr., pl. (3 col.) et ligg. Pries, R. E. 1908. Zur Kenntnis der Phanerogamenflora der Grenzgebiete zwischen Bolivia und Argentinien. IV. Einige choripetale und monokotyledone Familien. 51 s., 2 dubbeltafl. — Arkiv Bot. 8 n:o 6, — Af hvar och en af släktena Fagara, Weinmannia, Seguiera, Aristida, Atropis och Mydrocleis är en ny art beskrif- ven, samt af Passiflora Warmingii en ny underart. Haglund, h. 1908. Fynd af bok i en skânsk mosse. - Svenska Mosskulturföreningens tidskrift n:o 6, 1908. (I Brandsberga mosse vid Skäralid delvis förkolade stubbar öfverlagrade af Eriophorum och Sphagnum.) Holst, N. O. 1908. Efterskörd frän de senglaciala lagren vid Toppeladugärd. 22 s. — Sveriges Geol. Undersökn. Ser. C. N:o 210. — Släktet Holstia har vid undersökning af bättre material visât sig vara en Potamogetonart. 243 Johansson, K. 1908. Hieracia vulgata Fr. frän Torne Lapp- mark. 48 s., 5 tafl. — Arkiv för Botanik 7 n:o 12. Linné. 1908. Bref och skrifvelser af och tili Carl von Linné. Med understöd af Svenska Staten utgifna af Upsala Universitet. Första afdelningen. Del II. Skrifvelser och bref till K. Svenska Vetenskapsakademien och dess sekreterare utgifna och med upplysande noter försedda af Th. M. Fries. IX + 373 + 3 s. Linné , C. von. 1908. Skrifter af — — , utgifna af Kungl. Svenska Vetenskapsakademien. IV. Valda smärre skrifter af botaniskt innehäll. 1. Dels af honom för- fattade pä svenska spräket dels öfversatta af migra hans lärjungar och Th. M. Fries. 321 s. (med talrika noter af Fries). Lö}inberg, E. 1908. Om nägra fynd i Litorina-lera i Norr- köping. 27 s. (Diatomeer bestämda af A. Euler). — Arkiv för Zoologi 4 n:o 22. Svedelius, N. 1908. Frans Reinhold Kjellman. (Biograf! med porträtt.). — K. Svenska Vetenskapsakademiens Ars- bok för är 1908 s. 279—300. Wulff, Th., 1908. Massenhaftes Auftreten eines Sahleimpil- zes auf Torfmoorwiesen. 2 s., 2 pl. — Zeitschrift f' Pflanzenkranheiten. Bd. 18. — Här redogöres för myxomyceten Spumaria alba och dess uppträdande ä Flahults mosse nära Jönköping. — , 1908. Stjälkbakterios och ringbakterios hos potatis. 4 s. 3 textfig. — Centralanstalt, f. Jordbuksförsök. Flyg- blad n:o 4. Matricaria discoidea och Helodea canadensis. För en Studie öfver dessa tvenne växtarters invandring och vidare spridning inom Sverige vägar undertecknad vända sig tili Botaniska Notisers läsare med en anhällan om växtlokaler. Af sär- skild vikt är, att fyndäret eller den tidsperiod, under hvilken väx- terna iakttagits meddelas. Upplysningarna torde insändas tili med. kand. Selim Birger. Kronobergsgatan 15 B, Stockholm. 244 Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 Bohl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Siisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kütz. — Dahls tedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — - Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsy- naptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lin dm an, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pä Yänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuels son, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. — Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll : Birger, S., Växtlokaler frân Skftne, Smäland och Uppland. S. 215. Malte, M. O.. Alchemilla pratensis Schm, i Sverige. S. 213. Nilsson, Herib., Vinterknopparna hos släktet Salix och deras betvdelse für artbestämningen. S. 197. Pâhlman, G., En for Sverige nj' form af Anemone Hepa- tica L. S. 223. Smärre notiser. S. 212, 222, 228—243. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 2 n 1908. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI (Lund 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arten hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. - — „ — , Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) 1 kr. — „ — , De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ — , Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ —, Speeies sargassorum Australise. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis mycologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853—1856 à 1 kr. — „ — „ — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871 — 1874 à 3 kr. 1875—1878 à 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887— 1907 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 ore. cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 ore, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. 1. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -f 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ : Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ. 3. Gigartineæ. Sid. I — XII-)- 1 — 336-}- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre Vol. II. Pars IL (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Bfiodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ. 13 Sphærococcoideæ. Sid. 337 — 700 -j- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -f- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gi- gartineæ, 4. Furcellarieæ, 5. Dudresnayeæ, 6. Dumontiaceæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ. 9. Champieæ, 10. Rhodyme- niaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ, 12. Sphærococcoideæ. 13. Delesserieæ. 14. Helminthocla- diaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -j-1 — 676 -j- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -f register 291—301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologiea (sid. 1 — 236 -)- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -)- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISEB FÖR AR 1908 UTGIFNE C. F. O. NORDSTEDT. Häftet 6. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEBE UP FÖRLAG-SBOKH ANDEL. LUND. BERLTNGSKA BOKTRYCKERIET, 1908. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahfvengren Rektor, Fil. D:r Fil. D:r Pris inb. 6 kr. ” — — — Sotn arbetet pä ett synnerligen tillfredsställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och hans ut- märkte medhjälpare förtjänta af stor tacksamhet frân deras sida, hvilka ha sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vära läroverk.” Tidning for Sveriges läroverk. 4- 1909 245 Studier öfver släktet Atropis. 1—2. Af Otto R. Holmberg. 1. Atropis suecica nomen novum. Cæspitosa. Culmi erecti vel decumbentes, satis molles. Panicula laxa, ramis capülaribns patentibus, fructiferis dc- flexis. Spiculce subteretes, quadruplo longiores quam latiores, sparsœ, laxiflorœ, e floribus 5—7 compositœ. Glumæ acumi- nates. Palea inferior in apiccm obtusiusculwn attain ata, 3—31/ 2 mm. longa. Antherce vix 1 mm. longer. Achenium paleis plane inclusion. Syn.: Festuca capillaris Liljeblad, Utk. tili Sv. Fl. ed. II (1798) pag. 48 (quæ formam reductam speciei sistit) ; Molinia capillaris Hartman, Flora ed. I (1820) pag. 56; Gly- cerin capillaris C. J. Lindeb. in sched., non Wahlb. Fl. Gothob. (1820) pag. 17, nec Atropis capillaris Schur, (Index ad) Enum. PI. Transsilv. (1866) pag. 889. Frân A. maritima-g ruppen skiljes denna art bl. a. ge- nom frânvaron aî mängbladiga, perennerande skott, genom mjukare blad och strän och genom kortare andrerer. Dess skilnad frân den niera närstäende A. distans framgär af nedanstäende beskrifning, grundad pa väl utbildade exem- plar frân Lomma. Strä 40—60 cm. högt med 3—4 ledknutar. Blad ränn- formiga, särskildt de nedre ofta senare platta och slaka, langt tillspetsade, med huflik spets, 8—12 cm. länga, 3—4 mm. breda, pä senare utvecklade skott smalare. Snärp tvärhugget, nâgot upprispadt (hos A. distans mera afrun- dadt). Vippa — frân nedersta förgreningen räknadt — normalt 15—25 cm. läng med nedtill 3—6 grenar tillsam- mans, de större 7—10 cm. länga, ofta dubbelt förgrenade, efter blomningen vinkelrätt utspärrade, i fruktstadiet till- bakaslagna och vippan därigenom afbruten. Smäax glesare sittande än hos A. distans, ej sâ hopade mot grenspetsarna, i fruktstadiet nästan trinda, 7—9 mm. länga, 1 '/•>— 2 Vs mm. Bol. Not. 1908. 17 breda, glest 5— 7-blommiga (hos A. distans 5—6 X 2—2 */* mm., tätblommiga), grâgrona med svag violett anstrykning. Skärmfjäll kortspetsade (hos A. distans rundtrubbiga, oftast snedt urnupna). Yttre blomfjäll 3— 31/* mm. längt (hos A. distans 2—2 Vs mm.), nâgot tillspetsadt, i den trubbiga spetsen svagt fransadt, i nedre hälften klädt med spridda, nästan tilltryckta här, blott närmast under spetsen violett. Stândare knappt 1 mm. lânga, tjockare än hos A. distans. Frukt längre och smalare, innesluten inom de i spetsen vanligen tätt hop- slutna blomfjäll en, omkr. 1 */* mm. lang. Förekontmer pä dyiga hafsstränder, ungefär i vatten- linjen, stundom Ute i vattnet och gär här längre ut än A. distans och A. maritima; äfven finnes den vid vattensam- lingar eller fuktigare stallen inné pä strandängarna. Artens utbredningsomräde sträcker sig frän midten af Skdnes väst- kust öfver Blekings och Smälands kuster tili Öland och Gotland ; dessutom en enstaka lokal i Hailand. Huruvida den ocksä finnes pä andra sidan Östersjön och Öresund, har jag ej kunnat öfvertyga mig om, emedan dessa trakters flora i allmänhet är synnerligen klent representerad i vära allmänna herbarier. Riksmuseets och Lunds Bot. Museums extraskandinaviska herbarier innehälla inga hit hänförliga exemplar. Lokaler: Skäne: Barsebäck, Bjerred, Lomma (riklig), Malmö (där den nu pä grund af utfyllning af stränderna sannolikt för.svunnit), Limhamn, Trelleborg (1823, E. Fries, i Upsala B. M:s herb.), Simrishamn. Bleking: Karlskrona, Kungshall, Stumholmen, Torrums udde. Smäland: Kalmar pä mudderfy lining, Aug. 1878, K. J. Lönnroth). Öland: Borg- holm, Näsby i As s:n, Ottenby (särskildt frän sistnämda lokal innehälla herbarierna mänga exemplar, vanligen under namn af Glyceria festucceformis eller Gl. distans v. capillaris). Gotland: Gothem, Hammars Norrlanda s:n, Klinta, Ljugarn. Skenholmen, Tjelders Boge s:n, Västergarns holme. I Upsala B. M:s herbarium ligger dessutom ett ex. frän Hailand: »Varberg 1842. Herb. E. Fries.» (nom. G. distans). 247 Ehuru Atropis suecica för bortfit ett sekel sedan varit urskild och rätt tydligt beskrifven, har jag dock ansett det nödigt här lemna en utförligare beskrifning pä densamma, emedan den snart äter fallit i glömska, därigenom att den förblandats med former af öfriga Atropis- art er; förväxling med hybriden A. distans X maritima och dess mänga for- mer torde ocksâ ha bidragit till, att man blifvit tveksam om växtens arträtt. Första gäng denna växt urskilts synes ha varit i L i I je- bla d s Flora, l:a uppl. (1792), dar den upptages som varietet A) af Festuca (— Glyceria) ßuitans. I de tvänne följande upplagorna af samma arbete har förf. fort släktena Glyceria och Atropis tili Poa. Däremot har han här ej blott upptagit den öländska växten som särskild art, utan ock — egen- domligt nog — hänfört den tili ett annat släkte, Festuca. I andra upplagan (1798), liksom i tredje upplagan (1816) heter det salunda: » Festuca capillaris (Här-Svingel). Bl. vippan lutande; smäaxen trinda, utan borst; sträet nedtill kulliggande (med utbredda grenar). Blad tagellika. if V. pä Öland nära hafs- stranden r. Är ganska liten nästan som Carex capillaris, hvilken den med sina sma bl. ax och smala bl. skaft liknar. Med Mannagräset har den annars nägon likhet ; men bladen äro trinda, bl. axen 4, högst 5-blommiga. Bör med F. ßui- tans icke sammanblandas.» Nägot autentiskt ex. af Festuca capillaris Liljebl. har jag vid genomseende af museiherbarierna i Upsala, Stock- holm och Lund icke lyckats finna. Af beskrifningen i och för sig är det ej lätt att sluta sig tili, hvilken art förf. afsett, men de nämda herbarierna innehälla (under namn af Festuca capillaris eller Glyceria festucceformis ) âtskilliga ex. af en liten, reducerad form af Atropis suecica fran Öland, hvilken synnerligen väl öfverensstämmer med Liljeblads ofvan- stäende beskrifning, och det är därför intet tvifvel om, att Festuca capillaris Liljebl. verkligen tillhör denna art. En för den tiden rätt god beskrifning af växten äter- 248 finna vi i första upplagan af Hartmans Flora (1820). Här heter det: Molinia capillaris Hn. vippan jemnt spridd, mäng- blommig; med utdragna härsmala nedböjda grenar; smä- axen jemnbreda 7-blommiga med nästan spetsiga kronskal; sträet uppstigande, slakt. ( Ö . Rosen och Ahlqvist!). Alns- högt mjukt strâ. med 5—7 turns king, 3—4 turns bred, gles- blommig vippa. — Fest /tea capillaris Lilj. Denna beskrifning, som afser füllt utbildade, kraftiga exemplar trän öländska lokaler, är mycket tydlig, och den äsyftade växten kan ej sammanblandas med hans M. distans och ännu mindre med hans M. maritima. Hartmans Ori- ginalexemplar i Upsala Bot. Museums herbarium är ocksä tydlig Atropis sitecica. För omkring ett sekel sedan hade man sâlunda växten tydligt och klart urskild frän närstäende arter. Tyvärr böriar emellertid redan 2:a uppl. af Hartmans Flora (1832 att rubba grundvalarne för kännedomen om växten och dess arträtt. Molinia capillaris > har naturhgtvis blifvit eftersökt pä andra Ställen, man har trott sig tinna likvärdiga former, hvilka dock icke kunnat füllt säkert skiljas frän Molinia distans, tili hvars formserier dessa naturligtvis i flertalet fall hört. Själfva namnet capillaris, om ock betecknande och utmärkt väl passande för den öländska arten, har under- stödt förväxlingen. i det man gjort denna karakter tili huf- vudsak och därför uppfattat gracila former af M. distans som liktydiga med M. capillaris. Foliden har blifvit. att Hartmans Flora 2:a uppl. (liksom ock 3:e uppl., 1838t upp- tagit följande korta beskrifning. som tydligt angifver. att förväxlingen är gjord: Molinia distans) ß capillaris kronskalen spetsigare; vippans grenar härsmala nedböjda. (Öl. Ottenby schäferi- äng, Göteborg etc. N. Christiania). — M. capillaris Ed. 1. Än värre har emellertid förbistringen blifvit. sedan man hos oss godkänt den i utlandet gjorda identi fieri ngen af Festuca capillaris med utländska nyare arter ur Atropis- 249 gruppen. Exemplar, som man ansett kunna tydas som Gly- ceria festucceformis (Host) Heynh., har man därvid funnit vid Varberg, och med den tveksamhet, som eher hand fâtt insteg rörande den öländska formens tydning, har man äfven sökt sammanställa denna med ofvannämda art. En ganska karaktäristisk öfvergängsformulering» hnna vi i Hart- mans Flora 4:de uppl. (1843), dar det heter: »(Molinia maritima) ß festucceformis spädare tili stjelk och blad; smäaxen dubbelt mindre, blekgröna. (Hall, vid Varberg. Öl.) — M. capillaris Handb. ed. 1 Iran Öland öfver- ensstämmer med ß i de lancettl. mer spetsiga kronorna, hvarlöre den snarare hör hit, än till M. distans; imellertid afviker ß nog mycket frän hulvudarten». Derefter hafva de följande upplagorna af (loran nedan- stäende stereotypa formulering: (Glyceria maritima) *festndformis Heynh. vippan smal af fä och korta grenar; bladen trädsmala. (Hall. Varberg. Öl.?). — Molinia capillaris Handb. ed. 1 frän Öland synes höra till G. festuciformis ». Frän 7:de uppl. hafva lokalerna ökats tili: »Hall. Var- berg. Boh. Koön. Öl. Ottenb}^ och Näsby i Äs s:n». Under Glyceria distans har i 5:te och följande upplagor tillkommit: »(Glyceria distans) ß capillaris vippan slak af härfina grenar». ingendera af dessa tvä former motsvarar emellertid tili beskrifningen den i l:a uppl. upptagna Molinia capillaris. De öländska lokalerna angifvas dock riktigt, och anmärk- ningen eher G. festuciformis liksom ock ? efter Öl. visa, att exemplaren härifrän ej ansetts füllt identiska med exem- plaren frän västkusten. I den heit omarbetade 1 1 :te uppl. af Hartmans Flora (1879) har f. capillaris antagligen ansetts för en alltför obe- tydlig variation af Glyceria distans och därför uteslutits; för Glyceria mar it. v. festucceformis äro inga lokaler angifna, hvilket antyder, att äfven denna varietet sannolikt ansetts vara af lägre valör. Hartmans utmärkta Molinia capillaris 250 frân l:a uppl. har sâlunda i följande upplagor af fioran efter âtskilliga raderingar till slut alldeles utplânats. En annan äldre publikation, der Liljeblads Festuca capillaris omnamnes (sâsom synonym) är P. F. Wahlberg Flora Gothoburgensis (1820). Hür heter det sid. 17: Glycerin capillaris. — Festuca capillaris Liljebld. In littore marino arenoso, frequens. - Radix fibrosa. Culmi adscendentes vel subprostrati, cum foliis laxiores. Ligula ut G. (list, breviuscula, obtusa. Panicula ramis longioribus post florescentiam reflexis. Cal}Tx 7- ad 9 floras. Gramen pallidius, post anthesin flavescens, in hisce oris vix pédalé, panicula pollicari . Detta namn har i senare tid af C. J. Lindeberg an- vändts vid bestâmningar af herbarieexemplar frân Öland och andra fyndorter for Atropis suecica. l) Ehuru jag ej sett nâgot autentiskt exemplar, synes mig dock âtskilligt tala för, att Wahlbergs växt icke är identisk med Festuca capillaris .» Uttrvcket culmi subprostrati leder tanken otvifvelaktigt pä Atropis maritima-g ruppens krypande skott. Uttrycket in hisce oris» etc. visar tydligt, att W. här sökt identifiera den i Hartmans nyutkomna flora beskrifna öländska Molinia capillaris och ansett skilnaden obetydlig. Dä Wahlbergs växt i Göteborgstrakten förekommer in littore frequens,» borde emellertid otvifvelaktigt ätmin- stone nâgot exemplar af växten frân denna lokal linnas i herbarierna, men nâgot ex. af A. suecica frân nämda trakt har jag ej lyckats fä se. Uttrycket post anthesin llave- scens» ingifver snarare misstankar om, att man i Wahlbergs Glycerin capillaris bör se antingen former af A. distans X maritima, hvars pâ grand af steriliteten länge kvarsittande smâax vanligen i »fruktstadiet antaga en ovanligt klar gul *) Lindeberg' synes vid sitt arbete med Atropis-gruppen ej ha kommit riktigt underfund med arten, att döma af bans anteck- ningar pä herbarieexemplar, dar han ofta förväxlat .-f. suecica med A. d ist ans. färgton, eller ock Atropis baltica (= Glycerin b allie a Lindeb.) i dess blekare västkustform. Att Wahl b er g sjâlf ej varit sâ särdeles ôfvertygad om sin växts artherättigande, synes for öfrigt framgâ af hans Anvisning tili Svenska Foderväxternas kännedom (1835), der han kallar Glycerin capillar is Wahl b. för en yppigare varietet» af Malaiin » distans; och det är dar till pä köpet frâga om Vegetationen pä Ottenby schäferiäng, frän hvilken lokal A. suecicn redan af gammalt är mest känd. I G. Wahlenberg: Flora Suecica» (1831) sattes GL capillaris Wahlb. som en form af Gl. distans med karak- tären: »pedunculis capillaribus, medan Festnca capillaris Liljebl. upptages som synonym (forma minima) tili Gl. distans ß nrenaria. I anmärkningen under Gl. distans säges bl. a.: »in litore limoso (ex gr. in Ottenby-schäfferi-äng Oelandiæ, ubi G. capillaris Wahlb. nec Liljebl.) spiculæ tantum majores hunt». — Egendomligt är här att se, att den frân Öland beskrifna Festnca capillaris Liljebl. icke anses tillhöra den för nämda lokal karakteristiska »formen, medan deremot Wahlbergs frän västkusten beskrifna art utan vidare identiheras med Ottenby-växten, oaktadt den, säsom jag ofvan visât, ej gärna kan vara identisk. I N. J. Anderssons: Skandinaviens Gramineer (1852) upptages Festnca capillaris Liljebl. som synonym tili G/yc. distans v. pulvinata, medan Give, capillacea Wahlb. Fl. Gothob. (feltryck i st. f. capillaris!) säges vara en form- förändring» af G. distans med alldeles härhna, nästan upp- rätta blomskaft, bildande en tätare vippa, uppkommen af ännu fetare växtställe.» Denna uppfattning af Wahlb ergs G. capillaris är tydligen felaktig, och ännu mindre kan man häri spära nägon antydan om den verkliga Atropis suecica- I Neuman: Sveriges Flora (1901) ßnnes ingen antydan om ifrägavarande växt. Till Glyceria distans X maritima fogas visserligen som synonym: G. festuciformis auct. p. p. men hans begränsning af hybridens utbredning (f. kattega- tensis Neum. är troligen identisk med G. capillaris Wahlb.) 252 till bohusländska och halländska lokaler visar, att han ej hit fort den af gammalt kända öländska formen, hvarom uppgifter alldeles saknas. Hans öländska G. baltica och G. baltica X distans höra nämligen icke hit. Efter denna framställning af de växlande öden, som växten inom vär svenska botaniska litteratur fätt genomgä, vill jag i korthet nämna nägra exempel pä, hunt den utländ- ska litteraturen förhällit sig tili växten eller rättare till dess namn. Som jag ofvan nämnt, har jag icke i Riksmuseets eller i Lunds Botan. Museums samlingar lyekats finna nägot utländskt exemplar, som kan tydas säsom identiskt med A. suecica. Reichenbach skrifver i sin »Flora Germanica » (1830 — 32) under Glyceria festucœjormis (som angifves endast frän Medelhafstrakten) : »Hue minime Gl. capillaris Wahlb. quod putarunt cl. M. et K. auctor autem illius in herbario meo correxit. — Längre ned under Gl. distans heter det: Variât tenuior: G. capillaris Wahlb. — I densammes Agrosto- graphia Germanica (Icônes, 1834) afbildas under N:o 1610 ett ex. af » Glyceria capillaris Wahlb.» med anmärkningen: »Das Exemplar sonderte Herr Prof. Wahlberg in meinem Herbario von Gljrc. festucæformis und bestätigte dessen Bestimmung.» Exemplaret är ungt, vippan ännu ej utvuxen ur slidan, nägon ständare ej afbüdad och afbildningen öfver- hufvud svàr att identifiera. A. suecica synes det knappast kunna vara; snarast är det väl en ung Gl. festucæformis eller en hybrid mellan denna och nâgon annan art frân dess utbredningsomräde. K. Richter upptager i »Plantæ Europææ» (1890) Mo- linia capillaris Hartm. ed. 1 som synonym till Atropis di- stans, medan Festuca capillaris Lil jebl. fl. suec. ed. 2 sättes som synonym till Atropis festucæformis (Host) Richter; detta senare oaktadt växtens utbredningsomräde begränsas till Regio mediterranea.» I Ascherson & Graebner: »Synopsis der Mitteleur. Flora» är Festuca capillaris Liljebl. satt som synonym tili 253 Festuca distaus (L.) Kunth C. capillaris Marss. (Flora von Neu-Vorpommern) d. v. s. hvad hos oss kallats v. pulvinata; Glyceria capillaris M. & K. sattes däremot riktigt som syno- nym till Festuca palustris Seen us (= Atropis festucæformis (Host) Richter). Atropis festucæformis är emellertid enligt talrika ex. som jag sett liksom ock enligt beskrifningar i utländska floror en till A. maritima-g ruppen hörande och sâledes frân A. suecica betydligt skild art. Ur Asch. & Gr:s beskriining vill jag framhâlla nâgra karakterer, som tydligt skilja den frân den senare: » Festuca palustris: Blätter zusammengefaltet. Stengel ziemlich straff aufrecht, engröhrig. Rispenäste mitunter etwas verlängert und etwas abstehend. Ährchen meist vio- lett überlaufen. Antheren 1.75—2 mm. lang.» Dessa i utlandet vanliga sammanställningar af A. sue- cicas synonymer antingen med A. distaus (i typisk eher reducerad form) eller med en art ur A. maritima-gruppen tyda ocksâ pâ sannolikheten af det antagandet, att A. suecica icke igenftnnes pâ Tysklands Östersjökust eller ätminstone icke där har nägon större utbredning. Af ofvanstâende framgâr sälunda: 1) att Atropis suecica är en frân den närmast stäende A. distaus väl skild art; 2) att dess utbredningsomrade är mycket begränsadt i jämförelse med den öfver heia Skandinavien och för öfrigt nästan heia Europa utbredda A. distaus; 3) att Atropis suecica (= Festuca resp. Molinia ca- pillaris) icke är att förväxla med den sydeuropeiska A.festu- cceformis (= Festuca palustris), ehuru dessa bäda säväl hos oss som i utlandet ofta uppfattats som synonymer; 4) att Glyceria capillaris Wahlb. icke är identisk med Atropis suecica. Inom släktet Glyceria har sälunda artnamnet » capilla - ns» för denna växt förlorat sin prioritetsrätt, och sä är äfven 254 förhällandet inom släktet Atropis. Yi ha nämligen redan en Atropis capillar is Schur. Enum. PI. Transsilvaniæ 1866. Prioritetsrätten för detta namn kan kanske uppfattas som nägot tvifvelaktig, dä namnkombinationen endast förekom- mer i registret pag. 886) tili nämnda arbete; dar hän visas emellertid tili pag. 779. hvarest under Atropis disions äfven Glycerin capillaris Schur är upptagen. Xamnet Atropis capillaris Schur är senare upptaget i Index Kewensis, dar det hänföres tili kollektivarten Glycerin distans. Dâ sälunda det enda artnamn, som hittills rdtteligen användts för vär art. af prioritetsskäl ei kan antagas, har iag mäst gifva den ett nvtt artnamn och därvid valt Atropis suecica, emedan arten, sâsom af det ofvan sagda framgär, synes vara endemisk i värt land. Omöjligt är dock inga- lunda. att arten äfven skulle kunna uppletas pä stränderna af de danska öarna och i Östersjöprovinsema. där det vore skäl eftersöka densamma. Atropis sitecicn är rätt variabel. Bland dess former märkas: f. gigantea: culmus crnssior, 60—80 cm. nltns; folin Intiora; panicüla 25—30 cm. longo, 25 — 35 cm. lata. — Skane: Lomma. var. angustifolia: culmus elongatus, tenuis; folin c:a 1 nun. Into, elongntn; spiculœ 3— f force. — Skâne: Lomma pä strandängarna. var. capillaris Liljebl. Sv. Fl. ed. II pro spec, sub Festuca; Hartm. Fl. ed. II pro var. Moliniæ distantis p. p. pumiln, tenuis; folin cnnn/iculnta, setacen; panicüla parva; rami paniculce gracillimi. spiculis singulis vel perpaucis,3-5- ßoris. — Öland: Ottenby. Denna var. synes utgöra Lilje- bl ad s ursprungliga Festuca capillaris och har i senare tid vanligen gatt under namnet Glycerin festucceformis. 255 2. Atropis distans (L.) Griseb. X suecica Holmb. A. elata Holmb. Planta sterilis, inter parentes intermedia. Rami pani- culce post anthesin reflexi vet patentes. Glumce breviter acu- minata vet subobtusce. Pa/ea inferior 2 '/a — 3 mm. tonga, apice angustior, rotundato-obtusa. Anthères angustce, polline evoluto destitutce. Tätt tufvad, vanligen 40—70 cm. bög. Vippa stor, nägot tälaxig, med nedböjda — utstâende grenar. Smâax omkr. 5 ggr sâ lânga som breda (7—9 mm. lânga, omkr. 1 1/2 mm. breda), trinda, nâgot glest 6— 8-blommiga, efter blomningen vanligen smutsigt violettfärgade, slutligen brun- eller ljusgula, länge kvarsittande, sterila. Förekommer riklig bland stamarterna vid Lomma1); äfven vid Malmö och ßjerred. — C. J. Lindebergs Glycerin distans >f elata » (in sched.) hör ocksâ lait enligt af Lindeb. bestämda exemplar i Riksmuseets och Upsala Botan. Mu- seums herbarier îrân »Smâland, Kalmar, Ängö, 12/t 1897, leg. K. F. Dusén.» Af hybriden har jag funnit följande mera anmärk- ningsvärda former : f. expansa (= Glyceria distans X maritima f. expansa Holmb. in sched. 1904): cülmus a/tus, crassus ; folia latiora ; panicula valida, ramis crassiusculis, polystachyis, retrorsis ; spiculce magna , densius congesta, 7-flora. — Vid Lomma. 1904 riklig pä föregaende ärs uppmuddring. Stod ännu kvar i enstaka tufvor är 1908, ehuru lokalen för den ej«synes vara lämplig. A. suecica, som naturligtvis samtidigt medföljt muddret, synes ej ha kunnat hälla sig kvar här. A. distans fanns däremot i riklig mängd. 1) De af mig insamlade och efter granskning' och godkän- nande af auktor i växtbyte utlämnade exemplaren af Glyceria distans X maritima f. kattegatensis Ne um. frän »Scania: Lomma in limo siccato e litore egesto, 15. VIII. 1904» torde Samtliga höra till kombinationen A. distans X suecica. Den förändrade växt- platsen (mudder) syntes mig dä kunna füllt förklara möjligheten af en sä förändrad typ af f kattegatensis, och A. suecica kände jag dä ej tili. f. gracillima: 20— 40 cm. alta; culmus tennis; folia angusta, canalicniata ; rami paniculœ gracillimi, subsim- plices, etiam post anthesin erecto-patentes, spiculis panas, 3 — 5-floris, plerumque obscure violaceis. — Vid Lomma och Malmö pä torrare Ställen, äfven pâ inudder. Vetenskapsakademien d. 25 nov. Hälften af Wall- markska belöningen, 1200 kr., tilldelades prof. H. Euler för hans arbete Växtkemi, dess grunder och résultat. — Prof- Jak. Eriksson förevisade fotografier af ett antal med Klumprotsvampen (Plasmodiophora Brassicæ) artificielt smit- tade växter samt redogjorde i korthet för svampens natur och historia. Den 5 dec. Till intagande i Handlingarne antogs en afhandling af A. G. Nathorst: Palæobotanische Mittei- lungen, 7. Wettstein, R. v., Handbuch der Systematischen Botanik. II Bd. 2 Theil. Zweite Hälfte, s. 395—578. Wien 1908. Franz Deutike. 8 Mark. Med detta häfte, som böriar med Synpetalerna, är arbetet afslutadt efter samma plan, som de föregäende häf- tena. Bland de 700 figurema i häftet äro mänga original. Anemone Hepatica f. marmorata T. Moor, som omtalas i föregäende häfte af denna tidskrift (s. 223), och uppgifvits för Skäne, Blekinge, Öland och Omberg, är ej sällsynt i södra Uppland i Stockholms närhet, där den t. ex. tinnes i Danderyd och Österäkers socknar enligt fiera firs iakttagelser. G. Lmn. Reseanslag. Riksstatens större resestipendium för nästa är har tilldelats doc. B. Lidforss för att i Zürich praktiskt studera metoderna för särskiljande och bestäm- mande af i växterna uppträdande ägghviteämnen m. m. och eventuelt äfven i Wien eller Marburg idka bakteriologiska och mykologiska studier. Einige Ergebnisse von Kreuzungen bei Hafer und Weizen. Von Herman Nilsson-Ehle. Auf Grund meiner Untersuchungen über die s. g. Vielförmigkeit alter Rassen bei selbstbestäubenden Getrei- dearten habe ich die Auffassung ausgesprochen l), dass die vielen erblichen Kleinformen ( »Lebenstypen , Linien, »Ele- mentararten,» »Pedigreesorten, oder wie man sie nennen mag), welche durch Reinzüchtung nach einzelnen Individuen bei solchen Getreidearten isoliert und als selbständige sy- stematiche Einheiten neben einander gehalten werden kön- nen, nur einen Spezialfall der erblichen (nicht von äusseren Umständen bewirkten) individuellen Kreuzungs- Variabili- tät» bei den fremdbestäubenden Pflanzen und Tieren bezeich- nen, indem sie als die konstanten Ueberbleibsel 2) der Spal- tungsprodukte freiwilliger Kreuzungen (die ja auch bei nor- mal selbstbestäubenden Getreidearten nicht völlig fehlen) betrachtet werden können, obwohl, da Fremdbestäubung zu geringem Prozent bei diesen Selbstbestäubern immer fort- während stattfindet, stetig fortgesetzte Spaltungen auch bei diesen nicht ganz ausgeschlossen sind. Teils sind nämlich die Kleinformen nur lauter verschiedene Kombinationen einer Anzahl von Eigenschaften und Eigenschaftsabstuf- ungen, teils wird man nach einer Kreuzung zwischen nur zwei solchen Kleinformen oder Elementararten tatsächlich ein Formengemisch von ganz derselben Art, wie es eine alte Landesrasse kennzeichnet, bekommen. Der einzige Unterschied ist, dass bei einer alten Rasse die Formen schon 1) Om lifstyper och individuell variation (Ueber Lebenstypen und individuelle Variation). Botan. Notiser 1907, p. 113. Ref. in Journ. f. Landwirtsch. 1908, p. 294. 2) Dass die spaltenden Individuen bei fortgesetzter Selbst- bestäubung' nach einer Kreuzung in der Nachkommenschaft mehr und mehr prozentich abnehmen und zuletzt von einem gewissen Areal verschwinden müssen, ist ja nämlich leicht zu zeigen. Bot. Not. 1908. 25cS grösstenteils konstant geworden sind (so weit dies beurteilt werden kann), während nach einer Kreuzung die konstanten Spaltungsprodukte allmählich, so zu sagen vor unseren Augen, gebildet werden. *) Nach der Mendelschen Entdeckung der Elementar- eigenschaften hat man aber ein ganz anderes Verständniss für die grosse Vielförmigkeit alter Rassen gewonnen, da die zahllosen Kleinformen nur als verschiedene Kombina- tionen einer relativ geringen Zahl einmal entstandener Ele- mentareigenschaften betrachtet werden können. Auch lassen sich die vielen erblichen Abstufungen allerlei qvantitativer Eigenschaften, welche verschiedene Kleinformen kennzeich- nen und dieselben oft in eine ganz kontinuierliche Reihe stellen, z. B. die zahlreichen erblichen Abstufungen an Korn- grösse, Halmlänge, Ähren- und Rispentypus, Frühreife, Winterfestigkeit, Resistenz gegen Gelbrost u. s. w., einfach als nur verschiedene Kombinationen einer relativ geringen Anzahl von Einheiten erklären, welche durch ihr verschie- denes Zusammentreten vielfach mehrere Abstufungen als die Einheiten selbst bewirken. 2) Eine wichtige Voraussetzung dieser ganzen Betrach- tungsweise ist jedoch, dass die s. g. Merkmalspaare- vom Vorhandensein und Fehlen der Elementareigenschaft gebil- det werden. Entweder besitzt die betreffende Form eine Elementareigenschaft oder nicht. Die Formendifferenzen werden nach dieser Auffassung also einfach davon bedingt, ob mehrere oder wenigere Einheiten bei der Form vor- handen sind. Jede Einheit bildet mit dem entsprechenden Fehlen derselben ein Merkmalspaar. Auf die Weise kann man sagen, dass, wenn bei einer alten Rasse z B. 10 Ein- ') Om nordskandinaviska och andra tidiga hafresorter och försök tili deras förbattrande genom individualförädling och kors- ning. Sver. Utsiidesfören. Tidskr. 1907, p. 209. Ref. in Journ f. Landwirtsch. 1908, pag. 306. ■) Om nordskandinaviska hafresorter etc. 1. c. — Xâgot ont nuvarande principer vid hösthveteförädlingen pä Svalöf. Sver. Ut- sädesfören. Tidskr. 1908, p. 165. 259 heiten Vorkommen, welche nicht bei allen Formen der Rasse vorhanden sind sondern bei gewissen Formen fehlen, 1024 Kombinationen (= 1024 konstante Formen = Elementararten) bei dieser Rasse möglich sind. *) Es sind wohl die Untersuchungen von Correns wel- che den ersten Grund der Theorie vom Vorhandensein und Fehlen der Einheiten bei Pflanzenkreuzungen bilden -). Bate- son and Saunders haben denselben Erklärungsgrund zuerst bei gewissen Flühnerkreuzungen aufgestellt* 2 3 4 5), wobei der Name »Presence and Absence Hypothesis» zuerst ein- geführt wird, dann bei Lathyrus odoratus- und Matthiola- Kreuzungen ‘), ferner Lock bei Erbsenkreuzungen, Whel- dale bei Antirrhinumkreuzungen 6). Punnett spricht in seinem Buche Mendelism» 7) aus, dass diese Presence and Absence Hypothesis nicht in Widerspruch mit der grossen Mehrzahl bisher konstatierter Fälle steht, und dass künftige Untersuchungen zeigen dürften, ob die wenigen Beispiele, die jetzt widersprechend scheinen, auch auf dieselbe Weise erklärt werden können. Lock8) spricht aus, dass »in many cases the pair is represented by the presence and absence respectively of a certain definite feature.» Meinesteils glaube ich, dass diese Theorie einfach eins *) Selbstverständlich muss man ja voraussetzen, dass viele Einheiten allen Formen der «Rasse,» der Art, der Gattung u. s. w. gemeinsam sind. 2) Ueber Bastardirungsversuche mit Mirabilis-Sippen. — Zur Kenntniss der scheinbar neuen Merkmale der Bastarde. Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. XX, 1902, p. 594; XXIII, 1905, p. 70. 3) A suggestion as to the nature of the walnut comb in fowls. Proceed. Cambridge Phil. Soc. XIII, 3, 1905, p. 165. 4) Bateson, Saunders and Punnett, Further experiments on inheritance in sweet peas and stocks. Prelim, account. Proceed. Roy. Soc. B. XXVII, 1906, p. 236. — Reports to the evolution committee of the Royal Society. Report III, London 1906. 5) On the inheritance of certain invisible characters in peas. Proced. Roy. Soc. B. LXXIX, 1907, p. 28. °) The inheritance of flower colour in Antirrhinum majus. Proceed. Roy. Soc. B. LXXIX, 1907, p. 288. 7) 2 Edit. Cambridge 1907, p. 43. 8) Recent progress in the study of variation, heredity and evolution, p. ^65. London 1907. 260 der wichtigsten Prinzipien für die fortgesetzte Bastardfor- schung bildet. Bei den Getreidearten, mit welchen Yerf. seit dem Jahre 1900 gearbeitet hat, d. i. Weizen und Hafer, scheint sich nichts der Annahme entgegenzustellen, dass die Merk- malspaare wirklich das Vorhandensein und Fehlen der Ele- mentareigenschaften bezeichnen, und also nicht nur ein Latent- oder Aktivwerden (im Sinne deVries’) der einmal durch s. g. progressive Mutation neu entstandenen Elemen- tareigenschaften. Mit der Annahme von »Vorhandensein und Fehlen bezeichnen Mutationen entweder spontanes Auftreten von Einheiten, die bei der Form vorher fehlen, oder spontanes Verschwinden von Einheiten, die vorhanden sind. Ob im vorigen Falle die Einheiten wirklich »neu » sind oder nicht, wer kann das eigentlich bestimmt behaupten? Bei den Getreidearten ist kein Auftreten von solchen Eigenschaften, die bei der betreffenden Getreideart nicht vorher bekannt waren, meiner Meinung nach bisher konstatiert worden, und auch wenn man solche Eigenschaften finden sollte, wie kann man eigentlich mit völliger Sicherheit sagen, dass sie nicht irgendwo bei der Art oder Gattung u. s. w. schon Vor- kommen oder einmal früher entstanden aber wieder ver- schwunden sind? Man muss sich wohl also gegenwärtig damit begnügen zu sagen, ob die Einheiten bei den Formen vorhanden sind oder nicht. Das oft behauptete sofortige Konstantwerden von Mutationen bei z. B. Weizen ist nämlich nach meinen Er- fahrungen l) ein Irrtum. Wenn z. B. die braune Ährenfarbe bei einem Individuum einer weissährigen Sorte auftaucht, so wird dies Individuum — wenn es nämlich in dem Jahre, wo es sich erst zeigt, d. h. als erste Generation, gefunden wird — immer, wie gewöhnlich bei Kreuzungen zwischen ') Nâgot om korsningar etc. Sver. Utsädesfören. Tidskr. 1906, p. 309. Ref. in Journal f. Landwirtsch. 1908, p. 299. 261 braun- und weissährigen Sorten, braune und weisse Ab- kömmlinge abspalten, Eine weissährige Abweichung in einer braunährigen Sorte wird aber erst in der zweiten Generation gefunden (weil die erste Generation braunährig ist) und muss folglich, auch wenn sie aus einer freiwilligen Kreuzung mit einer gelegentlich in der Nähe wachsenden weissährigen Sorte stammt, gleich nach ihrem »Entstehen konstant sein. Dasselbe ist auch bei anderen Eigenschaften der Fall. Die Konstanz oder Spaltung der auftauchenden Abweichungen solcher Eigenschaften beweist nichts betref- fend die Frage, ob diese Abweichungen Resultate von frei- willigen Kreuzungen oder spontane Mutationen sind. Hat ja doch de Vries den genialen Gedanken ausgesprochen, dass die Mutationen als Bastarde entstehen müssen oder können. Aber auch wenn die erwähnten Abweichungen zum Teil wirkliche spontane Mutationen bezeichnen, was gar nicht unwahrscheinlich, aber noch nicht endgültig festge- stellt worden ist, so geben jedoch die Erfahrungen bei den Getreidearten gar keinen Grund, weshalb man annehmen sollte, dass die Eigenschaften, wènn sie zuerst entstanden, (d. h. als progressive Mutationen) sich damals anders ver- halten hätten, als wenn sie in der Gegenwart auftauchen. Besonders wichtig ist auch hervorzuheben, dass alle Eigen- schaften, welche die Formendifferenzen bei den genannten Getreidearten bilden, tatsächlich spalten. *) Aus diesem Gesichtspunkte wird sich also nichts der Annahme entgegenstellen, dass die Merkmalspaare aus Vor- handensein und Fehlen der Einheiten gebildet werden. Bei den Kgrnfarbendijferensen des Hafers -) liegen die Verhältnisse sehr einfach, und die Theorie von Vorhanden- sein und Fehlen ergiebt sich hier so zu sagen von selbst, 1) Freilich giebt es ja Ausnahmen, aber es ist sicher erwie- sen worden, dass solche Ausnahmen nur scheinbar sein können. Vergl. unten. 2) Mit »Kornfarbe wird hier natürlich die Farbe der Hüll- spelzen verstanden. Bot. Not. 1908. 18 262 wenn man die Resultate verschiedener Kreuzungen über- blickt. Die Annahme von Latenz der Merkmale oder von Hybridmutationen, die man zuerst geneigt wäre aufzustellen, fällt weg, sobald die Regelmässigkeit in dem Auftreten der neuen» Merkmale konstatiert worden ist. Bei Kreuzungen zwischen schwarz- und gelbkörnigen Hafersorten, von denen ich seit dem Jahre 1900 sieben ver- schiedene (d. h. zwischen verschiedenen Sorten) gemacht und in die zweite-dritte u. s. w. Generationen verfolgt habe, spalten sich immer und in regelmässiger Zahl weisskörnige Individuen in der zweiten Generation ab. Dass die weisse Farbe nicht latent oder atavistisch ist, sondern einfach ent- stehen muss, wenn man die Annahme von den Merkmals- paaren als Vorhandensein und Fehlen der Einheiten fest- hält, ist ja leicht zu zeigen. Die schwarze und die gelbe Farbe bilden also kein Merkmalspaar, sondern bezeichnen jede eine Einheit. Schwarz (S) bildet ein Merkmalspaar mit seinem Fehlen (s), und gelb (G) mit seinem Fehlen (g). Es wird sich also folgendes Schema aufstellen lassen, wenn die schwarzkörnige Sorte die schwarze Einheit besitzt aber der gelben entbehrt. schwarzkörnige Muttersorte schwarz (S) 0 gelb (g) X gelbkörnige Vatersorte 0 schwarz (s) gelb (G) Es werden also ausser den Elternkombinationen schwarz + 0 gelb und 0 schwarz + gelb zwei neue konstante Kombinationen gebildet, nämlich schwarz -(- gelb (schwarz- körnig und mit der Muttersorte scheinbar identisch, weil die gelbe Farbe von der schwarzen gedeckt wird) und 0 schwarz -J-0 gelb = weiss, welche letztere Kombination also als Neuheit auftritt. Es ist also in der Tat eine dihybride Kreuzung. Die Spaltung in der zweiten Generation wird aus folgender Übersicht ersichtbar. 263 SG X SG schwarz Sg X SG schwarz » X Sg » » X Sg » » X sG » » X sG » » X sg » » X sg » sG X SG » Sg X SG » » X Sg » » X Sg » » X sG gelb » X sG gelb (gelblich) » X sg » (gelblich) » X sg weiss Das Verhältniss in der zweiten Generation wird also 12 schwarz: 3 gelb ( — gelblich): 1 weiss. Dieses Verhältniss hat sich auch bei den Kreuzungen, wo die Spaltungen in die dritte Generation verfolgt wurden, deutlich herausge- stellt. Z. B. bei Kreuzung 0375, gelbkörnige Pedigreesorte aus Propsteier, X 0401, Schwarzer Glockenhafer, wurden fol- gende Zahlen gefunden: Individuen der zweiten Generation: 155 schwarz, 43 gelb-gelblich, 15 weiss. Parzellen der dritten Generation: 20 konstant gelb, 23 Spaltung gelb — weiss, 15 konstant weiss. Gefund. Verhältniss der 2 Gener: 9.6 schwarz: 2.6 gelb- gelblich: 1 weiss = 2.7 schwarz: 1 gelb-gelblich + weiss. Die Zahlen 2.6 und 9.6 sind allerdings etwas zu niedrig. Ebenso grosse Schwankungen des Verhältnisses 3 : 1 zeigen aber gewöhnliche Kreuzungen zwischen schwarz- und weiss- körnigen Sorten, und es kann deshalb gar nicht bezweifelt werden, dass die betreffende Kreuzung dem dihybriden Schema wirklich folgt. Ferner kann eine schwarzkörnige Sorte zugleich z. B. die graue Farbe als besondere Einheit besitzen, aber die graue Farbe wird von der schwarzen gedeckt. Bei Kreu- zung mit einer weisskörnigen Sorte werden dann nach dem Schema weisskörnige schwarzkörnige Muttersorte Vatersorte 0 schwarz (s) 0 grau (gr.) X schwarz (S) grau (Gr.) 264 folgende konstante Kombinationen gebildet: SGr. (schwarz- körnig = Vatersorte) Sgr. (schwarzkörnig und mit der Vater sorte scheinbar identisch, entbehrt aber der grauen Einheit), sGr. (graukörnig, tritt als Neuheit hervor), sgr. (weisskörnig = Muttersorte). Die Spaltung in der zweiten Generation wird, da schwarz und grau über ihr resp. Fehlen präm- iieren und die graue Farbe von der schwarzen gedeckt wird, das Verhältniss 12 schwarz: 3 grau: 1 weiss zeigen. Dieses Beispiel zeigt u. a. eine Kreuzung 0315, weiss- körnig, X 0670, schwarzkörnig, aus deutsch. Moorhafer. Zweite Generation zeigte: 187 schwarz, 38 grau (stärker oder schwächer). 17 weiss (ganz ohne sichtbares grau). Verhältniss 11 schwarz : 2.2 grau : 1 wreiss. 3.5 » : 1 grau -f- weiss. Es kann also kein Zweifel bestehen, dass auch diese Kreuzung dem dihybriden Schema folgt, obwohl die weiss- körnigen etwas zu zahlreich im Verhältniss zu den graukör- nigen sind. Es ist doch möglich, dass unter den 17 weiss- kömigen einzelne Individuen mit sehr schAvacher grauer Farbe sich vorlinden, denn bei den Bastardindividuen zwi- schen grau und weiss wird die graue Farbe (ebenso Avie die gelbe bei Kreuzung ZAvischen gelb und Aveiss) bis.Aveilen stark abgeschwächt und wenig sichtbar. Eine dritte Möglichkeit besteht darin, dass eine schAvarz- körnige Sorte zugleich soAA’ohl die gelbe als die graue Farbe besitzt. Dann sollen folglich nach Kreuzung mit einer Aveiss- körnigen Sorte nebst schAvarzen und weissen Formen auch gelbe, graue und gelb -j- graue Formen abgespaltet Averden. Oder AArenn man eine schAvarzkörnige Sorte, die zugleich grau besitzt, A\ie die oben envähnte 0670, mit einer gelb- kömigen Sorte kreuzt, dann wird man als Neuheiten grau- und Aveisskörnige Formen bekommen. Das ist auch bei einer Kreuzung 0670 X 03S6, Goldregenhafer, eingetroffen. obAvohl die nähere Ausführung der geAvonnenen Zahlen einer ausführlicheren Darstellung Vorbehalten Averden muss. 265 Bei Kreuzung zwischen gelb- und graukörnigen Sorten erhält man selbstverständlich (wie auch von mir ausgeführte Kreuzungen zeigen) weisskörnige Formen (g gr.) nach dem folgenden Schema. gelb (G) 0 gelb (g) 0 grau (gr.) grau (G) Wenn aber eine schwarzkörnige Sorte, die zugleich die gelbe (oder graue) Farbe besitzt, mit einer gelbkörnigen (resp. graukörnigen) gekreuzt wird, dann bilden die schwarze und gelbe (resp. graue) Farbe scheinbar ein Merkmalspaar, wie aus folgendem Schema hervorgeht. schwarz (S) 0 schwarz (s) gelb (G) ^ gelb (G) Die Spaltung wird hier 3 schwarz: 1 gelb geben, und man könnte also glauben, dass schwarz und gelb ein Merkmals- paar bilden und dass schwarz über gelb dominiert. Wird aber dieselbe schwarzkörnige Sorte mit einer weisskörnigen gekreuzt, dann tritt das wahre Verhältniss hervor, schwarz (S) 0 schwarz (s) gelb (G.) ' 0 gelb (g) Es treten ja nämlich auch jetzt gelbkörnige Formen (Gs) auf und zeigen, dass die schwarzkörnige Sorte die gelbe Farbe neben der schwarzen besitzt. U. s. w. Weitere Beispiele sind nicht nötig um zu zeigen, wie einfach die Kornfarben-Verhältnisse beim Hafer sein können. Es ist also konstatiert worden, dass eine schwarzkör- nige Sorte zugleich die gelbe und graue Elementareigen- schaft besitzen kann. Die letztgenannten sind nur in dem Sinne latent, dass sie unsichtbar sind, wie es Schull in entsprechendem Falle bei Bohnen ausgedrückt hat. *) Interessanter, besonders mit Hinsicht auf die Schluss- folgerungen, die daraus gezogen werden können, ist jedoch die Tatsache, das z. B. die schwarze Kornfarbe bei Hafer aus mehr als einer Einheit bestehen kann. ]) The significance of latent characters. — Some latent cha- racters of a white bean. Science 1907, n:r 646, 647. 266 Ein eklatantes Beispiel davon hat eine Kreuzung 0353 Ligowo II, weisskörnig, X 0668, schwarzkörnige Sorte aus Nordlandshafer, erboten. In der zweiten Generation war nämlich bei dieser Kreuzung das Verhältniss nicht 3 schwarz : 1 weiss, sondern statt dessen annähernd 15 schwarz : 1 weiss. Die erste Gene- ration bestand aus 4 Pflanzen (a, b, c, d), und diese zeigten in der zweiten Generation folgende Zahlen. schwarz weiss (und graut schwarz weiss (und grau) a) 207 12 = 17.3 1 b) 116 7 16.6 1 c) 191 13 = 14.7 1 d) 116 8 = 14.0 1 Summa 630 40 15.8 1 Wenn die schwarze Farbe aus zwei unabhängigen Einheiten besteht (Si und S2), die sowohl jede für sich als beide zusammen die schwarze Farbe bewirken, dann wird die Spaltung dem dihybriden Schema folgen. ^xSl S'J S2 und es soll in der zweiten Generation, wie ja leicht zu zeigen ist, von 16 Individuen nur ein weisskörniges gebildet werden. Das Verhältniss in der dritten Generation hat die Sache noch besser erklärt. Von 43 beliebig ausgenom- menen Pflanzen der zweiten Generation zeigte sich ungefähr die Hälfte (21) konstant, d. h. gaben nur schwarzkörnige resp. weisskörnige Abkömmlinge. Die übrigen 22 (schwarz- körnigen) Pflanzen zeigten alle Spaltung schwarz: weiss und zwar in verschiedenem Verhältnisse, indem 12 die Spal- tung 15 : 1 wiederholten, während 10 die gewöhnliche Spal- tung 3 schwarz : 1 weiss zeigten. So muss auch der Fall teoretisch gesehen, sein. Von den 15 schwarzkörnigen Pflan- zen der zweiten Generation sollen 7 nur schwarzkörnige Abkömmlinge geben, 4 dagegen Spaltung im Verhältniss 15 : 1 und 4 Spaltung im Verhältniss 3:1. was ja eines nähe- ren Ausführens nicht bedarf. 267 Es kann also gar kein Zweifel darüber bestehen, dass die schwarze Farbe in diesem Falle aus zwei Elementar- eigenschaften besteht. Besonders wichtig ist es aber her- vorzuheben, dass diese Elementareigenschaften qvalitativ nicht von einander getrennt werden können. Zwei ver- schiedene Farbenarten kann wenigstens unser Auge in die- sem Falle nicht sehen. Dieser einfache Fall giebt einen Schlüssel zur Deutung qvantitativer Eigenschaften und lässt ein Überbrücken der gewiss mehr imaginären als wirklichen Kluft zwischen s.g. diskontinuierlicher und kontinuierlicher Variabilität als sehr möglich erscheinen. Die wahre Kluft besteht wohl statt dessen zwischen erblichen Variationen (ob grossen oder kleinen) einerseits und nicht erblichen, von äusseren Um- ständen bewirkten anderseits. Die erblichen kleinen Varia- tionen können aber ganz kontinuierlich sein *) und werden daher oft mit den nicht erblichen, von äusseren Faktoren be- wirkten, ebenfalls meistens kontinuierlichen Variationen als individuelle Variabilität zusammengeworfen. Umgekehrt können ja von äusseren Verhältnissen hervorgerufene Modi- fikationen ganz diskontinuierlich erscheinen. Im Bezug auf die Farbenmerkmale bei Hafer und Weizen ist wohl zu bemerken, dass es z. B. von der schwar- zen Farbe beim Haferkorn eine Menge von erblichen kon- stanten * 2) Nuancen, von tief braun-schwarz bis zimtbraun, giebt, welche eine ganz kontinuierliche Reihe zwischen den Extremen bilden. Allerdings muss zugestanden werden, dass die schwarz-pigmentierten Formen, wenn noch so hell braun, doch immer mit Sicherheit von den pigmentlosen Ü Vergl. meinen Aufsatz »Om lifstyper och individuell varia- tion,» 1. c. 2) Dass die Heterozygoten, d. h. die Bastarde zwischen schwarz und Fehlen von schwarz, die schwarze Farbe oft stark abgeschwächt haben, ist eine andere Sache, die mit dem oben ge- sagten nichts zu thun hat. Bei Fremdbestäubern und Tieren kann aber selbstverständlich, wenn die Heterozygoten Zwischenstufen bezeichnen, die nicht von äusseren Umständen bewirkte Variabilität noch mehr kontinuierlich erscheinen. (= weissen) getrennt werden können. Aber bei dem gelben und grauen Pigment ist dem nicht so. Bei hellgelben For- men kann die gelbe Farbe besonders in trocknen Jahren so schwach ausgebildet werden, dass man wenigstens be- treffend einzelne Körner nicht immer sicher sagen kann, ob sie gelb oder weiss sind am Mittelcharakter doch wohl immer). Noch mehr transgressiv sind die Modifikationen bei der grauen Farbe. Anscheinend weisskörnige Sorten zeigen sich unter Verhältnissen, die für die Ausbildung der grauen Farbe günstig sind, als graukörnig 1). Hier hat man eine ganz kontinuierliche Reiche erblicher Unterschiede von rein weiss — echt grau. Bei Ähren- und Kornfarbe des Weizens sind auch viele erblichen konstanten Abstufungen unterscheidbar. Es giebt erbliche Formen mit tiefer und heller brauner Ahrenfarbe s), tiefer und heller rothen Kör- nern. die letzten können den rein weisskömigen nahe stehen, wenn sie auch nicht gerade mit denselben verwechselt zu werden brauchen. Auch die Farbendifferenzen sind also bis zu einem gewissen Grad qvantitativ ebenso wie die meisten anderen Eigenschaften, welche die erblichen Unterschiede zwischen den Kleinformen bilden. Dass solche Farbenabstufungen das Resultat mehrerer von einander unabhängigen Einheiten sein können, zeigen noch deutlicher als die letzt erwähnte Haferkreuzung ge- wisse Weizenkreuzungen. Eine Kreuzung 0315, Pudelweizen, weisskörnig X 0700, rothkörnige Pedigreesorte aus gewöhnl. schwed. behaartem Landesweizen, zeigte in der zweiten Generation (75 Indivi- duen) keine einzige weisskörnige Pflanze. Diese 75 Indivi- l) Om hafresorters konstans, 1. c. ~) doch wohl immer von der weissen Ahrenfarbe unterscheid- bar. Bei den Bastardindividuen zwischen braun und weiss wechselt dagegen die Farbe deutlich braun — schwach braun — sogar weiss. Es kommt mehrmals vor, dass als weissährig bezeichnete Individuen der zweiten Generation in der dritten Generation ge- wöhnliche Spaltung braun — weiss zeigen. 269 duen wurden aber in ebenso vielen verschiedenen Beeten vermehrt, und jetzt in der dritten Generation trat Spaltung bei gewissen Beeten und zwar in sehr verschiedenem Ver- hältnisse ein. Bei gewissen trat das gewöhnliche Verhält- niss 3 roth: 1 weiss hervor, bei anderen das dihybride 15 roth: 1 weiss und bei noch anderen das trihybride 63 roth: 1 weiss, 1) gerade so wie geschehen muss, Avenn die rothe Far- be von drei unabhängigen Einheiten, Ri Rs R3, bedingt A\rird und jede Einheit mit ihrem entsprechenden Fehlen (n n rs) ein Merkmalspaar bildet. Es werden ja acht konstante Kom- binationen möglich, Ri Rs Rs, Ri R2 rs, Ri re Rs, n R2 Rs, Ri r* r3, n R2 rs, ri r2 Rs und n n rs, und Avenn jede von den drei Einheiten soAvohl für sich als in Verbindung mit den anderen die rothe Kornfarbe beAvirkt und die rothe Farbe über dem Fehlen derselben dominiert, soll ja von 64 Pflanzen der ZAvei- ten Generation nur 1 Aveisskömig Averden. In der dritten Generation Avird aber eine solche Kombination AAÜe Ri r2 rs X fi r 2 rs die Spaltung 3: 1 zeigen, Ri R2 rs X ri rs r:s die Spaltung 15 : 1 und Ri Rs Rs X ri r2 r3 die Spaltung 63 : 1 zei- gen. Nähere Ausführung soll hier nicht gemacht werden. Nach Untersuchung der dritten Generation kann je- denfalls nicht daran gezweifelt Averden, dass diese Kreu- zung mit Hinsicht auf die Kornfarbe eine trihybride ist, m. a. W. dass die rothe Farbe von drei Einheiten bedingt wird. Es ist auch hervorzuheben, dass unter den Beeten der dritten Generation mit nur rothkörnigen Pflanzen geAvisse durchschnittlich eine tiefere, andere eine hellere rothe Farbe deutlich aufwiesen, und bei noch anderen Avar eine Auf- spaltung in tiefer und heller rothkörnige Individuen ziem- lich auffallend, obwohl eine nähere Bestimmung bei den verschiedenen Beeten infolge der für das Auge winzigen Differenzen ganz unmöglich Avar. Jedenfalls spricht diese 3) Dasselbe Verhältniss 63 roth : 1 weiss ist es wahrschein- lich auch in der zweiten Generation gewesen, obwohl bei einer so geringen Zahl wie 75 es ja leicht Vorkommen kann, dass weiss X weiss = ri rs r3 X ri rs rs nicht eintrifft. 270 Aufspaltung der rothen Farbe nicht gegen den Beweis, den die oben genannten Zahlen gegeben haben, dass die rothe Farbe aus drei Einheiten besteht, sondern steht ja im besten Einklänge damit. Dieser Fall ist unter meinen Kreuzungen nicht der einzige solche, obwohl die rothe Kornfarbe am öftesten die gewöhnliche Spaltung 3 : 1 zeigt. Bei der Ährenfarbe, wo freilich auch das gewöhn- liche Verhültniss 3: 1 die Regel ist, habe ich ähnliche (doch bis jetzt nur dihybride) Fälle konstatiert. Eine braunährige Sorte 0728, aus Landesweizen vom mittleren Schweden rein- gezüchtet, wurde mit verschiedenen weissährigen Sorten gekreuzt, und diese haben in allen Fällen eine schöne dk hybride Spaltung in der zweiten Generation gezeigt. braun weiss braun weiss 0728X0203, Extra-Squarehead 56 4 = 14 : 1 106 7 = 15 : 1 X 0234, aus Renodlad Squarehead 47 3 = 16 : 1 X0406, Boreweizen 81 7 — 12 : 1 Summa 290 21 = 14 : 1 Auch dieser Fall ist nicht der einzige, wo die Ähren- farbe aus zwei Einheiten bestehen muss. In anderen Fällen haben sich aus derartigen Kreuzungen konstant hellbraune Formen (mit Ährenfarbe sogar nur schwach angedeutet) reinzüchten lassen. Es ist besonders hervorzuheben, dass in den wenigen bisher bekannten Fällen, wo eine Sorte mit verschiedenen anderen Sorten gekreuzt worden ist, sie sich immer auf dieselbe Weise verhalten hat. Es ist also gar nicht wahr- scheinlich, dass z. B. eine weissährige Sorte eine Zerle- gung der braunen Farbe in zwei Componenten machen sollte, eine andere weissährige Sorte nicht. Vielmehr er- scheint z. B. die rothe Kornfarbe im oben genannten Falle als eine Anhäufung von Einheiten. Doch können nur fort- gesetzte Untersuchungen volle Klarheit über diesen Punkt bringen. 271 Jedenfalls haben die jetzt erwähnten Kreuzungen den sicheren experimentellen Beweis dafür gegeben, dass qvanti- tative erbliche Eigenschaften durch das Zusammenwirken verschiedener selbständigen, qvalitativ nicht trennbaren Ein- heiten zu stände kommen können. Die Abstufungen be- zeichnen verschiedene Kombinationen und können also viel zahlreicher werden als die Einheiten selbst und daher na- türlich auch eine grössere Kontinuität in der »Variation mitbringen, als die Einheiten es selber tun können. Es giebt also gar nicht eine Einheit für jede Abstufung. Die Abstu- fungen sind nicht selbständig entstandene Variationen, wie die vor-Mendelsche Forschung es denken sollte, sondern nur verschiedene Kombinationen einer relativ , d. h. im Verhältniss zu den zahllosen Abstufungen, geringen, aber absolut vielleicht grossen Zahl von vorhandenen Einheiten *). Angenommen dass die drei Einheiten der rothen Korn- farbe jede für sich das gleiche sichtbare Resultat, wir kön- nen es Kornfarbe 1 nennen, geben, dann geben zwei Ein- heiten zusammen, d. h. die drei Kombinationen Ri R2 r3, Rl r> Rs, n R2 Rs, Kornfarbe 2 und Ri Ra R3 Kornfarbe 3. Es entstehen also durch die verschiedene Kombination der Einheiten drei vielleicht gut sichtbare Abstufungen, also dreimal mehrere sichtbaren Abstufungen als sichtbare Ein- heiten, denn diese geben ja jede für sich dasselbe Resultat. Kornfarbe 1. ln der Realität werden ja aber 7 (8 wenn man die Kombination n r» r3, also Abwesenheit aller drei Ein- heiten, mitrechnet) differente Kombinationen von den 3 Ein- heiten gebildet. Von vier Einheiten erhalten wir, angenommen dass jede für sich dasselbe sichtbare (messbare) Resultat giebt und dass die Abstufungen also einfach von der angehäuften 1) Es giebt doch auch Abstufungen z. B. von der schwarzen Kornfarbe beim Hafer, die sicherlich nicht von besonderen Farbe- einheiten herrühren, sondern als Folge anderer Eigenschaftskom- binationen zu betrachten sind. Ein näheres Ausfuhren darüber kann doch hier nicht gemacht werden. 272 Zahl der Einheiten hervorgehen, folgende 5 Abstufungen von den 16 möglichen Kombinationen. 1. Keine Einheiten vorhanden, umfasst 1 Kombination, n i*2 rs n 2. 1 Einheit vorhanden umfasst 4 Kombinationen, Ri r* rs n, n R> 1*3 n, 1*1 1*2 R3 r 4 , n 1*2 r3 R4. 3. 2 Einheiten vorhanden, umfasst 6 Kombinationen, Ri R2 1*3 Ti, Ri r? Rs r», Ri r 2 r3 R4, ri R2 Ra r4, 1*1 1*2 Rs IG, n R2 r3 R4. 4. 3 Einheiten vorhanden, umfasst 4 Kombinationen, Ri R2 Rs 1-4, R, R, r3 R4, R. r2 Ra R4, n R* Rs R4, 5. 4 Einheiten vorhanden, umfasst 1 Kombination, Ri R> Ra R4. Die einfachen Zahlen 1,4, 6, 4,1 geben zugleich eine Andeutung, weshalb bei den messbaren erblichen Eigen- schaftsabstufungen einer Population ebenso wie bei den von äusseren Umständen bewirkten nicht erblichen Fluk- tuanten die Mittelwerte die zahlreichsten sein können. *) Das Schwanken der individuellen erblichen (nicht von äusseren Umständen bewirkten) Variabilität um eine Mittel- zahl bedeutet also nicht, dass diese Variation richtungslos . planlos» oder unbegrenzt ist. Wenn keine neuen Einheiten entstehen, hängt die Variation deutlich nur mit der Abstam- mung zusammen und wird von dieser begrenzt, auch wenn scheinbare Neuheiten, wie oben angeführt ist, auftauchen. Wie und wann die Einheiten selbst entstehen, davon wissen wir bis jetzt fast nichts, und noch weniger können wir na- türlich sagen, ob sie »richtungslos» sind oder nicht. Wir haben gesehen, wie bei der oben erwähnten Weizenkreuzung 0315, weisskörnig, X 0700, rothkörnig, von den 75 Pflanzen der zweiten Generation keine weisskörnige zu linden war. Wenn man nur »roth und »weiss» unter- scheidet, wird also die zweite Generation bei einer so be- *) Ein Beispiel davon habe ich bei den erblichen Abstufungen von Hiillspelzenlänge bei Hafer gegeben. Om lifstyper och indi- viduell Variation, 1. c. 273 grenzten Zahl von Pflanzen schon bei einer trihybriden Kreuzung konstant» roth werden. Bei vier Einheiten sollte man erst auf 44 = 256 Pflanzen eine weisskörnige finden, bei fünf Einheiten erst auf 4 5 = 1024 Pflanzen u. s. w. Es ist ja auch leicht zu zeigen, dass, wenn man nur eine im Verhältniss zu den möglichen Kombinationen begrenzte Zahl von Individuen hat, die Spaltung der zweiten Generation dann immer mehr nur binnen den Kombinationen mit der mittleren Zahl von Einheiten stattiinden soll (weil ja diese nach dem oben angeführten am zahlreichsten sein müssen), und man bekommt also dann nur intermediäre Nachkommen mit relativer (d. h. im Verhältniss zu den Differenzen zwischen den Eltern) Konstanz.1) Wenn man sich z. B. die Artendifferenzen als durch verschiedene Anhäufung von zahlreichen, für unsre Auffassung kleinen» Einheiten ent- standen vorstellt, eine Annahme, die jedoch auf andere Schwierigkeiten stösst, wird man vielleicht hier wenigstens einen Weg linden um das Verhalten der Artenhybriden zu deuten. Jedenfalls mag es stark bezweifelt werden, dass das »Mendeln» nur eine beschränkte Gültigkeit habe. Die Aus- nahmen» sind ja in immer mehreren Fällen als nur scheinbar nachgewiesen worden. Jedenfalls wird der experimentelle Nachweis, dass erbliche Gradationen einer »Eigenschaft von vielen unabhängigen Einheiten bedingt werden können, die Tragweite der Mendelschen Entdeckung der Elementarei- genschaften noch mehr erhöhen, und man kann sich der Annahme, dass auch grössere Differenzen durch verschie- dene Gruppierungen von Einheiten zu stände kommen, und im Anschluss dazu dass die Merkmalspaare immer Vor- handensein und Fehlen der Einheiten bezeichnen, kaum mehr wehren. Noch mehr vertieft wird jedoch diese Auffassung da- durch, dass erbliche Abstufungen vieler anderen Eigen- schaften sich bei Kreuzungen auf entsprechende Weise ver- b Damit ist nicht gesagt, dass sie für unsre Beobachtung immer als intermediär erscheinen. 274 halten haben. Es scheint sich, infolge der Mendelschen Entdeckung und der Theorie von sprungweisen Mutationen, besonders in Laienkreisen die merkwürdige Vorstellung zur Zeit verbreitet zu haben, dass die Formen auch mit Hinsicht auf solche Eigenschaften wie z. B. Winterfestigkeit scharf von einander getrennt seien, was wohl daher rührt, dass man sich die Differenzen an Winterfestigkeit als durch sprungweise Mutationen direkt entstanden vorstellt. Aber es verhält sich nicht so. Zwischen den Extremen, den For- men mit geringster Winterfestigkeit, wo alle Pflanzen in einem Winter auswintern, und denen mit grösster Winter- festigkeit, wo keine Pflanze auswintert, giebt es eine un- unterbrochene Reihe von erblichen Uebergängen, bei denen die Pflanzen, infolge des speciflschen Winterfestigkeits- grades zu grösserer oder kleinerer prozentischer Zahl aus- wintern, obwohl die kleinen erblichen Unterschiede an Win- terfestigkeit natürlich nicht leicht festzustellen sind. Die Win- terfestigkeit ist also in besonders hohem Grade eine qvan- titative Eigenschaft und die erbliche Variation ganz konti- nuierlich. Aber ebenso verhalten sich z. B. die erbliche Resistenz gegen den Gelbrost und andere Krankheiten - zwischen den am meisten resistenten und den am meisten empfänglichen giebt es eine kontinuierliche Reihe von erb- lichen Uebergängen —, die Frühreife u. s. w. Auch die meisten morfologischen Eigenschaften, z. B. Halmhöhe, Blatt- breite, Ähren- und Rispentypus oder Grössedifferenzen über- haupt und damit z. T. zusammenhängende Differenzen an Form» z. B. der Körner oder Spelzen u. s. w., stellen die erblichen Formen in eine ganz kontinuierliche Reihe. Wie kar akteristisch eine erbliche Form, eine s. g. Flementarart bei Weizen und Hafer in ihrem ganzen Typus auch sein mag, so wird doch eine Kreuzung mit einer anderen Ele- mentarart, so bald sie in die dritte und die folgenden Generationen verfolgt wird, zeigen, dass diese Elementar- arten gar nicht die Einheiten sind, sondern dass sie von zahlreichen Componenten aufgebaut werden müssen, welche 275 zusammen die karakteristische Form der Samen, der Spel- zen, der Inllorescens u. s. w. bedingen, und da diese Compo- nenten auf die verschiedenartigste Weise mit einander kom- biniert werden können, scheinen die zahlreichen erblichen Modifikationen von allerlei »Eigenschaften» ebenso wie das Verhältniss, dass sie kontinuierlich sind, weniger sonderbar. Die Begrannung und die Behaarung der Ähren beim Weisen sind gute Beispiele diskontinuierlicher Variation. Die von mir untersuchten Kreuzungen dieser Merkmale zei- gen das gewöhnliche Verhältniss 3 behaart: 1 weiss, 1) 3 unbegrannt — halbbegrannt 2) : 1 begrannt. Allerdings soll nicht unerwähnt bleiben, dass mehrere konstanten Zwischen- formen aus alten Weizenrassen isoliert worden sind, welche »halbbegrannt (d. h. die Ähren tragen nur an ihrem oberen Teil Grannen, die auch kürzer als sonst sind) und schwach behaart sind (bedeutend weniger als gewöhnlich). Die weni- gen bis jetzt ausgeführten Kreuzungen mit solchen Zwischen- formen haben doch nicht klarlegen können, inwieweit die- selben von besonderen selbständigen Einheiten herrühren. Beim Hafer dagegen ist das Verhältniss ein anderes. Was z. B. die Begrannung der Spelzen betrifft, kann man hier von -begrannt» und »unbegrannt» im gewöhnlichen Sinne als zwei Alternative nicht sprechen, denn es giebt einen ganz kontinuierlichen Uebergang zwischen ganz un- begrannten Formen und solchen, wo sämmtliche Ährchen der Pflanzen begrannt sind; es giebt Formen mit 20 %, 50 %, 70 % Begrannung u. s. w. Dass die Behaarung der Ährchen beim Hafer aus meh- reren selbständigen Componenten bestehen kann, soll zuerst durch ein Beispiel kurz erläutert werden. An der Basis der Hüllspelze der untersten Blume des ’) Einen Teil der diesbezüglichen und anderer bei Weizen- kreuzungen gewonnenen Zahlen hat Prof. v. Tsehermak im Jahre 1901 von mir bekommen und in Zeitschr. f. das landwirtsch. Ver- suchswesen in Oesterreich 1901, p. 1029 veröffentlicht. ?) Das Dominieren der Grannenlosigkeit ist nämlich in ge- wissen Fällen nicht absolut; die Grannen sind an den Bastardindivi- duen oft schwach angedeutet. 276 Ährchens, an dem s. g. Callus, belindet sich bekanntlich nicht selten ein Büschel von Haaren, die bei gewissen For- men kürzer, bei anderen länger sein können. Noch andere Formen entbehren gänzlich des Haarbüschels oder sind die Haare äusserst selten. Bei Kreuzung der Sorte 037,0 iaus Propsteier mit kurzen Haaren X 0450, schwarzer Grossmo- gulhafer. mit langen Haaren, bilden Langhaarigkeit und Kurz- haarigkeit keineswegs ein Merkmalspaar, sondern Langhaa- rigkeit L mit dem Fehlen derselben (1) und Kurzhaarigkeit (K) mit dem Fehlen der kurzen Haare (k) nach dem fol- genden Schema. 0375 0450 Es wurden nämlich in der zweiten Generation Indivi- duen abgespaltet, bei denen sowohl die kurzen als die langen Haare fehlten (lk X lk), und daneben kamen auch Individuen vor, die zugleich die kurzen und die langen Haare besassen (KL X KL). Bei den letzteren war der Haarbüschel infolge dessen viel kräftiger als bei den Eltern. Der Lebergang zwischen den kurzen und den langen Haaren in dem Haar- büschel war ein allmählicher, und vom Aussehen hätte man nicht dazu schliessen können, dass der Haarbüschel von zwei unabhängigen Einheiten bestände. In der dritten Gene- ration wiederholten die Abkömmlinge dieser Individuen mit den kräftigsten Büscheln von kurzen und langen Haaren sämmtlich denselben Typus. Durch Synthese zweier unab- hängigen Einheiten ist also eine Art von sehr kräftiger Verstärkung» der Behaarung hervorgerufen worden. Unab- hängig von den genannten beiden Einheiten ist ferner die Behaarung an der Rachis des Ährchens. Von den oben genannten beiden Formen hat 0450 solche Behaarung, 0375 dagegen nicht. Die Spaltung dieser Eigenschaft folgte ganz unabhängig von den anderen beiden. Behaarung an der Rachis wurde also mit kurzen Haaren oder mit Fehlen von Haaren am Callus kombiniert u. s. w. 277 Es ist also experimentell erwiesen worden, dass die Behaarung, ebenso wie die Farbe, von mehreren Einheiten bedingt werden kann. In diesem Falle waren jedoch die beiden Componenten qvalitativ verschieden. Das Verhalten der Begrannung ist schwieriger fest- zustellen, weil diese infolge starker, individueller (nicht erb- licher) Fluktuation bei derselben Kombination nur aus dem Mittelwert einer nicht zu geringen Zahl von Pflanzen ermit- telt werden kann. Die Spaltung kann also in der zweiten Generation nicht beurteilt werden, sondern erst in der dritten Generation, wenn man sämmtliche Pflanzen der zweiten Generation auf verschiedenen Beeten aussäet und die mitt- lere Begrannungsfreqvenz jedes Beetes bestimmt. Die Be- grannungsfreqvenz der Eltern muss ferner in demselben Jahre ermittelt werden, weil die Begrannung derselben kon- stanten Form ebenso wie andere Eigenschaften je nach der Jahresbeschaffenheit stark variirt. Eine Kreuzung 0101, gelbkörn. Fahnenhafer aus Jaune géant à grappes X 0353, Ligowo II, zeigte in der dritten Generation im Jahre 1903 folgendes Verhältniss. Die Sorte 0101 hatte in jenem Jahre 35 %, die Sorte 0353 50 % Begrannung. 9 Beete zeigten 0—10 % mittlere Begrannung (davon zwei mit nur 1 % Begrannung) 18 » » 10—20 » mittlere Begrannung 24 » » 20-30 » » » 16 » » 30-40 » » » 15 » 40-50 » » 25 » » 50—60 » » 8 » » 60-70 » » » 4 » » 70-80 » » » 2 » » 80—90 » » » Es wurden also Kombinationen abgespaltet, die eine viel geringere Begrannungsfreqvenz zeigten (ja, sogar bei- nahe grannenlos waren) und auch welche, die eine weit grössere Begrannungsfreqvenz als die Eltern aufwiesen. Dass die Differenzen erblich und nicht zufällig sind, Bot. Not. 1908. 19 27S geht schon daraus hervor, dass die Zahlen die mittlere Be. grannungsfreqvenz von sämmtlichen Pflanzen jedes Beetes bezeichnen; die gewöhnliche nicht erbliche) individuelle Fluktuation, wenn noch so stark, wird dadurch beseitigt. Wären die Unterschiede nicht erblich, dann sollten die ver- schiedenen Beete ungefähr dieselbe mittlere Begrannungs- freqvenz besitzen, aber statt dessen sind die Schwankungen ja sehr gross. Ausserdem halten sich die Differenzen bei fortgesetztem Anbau, wie beistehende Uebersicht zeigt. In dem Jahre, wo die vierte Generation angebaut wurde, war die Begrannungsfreqvenz infolge der Jahresbeschaffen- heit höher, aber die relativen Unterschiede sind fortwährend annähernd dieselben. Die Beete a, b, c waren in der dritten Generation beinahe grannenlos ( 1 X Begrannung) und be- hielten in der folgenden Generation sehr deutlich ihre relativ niedrige Begrannungsfreqvenz; die Beete d, e mit höherer Begrannungsfreqvenz als die Eltern waren auch in der vier- ten Generation in entsprechendem Masse stärker begrannt. Vom Beete a wurden zwei ganz grannenlose Pflanzen (ai bi) ausgewählt und isoliert angebaut, und diese zeigten noch weniger begrannte Nachkommen als a. Das Beet a hatte also wahrscheinlich nicht ganz konstante Begrannung, son- dern spaltete etwas mehr und etwas weniger begrannte Pflanzen ab. 3 Gener. (1903) 4 Gener. 1908) 0101 35 X 62 X 0353 50 » 65 » a 1 » 20 » ai 0 » 3 as 0 » 3 » b 1 > 9 cl» 13 » d 85 100 e 70 » 95 » Es kann also gar nicht bezweifelt werden, dass Kom- binationen mit geringerer und höherer erblicher Begran- 279 nungsfreqvenz als bei den Eltern in der zweiten Generation abgespaltet würden. Aber auch bei meinen übrigen Hafer- kreuzungen ist dies ein gewöhnlicher, man könnte sogar sagen regelmässiger Fall. Formen, die beide beinahe unbe- grannt sind, können Kombinationen mit ziemlich starker Begrannung hervorbringen u. s. w. Wenn die Begrannungsfreqvenz von mehreren selb- ständigen Einheiten bedingt wird, ist es aber selbstverständ- lich, dass so geschehen muss oder wenigstens sehr leicht geschehen kann. Ebenso wie man durch Kreuzung zwischen zwei gleichen Farbenabstufungen (A B c und a B C), welche von teilweise verschiedenen Einheiten bedingt werden, stär- kere (A B C) und schwächere (a B c) Abstufungen bekom- men kann, so lässt es sich auch denken, wie durch eine verschiedene Gruppierung (mittelst Vorhandensein und Feh- len) der Einheiten, welche die Begrannung verursachen, eine stärkere resp. schwächere Begrannung zu stände kom- men kann. Auch ist es möglich, dass eine relativ ziemlich kleine Anzahl von Einheiten genügend ist um die vielen erblichen Abstufungen hervorzubringen. Das atavistische Auftreten von ganz abweichenden Ährentypen bei Kreuzungen lässt sich auf ähnliche Vor- gänge zurückführen. Bekanntlich sind die Differenzen an Ährendichtigkeit beim Weizen sehr gross, aber zwischen den Extremen, den lang- und diinnährigsten Weizensorten mit langen Ähreninternodien einerseits und den Triticum- compactum-Formen anderseits giebt es eine kontinuier- liche Reihe von erblichen Uebergängen. Bei Kreuzung zwi- schen Tr. compactum-Formen und Formen mit mittlerer Ährendichtigkeit (z. B. Squarehead-Formen u. a.) erhält man in der zweiten- dritten Generation nicht selten ganz abwei- chende «Rückschläge» mit langen, dünnen, lockeren, zuwei- len spelzähnlichen Ähren. Eine Kreuzung Tr. compactum (D1) = etwa 55) X 0501, Grenadier mit mittlerer Ährendichte 1) Die Ährendichte wird durch das Verhältniss Zahl von Ähreninternodien: Ährenlange = D ausgedrückt. 280 (D = etwa 32) spaltete in der zweiten Generation ganz ab- weichende Formen mit langen, lockeren Ähren (L) = 18—21) ab, und zwar in ziemlich grosser relativer Anzahl (von 42 Pflanzen waren sogar 10 solche Atavisten ). Nach der Theorie von verschiedenen Einheiten und deren resp. Vor- handensein oder Fehlen lassen sich aber auch solche Fälle erklären. 'r. com- ( irena pactum dier Dio dio * x Dö Di Di Angenommen, dass die beiden Eltern die Ährendich- tigkeit Di (lange, lockere Ähren) als gemeinschaftliche Grund- lage besitzen, aber dass jeder von ihnen eine besondere Einheit zukommt (dem Grenadier Ds und dem Tr. compac- tion Dio) welche ihre verschiedene Ährendichtigkeit bewirkt, dann muss sich also nach einer Kreuzung neben den bei- den Elternkombinationen auch die Kombination Di dö dio zeigen, welche der beiden genannten Einheiten entbehrt und also lange, lockere Ähren zeigen muss, und ebenso die Kom- bination Di Ds Dio, welche wahrscheinlich, was doch hier nicht näher ausgeführt werden kann, eine zwischen Tr. com- pactum und Grenadier intermediäre Ährendichtigkeit erhält. Durch Kreuzung einer solchen Form mit der lockerährigen Di ds dio Avird umgekehrt Tr. compaction als Neuheit auftreten. Natürlich können doch die Avirklichen Verhältnisse viel komplizierter sein, und das oben aufgestellte Schema darf daher nur als eine Andeutung des Weges, dem man zur Erklärung der genannten Rückschläge folgen mag, betrach- tet Aver den. Wenn die Eltern durch mehrere Ährendichtigkeitsein- heiten von einander abweichen, so wird natürlich die ata- vistische Kombination seltener eintreffen. Bei Kreuzungen ZAvischen derselben Tr. compactum-Form und anderen For- 281 men von mittlerer Ährendichte kommen die genannten ata- vistischen Formen in der zweiten Generation seltener vor. Bei Tr. compactum X Topp-Squarehead (D = etwa 36) hatten von 144 Individuen nur 8 den lockerährigen atavistischen Typus (D = 20—23). Bei noch anderen Kreuzungen mit der- selben Tr. compactum-Form (und z. B. der Sorte 0411) fehlen die atavistischen Formen gänzlich in der zweiten Genera- tion, aber erscheinen, wie man es erwarten konnte, bei gewissen Parzellen dritter Generation (ebenso wie die weiss- körnigen Formen bei der oben erwähnten Kornfarbe-trihy- briden Kreuzung 0315 Xj-findesweizen erst in der dritten Generation erscheinen). Durch Kreuzung dichtähriger Formen mit einander kann also die s. g. Entartung» des Weizens leicht zu stände kommen. Umgekehrt bekommt man, wie die dritte Generation meiner Kreuzungen deutlich zeigt, durch Kreuzung zwischen zw- ei Formen mit mittlerer Ährendichtigkeit leicht Formen mit grösserer erblicher Ährendichtigkeit als die der Eltern. Weil die individuellen, nicht erblichen Schwankungen der Ährendichtigkeit ziemlich gross sind und daher leicht trans- gresser werden, tritt aber die diesbezügliche Spaltung in der zweiten Generation nicht immer sicher hervor, sondern erst in der dritten Generation, wo man die mittlere Ähren- dichtigkeit einer Anzahl von Pflanzen bestimmen kann. Von einer Kreuzung 0406 Boreweizen X 0203 Extra-Squarehead wurden die 72 Individuen der zweiten Generation auf eben- so vielen verschiedenen Parzellen vermehrt. Von diesen 72 Parzellen dritter Generation hatten 2 (a, b) auffallend dich- tere Ähren als beide Eltern (die nebenbei angebaut wurden). Mittlere Ährendichtigkeit von 0406 32.8 0203 34.0 » Parzelle a aus 0406 X 0203 37.2 ■> » > » b » » » 39.i Andere Parzellen zeigten anscheinend Spaltung, z. B. dich- tere Ähren als 0203 ebenso dicht u. s. w. 282 Bei sämmtlichen Kreuzungen zwischen Formen mit mittlerer Ährendichtigkeit, welche in die dritte Generation verfolgt wurden, sind ähnliche Kombinationen entstanden, welche die Grenzen der Eltern überschreiten, entweder dicht- ähriger oder lockerähriger oder beides. Dies scheint also Regel zu sein. Das Zustandekommen des Ueberschreitens kann man sich auf vielerlei Weisen denken, z. B. auf fol- gende Weise. 0203 = Di Da d3 Di Dö 0406 = Di Da Ds di Dö Parzellen a-b = Di Dü dj di Ds Durch das Wegfallen der Einheit Di von 0203 wird eine etwas höhere Dichtigkeit als bei dieser Sorte ausgelöst. Es ist eine den Züchtern wohlbekannte Tatsache, dass viele dichtährigen Formen, mit langährigen gekreuzt, in der zweiten Generation nicht oder nur zu geringem Prozent auf- treten, während die Hauptmasse aus mehr oder weniger intermediären — langährigen Formen besteht. Z. B. bei der oben erwähnten Kreuzung 0315, dichtährig, X Landes- weizen, lockerährig. waren von 305 Individuen der zweiten Generation höchstens 10 ebenso dichtährig wie 0315. die übrigen intermediär — landesweizenähnlich. Auch diese Erscheinung scheint weniger sonderbar, wenn die Ähren- dichtigkeit von mehreren unabhängigen Einheiten bedingt wird. Kam ja doch bei derselben Kreuzung nur 1 weiss- körnige Form auf 63 rothkömigen, weil die rothe Farbe von drei Einheiten bedingt wurde! Es ist schon durch obenstehende Schemata illustriert worden, wie aus den mehr komplizierten Kombinationen einfachere solche hervorgehen können, z. B. aus Di Da di Dö Dio X Di da Dö dö dio Di da d3 dö dio und Di da d3 dö Dio. Die Kreuzung zwischen den beiden letzten wird demnach eine monohybride sein, dem gewöhnlichen Schema 3 : 1 oder 1:2:1 folgend. Solche Fälle scheinen auch in der Wirk- lichkeit nicht gar zu selten zu sein. Bei den oben erwähn- ten Tr. compactum-Kreuzungen konnte in der dritten Ge- 283 neration eine sehr reine» Aufspaltung, d. h. nach einfachem Mendelschem Schema, in Tr. compactum-Formen einer- seits und sehr langährige Formen anderseits konstatiert werden.* 1) Es ist also möglich, dass die Einheiten, welche die Ährendichtigkeit bedingen, nicht sehr viele sind. Allerdings genügt ja eine ziemlich geringe Zahl von Einheiten um durch verschiedene Gruppierung die zahlreichen vorhan- denen, kontinuierlich verbundenen, erblichen Abstufungen dieser Eigenschaft zu stände zu bringen. Auf dieselbe Weise dürfte der Rispentypus beim Ha- fer von einer verhältnissmässig geringen Zahl von Einhei- ten bedingt werden, aber aus dem verschiedenen Kombi- nieren derselben gehen die äusserst zahlreichen, durch Länge der Internodien, Stellung der Zweige u. s. w. karak- teristischen Rispentypen hervor. Durch Kreuzung zweier Formen und Verfolgung derselben in viele Generationen (z. B. bis in die siebente Generation) haben sich, nach all- mählicher Aufhörung der Spaltung bei fortgesetzter Indi- vidualzucht, zahlreiche, von denjenigen der Eltern ab- weichende, neue, kar akteristische, konstante Rispentvpen (= neue Kombinationen) ausdifferenzieren lassen, welche oft mit Hinsicht z. B. zu der Internodienlänge oder zu dem ganzen Umfang der Rispe oder der Stellung der Zweige die Grenzen der Elterntypen deutlich überschreiten. Von Kreuzung zwischen reinen Rispen typen, 0408, Glockenhafer II X 0450, Gross-mogul, ging sogar der ein- , seitwendige Fahnentypus hervor. Von den 112 Parzellen dritter Generation zeigten sogar 9 bei sämmtlichen Pflanzen den Fahnentj^pus und wenigstens 24 zeigten deutliche Spal- tung in Rispen- und Fahnentypen. Die Bedingungen des Fah- nentypus müssen also bei den Eltern auf irgend eine Weise vorhanden sein, und die scheinbare Neubildung ist wieder nur als eine Umgruppierung von Einheiten zu betrachten. F Eine von diesen Spaltungen ist schon von v. Tschermak 1. c. erwähnt (2.o Tr. compaction: 1 langährigO. 284 Leichter zu demonstrieren sind die allerlei Grösse- differenzen, welche zwischen verschiedenen Formen sich vortinden. Von z. B. Höhe giebt es sowohl beim Hafer als beim Weizen eine ganz kontinuierliche Reihe von erblichen Abstufungen, welche bei einer stark gemischten alten Rasse eine ebenso schöne Fluktuation um ein Mittel (nach dem Queteletschen Gesetze) zulassen, wie die von «äusseren Ver- hältnissen abhängige Fluktuation bei der einzelnen Form. Es giebt sichere Beispiele bei meinen Kreuzungen davon, dass zwei nicht zu weit verschiedene, erbliche, konstante ') Halmhöheabstufungen durch Kreuzung entschieden niedri- gere und höhere erbliche Formen erzeugt haben. Von der oben genannten Haferkreuzung 0353 X 0668 waren gewisse Parzellen vierter Generation niedriger als die Eltern; aber da solche Verschiedenheiten ja sehr leicht aus äusseren Wirkungen hergeleitet werden können, wurden acht Pflan- zen einer solchen Parzelle isoliert vermehrt, und die Nach- kommenparzellen (a — h) dieser Pflanzen in der fünften Ge- neration wiederholten dann sämmtlich den relativ niedrigen Typus der Mutterparzelle, was als ein exakter Beweis da- für gelten darf, dass es sich auch hier um ein erbliches Ueberschreiten der Elterneigenschaft handelt. 0353 mittlere Halmhöhe 111 cm 0668 » 109 » a » 95 » b y> » 102 » c , » » 97 d » » 100 » e 99 » f y> » 97 » Sid. I — VIII -f- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. Gongylosjiermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII + 1 — 336 -j- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre Vol. II. Pars IL (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ, 9. Chætangieæ. 10. Gelidieæ. 11. Squamaiûeæ. 12. Corallineæ. 13 Sphærococcoideæ. Sid. 337 — 700 -|- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondriéæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -[-register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curse posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiae, 2. Cryptonemieæ. 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ. 5. Dudresnayeæ. 6. Dumontiaceæ. 7. Spyridiæ, 8. Areschougieæ, 9. Champieæ. 10. Rhodyme- niaceæ, Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. 14. Helminthocla- diaceæ. 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -[- 1^-676 -|- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290+ register 291—301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologiea (sid. 1 — 236 + register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -f- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1909 MED BITRÄDE AF Hrr BIRGER, DAHLSTEDT, EKMAN, ERIKSSON, GERTZ, HEINTZE, K. JOHANSSON, KINDBERG, LIDFORSS, LINDMAN, MALME, NATHORST, NEUMAN, H. NILSSON, NORLIND, ODHNER, RIDDERST OLPE, WESTERLUND m. fl. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT COLUMBIA UNIVERSITV Li 3 RAR V. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖ RL AG S B O K HANDEL LUND BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 1909. I nnehâll Originalafhand Ungar. Birger, S., Nâgra bidrag till Pite Lappmarks flora Dahlstedt, H., Nya skandinaviska Taraxacumarter Ekman, E. L., Pedicularis opsiantha n. sp., eine spatblühende Art aus der Gruppe Palustres Maxim Eriksson, J., Comment nommer les formes biologiques des espèces de champignons parasites? Gertz, O., Epifylla ascidier hos Lappa minor (Schkuhr) DC.... — , Om fern- och sexhornade frukter af Trapa natans L Heintze, A., Ett par lunddälder i Gästrikland — , Om Mulgedium sibiricum och dess utbredning inom finsk- skandinaviska floraomrädet — , Om Ranunculus lapponieus och andra af granens följväx- ter i Skandinavien Johansson, K., En steril form af Cardamine Matthioli Mor.. Kindberg, N. C., Om sliiktet Betula Lidforss, B., Ueber den biologischen Effekt des Anthocyans. Lind man, C. A. M., Ar vär svenska botaniska terminologi oklanderlig? Malme, G. O., Gestaltändring eller bildningsafvikelser? Nathorst, A. G., Motions préliminaires proposant des articles additioneis sur la Nomenclature des plantes fossiles pré- sentées au III:e Congrès international de botanique à Bruxelles 14— 22 . Mai 1910 Neuman, L. M., Anteckningar rörande nordiska Orkis- former 151 , — , Tvâ Svenska hybrider Nilsson, H-, Oenothera gigas framgângen som mutation i Sverige — Nordstedt, O., Motion au Congrès international de Botanique Troisième session. Bruxelles 1910 Norlind, V., Dianthus deltoides L. X superbus L. Odbnér, N., Fritz Ridderstolpe t Ri dde rs t olp e, F., Om refloration pâ Öland hôstén 1908 Westerlünd, C. G., Bidrag till Halsinglands flora.... Sid. 257. 163. 83. 207. 1. 135. 277. 41. 181. 247, 113, 65. 101. 147. 203. 229, 299 97. 49, 295, 133, 161, 95 II Smärre notiser. Alisma arcuatum I Östergötland 110, landsform 179. Cardamine 307. Darwin 61. Diagnoser pà latin 51. Dia- tomeer 298. Döde: F. W. C. Areschoug 55, M. M. Floderus 205, C. A. Seth 82. Döde utländske botanister 100, 146, 224, III. Groddknoppar hos Stellaria crassifolia 51. Juncus tenuis i Sverige 305. Litteraturöfversikt. Endast titlar â ny litteratur: 60 — 64, 110—111, 160, 166, 225—7, 246, 275—6, 319—321. Af följande personers arbeten är nâgot mer iin titlen omnämndt : Blytt 306 Kükenthal 311 Collinder 202 Lagerberg 303 Dahlstedt 319 Lindhard 58 Fonteil 304 Molisch 81 Fritsch 206 Petersen 294 Goebel 56 Raunkiær 304 Hagen 225 Rosenvinge 225 Janchen 53 Schager 306 Johansson 320 Schiller 146 Nymans Conspectus 100. Nomenklatur III. Parodi 60, 82. Poa remota Forselles 10 botaniskt bibliotek 100. Reseanslag 205. Scirpus parvulus i Södermanland 179. Thymus chamædrys 58. Vetenskapsakademien 55, 94, 150. 224, 256, 293. Viola canina X uliginosa Bess. 32, Värdefull gafva 82. Stejneger 108 Sylvén 40 Thellung 57 Theorin 294 Thomé 59, 206, III Westling 54 YVildeman 256 Winter 306 Priset pà ett Växter, sont nâgot utförligare blifvit omnämnda. Alisma arcuatum 110, 179. Betulæ: alla skandinaviska 113 — 132, 227. Cardamine amara ff. 307, bulbifera f. 310, flexuosa f. 310, hirsuta 310, Matthioli 247, pratensis ff. 253, 309. Carex contigua 313, divulsa 314, echinata 313, Hudsoni 316, limosa X rariflora 318, magellanica X rariflora 318, diverse former 312 — 319. Cory- dalis intermedia X pumila 299. Dianthus deltoides X superbus 295. Helianthemum vulgare 53. Helianthus annuus 26. Lappa minor 1. Mulgedium sibiricum 41. Oenothera gigas 97. Orchis angustifolia 229, *Friesii 131, c. v. acuminata 232, *pycnanthâ 232, c. f. pusilla 233, *Russo\vii 234, *subcapitata 233, c. var. densiflora 234; cruenta a subelliptica Ill 156, ß subtriangularis 156, y brevifolia 157, à lanceolata 157, e hæmatodes 157, cruentiformis 2-13, v. dunensis 243 ; incarnata v. borealis 224, v. extensa 159, v. hyphæmatodes 244, v. subextensa 159, inearn. X maeulata v. obscura 155; latifolia 239, v. tenuior 240, longifolia 244, v. gracilis 241, maeulata v. obscura 152, v. pumila 245, *elatior 146, pseudocordigera 236. Pedicularis opsiantba 83. Phaseolus 146. Poa remota 107. Ranunculus lapponicus 131. Sieglingia decumbens 58. Stellaria crassifolia 51. Taraxacum 167 o. f., glaucinum 177, lætiforme 174, Langea- num 175, limbatum 173, polyschistum 178. Thymus glaber 58. Trapa natans 136. Triticum 146. Verbascum 54. Veronica hederifolia 65. Döde. Den 20 aug. 1909 J. H. Davies â Lena- berg House i Irland, född 1838. — Den 9 nov. 1909 direktorn for botaniska afdelningen af K. Videnskabs-Selskabets i Trondhjem museum, algologen Michael Heggelund Foslie, 54 âr. — Den 11 sept. 1909 prof. O. Hoffman i Berlin 56 âr. — Den 13 sept. 1909 apotekare A. Gehéeb i Königsfelden vid Brugg i Schweiz. — Den 3 sept. 1909 reallä- raren W. Gugler i Neuburg a. Donau, 35 âr. — Den 11 okt. 1909 apotekare H. Marcailhou d' Ay méric i Aix-les- Thermes, 54 âr. Thomé’s Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Pilze von W. Migula. Gera, Reuss j. L. Friedrich von Zezschwitz. De senast utkomna häftena 73 — 79 omfatta slutet af Chytridineæ och början af Peronosporineæ. Taflorna tili de större svamparna äro delvis kolorerade. Arterna äro numrerade, men släktena tyvärr icke. Nomenklatur. Frägan om kryptogamernas nomen- klatur skall upptagas tili afgörande vid den botaniska kon- gressen i Bryssel d. 14—22 maj 1910. Prof. Atkinson har med instämmande af 26 andra amerikanare föreslagit, att man skall taga E. Fries’ Systema m3"cologicum, 1821 —1832, som utgängspunkt för svamparnes nomenklatur. En svaghet i förslaget är att man först pä kongressen IV skulle tillsätta en kommitté, som skulle uppgöra en lista pä släktnamn, som borde hibehällas, fastün de ej ha prioritet. Hotanisterna vid British Museum hafva föreslagit att taga C. Agardhs Systema algarum, 1824, tili utgängspunkt för algerna och framhällit som en fördel att typerna tili Agardhs beskrifningar finnas i Lund. De hafva icke före- slagit nägon lista pâ nomina conservanda. Man har därför svärt för att bedöma, om mänga allmänt brukade namn, uppställda före 1824, men ej använda af Agardh, komme att ersättas af andra senare uppställda. Man künde riskera att förlora sädana välkända namn som t. ex. Enteromorpha och Closterium. Som grundval för växtgeografiska beteckningar före- slä proff. Flahault och Schröter Oecologie of Plants*, af E. Warming 1909. Utgifvandet af ett flerspräkigt syno- nymregister öfver sädana termer föresläs af dem. Prisnedsättning â Botaniska Notiser. Frän och med den 1 jan. 1910 nedsättes boklädspriset pä följande ärgängar af Botaniska Notiser: Arg. förutvarande pris nedsatt tili 1871—74 3,— kr. pr ärg. 1,50 kr.. 1875 — 78 3,50 1 ,75 1879-86 4,50 2,25 1887-99 6,— » 4,- ». Anmälan.  hei ârgàing af Botaniska Notiser för àr 1910, 6 n:r, emottages prenumeration ä alia postkontor i Sverige, Xorge och Danmark eller hos utgifvaren med sex (6) kr., postbefordringsaf- giften inberäknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel i Lund, och i alla boktâdor till samma pris. Dâ denna nya ârgâng blir den fyrtionde i den sérié af Botaniska Noliser, hvilken jag började att utgifva, hoppas jag att de svenska botanisterna komma att understödja tidskriften saviil genom talrik prenumeration som genom manga manuskriptbidrag. O. Nordstedt, Lund, Drottensgatan 4. BOTANISKA NOTISER FÜR AR 1909 U TG I F NE AF C. F. O. NORDSTEDT. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP FÖRLAGSBOKH ANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRY CKERIET, Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. M. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Lektor, Fil. D:r Pris inb. 6 kr. s — — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfreds- ställande satt fyller ett verkligt behof, aro utgifvaren och bans utmärkte medbjälpare förtjänta af stor tacksambet frân deras sida, bvilka ba sig anförtrodd undervisningen i botauik vid vàra läroverk.» TUlning für Sveriges läroverk. MAR 6’ 1914 Epifylla ascidier hos Lappa minor (Schkuhr) DC. Af Otto Gertz. For nâgra âr sedan (1904) inlemnades genom prof. Bergendal till det botaniska museet i Lund ett blad med prolifererande sidonerver. A skifvans öfre sida förefunnos nemligen smärre, accessoriska bladbildningar, hvilka voro anordnade i grupper eller rader längs sidonerverna af första ordningen och orienterade symmetriskt pä ömse sidor om medelnerven. En närmare undersökning af nämndä blad, hvilket befanns tillhöra Lappa minor (Schkuhr) DC., visade dock, att denna anomali icke var att tillskrifva nägon akt af vegetativ proliferation frân primärbladets sidonerver. De accessoriska bladbildningarna befunnos nemligen icke vara insererade â sidonerverna, utan fästade ä interkostalf alten mellan dessa. En annan, i morfologiskt hänseende icke mindre intressant anomali var den tratt- eller krukliknande form, som utmärkte flertalet af de nämndaj bildningarne. Dâ i fräga varande blad tydligen représenterai" ett terato- logiskt fall, hvars uppträdande, öfver hufvud taget, är att räkna tili sällsvntheterna, och dâ anomalier af detta slag icke synas tili sin morfologiska natur hafva blifvit mera ingäende undersökta, torde en närmare redogörelse för det- samma icke sakna sitt intresse. I den mig föreliggande teratologiska literaturen (Mo- quin-Tandon, Masters, Penzig) linnas icke för slägtet Lappa (Arctium) anförda nâgra uppgiîter om tidigare fynd af ofvan anförda abnormitet. Penzig omnämner hos Arc- tium majus Schk. och A. minus Schk. endast förskjutning af stödjebladen upp pä inflorescensgrenarne, reduktion af inflorescenserna tili enblommiga korgar samt virescens (frondescens) hos braktéer och involukralblad. v) I allmänhet synas bladskifvorna inom familjen Compositae vara under- 3) Penzig, O. Pflanzen-Teratologie, sj^stematiseh geordnet. Zweiter Band. Genua 1894. p. 84. Bot. Not. 1909. 1 kastade blott fâ monströsa förändringar; nur vereinzelte Fälle, z. B. von Ascidienbildung ganzer Blattspreiten (Bellis perennis) oder auf der Rückseite von Blättern (Cichorium Intybus, Lactuca sativa) sind .... bekannt geworden.» 1 ; Under benämningen ascidier sammanfattas i bota- niken i allmänhet blad eller bladliknande adventivbildningar. hvilka hafva sköldformigt utbildadt laminarparti och (i fler- talet fall) ett centrait eller excentriskt insereradt skaft, ut- gâende frän bottnen af en trattformig eller säckliknande fördjupning à detsamma. I morfologiskt hänseende kunna emellertid ascidierna vara af väsentligen olika dignitet. Hos Brassica oleracea L. exempelvis, der ascidiebildningen upp- träder under särskildt intressanta former, linnas enligt Pen- zigs sammanställning följande fall representerade: Im ein- fachsten Falle ist die ganze Lamina des Blattes durch Ver- wachsung der Seitenränder zu einer Ascidie monophylle geworden In anderen Fällen bildet sich eine becher- förmige oder trichterförmige Ascidie auf dem verlängerten und meist auf dem Rücken aus der Lamina heraustretenden .Mittelnerv .... Dabei ist die Blattspreite, von welchem die gestielte Ascidie ausgeht, entweder flach, von normaler Ge- stalt, oder kann auch selbst Bechergestalt haben. End- lich ist ausserordentlich häufig die Erscheinung, dass längs der Mittelrippe des Blattes, auf der Ober- oder auf der Un- terseite eine Menge von Neubildungen entstehen, welche entweder die Gestalt von flachen oder konkaven, bandför- migen Blättchen, oder die von röhrigen, trichterförmigen, oben offenen, oft lang gestielten Ascidien haben. Aehnliche Gebilde können auch längs des Blattrandes und längs der Seitennerven auftreten.» ■) Fran morfologisk synpunkt skulle man säledes lärnp- ligen kunna klassificera ascidierna i följande tvenne hufvud- grupper: 1) i bägarform utbildade verkliga blad samt 2) ’) Penzig, O. 1. c. p. 51. 2) Penzig, O. Pflanzen-Teratologie, systematisch geordnet. Erster Band. Genua 1890. pp. 259, 260. 3 adventiva bladbildninga r â blad. Ascidier aï det förra slaget kunna tankas komma till ständ genom sammanväx- ning af bladskifvans kanter (kohäsion, symïys) ellerock genom uteblifven khdning af normalt skilda organ (gamo- mérie m. m.). Pâ detta satt uppkomna ascidier kunna efter Charles Morrens förslag* 1) indelas i a) enbladiga (as- cidia monophylla) och b) flerbladiga (ascidia poly- phylla), till hvilken senare grupp tydligen alla de genom uteblifven klyfning uppkomna äro att hänföra. 2) Den mo- nofylla ascidien kan betraktas som en blott variant af det sköldformiga bladet (folium peltatum), karakteriserad genom tratt-, kruk- eller sackförmig fordjupning af bladskifvan (folium cucullatum). Omvändt kunna tydligen i vissa fall sköldformiga blad uppfattas som ombildade ascidier. 3) Ascidier af den andra hufvudgruppen, bägarlika ad- ventivblad, hvilka sitta insererade a blad, uppkomma dere- mot som följd af enation ä primärbladet. Identiska med ascidier af detta slag äro kraterier, med hvilket uttryck !) Masters, M. T. Pflanzen-Teratologie. Eine Aufzählung der hauptsächlichsten Abweichungen vom gewöhnlichen Bau der Pflanzen. Ins Deutsche übertragen von U. Dämmer. Leipzig 1886. pp. 47, ff. B) Sâsom exempel pâ monofylla ascidier ma hänvisas tili de afbildningar, hvilka lemnats i följande arbeten. Masters, M. T. 1. c. fig. 9, p. 39 (Pelargonium sp.). — Buchenau, Fr. Abnorme Blattbildungen. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band IX. Berlin 1891. p. 326. Taf. XXL) fig. 1 (Brassica olera- cea). — De Vries, H. Die Mutationstheorie. Versuche und Beob- achtungen über die Entstehung von Arten im Pflanzenreich. Erster Band. Leipzig 1901. fig. 106, p. 338 (Tilia parvifolia). — Vele- novsky, J. Vergleichende Morphologie der Pflanzen. II. Teil. Prag 1907. fig. 262, p. 410 (Ficus sp.). Beträffande polyfylla ascidier se t. ex.: Masters, M. T. 1. c. fig. 11, P- 44 (Crassu/a arborescens) . — De Vries, H. 1. c. Zweiter Band. Leipzig 1903. fig. 45 D, p. 236 (Antirrhinum majns). Jemför för öfrigt de vackra afbildningarna hos De Vries, H. Over de erfelijkheid van synfisen. (Botanisch jaarboek, uitgegeven door het kruidkundig genootschap Dodonaea te Gent. Zevende jaargang, 1895. p. 129.) Plant IV & V. 3) De Vries har afblldat blad af Tilia parvifolia och Heli- anthus annuus, hvilka mäste uppfattas som utplattade ascidier (»flacher Becher-, »schildbeker »). — De Vries, H. 1. c. Plaat IV, fig. 10, Plaat V, fig. 11, pp. 185, 186. — De Vries, H. Die Mu- tationstheorie. Erster Band. fig. 106 C, p. 338. 4 Carl Schimper betecknat tillfälligtvis ä en bladskifva ut- gäende bägarbildningar. 1) I detta fall finnes tydligen möj- lighet för en betydande polymorfism, särskildt med hänsyn tili den vexling i ställningsförhällandet, som ascidierna kunna förete â primärbladet. 2) Den morfologiska betydelsen af denna företeelse synes emellertid för närvarande ännu icke vara tillfredsställande förklarad. 3) Hos Lappa- bladet i fräga voro de biigarlika bildnin- garna af detta senare slag, epifylla ascidier. Som bekant, utmärka sig de stora och robusta Lappa- bladen genom ett stärkt framträdande nervnät, hvars gröfre grenar bilda ett väl markeradt system af ribbor undertill, medan pä ofvansidan uppträda mot dessa svarande färor och fördjupningar. Hos det här i fräga varande Lappa- bladet befunno sig, säsom redan ofvan anförts, ascidierna p â ofvansidan, insererade i rader â mesofyll fälten mellan sekundärnerverna samt, i stört sedt, orienterade symmetriskt 1) Penzig, O. 1. c. Erster Band. pp. XIII, 135. 2) Som exempel mä hänvisas tili figurerna hos Masters, M. T. 1. c. fig. 182, p. 359 (Lactuca sativa) och fig. 181, p. 358 (Bras- sica oleracea). 3) Tydligen far den definition anses vara för träng, som Schneider i sin botaniska uppslagsbok anför pä bägarlika blad- bildningar. Han betecknar nemligen der efter Masters som asci- dier »röhrige, krugförmige oder trichterige Bildungen, die .... durch Verwachsung der Ränder eines einzelnen Blattes oder durch Vereinigung zweier oder dreier sonst freier Blätter gebildet wer- den». Med denna begränsning af begreppet komma nemligen de i ascidieform uppträdande adventivbildningar, som kunna uppstä pä bladskifvor, att uteslutas. Fast morfologiskt tydligen af heit annan natur än de förra, böra dock, frän rent fysiognostisk syn- punkt sedt, de senare räknas tili samma kategori, dä nemligen begreppet ascidie icke är strängt morfologiskt. För att emellertid tydligt framhälla den här rädande skilnaden föreslär jag för de senare benämningen epifylla ascidier, för sä vidt man ej vill föredraga att i den temligen belastade teratologiska nomenklaturen bibehälla det Schimper’ska namnet kraterier, hvarvid dock den rent yttre likheten med de mono- eller polyfylla ascidierna i Mor rens och Masters' mening icke synes mig blifva vederbörligen pointerad. — Schneider, C. K. Illustriertes Handwörterbuch der Botanik. Leipzig 1905. p. 52. — Masters, M. T. 1. c. p. 47 m. fl. Ställen. — I den öfversigt öfver teratologiska termer, som Penzig' lemnat i sin handbok, ha af förbiseende ascidierna icke funnit om- nämnande. 5 0 6 pâ ömse sidor om bladets medelnerv (fig. 1). De befinna sig alla à en area, représenter an de bladskifvans intermediära tredjedel; frân trakten ai medelnerven förlöpa de der under spetsiga vinklar snedt utât mot bladets kanter, i riktning parallelt med sekundärnerverna. Deremot äro de laterala laminarîâlten fria frân sâdana adventiva bildningar, liksom äfven är fallet med bladskifvans spetsparti. Till sin före- komst äro bägarbildningarne vidare tydligt inskränkta tili de interkostala mesofyllfälten; midt öfver kraftigare nerv- grenar saknas sâdana fullkomligt. *) Antalet ascidier â hvarje interkostalfält vexlar betyd- ligt; â nâgra voro de blott fâ,*l à 2, pâ andra Ställen der- emot künde jag räkna ända tili 5 stycken sâdana. Sâsom af figuren framgär, äro vissa ascidierader lokalt upplösta i ett färre antal ascidiegrupper, erinrande om adventiva blad- rosetter. I allmänhet voro ascidierna försedda med väl utveck- lade skaft; icke fä befunnos dock vara oskaftade (sessila). Flerestädes voro de skaftade ascidierna nedtill mer eller mindre hopväxta med hvarandra, i ett fall tili och med sä högt upp, att de syntes utgâ frân spetsen af en pelarlik- nande förlängning frân primärbladets skifva. Det laminära partiet â ascidierna var i regeln utbildadt i form af en tratt eller strut, frân hvars botten skaftet utgick. I nâgra fall centriskt orienterad, befann sig dock merendels denna inser- tionspunkt förskjuten ât trattens ena sida, sä att ascidien blef excentrisk. Sannolikt har detta sin grund i ascidiernas ställning, i det att dessa nemligen icke voro riktade vertikalt uppât frân den primära skifvans plan, utan snedt uppât och utät, sä att trattens öppning kom att vetta mot bladets kant. Särskildt tydligt framträdde detta förhällande i de fall, dä ascidierna voro längt skaftade, i det att skaften dä ofta för- ') À figuren synes visserligen icke öfverallt sä vara händel- sen, detta dock, emedan för tydlighetens och öfversigtlighetens skull sidonervernas basaldelar pâ fiera Ställen â teckningen blifvit utlemnade för att icke störa bilden af de i det följande beskrifna exkrescensäsarne. 7 löpa länga sträckor i bladskifvans plan, merendels hopväxta med dess mesofyll, för att derefter under jemna krökningar böja sig snedt uppât och utât. Det visade sig ocksä, att, i allmänhet taget, den del aï tratten nâtt den kraftigaste ut- bildningen, sont vette utât mot primärbladets kant. ’) Pä ett Ställe hade ascidietratten längs ena sidan vuxit samman i heia sin längd med moderbladets skifva. I kanten aï ascidierna, hvilken var i saknad af mera framträdande inskärningar, förefunnos korta och spetsiga, tandliknande utskott aï samma natur som de, hvilka nor- malt beïinna sig i kanterna aï T<7/>/w-bladets skifva. I dessa spetsar, hvilkas antal hos olika ascidier var temligen varia- beit, utlöpa grenarna af ascidiernas kärlknippesystem. Till antalet visade sig ocksâ i hvarje ascidie dessa tänder öfver- ensstämma med antalet i dem befintliga kraîtigare nerv- grenar. Ä en till sin storlek temligen minimal sädan gick medelnerven, utan att afgifva sekundärnerver, direkt ut i spetsen, hvilken var nägot tandlikt förlängd. Nämnda bild- ning var i öfrigt af intresse, emedan dess laminära del icke visade nägon tendens att antaga ascidieformen, utan var en normalt utbildad, plan skifva. Till storleken hör den, som nämndt, tili de minsta â Za7/>/w-bladet iakttagna adventiv- bildningarne. Bortsedt frän detta fall, der skifvan endast hade en tand i spetsen, voro 3, 4 eller 5 sädana spetsar att iakttaga â hvarje bladbägare; säsom lätt inses bör vara fallet, visade sig ocksä antalet bladtänder stä i temligen noggrann relation till storleken af ascidien i fräga. Nerva- turen â bladbägarnes skifvor var föga utpräglad; nägon gren af högre ordning än tertiärnervers künde icke ä nägot Ställe pävisas. I det föregäende antyddes, hurusom ascidierna â de interkostala falten ofta künde späras längre eller kortare 1) Kanske skulle den excentriska utbildningen af det lami- nära trattpartiet vara att jemställa med den anisofylli, som hos fiera träd och buskar gör sig gällande â de laterala skotten. Se: Wiesner, J. Biologie der Pflanzen. (Elemente der wissenschaft- lichen Botanik. Zweite Auflage. Dritter Band.) Wien 1902. p. 46. 8 sträckor öfver moderbladets mesofyll, dft nemligen i fler- talet fall deras skaft sammanväxt med det senare, sä att de te sig som äsar eller vallar, förlöpande mellan sekundär- nerverna och parallelt med dessa. Särskildt ft bladets midt- parti uppträda dessa ftsar i kräftig utbildning. Sftsom vid lupförstoring af bladet tydligt künde afgöras, genomlöpes hvarje sftdan vall af starkare eller svagare utbildade, redan vid okulär besigtning af bladet framträdande kärlknippen, utgörande en fortsättning af den centrala kärlsträngen i asci- dieskaftet. Dessa kärlknippen, hvilkas antal inom hvarje vallformig utväxt nftgot vexlar, förlöpa ett längt stycke parallelt med hvarandra och sammansmälta basalt. Detta är regel, men synes icke vara en genomgftende egenskap hos alla, i det att det i Hera fall icke lyckades att konstatera en sftdan sammansmältning. I basal riktning visa sig kärl- knippena konstant aftaga i mägtighet, och i trakten af pri- märbladets medelnervsparti synas de alldeles uppgifva sin histologiska sjelfständighet. ') Vid mikroskopisk undersök- ning af tvärsnitt lyckades det icke att här pftvisa nftgon direkt kontinuitet mellan ascidiernas och primärbladets ner- ver; allt s}rnes fastmera tala för, att i ascidiema utbildat sig ett accessoriskt kärlknippesystem. Förutom dessa vallformade utväxter, hvilka teratolo- giskt äro att beteckna som exkrescenser (excrescentia, emergentia) 2), uppträdde konstant bildningar af med dessa nära öfverensstämmande natur. hvilka emellertid i distal (akroskop) riktning icke stodo i förbindelse med asci- dier (fig. 2 A). A hvarje interkostalfält förefunnos nemligen i allmänhet trenne exkrescensâsar. en mediant förlöpande, ’) Undersökningen gjordes pà sä satt, att de vallformiga, basala förlängningarne frän ascidierna franskildes jemte angrän- sande parti af primärbladet samt behandlades med kokande, kon- eentrerad kloralhydratlösning, hvarefter de lades under mikroskopet och utan vidare preparering undersöktes vid läg förstoring. I nägra fall utfördes kontrollundersökning & tvärsnitt genom i fräga varande partier. s) Sorauer, P. Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Zweite Auflage. Erster Theil. Berlin 1886. p. 238. 9 hvilken uppbar ascidier. samt tvenne pà ömse sidor om denna befintliga laterala. Dessa senare gingo i interkostal- fältets distala (akroskopa) del öfver i hvarandra, hvarvid deras förlopp var mer eller mindre slingrande oeh oregel- bundet. Ett icke mindre anmärkningsvärdt förhallande vi- sa de dessa senare exkrescensvallar i interkostalfältens pro- ximala (basala, basiskopa) del. I trakten af primärbladets medelnervsparti iakttogs nemligen pâ fiera stallen en för- bindelse mellan exkrescenser â primärbladets ena hälft och motsvarande ä den andra, hvarvid dessa vallar visade ett förlopp, vinkelrätt mot medelnervens. Ä andra Ställen, och sä i flertalet fall, böjde emellertid vallarne om vid medel- nerven och förlöpte i en riktning parallel med dennas och förenade sig med hvarandra pä samma sätt som i bladfäl- tets akroskopa del. De bäda laterala exkrescensvallarne künde derför i detta fall betraktas sâsom delar af en och samma vall, omgifvande ett längsträckt, mer eller mindre oregelmässigt kontureradt fält, hvars mediana area intogs af en serie ascidier med deras vall-liknande, pedunkulära basalförlängning. Att omnämnas förtjenar äfven, att dessa laterala vallar icke förde nägra kärlknippen. Päfallande var den stora klorofyllfattigdom, som ut- märkte exkrescenserna ; genom sin bleka, gulhvita färg stucko de bjert af mot primärbladets gröna mesofyll. En liflig grönfärgning visade deremot ascidiernas laminära del. Den anatomiskt-histologiska byggnaden af ett normalt Lappa-b\a.d följer skemat för det bifaciala bladet. Differen- tieringen af väfnaderna är sälunda tydligt genomförd. Epi- dermis pä bladets ofvansida utgöres af klorofyllfria, väg- formigt konturerade celler, i trakten af medelnervspartiet och â fiera andra Ställen dock af polygonala celler med mer eller mindre rätlinjiga sidoväggar, medan de motsva- rande cellerna pä bladundersidan äro klorofyllförande och visa en mera utpräglad lobering eller förtandning; ome- delbart under starkare nervgrenar äro emellertid äfven de undre öfverhudscellerna polygonala samt, sâsom äfven är 10 fallet pä motsvarande partier ä bladets ofvansida, sträckta i nervernas längdriktning. Klyföppningar förefinnas äfven Fig. 2. pä den öfre bladsidan, fast de der uppträda sparsammare än undertill '). Pä bladundersidan finnas trikombildningar 1J A icke fä bkid, som jag undersökt, iakttogos pä öfver- sidan funktionslösa klyföppningar. Dessa befunnos nemligen vara 11 af tvenne slag: 1) lfinga, hopliltade spindelväfshär samt 2) storcelliga, septerade borsthär, hvilka senare äfven före- komraa à bladets öfversida. Derjemte uppträda flercelliga glandler, som i flertalet lall äro sessila. Palissadvälnaden, hvilken pä ett tvärsnitt genom bladet intager nära hälften af grundparenkymet, bestär af ett enkelt lager celler, svamp- väfnaden deremot utgöres af i allmänhet trenne lager celler med betydande intercellulära lakuner, hvilka särskildt tyd- ligt framträda vid undersökning af tangentiala snitt. Kärl- knippena i bladet hafva en kollateral byggnad '). i saknad af säväl kloroplaster som stärkeise oeh öfriga innehälls- kroppar samt visade icke förmägan att kunna öppna och sluta sig. ') Beträffande Lappci-b\i\dets anatomiska byggnad se äfven framställningen hos Grignon, E. Etude comparée des caractères .anatomiques des Lonicérinées et des Astéroïdées. Thèse. Paris 1884. pp. 53, 54. pi. II, fig. 6. Bladen hos Lappa-aricr föra ofta i ungt och icke süllan äfven füllt utbildadt stadium anthocyan. Hos Lappn tomentosa (Mill.) Lam. äro nemligen kanterna af bladskifvan, särskildt de här befintliga fina tänderna svagt rôda, en fürgning, hvilken nästan som konstant karakter uppträder äfven â bladskaftet, som nedtill merendels är rödrandigt, samt mera diffus och intensiv ä bladets basala, slidlikt utbildade del. Bladkantens anthocyanfärgning här- rör af violett saft i epidermiscellerna och torde här kanske hafva uppgiften att genom nämnda färgämnes värmeackumulerande egen- skap underlätta funktionen af de i bladtänderna befintliga hyda- toderna. Bladskaftets rödrandiga utseende har sin anatomiska för- klaring deraf, att anthocyan, hvilket äfven här är epidermalt loka- liseradt, uppträder i cellerna utanför de i bladskaftets hörn be- lägna kollenkymknippena, men saknas ä de partier, der innanför epidermis utbildats ett assimilerande klorenkym. 1 bladskaftets basala del, hvarest denna klorenkymväfnad saknas, finnes antho- cyan diffust i heia epidermis jemte den subepidermala väfnaden, hvars celler emellertid ej synas anatomiskt-fysiologiskt skilja sig frän hudväfnadens. Att vid i öfrigt strängt genomförd epidermal anthocyanlokalisation detta färgämne ofta sprider sig tili andra väfnader, hvilka i fysiologiskt hänseende äro med epidermis lik- värda — sä särskildt ofta i bladbaser, bladslidor — , har jag tidi- gare visât. — Gertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. pp. LV, LVII, 403. Att anthocyanproduktion i vissa celler kan stä i samband med den lokala förekomsten af hydatoder, antyddes redan af Ker- ner, som hos Potentilla carniolica m. fl. fann anthocyan inskränkt tili just de epidermisceller, som öfverlagra epitemväfnaden i spet- sen af hvarje bladtand, och äfven tilldelade anthocyan en betydelse i den riktning, som här ofvan skizzerats. — Rödfärgningen i spet- sen af bladtänderna hos Spiraea- arter, fiera Umbelliferae m. fl. torde fysiologiskt vara att tolka pä samma sätt. — Kerner von 12 Hvad beträffar den anatomiska byggnaden af det här i fräga varande abnorma Lappa- bladet, sä förefinnes i nämnda hänseende en betvdande olikhet mellan de fält, som intagas af exkrescenser och ascidier, samt bladskifvan i öfrigt. Under det att den senare i allt väsentligt företedde en noggrann öfverensstämmelse med det ofvan beskrifna normala bladet, visade sig exkrescenser och ascidier lik- som äfven den bladarea, som inramas af exkrescensval- larne, vara anatomiskt af nägot heterogen natur. Särskildt var detta fallet med afseende pä graden af väfnadernas differentiation. I det stora heia visa ascidierna i sin laminära del samma byggnad som moderbladets skifva. Grundväfnadens celler voro i allmänhet tydligt specialiserade tili palissad- och svampceller. Dock uppträder nämnda specialisering här mindre skarpt genomförd; palissadcellerna voro nem- ligen genomgäende kortare, och svampparenkymet visade en nägot mera kompakt byggnad. I nägra fall var diffe- rentieringen tili och med knappast antydd, hvarvid grund- parenkymet utgjordes af en nästan homogen cellväfnad; som allmän regel torde kunna sägas, att skifvan här blifvit stäende pä ett mera embryonalt utvecklingsstadium. Der palissadcellerna nätt tydlig utbildning, företedde dessa nästan konstant den frapperande egendomligheten, att deras längd- axel ej var riktad vertikalt mot epidermiscellernas plan, utan visade en utpräglad snedställning (fig. 2 D). Särskildt tydligt framträdde denna deras afvikande orientering ä radiala tvärsnitt. Storleken af afvikelsen, hvilken var tem- ligen betydande, uppgick 1 ett undersökt fall tili inemot 25°. — Att omnämnas förtjenar äfven en annan egendom- lighet. Pä bägarbladens undersida iakttogos pä tvenne Ställen stomata, hvilka visade karakterer af pä en gäng slutceller och epidermisceller. Dessa öfvergängsbildn ingar hade nemligen utseendet af stomaceller, men voro större Mar il a un, A. Pflanzenleben. Zweite Auflage. Erster Band. Leipzig & Wien 1896. pp. 352 (fig.), 354. — Gertz, O. 1. c. p. 224. 13 än dessa och i likhet med vanliga epidermisceller förbundna med granncellerna medelst fortan dning (fig. 2 C). *) En särskild redogörelse förtjenar ascidieskaftens ana- tomi. Under den smâcelliga epidermis befinner sig ett hy- poderma af grundparenkymatiskt Ursprung, hvars smä, med hudväfnadens öfverensstämmande celler hafva de tan- gentiala väggarne och särskildt de i kontakten med epider- mis befintliga hörnen kollenkymatiskt förtjockade. I öfrigt utgöres grundväfnaden af sparsamt klorofyllförande, men tili sina dimensioner temligen betydande celler med poly- gonal, isodiametrisk utbildning. Mot midten af tvärsnittet aftager storleken äter hos cellerna, hvilka omsluta ett cen- trait, kollateralt kärlknippe. Oftast förefanns dock här mer än en kärlsträng, i hvilket fall ascidieskaftet icke hade en radiär byggnad, utan var stärkt tillplattadt och af nästan fascierad habitus. Kärlknippena, soin i fiera fall visade ten- dens att basalt med hvarandra sammansmälta, i andra fall emellertid förblefvo skilda frän hvarandra, lägo här in- bäddade i ett mera likformigt grundparenkym. Säsom redan i det föregäende anförts, försvinna elementen i kärlsträn- garne basalt utan att anatomiskt ansluta sig tili primärbla- dets nervsträngar. Kanske ännu mera afvikande frän den normala ge- staltningen visade sig de laterala exkrescensvallarne. Til ' sin anatomiska Struktur erinra dessa i hög grad om emer- gensartade bildningar pä blad af Aristolochia Sipho Liier., hvilka beskrifvits af Magnus, och som af honom anato- miskt pä följande sätt karakteriseras : » .... Der Querschnitt zeigt, dass hier zwar die Zellen ebenso, wie in den anderen Blatttheilen angelegt werden, dass sie aber klein bleiben, 1) I den literatur öfver klyföppning'ar, som jag varit i till- fälle att genomgä, har jag icke funnit nägot omnämnande om dylika öfvergängsbildningar. I Czechs arbete anföras fiera fall af abnorma stomaceller, men intet, som varit identiskt med det här föreliggande. — Czech, K. Ueber die Functionen der Sto- mata. (Botanische Zeitung. Siebenundzwanzigster Jahrgang. Leip- zig 1869. pp. 801, 817.) p. 822. U d. h. sich nicht strecken, dass sie ohne Bildung: grösserer Intercellularräume dicht an einander liegen bleiben und kein oder nur spurweise Chlorophyll führen. Diese Felder der Blattsubstanz erleiden daher durch die Bildung der Emergenz eine bedeutende Hemmung ihrer Entwickelung 1 2), Pä samma satt voro â Z.fl/>/>ß-bladet emergenserna utmärkta af en i ögonen fallande klorofyllfattigdöm, genom en be- tydande förminskning af cellernas dimensioner samt re- duktion af intercellulärerna. Deremot hade antalet celler här nàtt en abnorm förökning, hvilket var orsaken tili pri- märbladets äs- eller vallformiga uppdrifning à i fräga varande fält. Kärlknippen hade här icke utbildats. De af exkrescensvallarne begränsade mesofyllfälten ä primärbladet visade normal histologisk byggnad med undantag deraf, att heia grundparenkymet, säväl palissad- som svampväfnad, här hade en ytterligt lakunös Struktur. Mesofyllets mägtighet understeg emellertid knappast de normala bladfältens. 1 teratologiskt hänseende utgör ofvan beskrifna Lappa- blad ett intressant fall af enation (énatie), hvarmed Ma- sters heit allmänt förstär hildning af olika slags exkrescen- ser pâ ytan af vissa organ (stam eller blad). Den särskilda art af enation. som här föreligger. synes mig närmast vara att hänföra tili auto phyllo génie (utveckling af bladskifvor pä en annan bladskifva enligt Ch. Morren) eller kanske hellre scyphogénie, hvarmed Ch. Morren betecknar hildning af ascidier pä en bladskifva '-’) 3). — Erän patologiskt- 1) Magnus, P. Ueber Emergenzen auf den Blättern von Aristolochia Sipho L'Hér. (Verhandlungen des botanischen Vereins der Provinz Brandenburg. Neunzehnter Jahrgang. Berlin 1877. p. 95. [Sitzung vom 27. Juli.]) 2) Penzig, O. 1. c. Erster Band. pp. XV, XII, XVIII. - Masters, M. T. 1. c. p. 499. I fräga om innebörden af begreppet enation synas räda nägot olika meningar. I flertalet fall (Masters, Penzig m. fl.) vill man dermed beteckna en företeelse, som karakteriseras genom uppträdandet af pä ett visst satt orienterade nybildningar, hvilka merendels äro af laminärt Ursprung. Schneider deremot för- stär med enationer de adventiva utväxter, som pä sä satt komma tili ständ. 1 föreliggande uppsats har jag användt begreppet i anatomisk synpunkt äro de aceessoriska bildningarne har hyperplasier af homeoplastisk karakter, säsom enligt Küster i allmänhet är fallet vid enation l). Säsom i det föregäende blifvit antydt, under hänvis- ning tili de olikartade fall, som exempelvis Brassica olcva- cea i detta hänseende kan förete, kunna ascidier uppträda med morfologiskt synnerligen heterogen natur. En ascidie kan, som nämndt, tänkas uppkomma ur ett vanligt blad pä det sättet, att skifvans basala del ruir stegrad tillväxt och dess kanter hopväxa under bildning af en skäl, frän hvars botten skaftet utgär2). Denna tillfälligtvis uppträdande ano- mali har iakttagits hos ett stört antal växter3). I ett dylikt den förra betydelsen; för de bildningar, som uppkommit genom enation, torde beteckningen enati va bildningar vara att föredraga. — Schneider, C. K. 1. c. pp. 194, 195. 3) Deremot föreligger, som jag" ofvan anfört, har icke nägon prolifikation i egentlig mening. Beträffande begreppet prolifi- kation (proliferation) ansluter jag mig fullkomligt tili Penzig, som förordar dess terminologiska användning tili att beteckna central eller axillär genomväxning af blomgior och inflorescenser, dock med den inskränkning jag redan tidigare füreslagit, nemligen att begränsa detta begrepp tili genomvuxna blommor och lata det för genomvuxna blomställningar ersättas af andra uttryck, exempel- vis anthesmolys m. fl. Deremot bör prolifikation i den vegetativa morfologien icke ha nägot terminologiskt berättigande. -Nur missbräuchlich wird das Wort »Prolifikation auch auf Adventiv- sprossungen der Blätter, Kladomanie, Blastomanie und andere Anomalien angewandt». (Penzig). — Penzig, O. 1. c. Erster Band. p. XVIII. — Gertz, O. D. Tvenne fall af blomanomali. (Botaniska Notiser för är 1902. Lund 1902. p. 193.) pp. 195, 196. J) Küster, E. Pathologische Pflanzenanatomie. Jena 1903. p. 140. 2) Harmed mä naturligtvis ej vara sagdt, att förhallandet, utvecklingshistoriskt sedt, nödvändigt skall gestalta sig pa nämnda satt. Fastmera visar den ontogenetiska utvecklingen hos peltata blad, som morfologiskt synas stä de bägarformiga (kukullata) när- mast, att nägon sädan sammanväxning af de fria, utanför blad- skaftet befintliga kanterna icke eger rum, utan följer bladets ut- veckling här i basipetal riktning, hvarvid till slut den del växer ut, som befinner sig mellan skifvans basala sidodelar, och förenar dessa med hvarandra. — Goebel, K. Organographie der Pflan- zen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Zweiter Teil. Jena 1900. p. 531. “) Se beträffande mono- och polyfylla ascidier öfversigten öfver sädana bildningar hos Masters, M. T. 1. c. pp. 47, 48 samt De Vries, H. Over de erfelijkheid van synfisen. pp. 161, ff. — Jemför för öfrigt pp. 2, 3 i denna uppsats. 16 tall, dä ascidien morfologiskt représenterai* ett hell hlad, har bladet omvandlats till en monofyll ascidie* 1). Genom sammansmältning af kanterna â mer än ett blad (2, 3, fiera) uppkomma di-, tri-, resp. polyfylla ascidier. Om det säledes icke möter nägra vidare svärigheter att gifva en nöjaktig förklaring öfver dessa foliära ascidiers morfologiska natur, sä är detta längt ifrän händelsen, när frägan gäller vissa af de adventiva (epifylla) ascidierna. Redan den starka polymorfism, som tillkommer dessa senare, läter här ana bildningar af olika morfologisk valör. Dâ en ascidie utgâr skaftad eller oskaftad îrân medelnerven à ett blad, kan denna medelnerv fortsätta ända ut i spetsen af moderbladet, hvarvid den säledes synes grena sig dikoto- miskt, med en i moderbladet befintlig gren (moderbladets medelnerv) och en annan gren, som utgör ascidiens skaft och medelnerv. Ett sädant fall har Eich 1er studerat hos Michelin Champaca L. Det visade sig genom en noggrannt genomförd komparativ undersökning af ascidiebärande och normala blad i belvsningen af den nära nog kontinuerliga serie af öfvergängsbildningar mellan dessa, som lat sig pä- visa, att ascidien här i sjelfva verket t*ar det primära bladet ( die Oberspreite >), under det att den bladskifva, frän hvil- ken ascidien syntes utgä, (»die Unterspreite ; i stallet mäste Af särskildt intresse äro de terminala ascidier, hvilka be- skrifvits af Hallier och Vernoully hos Brassica oleracea och Coffea arabica. — Frank, A. B. Die Krankheiten der Pflanzen. Breslau 1880. p. 244. 1) Säsom ett blott specialfall af detta fär man betrakta det slag af bägarbildningar, som uppkommit genom ascidial ombild- ning af smàbladen hos ett sammansatt blad. Beträffande dessa senare ascidier mä hänvisas tili de utmärkta figurer, som De- Vries lemnat öfver ett anomalt individ af Cytisus candicatis Att- leyanus. — De Vries, H. Over het periodisch optreden der ano- malien op monstreuze planten. (Botanisch jaarboek, uitgegeven door het kruidkundig genootschap Dodonaea te Gent. Elfde jaar- gang, 1899. p. 46.) Plaat I. — Se äfven : De Vries, H. Over de erfelijkheid van synfisen. Plaat V, figg. 9, 10 {Trifolium pra tense). — Till denna grupp mä äfven räknas Velenovsky ’s ge- nähte Blätter-, ehuru sammanväxningen här fär tänkas inträda sä- väl i basifugal som basipetal riktning. — Velenovsky, J. 1. c. pp. 412, 413. 17 uppfattas soin en del eller nybildning frân den förra. As- cidie och blad, hvilka bildningar här künde uppfattas soin uppkomna genom en tvärdelning af ett primärt blad, visade bladytorna pä vanligt sätt orienterade 1 2). Ett heit annat fall är âter det, dâ medelnerven â en bladskifva synes träda ut ur dess mesofyll, merendels pä bladskifvans undre sida, och i spetsen bär en sekundär, ascidialt utbildad skifva (säsom exempelvis det hos Masters afbildade bladet af Lactuca sntiva). Af denna art äro kan- ske de fiesta här i fräga varande abnormiteter. Liksom i förra fallet läter sig visserligen tänka den möjligheten, som uttalats af Nees von Esenbeck, att medelnerven eller bladskifvan i allmänhet antager egenskaperna af ett kaulom (»Die Blätter entwickeln sich in der Qualität des Stengels ) 3) men mera plausibel synes dock den förklaring, som öfver ett hithörande fall lemnats af Magnus. Han jemför en sâdan pâ ett blad insererad ascidie med den öfvertaliga kronan (katakorolla) hos Ligeria speciosa Key. och Hera andra gesneracéer. Dubbelbladet synes hafva uppkommit genom klyfning af ett blad i tangential riktning eller genom en pä detta uppträdande nybildning.3) I morfologiskt hän- seende är denna s. k. Ueberspreitung» karakteriserad deraf, att blad och ascidie visa i förhällande till hvarandra en invers orientering af ytorna. Ä den epifylla bildningen blifva nemligen dessa omkastade; ascidiens öfversida blir morfologiskt och äfven anatomiskt homolog med moder- bladets undersida, dess undersida med det senares öfver- 1) Beträffande de vidare detaljerna i undersökningen mäste hänvisas tili originalarbetet : Ei c hl er, A. W. Verdoppelung der Blattspreite bei Miehelia Champaca L., nebst Bemerkungen über verwandte Bildungen. (Berichte der deutschen botanischen Gesell- schaft. Band IV. Berlin 1886. p. 37. Taf. II.) 2) Citerad af Schauer i Mo quin -Tand on, A. Pflanzen- Teratologie. Lehre von dem regelwidrigen Wachsen und Bilden der Pflanzen. Aus dem Französischen von J. C. Schauer. Berlin 1842. pp. 159, 160, anm. 3) Magnus, P. 1. c. pp. 95, 96. — Masters, M. T. 1. c. pp. 509, 510. — Velenovsky, J. 1. c. pp. 410, 411. Bot. Not. 1909. 2 18 sida. Likvärdiga sidor komma sâledes att vândas mot hvarandra. l) En liknande i'örklaringsgrund läte sig väl äfven antaga för vissa fall af lateral ascidiebildning, dâ pâ bladets sido- nerver uppträda talrika ascidier, för sâ vidt dessa hafva invers orientering af bladskifvorna. Pâ ofvan beskrifna Lappa- blad hade emellertid, för sä vidt pâ anatomiska grunder künde afgöras, ascidierna icke den orientering af ytorna, sont nämnda regel kräfver. Asci- diernas morfologiska ofvansida var nemligen vänd uppât och vice versa. En tydning af förhällandet i samma rikt- ning som i senast anförda fall torde derför icke vara plau- sibel. Morfologiskt äro bildningarne här tydligen af annat slag. Genom besittningen af eget, accessoriskt kärlknippe- system visa de sig ocksâ vara i viss män sjelfständiga bild- ningar. Ytligt betraktadt, skulle man här i ascidierna möj- ligen kunna se bildningar, hvilka icke egentligen tillhöra det blad, pä hvilket de äro insererade, utan utgöra lösryckta, partier af ett annat blad, hvilka hopväxt med det förra. Alldeles utesluten torde väl icke den möjligheten fâ anses vara, att, efter anläggningen af phyllom, en lokal, laminar sammanväxning mellan sädana kunnat ega rum i knoppen, samt att under dessas vidare utveckling vissa delar af ett blad (mesofyllpartier med tillhörande nerver) medföljt ett J) Man skulle med andra ord kunna säga, att i detta fall ascidiebildningen är blott ett specialfall af s. k. »Doppelspreitigkeit der Blätter», för hvilken gäller som morfologisk regel den ». . . . constante morphologische Beziehung, dass die der erzeugenden Blattfläche zugewandte Seite der Blattemergenz die morphologische Natur derselben theilt, mithin auf der Blattunterseite diedersei- ben zugewandte Seite der Emergenz zur Unterseite wird und vice versa.» (Magnus.) — Jemför äfven Heinricher’s tydning öfver uppkomsten af .Doppelspreitung», hvilken tydning samtidigt förklarar den för emergenser gällande lagen om bladskifvornas omvändning. — Hein rieh er, E. Über vergrünte Blüthen bei Torilis Anthriscus Gmelin ß. und die Bedeutung der doppelspreitig ver- grünten Staubblätter. [Beiträge zur Pflanzenteratologie.] (Sitzungs- berichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathe- matisch-Naturwissenschaftliche Classe. LXXXIY. Band. I. Abthei- lung. Wien 1881. p. 518. Taf. VI, figg. 22 — 25.) 19 annat blad och kommit att utbildas som appendikulära bild- ningar â detta. Mot ett sädant antagande i detta fall talar emellertid ascidiernas synnerligen regelbundna anordning ä primärbladet, hvilken orientering, om utvecklingen skett pä satt, som antydts, borde blifvit mera oregelmässig. En undersökning af vernationen visar ocksâ, att en sädan tyd ning här knappast är möjlig. Bladen ä hufvudskottet hos Lappa minor anläggas nemligen efter ett divergensvärde, som närmar sig f. I knoppen, der de ligga raka med kan, terna skrynklade och böjda inät mot öfversidan, omfattar hvarje blad med sina kanter sidorna af de intill liggande. En nägot skematiserad bild af ställningsförhällandet i en lateral bladknopp företer diagrammet â figuren 2 B. Sannolikt torde i detta fall anomalierna vara att för- klara med antagande af abnorma spänningsförhällanden, hvilka gjort sig gällande under bladets utveckling. Genom en starkare tillväxt af bladskifvans undersida, en väfnads- hyperplasi af samma art som den, hvilken kan gifva upphof tili bullata uppdrifningar â en bladskifva, men i detta fall ensidig och begränsad tili undersidan, har en spanning mellan de öfre och undre bladsidorna uppstâtt, en spanning, hvilken utjemnats genom en lokal, tangential sönderbrist- ning af mesofyllet i tvenne skikt. Tack vare den mekaniska effektiviteten hos nervgrenarne — tertiärnerverna äro nem- ligen här tydligt tvärlöpande (plagiodroma) x) —, har den undre väfnadslamellen icke underkastats nägon veckning, utan förblifvit utspänd i ett plan, medan den öfre remnat pä tvären i fiera delar.* 2) Dessa stycken, som pâ en eller annan punkt häftat vid den undre väfnadslamellen, hafva b Se: Pax, F. Allgemeine Morphologie der Pflanzen mit besonderer Berücksichtigung der Bliithenmorphologie. Stuttgart 1890. p. 95. 2) Buchenau omnämner exkrescensvallar â bladets under- sida hos Vitis. Dessa bildningar, hvilka befunno sig i vinklarne mellan tvenne nervgrenar, torde hafva uppkommit pä liknande sätt, genom starkare tillväxt â bladets öfre sida och uppbristning af undersidans väfnader längs nerverna. — Buchenau, Fr. 1. c. p. 331, Taf. XXI, fig. 5. 20 genom utbildning af ett accessoriskt kärlknippesystem och genom en i viss mân interkalär tillväxt af särskildt det ledande partiet utvecklat sig till sjelt'ständiga blad, insere- rade â primärbladet. Genom restitution af den undre väf- nadslamellen ha sedan skifvorna â dessa bildningar sup- plerats till normal bladstruktur. Pâ samma sätt fâr man tänka sig en restitutiv utveckling af primärbladets undre väfnadslamell. *) En följd af nämnda bristning blefve ocksâ, att den form stärkt spända öfre väfnadslamellen kontraherats, hvadan den sammanlagda ytan af bägarbildningarnes skifvor icke komme att täcka den area, öfver hvilken spänningen gjort sig gäl- lande. Detta visar sig äfven vara i öfverensstämmelse med det faktiska förhällandet. Att bristningen icke i allmänhet sträckt sig öfver frän ett interkostalfält tili ett annat, har *) Att döma efter de undersökningar öfver väfnadsrestitution hos blad, som redan föreligga (Figdor, Goebel m. fl.), synes mig ett sädant antagande, som här ofvan blifvit gjordt, ingalunda sta i strid med de experimentella résultat, som vunnits af nämnda for- skare. — Se närmare beträffande denna fräga: Figdor, W. Über Regeneration der Blattspreite bei Scolopendrium Scolopendrium. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXIV. Berlin 1906. p. 13.) — Figdor, W. Über Restitutionserscheinungen an Blättern von Gesneriaceen. (Pri ng s h eim ' s Jahrbücher flir wissenschaftliche Botanik. Vierundvierzigster Band. Berlin 1907. p. 41.) — Goebel, K. Einleitung in die experimentelle Morphologie der Pflanzen. Leipzig und Berlin 1908. pp. 115, ff. — Küster, E. 1. c. p. 19 m. fl. Ställen. Hvad särskildt angär den här supponerade bildningen af accessoriska kärlknippen i ascidieskaften, sä tala de undersök- ningar, som ä Pfeffers laboratorium utförts af Freund li ch öfver anläggning och regeneration af kärlknippen i blad, afgjordt för möjligheten af en sâdan nybildning. I detta samband mä äfven omnämnas den intressanta iakttagelsen af Nemec, att, efter en a tidigt Stadium företagen exstirpation af ett sidosmäblad hos Ptelcn mollis, i det gemensamma bladskaftet icke utvecklats en sluten ring- af kärlknippen, i det att â den sida af detsamma, der det afskurna smabladet haft sin insertionspunkt, bildning af kärlknippe- element totalt uteblifvit. — Freundlich, H. F. Entwicklung und Regeneration von Gefässblindeln in Blattgebilden. (Pringshe im's Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sechsund vierzigster Band. Leipzig 1908. p. 137.) — Nemec, B. Ueber die Folgen einer Sym- metriestörung bei zusammengesetzten Blättern. (Bulletin inter- national de l'académie des sciences de Bohème. Tome VII. Prague 1902;) Separat-Abdruck, p. 8, fig. 13. väi haft sin grund i den mera genomförda mekaniska bygg- naden hos väfnaderna ä de partier, der starkare nerver be- finna sig. Pä detta satt erhöhe äfven de laterala exkrescens- vallarne sin nöjaktiga förklaring. Dessa omgifva, som nämndt, en mer eher mindre längsträckt area â hvarje inter- kostalfält, i hvars midt ascidierna betinna sig (hg. 2 A). •Enligt ofvan anförda tydning äro vallarna ingenting annat än gränserna tili de omräden, der den öfre väfnadslamellens . bristning egt rum. Sä förklaras ock deras natur af vinkel- rätt mot bladytan stäende skifvor samt deras saknad af kärlknippen. De mediana exkrescensvallarne deremot ut- göra de förlängningar af ascidieskaften, hvilka förmedla kontinuiteten med moderbladet. *) I anatomiskt hänseende var kanske af mest intresse den hos ascidierna pävisade snedställningen af palissad- cellerna. Som bekant, har Pick beträffande en sädan afvi- kande orientering af denna väfnads celler uttalat den för- modan, att ljuset här skulle vara af mättgifvande betydelse, i det att nemligen palissadcellerna skulle ackomodera sig i en bestämd riktning tili det infallande ljuset. Heinricher deremot faster uppmärksamheten pä den betydelse, som en rent passiv förskjutning af palissadcellerna genom tillväxt och sträckning af andra väfnader i ett organ kan hafva för dessas dehnitiva orientering.1 2) Frägar man sig nu, hvilken 1) Sedan detta nedskrifvits, finner jag, att en i vissa punkter med denna öfverensstämmande äsigt framställts af Urban för att förklara vissa exkrescensartade bildningar â bladen af Spiraea salicifolia L. Utan att ingä pâ nâgot detaljeradt referat af Ur- bans undersökningar vill jag här blott anföra, att nämnde forskare ser orsaken tili deras bildning i uppkomsten af spänningar, hvilka under bladets utveckling göra sig gällande mellan epidermis, grund- parenkym och kärlknippen, spänningar, hvilka résultera i brist- ningar, pä hvilka följa en supplerande regeneration af de fran hvarandra lösryckta väfnadskomplexerna. — Urban, I. Excres- eenzen auf den Blättern von Spiraea salicifolia L. (Verhandlungen des botanischen Vereins der Provinz Brandenburg. Neunzehnter [ahrgang. Berlin 1877. p. 134. [Sitzung vom 31. August.]) pp. 136, 137. 2) Pick, H. Ueber den Einfluss des Lichtes auf die Gestalt und Orientirung der Zellen des Assimilationsgewebes. (Botanisches af dessa tydningar i föreliggande fall hör lemnas företrädet. sä är härvid att märka, att vid ett ytligt betraktande Picks förklaring synes vara mest plausibel. Palissadcellerna äro nemligen sä stälda, att de öfverallt. der snedställning iakt- tagits, tydligt konvergera mot ascidieskaftets insertions- punkt. om aseidien tänkes utbredd i ett plan. I betraktande af ascidiernas trattform synes snedställningen derför vara en ackomodation till ljusets infallsriktning. Men denna äsigt förlorar sitt stöd, när man erinrar sig, att ascidierna icke voro riktade vinkelrätt ut frän primärbladet, utan i allmänhet hade en mot dess yta stärkt sned riktning. Fast- mera torde en tydning i Heinrichers mening här vara att föredraga, sà mycket mera som denna icke motsäges af den förklaring, jag ofvan sökt gifva öfver ascidiernas genes. Om aseidien representerar den restituerade öfre väfnadslamellen af primärbladet, sä har tydligen ascidiens undre sida i väfnadsutveckling blifvit efter i jemförelse med den öfre, dä den öfre kunnat differentiera sina palissad- celler, medan den undre sidans celler ännu befunno sig i ett mera meristematiskt stadium, hvaraf följden blifvit den afvikande Orienteringen hos palissadparenkymets celler. Att nämnda anatomiska egendomlighet icke förefanns i hvarje undersökt ascidie, torde möjligen hafva sin orsak i en äldersolikhet mellan ascidierna, att med andra ord ascidiebildningen härrör îrân olika perioder i modérbladets utveckling l). — 1 detta samband förtjenar det äfven att Centralblatt. Dritter Jahrgang. XI. Band. Cassel 1882. pp. 400, 438. Taf. V.) Heinricher, E. Ueber isolateralen Blattbau mit besonderer Berücksichtigung der europäischen, speciell der deutschen Flora. (Pringsheim's Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Fünf- zehnter Band. Berlin 1884. p. 502.) pp. 551, ff. Se äfven: Haberland t, G. Physiologische Pflanzenana- tomie. Zweite Auflage. Leipzig 1896. pp. 249, 250. Ö Öfver hufvud taget, synes en undersökning öfver palissad- cellernas eventuella snedställning i ascidieartade bildningar tidigare icke hafva utförts. Möjligen skulle en sâdan undersökning kunna bi- draga tili att i viss man klargöra den omtvistade frägan om or- sakerna tili palissadcellers afvikande orientering i vissa fall. 23 erinras om den mera embryonala byggnad, som vid den anatomiska undersökningen pàvisats hos de adventiva bild- ningarne. Goebelfästeruppmärksamheten derpä, att vid »Stock- ausschlag», utbildningen af adventivskott frän trädstubbar, blad med trattformig skifva ej sällan komma tili utveck- ling, exempelvis hos Fraxinus excelsior L., en företeelse, hvilken han sätter i samband med ett öfverskott pä näring, som vid sädana tillfällen stär bladen till buds under deras utveckling 1). Antager man hos det Lappa-i ndivid, frän hvilket ofvan beskrifna blad harrör, en synnerligen stark assimilationsförmäga, öfverfyllnad pä näringsdepositum, eventuellt förstöring af hufvudskottet jemte dess knoppar eller dylikt — allt fakta, hvilka tyvärr icke lätit sig fast- ställä, dä endast det isolerade bladet föreläg tili undersök- ning — , med antagande sâledes af en supraoptimal närings- rikedom hos bladet künde den ofvan supponerade hyper- plasien af vissa bladpartier tänkas uppkommen. So rauer sätter ocksä bildningen af emergentia, tili hvilka han räk- nar de epifylla ascidierna, i samband med ett vatten- och näringsöfverskott. Han omnämner äfven efter Masters ett fall af enation ä ett blad af Brassica oleracea, hvarest frän medelnervens ofvansida utvecklats fiera »supplemen- tära» bladskifvor. Här visade ett tvärsnitt af medelnerven icke blott den halfmänformigt orienterade halfringen af normala kärlknippen, utan äfven en andra, konvex rad af knippen pä dess ofvansida 2). Sedt i belysningen af för- hällandet hos Lappa-b\adet, far detta fall betraktas som ett Steg längre framât i samma riktning, i det att här de ac- cessoriska kärlknippena nâtt en vidare utveckling. Ma- sters ser här i viss mân en öfvergäng mellan blad- och stamstruktur. b Goebel, K. Einleitung in die experimentelle Morphologie der Pflanzen, pp. 67, 94. 2) Sorauer, P. Handbuch der Pllanzenkrankheiten. p. 238. — Masters, M. T. 1. c. pp. 503, 504, fig. 235. 24 Det behöfver knappast framhâllas, att ofvan anförda tydning af det ascidiebärande Lappa- bladet är rent hypo- tetisk, dâ en verifiering af densamma genom utvecklings- historiska undersökningar icke kunnat företagas. En Serie af undersökningar i denna riktning skulle emellertid hell visst icke vara utan sin stora betydelse, dä, mig veterligt, för närvarande inga mälmedvetet företagna sädana före- ligga ä detta omräde. Öfver hufvud taget, torde ocksä ett niera ingàende Studium af epifylla ascidier vara önskvärdt. De tidigare i literaturen omnämnda fall, dä sädan abnor- mitet förelegat, lemna, med fâ undantag, i detta hänseende mycket öfyigt att önska, och i denna ytliga undersökning af hvarje speciellt fall ligger ocksä grundad svärigheten att lemna en mera allmängiltig förklaring öfver hithörande enomen. Icke mindre dunkel är kännedomen om de orsaker, som framkalla ascidial deformation af blad. Schauer om- nämner en iakttagelse af Sauter, hvilken lägger den för- modan nära, att bildning af ascidier och bladliknande ut- växter hos Arabis pumila Wulf, möjligen skulle vara för- orsakad af de yttre förhällanden, under hvilka växten lef- vat1). Deremot fann Pey ritsch, den ende forskare, som mera mälmedvetet egnat sig ät experimentella forskningar öfver bildningsafvikelsernas etiologi, hos Centranthus Cal- citrapa Dufr. enativa, ehuru icke ascidialt utbildade blad- deformationer, jemte bildningsafvikelser af annat slag, sä- som resultatet af infektion med Phytoptus- arter2). Om ur dessa uppgifter den slutsatsen skulle kunna vara att draga. att en ändring af växtens yttre förhällanden i en viss rikt- 1) Sauter. Über eine Abnormität der Blätter von Arabis pumila. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. XXIV. Jahr- gang. I. Band. Regensburg 1841. p. 380.) — Mo qu in-Tandon, A. 1. c. p. 160, anm. ■) Peyritsch, J. Über künstliche Erzeugung von gefüllten Bliithen und anderen Bildungsabweichungen. (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- Naturwissenschaftliche Classe. XCYII. Band. I. Abtheilung\ Wien 1889. p. 597.) 25 ning samt en parasitär infektion skulle hos en växt fram- kalla med hvarandra identiska förändringar i dess inre dispositioner, mä för närvarande — i betraktande af iakt- tagelsernas otillräcklighet — îâ anses som en öppen fräga. I detta samband mä emellertid ej lemnas oanmärkt, att blad, som uppträda i form af mono- eller polvfylla ascidier, ofta visa denna anomali som följd af rent inre, i växtens organisation grundade orsaker utan att nägon medverkan af en utlösande yttre faktor dervid kunnat pävisas. De Vries omnämner exempelvis monofylla ascidier hos Tiha parvifolia, Pelargonium son ale m. 11., hvilka han äfven till- skrifver egenskaperna af ärftlighet 1). Till slut mä ocksä bifogas den anmärkningen, att ofvan beskrifna Lappa- blad icke företedde nägra symptom af parasitär infektion, hvarur emellertid icke nödvändigt den slutsatsen är att draga, att gründen tili anomaliemas uppträdande här icke skulle kunna sökas i ett sädant förhällande, dä det inom cecidiologien tinnas flerfaldiga exempel, som visa, att en antagonistisk symbios mycket väl kan sträcka sina verkningar längt utanför det organ, som är direkt hemfallet ät densamma. Hvad beträffar den biologiska betvdelse. som skulle kunna anses tillkomma dessa accessoriska, epifylla blad, sä torde denna närmast vara att söka i en ökning af bladets nutritiva verksamhet, förorsakad af ytförstoringen. Sär- skildt torde assimilation och transpiration hos moderbladet derigenom väsentligen främjas2). Att betydelsen af denna faktor ej bör taxeras allt för lägt, framgâr af en företagen mätning af den ökning, som moderbladets yta erhäller genom utbildningen af de epifylla bladen. Sättes moder- ') De Vries, H. Over de erfelijkheid van synfisen. pp. 163, ff. — De Vries, H. Die Mutationstheorie. Erster Band, pp. 337, ff. 2) En liknande betydelse synes Goebel tillerkänna de ad- ventivskott, som i riklig mängd utvecklas pä stam, bladskaft och bladskifvor hos Begonia phyllomaniaca. Dessa tyckas nemligen aldrig lösgöra sig frän moderväxten och kunna saledes icke hafva nägon betydelse för växtens propagation. — Goebel, K. Ein- leitung in die experimentelle Morphologie der Pflanzen, pp. 154, ff. 26 bladets yta lika med 100, innebär nemligen ascidiebildningen här en ytförstoring af inemot 10 % 1 2 * * * * *). Härvid är nu visser- ligen att märka, att de epifylla bladen komma genom be- skuggning att i nâgon mân nedsätta effektiviteten af assi- milation, transpiration m. m. hos moderbladet, en faktor, hvars betydelse i detta hänseende icke är att underskatta8). Dâ emellertid de epifylla bladen här merendels sitta pâ relativt väl utvecklade skaft, torde en sâdan deprimerande ver kan i detta fall vara temligen minimal. Det är att beklaga, att icke heia Z,«/>/>a-individet, frän hvilket det beskrifna bladet härrör, tillvaratagits, dä en undersökning af öfriga delar hos individet möjligen kunnat kasta ljus öfver fiera dunkla punkter i den anförda under- sökningen. Icke minst gäller detta beträffande frukterna, dä en undersökning af dessa anomaliers eventuella ärftlig- het säkerligen icke skulle saknat sitt värde. I detta sammanhang mä äfven heit kort omnämnas ett fynd af en liknande anomali, hvilken jag sistlidne som- mar iakttagit hos ett individ af Helianthus annuus L. Indi- videt i fräga visade stärkt dvergartad habitus, och samt- liga blad ä detsamma företedde i utpräglad grad enation. Bladskifvorna, hvilka voro stärkt krusiga, bullata och för- 1) Nämnda beräkning utfördes pâ sä satt, att bladet af- ritades i naturlig storlek â ett rutadt papper, hvarefter pâ armat stalle ä samma papper ascidiernas skifvor aftecknades, uppskurna längs ena kanten och utbredda i ett plan. Derefter utklipptes fi- gurerna och vägdes, primärbladets för sig och ascidiernas för sig. De vid vägningarne erhällna talen reducerades derefter, hvarvid vigten af primärbladet sattes lika med 100. Genom räkning af millimeterrutorna künde sedan pâ annan väg en kontrollbestäm- ning af ytförstoringen företagas. — Se närmare beträffande meto- diken: Linsbauer, L. & Linsbauer, K. Vorschule der Pflan- zenphysiologie. Wien 1906. p. 37. 2) Jemför: Nagamatz, A. Beiträge zur Kenntniss der Chlo- rophyllfunktion. (Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg. Dritter Band. Leipzig 1888. p. 389.) — Griffon, E. L'assimi- lation chlorophyllienne dans la lumière solaire qui a traversé des feuilles. (Comptes Rendus Hebdomadaires des séances de l'aca- démie des sciences. Tome CXXIX. Paris 1899. p. 1276.) 27 sedda med mer eller mindre tillbakarullade kanter, förde en merendels öfver centimeterlâng, droppspetsliknande för- längning, hvilken, utgörande medelnervens spets, sköt ut i form af en kräftig flagell, besatt med distalt riktade, borstliknande hâr. Hos fiera blad tillkom derjemte den anomalien, aft denna flagell icke utgick som den direkta, apikala fortsättningen af bladskifvan, utan representerade den frân mesofyllet frânskilda och förlängda medelnerven; mesofyll och medelnerv hade säledes här i skifvans akro- skopa del utvecklats som lokalt skilda och i förhällande tili hvarandra mera sjelfständiga bildningar. Det mesofyllparti, som befann sig distalt om flagellbasen, var sälunda i saknad af medelnerv, hvars funktion emellertid öfvertagits af de tvenne närmast under nämnda punkt utgäende sekundär- nerverna, som med sina grenar supplerade skifvans nervnät. 1 alla de fall, der denna anomali iakttagits, utgick flagellen frân skifvans undersida (ryggsida). De enativa utväxterna visade en anmärkningsvärd polymorfism. Blotl i ett fall näende ascidial utbildning, uppträdde de merendels sâsom breda, vertikalt mot den primära bladskifvan riktade liikar eller lober, hvilka före- funnos i vexlande antal och storlek. De voro utan undantag sessila. Den regelbundet symmetriska anordning, som ut- märkte de enativa utväxterna hos Lappa- bladet, var här icke för handen, utan nämnda bildningar uppträdde med mycket oregelbunden fördelning â bladskifvan. I allmänhet hade de utbildats pä skifvans öfre sida; pâ tvenne blad befunno sig emellertid sädana äfven pä undersidan (fig. 3). Synnerligen vexlande var deras insertionspunkt. I nägra fall voro de fästade pä medelnerven, hvarvid de stundom i form af nedlöpande vingar sträckte sig ett godt stycke ned pä bladskaftet, i andra fall ä sekundärnerverna ; städse voro de dâ med en bred kant insererade parallelt med i fräga varande nervers förlopp. I äter andra fall utgingo de under vexlande orientering frân interkostalfältens mesofyll. Som en vidare komplikation af det anomala förhällan- 28 29 Fig- 4. 30 det är att nämna den egendomliga, rörformiga gestalt, hvil- ken tillkom nägra af de adventiva bladloberna, och som kommit till stand genom hopväxning af deras kanter ända ned tili insertionspunkten. Dylika laminära utväxter förefunnos, som nämndt, ä samtliga örtbladen; redan â de basala bladen voro sädana mycket tydliga. Huruvida de äfven kommit tili utbildning ä kotyledonerna, künde jag emellertid icke afgöra, dä dessa blad redan aff al lit. Redan genom uppträdandet af dessa anomalier hade örtbladen hos individet nâtt en stärkt utpräglad asymmetrisk gestalt. Denna asymmetri stegrades emellertid i hög grad genom den egendomliga form, som tillkom den primära skifvan â fiera örtblad. Den normala, regelbundna serra- turen i kanterna fanns sälunda här icke för handen, utan ersattes af en ojemn, i högsta grad varierande lobering eller förtandning af desamma. Derjemte tendera skifvorna i pä- fallande grad tili att antaga karaktererna af sammansatta blad. Flerestädes hade nemligen den primära bladskifvan blifvit upplöst i ett antal smäbladsliknande bildningar, par- tialskifvor, hvilka voro tydligt skilda frän hvarandra och med eller utan förmedling af särskilda skaft sutto insererade i spetsen af det gemensamma bladskaftet. Uppkomsten af dessa partialskifvor, hvilka tili ett antal af 2 à 3 utgingo frän de primära bladskaften och voro utmärkta af en mer eher mindre anomal nervatur, stod sälunda i samband med den egendomligheten, att bladskaftet här förgrenade sig extralaminärt.  de basala bladen var nämnda abnorma förgrening visserligen knappast antvdd, men längre upp pä stammen visade bladskaften en tydligt fascierad habitus, i det att här skaftets fibrovasalkropp upplöst sig pensellikt i tlera, vanligen trenne, i ett plan orienterade strängar, hvilka, sä- som i figuren 3, hade sin fortsättning i en enhetlig, primär bladskifva, eher ock, sâsom i figuren 4 är händelsen, utbil- dats tili smäbladsskaft, hvilka i spetsen bära .smäbladslik- nande partiälskifvor.  nägra blad, der i stället för tre 31 blott tvenne sâdana skifvor kommit till utveckling, förefanns en kort, klo- eller tornliknande bildning, hvilken sköt ut pä sidan frän det primära eller frän ett af de sekundära skaften (fig. 4). Dä i ett fall iakttagits en heit fiten, rudimentär blad- skifva, insererad i spetsen af ett kloformadt skaft, torde det antagandet vara berättigadt, att nämnda tandlika bihang uppkommit ur ett skaftadt partialblad genom abortiering af dess laminarparti. Ett smâbladsskaft hade utvecklats till en läng, smal sträng, som i spetsen bar en ascidialt utbildad skifva. ') Mellan basaldelarne af de skaft, som uppkommit genom nämnda extralaminära förgrening hos primärskaftet, fanns i liera fall utspändt ett laminärt septum, hvilket visade den anmärkningsvärda egendomligheten, att här kloropla- ster alldeles saknades eller i blott ringa grad kommit tili utbildning. Pä denna gulhvita area voro dock i fiera fall inströdda smä, lifiigt gröna fält, klorofyllöar , hvilka emel- lertid knappast öfverstego en qvadratmillimeters storlek. Individet, som var fullkomligt sterilt, bar en terminal, virescent inflorescens, omgifven af talrika involukralblad, hvilka lidit en höggradig reduktion, sä att de blott repre- senterades af länga, trädliknande bildningar, tydligen af samma natur som örtbladens flageil. Deremot förekommo här inga enativa utväxter. Den anatomiska byggnaden af ett normalt blad hos Helianthus animus öfverensstämmer i alla väsentliga punk- ter med bladanatomien hos Helianthus tuberosus L. Dä frän anatomisk synpunkt bladet hos denna senare art tidi- gare behandlats af Areschoug, fär jag hänvisa tili nämnde forskares under, sökningar ä detta omräde.1 2) Det mä blott 1) De Vries omnämner ett individ af Oenothera Lamarc- kiana med fascierad stam, frän hvilket i omedelbara närheten af ett annat blad utgiek en lângskaftad ascidie. Dâ denna var syn- nerligen svagt utbildad, sâ ligger den förmodan nära, att niimnda bildning möjligen ej var ett sjelfständigt blad, utan utgjorde en iinda tili basen frân grannbladet skild del, sâledes kanske ett vidare steg i samma riktning som hos ofvan nämnda Helianthus- blad. — De Vries, H. Die Mutationstheorie. Erster Band. p. 348, fig. 109. 2) Areschoug, F. W. C. Jemförande undersökningar öfver tilläggas, att à bladet hos Helianthus annuus uppträda har- bildningar af tvenne slag: sessila, ellipsoidiska glandler och kraftiga, septerade borsthär med sylformigt tillspetsad api- kalcell. ') I anatomiskt hänseende företedde de enativa blad- skifvorna intet anmärkningsvärdt. om man bortser frän palissadcellerna, hvilka beträffande Orienteringen här llere- städes visade samma egendomlighet som hos Lappa- bladets ascidier. Afvikelsen frän det normala läget var äfven här temligen betydande, ända tili 20°. Medelnervens apikala förlängning karakteriserades anatomiskt genom en abnormt riklig förekomst af borst- liknande här, hvilka alla voro riktade mot organets spets. Nära nog radiärt byggd, visade denna flagellata bildning pä ett tvärsnitt en krans af mekaniskt utbildade epidermis- celler, omgifvande grundväfnadens klorofyllfria, kollenky- matiskt förtjockade celler, hvilka i organets midt substitue- rades af ett svagt utveckladt kärlknippe med kollateral byggnad. Det septum, hvilket vid bladskaftets förgreningspunkt var utspändt mellan sekundärskaften, var i anatomiskt hän- bladets anatomi. (Kongl. Fysiografiska Sällskapets i Lund minnes- skrift. 1878.) pp. 64, ff. l) Hos flertalet individ af Helianthus annuus uppträder nor- malt anthocyanfärgning ä örtbladen närmast under inflorescens- regionen. Rödfärgning förefinnes nemligen pa ofvansidan af blad- skaftens distala hälft, liksom äfven basalt â medelnervens och de kraftigaste sidonervernas ofvansida. Derjemte framträder ofta blad- kanten som en blärödt färgad söm, en färgning, hvilken särskildt à sägtändernas spetsar är kräftigt framträdande (liksom hos Lappa). Blâviolett anthocyan finnes i bladskaftets epidermisceller, men sak- nas fullständigt i härbildningarne, liksom äfven i den subepidermala kollenkymväfnaden. Analog harmed är dess lokalisation i blad- kanten och nerverna. Den svaga rödfärgning, som stammen stun- dom visar nära rothalsen, härrör likaledes af epidermalt lokalise- radt anthocyan, hvilket dock ofta gar öfver tili äfven under epider- mis befintliga celler, som emellertid anatomiskt-fysiologiskt här äro med epidermiscellerna likvärdiga. — Se vidare framställningen hos Lappa, p. 11, anm. 1 i denna uppsats. Säsom jag tidigare visât, föra höstbladen hos Helianthus annuus vid Produktion af anthocyan detta färgämne bundet vid klorenkymets celler, i enlighet med den af mig uppstälda lagen för dess lokalisation vid periodiskt upp- trädande. — Gertz, O. Studier öfver anthocyan. pp. 398, LVI. 33 seende af intresse, emedan grundväfnaden här utgjordes at' likartade, fullkomligt oditferentierade celler, hvilka befunno sig i Hera, merendels ätta rader, liggande tätt intill hvar- andra utan pàvisbara intercellularer. Den subepidermala cellraden visade dock kollenkymatiska väggtörtjockningar. som i kontakten med epidermis torde intercellulära hâlig- heter. ’) I öfrigt voro grundparenkymets celler at isodia- metrisk gestalt, mot periterien nâgot atrundade, inât mera kubiska samt i saknad af kloroplaster. Pä de stallen, der de ofvan anförda »klorofyllöarne» befunno sig, künde dock förmärkas en ansats tili grundparenkymatisk väfnadsdiffe- rentiering, i det att ofvansidans subepidermala, här rikligt klorofylltörande celler visade tydlig tendens att sträcka sig pä längden och antaga palissadcellers utbildning; kollen- kymet trädde här tillbaka och representerades blott af en eller annan idioblast, inskjuten mellan klorenkymets palis- sader. Nâgot differentieradt svampparenkym hade emeller- tid här knappast utbildats. Teratologiskt sedt, läta sig anomalierna hos detta indi- vid af Helianthus annuus fördelas pä följande kategorier af bildningsafvikelser. Inflorescensen har utvecklats vegetativt (virescens). A örtbladen har skifvan nâtt en abnorm för- storing genom enation (utbildning af adventiva laminar - partier), hvilken anomali i flertalet blad kombinerats med pleiophyllie (Masters) (autophyllogénie, Ch. Mor- ren). Dessa senare uttryck antyda, att här möjligen skett en förökning af antalet blad, utgâende frân en och samma punkt, i det att i stallet för ett blad Hera, här basait mer eller mindre sammanhängande uppkommit.1 2 3) 'Dies ist wahr- scheinlich Folge einer seitlichen Chorise oder Theilung des 1) Säsom äfven pä annat Ställe i den anatomiska redogörel- sen här bort omnämnas, äro kollenkymcellerna hos Helianthus annuus flerestädes intercellulärförande, en anaiomisk egendomlig- het, hvilken redan af Areschoug anförts säsom tillkommande Helianthus tuberosus L. — Areschoug, F. W. C. 1. c. p. 65. 3) Masters, M. T. 1. c. pp. 404, ff. — Penzig, O. 1. c. Erster Band. pp. XII, XVII. — Frank, A. B. 1. c. pp. 266, ff. Bot. Not. 1909. 3 34 primitiven Höckers oder Vegetalionspunktes, der eine gleiche Theilung des Gefässbündels, welches ihn ergänzt, folgte. Sä längt Masters! Den morfologiska tydning, man velat gifva bildningar af detta slag, t. ex. dubbelblad, är emellertid nägot olika hos de senare forskare, hvilka egnat frâgan en grundligare utredning. Under det att Delpin ob anser ett dylikt bilaminärt blad hafva uppkommit af ett ur- sprungligen enkelt blad genom dettas delning, en äsigt. hvilken äfven företrädes af Celakovsky* 2), tinner Jän- nicke3) den tydningen vara mest grundad, att nämnda bildning représenterai- ett verkligt dubbelblad, hvilket upp- stätt genom sammanväxning af tvenne blad. Denna mening delas äfven af Klein4 *). Sistnämnde forskare söker kriteriet pä dess natur af dubbelblad i den anatomiska byggnaden af bladskaftet, speciellt i fibrovasalkroppens utbildning. Äf- ven Goebel6) anser denna förklaring vara att föredraga framför den förra och sätter uppkomsten af dubbelblad i samband med näringsrikedom hos skottet. da nemligen dylika bildningar ofta äro att anträffa ä yppigt växande grenar, liksom äfven à sädana skott en förändring af blad- ställningen i anomal riktning ej sällan gör sig gällande. Hvad nu emellertid beträffar bladen hos ofvan be- skrifna Helianthus-mdxvid, sâ torde deras anomala utbild- ning här uppenbarligen vara att förklara med antagandet 4) Delpino, F. Teoria generale della fillotassia. (Atti della r. univers, di Genova. 1883.) 2) Celakovsky, L. I. Ueber Doppelblätter bei Lonicera periclymenum L. und deren Bedeutung. (Pr i ngs h ei m ’ s Jahr- bücher für wissenschaftliche Botanik. Sechsundzwanzigster Band. Berlin 1894. p. 1. Taf. I — III.) — Se äfven: Velenovsky, J. 1. c. pp. 556, ff. 3) Jännicke, W. Bildungsabweichungen an Weigelien. (Be- richte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band IX. Berlin 1891. p. 266. Taf. XVI.) 4) Klein, J. Untersuchungen über Bildungsabweichungen an Blättern. (Pringsh eim 's Jahrbücher für wissenschaftliche Bota- nik. Vierundzwanzigster Band. Berlin 1892. p. 425. Taf. XIII —XVIII.) 6) Goebel, K. Organographie der Pflanzen. Erster Teil, p. 164, anm. 3. af en klyfning i radial riktning, sâledes uppkommen genom kollateral dedubblering. x) Nägon tendens till förändring af den normala bladställningen farms nemligen här alldeles icke for handen, och lika litet kunde nägon ökning eller minsk- ning af bladspärsträngarnes antal här förmärkas. Soin hos Helianthus ammus vanligen är fallet, löpa frän stammen trenne bladspärsträngar in i bladet. Dessa bladspärsträngar , hvilka normalt omslutas af ett gemensamt, laminärt paren- kym, hafva emellertid här i sina spetsar utvecklat partial- skifvor, af hvilka i nägra fall den ena laterala felslagit, hvari- genom de i det föregäende omnämnda torn- eller klolik- nande bihangen â bladskaftet uppkommit. Denna abortiering af ena partialskifvan für mähända tänkas stä i samband med olikheter, hvilka ei sällan föreiinnas i utbildningen af ett blads anodiska och katodiska sida. -’) För en tydning af fenomenets kausala sida lâgo för- hällandena här nägot gynnsammare än beträffande Lappa- bladet. Individets rotsystem företedde icke nägot anmärk- ningsvärdt; det utgjordes af en kräftig hufvudrot med tal- rika sidorötter, hvilka voro regelmässigt anordnade i fyra ortosticher. Lika litet kunde nägra anomalier pävisas ä stammen. Örtbladen visade spiralställning eiter divergen- sen Is); ä dessa iakttogos, ehuru i förhällandevis ringa an- tal, aphider. Dä emellertid det antagandet föreföll nägot osannolikt, att virescens, enation och öfriga här föreliggande anomalier skulle hafva förorsakats genom uppträdandet af r) Figuren 4 A visar tydligt beträffande de bäda utbildade partialskifvorna, att sä här mäste antagas vara iörhällandet. Lik- heten med det hos Goebel afbildade bladet af Polypodium Hera- cleam, der pä experimentell vag framkallats en laminar dikotomi, synes mig omisskännlig. — Goebel, K. Einleitung in die experi- mentelle Morphologie der Pflanzen, p. 215, fig. 109. Se vidare den â sidan 20, anm. 1 i detta arbete anförda literaturen. 2) Velenovsky, J. 1. c. p. 422. 3! Enligt undersökningar af Schumann synes bladdiver- gensen ej exakt uttryckas genom nämnda formel. Die . . . Laub- blätter sind normalspiral angereiht und zeigen Annäherungen an die Zweifünftel-, deutlicher gewöhnlich an die Dreiachtelstellung». - Schumann, K. Praktikum für morphologische und systemati- sche Botanik. Jena 1904. p. 265. 36 sâdana insekter. undersöktes sorgfälligt involukralbladen och inllorescensens öfriga delar. Härvid anträffades nägra individ af akarider, hvilka väl i detta fall fä betraktas som de speciella cecidiozoerna, trots det relativt obetydliga an- tal, i hvilket sâdana här iakttogos. Detta torde nemligen mycket väl kunna förklaras som en följd af sommarens regnperiod eller hafva sin grund i en utvandring af fler- talet akarider frän individet *). Dä bevisligen den defor- merande verkan, som en svmbios med cecidiebildande or- ganismer utöfvar, gör sig starkast gällande, när den träffar växtdelar, hvilka ännu befinna sig i mera plastiskt, embryo- nalt utvecklingsstadium, sâ torde individets anomala ut- bildning hafva sin orsak i en under försommaren skedd invasion af akarider, fast dessa cecidiozoer vid tiden för mina iakttagelser tili större delen äter försvunnit. De anomalier. som här beskrifvits för Helianthus mi- nuits, synas tidigare icke hafva blifvit uppmärksammade. Penzig omnämner förutom trikotvli och stamfasciation blott anomalier i det florala systemet* 2). I den cecidiolo- giska handbok. som utgifvits af Darboux och Houard. finnas icke anförda nägra deformationer, som äro identiska med de här föreliggande 3). Äfven i detta fall torde de enativa bildningarne ä bladen medföra en direkt nytta för växten, en nytta, hvilken, lik- som hos Ldppa- bladet. ligger grundad i den ytförstoring af bladet, som de medföra. I detta fall är denna tili och med större än hos Lappa-b\iidet, i det att vid beräkning ytförstoringen af bladet i figuren 3 t. ex. befunnits uppgä tili inemot 30 %. Hvad slutligen beträffar de här befintliga ') Det anomala individet anträffades och tillvaratogs i mid- ten af augusti mänad 1908. 2) Penzig, O. 1. c. Zweiter Band. pp. 67, 68. 8) Darboux, G. & Houard, C. Catalogue systématique des zoocécidies de l'Europe et du bassin méditerranéen. (Bulle- tin scientifique de la France et de la Belgique- Tome XXXYI bis.' Sixième série. Volume supplémentaire. Paris 1901.) p. 180. — Dessa forskare omnâmna helminthocecidier â rötterna. Sâdana saknades emellertid här fullständigt. 37 droppspetsliknande bildnmgarne â bladen, sà künde jag' öfvertyga mig om, att dessa verkligen {ungerade som dropp- spetsar. Deras betydelse som vattenafledare stegrades i icke ringa grad genom den beklädnad af apikalt riktade har, som här förefanns. Sâsom ocksä lät sig pävisa, äro bladen hos Helianthus auuuus lätt vätbara. Afskärande af Hagel- len medförde här en icke obetydlig nedsättning af den hastighet, hvarmed bladet efter begjutning med vatten äter blef torrt1). Dessa bladspetsar stodo heller icke rakt ut i horisontal riktning, utan krökte sig i bagar nedat. Att droppspetsens betydelse i detta fall kan spela en afsevärd roll i nutritivt hänseende, framgär deraf, att individet var dvergartadt och bladen säväl absolut som relativt vjbro temligen smä. Under sâdana förhällanden torde heit säkert en ytförstoring genom enativa utväxter, liksom ock en snabb torrläggning af bladet efter regn under medverkan af dropp spetsen icke vara utan sin stora betydelse. Lund, botaniska institutionen den 15 november 1908. Förklaring tili figurerna i texten. Fig. 1 . Lappa minor. Blad med epifylla ascidier. Fig. 2. Lappa minor. A. Segment af bladskifvan, representerande ett interkostal- fält. Den area, öfver hvilken de tili den öfre laminära väfnadsla- mellens uppbristning ledande spänningarne tänkas hafva sträekt sig, har för tydlighetens skull blifvit antydd medelst prickning. Midten af densamma intages af en grupp ascidier, hvilkas skaft ett liingre stycke vuxit samnian med bladskifvan, bildande en median exkres- censvall. Den delvis dubbelt konturerade gränsen för det prickade faltet antyder de laterala exkrescensvallarne. B. Diagrammatisk bild af ställningsförhällandet i en blad- vecksknopp. Figuren skematisk, emedan bladens veckning i knopp- läget icke blifvit angifven. C. Epidermis Iran undersidan af en ascidielamina med ab- norm stomacell. — System Hartnack, okular 3, objektiv 7. D. Tvärsnitt genom ascidielamina med snedstälda palissad- celler. Dâ cellerna i svampparenkymet blott skizzerats, kan bilden i fräga om dessa icke göra ansprak pà noggrannhet i detalj. — System Hartnack, okular 3, objektiv 7. 1). Jemför: Stahl, E. Regenfall und Blattgestalt. Ein Bei- trag zur Pflanzenbiologie. (Annales du jardin botanique de Bui- tenzorg. Volume XI. Leide 1893. p. 98.) Fig'. 3. Helianthus animus. 'Blad med extralaminiir fdr- grening af medelnerven, enation Iran skifvan och droppspetslik- nande förlängning af apikalpartiet. Fran bladets öfre sida utgâ tyra enativa utvâxter, frân dess andre sida en, hvars konturer till stürre delen blitvit antydda genom en prickad linje. Fig. 4. Helianthus animus. .4. Blad med tvenne skaftade partialskifvor, hvardera med enativ utviixt. Pa bladskaltet synes ett rudimentiirt tredje partial- blad, hvars skifva icke kommit till utveekling. B. Blad med trikotomiskt förgrenadt skaft. Den ena blad- skifvan icke utbildad. A den venstra partialskifvan trader spetsen af medelnerven at ar nndersidans (ryggsidans) mesofyll, bildande en lang droppspets eller flagell. Literaturförteekning. Areschoag, F. XV. C. Jemförande undersökningar öfver bladets anatomi. Kongl. Fysiografiska Sällskapets i Land minnes- skrift. 1878.) Bachen an, F r. Abnorme Blattbildnngen. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band IX. Berlin 1891. p. 326. Taf. XXI.) Celakovsky, L. I. Ueber Doppelblätter bei Lonicera peri- clymenam L. and deren Bedeutang. (Prin gs hei m ’ s Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sechsandzwanzigster Band. Berlin 1894. p. 1. Taf. I— III.) Czech, K. Ueber die Fanctionen der Stomata. (Botanische Zei- tung. Siebenundzwanzigster Jahrgang. Leipzig 1869. pp. 801, 817. Darboax, G. & Hoaard, C. Catalogue systématique des zooeécidies de l'Europe et du bassin méditerranéen. (Bulletin scien- tifique de la France et de la Belgique. Tome XXXVI bis. Sixième série. Volume supplémentaire. Paris 1901.) Delpino, F. Teoria generale della fillotassia. (Atti della r. univers, di Genova. 1883.) Eichler, A. W. Verdoppelung der Blattspreite bei Michelia Champaca L., nebst Bemerkungen über verwandte Bildungen. (Be- richte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band IV. Berlin 1886. p. 37. Taf. II.) Figdor, W. Über Regeneration der Blattspreite bei Scolo- pendrium Scolopendrium. (Berichte der deutschen botanischen Ge- sellschaft. Band XXIV. Berlin 1906. p. 13.) Figdor, W. Über Restitutionserscheinungen an Blättern von Gesneriaceen. (Pringsheim’s Jahrbücher für wissenschaft- liche Botanik. Vierundvierzigster Band. Berlin 1907. p. 4L) Frank, A. B. Die Krankheiten der Pflanzen. Breslau 1880. Freundlich, H. F. Entwicklung and Regeneration von Gefässbiindeln in Blattgebilden. fPringsheim’s Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sechsundvierzigster Band. Leipzig 1908. p. 137.) Gertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. Gertz, O. D. Tvenne fall af blomanomali. (Botaniska Xo- tiser för àr 1902. Land 1902. p. 193.) 39 Goebel, K. Einleitung' in die experimentelle Morphologie der Pflanzen. Leipzig und Berlin 1908. Goebel, K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Jena 1898 — 1901. Griffon, E. L’assimilation chlorophyllienne dans la lumière solaire qui a traversé des feuilles. (Comptes Rendus Hebdomadai- res des séances de l'académie des sciences. Tome CXXIX. Paris 1899. p. 1276.) Grignon, E. Etude comparée des caractères anatomiques des Lonicérinées et des Astéroïdées. Thèse. Paris 1884. Haberlandt, G. Physiologische Pflanzenanatomie. Zweite Auflage. Leipzig 1896. Heinricher, E. Ueber isolateralen Blattbau mit besonderer Berücksichtigung der europäischen, speciell der deutschen Flora (Pringsheim's Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Fünf- zehnter Band. Berlin 1884. p. 502.) Heinricher, E. Über vergrünte Bltithen bei Torilis Ait- thriscns Gmelin fl. und die Bedeutung der doppelspreitig vergrünten Staubblätter. [Beiträge zur Pflanzenteratologie.] (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- Naturwissenschaftliche Classe. LXXXIY. Band. I. Abtheilung. Wien 1881. p. 518.) Jännicke, W. Bildungsabweichungen an Weigelien. (Be- richte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band IX. Berlin 1891. p. 266. Taf. XVI.) Kerner von Marilaun, A, Pflanzenleben. Zweite Auflage. Leipzig & Wien 1896 — 1898. Klein, J. Untersuchungen über Bildungsabweichungen an Blättern. (Pringsheim's Jahrbücher für wissenschaftliche Bota- nik. Vierundzwanzigster Band. Berlin 1892. p. 425. Taf. XIII —XVIII.) Küster, E. Pathologische Pflanzenanatomie. Jena 1903. Linsbauer, L. & Linsbauer, K. Vorschule der Pflan- zenphysiologie. Wien 1906. x Magnus, P. Ueber Emergenzen auf den Blättern von An stolochia Sip/io L'Hér, (Verhandlungen des botanischen Vereins der Provinz Brandenburg. Neunzehnter Jahrgang. Berlin 1877. p. 95. [Sitzung vom 27. Juli.]) Masters, M. T. Pflanzen-Teratologie. Eine Aufzählung der hauptsächlichsten Abweichungen vom gewöhnlichen Bau der Pflanzen. Ins Deutsche übertragen von U. Dämmer. Leipzig 1886. Moquin- Tandon, A. Pflanzen-Teratologie. Lehre von dem regelwidrigen Wachsen und Bilden der Pflanzen. Aus dem Französischen von J. C. Schauer. Berlin 1842. Nagamatz, A. Beiträge zur Kenntniss der Chlorophyll - funktion. (Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg. Dritter Band. Leipzig 1888. p. 389.) Nemec, B. Ueber die Folgen einer Symmetriestörung bei zusammengesetzten Blättern. (Bulletin international de l'académie des sciences de Bohème. Tome VIL Prague 1902.) Pax, F. Allgemeine Morphologie der Pflanzen mit beson- derer Berücksichtigung der Bllithenmorphologie. Stuttgart 1890. Pen zig, O. Pflanzen-Teratologie, systematisch geordnet. Genua 1890—1894. 40 Pey ritsch, J. Über künstliche Erzeugung von gefüllten Bliithen und anderen Bildungsabweichungen. (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. .Mathematisch-Natur- wissenschaftliche Classe. XCVII. Band. I. Abtheilung. Wien 1889. p. 597.) Pick, H. Ueber den Einfluss des SLichtes auf die Gestalt und Orientirung des Assimilationsgewebes. (Botanisches Central- blatt. Dritter Jahrgang. XI. Band. Cassel 1882. pp. 400, 438. Taf. V.) Sauter. Über eine Abnormität der Blätter von Arabis pu- mila. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. XXIV. Jahr- gang. I. Band. Regensburg 1841. p. 380.) Schneider, C. K. Illustriertes Handwörterbuch der Botanik. Leipzig 1905. Schumann, K. Praktikum für morphologische und syste- matische Botanik. Jena 1904. Sorauer, P. Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Zweite Auflage. Berlin 1886. Stahl, E. Regenfall und Blattgestalt. Ein Beitrag zur Pflanzenbiologie. (Annales du jardin botanique de Buitenzorg. Volume XI. Leide 1893. p. 98.) U rban, I. Excrescenzen auf den Blättern von Spiraea sali- cifolia L. (Verhandlungen des botanischen Vereins der Provinz Brandenburg. Neunzehnter Jahrgang. Berlin 1877. p. 134. [Sitzung vom 31. August.]) Velen ovsky, J. Vergleichende Morphologie der Pflanzen. I— II. Prag 1905—1907. De Vries, H. Die Mutationstheorie. Versuche und Beob- achtungen iiher die Entstehung von Arten im Pflanzenreich. Leipzig 1901 — 1903. De Vries, H. Over de erfelijkheid van synfisen. (Botanisch iaarboek, uitgegeven door het kruidkundig genootschap Dodonaea te Gent. Zevende jaargang, 1895. p. 129.) De Vries, H. Over het periodisch optreden der anomalien op_ monstreuze planten. (Botanisch jaarboek, uitgegeven door het kruidkundig genootschap Dodonaea te Gent. Elfde jaargang, 1899. p. 46.) Wiesner, J. Biologie der Pflanzen. (Elemente der wissen- schaftlichen Botanik. Zweite Auflage. Dritter Band.) Wien 1902. Sylvén, N., Die Genliseen und Utricularien des Regnell’schen Herbariums. 48 s., 7 dubbeltafl. - Arkiv Ï. Bot. 8 N:o 6, 1908. — Här anföras 4 Genlisea-arter och 34 Utricularia-arter, af det förra släktet är 1 ny, af det senare 8. Vid de fiesta arterna firmes rmnligen en längre anmärkning eller beskrifning. 41 Om Mulgedium sibiricum och dess utbredning inom finskskandinaviska floraomrädet. Af Aug. Heintze. Nedan sammanföras alla kända lokaler för Mulgedium sibricum i Skandinavien och Finland. För uppgifterna om förekomsten i Finland har jag att tacka fil. doktor Harald Lindberg i Helsingfors, som äfven haft vänligheten ställa till mitt förfogande en kartskiss visande artens utbredning inom finska floraomrädet. Uppgifterna fr an Norge äro tili största delen hämtade ur Normans Norges arktiske flora. Sverige. Torne Lappmark. Om artens förekomst i T. Lpm., eher rättare i Karesuandotrakten, skrifver C. P. Laestadius (7): »Enligt prosten Laestadius är denna växt allmän pä älfstränderna i Torne Lappmark. Besynnerligt nog säg förf. sista sommaren (1859) icke ett enda individ af den. Mähända kan orsaken därtill sökas däri, att under den förra, varmare hälften af sommaren de sandiga stränderna, pä hvilka den plägar växa, stodo under vatten, och den senare, kalla och regniga hälften af sommaren icke för- mädde locka den fram i dagen.» ‘) — A en växtetikett, som medföljt exemplar, hvilka G. Wahlenberg erhâllit af L. L. Laestadius, Annes följande anteckning: Karesuando och Alasaari 1828. Växer ymnigast pâ en holme, men som afslâs hvart âr, hvadan den icke hvart ar hinner tili blomning innan slättertiden, hvilket äfven var händelsen detta är. > — Jukkasjärvi (Hartmans flora ed. VI och följ.). — Själf har jag endast anträffat Mulgedium sibiricum pä ett Ställe i T. Lpm., vid Liukattijoki 4 mil nordväst om Svappavaara by. 1) I Loca parallela plantarum p. 255 skrifver L. L. Laesta- dius om Mulgedium sibiricum: »Quod si lumen ae multa matutina pluvia adimeretur floribus; mox utriusque eernitur defectus, et ele- gantiæ et amplitudinis. Immo desunt, incredibile dictu, flores semi- flosculosorum. Sic Son chus Sibiriens mirandum in modum hoc anno ( 1830) .defloravit sine ullo vestigio floris. Nam flores ob multam pluviam explicare non potuit.» Bot. Not. 1909. 4 42 Förekom här ganska talrikt i en lunddäld ut mot bäck- kanten; var endast 3 à 4 dm hög och led synbarligen af öfverskuggningen; stod i knopp och börjande blomning d. 9 augusti 1907. — Xorrbotten. Muonionalusta (J. A. Z. Brun- din); rikligt ä myrar mellan Kaunisjärvi, Kursujärvi och Käymäjärvi iägmästare H. Zetterberg); holmen Ylisaari fängelsedirektör Ernst Orstadius); i stör myckenhet pä den större af holmarna i Torne älf midt för Pajala bjr. Före- komstplatsen ligger pà holmens norra sida i videsnären strax inom sandreflarna och delvis äfven pä dessa Hugo Samzelius); äng vid Autio 8—10 m trän stranden af Torne älf tillsamman med bland andra Achillcea millefolium, Pole- mottium coeruleum *campanulatum och Veronica long/ folia Selim Birger ; vid Torne älf i närheten af Kukkola, IS km norr om Haparanda, ett par exemplar; hirer äfven vara samlad pä ett Ställe närmare staden (R. F. Fristedt); Haparanda L. Forelius); i Räne socken är arten af förf. t'unnen mindre allmän i strand- och kulturvegetationer: starr- äng vid Kesabäcken pä tufvor af Carex Goodenoughi v. jnncella, dikeskant invid X. Lillän, stranden af Räne älf i närheten af Aspliden; ') Edefors socken, Lule älf invid Hafs- träsk hemman (enl. medd. af forstmästare E. Persson), Äminne (J. Frisendahl); Öfver Lule socken, vid Alän (V. Holm). — Lule Lappmark. Gellivare, vid Skröfälfven (V. Holm). — Lycksele Lappmark. Lycksele, pä öar i Urne älf (Hartmans flora ed. IX). — Ängermanland. Xordma- lings socken, vid Öre älf nära Häknäs sâgverk (Dr. Hall- ström enl. N. J. Andersson; S. M. Sandström); Biur- holms socken, vid Öre älf (Backman och Holms flora); Viksjö vid Mjellän (lektor Engman enl. R. F. Fristedt). ') I full blomning i midten af augusti mànad 1907 utom vid Kesabäcken, dar den ännu stod i knopp- — Mulgediiim sibiricum f. runcinata Leest, är en obetydlig, vanligen steril skuggform, som vid rikare ljustillgäng genast ofvergâr i hufvudformen. Anträffades af förf. i Räne socken under en träbro öfver X. Lillän, där den växte tillsammans med skuggformer af Stellaria media och Rnbus ideens. 43 — Medelpad. Selànger socken, Silje och Sättnaän (Ahrling. Tiselius, Holm m. fl.); Pinnrâ (K. Gredin enl.J. Tim an- der); vid Indalsälfven (Hartmans flora ed. IX och följ.). — Jämtland. Ragunda (D. Strömholm). — Gästrikland. Uppgiften att Miilgediinn sibiricum anträffats i Gästrikland: Järbo, Lenasâsen (S. Svedberg enl. P. W. Wi ström) beror utan tvifvel pä ett misstag. Norge. Mâlseleven dstr. Nedre-ßygden: Guldhav (? Lund: »Guldhod, 1841.) Lerbækmo ved landeveien (1883). Olsborg som ukrud i ageren (1873). Fredriksberg ved elven (1862). längs landeveien mellem Fredriksberg og Bakkehaug spredt hist og her (1873). Bakkehaug pä den nærliggende haug i mængde 1879 ogsâ i 1860, og i dalen bag hangen-. Lovhaug ved landeveien 1879. Kirkesdalen: Kirkesnes <1862 som ukrud i bj'gager (1875). — Skjervo-Kvænangen dstr. Reisendalen: Nyholmen i olderskov blandt Ri/b/is idœus. Calamagrostis phragmitoides, Stellaria nemorwn, Polysti- chum spinulosum (A. Blytt). — Loppen-Alten distr. Alten: längs Altenelvens ostre bred mellem mundingen och Raipas (M. N. Bytt i 1841, Norman i 1852 og i 60 ärene). Tverel- ven i den nedre del af dalen (60 ärene). — Tanens dstr. Tanaelven (Deinboll, N. Lund) fra Rassajokka ned til Övre och Nedre Fingervandet og ved Övre Seida (Chr. Som- merfeit). — Indre Finmarken. Karasjok. Karasjokka: nes- sene mellem elvens munding fleresteds, t. eks. pä Holgan- jarga og Javratsjmuottenjarga, stedse pä nessenes nedre ende pä de yngste alluvier, som bagevjen ärlig afsætter. i 1874 spontant plantet pä et af nessene; nogle steder ovenfor Karasjok by, säledes ved Guoikjavre, c. 10 km. ovenfor Reskinjarga, hvor den voksede pâ en jordgamme (1870). — Fællesdistr. ved Pasvigelven (Deinboll). Finland. Karelia austr. : Kirvus sn. — Isthmus kare- licus: mängenstädes pä stränder. — Tavastia austr.: Hollola och Sysmä socknar. — Savonia austr.: Sääminki, Rauta- salmi, Taipalsaari och Kerimäki socknar. — Karelia ladog.: Sordavala, Valamo m. fl. stallen. — Karelia olonets.: lier- 44 stades. — Savonia borealis: Jorois pä ett par stallen, Tuo- vilanlaks, Kuopio. Maaninka. — Karelia bor. : Kides, Joensuu, Brääkkvlä, Libelits, Pielisiärvi. — Karelia oneg.: flerstädes. — Ostrob. media: Xvkarleby, Frössön och Kräkskär. Ostrob. kajan.: Paltamo. — Ostrob. bor.: Nedertorneä, Kemi pä ästrand, Rovaniemi, Tervo. — Kuusamo: Salla sn i en bäckdal. — Karelia Keretnia: Salla pä strandäng. — Lap- ponia Enontekiensis: Karesuando, Enontekis, Ivalojoki (G. Wahlenberg). — Lapp. Kemensis: Kolari, Kuolajärvi pä bäckstrand, Kittilä vid Ounasjoki, Sodankylä, — Lapp. Iman- dræ: nedre loppet af Juonnisjoki. — Lapp. Tulomensis: holme i Xuortijoki. Xuortijaur. — Lapp. Varsugæ: Vid Ponojfloden - Lapp. Murmanica: Voroninsk. — Lapp. Ponojensis: Ponoi. Inom linskskandinaviska floraomrädet tyckes Mulge- dium sibiricum äga tvenne, nägot skilda utbredningsfält : ett mindre i sydöstra Finland samt ett större i Xord-Xorge, Lappmarkerna och norrländska kustprovinserna ned tili Medelpad. De bäda utbredningsfälten skiljas genom ett bredt omräde, som följer ßottniska vikens östra strand för att längst i norr böia af ät öster fram tili Flvita hafvet. Inom denna mellanzon är älftoltan endast anträffad i när- heten af Xvkarleby och nordost därom i Kajanatrakten. Mulgedium sibiricums förekomst i Xord-Xorge erin- drar i mängt och mycket om Polemonium coeruleum *cam- pamdatum, dess utbredning i Sverige visar mänga likheter med Ranunculus lapponicus. Dessa likheter i utbredningen torde dock vara af tillfällig art. Polemonium *campanu - latum är nämligen i Sverige och Xorge utspridd genom kulturen, ') medan Ranunculus lapponicus genom utbred- ning och förekomstsätt — i likhet med Ledum palustre, Car ex globular is o. s. v. — visar sig vara en följväxt till granen. Mulgedium sibiricum är i Skandinavien en silvin art, d. v. s. en utpräglad läglandsväxt, som ei stiger öfver barr- ) Jfr Heintz e (6). 4-5 skogsgränsen. I Norge stiger den i Mâlselvdistriktet endast upp till ett 50 tal m. ö. h. och längs Karasjokka till c. 150 m. ö. h. I Sverge när den, egendomligt nog, sin största höid öfver hafvet inom Tome Lappmarks tallomrâden: Karesuando, Liukattijoki och Jukkasjärvi — pâ alla tre ställena c. 325 m. ö. h. Längre söderut hâller älftoltan sig nästan öfverallt under högsta marina gränsen; sä äfven dar den tränger längst in i landet, vid Ragunda och Lycksele. Sin största och hufvudsakliga utbredning inom Sverige äger Mulgedhtm sibiricum sâledes inom de omräden, som under kvartär tid varit täckta af haf. Växten skÿr ingalunda kulturen. I Mâlselvdistriktet förekommer den stundom som ogräs i äkrar äfvensom citer landsvägarna. Norman (10) anmärker härom: Da dens udbredning i Mâlselven synes at være noget foranderlig og at pâvirkes ai kulturen, aniores âret, hvori Observationen er gjort. > — 1 inre Finmarken anträffade Norman arten vid Guoikjavre pâ en jordgamme. I Sverige uppträder Mulgedimn sibiricum mycket oîta pâ växplatser, som äro mer eher mindre stärkt päverkade af kulturenr Att häraf draga den slutsatsen, att växten Ursprungligen är införd af människan, är dock förhastadt. Atminstone pâ ett Ställe i Nord-Norge är den nämligen anträffad i füllt ursprunglig Vegetation: Reisendalen i lunddäld tillsammans med Stcllaria nemorwn , Rubus idceus, Calamagrostis pkragmitoides, Poly- stichum spimdosum (A. Blytt). Själf har jag sett växten i lunddäld vid Liukattijoki (T. Lpm.) och pâ ett Ställe i Räne socken (Nb.) i naturvegetaüon, fullständigt orörd af kulturen. Harald Lindberg meddelar i bref, att han ej kunnat linna, det arten i Finland pâ nâgot sätt skulle bero af kulturen. Vi- dare sammanfalla Mulgedimn sibiricums sydgränseri Norge och Sverige — Mâlselvdistriktet och Medelpad — ganska nära med ätskilliga sydliga strand- och lunddäldväxters nordgränser, hvilket äfven talar for, att totalutbredningen inom Skandinavien är naturlig,» d. v. s. oberoende af män- niskans ingripande. 46 Älftoltan växer i regel pä sandiga eller grusiga strän- der med tämligen svag eller ofta ingen öfverskuggning. 1 * Yid starkare beskuggning blir den vanligen steril och upp trader dâ stundom som f. runcinata Leest. I granens skugga trifves den ingenstädes; ersättes dar af sin närsläkting Mul- gedium alpinum, som ofta visar sig som en verklig karak- tärsväxt i vissa slag af örtrika eller svagt försumpade gran- skogar. t. ex. efter källdrag och kallkällbäckar. Af artens utbredning inom det finskskandinaviska lloraomrädet. dess förekomstsätt och öfriga biologiska egen domligheter kunna enligt min mening följande slutsatser dragas. Mulgedium sibiricum är en tidig östlig invandrare, 1 som redan under tallens period inkommit i Sverige. Genom granens uppträdande led växten — i likhet med Taraxacum, Campanula rotundifolia, Ranunculus acris , Trollius, Alche- milla vulgaris, Rumex acetosa m. H. strand- och lunddäld- växter — stört afbräck i sin utbredning. 3) Stigande kultur i de norrländska älfdalarna, jämte landets fortgäende höj- ning, har dock i nâgon män ersatt dessa förluster och ska- pat nya lampliga växplatser. Mulgedium sibiricum är alltsa närmast att betrakta som en följväxt till Finns silvestris v. lapponica. 4) Litteratur. 1. Backman, C. J. och Holm, X’. F. : Elementarflora öfver Ye- sterbottens och Lapplands fanerogamer och bräkenartade vaster. Luleâ 1878. 1) Harald Lindberg’ meddelar i bref, att älftoltan i Fin- land uteslutande uppträder à strändpr, t. o. m. hafsstränder, och redan G. Wahlenberg (43) skrih^er: >Hab. in nemorosis subhu- midis juxta flumina. » -) Jfr Harald Lindberg (9). 3) Ar kampen med andra arter ej allt för härd, kunna mänga växter uppträda ett godt stycke utom sitt egentliga utbrednings- omräde. Gränserna (äfven nord-, höjd- och sydgränserna) *i detali» för en växtarts — likaväl som för en djurarts — utbredningsom- ràde bestämmas i första hand genom kampen arterna emellan. Genom en öfverlägsen växtarts invandring tili ett bestämdt omräde kunna följaktligen stora omhvälfningar i de enskilda arternas nord-, höjd- eller sydgränser äga rum utan en motsvarande försämring eller förbättring af klimatet. 4) Jfr Heintze (6 p. 47). 47 2. Birger, Selim: Vegetationen och floran i Pajala socken med Muonio kapellag i arktiska Norrbotten. K. Yet. Akad. Ark. f. Bot. 190-1. 3. — Tillägg till Pajala sockens flora. Bot. Not. 1907. 4. Fristedt, R. F.: Anteckningar öfver en resa i Torneà Lapp- mark etc. Bih. till Wikströms ärsberättelse öfver bot. arbeten och npptäckter för âr 1850. Stockholm 1854. 5. — Växtgeografisk skildring af södra Angermanland. Akad. afh. Uppsala 1857. 6. Heintze, Aug.: Växtgeogr. anteckn. fran ett par färder genom Skibottendalen i Tromsö amt. K. Vet. Akad. Ark. f. Bot. 1908. 7. Laestadius, C. P.: Bidrag till kännedomen om växtligheten i Torneà Lappmark. Akad. afh. Uppsala 1860. 8. Laestadius, L. L.: Loca parallela plantarum etc. Nova acta reg. soc. scient. Uppsala 1839. 9. Lindberg, Harald: Ueber Pflanzen östlichen Ursprunges in der Flora von Fennoscandia orientalis. Helsingfors 1901. 10. Norman, J. M. : Norges arktiske flora I, l:ste del. Kristia- nia 1894. 11. — Norges arktiske flora II, l:ste halvdel. Kristiania 1895. 12. Samzelius, Hugo: Vegetationsiakttagelser inom Pajala soc- ken af Norrbottens hin. Bot. Not. 1890. 13. Wahlenberg, G.: Flora lapponica. Berolini 1812. 14. Wi ström, P. W.: Yäxtgeogr. studier rörande öfvergängen mellan den nordsvenska och ntellansvenska kärlväxtfloran. Falun 1908. Tillägg. I. Efter det att manuskriptet föreläg färdigt tili tryck- ning, erhöll jag af professor R. Sernander i Uppsala etl dagboksutdrag öfver en förekomst i Medelpad af Mulgediwn sibiricum, soin är intressant, därför att det visar. hur arten kan sprida sig nerät. Lokalen ligger nämligen mycket lägt öfver hafvet och underlaget innehöll subfossil gran. Ungefär 1 kilometer frân Frötuna by i Ljustorps soc- ken gär Ljustorpsän i starka slingringar genom väldiga marina älfdalsaflagringar. Pä södra stranden och utsidan af en sädan serpentin reste sig en erosionsbrant af 25, r, m. höjd. Pä norra stranden, serpentinens insida, var den när- maste erosionsbranten endast c. 4 m. hög. Nedanför den- samma hade en 2 m. hög ackumulationsterass, bildad af svämsand, lagrat sig. I denna svämsand funnos massor af växtlämningar, hufvudsakligen grenar och bark af löf- och barrträd. Dessutom identifierades: Ainus incana: kottar. 48 Betula alba: blad. Picea Abies: kottar. Pin us silvestris: barr och kottar. Populus Iren ntla: blad. Salix spp.: blad. Hylocomium parietimnn: skottbitar. Vegetationen mgjordes af tat blandskog, mot ästran- den med ett af Salix triandra, nigricans, pentandra etc. bil- dadt strandsnâr. I blandskogen växte Mu/gedium sibiriewn. Sernander den 14 juli 1889. II. Ett annat fynd af Mulgedium sibiriewn gjordes af förf. i slutet af iuni manad 1908 vid Xaulajoki Xjaulejokk i närheten af finnbyn Nattavaara i Lule Lappmark. Alftoltan förekom här i kanten af en bäckäng bland resterna af den lunddäld. hvarur bäckängen framgätt, tillsammans med Be- tula odor ata, Sorbits aucuparia, Prunus Padus, Ribes rubrum f pubescens, Epilobium angustifolium, Calamagrostis phrag- mitoides, Rubus arcticus, Melampyrum silvaticuni. Galium uliginosum, Saussurea alpina m. fl. Rikligast uppträdde Mulgedium sibiriewn kring basen af gruppvis växande björ- kar. invid gamla rishögar eller â mer öppen tort' pä kan- terna af Car ex Goodenoughi v. juncella- tufvor äfvensom â den öppna eller svagt bevuxna, sandiga stranden af Xaula- joki bland Cirsiwn heterophyllum, Rubus saxatilis och Cala- magrostis phragmitoides. Den 25 juni 1908 voro Mulgedium- plantorna endast 0,3— 0,8 dm höga. Växplatsen är af intresse, emedan Mulgedium sibiri- cum här uppnär sin högsta kända höid öfver hafvet inom Skandinavien, c. 350 m., — inom ett af Norrlands kanske mest utpräglade och vidsträckta tallhedsomräden. III. Norge, Tromsö amt, Kvænangen: en del rod- blade paa en græsbevokset elvebred overst i Burfjorddalen syntes at tilhore Mulgedium sibiricum; Andr. Xoto: Indre- og Mellem-Kvænangens karplanter. Xyt. Mag. f. Xatur- videnskab. Kristiania 1902. 49 Motion au Congrès International de Botanique. Troisième session. Bruxelles 1910. J'ai l’honneur de proposer les additions suivantes aux Règles internationales pour la Nomenclature botanique adop- tées à Vienne en 1905: a) Le point de départ pour la nomenclature des Des- midiacece sera: The British Desmidieœ de J. Ralfs, 1848. Les auteurs de noms, donnés précédemment , mais adop- tés par Ralfs dans The British Desmidieœ, devront toujours être cités comme tels, par analogie avec l’article 42 (par exemple: Ehrcnb. sec. half's in Brit. Desm.J. b) Le point de départ pour la nomenclature des Oedo- gouiaceœ sera: Monographie und Iconographie der Ocdo- goniaceœ de K. E. Hirn, 1900. Les auteurs de noms, donnés précédemmant, mais adop- tés par Hirn dans Monogr. u. Icon. Oedog., devront toujours être cités comme tels , par analogie avec l’article 42 (pat- exemple: Pringsh. sec. Hirn in Mon. u. Icon. Oed.). Exposé des motifs. Avant Ralfs on n'avait pas distingué avec clarté les genres et les espèces de la famille des Desmidiaceæ. On le constate facilement dans le grand travail d'Ehrenberg: Die Influsionsthierchen. Corda dit dans son étude publiée dans l’Almanach de Carlsbad, 1835: Je crus suffisant, dans l’Almanach ci-dessus, de donner — aux espèces des- sinées de nouveau, des noms ad interim, et pour cette rai- son il ne publie là que ses observations sur un certain nom- bre de Desmidiacées, mais aucune diagnose. Le premier grand ouvrage donnant à la fois des de- scriptions et de bonnes figures est The British Desmidieæ de Ralfs, 1848. En citant en même temps que Ralfs les auteurs plus anciens on leur rend la justice qui leur est dûe, mais en prenant pour point de départ l’ouvrage de Ralfs on donne à la nomenclature la fixité qui lui est nécessaire. Bot. Not. 1909. 5 J'ai exposé plus complètement mes raisons dans le Botaniska Notiser 1906 p. 97 — 117. Dans le Species Algarum de F. T. Kützing, 1849 on trouve les diagnoses des Oedogoniaceæ alors connues, et elles sont figurées dans le Tabulae Phycologicæ vol. 3 et 4 1853—1854); mais comme le dit Hirn dans Monograph. Oedogon. p. I: Die Figuren in den Arbeiten der zwei erst- genannten Autoren [Hassall und Kutzing] wurden zu einer Zeit gemacht, als die algologische Forschung noch nicht weit vorgeschritten war. In Folge dessen erscheinen die meisten Figuren so schematisch gemacht, dass die Arten- charaktere an denselben nicht hervortritt. L'ouvrage de Pringsheim »Beiträge zur Morphol. u. System, der Algen, 1858 (dans le Jahrb. f. wiss. Bot. de Pringsheim, I) pourrait mériter assurément d'être pris pour point de départ, mais on n’y trouve décrites que 10 espèces d'Oedogonium et 10 espèces de Bulbochæte. Il dit des ouvrages de Hass al: » ist ebensowenig aus seiner Beschreibung zu erkennen, als es möglich ist, andere Species mit Sicherheit nach ihrer Beschreibungen und Abbildungen zu bestimmen. Dans le Prodromus Monographiæ Oedogoniacearum de V. B. Wittrock, 1874, on trouve assurément les dia- gnoses de 81 espèces d’Oedogonium et de 33 espèces de Bulbochæte, mais comme les figures de la plupart des espè- ces font défaut, je ne peux pas proposer de prendre cet ouvrage comme point de départ. Pour toutes ces raisons il me semble que le plus pra- tique est de prendre comme point de départ le Monogra- phie u. Iconographie de Hirn, dans lequel on trouve des figures de 239 espèces, sur 244 espèces connues. Lund Dec. 1908. Prof. O. Nordstedt. 51 Groddknopparna hos Stellaria crassifolia. I bör- jan af okt. 1908 säg jag à halsstranden mellan Alnarp oeh Lomma i Skäne groddknoppar ä nämnda växt. Dâ sädana, att dömma al Murbecks anmärkningar i Bot. Notiser 1899 s. 216, endast blifvit observerade i det nordligaste Norge, med- delas här en figur aî nägra knoppar, sädana de voro ett par dagar efter insamlandet. Dä Normans .beskrifning a dem i Floræ arct. Norvegiæ species et formæ nonn. (i Chri- stiania Vidensk. Selsk. Forh. 1893 s. 26) âr bra, aftryckes den här: »forma gemmificcins : Caules sæpe steriles v. pauciflori Rami gemma terminali, compacta, sæpius sordide violacea, ovato-globosa v. ovali v. elliptica, usque ad 5 mm. longa, e foliis katalyticis, carnosis, brevibus, ovatis, obtusis, densis formata. Gemma sequente anno a ramo delapsa sensim elongatin', fibrillas radicales ramosas plures ex omni axilla protrudit, demum in caulem procumbentem, internodiis longioribus gaudentem, se producit . Utg. Diagnoser pâ latin. Vid internationella botaniska kongressen i Wien 1905 föreläg till behandling kommitténs förslag att nya vetenskapliga växtnamn mäste vara ätföljda af en diagnos pâ latin, tyska, franska, engelska eher italien- ska. Däremot opponerade sig ryssarne, soin ville tillägga »rvska», och den spanske representanten ville ha med spanska». D:r Hallier anmärkte att, om man tilläte alla nämnda spräk, vore det ingen reson i att utesluta svenska, danska och holländska, samt att, om man medtoge ryskan. künde man lika gerna tilläta japanskan. Resultatet blef att art. 36 fick följande lvdelse: »>A partir du l:er janvier 1908, les noms des groupes nouveaux ne sont considérés comme valablement publiés que lorsqu’ils sont accompagnés d’une 52 diagnose latine . Denna formulering godkändes med 105 ja mot 88 nej. D:r Britton sade att anledningen hvarför mino- riteten bief sâ stör var svârigheten att inskjuta en latinsk diagnos i en pâ modernt sprâk skrifven flora. Som namn pâ grupper under varietas hade man förut variatio och subvariatio», som mycket sällan begagnades. Pä kongressen beslöts att utbyta dessa mot »forma . När man säledes vill uppställa ett nytt namn pâ en forma mäste man meddela en diagnos pä latin. Men hitintills har man alltemellanät användt ordet forma med efterföljande latinska adjektiv äfven i sädana fall, där man i stället künde haft ett par ord i ablativ, emedan man använde det latinska adjektivet som en teknisk term och ej som ett vetenskapligt namn. »Forma umbrosa har väl.mest användts som en tek- nisk term. Icke bör det vetenskapliga namnet pâ en växt ändras, dä växtindividet llyttas fràn skuggan ut i sol en och därvid fär ett nägot ändradt utseende. Dä man kände huru vattenständets höjd, vattnets halt af salter, m. m. künde inverka pä Characeernas utseende. ansäg man sig hos mänga af dess arter ej kunna eher böra uppställa nägra underafdelningar af varieteter eller ens urskilja nägra varieteter. Al. Braun och efter honom andra använde dä tekniska termer, säsom Chara hispida f. brevibracteata longifolia». När man skref »f. inferne brevifolia, superne longifolia et elongata , blef det ännu tydligare att man använde tekniska termer och ej veten- skapliga namn; termerna i nämnda fallet visade pätagligt att växten genom högt vattenständ under senare växttiden förändradt sitt utseende i viss riktning. I dylika fall blir man väl tvungen att i stället för forma» välja ett annat uttryck, säsom status . Association Internationale des Botanistes, som utgif ver Botanisches Centralblatt, har utsträckt sin verksamhet tili att utgifva en annan sérié Progressus rei botanicæ», hvars sista häfte innehäller »lieber Parthenogenesis und 53 Apogamie im Pflanzenreich ai H. Winkler. Yidare har den inrättat centralbyräer iör renkulturer af svampar och ai alger, iör anvisning ä personer pä vidt skilda stallen i världen, som ätaga sig att anskaiia material iör demon- stration eller undersökning. Det vore bra om denna iörening äiven ville inrätta en centralbyrâ iör öfversättning ai diagnoser tili latin frân annat sprâk. Utg. Janchen, E., Zur Nomenklatur des gemeinen Sonnenröschens. — Österreich. Bot. Zeitschr. 1908 s. 406 -413, 426-435. Helicinthemum vulgare , eller Chamæcistus, har oita ai de österrikiska botanisterna delats i 5 arter, emedan de tyckas vara konstanta och ej öfvergä i hvarandra. Förf. vill ej taga kollektivnamn i inskränkt bemärkelse, utan han söker upp namn, som motsvara de skilda iormerna. Man fär nog ge iörf. rätt uti att Linnés Cistus Helianthe- mwn är kollektiv eller motsvarar Hel. vulgare v. obscurum (Pers.). I Hort. Cliiiort. skriiver Linné »ioliis oblongis utrin- que nudis» och i Spec. pi. I samt i Fl. suec. II ioliis oblongis revolutis subpilosis. Som artnamn iör »obscurus» i släktet Helianthemum antager föri. H. hirsutus (Thuill. 1799) Merat 1812. (Föri. citerar som synonym utan irägetecken Cistus helianthei noides Crantz 1763. Om detta namn iör öirigt duger sä hör det väl ei iör namnlikhetens skull iörkastas ai dem, som godkänna Selagiue/la selaginoides.) Den andra iormen. som hos oss betraktats som huivud- formen ai H. vulgare, vill iöri. kalia H. uummularium (L.) Dunal m DC. Prodr. 1824. (Dunal tyckes ej haiva känt tili, sin art ordentligt, eitersom iöri. anmärker: »Hel. uummula- rium erscheint bei Dunal unter sechs verschiedenen Namen .) Cistus nummularius beskreis ai Linné i Spec. Plant. 1753 s;°i: »Cistus suifruticosus stipulatus, ioliis inierioribus orbiculatis, superioribus ovatis. Habitat Monspelii.» Enligt iörf. är denna beskrifning sä vid att den äfven kan passa till andra arter än H. vulgare hos österrikiska iörfattare (a i Wahlenbergs Flor. suec.). Därmed künde ju frägan varit afgjord, men förf. har skaffat sig en fotografi af ett Originalexemplar i Linnés herbarium jämte upplysning om att bladen hade â öfre sidan här, som sutto 2—3 tillhopa, samt à undre sidan sternförmige Aggregaten zahlreicher Haare, wie es eben für unsere Art charakteristisch ist. Men förf. upplyser oss ej om, huruvida hären voro enkla eller stjärnformiga. Ä fotografien kan ref. ej med nägon säkerhet pävisa runda blad. Äfven ex. tagna af Magnol, hvilkens Botan. Monspel. Linné citerar, öfverensstämma med Linnés beskrifning och exemplar. Den förste auktor, som använde kombinationen Hel. nummularium, var Miller 1768. Han beskrifver blomman som hvit. Originalex. hafva visât sig tillhöra en annan art. som ej stammer med M:s beskrifning eller ex. Pä dessa grander vill förf. äterupptaga Linnés namn, som redan användts i olika betydelse af olika författare. Förf. vill supplera Linnés korta diagnos med en utförligare och bättre, och han vill, hvad namnets prioritet beträffar. räkna Linné tillgodo den af förf. 1908 publicerade beskrif- ningen, säledes med samma effekt som om den blifvit publi- cerad af Linné 1753. Men det är mânga, som delà forks âsikt och bidraga till ökandet af synonymien. I och för sig kan det ju vara af intresse att fä konstateradt som ett histo- riskt faktum, hvad Linné menade med Cistus nummulcirius. Utg. Westling, R., Om stândarhâren hos svenska Verbascumarter. 8 s. — Svensk Farmaceutisk Tidskrift. N:o 21, 1908. Hären hos V. thapsiforme och phlomoides äro tämli- gen lika hvarandra. Hos V. nigrum v. leucandrum erinra de mera om V. Lychnitis än om nigrum, men pollenkornens utseende talade icke för en hybrid. Ex. af Y. nigrum X Thapsus frän Malma kyrkogârd afveko frän den verklige hj'briden och visade sig tillhöra V. nigrum f. lanatum. Förf. vill fortsätta sina undersökningar och her intres- serade botanister sända material till honom för fortsatt un- dersökning. Vetenskapsakademien d. 13 jan. Till intagande i Arkiv för Botanik antogos följande arbeten: Zur Kenntnis der Blattmorphologie der Bauhinien und verwandten Gatt- ungen och Ueber einige Gasteromyceten aus Bolivia, af R. E. F ries. Fredrik Wilhelm Christian Areschoug. f. Prof. Areschoug, som afled i Lund d. 21 dec. 1908, var född i Simrishamn d. 9 okt. 1830, blef docent i botanik vid Lunds universitet 1858, professor 1879 och pensionerad 1898. Med honom förlorade landet en af sina mest hängifna vetenskapsmän. Hans omfattande och ärorika botaniska verksamhet, som i ätskilliga fall varit banbrytande, är nog i stört sedt känd och erkänd af flertalet af Botaniska Noti- sers läsare. Vi vilja därför här endast pâpeka nâgra fä sidor däraf. Bland de systematiska arbetena främhälla vi först andra upplagan af Skfmes Flora, hvari beskrifnmgarna â frön och frukter till stör del äro grundade pä hans egna iakttagelser. Genom studier utomlands skärptes nog hans uppfatt- ning af Skandinaviens Rubusformer. Han ansäg att Rubus relatus och cordifolius hade uppstâtt med ens och utan inter- mediära former. Sftdana arter kallades langt senare af Hugo de Vries för mutationer. I växtgeograli, morfologi och biologi publicerade han Hera värdefulla arbeten. Hans läroböcker för skolorna ut- gingo i fiera upplagor. Ar 187-1 införde han mikroskopiska-anatomiska öf- ningar som en nyhet vid ett nordiskt universitet. Sedan blef anatomien den del af botaniken, ät hvilken han hufvud- sakligen egnade sig och han kan sägas till en del vara ban- brytare för den riktning, han representerade. 56 I den nya institutionsbyggnad, som han lick till stand, blef äfven plats iör växtfysiologien och iniördes dâ labora- tionsöfningar för studenter. For Lunds Botaniska Förening var han mycket lange en ordförare och gynnare. Ur hans efterlämnade, storartade bibliotek äger Lunds Botaniska Institution att uttaga alia arbeten. som den icke förut besitter. Det blir en mycket stör och värdefull till- ökning, som ständigt skall pâminna kommande botanister i Lund om hans intresse for det botaniskt vetenskapliga lifvet vid Lunds Universitet. Goebel, Einleitung in die experimentelle Mor- phologie der Pf lanzen. Leipzig und Berlin 1908. 8 — 260 s. Som första band i en af professorerna D of lein och Fischer redigerad samling läro- och handböcker med titeln Naturwissenschaft und Technik in Lehre und Forschung har prof. K. Goebel utgifvit en Serie föreläsningar öfver experimentell växtmorfologi, som förtiänar all uppmärk- samhet icke minst därför att den sä godt som är den första sammanställningen af de résultat, till hvilka de växtmorfo- logiska experimenten ledt. Arbetets innehäll är fördeladt pä fern kapitel: 1. Die Aufgabe der experimentellen Morphologie. 2. Die Beein- flussung der Blattgestaltung durch äussere und innere Be- dingungen. 3. Die Bedingungen für die verschiedene Aus- bildung von Flaupt- und Seitenachsen. 4. Regeneration och 5. Polarität. I bokens första kapitel redogör förf. för fröväxtens utveckling och de möjligheter. som förefinnas att förändra den samt de olika utvecklingsstadiemas beroende af olika betingelser. Af särskildt intresse äro forks studier öfver Cam- paiit/hi rotwidifolia och framträdandet af dess bäda olika bladformer. Andra kapitlet är hufvudsakligen ägnadt ät experi- mentella undersökningar öfver bladets ombildningsförmäga. t. ex. hos xerofila växter vid öfverföring i fuktigt rum. Äfven 57 lämnas en redogörelse för de amfibiska växternas olika blad- former, betingelserna för framträdandet af heterofylli etc. Förf. behandlar i tredje kapitlet hufvud- och sidoaxlar och de omständigheter. som föranläta dessas framträdande. Här äro upptagna t. ex. försöken med Picea excelsa, som beröfvats toppskottet, hvarvid de närmast undersittande sido- grenarna växa vertikalt uppät, försöken med böjningar af Ligustrum och Equisetum och sidoskottens anordning där- vid etc. Kapitlet innehàller äfven en redogörelse för repro- duktionsskottens omvandlingar. Exempelvis vegetativ om- bildning af Selaginella- blommor, majsplantor, som i hunger- kultur blott utveckla en cMnflorescens, blomfärgens be- roende af yttre faktorer, förhällandet mellan chasmogama och kleistogama blommor etc. Under de sista decennierna har som bekant en massa försök gjorts för att utröna olika växters regenerationsför- inàga. I fjärde kapitlet af detta arbete lämnar författaren en synnerlig âskâdlig framställning af de viktigaste af dessa regenerationsexperiment, t. ex. med Bryophyllum, Begonia, Selaginella, Cyclamen o. a. Bokens sista kapitel innehàller experiment öfver po- lariteten hos växterna. R. L. Thellung, A., Nomenclator Garsaultianus. - Bull. Herb. Boissier 1908 s. 713—714. 778—793. Förf. har försökt att identifiera de figurer, i'esp. be- skrifningar, som förekomma i 2 föga kända arbeten af Gar- sault: Figures des Plantes et Animaux d'usages en Médicin och Description, Vertus et Usages de septcents dix-neuf plantes . Nog är det troligt att äldre författare, som künde till dessa arbeten, ansâgo sig med goda skül kunna négligera dem, emedan nomenklaturen däri ej alltid var binar utan för 282 arter bland 689 uninominal och for 71 arter polynom. Förf. godkünner namnen à taflorna, emedan tafior med ana- lyser enligt art. 37 i Wiener-reglerna likställas med beskrif- 58 ningar. Förf. vill räkna prioritet för del första arbetet frân juni 1764, fastän detta arbete ej bar nâgot ârtal, utan delta först angifves i det senare arbetet 1767. Följande nya namn eller auktorskombinationer anföra vi ur arbetet: Equisetum majus Gars. (= maximum Lam.); Helianthemum vulgare Gars. ( Chamcecistus Mill. ; ( Nastur tii mi aquaticinn Gars. = officinale R. Hr. ; Pastinaca sativa subsp. silvestris (Gars.) Briq. ; Son chus asper Gars. (, asper Hill.); 5. Icevis Gars. ( oleraceus Hill et auch); Sorbus tormi- nalis (L.) Gars. (; torminalis Crantz). Thymus Chamædrys. K. Domin och A. Bruce Jackson har uti Journ. of Botany 1908 skrifvit om de engelska arterna af Thymus. I den uppsatsen hafva de framhàllit, att E. Fries hade riktigt visât att Thymus Ser- pyllum L. (excl. syn. et var.) var den i Sverige vanligen förekommande arten. Th. Chamædrys hade ocksâ af Frie> blifvit ordentligt beskrifven, men det namnethar af andra för- fattare blifvit användt for atskilliga andra arter. Emellertid ser det ut som om de tvâ nämnda författarne hade rätt uti att det finnes ett äldre namn, som bör äterupptagas, näml. Th. glaber Miller (Gard. Diet. ed. 8, 176S). Säväl Millers beskrifning som exemplar, tagna af honom, öfverensstämma med beskrifning och exemplar af Fries’ Th. Chamædrys. [D:r K. Domin säg vid ett kort besök i Lund univer- sitetsherbariets skandinaviska exemplar af Thymus och han ansâg sig dä utan tvekan kunna tili ht'briden Th. glaber X Serpyllum föra tvâ exemplar, som dar lägo under namn af Th. Serpyllum f. latifolius (Sk. Benesta 1864 och Westm. Arboga 1874 ... Lindhard, E., On amphicarpy in Sieglingia decumbens (L.) and Danthonia breviaristata (Beck . — Bot. Tidsk. 29, 1908, s. 26—31, 5 textfig. Bland grasen kände Hackel 1906 endast 8 amfigama arter; förf. ökar här antalet med 2. Dä han undersökte ^kottbildningen hos vippbärande Triodia decumbens, äfven â exemplar frân Ringsjön i Skâne, fann han â den nedre. 59 vanligen i jorden sittande stamdelen 1—3 knoppar, som vid undersöknmg visade sig innehâlla ett 1— 2-blommigt ax. 1 dessa underjordiska, klandestina blommor saknades skärm- fjäll, och â det yttre blomfjället sâgos inga nerver. [Hos den vanliga, kleistogama formen sker befrukt- ningen, dâ axen ännu äro inneslutna i bladslidan, hvarför Kör nicke kallar den dubbelkleistogam. Kronfjäll (lodi- culæ) saknas vanligen eller äro ytterst smâ. Vippans gre- nar äro uppâtriktade. — Hos den chasmogama formen, som i senare tid tyckes vara iakttagen endast pâ 2 Ställen i Frank- rike och pâ 1 i Österrike, äro vippans grenar utstâende och lodiculæ, hvilkas uppgift lär vara att bidraga till blommans öppnande, finnas. Hackel kände 1902 icke nàgot mer fall, dâ hos en och samma gräsart förekommo former bade med och utan lodiculæ. — Att dôma af sedda ex. och beskrif- ningar och flororna förekommer i Sverige endast den klei- stogama formen. Visserligen sages i Th edenii Flora öfver Upland och Södermanland att kronfjällen äro stora, men det beror väl pâ afskrift frân en utlânsk flora, i synnerhet som vippan säges vara smal.] Thomés Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Bd. 7. Kryptogamenflora. Von W. Migula. Lief. 54— 62. Gera, Reuss j. L. 1908. Friedrich von Zezschwitz. — Pris: 1 Mrk pr hafte. Dessa haften innefatta slutet af Rhodofyceerna, alla Phæophyceæ samt början af Characeæ. De i dessa haften meddelade taflorna af de senare' innehâlla endast habitus- tigurer, men enligt figurförklaringarna komma andra taflor med behöfliga analysflgurer att medfölja kommande haften. Allraminst i ett sädant arbete som detta synes det oss behöfligt att hos Characeerna beskrifva en hei massa for- mer, som heit visst tili största delen icke äro konstanta. Därtill kommer att alltför mânga former sammanförts under en indelning utan examineringsklaf. Dâ hos formerna af Chara foetida endast ett enda mätt för längden eller för bredden af sporkärnan anföres, künde man ju förmoda att 60 dessa mâtt künde användas soin goda karaktärer, men vi betvifla högeligen. att en sä stör konstans äger rum hos dessa. Parodi. D:r Eberhard Munck af Rosensköld gjorde under en längre följd af är botaniska studier i Para- guay, men künde ej resa hem under de oroliga tiderna dar och afled i slutet af är 1868. Enligt en annan uppgitt skulle han blifvit mördad. Nägot af hans samlingar lär ha kom- mit till K. Sv. Vetenskapsakademien, men hvart det öfriga tagit vagen har man varit okunnig om. Nu tyckes man fätt reda pä hvem som räddat en del af herbariet jämte anteckningar. Da d:r E. Kassier undersökte nägra växter, som härstammade frän Domingo Parodi s herbarium, upp- täckte han att anteckningarna vid växterna blifvit gjorda af E. Munck af Rosensköld. Parodi hade visserligen sjelf 1877—78 publicerat nägra botaniska uppsatser, som Hassler nu pâvisar vara stulna frän arbeten af Martius och Hieronymus. Och Parodi s arbete Contribuciones a la Flora del Paraguay utgöres endast af Muncks an- teckningar! Parodi sjelf tyckes icke alls ha kunnat be- stämma nägra växter, fastän hans namn paraderar som auktorsnamn efter nägra nybeskrifna arter. Skall nu dessas auktorsnamn ändras tili Munck af Ros.? Nog tyckes det vara rättvist, fastän man vid uppgörande af regier för den botaniska nomenklaturen icke förutsett ett dylikt fall. Botany of the Faeröes based upon danish ve- stigations. Part III. Illustrated with 12 plates, and 51 figures in the text. Copenhagen 1908. Nordisk Forlag. Pag. 683—1070 -f 7 -f- XXXVIII p. Denna del afslutar det vackra arbetet, som utgifvits med understöd af Carlsbergsfonden. F. Börgesen, P. Feil- berg, H. Jonsson, J. C. Nielsen, C. H. Ostenfeld, G. Paturson och E. Warming hafva bearbetat hvarsindel. Här gores bland annat tillägg till fanerogamfloran; ekolo- 61 gien, hafsalger, populära växtnamn, blombiologi, insektfau- nan, trädgärdsodling och âkerbruk behandlas. Darwin. I dag den 12 febr. 1909 är det 100 är sedan Charles Darwin föddes. Adlers, E. 1908. Nägra ord tili svar pä lektor H. W. Anteils anmärkningar mot min Bladmossflora. » — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (65) — (66). Blomqvist, S. G:son, 1908. En egendomlig form af Pulmo- naria officinalis L. — Sv. Bot. Tidskr. 2. s. (65). Dusdn, P. 1908. Die tertiäre Flora der Seymour-Insel. 28 s., 4 t. — Wiss. Ergeh, d. Schwed. Südpol. Exped. 1901 -03. III. Lief. 3. F. 1908. Fruktträdsbesprutning med carbolineumlösning. — Svenska Landtmännens Föreningsblad n:o 48 A s. 82e* — 832 med 4 textfig. Fries, R. E. 1908. Nägra drag ur Spironema fragrans-blom- mans biologi. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 277, tysk resume s. 300—303, 10 textlig. — , 1909. Ett par fall af terminal infiorescensbildning hos Tilia. — Ibid. s. 325—332, 4 textfig. Haglimd, E. 1909. Konserveringsvätskor, som bibehälla växternas gröna färg. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (128). Hedemann-Gade. 1909. Nägra skogsträd med stamlika gre- nar. — Skogsvärdsför. Tidsk. 7 s. 51—52, 2 textfig. Hesselmän El. 1908. En stör hästkastanje. - Skogsvärds- föreningens Tidskr. 6, s. 492—3 med 1 textfig. —, 1908. Material för studiet af skogsträdens raser. 9. Be- ständsbildande ormgran. — Skogsvärdsför. Tidskr. 6, s. 585—616, 19 fig. Hulth, J. M. 1909. Förteckning öfver svensk botamsk litte- ratur under är 1907. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (99) — (1 15)- Hultmark, D. 1908. Granar af ovanlig typ. — Skogsvärds- fören. Tidskr., 6, s. 524—6 med 3 textfig. Hägg, R. 1909. Ännu en lokal för Potentilla fruticosa pä Gotland. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (125). Johansson, K. 190S. Vtterligare om Potentilla fruticosa pâ Gotland. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 59) — o2 . 2 textfig. —, 190S. Om fyllodi hos Anemone silvestris. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 62)— 64 . 1 textfig. /nel, O. 1909. Om pollinationsapparaten hos familien Com- positæ. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 350—363, 5 textfig. Kallin, K. E. 1908. Grenlös ormgran. — Skogsvärdsför Tidskr.. 6. s. 527. (Ett ex. i Ore s:n i Dalarna. Lagerberg, T. 1908. Morphologisch-biologische Bemerkungen über die Gamophyten einiger schwedischer Fame. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 229—265. och svensk resumé s. 265 — 276, t. 10 — 11. 9 textfig. Lagerheim, G. 1908. Bestämning af talk i rniöl och andra vegetabiliska pulver. 3 s.— Sv. Farmac. Tidskr. n:r 6. — . 1909. Puccinia Chrysanthemi Roze i Sverige. — Ibid, s. (127). Lagerheim, G. och Palm, B. 1909. Zoocecidier trän Bohus- län. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. MO -349. Létistrôm, C. A. E . 1909. Ranunculus aconitifolius L. pla- tanifolius L. funnen pä Snasahögame i Jämtland. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 116)— 117 . Lindau, G., 1908. Index nominum receptorum et synony- morumLichenographiæ Scandinavian Friesianæinchoa- tus ab ill. Lichenologo E. Kemstock. perpolitus a — Annal, mycol. 6 s. 230—267. Lindman, C. A. M-, 1908. Über das Blühen von Lamium • _ amplexicaule L. 25 s.. 7 textfig. — Arkiv f. Bot. 5 X:o 5. Meisner, R. B. 1908. Ulex europæus L. i Bohuslän. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 64 . Xathorst, A. G. 190S. Paläobotanische Mitteilungen. 7. Über Palissya, Stachyotaxus und Palaeotaxus. 20 s.. 3 t.— K. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd. 43 X:o 8. Petersen, H. E. 1908. I. Ericineæ. 2. The biological anatomy of the leaves and of the stems. — II. Diapensiaceæ. — The Structur and Biology of Arctic Flowering Plants. Sid. 73 — 154, 39 — 9 textfig. 63 Sernandev, R. 1909. Stipa pennata i Yästergötland doits. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 201-228, 390—426. Simmons, H. G. 1909. Beta maritima L. pâ de skânska fynd- orterna. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (117)— (118). Svedeliits, N. 1908. Über den Bau und die Entwicklung der Florideengattung Martensia. 101 s.. 4 t., 63 textfig. - K. Sv. Yet. Akad. Handl. Bd. 43 N:o 7. Sylvén, N. 1908. Material för studiet af skogsträdens raser. 4. Ormgranar i Hassle socken i norra Yästergötland. 5. Dichotyp gran frân Forserum i Smäland. 6. Pelar- liknande gran. 7. Ny form af gran med abnorm kloro- fyllbildning. 8. Tabulæformis-artade granar â Holave- den. — Skogsvärdsföreningens Tidskrift, 6, s. 457—481, 13 textfig. —, 1908. Thlaspi alpestre F. spontan i Yästergötland. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (67)— (72). —, 1909. Ytterligare nägra ord om Thlaspi alpestres före- komst inom landet. — Ibid. s. (122)— (124). Thelin, F. 1909. Dichotyp gran. — Skogsvärdför. Tidskr. 7 s. 53 med textfig. Vestergren, T. 1908. Oscar Robert Fries. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (84)— (86), med porträtt. Vibeck, E. 1909. Hvita bläbär (Myrtillus nigra Gilib. f. leu- cocarpa Dum.) funna pâ Öland. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (118)— (119). Winkler, Fl. 1908. Ein ungedruchter Finnébrief. — Mitt. z. Gesch. d. Mediz. u. Naturw. VII. s. 24—27. Witte, Fl. 1909. Om själfsteriliteten hos rödklöfvern (Trifo- lium pratense F.). — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 333—339. —, Om lafvegetationen pâ Mössebergs diabas. — Ibid, s. (125)— (126). —, Nägra bidrag tili kännedomen om lafvarnes utbredning i värt land. — Ibid. s. (126)— (127). Wittrock, V. B. 1909. Nägra ord om Polycarpon tetraphyllum F. - Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (119) -(122), 2 textfig. 64 Vielt gel, J. 1908. Bidrag till kännedomen om Umeâtraktens svampflora. Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 304—324. 1 textfig. — 1909. Bidrag till kännedomen om Umeâtraktens svamp- flora. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. 374—389. — . Mera om Thlaspi alpestre. — Ibid. s. 124 — ( 125 . Wulff, Th. 1908. David Bergendal. — Sv. Bot. Tidskr. 2 s. (87) -(90). —, 1909. Björktickan Polvporus betulinus Fr. och fnösk- tickan P. fomentarius Fr.), ett par för björkskogen skadliga svampar. — Skogsvärdsför. Tidskr. Fack- ttpps. s. 1 — 14. 2 t.. 6 texttig. i. Dörflers Botaniker-Adressbuch. Dritte, neu bearbeitete und vermehrte Auflage, ca. 480 S., gr. 8 . Preis, in Ganzleinen gebunden, Österr. Kronen 16.50 (= Mark 14.—). Zu beziehen igegen Voreinsendung des Betrages mit- tels Postanweisung oder auf Wien ausgestellten Scheck' direkt vom unten gefertigten Herausgeber. Die neue Auflage des Botaniker-Adressbuch > enthält rund 12 580 postalisch geprüfte Adressen. 'Schweden 477.' Beigebunden ist eine sehr umfangreiche Botanische Biblio- graphie alle auch nur halbwegs wichtigen Werke und Zeitschriften der gesamten botanischen Literatur mit ausführlichen und sonst nirgends erhältlichen Notizen bezüglich Seltenheit, Inhalt etc. der Publikationen enthält. Diese Bibliographie bildet ein für jeden Bo- taniker wichtiges Nachschlagewerk für sich! I. Dörfler, III., Barichgasse 36. Wien Austria'. Innehäll : Gertz. O., Epiphvlla ascidier hos Lappa minor Schkuhr DC. S. 1. Heintze, A., Om Mulgedium sibiricum och dess utbred- ning inom finskskandinaviska floraomrädet. S. 41. Xordstedt. O.. Motion au Congrès international de Bota- nique. Troisième session. Bruxelles 1910. S. 49. Smärre notiser. S. 51—64. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 15 s 1909. 65 Lieber den biologischen Effekt des Anthocyans. Von Bengt Lidforss. Veronica hedercefolia gehört bekanntlich wenigstens zum grössten Teil, zu den typischen plant ae annuce hiemantes Aschersons, indem eine grosse Anzahl der Samen schon im Herbst keimen, wonach die jungen Pflanzen überwintern, um dann im nächsten Frühling zur Blüte zu gelangen. Im März— April findet man deshalb auf den Feldern alle mög- lichen Uebergänge zwischen gan.: ausgewachsenen, blührei- fen Pflanzen und ganz jungen, nur mit zwei Keimblättern versehenen Keimlingen. Alle haben indessen den Winter, und wenn er noch so kalt war, unbeschädigt Überstunden und liefern insofern eine hübsche Illustration von der Unent- behrlichkeit besondern anatomischer Schutzmittel gegen die Kälte. Die Blätter der typischen Veronica hederaefolia ') sind auch in Winter und Vorfrühling meistenteils rein grün ; zu- weilen ist die Unterseite ebenso wie die Stengel etwas rötlich angelaufen, aber die grüne Farbe ist immer die domini- rende. Im vergangenen Frühling fand ich nun auf meinen dicht ausserhalb Lund gelegenen Versuchfeldern eine Form unserer Veronica deren Blätter sämtliche und zwar an bei- den Seiten tief blutrot waren. Auch diese rotblätterigen Individuen, deren Stengel Ende März meistens 5—15 cm. lang waren und deren Ge- sammtzahl auf den Versuchfeldern ich zu 50—60 anschlagen möchte, hatten ohne Schaden den Winter Überstunden. Ende März machte ich nun die Beobachtung, dass ein grosser Procentsatz der bisdahin unversuchten rotblätterigen Indi- viduen ganz oder teilweise erfroren waren, während von der *) Die gewöhnliche Veronica hederaefolia erweist sich beim näheren Ansehen als eine sehr polymorphe Art, Uber deren ver- schiedene bei uns vorkommende Formen ich bei einer anderen Ge- legenheit berichten werde. Bot. Not. 1909. 6 66 grünblätterigen Form kein einziges Exemplar beschädigt war. Dieser Befund war anfangs um so überraschender als es ja jüngster Zeit, besondern die Untersuchungen von Tischler1) und Hryniewiecki2) gezeigt worden, dass in bestimmten Fällen gerade die rotblätterigen Formen eine grössere Resistenz gegen Kälte besitzen. Im dem konkreten Falle, von dem es hier die Rede ist, schien mir indessen eine Erklärung des konstatirten Tatbestandes recht naheliegend. Bekanntlich hat Kny zuerst in ein einwandfreier Weise das wärmeabsorbierende Vermögen des Anthocyaps dargelegt, indem er zeigte,3) dass das Wasser in einer Cuvette, die mit roten Blättern be- schickt war, sich unter dem Einnfluss der Sonnenstrahlen erheblich stärker erwärmte als eine gleich grosse Wasser- menge, die grüne Blätter enthielt, Durch termoelektrische Versuche hat dann später Stahl4) gezeigt, dass bei rot- schäckigen Blättern sich die roten Partien bei Zustrahlung - als Wärmequelle diente eine Gasflamme in Schmetter- lingsform, die in Fintfernung von etwa 30 cm angebracht war - erheblich stärker, in konkreten Fällen 1,5- 1,8 mehr er- wärmen als die grünen Partien desselben Blattes. Ebenso hat Whitten5) durch direkte Messungen im Freien gefunden, dass purpurne Zweige des Pfirsichbaumes sich bei hellem Sonnenschein erheblich stärker erwärnen als grüne Zweige, so dass z. B. die ersteren bei einer Lufttemperatur von - 3°, sich auf -f- 4°, letztere sich nur auf + 2° erwärmten. Dass die roten Blätter der Veronica hederaefolia unter analogen Umständen eine höhere Temperatur annehmen werden als die grünen kann nach alledem nicht bezweifelt werden. 4) G. Tischler. Ueber die Beziehungen der Anthocyanbil- dung zur Winterhärte der Pflanzen. ( Beihefte zum Botan. Centralbl. Bd. XVIII Abt. I (1905). 2) Referat Bot. Centralbl. 1906 N:o 16. s) Kny, Zur physiologischen Bedeutung des Anthocyans. (Atti del Congresso botanico internazionale 1892 p. 5). 4) Stahl, Ueber bunte Laubblätter (Ann. du Jard. bot. Buiten- zorg 1896). 5) Whitten Das Verhältniss der Farbe zur Tötung von Pfirsichknospen durch Winterfrost. Inaug. — Diss. Halle 1902. 67 Wie bei allen wintergrünen Pflanzen der nordtempe- rirten Zone sind auch bei Veronica hederaeîolia die Blätter im Winter gänzlich stärkeirei, aber reich an Zucker, der bei steigender Temperatur wieder zu Stärke regenerirt wird. Falls die roten Blätter sich bei Bestrahlung stärker erwär- men als die grünen, wie es dies sicher der Fall ist, so steht zu erwarten, dass die im Frühling stattfindende Stärkerege- neration bei der rotblätterigen Form früher einsetzt als bei der grünblätterigen, besonders wenn der Himmel am Tage unbewölkt ist, so dass die direkte Sonnenstrahlung sich geltend machen kann. Nun ist aber die Stärkeregeneration immer mit einem Verlust an Zucker verbunden, und dies bedingt wiederum, wie ich an anderer Stelle ') gezeigt habe eine Abnahme der Widerstandsfähigkeit gegen Kälte. An- hellen, sonnigen Tagen, die von Nachtfrösten begleitet wer- den, wären also die roten Blätter den Gefahren des Erfrie- rens in höherem Grade ausgesetzt als die grünen. Im vergangenen Frühling waren nur die Witterungs- verhältnisse in Schonen gerade geeignet, solche Resultate herbeizuführen. Folgende Tabelle, die in der hiesigen Sternwarte aufgenommen ist, giebt über den Gang der Temperatur in den Monaten Februari — April die nötigen Aufschlüsse. F ebruari. 1-14 15-29 Maximum Minimum Maximum Minimum + 2.4 1.00 + 5.o + 1.4 - 2.6 - 6.4 + 5.0 + 0.8 — 0.7 — 6.3 + 4.0 — 0.5 + 0.4 - 2.0 + 1.8 — O.o + 1.4 - 2.4 4- 4.2 + 0.5 + 4.0 + 0.8 + 3.4 + 2.4 — 1.5 + 4.4 + 0.2 + 5-. 8 — 2.0 + 5.2 + O.o *) Lidforss, Die Wintergrüne Flora. Eine biologische Untersuchung. K. Fvsiogr. Sällsk. Handl. 1907. 68 1-14 15—29 Maximum Minimum Maximum Minimum + 2.8 — 2.5 + -l-7 + 0.5 + 0.2 — 6.4 + 4.o + O.o + 4.o — 5.0 + 4.i - 0.2 -f- 6.9 + 2.7 + 4.o - 0.8 + 6,9 + 2.7 + 4.0 - 0.8 + 5.0 + 2.6 + 4.0 - 0.4 + 4.2 + 1.5 + 4.o - 0.4 + 3.2 - 1.5 März. 1- -15 16- -31 Maximum Minimum Maximum Minimum -(- 1.5 -1.5 + 0.8 - 4.0 + 2.5 — 1.5 + 1.8 - 4.2 + la - 1.8 + 3.0 — 2.2 + 1-2 — 3.6 + 2.8 — 0.3 + 1.3 - 4.2 + 3.2 + O.o + 2.0 - 0.2 + 4.8 + 0.8 + 7.7 - 0.4 + 5.6 + 0.6 + 4.8 + 1.7 + 4.3 — 0.3 “I- 6.4 + 0.3 + 4.5 - 0.3 + 6.o + 1.5 + 4.2 — 2.5 + 3.4 - 0.5 + 6.8 — 2.2 + 0.5 - 5.1 + 7.8 — 2.3 — 2.9 — 7.i + lO.o — 1.6 — 1.5 — 5.o + 11.7 + 0.4 - 0.5 - 4.5 + 9.8 + 0.4 + 5.3 — 2.0 April 1- -15 16- -30 Maximum Minimum Maximum Minimum + 8.9 + 1.0 + 12.0 — 0.5 + 8.4 + O.o + 11.4 + 0.5 + 6.0 + 1.0 + 6.8 + 1.0 69 1—15 16 — 30 Maximum Minimum Maximum Minimum + 11.4 -4- 2.0 4- 5.0 — 1.9 4 8.0 + 2.7 + 2.9 — 1.0 + 8.7 -j- 0.7 -j- 6.0 — 2.5 + 11.1 ± O.o 4- 6.2 — 1.3 4- 9.3 - 0.3 4- lo.o + 0.5 + 8.6 — 1.3 + 14.3 + 2.9 + 10.5 + 1.3 4- 13.9 4- 4.5 + 8.7 + 1.6 + 9.8 + 2.0 -)- 6.0 + 0.1 4 13.0 4- 0.6 + 8.1 ± O.o 4- 11.5 + 2.6 + 8.3 ± O.o 4- 8.8 + 3.9 + 10.4 + 0.4 + 11.4 + 4.3 Was an dieser Tabelle besonders auf fait, ist der grosse Unterschied zwischen Maximum und Minimum, der sich Ende März, und zwar am 26, 27 und 28 geltend macht (6.8 und —2.2, resp + 7.8 und —2.3, -}- 10 und— 1.8). Gerade am 27 März war es nun, dass ich die auffallende Verherung unter den rotblätterigen Formen konstatirte; das ganze Aussehen der erfrorenen Pflanzen lies aber erkennen, dass der Tod ganz neulich eingetreten war, und ich halte es deshalb für ganz sicher, dass die niedrige Temperatur in der Nacht zwi- schen 26 and 27 März die Majorität der abgestorbenen Pflan- zen hingerafft hat; einige mögen vielleicht erst in den darauf folgenden Nächten getötet werden sein. Bevor ich auf die in Bezug auf die Kohlehydratver- hältnisse gemachten Befunde eingehe, dürfte es angemessen sein, einige Bemerkungen über die Lokalisation der Antho- cyans und die anatomischen Verhältnisse de V eronicablätter vorauszuschicken. Was zuerst das Anthocyan betrifft, so ist dieser Stoff bei unsere Pflanze ausschliesslich auf die Epidermiszellen beschränkt. Das Mesophyll ist ebenso wie das Fibrovasal- gewebe vollständig anthocy anfrei; das nämliche gilt auch 70 von den Schliesszellen, die wie schon Stahl gefunden, ’) bei roten Blättern konstant anthocyanfrei sind. Das ganze Blatt wird also in dieser Weise in einem roten Mantel eingehüllt, welcher der grünen Form vollkommen fehlt. Ein anderer Unterschied, der mit dem verschiedenen Anthocyangehalt sicher in Zusammenhang steht, betrifft den Gerbstoffgehalt. Bei der roten Form ist die obere Epider- mis sehr gerbstoffreich, so dass sie mit IG Cra O- eine tief- braune Färbung annimmt; das ganze Mesophyll, und zwar am meisten die Palissadenschichten, ist ebenfalls sehr reich an Gerbstoff; die untere Epidermis ist auch gerbstoffhaltig, enthält aber auffallend weniger Gerbstoff wie die obere Epidermis. Bei der grünen Form giebt die obere Epider- mis mit IG Cr> O? schwache, aber deutliche Gerbstoffreak- tion; das Mesophyll ist fast vollkommen gerbsäurefrei, doch finden sich in der Mitte einzelne Zellen, die eine schwache Gerbstoffreaktion geben; das nämliche gilt auch von den Zellen der Stärkescheide, die regelmässig kleine Gerbstoff- mengen führen. In der unteren Epidermis ist meistens gar kein Gerbstoff vorhanden. Da ein gewisser Gerbstoffgehalt in vielen, wenn auch nicht in allen Fällen* 2) eine notwen- dige Voraussetzung für die Ausbildung des Anthocyans dar- stellt, so ist es sehr naheliegend, den Anthocyangehalt der rotblätterigen Form mit deren grossen Gerbstoffreichtum in causalen Zusammenhang zu bringen; allerdings ist die grüne Form auch nicht ganz gerbstofffrei, auch wenn sie keine Spur von Anthocyan enthält. Auch in anatomischer Hinsicht existiren gewisse Un- terschiede zwischen der roten und der grünen Form. Das Mesophyll der grünen Form ist, wie aus den nebenstehen- den Figuren hervorgeht, etwas lockerer gebaut als das der roten, ihr Palissadenparenchym etwas schwächer entwickelt. b l. e. p. 181. 2) Bei Elodea canadensis ist kein echter Gerbstoff vorhan- den, die hier in den Blattzellen auftretende Rotfärbung scheint aber auch kein gewöhnliches Anthocyan zu sein. 71 Als Korrelation zu der verschiedenen Ausbildung der lnter- cellularen iindet man auch eine gewisse Differenz in Bezug auf den Bau der Epidermiszellen, in dem die wellenförmigen Einkerbungen der Radialwände etwas stärker hei der grü- Fig. 1. Querschnitt durch ein mit Ka Cra Or behandeltes Blatt der rotblatterigen Veronica hederaefolia ; die Körnerhaufen sind) niedergeschlagener Gerbstoff, der in den Epidermiszellen homogen auftritt; die Chlorophyllkörner sind weggelassen. 1 Fig. 2. Querschnitt durch ein in derselben Weise behan- deltes Blatt aus der griinblatterigen Form. Fig. 3. Epidermiszellen aus der roten Form, mit Ka Cra Ot behandelt. Fig. 4. Epidermiszellen aus der grünen Form, mit Ka Cr2 Or behandelt. nen Form sind als bei der roten. Alles in allem neigen die Blätter der roten Form etwas mehr zur Xerophilie als die der grünen, eine Tatsache, die vielleicht mit der stärkeren Erwärmung und infolgedessen stärkeren Transpirationsbe- 72 dürfniss der letzteren Form in Zusammenhang steht. (Vgl. die Quersnitte p. 71). Nach dieser Vorbemerkungen wollen wir nun den Kohlehydratstoffwechsel der beiden Formen im Frühling etwas näher ins Auge fassen. Aus meinen diesbezüglichen Aufzeichungen mögen folgende Data, die sich selbverständ- lich auf Untersuchung überlebender Pflanzen gründen, hier angefürht werden: 29 März, klarer, sonniger Tag, mit vorausgegangenem Nachtfrost 1/2 6 Nm. wurde mit des Sachs’schen Jodprobe folgendes konstatirt: Die rote Form. Fünf Stengel 10—15 cm lang: von der Spitze gerechnet sind die Blätter auf einer Strecke von 3 cm. überaus stärkereich, und zwar auch die kleinen, noch unaus- gewachsenen Blätter; von hier aus nimmt der Stärkereich- tum ab, so dass auf einer Entfernung von 8—10 cm von der Spitze einige Blätter fast stärkefrei sind. Zucker ist in allen Blättern vorhanden, aber nur in relativ geringen Quantitäten. Die grüne Form. Vier Stengel 10 — 15 cm lang. Die meisten Blätter sind stärkefrei oder fast stärkefrei, nur die obersten auf einer Strecke von 1—2 cm geben deutliche, aber schwache Stärkereaktion. Der Unterschied zwischen dem Stärkegehalt der beiden Formen ist überaus frappant. Zucker ist bei der grünen Form sehr reichlich vorhanden. 30 März 10 Uhr Vm.; ziemlich schönes, halbklares Wet- ter. Drei rote Blätter: sehr starke Stärkereaktion. Drei grüne Blätter: schwache Stärkereaktion. 30 März 5 Uhr Nm. Drei rote Blätter: sehr starke Stärkereaktion, 4 grüne Blätter: drei schwache Stärkereak- tion, und diese nicht gleichmässig über das ganze Blatt, sondern nur stellenweise, ein Blatt vollkommen stärkefrei. Der Unterschied ganz wie um 10 Uhr, aber noch viel aus- geprägter. 31 März 10 Uhr Vm. Milder trüber Tag, ab und zu Regen. Drei rote Blätter: sehr viel Stärke. Drei grüne Blätter: zwei gänzlich stärkefrei, ein wenig Stärke. 73 12 April 11 Uhr Vm. Ziemlich kalter Tag, ab und zu Regen. Die rote Form: Obere und untere Epidermis viel Stärke, das ganze Mesophyll von Stärke vollgepropft. Die grüne Form: in der unteren Epidermis kleine Stärkemengen, in der oberen gar keine; im Palissadenparenchym tnässig viel Stärke, am meisten in der dritten Schicht von oben gerechnet; das Schwammparenchym stärkearm, besonders die unteren Schichten. 23 April. Sonniger, ziemlich kalter Tag. 4 Uhr vm. Die rote Form: Blätter mit «der Jodprobe tiefschwarz. Die grüne Form: Blätter stärkereich, aber lange nicht so stark wie die der roten Form. 15 Mai. Das Anthocyan ist jetzt infolge der andauern- den Wärmezufuhr fast gänzlich verschwunden, so dass die vorher rotblätterige Form jetzt rein grüne Blätter trägt, und von der typischen, auch in Winter grünen Form über- haupt kaum zu unterscheiden ist. Differenzen in Bezug auf Stärkegehalt der Blätter ist auch nicht mehr vorhanden, wohl aber in Bezug auf den Gerbstoffgehalt, der die nämlichen Verschiedenheit zeigt wie vorher. Aus den jetzt ' mitgeteilten Befunden geht es sicher hervor, dass die Stärke im Frühling bei der rotblätterigen Form unserer Veronica erheblich früher regenerirt wird als bei der grünblätterigen Hauptart, denn die Tatsache, dass die roten Blätter Ende März- Anfang April schon um 10 Uhr morgens reichlich Stärke führen beweist offenbar, dass es sich hier in erster Linie um aus schon vorhandenem Zucker regenerirte Stärke handelt, was übrigens auch aus den Zuckerreaktionen der verschiedenen Blattsorten hervorgeht. Dass die roten Blätter bei den fraglichen niedrigen Tem- peraturen auch stärker assimileren als die grünen, kann wohl nicht bezweifelt werden, doch dürfte dies eine mehr nebensächliche Bedeutung besitzen. Soviel steht jedenfalls fest, dass die rotblätterige Form viel früher als die grüne aus der Winterruhe geweckt wird, wenn, wie es im letzten Frühling der Fall war, die Sonnen- 74 Strahlung schon zeitig zur intensiveren Geltung kommt. Nach dem was wir durch die eingangs erwähnten Arbeiten von Kny, Stahl und Whittçn über das wärmeabsorbirende Vermögen des Anthocyans wissen, kann es nicht gern be- zweifelt werden, dass die Ursache der ungleichen Winter- härte der beiden Formen eben in dem ungleichen Antho- cyangehalt zu suchen ist. Andernseits ist offenbar das vor- zeitige Erwachen aus der Winterruhe Schuld daran, dass von den rotblätterigen Pflanzen ein so viel grösserer Pro- centsatz erfror, während die grünen zur selben Zeit gänzlich unbehelligt blieben. Der tiefere Grund des verschiedenen Verhaltens der beiden Pflanzenformen gegen Kälte ist schliesslich aller Wahrscheinlichkeit nach darin zu suchen, dass bei der roten Form ein grösserer Teil des vorhandenen Zuckers in Stärke verwandelt wurde, während zur selben Zeit die Blätter der grünen Form ihren Gesammtvorat an Zucker noch besassen. Jedenfalls haben wir hier vor uns einen Fall von Dich- roismus, wo die rotblätterige Form entschieden Kälteem- pfindlicher ist als die grünblätterige. Beim erstem Blicke erscheint dies etwas paradox, da wir ja gerade jüngste Zeit durch die Untersuchungen Tischlers erfahren haben, dass die rotblätterigen Varietäten im Allgemeinen eine stärkere Resistenz gegen Kälte besitzen als die grünblätterigen For- men derselben Art. Allein es ist dabei zu bedenken, dass es sich in den von Tischler untersuchten Fällen durchgängig von Bäumen resp. Sträuchen1) handelt, die im Herbst ihre Blätter abwerfen und deren Zweige sich in ihrem Äusseren sonst nicht von denen der grünblätterigen Arten unterschei- den. Wenn diese Pflanzen an der nördlichen Grenze ihrer Existenzbedingungen ihr Dasein fristen, so wird das Antho- cyan für sie als wärmeabsorbierendes Mittel im Sinne Stahls F Tischlers Untersuchungen beziehen sich hauptsächlich auf Nandina domestica, Prunus cerasifera, Fagus silvatica, Acer pallad- ium, von denen sowohl die normalen wie die rot blätterigen Formen untersucht wurden. 75 eine grosse Bedeutung erlangen können, weil sie dadurch im Stande werden, noch bei Temperaturen zu assimilieren u. s. w., bei denen die grünblätterigen Formen dies nicht mehr tun können. Die bessere Ernährung der rotblätterigen Formen, vor Allem ihr relative Reichtum an Kohlehydraten bedingt dann die grossen Widerstandsfähigkeit gegen Kälte. Anderseits fehlt es nicht in der Litteratur an Angaben, welche mit unseren an der rotblätterigen Veronica gemach- ten Erfahrungen im Einklang stehen. So hat Whitten aus- fürlich geschildert, wie der purpurne Farbstoff der Pfirsich- zweige unter gewissen klimatischen Verhältnissen, (heller Sonnenschein an Tage und Fröste in der Nacht) die Winter- schädigung begünstigt, und dass man durch Weissen der Zweige die Gefahr einer solchen Schädigung verringern kann; ebenso giebt es nach demselben Autorim nördlichen Missouri eine »Schnee.» genannte Pfirsichart, die keinen roten Farbstoff besitzt, und deren Zweige hellgrüne sind; diese Form soll nach den Angaben der praktischen Züchter später blühen und dem gemäss von der Kälte weniger be- schädigt werden als andere Pfirsischrassen. Korschin- sky* 2) führt einige Angaben von Regel an, nach deben die purpurblätterigen Formen der gewöhnlichen Birke, Hasel- nuss, des Feldrüsters (Ulmus campestris) und des Spitz- torns (Acer platanoides) das Petersburgerklima nicht ver- tragen, sondern eine Bedeckung über Winter verlangen. Ob die Verhältnisse bei diesen Arten den soeben beim Pfir- sichbaum geschilderten analog sind, mag im Mangel nähe- rer Detailsangaben über die Farbe der Zweige u. s. w. dahingestellt werden. Korschinsky selbst führt die ge- ringere Widerstandsfähigkeit der rotblätterigen Formen darauf zürück, dass neu entstandene Varietäten und solche sind ja in gewissen Fällen eben die rotblätterigen Formen — bisweilen schwächlicher und schlechter ernährt sind als ’) 1. c. 2) Über Heterogenesis und Evolution, Flora, Ergänzungs- band 1901. die Stammformen, was dann auch eine Verminderung der Kälteresistenz zur Folge haben würde. Ein jeder, der die Entstehung neuer Pflanzenformen, sei es durch Mutation oder durch Kreuzung näher experimentell studirt hat, wird auch die Berechtigung einer solchen Ansicht für gewisse Fälle zugeben. Dass übrigens eine und dieselbe rotblätterige Pflanze je nach den äusseren Umständen der grünen Form gegen- über eine grössere oder auch geringere Kälteresistenz zeigen kann, habe ich besonders deutlich an einer rotblätterigen Form von Ajuga reptans l) gesehen, die im hiesigen bota- nischen Garten als A. reptans f. atropurpurea kultivirt wird. Wie ich in meiner Arbeit über die wintergrüne Flora angegeben habe, erweissen sich die Blätter der rotblätteri- gen Form, wenn sie im Winter mit Blättern der grünen Hauptform zusammen im Gefrierkasten gefroren werden, erheblicher kälteresistenter als die letzteren. Im vergangen Frühling richteten aber die auf den hellen Tagessonnen- schein erfolgenden Nachtfröste einen viel grösseren Schaden unter den roten als unter den grünen Ajugablättern an, offenbar aus denselben Gründen, die für unsere rotblätte- rige Veronica verhängnisvoll wunden. Es lassen sich aber auch Verhältnisse denken, unter denen auch diese letztere der grünen Form gegenüber im Vorteil wäre (niedere Tages- temperatur, keine Nachtfröste u. s. w.) Diese je nach den äusseren Umständen verschieden- artige Wirkung des Anthocyans ist schon in Jahren von Stahl,2) und zwar in Bezug auf die Transpiration hervor- gehoben worden. Die stärkere Erwärmung roter Pflanzen- teile wird, im übrigen gleiche Struktur vorausgesetzt, nach Stahls Ansicht nicht unter allen Umständen die Verduns- tungsgrösse erhöhen, namentlich nicht bei ungünstiger Was- serversorgung der ganzen Pflanzen, weil unter solchen Um- ständen Veringerung, ja Verschluss der eintreten kann, wäh- J) Vgl. Die wintergrüne Flora p. 61. 2) 1. c. 178—179. / / rend die grünen, weniger stark erwärmten Yergleichsob- jekte gleichmässiger mit der Wasserdampfabgabe fortfah- ren. Bei vergleichenden Versuchen mit abgeschnittenen, mit der Schnittfläche in Wasser tauchenden, annähernd gleichgrossen Zweigen der grün- und rotblätterigen Buche und Hasel konnte Stahl auch feststellen, dass die rotblätte- rigen Zweige relativ stärker transpirierten als die grünen, wenn die Zweige nicht direkt der Sonne ausgesetzt resp. in wasserdampf reicher Atmosphäre gehalten wurden, wäh- rend bei direkter Besonnung und trockener Luft sich das Verhältnis nicht selten umkehrte. Diese Angaben von Stahl habe ich in vielen Fällen bestätigen können. Da man nun aber, insbesondere durch anderweitige Untersuchungen Stahls,1) den Einfluss kennt, welchen die verschiedene Kondition der Spaltöffnungen auf die Assimilation ausübt, so schien es mir von Intresse zu untersuchen, ob auch in dieser Beziehung analoge Verhält- nisse wie in bezug auf die Transpiration obwalten. In der Tat habe ich auch einige Beobachtungen gemacht, welche diese Frage in posititivem Sinne zu beantworten scheinen. Auf den offenen Rasen im botanischen Garten wachsen nebeneinander eine grün- und eine rotblätterige Form vom Anemone nemorosa; am 23 April, einem sonnigen aber kalten Tage enthielt die rotblätterige Form merkbar mehr Stärke in den Blättern als die grüne; etwas später im Mai war dieser Unterschied verwischt. Ende Juli, am 28 und 27, wo die Tagestemperatur im Schatten auf -|- 27° C ge- stiegen war, enthielten die Blätter einer rotblätteriger Rici- nus communis merkbar weniger Stärke als die Blätter der grünen Form; im September — Oktober war dieser Unter- schied entweder ganz ausgeglichen oder aber die roten Blätter enthielten mehr Stärke als die grünen. Selbstver- ständlich vurde bei diesen Proben genau darauf geachtet. !) Stahl, Einige Versuche über Assimilation und Transpira- tion, Bot. Zeit 1894. dass möglichst gleichalterige und derselben Beleuchtung- Verhältnissen ausgesetzte Blätter verwendet wurden. Indessen ist, wenn man aus derartigen Befunden phy- siologische Schlussfolgerungen ziehen will, immer grosse Vorsicht geboten. Es wäre ja denkbar, dass gerade durch die starke Erwärmung die Ausvanderung der Stärke aus den roten Blättern den grünen gegenüber beschleunigt würde, und dass dieser Umstand, nicht aber ein durch den Spaltenverschluss bewirkte Herabsetzung der Assimilation der in Juli konstatierten geringeren Stärkegehalt der roten Rieinusblätter verursacht hatte, dagegen spricht aber die Tat- sache, dass im September — Oktober gerade dass Gegenteil wurde. Indessen giebt es aber einen anderen Umstand, der bei derartigen Versuchen nicht ausser Acht gelassen werden darf, und der deshalb hier in aller Kürze besprochen wer- den soll. Durch die schönen Untersuchungen von Overton ‘) ist es experimentell bewiesen, dass ein gewisser Gehalt an Zuc- ker eine unerlässliche Bedingung ist, falls Anthocyan in den Pflanzenzellen gebildet werden soll. Anderseits ist es eine allgemeine Regel, dass ein Gerbstoff oder gerbstoffähn- licher Körper in den Zellen, wo Anthocyan gebildet wird, auftritt. Abgesehen von anderen Faktoren könnte also bei den Dichroisteri entweder ein Plus von Zucker oder von Gerbstoff dass Moment sein, welche bei der einen Form die rote Farbe bedingt. Bei der rotblätterigen Veronica hederæ- folia scheint nun tatsächlich das letztere der Fall zu sein, den hier kann man sich, wie schon bemerkt worden, durch K? Cn O? leicht davon überzeugen, dass die rotblätterige Form in der Epidermis, wo das Anthocyan allein auftrittsehr viel, die grünen Form dagegen gar oder fast keinen Gerb- stoff enthält. Nun weiss man bekantlich schon lange, beson- ders durch die Untersuchungen von Arthur Meyer und Stahl, dass die Blätter verschiedener Pflanzenarten oft eine 1) Ueber die Bildung' von rotem Zellsaft etc. Jahrb. f. wiss. Botanik 1899. 79 ganz ungleich Neigung haben, Stärke oder Zucker in ihren Blättern zu speichern und Stahl unterscheidet demgemäss auch zwischen Stärke- und Zuckerblätter. In Anbetracht dieser Verhältnisse weist Overton auf die Möglichkeit hin, dass bei den Dichroisten ein analoger, aus inneren Ursachen bedingter Unterschied vorhanden, und zwar so, dass die roten Formen sich mehr dem Zuckerblättertypus, die grü- nen dagegen den Stärkeblättert vpus näherten. Experimentell ist diese Frage, so viel ich weiss gar nicht untersucht worden. Einige von mir gelegentlich gemach- ten Beobachtungen scheinen indessen dafür zu sprechen, dass die von Over ton vermutungsweise angedeuteten Diffe- renzen zwischen rot- und grünblätterigen Formen in ge- wissen Fällen wirklich Vorkommen. Im vergangenem Sommer untersuchte ich mit der Jodprobe eine Form von Tropæolum vulgare, dessen Blätter tief rot waren mit einem Stich in’s Blau: sie waren an einem schönen Julitag ganz stärkefrei, da sie aber, wie die gleichzeitig vorgenommene Cobaltprobe zeigte ziemlich lebhaft transpirirten so konnte ein durch übermässige Transpiration erfolgter Spaltenver- schluss nicht die Ursache des Stärkefehlens sei: dies musste vielmehr in inneren Ursachen begründet sein, obwohl dass Blatt an reducierenden Zuckerarten nicht besonders reich war. Analoge Beobachtungen habe ich bei der roten Ber- beritze gemacht; diese Verhältnisse verdienen sicher einge- hend untersucht zu werden, jedenfalls geht so viel schon hervor, dass man in Bezug auf das Verhältniss zwischen Anthocyangehalt und Assimilation, sofern letzere durch Stärkebildung zum Ausdruck kommt, mit den Schlussfolge" rungen recht vorsichtig sein muss. Auf einen anderen Umstand, der mir bei Vornahme der Jodprobe mit den rot- resp. grünblätterigen Formen öfters aufgefallen ist, möchte ich auch in diesem Zusammenhänge aufmerksam machen. Es ist dies die verschiedene Leichtig- keit, womit das Chlorophyll den roten und den grünen Blätter durch Alkohol entzogen wird. Bei Vornahme der 80 Jodprobe habe ich oft Gelegenheit gehabt zu sehen, wie die grünen Blätter schon gänzlich entfärbt waren als die derselben Behandling unterworfenen roten Blätter noch ihre grüne Farbe erhalten hatten. Man könnte angesichts dieser Tatsache leicht auf die Ansicht kommen, das die roten Blätter mehr Chlorophyll enthielten als die grünen, was aber sicher nicht richtig wäre; der Unterschied beruht vie- lender darauf, dass der in den roten Blättern reichlig vor- handene Gerbstoff die Membranen postmortal imprägnirt, so dass sie das Chlorophyll schwieriger durchlassen. Extra- hirt man nun gleich grosse Mengen roter und grüner Blatt- substanz mit Alkohol während der gleichen Zeit, so erhält man — wenigstens bei der Veronica hederæfolia — Chloro- phyll-lösungen von ganz verschiedener Stärke, die leicht zu der Ansicht verführen könnten, die roten Blätter enthiel- ten weniger Chlorophyll als die grünen. Belässt man an aber die roten und grünen Blätter 48 Stünden in einer Lösung von Ke Cn Ot. und extrahirt man sie jetzt, nach behörigen Aus- waschen in Wasser, mit Alkohol, so bekommt man aus den roten Blättern ebenso stark gefärbte Ch lorophy lllösungen wie aus den grünen. Die jetzt gesprochene Fehlerquelle macht sieh indessen nur in solchen Fälle geltend, wo der Anthocyangehalt mit einen grösseren Gerbstoffgehalt ver- bunnden ist, was allem Anscheine nach nicht immer der Fall ist. Desshalb bezweifle ich nicht, dass Molér1) in manchen Fällen recht hat, wenn er behauptet, die roten Blätter der Dichroisten enthalten weniger Chlorophyll als die grünen. Allgemeine Gültigkeit dürfte aber diesem Satze kaum zu- kommen. Was schliesslich den systematischen Wert der jetzt besprochenen Veronica-Form, anbelangt, so habe ich darü- ber keine bestimmte Ansicht, weil die schon angefangenen Culturversuche noch keine verwertbare Resultate gegeben. Nachdem durch die schönen Untersuchungen von deVries 1) Bot. Notiser 1907. 81 die Enstehung neuer und konstanter Mutationen experi- mentell bewiesen ist, ist es bei gewissen Floristen Mode geworden, jede noch so geringfügige und zufällige Abwei- chung vom Normaltypus als Mutation zu bezeichen; man glaubt offenbar hierdurch seinem törichten Treiben einen gewissen Anschein von Wissenschaftlichkeit zu geben. Alle solche Angaben der Floristen sind natürlich, so lange keine rationell ausgeführte Culturversuche vorliegen, nur Vermu- tungen, die in manchen Fällen nachweislich ganz falsch sind, und wenn ich jetzt selbst etwas über die Natur der rot- blätterigen Veronica hederæfolia äussere, so bleibt das einst- weilen nur eine Vermutung. Aber die Tatsache, dass eine in Südschweden wild wachsende Pflanze in der Mehrzahl ihrer Individuen im Winter durch Kälte zu Grunde geht lässt eigentlich nur zwei Alternative zu: entweder handelt es sich um eine südliche Form, die soeben in ein nörd- licheres Gebiet hervorgedrungen ist, oder wir haben wirk- lich in unsrer Veronica eine Mutation vor uns, die dann voraussichtlich an Ort und Stelle entstanden ist. Da für die erste Alternative alle Anhaltspunkte fehlen, erhält die letztere Vermutung einer nicht geringen Grund im Wahr- scheinlichkeit. Molisch, H., Über hochgradige Selbsterwär- mung lebender Laubblätter. — Botanische Zeitung 1908, Abth. 1 s. 211—233. Att vissa bakterier förorsaka s. k. själfupphettning af hö, gödsel, gräs och blad känna vi ju förut. Man känner ocksä sedan längre tid tillbaka, att vissa lefvande växtdelar, ss. blommor och groende frön medelst andningsprocessen kunna bli upphettade rätt betydligt, dä de anhopas i större mängd och blifva skyddade för tran- spiration och värmeutsträlning. Blad har man vanligen ej användt tili sädana försök, emedan man trodde, att de icke andades tillräckligt intensivt. Förf. har experimenterat med afskurna, friska blad Bot. Not. 1909. 7 och växtdelar, emedan för stora svärigheter uppreste sig mot att använda heia växer i stör mängd. Han använde most blad af träd (3—5 kil. vid hvart försök) och fann att temperaturen utan bakteriers medhjälp pâ en half eller hei dag künde stiga tili den höjd att den nästan uppnädde det högsta gradtal, som växten künde uthärda; ja den künde öfverskrida detta tal, sä att växtdelarne dogo. Afbröt man experimented innan gradtalet blef för högt, sä visade sig bladen friska och künde fortleîva en tid. Hos Pyrus communis künde temperaturen stiga ända tili 59° C. frän 17,9° vid experimentets början. Död. Karl Adam Th. Seth afied d. 9 febr. 1909 â Mölneberg i Burseryds s:n i Smäland, hvarest han var född d. 29 jan. 1850. Han blef Student i Uppsala 1874, ama- nuens vid botaniska trädgärden 1888, t. f. konservator 1893 och ordinarie konservator vid Uppsala botaniska museum frän 1895. Sâsom vârdare af studentkärens herbarium och föreständare för Uppsala botaniska bytesförening var han raänga är verksam. I Bot. Noliser 1877 meddelade han Växt- geograliska bidrag till Medelpads flora och i Krok och Alm- quist Flora för skolor behandlade han Hepaticæ. Parodi. Vâr notis om Parodi i sista haftet af Bot. Not. var hemtad ur Bull. Herb. Boissier 1908 n:o 12. Sedan hafva vi genom bref frän lektorn d:r G. O. Malme blifvit underrättade om att det var han, »som skaffade d:r Hass! er den sista länken i beviskedjan och pävisade, att redan pâ etiketterna stod Rosenskölds namn». Värdefull gâfva. Alla de böcker, som Lunds Uni- versitets botaniska Institution önskade erhälla ur professor F. Areschougs rikhaltiga bibliotek, hafva af hans efter- lefvande maka erbjudits och öfverlemnats som gâfva till Institutionen. Denna gâfva kan i värde füllt mäta sig med den, som Institutionen fick genom Agardhska biblioteket. 83 Pedicularis opsiantha n. sp., eine spätblühende Art aus der Gruppe Palustres Maxim. Von E. L. Ekman. Es ist bald ein Decennium, seit ich in den so genann- ten Ljungarum-Sümpfen südwärts von der Stadt Jönköping in der schwedischen Provinz Smäland eine Pedicularis ent- deckte, die von Anfang an meine Aufmerksamkeit fesselte. Sie wurde zuerst, obgleich nicht ohne Bedenken, als Pedi- cularis palustris L. f. borealis J. W. Zeit, gedeutet. Nach- dem ich aber die Originalexemplare dieser Form in den Sammlungen des Reichsmuseums zu Stockholm habe ken- nen lernen und gleichzeitig konstatieren können, dass diese von meiner Pflanze verschieden sind, kam mir der Gedanke, die erwähnte Pedicularis sei eine durch Saison-Dimorphis- mus enstandene, spätblühende Form von P. palustris, etwa so wie die entsprechenden Formen in den Gattungen Gen- tiana, Alectorolophus, Odontites etc. Um über diese interes- sante Frage — est ist nämlich bis auf den heutigen Tag kein Fall von Saison-Dimorphismus innerhalb der Gattung Pedicularis bekannt geworden — Aufschluss zu erhalten, habe ich Ende August 1908 die erwähnten grossen Sumpf- böden nochmals besucht und dabei die Freude gehabt, meine Pedicularis sowohl blühend als mit reifen Früchten in Menge einsammeln zu können. Von der frühblühenden P. palustris war damals nichts als vertrocknete Individuen mit schon ausgestreuten Samen zu sehen. Es hat sich indessen als nicht leicht herausgestellt, über die Natur dieser Pedicularis zu entscheiden. Ihr mor- phologischer Bau bietet freilich augenscheinliche Ähnlich- keiten mit dem der spätblühenden Formen der saisondi- morph gegliederten Artenpaare innerhalb der erwähnten Gattungen dar, ist aber bezüglich gewisser Merkmale von jenem abweichend. Kommt noch hinzu, dass für die P. pa- lustris, die ja eine Sumpfpflanze ist, die bekannte Theorie Bot. Not. 1909. Wettsteins über den Saison-Dimorphismus (vgl. R. v. Wettstein, Untersuchungen über den Saison-Dimorphis- mus im Pflanzenreich, in Denkschriften der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften 70. Band (1901) ) nicht wohl gelten kann, so wird die Sache noch interessanter. Um daher das Interesse der Herren Botaniker auf die betreffende Pflanze hinzulenken und dadurch wo möglich für weitere Studien über dieselbe reicheres Material zu er- halten. scheint es mir zweckmässig, die Art schon jetzt zu publizieren. Ich benutze dabei die binäre Xomenklatur; für den Fall, dass sich die Art, was sehr wahrscheinlich ist, als eine durch Saison-Dimorphismus entstandene Parallelart der P. palustris herausstellt, ist ja dieser Gebrauch üblich (über die Motivierung siehe J. v. Sterneck, Monographie der Gattung Alectorolophus, in Abhandlungen der K. K. zool.-bot. Gesellschaft in Wien . Band I. Heft 2 (1901) ). Pedicularis opsiantha n. sp. 0 Tabula nostra, figura sinistra. Fig. 1: b und 2: c. Pedicularis e typo P. palustris L. caule lignescente, fragili, gracili, stricte erecto. mox inferne aphyllo, fere a medio pluriramoso ramis brevibus, oblique erecto-paten- tibus; internodiis multis, brevibus; foliis caulinis (fig. 1: b) elongate triangularibus. acutis, habitu tenuisecto, quum pinnæ petiolatæ atque quater profunde obtuseque dissectæ sint; foliis intercalaribus 1 — pluribus (sed sæpe gemmulis axillaribus instructis); calyce (fig. 2: c) rotundate ventricoso, 8 mm. longo, 5 mm. lato; corolla parva, 14—16 mm. longa, labio superiore violaceo-roseo, labio inferiore coeruleo- roseo; inflorescentia fructifica crebra internodiis brevibus, partem quartam vel sextam caulis occupante; fructibus quam in P. palustri paulo minoribus, fere 12 mm. longis; semini- bus paulo majoribus, 2—2,3 mm. longis, fuscis. Floret mense Augusto. Habitat in paludibus cum Caricc lasiocarpa Ehrh., J) Den Namen habe ich aus dem griech. bxpé, spät, und «j'öo.c, ài'ûèa, Blume, blühen, gebildet. 85 Phragmite etc., atque in limo inter Sphagna prope urbem Jönköping prov. Smâland Sueciæ. Zum Vergleich füge ich eine Diagnose von P. palu- stris L. bei: Tabula nostra, figura dextra. Fig. 1: a und 2: a. Pedicularis can/e herbaceo, crasso, haud fragili, sæpe inllato, inferne folioso, usque a basi ramoso ramis satis longis, fioriferis, oblique erecto-patentibus; internodiis pau- cis, elongatis, folia sæpe superantibus; folds caulinis (fîg. 1: a) oblonge triangularibus, obtusiusculis, pinnis sessili- bus, bis terve breviter acuteque dissectis ; folds intercalari- bus nullis; calyce (fig. 2: a) cylindraceo, 9 mm. longo, 4 mm. lato; corolla magma, 18—20 mm. longa, labio superiore pur- pureo-roseo, labio inferiore roseo; inflorescentia fructifica laxa internodiis elongatis, partem dimidiam vel tertiam cau- lis occupante; fructibus 10—14 mm. longis; semimbus 1,8—2 mm. longis, pallide fuscis. Floret mense Junio et Julio ineunte. Habitat locis graminosis humidis vel paludosis Europæ septentrionalis. Ich lasse nun zunächst eine etwas eingehendere Be- schreibung der neuen Species folgen und werde alsdann ihre Beziehungen zu der f borealis und zu dem Saison-Di- morphismus besprechen. P. obsiantha wird gewöhnlich 5—6 dm. hoch ( P . palu- stris nur 3—4 dm.), kann aber beinahe die Höhe von einem Meter erreichen. Ihr Farbenton ist mehr graulich-violet als derjenige der P. palustris, die grün und braunrot ist. Der Stengel ist starr aufrecht, dünner, aber härter, holzar- tiger und zerbrechlicher als bei P. palustris, an der Basis ohne irgend eine Spur von den Rosettblättern, auch sind die Stengelblätter zur Blütezeit bis weit hinauf abgefallen, was bei P. palustris nicht der Fall ist. Die Internodien sind zahlreich, 30 oder darüber, *) von nahezu gleicher Länge, kürzer als die correspondierenden Laubblätter. (Bei P. pa- 1) Was durch Zählen nicht immer leicht zu bestimmen ist, da die Blätter ja wechselständig und unten abgefallen sind. lustris sind die Internodien 10—20, wenigstens aufwärts ver- längert). Die Seitenäste sind erst gegen die Mitte des Sten- gels entwickelt, kurz und zerbrechlich, spärlich blühend, schräg aufwärts gerichtet wie bei der P. palustris, die von der Basis hinauf mit langen, gut entwickelten blütentragen- den Asten versehen ist. Die Blätter der P. opsiantha sind (starrer), auch nach Präparation in kochender Milchsäure nicht zusammenfallend, mit sehr undeutlich erkennbarer Nervatur (bei P. palustris dagegen dünner und weicher, mit wenigstens nach der Prä- Fig. 1. a : Zwei Blätter von Pedicularis palustris L. (aus der schwed. Prov. Uppland, Nykvarn, leg. P. G. Borén); nat. Gr. — - b: Zwei Blätter von P. opsiantha n. sp.; nat. Gr. parution besser hervortretenden Nerven), schmal und sehr verlängert triangelförmig, spitz, mit den Lappen erster Ord- nung auf die Spitze des Blattes zu langsam an Grösse ab- nehmend (bei P. palustris dagegen länglich triangelförmig, stumpfer, weil die Lappen in einiger Entfernung von der Blattspitze plötzlich an Grösse abnehmen.) Die Rachis des Blattes der P. opsiantha ist schmal, 0,8—1 mm., aber dick und fest, etwas rinnenförmig (bei P. palustris breiter, 2 mm., flach). Die Lappen erster Ordnung sind an jeder Seite etwa 12 an Zahl, von einander entfernt, deutlich gestielt a b 87 (d. h. die untersten Lappen zweiter Ordnung von der Rachis entfernt), schmal und spitz, jederseits mit 4 tiefen und stump- fen Einschnitten versehen. (Bei P. palustris sind die ent- sprechenden Lappen 9—12 an der Zahl, breiter, gedrängter sitzend, mit den untersten Lappen zweiter Ordnung oft auf die Rachis herablaufend, jederseits mit etwa 3 unregelmäs- sigen, oft spitzigen Einschnitten versehen). Fig. 2. a: Zwei Blüten von Pedicularis palustris L. (aus der schwed. Prov. Uppland, Nykvarn, leg. P. G. Borén); zweimal vergr. — b: Zwei Blüten von P. palustris L.f. borealis J. W. Zeit. (die obere Blüte von Ex. aus Norwegen, Dovre, die untere aus Schwedisch-Lappland) ; zweimal vergr. — c : Blüte nebst Kelch von P. opsiantha n. sp.; zweimal vergr. Intercalarblätter (siehe Sterneck a. a. O. pag. 17) sind bei P. opsiantha in wechselnder Anzahl vorhanden, sind aber nicht typisch entwickelt, da sie in ihren Axillen oft Knöspchen tragen, die doch nicht zur Entwicklung ge- langen, falls der terminale Trieb unbeschädigt verbleibt. Bei P. palustris dagegen fehlen dieselben gänzlich. Der Kelch ist aufgeblasen, bauchig, 8 mm. lang, etwa 5 mm. breit, (bei P. palustris cylindrisch, 9 mm. lang, 4 mm. breit), und deutlicher behaart als bei P. palustris. Die Blumenkrone ist kleiner als die der P. palustris, 14—16 mm. lang, (bei P. palustris 18—20 mm.), ihre Farbe mehr ins Violette spielend, die Oberlippe vielleicht ein wenig deutlicher gebogen als bei P. palustris. Die Infloreseenz im Fruchtstadium ist dick, aus zahl- reichen, sehr kurzen Internodien gebildet, und beträgt nur */«— ' '/« von der ganzen Länge des Stengels. Die Frucht der P. opsiantha ist etwa 12 mm. lang, etwas kleiner als die der P. palustris, deren Frucht gewöhn- lich 13 mm. lang wird. Die Samen der P opsiantha sind dagegen etwas grös- ser als die der P. palustris, 2—2,3 mm. lang, bei dieser nur 1,8—2 mm. lang. Ihre Farbe scheint bei den zwei Arten ebenfalls nicht dieselbe zu sein, bei der ersteren ist sie etwas dunkler rotbraun als bei der letzteren. Auch in der Wahl des Standortes scheint ein gewisser Unterschied zwischen den zwei Arten zw herrschen. P. op- siantha zieht nach meiner bisherigen Erfahrung tiefe, kalte Sümpfe vor und ist gewöhnlich mit Carex lasiocarpa Ehrh., Peucedanum palustre (L.) Moench, ja sogar mit Aruudo Phragmites L. u. a. gesellt. Ich habe sie jedoch auch im Schlamm zwischen Sphagna in Gesellschaft mit Drosera intermedia Hayne und Scheuchzeria palustris L. wachsen sehen; ihre charakteristischen Merkmale waren aber hier unverändert geblieben, nur ihr Habitus war ein wenig ab- weichend. P. palustris dagegen scheint weniger wasser- reiche, an Humus reichere Sümpfe, Moorboden, feuchte Wiesen, grasige Stellen bei Quellen etc. vorzuziehen. Bei der Wahl des Namens der soeben beschriebenen Pedicularis war ich lange im Zweifel, ob nicht die von L. M. Neuman in »Sveriges Flora», L. M. Neuman och Fr. Ahlfvengren, Lund, (1901), pag. 147 aufgestellte f. serotina der P. palustris mit meiner Pedicularis identisch sei, und die neue Species demnach P. serotina (Neuen.) E. L. Ekman 89 genannt werden müsse. Dank dem liebenswürdigen Ent- gegenkommen des Herrn Gymnasialoberlehrers Dr. Phil. Fr. E. Ahlfvengren habe ich Gelegenheit gehabt, seine im Kirchspiel Hejde auf Gotland. 15. Aug. 1885 eingesam- melten, als Originalexemplare der fserotina benutzten Exem- plare zu sehen. Sie stellen, meines Erachtens, nur eine sehr unbedeutende Form der P. palustris dar, deren Blühen durch äussere Agenz verspätet wurde, und deren Habitus sich vielleicht eben darum etwas in der Richtung desjenigen der P. opsiantha verändert hat. Diese f scrotum Neuni. hat mit der P. opsiantha demgemäss nichts zu tun, es besteht also kein Grund, diesen Namen auf die vorliegende Art anzuwenden. Ueberdies ist die Kombination » Pedicular is scrotum schon zuvor zweimal benutzt worden, von Adams zur Be- zeichnung der jetzigen P. sudetica Willd. und von Muhl für P. lanceolata Michx. Es scheint demnach nicht zweckmäs- sig, wenn auch nicht gerade völlig unrichtig, den Namen P. scrotum » wieder aufzunehmen. Trotz wiederholter Durchmusterung der reichen Samm- lungen des Reichsmuseums zu Stockholm und derjenigen der Universitätsmuseen zu Uppsala, Lund, Kopenhagen und Christiania habe ich kein einziges Exemplar der P. palustris ausfindig machen können, das zu meiner neuen Species geführt werden könnte. Die einzigen zweifelhaften Indivi- duen stammen aus der Provinz Medelpad, Borgsjö, »Vatten- myran», leg. Fale Ringius, Aug. 1904, und aus dem Kirch- spiel Torp derselben Provinz, Husboda, 16. Juli 1861, leg. C. Rn. (= Carl Reuterman?). Die von Ringius gesam- melten Exemplare waren als P. palustris L. f ochroleuca Leest, bestimmt und gehörten auch zu dieser, von der P. palustris f borealis J. W. Zett. sicher nur der Blütenfarbe nach verschiedenen Form. Eine Verwechslung dieser, für das Verständnis des genetischen Zusammenhangs zwischen P. opsiantha und P. palustris sehr interessanten Form mit P. opsiantha selbst 90 ist jedoch nicht zu befürchten. Leider habe ich die f. bo- realis nicht wachsen sehen und kann also nur nach Herbar- exemplaren ihr Verhältnis zu P. opsiantha beurteilen. Sie scheint aber, die Berechtigung meiner Ansicht von der Natur der P. opsiantha vorausgesetzt, etwa der Gentiana islandica Marb. in der, wenigstens den schwedischen Bota- nikern bekannten Trilogie der Gentiana snecica (Froel.) Mnrb., Gentiana islandica Murb. und Gentiana germanica Froel.) Murb. zu entsprechen, ist auch wie diese mehr durch geographische Verbreitung als durch sichere Merkmale von ihren Parallelformen getrennt. Ihr Stengel wird 1—3 dm. hoch, ist einfach, dünn wie bei P. opsiantha, aber nicht so holz- artig und zerbrechlich wie bei dieser. Die Blätter (fig. 3) sind ihrer Form und Lappig- keit nach gewöhnlich inter- mediär, zuweilen sind sie aber denen der P. opsiantha täu- schend ähnlich. Die Zahl der Internodien variiert, wird je- doch nie so gross wie bei P. opsiantha, die Länge dersel- ben ist verhältnismässig grösser als bei dieser. Der Kelch fig. 2: b) ist nicht cylindrisch, sondern ein wenig aufgebla- sen, seine Dimensionen sind 7X1 mm. Die Krone ist vio- letrot, etwa 15 nun. lang. Die Fruchtinflorescenz ist der von P. palustris ähnlich. Es mag zugestanden werden, dass die Grenze zwi- schen P. opsiantha und P. palustris f. borealis nicht allzu scharf ist, was ja eben die erwähnten Exemplare der /, bo- realis-ochroleuca aus Medelpad verraten. Eine solche Kette von Uebergangsformen wie zwischen P. palustris und /. borealis existiert indessen zwischen f. borealis und P. op- siantha sicher nicht. Fig. 3. Drei Blätter von Pedicularis palustris L.f. borea- lis J. W. Zett. ( 1 , von Ex. aus Schwedisch-Lappland; 2, aus Nor- wegen, Dovre; 3, aus der schwed. Prov. Medelpad) ; nat. Gr. 91 Eben das Vorhandensein einer solchen Uebergangs- form zwischen P. palustris und P. opsiantha, welche noch dazu nur im Norden des Verbreitungsgebietes der P. palu- stris vorkommt, macht die Vermutung, dass P. opsiantha eine durch Saison-Dimorphismus entstandene Art ist, sehr plausibel. Ein derartiger Trimorphismus ist nämlich fin- den Saison-Dimorphismus überaus charakteristisch. Von den zehn saisondimorphen Arten der Sect. Endotricha der Gattung Gentiana sind z. B. sicher 6, event. 8 trimorph (vgl. Wettstein a. a. O. pag. 318). Auch innerhalb der Gattung Alectorolophus ist diese Erscheinung eine allge- meine (vgl. z. B. Sv. Murbeck, Ueber eine neue Alecto- rolophus- Art und das Vorkommen saison-trimorpher Arten- Gruppen innerhalb der Gattung, in »Oesterr. botan. Zeit- schrift», Jahrg. 1908, Nr. 2 u. 3). Noch wahrscheinlicher wird diese Deutung der P. op- siantha bei einem Vergleich ihres morphologischen Baues mit derjenigen der spätblühenden Formen anderer Rhinan- //mcmz-Gattungen. Bekanntlich sind für die spätblühenden Formen den frühblühenden gegenüber gewisse Merkmale charakteristisch (vgl. hierüber Sterneck a. a. O. pag. 16, und Wettstein a. a. O. pag. 306). Solche diesen Arten und der P. opsiantha 'gemeinsame Merkmale sind z. B. die kurzen zahlreichen Internodien, die spitzen, schmäleren Blät- ter, die kleinen Blüten und Früchte sowie die Blütezeit, auch ist das Abfallen der unteren Blätter des Stengels ein ge- meinsames Kennzeichen. Doch ist die Verzweigung der P. opsiantha von derjenigen der mit ihr zu vergleichenden Formen verschieden; die Zweige sind freilich oft zahlreich, aber kurz, in der Regel nicht zur Blüte gelangend und ebenso schräg aufwärts gerichtet wie bei P. palustris. Auch sind die Intercalarblätter nicht typisch entwickelt, denn sie tragen ja in ihren Axillen freilich kleine, aber doch deut- liche Knospen, was bei den echten Intercalarblättern nicht der Fall ist. Was die erste dieser Abweichungen von dem sehe- malischen Bau der spätblühenden Formen betrifft, so wäre ja eine Verzweigung wie diejenige jener Formen bei der unsrigen keineswegs zweckmässig. In der umgebenden hohen Vegetation würden diese von dem unteren Stengel- teile ausgehenden, bogig nach aufwärts strebenden, langen, blütentragenden Äste sicher von geringem Nutzen sein, wäh- rend sie für die P. palustris, die ja früher blüht und dem- gemäss von einer weniger entwickelten Vegetation umge- ben ist, zweifelsohne sehr zweckentsprechend sind. Man vergleiche die Entwicklung gewisser Arten-Serien innerhalb der Gattung Hicracium, so z. B. die der H. cœsiiflonmi Almqu., H. galbanum Dahlst. und H. variabile Lönuv. etc. (H. Dahlstedt, Bidrag tili svdöstra Sveriges Hieracium- llora, in Kongl. Sv. Vet.-Akad. Mandl >. Band 25, nr. 3 (1893); vgl. auch H. Dahlstedt bei Gunnar Andersson, Sven- ska växtvärldens historia, Stockholm 1896, pag. 73). Der Mangel an basalen Zweigen etc. ist also nur als eine An- passung an die Verhältnisse des tiefen Sumpfes zu deuten und braucht der Natur der P. opsiantha als eine durch Saison-Dimorphismus entstandene Art nicht zu wider- sprechen, vorausgesetzt natürlich, dass nicht das Wesen des Saison-Dimorphismus gerade eine Anpassung eben an die abgemähten Wiesen ist. Was das Fehlen an typischen Intercalarblättern bei P. opsiantha anbelangt, so sei bemerkt, erstens dass die Blätter der Pedicular is- Arten wechselständig sind und dem- gemäss ein so scharfer Unterschied zwischen Laubblättern und Intercalarblättern wie bei den anderen Rhinanthaceen- Gattungen nicht zu erwarten ist, zweitens, dass die spät- blühenden Ononis spinosa L. und Galium verum L. ihren frühblühenden Parallelformen Ononis foetens All. und Ga- lium prœcox Lang, gegenüber dieser Intercalarblätter ent- behren (vgl. Wettstein a. a. O. pag. 332 und 334, samt Taf. V, Fig. 1 und 2). Auch ist es nicht zu verlangen, dass sich der Saison-Dimorphismus überall im Pflanzenreich in genau derselben Weise offenbaren soll. Im Gegenteil, es 93 lässt sich leichter denken, dass eine einjährige Pflanze wie z. B. eine Odontites oder ein Alectorolophns eine andere Entwicklung darbieten muss als eine zweijährige P. palu- stris oder Gentiana canipestris oder als die erwähnten peren- nen Arten der Gattungen Ononis und Galium. Es wäre noch ein Einwurf gegen die oben erwähnte Deutung der P. opsiantha möglich, nämlich rücksichtlich ihrer Seltenheit. Vorausgesetzt, dass diese nicht nur auf bisherigem Uebersehen derselben beruht, gibt es doch Bei- spiele von solchen Fällen innerhalb anderer Gattungen. So ist um nur ein Beispiel, und zwar ein sehr schlagendes, zu erwähnen, die spätblühende Form des weit verbreiteten Alectorolophns glandulosus (Sim.) Stern., der Al. abhreviatus (Murb.) Stern, nur von einem einzigen Standort in Bosnien bekannt (vgl. Sterneck a. a. O. pag. 46). Hoffentlich wird doch die P. opsiantha, einmal aufgefunden und in der Lite- ratur erwähnt, von künftigen Forschern an noch weiteren Lokalitäten entdeckt werden. Es ist demnach allem Anschein nach sehr wahrschein- lich, dass P. opsiantha wirklich eine autumnale Parallelart von P. palustris ist. Von besonderem Interesse würde es denn sein, eine Untersuchung vorzunehmen, wie Aveit sich die bekannte Theorie Wettsteins über den Saison-Dimorphis- mus (vgl. Wettstein a. a. O.) mit unsrem Fall vereinigen lässt. Soviel nämlich mir bekannt ist, hat nie eine Sense die schwerzugänglichen Standorte der P. opsiantha über- fahren, es kann also nicht die Heumahd derjenige »ausle- sende Faktor» sein, der die Entstehung unsrer Art bewirkt hat. Ich habe darum, damit meine Deutung von P. op- siantha nicht in der Luft schAveben soll, eine andere Erklä- rung von dem Saison-Dimorphismus suchen müssen und auch eine ziemlich plausible gefunden. Es bedarf jedoch fernerer Untersuchungen um die Richtigkeit derselben zu bestätigen. 94 Vetenskapsakademien d. 27 jan. Prof. Wittrock meddelade hufvudresultaten af sina studier öfver Stellaria media’s biologi, Systematik och nordiska benämningar. Den 12 iebr. Till införande i Arkiv för Botanik antogs en uppsats af O. Borge: Nordamerikanische Süsswasser- algen. Yetenskapsakademiens nya Linnémedalj i silfver har tilldelats säväl grosshandlaren Ernst Nordstrom som f. d. öfverkontrollören P. G. Borén sâsom erkänsla för att de tili riksmuseet botaniska afdelning skänkt sina värdefulla herbarier. Den 24 febr. Till införande i Handlingarne antogs en afhandling af O. R osenberg, Studien über Drosera longi- folia X rotundifolia ; samt i Arkiv för Botanik en uppsats af Rob. E. Fries, Ueber Kleistogamie bei Argyrolobium An- drevL'sianwn. — Hälften af det Letterstedtska priset för ori- ginalarbete, publiceradt förra äret, tilldelades O. Nordstedt för hans Index Desmidiacearum Supplementum. Den 10 mars. Till införande i Handlingarne antogs en afhandling af A. G. Nat hörst, Ueber die Gattung Nils- sonia Brogn. mit besonderer Berücksichtigung schwedischer Arten, samt i Arkiv för Botanik följande: 1) Weitere Stu- dien über die Kalluskrankheit des Himbeerstrauches, af Th. Wulff, och 2) Medelpads Hieracia vulgata, af K. Johansson. Till ledamot invaldes prof. G. Lagerheim. Följande reseunderstöd utdelades: 125 kr. tili K. B. Nordstrom för växtgeografiska studier pä Hunneberg och Billingen; 175 kr. till Rob. E. Fries för botaniska studier i Torne lappmark; 175 kr. till T. Lagerberg för växtgeo- graliska studier norr om Torne träsk; 175 kr. till H. Kylin för studier af de svenska sötvattensflorideerna; 100 kr. tili E. Lundström för undersökningar af Rosavegetationen i Ytter Enhörna socken. 95 Bidrag till Hälsinglands flora. ') Af Carl Gustaf Westerlund. II. Hieracia fran Hudiksvallstrakten. Nedanstäende Hieradum- former insamlades af mig somrarna 1904 och 1905. De hafva alla blifvit bestämda eller reviderade af Amanuensen Dr. H Dahlstedt eller Läro- verksadjunkten Dr. K. Johansson. Pi/oseUa-gruppen före- kom ovanligt sparsamt och merendels blott med ett fätal individ pä samma lokal, sâ att fiera hithörande former icke kunnat med säkerhet bestämmas. — För formernas före- komst tili individantal har jag användt den i Bot. Not. 1904 p. 1 omnämnda beteckningen. I. Piloselloidea N. & P. 1. Pilosellina Fr. H. barycephalum Dahlst. exs. formce. — Varfvet (täml. talr.); Galgberget (spsmt). H. epipyrrhum Dahlst. exs. — Solig gräsbacke strax söder om n}ra kyrkogärden (täml. spsmt). H. lampoglossitm Dahlst. exs. modif — Samma lokal som föreg. (täml. spsmt). H. Magnussonii Dahlst. — Varfvet (torra backar pä gräsbevuxna stallen; spsmt). H. polyadenium Dahlst. mscr. — Galgberget (spsmt). 2. Auriculina Fr. H. auricula Lam.; DC. formte varice. — Alim. 3. Cymosina N. & P. H. contractum Norrl. forma. — Fridhem (spsmt). ? H. euryanthelum Dahlst. — Tuna sn: Forsnäs (spsmt; determ. Dahlst.). b Se Bot. Not. 1906, p. 1 — 40. Bot. Not. 1909. 96 H. vacillims Norrl. — Flerestädes, ss. ßränslet, Frid- hem; vid nya kyrkogärden; Tuna sn: Forsnäs; Idenor’s sn: Sund. Spsmt — mättl. II. Archieracia Fr. 1. Silvaticiformia Dahlst. H. ccesiißorum Almqu. — Galgberget (spsmt); Idenor: i en löfbacke vid Skogstorpet» (» nordlig form : Dahlst.; pâminner nâgot om H. cerussatum K. joh. : K. Johans- son; spsmt). H. expallidiforme Dahlst. — Galgberget (mättl.). H. maculosum Dahlst. — Galgberget (mättl.). H. prætmerum Almqu. — Galgberget (spsmt); Tuna sn: Tunaberget (mättl.). 2. Vulgatiformia Dahlst. H. cæsiellum Dahlst. exs. var. miramarense Almqu. exs. — Galgberget; Tuna sn: Tunbyn och Mästa; Idenor’s sn: i en löfbacke vid »Skogstorpet . Spsmt— mättl. H. constnngens Norrl. — Tuna sn: Tunbyn; Forsnäs; Hede. Mättl. //. dissimile Lbg. forma. — Tuna sn: Tunaberget (täml. spsmt). H. helsingicum Almqu. — Flerestädes, ss. Varfvet; Galgberget; Bränslet; Hästasveden; Tuna sn: Tunaberget och Tolsta; Idenor’s sn: Sund. Spsmt— mättl. //. longimanum Norrl. formée prope var. sublceticolor Dahlst.» (K. Johansson). — Vid nya kyrkogärden (spsmt); Öfveräs (mättl.). var. sublceticolor Dahlst. — Galgberget (talr.). H. madarodes Dahlst. — Tuna sn: Sanna (in arenosis humidiusculis umbrosis; mättl.). 3. Foliosa (Fr. ex p.) Lbg. H. umbellatum L. *arctophilum (Fr.). — Tuna sn: Hästa ängar (mättl.). 97 Oenothera gigas framgângen som mutation i Sverige. Af Heribert Nilsson. Pä hösten âr 1906 anträffade jag i en txädgärd i Alma- röd (i Ystadstrakten) en Oenothera, hvilken, sâsom jag strax pâ grund af dess i jämförelse med vär vanliga Oenothera biennis stora, präktiga blommor förmodade, visade sig vara Oenothera Lamarckiana, den amerikanska inkomling, med hvilken Hugo deVries gjort sina bekanta undersökningar öfver artbildningsproblemet. Jag erhöll frön af en enda individ, hvilka jag redan i januari utsädde, sä att jag pä vären hade ganska väl utbil- dade rosetter af ett trettiotal individer. Dessa utplanterades da pä kalljord och gingo tili allra största delen redan under sommaren i blom. Alla representerade en enda typ med undantag af en individ, hvilken genom sin kraftiga utbild- ning och sina ovanligt stora, glänsande blommor skarpt afstack frän de öfriga. Dä jag förmodade, att jag här fätt fram den sällsynta Imitationen gigas af Oenothera Laniarc- kiana, insamlade jag frön af densamma för att genom utrö- nandet af dess konstans komma tili visshet härom. I är erhöll jag af dessa frön 8 planter, hvilka jag för jämförelses skull utplanterade i en rad bredvid en rad af modervüxten. Redan dä rosetterna började tillväxa, begynte gigas-radens planter visa iögonfallande afvikelser frän de öfriga. Rosettbladen voro större och bredare, af betydligt mörkare grönska, och heia rosetten var alldeles fullstoppad med blad. Dä Oenothera Lamarckiana i högsommaren (början af juli) gick i blom, hade flertalet af gv'g-nsplantorna ännu çj börjat skjuta nägon stjälk, utan stodo kvar i rosettstadiet, fastän fröna voro utsädda samma dag af bäda, plantorna utplanterade pä samma gäng och de yttre betingelserna varit precis de samma för bägge. Detta är just ett karak- j Bol. Not. 1909. 8 tersdrag för mutationen i îrâga. De Vries Säger nämligen om Oenothera gigas, att den har en tendons att utbilda fiera tvââriga plantor än Oenothera Lamarckiana. Endast 3 aï de 8 gigas-individerna blommade pä sommaren och dessa 1—2 veckor senare än Lamar ckianaindividerna, pä hösten kommo sä 2, och i början af Oktober hade ytterligare 1 skjutit en kräftig stjälk, men dock ännu ej ens vid denna sena ärstid bürjat blomma. — Samtliga Oenothera Lamarc- kiana blommade redan i är och sä godt som alldeles samtidigt. Oenothera gigas öfverträffade tili sin höjd föga eher ej alls stamarten. Men den ungefär dubbelt gröfre stjälken, de korta stamleden och de kraftiga, mörkgröna och tätt- sittande bladen gjorde, att man strax fick det intrycket, att man här ej hade med hufvudarten att göra. Och ännu bjär- tare visade sig detta pä de stora och tjocka blomknopparna och de utslagna blommorna, hvilka voro nära 1/a större än dennas och hade starkare glänsande kronblad. Äfven fruk- terna voro olika stamartens, kortare och tjockare, mot toppen ej sä stärkt afsmalnande som dennas utan nästan tvärhuggna. Kort sagdt, tili alla karakterer visade den sig fullkom- ligt öfverensstämma med de Vries mutation gigas. Âr 1907 erhölls ingen annan mutation. I är däremot har jag af frön frän en vanlig Oenothera Lamarckiana frän i fjor erhällit ännu en mutation, som lika iögonfallande som gigds skiljer sig frän stamarten. Den tycks i det närmaste stämma med de Vries mutation scintillons. Den är mindre än Oenothera Lamarckiana, har mindre och smalare blad, hvilkas spets är tvärt afsatt och hvilkas hufvudnerver äro alldeles hvita (hos stamarten äro de vanligen nägot rödt anlupna). Vidare saknar den alldeles sidogrenar, hvilka säväl hos Lamarckiana som gigas äro rikt och kräftigt utvecklade. Blommorna äro nägot mindre än Lamarckia- nas, och foderpipen säväl som frukternas kanter rödaktiga. Om denna mutation verkligen är densamma som de 99 Vries' scintillans, kan jag för närvarande ej bestämdt yttra mig om. Yid fortsatta kulturförsök med kontrollerade frön af densamma bör detta emellertid snart kunna afgöras, emedan scintillans i olikhet med gigas utgör en inkonstant mutation, som till en viss procent âtergâr till Lamar ckiana. Harmed är dä visadt, att Oenothera Lamarckiana äfven bar i Sverige befmner sig i muterande tillstând. Yisserligen liar jag endast fâtt fram tvenne af de Vries’ mutationer, men orsaken härtill torde ej vara nâgon annan än den, att kulturförsöken utförts i sä liten Skala (1907 ett 30-tal, 1908 ett 20-tal individer). Kuriöst är emellertid, att det tycks vara de sällsyntaste mutationerna jag erhällit. I en Serie kultur- försök pä 8 generationer med ungefär 60000 ind. inalles, som de Vries anför i sitt arbete Arten und Varietäten und ihre Enstehung durch Mutation , har han fâtt fram gigas i endast 1 en da individ och scintillans i 8, under det att han af vissa andra fâtt Hera hundra, och de stora kul- turer af Oenothera Lamarckiana, som gjorts af Mac Dougal och hans medhjälpare i New Yorks botaniska trädgärd, hafva äfven gifvit endast en individ af Imitationen gigas. Deutsches Resumé. Als ich im Sommer 1907 etwa dreissig Individuen der Oenothera Lamarckiana, die alle aus den Samen einer ein- zigen Pflanze herstammten, kultivierte, bemerkte ich, dass unter ihnen ein Individuum grössere Blüten trug und auch übrigens viel kräftiger als die anderen ausgebildet war. Dieses Jahr erhielt ich aus den kontrollierten Samen des betreffenden Individuums 8 Pflanzen, die alle auffällige Merkmale desselben genau wiederholten. Als ich die von der Mutterart abweichenden Merkmale untersuchte fand ich, dass sie alle sehr schön mit denen der Mutation gigas von de Vries übereinstimmten, auch darin, dass nicht alle Indi- viduen im ersten Sommer zur Blüte kamen. Lund, November 1908. 100 Nymans Conspectus. Af Nymans Conspectus Florae Europææ, soin utkom 1878—1890, trycktes i synnerhet första delen i alltför fà exemplar, sä att ett fullständigt exemplar af detta arbete hos tyska antikvarier nu stàr i ett pris af 120 Mrk. Därför har W. Junk (i Berlin, W. 15) förvärfvat si g förlagsrätten till detta arbete och ämnar utgifva en fac- simile edition däraf, sâvida ett tillräckligt antal subskribenter anmäla sig. Subskriptionspriset blir 40 Mark. Bokhandels- priset blir efter utgifvandet 50 Mrk. K. Richter päbörjade 1890 ett arbete (Plantæ Europææ), som skulle ersätta Nymans Conspectus, men hann före sin död endast utgifva början. Sedan tog M. Gtirke upp arbetet, men dâ icke nâgot hafte utkommit efter tredje haftet af vol. 2 (1903), tvckes arbetet icke komma att fortsättas. Priset pâ ett botaniskt bibliotek. I sin katalog »Bibliographia Botanica» upplyser Ju-nk oss om att man kan fà den under 1 âr utkommande botaniska litteraturen für cirka 10,000 Mark, och für att förvärfva sig ett nägorlunda fullständigt botaniskt bibliotek skulle man icke behöfva kosta pâ sig mera än 300,000 Mrk. Döde utländske botanister. Lichenologen A. Boi stel i Paris. — Den 2 maj 1908 underdirektorn vid Institut Pasteur i Paris Ch. Chamber land. — Den 14 aug. skol- rädet, prof. L. Dosch i Darmstadt, i sitt 82 âr. — Den 29 sept. 1908 A. A. Eaton vid Ames Botanical Laboratory, North Easton, Mass. — Den 29 nov. 1908 f. d. prof. P. Flieh e i Nancy. — Den 7 nov. 1908 prof. A. Grigorjew i St. Peters- burg, 60 âr. — Den 13 mars 1908 P. A. Guillon i Angou- lême, född d. 8 apr. 1819, en af grundarne till Société bota- nique de France. — Den 29 juni 1908 f. d. prof. P. L. J. Ivo- las i Tours, i sitt 67 âr. — Den 30 nov. 1608 f. d. prof., hofrâdet A. Makowski i Brünn, i sitt 75 âr. — Mykologen G. Oertel i Sondershausen, i sitt 75 âr. — Den 21 nov. 1908 dr Friedrich Schmidt i St. Petersburg, 77 âr. 101 Är vâr svenska botaniska terminologi oklanderlig? Af C. A. M. Lindman. Linné var ej blott begâfvad med en brinnande hän- förelse för växtkunskapen i dess olika grenar; han hade afven det klara förständ och den sunda smak, som behöfdes för att gifva botanikens rika innehäll af föremäl och före- teelser en form och en dräkt i spräkligt afseende, som med ens gjorde denna vetenskap klar i st. f. obegriplig. tillta- lande i st. f. tillkränglad, elegant i st. f. barbarisk. Hans spräkrensning inom nomenklatur och terminologi var af största betydelse för hans verks framgäng och varaktighet. Den svenska terminologien har dock af Linné lämnats i ofullständigt skick, emedan hans svenska botaniska arbe- ten äro fä och kortfattade (nämligen hans tal och föredrag och öfversättningen af nâgra disputationer). I hans berömda reseskildringar finnas mycket fä botaniska termer af dem, som ännu äro i bruk. En af de första som sökte pä svenska förklara Linnés botaniska sprâk, var C. F. Hoffberg (Anvisning tili växt- rikets kännedom; l:a uppl. 1768, 3:e uppl. 1790). Hans ter- minologi, som ger oss nära nog heia Philosophia botanica (Linné) i svensk öfversättning, är bäde god och fast; bland gängse uttryck ännu i vära dagar tinner man hos honom t. ex. fröärr, skida, balja, stenfrukt, frömjöl, segel, vingar och köl, m. m. I de sedermera följande viktigaste arbetena pä svenska, t. ex. Liljeblads svenska Hora, Svensk botanik, Liljas skänska flora m. fl., âterlinnas i allmänhet Hoffbergs termer och en del nya sâdana; nâgon förbättring af de frän början mindre tillfredsställande synes man ej hafva känt behof af, och särskildt i Svensk botanik, hvars text författats af olika personer, äro mânga konstord pä ett föga konse- kvent sätt ombytta eller godtyckligt ändrade. Sä finner man där »balja» för bladslida (t. ex. hos Epipogium och Equi- Bot. Not. 1909. setum), »löfvet» om bâlen hos Fucus (Agardh) och om bladen hos Ainus, Salix m. fl.; blommorna äro 5-delta» Phyllo- doce); »blomruska» (hos Avena) och »blomvippa» (hos Bro- mus, Alisma, Juncus); bladskärm» och bladtunga» använ- das för gräsens snärp; - borst» och »snärp» äro namn pä smäaxcns arista. Ursäktliga äro sädana termer, som bero pä tidens otillräckliga kännedom om organens morfologiska värde, t. ex. fröna äro taggiga» (om frukterna hos Ranun- culus arvensis, en ren öfversättning af Linnés semin. acu- leatis»), »frön med ullhär (Eriophorum), rotskott (om Utricularias blad), rotblad m. fl. Men äfven senare generationer af botamska författare äro ej fria frän skuld vid behandlingen af den svenska bota- niska terminologien. Afsikten med dessa rader är att pä- peka, att detta gäller äfven vära dagars botanister. Mänga äldre termer, som uppenbart äro felaktiga eller ätminstone mindre lämpliga, behälla vi envist, ehuru vi ei sakna resur- ser att sätta bättre i deras Ställe, och med djupt allvar do- ceras de alltifrän folkskolan upp tili universitetet. Och allt emellanät mötes man af ett nytt konstord, som'antingen är en barbarism pä svenskt sprâkomrâde, eher till sin bety- delse en högst tvifvelaktig vinst för botaniken sâsom sädan. Lätom oss först höra ett par exempel pä denna senare kate- gori af nyare svenska eller rättare osvenska konstord. »Botaniker» använder man stundom pä senare tider i värt land i st. f. botanist. Dâ det senare ordet för länge sedan upptagits i värt spräk frän franskan (det Annes t. ex. pä ett par Ställen redan i Linnés svenska arbeten), sä kan man med skäl fräga, hvad orsak man har att nu öfvergä tili det tyska »Botaniker». Ar detta senare bättre tili bety- delse eller form? Hvad heter en botaniker i pluralis? Eller äro vi ledda af vära norska och danska bröders före- döme, ty de använda det tyska ordet? Förf. frâgade en dag en yngre svensk botanist, hvarför han sade botaniker , och fick det svaret, att »botaniker» ju är nägot annat än 103 botanist». Oh tempora, oh mores! Kanske skola vi snart ej längre saga »botanik», utan liksom tyskarna »Botanik 3 »Behäring är ett nytt, mycket omtyckt ord, infördt i svenskan af mängen nyare botaniker». Äfven det har sitt upphof i ett tyskt ord, nämligen Behaarung -, som emeilertid enligt alia de ordböcker, iörf. slagit upp, betyder: hârighet. Mark adjektiverna gleshârig, glandelhârig, täthärig etc. i vâra floror, hvaraf substantiverna gleshârighet, glandel- hàrighet o. s. v. Sat sapienti. »Klyföppning» är redan gammalt i vârt sprâk, men tyvärr af samma kategori som de bâda fôregâende: en dâlig öfversättning frän tyskan, Det kommet' af Spaltöffnung-, men det tyska »Spalt(e)» betyder ej klyf-, utan klyfta, springa eher spricka. En riktig öfversättning, och tillika med nâgon mening i sig, vore sâledes klyft- eller sprick- öppning. Det vore dock önskligt, att ett sä intetsägande uttryck blefve enligt den fysiologiska anatomiens» for- dringar utbytt mot t. ex. gasöppning. och att vi pâ samma gäng öfversatte det tyska Wasserspalt(e)» med vattenöpp- ning (eller vattenpor). »Bildningsafvikelse» är ännu ett exempel pà den vârds- löshet, hvarmed en botanist en gàng ôîversatt frân tyskan, och den sorglöshet, hvarmed andra fortgâ som hans efter- sägare. Hvad man härmed âsyftat, heter pâ tyska Bildungs- abweichung,» men sammansättningsdelen Bildung betyder här hvarken bildning eller bildandet, utan gestalt eller form. (I svenskan använda vi ej ordet »bildning» i samma mening som ett föremäls normala eller bekanta gestalt, men vi kunna säga »en egendomlig bildning», en sjuklig bildning» o. s. v.). Riktiga öfversättningen vore alltsä gestaltafvikelse. *) Men dä detta uttryck i en mängd fall Säger mer, än man kan ansvara för (ty hvarför är växtens, blommans, bladets ena form mera en »afvikelse» än den andra?), sä vore gestalt- ändring det lämpligaste uttrycket för detta abstrakta be- 1) »Gestalt» är här att föredraga framför »form», emedan det senare har en särskild användning i den systematiska botaniken. 104 grepp. (I detta ingâ nämligen manga olika slags Abän- derungen . sâsom mutationer, biaiometamorfoser, indivi- duella variationer, missbildningar och kanske ännu flera ). Mellanblad» är en term, som vi likaledes adopterat frän tyskan; öfversättningen är visserligen oklanderlig, men begreppet är sà sterilt — en reminiscens frân den tid. dâ man lät platsen, ej funktionen, afgöra organets namn — , att det vore en vinst, om denna term försvunne ur vârt botaniska sprâk, lika fort som den kommit. De motsvarande termema »lägblad» och högblad» äro däremot uttrycks- fullare, emedan dessa organs funktion (eller funktionslöshet stär i ett visst sanimanhang med platsen (nederst eller öf- verst pä skottet). Men termen mellanblad . hvarmed man t. ex. menar heia löfmassan hos ett träd, ger oss sannerligen en klassifikation af bladorganen, som är alltför grof och alltför torr. Af gammalt hafva vi ju för örterna uttrvcket örtblad och för träden löf eller »löfblad . — Däremot kan man ej annat än godkänna uttrvcket mellanblad i den mening, hvari det användes af vära hieraciologer: de mel- lersta bladen i en basal rosett af Hieracium och Taraxacum. Vi skola nu öfvergä tili nägra termer, som väl hafva gammalt, inhemskt Ursprung, men dock det feiet att stä i vägen för riktigare och sannare benämningar. Vi förut- sätta, att det ligger hvarje botanist om hjärtat, att hans ter- minologi är, sâsom Cicero fordrade af en talare, > passande, tydlig och prydlig». Kr ans användes om bladställningen hos t. ex. rubia- ceerna, om hyllebladens ställning, och om den skenbara blomställningen hos verticillaterna». Ordet hafva vi fätt genom en pä 1700-talet införd, felaktig öfversättning af ver- ticillus», som betyder kreis. Man Säger ju ej, att 4 eller 5 personer slâ sig ned i en krans, utan i en krets. Rimligt är väl dà ocksâ att acceptera ändringarna kretsställda blad, och detta äfven om en blommas bladkretsar och ständar- kretsar. Frömjöl hâller nu pä att vid den elementära under- 105 visningen ersättas af ständarmjöl och pollen. Det trângmâl, hvari botanikundervisningen i skolorna belinner sig, gör hvarje dylikt förtydligande tili en trängande nödvändighet. I Linnés svenska arbeten användas uttrycken »mjölet» (aldrig »frömjölet») och afvelsstoftet , och det heter dar, att honblomman »mjölas» eller pudras» af hanblomman. Vi skulle mähända kunna tillgripa dessa uttryek för att und- slippa termerna »pollen och »pollinera ». Krypande» är ett annat opedagogiskt uttryek, häm- tadt frän det latinska »repens» — men latinet har säsom konstspräk ett heit annat berättigande än de lefvande sprä- ken genom sin symboliserande frihet och koncisa afbild- ningskraft. Det finns intet fall, dar vi ej om ett krypande organ lika väl kunna säga nedliggande: refvor, stammar, blomställningar m. m. (De pä trädens bark »krypande» växterna äro antingen epifyter eller rotklättrare). — I äldre beskrifningar linner man stundom diffusus uttryckt pä följande fruktansvärda satt: »stjälken kringspridd (t. ex. Sagina och Fumaria). Vinge och vingad» är ännu ett exempel pä dessa oöfverlagda och resignerade öfversättningar frän latinet, som i själfva verket göra det botaniska spräket stereotypt och därigenom undervisningen stillastäende. Vingar» An- nas ju, uppriktigt sagdt, ej hos växter, och fantasien racker ej tili att se sädana, vare sig hos den i hvirflar fallande lönnfrukten, eller pä de stammar som hafva ribbor af de nedlöpande bladen. Dä man känner den mekaniska rollen, i förstnämnda fall, af fruktens tunna utväxter, blifva natur- ligtvis benämningarna segel, vindfäng, fallskärmar, sväf- och hvirfvelorgan o. dyl. af större intresse och mera lef- vande. än den deskriptiva botanikens »vingfrukt». (Äfven i Zoologien använder man ogärna namnet vingar» för flä- dermössens främre extremiteter). — Äfven de nedlöpande bladen pâ en stjälk och liknande organ pä bladskaft, fröhus, foderblad m. m., kunna i allmänhet lätt betecknas med annat 106 namn än sâsom vingar o. dyl., t. ex. kölar. ribbor och kammar (jîr. carinatus, tabulatus, cristatus o. s. v.!). Knippe är en blomställningskategori, oeh termen bör därför ej af botanister och lärare användas i st. i. knippa; sâledes ej rotknippe, stândarknippe, >> bladknippe o. dyl. Skärmblad är sprâkligt sedt ett nomen horrendum . Dess uppkomst synes vara följande: under 1700-talet använ- des ordet skärm (plur. fiera skärm eller skärmar); i bör- jan af 1800-talet förbättrades detta tili blomskärm plur. -an, hvilket ju ej var nàgon väsentlig förändring; men se- nare hopsattes ett nytt ord, skärmblad , vid hvilket det numera är oss mycket svàrt att fästa en rimlig betydelse (frân vare sig härledningen eller förrättningen), ty vi màste antingen antaga, att däri ingär ordet en skärm, hvilket är oss obegripligt, eller ock ett obefintligt verb skärma . Däre- mot är stödjeblad (af verbet stödja; ej stödblad i bildadt enligt spräkets regier och tillika begripligt. Bladstjälk (i st. f. bladskafl) smyger sig in frân det danska Bladstilk . Yi hoppas, att ingen botanist skall üfver- gifva den rena svenska terminologien och benytta sig af danismer; men man kan förutse, att det, äfven i sä tydliga fall som detta, förestär en oaflâtlig kamp mot okunnigheten slarfvet och liknöjdheten i den s. k. »populära litteraturen. Särskildt för undervisningens skull kan man ej vara nog försiktig och omtänk.sam, ty öfverallt Iura missförständ. Hvem skulle tro, att växtämne behöfver förklaras mer än en enda gäng för ett auditorium? Men dä man börjar tala om näringsämne, köttämne, ostämne o. d.. tager man ämne i en annan betydelse. Det vore därför önskligt och tillika lätt gjordt att ändra det missledande ordet och göra skill- nad mellan växtanlag (fröets växtämne \ och växtämne (i motsats tili djurämnen m. m.). En sâ obetydlig reformering, som den vi här förorda, behöfver ingen reformator; den bör kunna gä af sig själf. Om terminologien bür korrigerad, förtydligad och rensad. skall detta tillföra botaniken mera anseende, fiera anhängare 107 och idkare. Ingen prioritet är ännu pâ detta omräde fast- slagen, och försiktiga förbättringar skola accepteras af alla botanister med takt och omdöme, för hvilka vär vetenskap är alltför god för att gä klädd som en fägelskrämma. Som man är klädd, blir man hädd ». «Behäring , botaniker och »bildningsafvikelse äro därför dekadenstecken, Vär tids allt strängare arbetsfördelning är ej ägnad att stärka naturforskarnes humanistiska insikter, och spräkkänslan försvagas. Desto mera äligger det hvarje vetenskapsidkare och undervisare att taga sig till vara för »spräkets makt öfver tanken , ty (säsorn Tegnér har sagt) det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Poa remota Forselles. Är 1807 beskrefs uti Lin- néska Institutets skrifter, h. 1, af dävarande Studenten frän Finland, sedermera bergshauptmannen i Sala, J. H. af For- selles, en ny särdeles stätlig och karakteristisk Poa- art frän Sveriges finska omräde (Nyland). Beskrifningen är bäde utförligare och bättre, än hvad pä den tiden plägade komma nya arter till del, och en afbildning i stört format är bifogad densamma. I Nov. Fl. suec. 1814 hade Fries upptagit Poa sudetica » (frän Skäne etc.) och tillägger 1823, att denna art synes innefatta tvä, dels den medeleuropeiska ( sudetica Hke 1791; P. Chaixi 1785), dels Forselles' remota. Men säväl i Wahlenbergs Flora Suecica 1826, som i Fries Nov. Fl. suec. ed. 2, 1828, tinner man den sistnämnda blott säsorn Poa sudetica var. remota . Sedermera förklarar Fries i Mant. 2, 1839, att Forselles' art är en Glyceria; Forselles har näm- ligen ä samma lokal (Strömfors i Nyland) samlat bäde sin Poa remota och den numera s. k. Glyceria remota Fr., och endast af denna senare har Fries känt exemplar frän For- selles. Dock finnas i Uppsala Botan. museum äfven exem- plar af Forselles’ Poa remota, samlade 1804. Dessutom visar Forselles’ originaldiagnos pä det otvetydigaste, att han äsyf- tar en Poa, men ej » Glyceria remota-». I alla senare arbeten har man efter Fries’ föredöme 108 förvisat Poa remota Forselles till ett synonym under Gly- cerin remota Fr . Därjämte upptaga vâra floror alltjämt Poa sudetica var. remota » Irän Hera svenska lokaler, ett namn, som i Hartm. Skand. fl. ed. 11 ändrats tili enbart »Poa sudetica och i yngre floror tili »Poa hybrida Gaud.». Jämför man Poa remota med Poa Chaixi Vill. (som stundom ehuru sällsynt uppträder i Skandinavien säsom inlörd med gräsfrö, i parker o. dyl.) och med Poa hybrida Gaud, (en art, som är uteslutande begränsad till Jura, Al- perna, Sudeterna etc. och saknas i n. Europa), sâ blir det oomtvistligt, att den förstnämnda är lika artskild frän de bâda senare, som dessa sinsemellan. C. A. M. Lindm an. Stejneger, L., Hvorfra kom Vestnorges eien- dommelige dyr og planter? — Naturen, 1908, s. 193—202. Ätskilliga säväl svenska som norska forskare halva antagit som högst sannolikt, att en del växter och djur halva kunnat ölverlelva istiden pä inskränkta. Ställen i västra delen al Norge (se: Wille, Om Indvandringen al det arktiske Floraelement til Norge, i Nyt Magaz. Naturvid. 1905, E. Jörgensen, Vor atlantiske floras oprindelse, i Naturen 1908). Stejneger har upptagit Jörgensens kritik tili besvaring, fastän deras âsikter i mänga alseenden sammanlalla, och dâ han behandlar Irâgan säväl frän geologisk som zoolo- gisk och botanisk synpunkt, sä kan det ha sitt intresse att se de résultat, till hvilka han anser sig ha kommit. Han anser dock, att hans teorier behölva ytterligare bekrältelse t'ör att vinna i stadga. Han anser att Norges västkust under en viss tid erinrade mvcket om Alaska, hvarest träd kunna växa ända tili, ja pä glaciärerna. Han sammanfattar sina résultat sâlunda: Västnorges biota mellan 59 och 63 breddgraden är sammansatt al Hera element, al hvilka en viktig del har kommit Irän Skottland. Nägra al de mest iögonfallande medlemmar af denna 109 biota äro i sjelfva den dag i dag inskränkta till denna kust- sträcka, medan andra med en nâgot vidsträcktare utbred- ning tydligen peka pâ denna samma kust som deras sekun- dära utbredningscentrum. Mänga andra arter, som ieke visa »artliga» eller underartliga» modilikationer, ledsagade antagligen denna biota, hvilket icke kan bevisas for närva- rande pâ grund af vâr bristfälliga kunskap. Denna s. k. atlantiska» och »arktatlantiska > biota är sammansatt af ett stort antal arter, bland hvilka följande äro bland de niest iögonfallande: a) heia det tlorelement som ßlytt kallar det atlantiska, bestäende af omkr. 60 arter kärlväxter, 27 arter lefvermos- sor o. s. v.; b) den del af de skandinaviska »arktiska växter, som i denna afhandling betecknats som »arktatlantiska flor- element. c) ett antal evertebrater, ss. Helix nemoralis bland snäckorna, Hera arter Helodrilus bland maskarna, Ligyda oceanica bland isopoderna, Aporyphyla nigra bland natt- fjärilar, Bombus Smithianus bland humlorna och en hei rad af »atlantiska» fjärilar, hemiptera och coleoptera; d) en inskränkt Strandfauna, bland vertebraterna re- presenterad af fisken Blennius pholis; e) fiera landfâglar, ss. Lagopus mutus, Columba livia, Anthus petrosus, Cannabina flavirostris och möjligen Cin- clus cinclus; f) fiera landdäggdjur, ss. Lepus timidus, Lemmus lem- mus, Euotomus norvegicus, Microtus agrestis, Putorius ermi- neus, Rangifer tarandus, Cervus atlanticus, Equus celticus antingen vild eller tamd. Härtill kan ocksä räknas den utdöde Elephas primigenius. Det har blifvit pästädt att däggdjursfaunan erbjuder ett tämligen afgörande bevis för en sammanhängande »land- bro» mellan noi'ra delen af Skottland och västra Norge. Geologiska resonemanger har förf. framlagt, för att stödja sannolikheten af denna »landbros» existens mellan de 2 faser 1 10 af istiden, som de skandinaviska geologerna beteekna som den första och den andra istiden, ett stadium som mânga af dem kalla den interglaciala perioden. Förf. har försökt göra det sannolikt, att de klimatiska förhällandena i västra delen af Norge under den andra istiden icke voro hârda nog für att förhindra denna biota trän att kvarlefva därstädes, om än möjligheten af en senare landförbindelse med Skottland oeh en däraf foljande, andra. skottsk invandring icke af förf. absolut förnekas. Alisma arcuatum i Östergötland. Alisma arcu- atum Michal. (, graminifoliiim Ehrh. enl. Glück) angifves i Neumans och Ahlfvengrens Sveriges Flora endast frân Sig- tuna, men kommer nog-att anträffas llerestädes. I F. Elm- quists herbarium, som kommit till Lunds botaniska Institu- tion, Jigger ett individ af nämnda art frân Fredriksnäs i Gryths s:n i Östergötland, insamladt af Elmquist sjelf. Äfven detta exemplar tillhör, liksom alia af mig sedda Sigtuna- exemplar, den nedsänkta, smalbladiga formen. Dâ arten har sitt centrum längt sydligare, sa skulle man kunna misstänka, att de klimatiska förhällandena här i Sverige vore mindre lämpliga för arten, sä att den ej künde utveckla andra blad an de mycket smala, nedsänkta, oaktadt den dock utvecklar blombärande Stängel. Om växten pä sydligare orter Säger en förf. att den älskar djupare vatten och har benägenhet att utveckla bandlika blad. Utg. Adlers, G • 1909. Charles Darwin. 120 s., 6 bilder. Bonnet, Ed. 1908. Lettre et note autographe de Linné, pu- bliées à l’occasion du bi-centenaire du célèbre natu- raliste. — C. Rend. Assoc, franç. Avanc. Sc. Reims (Paris) XXXVI p. 464. Erikson, J. 1909. Bilder ur naturens tre riken. Läsebok i biologi. Âttonde häftet. Bilder ur växtvärlden Skildringar och beskrifningar. 210 s., 133 figurer i texten. Ill Eriksson, Jak. 1908. Om sot i hvete, 6 s., 2 textfigurgrupper. — Censtralanst. i. Jordbruksförs. Flygbl. n:o 5. —, Om sot i korn och hafre, 6 s., 4 textf. — Sammast. n:r 6. —, 1909. Hvitröta och Kräfta â potatis, 7 s., 5 textf. — Sam- mast. n:r 8. Holmgren, A. 1909. Bidrag till kännedom om almens nord- liga reliktförekomster. — Skogsvärdsfören. Tidskr. 7, Fackupps. s. 57—78, t. 3 (karta), 10 texttig. Holst, N. 0. 1909. Postglaciala tidsbestämningar. 75 s., 1 tall. — Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. C. N:r 216. (Växtlämningar bestämda af O. Gertz och i synnerhet af G. Lag er heim, hvilken senftre pâvisat pollen af fiera trädsorter, ss. tall och ek, i mycket gamla lager i skânska mossar). Nathorst, A. G. 1908. Om linneafynden pä Grönland. Fauna och Flora 1908 s. 243—246. Pihl, A. & Eriksson , J. Svenska fruktsorter i färglagda af- bildningar, Utgifna af Svenska Trädgärdsföreningen. Haft. 12. 12 s., 6 pi. — Haft. 13, 12 s., 6 pi. Sjögren, H. 1908. Bilder ur växtlivet. 142 s. Starbäck, K. 1909. Darwin. 80 s., 1 bild -f- porträtt pä om- slaget. — De största märkesmännen. X. Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. Characeer tili salu. Undertecknad har af sina dupletter af hufvudsakligen under de senare 20 aren insamlade Characeer utlagt fasciklar, som finnas tili salu för 12 kr. pr fase. Hvarje fase, innehaller 80 olika former. Största delen af de svenska arterna äro representerade. Exem- plaren iiro väl konserverade. Djursäter pr Vittsjö i Mars 1909. L. J. Wahlstedt. Herbarium tili salu. Aflidne kyrkoherde Z. Ahlins i Ystad värdefulla herbarium, innnehâllande omkriny 10,000 växter, till stör del utländska, är till salu. Yäxterna äro lösa i heia ark. De säljas jämte växtskäp för 300 kr. Herbariet, öfver hvilket finnes katalog, är tili päseende hos Enkefru Caroline Ahlin, Ystad. 112 Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 B o hl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borg e, Siisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lern merm. und Botryococcus braunii Kiitz. — Dahlstedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. - Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lin dm an, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pä Yänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuelsson, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërench}'matischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll : Ekman, E. L., Pedicularis opsiantha n. sp., eine spätblü- hende Art aus der Gruppe Palustres Maxim. S. 83. Lidforss, B., Ueber den biologischen Effekt des Antho- cyans. S. 65. Lindman, C. A. M., Är vär svenska botaniska terminologi oklanderlig? S. 101. Nilsson, H., Oenothera gigas framgängen söm mutation i Sverige. S. 97. Westerl und, C. G., Bidrag tili Hälsinglands flora. S. 95. S mär re notiser. S. Öl —82, 94, 100, 101 — 111. Lund, Berlingska Boktryckeriet, */4 1909. Botaniska Notiser 1909. Tafl. 1. pakifus-tiU in I der netfelic^en ©risse, linl^s v’on ]f edlcul opsianfloei n. sp., récifs |f. peilusfris h. ^ub- rhombea et longe acuminata; dentes angusti acuti. Ramuli novelli resinoso-verrucosi. Squamæ, nuces et amenta ut in B. subodorata. — Unico loco in Norvegia collecta. De loco speciali et modo vegetationis nihil est adnotatum. b. Squamæ e parte marginis (infra lobos) pilis destitutæ. aa. Nux alis aliquanto angustior; alæ supra basin stig- matum interdum valde elevatæ. Folia breviter acuminata. 13. B. microdontia Kindb., n. sp. (B. deuticutata Kindb. in sched., non Goepp.) Folia haud crassa, majuscula, vel sat parva, den>e et simpliciter vel inæqualiter serrulata; dentes angusti acuti. Lobi squamarum laterales obliqui. Nux oblonga. Amenta » fertilia angusta. Arbuscula. Unico loco in Norvegia detecta. Formæ parum rece- dentes in Lapponia et Scania collectæ. 14. B. megaloptera Kindb., n. sp. ( B . plat y pt er a Kindb. in sched., non Ettingh.) Folia çrassiuscula, parva, simpliciter (haud grosse) serrata; dentes obtusiusculi. Lobi squamarum laterales por- recti sublingulati. Nux oblonga vel obovata. Amenta fer- tilia crassa et brevia. Ramuli viminei resinoso-verrucosi. Frutex. — Species in sat paucis locis collecta. bb. Nux alis haud vel vix angustior. Folia sæpissime obtusiuscula. 15.. B. oycoieiensis Besser; Reichenbach, Icono- graphia. B. intermedia Thomas. e parte?; B. fruticosa eSmo- Jandia! Folia sæpius crassiuscula et parva, simpliciter serrata, sæpissime late cordata. Ramuli novelli resinoso-verrucosi, sæpe viminei. Lobi squamarum laterales interdum obliqui. Xux ovalis vel obovata; alæ sæpissime paullo angustiores rarius paullo latiores), supra basin stigmatum baud vel pa- rum elevatæ. Amenta fertilia crassiuscula. Frutex sæpius humilis. — Species haud raro ocurrens. \Tar. majuscula Kindb., n. var. — Folia interdum paullo majora, ovata (basi haud cordata); minus crassa. 16. B. viminea Kindb., n. sp. Folia crassiuscula et parva, subcrenata, ovata. Ramuli novelli lit in B. oycowiens/. Lobi squamarum laterales haud vel vix obliqui. Xux late ovalis; alæ paullo angustiores. supra basin stigmatum interdum valde elevatæ. Amenta iertilia hrevia, sat angusta. Frutex humilis. Habitus B. nance. In paucis locis collecta. Yar. serrulata Kindb., n. var. — Folia inæqualiter ser- rulata. Amenta fertilia longiora et crassiora. — In Fennia collecta. 17. B. nanæformis C. J. Lindeberg, n. sp., in sched.. in museo bot. Upsaliensi. — Ditfert a B. viminea : Nux rotun- data vel late ovalis; alæ supra basin stigmatum haud ele- vatæ. Amenta fertilia crassiuscula. — In unico loco collecta. D. Frutices, præcipue (semper?) alpini (tantum in regione alpina, vel supra earn, crescentes). Folia simpliciter serrata, sæpissime parva. a. Squamæ toto margine pilosæ. 18. B. subtricholepidea Kindb., nov. sp. B. pulchella C. (. Lindeberg, n. sp., in sched., in museo Upsal.) Folia crassiuscula et parva, subovata obtusiuscula. Lobi squamarum valde lati. laterales sæpissime haud obliqui. Xux subrotunda; alæ paullo angustiores, supra basin stig- matum haud elevatæ. Amenta fertilia crassa, mascula bré- via et parva. Ramuli novelli resinoso-verrucosi. Frutex hu- milis. Habitus B. a/pestris. In paucis locis collecta; in Dovrefjeld Norvegiæ supra regionem betulinam crescens. Forma, in Herjedalia collecta, pro B. fruticosa distributa erat. b. Squamæ e parte marginis (infra lobos) pilis destitutæ. 121 19. B. alpestris E. Fries. Folia parva, sæpe (saltern initio) parurn erassa, sæpis- sime late ovata obtusiuscula vel breviter acuminata; dentes sæpissime lati obtusiusculi. Lobi squamarum laterales haud vel vix obliqui. suhlingulati. Nux late ovalis; alæ sæpissime paullo angustiores, supra basin stigmatum haud elevatæ. Amenta fertilia sæpissime erassa. Rami crassi. Ramuli novelli resinoso-verrucosi. Frutex humilis. Amenta mascula brévia, parva et stricta. — Species haud raro occurrens. — C. J. Lindeberg formam quandam, in Dovrefjeld prope Fok- stuen ab eo collectam et mihi communicatam, pro Betula intermedia Thomas. » habuit. \Tar. rhombifolia Larsson, n. var., in sched., in herb, musei Upsak Folia subrhombea, breviter acuminata, argute serrata. - Forma tantum sterilis collecta et mihi dubia. Var. cuneifolia Kindh., n. var. Folia suberenata, basi longa cuneata prædita. Sterilis. — Tantum in Finmarkia collecta, raro occurrens. 20. B. alpina Kindh., n. sp.; non Borckh. Differt a B. alpestvi: Nux obovata; alæ interdum latio- res et supra basin stigmatum valde .elevatæ. Folia interdum majora. — Valde raro occurrens. 21. B. p aile sc ois Larsson. Diîïert a B. alpestvi: Lobi squamarum laterales suh- rhombei, admodum obliqui. Nux ovalis vel obovata. Folia majora subrotunda obtusata. — In sat paucis locis collecta. I\T. Folia serrata, parva, plurima ovali-oblonga. Frutex. 22. B. h a m il is Schrank. Cortex brunneseens. Ramuli novelli pilosi et resinoso- verrucosi. Squamæ e parte marginis inlra lobos) pilis de- stitutæ; lobi porrecti, haud obliqui, sæpius æquilongi. Nux rotundata; alæ multo angustiores, supra basin stigmatum haud elevatæ. Folia argute serrata, haud erassa. Amenta fertilia erassa brévia, pæne sessilia. — In Suecia olim unico loco indigena, interdum culta. B. fridicosa Pallas differt præcipue lobis squamarum lateralibus valde patentibus et obliquis, etiam amentis l'erti- libus angustis. — Specimen ineum e Lemberg Galiciæ: leg. v. Widerspach. Vtixesttillen euligt exemplar i min sam/ing. Tecknet ! betyder. att exemplaret blifvit i vâxande till stând sam ladt af mig. 1. B. verrucosa. Östergötland. Vermland och Smâland! Forma laciuiata. Dalarne, Ornas: G. E. A hlm; Öster- götland, Skedvi vid Sillsjötorp: J. Vroland; Smâland. Adelöf: D. M. Sandahl. Forma lobata. Verml.: Skarbol i Svanskog! och Klgâ: O. Geyer. Var. arbuscula. Upland Funbo: A. Floderus. Var. frutescens. Linköping, i Lôihagen ! Subsp. fallax. Dalsland. nära Rostock i Gunnarsnâs! Subsp. ambigua. Dalsl.. Bröttorp i Holm: P. |. Orten gren. meddel. af Arne Fries. Subsp. borealis. Tome Lpm.. Tarrakoski: Forelius; Dalarne, Idre: P. Olsson. Norge: Lösnäs och Fâberg i Gudbrandsdal ! Finmarken: Th. M. Fries. Subsp. platycarpa. Verml., Risberg i X. Râda: H. A. P'rôding. 2. B. mina. Verml. bergslag. Liljendal! Norge, Kongs- vold pâ Dovre! Var. macrophylla. Verml., Finnskoga vid elfven Tâsan! 3. B. odorata. Linköping! Smâl.. Loftahammar! - Norge: Kongsvinger! Elstad i Ringebo! Forma incisa. Fini., Satakunta: W. Granberg, meddel. ai P. Olsson. Subsp. integrifolia. Verml.. Krâkâsen i Ekshârad: L. M. Larsson. 4. B. carpathica. Verml. Torsby i N. Râda: E. Hen- schen. Upl., Singô: Arne Fries. — Norge. Tryssildîield! ô. B. l irgu/fosa. Verml.. Granbäckstorp i Gräsmark : fan Magnusson och A. G. Kellgren, meddel. af P. Olsson 123 och C. O. Hamnström. Linköping, odlad i Trädgärdsföre- ningens trädgärd!; äfven i Seminariets trädgärd! 6. B. glutinosa. Upl.. Linnés Hammarby: Th. M. Fries; Singö: Arne Fries. 7. B. stenocarpa. Yerml.. Torsby i N. Räda: Hen- schen. — Norge, Tryssildfjeld! 8. B. Fries//. Jemtl., Handöl: R. Hartman. Österg.. Dagsmosse: P. Düsen. — Norge. Tryssildfjeld! (tillsamman> med L. M. Larsson); Kongsvold och Fokstuen pa Dovre! Vangsfjeld i Opdal! Var. subalpii/a. Norge, Jerkin pa Dovre ! (med Larsson . Var. oxyodontia. Norge. Fokstuen pä Dovre! 9. B. subodorât a. Norge, Lille Elvedal, omkr. 1700 met. ö. h.! 10. B. platyodontia. Smfil., Gränö i Järeda. fertil: J.~ P. Jehrlander. 11. B. tricholepidea. Norge, nära Foldals kyrka! Subsp. stenoptcra. Norrbotten. Muoniovaara: C. P. Læstadius. 12. B. ac/i/v/hiata. Norge, Öhlfjeld i Saltdalen : Arnell och Schlegel. 13. B. microdontia. Norge, Fâberg i Gudbrandsdalen! 14. B. megaloptcra. Yerml., Liljendal i Bergslagen! Helsingl., Östanträsk i Helsingtuna: J. Lindgren. 15. B. oycowiensis. Verm!., Liljendal ! (med Larsson); Finnskoga, vid Tâsan! Yar. majusc/da. Yerml., Liljendal och nära sjön Fjell- rämen! (med Larsson). — Norge. Kongsberg: E. Poulsson. 16. B. viminea. Helsingl.. Färila: Collinder. Heri.. Valmâsen: K. F. Dusén. 17. B. nanœformis. Yerml., Uddeholmshyttan: HU1- phers. meddel. af Arne Fries. 18. B. subir icholepidea. Herj., Ormaruet i Funnäsda- len (»fruticosa»): S. Axell. — Norge, Knudshöe vid Kongs- vold, ofvan björkregionen! 20 kilom. trän Röräs nära Brüc- ken: Fristedt och Lovén. ILM 19. B. a /first ris. Jemtl., Storlien: Schlyter. — Norge, Dovre, Knudshö vid Kongsvold ofvan björkregionen ! Fok stuen intermedia»): Lindeberg. Var. cimei folia. Norge, Finmark.: Th. M. Fries och C. Sommerfeit. '20. B. alpina. Norge, Dpvrefjeld ■ ( intermedia Lindeberg. 21. B. pallescens. Norge, i björkregionen nära Kongs- vold pä Dovre samt Sölenijeld i Rendalen! (med Larsson . 22. B. humilis. Upsala, botan. trädgärd.! Södml., Säi- staholm, odlad: A Drake. Andra viixeställen enl. exemplar i ( psa/a Unir, botan. museum: 1. B. verrucosa. Mängenstades frän Götaland och Svealand. — Dessutom: Gestrikland. Helsingl., Ljusdal: R. Hartman. Medelpad. Hernösand. Norrbotten. Pajala och Kengis: L. L. Læstadius; Nederkalix. Björkfors: O. Rob. Fries. Lappl., Karesuando: L. L. Læstadius. — Kristiania: M. N. Blytt. — Fini., Fagervik : E. Hisinger. Forma laciniata. Smal., Södraholm i Adelöf: C. J. Lindebe'rg. Söderm. Stjerneholm i Nicolai s:n: 1 1. Sainzelius. \Testerb.. Bjursholm: N. P. Ringstrand. Forma lobata. Flerstädes, t. ex. Kristinehamn : C. Andersson. Var. arbuscula. Upl., Frötuna i Rasho: E. Fries m. 11. Söderm.. Mörkö: Ericsson. Bohusl., Bäfve s:n: J. E. Palmer. Var. frutescens. Skàne, Oppmanna: L. Borgström. Smäl., Stenbrohult: Scheutz. Österg.. Skackebo i Nykil: R. Gyllencreutz. Dalsl., Kasenberg nära Âmàl: A. G. Kellgren. Söderm., Sparreholm: C. M. Nyman; Blacksta: C. Indebetou; Turinge: Sôderén. Dalarne, Dalfors i Ore: Dr Björk herb. Hartman . Subsp. fa U ax. Upl,, Halmbyboda: Th. M. Fries. Subsp. borealis. Lule Lappm.: E. Ährling. Subsp. ambigua. Dalsl., Björsäter i Gunnarsnäs: P. |. 125 Örtengren. Verml.. V. Râda i N. Râda: H. Fröding; Carl- stad: A. Hiilphers. Subsp. plat year pa. Skâne: L. Borgström. Ög., Motalä: K. F. Thedenius. Dalsl., Kroken i Skâllérud: A. Frÿxell; Mo och Âmâl: Kellgren. Verml., Rudsberg: L. JM. Larsson. Gestr., Torsâker: Arnell. Norrb., Kengis och Pajala. samt Lappl., Karesuando: L. L. Læstadius. 2. B. nana. Frân mânga Ställen. 3. B. odorata. Gottl., Follingbo: Lönnroth; Väte: R Matsson. Smâl., Femsjö (>B. glutinosa i Herb. Norm. : E. Fries. Dalsl., Hâfverud: Kellgren. Verml.. Ekshärad: Fröding. Upl., Haîmbyboda: Th. M. Fries; Läby träsk: E. P. Fries; stadsskogen vid Upsala: M. M. Floderus. Jemtl.. Äreskutan: M. M. Floderus. Norrb., Kengis: L. L. Læsta- dius. Lappl.. Karesuando: L. L. Læstadius; Tannträsk i Lyck- sele: Angstrom; Jockmock: Ährling och Brandelius. - Norge: Hugelien: Lindeberg. Vestfinmark., Kaafjord i sub alpina-: Larsson i bref): Th. M. Fries. 4. B. carpathica. Skâne, Eslöf: G. Andersson. Smâl., Femsjö: E. Fries. Vesterg.. Fröjered: Al fr. Stalin; Sand- hem: K. F. Thedenius. Bohusl. (»carpathica ): C. J. Linde- berg; Göteborg: Winslow. Dalsl., Âmâl och Mo: Kellgren. Ner., Askersund (»carpathica»): Lindeberg. Verml., Liljen- dal: Lagergren; Ransäter, Uddersrud: Kellgren. Upl. Halm- byboda: Th. M. Fries; Vitulfsberg: Zetterstedt; Upsala, bakom slottet och i Carolinaparken: Th. M. Fries; Nyckel- viken nära Stockholm: F. J. Björnström. Dalarne. Hemfjellet i Transtrand: Hägerström; Osmundsberget: G. Wahlenberg; Falun: C. J. Hartman. Gestr., Gehe: Hartman. Hels., Los: Wiström. Norrb., Kengis och Pajala: L. L. Læstadius. Lappl., Karesuando (»carpathica enl. E. Fries»): L. L. Læstadius; Jockmock: O. Vesterlund; Âsele: P. F. Lundqvist. — Norge: Sogn: A. Blytt. Nqra Rondane: Zetterstedt. Kristiansand ( odorata ): S. Murbeck 1884.— Fini.: Mari's: Hisinger. Ta- vastland (»carpathica Willd.»): Kihlman. 6. B. glutinosa. Smâl., Femsjö (»glutinosa typ ica»)': K. Fries; Barkeryd: (). Montelin. Vesterg., Hemsjö: Callmé. Dalsl., Mo: Kellgren. Bohusl.. Landais: H. Thedenius. Ver ml.. Upplund i Gust. Adolfs s:n : Mülphers; Ekenäs pâ Näset: L. M. Larsson; Ekshärad: D. Holmquist. \'estm.. Rajnshyttan i Kil : Hamnström. Upl.. Carolinaparken i Up- sala samt Linnés Hammarby och Halmbyboda: Th. M. Fries; Yitulfsberg: Lönnroth och F. J. Björnström samt ( pube- scens Ehrh.»): G. Wahlenberg; Tallkrogen vid Stockholm: C. (. Hartman. Herj., Nilsvallen i Sveg: K. F. Thedenius; Fjiillnäs: E. Adlerz. Angerm., Salteâ i Nora: Fristedt och C. P. Læstadius. Xorrb.. Kengis: L. L. Læstadius; Björkfors i Nederkalix: O. Rob. Fries. Lappl., Karesuando: L. L. Læstadius. — Norge: Brönösund i Helgeland: C. Lindman. Kvænangen vid Tromsö: Notö. — Fini,, Lipari i Karelen: Mustonen. 7. B. stenocarpa. Gestr., Björntorpet nära Gehe: R. Hartman. — Norge: Breviksskaaret och Do vre : C. J. Lin- deberg. 8. B. Friesii. Torne Lappm., Karesuando: L. L. Læ- stadius. Pite Lappm., Glommerträsk: Björnström och Lind- berg. Norrb., Pajala: L. L. Læstadius. Jemtl., Storlien: B. Floderus. Heri.. Ormaruet: K. F. Thedenius. Dalarne, Hem- fjellet i Transtrand: Hägerström. Norge: Jordalen nära Snöhättan, »2000 f. ö. h. : Lindeberg. Dovre, ofvanom skogs- regionen ( tortuosa»): L. M. Larsson. Alten: M. N. Blytt. Var. subalpinn. Norge: Moefjeld i Helgeland: Arnell. Gaustafjeld ( subalpina»): Th. M. Fries. 9. B. subodorata. Karesuando och Pajala: L. L. Læ- stadius. — Norge, Fanaraaktinderne i Sogn, 3000 f. ö. h. : A. Blytt. 10. B. platyodontia. Smäl., Björkenäs i Vireda: P. Bräkenhjelm; Grenna: H. Karlson. 11. B. tricholepidea. Lappl., Karesuando: L. L. Lae- stadius; Zäkkok: Ahrling. Norrb., Kengis: L. L. Læstadius; Seinitz- Mikkala: O. Rob. Fries. Jemtl.. Areskutan. Alm- qvist och Kempe; Undersäker: Fdf strand, flerj.. Ljusnedal: 127 Almqvist. — Norge: Balvand i Saltdalen: Schlegel och Ar- nell. Nära byn Bracken: Fristedt och Lovén. Subsp. stenoptera ■ Lappl., Lycksele: P. F. Lundqvist. Norrb., Mnoniovaara: C. P. Læstadius. — Norge: Harbacken pâ Dovre: H. Falk. 13. B. microdontia (forma parum recedens). Karesu- ando: L. L. Læstadius. 14. B. inegaloptera. Karesuando: L. L. Læstadius. Helsl., Tuna samt Stafsatra i Jerfsö: Wiström. Verml. Ede- bäck i Elfdalen: D. Holmquistoch C. Dahl; Kil : Björkman. - Norge, Mistbjerg i Romerige samt Kristiania: M. N. Blytt. — Fink, Uguniemi: E. Niklander. 15. B. oycowiensis. Smäh, Mjöhult i Fryeled (»fruti- cosa E. Fries»): I. Forsander; Runseryd i Forserum ( hu- milis»): O. Montelin och O. Nordstedt; Kulltorp: C. Alfr. Andersson; Näsby i Dädesjö: J. P. Gustafsson; Furuby: Edv. Andersson. Verml., N. Rada: Henschen; Edebäck: D. Holm- quist. Ner., Gottersäter i Axberg: K. Kjellmark. Upl., Dan- nemora: Henschen. Dalarne, Jungfruberget vid Falun: O. Juel. Gestr.. Ockelbo: Arnell. Herj., Ulfberget vid Yiken: Fristedt och Lovén. Norrbotten, Nikkala — Seivitz: O. Rob. Fries. Lycksele: H. Samzelius och P. F. Lundqvist. Pite Lappm., Arjeploug: F. J. Björn ström. — Norge, Mistbjerg: M. N. Blytt. Yar. majuscula. Dalarne, Särnstugan: O. Olsson och B. Zetterström. Norrb., Kengis: L. L. Læstadius. Pite Lappm., Glommersberget: F. J. och H. Björnström och S. O. Lindberg. Tome Lappm., Vittangi: Fristedt och Björnström. 16. B. viminea. Dalarne, Sarnaskogen: Hägerström. 18. B. subtricholepidea. Jemth, Snasahögen: C. J. Jo- hansson. — Norge, Breviksfjeld (och Kongsvold pa Dovre 1898): C. J. Lindeberg. 19. B. alpestris. Tome Lappm. : C. Hartman; Ka- resuando: L. L. Læstadius; Vittangi: Fristedt och ßjörn- ström. Lule Lappm., Gellivare Dunder: H. Thedenius; Kaj- sats och Niunnats: N. J. Andersson. Norrb., Pajala och i 128 Kengis: L. L. Læstadius. Jeintl.. Bunnerfjellet och Renijellet: B. Floderus; Yällista i öfre björkregionen : Elfstrand; Sna- sahögen. nedom Handölsforsen : Almqvist och Kempe; Munv högarne: C. ]. Johansson; Areskutan. Herj.. Grufvälen : I lul- ling; Ormaruet: Axell. — Norge: Alten: Skânberg. Helge- land. t. ex. Ranen: Ameil. Gjæsvær pâ Mageröe: Th. M. Fries. Langnæs i Tanen: Th. M. Fries och Sommerfell. Wallsöe i Aafjord vid Trondhjem: Arnell. Tronfjeld: K. F. Düsen. Hugelien och Yalders: M. X. Blvtt. Husum i Fol- dal: Zetterstedt. Sjungsätern nära Snöhättan: Lindeberg. Yar. rhombifolia. Norge. Dovre : L. M. Larsson. Yar. cuneifulia. Norge: Yadsö: Sommerfeit. Renö och Kjelmö i Yaranger: Th. M. Fries. 20. B. alpina. Heri.. Funnäsdalen torulosa Lars- son : K. F. Thedenius. — Norge. Skaadal: M. N. Blvtt. 21. B. pallesceiis. Jemtl. Snasahögen: R. Hartman; Renfjellet: B. Floderus. \’id Torne triisk: Angstrom. Norge: Tanen i Finmarken: Sommerfeit. Balvand och Öhl- fjeld i Saltdalen: Schlegel och Arnell. 22. B. humilis. Odlade exemplar frän Carolinaparken i Upsala samt frän Blekinge. Andra i (ixest allen enligt Arne Fries' sanding. B. verrucosa var. frutescens. Dalarne: Gesunda: Harry Smith. — B. giutinosa. Österg., Dagsmosse: T. Gustafsson. B. niegaloptera. Smal. Moheda: T. Vifell; Verml.. Ud- deholmshyttan: Hülphers. — B oycoieiensis. Angerml. Österäsen: Harald Fries. Fini.. En are Lapp m. och Karelen: A. Torckell. — B. viminea. Smal.. Xydala: C. \Y. von Sydow. Andra växestcillen enl. exemplar i Lunds Universitets botaniska Museum. 1. B. verrucosa. Verml.. Edebäck sudetica : Fröding. Var. frutescens. Vesterg.. Fröjered: J. R. [ungner Smäl., Korsberga: Scheutz; Yexiö: O. F. Nyqvist. Österg.. Väderstad: Karl Magni. X'erml. Tveta sudetica» : Fröding. 4. B. Carpathian. Dalsl., Bücke: Örtengren. Verml. 129 Gust. Adolfs s:n (»sudetica») och Carlstad: Hiilphers. Heri. Midtâdalen och öfre Ljusnedalen : Almqvist. Vestergötl. Yar. microphylla. Carlstad: E. Berggren. Smâl., Nöb- beled, Öjeby: E. Neander. Forma diiplicato-serrata. Göteborg: Winslow. Söder- telje: D. M. Eurén. 5. B. virgultosa? (steril): Östergötl., Kolmorden: Elm- qvist. 6. B. glutinosa. Skäne, Esperöd ( glutinosa»): F. W. C. Areschoug; vid Ringsjön: Hi. Nilsson; Hör: S. Berggren. Smâl.. Femsjö (»glutinosa ): E. Fries i Herh. Norm.; Furubv : Edv. Andersson. Österg., Omberg: J. F. Lundequist. Söder- telje: D. M. Eurén. Yerml.. Alster; Walborg Kahlén. Dalsl.. Holm: A. Fryxell. Göteborg: Winslow. 7. B. stenocarpa. Karesuando : L. L. Læstadius, Norge, Brendhaugen: A. Falck. S. B. Friesii. Jemtl., Snasahögen: f. A. Holm; Oviks- ïj eilen : G. Ekberg. \rar. oxyociontia. Norge, Kongsvold: H. Falk och W. Berndes. 11. B. tricholepidea. Jemtl., Storlien: Ahlfvengren och D. M. Eurén. Dalarne, Orsa: And. ßjörk. Yerml., Udde- holmshyttan : Hülphers. 13. B. microdontia. Skâne, Hör (forma parum recé- dons): Hj. Nilsson. 14. B. megàloptera . Smal., Kulltorp: C. Alfr. Anders- son. Nerike, Axberg: K. Kjellmark. Yerml., Râda: Henschen. 15. B. oycowiensis. Smal., Moboda: Gust. v. Sydow; Nydala: J. Lindskog. Dalarne, Särna: Hägerström. Medelp., Borgsjö: Collinder. — Fini., Enare Lappm.: Torckell. \rar. inajuscula. Skäne, Rössjöholm. Jemtl. Storlien: Ahlfvengren. — Fini., Lappm. (»fennica Dörfler ): H. Lind- berg; Karelen: Torckell: Österbotten, Kajana ( bottnica Mêla ): C. A. F. Lönnbohm. 16. B. vinunea. Smâl., Barkervd: F. Larsson. Var. semdata. Fini.. Savon., Järvikylä: H. Lindberg. Bot. Not. 1909. 10 130 18. B. snbtricholepidea. Lule Lpm., Zäkkok: Ährling och Brandelius. Kerj., Rüsjôvâlarne: Axell. 22. B. Immilis. Smâl., Forsserum, torpet Arken i Runseryd: Scheutz och Montelin jun. i F. Elmqvists herb. Samrnanfattning af den geografiska ntbredningen. 1. B. verrucosa. Allmän i Götaland, Svealand, Ge- strikland och Helsingland, dock sällsynt i Dalarnes f jell trakter. 1 Norrland (för ôfrigt) mindre vanlig i synnerhet i de kallare trakterna; sällsynt i Lappland. I Norge »allmän till Trondhjem men ei högre upp an 1600 tot öfver hafvet : Blytts Flora. Forma laciniata. Smâl., Österg.. Vesterg., Södml., Dalarne, Vesterb. — ofta odlad. Forma lobata. Söderm., Dalsl., Verml. m. m. Var. arbuscula. Upland, Söderm., Bohusl. Var: frutescens. Skâne, Smâl., Österg., Söderm!.. Ye- sterg.. Bohusl., Dalsl., Verml. Subsp. fallax. Dalsl., Upland. Subsp. ambigua. Dalsland, Vermland. Subsp. borealis. Torne och Lule Lappm.; Dalarne. Subsp. platycarpa. Skâne, Österg., Dalsl., Verml.. Gestr., Norrbotten, Lappl. — Norge: flerstâdeè. 2. B. nana. Allmän i Lappl. och Norrl., dock i Fiels, och Gestr. mera spridd; i Dalarne och Verml. teml. allmän; Ner. och Vestm. spridd; Smâl. ej sällsynt; i andra svenska landskap mindre vanlig. — I Norge och Fini, vanlig. Var. macrophylla. Lappl., Jemtl., Her]., Vesterb.. Verml. — Norge, Romsdalen. 3. B. odorata. Troligen teml. sällsynt; t. ex. Gottl.. Smâl., Österg., Dalsl.. Verml., Upl., Jemtl., Norrbotten, Lapp- land. — Norge: spridd. Forma incisa. Finland. Subsp. integrifolia. Verml., pä ett Ställe. 4. B. carpathica. Icke sällsynt i Sverige. Äfven i Norge och Fini. Var. nncrophxlla. Smâl., Verml., fieri. 131 Forma diiplicato-serrata. Göteborg och Södertelje. 5. R. v/rgultosa. Verm! and. vild. Östergötl.. odlad. En troligen dit hörande men steril form är Finnen pa Kol- morden. 6. B. glutinosa. Mängenstädes i Sverige. — Äfven i Norge och Fini. 7. B. stenocarpa . Verml., Gestr., Lappl. — Norge: Gudbrandsdal. ; Dovre; Tryssildfjeld. 8. B. Friesii. Allmän i fjellen i eller ofvan björk- regionen. Österg. vid Täkern (reliktform). Var. subalpina. Lapp]. - Norge: Gaustafjeld; Dovre; Helgeland. Var. oxyodontia. Norge: Fokstuen och Kongsvold pà Dovre. 9. B. sübodorata. Lappl., Karesuando. — Norge: Lille Elvedal, omkr. 540 meter ö. h.; Sogn, omkr. 900 m. ö. h. 10. B. platyodontia. Smäland, Järeda ; Vireda; Grenna. 11. B. tric/io/epidca. Lappl., Norrbott., |emtl.. Herj., Dal., Verml. — Norge: Foldal; Saltdalen; nära Röräs. Vdr. stenoptera. Norrbotten. — Norge: Dovre, i fjel- lens skogsregion. 12. B. acuminata. Norge, Saltdalen, pâ ett stalle. 13. B. microdontia. Lappl., Karesuando. Skäne, Hör. Norge, Gudbrandsdalen. nedom fjellen. 14. B. megaloptera. Smäl., Verml., Nerike, Fiels.. Lappl. — Norge, Romerige; Kristiania. — Finland. 15. B. oycowiensis. Ei sällsynt. Smäl., Verml., Ne- rike, Upl., Dalarne; Gestr., Med., Äng., Vesterb., Norrb., Lappl. — Norge, Romerige. — Finland. Var. majnscula. Skäne, Verml., Dalarne, Jemtl., Norrb., Lappl. — Norge och Finland. 16. B. viminea. Smäl., Dalarne, Helsingl., Herj. Var. serrnlata. Finland. 17. B. nanceformis. Verml., Gust. Adolfs s:n, pa ett stalle. 18. B. subtricholepidea. Lule Lappm. Herj. (»fruti- cosa»). — Norge: Dovre; Breviksfjeld; nära Röräs. 132 19. B. al pest ris. 1 eller nüra fjällens björkregion. Lappl.. Xorrb., Jemtl., Herj. Xorge: Helgeland; Dovre; Foldal; Tronfjeld; \ 'alders; nära Trondhjem. \'ar. rhombifolia. Xorge, Dovre. Yar. ctmeifolia. Xorge: Vadsü och Syd-Varanger. 20. B. al pina. Herjeäd. — Xorge: Dovre och Skaadal. 21. B. pallescens. Jemtl., Lappl. — Xorge: Dovre. i îjellens björkregion, sparsamt; Rendalen; Saltdalen; Fin- mark en. 22. B. humilis. Har îunnits vild i Smâland; odlad i Upl., Söderm. och Blekinge. Slutanmär kiting. Det har ej undgâtt min uppmärksamhet, att samma samlares exemplar frân samma lokal belinna sig i liera af ofvannämnda samlingar men af mig blifvit hänförda till olika arter eller varieteter. Dâ jag icke varit i tillfälle att jemföra dessa exemplar, sont dock kunna samtidigt vara tagna pâ olika träd eller buskar, kan jag ej afgôra, om mina bestâmningar varit delvis oriktiga i dessa fall. P. S. I Englers Das Pflanzenreich har Hub. Winkler 1904 utgifvit en monograli öfver Betula, som jag nyligen fàtt se. Deri upptages B. pubescens Ehrh. med synonymerna B. odorata Bechst. och B. glutinosa Wahr, samt variete- terna carpathica Waldst. et Kit. och tortuosa Ledeb.; den senare säsom synonym med B. odorata *alpigena Blytt. B. oycowiensis anses som var. af B. verrucosa. B. virgultosa kallas B. urticifolia Spach) Regel. Sàsom bastarder af B. nana och B. pubescens anses: B. intermedia Thomas., B. alpestris Fries, B. subalpina och B. pallescens Larsson. B. glutinosa var. pseudo-alpestris Björnström. B. pubescens och ß. nana uppgifvas sakna glandler . Upsala 2 april 1909. 133 För nâgon tid sedan nädde oss budskapet, att döden äter sökt ett offer bland de svenska botanisterna, denna gâng en af de yngre, som just börjat pâ allvar ägna sig ät vetenskaplig forskning och som gaf förhoppningar om en blifvande forskare af rang. Den 13 april afled nämligen i Stockholm, efter en tids sjukdom, filosolie kandidaten friherre Fritz Ridder- stolpe nâgot öfver 24 âr gam mal. Denna förlust kom oförmodadt icke blott för hans närmaste och vänner utan äfven för alla de botanister, som väntade att i en snar framtid se resultaten af de undersök- ningar, hvarmed han var sysselsatt. 1 höstas hade han nämligen pâ Riksmuseets Botaniska afdelning börjat en vetenskaplig bearbetning af familjerna Iridacece och Amaran- taceœ, hvilken han emellertid tili t'öljd af sjukdom mäste afbryta, en sjukdom som alltför plötsligt slutade med döden. Fritz Ridderstolpe var född i Stockholm den 21 sept. 1884. De första skolären genomgick han i Kalmar och därefter vid Södra Latinläroverket i Stockholm; som gym- nasist gick han öfver tili Latinläroverket ä Norrmalm, där han utexaminerades som student 1404. Han studerade där- Bot. Not. 1909. RU etter dels i Uppsala, dels vid Stockholms Högskola, dar ban afiade fil. kand. -examen värterminen 1908. Sina botaniska intressen visade R. redan i skolan, dar han förvärfvade sig en enastäende växtkännedom. Denna underhöll och förkofrade han genom fiitigt Studium ute i naturen; han försummade aldrig att under sina resor eher promenader göra noggranna observationer i den om- gifvande Vegetationen. \’id universiteten inriktades hans häg speciellt pä skottföljden och därmed likartade biologi- ska studier, hvartill han fick tillfällen genom vistejse ä skilda platser i landet. Under den tid, han var bosatt vid Danderyd nära Stockholm, var han t. ex. sysselsatt med en undersökning at Hottoma i nämnda hänseende. Fram- för allt kände ban dock den öländska floran. Frän Öland förskritver sig ocksä hans första och enda manuskript, Om refloration pä Öland hösten 1908, hvilket finnes intaget i detta nummer af Botaniska Notiser. Dar började han äfven en statistisk undersökning öfver flytförmägan hos olika strandväxters frön, en undersökning, som lofvade intres- santa résultat, men tyvärr ej bann fullföljas. Till denna hade han fâtt uppslaget vid en tidigare vistelse i Danmark, dar han lifligt intresserat sig för Vegetationen pä klittern a omkring Skagen. Som botanist arbetade R. med stör noggrannhet och vaken kritisk blick. Till stör del torde hans kritiska lägg- ning. som äfven yttrade sig i stark själfkritik, ha varit or- saken till att han ej förr publicerat nägra at de rön han giort. Ty tack vare sin begätning, iakttagelseförmäga och beläsenhet hade han hunnit förvärfva sig solida fackkun- skaper. R. deltog föga i kamratlifvet vid universiteten. och minnet af honöm bevaras därför blott inom en trängre krets af studentkam rater, hvilka i honom sörja en vän hvars person liga egenskaper giorde honom omtyckt och värderad af alla, som närmare lärde känna honom. Nils Odhner. 1 35 Om fern- och sexhornade frukter af Trapa natans L. Ett bidrag tili dedubbleringsteorien. Af Otto Gertz. Vid de undersökningar öfver nägra sydskänska torf- mossars paleontologi, som jag företog sommaren 1907, upp- täcktes tvenne nya fyndorter för fossil Trapa natans L.. oui hvilka ett kort meddelande influtit i Torfmosskommis- sionens berättelse öfver nämnda ärs fältarbeten '). Bäda fyndorterna äro belägna â ett omräde, som med all sanno- likhet tillhört samma vattensystem som den pä 1860-talet torrlagda Näsbyholmssjön. Redan 1871 hade Nathorst har iakttagit vid sjöns vestra sida fossila fruktstenar af Trapa natans, nemligen i en torfmosse norr om Gerdslöfs kyrka -). Närmare bestämdt är torfmossen belägen pa stora vägens östra sida (ungefär S00 fot derifrän), pä norra sidan af kanalen, som gär i östhg riktning mot sjön 3). Troligen är den lokal, hvarom här är fräga, identisk med den mosse, som jag i ofvan anförda meddelande omnämnt (Gerdslöfs mosse), och hvarest vid ett Hyktigt besök äfven jag insamlade nämnda fossil i riklig mängd. De tvenne n}ra fyndorterna befinna sig norr och öster om Näsbyholmssjön. Den ena, Kallsjö mosse, är belägen omedelbart norr om jernvägslinjen Malmö— Ystad samt söder om Stjerneholmssjön (ocksä kallad Lillesjön), med hvilken denna mosse förr tydligen sammanhängt. I ’) Torfmosskonnnissionens arbete 1907. (Ymer, tidskrift ut- gifven af svenska sällskapet för antropologi och geografi. Ar- gängen 1907. p. 451.) pp. 455, 456. '-) Trapa natans L. âterfunnen lefvande i Sverige. (Bota- niska Notiser för är 1871. Lund 1871. p. 134.) p. 135. Nathorst, A. G. Om arktiska växtlemningar i Skanes söt- vattensbildningar. (Öfversigt af Kongl. Yetenskaps-Akademiens Förhandlingar. Tjugondenionde Argàngen. Stockholm 1872. N:o 2. p. 123.) p. 133. s) Nathorst, A. G. Om de fruktformer af Trapa natans L., som fordom funnits i Sverige. (Bihang tili Kongl. Svenska Veten- skaps-Akademiens Handlingar. Trettonde Bandet. Afdelning III. N:o 10. Stockholm 1888.) p. 15. Bol. Not. 1909. dess östra kant anträffades har, pà ett diup af icke füllt en meter O.s:. m. under den nuvarande ytan. Trnpa natans i en af tort öfverlagrad, brungul gyttja. Den andra nyupptäckta J/Yf/w-lokalen är en öster om Xasbyholmssjön befintlig torfmosse, tillhörande n:o 1 Sarits- löf (egendomen Elinelund). Liksom ä den förra fyndor- ten uppträda äfven här de fossila 7><7/>r/-frukterna i en gyttjeafiagring under den egentliga torfven, fast pä större djup under mossens yta, emedan pä detta stalle den ofvan liggande torfven nâtt en niera betydande mägtighet. Alla här insamlade Trapa-ivukter bade anträffats vid upptagan- det af en profil i mossens nordvestra hörn. Den 7>fl/>rt-förande gyttian uppträder pâ alla de ofvan anförda lokalerna säsom en brungul, nästan strukturlös lefvertorf , rik pä fossila växtlemningar. Förutom Trapa natans1) mä bland dessa nämnas (frän fyndorten Elinelund ): Quercus Robur: blad och smärre qvistar; enstaka frukter och fruktskälar. Ainus glutinosa: frukter, kottar; smärre grenstycken. Betula verrucosa : blad, qvistar; frukthängen, nötter och hängefjäll. Salix caprea och andra Sa lices: blad. Ti lia europaea: frukter. Acer platanoides: del frukter med merendels väl bibe- hällen vinge. Fraxinus excelsior: vingfrukter. Corylus Avcllana: nötter; outvecklade hanhängen. Rhamnus Frangula: fruktstenar. Nymphaea alba: frön; blad- och fruktskaftsärr, heia rhizomskelett. l) Säsom särskildt i Kallsjö mosse visar sig vara fallet, har emellertid Trapa natans fortlefvat äfven under första skedet af den tid, da Sedimentationen af den vanliga, ofvan lefvertorfven lig- gande svämtorfven försiggätt. Fast mera sparsamt an i gyttian defvertorfven), anträffades nemligen fruktstenar af Trapa äfven i undre delen af (sväm-)torfven, enligt företagen mätning ända tili 15 cm. upp i densamma. 137 Xupluir luteum: frön; rhizomrester. Menyanthes trifoliata: frön. Ruinex (Hydrolapathum?): frukt. Montia font aim: frö. Potamogeton nataiis: fruktstenar; bladrester. Scirpus lacustris: nötter. fiera med bihehällna kalk- borst. Eleocharis sp.: nötter. Carex sp.: nötter med fruktkalk (utriculus). Phragmites communis: stjelk- och rhizomleder. I 7><7/><7-gyttjan uppträda temligen rikligt sporofvll- rester af en ormbunke, hvilken jag emellertid ännu icke lyckats att tili arten identifiera. Flerestädes anträffades ocksa blad, erinrande om de egendomliga blad, hvilka äro utmärkande för vinterknopparne hos Potamogeton crispus * l). De fossila lemningarne af Trapa nataiis utgöra.s ä de nämnda lokalerna, Gerdslöf, Kallsjö och Elinelund, af kräf- tigt utbildade fruktstenar, hvilka uppträda förhällandevis rikligt i ifraga varande lager. Förutom heia fruktstenar, pä hvilka de länga, hullingbeväpnade hornspetsarne ej säl- lan sutto qvar, iakttogos fragment af sädana, nemligen lösa horn, fruktkronor, skal samt afbrutna hornspetsar, hvilka senare i riklig mängd erhöllos vid lefvertorfvens utslam- ning med vatten. Vid Gerdslöf och Elinelund anträffades ett icke obetydligt antal Trapa-îrukter, hvilka voro ytterligt smä, knappast nftende öfver 1 cm. i diameter, och troligen härröra frän frukter, hvilka af en eher annan anledning ') En redogörelse för torfmossarnes stratigrafiska och pa- leontologiska förhallanden, sädana dessa vid fiiltarbetena lätit sig laststiilla, har jag meddelat i en till Torfmosskommissionen inleni- nad arbetsberättelse (manuskript). Den mera detaljerade under- sökningen öfver dessa mossar föreligger iinnu icke i füllt tryck- färdigt skick. I en nyligen publicerad afhandling af Holst, hvilken utkom, sedan jag redan afslutat manuskriptet tili denna uppsats, finnas de noggranna fossillistor attförda, som jag uppriittat öfver Knllsjö- mossens olika lager. — Holst, N. O. Postglaciala tidsbestämnin- gar. (Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. C. N:o 216, [Ärs- bok 2 (1908): N:o 8.1 Stockholm 1909.) pp. 22 — 24. its icke nätt fruktmognad. utan affullit eller lösslitits i omoget tillständ. I sin monograli öfver de fossil a fruktformerna hos Trapa natans har Nathorst1) särskiljt tvenne grundtyper at nämnda art, J. coronata och f laevigata, hvilka former inom sig innesluta hvar sin Serie af mer eller mindre ut- präglade underformer. De exemplar, som blifvit funna ä lokalerna Gerdslöf, Kallsjö och Elinelund. tillhöra den förra grundtypen, f. coronata, och utmärka sig sälunda genom i allmänhet väl utbildad krona (blommans persisterande disk och en tydlig hals; detta senare parti har emellertid i nägra fall nätt en särskildt kräftig utbildning, sä att i fräga varande frukter synas mig vara att hänföra tili underfor- men elongata, ja, kanske rent af tili en conocarpisk form inom coronata-senen. Sädana extrema former förefinnas sär- skildt bland de /><7/w-frukter, som jag insamlat frän Eline- lunds mosse, men hafva äfven iakttagits vid Kallsjö och Gerdslöf. À alla tre fyndorterna vore för öfrigt blott for- mer af typen coronata att förvänta; samtliga de fossila Trapa-irvkter frän X äsby h ol nass j ö n (Gerdslöf), som Nat- horst tidigare undersökt, befunnos nemligen af nämnde forskare tillhöra denna typ. Ä dessa lemnar Nathorst följande beskrifning 2): Kronan kring fruktnrynningen är visserligen tydligt utbildad, men den utskjuter i allmänhet ej sä längt ät sidorna, att den 1 profil sedd frän en af de nedre tornarnes sidor; blir särdeles framträdande. Hos nägra exemplar är dock detta fallet. Tomarne sitta van- ligen högt upp pä frukten men stundom är dock det b Nathorst, A. G. Om de fruktformer af Trapa natans L., som fordom funnits i Sverige. — I detta arbete p. 16 omnämner Nathorst Iran lokalen Gerdslöf iNäsbvholmssjöm fynd af ytterligt sma J;'rr/)(7-frukter, »endast 13 — 16 millimeter lânga». Beträffande formserierna hos fossila frukter af Trapa natans se äfven: Se mander, R. & Kjellmark, K. Eine Torfmoor- untersuchung aus dem nördlichen Nerike. 'Bulletin of the geolo- gical institution of the university of Upsala. \ ol. II. <1894 — 1895. Upsala 1896. p. 317.) pp. 339, ff. -) Nathorst, A. G. Om de fruktformer af Trapa natans L., som fordom funnits i Sverige, p. 16. 139 öfversittande partiet af denna nägot förlängdt .... Halsen är mer oeh mindre tydlig, tornarne äro särdeles kraftiga Och alla kanter och upphöjningar mycket utpräglade. Nagra exemplar visa en mindre, spetsig knöl mellan tornarne. De variationer, som i öfrigt förekomma, äro ej andra än sädana, som kunna iakttagas hos snart sagdt hvarje större samling 7>a/>n-frukter. Bland det rikliga material af 7>«/»rt-fruktstenar, som jag insamlat vid lokalerna Elinelund och Kallsjö, iakttogos tvenne med anomal utbildning. A dessa hade nemligen i stallet för fyra horn utvecklats fein, resp. sex sädana. Den femhornade 7>n/w-frukten härrör frän Kallsjö mosse; da den emellertid stärkt deformerats genom hoppressning och söndertryckning, lämpade den sig i blott ringa grad för en ingâende morfologisk undersökning. Deremot var den sexhornade TVn/w-frukten, hvilken anträffats vid Elinelund, relativt väl bevarad. I den teratologiska literaluren anföras icke nagra uppgifter om fynd af sädana anomalier. Femhornade Trapa- frukter hafva emellertid tidigare beskrifvits af Nat hörst, som i material frän fyndorten Almaän funnit fyra frukter. hvilka hafva 5 tornar i stallet för 4, detta genom för- dubbling af en af tornarne ’). Senare har Nat hörst om- nämnt ett liknande fynd, som blifvit gjordt i trakten af sjön Trästen i Smäland ■). Det heter om detta fynd: Af särskildt intresse är ett exemplar, hos hvilket en af tor- narne är fördubblad .... Dock är endast den ena af de dubbla tornarne utbildad säsom torn, medan den andra motsvaras af en rund knöl. Samma abnorma fruktform *) Nathorst, A. G. 1. c. p. 20. Tafl. 1, fig. 3. — Här om- nämnes en tidigare uppgift om sa beskaffade nötter af Tvapa in- cisa, hvilken lemnats af Franche t och Savatier. 2) Nathorst, A. G. Tvenne nya fyndorter fü r subfossila 7>rt/x?-frukter i Misterhults socken, Smäland. (Öfversigt af Kongl. Yetenskaps-Akademiens Förhandlingar. Argängen 1895. N:o 8. p. 513.) p. 516. 140 anlöns äfven Iran Anta mosse i Finland, der den i ett exemplar antriiïfats af Gunnar Andersson'i. Xàgot tidigare fynd at sexhornade 7>rt/>rz-lrukter synes deremot icke vara bekant. Det olvan omnämnda exempla- ret trän Elinelund représenterai', bortsedt Iran de öfver- taliga taggarne, en typisk coronata- form. At de sex tag- garne halva tvenne utbildats pä vanligt satt; de fyra öfriga. hvilka tvä och tvä sitta motsatta hvarandra, företräda par- vis hvar sin tagg ä en normal Trapn- frukt. En tagg hade albrutits ett st}’cke ofvan basen, en annan. tillhörande sam- ma par som den törra, visade en skarp, bâgîormig inät- krökning. Hos Trapu iiiitaiis äro blommorna, som bekant, ge- nomgâende al axiUärt Ursprung. Till den tetramera loder- bladskransen, som â ett diagram visar Orienteringen al ett ortogonalt kors. ansluter sig en alternerande, isomer kron- bladskrans. Innanlör denna beiinner sig i lortsatt alterna- tion en tetramer krans al ständare, omgilvande den dimera Pistillen, hvars tvenne, transversalt stälda fruktblad utväxa tili en stenlrukt, lörsedd med lyra horn, härrörande irän de persisterande, stärkt sklerilierade loderbladen, samt krönt al en krorfa, representerande blommans qvarstäende, karpellära diskbildning. Det anmärkningsvärda förhällan- det, att de lyra hörnen â Irukten pan'is lörete en olika grad al perigyni, antyder, säsom Eichler och andra lor- skare Iramhällit, ;itt de bäda mediana hörnen, hvilka sitta insererade längre ned â irukten, äro, morlologiskt sedt, de lörsta och salunda tidigare anlagda än de tvenne la- teral a 2). Hvad beträlfar den morlologiska tydningen al lern-, resp. sexhornade 7>«/>a-frukter, sä lörtjenar det att om- 1) Gunnar Andersson. Studier öfver Finlands torfmossar och fossila l*vartärflora. (Bulletin de la commission géologique de Finlande. Tome second. N:o 8. Helsingfors 1898.) p. 128. *) Eichler, A. W. Bliithendiagramme. Zweiter Theil. Leip- zig 1878. p. 461. 141 A och B. Fossila fruktstenar af Trapa natans L. f coro- nata Nath. — Naturlig- storlek. — Frân fyndorterna Kallsjö (A) och Elinelund (B). C och D. Fossil, sexhornad frukt af Trapa natans L. f. coronata Nath., sedd frân sidan (C) och ofvanifrân (Dk — Natiir- lig storlek. — F3Tndorten Elinelund. E — G. Diagram öfver foderbladens orientering i fyr- Œ), fem- (F) och sexhornade (G) frukter af Trapa natans. : 142 nämnas, att för de förra redan Nathorst anfört, att ano- malien mäste förklaras med antagande af en fördubbling dédoublement . Och i sjelfra verket synes mig pärisandet af dessa abnorma fruktformer hos Trapu uatans erbiuda ett pätagligt bevis för giltigheten af den nägot omstridda dedubbleringstcorien 1 2 * * . Nathorsts afbildning af en dylik femhornad Trapa-ivukx. visar redan vid första päseendet, att här icke föreligger nägot fall af pentameri i fodret, utan att äfren här normal tetrameri varit rädande i blomman. Frukten är nemligen symmetrisk efter trenne plan, med blott den inskränkning, som betingas deraf. att ett hom här substituerats af trenne. Bäda dessa horn äro ocksä orienterade ät samma hält samt heart och ett dubbelt sma- lare an fruktens trenne öfriga. normala horn. Sä rar äfven fallet med den femhornade 7Va/x7-frukt frän Kallsiö mosse. som jag undersökt. Här risade sig dock ifräga varande horn rara basalt nägot sammanhängande. en egendomlig- het. som i ännu högre grad synes mig tala för deras upp- komst ur ett gemensamt primordium. Pä grund af det stärkt deformerade skick, hvari frukten befann sig, künde jag icke med säkerhet afgöra. om denna delning inträdt ä det undre. mediana eller öfre. transrersala bladparet i foder- kransen. Af Xathorsts beskrifning öfrer den ofran om- nämnda femhornade Jra/w-frukten framgär emellertid. att det fördubblade frukthornet der tillhört det mediana paret, säledes blommans tidigast anlagda bladpar5 . Om klyf- ningen träffat det foderblad. som befinner sig ä den axo- skopa eller fylloskopa sidan i blom diagrammed läter sig tydligen icke afgöra. Om det sälunda är uppenbart. att i de nu beskrifna. femhornade 7>«/w-frukterna en dedubblering af blommans 1) Se beträffande denna fraga framställningen hos Goebel, K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Zweiter Teil. Jena 1901. pp. 710, ff. 2) I förklaringen tili Nathorsts fig. 3, tafl. 1 heter det: »Exemplar med 5 tomar, derigenom att en af de nedre är 'för- dubblad » 143 ena, mediana îoderblad kommit till stand, sä synes det mig icke mindre tvdligt, att fodrets sextal i den abnorma, sex- hornade 7V«/>a-frukten mäste betecknas som en falsk hexa- meri. Aï taggarne visa nemligen blott tvenne normal ut- bildning; de fyra öfriga, af hvilka, som ofvan nämnts, den ena afbrutits heit nära basen, äro dubbelt smalare samt parvis hopstäende. Da frukten äfven här tili sina symme- triförhällanden företer ett tetramert grundplan, och de fyra smalare, parvis hvarandra motsatta hörnen sitta fästade längre ned an de tvenne normala, sä synes detta fall, i jem- förelse med det förut beskrifna, blott représentera den kom- plikationen, att dedubbleringen i det mediana fod|r blads- paret icke inskränkts till dess ena blad, utan träffat dem bäda. Frän det för familjen Onagraceae typiska blomdia- grammet afviker slägtet Trapa {= familjen Hydrocaryaccae ) bland annat genom sitt dimera gynoeceum. I den tetra- mert byggda 'frapa-blom m an fä sälunda tvenne mediana fruktblad tänkas undertryckta Payer1) ser emellertid i pistillens mediant stiilda skiljevägg rudiment af dessa frukt- l) Payer, I. B. Traité d'organogénie comparée de la fleur. Paris MDCCCLVIL pp. 455, 456. »Ce sont, à l'origine, quatre mamelons carpellaires dont deux, superposés aux sépales latéraux, sont nés avant les deux autres et restent toujours plus grands Dans la jeunesse du pistil, lorsqu’il n'a encore que la forme d'une coupe, les bords portent quatre crénelures; plus tard, lorsqu’il res- semble à une bouteille, la petite ouverture placée à l’extrémité du style ne présente plus que deux lobes qui se recouvrent de papil- les stigmatiques. — il sera facile de constater que les deux grandes crénelures qui correspondent aux deux mamelons car- pellaires premiers nés, persistent seuls, et que les deux autres s'atrophient peu à peu pour ne plus laisser bientôt aucune trace de leur existence. Se äfven pl. 106, figg. 7, 8 i samma arbete. • — Att dorna efter de afbildningar, som Barnéoud lemnat öfver Trapa- blom- mans organogeni, synas emellertid fràn början endast tvenne kar- pellära anlag förefinnas. — Barnéoud, F. M. Mémoire sur l'ana- tomie et l'organogénie du Trapa natans (Linn.). (Annales des sciences naturelles. Troisième série. Botanique. Tome neuvième. Paris 1848. p. 222. pl. 12—15.) Pl. 14, figg. 6, 7. p. 234. 144 blad. Med antagande af denna Payers förklaring, i hvil- ken für öfrigt Eichler1 2) icke unser sig kunna instämma. komma dock androeceum och gynoeceum att st A till hvar- andra i opposition, hvarför en andra, här likaledes under- tryckt staminalkrans fär tänkas tillhöra blommans tvpiska diagram. — En annan äsigt om 7V<7/w-blommans byggnad linnes uttalad hos Düben- Areschoug Om slägtet Trapti heter det nemligen i anförda arbete: fruktämne bildadt af 4, kronbladen motsatta truktblad. af hvilka tvänne slutligen felslä Vid en sâdan orientering af frukt- bladen komme tydligen alternation att blifva rädande mel- lan blommans alla fyra bladkransar. Möjligen härrör denna uppgift frän undersökning af abnormt bj’ggda blommor med öfvertaligt gynoeceum, en förmodan, hvilken vinner i sannolikhet genom en hos Masters3) anförd uppgift, att Trapa natims tillfälligtvis iakttagits med ett högre antal karpider. Antager man nu, att i detta fall de trenne nor mala, transversalt stälda karpiderna undergätt klyfning af samma art, som ofvan pävisats kunna inträda i fodret, sä erhöhe man en skenbart tetramer karpidkrans, alternerande med staminalkransen samt motsatt kronan. Blombyggna- den komme sälunda här att blifva i fullkomlig öfverens- stämmelse med den beskrifning, som lemnats af Düben- Areschoug. Tyvärr inskränker sig Masters’ meddelande tili att omnämna denna polyfylli i gynoeceet. En diägram- matisk utredning af blommans byggnad i detta abnorma fall skulle heit visst varit af stört morfologiskt värde, da kanske häraf kunnat hemtas vidare stöd för den teoretiska uppfattningen af Trapa-bXommim- ’) Eichler, A. W. 1. c. p. 461, anin. 2. 2) Areschoug, F. W. C. M. W. von Dübens Handbok i växtrikets naturliga familjer. Stockholm 1870. Andra upplagan. p. 253. 3) Masters, M. T. Pflanzen-Teratologie. Eine Aufzählung der hauptsächlichsten Abweichungen vom gewöhnlichen Bau der Pflanzen. Ins Deutsche übertragen von U. Dämmer. Leipzig 1886. p. 418. 145 Literaturförteckning. Areschoug, F. W. C. M. W. von Dübens Handbok i växtrikets naturliga familjer. Stockholm 1870. Andra upplagan. Barnéoud, F. M. Mémoire sur l’anatomie et l'organogénie du Trapa natans (Linn.). (Annales des sciences naturelles. Troi- sième série. Botanique. Tome neuvième. Paris 1848. p. 222. pl. 12—155 Eich 1er, A. W. Blüthendiagramme. Zweiter Theil. Leip- zig 1878. Goebel, K. Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Zweiter Teil. Jena 1901. Gunnar Andersson. Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora. (Bulletin de la commission g-éologique de Finlande. Tome 'second. N:o 8. Helsingfors 1898.) Holst, N. O. Postglaciala tidsbestamningar. (Sveriges Geo- logiska Undersökning. Ser. C. N:o 216. [Àrsbok 2 (1908): N:o 8.] Stockholm 1909.) Masters, M. T. Pflanzen-Teratologie. Eine Aufzählung der hauptsächlichsten Abweichungen vom gewöhnlichen Bau der Pflanzen. Ins Deutsche übertragen von U. Dämmer. Leipzig 1886. Nat hörst, A. G. Om arktiska växtlemningar i Skänes söt- vattensbildningar. (Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar. Tjugondenionde Argängen. Stockholm 1872. N:o 2. p. 123.) Nathorst, A. G. Om de fruktformer af Trapa natans L., som fordom funnits i Sverige. ( Bihang tili Kongl. Svenska Veten- skaps-Akademiens Handlingar. Trettonde Bandet. Afdelning III. N:o 10. Stockholm 1888.) Nathorst, A. G. Tvenne nya fyndorter för subfossila Trapa- frukter i Misterhults socken, Smäland. (Öfversigt af Kongl. Veten- skaps-Akademiens Förhandlingar. Argängen 1895. N:o 8. p. 513.) Payer, I. B. Traité d’organogénie comparée de la fleur. Paris MDCCCLVII. Se mander, R. & Kjellmark, K. Eine Torfmoorunter- suchung aus dem nördlichen Nerike. (Bulletin of the geological institution of the university of Upsala. Vol. IL (1894 — 1895.) Up- sala 1896. p. 317.) Torfmosskommissionens arbete 1907. (Ymer, tidskrift utgif- ven af svenska sällskapet för antropologi och geografi. Argängen 1907. p. 451.) Trapa natans L. äterfunnen lefvande i Sverige. (Botaniska Notiser för kr 1871. Lund 1871. p. 134.) Lund i december 1908. Bot. Not. 1909. 11 146 Schiller, J., Über die Entstehung- der Plastiden aus dem Zellkern. Österreich. Bot. Zeitschr. 1909 s. 89 —91. 3 textlig. 1 hvilande embryoner hos Triticum och Phaseolus fin- nas inga plastider (kromatoforer) ; cellerna äro iyllda af plasma. Kärnan är stör och försedd med en jättestor nuc- leolus. Sä snart växandet börjar, bür plasman mera lucker, stora vakuoler bildas, och samtidigt marker man förän- dringar i kärnan, som i synnerhet visa sig genom uppluck- ring och delning af nucleolus i tva eller flera stvcken. Dessa nucleoli tilltaga vanligen lângsamt i storlek och samtidigt blir kärnplasman mera lucker, hvarigenom kärnan vinner i storlek. Pä detta satt har kärnan, resp. cellen, ernätt den för delningen nödiga beskaffenheten. Nu vandra hos Triti- cum en eller flera nucleoli ut ur kärnan. Det ser ibland ut som om de utslungades explosivartadt. Utkomna i plasman, sönderfalla de i ett obestämdt antal af mycket smä körn, som färgas stärkt af järnhämatoxylin. De blifva (sannolikt genom plasmaströmningar) fördelade i cellen. Nära cell väggen uppträda de i större mängd. Vid en under tiden inträdande celldelning delà de sig icke, utan de fördela sig pä de nya cellerna. De tillväxa tills de upnätt sin fulla storlek och samtidigt aftager deras förmäga alt färgas af järnhämatoxylin . Förf. lutar ät den äsikten att äfven växtcellen, liksom djurcellen, bör uppfattas som tväkärnig i den mening att kromatoforerna motsvara en macronucleus, resp. en dotter- kärna, en äsikt som hyllas af Th. Mo r off (i en ännu icke publicerad uppsats i Archiv f. Zellforschung, Bd. 2, h. 3). Döde. Prof. H. F. van Heurck i Antverpen d. 13 mars 1909, 70 är. — Sir George King i San Remo d. 12 febr. 1909, iödd d. 12 apr. 1840. — Seminarielärare H. M or- ten sen i Köpenhamn d. 13 nov. 1908. — Prof. ]. Præ- torius i Graudenz d. 20 okt. 1908. — J. B. Rodrigues, direktör för bot. trädg. i Rio de Janeiro. 147 Gestaltändring eller bildnängsafvikelse? Ett genmäle af Gust. O. Malme. [ det senast utkomna haftet af ßotaniska Notiser har C. A. M. Lin dm an underkastat den svenska botaniska terminologien en kritik. i hvilken han icke sparar pä kraft- uttryck bade pä svenska och latin. I vissa delar torde nog denna kritik kunna anses for i sak berättigad, i andra där- emot ädagalägger den i min tanke indenting annat än för- fattarens brist pä själfkritik. Till de sväraste försyndelserna, hvilka afgjordt skola peka hän pä dekadens, räknas användandet af termen bi1dningsafvikel.se; denna skall nämligen vara icke blott spräkvidrigt bildad, utan äfven vilseledande. 1 stället före- slär författaren gestaltändring, hvilken term han sökte bringa tili användning redan för fyra är sedan. Denna förbättring torde dock behöfva granskas närmare. Redan hvad den spräkliga formen beträffar, är ge- staltändring näppeligen nägon lämplig term ; det är ett otympligt och tungt ord. Vid sammansättningen komraa bredvid hvarandra tvä länga stafvelser, nägot som gor det svärt, ätm instone för en uppsvensk, att uttala ordet utan en paus mellan de bäda sammansättningslederna. Hvar och en, som vistats i Uppsala, känner nogsamt, huru upp- ländingarna söka reda sig i en slik kasus, t. ex. i fräga om cigarrstumpen . Huru uttalar man för öfrigt automobil- olycka», statsulskott , ängfartyg och dylika ord? Den, som upprättat innehällsförteckningen till Botaniska Notiser för är 1905, tyckes ocksâ omedvetet hafva reagerat mot det otympliga i den nybildade termen. Pä annat satt kan jag icke förklara det faktum, att han använder gestaltförän- dring, icke gestaltändring, säsom dock Lin dm an skrifvit. Gestaltförän dring eher gestaltändring synes migdess- utom, ätminstone'i främsta rumniet, beteckna inträdande föriindringar i gestalten hos samma föremäl, t. ex. frukt- Bot. Not. 1909 , 148 ämnets förändring i yttre form hos lönnen, d;ï det utbildas tili frukt. Och detta är ju nägot heit annat än bildnings- afvikelse. Att spräkmän använda bildning i den betydelse. Lindman vill fränkänna ordet. framgâr t. ex. af F. Schul- thess’ Svensk-franska ordbok. tili hvilken jag tilläter mig ett hänvisa läsaren. I Wid marks Tysk-svenska ordbok öfversättes ocksä Bildung med bland annat skapnad, ge- stalt. form, figur, bildning. (Die Bildung des Gesichtes: ansiktsbildningen . I Cav allin s bekanta Svensk-latinska ordbok ätergifves bildning ss. beskaffenhet med figura, gestalt däremot med forma \ inom parentes tilläggas pä senare stället: figura är mera bildning, daning i enskild- heterna . Denna ai en framstâende lexikograf gjorda di- stinktion torde ocksä vara berättigad. Tillämpad pä nu föreliggande fall, är den synnerligen betecknande för upp- hofsmannen tili termen gestaltändring och den forsknings- metod, han med förkärlek använder. Xu förhäller det sig sä, att bildningsafvikelser inga- lunda alltid influera pä gestalten. Om det t. ex. i blomman hos Fragaria vesca finns 21 ständare eller endast 19, sä har man att göra med bildningsafvikelser. men man torde svärligen kunna pästä, att dessa blommor hafva fâtt en annan gestalt än de, som äro försedda med 20 ständare. Icke heller lär nägon kunna af hasselnötens yttre form sluta sig tili, om hon innehäller tvä fron eller, som vanligt, blott ett. Talrika exempel af samma art skulle med lätthet kunna andragas. Redan af dessa skäl finner jag mig oför- hindrad att tortfarande som första sammansättningsled an- vända bildning, äfven om detta sä skarpt, som nu skett. fördömes af Lindman. Dä man talar om bildningsafvikel- ser. fäster man dessutom ofta afseende icke blott vid af- vikelserna i daningen af enskildheterna , utan äfven. med- vetet eller omedvetet. vid olikheterna i utvecklingsgängen (vid das Bilden», säväl som vid das dadurch Erzeugte ; jfr. Sanders, Handwörterbuch der deutschen Sprache . 149 Och att t. ex. den tväfröiga hasselnöten i afseende pä ut- vecklingsgângen afviker frän den enfröiga. kan näppeligen förnekas. Hvad slutligen den sista sammansättningsleden. af- vikelse, beträffar, sâ torde den vara berättigad, sä snart man genom undersökning af ett omfängsrikt material tagit kännedom om, hvad som är det vanliga, det normala». Om t. ex. af 1000 blommor af Pyrola uniflora 960 hafva fern foderblad, fern kronblad, tio ständare och fern fruktblad, är man enligt mitt förmenande füllt berättigad att anse detta förhällande vara det för ifrägavarande blomma normala, ätminstone i det omrade, dar undersökningen ägt rum. Om vidare de upplysningar, litteraturen lämnar, peka i samma riktning, lär det vara tillâtet att betrakta det säsom det för heia arten normala. Intet hinder föreligger da att kalla de 40 blommorna afvikande. Skulle däremot nägon finna det tillständigt att beskrifva kortgrenar pä under det löpande äret utvuxna längskott hos Calluna vulgaris elfer extraaxillära inflorescenser hos Vincetoxicum officinale som bildningsafvikelser, sä missbrukade han termen. Ett dylikt tillvägagängssätt visade, att författaren litat för mvcket pä populära ikonografier oclt försummat undersökningen i naturen. Skulle Lin dm an vilja beteckna sädant — det saknas ingalunda exempel pä ett analogt tillvägagängssätt i gan- ska anspräksfulla botaniska arbeten frän senare ticl — som dekadenstecken. vore det mig ett nöje att instämma. ßri- stande noggrannhet i undersökningen och bristande san- ningskärlek i framställningen, denna mä iklädas hunt prunkande dräkt som helst, förtjäna nämligen en sä härd dom i längt högre grad än verkliga eller förmenta fel- aktigheter i den spräkliga behandlingen. 1 50 Vetenskapsakademien den 14 april. Till införande antogos följande arbeten, i Handlingarne: 1) Studien über die Entwicklungsgeschichte und systematische Stellung von Adoxa moschatellina, ai T. Lagerborg, 2) Musci Asiæ borealis, 3, Torfmosse, af C. Jensen; i Arkiv för Botanik: Medelpadska Hieracier, af li. Dahlstedt. Af en mécénat, soin vill förbli okänd, har tili Riks- museet skänkts en modern boksamling af palæobotaniskt, geologiskt och botaniskt innehäll jämte arktisk litteratur och kartor, utgörande 10,000 band och smaskrifter, att för- delas mellan de Riksmuseets afdelningar, för hvilka denna litteratur lämpar sig, och akademiens bibliotek. Den 28 april. Till införande i Arkiv för Botanik an- togs en uppsats af P. G. E. Theo rin, Om trichomer. Almgrcn, K. 1909. Om förekomsten i Sollentuna socken af Betonica officinalis samt nägra andra botaniska an- teckningar. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (16)— (18). Anteil, H. W. 1809. K. A. Th. Seth. (t). — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (26) — (28), portr. Duscht, P. 1908. Beiträge zur Flora des Itatiaia. 26 s., 5 t. - Arkiv för Botanik. 8 n:o 7. Eriksson, /. 1908. Neue Studien über die Specialisierung der grasbewohnenden Kronenrostarten. 26 s., 1 t. — Arkiv för Botanik. 8 n:o 3. Floderus, B. 1808. Bidrag tili kännedomen om Salixfioran i Torne Lappmark. 53 s., 12 t. — Arkiv f. Botanik. 8. Fries, R. E. 1909. Zur Kenntnis der Blattmorphologie der Bauhinien und verwandter Gattungen. 16 s. — Arkiv f. Bot. 8. — , 1909. Lieber einige Gasteromyceten aus Bolivia und Argentinien. 24 s., 4 t. — Ark. f. Bot. 8 n:o 11. Hag/und, F. 1909. Exempel pä hastig tillväxt af torf. Svenska Mosskult. Tidskr. s. 182 — 190, 2 fig. — , 1909. Om giftiga betesväxter och ogräs pa torfjord. - sammast. s. 144- 159. 151 Anteckningar rörande nordiska Orkis-former. Af L. M. Neuman. Formrikedomen inom gruppen Dactylorchis är lika känd som kalian till densamma okand. Den för icke sä mänga är sedan aliidne J. Klinge ansäg den till större delen bero pâ hybridisering, till en mindre del pä varia- tion, men da ban icke företog nâgon odling af orkideer, har han ju ej kunnat lämna bevis för sin äsikt. Att hybri- der iinnas, är ju själfklart, och man behöfver ej länge eher mycket hafva egnat sin uppmärksamhet ât de vilda orkideerna för att träffa sädana, d. v. s. primära hybrider. Vanliga äro de ingalunda, men lätl igenkänliga äro de, om man känner stamarterna. Det är säledes enligt min mening icke dessa primära hybrider, som välla oredan inom Dactylorchis-gruppen. Träffar man ett orkiskärr, där t. ex. O. latifolia och 0. incarnata växa samman, säsom fallet är flerestädes i Skäne t. ex. vid Örup, Munkamöllan och Rynge, sä kan det hända, att det stora flertalet indivi- der icke tillhör nâgon af stamarterna, ännu mindre den kraftiga primära hybriden, utan utgöres af tili alla delar svagare individ, som pä olika satt variera och förbinda de bäda alternas karaktärer. Vid Rockelbo i Nerike och tiere- städes pä Gotland räder samma förhällande mellan O. angustifolia och maculata och pä Gotland äfven mellan O. angustifolia och incarnata. Att här söka lämna en förkla- ringsgrund tili detta förhällande, är ej min mening. Där- till fordras systematisk kultur eher observationer inom i naturen fredade omräden, hvilka ju hos oss icke iinnas. Jag lick emellertid i somras en idé, som mähända här bör omnämnas. Om nägra individ af en mellanform mellan tvä arter uppstä genom hybridisering eller mutation, sä äro de ju hänvisade tili samma lilla plats under heia sitt lif. De hafva ingen rotstock, som genom sugrötter kan är efter är skaffa näring Iran en ökad rayon , utan den nye knölen Bot. Not. 1909. är dömd att skjuta upp sin knopp alldeles invid moder- växten. Näringen blifver för knapp, och individet fär en prägel ai svaghet öfver sig. Har det förmägan att fortplanta sig, mäste afkomman bliiva svag och dcgenerad. Att i denna uppsats söka systématisera dessa mellanformer är ej min mening. Jag har endast velat väcka botanisternas uppmärksamhet pä deras tillvaro och bedja dem icke koka dem — redan Reichenbach skref sitt drastiska eh eu , dä han lick se kokta exemplar — utan pressa dem pä vanligt satt samt anteckna bladens iärg, lläckighet, riktning och grad af rännformighet, de öfre kalkbladens läge, läppens form, veckning, färg och tatuering samt att i särskildt pap- persveck utbreda och pressa nägra blommor. Vilja de sända mig nägot litet af skörden, blifver jag dem mycket förbunden. Meningen med dessa rader är i stället att söka begränsa nägra särskilda typer, som äro lätta att känna igen. Som bekant använder sig naturen af tvä medel att framkalla den effekt, som skall vinnas genom blommorna. Det ena verkar genom ja och stora, det andra genom miinga och smä blommor. Sä ock inom incarnata- gruppen. Till de stör- och fäblommiga höra O. angustifolia Lois, och O. latifolia L., den förra’med smala, den senare med breda blad; tili de smä- och rikblommiga höra O. incarnata L. och O. erneut a O. F. Müll., den förra med stärkt iör- längda, oftast ofläckade blad, den senare med korta, oftast fläckade blad. Dessa fyra typer äro frän hvarandra myc- ket väl skilda, och böra därför uppföras säsom arter, icke säsom underarter under en och samma art. Att liera för- fattare hafva den senare uppfattningen, torde hero därpä, att de icke fätt syn pä själfva typerna utan lätit sig förvillas af det däliga sällskap» — de omnämnda mellanformerna — i hvilket de ofta uppträda. Innan jag börjar med bicarnata-gruppen, vill jag nämna nägra ord om Orchis metadata L. var. obscura; nov. var. O. macu- 153 lata var. saccigera Bl. char, emend, in L. M. Neuman. Sve- riges Flora, 1901). A maculata typica his notis diversa: caule robustiori. 40—60 cm. alto, foliis planis obscure viridibus, inferioribus obovatis, 3—4 cm. latis; bracteis longioribus, labio profunde trilobo, lobo medio (plerumque triangulari) lobis lateralibus longiori. Habitat in turfosis silvarum Scaniæ (e. gr. Örup), Hallandiæ (e. gr. Hasslöf), Norvegiæ. I mina Bidrag till kännedomen af lioran pâSveriges sydvestkust beskref jag a pag. 45 (i Gbgs Y. o. V. sam- hiilles skrifter âr 1884) en form af Orchis maculata îrân sum- pig bokskog pâ Hallandsäs. Jag gaf den intet namn, erne- dan jag trodde den möjligen vara identisk med var. sacci- gera i Blvtts flora pag. 344. Min beskrifning lôd sâlunda: De nedre örtbladen omvändt äggrunda, 3—4 cm. breda ; de nedre skärmbladen längre än blommorna, de öfre af blommornas längd; läppen ungefär tili midten klufven i tre nästan lika stora flikar; sporren kort och tjock, endast - a sä läng som fruktämnet. — — Stjälken är 50 — 60 cm. läng och bär 4—6 utbildade samt 2—3 outbildade blad, hvilka alla äro mörkt gröna och storfläckiga, axen äro täta, blom- morna äro smä, ljusröda, stötande i violett, kalkbladen äro pä 3Tttre sidan ofläckade, pä den inre — med undantag af den inre kransens uppätvända blad — besatta med mörkt vio- letta fläckar och streck. Skuggform, som förekommer flerestädes pä norra sluttningen af Hallandsäs t. ex. mellan Karup och Hasslöfs kvrka och vid Vindrarp . I byte utde- lade jag den är 1883 under namnet var. obscara ad inte- rim '). Dä jag är 1901 utgaf min Hora, var jag fortfarande oviss om dess identitet med Blvtts saccigera, men behöll 1) I Lunds Bot. Institutions herb, finnes ett af dessa exem- plar kvar. Det har normal maeulata-sporre, hvadan säledes icke alla Hallands-exemplaren varit lika i afseende pä sporrens form och längd. Mähända är hos denna art, och kanske flere, säckfor- men en monstrositet eller en patologisk företeelse. Att sporrens längd i förhällande tili fruktämnet mäste, dä fruktämnet, men icke sporren, växer efter blommans utslagning, växla, borde ju jag och andra florister kunnat räkna ut längt före detta. 154 delta namn for att slippa obehaget att införa ett nytt. Ären hafva gait, utan att jag haft anledning att âterkomma till denna fräga förrän sistliden sommar, dfi jag — sâledes efter 25 ärs förlopp — här i Skâne âtersâg min stâtliga skogs- orkis i den âldriga skogen vid Örups herresäte, dar Apo- tekare A. E. Gorton upptäekt den i ett karr. Pä grund af dar gjorda iakttagelser beder jag fâ supplera ofvanstäende beskrifning sälunda: bladen äro undertill grägröna eher grähvita, platta, endast de öfre med en svag ränna längs midten, men med utbredda sidor; streck och punkter pä läppen sällan förenade tili bestämda figurer; yttre sidokalk- bladen aldrig sä hopstäende, att ryggarna nä hvarandra; pollensäckar rödbruna, pollenmassor svartgrä- grägröna, pollentetrader fyllda med innehäll; sporren af vanlig form, icke afsevärdt kort eller tjock. Bland de talrika individ, som jag säg vid Örup, fun- nos migra med ofläckade blad. Da detta syntes mig egen- domligt, gräfde jag upp ett, och markte, när det hölls mot solen, att fläckarna mycket väl künde skönjas i parenchy- met, oaktadt färgämnet icke utbildats. Mahända kan denna iakttagelse vara tili gagn äfven vid bedömandet af andra Orkis-arter. Dä denna varietet, sädan den uppträder vid Örup, städse har normal sporre, synes det vara oriktigt att för densamma behälla namnet saccigêra Bl. 1). Lika litet lämpa sig namnen saccigera Rchb., saccifera ßrogn. och macrostachys Ten., hvilket senare Asch, och Gräbner upp- tagit i sin Synopsis för en varietet med ofläckade blad och dick-cylindrisch, fast sackförmig aufgeblasen sporre och som anses synonym med de föregäende. Därjämte upp- tagas i nämnda Synopsis säsöm synonym O. lancibr acte ata ') Kristiania-herbariet finnes intet af M. N. Blytt bestämdt exemplar af denna varietet. Jag har halt tvä ark därifrän tili pà- seende. ett insamladt af Fridtz, ett af M. N. Blytt med antecknin- gar. »O. maculata Linn. f. foliis immaculatis et flore albo ». Intet af dessa synes mig öfverensstämma med den af mig afsedda väx- ten. Däremot finnes den pä Langholt vid Helgerö i Norge, f Sverige vid Vadstena. 155 K. Koch Linnæa XXII 284 (1849), af hvilken jag i Lunds univ. herb, sett ett exemplar1), som synes mig ganska väl öfverensstämma med min var. obscura. Det torde emeller- tid vara tvifvelaktigt, om detta exemplar är riktigt bestämdt och om bfverhufvudtaget Kochs O. landbracteaia finnes i Austria inferior. De nedre högbladen beskriïvas sâsom dubbelt sâ lânga som blommorna, sporren uppblâst, och med afseende pä artens affinitet meddelas, att den obetingadt star närmast O. foliosa Solander, hvilken, vare sig den upp- fattas i enlighet med Reichenbachs tab. CCCCI (49) eller DXV (163), icke kan vara besläktad med O. maculata. Reichenbach (le. il. germ., orchideæ pag. 67) skrifver om sin O. maculata var. saccigera Brogn., med hvilken han an- ser lancibracteata C. Koch och macrostachys Ten. vara identiska: planta meridionalis, habitu peculiars . Det torde sâlunda icke vara troligt, att den O. lancibracteata K. Koch (saccigera Brogn.), som îürekommer pâ Sicilien, Balkan- haifön och de Pontiska bergen, har nägot att göra med vare sig Blytts norska eller min svenska maculata- varietet. Jag har därför för densamma aterbördat interimsnamnet O. maculata var. obscura. O. incarnata L X maculata var. obscura. Hybriden mellan ofvan beskrifna maculata-varietet och O. incarnata fanns i skogens utkant och i det till sko- gen gränsande kämet, dar den sistnämnda arten fiorerade än med ljust köttröda, än med mörkröda blommor. Att beskrifva hybriden förefaller mig svärt, da knappast 2 af de 10 individer, jag säg, äro hvarandra füllt lika. Frän maculata var. obscura skiljes den lättast därigenom, att alla örtbladen, äfven de nedre, äro förlängda och spetsiga samt axet mera förlängdt och niera cylindriskt. frän incar- nata genom den svagare rännformen hos bladen, genom de öfre bladens korthet och det lânga afständet mellan det öfversta bladet och axet. Stjälken. som är 50—70 cm. läng, 1) Austr. Inf. Hofwald, Gloggnitz juni 1S86, Karl Richter. är inuli svampig eller ihälig; bladen oftast marmorerade i svart eller försedda med svarta ringar, sällan ofläckade ellér försedda med antingen fä mycket stora eller mänga mvcket smä fläckar. Axets längd växlar mell an 9 och 4 cm. Skärmen oftast länga säsom hos maculata var., bredasäsom hos incarn. Blommans färg växlar mellan ljust violettröd säsom hos maculata var. och mörkröd säsom hos den mörk- blommiga incarnata. De yttre kalkbladen uppräta, men deras ryggar icke sammanstötande. Läppen än föga kluf- ven med svag mellantand säsom hos incarn., än tili midten klufven med skarp och läng mellantand säsom hos macul. var., än växlande mellan dessa ytterligheter. Tatueringen är lika växlande; än bestär den af tvenne enkel eller dub- belstreckade smala ovaler, riktade mot rosteilen och af prickar och smästreck inom och utanför ovalerna, än en- samt af oordnade prickar och smästreck. Sporren är än kort och vidgad, än längre och smalare. O. cruenta O. F. Müll. Fl. D. fase. 15, n:o 876. Den ursprungliga diagnosen ä denna i de norra de- larna af Skandinavien vanliga art lyder sälunda: bulbis pahnatis, nectarii cornu germine breviori, labio indiviso sub- cordato crenato, petalis dorsalibus patulis . Härtill beder jag fä foga följande kännetecken : bracteæ et folia supra ma- culis majoribus et crebris purpereo-violaceis notata, spica densa, flores parvi, germen alis 6 violaceis instructum. Den af Müller angifna lokalen är: »i fjeldengene vid Röraas al- mindeligen ». Den förekommer i följande varieteter: (l subelliptica nov. nomen ; lig. fl. D. n:o 876; foliis pa- tentibus subplanis, fere ellipticis, sub apice contractis, valde maculatis, (folio infimo debili excepto) 6—7X2 cm; labio paulum latiori quam longo, apice producto. Typiska exem- plar samlade pä Frösön i Jmtl. af Warodell. /< subtriangularis nov. var.; fig. Rchb. Ic. fl. germ. vol. XIII — XIV n:o 43: foliis subtriangularibus, suberectis vel patentibus. spicam non attingentibus, maculatis, a basi ad 157 apieem non contraction sensim attenuates, inferioribus (folio intimo debili excepto) 7— 5X2,5— 2 cm, labio longiori quam lato. Det af Reichenbach afbildade exemplaret är samladt pä Frösön är 1814 af C. Lagerheim och G. Sjögren. y brevifoUa (Rchb. Ic. n:o 51 sub O. latifolia; Neum. K. V. A. Öfversikt 1885 n:o 3 pag. 48 sub O. latifolia; O. cruenta f. brevifolia L. M. Neuman Sveriges Fl. p. 631); planta debilior, foliis sæpe immaculatis, supra basin latissi- mis, longe distantibus, patentibus vel recurvatis, 3— 6 X 1 cm, spicam numquam attingentibus, labio longiori quam lato. Reichenbachs bild är ritad efter ett svenskt exemplar frân okänd lokal. Mina äro tagna pâ Renfjället vid Are i Jämtland. 6 lanceolata nov. var.; exs. Fries H. N. 5: 69: foliis pa- tentibus vel recurvatis, lanceolatis vel subæquilatis, inferio- ribus (inlimo debili excepto) 6—12X1 — 1,5 cm, raro spicam attingentibus, valde maculatis, labio longiori quam lato. Exemplaren i H. N. äro tagna pâ Frösön af S. Backman, mina dels därsammastädes, dels i Flammerdal i Jämtland. £ hœmatodes nov. combin. (Reichb. pro spec, in Fl. exc. germ. 1830 pag. 126 charact. mutatis; lig. Reich. Ic. tab. 46: 1): foliis lanceolatis, erectis, canaliculatis, valde ma- culatis, basin vel medium spicæ attingentibus, ad apicem interdum contractis; intra folium supremum et spicam 2— 4 foliola bracteolaria (in varietatibus a— b tantum 0—1). Nor- vegia, Holmestrand ad Hillerladvand in Botne, 120 metra supra mare legit Johan Dyring. Denna varietet uppställdes 1. c. af L. Reichenbach sâ- som art och karakteriserades pâ följande sätt: 857. O hæma- todes Rchb: tuberibus palmatis. labio subtrilobo, crenulato, lateribus dellexis, calcare conico ovario sex-alato breviore, petalis lateralibus adscendentibus, bracteis flore longioribus. O. cruenta Müll. Fl. D. 876. Habitu inter præced (= incar- nata nostra) et seq. (= majalis Rchb, latifolia nostra) me- dium tenet, folia quidquam patent sed minus ac sequentis. supra plerumque sanguineo-maculata; flores parvi præce- dentis, ovarii anguli sex membrana rubra alati, quæ demum crispa aut dentato-lacera, bracteæ longissimæ rubro mar- ginatæ flores fere occultant. Auf feuchten Wiesen wie vorige, ebenfalls nicht häufig, sächsische expl. mit schwe- dischen genau uebereinstimmend; juni, juli». Säsom af hänvisningen tili 11. D 876 synes, har Rchb. d. ä. med sin O. hæmatodes afsett ofvan beskrifna a subel- liptica, som med sina utstäende och breda blad förklarar det af fiera förf. misstydda uttrycket habitu inter etc., hvil- ket gifvit t. ex. Lange (Flora ed. 4 pag. 223) anledning att tyda den säsom en af de vanliga mellanformerna mellan O. latifolia och O. incarnata. Ar 1851 aftecknade Rehb. den yngre ett svenskt exemplar af min ß subtriangularis säsom O. cruenta Müll, och ett annat svenskt exemplar, som han mähända äfven erhällit under namnet O. cruenta, säsom O. hæmatodes. Detta senare karakteriserade han Ic. fl. germ, texten pag. 51) säsom O. incarnata, lusus foliis maculatis- simis . Är detta pä grund af den stora släktskapen mellan O. incarnata och O. cruenta lätt att bäde forstä och förläta, sä är det däremot mycket svärt att förstä, huru J. Klinge kunnat (Revisio d. O. cord. etc.. 1893 pag. 7 o. 66 förklara, att O. hæmatodes bestâr af en Serie hybrider, hvars ena stamart är obekant och hvars andra är O. incarnata. Lika obegriplig är Sauters identifiering af O. hæmatodes med Zell am See- formen af O. Traunsteineri. Max Schulzes äsikt. att de violetta hinnkanterna pä fruktämnet skulle vara eine Ausnahme-erscheinung Orchid. Deutsch. n:o 19 ty- der pä, att han ei tillräckligt känner O. cruenta, som alltid har sädana. Anmärkningsvärdt är, att man här i norden rätt ofta ser hinnkanter äfven hos O. latifolia, incarnata och angustifolia, hos de 2 förra dock aldrig sä väl markerade som hos O. cruenta. Reichenbachs afbildning af O. in earn, var. hæmatodes är sä lik Holmestrand.sväxten. att man skulle kunna tro, att han ritat efter en sädan. Att han ei sä noga skilde pä svenskt och norskt omräde, förstär man däraf, att han 1. c. pag. 60 angifver en annan Orchis-forms 159 förekomst sälunda: Suec. : Dovre, ßlytt.» Att O. cruenta v. hæmatodes äfven förekommer i Sverige, anser iag dock alldeles gifvet. Orchis incarnata L. var. extcnsa Hn handb. ed. 4; Rchb. Ic. 46. II afbildas af Reichenbach elter ett gotländskt exemplar vid sidan om föregäende och omnämnes i texten pä samma sida (pag. 51) med orden lusus foliis angustio- ribus excellens' . Hartman karakteriserar den äfven med skärmen mycket längre än blommorna». Detta känne- tecken träffar in pä Hartmans typexemplar frän Vänge Myr pä Gotland i Uppsalaherbariet, men däremot icke pä andra hithörande exemplar. Denna form synes mig vara en tydlig mellanform (hybrid?) mellan O. angustifolia och incarnata. Den har ihälig 30—50 cm. hög stjälk, ränn- formiga, länga och smala blad med förlängd fin spets, som ofta när axet, detta tätblommigt och förlängdt, blommorna ljusröda eller hvitaktiga af varierande sto*lek. Säkra exem- plar äro äfven insamlade af K. J. Lönnroth och J. E. Zet- terstedt i Tänglingsmvr samt af E. Winnberg i Mästermvr. O. incarnata L. var. subextensa nov. var. Cattle floribusque minoribus, foliis latioribus et bre- vioribus quam in var. extensa. Stjälk ihälig, 25—30 cm; blad 10—11 cm. längn, 1 cm. breda, upprättstäende, rännformiga, oftast ofläckade, frän basen afsmalnande mot den ofta nägot hopknipna spetsen; de öfre, utvecklade bladen näende axet; ax cylindriskt, tätt, 3—5 cm. längt; blommor mörkröda, läpp oftast rundadt rhomboidisk. Kärr, heist pä kalkbotten. Sk. Benestad, Kurremölla; Ög. Dagsmosse; Ner. mellan Wiby och Harde- mo socken; Upl. Gottsunda; Roslagen; Dir. Wika socken. Danmark, Bornholm. Ar säkerligen ganska allmän i heia södra och mellersta Sverige. I herbarier kallas den än O. incarnata, än O. angustifolia, men är troligen icke hybri- dogen. Exemplar med fläckade blad stä ytterst nära O. cruenta var. hæmatodes. Den ersätter mähända O. cruenta i de södra delarna af värt land. (Forts.) 160 Haglnnd, E. Ueber Selbsterhitzung von Streutorf. 4 s. Mitteil. \'er. Förder. Mooskult. Deutsch. Reiche, 1908, H. 24. . 1908. Om Betula humilis i Forserum. — Sv. Bot. Tidskr. 3. s. (8)— (13), 4 textlig. Hedemann-Gade , E. 1909. Stamlika grenar. — Skogsv. hör. Tidskr. 7. s. 177, 1 textfig. Holmgren, A. 1909. Nägra anmärkningsvärda ständorts- modifikationer af gran och tall. — Skogsv. För. Tidskr. 7 s. 178—183, 5 textlig. Lagerberg, T. 1909. Nägra anmärkningsvärdare växtformer frän Torne Lappmark. — Bot. Tidskr. 3 s. (19) — (24).- Lagerheim, G. 1909. Verzeichnis von parasitischen Pilzen aus Södermanland und Bohuslän. - Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 18—40, 1 textbild. Lidfors, B. 1908. Weitere Beiträge zur Kenntnis der Psy- chroklinie. 19 s., 3 t., 1 textflg. — Lunds Univ. Ärsskr. N. F. Afd. 2 Bd. 4 N:o 3. Lundegârd, H. 1909. Ueber Reduktionsteilungen in den Pollenmutterzellen einiger dicotylen Pflanzen. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 78—124, t. 2 — 3. Lundström, E. 1909. Kastreringsförsök med Rosaformer. - Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (15)— (16). Lyttkens, A. 1909. Om Fragai'ia och dess namn. 3 sid. Svensk Pomol. För:s Ärsskrift 1908. Malme, G. O. 1908. Ueber die Asclepiadaceen-Gattungen Araujia Brotero und Morrenia Lindley. 37 s., 1 t. - Arkiv f. Bot. 8, N:o 1. — , 1909. Eberhard Munck af Rosenschiöld och Domingo Parodis Contribuciones ä la F'lora del Paraguay. - Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (1) — (4). — . 1909. Malme, Lichenes suecici exsiccati. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (24) -(25). Nilsson-Ehle, H. 1909. Kreuzungsuntersuchungen an Hafer und Weizen. 122 s. 4:o. FM. doktorsafhandl. Lund. Beters, G. 1909. Hvita bläbär i Ängermanland. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (18). 161 Om refloration pâ Öland hösten 1908. Af F. Ridderstolpe. Sistlidna för Vegetationen gynnsamma sommar efter- t'öljdes pâ Öland under de tre första veckorna i September af en kail period med regn och bläst. När därefter sen- hösten blef solig och relativt varm, künde man med skäl vänta, att en riklig omblomning skulle uppstâ. Dä jag i slu- tet af September— Oktober vistades pä sydligaste delen af ön, företog jag mig därför att insamla de växter, jag iakt- tog reflorerande därstädes, samt att ordna dem efter de Wittrock-Sylvén’ska typerna (se Sylvén: Om reflora- tion eller omblomning, Botaniska Notiser, Lund 1906, pp. 63—79). Ehuru min artlista säkerligen är ganska ofullstän- dig, särskildt hvad beträffar de slutna formationerna, torde den dock vara af ett visst intresse som bidrag tili kunska- pen om de pâ hösten omblommande växterna, heist som flertalet af mig iakttagna arter ej âterfinnas hos Sylvén 1. ç. De arter, som sälunda äro nya eher af mig iakttagits med reflorationsskott af annan typ än den dar omnämnda, ha för öfversiktlighetens skull märkts med ! framför nam- net. Alla arter äro, som nämndt, insamlade pâ sydligaste Öland (kartbladet Ottenby) är 1908. Typindelningen är efter Sylvén 1. c.; nomenklaturen efter Neuman-Ahlfven- gren. Sveriges Flora, Lund 1901. I. Metanthesis. 1. Fortsatt utveckling af redan förefintliga (somtnar-) inflorescenser. 1: B. Arter med cymösa inflorescenser. Anchusa officinalis, strandklapper af ortocerkalk; De- gerhamn 3/io. \ Cichorium intybus, vägkant, ruderat; Smedby s:n; Degerhamn 2/u>. ! Echium vulgare, gammalt strandgrus, stenmur; De- gerhamn, södra bruket— Albrunna 7/io. Bol. Not, 1909. 12 It. 2 \ Sagina nodosa, alfvarhed bland PotctdiUa Jruticosa: Ottenby, Södra Marken 1 io. ! Spergula canin a a leiosperma, sandstrand, Ottenby. Sandviken 4 io. ! Spergula caiiina f. ad y medium, tängbank pä sand- strand; Ottenby, Sandviken 1 io. ! Spergula rubra, högar af brand alunskiffer; Deger- hamn, södra bruket 7,u>. 2. Bildning af nya (höst-)inflorescenser. 2: A, a. Bildning af nya inliorescenser genom för- längning af befintliga relativa hufvudaxlar och sidoställda inflorescensers utveckling frân dessas nya toppdelar. ! Suceda maritima ß prostrata, sandstrand; Ottenby, Sandviken 4/u>. ! Verbascum thapsiforme, högar af brand alunskiffer; Degerhamn 7 io. 2: A, b. Bildning af n)Ta infiorescenser genom utveck- ling af nya, relativa, frân hvarandra utgäende hufvudaxlar af högre och högre ordning, hvilka axlar i sin topp bära infiorescenser. Geranium robertianum, stenmur; Degerhamn, södra bruket 7/io. ! Spergula rubra, högar af bränd alunskiffer; Deger- hamn, södra bruket 7 i<>. 2: B, a, <;), 1). Bildning af nya infiorescenser genom utveckling af liksom de förut befintliga fioralskotten sträck- ledade, normala reflorationsskott ur proventivknoppar pä äldre stamdelar i de iildre stjälkbladens axiller. ! Achillea millefolium , gammalt strandgrus; Deger- hamn, södra bruket— Albrunn a 7/io. ! Aster tripolium, strandäng; 28/ 9. ! Cakile maritima, klapperstrand af ortocerkalk ; De- gerhamn ao/io. Capsella bursa pastoris, ruderat 7 io; klapperstrand af ortocerkalk; Degerhamn -s/io. Centaurea cyanus, àker; Smedby s:n 2/io. 163 \ Centaurea jacea, vägkant; Smedby s:n 2 to. ! Centauren scabiosa, ruderat, högar af brand alun- skiffer, klapperstrand; Degerhamn— Albrunna s,io. ! Cirsium lanceolatam, ruderat, klapperstrand; Deger- hamn, Albrunna 7/io. ! Cnidium vetiosum, alfvarhed bland Potentilla fruti- cosa ; Ottenby, Södra Marken 4 io. Crépis tectorum. ruderat; Degerhamn 9/io. ! Daucus carota. högar af brand alunskiffer, Deger- hamn 7/iO. ! Di plot axis tenia folia, ruderat; Degerhamn 10/u>. ! Hyoscyamus niger, ruderat. klapperstrand; Deger- hamn 20/io. ! Inula britanica, alfvarhed bland Potentilla fruticosa ; Ottenby, Södra Marken, Södra Schäferiängen. ! Isatis tinctoria, klapperstrand, högar af bränd alun- skiffer; Degerhamn, Albrunna, Arsvik 33/9— 28/io. Lepidium campestre, klapperstrand, högar af bränd alunskiffer; Degerhamn, Arsvik 23/ », 7/i o. Matricaria inodora ff., klapperstrand af ortocerkalk och alunskiffer, Albrunna ; tangbank pä sandstrand. Ottenby, Sandviken 4/io. ! Matricaria inodora * maritima , tängbank pa sand- strand; Ottenby, Sandviken 4/io. Melilotus albus, ruderat; Degerhamn \io. ! Melilotus arvensis, ruderat; Degerhamn 9/io. ! Myosotis ccespitosa, strandäng; Albrunna 7/io. ! Poa annua, klapperstrand vid bäckutlopp ; Deger- hamn 3/lO. ! Polygonum lapathifolium y prostratum, klapper- strand; Degerhamn 29/io. ! Polygonum persicaria, äker; Smedby s:n 2/io. ! Ranunculus flamm/da, alfvarhed bland Potentilla fru- ticosa; Ottenby, Södra Marken V 10. ! Rubus sp., stenmur i sank äng nära stranden; Smed- by s:n 2/io. Rtiniex crispas, klapperstrand; Albrunna 29/io. ! Rnmex maritimus, klapperstrand; Degerhamn S9/i0. Sisymbrium officinale, ruderat; Degerhamn 8/io. Sisymbrium sophia, ruderat. klapperstrand; Deger- hamn 8/to. Tragopogon pratensis, vägkant; Södra Möckleby 10 10. ! Verbascnm thapsiforme, högar af brand alunskiffer. vägkant; Degerhamn. Arsvik -j u>. 2: B, a, ><), 2). Bildning af nya inflorescénser genom utveckling af liksom de förut behntliga floralskotten sträck- ledade, normala reflorationsskott ur proventivknoppar pä äldre stamdelar i de äldre rosettbladens axiller. ! Isatis tinctoria, klapperstrand ; Albrunna 29/a. ! Lepidium campestre , klapperstrand; Degerhamn 24/». 2: B, a, ß), 1)* ). Bildning af nya infloreseenser ge- nom utveckling af sträckledade, accessoriska, seriala, un dersittande reflorationsskott ur proventivknoppar pä äldre stamdelar i axillerna af äldre blad. Capsella bursa pastoris, ruderat; Degerhamn 8/t«. Crépis tectorum, ruderat; Degerhamn 9/io. Melilotus albus, ruderat; Degerhamn 7/%- ! Melilotus arvensis, ruderat; Degerhamn 8/io. ! Sisymbrium officinale, ruderat; Degerhamn 8/io. 2: B, b, «), 1). Bildning af nya infloreseenser genom utveckling af i motsats mot de förut befintliga, sträckledade floralskotten m. 1. m. rosettartade, normala reflorationsskott i de äldre stjälkbladens axiller. ! Daucus carota, vägkant; Södra Möckleby 12 io. ! Hieracium umbellatum, gammalt strandgrus; Deger- hamn, södra bruket 2B/9. ! Linaria vulgaris , äker; Smedby s:n 2 io. ! Medicago lupülina, klapperstrand; Degerhamn 14 io. ! Ranunculus flammula, alfvarhed bland Potent illa fruticosa ; Ottenby, Södra Marken 4/io. ' ! Ranunculus sceleratus, klapperstrand vid bäckutlopp; Degerhamn 5 m. 165 ! Ruine x acetosella, högar aï brand alunskifîer; Deger- hamn, södra bruket 7/io. ! Sagina nodosa, alïvarhed bland Potentilla fruticosa; Ottenby, Södra Marken 4/jo. 2: B, b, a), 2). Bildning al' nya intloreseenser genom utveckling af m. 1. m. rosettartade, normala rellorations- ^kott i rosettbladens axiller. 1 Daucus carota, vägkant; Södra Möckleby Diplotaxis mur ah's, ruderat; Degerhamn 7/io. ! Lepidium campestre, klapperstrand; Degerhamn 14/io. II. Proanthesis. ! Achillea millefolium, gammalt strandgrus; Albrunna 7 / JO. Arrheu allier um elatius, klapperstrand, gammalt strand- grus; Ärsvik — Albrunna 14/u>. ! Helianthemwn adandicwn v. nudum, alïvarhed pâ gigaskalk; Segerstad s:n, Melby " u>. ! HypoChceris radicata, vägkant, klapperstrand; Deger- hamn, södra bruket 2!’/ «. ! Isatis tinctoria, klapperstrand; Degerhamn. södra bruket— Albrunna "/a-to. Leontodon autumnalis, vägkant, klapperstrand; Deger- hamn, södra bruket 29 /a. \ Lepidium campestre, klapperstrand; Degerhamn — Ärsvik -/s>_io. ! Medicago lupulina, klapperstrand; Degerhamn I4/to. Silene autans, klapperstrand; Degerhamn 3/io. Taraxaca, ruderata, klapperstrand; Degerhamn _/9_io. ! Ulex europæus, klapperstrand; Ärsvik l4/io. Det künde mojligen synas egendomligt att tinna Isa- tis tinctoria, Lepidium campestre och Medicago lupulina med reflorationsskott eïter denna typ. Detta lörklaras emeller- tid däraf, att dessa växter ä de nämnda lokalerna uppträda sâsom îakultativa pollakanther, den sistnämnda mojligen rent al soin obligat. Rosenberg, O. 1909. Zur Kenntnis von den Tertradenteil- ungen der Compositen. — Sv. Bot. Tidskrt 3 s. 64— 77, t. 1. Rosendahl , H. F. 1909. Mikroskopisk analys at brödfynd trän 400 — 500-talen. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 41 — 46, 1 textbild. Skärnicm, /. A. (). 1909. Hvar gär nordgränsen i värt land för Melica uniflora Retz.? — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (4) -(/)• Svedelius, X. 1909. Om nägra svenska mönstrositetsformer af Anemone nemorosa. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 47 — 63, 9 textfig. Sylvén, X. 1909. Om skogsträd med stamlika grenar. (Gen- mäle). — Skogsv. För. Tidskr. 7 s. 184. — , Hägg med rotsläende grenar. — Trädgarden 1909 s. 9 — 10, 5 textfig. Vester greii, T. 1909. Tillägg om Betula humilis. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (13)- (15). Wainio, A. E. 1909. Lichenes in vicinis hibernæ expeditio- nis Xegæ prope pagum Pitlekai in Sibiria septentrio- nali a D:re E. Almquist collecté 175 s. — Arkiv för Bot. 8 n:o 4. Wesen berg- Lund, C. 1909. Grundtrækkene i Ferskvands- planktonets Biologi og Geografi. — Ymer, 29 s. 90 —133, 19 fig. Westling, R. 1909. Byssochlamys nivea, en föreningslänk mellan familjerna Gymnoascaceæ och Endomycetaceæ. Sv. Bol. Tidskr. 3 s. 125-137, t. 4. Witte, H. 1909. Om själfsterilitet hös Rödklöfver. — Sverig. Utsädesfören. Tidskr. 19 p. 106—110. — Bade röd- och alsikeklöfvern hafva befunnits vara själfsterila. Wittrock, H. 1909. Lokal för hvita bläbär. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (18). Wittrock, V. B. 1909. Om Cuscuta europæa L. och hennes värdväxter. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s., 2 textfig. 167 Nya skandinaviska Taraxacum-arter, jämte öfversikt af grupperna Erythrospermà och Obliqua. Af H. Dahlstedt. I Botaniska Notiser for 1905 har jag i en uppsats med titel: Om skandinaviska Taraxacumformer (sid. 145—172), utom andra beskrifvit 9 arter af den grupp, som sedermera af H. Lindberg i Taraxacum-former frän södra och mel- lersta Finland (Acta Soc. pro Fauna et Flora fennica, 29, N:o 9, 1907) blifvit kallad Erythrospermia. Denna grupp omfattar former, hvilka bland annat utmärka sig genom röda, rödbruna eller rödgula frukter. Hit höra utan tvifvel äfven de bâda arterna T. fulvum Raunk. och T.isthmicola Lindb. fib, hvilka Lindberg pâ grund af frukternas ljusa (gulbruha) färg placerat bland Gemiina . Bâda mäste likväl pâ grund af sina karaktärer och släktskapsförhällanden räknas till den förstnämnda gruppen. Sâlunda har T. ful- vtint Raunk. en mycket nära släkting i T. glaucinittn, hvil- ken har de mest lysande roda frukterna af gruppens alla former i motsats mot den förstnämndes gulbruna, men som habituent säväl tili holle som blad mängen gang endast med svärighet kan skiljas frän densamma. Likaledes är T. isthmi- cola Lindb. fil. onekligen mycket närstäende T. proxintuni. Till de förut kända formerna af Eryihrosperma ha seder- mera ytterligare kommit 5 nya arter, hvarjemte ur T. Ue- tiim urskiljts en form, som lämpligast torde böra uppfattas som underart. Här komma endast dessa nya former att beskrifvas. Med afseende pâ de öfriga hänvisar jag tili förut publicerade uppsatser. För att i nâgon män under- lätta igenkännandet af hithörande former anser jag det vara lämpligt att i detta sammanhang meddela en kort öfversikt af dem och samtidigt för jämförelse skull en dylik af de habituellt mycket liknande och med de nyssnämnda lätt förväxlade formerna med grägula frukter, som gruppera sig kring T. obliquant F r. och hvilka jag sammanfattar Bot. Not. 1909. 168 under namnet Obliqua. Af denna grupp är T. obliquant Fr. redan beskriîven af E. Fries och af mig ytterligare i min ofvanciterade uppsats, hvaremot de tvâ andra: T. pla- tyglossum Raunk. och T. simile Raunk., beskrifvits i C. Raunkiær, Dansk Exkursions-Flora etc. (Anden Udgave. 1906). Pâ samma stalle âterfinnas äfven beskrifningarna till de tvâ till Erythrosperma hörande T. fulvum Raunk. och T. decipiens Raunk. Till förstäende af beskrifningarna torde böra medde- las. att ytterholkfjällens ställning hänför sig till füllt utbil- dade men ännu ej utslagna holkar, och att med interlobium afses den del af bladet, som ligger emellan tvänne Hikpar. Ofversikt af grupperna och arterna. I. Erythrosperma. Frukter röda, rödbruna mera sällan gulbruna. Holkar mästadels smà med i regel utstdende till tilltryckta m. el. m. hinnkantade, ofta breda, sällan nedböjda och dà vanligen smalare ytterfjäll. Alla eller âtminstone nâgra fjäll tried tydliga hornutskott eller knölar under spetsen. Korgar i allmänhet smà (25 —35 mm. i diameter, mera sällan vidare) \ anligen ljusa, sällan mörka, med platta (eller hos en art m. el. m. inrullade) ligulæ. Blad mästadels djupt flikade. I allmänhet smäväxta aider, som föredraga varma och sol- öppna lokaler (öppna backar, sandäsar, kalkhedar etc.) A. Stândare utan pollen. 1. Yttre holkfjäll smala, lancettlikt lineära, öfverskjutande de inres midt eller nästan lika lânga som de inre, utät- böjda eller nedätvikta, vanligen med smal hinnkant och med smä eller inga knölar. a. Yttre holkfjäll mycket smala, föga öfverskjutande midten af de inre. Korg liten, 30 mm. bred. Bladskaft svagt röda eller bleka. Bladlobcr tämligen jämnbreda, vanli- gen utätriktade, längs bäda kanterna med talrika tän- der. Frukt blekt rödbrun med grönaktiga partier. — T. isthmicola Lindb. fil. b. Yttre holkfjäll smala, längt öfverskjutande midten af de inre. Korg ofta större, 25—35 mm. bred. Bladskaft m. el. m. lysande röda. Bladlobcr triangulär a — del- toidiska, utstäende eller bakätböjda, pâ sin öfre kant heia eller m. el. m. tandade. Frukt mörkt brunröd. T. proximum Dahl st. ' 169 . Yttre holkfjäll breda, (àtminstone de yttersta) ciggrundà tili äggrundt lancettlika. a. Yttre holkfjäll tilltryckta ellcr uppâtriktade (sällan rakt utstäende), korta, knappt ellcr obetydligt ôfverskjutande de tares midt, tydligt och bredt hinnkantade. a. Bladskaft ly sait de rôda. *. Yttre holkfjäll mörka, tilltryckta. de yttersta âgg- rnnda, bredt och ofta mörkt rosenrödt hinnkantade, under spetsen vanligen med sind knölar. lare fjäll med tydliga horn. Korg liten, 25—30 mm. bred, /jus, radierande* med tämligen smala ligulæ. Kantligulœ undertill grâviolett strimmande. Blad breda med lânga deltoidiska — smalt skärformiga, stärkt tan- dade flikar. — T. rubicundum D ah 1st. **. Yttre holkfjäll ljusare. tilltryckta, de yttersta bredt äggrundt lancettlika, bredt och oftast rosenrödt hinnkantade, liksom de inre med sind eller inga knölar. Korg liten, 25—30 mm. bred, mörkgul, täm- ligen ttit med breda ligulæ. Kantligulœ undertill r ödviolett strimmade med orangeröda tänder. Blad smala med korta bakâtriktade, smalare eller bre- dare triangulärt-deltoidiska llikar. — T. Langeanum Dahls t. j>. Bladskaft blcka eller svagt rôda nedtill. Yttre holk- fjäll tilltryckta tili löst utstäende med tämligen smâ brunröda hornutskott. Inre fjäll med större horn. Korg tämligen stör, 30—40 mm., radierande. Kanili- gulce undertill med brunviolett strimma. - T. limbatum Dahlst. Jämför sid. 170 nederst! b. Yttre holkfjäll snedt uppâtriktade (mera sällan tilltryckta) tili utstäende eller nàgot bakâtriktade, nâende m. el. m. langt öfver de inres midt. a. Yttre holkfjäll med tydlig och oftast bred hinnkant. Frukt röd. *. Bladskaft och nerver lysande röda. Holk m. el. m. mörk. t. Yttre holkfjäll breda, uppâtriktade (löst tilltryckta) — utstäende med bred hvit, ofta rosenfärgad hinn- kant, med vanligen sind knölar eller hornutskott under spetsen. Korg tämligen stör 30 — 40 nun. bred, radierande, tämligen mörkt galt. Kantli- gulœ undertill grâviolett strimmade. Prukt mörkt brunröd. — I. marginatum Dahlst. tt. Yttre holkfjäll smalare. uppâtriktade döst till- tryckta) tili nägot utstäende med smalare hinn- kant och med tydliga tili tämligen stora horn- utskott pâ alla fjällen. Korg liten, 25—30 mm. 170 bred, tät, ljusgul. KantliguUe med brunviolett band pâ undersidan. Frukt ljust bruuröd. — 7 decipiens Raunk. **. Bladskaft bleka eller isynnerhet i kanterna svagt röda. Nerv er bleka. f. Hoik ljus. Vttve holkfjäll utstâende bâgformigt böjda med appât rikta.de spetsar (stundom nâgot nedböjda) med tämligen breda hinnkanter och lik- som de inre med stora och spots/ g a horn under spetsen. Korg , stor 30 — 10 mm. bred, radierande, ljus. Ligidæ med Porta lander. Frukt bnmröd. f. Icetum Dahls t. *obsci traits D ah 1st. f. egeas Dahls t. Jämför nästa sida! ft. Holk mörkare. Yttre holkfjäll utstâende bredt hinnkantade atan eller liksom de inre med smärre hornutskott. Korg stör, 35- 45 mm. bred, svagt radierande. Ligulce med länga hinder. Frukt ly- sande röd. - T. glaucinum D ah 1st. ß. Yttre holkfjäll med otydligt, oftast svagt utpräglad hinnkant. Frukt rödgul — gulbrun. Holk vanligen ljus. stör. Yttre holkfjäll utstâende till m. el. m. nedböjda, liksom de inre med tämligen stora och grofva knölar. Korg tat, 35 — 10 mm. bred. Ligidce mot spetsen ränn- formigt hoprullade med rödhruna hinder. T.f/d- vum Raunk. B. Stand are med pollen. 1. Blad bleka, liela, tätt och regelbundet tili oregelbundet ‘ fintandade, eller nägra, stundom alla, med breda ej sär- deles djupa, triangulär a flikar. Holk stör, ljus med löst tilltryckta till uppätriktadc, breda och bredt hinnkantade ytterf jäll. Korg ljusgul, mycket stör, 45 — 50 mm. bred , stärkt radierande. — T. Friesii D ah 1st. 2. Blad djupt och m. el. m. smalt jlikade (utom de yttersta vid blomningen stundom kvarsittande m. el. m. heia bladen). a. Korg vid blomningen füllt öppen med m. el. -m. platta kronbräm. a. Yttre holkfjäll tillrvckta, lost tillryckta tili m.- el. m. utstâende. ;. Bladskaft bleka eller vid sjelfva basen svagt röda. t. Yttre holkfjäll m. el. m. äggrunda tili äggrundt lancett/ika, knappt i ulende till eller obetydligt öfver- skjutande midten af innerfjällen. §. Holk mörk. Yttre fjäll mörka, bredt hinnkan- tade, tilltryckta tili löst jränstäende med mörka ej särdeles stora hornutskott. Korg tämligen stör, 30—40 mm. bred, radier ade. Kantligulce 171 med brunviolett strimma pu undersidan. — 7. limb at i mi Dahlst. §§. Ytt erf] till tilltryckta. liksom de inre med ut- präglade — stora.brunröda eller vackert rôda hornutskott, tydligt hinnkantade. 0. Holk tämligen mörk. Korg tämligen stor, 30—35 mm. bred, ttit, rent gui. Kantligulœ med brunviolett strimma undertill. Blad- ftirg mörk. Bladskaft hleka eller ikanterna m. el. m. violettftirgade. Korgskaft rid ba- sen violetta. — T. gotlandicum Dahlst. 00. Hoik ljus. Korg liten, 25—30 mm. bred, svagt radicrande, tämligen mörkt och rent gui. Kantligulœ breda med rôdviolett strimma underfill. Bladftirg blck. Blad- skaft och korgskqftens baser alltid bleka. — T. Icetum Dahlst. tt. Yttre holkfjtill linetirt-lancettlika till lancettlika, nâende öfver de inre i juliens midt. §. Yttre holkfjtill utstàende bâgformigt krükta med uppbôjd spets, liksom de inre hüllen med ut- prtiglade, spetsiga hornutskott. Korg stor, 30 —40 mm. bred, radierande, ljus. Kantligulœ underfill mörkt grâviolett strimmade. — T. Icetum Dahlst. * obscur ans Dahlst. §§. Yttre holkfjtill löst franstaende till uppâtrik- tade, lânga och smala, liksom de inre van- tigen alldeles saknande knölar. Korg ttimligen stor, 30—35 mm. bred, nil got radicrande, ljus. Kantligulœ undertill rôdviolett strimmade. - T. lœtiforme Dahlst. **. Bladskaft m. el. m. lysande rôda. t. Yttre holkfjtill tilltryckta ( stundom utstàende/ med bred och tydlig hinnkant, tiggrunda, korta. cj nâ- ende öjv'er de inre jj aliens midt. Korg Uten, 25— 30 mm. bred, radierande, ljus. Kantligulœ under- till grtivioletta. Bladskaft mycket smala. — T. rubricundum Dahlst. *pidvigernm Lindb. fil. ft. Yttre holkfjtill utstàende till uppatriktade med svagt utpräglad hinnkant och m. el. m. tydliga knölar pà en del aï ytter- och innerîjâllen, lâkga, lancettlika. Korg ttimligen stor, 30 —40 mm. bred, stärkt radierande, môrkare gui Kantligulœ under- till brunvioletta. — T. lacistophy/lum Dahlst. jl. Yttre holkfjtill stärkt nedâtbtijda med utstàende spetsar. Bladskaft lifligt rôda. *. Holk liten, smal. Yttre holkjjiill sma/a med otydlig hinnkant. Korg liten, 25—30 mm. bred, blck, dra- gande i ockraguk. Kantligulœ undertill grâviolett strimmade. Frukt liten. ininst inom gruppen . mörkt gulbrun tili brunröd. — T. tenuilobnm Dahlst. **. Holk stör. Yttre holkjjiill breda med tydlig hinn- kant. Korg tämligen stör, 35 —40 mm. bred, ra- dierande, mörkgid. Kantligulœ undertill brunviolett strimmade. Frukt stör, mörkt brunröd. T. po- ly schist um Dahlst. b. Korg vid blomningen halft öppen med m. el. m. ut- skjutande nedtill riinnjormiga kronbräm eller vanligen svagt eller ej öppen med knappt utskjutande inrullade kronbräm. Blomfiirg mörkgul. Yttre holkjjiill utstd- ende. Frukt Ijust röd. T. brachyglossum Dahlst. II. Obliqua. Frukter grägula tili nästan askgrä. Holkar smä med ti/ltryckta tili ntstdeude m. el. m. hinnkantade, ofta breda fjäll med sind eher tiimligen stör a hornutskott. Kor gar i all - mänhet smä, vanligen mörkt och rent gula med alla eller de inre kronbrämen isynnerhet mot spetsen rörformigt in- rullade. Blad af blck Jörg, m. el. m. djupt flikade. Smä- vaxta tili medelstora arter, som älska varma och solöppna lokaler (särskildt sandäsar. kalkhedar etc.) A. Stdndare utan pollen. Yttre holkjjiill, utstdendc, äggrundt-lancettlika - lineärt- lancettlika, m. el. m. brunvioletta med obetydliga knölar. Bladskajt m. el. m. rödvioletta. Tämligen storväxt. Blad- flikar Idnga, tiiml. breda. — T. simile Raunk. ß. Stdndare med pollen. a. Yttre holkjjiill utstäende (eher nâgra fâ nedätriktade) breda, bredl äggrunda-lancettlika, näende tili eller ndgot öfver de hires mi dt, med tämligen stora violettfärgade knölar eller hornutskott, och bredt hinnkantade. Korg tämligen stör. 30—40 mm. bred med kantblommornas briim under blomningen m. ei m. utbredt. Bladflikar Idnga, smala, sylformigt tandade, spetsiga. Bladskajt m. el. m. stärkt purpur für gade. — T. platygtossum Raunk. b. Yttre holkjjiill ti/ltryckta — nägot frânstâende, korta m. el. m. äggrunda, knappt eller Joga öfverskjutande A af de hires längd, tämligen tydligt hinnkantade, trub- biga med nästan inga eller vanligen smä knölar. Korg liten, 25—30 mm. bred, med alia blommorna under blomningen rörformigt inrullade. Bladflikar korta och breda, tättsittande, kortspetsade eller trubbade. Bladskaft bleka eller föga pur purfär gade. — T. obliquant Fr. 173 Artbeskrifning. T. limbatum n. sp. Folia sat obscure viridia, subglaucescentia, glabra - leviter pilosa, petiolis sat angustis anguste alatis cum nervo mediano pallidis v. basi levissime coloratis, lobis sat longis, deltoideis parum deflexis — sat patentibus usque falcatis apicibus sæpe ± porrigentibus acutis, in margine superiore ± et sæpe longe subulato-dentatis, interlobiis latiusculis subulato-dentatis — anguste lobulatis, lobo terminali ± ha- stato, lobulis lateralibus angustis. lobulo apicali sublineari — anguste triangulari ± acuto: Sccepi plures pallid! v. superne ± cupreo-colorati, gla- bri v. sub involucro ± araneosi, folia æquantes v. parum superantes. Involucvum crassiusculum, 13—14 mm. longum. 8 — 8,5 mm. latum, sat obscure viride, squamis exterioribus erecto- patentibus — laxe adpressis, latis, inferioribus ± ovatis, supe- rioribus lanceolatis, ad v. paullum supra medium sq. int. adtingentibus, late viridi- v. albido-marginatis, cornubus brevibus — mediocribus fuscis sub apice leviter roseo- v. fu- sco-violaceis præditis, interioribus latiusculis linearibus sub apice parum v. vix colorato cornubus vulgo mediocribus fuscis præditis, Calathium subobscure luteum. 30—40 mm. latum, sat radians. Ligulce marginales c. 2 mm. latæ subtus stria fusco- violacea notatæ. Antherœ polline vulgo haud abundanter præditæ v. polline (fere) carentes Stylus luteus, stigm. fuscis. Achenium rubrum (vulgo sat pallidum), superne sat densiuscule spinulosum, 3 mm. longum, 1 mm. latum, py- ramide c. 0,8 mm. longo, rostro ad 10 mm. longo. Utbredning: Smäland, Västergötland. T. limbatum torde endast kunna förväxlas med T. 174 lietum -obsairans och T. glaitcimim. Frân den förra är den "kild genom tjockare holkar med bredare, mera bredt hinn- kantade uppätriktade tiäll med smärre och brunare hornut- -kott. de mörkare korgarna och de hlekare röda frukterna. frân den senare genom mindre glaucescenta, mörkare blad, uppätriktade ei utstäende fjäll. mörkare mera radierande kor gar samt pä längt nur ej sä lysande frukter. Med T. margi- natum har den ibland en viss likhet, men denna är lätt skild genom sina röda bladskaft, liusare blomfärg och trän fler- talet individ af T. Umbatum genom saknaden af pollen. I allmänhet är pollen utbildadt. ehuru det ej alltid framträder ur ständarröret. Enstaka individ synas likväl alldeles sakna detsamma eller förekommer det blott säsom enstaka pollenkorn. Dock synes ei differentieringen hafva gätt sä längt som hos T. latum, hos hvilken äfven andra karaktärer ätskilia de bäda formema. T. lætiforme n. sp. Folia pallide viridia glabra, petiolis sat angustis ± alatis cum nervo mediano pallidis v. basi leviter coloratis), lobis mediocriter longis deltoideis ± retlexis — subpatentibus in superiore margine ± denticulatis acutis v. obtusiuculis, interlobiis nullis v. brevibus denticulatis, lobo terminali ± hastato-triangulari. lobulo apicali sæpe angusto ± lineari. Scapi plures. pallidi v. superne dilute cupreo-colorati. glabri v. apicem versus ± araneosi, folia vulgo æquantes. lnvolucrum breve pallidum c. 12 mm. longum. squa- mis exterioribus erecto-patentibus v. laxe adpressis longis, inferioribus anguste ovato-lanceolatis. superioribus lanceo- lato-linearibus linearibus.ecallosis v. paucis breve callosis — comiculatis), db marginatis, apicem versus etiam ad latera ± roseocoloratis. interioribus linearibus, apice sæpe dilute roseis. vulgo ecallosis. Calathium 30-35 mm. latum, sat radians, læte luteum. Ligitlæ marginales subtus stria rubroviolacea notatæ. Anther æ polline repletæ. 1 75 Sty /its cmn stigmate luteus. Achenium castaneo-rubrum, anguste et sat longe spi- nulosum, 3,:. mm. longum, 1 mm. latum pyramide 0,9—1 mm. longo, rostro c. 9 mm. longo. Utbredning: Danmark, Jutland. Liknar mest T. Icetmu men är frân denna säkrast skild genom sina smala, uppAtriktade eller nâgot utstàende j-tter- f jail, soin liksom de inre alldeles eller nästan alldeles sakna knölar. T. Langea num n. sp. Folia sat obscure et amoene viridia, angusta, glabra, petiolis æque ac inf. pars nerv. med. obscure violaceis, lo- bis brevibus deltoideis latiusculis — sat angustis, ± retro - versis v. subpatentibus in margine superiore nunc parce v. vix dentatis nunc sat longe et crebre subulatodentatis, in- terlobiis brevibus — longiusculis ± subulato-dentatis, lobo terminali brevi sagittate — hastato, lobulo apicali triangu- lari v. sublineari ± acuto, in ioliis int. sæpe latiore ± dentato. Scapi p lures, ± violacei, glabri, folia vix v. paullum superantes. Involucrum 12 — 14 mm. longum, 5 — 7 mm. latum, squamis exterioribus adpressis ± ovatis, vulgo late albo- v. roseo-marginatis, cæterum apicem versus sæpius ± roseo- v. purpureo-coloratis, ecallosis v. extimis breve callosis, interioribus linearibus apice roseis. Calathium obscure luteum, 25—30 mm. latum. Ligulæ marginales subtus stria rubroviolacea intense coloratæ, omnes dentibus ± aurantiacis. Anther œ polline carentes. Stylus lutescens, stigm. fuscis. Achenium rubrum breve et anguste spinulosum, 3,6 mm. longum, 1 mm. latum, pyramide 1 ,75 mm. longo, rostro c. 10 mm. longo. Utbredning: Gotland kring Visby llerestädes. En särdeles utmärkt form, som genom sina smala blad och sina breda, bredt hinnkantade och tilltryckta fjäll 17(1 i hög grad erinrar om f ‘a lust via. Denna likhet förhöjes ännu mera därigenom, att fjällen endast halva mycketsma och t'öga märkbara upphöjningar under spetsen. Bladens flikar variera Iran mycket korta och breda, triangulära eller deltoidiska, nedâtriktade, till smala, stundom nästan jämn- breda, mera utiitriktade med deremellan sittande smala binder. 1 senare fallet liknar den till bladformen 7. balti- cum, Dahlst. Frukternas form och röda färg visa dock att den hör föras till Erythrosperma. T. /cell mi Dahlst. subsp. obscurans Dahlst. Folia ut in forma primaria sed vulgo magis obscure viridia et longius lobata, petiolis pallidis v. paucis interdum basi leviter coloratis. Invohicrum vulgo majus, 12—14 mm. longum, 6—7 mm. latum, magis obscure viride, squamis exterioribus vulgo ± patentibus curvatis apicibus zb porrectis, inferioribus ovato-lanceolatis, superioribus lanceolato-linearibus, supra medium squ. int. adtingentibus, cornubus sat longis acutis fuscis — sordide violaceis præditis. interioribus lanceolatis sat longe corniculatis. Calathium 30 — 40 mm. latum, radians; lignite margi- nales subtus stria fascoviolacea notatæ. Antherœ polline repletæ. Stylus lutescens stigm. fuscis v. virescentibus. Achenium obscure castaneo-rubrum c. 3,5 mm. longum 1 mm. latum, pyramide c. 0,9 mm. longo, rostro vix 0 mm. longo. Utbredning: Med., Dir.. LTpl.. Gtl., Ög.. Vg., Sm„ Bl.. Sk., Hall. Boh.. Dis.. — S. Xorge; Damn.; Fink. s. v. delen och Aland. Frän hufvudformen äro typiska exemplar väl skilda genom större ljusare korgar med längre och smalare kant- ligulæ med rakare kanter, hvilkas strimma är mörkare. mera grâviolett färgad, längre och utstâende bagböjda fjäll mörkare bladfärg. ofta svagt rödvioletta bladskaft och korg- skaftsbaser samt vanligen gröfre växt. Afven tili blom- 177 ningstiden är den skild. Pâ sam ma lokaler som hufvud- formen blommar den vanligen omkring 8 dagar senare. Troligen omîattar T. Icetum äfven âtskilliga andra m. el. m. utpräglade former som delvis äro intermediära till den nyss beskrifna men ännu föga eller ej utredda. En form som närmast ansluter sig tili subsp. obscur ans är: f. egens n. f. A forma præcedente antheris polline toto carentibus diversum. Utbr. : Upl., Srm., Dir., Dis. — S. Norge. Utom i felandet af pollen öfverensstämmer denna tili alla delar med föregäende. Dock har jag alltid funnit den senare blommande än hufvudformen. T. glaucinum n. sp. Folia ± glaucescenti-viridia, pallida, glabra, petiolis angustis ± alatis, pallidis v. marginibus inferne læte viola- ceis, lobis deltoideis brevibus usque subfalcatis ± elongatis apicibus ± patentibus — porrigentibus, in margine supe- riore ± dentatis — valde subulato-dentatis, interlobiis latiu- sculis brevibus — elongatis angustioribus inæqualiter et longe subulato-dentatis, lobo terminali triangulari — hastato, lobulo apicali sæpe angusto lineari sat acuto. Scapi plures, vulgo pallidi glabri, folia æquantes v. sat longe superantes. Involucrum 10—12 mm. longum, 6—7 mm. latum, squa- mis exterioribus ± patentibus, inferioribus ovatis — ovato-lan- ceolatis, superioribus lineari-lanceolatis ecallosis — leviter callosis (paucis interdum corniculatis), apice ± roseo-viola- ceis, sat late et conspicue albido-marginatis, interioribus li- nearibus sub apice roseoviolaceo leviter callosis — breve corniculatis. Calathium 35—45 mm. latum, parum radians, læte luteum . Ligulæ marginales subtus stria violacea notatæ. Antheræ polline carentes. Stylus luteus, stigm. fuscis. Bot. Not. 1909 13 178 AcUenium lucide rubrum, apice sat longe et anguste spinulosum, 3, 3 mm. longum, 1 mm. latum, pyramide 0,8 mm. longo, rostro 10 mm. longo. Utbredning: Stockholm, Smâland, Västergötland, Dals- land. T. glaitcitntni liknar i hög grad T. fuir um Raunk., men är i'rân denna väl skild genom mera glaucescenta blad, vanligen utstâende tvdligt hinnkantade fjüll, i spetsen ej rann- formiga ligulæ, graviolett band pâ kantligulæs utsida och lysande rôda frukter. Frân T. limbatmn är den skild ge- nom utstâende fjäll med mindre tydliga knölar, mindre hol kar, bladfârgen och de lifligt rôda frukterna. T. polyschistum n. sp. Folia obscure viridia, parce pilosa — subglabra, pe- tiolis angustis æque ac nervus medianus intense rubroviola- ceis, lobis longis deltoideis in margine superiore ± dentatis apicibus F angustis patentibus v. falcatis in margine superiore sæpe valde convexo valde et longe subulato- dentatis apici- bus longis angustis ± porrigentibus, interlobiis sæpius sat angustis anguste et acute lobulatis et dentatis, lobo termi- nali mediocri ± hastato lobulo apicali sæpe valde angusto v. lobo term, i sagittato. Scapi plures ± rubroviolacei parce — sat conspicue araneosi (præsertim sub involucro), folia æquantes v. paul- lum superantes. Involucrum 13 — 14 mm. longum, 7— 7, s mm. latum, ob- scure fuscovirens, squamis exterioribus arcuato-reflexis api- cibus ± patentibus, inferioribus sat latis Ht ovatis, superiori- bus i lanceolatis — lanceolato-linearibus sub apice obscure purpureo v. violaceo callis v. cornubus brevibus obscure fuscoviolaeeis præditis, sat late viridi- v. albido-marginatis; squamis interioribus sat latis lineari-lanceolatis, basi leviter pruinosis, sub apice fuscoviolascente vix v. parum callosis. Calathium 35—40 mm. latum, sat obscure luteum, ra- dians. 179 Ligulce marginales subtus stria obscure rubropurpurea intense coloratæ. Anther æ polline repletæ. Stylus virescens. Achenium obscure badio-rubrum, superne crebre et sat longe spinulosum, c. 3,2 mm. longum, 1 mm. latum py- ramide 1 mm. longo, rostro 9,5—10 mm. longo. Utbredning: Uppland, Gotland. T. polyschistiAm liknar mest T. marginatum och T. lacistophyllum. Frân den första är den utan vidare skild genom sina bakätböjda fjäll och rikligt utveckladt pollen, frân den senare genom de bredare vtterfjällen, deras rikt- ning och de betydligt mörkare gula korgarna. Smä individ fä ibland en viss habituell likhet med T. temiilohum, men skiljas lätt genom sina större, mörkare gula korgar och de bredare vtterfjällen. Alisma arcuatum, landform. Arne Fries har meddelat oss att han sett ett exemplar af landformen (med normalt utvecklade blad), taget af H. Smith vid Arby i Ramsta socken, ej längt frân stranden af Mälaren (Ekolnh Det var bestämdt af L. M. Neuman. Scirpus parvulus i Södermanland. Denna art är tagen i Hällsviken i Västerljungs socken i Juli 1893 af O. G. Blomberg, som â etiketten kallat växten Sc. acicularis med örtrefvor. Characeer tili salu. Underteeknad har af sina dupletter af hufvudsakligfen under de senare 20 ären insamlade Characeer utlagt fasciklar, som finnas till salu för 12 kr. pr fase. Hvarje fase, innehaller 80 olika former. Största delen af de svenska arterna äro representerade. Exem- plaren äro väl konserverade. Djursäter pr Vittsjö i Mars 1909. L. J. Waldstedt. ISO Bladmossflora för Sveriges lâgland med särskilt avseende pä arternas utbredning inom Närke, utgiven av E. ADbERZ. Med 57 taflor. Pris: haït. 4,50, inb. 5,50. Distributor: C. E. FRITZES Bokförlags Aktiebolag. Ur granskares omdömen : »Das Buch darf fiir die bryologischen Anfänger in Schweden nützlich werden, umsomehr als die Beschreibung durch zahlreiche hübsche Lichtdruckbilder ergänzt wird». (Bot. Centralblatt, Arnell). »Jag har med intresse genomgatt Edert arbete och är öfver- tygad om att det redan genom den praktiska anordningen kommer att tillvinna sig mänga vänner . (I bref, Brotherus). Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. lnnehäll : Dahlstedt, H., Nya skandinaviska Taraxacumarter. S. 163. Gertz, O., Om fern- och sexhornade frukter af Trapa natans L. S. 135. Kindberg, N. C,, Om slliktet Betula. S. 113. Mal me, G. O., Gestaltändring eller bildningsafvikelser? S. 147. Neuman, L. M., Anteckningar rörande nordiska Orkisfor- mer. S. 151. Odhner, N., Fritz Ridderstolpe f. S. 133.. Ridderstolpe, F., Om refloration pä Öland hösten 1908. S. 161. Smärre notiser. S. 146, 150, 160, 166. Lund, Berlingska Boktryckeriet, I5/s 1909. 1 8 T Om Ranunculus lapponicus och andra af granens följväxter i Skandinavien. Af Aug. Heintze. * (Med en karta). I en uppsats om Mulgedium sibiricums förekomst i Skandinavien och Finland har förf. (11) antydt, att Ranun- culus lapponicus , Ledum palustre, Carex globularis m. fl. närmast äro att betrakta som följväxter till granen, äro alltsâ östliga invandrare, hvilka i tämligen sen tid nâtt fram till vârt land. En närmare utredning af desSa intressanta förhällatiden följer nedan; som typ för gruppen välja vi Ranunculus lapponicus. Till följande Herrar, som godhetsfullt lämnat mig upp- gifter om Ranunculus lapponicus , ber jag hür fâ framföra mitt hjärtliga tack: jägmästare F. Aminoff, Östersund, med. licentiat Selim ßirger, Stockholm, läroverksadj. hl. dr. E. Collinder, Sundsvall, lektor K. F. Dusén, Kalmar, lektor Hj. Hjelt, Wasa, hl. dr. Harald Lindberg, Helsingfors, hl. kand. Heribert Nilsson, Lund, hl. kand. Gunnar Samuelsson, Uppsala. Sverige. Torne Lappmark. Kilpisjärvi i björkzonen c. 480 m. ö. h., d. 23 juli 1851 ofr. (ex. C. Hartman) 1). — Spridda exemplar efter en stig â vintervägen mellan Kielijärvi och Keinovuopio i björkz. c. 460 m. ö. h., d. 16 juli 1907 bl. och ofr. (förf.). — Invid forsen Perakoski i Köngämä älf i björkz. c. 453 m. ö. h., d. 21 juli 1851 mfr. (ex. C. Hartman). — Saari- koski i björkz. c. 446 m. ö. h., videsnar kring ett källdrag i kanten af en rismyr, i slutet af augusti 1904 hertalet frukter affallna, d. 20 juli 1907 bl. och ofr. (förf.). — I karr vid Nai- *) Bl. = blommande ; ofr. = omogna frukter; mfr. = mogna frukter. Ex. utmärker, att exemplar frân lokalen föreligga i of- fentliga eller enskilda herbarier. Bot. Not. 1909. 14 182 makka i björkz. e. 406 m. Ö. h., d. 20 juli 1851 mfr. (ex. C. Hartman). — Karesuando (ex. L. L. Læstadius). — Idivuoma Kartskiss visande Ranunculus lapponicus’ utbredningf inom finskskandinaviska floraomrädet. d. 5 augusti 1800 mfr. (ex. G. Wahlenberg). — Sappisadsi i försumpad granskog bland Sphagna, d. 6 augusti 1907 bl. och ofr. (fork). — Vittangi flerstädes i -\ stärkt försum- 183 pade gran- och granbjörkskogar â »skogsanhangen» kring myrarna, d. 7 augusti 1907 bl., ofr. och mfr. (förf.) — Tär- pijänkä invid Vittangi (R. F. Fristedt). — Svappavaara fler- städes i försumpade granbjörkskogar och därjämte sparsamt i en myrkant med graviden och dvärgbjörk, lokalt bland Sphagna, Mnia och Camptothecium nitens kring ett litet källdrag, d. 8 augusti 1907 bl. och ofr. (förf.). — Stärkt för- sumpad granbjörkskog bland Sphagna i närheten af Ainas- järvi, d. 9—10 augusti 1907 ofr. och nästan mfr. (förf.). — Jukkasjärvi nedanför Altavaara, ganska sparsamt (R. F. Fristedt). Lule Lappmark. Killingi (N. A. Svensson). — Svagt försumpad granbjörkskog invid Saitijoki och Nattavaara järnvägsstation; växer hufvudsakligen blang Sphagna och Mnia och tyckes föredraga skuggrika växplatser vid basen af större granar; utmärkande arter för bestandet äro (utom R. lapponicits), Salix glauca , Carex globularis och C. vagi- nata, Calamagrostis phragmitoides m. 11.; d. 27 juni 1908 börj. blomning (förf.). — Murjek i stärkt försumpad gran- björkskog bland hvitmossor och tills, med Ledum, Salices, Rubus Chamcemorus, Carices o. s. v.; d. 28 juni 1908 börj. blomning (förf.). — Storbacken här och där i bäckdalarna (L. L. Læstadius, V. F. Holm). — Nära Storbacken, d. 15 juli 1865 bl. (ex. A. N. Lundström). — Jokkmokk, d. 27 juni 1868 bl. och ofr., juli 1879 bl. (ex. C. Indebetou och G. Julin, ex. Alm och Reuterskiöld), tidigare anträffad af L. L. och C. F. Læstadius. — Parkijaur-morkan (L. L. Læstadius). — Kvikkjokk (L. L. Læstadius, ex. Ullenius, ex. N. J. Anders- son). — Snjärak öster om Kvikkjokk (ex. N. J. Andersson). — Ofvanför Tjuskjaur (L. L. Læstadius). — Myr mellan Saggatträsk och Peuraure samt kring sistnämnda sjö (N. J. Andersson). — Eni. jägmästare Otto Yesterlund förekom- mer R. lapponicus ganska allmänt i skogslandet i Lule Lappmark. Pite Lappmark. Arvidsjaur (ex. L. L. Læstadius). — Arjeploug, juli 1886 bl. (ex. H. Björnström). — Gargajaur 184 söder eller sydväst om Uddjaur d. 17 juni 1845 hl. (N. J. Andersson); pä samma lokal anträffade N. J. Andersson äfven Petasites frigida, troligen växande tills, med R. lap- ponicus. — Eni. Fr. J. Björnström (2 b.) spridd i gran- och tallregionen i Pite Lappmark och »synes hafva sitt centrum i granregionen och träffas endast undantagsvis utom den- samma, vare sig i högre regioner (tallreg.) eller i den när- mast belägna delen af Västerbotten. Lycksele Lappmark. Lycksele. I den kallbäck, som rinner förbi N}rdal samlades den eljest sällsynta R. lappo- iiicus i myckenhet, äfven med frukt i midten af juni 1832»; fanns pä samma växplats utblommad i början eller midten af augusti 1832 (J. W. Zetterstedt). Lycksele in paludosis juni 1853 och 1865 bl. och ofr. (ex. J. Angstrom). — Stensele kyrkoby i frukt d. 3 juli 1832 (J. W. Zetterstedt). — Stör Umans stränder i närheten af Gaskeloukt (J. W. Zetterstedt). Stör Vindeln vid nybygget Risnäs i utflödet af en kallkälla, hvars temperatur d. 20 och 24 juli 1810 var -f- 1 .8°, blommade R. lapponicus och stod i frodig växt; längre ned i dess vattenrännil växte Petasites frigida (G. Wahlenberg). Eni. exemplar i Uppsala univ. herb., tagna af G. Wahlenberg, hade R. lapponicus äfven omogna frukter vid Risnäs d. 20 juli 1810. I Flora lapp, och Fl. suecica uppgifver Wahlen- berg, att arten förekommer »solo uliginoso vel subpaludoso præcipue ad fontium frigidissimorum rivulos in sylvis Lapp. Umensis a lacu Örträsk usque ad Risnäs lacus Vindelensis frequenter.» Äsele Lappmark. Fredrika sn: nedom Lafsjökullen, spars. (C. Melander). — Äsele sn: Äsele d. 12 juli 1868 bl. (ex. E. A. Lindahl). — Algovik invid Äsele juli 1885 bl., ofr. och mfr. (ex. P. F. Lundquist). — Nordost om kvrkobyn vid Stennäs, Tallberg, spars. (C. Melander). — Dorotea sn: vid Fjälläns utlopp i Lajksjön, rikl. (C. Melander). — Yil- helmina sn: vid gängstigen mellan Yolgsjön och Fatsjön i närheten af kyrkobyn (C. Melander). — Yid östra bron öfver Järfsjöän (C. Melander). — Baksjömyren vid Strömäker, 185 spars. (C. Melander). — Tämligen allmän nedanför Bakto berg (C. Melander). — Nära Ängermanälfven â Norra Sten- sele byomrâde (enl. medd. af F. Aminoff). — Pä flera stallen â granomràdet mellan Vojmsjön och gränsen mellan Vil- helmina och Stensele socknar (enl. medd. af F. Aminoff). — I örtrik (lunddäldartad!) björkskog â nordöstra sluttnin- gen af Klitvallen nv om Dikanäs kapell växer R. lapponi- cus tills, med Daphne , Mulgedium alpintim, Aconitum, Ge- ranium silvaticnm, Oxalis, Majanthemum, ormbunkar o. s. v. 600 m. ö. h. i eller omedelbart ofvan barrskogsgränsen (F. Aminoff). Norrbotten. Muoniovaara, d. 4 juli 1859 bl. (ex. C. P. Læstadius). — Skogsmyr med glest marigt beständ af tall och björk vid Pentäsjärvis nordöstra sida; ymnig Cassan- dra, Ledum , Betula nana, Sphagnum acutifolitim; R. lap- ponicus spars, pâ ett par fläckar, d. 8 augusti 1902 upphörd blomn. och ung frukt (Selim Birger). — Pajala (ex. C. P. Læstadius). — Kengis (J. A. Z. Brundin). — Jupukkas sydsida (Selim Birger). — Rytijärvi d. 20 augusti 1902, karpellerna börja affalla (Selim Birger). — I försumpad barrblandskog nära Nankijoki förekom R. lapponicus ymnigt, krypande i mossorna, tills, med bl. andra Stella ria alpestris f. caly- cantha, Betula nana, Carex globularis, Equisetum silvaticnm, Sphagna och Hypna, d. 13 augusti 1902 aftagande blomn. och ung frukt (Selim Birger). — Smal strandremsa mellan Nankijärvi och kringliggande skogsmyrar, d. 13 augusti 1902 upphörd blomn. och ung frukt (Selim Birger). — Mellan Matarengi och Kengis (R. F. Fristedt). — Väster om Öf. Torneä, d. 2 juli 1886 bl. (ex. P. Rosenius). — Matarengi (R. F. Fristedt). — norr om Haparanda (R. F. Fristedt). — Täml. allm. i myrar mellan Torne och Kalix älfvarnas ne- dersta lopp; »uppgifves i Hartmans flora blomma i augusti, ehuru den redan i medlet af juni 1858 stod i füllt llor» (O. Rob. Fries). — Ned. Kalix sn, Espinärä d. 23 juni 1858 bl. (ex. O. Rob. Fries). — V. F. Holm uppgifver, att R. lappo- nicus ej är nägon sällsynthet i kustlandets skogstrakter i 186 Xorrbotten, hvilken uppgift väl i första hand fâr anses gälla Luleâtrakten. — Râne sn invid Kesabäcken i stärkt för- sumpad granskog med inblandade Salices och Betula nana, växande i det täta Sphagnumtäcket, d. 14 augusti 1907 bl„ ofr. och mfr.; fanns äfven i kanten af en tillstötande rismvr och hade dar vid samma tid en del frukter redan spridda (fork). — Edefors sn invid Sandträsk jürnvägsstation pâ tvenne stallen i försumpade granskogar bland Sphagna, d. 16 augusti 1907 bl., ofr. och mfr. (förf.). — Edefors sn Àminne d. 28 juni och 1 juli 1899 bl. (ex. E. Frisendahl). — Ôf. Lule sn Ljusâ d. 13 juni 1894 bl.: d. 15 juni 1893 bl. (ex. Vald. Wahlgren oeh ex. K. H. Santesson). — Piteà (L. L. Læsta- dius). — Pitholm d. 29 maj 1869 i full blomning, d. 22 juni 1888 bl., juli 1890 mfr. (ex. F. Lundberg, ex. Hugo Thedenius). Västerbotten. Jörns sn spars, vid Björkliden (C. Me- lander). — Skellefteâ sn pâ Falkberget vid Skellefteâ d. 2 juli 1851 bl. (ex. C. Hartman). — Nedre Krângfors, rikl. (C. Melander). — Brusbäcken, rikl. (C. Melander.) — Vid ân frân Bjurvattnet, spars. (C. Melander). — Burträsk sn vid Sikân öster om Kalfträsk, spars. (C. Melander). Ângermanland. Trehörningsjö, d. 20 juni 1893 bl. (ex. D. M. Euren). — Björna sn, d. 29 juni 1893 bl. (ex. Otto Santesson). — Själevads sn: ej längt frân Själevads präst- gârd (O. Holm i Bot. Not. 1857); Öfversjäla d. 23 augusti 1858 bl. och mfr. (ex. V. och O. Holm); Gâlnâs d. 7 juli 1885 bl. oeh ofr. (ex. N. V. Akerblom). — Ytt. Lännäs sn juni 1868 bâde bl., ofr. och füllt mogna fr., som börja falla af (ex. R. F. Fristedt). — Öf. Lännäs sn (A. Hazelius enl. R. F. P'ristedt). — Sollefteâ (L. L. Læstadius). — Wallsjö paroeciæ Sollefteâ (enl. Wahlenbergs Flora suecica — afser môjligen Læstadius’ ofvan anförda lokal). — Multrâ sn. Para- berget (R. F. Fristedt). — Ed sn Ôsterâs d. 22 juni 1904 bl. (ex. Ernst Rönnblad). — Lângsele sn Ledinge och Nessjö (R. F. Fristedt). — Helgum sn (Holmstrand enl. R. F. Fri- stedt; Arnell enl. Hartmans flora ed. X). — Edsele och Ram- sele sn (Arnell enl. Hartmans flora ed. X). — Bodum sn 187 (E. A. Selberg). — Täsjö sn, juli 1856 bl. och mir. (ex. R. F. Fristedt); Löfviken i Täsjö, d. 12 juli 1856 bl. och ofr. (ex. R. F. Fristedt och C. P. Læstadius); Täsjöberget (ex. Sillén). — Enl. R. F. Fristedt »spridd> i nordvästra delen af Ângermanlad. Medelpad. Sättna sn vid Flata lâbodar (ex. A. J. Ang- strom); Sättna juli 1885 ofr. (ex. L. M. Neuman). — Stöde sn vid Frambodtjärn, d. 20 juli 1906 i frukt (ex. E. Collinder). — Torp sn Alderângsân, Byâsen och Râmmerâsen (enl. medd. al E. Collinder). — Borgsjö sn Hegelân vid Lokâsen, d. 10 juli 1904 bl., d. 6 juli 1906 bl. (enl. medd. al E. Col- linder); Parteboda, juni 1883 bl. (ex. F. J. Jönsson); nedanlör östra sidan af Snöskallen (enl. medd. al E. Collinder); Ol- vansjö (enl. E. Collinder). — E. Collinder meddelar i bref, att han i Medelpad antrâîfat R. Icipponicus uteslutande i sumpig granskog bland Amblystegier, Mnia o. d. mossor; blott p;\ ett stalle bland Sphagna. Jämtland. Flertalet uppgifter fràn Jämtland härleda sig frân lektor P. Olsson i Östersund. Atskilliga botanister, exempelvis Gunnar Andersson, Selim Birger och L. M. Neu- man, ha emellertid fast uppmärksamheten vid, att nämnde lörl:s meddelanden tili ganska afsevärd del äro vilseledande och otillförlitliga. P. Olsson (19) anför för Jämtland ett 40- tal lokaler och anmärker, att arten finnes i barrskogsregi- onen pä sumpiga Ställen och vid källdrag, samt att den mvcket sällan öfverskrider barrskogsregionens öfre gräns. Följande füllt tillförlitliga växställen äro mig bekanta. Stroms sn vid prästgärdens fäbodar, d. 10 juli 1860 bl. (ex. E. A. Selberg); vid Klöfven (E. A. Selberg i Bot. Not. 1857). — Hammerdals sn Raftkälen, d. 8 augusti 1881 bl. (ex. Nils Hamrén); Ede (ex. P. O. Molund). — Ragunda sn flerstädes kring Ragunda, d. 16 juni 1890 bl. och ofr., d. 28 juni 1892 aftagande blomning, d. 12 juli 1893 bl., ofr. och nästan mfr. (ex. C. O. Strömholm, ex. Carl Uddén); Hammaren, juni 1870 ofr. (ex. W. Frisendahl). — Hällesjö sn Storäsen (Fl. Behm); Mjösjö, d. 22 juni 1885 bl. (ex. J. D. Olsson). — Föl- 188 linge sn Raftälfven, d. 15 juni 1886 bl. och ofr. (ex. J. ü. Hôgvall). — Ofîerdals sn Utgârd (Fl. Behm); Offerdal (C. U. X. Fjellström i Bot. XTot. 1857). — Undersâkersfjâllen, d. 28 juni 1879 bl. (ex. O. Hedin). — Ovikens sn Üsteràsen (Fl. Behm). — Myssjö sn söder om Oviksfjällen (enl. medd. af F. Aminoff). — Bergs sn vid Tossâsen (Fl. Behm); Struk- sjön, d. 29 juni 1869 bl. och ofr. (ex. A. Behm). Härjedalen. Alfros sn Kâlsâtt, juni 1842 bl. och ofr. (ex. K. Fr. Thedenus); Kâlsâtt bland mossa i löfskog strax söder om Ljusnan, d. 9 juli 1879 bl. och ofr. (ex. K. F. Du- sén). — Wemdalens sn vid en bäck vid vagen îrân fjällen till byn Hân, spars. (Fl. Behm). — Lillhärrdals sn vid Blädjan öfverst i prästskogen, juni och juli 1885 bl. (ex. S. J. Enan- der); vid sjön Hâns östra sida i Sphagnumtufvorna kring en liten bäck inné i halft försumpad granskog, d. 15—20 juni 1905 bl. (enl. medd. af Selim Birger) ; vid Kvarnbrynjen vid byn Äsen (kand. Kurt Falck enl. medd. af Selim Birger). Dalarna. Särna besparingsskog (enl. medd. af F. Ami- noff). — Idre sn vaster om Djupgrafstöten vid Lôfâsen (laro- verksadj. P. Olsson enl. lektor C. Kindberg). Jägmästare F. Aminoff meddelar i bref, att R. lappo- nicus enl. hans erfarenhet är tämligen allmän à lämpliga lokaler sâvâl i inre delarna af Västerbottens Lappmark som i Jämtland och Härjedalen. Lämpliga växställen äro framförallt grankälar» med tufbildning af Carexarier (C. globularis m. fl.); den växer där ä den ofta nog under vat- ten stäende nakna jorden mellan starrtufvorna — gärna â samma lokaler som Peiasites frigida. Norge. I sin Flora norvegica uppgifver biskop J. E. Gunnerus (9), att R. lapponicus förekommer in Ost-Finmarchia pas- sim et alibi in alpibus». Th. M. Fries (5), som 1857 besökte Finmarken utan att anträffa arten i fräga. anmärker i sina Bidrag tili kännedomen af Finmarkens flora», att Gunne- rus troligen förväxlat nägon storväxt form af R. hyperbo- 189 reus med R. lapponicus, heist som nämnda forskare om den förra arten pâstâr, att den »non a R. lapponico specie dif- fert». Senare undersökningar af J. M. Norman (18) visa emellertid, att Gunnerus verkligen pàtrâffat R. lapponicus. I Sydvaranger vid Pasvikelven och Munkelven äger R. lapponicus ett heit litet utbredningsfält, inom hvilket den dock ej är sälls}-nt utan llerestädes förekommer i mängd. Utanför detta omrâde är den endast känd frân en enda lokal, vid gränsälfven Anarjokka. I Finmarken uppträder R. lapponicus som en utpräglad läglandsväxt, som i Sj’d- varanger frân hafvets nivâ när upp tili endast 12 à 15 m. ö. h. och vid Anarjokka tili 100 à 200 ms höjd ö. h. Om dess förekomstsätt lämnar Norman (18) följ. upplysningar. Den växer uteslutande ä sphagnös myrmark, oftast i gles tall- skog eher i dess omedelbara närhet, lefver täml. sällskap- ligt tillsamman med andra växter ss. Petasites frigida och Listera cordata. I Sydvaranger funnen i fullaste flor d. 2 juli; vid Anarjokka utblommad och vissen med mogna, delvis affallna frukter sista dagarna i augusti. — I Blytts flora, utgifven af Ove Dahl, uppgifves artens blomningstid i Finmarken tili juni mänad. Finland *). Hjelts »Conspectus floræ fennicæ» innehâller talrika uppgifter rörande artens utbredning inom finska floraomrâ- det; oftast saknas dock närmare angifvande af vaxplatsens beskaffenhet3)'. Den förteckning, som nedan anföres, har ställts till mitt förfogande af fil. dr. Harald Lindberg i Hel- singfors och grundar sig pä uppgifter, som Annas à etiketter- na till exemplar, förvarade i universitetsherbariet i Helsing- ’) Eller rättare finska floraomrädet. 2) Till komplettering af uppgifterna i »Conspectus» har lek- tor Hjelt godhetsfullt meddelat följ. Karelia Pomorica: under buskar vid Suopaisvaaras valkama (= bathamn); pä tvä stallen i tat gran- skog vid Outtojokis öfversta lopp ; grankärr vid Kristananvaara ; löfskogskärr vid Vuohutjoki; vid Uskela by pä tre Ställen. Ostr. bor.: vid Oulujoki i k.ärr; 12 km. frân Uleäborg i Wehkakangas karr vid stranden af Oulujoki nägorlunda rikligt. 190 fors. Savonia bor.: Iisalmi kyrkoby, grankärr. — Karelia bor.: .Nurmes, Haapajärvi; Lieksa, Eg\Tptinkorpi (ödemark med gamla granskogar). — Ostrob. Kajan: Suomussalmi (Kianta â kartorna), Kiehtäjä och Saukko. — Karel. Pomorica occ.: Kentijoki, grankärr; Suopaisvaara, grankärr; invid en back i granskog vid Songunkoski i Kepajoki, vâxande pâ fet, naken lerjord. — Karel. Pomorica orient.: in abiegno pa- ludoso ad riv. Nischnij Ig. — Ostrob. bor.: Kemi, grankärr; Pello, in palude; Turtola, Paamajoki, in silva turfosa; Pu- dasjärvi; Rovaniemi nära kyrkan. — Kuusamo: Taival- koski, grankärr. — Karel. Keretnia: Keret. — Lapponia Kemensis: Kolari, Jokijalka, in silva subturfosa; Kittilâ, Yenejoki; Salla, strandlund, kärrartad granskog och vid källspräng; Muonio i fuktig, lerig granskog vid Ylikylâ. Lapp. Imandræ: grankärr vid Tupujoki; Umpjaur, in abieto paludoso ad riv. Kietkuajoki; Kantalaks; Nuortjaur, in sphag- neto ad ostium fl. Lutto. — Lapp. Inarensis: Patjoki (Paats- joki, Pasvikelv), nedre loppet, Tsitsanjarga. — Lap. Tulo- mensis: in silva uliginosa ad ostium fl. Nuortjok; on Kil- din; Sascheika vid Kola. — Lap. Murmanica: Voroninsk, in saliceto paludoso, in saliceto sphagnetoso, d. 7 juli 1887 bl., d. 7 augusti s. âr med affallande frukter. Ett af de mest belysande bidragen tili kännedomen om artens utbredning och sätt att uppträda i finska lappmar- kerna härrör frân Wainio, som tydligen fâtt ögonen öppna for artens typiska växplatser och därför kunnat upptâcka den- samma äfven i fruktstadium, dâ den vanligen undgâr upp- märksamheten. — Kuolajärvi ad Saukkotunturi, Saija, Kemi- järvi in abiegno turfoso ad Perno ; ad Suorsa; Sodankylä in abiegno turfoso ad Pyhätunturi; ad pagum Sodankylä; in abi- egno turfoso ad Rovanen; Inari in latere paludis turfosi ad Koppelo; ad rivulos locis turfosis prope Veskoniemi; ad scaturigines et in paludibus turfosis nonnullis locis prope Paatsjoki; ad Köngäs prope Mare glaciale. Ranunculus lapponicus äger sâledes en vidsträckt och jämn utbredning i norra och nordligaste delarna af Finland 191 och är sydligast funnen pä 63° 30' n. br.; ej känd frän de östligaste delarna af Kolahallön. I Norge finnes den endast i östra och sydöstra Finmarken strax invid gränsen tili Finland och Kola. I värt land är den ganska jämnt spridd frän Torne Lappmark och Norrbotten ned tili Härjedalen och Medelpad samt har äfven iakttagits pâ .ett par lokaler i nordvästra hörnet af Dalarna. I sistnämnda landskap när den ned tili bortät 61° 40' n. br., närmare kusten — i Me- delpad — ned tili c. 62° 30' n. br. Utom Skandinavien och Finland är R. lapponicus känd frän Spetsbergen och Novaja Semlja, norra Ryssland och Perm. Sibirien, arktiska Amerika, Klippiga bergen och La- brador samt Västgrönland. I stört sedt uppträder växten inom det finskskandi- naviska Üoraomrâdet som en silvin» art, d. v. s. som en utpräglad läglandsväxt, hvilken endast mera undantagsvis gär upp i björkzonen, aldrig ofvan denna. P. Olsson (19) uppgifver sälunda, att den i Jämtland mycket sällan öfver- skrider barrskogszonens öfre gräns; i Äsele Lappmark är den anmärkt pä ett Ställe i eller omedelbart ofvan barr- skogsgränsen. I Torne Lappmark efter Muonio eller rättare Köngäma älf har förf. och C. Hartman anträffat den ä till- sammans fern lokaler inom björkzonen, af hvilka den högst belägna när upp tili c. 480 m. ö. h. Beträfiande Köngämä- dalen fär dock anmärkas, att tallskogar eller talldungar här en gäng frodats upp tili c. 500 m. ö. h. (Se härom Heintze 12 p. 45). Hjelt (10) uppgifver, att R. lapponicus i finska och ryska lappmarkerna 4am in inferiore parte re- gionis subalpinæ aut rarescit aut desinit.» I bjärt motsats till R. lapponicus' uppträdande som fullständig läglandsväxt i Skandinavien och Finland star dess förekomst â Spetsbergen, Novaja Semlja och Grön- land — en egendomlighet, som den delar med t. ex. Saxi- fraga Hirculus. Och arten är ingalunda nägon sällsynthet inom arktiska regionen, inskränkt tili särskildt gynnade lokaler. Exempelvis kan nämnas, att Nathorst (16) anmärkt 192 den pä en hei rad växplatser â Spetsbergens västkust, väx- ande i mossiga karr och â stränderna af mindre vattensam- lingar med rik mossvegetation. Saxifraga Hircnlus uppträder här ganska allmänt och i stora tufvor, lika stör som i Skäne. Beträffande förekomstsättet kan sägas, att artens ty- piska växplatser i första hand utgöras aî granskogar i alla stadier af försumpning; vidare i utllödet af kallkäller eher à pâ källor rik mark, lokaler som dock mycket ofta äro klädda med stärkt fuktiga eller försumpade granskogar. I myrar uppträder R. lapponicus i regel fläckvis, företrädes- vis i skogsmj’rar och ej sällan utmärkande Ställen i myr- kanten, där kallkällor mynna ut â myrens hotten. Upp- gifter om förekomst i »grankärr torde i flertalet fall afse stärkt försumpade granskogar, dâ gran vanligen saknas à de egentliga myrarna i nordligaste Skandinavien och Fin- land, där den ersättes af tallen. Ofvan barrskogsgränsen är arten iakttagen i videsnär och myrkanter bland Sphagna. I den ofvan lämnade förteckningen finnas ett 60-tal uppgifter om blomning och fruktsättning, hvilka samman- föras ä vidstäende tabell. Torne Lappmark— Härjedalen. juni. juli. augusti. 9 bl.1) 12 bl. 3 bl. 6 ofr. 7 ofr. 3 ofr. 3 mfr. 5 mfr. Norrbotten — Medelpad, (29) maj. juni. juli. augusti. 1 bl. 9 bl. 5 bl. 3 bl. 1 ofr. 3 mfr. 4 ofr. 2 mfr. 4 mfr. Om nödig hänsyn tages därtill, att uppgifterna â växt- etiketterna ej äga füllt samma värde som ett allmänt an- gifvande af blomning och fruktsättning â ett visst omräde, torde följande slutsatser kunna dragas ur tabellen. Under *) 9 bl. = 9 uppgifter om blomning i juni mänad. 193 normala somrar börja blommor i större mängd visa sig i midten af juni, blomningen fortsättes under hela juli och till ungefär midten af augusti. Omogna frukter iinner man redan i slutet af juni; füllt mogna och spridningsdugliga blifva karpellerna dock vanligen först i midten och slutet af augusti. Närmare kusten tyckes blomning och frukt- mognad komma till stand en och annan vecka tidigare. Frukternas spridning äger vanligen rum i slutet af augusti och första hälften af September; växten är ej vinterstândare. R. lapponicus växer i regel bland Sphagna och andra mossor och är försedd med en läng, vidt krypande, »under- jordisk stam. ‘frân hvilken talrika blad- och blombärande stoloner utsändas. För spridning pä kortare hall äro dessa utlöpare af stör bewdelse. »Frö »-spridning med vindens tillhjälp kan~ med artens växsätt och karpellernas stora tyngd ej gärna förekomma. Mer antaglig förefaller dâ en epi- zoisk spridning, kanske i första hand med hare och järpe. Frukterna äro nämligen utrustade med ett förlängdt, stärkt krökt och spetsigt spröt 1). Endozoisk spridning, som ju förekommer hos en hei del arter af samma släkte, är ocksä tänkbar, heist som karpellerna vid mognaden äga en syn- nerligen tjock och stärkt förvedad vägg. Karpellernas spridning underlättas genom fruktskaf- tets sträckning och tilltagande styfhet, det senare beroende pä den starka förvedningen. Denna börjar nedifrän och fortskrider jämsides med fruktsättning och fruktmognad uppät. Ett tvärsnitt af det füllt förvedade fruktskaftet röd- färgas i sin helhet af Horoglucin -f klorvätesyra; kärlknip- pen och märgsträlar äro starkast förvedade; öfverhuden är söndersprängd, likasä märgens innersta partier, sä att skaf- tet blir ihäligt. Vid tiden för fruktmognaden är fruktskaf- tet stärkt förlängdt och styft upprätt. Följande mätt äro tagna â lefvande exemplar i försumpad granskog invid ') En ganska god afbildning af karpellerna finnes i Wah- lenbergs flora lapponica. Tab. VIII. 194 Sandtrüsk järnvägsstation i Edefors sn af Norrbottens län d. 16 augusti 1907. Exemplar i blom. Exemplar med ofr. eller nästan mir. 13 mm. 12 mm. 21 mm. 17,5 mm 12,5 11,5 19 16 12 » 9,5 » 18 » 16 Yäxtens heia utbredning inom finskskandinaviskaflora- omrädet visar, alt den är af östligt Ursprung — kan med ungefär lika skäl föras tili Lindbergs (14) arktisk-orientala som mellansibirisk-orientala grupp. I stört sedt öfver- skrider den endast mer undantagsvis barrskogszonens öfre gräns; dess invandring tili Skandinavien mäste däriör ha ägt rum senare än björken. Dä den vidare med synnerlig förkärlek sällar sig tili granen och uthärdar dess starka skugga och t. o. m. kan sägas vara en verklig karaktärs- växt för försumpade granskogar, ligger närmast till hands antaga den vara en följväxt tili detta träd — alltsâ en re- lativt sen, östlig invandrare. Detta antagande vinner ett godt stöd i växtens utbredning i Norge. I detta land har den hittills endast beaktats i de inre, närmast linska och ryska lappmarkerna gränsande delarna af Einmarken; ut- bredningen i Nord-Norge alltsâ likartad med granens. At- skilliga omständigheter tyda dock pâ, att R. lapponicus genom ett och annat lägt liggande pass i fjällkedjan häller pâ att tränga fram eller kanske rentaf redan nâtt in till närmast svenska lappmarkerna liggande delar af nordan- fjällska Norge. I nordvästra delen af Asele Lappmark har F. Aminoff (1) sälunda anträffat växten c. 7 mil frän riks- gränsen. Artens växplats ligger här (Klitvallen) 600 m. ö. h. och dä passhöjden ') endast när upp tili c. 650 m. ö. h., torde man äga goda skäl att söka växten i barrskogszonen kring öfre Vefsenelven — â norskt omrâde. I Torne Lappmark vid Kilpisjärvi när den än närmare gränsen — endast c. 2 mil âterstâ. J) Belägen i björkzon med enstaka eller gruppvis förekom- mande granar. 195 Ranunculus lapponicus bör sâledes betraktas soin en östlig invandrare, hvilken först pâ granens tid inkommit i Skandinavien ; den tillhör den stora grupp af nordryska eller sibiriska växtformer, hvilka üro stadda i sakta fram- ryckning västerut. En utbredning inom Fennoscandia, som nära ansluter sig tili R. lapponicus’ , visa följande sex arter: Stellaria cras- sifolia v. paludosa, Saxifraga Hirculus, Cassandra calycu- lata, Ledwn palustre, Salix myrtilloides, Carex globularis. I motsats till R. lapponicus förekomma emellertid Ledum- gruppens representanter äfven i Tyskland. Deras allmänna utbredning i nordvästra Europa äskädliggöres genom vid- stäende tabell. (Se nästa sida). Stellaria crassifolia uppvisar, som bekant, en hei rad habituella förändringar, hvilka man plägar sammanfatta i tvenne genom talrika öfvergangar sammanbundna parallel- former: v. paludosa (L. L. Lasst.) och v. brevifolia (Rafn) ]). Fastän föga utpräglade äga emellertid dessa bäda form- serier skarpt skilda utbredningsomrâden i nordvästra Eu- ropa. Hafsstrandsformen, v. brevifolia, finnes sâlunda i Norge frân Sydvaranger till Hvalöerne, i Sverige längs ßohusläns, Hailands och Skanes kuster äfvensom â Ölands västsida. Vidare spridd i samtliga- provinser i Danmark, dar den stundom aflägsnar sig frân hafvet och dä uppträder »i moser og fugtige enge», i hvilket fall den utbildar en form, som stärkt pâminner om v. paludosa och som Lange (13) kallar v. elodes (M. ßieb.) Rchb. Som en analog form härtill, alltsà som en inlandsform tili v. brevifolia, anser jag »v. paludosa» frân Västergötland, Barnesjön i Vartofta. Linder namn af v. paludosa ha â tabeilen sammanförts inlandsformerna inom Fennoscandia och Tyskland1 2). De förekomma vanligen i starrmyrar; stundom äfven i utflödet 1) Se härom Murbeck (15 p. 216). 2) Om formens förekomstsätt i Tyskland skrifver Garcke(8): •Sumpfige, torfige Wiesen, Brüche.» Stella via eras- \ Fr ân Tome Lapp- Inre Finmar- Spridd 196 £riinsen- • 9e sydviistligaste ocksà vid Labiau. o. nordligaste de- larna. 197 04 « b£.i in c3 c3 ^ O 5 fa ^ £ rt rt w ^ ■c ti c — . 2: 17 d a,S I &3ïà 5 u~ begirt I ■*> o X. w I-C CJ >1, 1-1 -o O :cï fa 1 A o S fa be'rt fa be £ 5 CL fa E co.; H 0 rt C t- C£ o fa X Æ > 0 0^ O o:< O S3 I s s» B« . S > M . £E W p£ £ o > ’S a 43 2: '— fa o fa C/5 O 0 • CO ^ Æ :c3 £ C :rt C a* fa T3 ' CO Og fa fa be o > ßoO /Vo/. 1909. 15 1 98 af kallkällor â öppen torf eller grusmark, dâ de ofta upp- träda under former, som äro förvillande lika v. brevifolia. Exemplar frân kusttrakterna i Xorr- och Yästerbotten samt Ângermanland ha af Rob. E. Fries, C. Melander och Y. Holm tydts som v. brevifolia, men hänföras i Murbecks monografi till v. paludosa. Saxifraga Hirculus âger i Sverige trenne skarpt skilda utbredningsfält. Till södra Sverige och Danmark liksom till vissa delar af Tyskland har den mäßigen invandrat frân Alpemas norra sluttningar — se härom exempelvis Xathorst (17). I Xord-Skandinavien. Finland och nordöstra Tyskland är den däremot tydligen af östligt Ursprung. Orsaken till artens försvinnande i södra Sverige, särskildt Skàne, beror pâ myrarnas utdikande och odling, ei af förändrade kli- matiska förhällanden. Ett intressant motstycke härtill visar Care. r chordorrhiza i norra Tyskland; enl. Garcke (8) för- svinner nämligen detta halfgräs allt mer, beroende pâ my- ramas utdikande. I sin Smâlands flora innefattande Kronobergs och Jönköpings län (Wexjö 1864) omnämner N. J. Scheutz, att Salix myrtilloides fanns för fiera är sedan i den numera uppodlade Spetsamossen vid Hof nära Vexiö af domkyrko- s}'Sslomannen J. Forsander. I Hartmans flora anföres sam- ma Salixart äfven frân Södra Yi i Kalmar län. Länge miss- tänkte iag, att dessa uppgifter berodde pâ felbestämning. tills min värderade vän, lektor K. F. Dusén i Kalmar, vi- sade mig talrika exemplar, tagna af honom själf d. 28 juni 1870 i en mosse mellan södra Yi kyrka och sjön Krön. — Gunnar Andersson (2 a) uppgifver, att S. myrtilloides an- träffats fossil pâ ett Ställe i Xorrland inom furuzonen ; trenne fynd frân Götaland inom Dryas- och björkzonen anföras med ?. Sâsom framgär af tabellen; äga Ledumgruppens re- presentanter en ganska växlande utbredning i värt land. Gemensamt för dem alla är dock, att de hafva sitt centrum 199 längst i nordost, därifrän spridande sig söderut med i stört sedt aftagande frekvens. Cassandra calycülata öfverskrider nätt och jämt linska gränsen; Stellaria crassifoliav. palndosa och Saxifraga Hirculus nä ned tili Jämtland och Änger- manland; Salix myrtilloides tränger ännu ett stycke nedàt, till Härjedalen och Hälsingland, och har därjämte ett par mycket svârtydda förekomster i Smâland; Car ex globular is är känd îrân nâgra là lokaler ända ned i Västergötland och Smâland; Ledum palustre öfverskrider Blekings- och Skänegränsen och är den ende af gruppens arter, som vi- sar sig pa Öland och Gotland. Norges Hora tangera de endast längst i nordost; St. crassifolia, Ledum och C. globularis därjämte längst i syd- ost; Cassandra har ännu ej nätt fram tili norska gränsen. I Finland äro alla -| allmänna inom nära nog heia landet; saknas dock vanligen i sydvästligaste delen och pà Aland. Om S. Hirculus undantages, äro alla främmande for Danmarks flora. I Tyskland äro samtliga utprägladt öst- liga; Cassandra och C. globularis äro hittills endast kända frän enstaka lokaler i Ostpreussen. I stört sedt äro alia sex arterna utpräglade laglands- växter, silvina arter, som merendels ej öfverskrida barr- skogszonens öfre gräns. Samtliga äro vidare typiska myrväxter. En skillnad förefinnes dock i sa mâtto, att St. crassifolia och S. Hirculus hâlla tili ute à större starrmyrar, S', myrtilloides är däremot mera utmärkt för lâga rismyrar, men uthärdar väl öfver- silning en god del af sommaren; Ledum och C. globularis höra hemma i myrarnas kanter och än mer i barrskogar i alla stadier af försumpning; att döma af uppgifter i den botaniska litteraturen tyckes Cassandras förekomstsätt ganska nära ansluta sig till Ledums. Pâ grand af de anförda likheterna i utbredning, höjd- stigning och förekomstsätt anser jag de sex arterna bilda en enhetlig grupp, Ledumgruppen, med samma Ursprung ‘200 och ungefär liktidig invandring tili värt land. Att direkt af arternas mer eller mindre vidsträckta utbredningsfält inom Skandinavien (eller Tyskland) sluta sig tili tidsföliden vid invandringen är omöjligt, dä olika arter vandra olika hastigt. Samtliga sex arter hafva emellertid enligt min mening iörst pä granens tid nätt fram tili Skandinavien; möjligen kan dock Salix myrtilloides vara nägot tidigare an granen. Som liertalet af dem saknas i svdvästra Finland och pä Aland, tyckes invandringen uteslutande ägt rum norr om Bottniska viken ’). Detta antagande vinner stöd däraf, att nästan alla arterna äro talrikast ett godt stvcke frän kusten. Särskildt Ledum och C. globularis äro synnerligen lifskraftiga former, hvilka i samband med skogarnas för- sumpning och den alltjämt försiggäende myrbildningen ständigt vinna terräng och utvidga sina utbredningsomrä- den. Och alla äro de, i likhet med granen och Ranunculus lapponicus, medlemmar af den enformiga rysksibiriska flora, som i breda vägor väller fram öfver Skandinavien, undanträngande och förkväfvande hufvudmassan af den ti- digare Vegetationen. En utbredning -j nära anslutande sig tili ofvan- nämnda arter visa äfven ätskilliga andra nordiska växt- former: Stellaria longifolia , Rosa cinnamomea, Rübus Cha- mæmorus, Salix depressa, Carex loliacea, C. tenella, C. tc- nuijlora, C. chordorrhisa, C. vaginata o. s. v., af hvilka dock liertalet synes vara tidigare invandrare än Ledum- gruppens representanter. Conioselinum tataricum och Cenolophium Fischeri erindra äfven i nägon mân om Ledumgruppen. Bäda An- nas sälunda sällsynt i östligaste Tyskland; den förre där- jämte i heia Ost-Finland frän Karelska näset tili Kola och är äfven känd frän norska Finmarken; den senare är inom Fennoscandia inskränkt tili trakterna kring Flvita hafvet. ) Ledum bildar möjligen undantag. 201 En annan grupp, hvars typiska representanter utgöras af Ranunculus cassubicus och Botrychium virginianum upp- träder i södra Finland (vanligen ocksâ pà Aland) och i östra provinserna af (särskildt mellersta) Sverige och âter- finnes längre söderut först inom östligaste delarna af Tysk- land. Nära intill denna grupp sluta sig âterigen : Galium triflorum, Euphrasia bottnica, Pulsatilla patens, P. pratensis, Viola umbrosa, Elatine triandra, Scirpus radicans, Flwninia arundinacea, Calamagrostis gracilescens m. fl. Och äfven en och annan ruderatvâxt visar liknande utbredning, exem- pelvis Canipanula patula, Thlaspi alpestre, Draba nemorosa (öfverallt i Sverige rud.?), Lavatera thuringiaca och Trifo- lium spadiceum. Till slut fâr jag pâpeka, att till Ledumgruppen tro- ligen ocksâ fâr räknas en mossa, Sphagnum Wulfianum, som iu i likhet med denna grupps fanerogamer âr en försump- ningsväxt och silvin art1). Finnes i Finland, Östersiöprovin- serna och Ostpreussen. Utbredningen i Sverige tämligen lik- artad med Salix myrtilloides ; ej känd frân Norge. Se hürom närmare K. F. Duséns afh. Om Sphagnaceernas utbredning 1 Skandinavien». Akad. Afh. Uppsala 1887. Litteratur. 1. Aminoff, F.: Skogsbiologiska studier inom Yilhelmina sockens fjälltrakter. Skogsvàrdsfôrems Tidskr. 1907. 2 a. Andersson, Gunnar: Svenska växtvärldens historia. Andra uppl. Stockholm 1896. 2 b. Björnström, Fr edrik Johan: Piteâ Lappmarks vâxtfysiog- nomi. Akad. afh. Uppsala 1856. 3. Blytt, A.: Norges flora udgivet ved Ove Dahl. Kristiania. '1902—1906. 4. Fries, O. R ob.: Om trakten mellan Tome och Kalix alfvars nedre lopp i växtgeografiskt hänseende. Bot. Not. 1858. 5. Fries, Th. M.: Bidrag till känned. af Finmarkens flora. Bot. Not. 1858. 1) Enligt Norrlin upphör Sphagnum Wulfianum i Torne Lpm. med barrskogen, likasâ i Enare Lpm. enl. Huit. Dusén har iakt- tagit den i Jämtland omkr. 400 m. o. h. i granregionen vid Are- skutans fot och i Härjedalen afvenledes i barrskogsregionen, men pâ nâgot större höjd öfver hafvet. — Allt eher Dusén 1. c. p. 121. 202 6. Fristedt, R. F.: Anteckn. öfver en resa i Torneü Lpm. etc. Bih. tili den bot. ärsberiitt. für 1850. Stockh. 1854. 7. — — Vaxtgeogr. skildring af södra Angermanland. Akad. afh. Uppsala 1857. 8. Garcke, August: Flora von Deutschland. Berlin 1898. 9. Gunnerus, J. E.: Flora Norvegica. I. Nidrosia 1766. 10. Hielt, Hj.: Conspectus florae fennicæ. Acta Soc. p. f. et f. fennica. 1888—1906. 11. Heintze, Aug. : Om Mulgedium sibiricum och dess utbr. inom finskskand. floraomrädet. Bot. Not. 1909. 12. — — Vaxtgeogr. anteckn. frân ett par fürder genom Ski- bottendalen i Tromsö amt. K. Vet. Akad. Ark. för Bot. 1908. 13. Lange, Joh.: Haandbog i den danske flora. Kjobenhavn. 1888. 14. Lindberg, Harald: Ueber Pflanzen östlich. Urspr. in der Flora von Fennoscandia orient. Nord. Naturf. Helsingfors 1902. 15. Murbeck, Sv.: Die nordeurop. Formen der Gattung Stellaria. Bot. Not. 1899. 16. Nat hörst, A. G. : Om Vegetationen pä Spetsbergens vest- kust. Bot. Not. 1871. 17. — — Die Entdeckung einer fossilen Glacialflora in Sachsen etc. K. Vet. Akad. Öfvers. 1894. 18. Norman, J. M. : Norges arktiske flora. I, II. Kristiania 1894—1901. 19. Olsson, P. : Om de jämtländska fjällväxternas utbredn. inom Sverige. Bih. tili elementarläroverkets ärsred. Östersund 1890. 20. Scheutz, N. J.: Smalands flora innefattande Kronobergs och Jönköpings län. Wexjö 1864. 21. Wahlenberg, G.: Flora lapponica. Berolini 1812. Collinder, E., Medelpads Flora. Växtgeografisk öfversikt och systematisk förteckning öfver kärlväxterna. VIII + 191 s. stör 8:o, 1 karta. Uppsala 1909. Pris: 3 kr. - Norrländskt Handbibliotek. II. Medelpad var en af de tvä svenska landskap, för hvilkas Horor en artförteckning öfver kärlväxterna sakna- des. Förutom växtlokaler meddelas i detta arbete en historisk öfversikt af omrädets fysiska geografi, ekologisk öfversikt af Horans element, dess vegetationsomrâden, vegetationslinier, karaktäristik, en jämförelse med granntlororna. Antalet arter gär tili 893, men däri ingä icke dä de mera tillfälligt anträffade arterna eller nägra upptagna underarter. 203 Motions préliminaires proposant des articles additionels sur la Nomenclature des plantes fossiles présentées au 1 1 1:e Congrès inter- national de botanique à Bruxelles 14-22 Mai 1910. De la date de chaque nom on combinaison de noms. Art. A. (Comp, l'art. 36 des Règles internationales» de 1905). Les noms des groupes nouveaux de plantes fos- siles ne sont considérés comme valablement publiés que lorsque les descriptions en sont accompagnées d’illustra- tions montrant les caractères essentiels de l'objet dont il s’agit. (Motifs. Les diagnoses latines ne conviennent pas pour les plantes fossiles, dont les différents organes se trouvent ordinairement isolés et souvent fragmentaires. Une diagnose latine ne peut jamais remplacer une illustra- tion. Avec l’incertitude qui existe souvent au sujet de la nature véritable de l’objet, dont il s’agit, il est impossible d’en donner une diagnose exacte. Il arrive par exemple qu’on ne peut pas décider, s’il s'agit d’un fruit ou d’une semence; d'une fleur (inflorescence) mâle ou femelle; d'une fougère, d’un ptéridosperme ou d’un cyeadophyte; d'une feuille simple ou d’une foliole d’une feuille composée, etc. etc. Des diagnoses ou descriptions de plantes fossiles, non accompagnées d’illustrations, ne pourraient avoir pour con- séquence qu'une confusion totale de la nomenclature et auraient une action fatale sur le développment de la palé- obotanique.) Art. B. (Comp. l’art. 39 des Règles internationales» de 1905). La date de la publication de la description accompagnée d’illustrations entre seule en ligne de compte dans les questions de priorité. Recommandation. (Comp. la recommandation XX des »Règles internationales» de 1905). Lorsqu’on publie des noms nouveaux dans des ouvrages rédigés en latin ou Bot. Not. 1909. 204 dans une langue moderne, faire toujours paraître simultané- ment les illustrations qui permettront de considérer ces noms comme valablement publiés au point de vue de la nomenclature scientifique. De la précision à donner aux noms spécifiques par la citation de l’auteur qui les a publiés le premier. Art. C. (Comp. les art. 40 et 43 des »Règles inter- nationales» de 1905). Pour être exact et complet dans l'indication du nom d’une espèce et pour qu'on puisse aisément constater la date du nom en question, il faut toujours citer l’auteur qui a publié le premier le nom de l'espèce. Lorsque une espèce est transportée du genre originaire à un autre, il faut aussi citer l’auteur qui a fait le changement, l'auteur primitif étant dans ce cas cité entre parenthèses. Exemple. — Le Schizoneura Carrerei Zeiller transporté dans le genre Neocalamites est devenu le Neocalamites Car- rerei (Zeiller) Halle. (Motifs. Supprimer le nom de l’auteur primitif lors- que l’espèce est transportée dans un autre genre, est une injustice criante. C’est à lui, que nous devons la prémière connaissance de l’espèce, tandis qu’il peut arriver que l’auteur qui a fait le changement ne l’a jamais vue. Il ne faut pas non plus oublier que le nom de l’espèce reste toujours le même, tandis que le nom du genre peut être changé. Le nom de l’auteur primitif nous donne donc, pour ainsi dire, une partie de l’histoire de notre connaissance de la plante en question.) Collision entre les noms de plantes récentes et de plantes fossiles. Art. D. On doit refuser d’admettre un nom appliqué à un groupe de plantes fossiles, quand ce nom est déjà appliqué à un groupe de plantes récentes. 205 On doit refuser d'admettre un nom appliqué à un groupe de plantes récentes, quand ce nom est déjà appli- qué à un groupe de plantes fossiles. Art. E. Toutefois pour éviter que la nomenclature des genres ne subisse par l’application stricte des règles de l’article D. un bouleversement sans avantages, ces règles prévoient une liste des noms qui doivent être conservés en tous cas. Ces noms sont de préférence ceux dont l’emploi est devenu général et qui ne peuvent amener au- cune confusion. La liste de ces noms figure en appendice des règles de nomenclature 1). Stockholm le 14 mai 1909. A.- G. Nathorst. ’) Cette liste ne pourra être établie qu’après un débat entre les membres de la commission de nomenclature paléobotanique. Död. Manfred Mustafa Floderus afled â Flott- sttnd vid Uppsala d. 31 aug. 1909. Han var född d. 17 febr. 1832 i Fundbo s:n, bief fil. d:r 1857, lektor i naturvetenskap viel Uppsala Katedralskola 1859 och rektor 1866—99. Han har publicerat tvâ uppsatser i Botaniska notiser 1853 och 1854 samt med Th. Ivrok utgifvit »Förteckning öfver Skan- dinaviska Haiföns Fanerogamer och Ormbunkar» (2 uppl. 1860- 61). Reseanslag. Lunds Botaniska Förening har till - delat fil. kand. Aug. Heintze 150 kr. för utförande af botaniska undersökningar i Âsele och Lycksele lappmarker, samt fil. stud. Carl Hammarlund likaledes 150 kr. för ex- perimentella bastarderingsstudier öfver si. Rosa pâ Ifön, vid Valjö, Balsberg, Stenshufvud m. fi. platser samt för in- samling af.spontana former i skilda trakter af Skâne och Blekinge. \ id universitetet i Kristiania äro följande anslag i fir utdelade för botaniska undersökningar: at förestfindaren för den botaniska Institutionen 200 kr. tili insamling af mate- 206 rial At institutional, At prof. Wille 400 kr. för algologiska studier vid Stationen Tatihou i Frankrike; At kand. real. B. Kaalaas 300 kr. för bryologiska undersökningar i norra Trondhjems amt; At med. kand. I. Handagard 2S0 kr. for insamling af norska växtnamn samt blägröna alger i nor- denfjeldske Norge; At ofverläraren | oh. Dyring 120 kr. for undersökning i de subalpina trakterna mellan Skien och Kongsberg. Bergens Museum bar utdelat foljande botaniska sti- pendier: At öfverläraren E. Jorgensen 250 kr., At stipendiât K. Köye 200 kr., At stipendiât J. Havaas 250 kr., At Kand. Seland 200 kr. Thomés Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Kryptogamenflora. Von W. Migula. Gera. Reus j. L. 1009. Friedrich von Zezschwitz. — Pris 1 Mrk pr hafte. Häftena 63—65 utgöra slutet af bd. 6, del 2, inne- hAllande Rhodophyceæ, Phæophyceæ, Characeæ. Häftena 66 — 72 innefatta början af svamparna, som skulle utgöra sjunde bandet, men de hafva som arksigna- tur »VHP . DA prof. Migula mest arbetat med svampar, borde svampdelen blifva den bästa af kryptogamdelen. Fritsch, K., Fixkursionsflora für Österreich (mit Ausschluss von Galizien, Bukowina und Dalmatien). Zweite neu durchgearbeitete Auflage. Wien. Karl Gerolds Sohn, 1909. 8:o. LXXXJ-725 s. — Häftad 9 österr. kr., bunden 10. I denna nya upplaga finnas bet3'dande omarbetningar specielt bland Cyperaceer och Umbelliferer samt hos släk- tena Koeleria, Cerastium, Cardamine, Rubus, Potentilla, Al- chemilla, Gentiana, Thymus, Mentha, Alectorolophus, Knau- tia, Centaurea, Taraxacum och Hieracium. Förf. har granskat alla växtnamnen för att fä dem i öfverensstämmelse med de i Wien 1904 antagna nomen- klaturreglerna. 207 Comment nommer les formes biologiques des espèces de champignons parasites? Motion présentée au III:e Congrès International de Botanique à Bruxelles en 1910. La découverte des formes. Par les investigations des deux dernières dizaines d’années sur les différents champignons parasites on a découvert l'existence d’un noveau principe systématique dont on n’avait eu jusque-là qu’une connaissance très vague, si on ne l’avait pas tout à fait ignorée. Il s'est trouvé qu’un grand nombre d’espèces de champignons parasites ne sont point des espèces simples selon l’acceptation ordi- naire du mot, mais qu'elles sont à regarder comme des espèces collectives comprenant plusieurs formes séparées au point de vue biologique. Les dissemblances con- sistent en ce que les différentes formes — bien qu’à l’ex- térieur toutes pareilles — sont liées chacune à son espèce de plante hospitalière. Dans certains cas assez rares on était dès 1870 même, c’est vrai, sur la voie de cet ordre de la nature. Toutefois ce ne fut que vers 1895 que la question se précisa, et cela surtout par les nouvelles recherches étendues qui furent exécutées sur la rouille des Céréales. Ces recherches don- nèrent des résultats inattendus. Pendant qu’au commen- cement de 1890 on ne distingait dans les champignons de la rouille que 3 espèces et 1 variété, on pouvait vers la fin de 1900 discerner non seulement 12 espèces, dissemblables au point de vue biologique-morphologique, mais encore dans 4 de celles-ci respectivement 6, 5, 3 et 2 formes ou races, séparables au point de vue biologique, mais non morphologique. Le nombre de formes semblables s’est toujours augmenté, non seulement dans d’autres groupes des champignons de la rouille, mais encore parmi les champignons du charbon, du blanc, de l’ergot, du noir Bot. Not. 1909. etc. Il semble même qu'une telle division des espèces morphologiques dans des races biologiques soit une règle générale pour les champignons parasites. Les exceptions à cette règle présentées jusqu’ici ne sont que relativement peu nombreuses. On en indique ordinairement les suivan- tes: Cystopus Candidas, Protomy ces macrosporus et Botrytis cinerea et parmi les champignons de la rouille surtout 3 espèces: Puccinia Gentianae, P. Violae et Uromyces Geranii. Toutes ces espèces-ci semblent donc être des espèces simples dans le vieux sens linnéen du mot. La dénomination des formes. Ces révélations faites, il va sans dire que le choix des noms définitifs des nouvelles formes et leur classement dans le système botanique fut la question qui se mit sur l'ordre du jour. Pour cela on choisit des voies différentes. Au commencement qu'on n’avait pas encore une idée nette de l’étendue générale et de la portée du phénomène, on cherchait à régler la nomenclature de telle manière qu’on donnait à chacune des nouvelles formes biologiques - comme antérieurement aux formes morphologiques, c’est- à-dire aux espèces — un nom spécifique, le plus souvent formé du nom d’un investigateur spécial plus connu. On divisait ainsi p. ex. l’ancienne espèce de Coleospo- rium Synantheranmi Fr. (C. Sonchi [Pers.J Lév.) dans les 6 espèces suivantes, nommées Peridermium d’après le stade d’Aecidium comme genre: 1. Peridermium oblongisporum Fuck.: espèces de Senecio, 2. P. Plowrightii ‘) Kleb.: Tussilago Farfara, 3. P. Klebahni Fisch.: espèces d’inula, 4. P. Fischer i Kleb.: espèces de Sonchus, 5. P. Boudieri Fisch. (P. Dietelii Wagn.): espèces de Peta- sites et ’) Le classement commença par les espèces de P. Plowrightii et P. Stahlii, auxquelles les noms furent donnés par Kleba hn en 1891. Les autres espèces suivirent bientôt. 209 6. P. Magnusianum Fisch. (P. Magnusii Wagn.): Odenosty- les alpina, et l'ancienne espèce de Coleosporium Rhinanthacea- rwn (DC.) Fr. dans les 2 espèces suivantes: 7. P. Stahlii Kleb.: espèces de Rhinanthus, d' Euphrasia et d Odontites et 8. P. Sor einer i Kleb.: espèces de Melampyrum. Elles figurent sous le nom générique de leur stade d’Aecidium (Peridermium) sur le Pinus silvestris. Au même genre fut aussi transférée l'ancienne espèce de Coleosporium Campanulacecirum Fr. sur des espèces de Campanula sous le nom de Peridermium Rostrupii Fisch. Ce principe de nomenclature est pourtant, à la date ou nous voici, presque abandonné. C’est qu’on a probable- ment compris l'impossibilité de le conduire à sa perfection, car le phénomène s’est montré commun à un tel point que le nombre de spécialistes éminents ne suffirait guère à couvrir le besoin en question. Lorsque vers 1895 nous nous trouvâmes devant la question de la nomenclature systématique des nouvelles formes biologiques de la Rouille des Céréales, nous choisîmes un autre procédé. Les nouvelles formes ne correspon- daient au juste à aucun des principes systématiques, fixés sous l’espèce par la loi de nomenclature de De Candolle (1867), c’est-à-dire les 1) subspecies, 2) varietas, 3) subvarie- tas, 4) variatio et 5) subvariatio, principes tous basés sur des différences morphologiques, et les nouvelles dénomina- tions — »espèces physiologiques», »espèces biologiques», »species sorores», »Gewohntheitsrassen» etc. — ne nous pa- raissaient pas convenables, à peine même possibles, à em- ployer dans des ouvrages descriptifs systématiques. Nous nous décidâmes donc à proposer pour les champignons de la Rouille des Céréales l’adoption d’un nouveau terme sy- stématique: »forme spécialisée», »forma specialis» ou en abrégé »f. sp ». Nous proposâmes en même temps comme dénomination générale du phénomène en question le nom de »spécialisation». Cette proposition fut présentée et appliquée la pre- 210 mière fois en 1804, et elle fut ensuite motivée plus ample- ment en 1895 et en 1896. Le terme de f. sp. », mis devant le génitif du nom générique de la plante hospitalière ou, s'il y en a plusieurs, de l une des plantes hospitalières, devait être employé pour désigner les formes de l’espèce qui se séparent au point de vue biologique mais entre lesquelles on ne peut découvrir aucune dissemblance morphologique. Cette méthode de nomenclature se laisserait exploiter également bien dans les différentes langues comme »forme spécialisée», spe- zialisierte Forme», form spezialized etc. Appliquée au champignon de la rouille noire, comme celui-ci apparait en ce moment-ci en Europe, la méthode de nomenclature se présente de la manière suivante: Puccinia graminis Pers. I (Aecidium): Berberis, Mahonia. II (Uredo), III (Puccinia): Graminées. 1) f. sp. Secalis: Secale cereale, Hordeum vulgare, H. jubatum, H. murinum, H. comosum, Triticum repens, T. caninum, T. desertorum, Elymus arenarius,' E. sibiricus, Bromus secalinus. 2) f. sp. Avenue: Avena sativa, A. elatior, A. sterilis, A. brevis, Dactylis glomerata, Alopecurus pratensis. Mi- lium effusum, Lamarckia aurea, Trisetum distichophyllum, Koeleria setacea, Bromus arvensis, B. brachystachys, B. madritensis, Festuca Myurus, F. tenuifolia, F. bromoides, Phalaris canariensis, Phleum asperum, Briza maxima. 3) f. sp. Tritici: Triticum vulgare (quelquefois Secale cereale, Hordeum vulgare, Avena sativa). 4) î. sp. Poae: Poa compressa. P. caesia, P. pratensis. 5) f. sp. Airae: Aira caespitosa, A. bottnica. 6) f. sp. Agrostis: Agrostis canina. A. stolonifera. Récemment cette méthode de dénomination a été employée de plùs en plus souvent, non seulement quand il a été question d’espèces ou de groupes d’espèces de champignons de Rouille, mais encore dans d’autres sortes de champignons parasites. Je ne veux ici qu’attirer l'atten- tion sur les faits suivants. E. Jacky et R. Probst s’en sont servis pour les Pucciniae des Compositées, W. Krieg pour l’Uromyces Poae, E. Marchai pour l’Erysiphe communis, 211 A. Steiner pour le Sphaerotheca Alchemillae , H. Diedicke et F. Noack pour le Pleospora trichostoma. A côté de ces deux principes de nomenclature il y en a encore un autre. L’auteur de celui-ci, A. Barclay, qui avait lait des études aux Indes orientales, indiqua ainsi l’année 1891 une nouvelle forme de rouille, apparaissant dans ces pays-là sur le Crysopogon Gryllus avec le stade ■d’aecidium sur le Jasminum humile. Il y donna le double- nom de Puccinici Jasmini-Crysopogonis. Cet exemple n’a pourtant pas été imité, autant que je sache, avant que H. Klebahn en 1896 l’appliquât au Puccinia Digraphidis (P. ses- silis) sur le Phalaris arundinacea. A la suite d’essais d’ino- culations Klebahn pensait devoir distinguer dans cette espèce 3 formes spéciales, qu’il désigna comme des espè- ces spéciales en leur donnant les noms suivants: 1. Puccinia Smilacearum-Digraphidis , avec le stade d’aeci- dium sur les Convallaria majalis, Polygonatum verticil- latum, P. multiflorum, Majanthemum bifolium et Paris quadrifolia. 2. P. Cqnvallariae- Digraphidis, avec le stade d’Aecidium sur le Convallaria majalis seul. 3. P. Paridis-Digraphidis, avec le stade d’aecidium sur le Paris quadrifolia seul. Ce principe de nomenclature a été suivi dans plu- sieurs cas, quand même il n'a pas — comme Klebahn lui- même l’espéra au commencement — été adopté pour tous les champignons hétéroïques de la Rouille. En consultant le registre des espèces d'un flore moderne des champignons de la rouille comme celles de Klebahn, P. & H. Sydow et E. Fischer (1904) ou J. !. Liro (1908), on va trouver un bon nombre d’espèces, désignées ainsi par des investigateurs divers. La question de la nomenclature est-ce qu’elle est résolue d’une manière satisfaisante? Il me semble que la réponse en doit être un non sans réserve. C’est toujours vrai que, par ces méthodes 212 de nomenclature, certains points d’appui ont été indiqués auxquels le spécialiste pourra porter son regard quand il veut pénétrer plus avant dans l'étude des formes d’une certaine espèce ou d’un groupe d'espèces. Mais en même temps je ne puis pas omettre de prononcer comme mon opinion personelle que par l’emploi de plusieurs principes de nomenclature, aussi différents entre eux que le sont ceux dont nous venons de faire mention, des difficultés considé- rables et asses inutiles ont été créées. Si le spécialiste même ne sait guère comment se retrouver dans la multi- plicité embarassante de noms différents, combien plus la nomenclature ne doit-elle pas pour le non-spécialiste se présenter comme un chaos indébrouillable. Je voudrais signaler quelques exemples. Ex. 1: Espèces d 'Uromyces avec le stade teleutosporique sur des Papilionacées. Fischer indique (Die Uredineen der Schweiz, 1904) pour la Suisse les espèces suivantes: a. Espèces autoïques: 1. Uromyces appendiculatus (Pers.) Lév. : espèces de Pha- seolus (Dolichos etc.). 2. U. valesiacus Fisch. {U. Fabae Pers. p. p.): Vicia Ono- brychioides. 3. U. lapponicus Lagerh. : Astragalus alpinus, A. lapponicus. 4. U. Trifolii (Alb. & Schw.) Wint.: Trifolium fragiferum, T. medium, T. pratense, T. repens etc. 5. U. minor Sehr.: Trifolium montanum, T. pratense etc. 6. U. Hedysari-obscuri (DC.) Wint.: Hedysarum obscurum, H. fiavescens etc. b. Espèces hétéroïques: 7. U. P/si (Pers.) De By.; 1 : Euphorbia Cyparissias, E. Esula, E. lucida, E. virgata; — II, III: Pisum arvense, Lathyrus platyphyllos, L. Silvester, L. tuberosus, Vicia cassu- hica etc. S. U. striatus Sehr.; I: Euphorbia Cyparissias; — II, III: Trifolium agrarium (Medicago falcata etc.) 9. U. Euphorbiae- Astragali Jordi; I: Euphorbia Cyparis- sias; — II, III: Astragalus glycyphyllus, Oxytropis mon- tana, O. lapponica, O. campestris etc. 10. U. Euphorbiae-corniculati Jordi; I: Euphorbia Cyparis- sias; — II, III: Lotus corniculatus. c. Espèces dont les stades II et III seuls sont connus: 11. U. Astragali (Opiz) Jordi : Astragalus exscapus. 213 12. U. Anthyllidis (Grev.) Sehr.: espèces d’Anthyllis, de Lu- pinus etc. 13. U. Ononides Pass.: Ononis spinosa etc. 14. U. Genistæ Sehr.: espèces de Genista, de Cytisus etc. 15. U. Onobrychidis (Desm.) Lév. : Onobrychis sativa. Liro indique (Uredineæ îennicæ, 1908) pour la Finlande les espèces suivantes: 1. Uromyces Anthyllidis (Grev.) Sehr.; II, III: Anthyllis Vulneraria. 2. U. Trifolii-repentis (Cast.) Liro; I, II, III: Trifolium repens. 3. U. Tvifolii (Hedw.) Lév.; II, III: Trifolium pratense, T. medium. 4. U. minor Sehr.; I, II, III: Trifolium montanum. 5. U. Pisi-sativi (Pers.) a) II, III: Pisum sativum, P. arvense. b) I: Euphorbia Cyparissias, E. Esula; — II, III: Pisum sativum. 6. U. striatus Sehr.; I: Euphorbia Cyparissias; — II, III: Trifolium arvense, Ervum lens, Medicago falcata etc. 7. U appendiculatns (Pers.) Link.; I, II, III: Phaseolus vul- garis, Ph. multiflorus etc. 8. U carneus (N. v. Es.) Har.; I, II, III: Astragalus alpi- nus, Oxytropis campestris. 9. U. Hedysari-obscnri (DC.) Car. & Pic.; I, II, III: Hedy- sarum obscurum. 10. U. Ervi (Wahr.) Plowr; I, II, III: Vicia hirsuta. 11. U Fabœ (Pers.) De By; I, II, III: Vicia Cracca, V. se- pium, V. Faba, Lathyrus paluster etc. 12. U. Or obi (Pers.) Lév.; I, II, III; Lathyrus montanus. 13. U. Phacæ-frigidæ (Wahl.) Har.; Ill: Phaca frigida. 14. U. Vicice-Craccce Const.; Ill: Vicia Cracca. Ex. 2: Espèces de Puccinia avec le stade teleutosporique sur des espèces de Carex: P. & H. Sydow indiquent (Monographia Uredinearum, Vol. I, Genus Puccinia, 1904) les espèces suivantes: 1. Puccinia Caricis (Sch.) Reb.; I: 5 espèces d’Urtica; — II, III : 41 espèces de Carex. Klebahn: P. Pringshehniana ; I: Ribes Grossularia, R. aureum, R. alpinum; — II, III: Carex acuta, C. stricta etc. P. Ribis nigri-Acutœ ; I: Ribes nigrum, R. alpinum; — II, III: Carex acuta, C. stricta. P. Magnusii; I: Ribes nigrum, R. alpinum, R. au- reum, R. sanguineum; — II, III: Carex riparia, C. acutiformis. P. Ribesii-Pseudocyperi ; I: Ribes nigrum, R. Gros- Bot. Not. 1909. 16 214 sularia, R. alpinum, R. aureum, R. sanguineum; — II, III: Carex Pseudocyperus. P. Ribis nigri-Paniculatce ; I: Ribes nigrum, R. al- pinum; — II, III: Carex paniculata, C. paradoxa. 2. P. albiperidia Arth.; I: Ribes Cynosbati, R. gracilis; — II, III: Carex pubescens. 3. P. dioicae l 2) Magn.; I: 8 espèces de Cirsium; — II, III: Carex dioica, C. alba etc. 4. P. Caricis-frigidce Fisch.; I: Cirsium heterophyllum, C. spinosissimum; — II, III: Carex frigida. 5. P. Schroeteriana Kleb.; I: Serratula tinctoria; — II, III: Carex flava, C. vulpina. 6. P. silvatica Sehr.; I: Taraxacum officinale. Crépis bien- nis, Lappa officinalis, Senecio nemorensis etc.; — II, III: 20 espèces de Carex. 7. P. ligericœ Syd. ; I: Senecio viscosus; — ■ II. Ill: Carex ligerica. 8. P. Schoeleriana Plowr. & Magn.; I: Senecio Jacobæa; — II, III: Carex arenaria, C. ligerica. 9. P. Opisii Bub.; I: Lactuca muralis, L. Scariola; — II, III: Carex muricata. 10. P. tenuistipes Rostr.; I: Centaurea iacea; — II, III: Ca- rex muricata. 11. P. arenariicola Plowr.; I: Centaurea nigra; — II, III: Carex arenaria. 12. P. Caricis-montance Fisch.; I: Centaurea scabiosa etc.; — H. Ill: Carex montana. 13. P. Æcidii-Leucanthemi Fisch.; I: Chrysanthemum Leu- canthemum; — II, III: Carex montana. 14. P. fir ma Diet.; I: Bellidiastrum Michelii; — II. Ill: Ca- rex firma. 15. P. Caricis- Eriger ontis*) Arth.; I: 5 espèces d'Erigeron; — II, III : Carex festucacea. 16. P. Caricis- Aster is"-) Arth.; 4 espèces d' Aster; — II. Ill: Carex foenea. 17. P. Car iris- Solidaginis s) Arth.; I: 8 espèces de Solidago; — II, III: Carex Jamesii. C. stipata. 18. P. extensicola Plotvr. ; I: Aster Tripolium; — II. Ill: Carex extensa. 19. P. rupestris Juel; I: Saussurea alpina; — II. Ill: Carex rupestris. 1) En ce cas aussi bien qu’en d'autres, indiqués ci-dessous, on s’est contenté du nom spécifique de l’espèce de Carex; en d’autres cas au contraire on a employé et le nom générique et le nom spécifique, comme p. ex. 4) Puccinia Caricis-frigidæ. 2) Il est à observer qu’on a ici inverti l'ordre en mettant le nom de la plante hospitalière, portant l’æcidium, à la queue au lieu qu'à la tête. 215 20. P. vaginatœ Juel; I: Saussurea alpina; — II, III: Carex vaginata, C. panicea. 21. P. vulpinœ Schrœt.; I: Tanacetum vulgare; — II, III: Carex vulpina. 22. P. Bolleyanci Sacc.; I: Sambucus canadensis; — II, III: Carex lurida, C. trichocarpa. 23. P. Peckii (De Ton.) Kell.; I: Oenothera biennis; — II, III : Carex trichocarpa, C. stipata. 24. P. paludosa Plowr. ; I: Pedicularis palustris, P. silvatica; — II, III: Carex vulgaris, C. stricta etc. 25. P. limosæ Magn.; I: Lysimachi a vulgaris, L. thyrsiflora; — II, III : Carex limosa. 26. P. uliginosa Juel; I: Parnassia palustris; — II, IIP Ca- rex vulgaris. 27. P. tecta Ell. & Ew.; II, III: Carex sparganioides. 28. P. ludibunda Ell. & Ew.; II. IIP Carex sparganioides. 29. P. T/iompsouii Hume; II, IIP Carex Frankii, C. steno- lepis. 30. P. Caricis-hœrnatorrhynchœ Diet. & Neg. ; II, IIP Carex hæmatorrhyncha. 31. P. Vulpinoideæ Diet. & Holw.; IIP Carex vulpinoidea. 32. P. fusiformis Diet.; II, IIP Carex sp. 33. P. Caricis-filicinæ Barcl. ; IIP Carex filicina. 34. P. Yokogiivœ P. Henn.; II, IIP Carex sp. 35. P. minuta Diet.; II, IIP Carex verrucosa, 36. P. Caricis-strictæ Diet.; II, IIP Carex stricta. 37. P. caricicola Fuck.; II, IIP Carex supina. 38. P. microsora Kœrn.; II, IIP Carex vesicaria. Toutefois P. & H. Sydow eux-mêmes ne semblent pas tout à fait satisfaits de cette méthode. Cela ressort évi- demment d'une note placée à la tête de leur ouvrage sur les formes en question, où ils disent: »Es ist zur Zeit noch unmöglich, für die zahlreichen auf Carex unterschiedenen Puccinia-Arten einen befriedigenden Bestimmungsschlüssel zu geben . Et on leur trouve des doutes sur l’opportunité d’entreprendre une division aussi complète que celle qui p. ex. a été employée pour les formes dont le stade d’aecidium se rencontre sur les Ribes. A l'heure qu'il est on distingue 6 formes pareilles. Les auteurs le jugent plus convenable de réunir comme une seule espèce toutes les formes dont le stade d’aecidium puisse se développer sur les Ribes. Et ils sont d’avis que, si l’on veut diviser cette espèce encore, il ne faudra pas donner de noms spéciaux à ces nouvelles formes. Les exemples dont nous venons de nous servir suffi- ront à montrer, combien nous nous trouvons embarrassés, quand il s’agit d’élucider — à nous mêmes ou aux autres — 216 la nature et le nombre des formes développés, et il y a bien lieu de craindre que les difficultés n’augmentent à mesure que de nouvelles espèces sont faites l'objet d’investigations. Il me parait que le seul moyen d’obvier à une situation encore plus aggravée serait de faire certaines conventions générales qui puissent servir de guide pour la réunion de résultats d investigations déjà obtenus et d’expériences futures. Projets de réforme. En cherchant un remède aux conditions incommodes auxquelles nous sommes dans ce moment sujets, il faudra bien fixer la position qu’occuperont les nouvelles formes biologiques au point de vue systématique et décider s'il faut les regarder comme des espèces de même valeur que les anciennes espèces linnéennes ou comme des formes spéciales au dessous de celles-ci. En ce cas il me semble de toute évidence que les espè- ces biologiques sont à regarder comme le début d’espèces morphologiques, c’est-à-dire comme un membre de la chaîne du développement des espèces. Dans le groupe morpho- logique comme dans le groupe biologique on trouve pour- tant des dissemblances essentielles au point de vue de la valeur relative des qualités différenciantes. Dans celui-là il faudra en premier lieu s'attacher à la structure de la mem- brane des spores, ensuite à la situation et au nombre des pores germinatifs de celles-ci, et enfin à la forme et à la grandeur des spores. Dans celui-ci on doit s’en tenir à la rigueur dont la spécialisation s’est faite (formes bien fixées et formes moins bien fixées), comme au nombre des espè- ces de plantes hospitalières auxquelles les formes se sont appliquées (formes isophagues; formes hétérophagues) et au rapport réciproque qui existe entre elles. Il n’y a pas entre les formes diverses de bornes bien marquées, ce qui arrive du reste toujours dans la nature organisée. On ne doit pourtant pas, par ces faits, se laisser re- buter de faire de la distinction entre les espèces morpho- 217 logiques et les espèces biologiques, car une telle distinction est indispensable et le sera toujours au point de vue prati- que et systématique. Dans des cas embarrassants et dou- teux — et à coup sûr il y en aura d’assez nombreux — on doit à l'opinion subjective de l'investigateur reconnaître une valeur péremptoire. Or s'il en est donc ainsi qu'il faut considérer la distinction entre les formes morphologiques et biologiques comme une chose indispensable, une nouvelle question se pose: Quels noms donner aux différentes gradations des for- mes discernées? En principe je puis partager l'avis de Fischer, qui dit (Der Speziesbegriff bei den parasitischen Pilzen, Luzern, 1905, p. 8): Alle diejenigen Formen, welche in irgend einer Weise greifbare und konstante morphologische Verschie- denheiten zeigen, unterscheidet man als Arten. Formen, deren Unterschiede nur sehr kleine sind, könnte man dann zu Collectivarten vereinigen, und innerhalb der Spezies würde man die biologischen Arten als Unterarten oder als Formæ spéciales unterscheiden . La mise en exé- cution de ces thèses offre pourtant des difficultés qui me paraissent nécessiter certaines modifications. Je veux ici présenter quelques projets de ranger d'une manière claire et nette les formes connues des 3 groupes dont je viens de faire mention. A) Les formes de Coleosporium avec le stade teleutospori- que sur des Composâtes, des Rhinanthacées et des Cam- panülacées. Le stade d'Aecidium sur le Pinus silvestris. Projet. 1. Coleosporium compositarum. 1) f. sp. Senecionis: Senecio vul- garis, S. silvaticus. 2) f. sp. Tussilagims: Tussilago Farfara. 3) f. sp. Imilae: Inula Yaillanti. Dénomination citée. Peridermium oblongi- sporum Fuck. P. Plowrightii Kleb. P. Klebahni Fisch. 218 4) f. sp. Sonchi: Sonchus asper, P. Fischeri Kleb. S. oleraceus, S. arvensis. 5) 1. sp. Petasitis: Petasites of- P. Boudieri Fisch, ficinalis. 6) f. sp. Cacaliæ: Adenostyles P. Magnusianum Fisch, alpina. 2. C. Rhinanthacearum: 1) f. sp. Euphrasies : Alectrolo- P. Stahlii Kleb, phus major. A. minor, Euphra- sia officinalis. 2) f. sp. Melampyri : Melampvrum P. Soraueri Kleb, pratense. 3. C. Campanula: P. Rostrupii Fisch. 1) f. sp. rotundifoliœ: Campanula rotundifolia. C. pusilla etc., Phyteuma spicatum etc. AVah- lenbergia herbacea. 2) f. sp. rapwiculoidis: C. rapun- culoides, C. glomerata (Phy- teuma orbiculare). 3) f. sp. Trachelii: Campanula Trachelium. B) Les formes d 'Uromyces avec le stade teleutosporique sur des Papilionacées. Projet. Dénomination citée. 1 . Uromyces Euphorhiæ-Pisi ; I : Eu- phorbia Cyparissias, E. Esula etc.; — II. Ill: Pisum sativum. P. arvense (Lathyrus pratensis etc., Vicia Cracca etc.) 2. U. Euphorhiæ-Trifolii ; I : Euphor- bia Cyparissias. 1) f. sp. agrarii; II, III: Trifo- lium agrarium. 2) f. sp. arvensis;U, III: Trifolium arvense (Ervum Lens, Medi- cago falcata etc.) Uromvces Pisi (Pers.) De By. U. striatus Sehr. 219 3. 4. o. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. U. Euplwrbiœ-Loti ; I: Euphor- bia Cyparissias; II, III: Lotus corniculatus (Vicia tenuifolia). U. Eaphorbiœ- Astragali y I: Eu- phorbia Cyparissias; II, III: Astragalus glycyphyllus, Oxy- tropis montana etc. U Trifolii: 1) f. sp. repentis: I, II, III: Tri- folium repens. 2) f. sp. pratensis; II, III: Tri- folium pratense, T, medium. 3) f. sp. montani; Trifolium mon- tanum. U. Viciæ: 1) f. sp. Fabæ ; I, II, III: Vicia Faba, V. Cracca, V. sepium (Lathyrus palustris etc., Oro- bus vernus etc.) 2) f. sp. hirsutœ; I, II, III: Vicia hirsuta. 3) î. sp. Craccæ; III: Vicia Cracca. U. Astragali: 1) f. sp. atpini; I, II, III: Astra- galus alpinus, A. lapponicus, Oxytropis campestris. 2) f. sp. exscapi; II, III: Astra- galus exscapus. U. Phaseoli; I, II, III: Phaseolus vulgaris, Ph. multiflorus, Ph. nanus. U. Lathyri; I, II, III: Lathyrus montanus. U. Hedysari; I, II. III: Hedysa- rum obscurum. U. Anthyllidis; II, III: espèces d'Anthyllis, de Lupinus etc. U. Phacœ ; III: Phaca frigida. U. Ononidis; II, III: Ononis spi- nosa etc. U. Genistœ; II, III: espèces de Genista, de Cvtisus etc. U. Onobrychidis ; II, III: Ono- brychis sativa. U. Euphorbiæ-cornicu- lati Jordi. U. Euphorbiæ- Astragali Jordi. U. Trifolii-repentis (Cast.) Liro. U. Trifolii (Hedw.)Lév. U. minor Sehr. U. Fabæ (Pers.) De By. U. Ervi (Wallr.) Plowr. U. Viciæ-Craccæ Const. U. lapponicus Lagerh. (U. carneus [N. v. Es.] Har.) U. Astragali (Op.) Jordi. U. appendiculatus (Pens.) Link. U. Orobi (Pers.) Lév. U. Hedysari-obscuri (DC.) 'Car. & Pic. U. Anthyllidis (Grev.) Sehr. U. Phacæ-frigidæ (Wallr.) Har. U. Ononidis Pass. U. Genistæ Sehr. U.Onobrychidis(Desm.) Lév. 220 C) Les formes de Piicania avec le stade teleutosporique sur des espèces de Carex. Projet. Dénomination .citée. 1. Puccinia Urticæ-Caricis ; I: 5 es- pèces d'Urtica; II, III: 41 espèces de Carex. 2. P. Ribis-Caricis: 1) f. sp. acutæ: a. I: Ribes Grossularia, R. ru- brum. R. alpinum, R. au- reum (R. sanguineum); II, III: Carex acuta, C. stricta, C. cæspitosa etc. b. I: Ribes nigrum, R. alpi- num (R. aureum, R. san- guineum); II, III: Carex acuta, C. stricta. 2) f. sp. ripariæ; 1: Ribes nigrum; R. alpinum, R. aureum, R. san- guineum; II. III: Carex ripa- ria, C. acutiformis. 3) î. sp. Pseudocyperi; I: Ribes nigrum, R. rubrum, R. alpi- num, R. aureum, R. sangui- neum; II, III: Carex Pseudo- cyperus. 4) f. sp. paniculate? ; I : Ribes ni- grum, R. alpinum, R. aureum (R. rubrum, R. sanguineum); II, III: Carex paniculata. 5) f. sp. pubescentis; I: Ribes Cynosbati, R. gracilis; II. Ill: Carex pubescens. 3. P. Cirsii-Caricis : 1) f. sp. albœ\ I: 8 espèces de Cirsium: II. III: Carex dioica, C. alba m. fl. 2) f. sp .frigide? ; I: Cirsium hete- rophyllum, C.spinosissimum; II. III: Carex frigida. 4. P. Serratulæ-Caricis ; I: Serra- tula tinctoria; II, III: Carex flava, C. vulpina. 5. P. T araxaci-Caricis ; I: Taraxa- cum officinale (Crépis biennis, Lappa officinalis, Senecio ne- Puccinia Caricis (Sch.) Reb P. Pringsheimiana Kleb. P. Ribis nigri-acutæ Kleb. P. Magnusii Kleb. P. Ribesii-Pseudocyperi Kleb. P. Ribis nigri-panicula- tæ Kleb. P. albiperidia. Arth. ; P. dioicæ Magn. j P. Caricis-frigidæ Fisch. P. Schrœteriana Kleb. P. silvatica Sehr. 221 morensis etc.); II, III: Carex brizoides, C. præcox, C. arena- ria, C. ligerica (et encore 16 espèces de Carex). 6. P. Senedonis-Caricis ; 1) 1. sp. ligericœ ; I: Senecio vi- scosus; II, III: Carex ligerica. 2) f. sp. arenarice; I: Senecio ja- cobæa; II, III: Carex arena- ria, C. ligerica. 7. P. Lactucce-Carids ; I: Lactuca muralis, L. Scariola; II, III: Ca- rex muricata. 8. P. Centaur ece-Car ids: 1) f. sp. muricatæ; I: Centaurea jacea; II, III : Carex muricata. 2) f. sp. arenariœ; I: Centaurea nigra; II, III: Carex arenaria. 3) I. sp. montanœ\ I: Centaurea scabiosa etc.; II, III: Carex montana. 9. P. Chysanthèmi-Caricis; I: Chry- santhemum Leucanthemum; II, III: Carex montana. 10. P. Bellidiastri-Caricis ; I: Bel- lidiastrum Michelii; II, III: Ca- rex firma. 11. P. Erigerontis-Carids; I: 5 es- pèces d’Erigeron; II, III: Carex festucacea. 12. P. Asteris-Caricis : 1) f. sp . fœneœ; I: Aster cordi- folium, A. paniculatum, etc.; II, III: Carex fœnea. 2) I. sp. extensœ ; I: Aster Tri- polium; II, III: Carex extensa- 13. P. Solidaginis-Carids ; I: 8 espè- ces de Solidago; II, III: Carex Jamesii, C. stipata. 14. P. Saussnrece-Caricis: 1) f. sp. rupestris; I: Saussurea alpin a; II, III: Carex rupe- stris. 2) f. sp. vaginatœ; I: Saussurea alpina; II, III: Carex vagi- nata, C. paniculata. 15. P. Tanaceti-Caricis ; I: Tanace- P. ligericæ Syd. P. Schœleriana Plowr & Magn. P. Opizii Bub. P. tenuistipes Rostr. P. arenariicola Plowr. P. Caricis-montanæ Fisch. P. Æcidii-Leucanthemi Fisch. P. firma Diet. P. Carieis-Erigerontis Arth. P. Caricis-Asteris Arth P. extensicola Arth. P. Caricis-Solidaginis Arth. P. rupestris Juel. P. vaginatæ Juel. P. vulpinæ Sehr. 222 tum vulgare; II. Ill: Carex vul- pina. 16. P. Sambuci-Caricis; I: Sambu- cus canadensis; II, III: Carex lurida, C. trichocarpa. 17. P. Œnotheræ-Caricis ; I: Œno- thera biennis; II, III: Carex tri- chocarpa, C. stipata. 18. P. Pedicularidis-Caricis ; I: Pedi- cularis palustris, P. silvestris; II, III: Carex vulgaris. C. stricta etc. 19. P. Lysimachice-Caricis ; I: Lysi- machia vulgaris, L. thyrsiflora; II, III: Carex limosa. 20. P. Pcirnassiœ-Caricis ; I: Par- nassia palustris; II, III: Carex vulgaris. 21. P. Caricis-Spargcinoidis; II, III: Carex sparganoides. a. b. 22. P. Caricis-Frankii; II, III: Ca- rex Frankii, C. stenolepis. 23. P. Caricis-hæmatorrliynchœ ; II, III: Carex hæmatorrhyncha. 24. P. Caricis-verrucosæ ; II, III: Carex verrucosa. 25. P. Caricis-stricta; II, III: Carex stricta. 26. P. Caricis-siipince ; II, III: Ca- rex supina. 27. P Caricis-vesicariæ ; II, III: Ca- rex vesicaria. 28. P. Caricis-vulpinoideœ\ II, III: Carex vulpinoidea. 29. P. Caricis-filicinœ ; II, III: Carex füicina. 30. P. Caricis-sp.; II, III. a. b. P. Bolleyana Sacc. P. Peckii (De Ton. ) Kell. P. paludosa Plowr. P. limosæ Magn. P. uliginosa Juel. P. tecta Eli. & E\v. P. ludibunda Eli. & Ew. P. Thompsonii Hume. P. Caricis-hæmator- rhynchæ Diet. & Xeg. P. minuta Diet. P. Caricis-strictæ Diet. P. caricicola Funck. P. microsora Kœm. P. vulpinoideæ Diet. & Holw. P. Caricis-filicinæBarcl. P. fusiformis Diet. P. Yokoguræ P. Henn. Dans ces exemples j’ai essayé de combiner le principe des doubles-noms de Barclay-Klebahn «à la dénomination de f. sp. , et je suis d'avis qu'une telle manière de procé- 223 der mériterait bien detre imitée et appliquée. J’ai en outre dans ces exemples employé les termes de a, b etc. pour les formes biologiques de rang inférieur puisque il me semble inutile et peu opportun d'y donner des noms spéciaux. Projets de résolution. Après ce que je viens de signaler je propose, que le Congrès veuille bien faire le vœu suivant : l:o) Ceux qui s’occuperont de la systématique des for- mes de champignons parasites, séparables au point de vue biologique mais non morpho- logique, doivent employer. a) pour les espèces de champignons homoï- ques le terme de >f sp .» (forma specialis) et b) pour les espèces de champignons hétéroï- ques, dans les cas ou les formes développent leur aecidium sur de différents genres ou espèces de plantes hospitalières d'abord des doubles-noms, formés des noms de l’espèce portant l’Æcidium et de celle qui porte l’Uredo ou le Puccinia, celui-là mis en tête, celui-ci en queue, ensuite sous ceux-ci le terme de ff. sp.», mis devant le génitif d'une espèce de plante hospi- talière quelconque, puis enfin au dessous de ceux-ci, s’il le faut, les termes de a, b etc. Si le Congrès adopte mon projet ou bien une autre proposition équivalente, je propose que le Congrès veuille bien émettre le voeu suivant: 2:o) Les résolutions du Congrès doivent être suivies par les spécialistes qid se sont déjà servis d'autres méthodes de dénomination et ces spécialistes eux- 224 mêmes doivent réformer leur nomenclature selon les principes énoncés par le Congrès. * * * Si l’on ne peut pas tomber d’accord sur les proposi- tions que je viens de faire, j’ose projeter que le Congrès veuille choisir une Commission de personnes, qui aura à presenter un noveau projet de réaliser la question. Experimentalfältet (Stockholm) le 15 juin 1909. Jakob Eriksson. Viola canina L. X uliginosa Bess. Under Lunds Botaniska Förenings exkursion till Bornholm togs denna for Danmark nya violahybrid i Vallensgaards mosse den 2 sistlidne juni. I Sverige är den funnen i Smâland (jfr. Jo- han Erikson, Bot, Not. 1904), Lunds universitetsherbarium bar 2 ex. därifrän, nämligen frân S:t Sigfrid, 13/« 1904, Johan Erikson, och Madesjö, */« 1907, S. O. Medelius. Döde. 1909. Den 30 juli A. Albert i Farlède, 74 âr. — C. Bolle i Berlin. — Apotekare F. Comari Paris, 77 âr. — Den 22 juni M. A. Gomont i Paris, 70 âr. — Den 27 aug. E. Ch. Hansen, Carlbergs laboratorium i Köpen- hamn, fodd d. 8 maj 1842. — Den 23 apr. P. Klincksieck i Paris, 53 âr. — A. Lombard-Dumas i Sommières. — G. O. Maugin i Douoi. — E. Mouillef arine i Paris. — Den 5 maj J. J. Müller-Knatz i Frankfurt a. M. — Den 24 juni prof. W. Zopf i Münster i W., 62 âr. Vetenskapsakademien d. 12 maj. Till införande i Arkiv f. Bot. antogs: Beiträge zur Columniferen-Flora von Misiones, af E. L. Ekman. Den 26 maj. För Ark. f. Bot. antogs: Beiträge zur Flora des Italiaia, af P. Dusén. Den 2 juni. Till införande i Arkiv f. Bot. antogs: A. Linnean herbarium in the Natural History Museum in Stockholm, 2, Pentandria, af C. Lindman. 225 Rosenvinge, L. K., The marine Algæ of Den- mark. Contributions to their natural history. Part I. In- troduction. Rhodophyceæ. I. (Bangiales and Nemalionales.) 151 s. in 4:o, 2 kartor. 2 t., 73 textfig. Kobenhavn 1909. — Danske Vidensk. Selsk. Skrift. 7 Ser., naturvidensk. og mathem. afd. VII, 1. Förf. har haft ett synnerligen stort material att bear- beta och har mycket riktat sina undersökningar pâ algernas morfologi och utvecklingshistoria. Nâgon systematisk be- skrifning meddelas icke utan öfver det nya. Det blef dock i denna del mycket att beskrifva, dä icke mindre än 16 nya arter och ett par varieteter inom släktet Chantransia upp- ställts. Tvâ nya släkten med hvar sin art beskrifvas: Por- phyropsis och Erythrocladia. H. E. Petersen har öfverta- git den systematiska bearbetningen af Ceramium (Danske Arter af Slægten Ceramium (Roth) Lyngbye K. D. Vid. Selsk. Skr. 7 Ser., 5 B. N:o 2 1908). Kjellman pâbôrjade en Handbok i Skandinaviens Hafsalgflora, men dess utgifvande inskränktes till Fucoideæ. Rosenvinges arbete kommer i viss mân att utgöra en er- sättning för den uteblifna fortsättningen af Kjellmans arbete. Hagen, I., Forarbeider til en norsk Lövmos- flora, II— VIII. Trondhjem 1909. 122 s. — Norske Viden- skab. Selskabs Skrifter. 1908. N:o 9. Denna nya afdelning innehâller mânga intressanta iakttagelser. Nya former äro: Paludella sqarrosa (L.) Brid. f. leptocarpa, Ephemenim serration (Schreb.) Hampe v. media, Heteroc/adium Wulfsbergii (frân Bergen, urskild som ny art af Wulfsberg). Homalia trichomanoides (Schreb.) Br. Eur. v. Jamesii (Schimp.) Holz, är ny för Europa. Almquist, S. 1909. Nâgot om Calamagrostis-hybrider. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (65)— (68.) —, Mera om förekomsten af Betonica officinalis i Sollentuna. — Ibid. s. (68)— (69). Blomqnist, S. G. 1909. I Bergielunds botaniska trâdgàrd 226 iakttagna Verbacum-hy brider, särskildt V. longifolium Ten, X speciosum Schrad. — Acta Horti Bergiani. 5, 2; 10 s. Borge , O. 1909. Nordamerikanische Süsswasseralgen. 29 s., 1 t. — Arkiv f. Bot. 8 n:r 13. Erikson. J. 1909. Bilder ur naturens tre riken. Läsebok i biologi. 7. Växt- och djurgeografiska betraktelser. II. Afrika, Amerika, Australien och de arktiska regi- onerna. S. 215—435. Fries , R. E. 1909. Über Kleistogamie bei Argyrolobium Andrewsianum Stewdel, 14 s., 1 t., 1 textfig. — Arkiv f. Bot. 8 n:o 14. Fries, Th. M. 1909. Skandinaviens tryfflar och tryffellik- nande svampar. — Sv. Bot. Tidskr. 3, häft. 3. s, 224 —300. (Separat utkommet före haftet 3.) Gavelin, A. 1909. Om trädgränsernas nedgäng i de svenska fjälltrakterna. — Skogsvärdsför. Tidskr. 7, Fackupps. s. 133-156. Hamner, J. W. 1909. Redogörelse för resultatet av en med understöd ur C. W. Sebardts stipendiefond företagen resa för växtgeografiska studier inom Blidö socken i Stockholms skärgärd under sommaren 1908. Tryckt med bidrag av Apotekaresocietetens Direktion. 17 s. Wisby. — (Mer än 600 arter ä en half kvadratmils ytinnehàll.) Hemmendorf, E. 1909. Runö. Anteckningar frän ett som- marbesök. — Ymer 29 s. 197—217, 20 textf. Hesselman, H. 1909. Redogörelse för Skogsförsöksanstaltens verksamhet. III. Berättelse öfver den botaniska af- delningens verksamhet ären 1906—1908 jämte förslag till program. — Skogsvärdsför. Tidskr. 7. s. 247—272, 10 hg. Wulff, Th. 1909. Trädgärdsväxternas näring med särskild hänsyn tili konstgödselns betydelse för trädgärdsbru- ket af P. Wagner. Fritt öfversatt och för svenska för- hällanden bearbetad. 116 s., 16 pl. Stockholm. 227 Wulff \ Th. 1909. Weitere Studien über die Kalluskrankheiten des Himbeerstrauches. 6 s. — Arkiv f. Bot. 8 n:o 15. — , 1909. Kärnlösa irukter. 8 s., 5 figurer i texten. — Sve- riges pomologiska förenings ärsskrift 1908. Rättelse. Sid. 115, nedersta raden stär: platytarpa las: platycarpa I alla korrekturen var ordet rätt satt ! De bäda i detta hafte införda motionerna af E riksson och Nathorst hafva redan i juni publicerats i separat, som sjelfstän- diga arbeten. Bladmossflora för Sveriges lägland med särskilt avseende pä arternas utbredning inom Närke, utgiven av E. ADIiEKZ. Med 57 taflor. Pris: häft. 4,50, inb. 5,50. Distributor: C. E. FRITZES Bokförlags Aktiebolag. Ur granskares omdömen : • Das Buch darf für die bryologischen Anfänger in Schweden nützlich werden, umsomehr als die Beschreibung durch zahlreiche hübsche Lichtdruckbilder ergänzt wird». (Bot. Centralblatt, Arnell). »Jag har med intresse genomgätt Edert arbete och är öfver- tygad om att det redan genom den praktiska anordningen kommet att tillvinna sig mânga vanner». (I bref, Brotherusj. Annonsprls: 5 öre pr. millimeterhöjd. 228 Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 190G B o hl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grilnen Samenanlagen. — Borge, Süsswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodietyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kiitz. — Dahlstedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und' synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lin dm an, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pà Vänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuels son, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. — Sern and er, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll : Eriksson, J., Comment nommer les formes biologique des espèces de champignons parasites? S. 207. Heintze, A., Om Ranunculus lapponicus och andra af granens följväxter i Skandinavien. S. 181. Nathorst, A.' G,, Motions préliminaires proposant des articles additionels sur la Nomenclature des plantes fossiles présentées au like Congrès international de bo- tanique à Bruxelles 14—22 Mai 1910. S. 203. Smärre notiser. S. 202, 205, 206, 224 — 227. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 18/a 1909. 229 Anteckningar rörande nordiska Orkis-former. Af L. M. Neuman. (Forts, fr. s. 159.) O. angustifolia Luis. Loiseleur upptager i Flora gallica, pars secunda, pag. 267 cir 1828 under O. latifc lia L. spec. 1334, Fl. D. 266 utan särskildt artnummer, sâledes sàsom varietet, O. (an- gustifoUci) foliis lineari-lanceolatis, canaliculatis, spica con- ferta, labello subcuneato. lobo intermedio obsoleto, bulbo bipartito divaricato. — O. divaricata Rich. Ined.» Sâsom man lütt iinner *), karakteriseras pà ett för den tiden myc- ket godt satt en af de mânga Orchis-former, som an forts till O. angustifolia Reich., an till O. Traunsteineri Saut., och jag skulle mycket misstaga mig, om ej den af Max Schulze (Die Orchidacéen etc.) â taflan 20 b. afbildade O. Traun- steineri är identisk med eher mycket nârstâende Loiseleurs växt. Traunsteiners växt, beskrifven och efter upptäckaren kallad O. Traunsteineri af Sauter är 1837 — sâledes 9 âr efter det Loiseleur beskref sin O. angustifolia — har af Max Schulze insamlats ä den klassiska lokalen, Kitzbühel i Tyroien, och afbildats under n:r 20. Den tillhör en heit aunan typ an föregäende, men har säkert artgemenskap med den. Un- der det Max Schulze Säger den vara in ihren Merkmalen ziemlich konstant», pâstâr J. Klinge (Zur Orientierung d. Orchisbastarte pag. 14), att Sauters Originalexemplar frän summa lokal utgöra en kedja hybrider mellan O. angusti- folia och O. latifolia. I detta sammanhang vill jag päpeka, att af de i Uppsalaherbariet befintliga 7 autentiska Kitz- bühelorkisarna de 5, som Traunsteiner själf tagit, äro lden- tiska med den af Max Schulze afbildade plantan, men där- emot af de 2, soin Sauter insamlat, endast en hör dit och 1) Da Fl. D. 266 är en typisk incarnata, maste en varietet af densamma med de uppräknade kännetecknen vara en af de un- der O. Traunsteineri Saut, inbegripna formerna. Bot. Not. 1909. 17 230 en mycket närmar sig C). latifolia. Häraf fürstâr man ocksâ, hvarför Sauters beskrifning gifvit anledning till sâ mycken missuppfattning om denna Orkisart. Längt före upptäck- ten ai Kitzbühellokalen hade emellertid Meliehœfer vid Zell am See vid Pinzgau i Salzburger-alperna upptäckt en Orchis, som Sauter identitierade med Kitzbühel-växten, men som, ifall jag fâr dôma efter det enda exemplar, jag sett af den (Fl. Exs. austr.-hung, n:o 1852, samladt af Eysn), tillhör en tredje typ af O. angustifolia. 'Till sist vill jag framhâlla, att Reichenbach den äldre redan 1831, sâledes före Sauter, beskref Kitzbühel-växten sâsom O. angustifolia Lois., att Reichb. d. y. i le. fl. germ, et helv. upptog den under namnet O. incarnata L. c. angustifolia Reichb., samt att Fries i H. N. 7: 68 under namnet O. angustifolia Reichb. ( Hæc sola inter affines constanter angustifolia; huic quoque jure prioritatis debetur O. angustifoliœ nomen. O. latifoliœ valde affinis») utdelade en fjiirde hithörande typ, skild frân de förra genom niera trubbiga eller afrundade nedre blad. Dû Klinge om denna 1. c. Säger, »zur f. Friesii werden auch am besten die Exemplare aus dem Schillerthal bei Jena gestellt , misstager han sig, ty Jenaväxten är den förut- nämnda spetsbladiga form med hufvudlikt ax, som Max Schultze afbildat ä taflan 20 b. Da det nu gäller att bestämma artnamnet för detta kollektivum af 4 subspecies (eller varieteter, sâsom mähända andra anse), synes det mig, att namnet O. angustifolia Lois, har prioritetsrätt, hvilken hvarken kan jäfvas däraf, att Loiseleur sâsom synonym âberopat O. divaricata Rich, i ett vid den tiden ännu outgifvet arbete eller däraf, att den af Loiseleur beskrifna växten icke är identisk med Traunstei- ners eller Sauters växt. Kitzbühelväxten och Zellamsee- växten har jag icke sett frân Sverige. De andra tvâ före- komma däremot här. Därjämte tror jag mig äfven hafva sparat den af Klinge först (i Revisio der Orchis cordig. etc. 1893) sâsom varietet, men sedan (Dactylorch. monogr. prodr. 1898) sâsom subspecies upptagna O. Russou'ii. Till 2 31 sist hafva vi ocksä att beakta de pä olika satt tydda var. curvifolia Nyl. och var. lapponica (Lasst?) O. angustifolia (Lois.) *Friesii nov. combin. Syn.: O. angustifolia Rchb. II lanceolatæ vel sublatifoliæ A. erectæ y. Nylandri f. Friesii J. Klinge in Re- visio etc. 1893 char, mutatis; O. angustifolia Rchb. subsp. Traunsteineri Saut var. Friesii, J. Klinge in For- menkreise etc. 1899 char, mutatis. Exs. H. N. 7:68. p. p. Planta gracilis, elegans. cauli fistuloso, 10—20 rarius ad 30 cm alto; foliis 3—4 patentibus, sæpius maculatis, planius- culis vel subcanaliculatis, inferioribus 6—10 cm longis, 4—12 mm latis, supra medium latissimis, apice spathulatis vel obtusis. superioribus lanceolatis, deminutis; spica laxa pauciflora, floribus 5—10, maximis; bracteæ floribus bre- viores; flores purpurei colore O. laxîfloræ vel O. morionis, labio suborbiculato-subrhombeo-transverse subovali, intè- gre, apice plus minus producto; folia calycis 3 exteriora cum 2 interioribus conniventia, omnia erecta late lanceo- lata, in stadio posmorationis sæpe apice convoluta, quamob- rem acuta videntur; calcar varians, plerumque subcylindri- cum, crassum, breve; tuberidia bifida vel rarius integra, longe producta. Crescit in paludibus calcareis solo sicciori quam illo, ubi O. incarnata invenitur. Suec: Gotlandia, rarius. Si hybridatione orta sit, verisimile O. maculata X palustris. Under namnet O. angustifolia var. Blyttii beskref Klinge i »Revisio» en pâ Börsvaldsmyren i Norge insamlad orm, som han hänför till gruppen »foliis erecto-patulis, lineari- lanceolatis intimis acuminatis», med det särskilda känne- tecknet »foliis infimis inferioribusque laminam mediam vel apicem versus latissimis, obtusiusculis, interdum apice impositio». Säsom man lätt tinner, gör han sig här skyl- dig tili en motsägelse i beskrifningen. Var. Blvtti skiljer han frän var. Friesii genom »foliis erectis vel adpressis vel erecto-patulis, lanceolatis vel ovato-laneeolatis, obtusatis la- tioribus brevioribusque, infimis apice rotundatis». Att häraf 232 utröna det, som är karakteristiskt für den ena eller andra, är ju ej lätt. Föga battre synes han lyckas i Formenkreise, dar bladen hos Blyttii kännetecknas sàsom meist stump- llich oder abgerundet, kürzer, breiter» och hos Friesii sä- som schmäler, lineal- lanzettlich , men den senare uppdelas i f. vulgaris med unterste Blätter stumpflich och f. acu- minata med unterste Blätter spitzlich . Bäda hora under hans *Traunsteineri, som kännetecknas däraf, att läppen är bredast närmare spetsen, men sägas vara öfvergängsfor- mer tili *Russowii, hvars läpp skall vara bredast pä midten. Jämför man nu härmed de 2 ark i Kristiania-herbariet, som han bestämt tili var. Blyttii och â hvilka han preparerat och utlagt blommor, sä tinner man, att läppen â det ena är bredast pä midten, â det andra närmast spetsen. En- ligt min mening tillhöra icke heller mera än 2 af de 5 ä dessa ark uppfästa individen (). angustifolia, utan ett är influeradt af (). cruenta och 2 af ü. maculata. Pä grund af dessa skäl upptager jag icke nägon f. Blyttii. 0. angustifolia (Lois). *Friesii var. acuminata Klinge nov. combin: Foliis omnibus acuminatis. Planta foliis nunc paten- tibus longioribus, nunc subarcuatis breyioribus instructa, ilia humilior, hæc altior. Gotlandia, rarius, ex. gr. Sto- rugns et Rute. Si hybrida sit, combinatio eadem ac præced. O. angustifolia (Lois.) *pyenantha nov. subsp. Exs. H. N. 7:65 p, p., a subspecie Friesii cauli robustiore, spica densa multiflora, fioribus pro portione logitudinis plantarum minoribus diversa. Flab, in Gotlandiæ turîosis multo frequen- tior quam *Friesii. I de rika sändningar af leîvande orkisformer frân skilda delar af Gotland, for hvilka jag har att tacka D:r Harald Fries och Telegrafkommissarie Th. Lange, har jag icke funnit en enda typisk O. *Friesii eller var. acumi- nata, utan O. angustifolia har varit representerad af ofvan- stâende subspecies. Jag supplerar härmed diagnosen: 233 cauli fistuloso, 25—40 cm. alto; folia 3—4, patentia, maculata vel emaculata, subplana vel subcanaliculata, subtus glauco- virentia, folium maximum 6—10 cm. longum, 1 — 1,8 cm. latum, subæquilatum vel oblonge-lanceolatum, apice rotun- dato, obtuso vel acuto; spica 4—7 cm. longa, 2,5 — 3 cm. lata; bracteæ coloratæ, lioribus nunc longiores, nunc bre- viores; flores purpurei vel rosei, tatuati, labio subrotundato, 8—9 mm. longo 9—10 mm. lato, subintegro, apice subnullo vel brevissimo rotundato; perigonii phylla lateralia erecta dorsis attingentibus; calcar crassum subcylindricum, labio longius. Variât: pusilla nov. var.: cauli subsolido, 13—20 cm. longo, foliis 3—6 cm. longis, spica laxior, pauciflora. Sæpe cum *F'riesii permutata, spica tarnen densiori, floribus pallidiori- bus minoribus, apice labii parum producto diversa. Cres- cit una cum plantis typicis. Ehuru detta subspecies synes hafva uppnatt en gan- ska hog grad af konstans, tinner man det än öfverga i O. incarnata, än i O. maculata. Dessa öfvergängsformer äro dock vidt skilda frän de primära hybrider mellan dessa arter, son: jag sett. O. angustifolia (Lois.) *subcapitata nov. subsp. Syn. O. latifolia L. var. angustifolia Lois. 1. c.; O. Traunsteineri Saut. tab. 20 b in Max- Schulze, Orchid. Deutschl. O. Russowii Klinge p. p. Foliis maculatis, longe acutis canaliculatis, subæquila- tis vel lineari-lanceolatis, 12—16 cm. longis 0,5— 1,2 cm. latis, in planta typica spicam attingentibus; spica laxiore, floratio- ne ineunte subcapitata: labio trilobo, plerumque latiore quam longiore, lobo medio longitudine variante, sæpe brevi rarius summoto; cauli fistuloso 30— 35 cm. alto. Mpd.. Brem- ön, (E. Collinder,) Upl. Gregersboda (Arne Fries). Planta typica e Nericia, Porla ad Risbâlet», J. E. Zetterstedt 1853. Ab hybrida primaria O. incarnata X maculata ægre dignoscenda. Det ark i Uppsalaherbariet, där jag sett den typiska väx- 234 ten, uppbür 4 individ. Af dessa är det ena tydligen pâverkadt af eller tenderar mot (). incarnata. Ar 1.S43 hade Zetterstedt pà sam ma lokal insamlat 3 individ, äfven beflntliga i Uppsala- herbariet, hvilka alla likna det sistnämnda exemplaret. \Ti hafva säledes i dessa en af de störande mellanformer, som mäste hàllas i sär frän typen. Yi kalla den O. august i folia (Lois.) * subcapitata var. densiflora nov. var.: a planta typica floribus densioribus minoribus, spica satis elongata, foliis latioribus diversa. Inter plantas typicas crescit. Denna varietet är äfven tagen i Roslagen Gregersboda af Harald och Arne Fries, vid Kästet , Gehe af Robert Hartman, i Nerike vid Rockelbo af O. Wijkström samt pä Gotland, hvadan antagligen pä dessa lokaler äf- ven den särdeles vackra typiska subcapitata torde före- komma. O. augustifolia (Lois.) ■ Russowii Klinge Formeukreisc (Syn. O. angustif. var. Russowii Klinge Revisio etc. Exs. Dörfler. H. X. n:o 4379) är en särdeles intressant, i Östersjö- länderna förekommande underart, hvars hufvudtyp — om jag rätt tolkat Klinge — utmärker sig genom hög och kräftig stjälk, cirkelformigt tillbakaböjda, länga, hopvikna och spetsiga blad, upptill och nedtill tillspetsad intlorescen^ och, om möjligt, ännu större blommor än hos *Friesii. Min ovisshet angäende karaktärerna för hufvudtypen kan möj- ligen väcka förväning, men. da jag meddelar, att Klinge af detta supspecies upptager 4 légitima och 16 hybridogena typer med tillsammans 54 former, torde förväningen för- svinna. Under sädana förhällanden har jag tagit tili typ ofvan citerade n:o 4379 i Dörflers H. N., insamladt af K. R. Kupffer vid berget Wido pä Ösel, säledes heit nära värt land. Denna typ hänförde Klingei Revisio» icke tili i] Rus- sowii, utan tili £ recurva säsom f. Schmidtii, men i Formen- kreise inordnades den under *Russowii säsom var. recurva f. Schmidtii subf. venusta. Den är afbildad pä tab. I tig. 2 i »Formenkreise», och vid sidan har läppen aftecknats efter 6 blommor, hvaraf man tinner, dels att den kan vara bre- 235 dast vid spetsen, midten eller basen, dels att den än är tydligt treklufven, än nästan helbräddad med päsatt spets. Denna är en af bans légitima typer. Vid sidan, fig. 2, har ban afbildat en af de bybridogena, som, ehnru den har for- meln O. Russowii ■+■ (baltica + maculata), dock synes mig endast var ett längre och kraftigare exemplar af den förra. Den bär namnet var. elongata f. robustior, subf. elegantior och härstammar frän Rosenhof i Estland. Äfven här växlar läppen tili form och största breddens forläggning. I For- menkreise har ban af denna var. beskrifvit 3 former och 5 subformer, men meddelar i texten, att ban pâ fyndorten ana- lvserat» den och upptäckt ej mindre än 22 former och subformer. Den rädande växlingen i läppens form hos dessa typer intresserar oss särskildt, enär hufvuddifferen- sen mellan *Traunsteineri och * Russowii — de 2 under- arter, hvari bans O. angustifolia sönderfaller —, säsom förut nämnts, är den, att läppen hos den förra är bredast när- mare spetsen, men hos den senare, pä midten. Är nu hans pä.stäende, att ^Traunstein er i har sydlig och västlig, *Rus- sowii ostlig och nordlig utbredning, samt att bäda mötas i Ost- och West-Preussen, riktigt, sä borde ju hos oss bäda förekomma och kunna — om de ej genom beröringen gätt upp i hvarandra — atskiljas. Klinge har tydligen icke kunnat det, utan Säger i stället, att var. Blyttii och Friesii i Skandinavien äro öfvergängsformer mellan bäda. Nägot skandinaviskt exemplar i torkadt tillständ, som kan med bestämdhet sägas vara den ofvan beskrifna typen *Russowii har jag icke päträffat. Däremot har jag sett mänga, hvilka maste hafva influerats af densamma och sä- ledes antagligen haft den i sin närhet. Lokaler för sâdana äro Gtl. Storugns och Ruthe, Öl. Borgaträsk, Smäl. Lanna- skeda, Ög. Borens träsk, W. Stenby och Dags mosse, Ner. Rockelbo vid Askersund, Dalsland i Animskog, Jämtl. Lit, Norge vid Sognsvand och Bærum. Vid Lannaskeda har den tagit mest intryck af O. incarnata, â alla de öfriga lokalerna af O. maculata. Troligen har Klinge rätt, dà han tili *Rus- sowii äfven hanför den linska O. curvifolia Nyl. Nägra sä viil konserverade exemplar, att de tillâta en säker bestäm- ning, har jag af denna typ icke sett. Svenska exemplar fràn Torneä lappmark synas i allmänhet vara O. maculata med tillbakaböjda blad. Endast ett enda (Kengis, Læsta- dius) tyder bestämdt pä O. *Russowii. Äfven O. lapponica Læst. föres af Klinge tili O. Russowii. Dä emellertid det mesta af det, som Læstadius bestämt till O. lapponica, icke hör hit, skall jag i ett annat sammanhang yttra mig om detta namn och dess innebörd. Orchis Pseudocordigera nov. spec. Syn. O. cruenta ßlytt in Nyt magasin p. p.; O. cordigera- Blyttii Rchb. in Blvtt Norges Flora p. p.; O. monticola Klinge *cordigera Fries in Dactylorch. monogr. pro- drom. p. p. Tuberidiis 2— 4-palmatis; cauli fistuloso, 20—25 cm. alto ; foliis 4 (3) sparsis, crebre maculatis, inferioribus ellipticis vel obovatis, in specimin. typicis 6—7 cm. longis, 1,7—2 cm. latis, apice subacutis; spica laxior cylindrica; bracteis violaceis, nunc floribus longiori- bus nunc brevioribus; floribus grandioribus; labio nunc subrhombeo apice producto, nunc subtrilobo, circa mediam partem latissimo; calcare subcylindrico apicem versus plus minus attenuato; petalis superi- oribus duplo-triplo longioribus quam latioribus. Habitat: Norvegia Dovre in paludosis juxta rivulum inter Tofte et Harbacken et in Kvitdalen; Toten ad lacum Mjösen; passim in alpibus Scandinaviæ e gr. Herjedalia Skuf- fufjäll, Jämtl. Lit, Helsingl. Loos, Gotlandia. Snäcke- gärdet cum affinibus ut in loco classico permutata. Är 1828 beskref Rochel i »Plantæ rariores banaticæ» en ny Orchis-art under namnet O. cruenta. Dâ emellertid detta namn redan förut i Fl. Dan. var upptaget af den i det föregäende här behandlade arten, *gaf Elias Fries den ba- natiska växten namnet cordigera (Mant III pag. 130) och 237 meddelade, att han fràn P. C. Afzelius erhâllit tvenne got- ländska orkisar, som syntes honom kunna hänföras till denna art. Dessa exemplar hafva emellertid ieke kunnat uppletas i Elias Fries’ efterlämnade herbarium. I sitt epok- görande arbete, Plantæ criticæ etc. hänför Reich, d. y. denna O. cordigera till gruppen subsambucinece l) mom kol- lektivarten O. latifolia L. sâsom b. conica 2). Af denna upp- tages dels aa. gennina (»foliis Orchidis Sambucinæ, elonga- tis » ) dels bb. Blyttii (»folio unico abbreviato >) och för den senare angifves lokalen >Suec. Dovre, Blytt». Pâ taflan 59 (CCCCXI) aibildas säväl den förra, banatiska, som den senare, norska växten. Den förra, äfven afbildad af Max Schulze 1. c. tab. 21 b, har jag sett dels i Lunds herbarium (FI. exs. anstro-hung. n:o 1851) dels i K. V. A. herb., insam- lad af C. O. Boye af Gennäs i Transsilvanien, och kan om den tryggt pâstâ, att den icke har nägon närmare fränd- skap 3) med de skandinaviska högfjüllsformerna af Dactyl- orchis-gruppen. Den senare är icke annat än en bladfattig form af O. cruenta. Vi hafva emellertid ändock pâ Skan- dinaviens högfjüll en genom stora, glesa blommor utmärkt Dactylorchis, som icke blifvit tillräckligt beaktad eher skild frân vâra vanliga nordiska former. Pâ denna har M. N. Blytt fäst uppmärksamheten dels i Nyt magasin f. naturv. I, 4, pag. 324 under namnet cruenta, dels i Norges Flora pag. 343 under Reichenbachs namn O. cordigera-Blyttii. pâbâda ställena utan att kunna skilja den frân cruenta. Icke heller i sitt herbarium har han förmätt hälla dem isär. Det är pâ denna, som ofvanstäende namn, O. pseudocordigera, syftar. *) »foliis infimis approximatis, basi valde angustatis, hinc anguste cuneatis, patulis. 2) calcare conico, ovario breviore, galeæ phyllis acutis, labello leviter trilobo, nunc subcordato. 3) Den skiljer sig frân alla vâra nordiska fjällformer genom sina nästan lika länga och breda öfre kalkblad, sin breda, nästan fyrkantiga läpp, genom sperren, som frân sin skarpt vidgade myn- ning hastigt tillspetsas samt genom sina sambucina-lika, nedtill samlade blad. Den torde vara O. latifolia -)- sambucina eller en ur denna korsning framgängen art. 238 Äfven Klinge har upptagit den i sin Revisio , menharlik- som Reichenbach sammanfört den bäde med den enbladiga cruenta och den banatiska cordigera. Han redogör där- jämte (Verbreit, u. Entsteh, d. Dactylorchisarten p. 181) för sin uppfattning om dess viig upp tili Skandinaviens fjäll. Under istiden, Säger han, höll den sig kvar i Mellaneuropa och Steg efter isens afsmältning uppât bergen. »Ein Theil jedoch von O. cordigera Fries ging nach Norden hinüber und hat sich heute in spärlichen Resten auf dem Dovre- fjelde erhalten . Dä den ej kan fördraga stark luft-fuktig- het, har den nödgats draga sig tillbaka frän de skandina- viska bergen, wo sie überall ehedem wohl häufiger gewe- sen seyn muss». Men pä Dovre, där lüften är relativt torrare, har den kunnat bibehälla sig — — — »sonst wäre sie auch schon von dort verschwunden». Mig förefaller hy- potesen nägot sökt, men jag har ej velat undanhâlla vära växtgeografer densamma. För egen del anser jag, att O. pseudocordigera har uppstâtt i Skandinavien — den har ax och blommor af O. angustifolia och blad af O. cruenta, pä- verkade af O. angustifolia. Den kan lika väl vara en hy- brid mellan bäda, som en mutation af den ena eher andra. De mänga öfvergängsformer, som tyvärr finnas mellan dem, tala väl snarare för den förra än den senare teorien. Svârigheten ligger i begräsningen mot dessa nordiska öf- vergängsformer, icke i begränsningen mot O. cordigera Fr., och det är mycket svärt att förstä, att ej Klinge skilde dem frän hvarandra. Hans hufvudkaraktär ä cordigera i Prodromus p. 154 är »labello basin versus latissimo, sub- cordato, subquadrato vel suborbiculato . men detta oaktadt har han hit hänfört tvä exemplar frän den klassiska loka- len Tofte pä Dovre, ä hvilka han preparerat ut blommorna och pä sitt eleganta sätt uthredt deras tydligt rutformiga läpp. Af dessa är emellertid endast det vänstra en verklig pseudocordigera, det högra är en öfvergängsform frän denna till O. cruenta. Och att han ej här förmädde draga 239 gränsen, är heit naturligt, dä han aldrig sett nägon enda af vära fjällorkisar växa. O. pseudocordigera skiljes frän all verklig O. cruenta genom sina stora och glesa blommor, fran (). angustifolia genom sina breda blad. Öfvergängsformerna mellan O. pseudocordigera och nämnda tvä arter har jag icke tankt att nu behandla, inen vill dock nämna, att O. lapponica Læst in lit. (O. Traun f. lapponica Hn. Handbok ed. 4 och 12) omfattar dels sâdana, dels rena macu/ata-iormer, dels O. angustifolia *Friesii rar. acuminata, dels O. cruenta var. lanceolata och var. brevi- folia, dels * Russovcii- lika former, och dels cruenta X macu/ata. Namnet lapponica torde därför vara obrukbart! Orchis latifolia L., säsom den af mig i Sveriges Flora pag, 628 och 631 fram- ställts, är säkerligen en god art, men oftast af. fioristerna förblandad med andra orkisformer, i hvilkas sällskap den växer. Sä visar Reichenbachs bâdebeskrifning le. Fl. germ, pag 57 a. a. genuina och afbildning fig. 50 (CCCII). att han haft för sig en typ, soin influerats af O. maculata. Samma îôrhàllande räder, ehuru i mindre grad, med Max Schulzes bild och beskrifning (Die Orchid. Deutschl. N:o 21). Hal lier. Fl. v. Deutschl. ed. 5 upptager under n:o 341 O. latifolia L. och under n:o 343 O. majalis Rchb., af hvilka ingen hör till O. latifolia, enär den förra är en mellanform mellan O. in- carnata L. och angustifolia Lois., och den senare tillhör den här nedan uppställda O. cruentiformis mihi. Reichenbach d. ä. har i sin diagnos af O. majalis (Fl. excurs. germ. pag. 126—7, är 1830) afsett var O. latifolia, men i beskrifningen inblandat cruentiformis mihi, hvarför man lätt förstär, huru Hallier künde afbilda den senare säsom O. majalis. Bäst bland tillgängliga afbildningar af O. latifolia är Fl. Dan. fase. 45 n:o 2664, men skärmen äro gröna, bladen äro undertill grä- gröna och i förhällande tili sin längd alltför smala, blom- 240 morna ljusgredelina, hvilket icke öfverensstämmer med O. latifolia, säsom jag uppfattar den J). Af denna art tinnes en spensligare form, som âr svâr att skilja fran (). cruentiformis och som därför hör an- tecknas. O. latifolia L. var. tenuior now var.: planta tenuis cauli plerumque 20—25 cm. foliis angustioribus, folio longis- simo 5—8 cm. longo 1,5—2 cm. lato, labio 7—8 mm. longo 0 — 11 mm. lato. Crescit in Scania una cum planta typica e. gr. Sjököp in Frenninge; Orup; Klöfängen ad Stehag. Aren 1893 och 1894 fann jag i Röddingedalen i Skâne en orkis, som jag ansäg besläktad med O. latifolia. men som uppenbarligen skilde sig îrân henne genom glesare och mindre blommor med längre och smalare läpp. 1 förhällande till längden mycket smalare bladoch senar e blomningstid. Dä jag icke künde identifiera den med nägon förut beskrifven orkis-art, och dä s. k. öfver- gängsformer tili O. latifolia och O. maculata icke saknades, blef den icke upptagen i min flora. I âr uppsökte jag den ânyo i tanke, att jag skulle kunna igenkänna den i nägon af de manga latifolia-former, som Asch. & Gräbner upp- taga i sin Synopsis, men förgäfves — jag künde icke ens afgöra, om dessa författare skulle hänföra den tili sin O. latifolia eller O. Traunsteineri. Jag försökte dä hos Klinge Dactylorch. monogr. prodromus) och fann den i mycket öfverensstämma med O. latifolia -baltica Klinge, men där- emot afvika genom mindre blommor, olika läpp, färre och kortare, pä olika satt fläckade blad. Vidare lade jag mar- ke tili att Klinges *majalis blommar i April— Juli, men hans "baltica i maj och juni, medan däremot all latifolia var utblom- mad. da min nya orkis stod i füllt lior. Dä jag tili sist säg, att Asch. & Gräbner identifierade *baltiea med latifolia a. a. dunensis Rchb., som säkert icke är identisk med min ') Den O. latifolia , som i Hn., fl. uppgifves för Smal. Skn- telöf, synes mig icke kunna föras till denna art. 241 orkis, och dâ det, oaktadt Professor S. Murbecks hjâlp och egna ansträngningar, icke lyckats mig att fâ se ens ett pressadt exemplar af *baltica, öfvergaf jag tanken att använda detta namn, och beslöt att uppställa den säsom ny art under namnet Orchis longifolia, nov. spec. Tuberidiis 2 — 3-palmatis, hdibus longioribus; caul üstuloso gracili tereti, parum anguloso, 40—50 cm. alto; foliis plerumque 4, basin spicæ numquam attingentibus, lanceo- latis vel lingulato-lanceolatis, erectis, supra læte viridibus valde maculatis, subtus parum glaucescentibus, planis vel planiusculis, acutis vel subacutis vel obtusis; folio secundo (abasi sumpto) longissimo (10 — 15 cm.) etlatissimo (1,5— 2,5 cm.); spica laxa, cylindrica, 5—8 cm. longa, 2 cm. lata; bracteis coloratis vel (in umbra) subherbaceis, inferioribus ( 2X0, s cm.), floribus suis longioribus; floribusnuncpurpureo-violaceis tatuatione occultata, nunc colore pallidiore tatuationeclariore; labio 7—8 X 9 — 1 1 mm., latiore quam longiore, sub apice latis- simo, trilobo, diu piano vel subdefiexo, denique deorsum com- plicate; lobis æquilongis rotundatis-obtusatis, perigonii folia lateralia demum ut alæ supra liorem porrecta; calcar subey- lindricum longitudine labii. Floret 20/c — 1s/r, quo tempore eodem loco fere omnis O. latifolia deflorata. Crescit in turfosis humidi- oribus rarius in Örup, copiose in Röddinge Scaniæ; Bornholm Daniæ. O. latifolia L. ab hac differt foliis brevioribus et latioribus (ovatis vel ellipticis vel oblongis) subtus viridibus, cauli robustiori, spica crebriore, labio multo latiore quam longiore. Hybridæ primariæ O. latifolia X longifolia et longi- folia X maculata, facile dignoscendæ, in Röddinge non désuni. Denna art är säkert en af Sveriges vackraste orki- déer och kommer nog att upptäckas pa flere lokaler i Skâne. Den farms säkert i ett par hundratal individ pâ Röddingeloka- len. Dar ängen höjde sig och bief torrare, uppträdde den säsom var. gracilis nov. var.: planta partibus omnibus mi- nor et gracüior, caule plerumque 20—30 cm., foliis 7—10 cm. longis, 1—1,5 cm. latis. Crescit solo sicciore. 242 Reichenbach upptog i Ic. Fl. Germ. pag. 58. band 13—14, under rubriken latifoliæ incarnatæ dels a. et aa. lapponica ( macra humilis gracilis, rari- serius sparsillora, labello æque longo atque lato ), som afbildades under n:o 53 (CCCCY) I, II efter ett af Læstadii Karesuando-exemplar. dels bb. duttensis (»/ apponicce omnino similis, sed flores majores, folia longiora stricta, arrecta, jam paulo supra basin dilatata ), som afbildades tab. 164 (DXVI, I) efter ett Holländskt exemplar frfm dynerna vid Wassenaar. Att han kunnat sammanföra dessa väl skilda former, torde bero där- pa. att Læstadius under namnet lapponica utlämnade heit olikartade växter. Nägon frändskap mellan den af Rchb. afbildade lapponica och dunensis finnes säkerligen icke, ty den förra, som han äfven afbildat säsom brevifolia (bild 51, CCCCIII. I), är min cruenta y. brevifolia och sâledes en ât- minstone för svenska botanister känd växt, den senare har däremot — troligen emedan den första gängen endast togs i ett fätal exemplar och sedan icke insamlats — obemärkt passerat den botaniska litteraturen, ända tills Asch. & Gräb- ner är 1907 identifierade den med Klinges latifolia *baltica. Dâ emellertid Rchb. afbildar en Uten (17 cm. läng) gles- blommig växt med 5—6 cm. länga blad samt förlängd läpp, men Klinge afser en tätblommig (» multi- et densiflora») 30 — 40 cm. hög orkis med 10—20 cm. länga blad samt kort och bred läpp, torde nämnda identiliering icke vara riktig. I stället anser jag O. dunensis vara en af dessa degenererade typer, som nästan konstant förekomma i outplundrade orkis- kärr, där tvä eller Hera Dactylorchis-arter växa eller vuxit tillsammans. \Tid dylika har jag i inledningen tili denna uppsats fäst uppmärksamheten. I mitt herbarium har jag pä grund af deras habituella likhet med O. cruenta kallat dem O. cruentiformis. Nägon, som i allt öfverensstämmer med Reichenbachs O. dunensis, har jag icke sett i Sverige, men däremot har jag pä Möen i Danmark i ett kärr pä Ulfshale anträffat en orkis, som kan vara identisk med den. Den afviker genom mvcket smal och läng midtflik i läppen. 243 Af vâr skänska O. cruentiformis har jag hittllls endast sett degenererade mellanformer mellan O. longifolia, latifolia och incarnata, medan O. dunensis genom läppens form tydligen ger tillkänna, att den päverkats af O. maculata. Fran Ulfs- hale har jag äfven exemplar af O. latifolia, men frän Hunosö endast dunensis. Att jag ännu icke lyckats i Skfine hnna nägon typisk dunensis, är nog en tillfällighet, dä O.'macu- lata växer vid och i de cruentiformis-kärr, jag paträffat. O. cruentiformis är saledes ett kollektivum. Man torde emellertid noga se tili, att icke dit hänföras sädana former af O. latifolia, longifolia, incarnata och maculata, som under vegetativ försvagning dock bibehallit sin arts kännetecken hufvudsakligen oförändrade. Orchis cruentiformis. spec. nova. Species collectiva, formas degeneratione deminutas, inter Dactylorchidis species diversas vacillantes compre- hendens. Caulis 15—25 cm.; folia maculata vel immaculata. Si folia brévia, lata, obtusa sint, flores sæpe minores; si fo- lia longiora, angusta, acuta sint, flores plerumque majores. Spica plerumque densa; hracteæ coloratæ; labium plerum- que trilobum, lobis obtusis, integris vel lateralibus sub- crenatis, lobo medio lateralibus æquilongo vel porrecto. In humidis Scaniæ, locis multis, Möen Daniæ ad Hunosö et Ulfshale. Floret serius quant O. latifolia L. var. dunensis (Reich. Ic. fl. germ. tab. 164 (DXVI,) I); planta gracilis, foliis lanceolatis, 5 — 7 cm. longis, spica laxa pauciflora: flores majores labio trilobo, sublongiori quant lato, lobo medio triangulari, lobis lateralibus profunde denta- tis. Crescit in Dania, Möen ad Ulfshale in humidis, fortasse in Scania. Af Orchis incarnata L. torde i vârt land förekomma tvà typer, en mera nordlig och en niera sydlig. Den förra, sont jag kallar var. borealis , har nâgot spensligare, vanligen 30—45 cm. lang stjälk nted svagare ribbor, 6—9 cm. afstând mellan 2 pâ hvarandra ïôljande slidöppningar (hos typen 3—6 cm.), kortare blad (i regeln högst ‘/s af stjälkens längd 244 hos typen '/s); bladen äro riktade rakt upp samt stärkt rännformiga hos typen, medan de hos ear. borealis äro snedt utstäende och mindre rännformiga; hos typen hafva de sin största bredd omedelhart vid eller ett par mm. of- van slidöppningen, men hos denna varietet 1 à 2 cm. ofvan slidöppningen ; blommorna hos typen äro oftast svagt kott- röda och läppens spets kort, hos varieteten i regeln mörk- röda med längre utdragen läpp. Jag har sett den frän Gregersboda i Roslagen (Avne Fries), Vg. Dimbo Elias Melin), Geile Sikvik G. Sundberg), Mpd. Bremön (E. Collin- der), hvarjämte jag i mitt herbarium har pressade exem- plar frän Gotland, Hall. Onsala, Hels. Loos, NB. Aminne, Norge Hvalöarna, O. incarnata L. var. borealis nov. var. a planta typica his notis distincta: cauli graciliore, minus costato; foliis planioribus patentibus, angustioribus, minori- bus. remotis, 1 — 2 cm. supra basin latissimis; floribus sæpis- sime violaceo-purpureis apice labelli elongato. Habitat multis locis Sueciæ. Jämte denna orkis innehöll Herr E. Melins sändning mycket af stört intresse, särskildt en incarnata, som utgör en otvetydig öfvergängsform till O. cruenta Retz. v. haema- todes, och som enligt min mening förutsätter denna arts förekomst i närheten. Den är ju ocksä uppgifven för Yg„ och sedan füllt typisk O. cruenta tagits pä Gotland ai H. Fries, Th. Lange och Harry Smith, förvänar det ju icke, om den säsom relikt äiven anträfias i Yästergötland. Det är ju frän system atisk synpunkt högst obehagligt att tili den af fläcklösa blad utmärkta ü. incarnata hänföra en fläckbladig varietet. men tili cruenta kan den ännu mindre hänföras. Jag kallar den därför O. incarnata var. hyphæmatodes nov. var. cauli graciliore 40—50 cm. longo, valde fistuloso; foliis 3 sublanceolatis, maximo circa 15X2 cm., erectis vel patentibus, subcanaliculatis. subtus et supra nigro-sanguineo valde gut- 245 tatis; bracteis maculatis; planta in ceteris cum var. boreali congruens. Suecia, Vestrogothia, Dimbo, in turfosis. Yid Dimbo fann Elias Melin f ochro/euca Wüstei af typisk incarnata. Pä Bornholm har jag (se Bot. Not. 1896 pag, 90) funnit en dylik form af incarn. v. subextensa, i Vg. Âsaka har O. Nordstedt tagit den gulblommiga formen af incarn. var. borealis. Pä grund häraf kan jag icke in- stämma i Asch. & Gräbners äsikt (Syn. pag. 720), uttryckt i orden: Die gelbblühende Form des O. incarnatus scheint eine hohe systematische Selbständigkeit zu besitzen . * Af O. maculata förekommer fierstädes i värt land, särskildt i kalktrakter, en smâvuxen varietet med stärkt färgade blommor och de egentliga mellanbladen samlade nära stjälkens bas. Den erinrar nägot om fjälltrakternas var. sudetica och ko mm er kanske ocksä nära var. elodes Grisebach, men dä meningarna äro delade om bäda dessa namns betydelse, anser jag mig büra uppföra den säsom O. maculata L. var. pumila nov. var. cauli 12—25 cm., foliis adultis 2—3, ad basin caulis coactis fioribus saturate roseis, pro portione longitudinis caulis ma- joribus quam in typo, labio transverse ovali, minus lobato. loboque medio breviore et obtusiore quam in planta typica. Hab. pratis humidis calcareis Sueciæ, certissime non raro, e. gr. Örup, Röddinge, Scaniæ. O. *elatior Fr. Summa veg. 1845 pag. 217 har, som bekant, tolkats pä mycket olika sätt. Dä K. /. Lönnroth i K. V. A. Öf. är 1882 n:o 5 pag. 78 — 82 gifvit en historik häröfver, är en redogörelse här öfverflödig. Tre olika typer hafva burit och bära fortfarande detta namn i offentliga och privata herbarier. Tvä af dem, hvilka Afze- lius insamlade pä Gotland ät Elias Fries, utdelades af denne är 1840 under samma nummer i H. N. (7:67) och hänfördes tili O. /ah folia L. säsom en f. elatior. Den en a af dem har längsträckt, hn stjälk, mycket länga blad, förlängdt, glesl ax och treklufven läpp med smal och läng midtflik. Den ligger tili grund för diagnosen i Sum. veg. och kallas dar Bot. Not. 1909. 18 O. latifolia *elatior. Lönnroth beskrifver den 1. c. sâsom O. elatior Fries var. linearis, hvilkct nanin den hör bibe- hälla. Troligen är den identisk med O. Ruthei Max Schulze frân Swinemünde. Den andra under 7:67 i H. N. utdelade formen, soin Hartman in schedis kallat O. latifolia var. robustior, har mycket gröfre stjälk, bredare och kortare blad samt hippen nästan oflikad, och stär O. incarnata ytterst nära. Den tredje typen är den af Lönnroth 1. c. sâsom O. elatior Fries beskrifna växten. Den har i mycket hög grad influerats af O. inaculata och bör, om man kan och vill bibehälla kollektivnamnet O. elatior Fr., föras tili derusist- nämnda soin varietet. P. C. Afzelius sände exemplar af O, ela- tior äiven tili Reichenbach d. y., som afbildade dem i Ic. 44 (CCCXCVI), II och i texten satte dem sâsom Synonyma till O. in- carnata «lanceata. Det afbildade bladet och axetharsäkerligen tillhört O. elatior var. linearis, men blommorna säväl i axet som â de särskilda ligurerna sakna den längt utdragna midtfliken. Hvad O. elatior Fries egentligen är, kan jag med be- stämdhet icke säga, enär det icke lyçkats min oförtrutne hjälpare, Telegrafkommissarie Th. Lange, att tinna och sända mig füllt säkra exemplar af nägon af dess 3 former. Tro- ligen äro 1 och 3 att anse sâsom hybridogena former mellan O. maculata.och andra orkisar. Ny litteratur. Erikson, J. 1909. Bilder ur naturens tre riken. Läsebok i biologi. 6. Växt- och djurgeografiska skildringar och betraktelser, I. De arktiska trakterna, Europa och Asien. S. 1—216, 103 textf. — 7 — — — II. Afrika, Amerika, Australien och den antarktiska regi- onen. S. 215—434, 99 textf. Jehtrup, H. 1909. Dichotyp gran i Norge. — Skogsvârds- för, Tidskr. 7 s. 284—5. 1 hg. Johansson, K. 1909. En paraplygran. — Skogsvärdsför. Tidskr. 7 s. 283, 1 hg. Jnel, (). 1909. Om Taphrinaarter pä Betula. - Tidskr. 3 s. 183—101, ] textf., t. 6—8. Sv. Bot. 247 En steril form af Cardamine Matthioli Mor. Af K. Johansson. I Reichenbachs Flora germanica excursoria (Leipz 1830—32) beskrifves Cardamine Matthioli üör första gängen, och det heit kort pä följande sätt: » Cardamine pratensis L. var. y. li. minoribus albis: C. Hayneana Wehv. Den af- bildas i L. Reichenbach, Icon. Fl. Germ. XII tab. 28. I Kerners Flora exsicc. Austriæ upptages den (under n:r 888) utan beskrifning som art: C. Hayneana Wehv. Täm- ligen utlörligt beskrifves den sedermera t: ex. af Neilreich (Flora von Wien, 1846) under benäinningen C. pratensis L a Hayneana (Wehv.): »Meist vielstänglig, rasig, manchmal 20 Stengel aus einer Wurzel, Stengel '\i— 1’ hoch. Abschnitte klein, die der Stengelblätter lanzettlich oder linealisch, in der Regel ganzrandig, die der Wurzelblätter nur schwach ausgeschweift, kaum gezähnt. Blumenblätter nur 3"'lang, 2 mal kleiner als bei der folgenden1), weiss oder blasslila. Schoten schlank, fein, mehr gedrungen. Von sehr auffal- lenden Tracht, tritt sie aber von der Wiese in sumpfige wasserreiche Niederungen, so geht sie in der var. ß über. Under olika namn, dels som art dels som varietet, har den under sista halfseklet blifvit beskrifven eller omnämnd i den floristiska litteraturen. Ett tiotal synonymer upptagas i Schulz’ monografi,2) däribland C. Matthioli Moretti apud Comol. Fl. Com. V' 157 (1847), pro spec. Enligt de pä bota- niska kongressen i Wien 1905 antagna reglerna torde det sistnämnda artnamnet blifva gällande.3) Enligt art. 37 bör nämligen ingen hänsyn tagas tili artnamnet Hayneana i b C. pratensis ß genitiua. 2) Schulz, O. E., Monographie der Gattung Cardamine. [Engler’s Bot. Jahrb. Bd. 32. Leipz. 1903]. 3) Enligt meddelande af Prof. O. Nordstedt användes det ocksâ i Fritsch, Excursionsflora für Österreich, ed. II, 1909. Bot. Not. 1909. Reichb. Flor. germ, excurs., enär det blott nämnes som synonym utaii hänvisning till tuigon beskrifning (en sAdan fanns ju ej heller pA den tiden). Gifver man ieke arts rang At växten, sA synes Neilreichs varietetsnamn parviflora böra användas. PA grund af den i min tanke särdeles olämp- liga art. 48 skall sAledes denna växt liksom sA mAnga an- dra byta om namn, sA ofta den ändrar rang. Säkerligen är det samma form, som omnämnes i J. Lange, Haandbog. i den danske bora, ed. 4, 1886—88. Dar betecknas den »C. pratensis L. y parviflora Bot. Foren. Catal. 1845, C. Hayneana Welw., Kern. Fl. exsicc. Austr. N. 888? och säges förekomma pA Jylland och de större danska ö- arna (äfven Bornholm). PA Gottland sAg jag den första gAngen omkring 1890.1) Den fullständigaste beskrifning, som publicerats, ar troligen den, som Schulz meddelar i sin ofvannämnda mo- nografi. Ett utdrag därur lämnas här. Rhizoma sæpe mul- ticaule. Caulis plerumque a basi ramosus vel ramosissimus. c. 10-folius, crassior. Folia minuta, multi-(8 — 10-) juga, ea rhizomatis 4—9 cm. longa: foliola sub- vel sessilia, terminale 5—22 mm longum, 5 — 28 mm latum; caulina 1,5 — 5 cm longa; foliola subconferta, sæpe latiora, oblonga, integra, raro ac- riter denticulata — . Racemus multi-(— 35-)fiorus. Flores minores, 6—7 mm longi. Petala plerumque alba, ra- rius dilute violacea, obovato-cuneata, — . Stamina interiora 5—6, exteriora 4 mm longa: antheræ 1 mm longæ. Ovarium 32— 40-ovulatum. Siliquæ tenuiores, breviores- 18—25 mm longæ, erectæ: stylus 1 mm longus; stigma 0,5 mm latum. Denna beskrifning passar i stört taget in pA gotländ- ska exemplar, ehuru dessa i fiera fall aldrig uppnA de närnnda maximi-mAtten. SA t. ex. har jag aldrig funnit stjälkbladens antal sA stort som 10, och smAbladens antal l) K. Johansson, Hufvuddragen af Gotl. Vaxtgeografi etc. (K. V. A. Handl. Sthm. 1897). 249 är ofta mycket mindre än S par, skidan är sällan ens 10 mm. lang. Blomkronans färg är i regeln blekt violett. Tilläger jag slutligen, att gotländska exemplar ej äro gre- niga i sä hög grad och ej heller sä ot'ta som de sydeuro- peiska, sä inser man, att de förra äro vegetativt svagare utbildade. Att de äfven äro sexuellt bristfälliga, skall längre ned visas. Jag skall nu anföra nägra matt, som ytterligare be- lysa förhällandet mellan C. pratensis och C. Matthioli. Det för detta ändamäl insamlade materialet härleder sig frän Endre ängar, där bäda arterna växa om hvarandra, mer- endels i närheten af sma sänkor i marken, hvilka om varen äro vattenfyllda, eller i annat fall atminstone pä frisk ängs- mark. Dä det är dessa ständorter, som företrädesvis upp- sökas af bäda arterna, torde nedanstâende mâtt vara füllt jämförliga med hvarandra. Vid utväljandet af materialet !d. 22 juni 1909), som utgjordes af ett 20-tal individ af hvar- dera arten, ha abnormt smä eller eljes illa utbildade individ undvikits. — För korthetens skull betecknas C. pratensis med p. och C. Matthioli med M. Stjälkens diameter strax nedom inflorescensen i medel- tal hos p. 2 mm.; hos M. 1,4 mm. Stjälkbladens antal hos p. 3—5, i medeltal 4; hos M. 4—3, i medeltal 5. Vinkeln mellan stjälken och nedersta blom- eller fruktskaftet hos p. 35—60°, i medeltal 40°; hos M. 20—50°, i medeltal 30°. Nedersta fruktskaftets längd hos p. 22—32, i medeltal 26 mm.; hos M. 11—19, i medeltal 14 mm. Nedersta skidans längd 7—12, i medeltal 10 mm.; hos M. 3 — 7, i medeltal 5 mm. Antalet blommor i den enkla klasen hos p. 6—14,, i medeltal 11; hos M. 10—22, i medeltal 16. Blomkronans diameter hos p. 18 — 21 mm.; hos M. 11 — 13 mm. Fodrets längd hos p. 4,5 — 5 mm.; hos M. 2.5 — 3 mm. 250 Kronbladens heia längd i utpressadt tillständ hos p. 12—13,5 mm.; hos M. 7 — 9 mm. Kronbladens största bredd hos p. 7—9 mm.; hos M. (3—) 3,5— 4,5 mm. Förhällande mellan längd och bredd hos kronbladen ungefär 1 ,s hos p., men 2 hos M. Skifvans form är hos den förra arten bredt omvändt äggrund med största bredden längt ofvanför midten; hos den senare mer rektangulärt elliptisk med största bredden i allmänhet förlagd vid midten. Längden af de yttre ständarna (jämte knapp) hos p. 4 — 6 mm.; hos M. 2,5 — 3 mm. Längden af de inre ständarna hos p. 7 — 9 mm.; hos M. 4—5 mm. Sàsom häraf svnes, är Variationen för hvardera arten pä denna ständort ej särdeles betydande och i alla händel ser ej större hos C. Matthioli än hos C. pratensis. Vidare framgär det af dessa siffror, att minimivärdena för sist- nämnda art och maximivärdena för den förra i allmänhet hällas väl ätskilda. Det sagda gäller lika väl om exemplar Iran de öfriga gotländska lokalerna. Nägra mellanformer existera säledes ej här. Jag har nägot omständligt och genom siffror sökt fastslâ riktigheten af detta pästäende af det skäl, att säväl Neilreich som Schulz uppgifva, att arterna genom mellanformer öfvergä i hvarandra. Enligt den förre skulle C. Matthioli, dä den kommer tili »sumplige wasserreiche Niederungen», öfvergä i C. pratensis. Detta är visserligen ei fallet pä Gotland; men C. Matthioli har ej heller päträffats i kärr eller diken, hvarest vatten stannar heia sommaren. Det är för öfrigt ondt om sädana ständ- orter pä Gotland. Schulz (anf. arb. p. 532) Säger däremot, att C. Matt- hioli är förhärskandc i södra Europa, men att den normt smâningom öfvergär i C. pratensis. Han synes emellertid ej känna den förra artens förekomst i Danmark och pä Gotland. Säsom af det föregäende framgär, är hans ytt- rande, hvad gotländska formen beträffar, sä längt ifrän 251 riktigt, att denna tvärtom skarpare afviker frân C. pratensis, an den sydeuropeiska formen gör. Del skulle sâledes vara i mellersta Tyskland, som öfvergangsformerna anträffats. Utbredningsomrâdet för C. Matthioli är enligt Schulz hufvudsakligen södra Europa fràn Bulgarien genom Ungarn och Schweiz till Spanien; de nordligaste lokalerna, soin nämnas, ligga i Schlesien, Sachsen (Wittenberg) och Thü- ringen. Till de ofvan anförda kännetecknen pâ C. Matthioli sälla sig speciellt hos gotländska exemplar egendomligheter rörande fortplantningen. Hos C. pratensis erbjuda ständar- knapparnas utseende ingenting päfallande; de öppna sig pâ vanligt sätt genom längdspringor och hlotta eller utsläppa massor aî pollen. Pollenkornen ha elliptisk längdgenom- skärning, de äro i allmänhet mellan 0,or och 0,os mm. langa och nâgot mer än hälften sä breda. Men hos mänga indi- vid behnnes ständarmjölet försämradt, i det att smärre och mer rundade körn tili större eher mindre antal ingä. Jag har hittills undersökt pollenbeskaffenheten blott hos ett fä- tal exemplar. Fullgodt pollen hade t. ex. somliga exemplar frân Smâland, Västergötland, Närke, Gotland, Danmark, Is- land, Grönland. Försämradt pollen med 30—70 procent smä körn förekom hos andra exemplar frân Gotland och Smäland. Tio procent smä körn förekom hos ett exemplar frân Västergötland. Pâ märkena finner man under blom- ningstiden talrika pollenkorn, och frukten plägar innehälla fullgoda frön. Hos gotländska exemplar af C. Matthioli är det heit annorlunda. Ständarknapparna äro mer eller mindre skrump- na, öppna sig icke och äro fullständigt i saknad af pollen. Pâ märkena träffas vanligen icke nâgot pollen. Men dâ bâda arterna vâxa tillsammans, kunna enstaka korn aî sam ma utseende som hos C. pratensis f örekomma pâ mär- ket af C. Matthioli. Och dâ den omgifvande Vegetationen âtminstone i ett undersökt fall utgjordes af blott gräs och starrarter, kan det anses som fullkomligt säkerf att C. Matt- Itioli pollinerats frân C. pratensis. Men fröbildning uteblir det oaktadt. Efter blomningen tillväxa fruktämnena visser- ligen nâgot, men ïôrbli ganska spensliga, nâ en längd af högst 10 mm., bli sedermera i juli och augusti samtidigt med blad ock stjälk brunaktiga och torka utan att öppna sig. Bland alla de talrika exemplar, som jag undersökt, har jag ej träffat ett enda, som halt utbildade frön. Plantan är fullständigt steril. Hvad däremot sydeuropeiska exemplar beträffar, räder vanligen ingen ofullkomlighet i det sexuella systemet. Hos exemplar i Kerners Plant, exicc. Austriæ, hvilka jag fätt tillfälle att granska pä riksmusenm i Stockholm, är pollen- bildningen god. Körnen äro jämnstora och nästan klotrunda med en diameter af ungefär 0,02 mm., d. v. s. hälften sä stör som hos C. pratensis. Skidorna hos de nämnda exsickat- exemplaren äro ocksâ fullmatade med mer eller mindre mognade frön. Till alla delar öfverensstämmande med de Kernerska exsickatexemplaren var ett i Nedre Österrike af E. de Haläcsy 1877 insamladt exemplar, hvilket jag fätt lâna frân Lunds botaniska institut. Ett individ frân Vaud i Schweiz (1887, Rosie Masson) har nägot försämradt pollen men är, hvad skidorna beträffar, fertilt. Ett annat pä nämnda institution behntligt exemplar, som möjligen ocksâ är C. Matthioli, uppgifves pä etiketten ha varit odladt samt härstamma frân trakten af Mortlake, Surrey, i England. Detta land nämnes ej i Schulz redo- görelse för artens utbredning. Exemplaret liknar de got- ländska i afseende pä sterilitet. Pollenkornen äro dock tydliga, ehuru smâ oeh tunna, Ständarknapparna ha ej öppnat sig och märkena tyckas sakna pollen. Fruktämnet sväller knappast efter blomningen, förlänges obetydligt och förblir kortare än skaftet. Frân Lunds Botaniska institution har jag erhällit ytter- ligare nägra Cardamine- former, sedan Professor O. Nord- stedt haft godheten uppsöka sädana exemplar, som künde vara af intresse för min uppsats. Forst och främst mâ dä ‘253 nämnas ett exemplar Iran Bornholm (Eug. v. Vibegaard v. Rönne '-°/s 1868, R. T. Hoff), sâledes frân den i Langes Hora nämnda lokalen. Blommorna äro tämligen smâ, pollen väl utveckladt. Öfverensstämmelsen med österrikiska exemplar är visserligen ej fullständig. Likväl tror jag, att den born- holmska formen hör till C. Matthioli. Tvä ark frân Skâne (Laekalänga n/e 1887, Ernst Ljungström) utgöras af mycket spensliga, nästan ogrenade individ, försedda med kvarsit- tande smablad och godt pollen. Genom besök pâ växplat- sen borde utrönas, om ej de ocksä höra till C. Matthioli. Af C. pratensis fîinnas nägra smäblommiga individ frän Jämt- land och Ângermanland. Ett ark frân Myran i Brunflo socken (juli 1886, G. Ekberg) innehäller dels ett storblom- migt individ af denna art med godt pollen, dels nâgra smablommiga individ med m. e. m. genomvuxna blommor samt mycket dâligt eher intet pollen. Ett ark frân Sollef- teä (juni 1902, Thore Fries) innehäller nâgra smäblommiga individ med ojämnt pollen samt ett individ med antydan tili genomväxning hos blommorna samt tunna, sammanhängande pollenkorn (i tetrader?) alldeles som hos ofvannämnda ex- emplar af den andra arten frân England. Om nâgon sterilitet hos C. Matthioli talas ej i ofvan- nämnda arbeten. En sä i ögonen fallande egenskap skulle om den förefunnits hos sydeuropeiska exemplar, säkerligen blifvit upptäckt, dä växten är känd frân talrika lokaler pâ ett ganska stört omrâde. O. E. Schulz har sett exemplar frân mer än 30 lokaler utom frân talrika stallen kring Wien, i hvars omgifningar arten är tämligen allmän. Steriliteten fär väl därför tills vidare anses förekomma blott vid nord- gränsen för växtens utbredningsomräde och speciellt vara utmärkande för den gotländska formen, tili hvilken jag nu ätervänder för att redogöra för nâgra egendomligheter, som sammanhänga med växtens oförmäga att alstra frön. I första runnnet böra dà nämnas de sätt, hvarpä den könlösa reproduktionen försigär. Det mest primitiva sättet häriör grundar sig pâ utvecklingen vid stjälkbasen af tal- 2.') 4 rika knoppar, soin alstra oskaftade bladrosetter och seder- mera förlängda, blombärande bistjälkar. De tyska förfat- tarne framhâlla ocksä stärkt det tufvade växesättet. För- modligen kunna adventivknoppar pfi samma satt som hos C. pratensis uppstâ pä bladen. Sädana har jag emeller- tid ej sett, och de gotläridska stfmdorterna torde ej heller vara lämpliga för framkallandet af dessa bildningar. Blott i enstaka fall har jag sett bladrosetter jämte birötter ut- vecklas ur knoppar frän stjälkens bladverk under blom- ställningen. Däremot har jag funnit en annan företeelse af liknande art vara rätt vanlig hos C. Matthioli. Mot slutet af blomningstiden och efter densamma uppträda nämligen i toppen groddknoppsliknande bildningar, Yanligen är det själfva spetsen af inflorescensens axel, som knölformigt ansväller och utvecklar fiera eher färrre smä blad samt tal rika nedhängande birötter. ßladskifvan är enkel, högst 1j-> cm, i diameter; bladens antal kan vara ett tiotal. Fenome- net är närmast att jämföra med genomväxning af inflores- censen (apophysis). Dylika bildningar har jag blott undan- tagsvis sett hos C. pratensis vid Yisby. De lära förut vara iakttagna hos släktet Cardamine *). Bladrosetten med sina birötter häller sig frisk ännu en tid, sedan stjälken vissnat ; och lagd mellan fuktiga bitar af filtrerpapper fortsätter den att växa vidare. Det är säledes klart, att växten i dessa bildningar har ett effektivt reproduktions- och spridnings- medel. Den spröda, vissnande stjälken afsparkas lätt af betande kreatur, sä att groddknoppen taller till marken. Spridning kan ske genom människans ätgörande, t. ex. vid höbärgningen och pâ mindre afständ genom vinden eher störtregn. Med steriliteten hos C. Matthioli sammanhänger san- nolikt den större lifskraft hos det vegetativa systemet, som visar sig vid bladens vissnande. Hos C. pratensis börja smäbladen vid blomningstidens slut vanligen affalla. Efter ) Pen 7,ig, O. Pflanzenteratologie I p. 248. - 255 blomningen saknas sâlunda flere eller färre sidosmâblad, och ofta nog linner man blad, som förlorat dem allesamman. Hos C. Matthioli märkes vanligen ingenting i den vagen; ty alla smâbladen kunna kvarsitta tili och med pä bruna och förtorkade individ. Följande växtplatser for C. Matthioli äro mig bekanta pa Gotland. Vati socken, i ängar oster om Valls myr; Endre s:n, ängar vid Allekvia, Kvie, Hulta och närmare gränsen tili Follingbo s:n; Ekeby s:n pâ fiera stallen; äfven Dalhem (enl. D:rTh. Fries). Standorten utgöres i allmänhet af fuktig ängsmark, beväxt med spridda träd och buskar, säsom tall, björk, viden; pä samma slags mark trifves merendels Viola pumila. Bad a Cardamine- arterna pläga förekomma jämte hvarandra men utan mellanformer. Af intresse är en lokal, dar C. Matthioli ensam före- kommer. Det är vid landsvägen mellan Visby och Endre, i kanten af tallskog pä grund, sandig jord med under- liggande kalkhäll. Marken är tufvig och ojämn, beväxt med lingonris och m. e, m. xerofila Örter. I grunda för- djupningar, som under snösmältningen tidtals sta under vatten men redan i maj mänad äro tämligen torra, frodas en tät gräsmatta med strödda individ af C. Matthioli. Där- emot förekommer C. pratensis icke där eller nägonstädes i närheten. Det ser därför ut, som om den förra skulle före- draga eller tâla en torrare ständort än den senare, hvilket förhällande bör sammanställas med N e i 1 r ei c h s ofvan anförda uppgift om arternas uppträdande i mellersta Europa. Det framgàr ocksä häraf, att C. Matthioli icke, säsom man skulle vara benagen att tro, utgör en tillfällig form eller individu- ell variation af C. pratensis utan för en själfständig tillvaro och fortplantar sig med de medel, den har tili sitt förfogande. Den sterila formen af C. Matthioli har säledes ett visst systematiskt värde. Man kan tänka sig denna forms upp- komst pä olika sätt. Den kan ha uppstatt (t. ex. genom mutation), redan innan den invandrade tili Gotland. Detta är dock mindre sannolikt, dels emedan den ej tyckes vara 2ô6 sedd i mellersta eher södra Europa, dels emedan den fer- tila formen borde ha betydligt fiera möjligheter aft sprâng- vis förfh’tta si g frân artens egentliga utbredningsomrâde an den sterila. Sannolikt har den uppstätt pä Gotland. Det är dock ej troligt att den fertila formen i större mängd invandrat tili Gotland och dar ytterligare spridt sig samt dött ut, sedan en steril mutation uppkommit, ty dä borde arten ha större utbredning pä ön, än den nu har. Alla de kända lokalerna ligga nära hvarandra kring vattendrag, som tillhöra öfre delen af Gothemsäns flodsystem. Men det är tydligt, att en steril form, som uppstätt i denna trakt skulle haft svârighet att sprida sig pä längre afständ. Om äter ett fätal fertila individ inkommit tili ön, sä kan arten t. ex. i följd af bristande korsbefruktning ha degenererat och sä smäningom blifvit steril. Nu är ju enligt F. Hilde- brands undersökningar ') C. pratensis fullständigt steril vid pollinering inom samma blomma eher frän blommor pä samma individ. Antagligen gäller detsamma om den närbesläktade C. Matthioli. Hade dä blott ett enda fertilt indi- vid genom frö införts tili Gotland skulle detta aldrig kun- nat forplanta sig genom frö. Osannolikt är det ju ej, att arten under sädana omständigheter degenererat. Af stört intresse skulle det emellertid vara att pä Gotland göra od- lingsförsök med den fertila sydeuropeiska formen. J) Über Selbststerilität bei einigen Crueiferen. (Bericht der Deutsch. Bot. Ges. XIV. 1896). Vetenskapsakademien d. 13 okt. tili införande i Arkiv för Bot. antogs: Om Elodea canadensis och Matricaria dis- coideas förekomst i Sverige, af Selim Birger. Wildman, E. de, Annales du Musée du Congo. Bot. Ser. 5. Etudes de system, et de geograph. bot. sur la Höre du Bas- et du Moyen-Congo. Fase. 3. Bruxelles 1908. Detta arbete, som sändst tili utg., innehäller mänga nyheter. Bidrag till Pite Lappmarks flora. Af Selim Birger. 257 Den forste, som botaniskt undersökte Pite Lapp mark, uppgifves hafva varit Solander1 2). hvilken âr 1753 genom- reste dess fjällregion och dar upptäckte fiera sällsynta växt- arter, säsom Carex pedata, Andromeda tetragona och Leon- todon autumnalis v. taraxaci. '') Hösten 1807 upptäckte G. Wahlenberg under ett kortare besök i denna Lappmark pä Galtispuoda Wood si a ilvensis ß hyperborea 3) och Poa cæsia samt ä fjället Pelje- kaise Cryptogramma crispa. L. L. Læstadius, som var född i Gäckvik i Pite Lapp- mark, är, om man undantager Björnström den. som varit i tillfälle att grundligast undersöka floran. Särskildt ären 1823 och 1825 gjorde Læstadius vidsträckta resor inom fjällregionen. Härunder observerades för första gângen i Pite Lappmark t. ex. Arnica alpina, Campanula unißora, Gentiana tenella, Oxytropis lapponica. Chamorchis alpina och Junens arcticus. Tillsammans med P. F. Wahlberg och C. G. Löwen- hjelm genomreste N. J. Andersson 1845 omrädet pa väg tili Lule Lappmark. Utom en del Salices antecknades under denna resa för första gângen Lamium amplexicaide , Artemisia vulgaris, Erysimum cheiranthoides m. fl. Är 1856 tillbragte F. J. Björnström omkring tvä mänader i Pite Lappmark. Resultatet af Björnströms ganska vidsträckta resor framlades i en afhandling: Grund- dragen af Piteä Lappmarks växtfysiognomi , dar, utom en förteckning öfver floran, en kortare öfversikt af de olika 1) Född 1735, död 1782 som bibliotekarie vid British Museum. 2) Denna, liksom fiera upplysningar om Pite Lappmarks bota- niska utforskande, är hämtad ur Björnströms nedan citerade arbete. 3) Nomenklaturen är, dar annat ej angifves, densamma, som i 1 1 :te och 12:te upplagorna af Hartmans flora. Bo. Not. .1909. 258 regionerna och de växtarter, soin karaktärisera dem, lümnas. Utöfver denna uppsats känna vi i närvarande stund mycket litet om Pite Lappmarks flora. Nàgra fynd af E. J. Widmark, däribland den för Pite lappmark nya Antennaria carpatica, publicerades 1867 af G. v. Cederwald. Under en resa 1873 nyupptäckes aî V. F. Holm Oxy- coccus microcarpus, Convallaria verticillata , Eriophorum callithrix, Carcx rufina och C. nardina. Ytterligare nya bidrag tili floran hafva lämnats af C. Melander (13), som omtalar Pyrola uniflora, Eriophorum gracile och Aspidium lonchitis samt i Back mans och Holms flora (2), där sâsom iaktagna i Pite Lappmark närnnas de därifrän förut ej kända: Mulgedium sibiricwn, Ranunculus hyperhoreus, Eleocharis acicularis, Eriophorum russeolum, Carcx pallescens, C. bicolor och Woodsia ilven- sis -glabella. I en turistskildring frân de otillgängliga trakterna af Pieskejaur i Pite Lappmarks nordvästra del omtalar C. Th. Mörner (17) Hera intressanta växtlokaler, däribland äfven för den nya: Wahlbergelia apctala. Nägra växtlokaler frân Pite Lappmark äterflnnes äfven i uppsatser af Nyman (18) och Murbeck (14, 15, 16), liksom trädgränsens förhällande etc. beröres af Holmgren (9), Gavelin (5) och i Holm erz och Örtenblads bekanta arbete om Norrbottens skogar. Under den gägna sommaren var författaren i tillfälle att under en kortare tid botaniskt undersöka en del af Pite Lappmark. Annat arbete och en väderlek, som ej lockade tili längre exkursioner, gjorde det botaniska utbytet af denna färd vida mindre än önskvärdt hade varit. Intet af de högre fjällen, där mänga intressanta fynd ännu torde kunna göras, besöktes, men huru ofullständigt känd Pite Lappmarks flora är, framgär däraf, att under resan ändock icke mindre än 23 arter nu för första gangen iakttogos. Dessa arter äro: ‘259 Anthemis tmctovia Barbaren, vulgaris Bielens tripartita Campanula patiila Coralliorrhisa innata Crépis paludosa Erysimum hier acii folium Galium mollugo Glycena ßuitans Goodyera repens Hippuris vulgaris Listera cordata Matricaria discoidea Nasturtium palustre Plautago major Polygonum lapathifolium Potentilta norvegica Prunella vulgaris Raphanns raphanistrum Sinapis arvensis Veronica scutellata Vicia faba. Lampsana communis Härtill komma flera arter, hvilka blifvit urskiljda se- dan Björnströms förteckning utgafs, t. ex. Epilobium collinum, E. lactißorum, E. alsinifolium, Euphrasia minima jämte ett liertal former och underarter. Fran Langträsk vid norra stambanan for jag med skjuts öfver Högbacken, Aborrträsk och Arvidsjaur tili Ar- jeploug. Redan vid Siksjö antecknades en del mer eller mindre utpräglade fjällväxter, säsom: Saussurea alpina, Tofieldia borealis, Sceptrum carolinuni , Salix glauca, S. lapponum och Betula nana X odorata f pernana. Pä myrarna växte riktigt Stellaria crassifolia a paludosa och Cicuta virosa v. tenui folia Froel. I väldiga tufvor förekom vid landsvägen och i val- larna säväl vid Arvidsjaur som vid Längträsk och Arje- ploug Carex festiva. Vid Allejaur antecknades liera i senare tid tili dessa trakter invandrade ogräs, af hvilka särskildt förtjäna att nämnas: Barbaren vulgaris, Viola tricolor, Galium mollugo, Polygonum lapathifolium, Anthenus tinctoria och Nastur- tium palustre. Ivring en rännil vid sjön växte rikligt med den förut 260 inom Lappland ej iakttagna Glycerin fluitims tillsammans med Rumcx aquaticus. Subularia aquatica, nu i rikaste blomning, bildade vid Radnejaur en zon kring en liten tjärn, hvilken var sfi godt som igenvuxen aî en steril Sparganiuni- art. Vid Arjeplougs gästgifvaregärd växte stora mängder af Matricaria discoidca ock vid vägarna antecknade den äfven nya Potentilla norvegica. Pä andra sidan af Hornafvan (425 m. ö. h.) ligger midt emot Arjeploug det som utsiktsberg berömda, 800 m. höga lâgîjâllet Galtispuoda 1). Frän den fjällhed, som täcker bergets i regio alpina belägna öfre del, anför redan X. J. Andersson 1 s. 8) föl- jande fjällväxter: Azalea procumbens Calamagrostis lapponica Diapensia lapponica Gnaphalinm norvegicum Hieraciuni alpinum Ytterligare följande fjällväxter sâgos vid ett besök ä berget : Junens trijidus Luzula arcuata L. spicata Phxllodoce caerulea. S. herbacea S. lanata S. lapponum Saussurea alpina Stellaria calycantha Ar dost a phylos a/pii i a Epilobium alsinifolium Lycopodium clavatum f. la- gopus Pedicidaris lapponica Salix glauca Därjämte förekommo i Galtispuodas barrskogsregion heit nära Hornafvans yta trenne för Pite Lappmark nya arter : Coralliorrhisa innata, Goody er a re pois och Listera cor data. En uppgift hos L. L. Læstadius om att pä Vuor- nats, ett förberg tili Galtispuoda. anträffats ett par sydliga, värmeälskande växtarter. föranledde en undersökning äfven af detta berg. Dä det är min afsikt att pä annat Ställe in- ) De äldre författarnas : Kaltisbout. 261 gäende redogöra för säväl Vuornats, som det nedan omta- lade Laisvare, omtalas här endast i korthet bergets flora. I bergets mot söder fritt exponerade tvärbranta berg- rot träffades en förvänande rik växtlighet. Heia mattor aï mogna vildsmultron lyste röda, och sida vid sida med dem växte pä hyllor i berget eller i skrefvor samt i själva bergroten : Cysto pteris fragil is Echinospewnum deßexum Epilobiwn collinum Listera cordât a Melica nutans Poa nemoralis y glaucantha Poly podium vulgare Pyrola unißora Rosa cinnamomea Saxifraga uh >atis Sedum amnium Silene rupestris Stellar ia gramiuea Viola montana Woodsia ilvensis ß hyperbo- rea. Strax under berget bildade i Hornafvans vatten, hvil- ket den 30/7 ägde en temperatur af + 14, 5° C., Phragmitcs communis (steril) glesa samhällen. Pa stranden ut tili 30 cm:s djup växte täta beständ af Ranunculus ßammula ß rcptans; längre ut i vattnet blommade stora beständ af Batrachium peltatum ß suecicum med inblandade exemplar af en steril Sparganium- art. Ännu pä tvä meter djupt vatten lefde pä bottnen Myriophyllum spicatum. Vid Hornafvans västra del höjer sig öfver trädgränsen Laisvare, sä vidt jag vet förut ej besökt af nägon botanist. Förekomsten af lerskiffer i berget torde till stör del för- klara den utomordentligt rika vegetation, som träffades i bergets sydbranter, och hvilken i yppighet och artrikedom nästan kan täfla med det närbelägna för sin Hora berömda berget Istjakk. Utom en mängd andra arter antecknades ä Laisvare: Actæa spicata C. montana Arabis hirsuta och ß glabrata Daphne mesereum Carex ornithopoda Cerastiuni alpinum Cystopteris fragilis Bot. Not. 1909. Echinospermum deßexum Erigeron elongatus Erysimum hieraciifoUum 19 26 2 Fragaria vesca Fan's quadrifolia Poly podium vulgare Ribes rubrum v. glabellum Rosa cinnamomea Saxifraga nivalis Sedum amiuum Silcne rapes tris Stell aria graminea friticum amiuum Turritis glabra Veronica o/Jicimd is Viola biflora Woodsia ilvensis p hyperborea Öfver Gäckvik fortsattes resan med kortare och längre uppehâll i Statens tvänne fjällstugor vid Sädvajaur, \ ' uoggat j älmej aure och Merkenes öfver gränsen in i Norge till Junkerdalen och vidare till Saltdalen och Bodö. I en liten halft igenvuxen pöl pâ ungeför 435 m. höjd ö. h. nära Gäckvik antecknades: Ranunculus flamand a replans , Alopecurus fuir us v. natans (Wg.) Simmons, Spar- ganium hyperboreum, Hippuris vulgaris f. fluviatilis och I frouica scute/lata, de tvâ sista arterna nya for Pite Lapp- mark. Vattenväxtfloran var i öfrigt vaster om Arjeploug synnerligen fattig. Vid Ringseiet vid sjön Ringsauvon (462 m. ö. h.) var Subularia aquatica samhällsbildande pâ stranden, dar längre upp pâ den halft’orra dyn växte bestand af en steril Calli- triche-art och blommande Veronica scutellata. Ett par kilometer vaster om Vuoggatjälmejaures fjällstuga bildade i en liten tjärn (482 m. ö. h.) Carex am- pullacea och C. aquatilis en randzon närmast land, dâ ute i det 20—40 cm. diupa vattnet lefde glesa beständ af Pota- mogeton alpina, Batrachium paucistamineum ö eradication (blommande d. 3 /«), Hippuris vulgaris f. fluviatilis och Spar- gamium sp. (steril). Ett par kilometer vaster om Vuoggatjälmejaures fjäll- stuga utfaller i sjön den tämligen stora bäcken Raudojokk, •hvilken kommer fran det väldiga, 1579 m. höga fjället Tjidt- jakk. Tydligen nedförda af bäcken lefva här under tall- skogsgriinsen pâ en höjd af 482—500 m. ö. h. ett stört antal delvis högalpina arter, af hvilka följande förtjäna nämnas: 263 Antennaria ul pi na Arabis alpina Carex rig/da Cevastium edmondstonii Gnaphalium supimim Lusula parviflora Paa alpina f vivipara Ranunculus glacialis Rhodiola rosea Saxifraga oppositi folia S. ste/laris Sibbaldia procunibens Silene acaulis Trisetuni subspicatmn. Till slut nâgra ord om de växter, som sâgos odlade i Fite Lappmark. Af odlade buskar oeh trad antecknades d. 27 f vid Ar- vidsjaur (388 m. ö. h. och 65° 36' n. hr.): lärkträd (2 m. högt), provinsros (odlingsresultat ganska bra, blommande), Ribes id pin uni (0.5— 0.8 m., nâgot nedfrusen, annars vacker), Sani- bncus racemosa (ganska vacker, öiver 1 m., steril), Potentilla fruticosa (lâg, 0.5 m., delvis nedfrusen, blommande) Cornus sanguinea (0.5 m., delvis nedfrusen), Spiræa salicifolia (0.5 m., delvis nedfrusen), Caragana arborescens (1 m., ganska vacker). Vid en södervägg hade Syringa josikea nätt en höjd af öfver 2 m. och blommade rikligt. Äfven ett omkring 2.5 m. högt exemplar af Acer platanoides, hvilket tycktes trifvas ganska väl, ehuru toppskotten voro döda, anteck- nades. Af köksträdgardsväxter odlades med godt résultat: sallat, spenat, rädisor och cirter, med mindre godt morötter. Yid Gäckvik (430 m. ö. h.) odlades spenat och sallat med godt résultat. Rödbetorna voro däremot mindre bra, niejrani endast 3—4 cm, hög, Tropœolum niajus trifdes gan- ska väl, och en so/ros hade d. 2/s nâtt en höjd af en half meter. I öfrigt odlas vid Gäckvik potatis med godt ré- sultat, körnet mognar de llesta Ar, och som grönfoder odlas hafre och drier. Potat/sen lönar de llesta är odling vid Vuoggatjäl- mejaures fjällstuga, (482 m. ö. h.) och äfven vid Merkenes fjällstuga pä omkr. 670 m. ö. h. i björkregionen anser man de värdt mödan att odla potatis. Med godt résultat har man här i likhet med hvad som brukas i andra delar af vära fjäll, försökt att lägga potatistäppan pä den stärkt mot sö- der sluttande fjällsirdan ganska högt öfver dalbottnen. Till min reskamrat under sommaren, lektor Ernst Hemmendorff, vill jag här frambära mitt uppriktiga tack för all hjälp ban lämnat mig under färden, liksom jag vill tacka docenten Knut Bohlin för att han lätit mig publi- bera en del växtlokaler, samlade under en resa i Pite Lapp- mark sommaren 1891. Af de antecknade växtlokalerna, har jag ansett föl- jande vara värda att publiceras: Achillea millefolium f sudetica Opiz. Aborrträsk; Alle- jaur; Gäckvik. Achen spicata, Laisvare. Agrostis vulgaris, Arjeploug; Gäckvik. A. hören lis, Baktäive; Arjeploug; Galtispuoda; Gäckvik; Peljekaise (Bohlin); Sädvajaurs V. del; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. Aim cæspitosa f pallida, Aborrträsk; Längträsk; Ar- jeploug; Gäckvik. A. flexuosa ß montana, Galtispuoda. A. alpina, Merken esp asset. Alchemilla alpina, Merken espasset (E. Hemmendorff). Alopecurus pratensis, Arvidsjaur; Längträsk; Allejaur. A. geniculatus, Längträsk; Gäckvik. A. fulvus v. notons (Wg.) Simmons, Arjeploug, Gäck- vik; Ringseiet. Angelica silvestris, vid landsvägsbron öfver Svärd- älfven; Laisvare; vid Ringsauvons Ö. del; Sädvajaurs Y. del. A. archangelica , Gäckvik i barrskogsreg. Anthemis tinctoria, som ogräs vid: Allejaur; Radne- jaur; Arjeploug. Anthoxanthnm odoratum, fanns i Merkenespasset i regio alpina ännu vid 730 m. ö. h. Ar aids hirsuta och ß glabrata, Laisvare. 265 Arctostaphylos alpina, i barrskogsregionen t. ex. nära Vuornats vid 430 m. ö. h. och vid Hvitträskets V. del 440 m. o. h. Arnica alpina, Avatjâkko (Bohlin). Astragalus alpinns, i barrskogsregionen t. ex. â Lais- vare (cirka 445 m. ö. h.); vid Ringsauvons Ö. ända (462 m. ö. h.); vid Vuoggatjâlmejaure (482 m. o. h.). Athyrium filix femina, 2 km. Ö. om Aborrträsk ; Gäck- vik; vid Hvitträskets V. ända. Barbaren vulgaris, som äkerogräs vid Allejaur. Bartsia alpina, i barrskogsregionen t. ex. vid Arje- ploug (425 m. ö. h.); Gäckvik. Batrachium paucistamineum à eradication, nära Raudo- jokks utlopp V. om Vuoggatjälmejaures fjällstuga. B. peltatinn ß suecicum, Hornafvan vid Vuornats. Betula verrucosa, Siksjö; Abborrträsk; Arvidsjaur; vid landsvägsbron öfver Svärdsäliven; Arjeploug. B. nana X odor ata f peruana, 2 km. Ö. om Aborr- träsk. Bidens tripartita, 1 ex. vid hamnen i.Arjeploug, an- tagligen införd. Botryclnum lunar ia, Hvitträskets V. del ; nära Vuog- gatjälmejaures fjällstuga. Brassica campcstris, Langträsk. Bronms secalinus, som ogräs vid: Allejaur; Merkenes. Calamagrostis lapponica, Allejaur; Vuornats. C. stricto, Arjeploug; Gäckvik; Vuoggatjälmejaures fjällstuga. C. phragmitoides , Allejaur; Vuornats; Laisvare; Gäckvik . Callitriche sp. (steril), Gäckvik; Ringseiet. Ctilluna vulgaris, i regio alpina i Merkenespasset. Caltha palustris f. deenmbens Lamotte, Merkenes- passet. Campanula patula, Langträsk, införd. C. rotundifolia, Arjeploug; Ringselet; Yuoggatiâlme- jaures fjällstuga. C. rotundifolia /. /lor. alb., Arvidsjaur (E. Hemmen- dorff). Capsella bursa pastoris, i björkregionen t. ex. vid Merkenes. Cardamine pratensis, Gäckvik; Ringselet; Yuogga tjälmejaures fjällstuga. C. bellidifolia, Merkenespasset. Carex saxatilis, i barrskogsregionen t. ex. vid Ring- sauvons Ö. del 462 m. ö. h. C. ampullacea ß borealis, Peljekaise (Bohlin C. » *rotundata, Arjeploug. C. Jilifonnis, Siksjö; Arvidsjaur. C. capillaris, Ringselet; Sädvajaurs \’. del; Avatjâkko i regio alpin a superior (Bohlin). C. flava, Siksjö; Gäckvik. C. globularis, Siksjö; Arvidsjaur; Arjeploug. C. ornithopoda, Laisvare. C. buxbaumi, Arvidsjaur: Yittjokk (Bohlin i; Ringse- let; Ringsauvons Ö. del. C. alpina, i barrskogsregionen t. ex. Baktâive; \'uor- nats; Laisvare. C. personii, Aborrträsk; Allejaur; Galtispuoda; Gäck- vik; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. C. loliacea, Gäckvik (Bohlin). C. lagopina, Peljekaise (Bohlin); Merkenespasset; i barrskogsregionen vid Vuoggatjâlmejaures fjällstuga 482 m. ô. h.). C. f estiva, Lângtrâsk; Arvidsjaur; Arjeploug. C. pauciflora, Arjeploug. Carum carvi, Arjeploug; Gäckvik. Cerastium edmondstonii, Merkenespasset; i barrskogs- regionen vid Raudojokk (490 m. Ö. h.). C. alpinum, i barrskogsregionen t. ex. Laisvare C. vulgare * alpestre . Hvitträskets V. del. 267 Cerefolium silvestre, vid Hvitträskets Y. del och vid Tjaktjajaures Y. del. Chenopodiimi album, Aborrträsk; Radnejaur; Gäck- vik; Sädvajaures fjällstuga. Cicuta virosa v. tenuifolia Froel., 2 km. Ö. om Aborr- träsk. Comar um palustre, uppgifves aî Björnström endast frân barrskogsregionen, i björkregionen t. ex. vid Merkenes. Convallaria verticillata, Hvitträskets V. del. Coralliorrhisa innata, Galtispuoda, Cornus suecica, mycket allmän i älfdalarna, mot öster t. ex, vid Arvidsjaur; Allejaur. Crépis paludosa, Gäckvik; Tjaktjajaure; Merkenes (Bohlin). Cystopteris fragilis, Vuornats; Laisvare. C. mont ana, nedanför Laisvare (omkring 440 m. ö. ha Daphne mesereum, Laisvare; Hvitträsket V. del. Draba nivalis, Avatjâkko (Bohlin). • Drosera rotundifolia, Längträsk ; Arjeploug. D. longifolia, Siksjö; Längträsk. Echinospermum deflexion, Vuornats; Laisvare. Epilobium collinum, Vuornats, E. palustre ß lapponicum, Tjaktjajaure. E. lactiflorum, Sädvajaurs V. del. E. alsiuifolium, Baktâive; Galtispuoda; Ringseiet. Equisetum palustre f polystachya, Allejaur; Galti- spuoda. E. fluviatile ß limosum, Hvitträsket. E. tenellum *scirpoides, Laisvare; Ringsauvons Ö. del Vuoggatjâlmejaures fjällstuga; Tjidtjakk (Bohlin). Eriger on elongatus, Laisvare; Wtornats. Eriophorum scheuchseri , i barrskogsregionen t. ex, vid Längträsk; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. Erysimum cheiranthoides ß nodosum, Arvidsjaur. E. hier acii folium, Laisvare. Euphrasia minima. Yuoggatjâlmejaures fjällstuga; Merkenes. Fest nai oviiia f pallida, Arjeploug. Fragaria vesca, Vuornats och Laisvare, pâ bâda Stäl- len a mogna frukter d. î5/7. Galeopsis tetrahit ' bifida , Aborrträsk; Gäckvik. ■Galium boréale , Laisvare; Yuoggatjâlmejaures V. del 482 m. ö. h.), G. palustre, Vuomats; Laisvare; Gäckvik. G. mollugo, Allejaur. Gentiana nivalis, i barrskogsregionen t. ex. vid Ring- selet; Yuoggatjâlmejaures fjällstuga. Geranium silvaticum f. parvifloruni H. v. Post., Laisvare. Geuni rivale f hybriduni Wulf, Sädvajaurs V. del. Glycerin fluitans, Allejaur. Gnaplialiuni supinum, i barrskogsregionen vid Gäck- vik (426 m. ö. h.). G. silvaticum, Allejaur; Galtispuoda. G. norvegicum, i barsskogsregionen t. ex. â Galtis- puoda (430 m. ö. h.), Gäckvik (426 m. ö. h.). Goody er a re pens, Galtispuoda. Habenaria conopsea, Laisvare; Hvitträskets V. del. Hicrochloa borealis, Yuoggatjâlmejaures fjällstuga; Tjaktjajaure. Hippurus vulgaris f Jluviatilis, Gäckvik ; nära \'uog- gatjâlmejaures fjällstuga; i älfven vid denna sjös V. ända E. Hemmendorff). /uncus alpinus, Siksjö; Längträsk; Allejaur; Ring- sauvons Ö. del; Yuoggattiälmejaures fjällstuga. A stygius, Arjeploug (Bohlin). ' A trigluniis, i barrskogsregionen vid Yuoggatjâlme- jaure (482 m. ö. h.), Sädvajaures, \r. del 464 m. ö. h.). A biglumis, i barrskogsregionen vid Yuoggatjàlme- jaure (482 m. ö. h.). A trifidus, i barrskogsregionen vid Yuoggattjâlme- jaure; Arvidsjaur: Yittjock Bohlin . 269 Lampsana communis, Merkenes, införd. Ledum palustre, allm. öster om Arjeploug (t. ex. vid Siksjö; Aborrträsk; Arvidsjaur; Allejarr; Radnejaur; Arje- ploug), men ej antecknad vaster om Hornafvan. Leontodon aidumualis ß taraxaci, Vuoggatjâlme- j a ure. Listera cor data, Vuornats; Galtispuoda; Gäckvik. Lusula iva/denbergii, Merkenespasset; Tjidtjakk (Bohlin). L. parviflora, Vuoggatjâlmejaure. L. arcuata, Peljekaise (Bohlin). L. spicata, i barrskogsregionen pâ Galtispuoda och vid Vuoggatjâlmejaures fjällstuga (483 m. ö. h.). L. clavatum f. lagopus, Galtispuoda. L. complanatum ß chamæcy par issus, Arvidsjaur. Majanthemum bifolium, Galtispuoda; Gäckvik; Hvit- träskets V. del. Matricaria inodor a, i björkregionen vid Merkenes. M. discoidea, vid Arjeplougs gästgifvaregard, rikligt. Melica nutans, vid landsvägsbron öfver Svärdsälfven ; Vuornats; Laisvare; Hvitträskets V. del. Milium effusion, Gäckvik; Hvitträskets V. del. Montia fontana, Arjeploug; Gäckvik. Myriophyllum spicatum, Arjeploug; Hornafvan vid Vuornats. Nardus stricta, gär i regio alpina till öfver 730 m. höjd i Merkenespasset. Nasturtium palustre, som ogräs, antagligen införd, i Allejaur och Arjeploug. Oxycoccus microcarpus, Arjeploug; Gäckvik. Oxyria digyua, i barrskogsregionen vid Ringsauvons Ö. del (462 m. ö. h.). Paris quadrifolia, Laisvare; Gäckvik; Hvitträskets V. del: Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. Pedicularis palustris, Längträsk; Gäckvik; Arjeploug; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. 270 P. lapponica, i barrskogsregionen pâ Galtispuoda (430 m. ô. h.) och Laisvare (430 m. ô. h.). Petasites frigida, i barrskogsregionen vid Gäckvik ; Hvitträskets Y. del; Sädvajaur. Phleurn prntense, Langträsk; Arjeploug; Allejaur; Aborrträsk. Phragmites communis, Langträsk; Baktâive; Horn- afvan vid Vuornats; Hvitträsket; Vuoggatjâlmejaures fjäll stuga (485 m. Ö. h.). . Pinguicula villosa, Peljekaise (Bohlin). Plantago major . Arvidsjaur. Poa pratensis f pallida, Gäckvik. P. cenisia, Tjidtjakk (Bohlin). Poa annua, i bjökregionen t. ex. vid Tjaktjajaure och Merkenes. Polygonum lapathifolium, Allejaur; Radnejaur; Arje- ploug. P. aviculare, i björkregionen vid Merkenes samt i Merkenespasset pâ öfver 700 m. Ö. h. pâ en gângstig. Poix podium vulgare, Vuornats; Laisvare. Polyslichum spinulosum ß dilatation, Merkenes. Potamogeton alpina, vid Raudojokk V. om Vuogga- tjàlmejaures fjällstuga. Potcntilla norvegica, Arjeploug (E. Hemmendorîf). Primula stricta, Vuoggatjâlmejaures fjällstuga (482 m. ô. h.) (E. Hemmendorîf). Prunella vulgaris, Hornafvans strand vid Vuornats; pä stranden vid Laisvare; Ringseiet. Pyrola rotundifolia, Vuornats; Laisvare; Gäckvik; Hvitträskets V. del; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. P. uniflora, Vuornats; Galtispuoda; Laisvare. Ranunculus glacialis, Raudojokk (490 m. ô. h.) i barr- skogsregionen. R. flammula ß reptans, Arjeploug; Gäckvik; Ring- selet ; V uoggatjâlmejaure. R. pygmœus, Merkenespasset. 271 R. nivalis, Merkenespasset. R. re pci is, äfven i de Ursprungliga växtformationerna vid bäckar i björkregionen vid Tjaktjajaure och Merkenes. Raphanns raphanistrum, Arjeploug. Rhinanthns minor f. vittulatus Gremli, Arjeploug; VvSggatjâlmejaure. Rhodiola rosea, i barrskogsregionen vid Ringsauvons Ö. del (462 m. ô. h.). Ribes rubrum v. glabellum ïrautv. & Mev., Laisvare; Hvitträskets Y. del; Vuoggatjâlmejaure. Rosa cinnamomea, vid landsvägsbron öiver Svärds- älfven; Vuornats; Laisvare. Rubus idceus, Laisvare. R. arcticus, Siksjö; Aborrträsk; Arvidsjaur; Lang- träsk; Radnejaur; Arjeploug; Gäckvik; Vuoggatjälmejau- res ijällstuga allm. och vid sjöns V. del ingâende i de na- turliga växtsam hall en a . R. arcticus X saxatilis, Gäckvik (Bohlin). Rumex aquaticus , Allejaur. R. domesticus, i bjökregionen vid Merkenes, i barr- skogsregionen allm. t. ex. Siksjö; Aborrträsk; Arvidsjaur; Längträsk; Baktäive; Radnejaur; Gäckvik. Sagina saxatilis, vid Tjaktjajaure. Salix pentandra, Siksjö. S. lapponum, mot Ö. t. ex. vid Siksjö. S. lanata, i barrskogsregionen pä Galtispuoda (450 m. ö. h.); Gäckvik (430 m. ö, h.) ; Sädvajaurs ijällstuga (464 m. ö. h.). S. hastata, Ringseiet; Vuoggatjfilmejaure. S. arbuscula, i barrskogsregionen vid Sädvajaurs Y. ända (464 m. ö. h.). S. glauca, mot Ö. t. ex. vid Siksjö. S. myrsinites, Avatjäkko och Tjidtjakk (Bohlin); i barr- skogsregionen vid Sädvajaurs V. ända (494 m. ö. h.). S. reticulata, i barrskogsregionen vid Ringsauvons Ö. del (462 tu. ö. h.). S', herbacea, i barrskogsregionen vid Sädvajaurs fjäll- stuga (462 m. ö. h.) och Vuoggatjälmejaures fjällstuga (482 m. ö. h.). S. polaris, Merkenespasset. Saussurea alpina, i Ö. delen t. ex. vid Siksjö; Alle- jaur; Arjeploug. Saxifraga stellar is ß comosa, Merkenessjön. S. ta: aides och ß aurantia, i barrskogsregionen vid Sädvajaurs A', ända (464 m. ö. h.). S. cernua, Merkenes. S. rivularis, Merkenespasset. Sceptrum carolinnm, i barrskogsregionen tämligen spridd t. ex. vid Siksjö; Arjeploug; Gäckvik. Scheuchseria palustris, Arjeploug ; (Bohlin). Sedum amt um, Vuornats; Laisvare; Avatjâkko (Bohlin). Silene iuflata, Aborrträsk; Arvidsjaur; Baktâive; Rad- nejaur. S. rupestris, Vuornats; Laisvare; 4 km. Ö. om Säd- vajaurs fjällstuga pâ klippor pâ sjöns N. sida; Svartberget vid Hornafvan (Bohlin). Sittapis arvensis, Längträsk; Gäckvik; Merkenes. Spar gauium submuticum, Gäckvik. Spergula arvensis, Gäckvik. Stellar ia media, i björkregionen t. ex. vid Merkenes. S. calycantha, (Ledeb.) Bong., Baktâive; Allejaur; Gal- tispuoda; Laisvare; Gäckvik; Ringseiet; Vuoggatjâlmejaure. S. gr amine a, Vuornats; Laisvare; Gäckvik; Vuogga- tjâlmejaures V. ända. S. crassifolia « paludosa, Siksjö. Subularia aquatica, Radnejaur; Ringseiet; Vuogga- tjâlmejaures fjällstuga (482 m. ô. h.); Arjeploug (Bohlin). Thalictum alpiuum, i barrskogsregionen t. ex. vid Ar- jeploug; Ringsauvons Ö. ända; Vuoggatjâlmejaures fjäll- stuga. Thlaspi ari ense, t. allm. i barrskogsregionen. i björk- regionen t. ex. vid Merkenes. 273 Tofieldia borealis , i barrskogsregionen t. ex. vid Siksjö och Arvidsjaur. Trifolium pratense, Aborrträsk; Arvidsjaur. Triglochin palustre, Allejaur; Sädvajaures V. del; vid Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. Triticum repens, Arjeploug. T. caninum, Laisvare. Trollius europceus, allm. särskildt i björkregionen ; äfven antecknad i regio alpina pfi 730 m. i Merkenespasset. Arjeploug; Laisvare; Gäckvik; Ringsauvons Ö. del; Säd- vajaurs V. del; Vuoggatjâlmejaure. Turritis glabra, Laisvare, riklig. Tussilago far far a, vid Tjaktajaure; Merkenes. Urtica dioica, Siksjö; Aborrträsk; Arjeploug. Vahlodea atropurpurea, Vuoggatjâlmejaures V. ända; Merkenespasset i regio alpina. Valeriana sambucifolia Mik.. Arvidsjaur; Laisvare; Gäckvik; Vuoggatjâlmejaures fjällstuga, Veronica officinalis, Laisvare. V. scutellata, Gäckvik; Ringseiet. V. alpina, i barrskogsregionen vid Vuoggatjâlme- jaures fjällstuga (482 m. ö. h.). Vicia faba, Gäckvik som äkerogräs. Viola suecica, Baktâive; Laisvare; Vuoggatjâlme- jaures Y. del. V. palustris, Vuoggatjâlmejaures fjällstuga. V. montana, Vuornats; Ringseiet. V. biflora, i barrskogsregionen t. ex. â Laisvare (440 m. o. h.) och vid Ringsauvons Ö. del (462 m. ô. h.). V. tricolor, Allejaur. Viscaria alpina, Ringseiet; Tjidtjakk (Bohlin). Woodsia ilvensis ji hyperborea, Vuornats; Laisvare; Svartberget vid Hornafvan (Bohlin). * :f: * 1. 274 Litteratur öfver Pite Lappmarks kärlväxtflora. N. J. Andersson, Anteckningar om en resa i Umeâ, Piteä och Luleä Lappmarker sommaren 1845. — Bot. not. 1846 s. 1—30. 2. C. J. Backman oéh V. F. Holm, Elementarflora öfver Yäster- bottens och Lapplands fanerogamer och bräkenartade väx- ter. Upsala 1878. 3. F. J. Björnström, Grunddragen af Piteä Lappmarks växt- fj'siognomi. Upsala 1856. 4. G. v. Cederwald, Strödda bidrag tili Skandinaviens flora. — Bot. not. 1867 s. 162 — 176. 5. Axel Gavelin, Om trädgränsernas nedgäng i de svenska fjälltrakterna. — Skogsvardsfören. tidskr. 1909 s. 133 — 156. 6. C. J. Hartman, Handbok i Skandinaviens flora. 1 1 :te uppl. Stockholm 1879. 7. C. J. Hartman, Handbok i Skandinaviens flora. 12:te uppl. Stockholm 1889. 8. Y. F. Holm, En resa i Lappland och Xorge. — Bot. not 1875 s. 72—80 och 169—179. Holm, se äfven under Backman. 9. A. Holmgren, Skogsbiologiska studier inom Arjeplougs och Jockmocks lappmarker. — Skogsvardsfören. tidskr. 1904 s. ‘l— 23. 10. L. L. Læstadius, Botaniska anmärkningar gjorda i Lapp- marken och tillgränsande landsorten — K. V. Ak. Handl. 1822 s. 327—342. 11. — . Beskrifning öfver nägra sällsynta växter frän norra delarna af Sverige jämte anmärkningar i växtgeografien. — K. V. Ak. Handl. 1824 s. 160 — 189. 12. — . fortsättning af föregäende uppsats med samma titel i K. V. Ak. Handl. 1826 s. 169—174. 13. C. Melander, Bidrag tili Västerbottens och Lapplands flora. — Bot. not 1883 s. 160 — 162 och 205 — 215. 14. Sv. Murbeck, Växtgeografiskt bidrag tili Skandinaviens flora. — Bot not. 1886 S. 191- — 202. 15. — , De nordeuropeiska formerna af släktet Agrostis. — Bot. not. 1898 s. 1 — 14. 16. — , Die Nordeuropäichen Formen der Gattung Stellaria. — Bot. not. 1899 s. 193 — 218. 17. Carl Th. Morn er, Reseminnen: nâgra veckor i Pite Lapp- marks fjällbygd. — Svenska turistfören. ärskr. 1898 s. 38 —46, E. Nyman, Vegetationsbilder frän Lappland. — Bot. not. 1895 s. 1 — 15. 18. 275 Ny litteratur. Klason, P. 1909, Emil Christian Hansen. Minnesteckning. 13 s., 1 portr. — Ur Svenska Bryggareföreningens Mänadsblad. Krok, Th. O. B. N. 1909. Ytterligare fyndorter i Sverige för »hvita bläbär». — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (70) — (71). Lagerberg, Th. 1909. Flerariga gamofyter af Scolopendrium vulgare. — Sv. Bot. Tidskr. s. (64). Lagerheim, G. Ekmjöldaggen i Sverige. — Sv. Bot. Tidskr (3 s. 85) -(86). Luiforss , B. 1909. Växternas skvddsmedel mot yttervärlden. — Studentföreningen Verdandis smäskrifter. 52. Lindman, C. A. M. 1909. Über den floralen Svndimorphis- mus einiger Festuceen. 17 s., 6 textf. — Arkiv f. Bot. 8 n:o 12. Malme, G. O. 1909. Ett litet bidrag tili Ombergs lafflora. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (80) — (83). — Parmelia intesti- niformis (Villars) Acharius funnen i Stockholmstrak- ten. — Ibid. s. (84)— (85). — , Beiträge zur Anatomie der Xyridazeen. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 196 — 209, 4. textf. Mathorst , A. G ■ 1909. Über die Gattung Nilssonia Brongn. mit besonderer Berücksichtigung schwedischer Arten. 40 s., 8 dubbelt, 3 textf. — K. Sv. Vet. Akad. Handl. 43 n:o 12. Nordstrom. K. B. 1909. Floristiska anteckningar under en resa till Halle- och Hunneberg sommaren 1908. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (71)— (77), 2 textf. Palm, B. 1909. Taprina andina n. sp. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 192—195, 5 textf. — , Nägra vaxtfynd i Roslagen. — Ibid. (77— (80). Pleijel , C. 1909. Ännu en lokal för hvitblommande Pulmo- naria officinalis L. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (70). Rosenberg, O. 1909. Über die Chromosomenzahlen bei Taraxa- cum und Rosa. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 150—173, 7 textflg. 276 Rosenberg , O. 1909. Über den Bau des Ruhekerns. — Ibid, s. 163 — 173, l textlig., t. 5. — , 1909. Cytologische und morphologische Studien an Dro- sera longifolia X rotundifolia. 65. s., 4 t. — K. Sv. Yet. Akad. Handl. Ny följd. Bd. 43 n:o 11. Sandberg, E. 1909. En nordlig förekomst af bok. — Sv. Bot. Tidskr .3 s. (69). Set ter land, 1. A. 1909. Nâgra iakttagelser öfver humlornas blombesök. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (63)— (64). Svedelius, N. 1909. Über liehtrehektirende Inhaltskörper in den Zellen einer tropischen Nitophyllum-Art. Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 138 — 149, 5 textfig. Sylvén, A7. 1909. Botaniska Sällskapets i Stockholm under • utarbetning varande förteckning öfver Stockholms- traktens fanerogamer och ormbunkar. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (59)— (62). Thedenins, C. G. H. 1909. Thymol som skyddsmedel mot insektlarver i herbarier. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (86)— (88). West ling, R. 1909. Bvssochlamys nivea, en föreningslänk mellan familjerna Gymnoascaceæ och Endomycetaceæ. Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 125—137, t. 4. Ett under de sista ären insamlat, v'äl konserverat herbarium, bestäende av over 2,200 huvudsakligen svenska och tili största delen â tjockt papper uppfästa växter med ett värde av över 74,000 points, finnes till salu. Närmare upplysningar lämnas av lil. stud. Hj. Thuvesen, adress: Stora Algatan 5 Lund. Innehäll. Birger, S. Nâgra bidrag tili Pite Lappmarks flora. S. 257. Johansson, K. En steril form af Cardamine Matthioli Mor. S. 247. Neuman, L. M. Anteckningar rörande nordiska Orkis- former. S. 229. Smärre notiser. S. 246, 256, 275 — 6 Lund, Berlingska Boktryckeriet, */ u 1909. 277 Ett par lunddälder i Gästrikland. Af Aug. Heintze. Trakten kring Gäfie företer en mycket enformig och föga in tressant vegetation. Morängruset är i stört sedt tackt af raossiga granskogar, rullstensäsarna hysa tallhedar eller mossiga tallskogar, medan kulturen lagt beslag pä leror och andra marina bildningar. Endast â brännor och hyggen bilda löfträd — björk i förening med asp och mer sällan gräal — mer vidsträckta beständ, som dock äro af kort varaktighet. Efter sjöar och vattendragen blir floran en smula rikare för att na sin kulmen i lunddäldernas hlandade löfträdsbeständ med dess brokiga undervegetation af talrika buskar, bögväxta ormbunkar och bredbladiga, saftiga Örter. Gäfletraktens yppigaste lunddälder äro belägna kring nedersta loppet af Tolfforsbäcken och Stenbäcken, som bâda mynna ut i Gatieän strax invid staden. Den beskrif- ning öfver dessa bâda lunddälder, som nedan lämnas, base- rar sig pä undersökningar, utförda under vâren och hös- ten 1907. Lunddälden efter Tolfforsbäcken. Nära sitt utlopp i Gafleän genombryter Tolfforsbäcken med ett nägot slingrande lopp Sätraäsen. Bäckdalen är träng och smal med branta och intill 5 à 6 m. höga strän- der. Lunddälden är vackrast utbildad pâ en sträcka om närmare en half km. fran utloppet räknadt. Mylltäcket äger här vanligen en mäktighet om en half tili nägot öfver en meter. Den sakta rinnande bäckens vatten är förorenadt af torfsyror, enär bäcken utgör aflopp för fiera större myr- komplex. Närmast vattenranden kantas bäcken pâ bâda sidor af en smal remsa (den 19 juni 1907 8—10 dm.), som öfversvämmas pâ vâren. Denna remsa mellan hög- och làgvattenslinjen saknar pâ stora sträckor all vegetation, dâ plantor, som växa upp under sommarens lopp, ryckas Bot. Not. 1909. 20 27 S hört af vârfloden; pâ en del stallen linnes en gles koloni- vegetation; endast i lugnare vikar samt i skydd af stenar eller grâalens rotskott blir växttäeket, â smärre fläckar, füllt slutet. Ofvan högvattenslinjen äger Vegetationen följande sammansättning. T r ä d . Rikl. : Ainus incana: liertalet blad friska d. ls/8 lh07; lunddäldens allmännaste trädslag. — Prunus Padus: bl. d. 19 e ; blad döende eller redan affallna d. 19/8; buskar eller mindre träd. ') Spars.: Sorbits aucuparia: mycket ofta i buskform. — Populus tremula: diameter vid brösthöjd intill 4 dm. Sails.: Fraxinus exelsior: en enda 1 m. hög planta.’) - Acer plantanoides: ett halft dussin 0,e — 1 m. höga plantor ämte ett bortät 5 m. högt träd.* 2) — Ulmus montana: 3ä4 höga träd med intill 3,c dms. diam. vid brösthöjd. — Salix caprœa: endast i trädform. — Pinus silvestris: enstaka höga träd med diam. intill 6,5 dm. — Picea exelsa : dels enstaka större träd dels ett par smärre grupper af smä skuggformer. Buskar. Rikl.: Lonicera Xylosteum: bl. d, I8/e; friska frukter d. 19 8; blad döda eller döende d. ,9/s>. Spars.: Ribes rubrum J. pubescens: bl. d. 19/e; en del bär friska ännu d. 19/8. — Ribes alpinum: bl. d. I9/«; ofta mycket stora buskar, särskildt pâ brantare stallen. Sails,: Viburnum Opulus: en enda stör buske. Örter och gräs. Rikl.: Pulmonaria officinalis: ofr. d. ,9/c: friska blad ännu d. 26/8. — Aegopodium Podagraria: ofr. d. 25/8; torde vara lunddäldens allmännaste ört. — Actcea spicala: bl. d. 19/6; mfr. d. 19/8; d. 2E/8 anträffades llerstädes i lunddälden !) Bl. = blommande; ofr. och mfr. = omogna och füllt mogna frukter. 2) Säväl Fraxinus soin Acer plantanoides äro antagligen uppvuxna ur frön, som härstamma frän odlade exemplar i närlig- gande parker och trädgärdar. Samma gäller om lönnens upp- triidande i lunddälden eher Stenbäcken. 279 exkrementer af björktrast, fulla af Actæas frön och bläfär- gade af dess saft. — Stcllaria nemorum : bl. d. ia/e ; stundom i smärre rena beständ eller blandad med Equisetum pra- teuse; ofta med bottenskikt af Oxalis. — Oxalis ncetosella: ofr. d. ,9/g ; är i motsats tili flertalet öfriga lunddäldväxter tämligen jämnt utbredd. — Rubus idceus: i knopp d. I9/e; frukter füllt friska änntt d, 2S/g, — Spircea Ulmaria: i knopp d. 1 h/g ; mfr. d. ,9/a. — Phegopteris Dryopteris. — Phegopteris polypodioides. — Palystichwn spinnlosum v. dilatatum : blad döda elller döende d. 25/s. — Struthiopteris germanica: blad döda eher döende d. 25/s>. — Equisetum pratense : stundom i smärre rena beständ eher blandad med Stellaria nemorum; ofta med bottenskikt af Oxalis. Spars.: Stachys silvatica. — Trient alis europœa: bl. och ofr. d. I9/e. — Ranunculus repens: öfverallt steril. — Ane- mone nemorosa: ofr. d. ,9/«. — Geranium silvaticum: bl. d. 19/e. — Viola Riviniana: bl. d. 19/«. — Melandrinm silvestre: bl. d. I9/g; mfr. d. 19/s; en och annan blomma d. 25/g ‘). — Chrysosplenium alternifolium : ofr. d. 19/r,; friska, assimi- lerande blad ännu d. 10 la. — Geum urbcmum: i knopp d. 19/e; enstaka blommor ännu d. 19/ü. — Fragaria vesca: öfverallt i lunddälden steril; bladskaft 20—30 cm., smäblad 7—9 cm. X 5,5 — 6,5 cm. Sülls.: Crépis paludosa: i knopp d. I9/ enstaka exem- plar. — Solidago Virgaurea: enst. expl. — Adoxa Moscha- tellina. — Valeriana officinalis v. sambucifolia : endast jord- blad. — Ranunculus acris. — Cardamine pratensis: ster.; enst. expl. tills, med Impatiens. — Circœa alpina. — Impa- tiens noli tangere: d. ,9/c 1 dm. höga plantor; mindre fläck i utflödet af en liten kallkälla tills, med sterila exemplar af ') Stjälken hos Melandrinm silvestre är i fruktstadium stj'ft upprätt. likasä frukterna. Äfven heit öppnade kapslar med allde- les torr fruktvagg och füllt mogna frön hade d. 25 sept. 1907 ofta inga eller blott fä frön spridda. Det behöfs nämligen kraftiga vindstötar för att skaka ut fröna. Stjälkens starka förvedning i fruktstadium möjliggör frönas spridning pä längre hall frän moder- växten. — Mogna frön, som omedelbart kastades i vattnet, sjönko genast. 280 Ranunculus rcpcus och Cardamine pratensis. — Rubits saxa- tilis. — Urtica dioica: enst. expi. mot kanten af lunddälden. — Paris quadrifolia: bl. d. 1ö/g ; mfr. d. 25/ 8. — Convallaria majalis: enst. expl. — Triticum caninum: mfr. d. 19/». — Poa nemoralis: mfr. d. 19/o. — Melica nutans: enst. expl. - Air a cœspitosa: enst. expl. — Athyrium filix femina. I själfva bäckkanten nedom högvattenslinjen anträffa- des följande 24 arter, växande i spridda exemplar eller gles kolonivegetation, mer sällan i smärre, füllt slutna beständ: Spars.: Galium palustre: öfverallt steril. — Mentha arvensis: i regel steril. — Thalictrum flavum: i knopp d. 19/e; mfr. d. 25/s. — Ranunculus repens: oftast steril. — Bal- dingera arundinacea: mfr. d. ,9/s, Sails.: Solidago Virgaurea. — Tussilago farfara. - Valeriana officinalis v. sanibucifoha : endast jordblad. — Myosotis cœspitosa: bl. och ofr. d. 19/e. — Scutellaria galeri- culata. — Veronica serpyllifolia. — Primula officinalis: bl. d. 19/e. — Lysimachia vulgaris: ster. — Caltlia palustris : bl. och ofr. d. I9/b. — Cardamine pratensis: ster. — Viola palustris. — Spircea Ulmaria: mfr. d. 19/». — Geum urbanuni. — Lythrum Salicaria: ster. — Poa pratensis. — Glyceria fluitans. — Aira cœspitosa., — Agrostis stolonifera. — Cala- magrostis arundinacea. Pâ ett stalle i kanten af lunddälden mot omgifvande mossiga tallskogar hade beständet glesnat genom itthugg- ning, hvarjämte mylltäcket delvis sköljts hört vid snösmält- ningen pâ vâren. Här linnas enstaka enar, smägranar och rönnbuskar iämte Hierachim murorum sp., Linnœa borealis, Campanula rotundifolia, Veronica chameedrys, Stellaria gra- minea, Alchemilla vulgaris, Myrtillus nigra, Vaccinium vitis ideea, Rumex acelosa, Lu. zu/ a pilosa, Carex digitata, Festuca ovina, Anthoxanthum odoratum och Pteris aquilina. Andra smärre uthuggningar utmärkas af Urtica dioica, Epilobium angustifolium, Alchemilla vulgaris och stundom — pâ öppen lermark — af Tussilago farfara i mängd. Där en liten träbro leder öfver bäcken, tillkomma Lactuca muralis, Cirsium 281 palustre, Ranunculus acris och Arenaria trinervia. Efter en gammal gângstig inné i lunddälden frodas ett och annat exemplar ai Poa annua och Plantago major. Lunddäldens mossor âro under den egentliga Vegeta- tionsperioden îâ och vanligen dâligt utbildade. Fram pà hösten, när genom örters och ormbunkars bortdöende ljustillgângen for bottenskiktets växtarter blir större, nâ jordmossorna sin kraitigaste utveckling. Men ej ens nu îôrmâ de bilda nâgot sammanhängande Jäcke ai större ut- sträckning, utan uppträda i regel fiäckvis à den för öfrigt nakna myllan. Hypnum piliferum och Hylocomium trique- trum torde vara de tvâ viktigaste arterna. I mindre mängd förekomma fiera Mnia, Catharinea uudu/ata, Fissidens taxi- fo/ius, Hypnum striatum, Eurhynchium Stokesii, Plagiothe- cium och Brachyihecium spp. o. s. v. Basen af gràalar och rönnar är ofta klädd med Radula complanata. — Pâ sen- hösten visa sig affallna, döda kvistar och grenar af Pru- nus Padus vanligen vara alldeles öfversällade med Nectria cinnabarinas vackert rôda fruktkroppar. Lunddälden efter Tolfforsbäcken äger âskilliga vàr- växter, exem pelvis Adoxa Moschatellina, Pulmonaria offici- nalis, Anemone nemorosa, Chr y so splénium alter nifolium, Oxalis acetosella och Trientalis europæa. Fiera af dessa värväxter kunna i viss mening äfven kallas höstväxter; Pulmotiaria och Chr y so splénium hafva sälunda längt ut pâ hösten, medan fiertalet' öfriga lunddäldväxter vissnat och dött bort, füllt friska och assimilerande jordblad. Lunddäl- dens typiska höstväxter utgöras dock af mossor, framför allt jordmossor. Hösten är därjämte svamparnas tid, och äfven barklafvarna stâ nu i fullaste flor. Öfver marktemperaturförhällandena i lunddälden vid Tolffors anställdes under senare hälften af September mänad 1907 att par serier undersökningar. Dà det i första hand gällde att fä klart besked om marktemperaturens storlek i jämförelse med närliggande vegetationer, företogos samtidigt en del mätningar dels i en mossig tallskog à stärkt stenig rullstensäs dels â en afmejad, frodig äng pft lerbotten. 1 bâda fallen valdes observationspunkter pâ endast 100—300 ms. afstând frân lunddälden. Resultatet af mätningarna, som utfördes med en veckas mellanrum, sammanföres à vidstâende tabell. 1 Ta bell I. Mossig tallskog. Lunddäld. Ängsmark. N:o 1 . N:o 2. N:o 3. N:o 4. N:o 5. N:o 6. N:o 7. N:o 8.|N:o 9. Datum. 19l9/907 19-°/s07 ,9/fl 28/d 2G/9 2G/9 19/» 3% 26/9 Lufttemperatur 1 m. öfver marken. 16,3 13,4 15,5 13,6 13,6 13,4 18,2 12,7 12,7 Temp, i ytan. 16,4 12 12,1 10 — — 17,6 12,9 — Temp, pâ 1 dms. djup. 12,5 10,1 10,3 8,5 8,5 8,6 12,2 11,2 11,3 pâ 2 dms. djup. 12,2 9,5 9,7 — — — 10,7 — — pâ 3 dms. djup. 11,2 — 9,3 7,9 8,1 8 10,3 9,7 V pâ 5 dms. djup. — 9,5 8,4 8,3 8,3 9,8 8,9 8,7 Vattnets temp, i Tolfforsbäcken 1 dm. under ytan uppgick d. ,9/9 till 9,6° d. 28/9 till 9,3°. Af tabellen framgâr, att marktemperaturen under Sep- tember mânad är tämligen likartad ft sâval skogs- som ängsmark. Till samma résultat ledde for öfrigt äfven en annan undersökningsserie, som likaledes utfördes i trakten 1) Undersökningen af markytans temperatur utfördes pâ sa satt, att termometern stacks sâ djupt ned i markbetäckningen, att »kulans» undersida hvilade pâ marken. Mätning n:o 4, 5 och 6 företogos pâ 100 à 200 ms afstând frân hvarandra, och alla obser- vationspunkterna i lunddälden ligga 1 */* — 4 m. ofvan Tofforsbâckens vattenyta. For alla mätningarna begagnades ett och samma in- strument (termometer graderad pâ en tiondedels grad och infattad i ett smalt mässingsrör med fastnitad stâlspets), och torde observa- tionsfelen ej öfverstiga en à tvâ tiondedels grader. 283 af Gäfie: i en mossig barrblandskog â blockrik morän, stadd i öfvergäng till ren mossig granskog, samt i en grund, utdikad mtTr med frodig gräsväxt aï Air a cæspitosa, Agro- stis vulgaris o. s. v. label! II. Äng' â dikad myr Mossig' barrblandskog Datum d. 20 sept. 1907 d. 20 sept. 1907 Lufttemperatur 1 m öfver marken 13,5 13,8 Temp, pâ 1 dms djup 9,5 10,3 pâ 3 dms djup 8,8 8,5 Markens temperatur i säväl skog och äng som lund- dälden följer noga lufttemperaturens växlingar, dock, sâsom ses â tabellen, med mÿcket olika hastighet. Temperaturen i markytan samt pâ 1,2 och 3 dms djup under denna är nämligen tydligt lägre i lunddälden än i skog och äng; pâ 5 dms djup äro förhällandena däremot likartade i bäde lunddälden och ängen. I lunddäldens myllbotten rädde vid observationstillfällena det egendomliga förhällandet rum, att termometern visade ungefär samma temperatur pâ 1 och 5 dms djup under markytan. Anledningen härtill torde vara, dels att mylltäckets uppvärmning och äfkylning förlöpa väsentligt längsammare än ängens och tallskogens 1er- resp. grusbotten, dels att värmeutjämningarna i lunddäldens myll- botten försiggä i längt saktare tempo. Af undersökningarna synes sâledes ïramgâ, att frodigare lunddälder med mäktigt mylltäcke utmärkas af jämnare marktemperatur än skogs- och ängsmark. Lunddälden efter Stenbäcken. Lunddälden efter Stenbäekens nedersta lopp liknar i allt väsentligt den ofvan beskrifna frän Tolffors. Bäcken är 284 dock mycket smalare oeh for rent och klart vatten. Strän- derna äro ofta lägre och mer oregelbundna; mylltäcke lika- ledes mera oregelbundet utveckladt, saknas stundomäsmärre partier. Trad. Rikl.: A/n ns incana: 1 — 2 dm i diam. vid brösthöjd; lunddäldens vanligaste trädslag. — Primus Padus: dels i buskform dels som trad med diam. intill 3 dm. Spars.: Sorbus aucuparia: buskar eller smärre träd med diam. intill 1 dm. — Populus tremula: vanl. i smärre grupper; dimens, ungefär som gräalen. — Picea exelsa: dels stora träd dels 1—3 m. höga plantor, som hindrats i sin utveckling af den starka beskuggningen. Sälls.: Acer platanoides: en enda meterhôg planta. — Tili a europœa: bortât ett dussin träd, samtliga växande ute etter bäckkanten och med flertalet grenar böjda ut öfver vattnet. Det största exemplaret hade stammen tredelad med resp. 1,4, 2 och 2,6 dms diam.. vid brösthöjd. — Salix caprcea: träd af ungefär samma dimens. som gräalen. — Piu us silvestris: större träd. Buskar. Rikl.: Lonicera Xylostewn: stora knoppar d. ' 2/V, 1907. Spars.: Ribes alpinum: bl. eller sällan ofr. d. 12/c. — Rib cs rubrum f. pubescens: bl. cl ,2/o. — Daphne Mesereum : ofr. och utvecklade blad d. 12 e. Sälls.: Corylus avellana: bortât ett dussin större, màng- greniga buskar. Örter, gräs och ris. Rikl.: Pulmonaria officinalis: oftast ofr. d. 12 van- ligen endast 1—2 delfrukter utvecklade i hvarje foder. — Aegopodium Podagraria: sällan i knopp d. ,2.s. — Anemone nentorosa: inest ofr. d, 12/c. — Geranium silvaticuni: vanligen i knopp d. J2/o. — Oxalis acetosella: bl. eller ofr. d. 12/e. — Polystichuni spiuulosum v. dilatation. — Struthiopteris ger- manica: dar Struthiopteris uppträder i större beständ, är undervegetationen vanligen svagt utbildad: Adoxa, Pulmo- 285 naria, Anemone nemo rosa, Oxalis, Clirysosplenium och Pa- ris ; lunddäldens vanligaste ormbunke. — Equisetnm pratense. Spars: Adoxa Moschatellina : ofr. d. 12/e. — St achy s silvatica. — Trientalis enropœa: vanl. ofr. d. ,2/e. — Ranun- culus repens: öfverallt ster. — Anemone Hepatica: ofr. d. 12/c ; särskildt under granar. — Actœa spicata: knopp eller börjande blomn. d. 12/c. — Clirysosplenium alternifolium: ofr. d. I2/c. — Viola mirabilis: ofr. d. 12/e. — Viola Riviniana: bl. d. 12/c. — Epilobium angustifolium. — Rubus ldceus: i knopp d. 12/o. — Rubus saxatilis: i knopp d. 12/u. — Geum rivale: stundom i knopp d. I2/o. — Spirœa Ulmaria. - Fra- garia vesca: i regel steril. — Convallaria multiflora: i knopp d. 12/e. — Paris quadrifolia: bl. d. 12/o; ända till 4 à 5 dm hög och med bladen 1,2 dm X 0,6— 0,7 dm. — Poa hybrida: börjar gâ i ax d. 12/e. — Melica nutans: stundom bl. d. 12/s. — Phegopteris Dryopteris. — Phegopteris polypodiodes. — Athyrium filix femina. Salis. : Solidago Virgaurea. — Cirsium heterophyllum: i knopp d. 12/e. — Crépis paludosa. — Taraxacum officinale. — Hieracium murorum sp. — Valeriana officinalis v. sam- bucifolia: vanl. endast jordblad. — Campanula latifolia. — Veronica chamœdrys. — Veronica officinalis. — Melampyrum silvaticum. — Lathræa squamaria (enl. Rob. Hartman. W. Arnell m. fl.)1). — Cerefolium silvestre: i knopp d. 12/e; môjl. ej füllt ursprunglig. — Angelica silvestris. — Ranunculus acris: stundom i knopp d. 12 je. — Ranunculus auricomus : bl. d. 12/o. — Cardamine amara: fläckvis i utloppet af smärre kall- källor. — Mclandrium silvestre : i knopp d. 12/g. — Circæa alpi- ua. — Impatiens noli tangere: fläckvis i utloppet af smärre kallkällor; d. 12/c 1 dm höga plantor. — Chelidonium majus: knopp och börj. blomn. d. l2/n; fanns endast pâ ett Ställe i kanten af lunddälden; antagligen ej ursprunglig; anträffades därjämte invid en gângstig strax utom lunddälden tills, med Glechoma hederacea. — Vicia sepium: i knopp d. 12/e. — ') Lathræa är môjligen numera utrotad. Jfr Wiström (5 p. 21b Orobus vermis: bl. d. I2/o. — I ■’’actinium vitis idcea. — Myr- tillns nigra: fä exemplar pâ ett större, mossklädt stenblock. — l ’ rtica dioica. — ConvaUaria majalis. — Mcijanthemum bifo- liuni: i knopp d. ,2/o. — Habenaria viridis: ett enda exemplar. - Lusula pilosa: oîr. d. 12/b; ätföljer vanligen grauen. — Ca- rex digit ata: bl. d. ,2/e; förekomtsätt som föreg. art. — Care. v canescens: ster.; enst. expl. — Triticum caninum. — Poa ncmo- ralis. — Milium effusum: börjar gâ i ax d. 12/b. — Air a cœspi- tosa. — Cystopteris fragilis: ett par expl. — Pteris aquilina. — Botrychium matricariafoliiim — B. Lunaria *rutaceum (enl. Rob. Hartman). — Equisetum hiemale. — Equisetum silvaticum. Ute mot bäckkanten tillkomma: Spars.: Galium palustre: steril. — Caltha palustris: bl. eller ofr. d. 12/e — Viola palustris. — Comarum palustre: bildar stundom täta beständ ute i det grunda vattnet. - Scirpus silvaticus. Sälls.: Cirsium palustre. — Galium boreale: ster.; ett par exemplar. — Myosotis palustris: ster. — Scutellaria galericulata. — Naumburgia thyrsißora: ster. — Thalictrum flavum. — Cardamine pratensis; ster. — Epilobium palustre: endast 3 à 4 plantor, uppvuxna ur »kottelika toppknoppar , anträffades ute i själfva bäckkanten bland barr, grenbitar och annat bräte. som ditförts med vârfîoden. Pâ samma Ställe fanns äfven rotsläende bladîragment ai Cardamine pratensis jämte talrika groddplantor af Comarum palustre. Baldingera arundinacea : ster. — Alisma Plantago: ster. Efter gängstigar genom lunddälden anträffades: Ta- raxacum officinale, Galium Mollugo , Prunella vulgaris, Veronica chamœdrys, Cerefoliiim silvestre, Ranunculus acris. Anemone Hepatica, Turrites glabra (ett enda expl.), Stellaria graminea, Hypericum quadrangulum, Fragaria vcsca, Alche- mitta vulgaris, Vaccinium vitis idem, Myrtillus nigra, Festuca ovina, Poa annua, Calamagrostis arundinacea, Anthoxan- thum odoratum. Flere af dessa arter, sâsom Galium Mol- lugo, Alchemilla vulgaris, Poa annua etc., ha kulturen att tacka för sin spridning tili lunddälden. 287 Ât mossvegetationen ägnades endast ringa uppmärk- samhet. Under de egentliga lunddäldväxterna växa Hypna, Mnia och pâ en och annan fläck smärre, sterila Brya. Nere mot bäckkanten tillkommer Marchantia polymorpha samt stundom Fissidens taxifoiius och Brachythecium pliiniosum; pâ stenar ute i vattnet uppträder Fontinalis antipyretica ofta i största mängd. De ofvan beskrifna lunddälderna ligga pä nära nog samma höjd öfver hafvet (c. 10 à 20 m) samt äro af unge- fär lika storlek och utseende. Icke desto mindre visar sig lunddälden efter Stenbäcken äga mer än 1 l/s gäng sa mânga växtarter som lunddälden efter Tolfforsbäcken. Vi skola i det följande söka lämna en tydning af detta egendomliga faktum äfvensom af orsakerna tili lunddäldernas päfallande artrikedom öfverhufvudtaget. Tabell III. Egentliga lunddäldväxter (ofvan högvattenslinjen). Träd Lundd. efter Sten- bäcken Lundd. efter Tolffors- bäcken Fraxinus exelsior sails. Acer plntonoides sails. sälls. Tilia europcea sails. — Prunus Padus rikl. rikl. Sorbus aucuparia spars. spars. Ulmus montana — sails. Populus tremula spars. spars. Salix caprcea sails. sälls. Alu us in can a rikl. rikl. Picea exelsa spars. sälls. Pinus silvestris sails. sälls. Buskar. Lonicera Xylosteum rikl. rikl. Viburnum Opulus sälls. Ribes alpinum spars. spars. Ribes rubrum f. pubescens spars. spats. Daphne Mezereum spars. — Corylus avellana sails. — •288 Örter, griis och ris. Solidago Virgaurea sails. siills. Cirsittm heterophyllum siills. — Crépis paludosa sails. sails. Taraxacum officinale sails. — Hieraciinn murorum sails. — Valeriana offic. v. sambneifolia sails. sails. Adoxa Moschatellina spars. sails. Campanula latifolia sails. — Pulmonaria officinalis rikl. rikl. Stachus silvatica spars. spars. Veronica chamœdrys sails. — officinalis sails. — Melampyrum silvaticum sails. — Lathrcea squamaria sails. — Trientalis enropcea spars. spars. Aegopodium Podagraria rikl. rikl. Angelica silvestris sails. — Cerefolium silvestre siills. — Ranunculus acris siills. sails. » auricomus siills. — repens spars. spars. Anemone nemorosa rikl. spars. Hcpatica spars. — Activa spicata spars. rikl. Cardamine amara sails. — pratensis — sails. Geranium silvaticum rikl. spars. Oxalis acetosella rikl. rikl. Ch rysosplen iiim alternifolium spars. spars. Vio la m ira bi lis spars. — Riviniana spars. spars. 1 Epilobium angustifolium spars. — Circcea a/pina sails. sails. Impatiens noli tangere sails. siills. Chelidonium majus siills. — Melandrium silvestre sails. spars. Stellar ia nemorum — rikl. Rn bus ideeus spars. rikl. » saxatilis spars. siills. Fr a gar i a vesca spars. spars. Geum rivale spars. — » urbauum — spars. Spirœa l '/maria spars. rikl. Vicia sepium sails. — Orobus vernus sails. — Vaccinium vitis ideva sails. — Myrtillus nigra siills. — Urtica dioica siills. sails. Cotivallaria majalis siills. sails. multiflora spars. — Paris quadrifolia spars. siills. 289 . Majanthemum bifolium sails. Hnbenaria viridis sails. — Lusula pilosa sails. — Car ex digit at a sälls. — » canescens sails. — Triticum caninum sails. sälls. Poa hybrida spars. - Poa nemoralis sails. sälls. Melica nutans spars. sails. Air a ccespitosa sails. sails. Milium effusUm ' sails. — Phegopteris Dryopteris spars. rikl. polypodioides spars. rikl. Polystichum spinul. v. dilatatum rikl. rikl. Athyrium filix femina spars. sails. Cystopteris fragilis sails. — Pteris aquilina sails. — Struthiopteris germanica rikl. rikl. Botrychium Lunaria *rutaceum sails. — Equisetum hietnale sails. — » pratense rikl. rikl. » silvaticum sails. — Tabcll IV. Lunddälden efter Sten- bäcken Lunddälden efter Tolf- forsbäcken Trad : 2 rikl., 3 spars., 4 sälls. 2 rikl., 2 spars., 6 sälls. Summa 9 arter. Summa 10 arter. 8 träd äro gemensamma för bâda lunddälderna. Buskar : 1 rikl., 3 spars., 1 sälls. 1 rikl., 2 spars., 1 sälls. Summa 5 arter. | Summa 4 arter. 3 buskar äro gemensamma för bâda lundälderna. ■ Örter: 10 rikl., 20 spars., 29 sälls. 12 rikl., 10 spars., 13 sälls. Summa 59 arter. Summa 35 arter. 32 Örter äro gemensamma för bâda lunddälderna. Gras : 2 spars., 7 sälls. 4 sälls. 4 gräs äro gemensamma för bâda lunddälderna. Ris : 2 sälls. saknas Summa 84 arter. Summa 53 arter. 47 träd, buskar, Örter och gräs äro gemensamma för bâda lunddälderna. 290 Tube// V. Växtarter, anträffade nedom högvattenslinjen. Lundd. efter Sten- bäcken Lundd. efter Tolffors- bäcken Solidago Virgaurea sälls. Cirsium palustre sails. — Tussilago farfara — — sälls. Galium borcale sails. — » palustre spars. spars. Valeriana o/fic. v. sambucifolia — sälls. Myosotis ctespitosa — sälls. palustris sälls. — Mentha arvetisis * spars. Scutellaria galericulata sälls. sälls. Veronica serpyllifolia — sälls. Primula officinalis — sälls. Naumburgia thyrsiflora sälls. — Lysimachia vulgaris — sälls. Ranunculus repens — spars. Thalictrum flavum sälls. spars. Caltha palustris spars. sails. Cardamine pratensis sälls. sälls. Epilobium palustre sälls. — Viola palustris spars. sälls. Comarum palustre spars. — Spircea Ulmaria — sälls. Geum urbanum — sälls. Ly thrum Salicaria — sälls. Scirpus silvaticus spars. — Poa pratensis — sälls. Glyceria fluitans — sälls. Air a ccespitosa — sälls. Agrostis stolonifera — sälls. Calamagrostis arundinacea — sälls. Baldingera arundinacea sälls. spars. Alisma Plantago sälls. — De i tabell V sammanförda växtarterna, som upp- träda närmast själfva bäckkanten och nedom högvattens- linjen, uppvisa flera oregelbundenheter i sin fördelning pä de bäda lunddälderna. Till stör del beror detta därpä, att mänga af dem äro koloniväxter, hvilka alltid visa stör nvek- fullhet i sin utbredning. En annan orsak är emellertid. dels att Tolfforsbäcken är ett relativt betydande vattendrag med ganska förödande öfversvämningar pä vären, dels att dess vatlen är förorenadt af upplösta torfsyror. I det följande 291 fästa vi oss uteslutande vid de egentliga lunddäldväxterna, som äga sin hufvudsakliga utbredning ofvan högvattens- linjen. Inalles anträlfades 84 egentliga lunddäldväxter efter Stenbäcken och 53 efter Tolfforsbäcken, d. v. s. den förra lunddälden äger mer än 1 */= g'äng sä manga arter som den senare. Af Tolfforsbäckens 53 växtarter äro icke mindre än 47 gemensamma för bäda lunddälderna. (Jfr tabell IV). De 37 arter, som endast finnas i lunddälden efter Sten- bäcken, äro här, pâ fä undantag när, sällsynta. För vin- nande af öfverskädlighet sammanföra vi dem i trenne grup- per. Grupp A. utgöres af arter, som invandrat tili lund- dälden trän omgifvande barrskogar: Veronica chamcedrys och officinalis, Melampyrum silvaticum, Anemone Hepatica, Vaccinunn vitisidæa, Myrtillns nigra, Majanthennm bifolium, Luzida pilosa, Carex digitata och Equisetnm silvaticum. Flere af dessa, exempelvis Anemone Hepatica, Vaccinium , Lusula pilosa och Carex digitata, sälla sig äfven inné i lunddälden gärna tili där enstaka eller gruppvis förekom- mande granar. Till grupp B. föra vi Cirsium heterophyt- lum, Taraxacum officinale, Hieraciwn nmrorum sp., Ange- lica silvestris, Cerefolium sitvestre, Ranunculus auricomus, Epilobium angusti folium, Geum rivale, Daphne Mesereum, Habenaria viridis, Carex canescens, Milium effusum och (Cystopleris fragilis). Dessa arter uppträda allmänt i lund- dälder, men tillhöra det mindre stärkt beskuggade fältskiktet i nägot glesare lunddälder. framför allt sädana, där björken är talrikt inblandad eher förhärskande. Flertalet af dem visa sig sälunda nära nog konstant och ofta talrikt i björk- zonens ljusa lunddälder efter fjällbäckarna. Grupp C. om- fattar Tili a curopcea, Corylus avellana Campanula latifolia, (Lathrcea squamaria), Viola mirabilis, Vicia sepium, Orobus reruns och Conval/aria multiflora, d. v. s. arter af utpräg- ladt sydligt Ursprung och utbredning. Nästan samtliga egentliga lunddäldväxter efter Tolf forsbäcken âterlinnas säledes efter Stenbäcken. Den senare äger därjämte nära ett 40-tal sällsynt eller sparsamt före- kommaude arter, af hvilka ätminstone hufvudparten kräfver en nâgot rikare ljustillgâng an lunddäldens öfriga till un- dervegetationen hörande former. De uppsöka därför de minst beskuggade växplatserna inom beständet. Sten- bäckslunddäldens större artrikedom stâr alltsä i samband med strändemas större topograliska växling och däraf or- sakade variationer i trädbeständets slutenhet samt i myll- täckets mäktighet och utbredning. Till slut vilja vi ur ofvanstäende undersökning söka fä fram nagra allmänna slutsatser beträffande orsaken tili lunddäldernas genomgäende höga artantal i jämförelse med skogsvegetationer af de mest skilda slag. — Lunddäldema erbjuda växplatser af väsentligen tvenne slag. Dels stärkt fuktiga lokaler närmast vattenranden, hvilka därjämte äga ± rik ljustillgâng. Här trifvas ett antal arter, som saknas 1 den öfriga lunddälden. De egentliga lunddäldväxterna äga jämn och rik tillgâng pä markfuktighet och närings- ämnen. Detta möjliggör den starka hopning â ett begrän- sadt omräde, som fâr sitt uttryck i den ofta längt drifna skiktbildningen: 1 à 2 trädskikt, 1 buskskikt, snärskikt , 2 à 3 fältskikt af Örter och mer sparsamt gras, hotten- eller markskikt, som tili väsentlig del bildas af jordmossor. Samma rikhga tillgâng pâ näringsämnen bidrager troligen äfven tili förekomsten af arter med kort vegetationsperiod. värväxter. Den horizontala fördelningen af undervegeta- tionens typer bestämmes i första hand af de smä variationer i belysningsförhällandena, som närmast högre skikt erbjuda. En bidragande orsak tili lunddäldväxternas vanligen fläck- visa uppträdande ligger äfven däri, att de î regel sakna sociala anpassningar *) och därför ej förmä bilda beständ af större motstândskraft mot främmande inkräktare, äfven- som att vegetativ förökning med stoloner och jordskott är mycket vanlig. Äfven variationer i markens närings- och ’) Jfr Heintze: Yäxtgeogr. anteckn. fràn ett par färder genom Skibottendalen i Tromsö amt K. Vet. Akad. Ark. f. Bot. 1908 p. 6. 293 vattenhalt verka naturligtvis bestämmande for mânga for- mers lokala utbredning. Tydligast visar sig detta, dar smärre källdrag mynna ut i lunddäldens botten: i ofvan skildrade lunddälder i Gastikland utmärkas dylika stallen af Impatiens noli tangere, Cardamine pratensis, Cardamine amara och stundom Stellaria nemorum, Chrysosplenium alternifolium, Ranunculus repens etc. I det stora heia visa sädana lunddälder det högsta artantalet, som äga den största växlingen i sin topograli, hvarmed sammanhänga mera djupgâende variationer i beskuggning, närings- och fuktig- tighetsförhällanden. Litte ratur. 1. Blomberg, Albert: Praktisk geologiska undersökningar inom Gefleborgs liin. Sveriges Geol. Unders. Stockholm 1895. 2. Grevillius, A. Y. : Biologisch-physiognomische Untersuchungen einiger schwedischen Hainthälchen. Bot. Ztg. Berlin 1894. 3. Hartman, Rob. : Flora Gevaliensis. Akad. afh. Gäfle 1848. 4. — — Gäfletraktens växter. Gäfle 1863. 5. Wiström, P. W. : Växtgeografiska studier rörande öfvergangen mellan den nordsvenska och mellansvenska kärlväxtfloran. Falun 1906. Vetenskapsakademien d. 27 okt. Prof. Nathorst redogjorde for sin under förfhitna sommar företagna resa i England samt för sina pa grund af därunder gjorda wpp- täckter utförda undersökningar öfver det fossila växtsläktet Williamsonia. -- Till intagande i Arkiv für Botanik antogs: Växtgeografiska undersökningar i Räne socken af Norr- bottens län. af A. Heintze. Den äldre Linnémedaljen i guld tilldelades dr. W. Carruthers i London säsom erkän- nande för en värderik samling slipprof af växtförsteningar. som han förärat Naturhistoriska Riksmuseels afdelning för fossila växter. Den 10 nov. Till införande i Handlingarna antogs följande afhandling af A. G. Nathorst: Palæobotanische Mitteilungen, 8. Den 1 dec. Det Letterstedtska inrikes resestipendiet tilldelades K. B. Nordstrom för växtgeografiska under- go t. Not. 1909. 21 sökningar i Medelpad. Wahlbergska resestipendiet tiller- kändes P. Düsen für utförande af naturvetenskapliga under- sökningar inom sydhrasilianska staten Parana samt i södra Chile och norra Patagonien. — Till införande i Arkiv f. Botanik antogs följande afhandlingar: 1) Östsvenska Tara- xaca aï H. Dahlstedt; 2) lieber einige Farne in Herbar Swartz, af C. Christensen. Theorin, P. G. E., Om trichomer. 80 s., 2 t. Arkiv f. Botanik. Bd. 9 N:o 3. Förf. redogör här utförligt för sina undersökningar öfver tvä tjog Compositéer, däraf ett fiertal Hieracier, Heli- anthemum Chamæcistus och Xuphar luteum. Hos Helianthe- mum förekomma bildningar, som förf. kallar kranshär. Ett schema meddelas öfver de enradcelliga här. som här be- skrifvas. Petersen, H. E., Studier over Fersk van ds-Phy- komycefer. Bidrag til Kundskaben om de submerse Phy- komyceters Biologi og Systematik samt om deres Udbre- delse i Danmark. With an abstract in english. Koben ha vn 1909. — Botanisk Tidsskrift 29 Bd. s. 345—440. Förf. har förut publicerat en uppsats om Phycomyceter och 1905 skrifvit om de marina formerna. Här har han behandlat de 70 af honom i Danmarks sötvatten anträffade arterna. Diagnoser meddelas för alla arter förutom en hei del iakttagelser för öfrigt, liksom äfven en allmän del. Alla de 27 i texten meddelade ligurgrupperna äro original. Nytt släkte är Phytiomorpha med arten gonapodoides. Öfriga nya arter äro: Saprolegnia semidioica och Paradoxa , Ac hl y a decor ata, Aphanomyces coniger, Pythiimi Daphnidearani och undulation, Mysocytium irreguläre, Olpidiopsis echinata . Phlyctochytrium stellatum, Rhizophidiitm septocarpoides och Pleotr achetas Wildemani. Dä dessa svampar hafva mycket stör geografisk ut- bredning, sä är heit säkert detta arbete en god hjälp för dem, som vilia böria studera deras förekomst i Sverige. Dianthus deltoïdes L. X superbus L. Af Valentin Norlind. Under en exkursion till Stafstens udde, belägen c. 1j-> nymil väster om Trelleborg, iakttog jag bland talrikt före- kommande Dianthus deltoides och D. superbus nägra exem- plar, som jag strax, särskildt pa grund af fiikighetsgraden hos kronbladen, antog vara en hybrid mellan ofvannämnda arter. Delta antagande bekräftades ocksâ vid närmare undersökning. — Eftersom hybriden i frâga ej förut tycks vara känd frân Skandinavien, torde en kort historik jämte en beskrifning af densamma vara af intresse. I sin »Bastarderzeugung im Pflanzenreich » (1849) om- talar Gärtner bland en mängd andra Dianthus-hybrider, som af honom med konst blifvit framställda, äfven D. del toides X superbus. Af den Namensverzeichniss», som bi- fogats i slutet af ofvannämnda arbete, framgär nämligen. att Gärtner gjort ätskilliga försök att korsa bàde D. delto- ides 9 med superbus cf och D. superbus 9 med deltoides cf. Endast den senare kombinationen lyckades sä, att full- ständiga exemplar kommo tili utveckling. Denna korsnings- produkt har Gärtner emellertid ej beskrifvit; han anmär- ker blott (s. 78) pä tal om hybridernas frön: »Dianthus super- bus 9 mit dem deltoides cf gab ebenfalls kleinere Samen als die Mutter hat.» — Forst vid midten af 1870-talet iakt- togs ifrägavarande hybrid spontan. Den päträffades näm- ligen ären 1875 och 1876 pä tvä olika Ställen vid Köpenick i trakten af Berlin. Detta omtalas af P. A sch er son i Oest. bot. Zeitschr. XXVI (1876), dar växten beskrifves under namnet D.Jacsonis Aschers, (deltoides X superbus). Denna af Ascherson för första gangen beskrifna hybrid nämnes sedan pä Hera andra Ställen i den botaniska litteraturen , men nägon ny lokal angifves icke, och ej häller förekom- mer nägot annat, som är ägnadt att komplettera den Ascher- sonska beskrifningen. Sä omtalas t. ex. i Verhandl. d. Bot. Not. 1909. botan. \'er. d. Prov. Brand. XVIII (1876) att Ascherson för sällskapet demonstrerade hybriden och till jämförelse visade nägra andra Dianthus-bastarder; äfven i Hot. Ztg. (1877 linnes hybriden omnämnd, men f. ü. hänvisas här till den utförliga beskrifningen i Oest. bot. Zeitschr. I Fockes Die Pflanzenmischlinge (1881 ) konstateras blott att Gärtner fram- ställt D. deltoïdes X superbus artificiellt och att Ascherson funnit den spontan vid Köpenick; ännu i Ascherson— Græb- ner: Flora des nordostdeutschen Flachlandes (1898 — 99 . dar en kort beskrifning linnes intagen, angifves säsom det enda kända växtstället: Berlin: Köpenick . Ei heller i Richter-Gürkes Plantas Europææ (1903) omnämneS nägon ny lokal för hybriden, och hvad Köpenick-fyndorten beträf- far synes det tvifvelaktigt, om växten dar iakttagits efter 1876. De skänska exemplaren. som i stört sedt öfverens- stämma med den af Ascherson beskrifna hybridformen, ha följande kännetecken : Tätare tufvad an D. superbus med tunn, krypande rotstock och korta smalbladiga grenskott; stjälkar 5—30 cm. höga, smähäriga, uppstigande uppräta, enkla eller mot spetsen nâgot grenade, 1—3 blommiga; blad smalt lansett- lika, häriga sâsom hos D. deltoides. de nedre tryckta tili stjälken, trubbiga och längre än stamleden, de öfre vanli gen kortare, mera spetsiga och utätböjda; foderholkens blad 2—4, bredt äggrunda, hinnkantade och knappt näende upp tili foderpipens midt; foder glatt, grönaktigt eher röd- brunt, med förhällandet mellan längd och' bredd närmast säsom hos D. superbus; kronblad omvändt äggrunda, deladc tili nära midten i smalt lansettlika flikar, som ofta i spet- sen äro 2— 3-tandade, tili färgen Ijusröda, mot basen hvit prickiga och med ett smalt mörkare tvärband samt nedan- för detta en grön, härig fläck; kronbladens klo nägot ut- skjutande ur foderpipen; blommor svagt välluktande. Säsom af ofvanstäende framgär äro sä godt som samtliga karaktärer intermediära. I det vegetativa sy stemet räder visserligen större likhet med D. deltoides 297 men frân denna afviker clock hybriden genom de mera smalbladiga grenskotten samt de trubbiga nedre stjälk- bladen, som i kanten äro sträfva och längre an stam- leden ; frân D. superbus skiljes hybriden genom den tun- nare rotstocken, den nägot uppstigande, häriga stiälken samt de relativt lânga foderholkbladen; frân bâda stamar- terna afviker hybriden genom kronbladens fiikighet, som är betydligt djupare än hos D. deltoides, men ej sä djup som hos D. superbus, samt vidare genom färgteckningen vid kronbladens bas, dar bäde det mörkröda tvärbandet frân D. deltoides och den gröna, häriga Hacken frân D. superbus tydligt kunna urskiljas pä samma kronblad. Egendomligt nog ha alla hittills funna skänska exem- plar af hybriden haft gynodynamiska blonnnor med mer eller mindre rudimentära ständare. Den omständigheten. att vid företagen pollenundersökning samtliga antherer antingen visât sig heit sakna pollen eher blott ägt för- krympta pollenkorn med desorganiseradt plasmainnehäll. innebär sälunda ej i och för sig bevis för den ifrägavarande växtens hybrida natur. Af Aschersons beskrifning fram- gär, att ocksä de vid Köpenick funna tvä exemplaren voro gynodynamiska *). — Eftersom jag ännu ej varit i tillfälle att iakttaga mogna frukter, kan nägot bestämdt om frö- sättningen ej angifvas. Det förtjänar framhällas, att de exemplar af hy- briden, som funnits vid Stafsten, sinsemellan äro hvar- andra nägot olika med afseende pä stjälkens och bladens längd samt kronbladens storlek och färg m. m. Dessa mindre väsentliga skiljaktigheter äro dock uppenbarligen antingen framkallade af olika yttre betingelser â växtplat- serna eller ocksä beroende därpä att särskildt den ena utaf stamarterna, nämligen D. superbus, själf är ganska 1) Dylika honformer med nägot mindre kronblad än hufvud- formen finnas ocksä hos D. superbus och ha ikttagits pä samma lokal som hybriden; de skiljas emellertid lätt trän denna genom växtsättet, kronbladens fiikighet och färgteckning m. m- variabel i nämnda hänseende. Pa samma lokal som hybri- den anträffades i själfva verket Hera trän hvarandra afvi- kande superbus-former, hvilka emellertid genom talrika mellanlänkar öfvergingo i hufvudformen. Sä t. ex. fanns dar den lägväxta, ofta hvitblommiga f. pumilus Fr. äfven- som hvitblommiga former af vanlig storlek samt mikrope- tala, ja t. o. m. apetala former. Alla dessa mer eller mindre obetydliga superbus-variationer äro emellertid lätta att skilja frän hybriden genom de of van omnämnda känne- tecknen. Säsom redan förut antydts torde Stafstens udde vara den enda punkt i Skandinavien, dar den ifrägavarande hyb- riden hittills anträffats. Den förekommer här pä torra strandängar ytterst sparsamt bland föräldrarna. Annu äro ej mer än fyra individ funna. Dessa uppträdde emellertid pä sä pass stora afstànd frän hvarandra, att de högst sanno- likt uppstätt hvart för sig genom olika korsningsakter. Dä hybriden följaktligen ej med allt för stör svärig- het synes bildas i naturen och säledes väl är att fmna pä liera andra platser, dar de bäda stamarterna växa tillsam- man, vore det skäl att pä sädana Ställen efterforska den- samma, hvarvid uppmärksamheten särskildt borde riktas pä upptäckten af den hittills okända hermafrodita formen. Diatomeen Som bekant bilda vissa Diatomeen kolonier i form af länga slemträdar, fullproppade med dia- tomeindivider. Man har hittills alltid funnit endast en och samma art i en träd. Men Möbius har nu sett att 2 arter kunna förekomma tillsammans i samma träd, näml. Schiso- uema Grevilleri och en Nitsschia eller Homœocladia.. Sädana trädar fann han i material frän en brackvattensjö pä ön Kildin. Plankton frän denna sjö är undersökt af P. T. Cleve och A. K. Lin ko. hvilkas bearbetning skall senare blifva publicerad. 299 Tvâ svenska hybrider. Af L. M. Neuman. 1. Corydalis intermedia (L.) P. M. E. X pumila Reicht». Af derma hybrid, sqm jag tjugo värar förgäfves sökt i Ystadstrakten, dar de bäda stamarterna vâxa om hvar- andra, erhöh jag i âr ett lefvande individ, insamladt af Folkskolelararen Herr N. Thunell i Smedstorp. Det var till habitus och storlek likt pumila, hade heia högblad sâsom intermedia samt blommorna ungefär lika mj’cket in- fluerade af bäda stamarterna. Für jümförelses skull har Fig. A och B, Corydalis pumila; C och D, Corydalis intermedia X pumila. Förstorade. A och C sedda frân sidan, B och D upp- ifrân; a — ôfre, b = nedre, c = sidokronblad. jag afbildat en blomma af hybriden (lig. C, D) och en af C. pumila (fig. A, B). Dâ C. intermedia (fabacea (Retz.) Pers.) icke âr omtvistad, ej heller svär att erhâlla, har jag icke ansett nâgon afbildning af densamma nödvändig. Blommorna hos C. intermedia äro rent rôda, det ôfre och nedre kronbladet i spetsen stärkt urnupna, men icke krenulerade, bade pâ in- och utsidan rôda; hos pumila äro blommorna hvitspräekligt violetta, det ôfre och nedre kron- bladet i spetsen trubbigt tillspetsade med krenulerad kant. det ôfre âr utantill Ijusviolett, dess fria del pâ insidari hvit Bot. Not. 1909. 300 med mörkviolett kam, det undres fria del hvit med vio- lett kant. Hybridens öl're och nedre kronblad äro i spetsen ur- nupna, men ej sâ djupt säsom hos intermedia, icke, eher mycket svagt. krenulerade; tili färgen aro de violetta, men svagare än hos pumila, pä insidan hvita, men ei sä mycket som hos pumila. Ständarmjölet visade 75 % stärkt för- minskade körn, 1 — 2 % rent slöa samt resten goda körn. Jag pressade blott den ene grenen af hybriden, det öfriga jämte löken satte jag ner i en kruka i min trädgärd, dar irukten utvecklades, men alla fröämnena förkrymptes. Jag har här begagnat namnet pumila Reichb., ehuru det icke är füllt säkert, att Reichenbachs pumila är identisk med den pumila hvars blomma iag afbildat. Reichb. citerar Host fl. austr., och originalet tili hans plansch (Icon. Fl. Germ. III. t. 7 n:o 4461), som für öfrigt är reproducerad i Hallier-Schlechtendahl hg. 1308 (Fl. von Deutschi.), togs frän Hosts trädgärd i Wien. Denna bild mäste säledes föreställa en autentisk pumila. Den visar oss en liten pygmé med rundade, fmgerlikt delta högblad, de vegetativa smäbladen ofta i spetsen tvära och tandade samt blommans yttre kron- blad tydligt urnupna, rent röda (de inre hvita) — och afvi- ker säledes mycket frän den ofvan beskrifna pumila, som ingätt i Smedstorps-hybriden, och som mer eher mindre allmänt förekommer i Europa — äfven kring Wien — frän alperna tili Skandinavien. Finnes därjämte den af Reichen- bach afbildade Hosts pumila, och hvilken utbredning har den? Af beskrifningen i Hartmans och min Hora skulle man ju kunna tro, att den finnes hos oss. men i det stora, in- och utländska material, som stätt mig till buds, har iag icke kunnat upptäcka ett enda exemplar ai den. Dreier, som redan 1842 i Bot. Not. behandlade vära Corydalis for- mer. opponerar sig bestämdt mot identiteten af Hosts pu- mila och den nordiska arten, hvilken han kallar Bulbo- capuos Lobelii Tausch) Drei. Elias Fries kursiverar flori- bus . . . lutescente variegatis» och visar därmed. att 301 han i detta arbete (Sum. veg. Sc. pag. 146) icke med nam- net pumila beskrifver Hosts art. Han skrifver ocksâ C. pumila (Host an Kochii?)». Thore Fries, som i Bot. Not. 1854 skref en liten monograh öfver släktets svenska arter. Säger tydligt petalis exterioribus apice subtruncatis (vix emarginatis)», men använder dock namnet pumila (Host). Marsson bar i sin flora öfver Pommern, sâsom man künde vanta aî honom, en alldeles utmärkt beskrifning af vâr art. men behâller namnet C. pumila (Host) Rchb. och satter sâsom synonym C. Lobelii Tausch. 1839 och Bulbocapnos Lobelii Drejer. J. E. Tausch omtalar i Bot. Zeit. Flora 1839 pag. 495, att han i Prag îann en Corydalis, som üfver- ensstämde med den pumila, som Host i sin trädgärd förut gifvit honom. Vidare Säger han. att namnet pumila âr olämpligt, enär den ofta är större än solida och för öfrigt icke är ny, utan identisk med Lobelii Radix cava flore viridi», Ic. 760. och tili sist beskrifver han den under namnet C. Lobelii , men nämner tyvärr ingenting om blommornas färg och de yttre kronbladenslorm, hvarom icke heller den citerade gamla planschen frän 1500-talet gifver nägon led- ning. Allt hvad han Säger passar emellertid in pâ vâr pumila, sâsom hvar och en lätt hnner. Beskrifningen lyder sâlunda: C. Lobelii: cauli simplici erecto, 2— 3-phyllo, ver- sus basin squama aucto, foliis petiolatis, 2-ternatim sectis, segmentis obovatis. vix dentatis, racemis depauperatis, brac- teis amplis, palmato 2— 3-fidis flore longioribus, siliquis ova- tis, brevissime pedicellatis, radice globosa, solida . Host, som kallar den Fumaria pumila uppgifver (Fl. austr. II pag. 304, är 1831), att öfre kronbladet är apice emarginata» och det nedre retusa», hvilket öfverensstämmer med Rei- chenbachs bild, men icke med vâr art. I Reichenbachs diagnos (Fl. germ, excurs. pag. 698, är 1832), som är ytterst knapphändig, hnner man intet om blommans färg eher de yttre kronbladens form, men härom gifver ju hans plansch tydligt besked. Af detta synes framgä, att C. pumila (Host) Rchb. icke 302 är den aï Mellaneuropas och Skandinaviens florister i all- mänhet med detta namn hetecknade arten, och att denna i stallet hör heta C. Lobclii Tausch. Att säga. hvad C. pumila Host är. torde vara svärt. Dâ einellertid Rchb:s bild visar en växt med blommor af C. intermedia och hög- blad af C. Lobelii, förmodar jag, att den är C. intermedia X Lobelii. som han sedan förblandade med den senare. Pä sä sätt förklaras ocksä, hvarför det exemplar, som han gaf Reichenbach, är olika det. som Tausch fick af honom. Fin annan förväxling. für hvilken denna art varit och fortfarande är utsatt, är med C. laxa Fries, som uppgifves hafva ungefär samma utbredning. Den upptogs af Elias Fries bade 1 Mant. III, dar den först beskrefs, och i Sum. veg. Sc. säsom subspecies till C. solida, men upphöjdes af Thore Fries Bot. Not. 1854) till art, hvilken ställning den sedan bibehällit i vära floror. A de uppgifna lokalerna i Skäne, Kiviks Esperöd och Helsingborg, sökte jag den foi - gäfves i början pä 90-talet. Frän Oskarshamn har jag af Major O. Köhler f Att Hera lefvande exemplar, som miss- tänkts säsom laxa, men som liksom de skänska tillhöra C. pumila, och kastar man en blick ä de exemplar, som utsänts frän mellersta Sverige, sä linner man ofta samma förväxling. Detta är heller icke underligt, ty ( laxa är säkerligen hybridogen '). än C. pumila X solida, än C. intermedia X solida. De af Fries i H. N. 8: 26 utdelade exemplar, som jag hittills sett, tillhöra den förra. de af Gunnar Samuelsson tili mig skänkta individen af C. inter- media X laxa. tillhöra den senare kombinationen. Hybriderna äro i allmänhet föga fertila, men därjämte ser man rätt ofta i byte och herbarier füllt fertila exemplar, som gä un- der namnet C. laxa. Dessa, hvilka i regeln insamlats i den Upländska skärgärden, och genom sina lina smäblad och sin sirliga habitus genast skilja sig frän de feta och ') Elias Fries framhâller pâ mer än ett stalle dess mellan- ställning, t. ex. i Sum. veg. Scand. pag. 145 Inter C. soi t dam et fabaceam medium tenet locum •. 303 klumpiga hybriderna, synas vara C. sol/da, men icke den odlade och förvildade trädgärdstypen, utan den i Finland flerestädes och äfven pä Aland förekommande spontana typen, som torde vara identisk med var. australis Haus- mann. Jag har harmed icke sagt, att detta namn ;ir det rik- tiga, ty i Ryssland luxurierar detta släkta med manga namn- gifna arter, och mähända har nâgot aî dessa namn prioritet, Hartman skrifver visserligen om C. solida troligen öfver- allt förvildad . men artens östliga utbredning tyder ju pa att den âtminslone i vâr östra skärgärd ar spontan. Alands- öarna äro ju en förträfflig brygga for den pa vagen lut. Redan Linné an sag (i Flora suecica), att C. solida (= Fu- maria bulbosa, radice non cava, major) var spontan och uppgifver den förekomma in maritimis Roslagiæ et Fin- landiæ liksom C. cava in Scania flore rubro et albo och F. »bulbosa, radice non cava minor (= C. intermedia och Lobelii tillsammans) in nemoribus plerisque Uplandiæ . 2. Carex paniculata L. X remota L. Af denna hybrid, .som jag àr 1898 fann vid Liselund pa Möen (Danmark) (Bot. Not. 1902 pag. 191), och som af gam- malt uppgifvits för Stehag, fann jag i âr i Röddingedalen i Skäne 2 stora tufvor. Jag gaf ett par exemplar ât min förre lärjunge, Fil. Stud. Gösta Jönsson, som sedan pâ ett annat stalle i samma dalgâng fann liera tufvor. Med hänvisning till min flora pag. 709 (under C. re- mota) anser jag mig endast böra niimna, att den tili karak- tärerna är skäligen intermediär mellan stamarterna, men tili habitus mest erinrar om en grof C. remota. Lagerberg, T., Studien über die Entwicklungs- geschichte und systematische Stellung von Adoxa mo schatel 1 i na L. 86 s., 23 textfig., 3 t. — K. Sv. Yet. Akad. Handl. Bd. 44. N:o 4. — Äfven som gradualafhandling i Uppsala. Förf. har i synnerhet genom sin undersökning af de 304 florala delarna kommit till det résultat att Adoxa i syste- matise hanseende icke har nâgot att göra med Saxifra- geerna, titan att den ar en äkta sympetal, sont stâr sâ nära Sambucas, att en fantili Adoxaceæ icke längre är berättigad. Bâda släktena mäste fâ sin plats i undergruppen Sambu- ceæ af Capri foliaceæ. Fonteil, C. W., Beiträge zur Kenntnis des anatomischen Baues der Potamo geton- Arten. 91 s.. 18 textf.5 dubbeltafl. Finska Yeten. Soc. Förh. 51, 1908— 1909, Afd. N:o 14. Följande arter äro utförligt behandlade: Pot. pectina- tiis, vaginatiis , filiformis, obtusifolius, zoster ifolius, pusilhis, gramineus och hybr. gr. X perfoliatus, h teens, Zisii, pne- longtts, perfoliatus, rufescens och uatans med underarten sparganifolius. Om den sistnämnda skrifver förf.: Diese P. m\tans äusserst nahestehende Art oder Unterart dessel- ben , men han näntner ej att den ansetts vara en hybrid mellan P. graminejus och P. natans, och därför gör han endast jämförelser med den sistnämnde. Afven tvä nya hybrider beskriivas : P. pectinatus X vaginatus och P. filiformis X vaginatiis. Förf. tyckes med afsikt hafva underlâtit att citera sina föregängares arbeten, enär vi funnit endast Sauvageau's citerade. Annars hade iu t. ex. De danske Blomster- planters Naturhistorie, 1. af C. Raunkiær kunnat omnämnas Raunkiær, C., Livsformen hos planter paa ny iord. 70 s.. 29 textfig. — K. Dansk. Yidensk. Selsk. Skrifter. 7 R.. naturv. o. mat. Afd. VIII, 1, 1909. Förf. har undersökt de alluviala strandbildningarne ä öarne i danska delen af Västindien för att fâ en jämförelse med motsvarande bildningar i Danmark. Han gör en jäm- förelse mellan växter sont uppkommit ä ny iord pä ätskil- liga Ställen. Han Säger att den pä de nya öarna i Hjälma- ren invandrade floran visar hemiknrptofytklimat-spektrum liksom det omgifvande landets Hora. Juncus tenuis Willd. i Sverige. Denna art är in hemsk i östra delen af Nordamerikas Förenta stater. Annu 1841 anges i Kunth's Enumer. plantar., Ill, ingen annan del aï jorden sâsom dess utbredningsomräde. Enligt Buche- nau's monografi (1906) hade den dock redan 1824 visât sig i Belgien och sedan i Tyskland. I Nordtyskland hlef den enligt Ascherson antrâîïad 1870. Arten är mimera känd äfven ïrân Sydamerika, Afrika och Australien och synes vara pä väg att blifva en kosmopolit, sannolikt kringförd med gräsfrö. Innevarande är har undert. funnit denna art i riklig mängd i Danderyds s:n, Kjefvinge ägor, inemot 1 mil norr om Stockholm. Den växer dar i ett grundt dike pä ler- mark mellan en âker och barrskogsbrynet; man kan iakt- taga den pâ en sträcka af c. 30 meter. Pä samma Ställe växa Juncus effusus, j. fampocarpus och J. alpinus, och tuf- vorna af J. tenuis äro lika kraftiga och växtliga, som clessas. Antagligen har därför denna främling lefvat pä lo- kalen i fräga redan under mänga är. De förut kända lokalerna for J. tenuis i värt land äro Växjö-trakten (Scheutz), Lysekil (Lalin) och Roma pä Gott- land (pä senaste stället dock äter försvunnen enligt Karl Johansson). Lunds univ. botan. museum har exemplar frän Boh., Högäs s:n, Tänga (1908, J. E. Palmér). Dessutom har T. Krok ur sina anteckningar godhetsfullt meddelat följande tvänne lokaler: Sdml., Dalarö (F. Fluss) och Uppl., Vax- holrn, Ekudden (5. aug. 1892, N. Fröman)». Af herr landtbrukaren P. A. Larsson i Movik har jag denna höst (1909) fätt mottaga följande, förut ej publi- cerade uppgift: Juncus tenuis förekommer vid Lilla Bräcke i Ànimskogs socken. Daisland, pä och vid en bred gâng- stig (som äfven användes vid hökörning etc.) all deles intill ställets trädgärd; jordmänen utgöres af lin. merendels täm- ligen fuktig sandmylla». Växten upptäcktes här af medde- laren vid första besöket pä platsen i juli 1892 och fanns redan dä i ungefär samma mängd som nu, gansk.a ymnig Bot. Not. 1909. 30b och hack vis i täta, rena bestànd; den synes därför icke hafva nämnvärdt utbredt sig (omgifningen är äker som ofta bearbe- tas). När den först uppträdde, har ej kunnat utrönas; san- nolikt har den inkommit med utländskt gräsfrö. C. Lnm. Winter, Beiträge zur Kenntnis der Pohlia commutata, gracilis, cucullataund carinata. — Hed wigia Bd. 49, 1909, s. 54 — 65, t. 1—2. Förf, har under en resa i Norge haft tillfälle till jäm- förande studier öfver tyska och norska exemplar af nämnda arter. Schager, N., De sydsvenska 1 junghedarna. Ymer 1909 s. 309 — 335, 6 textfig. Orsakerna tili Ijung- hedarna skulle vara följande: »I första hand skogar- nas förödande genom människans ätgörande. Dessa sköflingar ha genom den tidigt utvecklade trävaruexporten i sydvestra Sverige i synnerhet därstädes ödelagt skogarna. Den stärkt ljusälskande ljungen har, gynnad af ett för den- samma synnerligen lämpligt klimat med stör luftfuktighet och blida vintrar, i följd häraf tidigt kunnat utbreda sig öfver de kala vidderna, i all st'nnerhet som skogen i dessa trakter varit mindre konkurrenskraftig. Sälunda har ljungen smäningom kommit att inta all mark, dar skog tidigare funnits. Markens geologiska beskaffenhet och näringsför- hâllandena i densamma ha däremot ej spelat nägon bet}'- dande roll.» Blytt, A., Theorien om den norske floras ind- vandring under vexlende torre og fugtige peri- oder. IS s. — Bergens Museums Aarbog 1909 n:r 8. Manuskriptet till detta nu publicerade arbete hade förf. ämnat begagna tili ett föredrag vid det skandinaviska Naturforskaremötet i Stockholm 1898, men hindrades där- ifrän genom den sjukdom, som ändade hans lif strax efter mötets slut. Man fär här se i hvilka afseenden förf. i nägon män modifierat sin teori. 307 Cardamine. I förra haftet af Bot. Not. publicerades en uppsats om Cavdamine Matthioli, hvilket erinrade oss om att vi pä sin tid päbörjat manuskriptet tili ett kort réfé- rât af det i Johanssons uppsats omnämnda arbetet af Schulz. Vi vilja därför nu komma med det. Förf. har sä väl i det fria som vid kultur iakttagit. att lokala förhällanden förorsaka vidtgäende förändringar. Därför Säger ocksä förf. att det finnes öfvergängsformer mellan de af honom anförda formerna af en art. Skuggiga lokaler förorsaka hos C. amara en härbeväpning, som efter insolationens beskaffenhet sträcker sig frän basen tili spetsen af växten. Enligt Uechtritz, 1867, har Junger öfverfört en glatt form tili den häriga... Äfven blomfärgen är hos fiera arter (t. ex. C. bülbifera och pratensis) beroende pâ insolation. — Men nog vore det lämpligt att nägon experimenterade med svenska exemplar och därvid dels säg efter huru ett och samma individ förhölle sig under olika förhällanden och sedan deltas afkomlingar efter frö. C. amara: Ständarknapparna kunna, specielt i sydliga trakter, vara gula. Äro sâdana iakttagna i Sverige? 1 Efter härighetens beskaffenhet uppställas 3 varieteter : b) v. subglabra Schur 1853 (nomen nudum, därför borde väl namnet v. umbraticola Schur 1877 ha användts, eftersom förf. anför det som synonym). Caulis basi pilosus, c) v. umbrosa (Lejeune pro specie 1811— -13) O. E Schulz. (Efter Wienerreglerna bör väl varietetsnamnet blifva hirta Wimmer et Grab. 1829, svnes det oss. Var. umbrosa Wimm, et Gr. 1829 föres af förf. som synonym tili subsp. Opicii. Detta varietetsnamn är redan upptaget, dock med?, i DC. Prodr. I 1823 med synonymet C. hirsuta Fl. Dan. t. 148?. Wahlenberg upptog varieteten i sin Fl. suec. 1824. men den fördes sedan af Hartman till C. sylvatica.) Caulis et folia disperse hirsuta. Pedicelli glabri. d) v. hirsuta Retz. Flor. Scand. Prodr. (1779) p.*125. nomen undum, sed autor iconem Floræ Danicæ indicat Tota planta ad pedicellos (incl.) hirsutissima. Hos Retzius heter det: a glabra ß hirsuta Obs. Hue potius pertinet Cardamine hirsuta Fl. 1 ). 148. figura minus bona. Maxime ludit hirsutie, glabritie, magnitudine & proceritate, non semper stolonifera. Dâ Retzius sjelf ej identilierar sin ß hirsuta med figu ren i F'lor- Dan., som han finner icke god. sâ anse vi att R:s namn ej kan brukas; men man ser att R. iakttagit en hârig form. Som synonym anför Schulz B. multijuga Uechtritz Opicii Presl) a hirsuta Uechtritz in Verb. Bot. Yer. Prow Brandenb. XIV. 66 (1872). Den motsvarande glatta for- men ß glabra har S. uppfört som synonym tili subsp. Opi- cii. Dâ fort, ofta gjort indelningarne af formerna efter 1 karaktär i hvar grupp, blifva hans namn egentligen endast tekniska termer. Man künde därför kombinera fiera ss.: Opi cii, hirsuta, erubescens, grandiflora, interrupta et petiolata. Att den ofvannämnda v. hirsuta Uechtr. ej är iden- tisk med tiguren i Fl. Dan. 1. c. kan man genast se; den figuren har icke mängpariga blad, är ej en multijuga. Till denna hâriga Serie kan man, synes det oss, ock- sä räkna v. æquiloba, som skall ha härbräddade, i öfrigt glatta blad. Till denna var. fär dock nog räknas äfven sädana individer, som äfven ha nägra fâ här pä bladskifvan. Var. erubescens Peterm. Petala apice dilute violacea. rarissime omnino rosea, rubra, obscure violacea. Denna varietet lär ofta blifvit tagen för ht’briden C. amara X pra- tensis, som enl. förf. endast blifvit hinnen 1819 vid Char- kow. Nägon lokal för denna var. i Sverige anför förf. ei men den finnes nog pä mer än ett Ställe; exemplar däraf frän Vg. äro i âr upptagna i byteskatalogen frän Lunds botäniska förening. I Neumans Sv. Fl. upptages f. minor Lge. som enligt Lange har violetta kronblad. Redan 309 Wahlenberg skrifver 1824 i sin Fl. Suec.: petalis — non parum roseis. En var. petiolulata Schulz med mera skaftade sma- blad är iakttagen i Böhmen. Var. interrupta O. E. Schulz. Foliola foliorum cauli- norum inferiorum hic illic foliolis multo minoribus inter- rupta. Suecia pr. Stockholm leg. Ändersson. Var. aquatica Rupr. Planta glaberrima. Caulis de- cumbens, ex omnibus foliorum axillis radicans et stolonifer. Folia carnosa, plerumque 1— 2-juga: foliola orbicularia, suh- vel integra, manifesto petiolulata. Racemus sæpe pauci- florus. Flores steriles. ’Brandenburg och Ryssland. — 1 Lunds Univ. Hb. ligger ett ex. (WG. Mariestad vid qvar- nen 1888 20/t Rieh. Westling), sont fâr anses höra tili denna varietet, fastän ett och annat har kan upptäckas pä de yngre bladen, och utväxta grenskott och rötter ei finnas i alla bladveck samt möjligen en del frön künde ha blifvit füllt utvecklade. Efter blommornas storlek urskiljer förf. en f. grandi- flora (petala — 11 mm. longa) och en f. parviflora (petala 4 — 5 mm. longa, sæpe staminibus breviora). Vid den senare tillägges: »C. borealis Læst.? apud Nyman Conspect. 37 (1879), pro specie». Hos Nyman finner man efter lokalerna till C. amara: » — C. borealis Læst.! (herb.). Fl. minores . C. pratensis. Var. speciosa Hartm. omnämnes ej af förf., men kom- mer ätminstone mycket nära f. grandiflora Gilib. Till f. parvifolia Wimmer et Grab., med bade blom- mor och blad smä, räknar förf. v. parviflora Lange. Card, paludosa Knaf är ett yngre namn än v. palust- ris Wimmer et Grab. F. hederisecta Norm, upptages som synonym tili f. praticola (Jordan) Rouy et Foucaud, förmodligen orätt. De högnordiska îormerna frän Spetsbergen, Nowaja Semlja, Ryska Lappmarken föras dels till subsp. angusti- folia Hook., dels till f. arctica O. E. Schulz. Bot. Not. 1909. 22 310 C. flexuosa Withering 1796 füredrages ss. ett äldre namn än silvatica Link 1803. Var. bracteata O. E. Schulz. Racemus ad apicem foliis floralibus magnitudine decrescentibus, inferioribus 1-ju- gis superioribus simplicibus linearibus vel filiîormibus bracte- atus. Scania: Östgötlandia pr. Kama leg. O. V. Rengstad. Var. petioliilata O. E. Schulz (foliola foliorum caulino- rum superiorum etiam distincte petiolulata) och \r. inter- rupt a Celakov. (rachis media foliorum rosulatörum et caulinorum inferiorum foliolis minutis 1 — 3 hie illic munita Foliola primaria interdum inciso-dentata) äro variationer, som förekomma äfven pä svenska exemplar. C. hirsuta. Nog ha vi de af förf. anförda v. pilosa O. E. Schulz (cau- lis præsertim basi disperse pilosus), och v. petiolulata Schultz och f. umbrosa (Andr.) Turcz. F. grandiflora Schulz. Sepala 2 m. m. longa. Petala 4 m. m. longa. Stamina sæpe 5 — 6. Scania ad Slätbaken leg. J. Östberg». Var. unicaulis. Caulis unicus, simplex vel vix ramo- sus, humilis, plerumque 1 — 2-folius. Racemus pauci-(3 — 9-) florus. Flores sæpe minores 1,5 — 2 mm. longi. Samma stalle som ofvan, om vi tolkat forks beteckning rätt. Subsp. puberula (Rouy et Foucaud Fl. Fr. 1897 pro subvar.) Ursprungliga diagnosen lydde: »Siliques plus ou moins hérissées . Förf. tilläger en del mätt. Scania pr. Stockholm leg. Andersson, ins. Gotland pr. Kappelhamn leg. R. Oldberg 1867 . C. bulbifera (L.) Crantz (= Dentaria). Var. pilosa (Waisbeck.) O. E. Schulz. Caulis inferne brevissime dense pilosus. Foliola inferne ± pilosa. Dania. Möen, Lange 1879. — Ost. Götl. Skällviks s:n, Eknon. A. Stac- kelberg 1895 (ar äfven f. grandiflora med blr intill 18 mm. lânga.) Bâda formerna ha vi sett frân ett par stallen i Sverige. Utg. 311 Kükenthal, Georg, Cyperaceæ-Caricoideæ. — Leipzig 1909. Wilhelm Engelmanns förlag. Utgiiven den 18 Maj 1909. Utgör 38:de haftet (IV, 20) af Englers: Das Pflan- zenreich. — Pris Mk. 41,20. Den kände Carex-specialisten Pfarrer Kükenthal har i detta framstäende arbete framlagt resultaten af sin a vid- lyftiga forskningar inom släktet Carex och närstäende. Till underfamiljen Caricoideærâknas4slâkten, nämligen Schoeno- xiphium (6 arter) i Afrika, Cobresia (29 arter) pä norra half- klotet, hufvudsakligen i Asien, Uncinia (23 arter) i Amerika samt Carex (793 arter), som är fördeladt öfver heia jorden, ehuru tili öfvervägande del tillhörande norra hemisferen. Nomenklaturuppgifter och synonym förteckningar äro mycket rikhaltiga och kompletteras af noggranna hänvis- ningar tili litteraturen. Beskrifningarna äro pà latin. Lokal- uppgifterna äro, i synnerhet för sällsyntare växter och för mera exotiska lokaler, ätföljda af insamlarens namn och den insamlade växtens nummer, dâ sädant Annes. Af mera varierande arter hafva de flesta kända former och variete- ter upptagits med beskrifning och lokaluppgifter. Artbe- skrifningarna kompletteras med synnerligen väl utförda af- bildningar, tili ett antal af 128 st., hvardera vanligen omfat- tande flera arter. Dâ Cyperaceerna redan af gammalt varit föremäl för mycket ingäende specialstudier, var det ej att vänta, att nägra större förändringar i arternas begränsning skulle förekomma i detta arbete, âtminstone ej i fräga om var floras arter. Deremot Annas ätskilliga ändringar i nomen- klatura!, delvis emellertid beroende derpä, att förf. ej füllt följt Wienerkongressens nomenklaturregier. Vi skola här göra en liten axplockning och vilja dâ gä i den ordning, som arbetet följt. Cobresia — uppkalladt efter Pauli de Cobres, saledes ej Kobresia — omfattar äfven släktet Elyna. Vära arter fä följande namn: C. Bellardii (All. Fl. pedem. II, 1755, sub Carice) De- 312 gland, in Loisel. FI. Gall II (1807). — Elyna spicata Schrad. âr frân är 1806 och säledes yngre artnamn. C. caricina Willd. Spec. pi. IV. (1805). Detta namn, som hos oss förut varit vanligast, har äterupptagits, emedan AllionisCarev bi partita, sâsom Th. Holm visât, är en planta valde dubia». Carex parallela (Læst.) Sommerf. upptages som art, skild trän C. dioica L. C. chlamydea Norman frân Finmarken har förf. ej sett. Han anser den möjligen vara = C. parallela. C. scirpoidea Michx. tillhör Amerikas arktiska och subarktiska omräden. Den form, som förekommer pâ en enstaka lokal i Europa, nämligen Solvaagtind i Junkersda- len, kallas var. europæa Kükenthal n. v. och skiljes frân arten genom lägre stjälk, kortare ax och mycket bredare och längre axfjäll. C. chordorrhisa Ehrh. var. sphagnicola Læst. bibehâl- les som var., och detta säkerligen med rätta. Af de ex., som ref. sett, bestämda dels under ofvanstâende namn, dels som C. chordorrhisa X dioica (i likhet med Neum. Flora), finnes icke nägot, som har karakter af hybrid, oaktadt det ej kan förnekas att en hybrid, sädan som den förmo- dade, nog borde hafva ett ax, som liknar det hos ifrägava- rande växt. De vegetativa delarne tyda emellertid icke i nâgot afseende pä nâgon inverkan af C. dioica, och Kükenth. känner ej heller nâgon sädan hybrid. C. præcox Schreb. Spie. Fl. lips. (1771) = C. Schre- beri Schrank (1789). (Non C. præcox Jaeq. 1778 = C. cary- ophyllea Latourrette). Denna art, hvars förekomst i Sve- rige betviflas af Neuman (Sv. Flora), upptager förf. fortfa- rande frân Öland och Svdsverige; äfvensä C. ligeriea J, Gay (1838) (= C. arenaria ß subfeminea Neum.) frân Öland. C. intermedia Good, in Trans. Linn. Soc. II. (1794) upptages sâsom namn för C. disticha Huds. (1762), hvilket senare namn enligt nyare undersökningar lär vara tvety- 313 digt. Af samma orsak har namnet C. spicata Poll. (1777) for denna art förkastats. C. muricata L. är ett kollektivnamn, som jämte Hart- mans C. muricata och C. divulsa äfven omfattar hans C. stellulata. Den sistnämnda, som är lättare skild frân de öfriga, förbigä vi här, oeh vilja nâgot uppehâlla oss vid de öfriga, mera kritiska formerna. Kükenthal upptager i denna grupp 3 europeiska arter och 1 viktigare varietet, hvilka sannolikt alla förekomma hos oss, och vi ätergifva därför de viktigare karaktererna för dessa. C. contigua Hoppe ap. Sturm D. Fl. (1835) = C. muri- cata a vulgaris Ands. Cyper. Scand. (1849); C. muricata *macrocarpa a typica Neum. Sv. Fl. (1901). — Vaginæ ore tenuissimo lacérante basin laminæ excedentes; ligula albida pellucida elongata longior quam lata. Spica oblonga con- tinua 2—3 cm. longa ebracteata. Spiculæ 5—9 ovatæ con- tiguæ simplices, rarius inferiores compositæ. Utriculi squa- mas superantes demum patentes, sed non squarrosi. ovati 4*^/2 — 5l/a mm. longi virides nitidi marginati, in rostrum longum antice sulcatum marginibus scabrum ore breviter bidentatum sensim attenuati. Nux utriculum explens obtuse quadrangula. C. echinata Murr. Prodr. stirp. gotting. (1770) non aliorum *) = C. Pairæi F. Schultz (1868); C. muricata *mi- crocarpa Neum. Bot. Not. (1894). — Vaginæ ore incrassato basin laminæ non excedentes; ligula brevis omnino albida latior quam longa. Spiculæ 4—6 globoso-ovatæ parvulæ paucifloræ contiguæ vel inferiores 1—2 remotiusculæ sim- plices subebracteatæ, spicam 2—3 cm. longam formantes. Utriculi squamas multo superantes demum subsquarrosi late ovati 3—3 l/* mm. longi virides demum spadicei margi- nati marginibus superne serrulati, in rostrum breve antice ) Om nomenklaturen se nedan under C. stellulata. 314 tissum bidentatum subsensim attenuati. Nux parvula obtuse quadrata. C. echinata var. Leersii (F. Schultz, 1870 pro spec.) Kükenth. = C. muricata var. virens Ands. Cvper. Scand, (1849). — Ligula margine plerumqtte brunneo-colorata. Spi- çulæ pluritloræ inferiores 2—4 magis remotæ sæpe compo- sitæ spicam 4—8 cm. longam formantes. Utriculi 4—5 mm. longi interdum longius rostrati. Nux major ovata. C. divulsa Good, in Trans. Linn. Soc. (1794) = C. muricata *macrocarpa ß divulsa Neum, Sv. Fl. (1901). — Vaginæ ore incrassato basin laminæ non excedentes; ligula pallum longior quant lata. Spiculæ 6—8 subgloboso-ovatæ subpaucifloræ, superiores contiguæ, inferiores 2—4 remotæ. ima sæpe composita breviter pedunculata et breviter brac- teata, spicam interruptam 5—8 cm. longam formantes. Utriculi squamas longe superantes etiam maturi suberecti ovati vel lanceolato-ovati 3 Va— 4 mm. longi virentes anguste marginati marginibus superne parce scabri, in rostrum mediocre antice tissum bidentatum subsensim attenuati. Nux ovalis. Af dessa arter torde C. contigua vara allmân i Sve- rige upp tili södra Norrland; C. echinata uppgifves för södra Sverige; var. Lcersii uppgifves äfven för Sverige, medan C. divulsas förekomst ännu är att pröfva, dä den möjligen förväxlats med C. Leersii. C. diandra Schrank in Acta Acad. Mogunt. 17S2 = C. teretiuscnla Good. (1794). C. diandra f. major (Koch Synops. ed. 1 (1S37) sub C. teretiuscula) Boott — var. crassior Hartm. Fl. ed. 4 (1843). C. panieülaia f. simplex Peterm. Anal. Pflschl. 1846'' — var. simplicior Ands. Cyper. Scand. (1849). C. macloviana D'Urv. in Mém. Soc. Linn. Paris (1826) = C. f estiva Dew. (1836). C. lagopina Wahlenb. 1803). Detta namn bibehâlles 315 i st. î. det äldre C. Lachenalii Schkuhr Riedgr. I (1801). Hvad anledning härtill är, nämnes dock ej! C. lagopina var. pleiostachya Drejer Rev. crit. Car. bor. (1841) är äldre namn för var. gracilescens Th. Fries i Bot. Not. (1857). C. lagopina var. debilis Lange Consp. FI. groenl. ed. 2. I. (1890) angifves frän Dovre (Liebman). C. canescens L. var. fallax F. Kurtz frän Mellaneuro- pas bergstrakter har som tvifvelaktig synonym var. subvi- tilis Neum. Fl., — en sammanställning, som nog knappast kan vara riktig. C. canescens var. subtenella Kükenth. n. v. — Culmus gracilli mus debilis. Spiculæ 4 valde distantes perpaucifloræ. Utriculi oblongo-ovati squamas valde superantes. — Denna nya var. är känd endast frân Savolax, Lappvesi (Sælan). C. brunnescens (Pers. Syn. II. 1807 pro var. C. curtæ) Poir. Enc3'cl. Suppl. III (1813) = C. Persoonii Sieber (1821) C. brunnescens var. sphœrostachya (Dew. 1845 pro spec.) Kükenth. (1909). — Namnet pâ denna var. bör enligt Wie- nerreglerna vara: C. brunnescens var. silvatica (Meinsh. Fl. Ingr. 1878 sub C. vitili). Flit torde man nog ocksâ böra räkna C. canescens var. subvitilis Neum. Fl. (1901). Küken- thal anför följande karakterer för densamma: Culmus elon- gatus tenuis apice subnutans. Folia flaccida. Spiculæ omnes remotæ. Utriculi etiam maturi virentes. C. stellulata Good, in Trans. Linn. soc. II (1794). Som synonym tili denna ha de fiesta nyare auktorer fr. o. m. 1870-talet (sä ock Neum. Fl.) upptagit C. echinata Murr. (1770). Den sistnämda har emellertid nu upptäckts utgöra en nära C. muricata stäende art. För C. stellulata linnes emellertid ännu ett äldre namn, C. Leersii Willd. Prodr. fl. berol. (1787), som säledes har prioritetsrätt, men som Ivük. icke upptager för att undvika förväxling med »C. echinata var. Leersii.'» Här har förf. säledes i mitt tycke gjort sig skyldig tili en inkonsekvens, som är sä mjmket svärare som skälet för förkastandet af namnet C. Leersii 316 för C. stellidata icke är füllt grundadt; att ett varietets-r\3.mn af yngre datum godkännes, behöfver ju ej förhindra, att ett likadant art- namn kan fâ existera, och isynnerhet icke, om ifrâgavarande artnamn är äldre än varietetsnamnet. För öfrigt skulle man mot namnet C. Leersii Willd. och ännu mera mot namnet C. echinata Murr, för C. Pairæi kunna anmärka, att de bäda äro urgamla och icke under senare tider användts i den ifrâgavarande betydelsen, hvarför de väl snarast bäda borde fätt ostörda slumra i sin graf. — Dä jag ej varit i tillfälle närmare sätta mig in i den kräng- liga nomenklaturen för dessa arter, anser jag det emellertid lämpligast att lâta frägan tillsvidare vara öppen. Sect. Acutæ (= gruppen Distigmaticæ). Denna kritiska Carex-grupp är mycket utförligt behandlad. och ett för vär flora lämpadt utdrag ur framställningen skulle därför bli antingen alltför vidlyftigt eher ock mycket bristfälligt. \'i afstä därför frän försöket och hänvisa intresserade tili ori- ginalarbetet. Ett par saker skola dock framhällas. C. gracilis Curt. Fl. londin. IV. (1777—87) = C. acuta Good. (1794) C. Hudsonii Ä. Bennet in Lond. Catal. ed. 9 (1895) är ett mycket ungt namn för hvad förut hos oss ständigt kallats C. stricta Good. (1794). Orsaken tili denna mindre angenäma öfverraskning i fräga om nomenklaturen är, att redan Lamarck (âr 1789) under namnet C. stricta beskrifvit en amerikansk Carex, som synes vara korresponderande till och närbesläktad med den europeiska växten, men dock är till arten tillräckligt skild frân densamma. Dâ namnet C. stricta i Amerika tidtals âterkommit jämsides med nyare namn, som skulle beteckna växtens skilnad frân den euro- peiska arten, synas vi säledes icke ha annat att göra än att afstâ frân namnet och använda det enda användbara, C. Hudsonii Bennet. Det i senare tid upptagna namnet C. elata All. är af tvifvelaktig betydelse, dâ det lika gärna kan afse C. gracilis. 317 C. alpina Sw. (1798) bibehâlles, emedan C. Hallen Gunn. FI. norv. (1766—72) synes tvifvelaktig. C. nigra All. — Ex. frän Skandinaviens högfjäll god- kännas îortîarande som tillhörande denna art. C. Buxbaumii Wahlenb. (1803). — Rörande detta namn âr nomenklaturen nâgot besvärlig. C. fnsea Ail. (1785) âr väl âldsta namnet, men beskrifning och herbarieexem- plar hos Allioni stämma ej öfverens. De namn, som det därför blir frâga om att använda, äro C. polygama Schkuhr Riedgr. I och C. snbnlata Schum. Fl. Sæll. I, bâda frân âr 1801. Âr det nu svärt eher omöjligt att afgöra, hvilket af dessa som är äldst, ställer sig dock den îrâgan otvunget fram, huruvida man gör rätt i att négligera bâda dessa namn och vâlja ett yngre. Battre vore väl att vâlja ettdera ai de tvâ, som verkligen ha prioritet; man kan ju dâ lamp- ligen vâlja eîter alfabetets ordning, i hvilket fall C. polygama Schkuhr bâde i frâga om artnamn och auktorsnamn kom- met' först. — Antagandet af detta namn kommet' för öfrigt ej att inverka pâ frâgan om godkännandet af namnet C. subulata Michx. (1803) för en amerikansk art. C. stylosa C. A. Mey. — Förf. har sett ex. frân Fug- lenæs vid Hammerfest och godkänner dem som hörande till denna art, hvilken för öfrigt hufvudsakligen tillhör nord- ligaste Nordamerika. (Hartm. anser den norska växten endast vara en tillfällig afvikelse frân C. glauca). C. caryophyllea Latourrette Chlor, lugdun. (1785) = C. verna Chaix (1787). — C. præcox Jacq. (1778) är visserligen äldre än C. caryophyllea, men yngre än C. præcox Schreb. (1771), som är = C. Schreberi Schrank. C. ornithopoda Willd. är bibehâllet i st. f. Aschers. & Græbners ändring » ornithopus .» C. rariflora (Wahlenb.) Smith var. stygia (Fr.) Ands. angifves bl. a. frän Karesuando och Karelen. C. niagellanica Lam. Encycl. III (1789) = C. irrigua (Wahlenb.) Smith' ex Hoppe (1826). C. magell. var. planitiei Asch. & Græbn., som är 318 40—60 cm. hög ined 3 — 1 mm. breda blad, 12—22 mm. lânga ax, längre bracteer och rostfärgade axfjäll, mycket smalare än fruktgömmet, angifves frän Yesterg. S. Kind (H. Svens- son) och Bohuslän, Yttersby (E. Th. & H. Fries) och torde ej vara sä sällsynt. C. limosa X magellanica har Üörf. sett endast frän en lokal pä Riesengebirge, däremot ej nägot svenskt ex. C. limosa X rariflora, Jämtl. Storlien (Warodell pro C. rariflora). C. magellanica X rariflora är en ny hybrid, som förf. igenkänt i ex. frän Qvickjock (A. H. Nilsson). C. sparsiflora (Wahlenb. 1812 pro var. C. paniceae) Steud. Nomencl. bot. ed. 2. I. (1841). — Enligt Wienerreg- lerna bör det hos oss vanliga namnet C. vaginata Tausch Fl. IV (1821) bibehällas säsom äldsta artnamnet. C. livida X panicea, C. livida X vaginata och C. pa- nicea X vaginata har förf. ej sett frän Sverige, utan anför endast Neumans uppgifter. C. atrofusea Schkuhr Riedgr. T (1801) — C. ustulata Wahlenb. (1803). Egendomligt synes vara, att Schkukr i Riedgr. II (1806) föredragit Wahlenbergs namn framför sitt eget. — Hvarför? C. atrofusea f. flavescens Kükenth. n. f., skild endast genom gulaktiga axfjäll och fruktgömmen, är tagen pä Do vre. C. fuliginosa Schkuhr var. misandra (R. Br.) O. F. Lang. — Vär växt, som är circumpolär, föres som varietet tili den närstäende arten frän Mellaneuropas alper. C. rostrata Stokes in With. Arr. brit. PI. ed. 2. II (1787) = C. ampüllacea Good. (1704) C. rostrata var. utriculata (Boott 1840 pro spec.; Carey in A. Gray Man. ed. 1, 1848, sub C. ampüllacea) Bailey (1886). — var. maxima Ands. Cyper. scand. (1849). C. lœvirostris Bl. f. gracilior Kükenth. n. f.. med sma- lare blad och ax, angifves frän Säfvast vid Luleälf Santes- son) och Storbacken (Vesterlund); Jämtl. Frösön vid Mjelle- 319 bäcken (Warodell; Lundberg ap. F. Schultz herb. norm, n. 2595). C. lœvirostris var. Friesii (Bl.) Kükenth. — Förf. har förut uppfattat denna växt som hybrid af C. kevirostris dels med C. vesicaria, dels med C. rostrata. Dä förf. emellertid funnit, att pä lokalen för densamma (ßogstadsö vid Kristi- ania) typisk C. kevirostris alldeles saknas, men öfvergfmgs- former tili den linnas, har han nu öfvergifvit sin förra asigt och upptagit växten som en var. af C. kevirostris. C. vesicaria var. Grahamii (Boott 1845 pro spec.; Hook. & Arn. Brit. fi ed. 8, 1860, pro var. C. saxatilis) Kü- kenth. — Enligt Wienerreglerna bör namnet pä denna varietet vara var. dichroa Ands. Cyper. scand. 1849. C. acutiformis Ehrh. Beitr. IV (1789) = C. paludosa Good. (1794). C. riparia var. subgracilescens Kükenth. — Frän Kilsta i Yestmanland hafva under namnet C. gracilescens Hartm. utdelats tvä former, dels C. riparia X vesicaria, för hvilken Kükenth. bibehäller Hartmans namn, dels en var. af C. riparia, hvilken förf. gifvit namnet var. subgracilescens. Den skiljer sig genom lägre och spädare strä, smalare blad, färre ax (1—2 cf, 2—3 9). honaxen längt skaftade, lutande. C. lasiocarpa Ehrh. in Hannov. Mag. IX (1784)= C. filiformis Good. (1794). — C. filiformis L. hör enligt ex. i Linnés herb, hit, men beskrifning och lokal lära tyda pä C. tornentosa. Otto R. Hohnberg. Ny litteratur. Almquist, E. 1909. Emil Christian Hansen, t. 17 s., portr. — Ur Hygiæa. Andersson, G. 1909. I skottska högländerna. — Skogsvards- för. Tidskr. 7 s. 475—487, 7 textfig. Birger, Selim 1909. Trädgärd och âker i Härjedalen. 14 s. — Ur: Trädgärden 1909. Brenner, M. 1909. Tvâ nya Linnæa-former. — Meddel. Soc. Faun. Flor. Fennica h. 35 s, 118—119. 320 Dalhstedt, H. 1909. Medelpadska Hieracier. 81 s., 36 text- fig. — Arkiv f. Bot, 9 n:o 2. — Examineringstabeller öfver Oreadea, Rigida och Foliosa meddelas. Darwin, Ch. 1909. Om arte mas uppkomst. Förkortad öfversättning frûn orginalets sjätte upplaga av Nils Holmgren. 4 + 162 s. — Vetenskap och bildning. I. Albert Bonniers handböcker i vär tids vetande. Dixon, H. N. 1909. A. Contribution to the Bryology of Tornean Lapland; with a discussion on the relation- ship of Mnium hymenophyllum and M. hymenophvllo- ides. — Revue bryolog. 36. s. 27—36, 59 — 66. Frics, Th. M. 1909. Skandinaviens try filar och trvffellik- nande svampar. — Sv. Bot Tidskr. 3 s. 223—300. Fries, Th. och S. Mârtensson. 1909. Ny fyndort for Trise- tum agrostideum Fr. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (103—4). Jensen, C., 1909. Musci Asiæ borealis. Beschreibung der von den schwedischen Expeditionen nach Sibirien in den Jahren 1875 und 1876 gesammelte Moose. Th. 3. Torfmoose. 18 s. — K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 44. N:o 5. Johansson, K. 1909. Medelpads Hieracia vulgata F., nya former jämte öfversikt öfver de förut kända. 114 s., 42 textfigurer, — Arkiv f. Bot. 9 n:o 1. — Examine- ringstabeller öfver 74 arter af Silvaticiformia och 56 arter af Vulgatiformia förhöja arbetets värde. Kallin, K. E. 1909. Om skogens skydd mot yttre faror. 32 s ., 18 textfig. — Skogsvärdsföreningens folkskrifter N:o 19. Kylin, H. 1909. Studier öfver nägra svenska Ceramium- former. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 328—336, 1 texf. Lagerhehn, G. 1909. Neottia nidus avis f. pallida Wirtg. - Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (107). Lilliestrâle, J. W. R. 1909. En ormtall. — Skogsvârdsfôr. Tidskr. 7 s. 488—9, 1 textfig. Melin, R. 1909. Fgendomlig barkbildning. — Skogsvârdsfôr. Tidskr. 7 s. 48^-490, 3 textfig. 321 Müller, O. 1909. Bacillarien aus Süd- Patagonien. 40 s., 1 t. — Englers Bot. Jahrbüch. Bd. 43 Heft. 4 Beiblatt N:o 100. — Materialet var insamladt 1899 af E. Norden- skiöld och O. Borge. Mörner, C. Th. 1909. Draba nemorosa L. i Uppsalatrakten. - Sv. Bot. Tidskr. 3 s, (106-7). Selander, S. och R. Br y ant- Meissner . 1909. B 1 o mb es ö k an de insekter pa Kullen 1908. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 301 — 327. Sernander, R. 1909. Svenska Botaniska Föreningens exkur- sioner sommaren 1908. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (118) —(126), 6 textf. Sjövall. Th. 1909. Meddelande om Gagea arvensis och Lathy- rus sphæricus. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (104). Skottsberg, C. 1909. Den svenska expeditionen tili Magel- lansländerna 1900—1909. — Ymer, ärg. 39. (Botaniska arbeten: s. 376—9.) Starbäck, K. 1909. Naturskydd. 32 s., 15 textf. — Skogsvärds- föreningens folkskrifter. N:o 18. Pris 30 Öre. Theorin, P. G. E. 1909. Om trichomer, 80 s., 2 t.- Arkiv f. Bot. 9 n:o 3. Tolf, R. 1909. Vär . blomsterodlings äldsta historia. (Med tillägg af Aag. Lyttkens rörande de uppgifna namnen) — Trädgärden 1909 s. 190—193. Vester gren, C. G. H. 1909. Helianthemum Fumanas blom- ning. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 210—222, 3 textf. — , Verzeichnis nebst Diagnosen und Bemerkungen zu mei- nem Exsiccatenwerke »Micromycetes rariores selecti» Fase. 18—46. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (37) — (58), 2 textf. Weydahl, K. 1909. Om jordnæringens indflydelse paa have- bruksplanters utvikling. 32 s. 4:0, 3 textf. — Ur: Nor- ges Landbrukshojskole 1859—1909. Witte, H. 1909. Nägra bidrag tili kännedomen om Vegeta- tionen pä vära ruderatplatser. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. 174—182. Örtendahl, I. 1909. En jätte i sitt slag. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (104) — (106), 1 textf. 322 Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 Bohl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Siisswasser-Chlorophyeeen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braitnii Klitz. — Dahls tedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — - Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lindman, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pä Vänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Sa mu els son, Om de ädlä löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. — ■Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll : Heintze, A., Ett par lunddälder i Gästrikland S. 277, Neuman, L. M., Tvä för Sverige nya hybrider S. 299. Nor lind, V., Dianthus deltoides L. X superbus L. S. 295. Smärre notiser. S. 293—4, 298, 303—321. Lund, Berlingska Boktryckeriet, ,s/i2 1909. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI. (Lund 1872 — 79) à 4 lir. 50 öre. — „ — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — „ — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arter hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — „ —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) l kr. — „ —, De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ — , Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. akad. handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. -% „ — , Algse Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ —, Species sargassorum Australiæ. (Kgl. Vet. akad. handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — „ —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale â des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ — leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847.) 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — —, Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets, 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr ârg. 2 kr. — „ — „ utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853—1856 à 1 kr. — „ — „ — Utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 à 3 kr. 1875—1878 à 3 kr. 50 öre, 1879—1886 à 4 kr. 50 öre, 1887— 1908 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. C., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 ore. cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 öre. cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre. cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. 1. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -f- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Lars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ. 2. Cryptonemieæ. 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -j- 1 — 336 4- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars IL (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyriflieæ. 5. Dumontieæ. 6. Rhodymenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hypneaceæ. 9. Chætangieæ. 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ. 12. Corallineæ. 13. Sphærococcoideæ. Sid. 337 — 700 -|- tillägg ocli register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. (1. 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Vrangelieæ. 15. Chondrieæ. 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -f- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ. 3. Gi- gartineæ. 4. Furcellarieæ. 5. Dudresnayeæ. 6. Dumontiaceæ. 7. Spj'ridiæ, 8. Areschougieæ. 9. Champieæ. 10. Rhodyme- niaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ. 13. Delesserieæ. 14. Helminthocla- diaceæ. 15. Chetangieæ. 16. Gelidieæ. 17. Hypneaceæ. 18. Solierieæ. Seines VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrange- lieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII 1 — 676 -)- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -f- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars III. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologiea (sid. 1 -236 -[- register 237 — 239.) (Lund 1S9S.; 6 kr. 50 öre. Vol III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -{- register 133 — 149.) (Lund 1901. 5 kr. 1 ii T ' ■ , ’ ^ y* a '