©oUtmMrt in the ®itit of |tctu UarJi Digitized by the Internet Archive in 2016 with funding from BHL-SIL-FEDLINK https://archive.org/details/botaniskanotiser1910lund BOTANISKA NOTISER FOR ÂR 1910 MED BITRÄDE AF Hrr GERTZ. HOLMBERG. HULTING, K. JOHANSSON, LINDMAN, LINDSTRÖM, LUNDELIUS, LYNGE, NATHORST, NEUMAN, HER IB. NILSSON, SIMMONS, WESTERLUND. STERNER m. fl. UTGIFNE A F C. F. O. NORDSTEDT OLUMBIA UNIVERSITY LIBRARY. DISTRIBUTOR : C. W. K. GLEERUPS FÖRLAGSBOKHANDEL LUND BERLINGSKA BOKTRYCKERIET 1910. ^ f Innehâïl. Originalafhandlingar. % Cr> I -*o Sid. Gert z, O., Fysiolog'iska undersökningar öfver slägtet Cuscuta 65, 97. Holmberg, O, R., Om »Carex macilenta Fr.» dess historia och dess systematiska valör 81. Hulting, J., Lichenes nonnulli Scandinaviae 303. Johansson, K., Iakttag’elser öfver hybridiserande Centaurea- arter 177. — , Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands kärlväxtflora. 209. Lindman, C. A. M., Erigeron eriocephalus Fl. Dan. i Skan- dinavien 161. — , Inula vrabelyiana A. Kerner auf Gotland 31. Lindström, A. A., Bidrag tili Norrlands Växtgeografi 1 65* Lundelius, H., Växtgeografiska anteckningar beträffande Närkes fanerogamvegetation 17. Lyn ge, B., Om udbredelsen af en del traad- og busklaver i Norge 1. Nathorst, A. G., Bemerkungen über die für den internatio- nalen botanischen Brüsseler-Kongress 1910 gemachten Vorschläge zur Regelung der paläöbotanischen Nomen- klatur 49. Neuman, L. M., Saxifraga Hostii Tausch i Norge 173. Nilsson, Herib., Iakttagelser öfver descendenterna af en spontan artbastard (Lappa officinalis L. X tomentosa L.) 265. — , — , Deutscher Résumé 298. Simmons, H. G., Om hemerofila växter 156. Westerlund, C. G., Alchemilla obtusa Bus. funnen i Sverige 258. — , Nâgra ord med anledning af H. Lindbergs âsikter beträf- fande de svenska Alchemilla vulgaris-formerna 183- CC II Smärre notiser. Afskurna blommors hallbarhet 193. Ananassmultron 204. Botaniska kongressen i Bryssel 260. Botrychium Lunaria en kompassväxt 157. Bryotheca fennica 176. Carex echinata 263, Cerastium Regelii 191. Diplosphæra Chodati IV. Döde: J. A. Berlin 176, K. P. Hägerström 92, N. C. Kind- berg 176. Döde utländske botanister 16, 80, 157, 176, 264, 309. Eruca sativa Lamarck pâ Öland 95. Ett Linnéherbarium i Paris 203. Fridlysning af växter III. Fysiografiska sällskapet 91. Hedysarum sibiricum 43. Iris spuria v. danica 263. Linaria repens X vulgaris vid Kalmar 95. Litteraturöfver- sikt. Endast titlar â ny litteratur: 45, 158, 205, 264. 308. Af föl- jande personers arbeten är nâgot mer an titlen omnämndt: Almquist 190 Hedlund 204 Samuelson 200 Amilon 92 Heintze 45 Schiffner 263 Arnell 307 Ingvarson 202 Simmons 259 Ascherson 204 Jensen 307 Sylvén 159 Béguinot 195 Lagerberg 198 Thomé 64, 203 Brenner 41 Lindberg 42, 92 Turzon 156 Christensen 199 Lindman 30 Uphof 262 Dahlstedt 95 Lloyd 164 Warming 44 Dusén 44 Lundberg 42, 92 Wibeck 40 Ekman 46 Lyttkens 201 Wettstein 307 Enander 308 Malte 259 Wilhelm 306 Fries 182 Nathorst 47 Winter 307 Gayer 62 Ostenfeld 43 Hagen 43, 94 Porsch 156 Oenothera Lamarckiana 203. Prisuppgift 64, Pseudolithoderma 157. Reseanslag 92, 156, 262. Silene conicas (conoideas) utbredning i Skane 191. Skydds- medel mot insekter i herbarier 30. Vetenskapsakademien 16, 90, 157, 182, 263. Växter, som nägot utförligare blifvit omnämnda. Aconitum 62. Alchemilla obtusa 258, A. vulgarisformer 92, 183. Alisma Plantago 28. Anastrophyllum 263. Arabis arenosa 24. Atropis distans X maritima 253. Bok 40. Bulliarda aquatica v. minima 168. Carex echinata 263, macilenta 81. Carlina vulgaris v. inter- Ill media 215. Centaurea JaceaX nigra 180, Jacea X subjacea 179, subjacea 177. Cerastium Regelii 191. Cornus suecica v. leuco- carpa 167. Cortesia 182. Cuscuta 65. 97. Diplosphaera Chodati IV. Diplotaxis tenuifolia f. manu- bricata o. sulfurescens 229. Epilobium adenoeaulon 237, adenocaulon X parviflorum 238. Equisetum variegatum v. elatum f. compositum 256. Erigeron eriocephalus 161. Euphrasia tenuis 1. intermedia 224. Festuca sabulosa 252. Hedysarum sibiricum 43. Hieracium acroleucumgrupp 200, pexum 217. Hypodermella 199. Inula vrabelyiana 31. Iris spuria v. danica 263. Lappa officinalis X tomentosa 265. Leontodon autumnalis f. 166. Lecidea margaritella 204. Malva moschata v. decalvata 231, f. subglabra 231. Mercu- rialis annua 259. Oenothera Lamarckiana 203. Paepalanthus polyanthus 44. Plantago major ff. 20. Poten- tilla croceolata 241, rupestris 156. Pseudolithoderma 157. Ranunculus arvensis f. radicans 228. Rosa glauca 190. Rubus arctieus X idaeus 41, 42, idaeus X saxatilis 42. Salix aurita X cinerea 26. Saxifraga Hostii 173. Sedum sexangulare 236. Silene conica 191. Spergula fascicularis v. glabra 235. Steinhauera 54. Stellaria media ff. 195. Trientalis europaea v. rosea 167. Fridlysning af växter. I de stora nationalparkerna i Norr- land äro naturligtvis äfven växterna inbegripna i fridlysningen. Dessutom har nyligen Misteln, Viscum album, fridlysts i trakterna kring Mälaren. Dar är det förbjudet for hvar och en, att â om- ràde, hvartill han ej har ägande- eller nyttjanderätt, afsiktligt borttaga eller skada denna växt. Pà af kungl. Vetenskapsakademien därom gjord framställ- ning har konungens Befallningshafvande i Norrbottens Län enligt beslut den 1 nov. 1910 med stöd af § 11 i lagen den 25 juni 1909 angäende naturminnesmärkens fredande funnit skäligt meddela for- bad for en hvar att inom Norrbottens kin â omrâde hvartill han ej har äganderätt eller nyttjanderätt, afsiktligt borttaga eller skada nâgon af följande växtarter, nämligen : Arnica alpina, Chrysosplenium tetrandrum, Habenaria ob- tusata, Papaver radicatum, Trisetum agrostideum och Wahlber- gella affinis. IV Öfverträdelse af sâdant förbud straffas med böter frän och med fein tili och med ett tusen kronor. Diplosphaera Chodati är namnet pä en alg, som Bialo- sukna isolerat ur Lecanorci tartarea frân Salève och sedan ren- odlat (enl. Bull. Soc. Bot. Genève, ser. 2, v. 1, p. 101 — 4). Den bestär af runda celler, 2 — 6 ju i diam., vanligen bildande en grupp af endast 2 — 3 celler, ej i fyrtal som hos Pleurococcus Naegelii. Kromatoforer 1 — 2, ingen pyrenoid. Innehaller svenska ex. af nämnda laf samma alg? Prisnedsättning â Botaniska Notiser. Frän och med den 1 jan. 1910 är boklädspriset ned- satt pä följande ärgängar a! Botaniska Notiser: Arg. förutvarande pris nedsatt tili satta priset: 1 kr. pr ärg. Separater af K. Johanssons uppsats i Bot. Not. 1910 »Nyare bidrag tili künnedomen om Gotlands kärl- växtllora > erhâllas i Bokhandeln. Pris 1 kr.  hei ârgâng af Botaniska Notiser för àr 1911, 6 n:r, emottages prenumeration à alla postkontor i Sverige, Norge och Danmark eller hos utgifvaren med sex (6) kr., postbefordringsaf- giften inberäknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel i Lund, och i alla boklàdor till samma pris. Dâ det i dag är 40 àr sedan jag erhöll tillstând att utgifva Botaniska Notiser, far jag tacka shvül prenumeranterna som för- fattarne for det intresse, de visât tidskriften under denna tid. Att till allas belâtenhet rédigera en tidskrift, som ekonomiskt icke bar sig, gar icke for sig, men jag vill hoppas att tidskriften âtminstone under mànga âr fyllt ett behof. Lund den 7 dec. 1910. 187 187 187 188 C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel. Anmälan. O. Nordstedt. BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1910 U T G I F N E Ar C. F. O. NORDSTEDT. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEE RU P FÖRL AGSBOKH ANDEL . LUND. BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1910. Sveriges Flora (Fanerogamerna) Utgifven af Med biträde af L. IVI. Neuman Fr. Ahlfvengren Rektor, Fil. D:r Lektor, Fil. D:r Pris inb. 6 kr. » — — — Som arbetet pâ ett synnerligen tillfreds- ställande satt fyller ett verkligt behof, äro utgifvaren och bans utmärkte medhjälpare förtjänta af stor tacksambet frân deras sida, bvilka ba sig anförtrodd undervisningen i botanik vid vära läroverk.» Tidning fur Sveriges läroverk. Om udbredelsen af en del traad- og busk- laver i Norge. Af Bernt Lynge. Studiet af lavarternes udbredelse i Norge har i lid- ligere dage været omîattet med betydelig interesse, baade af norske og svenske botanikere. Saaledes har prof. Th. M. Fries gjort here lichenologiske reiser i Norge, forst- mester J. M. Norman har gjort store indsamlinger, særlig i det nordlige Norge og den skarpsynte overgartner N. G. Moe har undersogt Kristianiadalen, Nordmarken og Dovre. Disse indsamlinger foregik mest i 60 og 70-aarene og deres resultater er offentliggjort i Th. M. Fries’s Lichenogra- phia Scandinavica (Upsala 1871 og 1874), forsaavidt de dengang var kjendt. Naar man undtager bryologen F. Kiær, som ogsaa har samlet lichener. har vore botanikere i de sidste 40 aar ikke interesseret si g synderlig fob lavarternes Systematik og deres udbredelse paa Dstlandet. Paa Vestlandet har derimod i de senere aar stipendiât}. J. Havaas gjort rede for mange sjeldne arter, ligesom det er lykkedes ham at linde en del. som var nye for landet eller endog for videnskaben. (cfr. Bergens Museums Aarbog 1897, 1899, 1902, 1909 og hans exsiccatverk: Lichenes exsiccati Norvegiæ). Ved gjennemgaaelsen af Normans, Moes og Kiærs herbarier i universitetets botaniske museum viste det sig, at de indeholdt mange sjeldne fund, som ikke tidligere har været publiceret. I det folgende vil man linde meddelt de vigtigste af disse. For at gjore billedet saa fuldstændig som muligt har jeg ogsaa medtaget de vigtigste af Hav- aas’s fund. Mine egne undersogelser har væsentlig omfattet Kri- stianiadalen, Nordmarken, Hadeland, det sydlige Gudbrands- dalen, Vaage og Lom, samt stroget omkring Lyngor paa Bot. Not. 1910. 1 sydkysten. Desuden har der i de senere aar stadig været indsamlet lichener paa universitetets botaniske ekskursioner. Alectoria bicolor (Ehrh.) Nyl. findes here steder om- kring Kristiania. Den er noget almindeligere opover dalene. Alectoria Fremontii Tuck. Meget sjelden. Kristiania (herb. Blytt), Finmarken (Th. Fries), Senjen (Norman), Aalesund (Havaas). Alectoria jubata var. chalybeiformis (L.) Th. Fr. er almindelig tilfjelds og längs kysten. Den vokser gjerne paa thallus af de store Parmelia- og Gyrophora arter. Alectoria nidulifera Norrl. Dens udbredelse er lidet kjendt, da den let forvèksles med A. jubata-iormer. Sikre eksemplarer fra Voksenkollen ved Kristiania. (Havaas.) Alectoria nigricans (Ach.) Nyl. er meget almindelig paa fjeldene i Sogn og Sandalen (Havaas). Lorn, Vaage og Jotunheimen (Lynge), men synes at blive sjeldnere mod syd og ost. Fandtes saaledes kun i ringe mængde paa Næverfjeld i det sydl. Gudbrandsdalen. Fundet med apo- thecier mellem Bosekop og Alten i Finmarken af dr. Baur. Apothecierne var blegt kjodfarvede med hel t h a 1 - lin rand, smaa (til 1 mm. i diameter) og lidet udvik- let. De indeholdt ingen sporer. Alectoria ochroleuca (Ehrh.) Nyl. Apothecier fra Dovre (Norman), Horungerne i Romsdalen (Havaas). Alectoria sarmentosa Ach. er yderst almindelig i sko- gen og findes ofte med apothecier, især i gammel, lidt hoi- ereliggende skog, f. eks. i Nordmarken, Hadelandsalmen- ningen o. lign. Alectoria thrausta Ach. Mosgrodde subalpine berg- vægger. Den vokser i masser paa sine steder (Hunder og Ringebu i Gudbrandsdalen), men synes at mangle paa andre lignende lokaliteter (Vaage, Lorn), saa den har en spredt udbredelse. Cetraria aculeata (Schreb.) F r. Af dens talrige »for- mer» er f. muricata Ach. udbredt i sydkvstens lyngheder. 3 Cetraria aleurites (Ach.) Th. Fr. optræder paa Ost- landet temmelig spredt. den er neppe sjelden. men oversees let. Voksenkollen og Næsoen ved Kristiania (Havaas), Ho- land, Velmunden paa Hadeland, Helgoen i Mjosen og Vaage (Lyn ge). Cetraria alvarensis (Wbg. ) Wain. Sjelden paa de hoieste bergtopper i Hardanger (Havaas i Berg. Mus. Aarb. 1909, I, p. 9.) Cetraria cucullata (Bell.) Ach. gaar, omend sjelden. lige ned til sjoen, f. eks. ved Kristiania: Hovedoen, Nak- holmen, Toien (Moe.) Apothecier er sjeldne: Hundersæte- ren i Gudbrandsdalen (Havaas.) Cetraria glauca (L.) Ach. Apothecier er sjeldne Sandungen i Nordmarken. (Lyn ge.) Cetraria hepatison (Ach.) Wain, og C. commixta (Nvl.) Th. Fr. forveksles let med hinanden. C. hepatison er meget almindelig tilfjelds, medens den aldeles overvei- ende del ai universitetets materiale fra lavlandet tilhorer C. commixta. Denne har ogsaa en betydelig udbredelse mod nord: Alten i Finmarken (Zetterstedt) og gaar i det centrale Norge mindst op til 1000 m. o. h. Cetraria hiascens (Fr.) Th. Fr. er almindelig paa fug- tige steder tilfjelds, men sjelden i lavlandet: flere steder omkring Kristiania. (Moe m. fl.) Cetraria islandica (L .)/. crispa Ach. er almindelig paa solskrænter o. lign. i lavlandet. Den bredbladede »forma» platyna F r. er almindelig tilfjelds. Begge bærer oite apo- thecier. Cetraria juniper ina Ach. Sjelden i lavlandet: Spar- somt frugtbærende eksemplarer fra Vættakollen og Eke- berg ved Kristiania. (Moe). Cetraria lacunosa (Ach.) Yestnorge. (Havaas.) Cetraria nigricans Nvl. Meget sjelden. Finmarken: Kautokeino (Norman), Bosekop (Baur.) Cetraria nivalis (L.) Ach. er ikke sjelden i lavlandet, hvor den gaar lige ned til stranden ved Kristiania: Lindoen 4 og St. Hanshaugen Moe), Snaroen (Lynge). desuden ved Vasser i Kristianiafjorden. Lynge . Tilfjelds er den ofte frugtbærende. Cetraria odontella Ach. Kun kjendt fra Misted i Vaage. Cetraria sæpincola (Ehrh.) Ach. har sin storste ud- bredelse paa bjerkekvister i subalpine skoger 4 — 800 in. . hvor den er almindelig. Den er forovrig udbredt lige fra havet til bjerkegrænsen. Cetraria tristis (Web.) Fr. er meget sjelden i det ostenfjeldske: Dovre (Th. Fries.) Den blev forgjæves efter- sogt i Yaage og Loin. Paa fjeldene i Vest Norge er den almindelig; ved Bergen gaar den lige ned i skjærgaarden, Cladonia alpicola (Flot. Wain, er almindelig paa hoifjeldene i Vaage, Lom og Jotunheimen. Den bliver sjeld- nere mod syd, blev kun sparsomt îundet paa Næverfjeld ved Lillehammer. Den gaar dog heit ned til Kristiania (iflg. Moe.) Cladonia amaurocrœa (Flk.) Schær. har en vid ud- bredelse, men er neppe nogetsteds almindelig. Den er sjel- den i lavlandet: Krokkleven paa Ringerike (Havaas), mer udbredt opover dalene og tilfjHds. Cladonia bellidiflora (Ach. Schær. er almindelig paa ton e bergrabber gjennem hele det sydostlige Norge. L)en er særlig udbredt längs kysten paa heierne og i lyngsam- fundet. Cladonia Bot r y tes (Hag.) Hoffm. er meget alminde- lig paa garnie raadne træstubber. Den gaar paa sine steder (f. eks. i Vaage og Lom) op over trægrænsen og vokser da paa nßgen jord, mosgrod sten o. lign. Cladonia cæspititia (P ers.) Flk. Meget sjelden: Fke- berg ved Kristiania (Moe), Larvik (Blytt) iflg. Th. Fr. Lieh. Scand. p. 77. R°msdalen & Hardanger Havaas i Berg. Mus. Aarb. 1909, 1. p. 8.) Cladonia cariosa ' A ch. Spreng, er temmelig sjelden 5 omkring Kristiania: den er almindeligere over Hadeland. Holder sig hos os væsentlig paa kalk. Cladonia carneola F r. Dens udbredelse i det sydost- lige Norge er ganske ukjendt, da den i steril tilstand van- skelig kan skilies fra C. coccifera- former, og apothecier hos os saa sjelden optræder. Cladonia ccnotea (Ach.) Schær. er almindelig paa aabne steder i skogen. Cladonia cocci fera (L.) Willd. rar. stemmatina Ach. og vav. fleur ot a (Flk.) Schær. er begge almindelige; apo- thecier er forholdsvis sjeldne hos den sidstnævnte form. Cladonia cornuta (L.) Ach. er meget almindelig paa mosgrod skogbund. Den gaar hoit over trægrænsen. Apo- thecier er sjelden udviklet. Cladonia cris fata (Ach.) Flot. rar. infundibulifera (Schær.) Wain, er meget almindelig paa mosgrod sten og garnie træstammer, især i lidt fugtige skoger. De andre formers udbredelse er lidet kjendt; de synes at vare sjeldne, kanske med undtagelse af var. dilaccrata ( S c h æ r. ) M a 1 b r. var. virgata (Ach.) Wain, og var. divulsa (Del.) Arn. er kjendt fra Hunder i Gudbrandsdalen (Lynge). var. gracilescens (Rabh.) Wain, er samlet af Nor- man ved Jakobselven i Varanger. Cladonia cyanipes (Sommrft.) Wain, har en vid ud- bredelse, men er overalt sjelden. Fjellmo i Finnmarken (Th. Fries), here steder i Gudbrandsdalen; Ramsaasen i Asker og Krokkleven paa Ringerike (Havaas). Cladonia degenerans (Flk.) Wain, er almindelig. Den gaar hoit over trægrænsen. Optræder under talrige sam- mentiydende former. Cladonia Delessertii (Nyl. ) Wain. Meget sjelden: Hardanger, Romsdalen, Rægefjord & Sogndalsstranden (Havaas; Berg. Mus. Aarb. 1909 I, p. 9.) Cladonia delicata (Ehrh.) Flk. er endnu sjeldnere. Den er i det hele tvilsom i vor flora: et par usikre eksem- plarer fra Varanger, samlet af Norman. 6 Cladonia digitata (L.) Hoffm. og C. de/ormis (L.) Hoffm. er begge almindelige. De fruktificerer rigelig i det hoiere naaleskogbelte. (5—900 m.) Cladonia ßmbriata (L.) Fr. a simplex (Weis.) Flot, er den almindeligste form. — f. proliféra (Retz.) Mass, er sjelden (Brandbu paa Hadeland). f cornato-radiata Coem. er derimod mer udbredt, især over Kristianiadalen og Op- landene (Kalk.) Paa foden af garnie træstammer træffer man oft e f apolepta (Ach.) Wain. Cladonia Floerkeana (Fr.) Sommft. Temmelig almin- delig paa torre bergrabber i Cladonia gracilis-szi m f u n d e t . a chloroides (Flk.) Wain, er den almindeligste form. Sjeld- nere er den skjællede/ carcala ( Ach.) Nyl.: Skjærgaarden ved Lyngor (Lynge), Kristiania fleresteds. Cladonia foil acea (Huds.)Schær. a alcicornvs ( Li g h t f .) Schær. er meget sjelden i det sydostlige Norge: Hovedoen ved Kristiania (Moe), Yasser og Sandoen i Kristianiafjor- den (Lynge.) ß convoluta (Lam.) Wain. Trods ivrig sogning er det ikke lykkedes at gjenfinde denne form. (Angivet for Norvegia» (Vahl.) i Th. Fr. Lieh. Scand. p. 94.) Cladonia furcata (Huds.)Schrad. a racemosa (Hoffm.) Flk. Temmelig sjelden, men Andes vistnok over hele det Dstenfjeldske. ß pinnata (Flk.) Wain, er meget udbredt og overalt langt almindeligere end foregaaende form. Cladonia gracilescens (Flk.) Wain. Meget sjelden: Karasjok i Finmarken (Norman, det. Havaas.) Roms- dalen N Hardanger (Havaas, i Berg. Mus. Aarb. 1909. I, p. 8.) Cladonia gracilis (L.) Willd. f. dilatât a (Hoffm.) Wain, er den almindeligste form; i skogen og paa aabne solskrænter. *ß dilacerata Flk. turde være temmelig almindelig. var. chordalis (Flk.) Schær. er almindelig, ligesaa dens f. aspera Flk. var. elongata (Jacq.) Flk. Optræder i massevis paa 7 hoifjeldet. I lavlandet er den sjelden: et par steder i Nord- marken ved Kristiania. Cladonia macilenta (Ehrh.) Hoifm. Dens udbredelse er lidet kjendt, men den er vistnok sjelden. Den findes altid enkeltvis eller i faa eksemplarer paa samme sted. Flere steder omkring Kristiania; Larvik (Nor man); Hovik ved Kristiania, Roland, Ski i Smaalenene, Krokkleven paa Ringerike (Lynge.) Cladonia papillaria (Ehrh.) Hoffm. Den er sjelden omkring Kristiania og over Oplandene. Derimod er den almindelig i lynghederne längs sydkysten og ind i den sydlige del af Smaalenene, som i det hele viser stor over- ensstemmelse med kystens lichenflora. Cladonia pyxidata (L.) Er. a neglect a (Elk.) Mass, er den almindeligste form ; den er meget udbredt. ß chlorophœa F lk. holder sig især paa kalk. Den lindes ofte i Kristianiadalen og over Oplandene. y pocillum (Ach. ) Flot, er mindre almindelig end den foregaaende. Den vokser heist paa træstammer. Som saa mange andre af de storskjællede Cladonia- former er den meget udbredt längs kysten, hvor den lindes i eksponerede bergsprækker o. lign. lokaliteter. Alle tre former findes fra talrige steder i det nordlige Norge i Normans herbarium. Cladonia squamosa (Scop.) Hoffm. er meget almin- delig; optræder under talrige former. f. mucronata Wain, og f mnricella (Del.) Wain, er begge fundet i Granvin i Hardanger af Havaas. (Berg. Mus. Aarb. 1909, I, p. 8.) Cladonia subsquamosa Nyl. Meget sjelden. Lyngor (Asker Stangholmen) (Lynge, det. Havaas.) Ny for Norge. Cladonia' turgida (Ehrh.) Hoffm. er gjerne sammen med Clad, uncial is , men er ikke saa almindelig. Cladonia inicialis (L.) Web. er meget almindelig. Cladonia verticillata Hoffm. Vokser paa solskrænter 8 sammen med Clad, gracilis. Den optræder altid spredt og enkeltvis, men har en betydelig geografisk udbredelse. Omkring Kristiania fleresteds; Brandbu paa Hadeland, Her- sjoen paa Romerike, Lyngor (Lynge). Evernia divaricata (L. Ach.) Meget sjelden: \'aage Norman), Hunder (Lynge.) Steril. Evernia furfnracea (L.) F r. Apothecier er kjendt fra talrige steder omkring Kristiania. Evernia prnnastri (L.) Ach. Apothecier er sjeldne hos os: Treten ved Kristiania. (Moe.) Evernia vulpina (L.) Ach. Findes i det centrale Norge. Fr forgjæves eftersogt i Nordmarken. Gyrophora anthracina (Wulf.) Kbr. er almindelig tilfjelds i det vestlige Norge. 0stover bliver den sjeldnere (Gudbrandsdalen, Dovre (Norman m. fl.), Jonsknuten ved Kongsberg (Poulsson.) Den er ikke funden i Nordmarken. Gyrophora arctica (Ach.) Mudd. Hoifjeldet, især i det vestenfjeldske. Almindelig i de nordlige landsdele. Gyrophora cirrosa (Hoffm.) Wain. (syn. G. spodo- chroa (Ehrh.) Ach. dækker strandklipperne längs hele kysten, næsten altid fruktificerende. I indlandet har den en spredt udbredelse, men er oftest steril, saa det er van- skeligt at afgjore, om man har denne art eller G. vellea for sig. Gyrophora cylindrica (L.) Ach. forekommer spredt og enkeltvis i lavlandet. Subalpint og tilfjelds er den al- mindelig. Gyrophora deusta (L.) Ach. Yderst almindelig paa fugtige steder i lavlandet. Tilfjelds er den sjeldnere. Gyrophora discolor Th. F r. Hoifjeldet, sjelden: Har- danger. Romsdalen. Sundalen. (Havaas.) Gyrophora erosa (Web.) Ach. er almindelig, særlig längs kysten og tildels tilfjelds. Gyrophora fuliginosa Havaas. Hoifjeldet: Hardanger. Romsdalen, Sundalen (Havaas. Gyrophora hirsuta (Ach.) F\v. er sjelden i lavlandet 9 omkring Kristiania. I det centrale Norge, f. eks. i Gud- brandsdalen, er den almindelig og kan klæde hele berg- vægger. Sjelden tilfjelds. Gyrophora hyperborea (Hoîfm.) Mudd, er kanske den mest udbredte Gyrophora- art i Norge. Den er almin- delig lige fra stranden op paa hoifjeldet. Den dækker saa- ledes sammen med G. proboscidea stenene i Galdhoplataaet. Gyrophora polyphylla (L.) Kbr. har en spredt udbre- delse paa talrige steder i lavlandet. Tilfjelds er den sjel- den: f. eks. Vaagefjeldene (Lyn ge). Goryphora polyrrhisa (L.) Kbr. er almindelig längs kysten. Indover landet bliver den sjeldnere: Jonsknuten v. Kongsberg (Poulsson), Vaagefjeldene (over trægrænsen; Lynge). Goryphora proboscidea (L.) Ach. er yderst almindelig paa hoifjeldene. Den lindes spredt paa kollerne i Nord- marken og gaar lige ned til Ekeberg ved Kristiania. (Moe). Gyrophora reticulata (Schær.) Th. Fr. Do vre (Th. Fries ). Gyrophora rugi fera (Nyl.) Th. Fr. Do.vre, centrale Norge (se Th. Fries: Lieh. Scand. p. 156). Gyrophora vellea (L.) Ach. er sjelden i det sydostlige lavland: Larvik (Norman.) Nephroma arcticum (L.) Fr. er almindelig over hele andet. Den lindes paa höifjeldet; i masser längs bækkefar og paa fugtig mose i skogen og gaar lige ud til de yderste oer i skjærgaarden. (f. eks. ved Lyngor). Nephroma expallidum (L.) F r. Forst fundet paa Dovre. Den viser sig at være almindelig paa hoifjeldene i Vaage og Lom. Den vokser baade paa torre berg (i Alectorm oc/zro&?Mca-samfundet) og paa fugtigere steder. Sporer lyse, to— fire-rummet (oftest torummet), rette — svagt bonnefor- mig krümmet, (17,5—21,5X5—6 /<. (Nylander angiver: 20 X 6). Nephroma lusitanicum Nyl. er almindelig längs syd- 10 kysten. rigelig frugtbærende. Findes ved Kristiania. Dens udbredelse i Smaalenene er ukjendt. Parmelia alpicola Th. Fr. er temmelig almindelig paa h0it jeldet. Parmelia ambigua A ch. fruktificerer ofte i det hoiere naaleskogbelte. Parmelia centrifuga (L.) A ch. er almindelig gjennem hele landet, lige fra stranden til h0if jeldet. Parmelia conspersa (Ehrh.) A ch. er almindelig paa haarde bergarter, baade i indlandet og især längs kysten. Parmelia cylisphora (A ch.) Wain, er forgjæves efter- S0gt omkring Kristiania (sml. Th. Fr. Lieh. Scan d. p. 127. Parmelia encausta (Sm.) Nyl. er almindelig paa kol- lerne omkring Kristiania, selv paa de lavere. Den gaar (sjelden) lige ned til stranden (Yasser i Kristianiafjorden). Paa hoifjeldet (Jotunheimen &c.) træffes den hyppig som f. intestiniformis V ill og da ofte steril. Parmelia hyperopta Ac h. fruktificerer ofte i det hoiere naaleskogbelte. Parmelia incurva (Per s.) Fr. findes, men sjelden, paa kollerne omkring Kristiania: Kolsaas. ved Lutvand (Lynge.) Den er altid steril i lavlandet. — I subalpine strog er den almindelig. Parmelia olivacea (L.)-grupppen. P. aspidota (Ac h.) er i lavlandet lige saa almindelig som P. olivacea A ch. Dens vertikale udbredelse er paa 0stlandet lidet kjendt (Loin, subalpint); i de hoiereliggende strog staar den i hvert fald sterkt tilbage for P. oliva- cea A ch. P. exasperatula Nyl. er meget sjelden: Molde (Hav- aas i Berg. Mus. Aarb, 1909, I, p. 11.) P. fuliginosa (Fr.) Nyl. er almindelig. Den gaar lige op paa hoif jeldet (Vaage). P. olivacea Ach. er almindelig over hele landet. Den vokser især paa barken af bjerketrær og feiger dette træ helt op mod hoif jeldet. P. prolixa Ach. er en karakterplante for strandbeltet längs sydkysten, her optræder ogsaa /. glomellifera. (Nyl.) I indlandet er dens udbredelse mindre kjendt, den gaar muligens lige op mod hoifjeldet. P. sorediatn (Ach.) Th. Fr. er sjelden. Kristiania (fleresteds); Valbvkampen paa Hadeland, Hunder i Gud brandsdalen, Graaho i Vaage (Lynge); det sidste sted hoit over trægrænsen. Parmelia perlât a (L.) A ch. er meget sjelden: Gud- brandsdalen (Th. Fr.); Norv. australis (Norman.) var. ciliata (DG.) Nyl. Rægefjord og Sogndal. (Hav- aas i Berg. Mus. Aarb. 1909, J, p. 10.) Parmelia pertusa (Schrank.) Schær. Den klassiske lokalitet er Ringebu i Gudbrandsdalen. (S om mer felt). Den vokser der (Vaalelvdalen nær Stulsbroen) i betydelig mængde paa en stor mosgrod sten. (Flavaas.) Forovrig i Tinn (Kiær). Parmelia />/ryso£fes-(L.)-gruppen. P. farinacea Bitter. Kristiania (i Normans herba- rium, det. Havaas.) Udbredelsen i det ostenfjeldske er forovrig ukjendt. P. obscur ascens Bitter. Tilfjelds: Vaarstigen (Kiær.) Ulstad i Lom i betydelig mængde (Lynge), P. physodes (gemtina) er yderst almindelig overall. Apothecier træffes ofte, især i hoiereliggende skogbryn. P. tubulosa Schær. vokser altid samtnen med hoved- formen (var. genuina) meget almindelig over hele den un- dersogte del af det ostenfjeldske lavland. Synes at være en vel udpræget. konstant art. P. vittata A ch. tindes temmelig almindelig subalpint og opover dalene; sjeldnere i lavlandet: Kristiania (Moe). Parmelia pubescens (L.) Wain, er meget almindelig tilfjelds og træffes paa de hoiere koller i Nordmarken (Kikut, Opkuven, Gyrihaugen, Kolsaas Ne.) Den er neppe bemerket i lavlandet omkring Kristiania. Parmelia saxatilis (L.) F r. var. omphalodes (L.) F r. mangier aldrig i lichensamfundet paa strandklipperne. Kräftige individer fruktilicerer temmelig ofte. 1 indlandet er den væsentlig repræsenteret ved sin/ panniformis Ach. f. pruinosa meget sjelden: Ringebu i Gudbrandsdalen (nær Stulsbroen, Havaas). f. centrifuga Norm. Alten (Norman). Parmelia sty gin (L.) Ach. er almindelig tilfjeld.s og subalpint. Den kan gaa belt ned til stranden (f. eks. ved Vasser i Kristianiafjorden), men er ellers meget sjelden i lavlandet. Parmelia tiliacea (Hoffm.) Ach. er almindelig over det ostenfjeldske lavland, næsten altid soin f scortea Ach. Apothecier meget sjeldne. f borealis Norm. Selso i Rodo sogn (Norman). Peltigera malacea (Ach.) Fr. er sjelden i lavlandet omkring Kristiania. 1 fjeldlierne og tilfjeld.s er den der- imod sammen med P. aphtosa (L.) Hoffm. den hyppigst forekommende Peltigera-art. P. aphtosa er almindelig ogsaa i lavlandet, hvor dog P. canina (L.) er mer udbredt paa de haarde bergarter. Paa kalk er P. canina ikke saa almin- delig (væs. soin /'. rufescens (Weis.)) der træffer man hyp- pigere P. horisontalis (L.) Hoffm. og P. polydactyla (Neck. Hoffm. Peltigera scabrosa Th. Fr. er sjelden i lavlandet: Sarabraaten ved Kristiania (Moe). Illg. Havaas (Berg. Mus. Aarh. 1909, I, p. 13) er den almindelig paa fjeldene; i Vaage, Loin og tilstodende trakter af Jotunheimen synes den dog at være sjelden. Peltigera spuria DC. er almindeligere end for anta- get, især paa silurisk underlag: Noklevand ved Kristiania (Moe), Ringebu og flunder i Gudbrandsdalen (Havaas) Hadeland (fieresteds), Helgocn i Mjosen og i Vaage (nær- mest en mellemform mellem spuria og canina) (Lynge). Pelligera veuosa (L.) Hoffm. har en spredt udbredelse i lavlandet omkring Kristiania; den er almindeligere over Oplandene, i fjeldlierne og tilfjelds. 13 Phxscia Aquila (Ach.) Nyl. er en karakteristisk be- standdel af Strandvegetationen längs hele sydkysten. Physcia cæsia (Hoffm.) Nyl. er temmelig sjelden omkring Kristiania, men almindelig opover dalene og til- dels paa Oplandene. Phxscia ciliaris f sa.xicola Nyl. er almindelig längs stranden, baade paa kalk og paa de haarde bergarter. Phxscia endococcina (Kbr.) Syd. Vest Norge: Granvin (Hava as: Berg. Mus. Aarb. 1897). Phxscia obscura (Ehrh.) Nyl. v. litothea ( Ach.) Gud- brandsdalen ( 1 1 av a as). Helgoen i Mjosen (Lynge). var. orbicularis (Neck.) Almindelig. var ulothrix Ach. Temmelig almindelig. f. miiscicola (Schær.) Th. Fr. i det nordlige Norge og tilfjelds. Ved Kristiania: Næsodden, Bækkelaget (Mo e.) Phxscia pulverulenta /. muscigena (Ach.) Nyl. I betydelig mængde i Lom paa skiîerfjeld (ved Ulstad.) I garnie dage fandtes den paa St. Hanshaugen i Kristiania (herb. Moe. ) Phxscia speciosa (Wulf.) Nyl. har en spredt udbre- delse over det centrale og vestenïjeldske Norge: Cfr. Th. Fr. Lieh. Scand. p. 134. Desuden Sondre Fron (Kjær), Brurvik i Vaage (Lynge). Physcia stellaris var. adscendens (Fr.) optræder under Here former, hvoriblandt kan merkes f. tènella (Scop. ), som er temmelig almindelig, især paa kvister af lovtræer (Crataegus, Sorbus o. lign.) längs kysten. f. aipolia (Ach.) er noksaa almindelig, gjerne sam- men med den yderst almindelige hovedform. Pilophorus cereolus Th. Fr. svnes at vare almindelig paa fugtige klipper, längs bækkefar o. lign. Talrige steder omkring Kristiania (Moe m. h.), Velmunden paa Hadeland (Lynge), Gudbrandsdalen og Dovre og ellers spredt over hele landet (Th. Fr. Lieh. Scand. p. 56.) Ramalina Curnowii Cromb. Stat og Sogndal (Ha- va as i Berg. Mus. Aarb. 1909, I, p. 7). 14 Rama/ina cuspidata Nyl. Hele det materiale, som er indsamlet fra det syd0stlige Norge under navn af R. sco- pulorwn, viser sig at tilhore denne art, idet marvlaget ikke farves afkalilud. Havaas nævner R. scopulorum fra det vestenfjeldske, men angiver ikke, om det er den egte R. scopidorum eller om det er R. cuspidata. R. scopulorum Retz, turde være en tvilsom plante i vor flora. Ramaliua minuscula Nyl. Meget sjelden : Tveten ved Kristiania (Moe), Ringebu (Schtibeler) og Hunder i Gudbrandsdalen (Lynge). Ramai Una pollinaria (Westr.) Ach. Almindelig til- fjelds. Sjelden i lavlandet: Noklevand, Skoien og Dstensjo ved Kristiania. (Moe.) Rqmalina polymorpha Ach. Tilfjelds. Dens udbre- delse i det sydostlige Norge er endnu ukjendt. Rama/ina subfarinacea Nyl. er meget almindelig paa Strandklipper, baade paa vest- og syd-kysten. Den er gjerne fæstet til thallus af de store Parmelia- arter. Stereocaulon condensatum Hoffm. Dovre (Th. Fr.)( Hundersæter i det sydlige Gudbrandsdalen (Havaas.) Sammenlign desuden Th. Fr. Lieh. Sc and. p. 53. Stereocaulon denudation F lk. er almindelig längs hele kysten. war. pulvinatum (Schær.) Flw. angives for talrige steder i det nordlige Norge og tilfjelds. Stereocaulon evolution Græwe. Salangdalen. Nor- man.) f. fastigiatum Anzi.: Sorreisen. Tana og Maalselven ( Norman. ) Stereocaulon incrustation Flk. Fron i Gudbrands- dalen Blytt iflg. Th. F r. Lieh. Scand. p. 50. . Stereocaulon nanion Ach. er kjendt fra talrige steder omkring Kristiania (Moe m. fl.j, desuden Kongsberg Somrft.), Larvik (Norman.) Stereocaulon paschale L. . coralloides F r. og tomento- 15 » sum (Fr.) er almindelige overalt. S. paschale er som regel steril i lavlandet. Stereocaulon pileatum Ach. Kristiania: Ekeberg, Bjornsjoelven, Vættakollen, Næsodden. (Moe.) Sticta. Yore sjeldnere Sticia- arter er for det meste atlantiske. Deres udbredel.se er udredet af Havaasihans forskjellige afhandlinger. (Berg. Mus. Aarb. 1896, 1899 og 1909.) Sticta amplissima (Scop.) Talrige lokaliteter paa Vestlandet. Paa 0stlandet Larvik (Norman), Skogums- aasen i Asker. (Havaas.) Kephalodier mangier sjelden. Sticta crocata Ach. Ostero . nær Bergen (Blytt), Rægefjord (Havaas). Sticta fuliginosa (Dicks.) Grat’. Granvin i Hard anger (Havaas.) Sticta lœtevirens (Leight.) Vestlandet (Havaas m. fl.) Paa 0stlandet er den kjendt fra Larvik (Norman). Sticta limbata Gray. Flekkefjord (Blytt sen.; »Nor- vegia occidentalis» (Norman). Sticta Imita Ach. Spredt over hele 0stlandet, men ikke almindelig. Sticta sylvatica (Huds. ) G ray. Spredt og sjelden paa 0stlandet: Krokkleven paa Ringerike (Blytt sen.), Nore i Numedal og Vestîjorddalen i Telemarken (Kiær.) Sml. Havaas i Berg. Mus. Aarb. 1899, V, p. 10. Thamnolia vermicularis Sw. Hist og her paa hoi- fjeldene. Nordlige Norge. Tholurna dissimilis Norm, vokser endemisk paa Næ- verfjeld i det sydlige Gudbrandsdalen i en hoide af 800— 850 m. o. h. Den lindes i betydelig mængde paa de yderste skud af grantrær lige under trægrænsen. I 1905 lykkedes det Havaas at linde den paa sten, men yderst sparsomt. Umbilicaria pustulata (L.) Hoff m. er temmelig alminde- lig i indlandet. Langs kysten er den en af de mest udbredte lichener, især i strandbeitet. Kräftige eksemplarer træffes der ofte fruktiticerende. Usuea barbat a (L.) Fr. v. dasypoga (Ach.) Fr. er yderst almindelig. Apothecier er kjendt fra Ekeberg ved Kristiania og' flere steder i Nordmarken. Den typiske var. florida (L.) er sjelden paa Dstlandet: Holmestrand og ellers i Jarlsberg og Larviks amt. Langt almindeligere er former, som nærmer sig Arnolds/ soredii- fera. (Arnolds exsic. nr. 572 a, Claud. & Harm. nr. 10.) Denne er funden fruktiticerende ved Mesnafossen nær Lille- hammer (Lyn ge). var. hirta (L.) Fr. er almindelig; altid steril. Usuea longissima Ach. er almindelig paa toppen af de hoieste koller i Nordmarken. (5—700 m. o. h.) Kun und- tagelsevis gaar den lavere ned. Skandalen.) Den er kjendt fra Ringerike (Barth.), fra Hadelandsalmenningen (Lvnge) og er vistnok ogsaa paa Oplandene almindeligere, end man for har antaget. Döde. Den 4 jan. 1910 W. H. Beeby i Thames Ditton, 60 är. — D. 8 dec. 1909 direktör M. Greshoff i Haarlem. — D. 17 okt. 1909 G. Holmes i Strouth i England. — D. 13 dec. 1909 prof. M. Marsson i Berlin. — D. 1 dec. 1909 i. d. guvernementbotanisten i Kapkolonien P. Mac Owan. — D. 29 sept. 1909 dr. E. Post i Beirut i Syrien. - I dec. 1909 prof. N. W. P. Rauenhoff i Utrecht. — D. 3 jan. 1910 prof. L. Si monk ai i Budapest. — I juni 1909 prof. L. So dir o i Quito. — D. 3 nov. 1909 K. Untchij i Graz, 57 âr. Vetenskapsakademien den 12 jan. Af räntan ä den Hahnska donationen utdelades 250 kr. till H. I£ylin für bearbetning af insamladt material af svenska sötvattensflori- deer samt undersökning af florideernas rôda fargümne. Den 26 jan. Till införande i Arkiv f. Bot. antogs en afhandling af G. Samuelsson, Die Verbreitung einiger endemischen Pflanzen. Riksmusei botaniska afdelning har af änkefru Julie Widmark fätt inottaga hennes mans, aflidne professor Johan Widmark, efterlämnade värdefulla herbarium. 17 Växtgeografiska anteckningar beträffande Närkes fanerogamvegetation. Af Hilding Lundelius. Provinsen Närkes vegetation har sedan gammalt varit föremäl för grundliga botaniska undersökningar af Here vära ypperste botanister. Icke mindre än tre floror behänd lande fanerogamvegetationen ') och tvä vissa afdelningar af de lägre växterna ha utgifvits frän trycket. Dessutom är att märka ett rätt stört antal afhandlingar och kortare upp- satser i vetenskapliga botaniska tidskrifter o. dyL, exempel- vis Botaniska Notiser och Yetenskapsakademiens hand- lingar. Ännu star dock — särskildt för växtgeografen mycket nytt att upptäcka inom provinsen. Sä har författa- ren tili denna uppsats — ehuru nu blott en sjutton ärs skolyngling och säsom omedelbar följd häraf i saknad af den utbildade botanistens skarpa öga — funnit ett rätt stört antal hittills icke kända lokaler för sällsyntare växter, äfven- som flere för landskapet nya arter och former. — I nedan- stäende uppsats är sammanfördt det hufvudsakliga resultatet af sex ärs — under somrarna 1903— S företagna — bota- niska forskningar i skilda delar af provinsen. Mina studier hafva visserligen sträckt sig öfver större delen af provinsen. men särskildt har jag varit i tillfälle att undersöka fanerogamlioran i Örebro-trakten med kringlig- gande socknar, d. v. s. de delar af provinsen, som lektor Carl Hartman i sin Närkes-flora betecknat med norm och mellcrsta Närke. De fiesta här nedan upptagna lokalerna äro ocksä härifrän. Men äfven i andra delar af provinsen har jag, ehuru 1) Gellerstedts, Hamnströms och C. Hartmans När- kes-floror. ") P. J. Hellboms: Närkes lafflora och E. Adlerz' Blad- mosseflora, Örebro 1907. Bot. Not. 1910. 2 18 mindre noggrannt, undersökt den af högre växter bestäende tioran. I synnerhet Iran Latorps kalkbrott i Tysslinge soc- ken. viistra Narke — ett sedan gammalt välkändt växtställe med en kalkflora, som i mängt och mycket pâminner om sydligare trakters vegetation — förekomma mänga lokal- tippgiîter. Slutligen äro ej sâ fä intressanta växter iakttagna i Askersunds och Hammars socknar i södra Närke. Hvad uppstäilning och nomenklatur beträffar sft ha auktorsnamnen ej utsatts och familjebeteckning ej skett, da de öfverensstämma med Neumans: Sveriges Hora», Lund 1901, eller m. a. o. det Engler-Prantlska naturliga sy stemct Engler und Prantl: »Die Natürlichen Pflanzenfamilien och botaniska Pariserkongressens af 1867 bestümmelser. Für dem, som ej närmare känna tili provinsen, läm- nar jag här en öfversikt af de i denna uppsats nämnda socknarna. Till norm X. höra: Axberg Eker Glanshammar ' Hofsta Kil Lillkyrka Längbro Ringkarleby Ansta Örebro Till mellersta X. höra: Almby Halsberg Kumla Sköllersta Yiby Till viistra X. höra: KvisSbro Skagershult Tysslinge. Till södra X. höra: Askersund Hammar. Till sist har jag att framföra ett vördsamt tack tili Lektorn vid Karolinska läroverket i Örebro Fil. D:r E. Adlern för benagen granskning af denna uppsats. * 19 Bidens ceriums f. minima. Örebrotrakten: Bygärds- bäcken; Almby sn.: Markkärret. B. ttfpartitus v. integer f. pnmila. Reträtten (en skog oster om Örebro). Anthemis tinctoria f. pallida. Svartâns strand väster om Örebro; Almby sn. : Ormesta. Achillea millefolium var. sudetica. Örebrotrakten; Hof- sta sn. — v. collina: Örebrotrakten. Tanacetum vulgäre var. crispant . Förvildad: Almby sn.: Eskog; Ekeby sn.: Almbro. Artemisia absinthium f. argentca. Ringkarleby sn. : Myrö. Setiecio jacobcea. Norr om Örebro nära nya skarp- skyttebanan. Imtla heleniwti. Üdlad och förvildad flerstädes i Öre- brotrakten. I. salicina. Axbergs sn.: Ervalla. Erigeron acer *typiciis f dissolntns. Sandäsen mellan Örebro och Hofsta. Tnssilago far far a f. roseola. Nära Örebro pappers- bruk, vären 1906. Centanreajaceaf fuscescens. Almby sn.: Hjälmarsberg. Cirsium heterophyllum. Tysslinge sn.: Latorp. — f. indivisnm : Örebrotrakten. C. acanle. Almby sn.: Hjälmarsberg. — v. caulescens: Tysslinge sn.: Latorp. C. arvense var. incanwn. Almby sn.: Mark. Lappa minor f. purpurea. Tysslinge sn.: Latorp, gamla kalkbrottet (E. Larsson). Scorsonera humilis f. ramosa. Örebrotrakten. Leontodon hispidns. Tysslinge och Kils socknar (utan närmare känd lokal). Taraxacum expallidiim Dahlstedt. (Dt. determ.). Öre- brotrakten. T. crebridens Lindb. f (Dt. determ.). Sandäsen mellan Örebro och Hofsta sn. T. hæmatopus Lit idb. f. Sand A sen m. Örebro och Hofsta sn. Närkes Hier acier tinnas utförligt behandlade ai Lektor E. Adlerz i Botaniska Notiser 1903. Campanula cervicaria. Västra Närke: Hasseltors, ym- nigt utmed banvallen. C. glomerata f. elliptica. Tysslinge sn.: Latorp. Trichera arvensis f. coltina. Örebrotrakten ; Almby sn.: Mark; Längbro sn.: Karlslund. Sambucus ebulus. Örebrotrakten. Asperula tinctoria. Snaflunda sn. Plant ago major y asiatica f. agrestis. Örebrotrakten ; Hofsta och Ringkarleby snr. Intermediär a former till de tre typerna: a typica, /-; intermedia och y asiatica, förekomma stundom. I mitt her- barium finnes ett füllt utveckladt individ af PI. major hvilket icke kan sägas tillhöra nâgon af de tre nyssnamnda typerna; ej heller närmar det sig en af dem mer an en annan. Frân a-typen skiljes det genom äggrunda — ovala blad hvars skifvor utan bestämd gräns ôfvergà i bladskaftet samt axen vanligen kortare än Stängeln. Frân /2-typen afviker det därigenom, att bladen icke äro utbredda pâ marken, bladskifvan 7 — 9-nervig, glatt, trubbig, utan tvär eller inbuk- tad bas 5—12 X 7—; 8 cm., Stängeln nästan glatt — gleshärig med 8 — 15 cm. lànga ax. Frân y-typen skiljes det genom tjocka 7— 9-nerviga, äggrunda — ovala, i spetsen trubbiga blad. — Exemplaret ifräga växte pâ torr. solbränd mark i Örebrotrakten, sommaren 1905. Utricularia vulgaris. Torfgrafvar mellan Ervalla och Dylta stationer i norra Närke. Lathrcea squamaria. Mosäs sn.:i löfskog. Verbascum thapsus f. bracteatum. Enstaka individ bland typen. V. nigrum f. cuspidatum. Tysslinge sn.: Latorp, gamla kalkbrottet. — f. leucandrum : Tysslinge sn.: Hükerkulla samt Latorp, nära Stationen. 21 Veronica scutellata f villosa. Tysslinge sn.: Latorps gamla kalkbrott. Odontites rubra * verna. Flerstädes, t. ex. Almby sn.: Mark och h. o. d. i Hofsta sn. Pedicularis palustris f borealis. Almby sn.: Markkär- ret (1905). P. silvatica. Skogen Reträtten ö. om Örebro. Melampyrum cristatum. Längbro sn.: Karlslund. M. pratense ß foliation. Tysslinge sn.: Latorp. Hyoscyamus niger f pallidas. Lillkyrka sn.: nära kyrkan. Solanum nigrum ß chlorocarpum. Örebrotrakten. Lycopus européens f. 'subpiunata. Svartans strand ö. om Örebro. Salvia verticillata. St. Mällösa. Glcchoma hederacea f parviflora. Almby sn.: Hial- marsberg. Anchusa officinalis f. arvalis. Örebrotrakten. Myosotis silvatica f. lactea. Kringlan (en skog n. o. om Örebro). M. arvensis f. vernal is och f. cestivalis: bâda bland typen i Örebrotrakten. Pulmonaria officinalis f. immaculata. Göthlunda sn. Se Hn. Convolvulus sepium f. coloratus. Örebrotrakten ; Ring- karleby sn. (a bägge lokalerna möjligen förvildad). Gentiana campestris ß. germanica. Ekers sn.: nära kyrkan . Lysimachia vulgaris f. ramosa. Almby sn.: Hjälmars- berg. — f. capitata. Norr om Örebro. Naumburgia thyrsiflora. Skagershults sn.: Hasselfors. Primula officinalis f. sulfurescens. Tysslinge sn.: La- torp; Almby sn.: flerstädes. Androsace septentrionalis. Tysslinge sn.: Latorp (öster om gamla kalkbrottet). Armeria vulgaris var. intermedia. Längbro sn.: Karlslund. Erica telralix. Laxä i v. Närlce. Pyrola media. Almby sn.: Mark. Carum carvi var. atrorubens. Skogen Reträtten ö. om Örebro. Angelica si/vest ris f. major. Orebrotrakten. Aethusa cynapium var. agrestis. Orebrotrakten. Epilobium parviflorum. Tysslinge sn.: Latorp (Knut Lundelius). E. montanum v. subcor datum. Almby sn. Trapa natans i fossil förekontmande former — f. lævigata, f. suecica, f. rostrata, f. eonocarpoides, t. cono- carpa, f. subcoronata, 1. coronata samt f. elongata — ät- minstone flere at dem, äro aî professor R. Sernander m. fl. anträffade i provinsens torfmossar (Sernander: Om Trapa natans i Närke i naturvetenskapliga föreningen Hederas i Örebro festskrift 1908). I mina botaniska samlingar har jag en Trapanöt af coronataformen frfm Säbylunds torfmosse i Kumla sn. Viola x arena ria X riviniana f subriviniana. Ax- bergs sn.: Dylta bruk. V. x canina X riviniana f subcanina. Vid vagen mellan Örebro och södra delen af skogen Reträtten. V. tricolor a genuina f typica. Mosäs sn.: Adolfsberg. — f lutescens. Orebrotrakten; Axbergs sn.: 1 Jylta bruk. Geranium pyrenaicum. Ringkarleby sn.: Myrö (tro- ligen förvildad). Euphorbia cyparissias. Almby sn.: Kyrkogârden. CalHtriche bicuspidata. Orebrotrakten: Skebäck. i watt- net nedom fallet. Vicia tetrasperma /. tenu/ folia. Almby sn. Onobrychis viciifolia. Tysslinge sn.: Latorp (rikligt! Troligen Ursprungligen odlad). Lotus corniculatus f. crassifolius. Orebrotrakten. Melilotus arvensis v. petitpierreanus. Almby sn. M. albus. Tysslinge sn.: Latorp. Trifolium procumbeiis. Örebrotrakten 1903 och Almby sn.: kyrkogârden 1905. T. arvense f prostratum. Almby sn.: Mark. Anthyllis vulneraria f coccinea. Tysslinge. sn.: La- torp; Örebrotrakten. Primus spinosa v. cocetanea. Kils sn. (enl. uppgift; utan närmare lokal antecknad). Alchemilla vulgaris *pubesceus. Axbergs sn.: Dylta bruk, nära Stationen; Örebrotrakten: Hamnpromenaden. Stora Holmen samt nedre Oskarsparken. — * pastor alis. Tysslinge sn.: Latorp (gamla och nya kalkbrotten); Längbro sn.: nära Karlslunds herrgârd; Örebrotrakten: vid vagen mellan Örebro och södra delen af skogen Reträtten.» — *filicaulis. H. o. d., t. ex. Örebrotrakten: vid vagen mellan Skebäck och Hjälmarsberg i Almby sn.: nära pap- persbruket; Trädgärdsföreningen i Örebro: pä gräsmattor; Axbergs sn.: Dylta bruk, heit nära stora grufstöten. - *ßlicaulis f. vestita. Skogen Reträtten öster om Örebro; Mosäs sn.: Adolfsbergs tiälsobrunn ; Hofsta sn.: ut- med järnvägen. — *acutangula. Synes vara den i provinsen, eher àtminstone i Örebrotrakten allmännast förekommande Al- chemilla-formen, hvadan nägra speciella lokaler här ei upptagas. — *subcreuata. H. o. d.. exempelvis Gällersta sn.: Almbro, utmed an nära kvarnen; Örebrotrakten: vid Svea trängkärs kaserner. — *a/pestris. Örebrotrakten: Stora Holmen, norra hamnpromenaden, nära länslasarettet; Axbergs sn.: kyrko- gârden och Dylta bruk. Samtliga dessa lokaler för Alchemillæ äro anteck- nade under mina botaniska exkursioner under somma- ren 1908. •J 4 Fragaria viridis. Almby och Ekeby snr. (utan när- mare lokal antecknad). — f calycina: Tvsslinge sn,: Latorp. Potent il la ru pest ris. Viby sn. samt Längbro sn.: Lindbacka (bäda lokalerna enl. exemplar i föreningen »He- deras samlingar). P. argentea f. septernsecta. Örebrotrakten. — f. sor- dida: Almby sn.: Yid sidan af stora landsvägen, nära kyrkan. P. x erecta X procumbens. Vintrosa sn.: Lanna. P. auseriija f. sericea. Almby sn. Spircea ulmaria f. denuded a . Längbro sn. Cratcegus x.monogyna X oxyacantha. Örebrotrakten. Ribes petreemn. Örebrotrakten. Saxifraga adscendüns. Axbergs sn.: Dylta bruk; Hof- sta sn. Sedum aimuum. Hofsta sn. S. album ß micranthum. Axbergs sn. — I inledningen tili sin Närkes-flora (»Landskapet Xerikes Hora, Örebro 1866) säger den künde botanisten Carl Hartman, att Xärke mer kan sägas hafva en västlig an ostlig Hora. Som bevis härför anför han bl. a., att flere växter, som i östra Sverige äro allmänna, här alldeles saknas, under det att arter med västlig utbredning anträffas inom provinsen. Det kan där- för vara af ett visst intresse att tinna, att ^-formen af Sedum album, som har en ostlig utbredning, finnes inom provinsen. Drosera rotundifolia f Jurcata. Bland typen: Kumla sn.: Säbylunds torfmosse. Dr. longifolia f bifida. 1 likhet med motsvarande form af föreg. art förekommer den bland typen, tili exem- pel Dylta mosse i Axbergs sn. Erysimum ehe irautho ides f dentatum. Örebrotrakten. E. hicracUfolium vor. a/pimim. Af stud. B. Ekestubbe anträffad â en gârd vid OÏaigatan i Örebro, sommaren 1905. Arabis arenosa. Ett exemplar af denna har af lektor E. Adlerz vid granskningen forsetts med anteckningen : »moiligen hybrid med A. thaliana. Individen ifrâga förete tydliga intermediära egenskaper. Da det kan hafva sitt 25 intresse lämnar jag här en kortfattad diagnos af densamma, särskildt med afseende pä de för ifrägavarande form egen- domliga delarna. Stjälk späd; de likformigt parbladiga rotbladen hafva högst 3, alltid vinkelrätt utstaende, spetsiga sidoflikar; änd- fliken har 0—1 tand. De nedre stjälkbladen äro aflänga— smalt omvändt äggrunda, liksom de öfre oskaftade. Ivron- blad hvita, vid basen blekgula; skidor pâ uppâtriktade skaft. Blommor vanl. kortare än skaften. Lokal: trakten af Dylta vitriol- oeh svafvelbruk i Ax- bergs sn., norra Närke. Insamlingstid: sommaren 1905. A. arcnosa. Almby sn. Lepidium draba. Längbro sn.: Karlslunds herrgärd och kvarn. — Under ett tiotal är har den växt ä dessa lo- kaler, dit den troligen inkommit med utländskt frö (spann- mäl?); linnes nu ymnigt. L. campestre. Hofsta sn. Thlaspi alpestre. Almby sn.: nära kyrkan 1903 oeh ären förut, sedan dess ej sedd â denna lokal. — v. t intense. Mycket vackra och typiska exemplar af denna var. har jag fran Viby sn. i mellersta Närke. Draba nemorosa. Askersunds landsförsamling samt Halsbergs sn. Anemone hepatica f violacea. Flerstädes bland typen, exempelvis skogen »Reträtten» öster om Örebro; Almby sn.: Hjälmarsberg m. 11. st.; Hofsta sn.: flerstädes. A. hepatica f. albiflora. Skogen Reträtten» öster om Örebro. Ranunculus repens f latisectus. Axbergs sn.: Dylta. Stellaria graminea f Pacher/. Skogen »Reträtten» öster om Örebro. Cerastium vulgare f. liolosteoides. Örebro trakten. Sagina procumbens v. corollina. Kils sn. Polygonum amphibian / y cænosum. Örebrotrakten : Lillân. P. aviculare f. erectum. Örebrotrakten. 26 Riiniex obtnsi/olius ß si/vestris. Örebrotrakten. Urtica dioica f. hispida. Örebrotrakten. Betula nana. Ringkarleby sn.: Myrö (»Hedera . Sâsom växande under gränsen for Litorinahafvets maximi- utbredning, är den att hänföra till de glaciala pseiulorelik- terna.» l) 2). Fagus silvatica. Yid vägskälet nära Latorps herr- gârd i Tysslinge sn. finnes en liten dunge — IS stycken — vackra och normalt växta bokar. hvilka tyckas trifvas väl. trots det jämförelsevis nordliga läget. Utefter den väg. som trän Latorp gär öster ut växa ooksâ ett tiotal bokar med en stamdiameter vid brösthöid växlande mellan 3 och 6 dm. — I Slottsparken i Örebro finnas likasä nägra bokar, hvilkas grä. af Pleurococcus-algen grönaktiga. släta stam- mar bryta af mot de öfriga trädens brunsvarta bark. Af ifrägavarande bokar är i synnerhet en af ovanligt vacker och reslig växt. — Allt detta visar. att boken som odlad trifves mycket väl inom provinsen, dar den ock sätter frukt. Qitercus robur. A stora Holmen i Svartän vid Örebro hnnes en rätt märklig gammal ek. Den mäter strax ofvan roten omkr. 9 meter i omkrets och vid brösthöid cirka 6 m. Den har dock redan sett sina bästa dagar; nu finnes blott en af de fordom flertaliga hufvudgrenarna kvar. Salix pentandra f angustifolia cf. Almby sn.: Mark. S. x cinerea X repens cf . Kumla sn. 5. x nur it a X cinerea cf. Örebrotrakten. — Denn a hy- brid uppträder ä ifrägavarande lokal med afseende pä bla- den under tvenne former. Den ena har bladen smalare eher bredare omvändt äggrunda med största bredden i främre trediedelen och med veckad. bakätböjd spets. ofta skrynk- liga och krusiga, vägbräddade och trubbsägade; denna star ') Se härom R. Sernander: Om s. k. glaciala relikter. Botaniska Xotiser 1894, sid. 185, samt A. G. Xathorst: Ett par glaciala pseudorelikter. Bot. Xotiser 1895 sid. 29. 2) Xägra sällsyntare Salix- och Betula-former fran Xärke äro behandlade af K. Kjellmark i Bihang tili Svenska N'eten- skapsakademiens Handlingar. band 21, afd III, nummer 7. 27 tydligen aurita rnycket nära. — Den andra formen, som till bladens beskaffenhet in er öfverensstämmer med cinerea, har aflângt — omvändt äggrundt lansettlika blad med rak spets, sägade och i kanten oftast nägot krusiga. 5. nigricans f borealis Ç. Örebrotrakten. — Denna form har i allmänhet en nordligare utbredning än typen (enl. Neuman). S. rcpens f. fusca 9, c f. Axbergs sn.: Dy] ta bruk. S. repens *rosmarinifolia 9- Axbergs sn.: Dylta. S. lapponwn cf. Almby sn.: Täby och Hjälmarsberg. Utgör en glacial pseudorelikt. — Dr. Kjellmark uppger i sin ofvannämnda uppsats, att Salix lapponutn L. inom pro- vinsen endast skulle linnas â den af honom nümnda lokalen vid sjön Längen i Axbergs sn. Den lär dock finnas â än fier stallen än de af mig ofvan nümnda. Sä t. ex. har jag hört uppgifvas Askersunds landsförsamling som fyndort för densamma. I Örebrotrakten odlas och anträffas stundom flere sällsyntare Salices förvildade, af hvilka följande här näm- nas: Salix fragilis ç>[ S. x fragilis X triandra cf ; S. x alba X fragilis cf; S. x triandra cf och 9; S. triandra X viminalis f. subtriandra 9 ; S. daphnoides 9 1 S. x phylicifolia X repens ç$. Orchis sambucina f typica. Kumla sn.: Yxhult. O. sambucina f purpurea. Längbro sn.: Karlslund. O. angustifolia. Askersunds landsförsamling; Ska- gershults sn.: Hasselfors. Gymnadenia conopea f. dènsiflora. Edsbergs sn.; Tyss- linge sn.: Latorp. G. conopea f. ornithis. Bland hufvudformen i Eds- bergs sn. Herminium monorchis. Askersundstrakten. Epipactis palustris. St. Mällösa sn. E. rubiginosa ». Kumla sn.: Yxhult. (jämf. Neuman). Listera ovata. Längbro sn.: Karlslund. Neottia nidus avis. Snaflunda sn. (utan närmare lokal antecknad). Iimcus effusus /. cong/onieratns. Almby sn. Lamm trisulca steril! . Almby socken: Mark; üre- brotrakten : flerstädes. L. gibba (steril!'. Almby sn.: Markkarret. Car ex liirta. Almby sn.: Hialmarsberg. C. riparia. Örebrotrakten : Skebäck. ( . pseudocy perns. Tvsslinge sn.: Tysslingesjön. C. silvatica. Tvsslinge sn.: Latorp. C. x irrigua X Uniosa. Almby sn.: Markkärret. C. montana. Tvsslinge sn.: Latorp. C. cauescens v. subvitilis. Tvsslinge sn.: Latorp. C. muricata -inicrocarpa y l irais. Almby sn.: Mark. Lolium temulentimi a agricolum. Örebrotrakten. Trisetmn flavescens. Örebrotrakten. Phleum Bcehmeri. Örebrotrakten. Elodea canadensis Q. Denna art. som for ej sA länge sedan inkom frän Amerika, har förökat sig ofantligt has- tigt inom provinsen. sä att den nu förekommer allmänt, t. ex.: i norm X.\ Axbergs sn.: Ervalla och Dylta bruk; Hoista sn.: flerstädes; Kils sn.: vid sidan af landsvägen m. Örebro och Kils kyrka; Ringkarleby och Glanshammars socknar: flerstädes. - I niellersta X.: Almby sn.: ett litet kärr norr om landsvägen m. kyrkan och Marks herrgärd; Kumla sn.: Säbylund; Sköllersta sn.: Käfvesta fll. stud. Filip Lundeliiis). — I västra X.: Skagershults sn.: Hassel- tors. — I södra X.: Askersundstrakten. enl. uppgift. Alisma planta go 'Michaletii typ a. Uppträder inom provinsen under tvenne former. Den ena. som förekom- mer allmännast, växer pä grundt , heist stillastâende vatten, men äfven i bäckar, diken o. dyl. med lugnt lopp. Den har i allmänhet ungefär 0,5 m. hög Stängel, äggrunda. vid basen vanligen afrundade, längt skaftade blad; blomställ- ningens kransar 5—6 och dessas grenar vanligen uppätrik- tade, dock stundom nästan vägrätt utstäende. Den andra formen växer â djupare, stillastâende vatten och afviker frän den ofvan beskrifvna formen hufvudsak- 29 ligen genom heia växtens spädhet samt de smâ, flytande bladen. ß. stenophyllum . Denna typ, som egentligen tillhör djupare, rinnande vatten och öfversvämmade stränder (Neuman), förekommer äfven och ej sä sällan â grundt vatten och nästan uttorkade Ställen. Pä den förra lokalen — grundt vatten — blir den i allmänhet storväxt, med väl- diga, vanligen elliptiska blad och ej sällan med en blom- ställning af ända tili sju kransar. Af denna typ har jag iakttagit tvenne förändringar. Den ena afviker îrân typen genom att blommorna sitta i sammansatt blomställning (= en krans); enstaka exemplar i Örebrotrakten. — Den andra formen, som växer à djupare, hastigt rinnande vatten, har alla bladen flytande, vanligen mindre ein hufvudforniens, mycket längt skaftade. — Öre- brotrakten och annorstädes. Potamogeton natansf fluviatilis. Örebrotrakten: Lilian. P. gramineus var. fluvial is. Axbergs sn.: Dylta; Sko- gen »Reträtten» ö. om Örebro. P. lucens fl. ovalifolius. H. o. d., t. ex. Almby sn.: Hjälmarsberg. P. polygonifolius var. amphibius. Askersund. P.perfoliatus f rotundifolius. Örebrotrakten: Skebäck. P. acutifolius. Örebro: â bottnen af dämmen i Träd- gärdsföreningen, Sparganium minimum f. rostratuni. Örebrotrakten : Bvgärdsbäcken. Juniperus co)nmunis fl subuana. Almby sn.: Hjäl- marsberg. — fl. suecica.: Almby sn.: Mark. Örebro d. 24- november 1909. Skyddsmedel mot insekter i herbarier. Det af C. G. H. Thedenius föreslagna medlet, thymol, synes vara bra. Det blir visserligen dyrt att använda, om det for 5,000 exem- plar växter skulle gâ ât hvartannat àr 100 gram thymol, som kosta 3 kr. pâ apoteken. Dâ nu röntgenstralar bürja anvündas för att förstöra insekter, som göra gângar i trämöbler, sâ kan val samma metod duga för att döda insekterna i ett herbarium. Men den metoden, blir nog icke billigare och dessutom svär att tillämpa. Om man en gàng fàtt sitt herbarium fritt irân insekter och sedan icke inrangerar nâgra växter i det. sâ tyckas inga andra medel ails behöfvas här i Sverige för att fort- farande bevara det. Vill man sedan föröka ett sâdant her- barium, bör man vara säker pâ att de växter, som skola inrangeras, icke innehâlla nâgra lefvande insekter. Har man t. ex. behandlat dem med kolsvafla och sedan vid granskning ett par gânger under ett ârs tid icke funnit nâgra lefvande insekter. sä är utsikten stör att inga sädana finnas. och dâ kunna dessa växter inrangeras. Men ett undantag fär dock göras för de smä insekter. som ofta förstöra blombladen. Om thymol dödar eller af- häller äfven dessa. vore det en stör fördel. Lindman, C. A. M., Poa remota Forselles, eine wiederherzustellende europäische Art. — Engler’s Bot. Jahrb. Bd. -14. 1909, s. 36—45, 2 texti. Förf. har redan publicerat anmärkningar angäende nämnda art pâ andra Ställen. Ur denna uppsats fä vi se att Glycerin remota Fries 1839, som icke är identisk med Poa remota Forselles 1807, mäste fä ett annat, äldre namn. Förutom Glycerin norvegica C. S. Sommerfeit 1837, finnes det ett ännu äldre, Poa lithuanica Gorski i E. Eichwalds Naturhist. Skizze won Litauen. Yolhynien und Podolien, 1830. Namnet bör säledes blifva Gl. lithuanica (Gorski ) Lindm. Dâ Poa remota H. B. K. 1815 frän Ecuador är yngre än Forselles 1807, sä ger förf. ät arten namnet Poa Kimthii. 31 Inula vrabelyiana A. Kerner auf Gotland. Von C. A. M. Lindman. Es ist eine den schwedischen Botanikern wohl bekannte Pflanze, die ich hier als Inula vrabelyiana A. Kerner be- zeichne. Sie wurde zuerst im Kirchspiel Hangvar auf der Insel Gotland gesammelt (»una cum Helianthemo Fumana in petra fere denudata») und für I. ensifolia L. gehalten (G. Wahlenberg, Gothlandiæ plantæ rariores annis 1816, 1817 et 1818 detectæ a J. P. Rosén, in Nov. Act. Soc. Sc. Upsal., t. VIII, 1821, p. 225). Diese Pflanze wurde später nicht in Hangvar wiedergefunden, kommt aber in den Kirchspielen Fleringe, Bunge und Othem (alle im n. ö. Gotland) vor, jedoch ziemlich selten. In Fries' Summa vegetabil. 1846, p. 3, steht sie als »7. ensifolia L. var. dubia (an salicinæ?)» und in Fries’ Herb. Norm., f. 14, n:o 1 (1849) als I. ensifolia. Noch in Hartm. Skand. Fl., ll.e Aufi. (1879) heisst sie 7. ensifolia L. Auch Beck hat in seiner Monographie Inulæ europææ (Denkschr. d. k. Ak. d. Wiss. Wien, Bd 44, 1882, p. 317) 7. ensifolia für die Insel Gotland angegeben, omnino dis- juncta», d. i. weit entfernt vom Hauptgebiet dieser Art (mittl. u. stidl. Russland, Oesterreich. Ungarn, n. Italien, Balkanhalbinsel, Kleinasien). Indessen hatte bereits K. J, Lönnroth 1854 in einer akadem. Dissertation Observ. criticæ plantas suecicas illu- strantes, pag. 4, dargetan, dass diese Pflanze nicht mit 7. ensifolia identisch sein kann, und stellt sie als 7. salicina var. angustifolia Lönnr. auf. Dieser Name wurde von K. Johansson in Gotlands växttopografi och växtgeograli (K. Sv. Yet. Ak. Handl. 29: 1, 1897, p. 118) aufgenommen und desgleichen von Neuman u. Ahlfvengren in Sveriges Flora, 1901, p. 33. In letzterer Arbeit wird hinzugefügt: »Ist wahr- scheinlich ein Bastard zwischen I, salicina und ensifolia, welch letztere früher auf Gotland existiert haben dürfte, jetzt aber wahrscheinlich daselbst ausgestorben ist». Auch Lönn- Bot- Not. 1910. roth hat auf Etiketten 1S81 eine ähnliche Meinung ausge- sprochen : Formæ mediae inter I. salicinam et ensifoliam Nachdem also diese Pflanze zu einer Varietät oder Hybride degradiert war, hat man sie als weniger in- teressant aus den Augen gelassen; sie ist von Krok und Almquist in ihrer Sv. Flora ausgelassen, wie auch z. B. von K. Fritsch in der Exkursionsflora für Österreich (2:e Aull. 1909). Es ist darher meine Absicht die Aufmerksamkeit der Botaniker wieder auf diese Pflanze zu lenken als eine der interessantesten in der nordeuropäischen Flora, zumal in pflanzengeographischer Hinsicht. Wenn es sich heraus- steilen sollte, dass diese Pflanze, wie man schon aus ihrem allgemeinen Aussehen schliessen kann, von /. ensifolia her- stammt oder als Bastard auf dieselbe hindeutet, würden wir hier einen weiteren Beleg haben für diepflanzengeographische Verwandschaft der dürren Kalksteinheiden Gotlands mit der südosteuropäischen Flora, namentlich dem pannonischen Gebiete. Um die Frage zu entscheiden, habe ich alles ein- schlägige Material im Naturhist. Reichsmuseum zu Stock- holm und einigen anderen Sammlungen genau untersucht. Die zahlreichen Exemplare dieser gotländischen Pflanze n skandinavischen Plerbarien scheinen auf den ersten Anblick durch die übereinstimmende Grösse und Gestalt eine sehr einheitliche Form zu bilden. Durch ihren Habitus stehen sie zum grössten Teil der /. ensifolia am nächsten, obgleich von niedrigerem Wuchs und mit kleineren, z. T. sehr schma- len Blättern. (Vgl. die Beschreibung in Nov. Act. Soc. Sc. Upsal.. t. VIII, p. 250, und Flora Danica, suppl. fase. 1. tab. 24). Wie bei der etisifolia ist der Stengel sehr dünn und am Grunde aufsteigend, die Blätter linealisch bis lineal-lan- zettlich, derb, öfters flach und aufrecht, an der Basis ver- schmälert und gewöhnlich sehr dicht gestellt. Dagegen hat I salicina in ihrer typischen Form einen geraden Stengel, dün- nere und breitere Blätter (lanzettlich bis eiförmig), die stet> herausragen und öfters rückwärts gebogen sind; mit der breiten, herzförmigen Basis umfassen sie den Stengel. 33 Bei der Untersuchung der gotlündischen Exemplare habe ich in erster Linie die Äderung der Stengelblätter ins Auge gefasst. Es hat sich dabei herausgestellt, dass bei diesen niedrigen, schmalblättrigen Stöcken mehrere etwas verschiedene Blattformen Vorkommen, die allerdings nicht scharf abgegrenzt sind und deshalb ohne Zweifel am besten als eine hybride Serie aufgefasst werden, nament- lich zwischen I. ensifolia und salicina. Eine genuine I. en- sifolia habe ich darunter bisher nicht getroffen, wohl aber Formen, die Teils durch die Gestalt und starke Behaarung der Hüllschuppen, teils durch den charakteristischen Verlauf der Blattnerven der /. ensifolia sehr nahe kommen. Ich muss darum zuerst auf die Äderung der beiden Arten ensi- folia und salicina kurz eingehen. Bei I. ensifolia sind die Blätter hauptsächlich parallel- nervig, bei I. salicina dagegen entschieden netzaderig; siehe die beistehende Abbildung, Fig. 1, a und b, c. Bei I. en- sifolia sieht man am Grunde der Blattspreite jederseits ne- ben dem Mittelnerv 3 bis 4 Längsnerven, von denen die beiden grössten, die dem Mittelnerv am nächsten kommen, deutlich und ohne Biegungen bis zur Blattspitze verlaufen (der äussere jedoch sehr nahe dem Blattrande). Diese Längs- nerven sind nicht deutlich durch Queradern verbunden, oder sind diese wenigstens zu zart und dünn um eine Bie- gung der Längsnerven an den Verbindungsstellen zu be- wirken. Die Äderung dieses Blattes bildet also keine deut- liche Areolen oder polygonale Figuren. 1. salicina. Fig. 1, b, c hat dagegen ein dichtes Adernetz von zahlreichen, sehr feinen, quer und schräg verlaufenden Verbindungsnerven, wodurch zahlreiche rundliche Areolen gebildet werden. Der Mittelnerv sendet in seiner ganzen Länge deutliche Seitennerven aus, gewöhnlich jederseits etwa 6 stärkere und dazwischen mehrere feinere, die schräg auf den Blattrand zu gerichtet sind. Auch die basalen Seitennerven weichen gleich von dem Mittelnerv gegen den Blattrand ab um sich dann bogenförmig dem nächst oberen Bot. Not. 1910. 3 34 anzuschliessen. Sogar bei sehr schmalblättrigen Formen von /. salicimt unter den kräftigen, grosswüchsigen, mehr- köpfigen Wald- und Wiesenformen, z. B. in der Nähe von Stockholm) findet man immer das dichte Adernetz wieder; s. Fig. 1. c (das Blatt ist hier nur 8- mm. breit). Gehen wir jetzt zu der zwergartigen gotländischen Zwischenform über. Den un- günstigen Lokalen zufolge {trockener Kalkboden, z. T. nackte Kalksteinplatten wer- den die Blätter schmal, aber dick und derb; meistens sind jedoch die unteren noch ziem- lich breit und dünn, wogegen die oberen, die sich in der wär- meren und trockneren Jahres- zeit entwickelt haben, deut- licher xerophil gebaut sind. Bei den letzteren werden die stär- keren Blattnerven sehr dick (beinahe wie der Mittelnerv i, die Zwischenräume kleiner und das Adernetz dadurch sehr be- schränkt; die dünneren Adern sind also weniger zahlreich und treten nur schwach hervor. Was uns hier vor Allem beschäftigen soll, ist der Ver- lauf und die Verzwei- gungsweise der grösse- ren Blattadern. Diese treten tatsächlich unter verschie- denen Typen auf, und zwar lassen sich (unabhängig von der Breite und Form des Blattes) drei Formen konstatieren: eine von intermediärem Typus und zwei andere, die sich einer- seits der salicina, andererseits der ensifolia näher anschlies- Fig. 1. a Inula ensifoliü L., Exemplar aus Yolhynien ; das Blatt ist ein wenig zu breit gezeichnet um die Äderung deutlicher zu zeigen. — b Inula salicina L. aus s. ö. Schweden, gewöhnliche Form ; c dieselbe Art, schmalblättrige Form aus Gälön nahe Stock- holm i b und c in nat. Grösse). 35 sen. Es muss indessen sogleich bemerkt werden, dass man bisweilen an demselben Stock mehr als einen Blatttypus in Bezug auf das Adernetz beobachten kann. Die Mehrzahl der fraglichen Exemplare (»/. ensifolia var. dubia Fries; I. salicina var. angustifolia » Lönnroth) zeigen folgende Äderung, die als eine intermediäre zu be- zeichnen ist. Die beiden grössten Seitennerven, die vom Blattgrunde aus jederseits am nächsten am Mittelnerv ver- laufen, sind zwar geradlinig und dem Blattrande paral- lel, erreichen aber nicht die Blattspitze, sondern hö- ren auf und werden von einem oder mehreren vom Mittel- nerv sich ablösenden Seitennerven entweder fortgesetzt oder verdrängt. Dies kann sich entweder mehrmals wie- derholen, und der scheinbar fortlaufende Längsnerv ist dann nicht einfach sondern gleichsam sympodial zusammenge- setzt, Fig. 2, d\ oder nur einmal, gewöhnlich am Anfänge des letzten Drittels der Spreite, Fig. 2 ,f,g. Die hier beige- gebenen Abbildungen zeigen schon einen hybriden Ein- fluss von Seiten der ensifolia, erstens durch die ziemlich ge- radlinigen, nicht in kurzen Bogen gekrümmten Seitennerven; zweitens durch den feinen Randnerv dicht am Blattrande, der bis zur Spitze bemerkbar ist (auch dieser jedoch von mehr oder minder sympodialem Bau). Um diesen Typus gruppieren sich zwei andere: 1. Die seitlichen, primären Nerven, die sich in ungleicher Höhe vom Mittelnerv ablösen, werden zahl- reicher, kürzer und mehr bogenförmig; die feinen, rand, ständigen Adern sind nicht mehr zusammenhängend; zugleich werden die Anastomosen selbstredend deutlicher, wodurch kürzere und breitere Areolen gebildet werden, Fig. 2, «— c, und ausserdem zeigen die stärkeren Adern hier und da kleine zickzackförmige Schwankungen, die dem vorigen Typus fremd sind. Diese Blattform steht also der /. salicina näher, kommt indessen sogar an sehr schmalen Blättern vor; s. Fig. 2, a und b, zwei Blätter, nur 4 mm breit! —Man möchte glauben, es liege hier nur eine stark reduzierte Form von echter I. salicina vor; dass dem aber nicht so ist, sondern dass schon bei diesem Typus eine Veränderung durch hybriden Einfluss stattgefunden hat. sieht man dar- aus, dass diese Äderung an demselben Stock auftreten kann wie die vorstehend beschriebene; vgl. Fig. 2, c und d. wo zwei Blätter von einem und demselben Stock dar- gestellt sind. 2. Die beiden seitlichen vom ßlattgrunde ausge- henden Primärnerven verlauten ununterbrochen bis Fig. 2. Inula vrabelyiana A. Kerner, gotländische Exem- plare von verschiedener Ausbildung innerhalb der Hybriden-Serie /. ensifolia X salicina. a — c netzaderige Blätter, der salicina am nächsten kommend; d — g Blätter mit intermediärer Nervatur; h — l mehr oder minder parallelnervige Blätter, der ensifolia nahe ste- hend. — Alle Blätter sind verschiedenen Stöcken entnommen, nur c und d gehören zu demselben Stengel. (Natürl. Grösse, nur / 2-mal vergr.). zur Spitze, dem Blattrande parallel, Fig. 2, d—g, ein Merk- mal, das diese Form sehr nahe der ensifolia stellt, jedoch mit der Modifikation, dass zahlreiche Anastomosen vorhan- den sind, die fast so dick werden wie die Längsnerven selbst; hierdurch können letztere nicht immer ganz gerad- linig bleiben, sondern werden an den Verbindungsstellen zu einer kleinen Abweichung veranlasst. Dies tritt natürlich in ungleich starkem Grade hervor und nicht selten bekom- 37 men dadurch die beiden Hälften des Blattes eine verschie- dene Äderung; s. Fig. 2, k. Da hier, neben der I. salidna, von keiner anderen Art als der ensifolia die Rede sein kann (dies wird nämlich durch die Gestalt und Behaarung der Hüllschuppen dar- getan), muss in erster Linie der Name Inula vrabelyiana A. Kerner, Oesterr. botan. Zeitschr. 21, 1S71, p. 59, in Betracht kommen. Diese Art liât Kerner selbst als eine Hybride /. ensifolia X salicina bezeichnet (oder möglicherweise en- sifolia X cordata welch letztere indessen von Beck zur I. salicina gerechnet wird). Seine Beschreibung stimmt gut mit der gotländischen Form: . . . Blätter genähert, aufrecht oder aufrecht abstehend, gegen die Basis spathelig ver- schmälert . . . von einem Mittelnerv und jederseits von 2—3 an der Basis oder nahe der Basis aus dem Mittelnerv sich ablösenden vorspringen den Seitennerven durchzogen, welche den Blatträndern parallel fast bis zur Spitze des Blattes ver- laufen und unter sich wie mit dem Mittelnerv und dessen vorderen Verzweigungen durch deutlich vorspringende quer oder schräg verlaufende Anastomosen netzig verbunden sind, lineal-lanzettlich ...» Kerners I. vrabelyiana ist von Beck, Inulæ europææ, p. 315, mit folgenden Worten näher charakterisiert worden : "Folia coriacea, rigida, erecta, conferta, subimbricata, an- gustato-sessilia; caulismono- rarissime oligocephalus; planta habitu I. ensifoliae, sed nervatura foliorum latiorum di- versa». Beck betrachtet sie an dieser Stelle als ein End- glied in der hybriden Reihe ensifô/ia X salicina, die er unter dem Namen Inula strict a Tausch zusammenfasst. Die Kerner'sehe Beschreibung der /. vrabelyiana passt indessen ebenso gut auf diejenige Planze, die Beck a. a. O. als ß Neilreichin neben der a vrabelyiana gestellt hat und folgendermassen beschreibt: Folia erecto-patentia rarius paulum recurvata laxa tenuiora angustato-sessilia . . . planta habitu /. ensifoliae latifoliae, sed nervatura foliorum latiorum diversa». Später hat Beck dieselbe Pflanze m Ker- ners Exsiccatwerk Flora exs. austro-hungarica N:o 247 aber als Art unter dem Xamen »/. Neilreichü erscheinen las- sen, und teilt auf der Etikette folgendes zur näheren Kenntnis derselben mit: »In den meisten Merkmalen stimmt die vorliegende Pflanze mit I. vrabelyinna überein . . . Ein weniger gedrängter Wuchs, die weniger derben und we- niger steif aufrechten Stengelblätter mit beiderseits weniger stark hervortretenden Nerven könnten allein zur Charak- teristik der I. Neilreichii gegenüber der/, vrabelyinna angeführt werden . ßeck hat also keine der Äderung entnommene Merkmale zum Unter- schied zwischen seiner 1. Neilreichii und Kerners vrabelyiana hervoge- hoben. Was die zitierten Worte: »ein weniger gedrängter Wuchs, die weniger derben Blätter usw. betrifft, so sind diese Merkmale ohne jeden Zweifel direkte Anpassungserschei- nungen, die als eine direkte Folge des ungünstigeren Standortes und Klimas zu erklären sind. Es scheint mir daher nicht zulässig, diese beiden Pflanzen als distinkte Arten zu trennen. Als ein Beleg für diese Meinung teile ich hier. Fig. 3, einige Abbildungen der I. Neilreichii mit. so“ wie sie in Kerners fl. exs. austro- hung. erschienen ist. Das Exemplar im Herb. Stockh. enthält 2 Formen, und von beiden habe ich 1, bzw. 2 Blätter ab- gebildet. Man sieht durch Vergleich mit Fig. 2. c, d, wie genau Becks Pflanzen gewissen Exemplaren der gotlän- di sehen Form entsprechen, letztere ist aber bisher nur als eine xerophile Pflanze mit gedrängtem Wuchs und derben Blättern gefunden. Der älteste Name für diese hybrid-kollektive Art ist Fig. 3. ’•Inula Neil- reichii Beck» in Kerners Flora exs. austro-h Ungar. X:o 247 (Exemplar im Herb. Stockh.). a das eine Individuum mit salicina- ähnlicher Nervatur; b und c ein anderes Indi- viduum, deutlicher paral- lelnervig und der I. en- sifolia ähnlicher. demnach Inula vrabelyüma A. Kerner. Die Hybriden von ensifolia und sa/icina sind (nach Beck, Inulae europ., p. 31ö) aus Nieder-Oesterreich, Ungarn und Siebenbürgen bekannt. Es darf nicht vergessen werden, dass Inn la stricta Tausch nach Beck, der Originalexemplare gesehen hat, der älteste Name für die Hybridenreihe ensifolia X sa/icina sein soll. Es wurde indessen nach der ursprünglichen Beschreibung, die Beck nach Tausch, Sylt, plant, nov. II, 1828, p. 253, zitiert, eine salicitia-jSfarüicYie Pflanze damit be- zeichnet: Fol. bene lanceolat. subamplexicaul. . . . nec basi subauriculatis ut in I. salicina, rigidis, pedunculis unifloris corymbosis . . . squamis anthodii squarrosis *; Beck hat dem hinzugefügt: Folia tenuia . . . habitus I. salicince . Ich halte es jedoch für unstatthaft, die gotländische Inula- Form mit dem Namen stricta zu bezeichnen. Für diese zwergartigen, hartlaubigen, einköpfigen Pflanzen wäre der Name und die Beschreibung bei Tausch sehr un- zutreffend. Es dürfte nämlich bei dem in geographischer Be- ziehung isolierten Auftreten der gotländischen Pflanze be- quemer und zugleich exakter sein, eine engere Bezeichnung zu benutzen, wodurch ihre Zusammengehörigkeit mit einer aus entfernten Gebieten schon längst gut bekannten Form festgestellt wäre. Übrigens, da die ganze Serie ensifolia X sa/icina nicht auf Gotland Vorkommen dürfte, wird man sowohl den systematischen als den cekologischen Merkma- len der gegebenen Pflanze am besten Rechnung tragen, wenn man einen Namen wählt, der gerade diese und keine andere bezeichnet. Wie man dann diese gotländische huila in mehrere Formen zerlegen soll, ist Geschmäcksache, denn es können, wie ich schon bemerkt habe, wenigstens zwei von den beschriebenen Blatttypen an demselben Stock Vorkommen, aber auch reine Formen kommen vor, eine ad salicinam, eine ad ensifoliam und eine intermediäre, die auf jeder der Fundstätten gemischt wachsen, alle aber zwerg- artig und xerophil ausgebildet. 40 Wibeck, E., Bokskogen inom Östho och Yäst- bo härad af Smäland. Ett bidrag till Sveriges skogs- historia. — Meddelanden frân Statens Skogsförsöksanstalt. — Skogsföreningens Tidskr. Arg. 7. 1909, s. 349—413; ârg. S, 1910, s. 1—34; 1 karta 20 textfig. Denna stora uppsats ar dels en beskrifning öfver bokskogens îorna och nuvarande utbredning inom ett visst omrade af landet, dels ett försök att af denna historik i förening med observationer öfver bestândsfôrhâllandena, sâdana de nu te sig, komma tili allmännare slutsatser rö- jrande bokens förmaga att häfda sin plats sâsom skogsbil- dande trädslag i denna del af Sverige. Undersökningen har visât, att boken inom Ôstbo och Vastbo härad förr varit skogbildandé pä flerdubbelt större arealer än nu. Dâ efter allt att dôma îôrhâllandena varit tämligen enahanda sàvâl i vissa delar af Älfsborgs lân och Hailand som ock i Kronobergs och södra delen af Kalmar län. sâ fölier häraf att boken säsom skogbildandé mäste anses vara stadd i tillbakagâng frân ett fôregâende utbred- ningsmaximum.hvilket tvdligtvis ej fâr förblandas med artens totala utbredningsomrâde. som pâ samma gang mycket val kunnat bibehâlla sig oförändradt eller t. o. m. okats. Bo- kens förhällande tili de gamla ekskogarne samt de talrika spâr af en îorntida jordkultur. hvilka âterfinnas pâ sâ mânga af de nuvarande och förra bokskogsomrâdena. antyda att dessas utbredningsmaximum ej är att sôka sâ synnerligen längt tillbaka i tiden. Sannolika skäl tala für, att det inföll under 1400-talet och senare delen af 1300-talet d. v. s. under den period af folkbrist samt ekonomiskt och kulturellt förfall. som följde närmast efter digerdöden. en hypotes som redan Retzius framkastat. Beträffande den skogsvegetation af hufvudsakligen ek. bok och tall, som vid slutet af medeltiden tackte nuvarande Sydsverige, sâ torde skillnaden mellan â ena sidan södra delarna af Smâland och Yästergötland och â andra sidan Skâne. Halland och Blekinge varit ganska obetvdlig, i 41 hvarje fall vida mindre an nu. Om man vid denna tid skulle försökt att urskilja en bokregion . skulle denna otvifvelaktigt kommit att omfatta äfven det omräde, som i början af förf.s uppsats blifvit betecknadt som den mellersta Zonen (zon 2), ja troligen pâ vissa punkter — framför allt i Kalmar län — t. o. m. öfverskridit denna. Med granens framträngande norr ifrän sprängdes bokskogarne och för- svunno m esta dels frân den egentliga utmarken, pâ samma gäng som bokens obestridliga kampduglighet tillätit den att somligstädes hälla sig kvar och äfven att nybilda icke sä fa smärre bestand, hvilka dock numera företrädesvis äro att hnna â inägojord eher i annat afseende gynnade och för granens invandring skyddade lokaler. I den härda kamp, som lokalen har att bestä framför allt med granen, blir lokalens större frostkänslighet tili stör nackdel för trädslaget, och är i förening med bokens käns- lighet för markförsumpning den viktigaste orsaken tili, att bokskogen nu företrädesvis träffas â utpräglade höjdlägen. För framtidens skogsbruk, som säkerligen kommer att rikta sin sträfvan pâ erhâllandet af i viss riktning speciali- serade former af vära vanliga trädslag, bör en sent utslâ- ende form af boken. en s. k. tarda-form, komma att stä som ett synnerligen eftersträfvansvärdt mäl. Brenner, M., En ny Rubus-hybrid. Meddel. Soc. Faun. Flor. Fennicæ h. 35, s. 13S — 9. 1909. Denna hybrid, R. avcticus X idceus, togs af W. Bren- ner pâ Hawananwaara i östligaste delen af Kuusamo i Finland. Genom sin jämförelsevis laga växt och sina fätaliga, vanligen ensamma, röda blommor, ehuru med mer upprätta, hos en del exemplar smâningom i dem hos den typiska R. arc- ticns ôfvergâende, kronblad pâminnande om denna art, hade den dock genom sina frân en grof rotstock uppskiu- tande, upprätta, af mera utdragna ledstycken bestâende, sâvâl fertila som sterila, halft vedartade, öfvervintrande stjälkar genast vid första anblicken visât sin samhörighet med R. idæiis, hvarjämte vid närmare pâseende sâvâl bla- dens soin iodrets undre sida beiunnits vara svagt grâludna. Aîven hos en del i ôirigt normala exemplar af R. a retiens hade stammen förefallit att vara af en gröfre och îastare beskaffenhet än vanligt och sâlunda likasom antydt ett. om ock svagare, inflytande at R. id (eus. Xâgra längre gâende ôfvergàngar tili den sistnämnda, pa vidpass en meters af- stand därifrän växande arten künde med afseende â blom- morna diiremot ej varseblifvas inom den af R. arcticus och hybriden hestäende gruppen. Enligt det intryck upptäckaren erhöh päplatsen hade blommor af R. arcticus befruktats med pollen ai R. idæns och sälunda gifvit upphof ät säväl den ifragavarande hybri- den som ofvan antydda mellanform emellan denna och normal R. arcticus. > Lindberg, h., Formæ duæ hybridæ generi> Rubi novae e Finlandia. — Meddel. Soc. Faun. Flor.. Fenn. H. 35. 1909. s. 141-14-1. t. 1-3. Sedan referatet af Brenners uppsats om en ny Rubus- hybrid var uppsatt für intagande i föregäende hafte af Bot. Xot.. hafva vi erhällit Meddel. 35. hvari vi se att Lindberg föredrog sin uppsats pä samma möte som Brenner. Förf. bade utförligt beskrifver och afbildar R. arcticus L. X Idceus R. biuatus Lindb. fil. och skrifver om skill- naden frän föräldrarne: a R. arctico caule stricto, multo crassiore. foliis argute serratis, subtus velutinis, foliolis basi rotundatis et germinibus lanuginosis différant; a R. ldœo toliis subtus haud incanis, stipulis latioribus et præcipue floribus solitariis, roseis. filamentis inflatis diversa; a R. arctico X saxatili, quæ forma apud nos haud rara est. caulo stricto, altiore et crassiore foliis subtus velutinis et præser- tim germinibus lanuginosis optime distant . Den andra hybriden var tagen ai pastor O. Kyyhky- nen vid foten af Korkealainen nära kyrkan i Suomussalmi. i Kajana Österbotten. Om exemplaren af denna hybrid. R. Idceus L. X saxatilis L. (R. digeneus Lindb. (il. skrifver 43 förf. bland annat: »a R. saxatili præcipue ramis floriferis e turionibus adscendentibus anni præcedentis abientibus, foliis supremis turionis subpinnatis, subtus velutinis. foliolis magis acuminatis et germinibus puberulis différant; a R. Ideen foliis utrinque viridibus, turionibus substoloniformibus, ad- scendentibus cum foliis inferioribus ternatis diversa sunt. Hedysarum sibiricum. II. Lindberg berättar i Medd. Soc. Faun. Flor. Fenn. 35 att d:r R. Pohle fäst bans uppmärsamhet pä att ett exemplar af Hedysarum obscurum, taget af A. O. Kihlman vid Tshapoma i Lapponia Yær- sugæ 1889 i sjelfva verket tillhörde H. sibiricum. Den se- nare arten skiljes frän den förra bland annat genom liera par smâblad (c. 9), mer allânga smâblad, soin aro hâriga pâ heia undre sidan. Arten är ny för fennoskandinaviska lioromradet, men är af Pohle tagen pâ östra stranden af Flvita hafvet. Magen, I., Forarbeider til en norsk lavmose- f lora. IX. Grimmiaceæ. X. Timmiaceæ. XI. Schizostegaceæ. XII. Hedwigiaceæ. 114 s. — Det K. Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 1909 N:o 5. Afven i denna del Annas mânga värdefulla observa- tioner, delvis pâ franska. delvis pâ norska. Nybeskrifna aro: Grimmia subg. Flydrogrimmia (Gr. mollis Br. eur.) och subg. Streptocolea (Gr. atrata Miel.), Gr. maritima v. pilifera; Racomitrium ramulosum Lindb. v. terrestre. Ostenfeld, C. H., (et C. Wesenberg-Lund), Cata- logue des espèces de plantes et d’animaux observées dans le plankton recueilli pendant les expéditions périodiques depuis le mois d’aout 1905 jusqu'au mois de mai 1908. 151 s. Copenhagen 1909. Conseil permanent international pour l’exploration de la mer. Pub- lications de circonstance. N:o 48. Den internationella hafsundersökningens publikationer innehâlla talrika iakttagelser öfver Vegetationen i de haf. som omgifva Sverige. En sâdan sammanställning, som i 4-1 oivannämnda arbete underlättar arbetet för den, som vill ha reda pä vegetationens utbredning. Warming, E., Dansk Plantevækst. ‘2. K lit- te i' n e . Andet Halvbind.) S. 225—376, 60 textfig. Kopen- havn 1909. Nordiske Forlag. Efter 2 ärs väntan ha vi nu fâtt slutet ai förf:s af- handling ora sanddynerna. Ur innehâllsîôrteckningen äter- gifva vi följande rubriker: Kampe med Sandflugten. Jord- bunden. Klimatet. Klitplanternes ydre Former og Kaarene. Bladbygningen och Kaarene. Livsiormer. Aarstider; Blom- string; Frospridning. Lavninger i Klitterræn; Beltedannel- ser. Soer; Damme; Vandlob. Vaade Sandfladers Tilgro- ning. Gronninger; Kær; Morbundsvegetation. Danmarks Klitter. Dä Alb. Nilsson omnämner att flygsandsomrädena â Sandhammar i Skäne ej äro narmare kända, redogör iörf. pä sid. 355—363 för sina därstädes under tvâ korta besök gjorda iakttagelser. Naturligtvis var det en del olik- heter mot förhällandena pä Jütlands västkust; likheten med de lollandska och bornholmska dynerna var större. Lik- heten visade sig i synnerhet i den högre och kraitigare Vegetationen ä de grä dynerna, i de höga örternas vegeta- tion och i de busk- och trädbevuxna sänkorna. Likaledes framhäller iörf. förekomsten ai Psamma baltica pä dessa tre baltiska lokaler. Dusén, P., Beiträge zur Flora des Itatiaia. II. 50 s., 1 t., 5 textfig. — Arkiv i. Bot. 9 N:o 5. 1909. Ny a äro följande växter: Piper itatiaianum C. DC.. Erythræa Centaurium (L.) Pers. f. itatiaiensis Dus.. Salvia oligantha Dus., Solanum Itatiaiæ Dus.. Ct’phomandra gla- berrima Dus., Baccharis oxydonta DC. v. fasciculata Dus., och v. macrocephala Hieron. Dessutom finnas utförliga be- skrifningar pä nägra ai förf. redan förut namngifna arter. I den allmänna delen redogöres för de olika forma- tionerna. befruktningsförhällanden och blomningsperioder. Ett eget förhällande är inverkan af irost pä Pæpalan- 45 thus polyanthus, hvilket förf. dock icke künde tillräckligt studera. Bladrosetten hos denna växt bestâr ibland af mer an 200 blad. De yttre 10—15 bladen, som äro c. 15 cm. länga och 2 cm. breda fâ ett eget utseende efter en frost pä natten. Epidermiscellerna hafva blifvit skilda fran meso- fyllet genom ett lager af is, som i midten är 1 cm. tjockt och förtunnas mot bladets ändar. Islagret bestâr af hexa- gonala pyramider. som stä vinkelrätt mot mesophyllagret. Isen hos ett individ kan i vikt stiga till 600 gr. och smälter smâningom under 10—12 timmar pä dagen. Dä frosten in- träffar under den torra tiden och smältvattnen samlas del- vis i bladrosetten och delvis intränger i jorden närmast växten, anser förf. namnda anordning nyttig for växten. Heintze, A., Växtgeografiska undersök niiïjgar i Rane socken af Norrbottens län. 63s., 1909. — Arkiv f. Bot. 9 N:o 8. Beskrifning af naturvegetationerna utgör hufvudpar- ten af arbetet. Strandvegetationernas artrikedom framhâlles. För utbredning och förekomstsätt af Alopecurus geniculatiis och fiilvus inom nordligare delarna af finsktskandinaviska lloromrâdet redogöres utförligt. Den förra arten är öfver- allt införd med kulturen; den senare är füllt spontan inom omrâdet och utbreder sig i strand- och lacustrina vegetationer fràn hafvets niva genom heia barrskogsregionen upp i björk- zonen och gär här och hvar ett litet stycke ofvan trädgränsen. Ny litteratur. Andersson, G.. 1910. Fredrik Wilhelm Christian Areschoug. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (178)— (195), 3 texttig. Aulin, Fr. R. 1910. Smänotiser om Betula humilis. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (162) — (163). Birger, S. 1910. Växtlokaler frän Norrland och Dalarna. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (143)— (158). — , 1910. Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis och Matricaria discoidea. 32 s., 3 kartor, 2 textfig. — Arkiv f. Bot. 9 N:o 7. 46 Ehrenborg, H. 1910. Myrtillus nigra f. leucocarpa. — Sv. Bot. Tidskr. 3 s. (177). Ekman, E. L. 1909. Beiträge zur Columniferenilora von .Misiones. 56 s., 10 textfig. — Arkiv f. Bot. 9 X:o 4. — Xya arter âro: Sida vespertina och anartha, Abutilon Johnsonii, Pavonia xanthogloea, psilophylla och mis- sionum, Melochia missionum samt Buettneria scal- pellata Pohl subspec. rigida. Frics, Th. M. 1910. Betula humilis i Smâland. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (159) — (162>. Frics, Rob. E. 1910. Ett märkligt Gasteromycet-fynd. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (176)— (177), 3 textiig. Gorton, A. E. 1910. Lathyrus sphæricus Retz, â Kullaberg. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (171). Hafström, Hj. 1910. Epilobium adenocaulon Hausskn. i Sverige. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (174). Haglnnd, E. 1909. Om vâra högmossars bildningssätt. IL — Geolog. Eör. i Stockh. Förh. Bd. 31 s. 376—397. — , Redogörelse für torîjordsundersôkningar inom Kristian- stads lün sommaren 1908. — Sv. Mosskult. Tidskr. 1909 s. ‘287—338. Hu/th, J. M. 1910. Förteckning öfver svensk botanisk litte- ratur under âr 1908 Timte tillägg för 1907). — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (129) — (142). Jönsson, B. 1910. Om vikariat inom växtriket vid näringsbe- redning sedt frân anatomisk-biologisk synpunkt. 33 s. — Atfôljer installationsprogram . . . Funds Univ. 1910. L—in, G. 1910. Carum Carvi L. i. rhodoehranthum Moore. Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (177). Lindman, C. A. M. Linné och Goethe. — Xordisk Tidskrift. 1909 s. 422-435. — , 190e!. A Linnean herbarium in the natural history mu- seum in Stockholm. II. Pentandria. 50 s. — Arkiv f. Bot. 9 X:o 6. Linin', C. v. 1909. Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. Aid. 1. del III, bref till och frân svenska en- 47 skilda personer. A— B utom Bäck. Utgifn. af Th. M. Fries. 342 s. Löf, A. 1909. Naturminnen och strödda iakttagelser. Fu- ruens Levedygtighed . — Skogsvärdsför. Tidskr. 7 s. 541—547, 6 textfig. Toppen oîvan en afbarkad stamdel lefde och utbildade 10-arsringar. Nathorst, A. G. 1909. Paläobotanische Mitteilungen. 8. Über Williamsonia, Wielandia, Cycadocephalus und Wel- trichia. 38 s., 8 t., 5 textfig. — K. Sv. Yet. Akad. Handl., Bd. 45 N:o 4. — Dä man tidigare künde han- blommor inom klassen Bennettiales endast frân Cyca- deoidea, har fori, pâvisat sâdana hos 7 arter, tillhö- rande 5 skilda typer. Nordstrom, K. B. 1910. Växtgeografiska anteckningar for Bleking. II. — Svensk Bot- Tidskr. 3 s. (166)— (171). Rosendahl , H. V. 1910. Bidrag till Sveriges ormbunkflora. I. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. 382—388, 8 textfig. — , 1910. Ranunculus repens L. *fistulosus nov. subsp. - Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (175)— (176), 2 textfig. Schotte, G. 1909. Nägra danska ekskogar. — Skogsvârds- för. Tidskr. 7 s. 523—540, 15 textfig. Selander, S. och R. Bryant- Meisner 1910. Nàgra vüxter frân Möja fürsamling, Uppland. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (172) — (174). Skottsberg, C. 1909. Pflanzenphysiognomie des Feuerlandes. 63 s., 3 t., 1 karta. — Wissenschaftliche Ergebnisse d. schwed. Südpolar-Exped. 1901—1903 unter Leitung von D:r O. Nordenskiöld. Bd IV N:o 9. — , 1909. Das Pilanzenleben der Falklandsinseln. 58 s. - Sammast. N:o 10. Tedin, H. 1910. Bestockningsfôrmâgan hos korn. — Sveri- riges Utsädesför. Tidskr. 19 s. 292—308. Thedeniits, C. G. H. 1910. Invandrande vüxter. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. (164)— (166). V.j T. 1910. Svenska botanister afiidne 1909. Wibeck , E. 1909. Bokskogen inom Östbo och Vüstbo af 48 Smâland. Ett bidrag till Sveriges skogshisloria. - Skogsvàrdsfôr. Tidskr. 7 s. 349—430, 13 texti.. 1 karta. Witte, H. 1910. Alvssum calycinum L.. en i Sverige genom utländskt vallväxtfrö spridd art. — Svensk Bot. Tidskr. 3 s. 337-381. Prisnedsättning â Botaniska Notiser. Frän och med den 1 jan. 1910 är boklädspriset ned- satt pä följande argângar af Botaniska Notiser: Arg. förutvarande pris 1871 — 74 3,— kr. pr arg. 1875 — 78 3,50 » 1879—86 4.50 1887 — 99 6,— nedsatt tili 1.50 kr.. 1,75 2,25 4.— Argängarna 1853 — 56 säljas fortfarande tili det ned- satta priset: 1 kr. pr arg. Anmälan. À hei ärgang af Botaniska Notiser för ;ir 1910, 6 n:r, emottages prenumeration â alia postkontor i Sverige, Xorge och Danmark eher hos utgifvaren med sex 16) kr., postbefordringsaf- giften inberäknad, samt hos tidskriftens distributor, C. W. K. Gleerups Förlagsbokhandel i Lund, och i alia boklador tili samma pris. Da denna nya ärgang blir den fyrtionde i den Serie af Botaniska Xotiser, hvilken jag började att utgifva, hoppas jag att de svenska botanisterna komrna att understödja tidskriften säväl genom talrik prenumeration som genom manga manuskriptbidrag. O. Xordstedt. Lund, Drottensgatan 4. Innehäll. Lindelius, H., Växtgeografiska anteckningar beträffande Xärkes fanerogamvegetation. S. 17. Lind man, C-, Inula vrabelyiana A. Kerner auf Gotland. S. 31. Lynge, B., Om udbredelsen af en del traad- og busklaver i Xorge S. 1. Smärre notiser. S. 16, 30, 40 — 48. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 1,1 : 1910. Bemerkungen über die für den internationalen botanischen Brüsseler-Kongress 1910 gemachten Vorschläge zur Regelung der paläobotanischen Nomenklatur. Von A. G. Nathorst. Ausser von mir ') sind von folgenden Seiten diesbe- zügliche Vorschläge gemacht worden: l:o. Von amerikanischen Botanikern, unter denen sich die amerikanischen Mitglieder der vom Wiener-Kon- gress 1905 genannten Kommissionen für die kryp togamische Nomenklatur und Dr. David White, Mitglied der paläobo- tanischen Kommission, belinden "■). 2:o. Von Dr. J. Tuzson in Budapest* * 3). 3:o. Von Prof. Dr. H. Potonié in Berlin, der von Prof. Dr. A. Engler, nebst sechs anderen der dortigen Botaniker und einem Geologen unterstützt wurde 4). Es scheint mir zweckmässig mich zunächst über Dr. Tuzson's Vorschläge zu äussern. Wenn ich mich dabei nur kurz fasse, so geschieht dies, weil Dr. Tuzson die Ver- schiedenheit nicht bemerkt zu haben scheint, die zwischen der älteren Paläobotanik und der Paläobotanik unserer Tage obwaltet. Denn für diese trifft ja seine einleitende Bemerkung, dass die Methodik und Nomenklatur dem ') Motions préliminaires proposant des articles additioneis sur la Nomenclature des plantes fossiles présentées au III:e Cong- rès international de botanique à Bruxelles 14 — 22 Mai 1910. Bo taniska Notiser 1909, p. 203 — 205. -i Propositions relating to the amendment and completion of the International Rules of Botanical Nomenclature adopted by the International Botanical Congress of Vienna in 1905. Bull. Torrey Botanical Club, 36 (1909), p. 55 — 63. Mit französischer Text p. 65 — 74. 3) Vorschläge zur Regelung der palaeobotanischen Nomen- klatur zur Beratung auf dem Brüsseler Kongress 1910. Budapest 1909. 8:o. 4) Vorschläge zur Regelung der paläobotanischen Nomen- klatur. Jahrbuch der Kgl. Geolog. Landesanstalt in Berlin. 1909. Bot. Not. 1910. 4 Botaniker fremd und dass ihre Ergebnisse besonders in den feineren Details unbrauchbar sind , gar nicht zu. Obwohl die einzelnen Artikel Dr. Tuz. son's mehr unter den Empfehlungen als unter den Regeln rangieren, will ich mich dennoch kurz über dieselben äussern. Ich muss dabei wie auch im Folgenden der Raumersparnis halber, auf ein vollständiges Citieren der einzelnen Artikel verzichten und verweise statt dessen auf den betreffenden Aufsatz selbst. Artikel 1. Diesem kann allerdings beigestimmt werden, wenn man ihn mit zu derselben gehören endigen lässt, er ist aber selbstredend ganz überflüssig. Die Fort- setzung des Artikels enthält indessen eine unmögliche For- derung, da ja z. B. fast nie Blüten, höchstens Früchte neben den Blättern der fossilen Laubbäume Vorkommen, und da solche Charaktere wie Behaarung, Farbe u. s. w. meistens nicht zu konstatieren sind. Artikel 2 Dass viele von den fossilen Pflanzengatt- ungen nicht immer einer Gattung in derselben Bedeutung wie bei rezenten Pflanzen entsprechen, ist ja längst bekannt, dabei ist ja aber nichts weiter zu tun. als die allmähliche Aufklärung der Verhältnisse durch neue Beobachtungen abzuwarten. Ganz ähnlich liegen ja übrigens die Verhält- nisse bei rezenten Pflanzen. Während ein Teil der Gattungen unter denselben genau begrenzt sind, gibt es dagegen vie- le andere, deren Grenzen noch schwankend Und unbe- stimmt sind, obschon auch sie einstweilen ganz wie die anderen behandelt werden müssen. Artikel 3. Warum man nur die Endsilbe -/tes anwenden soll, ist schwer einzusehen; man kan ja auch -opsis und -odium benutzen. Wir haben ja z. B. Piruelop- sis, Onychiopsis, Ginkgodium u. 's. w.. die sämtlich gute und treffende Namen sind. Artikel 4 . Warum der Name einer aus gestorbenen Gattung nicht auf -des endigen darf, ist ebenfalls schwer öl zu verstehen. Meint Dr. Tuzson. dass z. B. Zamites und Calamites unzweckmässige Namen sind? Artikel 5. Hier gilt ganz dieselbe Bemerkung für Arten, die vorstehend unter Art. 2 für Gattungen gemacht wurde. Und auch hier kann man an analoge Verhältnisse bei rezenten Pflanzen erinnern. Artikel 6. Kann als eine Empfehlung gutgeheissen werden. Ich habe in ähnlichen Fällen statt besonderer Speciesnamen Buchstaben benutzt, z. ß. Cladophlebis sp. a, CI. sp. b., CI. sp. c. u. s. w. Artikel 7. Stimmt mit meinem Artikel A. überein und muss gutgeheissen werden. Artikel 8. Hängt von den Resultaten des Brüsseler- Kongresses ab. Als Zusammenfassung des Obigen bin ich also der Meinung, dass der Artikel 7 allein unter die Regeln auf- genommen werden kann. Bevor ich zur Besprechung der Vorschläge 1 und 3 übergehe, dürfte es zweckmässig sein daran zu erinnern, dass die Bedeutung der fossilen Pflanzen für die Botanik heutzutage eine derartige ist, dass sie von den Systemati- kern und Pflanzengeographen nicht mehr übersehen wer- den können. Die fossilen Pflanzen werden vielmehr wie ich mich schon an anderer Stelle ausgedrückt habe 1 mehr und mehr von der Botanik erobert. Das Endziel dieser Eroberung kann selbstredend kein anderes sein, als die fossilen Pflanzen in das botanische System, das ja durch dieselben komplettiert und besser verständlich wird, end- gültig einzureihen. Ist dem aber so, dann ist es auch offen- bar. dass die Nomenklatur der fossilen Pflanzen in keiner Weise von derjenigen der rezenten abweichen darf. b A: G. Nathorst, Über paläobotanische Museen. Engler’s Bot. Jahrbücher, Bd 42, Heft 4, p. 335 — 340, 1909. 52 Eine Pflanze bleibt ja eine Pflanze, auch wenn sie nur fos- sil vorliegt, sie wird durch das Fossilwerden nicht den Grenzen des Pflanzenreiches entrückt. In voller Übereinstimmung mit dieser Auffassung und mit der jetzigen Tendenz der Palüobotanik, sind die Vorschläge der amerikanischen Botaniker abgefasst, sie machen keinen Unterschied zwischen der Nomenklatur der rezenten Pflanzen und der der fossilen. Ganz anders ver- hält es sich mit den Vorschlägen, die von Prof. Potonié gemacht wurden, hier macht sich im Gegenteil das Bestre- ben geltend, die fossilen Pflanzen so vollständig wie mög- lich von den rezenten getrennt zu halten und durch rigo- rose Vorschriften die Nomenklatur derselben unnötiger Weise zu verwickeln. Ich muss gestehen, dass wenn ich nur zwischen den Vorschlägen der amerikanischen Botaniker und denjenigen von Prof. Potonié zu wählen hätte, ich ohne Bedenken die ersteren vorziehen würde. Unter den amerikanischen Vorschlägen ist jedoch einer, mit welchem ich nicht einverstanden bin, nämlich N:o 3, der den Artikel 20 des Wiener-Kongresses 1905 auf- heben will. Es lässt sich allerdings nicht leugnen, dass das Prioritätsprinzip durch ein solches Verfahren konse- quent durchgeführt würde, ob dies aber in jedem Fall glück- lich wäre, scheint mir zweifelhaft. Ich glaube vielmehr, dass die'Listen mit Noinina conservanda durchaus beredt tigt sind. Man darf nämlich nicht vergessen, dass man nicht nur den Autoren, sondern auch — wenn ein solcher Ausdruck gestattet ist — den Pflanzen selbst Gerechtigkeit widerfahren lassen muss. Dem Vorschlag (N:o 6:1 der amerikanischen Botani- ker gegenüber, nach welchem die Abbildung einer fossilen Pflanze mit einem beigefügten binären Namen ohne jeg liehe Beschreibung als eine gültige Veröffentlichung für eine Gattung oder noch höhere Gruppe anzusehen ist bin ich recht zweifelhaft gewesen. Wenn das Fossil schlecht erhalten oder fragmentarisch, oder wenn die Abbildung 53 undeutlich ist, dann wird nur Unsicherheit und Verwech- selung' die Folge sein. Es lässt sich nicht leugnen, dass eine gute, naturgetreue Abbildung so ziemlich denselben Dienst wie das Fossil selbst leistet und dass also eine sol- che, nebst einem binären Namen ohne Beschreibung, für eine Artbestimmung, wenigstens in vielen Fällen, ausrei- chend sein kann. Zeiller, der meine diesbezüglichen Zwei- fel einer Art gegenüber beseitigt hat, hebt aber mit Recht hervor, dass sich das Verhältnis für eine Gattung oder noch höhere Gruppe ja anders gestaltet, hier muss man zweifeln, ob die Abbildung eines Fossils ohne Beschreibung für die Auffassung der Gattungscharaktere desselben ausreicht. Für meinen Teil glaube ich, dass es am besten wäre, wenn der amerikanische Vorschlag >6. Motion d'amender l'ar- ticle 38 de telle façon qu'on lise 'Un genre, ou tout autre groupe supérieur à l'espèce, est valablement publié quand il a été imprimé et distribué (1) avec une description géné- rique ou spécifique (ou en paléobotanique une ligure) . . . in der Weise verändert würde, dass >ou en paléobotani- que» durch »et en paléobotanique» ersetzt wird. Für Ar- ten dagegen kann, wie schon erwähnt, eine 'gute naturge- treue Abbildung mit binären Namen vielleicht als gültige Veröffentlichung angesehen werden. Sowohl die amerikanischen Botaniker wie Prof. Po- tonié haben vorgeschlagen, dass auch für die paläobota- nische Nomenklatur die erste Ausgabe von Lin né s Species phmtarum vom Jahre 1.753 als Ausgangspunkt dienen soll. Ich bin mit diesem Vorschlag vollkommen einverstanden. Prof. Potonié beginnt seine Vorschläge mit der Gel- tendmachung des Unterschiedes, der zwischen guten Gruppen und Verlegenheitsgruppen besteht, und meint, dass das Priori- tätsprinzip nur für jene gelten soll. Dieser Vorschlag scheint mir gleichzeitig unpraktisch und unnötig und obendrein undurchführbar zu sein. Wer soll nämlich entscheiden, ob eine Gruppe (Art, Gattung, Familie) gut» ist oder nicht? Der Autor, der die Gruppe gegründet hat, meint dass sie »gut ist. während ein anderer Forscher sie für eine >Ver legenheitsgruppe» hält. Was soll dann geschehen? Es kann ia auch eintreffen. dass eine Gruppe, die ursprünglich für eine Verlegenheitsgruppe gehalten wurde, sich später als eine gute Gruppe herausstellt. Als ich z. B. die Gattung Pseudobornia 1894 aufstellte, musste dieselbe wegen des ungenügenden Materials als eine Yerlegenheits Gattung» betrachtet werden. Erst 1902 wurde von mir dargelegt, dass es sich in der Tat um eine ganz eigen- artige gute Gattung handelte. Ich muss es als ein Glück ansehen, dass dieser Gattungsname, für welchen, nach Prof. Potonies Auffassung, das Prioritätsprinzip 8 Jahre lang nicht giltig gewesen ist. dennoch gerettet wurde. Xun verhält es sich ja ganz ähnlich auch mit den re- zenten Pflanzen — sowohl gute wie Verlegenheitsgruppen kommen ia unter denselben vor — .ohne dass man bei ihnen besondere Vorschriften für diesbezügliche Fälle auf- gestellt hat. Solche Dinge gehören zu den Fragen, die allmählich ganz von selbst aufgeklärt werden, sie sind ja der Gegenstand der systematischen und descriptiven Arbeiten der Botaniker, spezielle Vorschriften dienen nur dazu, die Sache unnötigerweise zu verwickeln. Ich stimme deshalb dafür dass der von Prof. Potonié vorgeschlagene Zusatz zu Artikel 15 nicht gutgeheissen wird. Ebenso denke ich über den von ihm vorgeschlagenen Zusatz zu Artikel 19, laut welchem, bei einem Ausgleich zwischen den Namen rezenter Pflanzen einerseits und den- jenigen fossiler Pflanzen andererseits, das Prioritätsprinzip nur dann anzuwenden sein soll, wTenn es sich um gute Gruppen handelt. Wer soll aber hierüber entscheiden? Die von ihm angeführte Erläuterung . danach müsste freilich die Gattung Sequoia Endlicher 1847 Steinhauera Pr esl 1838 heissen, wenn der Name Sequoia nicht bereits über 50 60 Jahre im Gebrauch wäre . zeigt am besten wie un- praktisch sein Vorschlag tatsächlich ist. Nach dieser Erläu- terung muss er nämlich Steinhauera als eine »gute Gattung auf fassen, während ich ganz entschieden die entgegenge- setzte Meinung vertrete. Wenn die von Presl veröffent- lichten Diagnosen und Abbildungen deutlich gezeigt hätten dass die Früchte von Steinhauera wirklich wie bei Sequoia gebaut sind, dann hätte Steinhauera selbstredend beibehalten werden müssen. Dies ist aber nicht der Fall, denn weder die von Presl aufgestellten Diagnosen noch die Abbildungen der drei Steinhauera- Arten sind derart, dass man aus den- selben schliessen kann, dass es sich um Seqitoia-Z'dpien, handelt. Die Diagnosen passen nicht für Scqnoia-Znplen. und auch die Abbildungen sind schlecht und nicht entschei- dend. Endlicher konnte daher unmöglich die von Presl beschriebenen Reste als Sequoia-Reste betrachten, und dementsprechend linden wir in seiner Synopsis (1847 sowohl Sequoia wie Steinhauera. Er war also in seinem vollen Rechte, als er die neue Gattung Sequoia, ohne Rück- sicht auf Steinhauera bildete, und da Sequoia von ihm voll- ständig beschrieben wurde, muss dieser Name beibehalten werden. Die seitherige Annahme, dass Steinhauera sub- g/obosa als die Zapfen von Sequoia Reichenbachii und Steinhauera minuta als die Zapfen von Sequoia Langsrfor- J'ii aufzufassen sind, kann in keiner Weise die Tatsache beeinflussen, dass es Endlicher und nicht Presl ist, der zuerst die richtige Beschreibung der Gattung Sequoia ver- öffentlicht hat. Sequoia Reichenbachii wird übrigens jetzt von Hollick und Jeffrey von Sequoia getrennt und als eine Geinit sin beschrieben1). Ehid die zweite der drei Steinhauera- Arten, St. ob/onga, kann offenbar keine Se- quoia sein. (Yergl. ferner den Nachtrag 3, S. 61. ) Prof. Po tonies Auffassung in Bezug auf Sequoia und Steinhauera ist um so wunderbarer, als er selbst an einer anderen Stelle in seinen Vorschlägen die — aller- dings nach meinem Dafürhalten unrichtige — Meinung äussert, 1) A. Hollick and E. C. Jeffrey, Studies of cretaceous coniferous remains from Kreischerville, New York. Memoirs of the New York Botanical Garden. Vol. 3, 1909. es kann von den Systematikern der rezenten Pflanzen nicht verlangt werden, dass sie um Fossilien willen, deren Wert als Gattungen meist auf einer ganz anderen Stufe steht als der von rezenten Pflanzen, ihre Gattungen ver indem, wenn die Namen für Fossilien die Priorität haben. Wenn man diese Meinung vertritt, ist es mir unbegreiflich, dass man Sequoia durch Steinliaaera ersetzen will, denn warum soll für Endlicher eine Ausnahme vorgesehen werden? Der von Prof. Potonié vorgeschlagene Zusatz zu Arti- kel 21, nach welchem Verlegenheitsfamilien niemals mit der Endung -aceae versehen werden sollen, scheint mir eben- falls unnötig und bedeutungslos. Auch hier können ja Meinungsverschiedenheiten Vorkommen, inwiefern eine Fa- milie als eine gute» oder als eine Verlegenheitsfamilie anzusehen ist. Sonderbar kommt mir der Passus über Cycadoßlices als eine Familie vor, es handelt sich wohl statt dessen um eine Verlegenheits-Klasse (Potonié, Lehrb. d Palüophytologie; En gl er. Syllabus der Pflanzenfamilien). Darin, dass nicht nur lateinische, sondern auch franzö- sische, englische und deutsche Diagnosen Gültigkeit haben sollen (Artikel 36, Zusatz) bin ich mit Prof. Potonié voll- kommen einverstanden. I fagegen scheint mir sein Vor- schlag, dass ein gleiches auch für italienische Diagnosen gelten soll, entschieden unrichtig. Man muss sich entweder auf die drei grossen Kultursprachen (nebst Latein) beschrän- ken, oder auch alle anderen Sprachen mitnehmen, wie spanisch, portugisisch. schwedisch u. s. w. Ebenso muss ich es als höchst unrichtig und unglücklich ansehen, wenn eine blosse Diagnose ohne Abbildung für eine fossile Pflanze als gültige Veröffentlichung anerkennt werden soll. Ein jeder, der sich eingehend mit Paläobotanik beschäftigt hat, muss doch wissen, dass eine Diagnose ohne Abbildung fast nie genügt um eine deutliche Vor- stellung von dem betreffenden Fossil zu gewähren. Ich verweise dieserhalb auf den Artikel A der von mir gemach- ten Vorschläge, den ich zur Annahme empfehlen möchte. Der vorgeschlagene Zusatz zu Artikel 37, dass Ab- bildungen die Gültigkeit eines Namens nur dann bedingen wenn mindestens ein unterscheidendes Merkmal beigefügt wird kommt mir svmpatischer vor als die Anerkennung der Gültigkeit von nackten Namen, die von Abbildungen begleitet sind, wie es die amerikanischen Botaniker wollen s. oben). Da ich jedoch in dieser Frage etwas schwan- kend bin, will ich jetzt keine bestimmte Meinung aus- sprechep. Gegen den von Prof. Potonié vorgeschlagenen Zu- satz zu Artikel 50 muss ich auf's bestimmteste protestieren. Ich betrachte denselben als mit der binären Nomenklatur vollständig unvereinbar. Prof. P. will nämlich, dass Ver- legenheitsgruppen von fossilen Pflanzen, die denselben Na- men tragen wie rezente Gruppen, keine Namensveränderung erleiden sollen, sie sollen durch ein vorgesetztes p- bezeich- net werden ! Er hält diesen vorgeschlagenen p- Zusatz für sehr opportun, weil sonst eine sehr tiefgreifende und stö- rende Umgestaltung des nomenklatorischen Apparates der Paläobotanik die Folge wäre . Diese Behauptung ist aber übertrieben, es ist damit nicht so gefährlich, und es bleibt ja der Ausweg, die wichtigsten Namen auf der einen oder anderen Seite unter den Nomina conservanda aufzuführen. Man kann sich leicht die Verwickelung vorstellen, die ein eventuelles Acceptieren von Prof. Potoniés Vorschlag zur Folge haben würde- Nachdem man einmal begonnen hat die binäre Nomenklatur durch Zusätze zu verbessern , können wohl auch von anderen Seiten ähnliche Ansprüche erhoben werden. Der eine will für besondere Fälle den Zusatz b-, ein anderer den Zusatz c-, ein dritter den Zusatz ab-, ein vierter den Zusatz abc- u. s. w. benutzen (von Prof Potonié selbst ist ausser p- der Zusatz a- schon präoecu- piert, vergl. unten), und Niemand weiss womit es enden wird. öS Wie soll man übrigens in einem Vortrag z. B. den von Brot. P. vorgeschlagenen Namen p-Ctenopteris aus sprechen? Prot. P. selber sagt: Das p- mag man sich als prae-, pro- oder proto- deuten, da ja alle diese Vorsilben denselben Sinn des Früheren ausdriicken, der in unserem Falle zeitlich zu nehmen ist. Ist dem nun so, dann wäre es ja viel besser den Namen des Fossils auf einmal zu än- dern und z. B. Palaeoneuropteris statt p-Xenropteris zu schreiben, wenn man sich nicht des besseren Ausweges bedienen will, der durch eine Liste von Nomina conser- vasnda geboten wird. Was aber die fossile Gattung Ctcno- ptcr/s betrifft, so scheint Prof. P. übersehen zu haben, dass ich schon vor mehr als 20 Jahren, auf Grund der Kollision mit einer rezenten Gattung, die die Priorität hat, den Na- men durch Ctenosamites ersetzt habe, worin mir auch Schenk gefolgt ist. Es kann von den Systematikern der rezenten Pflan- zen nicht verlangt werden, sagt Prof. P.. dass sie um Fossilien willen, deren Wert als .Gattungen' meist auf einer ganz anderen Stufe steht als der von rezenten Pflan- zen, ihre Gattungen verändern wenn die Namen für Fossi- lien die Priorität haben . / Ich gestehe, dass ich unmöglich einsehen kann, warum den Systematikern die sich mit rezenten Pflanzen beschäl tigen, eine vorteilhaftere Stellung als den Paläobotanikem zuerkannt werden soll Gegen eine solche Auffassung erlaube ich mir daher auf's lebhafteste zu protestieren. Man denke sich nur die F'olgen. wenn sich eine solche Auffassung auch für die Zukunft geltend machte. Ein Sys- tematiker der rezenten Pflanzen könnte dann ohne weiteres die fossilen Pflanzen gänzlich unberücksichtigt lassen und die Namen derselben für rezente Pflanzen benutzen, wenn er nur die Meinung ausspricht, dass der Wert der betref- fenden fossilen Gattungen auf einer ganz anderen Stufe als die rezenten steht. Aber diese Meinung kann durchaus unrichtig sein; es ist wohl möglich, wie mir Zeiller schreibt. 59 dass mehrere der sogenannten Verlegenheitsgattungen z. B. Callipteris. Neuropteris, Odontopteris, sich vielleicht wie Psendobornia als gute Gattungen heraussteilen werden Wir kommen nun zu den von Prof. Potonié vorge- schlagenen Empfehlungen, ln der ersten derselben schlägt er vor, die Verlegenheitsgruppen in Schriften, die sowohl rezente Pflanzen wie Fossilien behandeln, -durch Yorsetzung eines a- zu markieren , z. B. a- Spheuoptcr/s. Eine solche Zusammensetzung ist aber aus den oben bereits angeführten Gründen unstatthaft, und der Leser, der die Bedeutung von Sphenopteris nicht schon kennt, dürfte durch den n- Zusatz nicht besser informiert werden. In seiner zweiten Empfehlung will Prof. Potonié für fossile Blätter die Silben -phyllites und für Hölzer dit Silben -xylites den ersten Silben des Gattungsnamens anhän- gen. Er meint nämlich, dass -phyllitui und -xy/on, die bisher all gemein benutzt wurden, nicht zweckmässig sind, und zwar weil sie auch wiederholt in der Systematik der rezenten Pflanzen Anwendung gefunden haben. Hier tritt also wieder die Neigung hervor, fossile Pflanzen anders als rezente Pflan- zen zu behandeln, was ich für durchaus unrichtig halte. Man könnte mit einer solchen Auffassung ebensogut die vielen Fos- silnamen, die auf -pteris endigen, verändern wollen, weil diese Anhängesilben auch wiederholt in der Systematik der rezenten Pflanzen Anwendung gefunden haben und weil mehrere der diesbezüglichen fossilen Gruppen als Verlegen- heitsgruppen betrachtet werden müssen. Auch die Empfehlung die Endsilben -phyites für Fort- pflanzungsorgane zu benutzen scheint mir weder nötig noch zweckmässig zu sein. W as endlich die Ausführungen über Lyginodcudron, Sigillaria Brardi und Neurnntodopteris betrifft, so handelt es sich hier um Detailfragen, die nicht Sache des Kongres- ses sind. Ich bin also mit Prof. Potonié in betreff des Artikels 19 (ohne den Zusatz; und unter gewissen Bedingungen (s. 6 0 oben /.. I auch in betreff der vorgeschlagenen Zusätze zu den Artikeln 36 und 37 einverstanden, während ich seine übrigen Vorschläge und Empfehlungen für unrichtig bezw. unnötig halte und sie daher entschieden ablehnen muss. Nachtrag. !:o. Nachdem obige Bemerkungen schon längst niedergeschrieben, aber noch nicht gedruckt waren habe ich den Recueil des documents destinés à servir de base aux débats de la section de nomenclature systémati- que du Congrès international de Botanique de Bruxelles 1910 par John Briquet, rapporteur général erhalten. Dieser veranlasst mich zu folgender nachträglicher Bemer- kung. Prof. Po to nié hatte, wie oben bereits erwähnt, vor- geschlagen. dass ein Name für eine neu aufgestellte Gruppe Gültigkeit haben sollte, wenn ihm eine Diagnose in latei- nischer, französischer, italienischer, englischer oder deutscher Sprache beigegeben würde. Der Rapporteur général hat in der Wiedergabe dieses Vorschlages englischer weggelas- sen. was wohl als ein Lapsus anzusehen ist, und macht dazu folgende Bemerkung: on ne voit pas pourquoi on tolére- rait en paléobotanique les descriptions en langue moderne, alors que, pour les plantes vivantes, la diagnose latine est obligatoire et les descriptions en langues modernes facul- tatives. Die Gründe hierfür sind jedoch in meinen mo- tions préliminaires wenigstens z. T. angegeben, da aber der Rapporteur général dieselben übersehen zu haben scheint, erlaube ich mir nachstehende Auszüge hier noch- mals folgen zu lassen: Les diagnoses latines ne convien- nent pas pour les plantes fossiles, dont les différents orga- nes se trouvent ordinairement isolés et souvent fragmentai- res. . . . Avec l'incertitude qui existe souvent au sujet de la nature véritable de l'objet, dont il s’agit, il est impossible d’en donner une diagnose exacte. Il arrive par exemple qu’on ne peut pas décider, s’il s’agit d’un fruit ou d’une bl semence; d'une fleur (inflorescence) mâle ou femelle ; d'une fougère, d'un ptéridospërme ou d’un cycadophyte; d'une feuille simple ou d'une foliole d'une feuille composée, etc. Ein jeder, der sich selbst mit descriptiver Paläobotanik beschäftigt hat, sieht sehr wohl ein, dass die lateinischen Diagnosen sich für Pflanzenfossilien meistens gar nicht eig- nen, und dass eine eventuelle Vorschrift, solche dessenun- geachtet zu benutzen, nur die Folge haben kann, dass man die Regeln der internationalen Botaniker-Kongresse, die ja von einer zufälligen Majorität abhängen, künftig unberück sichtigt lässt. Ich für meinen Teil hoffe, dass die Vorschrift des Wiener-Kongresses, dass lateinische Diagnosen bei der Beschreibung rezenter Pflanzen notwendig sind, jetzt auf gehoben wird. 2:o. Da keine Vorschläge wegen einer Liste von paläobotanischen Nomina conservanda erschienen sind, er- laube ich mir hier zu proponieren, dass dem Komitee für die paläobotanische Nomenklatur der AuftrÉg erteilt wird, dem nächsten (vierten) internationalen Botaniker-Kongress eine solche Liste vorzulegen. 3:o. Als ich die obigen (S. 54 ff.) Bemerkungen über Sequoia und Steinhauera niederschrieb, war mir entfallen, dass Menzel diese Frage schon im zweiten Teil seiner Abhandlung über die Gymnospermen der Nordböhmischen Braunkohlenformation ‘) ausführlich besprochen hat. Nach- dem er die wechselnden Ansichten (Zapfen von Coniferen oder Cycadeen, Fruchtstände von Liquidarnhar , Früchte von Rubiaceen oder Myrtacee’n) der verschiedenen Autoren über Steinhauera erwähnt hat, teilt er seine eigenen Unter- suchungen von den betreffenden Resten mit: »Von den böhmischen Steinhauer a-Rosien habe ich die Originale Presl's von Altsattel und Engelhardt s von Putschi rn, Tschernowitz und Grasseth in den Händen gèhabt, weitere Reste sind mir von Davidsthal, Altsattel und aus 1) Abhandl. d. naturw. Gesellschaft Isis in Dresden 1900, Heft 2. der Kohle von Anton Einsiedler' bei Dux bekannt geworden. Ich bin nach deren Untersuchung zu der Ueberzeugung gelangt, dass sie weder als Coniferen- noch als Cycadeen- reste anzusprechen sind, und ich sehe deshalb hier, in einer Abhandlung über die böhmischen tertiären Gymnospermen, von einer eingehenden Besprechung derselben ab, indem ich mir Vorbehalte, bei anderer Gelegenheit ausführlich über sie zu berichten . Xach diesen Aufschlüssen dürften wohl die Versuche. Sequoia durch Steiuhauera ersetzen zu wollen, als vollstän- dig verfehlt und endgültig zurückgewiesen angesehen wer- den können. Stockholm am l.“>. Februar 1910. Gayer, Gyula, Vorarbeiten zu einer Monogra- phie der europäischen Aconitum-Arten. 1. Titel och text äfven pa ungerska.) Magyar Botanikai Lapok. S. 190e*. s. 114-206, t. 2. Xog hafva de svenska botanisterna länge känt tili de tvä arterna Xape/lus och Cammarnm at Aconitum och möiligen komma de ej att följa forks âsikter angâende deras benämning. men vi vilja dock här nägot redogöra för forks ständpunkt. Hans subsectio Xapellus* innehäller icke mindre an 25 arter. Af dessa bilda följande 3 en grupp: Linnccanum Gay. i Sverige, neomontanmn Wulf, i Östalperna och Rhen- trakten. strict! tin Beruh, i Krain. . I. Linnœanwn, som väl Ursprungligen tillsammans med neomontannm bildat en enhetlig art, har efter istiden skilt sig frän denna och öfver Danmark utbredt si g till Sverige och där antagit sitt nuvarande utseende. T Spec. Plant, ed. 1 har Linné endast A. Xapellus, och .1. Cainniarum uppträder först i ed. II. Endast af beskrif- ningarna där kunna dessa arter ei med säkerhet urskilias. Citaten inveckla frägan ännu rnera. Förf. gar därför tili Lin nés herbarium för att fä irä- gan löst. Där ligger under .1. .Yapel/us endast 1 exemplar. 63 hvaraf förf. gif vit en afbildning â tab. 2. Den af Linné själf bifogade siffran 3 syflar, ss. redan Hartman (i Anteckn. vid de skand. växt. i Linnés herb.) anmärkt, pä numret i Spec. PL ed. I, i hvilket arbete A. Cammarum ju ej är tipptagen, och säledes är exemplaret aï Linné inrangeradt, innan han urski lt bäda arterna, hvilket skedde först i Sp. PI. ed. II. Att Linné mcd sin beskrifning af A. Cammarum menât den art, som Störck sedan beskrifvit under namnet . I. Napellus, har redan Swartz 1802 i Svensk Botanik t. 46 visât. Det ofvannämnda exemplaret i Linnés herb, tillhör enligt förf. A. Stoerckianum. Förf. vill icke använda nägot aï de bäda namnen A. Napellus och Cammarum. Namnet Napellus är icke an- vändbart für den svenska formen, emedan oafsedt de icke dithörande synonymerna — i Linnés herbarium under detta namn ligger A. Stoerckianum. (Hvilket namn hade förf. användt, om det icke ails légat nägot exemplar där?). Och namnet A. Napellus kan icke godkännas för A. Sto- erckianum, emedan hvarken Linnés beskrifning eher lokaler eller de svenska synonymen syfta pä A. Stoerckianum, och emedan L. pä en viss tid afskilde sistnämnda art under namnet A. Cammarum. Mot namnet Cammarum kan äfven an för as att samtliga synonym höra annorstädes och att A. Stoerckianum i Linnés herb, ligger under namnet A. Napellus . Här tyckes förf. ha glömt Hartmans ofvan berörda anmärk- ning om tiden för exemplarets inläggning i herbariet.) Om nägon skulle säga, att i Linnés herb, under namnet A. Napellus ligger endast eu växt och att det säledes pä detta Ställe icke kan bli tal om mixta species, och han rille för denn a växt använda namnet A. Napellus, sä blefve resultatet, att. eftersom Linné själf lätit namnet A. Camma- rum falla (ej upptaget i Syst. ed. 12), A. Stoerckianum skulle kallas A. Napellus. Men det är förf. ej med pä. Namnet Cammarum användes af förf. endast för en subsectio, hvars ena divisio kallas Cameroidea (— A. Cam- marum Auct. eur. p 1. ) . 64 Bland hybrider tnellan grupperna Napellus och Came roidea upptages arten A. Stoerckiamnn Rèichenb. Men at hvilka arter den är hybrid afgör förf. ej; han upptager en dast bland synonymen .1. .Vapel/us X variegatimi ? Rieht. Güreke och A. Nap. X paniculatum Brügg. (men panicula- tinri bör ej komm a i fräga, emedan den hör tili divisio Toxicoidea och ej tili Cameroidea). Den har sedan läng tid odlats och i vildt tillstand är den ytterst sällan funnen i Tyroien och Schwei tz. (Reichenbach Hl. ansäg väl, att botanisterna under 25 ärs tid skulle hinna att granska bans nya orchidéer efter naturen och hans beskrifmngar samt stadga sin äsikt om dem alldenstund han föreskref att hans orchidéherbarium ej linge begagnas tili studier förrän 25 är efter hans död. Han misstänkte nog att han ej alltid i sitt herbarium inlagt själfva typexemplaret . Att Linné ej gjort det, är ett längesedan erkändt faktum.) Prisuppgift. Bland prisuppgifter för k. Vetenskaps Société tens i Uppsala Linnépris ä 500 kr. für är 1911 mär- kes följande: En undersökning öfver Mykorrhiza hos si caska veixtrr. Antingen en mer morfologisk undersökning öfver olika typer af mykorrhiza samt dessas fördelning pä olika systematiska grupper af Sveriges fanerogamer; eller en mer biologisk Studie öfver mykorrhizans uppträdande och be tydelse inom nägon viss grupp af svenska växtsamhällen . Svaren böra insändas tili sekreteraren före ingängen af februari mänad 1911. Thomé’s Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. Bd. 8. Kryptogamenflora von \V. Migula Lief. 80—90. Friedrich von Zezschwitz. Gera. Reuss j. L. Dessa häften innehälla fortsättning af svamparna. Flertalet af planscherna innehälla afhildningar af sporer stärkt förstorade. De häften. som innehälla svampar. kunna erlrällas särskildt. 65 Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. Af Otto Gertz. I. Föreliggande meddelande utgör resultatet af under- sökningar, hvilka utförts under sistlidne sommar, da jag för vetenskapliga studier vistades vid universitetet i Leipzig. Tack vare det älskvärda tillmötesgäende, hvarmed direk- torn för det växtfysiologiska laboratoriet derstädes, geheime- radet professor W. Pfeffer, lemnade mig en arbetsplats a nämnda institut samt stälde till mitt förfogande sin mäng- ariga erfarenhet som ledare för vetenskapliga arbeten i växtfvsiologi. künde jag under nära tvä mänader (juni och juli) egna en ingäende vetenskaplig forskning ât Hera in- tressanta frägor ur O/sev/Av-slägtets fysiologi. Till min lä- rare, professor W. Pfeffer, som med aldrig svikande intresse följt dessa undersökningar, vill jag härmed uttala mitt hjertligaste tack. Pa samma gang kan jag icke under- lain att betyga min tacksamhet ät professor H. Mieheoch assistent N. Swart, som vid fiera tillfällen under arbetets gang godhetsfullt lemnat mig räd och upplysningar. Den literatur, som vi för närvarande ega öfver Cus- cutéerna, denna intressanta, parasitiska sidolinje inom famil- ien Coiivolvulaceae, är bade rik och detaljerad, en literatur. hvilken ingäende behandlar i fräga varande växtgrupp icke mindre frän Horistisk, systematisk och morfologisk synpunkt an i anatomiskt, fysiologiskt och biologiskt hänseende. Att emellertid här ingä pä en mera allsidig öfversigt af den- samma torde vara föga motiveradt, da en sädan redan lemnats i de monografiska arbeten, som vi ega af Koch, Mir an de och andra forskare ä omrädet, samt da de forsk- ningar, tili hvilka refereras i det följande, nästan uteslu- tande röra sig ä fysiologiens plan. Bol. Not. mm. 5 h à De undersökningar, som kunna sagas vara grund- laggande für vâr kännedom om de invecklade fdrhüllanden. som slägtet Cimenta företer i îysiologiskt hanseende, här- röra frân början af del förra ärhundradet. dä Mohl 1827 utgaf sitt vigtiga arbete ofver slinger- oeh klängeväxterna ] Visserligen hade redan före Mohl fiera forskare, sâsom Guettard- och Palm3) fast uppmärksamheten pä intres- santa drag ur dessa växters lif. men det var dock Mohl förbehället att genom mera mälmedvetet utförda under- sökningar skapa den basis, pä hvilken fysiologien ännu i dag bygger. Sä framhölls af sistnämnde forskare den fun- damentala skilnad, som är rädande mellan arterna af slägtet Cnscuta (och Cassytha) och vanliga slingerväxter, i det att hos de förra stammen visserligen vrider si g kring sitt stöd efter samma mekanik som hos en typisk slingerväxt, men d er i einte äfven visar de fysiologiska egenskaper, som till- komma ett klänge. Cnscnta-sV<\ m men eger sälunda en ut- präglad retbarhet für kontakt. hvilken föranleder krökning af densamma kring en berörd främmande kropp samt an- svällning af dess väfnader ä heia det stycke, med hvilket den ligger an vid sitt stöd — allt fakta, hvilka peka hän pä en större fysiologisk affinitet hos ( Kscnta -stammen med klängena än med typiska slingerväxters slammar. Samma kontaktirritabilitet förorsakar dessutom hos Cnscuta Pro- duktion af haustorier pä de sidor, hvarmed stammen stätt i kontakt med sitt stöd. Redan Mohl antydde ocksä den för C«sc«/rt-stammen egendomliga periodicitet. hvilken taget* sig uttryck i en regelbundet omvexlande bildning af tvära. tätt intill stödet tryckta vindningar, hvilken ä nämnda stal- len linnes ätföljd af nyss anförda väfnadsansvällning och *) Mohl, H. Ueber den Bau und das Winden der Ranken und Schlingpflanzen. Tübingen 1827. 2) Guettard. Mémoire sur l’adhérence de la cuscute aux autres plantes. 'Histoire de 1 académie royale des sciences. 174t. p. 170.) 3) Palm, L. H. Ueber das Winden der Pflanzen. Stutt- gart 1827. 6/ haustorieproduktion. samt af luckra, pâ längden utdragna vindningar utan sâdana beledsagande anatom iska och or- ganogena förändringar. Om vi bortse trän de i förhällande till Mohl’s ofvan anförda forskningar mindre betydande bidrag till Cuscutas fysiologi, som lemnats af Dutroehet1 *), Uloth-), de Vries3) och Koch4), forskare, hvilkas undersökningar i alia hufvudpunkter ansluta sig till Mohl’s âsigter, blefvo de invecklade fysiologi ska problem, som Cuscuta- arterna erbjuda, först genom Peirce upptagna till en niera inga- ende behandling fran experimentell synpunkt. Peirce's undersökningar öfver slagtet Cuscuta 5) äro synnerligen vidtomfattande samt beröra i mer eher mindre uttömmande behandling lîertalet frägor ur nämnda växters fysiologi. Särskildt betydelsefulla och mähända vigtigast äro hans forskningar öfver kontaktirritabiliteten, vilkoren för haustorieproduktion samt mekaniken vid haustoriernas penetration och vidare inträngande i värdplantan. 1.) Dutroehet. Recherches sur la volubilité des tiges de certains végétaux et sur la cause de ce phénomène. (Comptes Rendus Hebdomadaires des séances de l'Académie des sciences. Tome dix-neuvième. Paris 1 844. p. 295.) — Dessa undersökningar finiras äfven publicerade i Annales des sciences naturelles. Troisième série. Botanique. Tome deuxième. Paris 1 S44. p. 156. Se p. 160. -i Uloth, W. Beiträge zur Physiologie der Cuscuteen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. XVIII. Jahrgang. Regensburg 1860. pp. 257, 273. Tab. II, III.) s) de" Vries, H. Zur Mechanik der Bewegungen von Schlingpflanzen. (Arbeiten des botanischen Instituts iir Würzburg. Erster Band. Leipzig 1874. p. 317.1 p. 322. 4i Koch, L. Untersuchungen Uber die Entwicklung der Cuscuteen. (Haustein s Botanische Abhandlungen aus dem Gebiet der Morphologie und Physiologie. Zweiter Band. Drittes Heft. Bonn 1874.) Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). Untersuchungen über deren Entwicklung, Ver- breitung und Vertilgung. Heidelberg 1880. 5) Peirce, G. J. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites. (Annals of Botany. Volume VII. London 1893. p. 291. PI. XIII— XV.) Peirce, G. J. A Contribution to the Physiology of the Genus Cuscuta. (Annals of Botany. Volume VIII. London 1894. p. 53. PI. VIII.) I nära anslutning till forskningarna aï Mohl, de Vries och Koch kunde Peirce sâlunda fastställa, att me- kaniken vid utförandet at' slingerrörelserna kring ett stöd är at tvà slag. En viss fas at vindningen, hvilken öfverens- stämmer med de vanliga slingerväxternas och liksom dessas är framkallad genom en kombinerad effekt at circumnuta- tion och geotropism, karakteriseras at uppträdande lösa och stell uppstigande heart. En annan fas deremot. hvilken. regelbundet alternerande med den föregäende, yttrar sig i uppkommande korta, tränga och nästan horisontala vind- ningar med konkavsidorna i intim beröring med stödet, îramgâr genom induktion at en konlaktirritation, hvilken förorsakar en modifikation i vindningssättet samt en ökning a î vindnin gsh astigh eten . Beträffande haustorierna, hvilka ordinärt uppkomma pâ den konkava sidan af de tränga, horisontala vindnin- garne sâsom resultatet af en irritation genom kontakt med en fast kropp, kunde Peirce ocksä visa, att den zon â den tillväxande stammen, der en kontakt framkallar Produktion af nämnda organ, i allmänhet befinner sig omkring 3 centi meter trän skottspetsen. Särskildt betydande äro emellertid Peirce’s forskningar som inlägg i frägan om de närmare faktorer, som vid haustoriebildningen komma i betraktande. Att det hos slägtet C usent a är uteslutande beröringen med en fast kropp, som utlöser nämnda organogena process, var redan genom Mohl’s undersökningar nära nog visshet. Genom Peirce’s noggranna forskningar och särskildt genom hans vigtiga försök att lata ett Cuscuta-skott vinda kring en med gelatin öfverdragen glasstaf, hvars yta ge- nom en lämplig försöksanordning hölls permanent fuktig, bragtes C«sa/^/-stammen, med hänsyn tili sin förmäga af kontaktirritabilitet, i fullkomlig parallelitet med klänget och für detta organ egna förhällanden. Det framgick emel- lertid ocksä, att den fullständiga utbildningen af haustorier ingalunda är en följd af enbart kontakt, utan att derför äfven erfordras, att haustorien kommet' i ätnjutande af rutting. Kontakten, hvilken nemligen blott inducerar bild- ningen ;tf dessa organ, mäste alltid vara âtïôljd at närings- tillförsel, hvilken enbart nr â sin sida lika litet tillräcklig tör att en fullständig utveckling at haustorien lean komma till stand, ett résultat sâledes, hvilket framgâr blott som en följd at dessa bägge taktorers kombinerade inverkan. Peirce täste äfven uppmärksamheten pâ den olika hastig- het, hvarmed haustorierna utvecklas, när bildningen at dessa organ utlöses â regioner pâ olika at'stand trän skottspetsen eher under vexlande yttre förhallanden, äfvensom pâ den betydelse, som en inverkan aï exempelvis ljus och mörker, af en stärkt eher föga accelererad längdtillväxt at skottet kan utöfva pä haustoriebildningen â detsamma. Tidigare undersökningar at Peirce1) hade gjort det intagandet sannolikt, att OuscMto-haustoriernas inträngande i värdplantans kropp vore att betrakta som en uteslutande enzymatisk process. Emellertid hatva senare iakttagelser af stimme forskare2) under niera varierade försöksanord- ningar tili fullo visât, att mekaniken vid haustoriernas pene- tration af värdyäxtens väfnader i dess första stadium är af rent mekanisk art, att sälunda dessa organs inträngande i värdplantan är att uppfatta som en följd . resulterande Ut- en samverkan af de bägge kombinerade faktorerna, meka- niskt tryck och enzymfun ktion. Att omnämnas förtjena här äfven Peirce’s vigtiga, ehuru föga detaljerade undersökningar öfver den skadliga inverkan, som vissa växter utöfva pâ Ciiscuta , när denna bringas att parasitera â desamma. Hans undersökningar synas mig vara af sä mycket större intresse, som de tyd- ligt visa, hvilken betydande roll vissa specifika egendomlig- heter i växtens egen organisation spela säsom skyddsmedel för dessa växter mot angrepp af Ciiscuta. ') Peirce, G. |. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites, p. 29 ö m. fl. Ställen. s) Peirce, G. J. A Contribution to the Pltj^siology of the Genus Cuscuta. pp. 96, ff. 70 Fiera andra, i fysiologiskt och biologiskt hanseende icke mindre vigtiga punkter i Peirce’s nu anförda under- sôkning komma i det följande alt utförligt behandlas i sam- band med de undersökningar, som jag sjelf egnat sUigtet Cuscuta. En vidare redogörelse för desamma synes mig derföre pâ detta stalle icke nödvändig. Dessa Peirce's undersökningar, hvilka sâlunda i \ ;i- sentligaste grad hafva preciserat och utvidgat vâr känne- dom om ( i iscut a-sUigtetn fysiologi. kunna sägas représen- tera den stândpunkt, som vetenskapen för närvarande inta- ger i denna frâga1). Bland forskare, hvilka efter Peirce egnat uppmärksamheten ât nâgra bland dessa fysiologiska problem, mä nämnas Mir an de5), som i sitt stora, samman- fattande arbete öfver Cuscutéerna lemnat fiera meddelanden af betydande fysiologiskt och biologiskt intresse. Icke minst gäller detta med afseende pä hans detaljerade undersök- ningar öfver den effekt, som giftiga eller i ett och annat afseende notoriskt skadliga växter utöfva pä arter af Cns- cuta vid kultur â desamma säsom värdplantor. Som icke oväsentliga bidrag tili denna niera biologiska frâga ma här äfven erinras om de iakttagelser, hvilka för kort tid sedan publicerats af Hildebrand3) och Wittrock4). Yid mina undersökningar öfver Cuscuta, hvilka, säsom redan ofvan anförts, blifvit utförda under juni och juli mä- nader sistlidne sommar. erbjöd sig ett rikligt försöksmate- rial i de Cusa t / a - k u 1 1 u r er , hvilka i yppig utveckling före- 1) Se Pfeffer, W. Pflanzenphjsiologie. Ein Handbuch der Lehre vom Stoffwechsel und Kraftwechsel in der Pflanze. Zweite Auflage. Zweiter Band. Leipzig 1904. pp. 418, 419. '-) Mirande, M. Recherches physiologiques et anatomiques sur les Cuscutacées. Thèse. Paris 1900. s) Hildebrand, Fr. Einige weitere biologische Beobach- tungen. 3. Über die Wirtspflanzen von Cuscuta europaea und Cus- cuta lupuliformis. (Beihefte zum Botanischen Centralblatt. Band XX IV. Erste Abteilung. Dresden 1908. p. 91.) 4) Witt rock, V. B. Om Cuscuta europæa L. och bennes värd- växter. f.Svensk botanisk tidskrift. Band 3. Stockholm 1909. p. I.) 71 funnos i botaniska trädgärüen i Leipzig, vegeterande ä Impatiens parviflora DC. som värdplanta. En här före- kommande ( 'usent a-twi hade nemligen. i likhet med sin värdplanta, sedan fiera âr tillbaka hâllit sig konstant qvar genom sjelfsädd. Utmärkt i vegetativt hänseende genom snahb, luxurierande växt och kraftiga, â frodiga Vegetationen orangegult färgade stamled samt genom sin totala oförmäga tili anthocvanproduktion, visade sig denna art tydligt skild trän den inhemska Cuscuta eurßpaea L. och lät sig heller icke identifiera med nâgon annan inom de spontana, euro- peiska arternas formserie. Da den vid blomningen, hvilken inföll mot slutet af iuli mänad, utvecklade mera upplösta, dikasiala partialinflorescenser med talrika, snöhvita blom- mor, hvilka voro utmärkta genom olikstora stift och klot- formiga marken, befanns formen tillhöra gruppen Oxycarpcie inom sectio Clistogvamnüca i Engel mann 's monografi 1 och hestämdes säsom Cuscuta Gronovii Willd. , en art hvilken äfven visar en egendomlig, genom tjock, svampig kapselvägg karakteriserad fruktform -). b Eng el mann, G. Systematic Arrangement of the Species of the Genus Cuscuta, with critical Remarks on old species and descriptions of new ones. (Transactions of the Academy of Sci- ences of St. Louis. Volume I. 1860. p. 453. > — Engelmann, G. Generis Cuscutae species secundum ordinem systematicum dispositae, latine vertit P. Ascherson. Berolini I860. s) Enligt benaget meddelande af Garteninspektor W. Mön ke- ine}-er hade i triidgârden for fiera är sedan utsätts kontrolleradt frömaterial af Cuscuta Gronovii Willd. f. calyptrata Engelm. , erhallet Iran schweizerische Samenuntersuchungs- und Versuch s- anstalt in Zürich. Den förmodan synes mig derför vara väl grun- dad, att de Cuscu fn-kulturer i triidgârden, hvilka sommaren 1909 stodo till mitt förfogande, varit descendenter fràn denna sâdd och salunda tillhört just formen calyptrata Engelm. af ofvannämnda art. Som jag emellertid icke hade nàgot füllt tillförlitligt jem- förelsematerial att tillgà, künde jag icke genom nâgon mera inga- ende undersökning bestämdt afgöra, om sä verkligen var fallet. Arten, som är inhemsk i Nordamerika, der den förekommer a fuktiga, skuggiga stallen, har sitt utbredningsomràde fràn Canada till Iowa och i söder tili Florida och Texas; i de atlantiska sta- terna är Cuscuta Gronovii öfvpr hufvud taget den allmännaste arten af slägtet. Varieteten calyptrata Engelm., »distinguished by the corolla eventually capping the capsule» (Asa Gray), upp- träder i Louisiana och Texas. Anföres af Small som en sär- Kör mina undcrsökningar ulvaldes ett lemtiotal kräf- tigt utvecklade individ af denna C/isni/a-AVt, hvilka, vegete- randea de saftiga stammarne af nyss omnämnda värdplanta. sattes i krukor och infiyttades i trädgärdens växthus. der eiter nagra fît dygn kulturerna künde omedelbart tjena som försöksmaterial. De undersökningar, som här meddelas, beröra i ut- förligare framställning hufvudsakligen följande trenne punk- ter ur ( '«.sa/fa-slägtets fysiologi: 1) ( ?esr///«-stammens lör- maga af ensidig och allsidig haustorieproduktion, 2) Cns- t'«/«-kulturer à giftiga eller i ett och annat hänseende skad- liga eller olämpliga värdväxter, 3) de cecidiösa deformatio- nerna â värdplantor under inverkan af parasiterande Cu: s- cntti, hvarefter i anslutning härtill följer en redogörelse för nagra spridda iakttagelser öfver anatomiska och fysiolo- giska förhällanden hos dessa växter, frägor, af hvilka en revision synts mig önskvärd, da dessa tidigare icke med tillräcklig noggrannhet studerats och af denna anledning kommit att felaktigt besvaras. Ett fysiologiskt spörsmal af mera kardinal betydelse. som det sälunda gälde för mig att söka besvara, var frägan om haustorierna â Ci/scuta-stam men utvecklas blott ensidigt, eller om under vissa förhällanden en allsidig Produktion af sädana künde komrna tili ständ. Uppslaget tili denna fräge- ställning gafs genom en af Peirce* 1) omnämnd iakttagelse. skild art. — Asa Gray. Synoptical Flora of North America. Part I New York 1878. p. 222. — Small, J. K. Flora "1 the south- eastern United States. New York 1903. p. 969. P:t fiera Ställen i Mellaneuropa liar Cuscuta Gronovti spridt sig- öfver större omrâden, säsom â stränderna af Rhen och Main, i Altmark, Brandenburg, der den numera, parasiterande pä Salices och Aster- arter, förekommer allmänt och mähända hör räknas som ett integrerande element i nämnda trakters spontana flora. — Se t. ex. Wagner, H. Illustrierte deutsche Flora. Dritte Auflage. Stuttgart 1905. p. 566. — Garcke, A. Illustrierte Flora von Deutschland. Neunzehnte Auflage. Berlin 1903. p. 430. - — As cher- son, P. & Graebner, P. Flora des Nordostdeutschen Flachlan- des. Berlin 1898—99. p. 569. ’) Peirce, G. J. A Contribution to the Physiology of the Genus Cuscuta. pp. 69, 70. Kan an tor nemligen töljande försök. Ett skott af C. glome- rata Choisy inpassades mellan ofvansidorna af tvenne emot hvarandra I a g da smâbladsskifvor af Phaseolus vulgaris L.. hvilka fixerades i detta läge medelst tvenne utanpä desamma lagda och heit löst fasthâllna glasplattor. När efter trenne dygn detta förband aflägsnades, hade Cv/stv/Postammen producerat haustorier, hvilka genomborrat bägge Phaseohis- bladskifvorna. Haustorier hade sälunda här bildats pä O/scj/fa-stammens bâda sidor. Flertalet af dessa sutto visser- ligen alternerande pä ena och andra sidan; nägra voro dock hvarandra motsatta, antydande fullkomligt dubbelsidig haustorieproduktion. Frâgan, huruvida Cuscuta-stam men eger förmäga att samtidigt utbilda haustorier ä mer än en sida, hade sâlunda redan genom Peirce’s undersökningar funnit ett jakande svar. Analoga, af mig anstälda försök gâfvo i det stora hela samma résultat. För att medelst sin kontakt framkalla haustoriebildningen användes härvid blad af Impatiens par- viflora DC. och Solanum nigrum L., hvilka blad icke af- skuros, utan under försökstiden lingo sitta qvar â respek- tive växtindivid. Vid ett försök, der resultatet likaledes utföll p;i samma satt, hade ett Impatieus-hhui och ett blad af Solanum nigrum lagts samman kring Cuscuta- skottet. För att förekomma söndertrvekning mellan glasskifvorna af de använda bladen sä väl som af C use ul a -skotten in- sattes, pä samma satt som i Peirce’s ofvan anförda försök, mellan glasplattornas bägge ändar stycken af 2 à 3 milli- meter tjocka glaskapillärer. Da det med klarhet framgätt ur Peirce’s undersökningar, att liuset utöfvar en deprime- rande verkan vid haustoriebildningen, i det att dessa organ komma i mörker tili hastigare och rikligare utveckling än i ljus ‘), hade vid nämnda föi-sök lagts flera lager af tunnt, ') Peirce, G. J. 1. c. pp. 88, 89. — Denna ljusets inverkan pa haustoriebildningen är, ehuru füllt tydlig, likväl föga betjrdande. Genom att medelst kontakt med tvenne omlag'da bladskifvor inducera dubbelsidig haustorieproduktion kunde Peirce emellertid efter behag svart papper utanför glasskifvorna for att pä detta satt ge- nom ljusets afstängande pâskynda haustoriebildningen. Som ofvan nämnts, erhölls i flertalet af dessa försök haustoriebildning â tvenne sidor af O/sr/t/testammen. Hau- storierna hade dervid utvecklats i mira nog lika müngd pâ bäda dessa sidor. 1 ett försök. der tvenne Impatiens- blad användts som kontaktretande inedel, hade det der i fräga varande Cuscuta- skottet utbildat ä en sträcka af 42 milli- meter 25 haustorier i en Serie pä den ena sidan af stam- men samt 26 haustorier i en annan sérié â dess andra sida. Redan vid dessa försök iakttogos vissa egendomlig- heter i haustoriebildningen, som jag vid mina vidare försök ater mötte vid Hera tillfällen. Ä bladskifvorna, som här genomborrats ai de i desamma inträngande haustorierna, befanns det, att pä liera Ställen den enkla haustorieraden lokalt eher öfver större sträckor upplösts i en dubbel sädan rad, der haustorierna da alltid uppträdde parvis. Tydligen är det här frägan om ett slags tvillingshaustorier, hvilka tvä och tvä företräda en normal haustorie, enär det nemligen befunnits, att pä vissa Ställen, der en förut enkel haustorie- rad substitueras af en dubbel sädan, denna dgbbelrad före- gäs af enkla, men pä tvären stärkt utbredda, nära nog fascierade haustorier. hvilka tydligen vid sin vidare utveck- ling uppdelats i tvenne, parvis sammanhôrandç. Dessa försök hade sälunda bekräftat, att. med hänsyn tili Produktionen af haustorier, Cuscuta ingalunda företer nägon högre grad af irritabilitet pä den ena sidan af stam- men än pä den andra. Försöken lade ocksä den förmodan nära, att under vissa förhällanden en allsidig utbildning af sädana organ künde" läta sig induceras. Den vigtigaste framkalla ett lika eher olika antal haustorier ä Ciisaitn-skotlets bägge sidor. Blifva nemligen de bäda bladen och följaktligen ätven Cnscn/iY-skottets hägge sidor ander försöket lika belysta, blir antalet af de pä dessa bäda sidor utvecklade haustorierna approximativt lika; om emellertid det ena bladet crhäller mera ljus än det andra, befinnas haustorierna vara talrikare a den inindre stärkt belysta sidan af Cuscuta- skottet. Nägon större differens gör sig här likväl icke gällande. / D betingelsen härvicl vore tydligen. att en tillväxande Cuscuta- stam utsattes för allsidig kontaktretning. Denna faktor sökte jag réalisera genom att kring försöksskotten anlägga kraf- tiga gipsförband. Den mera komplicerade metodik, som vid utförandet af nämnda operation kom till användning, var densamma, som utarbetats af Pfeffer1)- Ingipsningen künde nemligen har icke företagas pâ det enklare sättet. att kring Cuscuta- skottet göts en med vatten utrörd, plastisk gipsmassa, hvilken derefter lemnades att hardna. emedan det befanns vara omöjligt att efter försökstidens slut isolera de späda Ciisatta-reïvorn'A nr det fasta gipsblocket, man att dessa blefvo ilia skadade. Jag gick derför till väga pa följande satt. En med vatten utrörd massa af bränd gips sammanpressades kring ett Ciisa/ta-skott mellan tvenne glasskifvor (objektglas), sa- att en gipsplatta af 3 à 4 milli- meters tjocklek erhölls, hvilken derpa lemnades att antaga nödig fasthet. Denna platta, som representerade ett pri- märt gipsförband kring försöksskottet. nedsköts derefter i en annan, med frankfurtersvart grafärgad, plastisk gips- massa, hvilken omslöts af en ihâlig cylinder af stärkt pap- per. Det kring O/an/fa-skottet gjutna gipsblocket, som pâ delta sätt erhâllits, utgjorde sälunda en rulle af omkring 5 centimeters diameter och K centimeters längd, i hvars längd- axel O/scz/Az-skottet hefann sig. Detta gipsblock, hvilket pâ lämpligt sätt medelst en klämmare fasthölls vid ett Stativ, fick nu ligga kring det inneslutna O/scz/Az-skottet under en försökstid, som vid olika experiment varierade mellan 3 à 5, ända tili 8 dygn. Gipsblocket aflägsnades derefter. hvilket skedde pâ det sätt, att den omgifvande, gräfärgade gips- manteln afskrapades medelst ett knifblad, tills den hvita, primära gipsplattan isolerats, hvarur sedan Ci/saita- skottet künde frigöras genom försiktig bortbrytning af gipsen bit 1 ) Pfeffer, W. Druck- und Arbeitsleistung' durch wach- sende Pflanzen. (Abhandlungen der mathematisch-physischen Classe der königlich sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften, Zwanzigster Band. Leipzig 1893. p. 233.) pp. 239 — 242, figg. 1, 2. tor bit. lJ;ï detta satt künde i tlertalet fall de ingipsade försöksskotten isoleras i fullkomligt intakt tillständ. Resultatet at Hera serier försök, hvilka utförts sä, som ofvan beskrifvits. blef emellertid fullständigt negativt. Trots den fasta, allsidiga kontakt, som den härdnade gipsmassan utöfvat ä C’//sf//ta-stammen, hade icke i nägot fall erhällits Produktion af haustorier. Andra serier at experiment, hvilka utfördes med den moditikation i försöksanordningen, att gipsblocken lixerades i olika lägen, gäfvo ocksä samma negativa résultat. Den möjligheten künde likväl här anses föreligga, att haustoriebildningens uteblifvande i dessa försök stode i samband dermed. att den härdnade gipsmassans kraftiga, allsidiga ttyck blott förhindrat ett utväxande af haustorier. hvilkas Produktion emellertid genom kontakten med den fasta gipsen inducerats, att, med andra ord. säledes vül en induktion till haustoriebildning kommit tili ständ. men den derpä följande reaktionsakten mekaniskt förhindrats. Om saken emellertid i detta fall förhölle sig sä, som nu anta- gits, borde man tydligen vänta, att haustorierna skulle se- nare utväxa, ora det mekaniska hinder härför, som gips- blocken representerade, blefve aflägsnadt. För att utröna. i hvad man en sädan förmodan künde anses berättigad, blefvo de respektive Cuscuta- skott, med hvilka ofvan anförda operation företagits, afskurna ungefär en decimeter nedom spetsen och lemnades derefter att utveckla sig vidare i en fuktig atmosfer. Härtill användes flata, läga glasskälar Petriskälar) af omkring 50 kubikcentimeters kapacitet, hvil- kas hotten täckts med ett 1 centimeter mägtigt lager af sand, som hölls väl fuktadt, och öfver hvilkas öfre kant hvilade ett väl slutande lock. Dä emellertid hos O/scwto-stammen haustoriebildning lätt kan induceras genom beröringen af ett skott med ett annat. ja, äfven vid kontakt af den irri- tabla zonen ä stammen med andra partier af samma skott. hvilket framgâtt rédan genom Mohl's undersökningar ’), inïôrdes i hvar och en aï dessa skâlar blott. ett. afskuret, förut i gipsförband inneslutet försöksskojt. Dessa skott hollo sig väl i den ângmâttade atmosferen i skâlarne och tillvâxte alltjemt i spetsen, medan de dogo bort basait* 2 3). Detta deras egendomliga fôrhâllande finner sin îôrklaring i det aï växtpatologerna redan sedan länge beaktade faktum. att isolerade stam- och skottstycken aï O/sv/^-individ. tack vare denna förmäga att under längre eller kortare tid ut- veckla sig vidare under förbrukning aï det organiska mate- rialet i stamstvckets basala delar, kunna under gynnsamma ïôrhâllanden i eîfektiv grad föröka växten pä könlös väg :1 . Fiera af Cuscuta- skotten künde vid dessa mina îôrsôk ut- växa tili 2 decimeter länga refvor. Hvad emellertid beträffar haustoriebildningen, sä visade det sig, 'att nägon Produktion aï sädana organ icke ens antydningsvis inträdde ä de re- ’) Mohl, H. 1. c. p. 131. — Beträffande denna fràga hän- visas tili följande literatur: Kinzel, W. Beitrag' zur Keimung' von Cuscuta. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XVII. Berlin 1899. p. 318.) Dixon, H. Selfparasitism of Cuscuta reflexa. (Notes of the Bot. Sch. of Trinity coll. Dublin 1901 1 Chodat, R. Principes de botanique. Genève 1907. p. 442, fig. 4 68. Wittrock, V. B. 1. c. p. 9. 2) Att groddplantorna hos Cuscuta visa samma i fysiolo- giskt hänseende intressanta egendomlighet, tillväxt i längd pa be- kostnad af näringsmaterialet i roten och stammens understa del, faststäldes först genom Uloth's utförligare skildring af utveck- lingsförhällandena vid C/ise/ita-frönas groning. — Uloth, W. 1. e. pp. 265, ff. — Jemför äfven : Koch, L. Untersuchungen liber die Entwicklung der Cuscuteen. pp. 14, ff. — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). pp. 7, ff. Taf. I, figg. 1—4. 3-) Koch, L. 1. c. pp. 137, ff. -Die .... Stammspitze ver- hält sich hierbei wie das Plmnularende, die übrigen Stammteile wie die absterbende Wurzel des Keimlings. Die letzteren liefern den weiterwachsenden Sprossenden das nötige Nährstoffmaterial, sie gehen, nachdem deren Anschluss an einer zweiten pflanz- lichen Organismus hergestellt ist, zu Grunde. Taf. I, fig. 8, Taf. II, fig'. 15. Se äfven: Sorauer, P. Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Zweite Auflage. Zweiter Theil. Berlin 1886. pp. 35, ff. — Ro- strup, E. Plantepatologi. Kobenhavn 1902. p. 120. 7 N 2'ioner. som förut varit kontaktirriterade genom tidigare beröring med de fasta gipsmantlarne. Genom de.ssa försök hade sàlunda blifvit faststäldt, att en ingipsning ai Cnscnta- skotten icke iir i stând att utlösa nâgon reaktion i form af haustorieproduktion à desamma 1 . 1 1 Faststilllandet af näranda faktum synes mig vara af ett visst intresse, icke minst mahända som inlägg i fragan ont Cuscnta- haustoriets morfologiska natur. Enligt den tydning, soin gifvits af Mohl och efter honom accepterats af Uloth, de Vries och Solms-Laubach, representerar haustoriet hos Cnscuta ett organ af rotnatur. \’id sina utvecklingshistoriska undersökningar öfver nämnda organ fann emellertid Koch ingen tillräcklig grand före- ligga för denna äsigt, lika litet som Poulsen, hvilken senare for- skare uppfattar Giscw/n -haustoriet som ett metablastem eller nar- mare bestamdt en emergens. I senaste tid har Velenovsky an- slutit sig till denna âsig't, i det att han i haustoriet ser blott en biologiskt och anatomiskt särskildt adapterad emergens. Enligt Peirce tyda ater vissa egendomligheter i Cuscuta- liaustoriets ut- veckling pà detta organs natur af en stärkt metamorfoserad rot. En tredje àsigt företrädes af Goebel, som betraktar dessa bild- ningar som hvarken emergenser eller metamorfa rotter, titan sasom nvbildningar, organ sui generis. Mohl, H. 1. c. pp. 130, ff. 1 44. — Uloth, \Y. 1. c. p. 273. — de Vries, H. 1. c. p. 322. — Solms-Laubach, H. Graf zu. Ueber den Bau und die Entwicklung der Ernährungsorgane parasitischer Phanerogamen. Pringsheim's Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sechster Band. Leipzig 1867 — 1868. p. 509.' pp. 629, ff. — Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscu- teen. pp. 9, 108. — Poulsen, V. A. Ueber den morphologischen Werth des Haustoriums von Cassytha und Cuscnta. ' Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Neue Reihe. XXXV. Jahrgang. Regensburg 1877. p. 507.1 pp- 510, ff. — Velenovsky, J. Ver- gleichende Morphologie der Pflanzen. II. Teil. Prag 1907. p. 404. — Peirce, G. J. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites, pp. 304, ff. — Goebel, K. Vergleichende Entwicklungsgeschichte der Pflanzenorgane. Schenk's Hand- buch der Botanik. Dritter Band. Erste Hälfte. Breslau 1884. p. 99.) p. 373. Goebel, K. Organographie der Pflanzen, insbe- sondere der Archegoniaten und Samenpflanzen. Tena 1898 — 1901. p. 433. Hvad beträffar den direkta effekten af gipsförband pa växt- delar, som inneslutits inom sädana, hafva Pfeffer och Xewcombe visât, att kambium- och meristemceller härvid förblifva i overk- samt tillstand. Med afseende pä ingipsade rötter tillfogar Pfeffer ytterligare: In dem starren Gipsverband ist natürlich ein Weiter- wachsen der Wurzelanlagen unmöglich, welche aber durch Com- pression des bedeckenden Rindenparenchyms erzielen, dass an den befreiten Wurzeln entsprechende Hervorwölbungen erscheinen, aus denen die sich nun fort entwickelnden Wurzeln bald hervor- brechen. Bei Anwendung eines weichen Gipses kommt ein Her- 79 Andra skott, hvilka likaledes i'ôrut varit ingipsade, lemnades, sedan gipsblocken aflägsnats, att utveckla sig vidare, men afskuros icke, utan förblefvo i kontinuitet med moderkulturen, lixerade i sädana lägen, att en senare kon- takt icke künde komma tili ständ. Äfven vid dessa försök förblefvo de genom gips kontaktirriterade zonerna â skotten f ul 1 ständig! h austorief r i a . Del fullkomligt negativa utslag, som dessa ingips- ningsförsök sälunda gifvit med hänsyn tili haustoriebild- ningen, lade emellertid den förmodan nära, att haustorie- vorbrechen schon innerhalb des Verbandes vor, indem sich die Wurzeln etwas in den Gips einbohren oder auch zuweilen zwischen Gipshülle und Wurzelkörper sich einen Weg bahnen.» Härvid iir emellertid att märka, att nämnda regel ingalunda alltid har full giltighet. Tidigare af mig utförda, men ännu icke publicerade undersökningar hafva nemligen visât, att, vid försök att medelst ingipsning" mekaniskt förhindra utbildningen af sidorötter, resp. birötter (Iran hufvudroten af Liipiims albus, Phaseolus multiflorus, Pisum sativum, Iran mesokotylen af Zea Mays, frân epikotylen af Phaseolus multiflorus, Cucurbita Pepo m. fl.), sädana organ likväl komma tili utbildning, ehuru de förblifva inneslutna inom moder- organet ( • intrakortikala rötter» I, orienterade parallelt med deltas längdaxel, och triinga fram ända tili de cimet erlänga genom moder- organets barkparenkym under mekanisk söndertryckning af i dess väg liggande parenkymceller. Dessa försök hade alla utförts med dekapiterade rötter och med rotlösa skott, afskurna a meso-, resp. .epikotyla stamledet, hvarvid tydligen i träga varande växtdelars lörmäga af regenerativ Produktion af sidorötter, resp. adventivrötter gjorde sig särskilijt kräftigt gällande. Här hade gipsförbanden sälunda icke verkat hämmande pä nybildningen af dessa organ. Att meristemcellerna à de ingipsade partierna varit i full aktivitet, trots gipsförbanden, framgick vid en företagen anatomisk under- sökning af motsvarande, icke i gipsförband inneslutna rot- och stamdelar frän kontrollkullurer af lika utveckling, da dessa nem- ligen visade sig vara fullkomligt fria frän rotanlag. När emellertid, säsom ofvan anförts, en ingipsning af Cus- cuta- skott visât sig hafva ett absolut hämmande inflytande pä haustorieproduktionen a desamma, bestär sälunda — bortsedt frän alla öfriga fysiologiska olikheter vid denna jemförelse, och hvilken an den morfologiska naturen af CwscMta-haustoriet mä vara, emer- gens, organ sui generis eller metamorf rot — en bet}"dande skilj- aktighet i den inverkan, som ingipsning utöfvar med hänsyn tili Produktionen af haustorier â Cwscî/fa-stammen samt utbildningen af nya rötter â rot- eller stamorgan. Pfeffer, W. Druck- und Arbeitsleistung durch wachsende Pflanzen, pp. 356, ff. — Newcombe, Fr. Ch. The effect of me- chanical resistance on the growth of plant tissues. Dissertation. Leipzig 1893. I so bildningens uteblifvande stode i orsakligt samband med den nästan fullständiga sistering aï försöksskottens till växt. soin ïôranleddes at den hârdnade gipsmassans kraftiga. allsidiga tryck pä desamma. Det gälde dâ att vâlja en försöksanordning, hvarigenom C'«scî/Zrt-skotten kunde bi- bringas en allsidig kontaktirritation, utan att deras tili växt dervid blefve förhindrad. En sâdan îann jag i submerge- ring aï Cuscuta- skott i sand, en metod att sôka framkalla haustoriebildning, hvilken redan tidigare användts aï Peirce. Försöket utfördes sä, att i en Hat, omkring 1 decimeter bred skàl ett intakt C//>TMta-skott omgaîs pä en längd at 6 à 8 centimeter trän spetsen med tin, siktad1) och full komligt torr2) sand, hvarmed skâlen fyldes, sä att sand- skiktet kring försöksskottet nädde en mägtighet aï omkring 4 centimeter. Spetsen aï O/sa/to-skottet hade vid submer- geringen i sanden omböjts, för alt vid dess längdtillväxt skâlens kant icke skulle verka hämmande samt kontakt- irritation icke skulle komma till ständ genom eventuell beröring aï försöksskottet med dess spets. Af denna anled- ning hade äfven alla ä det submersa skottpartiet belintliga axillarknoppar aHägsnats. Derigenom förhindrades ocksä den retardering aï huîvudskottets ti 1 1 växt. som skulle resul- terat ur utvecklingen af dessa sidoskott. Skälen fasthölls pä lämpligt sätt medelst ett Stativ. (Forts.) *) Vid alla dessa försök öfversteg kornstorleken i sanden icke 1 millimeter i diameter. 2) Nägra försök anstiildes, vid hvilka Cuscuta- skott inbäd- dades i fuktig eller viit sand. Resultaten blefvo hürvid i det heia taget öfverensstämmande med dem, som ofvan anföras, dock korarao afgiordt haustorierna här med betydligt mindre liitthet tili utveckling. Döde. Den 17 ian. 1910 xuadame Elisa Bommer- Destrée i Bryssel. — D. 29 ian. 1910 prof. G. Kohl i Leipzig. — D. 15 jan. 1910 distriktläkaren i \ alders. Xorge. H. Ch. Printz, född d. 13 apr. 1817. - D. 17 ïebr. 1910 direktor ). Ritter von Szyzszylowicz i Lemberg Ga- lizien. Om Carex macilenta Fr.» dess historia och dess systematiska valör. «1 Af Otto R. Holmberg. Det firmes inom olika systematiska grupper af värt lands flora en och annan växt, soin en gâng, ofta för lâng tid sedan upptäckts af en skarpsynl botanists kritiska ôga, fâtt sitt dop, fâtt sin systematiska stallning ofta mer eller mindre provisoriskt anvisad, men sedan af följande floristiker icke med samma skärpa kunnat urskiljas. Dâ beskrifningar och herbarieexemplar finnas i behall, men floraförfattare och specialister oftast ej varit i tillfälle se dessa växter i naturen. ha arterna ifrâga forts an hit an dit och sâlunda fâtt föra verkligt vagabondlif pâ systematikens fait, i Bot. Not. 1908 lyckades jag ställa inför rätta en sâdan vagabond, >Festuca capillaris», och jag har nu lyckats gripa annu en farlig lösdrifvare, nämligen Carex macilenta Fr. , hvars historia jag här skall framställa och därefter söka klargöra dess verkliga systematiska stallning. Den soin först synes ha iakttagit C. macilenta är prof. M. N. Blytt i Kristiania. Exemplar, tagna af honom vid Björnstad i Aamodt, Norge, utdelades i den af prof. E. Fries âr 1840 utgifna sjunde fascikeln af Herbarium nor- male som n:r 84 under namn af Carex Blyttii *macilenta Fr. Dessa Originalexemplar äro utmärkta, väl utvecklade och lätta att igenkänna. Huru Blytt och Fries uppfattade denna och ett par närstaende, förut ej hos oss kända arter, framgär tydligt af ett meddelande af Fries i Botaniska Notiser 1844. Här heter det bl. a.: >1 en af Norges herrliga dalar upptäckte den outtröttlige Prof. Blytts skarpsynta öga trenne medel- former imellan Carex loliacea, tennißora och canescens, hvilka sasom vexande pä olika lokal och hvardera mot- svarande sin af de ofvannämnde, jag för analogiens skull Bot ■ Not. 19V). 6 provisoriskt sammanfattade eiter Blytts antydning' under den kollektiva benämningen Carices Blyttii men füllt öfver- tygeni alt dessa som arte)' ellcr iindernrter efter nxa nndersöktiingar skulle komma att underordnas hvar och en sin af de ofvannämnda. Den med C. loliacea närmast be- slägtade gifves i Herb. X. X den till C. tenuißora sig slu- tande gafs som underarten macilenta — — och den med C. canescens närmast förvandta under namn af vitilis. — Loliacea- typen benämndes i H. X. X Lar ex tenella Schkuhr och pä etiketten tili denna framhaller Fries ytterligare, att han ei velat göra dessa tre Carices Blyttii > till en art. utan anser dem som tre analoga tormæ tenellæ af de nämda arterna. 1 sin Summa Vegetab. Scand. 1845 beskrifver Fries sin C. macilenta och Säger bl. a. : Inter C. loliaceam et C. tenuifloram media, sed in C. vitilis societate nascens >. I Finland Karelen hade F. Xylan der upptäckt en Carex, som han Ursprungligen i manuskript kallade C. albe- scens, men som han sedermera i Spicilegium Plant, fenn. II 1844 identitierade med C. macilenta Fr. Xvlanders lokal. Olonetz, ex gr. inter Lismaiärvi et Käppäselkä . ätergifves af senare författare, men växten tyckes senare ei hafva blifvit där tagen. Nyman skrifver i sin Conspectus Fl. Eur., Supplem. II 1890 pag 325 sälunda: In Carel. oneg. a Fr. Xylander lecta erat, sed nuper ibi non reperta est. ; och äfven Hielt maste i sin Conspectu> Fl. Fennicæ 1892) erkänna, att han endast sett tvâ exemplar, det ena fr an ofvannämnda lokal, det andra frän Tiudie, bäda tagna af Xylander men det sistnämnda under namn af C. cane- scens subloliacea . Huruvida det senare verkligen tillhör C. macilenta kan jag ei atgöra. dä jag ei varit i tillfälle se exemplaret. men egendomligt f Örefaller det dock, att Xylan- der själf ei skulle ha igenkänt sin egen C. albescens = ma- cilenta). Det tredje omrädet. hvarifrän C. macilenta är känd. är nordligaste Sverige, där den insamlats dels af L. L. S3 Læstadius vid Karesuando i Tome Lappmark samt vid Pajala och Kengis i norra Norrbotten, dels af C. P. Læsta- dius vid Lammaskoski (Karesuando) âr 1859. Dessa âro de sista af mig sedda exemplaren under detta namn frân den första perioden af växtens historia, och den synes sedan ingenstädes ha blifvit insamlad och igenkänd förrän pä allra senaste ären. (Hägerströms C. macilenta frân Fa- gernäs i Ofoten synes efter beskrifningen i Bot. Not. 1892 icke höra hit). Af de närmast följande författarne har » Car ex macilenta i allmänhet bibehällits som art. N. J. Andersson har den som art i »Skand. Cype- raceer och skrifver rörande de tre Carices Blyttii»: »Dä det är afgjordt, att C. tenella och C. vitilis äro alldeles säkra arter, sä mäste äfven C. macilenta — fullkomligt ana- log med de bäda nämnda — sâsom sâdan anses», och han framhäller särskildt karaktärerna pä fruktgömmet sâsom skiljande den frân C. tenuiflora. Steudel (1855), Blytt (1861), Boott (1867), Flora Danica, Suppl. (1874) och Nyman (1878—1882) ha ocksà bibehâllit C. macilenta som art. Ledebour har i Fl. ross, upptagit namnet C. gracilis Schkuhr för »C. macilenta och Richter satter i PI. Eur.» detta namn som synonym. Vid en blick pä Schkuhrs af- bildning bör man emellertid snart kunna öfvertyga sig om, att fruktgömmet icke tillhör C. macilenta», och habi- tusbilden är mindre väl träffad ; sannolikt skall väl bilden föreställa en form af C. bviinnescens, hvilket ock Küken- thal anser möjligt. Hartmans Flora har ständigt stallt sig afvog eller tveksam mot Fries' nya växt. I fjerde uppl. (1843) upptages som lokal för C. tenuiflora N. Björnstad i Amodt: Blytt , och Herb, normale-exemplaren sättas saledes som fullstän- digt Synonyma med C. tenuiflora. I femte— sjunde uppl. är tillfogadt som synonym C. tenuiflora och macilenta Fr. . I ättonde — tionde uppl. har den däremot hänförts till C. ca- nescens ß subloliacea ; som synonym till denna sattes näm- ligen: C. hipponica Lang, till hvilken. sâsom Prof. Fries själf anmärkt, C. macilenta Fr. rättast torde höra . Denna Fries' egen förändrade uppfattning af sin C. macilenta är rält egendomlig. Möjligen kan den ha föran- ledts af ett i Fries’ herb. befintligt ex. med etikett: N:o 183 Carex macilenta var., Norvegia Bogstad pr. Christian. Blytt , hvilket dock alls icke tillhör C. macilenta. utan ut- göres af en form af C. i'itilis . Man jämföre emellertid härmed Hi elts ofvannämnda uppgift, att det ena af Nylanders C. maa- lenta-exe mplar ligger under namnet ( . canescens subloliacea . I Hartmans Flora, elfte uppl. 1879 ) har C. macilenta ändtligen kommit in som art, men uttxyckligen endast för att fa uppmärksamheten riktad p;\ den, medan den fortfa- rande knappast anses vara skild fran C. canescens ß snblo- liacea. Neuman gar i sin Flora ännu längre, i det han anser C. macilenta vara fullkomligt liktydig med canescens var. subloliacea Liesl. H. Christ anser C. macilenta vara en forma misera canescentis' , medan Richter satter den jämsides med C. viti/is, Persoonii och subloliacea som varieteter under C . canescens. Slutligen ha Lang 1851 och Kükenthal 1909 i sina CVo'f’.v-monogralier bäda hänfört ( . macilenta till C. tenni- flora Wg. som varitet. DA Kükenthal nämner, att den öfverallt förekommer i sällskap med typisk ( . tenniflora, tager han emellertid mycket fei; särskildt hvad de norska lokalerna beträffar. har Blytt ei pà nägon af dem lyckats linna C. tenniflora, som för öfrigt är en mycket större raritet für Norges flora än C. macilenta ; däremot uppgifver Blytt tydligt, att dar han insamlat den. varit overalt paa Steder, hvor C. loliacea, C. tenella og C. vitilis trives heist . Utanför Skandinavien är C. macilenta uppgifven först af Fr. Schmidt (1868t fran Sachalin, Kussunai: Exem- plar incompletum utriculis ut videtur lævissimis*. Lokalen 85 bör sâlunda kunna anses tvifvelaktig. Franchet har i sin öfversikt öfver Les Carex de l'Asie orientale beskrifvit C. macileuta efter Fries' exemplar, emedan han ej sett nâgot exemplar frân Sachalin, och i Meinshausens samman- ställning af ryska rikets Carices angifves C. macilenta endast trän Nylanders linska lokal. Mein sh arisen hade visser - ligen i sin Fl. ingrica» angifvit den frân Lissino, men äfven denna lokal saknas i hans förstnämda arbete. Kükenthal uppgifver den dessutom Iran Japan, Yesso, hvarifrän jag ej sett nâgot exemplar. Dâ Bo ott, sâsom ofvan nämnts, upptager C. macilenta som art, gör han det med en viss reservation, och han synes vara den ende som hittills haft tanke pâ, alt C. macilenta künde ha nâgot med C. lo/iacea att skaffa. Han päpekar med rätta, att Fries beskrifver sina exemplar med peri gyniis squama obtectis . medan hans egna exemplar i Herb. Norm, ha fruktgömmena betydligt längre an fjällen. I mot- sats mot Andersson, som jämförde C. macilenta med â ena sidan C. Persoonii, â andra sidan C. tenniflora , fram- hâller Boott, att C. macilenta tili blad och ax mera öfver- ensstämmer med C. lo/iacea och möjligen borde kunna anses som en varietet af denna. Äfven synes Boott vara den ende som lagt marke tili, att exemplaren, oaktadt fruktgöm- mena enligt bans afbildning voro väl utvecklade, dock ej hade mogna frukter. Själf blef jag sommaren 1907 i tillfälle att under en kortare vistelse tillsammans med Stadsnotarien Th. Sjövall viel norska sidan af Sulitjelma iakttaga t . macilenta i riklig mängd och i olika Variationen och lick redan frân början klart för mig, att jag här ej hade att göra med nägon själfständig art, utan med en hybrid. Ehuru exemplaren (i senare hälften af Juli mänad) voro i längt framskridet stadium, voro de dock samtliga sterila, medan de närstä- ende arterna C. lo/iacea, C. canescens och C. brunnescens med varieteter pâ samma lokaler alla satte fullgoda frukter. som delvis redan affallit. Sb Första stället. dar jag anträffade den. var i en fuktig försänkning pä toppen af ett klipputspräng i närheten af Bursi vid norra sidan aî Langvand. Den bildade här ett nästan rent bestând pâ ett tjogtal kvadratmeters yta. Be- ständet var nog mycket gammalt; i midten bildade det nästan endast bladskott, och blommande strän voro dar mycket sällsynta. Mot kanterna af beständet voro däremot de blommande sträna talrika. Man fick intrvcket af, att tufvan fortfarande höll pâ att utbreda sig ät alla sidor och undantränga den öfriga Vegetationen, medan de cen- trala och äldre delarna af tufvan pâ grund af efterhand aftagande näringstillgäng var stadd i ett utmattningstillständ. sä att de svaga skotten endast undantagsvis hade kraft nog att skiuta blommande strân. I dessa svagare partier af tufvan hade en del andra växtarter âter börjat intränga. säsom Epilobium palustre (f. adenophorwn), Car ex H aller i, C. polygama m. fl. — Car ex loliacea förekom i ett îâtal smâ individ, C. brunnescens pâ ett stalle i tufvans kant i mängd. En säkerligen mycket äldre sâdan hybridtufva i trak- ten är den som Neuman beskrifver i Bot. Not. 1905 sid. 323 under C. canescens X loliacea frân en myr mellan Fa- gerlid och Kjelvand. Md mitt besök pâ platsen 1907 visade sig denna tufva tili skilnad frän den ofvannämnda vara betvdligt igenvuxen med olika slags gräs och gröfre Carices. Care. v macilenta anträffades sedan pâ ätskilliga andra Ställen inom Sulitjelma-omràdet, säsom vid Furulund flere- städes och vid Giken. C. loliacea, C. brunnescens och C. canescens äro allmänna inom omrädet, men C . tenui flora är ännu ej där päträffad. Att C. macilenta är en hybrid, framgâr sälunda dels af dess ständiga sterilitet, dels af dess för hybrider karak- täristiska, kraftiga vegetativa utveckling. De föräldrar, man har att antaga för den, äro â ena sidan C. loliacea, â andra sidan C. brunnescens och C. canescens i deras olika varie- teter. Dä dessa sen are arter stä mycket nära hvarandra. är det ofta rätt svärt att af exemplaren bedöma, hvilkendera 87 som i hvarje fall ingär i hybriden, men jag skall här göra ett försök att ordna hybriderna sä godt sig göra läter. Carex macilenta Fr.; sensu latiore. Hybridæ Caricis brunnescentis et C. canescentis et varietatum cum C. loliacea. Differunt a C. brunnescente et C. canescente cauli debiliore, foliis angustioribus, spiculis paucioribus, utriculis erostratis vel suberostratis, evidentius nervatis vel subcostatis, margine parcius et subtilius scabra- tis; a C. loliacea culmo altiore, utriculis acutioribus sæpe sub- rostratis, margine scabriusculis, ore bidentulo. Nuxabortiva. Sub hoc nomine collectivo has hybridas includo: Carex brunnescens (Pers.) Poir. X loliacea L. nova hybrida. — C. Læstadii Holmb. — C. macilenta Nvlander, Spicil. (1844); Fries, Sumiyia veg. p. p. (1845, planta fennicai non Herb. Norm; Læstad. (I860); auctt. plur., ubi planta suecica vel fennica spectatur. — C. tenuiflora var. macilenta Lang p. p. (1851); Kükenthal p. p. (1609). — C. gracilis Le- deb. fl. ross. (1853), non Schkuhr. — C. canescens ß subloli- acea Hartm. VIII p. p. (1861); Neum., Flora (1901), non Læstad. Folia breviuscida , cnlmus 20—50 cm. altus, spica sub- coutigua, 1 — 2 an. longa, squamee certe ad carinam, scepe totæ brnnnece, utriadi antice fissura ± conspicue color ata ornati. f. subbrunnescens Holmb. — Utriadi squamas subce- quantes vel parum super antes, suberecti, tenuiter nervati, br éviter rostrati, rostro bidentato. Sverige: Norrbotten, Pajala och Kengis (L. Læsta- diusl); Tome Lappmark, Karesuando flerestädes (L. Læ- stadius!, C. P. Læstadiusl). — Norge: Sulitj elma-omrädet. Furulund, Bursi, Giken (Holmb.!) — Finland: Karelen, Olonetz (Nylander!). f. subloliacea Holmb. — Utriadi squamas subditplo super antes, subsquqrrosi , subcostal/', acuti, erostrati, apice emarginati vel bidentuli. Sverige: Xorrbotten, Kengis (L. Læstadiusb; Me- delpad. Haiverö sn. \'assn;'is vid kvambiicken K. F. Dü- sen! — Xorge: Suli t jel m a-omrâdet. Furulund och Bursi Holmb.!) C. brunnescens var. silvatica Meinsh. Holmb. X 1o- liacea L. nova hybrida * — C. macilenta Fr.l 1. X. sensu stricto 1840 ; M. X. Blytt 1861 ; auett. plur.. ubi planta norvegica spec- tatur. — ( . tern li flora Hartm. IV p. p. 1843). — C. tenniflora var. macilenta Lang p. p. 1851); Kiikenth. p. p. 1909). — C. canescens ß subloliacea Hartm. X III p. p. 1861 , non Læstad. Folia longiuscula, admits 35 - 60 cm. alt ns vet ultra, spica subcouligua 1—2 cm. longa, squama pier unique pal- lida, utricuU ant ice fissura pallida ± conspicua ornati. f. subsilvatica Holmb. — Tab. Flora Dan. Suppl. Ill tab. 168. — Analoga f. snbbrunnescenti prcecedentis. Xorge: Björnstad vid Aamodt Blytt!, non Herb. X. ; Rvpekjærn vid Kristiania Blytt sec. FI. Dan. . f. subloliacea Holmb. — Tab. Boott Illustr. IV tab. 471. — Exs. Fries H. X. VII, 84. — Analoga f snbloliaceœ prcecedentis. Xorge: Björnstad vid Aamodt Blytt!, etiam in Fr. H. X. ; Grindefjeld i valders ;Moe! C. canescens L. X loliacea L. C. albidula Holmb. — ( . canescens X loliacea O. Hagström in sched. 1894 Griltter 1896 sec. Asch. & Græbn.; Xeum. Bot. Xot. 1905 non Flora); non Call me cujus duo specimina orig. (aria's Mitha/a in herbario Mus. Bot. Upsaliæ meram C. brunnesc. var silvaticam sistunt. Folia longiuscula. culm us 30—50 cm. a It ns, spica sa- pins interrupta, 1 1 t — 4 cm. longa, squama albidula vel di- lute brumaa, fissura utricu/i sub basin dentium non producta f. subcanescens Holmb. — Sverige: Södermanland C. brunnescens var. silvatica (Meinshausen, FI. ingrica, 1878, sub C. vitili) Holmb. in Bot. Xot. 1909 pag. 315 = C. Blyttii vitilis Fr.; Blytt; iXeum p. p.i = C. brunnescens var. sphæro- stachya (Dewey) Kiikenth., i. e. forma planitiei C. brunnescentis. 89 Björkdal vid Hall nära S.ödertälje (O. Hagström!); Nerike. Göthlunda, Högby iO. G. Blomberg!); Medelpad, Njurunda och Liden sec. Collinder (an f. subcanescens an f. subloli- acea nescio, quum specc. non vidi); Lule Lappmark: Jockmock (Otto Vesterlund 1907!); Norge: Sulitjelma-om- rfidet, mellan Fagerlid och Kjelvand (Neum! Holmb.!), Fu- rulund och Bursi (Holmb.!) — ? Japan , Yesso, Akkeshi (C. termiflora v. macilenta sec. Ivükenth.i f. subloliacea Holmb. — Sverige: Jämtland, Handöl iS. Almqvist!); Bodsjöedet vid Are (Fl. Behm!); Lule Lapp- mark, Jockmock (Otto Vesterlund 1890!); Norge: Suli- tjelma-omrädet, Furulund och Bursi (Holmb.!). Ostpreus- sen: Rominter Heide, Schmaleningken och Trappönen (sec. Kükenthal). Litteraturförteckning. Andersson, N. |.: Skandinaviens Cyperaceer. — Stock- holm 1849. Aschers on und Græbner: Synopsis der .Mitteleuropäischen Flora, II, 2 — Leipzig 1902 — 1904. Blytt, Axel: Haandbog i Norges flora uitg. af Ove Dalil). - Kristiania 1906. Blytt, M. N. : Norges Flora, lste Deel. — Christiania 1861. Boott, Francis: Illustrations of the genus Carex, 4:de delen. — London 1867. C all m é, Al fr.: Beiträge zur Caricologie. — Deutsche bo- tanische Monatsschrift VI (1888) N :o 4 — 5. Christ, IL: Nouveau catalogue des Carex d’Europe. Bulletin de la Société royale de botanique de Belgique, tonie 24:me, 2:me partie, 1885. Collinder, E. : Medelpads Flora. — Norrlündskt handbib- liotek II, 1909. Flora Danica, Supplementum, fascic. III. Köpen- hamn 1874. Franchet, A.: Les Carex de l’Asie orientale. — Nouvelles Archives du Muséum d’historié naturelle, 3:e série, tome 8:e. Paris 1896. Fries, E. : Herbarium normale, fasc. YII. — 1840. Fries, E.: Reservation emot en del antagna âsigter üfver atskilliga svenska vexter. — Botaniska Notiser 1844. Fries, E.: Summa vegetabilium Scandinaviæ. — Upsala 1845. Hartman, C. J.: Handbok i Skandinaviens Flora 4:de uppl. Stockholm 1843. — D:o 5:te uppl. 1849. — D:o 6:te nppl. 1854. — D:o 7:de uppl. 1858. — D:o 8:de uppl. 1861. — D:o9:de uppl. 1864. — D:o 10:de uppl. 1870. — D:o ll:te uppl. 1879. 90 Hjelt, Hjalmar: Conspectus floræ fennicæ, pars II. Acta Societatis pro Jauna et flora fennica Y: II. 1892. Hägerström, K. P.: Bidrag' till Tome Lappmarks och Ofotens Flora. — Botaniska Notiser 1882. Kükenthal, Georg: Cyperaceæ-Caricoideæ. — A. En gier: Das Pflanzenreich, 38:de Heft (IV: 20), Leipzig 1909. Læstadius, C. P. : Bidrag tili kännedomen om växtligheten i Torne Lappmark. — Upsala 1860. Lang, O. F.: Caricineæ Germanicæ et Scandinavicæ. - Linnæa XXIV, 1851. Ledebour, C. F.: Flora rossica, vol. IV. — Stuttgart 1853. Meinshausen, K. Fr.: Flora ingrica. — St. Petersburg 1878. il einshausen, K. Fr.: Die Cyperaceen der Flora Russlands lutg. af J. Klinge och W. Komarow). — Acta Horti Petropolitani, tom. XVIII, 1900. Neuman, L. M.: Sveriges Flora. — Lund 1901. Neuman, L. M.: Bidrag tili kännedomen af floran vid Salten- fjord och pâ Sülitâlma-omràdet i Norge. — Botaniska Notiser 1905. N y lander, F.: Spicilegium plantarum fennicarum. Centuria altera. — Helsingfors 1844. Nyman, C. F.: Conspectus floræ europææ. — Örebro 1878—1882. Nyman, C. F.: Consp. fl. eur., Supplent. II, pars altera - Örebro 1890. Richter, K.: Plantæ europeæ. — Leipzig 1890. Schkuhr, Chr. : Beschreibung und Abbildung der Riedgräser, 1. — Wittenberg 1801. Schkuhr, Chr.: Histoire des Carex ou laiches (utg. af G. F. De la Vigne). — Leipzig 1802. Schmidt, Fr.: Reisen im Amurlande und auf der Insel Sachalin. — Mémoires de l’Académie impériale des sciences de S. Petersbourg, Tome XII N:o 2, 1868. Stendel, E. G.: Synopsis plantarum Cyperacearum. — Syn. pl. Glumacearum II, Stuttgart 1855. Vetenskapsakademien d. 9 febr. Prof. Nathorst förevisade ett tili riksmuseets växtpaleontologiska afdelning nyligen förvärfvadt, särdeles dyrbart fossil, nämligen han- blomman af en cykadcfyt, Welwitschia mirabilis, frân Franken. Densamme redogiorde därpä für en af dr. J. Schuster tili tryckning inlemnad afhandling öfver det fossila träet i den s. k. förstenade skogen vid Kairo, frân hvilken museet besitter omfattande samlingar, som sam manbragts af prof. A. E. Nordenskiöld samt professor och professorskan Retzius. Linnés lärjunge Fr. Hasselqvist synes hafva rarit den, som först diirstädes iakttagit före- komsten af fossilt trä, sâsom samlingarna i museet visa. 91 Dr. Schuster har äfven i sin afhandling beskrifvit en i mu- seet bevarad stör trädstam îrân Ostindien, som tillhört E. Swedenborg och som visât sig tillhöra släktet Grewia. Slutligen omnamnde prof. Nathorst, att det lyckats honom pàtrâffa en tertiär bergart med fullständigt stenvandlade blad och andra delar, pa hvilka man under mikroskopet lätt kan iakttaga den linaste anatomiska Struktur. Prof. Jak. Eriksson lemnade en redogörelse för de förhandlingar, som förts vid det internationella landtbruks- institutet och hos den internationella associationens af aka- demier kommité angaende ett fran Sverige väckt förslag om internationella ätgärder för växtsjukdomarnäs bekämp- ande. Den 23 febr. Prof. Nathorst redogjorde för en af kand. G. Halle författad afhandling On the Swedish spe- cies of Sagenopteris and on Hvdropterangium , hvilken antogs till införande i Handlingarna. Han forevisade där- pâ préparât af en förstenad stamdel frän det tertiära vul- kaniska asklagret pä Greifwaiden Oie, som pä grund af sin mikroskopiska byggnad ansägs med all sannolikhet tillhöra en Han. Till införande i Arkiv för Bot. antogs en afhandling af Th. G. Halle: A Gymnosperm with Cordai- teslike leaves from the Rhætic Bed in Scania. Prof. Nathorst erhöh understöd af Letterstedtska fonden i och för undersökning af fullständigt stenvandlade växtdelar i tertiärt berglager. Den 9 mars. Till införande i Arkiv för Botanik an- togs en afhandling af P. Düsen: Neue Gefässpflanzen aus Parana, Südbrasilien. Följande reseunderstöd utdelades: 150 kr. ât H. Kylin för undersökning af Sveriges Batra- chospermum-arter; 375 kr. ät G. Hannerz för växtfysiog- nomiska undersökningar af sjön Täkern; och 250 kr. ätHj. Möller för biologiska studier i Härjedalen. Fysiografiska sällskapet d. 9 mars. Prof. B. J önsson föredrog om vikariat inom växtriket, specielt beträf- fande kolsyreassimilation. Reseanslag. Svetlska Sällskapet för Antropologi och Geograli har tilldelat hälften (c. 10(H) kr.) af ärets Ve- gasdpendium At dr. P. Du sen für fortsatta geologiska och botaniska studier i Südamerika. Död. Karl Peter Hägerström ailed i Vasterâs den 27 febr. 1910. Man var född d. 20 now 1850 i Gustaf Adolfs socken i Västergötland, bief student i Uppsala 1876, til. kand. 1884, var extra geolog vid Sveriges Geologiska Undersökning 1883 — 92, bief adjunkt vid h. allm. läroverket i VästerAs 1898. I Botaniska Notiser 1882 skref han Bidrag till Tome Lappmarks och Ofotens Flora och 1887 Ätskil- liga former af Quercus Robur och sessiliflora i nordöstra Skâne». Amilon, J. A., Om tiden för diametertillväx- tens början hos barrträden och orsakerna härtill. Skogsvardsfören. Tidskr. 1910, Fackuppsatser s. 41* — 53*. Förf. har gjort egna iakttagelser öfver vâr vanliga tall och lärkträd. Antalet rader af nybildade tracheider i radial riktning antog förf. som ett kriterium pâ vararbetets tidigare eller senare päbörjande. Tillväxten börjar i trä- dens öfre delar. Nedtill, dar bark- och bastpartiet blir tjockare, kan värmen ej sA fort intränga och därför börjar tillväxten senare här. Hos de arter, sont öfver heia stam- men ha en ungefär lika tunn och tili större delen lefvande hark, ss. Weymouthstallen samt Abies pectinata och sibirica, börjar tillväxten tidigare och hinner ocksâ hastigare till stammen s nedre del. Lindberg, H., Die nordischen Alchemilla vul- gar i s-F ormen und ihre Verbreitung. Ein Beitrag zur Kenntnis der Einwanderung der Flora Fennoscandias mit be- sonderer Rücksicht auf die finländische Flora. 172 s. 4:o + 35 1. Helsingfors 1909. (Acta Soc. Scient. Fenn. 37 N:o 10.) Förf. har haft etl ansenligt undersökningsmaterial (c. 8—10.000 ex.) tili grundlag för sitt stora och vackra arbete. Alla arterna äro afbildade i liustrvck och deras ul- 93 bredning i Finland, en del af Ryssland, Sverige, Norge, Danmark med Island och Grönland saint Brittiska öarna är àskâdliggjord genom kartor. Minst undersökta synas följande trakter i Sverige vara: Blekinge, Flalland, Bohus- län, Östergötland, södra delen af Lappland och vissa trak- ter af Ängermanland och Västerbotten. Förf. söker visa att arternas nuvarande utbredning beror till en stor del, pâ hvilka vägar och geologiska tid- punkter arterna invandrat. De, soin inkommit under en varm period, ha icke under den därpä följande kalia kunnat utvidga sitt omräde. Vi kunna här endast obetydligt réfé- rera förf:s framställning om invandringen. A. hirsuticaulis har säkert tillfälligtvis inkommit frän Ryssland till ett par Ställen i östra Finland. A. glomerulans har tidigt invandrat österifrän öfver nordligaste Fennoscandia. Egendomligt är att de östligaste lokalerna i Sverige för denna art förekomma ofvan eher vid gränsen för det fordna littorinahafvet. Ungefär samtidigt, men dock nägot senare. skulle A. acutidens invandrat säväl frän vaster tili norska husten som frän Ryssland öfver Finland och Kolahaifön tili den nordliga delen af Skandinavien. Med denna art förenar förf. A. Wic/mrce, oxyodonta och Murbeckiatia, dä han icke tinner nägra konstanta skiljaktigheter. Ganska tidigt, under arktiska förhällanden. kom A. minor *filicairiis frän vaster och tycks ha följt de dävarande hafskusterna. Nägot senare, under en varmare period, in- kom hufvudformen af A. minor Huds. (A. vestita) öfver Dan- mark till Skäne och längs västkusten tili lägre belägna trakter i södra Norge. Till Mälareomrädet, och därifrän nägot norrut, har den kanske kommit längs de dävarande kusterna. Den niest värmefordrande arten, A. pratensis, har nog inkommit söderifrän till Danmark och sannolikt först med Boken till Sverige. Till Bergen i Norge tror förf. att den kommit frän de brittiska öarna. 94 .4. alpestris har invandrat söderifrän och saknas i större delen af Finland och nordliga Sverige, fastän den är anträffad ända till 113S m. höjd ö. h. men den tyckes ha fätt sina utbredningsgränser under ett iner insulärt klimat. A. pubescens synes tidigt ha invandrat frän Östersjö- provinserna och kanske äfven öfver Danmark. Dess utbred- ning i Sverige och Norge sammanïaller i det stora heia med hasselns. A. obtusci har kommit trän Östersjöprovinserna tili Finlands fastland och Aland, men är ei funnen i Sverige. A. strigosula Bus. . I. subglobosa Westerl.) tyckes ha spridt sig trän Yästsibirien dels till Sydeuropa. dels öfver Ryssland tili Karelen och öfver Östersjöprovinserna. men ei via Gotland, till Sverige. Den tyckes föredraga torra, soliga platser. A. plicata synes ha invandrat samtidigt med en syd- ligare flora fore Litorinaperioden frän Östersjöprovinserna öfver Gotland tili Mälaretrakten och därifrän vidare. A. subcrenata, pastoralis, ru/cans och acutangula hafva alla inkommit österifrän pä mer eher mindre skilda vägar och i Danmark Stannat i de nordügaste delarna (norra Jut- land, norra Seland och Bornholm), hvilkas flora ha en nord- lig prägel. I noter meddelar förf. korta diagnoser tili 4 nya arter frän Ryssland. Hagen, I., Forarbeider til en norsk lovmos- flora. XIII— XVIII. 108 s. — K. Xorske Videnskab. Sel- skabs Skrifter 1910 X:o 1. Detta hafte omfattar Splachnaceæ, Oedipodiaceæ. Leu- codontaceæ, Ceratodontaceæ, Encalyptaceæ och Seligeraceæ. Nya äro: Ta\'loria acuminata Flornsch. v. brevifolia. Tet- raplodon angustatus Sw.) Br. eur. v. flagellaris och v. pallidus. Splachnum sect. Globovaria (grundad pâ Spl. pe- dunculatum. i hvilken art förf. äfven innesluter S. splueri- cum . Pseudephemerum (Lindb.), novum genus Dicranacea- rum, grundadt pâ Pleuridium axillare (Dicks.) Lindb. Enca- 95 lypta rhabdocarpa Schwägr. v. nuda. Seliger a Doniana (Sm. Müll. v. pygmæa. Dessutom fâr Hagen citeras som auctor lör löljande nya kombinationer: Tetraplodon bryoides (Zoëga) Lindb. v. cavifolius (Schimp. under mnioides) och v. paradoxus R. Br. pr. spec., T. pallidus Hag.). Ditriehum vaginans Sull. v. zonatum (Brid. pro spec.); D. pussilum (Hedw.) Timm, v. tortile (Schrad. pr. spec.); D. tenuifolium (Schrad.) Lindb. v. oblongum (Lindb. pr. spec.); Encalypta rhabdocarpa Schwägr. v. spathulata (Müll. -Hal. pr. spec.). Seligera palu- dosa (Bryum p. Lin.; S. recurvata Br. eur.) med v. pumila (setacea var. p. Lindb.); S. diversifolia v. brevifolia (Zett.; Lindb. sub setacea; S. arctica Kaur.; Limpr.). Seligera po- laris Berggr. fores till Blindia subg. Blindiadelphus (Lindb.), Dahlstedt, H., Östsvenska Taraxaca. 74 s. (Ar- kiv f. Bot. 9 N:o 10 1910.) Det omräde, som här behandlas, stracker sig trän Uppland till Blekinge, men frän Öland saknade lörf. mate- rial. Inga T. erythrospermia eller palustria äro medtagna här, men at de öfriga beskriîvas 25 nya arter. Säväl vid dessa som vid de förut kända 28 arterna angifvas de af törf. kända lokalerna i Sverige, Norge, Finland och Dan- mark. Förf. Säger sig skola framdeles utarbeta en samman- fattande framställning al det skandinaviska floromrädets Taraxacumarter. Linaria repens (L.) Mill. vulgaris vid Kalmar. Pä den s. k. Spännarebacken vid Kalmar iakttog jag 1907 nänrnda hybrid. Här har den senare under de följande ären bibehällits och äfven kräftigt utbredt sig. Frösättningen är mycket dälig. Stamarterna finnas ej i platsens närmaste omgifning, ej heller ha nägra intermediära former iaktta- gits. — Rikard Sterner. Eruca sativa Lamarck pâ Öland. Denna växt iann jag förra sommaren bland Medicago sativa â en sand- äker norr om Lilla Dalby gästgifvaregärd i Kastlösa s:n. — Rikard Sterner. I Studier 9b Botaniska TILT.ÄGNADK F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 Bo hl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Siisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kiitz. — Dahlstedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. - Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei Südamerika nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia- Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa mosehatellina. — Lindman, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Xorén, Om Vegetationen pa Vänerns sandstränder Mit einem deutschen Resumé . — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuelsson. Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Xektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Sve de lilts, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senat e förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatisehen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin 11 Carlstr. . Innehäll : Gertz, O.. Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cusciita. S. 65. Holmberg, O R., Om »Carex macilenta Fr. dess historia och dess systematiska valor. S. 81. Xathorst, A. G., Bemerkungen über die für den internationalen botanischen Brüsseler-Kongress 1910 gemachten Vorschläge zur Regelung der paläobotanischen Nomenklatur. S. 40. Smärre notiser. S. 62 — 64, 80, 90 — 9ö. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 1910. 97 Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. Af Otto Gertz. I. (Forts, fr. sid. 80.) Dä efter 3 à 5 dygn resultaten af en sérié pä sä satt anstälda försök eftersägos, iakttogs ä samtliga i sand in- bäddade Cuscuta- skott en riklig mängd haustorier i kräftig utbildning. Dessa företedde emellertid den anmärknings- värda egendomligheten, att de utvecklats ensidigt och alla befunno sig â skottets konkava sida. Trots submergeringen i sanden, hade nemligen under försökstiden skotten vuxit betydligt i längd och deras stam dervid utfört ett antal bägformiga nutationskrökningar, sä att skotten visade sig korkskrullikt vridna. Bortsedt frän den bleka, klorotiska färg, som tillkom dem. företedde de i öfrigt inga afvikelser frän det utseende, som är utmärkande för normala Cuscuta- skott. Haustorierna befunno sig merendels i en kontinuerlig rad och pâ lika afstând frân hvarandra â konkavsidorna af stammens bägformigt krökta region. Pâ flera Ställen iakt- togos Sandkorn, sittande â spetsarne af haustorierna, hvilka körn tili och med vid kräftig skakning af skotten förblefvo fixerade vid desamma l). *) I fysiologiskt och biologiskt hänseende af betydande in- tresse är den redan genom Mohl pävisade, för C//sr//ta-slägtet utmärkande egendomligheten, att unga groddplantor totalt sakna förmägan att genom kontakt med stafvar af rent oorganiskt mate- rial retas tili utförande af vindningsrörelser kring desamma, medan deremot denna effekt framkallas genom beröring med växtdelar. Pâ alldeles liknande satt tyckas groddplantorna förhälla sig äfven med liänsyn tili haustoriebildningen, i det att här en kontakt med oorganisk substans icke visât sig vara i ständ att utlösa nämnda process, ett förhällande, hvilket, liksom groddplantornas oförmäga att vinda kring döda stöd, möjligen künde finna sin förklaring deruti, att, sä länge Cuscuta befinner sig pâ groddplantans Sta- dium, en retning af äfven kemisk art torde vara erforderlig sâsom en dessa bâda processer utlösande faktor. — Mohl, H. 1. c. p. 128. — Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscu- teen. pp. 110, ff. — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cus- cuta Epithymum und C. Epilinum). pp. 16, ff. Bot. Not. 1910. 7 9 S JHär i frâga varande haustorier hade alla gestalten af korta, trubbigt aîstympade koner. De voro sâlunda nor- malt utbildade, verkliga haustorier, hvilka blott pâ grund af saknaden af ett tillgüngligt substrat blifvit ur stand att utveckla ett tydligt haustorialmycelium och af denna anled- ning förfelat sitt fysiologiska ândamâl. Med Koch's s. k. sterila haustorier visade de deremot icke nâgon vidare öfverensstämmelse, dâ nemligen dessa senare uppträda i form af mer eller mindre skarpt tillspetsade, emergenslik- nande bildningar 1). De haustorier, som vid dessa försök kommo till ut- veckling, sutto i kontinuerlig rad, tätt trängda intill hvar- andra som en kamliknande beläggning â den konkava Kerner betonar uttryckligen, »dass derselbe Faden, welcher sofort Saugwarzen entwickelt, wenn er sich an eine lebendige Pflanze angelegt hat, in die feuchte Erde Saugorgane einzuschieben nicht im Stande ist.» Frägan, huruvida i detta fall en retning af groddplantorna äfven med torr, fin sand, som, när det gäller hau- storiebildningen â utvecklade Cwscttto-individ, visât sig vara en synnerligen god kontaktirriterande substans, skulle, med hänsyn tili försöket att pa detta sätt framkalla haustorier, utfalla negativt, har emellertid icke blifvit upptagen tili experimentell behandling, men har jag för den kommande sommaren planerat försök i denna riktning. — Kerner, A. von Marilaun. Pflanzenleben. Zweite Auflage. Erster Band. Leipzig und Wien 1896. p. 168. ') Denna märkvärdiga haustorieform, som uppträder pâ fria eller blott löst kring ett stöd vindade skottpartier, blef först genom Brandt’s undersökningar närmare uppmärksammad. — Brandt, E. Nonnulla de parasitis quibusdam phanerogamicis observata (Lin- naea. XXII. 1849.) — Uloth, W. 1. c. p. 279, Tab. Ill, fig. 22. - Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscuteen. pp. 103, 104; 135, 136. Taf. 4, fig. 30. — Koch, L. Die Klee* und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). pp. 23, 50; Taf. I, fig. 7, Taf. III, fig. 7. Dâ det faller utom ramen för denna uppsats att lemna en redogörelse för de intressanta anatomiska förandringar, hvilka inträda vid de olika faserna af haustoriebildningen hos Cuscuta, mä här nämnas, förutom ofvan anförda arbeten, äfven undersök- ningarna af följande forskare, hvilka gifvit frâgan en förtjenstfull utredning. — Solms-Laubach, H. Graf zu. 1. c. pp. 575, ff. — Granel. Note sur l’origine des suçoirs de quelques phanérogames parasites. (Bulletin de la société botanique de France. Tome trente-quatrième. Paris 1887. p. 313. PI. IV, V.) — Peirce, G. J. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites, pp. 292, ff. PI. XIII, XIV, — Mirande, M. 1. c. pp. 39, ff. 99 insidan af vindningarne. Deras antal var, son: nämndt, pâîallande stört. I allmänhet uppgick detta till omkring 6 stycken â ett stamparti af 10 millimeters längd, men i nägra fall sjönk antalet haustorier â nämnda sträcka till nära 4 för att â andra sidan stiga â nägra särskildt yppigt vege- terande stamled ända till 8 stycken. Rollen af en särskildt mâttgifvande faktor torde härvidlag tillkomma väfnadernas utvecklingsgrad vid det tillfälle, dä haustoriebildningen ge- nom kontakt induceras. Till belvsande af frägan om haustorieantalet â stam- mens haustoriebildande regioner (haustorialsegmenten) m;\ här anföras följande serie af 16 observationer. Dessa afse alla försök, vid hvilka haustoriebildningen framkallats ge- nom submergering af Cuscuta- skott i sand under en tid, vexlande mellan trenne dygn och en vecka. Haustorialsegmentets Antalet der bildade Beräknade haustorie- längd i millimeter. haustorier. antalet â 10 milli- meters stamparti. 70 43 6 62 44 7 50 22 4,4 45 31 7 35 24 7 32 18 5,6 32 14 4,4 28 17 6 27 22 8 27 12 4,4 25 20 8 24 12 5 22 15 7 20 12 6 20 11 5,5 10 5 5 I fysiologiskt hänseende var af särskildt intresse den iakttagelsen, att äfven vid dessa försök, dä det kontaktirri- 100 tabla skottet i sin helhet nedsänktes i sand, gjorde sig gäl- lande en periodicitet i dess haustorieproducerande îôrmâga. Liksom vid den normala vindningen af ett Cuscuta-skott kring dess stöd den for haustoriebildningen nödvändiga kontaktirritabiliteten temporärt slocknar for att derefter äter taga sig uttryck, visade det sig, att äfven här lokalt ett uteblifvande af haustorieproduktionen künde göra sig gäl- lande, sedan nämnda bildningar öfver ett större eller mindre parti af stammen kommit i riklig mängd till utveekling. Genom denna vexling af haustoriala oeh interhaustoriala perioder kommo här ä Cuscuta- stammen att i alternerande följd uppträda haustoriebärande (haustorialsegment) och haustoriefria regioner (interhaustorialsegment). Antalet haustorier â hvarje haustorialsegment var nä- got vexlande, liksom äfven längden af i frâga varande seg- ment. Af lätt insedda skäl utmärkte sig det apikala hausto- rialsegmentet, hvilket â olika försöksskott befann sig à nft- got varierande afständ frän skottspetsen, genom ett mindre antal af der producerade haustorier, liksom oeksâ deri- genom, att dess längd understeg de bakom detsamma föl- jande äldre haustorialsegmentens.  trenne försöksskott (A, B, C), der i detta hänseende noggranna observationer blefvo anstälda, visade sig antalet af de â olika haustorialsegment bildade haustorierna saint längderna af resp. haustorial- och interhaustorialsegment vara följande. Stamsegmentets längd i millimeter. Antalet der bildade haustorier. A. Bas. 25 (haustorialsegment II) 30 (interhaustorialsegment L) 20 (haustorialsegment I) Spets. 20 0 11 B. C. 101 Stamsegmentets längd Antalet der i millimeter. bildade haustorier. Bas. 32 (haustorialsegment III) 14 60 (interhaustorialsegment IL) 0 32 (haustorialsegment II) 18 32 (interhaustorialsegment L) 1 24 (haustorialsegment I) 12 Spets. Bas. 45 (haustorialsegment III) 31 10 (interhaustorialsegment IL) 0 27 (haustorialsegment II) 22 8 (interhaustorialsegment L) 0 10 (haustorialsegment I) 5 Spets. Som en vidare anmärkningsvärd egendomlighet för- tjenar det beträffande här i îràga varande sandförsök att framhâllas, att haustorieraderna ingalunda alltid visa sig förlöpa i riktning parallelt med epidermiscellraderna. Pâ mânga Ställen korsa nemligen haustorieraderna i sned rikt- ning de senare. Hâraî framgâr, att det hos Cuscuta icke förefinnes nâgon redan vid stamledets anläggning existe- rande anatomisk disposition till haustoriebildning â en sär- *1) Ungefär â midten af detta interhaustorialsegment Ii be- fann sig en enstaka haustorie, hvilken emellertid, anmärkningsvärdt nog, icke utbildats i samma plan som haustorierna i Segmenten öfver och under, utan i ett plan, som med en vinkel af 90° afvek frân detsamma. Denna haustorie befanns nemligen insererad â den uppâtriktade, neutrala flanken af skottet. Att det afvikande läget af nämnda haustorie här var ursprungligt och icke lät sig förklaras med antagande af en sekundär förskjutning af densamma frân skot- tets konkavsida, der öfriga haustorier utbildats, framgick deraf, att skottet närmast ofvan- och nedanför ansatsstället for denna hau- storie icke företedde det ringaste spar till torsion. skild sida ai' detsamma. Cwsa/ta-skottet vindar nemligen kring sitt stöd pâ grund af skottspetsens revolutiva nutation i en ât venster löpande spiral *), sâsom redan genom Mohl’s undersökningar blifvit klargjordt. Samtidigt vrider sig emel- lertid stammen kring sin egen axel, ehuru föga märkbart och ofta, som det synes, rent lokalt. Denn a torsion gär i en högerspiral, och dess riktning är sâlunda antidrom i för- hällande tili vindningsriktningen. Att det här hos Cuscuta förhäller sig pâ sà sätt, som antydts, lät sig visa genom att medelst en tuschstrimma pâ längden markera den ena sidan af ett stamled. som ännu icke blifvit i tillfälle att omfatta ett stöd. Detta streck gär nemligen vid skottets vindning kring stödet öfver irän den ena skottsidan tili den andra -). Tuschstrimmans afvikelse frän den med vindningsriktningen parallela visade sig emellertid föga betydande och var oftast nästan omärklig, emedan tili ett torsionshvarf af skottet àtgâr ett relativt längt stamstycke 3). Tvdligt framträder ') Enligt Koch synes hos Cnscnta-slägftet äfven före- komma fall, ehuru sällsynta, der skottets vindning icke gâr ât venster, utan följer en högerlöpande spiral. A alla de Cuscuta- individ, som tjenade mig tili försöksplantor, motte jag emellertid icke nâgot exempel pâ denna afvikelse. Lika litet künde Peirce, som vid sina undersökningar haft uppmärksamheten fästad äfven pâ en sâdan eventuell anomali i fräga om vindningsriktningen, konstatera nâgot fall af förekommande högervindning af stammen. — Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscuteen. p. 124. — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithv- mum und C. Epilinum). p. 18. Taf. I, fig. 3. — Peirce, G. J. A Contribution to the Physiology of the Genus Cuscuta. pp. 70, 71. Koch meddelar äfven den intressanta uppgiften om en hos CwsCMta-skott stundom förefintlig inkonstans i vindningsriktnin- gen, i det att exempelvis efter nägra högerhvarf venstervindning af samma skott kan inträda. Vid mina försök var emellertid städse vindningsriktningen konstant vensterlöpande. — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). pp. 20, 24. Taf. I, fig. 7. 2) Beträffande den enkla metod, hvarigenom â en modell de nämnda förhällandena vid Cnscnfrt-stammens vindning kring ett stöd kunna lätt göras mera âskâdliga, hänvisas tili Pfeffer, W. Pflanzenphysiologie. Zweiter Band. p. 411. 8) Häri torde man väl hafva att söka anledningen tili, att säväl Dutrochet som Koch hafva förbisett denna Cuscuta- stam- mens torsion vid dess vindning — Dutrochet. 1. c. p. 160. — Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscuteen. p. 124. 103 emellertid nämnda förhällande, om man med lupförstoring undersöker epidermiscellradernas riktning ä vindade stam- partier. Man finner dâ, ätminstone lokalt, betydande afvi- kelser frän den med stammens längdriktning parallela an- ordningen. Häraf framgâr med tydlighet, att en torsion i en med vindningsspiralen antidrom riktning eger rum. Vore det nu möjligt att inducera haustoriebildning blott â en redan anatomiskt gifven sida af skottet, borde tydligen haustorieraderna och epidermiscellraderna alltid befinnas vara med hvarandra parallela, hvilket, som ofvan aniörts, ingalunda här vid försöken visade sig vara händelsen. Anmärkningsvärdt var äfven, att rent lokalt ä nägra försöksskott en eher annan haustorie icke beiann sig i de öfriga haustoriernas rad, utan förskjutits frän de krökta stampartiernas konkavsida tili den mellan skottets konvexa och konkava sida befintliga flanken 1). I ett försök beianns det, att heia haustorieraden â konkavsidan blifvit ersatt af tvenne jemlöpande haustorierader, belägna den ena â öfre, den andra ä undre tianksidan. Här var sälunda konkavsidan fullständigt fri frän haustorier. Da det likväl vid närmare undersökning framgick, att â skottets konkavsida dessa bägge serier af haustorier lägo hvarandra betvdligt när- mare än â konvexsidan, och det derjemte â andra försöks- grenar künde iakttagas, att rent lokalt i en för öfrigt enhetlig haustorierad en eher Hera haustorier substituerats af ett, resp. fiera par af sàdana, liksom fallet äfven visats vara i nàgra i det föregäende nämnda försök (p. 74), sä torde detta fall kanske fä uppfattas, icke säsom beroende deraf, att haustorier verkligen här utbildats ä de vid skottets krök- ning neutrala flankerna, utan förklaras genom antagande af delning af en inducerad enhetlig haustorierad. Vid i fräga varande försök hade ä ett stamsegment af 16 millime- ters längd 10 haustorier kommit tili utveckling i hvarje rad. 1) Jemför anm. 1, p. 101 i denna uppsats, der ett fall af samma anomali finnes anfördt. 104 Att sand eger förmägan att genom sin blotta beröring med ett ungt Cuscuta- skott â detta inducera haustoriepro- duktion, var, säsom i det föregäende blifvit nämndt, redan bekant genom Peirce’s iakttagelser *). Den sand, som vid dessa undersökningar kom till användning, hade fore för- söket sorgfälligt preparerats. Med saltsyra hade sâlunda alla i densamma befintliga kalciumsalter blifvit extraherade och, efter uttvättning af syran, eventuellt förekommande organiska substanser aflägsnats genom glödgning. De Cus- a/ta-skott, hvilka inbäddats i detta medium, utvecklade haustorier. Dock nämner Peirce ingenting om det läge, som dessa intogo à Cwscwto-stammen. Emellertid torde de äfven här hafva utvecklats ensidigt, dâ i fräga varande försök icke tinnes omnämndt bland de af honom iakttagna fall, vid hvilka dubbelsidig haustoriebildning erhällits. Resultaten af nu beskrifna försök, vid hvilka sand användts säsom kontaktretande substans, synas mig lika anmärkningsvärda som a priori oväntade, och uppenbarli- gen är haustoriernas utbildning uteslutande à Cuscuta-skol- tens konkava sidor att betrakta som ett utslag af en Cus- cz/ta-stammen tillkommande, inhaerent egenskap medhänsyn till bildningen af nämnda organ, nemligen predisposition af konkavsidorna säsom haustoriebildande region, att stam- men med andra ord, trots allsidig kontaktirritation, visar en utpräglad tendens tili ensidig Produktion af haustorier. Denna slutsats fann tag bekräftad genom vidare för- sök, hvilka utfördes med den modifikationen, att sanden. som användts till submergering af Cuscuta- skotten, blifvit ersatt med annat lämpligt material, säsom jernfilspän, smer- gel, fint pulveriserad pimpsten, glaspulver, kolpulver, krita, torkadt precipiteradt kalciumkarbonat, stärkelsemjöl m. m. - *) Peirce, G. j. 1. c. p. 75. 2) Ehuru, som det visade sig, mindre tillfredsställande, an- vändes, i syfte att söka framkalla allsidig haustorieproduktion, äfven töljande försöksanordning, hvilken i korthet m;i här omnämnas. En kork af omkring 6 centimeters längd klöfs medelst ett genom dess längdaxel gaende, mediant snitt, hvarefter en grand, smal 105 Äfven här kommo haustorierna tili utveckling uteslutande â skottens konkavsidor. Detsamma bief ocksä resultatet vid nägra försök, der kontakt verkades genom inbäddning af unga Cuscuta- skott i torr, brand gips. Haustoriebildnin- gen befanns dock i detta senare fall försiggä betydligt läng- sammare än i försöken med sand; när efter 6 à 7 dygn försöken afbrötos, funnos nemligen â Cuscuta-reivornas konkavsidor haustorier i mindre antal och ännu stadda i utveckling, och skotten sjelfva voro öfver heia den region, med hvilken de stâtt i kontakt med gipspulvret, temligen slaka och turgorfattiga, trots det att försöksväxterna i öfrigt icke företedde nägra symptom af vattenbrist. Haustoriernas ringare utbildning i dessa försök stod med all sannolikhet i samband med den höggradig'a hygroskopiciteten hos gips- pulvret, hvilken föranledde en ögonblicklig absorption och bindning af det frän de submersa skottdelarne transpirerade vattnet. Vid Hera tillfällen fann jag ocksä tydliga skorpor och flak af hard, kompakt gips, hvilka ensidigt eller i zon- formiga beläggningar lokalt omgäfvo desamma, tydligen uppkomna genom den brända gipsens omvandling tili fast, kristalliserad gips genom upptagande af det frän växtdelarna afgifna vattnet. För alla de substanser, hvilka i ofvan omnämnda för- söksserier kommit tili användning sâsom medel att â till- växande Cuscuta- skott genom kontaktretning utlösa hau- storiebildning, var den egenskapen gemensam, att deras ränna urhälkades â korkens ena hälft längs snittytans medianlinje. Denna ränna, hvilken tili sin storlek motsvarade försöksskottets dimensioner, beströks, liksom den plana midtarean â den andra korkhalfvan, med’ ett tunnt skikt af vaselin, öfver hvilket sedan skiktades ett lager af fint pulveriserad smergel. I rännan inpas- sades derpä försöksskottet, korkhalfvorna lades mot hvarandra och bundos samman kring skottet medelst ligaturer af Raphia- bast. I migra fall erhöllos pâ detta sätt haustorier, hvilkas büdning ut- lösts genom beröringsretning af smergelkornen. De visade äfven här ensidig anordning. Som nämndt, befanns emellertid denna försöks- anordning mindre tillfredsställande af den grand, att, trots den stora noggrannhet, hvarmed det smergelförande korkförbandets fixering kring försöksskotten företogs, nästan aldrig en större eller mindre, lokal lädering af dessa künde undvikas. 106 specifika vigt mer eller mindre öfversteg 1. I afsigt atl stttdera den verkan, som en irritation genom beröring med äfven specitikt lättare, pulverformiga kroppar kunde utofva med hänsyn till Produktionen a£ haustorier hos Cuscuta, gjorde jag äfven en serie försök med lin, torr sâgspân. Pâ samma satt som i förut beskrifna experiment inbäddades 1 en decimeter-hög kruka Cuscuta- skott i sâgspân (af bok) till en höjd af 8 centimeter. Efter en veckas tid eftersàgs resultatet. Skotten hade vuxit vidare och dervid utfört oregelbundna, bägformiga krökningar; pâ konkavsidorna af dessa krökta stampartier iakttogos haustorier, hvilka emellertid förefunnos i ringare antal och i afgjordt svagare utbildning än i analoga försök med sand. Detta försök, som sâlunda visât, att den obetydliga retningen genom beröring med en substans af sâ lâg spe- cifik vigt som fin, lucker sâgspân var i stànd att hos Cus- cuta utlösa haustorieproduktion, väckte hos mig den för- modan, att äfven den lätta beröringen af ett Cuscuta- skott med bomull möjligen skulle kunna leda till samma résultat. Ett experiment bekräftade denna förmodan. De försök, jag anstälde, utfördes pâ följande satt. Spetsarne af unga, kräftig^ växande Cuscuta- skott omvirades med bomull pâ en sträcka af omkring 8 centimeter, hvarefter förbandet tixerades med ligaturer af Raphia- bast. Resultatet bief, att äfven i dessa försök haustorier kommo till utveekling, men öfverallt ensidigt. Haustorierna visade ocksâ en tydlig tendens att utbildas blott pâ de stallen, der ligaturerna be- funnit sig, och der säledes genom dessas tryck en kraftigare kontaktretning kommit tili ständ. Här hade derjemte skotten utfört zigzagformiga krökningar i olika riktning, och det var pâ konkavsidorna af dessa böjda internodiepartier, som haustorierna lokalt hade utbildats. Antalet haustorier, som vid dessa försök erhöllos, be- fanns merendels vara nägot mindre än i de analoga försö- ken med sand, detta dock hufvudsakligen af den anledning, att de haustorieproducerande Segmenten här icke nädde 107 samma längd som i sandförsöken. I medeltal förefunnos nemligen äfven här omkring 6 haustorier ä ett stamparti af 10 millimeters längd, sâsom îramgâr af följande öfversigt: Haustorialsegmentets Antalet der bildade Beräknade haustorie- längd i millimeter. haustorier. antalet ä 10 milli- meters stamparti. 50 22 *) 4,4 27 15 5,5 27 12 4,4 17 8 4,7 12 7 5,9 Nägra vid dessa försök erhällna haustorier företedde den anmärkningsvärda egendomligheten, att de voro s. k. sterila haustorier och sälunda visade samma utseende af spetsigt utdragna, koniska utväxter som de, hvilka stundom komma tili utbildning ä de löst kring .ett stöd liggande, stelt uppât stigande vindningshvarfven af en Cuscuta- stam2). I öfverensstämmelse med de résultat, hvilka sälunda framgätt ur dessa försök, utföllo nägra andra experiment, vid hvilka bomullsförbandet fasthölls kring skottet genom i fiera hvarf kring bomullen virade stanniolblad. Haustorie- produktionen försiggick likväl här icke med samma lätthet. I nägra försök ersattes bomullen med asbestull och glas- ull; resultaten blefvo här desamma som de ofvan anförda. Vid samtliga nu beskrifna försök att genom inbäddning af Cuscuta- skott i sand och andra med denna öfverensstäm- mande, pulverformiga substanser eller genom anläggande af fasta bomullsförband kring desamma 'söka framkalla haustoriebildning, hade dessa skott fätt utveckla sig i huf- ’) Här i fräga varande, 50 millimeter länga haustorialseg- ment visade synnerligen tydligt den gruppvisa fördelning af hau- storierna, hvilken föranledts genom dessa organs hufvndsakliga utbildning â de stallen, der trädligaturerna tryckt bomullen fastare mot försöksskottet. Haustorierna befunno sig nemligen i grupper pä 5, 4, 2 eller 1, hvilka voro tydligt ätskilda genom smà mellan- liggande, haustoriefria regioner. Fördelningen af de 22 haustorierna var här följande: (bas) 2 — 1 — 4 — 5 — 1 — 2 — 1—5 — 1 (spets). 2) Jemför anm. 1, p. 98 i denna uppsats. 108 vudsakligen hörisontalt läge. Genom en ringa modifikation l försöksanordningarne künde emellertid dessa under expe- rimenten fixeras i olika lägen. Genom att exempelvis införa försöksskotten i omkring 2 centimeter vida glasrör. der de, sträckta i riktningen af rörets längdaxel, allsidigt omgäfvos af fin sand, hvilken genom i rörets bäda ändar inskjutna vaddproppar hindrades att utrinna 1), künde försöksgrenen orienteras, utom i horisontal, äfven i sned och vertikal rikt- ning, i senare fallet med skottspetsen vänd uppât eller nedät. För att bibringa försöksskotten sistnämnda läge begagnade jag mig äfven af metoden att i 1 decimeter höga, smala krukor inbädda Cuscuta- skott i sand, hvilka skott. fastbundna med en trad vid ett Stativ, voro sträckta i rikt- ningen vertikalt nedät. Nägot modifierande inflytande, som försöksskottens läge i förhällande tili tyngdkraftens riktning künde tänkas utöfva pä anläggningen och utvecklingen af haustorierna, lät sig icke pâvisa i nägot af de anstälda försöken.  alla försöksskotten kommo nemligen haustorier tili utveckling, och alla befunno de sig â dessas konkava flanker, fullkom- ligt oberoende, som det syntes, af det läge, som skotten intagit, medan kontaktretningen verkat. Jag anstälde äfven nägra serier af försök, hvilka hade till ändamäl att söka liöja intensiteten af den allsidiga ret- ning, som kontakten med sandkornen utöfvade â de i sand inbäddade Cuscuta- skotten, och eventuellt pä denna väg söka att upphäfva de haustorieproducerande staminternodi- ernas tendens att blott ensidigt utveckla nämnda organ. Dessa betingelser för en stegrad kontaktverkan sökte jag att réalisera pä tvenne sätt. Den ena metoden bestod deruti, att ofvan sanden, i hvilken Cuscuta-skott höllos submergerade. skikta en med vatten utrörd, plastisk gipsmassa tili en höjd l) Till att i röret satnmanhälla sandkornen användes äfven ingipsning af rörets bägge öppningar, ehuru med mindre godt résultat, emedan försöksskotten knappast künde isoleras frän gips- propparne, utan att de dervid skadades. 109 af 3 centimeter, hvilken massa genom sin betydande tyngd skulle hâlla sandkornen fastare samman och pâ sä sätt öka dessas allsidiga, radiala tryck pädeinbäddadelörsöksskotten. De résultat, som dessa experiment gâfvo, afveko emellertid icke îrân de i försöken med enbart sand erhâllna. Hausto- rier utbildades rikligt, men voro alia lokaliserade tili de krökta stampartiernas konkavsidor. Tendensen tili ensidig- het lät sig sälunda här icke upphäfvas. En annan metod att höja sandkornens kontaktvei'kan fann jag i det förfarandet, att sandkornen utsattes för en intermittent, lindrig skakning under heia den tid, som àtgick för att kontaktretningen skulle â försöksskotten utlösa hau- storiebildning. En för ändamälet lämpad forsöksanordning var härvid följande. Pâ en kring en vertikal axel lângsamt roterande, bred, horisontal skifva af cirkulär form och om- kring 6 à 7 decimeters diameter, hvilken skifva drefs af en vanlig urverksklinostat (»Tellerklinostat»), sattes en fro- dig C^scwfa-kultur, vegeterande â Impatiens parviflora. Nâgra utvalda, lämpliga försöksskott af denna kultur in- bäddades pâ vanligt sätt i hn sand i en flat skäl, hvilken pâ en höjd af 5 à 6 decimeter frân den roterande skifvan fasthölls genom ett invid kulturen placeradt jernstativ af särskildt tunn och smäcker konstruktion. Klinostatskifvan (recipienten) eqvilibrerades, derigenom att pâ dess motsatta sida applicerades krukor, fylda med sand. Genom recipi- entens längsamma rotationsrörelse, hvilken pä grund af urverkets gäng kom att försiggä stötvis, försattes sand- kornen i en sakta skakning, hvilken i sin män förstärktes genom den samtidigt inträdande. elastiska Vibrationen af de smala, fjädrande stativdelarne.  den klinostat, som vid dessa försök stod till mitt förfogande, beskref den ho- risontala skifvan ett rotationshvarf i timmen; antalet stötar vexlade vid olika tillfällen mellan 90 och 95 i minuten. Uppenbarligen kommo vid dessa försök sandkornen att kraftigare pâverka Cz/smfa-skotten, dä vid hvarje stöt deras kontaktirriterande förmäga kom att momentant för- no stärkas. Resultaten hvilket eftersftgs efter trenne dygns försökstid, visade sig här lika litet som i förra fallet afvika frän de förut beskrifna försökens. Haustorier hade utveck- lats, men ensidigt ft skottens konkava flanker. De undersökningar, jag nu anfört öfver de närmare betingelserna vid haustoriebildningen hos Cuscuta, hade sftlunda ledt tili hvarandra direkt motsägande résultat. A ena sidan stftr det redan af Peirce iakttagna och af mig bekräftade faktum, att ett Cuscuta- skott, hvilket pft lämpligt satt flxerats mellan tvenne bladskifvor. visar sig vara i ständ tili dubbelsidig Produktion af haustorier, medan i direkt opposition till denna iakttagelse stft ft den andra sidan de talrika fall, der resultatet, efter arten af betingel- serna att döma, borde väntats utfalla pft samma sätt. men der egenskapen att utbilda haustorier dubbel-, resp. allsi- digt ffttt vika för en utpräglad tendens tili en ensidig ut- veckling af nämnda organ. Denna oförklarliga brist pft öfverensstämmelse mellan försöksresultaten nödgade mig att egna detta problem en mera detaljerad forskning och genom vidare variationer af samma försökstema söka komma orsakerna tili dessa motsägelser pft spftren. Motsä- gelserna lyckades det mig visserligen icke att pft füllt nöjaktigt sätt häfva; dock framkommo vid dessa vidare undersökningar résultat, hvilka i fysiologiskt hänseende synas mig ega icke ringa vikt. Sftlunda lyckades det mig att pftvisa, att under vissa förhftllanden Cuscuta verkligen kan utveckla haustorier allsidigt, hvilka dervid visa sig strftla ut rent radiert frftn staminternodiet. En sftdan effekt erhöh jag nemligen vid användande af breda, tunna stan- niolskifvor. Dessa anlades sftsom 5 ft 6 centimeter lftnga. hylsformiga förband kring unga Cuscuta-skott pft sft sätt. att stanniolbladen rullades samman i flera hvarf kring de- samma och derefter vredos spiralformigt omkring dem. sft att kontakten blef intim och allsidig. De sft behandlade skotten bundos derefter upp vid Stativ i olika lägen. Efter Ill 3 à 4 dygn hade försöksskotten utbildat haustorier, hvilka i liera fall, ehuru icke â alla undersökta skott, utvecklats fullkomligt allsidigt, utstrâlande ât alla hall frân staminter- nodiet, som här, liksom i de fall, dâ ensidig bildning af sâdana organ iakttagits, visade en stark, lokal ansvällning öfver heia det haustorieproducerande partiet. Vid sin ut- veckling hade pä liera stallen haustorierna genomborrat ända tili trenne skikt af det omgifvande stanniolbladet* 1), pä andra stallen voro de sä fast förenade med detta, att vid stanniolförbandets aftagande fragment af Stanniol blefvo sit- tande â haustoriernas spetsar2). Nägra haustorier visade här äfven den egendomligheten, att de antagit en fascierad *) Denna iakttagelse, att CMSCHta-haustorierna äro i stand att genomborra stanniolblad, omnämnes äfven af Pei rc e , som der- af dragit den slutsatsen, att haustoriernas inträngande i sitt substrat àtminstone primärt försiggar pä rent mekanisk vag och icke genom inverkan af secernerade enzymer. Deremot torde haustorialmyce- liets utbredning i värdplantans kropp, den sekundära fasen af samma process, vara en enzymfunktion. Det förtjenar äfven att tilläggas, att redan Uloth tydt haustoriernas inträngande i värdväxtens väf- nader sasom ett rent mekaniskt förlopp, medan tidigare, ehuru ofullständiga undersöltningar af Peirce ledt tili det antagandet, att enzymer härvid spela den afgörande rollen. — Peirce, G. J. 1. c. pp. 96, ff. — Uloth, W, 1. c. p. 276. — Peirce, G. J. On the Structure of the Haustoria of some Phanerogamic Parasites, p. 295. — Jemför äfven p. 69 i denna uppsats. Att emellertid ofvan berörda egenskap, formâgan att meka- niskt perforera lefvande växtdelar, ingalunda är en for Ciisc/itn- haustorierna specifik egendomlighet, framgâr genom vidare under- sökningar af Peirce, som vid lämplig försöksanordning fann van- liga rotter visa samma förhällande. Äfven mina i det föregäende omnämnda iakttagelser öfver s. k. intrakortikala sido-, resp. adven- tivrötter (p. 79) tyda pâ, att dessa bana sig vâg genom mekanisk söndertryckning af moderorganets i deras vâg liggande celler. Nâgra alldeles liknande fall anföras af Peirce. — Peirce, G. J. Das Eindringen von Wurzeln in lebendige Gewebe. (Botanische Zeitung. Zweiundfünfzigster Jahrgang 1894-. Erste Abtheilung. Leipzig, p. 169). Denna intima vidfästning, som haustoriespetsarne visa â kontaktstället med en främmande kropp, iakttogs redan af Mohl, som förklarade densamma härröra frän ett ä beröringsstället secer- neradt, gummiliknande ämne, hvilket genom alkohol, künde utlösas. Till denna äsigt ansluter sig äfven Koch. — Mohl, H. von 1. c. p. 130. — Koch, L. Untersuchungen über die Entwicklung der Cuscuteen. pp. 114, 115. — Koch, L. Die Klee- und Flachsseide (Cuscuta Epithymum und C. Epilinum). p. 56. 112 form och, sedda frân haustoriespetsen, företedde bilden af en pâ tviiren öfver staminternodiets längdaxel liggande ellips. Huruvida dessa fascierade haustorier uppkommit genom sekundär sammansmältning af tvenne eller Hera, frân hvarandra primärt skilda haustorieinitialer, eher denna haustorieform äfven här är att tyda pâ sä sätt, som jag antagit vid redogörelsen för de liknande bildningar, som iakttagits vid kontakt af Cuscuta- skott med blad !), kan jag här ej definitivt afgöra, dâ nägra tydliga mellanformer mellan dessa och normala haustorier ej voro för handen. I literaturen synas d\’lika abnorma bildningar hos Cuscuta tidigare icke hafva blifvit omnämnda. Genom detta försök hade sälunda ett slutgiltigt svar blifvit gifvet pâ den frägan, om under vissa gifna förhäl- landen C uscuta-st ammen eger förmäga att utveckla hau- storier ensidigt eller allsidigt. Men obesvaradt var dock spörsmälet, hvarför blott i detta speciella fall, vid använ- dande af stanniolförband som kontaktirriterande medel, en allsidig haustoriebildning kom tili ständ, medan t. ex. vid inbäddning af Cuscuta- skott i sand, der ett liknande résultat künde väntas, haustorier utvecklats blott ensidigt â skottens konkava flanker. De vidare försök, som jag anstälde för att söka fä denna senare frâga afgjord, gäfvo mig emeller- tid ingen säker förklaring öfver anledningen tili denna bristande öfverensstämmelse mellan försöksresultaten. Möj- ligen skulle man likväl kunna finna en förklaring tili att försöksskotten i experimenten med sand visât en sâdan utpräglad tendens till ensidig haustoriebildning, om man betänker, att dessa skott, trots submersionen i sand, varit i tillfälle att utföra sin normala, nuterande rörelse, hvilken resulterat i uppkomsten af en sérié bâgformiga krökningar â de tillvâxande stamleden. Yid dessa rörelser har tydligen skottets konkavsida pressats aktivt mot sandkornen och genom kompressionen af denna skottsida en betydligt star- ) Se p. 74 i denna uppsats. 113 karê kontaktirritation utöfvats ä denna än â konvexsidan samt de mellanliggande, neutrala flankerna. Af denna dif- ferens i kontaktens intensitet mellan konkav- och konvex- sidorna künde da tänkas halva resulterat haustorieproduk- tionen â enbart de konkava skottsidorna. Vid stanniollörsöken âter, dâ en allsidig bildning af i fräga varande organ erhâllits, künde resultaten mycket väl tänkas stâ i samband dermed, att stanniolförbanden anlagts sä fast och intimt kring försöksskotten, att en synnerligen kräftig och i alla riktningar lika stark kompression af de- samma kommit tili ständ. När sedan skottet här sökt göra sin tendens gällande att utföra en vindande rörelse, har det fasta stanniolförbandet mekaniskt förhindral nämnda rö- relse, hvarvid skett en ökning 1 det tryck, som hvilat pä den skottsida, som, om rörelsen utförts, blifvit den konkava, och dermed äfven nämnda sida kraftigare kontaktretats. Om nu emellertid det ursprungliga, allsidiga trycket â skot- tet (det »primära» tryck, som stanniolförbandet utöfvat â skottet, innan ännu nutationskrökningarne sökt göra sig gällande hos detsamma) varit relativt betydligt, hvilket i dessa försök fär antagas hafva varit fallet, fàr en sâdan sekun- där tryckökning ä den ena skottsidan (den starkare kom- pressionen af skottets ena sida, som blifvit följden af den bägformiga krökningens mekaniska undertryckande) anses hafva blifvit föga framträdande. Om, med andra ord, den sekundära, ensidiga tryck- och kontaktökningen beräknas i procent af det primära, allsidiga trycket â försöksskottet. har denna ökning tili förmän för skottets ena sida varit för obetydlig för att de inre dispositionerna i skottet tili allsidig haustoriebildning, utlösta genom den allsidiga, 1 alla rikt- ningar med lika intensitet verkande kontakten â skottet, skulle förskjutas tili förmän för en blott ensidigt haustorie- producerande verksamhet. I försöken med sand âter har • den primära, allsidiga kontakten med sandkornen, hvilka här verkat komprimerande à försöksskottet genom sin föga betydande tyngd, varit relativt obetydlig, men, derigenom Bot. Not. 1910. 8 114 att skottet lâtt utföra sin vindande rörelse, har här en. proeentiskt sedt, högst betvdande ökning i trvcket â den konkava skottsidan inträdt, hvilken tryckförhöjning föran- ledt skottet att blott â denna, starkare kontaktirriterade sida utveckla haustorier. De experiment, som jag anstälde i afsigt att, om möj- ligt, Anna ofvan anförda försök till förklaring verifieradt. grundade sig alla pâ principen att utsätta Cuscuta- skott for kontakt genom ett i alla riktningar pâ dessa med kon- stant intensitet verkande, radiait tryck. hvilket under försö- kets gäng komme att förblifva oförändradt, trots de rörel ser, som skotten dervid ufförde. En metod var att omgifva Cuscuta- skott â den retbara regionen med strumpliknande beläggningar af fina sand- eller smergelkorn. Försöket utfördes sä. att nagra intakta skott beströkos med ett tunnt omkring 8 centimeter längt skikt af en gummilösning och derefter neddoppades i nämnda pulverformiga substans. Detta försök misslyckades emellertid. emedan gummilös- ningen torkade in, och genom den dervid inträdande kon- traktionen af gummiskiktet detta smergelförande hölie brast sönder i en rad af korta hvlsor. ringar eller flak, hvilka efter hand föllo af försöksgrenarne. Bildning af haustorier iakttog jag icke i nägot af dessa försök. Ett battre résultat, fast äfven detta utföll negativt lemnade en Serie försök, i hvilka jag ersatt gummilösningen med parafflnolja, som ströks öfver de unga Cuscuta- skotten och sedan allsidigt täcktes med ett lager sand eller smer- gelpulver. Dä dessa tunna, sand- resp. smergelförande oljemantlar tänjde sig, i samrna män som längdtillväxten försiggick â de af dessa täckta försöksskotten, künde höl- jena hälla sig intakta âtminstone i flera dygn utan att spricka sönder. Det visade sig emellertid vid dessa försök. att den kontakt, som pä detta satt kom tili ständ. var allt för obetydlig för att kunna framkalla haustoriebildning. 115 Âtminstone künde i intet fall utveckling af haustorier iakt- tagas ä sä behandlade försöksskott '). Den ändamälsenligaste försöksanordningen härvidlag läge emellertid i metoden att pä ett eller fiera Ställen à den för kontaktirritation känsliga zonen medelst trädslyngor fast ombinda unga Cuscuta- skott. En serie dylika försök blefvo visserligen anstälda, men utan att nägra positiva résultat dervid vunnos. Jag hyser dock den misstanken, att anledningen tili den uteblifna haustoriebildningen här ingalunda vore att söka i en för svag kontaktirritation â skotten genom de à dessa anbragta fasta ligaturerna, utan att försökens misslyckande vore att tillskrifva den olämp- liga tid, da. nämnda experiment företogos. Försökskultu- rerna af Cuscuta hade nemligen redan dâ — vid slutet af juli mänad — börjat att i riklig mängd frambringa in- florescenser, och utvecklingen af de vegetativa Organen var betydligt nedsatt. Att under sädana förhällanden Cuscuta- kulturer i blott ringa grad lämpa sig för anställande af försök öfver haustoriebildningen, har redan blifvit fram- hället af Peirce, som fann utvecklingen af sagda organ vara vid nämnda tid alldeles instäld eller blott försiggä med stör svârighet 2). Ä de Cuscuta-skott, som användts vid mina här antydda försök, hade jag visserligen sorgfäl- ligt aflägsnat alia redan utvecklade inllorescenser och anlag tili sädana för att, om möjligt, söka hämma den fruktitika- ') Mot beviskraften af senast beskrifna försök skulle möjligen kunna invändas, att anledningen tili det fullkomligt negativa résul- tat, som försöken gifvit, icke vore att söka i en bristande kontakt- verkan af det smergelförande oljeskiktet, utan att haustoriebild- ningens uteblifvande vore en följd af Cuscuta- skottets oförmaga att producera sädana organ, om öfver detsamma blifvit struket ett skikt af paraffinolja. Att emellertid anledningen här ej künde vara den sistnämnda, framgick af ett i det följande vidare berördt för- sök, dâ ett C»sc/ (se äfven anmärkningen i Fries’ Mant. 3, p. Ill), utan de äro E. wiiflorus L. (verus!), sâsom ocksâ framgâr af S. veg. Scand., p. 3. Exemplar tinnas, som äro nägot tvifvelaktiga: korgen är mindre, stjälken spensligare, och äfven de öfre stjälkbladen äro smä och korta. Men genom holkens tjocka, hvita be- klädnad och lurfviga utseende pä grund af »squamis squar- rosis» kvarstâr dock en päfallande skillnad frân E. uniflo- rus. De exemplar i Herb. Stockh., som mest likna de grön- ländska, äro frân Torne Epmk. E. eriocephalus är enligt Riksmuseets samlingar Fin- nen i följande trakter af Skandinavien: Sverige: Härfed. (Helagsfjäll, Midtäkläppen, Skarffjäl- let); Jämtl. (Bunnerstötarna, Storlien, Enafors); Lule Lpmk (Sähkok, Kvikkjokk, Kirkivare); Torne Lpmk (Nuolja, Orto- jokk); Norge: Dovre (Kongsvold, Fokstuen); Namdalen (Grong); Tromsö. Lloyd, C. G., Mycological Notes. N:r 32 är egnadt ät minnet af Elias Fries och hans verk. För ameri- kanska svampar i Fries’ herbarium redogöres. Porträtt meddelas af F., Th. M., O. R. och K. R. Fries, botaniska museet i Uppsala samt af E. Fries’ grafvärd. — I n:r 31 af- bildas Lmnés Hammarby. 165 Bidrag till Norrlands Växtgeografi. Af A. A. Lindström. Selim Birgers »Växtlokaler frân Norrland och Dalarna» i Svensk Botanisk Tidskrift 1909, häft. 4, har kommit mig att tänka pä, att jag möjligen kan lemna nägra bidrag tili den ännu oskrifna Norrlands växtgeografi, enär jag halt tillfälle att ganska noga botaniskt genomsöka ett par trak- ter af Norrland. Jag vil! dä först nedskrifva nägra anteck- ningar frân Byske i Vesterbotten, vid hvars hamn Furuögrund *) jag tillbragte somrarne 1897 —99, dä jag nästan dagligen företog längre eller kortare utflykter i omgifningarne för att lära känna Vegetationen. Angäende nomenklaturen hänvisas, dä ej auctor näm- nes, tili Hartmans liora, 1 l:te och 12:te upplagorna. Vid uppställningen har jag följt Hartman, 1 1 :te upplagan. Chrysanthemum Parthenium Furuögrund pä barlast, icke af mig funnen blommande. Matricaria Chamomilla Furuögrund pä barlast. M. discoidea flerst. pä vägkanter. Senecio viscosus Furuögrund pä barlast. S. vulgaris icke allm. Antennaria dioica spridd; v. corymbosa fuktiga ängsbackar vid RÖsnäs i stora, mycket vackra ex. af skilda färger. Eriger on acris backe nära epidemisjukstugan, 40 — 50 cm. höga ex. E. canadensis Furuögrund pä barlast (1897 ymnig). Carduus nutans Furuögrund pä barlast, ymnig. b Platsen heter Furuögrund , icke »Furugrund >, säsom nam- net stafvas i Birgers uppsats. Namnet uppkommet af den strax utanför belägna (numera med Romelsön sammanhängande) Furu- ön. Mellan denna ö och en holme Furuögrundet gär inloppet tili Furuögrunds eller, säsom den pä turlistor oftast kallas, Byske hamn. Bot. Not. 1910. 166 Cirsium arvense v. ferox Furuögrund. Crépis tectorum ß scgetalis backar ej längt frän Rösnäs. Hieraciiim cochlëatum N. & P. gräsbeväxt mark vid Furuö- grund. H. hclveolmn Dahlst. bland föreg. H. SHCCtann Fr. backsluttning nära Rösnäs och flerstädes. H. subfloribundum N. & P. fuktig, gräsbeväxt mark vid Rösnäs. H pubescens Lindbl. nära Rösnäs. H. dilution Norrl. Furuögrund. H. vacillons Norrl. Herst, t. ex. vid Rösnäs. H. impression Norrl. Furuögrund. H. kuusamoënse Wainio Furuögrund. H. linifolimn Sæl. i skogen mellan Furuögrund och Byske, nära hafvet. H. umbellatum nära epidemisjukstugan. Leontodon autumnalis. En forma lanata med längt och tätt, gulhvitt ullhäriga holkar växer bland hufvudformen vid Furuögrunds säg. Kan möjligen vara v. albo-lanata Lge, som jag icke känner. Valeriana excelsa Poir. Svallängen ej längt frän Rösnäs. Linncea borealis ymnigt och i mänga former förekommande. Anchnsa arvensis Furuögrund bland körn och potatis. Myosotis silvatica Furuögrund, troligen utkommen frän tràdgârdar; v. lactea Boenn. bland hufvudformen. Scutellaria galericulata kärr nära Furuögrund. Ballota foetida Furuögrund pä barlast; füllt utvecklade blommor lyckades jag aldrig finna. Lamiion album Furuögrund pä barlast. Solanum nigrum Furuögrund pä barlast. Veronica agrestis och hedercefolia Furuögrund pä barlast. Euphrasia tenuis Wettst. teml. allmän i trakten af Furuö- grund och Rösnäs. E. latifolia Pursh. mängenstädes ä hafsstränderna säväl ä fastlandet som ä öarne Romelsön, Furuön, Furuögrun- det m. fl. 167 E. boltnica Kihlm. Sandig hafsstrand vid Furuögrund samt gräsbeväxt, nâgot sumpig mark i närheten; bland gräs â Vänön. (Fiera Euphrasia-arter lyckades jag icke uppspära.) Utricularia intermedia flerst. Pinguicnla vulgaris flerst. Trientalis europæa teml. allm.; v. rosea Neumans Flora pâ ett par lokaler i skogen och pâ iuktig gräsmark strax vid Furuögrund. Denna var. har (ätminstone ex. vid Furuögrund) kronan heit och oftast teml. mörkt rosen- röd. Ex. med svag antydning tili rosafärg träffas som bekant ej sä sällan. Naumburgia thyrsiflora rännil nära Rösnäs, strax vid hafvet. Anagallis arvensis Furuögrund pâ barlast. Glaux maritima teml. allm. pâ hafsstränderna. Plantago major v. agrestis Furuögrund. P. maritima teml. allm. pâ hafsstränderna. Cornus suecica mycket allm.; v. leucocarpa! planta pallida fructibus a/bis — ett par tufvor pâ solig lokal vid en skogstjärn mellan Furuö- grund och ßvske. Peucedanum palustre teml. allm. Cicuta virosa vid en skogstjärn mellan Furuögrund och Byske. Nymphcea Candida Presl. förekommer teml. allm. i skogs- tjärnar, större och mindre kärr samt vattensamlingar tätt vid hafvet. Nästan alla ex. jag undersökte tillhör- de /. semiaperta erythrostigma ; f. minor Celak Annes äfven. Nuphar luteum anträffades i ett par skogstjärnar. Ranunculus reptans flerst. pâ hafsstränderna. R. repens v. tenuisectus Lge Furuögrund, vid sägen. Batrachium. En form hörande tili heterophyllum S. F. Gray (enl. Hn ed. Il) fanns i Furuögrunds hamn. Papaver Rhoeas Furuögrund pâ barlast; ett par af de ex. 168 jag insamlade tyckas vara dubium X Rhoeas; dubium fanns icke vid Furuögrund, när jag vistades der. Fumaria officinalis Furuögrund pä barlast. Diplotaxis tenuifolia och muralis Furuögrund pä barlast. Sisymbrium Sophia Furuögr. ; derstädes äfven v. sericea Neum. 5. officinale Furuögrund; möjligen införd, är dock füllt hemmastadd; v. leiocarpa DC. lika allm. som hufvudf. Erysimum cheiranthoides Herst, pâ äkrar. E. hieradifo/ium skogsbacke vid Furuögrund. Raphanus Raphanistrum Furuögrund pä barlast. Lepidium ruder aie Furuögrund pâ barlast. Senebiera didyma Aby hamn pä barlast. Subularia aquatica Furuön, vattensamling strax vid hafvet. Malva silvestris Furuögrund pä barlast. Erodium cicutarium Furuögrund pä barlast. Viola tricolor v. versicolor Wittr. Furuögrund pä barlast. Parnassia palustris teml. allm. i närheten af hafvet. Drosera rotundifolia teml. allm. D. longifolia skogskärr nära epidemisjukstugan. D. longifolia X rotundifolia samma lokal som föreg. Silene maritima flerst. pä hafsstränderna. Melandrium pratense Furuögrund pä barlast. Cerastium arvense Furuögrund utfyllningar i brädgärden. troligen införd med barlast. C. vulgatum v. viscida Hn hafsstrand nära Furuögrund. Arenaria serpyllifolia v. viscida Lois Furuögrund pä barlast. Halianthus pcploidcs hafsstranden mellan Furuögrund och Byske (1 ex. 1897). Sagina nodosa flerst.; v. glandulosa Bess. Furuögrund. Spergu/a arvensis teml. allm. Spergularia marina Aby hamn pä barlast. Sedum acre nära Rösnäs. Bulliarda aquatica v. minima! caulis simplex, strict us, 4—6 mm. a/tus — nära Furuögrund pä sandig mark vid en rännils utlopp i hafvet, tätt växande, bildande smä mat- tor och förvillande lik en mossa. Under de tre somrar 169 jag iakttog den växte den alltid pä samma sätt, och icke ett enda större ex. künde jag finna, MyriophyUum spiccitum ß squamosum Furuön vattensamling vid hafvet. Hippuvis vulgaris v. ßuviatilis rännil vid Furuögrund. Rosa. Ingen art af detta slägte künde jag finna i trakten. Rubus idceus icke allm. R. saxatilis allm. R. arcticus allm.; v. leucitica i ett kärr vid Furuögrund, pä pâ en ganska inskränkt lokal, men der utan blandning med hufvudformen, som dock finnes i mängd rundtom- kring. R. arcticus X saxatilis: f. sub arcticus vid en rännil nära Fu- ruögrund;/. subsaxatilis vid en äker mellan Furuögrund och Byske, vid en graf nära epidemisjukstugan. Fragaria vesca ganska sälls., funnen vid Rösnäs och Byske. Potentilla Anserina v. viridis sandig hafsstrand vid Furuö- grund. P. norvegica Furuögrund pä barlast. Lathyms palustris strandäng vid Rösnäs. L. maritimus Furuögrundets lotsplats. Vicia Cracca ganska allm.; förekommer â stranden af hol- men Furuögrundet i stora rikblommande ex., liknande tenuifolia Roth. V. Lathyroides Furuögrund pä barlast. Ornithopus perpusillus Furuögrund pä barlast 1897 (ganska mänga ex. anträffade). Medicago lupulina Furuön pä en gammal barlastplats. Melilotus officinalis Furuögrund pä barlast. Trifolium filiforme Furuögrund pä barlast. T. arvense Furuögrund pä barlast. Ononis repens Furuögrund pä barlast. Oxycoccus microcarpus kärr vid Furuögrund. Pyrola chlorantha i skogen mellan Furuögrund och Byske. Euphorbia Helioscopia Furuögrund pä barlast. Montia fontana diken vid vägen nära Furuögrund. 170 Herniaria glabra Furuögrund pâ barlast. Scleranthus perennis Furuögrund pâ barlast. Rwnex Hippolapathimi nära haîvet vid Rösnäs. Hippophaë rhamnoides. Af denna växt säg jag en gäng en frisk qvist ilandtluten pâ Vänön; lyckades dock aldrig päträffa nägon buske i trakten. Chenopodium glaucum och rubrum Furuögrund pâ barlast. Salix pentandra Svallängen ej längt frän Rösnäs. S. lapponum flerst. S. caprea, repens, nigricans teml. allmänna. 5. phyliccefolia flerst. i Furuögrundstrakten. S. phyliccefolia X nigricans Furuögrund. Betula nana mycket allm. B. nana X verrucosa en buske vid stranden af en skogstjärn nära epidemisjukstugan. B. nana X odorata tvä buskar ej längt frän Furuögrund nära vägen tili Byske. Callitriche autumnalis i hafsvikar vid Furuön och Romels- ön; v. lumdifera Furuön i en vattensamling tätt vid hafvet — enda af mig kända lokal i Sverige, uppträdde der alla de tre somrar jag besökte platsen, men alltid mycket sparsamt; i hafsviken strax utanför växte huf- vudformen ymnigt. Orchis maculata v. angustifolia kärr nära Furuögrund. Habenaria viridis i skogen nära Furuögrund, enstaka ex. här och där. Goodyera repens i skogen mellan Furuögrund och Byske (pâ ett Ställe rikligt) samt mellan Furuögrund och Kolvik. Listera cordata här och där i skogarne, pâ liera Ställen rikligt. Corallorisa innata i skogen mellan Furuögrund och Byske. Malaxis paludosa kärr vid en skogstjärn mellan Furuö- grund och Byske. Juncus balticus allm. pâ hafsstränderna. /. balticus 'Xßliformis strandäng nära Rösnäs. /. alpinus. En egendomlig Juncus växer i en graf strax 171 vid Furuögrund; habitus päminner särdeles om articu- latus, blommor och fröhus om alpinus; en af vära främ- sta botanister lörklarade den ocksä vara »alldeles pätag- li gj. alpinus X articulatus », andra hafva lika kategoriskt sagt »ren alpinus». Jag tilltror mig icke att afgöra hvilketdera (eher om nägotdera) är rätt. Den bör dock stä närmast alpinus. Vanlig alpinus eller articulatus fanns icke i närheten. J. supinus luktig skogsmark pä Furuön (blott fä ex.) J. Gerardi Vänön nära Furuögrund. J. bufonius v. fascicidata sandig hafsstrand vid Furuögrund (ymnig och i utmärkt vackra ex). J. stygius karr vid en skogstjärn mellan Furuögrund och Byske. Luzula campestris v. congesta (Thuill.) backar nära Rösnäs. L. pallescens teml. allm. Calla palustris vid en skogstjärn mellan Furuögrund och Byske. Potamogeton alpina rännil i »Svallängen». P. graminea lierst. P. filiformis hafsviken mellan Furuögrund och Furuön. Scirpus austriacus Palla flerst., rikligast i kärr mellan Fu- ruögrund och Byske. Eleocharis uniglumis sandiga hafsstränder t. ex. vid Furuö- grund och Rösnäs. E. acicularis v. subrnersa Hj. Nilss. Furuön i en vattensam- ling strax vid hafvet. Carex ampullacea ß elatior Blytt (enl. Aschers, u. Græbn.). C. rostrata b) latifolia Aschers, i djupare diken flerst. omkr. Furuögrund. Päminner om C. lævirostris. C. irrigua flerst. C. vaginata i skogen nära epidemisjukstugan. C. livida i kärr mellan Furuögrund och Byske samt mellan Furugrund och Kolvik. C. globularis allm. i skogarne. C. aquatilis teml. allm. 172 C. Persoonii teml. allm. C. loliacea teml. allm. C. tenella fuktig skogsmark ej längt frän Kolvik samt nära en skogstjärn mellan Furuögrund och Byske (pä bägge lokalerna ganska sparsamt). C. norvegica gräsbeväxt plats nära hafvet vid Furuögrund, stränderna af Furuön och Romelsön (här och dar). C. glareosa sandig hafsstrand vid Furuögrund, Vänön. C. chordorrhisa fierst. C. dioica v. isogyna fuktig, skuggig mark vid en rännil nära Furuögrund (riklig). C. dioica X canescens (C. microstachya) samma lokal som föregäende (sparsamt). Triticnm canin um Vänön. Ely mus arenarius holmen Furuögrundet. Glycerin distans Furuögrund. Aira bottnica holmen Furuögrundet. Calamagrostis lapponica stenig skogsbacke nära Furuö- grund. C. phragmitoides fierst. omkr. Furuögrund i olika former. Set aria viridis Furuögrund pä barlast. Athyrium Filix femina i skogen nära epidemisjukstugan. Botrychium ternatum gräsmark vid Furuögrund (ganska talrikt förekommande). Ophioglossum vulgatum Vänön (samma lokal uppgifven af Birger), nordligaste växtställe i Sverige? Equisetum silvaticum v. capillaris »Svallängen». Lycopodium Selago i enstaka ex. i skogarne. L. complanatum teml. allm.; vid landsvägen nära Byske fann jag ex., som mycket närmadesig Chamœcyparissus. SelagineUa selaginoides fierst. nära Furuögrund pä gräsbe- växt, fuktig mark. Marstrand i april 1910. 173 Saxifraga Hostii Tausch i Norge. Af L. M. Neuman. Genom Öfverläraren Herr Johan Dyring i Holmestrand erhöll jag i somras tili bestämning ett pressadt exemplar af en pä bergen vid Kragerö i Norge funnen, för Nordens flora förut obekant Saxifraga, tillhörande gruppen Euaizoonia. Sedan hade Seminarieläraren Herr Johan Tidemand Ruud i Kragerö godheten att sända mig ett lefvande exemplar af den märkliga växten, som framkom hit i bästa kondition. Härigenom blef det mig möjligt att bestämma den. Sam- tidigt meddelades det mig, att den egentlige upptäekaren heter H. Marsvall och är Herr Ruuds elev vid seminariet i Kragerö. Af denna norr om Österrike förut okända art Annes under n:o 2664 en utmärkt afbildning i Hallier-Schlechten- dahls Flora von Deutschland, dar den bär namnet S. elatior M. et K., Deutschi. Flora (1831). Detta namn har emellertid blifvit förkastadt — förmodligen emedan det blifvit brukadt icke blott för här ifrägavarande art, utan äfven för S. Aizoon Jacqu. och S. altissima Kerner — och i stallet använder man numera namnet S. Hostii Tausch. Syll. Soc. Ratisb. 11.240 (är 1828). Host hade nämligen i sin Flora Austriaca (1827) kallat denna typ S. longifolia, förbiseende, att en S. longi- folia Lap. Fl. Pyren. redan 1795 blifvit uppställd. En gl er, som i sin Monographie d. Gattung Saxifraga (1872) använ- der namnet S. Hostii Tausch., hänvisar tili bilden « pä taflan 1 i 9 bandet af Sturm, Deutschlands Flora och upptager bland andra synonym S. longifolia ß media Sternb. Detta sista synonym citeras i Reichenb. Ic. Fl. Germ, band XXIII pag. 43 till tab. 78 S. altissima Kerner. Hvarken Sturms eller Reichenbachs bild synes mig passa till den norska arten. Nomenklaturen är säledes längt ifrän säker. S. Hostii förekommer ä den norska lokalen »Stabbestad' Bot. Not. 1910. 174 î en "helt liten koloni af cirl ett fâtal i âr blommat. I n; Saxifraga Hosti Tausch frân Xorg'e. '/■> af naturlig storlek. ^a 150 rosetter, aî hvilka endast irheten finnes ingen annan Saxi- fraga än S. granulata och pâ cirka 1/s mils afstând S. Coty- ledon. S. Hostii utbredning i det öfriga Europa är Apenni- nerna, Hafsalperna, Yenetien. Tyroien, Kärnthen, Krain oeh Böhmen, öfverallt sporadisk och sällsimt. Den gör sâledes liksom mànga andra af vâr fjällfloras representanter det växtgeografiska hoppet frân alperna tili Skandinavien. S. Hostii tillhör sam ma grupp som S. Cotyledon och Aizoon. Stjälken 25 — 35 cm. hög, tätt glandelhârig, nedtill grön. upptill röd; stjälkblad 10 —12. niera aflänga än tunglika, rosettblad ofvan glaucescenta, grönaktiga, underfill grönhvita, säsom unganägotrännformiga, sedan tillplattade, de yttersta (äldsta) tillbakaböj da, jämbreda, 50 — 70 Xö — 6 mm., med afrun- dad— tvär spets, de inre (yngre) kortare och bredare, svagt tunglika, mer och mer upp- rätta; de genom kalkafsöndring uppkomna fjällen ligga icke pä bladens öfre sida, utan bilda liksom en tunn list längs de tjocka bladens kant; själfv,! fjällen äro tvära och smala (icke korta, tillspetsade, lig- 175 gande pà bladens öfversida sâsom hos S. Cotyledon och Aizoon); blç>mstâllningen, som upptager ungefär V* af stjäl- ken, är en klase, sammansatt af knippen, hvarje gren upp- bär 3—6 blommor, grenarna äro vid blomningen utböjda — nerböjda, och deras nedre hälft eher tredjedel bära inga blommor; foderblad gröna, smalt triangulära, ungefär 1ia— ’/« kortare och smalare än kronbladen, utan glandelhär eher med mycket glesare sädana än blomskaften; krona vid- öppen; kronblad aflängt äggrunda, 6 à 7X3 à 4 mm., snöhvita med rôda prickar och nästan tvär, cilierad bas ; strängar hvita, vâgrâtt utbredda, af kronbladens halfva langd; knappar gula; blombotten glänsande gui; Stift och marken hvita, fôrst utstâende, efter befruktningen hopbôjda med sammanslutna märken, öfverhöljda af de tömda, bruna, skärmformigt hop- slutna stàndarna. Pollen fullgodt, men körnen skäligen smâ. Genom habitus, kalkafsöndringsfjällens form och läge, stjälk- och rosettbladens form m. m. är ju denna art sä väl skild frän bäde S. Aizoon och S. Cotyledon, att den, som sett dem', icke gärna kan förväxla dem. Emellertid funnos bland Konservator Ove Dahls rika sanding af S, Aizoon frân Suidai i Ryfylke ett par individ, som bland annat genom länga och smala rosettblad afveko frän typisk Aizoon, Omöjligt är kanske icke, att S. Hostii funnits eller linnes äfven där — och därigenom vore formväxlingen där förklarad (se Ove Dahl, Bot. Unders. i nedre Ryfylke, Christiania Vid. S. Förh. 1906, n:o 3 pag. 35 och 1907 n:o 4 pag. 34.) Den S. Hostii Tausch., som i âr blommade i Lunds Bot. Trädgärd, synes vara identisk med den norska formen. Däremot förefaller det mig, som i Lunds Universitets her- barium tvâ skilda växter förekomma under detta namn, en liknande den norska, en annan betydligt gröfre med stärkt förlängda, styfva och raka inflorescensgrenar, hvilka endast i allra yttersta spetsen bära blommor. 1 76 Döde. Johan August Berlin afled i Skälsvik d. 19 Juli 1910. Han var född d. 7 aug. 1851 i Majsta försam- ling i Stockholms län, blei med. dr. 1888, forste provinsial- läkare i Stockholms län 1892. Han deltog som botanist i Nordenskiöldska expeditionen tili Grönland, och skref om Kärlväxterna under den svenska expeditionen tili Grönland 1S83. Han hade förut publicerat: Den geografiska utbred- ningen af Skandinaviska Haiföns Fanerogamer och Orm- bunkar i tabellarisk öfversigt uppställd. Nils Conrad Kindberg afled i Uppsala den 23 aug. 1910. Han var född d. 7 aug. 1832 i Karlstad, bief fil. dr. i Uppsala 1857, lektor i Linköping 1860, pensionerad 1901. Hans författarevärksamhet har varit synnerligen stör och gâtt i fiera riktningar inom botaniken. Som exempel anföra vi: Sammandrag af botanikens elementer, Östgöta Flora (Fanerogamerna), Dispositio plantarum Synantherearum, Svensk Flora, Kort öfversigt af vara viktigaste svampar. Men i synnerhet har han publicerat en mängd arbeten öfver mossor, framförallt betraf fände de skandinaviska och nord- amerikanska. Döde, 1910. Den 4 apr. prof. F. Ardissone, 73 âr. — Prof. C. Brunotte i Nancy. — Den 17 juli direktor ). B. Carruthers ä Trinidad, f. d. 19/i 1869. — Den 20 febr. O. Debeaux i Toulouse, 83 âr. — Den 6 maj M. v.Jabor- negg i Klagenfurt. — Markis A. Des Méloizes i Bourges. — Direktor F. Philippi i Santiago i Chili. — Prof. C. B. Plowright i Kings Lynn, England, 61 âr. — Bryologen F. Renauld i Paris. — W. Retzdorf i Fridenau vid Berlin. — Den 4 jan. G. Stabler à Levens Milntorpe, Westmore- land., f. d. 3 sept. 1839. — Den 15 juni S. A. Stewart i Belfast i Irland. — Den 31 Mars B. Studer-Steinhauslin. 63 âr. — Den 5 juli Johanna Witasek i Wien. Bryotheca fennica har i âr börjat utgifvas af dr. V. F. Brotherus i Helsingfors. Fase. 1 (nr 1—100) kostar enl. Revue bryologique 31 fr. 25 c. 177 Iakttagelser öfver hybridiserande Centaurea- arter. Af K. Johansson. Centauren subjacea (Beck) Hayek (C. decipiens Beck non Thuill.). Denna art päträffade jag första gàngen 1S94 pâ kanalbanken vid Dede i Follingbo socken pâ Gotland. Sedan är den, tillika rned nedan nämnda hybrid med C. jacea L., funnen pâ banvallen nära Martebo järnvägssta- tion (Bataljonsläkare E. Th. Fries 1909). Ehuru arten nu sannolikt försvunnit pâ den gamla växplatsen vid Dede, torde nâgra ord om dess uppträdande dar vara af intresse. Exemplar därifrän öfverensstämma rätt väl med beskrifning och figur i Hayeks monografi *). Bla- den äro sälunda bredare och mindre tandade än hos C. jacea; särskildt utmärka sig de öfre stjälkbladen genom sin stor- lek (2—4 cm. längd och ända till 1 cm. bredd). Holkarna äro större och mörkare än hos nämnda art. De mellersta holkfjällens bihang äro upprätta, m. e. m. äggrundt triangu- lära, svartaktiga, försedda med vanligen mörkt läderbruna, likformiga, härfina liikar, som ej äro gruppvis förenade som hos vissa hybrider med C. jacea. De nedre fjällens bihang äro som vanligt smalare och spetsigare med raka kanter samt äfven de regelbundet kamflikade. Kantblom- morna äro af växlande längd liksom hos norska exemplar1 2 3), dock knappast sâ lânga som hos C. jacea och ei sä korta som hos C. nigra. Frukterna sakna härpensel. Pollenet är väl utveckladt, bestäende af omkring 95 % stora och blott 5 % smä körn. — Frân C. nigra skiljes denna art lätt genom fruktens nyssnämnda beskaffenhet; vidare är (ätminstone hos gotländska exemplar) mellersta holkfjällens bihang nä- 1) Hayek, A. von, Die Centaurea-arten Oesterreich-Ungarns. Wien 1901. 2) Murbeck, Sv., Nâgra anteckningar tili floran pâ Norges sydvestra och södra kust. (Bot. Not. 1885 p. 8). Bot. Not. 1910. 13 178 got bredare och försedda med kortare spets, frân hvars hàrlika del inga eller blott ett par sidoliikar utgâ (hos C. nigra 1—2 par), C. Jacea X nigra kan ha alldeles lika for- made holkfjäll (t. ex. vid Vifsta varf), men har oftare ât- minstone nägra af bihangens liikar gruppvis förenade till midten eller längre upp. I förra fallet skiljes C. subjacea likväl lätt nog frân denna h\rbrid genom fränvaron af pap- pus, hvilken däremot är utvecklad hos alia hybrider mellan C. Jacea och en med pappus utrustad art. — Frân C. Jacea skiljes C. subjacea genom sin om ofvannämnda hybrider pâminnande habitus och de regelbundet kamfiikade holk- fjällen. Emellertid finnes en form af C. Jacea, som föran- ledt förväxling. Bland exemplar frân Sjælland, Söndersö, utdelade under benämningen C. decipiens, förekommer näm- ligen äfven en tydlig C. jacea rar. lacera Koch. Beträffande nomenklaturen har Hat’ek (1. c. p. 130) päpekat, dels att C. decipiens Thuill, (Fl. des environs de Paris) enligt Boreaus pä Originalexemplar grundade be- skrifning (i Flore du centre de la France ed. III) uppenbar- ligen afser en heit annan (med pappus utrustad) form än C. subjacea , dels att sistnämnda art ej linnes vid Paris och troligen ej i heia Frankrike. Xamnet decipiens användes ännu 1893 af Beck i Flora von Nieder-Österreich, dar arten till- lika uppdelas i tvä varieteter, af hvilka den mindre hariga kallas v. subjacea. Detta namn har Hayek upptagit för heia arten, Exemplaren frân Dede pä Gotland öfverensstämma, säsom nämndt, med Hayeks C. subjacea. Dock äro holkarna gröfre; de skulle enligt Hayeks beskrifning vara blott 14 mm. länga eller ungefär af samma storlek som de vanliga formerna af C. Jacea ; de gotländska exemplarens äro nägot större. Vidare är stjälken hos de sistnämnda m. e. m. sträf. Den betecknas af Hayek som gl aber, hos de närstäende arterna i allmänhet sc aber. Yid denna karaktär tyckes han själf ej fästa stört afseende, ty den användes ej för att skilja arten frän de närstäende (1. c. p. 129). 179 C. Jacea X snbjacea (C. stiriaca HayekJ. Omkring de îâtaliga individen af C. snbjacea växte vid Dede redan 1894- tämligen talrika individ af denna hyb- rid. De mest intermediära formerna hade i jämförelse med C. snbjacea ljusare, oregelbundet kamflikade bihang pâ de mellersta holkfjällen, i det somliga flikar voro parvis eller gruppvis sammanväxta till nâgot bredare, blottupptill klufna segment. De dugliga pollenkornen utgjorde 10—15 % (hos ett i trädgärd inflyttadt exemplar till oeh med blott 5 %). Jämförd med C. Jacea hade hybriden större holkar med kamlikt (ehuru sâsom sagdt nâgot oregelbundet) flikade mellanfjäll. Holkfjällen voro mer platta och mer jämt gul- bruna än hos de vanliga formerna af C. Jacea. Stjälkbla- den voro större och bredare än hos denna art. Därjämte funnos i närmaste omgifning alla möjliga öfvergängar till ren C. Jacea , äfven dessa med försämradt pollen. Frukterna tycktes däremot hos alla de hybridogena formerna vara väl utvecklade. Växplatsen utgjordes Ur- sprungligen af blottad jord pâ kanalbanken. Centaurea-for- merna hade sâledes lämplig groningsbädd och voro i bör- jan ej utsatta för nägon starkare konkurrens med andra arter. Under ârens lopp minskades genorn tilltagande gräs- växt pâ kanalbanken antalet individ af C . snbjacea och sam- tidigt äfven af de storholkiga hybriderna. Är 1907 anträf- fades blott öfvergängsformer, som närmade sig C. Jacea , d. v. s. âtergàngsformer till den enda pä platsen kvarvaran- de stamarten. I en omgifning af talrika individ af denna art künde sâledes C. snbjacea i följd af oupphörliga kors- ningar ej bibehälla sig, och smâningom skola alla mellan- former ersättas af ren C. Jacea. Hvad som sälunda ägt rum pâ växplatsen, öfverens- stämmer i det närmaste med O. R. Holmbergs iakttagel- ser ’) rörande ätskilliga andra Centaur ea &rX.ctx och deras ]) Otto R. Holmberg, Centaurea-studier. (Bot. Not. 1907 p. 173). 180 hybrider med C.Jacea. Dede-lokalen är särskildt af intresse, emedan den lämnat ett litet bidrag tili lösandet af frägan om C. subjaceas arträtt. Pollenbeskaffenheten hos hybri- derna var nämligen sädan, som man künde vänta hos kors- ningsprodukterna af tvä skilda arter. Men äfven ren C. Jacea har stundom tämligen däligt pollen. Man skulle därför kunna misstänka, att Dede-hybri- dens pollenbeskaffenhet künde bero pä ärfda anlag trän C. Jacea. För säkerhets skull undersökte jag därför äfven ren C. Jacea kring växplatsen. Den hade i allmänhet fullgodt pollen. Blott hos enstaka individ konstaterades nägon ned- sättning af pollenets kvalitet. , Exemplaren frän Martebo öfverensstämma nära med dem frän Dede. C . subjacea har sälunda kantblommorna än förlängda, än icke, mellersta holkfjällens bihang äro tri- angulärt spetsiga, pollen till 90 ä 95 procent bestäende af stora körn. Hybriden äter har kantblommorna alltid för- längda, holkfjällens bihang mer afrundade, pollen till omkr. 50 X af stora körn. C. nigra L. Vid Slite hamnplats pä Gotlands östra sida hade jag tillfälle att se denna art ett par gänger pä 1890-talet. Enligt ett skolherbarium var den redan 1889 in- samlad där. Som den förekom tämligen sparsamt, blef den de följande ären lämnad nästan orörd. Huruvida hybriden med C. Jacea redan pä den tiden förekom, kan jag därför ej afgöra. C. Jacea L. X nigra L. Dä jag och Telegrafkommis- sarie Th. La nge gjorde ett besök vid Slite 1908, päträffades ej C. nigra , Däremot fann Lange denna hybrid. Den lik- nade habituent ganska mycket C. nigra , tv holkarna voro lika stora och nästan lika mörka som hos denna art, och strälblommorna voro ej tydligt utvecklade. Men holkfjäl- lens bihang voro ej likformigt kamflikade, utan delvis ore- gelbundet klufna i bredare och smalare segment. Bland exemplar af denna hybrid frän Vifsta varf kan man finna sädana, som äro af alldelas samma utseende. Vid under- 181 sökning af pollenet fann jag detta ganska väl utbildadt, i det att det utgjordes nästan uteslutande af jämnstora körn säsom hos C. nigva. Det samma gäller om nägra i detta afseende undersökta exemplar af hybriden frän Vifsta varf samt ett exemplar frän Molde i Norge. Om det alltid är sä, kan man följaktligen ej vid bestämningen ha säker hjälp af pollenundersökningar. Denna egenskap hos hybri- dens ständarmjöl synes mig ganska anmärkningsvärd, sär- skildt som pollenet i hybridserien mellan de morfologiskt mer närbesläktade arterna Jacea och subjacea hade motsatt beskaffenhet. Egendomligt nog har jag hos en vid Göte- borg tagen form, som i öfrigt füllt öfverensstämmer med C. nigra funnit ojämnt pollen. En del körn äro nämligen nägot, om ock obetvdligt, mindre än vanligt. De normalt utvecklade körnen tycktes knappt utgöra mer cän 50 %. Skillnaden i storlek var emellertid ringa, och det är möj- ligt att blommorna varit utsatta för väta, sä att pollen tagit nägon skada. Noggrannare undersökning hälst pä lefvande exemplar, är därför behöflig '). ’) En sädan undersökning har jag denna sommar verkställt. Jag fann nämligen C. nigra i stör mängd nägot norr om gamla växtplatsen vid Slite. Af C. Jacea och hybriden päträffades ocksä ätskilliga exemplar. Resultatet af pollengranskningen är i korthet följande. Pollen bestär dels af stora körn med tydligt innehäll, dels af smä, ej svällande, i följd af exinets beskaffenhet ogenom- skinliga körn, som efter all sannolikhet äro fullkomligf odugliga. C. jacea hade i regeln försämradt pollen, de smä körnen utgjorde 5 — 25 %, i ett fall t. o. m. öfver 50 % . C. nigra hade likaledes sällan eller aldrig fullgodt pollen, ty äfven i bästa fall künde en- staka smä körn upptäckas; vanligen utgjorde de 10 — 25 %, men i ett fall omkring 50 % . Hybriden hade alltid jämnt utbildadt pollen af blott stora körn; hos omsorgsfullt behandlade prof künde jag ej upptäcka ett enda afvikande körn. Här inträffar säledes samma oväntade fall, som förut omtalats i Bot. Not., nämligen 1907 pag. 244, i en uppsats af B. Lidforss (Über das Studium polymorpher Gattungen). Beträffande fruktsamheten var denna olika hos olika individ. Hos dem, som morfologiskt sedt borde benämnas f. sttb- jacea, men som kanske utgjordes af genom korsning uppkomna âtergângsformer till C. jacea, voro fröna lika väl utbildade som hos denna art. Hos de individ, som stodo midt emellan stamarterna eller künde betecknas som f. subnigra, var fruktsamheten mindre. Nägra välutbildade frön funnos emellertid. Att uttrycka fruktsam- heten i procent later sig knappast göra, emedan nästan hvarenda holk är angripen af insektlarver. 182 Vetenskapsakademien d. 11 maj. Till införande i Arkiv f. Botanik antogs en afhandling af S. Almquist" Skandinaviska former af Rosa glauca. Den 1 juni. Prof. Nathorst redogjorde for en af honom i maj företagen resa till Bryssel, dar han som repré- sentant for vetenskapsakademien bevistat den tredje inter- nationella botaniska kongressen. Prof. Re tz ius lämnade dârpâ nâgra meddelanden frân den i Rom nyligen hâllna kongressen af delegerade för vetenskapsakademier tillhörande den internationella associa- tionen af akademier. Vid denna kongress antogs i nägot förändrad form ett af vetenskapsakademien pä initiativ af prof. Jak. Eriksson väckt förslag om befordrande af inter- nationella ätgärder tili bekämpande af växtsjukdomar. Fries, Rob. E., Ueber den Bau der Cortesia- Blüte, ein Beitrag zur Morphologie und Systematik der Borragineen. 13 s.. 4 textf. — Arkiv f. Bot. 9 n:r 13, 1910. Blomman hos Cortesia har äfven i de allra nyaste arbetena blifvit ofullständigt beskrifven. Miers säg visser- ligen 1868 nâgra »appendices» mellan kronan och fodret, men det var först Grisebach, som 1879 säg att dessa appendices utgör ett femtaligt foder och att hvad man förut ansett vara foder utgör ett »involucellum ». Dessa obser- vationer hafva senare författare förbisett. Förf. har visât att i blomknoppen tinner man alltid 5 fria foderblad som vid blommans utveckling lyftas af genom att de smala skaften afbrytas. De ligga i knoppen i quin- cunx och alternera med kronflikarna. Fruktämnet är bygdt som hos Eretiagruppen. Fröet är epitropt med kort raphe och uppät riktad micropyl. Involukret, som kanske bäst kan jämföras med cyatiet hos Euphorbia, utgör en samman- smältning af nâgra pâ samma höjd hopade blad. Förf. anser därför Cortesia böra föras tili en ny under- afdelning, Cortesioidece, af Borraginece. 183 Nâgra ord med anledning af H. Lindbergs àsikter beträffande de svenska Alchemilla vulgaris-formerna. Af Carl Gustaf Westerlund. I slutet af fôregâende âr utkom ett arbete, som först nyligen kommit till min kännedom, nämligen H. Lindberg, Die nordischen Alchemilla vulgaris-Formen und ihre Ver- breitung. Mit 20 Tafeln und 15 Karten. — Att nu ingä pä L:s äsikter beträffande invandringen i värt land af de här funna formerna, tilläter mig hvarken tid eher utrymme. Jag vill här blott pâpeka nâgra andra synpunkter, hvarom jag är af olika âsikt med L. Hvad taflorna beträffar, äro de af ganska medelmättigt värde. De äro nämligen ljustrycksbilder i förminskad Skala (4/r) och visa alltsâ icke ett spär af hvarken behäring eller kolorit pä stjälkar, blad, jordbladstipler, blommor etc., ej heller tydligt blommornas storlek och fruktbägarnas form, hvilket allt ofta just lämnar de viktigaste kännetecknen pä i synnerhet närstaende arter. I en historisk inledning p. 31 har L. ondgjorts öfver att jag, som för min afhandling »Studier öfver de svenska formerna af Alchemilla vulgaris L.» 1907 granskade de tili Uppsala Botaniska Museum, Riksmuseum i Stockholm och Lunds Botaniska Institution hörande samlingarna, icke om- nämnt, att L. tvâ är förut (1905) granskat dessa. Detta är, lindrigast sagdt, en skäligen naiv begäran. Dels hade näm- ligen under dessa tvâ âr af alla arter talrika ark tillkommit. hvilka L. icke sett, dels var H. Lindberg säsom Alchemil- la-specialist 1905 âtminstone i Sverige ett no men incog- nitum , vid hvars bestämningar i och för sig jag icke künde fästa nägot afseende. Jag mäste därför noggrant granska hvarje individ, och jag har i mitt ofvannämnda arbete, säsom jag ocksä där uttryckligen angifvit, icke upptagit andra lo- Bot. Not. 1910. 184 kaler än dem, hvika jag kontrollerat genom exemplar. Här- vid har jag endast omnämnt Buser, i de lall jag haft en annan âsikt än han. Att, sâsom L. gjort, upptaga alla namn pä personer, hvilkas bestämning man icke gillar, anser jag vara tili rakt ingen nytta för vetenskapen. Och likaväl som L. ansett, att jag borde päpekat hans granskning af de ofvan- nämnda museiherbarierna, likaväl borde han själf anfört, att han efter min granskning pä nytt länat de i Lunds Bota- niska Institution och Riksmuseum i Stockholm befintliga samlingarna äfvensom ett par al de al mig bestämda privat- herbarierna — allt tydligtvis lör att se mina bestämningar. Pä samma sida säger L., att de al honom granskade museiarken legat tili grund lör lokaluppgilterna i mitt olvan anlörda arbete. Detta är emellertid en lullkomlig osanning. Ty jag hade minst tre gänger sä mänga lokal- uppgifter tili mitt lörlogande och hade undersökt minst tio gänger sä mänga individ dels i naturen, dels i en mängd privata herbarier, hvilka jag uppräknat i mitt arbete. Men att sâsom L. räkna upp lokaler Irän landskap, där den ifräga- varande formen är allmän eller tämligen allmän, är blott att ödsla med trycksvärtan och af rakt intet vetenskapligt gagn. Det visar blott, att L. icke känner formernas utbred- ning i Sverige, hvilket icke heller nägon kan begära af honom. dä han. mig veterligt, aldrig i naturen studerat dessa växter i värt land. Sädana onödiga lokaluppgilter äro för A. pubescens Irän Skäne, Blekinge, Smäland, Yästergötland, Östergötland och Gotland; lör A. alpeslris frän Skäne. Smä- land och Yästergötland; lör A.subcrennta frän Hälsingland och Medelpad och för A. pastoralis frän Stockholmstrakten. Upp- land, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad. — Öfriga tili vi- telser af Hr. L. p. 31 behöfva intet vidare bemötande. De ramla pä samma argument, som jag förut här ofvan anfört. Ar 1893 uppställde Buser sin A. filicanlis med f. vestita. 1895 trodde han sig igenkänna hufvudformen i A. minor liuds., (1762), hvilken han förut (1891) ansett vara A. pubescens Lam. (1791). Under de senaste ären har Buser, sâsom jag i 185 min afhandling antydt, öfvergifvit denna äsikt och upptagit pà nytt namnet A. filicaulis. L. har emellertid ansett sig kunna konstatera, att A. minor Huds. är lika med A. fili- canlis f. vestita, och därunder upptagit A. filicaulis säsom underart. Dä jag för närvarande icke har tillgäng tili Hud- sons arbete, kan jag icke inläta mig pà berättigandet af denna äsikt. Men det synes mig egendomligt, att icke Buser, som sä mycket sysslat med utredandet af denna sak, icke kunnat komma tili klarhet däruti. Härom säger Buser redan 1903 den 26 Okt. i bref till författaren: »Ist ganz richtig = »A. minor Huds.,» wie ich sie zur Zeit der Abfassung der »Alchimilles Valaisannes» nahm. Seitdem habe ich meinen Standpunkt in der Beurteilung von minor Huds.» modi- ficirt oder vielmehr modificiren müssen, denn es ist über die Hudsonsche Art heute nicht mehr möglich ins Reine zu kommen. Ich habe in folge dessen meinen frühem Namen filicaulis wieder aufgenommen. Pag. 97 säger L-, att A. minor * filicaulis »fast gar nicht mit der Hauptform verbunden ist», was nicht richtig ist, enär, säsom jag i min afhandling tydligt visât, gradvisa öfvergängar ofta förekomma mellan de bäda formerna. De kunna därför, enligt min äsikt, icke uppfattas säsom en art med sin underart, utan den ena mäste ovillkorligen anses vara varietet af den andra. Om denna sak skrifver Buser l.c.: »Ich kann mich auch heute nach Murbeck nicht anschlies- sen, wenn er diese Pflanze als besondere Art fasst. Die gewöhnliche filicaulis hat semipilöse Stengel : unten behaart bis zottig, obenhinauf kahl und zottige Kelchröhren der un- tern Blüten der Blütenknäuel. Bei vestita geht das Indûment über den ganzen Stengel und über alle Blüten. Sonst exi- stirt aber in Blattform, Zahnung, Färben der Wurzelblätter- stipeln, Form der Blüten etc. kein Unterschied. Es ist aller- dings richtig, und ich habe das bereits in meiner citirten Publication [in Bull. Herb. Boiss. I (1893), append. 2, p. 23] hervorgehoben, dass es Standorte gibt, wo die Art blos unter 186 der Form vestita vorkommt. Es gibt aber andererseits auch solche, wo alle Uebergänge vorhanden sind.» Hvarthän det kan leda, när man icke undersöker ett lands växtformer i naturen, utan nödgas bilda sitt omdö- me eher ofta däligt konserveradt material, därpä är L:s âsikt om de svenska A. acutidens-iormerna: A. Wichurce, oxyo- dontci och Murbeckiana ett tydligt exempel. När han sam- manför alia tre under namnet A. acutidens utan att ens anse dem värda varietetsnamn, visar det endast, att han icke fätt blicken öppen för deras karakteristiska olikheter. Ty dessa former äro füllt lika lätta att skilja som andra närstäende arter inom släktet. Men de kunna naturligtvis icke säkert igenkännas pâ ett eller ett par enstaka kännetecken, utan pä de samfälda, af mig tydligt framhällna kännemärkena, hvilka liksom hos de öfriga arterna kunna variera inom vissa gränser. A. oxyodonta varierai' minst och är därför lättast att igenkänna. Den är oeksä sällsyntast. Säkra exemplar har jag sett endast Iran Medelpad ochjämtland. Afven A. Wichu- rce är i allmänhet lätt att identifiera; men den närmar sig stundom än A. oxyodonta och än A. Murbeckiana. Jag har emellertid undersökt talrika exemplar i naturen och aldrig haft nägon svärighet att bestämma dem; men väl kunna däligt pressade vär- och senhöstformer här som hos mänga andra Alchemilla-arter gifva anledning tili tvekan. — Hvad slutligen A. Murbeckiana beträffar, är det den allmännaste af de tre formerna och vanligen lika lätt att skilja i pressadt tillständ som i naturen. Den har vanligen en heit annan habitus än de bäda öfriga formerna, men kan variera ganska my.cket. Jag har i naturen undersökt hundratals exemplar frän talrika ständorter, ibland med A. Wichurce inblandad, och bäda arterna hafva utan tvekan kunnat igenkännas. Ett särskildt karakteristiskt kännetecken för A. Murbeckiana äro de vackert genomlysande nätädriga bladen, hvarom L. Säger p. 1 15, att han sett exemplar, som alls icke hade mer trans- parenta »blad än sädana, som voro bestämda till A. Wichurce. 187 Men detta har säkerligen berott pâ att exemplaren varit dâligt konserverade, inlagda i fuktigt tillstând; ty i naturen har jag aldrig sett ifrâgavarande kännetecken slâ fel. Vi- dare utmärker sig denna art bland annat genom de mörkare gröna, ofta med tämligen bred sinus försedda bladen, de pâ skaft, nerver, tänder oeh kanter tidigt purpurvioletta eller purpurbruna smâ yttre vârbladen, de mer utdragna tänderna, de ± gyttrade blommorna och de utdragna, ägg- runda foderbladen. — L:s âsikt, att det vore egendomligt, om endemiska Alchemilla-former förekomme i norden (!. c. p. 116), kan jag icke förstä. Det är väl icke egendomligare, än att talrika dylika former förekomma inom andra, större kritiska släkten, sâsom Hieracium. Taraxacum, Rubus, Rosa etc. Det är nog icke utan talande skäl, som den skarpsynte Bus er ansett dessa trenne former väl skilda säväl sinsemel- lan som frän A. acutidens. Vid redogörelsen for A. acutidens- formema Säger L. p. 118: »- C. G. Westerlund, welcher die Buserschen Beschreibungen in schwedischer Übersetzung gibt» — was aber gar nicht richtig ist. Naturligtvis har jag sökt att sä mycket som möjligt följa auktorn tili dessa tre när- stäende arter, men jag har endast upptagit sädana känne- tecken, som jag vid mina undersökningar funnit füllt stämma och tillagt âtskilligt, hvarjämte jag, hvilket L. alldeles förbi- sett, med kursiv Stil utmärkt just de skiljaktigheter, hvilka jag funnit mest karakteristiska, nägot som Buser endast obe- tvdligt framhällit. Lika befogadt skulle man kunna pâstâ, att L:s beskrifningar af Bus er ’s arter (med undantag för A. strigosula och A. acutidens ) äro öfversättningar »in deut- scher Tracht »af Buser’s i allmänhet franska beskrifningar, ehuru L. liksom jag uteslutit, ändrat och tillagt âtskilligt, som befunnits lämpligare. Och det är heit naturligt, att hvarje framställning af Buser’s arter mäste tämligen nära öfverensstämma med dennes utförliga och skarpa beskrif- ningar, ehuru framställningssättet och utförligheten kunna växla. 188 Till sist kommer jag till A. subglobosa rnh. Om denna art Säger L. p. 72: »Dass A. subglobosa C. G. Westerlund mit A. strigosula Hus. identisch ist, unterliegt keinem Zweifel. Meiner Ansicht nach sind aber die beidenFormen nicht identisch! Och A. strigosula H. Lindb. synes icke heller vara densamma som A. strigosula Bus., utan ätmin stone till allra största delen just min A. subglobosa. A. strigosula Bus. är närmast besläktad med A. fili- caulis Bus. typica. Bäda höra tili en särskild afdelning af Vulgares, utmärkt genom sina endast tili nedre hälften liäriga stjälkar (caulis semipilosus: Bus.). Alla mig bekanta författare (utom Hr. L. !) framhälla denna släktskap och ställa dem tillsamman. Säväl Bus er som alla öfriga af L. cite- rade författare, nämligen Briquet ap. Burnat, Camus ap. Rouy samt Aschers. & Græbn., hafva denna äsikt. Och R. Keller, Syn. d. schweizerischen Alchemillenarten u. -for- men, p. 40 (S.-A. aus Mitt. Naturw. Ges. Winterthur, Heft VII, 1908, p. 102), ställer A. strigosula (sub nom. »strigulosa») tili den afdelning, som han karakteriserar med: »Stgl. nur nahe dem Gd. bis zu den ersten Stglbl. behaart, sonst kahl. A. subglobosa däremot har stjälken härig ända tili blomställningens öfversta förgreningar, stundom glest ända tili de öfversta högbladen. För öfrigt hafva visserligen bâda formerna fiera kännetecken ganska lika, hvarför jag tili en början var benägen att sätta A. subglobosa säsom subspecies under A. strigosula ; men dâ jag i min afhandling icke upptagit nâgra former sàsom underarter, och dâ A. sub- globosa i fiera hänseenden skiljer sig frân A. strigosula och afgjordt intager en mellanställning mellan A. subcrenata och A. pastoralis, har jag ansett mig böra placera den mellan dessa senare sâsom en särskild art. — Pâ torra, soliga Stäl- len, där den merendels förekommer, varierar den i allmän- het föga, men i skugga närmar den sig stundom A. subcre- nata, frân hvilken den dock vanligen lätt skiljes genom de i mitt arbete p. 29 omnämnda kännetecknen. Frân A. strigo- sula skiljer den sig utom genom stjälkens härighet genom 189 sin tidigare och starkare solfärgning, mycket pâminnande om den hos A. colorata Bus., äfven förekommande pâ foder- bladens insida; undantag göra naturligtvis sâdana individ, som växa i skugga eller bland högt gräs. Jordbladen äro tjockare och mer läderartade, veckade (hos strigosula vâ- giga), i torkadt tillstând mycket styfva, med basloberna (i syn- nerhet pä de yttre bladen) vanligen ± b redt täckande hvar- andra, ofvan grâaktigt blägröna eller grâaktigt och tämligen mörkt gulgröna (hos strigosula ljust grägröna eller nästan ljusgrä); härbeklädnaden mjukare och mer sidenglänsande; stipelöronen vanligen (i mitt arbete stär »oft», bör vara »gewöhnlich») violettanlupna (hos strigosula ofärgade). Lo- berna äro djupare (näende tili 1/s — nästan Vs af skifvans y ta; hos strigosula vanligen V-*> endast hos stora soramar- blad Vs); tänderna äro större, âtminstone pä de yttre bladen bredare och trubbigare och af en ganska egendomlig olikhet pä de yttre ochinre bladen. Inflorescensen är bredare, med mer utstäende grenar. Fruktbägarna äro tjockare och mera rundade. — Höstformer na hafva oftahärigheten sträckande sig ända tili blomskaften, stundom upp pä dessa och med ett och annat har tili och med pâ en del fruktbägare; och stjälkbladen äro ofta stora (eller mycket stora), de nedre och mellersta rundade — njurlika. Vid granskningen 1905 af Lunds Botaniska Institutions herbarium var L. icke sä säker. Redan 1904 hade jag pâ ett par Ställen vid Hudiksvall (hvilka L. icke upptager i sitt ar- bete!) urskilt den nya arten, som jag pä grund af dess mellan- ställning mellan A. subcrenata och A. pastoralis tili en bör- jan kallade A. intercedens in sched. Dä jag i början af är 1907 undersökte nj-ssnämnda herbarium, päträffade jag dar tre med namnet A. subcrenata Bus. signerade ark, hvilka till- hörde A. subglobosa, alla frän Västergötland och alla tagna af O. Nordstedt (se mitt förut anförda arbete p. 29!), Om dessa hade L. skrifvit pä en vidfogad lapp: «Är nog möjl. A. subcrenata, konstiga ff., svära att komma pä det klara med.» Norrköping den 12 Maj 1910. 190 Almquist, S., Skandinaviska former af Rosa g laue a Vi 11. i Naturhistoriska Riksmuseum. Stock- holm. 118 s., 10 t., 104 textf. — Arkiv f. Bot. 10 n:r 3. 1910. Det är nog behöfligt att man urskiljer sä mânga spe- cialformer, som möjligen linnas, for att man skall kunna fâ en riktig öfversikt öfver en i?osrtgrupp, äfven om det är frâga om ett mindre omrâde. Förf. har nu, delvis med biträde af R. Mattsson, sökt att vidare bygga pâ den grund. han lagt i sina »Studier öfver Bergianska träd- gàrdens spontana Rosaformer». Af de mânga figurerna kan man döma till antalet namngifna former. Utom dessa former finnas andra, hvilka han betecknar endast med tekniska termer, ss. framgâr af det vi här aftrveka ur afhandlingen: > Grund former ha enkel- eller ojâmnsâgade blad, per- dubbelsàgade, bâda sakna glandelbeklädnad pâ fodret, ob- ha glandelbeklädnad i foderbladens kant (ciliösa former ), Sub- och super-iormer ha sâdan pâ foderbladens undersida, sub- likna till bladens sâgning grund-, super- âter per- for- mer. En per- med bladkanterna särdeles glandelrika kallas præ. I motsats mot Mattsson fasthâller iag, hvad jag i »Stud, etc.» s. 85 pâpekat, att dessa ordbildningar med sub- o. s. v. ej äro att betrakta som själfständiga växtnamn, med egen autors-signatur — bäst därför att alltid sätta prefixerna inom parentes t. ex. (sub-)caninella At., sâ att missfôrstând om hvad som är det verkliga namnet omöjliggöres. En sub-iorm t. ex. (sub-)caninella är nämligen ingen verklig systematisk enhet. redan af det skäl, att den ofta växer pâ samma stam som super- eller grundformen — Grenier an- märkte ju ocksä (enligt hvad jag hört af A. Tullberg) som nägot märkvärdigt, att han funnit olika Rosa-* arter* pâ samma stam! Yidare därför att hvarje varietet af t. ex. caninella At. kan bilda (genom mutation eller skottvariation sin (sub-)caninella, hvilken sälunda är närmare släkt med sin stam-form än med andra (sub-)caninellœ. En fsj/ö-yform 191 är sâledes endast att betrakta som en vig generalisation ai liknande men ej närmare besläktade modifikationer af en specialtyp. Och den som först urskiljer t. ex. en oö-form kan ju, dä namnet är pä förhand gifvit, omöjligen sättas som auktor, d. v. s. namngifvare, för denna form. (Att sätta prefixet inom parentes tyckes icke hjälpa upp sättet mycket. Undras om icke det varit hast följa vanliga internationella bruk, att först efter det verkliga namnet (art- eller varietet-) sätta ordet, som utmärker for- men. Det künde väl dugt med »præform» eller om det mäste vara latin »præforma».) Cerastium Regelii Ostenf. Cerastium alpinum y cæspitosum Malmgr., först uppställd â ex. frän Spetsber- gen, anses böra betraktas som egen art, Regelii, och ej föras som varietet till C. Edmonstonii, ss. G. Andersson et Hesselman 1900 gjorde. De uppgâfvo dä (se äfven ref. i Bot. Not. 1900 s. 240) att denna växt äfven var tagen pä Dovre, men Ostenfeld, som sett exx. tagna af samma, an- förda insamlare och dato, anser dem tillhöra C. Edmonstonii. Silene conicas (conoideas) utbredning i Skäne. I Bot. Not. för är 1901 pag. 71 meddelade Amanuensen Otto R. Holmberg, att han är 1894 vid Torup i Hvitaby socken i klöfvervallar, vid vägkanter och pä sandiga betes- markêr mot hafvet funnit Silene conoidea L. Samma växt fann Förste Provinsialläkaren Dr. Georg Theorin är 1903 pä en betesmark vid vägen mellan Brösarp och Hvitaby, 4 à 5 kilometer frän Brösarp. Dä denna fyndort ligger norr om Torup, tillhör den mähända icke det omräde, inom hvilket Holmberg säg den. I är har jag besökt platsen och fann växten ymnig — oaktadt torkan — pä ett omräde af cirka 30 meters längd, mest längs landsvägen. Redan är 1907 lick jag den af Theorin, som lika litet som jag visste, att den förut blifvit funnen af Holmberg, tili bestämning. Jag gaf den namnet S. conica L., dels emedan den öfverens- stämde med exemplar i mitt herbarium, som buro detta Bot. Not. 1910. namn (Horsens Jutland, K. Wiinstedt; England Norfolk, A. Bennet; Lyon i Frankrike, Jordan), dels emedan känneteck- nen pâ 5. conica i Babingtons, Ascherson & Gräbners, Fieks floror samt Koch-Halliers Synopsis i hufvudsak passa in pâ vâr art. Att den bestämts till S. conoidea beror väl därpä, att den bär detta namn i de illustrerade arbetena Reichenbach leones Y1 t. 275 och Schlechtendahl-Hallier Flora von Deutschland tab, 11-10, under det att deras bilder af Silene conica, Reich. VI t. 276 och Schlecht. -Hallier 1139, äro S. conoidea. Linnés diagnoser ä dessa arter (Spec. pi. ed. 2, pag. 598) lyda salunda : S. conoidea: calycibus fructus globosis acuminatis striis 30, foliis glabris, petalis integris. S. conica: calycibus fructus conicis acuminatis striis 30, foliis mollibus, petalis bilidis. Dess stjälk är än enkel och enblommig, än grenig och flerblommig. i förra fallet blott 4—6 cm., i det senare 10 — 30 cm., tätt klädd med korta hâr och tâta glandelhâr; foder 39 — 35-nervigt, glandelhârigt, upptill 5-tandadt och hopknipet kring kronbladen, som äro ljitst rosafärgade, vigg- lika, nägot urnupna, 2—5 mm. länga och försedda med klufvet, hvitt snärp; stàndarstrângar nedtill hâriga, af olika längd pä skilda individ; de 3 stiften hâriga; kapsel vid mog- naden bredt kägellik, omgifven af det nedtill naflade fodret; fröna likna i periferien fârade trissor med konkava ytor, öfverallt upphdjdt punkterade, till färgen grâaktiga; bladen grâaktigt gröna, täthäriga, af växlande längd, lansettlika med nervikna kanter och största bredden nägot ofvan ba- sen; O, blommar i juni mänad. Växten, som synes tillhöra Sydeuropa, har spridt sig tili de fiesta europeiska kinder och har, enligt hvad nu är mig bekant, sin nordligaste ut- post här i Skäne, där den är füllt acklimatiserad och torde vara svâr att utrota. L. M. Neuman. 193 Afskurna blommors hâllbarhet. Pà landtbruks- skolan i Rennes, Frankrike, har man under de senaste ären anställt en mängd försök med afskurna blommors hâllbarhet i olika slags lösningar. Resultaten af under- sökningarna föreligga nu och hafva publicerats. Till det bästa résultat har man kommit, dä tili vattnet, hvari blommorna stä, satts socker, men äfven genom tillsättning af diverse olika slags salter, säsom klornatrium (koksalt), fosforsyradt kali och svafvelsyrad magnesia erhöh man i vissa tillfällen goda résultat. Det visar sig emellertid icke vpra sä lätt att tillämpa dessa försöksresultat i Prak- tiken, dels emedan de särskilda släktena och arterna, ja tili och med sorterna inom en viss art af växter, rea- gera högst olika för samma lösning, dels pâ grund af att verkan oftast är bunden tili en noga bestämd och afpassad lösningsgrad. En sockerlösning, som t. ex. icke allenast förökar rosors hâllbarhet, utan t. o. m. päskyndar ännu fast tillslutna knoppars utveckling, har alls ingen konserverande verkan pâ afskurna syrener. Däremot hälla sig afskurna syrener ganska länge, om man tili en 1 2 % sockerlösning sätter svafvelsyrad magnesia i för- hâllande 1: 10,000. Försöken visa, att denna tillsättning af magnesiasaltet dessutom inverkar pâ syrenerna därhän, att blommorna utveckla sig bättre, samt antaga en rosa- skiftande färg. Till dessa försök med afskurna rosor användes 45 olika sorter. Af dessa pâverkades nägra redan af en 5 X sockerlösning, men för det stora liertalet var hâllbarheten i en sâdan lösning mindre än när ro- sorna stodo i rent vatten. — Den verksammaste socker- lösningen för att hälla afskurna rosor länge friska tyckes vara en lösning innehällande 7 — 10^ socker. Koksaltet (klornatrium) har en liknande verkan pâ afskurna rosor. De bibehälla sig länge i en sâdan lös- ning samtidigt med att knopparnes utveckling pâskyndas. Användes däremot klorkalium, slâ knopparne längsam- mare ut. Bot. Not. 1910. 14 194 I frâga om nejlikor gifver en 15 ^-tig sockerlösning det bästa résultat, medan chrysanthemum fordrar en 15 — \1% stark sockerlösning. Försöken visa, att genom att ställa de afskurna blommorna i en lämpligt stark sockerlösning deras hällbarhet i allmänhet künde för- dubblas. Däremot hade sockerlösningen alls ingen in- verkan pä pelargonier, liljor, luktärter och tulpaner, men en 10 j^-tig koksaltlösning verkade synbart stärkt konser- verande pä liljor och pelargonier. Pä pioner hade sockerlösningen jämväl en stärkt bevarande inverkan, men för att fä knopparna hastigare att slä ut, mäste tili lösningen ytterligare sättas koksalt eller salpetersyradt kali i förhällande 1: 10. Den bästa lösning tili att öka hällbarheten hos af- skurna orchideer visade sig vara fosforsyradt kali. Denna lösning verkade säkrast och bäst pä orchideer och chry- santhemum, när den sattes tili en 15 ^-tig sockerlösning i förhällandet 1:10,000. Koksaltets förmäga att förlänga hällbarheten hos afskurna blommor har länge varit känd. Men förutom blommornas älder utöfva ocksä väderleken och ärstiden stört inflytande pä de afskurna blommornas större eher mindre hällbarhet, hvarför det är ganska svärt att vid försöken komma tili noggranna och riktiga résultat. Sä t. ex. hälla georginerna sig mycket bättre, när de afskäras i regnväder pä samma sätt som hällbarheten hos blom- mor är större om hösten än under den varma ärstiden i juli — augusti. . Men sätter man pä denna tid blommor, som just äro utslagna, för nägra timmar i friskt vatten, sä att stänglarna blifva fullständigt mättade med vatten, förökas hällbarheten däraf i hög grad. (Ofvanstàende efter Finska Trädgärdsodlaren). Försök med afskurna grenar af vedartade växter hafva nyligen gjorts af Fr. Jelenk o (i Österr. Bot. Zeitschr. sept. 1910). Han använde sig af den sedan gammalt kända erfarenheten, att under vatten afskurna grenar längre bi- 195 behälla sig friska än de, som afskurits vid lufttillträde och lörst sedan satts i vatten. Oaktadt att han förnvade snitt- ytan hvarannan dag, vissnade grenarna dock tämligen snart. Dä han förmodade att snittytan tillstoppades genom kork- bildning eller genom afsöndringar frän barken, afskalade han under vatten barken frän vedcylindren pä den nedersta delen tili en längd af 5 cm. Därigenom uppnäddes att gre- narna bibehöllo sig friska flere dagar längre. Vattnet in- trängde radiait i veden, äfven om han hindrade det att in- komma genom snittytan. Han konstruerade äfven en ap- parat, med hvilken man kan prässa in vatten i en gren, sä hastigt, att bladen frän att vara rätt mycket vissna pä 7 minuter lingo sin fulla turgescens ater. Sylvén, N., Studier öfver granens formrike- dom, särskildt dess förgreningstyper och deras skogliga värde. — Meddelanden frän statens skogsför- söksanstalt. — Skogsvärdsföreningens Tidskr. 7, 1909, s. 201 —261, 19 textf. Vi hade pâ sin tid ej meddelat titeln pä denna upp- sats, emedan vi ämnade utförligare referera den. Men nu fär det ske och knapphändigt, eftersom det blifvit väl sent. Förf. har som prof undersökt 141 granar i ett litet bestand vid Fâleberg i Västergötland. Bäde grenar, barr och kottar varierade betydligt, sä att det künde bli mänga kombina- tioner. De olika grentyperna uppdelas i band-, plan-, borst- och kamtypen. Den sistnämda tyckes i skogligt hänseende vara fördelaktigast. Förf. har genom frösädd börjat under- söka, huruvida de olika formerna af granen äro ärftliga. Béguinot, A., Ricerche intornoal polimorfismo della Stellar i a media (L.) Cyr. in rapporto alle sue condizioni di esistenza. — Nuovo Giornale Bot. Ital. n. s. vol. 17, 1910, s. 299—326. 348—390. Stellaria media, som för närvarande studeras äfven af prof. Wittrock, är som man vet mycket mängformig. Dä förf. har nägra nya former, sä tilläta vi oss att här göra ett utdrag ur den systematiska afdelningen af hans arbete. 196 Arten indelas i 3 serier: Ser. 1. Micropctalce. Kronbl. kortare än fodret, sällan nästan af dettas längd. Subsp. typica. (Subsp. latisepala Bég. i Amerika.) Varieteterna anordnas efter den mest framträdande karaktären i följande grupper: a) efter närvaron eller frânvaron af hâr pä foder- bladen. 1. var. trichocalyx Trautv. Foderbladen öfverallt tätt häriga, hären i allmänhet eller tili största delen utan glandler. V arierar med foderbladen äggrundt— lansettlika, trubbade eller (f. hirsutiuscula (Strobl.) Bég.) lansettlika, spetsiga hos individ, sorn äro pentandra, och med fröna i kanten tyd- ligare knöliga. 2. var. subgymnocalvx Bég. Foderbladen glest häriga vanligen endast i nedre eller öfre delen. V arierar liksom föreg. i foderbladens form och i fröskalets Struktur, samt (f. Icjopoda) med heit och hüllet glatta blomskaft. 3. var. gymnocalyx Trautv. Foderbladen äggrundt lansettlika och vanligen trubbade, heit glatta. Varierar med fröna likformigt försedda med trubbiga knölar eller i kanten med spetsiga, tvdliga smätaggar, samt med blomknippena mer eller mindre glesa eller (f. umbellata Ostenf. Bot. Fa- roes 1 (1901), p. 61, pr. form. St. mediæ) sammandragna och dä liknande en blomflock. Alla dessa 3 varr. förekomma i Skandinavien. b) efter storlek och habitus. 4. var. maxima (Schur) Gürke, 5. var. elongata Bég.. 6. var. hiemalis Bég., 7. var. alpicola Lamotte, 8. var. pyg- mcea Kuntze, 9. var. nana Bég. Dessa anföras icke frän Skandinavien, den sistnämnda är frän Grönland. c) efter den totala eller partiella saknaden af ullran- den pä stiälken. 10. var. intermedia Guss, och 11. var. microphylla (Schur) Gürke äro sydliga former. d) efter blomskaftens längd. 197 12. var. süvatica Wirtg. Hög, nedliggande— upprät, internodier förlängda, blad tämligen stora och tunna, blom- skaft smala, 5—6 ggr längre än fodret. Foderbladen lan- settlikt— spetsiga, tätthäriga. Kronbladen nästan af samma Uingd som foderbladen. Fröna i kanten tydligt med spet- siga knölar. - Danmark, Charlottenlund, leg. Rostrup. 13. var. dolichopoda Bég. Högväxt som föreg., men gröfre. Afviker genom foderbladen, som äro äggrunda och trubbiga, ullhârtga eller sparsamt hâriga, fröskalet med trubbiga och som det synes likformiga knölar. — Sjelland, Brede, leg. Ostenfeld. e) efter kronans längd och dess tillfälliga fränvaro. 14. var. brachypctala Bor., 15. var. transmis Bég., 16. var. micropetala Batt. anföras ej frän Norden. 15. var. subapetala Bég. Till habitus och karaktärer variabel: krona i allmänhet saknad i nägon blomma, i andra med ett eller annat abortivt kronblad. Har tydligen olika Ursprung. Ex. i Köpenhamns hb. (under namnet f. suba- petala) härstammar frän v. gyninocalyx. (Förf. tyckes icke ha sett att Lange har en y, apetala). f) efter antalet af stândare. I en följande afdelning skall förf. närmare behandla denna fräga. g) efter yttre morfologien hos fröskalet. Frönas yta är hos subsp. typica karaktäriserad af smä knölar som äro alla likadana, trubbiga och föga upphöjda, eher (v. Bertolte Colla) spetsiga, mer upphöjda och de kant- sittande tydligt skiljda frän de öfriga, och slutligen (v. sublejosperma Bég.) allraminst upphöjda, sä att fröet synes liksom glatt. Denna sistnämnda var. synes hufvudsakligen vara utbredd i Norden. Ser. 2. Macropetalce. Kronan ända tili tre ggr längre än fodret. Subsp. neglecta Weihe pr. sp. Formen med heit glatta f oderblad upptages som var. Elisabethæ F. Schultz med lokaler i Sverige och Danmark. Var. grandißora (Ten.) Bég., v. glaberrima Bég. och v. Cupaniana (Jord. et Fourr.) Nym. äro sydliga former. 108 Ser. 3. Nothopetalce. Kronblad inga eller i de tidi- gare blommorna mycket smâ, abortierande. Foder härigt. Subsp. pallida (Dumort.) Pire pr. sp. Dä förf. ej anför nägra lokaler för de upptagna varieteterna, äro de (leste nog af föga värde: var. Boreana Jord., v. decumbens Baenitz, v. flaccida Baenitz, v. intermedia (Rouy et Fouc.) Gürke, v. brachypetala (Junger) Uechtr., v. homotricha Bég. Ser. 4. Apetalce. Kronblad saknas. Foder glatt. Sub- spec. apctala Ucria pr. sp. Förekommer endast omkring Medelhafvet, hvarför förf. icke förenar den med St. pallida, sâsom mänga bruka göra. Af de fyra med nya artnamn begäfvade hybriderna är ingen iakttagen i vildt tillständ. Förf. ämnar fortsätta afhandlingen med vtterligare 2 delar. (P. Junge har i Verk. d. Naturw. Vereins zu Ham- burg 1909 beskrifvit en f. salina säväl af Stellaria media som af S. pallida.) Lagerberg, T., Om gräbarrsjukan hos tallen, dess orsak och verkningar. — Meddel. fr. Statens Skogs- försöksanstalt. — Skogsvärdsföreningens Tidskr. 8, 1910, Fackupps. s. 221* — 242*, 9 textf. Fastän förf. ännu icke kunnat füllt utreda heia utveck- lingen af den svamp, som förorsakar gräbarrsjukan hos tallen, sä har han dock redan uppklarat en hei del, hvarför den, som vill ha närmare reda härpä. hänvisas tili afhand- lingen. « Myceliet är sammansatt af oregelbundet formade cel- ler och äro hyferna därför utrustade med talrika, ofta tätt ställda tvärväggar. Förutom dessa hyfer (inner man vid en viss tidpunkt ännu ett slags dylika af finare dimensioner, tili största delen i omedelbar närhet till barrets hopsjunkna centralcylinder, hvarest de under spiralförmig vridning om hvarandra nysta ihop sig tili täta, bollformiga klumpar. Det torde vara sannolikt, att dessa hyfsamlingar äro af generativ natur. Efter allt att döma är det frän dessa bild- 199 ningar, som de ascogena hyferna växa upp och in i det ofvanför anlagda parafysskiktet. Alb. Nilsson talade 1893 om svampens pyknidsta- dium, Schöen 1906 gjorde likasâ. Men enligt förf. är det ej füllt säkert att dessa pyknidier tillhöra grâbarrsjukans svamp, oaktadt de uppträda pâ samma barr som denna svamp. De hafva af Tubeuf 1895 forts till en ny art: Hcn- dersonia acicida. Grâbarrsjukans svamp kallades af Rostrup Hypo- derma sulcigenum, men förf. vill föra arten till släktet Hy- podermella Tub., hvars släktkaraktär kommer att ligga i de encelliga. mer eller mindre lângstrâckta, târ- eller klubb- liknande sporerna samt dessas kraftiga slemhölje; sporsäckar 8-sporiga. Som en konsekvens af forks undersökningar följer att äfven nervisequiumg ruppens arter af släkte Lophi- dermium böra räknas till Hypodermella, som sâledes enl. förf. räknar följande arter: sulcigena Rostr., lands Tubeuf. nervisequia DC. samt macrospora Hartig. Samtliga dessa karaktäriseras äfvenledes genom linjeformade, till sin k'ingd stärkt växlande apothecier — i motsats till /wasYr/gruppens bâde till form och storlek väl begränsade — en egenskap, som sâlunda äfvenledes torde kunna inryckas i diagnosen för släktet Hypodermella. Christensen, C., Ueber einige Farne in O. Swartz’ Herbarium. 46 s., 5 t., 13 textf. — Arkiv. f. Bo- tanik 9 n:o 11, 1910. O. Swartz ormbunkar äro införlifvade i allmänna herbariet i Riksmuseets i Stockholm archegoniatafdelning. Tyvärr hafva exemplaren blifvit öfverflyttade frän det ur- sprungliga lilla tili ett annat större format. De ursprung- liga anteckningarna af Swartz synas icke alltid ha fätt följa med vid omtlyttningen, men synas ocksä Ursprungligen ofta ha varit mycket knapphändiga, t. ex. »patens» eller t. o. m. endast »pat.». Endast när exemplaret füllt öfverens- stämde med Swartz’ egen beskrifning, antog förf. det vara ett Originalexemplar. Bladen frän Jamaica isynnerhet voro 200 smâ. Dylika ex. utgöra visserligen f. typica i nomenkla- torisk betydelse; man bör nämligen skilja pâ en nomen- klatorisk och en biologisk eller genetisk typ. Typen för Swartz’ arter är aldrig en citerad figur, utan ett exemplar, som i de fiesta fall befinner sig i hans herb. Förf. anför fall, dâ en af Linné citerad figur icke är typen för arten, utan exemplaret, samt omvändt dâ en figur mäste vara typen, emedan Linné först senare än hans publicerande af namnet erhöh exemplar. Förf. behandlar mer eller mindre utförligt 30 arter samt dessutom 8 arter, hvaraf han f unnit fragmenter i Swartz’ herb., härrörande frän Cavanilles, men dâ de kunna hetraktas sâ godt som typer, har han kunnat klara upp fiera dubiösa namn. Samuelsson, G., Ueber die Verbreitung eini- ger endemischer Pflanzen. 16 s., 2 t., 5 textf. — Arkiv f. Bot. 9 n:r 12, 1910. Förf. har utvalt acroleuatmg ruppen af Hieracium sect. vulgatiformia för undersökning efter den geografisk-morfo- logiska metoden. Gruppen bestär endast af 5 arter, hvilkas utbredning ungefär kan inneslutas i en cirkel, i hvars peri- feri Stockholm och Kristiania ligga. Arterna ligga inom denna cirkel icke i füllt skilda omraden. Hvar art tyckes ha ett centrum och dess förekomst blir sparsammare utät periferien. H. acroleucum, som har det största utbred- ningsomrädet, anser förf. för den äldsta arten i gruppen, och att de öfriga arterna i gruppen uppstätt ur den genom mutation (eller alla ur ett gemensamt Ursprung) är sanno- likt. Dock anser förf. det troligt att en art uppstätt pâ mer än ett Ställe. Som exempel anföres Hier, pendidijormc Dahlst., som uppträder i Lappland och pâ Gottland. Fullständigt analoga förhällanden visar H. nœvosum, K. Johanss., som är funnen i Smäland och i Angermanland. R. v. Wettstein skref 1899 att han icke kände nägra fakta, som sâ tydligt tydde pâ att växtarter kunna uppstä genom tillpassning efter yttre lefnadsvillkor. som den han 201 erhàllit genom sina GentianastwHev . Förf. vill nu visa att, om man pâ en karta inUigger lokalerna for dessa arter, visar det sig att de olika arternas utbredningsomrâden nâgot gripa öfver hvarandra samt att fyndorterna ligga tâtare i centrum än i periferien af en arts utbredningsom- râde. Förf. vill häraf draga den slutsatsen att artbildningen ieke uppkommit pâ det satt, Wettstein antager, utan att bildningen af nya arter utgâtt frân enskilda punkter. Han tror att arterna uppstâtt ur andra Gentianaarter genom mutation. Lyttkens, A., Svenska Växtnamn. Haft. 5, s. 689-864. 1910. Detta hafte är lika grundligt utarbetadt son; de före- gâende. Följande svenska namn och namnkombinationer synas oss vara nya. När bindestrecket stâr inom parentes, antydes därmed att artnamnet kan betraktas soin namn pâ undersläkte och därför kan användas utan kombination med slâktnamnet. Trifolium alexandrinum L. Storklöfver Cytisus Râgne nigricans L. Svart- purpureus Scop. Rôd- elongatus W. o. K. Vidje- capitatus Jacq. hirsutus L. alpinus Mill, laburnum L. Lupinus polyphyllus Dougl. Persica vulgaris Mill, lævis DC. Armeniaca vulgaris Lam. minor (Matth.) Prunus spinosa L. insititia L. v. italica Borkh. Topp- Ludd- Alp- Gull- Varglupin Trädgärdspersika Nektarin- Sommaraprikos Marill- Prun Slän(-) Krikon(-) Ränklo(-) 202 svriaca Borkh. Mirabell(-) cereola L. Spilling(-) cerasifera Ehrh. Körs- domestica L. Plommon- Cerasus avium (L.) Mönch, f. sil- vestris Plin. Skogskörs rubra Röd Skogs- nigricans Ehrh. Svart Skogs- f. sativa (Reich.) Trädgärdskörs duracina DC. Biggarakörs vulgaris v. austera Ehrh. Brunkörs v. acida Ehrh. Klarkörs caproniana DC. Muskatelikörs Rosa coriifolia Fr. Stenros mollis Sm. Mjukros Agrimonia odorata Mill. Luktmonja Chamæmorus chamæmorus L. Myrhjortron Fragaria virginiana Ehrh. Virginsmultron Comarum palustre L. Kräkrödme Potentilla minor Gil. Lillmura arenaria Borck. Grä(-) Sibbaldia Nippran procumbens L. Fiäll- Cydonia vulgaris Pers. Trädgärdskvitten Cotoneaster Tjydron integerrimus Med. Sten- niger (Ehrh.) Fr. Svart- Ingvarson, F., Die Treibhölzer auf dem Elle- smere-Land. 57 s. 1910. — Rep. Sec. Norveg. Arct. Ex- ped. in the »Fram ». N:r 24. Förf. inläter sig närmare pä de mikroskopiska skill- naderna hos veden af Larix och Picea. Han drager af sina undersökningar den slutsatsen, att drifveden härrör frän Sibirien öfver polarhafvet och genom Cardigansundet samt Helvedesporten, men icke frän amerikanska floder, ss. Mac- kenzie Hoden. 203 Oenothera Lamarckiana. Man har länge varit i tvifvel om hemlandet for denna genom H. de Vries’ under- sökningar öfver dess mutationer allbekanta växt. Man har t. o. m. förmodat att den uppkommit genom odling. Nu har R. R. Gates i biblioteket i Missouri Botanical Garden upptäckt en noggrann beskrifning af växten i form af en anteckning, gjord af Joannis Snippendal i marginalen vid Lysimachia cornieulata i ett exemplar af Bauhinii Pinax. Däraf framgâr att växten var Ursprungligen vild i Virginia och att den var den först till Europa införda Oenotheraarten, omkr. âr 1614. Thomés Flora von Deutschland, Österreich, und der Schweiz. Bd. 8. Kryptogamenflora von W. Migula. Bd. VIII. Pilze. 1. Teil. Lief. 91 — 96. Gera Reuss. Friedrich von Zezschwitz. Med dessa häften afslutas första delen af det band, som innehäller svamparna. Denna del omfattar Myxomycees Phycomycetes, Basidiomycetes (Ordn. Ustilagineae och Ure- dineae). Det band, som innehäller svamparne, kan erhällas sär- skildt. Ett Linnéherbarium Î Paris. Pa initiativ af den framstäende Salixkännaren kyrkoherden S. J. Enander i Härjedalen, hade k. biblioteket i Stockholm för en kortare tid i somras af bibliothèque de l’Institut de France fätt làna ett unikt Linnéherbarium. Herbariet innehäller ett par hundra arter, hufvudsak- ligast sâdana som af Linné insamlades under hans berömda lappska resa. Herbariet utgöres af en stärkt inbunden folio- volym, där ofta ganska ofullständiga exemplar sitta upp- klistrade pâ fyrkantiga papperslappar, hvilka i sin tur tvä och tvä äro uppfästa pâ foliobladen. Pâ de fyrkantiga bla- den äro skrifna nummer, motsvarande Linnés lappska dag- bok samt namn m. m., ofta af Linnés egen hand. (Efter dagstidningarna.) 204 h edl und, T. Nâgra iakttagelser öfve-r blad- rullsjuka hos potatis. — Sürtryck ur Tidskrift for Landt- mân 1910. s. 512—515, 532—541. Det har varit olika äsikter om nâmnda sjukdoms na- tur. Aî de undersökningar, som lörf. utfört, framgâr: 1) att bladrullsjuka kan uppstà utan tillförd smitta frân annan bladrullsjuk potatis, 2) att första anledningen till sjukdomens uppkomst varit hämmad andning hos de underjordiska de- larna tili följd af läg temperatur och regnig väderlek i för- ening med ringa luckerhet hos jorden eher för djup sätt- ning af knölarna, 3) att det sjukdomstillstând, hvari plantan râkar, blir bestândande för hela hennes utvecklingstid, 4) att hennes knölbildning därigenom blir i hög grad hämmad och knölarna svagt utbildade och 5) att ur knölarna efter en sjuk planta uppväxa sjuka plantor, äfven om de yttre faktorerna under deras första utvecklingstid äro gynnsamma och att de merendels bli svagare utvecklade än bladrullsjuka plantor, som uppväxt ur knölar efter en frisk planta. Förf. anser att bladrullsjukan hos potatisen sannolikt är att beteckna som en patologisk, adaptiv mutation eher patologisk modifikationsform enligt den terminologi förf. föreslagit. Förf. anför ett annat exempel pä modilikation. Nâgra sorter af ananassmultron (ss. Noble) förekomma i tvä for- men Den ena har samkönade blommor och angripes ofantligt lätt af en parasitsvamp (Mycosphaerella), som för- orsakar smä fläckar pä bladen. Den andra är en honform, kraftigare etc., och angripes under inga förhällanden af nämnda svamp. Yid förökning med utlöpare bihehälla sig vanligen dessa tvä former till större delen. Förf. har iakt- tagit att af skotten efter en honplanta fiera förändrades tili den samkönade formen. Det visade sig att, där denna form uppstätt, var jorden luckrare och rikare pä mylla och pä- tagligen äfven kväfverikare. Men äldre plantor künde han ej fâ att öfvergä frän den ena formen tili den andra. 205 Ascherson, P., Ueber die Heimat der Reseda (Reseda odorata). — Verhandl. d. bot. Ver. d. Pr. Bran- denburg, Jahrg. 51 p. (129—131). 1910. Ända till nyligen künde man ej till resedans hemland. Den nyligen aiiidne berlinerbotanisten Taubert reste 1S77 i Cyrenaica, men bearbetningen af de hemförda växterna publiceras först i âr. Han fann Reseda odorata i klipp- springor och pâ gräsbevuxna sluttningar i Wadi Derna och Wadi Chalik-el-Teîesh. Denna art iakttogs sannolikt i Wadi Derna redan 1733 aî Granger, som dâ reste i Cy- renaica och pâ nümnda stalle insamlade en endast dar îôre- kommande Stachysart, och som frân Egypten Sünde frön till Jardin des Plantes i Paris. Frân Paris spridde sig växten lângsamt. Linné hade den icke i Uppsala 1753 och införde den först i 10:e uppl. af Systema nat. (1759). Ny litteratur. Almquist, E., 1910. Carex punctata Gaud, pâ Storön bland Väderöaima. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (42). — Silene maritima With. f. gracilis n. f. — Ibid. s. (43)— (44). Atterberg, A., 1910. Nya fynd af adventivväxter i Kalmar- trakten. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (38). Aulin, F. R., 1910. Om Carex incurva vid Lersten. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (44). Dahlgren, K V. O., 1910. Nägra anmärkningsvärdare växt- fynd. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (40)-^(42). Düsen , P., 1910. Neue Gefässplianzen aus Parana (Südbra- silien). 37 s., 8 t., 13 textf. — Arkiv f. Bot. 9. n:r 15. Erikson, J., 1910. Bilder ur naturens tre riken. Läsebok i Biologi. Häft. 9. Allmän växtbiologi. 6 s. + s. 209—492. Fries, R. E., 1910. Om utvecklingen af fruktkroppen och peridiolerna hos Nidularia. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 126-138, t. 5. Frisendahl, A., 1910. Om Epipogium aphyllum i Sverige. - Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 91 — 107, t. 3—4. 206 Haglund, E., 1910. Scirpus radicans funnen i Västmanland. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 108—112. —, En märklig björk frän södra Uppland, — Ibid. s. (35)— (36). Halle, Th. G. A., 1910. A. Gymnosperm with Cordaitean-like leaves from the Raetic Beds of Scania. 5 s., 1 t. — Arkiv f. Bot. 9 n:r 14. Hesselman, H., 1910. Studier öfver de norrländska tallhe- darnas föryngringsvillkor. I. — Skogsvardsförening- ens Tidskr. 8, s. 249—292, 10 textf. — , Om vattnets syrehalt och dess inverkan pä skogsmar- kens försumpning och skogens växtlighet. — Ibid. s. 177*— 211*, 5 textf. —, Svenska skogsträd. 2. Aspen -ett i värt land förbisedt skogsträd. 32 s., 16 textf. — Skogsvärdsföreningens folkskrifter n:r 21. Juel, O., 1910. Notiser om parasitsvampar. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (45)— (46). Jöusson, B. Gagnväxter särskildt utländska, deras före- komst, egenskaper och användning. — Installations- program. Lund 1910. 1: s. 1—270, 2: s. 271—485. (Afdeln. 3 kommer att afsluta arbetet.) Kylin, H., 1910. Eine neue Batrachospermum-art aus dem Feuerlande. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 14—149, t. 6. Linné, 1910. Bref och skrifvelser af och till C. v. Linné. Afd. 1. Del IV. Bref till och frân Abraham Bäck 1741—55. Utgifn. och med upplysande noter försedda af Th. M. Fries. 4 + 366 s. Magnusson, A. H., 1910. Parmelia tubulosa (Hagen) Bitter funnen fertil i Uppland. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (47). Mahne, G. O. A., 1910. Stockholmstraktens brima Parmelia- arter. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 113—125. Nilsson-Ehle, //., 1910. Svalöfs Extra-Squarehead. — Sv. Utsädesför. Tidskr. 20, s. 141—167. Palm, B., 1910. Onygena equina (Willd.) Pers. i Torne Lappmark. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (46) — (47), Post, A. V ., 1910. Fleräriga blomsterväxter som i Sverige 207 kunna odlas pâ kalljord. En bok for hem pâ landet och för villatradgârdar. 132 s. Seidelin, A. The structure and Biology of arctic flowering- plants. I. 5. Hippuridaceae and Callitrichaceæ. — Meddel. om Grönland v. 36 s. 297 —332. 1910. Selander, S., 1910. Nägra för Skandinavien nya hybrider. — Stellaria neglecta (Whe) Murb. i Uppland. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (36) -(38). Skottsberg, C., 1910. Vegetationsbilder von den Juan Fer- nandez Inseln. — Karsten, G. und H. Schenk, Vege- tationsbilder. Reihe VIII. Heft. 2 (Taf. 7—12). Skârrnan, J. A. O., 1910. Ett ovanligt fall af variation hos Epilobium montanum L. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. (39)— (40). Westling, R., 1910. En ny ascusbildande Penicilliumart. — Sv. Bot. Tidskr. 4 s. 139—145. Bladmossflora för Sveriges lagland med särskilt avseende pä arternas utbredning inom Närke, utgiven av E. ADIiERZ. Med 57 taflor. Pris: häft. 2,25, inb. 2,75. Distributor: C. E. FRITZES Bokförlags Aktiebolag. Ur granskares omdömem »Das Buch darf für die bryologisehen Anfänger in Schweden nützlich werden, umsomehr als die Beschreibung durch zahlreiche hübsche Lichtdruckbilder ergänzt wird». (Bot. Centralblatt, Arnell). »Jag har med intresse genomgätt Edert arbete och är öfver- tygad om att det redan genom den praktiska anordningen kommer att tillvinna sig mänga vänner». (I bref, Brotherus). Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 Bohlin, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Süsswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Klitz. — Dahls tedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lindman, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pä Yänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuelsson, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. — Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the Vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — • Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll. Johansson, K., Iakttagelser öfver hybridiserande Centaureaarter. S. 177. Lindman, C. A. M., Erigeron eriocephalus Fl. Dan. i Skandina- vien. S. 161. Lindström, A. A., Bidrag tili Norrlands Yäxtgeografi. S. 165. Neuman, L. M., Saxifraga Hostii Tausch i Norge. S. 173. Westerl und, C. G., Nâgra ord med anledning af H. Lindbergs äsikter beträffande de svenska Alchemilla vulgarisformerna. S. 183. Smärre notiser. S. 164, 176, 182, 190 — 207. Lund, Berlingska Boktryckeriet, ls/ 9 1910. 209 Nyare bidrag till kännedomen om Gotlands kärlväxtflora. Af K. Johansson. Under de 15 âr, som förflutit, sedan författarens för- teckning öfver Gotlands kärlväxter uppgjordes '), har en liflig verksamhet pä den systematiska botanikens omräde försiggätt, hvarvid äfven Gotlands flora uppmärksammats. Det kan ej vara oväntadt, att ätskilligt nytt under denna tid tillkommit. Särskildt är det ett par omständigheter, som göra ett tillägg tili nämnda förteckning önskvärdt. Ar 1901 utkom Neumans och Ahlfvengrens flora, hvari ett annat behandlingssätt aï ämnet än det gamla Hartmanska gjorde sig gällande. Genom uppspärandet af ett betydligt antal hybrider samt genom upptagandet aï en stör mängd hittills i Sverige förbisedda eller ringaktade varieteter och mer underordnade former ha dessa författare tillfört Sveriges flora ansenligt nytt material. Att ur denna allmänt spridda bok aftrycka alla uppgifter rörande Gotland kan visserligen ej komma ifraga, men i öfrigt har jag försökt att ur senare ärens publikationer erhälla sâ mänga lokaluppgifter som möjligt. Nedanstaende förteckning innehäller därför utom de nya iakttagelserna en sammanställning af de gotländska lokaluppgifter, som jag funnit i andra botaniska skrifter och i smärre notiser sedan 1896; alla dvärgformer och färg- varieteter äro dock ej medtagna. Yidare har Gotlands flora under de senare ären varit föremäl för ingäende studier af ßataljonsläkaren E. Th. Fries och Telegrafkommissarien Th. Lange, hvilka haft godheten ställa sina värdefulla iakttagelser till min dispo- sition och äfven i andra afseenden genom räd och däd varit mig behjälpliga. Det är närmast pä deras uppmaning, som ’) Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi etc. K. V. Ak:s Handl. Bd. 29. N:o 1. (I det följande för kort- hetens skull betecknad med >Gotl. växttopografi»). Bot. Not. 1910. 15 jag utarbetat detta supplement till min föregAende för- teckning. Nägra af de sista Aren har jag ocksä själf vistats heia sommaren pA Gotland och därunder fortsatt mina för en tid nästan afbrutna studier öfver dess flora. Yid granskning af O. A. Westöös och Stud. Ol of Olssons herbarier, hvilka efter insamlarnes död skänktes tili Yisby läroverksmuseum, har jag erhallit mAnga mra växtlokaler. Gotl. växttopografi sökte kritiskt utmönstra säväl de arter, hvilka pâ mer eller mindre osäkra grunder in- tagits i öns flora, som de, hvilka under Arens lopp för- svunnit. Att förfaringssättet i det heia ej var för strängt, har erfarenheten visât. Sedermera har det ytterligare be- funnits behöfligt att stryka nAgra arter: Senecio aqimticus, Batrachiwn heterophyllum (peltatum) och Querciis sessi/i- flora. Därjämte ha tyvärr nägra arter pA sen are tid genom människans Atgärd utrotats: Mentha silvestris, Scirpus cce- spitosus och Gnaphalium arenarium , den sistnämnda möj- ligen genom botanisternas förvAllande. Andra sällsyntheter sâsom Ma Iaxis- artern a , ha ej blifvit sedda pA fiera ärtionden. De nyupptäckta delvis säkerligen nyinvandrade) äro emellertid mer än väl tillräckliga att fy 11a bristen. De ut- göras till en del af i senare tid uppställda arter elementar- arter) och sädana som först under de sista Aren blifvit kända eller utredda i Sverige: Hieracium- och Men tha-îor mer, Euphrasia brevipila, Mespüus calycina, Alchemillœ, Euphor- bia virgata, Polygonum calcatum, Orchis-iormer, Poa irri- gata, Atropis- arter. Yidare ingä ej sä fä genom männi- skans Atgörande införda eller pä kulturmark växande arter: Centaurea nigra, Campanula patula, Stachys annua, Epilo- bium obscurum Gotl. vâxttopografl p. 101). Denn a form, hvilken jag upprepade ganger haft tillfälle att se i naturen, upptager jag här som själfständig art i öfverensstämmelse med min frân början hysta uppfattning. — Nya fyndställen äro: Othems s:n, vid vägen nära Stenstugu!; Helvi vid Malms och i äng nära kyrkan ! H. barbareæfolium Lönnr. — Farö vid Ava!; Lärbro vid Vikers!; Boge strandvallar!; Kräklingbo!; Levede vid Bondarfve ! H. basifolium (Fr.) Almqu. — Boge vid Tjelders! H. vulgatiforme Dahlst. — Sandön (F); Fide! H. virenticeps Dahlst. 1894. — Mörkstiftigare exemplar däraf blefvo beskrifna som H. pwnicatifolium K. Joh. 1897. Det senare namnet utgär säledes. — Ny fyndort: Rute vid Puttersjaus ! H. acrifolium Dahlst. — Västerhejde mellan Hallvars och Lunds ! (funnen af E. Almqvist 03). H. iimbellatum L. var. coronopi folium Fr. — Ivappels- hamn! Nâgra nyare former âro beskrifna i Bot. Not. 1905 (K. J ohansson, II), bändigen Fl. helviense K. Joh. (1. e. pag. 100 sub. H. pubescens Lindbl.); II. improtectum K. Job. (1. c. p. 103 sub //. magyari- cum N. & P.); //. fleringense K. Joh. (1. c. p. 101 sub H. florenti- nwn Ail.); H. subgotlamlicum N. & P. J. alvarense K. Joh. (1. c. p. 103); H. manotrichmn K. Joh. (1. c. p. 108). Derma form lär äfven vara funnen vid Visby 1894 (enl. expi. af E. Nord- strom !). Taraxacum-îormer finnas beskrifna i arbeten af H. Dahlstedt (se litteraturförteckningen). Hypochœris maculata L. f. glabrescens Witte, I. — Sandön (Wö 59!). Westöös exemplar har den hos hufvud- arten vanliga storleken, men öfverensstämmer i öfrigt med Wittes diagnos. H. radicata L — Visby, gräsmattor i DBV:s trädgärd sedan mânga âr!; Snäckgärdet (Le); söderut pâ sandom- râdet mot Västerhejde (F); Halla vid Möllbos (F); \Tâster- garn vid Sjövik (F); Klintehamn pâ barlast 10!; Sproge sandomrâde!; Silte, pâ kanalbanken! Succisa pratensis Moench var. hispidula Peterm. — Pâ mânga Ställen, t. ex. vid Visby! Valeriana dioica L. — Visby vid Snäckgärdet (funnen af Lange 1905); Veskinde vid BrissundOô!; pâ dessa Ställen blott hanexemplar. Tofta vid Gnisvärd (Fries 08), hon- exemplar. Valerianella dentata Poil. /. pinnatifuia Rchb. — Le- vede, pâ ruderatplats ! ; Sproge i âkrar ! Phnopsis stylosa (Trin.l Benth. & Hook. — Tillfälligt vid Visby (Witte. Ill, p. 62). — Under fiera ârtionden odlad i Visb)-. 219 Asperula odorata L. — Tingstäde viel graf h cigar pii gränsen mot Othem !; Grötlingbo!; Vamlingbo vid Ger- valds ! Shercirdia arvensis — Eksta vid Hejstade ! Galium silvestre Poil, a glabrum Schrad. — Marte- bomyr, pâ âkerren 06!; Visborgs slätt 03 (F); Vasterhejde, Nygârds (Le). G. Mollugo L. X veram L. — Sandön!; Tingstäde. Martebomyr, Sanda, Hemse vid Tjengdarfve, Ôja vid Stock- vik, Haîdhem (F); Fardhem ! G. * spurium (L.) — Sproge i linâker vid Urgude 10 ! Lonicera xylosteum L. — Sandön (F); Tofta vid Gni- svârd (Le); Frojel vid Kaupe!; Sproge, vid Bopparfve !; Rone och Fide (F). Campanula glomerata L. — Yisby nära Lingers kvarn (Le). C. persicifolia L. /. eriocarpa M. & K. — Bland hufvud- formen t. ex. i Sundre ! C. Trachelium L. — Haîdhem och Fide flerst. !; Vam- lingbo vid Gervalds och Stenstugu ! C. rapunculoides L. — Tofta vid Blähall ; Vänge; Sjonhem; Ganthem; Mästerby; Burgsvik (allt enl. F); Fröjel. spars.!; Vamlingbo vid Bonsarfve och Botarfve ! C. patula L. — Pâ âker och äkerren öster om Othems Klint (för nâgra är sedan îunnen aî Apotekare J. Hamner) ; rätt talrikt 1910 ! Convolvulus arvensis L. var. linearifolius Choisy. - Visby, sandfält vid Snäckgärdet! /. annulatus Pihl. — H, o. d. bland hufvudformen ! [Ca/ystegia sepium (L) R. Br. — Visby stranden nära Snäckgärdet; Slite vid Sju Strömmar (Le); Klintehamn. ruderatplats pâ stranden !] Cuscuta Epithymum Murr. — Mellan Visby och Snäck- gärdet ! (îunnen af Wö redan 1866 enligt hans herbarium, där växten är riktigt bestämd); Färö, äng nedom kyrkan ! Tingstäde pâ fiera Ställen (F); Visby Kungsladugârd (Le); 220 Vallstena vid vagen till Bara (Ols.!); Tofta vid Gnisvärd (F); Masterby vid Ejmunds oeh Skogs (F); Rone vid vagen till Burs (F); Fide strand (F); Öja vid Faludden m. 11. st. !; Vamlingbo vid Stenstugu ! vc ir. Trifolii (Bab.) — Hemse vid Tjengdarfve (F); Grötlingbo nära Hallinge och vid Viges (F). [Symphytum officinale L. — Lärbro, pä barlast vid Stortings (Le och förf.)] [S. orientale L. — Yisby i ett dike vid Länna ! för- vildad efter för ornkring 15 ;tr sedan utfördt odlingsförsök, iakttagen redan 98 (L. J. Wahlstedt); Endre vid Allekvia 02 (A. Gardell !); Västerhejde vid Stenstu (F 08)]. Borrago officinalis L. förekom ett âr (98) i Sandbryor vid Visby ! — Ny. Myosotis versicolor (Pers.) J. E. Sm. — Sanda vid Sten- huse!; Västergarn norr om Sandvikenl; Klinte vid varfvet och Vifvesholm!; Fröjel vid Gandarfveviken ! ; Rone vid Huse fiskläge!; Oja vid Stockviken!; pâ alla dessa Ställen ä blottad eher kort gräsbeväxt sand ! Mentha. Eöljande former (efter Neumans framställ- ning i Sveriges Flora) äro funna pä Gotland. *) .1/. aquatica L. — Allm.; trän Färö tili Sund re: M. gentilis L. var. Agardhiana Fr. — Tingstäde vid an 1900! och äfven 1905, (F); Veskinde, äker nära kyrkan (F); \risby vid Sandbryor!; Hörsne vid prästgärden (Wö !) och Simunde (F); Hejde vid Simunde (Wo!); Sanda vid Ganne samt Hemse vid Stationen (F och Le), f. submascula Neum. in litt, (ständare utvecklade). — Lokrume, St. Mörby !; Visby vid Grâbo (F och Le); Stänga station (F och Le). var. baltica Neum. — Bäl vid Gute!; Dalhem vid Du negärda !; Fröjel vid Göstafs !; Etelhem vid Hageby, nu utg. ! M. austriaca Jacq. — Tämligen allm. Färö!... Öja! f. oelandica Neum. — Tingstäde vid träsket (F); Yisby vid Hästnäs (Le); Sanda vid Bäckstäde (F); Etelhem vid 1) Exemplar frän flertalet af här nämnda lokaler äro gran- skade af L. M. Neuman. 221 Hagebyträsk (F); Grütlingbo och Burgsvik (F); Sundre alfvar ! M. arvensis L. — Flerst.; ofta närmande sig föreg. tili bladformen. Färö vid Ava !; Visby (F); Västerhejde vid skolhuset !; Follingbo (F); Halla vid Möllbos !; Eskelhem vid Sojvide (F); Tjuls] anhaltstation !; Klinte vid Mölner!; Rone vid Gullgftrda (F); Hamra och Öja ! f deflexa Dum. — Martebo och Hästnäs myrar. (Le). M. palustris Mönch. — Martebomyr norr om Ham- marsl; Hejdeby vid Suderbys (F); Follingbo vid Hallfreda, Klinte, Rosendal och St. Vede (Le); Roma vid Snovalds (Le); Etelhem vid Sigvalda träsk (Le). M. parietariifolia Becker. — Hästnäs myr (Le). M. aqiiatica. X arvensis — 189S. T. Wes ter gr en. I. - Allm. Färö! . . . Sundre! — Häri torde emellertid inga äfven M. aqiiatica X austriaca; t. ex. en form frän Roma myr ! M. aqiiatica X palustris. — Roma myr ! M. aqiiatica X parietariifolia. — Tingstäde (F); Roma Station (F). M. aqiiatica X gentilis var. Agardliiana. — Visby vid Grâbo, 1 individ (F 08), M. austriaca X parietariifolia. — Hästnäs myr (Le). Jämte de sedan länge iakttagna grofhariga formerna vid Lummelunda (= M. aqiiatica X arvensis) förekommer en (at F funnen) bredbladig form, som kanske tillhör M. gothica Neum. M. silvestris L. har för migra är sedan utrotats vid Mölner och Robbiens i Klinte socken i följd af bäckens upprensning. [Salvia verticillata L. — Katthammarsvik !; Grötlingbo vid Söderkvie, bland timotej !; Burgsvik (K. P. Hägerström); Hamra vid Suders pä hafsstranden 09 (Le och F)]. Origanum vulgare L. — Gerum vid Stenbjers ! Thymus Serpyllum L. var. ericoides Wimm. — Pä alfvarmark och sandfält, t. ex. Färö vid Ava!; Hoburgen ! var. augustifo/ius Pers. — Särdeles väl utpräglad i sandig skog i Hejdeby s:n; blad knappt 2 mm. breda men 8—10 mm. länga. •)‘)9 T. C/tanuedrys Fr. — Lärbro vid Angelhos 02—10!; Visborgs slätl 06— 10. (F). /. mughicola Beck. — Västerhejde vid Stenstu ! T. Chamædrys X Scrpyllum. — Bland föreg. vid An- gelbos och Stenstu ! | Hyssopiis officinalis L. — Ekeby s:n. landsvägen vid Sanda !; Endre vid Ölbäck (Le); vagen mellan Sanda kyrka och Västergarn och nära Varbos!; Sproge!; Stanga v. om kyrkan ! ; Hafdhem m. H. st.!] Prunella grandiflora (L.) Jacq. f. pinnatißda Koch & Ziz. — Othem nära Ytlings (T. Westergren 97 !) P. grandiflora X vulgaris L. — Färö vid Ödeho- burga!; Visby pä hallmark! Troligen ei sällsynt. Nepeta Cataria L. — Färo vid Ava!; Färösund ! ; Vä- sterhejde vid Bjers (Le). Glcchoma hederacea L. - \’isby vid epidemisjukhuset (Le); Klintehamn vid landsvägen!; Ronehamn pä dikeskant (F 08 och 09). Slachys palustris L. — Visby vid Länna!; Roma sta- tion !; Dalhem vid Näsungs (F) ; Källunge vid Gandarfve (F); Ronehamn (F). S. annua L. — Visby norrut spars. 03 (F); Tofta i en äker ofvanför Gnisvärd massvis 09 (F). — Dessutom for- dom sporadiskt i Västerhejde (Knut Stälhandske !) och i Endre (A. Gardell !). Lamium album L. — Lärbro vid Storungs 08 (Le och iörf.); Kylie] 10! Galeopsis Ladanum L. f. globosa K. [oh. — Hallmark i Lärbro nära Källstäde mängdv. !; Hejnum !; Östergarn. Ganneberget !; Sundre alfvar (Witte). G. ■ bifida Boenningh. — Förekommer spridd i strand- driften bland täng t. ex. i Fksta, Fröjel, Sproge, üja, Vam- lingbo ! G. speciosa Mill. — Visby vid Hästnäs (Le), Diupkvior och vid Vible (F); Östergarn vid Falhammars (Le); Roma vid Flögbro (Le); Källunge station (F). 223 Gentiana * axillaris (Schm.) Murb. — Klinte omkring Robbiens !, vid Mölner (Le) och vid kyrkan (F). G. Hingulata (C. A. Ag.) F. Aresch. — Färö mellan Broa och Ene (Le); Bunge vid Biskops (Wö 40!). Centaurion Erythræa Rafn. f. subprocumbens (Wittr.) — Flerst. säsom: Färö pä Sudersand!; Östergarn, Vass- mundsviken!; Ardre vid Ljugarn (F); Grötlingbo vid Gans- viken (F); Öja och Fide vid Burgsviken (F). C. iimbellatum Gilib. — Omkring Visborgs slätt (F); ßurgsvik, äkerren ! [Linaria repens (L.) Mill. — Utkommen ur trädgärd och utsädd med gräsfrö i Visbytrakten, t. ex. strandvägen norrut 99 !, Snäckgärdet 04 (F), Visborgs slätt pä gräsmattor 03—10 (F), Djupkvior (Le)], L. minor (L.) Desf. — Veskinde station!; Visborgs slätt (F); Fole, Vallstena, Källunge, Bjerges !; Viklau pä hallmark vid Bjerges!; Hemse station! L. vulgaris Mill. — Tvâ blomställningar, hvari sperren hos alla blommorna ersättes af en obetydlig utvidgning af underläppens nedre del, hnnas i Westöös herbarium. De hade af honom insamlats vid Visby gamla hamn 1857. [Veronica longifolia L. — Endre vid Kvie (Le); Visby pä en gammal tomt vid Skrubbs (Le); Klinte, i landsvägs- diket vid Svarfvare 10 ! ; stranden vid Ljugarn omkr. 03 (enl. Alb. Nilsson); Öja i ett stenrös i äker nära kyrkan 03 (K. P. Hägerström)- I allmänhet enstaka tufvor och sanno- likt föga varaktig]. V. longifolia X spicata L. — Neum. och Ahlfvengr. Sv. Flora 1901. — Burs prästgärd (iakttagen 1898 och 1900 enl. R. Matsson). V. triphyllos L. — Veskinde, lerig äker norr om Klin- tegärda ! Eljes pä sandiga äkrar, t. ex. Stora Hästnäs; Rone vid Malms ! V. opaca Fr. — Tingstäde vid Träskvälder 76 (Wö!); Lummelunda vid Lundbjers!; Visby, sandig äker vid Vis- borgs slätt 98 och 99!; Ekeby pä sandfältet vid Sanda 97!; 224 Heide vid Ivvie !; Rone vid Anggärda ! ; Etelhem 95. - XAgot sporadisk. V. persica Poir. — Är nu füllt naturaliserad pä Got- land, iakttagen pA talrika stallen, t. ex. Rute vid \'alla ! ; Lärbro vid Storungs Wo!) och Glästäde!; Stenkyrka ! ; Lummelunda (F); Boge vid Tjelders!; St. Hästnäsl; Dal- hem!; Sanda!; Barlingbo vid Stafva (F); Yallstena, Gant- hem, Follingbo, Wall Klinte, Hemse, Burgsvik F ; Hahlingbo vid Petes ! V. hederifolia L./( psilophylla Beck. Yisby pä sand ! Limosella aquatica L. — PA en skogsväg nära Kei- lungs pä gränsen mellan Othem och Lärbro 08 ! Bart si a alpin a L. — Gerum, kalk karr i skog norr om kyrkan ! Odontites rubra Gilib. f. verna Bell. Allm. i Akrar. f serotina Rchb. Täml. allm. pä hafsstränder (F och fort'.). Euphrasia snecica Murb. & Wettst. — Boge vid Tjel- ders!; Bro vid Ytlings T. Westergren ! ; Yallstena Ols. ! ; Bäl vid Gute!; Ekeby vid Ardax Le och förf.). — I Öfrigt ei pä längt när sä allmän som E. tennis. Nâgot oftare träffas följande mellanform, hvilken icke föreialler som hybrid, emedan den kan förekomma i rena bestAnd utan de bäda hufvudarternas sällskap. E. tennis Brenn. Wettst. f. intermedia n. Glandulis bractearum et calycis valde raris v. solitariis a forma pri- maria devians. — Gothems ängar 94 !; Othem (M. Östman !) ; Kräklingbo!; Etelhem (Fr. Lönnkvist 84!); Hamra, äng vid kyrkan. — Mycket lik E. snecica, hvilken dock alldeles saknar glandler enligt säväl skAnska som gotländska exem- plar. Troligen samma form, som A. Th. Fredrikson sett i Medelpad (Bot. Xot. 1902 p. 236). E. curt a P'r. rar. glabrescens Wettst. — Etelhem nära kyrkan (F). E. stricta Host. rar. gotlandica Ahlfv. — Vid Ting- städeträsk mängdv. F); Stenkyrka i kalkkärr v. om lands- 225 vagen (Le); Träskhedar mellan ßäl och Boge!; Othem (M. Östraan!); Lummelunda!; Visby vid Hästnäs!; Mästerby vid Skogs!; Etelhem ! (Wo m. fl.). E. brevipila X curta. — Martebo, norr om myren (Le och förf. 1910). E. brevipila Burn, & Greml. — Ekeby s:n pä Sande- rum, insamlad af Wo 53! samt pä samma eller närbelägen plats funnen och bestämd aî T. Westergren 97; Martebo vid norra sidan af myren pä sandig mark 03!; Västerhejde vid Gäshagen pä liera Ställen (F); Sanda, längs landsvägen mellan Stenhuse och Jufves (F och Le); Sproge, flerst. längs landsvägen ! — Blott iakttagen pä kvartsrik sand, utom i Sproge, dar den äfven förekommer i anlagd gräsvall ä torfjord. E. gracilis Fr. — Visby vid Djupkvior, äfvensä i Sand- hedskogen och Gäshagen inom Västerhejde s:n (F); Sanda, vid kyrkan och Bäckstäde (F och Le); Ljugarn (Nils Lith- berg!); Grötlingbo nedom Hallinge bland ljung (F). — Lika- ledes sandväxt. E. salisburgensis Funck. — Othem, fuktiga betesmar- ker norr om landsvägen i trakten af Söjdbro!; Tingstäde vid Furubjers!; Stenkyrka och Lummelunda, i kalkkärren väster om landsvägen (förf. och Le); Vallstena vid myren s. om kyrkan (Ols.!); Gerum, kalkkärr normt! E. salisburgensis X stricta. — Tingstäde 09, ett in- divid (F). Enligt J. P. Gustafsson (i Bot. Not. 98 p. 274) skulle i Upps. Bot. Museum af denna hybrid förekomma talrika exemplar frân lokaler, dar ej E. salisburgensis finnes Sannolikt äsyftas den form, som sedan kallats E. stricta var. gotlandica. Vid gransk- ning 1896 af min samling frân Gotland har Wettstein bestämt dylika exemplar till E ■ stricta; endast nâgra individ (af annat ut- seende), hvilka växt tillsammans med bäda arterna, ansäg han tillhöra hybriden. E. Foulaensis anföres i Wettsteins monografi med fräge- tecken för Gotland, »Farö». Att det här är fräga om Färöarna, framgär af tillägget sid. 299. Melampyrum cristatum L. — Grötlingbo (F). Rhinanthus major Ehrh. var. apterus F. — Ostenfeld Bot. Not. 1910. 16 226 î Bot. Xot. 1904 p. 83 och 115: vid Klintehamn (leg. Thede- nius 1861). Æ minor Ehrh. — Martebo station (F). Utricidaria ne gleet a J. G. Lehm, tinnes numera ej vid Roma j.ärnvägsstation oeh kan strykas ur floran med sâ mycket större skäl, som den kanske ej ens iir en konstant varietet af U. vulgaris L. Genom kultur i varmare vatten lär den senare ôfvergâ i den förra (Fr. Meister, Beitr. zur Kenntn. d. Europ. Arten von Utricularia. Memoir de l’Herbier Bciss. Genève 1900). Orobanche alba Steph. *rubra Hook. — C. O. Norén. I, 1903. — H. Hesselnian. 1, 1907. Lysimachia Nummularia L. — Klinte vid kyrkan (Le); Etelhems station (F). Centunculus minimus L. — Sanda pä Yifvesholm ! och vid Stenhuse (Le); Sundre alfvar (Hesselman). Androsace septentrionalis L. f acaulis Retz. — Visby Kungsladugärd !; Stänga station (F). Plantago media L. — Vallstena vid Bjers (Ols. !); Ve- skinde vid Brissund (Wö !); Eksta pä Längstitestrand (Wo !). P. Coronopus L. — Sundre, fiskläge nedom Jufves ! Statice maritimum Mill. — Grötlingbo vid Gans- viken (F). f pubescens Marss., f. glabra Marss. och /. humilis Link, förekomma vid Ronehamn ! Hedera Helix L. — Pä strandafsatsen heia vagen mellan Visby och Yible, fertil (F); Tofta (F); Östergarn pä Ganneberget, fertil!; Sundre, klippor vid Hallbjers! Conium maculatum L. — St. Hästnäs!; Ronehamn (F); Faludden! — Uppgiften »Klinte vid Hesslebv> i min förra förteckning beror pä korrekturfei; det bör vara Linde vid Hesselby. Myrrhis odor ata (L.) Scop. — Kräklingbo vid Hej- deby!; Endre vid Länghulte (Le och förf.); Yisby Kungs- ladugärd (F); m. fl. st. 227 Anthriscus Cere folium (L.) 1 1 off m. — Bäl samt i Vall- stena vid Rââ (01s. !). A. vulgaris Pers. — Burgsvik ! Laser pitiimi latifolium L. — Hörsne vid Lina (01s.!); Norrlanda vid Broa och Ekeskogs !; Guldrupe vid Vasterby (01s.!), Angelica litoralis Fr. — Sandön (F); Tofta, pâ liera Ställen norr och söder ora Gnisvärd (F och Le); Hablingbo pâ gründet utanför Petesviken (N. Lithberg !). [Peucedanum Ostruthium (L.) Koch. — Fröjel vid landsvägen s. om kyrkan ! ; Fide, i landsvägsdiket vid An- derse!; Näs vid Sigleifs, inom trädgärden !] |Buniuni Bulbocastanum L. — Västerhejde i parken vid Nygärds ! (Päträffades i slutet af 1890-talet af yngre botanister under ledning af N. G. V. Lagerstedt)]. Carum Carvi L. f atrorubens Lge. — Västergarn vid Pavikens utlopp (F). Aethusa Cynapium L. /. data (Friedl.). — Visby och Klintehamn ! (stjälk af 1 m. längd och nedtill 2 cm. i diam.). f. agrestis Wahr. — Storungs pä barlast 08 (förf. och Le). Falcaria scioides (Wib.) Aschers. — Visby vid vägen mellan Trojaborg och Snäckgärdet (Le). Sium an gustifolium L. — Färö, äng nedom kyrkan!; Fole vid Sojdungs (01s.!); Vible!; Tofta vid Norrgârda (F); Fröjel norr om kyrkan!; Hafdhem i myr vid järnvägen (F och Le). Bupleurum tenuissimum L. — Klintehamn vid badhuset och vid Vifvesholm 98!; Rone, pâ gângstig mellan Jakobs och hafvet (F). Eryngium maritimnm L. — Tofta vid Gnisvärd (F och Le). Adoxa Moschatellina L. — Grötlingbo, äng vid Viges (F). Reseda luteola L. — Kappelshamn (Le). R. alba L. ■ — Stundom inkommen med gräsfrö; sporadisk. Exempelv. Lummelunda vid Lundbjers 9-1! 228 Nymphæa alba L. — Tingstädeträsk (Ois.!); Yisby i kärret vid lägret, i synnerhet efter utdikningen smâvâxt och smâblommig (bladskifva 10 cm. lâng, blomma 6—7 cm. i diam.); Ala. i en brya vid Gyle ! Ranunculus arvensis L. f. radicans n. f. Caulis ± decumbens radiculas e nodo uno vel altero emittens. Pâ- träffad vid Yisby pà senhüsten i stubbâker efter vârsâd. Det ar obekant, om rosetterna, som bildades vid de rot- släende ledern a, fôrmàdde öfvervintra. R. lingua L. f. sericeus Fr. — Roma myr ! Batrachium S. F. Gray. Artindelningen i min förra förteckning (Gotl. växttopogr.), som i hufvudsak uppgjordes pâ 1880-talet, âr fürâldi'ad. Följande former âro funna: Ranunculus sceleratus L. — H. o. d. pâ strânder, eljes sällsynt. R. fluitans Lam. var. marinus (Fr.). — Ej âterfunnen pâ de gamla lokalerna, men anträffad i V. Djupviken i Rute s:n (Le 1910). R. paucistamineus Tausch, med var. divaricatus (Schrank) och var. diversifolius (Schrank), täml. allm. i vattensamlingar; var. eradicatus (Læst.) blott ett par gânger funnen i grunda vattenpussar i Fleringe och Bunge. Anemone silvestris L. — Hejnum, v. om File hed !; en monströs form öster om Yisby (K. J oh , YI. 1Q08). A. ranunculoides E. — Yallstena i hagen vid kyrkan (Ois.!), i Lindângen m. fl. st. (F); Roma vid Stationen (Le) och Kungsgârden ! A. Hepatica L. Den hvitblommiga formen förekom- mer h. o. d„ den rödblommiga är täml. allm., likasä /. mar- morata Moor. Vid Snäckgärdet förekomma utom de nu nämnda (enl. Le) f. variegata Neum., f. violacea Ahlfv., f. multiloba C. Hn och f. hirta. Adonis vernalis L. — Vamlingbo vid Stenstugu och Gervalds, massv. ! Berberis vulgaris L. — St. Karlsö (F). Papaver Argemone L. f. glabrum Ivoch. — Yeskinde 229 pà àkrar viel myren ! ; Hästnäs, Västerhejde, Endre och Barlingbo (F). En form med ilikade kronblad och stundom äfven foderblad âr sedd vid Visby ! P. Rhoeas L. sprider sig mer och mer; frekvensen kan betecknas med h. o. d. Nya lokaler äro t. ex. Fârô- sund!; Rute vid Koparfve (Le och förf.); Lärbro vid Väst- ninge, Stenkyrka vid Ringvide, Othem vid Othemars, Mar- tebo vid Binge!; Tingstäde mängdv. (F och Le); Visby vid Skrubbs (Le); Barlingbo, Gammalgarn och Ala socknar!; Gothem vid Kopungs!; Ekebv, Etelhem och Burgsvik (F). var. strigosum Bonn. — Västerhejde i âkrar vid Ny- gàrds pâ tvâ stallen (F och Le 09); Gothem vid Kopungs 10 ! Pollen âr liksom hos ett danskt exemplar, som jag användt till jämförelse, föga eher icke försämradt; frön ut- bildas normalt. Glaucium corniculatum Curt. — Visby hamn 88 ! Corydalis intermedin (L.) P. M. E. — Stenkyrka vid Grausne och Gräne!; Martebo ängar vid Myra ; Tingstäde (F); Vallstena vid Gudings (F); Vänge vid Gandarfve (F); Stänga!; Linde vid Odvalls m. 11. st. (F). Diplotaxis tenuifolia (L) DC. — Storungs (Le); Ting- städe, Klintehamn och Ronehamn (F). Denna art uppträder vid Visby m. fl. st. i stör indi- vidrikedom och, hvad bladens och blommornas färg och form angär, i mycket växlande gestalt. Ett par former kunna framhällas : f. sulpburescens n. f. petalis ± angustatis colore virescenti-sulphureis. Visby. /. manubricata n. f carpophoro longo (4 — 7 mm.). Visb3T och Burgsvik ! D. muralis (L.) DC. — Storungs (Wo 99!); Martebo Station 10!; Roma, Gnisvärd och Ronehamn (F); insamlad vid Visby redan 1855 (Wö !). D. muralis X tenuifolia. — Visby cementfabrik och vid järnvägen tili Visborgs slätt 07—09 (F); Tofta vid Gni- svärd 07 (Le); Klintehamn (Le). 230 Eruca sativa Lam, som första gängen anträffades vid Visby 95 (Gotl. växttopogr.), ar ânyo funnen, nu vid Burgsviks station, talr. (Le 09). Sporadisk. Cheiranthus Cheiri L. — Visby stadsmur, nara Norderport ! Sisymbrium Coiumnæ Jacq. — Endre nära Kvie (Le 08 oeh 09); Visby utanför Norderport (Le); Västerhejde vid Vible (enl. expl. af J. Hamner). Sporadisk. S. Sophia L. f sericea Neum. — Visby norrut (Ossian Dahlgren i Sv. Bot. Tidskr. 1910 p. (41)) m. fl. st. ! Erysimum hieraciifolium L. — Veskinde vid Statio- nen ! oeh Skäggs (F); Visby vid Hästnäs, Kungsladugârden och Yisborgs slätt (F); Roma (F och Le); Buttlestation (F). Alliaria officinalis Andrz. — Slite ! ; Alskog!; Levede vid Burge!; Ronehamn (F); Hemse i Bopparfve ang ! Cardamine Matthioli Mor. förekommer äfven i Ting- städe vid Rosarfve (F); i Källunge, som tillhör Gothemsâns flodomrâde. (Se vidare K. Joh., VII). C. hirsuta L. f pubernla Rouy & Foucaud. — Kap- pelshamn (R. Oldberg 67, enl. Schulz, Monogr. d. Gatt. Cardamine). Arabis arenosa (L.) Scop. — Visborgs slätt, enstaka individ 07—09 (F); Norrlanda i myren ymnigt (Le och förf. 09). Barbarea stricta Andrz. — Hejnum myr (O. Ois.!); Martebomyr, Foliingbo, Roma vid Högbro, Rone vid Matts- arfve (F); Ôja vid Botarfve (F). Nasturtium palustre (Leyss.) DC. — Martebomyr och Lummelunds bruk (F); Dalhemsân!; Hörsne vid Simunde (F); Sanda, vid kyrkan!; Ljugarns strand (F). / pubescens Ahlfv. — Hästnäs myr! Crambe maritima L. — Laus holmar 89 (F); Tofta vid Gnisvärd (F). Bunicis orientalis L. — Rute vid Koparfve, ett individ 1910!; Helvi vid Kyllej 10!; Visby vid Manhem ! och enstaka vid Snäckgärdet Irân 04 (F); Källunge vid Larsarfve (F); Hamra vid Suders (F); Fide (F'). Cakile maritima L. — In pâ on i Sanda vid Sande- gârda (F). 231 Isatis tinctoria L. — Fröjels och Eksta strander!; Ljugarn (F); St. Karlsô (F). [Lepidium Draba L. — Ronehamn 06—09 (Fries); Visby hamn frân 08! (Le)]. L. ruder ale L. — Tofta vid Gnisvärd (F); Västergarn (F); Sproge vid Snoder; Burgsvik och Ronehamn (F); Nas, strand vid Sigleifs ! L. sativum L. — Sporadisk i Visbytrakten, t. ex. Kneipbyn 09 (Le). L. incisum Roth. — Visby norrut 03 (F). Thlaspi alpestre L. — Vänge vid landsvägen till Sjon- hem (F 08 och 09); Lojsta kanalbank vid kyrkan (Le 10). Coronopus didxmus (L.) Sm. — Klintehamn pâ hamn- armen 10 ! Camelina linicola Sch. & Sp. '‘foetid a (Fr.) — Dalhem vid Näsungs (Wo 53!); Vallstena (Ois. 96!); Grötlingbo vid Norrkvie (F 09) ; Hablingbo ! /. dentata (Pers.) — Eskelhem och Hemse (Wô 55). Berteroa incana (L.) DC. — Storungs 0e* iLe och fork); Vible 97!; Klinte vid hamnen 98! och 08 (F); Garda, midt för kyrkan ! ; Levede vid Burge 10!; Faludden 10! Cochlearia danica L. — Klintehamn vid badhuset och Vifvesholm !; Gammalgarn pâ en holme i Engemansviken ! Alyssum calycinum L. — Se Witte, IV, p. 362. Polygala cornosa Schkuhr. — Täml. allm. i Kräklingbo, Ala, Ganthem och Norrlanda socknar !; tierst. i Frôjel, Hafd- hem, Grötlingbo ! v. Lejeuuii (Bor.) — Vamlingbo alfvar ! Malva moschata L. var. decalvata n. var. cauli foliis- que glabris dignota. Heia stjälken är nästan fullständigt hârlos; endast öfversta delen är jämte blomskaften glest hârig. Bladen äro glatta men stiplerna hâriga. Blott rôda blommor iakttagna: — Othem nära Spillings 02 ! En mellanform tili hufvudarten är f. subglabra n. Caulis pilis raris v. sparsis obsitus v. ex parte glaber; folia sat rare pilosa. — Bladen bära 232 hâr hufvudsakligen pâ nervernas undersida. Äfven hos denna form ha blott rôda blommor iakttagits. — Yeskinde s:n. Skâggs, vid en täppa à hallmark (förf. och Le); Mar- tebo (F). f Ramondiana Gr. & Godr. — Levede (enl. T. We- stergren i Bot. Not. 96 p. 219). M. Alcea L. f. fastigiata Koch. — Hejde och Hemse (Westergren 1. c.). f. italica Poil. — Hafdhem ! M. Alcea X moschata. — Klinte och Hemse (enl. We- stergren 1. c.); Yeskinde mira Skiiggs (Le och fork); Yisby vid Djupkvior samt vid korsningen af vägarna till Endre och Hejdeby (Le); Träkumla nära Davidshage !; landsvägen mellan Stenkumla och Mästerby (Le); Gothem vid Bot- valdavik!; Etelhem vid Kyrkebys (Le). M. borealis Wallm. — Boge vid Tjelders 02!; Halla vid Möllbos!; Toita vid Norrgârda (F); Klinte vid ham- nen 98 ! Geranium pyrenaicum L. — Yisby vid Johnhill 03—10 (F); ßarlingbo station (F); Katthammarsvik, hvitblommig, mängdv. ! (redan 59 enl. Wö !). G. silvaticum L. f. parviflorum H. v. Post. — Gothem, i barrskog vid Botvaldavik ! G. lucidum L. — Gammalgarn vid Engemansviken !; Östergarn pâ Ganneberget ! Hypericum montanuni L. — Lärbro vid landsvägen mot Othem och norr om Kumla!; mellan Othem och Ting- städe Herst. !; öster om Tingstädeträsk pâ hällmark !; Öster- garn n. v. om kyrkan (Le); Sanda, vid järnvägen ! H. quadrangulum L. — Yisby vid Djupkvior och Gräbo (Fi; Rone vid Mattsarfve (F). — Blott pâ sandomràden. Fumana vulgaris Spach. — Lummelunds strand, gam- mal lokal; Hejnum hällmark!; Hejdeby hällar (F); Yeskinde, pâ stranden utanför Pilmyr!; Toita vid Norrgârda. pâ ett vidsträckt omräde spars. (F); Ardre normt, spars. 233 Viola hirta L. — Klinte vid Klintebys !; Fröjel pä fiera Ställen!; vid Lojsta kyrka, äfven hvitblommig (Le). V. odorata L. — Färö, äkerren nedom kyrkan !; Endre vid Stenstu ! V mirabilis L. X Riviniana Rchb. — Vallstena i Lind- ängen (F ) ; i Klinte vid Snögrinda och i Fröjel n. om kyr- kan (Le och förf.) ; Etelhem nära Stationen (F). V. silvestris Rchb. — Martebo vid Myra!; Källunge, Vallstena, Dalhem, Hogrän och Tofta (Fj; Sanda vid Runna!; Klinte prästg. !; Sundre vid Vennes! V. Riviniana Rchb X rupestris Schm. — Visby Kungs- ladugärd (F); Källunge vid Larsarfve (Ols.!); Vallstena och ßäl (F); Klinte m. fl. st. V. Riviniana X silvestris. — Päträffas i regeln, dar V. silvestris Annes. V. rupestris Schm. var. glaberrima Murb. — Fleringe vid Hau (Wö 52!); Othem pä File hed!; Sundre alfvar ! V. Riviniana X rupestris var. glaberrima. — Othem pä File hed (Le och förf.); Boge, norr om kyrkan och vid anhaltstationen (Le och förf.). V. canina (L.) Rchb X rupestris Schm. — Martebo nära Stationen (F); Vänge vid Gandarfve (F). V. stagnina Kit. — Västerhejde vid Vible (F); Ake- bäck!; Vall vid Kvie (Le); Dalhem i Gandarfve äng (F); Ala vid Gyle!; Etelhems ängar (F). V. canina X silvestris. — Vall, i äng vid landsvägen nära Kvie ! V. canina X stagnina. — Martebo och Skäggs myr (Le och förf.). V. pumila Chaix X Riviniana Rchb. — Vall vid Kvie (D:r K Bolin !). V. pumila X rupestris. — Färö vid Broa (Le). V. pumila X stagnina. — Flerst. t. ex. Skäggs myr ! ; Källunge myr (förf. och Le); Vall i myren !; Bäl (Le); Norr- landa flerst. (Le och förf.); Follingbo vid Dede!; Etelhems ängar (F). 234 V. *stenochila Wittr. — Sanda vid Alands, Jufves och Stenhuse ! (S. Landebergs gamla lokal!), ofta mängdv.; Fâgelholmen n. om Klintehamn (Le). Drosera longifoUa L. X rotundifolia L. — Hejde trask (Wo 52!). — Exemplar i Westöös herbarium Irän Hau träsk och Lojsta, förut upptagna som D. longifolia var. obovata , utgöra däremot blott l). longifolia. [Silene dichotoma Ehrh. — Tingstäde, Björke, Burs och Ronehamn (F); Stora Hästnäs (Le); Västerhejde vid Nygârds (Le) ; Källunge, odlad myr !] Lychnis flos cuculi L. — Flerst., t. ex. Lärbro ängar vid kyrkan!; Kyllej ! ; Källunge vid Larsarfve!; Vallstena (Ols. !); Visby Kungsladugärd !; Vible herregärd ! och Kneip- byn (Le); Vall; Alskog!; Sanda vid kyrkan (F). Dianthus arenarius L. — Slite enl. Neum. och Ahlfvengr. flora. Förgäfves eftersökt de senare aren. D. chinensis L. — En tufva vid Burgsviks stenbrott 1910 ! D. barbatus L. — Stenkumla, vägkant vid Gardrungs 98 ! ; Veskinde, plantering vid Norrgärda 10 ! Tunica proliféra (L.) Scop. — Vid landsvägen mellan Tingstäde och Othem llerst.!; mellan Visby Kungsladugärd och Vible kvarn. pä strandafsatsen (F); Hejdeby hällar(F); Tofta vid Skjutfältet och Gnisvärd (F). Gypsophila fastigiata L. — Stranderna af Martebomyr sâvâl i norr i Martebo som i sydvâst i Veskinde!; Tofta mellan Blähäll och Gnisvärd (F); Hamra, pâ stranden vid Suders (F); pâ den gamla lokalen mellan Visby Kungsladu- gärd och Vible kvarn finnes den ännu rikligt; äfven söder om Vible kvarn (F). Slellaria apetala Urcia. — Veskinde vid Pilmyr ! ; Rone vid Änggärda!; Ardre och Fide!; täml. allm. vid tänghögar pä stränderna. Cerastium brachypetalum Desp. — Fröjel n. om Kus- arfve (Le och förf.). C. subtetrandrum (Lge) Murb. — Endre vid Allekvia !; Kräklingbo!; Visby vid Brunbergs betning (Le) och Häst- näs!; Västergarns strand, vid tänghögar!; Klintehamn vid 235 badhuset och Vifvesholm!; Fröjels strandängar !; Rone vid Ronehamn och Änggärda (F); ßurgsviks strand!; strand- ängarna mellan Rone och Öja, allm.!; Vamlingbo vid Grumpevik ! C. glutiuosum Fr. — Bunge alfvar (Wö 54 !); Veskinde, sandig skogsväg n. om Klintegärda ! ; Bro, pä sandig hall- mark mellan Tors och Skogsholm!; Endre vid Kvie (Le); Visby vid Bingers kvarn ! och Kungsladugärden (Fi; Klinte, stranden vid Jufvik, vid tänghögar!; Rone vid Ronehamn (F) samt Fluse fiskläge, Änggärda och söderut!; Grötlingbo vid Sallmunds ! Avenaria gothica Fr. — Lörje kalkstensbrott ! ; strand- vallar öster om Kappelshamnsviken !; Tingstäde vid Aust- ris ! ; hällmarlcer i Hejnum och Bro!; Vamlingbo alfvar! Sagina procumbens L . f spiuosa Gibs. — Alfvarängar i Öja m. fl. st. ! Spevgula fasciciilaris (Lönnr.) — Furillen (Le); Got- hem, pä tidtals öfversvämmad mark vid Kläppeviken !; Sanda, Vifvesholm (Le och förf.) ; Fröjel vid Gandarfve- viken (Le); Näs vid Sigleifs och Burgsvikens inre del!; Fide och Öja stränder, äfven Stockviken (F och Le). var. glabra n. Omnibus partibus glabra nec glan- dulosa. — Förekommer (troligen utan inblandning af den glandelhäriga formen) i Lärbro vid St. Hammars och vid Ronehamn!; pä Grötlingbo strand Annas bäda formerna; likasä vid Fidenäs ! S. salina Presl. v. leiosperma (Kindb.), allm. pä strän- derna. Exemplar med alla frön vingkantade Annas inströdda pä växplatser t. ex. i Öja och Näs. Ribes domesticuni Jancz. — Förvildad. Lummelunda, stenrös vid Lundbjers ! ; Västerhejde i Vible äng och i ero- sionsdalen vid Stenstu!; Sanda, enst. i en äng vid Runna ! — Det är med all sannolikhet denna art, som iakttagits pä öfriga lokaler, for hvilka R. rubrum (coli.) i föregäende för- teckningar angifvits. Spontan R. rubrum L. (var. pubes- cens Sw. m. fl. former) torde ej Annas pä ön. 236 R. alpinum L. — Visby viel Snäckgärdet (Le) och Kungsladugârdens strandbranter (F). Sedum maximum (L) Suter. — Lärbro i stenrös vid landsvägen nära St. Banner!; Martebo i äker vid MyraL Tingstäde nära Furubjers (F); Visby i äker vid Hejdeby- vägen!; Hörsne vid Simunde (F); Kräklingbo pä vägkant vid Hammars !; Yästergarn pä sandiord vid landsvägen !; Klinte vid Rannarfve och vid vägen mellan Sanda och Klin- tehamn!; Fröjel, vägkant vid Mulde!; Sproge pä sandiord s. om Nytorp ! *purpureum (L.) Link. — Lärbro vid St. Banner jämte foreg. ! ; Boge vid Sles (F och Le); Hejdeby, äkrar vid Norr- bys (Le); Västerhejde, sandig äker nära Hundlund!; Visby vid Sandbryor!; Sanda vid kyrkan (Le); Burs vid Hummel- bos (F) och Ganne (Le). Sedum sexangulare L. — Pä norra och nordvästra Gotl. Sydligaste kända lokalen är landsvägskanten s. om Yästergarn ! Ej päträffad i Östergarn. I min föregäende förteckning har jag, följande J. Langes danska flora, ]) för denna form användt benämningen S. bolom'euse, hvilket namn i Hartmans flora ed. 11 sattes säsom synonym tili det förra. Men dessa bäda arter, som länge varit förväxlade, anses nu skilda. Linnés S. sexangulare har synts dubiös af föl- jande skäl. I Species plantarum ed. I lyder diagnosen pâ S. acre : Sedum foliis subovatis adnato-sessilibus gibbis erectiusculis alternis, cyma trifida, och för S. sexangulare : Sedum foliis subovatis adnato- sessilibus gibbis erectiusculis sexfariam imbricatis. Bladformen beskrifves säledes med samma ord hos bäda. Yidare ligger som bekant i Linnés herbarium under benämningen S. sexangulare en tydlig .S. acre. 1 2) Dä det är tillâtet att lämna den sista omstän- digheten ur räkningen och dä senare författare, hvilka upptagit Linnés artnamn, förbättrat diagnosen, anses kombinationen S. sexan- gulare L. fastslagen för den smalbladiga arten. — De äldre flo- rorna uppgifva samma blomningstid för bägge arterna eller för sen blomningstid lör S. acre. Denna art slâr i södra Sverige ut sina blommor vid midten af juni och blomningstiden varar ungefär en mânad. S. sexangulare pâ Gotland börjar tvâ eller stundom tre veckor senare än den förra. 1) Denna flora upptar däremot en varietet S. acre ß sexan- gulare af tvifvelaktigt värde. Sa ock Beck v. Managetta, Flora v. Nieder-Österreich. — Utbredningen af de bâda arterna torde ânnu vara outredd. 2) C. Hartman, Anteckn. vid de Skand. växterna i Linnés Herb. Sthlm 1849. 237 lEpilobium adenocaulon Hausskn. — Martebo sta- tion 1909!; Tule station (Le 1910). Bestämningen af denna form erbjuder en viss svârig- het, emedan Haussknecht i sin monografi öfver släktet ej meddelar nâgon figur af E. adenocaulon. Beskrifningen passar in pä de gotländska exemplaren utom däri, att stjäl- ken nedtill ej är glatt. Det betyder kanske ej mycket, dâ Epilo bium - ar ter n a i allmänhet, i synnerhet dâ de växa pâ torrare mark, pâ höstsidan fâ stjälken mer eller mindre träaktig och samtidigt förlora en del af beklädnaden. Vidare skulle blommorna enligt beskrifningen vara nâgot ljusare (»petalis pallide roseis») an fallet är hos de gotländska exem- plaren. Men dessa kunna ej hänföras till nâgon annan i nâmnda monografi beskrifven form. Genom bytesföreningar har samma art utdelats frän ett par andra lokaler i Sverige, nämligen Floda i Västergötland och Vârdinge i Söderman- land. Hos de gotländska exemplaren äro bladen äggrundt af- länga tili äggrundt lansettlika, ej sä spetsiga som hos de väst- götska och södermanländska; de äro kort skaftade ungefär som hos E. parviflorum. En habituell karaktär, som ej näm- nes af Haussknecht är de öfre bladens utseende. Stödje- bladen äro nämligen större, bredare och mer örtbladlika än hos andra habituent liknande arter och fiera gânger längre än stammens öfre internodier. I följd häraf bortskymma de blommorna och en god del af de äldre fruktämnena, och det ser ut, som om stjälken i toppen vore afklippt. Beklädnaden pâ stjälk, blad och fruktämnen utgöres af korta här med nästan omärkliga glandler i spetsen. Frän bladfoten utgä tvä smala, trâdlika ribbor, hvilka ofta blott nä internodiernas halfva längd, men ocksä kunna vara längre. Mot slutet af blomningstiden uppträda vid stjälk- basen violettfärgade, oskaftade rosetter, i början knopplikt slutna, sedan mer öppna, bestâende af 2—3 cm. länga, trub- biga, kupiga, ungefär äggrunda blad. Blommorna äro tyd- ligt mindre än hos E. parviflorum , enligt beskrifningen 4 — 5 mm. länga. Fröna äro smalt omvändt äggrunda, i 238 nedre ändan inkrökta och spetsiga, tydligt smalare och liusare än hos E. parvißorum pä samma lokal. Arten förekommer enligt Haussknecht i Kanada och angränsande delar af Nordamerikas Förenta stater], E. adenocaulon Hausskn. X parvißorum Schreb. Bland föregäende anträffade jag 1909 tvA individ ai donna kombination hvilken ei finnes nämnd i Haussknechts monografi. Gröfre och mer högväxt än E. adenocaulon, med större och jämförelsevis mer lAngsträckta blad. Bekläd- naden utgöres nedom växtens midt bAde A stjälk och blad af strödda glandler som hos föregAende art samt täta. längre hAr som hos E. parvißorum. Kögre upp synas nästan blott de korta glandelhAren. Stjälkens topp är tätbladig som hos den förra arten. Blommorna äro stora som hos den senare eller tili och med nAgot större än hos alia exemplar, hvarmed jag künde jämföra dem; kronbladen voro näm- ligen nära en centimeter länga. Denna längd utgör ocksä högsta gränsen för kronbladen hos E. parvißorum. DA jag ej sett sä stora blommor pä Gotland, künde man kanske här tala om ett atavistiskt fenomen. Blommornas dimen- sioner borde ju ej gä utöfver stamarternas 'Focke, Die Plianzenmischlinge . Frukterna öppna sig med svArighet i toppen medelst stärkt utböjda ribbor. Fröna felslA tili allra största delen; enstaka frön, som synas fullbildade. äro smalare än hos E. parvißorum. Pollenkorn en sam lade i tet- rader, äro stora som hos nämnda art men nAgot skrumpna; utskjutande pollenslangar künde ej pävisas. E. hirsutum L. — Yisby vid lasarettet 'Le. E. parvißorum Schreb. f. subglabrum Koch. — Yisby m. fl. st. ! f. tomentosum Hausskn. - üthem M. Östman!). E. palustre L. X parvißorum Schreb. — Yisby vid Kungsladugärden F och Kopparsvik!; Fole vid Soj- dungs (F). E. montanum L. — Tingstäde vid An F>; Östergarn 239 vid Grogarnsberget ! ; Yeskinde och Sanda (F); Follingbo vid kyrkan (F); Grötlingbo!; Rone vid Jakobs (F); Yam- lingbo vid Bjerges ! och ofvan Snäckviken (F). E. collinum Gmel. — Yisby Kungsladugârd. pâ sand iFi. E. roseum Schreb. — Tingstäde vid Furubjers Fries 07); Sanda nära k}*rkan (F och Le 08). E. obscunim Schreb. — Vid järnvägen mellan Ye- skinde och Martebo 09 (F). E. Lamyi F. Schultz X palustre L. — Foie vid Soj- dungs (T. Westergren 97 !). Myriophylhim verticillatwn L. — Barlingbo vid tegel- bruket!; Küllunge i ân (F); Yänge i kanalen fràn myren (F); men icke pä de af gammalt uppgifna lokalerna Bryungs i Yall s:n och Stenhuse i Sanda s:n, hvarest däremot föl- jande art hnnes (F). M. spicatnm L. — Snäckgärdsviken. i salt vatten (F); Sanda, i ân frân Bäckstäde till Smitts flerst. (F och Le); Etelhem nedom Sigvalda träsk!; Närs ä! Hippuris vulgaris L. — Färü öster om Yinor ! ; Öster- garn vid Sandviken i smâ fuktiga springor i kalkhällen Le). Sorbus Aria (L.) Crantz. — Veskinde vid Skälsö (F); Fröjel, enst. vid stranden ! S. fennica (L.) Fr. — Skälsö (F); Bäl vid vägen tili Källunge (F); Fröjel flerst. äfven i skogen!; Fide, vid lands- vägar (F och förf.) ; Öja öster om kyrkan! Pa öns östra kust allm. frân Bunge tili Östergarn ! S. Anciiparia L. X fennica (L.) Fr Färö vid Ring- vide (T. Westergren !) och vid ett torp n. om Ava ! Om Sorbus se vidare T. He dl und, I, 1901. Mespilus calycina Peterm. ’) — Om vär gamla Cra- tœgiis monogyna » uppdelas i flera arter, är M. calycina en af de pä Gotland vanligare, t. ex. Sandö (F); Bro, Visby- trakten, Follingbo, Roma, Alskog ! fl Jfr C. A. M. Lin dm an, Cratægus calycina Peterm. i Sve- rige. Bot. Not. 1904 p. 135. 240 Poterium polyganunu W. K. och P. Sangtdsorba L. — Yisborgs slätt F . Alchemilla plicata Bus. — Lummelunda vid Burge ! îôrst insamlad af A. Gardell 03! . vid Smitts Le oeh kyr- kan F ; Tingstäde vid än och Stationen F ; Martebo F ; Ye^kinde nära kyrkan F : Yisby vid Kungsladugàrden. Yisborgs slätt, Pilhagen. Skolbetningen etc. F och Le ; Endre vid Hulta F ; ßäl vid Gute F . A. pastoralis Bus. — H. o. d mest pä sandig iord. Lokrume vid kyrkan ! ; Bro vid Skogsholm!; Visby vid Kungsladugàrden. Pilhagen. Skogslund. Länna F och Skrubbs!; Roma Kungsgärd!; Endre. Västerhejde. Fol- lingbo. Barlingbo. Akebäck, Yänge. Sionhem. Dalhem. Vä- stergarn Etelhem. Loista och Rone F ; Levede och Ala!; Alskog Le och törf. ; Yamlingbo vid Bonsarive ! .4. filicaulis Bus. — H. o. d. Heide vid Hägleifs och Gervalds Fr. Ahlivengren 95*; Lummelunda vid Burge 03 A. Gardell ; Tingstäde. Lokrume vid Mörby Martebo Bro. Yeskinde F ; Endre vid Stenstu!; Yästerheide F : Yall- stena Ols.! ; Källunge!: Hörsne. Dalhem Ganthem Kräk- lingbo. Follingbo, Barlingbo. Akebäck. Sanda Yall, Ho- grän Yänge. Sionhem F : Bäl och Garda Le*; Alskog!; Etelhem F . A. aciitaugula Bus. — Sälls. Yible oivaniör kvamen 99!; Tingstäde vid Rosarfve F 04 ; Visby vid Diupkvior F 09). A. micans Bus. — Sälls. Visby nedom Galgberget 99!; St. Hästnäs i parken 99! och pû banvallen F; nära Snäckgärdet F och Le 07 . A. alpestris Schm. — Martebo vid Binge: Yisby vid Diupkvior. Yisborgs slätt. Pilhagen och Länna F>. 1 > Rubus Wahlbergii Arrh. — Yisby Kungsladugärd och Yisborgs slätt F*. ') En del Alchemilla-lokaler äro förut publicerade. C. G. Westerlund. I. 1907. — Harald Lindberg. Die nordischen Alchemilla vulgaris-Formen . . . Helsingf. 1909. 241 Potentilla fniticosa L. — 1908, T. Westergren. II. — K. Joh., V, 1908. — R. Hägg, I. 1908- — Hejnum hällmar- ker. mâttl. [P. recta L. — Källunge (Ois.!); Bal vid Gane !] P. coltina Wib. — Tolta skjutfâlt (F); Wästergarn, pâ sand vid Paviken!; Sanda, sandfält vid Jufves !; Klintehamn pâ varfvet ! P. arenaria Borkh. X verna (L.) Lehm. — Allmän. . P. norvegica L. — Martebo och Veskinde stationer iF och förf.) P. croceolata K. Joh. [P. verna (L. ex p.) Lehm. *cro- ceolata K. joh., III, 1905, i Arkiv för Botanik Bd. 4. X:o 2. Pag. 14). — Hejnum hallmark vid Rings och Bjers!;Endre vid Fjells och Allekvia!; Bro!; Vamlingbo alfvar. — Utom Gotland är denna art funnen pâ liera stallen i Uppsala- trakten (Arne Fries). Om andra Potenti//a-iormer se K. Job., III, 1905. P. erecta (L.) Hampe X reptans L. — Barlingbo i sko- gen vid grünsen till Endre (O. Pettersson 02!); IWâsterby vid landsvägen norr om Skogs station ! Geum rivale L. X urbamim L. — Rute vid Puttersjaus (Le och fork); Hemse vid Bopparfve!; Fide! Lathvrus palustris L. — Källunge mvr!; Ljugarn (F). L. maritinnis (L.) Bigel. — 1907, Ebba Sylvan, I. — Sandön, införd. L. tuberosus L. — Katthammarsvik pâ barlast! (G. Aurén). Vicia tetraspernui (L.) Schreb. — Bro, Skogsholm!; Visby vid Kungsladugârden och Visborgs slätt(F); Hürsne midtför Ràby träsk (F); Ôja vid Sibbenarfve (F) ; Gammal- garn (G. Aurén !). Nâgot sporadisk. V. lathy roides L. — Fkeby, Yästergarns, Sanda och Rone sandomrâden ! [Lotus uliginosus Schkuhr. — Klintehamn och Dalhem bland klöfver (F,)]. Bol. Not. 1910. 17 242 Oxytropis pi/osa (L.) DC. — I grustag vid iärnvägen mellan St. Vede och Skrubbs, sedd sedan 08! Melilotus Petit pierr anus (Hayne) Willd. — Fârosund!; Storungs barlastplats iLe och förf.i; Martebo i klöfver!; Klinte och Sanda i klôfverâkrar (F); Fröjel, grustag nära Däpps ! .17. albus Desr. — Näs, vid kyrkan !; Fidenäs!; ßurgsvik! Trifolium agr arium L. — Endre (A. Gardell !); Vis- borgs slätt, med gräsfrö F). T. dubium Sibth. — Sandön (F); Visby i Ähsbergska hagen ! och pä Yisborgs slätt (F); Tofta (F); Västergarn, strandäker!; Klinte och Fröjel vid Gandarfvevik, massv. !; Sproge vid Snoders!; Ronehamn (F); Fidenäs!; Vamlingbo pä hallmark! och vid Storms (F). T. striai um L. — Yeskinde kring Norrgârda mängdv. !; Visby Kungsladugärd Le och Visborgs slätt (F); Sjonhem vid kyrkan (F). Sarothamnus scoparius (L.) Wimm. — Visby norr om Skrubbs jämte Ulex europœus L., som odlats där. Ononis répons L .f simplicifolia Neum. — Ofta bland ht. Euphorbia palustris F. — Norrlanda i myren och vid Bringes 'Le och förf.i. E. Esida L. — Katthammarsvik ! ; Visby vid Folling- bovâg ! och Skrubbs ; Roma myr nedom klostret! — Wahlen- berg Säger i sin Gotl. Flora 1806, att C- teretiusciüa före- kommer i Roma mellan klostret och myren. Han synes ej hafva tillvaratagit exemplar, ty i Flora Suecica 1824) man- ner han i stället C. paniculata (som pâ den tiden förväxla- des med C. paradoxa , och hvaraf C. teretiüscula upptogs ^’id bestämningen af hybriderna mellan lepidocarpa, Horn- schuchiana och Oederi har jag följt Fil. Mag. A. Palmgren, som granskat exemplar fràn mànga lokaler. 231 som varietet). Dä den nya växplatsen är belägen högst ett par hundra meter längre ned än Wahlenbergs, dar väx- ten genom upprensning kan ha försvunnit, är det nästan säkert, att Wg verkligen sett C. teretiuscula (och ej C. Pa- radoxa) pä Gotl. C. disticha Huds. f. luxurious Beck. — Lummelunda ! Triticum junceum L. — Sandön (F); Tofta vid Gni- svärd (Le;; Fröjelstranden söderut!; Eksta vid Djupvik! T. repens L. var. aristcitum Doll, v. glaucum Döll och ■vc ir. cæsium Döll vid Visby (F ); var, hirsutum Marss. Visby (F), Boge ! T. junceum X re pens y subrepens Neum. f acuta DC. Toïta vid Gnisvärd (F), Ljugarn (F, determ. Neum.); /. af- fine Deth. Lummelunds bruk, Visb}r strand, Gnisvärd (F). — Hybriden förekommer äfven i Veskinde vid Brissund (närmast v. medium Neum.) och pä Fröjels sandstrand! Elymus arenarius L. — Storungs barlastplats (Le och fori.); Katthammarsviks barlastplats!; Tofta vid Gnisvärd (F); Sanda fiskläge s. om Västergarn (F); Ronehamn (F) ; Vamlingbo vid Snäckviken (F ) ; Sundre pä vittrad sandsten vid Hoburgen ! Hordeum murinum L. — Klintehamn pä barlast!; Burgsvik (F). Lolium temulentum L. — Roma Station 99 ! L. remotum Schrank. — Grötlingbo vid Norrkvie (F). ßrachypodium pinnatum (L.) PB. f. rupestre (Host) Rchb. — Boge anhaltstation ! ; Vallstena vid vagen till Bara (Ols. !). Dactylis glomerata L. fi adbreviata Drej. — Väster- hejde !; Faludden ! m. fl. st. Fcstuca gigautea (L.) Vill. — Lärbro vid Kumla!; Hörsne vid Simunde (F); Vallstena nära Gudings (Ols.!); Västerhejde vid Stenstu (F); Grötlingbo (F) vid Kattlunds! F. arundinacea Schreb. var. parviflora Hn. — Visby strand (F). F. arundinacea Schreb. X elatior L. — Gothem vid Klappevikcn 10! F. sabulosa lAnds.) Lindb. fil. — Sâ torde den vanliga fiygsandsformen numera böra betecknas i st. f. F. glauca Lam. — Vid mitt besök pâ Sandô 1903 fann jag, att den s. k. F. glanai ickc var blägrön tili färgen samt att strâet ofvanför öfversta bladet var tätt smâhârigt; men dâ växten eîter torkning antog samma grâaktiga färgnyans sont ôfriga gotländska exemplar, trodde jag mig ha funnit en med F. ovina f. puberula Hack, analog form af F. glauca. Exem- plar frân andra gotländska lokaler hafva likaledes smâhâ- rigt strâ men i ganska växlande grad. Branius credits Huds. — X'isby vid Visborgs slätt; Vâsterhejde vid Nygârds; Akebäck vid Suderbys; Gant- hem vid Gardese; Klintehamn; Hamra kyrkogârd (allt enl. F); Roma vid sockerbruket ! B. ramosus Huds. — Eksta norr om Djupvik !; Gröt- lingbo vid Kattlunds och Viges!; Fide vid Bredkvie ! B. Benekeni iLge) Syme. — Eksta norr om Djupvik ! B. sterilis L. — Visbv vid Kolens kvarn, nedliggande form (F); St. Karlsô (K. P. Hägerström). B. tectorum L. — Slite pâ Lotsbacken !; Källunge sta- tion (F); Buttle station; Klintehamn (F); Hemse station (F). var. glabresctms Ands. — Visby vid kalkugnen (Wô 63!) och vid Talludden (J. Hamner !). B. inermis Leys. — Visby vid östra grafvarna iakt- tagen sedan 01 !; Kungsladugârden 03 — 10 och Länna 10 (F); Ronehamn 08 (F); Gammalgarn (G. Aurén 08!). B. mollis L. var. glabratus Lindgr. — Vid Visby (F). B. secaliiiiis L. var. lasiophyllus Beck. — Roma sta- tion 10 ! Boa irrigata Lindm., 1, 190.3. — Torsburgen och L. Karlsô (enl. Lindm. 1. c.) ; Vâsterhejde vid Vible Fi; Slite!; Klintehamn och Ronehamn F); Gothem. Kärräng vid Mag- nuse!; Anga strand F); Vamlingbo vid Snäckviken (F). P. palustris L. — Martebo station; Visby vid Länna; 253 Dalhem vid Gandarfve och Dune; Horsne vid Simunde; Eollingbo vid kyrkan; Källunge vid Börlunds m. fl. st. ; Sanda vid Norrgârda; Burs; Hemse vid Oxarfve; Gröt- lingbo vid Kattlunds (allt enl. (F). Glycerin plicata Fr. — Vible vid backen (F och förf . (,. fluitans L. f. triticea Fr. — Fârô pà Sudersand ! [G. aquatica (L.) Wahlb. — Visbv i ett dike vid Vis- börs slätt, men utgângen 1906 (F); Roma myr (Le 08)]. Atropis suecica Idol mb., I, 1908. — Rute pâ Skenhol- men; Boge vid Tjelders; Gothem; Norrlanda vid Hammars; Västergarns holme; Klinte; Ljugarn (allt enl. Jdolmb. 1. c.i. Mellan Gothem och Norrlanda (Wo 52!); Anga strand (F i ; Fröjel vid Nymans (Lei; När vid Pilgârdsviken (Le); Klinte- hamn pâ varfvet (Lei; Yästergarn pfi nägra stallen (Le och fort'.). A. maritima (Fluds.) Griseb. — Gothem pâ Kläp- parne ! (insamlad ai Wö redan 52 och 53 ! ) ; Norrlanda (Lönn- roth 53); Furillen (Lei; Vägomevik (förf. och Le); Grötling- bo vid Gansviken (Ft; Ronehamn (Fi; Öja vid Stockviken och Burgsviken (F); Sundre sydstrand!; Yamlingbo vid Snäckviken (Ft; Nils pâ Sigleifs strand!; Fide strand (F i ; Hablingbo vid Petesviken !; Klintehamn (F m. fl.). — Den vanligaste formen är rar. arenaria (Fr.), men Burgsviks- exemplaren, som viixa pâ mindre urlakad jord, ha gröfre växt och mer förgrenad vippa i likhet med hufvudformen frân Sveriges västkust; likasâ expi. frân Snäckviken. Att denna art ej upptogs i min förra förteckning be- rodde pâ att C. J. Lindeberg, som bestümde Atropis- for- merna ât mig, ej godkände den gotländska A. maritima. A. dis/ans (L.) Griseb. X maritima (Fluds.) Griseb. Burgsviks hamn ! Skild frân- A. distans genom längre un- terer och genom sterila bladskott; frân A. maritima genom kortare och betydligt trubbigare hlomfjäll samt därigenom att blomningstiden är mycket längre, i det en del skott pâ sensommaren utvecklas tili blombärande strân. Antererna öppna sig ej och pollen är odugligt; frösättning uteblir 254 eller Ur âtminstone ytterst dâlig. — Huruvida detta Ur sam- ma form, som af F. R. Aulin insamlats vid Burgsvik 1S70 och af C. |. Lindeberg, I, 1898, benämnts Glyceria baltica, är mig obekant. Scier ochloa rigida Link. - Helvi vid Lörje 10 ! Trisetum flavescens (L.) PB. Lummelunda vid Björkome!; TingstUde (F); HUstnäs vid parken!; Dalhem; Barlingbo (A. Gardell)!; AkebUck, Roma, Klinte, VUnge, med gräsfrö (F). Arrhenaterum elatius (L.) M. K. f. pauciflom Bæn. - Levede vid landsvUgen ! Koeleria glanca (Schkuhr.) DC. — 1907. K. Joh., IX. — San don' K. pyramidata Lam.) Dom. Västerhejde viel Nygärds 09, med gräsfrö (Fries). Air a cœspitosa L. v. aurea W. & G. — Rute (Le); Martebo, TingstUde, Veskinde, Anga strand, Rone vid Matts- arfve, Hemse vid MUstermyr (F); Roma ! m. fl. st. — Förut upptagen under namnet f pallida. A. caryophyllea L. — üja vid Sibbenarfve (F). Holcus mollis L. — Rone, pâ sand nara Mattsarfve iF); Sproge, sandig âkerren vid Urgude!; Grötlingbo anhalt- station samt i Ungar vid Viges (F) och Norrkvie! Melica uni flora Retz. — Lokrume vid L:a Hammars !; Slite iHägerströmi; Klinte vid Klintebys!; Frojel n. om kyrkan!; Vamlingbo vid Gervalds ! Arundo Phragmites L. f. stolonifera G. F. Mey, - Roma vid Högbro (F) ; Ôja vid Stockviken (F). — Pâ sist- nUmnda stalle sâg jag en utlöpare ai 3 m. lUngd, som utan att ha fâtt rotfUste gick fram öfver en sandig väg. Calamagrostis neglect a (Ehrh.) PB. — Aterfunnen i Roma m\^r nedom Kungsgârden ! — Karlsô-exemplaren höra däremot till C. varia PB. enl. meddelande af R. Ser- nander 1902. C. epigejos (L.) Roth. f. Hübneriana (Rchb.) Beck. - Lärbro vid Vikers ! ; J. convoluta Beck. — Sandön ! Ammo philo, arenaria iL.iLink. — Klintehamn pâ barlast! Anmiophila arenaria X Calan tagrostis epigejos — Klinte- hamn pä gamla barlasthögar ! Agrostis spica venti L. f pygmtea Fr. — Larbro vid Källstäde ! ; Endre hallmark ! A. canina L. var. mont ana Hn. — Larbro vid Käll- städe!: Hejnum vid Bjers!; Endre!; Kräklingbo vid Hi- stilles ! ; Vamlingbo alfvar !, m. fl. st. à hallmark! var. mntica Gand. — Hejde vid Gervalds enl. Mur- beck, I, 98. Milium effnswn L. — Gothem. granskog vid Botval- davik!; Grötlingbo, äng vid Norrkvie ! Alopecurus vcntricosns Pers. — Kyllej!; Ljugarn sö- dernt (F) ; Ronehamn!; Nasudden!; Faludden! A. geniculatus L. X vcntricosns Pers. — Funnen af Fries pâ Anga strand 1910, sedan af mig i Gothem vid Botvaldavik. A. pratensis L. X ventricosus Pers. — En skolyngling frän Visby visade mig förliden maj mânad friska exemplar, som han funnit söder om staden. Jag künde ej finna växt- platsen. Phleum arenarinm L. — Grötlingbo, Vamlingbo och Sundre (i norri ! Setaria viridis (L.) PB. — Stânga station 1F1, Picea Abies iL.) Karst, var. virgata (Jacq.). — I en granplantering vid Burs prästgärd (enl. H. Hesselman; Skogsvardsför. tidskr. 1908 p. 607); Polypodium vulgare L. — Pâ grafhög vid Snoder i Sproge s:n!; likasä i Tingstäde mot Othem ! Dryopteris Linneana C. Christens. — Färö vid Holm- udden (Le) och Vinor!; Vallstena (Ois.!); Halla i skogen s. v. om Sojvide i Sjonhem.; Stânga Slott ! ; ■ Mästerby vid Skogs (F) ; Rone vid Gullgârda (F). D. spinulosa (Müll.) O. Kuntze var. dilafata (Hoffm.) — Fâi'ô, glandelrik men för öfrigt svagt utpräglad iLei; Gothem vid Sundet. ej glandulös men i andra afseenden bättre utpräglad ! Cystopteris fragilis (Li Bernh. — Kyllej ochStânga!; Rone i strandskogen ! ; Öja och Vamlingbo iF). Botryehium Matricariæ (Schrank) Spreng. — Farö pft Sudersand 03 (Alb. Nilsson och förf.) Equisetum pratense Ehrh. — Yeskinde vid kyrkan F ; Bro ! ; i barrskogar mellan Halla och Sjonhem!; Ake- bäck!; Sanda s. om. Sandäskes!; Bjerges station (F>; Sten- kumla vid Ôstergârda 'F). E. silvaticwn L. — Tofta of van Gnisvärd (F;; Väster- garn s. om Paviken (förf. och Lei. E. hicmale L. — Flerst. t. ex. St. Hästnäs ! ; Halla i skog nära Möllbos!; Tofta, Träkumla, Norrlanda, Vänge vid Nygärds, Sanda, Hemse (F); Levede ! f. polystachyon Milde. — Mästerby (F>. E. variegcitum Schleich, var. datum Luerss. /. com- positum u. /. Caulis crassus (c:a 3 mm.) et elatus (usque 650 mm.) ± ramosus. — Spridda axbärande, uppräta grenar af växlande längd utgâ frän stammens öfre del; dessa gre- nar kunna i sin ordning utsända axbärande grenar. Un- dantagsvis förekomma sä ända tili 4 generationer fertila axlar. - Anträffad pä sandig vägkant vid gränsen mellan Vamlingbo och Sundre ! Lycopodium Selago L. — Farö, Sudersand förf. m. fl. > ; L. annotinum L. — Sandön (F); Ekeby vid Yidunge Le); Halla vid Möllbos (Le); Sjonhem s. v. om Sojvide! L. clavatum L. — Färö vid Yinor och Sudersand!; Ulla Hau (Le); Ekeby vid Yidunge (Lei. Litteraturförteckning. Birger, Selim, I, Snäckgärdet och dess flora. (Tidn. Kamraten 1807;. Id., II, Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis L. C. Rich, och Matricaria discoidea DC. (Ark. f. Bot. Bd. 9, 1910). Botaniska Notiser. 257 Dahlstedt, H., I, Om skandinaviska Taraxacumformer. (Bot. Not. 1905). Id., II, Taraxacum palustre (Ehrh.) und verwandte Arten in Skandinavien. (Ark. f. Bot. 7, 1907). Id., Ill, Nya skandinaviska Taraxacum-arter. (Bot. Not. 1909). Id., IV, Östsvenska Taraxaca. (Ark. f. Bot. 9, 1910). Hedlund, T., I, Monographie der Gattung Sorbits. (Yet.-Ak. Handl. 35 N:o 1. 1901). Hesselman, H., I, Orobanche alba Steph. *rubra Hook, och dess förekomst pä Gotland. (Sv. Bot. Tidskr. 1, 1907). Id., II, Om flygsandsfälten â Farö och skyddsskogslagen af den 24 juli 1903. (Skogsvärdsför. Tidskr. 6, 1908). Id., III, Vegetationen och skogsväxten pä Gotlands hallmarker. (Skogsvärdsför. Tidskr. 6, 1908. Fackupplagan). Holmberg, Otto R., I, Studier öfver släktet Atropis. (Bot. Not. 1908) . Hägg, Richard, 1, Ännu en lokal för Potentilla fruticosa pit Gotland. (Sv. Bot. Tidskr. 2, 1908). Johansson, K., I, Studier öfver Gotlands hapaxantiska viixter. (Bih. t. Vet.-Ak. Handl. 25, 1899). Id., II, Nägra bidrag tili kannedomen om Hieraciumfloran i södra Sverige. (Bot. Not. 1905). Id., III, Beiträge zur Kenntnis d&s Formenkreises der Potentilla verna (L) Lehm, et auct. plur. . . . (Ark. f. Bot. 4, 1905). Id., IV, Till Gotska Sandöns floristik. (Sv. Bot. Tidskr. 1, 19Ö7). Id., V, Ytterligare om Potentilla fruticosa pä Gotland. (Sv. Bot. Tidskr. 2, 1908). Id., VI, Om fyllodi hos Anemone silvestris. (Ibid. 1908). Id., VII, En steril form af Cardamine Matthioli Mor. (Bot. Not. 1909) . Id., VIII, lakttagelser öfver hybridiserande Centaureaarter. ( Bot. Not. 1910). Lindeberg, C. J., I, Studier öfver skandinaviska fanerogamer. (Bot. Not. 1898). Lindman, C. A. M., L, Poa irrigata, en ny nordisk art af pra- tensis-typen. (Bot Not. 1905X Id., II, En Thuja pä Stora Karlsön. (Ibid. 1906). Id., Ill, Inula vrabeliana A. Kerner auf Gotland. (Ibid. 1910). Murbeck , Sv., I, De nordeuropeiska formerna af slägtet Agrostis. (Bot. Not. 1898). Neuman, L. M. och Ahlfvengren, Fr., Sveriges flora. Lund 1901. Neuman, L. M., II, Anteckningar rörande nordiska Orkisformer. (Bot. Not. 1909). Norén, C. O., 1, Orobanche alba Stephan *rubra Hooker funnen pä Gotska Sandön. (Bot. Not. 1903). Schulz, O. E., Monographie der Gattung Cardamine. (Englers Bot. Jahrb. 32, 1903). Svensk Botanisk Tidskrift. Bd. I — III. Sylvan, Ebba, I, Gottska Sandön. (Skogsvärdsför. Tidskr. 1907). Sylvan, Sam., Skyddsskogar â Gotland. (Ibid. 1906). Wenn ersten, O. W., Teratologiska iakttagelser â gotländska exemplar af Juglans regia L. (Bih. t. Yet. Ak. Handl. 28, 1902). Bot. Not. 1910. 18 258 NV es ter gr en , Tycho, I, Om individbildningen hos si. Mentha samt om hybriden M. aquatica L. X arvensis L., dess ut- bredning i Sverige och systematiska begränsning. tVet. Ak. Öfvers. Bd. 55, 1, 1897). Id., II, Potentilla fruticosa pa Gotland. (Sv. Bot. Tidskr. 3, 1908). Id., Ill, Om Helianthemum Fumanas blomning. (Ibid. 3, 1909). Westerlund, C. G., I, Studier öfver de svenska fonnerna af Al- chemilla vulgaris I.. 1 laroverksprogram. Norrköping 1907. Witte, Hernfrid, 1, De svenska alfvarvaxterna. (Ark. f. Bot. 5* 19061. Id., II, Till de svenska alfvarvaxternas ekologi. Upps. 1906. Id., ITT, Nâgra bidrag till kannedomen om Sveriges ruderatflora. (Bot. Not. 1904». Id., IN', Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utliindskt vallväxtfrö spridd art. (Sv. Bot. Tidskr. 4, 1910). Alchemilla obtusa Bus. funnen i Sverige. Af Carl Gustaf Westerlund. Den 5 September innevarande âr erholl jag frân Apo- tekare M. Engstedt i Stockholm en större Alchemilla-sam- ling tili bestämning. 1 denna funnos talrika exemplar af en form, tagen den 4 [uni 1910 vid St. Nyckelviken i Stock- holmstrakten och af Herr Engstedt själf bestämd till A. obtnsa Bus.? N id närmare undersükning visade den sig icke kunna vara hvarken A. Wicht tree, oxyodonta eller Mttr- beckicmci, utan öfverensstämde tili alla delar med autentiska ex. af A. obtnsa, utom att stjälkarna voro mer bägformigt uppstigande och blomställningen nägot större och rikblom- migare. Dä exemplaren, säsom tagna redan den 4 Juni, voro nägot outvecklade, anhöll jag, dä jag den 9 September ätersände Sämlingen, att om möjligt ätminstone tili nästa är fä se füllt utvecklade exemplar för att med säkerhet öfver - tyga mig om bestämningens riktighet. Herr E. hade dä den älskvärdheten att redan den 1 1 :te i samma mänad be- gifva sig tili ort och stalle samt sända mig 2 lefvande in- divid. Dessa visade sig om möjligt i ännu högre grad öfvens- stümma med A. obtnsa, hvarför jag harmed kan konstatera denna art säsom funnen i -Sverige. Norrköping den 15 Sept. 1910. Hot. Not. 1910. 259 Malte, M. O., Embryologiska och cytologiska nndersökningar öfver Mercurialis annua L. Akad. afhandl. Lund 1910. 96 s„ 3 dubbeltafl. Förf. har under flera är försökt att pä experimentell och cytologisk väg komma tili klarhet i frägan, huruvida hos Mercurialis annua förekommer embryobildning utan befruktning. Han framlägger här sina undersökningar, oaktadt han kommit tili samma résultat som Strasburger (Zeitsehr. f. Bot. 1909), nämligen att befruktning alltid äger rum. Visserligen kan det tyckas ibland som om â rena honexemplar utvecklades ordentliga frön, men förf. fann att, nür ett honständ länge fâtt stä isoleradt, sä utvecklades bland honblommorna â detsamma hanblommor, hvilka voro svära att upptäcka. För de olika delarnes uppkomst och utveckling i fröet redogöres, och cellkärnans byggnad behandlas synnerligen utförligt. Förf. bekräftar här sin i Bot. Not. 1908 meddelade uppgift, alt det reducerade kromosomantalet är 6 och det somatiska säledes 12. Strasburger angifver 1. c. antalet vara 7, resp. 14. Äfven inom denna art iinnes det mänga specialracer. Redan Marchant iakttog 1711 tvâ former, som lära vara de äldsta kända mutationerna ■. Simmons, H. G., Floran och Vegetationen i Kiruna. 403 s., ‘22 t., 1 karta. 1910. — Vetenskapliga och praktiska undersökningar i Lappland, anordnade af Luossa- vaara-Kiirunavaara aktiebolag. Det är knappast mer än de sista tio âren, under hvilka nya växter kunnat i nämnvärd mân blifva införda i Kiruna. Därför kan det vara lämpligt att ett sädant arbete nu pu- bliceras, sedan omrâdet blifvit noggrannt undersökt, sä att man framdeles kan se, hvilken rol kulturens inflytande spelar pa Vegetationen där. Därför har förf. nu framlagt mycket noggranna växtförteckningar â en massa mindre omrâden, hvilka lätt kunna identiiieras medelst kartan. För de olika växtsamhällena och deras förändringar redogöres och floristiskt statistiska uppgifter meddelas. Förf. har äfven användt Raunkiærs biologiskt geografiska system. Del visade sig att therofytprocenten nu gär upp öfver det nor- mala. Men dä hem i kry ptofytern a äro talrikast i det natur- liga omrädets normal.spektrum, sä bli de införda växterna af denna sort nog af största betydelse för vegetationens framtida bestand. Svstematiska anmärkningar göras vid ätskilliga arter' hvaraf vi här endast notera följande. Carex leevirostris och rast rat a samt hybrid af dessa fr An Finland. Cer asti i an vul- gare subsp. alpestre (LindbL); Hartm. uppföres som art under det äldsta artnamnet C. longirostre Wichura. Erysimum cheiranthoides med var. at pin um (Smith, non L). Trientalis europœa f. rosea är sannolikt en biologisk form, hos hvilken en lägre temperatur framkallat en starkare anthocyanbild- ning, hvarför dess förekomst blir beroende af den under blommngstiden rädande temperaturen. Urtica dioica var. Sondern' Simm. Rhizoma repens, longe stoloniferum. Gaulis gracilis, simplex vel ramulos brevissimos, parvifolios, in axil lis gerens altitudinem metri attingens, stimulis paucis, sparsis, crassis, ad nodos densio- ribus, tenuioribus, munitus. Stipulæ centimetrum fere longæ. lineares. Folia læteviridia, inferiora rotundata, palmati- nervia, grosse paucidentata; media ovata, superiora angu- stata; omnia fere omnino glabra, ad nervös principales solum tenuissime pilosa, stimulis perpaucis munita. Sti- muli haud urentes. Viscaria alpina f. apetala: caule folds sepalisque pah lescentibus, lloribus petalis destitutis . Botaniska kongressen i Bryssel. Vid den tredje internationella kongressen i Bryssel d. 14—22 maj i är be- slöts angaende nomenklaturen hufvudsakligen följande. Utgängspunkten 1753, Linncs Sp. PL. antogs äfven för Mycetosoa, Characece, Sphaguacece, Hepaticce och Lic/ie- ues samt Algce med nedan nämnda undantag. 261 Go mo nt, Nostochaceæ homocysteæ, 1892—1893; Bor- net et Flahault, Nostochaceæ heterocysteæ 1886; Ralfs, British Desmidiaceæ, 18-1-8; Hirn, Monographie und Icono- graphie der Oedogoniaceen, 1900. Dessutom godkändes den skandinaviska listan â nomma conservanda för en del alger (publicerad i Botanisk Tidsskrift Bd 29 s. 320—325). Bestämmandet af utgângspunkten för Diatomacece, Flagellates, Bacteria och Schisophyceæ med undantag af Nostochaceæ uppsköts till nästa kongress (i London 1915). For Fungi accepterades Systema mycologicum af E. Fries, 1821 — 1832, med undantag af Uredinales, Ustilaginales och Gasteromycetes, hvilka skulle dateras frân Persoons Synopsis, 1801. * Löfmmsorna skola begynna med Hedwigs Species muscorum, 1801. Dessutom skulle kommitterade tili nästa kongress framlägga en lista â namn pâ cellkryptogamer, som ytter- ligare borde upptagas bland nomina conservanda. Svampar med olika utvecklingsstadier skola hafva en da st ett släkt- och ett artnamn, gifvet àt det mest ut- vecklade stadiet, när det är kändt. Detta stadium är det, som bär asci hos Ascomycètes, teleutosporer hos Uredi- nales, basidier hos Bacidiomycetes och sporer hos Ustila- ginales. Dâ Christensens Index Filicum redan fâtt stor an- vändning, gick kongressen icke in pâ att godkänna nâgra nomina conservanda bland Pteridophyta mer an släkt- namnet Selaginella. Däremot godkändes en del sâdana fanerogamsläkten, föreslagna.af Jauchen, medan nâgra af dem ej medtogos, men Wei .wits chia tillades. Kommitterade skola uppgôra en förteckning â homo- nymer bland de fossila och de recenta växternas släktnamn, och det bestämdes, efter hvilka grunder namnen bland dessa skulle godkünnas. En kort latinsk diagnos tordras hädan- efter för nya namn â fossila växter. Beträffande växtgeografien antogos endast en del rekommendationer. Del hör vara tal om terminologi ej om nomenklatur, oeh prioritet for termer hör ej Aberopas. Termerna böra definieras. En särskild kommission hör utgifva ett polyglottlexicon öfver den växtgeografiska ter- minologien. Hesluten om nomenklaturen vid de bäda kongres- serna. i Wien och i Bryssel komma att blifva publicerade tillsammans i en bok. Anslag i Norge. Ät prof. Wille 200 kr. för in- samling i östliga Norge; fit amanuens B. Lyn ge 200 kr. tili likenologiska undersökningar i Österdalen; fit real. kand. Manna Resvold-Holmsen 300 kr. för växtekologiska undersökningar *i Tromsö amt; fit Sekretär J. Egeland 100 kr. tili undersökningar öfver de större svamparnas ut- bredning i sydliga Norge; fit läraren Th. H. Lund 150 kr. för fioristiska undersökningar i västra Nedenes amt; At realkand. O. B. Viig 150 kr. tili Studium af algfloran pfi söndmörska öarna samt tili försök att framställa närings- medel af de större röda algerna; At konservator O. Dahl 300 kr. tili botaniska undersökningar i Nordlanden; At skol- bestyrer A. Notö 100 kr. tili undersökningar i södra delen af Tromsö amt. Öfverläraren E. Jörgensen har erhAllit 900 kr. för studiet af Peridineer vid zoologiska Stationen pfi Tortugasöarna i Floridasundet, Realkand. O. Hagem har erhfilllit 1900 kr. för att studera botanik i Tyskland. Öfver- läraren E. Jörgensen har erhAllet 400 kr. af Nansenfonden som bidrag tili ett arbete öfver Ceratiernas utbredning i världshafven. Uphof, J. C. Th., Die Pflanzengattungen, geo- graphische Verbreitung, Anzahl und Verwandt- schaft aller bekannten Arten und Gattungen im Pflanzenreich. Bearbeitet für Botaniker. Gärtner und Pflanzenfreunde 260 s. 8:o. Leipzig 1910. — 5 Mark. NAgot arbete, som innehAller i största korthet utbred- ningen af släktena och icke är allt för stört, linnes knap- past, hvarför detta kan vara behöfligt. Det ser icke ut att 263 fort', i allô rättat sig efter de af Wienerkongressen antagna bestämmelserna, och han har icke föl jt Christensens Index Filicum. Schiffner, V., Eine neue europäische Art der Gattung Anastrophyllum. — Hedwigia Bd. 49, 1C>10, s. 396-399, t. 11. Denna nya art, som skall utlemnas i Hepat. eur. exs., är funnen ä Endestadnipen i Eikefjord pä 350 —450 m. höjd i västliga Norge. Den star närmast A. Donianum, men har en rödbrun, icke en svartaktigt brun färg. Blad med 2 làngsgâende färor pä ryggen, sköra, bredt hjärtlika med bred spets, till 1 mm. länga och lika breda. Vetenskapsakademien den 12 okt. Till införande i Handlingarne antogs en afhandling af C. Skottsberg. Uebersicht über die wichtigsten Pflanzenformationen Süd- amerikas. Iris spuria L. var. danica, j. Bernatsky och E. janchen hafva i septemberhäftet af Österr. Bot. Zeit- schrift visât att Iris subbarbata Joo tillhör I. spuria L. Denna är en östlig art, som förekommer i Ungern, Öster- rike och är sällsynt i Tyskland, och bör icke förväxlas med den närstäende I. spathulata Lam.. som Annes i södra Frank- rike. Den i Danmark (Saltholmen) uppträdande formen anse de afvika nägot frän den äkta I. spuria genom att vara nägot yppigare och genom att det öfversta bladet godt räcker upp tili blomställningen, hvilket är sällsynt hos den östliga formen. De gifva den därför namnet v. danica. Carex echinata. I Bot. Not. 1908 visades p. 313 och 315 att Kinkenthal upprätthöll sin äsikt att Carex echinata Murr. 1770 är identisk med C. Pairaei F. Schultz 1868. Han hade förut ocksä framhällit att i Li nnés herba- rium i London ligga exx. af sistnämnda art vid Murrays etikett med namnet echinata. Men nu framhäller B. Koväcs i Magyar Bot. Lapok 1910 p. 126—131 att en förväjdtng af etikett och exemplar i Linnés herbarium i detta fall maste ha ägt rum. Murray grundade 1770 silt namn pA Hallers beskrifning 1768 och pA Oders figur i Fl. Danica t. 284. Äfven Goodenough citerade 1704 samma arbeten für sin C. stellulata. 1 ett dy- likt fall mäste figur och beskrifning ha företräde framför ett exemplar som bevismaterial. Döda. 1910. Den 6 sept, ingenjör G. Crugnola i Teramo, Italien. — Den 9 sept. dr. Ernest Durand ' Paris. 37 Ar. — Käpten O. v. Seemen i Berlin. — Den 30 juli drunknade i Vimbasketsjön, British Columbia, prof. Ch. H. Shaw i Filadelfia. — Den 3 okt. afled i Sant Ra- phaël, Yar. Frankrike, prof, direktor M. Treub i Buiten- borg pA Java, 58 Ar. Ny litteratur. Almquist, S. Y N. G. W. Lagerstedt. 1910. Lärobok i natur- kunnighet. Del. 1: afd. 1. Lüran om växterna (Bota- nik). 9 uppl. Bearbetad av G. (). A:n Mahne. 122 s., 19 pl. Holmboe, J. 1910. Limit's botaniske Praelectiones privatis- simæ : paa Hammarby 1770. Utgit efter Martin Yahl's referat. 69 s. — Borgens Museums Aarbog. 1910 n:r 1 Pi hl, A. & ./. Eriksson. 1910. Svenska fruktsorter i färg- lagda afbildningar. Utg. af Svenska 'Friidgärdsföre- ningen under redaktion af — . Haft. 14, 6 pl. Witte, //. 1910. Om Falbygdens Vegetation. — Falköping förr och nu s. 99—117. Annonspris: 5 öre pr. millimeterhöjd. * Innehall : fohansson, K . , Nyare bidrag til kannedomen om Gotlands kärl- växtflora. S. 209. Westerlund, C. G., Alchemilla obtusa Bus. funnen i- Sverige. S. 258. Smärre notiser. S. 259 — 264. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 1 u 1910 2 b :> Iakttagelser öfver descendenterna af en spontan artbastard (Lappa officinalis L. X tomentosa L.). (Mit deutschen / Résumé). Af Heribert Nilsson. Sedan fiera âr har jag kring hamnen vid fîsklâget Hörte pâ skânska svdkusten observerai en del egendom- liga former af släktet Lappa, af hvilka en stor del genast künde identifieras soin hybrider mellan de här växande arterna minor , officinalis oeh tomentosa. Sa äro kombina- tionerna minor officinalis, minor X tomentosa och offici- nalis X tomentosa anträffade. Speciellt den sistnämnda har under de senaste âren (1904—19095 hvarje âr päträffats i ett liertal individer, och hvad som särskildt intresserade mig var, att dessa visade en variabilitet, som betvdligt öfversteg alternas, och sä godt som hvarje nvpäträffad individ före- tedde en ny kombination af föräldrarnas egenskaper. Jämte sädana former, som genast röjde sitt hybridogena Ursprung, har jag äfven. stundom i liera individer, under alla dessa ür anträffat former, hvilkas härkomst syntes mera tvifvel- aktig, och som vid första betraktandet rent habituellt tedde sig sä främmande, att det ej var godt att säga, om de voro egendomliga hvbridformer eher stärkt afvikande varieteter. lag vill omnämna ett par af de niest frapperande. En ut- miirktes särskildt af hälkfjciiicns inteusivt svartbruua färg. Hos tomentosa äro dessa alltid nägot brunfärgade, ätmin- stone vid basen, men aldrig sä stärkt sun hos denna form, bärgen framträdde sä mycket bjärtare, som den ej skymdes af nägon spindelväfshärighet, och var sä i ögonen fallande, att individer af denna form redan pâ längt häll väckte uppmärksamhet. En annan karaktäriserades af de nedre Iiälkfjällcns egendomliga utbi/duiug. De voro nämligen om- danade tilt en kraus af verkliga sind örtbhid ( iuvolucrata- form). Nu, dä det rent af blifvit mod att kalia alla formaf- Bol. Not. f9/0. 19 \ ikelser lor mutationer. 1 emedan delta iu onekligen ür eu enkelt och iörtroendeingifvande sätt att under sken al högsta vetenskaplighet undandraga sig plikten att närmare utreda en forms uppkomst, hade del iu varit bekvämast att beteckna dessa mera afvikande former som mutationer. Och skulle man följt ett gammalt. men icke desto mindre ei godt förklaringssätt for de förstnämnda, mera graduellt skilda formerna. som mera närmade sig än den ena. an den andra stamarten. künde man betecknat dem som pri- mara hybrider och dessas âterkorsningar med stamarterna och sâledes betecknat dem L. officinalis X tomentosa, L. [officinalis X tomentosa] X tomentosa, L. [officinalis X to- mentosa] X officinalis o. s. v. med allt fiera klammer och nya officinalis och tomentosa. iu mer hybridformen närmade sig till endera stamarten. Men för att i vâra dagar fortfarande kunna använda en sàdan förklaring mäste man kackt bortse frän mendelis- men, den riktning inom den biologiska forskningen. i hvars tecken man väl fär säga. att art- och formbildningsforsk- ningen för närvarande star. Och att personer som lätsa sig syssla med bastarderings- och artbildningsfrägor, hand- skas sä lättsinnigt med mutationer, och att de fortfarande laborera med âterkorsningar som enda kalian tili de hybrida subformerna, beror naturligtvis pä. att mendelismen är dem obekant eller synes dem ei tangera deras forskningsgebit. Dock är det iu i är jämt 10 är sedan Mendels för vär uppfattning om variationens natur fullkomligt revolutione- rande undersökningar äterupptäcktes, och under denna tid ha experimentella studier öfver art- och formbild- '» lag' opponerar mig naturligtvis här endast mot slagordet mutation, d. v: s. d:\ man utan att ha konstaterat, om en anträffad form är en progressiv eller regressiv nybildning eller den är en korsningsprodukt, utan vidare tilldelar den beteckningen mutation. För mängen har nämligen detta blifvit ett ytterst kärkommet satt att reda sig, da det gäller att pà en formafvikelse skaffa sig auk- '.orskap. Förr hade man ju dock det ganska stora besväret att utfundera dess systematiska rangplats fsubforma, forma, varietas, subspecies, species), nu har mutation blifvit det förlösande ordet. 2ö7 ningen fortsatts med den mest febrila ifver. och de stätli- gaste résultat ha vunnits af forskare sädana som Corre n s. Tschermak, Baur, Bateson. Shull, J oh annsen, Li d- iorss och Nilsson-Ehle för att nu endast utgripa nägra fä af den stora forskarestaben pä omrädet. Denna obekantskap med eller detta negligerande af de mendelistiska forskningsresultaten har emellertid utan tvifvel sin naturliga orsak. Ty den mendelistiska klyf- ningen, denna kaotiska söndersplittring i former, stundom bildande füllt kontinuerliga gradationsserier, mäste ovill korligen verka högst osympatisk pä den. som vill hafva allting väl afgränsadt, som önskar bestämbara former och, hvarför ej. som önskar blifva auktor. Ty att ett visst löje mäste falla öfver ett auktorskap, som ej genom be- stämningsnycklar och säkra diagnoser kan rättfärdiga sig för kritiska medauktorer. inses vanligen. Men i stallet för att dä antingen basera sina studier öfver en kritisk form- krets pa experimentella undersökningar eller afstä frän att befatta sig med densamma och stilla sin auktorslängtan hvilka äro de enda plausibla utvägarna, tillgriper man trenne andra, lika meningslösa alla. En del, de mera modesta. utgriper nâgra mera distinkta typer och beskrifver dem som nya former, varieteter, underarter eller elementararter. hvad man nu kallar dem, och betraktar alla mindre distinkta som en naturens rättmätiga lek. Andra, som hafva ett mera frejdigt mod, beskrifva rubb och stubb af Variationsformer, som komma under deras ögon. Om dessa äro ärftliga typer eller modifikationsformer, om de äro konstanta eller in- konstanta betvder mindre. Den ringaste bekantskap med Mendels lag Säger en ju dock genast, att ifall en dylik form är af heterozygotnatur, mäste den äfven vid själfbefrukt- ning i nästa generation ge upphof tili en större eller mindre formkrets, och att beskrifva och namngifva en sâdan form är det ej svärt att inse det barocka i. Vidare kan natur- ligtvis vid sädan formurskillning, hvilken dessutom alltför ofta sker pä herbariematerial, ei aigöras, om formförän- dringen, som beskrifves. är beroende pä rent yttre för- hâllanden. alltsâ ej ai ärftlig natur. Formen A kan säledes finnas i naturen 1909, men 1910 endast i herbariet. Formen A:s afkomlingar, eller kanske rent ai individen A. ifall den nu är flerärig, är dä form B. En tredje grupp reder sig ur svärigheten genom att uppställa kollektivarter. Päträtiar man en sérié former, som öfvergä i hvarandra, vaie sig det nu är bastardafkomlingar ur en eller Hera bastarder. modifikationsformer eller möjligen progressiva nybildningar. beskrifvas dessa samt och synnerligen under ett nytt namn. Sen detta är gjordt. päpekar man. att arten är synnerligen variabel säsom en särdeles utmärkande karaktär. Att denna art generation efter generation, allteftersom nya kombi- nationer af föräldrarnas egenskaper ingäs, flvttar sina grän- ser, omdanar sina former, speciellt om den har sitt Ursprung frän en korsning af ett par linnéanska arter med ett större antal differenspunkter. taster man sig ej vid. Ja. man ut- talar tili och med en from förmodan, att den vid siälfbe- fruktning sâ smäningom skall nä konstans. Klart är emel- lertid. att en hybridogen kollektivart ei som sädan nägonsin kan nä konstans. L'r densamma kunna naturligtvis sä .smä- ningom konstanta homozygota former utdifferentieras. men i och med detta spränges arten a 1 1 1 tvdligare sonder. Det barocka i att söka uppdela en art i sä och sä mânga elementararter ligger i öppen dag, dä det gäller växter, som normalt hafva korsbefruktning. emedan där ständigt finnes tillfälle tili omkombinering af egenskapsen- heterna, d. v. s. till uppkomsten af nya former. Afven vid ett relativt ringa antal differenspunkter mellan ett par arter blir det möjlighet tili uppkomst af en oerhörd iormrike- dom — vid 10 egènskapsenheter 1024 konstanta former och 59049 former, om heterozygotindividerna äro utmärkta af ett särskildt utseende. Dessa former mäste ätminstone tili stör del bli endast graduellt skilda; vi fâ en kvantitativ ärftlig variation, och det var iu tydligt. att artbegräns- ningen dä endast kan fä ett rent subjektivt värde. Auktor 269 kan möj listen .själf igenkänna sina former, men beskrifva dem sä, att andra kunna identifiera dem, gär knappast för sig, hvilket nog hvar och en, sont försökt sig pä bestäm- ningsnycklarna för t. ex. si. Rosa i Neumans flora (21), villigt erkänner. Äfven de olika specialisterna tyckas stä rädvilla inför hvarandras arter och fortsätta därför artupp- delningen hvar för sig i lugn och ro. /?os«f orskni n gen lämnar oss en ganska präktig illustration härtill. 1 värt land är det ju speciellt AJmquist (1. 2) och Matsson (21), som gripit sig an med detta släkte, och flera hundra arter äro urskilda, beskrifna och namngifna. J) Man skulle dä vänta, att rhodologerna i andra hinder âtminstone künde identifiera migra af dessa arter. I ett arbete af Schwert- schlager (33) finner man emellertid ingen enda af Alm- quists eher Matssons arter omnämnda frän det gebit, han undersökt (Franken), oaktadt det är till stör del samma linnéanska arter, som linnas dar. Är formkretsen här en heit annan, eher har det varit lönlöst att söka identifiera de förut beskrifna arterna? Jag tror att bäda dessa saker ->pe1a in. men tryggast är det i hvilket fall som heist att bortse frän ifriga medarbetare, dä man själf som Schwert- schlager uppställer ett 70-tal novæ varietates . Men tank hvilken förbistring en gäng en rhodolog uppträder, som finner dessa frän hvarandra fristäende tyska och svenska formserier mystiska, och som börjar herbarieforska! Hvilka härliga perspektiv ei minst för nomenklaturforskningen ! - Att Schwertschlager ej rätt gärna kan vara okunnig om âtminstone Almquists arbete, visar sig pä ett högst kuriöst satt. 1 heia den vidlvftiga afhandlingen. där han b I Almquists senaste arbete (2) uppdelas Rosa glauca, som i hans flora intager den blygsamma ställningen af v ar. under canina, ensamt den i öfver 100 underarter oeh varieteter. Här lämnas intet fullständigt bestämningsschema, emedan detta säker ligen vore meningslöst, da väl en del arter förhälla sig som acwe- nophylla Mts in sched som är en väl afgränsad specialtyp, men lika variabel som föregäende (var. Öhrnii Mts in sched.) och däri- genom lätt att förblanda med bade denna dess närmaste släkting och flera andra (1. c. p. 24)1» ffosaforskningen synes nu vara pä den punkt, att den mäste fortplantas genom muntlig tradition. ! •J 70 bland annat äfven ingâr pä frâgan om /fosa-arternas upp- komst, och dar h an säledes haft tillfälle att vâga Alm- quists mening härom, har jag ej kunnat tinna ett ord om nâgon svensk rhodolog, men väl i förtalet, dar han citerai* Solms-Laubachs bekanta yttrande, att en artuppdelning sädan som Almquists och Dahlstedts endast tjänar tili att öka priset pä supplementet tili Index Kewensis». An- spräkslöst glömmet* han sitt eget bidrag i samma Stil. För själfbefruktande växter och ännu mer för parte- nogenetiska arter, där en distribution af egenskapsenhe- terna vanligen eller alltid är utesluten, är en sâdan upp delning ej sä planlös, men möjligen, ja, troligen dock fäfäng. emedan de konstanta formerna kunna vara sä mänga och differenserna sä smâ, att en uppdelning blir praktiskt taget omöjlig. Jag refererar endast tili Ostenfelds (29) senaste bastarderingsförsök med Hieracium- arter, där han vid kors- ning af H. auricula och aurantiacum erhällit en synnerligen vacker fluktuationsserie af former med afseende pä blom- rärgen frän auriculas gula tili aurantiacums röda, och hvilka former genom apogami fixeras som füllt konstanta i nästa generation. Yi fä säledes här en sérié af former, som en- dast skiljas af fina kvantitativa egenskaper, sä gcdt som omöjliga att med en beskrifning klargöra. Att ett växtsläkte är apogamt kan säledes visst icke användas som bevis för att arterna och formerna inom detsamma ocksä mäste vara väl afgränsade. Jag kan i detta sammanhang ej underläta att päpeka. att det efter dessa Ostenfelds ytterst intressanta och be- tydelsefulla experiment, hvilka visa, att en artbildning inom släktet Hieracium pägär genom bastardering. förefaller nägot egendomligt. att andra Hieraciumforskare ej*vid sina spekulationer öfver artbildningen inom släktet taga hänsyn härtill. Sä söker Samuelsson (32) ') visa, att arterna inom ',) Visserligen äro Ostenfelds senaste undersökningar publi- cerade ungefär samtidigt tried Samuelssons arbete, men redan 1906 (28) lämnades hans första redogörelse. 271 en af honom undersökt grupp uppstâtt genom mutation. Han medgifver. att inga experinientella undersökningar töreligga, som bestyrka. att en artbildning inom släktet kan försigga pâ detta sätt, men anser det dock troligt pâ den grund, att da och dâ päträffas enstaka individer af ej förut beskrifna arter, och dessa anses vara nyuppkornnâ muta- tioner. som ännu ej hunnit sprida sig. samt emedan arterna hafva sin utbredning pâ kulturomrâden och därför anses ha uppstâtt, sen dessa togos under odling, sâledes i mycket sen tid. Betraktar man dessa mutationSspekulationer i be- lysning af Ostenfelds vunna résultat, inser man genast, att framhâllandet af en artbildning genom mutation âr vâ- gadt, och ännu mera vâgadt är det att bestämma, pâ hvilket sätt arterna framgâtt ur hvarandra, eller i hvilken socken de först uppstâtt! Ganska mira till hands synes mig föl- jande öfverläggning ligga. Genom bastardering ') har en gâng en massa arter, t. o. m. endast graduellt skilda, fram- bragts inom de numera rent apogama grupperna, sâledes i likhet med hvad som ännu sker inom de ej fullständigt apogama och de korsbefruktande. Genom Selektion har klyftan dem emellan vidgats, pâ samma gang som den in- trädande apogamien hindrat nya omkomhineringar af egen- skaperna. Pâ detta sätt fâ vi sâ smâningom distinkta typer utdifferentierade, utan att mutation behöfver antagas ha spelat in.* 2) Och dâ vidare apogamien ej ens inom Archie- V) Jag tanker härvid ej endast pa bastardering mellan de större» linnéanska arterna, utan inom dem, sâledes en bastarde- ring' af samma slag' som inom arter af korsbefruktande slâkten. 2i Ostenfeld själf synes mig skatta val mycket ât muta- tionstanken pa bekostnad af hvad hans experinientella undersök- ningar visa: bastarderingens stora betydelse som artbildande faktor inom släktet, hvilken han naturligtvis dock ocksâ framhâller. Sâ Säger han (29, p. 275): Nothing hinders the supposition that new species can originate from apogamie parents, and we may com- pare this case with the inheritable bud-mutations which have been studied, e. g. by Wettstein and W. Johannsen. Han refererar därpä till en mutant, som uppträdt i hans kulturer. Men fram- gangen ur en bastardform och endast betecknande en rekombina- tion af föräldrarnas egenskaper kan denna ej med säkerhet anses vara en mutation i de Vries' mening. Möjligt är, att ej alia •21 '1 meid kan anses vara sa »animal k emedan t. ex. H. mu bellatum har korsbefruktande arter t. o. m. tili störsia delen. är del väl tankbart, att nation fullständig utgallring ai ex- trema och mindre existensdugliga former ännu ej ägt rum, utan dessa kunna här oeh hvar hall a sig kvar och ge in- tryck af nyhildade mutationer. Ej heller pästäendet, att alternas utbredning pä kulturomräden skulle visa, att de först sen dessa togos under odling uppstätt, synes mig beviskraftigt, ty ett annat antagande ligger nära till hands: att de redan förelintliga alternas utbredning gynnats genom kulturen. För frägan om alternas uppkomstsätt är detta argument fullkomligt utan betvdelse. Voll mann (40) har genom lakttagelser af Hierucium arlerna pâ deras naturliga ständorter kommit tili heit olika résultat mot Samuelsson — ehuru hans metod är den- samma — nämligen att bastardering spelat en stör roll vid artbildningen inom släktet. Dä del säledes bade genom naturiakttagelser och experiment vunnits fakta, som tala für en artbildning pä denna väg. synes det mig svärt att förstä, hur Samuelsson kunnat alldelet bortse Iran dessa. En sak, som jag slutligen vill päpeka, och som pä ett ‘-läende satt visar, att analysen af arterna i deras minsta former ej är ett forskningsomräde för den systematiska, den beskrifvande botaniken, utan för den fvsiologiska, den experimentella, är, att vissa karaktärer ej kunna iakttagas som morfologiska egenskaper. Tv hvad vill man dä be skrifva? Sä har t. ex. Correns 11) vid korsning af nor- malt grönbladiga Mirabilis Jalapa- individer med sädana. som ha skäckiga blad, i andra generationen erhällit klyf- blommor voro Q, apogama eher själfsterila, hos den individ af Fi-generationen, ur hrilken den uppstod. - Afven Strasburger (36), Wettstein (45) och med en ganska stark reservation Mar- beck (24) framhälla mutation som orsak tili polymorfien inom Hieracium. Deras äsikter äro dock utlalade före Ostenfelds publicerande af sina experimentella résultat. ') Se angäende denna fraga Rosenbergs öfverläggningar (31, p. 166—167)! 273 ning i tvenne olika mendelska taltorhällanden. och detta blir torstäeligt, endast cm man antager. att de i de olika fallen använda, till sitt yttre utseende alldeles lika. gröna individerna innehâlla olika ärftliga anlag for den gröna färgen. Vidare kan päpekas. att Xilsson-Ehle 27 konsta- terat, att kom färgen och axtärgen hos hvete och blomfjälls- färgen hos hafre kan betingas af en eher fiera vid korsning själfständigt klyfvande enheter. utan att man pä färgen kan se nägon tydlig skillnad pa de olika individer. som äro bä- rare af en eller fiera at dessa enheter. Och Bateson 4 har funnit. att ett par till utseendet fullkomligt lika. hvit- hiommiga individer af Lathyrus oiioratus trots hvitblom- migheten innehâlla hvar sin färgkomponent. hvilket emel- lertid först trader i dagen vid deras bastardering, emedan de da ge upphof tili en färgad bastard. Men dä den ena komponenten ei är tillräcklig för att färgen skall kunna framträda, kan en morfologisk beskrifning aldrig na dessa former;' de kunna endast genom experiment uppdagas. Alltsä: füllt konstanta former kunna tinnas. som ei i sina yttre egenskaper, men väl i sina ärftliga anlag äro skilda. Dä jag misstänkte, att en stör del af de vid Hörte växande bastardformerna af Lappa ei var att betrakta som primära hybrider utan tillhörde senare hybridgenerationer. i hvilka mendelsk klyfning och omkombination af föräld- rarnas egenskaper inträdt. insamlade jag frön af en individ. som med säkerhet hade sitt Ursprung ur en korsning offi- cinalis X tomcntosa, för att experimentellt utröna. om denna skulle ge en konstant eller polymorf afkomma. Fröindi- videns härkomst röide sig tydligt i hälkarnas byggnad. emedan här künde späras karaktärer af bäde officinalis och tomentosa. Sä voro de inre hälkfiällen nästan ända frän basen järnnt afsmalnande och öfvergingo säledes sä smä- ningom i en läng och smal udd, som i spetsen t. o. m. hade 274 en antydan till hakbildning. Med afseende pâ denna karak- tär stämde de sâ godt soin alldeles öfverens med officinalis , soin just har de inre hâlkfjüllen lângspetsade, under det tomentosas äro tvârt hopdragna till en kort, bred spots. Vid fruktmognaden visade de emellertid ett förhällande. soin vi Atertinna hos tomentosa, men ej hos officinalis. Hos den förra intrader i namnda utvecklingsperiod en bajonett- formig krökning i de inre hâlkfjüllens dire del. sä att de komma att lägga sig in öfver frukterna. De yttre hâlk- fjällen öfverensstämde till sin färg närmast med tomentosa, i det de voro m. eil. in. brunfärgade: de nedre endast brun- kantade, de öfre, âtminstone i öfre hälften, rent bruna. Häl- ken saknade liksom hos officinalis fullkomligt spindelväts- härighet. Fertiliteten var 40 Individen i fräga företedde säledes intermediära karak- tärer. Det är emellertid därför ej alls säkert, att den var en primär bastard; det kan mycket väl hända. att den var en bastardafkomling. tillhörande andra eher följande gene- rationer, ty äfven af dem bibehâlla âtminstone en del indi vider ett intermediärt utseende. För mina försök betydde det emellertid mindre, hvilken bastardgeneration den tili hörde. Min närmaste uppgift var att undersöka, om denna intermediära bastardform förhölle sig konstant, eller om den komme att klvfva upp sig i ett större antal former, och visar det sig, att klyfning inträder bland afkomman af former tillhörande andra eller följande generationer, kan man vara tämligen säker pä, att den visât sig redan i den primära hybridens afkomlingar. Fröna af den nämnda bastardindividen insamlade.'- hösten 1906 och utsäddes vären 1907, och ett stört antal groddplantor erhölls. Tvvärr var det utrymme, jag för mina försök förfogade öfver. sä begränsadt, att, dä plan- torna i augusti utplanterades, endast ett 50-tal künde tili varatagas. Dessa gâfvo 1 c>08 rosetter, och först 190e! gingo de i blom, âtminstone de allra fiesta; endast nâgra fä, soin hade mycket trângt utrymme, och som blifvit efter i växten 275 och öfverskuggats af sin a större och kraftigare grannar. förblefvo i rosettstadiet äfven detta är. ' Inalles erhöllos sommaren 1909 34 blommande indi- vider. Dessa visade redan vid ett ytligt betraktande en oerhörd variabilitet. Ei tvä individer voro hvarandra lika utan alla företedde i nägon man nykombinationer af för- äldrarnas egenskaper. Ingen var füllt lik stamformen. En del svängde kring denna, andra äter aflägsnade sig högst betydligt frän densamnia. Hvad som säledes genast klart visade sig var, att afkomman af den hyhridogena formen fràn 1906 ej förhöll sig konstant, utan klöfs upp i ett full komligt kaos af former. Jag tror mig därför med säkerhet kunna pästä, att Lappahybridenui , som i regel äro ganska fertila, ej tämna en konstant, intermediär nch homogen a/ ko nii na, utan ktyfva i följande generationer , säkerligen enlig t Mendels lag, fast förhällandena här vid det stora antal differenspunkter, som utan tvifvel finnas mellan stamarterna. bli sä komplicerade, att de bl i svära att följa. Yisserligen kan man ju invända, att mängformigheten här, dä befrukt ningen ej kontrollerats, künde bero pä, ;itt blommorna i de korgar. hvars frön jag insamlat für sädd, befruktats af olika pollen: en del aï officinalis, en del af tomentosa och möjligen olika former af dem, en del af pollen frân andra bastardindivider, och sâledes skulle mängformigheten ha sin orsak häri och ej i ärftlighetsenheternas olika fördel- ning pä gameterna hos bastarden, säsom man mendelistiskt mäste förklara densamma. Mot det förra antagandet talar emellertid dels orimligheten, att alla blommor, hvars frön insamlats, skulle ha befruktats af olika pollen (ty ej tvä individer bland afkomlingarna voro hvarandra füllt lika). emedan en insekt, som slär sig ned pä en korg. vanligen besöker fiera blommor i densamma. dels det faktum, att ’) Egendomligt nog kvarblefvo de fiesta i rosettstadium äfven 1910, sedan de kringstäende, större ind. dött bort och de sâledes fâtt godt utrymme. Möjligt är därför, att de utgöra ärftligt svaga former. 27 (i man künde ordna en grupp af individerna. som utmärktes af brima h:\lkar. i en vacker fluktuationsserie efler färgin- tensiteten. ett torhâllande, som âr iakttaget vid mendel.sk klyfning. men som blir iullkomligt obegripligt, ont man taget* sin tillflykt till âterbastardering. dels konstaterandet. att former framkommo, som jag aldrig iakttagit som spontana. säkerligen emedan de pa grund af sin svaga konstitution i kampen för tillvaron voro synnerligen vanlottade nana- oeh gracilis-former . Dâ jag emellertid betonar. att âterkorsningar i olika riktningar ingalunda kunna anses som kalian till variatior nen, vill jag naturligtvis därmed ej förneka. att bastardin dividen frân 1^06 befruktats med pollen ai stamarterna. Tvärtom är detta tämligen säkert, ty enligt de erfarenheter. jag hittills gjort, äro hybriderna själfsterila. 1 Hvad jag dock stärkt vill iramhâlla âr, att de erhâlina formerna inga- I initia k initie fortifias i trenne gruffer : en subofticiniiiis- oc h en snbtomentosa-gruff. Visserligen närmade sig nâgra. ont man faster sig vid en emia karaktär, niera till officinalis, andra niera till toinentosa, men mellan dessa tinnas alla möjliga öfvergängar. Och betraktar man sedan en annan karaktär. linnet* man ofla, att den form, som i en förut iakt- tagen karaktär stärkt närmade sig till officinalis, i denna nya karaktär lika bestämdt närmar sig toinentosa. Att där- för, om man taget* hänsyn till fiera karaktärer. fördela in- dividerna i tvenne typer, allteftersom bastarden befruktats af ena eher andra stamarten. visade sig omöjligt. Och vi- dare vill jag pointera, att möjligheten tili variabilitet genom denna befruktning af bastarden med artpollen ej blef större. ulan tvärtom mindre, emedan möjligheten till extrema gamet- kombinationer minskades. da en distribution af egenskaps- ') Mina undersökningar häröfver äro dock tämligen ofull- ständiga, gälla endast nàgra fa isolerade korgar hos eu individ, men i dessa erhöllos idel tomma nötter. enheterna endast skett pâ Q-gameterna. 1 > d'-gameterna daremot alla innehöllo samma enheter. nämligen endera stain artens. Att säledes i andra och följande generationerna af Zaï/i/whybriderna en uppklyfning öch omkombinering af föräldrarnas egenskaper äger rum, anser jag säkert pä grand af den formseries beskaffenhet, soin jag erhâllit af bastardindividen frân 1906. Säkerligen représentera âtmin- stone de fiesta, om ej alla, af dessa former fortfarande heterozygoter, soin äfven i nasta generation klyfva. H uni därmed förhäller sig, fâ fortsatta experiment afgdra. f. n. mäste jag troligen pâ grand af hristande utrymme för ut- sâdd och utplantering afbryta mina försök, och om ocksä jag skall kunna fortsatta dem, dröjer det ännu ett par är, innan vidare résultat erhâlles. jag har därför ansett det lämpligt att redan nu omnâmna de résultat, jag redan vun- nit af den generation, jag uppdragit 1907—1^091 Alla egenskaper, soin jag nürmare iakttagit pä de 34 individerna trän 1909. visade större eher mindre va- riation. De för alla indi vider iakttagna karaktärerna voro: de yttre-) hälkjjällens fi'irg, de in re Jiälk’JiüIlcns form, de uedrc liällcjjällens Uïngd, korgarnas virid, koryskn/tcns länyrf, bliui- skaftens beskaffenhet (ihäliga eller kompakta.i samt växtcns h&jd och för fiertalet individer (24) äfven fertiliteten. Där- jämte iakttogos för en del individer vissa karaktärer. dä de särdeles bjärt afstucko trän normaltypen ss. de uedrc hälk- fjallcns riktning och bredd, hakens form pä de yttre hälk- fjällen, korgbasens beskaffenhet, korgsk'afteus bredd strax under hälken, stjälkens tjocklek . och växtcns arkitektbnik . b Naturligtvis äfven pa bastardväxtens cf-gameter, men dessa komino ju ej i fraga vid befruktningen. 2) För hälkfjällen använder jag följande beteckningar : Yttre hälkfjäll = de hakförande, ei hinnaktiga h f j . , sont bilda heia hal- kens utsida. hire hfj. = .de hinnaktiga, stärkt färgade hfj . , som bilda nägra kransar närmast blommorna och som sakna hake. Da jag- använder beteckningen nedre och öfre hfj., gäller detta alltid de yttre hälkfjällen alltefter deras läge. 278 lay "k;ill nu först lämna en schematisk uppställning ai de för samtliga individer iakttsgna karaktärerna. sedan gifva en sammanfattande framställning af de viktigaste karaktärernas variabilitet och slutligen omnämna nägra för \ i^>a individer speciellt utmärkande karaktärer. Kmedan de erhällna individerna lätt läto sig fördela i en typ med gröna hälkar (virescenstyp), en annan med star- kare eller svagare brunfärgade nigrescenstyp ), har jag här uppfört dem i dessa tvä typer. Da ej annat angifves, äro bladskaften kompakta och hàlk italiens hake sont tig. 1. Virescenstypen. 1. Höjd 80 cm. Korgskaft 3—8 cm. Korgvidd 1.8 cm. Nedre hfj. 8—11 mm., ganska stärkt nedböjda, upptill sv agi r ödakt iga i kanten. Inre hfj. smäningom afsmal- nande i en tydlig udd. 4. Höjd 50 cm. Korgskaft 2—3,;. cm. Korgvidd 1.5 cm. Nedre hfj 5— S mm. Inre hfj. smäningom atsmal- nande i en skarpt marke- rad spets, ljusröda. Xanaform. sont nästan gafin- tryck af en Uten L. minor.' 5. Höjd 90 cm. Korgskaft 3 — 4,;. cm. Korgvidd 1.7 cm. Nedre hfj. 8- 10 mm. Inre hfj. röda, med föga mar- kerad udd. 9. Höjd 72 cm. Korgskaft 3—5 cm. Korgvidd 1,7 cm. Nedre hfj. 7—9 mm., inre som ind. 5. 11. Höjd 100 cm. Korgskaft 2—2,5 cm. Korgvidd 1 a cm. Nedre hfj. 10 mm. Inre med mycket otydlig spets. b Ick röda. Stjd/k mycket robust. 12. Höjd 125 cm. Korgskaft 1.5—3 cm. Korgvidd 1,3 an. Nedre hfj. 7—9 mm., mycket smala och fina. Inre hfj. med väl utbildad udd. jämnt, men dock ganska tvärt afsmalnandei denna. djupt rödbrnna. Bladskaft nästan kompakta. 279 27. Höjd 85 cm. Korgskaft 1,5—5 cm. Korgvidd 1,5 — 1.« cm. Nedre hïj. 7—13 mm. Inre med otydlig spets, rôda. Hfj: s hakar som fig. 2. Grenar s/aka, ntistan vinkel- viitt utstâende, nägot hun- gernde med speisen. 33. Höjd 75 cm. Korgskaft 1—4, s cm. Korgvidd 1,7 cm. Nedre hfj. 5 — 9 mm. Inre jc'imnt och längt afsmal- nande , rôda. Hfj: s hakar ugf som fig. 2, men ej füllt sä stärkt böjda. Nigrescenstypen. 2. Höjd 60 cm. 8. Höjd 85 cm. Korgskaft 1 4 cm. Korgskaft 2 — 3 cm. Korgvidd 1,8 cm. Nedre hfj. 8—10 mm. Inre hfj. smäningom afsmal- nande i en tydlig udd. Hfj:s hake som fig. 2. 3. Höjd 35 cm. Korgskaft 3 — 4 cm. Korgvidd 1,5 cm. Nedre hfj. 5—8 mm. Inre smäningom afsmalnande i en tydlig udd. brunröda. Nanaform. 6. Höjd 80 cm. Korgskaft 3—6 cm. Korgvidd 1,5 cm. Nedre hfj. 10 mm. Inre hfj. med tvärt afsatt udd. 7. Höjd 95 cm. Korgskaft 3—5 cm. Korgvidd 1.7 cm. Hfj. som ind. 6, deras hake som fig. 3. Korgvidd 1,6 cm. Nedre hfj. 10 — 13 mm. Inre hfj. som ind. 6. Gracilis form, med sandig, ogrenad stjdtk, sma/are än nanaformernas. 10. Höjd 100 cm. Korgskaft 2,5— 5 cm. Korgvidd l,r, cm. Nedre hfj, 10—13 mm. Inre hfj. som ind. 3, men udd ej sä tydlig, dock jämnt afsmalnande i denna. Bladskaft kompakt a . 13. Höjd 125 cm. Korgskaft 2—3 cm. Korgvidd 1,4 cm. Nedre hfj:s längd 10 mm. Inre hfj. som ind 3. Bladskaft nästan kompakta. 14. Höjd 75 cm. Korgskaft 1,5—5 cm. 2 so Korgvidd 1.7 cm. Nedre hfj, 12— lb mm. Inre hfj. med tydlig, läng udd med antydan till hake, i spetsen utät- och nedät- böjda. g Id nsm i de brima. . Ida de yttre hàlkfjdllen g/d a sonde svartbruna. 15. Hôjd 60 cm. Korgskaft 1.5—6 cm. Korgvidd 1,7— 1,9 cm. Nedre hfj. 10—12 mm. Inre med otydlig spets. rôd- bruna. Sàvdl yttre som inre hfj. ovan- dgt bred a nedre till 2.5 mm.). Hfj:s hakar ungf. som lig. 2. men ngt mindre krökta. 16. Höjd 105 cm. Korgskaft 2— 4 cm. Korgvidd 1,5 cm. Nedre hfj. 12—14 mm Inre hfj. med val utbildad spets. 17. Hôjd 75 cm. Korgskaft 1—4 cm. Korgvidd 1,7 cm. Nedre hfj. 7 — 12 mm. Inre hfj. med otydlig udd, ljust bnmrôda. De medersta hfj. endast svagt brunkantade, nedre stark/. 18 Hôjd 145 cm. Korgskaft 3—6 cm. Korgvidd 1,5 cm. Nedre hfj. 8—10 mm. Inre hfj. tämligen jômnt af- smalnande i udd. brnn- rüda. 19. Hôjd 95 cm. Korgskaft 1 — 3 cm. Korgvidd 1,6 cm. Xedre hfj. bilciande en yttre brans af 6 — 7 mm. lânga hfj., en inre af 9 — 11 mm:s Idngd. Inre hfj. med tämligen tydlig udd, afsmalnande i denna. brunrôda med en nyans mera i rôdt an hos ind. 18. 20. Hôjd 110 cm. Korgskaft 2—7 cm. Korgvidd 1.7 cm. Nedre hfj:s yttre krans 6 8 mm., inre 10—12 mm. Inre hfj. som ind. 19. 21. Dvôrgform med ganska ljusa korgar. som afstan- nat i utvecklingen fore blomningen, emedan den öfverväxts af de kring- stàende. kraftigare indi- viderna. Nedre hfj. 12—13 mm., gul- hvita med môrk kant. Inre hfj. längt och jômnt af- smalnande i udd. 22. Höjd 95 cm. Korgskaft 2,5—6 cm. Korgvidd 1,7 cm. Nedre hfj:s yttre krans 6—9 mm., inre 10 — 12 mm. Inre hfj. med tvärt afsatt, tyd- lig spets, brunröda. Nedre hfj. stärkt nedälriktade. 23. Höjd 110 cm. Korgskaft 1 4 cm. Korgvidd 1,5 — l,r> cm. (blorn- mande korgar). Korgvidd 2 cm. (afblommade korgar). Nedre hfj. 6- 12 mm. Inre hfj. utan eher med mvc- ket kort ndd, brunröda. 24. Höjd 90 cm. Korgskaft 1—4 cm. Korgvidd 1,<; cm. Nedre hfj:s yttre krans 8 mm. inre 11 — 13 mm. Inre hfj. med kort, tvärt af- satt udd, brunröda. 25. Höjd 105 cm. Korgskaft 2 — 5 cm. Korgvidd 1,6 cm. Nedre hfj. 7—11 mm. Inre hfj. med tämligen väl afsatt udd. 26. Höjd 70 cm. Korgskaft 2-4 cm. Korgvidd 1,7— 1,8, nägot oval korggenomskäniingsyta. Bot. Not. nnn. 281 Nedre hfj. 6— 13 nun.. täml. stärkt nedätriktade, bnjda skärformigt ät sidan eher nedät. Inre hfj. med tvärt afsatt, tyd- lig udd. Yttre hfj:s hake som Hg. 3. Korgbasens Henne flanker usera nedskjutande än de tvä andra. Blad.sk a ft ko mpakta. 28. Höjd 45 cm. Korgskaft 0,8 — 2,5 cm. Korgvidd l,r> cm. Nedre hfj. 7 11 mm. med ntyc- ket bred tus (3,5 mm.) Inre hfj. med tvdlig, täml. tvärt afsatt spets, ofta nä- got tredelad. Bladskaft kompakta. 29. Höjd 55 cm. Korgskaft 0,7—20 cm., under kargen stärkt ausvätlda. Korgvidd l,r — 1,9 cm., nägot oval korggeno m sk ä r- ningsyta. Nedre hfj. 4—10 mm., stärkt nedälriktade. Inre hfj. med otydlig udd. Yttre hfj:s hake som lig. 2. Korgbas som ind. 26. 30. Höjd 65 cm. Korgskaft 2—6 cm. Korgvidd 2 cm. 2(1 282 Xedre hij. 9— 15 mm., ovan- ligt bred a. Inre hti. med läng udd, stun- dom med tendens till hak- bildning. Korgskaft upptill sä smùning- om stark! vidgade, nägra med fiera blad. Bladskaft kompakt a. 31. Höjd 60 cm. Korgskaft Op- 6 cm. Korgvidd 1,6 cm. blommande korgar). Korgvidd 1 .9 cm. afblommade korgar). Xedre hti. 4—8 mm. Inre hti. jämnt afsmalnande i en tydlig spets, roda. Ai de yttre hfj. de allra ne- dersta alldeles gröna, de därpä följande med brun bas, de öfre äfven alldeles gröna. 34. Höjd 65 cm. Korgskaft 1—5 cm. Korgvidd l.s cm. Xedre hfj. 4—9 mm., ganska st a rkt i ledätriktade. Inre med ganska väl afsatt udd, tj/ist rödbruna. Xedre hfj. 7 — 12 mm. Inre hfj. som ind. 28. 32. Höjd 80 cm. Korgskaft 2—6 cm. Korgvidd l.s cm. Anställa vi en jämförande granskning af de ofvan angifna karaktärerna för de olika individerna, och taga vi därvid först i betraktande de yttre hälkfjällens färg, sä finna vi. att 8 ind. tillhör a virescenstypen, 26 mgrescenstypen. Säledes ha vi de bä da typer na i talförhällandet 1 : 3,2ö, hvil- ket mycket bra stammer med hvad man sknt/e vanta för en monohybrid klyfning enligt Mendels tag i fall den bruna hdlkfj älls fär gen (tomentosa; dominerade öfver den gröna officinalis). Detta för sä vidt bastarden själfbefruktats. Emellertid mäste samma talförhällande erhällas äfven ont bastarden befruktats med pollen af de bäda stamarterna. hvilket jag här antagit vara fallet, emedan bastarden synes vara själfsteril, blott befruktningen sker i samma propor- tion. Och da denna var öfverlämnad heit och hället ät tillfäl- 283 ligheten och de bägge stamarterna i riklig mängd funnos i närheten, är ju möjligheten för befruktning med officinalis och tomentosa lika stör. — Att samma talförhällande för klyfningen i bägge de nämnda fallen mäste erhällas, inses lätt af följande schema, dar B betecknar närvaron af brunt pigment, b fränvaron af denna egenskapsenhet, i detta fall grön färg. Vid själfbefruktning af bastarden fa vi följande distri- bution af B och b: ß b Denna müjliggör följande kombinationer : BB, Bb, bB, bb bruna grön De tre af dessa innehâlla B, som är dominerande, och vi fä säledes förhällandet 3: 1 mellan bruna och gröna. Vid korsning af bastarden (Bb) med stamarterna, af hvilka tomentosa innehâller B, officinalis b, blir distributio- nen af ifragavarande enheter följande: 1. Korsning med tomentosa (B). E> b j bastarden ix' l tomentosa Korabinationerna bli: BB. BB, Bb, bB bruna Dâ alla innehâlla B. bli samtliga bruna 2. Korsning med officinalis (b). B b ! bastarden D b* officinalis Kombinationer: Bb, bB, bb, bb bruna gröna Härvid erh Alles säledes i bruna, i gröna. Vid korsning med tomentosa erhölls: f bruna. » > officinalis : i bruna. ; bruna. gröna. Alltages sä/edes äterkorsningen ha skett Uka oft a i bei da riktningarna erhälles som résultat 3 brima, i gröna. säledes förhäUandet 3: I Uksom vid själfbefrnktning af ha- st arden. Detta var ju oeksä just Jet talförhällande, som er- hölls. och att säledes mendelistisk klyfning inträdt med af- seende pä hälkfjällsfärgen für väl anses odisputabelt. Säsom jag redan anmärkt företedde emellertid speeie/U tic till nigrescenstypen hörande individerna sävCil hvad den brima färgens intensitet son/ dess lokalisation heträffar dt skiüiga graiiationer. Ytterlighetsformerna representerade nid. 14 med heit och intensiv! svartbruna hälkfjäll, hvars färgintensitet betydligt öfversteg tomentosas. ocli ind. 32, dar endast de melierst a af de yttre hdtkfjällen vorn vid basen brun a . Ind. 14 öfverensstdmde hvad färgintensiteten betraf far athletes med de spontana former , jag pätriiffat vid Hörte, utmärkta af derma karaktär. Öfriga nigrescensindivider läto sig väl inordna i en kontinuerlig sérié me Han de bägge näninda, dar de fiesta feommo att grnppera sig bring den intermedidra färgnyansen. Starkast färgade voro de hos ind. 10 och 30. dar forttarande alla halkfjallen voro i sin helhet stärkt bruna — brunsvarta, de öfre dock betydligt intensivare än de nedre. Hos ind. 2, 6, 16 och 28 voro de öfre mörkbruna och äfven de nedre brunaktiga. men med en grön strimma längs midtnerven. Ind. 7, 22 och 25 be- tecknade nästa stadium i aftagande färgintensitet. De öfre halkfjallen voro fortfarande heit bruna, db nedre endast längs kanterna, d. v. s. det gröna midtfältet hade betydligt förstorats. Sen kommo ind. med alla hälkfjällen endast i kanten färgade, en del starkare, andra svagare. Ind. 17 närmade sig ändlänken i kedjan. ind. 32, men äfven de öfre hälkfjällen voro här svagt brunkantade, Af de tili virescenstypen hörande individerna hade ind. 1 ej alla hälkfjällen fullkomligt gröna, utan i kanten svagt rödhvita, men denna färg var sä obetydlig. att hälken i sin helhet gjorde intryck af alldeles grön. Genom denna ind. bildades emellertid en öfvergäng tili de svagast färgade 285 ind. 32 och 17 i nigrescensserien. Synnerligen vackra dv- lika fiuktuationsserier vid monohybrid klyfning har Nils- son-Ehle (26, 27) erhällit för blomfjällens färg vid hafre- korsningar, och äfven individer med intensivare färg än stain arterrfa ha uppträdt ur vissa af hans korsningar. ett förhällande, soin redan Mendel (22) visât för korsningar af ärter med violett punkterade fröskal. da bastardafkom lingarna gäfvo starkare punkterade eher fläckiga frön. Bada dessa f alita: upptriidandet af formel' med föräldra- egenskaperna förstärkta och den kontinnerliga gradations- serien af former peka sä/edes hau pä mendelistisk kly fning hos bastarden. Äfven hos de in re hälkfjällen företedde färgen ätskil- liga gradationer. De fiesta af virescenstypens individer ha- de den ljusare än nigrescenstypens. Hos ind. 11 voro de t. o. m. blekröda. hos ind. 4 ljusröda, hos ind. 5, 9. 27 och 33 har jag angifvit dem som röda, hos ind. 1 som rödbruna, hos ind. 12 djupt rödbruna. Af nigrescenstypen hade de tvü individer, som mest närmade sig virescenstypen, näm- ligen ind. 32 och 17, ljusare inre hälkfjäll än de andra. För ind. 32 har jag angifvit dem som röda, för ind. 17 som ljusi rödbruna. Äfven ind. 19 och 34, som tillhörde dem med svagare färgade yttre hälkfjäll, hade de inre hälkfjällen en nyans mera i rödt än de fiesta öfriga nigrescens-individerna, för hvilka jag angifvit färgen som brunröd utom för ind. 14, där den var glänsande mörkbrun. I stört sedt gick sä- ledes de yttre och inre hälkfjällens färgintensitet parallellt. Se vi pä speisen. s beskaffenhet hos de mre hälkfjällen , linna vi, att 5 af virescens ind., nämligen 1. 5, 9, 27 och 11, det dem närstäende ind. 17 samt 3 af nigrescens ind.. näm- ligen 15, 23 och 29, hade otydlig spets; 2 virescens ind. (4 och 12) hade den tydlig, men tvärt afsatt. och pä samma sätt förhöllo sig S nigrescens ind. (6, 7, 8, 22, 24, 26, 28, 31); 1 virescensind. (33) och 13 nigrescensind. (2, 3, 10, 13, 14, 16, 18, 19, 20 , 21. 25, 30, 32) hade läng och tydlig, jämnt afsmal- nande spets. För att här gifva ett godt exempel pä, hvad iag' förut pâstâtt, nämligen att de ind., som i en viss karaktär stärkt närma sig officinalis i en annan lika utprägladt närma sig tomentosa , vill jag päpeka, att virescensindividerna sä godt son/ samtliga hade otyd/ig eil er tvärt a/satt spets och säledes hiiri närmade sig tomentosa , ander del att de i de yttre hälkfjällens für g öfverensstämde med officinalis, nigres- censind. däremot tili allra största délai hade officinalis tyd- liga speis pä de iure hälft fj allen, men tomentosas mörka kor gar. Kring de angifna trenne hufvudtvperna künde samtliga ind. grupperas men f. ö. rädde här som vid hftlk fjällsfärgen graduell variation med afseende pä hälkfjälls- spetsens form inom grupperna. Särskildt intressant var den hos ind. 28 och 31, där den var treklufven med midt- tanden längre an sidotänderna. — Anmärkas hör äfven, att intet enda ind. hade de inre hälkfjällen ända frän basen jümnt afsmalnande. säsom förhällandet var hos stamformen. och intet enda individ af descendenterna kom säledes i i denna egenskap officinalis sä nära som stamformen. Korgslor/eken var mycket variabel, växlande mellan 1,3 och 2 cm:s korgdiameter. Vid sammanställning af korg- vidden för de olika ind. erhälles följande tabell virescens- individerna äro utmärkta med fet still: 1 ,3 1 ,4 1 ,3 1 ,6 1.7 1.8 * 1 2 2,i Ind. 12 11 3 8 5 1 20 30 13 4 10 7 2 6 10 9 15 16 23 14 18 24 17 32 25 20 34 27 28 26 31 33 Konstruerar man en variationskurva för egenskapen i fräga, tär den följande utseende: '287 Korgvidd i cm. Fig. 4. Vi erhâlla soin synes hiir en normalkürva, dar de fiesta individerna gruppera sig kring en intermediär korg- storlek. En sâdan kurv a kan emellertid erh Mias vid all individuell variation, vare sig denna Mr ai ren modifika- tionsnatur, sAledes heit och hallet framkallad aï yttre för- h All an den, eher af ärftligt slag. FrAgan blir därför. hvilken form aï individuell variation vi här ha att göra med, ârïtlig eller icke ärftlig. Vore den aï senare slaget, skulle man naturligtvis vanta, att en viss parallellitet funnes mellan naringstillgâng och korgstorlek. Om sa var förhallandet var mig möjligt att konstatera. emedan jag hade indivi- derna fördelade pa trenne parceller, dar de hade olika nä- ringstillgAng. Visserligen var jordmânen densamma, men ind. 1—3 och 14 — 27 hade godt utrymme, ind. 3 — 13 stodo ganska tätt, och pa den plats, där ind. 28—34 utplanterats, var marken genomväfd aï trädrötter och hoptrampad. Kor- garnas medelvidd skulle man sAledes vänta vara störst ho^ « törsta gruppen, mindre hos andra och minst hos den sista. Emellertid var den störst hos ind. 28 — 34 (1,69 cm.), mindre hos ind. 14 — 27 (1,66 cm.) och minst hos ind. 3—13 (l,->4 cm.)' SAledes ha i ena fallet de under sämre näringsförhallanden odlade ind. större i andra mindre korgvidd an de under gynnsammaste förhAUanden växande. Vidare visade indi" vider, .soin växte sida vid sida, stora differenser. Ind. 28 hade en korgvidd af 1.6, ind. 29 ai 1,9 cm., ind. 10 ai 1,6, ind. 11 af la cm. o. s. v. De största och kraftigaste indiv. hade stundom mycket smä korgar ind. 12 var 1 23 cm. hög. men hade den ininsta korgvidden. endast 1.3 cm. , och de minsta mycket stora ind. 30 hade den ringa höjden af 60 cm., men de största korgarna. 2 cm. . Det iörefaller säledes. som om korgstorleken ei rönte nägot större inrtytande af närings- törhällandena. Variationen är säkerligen af annan natur. nämligen en ärftlig sädan. All den är fluktuerande mot- säger ingalunda detta. utan stämmer mycket väl öfverens med hvad t. ex. Nilsson-Ehle visât för Hfstyperna inom en hafrepopulation 25 och vid ett flertal hafre- och hvete korsningar och Lidforss < 1 7 für bl. a. heväpningen hos af- komlingarna af /??/6//s-bastarder. Att nykombineringar med afseende pä korgstorlek och andra egenskaper inträda visar sig vid betraktande af det schema, jag uppställt för korgvidden. dar virescens- individerna kursiverats. \'i se här genast, att stora korgar - grön hälktjällsfärg och mindre korgar brun halkfjälls- färg hos bastardafkomlingarna ej längre äro förbundna med hvarandra säsom hos stamarterna. ty virescens- och nigrescens-ind. fördela sig ei längs hvar sin gren af kurvan. Den individ, som har de allra minsta korgarna är t. o. m. af virescenstyp. under det att den. som har de största. är af nigrescentyp. Säledes ett släende exempel pä omkom- binering af föräldraegenskapeina! Hvad längden af hälkfj allen beträlfar voro de nedre hos ind. 14 16 mm. länga och däriämte alla i/ästan lika länget. Annars voro vauHgen de allra nedersta kortare an de där innanför kon/iuande. och stundom var längdskill- naden betydlig, säsom för ind. 17, där de allra nedersta voro 7 mm., och längden sedan steg tili 12 mm. och ind. 27, där de nedersta voro 7. de därpä följande i längd stego tili 13 mm., samt ind. 30. där de motsvarande talen voro 9 och 15 mm.; mindre var differensen hos ind. 5 och 18. 289 tlär längden var 8 — 10 mm., och ind. 0, dar den var 7— 1> mm. Hos alla dess a ind. öfvergingo de kortare sä stnä- iniigoin i de lüngre. Standout bildade däremot de kortare eti yttre kraus, sont var ganska tydligt skt/d frätt en iure, säsom hos ind. Ie». dar den yttre kransens voro 6—7 mm., den inres 9 — 11 mm., och ind. 20, dar den förras voro-6— 8, den sen ares 10—12 mm. länga. Korgskaftslängden visade ocksä tydlig variation och delta säväl med afseende pä korgskaftens relativa längd hos de olika individerna som med afseende pä deras varia- tionssfär inom individen den partiella Variationen). Exem- pel pä variation af förra slaget erhälla vi vid jämförelse af ä ena sidan ind. 29 och 28. dar korgskaftslängden var 0,7 — 2,:. cm. och 0,s~2,s cm. resp., ä andra sidan ind. 1 och 20, dar den var 2—7 och 3—8 cm. resp. Hos de tvä förra ind. voro säledes korgskaften anmärknmgsvärdt korta, hos de sen are ovanligt länga. Redan hos dessa ind. är en afsevärd skillnad mellan de tvä förra och de tvä senare äfven med afseende pä den partiella Variationen. Tydligare se vi denna vid jämförelse af ind., som ha samma maximilängd. Sä t. ex. bland dem, som ha länga korgskaft, ind. 30 och 32 ä ena sidan, dar korgskaftslängden är 2—6 cm., ind. 31 ä andra. där den är 0,0—6 cm.; bland dem, som ha korta korg- skaft, ä ena sidan ind. 11 med 2 -2.r>, ä hndra sidan ind. 29 med 0,7 -2,5 cm:s korgskaftslängd. Stundom är den par- tiella Variationen lika för tvenne individer, fastän deras relativa korgskaftslängd är olika. Sä är förhällandet för ind. -1 och 5, där hos den förra korgskaftslängden är 2— 3,5. hos den senare 3—4,5 cm. Hvad bladskaftens beskaffenhet angär, visade sig större delen af individerna hafva dem ihähga, säledes häri- genom närma sig till officinalis, 4 stycken hade dem all- deles kompakta och dessutom 2 nästan kompakta. För- hällandet mellan ihäliga och kompakta blir säledes 5,66: 1 och detta stammer ej för en monohybrid klyfning med af- seende pä ifrägavarande egenskaper. Emellertid är att märka, au karaktären kompakt gäller endast för rosett- bladens och de allra nedersta själkbladens skaft — de som komma ofvan stjälkbasen bl j äfven hos tomcntosa ihfiliga - och da jag först pà hösten iakttog egenskapen i fräga, voro hos en del individer liera at de nedre bladen vissnadei hvarför det är n.öjligt. att dessa eher nägra af dessa verk- ligen haft kompakta bladskaft. fastän de hos aila de kvar- sittande voro ihäliga. Om sä varit fallet följer ju däraf. att talet för indiv. med ihfiliga bladskaft mäste bli för högt. - Alla ind. med lullt kompakta bladskaft tillhörde nigrescens- fyfteu, af de tvä med nästan kompakta bladskaft var det ena af > tigres eens-, det andra af virescenstyp. Individernas höjd var mycket variabel. Sä t. ex. ha vi i ind. 3 en verklig dvärg med endast 1 4 af den högsta individens längd lind. 18). Gruppera vi samtliga ind. med en klassgräns af 10 cm. erhälles följande tabell för höjd- variationen : Höjd i cm. 30 40 50 00 70 80 90 100 110 120 130 140 150 4 2 0 1 5 16 10 12 00 15 14 6 7 19 11 13 30 . 17 S 22 25 20 31 26 27 24 23 34 33 32 Konstruera vi en variationskurva för höjdvariationen für den följande utseende: Individernas höjd i cm. 291 Som synes förlöper variationskurvan här mycket ore- gelbundet, hvilket troligen ätminstone till en del fär för- klara.s däraf, att de olika individerna, säsom förut nämnts, mast odlas under ganska olika näringsbetingelser. Se vi pä medelhöjden for ind. 14—27, som växte under de bästa betingelserna, finna vi denna vara 94 cm., for ind. 3 — 13 har den sjunkit till SO cm. och for ind. 28—34 till 54 cm. Det tycks sâledes, som om ganska afsevärda modifikationsstör- ningar spelat in vid höjdvariationen (tv medelhöjden sjunker med sämre näringförhällanden). under det att säsom förut visats korgstorleken ej rönte nägot vidare inflytande at näringsförhällandena. Att emellertid anse höjdvariationen vara helt och hallet af modifikationsnatur (sâledes ej ärftlig) är säkerligen ej riktigt. Ind. 3, som var en dvärg af endast 33 cm:s höjd, och ind. 13, som var mira fyra ganger sä hög, nämligen 125 cm., växte under ungefär samma förhällanden, i samma parcell och bäda i utkanten af denna. Det synes visa, att en individuell ärftlig variation gör sig gällande jämte den individuella variation, som förorsakas af yttre förhällanden. Och i sä fall ha vi äfven hvad höjdegenskapen beträffar att göra med klyfning, fast därmed ej är säkert, att den be- höfver vara monohybrid. Möjligt är, att höjdegenskapen, säsom Nilsson-Ehle (27) i fiera fall och för Hera egen- skaper experimentellt visât och som heit nyligen Lang (16) framhällit med afseende pä Variationen i öronlängd hos kaniner, ej är beroende af en enda enhet utan fiera, själf- ständigt klyfvande. Om sä är fallet, kan naturligtvis endast studiet af de särskilda individernas descendens bevisa. I det föregäende ha sädana egenskaper behandlats, som undersökts hos samtliga individer. Jag skall nu om- nämna nägra, som jag endast fast mig vid hos de individer, där de framträda i mera utpräglad grad. eher som endast förefunnos hos vissa former och bidrogo att gifva dessa ett säreget utseende. och som i viss man kunna betecknas som nva egenskaper. For alt försl omnämna haken. x beskaffenhet pä do yttre hälktjällen. sä visade sig donna hos uni. 7 och 2h hat va on tonn, athildad i lig. 3, som ganska iögonenfallande afviker trän den vanliga. Normalformen är athildad i tig. 1, och vi so har, alt haken är ganska svag't omböjd. 1 fig. 3 däre- mot är haken ej blot-t böjd ne dût parallellt nted hdlkjjdllets läugdaxel , utan sedan xtterligare böjd iuät mot detta. En form pä haken, som star mellan de bägga nämnda. är af- bildad i (ig. 2 och forefanns v<;il utbildad hos ind. 27 och 29 och nägot svagare böjd hos ind. 33 och 35. F. ö. kan nämnas. att öfriga individer ingalunda strängt hade just den form pä haken, som hg. 1 visar, utan liera företedde grada tioner mellan hakformen i fig. 1 och 2. Hälkfj aliens bredd var liksom deras längd ganska variabel. Ytterlighotsformerna représentera de â ena sidan ind. 12, som hade dem smala, ßna, knappt 1 mm. breda, ä andra sidan ind. 15, 30 och 28, at hvilka de tvä förra hade dem vid basen 2,:> mm. breda. det senare 3p nun. De yttre hälkfjällens viktuing var hos en del ind. i sä mätto afvikande, att de ej som hos de ötriga böjde sig uppät utan voro riktade utät nedät eller rakt nedät. F)et förra var förhällandet med ind. 34. dot senare med ind. 22 och 29 samt 26, hos hvilket senare de därjämle ei voro raka, utan skärformigt böjda ät sidan. Korggeiiomskcirn/ngeu företedde vanligen en cirkelyta, men hos ett par ind. visade den sig tvdligt oval. Hos ind- 29 var den l.r X Es cm., hos ind. 26 1,7 X 1.8 cm. Hos alla ind. hade korgarna strax etter blomningen on betydligt större genomskärningsyta an i blomningsstadiet. Störst var donna différons hos ind. 23, dar de blommande korgarnas gonomskärning var l.s- 1.6, de fruktilicerandes 2 cm., och ind. 31, dar motsvarande tal voro 1,6 och 1,9 Hos ind. 26 och 29, säledes de bägge, som hade oval korggertomskärning, visade äfven korgbaseu eit afvikande utseende i det den längs tvenne hvarandra motsatta Hanker var betydligt starkare nedbuktad. 293 Korgskaften erbjödo med afseende pä sin tjocklek hos etl par individer ett anmärkningsvärdt utseende. Det vanR'a förhällandet var, att de i heia sin längd voro jämn- tjocka eller högst obetydligt vidgade uppal. Hos ind. 30 tilltogo de emellevtid sä smäuingoin i tjocklek uppal, sä att de under korgen voro betvdligt tjockare än nedtill, och hos ind. 29 vidgade de si g hastigt och stärkt strax under korgen. Hos ind. 30 voro korgskaften äfven i sä afseende anmärkningsvärda, att pä ätskilliga anträffades fiera smä blad , hvarigenoiu dcuna individ uärniade sig till de spontan/ anträffäde involucrataformerna. b Ett ègendomligt utseende erhöllo nägra ind. genom grenarnas och stjälkarnas beskaffeuhet . Sä hade ind. 27 sidogrenarna riktade nästan vinkelrätt ut trän stammen samt slaka och nägot hängande med speisen, hvarför växten gaf en mycket vid och gles habitusbild. Hos ind. 23 ut- märktes stammen af sin ovan/iga tjocklek. I >en var nästan dubbelt sä tjock som hos öfriga individer af sa mm a höjd, och heia växten karaktäriserades af sitt robusta, fasta växt- sätt. En motsatt ytterlighetsform företedde ind. 3, som ut- mdrktes af sin speus/iga, smtdiga stjdtk, hvilken var nästan all deles ogrenad. Fastän den var dubbelt sä hög som hos den förul onmämnda nanaindividen (ind. 3), var dess stam- genomskärning dock betvdligt mindre. Hvad fertiliteten beträffar visade sig dcuna var a syn- nerhgen variabel, svdngaude niellau ytterlighetsvdrdena l och 34 %. Vid uppställning af de individer, af hvilka frön skördades, etter fertilitetsgraden i % med en klassgräns af 10 % erhölls följande tabell: b Af 3 1910 blommaride individer, som jag" här tyvilrr ej kummt medtaga, emedan afhandlingen redan pa försommaren var afslutad och i tryekfärdigt skick, närmade sig en ännu starkare än ind. 30 de spontant funna involucra-formerna. Tvenne af dessa ind. voro af nigreseenstyp, en omisskänlig bastard med minor, sàledes kombinationen (ofßci)ialis X tomeutosn Ç X minor cf. •J 9 4 1 10 20 30 40 50 00 70 SO oo Ind. 12 14 38 6 20 3 4 5 N:r? 25 10 34 18 26 s / < N:r? ' i 27 31 32 9 22 16 17 Som af donna framgâr gruppera sig de (lesta indivi derna kring en intermediär fertilitet. Men äfven de lägre fertilitetsgradei'na visa ett ovanligt stort individantal. An märkas hör, att den ind.. hvars fertilitet var endast I % 1 utveekladt, 60 tomma frön), troligen endast darigenom, att möjligheten för korsbefruktning för tidigt afstängts, ut vecklat sä fâ frön. Jag pâsatte nämligen strax efter blom- ningen pergaminkapslar öfver en del korgar för att kvar hälla fröna, emedan jag först sent pä hösten hade tillfälle att skörda dem. Möjligt är. att de hos ind. i fräga päsatts redan under blomningen, innan befruktning hunnit för- siggä i större utsträckning. Ett förhällande, som talar här- för är, att de tomma nötterna tili utseendet voro alldeles lika de fertila hos andra ind., och detta plägar just vara fallet, dä man redan innan korgarnas öppnande afstänger möjligheten för korsbefruktning. Nötterna blifva stora, tili utseendet välutvecklade, men vid tvärsnitt visar det sig. att de äro alldeles tomma: fröet har ej utvecklats, endast en partenokarp utveckhng har ägt rum. Heit annorlunda är vanligen utseendet pä de normalt sterila nötter, som äro blandade med de fertila i samma korg. Dessa afvika ej blott hvad storleken utan äfven hvad färgen beträffar trän de fertila. sä att man vanligen utan svärighet pä själfva utseendet kan skilja dem. Som regel gäller, att de sterila äro m. eil. m. rudimentifierade och hopkrumpna samt spar- samt pigmenterade. rostgula eller halmgula, de fertila större. tjoekare. mörkpigmenterade, brima eller svartbruna. I M Det pä pergaminpäsarna skrifna numret hade utplänats, hvilket ej observerades förr iin materialet skulle bearbetas. 295 nâgra korgar päträffades nötter, sont till sin färg päfallande aistucko frân korgens öfriga. Sä t. ex. Kos ind. 5, dar nâgra fertila nötter voro halmgula, hos ind. 26. dar nâgra voro all deles svarta, och ind. 8. som hade nâgra gröna, metall- glänsande. Jag har tankt uttaga dessa nötter särskildt vid utsädden für att se, om denna extrema färgvariation hos fruktväggen stär i korrelativt samhand med nägon bestämd variationstyp. — En synnerligen utpräglad storleksskillnad fanns hos ind. 9, dar de sterila rötterna voro endast hälften sâ länga soin de fertila. Hos en del ind. var skillnaden i färg tämligen obetydlig, storleksskillnaden betvdlig, hos andra färgskillnaden stör, storleksskillnaden obetydlig. Ind. 8, som utmärktes af gracilisväxt, hade de fertila nötterna tunna, knappt mer än hälften sä sjocka som de fertila af andra individer och tili sitt utseende erinrande om de sterila nötterna hos dem. Ind. 14, som karaktäriserades af ytterst stark pigmentering pä hälkfjällen, hade äfven stärkt pig- menterade nötter. Hos det öfvervägande individantalet förefanns den nämnda skillnaden mellan fertila och sterila nötter, men hos nägra ind. voro de bäda slagen hvarandra fullkomligt lika. sä att det ej var möjligt att pä det yttre utseendet skilja dem. Forst dä man tryckte pä dem. visade det sig, om de innehöllo utbildadt frö eller ei, emedan de i senare fallet lätt lato sig sammantrycka. Sä var förhällandet med ind. 17. 32 och 34. Fertiliteten künde vara mvcket variabel i de olika korgarna pä samma individ. För ind. 23 t. ex. funnos föl- jande antal sterila och fertila nötter i 6 korgar: .sterila fertila fertilitetsprocent Korg 1 53 0 0 x 2 62 9 13 3 26 42 62 4 13 15 54 » ö 49 29 37 » 6 32 46 59 » Del är iu därför tydligt, att man fär undersöka mer ün en korg och heist ett stort antal. emedan man annars kan îâ fullkomligt missvisande résultat. Tyvârr hade jag ej tankt pä, att den partiel la Variationen künde vara sâ stör med afseende pà iïrâgavarande egenskap, hvarför jag van- ligen endast skördat 4 — 6 korgar ai hvarje ind. Det är därför möjligt, att mina si ffror för fertilitetsprocenten skulle hlifvit nägot annorlunda. om jag haft större material. Na- turligtvis kommer jag vid mina fortsatta torsök att pä ett rikhaltigare material undersöka variabiliteten med afseende pä fertilitet säväl inom samma individ som mellan olika individer. Sammanfattande skulle jag slutligen vilja säga, att mina försök visa: att ingen konstant, intermediär bastard bildas vid korsning af Lappa officinalis L. och Lappa tomcn- tosa L. ; att mendelklvfning med ttiseende pä hälkfjällsfärgen är tydlig; att äfven de undersökta egenskaper, för hvilka ei mendelska talförhällanden erhällits. dock visa en omkombinering pä flerfaldiga satt, uppträda i för- stärkt grad. visa fluktuerande variation af tvifvels- utan ärftlig natur och frambringti vid omkombi- neringen former af egenartadt utseende ( »nya for- mer . hvilket a 1 1 1 talar för mendelklvfning, om ock af mera komplicerad natur. I betraktande af dessa fakta och med tanke pä säväl äldre undersökningar öfver artbastarder (Kölreuter. Gärt- ner. Wichura) som nyare (Lidforss. Ostenfeld , hvilka visa, att polvmorfi bür följden af bastardering, synes det mig, som om Batesons äsikt, att alla egenskaper mendht. och att konstanta, intermediära bastarder äro sällsynta om sädana öfverhufvud taget ens linnas), vore den riktiga, och som om den af de \'ries uppdragna skillnaden mellan mendlande varietetbastarder och konstante artbastarder ei vore möjlig att upprätthälla. De Vries själf har vid egna undersökningar ïunnit. att denna indelning ej läter sig strängt genomföra. Han uppställer därför en särskild grupp ai arter. hos hvilka vissa egenskaper skulle förhälla sig som artegenskaper, d. v. s. vid korsning bli konstant intermediära, andra för- hälla sig som varietetegenskaper och klyfva. Sä skulle t. ex. Lychnis diunia (Melandrium silvestre) och L. vesper- tina (M. album) vid bastardering klyfva med af seen de pä blomfärg och kapseltändernas omböjning, men ej med af- seende pä bladbredd och blomskaftens längd (41, II, p. 191 o. t>46). Betraktar man närmare dessa karaktärer, ser man. att de, som mendia, äro sädana, hvilka äro kvalitativt skilda. de, som skulle förhälla sig konstant, endast kyantitativt. Kall klyfning verkligen inträdde äfven med afseende pä de senare, blefve den naturligtvis svärare att följa, och delta speciellt om enheterna modifieras i sin verkan af de olika egenskapskomplex, med hvilka de sammanträda, eher om egenskaperna i fräga ej äro betingade af en, utan Hera själt'ständigt klyfvanda enheter, hvilka bäda fall Nilsson- Ehle i sina för uppfattningen af den kvantitativa ärftliga variationens natur banbrytande undersökningar funnit in- träffa. De intermediära gradationerna bli dä allt tier och de extrema tvperna allt sällsyntare. ju Her enheter man har att räkna med, sä att formserien äfven vid ett ganska stört individantal lätt kan ge intryck af intermediär med en ringa Huktuerande variabilitet. Möjligt, för att icke säga troligt. är därför, att skillnaden här mellan klyfvande och icke klyfvande egenskaper endast är en skillnad mellan enkell och kompliceradt klyfvande. Att de äldi'e bastardforskarnas artbastarder fätt gälla som exempel pä konstanta sädana, beror utan tvifvel därpä, att de själfva betraktat Variationen inom bastardens afkom- lingar. som de ej kunnat undgä att uppmärksamma, och som ofta framhälles säsom större än inom stamarterna. 21 Bol. Not. 1 »in. 29 s som ett laktum aï underordnad viki. Hvad de taste största vikten vid var. att de fiesta individerna bibehöllo ett inter - medüirt utseende och att inga aî ren föräldratyp framkom- mo. nagot som är heit naturligt. da de linnéanska arterna fâ anses différera i ett större antal enheter, och dâ det in dividantal, de uppdragit, i allmânhet var ringa. Variabili- teten inom bastarden var dem ej gâtfullare än inom arten och dess natur lika oförklarlig i bägge fallen. Sedd i be- lysningen af Mendels upptäckt blir emellertid denna vari- ation förklarlig som en omkombinering af artegenskaperna, pii sam ma gâng som den undanrycker stödet för den gamla, fast rotade och nästan till dogm upphöjda âsikten om art- bastardernas konstans. Résumé. 1. Die Descendenten eines von mir untersuchten spontan auftretenden Bastardindividuums von Lappa offi- cinalis L. X tomentosa L. zeigen, dass dieser Artbastard zwischen zwei scharf getrennten Linnéschen Arten nicht eine einheitliche Nachkommenschaft giebt, sondern dass allerlei Neukombinationen der elterlichen Merkmale, eintreten so dass eine äusserst polymorphe Nachkommenschaft entsteht. 2. Die erhaltenen Individuen liessen sich auf einen Typus mit grünen Hüllkelchblättern (i irescens-Y ypus) und einen mit bräunlichen ( nigrescens-T\ p us; verteilen. Diese zwei Typen können keineswegs als einheitlich, resp. eine subo/ficina/is- und eine subtomentosa- Form darstellend, be- trachtet werden, weil sie in bezug auf andere Karaktere eine grosse Variation zeigten. Und die Individuen der virescens-Y or m, die sich durch ihre Hüllkelchfarbe als sub oJJicinalis-F ormen dokumentierten, waren in bezug auf die Beschaffenheit der Spitze der inneren Hüllkelchblätter ebenso entschieden subtomentosa- Formen; die Individuen des nig- re\sce>/.s-Typus dagegen mit Rücksicht auf den ersteren '299 Karakter subtomentosa-, mit Rücksicht auf den letzteren subofficiualis-F ormen . 3. Da das Verhältniss zwischen den Individuen der beiden genannten Typen 1 : 3x< war. scheint in bezug auf die Hüllkelchfarbe eine monohybride Mendelsche Spaltung stattgefunden zu haben, wobei die braune Farbe der L. tnmentosa dominiert, während das Grün der L. officinalis recessiv ist. Die L<7/>/wbastarden scheinen selbststeril zu sein, allein wie ich oben des näheren dargelegt habe, muss eine Spaltung von derselben Art wie die bei Selbstbefruchtung des Bastards statllindende eintreten, wenn ein selbststeriler Bastard mit Pollen der beiden Eltern im gleichen Yerhält- niss befruchtet wird. 4. Die nigrescens-Individuen zeigten mannigfache Gradationen der Intensitet und Lokalisation der braunen Farbe und zwar von über die ganze Oberfläche schwarz- braunen bis zu hell rotbraunen, nur an den Rändern ge- färbten Hüllkelchblättern. 5. Es traten Individuen auf, die eine erheblich inten- sivere Hüllkelchfarbe als die Stamarten zeigten, und die mit spontan wachsenden, von diesem Karakter ausgezeichneten Formen identisch waren . 6. Auch die übrigen Karaktere zeigten bei allen darauf untersuchten Individuen grosse Variation (Höhe der Pflanze, Beschaffenheit der Blattstiele, Länge der Korb- stiele, Korbdurchmesser, Länge der äusseren Hüllkelch- blätter, Form der inneren Hüllkelchblätter, Fertilität). Die Fertilität wechselte zwischen 6 und S4 %. 7. Es traten Individuen auf. die anscheinend neue Merkmale belassen (nana-, gracilis-, robusta- Wuchs, eigen- tümliche hakenförmige Krümmung der äusseren Hüllkelch- blätter, abwärts gerichtete untere Hüllkelchblätter, oben verdichtete Korbstiele, beblätterte Korbstiele u. s. w.) Da indessen ein Teil dieser Karaktere solche sind, die nicht besonders stark hervortreten und die den Habitus der Pflanze wenig verändern, so fallen sie bei der grossen ;}()0 Menge der den betreffenden Individuen gemeinsamen Karak- lere wenig in die Augen. Dass diese Formen extreme Typen darstellen, die bei der Spaltung des Bastards entstehen müssen, kann wohl nicht bezweifelt werden, und für den, der ihren Ursprung kennt, liegt keine Veranlassung vor, sie als progressive Neubildungen aufzufassen, was ja sonst leicht angenommen werden könnte, wenn man sie zufällig in der Natur beob achtet hätte. S. Batesons Ansicht, dass sämmtliche Merkmale, auch Artmerkmale men dein und dass intermediäre kon- stante Bastarde selten sind (wenn überhaupt vorhanden), wird also durch diese Versuche bestätigt, und der von de Vries gemachte Unterschied zwischen konstanten Artba- starden und spaltenden Varietätsbastarden ist augenschein- lich nicht aufrecht zu halten. Ich hoffe in der nächsten Zeit einen weiteren Beitrag zur Kenntniss der spaltenden Artbastarde liefern zu können, und zwar an einer Gattung, die als ein Bollwerk für das Dogma von den konstanten Artbastarden gegolten hat nämlich die Gattung Salix; meine seit vier Jahren getrie- benen experimentellen Studien über die Bastardbildung innerhalb dieser Gattung sind nämlich jetzt so weit gediehen dass ich eine grosse Polymorphie bei Bastardkreuzungen habe konstatieren können. Lund, Botanisches Institut der Universität, Juni 191Ö. Litteraturförteckning. 1. Almquist, S.: Studier öfver Bergidnska Trädgardens spon- tana Rosaformer. — Acta Hort. Berg.. Bd. 4, N:o 4, 1907. 2. Skandinaviska former af Rosa glauca Vill. i naturhistoriska riksmuseum Stockholm. — Arkiv f. Bot., Bd. 10, N:o 3, 1910. 3. Bateson: The Progress of Genetics since the rediscovery of Mendel’s papers. — Progress, rei Bot., I, 1907, p. 368. Mendel’s Principles of Heredity. Cambridge 1909. ». 30 1 3. — and Punnett: A suggestion as to the nature of the »walnut* comb in Fowls. — Proceed, of the Cambridge Phil. Soc., XIII, 1905, p. 165. 6. Baur: Einige Ergebnisse der Vererbungslehre. — Beih. zu Med. Klinik, IV, 1908, p. 265. 7. — Vererbungs- und Bastardierungsversuche mit Antirrhinum. — Zeitsehr. f. ind. Abst. u. Vererb., Bd. 3, 1910, p. 34. 8. Correns: Die Ergebnisse der neusten Bastardforschungen für die Vererbungslehre. — Ber. d. Deutsch. Bot. Gesellsch., 1901, p. (71). 9. — Zur Kenntnis der scheinbar neuen Merkmale der Bastarde. — Ber. d Deutsch. Bot. Gesellsch., 1905, p. 70. 10. — Über Vererbungsgesetze. Berlin 1905. 11. — Vererbungsversuche mit blassgrünen und buntblättrigen Sippen bei Mirabilis Jalapa, Urtica pilulifera und Lunaria annua. — Zeitschr. f. ind. Abst. u. Vererb., Bd. 1, 1909, p. 291. 12. Hedlund: Om artbildning ur bastarder. — Bot. Not. 1907, p. 27 o. 49. 13. Johannsen: Über Erblichkeit in Populationen und in reinen Linien. Jena 1903. 14. — Elemente der exakten Erblichkeitslehre. Jena 1909. 15. Kölreuter: Vorläufige Nachricht von einigen das Geschlecht der Pflanzen betreffenden Versuchen und Beobachtungen, nebst Fortsetzungen 1, 2 u. 3 (1761 — 1766*. — Ostwalds Klass. d. exakt. Wiss. N:o 41. 16. Lang: Die Erblichkeitsverhältnisse der Ohrenlänge der Kanin- chen nach Castle und das Problem der intermediären Ver- erbung und Bildung konstanter Bastardrassen. — Zeitschi, f. ind. Abst. u. Vererb., Bd. 4, p. 1, 1910. 17. Lidforss: Studier öfver artbildningen inom släktet Rubus. - Arkiv f. Bot. Bd. 4, N:o 6, 1905 och Bd. 6, N:o 16, 1907. 18. — Über d as Studium polymorpher Gattungen. — Bot. Not. 1907, p. 241. 19. — Über den biologischen Effekt des Anthocvans. — Bot. Not. 1909, p. 80. 20. Lock: Recent progress in the study of Variation, Heredity and Evolution. London 1909. 21. Matsson: Släktet Rosa i Neuman och Ahlfvengren: Sveriges Flora. Lund 1901, p. 348. 22. Mendel: Versuche über Pflanzenhybriden, Zwei Abh. 1 1 865 — 1869). — Ostwalds Klass. d. exakt. Wiss. N:o 121. 23. Murbeck: Om vegetativ embryobildning hos flertalet Alche- millor och den fürklaring öfver formbeständigheten inom släktet, som densamma innebär. — Bot. Not. 1897, p. 273. 24. — Parthenogenese bei den Gattungen Taraxacum und Hier- acium. — Bot. Not. 1904, p. 285. 25. Nilsson-Ehle: Om lifstyper och individuell variation. Bot. Not. 1907, p. 113. 26. — Einige Ergebnisse von Kreuzungen bei Hafer und Weizen. — Bot. Not. 1908, p. 257. 27. — Kreuzungsuntersuchungen an Hafer und Weizen. Akad. Abh., Lund 1909. 302 28. Osten leid: Castration and Hybridization Experiments with some species of Hieracia. — Hot. Tidsskr., Bd. 27, 1006, p. 225. 20. — Further Studies on the Apogamy and Hybridization of the Hieracia. — Zeitschr. i. ind. Abst. u. Vererb., Bd. 3, 1010, p. 241. 30. Punnett: Mendelism. Cambridge 1905. 31. Rosenberg: Cytological Studies on the Apogamy in Hier- acium. — Bot. Tidsskr., Bd. 28, 1007, p. 143. 32. Samuelsson: Ueber die Verbreitung einiger endemischer Pflanzen. — Arkiv f. Bot., Bd. 0, N:o 12, 1910. 33. Schwertschlager: Die Rosen des südlichen und mittleren Frankenjura. München 1010. 34. Shull: A new Mendelian Ratio and several types of latency. American Naturalist. Bd. 12, 1908, p. 133. 35. — The presence and absence» hypotesis. — Americ. Natur., Bd. 43, 1909, p. 410. 36. Strasburger: Die Apogamie der Eualchemillen und allge- meine Gesichtspunkte, die sich aus ihr ergeben. — ]ahrb. f. wiss. Bot., Bd. 41, 1004. 37. v. Tschermak: Die Theorie der Kryptomerie und des Krypto- hybridismus. — Beih. Bot. Centralbl., Bd. 16, 1903. 38 — Über Bildung neuer Formen durch Kreuzung. - Résultats sc. du Congr. int. Bot. Vienne 1905, Wien 1906, p. 323. 39. — Der moderne Stand des Vererbungsproblems. — Arch f. Rassen-u. Gesellsch. -Biol. 1908, p. 305. 40. Voll mann: Die Bedeutung der Bastardierung für die Entste- hung von Arten und Formen in der Gattung Hieracium — Ber. d. Bayr. Bot. Gesellseh., Bd. t2, München 1909. 41. de Yries: Die Mutationstheorie l, II. Leipzig 1901 u. 1903. 42. — Arten and Varietäten und ihre Entstehung durch Mutation. Berlin 1906. 43. — Über ZwillingSbastarde von Oenothera nanella. — Ber. d. Deutsch. Bot. Gesellsch. 1908, p. 667. 4 4. — Bastarde von Oenothera gigas. — Ber. d. Deutsch. Bot. Gesellsch. 1908, p. 754. 45. Wettstein: Die Erblichkeit der Merkmale von Knospenmu- tationen. — Festschrift für Ascherson, Berlin 1904. 46. Wichura: Die Bastardbefruchtung im Pflanzenreich. Breslau 1 865. 303 Lichenes nonnulli Scandinaviæ. IV. J) Auctore J. Hulting. Stereocaulon pileatum Ach. — Th. Fries Lieh. Sound. p. 51 . Ad saxa prope Seltorp in par. Segerstad Vestrogo- thiæ rara. Fructifera. Parmelia favinacea Bitter in Hedwigia 1901 1. G. O. Malme: Svensk Bot. Tidskr. 1907 pag. 336 —341, Ad corticem Juniperi et sæpimenta lignea prope Ljunga in par. Od Vestrogothiæ, ad Bäcketorp in par. Kila Sudermanlandiæ et prope Norrskedika Uplandiæ parcissimé adest, inventa tantum sterilis. Parmelia tuomosa (Hagen) Bitter. - G. O. Malme: Svensk Bot. Tidskr. 1907 pag. 336 —341. Cortices Fini, Betulæ Fagique ad Ljunga in par. Od Vestrogothiæ et prope Höje montis Omberg parce incolit. Ouoque ad sæpimenta lignea prope Öregrund et Norrske- dika TJplandiæ. Fructifera non inventa. Bacidia albescens (Arn.). — Th. Fries Lieh. Scand. p. 348. Ad lignum truneorum putrescentium ad Seltorp in par. Segerstad Vestrogothiæ rarissime. Biator ell a (Sarcogyne) c/avus (DC.’ Th. Fr. Lieh, Scand. p. 409. Ad rapes duriores pi. loc. in par. Kila Suderman- landiæ. Lecidea (Bacidia) intermissa (Nyl.) Malme (in Bot. Not 1895 p. 208). Ad Abietem parcissime hanc speciem legimus ad Gustafsberg prope Uddevalla Bahusiæ. b I in Bot. Not. 1891 p. 82—85, II in Bot. Not. 1892 p. 121 — 124 et III in Bot. Not. 1897 p. 215 — 218. 304 Lecidea Baeidia abbrevians (Nyl. Th. Fr. Lieh. Scand. p. 362. Ad corticem Quereus prope Semsholm in par. Sköf- vene Vestrogothiæ. Lecidea margaritel/a mihi n. sp. Crusta indistincta. Apothecia jam primitus convexa adnata, subglobosa. immarginata, minutissima. cæsio-albida vel albida. humida in lividum abeuntia. Paraphyses simplices. Hypothecium incoloratum. Sponc S:næ. simplices. oblongo-ellipsoideæ. incoloratæ. Apothecia circiter 0,2— 0,5 mm. lata. nuda. Asci inllato- clavati. Thecium circiter 40 n altum et hypothecium in- colorata. K adhibito color thecii non mutatur. Thecium superne plus minus distincte fuseidulum epithecio tenuissimo tectum. Paraphyses circiter 1 — 1, *. 1910. Gagnväxter (Forts, och Hm s. -487— 560. En särskild. rikt illustrerad upplaga af heia arbe- tet utkommer i dagarna i bokhandeln. Lindrnan, C. 1910. Ergologie, ein vorgeschlagener neuer Xante für Delpino’s Biologie . — Biolog. Centralbl. Bd. 30 s. 625—629. Lxnge, B. 1910. De norske busk- og bladlaver. 122 s., 2 textf.. 7 pl. Bergens Mus. Aarsbog 1910 n:r 9. Wulff, T. 1910. Pricksiuka ho> äpple. Sv. Pomol. För. Kvartalsh. 1910 n:r 3. 309 Enander, S. JM Salices Scandinaviæ exsiccatæ Fase. 3, n:ris 101—150. Cum iconibus photogr. 77, magni- tudine natural! , in tabulis 34. Uppsala 1910. Exsiccatet utgär i ett fatal exemplar, men förf. har lätit sammanfatta i bokform de pä latin affattade etiketterna. Oaktadt formatet är stör oktav och stilsorten liten, har det ändock blifvit en bok pä 83 sid. tili ett pris af 5 kr. Äfven etiketterna till fase. 1 och 2 utkomma i bokform i början af nästa är. I fase. 3 meddelas Salix nigricans och phylicifoUa, hybrider mellan dessa tvä arter och med glanca samt phyl- Hcifolia X lapponum. Förutom Synonymik meddelas utförliga beskrifningar öfver alla former. När icke nägra ex. stätt till buds, lem- nas i exsiccatet en fotografi efter Originalexemplar. Efter Originalexemplar att döma hade Linné urskilt 5. nigricans och phylicifoUa , men vid publfcerandet af Spec. Plant, förenat dem. Af Originalexemplar tili Smiths S. nigricans fann fort, att hanexemplaret var rätt bestämdt, men att honex. tillhörde en eller fiera hybrider. Smith beskref därför kapseln oriktigt; den är icke härig utan glatt. Döde. 1910. Den 24 sept. d:r William Burck i Leiden (förut i Buitenzorg). — Den 5 nov. dr. Theodore Cooke i Kew. — FlavienBracheti Rém ollen, Frank rike. - Den 18 okt. d:r Francois Xavier Gillet i Autun, 67 är. - Den 20 okt. prof. hon. Demetrius Grecescu i Bukarest. Qom jag fätt i uppdrag att för professor Hellrungs Jahres- ^ berichte über die Pflanzenkrankheiten referera den sven- ska litteraturen, sä yill jag ställa en uppmaning tili de sven- ska botanisterna att tili mig insända separat af uppsatser i nämnda riktning, äfven sädana som tryckts 1909. D:r A. Y. Grevillius. Landwirtschaft!. Versuchstation. Kempen am Rhein. Botaniska Studier TII.LÄGSADK F. R. KJELLMAN UPSALA 100(5 Boh lin. Über dit Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Siisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Uber Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kfitz. — Dahlstedt, Einige wild- wachsende. Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. - Fries. Morphologisch-anatomische Xotizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia- Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von A doxa moschatellina. — Lind man. Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Xorén. Om Vegetationen pà Vänerns sandstränder Mit einem deutschen Resumé . — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuelsson. Om de ädla Iöfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Xektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the Vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte. Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin Ol Carlstr. . lnnehäll. Hulting. J., Lichenes nonnulli Scandinaviae. IV. S. 303. Xi Iss on, Herib.. Iakttagelser öfter descendenterna af en spontan artbastard Lappa officinalis L. X tomentosa L. (Mit deutschem Résumé . S. 26ö. Smärre notiser S. 302. 307. III. IV Lund, Berlingska Boktryckeriet, ‘ i» 1910. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Till algernas Systematik. I— VI. (Lund. 1872 — 79) à 4 kr. 50 öre. — — , Linnés betydelse i botanikens historia. (Lund 1878. 75 öre. — , Linnés lära om i naturen bestämda oeh bestâende arter hos vexter. (Stockholm 1885.) 1 kr. 50 öre. — ,, —, Vextsystemets methodologi. (Lund 1858.) l kr. — ,, — . De eellula vegetabili. (Lund 1852.) 75 öre. — „ —, Florideernas morphologi. (Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd. 15 N:o 6.) (Stockholm 1879.) 16 kr. — „ — , Algæ Maris Mediterranei et adriatiei. (Paris 1842. 2 kr. 25 öre. — „ — , Speeies sargassorum Australise. (Kgl. Vet. Akad Handl. Bd. 23. N:o 3.) (Stockholm 1889.) 22 kr. — ,, —, Theoria systematis plantarum. Med planscher. (Lund 1858.) 15 kr. Agardh, C. A., Essai de réduire la physiologie végétale à des principes fondamentaux. (Lund.) 25 öre. — „ —, leones algarum ineditæ. Ed. nova. (Lund 1847). 4:o. 6 kr. Fries, Elias, Epierisis systematis myeologiei. 3 delar. (Up- sala 1836 — 38.) 6 kr. 88 öre. — „ — , Novitiæ floræ sueeieæ. Edit, altera. (Lund 1828.) 3 kr. Wahlstedt, L. J., Vâxtfamiljen Charaeeæ. 50 öre. Tidskrift, Physiographiska Sällskapets 1837—38 i 4 haf- ten med planscher. 1 kr. 50 öre. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, ârg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr. ârg. 2 kr. — ,, — ,, — utg. af K. F. Thedenius, ârg. 1853 — 1856 â 1 kr. — „ — ,, — utg. af Otto Nordstedt, ârg. 1871—1874 â 1 kr. 50 öre. 1875—1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887—1899 à 4 kr., 1900—1909 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Hos C. W. K. Gleerup i Lund har utkommit: Agardh, J. G., Analecta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre, cont. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre, cont.. II (Lund 189G) 1 kr. 60 öre, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII 4- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ : Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -j- 1—336 -f- tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Bhodyntenieæ. Series II. Des- miospermeæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Jlypneaeeæ. 9, Chætangieæ, 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ. 12. Corallineæ. 13. ■ Sphærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -j- tillägg och register 701— 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. ( 1 . 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Chondrieæ, 16. Rhodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -)- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- * gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ. Series II. Cocciosper;neæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furcellarieæ. Se- ries III. Nematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Sp3U'idiæ. 8. Arescliougieæ, 9. Champieæ, 10. Rho- dymeniaceæ, Series IV. Hormospermeæ. Ordo, 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserieæ. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ, 17. Hypnea- ceæ, 18. Solierieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongioearpeæ. Sid. I — VII -f- 1 — 676 -(- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. II. Morphologia floridearum (sid. 1 — 290 -|- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars. 111. De dispositione Delesseriarttm man- tissa algologica (sid. 1 — 236 -|- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. Vol. III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -)- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr. BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1911 MED BITRÄDE AF H. W. ARNELL, S. ARNELL, BORGE, E. TH. FRIES, GERTZ, HAGSTRÖM, HEINTZE, HENRIKSSON, HÂRD AF SEGERSTAD, K. JOHANSSON, KAJANUS, LANGE, LINDMAN, NAUMANN, NEUMAN, HERIB. NILSSON, E. PERSSON, ROSÉN, SIMMONS, SJÖGREN, E. STERNER, WAHLSTEDT, WESTERLUND m. fl. UTGIFNE AF C. F. O. NORDSTEDT LUMBIA UNIVERSITY ■ LIBRARY. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUPS FÖ R L AG S B O KH AND EL LUND 1911 BERLINGSKA BOKTRYCKERIET InnehâlI. LUMBIA UNIVERSITY Originalafhandlingar och originalnotiser. Sid. Arnell, H. W., Tre dagar i Bjurâker. En bryologisk exkursion. 1. Arnell, S., Gymnadenia conopsea (L.) R. Br. X Orchis macu- lata L 135. Borge, O., Algologische Notizen. 6 — 7 197. Fries, E. Th., Nagra växtlokaler i Bohuslän och Göteborgs- trakten « 39. Gertz, O., Om anthocyan hos alpina växter 101, 149, 209. Hagström, J. O., Tree species of Rnppia 137. Heintze, A., Om vinterstândare bland Ölands alfvarväxter... 165. Henriksson, J., Chrysanthemum Leucanthemum L. f. tubi- florum n. f 187. Hârd af Segerstad, F., Ett par nya växtlokaler 134. Johansson, K., Smä bidrag tili Hiüsinglands och Jämtlands flora 267. Kajanus, B., Ueber die Pollination bei den rapifera-Varie- täten der Brassica napus L. und der Brassica rapa L. 29. - — , Ueber die systematische Stellung der Flechtengattung Ste- reocaulon 83. — , Zur Genetik des Weizens 293. Lange, Th., Bidrag tili kiinnedomen om Gotlands Taraxa- cumflora 275. Lindman, C. A. M., Ueber Symphydum orientale L. und Sym- phyrtum uplandieum Ny'm 71. Naumann, E., Om en av Trachelomonas volvoeina förorsa- kad vegetationsfärgning 245. Neuman, L. M., Polyrpodium vulgare L. var. phegopteroides nov. var 79. Nilsson, He rib., Pollenslangarnas tillväxthastighet hos Oeno- thera Lamarckiana och gigas 19. O I «.o er: Il Sid. Nordstedt, O., Algological Notes. 5 — 7 263. — , Chrysanthemum Leucanthemum 242. Persson, H., Nâgra mosslokaler frân Göteborgstrakten 235. Rosén, D., Nâgra iakttagelser over Anemone Hepatiea 231. Simmons, H. G.. Bengt Jönsson. 1849 — 1911. (Tafl. 1 porträtt) 53. Sjögren, H. W., Om prässning av gran 9. Sterner, E., Nâgra undersökningar öfver tillväxten hos de skogbildande träden â tvänne platser i Torne Lappmark 91. Wah 1st edt, L. J., Färgen hos honblommorna och kottarna hos var vanliga gran 262. — , Huru Sonchus palustris L. spridt sig vid Kristianstad och Sölvesborg 17. — , Utbredningen af Cyperus fuscus L. i Kristiandstadstrakten. 78. — , Villkoren för att Alisma ranunculoides skall trifvas väl... 133. Westerlund, E. G., Nya bidrag tili kännedomen om de svenska formerna af Alchemilla vulgaris 11. Smärre notiser. Anslag 132, 136. Arbeider Ira den arktiske station paa Disko 193. Diide: A. v. Post 190, E. Lindgren 292. Döde utländske botanister: 28, 100, 134, 190, 262. Erinring om Linné 82. Fysiografiska Sällskapet 234, 266. Lektor Kindbergs mossherbarium 28. Litteraturöversikt. Endast titlar â ny litteratur: 51, 146, 195, 243, 2273. Af följande personers arbeten är mer an titlen omnämndt: Almquist 186 (Biolog. Arbeider 292) Bonnier 191 Conpin 192 Dyring 266 Euler 100 Fedtschenko 28 Filarszky 98 Fitting 135 Flerow 28 Fries, Th. M. 28 Frödin 208 Hill 97 Lewitsky 99 Lyttkens 239 .Mac Dougal 146 .Miehe 192 Müller 194 Möller 191 Paulsen 273 Punnett 193 Roth 230 Nypon och ekorre 229. Ol ika kromosomantal 243. Resa o. resanslag 146, 185, 190. Smith 145 Sylvén 51 Theorin 144 West 50 Westling 234 Wettstein 191 Weydahl 96 Wildeman 145 Wimmer 49 Östrup 10 Ill Spiraea Ulmaria v. denudata 98. Svamp som fângar djur 292. Tvâ botaniska trädgärdar 90. Vetenskapsakademien 50, 70, 145, 193, 230, 266. Växter, som nägot utförligare blifvit omnämnda. Aconitum Napellus 151. Adoxa Moschatellina 160. Aethio- nema saxatile 153. Agrostis 122. Alchemilla acutangula f. multi- caulis 15, Murbeckiana 13. Alisma ranunculoides 133. Adoxa chamaejasme 211. Anemone Hepatica 231, narcissiflora 150, ra- nunculoides 150. Arabis alpina 152. Arctostaphylos alpina 164, Uva ursi 209. Armeria alpina 214. Atropa Belladonna 215. Aza- lea procumbens 210. Bartsia alpina 215. Bellidiastrum Michelii 224. Betula pu- bescens 94. Biscutella laevigata 152. Brassica napus o. papa 29. Calamintha alpina 217. Cephalozia Hampeana v. Camusii 5, divaricata v. rupestris 7. Chrysanthemum Leucanthemum 187, 242. Chrysosplenium alternifolium 159. Cosmarium angulatum 198, javanicum 199, Lundellii 200, pseudoprotuberans v. tumidum 200, sulcatum v. glabrum 201. Crépis blattarioides 228. Cyperus fus- cus 78. Dieranella heteromalla 236. Dryas octopetala 161. Empetrum nigrum 156. Epilobium montanuni 160. Erica carnea 210. Galeopsis Tetrahit 217. Gentiana nivalis 214. Geranium silvaticum 154. Geum montanum 160, rivale 161. Globularia vulga- ris 220. Gran 9, 262. Gymnadenia conopsea 125, con. X Or- chis maculata 135. Gymnozyga moniliformis v. minima 203. Helianthemum alpestre 153. Heliosperma trifidum 149 Hvete 200. Ilea 265. Leontodon autumnalis 226. Lilium Martagon 123. Luzula glabrata 122. Martinellia apiculata 3. Microcystis 264. Myrtillus nigra 162. Nigritella nigra 125. Nypon 229. Oedogonium oelandicum 205. Oenothera Lamàrckiana o. gigas 19. Orchis maculata 125. Oxalis acetosella 155. Paris quadrifolia 124. Pedicularis 216. Picea Abies 95. Pinguicula alpina 217. Pinus montana 121, silvestris 95. Poa al- pina 122. Polygonum viviparum 129. Polypodium vulgare v. phe- gopteroides 79. Potamogeton pusillus 124. Prenanthes purpurea 226. Primula Clusiana o. minima 212, officinalis 213. Pyrola mi- nor o. secunda 211. IV Ranunculus alpestris, phthora, repens 151. Rosa alpin» 160. Ruppia 137. Salix retusa m. fl. 126. Saxifragae 158. Sedum atratum 157. Selag'inella 120. Senecio Fuchsii 225. Silene acaulis 149. Solda- nella 213. Sonchus palustris 17. Spiraea Ulmaria v. denudata 98. Staurastrum approximatum 201, sexangulare v. gemmescens 202. Stereocaulon 83. Stereococeus 263. Symphytum orientale o. up- landicum 71. Thalictrum aquilegiifolium 150. Taraxacum 247. Thymus hu- mifusus 216. Trachelomonas volvocina 245. Trifolium pratense 162. Vaccinium Vitis idaea 163. Viola alpina, biflora 153. Botaniska Studier TILLÄGNADF. F. R. KJELL1VIAN UPSALA 1906 Bohl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Stisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Ktitz. — Dahls tedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. - Fries, Morphologisch-anatomische Notizen über zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juel, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Kylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adöxa moschatellina. — Lindman, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pa Yänerns sandstränder fMit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuels son. Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on< the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatisehen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). \ BOTANISKA NOTISER FÖR AR 1911 U T G 1 F N E C. F. O. NORDSTEDT. DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEE R U P FÖRLAGSBOKH ANDEL. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1911. OAONVÄXTER SÄRSKILT UTLÄNDSKA DERAS FÖREKOMST, EGENSKAPER OCH ANVÄNDNING AV B. JÖNSSON PROFESSOR VID LUNDS UNIVERSITET MED 162 ILLUSTRATION ER är svenska litteratur har länge lidit brist pä ett arbete, dar i en för alla tillgänglig form och omfattning upplysningar lämnats om de växter, soin spela en roll i människans liushällning. Om man velat skaffa sig reda pâ, varifrän produkter ur växtriket härstamma, vilka man i det dagliga livet använder, hur de anskaffas och beredas, sä har man varit hänvisad tili botaniska läro- och handböcker eller tili konversationslexika och andra uppslagsböcker, och likväl har man ofta nog ej kunnat finna, vad man önskade vela, utan att gä tili större, ofta svärtillgängliga eller dyrbara* utländska arheten. Mangen, som känt hehovet av att skaffa sig dylika upplysningar, har utan tvivel heklagat, att icke hos oss nagot sädant arbete funuits tillgängligt, som den danska litteraturen äger i Mentz & Ostenfeld »Planteverdenen i Menneskets Tjeneste». Elfvings »De viktigaste kulturväxtcrna», som dessutom nu- * mera är utgangen ur bokhandeln, är ju utarbetad efter en vida mindre omfattande plan, i det den endast ingaende be- handlar ett ganska ringa antal odlade växter och knappast ägnar nägon uppmärksamhet at de manga andra arter, som odlas inom nagon mindre del av världen eller tillgodogöras utan att vara föremal för odling. Professor B. .lönsson har sedan gammalt sasom lärare nid lantbruksinstitut och frökontrollföreslandare statt i be- röring med den iillämpade botaniken i en heit annan grad, än vanligen är fallet med botaniste r an facket. Han har därför ej blolt uarii mera förtrogen med behonet an en sâdan framställning än andra uetenskapsmän pä omradet, utan ocksa förnärnat sig en särskild kompetens tili att tämna den. Hans intresse för botanikens praktiska sida har redan förut V 1 Tre dagar i Bjurâker. En bryologi.sk exkursion. Af H. Wilh. Arnell. For nâgra âr sedan fann jag vid en närmare gransk- ning af en Martiuellia-iorm , som âr 1877 af E. Collinder insamlats vid Hedwigsfors bruk i Bjurâkers socken i Hel- singland, alt densamma tillhörde den mycket sällsynta M. Massalongii C. Müll., som för öfrigt âr künd endast frân trakten af Verona i Italien b. Under sommaren 190c> företog jag tillsammans med Apotekaren C. lensen och f. d. Provinsiallükaren J. F. Ohm en utflykt till Hedwigs- fors med hufvudsakligt mal att sôka âterfinna nämnda säll- synta mossa. Härutinnan misslyckades vi, men tinder vâra exkursioner lingo vi se sä pass mycket af traktens moss- växtlighet. att jag anser. att en skildring af densamma bör kunna vara af intresse, om ock nâgon uttommande kun- skap om nejdens mossflora ej pâ den korta tiden af tre dagar (13—15 juli) künde vinnas. Vi lyckades nämligen under dessa exkursioner linna liera mossarter, sâsom t. ex. Mavtineïlia apiculatn, Bryum oblongmn o. s. v. för att ej tala ont nâgra af de af Jensen iakttagna Sjmagmtm- arterna, som ej förut blifvit för Heisingland pâvisade, samt tvâ nya varieteter af släktet Cephalozia. Vâr kunskap om mossor- nas geograliska utbredning i Sverige är ju dessutom ânnu sa bristfüllig, att hvarje bidrag till dess utredande bör ha sitt värde. Till grand för uppsatsen ligga de anteckningar, som jensen och jag gjorde under och omedelbart efter exkur- sionerna, och vàr i samräd utförda granskning af det in- samlade materialet, och hembär jag härmed tili Apotekaren ’) H. Wilh. Arnell, Martinellia Massalongii (C. Müller), ein Bürçer der Schwedischen Aloosflorn (Bot. Not., 1905, s. 315 —316). Bol. Not. 1011. 1 C. lensen mitt hiärtliga tack tor de värdefulla bidrag. som han sälunda lämnat tili denna uppsats. Angàende traktens naturförhällanden mä blott näm- nas att Hedwigsfors omneid ür en vacker, typisk. norr- ländsk grästenshygd utom omrädet für de >tora floddalarne nied inägorna, som ofta afbrytas ai björk- och asplundar. oeli sjöarne omgärdade af granskogsklädda höider och berg; försumpningar och bäckar äro där vanliga. Yid Hedwigsiors undersökte vi totst stränderna af hruksän, eher Homoän, sasom dess rätta namn är, 2— 3 kilometer nedät, emedan det är pä dessa, som Martinellia Massalougii enligt uppgift at Collin der samlats. Genom ans upprensning tili fiottled har emellertid dess strän- der fatt ett ganska olika utseende mot fordom och tili följd däraf äfven mossväxtligheten. Pä stenar i an var Fontinalis da/ccar/ica mycket riklig; pä strändernas fuktiga iordbranter växte Cliniacimu deudroides, Acrocladium cuspi- datum, Stereodon nrcuatus, Amblystegimn cordifoliwn, Ca- tharhica undnhita, Astrop/iylluni pwictation, A. cim /id/oides, Pcllia Xeesiatm, C/i/loscyp/ms polyanthus, Sphagnum rubel- lum o. s. v. 1 strändernas snäriga och skuggiga lunddälder växte pä iorden Amblystegiinn protensum. Hypnum pilife- rum, Ptagiothecium denticulatmn och Astrophyllum stellare samt pä stenblocken Jungennania barbata. f. (/uhu/neden- tata, Dicramtm scoparinm, D. longifolium, D. fuscescens, Dorcadion rupestre, D. a nomal um , D. Arnel/ii, Grimmia apocarpa, G. Miihlenbeckii, Tortula ruralis, Astrophyllum stli at/enm, Thnjidium abietinum, T. recognition , Hylocominni proliferum, H. parietinum, H. triquetrum, Hypnum viride, H. reflexum, H. p/umosum, H. erythrorrhizon, Leskea ner- vosa, Stereodon polyanthus, S. iucurvatus. Samma dag undersökte vi den lilla bäck. som vid bruket utfaller i Homoän och kommen frän den mimera utdikade Vibergstiärn. Yi blefvo där angenämt öfverras- kade att pä stenarne i bäcken iä se Aplozia c.ordifolia, en alpin art. som blott sällan päträiias i det norrländska lag- 3 landet; den upptrüdde här, säsom vanligt är med denna art, i massvegetation; för öfrigt växte pä stenarne i backen Hartinellia purpurascens, Chiloscyphus polyanthus i en egen- domlig, norrländsk form, Amblystcgium palustre , A. dila- tation, Hypuum pseudoplwnosum, Fontinalis antipyrctica, Dichelyma falcatum och pä dess jordstränder Philonotis fontana, Sphaerocephalus palustris, Br y um ventricosmn, B. patt eus, Schistophy/lum osiuundioides o. s. v. Yärt bästa fynd vid denna back var dock den säl 1 - synta Martinellia apiculata, som växte sparsamt pä en mur- ken stam tillsammans med Martinellia convexa, M. irrigua, Riccardia Jatifrons och Blepharostoma trichop/iy/luin. Mar- tinellia apiculata pävisades först för Sverige af C. Jensen och mig1) pä grund af exemplar, som vi insamlat i Täsjö i Ängermanland; tili detta växtställe kan iag nu lägga nägra nva, nämligen: Agi., Hellgums socken, Yästby, cf och gon. H. W. A. och Jensen, 1894); Mpd. Borgsjö socken. Ange gon. (H. W. A., 1894); Stöde, Yiskan, col. och gon. dl. W. A., 1894); Sin. Barkery ds socken, ßoarp (H. W. A., 1885), hvartill kommet, att vi päföljande dag fann den äfven vid Ofre Fläsmasjön nära Hedwigsfors. Sannolikt har arten en ganska vidsträckt utbredning i Sverige, fast den genom sin litenhet blifvit förbisedd. M. apiculata är nämligen en- dast 2—3 mm. hög. Den liknar tili utseendet, särskildt ge- nom färgen, som är blekgul, äldre rodnande, M. convexa, men tili bladformen mera .)/. rosocea, frän hvilken den ''ki lier si g genom de grundare, blott tili }, tvädelade bladen, hvilkas llikar städse äro uddspetsade, den snedt och smalt rektangulära öfre bladfliken, nägot mindre bladceller, hvil- kas väggar, särskildt i cellhörnen, äro starkare förtjockade. samt lättast genom de heit olika, mörka, encelliga, mindre och klotformiga groddkornen. Äfven utom Sverige är M. apiculata sällsynt; K. Müller känner i sin stora Scapania- monograli densamma endast frän nägra fä lokaler i syd- b Arnell und Jensen, Ein bryologiseher Ausflug- nach Tasjö iBih. t. K. X'et. Ak:s Handl., Band 21, 18^6, s. 28 — 29 1. 4 liga Europa Pyreneerna. Schweiz. Bayern . Xorge Sibi- rien och X. Amerika, hvarförutom arten angifves for Ita- lien af Massalongi och för Böhmen af Yelenovskv Enligt min egen erfarenhet är M. apiculata ganska vanlig i Sibirien, vid Jenisei och Ob, mellan ÖS— 62° n. hr. Yid vära exkursioner i det omedelbara grannskapet af Hedwigsfors antecknade vi dessutom under den första da gen. 1 Pâ murk en ved : Jungerniania zeutricosa, /. gut- tulata, Lophocolea hcterophxlla, PtiliiUum pulc/ierrimnm, Oncophorus Wahlenbergii, Cainpylium Sommerfelti, Am- b/xstegium serpens, Stereodon polyanthus. 2) Pä trädstammar: Dorcadion obtusifolium pâ asp och balsampoppel. T). speciosum pâ sälg 3) Pâ mer eller mindre fuktig iord: Nardia sca- laris d och O, Lophocolea minor, Blasia pnsdta, Marchan- da polymorpha, Dicranella subuhda. Anisotheciwn rubrum , Trematodon anibiguus, Ditrichum tennifotiinu, 1). pusillum , Pohlia nutans, P. grandiflora, Br y um caespiticium, R. affine, Leptobryum pyriforme, Funaria hygrometrica, Barbula con- voluta pâ ett brandställe, Po/xtrichum urnigerum. 4 1 sumpig gran- eller blandskog eller i kärr: Plagiochila asp/enioides, Aplosia lanceolata, Sphagnum api- culatnm, S. cymbifolium, S. Gir gensohnii , S. medium, S. obtusum, S. Russo ici/, S. subsecundnm, S. teres, Astroph xl- lum cuspidatum, Splachnwn vasculosum, Bryuni proliferum. Polytrichum commune, P. strictum, P. gracile, Hyloconiium, calvescens, Hypnum trichoides, H. curt um, Stereodon iucur- vatus, Seeker a complanata, Amb/ys/egium exanmdatum, A. fluitans, A. gigauteum. 5) Pâ stenarne i en gies aspdunge: Ptilidium ci- liare, P. pulcherrimum, Jungerniauia longidens, Dicranoivc- issia crispula, Dicranum longifolium , Oncophorus strun lifer, Ceratodon purpureas, Grimmia ranudosa, Bryuni elegans, Polytrichum juniperinum, Hyloconiium parietinum, H. pro- liferum, Amblystegium aduncunt, Stereodon pa/lescens. Hyp- O muH reflekum, H. plwnosmn, H. erythrorrhizon , Ptilium crista castrensis. Den följande dagen uridersökte vi stränderna af Ofre Fläsmasjön och Alsjösjön i hopp att pâ den murkna veden pa dessa sjöars stränder, som tidtals genom uppdämning öfversvämmas, eher i den försumpade granskogen i sjöar- nes närhet möjligen hnna Mavtinellia Massalongii. Under vagen tili dessa sjöar insamlade C. lensen pâ Xedre Fläsmasjöns strand en lefvermossiorm. som befunnits vara Cephalozia Hampeana (Ne es) Douin X Schi fin er var. Camusii Douin in litt., nov. var. Elongata, parce ra- mosa; cellulæ corticales rectangulares, non incrassatæ, estria- tulæ; folia valde distantia. erecto-patentia vel patentia, lobis acutis vel obtusis, cellulisnon incrassatis, lævibus; amphigas- tria parva et rara. Hab. Suecia. Helsingland, Bjuräker, in ripa inundata lacus Xedre Fläsmasjön, Chiloscypho po/yantho associate (C. Jensen, 1909). Vid Öfre Fläsmasjön antecknade vi frân mera eller mindre marken ved Georgia pellucida, Jungermania guttu- lata , /. ventricosa, J. gracilis, Cephalozia media, C. bicuspi- data, Kautia trichomanie, Lepidozia reptans, Riccardia pal- mata, Blepharostoma trichophyllmn samt Martinellia apicii- lata och frân den sumpiga granskogen Harpauthus Flo- towiamis, Jungermania Kimzeana , J. Baiicriana, Dicramim majas, Astrophyllum psendopnnctatum, Tayloria tenuis, Am- blystegium Richardsoni, A. cordifolinm, A. stramiaemn, A. scorpioides, Sphagnum Wnlfiamtm iriklig), S. ripariirm, S. fnscum. Vid Alsjösjön tillkommo pä murken ved Jimger- mama incisa, J. Helleriana och Riccardia latifrons samt i granskogen Dicramim clatmn, D. finge! lare (sâsom vanligt pä skogsstig) och Splachnum luteum. Ett tyvärr alit för kort besök i den vidsträckta Hundsmyren, som skiftade mellan flack starrmyr och tufvig torfmosse, lämnade ett ut- byte af Martinellia irrigua, Mylia anomala, Jungermania b incisa, /. Kmneaua, J. ventricosa, Riccardia ping ui s, den kritiska R. major, Cepl/alo zia bifida, C. striatnla till största delen sâsom var. spiuigera. Dicranum Berger/’, D. Bonjeani, Meesea triqnetra, Amblystegium pnrpnrascens, A. baditnn uned frukter A. stramiueum, Sphagnum papillosum . Den sista dagen gjorde vi en utflykt till Dalaberget. I den lilla dalgâng som bildats af en afloppsbäck Iran Seb- berstiärn funnos Jmigermania obtasa (sparsamt i Hyloco- mium prolijerum , J . minuta, /. gracilis med îrukt, Odonto- schisma denudatum, Splachnum luteum, S. vascnlosum, S. pedimculatmn, Tetraplodon august at us, Buxbaumia aphy/la, Polytrichum pilosum, Jungermania excisa, J. bicreuata, Cep- holozia bifida (de 4 sista pâ en gammal kolrnilebotten saint pâ stranden af Scbberstiârn Amblystegium revolvens, Pa/u- /lella squarrosa, Sphagnum angustifolium och S. compactnm. Pâ don branta nordsidan af Dalaberget växte en in- tressant samling af sâdana mest nordliga mossor. som âro karakteristiska för norrländska urberg. sâsom Jungermama alpestris, J. saxicola, J. minuta, J. inflata med frukt. Diplo- phyllum taxi folium, B/epharostoma setiformis medrikliga kal- kar. Cesia obtusa, Cephalosia striatula och Kantia sphagnicola. krypande pâ en tufva af Sphagnum acutifoUnm, Oucopho- nts torquescens, Dicranum congestum. D. Schisti, D. e/on- gatum med frukt, D. spurium, Grimmia fascictdaris. G. hypuoides det enda stalle i trakten, dar vi sâgo denna art Bartramia pomiformis ; pâ vâgrâta. tidtals öfversilade hällar förekom . Indreaea crassinervis, pâ klippvâggar mot söder Oncophorus strumifer , Grimmia torquata, G. Miihlenbeckii, Weissia curvifolia riklig, Anoectan giutn lapponicum, A. Mou- geottii, Br y um Miihlenbeckii , Philonotis alpicola, Molha tortuosa, Stereodon cupressiformis, en i dessa nordliga trakter sparsam mossa. Plagiolhecium piliferum samt pâ skuggig skogsmark Hypnum Starke/' och i ett kâlldrag R/ccard/a major. Härtill kommet* en märklig form af Cephalozia di- varicata, som C. Jensen kallat Cephalozia divaricata Franc.) Dum. var. rupestris C. Jens. nov. var. Major quam forma vulgaris C. divaricata. Caulis parce ramosus; cellnlæ corticales hreviter rectangulares vel quadratæ, membranis crassis. Folia caulina subaeqnimagna. caule latiora, patentia, lobis acutis, cellulis valde incrassa- tis; cuticula lævis vel parce hyalin o- verruculosa. Amphi- gastria numerosa, bene evoluta. Hab. Suecia, Helsingland, Bjurâker, Dalsberget, in rupibus siccis Weissi.ee curvifoliœ immixta iC. Jensen, 1909 . Slutligen hade \'i del stora nöjet att pfi bäda sidorna af en nyanlagd vag vid Dala Anna den vackra, sällsynta och vanligen mycket sparsamma Bryttm oblongum i mass- vegetation pa en sträcka af uppât en kilometer; den växte här i sällskap med Brymn pallens, B. intermedium, B. cce- spiticium, Anisothecium rubrum, A. crispum, Stereodon ar- cuatus, Hypnum pl/imosnm, Martiuellia rosacea och Cep/ia- losia Bryhnii. Till sist lümnas harmed en förteckning öfver de moss- arter, som af oss iakttogos i Hedwigsforstrakten, hvarvid S. O. Lindbergs system och nomenklatur följas: Hepaticæ: Marchanda polymorpha son.; Lepidosia reptans; Odoutoschisma denudatum; Cephalozia bicuspidata fr.; C. pleniceps; C. media; C. divaricata var. rupestris; C, Hampeana var. Camusii; C. bifida; C. Bryhnii; C. striatula med var. spinigera; Kantia trichomanis; K. sphagnicola; Har pantluis Flotowianus; Chiloscy pints polyanthus ; Lopoco/ea mi- nor; L. heterophylla; Riccardia latifrons; R. palmata R. major; R. pinguis; Blepharostoma trichophyllum ; B. setiforme med kalkar; Ptilidium ciliare; P. pulcherrimum fr. ; Martine/lia irri- gua; M, purpurascens; M. rosacea; M. convexa; M. apiculata cf och gon.; Plagiochila asplenioides; Mylia anomala; A plasia cordifolia; A. lanceolata; / itngenuauia barbata m. kalk; |. quinquedentata cf; J. Baueriana; J. gracilis fr. ; J. incisa m. kalk; J. Kunzeana fr.; J. obtusa; J. ventricosa; J. guttulata fr.; J. longidens m. gon.; ). alpestris m. gon.; |. inflata fr.; I. bicre- 8 nata; J. excisa; J. minuta; |. I-Ielleriana m. kalk; Xardia sca- lar is (J och fr.; Ccsin obtusa; Pcllia Neesiana; P. epiphylla; Bin s/ a pusilla. Sphagna. Sphagnum papillosum; S. cymbifolium; S. medium; S, platyphyllum ; S. subsecundum; S. squarrosum; S. teres; S. Girgensohnii; S. Russowii; S. Warnstorffii; S. rubellum; S. luscum; S. acutifolium; S. subnitens; S. Wul- fianum; S. apiculatum; S. obtusum; S. riparium; S. angusti- folium; S. Dusenii; S. compactum. Musci veri: Polytriclnim commune fr.; P. juniperinum fr. ; P. strictum fr. ; P. gracile fr. ; P. urnigerum; Cathariuea undulalata fr. med en forma minor; Schistophyllnm osmun- dioides; Georgia pellucida; Astrophyllum punctatum fr. ; A. pseudopunctatum fr. ; A. cuspidatum; A. silvaticum; A. cin- clidioides; A. stellare; Sphacrocep/ialns palustris fr. ; Bart- ramia pomiformis fr.; Philonotis fonlana fr. ; P. alpicola; Meesea triquetra; Splachninn luteum fr.; .S. vasculosum fr. ; S. sphaericum fr. ; Tetraplodon angustatus fr. ; Tayloria te- nuis fr.; Bryum proliferum; H. ventricosum; B. pallens fr.; B. elegans; B. cæspiticium fr. ; B. affine fr. ; B. intermedium fr.; B. oblongum fr. ; Polilia nutans fr. ; P. granditlora gon. ; P. cruda; Leptobrymn pyriforme fr. ; Tortilla ruralis; Bar- hula convoluta; Molli a tortuosa; Funaria hygrometrica fr. ; Dicrànum datum fr. ; D. undulatum; 1). spurium; D. Ber- gen; D. Bonjeani; D. majus; D. fuscescens; D. congestum; D. seoparium; D. elongatum fr. ; D. longifolium fr.; D. fla- gellare; D. schisti fr.; Dicranella subulata fr, ; Anisothecium rubrum fr.; A. crispum fr. ; Ditriclunn tenuifolium fr.; D. pusillum fr.; Trematodon ambiguus fr. ; Dicranoweissia cris- pula fr. ; Oncophorus Wahlenbergii fr. ; O. torquescens fr.; O. strumifer fr. ; Ceratodon purpureus fr. ; Dorcadion spe- ciosum fr.; D. Arnellii fr. ; D. rupestre fr.; D. anomalum fr. ; D. obtusifolium; Anoectanginm lapponicum fr. ; A. Mou- geotii; Grimmia Mühlenbeckii fr.; ( 1. torquata; G. apocarpa fr. ; G. ramulosa fr.; G. hypnoides; G. fascicularis; Andreœa petrophila fr. ; A. crassinervis; Th/tjidi/mi abietinum; T. 9 recognitum ; Leskca nervosa med rikliga gon.; Ambly- stegiwn serpens ir. ; A. stellatum; A. protensum; A. elodes; A. fluitans; A. exannulatum; A. purpurascens; A. adun- cura fr.; A. scorpioides; A. badium fr, ; A. palustre fr.; A. dilatatum fr.; A. cordifolium; A. Richardsoni; A. giganteum; A. stramineum; Hypnwn piliferum; H. re- fiexum fr.; H. erythrorrhizon ; H. curium; H. Starkei; H. viride; H. pseudoplumosum; H. plumosum; H. trichoides; Pterigynancivum decipiens; Hylocomium proliferum; H. pa- rietinum; H. calvescens; II. triquetrum; Campylium Som- merfeltii fr. : Pt ilium crista-castrensis; Stcreodou arcuatus; S. cupressiformis ; S. pallescens fr. ; S. incurvatus fr. ; S. po- lyanthus fr.; Acrocladiwn euspidatum; Plagiot/ieciinii den- ticulatum fr. ; P. piliferum fr.; Xeckera complanata; Cliina- ciinn dendroides; Dichclyma falcatum fr. ; Fontinalis anti- pyretica; F. dalecarlica; Hedivigia albicans fr. Om prässning af gran. Som bekam affalla barren vid prässning af gransläk- tets olika alter. Nâgon siikel metod att fa barren kvar- sittande vid torkning vore därföre ünskvärd. Neuman Säger i sin Sveriges Flora (sid. 818), att olä- genheten af barrens affallande i nâgon man kan afhjälpas genom kokning i vatten. minst 20 minuter tore inläggningen eller genom bestrykning med varm gelatinlösning pä blad- f ästen a. Undertecknad har därföre under sommaren gjort ât- skilliga försök, som härmed omnämnas. Prof ven gällde närmast häng-granen (Picca Abies L.) f. viminalis (Sparrm.)) af hvilken nägra individer linnas i Sollefteä socken. 1. En del kvistar kokades 10, '20, 30, 40 och 50 minu- ter resp. men profven visade sedermera icke nâgon skillnad hvad barrens fastsittande beträffar; undan for undan folio de af vid hvarje omläggning. hvarföre jag icke anser kok- ningsmetoden tillfredsstäl lande. 10 2. Grenarne drogos genom en hvitgul fernissa i kristall- laek) och hängdes sedan upp pä snören till torkning i solen. Det drog en hei vecka, innan de künde läggas i prassen men de blefvo sedan konserverade med glans . Kvarsit- tande smärre stvcken af gräpapperet künde lätt lossas ge- nom fuktning med vatten. Denna metod var besvärlig men ledde till malet. Den gröna färgen blektes icke. 3:e p'rofvet var grenarnes dragande genom en varm ge- latin-lösning. De sä behandlade ex. kunde samma dag läggas i prass. Barren sutto kvar, men den gröna färgen blektes nägol. 4. Utan att vidare tänka pä sammansättningen af kol- lodium drog jag migra kvistar genom denna lösning. Prof- ven lingo pa stam oeh ban* en hvitgrâ utfällning af eellulosa. sä att de alltför mycket skiljde si g frän det naturliga ut- seendet. Barren sutto naturligtvis mycket säkert kvar. Det vore ju af intresse, om nägon i tidskriften ville vttra sig i frägan och kanske framkomma med nägot annat förslag. — Möjligen är äfven ärstiden, dä profven tagas. af nägon betvdelse. P. S. 15 i 1911. Prof af samma träd. tagne den 12 dec. 1910, fäll de efter prässning sina harr füllt ut lika ymnigt som ex. tagna under sommaren. H. W. Sjögren. Östrup, E., Danske Diatoméer. Med 5 Tarier og et Résumé. 323 s. Kjöbenhavn 1910. Examineringstabellerna böra underlätta bestämningen fastän beskrifningar vanligen icke finnas vid arterna eller deras former. Dä antagligen de fiesta danska arterna ock- sä finnas i Sverige, bür arbetet vara af stört gagn fördern, som vilja lära känna de svenska formerna. YTi förstä ei hvarför förf. i registret uteslutit synony- merna, hvilket kan onüdigtvis försvära uppletandet af ett i boken befintligt nanin. 11 . Nya bidrag till kännedomen om de svenska formerna af Alchemilla vulgaris L. Af Carl Gustaf Westerlund. Sedan min afhandling Studier Of ver de svenska for- merna af Alchemilla vulgaris L. i April 1907 utkom, har jag dels själt fortsatt mina iakttagelser i Hera trakter af ßlekinge, SmAland och Östergötland, dels emottagit tili be- stämning fiera samlingar. nämligen frän Lektor Fr. E. Ahlfvengren - fr an Halland), Apotekare M. Engstedtfen rikhaltig samling i synnerhet fran Stockholmstrakten . all. Jur. Studeranden Arne Fries (rikhaltiga samlingar fran Uppland och Gottland; fràn denna senare provins insam- lade af ßataljonsläkare E. Th. Friese Läroverksadjunk- ten G. Johansson (fran Ängermanland och Tonne Lapp- mark), Fil. Licentiat M. O. Malte (fran Skäne), Rektor L. M. Neuman (fran skilda landskape Fil. Licentiat G. Samuelsson (en större samling frän Dalarne) och Tand- läkare P. Tufvesson (frän Skfine . hvarigenom min känne- dom om dessa formers utbredning väsentligen ökats 1 . A. pubescens (Lama Bus. — Halland: Falkenberg (Fr. E. Ahlfvengren, 1908) ; Kungsbacka (L. Back. 1893, Hb. Neuman-. Rohusldu: Uddevalla (M. Engstedt, 1901). Öland: Borgehage (M. Engstedt. 3/s 1910). Uppland: Singö lArne Fries, 1907; harigheten pä stjälkar och bladskaft ovanligt tilltryckti. Dalarne: Säterstrakten, tlerest. (G. Samuelsson in litt., 1907). A. plicata Bus. Gottland: Visby . Skolbetningen ; Mar- tebo; Tingstäde lomnes leg. E. Th. Fries, 1908). Södennan- land: Strängnäs, Domprosthagen (G. Samuelsson. '% I907i. Stockholm : Akixholm t!)/c, viel Nya Gasverket 23/g och Nacka 29/g (omnes leg. M. Engstedt, 1910e Uppland: Uppsala, fierest. ’) Pâ grand af förekommen anledning" vill jag' nämna, att jag reviderat alla här nämnda samlingar, intian Amanuensen H. Lindberg i Helsingfors sett nâgon af dem. Bot. Xot. 1911. 12 Arne Fries in litt.. 1907 . Datante: Alfdalen, Blybergets södra sluttning G. Samuelsson, 10 ; 1907; mycket liten, jord- bladens midtlob vanligen med 4 tänder pâ hvarje sida . A. alpestris Schmidt. — Hallattd : Snpstorps sn. Fyl- linge; Skedala; Sperlingsholm; Ships sn, Heden; Älfsakers kyrka omnes leg. Fr. F. Ahlfvengren, 1908 . Östergötland : Xorrköping lierest. C. G. W., 1908—1910); Ö. Eneby. Fred- riksdal A. Cederlöf, 1^408' ; Régna sn. Regnaholm Ruben Larsson, 1907). Öland: Borgholm. Solliden M. Fngstedt. 's 1910 . Gottland: Visby. Länna och Diupkvior E. Th. Fries. 1908 . Stockholm: Tallkrogen -l r,. Ilammarby 'je, Svinders- vik s « och Värmdön vid Gustafsberg 24 « omnes leg. M. Fngstedt, 1 c> 1 0 . Uppland: Roslags-Kulla sn. Gregersboda Arne Fries, 1901 ; Uppsala, Kemikum id. , 23 s 1907; höst- form med jordbladens hufvudnerver häriga nästan eller ända tili basen ; Läb\’ sn, nära Läby vad 1 ex. inter A. Wiehuræ, id.. - 1908 ; Singö id.. 1907 . Dalarnc: Säter, Martensgârd 20 c; Alfdalen. Gâsvarf 4 ; (1. Samuelsson, 1907 . A. Wiehuræ Bus. — Uppland: Uppsala, Rickomberga 3 Läby sn. tierest. ymnig pâ backar vid Läby vad 2 ? ; Ramsta sn. Arb\- 30 n omnes leg. Arne Fries. 1908). Viïst- nianland: Köping O. Wassberg, 1897, Hb. Ahlfvengren. Dalarnc: Säter, Nordalen -° ja och Angarne 28/«; Gustafs sn, üsterby -- «; St. Skedvi sn. lierest.. ss. Söder-Sätra 19 . Tvsk- bo 21 Xyberget 24 « och Ytter-Sätra 30/ «; Alfdalen. lierest.. ss. Mjâgen 4 i, KAtilla 5 7. \Täster-Myckeläng hn, Darâberg T, Blyberg 10 7 omnes leg. G. Samuelsson, 1907 . Jdintland: Snasahögarna, Getvalen Fr. F. Ahlfvengren 1895). Anger- manland: Sollefteâ 3 ex. inter A. Murbeckianam. G. Jo- hansson, "it 1909 ; Lângsele 1 ex. inter A. Murbeckianam. id.. YII. 1909). — Denna art har de inre jordbladens huf- vudnerver ej sällan mot basen glatta. A. Murbeckiana Bus. — Stockholm : St. Xyckel viken M. Fngstedt, 4 1910 1. Uppland: L'ppsala, lierest.. ss. Bo- tan. trâdgârden, vid Kemikum, Stabby; Singö omnes leg. Arne Fries, 1907). Västmanland: Köping O. Wassberg, 13 1897, Hb. Ahlfvengrem. Dalarne: Ludvika järnvägsstation ,8/<: (däribland 1 ex. med ett par yttre blad undertill gles- häriga nästan pä heia ytam; Säterstrakten, llerest. (G. S— n in litt. » ; St. Skedvi sn. Söder-Sätra 2U Älfdalen, Merest., ss. Mjagen 4/7, Blyberg 10/7, Längö 13/7 (däribland 1 ex. trän Mjägen med ett inre blad gleshärigt undertill pa loberna ett stycke ned mot mellanfälten; 2 ex. Iran Blyberg med ett inre blad undertill ganska tätt harigt pä loberna; Mera ex. frän Längö med bladen of van i recken och vid kanten stundom äfven ett stycke ned pä loberna silkeshäriga; omnes leg. G. Samuelsson, 1907). Hiivjedalen : Funäsdals- berget (S. ). Enander, l0/s 1899, i. umbrosa. Hb. Stockh. . Jämtlaud: Äre skolhus (Fr. E. Ahlfvengren. G 1895, sen- sommarform, Hb. Stockh. i. Angermanland : Sollefteä, all man: talr. ex. säväl VIII. 1908 som MI. och MII. 1909, t. ex. vägkantsdi'ken ymnig (,8/r *1909, Ï. vegetal, längs jä-rnvägs- banken (VII. 1909, f. typte a &’ f. umbrosa i, Prästäng (VIII. 1909. f. aprica); Längsele VII. 1909; Österäsen VII. 1909 (omnes leg. G. Johansson i. Tonte Lopptnark : Abisko (G. Johansson, 14/- 1909). A. obtusa Bus. b — Stockholm : St. Nvckelviken dl. Engstedt, 4/u & "p 1910). A. glomerulans Bus. — Uppland: Uppsala, Hammarby i Bondkyrko sn (Arne Fries, 21/s 1907 & 10 / -, 1908); Läby sn. vid Läby vad (ymnig; id., 2/7 & 1908). Dalarne: (omnes leg. G. Samuelsson, 1907): Säter, mellan Mârtensgârd och Johannesberg 20/fi, Tingsvallen och Ängarne 28 c; St. Skedvi sn, Söder-Sätra vid Gràdarne och Stensbäcken 28/o; Älfdalen talr. Ställen, ss. Gäsvarl 4/7, Katilla 6/7, Väster-Myckeläng 5/7, Dârâberg ß/r (f. dasyca/yx C. G. W.), Lokbodarne 8/-, Skin- narsbodarne */7, Blyberg 10/7, Klitten *»/7, Längsjöblecket - 1 / 7 . Navarnäs vid Aspvasslan 22/7 (sec. G. S— n in Sv. Bot. Tidskr. 1910, p. 23: t. allm. i Älfdalen). Jämtland: Äre sn. Noredet (C. Christenson, VII. 1903, Hb. G. Johansson). 4) Se Bot. Not. 1910, p. 258. 1 4 A. filicaulis Bus. — Ska ne: Glostorps sn. Käglinge R Herlitz, 1S95. Hh. Lundi; Broby V utv. 2) ingen utv. 20 Vs » ingen utv. 23 » V ingen utv. 2) utv. 21 » V utv. (17 frön) gin- 23 V. » ingen utv. gen utv. 24 » ingen utv. 21 V* » V ingen utv. 2) ingen 24 V* » utv. (ett enda lrö) utv. 25 » ') ingen utv. 2) utv. 22 » utv. (ganska manga 25 V* » utv. frön) 26 » utv. *) Gates R. R.: Hybridization and Germ Cells of Oenothera mutants (Bot. Gaz., Vol. XLIV, N:o 1, 1907 och Apogamy in Oenot- hera (Science, Vol. XXX, N:o 776, 1909). **) utv. betecknar mycket svag utveckling: kapseln rudimen- tär med endast ett ringa antal frön, mest samlade i kapselns topp. utv. betecknar halfutvecklad kapsel med ett större antal frön, utv. betecknar füllt utvecklad kapsel med normalt fröantal. O. Lamarckiana 1. O. gigas. Tid mellan polli- nering och blom- Resultat, mans afskärande. Tid mellan polli- ncring och blom- mans afskärande. 22 l/'-> tim, ingen utv. 27 tim. utv. 23 ') utv. tmänga frön) 28 utv. 2) ingen utv. 36 utv. 23 V* » utv. 1 40—50 » utv. 24 ') utv. -) utv. 24 V» utv. 25 I) ingen utv. 2) utv. 25 ‘/* utv. (ett 20-tal frön) 26 utv. 26 V* utv. 27 utv. 28 V utv. -) utv. 36 V utv. -) utv. 37 utv. 38 utv. 39 utv. 40-50 » utv. Résultat. O. Lamarckiana 2. I. Själfbefruktad. II. Befruktad med gigas. Tid mellan polli- nering och blom- Resultat, mans afskärande. Tid mellan polli- nering och blom- Resultat, mans afskärande. 20 tim. utv. 16 tim ingen utv. 21 » utv. 20 » ingen utv. 21 V* i> utv. 21 » utv. (4 frön) 22 » utv. 21 V, » utv. (ett 10-tal frön» 22 V. » utv. 22 » utv. 23 utv. 23 » utv. (5 frön) 24 ///r.(kapsel nästan af 24 » utv. vanlig storlek) 25 » utv. (kapsel nästan 25 » utv. (som föreg.) af vanlig storlek» Af 6 Lamarckiana- blommor, dar riklig pollinering ut- forts, men blomman ej afskurits, utan fâtt vissna och affalla 23 pâ vanligt satt, ei'höllos 5 fullständigt utvecklade kapslar och 1, som var nägot mindre än vanligt, men rik pâ frön. Dessa iörsök utfördes för att kontrollera, om normalt rudi- mentära kapslar utbildades. T venne kontrollblommor at gigas gâîvo utvecklade kapslar, rika pâ frön. So hi af dessa tabellev framgär är den tid, som pollen- slangen behöfver für att genomväxa stiftet hos O. Lamarc- kiana 19 timmar, hos O. gigas 21 timmar. Visserligen äro resultaten ganska ojämna under de första timmarna, sedan utveckling af frön börjat erhällas. Sä har hos O. Lamarc- kiana efter 20. 20 1/2, 21 och 22 */s timmar intet résultat erhâllits och af gigas ej efter 23 Vs och 24 timmar. Yidare har af O. Lamarckiana befruktning erhâllits i ena fallet efter 21 och 23 timmar, i andra ej. Emellertid synes en jämförelse mellan de tider af växtens utvecklingsperiod, pâ hvilka försöken utförts, lämna förklaringen härtill. De befruktningar, som lyckats efter 19—23 timmar, äro utförda med de tidigast utslagna, kraftigaste blommorna, de som misslyckats en half mânad senare, säsom följande tabell visar: Tid mellan pollinering och blommans af- Datum för poliineringen. Resultat. skärande. 19 timmar 12/t 21 » utv. 23 » “A 20 » -0/7, 29h 20 Vs » 4 21 » 28 / 21 ]/2 » 27/t, 30/t > ingen utv. 22 Vs » -8I- 23 » S8/7 Det ser säledes ut, som om i de tidigare, kraftigare blommorna befruktningen försigginge hastigare än i de en- dast en half mânad senare blommande , obetvdligt mindre 24 blommorna. Inga försök äro utförda efter juli mänads slut, men dä blomningen pâgâr ända in i September, förefaller det troligt, att dessa sena, smä och svaga blommor skola visa ganska stora diîîerenser mot de tidigaste. Se vi pu resultaten af befruktningarna pa Lamarcki- ana 2 äro de mycket jämna, och här är ocksä pollineringen utförd pä samma dag af alla blommor. Tabellerna för säväl O. Lamarckiana som O. gigas visa oss ocksä, att befruktningen försiggär suc.cessivt i kap- seln. För O. Lamarckiana synas under tiden 19 — 23 timmar endast ett fötal ägg ha hunnit bli befruktade, vanligen i kapselns topp. Under tiden 23—38 timmar har befruktning försiggätt i betydligt större utsträckning, men är ei full ständig. Forst efter c. 38 timmar synes befruktningen vara fullständigt utförd. Efter den tid, da de första äggen i kapseln be/rnktades, synas säledes ndra 20 timmar älgä för en fullständig be- fruktning. Detta beror väl delvis därpä, att pollens) angarna ha olika väg att tillrvggalägga: de som växa frän yttersta spetsen af ett märke tili kapselns hotten längre väg än de, som växa frän märkesskifvans midt tili kapsels topp, dels ocksä därpä, att de inbördes hindra hvarandra vid genonv växandet af stiftet. En jcimförelse mellan O. Lamarckiana 1 och O. gigas syncs visa, (dt befruktningen has den förra int rüder inont kort are tid ein kos den sena re1) Forst 21 timmar efter pol- lineringen är för O. gigas visât, att befruktning försiggätt i nägra ägg, under det att motsvarande tid för O. Lamarc- 1) Att använda denna differens som ett bevis för, att O. gi- gas erhâllit en ny egenskap med afseende pollenslangarnas till- växthastighet, synes mig ej möjligt, dâ jag är öfvertygad ora, att olika O. Lamar ckiana-vnà.. kunna visa differenser med afseende pa denna fysiologiska egenskap, liksom de göra det med afseende pa fiera af mig undersökta morfologiska egenskaper. En jämförelse mellan 0. Lamarckiana 1 och 2 synes peka i denna riktning. Befruktning erhölls af 2 efter 20 timmar d. 2i)/ 7, men af 1 först efter 23 ’/2 timma d. 28/ 7, fast bada ind. hade börjat blomningen ungefär samtidigt. kicina var 19 timmar, och först efter 26 timmar har den försiggätt i sädan utsträckning, att en halfutvecklad kapsel erhâllits, under det att motsvarande tid for O. Lamarckiana var 23 V 2 timmar. Om detta beror pä, att pollenslangarna vâ'xa lângsammare, eller därpä, att stiftet är längre hos O. gigas (5—10 mm. längre än hos Lamarckiana ), vägar jag ej afgöra. En jämförelse mellan de med 0 gigas befruktade och de själfbefruktade blommorna af O. Lamarckiana 2 skulle möjligen anses kunna lämna klarhet häri. I den själfpollinerade Serien ha vi befruktning efter 20 timmar (möjligen tidigare), i den gv'gns-pollinerade först efter 21 timmar. Pollenslangarna af O. gigas synas sâledes i O. Lamarckianas Stift växa lângsammare än O. Lamarckianas egna pollenslangar. Men därför är det ej säkert, att de göra det i O. gigas egna Stift. Dä 19 timmar âtgâ för pollenslangen att genomväxa stiftet och detta var 85 mm. längt hos O. Lamarckiana, skulle vi fâ en tillväxthastighet af 4A7 mm. i tinnncn. Här- vid är dock att märka, att 19 timmar ej behöfver vara mi- nimumtid. Det kan mycket väl hända, att pollenslangen hun- nit ned tili ägget före 19 timmar efter pollineringen, men att sperm akärnorna ej hunnit förbi afskärningstället, och i sä fall uteblir naturligtvis befruktning. Äfven om spermakär- norna hunnit nedom detta Ställe, men ännu ej befruktat äggcellen, skulle man kunna tänka sig, att särchockeu in- verkade fördröjande eller hindrande pä befruktningen. — Talet 4,47 pä tillväxthastigheten är naturligtvis endast ett medelvärde, och det förefaller ej troligt, att pollenslangen växer lika hastigt heia tiden, dä Stameroff1) för Colutea arborescens och Robinia pseudacacia visât, att pollenslang- arna tili en böjan växa längsamt, men att sedan tillväxthas- tigheten sä smäningom tilltager och när ett maximum, hvar- J) Stameroff K.: Zur Frage über den Einfluss des Lichtes auf das Wachstum der Pflanzen. — Flora, Bd. 83, 1897, p. 147. 26 pâ den längsamt sjunker. Dessa résultat äro visserligen vunna vid konstgjord retning af pollenslangarna med soc- kerlösning och med gelatin som kultursubstrat, men det är väl intet skäl att förmoda, att ej pollenslangen äfven vid passerandet genom stiftet skulle visa den stora perioden i tillväxten ». Angände pollenslangarnas tillväxthastighet i stiftet föreligga für andra växter endast sparsamma uppgifter. (los gras och halfgräs skulle mellan pollinering och be- fruktning förflyta nägra timmar (men stiften äro här myc- ket korta), hos Crocus med sina 60—70 mm. länga Stift 1—3 dagar1). Det synes, som om tillväxthastigheten hos O. La- marckianas pollenslangar vore större än för dessa växters. Den är äfven större än för svamphyferna af Botrytis cine- rea (2,04 mm. i tim men) och sporangiebärarna af Phycomy- ces nitens (3,oc mm. i timmen), organ, som med afseende pä sin tillväxt äro närmast jämförliga med pollenslangarna. Däremot är tillväxthastigheten i skaftet hos Coprinus ster- corarius betydligt större (13,5 mm. i timmen) 2). Hvad själfva groningstiden — tiden mellan pollinering och begvnnande slangskjutning — beträffar, har jag ej gjort nägra försök öfver denna. Den förefaller, att döma af ätskilliga uppgifter i Lidforss’ arbeten öfver pollenbio- logi och pollenslangarnas kemotropism 3), i de fiesta fall vara mycket kort (ätminstone vid lämpligt kultursubstrat och lämpliga retningsmedel och koncentrationer). Hos Epi- lobium angustifoliiim skedde slangskjutningen nästan momen- tant (1899, p. 269), hos Tradescantia virginica efter 1 — 2 mi- nuter (1906, p. 13), hos Impatiens parviflora och noli tangere *) Warming -Johanns en: Lehrbuch der allgemeinen Bo- tanik, Berlin 1909, p. 503. 2) Pfeffer W. : Pflanzenphysiologie II, Leipzig 1904, p. 19. Pfeffer Säger här om pollenslangarnas tillväxthastighet (p. 20), att den i enstaka fall synes na samma värde som för Botrytis cinerea. 8) Lidforss, B. : Weitere Beiträge zur Biologie des Pol- lens. — Jahrb. f. wiss. Bot., Bd. 33, 1899 och Studier öfver pollen- slangarnas irritationsrörelser II. — Kongl. Fys Sällsk. Hand]., X. F. Bd. 16, N:o 6, 1906/ 27 efter 2—3 minuter (1899, p. 301). Att därför pollenkornen hos O. Lamarckiana skulle kvarligga nâgon tid pâ mär- kena, innan de gro, förefaller ej troligt. Vore sä fallet, skulle det värde, jag erhâllit pâ tillväxthastigheten, vara för litet. Slutligen vill ja g omnämna en försöksserie, sont jag gjorde för att se, hur läng tid efter blommans utslagning pollinering senast kan företagas, om befruktning skall er- hâllas. Som förut nämndt aîfaller blomman med stift och marken ungefär tvenne dygn efter utslagningen. Dà det tager minst 19 timmar, innan befruktning intruder efter pollineringen, skulle man vänta, att denna mâste vara ut- förd ungefär 30 timmar efter blomutslagningen. För dessa försök öfverband jag, dâ blommorna öppnade sig, märkena med silkepapperstutar för att hindra pollinering. Efter följande tidsintervall i timmar aftogos dessa och polline- ring utfördes: 12. 18, 19, 22, 23, 24, 24 ‘/s, 25, 26, 27, 28, 35, 42 V», 44, 47. Egendomligt nog erhölls i alla fallen (utom efter 42 1 » timmar och efter 44 timmar, i hvilket senare fall kapseln förstörts) väl utvecklade, frörika kapslar. Yid pollineringen efter 28, 35 och 47 timmar voro kapslarna nägot mindre an vanligt, men innehöllo rikligt med frön. Det förefaller saledes, som om pollinering t. o. in. slrax före blommans affallande hade till följd, att denna sitter kvar längre ein vanligt, och som om nuirken och stift vid nteblifven befrukt- ning bibchdt/a sin vitalitet infill den tid, da blomman nor- malt skulle affalla. Denna uppsats är endast ett förelöpande meddelande. Jag ämnar instundande sommar fortsätta mina försök öfver pollenslangarnas tillväxthastighet med olika ind af Oenot- hera Lamarckiana för att se, om dessa visa differenser, och med min egen ,g/gY/s-variant, som har ovanligt länga Stift — ända tili 115 mm. Yidare har jag tankt utföra försök med blommor af samma individ under olika perioder af blomningen samt med blommor i knoppstadium för att se, hur läng tid före blommans öppnande befruktning kan för- siggä, dä pollenet redan ett dygn dessförinnan lämnat knapp- rummen. Äfven undersökningar öfver pollenslangarnas tili växthastighet under olika faser af framträngandet i stiftet och öfver groningstiden för pollenet pä märkena, i märkes- extrakt oeh i kemotropiskt retande ämnen har jag för af- sikt att företaga. Lund, ßolaniska Institutionen, januari 1911. Döde. Den 12 okt. 1910 i Shrewsbury Rev. W. H. Painter, 75 âr. — Den 20 okt. 1910 under en resa till Liverpool prof. D. P. Pen h al low i Montreal, Canada, 56 âr. Fries, Th. M., J ohan Beckmanns schwedische Reise in den Jahren 1775—1766. Tagebuch mit Einlei- tungen und Anmerkungen, im Aufträge der kgl. Universi- tät Upsala herausgegeben. IV + 173 s., 1 portr., 1 facsimile. Upsala 1911. Af de 10 mänader, Beckman var i Sverige, tillbring- ade han den största delen i Uppsala som lärjunge af Linné. Hans berättelse är därför af stört värde för kännedomen om det dâtida vetenskapliga lifvet i Stockholm och Uppsala samt om Linné och hans sätt att undervisa. Utgifvaren har tillagt upplysande noter. Fedtschenko, B. A. und A. F. Flerow, Fl ora des europäischen Russlands. 1204 s. 8:o, 1084 hg. i texten. St. Petersburg (A. F. Devrien) 1910. 4 Rubi. 50 Kop. Enligt ett referat är detta arbete publiceradt pä ryska, men referenten uppmanade förff. att läta publicera exami- neringstabellerna och utbredningen pä ett för flertalet bota- nister mera tillgängligt -spräk. Dä nästan en tredjedel af de 3542 arterna (i 831 släkten) är afbildad, sä kan arbetet pä visst sätt sägas tala för sig själf. Lektor Kindbergs mossherbarium, innehällande 4000 arter, utbjudes tili salu enligt en notis i Revue bryolo- gique 1911 n:r 1. Anbud skola ingifvas tili lektor Arnell i Uppsala. 29 Über die Pollination bei den rapifera-Varietäten der Brassica napus L. und der Brassica rapa L. Von Birger Kajanus. Da ich über die Pollinationsverhältnisse der Kohlrübe und der Wasserrübe in der Literatur nichts linden konnte, machte ich im Sommer 1909 einen kleinen Versuch, um die Chancen der Samenbildung bei Selbstbestäubung zu er- mitteln. Allerdings war es zu vermuten, dass die rapifera- Varietäten sich ähnlich wie die oleif era- Varietäten (Raps und Rübsen) verhalten sollten, deren Befruchtungsmöglich- keiten ziemlich genau untersucht sind, aber eine Konstatie- rung der Tatsachen schien mir doch wertvoll sowohl theo- retisch wie praktisch. Während der Blüte wurden deshalb teils Knospen- stände, teils einzelne Knospen mit Pergamintüten umgeben; im ersten Falle wurde nach Entfernen der bereits geöffneten Blüten und der kleineren Knospen eine mässige Anzahl mittelgrosser Knospen zurückgelassen, im letzten Falle Hess ich an jedem Aste nur eine Knospe von Mittelgrösse sitzen. Diese isolierten Knospen und Knospengruppen wurden dann entweder sich selbst überlassen oder nach ein paar Tagen künstlich bestäubt: die einzeln isolierten Blüten mit dem eigenen Pollen, die Blüten der isolierten Stände unter- einander an jedem Aste für sich. Nachdem die Blumenblätter verwelkt und abgefallen waren, nahm ich die Tüten weg. Zur Erntezeit wurden die Schoten abgeschnitten und nach dem Trocknen in Bezug auf ihren Inhalt untersucht; dabei fand ich entweder mehr oder weniger gut ausgebildete Samen oder eine schwammige Mas- se ohne Samen. Alle Samen wurden aufbewahrt und im fol- genden Frühjahr ausgesäet, um auf ihre Tauglichkeit geprüft zu werden; bei dieser Aussaat wurden besondere Vorsichts- massregeln getroffen, um die jungen Keimpllanzen vor den Bot. Not., 1911. 30 Erdflöhen zu schützen. Im Herbste wurden die aus den Samen erhaltenen Wurzeln gezählt. Zum Versuche wählte ich 13 Pflanzen aus, die im folgenden mit den Nummern 1—13 bezeichnet werden, wobei verschiedene Aste derselben Pflanze ausserdem Buch- staben erhalten. Die ersten 7 Nummern repräsentieren gelb- fleischige Kohlrüben, die übrigen Wasserrüben, von denen Nr. 8—10 gelbfleischig, Nr. 1 1 — 13 weissfleischig waren. Der Versuch verlief in folgender Weise: la. — 10 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 9 Schoten entwickelt, von denen 6 mit zusam- men 77 Samen, die .57 Wurzeln ergaben. 1 b. — 11 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 10 Schoten entwickelt, von denen 3 mit zusam- men 17 Samen, die 16 Wurzeln ergaben. 1 c. — 13 Blüten zusammen isoliert und untereinander künstlich bestäubt, 13 Schoten entwickelt, von denen 9 mit zusammen 108 Samen, die 83 Wurzeln ergaben. 2 a. — 8 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 7 Schoten entwickelt, von denen 4 mit zusam- men 13 Samen, die 5 Wurzeln ergaben. 2 b. — 6 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 4 Schoten entwickelt, sämtlich ohne Samen. 2 c. — 7 Blüten zusammen isoliert und untereinander künst- lich bestäubt, 7 Schoten entwickelt, von denen 5 mit zusammen 40 Samen, die 22 Wurzeln ergaben. 3 a. — 11 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 10 Schoten entwickelt. Aron denen 6 mit zusam- men 45 Samen, die 24 Wurzeln ergaben. 3 b. — 9 Blüten zusammen isoliert und untereinander künst- lich bestäubt, 9 Schoten entwickelt, von denen 6 mit zusammen 24 Samen, die 13 Wurzeln ergaben. 4 a. — 18 Blüten zusammen isoliert und sich selbst über- lassen, 6 Schoten entwickelt, von denen 4 mit zusam- men 9 Samen, die 5 Wurzeln ergaben. 4 b. — 14 Blüten zusammen isoliert und untereinander 31 künstlich bestäubt, 10 Schoten entwickelt mit zusam- men 35 Samen, die 18 Wurzeln ergaben. 4 c. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote nicht entwickelt. 5 a. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote mit 2 Samen entwickelt, die nicht keimten. 5 b. — 1 Blüte isoliert und mit eigenem Pollen künstlich bestäubt, Schote mit 1 Samen entwickelt, der nicht keimte. 6. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote mit 2 Samen entwickelt, die nicht keimten. 7. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote ent- wickelt, aber ohne Samen. 8 a. — 12 Blüten zusammen isoliert und untereinander künstlich bestäubt, 5 Schoten entwickelt, von denen 1 mit Samenansätzen. •8 b. — 8 Blüten nach Kastration isoliert und mit Pollen vom anderen Aste derselben Pflanze bestäubt, 6 Schoten entwickelt, von denen 4 mit zusammen 13 Samen, die 8 Wurzeln ergaben. 9 a. — 9 Blüten zusammen isoliert und untereinander künst- lich bestäubt, 9 Schoten entwickelt, von denen 3 mit zusammen 9 Samen, die 5 Wurzeln ergaben. 9 b. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote entwickelt, aber ohne Samen. 10 a. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote nicht entwickelt. 10 b. — 1 Blüte isoliert und mit eigenem Pollen künstlich bestäubt, Schote nicht entwickelt. 11. — 7 Blüten zusammen isoliert und untereinander künst- lich bestäubt, 7 Schoten entwickelt, aber sämtlich ohne Samen. 12. — 1 Blüte isoliert und sich selbst überlassen, Schote entwickelt, aber ohne Samen. 13. — 1 Blüte isoliert und mit eigenem Pollen künstlich bestäubt, Schote nicht entwickelt. Falls nun die gruppenweise isolierten Kohlrübenblüten tabellarisch geordnet werden, entstehen folgende Zahlen- reihen : Resultat von Kohlrübenblüten, die gruppenweise isoliert und sich selbst überlassen wurden: 1 Nummer der Pflanze Isolierte Blüten Entwickelte Schoten Schoten mit] Samen Samen Wurzeln 1 a 10 9 6 77 57 1 b 11 10 3 17 16 2 a 8 7 4 13 5 2 b 6 4 o — — 3 a 11 10 b 45 24 4 a 18 6 4 9 5 64 46 23 161 107 Resultat von Kohlrübenblüten, die gruppenweise isoliert und untereinander künstlich bestäubt wurden: Nummer der Pflanze Isolierte Blüten Entwickelte Schoten Schoten mit Samen Samen Wurzeln 1 C 13 13 9 108 83 2 c 7 7 5 40 22 3 b 9 9 6 24 13 4 b 14 10 10 35 18 43 39 30 207 136 In Prozente und Durchschnittszahlen umgerechnet sehen diese Resultate folgendermassen aus: Entwickelte Schoten Schoten mit Samen Samen per Schote durch- schnittlich Gekeimte und weiter entwickelte Samen Bei spontaner Bestäu- bung '71,9 % 35,9 % / 66,4 % Bei künstlicher Be- stäubung 90,7 % 69,8 % 6,9 67 % 33 Aus diesen Ziffern folgt: 1) dass bei spontaner Bestäubung innerhalb der Pflanze eine beträcht- lich geringere Anzahl Narben polliniert werden als bei künstlicher Bestäubung möglich ist; 2) dass der Pollen in beiden Fällen oft nur eine Weiter- entwicklung der Fruchtblätter auslöst, indem (wahr- scheinlich wegen ausbleibender Befruchtung) keine Samen gebildet werden; 3) dass die Zahl der Samen enthal- tenden Schoten bei künstlicher Bestäubung etwa doppelt so gross als bei spontaner Bestäubung wird. Da ferner diese Schoten in beiden Fällen gleich viele Sa- men entwickeln und die Keimkraft dieser Samen ebenfalls in beiden Fällen gleich gross ist, werden offenbar nach künstlicher Bestäubung doppelt so viele Pflanzen erzeugt als nach spontaner Bestäubung. Ein ähnliches Resultat scheint Fruwirth bei seinen Versuchen mit Raps erhalten zu haben: Waren die Pflan- zen eingeschlossen und nicht künstlich bestäubt, so brachte die dadurch erzwungene Selbstbestäubung noch geringeren Ansatz als künstlich vorgenommene Selbstbestäubung: es setzte nur etwa die Hälfte der Blütenschoten an ‘). Es zeigt sich daher, dass die ganze betreffende Art auf Bestäubung durch Insekten angewiesen ist, obwohl solche auch durch den Wind stattflnden kann. Sogar inner- halb der einzelnen Blüte ist Befruchtung möglich, indessen erzielte ich bei meinem Versuche dadurch höchstens un- vollständig entwickelte Samen, die nicht keimten. Betreffs Brassica rapa L. ist aus meinen obigen An- gaben zu eisehen, dass die Wasserrübe bei Bestäubung innerhalb der Pflanze, und zwar bei künstlicher Bestäubung, ein weit schlechteres Resultat ergibt als die Kohlrübe und somit im Vergleich mit dieser auf eine grössere Abhäng- igkeit von Fremdbestäubung hindeutet. Ein derarti- ger Unterschied zwischen Kohlrüben und Wasserrüben ist J) Fruwirth, C. Die Züchtung der landwirtschaftlichen Kul- turpflanzen. Bd. II. Zweite Auflage. Berlin 1909. S. 160. Bot. Not. 1911. 3 34 mir übrigens bei Einschliessen von ganzen Pflanzen in Isolierhäuschen wiederholt aufgefallen, indem bei solcher Isolierung die Kohlrüben weit grössere Samenquantitäten geben als die Wasserrüben. — Hiermit übereinstimmende Angaben betreffs des Rübsens linden sich bei Fruwirth ')• Eine sehr beachtenswerte Tatsache scheint mir der von dem Pollen ausgeübte Entwicklungsreiz auf die Fruchtwand zu sein, der allem Anschein nach unabhängig von der Befruchtung erfolgt. Einen derartigen Reiz bewirkt nicht nur Pollen der eigenen Rasse, sondern auch solcher aus anderen Rassen; dies gilt sowohl für die Kohlrübe wie für die Wasserrübe und trifft auch bei Kreuzung dieser beiden Arten ein. Zur Beleuchtung dieses Verhältnisses mögen einige diesbezügliche Aufzeichnungen angeführt werden, die ich bei Kreuzungen im selben Jahre 1009 machte. Diese Mitteilungen beziehen sich z. T. auf die oben erwähnten Pflanzenindividuen, welche dann mit denselben Nummern bezeichnet werden, von den übrigen repräsentieren Nr. 14—16 gelbfleischige Kohlrüben, Nr. 17—21 gelbfleischige Wasser- rüben und Nr. 22—23' solche mit weissem Fleisch. Buch- staben geben wie im vorigen verschiedene Äste an. Kohlrübe gelbfleischig Ç X Kohlrübe gelbfleischig cf: Nr. 6 Ç X Nr. 15 cf- — 10 Blüten kastriert. 9 Schoten ent- wickelt. von denen 7 mit zusammen 17 Samen, die 9 Wurzeln ergaben. Kohlrübe gelbfleischig ç X Wasserrübe weissflei- schig o": Nr. 16 9 X Nr. 22 cf- — 10 Blüten kastriert, 10 Schoten ent- wickelt, von denen 9 mit zusammen 35 Samen, die 9 Wurzeln ergaben. Nr. 2 9 X Nr. 23 cf- — 6 Blüten kastriert, 5 Schoten ent- wickelt, von denen 4 mit Samansatz. Wasserübe gelbfleischig 9 X Kohlrübe gelbfleischig cf: Nr. 18 9 X Nr. 14 cf. — 9 Blüten kastriert, 7 Schoten ent- ) Op. cit. S. 166. wickelt, von denen 3 mit zusammen 7 Samen, die 1 Wurzel ergaben. 21 Ç X Nr. 16 cX — 8 Blüten kastriert, 6 Schoten ent- wickelt, aber ohne Samen. Wasserrübe gelbfleischig Ç X Wasserrübe gelbflei- schig cX 17 Ç X Nr 19 (j. — 10 Blüten kastriert, 10 Schoten ent- wickelt, von denen 8 mit zusammen 79 Samen, dje 19 Wurzeln ergaben. Wasserrübe gelbfleischig 9 X Wasserrübe weissflei- schig cX 9 a 9 X Nr. 1 1 cf. — 11 Blüten kastriert, 11 Schoten entwickelt, von denen 4 mit zusammen 47 Samen, die 30 Wurzeln ergaben. 9 b 9 X Nr. 11 uplandicum » hat Nyman in seinem Conspectus fl eur., S. 509, nicht für die gedachte Pflanze beibehalten, sondern als Synonym zu seinem »S. orientale L.» zurückgeführt; jedoch tritt der Name »S. uplandicum Svll. fl. eur.» in seinem Suppl. II, s. 222, wieder auf, als wäre es seine Absicht, die Selbständigkeit der so benann- ten Pflanze zu manifestieren; hier macht er sich indessen des Irrtums schuldig, wahrscheinlich nach der Auktorität Anderer zu erklären, dass was er vorher unter »S. orien- tale F.» geäussert hatte, könne möglicherweise eher für 5. täuricum Willd. massgebend sein, und scheint sogar zu- geben zu wollen, dass die von Fries, Herb. norm. V: 4, als 0 So z. B. ist »Symph. patens Fr. Mant. II. 13» in F. Schultz' Herb, norm., nov. ser., cent. 6, 557, in dem mir vorlie- gendem Exemplar (Herb. Stockh.l reines Symph. asperum Lepech. 74 S. patens» herausgegebene Pilanze (später S. orientale Fr., S. uplandicum Nym.) zu S. tauricum gehöre. (In dem po- puhären Werk Nymans über die Phanerogamen Schwedens 1867, und in seiner Svensk Fanerogam-Flora, 1873, findet man weder S. uplandicum Nym., noch S. orientale L„ son- dern nur »S. orientale Fr.», bzw. >S. orientale (L.)». Das echte S. orientale L. ist, wie schon erwähnt, in Linnés Werken sehr unzulänglich beschrieben und nach den Synonymen sicher eine kollektive Art. Indessen hat die gute Beschreibung und Abbildung des Constantinopolitanum in Tournefort’s Voyage du Levant, II, S. 14 — der einzigen Sym- phytum-Art in jenem Buche — die folgenden Verfasser ver- anlasst, gerade diese Pflanze als das wirkliche Symph. orientale L. aufzufassen 1). Als sehr wichtige Merkmale, die schon durch Tournefort hervorgehoben wurden, bemerke man: 1. die dicke und weiche Behaarung; 2. die lange Kelchröhre (sieh unsre Fig. 1!); 3. die weisse Blü- tenfarbe. Diese Merkmale werden auch von späteren Verfassern genau angegeben; so z. B. von Sims. Bot. mag., t. 1912 (»orientale ß angustior»), eine Abbildung nach der hier zwei Blüten in Fig. 2 wiedergegeben sind; von J. G. C. Lehmann, Plantæ e famflia Asperifoliarum, pars 2, 1818, S. 348: »Caules hirti . . . folia . . . molliter hirta, subtus sub- villosa ... calyces inferne tubulosi ...»; von A. De Can- dolle, Prodr., X, S. 39: > conferte pubescens ... calycibus 5- dentatis, dentibus medium non attingentibus . . . flores al- bidi» und folia pubescentia imo subsericea potius quam hirta»; von R. A. Pryer, Journ. of Bot., Ser. 2, Vol. 1, 1876. S. 214: » calyx is divided hardly more than a quarter of the way down . . . pure white flowers»; und von Boissier, FI. x) Die Stelle in Tournefort’s Corollar. Inst, rei herb., aus der Linné für sein Symph. orientale zwei Zitate entnommen hat, enthält in der Tat 8 Tournefort’sche Arten mit dem Namen »S. orientale», und zwar 3 »Echii folio», 2 »Oleæ folio» usw., nebst dem »S. Constantinopolitanum borraginis folio . Dass Linné von allen diesen nur zwei herausgegriffen hat, scheint völlig willkürlich ge- schehen zu sein. 75 orientalis, Vol. 4, 1879, S. 171: »totum pilis flexuosis molliter hirsutum . . . calycis laciniis tubo brevioribus . . . corolla alba calyce duplo longior». Die Heimat des echten Symph. orientale L. ist nach diesen späteren Verfassern Konstanti- nopel und der nordwestlichste Teil von Kleinasien, viel- leicht auch Süd-Russland. Im Reichsmuseum in Stockholm liegen Exemplare von dieser Art, von Hedenborg in Bujuk- dereh bei Konstantinopel gesammelt; sie scheinen den hier zitierten Beschreibungen genau zu entsprechen 1). Ganz andere Merkmale hat dagegen Symph. nplandi- cum Nym. (S. orientale Fr. non L.). Die Blumenkrone ist violettblau; die Kelchröhre ist kürzer als die Kelch- zipfel ; der Stengel ist stark rauh ha arig mit teils borstähn- lichen Haaren, teils feinen abwärts gerichteten Stacheln, die auf einem weissen, kugeligen Höcker sitzen (jedoch nicht so dick und kräftig wie bei S. asperwn). Eine gleiche Be- haarung haben auch die Blätter, und besonders ist die Unter- seite des Hauptnervs öfters mit kleinen Stacheln bewaffnet. Die Blattspreite ist gewöhnlich spitz eiförmig (oder breit eiförmig lanzettlich), die oberen wenigstens an der einen Seite eine kurze Strecke (1—3 cm weit) herablaufend, jedoch nur mit schmalem Saum, der nicht bis zum nächsten Blatte reicht. Es ist kaum zweifelhaft, dass Symph. uplandicum einen Bastard (bzw. eine Hybridenserie) zwischen asperwn Lepech. und officinale L. darstellt. Schon Fries sagt von dieser Pflanze in Summa veg. Sc., S. 191: »Medium inter S. oflicinale et asperrimum». Die Stacheln am Stengel erin- nern an S. asperwn (denn S. officinale ist typisch rauhhaa- rig ohne Stacheln am Stengel); die halbh erablauf enden Blätter sind ein von S. officinale stammendes Merkmal b Diese Exemplare haben ziemlich schmale Blätter (vgl DC. Prodr. X, s. 39 unter S. orientale-, »foliis oblongo-ovatis acu- tis basi angustatis» etc.). — Marschall von Bieberstein hat in Fl. taurico-caucasica, I, s. 129 (1808) das Willdenow’sche Symph. tauricum (sieh. Bot. mag. t. 1787!) für Linnés S. orientale erklärt, was natürlich irrtümlich ist; indessen sind diese beiden weissblütig. 76 (denn bei echtem 5. asperum sind sie gar nicht herablau- fend). Auch die Blüte scheint zweierlei Merkmale in sich zu vereinigen. Der Kelch hat eine intermediäre Grösse: bei 5. officinale erreicht er die halbe Kronenlänge, bei 5. asperum nur ein Viertel derselben, und bei S. uplandicum etwa ein Drittel derselben. Die Krone kommt in ihrer Form derjenigen von S. officinale nahe (die obere Partie ist also nicht so erheblich erweitert wie bei 5. asperum)', die schöne blaue Farbe stimmt dagegen mehr mit 5. asperum überein. Im ganzen ist S. uplandicum habituell von grös- serer Ähnlichkeit mit asperum als mit officinale. Identisch mit Symph. uplandicum ist sicher 5. coeru- leum Petitmengin bei Thellung in Fedde's Repertorium, V, S. 365 (1908). Auch diese Pflanze ist nämlich als ein mut- masslicher (Garten-) Bastard asperum X officinale angege- ben (ebendaselbst, aber, nach Bot. mag. 6466, auch schon in dem Report of the Botanical Exchange Club, vor 1879). Die Beschreibung (nach Petitmengin's Herbaretikette) stimmt in wesentlichen Teilen sehr gut mit der von Fries in Sum- ma veg. Sc., s. 191, gegebenen. Zu S. coernleum wird zi- tiert »S. -peregrinum Bot. mag. 6466 (non Ledeb.!); diese Abbildung zeigt eine Pflanze, die habituell dem S. officinale näher steht. Es ist nicht wahrscheinlich, dass auch S. peregrinum Ledeb. ex Spr. mit S. uplandicum identisch ist, denn seine Beschreibung scheint nach einer anderen Pflanze gemacht zu sein, z. B. die Ausdrücke (nach DC. Prodr. X, S. 37) »caule glabriusculo und »corolla infundibuliformi». Aber ganz ausgeschlossen ist es nicht, dass auch unter diesem Namen eine Form aus der Serie asperum X officinale ge- meint war, und von grösserer Ähnlichkeit mit asperum (?), In Schweden ist Symph. uplandicum zwar eine sel- tene Pflanze, tritt jedoch an gewissen Orten ziemlich zahl- reich auf, z. B. um Upsala. Sie wurde schon von Linné gesammelt, denn nach Hartman, Annotat. de plant, scand. herb. Linn. (K. Sv. Vet. Ak. Handl. 1849 — 1851), S. 50, liegt 77 , gerade diese Pflanze in Linnés Herbar in London vor, und zwar unter dem Namen »officinale l->. Linné hat also diese Art von seinem S. officinale nicht unterschieden. (Wie schon oben erwähnt wurde, hat er in der Mant. 2. sogar Symph. tuberosum als kaum artberechtigt betrachtet). — Auch von Dänemark, Norwegen und Finnland habe ich exemplare von S. uplandicum gesehen. 3 4 Blüten: 3 Symphytum asperum Lepech., drei etwas ver- schiedene Blüten; 4 S. uplandicum Nym. (S. asperum X officinale, vier Bl., die ersten mehr dem asperum, die übrigen mehr dem officinale ähnlich); 5 S. officinale L. (Herbarmaterial, alle von schwedischen wildwachsenden Pflanzen). Das Vorkommen von Symph. uplandicum im Norden schon in älterer Zeit ist dadurch erklärlich, dass wenig- stens 5. officinale früh als Arzneipflanze (»Consolida») hie- her gebracht wurde, und mit ihm zusammen sind wohl leicht verwandte Formen, bzw. Bastarde mit hereingekom- men. Die Symphytum- Arten kommen in Schweden in uns- ren Tagen meistens nur in der Nähe alter Garten- und Parkanlagen vor. Nachdem auch S. asperum als Futter- pflanze im Norden versucht wurde, kann der Bastard sogar auch hier entstanden sein. Durch ihre Konstanz und Ähn- lichkeit deuten die skandinavischen Exemplare von S. up- landicum Nym. auf einen einheitlichen Ursprung hin. Aus demselben Grunde kann S. uplandicum, wenngleich eine hybride Pflanze, doch einen Platz als Art und einen eige- nen Speziesnamen mit gutem Recht beanspruchen. • / 8 Utbredningen af Cyperus fuscus L. i Kristianstadstrakten. Cyperus fuscus utvecklar sig blott under torra och varma somrar. hvarför han under mänga àr kan sökas förgäfves pâ en ort, der han en gang îunnits i mängd; men ett âr, dâ fôrhâllandena âro gynnsamma, visar han sig àter i lika stort antal som îorut. Cyperus trifves bäst pâ lucker torfjord eller sand, dar inga andra växter trängas med honom om vâxeplatsen. Pâ kanterna af nyuppränsade gropar kan han anträffas i stort antal. Men pâ ett stalle, dar man ett âr funnit honom i mängd, söker man honom oita förgäfves ett annat âr. äfven om detta âr ett cyperusâr. Första gângen Cyperus togs i Kristianstadstrakten torde hafva varit i September 1864, dâ Dr. A. R. Cervin och Adjunkt C. G. Hesselgren vid en utvandring med lärjung- arne i Kristianstads allm. läroverk funno den i stör mängd vid Tryneboda pâ Räbelöfssjöns västra strand. Därefter har den funnits pâ mänga Ställen, och man kan tryggt pä- stä, att Kristianstadstrakten är hufvudorten för denna växts förekomst i Sverige. Utbredningsomrâdet sträcker sig frän Nosaby, hvar- ifrän den uppgifves af Lilja, utefter bäda stränderna af Räbelöfssjön tili Oppmannasjöns nordvästra ända vid Ackels- torps järnvägsstation. I största antal har jag sett Cyperus vid Räbelöfs- sjöns västra strand frân Tryneboda till Ekesta, hvarest den växer dels vid själfva sjöbrädden innanfö'r vassen, dels ock ute i vassen (var. viridis, som väl endast är en skuggform). Dessutom har jag sett den pâ nâgot afstând frân sjön i Tomarps torfmosse, i en torfmosse pâ Österslöfssidan unge- fär midt för Helmershus samt i torfmossen midt för Eke- sta station (i stör mängd) äfvensom i diket pâ södra sidan om vâgen mellan Ekesta och bygdevägen tili Österslöf. Djursäter pr. Wittsjö i December 1910. L. J. Waldstedt. Bot. Not. 1911. 79 Polypodium vulgare L. var. phegopteroides nov. var. Af L. M. Neuman. Polypodium vulgare L. var. Phegopteroides. Varie- tas nova, a planta typica his notis di versa: folio sterili vel substerili, oblongo-triangulari, formam P. phegopteridis interdum simulante; foliolis lobulatis sæpe auritis, lobulis c.re- nulatis; nervis lobulorum 5— 7-furcatis. Planta ad Kragerö Norvegiæ in montibus ab J. Ti dem and Ruud lecta annis 1908-1910. Är 1908 fann Lærer Johan Tidemand Ruud vid Kragerö i Norge en steril ormbunke, som med afseende pä blad.ets form och flikning intog en mellanställning mellan Polypodium vulgare L. och P. Phegöpteris L. Bladskifvan var nämligen än triangulär (bas 10 cm., höjd 14 cm.) med nedersta smäbladsparet längst, än aflängt triangulär med största bredden vid tredje eher fjärde smäbladsparet och därifrän smâningom afsmalande mot spetsen (längd och bredd: 16X9, 17X9p, 18X11, 19X8, 23X11 cm.). Smäbladen afsmalna smâningom frân basen till spetsen och äro grundt parflikade med naggade flikar, den eller de inre flikarne â de nedre smäbladen ofta örformigt förlängda. Smabladens hufvudnerv svart, nägot slingrande; sidonervernas grenar 5—7 (i »öronen» ännu Hera), slutande i uppsvällda, genom- skinliga spetsar. Ar 1909 lyckades Ruud finna 2 sporangie- plättar och i är 2, af hvilka jag undersökt 3. I de tvä fun- nos endast fä och glesa sporangier, tili färgen gula och in- nehällande nästan uteslutande slöa eller deformerade sporer, i den tredje voro endast 30 % af sporerna slöa eller miss- bildade. Da de flesta ormbunkshybrider hafva nedsatt för- mäga att bilda sporer, antog jag ormbunken vara hybrid- ogen och motsvara kombmationen Polypodium Phegopte- ris L. X vulgare L. När jag i är erhöll en lefvande rot- Bot. Not. 1911. 80 Planta tota in ’/s deminuta. stock, bärande 2 fullvuxna blad, fann jag tili min för- väning, att phegopteris-lik- heten vrar mindre, än jag â de pressade bladen tyckt mig finna, vidare att bladen voro fullständigt glatta och sâlunda saknade spàr af den for Phegopteris sâ ka- rakteristiska hârigheten, saint att alla bladskaften fullständigt lossna frân âr- ren pâ rotstocken. Dels pâ grund häraf, dels eme- dan nervernas förgrening icke heller syntes hafva in- fluerats af Phegopteris, bör- jade jag tvifla pâ, att ste- riliteten förorsakats af hy- briditet, äfven om jag ej künde linna nâgon annan nöjaktig förklaring till den- samma. Undersökningen af kärlsträngarne i blad- skaftet och af den sporbä- rande sporplätten lämnar âter ett stöd, om än svagt, för växtens hybrida natur. Hos P. vulgare löpa 4 kärl- strängar, 2 större och 2 mindre, skilda ända tili öf- re tredjedelen af bladskaf- tet, där de förena-sig tili en enda, som odelad gär in i bladskifvan, hos den här förevarande formen har 81 jag ej lyckats finna mera än 2 strängar, som frän rot- stocken gä in i bladskaftet. Ett par cm. högre upp för- ena de sig tili en enda sträng, som nära bladskifvan skil- jer sig i 2 och vid inträdet i bladskifvan i 3 närbelägna strängar, 1 större median och 2 mindre, laterala. Dä för- loppet hos de tvä biadskaft, jag haft till förfogande. icke är füllt lika, är det ju möjligt, att det i allmänhet ej här är konstant. Polypodium Phegopteris har enligt Luerssen 2 strängar, som i stjälkens nedre hälft förena sig tili en. Den fertile sporangieplätten är hvarken sä stör, ej hel- ler sä lifligt färgad som hos P. vulgare, men mycket större och mörkare än hos P. Phe- gopteris. Sporangiet är unge- fär af samma storlek som hos P. vulgare, men run dare och kortare skaftadt samt försedt med längre ring. Hos P. Phegopteris är sporangiet än- nu mindre och rundare, ännu kortare skaftadt och dess ring ännu längre. De af Luers- sen hos P. Phegopteris iakttag na hären i sporangiets spets har jag ej lvckats finna. In- . . Pars multiplicata folioli. nan man lösgjort sporangierna frän plätten, synas här, men dessa äro fästa vid bladet och ej vid sporangierna. Sporerna hos P. vulgare äro oftast njur- lika, hos de bäda andra tvärovala med platt (ej inböjd) bas, hos P. Phegopteris hälften mindre, hos här ifrägavaran- de form nägot mindre än hos P. vulgare. Ehuru säledes ätskilligt tyder pä hybriditet, anser jag det dock icke vara nog, utan föredrager att uppställa den säsom en varietet af P. vulgare under namnet phegop- teroides. Att jag gifvit den nytt namn, beror därpä, att jag icke i den mig tillgängliga litteraturen funnit nägon beskrif- ven var. eller form vara identisk med den. De af Bænitz uppställda var. aurito-lobatum, aurito- attenncitum, crenatum samt var. dentatum Lasch in lit. âro snarare tillfällighetsformer än varieteter och afvika sâ obe- tydligt frân typisk P. vulgare, att de knappast förtjäna namn. Var. atténuation Milde är visserligen battre karak- teriserad än de förra, men stâr dock mycket närmare ty- pisk P. vulgare än den norske varieteten gör. Frân var. serration Willd., som är mycket inkonstant och knappast lika frân tvâ lokaler, skiljer den sig genom nervernas för- grening. Àterstâr sà var. cambricum Willd., under hvilket namn dels träffas monströsa trâdgârdsformer, dels en syd- lig, atlantisk art frân Madeira och Teneriffa, som äfven synes förekomma i västra Europa, och som rätteligen bör heta P. macrophyllum Webb. Med ingen af dessa har vär varietet nägon gemenskap. I Charles T. Druerys nyutkomna arbete » Bri- tish Ferns anil their varieties » upptagas 40 varieteter af Po- lypodium vulgare. Bland dessa synes mig en, som afbil- dats i fig. 197 pag. 175 under namnet attrition vara, om icke identisk, sâ âtminstone mycket närstäende ofvan beskrifna varietet. Druerys diagnos lyder sâ: it is distinguished by longer pinnæ, with bluntly toothed edges and a pair of di- stinctly elongated lobes on each pinna next the midrib; found in several places». Namnet aurition kan emellertid icke användas, enär det dels saknar auctorsbeteckning, dels afser en form med helbräddade pinnæ. En brist är, att man ej îâr veta, om Druerys auritum är fertil eher steril. Pinnæ äro mera àtskilda, deras inskärningar nägot grun- dare samt heia bladet bredare än hos den norske varieteten. Erinring om Linné. Vid mötet i Linnean Society i London den 2 mars visades en del ljusbilder, delvis tagna under geologkongressen i Sverige förra äret. hvilka be- rörde Linnés verksamhet i Uppsala, ss. gamla botaniska trädgärden med den sedan Linnés tid kvarstâende poppeln. 83 Über die systematische Stellung der Flechten- gattung Stereocaulon. Von Birger Kajanus Landskrona. Die verwandtschaftlichen Beziehungen der Flechten- gattung Stereocaulon sind besonders schwierig zu ermitteln, und die Ansichten der Lichenologen divergieren deshalb beträchtlich. Im allgemeinen wird diese Gattung mit den Cladonien zusammengeführt, indem die strauchartigen Teile der beiden Genera als homolog betrachtet werden. Dieser geläufigen Ansicht gegenüber behauptet indessen Wainio, und zweifellos mit Recht, dass die vertikalen Stämme der Stereocaulon-Arten von denjenigen der Cladonien grund- verschieden sind, weil sie in ganz anderer Weise entstehen. »Les verrues basales du Stereocaulon se développent en podétions’ par leur allongement immédiat. La verrue ba- sale entière commence à s'accroître et à s’allonger, et devi- ent ainsi un ’podétion'.» — »Dans le Cladonia, au contraire, ce n'est qu'un petit faisceau d’hyphes du thalle primaire qui produit le podétion. Même dans les espèces dont le thalle horizontal forme une croûte verruqueuse, le développe- ment du podétion s'opère d’une manière analogue.de sorte que le podétion émane d'une petite tache au sommet d'une verrue basale» (9, S. 26, 27). Bei Stereocaulon erheben sich also sämtliche Thallusschichten zur Bildung der Stengel, deren zentraler Teil einen permanent soliden Markstrang bildet, während ihre Rinde meistens in ein lockeres Man- telgewebe mehr oder weniger aufgelöst wird, von dessen zerstreuten Gonidiengruppen die Phyllocladien entstehen. Bei Cladonia dagegen schiesst eine Anzahl Hyphen aus der Gonidienschicht empor, durchbricht die Rinde und gelangt in der Form eines festen Bündels ins freie; die- ses Hyphenbündel nimmt in Länge und Dicke zu. wobei Bot. Not. 1911. S4 durch Verzweigung der äusseren Hyphen eine perifere lockere Schicht entsteht, während die inneren Hyphen einen Markstrang bilden, der anfangs solid ist, später aber in einen Hohlzylinder umgewandelt wird. Diese Podetien erhalten ihre Gonidien erst sekundär, teils vom eigenen Primärthallus, teils anderwoher, woraus folgt, dass die mit ihrer Hilfe entstehenden Schüppchen oder Warzen einen ganz anderen Wert haben als die Stereocaulon-Phyllocla- dien. (Vgl. 5, S. 35.) Es ist also unrichtig, wenn Reinke von beiden Gat- tungen sagt, dass ihre sekundären Thalli »morphologisch dem Fuss eines Apotheziums homolog sind» (7, V, S. 216), denn dies kann tatsächlich nur für die Cladonien gelten. Nur bei letzterer Gattung soll man demgemäss von Pode- tien sprechen, da dieses Wort ja etymologisch mit Apothe- zienstielen gleichwertig ist (tto c£=Fuss); für die vertikalen Teile bei Stereocaulon ist ein anderer Name zu benutzen, z. ß. Pseudopodetien, wie Wain io vorgeschlagen hat. Reinke hält jedoch Cladonia und Stereocaulon nicht für direkt verwandt, sondern für ungefähr parallele Stufen von verschiedenen Linien gemeinsamen Ursprungs. Dieser Ursprung sei zunächst in der Gattung Icmadophila zu su- chen, die ihrerseits aus Bacidia und durch sie aus der Pilz- gattung Mycobacidia stammen soll. Durch Bæomyces soll Icmadophila mit Cladonia in Verbindung stehen, durch Pilophoron mit Stereocaulon. Die Verwandtschaft der Cladonia mit Bæomyces ist wohl als ziemlich sicher zu betrachten, aber Icmadophila kann nicht gern Vorstufe für diese Gattungen sein. Denn Icmadophila hat verlängerte Thalluswarzen, während die beiden anderen Gattungen eigentliche Apothezienstiele be- sitzen. Ausserdem sind die Sporen der Icmadophila zwei- bis vierzeilig', während diejenigen der Bæomyces einzellig oder nur schwach septiert und die der Cladonia meistens einzellig sind. Vom Gesichtspunkte der Entwicklung vom einfacheren bis zum fortgeschritteneren repräsentieren also 85 die fruktifikativen Teile der Icmadophila eine jüngere Stufe als Bæomyces und Cladonia. Wahrscheinlich soll Icma- dophila aus der Abteilung der Lecideaceen gestrichen und unter den Lecanoraceen gebracht werden, wo sie auch von sowohl Wainio (8, S. XXVII) als Zahlbruckner (10, S. 199) gestellt wird. Aber vielleicht ist Icmadophila als untere Stufe für Pilophoron und Stereocaulon anzusehen? — Was ihren eventuellen Zusammenhang mit Pilophoron betrifft, so glaube ich, dass ein solcher gar nicht existiert. Ausser im Bau der vertikalen Stämme, die ganz verschiedenartig sind, unterscheiden sich die beiden Gattungen hinsichtlich der Sporen, und zwar so, dass Icmadophila zu Pilophoron im selben Verhältnis wie zu Cladonia steht, also als phyloge- netisch jünger betrachtet werden muss. Die ältere Stufe für Stereocaulon könnte Icmadophila besser sein, indem ihre Apothezienstützen ganz wie die Pseudopodetien des Stereocaulon verlängerte Thalluswar- zen sind; auch bezüglich der Sporen steht nichts prinzipi- elles gegen eine derartige Verbindung. Jedoch gibt es wesentliche Unterschiede im Habitus, welche die betreffende Zusammenstellung als ziemlich unwahrscheinlich erschei- nen lassen. In Bezug auf die Kombination Pilophoron— Stereocau- lon ist es sicher richtig, venn Wainio die Zusammenge- hörigkeit dieser Gattungen verneint und Pilophoron den Cladonien anschliesst (8, I, S. 67). Beide Gattungen haben ähnlich gebaute Podetien und einfache Sporen; es ist wohl anzunehmen, dass die Cladonia-Sektion Pycnothelia die Brücke darstellt. Wo sind nun aber die älteren Verwandten des Ste- reocaulon zu suchen? — Ich selbst kam einmal auf den Gedanken, dass zunächst die Gattung Toninia und weiter zurück Catillaria den gesuchten Vorfahren entsprechen sollten. Ich projizierte nämlich die ontogenetische Entwick- lung phylogenetisch (vgl. 6, 27) und schloss,, dass warzige Bot. Not. 1911. 7 86 Krustenflechten sehr wohl die nächste Vorstufe hätten bil- den können. Toninia schien mir dabei für den betreffen- den Platz besonders geeignet. Ich will jetzt versuchen, die Wahrscheinlichkeit dieser Hypothese durch eine nähere Analyse zu stärken. Die Gattung Toninia zerfällt in zwei Reihen, den Sek- tionen Eutoninia und Thalloedema; erstere bezieht sich auf die Sporen, letztere auf den Thallus. In der Sektion Euto- ninia bleibt der Thallus auf einer ziemlich niedrigen Stufe stehen, eine relativ dünne Kruste aus kleinen Warzen oder Schuppen bildend; die Sporen aber entwickeln sich von zweizeiligen zu vier- und achtzelligen, wobei zugleich ihre anfangs längliche Form Spindel- bis nadelförmig wird. In der Sektion Thalloedema dagegen bleibt der zweizeilige Sporentypus vorherrschend und geht nur selten in den vier- zeiligen über, der Thallus aber entwickelt sich zu einer wulstigen bis stengeligen Kruste. Die Warzen werden »glomerulose congestæ, haud raro basi substipitato- angu- statæ et radiculosæ» (1, S. 340), bisweilen 4 mm dicke und 2 mm. hohe Polster bildend (1, S. 339) — also an Stereo- caulon condensatum erinnernd (vgl. 7, III, S. 116, Fig. 48, II) — oder sie verlängern sich zu einfachen oder verzweig- ten Gebilden (vgl. 7, III, S. 96, Fig. 32), deren sterile Äste man wohl mit Reinke für »Anfänge von Phyllocladien» halten kann (7, III, S. 95); Büschel von Rhizoidhyphen be- festigen die Warzen am Substrate. Die Farbe des Thallus ist bei den Toninien häufig grau wie bei den Stereocaulon- Arten; die Apothezien sind in beiden Gattungen braun oder schwarz und lecidein mit flacher oder gewölbter Scheibe. Die Gattung Stereocaulon kann also sehr wohl mit Toninia zusammengeführt werden, sie lässt sich ganz natür- lich als eine Weiterentwicklung derselben erklären. Die beiden Haupttendenzen der Toninien sind bei den Stereo- caulon-Arten vereinigt, indem diese einerseits einen strauch- igen Thallus, anderseits vier- bis zwarizigzelfige, nadel- bis haarförmige Sporen haben. 87 Als Vortypus der Toninia glaubte ich, vie schon er- wähnt, Catillaria setzen zu dürfen, speziell die Sektion Bia- torina. Die Arten dieser Sektion haben eine dürftige Kruste und sind auch im übrigen Bau mehr oder weniger primi- tiv. Die Sporen sind meistens oval oder länglich-ellip- tisch und zweizeilig, bei manchen dabei lange einzellig und erst in späteren Stadien einseptiert, die niedrigsten For- men haben sogar oft permanent einfache Sporen (3, S. 77); bisweilen treten auch vierzeilige Sporen auf. Viele Flech- ten dieser Sektion stehen zweifellos den echten Pilzen sehr nahe und vermitteln den Übergang zu denselben, s-o z. B. die prasina-Formen. Die Sektion Eucatillaria steht im sel- ben Verhältnis zu Biatorina wie Thalloedema zu Eutoninia, indem sie eine relative Weiterentwicklung der Kruste zeigt, Avährend die Sporen ziemlich unverändert bleiben. Überblicken wir die ganze Kombination Catillaria — Toninia — Stereocaulon, so ergibt sich folgendes: Catillaria Thallus grünlich- grau, fragmenta- risch bis kleinkör- nig oder kleinwar- zig, mit Protococ- cus-Gonidien. Apothesien kreis- rund mit eigenem Gehäuse ohne Go- nidien, flach oder Toninia Thallus grau oder weiss, körnig-war- zig bis geschwollen- höckerig, wulstig- schuppig oder bla- sig-stengelig, etwas verästelt, mit Pro- tococcus-Gonidien. Apothesien kreis- rund mit eigenem Gehäuse ohne Go- nidien, flach oder Stereocaulon Thallus grau oder weiss, aus niedri- gen bis hohen, ein- fachen bis reich ver- zweigten Pseudopo- detien und körnig- oder warzig-schup- pigen bis gekerb- ten oder geteilten Phyllocladien be- stehend, mit Pro- tococcus-Gonidien. Apothesien kreis- rund mit eigenem Gehäuse ohne Go- nidien, flach oder 88 gewölbt, braun oder schwarz. Paraphysen ein- fach, frei oder ver- klebt. am Ende oft kopfartig verdickt. Asci keulenförmig, achtsporig. Sporen farblos, dünnwandig, ohne Schleimhülle, oval bis länglich, ein-, zwei- bis (selten) vierzeilig. Pykniden frei. Sterigmen von den Basalzellen durch eine Scheidewand abgetrennt (2, S. 138). Konidien länglich, ! gerade oder leicht gekrümmt. gewölbt, braun oder schwarz. Paraphysen ein- fach, locker ver- klebt, am Ende oft kopfartig verdickt. Asci keulenförmig, achtsporig. Sporen farblos, dünnwandig, ohne Schleimhülle, läng- lich, Spindel- bis na- delförmig, zwei-, vier- bis achtzollig. Pykniden in den Thallus halb oder ganz eingesenkt. Sterigmen von den Basalzellen durch eine Scheidewand abgetrennt (2, S. 134, 135). Konidien nadel- öder haarförmig, bogig gekrümmt, selten fast gerade. i gewölbt, braun oder j schwarz. Paraphysen ein- fach, ziemlich loc- ker verklebt, oben verdickt. Asci keulenförmig, ! mit acht — sechs — [ vier Sporen. Sporen farblos, dünnwandig, ohne Schleimhülle, spin- del- bis nadelför- mig, vier- bis viel- zellig. Pykniden in war- zenförmige Thallus- anschwellungen I eingesenkt. Sterigmen seitliche, schlauchartige Aus- stülpungen an den Basalzellen bildend, nie durch eine Schei- dewand abgetrennt (2, S. 139). Konidien fadenför- mig, gerade oder gekrümmt. Theoretisch finde ich eine solche Entwicklungsreihe sehr wohl möglich und demgemäss die Zusammenführung der betreffenden Gattungen in eine Gruppe wünschenswert, 89 wenigstens bis auf weiteres, falls nämlich eine andere An- ordnung sich späterhin als besser erweisen sollte. Für diese Reihe dürfte sich der Name Catillariales ziemlich gut eignen. Als die höchst entwickelten Arten dieser Reihe wären einerseits die reichverzweigten Stereocaulon coralloides und ramulosum und die sehr nahe verwandte Argopsis megalospora anzusehen, andererseits die »grossblättrigen» Stereocaulon foliolosum und foliiforme (4, S. 416, 414). Argopsis ist ein später Typus auch bezüglich der Sporen, die mauerförmig vielzellig, übrigens aber farblos und dünn- wandig sind und zu acht in den Schläuchen gebildet wer- den. Es darf in diesem Zusammenhänge nicht unerwähnt bleiben, dass auch eine Stereocaulon-Art mit einzelligen Sporen bekannt ist, nämlich S. Colensoi, der wohl in dieser Hinsicht einen Rückschlag zeigt. Diese Art wie auch einige andere zeichnet sich zugleich durch lecanorines Gehäuse aus, indem die Früchte von der Rindenschicht des Thallus umgeben bleiben. »Qualia autem apothecia si microscopio examinamus, excipulum extus videmus esse gonidiis desti- tutum; formant igitur inter apothecia vere lecanorina et lecideina sistunt» (1, S. 43). Dieses äussere Excipulum scheint demnach mit .dem gewöhnlichen lecanorinen Ge- häuse wenig gemein zu haben und wohl nur ein Stehen- bleiben auf der ontogenetischen Anfangsstufe zu bezeich- nen, die allerdings ein Fortschreiten in lecanoriner Rich- tung andeutet. »Apothecia primum haud raro lecanorina apparent et excipulo thallode instructa; in plurimis vero mox vere biatorina evadunt (1, S. 43). Literaturverzeichnis. 1. Fries, Th. M.: Lichenog'raphia Scandinavica. Upp- sala 1871 — 1874. 2. Glück, H. : Entwurf zu einer vergleichenden Morpholo- gie der Flechten-Spermogonien. Heidelberg 1899. 3. Hedlund, T. : Kritische Bemerkung-en über einige Ar- ten der Flechtengattungen Lecanora (Ach.), Lecidea (Ach.) und 90 Micarea (Fr.). — Bihang K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 18. Afd. III. N:r 3. Stockholm 1892. 4. Hue, A.-M.: Trois Lichens nouveaux. — Bull. Soc. Botan. de France. T. 54. Paris 1907. 5. Kajanus, B. (Nilson): Morphologische Flechtenstudien. — Arkiv f. botanik. Bd. 10. N:r 4. Stockholm 1911. 6. Nilson. B.: Zur Entwickelungsgeschichte, Morphologie und Systematik der Flechten. — Botan. Notiser 1903. Lund 1903. 7. Keinke, J.: Abhandlungen über Flechten, III, V. — Pringsheim's Jahrb. f. wiss. Botanik. Bd. 28, 29. Berlin 1895, 1896. 8. Wainio, E. : Étude sur la Classification naturelle et la Morphologie des Lichens du Brésil. — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Vol. 7. Helsingfors 1890. 9. — — •: Monographia Cladoniarum universalis. III. — Acta Soc. pro Fauna et Flora Fenn. Vol. 14. Helsingfors 1897. 10. Zah lbruckner, A. : Lichenes, Specieller Teil, in Eng- ler&Prantl: Die natürl. Pfanzenfamilien. Teil 1, Abt. 1. Leip- zig 1907. Tvä botaniska trädgärdar. För nägra är sedan anlades en botanisk trädgärd, kallad L’Hort-de-Dieu, â Mont Aigoual pä den norr om Montpellier belägna bergskedjan Cevennerna. Den förestäs af prof. Flahault. Den skall tjäna i främsta rammet de ekologiska studierna. Dar An- nes ett laboratorium och plats för ett dussin personer. Dä säväl kalkhaltig som kalkfri jordmän finnes och bergen slutta â ena sidan mot Medelhafvet och â den andra mot Atlanten, och dâ lîlialer finnas à större höjd än den egentliga trädgärden, som ligger 800 f. lägre än de högsta topparna, som gä tili 5000 f., sä är belägenheten väl vald för sitt ändamäl. Den andra trädgärden ligger i Para vid Amazonflo- dens mynning och erbjuder alia tropikens rikedomar. Dess föreständare d:r J. Huber har sagt att omkring 1200 arter af skogsträd äro kända frän Amazonflodens stränder, men att mânga fiera finnas. 91 Nâgra undersökningar öfver tillväxten hos de skogbildande träden â trenne platser i Torne Lappmark. Af Ewald Sterner. Hvad som framlägges â följande sidor är endast att betrakta säsom resultatet af preliminära undersökningar, emedan det material, som star mig till buds, dels är för litet, dels är hämtadt frän för fä lokaler, för att man med detta sâsom utgängspunkt skulle kunna erhâlla en füllt korrekt uppfattning om trädens tillväxthastighet i trakterna för barr- skogens nordgräns i Sverige. Intresset knyter sig i all synnerhet tili det faktum, att Vegetationsperioden i Jukkasjärvi socken af Torne Lapp- mark är synnerligen kort och den diametrala tillväxten hos träden tili följd häraf ytterst ringa, hvilket â följande sidor skall visas. — Medeltemperaturen för Juli i Kiruna kan sättas tili -f- 11° C., och den egentliga Vegetationsperioden â denna plats ligger mellan 15 Juni (medeltemp. -j- 9, 5° C.) och 1 September (medeltemp. -f- 4, 5° C.) säledes omfat- tande tvä och en half mänad och näende sin höjdpunkt i Juli, som äfven, egendomligt nog, är ärets nederbördsri- kaste mânad i Kiruna. (Maj, som har att uppvisa den stör- sta stegringen af medeltemperaturen, höjer denna med un- gefär 8° C). Det af mig insamlade materialet af snitt härrör sig frän de tre platserna Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi. Af dessa ligger den förstnämnda uppe â vattendelaren mellan Torne och Kalix älfvar, ofvan den egentliga barr- skogsgränsen â en höjd öfver hafvet af i alhnänhet 500— 600 meter. De begge senare orterna däremot äro belägna i Torneälfvens barrskogsomräde, och höjden öfver hafvet för undersökningslokalerna ligger här mellan 325 och 450 m. Nordliga bredden är ungefär 67° 50'. — Trots den be- Bot. Not. 1911. 92 t)rdande niväskillnaden mellan den första lokalen ä ena sidan och de begge senare â andra divergerar säkerligen klimatet endast föga och, sàsom framgâr af följande sche- ma, är den diametrala tillväxten hos träden ungefär lika stör uppe â vattendelaren som nere i älfdalen. Säväl tall, Pinus silvestvis L. var. lapponica (Fr.) Hartm., som gran, Picea Abies (L.) Karst (var. obovata ( Ledeb .) Rupr.?), synas mig här stadda i föryngring, tallen säkerligen i större utsträckning är granen. Tall (ej gran) är att finna sporadisk öfver vattendelaren, förenande Kalix- älfvens barrskogsband med Torneälfvens. Om en verklig barrskog under en period af postglaciala tiden (subbore- ala) pa vattendelaren vittna bl. a. mäktiga stubblager i Val- keasiipijärvi (ung. 550 m. ö. h.), betecknande en nedgâng af barrskogsgränsen här med ungefär 200 m. Den skogbildande björkens, Betula pubescens Ehr//., arkitektonik är säregen. Hvad som särskildt frapperar är, att det ojämförligt största antalet björkar utgöras af fler- stammiga, och â ett par lokaler har jagfunnit, att ända tili 60 à 70 flerstammiga gä pâ en enstammig, och individ med 20—25 väl utvecklade, frân jordytan utgäende stammar äro ingen sällsynthet. Detta förhällande har säkerligen sin or- sak i snötrvck, bortfrysning af skott etc. Äfven granen visar ett analogt växtsätt, 10 à 12 flerstammiga svara ofta mot en enstammig. Tallen däremot är oftast enstammig. Mängstammigheten är säkerligen förorsakad af lokala förhällande. Sä päträffas i regel â högre, torrare platser färre flerstammiga björkar än ä lägre, fuktig mark. Äfven trädets höjd är beroende af lokalens beskaffenhet, och myr- björkarna äro oftast dvärgartade. Medelhöjden af björken kan ä vattendelaren sättas tili 7 m. Förenadt med svarigheter har varit, att â vissa snitt- }’tor bestämma trädets filder. Ett förhällande, dubbelbild- ning af vegetationsring under äret, künde dock här heit lämnas ur räkningen. Skulle en kail period inträffa mot slutet af Vegetationsperioden — t. ex. slutet af augusti — 93 tan eventuell temperaturförhöjning etc. ej räcka till lör af- sättandet af en ärsring. Emellertid äro gränsskikten mellan ârsringarna olta sâ gyttrade el. tunna, att en uppfattning af trädets älder är omöjlig att erhälla. Försök att kemiskt behandln snittytorna och utfälla berlinerblätt misslyckades. äfven de mest omsorgsfullt utförda med varierande kon- centration pä lösningarna gâfvo negativt résultat. De fram- lagda siffrorna ha erhällits genom räkning med lup (ett 10- tal kontrollräkningar hafva alltid utförts). — En annan svä- righet ligger i att fä fullständiga snittytor. Sä fann jag är 1909 t. ex., att vid Rautasälfven af 12 tili utseendet füllt friska björkar endast 2 visade oangripet inre parti. Loka- len var dock rik lundvegetation. Egendomligt nog befinna sig de största af mig iakt- tagna tallarna ej i barrskogszonen utan i björkregionen pä vattendelaren, mellan Kiruna och malmfältet Tuolluvaara. Mähända äro dessa individ att betrakta säsom i'elikter, och tallen är här knappast stadd i föryngring, möjligt är ju dock, att de härstamma urfrön, komna frän barrskogen i Torne- dalen, och uppnätt sina betydande dimensioner pä grund af svagare konkurrens frän de lägväxta björkarna. För att lämna en idé om dessa tallars storlek vill jag här nämna nägra siffror. Ätta uppmätta träd visade 1 m. frän marken en omkrets af öfver 1,50 m., och ett af dem visade ej mindre än 2,16 m:s omkrets 1 m. ofvan marken samt 2,oo m:s om- krets 1,65 m. öfver marken, och denna senare tall växte à en rullstensàs c:a 550 m. öfver hafvet, öfver barrskogszonen, à en nordlig bredd af 67° 50'. A ett par tallar hade, troligtvis under fjoräret, af fin- nar djupa snitt huggts, gäende genom 2/s af veden. Pä dessa träd, hvars urhälkning sälunda gick pä andra sidan centrum, och som det oaktadt voro heit friska, künde äldern utan vidare afläsas. Det visade sig dä, att ett träd, som matte 1,58 m. i omkrets 1,75 m. öfver marken, representerade en aider af 310 är. Ett annat mätte ä samma höjd 1 ,84 m. i omkrets och var 335 är gammalt. Diametrala reduce- 94 rade tillväxthastigheten blir hos dessa träd densamma — i första fallet en diam. af 0,so3 m., i senare af 0,386 m. — sâle- des 1,6 mm. Om de största granarnas âlder har jag ej kunnat bil- da mig nâgon uppfattning, dâ jag saknat snittytor. Deras dimensioner belysas af mina siffror (i Simmons: Floran och Vegetationen i Kiruna). Den största dar upptagna gra- nen visar en omkrets af 2,26 m. 0,r> m, öfver marken samt l,9i m. 1 m. öfver markens yta. Detta individ växer nära Kiruna och förklaringen till dess förekomst är mähända densamma som för de närbelägna tallarna. Följande tabell visar resultaten af nägra beräkningar. Snitten äro lagda ung. 1 m. öfver markens yta och siffrorna reducerade, antalet stammar och växtlokalens beskaffenhet hafva upptagits, likasä trädens ungefärliga höjd. Betula pubescens. N:o 1. Enstammig. Torr moränmark. Kurravaara. Medeldiameter 128 mm. Ungefärlig âlder 80 âr. Ung. höjd 12 m. X:o 2. Flerstam. Torr mark. Kurravaara. Medel- diam. 60 mm. Ung. âlder 50 àr. Ung. höjd 8 m. N:o 3. Ursprungligen flerstam. Kurravaara. Me- deldiam. 75 mm. Ung. âlder 60 âr. Ung. höjd 8 m. N:o 4. Enstammig. Torr morän. Kiruna. Medel- diam. 102 mm. Ung. âlder 100 âr. Ung. höjd 14 m. N:o 5. Enstam. Torr mark. Kiruna. Medeldiam. 52 mm. Ung. âlder 45 àr. Ung. höjd 10 m. N:o 6. Sjustam. Torr morän. Kiruna. Medeldiam. 50 mm. Ung. âlder 55 âr. Ung. höjd 10 m. N:o 7. Fjortonstam. Torr morän. Kiruna. Medel- diam. 59 mm. Ung. âlder 50 âr. Ung. höjd 10 m. N:o 8. Flerstam. Mvrmark. Jukkasjärvi. Medel- diam. 65 mm. Ung. älder 45 âr. Ung. höjd 6 m. N:o 9. Tvästammig. Torr mark. Kiruna. Medel- diam. 48 mm. Ung. âlder 40 âr. Ung. höjd 6 m. 95 N:o 10. Tiostammig. Medelfuktig myr. Kiruna. Medeldiam. 47 mm. Ung. âlder 40 âr. Ung. höjd 6 m. Pinus silvestris. N:o 1. I barrskog. Torr lokal. Kurravaara. Me- deldiam. 80 mm. Ung. alder 30 âr. Ung. höjd 5 m. N:o 2. I barrskog. Torr lokal. Kurravaara. Me- deldiam. 90 mm. Ung. alder 35 âr. Ung. höjd 7 m. N:o 3. I barrskog. Fuktig mark. Kurravaara. Me- deldiam. 85 mm. Ung. âlder 35 âr. Ung. höjd 5 m. N:o 4. I barrskog. Torr morän. Jukkasjärvi. Me- deldiam. 71 mm. Ung. âlder 45 âr. Ung. höjd 5 m. N:o 5. I barrskog. Torr lokal. Jukkasjärvi. Medel- diam. 80 mm. Ung. âlder 45 âr. Ung. höjd 6 m. N:o 6. I barrskog. Myrmark. Jukkasjärvi. Medel- diam. 39 mm. Ung. âlder 20 âr. Ung. höjd 3 m. N:o 7. I barrskog. Vât mark. Jukkasjärvi. Medel- diam. 120 mm. Ung. âlder 50 âr. Ung. höjd 6 m. N:o 8. I björkskog. Torr rullstensâs. Kiruna. Me- deldiam. 127. î mm. Ung. âlder 80 âr. Ung. höjd 9 m. N:o 9. I björkskog. Torr lokal. Kiruna. Medel- diam. 52 mm. Ung. âlder 75 är. Ung. höjd 4 m. N:o 10. I björkskog. Yät myrmark. Kiruna. Me- deldiam. 85 mm. Ung. âlder 70 âr. Ung. höjd 6 m. Picea Abies. N:o 1. I gles barrskog. Medelfuktig. Kurravaara. Medeldiam. 83 mm. Ung. âlder 80 âr. Ung. höjd 5 m. N:o 2. I gles barrskog. Medelfuktig. Kurravaara. Medeldiam. 150, s mm. Ung. âlder SO âr. Ung. höjd 10 m. N:o 3. I gles barrskog. Torr mark. Kurravaara. Medeldiam. 65 mm. Ung. âlder 40. âr. Ung. höjd 5 m. N:o 4. I gles björkskog. Torr mark. Kurravaara. Medeldiam. 70 mm. Ung. âlder 70 âr. Ung. höjd 7 m. N:o 5. I björkskog. (Ur.spr. enstammig). Kiruna. Medeldiam. 70 mm. Ung. âlder 125 âr. Ung. höjd 6 m. N:o 6. I barrskog. Torr mark. Jukkasjärvi. Me- deldiam. 59 mm. Ung. âlder 45 âr. Ung. höjd 6 m. N:o 7. I barrskog. Torr mark. Jukkasjärvi. Me- deldiam. 44 mm. Ung. âlder 40 âr. Ung. höjd 4 m. N:o 8. I barrskog. Torr mark. Jukkasjärvi. Me- deldiam. 66 mm. Ung. âlder 65 âr. Ung. höjd 7 m. N:o 9. I björkskog. (Stärkt stympad af snötryck). Kiruna. Medeldiam. 68 mm. Ung. âlder 40 âr. Ung. höjd 2 m. N:o 10. I björkskog. Fuktig myrmark. Kiruna. Medeldiam. 38 mm. Ung. âlder 45 âr. Ung. höjd 4 m. Weydahl, K., Om jordnæringens inflydelse paa havebruksplanters utvikling, III, Gjödslingsförsök med brogetbladede former av Pelargonium og Ligularia. 16 s. — Tidsskrift for det norske Landbrug 1910. Panacheringen hos växterna uppträder bâde som gui och som hvitbrokig. Hos de gulbrokiga formerna blir det gröna färgämnet undertryckt; de hvitbrokiga växtdelarna sakna äfven de gula färgämnena, som ätfölja det gröna. Det finnes 2 slag af panachering, ärftlig och smitto- sain. Hos den förra Sorten bibehälles panacheringen äfven vid växtens förökning medelst frö. Hos den senare mäste förökningen ske genom ymp- ning af ett eller annat slag, men det egendomliga sker dä, att grundstammen, pà hvilken ympningen sker, ocksâ fär egenskapen att utveckla panacherade växtdelar. Man för- modar visserligen att ett smittämne ätföljer en organism, men man har ännu icke lyckats pâvisa nâgra sädana. Man vet att panacheringen tilltager i stvrka vid hög temperatur, stärkt ljus och â torr eller mager växtplats, men om nâgra vissa bestândsdelar i jorden ha särskild in- verkan härpä, visste man ej, hvarför förf. företog ett par försök för att fâ erfarenhet härom. Den ena af de tili försöken använda arterna, Pelar- gonium zonale , hör till det slag, som redan förut visats 97 vara ärftligt. Genom att till ett visst slag af konstgödning tillsätta olika mängder af kväfve, ernäddes variation i pana- cheringen och därigenom bekräftades den i praktiken re- dan funna regeln, att kväfvet motverkar — direkt eher in- direkt — bildningen af gul- och hvitbrokiga blad hos de ärftliga panacheringsformerna. Ligularia Kaempferi S. et Z. aureo maculata Hook f. synes att döma af de gula fläckarnes stora varia- tionsförmäga vid vegetativ förökning tillhöra den smitto - samma formen. Försöken med denna växt visade att na- tron verkade hämmande pä panacheringen, under det att tillsats af kväfve i större Skala verkade i hög grad förök- ning af panacheringen. Hill, E. J., O enothera Lamarckiana: its earl}' cultivation and description. — Bot. Gazette Febr. 1911 s. 136-144. I Bot. Not. p. 203 förra âret omnämnde vi att Gates funnit den äldsta beskrifningen â den nuvarande Oenothera Lamarckiana i marginalen i ett ex. af Bauhini Pinax. Hill har nu pâvisat att anteckningen ej innehäller annat än hvad som man kan se i ett tillägg i den upplaga af Pinax, som pdblicerats redan 1623. Förf. har en längre utredning, som visar att Bauhinus 1618 fätt frö af växten frân Johannes Prevortius i Padua, och dennes företrä- dare Prosper Alpinus hade 1614 eher tidigare erhâllit frö frân Joannes Morus i England. Det stammer nâgor- lunda bra med hvad redan Linné skref i Hortus Clifforti- anus 1737: »Crescit in Virginia aliisque Americae locis, ante centum et viginti annos in Europam translata, nunc spon- tanea facta, copiose crescit ubique in campis arenosis Hol- landiae», samt i Spec. PL 1753: > Habitat in Virginia unde 1614, nunc vulgaris Europae» (under namnet Oe. biennis). De Candolle hade (1855) jämfört figurerna af Lysi- machia lutea siliquosa virginiana gifna af Parkinson i Paradisus 1629 och i Theatrum 1640 samt af Alpinus (Exot. 1627); han fann dâ att blombladen voro olika, skarpt udd- 98 spetsiga i Theatrum, obetydligt sä i Paradisus, eller ur- nupna hos Alpinus. De Vries omtalar olikhet hos blom- bladen mellan Lamarcks figur a£ Oe. longiflora Jacq. och hans ex. i Mus. Hist. Nat. i Paris. Detta allt antyder att redan dfi växten infördes frän Amerika till Europa funnos olika former af den. Spiraea Ulmaria v. denudata. Engelska botanis- ter ha under de senaste âren fiera gânger upptagit frâgan om värdet af nämnda varietet. En författare pâstàr att bäde hufvudformen och varie- teten förekomma är efter är oförändrade säväl pä fuktig som pä torrare mark. En annan Säger sig ha iakttagit att ä icke blomman- de stand kan tilltagande härighet iakttagas intill juli och att de blad, som därefter utvecklas blifva allt mindre häriga och höstbladen heit glatta. Produktionen af glatta och hä- riga blad säges da skola stä i förbindelse med luftens halt af fuktighet och solljusets intensitet. Det är svärt. Säger han. att influera pä härigheten hos Spiraea’s blad genom att variera de yttre villkoren. med den blir tydligen redu- cerad, om växten odlas i djup skugga och lüften blir pä samma gang konstant fuktig. Det medgifves att endast odlingsförsök och noggran- nare iakttagelser kunna klargöra spörsmälet. Möjligt är att minst tvâ konstanta former finnas och att efter hybri- disering mellan dessa mellanformer kunna uppträda. Vore den äsikten riktig att samma ständ först utveck- lade häriga blad och sedan glatta, sä blefve var. denudata âtminstone i detta fall, ej en varietet utan endast en »Status». Det vore ju bra om nägon ville expérimentera med svenska exemplar. Filarszky, F. Botanische Ergebnisse der For- schungreisen von M. v. Déchy im Kaukasus. 126 s. 4:o, 25 t. — M. v. Déchy, Kaukasus. — Dietrich Reimer, Berlin. - 1910. De af Déchy förut utgifna banden af hans stora ar- 99 bete »Kaukasus» hafva blifvit mycket berömda. Den, som vi nu erhällit für anmälan, berör endast botaniken. Mate- rial har insamlats äfven fran den svärtillgängliga, högal- pina delen af Kaukasus. Denna bok innehäller en uppräk- ning af alla arterna med lokaler. Alger och mossor äro îâ, men svampar och lafvar desto fiera. Beskrifningar pä latin meddelas af alla de under de 7 resorna funna nya formerna. Om Verbascum laxum säges det dar: V. nigro affine, a quo maxime bracteis foliaceis, inferioribus florum fasciculos multoties superantibus, necnon caule virescente differt». Af V. Thapsus ha vi ju en analog forma bracteata. Lewitsky, G., Ueber die Chondriosomen in pflanzlichen Zellen. — Berichte Deutsch. Bot. Ges. Bd. 28, s. 538-546, t. 17. - 1911. Det har varit tvifvelaktigt, om egenskapernas ärft- lighet vore bunden endast vid organ i cellkärnan eher om plasman ocksä vore verksam därvid. Sedan ett par är har man i djuriska cellers plasma (äfven i äggcellen) pâvisat smä trädartade bildningar (»Chon- driokonten* eller »Chodriosomen>), som ombildades tili muskelfibrer, bindeväfs- och nervfibriller. Dessa bildningar anses darf ör ocksä vara bärare af de ärftliga anlag en. Liknande bildningar har Meves 1904 pâvisat i tapet- cellerna hos Nymphæa, och Tischler 1906 hos Ribes, Smir- now 1907 i rötterna hos Hyacinthus orientalis. Hit kunna äfven räknas Zimmermans »Granula (1890), Mikoschs pärl- band (1894), etc. etc. Förf. har nu undersökt Asparagus officinalis och fun- nit kondriosomliknande bildningar säväl i de embryonala somatiska cellerna som i pollenmodercellerna och pollen- kornen. Dessa kroppar undergâ ätskilliga förändringar under tillväxten; i groddplantans stjälkspets förvandlas de tili kloroplaster och i rotspetsen tili leukoplaster. Att kondriosomerna frân trädar kunna öfvergä i rad- band och i körn, och att längsklvfning uppträder hos dem, 100 tyckes tyda p;\ en analogi i byggnad mellan kondriosomer och kromosomer. Euler, Astrid (Cleve), Das Bacillariaceen-Plank- ton in Gewässern bei Stockholm. Vorläufige Mittei- lung. — Archiv f. Hydrobiol. u. Planktonk. Bd. 6 p. 209— 212, 3 texti. I detta arbete beskrifvas följande nya: Melosira Oest- rupi, Cyclotella Kützingii v. nobilis, Stephanodiscus Hant- schii v. delicatula, St. pulcherrimus, Asterionella gracillima f. tabellarioides samt Talassiosira baltica v. fluviatilis (Lern, som ny kombination. Död. Den 26 jan. prof. Noël Bernhard i Poitier, 56 är. Nâgra extra afdrag af porträttet af Bengt Jönsson äro tagna och kunna rekvireras frân undertecknad för ett pris af 50 öre pr ex. (porto, men ej postförskottsarvode, däri inberäknadt). Med atföljande nekrolog höjes priset tili 60 öre. Utgifvaren af Botauiska Notiser. Schübelers Viridarium Norvegicum I — III, com- plet, solid inbundet, utmærket vedligeholdt, sælges fragt- frit for 20 Kroner ved Overretssagförer Arntzen Holtegade 27. Christiania. Innehâll. Kajanus, B., Über die systematische Stellung der Flechtengattung Stereocaulon. S. 83. Lindman, C. A. 51., Über Symphytum orientale L. und Symphy- tum uplandicum Nym. S. 71. Neuman, L. M., Polypodium vulgare L. var. phegopteroides nov. var. S. 79. Simmons, H. G-, Bengt Jönsson. 1849 — 1911- S. 53. Sterner, E., Nâgra undersökningar öfver tillväxten hos de skog- bildande träden ä tvenne platser i Torne Lappmark. S. 91. Smärre notiser. S. 70, 78, 82, 90, 96 — 100. Lund, Berlingska Boktryckeriet, den 4/i 1911. 101 Om anthocyan hos alpina växter. Ett bidrag tili Schneebergtlorans ökologi. Af Otto Gertz. De undersökningar vi ega öfver anthocyans uppträ- dande hos alpina växter äro heit îâ. Visserligen saknas i den botaniska literaturen ingalunda uppgifter om antho- cyanfärgning af det vegetativa systemet sâsom en for liera de alpina växtsamhällenas konstituenter utmärkande, habi- tuell egendomlighet, hvilken kan hos olika former göra sig i högre eher mindre grad gällande. Merendels bära emel- lertid dessa meddelanden prägein af rent floristiska notiser, eller afse de i andra fall iakttagelser, soin hafva en mera växtgeografisk, fenologisk eher rent blombiologisk karak- ter. Dfi i allmänhet sälunda dessa tidigare uppgifter om anthocyanförande alpina växter icke äro grundade pä un- dersökningar af anatomiska och fysiologiska förhällanden, som stä i samband med växtens anthocyanfärgning, kunna de i blott ringa grad vara af värde för lösandet af frägan om anthocyans biologiska betydelse. Nära nog de enda, mera ingäende iakttagelser af ana- tomisk-fysiologisk natur, hvilka föreligga â här i fräga va- rande omräde, finna vi nedlagda i undersökningar, som härröra frän Kerner och Overton. Redan Mohl fäste emellertid uppmärksamheten pä den afgörande roll, som för Produktion af rödt färgämne fär tillmätas de alpina klimatiörhällandena, och hänvisar tili den utpräglade antho- cyanfärgning, som äfven sommartid lâter sig pävisa hos fiera växter i alpernas snöregion, t. ex. â bladen af Saxi- fraga biflora, S. oppositifolia, Ajuga pyramidalis ß alpest- ris, fiera gräs samt â braktéerna af Carex atrata, C. nigra, C. foetida, etc., i än högre grad likväl gör sig gällande om hösten, dä heia den alpina Vegetationen visar en rödfärg- ning af sädan intensitet, som aldrig träffas â lâglandet, om Bot. Not. 1911. 8 102 icke möjligen hos Vegetationen â torfmossbotten ')• Öfver hufvud taget, torde i fräga om denna höstfärgernas prakt knappast nfigot bergsomrade kunna täfla med Mellaneuro- pas alper. der, framför allt efter snöns afsmältning vid tidigare höstsnöfall, Vegetationen i den alpina regionen klä- der sig i en skrud ai oförliknelig skönhet, i rödl, violett och gult, erinrande tili sin intensitet om de lifligaste blom- iärger. Ingen har tecknat detta höstens brokiga färgspel mera hänförande än den österrikiske botanisten Kerner. Während die Blätter der Moosbeere (V actinium uligino- sum) einen violetten Farbenton annehmen, kleiden sich jene der Heidelbeergebtische in tiefes Rot und jene der A\- penbärentraube ( Arctostaphylos alpina) in weithin sicht- baren Scharlach. Die herbstlich gefärbten Blätter dieser letzteren Pflanze zeigen überhaupt das schönste Rot, das an irgend einem Laubwerk im Herbste beobachtet wird und wenn das Laub dieser Bärentraube auf einem Berg- grate von den schief einfallenden Sonnenstrahlen durch- leuchtet wird, so glaubt der tiefer unten stehende Beobach- ter Strontianflammen aus dem Boden hervorzüngeln zu se- hen. Auch die Blätter zahlreicher nicht holziger Gewächse, so namentlich der alpinen Geranien und des Alpenhabichts- krautes, färben sich vor dem Welken am Saum und längs der Nerven oder auch über die ganze Fläche mit Antho- kyan und nehmen sich von fern wie rote, violette und scheckige Blüten aus. Die Alpenweiden dagegen, zumal die teppichbildende Salix refusa und das niedere Busch werk der Salix hastata und S. arbuscula sowie auch die rotfrüchtige Zwergmispel (Sorbits chamaemespilus), erschei- nen goldiggelb Die Bestände aus Legföhren, die Ge- strüppe der Alpenrosen, die Gruppen der schwarzfrüchtigen Rauschbeere (Empetrum nigrum) und die Teppiche aus der immergrünen Bärentraube bringen mit ihren dunkelgrünen *) Mohl, H. von. Untersuchungen über die winterliche Fär- bung der Blätter. (Vermischte Schriften botanischen Inhalts. XXIX. Tübingen 1845. p. 375.) p. 386. 103 Farben eine gewisse Ruhe in das bunte Gewirr. Auch die Teppiche der Azalea pvocumbens, welche sich im Herb- ste durch Ballung der Chlorophyllkörner in den Zellen der Blätter braungrün färben, mässigen die Buntheit des Bildes in harmonischer Weise1).» Ett praktfullt sceneri denna höstens brokiga tafla! Det är emellertid ingalunda vid höstens tid, som en anthocyanfärgning af alpväxternas vegetativa system är uteslutande bunden. Äfven under fullkomligt normala ve- getationsbetingelser är nemligen hos icke fä alpina växt- former anthocyanbildning i större eher mindre utsträckning â stammar eller blad en habituell egendomlighet. En sädan, mera permanent rödfärgning af det vegetativa systemet, hvilken â alpernas alpina region gör sig gällande under heia vegetationstiden utan att likväl kunna i intensitet täfla med den nyss omnämnda höstliga, är sâlunda hos fiera växter framträdande nog. Kerner anför härom följande: ». . . vor allem die Pflanzen der Hochgebirge in der Nähe der Schneegrenze sind reichlich mit Anthokyan ausgerüstet und zwar sowohl an der oberen wie unteren Blattseite. Die Blättchen und Stengel des alpinen dunkeln Fettkrautes (Sedwu atratum) und der zahlreichen dem Hochgebirge angehörender Läusekrautarten (z. B. Pedicularis incarnata , rostrata, recutita, etc.) sind ganz purpurn oder dunkelviolett gefärbt ..... Sehr auffallend ist auch die Erscheinung, dass weitverbreitete Gräser (z. B. Air a caespitosa, Briza media, Festuca nigrescens, Milium effusum, Poa annua und nemo- ralis), welche im Thaïe blassgrüne Spelzen besitzen, im Hochgebirge Anthokyan in diesen Spelzen entwickeln, so dass dann die Ähren und Rispen eine tiefviolette Färbung zeigen und hierdurch auch die Gelände, auf welchen derlei Gräser in grosser Menge gesellig wachsen, ein eigentüm- liches dunkles Kolorit erhalten. Und zwar tritt diese Fär- ') Kerner, A. von Marilaun. Pflanzenleben. Zweite Auflage. Erster Band. Leipzig und Wien 1896. pp. 475, 476. 104 bung desto intensiver hervor, je näher der Schneegrenze der Standort der betreffenden Pflanzen gelegen ist, und je in- tensiver das Sonnenlicht sich dort geltend macht Mit den zahlreichen alpenbewohnenden Seggen und Simsen, welche dunkelviolette, fast schwarze Deckschuppen der Blüten haben (z. B. Carex nigra, atrata, aterrima, Junens Jacqninii, trificius, castanens), verhält es sich nicht anders. Mest päfallande framträder denna för vissa alpina växtformer utmärkande anthocyanrikedom vid en jemförelse mellan i olika höjdlägen uppvuxna växtstockar. I detta hänseende äro af största betydelse de iakttagelser. som Kerner anfört öfver sina under âren 1875—1880 utförda alpina kulturförsök. Xära toppen af Blaser, ett berg vid Trins i Tyrolens centralalper, hade Kerner pâ en höjd öfver hafvet af 2,195 meter en försöksträdgärd, der han an- stälde undersökningar öfver det alpina klimatets inverkan pâ vissa här odlade läglandsformer, undersökningar, hvilka ega sä mveket större värde, som Kerner jemsides med nämnda alpina kulturer hade i Wiens botaniska trädgärd pâ en höjd af 180 meter öfver hafvet parallelkulturer af samma växtarter. De här vunna försöksresultaten formu- lerar Kerner pâ följande sätt: Die Spelzen aller jener Gräser, welche in der Niederung grün waren oder nur einen schwachen Anhauch von Violett wahrnehmen Hessen, färb- ten sich in dem alpinen Versuchsgarten dunkel braunvio- lett. Besonders augenfällig trat die reichliche Ausbildung des Anthokyans in dem grünen Gewebe der Laubblätter und Kelchblätter sowie der Stengel hervor. Die Blätter der Fettkräuter Sedum acre, album und sexangulare hatten eine purpurrote, jene des Dracocephalum Ruyschianum und Leuc- anthemum vulgare eine violette, jene der Lychnis Vise aria und Sature ja hortensis eine braunrote Farbe angenommen, und die Laubblätter der Bergenia crassifolia und Potentilla Tirolensis zeigten schon im August jene scharlachrote Kerner, A. von Marilaun. 1. c. Erster Band. pp. 507, 508. 105 Farbe, welche sie im Thal an sonnigen Plätzen im Spät- herbst ‘anzunehmen pflegen. »Eine nicht unbedeutende Zahl von Pflanzenarten, zu- mal solche, welche im Thal an schattigen oder halbschatti- gen Plätzen wachsen, wie Orobus vernus, Valeriana Plui und Viola cucullata zeigten im alpinen Versuchsgarten, dem vollen Sonnenschein ausgesetzt, mehr oder weniger vergilbte Blätter. Auch der Lein (Linum usitatissiminn) , welcher doch noch in den Gebirgsthälern bei 1,500 m. auf sonnigen Feldern gedeiht und keine Schädigung des Chlo- rophylls erfährt, vergilbte in dem alpinen Versuchsgarten bei 2,195 m.» I den alpina försöksträdgärden à Blaser visade föl- jande former en afgjordt mörkare blomfärgning än i paral- lelkulturerna â läglandet: Agrostenuna Githago, Campanula pusi/la, Dianthus inodorus (silvestris), Gypsophila repens, Lotus corniculatns, Saponaria ocymoides, Satureja horten- sis, Taraxacum officinale, Vicia cracca och Vicia sepimn. Mehrere Arten, welche im Wiener botanischen Garten reinweisse Blumenblätter ausbildeten, wie z. B. Libanotis montana, zeigten in dem alpinen Versuchsgarten eine von Anthokyan herrührende rotviolette Färbung an der unte- ren Seite der genannten Blätter1).» En serie af synnerligen betydelsefulla jemförande för- sök öfver det alpina klimatets inflytande pä Vegetationen härrör äfven frân Bonnier. För gen'dmfôrande af dessa sina undersökningar hade nämnde forskare försöksträdgär- dar pä olika höjd öfver hafvet ä Mont Blanc-kedjans alper (Chamonix 1,060 meter, Aiguille de la Tour 2,300 meter) och T Kerner, A. von Marilaun. 1. c. Zweiter Band. Leipzig und Wien 1898. pp. 453, 456. — Se äfven Schimper, A. F. W. Pflanzen-geographie auf physiologischer Grundlage. Jena 1898. pp. 747, ff. Den af Schimper införda benämningen cyanophyll säsom synonym för anthocyan synes mig vara mindre lyckligt vald, dâ tidigare dermed betecknats frân anthocyan fullständigt differenta substanser. — Jemför Gertz, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. p. VII. 106 â Pyrenéerna (Cadéac 740 meter, Col d' Aspin 1,500 meter, Col de la Paloume 2,400 meter), der under närmare tio ârs tid ett antal af öfver 200 växtarter med notorisk vidsträckt utbredning i vertikal riktning voro i kultur och jemfördes med systerkulturer af samma växtarter och individ i bota- niska trâdgârden i Paris (32 meter öfver hafvet). Bland de härvid vunna resultaten, hvilka Bonnier nedlagt î en Serie afhandlingar, omnämnas äfven iakttagelser öfver antho- cyans relativa utbredning hos försöksväxterna, iakttagelser, genom hvilka Kerners i det stora heia vunno bekräftelse. Sâlunda anföres en djupare och mera intensiv anthocyan- färgning sâsom utmärkande för blommorna i de alpina kul- turerna, exempelvis hos Trifolium pratense , Scabiosa succisa, Carduus defloratus, Campanula rotundifolia, Calluna vul- garis, Echium vulgare, Veronica officinalis, Calamintha Aci- nos, Betonica officinalis och Molinia coerulea. Äfven i fiera fall, der normalt blombladen äro i saknad af färgämne, visade de alpina kulturerna ,en mer eher mindre utpräglad tendens till anthocyanfärgning af blommorna, hvilken sär- skildt gjorde sig gällande hos Silene nutans, S. rupestris, Trifolium repens, Beilis perennis och Anlhyllis Vulneraria. Omfärgning af de assimilerande mellanbladen i violett och rödt var hos Rubus idaeus och Agrostis vulgaris att iakt- taga i kulturerna â alpina höjdlägen ')• J) Bonnier, G. De la variation avec l’altitude des matières colorées des fleurs chez une même espèce végétale. (Bulletin de la société botanique de France. Tome vingt-septième. Paris 1880. p. 103.) pp. 104, 105. Bonnier, G. Cultures expérimentales dans les Alpes et les Pyrénées. (Revue générale de Botanique. Tome deuxième. Paris 1890. p. 513.) pp. 534, 536 — 541. Bonnier, G. Recherches expérimentales sur l’adaptation des plantes au climat alpin. (Annales des sciences naturelles. Septi- ème série. Botanique. Tome XX. Paris 1895. p. 217.) — De Bonnie r’ska försöken vinna ökadt värde genom de kromomet- riskt noggrannt bestämda mätningar öfver blommornas färgför- ändringar i samband med stândortens höjd öfver hafvet, hvilka i fiera fall bifogats tili redogörelsen för de i senast anförda arbete undersökta växtarterna. Ett särskildt värde tillkommer äfven de här à pl. 15 och 16 i naturliga färger ätergifna afbildningarne af blommcr fran resp. alpina och läglandskulturer. 107 T samma riktning, ehuru anstälda i mera praktiskt syfte, gâ äfven de försök, hvilka Weinzierl utfört â Sand- lingalpe vid Aussee, der pä en höjd ai 1,400 meter öfver haîvet âr 1890 anlagts en alpin försöksträdgärd. Vid dessa under ett tiotal âr fullföljda undersökningar framgick som anpassning for alpina klimatfôrhâllanden en allmänt upp- trädande, riklig anthocyanbildning i grase ns strân, knân och braktéer1). Af nära nog fundamental betydelse für heia den mo- derna anthocyanforskningen äro de undersökningar, som härröra frän Overton. Förutom de viktiga serier af försök. genom hvilka kunnat definitivt fastställas den stora bety- delsen af vissa nödvändiga betingelser af kemisk och fysi- kalisk natur, som öfva inflytande vid Produktion af rödt färgämne hos växterna, anför Overton äfven följande iakt- tagelser (frän mediet af September 1897) öfver den hostliga anthocyanbildningen â alperna: »Gerade im Ober- Enga- din erreicht die herbstliche Färbung eine Pracht, wel- che weder Worte zu schildern noch Pinsel zu malen ver- mögen. Namentlich die Abhänge auf der linken (SO.— ) Seite des Thals werden auf weite Strecken hin fast un- unterbrochen in den verschiedensten Nuancen von Roth gefärbt. Die Färbung rührt hauptsächlich von Vaccinium Myrtillus und Vac. uUginoswn her; hier und da trifft man aber Rasen von Arctostaphylos alpina, welche von Weitem her sich durch das viel intensivere, leuchtende Roth kennt- lich machen '2)- An den unteren Partien der Abhänge spie- J) Weinzierl, Th. Ritter von. Alpine Futterbauversuche. (II. Bericht über die im alpinen Versuehsg'arten auf der Sandling- alpe durchgeführten wissenschaftlich-praktischen Untersuchungen in den Jahren 1890 — 1900. Wien 1902.) — Afhandlingen har i original icke varit mig tillgänglig. Referat af Hackel i Öster- reichische botanische Zeitschrift. LUI. Jahrgang. Wien 1903. pp. 39 — 41. 2) Det synes hufvudsakligen vara de trenne här nämnda ljungväxterna, som med hiinsyn tili sin utpräglade hostliga antho- cyanfärgning kommit att uppmärksammas i högbergens alpina region. Utom dessa arter, Vaccinium Myrtillus, V. uliginosum ÎOS len auch Epilobiwn spicatum (angustifolium) und Gera- nium- Arten eine nicht unbedeutende Rolle bei der Rothfär- bung. In geringstem Grade sind übrigens eine ganze Reihe von Pflanzen, namentlich Compositen und Rosaceen (Coloneaster, Potent /lia- Arten etc.), an dem ganzen Effect betheiligt '). I den alpina regionen â alperna uppträder sàlunda anthocyan i rikligare eller sparsammare utbildning, hos icke fä växtformer under heia vegetationstiden (vär, som- mar och höst), en anthoct'anbildning, hvilken af denna an- ledning nära nog skulle kunna vara att betrakta som per- manent *>, hos andra växter äter gor sig gällande först pä och Arctostaphylos alpina, nämner Coaz äfven Berberis vulgaris och Prunus Padus med deras höstetid eldrödt, resp. djupt mörk- rödt färgade löfverk säsom alpernas förnämsta anthocyanproducen- ter. De bäda senast anförda formerna tillhöra emellertid icke regio alpina. — Coaz, I. Das Blatt und seine Entfärbung. (Mit- theilungen der Naturforschenden Gesellschaft in Bern aus dem Jahre 1879. Bern 1880. p. 11.) För de nordsvenska liögbergen föreligga, att döma efter den literatur, som jag varit i tillfälle att rädfräga, blott nägra sporadiska uppgifter om anthocyans utbredning hos den alpina regionens växter. Sä omnämner Vestergren anthocyanbildning inom Sarjekfj aliens Cesiolichen-samhälle hos Pedicularis lapponica (*de vegetativt-florala skotten ofta heit rödfärgade»), Pyrola minor (öfvervintrade rödaktiga blad i och Sibbaldia procumbens (knoppar i början gulhvita, sedan rödfärgade), och i samband med en Observation öfver Cesiolichen-växterna ä Sarvesjokk den 12 augusti 1900 heter det hos samme författare beträffande vegeta- tionens redan dâ ty dligt utpräglade höstfärgning: > Salix herbacea och Betula nana hade delvis redan gulnade, vid beröring lätt af- fallande blad. Nägot senare lyste en del arter med intensivt röd- färgade blad: Diapensia »mörkt karminröd), Arctostaphylos alpina (en intensivt blodröd färg), ärsskott af lingon (karminröda), Myr- tillus nliginosa (karminröd).» — Vestergren, Ï. Om den olikfor- miga snöbetäckningens inflytande pä Vegetationen i Sarjekfjällen. (Botaniska Notiser för är 1902. Lund 1902. p. 241.) pp. 252, 254, 255. ]) O verton, E. Beobachtungen und Versuche über das Auf- treten von rothem Zellsaft bei Pflanzen. (Pringsheim ’s Jahr-, bûcher für wissenschaftliche Botanik. Dreiunddreissigster Band. Leipzig 1899. p. 171.) p. 172. *) »Periodiciteten blir .... här mindre stärkt framträdande, eftersom höst- och värfärgning mängen gang nästan omärkligt gä öfver i hvarandra ; rödfärgningen skulle sälunda här i fiera fall hösten och sâlunda är tydligt periodisk, hvarvid anthocyan- utvecklingen ofta sker i sädan ymnighet, att företrädesvis denna höstliga rödfärgning hos alpväxterna blifvit upp- märksammad. De senaste ärens ökologiska och växtgeografiska forskningar hafva emellertid gifvit vid handen, att äfven en genom anthocyan framkallad, alpin vinterfärgning af Vege- tationen förelinnes. Enligt Schroeter föreligga nemligen iakttagelser af Josias Braun i Chur öfver vegetationens förhällande vintertid â snöfria stallen i alperna. Han anför en af Braun upprättad förteckning öfver ett fyrtiotal växt- arter, hvilka i slutet af december 1903 och i januari 1904 an- träffats med gröna blad, växande pä snöfria stallen mellan 2,100 och 2,400 meters höjd. Bland dessa »alpina vinterväx- ter» utmärkte sig de följande 12 genom rödfärgning af bladen ')• Hieraciwu auricula, Geuui moutanum, Homogyne alpina, Gentiana venia, Gentiana latifolia, Gentiana vulgaris. Veronica aphylla, Veronica saxatilis, Anemone vernalis, Thlaspi rotiindifolium, Helianthenium alpestre, Thymus Serpyllmn. Samma egendomlighet, omfärgning af för ljuset ex- ponerade bladytor genom utbildning af anthocyan, fann äfven G risch vara ett utmärkande drag för fioraelement, bundna vid klippiga, alpina lokaler utan skvddande snö- täcke vintertid (s. k. Sehneeblössen ). Beachtenswert ist , dass die Blätter aller mir bekannt gewordenen, an den »Sehneeblössen mit Blattwerk überwinternden Angiosper- men im Herbst oder mit Winteranfang ihre grüne Farbe verlieren und sich an der Oberseite dunkelblau, violett, röt- kunna betecknas som permanent, om den icke visade sig vara di- rekt inducerad af de yttre lifsvilkoren och tillkomma normalt gröna former. — Gertz, O. 1. c. p. XXIII. b Schroeter, C. Das Pflanzenleben der Alpen. Eine Schil- derung- der Hochgebirgsflora. Zürich 1908. pp. 58, 59. lieh oder braungrau färben. Ihre Unterseite behält dage- gen öfters, wenn nicht meistens, noch ihr lebhaftes Grün bei. Für den Haushalt der Pflanze dürften die, vielleicht bei der Zersetzung des Chlorophylls, oder infolge des ge- hemmten Stoffwechsels u. a. m. an der Blattoberseite wäh rend des Winters gebildeten Farbstoffe insofern von Bedeu- tung sein, als sie das darunterliegende Chlorophyll vor der zerstörenden Wirkung des Lichtes schützen. Ein solcher Schutz scheint zu dieser Jahreszeit um so gebotener zu sein als die Neubildung des Blattgrüns durch die ungünstigen Ernährungs- und Lebensbedingungen der Pflanzen gehemmt oder gar verunmöglicht wird ').» De undersökningar, som i sina grunddrag här i det följande anföras, hafva, med undantag af heit fa iakttagel- ser, hvilka blott i fôrbigâende beröras, blifvit gjorda à Schneeberg är 1909, dä jag under en veckas tid i slutet af juli mänad vistades i Nedre Österrikes kalkalper. Detta bergsparti. Wiener eher Semmeringer Schneeberg* 2), tillhör, som nämndt, de österrikiska alperna och är beläget i Nic- deröstreich, Bezirkshauptmannschaft Neunkirchen, heit nära gränsen tili kronlandet Steyermark3). Med sin mäktiga bergs- stock, hvilken i Kaiserstein nâr en höjd af 2,061 meter och kulminerar i Klosterwappen med 2,075 meters höjd, är Schnee- berg Nedre Österrikes högsta borg och utgör tillika den ostligaste högtoppen i de norra kalkalperna. Med detta parti bryter nämnda bergskedja tvärt af mot Wienersänk- ') Grisch, A. Beiträge zur Kenntniss der pftanzengeogra- phischen Verhältnisse der Berglinerstöcke. (Beihefte zum Bota nischen Centralblatt. Band XXII. Zweite Abteilung. Dresden 1007. p. 255.) p. 275. 2) Under detta samma namn, Schneeberg, som är ett für fiera Mellaneuropas stater gemensamt ortnamn, gä icke mindre än nio mer eller mindre bekanta bergspartier i Österrike och Tysk- land. 3) Närmare bestämdt är dess geografiska läge 17 4b' 9" nordlig bredd och 15° 48' 17" östlig längd frän Greenwich. Ill ningen österut, der dock som fortsättning af densamma Wie- nerwalds lâga, skogklädda sandstenshöjder skjuta iram i nord- ostlig riktningända tili Donau och Wien (Kahlenbergs höj der >. Pâ nordostsidan stupande brant mot Puchbergerda- len, är Schneeberg mot sydvest skildt frän det närbelägna Raxalpe genom den tränga, af Schwarza genomflutna Höl- lenthal. Liksom de fiesta bergen i de nordöstra kalkal- perna är äfven Schneeberg af öfvervägande platäartad ka- rakter och genolu mer eller mindre djupa insnitt och klyf- tor skild i olika förberg och hufvudstocken. Huivudstocken sjelf, Hochschneeberg, framställer en vid högplatä med en genomsnittshöjd af 1,800 meter, der Ochsenboden , öfver hvilken de tre högsta topparne, Klosterwappen (2,075 meten, Kaiserstein (2,061 meter) och Waxriegel (1,884 meter) skjuta upp.» (Hayek)1)- Sedan är 1807, dâ en bergsbana upprättats, ledande frän Puchberg upp tili Schneebergs högplatä, Stationen Hoch- schneeberg, hvarigenom detta berg blifvit relativt lätt till- gängligt für turister, har det blifvit möjligt att utan större ansträngningar företaga exkursioner inom dess alpina region. Bortsedt frän ett parti i sydöstra delen af Schnee- bergs fjällkomplex, hvarest paleozoiska skiffrar finnas an- stäende (Semmeringgebietet), är berggrunden genomgäen- b Den framställning af de geografiska oeh orografiska förhäl- landena, som ofvan lemnats, grundar sig i fiera punkter pa ett kortare meddelande af Hayek, A. von. Exkursion auf den Wiener Sehnee- berg. (Führer zu den wissenschaftlichen Exkursionen des II. in- ternationalen botanischen Kongresses, Wien 1905. VI.) p. 1. — Det förtienar att framhällas, att Beck, som lemnat det förnämsta flo- ristiskt-växtgeografiska arbetet öfver Vegetationen ä Sehneebergs- omrädet, icke anser Ochsenboden vara att hrinföra tili det egent- liga Hochschneeberg. Der Hochschneeberg besteht aus einem mit der Längsaxe von Südwest nach Nordost verlaufenden, auf dem Plateau des Ochsenbodens querstehenden, etwa 1,000 M. langen und circa 2,050 M. Seehöhe erreichenden Kamme, welcher mit den höchsten Gipfeln des Gebietes, dem Alpengipfel <2,07 5 M.) und dem Kaisersteine (2,061 M.) abschliesst. > — Günther Beck. Flo- ra von Hernstein in Niederösterreich und der weiteren Umgebung. Wien 1884. p. 242. — Se Becks kartskisser a pp. 240 och 242. 112 de af mesozoisk Alder och uppbygges af den öfre trias- formationens mäktiga kalkstensaflagringar. Frân ökologisk synpunkt lâter sig Vegetationen A Wiener Schneeberg fördela pA följande fyra regioner: 1 1 berg-, 2) föralp-, 3) krummholz- (Region des KrummhoK zes' och 4i alpregionen ' . Af dessa komma emellertid för här föreliggande undersökning blott de tvenne senare regi- onerna att närmare beröras. Yid i medeltal omkring 1,350 meters höjd ■) inträder som karakteristiskt element i för- alpregionens skogsbestAnd bergfuren. krummholztallen Fi- nns montana Mill.), hvilket träd, omgifvande Schneeberg som en gördel af i rundt tal 500 meters mäktighet, konsti- tuerar den s. k. krummholzregionen med dess säregna fysio- gnomiska prägel. Dess nedre del eller und re krumm- holzregionen, hvilken fär räknas som ännu tillhörande ber- gets föralpregion, sträcker sig frân den undre gränsen för utbredningen af Finns montana upp tili trädgränsen öfre gränsen för de högstammiga skogarne af företrädesvis Picea vulgaris och Larix decidua), hvilken ligger i rundt tal vid 1,700 meters höjd i dalar och klyftor vid 1,450, A fritt exponerade partier vid 1,630 meter i afrundade medelvär- deii'. Vid nämnda höjdsiffra vidtager den öfre eher egenl- liga krummholzregionen, som, genom trädgränsen sälunda skarpt skild frân den undre subregionen, nar sin öfre gräns vid en höjd af i medeltal 1,860 meter, hvilket tal betecknar 1) Günther Beck särskiljer iinnu en understa ctage, läg- landets och kull-landskapets region, hvars öfre gräns faller vid höjdsiffran 800 meter, och hvars vegetation är sammansatt af pan- noniska och baltiska floraelement. Nämnda region kommer emel- lertid för det egentliga Schneebergsomrädet knappast i betraktan- de, da äfven dalarna ligga ofvan höidgränsen för densamma. — Beck, G. 1. c. p. 231. 2) Liksom fallet är med höjdgränser öfver hufvud taget, re- présenteras regiongränserna här ingalunda af horisontalkurvor. Ofvan anförda höjdsiffra som andre arealgräns för Finns montana och dess formation gäller blott för de omräden af Schneebergs- stocken, som hafva fri exposition. I dalar och klyftor visar grän- sen en ansenlig förskjutning i vertikal riktning och faller i medel- tal redan vid 1,140 meters höjd. — Beck, G. 1. c. pp. 326, ff. 113 höjdgränsen für krummholztallens täta och slutna beständ. Den alpina regionen. hvilken karakteriseras i fysiognomiskt hänseende af tvenne frän hvarandra skilda vegetationsfa- cies, nemligen en sluten vegetation med mattliknande växt- sätt (die Alpenmatten) samt den mera isoleradt uppträdande s. k. klippfloran, stracker sig frän nämnda undre gräns (1,860 meter) upp tili spetsen af Schneebergs högsta toppar (ända tili 2,075 meter). I undre delen af denna region, i medeltal ända tili 1,920 meters höjd (2,000 meter i maximum) uppträda ännu inströdda öar af Pimts n/ontana-vegeta.- tionen * l). Inom gränserna für den öfre krummholzregionen fal- 1er sâlunda â Schneeberg nära nog heia dess vidsträckta högplata, der Ochsenboden, under det att den egentliga regio alpina här représenteras hufvudsakligen af de ofvan Här anförda data äro i hulvudsak hemtade ur den redo- görelse för Schneebergs vegetationsformationer och regionindel- ning, som lemnats i Becks ofvan omnämnda arbete. Hayek läter Schneebergs alpregion taga sin början redan vid trädgränsen, emedan skogsbeständens upphörande är af den allra största bety- delse säsom växtfysiognomiskt determinerande faktor, hvilken ge- nast meddelar at vegetationssamhällena heit afvikande karakterer. Denna pä s:\dant satt afgränsade alpregion delas af Hayek i tvenne underregioner : a) öfre krummholzregionen med höjdgräns vid omkring* 1,900 meter samt b) högalpregionen ofvan nämnda höjdsiffra. I det generella skema för regionindelning af högbergen, hvilket uppställts af S chimp er (montana, basala och alpina regio- nen), later äfven Schimper den breda gördel af krummholzvege- tation, som merendels träffas ofvan trädgränsen â alperna, intaga basen af den alpina regionen. Enligt Schroeter representerar pä samma sätt trädgränsen en kontaktlinje för utbredningen af den alpina regionen nedät. Af de trenne underregioner, i hvilka nämn- de forskare later det alpina vegetationsgebietet uppdelas ( a> egent- liga eher undre alpina regionen, b) subnivalregionen samt c) ni- valregionen), snknas â Schneeberg fullkomligt den senare, och sub- nivalregionen finnes blott rent lokalt representerad genom de un- der sommaren sällan fullständigt bortsmältande och tili sin utsträck- ning merendels föga betydande firnfälten i Ochsenbodens trattfor- miga fördjupningar och klyftor. Beck, G. 1. c. pp. 236, ff. — Hayek, A. von, 1. c. p. 8. — Schimper, A. F. W. 1. c. p. 809. — Schroeter, C. 1. c. pp. 8, 9. 114 denna platâ sig höjande alpspetsarne l 2). Det af turister all- mänt besökta Baumgartnerhaus nära jernvägsstationen med samma namn (ä 1,435 meters höjd) ligger under trädgrän- sen och tillhör den för undre krummholz- och föralpregio- nen gemensamma zonen s). Beck och Hayek hafva i ofvan anförda arbeten lem- nat en uttömmande redogörelse för de floristiska och växtgeografiska förhällanden, som beröra Schneebergom- rüdets vegetation. Att här i denna resuméartade öfversigt ingâ pä nämnda frâga torde derför vara onödigt, dû der- jemte mina i det följande omnämnda iakttagelser icke röra sig pâ det systematiska omrädet. Beträffande de klimatiska och meteorologiska i'örhal- landen, som äro râdande inom de büda högsta regionerna û Schneeberg, mä eher Becks sammanställning anföras de sparsamma och fragmentariska iakttagelser, som föreligga û detta omräde. De anförda mätningarne, hvilka afse att fastställa medelluftstemperaiur och regnmängd, hafva blif- vit gjorda dels vid 1,435 meters höjd â Schneeberg, dels vid 1,823 meters höjd â det omedelbart intill Schneeberg liggan- de Raxalpe 3). ') Se den af Beck upprättade skissen öfver Schneebergs fjällkomplex med uppdragna skematiska gränslinjer för vegetations- bältena. - — Beck, G. 1. c. p. 248. Bilden reproducerad hos Hayek, A. von. 1. c. p. 3 och Schroeter, C. 1. c. p. 86. 2) Höjdsiffran för Baumgartnerhaus anföres hos olika for- skare med nägot vexlande värden. De senaste mätningarne synas hafva gifvit vid handen, att dess läge fär ansläs tili 1,466 meter öfver hafvet. — Beck, G. von Mannagetta. Flora von Nieder- österreich. Wien 1890 — 1893. p. 27. 3) Beck, G. Flora von Hernstein in Niederösterreich und der weiteren Umgebung, p. 246. — Nyare och mera fullständiga mätningar frän ären 1885 — 1890 hafva gifvit frän de anförda nä- got afvikande värden, beträffande hvilka här mä hänvisas tili Beck, G. von Mannagetta. Flora von Nieder-Österreich. p. 27. Luf- tens sommartemperatur uppgifves här för juli och augusti mänader vid Baumgartnerhaus tili 12,3, resp. 12,4 °C., för samma mänader â Raxalpe vid ofvan anfördt höjdläge tili 9,5, resp. 8,9 °C. Nägra iakttagelser utöfver de här angifna har jag icke blifvit i tillfälle att rädfräga. 1 15 Höjd öfver hafvet. Medellufttemperatur i Celsiusgrader. Ärlig, \7inter-, Var-, Sommar-, Höst- 1435 4,41 — 0,96 1,6 1 1 ,5 4,9 1823 0.32 — 6,90 — 0,9 8,3 0,9 Ärlig regnmängd i centimeter. 1435 128,i 1823 83,4 Som redan förut blifvit nämndt, företog jag somma- ren 1900 en färd tili Schneeberg, der jag under en veckas tid i slutet af juli mänad uppehäll mig för studier af antho- eyanfrägan, i tanke att en undersökning af der rädande förhällanden möjligen künde i nägon män bidraga tili lös- ningen af det omtvistade spörsmälet om anthocyans biolo- giska betydelse.  ort och Ställe gjordes dervid iakttagel- ser öfver rödfärgningens utbredning i det vegetativa sy- stemet hos olika växter. öfver växtdelar, som visa en sär- skild predisposition för utbildning af nämnda färgämne, samt öfver de faktorer, som kunnat tänkas pä ett eher annat satt hafva medverkat vid pigmentets Produktion. De talrika exkurrerande utflykter, som för detta ändamäl fingo anträdas, kommo hufvudsakligen att beröra Ochsen- bodens vidsträckta högplatä ofvan Stationen Hochschnee- berg med dess typiska krummholzvegetation samt alptoppar- ne Klosterwappen qch Kaiserstein med deras rena alpflora, tili nägon ringa grad äfven Waxriegel. En serie undersöknin- gar gjordes äfven nedanför trädgränsen vid Baumgartner- haus. Till grund för dess a â stallet gjorda iakttagelser läg emellertid ett icke obetydligt antal observationer i samma riktning, hvilka jag redan tidigare kommit i tillfälle att an- ställa, nemligen à Schneeberg (augusti 1905), Wendelstein i de bayerska kalkalperna (mellan Schliersee och Inn, 1,840 meter; augusti och September 1905), Gaisberg i Salzkam- 116 mergut (vid Salzach, strax öster om Salzburg, 1,286 meter '); augusti 1906), Piz del Ova cotschna i Oberengadin (söder om St. Moritz, 2,710 meter; augusti 1906) samt till nâgon ringa del äfven â bergen kring staden Bozen-Gries i Tyro- len (juni 1906). Hvad beträffar anthocyans utbredning inom den al- pina och subalpina Horan â Schneebergomrâdet G sâ för- tjenar det att framhâllas, att, i motsats tili hvad som här vore att vanta, nâgon större anthocyanrikedom sommartid ingalunda kan sägas utgöra ett for densamma utmärkan- de, fysiognomiskt dominerande drag* 2 3). Dock saknas à nämnda floromràden icke representanter, hvilka genom en synnerligen intensiv anthocyanfärgning af det vegeta- tiva systemet blifva stärkt i ögonen iallande. Bland sädana element mä säsom särskildt representativa följande former anföras: Polygonum viviparum, Dianthus alpinus, Silene acaulis , Thlaspi alpinum, Empetrum nigrum, Sedum atratum, Myrti Iltis nigra, Arctostaphylos alpina, Azalea procumbens, Androsace chamaejasme, Armeria alpina, Gentiana nivalis, ’) Motsvarande denna dess relativt mindre betydande höjd finnes â Gaisberg icke utvecklad nâgon alpin flora, ej heller nâ- gon egentlig, om krummholz erinrande vegetation. 2) Här säväl som i det följande har i allmänhet bortsetts frän den anthocyanfärgning, som träffar alpväxternas florala system, för sâ vidt denna ställes i samband med rent blombiologiska förhal- landen. Med hänsyn tili denna fräga hänvisas tili den af Giint- hart utarbetade framställning af alpflorans blombiologi, som fin- nes anförd hos Schroeter, C. 1. c. p. 675, i hvilket arbete blom- färgerna behandlas ä pp. 719 — 725. Se äfven Heckei, E. Sur l'intensité du coloris et les dimensions considérables des fleurs aux hautes altitudes. (Bulletin de la société botanique de France. To- me trentième. Paris 1883. p. 144.) 3) Den äfven â Schneeberg synnerligen praktfullt anthocy- anfärgade höstfloran har jag tyvärr icke blifvit i tillfälle att un- dersöka. Ännu vid tiden för mina exkursioner i midten af augusti mänad 1905 visade den alpina Vegetationen derstädes intet spar tili inträdande höstfärgning. 117 Euphyasia-a.vter , Bartsia alpina , Be die i dar is- a r ter, Asperula Neilreichii , Homogyne discolor , Senecio Fuchsii m. fl. Särskildt omnämnande förtjenar ett i här berörda hän- seende intressant förhällande, som Vegetationen företer i den omedelbara omgifningen af sänkor eller trattformiga föi'djupningar â Ochsenboden. Äfven sommartid ligga dessa höljda i den djupa snö, som betingas af vinterns rikliga atmosferiska fällningar. Dessa snömassor, hvilka emeller- tid icke hafva karakteren af mjuk, flockig snö, utan den mera korniga konsistensen af -firn, i bottenlagren tili och med af fast och genomskinande, typisk gletscheris, äro â Schneeberg merendels perennerande, i det att de här sällan eller aldrig nä total afsmältning, förr än en regeneration af desamma inträder genom höstens snöfall. Vid kanterna af dessa firnfält, som â Schneeberg merendels äro af föga betydande utsträckning, och vegeterande i ett substrat, som hälles jemnt fuktadt af det iskalla smältvattnet frän nämnda snömassor, uppträda växter, hvilka kunna sägas représen- tera en lokal, subnival flora i Schroeters mening, och som utmärka sig genom en ytterligt riklig anthocyanbildning i nära nog heia det vegetativa systemet ofvan jord 1). Allde- 1) Äfven i rent floristiskt och ökologiskt hänseende äro dessa firnfläckar och firnfält af betydande intresse. I samband med snöns fortskridande afsmältning vid dessas kanter star en höggradig olik- tidighet i de der vegeterande växternas utveckling, i det att i den omedelbara närheten af is- och snöranden ett icke ringa antal växtformer ännu sâ sent som i midten af augusti mânad (enligt observationer frân âr 1905) icke vaknat ur vinterhvilan eller befin- na sig â den allra tidigaste utvecklingsfasens stadium, medan Ve- getationen visar en successivt allt längre framskriden utveckling, ju längre frân iskontakten växtplatsen befinner sig, sâ att här alla ôfvergângar frân fruktbärande eller blommande individ med füllt utbildade blad till fullkomligt outvecklade individ i vinterstadium förefinnas. Särskildt arter af Salix förete â Schneeberg en god illustration pâ detta samband mellan graden af utveckling och växtplatsens afstând frân isranden. Ökologiskt äro dessa vegetationssamhällen väl närmast att jemställa med den af Heer och Brockmann-Jerosch studerade »Schneetälchenflora». Om den alpväxternas yppiga gröns.ka och färgprakt hos blommorna, som â Schneeberg just â sâdana loka- Bot. Not. 1911. 9 US les särskildt frapperande pA grand af sin bjert rosenröda kolorit visa sig här tufvorna af Lusula glabrata, men äfven Salix- arter med stärkt framträdande rubescens â blad, knopp- fjäll, antherer oeh kapslar, Polygonum viviparum med sina küttrödt färgade, yngre blad1), Bartsia alpina med sitt blA- svarta sorgdok, Homogyne, Soldanella kunna nämnas som exempel pä denna stärkt pointerade anthocyanrikedom. Vid tiden för mina besök â Wendelstein2) (augusti oeh September 1905) stod den alpina Vegetationen der redan i den höstliga anthocyanfärgningens heia prakt. Säsom särskildt rikligt anthocyanproducerande former noterades: Arctostaphylos alpina, Vaccinium-, Pedicularis- och Euphra- .sm-arter, Calamintha alpina, Senecio Fuchsii.  Gaisberg künde jag konstatera en relativt betv- dande anthocyanrikedom hos följande växter: Horminnni pyrenaicum , Thymus Serpyllum, Calamintha alpina, Eu- phrasia- och Melampyrum- arter. DA vi för närvarande, bortsedt frän nägra sporadiska uppgifter om iakttagelser ä ett ringa fAtal alpväxter, icke ega nägon mera genomförd undersökning öfver anthocyans lokalisation i vegetativa organ af alpina växter, trädde vid mina undersökningar särskildt det momentet i förgrunden att söka fastställa Schneebergsvegetationens förhAllande i nämnda hänseende. Som emellertid den tid, som för utfö- rande af denna uppgift stod mig tili förfogande, var temli- liteter finnes företrädesvis koncentrerad, se Beck, G. Flora von Hernstein in Niederösterreich und der weiteren Umgebung-, p. 196. — Schroeter, C. 1. c. pp. 490, ff. — Jemför äfven Vestergren,. T. 1. c. pp. 244, ff. 2) Den starka anthocyanfärgningen â yngre blad af Polygo- num viviparum har pâ analoga ständorter redan observerats af Ker- ner, som äfven lemnat en afbildning af denna växt och Soldanella alpina pä deras växtplats invid gletscherisens smältande rand. — Kerner, A. von Marilaun. 1. c. Erster Band. pp. 484, ff. 2) Växtgeografiskt finnes Wendelstein och det bay erska alp- gebietet öfver hufvud taget behandladt hos Hegi, G. Beiträge zur Pflanzengeographie der bayerischen Alpenflora. Habilitationsschrift- München 1905. 119 gen knappt begränsad, nödgades jag, som nämndt, inskränka min undersökning tili Vegetationen ä Ochsenboden samt Klosterwappen, Kaiserstein och Waxriegel. Mina iakttagelser ä Schneeberg blefvo sälunda fullstän- digade genom anatomisk undersökning af ä exkursionerna insamladt, anthocyanförande växtmaterial, en undersökning, hvilken tili nägon del företogs redan ä Schneeberg, i det stora heia likväl utfördes â prof. R. Wettsteins botaniska laboratorium i Wien, der äfven för nämnda undersökning behöfliga reagentier välvilligt ställts till mitt förfogande. Med hänsyn tili den begränsning af det undersökta omrädet, som ofvan gifvits, kunna mina iakttagelser likväl ingalunda göra anspräk pä fullständighet, detta sä mycket mindre, som vid tiden för min vistelse â Schneeberg antho- cyanproduktion icke ens antydningsvis künde hos samt- liga der företrädda former konstateras. Dä derjemte ock- sä anträffandet af anthocyanförande individ af icke sâ fä växter mängen gâng var att tillskrifva en ren tillfällighet, torde säkerligen en eher annan växtart, som vid en sâdan undersökning som denna bort ifrâgakomma, hafva undgätt min uppmärksamhet. De résultat, som framgätt ur mina anatomiska under- sökningar, linnas anförda i den här nedan följande speciella redogörelsen för undersökta växtformers anthocyanlokalisa- tion. Pä ett och annat stalle hafva här inflickats iakttagelser af intresse för föreliggande fräga, hvilka tidigare blifvit gjorda ä Wendelstein, Gaisberg, Bozen och andra platser, liksom jag äfven funnit lämpligt att anföra nägra fä upp- gifter öfver fall af anthocyanproduktion hos en del inhem- ska växtformer. I denna redogörelse, hvilken nära ansluter sig tili undersökningar, som publicerats i ett af mig tidigare utgifvet, monograliskt arbete öfver anthocyans lokalisation 1), tinnas växterna upptagna i samma följd som de anföras hos *) Gert z, O. Studier öfver anthocyan. Akademisk afhand- ling. Lund 1906. 120 Beck i hans ofvan citerade arbete öfver Schneebergs flora, liksom äfven den der använda nomenklaturen i det stora heia blifvit följd. Beträffande öfriga anatomiska egendomligheter, som tillkomma här behandlade alpina växtformer, och som i en eller annan punkt kunna vara af intresse med hänsyn till det tema, som här närmast föreligger, ma hänvisas till ar- beten af Wagner1), Lazni ewski 2) och Hollstein3). Selaginella selaginoides (L.) Link. De basala bladen ofta stötande stärkt i gult eller orangerödt; samma färg tillkommer merendels äfven de sporangiebärande bladen. Sâsom jag tidigare visât4), synas inom familjen Sela- ginellaceae anthocyanfärgämnen totalt saknas. De här upp- trädande röda pigmenten äro nemligen antingen membran- färgämnen med frän anthocyan fullständigt afvikande egen- skaper eller ocksä karotinsubstanser, bundna vid kromato- forer. Hos Selaginella selaginoides, som med hänsyn tili färg- ämnets natur är att räkna tili den senare gruppen, härrör de gulröda bladens färgning af tili kromoplaster omvand- lade kloroplaster. Selaginella Helvetica (L.) Link. I kanske ännu högre grad än föregäende art företer Selaginella Helvetica ett brokigt färgspel, i det att här en 1) Wagner, A. Zur Kenntniss des Blattbaues der Alpen- pflanzen und dessen biologischer Bedeutung. (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-natur- wissenschaftliche Classe. CI. Band. Abtheilung I. Wien 1892. p. 487.) 2) Lazni ewski, W. von. Beiträge zur Biologie der Alpen- pflanzen. (Flora oder Allgemeine botanische Zeitung. 82. Band. Jahrgang 1896. p. 224.) 3) Hollstein, O. Beiträge zur vergleichenden Anatomie der Stengel und Rhizome von dikotylen Alpenpflanzen. Inaugural-Dis- sertation. Göttingen 1907. 4) Gertz, O. 1. c. pp. XXIX. 5 — 8. 121 tendens till rödfärgning af företrädesvis de basala bladen gör sig synnerligen kräftigt gällande. Färgämnet utgöres äfven här af karotin, bundet vid kromoplaster 1). De undersökta individen härröra icke frän Schneeberg, der Selaginella Helvetica likväl ingalunda saknas, utan frän trakten kring München (Grosshesselohe) och Bozen-Gries, der denna art förekommer i stora massor, ofta rödfärgande stora omräden. Pinus montana Mill. Den pä Schneeberg uppträdande formen af denna polymorfa art, Pinus Mughus Scop. 2 3), utmärker sig genom kräftig rödfärgning af anthererna före anthesen samt ge- nom violettröda eller rödbruna yngre kottar. Färgningen framkallas här af ett verkligt anthocyan- pigment, hvilket i antherväggen finnes lokaliseradt före- trädesvis i det fibrösa cellagret. Döda element i nämnda skikt visa den egendomligheten, att cellmembranerna äro rödfärgade af inliltreradt anthocyan 8). De violettröda fruktfjällen â unga kottar föra antho- cyan hufvudsakligen i grundväfnadscellerna. I likhet med hvad jag tidigare visât vara fallet med kottfjällen af Picea excelsa (Lam.) Link4), är en tydlig lokalisation af pig- mentet här icke förhanden; de allra yttersta cellagren äro likväl städse funna anthocyanfria 5 * *). Agrostis alpina Scop. ') Se äfven: Gertz, O. 1. c. p. 7. 2) Beträffande de rena diagnostiska, formskiljande karak- tererna, hvilka hufvudsakligen äro hemtade frän olikheter i apo- fysernas byggnad, hänvisas tili Schroeter, C. 1. c. pp. 74, ff. — Hegi, G. 1. c. pp. 59, ff. 3) Med hänsyn tili tidigare iakttagelser öfver en dylik se- kundär membranfärgning i antherväggarne se Chat in, A. De l’anthère. Recherches sur le développement, la structure et les fonctions de ses tissus. Paris 1870. 4) Gertz, O. 1. c. pp. 8, 9. 6) Rikligt anthocyanförande äro hos Pinus montana äfven honblommorna, hvilka visa intensiv rödfärgning. Yid tiden for mitt besök â Schneeberg stod emellertid sâdant undersökningsmaterial icke tili förfogande. 122 Agröstis rupestris All. Bladslidor och strän brunröda. Violett anthocyan före- linnes i epidermis, der dock dvergceller och stomaceller äro i saknad af nämnda färgämne *). Poa alpina L. Den â Schneeberg förekommande formen, var. vivi- para L.. utmärker sig genom en stärkt bläröd färgning af skärmfjäll, strän och bladslidor; särskildt de närmast ofvan nodi befintliga, knäformigt förtjockade basaldelarne af dessa senare äro intensivt anthoc\ranfärgade. Anmärkningsvärd är den, som det synes, nära nog totala saknaden af antho- cyan i bladen af de ä smäaxen groende bulbillerna. Genom sin synnerligen rikliga anthocyanproduktion utmärka sig unga skott af individ, som växa vid kanten af de persisterande snö- och ismassorna i sänkor och dälder â Schneebergsplatän. Den bläröda färgen â strâet härrör af anthocyan. lokaliseradt i epidermis; dvergceller och slutceller sakna dock detta färgämne. Med epidermalt läge befanns anthocyan uppträda äfven i skärmfjäll och örtblad. Lusula glabrata Hoppe. Uppträder merendels rikligt anthocyanförande. Dä bladen ej sällan visa sig vara i den öfre hälften rödfärgade. medan deras undre hälft bibehallit sin normala, gröna färg, synes anthocyanproduktionen sâlunda i bladen utgà frän spetsen och fortskrida i basal riktning. Individ. hvilka an- träffas växande vid kanten af smältande snö. hafva i likhet med Poa alpina heia det vegetativa systemet ofvan jord intensivt och likformigt rödfärgadt. De röda bladen föra anthocyan i riklig mängd i pa- lissadparenkj'mets celler. Öfre bladsidans storcelliga epi- 1) Smäaxen äro särskildt hos Agröstis alpina skönt antho- cyanfärgade. En albinotisk form af densamma, var. an rata Rich- ter, hvilken saknar detta pigment och har smäaxen gulaktigt fär- gade, torde icke vara utan sitt stora intresse för lösandet af frägan om det färgade, angiosperma blomperianthets genes. 123 dermis konstant anthocyanfri, sâsom tidigare visats vara lallet älven med andra arter af slägtet Lusula 1). Lilium Martagon L. De undersökta individen, hvilka anträflats i undre de- len af krummholzregionen ej längt frân Stationen Baum- gartnerhaus 2), visade en stärkt bläsvart, diffus färgning af basalbladen liksom äfven af ofvan dessa befintliga blad, när nerverna blifvit lokalt förstörda genom afbrytning eller annan mekanisk skada.  stammen voro särskildt blom- skaften intensivt anthocyanfärgade; samma färgning fanns för öfrigt i fläckvis fördelning öfver heia stammen, särskildt i inflorescensregionen, vid bladfästena och â de basala in- ternodierna, 1 likhet med förhallandet hos samtliga, tidigare under- sökta liliacéer befanns anthocyan här hafva en utprägladt subepidermal lokalisation. Sälunda förde de bläsvart an- lupna basalbladen anthocyan i riklig mängd, lokaliseradt i palissadcellerna samt i grupper af celler, tillhörande svamp- parenkymets understa lager. I stammens anthocyanförande partier uppträder färgad cellsaft i den närmast innanför epi- dermis befintliga cellraden. Kalkbladens violettröda färg härrör likaledes af antho- cyan med hufvudsakligen subepidermalt läge. Detta färg- ämne gär emellertid äfven öfver i epidermis, hvilket sär- skildt är fallet med de bjert mörkröda fläckar, hvilka finnas strödda pâ kalkbladens insida. Pä de Ställen â nämnda fläckar, der klyföppningar befinna sig, äro dessas slutceller i saknad af anthocj’an 3). 1) Gertz, O. 1. c. pp. 47, 48. 2) Enligt Beck gär Lilium Martagon pa Schneeberg' upp ända tili 1,800 meters höjd i den öfre krummholzregionen. — Beck, G. Flora von H ernstein in Niederösterreich und der weiteren Um- gebung. p. 349. B) Tofieldia calyculata (L.) Wahlbg., hvilken är allmän i Schneebergs prealpina region och sâsom f glacialis Gaud, finnes utbredd äfven inom dess rent alpina vegetationsgebiet, synes höra tili de växter, hvilka sakna förmäga att producera anthocyan. Ät- minstone lyckades det mig hvarken â Schneeberg eller â andra lokaler (Gaisberg, Wendelstein) att finna anthocyanförande blad- eller stamdelar af denna växt. 124 Paris quadvifolia L. Individ af denna art, hvilka anträffades i nedre krumm- holzregionens understa etage, hade stammen ofvan jord heit och hället eher i dess basala del rödfärgad af anthocyan, bundet vid det subepidermala cellagret* 1). Pä samma satt befanns i äldrade, blärödt eller rödbrunt färgade blad an- thocyan lokaliseradt i de perifera grundväfnadscellerna. Den blà f argen â frukten härrör emellertid af säväl epidermalt som i subepidermala celler befintligt anthocyan. Potamogeton pusillus L. Tyvärr var det mig icke möjligt att erhälla under- sökningsmaterial af nâgon â Schneeberg förekommande Potamogeton- art. En undersökning af här uppträdande rödt pigment skulle eljest varit af ett icke ringa intresse, dä tidigare af mig gjorda undersökningar öfver Potamogeton crispus och P. natans gifvit vid handen, att vid rödfärgning *) Ehuru fallande utom ramen för de undersökningar, som föranledt denna uppsats, ma pä detta Ställe i korthet omnämnas en trän cytologisk synpunkt intressant abnormitet, som jag iakt- tagit hos Paris quadvifolia i stammens hypodermala celler. Syn- nerligen ofta visa sig nemligen kärnorna i ifrägavarande celler oregelmässigt flikade genom insnörning i kanten samt innehällande öfvertaliga nukleoler. Denna lobering af cellkärnan, hvilken i fiera fall finnes blott antydningsvis förhanden, gär stundom sä längt, att kärnan kommer att antaga en rent alveolär habitus med en nu- kleolus innesluten i hvarje lob, hvadan kärnans form och utseende här i päfallande grad skiljer sig frän ordinära cellkärnors. Ano- malien torde vara ett fall af den särskildt genom Tischlers un- dersökningar bekanta »amitos genom knoppning-, hvilken gör sig gällande i s. k. jätteceller, uppträdande vid vissa patologiska väf- nadsdeformationer, och i nägra fall äfven genom experimentella ingrepp lätit sig framkallas. Cellkärnor af detta utseende kom jag först att uppmärksamma vid mina undersökningar af Paris qitadri- folia ä Schneeberg. Sedermera hafva äfven hos individ af denna växt frän Lunds botaniska trädgärd och frän naturliga växtplatser i Skäne cellkärnor med samma egendomliga cytologiska förän- dringar iakttagits. I särskildt vacker utbildning tyckas de företrä- desvis vara att finna i stampartiet omedelbart ofvan kontaktstället med jordytan. Beträffande närmare uppgifter om denna cytologiska abnor- mitet hänvisas tili följande tvenne arbeten: Küster, E. Patholo- gische Pflanzenanatomie. Jena 1903. pp. 127—131. — Strasbur- ger, E. Die Ontogenie der Zelle seit 1875. (Progressus rei bota- nicae. Erster band. Jena 1907. p. 1.) pp. 80, ff. 125 af bladen hos nämnda arter anthocyanfärgämnen fullkom- ligt saknas och pigmentet i stallet utgöres af en i kloro- plasterna inlagrad karotinsubstans 1). Den förmodan ligger derföre nära till hands, att äfven hos andra. Potamogeton- arter ett färgämne aî samma karotinartade natur utbildas vid bladens rödfärgning. Att for öfrigt äfven inom slägtet Potamogeton en stegrad tendens till rödfärgning af det ve- getativa systemet synes göra sig gällande hos individ â alpina stândorter, framgâr af följande observation af Over- ton: »In den Gewässern des Ober-Engadins (in Höhen von 1,700 bis über 2,300 m) habe ich .... eine Potamogeton- Art, welche zu dem Verwandtschaftskreis von P. pusillus gehört, angetroffen, deren Blätter .... stark röthlich waren .... Ob aber diese im Engadin vorkommende Form wirklich P. pusillus ist oder zu der sehr nahe verwandten Art, P. ru- bellus hört, kann ich nicht mit Bestimmtheit angeben» 2). Nigritella nigra (L.) Reichb. fil. Blomstödjeblad med kräftigt röd eher rödbrun anlöp- ning; perigonblad mörkröda. Epidermiscellerna äro här rikligt anthocvanförande. Gymnadenia conopea (L.) R. Br. Stammens inllorescensregion svagt rödfärgad af an- thocyan, bundet vid epidermis. Perigonbladen, som visa en stärkt röd färgning, och högbladen, i hvilka anthocyanfärg- ning finnes blott antydningsvis förhanden, hysa äfven detta färgämne blott i epidermiscellerna. Orchis mandata L. Denna ända upp i föralp- och krummholzregionen (intill 1,700 meters höfd) förekommande art visar stör rike- dom pâ anthocyan. hvilket i bladen uppträder i grupper af epidermisceller, förlänande dem deras rödfläckiga utseende, i stammen särskildt i inflorescensregionen, der det likaledes förekommer bundet vid epidermis. I öfverenstämmelse här- ‘) Gertz, O. 1. c. pp. 10, 11. 5) Overton, E. 1. c. pp. 186, 187. 126 med befanns färgningen af högblad och perigonblad äfven härröra af i epidermiscellerna lokaliseradt anthocyan 1 . Salix refusa L. Unga blad och staminternodier vanligen rödfärgade. I bladen äro de öfre palissad- och de undre svampparen- kymcellerna anthocyanförande, i likhet med hvad jag tidi- gare visât vara händelsen med öfriga undersökta Salix- arter 2). De af anthocyan stärkt färgade, foliära cecidier. hvil- ka framkallas af Nematus herbaceae Cameron, hafva en anatomiskt mindre bestämd anthocyanlokalisation, i det att nämnda färgämne här befanns förekomma säväl i epidermic som i under denna väfnad belägna grundparenkymceller. Sâsom emellertid framgâtt af mina tidigare undersökningar öfver anthocyans topografiska utbredning i cecidieartade bildningar, stâr en sàdan afvikelse îrân en i öfrigt kon- stant lokalisationstyp fysiologiskt i samband dermed, att i gallbildningar arbetsfördelningen mellan epidermis ocli grundväfnad blifvit mindre stärkt genomförd eller nära nog fullkomligt utplänats 3). Sä visade sig äfven här vara fallet. De anthocyanförande epidermis- och grundväfnadscellerna voro alla klorofyllfria och af i öfrigt lika utbildning. För öfrigt utmärker sig äfven det florala sj'stemet hos Salix refusa genom riklig anthocvanbildning. Sälunda äro anthererna lifiigt rödfärgade före anthesen. en färgning, som emellertid vid tiden för knapparnas uppspringning ater för- svinner, hvarvid anthererna antaga en gul färg. Äfven mär- ken och fruktämnen föra ymnigt anthocyan. hvilket i kanske än större mängd förefinnes i de omogna kapslarne. Ännu icke fullmogna kapslar, hvilka undersöktes pä sin anthocyanhalt, hade färgämnet bundet vid det subepi- dermala cellskiktet. ') Jemför Gertz, O. 1. c. pp. 72, 73. '-) Gertz, O. 1. c. pp. 89 — 94. 3) Gertz, O. 1. c. pp. LV, LYIII. 127 Salix herbacca L. Salix myrsinites L. var. Jacquiniana Host. Unga blad af dessa arter föra anthocyan, lokaliseradt i det öfre palissad- och det undre svampcellskiktet. Gallbild- ningar af Nematus herbaceae Cameron â blad af Salix herbacea hafva emellertid anthocyan i epidermis enligt undersökningar af Hieron ym-us '). Salix reticulata L. Bladskifvorna, â hvilkas undersida det stärkt fram- springande, kraftiga ädernätet skarpt aftecknar sig i bjerta, röda linjer, sitta insererade pa länga, merendels vackert röda skaft. Genom sin kraftiga anthocyanfärgning utmärka sig likaledes inllorescensskaft, knoppfjäll och blomstödjeblad (hängefjäll), hvilka senare äro enfärgadt röda, en karakter. hvarigenom Salix reticulata är tydligt skild frän flertalet andra Salix-arter . Rika pä anthocyan äro derjemte anthe- rerna, hvilka före uppspringningen äro intensivt purpur- röda, liksom för öfrigt är fallet äfven hos Salix herbacea. Salix reticulata, hvilken jemte Salix refusa och Salix herbacea utgör ett viktigt, integrerande element i »snöda- larnes» flora, visar ofvan anförda färgningar särskildt ut- präglade hos individ, som växa i omedelbara närheten af smältande is- och snömassor ä Schneebergs Ochsenboden. Det röda bladskaftet för anthocyan i epidermis samt i spridda grundparenkymceller ända in tili kärlknippets väf- nader. Nägon uttalad histologisk differens mellan epider- mis och grundväfnad sjmes här knappast förettnnas. I bladskifvan, som befanns i kanten rödfärgad sär- skildt hos individ i närheten af smältande is, hade anthocyan emellertid den för Sa/nr-blad utmärkande lokalisationen i de öfre palissad- och de undre svampparenkymcellerna, medan epidermis var i saknad af färgämnet. 1) Hieronymus, G. Beiträge zur Kenntniss der europäischen .Zoocecidien und der Verbreitung derselben. (Ergänzungsheft zum 68. Jahresbericht der schlesischen Gesellschaft für vaterländische Cultur. Breslau 1890. p. 49.) p. 253. — Gertz, O. 1. c. p. 93. 128  fiera bladskiïvor iakttogos svampliknande, stärkt rosenfärgade fläckar och förtjockningar, hvilka rent habi- tuent îôretedde en frapperande likhet med de cecidiösa, af Per risia Engstfeldi Rübs. härrörande deformationer, som jag tidigare iakttagit och beskrifvit hos Spiraea Ulmaria L. '). Dessa anthocyanfärgade bladfält nâdde stundom en sâdan utsträckning, att hela bladskifvan bief rod; bladkan- terna voro dervid stärkt inrullade pâ grund af det embryo- nala knopplägets persistens. Dessa bildningar, hvilka uppen- barligen voro af cecidieartad natur, künde icke identifieras med hänsyn till de cecidiozoer, som framkallat desamma, emedan de icke visade sig öfverensstämma med nâgon af de fyra foliära cecidier, hvilka enligt D arboux— Houard äro kända för Salix reticulata ■). Sannolikt torde de emel- lertid härröra frân nâgon cecidiomyid. I dessa bladflackar var anthocyan bundet vid grund- parenkymet uteslutande. Det saknades sâlunda i epidermis, men förekom rikligt i det öfversta palissadcellskiktet. hvar- ifrän färgämnet vid ymnig Produktion spred sig tili äfven underliggande skikt. De anthocyanförande falten represen- terade en lokal förtiockning af bladskifvan, emedan väf- nadsskiktens antal patologiskt förökats, och klorofyllföre- komsten var här stärkt reducerad, sä att färgen framkal- lades nära nog af anthocyanpigmentet enbart, hvilket för- länade i fräga varande partier deras rosenröda kolorit. Vid anthocyanbildning i vegetativa blad resulterar i van- liga fall en mera brunaktig färgton, härrörande af rödt anthocyans kombination med klorofyllfärgämnets gröna komposant. De intensivt röda knoppfjällen föra anthocyan i grund- parenkymet enbart, för sä vidt icke anthoc}ranproduktionen 1) ' Gertz, O. 1. c. p. 213. 2) Darboux, J. & Houard, C. Catalogue systématique des zoocécidies de 1’ Europe et du bassin méditerranéen. (Bulletin scientifique de la France et de la Belgique. Tome XXXIV bis. Sixième série. Volume supplémentaire. Paris 1901.) p. 401. 129 här är alldeles särskildt riklig, dä nemligen färgämnet ut- bildas äfven i epidermis. Polygonum viviparum L. I fräga om anthocyanrikedom torde denna art kunna täfia med hvarje annan â Schneeberg uppträdande, alpin växt. De äldrade basalbladen visa en intensivt karminröd lärgning â de tjocka, läderartade skifvorna, och i oförmin- skad grad förefinnes samma bjerta kolorit lokalt â äfven andra blad, säsom längs särkanter efter mekaniska skador eller snigel- och insektbett1 2), i zoner kring svarta, af svam- par infekterade bladfält, der mellan den röda marginalzonen och det svartfärgade fältet i midten ofta äfven uppträder en gulfärgad, intermediär zon a), samt à cecidieartade blad- inrullningar.  individ, växande vid isens smältrand i »snö- dalarne», äro särskildt bladen â unga skott intensivt köttröda tili färgen 3). Genom sin rikliga anthocyanproduktion ut- märka sig derjemte groddknopparne i inflorescensregionen. De äldrade, kräftigt anthocyanförande blad, som jag undersökt, visade en ringa vexling med hänsyn tili det röda pigmentets lokalisation. Vid relativt svag utbildning före- fanns anthocyan i öfversta palissad- och ofta derjemte i understa svampcellagret. Merendels voro dock äfven öfre bladsidans epidermis och llertalet cellskikt i palissadparen- 1) Beträffande lokal anthocyanbildning â växtdelar sorti följd af â dessa anbragta sar, föreligger öfver denna frâga en under- sökning af Mi ran de, som speciellt behandlar Galeopsis Tetrahit frän denna synpunkt. — Mir and e, M. Sur un cas de formation d ' ant- hocyanine sous l'influence d’une morsure d’insecte ( Eurrhipara urti- cata L.). (Comptes Rendus Hebdomadaires des séances de l’Acadé- mie des sciences. Tome cent quarante-troisième. Paris 1906. p. 413.) 2) Dylika i koncentriska ringar orienterade, olikfärgade blad- fläckar upptrada flerestädes hos polygonacéerna, inom hvilken fa- milj jag särskildt funnit arter af släktet Rumex tendera tili sâdan lokal omvandling af bladskifvornas färg. Ehuru tili färgfältens för- delning ingalunda füllt identiska med de här ofvan beskrifna, ut- göra infektionshärdar af Ranitilaria obovata â bladen af Rumex crispas , R. sanguineus och R. domesticns samt det s. k. Aecidium rubellnm ä bladen af Rumex Acetosa och andra arter de vack- raste exemplen pâ en dylik mycetogen omfärgning. Se narmare häröfver Gertz, O. 1. c. pp. 116, 119. 3) Jemför p. 118 anm. 1 i denna uppsats. 130 kymet anthocyanförande, liksom ä bladundersidan epidermis och Hera lager svampparenkymceller. 1 intet lall befanns deremot förekomsten af anthocyan inskränkt till öfre och undre epidermis enbart. Hos alpina individ af Polygonum viviparum är sâ- lunda anthocyans lokalisation i bladen lunnen vara i hufvud- saklig öfverensstämmelse med pigmentets utbredning i an- thocyanförande blad af arktiska individ, for hvilka nemligen, säsom Wulff pâvisat, är utmärkande en liflig anthocyan- färgning af palissadparenkymets öfre cellskikt, understun- dom af angränsande palissadceller *)• Vid den af Perrisia Persicariae L. härrörande gallbild- ning, som morfologiskt utmärker sig genom patologisk in- rullning af bladkanten (persisterande revolutivt knoppläge), uppträder anthocyan synnerligen rikligt i palissadparen- kymet, frän hvilken väfnad det i ett eller annat blad befun- nits sprida sig upp tili celler i öfre epidermis. Pâ blad- undersidan hade här utbildats lânga, greniga här. Rödfärgade, unga blad föra anthocyan i öfre och undre epidermis. Hvad beträffar de vid stammens inflorescensregion bundna, äggformiga och med rikliga stärkelsemängder fyllda groddknopparne, sâ visa dessa i sin undre del, hvilken morfologiskt motsvarar en knölstam, bjert karminröd färg- ning, medan deras öfre del, en inom stipelslida innesluten spetsknopp 1 2), är tili färgen grägrön med relativt skarp gräns mot det rödfärgade partiet nedät. Anthocyan uppträder här i epidermis och oftast äfven i underliggande cellager, hvarjemte spridda anthocvanidioblaster företinnas jemnt fördelade öfver heia tvärsnittet genom bulbillen 3). Grodd- 1) Wulff, Th. Über das Vorkommen von Anthocyan bei arktischen Gewächsen, (Botanische Beobachtungen aus Spitzbergen. Lund 1902. II. ) p. 50. — Gertz, O. 1. c. p. 127. 2) Lind man, C. A. M. Bilder ur Nordens flora. Stockholm 1905. II, tafl. 355; III, p. 272. 3) Dä kräftig anthocyanfärgning i fiera fall synes utgöra ett utmärkande drag för groddknoppar, mä här nedan, i anslutning tili 131 knopparne hos de â Schneebergs alpina region växande Polygonum v/viparum-individen uppträdde synnerligen all- mänt axgroende, hvarvid i spetsen af hvarje bulbill ut- vecklades en rosett af lifligt gröna. njurliknande blad; i samband harmed stod flerestädes en genomgripande för- ändring af internodierna i stammens intiorescensregion, hvilka nemligen befunnos vara stärkt förkortade och an- svällda. Förhällandet torde säkerligen vara att uppfatta som en cecidieartad deformering af heia skottsvstemet, härrö- rande frân en infektion af i fräga varande individ med psyllider. Huru det hos Polygonum vivipavum förhäller sig med anthocyans topograhska utbredning i normala, utvecklade stamled. har jag tyvärr försummat att undersöka. Enligt Wulff linnas inströdda i det klorofyllrika barkparenkymet talrika, vidlumiga celler med innehäll af anthocyan. Polygonum viviparum, anföras nägra bland mina undersokningar öfver dylika bildningar. Allium Scorodoprasum L. Groddknoppar stärkt bläröda af anthocyan, bundet vid det subepidermala cellskiktet samt vid närmast under detta befintliga celler. Epidermis, som är lägcellig och af tydligt mekanisk ut- bildning med cellväggarne genomsatta af porer, saknar detta färgämne. I fiera subepidermala celler iakttogos bläsvart färgade an- thocyankroppar af drufklasliknande utseende eller uppträdande i form af stärkt bläprickiga, svampaktiga och amorfa massor, hvilka lâgo utskilda i en nära nog ofärgad cellsaft. Tendensen tili ut- skiljning af dylika, mer eller mindre fasta anthocyankroppar syntes företrädesvis hafva gjort sig gällande i de allra innersta anthocyan- förande cellskikten. Dentaria bulbifera L. De intensivt blâsvarta groddknopparne i stjelkbladens veck föra rikliga mängder anthocyan af vackert violett färg i en enkel rad af subepidermala celler, hvilka genom detta färgade innehäll äro skarpt afsatta frân epidermis och underliggande väfnader. Den bläröda färgningen af örtstammens basala internodier härrör af den subepidermala cellradens anthocyaninnehäll. Saxifraga granulata L. Groddknopparne, hvilka här utvecklas i bladveck pä stjel- kens under jorden befintliga del, fjälliga och rödfärgade. Liksom hos Dentaria bulbifera äro bladanlagen stärkt förtjockade genom inlagring af rikliga mängder stärkeise. Anthocyan uppträder i stamdelen bundet vid en mantel af celler rundt kring det centrala kärlknippet, i bladen vid epidermis. 132 Sagitta procumbens L. Sag/ na Linnaei Presl. Cherlcria sedoides L. Alsine Gerardi Willd. Cerastium carinthiacum Vest. Vid undersökning af anthocyanförande blad och stam- led af dessa arter befanns anthocyans lokalisation vara ut- prägladt subepidermal med nämnda färgämne i bladen bun- det vid de ytliga palissad- och svampparenkymcellerna, i stammen vid den perifera assimilationscellraden. Pä samma satt lokaliseradt uppträdde anthocyan äfven hos följande trenne, icke alpina växtformer, hvilka anträf- fades â banvallen nägra hundratal meter nedanför Statio- nen Hochschneeberg. Arenaria serpyllifolia L. Stellaria graminea L. och Stcllaria media L.) Cyrill1). Dianthus alpinus L. De fyra ytterfoderbladen och det sambladigafodretsyn- nerligen rikligt anthocyanförande, af brunröd eller brun svart färg. Samma färgning visa merendels äfven äldrade, undre blad i den basala rosetten. I foder- och vtterfoderblad befanns en intensivt vio- lettröd saft lokaliserad i epidermis, frân hvilken väfnad pig- mentet emellertid pä flera Ställen hade spridt sig tili äfven under epidermis belägna celler. I äldrade, röda basalblad fanns anthocyan rikligt i palissadparenkymet och i svampväfnadens understa cellager. (Forts.) *) Se äfven Gertz, O. 1. c. pp. 138, 140. Anslag. Botaniska Föreningen i Lund har som reseanslag tilldelat 120 kr. ät Ewald Sterner till vegeta- tionsstudier â dygsandsfälten vid Grankullavik pä Öland, samt 100 kr. ât Costa Jönsson för floristiska och biolo- giska studier inom St. Olofs och Skartofta socknar i Skäne. 133 Villkoren för att Alisma ranunculoides L. skall trifvas väl. Af L. J. Wahlstedt. Pâ fiera Ställen i Skäne har jag sett Alisma ranuncu- loides växa, men oftast i enstaka, svagt utvecklade exem- plar, som syntes med knapp nöd kunna hälla stând i kam- pen om tillvaron. Alismaständen trängdes pâ alla sidor af hvarjehanda gräsarter och andra hardföra Örter. Emellertid har jag pâ tvâ stallen i Kristianstadstrak- ten sett växten i fräga kräftigt utvecklad och i mycket tal- rika exemplar, men sä funnos dar häller inga grannar, som kämpade med den om platsen. Det ena af dessa växeställen är en af de breda huf- vudkanalerna i den torrlagda Nosaby— Hammarsjön, näm- ligen den, som börjar rakt nedanför Nosaby kyrka och gär omedelbart öster om Hammarsjögärden. I norra de- len af denna kanal säg jag växten ären 1903 och 1904 i stört antal pâ väl 1/a kilometers längd, och den syntes ut- breda sig allt mer och mer med strömmen söderut. Dä kanalen nägra är förut blifvit upprensad, hade Alisma näs- tan intet sällskap utan disponerade ensam kanalens heia botten. Om en del andra härdföra växter inkomma i ka- nalen och börja föröka sig, sâ torde Alisma aftaga bâde i antal och frodighet liksom pâ de fiesta andra Ställen. Pâ 1880-talet och fiera gänger efter denna tid har jag sett Alisma ranunculoides växa frodig och i mycket stört antal pâ en vidsträckt strandäng vid Hammarsjön utanför Qvarnnäs tegelbruk. Dä denna strandäng stär under vat- ten större delen af âret, torde detta vara ogynsamt för de växter, som konkurrera med Alisma om platsen, hvarför man torde kunna antaga att den skall bibehälla sig pä detta Ställe sä länge som vattenständsförhällandena för- blifva oförändrade. Wittsjö i Februari 1911 Bot. Not. 1911. 10 134 Ett par nya växtlokaler. For omkring 10 âr sedan fann jag en ny lokal for Orchis latifolia, nämligen vid stranden af sjön Sandsjön i Linneryds s:n, Kronobergs län. Den förekommer dar spar- samt och har blomningstiden nägot försenad (mot midten af juni). Som den ej är füllt typisk, sände jag den till Rek- tor Neuman for granskning. Han bestämde den dâ till O. latifolia v. tenuior Neum. i Bot. Not. 1909. Den är ej füllt lik den vid Tome i Smäland förekommande. Bromits inermis. Smâl., Södra Sandsjö s:n, rikligt. Care. x globularis. Sm. Lenhofda s:n, t. sparsamt. Air a caespitosa v. aurea. Bl„ Tattamàlastation pâ gränsen till Sm., sparsamt, Triticum caninum f. glancescens Gestr.. Gefle vid ân. Mentha austriaca. Gestr., Gefle, i västra delen af sta- den s. om ân. Carduus nutans. Gestr., Gefle, rikligt. F. Hârd af Segerstad. Döde. Den 25 febr. 1911 f. d. öfverste Richard Henry Beddome i London), 80 âr. — Den 23 febr. 1911 William Ambrose Clarke i Oxford, f. d. 6 febr. 1841. — Den 16 mars 1911 kustos vid botaniska museet i Dahlem vid Berlin prof Max Giirke. — Den 21 mars 1911 prof. Eduard Hanausek i Wien. — Den 20 febr. 1911 f. d. Su- perintendenten vid k. botaniska trâdgârden â Trinidad John Hindi ey Hart, född 1847. — Den 26 dec. 1910 assessor Fritz Paeske i Braunschweig, född d. 9 april 1855. — Den 23 mars direktorn för de botaniska statsinstituten i Hamburg Eduard Zacharias. Enligt en tidningsnotis lär Olsson-Seffer ha om- kommit i Mexico. Det är förmodligen Pehr Olsson. som var född i Ekenäs i Finnland d. 14 sept. 1873 och sedan pä senare tider varit i Förenta Staterna och Mexico. Han publicerade ett par uppsatser i Botaniska Notiser 1895 och 1896; i utlandet har han publicerat mera. 135 Gymnadenia conopsea (L) R. Br. X Orchis maculata L. Af Sigfrid Arnell. Sommaren 1909 bodde undertecknad i Leksand i Da- larna och îôretog âtskilliga exkursioner i trakten. Bland de växter, som därunder päträffades, var även ett individ av den mycket sällsynta hybriden mellan Gymnadenia conopsea (L) R. Br. och Orchis maculata L. Den växte pâ en troligen nägot kalkhaltig, mossrik och fuktig vail ovan Tibbie by tillsammans med stamarterna, Carex capillaris L., Primula farinosa L. Selaginella o. s. v. Hybriden var tili sina karaktärer mycket tydligt inter- mediär. Bladen päminde mera om O. maculata. De voro nämligen rikligt försedda med fläckar och närmade sig i fräga om formen inest O. maculata, men voro mera tillspet- sade och relativt längre än hos denna art. Det florala sy- stemet erinrade däremot mera om Gymnadenia conopsea. Tyvärr var individet dä det anträffades (15 juli) sä gott som överblommat, varför jag ej künde göra nägra ritningar av blommans delar. Dock syntes, att blommorna voro av ungefär samma storlek och färg som hos G. conopsea och att även underläppen tili sin form överensstämde med denna art. Sporren var dock betydligt kortare och tjockare än hos G. conopsea, däremot smalare än hos O. maculata. Denna hybrid har enligt Hegi blivit anträffad pâ tvâ Ställen i Tyskland (i Riesengebirge och i Österrike). I Skandinavien lär den ha blivit insamlad pâ tre Ställen utom det här ovan nämnda, vilka fyndorter dock ej ännu blivit offentliggjorda. Fitting, H., Untersuchungen über die vorzei- tige Entblätterung von Blüten. — Jahrb. f. Wissensch. Botanik. Bd. 49, s. 187—266, 3 textf. — Mars 1911. Bot. Not. 1911. 136 Att kronbladen kunna affalla fore blommans befrukt- ning hade visserligen A. Schulz 1902 iakttagit hos Geranium pusillum, men förf. har närmare undersökt sâdan företeelse hos Hera växter. Han försökte med inverkan af kemiska ämnen spe- cielt pä Geranium pyrenaicum. Lysgasen i laboratorium- luften förorsakade blombladens affallande inom 2—6 tim- mar. Kolsyra künde frambringa verkan pä 3—12 minuter. Hos andra växter, ss. Linum perenne och usitatissimum, Borago officinalis och Verbascum Lvchnitis künde kolsy- ran framkalla bladens affallande redan inom 1—2 minuter. Blombladens älder och halten af kolsyra (4 — 10 eller 40— 50 %) inverkade naturligtvis pä resultatet. Tobaksrök verkade liksom lysgas redan i gänska ringa mängd. Äfven uppvärmning verkar pä samma satt. Hos Ge- ranium pyrenaicum var den kortaste reaktionstiden 2 '/2 min. vid 40° C. Hos Linum, Borago, Verbascum och Veronica chamaedrys künde reaktiontiden gä ned tili 25—60 sekunder. Äfven skakning under 1—3—5 minuter kan ha dylik inverkan. Tidig befruktning kan hos nägra växter förorsaka tidigt affallande af kronbladen. Samma inverkan förorsa- kas hos Erodium Manescavi genom ett insnitt i stiftet. Blombladens lossnande frän fastet sker i en redan frän början utbildad, smäcellig väfnad vid deras bas pä det sättet, att de lefvande cellerna lossna frän hvarandra. Har- med är en allmän volumförökning i väfnaden förbunden. Afstötningen är en direkt verkan af den specifika retningen som växten fär, den är säledes olika för olika ämnen och vid olika växter. Den är en lifsyttring. Förf. begagnar termerna chemo-, thermo- och seis- mochorismus. Anslag. Svenska Turistföreningen har af medlen för forskningsfärder tilldelat e. o. amanuensen V. Norlind 75 kr. för Studium af dynerna pä Skänes sydkust. 137 Three species of Ruppia. By J. O. Hagström. The authors are not agreeing in the question whether we have only one species of Ruppia with many varieties or more species. Scandinavian and Danish authors have supposed the latter to be the fact. Thus C. Raunkicer , for instance, speaks of three Danish species: R. spiralis, rostel- lata and brachypus (l.m). L. Schlegel, in 1889, admits two Swedish species: spiralis and maritima with a subspecies brachypus (2,56—57), later on he also ranks the last mentioned as a true species (3, see). A. Blytt agrees with Schlegel in his earlier exposition (4, 51). The Englishman Ar. Bennett says: species 1 or more? or many subspecies (5,224). Brit- ton & Brown in their Illustrated Flora of the northern United States etc., 1896, 78—79, suppose 3 à 4 species, of which two North American: maritima and occident alis. To those Rydberg (6,1s) has laid R. pectinata and Nelson R. curvicarpa (7,122). But Robinson and Fernald record only Ruppia maritima (8,7s). German authors, K. Schumann (9,i4i), P. Ascherson & P. Graebner (10,356) and P. Graeb- ner (also in the year 1907) assume but one species with 2 subspecies and, for the rest, many forms of lower rank (11,142—145). At the lirst glance the European forms, certainly, seem to be rather similar to one another, especially with regard to the stem and foliage. By closer examination of the leaves, however, there is the same difference between R. maritima and spiralis as between Potamogeton pectina- tus and filiformis. This has obtuse leaves and that acute. For the rest the leaves are, outwardly observed, rather the same. The appearance of the leaf- apex is specific in Po- tamogeton and so it is also in the genus Ruppia. The pe- duncle is different, depending on different biological facts: Bot, Not. 1911. in R. maritima more or less short, since the pollination takes place subaquatically, in general already before the spike’s shooting out from the involucral leaves. In R. spi- ralis the peduncle stretches out to reach the surface of the water, since the pollination must there take place. This is decidedly proterandric, that not so. In the R. spiralis the anthers have an oval form and the pollengrains are 4—5 times as long as broad. In R. maritima those are more rounded and these shorter, 3—4 times the width. The fruit is also different. In R. spiralis longer, 2,5 à 2,8 mm., more elongated and with more conspicuous rostrum ; in R. mar. shorter, 1,5—2 mm. and with shorter rostrum (especially invar, brevirostris). To this also comes a significant anatomic difference (see below!). All these circumstances, compared with similar facts in the allied genus Potamogeton, force us to give both Ruppia spiralis and maritima the higher rank of species and not only of subspecies. As to R. brachypus, it presents the very same leaf-apex and the same stem — and leaf- anatomy as P. maritima , and, for the rest, very slight and inconstant properties, and cannot specifically be separated from that species. The European forms of R. maritima usually have rather short peduncles. A form from Asia gathered by Ove Poulsen at Buchara, in a saline pond, in 1898 (12, m), however, has somewhat longer peduncles (3 — 6 cm. or more). We propose to name it var. longipes. In The United States of America this variety seems to be the commonest Ritp- pia. It appears in two forms: one with more prominent, thin beak, forma aculeata n. f., belonging chiefly, as I think, to the eastern States, and the other with an almost sessile stigma (Rydberg, 1. c.), spreading westward: forma pecti- nata Rydb., as sp.). This variety forms the one extremity, the var. brevirostris Ag. (R. brachypus Gay) forms the other, with very short peduncle. The length of the peduncles in this species, at all events, is of no or less importance tor the plant concerning the pollination. It mostly fruits 139 in so deep water, that it impossibly can have reached the surface with the pistils. We have gathered it fruiting even in meter-deep water or more. It also occurs macrocarp: var. obliqua (Schur) Asch &Graebn. (= R. transsilvanica Schur), and with narrower, seemingly more curved fruits (R. roste/lnta Koch), but pro- perly with thinner, less developed putamen, originating per- haps from the chemical composition of the soil (want of calcium?). To judge from the distribution in the Baltic, the north- ern limit of R. mar. might coincide with the year-isotherm of + 4° C. To the south of this line it extends over the whole world through the deserts of Africa as far as to Cape- town. To the north, again, of this boundary in America (and Asia?) and in the Rocky Mountains (Britton and Brown: Nebraska to Brit. Columbia) we might have the distribution-area of Ritppia occidentalis Wats. As to R. spiralis it varies very considerably. A medi- terranean type is var. drepanensis (Tineo, as sp.) K. Schum., with capillary thin uni-nerved leaves. Anatomy of stem and leaves like that of R. maritima. A northern type, charac- teristic to the Baltic, with narrow and thicker, likewise uni- nerved leaves we propose to name: var. subrigida, the leaf- anatomy of which deviates as the fig. shows. Besides we have observed a broad-leaved type with stouter stem. Leaves nearly 1 mm. in width, in the very margins endowed with small vascular bundles and, consequent^', 3-nerved. Stem also with two primitive bundles in the bark consisting of only one vessel surrounded with 6—7 mechanic cells, by this approaching the new species below, which has well developed cortical bundles. This might suitably be named var. latifolia. — A South American type presents a little more tapering leaf-points. A very beantiful Ruppia is the following from Tas- mania: Var. longifolia n var. 140 Caitlis gracilis humilis, internodiis 3—5 cm longis. Folia angustissime linearia, 0,3— 0,5 mm lata, longissima (20—30 cm). Vagince 25—45 mm longa biauritæ. Peduncu- lus 20—30 cm longus spiraliter angustissime tortus. The involucral leaves of this Rnppia has the usual habit, but the lower leaves have longer sheaths and longer overreaching blades, in habit, therefore, much resembling Potamogeton ßl if or mis f Inxnriosns Hagstr. Characteristic is also the extremely narrow (1,5 mm) spire of the peduncle with very numerous windings. Fruit ovoid, 2,8 mm long, with recurved short beak. Anatomy of stem and leaves the same as in the. var. drepanensis. The plant is collected by R. C. Gunn (Hb. Uppsaliense). The extra- European Ruppias are till now but little studied. Beside the abovecited R. pectin ata, American authors have established two new N. American species: R. occident alis Wats. (1890), and curvicarpa Nels. (1899), the specific rank of which we, however, not now can discuss for want of material. But the below described from South America is a well distinguished species. Ruppia obtusa n. sp. Caulis teres subcrassus ramosus internodiis 10—40 mm. longis. Folia angustissime linearia subcrassa, 80—100 mm longa, obtusa, apice ipso denticulis minutissimis per- paucis (ad 10) instructa, vaginis longis (30—65 mm.) inferne paullo inflatis. Peduncuhis c:a 30 mm. longus, æqualis, post anthesin valde deorsum curvatus. Spica biflora. An- therce subovales. Pollen curvatum. Fructus subglqbosus, magnus, maturus 3,5 mm. longus, erostratus, semper bre- vissime (0,5—1 mm.) pedicellatus. Var. repens n. var. Humilis repens; vaginæ breviores; fructus paullo mi- nores esse videntur. 141 This Ruppia is characterized by a stouter and thicker stem (1 mm. in diameter or more) with a more developed anatomy than the European species have. Leaves always obtuse with extremely few and minute, one-celled denticles in the very apex. Sheaths long and a little enlarged be- F Fig'. A. B. Ruppia spiralis Dum.. A, Top of leaf, ,4/i; B, Transverse section of leaf, v. subrigida, 80/i. C. D. R. maritima L. C, 1 — 4 Tops of leaves, 12/i; D, Transverse section of leaf 80/i. E — H, Ruppia obtusa Hagstr. E. Transverse section of leaf, vb, vascular bundle, end, endodermis, 1, lacuna, ep, epidermis, so/ x ; F. 1 — 3 Tops of leaves 14/i; G, Transverse section of stem, ep, end, 1, vb, as in E, cc, central cylindre, b bark 35/i; H, Fruit in outline, ds, dorsal side, vs, ventral side, st, stigma, p, stipe 4/i. low. Upwards they are furnished with a little more pro- minent ears than R. spir. and marit. have; decaying they leave an annulus round the stem. Fruit large as a fruit of Potamogeton pectinatus, always nearly quite without stipe (only 1/a— 1 mm. long) and without rostrum, only with a wart (the resisting stigma). Pollen almost less curved than in our European species, 4 times as long as the broadness. 142 Anatomy. Stem: Central cylindre of a compound bundle with four phloem-parts and common xylem dissolv- ing into a central air-cavity. The whole surrounded with an endodermis of thinwalled 0-cells. Outside of this we have the bark-part with a circle of rather narrow lacunæ. On each side, between those lacunæ and the epidermis, there is a single vascular bundle. Those two bundles are characteristic to our species. The epidermis consists of stretched cells, the length about 4— S times the broadness. A cross-section of the leaf shows a central vascular bundle surrounded by an o-endodermis like that of the stem, and on each side of it an air-lacuna. For the rest there is a pretty large-celled parenchymatic tissue which straight over and below the lacunæ (see the fig.!) consists of 3—4 cell-layers. In the very margin now and then some few cells are transformed in mechanical purpose, growing a little narrower and more thick-walled, but proper bast- bundles or vascular bundles we have not been able to dis- cover in this species. Consequently the leaves are uni- nerved. So is also, after our opinion, the case always in the R. maritima. R. spiralis , on the other hand, varies as above said. Cfr. C. Sau vage au (13) and C. Raunkiær. 1. c. The differences between here concerned three species lie chiefly in the thickness of leaves, which, again, is depending on the thick- ness of the parenchymatic tissue surrounding the lacunæ. R. maritima presents larger lacunæ separated from the epider- mis of the upper and lower surface by a single layer of cells. Width and thickness in the relation of 4: 1 or 3: 1. R. spiralis (the Baltic var.) with narrower lacunæ, deeper epidermis- cells and a two-celled stratum (see the fig.!) occupies an in- termediate position. R. obtusa has also narrow lacunæ but still thicker, 3— 5-celled walls, and the above said relation between width and thickness can be expressed by 2: 1. Thus the three species present a different leaf-anatomy, whereas R. br achy pus » in the stem- and leaf-anatomy corresponds 143 entirely with R. maritima , even by this fact proving that it cannot be reckoned as a separate species. Through these researches we have shown that the anatomy of stem and leaf is of the same great importance in this genus, when the question is to decide the rank of a form, as in the genus Potamogeton. This also was to be supposed, the two genera being so near allied with each other. Distribution of Ruppia obtusa Hagstr.: S. America. S. Patagonia: Canal Fitzroy, ial* 08, C. Skottsberg, Skyring water, 08, C. Skottsberg. Var. repens Hagstr.: S. Pata- gonia: Punta Arenas, 2l/ 2 96, P Dusén, earlier (14,235) by me determined as R. maritima L. Argentina, Inchachuli in Puna de Atacama in aqua 2—4 dm alta, calida (35—37,5°) ca. 4800 m. s. m. 31 1 10 01, Rob. E. Fries. — Ar. Bennett, in The Journal of Bot. 1890 (15,299) writes: — P. filifolius R. A. Phi- lippi, Florula Atacamensis n:o 357, 1860. — A specimen of this, kindly sent me by Prof. Ph. proves the plant to be a Ruppia, which I hope he will name R. atacamensis. — Though we have not seen this Potamogeton filifolius* we, indeed, suspect it to be our R. obtusa, since the station (Atacama) is placed within the distribution-area of the same. Any de- scription by Prof. Philippi has not been made, as far we know. Type specimen of this Ruppia in lib. Upps., var. repens I also in lib. Lund. Cited literature. 1. C. Raunkiær, De danske Blomsterplanters Naturhis- torie, I, 1, 1896. 2. L. Schlegel, Ruppia, in Hartmans Handbok i Skand. flora, Xlled., utg. af Th. O. B. N. Krok, 1889. 3. L. Schlegel, Ruppia, in L. M. Neuman, Sveriges flo- ra, 1901. 4. A. Blytt, Haandbog i Norges flora 1, 1902. « 144 5. Ar. Bennett, Najadaceæ, in Thiselton-Dyer, Flora of trop. Africa, VIII, 2, 1901. 6. P. A. Rydberg, Catalogue of the Flora of Montana in Memoirs New-York Bot. Garden, l, 1900. 7. A. Nelson, New Plants from Wyoming, in Bulletin Torrey Bot. Club, 1899. 8. B. L. Robinson and M. L. Fern aid, Gray’s New Manual of Botany, 1908. 9. K. Schumann, Morphologische Studien, I, 1892. 10. P. Ascherson et P. Graebner, Synopsis der mittel eur. Flora, I, 1897. 11. P. Graebner, Potamogetonaceæ, in A. Engler, Das Pflanzenreich IV, 11, 1907. 12. J. Baagöe, Potamogetonaceæ from Asia-media, in Vi- densk. Medd. 1903. 13. C. Sauvageau, Sur les feuilles de quelques Monoco- tyl. aquatiques, 1890 (Journ. de Bot.). 14. P. Dusén, Die Gef. pH. der Mageliansländer, 1900. 15. A r. Ben n ett, The Nomenclature of Potamogetons, 1890. Theorin, P. G. E., Mi krokemiska n o t i s e r o m trichomer 44 s., 1 t. — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 8. — 1911. Dâ det ej âr synnerligen mânga växtdelar, hvilkas tri- chomer blifvit noggrannare mikrokemiskt undersökta, har förf. fortsatt med Publikationen af sina undersökningar. Det är hufvudsakligen vattenväxter eher i vatten nedsänkta växtdelar, hvilkas trichomer förf. här behandlar. Af de vid- lyftiga detaljundersökningarna utplocka vi endast följande. Myriophyllum-trichomernas innehällskroppar skulle enligt Raciborski vara typiskt myriophyllin, men dessa kroppar hafva af förf. visats utgöras af en blandning af 2 och ofta af 3 ämnen eller af en större mängd af en Floro- glucin-förening och af en jämförelsevis mindre mängd slem samt i flertalet celler af en liten kvantitet garfsvra. Skall namnet myriophyllin bibehâllas, bör det säledes enligt förf:s mening blott användas tili att beteckna ett»hos vattenväx- 145 ters trichomceller oîta förekommande ämne med ett visst, yttre, egendomligt — skimrande och slemmigt, slemmigt- oljelikt eher oljelikt — utseende. Smith, A. L., A Monograph of the British Lichens. A descriptive catalogue of the species in the departement of Botany, British Museum. Part 2. London 1911. 409 s., 59 pi. — 20 sh. Dk vi i Bot. Not. 1894 anmält förra delen af detta ar- bete, fä vi nu omnämna att arbetet afslutats genom denna andra del, som innehâller register till bâda delarna. Efter Crombies död 1906 öfvertog A. L. Smith de efterlemnade manuskripten och afslutade arbetet. I denna del äro inga figu- rer i texten, utan äro de af P. Highley ritade figurerna meddelade â särskilda planscher. Till släktena meddelas examineringstabeller, men icke till arteima. Den, som fâtt fatt i Buellia advenula A. L. Smith, fär därför först se igenom beskrifningarna â de 38 första arterna och konstatera att ingen af dessa stammer innan han slutligen fär tag i den, som bör stämma med hans exemplar. Wildeman, E., De, Annales du Musée du Congo Belge. Publiées par le Ministère des Colonies. Bot. Sér. 5. Bas- et Moyen-Congo. Tome 3, 1910, fasc. 2 p. 149 — 316, t. 28-49. Det oss nu tillsända haftet afslutar fasciklen med ett register. Taflorna innehâlla nästan uteslutande afbildningar af författarens nya arter. Vetenskapsakademien d. 12 april. Till införande i Arkiv för Botanik antogos följande uppsatser: 1) Löfmos- sornas utbredning i Sverige, af Hj. Möller, 2) Clangthonia a problematic plant-fossil, af Th. G. Halle, 3) Västsvenska Taraxaca, af H. Dahlstedt, 4) Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fries sectio glaucelliformis, af S. Almquist. Den 26 apr. Till införande i Handlingarna antogs en afhandling af A. G. Nathorst: Palaeobotanische Mitteilungen, 10; samt i Arkiv f. Bot. en uppsats af Th. G. Halle: On 146 the fructifications of jurassic fern-leaves of the Cladophle- bes denticulata type. Mac Dougal, D. T., Alteration in Heredity Induced by Ovarial Treatments. — Bot. Gaz. Vol. 51, Apr. 1911, p. 241-256, t. 14-16, 3 textf. • Men har förmodat att yttre agentier skulle kunna förorsaka en sâdan förändring i künscellerna, att afkomman bief i nâgon mân förändrad, hvarigenom en mutation skulle kunna uppstà i en annars »ren linje». Fort', har de senaste âren experimenterat i denna rikt- ning med större framgâng an andra, sâsom det synes. Han började med Oenothera biennis och Raimannia odo- rata, men fortsatte sedan med diverse växter. Han gjorde injektioner i fruktämnena med lösningar af socker, zinksulfat eller kalciumnitrat, och han fann att en del af afkomman efter de erhâllna frôna afveko nâgot frân föräldrarna. I de fern följande generationerna observera- des sedan ingen förändring. Hybridisering mellan en sâdan mutation och en af föräldrarna fick gynnsamt résultat. Sedan har han vid försöken användt andra airmen och förra âret har han làtit ângor, innehàllande t. ex. brom, inverka pâ inllorescenserna. Vi tyckas stâ vid början af en tid, dâ dylika experi- ment komma att anställas i stor skala, och svârt âr att se hvad slutresultatet kan bli. Resa. Docenten R ob. Fries kommer att snart âtfôlja grefve Erik von Rosen pà en expedition till södra Afrika, hvilken skall börja vid Kapstaden och gä öfver Victoriafallet till Rhodesia och Albert Nyanza. Ny litte ratur. Brot herns , V. F. 1910. Schedae ad Bryothecam Fennicam. N:r 1-100. 23 p. Eriksson, J. 1910. Ueber die Mycoplasmatheorie, ihre Ge- schichte und ihren Tagesstand. — Biolog. Centralbl. Bd. 30 s. 618-623. 147 — — . F. Zach’s cytologische Untersuchungen über die Rostflecken des Getreides — und die Mycoplasma- theorie. — Sitzungsber. k. Akadem. Wissensch. Wien Math.— nat. Kl. Bd. 119 Abt. 1 s. 1043—1050. — . 1911. Die Rote Farbe der Fruchtschale — und die Schorf- krankheit der Obstsorten. — Zeitschrift f. Pflanzen- krankheiten Bd. 21 s. 129—131. Fries, Th. C. E. Nägra drag ur vegetationens utvecklings- historia i Lapplands nordligaste fjälltrakter. — Sven- ska Turistför. Ärsskr. 1911, s. 296—305, 7 textf. Majanus, B. 1911. Morphologische Flechtenstudien. 46 s., 2 t. — Arkiv f. Bot. Bd. 10 N:r 4. Kurck, C. 1911. Arkeölogiska och växtgeografiska studier öfver skânska torfmossar. — Ymer. Arg. 30 s. 385—406. Murbeck, Sv. 1911. Asplénium Ruta muraria L. X septen- trionale (L.) Hoffm. och dess förekomst pä Varaldsön i Hardanger. 7 s., 1 textf. — Bergens Museums Aar- bok 1910 n:r 14. Nathorst, A. G. 1911. Contributions to the carboniferous flora of North-Eastern Greenland. — Danmarks-Expe- dit. t. Grönlands Nordkyst 1906—1908. Bd. 3, N:r 121. — Meddel. fr. Grönland Bd. 43 s. 337 — 346, t. 15—16. Nilsson, N. Hj. 1911. t Bengt Jönsson. — Sveriges Utsädes- för. Tidskr. 21 s. 69—71 med portr. â plansch. Nilsson-Ehle, H. 1911. Ueber Entstehung scharf abweichen- der Merkmale aus Kreuzung gleichartiger Formen beim Weizen. — Ber. Deutsch. Bot. Ges. Bd. 29 s. 65—69. Petersen, Henning E. 1911. Ceramium-Studies. 1. Remarks on Danish species of Ceramium; 2. Researches on Ceramium species from the Faeroes, and Greenland. — Bot. Tidsskr. Bd. 31 s. 97—120, t. 1—5. Svensk Botanisk Tidskrift. Bd. 4, Haft. 4, — 1911. T. TF. 1911. Professor Bengt Jönsson f. — Trädgärden 1911. s, 112. (med portr.) 148 Botaniska Studier TILLÄGNADE F. R. KJELLMAN UPSALA 1906 B o hl in, Über die Kohlensäureassimilation einiger grünen Samenanlagen. — Borge, Stisswasser-Chlorophyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — Carlson, Über Botryodictyon elegans Lem- merm. und Botryococcus braunii Kütz. — Dahlstedt, Einige wild- wachsende Taraxaca aus dem Botanischen Garten zu Upsala. — Fries, Morphologisch-anatomische Notizen Uber zwei südamerika- nische Lianen. — Hedlund, Über den Zuwachsverlauf bei kuge- ligen Algen während des Wachstums. — Juèl, Einige Beobach- tungen an reizbaren Staubfäden. — Ivylin, Zur Kenntnis einiger schwedischen Chantransia-Arten. — Lagerberg, Über die präsyn- aptische und synaptische Entwicklung der Kerne in den Embryo- sackmutterzellen von Adoxa moschatellina. — Lin dm an, Zur Kennt- nis der Corona einiger Passifloren. — Norén, Om Vegetationen pä Vänerns sandstränder (Mit einem deutschen Resumé). — Rosen- berg, Erblichkeitsgesetze und Chromosomen. — Samuels son, Om de ädla löfträdens forna utbredning i öfre Öster-Dalarna. - Sernander, Über postflorale Nektarien. — Skottsberg, Obser- vations on the vegetation of the Antarctic Sea. — Svedelius, Über die Algenvegetation eines ceylonischen Korallenriffes mit beson- derer Rücksicht auf ihre Periodizität. — Sylvén, Jämförande öfver- sikt af de svenska dikotyledonernas första och senare förstärknings- stadier. — Witte, Über das Vorkommen eines aërenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris L. Pris: 10 Kr. (11 Mark). ALMQVIST & WIKSELL, Upsala. R. FRIEDLÄNDER & SOHN, Berlin (11 Carlstr.). Innehäll. Arnell, S., Gymnadenia conopsea (L.) R. Br. X Orchis maculata L. S. 135. Gertz, O., Om anthocyan hos alpina växter. S. 101. Hagström, J. O., Three species of Ruppia. S. 137. Wahlstedt, L. J., Villkoren for att Alisma ranunculoides skall trif- vas väl. S. 133. Smärre notiser. S. 132, 134 — 6, 144 — 7. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 1c/b 1911. 149 Om anthocyan hos alpina växter. Ett bidrag tili Schneebergflorans ökologi. Af Otto Gertz. (Forts, frân sida 132.) Silene acaulis L. Utmärker sig genom särdeles riklig anthocyanpro- duktion, hvilken — bortsedt frân de lifligt röda kronbladen — gör sig särskildt gällande â stam och foderblad samt ä kapselns öfre parti, hvilka delar uppträda med en intensiv! svartröd färg. Ej sällan äro derjemte örtbladen stärkt antho- cyanförande. Säväl i blomfoderbladen som i de omogna, nära nog svartfärgade kapslarne fann jag anthocyan i riklig mängd, bundet vid epidermis; slutcellerna voro dock, sâsom i regeln plägar vara fallet, i saknad af sädant färgämne. I de assi- milerande mellanbladen var emellertid anthocyans lokalisa- tion vexlande allt eîter bladens âlder, i det att yngre. antho- cyanförande blad utbildat detta färgämne i epidermis, me- dan äldrade blad visade sig färgade af vid palissadcellerna bundet anthocyan, antingen enbart eher derjemte af i undre epidermis befintligt sädant. Dä Wulff, som undersökt anthocyans utbredning i blad af arktiska Silene acaulis- individ, angifver bladets grund- väfnad som bärare af anthocyanpigment '), torde denna upp- gift vara den riktiga blott för sä vidt den afser äldrade blad med fysiologisk höstfärgning, detta sä mycket mera, som öfriga af mig undersökta, anthocyanförande individ af Si- lenoideae i allmänhet visa en förherskande epidermal lokali- sationstyp af färgämnet, hvilket blott i äldrade blad finnes subepidermalt förskjutet1 2). Heliosperma quadrifidum (L.) A. Br. Stammen stärkt röd liksom ofta äfven bladen. 1) Wulff, Th. 1. c. p. 47. — Gertz, O. 1. c. p. 142. 2) Gertz, O. 1. c. pp. LX, 140 — 145. Bot. Not. 1911. 11 150 I stammen for epidermis rikligt anthocyan. Celler, färgade af detta pigment, uppträda emellertid äfven i en inre zon gränsande omedelbart intill centralcylinderns härdbast- ring. 1 bladen är epidermis anthocyanförande. Thalicirum aquilegifoliiim L. Kräftigt anthocyanförande individ af denna art med nästan mogna frukter, hvilka anträffats växande nedanför trädgränsen i undre delen af krummholzregionen, utmärkte sig genom riklig blä- eller rödfärgning af stammar och blad. Särskildt voro de basala bladen ymnigt anthocyan- förande. Säsom jag tidigare funnit vara utmärkande för denna art i likhet med flertalet Ranunculciceae 1), befanns i säväl blad som stammar anthocyan lokaliseradt i subepidermala celler. I bladen voro sälunda de perifera assimilationscellerna pfi öfre och undre sidan, vid rikligare Produktion af nämnda pigment heia klorenkvmväfnaden anthocyanförande. Anemone narcissiflora L. Stam och smâfrukter ofta med bläsvart anlöpning. I stammen fann jag anthocyan i epidermis jemte hy- podermat. Särskildt utmärkte sig detta senare cellager ge- nom sin rikliga Produktion af anthocyan, och i Hera fall be- fanns den färgade cellsaften tili och med vara uteslutande bunden vid nämnda skikt. De omogna frukternas bläsvarta färg härrör deremot konstant af epidermalt lokaliseradt anthocyan *). Anemone vannnculoides L. Denna art uppträder i det stora flertalet fall fullkom- ligt anthocyanfri, men kan dock icke, sâsom en undersök- ning af ett icke tillräckligt material närmast kunnat gifva 1) Gertz, O. 1. c. pp. LX, 158. :) Med hänsyn tili den vexling i fraga om anthocyanpigmen- tets läge, som sälunda kunnat pävisas hos Anemone narcissiflora, synes denna art nära ansluta sig tili Anemone nemorosa, för hvil- ken jag tidigare funnit utmärkande en dylik, vexlande anthocyan- lokalisation, mähända der staende i samband med den polymorfi, som, öfver hufvud taget, synes vara rädande inom arten Anemone nemorosa. — Gertz, O. 1. c. p. 153. 151 vid handen, hänföras till de växtformer, hvilka sakna för- mâga att utbilda detta färgämne. Understundom kan man nemligen spâra en ringa anthocyanhalt i växtens vegetativa system, sâsom i stängelns basala parti samt i svepebladens slidor, hvilka delar dervid visa sig svagt blarödt färgade. Anthocyan har befunnits lokaliseradt i de subepidermala barkparenkymcellerna. Växten tillhör icke Schneebergs alpina tiora, men gär dock upp i bergets föralpregion. De anförda iakttagelserna hänföra sig tili undersökta individ fran skanska bokskogar och löfängar. Ranunculus alpestris L. Undersökta individ med rödaktigt anlupna stammar och bladskaft förde anthocyan subepidermalt, bundet vid den perifera assimilationscellraden. Ranunculus phthora Crantz. Vid anthocyanbildning uppträder äfven hos denna art färgad cellsaft i under epidermis betintliga celler. Ranunculus rcpens L. Ett â banvallen i närheten af Stationen Baumgartner- haus anträffadt individ med riklig anthocyanbildning i stam- mar och blad, hvilka hade utprägladt bläsvart färg, förde anthocyan med subepidermalt läge '). Acou/tum Napellus L. Jemte tvenne andra arter af detta slägte förekommer Aconitum Napellus allmänt à Schneeberg, der den, ehuru pä sina Ställen uppträdande pa rent alpina standorter, när- mast är bunden vid krummholzregionen och sälunda är med hänsyn tili sitt utbredningsomrâde en préalpin växt l 2). Här undersökta individ hade anträffats i undre delen af nämnda region nedom trädgränsen. Stammen pä solsidan stärkt rödfärgad med hvita prickar. Anthocyan förekommer rikligt i det subepider- mala cellagret, der dock de celler, som ligga rundt kring l) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 157. ■) Beck, G. 1. c. p. 369. klyföppningarne, fullständigt sakna nämnda färgämne, hvar- för dessa fält komma att för blotta ögat framträda som hvita prickar. I bladen finnes anthocyan subepidermalt bundet. Arabis alpina L. Blärödt färgade basalblad med subepidermalt lokali- seradt anthocyan *). Fiera pä Schneeberg anträffade individ visade stark förtjockning och förkortning af stammens inflorescensregion, hvilken var tätt.besatt med bladbuskar af chloranthier. Vid denna, säkerligen genom aphider framkallade gallbildning finnes anthocyan merendels i riklig mängd utbildadt i chlor- anthiebladen, der det uppträder subepidermalt lokaliseradt pâ bada sidorna af desamma. Denna subepidermala lokalisationstyp fann jag före- trädd i blad och stammar af följande undersökta cruciferer: Arabis coerulea (All.) Haenke. Arabis bcllidi folia Crantz. Draba aisoidcs L. Dr ab a austriaca Crantz. Thlaspi alpinum Crantz. Thlaspi rotundifolium (L.) Gaud. Hutchinsia alpina (L.) R. Br. Särskildt betydande fann jag anthocyanrikedomen hos Thlaspi alpinuni, der undersidan af den basala bladro- setten var, liksom stammens undre del, intensivt bläfärgad. Ej sällan befanns anthocyan utbredt äfven öfver rosettbla- dens ofvansidor, hvilka dervid uppträdde i djupt svartblä kolorit. Sâval i stam som blad var färgämnet. som ofvan namnts, lokaliseradt i subepidermala celler. Biscutella laevigata L. Bladen ofta med mer eller mindre stark anlöpning i blatt. Anthocyan är här bundet vid epidermis, men finnes pâ Hera stallen förskjutet tili subepidermala celler, säsom ) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 179. 153 i bladkanterna, der epidermis nâtt en mera mekanisk ut- bildning, samt vid hârbaserna. Denna mekaniska utbild- ning af epidermiscellerna har i stammen blifvit mera full - ständig! genomförd, hvarlöre anthocyan här uteslutande förekommer i subepidermala celler. Aethionema saxatile (L.) R. Br. Utmärker sig genom en relativt betydande anthocyan- produktion. Ehuru förekommande â Schneeberg, der den tillhör de prealpina floraelementen, undgick denna växt här min uppmärksamhet. Särskildt ymnigt anthocyanfö- rande, bläfärgad öfver heia det vegetativa systemet ofvan jord eher âtminstone â bladens undersida och stammens basala internodier, fann jag emellertid Aethionema saxatile i Isardalen i trakten kring München, der växten finnes bun- den vid karga och sterila klapperstensfält (»Flusskies»), som här uppkomma genom alpströmmars utsinande som- martid. Viola alpina J acq. Viola bißora L. När anthocyan uppträder i vegetativa organ, hvilket emellertid, hvad beträffar Viola bißora, är att betrakta som ett rent undantagsfall, förefinnes det lokaliseradt i subepi- dermala celler. Vid den likaledes blott undantagsvis â blad af Viola bißora inträdande patologiska utvecklingen af anthocyan som följd af cecidiebildning, framkallad genom Synchytrinm alpinum Thomas, finnes enligt Thomas rödviolett saft loka- liserad i celler, gränsande intill cecidiens näringscell ‘). Vid mina undersökningar â Schneeberg iakttogs emellertid i intet fall en dylik, af nämnda gallbildande svamp härrörande lokal anthocyanfärgning ä bladen. Helianthemwn alpestre (Jacq.) Dun. Uppträder särdeles rikligt anthocyanproducerande b Thomas, Fr. Synchytrium alpinum n. sp. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band VII. Berlin 1889. p. 255.) p. 257. — Gertz, O. 1. c. p. 289. 154 och torde jemte Sedum atratum fä anses som den krafti- gast anthocyanfärgade af alla Schneebergs alpina växtfor- mer. Särskildt de äldre och de yngre bladen utveekla an- thocyan i sâdan riklighet, att de antaga en intensivt karmin- röd färg. En anatomisk undersökning af basalbladen vi- sade, att anthocyan här förehnnes i epidermis, hvilken väf- nad sâsom en sluten, kräftigt rödfargad cellmantel omgif- ver mesofyllet, som sjelft är i saknad af rödt färgämne. Äfven i stammen, som likaledes utmärker sig genom sin kraftiga anthocyanproduktion, uppträder anthocyan med epidermalt läge. Vid särskildt riklig anthocyanförekomst finnes emellertid nämnda färgämne derjemte utbildadt i det subepidermala skiktet, hvars celler med epidermis delà egen- skapen klorofyllfrihet och äfven i öfriga histologiska hän- seenden knappast förhälla sig frän denna väfnad afvikande. Helidnthemum serpyllifolium iCrantz) Beck. Öfverensstämmer i alla väsentliga punkter fullständigt med föregäende art 1). Hypericum quadrangulum L. Ett individ, anträffadt â banvallen i närheten af Sta- tionen Baumgartnerhaus, hade de undre bladen rödfärgade af i grundväfnaden förefintligt anthocyan 2). Geranium silvaticum L. Hos denna växt, hvilken â Schneeberg förekommer anda upp i undre delen af krummholzregionen, i likhet med fiera här omnämnda växtformer, sâsom Lilium Martagon, Paris quadrifolia, Epilobium montanum, Aconitum Napellus, m. fl., befunnos de öfre bladen i flera fall färgade af i epi- 1) Att äfven hos andra arter af slägtet en synnerligen kräf- tig tendens tili anthocyanfärgning af det vegetativa systemet gör sig gällande, har jag tidigare visât med särskild hänsyn tili Helian- themum oelandicum (L.) DC., hvilken art i fräga om anthocyan- rikedom ingalunda ger de här ofvan anförda arterna efter, och som â Ölands alfvar stundom uppträder med sä intensiv rödfärg- ning, att den meddelar alfvargrunden öfver större eller mindre sträckor denna sin stärkt lysande färg. — Gertz, O. 1. c. pp. 288, 289. !) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 287. 155 dermis lokaliseradt anthocyan, medan basala, âldrade blad förde i riklig mängd samma färgämne, lokaliseradt i grund- parenkymet. Oxalis Acetoselia L. Den bläfärgning af bladens undersida, hvilken ej säl- lan iakttages hos denna art, fann jag hos individ i Schnee- bergs krummholzregion härröra af anthocyanförande cellsaft i epidermis, en lokalisation, som sälunda är i fullständig öfverensstämmelse med den jag tidigare visât vara för ar- ten utmärkande 1). Af anthocyan härrörande färgning träffas äfven ä rhizomerna, hvilkas internodier hafva en mer eller mindre tydligt framträdande, rosenröd kolorit, särskildt när de be- finna sig ofvan jord. Anthocjmn uppträder här i de peri- fera barkparenkymcellerna, men, som det synes, ej i epider- mis. Centralcylindern omgifves af en parenkymväfnad, rik- ligt stärkelseförande och i fullkomlig saknad af anthocyan. I stallet utbildas detta färgämne, som nämndt, perifert, hvar- est stärkeise finnes blott sparsamt eher saknas. De â rhizomet befintliga köttiga, tandliknande läg- bladen samt der uppträdande knutformiga och efter blad- skaftets aflossning persisterande basaldelar af mellanbla- den ■) utbilda anthocyan med lokalisation i barkparenky- mets perifera cellrad. Liksom fallet var med rhizomet, An- nes kring den svagt utbildade kärlknippeväfnaden i Gen- trum af bladets skärformiga tvärsnittsyta en rikligt stär- kelsereserverande väfnad, som är i saknad af anthocyan. Alla lâgbladets väfnader sakna fullständigt kloroplaster. Pä samma sätt förhäller sig i sistnämnda hänseende rhi- zomet. ßlomskaftet visar kräftig, lokal anthocyanbildning vid insertionspunkten för blommans tvenne opponerade föi'blad, ’) Gertz, O. 1. c. p. 252. ■) Nämnda aflossning" sker medelst en anatomiskt preforme- rad led omedelbart ofvan bladskaftets ansvällda basaldel, hvarest parenkymet visar sig vara anmärkningsvärdt smäcelligt. 156 hvilka hos denna art visa den egendomligheten, att de äro förskjutna mot stangelns ryggsida och hafva sammanvuxit tili ett skenbart enkelt, tväköladt fjäll ').  nämnda stalle, hvilket framträder som en stärkt rödfärgad fläck, tinnes anthocyan i det storcelliga, under epidermis belintliga skiktet. Under nämnda anthocyanförande parenkym, som är i full- komlig saknad af klorofyll, vidtager en anthocyanfri, men klorofyllförande väfnad. Pä samma satt befinner sig i det anthocyanförande förbladet mellan epidermis och kloren- kymet ett storcelligt parenkym med innehäll af anthocyan men utan kloroplaster. Linum alpinum Jacq. Blärödt färgade basalblad föra anthocyan i grund- parenkymet. Polygala amara L. Bladrosetter ej sällan intensivt bläfärgade. Anthocyan upptrüder dervid rikligt i palissadparenkymet och i svamp- parenkvmets understa cellrad. Empetrum nigrum L. Rödfärgningen af det vegetativa systemet, hvilken hos denna växt stundom gör sig synnerligen kräftigt gällande, visade sig hos llertalet af de individ. som jag kom att undersöka â Schneeberg, mindre tydligt utpräglad och var inskränkt tili stammen och de äldre bladen. I dessa organ uppträder anthocyan subepidermalt, bundet vid den kloro- fyllförande grundväfnaden. der det merendels finnes utbil- dadt i de perifera cellerna, stundom likväl visar sig utbredt tili äfven djupare in befintliga cellager. Som i öfrigt föga af intresse framgick vid min un- dersökning af dessa alpina Empetrum-individ, fär jag hän- visa tili den mera detaljerade redogörelse öfver Empetrum nigrum sâsom anthocyanproducerande växt, som jag lemnat i mitt tidigare arbete öfver anthocyan *). 1) Se Eichler, A. W. Blüthendiagramme. Zweiter Theil. Leipzig 1878. pp. 303, 304. 2) Gertz, O. 1. c. pp. 263, 264. 157 Astrantia major L. Pimpinella alpina Wulf. Athamanta cretensis L. • Meum athamanticum (L.) Jacq. Blott i ringa grad anthocyanförande, sâsom lokalt à äldre bladskifvor och bladskaft, unga och ännu icke füllt utvecklade blad, särskildt dessas slidor, stjelkens basala internodier m. m. Pigmentets lokalisation i säväl stamled som i bladens olika delar funnen utprägladt subepidermal i enlighet med den inom familjen Umbelliferae förherskande lokalisationstypen '). Sedum atratum L. Heia vegetativa systemet ofvan jord intensivt rödfär- gadt. Pfi grund af den synnerligen rikliga Produktion af anthocyan, som sälunda utmärker växtens stam och blad, hvilka senare äro rödprickiga eher ock, i likhet med stam- men, visa denna anthocyanfärgning mera diffus och lik- formig 5), fàr Sedum atratum räknas som Schneebergvege- tationens kraftigaste och mest utpräglade anthocyanprodu- cent3), en rangplats, hvilken den skulle kunna sägas delà blott med arter af slägtet Helianthemum. Stammen för anthocyan i epidermis samt i en mante af celler omedelbart utanför kärlknippesträngen. Äfven i bladen är epidermis rikligt anthocyanförande; här sakna dock i klyföppningarne säväl stomaceller som heia Serien af biceller fullständigt detta färgämne. Bladens kärl- knippesträngar omgifvas i slutna mantlar af anthocyanfö- rande grundparenkymceller. Pa alldeles samma satt som i dessa assimilerande mellanblad förhäller sig anthocyans ut- bredning i kapselväggarne, hvilkas skarlakansröda färgicke J) Gertz, O. 1. c. p. LXI. 2) Jemför t. ex. Hegi, G. & Dunzinger, G. Alpenflora. Die verbreitetsten Alpenpflanzen von Bayern, Tirol und der Schweitz. München 1905. p. 34; Tab. 13, fig. 4. 8) Här bortses tydligen frän vegetationens höstliga anthocyan- färgning, hvilken säkerligen i fiera fall, t. ex. hos Arctostaphylos alpina, i intensitet öfverträffar den här hos Sedum atratum och Helianthemum- arter beskrifna. 158 i nämnvärd grad kan sagas till sin intensitet underskrida mellanbladens. Denna art visar sâlunda med afseende pâ sin halt af anthoeyan en fullständig öfverensstämmelse med Sedum acre, Sedam album och àndra arter af slägtet, hvilka jag tidigare egnat en mera detaljerad redogörelse, till hvilken i öfrigt här mâ hän visas *). Saxifraga adscendens L. Äldrade basalblad rôda. Anthocyan förefinnes här i epidermis samt i mesofyllet, der det likväl uppträder blott i spridda celler (idioblaster). Undersökta, anthocyanfärgade blomskaft förde pâ samma sätt anthocyan med lokalisation i epidermis och grundväinadsidioblaster. Saxifraga ai, soon Jacq. De obetäckta falten af rosettbladen mycket ofta röda. Särskildt kräftig är den anthocyanbildning, som inträder kring sär, uppkomna genom mekaniska skador, insekt- styng m. m. Anthocyan förefinnes här i epidermis, men sprider sig stundom tili äfven under epidermis betintliga celler. Normalt uppträder anthocyanfärgning â bladbasen nära dess insertion ä stammen. Den violettröda färgen framkallas här af anthocyan med epidermalt läge. I inflorescensskaftet linnes anthocyan deremot icke i epidermis, utan i subepidermala celler. Saxifraga caesia L. Blomskaften stärkt rödfärgade. Anthocjmn lokalise- mdt i mesofyllceller ända in tili ledningsväfnaden. Saxifraga aisoides L. Intensiv rödfärgning â undre bladsidorna samt i bla- dens spetsar. Anthocyan visade här icke ringa vexling med hänsyn tili sin lokalisation. Sâlunda förekom i fiera blad den färgade cellsaften uteslutande i undre epidermis, i andra blad âter med utbredning i mesofyllet, hvarvid pigmentet 3) Gertz, O. 1. c. pp. 187 — 193. 159 uppträdde mera diffust och särskildt i celler kring kärl- knippena, i äter andra blad befunnos säväl epidermis- som grundväfnadsceller vara anthocyanförande. Möjligen ar denna vexling i lokalisationen att äterföra tili en âlders- olikhet hos de undersökta individens blad. Beträffande anthocyans förekomst hos arktiska indi- vid af Saxifraga aisoides anför Wulff derom följande: »Die untere gegen die Erde gekehrte Seite des Blattes stark roth, was durch die stark anthocyanhaltige untere Epider- mis sowie durch einzelne rothe Zellen im Schwammparen- chym bewirkt wird. Obere Epidermis auch pigmentführend, aber schwächer als die untere.» *) Chrysosplenium altcrnifolium L. Ehuru det material, som legat tili grund för mina här anförda undersökningar öfver anthocyans uppträdande hos Chrysosplenium, icke härstammar frän Schneeberg, der väx- ten likväl förekommer pa skuggiga, fuktiga Ställen med utbredning ända upp i den öfre krummholzregionen -), med- delas här en redogörelse för dess anthocyanfärgning, eme- dan i mina tidigare undersökningar af förbiseende insmugit sig ett fei beträffande ifrägavarande växt. I mitt monogra- fiska arbete öfver anthocyans lokalisation har jag nemligen betecknat Chrysosplenium alternifolium säsom varande med all sannolikhet oförmögen att utbilda anthocyan 3). Fort- satta undersökningar hafva likväl visât, att denna uppgift, hvilken grundats pä iakttagelser af ett otillräckligt under- sökningsmaterial, är oriktig, att Chrysosplenium sä 1 un da i det stora flertalet fall visserligen uppträder fullkomligt an- thocyanfri, men dock understundom utbildar detta färgämne, sâsom â de basala internodierna heit nära ofvanför och under kontakten med jordytan, der stammen dâ visar en svagt rosafärgad anlöpning. I heia barken uppträda dervid spridda anthocyanidioblaster, hvilka äro storcelliga, kloro- b Wulff, Th. 1. c. p. 43. — Gertz, O. 1. c. p. 198- 2) Beck, G. 1. c. p. 389. 8) Gertz, O. 1. c. p. XXIX. 160 fyllfria och stärkelserika; särskildt rikligt förefinnes fiirg- ämnet i celler rundt kring kärlsträngarne. i primära märg- strälsceller samt i vissa phloëmets och margens element. I bladen har jag icke i nägot fall iakttagit celler med anthocyaninnehall. Adoxa Moschatellinci L. Öfverensstämmer med arter af Selaginella, Potamo- geton, Eleocharis, Reseda, Bnxus och andra växtformer M med hänsyn tili sin, som det synes, absoluta oförmäga att utbilda anthocyan. Det rödbruna anflog, som, mer eller mindre stärkt framträdande, kan ej sällan iakttagas â stängelns och bladskaftens basala del och företrädesvis hos individ â stärkt insolerad lokal, härrör nemligen aldrig af anthocyan- förande cellsaft, utan af omvandlade kloroplasters gülröda karotininnehäll. Växten Annes â Schneeberg upp i krummholzre- gionen, enligt Beck intill en höjd af 1,040 m.* 2 3) Epilobium montanum L. Basala blad och stamled intensivt antho cyan für gade hos individ, växande i undre delen af krummholzregionen. Pigmentets lokalisation i bladen öfvervägande epidermal; dock förde här äfven nägra mesofyllceller anthocyan, fast i betydligt svagare koncentration 3). Rosa alpina L Anthocj'an i bladskifvan epidermalt bundet. Äfven i foderblad, blomskaft och cupula befanns epidermic antho- cyanförande. Enligt Hieronymus utbildas pä samma sätt rödt, vid epidermisceller bundet färgämne i cecidier af Rhodites Eglanteriae Hart.4) Geum montanum L. Stärkt rödfärgade basalblad visade riklig anthocyan- 4) Jemför Gertz, O. 1. c. pp- XXVIII, XXIX. 2) Beck, G. 1. c. p. 389. 3) Jemför Gertz, O. 1. c- pp. 301, 305. *) Hieronymus, G. I. c. p. 235. — Gertz, O. 1. c. p. 228. 161 bildning i mesofyllet, framför allt i palissadparenkymets celler. Getan rivale L. I anslutning till tidigare undersökningar öfver denna växt1), hvilken förekommer upp i Schneebergs krumm- holzregion, ma här omnämnas en af Eriophyes nudns Nal. framkallad gallbjldning, Erineum gei Fries, som ut- märker sig genom rosaröd färgning af de deformerade bladpartierna. Anthocyan förekommer här rikligt i grund- väfnaden samt i fiera af de abnormt förlängda Erineum- hâren. Körtelharen föra i den hufvudlikt utbildade apikal- cellen anthocyan, bundet vid der utskilda kroppar af garf- âmneartad natur. De här anförda iakttagelserna hafva gjorts â individ frân skânska fyn dorter. Dry as octopetala L. Blomskaften rödfärgade af anthocyan i under epider- mis belägna celler. 1 fiera fall fann jag här den subepider- mala lokalisationstypen füllt ren och öfverensstämmande med den för anthoeyanförande bladskifvor utmärkande, i andra fall var emellertid anthocyan mera diffust utbredt i alla de perifera väfnadsskikten och sälunda äfven utbildadt i epidermis, sâsom jag vid tidigare undersökningar funnit mer- endels vara fallet med blomskaftet hos denna växt. I blad- skifvan uppträder. som nämndt, anthocyan i palissadparen- kymet -). Alckêmilla vulgaris L. var. glabra DC. Unga, i spetsen rödfärgade blad föra epidermalt loka- liseradt anthocyan. medan aldrade blads röda färg härrör -1) Gertz, O. 1. c. p. 226. 2) Gertz, O. 1. c. p. 226. — Med Dryas octopetala öfver- ensstämmer Dryas Drummondi Rieh., hvilken art undersökts i Lunds botaniska trädgärd. Unga, röda blad föra anthocyan i pa- lissadcellerna, i mindre riklig miingd i svampcellagret ofvan undre epidermis. Nämnda färgämne uppträder äfven i de klubbliknande glandlerna pä bladets ofvansida, der det likväl ej finnes löst i cell- saften, utan bundet vid garfämneartade bollar eller klumpar. 162 af anthocyan med utbredning i grundparenkymet hufvud- sakligen l 2). Anthyllis alpestris Kit. Svag rödfärgning iakttogs à unga blad samt ä stam- men. Anthocyan subepidermalt lokaliseradt. Trifolium pratense L. Hos denna art upptriider rödfärgning företrädesvis â bladskaft och stipler. I bladskaftet förefinnes anthocjmn i epidermis jemte hypodermat, hvilket cellskikt emellertid är föga klorofyllförande och äfven i andra hänseenden visar sig vara med epidermis likvärdigt. I stiplerna, hvilka stun- dom är diffust rödfärgade, i andra fall blott rödädriga, upp- träder nämnda pigment merendels blott i epidermis, Sä är i utpräglad grad fallet med den tunna, hinnaktiga delen af stipeln; dess tjockare medelnervsparti utbildar likväl an- thocyan, förutom i epidermis, äfven i hypodermat s). Pä samma sätt förhäller sig den rent alpina formen af arten, Trifolium pratense L. var. nivalis Sieb., samt Trifolium alpestre L. Lotus cornicnlatus L. var. alpinns Schur. Stammen med i subepidermala cellraden belintligt anthocyan. Blomkronans segel, hvilket före anthesen är stärkt rödfärgadt. för anthocyan med epidermalt läge 3). Phaea frigida L. Oxytropis montana (L.) DC. Hedy sar um alpinum Jacq. Yid anthoc\Tanbildning i vegetativa organ betinner sig den färgade cellsaften i subepidermala celler. Myrtillns nigra G il. Förekommer ä Schneeberg pä skuggiga platser upp i krummholzregionen, der den väljer som sina växtplatser *) Jemför Gertz, O. 1. c. pp. 226, 227. 2) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 241. 3) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 241. — »Die Blüten .. . sind vor dem Aufblühen oft, besonders in den Alpen, intensiv rot ge- färbt, nach den Abblühen oft orangerot.» — Sehroeter, C. 1. c. p. 374. 163 snâr af Pinus montana , bildande med sina tâta, làga ris till en del undervegetationen i dessa bestând. Myrtillus nigra uppträder emellertid pâ sina Ställen äfven â den füllt träd- lösa heden, men utprägladt kalcifug, som växten är med hänsyn tili sin utbredning, aldrig pä den nakna berghällen, utan blott der ett isolerande, humusrikt jordlager befinner sig ofvan klippan1). Stammar och blad, stundom heia individ intensivt röd- färgade, när växten förekommer pä Ställen med fri exposi- tion. I lä af Piuus niontana-snär saknas emellertid kon- stant nära nog hvarje spär tili anthocyanbildning. Anthocyans lokalisation är här, i likhet med förhäl- landet inom heia familjen Bicornes och i öfrigt växter med mer eller mindre hard och läderartad epidermis, utprägladt subepidermal Pä samma sätt bundet uppträder anthocyan i stam- och bladorgan af den â Schneeberg sällsynt uppträdan- de, tili sin utbredning mera alpina arten Myrtillus uligiuosa (L.) Drej. Vaccinium Vitis litaea L. Beträffande anthocyans lokalisation och öfriga enskild- heter vid detta pigments uppträdande hänvisas tili den ut- förliga beskrifning, som jag lemnat öfver växten i Studier öfver anthocyan»* 8;. Vid den kraftiga rödfärgning af yngre blad, som ät- följer en cecidiös deformation af skottets spetsknopp, hvilken, under inverkan af en till arten obekant cecidiomyid , blir blomknoppslikt ansvälld, uppträder anthocyan särdeles rikligt i palissadparenkymets celler.  de undersökta in- dividen fanns emellertid en tydlig tendens hos detta färg- ämne att utbildas äfven i bladens öfre epidermis, ett förhal- lande, hvilket likväl torde tinna sin förklaring deri, att i nämnda cecidium klorofyllbildningen i grundväfnadscellerna *) Jemför Schroeter, C. 1. c. p. 177. 8) Gertz, O. 1. c. pp. LV, anm.; 323, 324. s) Gertz, O. 1. C. pp. 324 — 326. 164 blifvit stärkt undertryckt, liksom äfven deri, att samtliga bladets väfnader här qvarstä p;\ ett mera embryonalt sta- dium med föga genomförd arbetsfördelning. De genom sin päfallande rikliga anthocyanbildning stärkt i ögonen fallande, mycetogena gallbildningar, hvilka utgöra skottdeformationer, härrörande af Calyptospora Goeppertiana Kühn samt Exobasidium Vaccinü (Fuck. Wor.. torde säkerligen vara att anträffa à Schneeberg, ehuru vid tiden för min vistelse derstädes intet fall af denna patologiska anthocyanbildning künde iakttagas. Ätminstone synes den senare svamparten med säkerhet tillhöra Schnee- bergs flora, enär den Annes anförd för nämnda omräde redan hos Beck 1). Öfver anthocyans lokalisation i dessa bägge cecidier Annes en noggrann redogörelse i mitt ofvan anförda arbete. Arctostaphylos alpina (L.) Spreng. Unga, rödfärgade blad föra anthocyan i palissadpar- enkymet och de understa svampparenkymcellerna. Är hos denna växt anthocyanbildningen sommartid föga framträdande, sà torde emellertid i fraga om den höst- liga anthocyanfärgning, som äldre blad och vinterknop- parne visa, och som i intensitet och färgprakt af mgen an- nan alpin växts öfverträffas, Arctostaphylos alpina fä tiller- kännas rangplatsen sasom höstflorans förnämsta anthocyan- producent, hvarom iakttagelserna af Coaz och Overton samt framför allt Kerners af varmaste entusiasm uppburna skildring bära vittne 2). (Forts.) ') Beck, G. 1. c. p. 293. 2) Se pp. 102, 107 och anm. 2, pp. 107, 108 i denna uppsats. — Som ett värdigt motstycke tili Kerners skildring af alphöstens prakt ma här äfven omnämnas Schroeters biologisk-ökologiska redo- görelse öfver Arctostaphylos alpina , der det heter bland annat: »Alles andere . . . überstrahlt siegreich die Alpenbärentraube durch die innerliche Glut ihrer leuchtend roten Herbstblätter: wie schön gefranste rote Teppiche sind ihre langen schlaffen Triebe über die Felsen hingeworfen; zwischen den Blättern schimmern glän- zend schwarz die kirschgrossen Früchte.» — Schroeter, C. 1. c. pp. 157 — 160. 165 Om vinterstândare bland Ölands alfvarväxter. Af Aug. Heintze. Allt sedan Linnés tid har Ölands flora och vegeta- tion varit löremäl för talrika botanisters undersökningar, for att ej tala om den härskara af växtsamlare som är efter är hemsöker ön. Särskildt har alfvarvegetationen blifvit i diverse afseenden ganska utförligt behandlad, framför allt af Wahlenberg, Sjöstrand. Grevillius, Erikson. Hemmendorff och Witte. Samtliga dessa forskare ha emellertid skildrat vege- tationsförhällandena under sommaren. Föremäl för följande lilla uppsats blir en hittills föga eller alls icke uppmärksam- mad sida af alfvarväxternas ekologi: fröspridningen vintertid. Mina undersökningar äro utförda i slutet af mars mänad 1910 och som profytor användes omräden, hvilka jag tidigare — under den egentliga Vegetationsperioden — besökt vid flera olika tillfällen dels hösten 1908 dels vâren och försommaren 1909. Vid insamling af material erhöh jag en god hjälp af v. adjunkten C. Magnusson och tvenne af mina lärjungar vid Kalmar h. a. lärov. Ove Gad och R. Sterner, de bâda senare mimera fil. studerande. Vid tiden för mitt besök i mars 1910 voro alfvarväx- terna ännu i det närmaste heit försänkta i vinterdvala. Undantag frân denna regel utgjorde endast Pulsatilla pra- tensis, som stätade med stora knoppar eher en och annan nästan füllt utslagen blomma uppe pä landborgen mellan Skogsby och Resmo, äfvensom Draba verna, som i fà exemplar fanns blommande ute pä själfva alfvaret öster om Resmo. Nedanför landborgen i kulturomrädet utmed Kal- marsund pryddes äkerrenarna pä länga sträckor af füllt ut- slagen Tussilago, och pä en äker invid Klefva insamlades nägra Veronica persica, hvilka utom omogna och füllt mogna frukter ägde blommor i mängd. Bot. Not. 1911. 12 166 Med vinterstândare afser Sern an der (8) sâdana frukt- ställningar,» som mer eller mindre rika pä frön kvarstä under vintern». I föreliggande uppsats fattas termen pä samma satt, sä att därmed förstäs ej endast arter. hvilkas fröspridning hufvudsakligen eller uteslutande är förlagd tili vintern, utan äfven det stora antal växter, som päbörja spridningen pä senhösten och afsluta den först fram pä vintern. Som undersökningarna utfördes sä pass sent som d. 27 och 28 mars, hade en mängd vinterstândare redan hun- nit sprida alia sina frön eller frukter. Men dä fruktställ- ningar med tömda kapslar, korgar o. s. v. funnos kvar. var detta förhällande lätt att konstatera. och intagas därför afven dessa arter i följande förteckning. I. Landborgen mellan Skogsby och Resmo. A. Sandig och mycket mager betesmark, som pfi vâren utmärkes genom sin rikedom pâ Hntchinsia petræa och Veronica verna. Pà en mindre af kulturen föga pâverkad fläck i kanten af betesmarken och landborgen växer Ranun- culus illyncus i ringa mängd. Stärkt vindexponerad mark, (d. 27 mars 1910». Achillcea millefolium: torra fjorârsstânglar sparsamma; fâ frukter ännu kvar i korgarna. Androsace seplentrionalis: torra fjorârsstânglar i mängd; alla frön spridda. Arenaria serpy Hi folia: torra fjorârsstânglar sparsam- ma; ganska manga frön kvar i kapslarna. Centaurea Scabiosa: torra fjorârsstânglar sparsamma; alia frukter spridda. Plantago lanceolata: torra fjorârsstânglar talrika; hälf- ten eller mer än hälften af fröna kvar i kapslarna. Scier anthus animus: i mängd; en del individ (eller skott- system!) vintergröna med omogna nötter, en annan del âterigen vinterstândare med flertalet nötter ännu ej spridda. 167 Thymus Serpyllum: torra fjoràrsstângla i mängd; Vi— V8 af smänötterna ännu ej spridda. Trifolium arvense: torra fjorärsstänglar i mängd; fler- talet — nästan alla frukter annu kvar pâ moderväxten. Summa 8 arter. ß. Sandig, mager oeh stärkt vindexpomerad ängs- mark. (d. ‘27 mars 1910). Agrostis vulgaris: torra strân i mängd; alla frukter spridda. Artemisia Absinthium: torra fjorärsstänglar rikliga; frukter ännu i stora massor kvar i korgarna. Artemisia campestris: torra fjorärsstänglar i mängd; alla frukter spridda. Hypericum perforatum: torra fjorärsstänglar sparsam- ma; alla kapslar tomma eller med endast ett och annat frô kvar. Phleum Boehmeri: torra strân rikliga; alla frukter spridda. Pimpinella Saxifraga: torra fjorärsstänglar sällsynta; alla frukter spridda. Plautago lanceolata: torra fjorärsstänglar talrika; mânga frön kvar i kapslarna. Potentilla venta: sprides till stor del pâ sä sätt, att hela skottsystem af vinden slitas loss frân rotstocken; i de fâ kvarvarande fruktsamlingarna funnos ännu talrika smâ- n otter. Prunella vulgaris: torra fjorärsstänglar talrika; l/4 — V s af delfrukterna kvar pâ moderväxten. Scabiosa Columbaria: torra fjorärsstänglar sällsynta; enstaka frukter ännu ej spridda. Sedum acre: torra fjorärsstänglar sällsynta; kapslar tomma. Si/eue nutans: torra fjorärsstänglar rikliga; kapslar tomma. Summa 12 arter. C. Kanterna af landsvägen uppe pà landborgen mel- lan Skogsby och Resmo. id. 27 mars 1910). 1.) Yindexponerade stallen. Cratœgus monogyna: enstaka buskar; en och annan Irukt kvar. Lolirnn perenne : torra strân sparsamma; alia frukter spridda. Rosa canina [koll. : enstaka buskar; alia nypon spridda. 2.) Mer vindskyddade växplatser. Cirsium lanceolatum: torra fjorärsstänglar rikliga; ofta talrika Irukter kvar i korgarna. Cynoglossum officinale: torra fjorärsstänglar spar- samma; delfrukter i stör mängd kvar pä moderväxten, Galium verum: torra fjorärsstänglar talrika; en del frukter ännu ej spridda. Herniaria glabra: vanligen sparsam; alla nötter re- dan spridda. Hyoscyamus niger: torra fjorärsstänglar ganska tal- rika; flertalet frön kvar i kapslarna. Sedum acre: torra fjorärsstänglar talrika; alia kaps- lar tomma. Verbascum Thapsus: torra fjorärsstänglar sparsamma; i bottnen af kapslarna ganska rikligt med frön. Summa 10 arter. II. Resmo alfvar. Hedartad alfvarvegetation (Sjöstrands högalvar» ; Wittes alfvarstepp ) öster och nordost om Resmo by d. 27 mars 1910). Agrostis vulgaris: torra strän i största mängd; van- ligen voro skärmfjällen tomma, endast här och hvar fâ fruk- ter kvar. Anlennaria dioica: fâ torra fjorärsstänglar; korgarna tomma. Artemisia campestris: torra fjorärsstänglar i mängd; alla frukter spridda. 169 Browns mollis f. nana: torra strän talrika; frukter ofta ej spridda, men dâ i regel förstörda af en sotsvamp 'antagligen Ustilago Bromivora). Calluna vulgaris: fâ ris, men dessa med torra kaps- lar i största mängd; alla frön spridda. Campanula rotmidi folia: torra fjorärsstänglar säll- synta; kapslarna tomma. Carex glauca: torra strän i mängd; vanligen med tal- rika frukter. Carlina vulgaris: torra fjorärsstänglar ganska talrika; vanligen alla frukter kvar i korgen. Cirsium lanceolatum : fâ torra fjorärsstänglar mot kan- terna af alfvaret; nästan alla frukter spridda. Euphrasia officinalis [koll.]: torra fjorärsstänglar gan- ska sparsamma; kapslarna tomma. Festuca ovina: torra strân i största mängd; skärmfjäl- len tomma. Galium palustre: torra fjorärsstänglar nedliggande och sällsynta; ofta talrika frukter kvar pä moderväxten. Galium verum: torra fjorärsstänglar i mängd; talrika frukter ännu ej spridda. Gentiana uliginosa: torra fjorärsstänglar ingalunda sparsamma, men svära att upptäcka; fâ frön kvar i de styft uppâtriktade kapslarnas hotten. Globularia vulgaris: torra fjorärsstänglar talrika; mer än hälften af nötterna (omgifna af det persisterande fodret) sutto ännu kvar i korgarna, men alla voro felslagna, för- krympta och utan embryo. Helianthemum oelandicum : torra fjorärsstänglar i stör- sta mängd; alla kapslar tomma. Linum catharticum: torra fjorärsstänglar i största mängd; vanligen voro alla frön spridda, endast pâ vissa lokaler funnos en del frön kvar i kapslarna. Phleum pratense v. nodosa: torra strän sparsamma och lâgvuxna; alla frukter spridda. 170 Pou alpina: torra strän sällsynta; alla frukter spridda, ofta äfven själfva vipporna bortförda af vinden. Potentilla fruticosa: fruktställningar i största mängd; talrika nötter ännu ej spridda, en del dock förkrympta och utan embryo. Potentilla venia: torra fjorärsstänglar talrika; pä mânga individ hade en del eller alla fruktbärande skottsy- stem af vinden ryckts loss frän rotstocken, i kvarvarande fruktställningar funnos frukter i riklig mängd. Posa canina [koll.]: mot kanterna af alfvaret; alla ny- pon bortblästa. Sagina nodosa: torra fjorärsstänglar synas vara säll- synta; alla frön spridda. Sedum acre: torra fjorärsstänglar talrika; kapslar tomma. Sedum album: torra fjorärsstänglar i största mängd; kapslar tomma. Sedum rupestre: torra fjorärsstänglar i mängd; alla kapslar tomma. Thymus Serpyllum: torra fjorärsstänglar i största mängd; vanligen alla eller nästan alla frukter spridda, pä enstaka Ställen funnos dock ganska mânga delfrukter kvar i de persisterande blomfodren. Veronica spicata : torra fjorärsstänglar ganska spar- samma; fä frön kvar i bottnen af kapslarna. Viscaria alpina: anträffades endast pâ ett par lokaler och där tämligen sparsamt; alla frön spridda. Summa 29 arter. III. Kastlösa. A. Ängsartad alfvarvegetation (Sjöstrands »gräsal var»; Wittes alfvaräng» (strax invid Kastlösa by och järn- vägsstation. (d. 28 mars 1910). Agrostis canina: torra strän talrika; en och annan frukt ännu kvar, särskildt pâ fuktigare mark. 171 Agrostis vulgaris: torra strân rikliga; alia frukter spridda. Antennaria dioica: torra fjorärsstänglar ganska talrika, men vanligen afslitna nâgot ofvan midten ; alia frukter spridda. Arabis hirsuta: torra fjorärsstänglar sparsamma och enstaka; manga frön kvar i skidorna. Artemisia campestris: fruktställningar i stör mängd, men alia korgar tomma. Artemisia rupestris: fruktställningar i mängd; ett stort antal korgar helt fyllda med frukter. Brisa media -, torra strän sparsamma; skärmfjäll tomma. Calluna vulgaris: kapslar i mängd, men alia tomma. Centaurea Jacea: torra fjorärsstänglar ingalunda spar- samma; alia korgar tornda. Cerastium vulgare: fruktställningar enstaka; alla frön spridda. Cirsium acaule: torra stänglar här och hvar; korgarna tomma. Dianthus deltoides : smärre grupper af torra fjorärs- stänglar anträffades pâ ett par stallen; fâ frön kvar i bott- nen af de styft upprätta kapslarna. Draba incana: torra fjorärsstänglar här och hvar. men vanligen enstaka; en del individ ha nästan alla sina frön kvar i skidorna '), andra ha redan spridt alla eher fiertalet frön. Erysimum hier aci folium: enstaka torra fjorärsstäng- lar efter en stenmur; alla frön spridda. Euphrasia officinalis [koll.]: torra fjorärsstänglar ej sparsamma; kapslar tomma. Galium verum: fruktställningar i tämlig mängd; van- ligen med talrika frukter. Gentiana idiginosa: torra fjorärsstänglar här och hvär; endast ett och annat frö kvar i kapslarna. Helianthemum oelandicum : fruktställningar i mängd, men alla kapslar tomma. ’) Hos en del exemplar, soin vaxte i skydd af en stenmur, voro kapslarna ofta ännu ej ens öppnade. 172 Hermi nitnn Monorchis: endast nâgra fâ torra stäng- lar anträffades; kapslar val bibehâllna, men alla frön för längesedan spridda. Hypericum perforatum: torra fjorärsstänglar inga- lunda sparsamma; alia kapslar tomma. Inula Britannica: torra fjorärsstänglar ganska spar- samma; samtliga frukter spridda. J uncus articulatus: torra strân talrika; alia frön spridda. Leoutodon autumn alis: fruktställningar rikliga ; korgar i regel tomma, endast ett och annat individ med alia sina frukter kvar. Linum catharticum: torra fjorärsstänglar i största mängd; kapslar tömda. Oxytropis campestris: torra fjorärsstänglar här och hvar; ett och annat frö kvar i bottnen af de vidöppna och styft upprätta kapslarna. Phleuin Boehmeri: talrika torra strân; en del frukter ännu ej spridda. Plantago maritima: fruktställningar talrika; en del frön kvar i kapslarna. Poa alpina: torra strân ganska sparsamma; alia fruk- ter spridda, vanligen äfven heia vippen bortförd af vinden Potentilla frutic&sa: fruktställningar i största mängd; talrika nötter ännu ej spridda. Prunella vulgaris: torra fjorärsstänglar i mängd; alla frukter spridda. Sagina nodosa: fruktställningar sparsamma; alia kaps- lar tomma. Sedum acre: torra fjorärsstänglar talrika; alia frön spridda. Sedum album och rupestre. Som föregäende art. Sesleria coerulea: torra strân rikliga; en del frukter ännu ej utspridda. Spircea Filipendula: torra fjorärsstänglar rikliga; näs- tan alia frukter spridda. 173 Veronica spicata : torra f jorärsstänglar i mängd ; fâ eller inga frön kvar i kapslarna. Summa 37 arter. B. Akerrenar och dikeskanter vid Kastlösa. Achillcea millefolium: torra fjorärsstänglar i mängd; fâ frukter kvar i korgarna. Artemisia Absinthium: torra fjorärsstänglar i mängd; mânga frukter ännu ej spridda. Cirsium lanceolatum: enstaka torra fjorärsstänglar; korgarna tomma. Epilobium angustifolium : fjorärsstänglar i mängd; alla frön spridda. Galium aparine fanns i mängd efter en stenmur; mânga frukter kvar pä moderväxten. Galium Molliigo: fruktställningar i mängd; men näs- tan alia frukter spridda. Hypericum perforatum: fjorärsstänglar sparsamma; kapslarna tomma. Lappa tomentosa: fruktställningar talrika; korgart tomma. Linaria vulgaris: torra fjorärsstänglar sparsamma; kapslar tomma. Melandrium pratense: enstaka torra fjorärsstänglar; alla frön spridda. Plantago major: torra fjorärsstänglar i mängd; gan- ska mânga frön ännu ej spridda. Summa 11 arter. Euphorbia palustris anträffades i ringa mängd efter en Uten rännil strax invid Kastlösa; alla frukter för länge- sedan bortsopade af vinden. För vinnande af öfverskädlighet sammanföras de 75 undersökta arterna i vidstâende tabell. Vinterständarna pä landborgen mellan Skogsby och Resmo (I.), pä Resmo alfvar (II.) samt kring Kastlösa (III.) disponera hvar sin rad 174 i tabellen. Dâ det är af ganska stört intresse att fft utrönt. om vinterstândarna visa genomgâende olikheter i tiden for sin fröspridning inom olika delar af vârt land, har jag ur Serna nders Den skandinaviska vegetationens spridnings- biologi lânat en del uppgifter om vissa vinterstândare i Upland, Västmanland, Gästrikland, Jämtland och pä Gotland. För hvarje landskap anföres endast den tili sitt datum sista af Sernanders observationer. Pä tabellen utmärker a, att alla frön eller frukter i slutet af mars 1910 voro spridda; b att enstaka — fä frön ännu funnos kvar pä moderväxten; c äterigen afser fruktställningar med mänga eller flertalet frön kvar. (Gstr. = Gästrikland, Gtl. = Gotland, Jmt. =Jämt- land, Upl. = Upland, Vstm. = Västmanland). Tabell A. I. IL III. Achillœa millefolium 1). .. b. — b. Upl. 18/e 97; Jmt. 21/n 98. Agrostis canina — — b. » vulgaris a. b. a. Vstm. 7/i 00. Androsace septeutrionalis. a. — — Upl. midten af nov. 97. Antennaria dioica - a. a. Upl. 7» 97. Arabis hirsuta — — c. Upl. 22/ 2 97. Arena ria serpyllifolia c. — — Upl. Va 97. A rtemisia Absinthiu m c. — c. Upl. ”/4 97. campestris a. a. a. Upl. 22/a 97. rupestris — — c. Brisa media — — a. Upl. 1/3 97(skärmfjällen tomma). Bromus mollis f natta.... — b.? — Calluna vulgaris — a. a. Upl. 20/c 97; Jmt. /« 98. Campanula rotundifolia... — a. — Upl. 7/& 97 ; Jmt. 14/c 98. Ca r ex glauca — c. — Upl. s/4 97. Carlina vulgaris — c. — Typisk vinterstândare. Centanrea Jacea — — a. Upl. 127 97. Scabiosa a. — — Upl. "U 98. Cerastium vulgare — — a. Jmtl. ,4/c 98. ’) Af Achillœa millefolium anträffades sâledes fruktställningar med enstaka — fä frukter ännu ej spridda d. 27 — 28 mars 1910 dels pâ landborgen mellan Skogsby och Resmo dels Irring Kast- lösa. Sernander har antecknat samma art sâsom vinterstândare i Upland âr 1897 sâ sent som d. 18 juni och i Jämtland âr 1898 sâ sent som d. 21 juni. 175 I. II. III. Girsiiim acaule — — a. » lanceolatum c. b. a. Upl. 8 / 4 97. Cratægus monogyna b. — — Cynoglossum officinale — c. — — Upl. 29/b 97. Di an thus deltoid es — — b. Draba incana — — c. Epilobiitm angnstifolium. — — a. Upl. 2% 97. Erysimum h ie va cifoliu ni.. — — a. Euphorbia palustris — — a. Euphrasia officinalis [koll.] — a. a. Upl. ln/4 97. Festuca ovin a — a. — Upl. 22/* 97. Galium aparine — — c. Upl. 31/i 97. » Mollugo — — b. Gtl. 8u/o 98. » palustre — c. — » verum c. c. c. Upl. 20/o 97. Gentiana nliginosa — b. b. Globnlaria vulgaris — b.? — Helianthemum oelandicum — a. a. Herminium Monorchis — — a. Herniaria glabra a. — — Hvoscvamus niger c. — — Upl. 22/2 97. Hypericum perforatum b. — a. Upl. 20/o 97. Inula Britannica — — a- Jnncus articulatus — — a. Lappa tomentosa — — a. Upl. Vs 97. Leontodon autumnalis — — b. Upl. 3/b 97; Vstm. so/i2 97. Linaria vulgaris — — a. Upl. 23/4 97. Linum catharticum — b. a. Lolium perenne a. — — Upl. 22/s 97. Melandrium pratense — — a. Oxytropis campestris — — b. Phleum Boehmeri a. — b. Upl. 21/4 00. » pratense V- nodosa — a. — (Upl. "U 98, hufvudarten). Pimpinella Saxifraga a. — — Upl. ,2/4 97. Plantago lanceolata c. — — Upl. V b 97. » major — — c. Upl. 12/o 97. » maritima — — c. Gstr. 23/4 97. Poa alpiua — a. a. • Potent ill a fruticosa — c. c. » verna c. c. — Prunella vulgaris c. — a. Upl. 20/o 97; Gstr. 23A 97. 176 I. II. III. Rosa caiiina [koll.] Nypon kvarsitta ö. heia vintern. Sagin a nodosa — a. a. Scabiosa Columbaria b. — — Scleranthus annuus c. Upl. 7/t 97. * album a. a. * rupestre — a. a. (Skane 55 3 19 1 1 ck Sesleria coerulea — — b. Silcne nutans a. — — Upl. 7 3 97. Spiræa Filipendula — — b. Upl. 3 4 97. Thymus Serpyllum c. b. — Upl. 20/c 97. Trifolium arvense c. — — Upl. 7/6 97. Verbascum Thapsus <\ Upl. 17 4 97. Veronica spicata — b. b. Upl. s0/s 97. Viscaria alpina — a. — Jmt. •; 98. Summa 75 arter. Af de undersökta arterna hör ungefär fjärdedelen (21 arter = 28 %) tili grupp c, hvars representanter ännu mot slutet af den kalla firstiden ägde manga — tlertalet frön eller frukter kvar i sina kapslar, korgar etc. De fiesta af dem äro mer eller mindre typiska alfvarväxter: Arabis hirsuta, Arenaria serpyllifolia, Artemisia rupestris, Carex g laue a , Carlina vulgaris, Draba incana, Galium palustre och verum, Plantago lanceolata och maritima, Potentilla fruticosa och verna, Thymus Serpyl/um, Trifolium arvense, j Verbascum Thapsus). Yid tiden för mitt besök innehade Artemisia rupestris, Carlina vulgaris och Trifolium arvense de största trö -mängderna. Stjärntisteln häfdar saledes äfven ute pä det bläsiga och vindöppna alfvaret sin ställ- ning som värt lands kanske mest typiska vinterstandare. Artemisia Absinthium, Cynoglossum officinale, Galium aparine, Hyoscyamus niger och Plantago major ha alla utan tvifvrel människan att tacka för sin förekomst pä Öland. Antagligen är äfVen Scleranthus an mais att anse som ett kulturelement. Bland ruderatväxterna utmärkas framför allt Cynoglossum och Hyoscyamus genom sen fröspridning; bäda äro emellertid endast observerade pä mer vindskyd- dade lokaler. Ett tjugotal vinterstândare (27 %) äro att hänföra till grupp b: enstaka — fâ frön eller frukter kvar pâ moder- växten. Nästan alla äro füllt spontana alfvarväxter : Achil- læa millefolium, Agrostis canina och vulgaris, Cratœgus monogyna, Dianthus deltoïdes , Gentiana uliginosa, Hypericum perforatum, Leontodon autumnalis, Linum catharticum, Öxy- tropis campestris, Phleum Boehmeri, Prunella vulgaris, Sea- biosa Columbaria, Sesleria coerulea, Spircea Filipendula, Veronica spicata. De bäda Agrostis- arterna och Leontodon autumnalis hinna säkerligen sprida hufvudmassan af sina frukter tidigare än de öfriga. Endast Cirsium lanceolatum och Galium Mollugo kunna betraktas som kulturelement. Bromus mollis f. nana och Globularia vulgaris föras endast med tvekan tili grupp b. Hos âterstâende vinterstândare (34 arter = 45 %) hade fruktställningarna i slutet af mars 1910 heit beröfvats sina frön eller frukter. Blott tre hithörande arter äro füllt tyd- liga ruderater: Lappa tomentosa, Lolium perenne och Mc- landrium pratcnsc. Äfven Cerastium vulgare, Centaurea Scabiosa, Linaria vulgaris och Phleum pratense kunna emellertid misstänkas vara införda af människan. Hem- mendorff (6) omnämner sälunda Cerastium vulgare bland de kulturelement, som anträffats pä Ölands alfvar, men synes ej själf iakttagit växten pä sädan mark. Själf har jag endast antecknat densamma för ängsartad alfvarvege- tation invid Kastlösa by. Centaurea Jacea torde pä Öland tillhöra den ursprungliga Vegetationen; om samma är för- hâllandet med C. Scabiosa, är svärare att afgöra. Hem- mender ff (6) framhäller, att denna senareart är ett öländskt ogräs, »som bade genom sin storlek och sitt massvisa upp- trädande ädrager sig uppmärksamheten ■>, men nämner intet om dess förekomst pä alfvaret. Pä landborgen mellan Skogsby och Resmo har jag funnit fruktställningar af den- samma i ringa mängd pä en sandig och mager betesmark. 178 Liliana vulgaris upptages i mina anteckningar for Kast- lösa, dar den växer pä âkerrenar och dikeskanter, men uppgifves af ett par förff. vara tagen ute pä alfvaret. PS smärre alfvaromräden i Högby och Persnäs socknar (norra Öland) uppträder den, enligt Hemmendorff (6), som en verklig karaktärsväxt; ätminstone pä dessa senare lokaler fär den väl anses vara füllt ursprunglig. Gotlands flora tillhör L. vulgaris — enligt K. Johansson (7) — endast säsom ruderatväxt. Phleuni pratense ingär flerstädes som beständsdel i säväl ängsartad som hedartad alfvarvegeta- tion, i sistnämnda fall vanligen som v. nodosa. Men därför är det ingalunda säkert, att detta sedan gammalt odlade fodergräs är äldre an kulturen. Upplysande i detta afse- ende är timotejens uppträdande pä Gotland. Den Annes här, enligt K. Johansson (7), sporadiskt vid kulturgränsen, men synes hafva fâtt en varaktig fristad pä sädana af ett grundt jordlager täckta hällar, som ei kunna frambringa slutna vegetationsformationer. Om man undantager Epilobium angiistifolium och Euphorbia palustris, uppträda äterstäende tili grupp a hö- rande arter ute pä alfvaret eller pä landborgen, hvars ve- getation mycket nära ansluter sig tili alfvarets: * Audrosace septentrionalis. *Antennaria diocia. Artemisia campestris, Briza media, Calluna vulgaris, * Campanula rotundifolia, Centaurea Jacea, Cirsium acaule, Erysimum hieracifolium Euphrasia officinalis, -Festuca ovina, Helianthcmum oelan- dicnm, * Her minium Monorchis, Hcrniaria glabra, -Inula Britannica, Junens articulatus, Pimpinella Saxifraga, *Poa alpina, Rosa cauiua, Sagina nodosa, Sedum acre, album och rupestre, Silene nutans, Viscaria alpina. De med en asterisk utmärkta arterna torde pä Öland böria sin frö- spridning ganska tidigt pä hösten och hinna afsluta den- samma längt före vinterns slut. Andra säsom Artemisia campestris, Calluna, Euphrasia officinalis m. fl. bilda öfver- gäng tili grupp b. 1 det följande fästa vi oss uteslutande vid de egentliga 179 alfvarväxterna, till hvilka höra 65 af de 75 undersökta vin- terstandarna. Med undantag af Epilobium angustifolium oeh Euphorbia palustris ha de âterstâende under tidernas lopp införts genom kulturen: Utgäende frfm växternas nutida utbredning pä och utom den skandinaviska halfön har Kjellman sökt ästad- komraa en fullständig uppdelning af vär floras faneroga- mer i »utvecklingshistoria element, eller rättare i element som ställa ungefär samma fordringar pä klimatet. Med ledning af Kjellmans förteckning beräknar Grevillius i sina Morphologisch-anatomische Studien über die xero- phile Phanerogamenvegetation der Insel Oeland - (1896) pro- centen af de olika mtvecklingshistoriska» element, som konstituera den öländska alfvarvegetationen. Äret därpä lämnar Hemmendorff (6) en utförlig lista öfver alfvar- växterna, indelande dem i glacial- och subglacialväxter, ek- och »steppväxter» o. s. v. En beräkning eher samma grün- den är slutligen utförd af Witte (12) 1906. Se tabell C. Vi vilja här undersöka, hur de af mig funna 65 vin- terständarna fördela sig pä de Kjellmanska grupperna. Cynoglosswn officinale. Galium apariue. Lappa tomentosa. Loli um perenne. Melandrium pratense. Plantago major. » Mollugo. Hyoscyamus niger. 1) Glacialväxter. Achillcca millefolium. Agrostis canina. Androsace septeutrionalis. Antemiaria dioica. Arabis hirsuta. Campanula rotundifolia. Draba incana. Erysimum hieracifolium . Euphrasia officinalis [koll.]. Festuca oviua. Galium palustre. Herminium Monorchis. Leontodon autumualis. Oxytropis campestris. Plantago maritima. Poa alpina. 180 Potcntill a fruticosa. verna. Sagina nodosa. Thymus Serpyllum. Vise aria alpina. Summa 21 arter. 2) Subglacialväxter. Agrostis vulgaris. Arenaria serpyllifolia. Brisa media. Calluna vulgaris. Carex glauca. Centaurea Jacea. Cirsium acaule. Galium verum. Hypericum perforatum. ] uncus articulatus. Linana vulgaris. Linum catharticum. Pin i pinella Saxifraga . Plantago lanceolata. Prunella vulgaris. Posa canin a [koll.]. Sedum acre. Sesleria coerulea. Silenc nutans. Summa 19 arter. 3) Artemisia cam pestris. Bromus mollis f. nana. Carlina vulgaris. CraUegus monogyna. Dianthus deltoïdes. Gentiana uliginosa. Herniaria glabra. Phleurn Boehmeri. Ekväxter. Scabiosa Columbaria. Sedum album. rupestre. Spircea Filipcndula. Trifolium arvense. Verbascum Thapsus. Veronica spie ata. Summa 15 arter. 4) »Steppväxter.» Artemisia rupestris. Inula Britannica. Helianthemum oelandicum. Summa 3 arter. *) ') Potentilla coltina, som äfven anses vara en »steppväxt» har af Sernander (8) anträffats sâsom vinterständare pä alfvar mark vid Visby d. 3 juni 1897. 181 5) Bokväxt. Globiilaria vulgaris. 1 art. 6) Kulturelement. Artemisia Absinthium. Cirsium lanceolatum. Centaure a Scabiosa? Phleum pratense? Cerastium vulgare. Scier anthus annuus? Summa 6 arter. Tabell B. grupp a. grupp b. grupp c. summa. Glacialväxter 10 4 7 21 Subglacialväxter 10 5 4 19 Ekväxter 4 8 3 15 »Steppväxter • 2 1 3 Bokväxter 1 — 1 Kulturelement 3 1 2 6 Summa 29 19 17 65 Af den lämnade förteckningen och tabell B framgär, att alla de brokiga fioror, som under tidernas lopp lümnat bidrag tili allvarets i mänga alseenden märkliga vegetation, äfven äga representanter bland dess vinterständare. Och det vill synas, som om hvarje flora lämnat vinterständare i ungefär samma procenttal som den själf ingâr i alfvarets heia artbestand. Tabell C. % af heia alfvar- floran (enl. Witte). % af 65 undersökta vinterständare. Glacialväxter f 52 x J 62 ^ Subglacialväxter Ekväxter 34 X 23 ^ »Steppväxter» 6,5 X 4,5 % Bokväxter 2,5 ^ 1,5 % Kulturelement 5 % 9 X Bot. Not. 1911. 13 182 Ölands södra alfvar torde höra tili värt lands mest bläsiga och vindöppna omräden nedanför trädgränsen. Snön ligger sällan kvar nägon längre tid ute pä det öppna alfvaret, utan sopas snart bort af vinden. En intressant skildring af förhällandena under vintern ute pä alfvaret lämnar pastor Carl Areskog hos Hemmendorff (6): »Vinterstormarna. som stundom. sarskildt vid sydvästliga eller nordostliga vindar. oerhördt växa i styrka (den af öländingen fruktade s. k. >fäken»K föra bort den ringa myllan eller de lösa växtdelama antingen omedelbart eller pä sä sätt. »att den fallna snön, som i sig inbäddat de lösa föremälen, bokstalligen sopas bort med desamma af den väldsamt framilande stormen.» Redan pä förhand künde man därför vara ganska viss om, att alfvarets vinterständare hinna afsluta sin frö- spridning längt före motsvarande arter pä Sveriges fast- land. En blick pä tabell A visar ocksä, att sä är förhäl- landet. ätminstone i mänga fall. Belysande exempel härpä lämna Calluna vulgaris, Campanula rot midi folia, Euphra- sia officinalis, Sedum rupestre, Silene nutans m. fl. Vindförhällandena pä alfvaret äro naturligtvis svn- nerligen gynnsamma för anemochor spridning: nära nog Samtliga vinterständare äro vindspridare. Äfven hos Cra- tcegus monogyna och Rosa canina aflägsnas frukterna tili ej obetvdlig del genom vinterstormarna. Efter mina observationer att döma synas endast heit fä af vinterständarna uppträda säsom »Steppenläufer> eller marklöpare-, Hos Potentilla venia t. ex. lösgöras heia skottsystem frän rotstocken för att med sina välfyllda frukt- samlingar sopas bort af vinden. Heia ständ af Linum catharticum, ditförda pä samma sätt, anträffades pä flera Ställen intrasslade bland fruktställningar af andra växter. Pä sandiga Ställen à landborgen visar Androsace septen- trionalis nägon gäng liknande spridningssätt. I stör ut- sträckning knäckas och afbrytas strän af Poa alpina och 183 stänglar af Antennaria ciioica, sä att fruktsamlingarna in- komma i markdriften. Inom ett sä pass likartadt omräde som Ölands alfv'ar och tillstötande delar af landborgen är att vänta, att frö- spridningen hos hvarje art försiggär likformigt och sam- tidigt inom heia omrädet. Smärre variationer förefinnas dock, särskildt hos lâgvuxna arter säsom Prunella vulgaris och Thymus Serpyllum, beroende pä växplatsens större eller mindre exponering för vinden, Ganska märkligt för- häller sig Cirsiuni lauceolatum. Pâ mer vindskyddade lo- kaler â landborgen hade denna relativt högvuxna tistelart ofta talrika frukter kvar i korgarna; pâ Resmo alfvar voro nästan alla frukterna spridda; pâ äkerrenar och dikeskanter kring Kastlösa befunnos äterigen alia korgar vara fullstän- digt tömda. Hos Draba incana torde de ansenliga växlin- garna i tiden för frönas utspridning sammanhänga med oregelbundenheter i blomning och fruktsättning b. Vinterständarna pâ Öland soin pâ fastlandet kunna uppvisa en mângfald olikartade anordningar, som ha tili uppgift att förhindra en förtidig spridning af frön och frukter. Hit räknas stark förvedning af de exponerande axlarna, styft uppâtriktade korgar och kapslar eller biologiska kaps- lar» med tränga springor och öppningar, den ringa utbild- ningen eller saknaden af aflossningsväfnader o. s. v. Hvartill hos mänga alfvarväxter tillkommer en ingalunda oviktig faktor: den ringa höjden öfver marken af fruktsamlingarna. Exempelvis: Bromus mollis f nana. Cirsiuni acaule, Euphra- sia officinalis, Gentiana uliginosa, Oxvtropis campestris, Pru- nella vulgaris, Thymus Serpyllum o. s. v. Compositeerna äga, som bekant, ett ypperligt anemo- chort spridningsmedel i sina här- och fjäderpenslar. Hos släktet Lappa har emellertid penseln tillbakabildats och uppnär blott 72— V-» af de stora och tunga frukternas längd. Detta sammanhänger utan tvifvel med den epizoiska sprid- ) Jfr K. Johansson (7 p. 64). IM ning genom heia korgar. som är utmärkande för Lappa arterna. Hos vissa Centaurea-arter gar reduktionen längre. C. (. Vanns' och Scabiosas’ hârpenslar nä samma längd som Irukten hos C. nigra är den gles och blott 1/s sä läng som Irukten. C.Jacea äterigen saknar pensel. Utan pensel äro vidare arterna inom släktena Achilla a , Anthemis, Artemisia, Chrysanthemum, Lampsana, Matricaria Tanacetum m. fl. Alla dessa släkten äga talrika representanter bland vinter- ständarna. och frânvaron ai pensel kan däriör tydas som en arreterande anordning och som en anpassning för vin- terspridning. Dock bör päpekas, att ätskilliga arter inom samma släkten äfven kunna spridas endozoiskt. Af com- positeer utan pensel äro Achillæa millefolium. Artemisia Absinthium, campestris och rupestris samt Centaur ca Jacca anträffade som vinterstândare Ute pä alfvaret. Alla pä Ölands alîvar antecknade vinterstândare äga god fruktsättning med undantag af Globularia vulgaris, hos hvilken alla nötter omgifna af det persisterande fodret som i slutet af mars lölO sutto kvar pä moderväxten. voro förkrympta och utan embryo. Särskildt anmärkningsvärd är. den rika och jämna fruktsättningen hos de säsom »stepp- växter ansedda Helianthemum oelandicum och Artemisia rupestris, fakta som synas föga harmoniera med teorin om dessa bäda arter som relikter M. Litteratur. 1. Eriksson, J. : Alfvarfloran pa Öland. Bot. Not. 1895. 2. — Om veg. pä Ölands alfvar. Förh. vid 15:de Skand. natur- forskaremötet. Stockholm 1899. 3. — Det öländska alfvarets naturförh. Sv. Turistfören. ärsskrift. Stockholm 1900. 4. Grevillius, A. Y.: Om fanerogamveg. pä Ölands alfvar. Bot. Not. 1889. 5. — .Morphologisch-anatomische Studien über die xerophile Pha- nerogamenveg. der Insel Oeland. Engl. bot. Jahrb. 1896. l) Braya snpina och Pulsatilla pratensis, hvilka bäda af- sluta sin fröspridning före vinterns inbrott och följaktligen ej höra hemma bland vinterständarna, lämna ytterligare exempel pä stepp- växter» med rik fruktsättning. 185 6. Hemmendorff, E.: Om Ölands veg. Akad. afh. Upsala 1897 7. Johansson, K.: Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi. K. Vet. Akad. Handl. 1897. 8. Sernander, R.: Den skand. vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. 9. Sjöstrand, G.: Om Ölands veg. Bot. Xot. 1850. 10. — Enum. plantarum in Ölandia sponte nasc. Nov. Act. Reg Soc. Scient. 1850. 11. Wahlenberg, G.: Ytterligare anmärkn. om Ölands natur. K. Vet. Akad. Handl. 1821. 12. Witte, H.: Till de svenska alfvarväxternas ekologi. Akad. afh. Upsala 1906. Malmö i april 1911. Reseanslag. Md Kristiania Universitet hafva föl- jande anslag utdelats 1811: at amanuensen ß. Lynge 2000 kr. för att i Wien och Paris studera Lafvarnes Systematik; at konservator Ove Dahl 280 kr. för botaniska undersök- ningar i den sydliga delen af Nordland; fit med. kand Idar Handagard 150 kr. för insamling af norska växt- namn i Telemarken; ät real. kand. B. Kaalaas 200 kr. tili bryologiska undersökn ingar i Nordre Trondhiem- amt; at öfverläraren O. Nyhuus 150 kr. tili floristiska undersök- ningar i Österdalen; at adjunkt S. O. F. Oman g 200 kr. tili hieraciologiska undersökningar i Hemsedal; fit sekre- terare [. Egeland 150 kr. för undersökningar af Hattsvam- parnes utbredning i sydliga Norge; fit seminarierektor Andr. Notö 100 kr. för botaniska undersökningar i den nordligaste delen af Nordlands amt; fit lärare 1. Tidemand Ruud 100 kr. tili botaniska undersökningar vid Kragerö; samt fit prof. N. Wille 200 kr. för att i sydliga Norge göra insamlingar tili botaniska museet och trädgarden. Pfi hemställan af matematist-naturvetenskapliga Sektio- nen vid Lunds universitet har kanslern beviljat ett belopp af 300 kr. ur sektionens fond af besparade docentstipendier ät doc. N. H. Nilsson -E hie i och för studier i sammanhang med den i Paris d. 18—23 September detta är sammanträ- dande kongressen för ärftlighetsforskning. 1 Sb Almquist, S., Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fr., sectio glauciformis At. Med ett bi- hang. 105 sid., 64 textbilder. Uppsala 1911. — Arkiv i. Botanik Bd. 10 N:o 13: Det kommer nog att dröja länge, innan man kan fä füllt naturliga grupper af de svenska formerna af Rosa. Renodling och kulturförsök med hybrider kunna kanske i sin mon bidraga tili frâgornas bättre lösning framdeles. Under tiden fä vi vara tacksamma att förf. söker utreda den ena gruppen efter den andra. De talrika bilderna böra mycket underlätta uppfattningen af beskrifningarna. Här har förf. behandlat sect, glauciformis. hvartill räknas de former af R. Afzeliana, som ha blägröna, häriga blad (förut kallade coriifolice), under det att glauca har blägröna, glatta blad. Förf. skrifver att det varit honom »en verklig öfverraskning att linna, huru nogavarjeglau- ciforjnis svarar mot nâgon specialart af glauca. Sect. glauciformis mäste sâledes anses som en rent artificiell kombination (jfr Stud. &.», sid. S4), hvars enda berätti- gande är af historisk och praktisk art, framför allt dess värde för lättare Orientering inom R. Afselianas stora och villsamma formomrâde; i en rent naturlig systematisering har den intet berättigande, och jag anser därför riktigast att i den följande framställningen uppställa vissa glaucifor- mes ss. var. af nâgon glauca ». »Af alla R. Afzelianæ äro glauciformes de fattigaste pa hybrider (under det den andra sect, med häriga blad, vir entif ormes, är den längt rikaste); endast ett par hybri- der med R. mollis äro kända. Apogamien torde väl sâle- des här vara starkast utvecklad. hvilket väl stär tillsam- mans med den utomordentliga starka sönderklyfningen i ff. (jfr Hieracia, Taraxaca, Alchemillce) . Om tvâ närstäende former frän en viss lokal Säger förf. att det knappt här erbjuder sig nâgon annan rimlig förklaringsgrund, än att de bäda buskarna äro ett par syskon-mutanter, den ena glatt den andra härig . 187 Chrysanthemum Leucanthemum L. f. tubiflorum n. f. Af J. Henriksson. Flores radiati hermaphroditi, candidi, 5—15 mm. longi. aut omnino aut ex parte tubulosi, diametro disci plerumque breviores, limbo obliquo vel truncato, integerrimo vel 2 — 3- dentato, stylo flavo, 3 mm. longo, staminibus liberis, albidis, */a mm. longis, sterilibus. Stjälk vanligen uppstigande, enkel och enblomstrig, sällan grenig och flerblomstrig, tamligen spenslig, mer eller mindre härig. Örtblad pâ den undre sidan hâriga, pä den öfre glatta eller glest hâriga, de nedre rundade — omvändt äggrunda, tung-, spad- eller vigglika, lângskaitade, sägade, nägon gäng ilikiga, med hvassa eller trubbiga tänder och flikar, de mellersta bladen likasom de öfre tunglika — näs- tan jämnbreda, oskaftade, halft stjälkomfattande. vid basen tandade-flikiga, ibland helbräddade, de senare i kanten grundt sägade eller helbräddade, de förra groft sägade med triangelformiga tänder. Blomskaft 3—12 cm. länga, i spetsen nägot uppsvällda. Holkfjäll gröna, med inât mörk- brun, utàt vattenklar eller rökskuggad hinnkant. De rörlika stralblommorna, vanligen glatta. ibland med spridda här, variera säväl med hänsyn tili antal som längd. Bland 100 individer hade 1 eliva strälblommor, 1 tolf, 1 tretton, 2 sex- ton. 3 sjutton 4 aderton, 4 nitton. 15 tjugo, 12 tjugoen, 8 tjugotvä, 5 tjugotre, 8 tjugofyra, 9 tjugofem, 4 tjugosju. 7 tjuguätta; talen 29, 30, 31, 32. 33, 37 räknades hos resp. 2, 34 hos 3 individer. Jämförda med diskens diameter, befunnos bland 100 individer stralblommorna hos 13 vara längre än, hos 40 lika länga med och hos 17 kortare än denna. Beträffande strâlblommornas stândare hafva sädana frân 100 blommor undersökts, 250 ggr förstorade, men hos Bot. Not. 1911. ISIS ingen anträffades pollen. DU pistillen hos dessa blommor nâgon gäng blir befruktad, torde detta ske endast medelst mycket smä leddjur. som ibland hitta väg till densamma med pollen frân diskblommorna. Nyss utvecklade, stâ stràlblommorna uppâtriktade; men i samma mân, som blommorna i den till en början konkava disken öppna sig, bilda de förra en allt större vin- kel mot denna och hafva, dâ disken vid fruktmognadens början höjer sig, merendels antagit en horisontal ställning för att slutligen heit och hället böja sig ned mot blom- skaftet. Diskens frukter, vanligen füllt utvecklade, öfverens- stämma äfven i öfrigt med motsvarande frukter hos hufvud arten. Strâlens frukter sällan füllt utvecklade, nästan cylind- riska, nâgot bôjda, omkr. 2 mm. lànga, */« mm. i diameter, med lâg, men under luppen skönjbar, tandad corona. Ibland är frukten omedelbart nedanför denna försedd med ett mem- branöst, 1—2 nun. langt, delvis sambladigt bihang, hvilket likasom ett fader omsluter den nedre delen af blomkronan. Följande moditikationer af denna form förekomma pä växtplatsen. 1. StrAlblommornas öfre del likasom uppsprättäd, nästan plan, hvarigenom dessa blommor fa formen af en sked, sâledes i viss mân pâminnande om Leucanthemum hos hvilken, som bekant, strälblommornas nedre. gröna del är rörformig nästan sä längt stycke som stiftet. 2. Stràlblommorna klufna tili omkring midten i tvä delar, af hvilka den undre är omkring tre ganger bredare än den öfre. 3. Strälen utgöres af bäde tubulösa, skedformiga klufna och plana blommor eller af blott tvä eller tre af de olika slagen. (Männe en följd af korsning mellan t. ex. Leu- canthemum och f. tubiflorum?) Den ifrägavarande Chrysanthemumformen anträffade jag första gängen den 28 juni 1009 pâ en äng â f. d. soldat- 189 torpet under gärden Hufvudginge vid Bengtsfors järnvägs- station i norra Dalsland. och pä uppmaning af Herr Pro- fessorn O. Nordstedt. till hvilken meddelande om fyndet gjordes, samlades en del frö» aï växten. hvilket sâddes pâ hösten. Frän den 4 juli 1911 utvecklades blomkorgarna hos de af detta frö uppkomna exemplaren. nägra visande samma karaktärer som moderväxten, andra företeende de ofvan anförda afvikelserna. Intet individ var ren Leucan- themumtyp. Ar 1910 flyttades ätskilliga stand med skedformiga och klufna strälblommor Iran växtplatsen hit till Dals-Ro- stock. dar de planterades i samma slags jord som den. i hvilken de förut hade vuxit. Blommorna, som är 191 1 ut- vecklades frän 19 juni, voro fullkomligt lika med dem, som dessa exemplar buro föregäende äret. Under de tre är, som jag varit i tillfälle studera denna form, har han alltid uppträdt lika ymnigt pä den lokal, dar han först observerades. Sen are har han anträffats pä östra och västra sidan af sjön Lelängens södra ända samt i heia trak- ten mellan Bengtsbrohöljen och sjön Artingen, Ärtemarks socken. Utan att vara bunden vid nägon viss lokal före- kommer han lika väl i fuktiga dälder som pä torra backar, i skogar sä väl som pä ängar. Afven pä ett gärde, som icke varit brukadt pä nägra är, växa ätskilliga ständ, upp- komna af frö, som antingen mäste hafva legat i jorden vid dennas uppodling eher spridt sig dit frän exemplar, som befinna sig pâ en med gärdet omedelbart (d. v. s. utan mellanliggande dike o. d.) sammanhängande äng. Säväl pä den ursprungliga växtplatsen som pä de lo- kaler, dar denna form odlas, blommar han 14—20 dagar senare än hufvudarten. -Närstäende, om icke füllt identiska former hafva blif- vit beskrifna, men icke namngifna, af E. Bornet & J. Car- dot, (Note s. une anomalie de Leucanthemum vulgare. Lam. i Bull. soc. bot. France t. 28. 1881. 196—7) och af E. 190 Härter enligt F. Thomas i XXII Ber. d. Oberhess. Ges. f. Natur- und Heilkunde, 1883 p. 305—308). Däremot har den ifrägavarande formen med rörlika strälblommor erhällit namnet: var. tubulifera Tenney; men dä jag icke kunnat fä reda pä, hvar eller om beskrifningen af Tenney tinnes publieerad, har jag gifvit formen ett nytt. fast liknande namn. Död. Adolf von Post afled i Uppsala den 14 aug. 1911. Han var född i Tisenhult i Östergötland d. 15 dec. 1822, bief student i Uppsala 1840, var i början militär, sedan under en läng följd af är anställd som lärare och som föreständare för Ultuna landtbruksinstitut, erhöll 1875 professors namn, heder och värdighet. blef filosofie heders- doktor vid Uppsala universitet 1877. Vi redogöra icke här för hans synnerligen värdefulla arbeten i geologi och landtbruksvetenskap. utan framhälla en- dast hans botaniska skrifter, hvaribland i första hand fär näm- nas det grundläggandearbetet: Försök tili en systematisk upp- ställning af växtställena i mellersta Sverige. Uppsatser af honom tinner man i Botaniska Xotiser 1842, 1844, 1845, 1851. 1856. 1858, 1863, 1865, 1866, 1874, i K. Yet. Skaps. Akad:s Öivers. 1860 och 1867, samt i Landtbruks Akad. Handl. 1886. Resande. Kyrkoherde S. J. Enander har inne- varande sommar gjort en resa tili Novaja Semlja och rys- ska lappmarken för att studera Salices. Döde. 1911. Den 4 juli prof. William Russel Dudley, Stanford University i Californien. — Den 3 juli lean de Rufz Lavison i Paris, 25 àr. — Den 23 apr. Rev. Augustin Lev ä Hampton Lodge vid Ross i England, f. d. 3 apr. 1842. — prof. N. Leon Marchand i Paris. — D. 25 jan. prof. Heinrich Mayr i München. 55 är. — U. 30 april general Gabriel Edouard Paris i Didard vid Paris, f. d. 8 nov. 1827. — D. 15 mai konservatorn Cyrus Guernsy Pringle i Burlington. Vermont i Amerika. 73 är. — D. 9 apr. assistenten Richard Volk i Hamburg. 191 1910. Dr Harry Bolus i Kenilworth vid Cape Town, f. 1834. Möller, Hj., Löfmossornasutbredningi Sverige I. Splachnaceæ. 79 s. — Arkiv f. Botanik Bd. 10 N:o 12. 1911. Dä det nu är 40 âr sedan en sammmanställning af de svenska mossornas utbredning. växtsätt och dylikt skedde genom Hartmans Flora, sä har förf. börjat en sâdan ny. Diagnoser meddelas îôr de arter och former, som ei äro upptagna i lättare tillgänglig litteratur. Afven medde- las namnet ä den, som iörst anträffat arten i vârt land, samt den, som insamlat de äldsta i vârt land bevarade exemplaren. Dä förf. haft tillfälle att genomse mänga herbarier. har han granskat öfver 3000 êx. svenska Splachnaceer. Splachman inelanocaulon (Wahlenb.) Schwægr. anföres här som ny för Sverige (frän Jockmock). Wettstein, R. v., Handbuch der Systematischen Botanik. Zweite, umgearbeitete Auflage. Leipzig und Wien. Franz Den ticke. 2 Hälfte. 1911. Med denna volum. som behandlar Angiospermerna. föreligger arbetet fullständigt. Det innehäller 914 sidor med 600 afbildningar och betingar ett pris af 24 Mk. Liksom den förlidet är utkomna första hälften är äfven den nu föreliggande äterstoden af arbetet omsorgs- fullt reviderad, och pä en mängd punkter möter man där- före viktiga tillägg eller afsevärda förändringar, betingade af det senaste ärtiondets litteratur; en stör mängd präktiga illustrationer hafva des.sutom tillkommit. I den nya upplagan framträder ännu mer än i den första författarens sträfvan att pä grundvalen af förhanden varande fakta belysa fylogenetiska spörsmäl. För öfrigt har arbetet alltigenom samma förtiänster som framhöllos vid omnämnandet af dess första del 'Bot. Xot. 1910, sid. 307 . Mbk. Bonnier, Gaston, Flore complète, illustrée en couleurs, de France. Suisse et Belgique. — Paris, 192 E. Orlhac. 1, rue Dante (V). Pris pr. fasc. 2,90 fr. (till ut- landet franco 3,25 fr.). Fort', började redan 1886 att göra förarbeten till denna flora. Det har naturligtvis haft sina stora svârigheter att fâ lefvande växter för färgläggningens skull. Bilder efter färg- lagda fotografier underlütta naturligtvis mödan vid en växts bestämning, äfven om de säsom här meddelas i half natur- lig storlek. Här finnas inga examineringstabeller utan endast be- skrifningar. men de viktigaste karaktärerna äro tryckta med kursiv Stil Det är forks mening att den som behöf- ver sädana tabeller skall använda Flore complète de la France et de la Suisse (comprenant aussi les plantes de Belgique ) af förf. och G. Lay en s. Beskrifningarna äro utförliga. men alla smärre former äro ej medtagna, utan hänvisas man i sâdana fall till Flore de F'rance af G. Rouy. Beträffande nomenklaturen vill förf. bibehâlla sâdana namn. som ha hundraârig häfd. Den första fasciklens 6 planscher omfatta släkterna Clematis, At r a gene, Thalictruni och Anemone. Coupin, H., Album général des Cryptogames Algues. Champignons, Lichens). Paris, E. Orlac. Pris pr. fase. 2,50 fr. (franco, rek. 2,85 fr.). Detta arbete kommer att meddela afbildningar af alla släkten och de förnämsta arterna jämte figurförklaring och hänvisning tili litteratur. Miehe, H., D ie sogenannten Eiweissdrüsen an den Blättern von Ardisia crispa A. DC. — Bericht. Deutsch. Bot. Ges. Bd. 29, 1911. s. 156 — 157. Redan 1902 iakttog Zimmerman att knölar pä bladen af nâgra Rubiaceer pä Java innehöllo bakterier. men huru de kommo dit utredde han ej. Förf. har pä Java undersökt Ardisia crispa och nâgra andra Mvrsinacéer, som i bladkanten ha ett pärlornament af knotiga förtjockningar. som blifvit kallade ägghvitkört- lar. Han har kunnat fullfölja utvecklingen och se att bak- 193 terierna förekommo redan i fröna, att de vid groningen öfvergingo pâ vegetationsspetsen och fortväxte med den, samt att de öfvergingo i särskilda organ i de unga bladan- lagen, i hvilkas intercellularrum de utvecklade sig i mängd. Vid anläggningen af blomman inneslötos de i fruktämnet och inkommo i embryosäcken. Det blir säledes här en symbios mellan en bakterie och en ianerogam. Punnett, R. C., Mendelismen. Bemyndigad över- sättning av Robert Larsson. Med förord af docent H. Nilsson- Eh le. 62 s. Stockholm 1911. — Pris 1 kr. Dä Mendel pä 1850-talet publicerade resultatet af sina försök med hybridisering af Pisum sativum, blef hans ar- bete föga beaktadt. Det var först 50 är senare som andra personer slogo in pä samma riktning som han. Men dä Mendel hade undersökt ärftligheten af hvarje egenskap för sig genom Hera generationer, sä är hans arbete af grund- läggande betydelse för den nya riktning inom ärftlighets- läran, som under namn af Mendelism pä senare tiden gjort sä stora landvinningar. Därför kan en kort populär fram- ställning sâdan soin föreliggande arbete vara af behofvet päkallad. — (Stiftandet af Mendelska sällskapet i Lund skedde förra äret.) Arbejder fra den arktiske station paa Disko. Under denna gemensamma titel har i Meddelelser om Grönland bd. 47 en Serie afhandlingar päbörjats, som skola meddela resultaten af de undersökningar, som göras pä den för ett par är sedan inrättade grönländska Stationen. De tvä af Märten P. Porsild skrifna uppsatserna utgöra början tili den botaniska delen af dem. Vetenskapsakademien d. 10 maj. Till införande i Handlingarna antogs följande: Botanische Ergebnisse der schwedischen Expedition nach Patagonien und dem Feuer- lande 1907—1909: a) Die Lebermoose, af F. Stephani, b) Beiträge zur Orchideenflora Südamerikas, af Er. Kränzlin. Den 24 maj. Till ledamot invaldes prof. O. JueL Till införande i Handl. antogs en afhandling af N. J. Schus- 194 ter. Weltrichia und die Bennettitales. For Ark. f. Hot. an- togos: Om fjällväxter nedaniör skogsgränsen. af John Frödin. samt: N'eue brasilianische Gräser, af E. L. Ekman Den 7 iuni. Prof. J. Eriksson höll ett föredrag öfver sina undersökningar af Puccinia Malvacearum. — Följande afhandlingar antogos tili införande i Handlingarna: 1) Der Malvarost, seine Verbreitung. Xatur- und Entwicklungsge- schichte, af J. Eriksson; 2 Ueber die Permebilität der Wur- zelspitzen von Vicia F aba, af Fi. Lundegärd; samt i Ar- kif f. Bot.: Ueber die grünen Spezies der Gattung Pénicillium, af R. Westling. Müller, Karl, Die Lebermoose (Musci hepa- tici . Erste Abteilung. 870 sid. Leipzig 1906—1911. Eduard Kummer. — Dr. L. Rabenhost’s Kryptogamenflora von Deutschland. Österreich und der Schweiz. Zweite, voll- ständig neu bearbeitete Auflage. Sechster Band. Pris 33 Mark 60 Pf. Den första afdelningen af detta stora verk föreligger nu fullständig. Det har blifvit en flora öfver heia Europas lefvermossor inberäknadt Spetsbergen . Äfven für man se under den geografiska utbredningen andra extraeuropeiska länder citerade. ss. fiera delar af Xorra Amerika. Sydge- orgien, China. Bland dem. som förf. tackar för bidrag, upptagas 5 hepaticologer trän de skandinaviska länderna. Den allmänna delen upptager icke mindre än 132 sid Förf. använder S. O. Lindbergs termer för benämningarna pä växterna etter fördelningen at könsorganen. Det af Schiffner i Engler och PrantF Xatiirl. Pfian- zenfamilien använda systemet användes äfven af K. Müller. Denna del omfattar Marchandâtes och Jungermanniales acrogynae. Examineringstabeller meddelas bäde för släk- tena och arterna. Afbildningar af alla i Tyskland, Öster- rike eller Schweiz förekommande arter meddelas. Det kom- mer dû visserligen att saknas bilder för de uteslutande skandinaviska arterna. men de för öfrigt talrika bilderna och de utförliga beskrifningarna böra underlätta examine- 195 ringen äfven af nämnda arter. Afbildningarnas antal gä tili 363, innehällande 1100 enskilda figurer. Man finner ofta att förf. framhâller sina egna äsikter om en forms systematiska värde och plats. Föregäende arheten, som omfattar heia Europas lefvermossor, äro endast arbetena af Nees von Esenbeck 1833— 3S och Dumortier 1874. Ny litteratur. Apstein, C. 1911. Synchaetophagus balticus, ein in Synchæ- ta lebender Pilz. — Wissensch. Meeresunters. v. Kom- miss. Unters, deutsch. Meeres, N, F., Abth. 12, p. 163—166. Büloi t\ W. 1911. Vallfartsorter: Kungsmarken — Fâgelsâng — Räften — Billebjer — Dalby hage — Romeleklint. 40 s., 8 f. — Meddelanden frfin Skanes Naturskyddsförening. 2. Christensen, C. 1910. On some species of ferns collected by Dr Carl Skottsberg in Temperate South America. 32 s. , 1 t., 4 textf. — Arkiv f. Bot. Bb. 10 n:o 2. Dahlgren, K. V. O. 1911. Studier öfver afvikande talförhäll- anden och andra anomalier i blommorna hos nâgra Campanulaarter. 24 s., 1 t., 17 textf. Dusén, P. 1911. Ein neues eigentümliches Eryngium. 5 s.. 1 t. — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 5. — (E. ombrophilum frân Brasilien). Eriksson, J, 1911. La rouille des Mauves (Puccinia malvacea- rum Mont.), sa nature et ses phases de développement. — Comptes rendus d. séances de 1' Académie d. sciences, Paris t. 152 p. 1776—8. Fries, R. E. 1911. Ein unbeachtet gebliebenes Monokotyled- onmerkmal bei einigen Polyçarpicae. — Bericht. Deutsch. Bot. Ges. 29 p. 202, 6 textf. Holst , N. O. Alnarps-floden en svensk -cromerflod» — Sveri- ges Geol. Undersökn. — 64 s. Ser. C. n:r 237. Kylin, H. U10. Zur Kenntnis der Algenflora der norwe- gischen Westküste. 37 s., 6 textf. Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 1. — (Nya arter: Pseudopringsheimia penetrans, Stre- blonema inclusum och Asperococcus norvegicus.) 1% Lagerberg, Th. 1911. Pestalozzia Hartigi Tubeuf. En ny liende i vüra plantskolor. — Skogsvärdsför. Tidskr. Meddel. Stat. Skogsförsöksanst.) s. 183—199, 10 textf. Limbnan, C. A. 1911. Vi och vâra blommor. En bok om prydnadsväxterna inne och Ute. — Ltkommer i 12 haf- ten.) H. 1. 32 s., 4:o, 9 t. (4 kr). Linné, C. v. 1911. Bref och skrifvelser af och tili Carl von Linné. Med understöd af Svenska Staten utgifna af Upsala Universitet. Afd. 1. del 5. Bref till och frân en- skilda personer: Bäck 1756—76). C. och D. Utg. och med upplysande noter törsedda af Th. M. Fries. 336 s. Lloyd, C. G. 1910. Femsjö in Fries Day. — Mycological Notes N:o 36. s. 480 — 182, 1 textf. Nilson-Ehle, H. 1911. Ueber Fälle spontanen Wegfallens eines Hemmungsfaktors beim Hafer. — Zeitschr. f. induk- tive Abstammungs- und Vererbungslehre. Bd. 5 H. 1 p.l — 37, t. 1. Nordstrom. K. B. 1911. Iakttagelser öfver strand- och vat- tenvegationen i vissa trakter af Medelpad. 53. s. — Arkiv f. Bot Bd. 10 n:r 7. Sterner, E. 1911. Jukkasjärviomrädets flora. Torne Lapp- mark). 50 s. — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 9. Svcdelins, N. 1911. Rhodophyceae. — Engl. u. Prantl. Die Natürl. Pflanzenfam. Nachtr. zu 1 Teil, Abteil. 2 s. 191—285, textf. 104—170. Svensk botanisk Tidskrift Bd. 5. h. 1 — 2. 1911. Sorensen, W. 1911. Sur la structure du fruit de nos Géra- niacées, comment il se comporte au moment de la matu- rité, recherches biologiques. — Overs. Danske Yiden- skabernes Selsk. Forh. 1911 X:o 2, p. 99 — 137. 1 t. Innehâll. Gertz, O., Om anthocyan hos alpina växter. S. 149. Heintze, A., Om vinterstândare bland Ölands alfvarväxter. S. 165. Henriksson, J., Chrysanthemum Leucanthemum L. f. tubiflorum. S. 187. Smärre notiser. S. 185—6, 190 — 196. Lund, Berlingska Boktryckeriet, is/s 1911. 197 Algologische Notizen. 6 — 7. Von O. Borge. 6. Süsswasseralgen aus Queensland. Mr. F. Manson Bailey, Colonial Botanist of Queensland, hat die Güte gehabt, mir einige von Dr. Th. L. Bancroft gesammelte Kollektionen Süsswasseralgen aus Queensland zu schicken. Das meiste bestand aus sterilen Zygnemaceen und Oedogoniaceen; es fand sich darunter aber manches Interessante, weshalb ich hier ein, wie ich glaube, nicht unwillkommenes Verzeichnis davon gebe. Gonatozygon De Bar. G. aculeatum Hast. Forma minor apicibus leviter dilatatis. Crass, cell, sine acul. 13 //, diametro 12-plo longius; long. acul. 6,5 — 7 g. Barrow River. Penium (Bréb.) Lütkem. P. cucurbitininn var. subpolymorphwn Nordst. Long. cell. 71—73 g, crass. 39 /<; lat. constrict. 35—37 g. Upper Walsh River County: Stannary Hills P- margaritaceum (Ehrenb.) Bréb. Upper Walsh River County: Stannary Hills. P. navicula Bréb. Barrow River. Closterium Nitzsch. C. acutum Bréb. Upper Walsh River. C. gracile Bréb. Enoggera Reservoir. C. leibleinii Kiitz. Crass, cell. 24,5—31,2 //, diametro 5— 6-plo longius. Maroochian District. Bot. Not. 1911. 14 198 C. lunula var. maximum Borge. Forma cellulis 153- 185 // crassis, diametro 5 — 6-plo longionbus., dorso non tam valde convexo quam in forma brasiliensi, ventre fere recto vel plus minus tumido; apici- bus latere superiori non concavis. Enoggera. C. parvulum Nag. • Upper Walsh River County: Stannary Hills. Pleurotaenium (Näg.) Lund. P. cristatum (Turn.) Borge. Forma Borge Trop. Süssw.-Chloroph. p. 15, t. 1, f. 11. Long, semicell. 218—220 lat. ad. bas. 29—30 ad apic. 26 fi, infra apic. 22 Barrow River. P. ehrenbergii (Bréb.) De Bar. Upper Walsh River County: Stannary Hills; Barrow River. — — var. elongatum West. Barrow River. P. ovatum Nordst. Barrow River. P. stuhlmannii (Hieron.) Schmidle. Forma Borge Desm. erst, regnellsch. Exp. p. 83, t. 2, f. 5. Lat. max. semicell. 61 — 62, s g, lat. apic. 49,5—52 //. Barrow River. Cosmarium Corda. C. angulatum (Pertv) Rab. Forma major angulis omnibus semicellularum rotun- datis, isthmo angustiore; pyrenoidibus binis. Long. cell. 76—77 //, lat. 44 //, crass. 28, s — 29 //; lat. isthm. 17 lat. apic. cire. 20 ft. Fig. 1. Barrow River. Die Form scheint von der f. major Grün. Ins. Bank p. 15, t. 2, f. 24 nur durch etwas grössere Dimensionen ab- zuweichen sowie dadurch, dass die Zellenden nicht konkav 199 sind. Vgl. auch Turn. Alg. Ind. orient, p. 56. t. 8 f. 35, t. 9, f. 25 und Schmidle Siissw. alg. Austral, p. 307. Hieher wird auch C. bengmense Turn. 1. c. t. 8, 1. 33, t. 9, f. 33 zu zählen sein. Ob diese Form tatsächlich zu Pertvs Art zu bringen sei, scheint mir dagegen sehr fragwürdig. Letztere ist bedeutend kleiner und hat einen bedeutend breiteren Isthmus, auch sind die oberen und die unteren Ecken scharf und nicht abgerundet. Cosmarium angiilatum ( Perty ) Rah. 740/i. Fig. 1. C. binum var. australiense Borge. Long. cell. 43—45,5 /«, lat. 33,5—35 /t; lat. isthm. 13 — 14,5 /< Barrow River. C. botrytis (Bory) Menegh. Upper Walsh River County: Stannary Hills. C. gvanatum Ralfs. Upper Walsh River County: Stannary Hills. C. javanicum Nordst. Forma isthmo latiori, lateribus semicellularum rectis, 200 apicibus truneatis. Long. cell. 156—158 », lat. 67,5— 78 lat. isthm. 45,5—52 ft. Fig. 2. Eureka Creek: Stannary Hills. C. Ultimi Bréb. Upper Walsh River County: Stannary Hills. C. Inndcllii Delp. Forma minor apice subtruncato, sinu mox ampliato; pyrenonidibus binis. Long. cell. 45—46 », lat. 43—46 », crass. 27—28 ,»; lat. isthm. 20—21 ju. Fig. 3. Barrow River. Die australische Form gleicht am meisten var. cor- ruptum (Turn.) West, von der sie sich hauptsächlich durch noch kleinere Dimensionen und durch den fast unmittelbar erweiterten Sinus unterscheidet. C. obsoletum (Hantzsch) Reinsch. Barrow River. - v. punctatum Mask, forma Nordst. Fr. w. alg. N. Zeal. p. 54, t. 5, f. 21 a— c. Long cell. 50,5—52 ft. lat. 56—57,5 //; lat. isthm. 26 ,». Stannary Hills. C. perforatum Lund. Upper Walsh River County: Stannary Hills. C. pseudo protuber ans var. angustius Nordst. Long. cell. 32—33 ju, lat. 26 //; lat. isthm. 7,5—8 ». Stannary Hills. var. tumidum n. var. Fig. 4. Var. minor semicellulis dorso plus minus producto, angulis inferioribus acutis, lateribus rectis vel leviter retu- sis; e vertice visis tumidis; a latere visis circularibus apice truncato. Long. cell. 28,5 — 30 ,», lat. 26—28,5 «; lat. isthm. 6,5 — 8 fi. Barrow* River. Eine nahestehende Form ist C. elfvingii var. saxoni- cum Rac., die auch von West, Monogr. Br. Desm. III p. 56. mit Recht zu C. pseudoprotuberans gebracht wird. Sie un- terscheidet sich von var. tumidum dadurch, dass der Rük- 201 ken der Zellhälfte nicht ausgezogen und, e vertice gesehen, nicht tumiert ist. C. punctulatum Bréb. Stannary Hills. — — v. siibpunctulatum (Nordst.) Borges. Upper Walsh River. Stimmte mit C. sub punctulatum Nordst. Fr. w. alg. N. Zeal, p, 47, t. 5, f. 8 überein. C. pyramidatum Bréb, Forma Borge Desm. erst, regnellsch. Exp. p. 94, t. 3, f. 8, sed minor. Long. cell. 58—59 /u, lat. 48/<; lat. isthm. 19, s /u. Barrow River. C. reniforme Arch. Upper Walsh River. C. subspeciosum var. validius Nordst. Long, semicell. 32,5 /«, lat. 45,5 y\ lat. isthm. 18 ft. Upper Walsh River County: Stannary Hills. C. sulcatum Nordst. var. glabvum n. var. Fig. 5 Var. minor semicellulis dorso magis rotundatis, angu- lis lateralibus membrana incrassatis (subtuberculatis), me- dio glabris (non sulcatis). Nucleo amylacei singuli. Long, cell. 32,5—34 ,u, lat. 27—28,5 //, crass. 19—20 //; lat. isthm. 7,5—8 ju. Upper Walsh River County. Diese Form erinnert an einige Formen von C. pseudo- protuberans Kirchn., sie unterscheidet sich aber deutlich von derselben dadurch, dass die Zellhälfte eine bedeutend schmälere Basis und scharfe obere Ecken und, e vertice ge- sehen, spitzere Zellenden hat. Eine nahestehende Art scheint C. typicum Schmidle zu sein, das jedoch in der Zellhälfte zwei Pvrenoiden hat. Staurastrum Meyen ; Ralfs. S. approximation West. Forma apicibus processuum bidenticulatis, ad basin semicellularum granulo parvo sub processu unoquoque 202 ornata. Long, semicell. 18 /m, lat. cum proc. 58—59 //, lat. supra isthm. 11—12 //; lat. isthm. 6,5 //. Fig. 6. Enoggera Reservoir. 5. dilatation var. obtusilobum De Not. Forma Nordst. Fr. w. alg. N. Zeal. p. 41, t. 4, f. 15. Upper Walsh River. .S', leptocladum var. cornutum Wille. Enoggera Reservoir. S. pseudosebaldi *tonsum Nordst. Enoggera Reservoir. S. sexangulare var. gemmescens Playf. Polymorph, p. 489, t. 12, f. 11. Forma dorso semicellularum late rotundato. Long, semic. 19—20 //, lat. cum rad. 71 — 72 lat. isthm. 11 — 12 u. Fig. 7. Barrow River. Vgl. auch var. production Rac. Desm. Ciastoni. p. 381. t, 7, f.. 12 und 1. australica Schmidle. Euastrum Ehrenb.; Ralfs. E. ansatum Ralfs. Barrow River. E. denticulatum var. stictum Borges. Forma tab. nostr. fig. 8. Long. cell. 39 lat. 27,5 /n\ lat. isthm. 7,5—8 fi. Barrow River, E. elegans var. pseudelegans (Turn.) West. Forma West Monogr. Br. Desm. II, p. 49, t. 38, f. 23. Barrow River. E. spinulosum *inermius Nordst. Long. cell. 58—61 //, lat. 48—52 //; lat. isthm. 13—14,5//. Barrow River. E. turner i West. Forma E. sp. Nordst. Fr. w. alg. N. Zeal, similis sed minor. Long. cell. 29 u, lat 20 /<; lat. isthm. 6,5 //. Barrow River. 203 Micrasterias Menegh. M. decemdenlata (Näg.) Arch. Barrow River. M. denticulata var. no tat a Nordst. Upper Walsh River. M. mahabuleshwarensis var. wallichii (Grun.) West. Barrow River. Desmidium Ag. D. aptogonum var. acutius Nordst. Barrow River. Gymnozyga Ehrenb. G. moniliformis Ehrenb. var. minima n. var. Fig. 9. Var. cellulis l1/s — E/2-plo longioribus quam latioribus, fasciis annularibus tenuioribus magis discretis. Zygotis fere rectangularibus angulis late rotundatis, lateribus rectis vel levissime retusis. Long, cell 14—15,5/«, crass, max. 10,5—12/«, crass, apic. 9 /«; long, zygot. 21 — 22 crass. 14—15,5 /«. Upper Walsh River. Ausser wegen der Kleinheit erhält diese Varietät ein von der Hauptform bedeutend abweichendes Aussehen auch wegen der verhältnismässig kürzeren Zellen und we- gen der schwächer hervortretenden und weiter voneinan- der getrennten Querbänder. Hyalotheca Ehrenb. H. dissüiens (Smith) Bréb. Long. cell. 14—17 g, crass. 22 u. Upper Walsh River County. Spirogyra Link. S. inflata (Vauch.) Rab. Upper Walsh River. Botryococcus Kütz. B. bramai Kütz. Enoggera Reservoir. 04 Ophiocytium Näg. O. capitatum van longispinwn (Möb.) Leramerm. Enoggera Reservoir. Nephrocytium Näg. A’, agardhianum Näg. Enoggera Reservoir. Pediastrum Meyen. P. tétras (Ehrenb.) Ralfs. Upper Walsh River County: Stannary Hills. Scenedesmus Meyen. S. bijuga (Turp.) Ktitz. Enoggera Reservoir. S. brasiliensis Bohlin. Barrow River. S. quadricauda (Turp.) Bréb. Upper Walsh River. — — var. horridus Kirchn. Enoggera Reservoir. Coelastrum Näg. C. pulchrum Schmidle. Barrow River. var. intermedium Bohlin. Barrow River. Sorastrum Kiitz. S, crassispinosum ( Hansg.) Bohlin. Barrow River. Chaetosphaeridium Kleb. C. globosum (Nordst.) Kleb. Forma minor. Diam. cell. 12 //. Barrow River. Coleochaete Bréb. C. nitellarum Jost. Upper Walsh River County: Stannary Hills. Oedogonium Link. O. crispum (Hass.) Wittr. Barrow River. 0. franklinianum Wittr. Crass, cell. veg. plant, fem. 13,«, plant masc. 11.5,«; crass, oogon. 31—35 /<; crass, cell, antherid. 10, ;>,«. Oogoniis interdum binis. LTpper Walsh River County: Stannary Hills. O. hians Nordst. et Hirn. Upper Walsh River County: Stannary Hills. O. oelandicum Wittr. Forma minor. Crass, cell. veg. 9 — 9,a ,«., altit. 4— 5-plo major; crass, oogon. 27,5 — 30 ,«, altit 19,5—25 ,«; crass nan- nandr. 6—6,5 n, altit, 11,5—12 /x. Fig. 10. Barrow River. Trotz eifrigen Suchens habe ich keine Androspo- sporangien entdecken können, weshalb ich anfangs Beden- ken trug, die Form zu O. oelandicum zu führen, womit sie sonst, abgesehen von etwas kleineren Dimensionen, gut übereinstimmt. O. tapeinosporum Wittr. Forma oogoniis singulis vel binis. Barrow River. O. undalatum (Bréb.) A. Br. forma « Hirn. Barrow River. Cladophora Kütz. C. fracta var. normalis Rab. Status ramosus. Murphys Creek. Herr Dr. Friedrich Brand , München, der die Freund- lichkeit gehabt hat, diese Alge zu bestimmen, schreibt: »Den europäischen Formen gegenüber war kein Unterschied festzustellen, und die weite Verbreitung dieser Alge ist in- teressant.'' Plectonema Thur. P. tomasinianum (Kütz.) Born. Upper Walsh River. Calothrix Ag. C. fnsea (Kütz.) Born, et Flah. Barrow River. Dichothrix Zanard. D. baueriana (Grün.) Born, et Flah. Barrow River. Süsswasseralgen aus Madeira. Folgende Algen sind von Herrn Prof. Dr. Carl Lindman im ). 1885 auf Madeira gesammelt und mir zur Bestimmung überlassen worden. Cosmarium botrytis (Bory.) Menegh. Forma major membrana in medio et apice semicellularum granulis nul- lis. Long. cell. 100 — 102 fi, lat. 71,5 — 74;«; lat. isthm. 20 — 21,«. - Funchal: Ribeira de Santa Luzia, an Mauern etc. Spirogyra spec, sterilis. — Im Wasserreservoir des kleinen Currals. Oocystis solit aria Wittr. — Funchal: Ribeira de Santa Luzia, an Mauern etc. Stichococcus ßaccidus (Kütz.) Gay. — Funchal: Caminho do Monte. Oedogonium spec, steriles. — Funchal: Levada. Ribeira de Santa Luzia; Grosser Curral. Gloeothece tepidariorum (A. Br.) Lagerh. — Funchal, in sickerndem Wasser an Mauern. Phormidium autumnale (Ag.) Gom. — Funchal. Nostoc humifnsum Carm. — Palheiro do Ferreiro, an Wänden von Gewächshäusern. Cylindrospermum majus Kütz. — Funchal, an Mauern. 207 Literaturverkürzungen. Borge Desm. erst, regnellsch. Exp. — 0. Borge, Die Algen der ersten Regnellschen Expedition. 2. Desmidiaceen. — Arkiv för Bot. 1. Stockholm 1903. Borge Trop. Siissw. Chloroph. = 0. Borge, Ueber tropische und subtropische Süsswasser-Chlorophyceen. — Bih. K. Sv. Vet.- Akad. Handl. 24, n:r 12. Stockholm 1899. Grün. Ins. Bank. — A. Gritnow, Ueber die von Herrn Gerstenber- ger in Rabenhorsts Decaden ausgegebenen Süsswasser-Diatoma- ceen und Desmidiaceen von der Insel Banka, nebst Unter- suchungen über die Gattungen Ceratoneis und Frustulia. — Beitr. z. näh. Kenntn. u. Verbr. d. Alg. Herausgeg. von L. Rabenhorst. Leipzig 1865. Nordst. Fr. w. alg. N. Zeal. = 0. Nordstedt, Fresh-water algae collected by Dr. S. Berggren in New Zeeland and Australia. — K. Vet.-Akad. Handl. 22. Stockholm 1888. Plnyf. Polymorph. = G. I. Playfair, Polymorphism and life-history in the Desmidiaceæ. — Proc. Linn. Soc. of New South Wales. 30, 1910. Rac. Desm. Ciastoni. = M. Raciborski, Desmidya zebrane przez Dr. E. Ciastonia w podrözy na okolo ziemi. — Rospraw. Wydz. mat. przyr. Akad. Umiej. Krakow. 22, 1892. Schmidle Sitssw. alg. Austral. = W. Schmidle, Süsswasseralgen aus Australien. — Flora Bd. 82, 1896. Pirn. Alg. Ind. Orient. = W. B. Turner, Algae aquae dulcis In- diae orientalis. — K. Sv. Vet.-Akad. Handl. 25, Stockholm 1892. West Monogr. Br. Desm. — W. West and G. S. West, A monograph of the British Desmidiaceæ. Vol. 1 — 3, London 1904 — 1908. Figurenerklärung. Fig. 1. (Textfig.) Cosmarium angulatum (Perty) Rab 740 /i » 2. Taf. 2 » javanicum Nordst 277 1 • 3. » » » lundellii Delp 740/i » 4. » » » pseudoprotuberans v. tumi- dum n. v 740/t » 5. » » » sulcatum v. glabrum n. v 74 °/, * 6. » » Staurastrum approximatum West 747i » 7. ► » » sexangulare v. gemmescens Playf. (b = rad. e vert, visus). 747i » 8. » » Euastrum denticulatum v. stictum Borges. 747t » 9. » » Gymnozyga moniliformis v. minima n. v. . 747i » 10. » * Oedogonium oelandicum Wittr 397, 208 Frödin, J., Om fjällväxter nedanför skogs- gränsen i Skandinavien. 63 s.. 1 t., 2 textf. — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 16. 1911. Förf. redogör utförligt för utbredningen aî Ranuncu- lus hyperboreus och söker pävisa en del faktorer som till- sammans hilda förutsättningen för det egendomliga förhäl- landet, att en hei del växtformer, som normalt tillhöra hög- landet, ja, t. o. m. fjällen. pä den norska sidan gä ned tili kustomrädet och talrikt förekomma äfven vid hafvets nivä. Dessa faktorer äro i korthet: 1. Det korta horisontalafständel mellan den norska kusten och regio alpina möjliggör en afsevärd transport af frön och skott frän det senare omrädet tili det förra. 2. Fjällväxternas förekomst vid Atlanten torde där- för ocksâ delvis betingas af att skogsfloran ej nâr dit ut. 3. Det äfven om sommaren fuktiga och nederbörds- rika klimatet i kustregionen med dess jämförelsevis obe- tydliga afdunstning skulle verka i hög grad ogynnsamt pä fjällväxterna, som alla äro mer eller mindre xeroiila, om ej en annan omständighet motverkade den allt för stora fuktigheten. Denna faktor är det atmosfäriska och terrestra saltet. som gör kustlandet tili ett fysiologiskt sedt torrt om- räde, äfven om det i rent fysikaliskt afseende är fuktigt. 4. För fjällväxternas fortlefnad pâ en viss plats är det nödvändigt, att deras Optimumtemperatur ej öfverskri- des. Vid norska kusten, särskildt i norr är sommartem- peraturen densamma som pä de lägre niväerna af regio alpina, under det att den i det bottniska kustlandet är vä- sentligt högre. Detta är en af de viktigaste orsakerna tili fjällväxternas uppträdande i det atlantiska läglandet. Fjäll- växternas förekomst här beror alltsâ ej pä det insulära» klimatet i och för sig. utan pä att just detta insulära klimat har den egenskapen, att dess sommartemperatur ganska nära öfverensstämmer med ätskilliga fjällväxters optimum- temperatur. 209 Om anthocyan hos alpina växter. Ett bidrag tili ScHneebergflorans ökologi. Af Otto Gertz. ("Forts, frân sida 164.) Yid tiden för mina undersökningar â Schneeberg' fanns af denna lifiigt röda höstfärgning af växtens vegetativa system intet att se. Säsom emellertid tidigare. â kräftigt anthocyanförande exemplar frân Wendelstein gjorda iakt- tagelser (September 1905) hafva visât, är anthocyans lokali- sation i röda höstblad af Arctostaphylos alpina utprägladt subepidermal, i det att enbart mesofyllet dervid uppträder som bärare af detta pigment ')■ Arctostaphylos uva ursi (Ln Spreng. De äldrade bladen utmärka sig genom en intensivt karminröd färgning, hvilken äfven â ännu füllt lifskraftiga blad kan i mer eller mindre framträdande grad göra sig gällande, nemligen lokalt kring särställen efter mekaniska skador, insektstyng m. m., hvilka stallen befinnas omgifna af bredare eller smalare, genom anthocyan kräftigt rödfär- gade zoner. Röd cellsaft företinnes här rikligt i mesofyllet. hufvudsakligen i palissadparenkvmcellerna. I unga blad, der ofta spetsar och kanter, ja stundom skifvoma i sin helhet visa rödfärgning, är anthocyans loka- lisation lika strängt subepidermal. Äfven i stammen och dess grenar finnes anthocyan. der lokaliseradt i cellagren under epidermis2). Till skillnad frân förhällandet hos föregäende art. gör sig i allmänhet icke nagon utpräglad höstfärgning gällande hos Arctostaphylos uva ursi. Säkerligen stär detta i sam- band dermed, att bladen här, tack vare sin tjocka, läder- artade konsistens, äro fleräriga och af denna grund icke 1) Se Gertz, O. 1. c. p. 323. 3) Gertz, O. 1. c. p. 323. Bot. Not. 1911. 210 alla vid nâgon bestâmd tidpunkt installa sin lifsverksamhet, hvilket moment i de afdöende bladen fôrebâdas genom en i dessa inträdande anthocyanbildning, utan do bort vid olika tider, hvarvid emellertid hvarje blad visar sin indivi- duella höstfärgning. Hos Arctostaphylos alpina àter. der bladen pâ grand af saknaden af transpirationsskydd iiro sommargröna, blir höstfärgningen särskildt utpräglad, erne- dan alla bladen nära nog samtidigt inträda i afdöendets fas med dess rikliga anthocyanproduktion* 1). Erica carnea L. Till en del redan blommande individ af denna art, hvilka jag i midten af februari mänad 1906 undersökte i Isardalen ej längt frän München (Grosshesselohe), der väx- ten bildar täta beständ öfver vidsträckta omräden, visade en synnerligen kräftig, genom anthocyan framkallad vinter- färgning af bladen. Anthocyan befanns här vara bundet vid grundväfnaden uteslutande. Arten tillhör Schneebergs flora, der den uppträder sora préalpin växt, men blef vid min vistelse derstädes icke uppmärksammad. Azalea procumbens L. Anthocyanfärgning särskildt framträdande hos denna växt. En intensivt karminröd färg tillkommer nemligen äldrade blad, liksom ock foderblad, fruktvägg och frukt- skaft, hvilka senare äro ytterst stärkt röda. Samma utse- ende, fast mindre stärkt framträdande, visa de unga, ännu icke füllt utbildade bladen. ') Nämnda olikhet hos Arctostaphylos uva itrsi och A. al- pina i fräga om höstbladens färg fâr, i samband med frukternas rôda, resp. blä färg, sin stora betydelse i fruktspridningens tjenst, i det att hos den förra arten stenfruktens intensivt röda färg gör sig särdeles kräftigt gällande gent emot bakgrunden af de öfver- vintrande, lifligt gröna bladen, en skyltapparat genom kontrast- färgning, som verkar lockande pâ fàglar, hvilka förtära fruk- terna och derigenom sprida dessas stenkärnor. Diese zweckmäs- sige Kontrastwirkung wird erst ins rechte Licht gerückt durch die Tatsache, dass die verwandte Alpenbärentraube im Herbst rote Blätter, dafür auch schwarze Steinfrüchte besitzt.» — Schroeter, C. 1. c. p. 156. 211 I äldre och yngre blad samt i fruktskaften uppträder anthocyan subepidermalt. I blomfodret synes det emeller- tid företinnas i epidermis. Pyrola minor L. Ölvervintrande blad kräftigt rödfärgade af anthocvan, bundet vid mesofyllet. I rikliga mängder föra särskildt palissadparenkymets celler detta färgämne. Pyrola minor tillhör lioran ä Schneeberg, der den all- mänt förekommer pä skuggrika Ställen i bergsskogarna ända upp i krummholzregionen. Ofvan anförda uppgift om väx- tens anthocyanfärgning har emellertid icke grundats pä iakttagelser â individ inom nämnda omräde, utan afser vintergröna individ i Lunds botaniska trädgärd (febru- ari 1911). Pyrola secunda L. Lika litet som ofvan beskrifna art utgörande ett ele- ment i den rent alpina Vegetationen â Schneeberg, träffas mom bergs- och föralpregionen af detta bergsmassiv Py- rola secunda icke sällan. Fiera individ, hvilka anträffats i barrskog migra hundra meter nedanför Baumgartnerhaus, hade stamled och bladskaft färgade af anthocyan, äfven här med utbredning i celler innanför epidermis. Beträffande ett Pyrola secunda- individ frän analog stândort â Wendelstein, har tidigare derom gjorts följande notering: Vid undersökning af ett svagt rödfärgadt undre internodium befans anthocyan bundet vid barkparenky- met. Företrädesvis de cellrader. som lâgo i närheten af kärlknippeväfnaden, voro utmärkta genom anthocyanhalt (V» 1905).» l) Androsace chamaejasme Host. Denna art torde fâ räknas bland de växter, tillhö- rande Schneebergs alpina Hora, hvilka utbilda anthocyan i mer än vanligt riklig mängd. Sâlunda visa nästan alltid bla- dens spetsar rödfärgning, och icke sällan uppträder heia den 1) Gertz, O. 1. c. p. 321. basala bladrosetten med likformig färgning i karminrödt. Detta senare befinnes merendels vara fallet hos de individ, som icke utgöra konstituenter i den alpina ängsflorans täta matter, utan vaxa pä vegetationsfattiga gebiet med mera steril botten. stallen, hvilka intagas ai en mera isoleradt uppträ- dande klippflora. Den röda anthocyanfärgen gär här ej sällan öfver äfven tili inflorescensskaftet. I säväl blad som stam är anthocyan uteslutande bun- det vid epidermis. Primula Clusiana T a u s e h. De undre bladsidorna ofta stärkt rôda i spetsen och i kanterna. Särskildt när bladen äro riktade utât eller uppât, förefihnes â dessa för ljuset särskildt exponerade, undre bladj'tor en kräftig anthocyanfärgning. Röd anlöpning visa derjemte hos denna växt blomskaftets öfre del, de tvenne förbladen samt i särskildt hög grad blomfodret, ätminstone under postflorationen. Bladen föra anthocyan uteslutande i undre epidermis. Hos de undersökta individen var särskildt framträdande den egendomligheten, att undre epidermis jemte närmast ofvan liggande cellager hade lossnat frän förbandet med öfriga väfnader i bladet. Denna aflossning hade blott i blad- kanten samt i medelnervspartiet uteblifvit. 1 blomskaft, förblad och foderblad finnes anthocyan äfvenledes epidermalt lokaliseradt. Primula minima L. Egendomligt nog, synes anthocyan här aldrig utbildas i rosettbladen, hvilka i stället städse visa en stärkt framträdande färgning i blekgult. Deremot uppträder anthocyan. bort- sedt frän den rosenröda blomkronan, mer eller mindre rik- ligt i foderbladen och fruktskaftet samt i den öfre, af blomfod- ret icke täckta delen af kapselväggen. Merendels iörehnnes ä foderblad och fruktvägg denna färgning punktvis fördelad, sâ att ifrägavarande växtdelar här erhälla ett rödprickigt utseende. I samtliga anthocyanproducerande delar är färgämnet 213 lokaliseradt i epidermis. Det saknas emellertid städse i klyföppningarnes slutceller ‘). Primula officinalis (L.) Jacq. Mer eller mindre stark anthocyanfärgning â nedre delen af bladskaft och Stängel samt â rhizomets öfversta del. Anthocyan med diffus utbredning i rhizomet eller här upp- trädande i spridda celler öfver hela barken samt förnämligast i m argen. Den rosenröda färgningen â bladskaft och Stängel härrör af anthoeyanförande celler i barkparen kymet, som här är rikligt stärkelseförande, men fullkomligt klorofyllfritt. Undersökningen gjord â individ i Lunds botaniska trädgärd. À Schneeberg finnes Primula officinalis utbredd inom bergs- och undre föralpregionen 2). Soläanella alpina L. Soldanella fusilla Bau mg. Soläanella minima Hoppe. Anthocyan hos alla tre arterna epidermalt bundet. Hos Soldanella minima särskildt fann jag bladskaft, blom- stängel, förblad, foderblad och kapslar djupt bläsvarta af ymnigt uppträdande anthocyan. S\’nnerligen kräftig var denna färgning hos individ vid firnfältens smältrand i snö- dalarna». Cyclamen europaeum L. Bladets undersida bläfärgad af anthocyan, bundet vid epidermis; klyföppningarnes slutceller sakna likväl detta färgämne. Arten tillhör icke Schneebergs alpina flora, men gär *) Klyföppning'ar uppträda här äfven i kapselväggens yttre epidermis. 2)Hos en trädgärdsform af Primula elatior (L.) Schreb. (Hort. Bot. Lund. ), som hade svagt rödfärgad Stängel, fann jag i den perifera delen af märgen en smal, kontinuerlig- zon af anthoeyanförande celler, hvilka gränsade direkt tili kärlknipperingens insida. Der- jemte fanns anthocyan utbildadt i spridda, pä lika afstând frän hvarandra befintliga epidermisceller, bildande en yttre, ehuru af- bruten anthocyanzon. Denna epidermala förekomst af anthocyan visade här icke nägon relation till fördelningen af stomata, eme- dan dylika bildningar här icke synas förekomma. Bot. Not. 1911. 15 214 dock upp i krummholzregionen, der den ünnu anträffas pâ en höid af 1,500 meter1 . Armeria alpiim Hoppe) Willd. Stärkt rödfärgad â de undre rosettbladen, hàlkîjâllen och den rörformigt utbildade högbladsslidan i inflorescens- skaftets spets. Liksom i motsvarande delar af Armeria elongata Hoffm. Koch, hvilken art jag tidigare undersökt med hänsyn till der förekommande anthocyan 2). finnes den rôda cellsaften lokaliserad i epidermis, vid rikligare Pro- duktion i örtbladen likväl utbredande sig äfven tili celler i palissadparenkymet. Gentiana Clusii Perr. et Song. Stammen bläfärgad. Anthocyan bundet vid epidermis. Gentiana nivalis L. Anthocyan med vidsträckt utbredning hos denna art. Bortsedt frän blomkronan, som har en intensiv, diupt azur- blä färg, utbildas i riklig mängd nämnda färgämne i blom- fodret, der särskildt de fern i form af vingar utskiutande âsarne visa stark bläfärgning, i de öfre stamleden samt ofta äfven i bladen. Ej sällan äro dessa internodier och de bu- sala rosettbladen rödfärgade i stallet för blâ. I samtliga växtens anthocyanförande delar behnnes pigmentet epidermalt lokaliseradt. I epidermis uppträder anthocyan äfven i blad och stamled af Gentiana pinnila Jacq. och Gentiana verna L. Gentiana asclepiadea L. Gentiana cruciata L. Swertia perennis L. 3) Anthocyanförande individ af sistnämnda trenne for- mer. hvilka anträffades, den förra â Wendelstein i dess prealpina region de tvâ senare â bayerska högslätten ej ’) Beck, G. 1. c. p. 409. — Jemför Gertz, O. 1. c. p. 332. *) Gertz, O. 1. c. pp. 333, 334. 3) Se äfven Gertz, O. 1. c. p. 338. 215 längt frân nämnda berg, hade i stammar och blad utbildat anthocyan med epidermalt läge.  Schneeberg linnas alla tre arterna företrädda. Myosotis a! pest r is Schm. Staminternodierna merendels stärkt bläfärgade. Antho- cyan rikligt förekommande i det subepidermala cellskiktet. Atropa Belladonna L. Individ, växande i undre krummholzregionen. visade en intensivt bläsvart färgning af stamled, bladskaft och meren- dels äfven bladskifvorna. I samtliga dessa anthocyanförande delar behnner sig pigmentet i grundväfnadens perifera celler 1). Pä samma sätt härrör frukternas iärg af bläviolett, vid subepidermala celler bundet anthocyan. Linaria alpina (L.) Mill. I likhet med förhällandet hos tidigare undersökta ar- ter af detta slägte J) uppträder anthoc}ran med subepidermal lokalisation. Verotiica alpina L. Veronica aphylla L. Veronica fruticans Jac q. Anthocyan i stammar och blad bundet vid epidermis. Euphrasia picta Wimm. Euphrasia nivalis Beck. Heia vegetativa systemet vanligen kräftigt anthocyan- förande, sâ att stam och blad visa en liflig färgning i blä- rödt. Anthocyan bundet vid epidermis. Bartsia alpina L. I sin skildring af alpernas växtverld lemnar Schroe- ter en träf fände beskrifning öfver färgen hos denna växtform. Die Alpen-Bartschia ist durch ihr eigenartiges, ganz einzig dastehendes Kolorit eine höchst auffallende Er- scheinung: die Farbe der Laubblätter ist aus Schwarz, Vio- ’) Jemför Gertz, O. 1. c. p. 356. 2) Gertz, O. 1. c. p. 359. lett und Grün gemengt, die Blüte trüb und dunkelviolett: eine echte 'Trauerpflanze'. ’) Nära nog konstant fann jag ;i Schneeberg växten i sin helhet djupt bläröd eller kopparfärgad ; i alldeles eminent grad gjorde sig nämnda färgning gällande â de öfversta bladen a). Hos Bartsia alpina förekommer anthocyan i bladens öfre och undre epidermis. I stammen föra motsvarande celler detta färgämne. Pedicularis rostrata L. Pedicularis verticillata L. Täfla i anthocyanrikedom med nyss omnämnda arter af Euphrasia och Bartsia. Rent habituellt synes för dessa alpina Pedicularis- former vara karakteristisk en djupt blä- svart, genom anthocyan framkallad färgning af det vege- tativa systemet, hvilken merendels nâr en sàdan intensitet. att individ af dessa arter bjert afsticka frän flertalet andra växtformer, som ingä säsom dominerande element i den alpina ängsflorans sammansättning* 2 3). Vid undersökning af stamled samt örtblad. ioderblad och kronblad befanns en intensivt violettblä saft förekomma i epidermis med undantag af klyföppningarnes slutceller. i hvilka cellsaften städse” var anthocyanfri. Thymus humifusus Bernh. Öfre mellanblad, blomstödjeblad och foderblad med kräftig anthocyanfärgning, spelande i blärödt eller bläsvart. Anthocyan bundet vid epidermis.  fiera undersökta blad förefunno's rikligt punkter eher fläckar af blodröd färg, hvilkas päfallande rika antho- cyanhalt stod i samband med en här lokalt uppkommen ’) Schroeter, C. 1. c. p. 466. 2) Se Hegi, G. & Dunzinger, G. 1. c. p. 59; tab. 26, fig. 3. — Jemför äfven pp. 117, 118 i denna uppsats. 3) Säsom jag redan tidigare visât, utmärka sig äfven andra Pedicularis- arter, säsom P. hirsuta, P. palustris och P silvatica, genom sin utpräglade tendens tili kräftig anthocyanfärgning af blad och stamled. — Se Gertz, O. 1. c. p. 364. 217 mykoeecidiebildning, härrörande af nâgon Synchytrium-W k- nande parasitsvamp. Anthocyanbildning inträder äfven â stamleden, der likaledes epidermis belinnes vara bärare af detta pigment. Merendels är färgningen här mindre stärkt framträdande än â bladen. Beck omnämner likväl en högalpin form af denna art, f. rubicundus, som utmärker sig genom sin stärkt purpurröda färgning af stammen, särskildt i dess intlores- censregion l). Calaminthci alpina (L.) Lam. De kräftigt anthocyanförande individ af denna art, hvilka jag anträffat â Schneeberg, Wendelstein och Gais- berg, hade nära nog heia det vegetativa -systemet ofvan jord bläfärgadt. I säväl stam som blad är epidermis anthocyanförande ; klyföppningarnes slutceller sakna dock detta pigment. Galeobdolon litt cum Huds. Galeopsis Tetrahit L. Bäda dessa växtformer uppträda i den andre nivftn af Schneebergs krummholzregion. Anthocyan, som särskildt hos Galeobdolon luteum utbildas i riklig mängd, finnes i blad och stam bundet vid epidermis. Be.träffande enskild- heterna i fräga om anthocyans uppträdande och lokalisation hos Galeobdolon fär jag hänvisa tili den utförliga redogö- relse för nämnda växt, som jag tidigare lemnat i mitt ar- bete Studier öfver anthocyan»2). Pinguicula alpina L. Ehuru tili sin hufvudsakliga utbredning â Schnee- bergsomrâdet en préalpin växt, träffas denna art pä sina Ställen äfven inom Schneebergs alpina region, der den upp- träder i smärre bestând â vattensjuka lokaler, merendels kärrängar med kräftig humusbotten, nâgon gäng likväl â humusfattiga, nära nog nakna klippremnor med stagne- rande vatten. x) Beck, G. Flora von Nieder-Österreieh. p. 996. 2) Gertz, O. 1. c. p. 350. 218 A nämnda stândorter förete individ al Pinguicula al- pina en icke ringa olikhet med hänsyn till graden af yppig- het och utbildning i ofrigt, en olikhet, som icke minst gör sig güllande beträffande bladens tendens till anthocyanbild- ning. Detta olika utseende hos individ â humusrik och humusfattig botten har tidigare uppmärksammats af Klein, som derom lemnat följande meddelande: »Die Pinguicula alpin a kommt in der Nähe von Neuhaus, in dem engen Thaïe unmittelbar hinter Gutenegg vor, wo sie die leuch- ten, moosigen Kalkfelsen, welche an den Ufern des Neu- hauser Baches emporsteigen, in zahlreichen Exemplaren bedeckt. Ich fand dort zwei verschiedene Formen der Pinguicula al p/na; während nämlich die Blätter der mei- sten Exemplare eine gelblichgrüne Farbe zeigten, fanden sich daneben auch solche, deren Blätter rothbraun aussahen und an denen die grüne Färbung mehr oder weniger ver- deckt war. Beide Formen kamen auf demselben Felsen vor, oft in unmittelbarer Nähe zu einander; doch schien es, als wenn die erste Form mit den gleichmässig lichtgrünen Blättern mehr an solchen Stellen vorkäme, die reichlicher mit Erde bedeckt waren und auch ein üppiger entwickelte Moosdecke besassen, während die rothblättrigen Formen vorzüglich an steinigen Stellen auftraten, wo wenig oder gar kein Humus und auch eine nur spärlich entwickelte Moos- decke anzutreffen war. Es scheint demnach, als wenn beide Formen nur Standorts- Varietäten wären. Dies spricht sich auch darin aus, dass die rothblättrige Form allgemein kleiner und weniger entwickelt war, die grünblättrige da- gegen meist in sehr üppigen Exemplaren auftrat.» Die rothe Färbung der Blätter rührt daher, dass die Oberhautzellen einen rothen Saft enthalten, während selbe sonst mit einer farblosen Flüssigkeit gefüllt sind. Im Ue- brigen verhalten sich beide Formen gleich ') 1) Klein, J. Pinguicula alpina, als insektenfressende Pflan- ze und in anatomischer Beziehung. (Cohn ' s Beiträge zur Biologie der Pflanzen. Dritter Band. Breslau 1883. p. 163.) pp. 163, 164. — Se äfven pp. 172, 182, 183. 219 Viel mina undersökningar öfver Pinguicula alpina â Schneeberg, der uteslutande individ frän lokaler ä Waxrie- gel kommo i betraktande, künde jag, som nämndt, i det stora heia bekräfta Kleins här anförda uppgifter, och hans uppfattning af rödfärgade och icke rödfärgade Pinguicitla- individ säsom utgörande blotta ständortsvarieteter fann jag stödas deraï, att här alla öfvergangar künde iakttagas mel- lan kräftigt anthocyanförande och fullständigt anthocyanfria individ, samt att den qvantitativa utbildningen af anthocyan städse künde bringas i tydligt pâvisbar relation till under- grundens kemiska och fysikaliska beskaffenhet â resp. växtplatser. Särskildt visade sig fränvaron af humusförande aflagringar â ständorten verka befordrande pa växtens antho- cyanfärgning, medan â humusrikt substrat anthocyanbild- ningen merendels blef fullkomligt undertryckt >). Beträffande Pinguicula alpina föreligga emellertid iakttagelser af Fenner, hvilka semas i nägon man motsäga den uppfattning af växtens rödbladighet, som här anförts. Det heter nemligen hos nämnde forskare: Diese Pflanze weist .... vom ersten Entfalten der Blätter im Frühjahr an bis zum Welken des letzten Blattes im Herbst die typische Rotfärbung der dem Licht ausgesetzten Teile der Epidermis der Blattober- und Unterseite auf, und zwar ist die Fär- bung um so intensiver, je höher ihr Standort. So weisen z. B. die Exemplare von Ping. alp., welche ich im Wytiko- ner Sumpf (620 m) gesammelt habe, im Juli und August nur eine ganz blassrote bis violette Färbung auf, während sol- che aus dem Murgseegebiet und Engelberg (1500—1800 m) ganz intensiv rot gefärbt sind. a) x) Här torde sâlunda icke föreligga samma fall, som Lid- forss beskrifvit hos Veronica hederifolia, der röd- och grönbla- dighet hos individ med all sannolikhet är att uppfatta som en ras- karakter, uppkommen pä mutativ väg. Hos Pinguicula alpina ater hade anthocyanbildningen säkerligen utlösts genom de yttre för- hällanden, under hvilka växten lefde. — Lidforss, B. Ueber den biologischen Effekt des Anthocyans. (Botaniska Notiser för âr 1909. Lund 1909. p. 65.) 2) Fenner, C. A. Beiträge zur Kenntnis der Anatomie, Ent- 220 Fenner pâpekar, att Pinguicula alpina- individ äro rödfärgade, äfven när de uppträda växande â läglandet, och uppfattar derför anthocvanfärgningen säsom en ärftligt fixerad egenskap hos ifrägavarande alpina art, hvilken egen- skap ännu hälles delvis qvar, sedan växten förflyttats tili lägre ständort med dess motsvarande högre temperatur. Utan att bestrida riktigheten af Fenners observationer, vill jag emellertid framhälla, att den af honom hyllade äsig- ten am anthocyanfärgning sàsom en Pinguicula alpina till- kommande egenskap, som gör sig gällande under alla för- hâllanden, lat vara i högre eher mindre grad, knappast torde vara tillräckligt grundad och i alla händelser icke är väl förenlig med det ofvan anförda faktum, att pä toppen af Waxriegel â en höjd af 1,884 meter öfver hafvet kunna anträffas individ af ifrägavarande växt, hvilka äro i fullkom- lig saknad af anthocyan. Mycket ofta befanns â Schneeberg bladets anthocyan- färgning inskränkt tili undersidan, som visade bläfärgning särskildt öfver omböjda eher uppätvikta och sälunda för direkt insolation exponerade ytor. Anthocyan lokaliseradt i epidermis, dock ej i klyföpp- ningarnes slutceller, hvilka jag städse funnit anthocyanfria. Globularia vulgaris L. Slägtet Globularia, som finnes företrädt ä Schneebergs- omrädet med icke mindre än trenne arter, af hvilka den prealpina G. nudicaulis L. är allfnänt utbredd inom dess krummholzregion, synes föra epidermalt lokaliseradt antho- cyan. Iakttagelser häröfver blefvo visserligen icke ä Schnee- berg anställda, men vid tidigare undersökningar af Globu- laria vulgaris â Ölands alfvar. der arten ifräga uppträder med kräftigt anthocyanförande, intensivt bläsvarta blad, fann jag i riklig mängd bläviolett saft, bunden vid epidermiscel- lerna. (18/e 1901.) Wicklungsgeschichte und Biologie der Laubblätter und Drusen eini- ger Insektivoren. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 93. Band. Jahrgang 1904. p. 335.) pp. 340, 341. — Gertz, O. 1. c. p. 377. 22 1 Phyteuma austriacum Beck. Basala blad med anthocyan i palissadparenkymet och understa cellagret af svampväfnaden. Campanula pusilla Haenke. Campanula pnlla L. Campanula Scheuchseri Vill. Campanula alpina Jacq. Campanula barbata L. Anthocyanfärgning visa särskildt âldrade basalblad. Anthocyan bundet vid palissadparenkymet och understa svampcellskiktet. Beträffande Campanula pusilla gjordes följande an- teckning. Riklig bläfärgning â stam, blomfoder och frukt- kapselns vâgg. Âldrade blad bläröda, öfriga blad meren- dels med bläfärgade undersidor. I stammen förefinnes antho- cyan i grundparenkymets periiera cellrad ; i dess hörn lik- väl, der innanför epidermis följer ett subepidermalt kollen- kymknippe, äro de anthocyanförande cellerna förskjutna under denna väfnad. Bladen föra, som nämndt, anthocyan i palissadparenkymet samt i de understa svampparenkvm- cellerna. I kapselväggen äro de subepidermala cellerna anthocyanförande. A Wendelstein iakttog jag hos flera blad af C. pusilla- individ abnorm succulens och persisterande kantinrullning, hvilka förändringar, framkallade genom inverkan af en ce- cidiomyid, voro förbundna med intensiv bläfärgning af i fräga varande blad ’). Anthocyan fanns här lokaliseradt i mesofyllets celler. (,J/ 9 1905.) Aspevida Neilreichii Beck. Växten synnerligen rildigt anthocyanförande, ofta heit rödfärgad öfver det vegetativa systemet. Nära nog kon- stant fann jag detta vara fallet hos individ, som vegetera â 1) Thomas, Fr. Alpine Mückengallen. Verhandlungen der kaiserlich- königlichen zoologisch-botanischen Gesellschaft in Wien. Jahrgang 1892. XLII. Band. Wien 1893. p. 356.) pp. 358, ff.; Taf. VI, fig. 2. — Se äfven Schroeter, C. 1. c. p. 669. 999 nakna, sterila klipputspràng invid randen af den väldiga sänkning, som öppnar si g pA nordostsidan af Waxriegel och Kaiserstein (Krumme Riss och Breite Riss) l). Beträffande anthocyans lokalisation i bladen fann jag hos denna art samma vexling, som tidigare mött vid undersökning af exempelvis Galium Aparine L. och Galium boreale L. Anthocyan förefanns nemligen i tili ittseendet füllt likvärdiga blad än uteslutande i epidermis, än enbart i palissadparenkymet, än Ater i celler, tillhörande bàda dessa väfnader. Till sin anatomiska Struktur är bladet hos Aspe- rula Neilreichii centriskt byggdt. Valeriana sambucifolia Neilr. Ett i Schneebergs krummholzregion anträffadt individ hade stammen stärkt rödfärgad af subepidermalt uppträdan- de, vid den perifera assimilationscellraden bundet anthocyan. Valeriana saxatilis L. 1) Jemför kartskissen hos Beck, G. Flora von Hernstein in Niederösterreich und der weiteren Umgebung', p. 240. 2) Gertz, O. 1. c. pp. 384, 385. — An tydligare har ofvan antyd- da vexling och nära nog inkonstans i fràga om anthocyans lokalisa- tion inom Galiaceae framträdt vid mina fortsatta undersökningar öfver i fräga varande växter, hvilka undersökningar här mä anföras i de punkter, som afse Galium silvestre, G. palustre och G. Aparine- Galium silvestre Poll, ß sudeticum Tausch. Anthocyanförande blad med blà cellsaft i öfre och undre epi- dermis. I bladkanten äro dock epidermiscellerna ofärgade och pigmentet finnes subepidermalt förskjutet. Nämnda anthocyanfria epidermisceller visa stark förtjockning af ytterväggarne och torde vara af mera mekanisk betydelse. (Ölands alfvar. 25 */t> 1901.) Galium palustre L. Basalblad kräftigt rödfärgade af anthocyan, uppträdande i undre epidermis, hvars celler här äfven förde rikliga mängder stär- kere, samt i öfre epidermis och palissadparenkymet, hvilken senare väfnad visade sig vara hufvudcentrum för bladets anthocyanproduktion. I stammen, der epidermis är histologiskt väl afsatt, finnes anthocyan uteslutande subepidermalt. (4/ 7 1910.) Galium Aparine L. I aldrade, af anthocyan rödfärgade blad synes anthocyan icke hafva nagon vidare bestämd lokalisation. I ett och samma blad kan nemligen detta färgämne befinnas förekomma pä ett Ställe i öfre och undre epidermis, pâ ett annat Ställe exempelvis i palissadparenkymet och undre epidermis. I bladets kanter tyckas likväl epidermiscellerna städse vara anthocyanfria och anthocyan uppträda uteslutande subepidermalt. ß/i 1910.) 223 Liksom hos föregäende art uppträder anthocyan i stängelns subepidermala cellrad. Knautia dipsacifolia Host. Scabiosa lucida Vi II. Anthocyan i hlad och stamled subepidermalt bundet b. Homogyne alpina (L.) Cass. Homogyne discolor (Jacq.) Cass. Tillhöra de mera anthocyanrika elementen i Schnee- bergs alpina flora och torde, med hänsyn till anthocyan- färgningens freqvens och liflighet, i flera fall vara att jem- ställa med den alpina regionens kraftigast anthocyanprodu- cerande växter, exempelvis Polygonum viviparum. Normalt visar sig anthocyanfärgning â bladskaften, hvilka konstant synas vara lifligt blârôda, en färg, hvilken äfven tillkommer blottade och for stark belvsning expone- rade ytor af rhizomet, och â äldre blad spelar skifvans färg i kräftigt röda eller rödbruna toner. Särskildt intensiv är den lokala anthocyanfärgning, som förefinnes längs sär- kanter af i öfrigt normalt fungerande blad. Att Homogyne- arterna uppträda rikligt anthocvanbildande ä växtplatser invid isens smältrand i »snödalarna», der nära nog heia det vegetativa systemet är djupt bläsvart tili färgen, har jag redan i det föregäende antydt 1 2). 1 bladskaftet Annes anthocyan i epidermis, och pä sam- ma satt för rhizomet detta pigment hufvudsakligen i celler. tillhörande epidermis. Deremot äro äldrade bladskifvor färgade af i palissadparenkymets celler förekommande antho- cyan.  bladen af Homogyne discolor iakttogos allmänt röda, 1) Sa är äfven fallet hos Scabiosa Columbaria L., som här mä anföras, ehuru den ingalunda representerar nägon alpin form, bunden, som växten är, vid läglandets ängsvegetation. Beträffande individ af Scabiosa Columbaria frân Ölands alfvar gjordes 7/î 1901 följande iakttagelser. Unga blad merendels kräftigt anthocyan- förande, hvarvid den färgade cellsaften förefinnes i subepidermala celler. I äldrade, stärkt rödfärgade blad uppträder anthocyan pä samma sätt bundet. Epidermiscellerna städse funna anthocyanfria. 2) Jemför pp. 117, 118 i denna uppsats. 224 af Erineum- liknande hâr täckta fait *), i hvilka anthocyan förefanns i riklig mängd, bundet vid epidermis jemte under denna befintliga celler, hvilka emellertid här visade sig vara i histologiskt hänseende med epidermiscellerna likvärdiga och fullständigt fria frän kloroplaster. Aster alpinus L. Stammens basala del bläröd. Anthocyan i epidermis, stundom äfven i underliggande kollenkymväfnad; saknas deremot i assimilationsparenkvmet. Bellidiastrum Michelii (L.) Cass. Bladskaft och inflorescensstänglar stärkt bläröda af anthocyan, bundet vid epidermis; detta färgämne saknas likvül i klyföppningarnes slutceller. Merendels utmärka sig äfven bladskifvorna genom sin intensivt bläröda färg, hvarvid äfven här anthocyan finnes bundet vid cellerna i epidermis. Ä nägra blad iakt- togs en dylik bläröd färgning, fördelad fläckvis samt kom- binerad med lokal krusighet a skifvorna. Vid denna defor- mation, som med all säkerhet var af cecidiöst Ursprung, fanns anthocyan likaledes epidermalt lokaliseradt. Eriger ou alpinus L. Erigeron uniflorus L. Inflorescensskaft stärkt rödfärgade. Liksom i stam- men af Erigeron acer L. 2) har anthocyan epidermalt läge. Achillea atrata L. Achillea Clusiana Tausch. Achillea Clavenae L. Anthocyanförande basalblad med färgad cellsaft i grundparenkymet. Chrysanthemum atratum Jacq. *) De cecidier, som här afses, lyckades jag' tyvärr icke att etiologiskt närmare bestämma. Mahända représentera de ett my- kocecidium, härrörande af Synchytrinm- artade svampformer — flere- städes â dessa bildningar iakttogos nemligen större celler med in- nehâll af tvä à tre mörkfärgade kroppar (sporer?) — , men sanno- likare är dock, att här förelegat ett zoocecidium, framkalladt af nägon eriophyid. — Se Darboux, J. & Houard, C. 1. c. p. 188. 2) Se Gertz, O. 1. c. p. 367. 225 Stammen intensivt blâsvart liksom ej sällan äfven bla- den. Anthocyan, som i stammens internodier har utpräg- ladt subepidermal lokalisation, förefinnes uteslutande i hypo- dermat 1 ). Leontopodium alpinum (L.) Cass. Stammens nedre del och de basala bladen med svagt blaaktig anlöpning. Anthocyan epidermalt lokaliseradt. I epidermis befinner sig anthocyan äfven i stammarne af Gnaphalium dioicum L. och Gnaphcilium supmum L. 2). Senecio Fuchsii Gmel. Individ, som anträffats i Schneebergs krummholzre- gion, utmärkte sig genom synnerligen kräftig anthocyan- färgning ä stamled och bladskaft samt â bladskifvans medel- nervsparti. Utom nämnda växtdelar, hvilka voro intensivt bläsvarta, visade äfven de äldrade basalbladen denna färg- ning, ehuru här med diffus utbredning öfver heia laminar- partiet. Anthocyan saknas i stammens epidermis, men uppträ- der rikligt i den underliggande, mäktiga kollenkymväfna- den och linnes merendels uthredt ända in tili hastet. I blad- skifvan föra palissadparenkymet och svampparenkymets undre del detta färgämne. För hladskaftet och bladskifvans medelnervsparti är utmärkande en anthocyanlokalisation, analog med den för stamleden anförda. Individ af Senecio Fuchsii trän den alpina regionen af Wendelstein, hvilka undersöktes i slutet af augusti 1905, visade i fräga om anthocyans utbredning och lokalisation fullständig öfverensstämmelse med ofvan beskrifna individ frän Schneeberg. 1) Sâledes i öfverensstämmelse med förhällandet hos Chrys- anthemum Leuccinthemnm L., der jag tidigare funnit en dylik antho- cyanlokalisation vara rädande. — Gertz, O. 1. c. pp. 400, 401. 2) Sä är ocksä fallet med Helichrysum arenarium (L.) DC., der den svagt rosaröda färgning, som ej sällan iakttages ä de basala stam- leden, framkallas af anthocyanförande epidermisceller. Hären sakna detta pigment. — Iakttagelse ä individ frän skänska sandfält 25/o 1905. 226 Saussurea pygmaea (Jacq.) Spreng. Stammen kräftigt anthocyanförande, bläröd. Leontodon autumnalis L. Leontodou hispidus L. Anthocyan subepidermalt lokaliseradt i blad och stäng- lar. Särskildt i âldrade, biert röda blad af Leontodon his- pidus fann jag emellertid anthocyan med utbredning äfven i de ofvan palissadparenkymet behntliga epidermiscellerna. Sasom jag redan tidigare päpekat1), uppträder likaledes hos Leontodon autumnalis i den slidlika, klorofyllfria bladbasen anthocyan med lokalisation. utom i subepidermala celler. äfven i epidermis. Taraxacum alpinum Hoppe. Anthocyan i bladen subepidermalt bundet. Prenanthes purpurea L.  Schneeberg och Wendelstein utbredd inom bergs- skogarne upp i krummholzregionen. Ehuru sälunda icke nägon vid regio alpina bunden växt, är Prenanthes purpu- rea likväl af ett betydande intresse, emedan den représen- terai' en af alpernas kraftigast anthocyanproducerande växt- former. Liksom exempelvis den â liknande lokaliteter före- kom mande Lactuca muralis visar den synnerligen allmänt rödfärgning à basala blad och stamled, och icke sällan upp- träder växtens vegetativa system i sin helhet med praktfull färgning i purpurrödt. Overton, som redan tidigare uppmärksammat denna anthocyanrikedom hos Prenanthes purpurea, beskrifver de af honom undersökta individen pä följande satt: Am Zü- richberg habe ich einige Exemplare von Prenanthes gefun- den. deren sämmtliche Blätter im Hochsommer obgleich sonst völlig gesund, prachtvoll purpurroth gefärbt waren. Bei diesen Pflanzen waren obere und untere Epidermiszel- len. alle Palissaden und die Mehrzahl der übrigen Meso- phyllzellen mit rothem Zellsaft erfüllt. Die Verhältnisse ') Gertz, O. 1. c. p- 407. 227 waren also ähnlich wie etwa bei den purpurblättrigen Varietäten von Coleus Ver schaff eltii etc. Es handelte sich zweifellos um spontane Varietäten, denn die in nächster Nähe unter gleichen Beleuchtungsverhältnissen befindlichen Pflanzen besassen normal gefärbte Blätter. Im Uebrigen unterschieden sich diese rothblättrigen Exemplare, die gut gewachsen waren, nur dadurch von den normalen, dass ihre Chlorophyllkörner nur sehr wenig Stärke enthielten. 1) Beträffande anthocyans utbredning i bladets väfnader künde jag säväl â Schneeberg soin â Wendelstein i alla väsentliga punkter bekräfta Overtons iakttagelser. Lactuca muralis (L.) Don. Anthocyan i bladen med utprägladt epidermal loka- lisation 2). Crépis aurea (L.) Cass. Yngre, anthocyanförande blad med färgad cellsaft i epidermis. Äldrade basalblad föra sädant innehäll i assimi- lationsparenkymet 3). 1) Overton, E. 1: c. p. 214. — Se äfven Gertz, O. 1. c. p. 408. Man torde sâlunda i dessa af Overton pâvisade röd- och grönbladiga former af Prenanthes purpurea hafva en intressant parallelism till det af Lidforss mera ingäende studerade fallet Veronica hederifolia, der vid undersökningen tvenne liknande och med all sannolikhet pä mutativ vag framkomna dikroister förele- gat. — Jemför p. 219, anm. 1 i denna uppsats. 2) Gertz, O. 1. c. p. 408. “) Hos Crépis aurea , Hieracium aurantiacnm, Taraxacum alpinum, Leontodon- arter m. fl. framträder särdeles tydligt det biologiskt anmärkningsvärda förhällandet, att halkfjällen äro pä- fallande stärkt mörkfärgade, en egendomlighet, som dessa com- positéer delà med alpina representanter för äfven fiera andra växt- familjer, sâsom caryophyllacéer och gras. Denna mörkfärgning af högbladen, som hos Compositac merendels framkallas genom rik- lig utbildning af svartfärgade körtelhär, hos flertalet andra växter genom kräftig anthocyanproduktion, kommer väl här som skydds- medel för klorofyll knappast i betraktande, da här för banden varande klorofyllmängder äro föga betydande och de egentliga assi- milerande bladen merendels äro i saknad af detta skydd. Tvifvels- utan är emellertid, sâsom Hayek anmärkt, denna inrättning af fördel för dessa växter, hvilka äro sent blommande och af denna grund ofta under fruktmognaden hafva att räkna med ogynnsam väder- lek, stark nattlig afkylning m. m., derigenom att förmedelst denna 2 2 iS Crépis blattarioides (L.) Vill. Préalpin form med utbredning ä Schneeberg inom öfre föralp- och krummholzregionen '). Mina observationer ä individ i Lunds botaniska träd- gärd hafva gifvit vid handen, att höstblad föra rikligt antho- cyan, bundet hufvudsakligen vid grundväfnaden. Ett höst- blad. hvars medeinerv afskurits, hade den distala hälf- ten af skifvan intensivt violettfärgad, nära nog svart, medan proximalt frän afskärningsstället hladet visade normal, grön färg. Anthocyan befanns öfvervägande lokaliseradt i meso- fyllet; i epidermis voro dock nägra celler anthocvanföran- de. (1T 9 1902.) Hieracium Auricula L. Inflorescensskaften kräftigt röda af anthocyan, loka- liseradt i celler, tillhörande barkparenkymet; epidermis och i flertalet fall äfven kollenkymsträngarne äro anthocyanfria. 1 öfverensstämmelse med förhällandet hos Hera tidi- gare undersökta Hieracium- arter, exempelvis af formserien H. vulgatum F r. och H. murorum L. 2), är bladens anthocy- anfärgning hos H. Auricula merendels inskränkt tili under - sidorna. Hos Schneebergsexemplaren var dessas bläfärg- ning pafallande stark och icke minst framträdande â blad, som af en och annan anledning fätt undersidorna riktade svartfärgning strälande värme tillföres tili de mognande frukterna. — Jemför Hayek, A. von. lieber eine biologisch bemerkens- werthe Eigenschaft alpiner Compositen. (Österreichische botanische Zeitschrift. L. Jahrgang. Wien 1900. p. 383.) ') Beck, G. 1. c. p. 412. ä) Gertz, O. 1. c. pp. 405, 406. — Här bortses tydligen frän den om förhällandet hos exempelvis Hypochaeris metadata L. er- inrande, brokiga färgteckning, som i utpräglad grad förefinnes pà bladens ofvansida hos vissa Hieracium- arter, en rödbladighet, hvil- ken tidigare betraktades som föga konstant och afhängig af Stand- orten, men af Schultz tillerkänts diagnostisk betydelse. Röd- fläckiga blad iiro enligt Murr karakteristiska för Pulmonaroidea, Cerinthoidea och Andryaloidea, medan en dylik färgteckning hos representanter för öfriga sektioner inom sliigtet icke iir att anse sâsom typisk. — Murr, I. Gefleckte Blätter bei den Archhieracien. (Deutsche botanische Monatsschrift. Jahrgang XV. 1897. Heft. 4. p. 109.) — Gertz, O. 1. c. p. 406. 229 utât eller uppât. Anthocyan förefanns här uteslutande i undre epidermis. Den redogörelse för anthocyans utbredning och topo- grafiska läge hos alpina växtformer, som här lemnats med särskild hänsyn till Schneebergomrâdets Hora, kommer jag pä annat Ställe i denna tidskrift att fullständiga med en all- män öfversigt öfver de specifika anthocyanlokalisationsty- perna hos här behandlade växtarter samt med en utred- ning af dessa typers samband med den i ifrägavarande cel- ler och väfnader genomförda arbetsfördelningen, frägor af betydande vikt för studiet af anthocyanfrâgan i dess helhet, hvilka jag i det föregäende icke kunnat annat än heit an- tydningsvis upptaga tili behandling, enär det vid tryck- ningen af föreliggande afhandling visât sig, att redogö- relsen för det undersökta växtmaterialet tagit ett större om- fäng än Ursprungligen derför beräknats, samt det mera be- gränsade utrymme, som denna tidskrift kunnat erbjuda, redan blifvit hârdt anlitadt. I detta följande meddelande är det äfven min afsigt att i nägra punkter närmare beröra spörsmälet om den alpina anthocyanfärgningens samband med de alpina klimatförhällandena samt att tili nägra här icke meddelade iakttagelser anknyta en redogörelse för en och annan biologisk fräga af mera fundamental natur. Lunds botaniska institution i juni 1911. Nypon och ekorre. Genom hvilka medel de vilda rosornas frukter spridas anses föga utredt. En eller ett par fâglar anses härtill bidraga. Nu har A. Killingstad (i Naturen 1911) omtalat att han sett att ekorren äter de mjuka delarna af nyponen men ej kärnorna samt att han emel- lanât transporterai" nyponen ett längre eller kortare stycke frän busken oeh därigenom bidrager tili deras spridning. Bot. Not. 1911. 16 Roth, G., Die aussereuropäi sehen Laubmoose. Bd. I. 331 s. och 33 pl. Dresden 1911. C. Heinrichs förlag. Den genom sina arbeten över de europeiska blad- och torvmossorna bekante förf. har sedan en läng följd av är egnat sig ät studiet av exotiska mossor. Han har diirvid stallt für sig uppgiiten att avbilda samtliga arter och pub- licera dessa, ätföljda av beskrivningar. Det första bandet av detta stört anlagda arbete föreligger nu och omfattar Andreaeaceae, Archidiaceae, Cleistocarpae och Tremato- donteae. Sâsom en särskild förtjänst mä dä först anföras att det lyckats förf. att teckna figurer till sâ gott som alla hittills kända arter. Salunda saknas inom Andreaeaceae endast 3 arter, inom Archidiaceae 1, inom Cleistocarpae 14 och inom Trematodonteae 4 arter. Alla dessa äro dock genom beskrivningar beaktade. Figurerna äro tecknade enl. samma plan, som i Die europ. Laubm.», dock bör nämnas att reproduktionen av teckningarna utfallit mveket bättre än i nämnda arbete. Tyvärr saknas starkare för- storingar av bladceller och peristom, men sannolikt skulle sädana i alltför hög grad ökat kostnaderna. Beskrivningar- na äro utförliga och füllt moderna, varjämte nycklar läm- nas bäde för grupper av större och mindre omfattning. Dä man betänker de svârigheter en detaljerad artöversigt dä det gäller stora släkten erbjuder, mäste man vara förf tacksam för den stora möda han i detta avseende gjort sig Ett särskilt erkännande förtjänar även förläggaren. som ej sparat nägot, för att giva arbetet en värdig utstyrsel Priset för det första bandet är 24 Rmk. V. F. Brotherus. Vetenskapsakademien d. 13 sept. Till införande i Arkiv f. Botanik antogos följande afhandlingar: 1) Eini- ge Versuche über die Atmung der Meeresalgen, af H. Kylin, 2) Hymenomycetes of Lapland, af R. Fries. Den 11 okt. Till införande i Ark. f. Bot. antogs en afhandling af E. L. Ekman: Beiträge zur Gramineenflora von Misiones. 231 Nägra iakttagelser över Anemone Hepatica L. Av D. Rosen. Liksom sâ mânga linnéanska arter visar Anemone Hepatica en ganska stör variation. Huvudsakligen är det blommor och blad, som variera. Här skall endast beröras nägra iakttagelser över bladformerna. Sparsamt anträffas individer med heia, rundade — grunt och oregelbundet flikade blad (Fig. A och E). En sädan form är beskriven av il l y tt under namn av fl asari- folia. För att utröna dess konstans inplanterade jag ett par sädana exemplar i min försöksträdgärd. Följande är ut- vecklade dessa vanliga, 3-llikade blad — säledes höll sig formen ej ens konstant under olika Vegetationsperioden Att emellertid en sädan form ätminstone har existerat, där- om är jag övertygad (en överensstämmande bladform upp- träder ocksä under Ontogenesen), och det är ju ej omöjligt, att rester därav ännu kunna fortleva. Ytterligare försök skola därför anställas. Ej otänkbart är heller, att en dylik form kan utlösas vid korsningar av andra Hepaticai ormer. De 3-llikade bladen avvika sinsemellan ganska mycket (Fig. B— D, F — Fl). Sä kunna flikarne vara runda — spet- siga, inskärningarna grundare — djupare. De bäda grövre sidonerverna gä än snett framät, än utät eller nägot bakät. Häremellan finnas alla övergangsformer. Bot. Not. 1911. 232 De experimentell;! undersökningar (korsnings- och renodlingsförsök) over A. Hepatica, vanned jag är svssel- satt, synas giva vid handen. att tili grund för denna m:\ng- formighet ligger ett mindre antal ursprungliga former ur vilka de övriga uppstätt genom korsning. Hos asarifol/aiormen (Fig. A och E) gâ frän blad- basen (stundom äro dessa nerver förenade ett kortare stycke med huvudnerven, varifrän de dock snart skilja sig) tvenne sidonerver snett framât ungefär vid mitten delande sig i vardera tvä av vilka de innersta gâ framât mot bladspet- sen och de andra snett utät. Dessa senare skilja sig hos de följande formerna alltmera frän den gemensamma stam- men (pä samma gäng tilltaga de i tjocklek) och böja sig samtidigt utät och nedät, sä att de slutligen bilda trubbig vinkel med huvudnerven (Fig. D). Pä samma gäng blir inskärningen vid basen djupare, och sidoflikarna mötas slutligen. Heit säkert har utvecklingen gâtt i denna rikt- ning. Om vi bortse frän de genom bastardering bildade bladformerna, skulle säledes asarifolici formen vara den äldsta, och av de 3-llikade formerna de med framätriktade sidonerver vara genetiskt äldre an de med utätriktade och dessa i sin ordning äldre än de med bakätriktade. Enligt de Vries’ âsikt dominera äldre anlag gent- emot yngre vid bastardering. Genom att korsa t. ex. for- merna B och D kan ju riktigheten härav kontrolleras. Mina undersökningar häröver äro ännu ej avslutade. Inom Zoologien har ju numera den s. k. biogenetiska lagen vunnit allmänt erkännande. Enligt denna är Ontoge- nesen i stört sett en rekapitulation av fylogenesen. En stor- artad zoologisk litteratur har uppstätt pä detta otnräde. In- om botaniken äro jämförelsevis fä motsvarande undersök- ningar utförda. Klyföppningarna hava emellertid varit före- mäl för studier i detta hänseende av Forsch, och uti grodd- 233 plantsstadiet av en del växter har man iakttagit en rekapi- tulation av äldre bladformer. Dä jag höll för sannolikt, att man även skulle kunna iakttaga en rekapitulation av äldre bladformer hos groddplantorna av A. Hepatica , har jag undersökt ett rätt stört antal sâdana (av de mindre allmänt förekom mande formerna med spetsiga bladfiikar har endast ett fâtal grodd- plantor kunnat undersökas, varför nägra allmänna linjer för deras utveckling ej kunna angivas). Ifall mina för- modanden härvidlag voro riktiga, skulle säledes, med en del förkortningar, under groddplantornas utveckling 3-lii- kade blad mèd bakàtriktade sidonerver (Fig. D) föregäs av 3-flikade med utâtriktade (Fig. C) och dessa av 3-fiikade blad med framätriktade sidonerver (Fig. ß), vilka i sin ord- ning skulle föregäs utav blad av asarifoliaïormerx (Fig. A och E). Detta har ocksâ visât sig vara fallet. Redan hos individer med bladformen i fig. B (sido- nerver framätriktade) utvecklas i groddplantsstadiet ome- delbart efter de bäda hjärtbladen mycket ofta ett heit, run- dat — grunt och oregelbundet flikat blad, säledes överens- stämmande med asarifoliaiormen (Fig. A och E). Härpä följa sedan alltjämt blad av formen B. Hos individer, som i utbildat tillständ hava blad av formen C (sidonerver utâtriktade), föregäs dessa i grodd- plantsstadiet utav 1—2 blad av asarifolia- eller B-formen. Ifall bäda dessa bladformer utvecklas, uppträda de i föl- jande ordning efter hjärtbladen: 1) asanfo/iaiormen (Fig. A och E), 2) B-formen (sidonerver framätriktade), varpä sedan 3) alltjämt följa blad av C-formen (sidonerver utât- riktade). Slutligen hos individer, som i utbildat tillständ hava blad av formen D (sidonerver bakàtriktade), föregäs dessa i groddplantsstadiet utav tvà (ofta tre) blad av de lägre utvecklade formerna, vanligen ett av asanfo/iaiormen (Fig. A och E) och ett av B-formen, i nämnd ordning efter hjärtbladen. 234 Sàdan är utvecklingsgângen i allmänhet. Emellertid förekomma undantag, bade dar rekapitulationen av äldre bladformer är skarpare utpräglad, och dar den är svagare- omärklig. Sälunda kan hos individer med bladformen i fig. C eller D bladets utvecklingsserie utsträckas, sä att den för individen utmärkande formen blir fixerad först med 4:de eller 5:te bladet, liksom understundom 3-flikade blad av formen C kunna utvecklas omedelbart efter hjärt- bladen. Som regel kan emellertid utvecklingsgângen sägas vara den förut nämnda. Goebel har pävisat, att de enkla bladformer, som upp- träda i groddplantstadiet av en del växter, ofta sakna all fylogenetisk karaktär. Genom de utförda jämförande fylo- genetiska och ontogenetiska undersökningarna av A. Hepa- tic a är emellertid ädagalagt, att sä ej är förhällandet i detta fall. Hos Anemone Hepaticn äger säledes rum en rekapi- tülation av äldre bladformer uti groddplantsstadiet. Fysiografiska sällskapet den 11 okt. Prof. Mur- beck refererade för intagande i Handlingarne en afhand- ling aî N. H. Nilsson -Ehle- Kreuzungsuntersuchungen an Hafer und Weizen, II. Westling, R., Ueber die grünen Spezies der Gattung Penic illium. Versuch einer Monographie. 1911. 56 s., 76 fig. i texten. — Arkiv f. Botanik Bd. 11 n:r 1. Det är ett vidlyftigt och som det synes godt arbete. som förf. här lämnar oss angâende svampar som ha en stör utbredning. Han har visserligen användt kulturförsök pâ âtskilliga substrat, men i den examineringstabell, som upptager de 58 arterna (14 oiullständigt kända), har han be- gagnat endast morfologiska och ej fysiologiska karaktärer dä de senare böra höra tili arternas formae spéciales. Vid nästan alla de 44 väl kända arterna. hvaraf 16 äro nya, meddelas figurer öfver konidierna och konidiebä- rarna. 235 Nâgra mosslokaler för Göteborgstrakten. Av Herman Persson. Nedanstâende anteckningar äro gjorda under exkur- sioner i Göteborgstrakten Aren 1909—1911 och grunda sig ute- slutande pâ mina egn.a iakttagelser. Da dessa trakters mossflora är tämligen ringa känd, och da bidrag tili den- samma högst sällan komma tili synes inom den botaniska litteraturen, har förf. vagat framlägga sina obetydliga iakt- tagelser i hopp om, att de i nägon man matte bidi'aga tili kännedomen om mossvegetationen i denna del av värt land. Därtill har jag sä mvcket mera känt mig manad, som liera sällsynta fynd blivit gjorda t. ex. av Hypnwn crassinerve, Polilia grcindiflora, Tortilla papiüosa, Martinellia compacta m. fl. De trakter, som mer eller mindre noggrant blivit un- dersökta äro först och främst stadens allra närmaste omgiv- ningar säsom Slottskogen, Lagklarebäck och Hisingen samt dessutom delar av Askim s:n och Särö med omgiv- ningar i Släp s:n av Halland. Bladmossorna hava blivit niest uppmärksammade, men även en del lokaler iör nâgra av de sällsyntare levermossorna angivas. Vid uppställning- en och nomenklaturen har Lunds Botaniska Förenings växtförteckning 2, utarbetad av Hjalmar Möller, löljts. Ster, angiver, att mossarten blivit funnen utan, Ir. med spor- hus. Hepaticce. Riccia sorocarpa: Gbg: Slottskogen, i leriga äkrar nedom Bragebacken, ster. Lejeunea cavi folia: Gbg: Lagklarebäck samt Slott- skogen; Särö. Överallt ster. Metsgeria furcata: Gbg: Slottskogen, pà klippor i sluttningarna vid Bragebacken, ster; Särö, pä skuggiga klipphällar â östra delen av ön, ster. Bot. Not. 1911. 236 Radula complanata : Gbg: Slottskogen och Lagklare- bäck pä ek och asp fr.; Särö, vanligen pâ ek, fr. Lop/iocolea bidentata: Gbg: Slottskogen bland Ptili- diinn ciliare, Hypnum rutabulum och andra mossor tämli- gen sparsamt; 'Sard, pâ skuggiga klippor â östra delen av ön bland Plagiochila, Jungermannia barbata etc., ster. L. heterophylla : Gbg: flerstädes t. ex. Lagklarebäcks back, ster; Särö: Västerskog pâ gamla ekstubbar, ster. Martinellia compacta: Askim, pâ stranden av Sisjön, ster. Upptäckt innevarande âr under en exkursion i Askims- trakten i sällskap med stud. Hj. Mandai. Växer tämligen rikligt pä bara stenytor â södra stranden av den lilla sjön. M. nemorosa: Slottskogen, pâ ett par olika lokaler, ster. .)/. undulata: Flerestädes t. ex. pâ stenar i Lagklare- bäcks back, fr., i backen utmed vagen tili Delsjön etc. Mit sei. Dicranum Bonjeanii: Flerestädes t. ex. Gbg. i Äng- gärdsbergen; Askim, i kärr vid Sisjön; Billdal, i försump- ningar à Lilla Amundön»; Särö, mängenstädes. Är i dessa trakter alltid steril. Dicranella heteromalla: Av denna art, som i Göte- borgstrakten är synnerligen allmän, även fertil, har jag i Landalabergen i en klippskreva funnit en form, som har en frân huvudarten mycket avvikande byggnad. Den av- viker frân den vanliga formen genom kortskaftade sporhus, vilka knappt uppskjuta över tuvan. Sporhuset är vidare mörkbrunt, äg grunt, kortare och tjockare än hos huvudfor- men samt tuvorna av en mörkgrön, knappt glänsande färg, blott 0,5 cm. höga. Funnen i April mänad 1911. Pleuridium alternifolium: Gbg: I diken utmed vägen tili Delsjön ymnigt, rikligt fertil. Fissidens bryoides: Gbg: Slottskogen, pâ en bar jord- (läck i sluttningarne tili höger om Bragebacken ymnigt, rikt fr. Funnen i Maj mänad 1911. Tortula papi/losa: Gbg: Pä gamla ekar nedanför 237 egendomen »Stora Torp pâ vagen ut till Delsjön sparsamt, ster. Svâr att upptäcka, dâ den växer mycket sparsamt och endast är 1 — 3 mm. hög. T. truncatu/a: Gbg: fierestädes t. ex. Slottskogen, i äkrar nedom ßragebacken tillsammans med Riccia sorocar- pa och Hypnum prœlongum, fr., Lagklarebäck i äkrar samt pâ uppkastade jordhögar utmed vagen tili Delsjön, fr.; Särö i äkrar, fr. Bavbida convoluta: Gbg: Pâ bar jord i sluttningarne tili höger om ßragebacken, Slottskogen, ster. Grimmia aquatica: Gbg: Slottskogen pâ fiera olika lokaler, ofta rikligt sporhusbärande. I detta sammanhang mä omnämnas en ny lokal, kanske den nordligaste i värt land, för denna art. Frf. fann den nämligen innevarande sommar den 7 Juli pâ av snövatten översilade klippor strax nedanför toppen av Äreskutan, cirka 1350 m. ö. h. Den växte dar i ända tili 15 cm. höga tuvor, ster. Fyndet är anmärkningsvärt, dâ arten enl. Kindberg: Svensk Bladmoss- fiora ej förut är funnen i Jämtland. Dess utbredning an- gives där tili Sk.— Boh., Smäl., Dalsl., Sveal., Hels., Med., Herj., vartill nu kommet' Jämtland. Ulota phyüautha: Särö, pâ strandklippor â södra sidan av ön, st. Denna art, i Kindbergs bladmossflora mot- svarad av Orthotrichum jutlandicum Brid. samt O. mariti- mwn C. Müll o. Kindb., angives där för Boh.— Sk., Blek., o. Ög. Adlerz, som i sin bladmossflora för Sveriges läg- land upptagit arten, utelämnar Hailand bland de landskap, * i vilka den blivit anträffad, och upptager Sk., Bl., Ög. o. Boh. Dâ arten bevisligen Annes i Hailand, bör detta för- hällande, som möjligen berott av misstag, i en kommande upplaga ändras. U. Bruchii: Särö: mängenstädes pâ ek och asp i de östra delarne av ön, oftast med frukt. U. amevicaua : Särö, pâ ön Björnskäret â de mot fastlandet vettande, nästan lodräta klipphällarna nära havet, rikligt sporhusbärande. 238 Orthotrichum pi nui h un: Gbg. Slottskogen, pâ en gam- mal ask nära Stora dämmen samt pâ ask vid vagen mellan ridbanan och trädgärdsmästarevillan, fr., Lagklarebäck pâ garni a ekar, fr. O. Lyellii: Ymnigt pâ gamla ekar utmed viigen mel- lan staden och Delsjön â samma lokal som Tortilla papil- losa. De fiesta tuvorna sterila, ända till 5 cm. höga. De fertila tuvorna vanligen lägre, cirka 3 cm. höga. O. diaphanum: Gbg: Ürgryte, pâ den parallelt med kvrkogârdsmuren löpande stenmuren, fertil. Pohlia grandiflora: Gbg: Örgryte, pâ sandig dikes- jord utmed vâgen till Delsjön. st. Förut ïunnen â ett par lokaler i Närke (Mn. Adlz.i, samt vid Luleä (Adlzj. P. albicans: Gbg: Slottskogen. pâ jord i sluttningarne tili höger om Bragebacken, ster. Astropliyllum undulatum: Gbg: Flerestädes men säl- lan, t. ex. Slottskogen, fertil.; Särö. i diken, st. A. silvaticum: Lagklarebäck, st., samt â skogsmark nära vägen mellan JVlölndal och Lindome, st. Polytrichum subrot un dum : Särö, utmed en gângstig â villa Solsidans- omrâde, fertil. Fontinalis gracilis: Slap s:n: Pâ stenar i Brandshult- ân i dess övre lopp. Hypnum pur um: Särö, Västerskog pâ olika lokaler, st. Gbg: Lagklarebäck, i skogen ovanför bäcken, st. H. striatum: Gbg: Lagklarebäcks bäck, st. Särö: i skogsdungar nära anhalten Munkekullen samt pâ fastlandet i ett alekärr, st. //. crassinerve : Särö: Ymnig pâ stärkt sluttande klipphällar â villa Solsidans omrâde, st. Tacker nästan enbart mindre ytor. Moss vegetation en â dessa klippor ut göres förövrigt av bl. a. Isothecium myurum, Hypmum viride, Stereodon cupressiformis, Plagiothecium denticulatum , Amblystegium serpens, Bryurn capillare, Grimmia apocarpa. Orthotrichum speciosum et rupestre, Tortilla ruralis, Diplo- phyllum albicans, Plagiochila asplenioides, Lophocolea biden 239 tata, Ptilidiiiin ciliare, Metsgeria / 1 treat a. Pore/ la platyphylla samt Fr nil at lia Tam arise/'. H. curium: Gbg: Slottskogen, pâ fuktiga klippor, fertil. Heterocladium heteropterum: Slap s:n: Kiev, i bergs- skrevor i sluttningen mitt emot Särö ladugärd, ster. Hylocomium loreum: Gbg: Lagklarebäck, ster.; Särö, flerestädes. Bildar i de östra delarne av ön massvegetation, täckande i täta mattorhela bergssluttningar, ymnigt sporhus- bärande. Isopterygiimi elegans: Gbg: Slottskogen. i bergsskre- vor â en 3 â 4 lokaler, ster. Plagiothecium undulalum: Gbg: Slottskogen nära Bragebacken, ster., Hisingen, Rainberget, ster., Särö, Väs- terskog, dar den täcker marken over stora ytor, ymnigt fruc- tificerande. Lyttkens, A., Svenska växtnamn. H. 6, : -1024. 1911. Följande svenska narnn och namnkombinationer oss vara nya. • Saxifraga Cotyledon Fjällbräcka adscendens Bergbräcka cernua Lökbräcka Sedum Telephium Bladknoppa purpureum Rödknoppa villosum Luddknoppa annuum Smäknoppa album Hälleknoppa anglicum Strandknoppa acre Fetknoppa sexangulare Kantknoppa rupestre Bergknoppa aizoon Trädgärdsknoppa spurium Grafknoppa Rhodiola Rosing rosea Fjällrosing •240 Bulliarda aquatica Drosera intermedia Eruca sativa Pollichii Diplotaxis tenuifolia muralis Sisymbrium irio Bray a alpin a Hesperis matronalis tristis Erysimum hieracifolium Arabis sudetica Gerardi arenosa Barbaren strieta Nasturtium silvestre Bunias orientalis Cakile maritima Lepidium Draba Capsella Bursa pastoris Thlaspi alpestre Coronopus squamatus didymus Hutchinsia petraea Subularia aquatica Lunaria rediviva Dusta Vattendusta Silkesdagg Rauke Vitrauke Sandrauke Rampe Smalrampe Bredrampe Glattstil la Stenklasa Fidla Aftonlidla Nattlidla Bergkârel Glattbränna Ängsbränna Sandbränna Vintergyllen Skogsfräne Buna Ryssbuna Kväller Strandkväller Sandkrasse Herdelomme Backskärv Kräke Vägkräke Hamnkräke Krafse Stenkrafse Syla Vattensyla Doska Mändoska annua Silverdoska Cochlearia officinalis Läkeskida anglica Strandskida danica Draba arctica Lâgskida Polardraba Fumaria Röka officinalis Vaillantii Corydalis cava Jordröka Smäröka Hâlnunne fabacea Lillnunne pumila Lundnunne laxa Sloknunne solida Fingernunne nobilis Ädelnunne Glaucium luteum Chelidonium majus Moga Gulmoga Svalskela Berberis vulgaris Thalictrum aquilegiifolium minus Surberberis Aklejvera Lillvera simplex Enkelvera Adonis Brünett autumnalis Höstbrunett vernalis Vârbrunett Ranunculus aconitifolius ophioglossifolius Stormsola Ormsola lapponicus hyperboreus Lappsola Nordsola pygmaeus sceleratus nivalis sulphureus Dvärgsola Vattensola Snosola Polarsola cassubicus Lundsola polyanthemos Backsola sardous Sydsola Batrachium Baudotii trichophyllum illyricus Sandsola Hafsmöja Grodmöja Chrysanthemum Leucanthemum. Denna växt kan liksom de fiesta andra variera ätskilligt. Sä korta strâl- blommor som pä v. brachyactis Lange ha väl ej iakttagits i Sverige, fastän sädana som äro mycket kortare än vanligt observerats. I somras säg jag vid Grimstorp i Vg. en Säm- ling af fiere ständ, ä hvilka brämet af strâlblommorna i toppen var inskuret tili ett djup af ätminstone 3 mm. Ännu i elfte uppl. af Hartmans Sk. Fl. föres denna art till den afdelning, som har skalfr. utan hinnkant . I Sveriges Flora af Neuman och Ahlfvengren föres den tili den grupp som har nötter alla utan eher strälblom- mornas med krage». I Deutschlands Fl. af W. C. Peter- mann, 1S-19, Säger sig förf. pä en äng vid Leipzig ha tagit bâde a vulgare Peterm. (alla fr. utan krage), ß auriculatum Peterm. (strälblommornas fr. med öronflikig krage), y affine Peterm. (str. bl:s fr. med stora, ojämnt sägade, pä }'ttre si- dan med en djup inskärning, eller kronlika heia kragar), ô coronulatum Peterm. (str. bl. —y,\ diskbks fr. med kort kronlik krage). Afbildning ä sädana frukter meddelar han ä t. 48 f. 375. I Flore de France af G. Rouy, tome 8, upptagas 13 varieteter af Lene anthemuni vulgare Lamk. Af uppställ- ningen kan man endast se att a pratense Timb. ( auriculatum Peterm.) och ß sinuatuni Timb. sakna krage samt att y inter- medium ( coronopifolia Reichenb.), I) subglaucum R. och e macrocephalum R. ( maximum auct. Gall., non Ram.) hafva krage. Ascherson för i sin Fl. Pr. Brand, affine tili v. montanum Lin. , hvilken senare af Rouy uppföres som egen art. Säväl ä lvoön vid Marstrand som vid Grimstorp i Vg. har jag sett strälblommor med mer eher mindre ut- vecklad krage, men ej pä längt när alla strâlblommorna i 243 ett och samraa hufvud hade sädan krage. Möjligen fin- nes det racer, som ha mera benägenhet att utveckla en sadan krage, men detta tyckes ej kunna tjäna som karak- tär för en varietet. Nägon gang päträffar man f. flosculosum, men som det synes mig endast i enstaka individer eller i ett fatal exem- plar. Kan denn a form fortplantas genom frö? Pä en klippa â Koön vid Marstrand säg jag 1909 ett ex. af denna form och tog 2 sticklingar af det, hvilka följande är i Lunds bo- taniska trädgärd blommade med utvecklade strälblommor. Äfven under den torra sommaren 1911 säg jag 2 ex. af samma form pä Koön, hvarför man kan misstänka att sträl- blommorna just genom torkan tidigt hindras i sin anlägg- ning eller àtminstone i sin utveckling. Min misstanke star- kes däraf att jag just i är i trädgärden vid Grimstorp säg afvikande ex. af Pyrethrum roseum. Ett ex. af dem saknade strälblommor i den ensamma blomkorgen. ett annathadefä. A ett tredje ex. saknade det först utvecklade blomhufvudet strälblommor, men de 2 följande hade sädana. Det är ju möjligt att torkan bidragit tili felslagningen af strälblom- morna. Det är därför lämpligt att de b (Sinister, som päträffa nämnda eller andra kompositeer, som sakna de hos arten annars förekommande strälhlommorna, gjorde försök med formens förökning medelst frö. Utg. Olika kromosomantal. Tischler har undersökt pollen hos 3 raser af Musa sapientum och funnit att dessa racer kunna urskiljas genom antalet af kromosomerna, hos »Dole är 8, Radjak Siam> 16 och Kladi 24 det hap- loida antalet. Ny litteratur. Borge, O. Die Süsswasseralgenflora Spitzbergens. 39 s.. 1 t. — Videnskapselskapets Skr. Mat. Nat. Kl. 1911 n:r 11. (2 nya arter samt nägra varieteter och former.) Buch, H., 1911. Ueber die Brutorgane der Lebermoose. 69 + 8 s., 3 pl. , 1 tabell. Akademisk afh. Helsingfors. 244 Dahlstedt, H., 1911. Nya östsvenska Taraxaca. 36 s. (17 arter och 1 underart). — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 6. — , Wästsvenska Taraxaca. 74 s. ( 14 nya arter och 1 under- art). — Arkiv f. Bot. Bd. 10 n:r 11. Ekman, E. L., 1911 Neue brasilianische Gräser. 43 s., 6 t., 2 textfig. (1 nytt släkte, 19 nya arter,) — Arkiv f. f. Botanik Bd. 10 n:r 17. Olivier, H., 1911. Etude synoptique et géographique des Lécidés de la Flore d’Europe. — Bull, de Géographie Botanique 20 anné p. 157—209. (Fortsättes.) Her rar botaniste r! Ur landtbruksbotanisk synpunkt vore det aî intresse att lära känna pä hvilka lokaler och i hvilka växtsamhällen Rudbeckia hirta uppträder i vârt land. Äfven vore det af intresse att îâ upplysning om, hvil- ket âr och hvilken dag växtarten ifrâga insamlats pâ den ena eher andra platsen, samt om de nâgonstâdes bildat mogna frukter och i sâdant fall. under hvilka förhällanden. Dâ blommande exemplar insamlats pâ Gotland redan i juni (1889). sâ är det antagligt, att den i södra Sverige bör kunna mogna sina frukter, âtminstone pâ sâdana loka- ler, dar den fâr vara i fred. Till de herrar botanister, som tillüfventyrs hafva denna vâxt i sina herbarier, riktas harmed en vördsam anhâllan att de ville tili undertecknad insända lokaluppgifter och andra upplysningar om densamma, som kunna vara af in- tresse. Ultima, Upsala i Oktober 1911. Ernst Henning, Lektor. Innehâll : Borge. O., Algologische Notizen. 6 — 7. S. 197. Gert z, O., Om anthocyan hos alpina växter. S. 209. Persson, H., Nâgra mosslokaler för Göteborgstrakten. S. 235. Rosén, D., Nâgra iakttagelser over Anemone Hepatica L. S. 231. Smärre notiser. S. 208, 229, 230, 234, 239—244. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 1911. BOTANISKA NOTISER 1911. Taf. 2. O. Borge ad nat. del. Cederquists Graf. A.-B, Sthlm. 245 Om en av Trachelomonas volvocina Ehrenb. förorsakad vegetationsfärgning. ( Mit deutschem Rcsttmd.) Av Einar Naumann. (Medd. fr. Aneboda Biolog'. Station. II. ')). Linder en studievistelse vid Aneboda sistlidne som- mar iakttog jag i en av Fiskeriförsöksstationens dammar en vattenblomning, som av fiera anledningar tilldrog.sig uppmärksamheten : vattnet färgade sig i en smutsig nyans av ljust chokoladbrunt, och i den grumliga y tan simmade stora dar, som lyste i grönt. Dämmen erbjöd pä det heia taget en v-idrig anblick, som dock för biologen vid första ögonkastet förrädde en stegrad vitalitet hos den plankto- niska organismvärlden. En färgning av denna art kan i ett naturvatten näp- peligen ha andra än biologiska orsaker, och da vattnet vid detta tillfälle var stärkt grumlat (redan i ett skikt av näg- ra dm. alldeles ogenomskinligt) framgàr härav, att orsaken tili denna frappanta företeelse mäste vara att söka i förhäl- landena tnorn den planktoniska regionen, att fenomenet künde vara beroende av en ensidig och skarpt individuali- serad planktonformation, av en masskulminerande organism. - Att vegetationsfärgningen verkligen var förorsakad av en dylik och ej av detritus, skall längre fram närmare ledas i bevis. Den dämm (»Stenf älleX»), som var skädeplatsen för denna iögonfallande vattenblomning, tillhör en i biologiskt hänseende synnerligen intressant typ; den är anlagd pä 1) Medd. I. (Dr Ose. Nordqvist, Ueber das Eindringen des Lichtes in von Eis und Schnee bedeckten Seen) publicerat i Internationale Revue der gesamten Hydrobiologie und Hydro- graphie. Bd. III 1910 — 1911. Bot. Not. 1911. 17 246 Üörsumpad mark (delvis grunt vitmosse-starrkärr l)) och Ursprungligen avsedd som yngelsträckdamm; djupet är där- för ringa (uppgär väl under varma somrar i medeltal tili knappast mer an 0,5 "m.i, tili följd varav uppvärmningen sommartid är mycket stark2); gräsvegetationen är här och var synnerligen kräftig, och framför allt Glycerin fluitans inkräktar i avsevärd utsträckning pä den fria vattenytan, vilket har tili följd, att dammar av denna typ merendels knappast kunna uppvisa en rikare Produktion av de eljes vanliga planktoniska dammcladocererna. Dä emellertid däm- men ej hlott tili följd av bottnens goda beskaffenhet (som genom rationell kultur ytterligare förbättrats) utan även- ledes genom tillförsel av organiska ämnen tili vattnet (ko- bete) ernàtt en hög grad av fruktbarhet, erbjuder den i biologiskt hänseende en släende kontrast tili den dammtyp, som merendels représenteras av torvmarkernas mmnlägg- ningar; det är en skillnad i produktivitet, som ätminstone delvis kan direkt avläsas med ett kritiskt användande av den fyto- (och llagellat- planktoniska organismvärlden som indikator. — Jag har redan här lämnat dessa upplysningar angä- ende dammens allmänna fysionomi, dä just den maximala planktonutveckling, som resulterar i vattnets blomning, för att bli förstädd mäste ses mot den allmänna biologiska bak- grunden, mäste betraktas i den miljö, där den passerat. - Vecka efter vecka erbjöd dämmen samma fysionomi, samma ljust smutsbruna vatten med gröna Hak flytande i ytan. Att en vattenblomning häller sig sä länge är i och för sig högst anmärkningsvärt; merendels bruka dessa fe- nomen vara av en utomordentlig kort varaktighet och i ett slag missfärga vattnet för att sedan âter försvinna: vatt- x) Jfr Haglund, 1. c. s. 16, 17. 2) I Stenfälle IX (en dämm av ungefär samma typ och storlek som Nr X) var medeltemperaturen ehligt Fiskeriförsökssta- tionens journaler för juli mänad 1911 22.2° C, för angiisti 21.8 C ftemperaturen städse matt pà eftermiddagen / under varma dagar observerades ibland en temperatur iinda upp tili 29. °C). 247 nets näringsresurser för den kulminerande formen äro ut- tömda 1), och andra organismer träda i dess stalle, ehuru sällan i maximal utveckling. — Dä nu vattnet i Stenfälle X» under en läng tid erbjöd samma färgning (om ock i nägot växlande intensitet), förorsakad av samma skarpt in- dividualiserade planktonformation, ligger det antagandet nära till hands, att vi här mäste räkna med en konstant tillförsel av lämpliga näringsämnen under en längre tid, ett antagande, som visserligen tyvärr ej kan direkt bevisas, men som av Hera omständigheter (tili vilka jag nedan skall närmare äterkomma) synes högst sannolikt. För att nu närmare bevisa sambandet mellan den chokoladbruna vattenfärgen 2) och dammens planktoniska organismvärld, skall jag anföra resultatet av en enda prov- tagning, verkställd den den 18:de augusti 1911 — vid en tidpunkt, dä vattnet redan sedan Hera veckor tillbaka erbjöd samma smutsigt ljusbruna färg, som därefter höll sig ät- minstone ännu nägra veckor; av egen erfarenhet vet jag, att det prov, som här nedan kommer att närmare diskute- ras, är representativt för ätminstone heia augustiplankton. (Dammens vegetationsfärg var ocksä under juli mänad 1 just chokoladbrun.) — Den 18:de augusti, da heia ytan erbjöd den typiska vegetationsfärgen, företogs alltsä en hâvning, varvid vatt- net liltrerades genom den tinaste siktduk som stär till buds, *) Jfr Beneckes uppsats om orsakerna tili Spirogyrenias pe- riodicitet, varav framgär att de kvävehaltiga salterna här äro ut- slagsgivande (1. c. p. 540). 2) De gröna, i ytan flotterande flaken bestä merendels av ett flertal trâdbildande ehlorofycéer, huvudsakligen Spirogyrer och Tribonemor. Det har mycket diskuterats ang'äende den eventu- ella skadan av dylika bildningar; sä länge »öarna > ifräga endast uppträda i mindre antal och ej sammansluta sig tili en samman- hängande matta, torde de emellertid ej kunna bli dammhushäll- ningen tili nämnvärt men ; da de däremot uppträda massvis och alldeles dominera den limnetiska» regionen, torde de i mänga hän- seenden utöva ett skadligt inflytande pä dammens biologi, ej blott genom ett alltför kräftigt utnyttjande av näringsresurserna utan ävenledes genom en hämmande inverkan pä den planktoniska or- ganismvärldens utvecklingsmöjligheter. 248 d. v. s. Müllergas Nr. 20 ii det följande betecknad som M. XX ). Det sälunda insamlade provet karaktäriserade jag i mina anteckningar pâ följande sätt: Mestadels synnerligen grov or g . detritus, till stör del otvetydigt av Sphagnum- natur. Nauplier allmänna; Cyc- lops sp. t. a.; Daphnia longispina O. F. M. ävensom Bosn/i- n a- former och bottencladocerer endast i enstaka ex.; Poly- arthra platyptera Ehrenb. tamligen allman. — Staurastrimi sp. och Pediastrer allmänna; av övriga algformer endast ett eller annat ex.; cyanofycéer saknas genomgäende. Nast detritusmassorna karaktärisera talrika ex. av Trachelomo- nas volvoctna Eh renb.; andra flagellater endast i enstaka ex. Av detta prov framgär intet med säkerhet angäende orsaken tiil vattnets vegetationsfärg; provet har visât ut- omordentligt stor rikedom pâ organisk detritus, mest i form av Sphagnumliimningar , varibland hela bind spela en be- tydande roll. — Fytoplaukton är fattigt, högre organiserade djur likasä ntan större betydelse. Endast Trachelomonas volvocina Ehrenb. uppträder i större mängd, med sina kulformade celler pä ett frappant satt karaktäriserande det annars huvudsakligen av växtlämningar bestâende provet. I provet over vâger sâlunda detritus odisputabelt; men att härav draga den slutsatsen, att förhällandena ute i dam- men skulle gestalta sig pâ ett liknande sätt, vore ett syn- nerligen grovt tekniskt misstag. Den talrika — om visser- ligen längt ifrân dominerande — förekomsten av Trache- lomonas i provet visar fastmer, att denna form i dämmen mäste stâ i en mycket hög kulmination; man bör blott be- sinna, att den ifrâgavarande flagellatens celldiameter i me- deltal uppgâr till endast c:ca 15 ,a, varemot maskorna i M. XX normalt erbjuda en sida pâ allra minst 80 g — man inser dâ genast, att kulformiga och glatta celler utan spinæ> av denna ringa storlek helt enkelt gâ tvärs igenom M. XX och att endast den massvisa förekomsten av den ifrâgava- rande formen vid detta tillfälle försäkrade den en ringa plats innanför M. XX-hâvens av detritus delvis tillstoppade maskor. 249 Hade Trachelomonas stâtt i mindre kulmination, är det högst sannolikt, att den ieke alls lâtit sig pâvisas i M. XX- proven; liknande företeelser äro icke okända utan ha fast- mer givit upphov till nog sâ intressanta teorier, angäende vilkas räckvidd jag hoppas inom den närmaste framtiden fä tillfälle att närmare tala. M. XX-provet bade alltsâ visât rikedom pa detritus, företrädesvis Sphagnum-blad, samt dessutom innehällit re- lativt avsevärda Trache/omonas-mängder. Rent logiskt sett künde man av detta résultat draga den slutsatsen, att ute i dämmen torde detritus visserligen vara rätt allmän men ingalunda massvis förekommande, varemot Trachelo- uionas dar borde stâ i absolut dominerande kulmination. Häven hade ju genomliltrerat avsevärda vattenmassor och uppvisade sâlunda otvivelaktigt en synnerligen god bild av allt dar förekommande grövre plankton, varemot den an- gäende Trachelomonas mäste giva genomgäende falska värden. För att nu undersöka det inbördes förhällandet mel- lan de olika konstituenterna i planktonformationen (vari jag efter gängse sed inräknar ävenledes detritus ) östes pa olika stallen i dämmen ett vattenprov, som förgiftades och lämnades att sedimentera. Den Ursprungligen fina, gulak- tiga grumlingen försvann smaningom; provet klarnade, och pä bottnen utskildes en relativt mäktig matta av fint flockig Struktur och färgad i ljust gulbrunt: dar ovan det klarnade, svagt ljusgula vattnet. Det sedimenterade provet lämnade vid mikroskopisk undersökning följande bild: Tämligen mycket organisk detritus, men Trachelo- monas täcker allt och dominerai' absolut synfältet; av andra flageil ater, av peridinéer och alger endast enstaka ex. (= rr) med undantag av Staurastrum sp. och Pediastrer, som förekomma tämligen allmänt; Ciliater fä. Inga bildningar av oorganisk natur.» Den 3/g 1911, dä vattnets färg stod niera i matt-grönt, •J 5 U visade sig planktonformationen i det stora hela vara av samma natur; av nyförvärv antecknades blott Anurœa acu- leata Ehrenb. (=-)-); Trcichelomonas hade gâtt nâgot till- baka (tili följd av den ïallande tempera turen?) men var an- nu allmitn. Det framg'âr sâledes av dessa prov, att dammens ljust chokoladbruna vattenfärg i varje fall till en högst väsent- lig del var förorsakad av en sä gott som monoton plank- tonformation, individualiserad av Trachelomonas volvocina Ehrenb.; att vattnets blomning sâlunda var att hänföra till en planktonkulmination, och att den chokoladbruna färgen alltsâ var en av Trachelomonas volvocina Ehrenb. föror- sakad vegetationsfärgning '). — Att den av 7Var/?efomo?/as-kulminationen förorsakade vegetationsfärgningen visade sig chokoladbrun (i en smut- sigt ljus nyans) har sina biologiska orsaker: Trachelomo- nas âr en av dessa ilagellater, vilka vid förekomst i järn- haltiga vatten *) inlagra järnföreningar i membranen, vilken härigenom färgas i olika nyanser av brunt, frân grünak- tigt tili svart; cellväggarna hos de av mig undersökta Tra- chelomonas-exe mplaren erbjôdo genomgâende en hög och klar färgning i gulbrunt. I sin monografi over tiagellaterna (1910) yttrar Lem- merman om Trachelomonas volvocina Ehrenb., sid 522: »Färbt manchmal das Wasser kleiner Pfützen tiefbraun . Emellertid torde väl Stenf älledammen X med sin tili ') Amu. Vissa författare (Lampert (1910), Klunzinger (1901) m. fl.) skilja mellan » Wasser - oder Seeblüte » samt » Vege- tationsfärbung» . Den förra anses bildad av en enda tili ytan kon- centrerad algform, den senare anses förorsakad av en i vattnet jämnt fördelad planktonformation, som visserligen kan vara stärkt individualiserad men ej monoton; jag tilläter mig emellertid bryta mot denna ej füllt logiska indelning och anviinder i denna upp- sats orden om varandra. — Kolkwitz har i sin avhandling «Die Farbe der Seen und Meere» (1910) ej heller iakttagit den gamla dispositionen. 2) Utförda analyser ha visât, att järnet iir av rätt stör bety- delse inom Anebodaomrâdet. I (planktonbiologiskt sett) störande mängd synas järnföreningar dock endast uppträda i vissa torv- gravar. 251 €,355 ha uppgâende yta ur biologiska synpunkter snarast représentera en större vattensamling. Och det mest frap- panta Iigger just däri, att en relativt stör dämm under längre tid 1 ) erbjuder samma vegetationsfärg, förorsakad av samma planktonformation, som städse behärskas av samma i ständig kulmination stäende tiagellat. Vatten- blomningen brukar annars vara ett fenomen av mvcket efemär tillvaro och den planktoniska världens stora karak- täristikon ligger just i dess föränderlighet, i den snabbhet varmed planktonformationen växlar. Och ju mindre vat- tensamlingarna äro, dess hastigare brukar planktontypen byta fysionomi. dess mer i ögonfallande blir det rent av explosionsartade utvecklingsförlopp, som städse i högre eher mindre grad karaktäriserar den limnetiska regionens or- ganismvärld. Detta gäller i stör utsträckning om alger och flagellater och i eminent grad 2) just om de former, som stiga tili sä mäktiga kulminationer, att vattnets egenfärg därigenom förändras. Vattenblomningens fenomen brukar merendels vara av kort varaktighet. Dä man fragar sig efter orsaken tili växlingarna i den fytoplanktoniska organismvärldens fysionomi, beträder man en serie spörsmäl, hittills föga bearbetade, och om vilka somliga limnobiologer anse det lönlöst att närmare diskutera pä sötvattensforskningens nuvarande Standpunkt. Andra forskare däremot framhäva det samband, som oft a nog är râdande mellan planktonformationen och de kemiska realiteter, som kunna avslöjas även med hjälp av relativt grova metoder. Sä har Kolkwitz i en uppsats av 1909 ävensom i sin förut citerade avhandling (1910) fastslagit, att hög kaliumpermanganat förbrukning ofta nog tillâter en slutsats angäende plankton -kvcmtiten, och Lauterborn har i sina intressanta studier angäende Övre Rhens vegetation 1) Själv hade jag tillfälle att iakttaga denna vegetationsfärg- ning ander mer an fyra veekor; den torde emellertid ha varit be- stâende mänader igenoni. 2) Sävida icke vattnet pä ett eller annat sätt erhâller niera avsevärda tillskott av näringsämnen utifran. 252 (1910) hänvisat till de kvävehaltiga avfallsümnenas betv- delse för maximal planktonproduktion. Det är klart, att diskussioner av denna natur fordra en mycket ingäende kännedom om den ifrägavarande ter- rängen. Dä jag emellertid eiter endast ett halvärs sam- manlagda studievistelse vid Aneboda ßiologiska Station ej kan göra ansprâk pâ mera än en Orienterande kunskap om traktens hydrobiologiska förhällanden, skall jag för närvarande ej närmare ingâ pâ nâgra utförligare resone- mang angäende orsakerna tili dessa vattenblomningsfeno- men utan endast i korthet anföra följande fakta: Av Anebodastationens dammar synas i varie fall nv- anläggningarna pâ torvjord ') ofta uog utmärka sig genom absolut fränvaro av med AI. XX pävisbart fytoplankton1 2). Ju mindre roll torven spelar i bottenformationen, dess rikare synes emellertid den fytoplanktoniska organismvärlden ut- veckla sig; och dä man undersöker de dammar av denna bottentyp, som av en eller annan anledning erhälla mera avsevärda tillskott av org. spillämnen, linner man just dessa hysa ett plankton, som âtminstone i kvalitativt hänseende överträffar alla de övriga dammarnas. Inträffar det nu. att ett dylikt plankton individualiseras av en viss alg eller fla- gellât, som för sin trevnad är beroende av en viss bestämd vattenbiologisk miljö, sä är det uppenbart, att de kemiska betingelserna för en relativt kontinuerlig monotoniserad planktonformation äro realiserade i och med det att orga- niska spillämnen ständigt tillföras vattnet. - En dylik situation erbjöd sistlidne sommar Stenfälle- d am men X. icke blott genom en relativt konstant tillför- 1) Pâ grund av den skarpa individualité^ som olika botten- omrädens vattensamlingar städse erbjuda, maste jag uttryckligen varna för varje försök tili en generalisering av dessa iakttagelser. 2) Enligt Steuer, Planktonkunde s. 26, borde emellertid just dammar av denna typ vara utomordentligt rika pâ fytoplank- ton. Steuers resonemang i denna fräga strider emellertid mot all praktisk erfarenhet och har icke blivit utan skarpa protester. Jfr Lauterborn, 1. c. s. 457. 253 sel av gödselämnen (kobete), utan ävenledes därigenom, att dämmen användes för utfodringsförsök, varvid naturligtvis avsevärda mängder högst kapitaliserbara ämnen Övergingo i vattenlösning. Jag anser alltsä, att den ätminstone veckor (och — av vattenfärgen att döma — mänader) igenom bestaende Tra- chelomonas-iormaXiontn Steg tili sin höga och relativt kon- tinuerliga kulmination just tack vare denna konstanta till- försel av diverse spillämnen; det erkännes emellertid vil- ligt, att jag endast kan förebringa en sannolikhetsbevis- ning för denna uppfattning, en sannolikhet, som dock vin- ner därigenom, att mig veterligt ingen av Fiskeriförsöks- stationens dammar ännu varit skädeplatsen för en sä mo- notoniserad och relativt konstant plankton formation utom just denna och dessutom Steil fälle IX », en darum av samt na typ, som i likhet rued Nr X innevarande sonnnar använts för utfodringsförsök cnligt summa plan ävensom för kobete. En sä pass hög flagellatkulmination som den. vilken i somras dominerade Stenf älledammen X:s »limnetiska region, är merendels av en ej ringa betvdelse för vattnets ämnesomsättning. Dammar, vilka i likhet med den ifra- gävarande utmärka sig för större rikedom pâ vissa orga- niska ämnen b représentera visserligen i fiskeribiologiskt hiinseende den bästa och mest fruktbara typen men tillika den farligaste, da möjlighet städse föreligger för en ned- 1) »Organiska ämnen» är ett av dessa suddig'a begrepp, som sitta inné med alla 'möjligheter att förvirra disltussionen och synes ocksâ p;\ sina hall ha givit upphov tili trakiga missförständ. Tag har emellertid redan i det föregäende papekat, att de organiska» ämnen, som komm a ifrâga för denna dämm, äro av annan natur än torvjordens extraktivprodukter, vilka absolut ej äro av den ut- omordentligt stora fruktbarhet för planktonformationernas alger och flagellater som Stenfälledammarnes gödselämnen och spillda fiskfoder. — Inom vattenblomningens biologi synes emellertid det ej närmare utlagda begreppet » organiska ämnen» understundom förorsaka en förvirring av lika träkiga konsekvenser som den, vilken var râdande pâ den tid, dä man diskuterade de vattenblom- bildande algernas pâstâdda skada inom dammhushallningen, utan att först göra sig klart skillnaden mellan naturliga och patolo- giska vattens blomning. 254 gâng i vattnets syrgashalt, som framförallt dä det gäller stärkt besatta anläggningar inom kort kan leda till kata- strof. Dâ emellertid dessa dammar erbjuda synnerligen gynnsamma betingelser för maximala alg- eller flagellat- kulminationer, avvärjes den tara, som syrgasförbrukningen innebär, merendels genom en kräftigt assimilerande orga- nismvârld ; genom dennas verksamhet hâlles icke allenast syrgasmängden uppe vid en relativt normal hait (nâgot som utförda analyser ha visât för Stenfälldammen X:s vidkommande just vid tiden für den häftigaste kulminatio- nen) utan stegras även understundom — framförallt i vat- ten, mindre rika pä organiska âmnen — till Hera gangers övermättning, varigenom dammarnas produktionsförmäga ytterligare höjes under samtidigt förminskad risk. Om nu emellertid dammens näringsresurser för de ifrägavarande kulminanterna uttömmas, sä att planktonformationen tili följd därav hastigt kollaberar, kan en svârare syrgasbrist naturligtvis ofta nog inträda, allrahälst vid hög vatten- temperatur. En dylik möjlighet var ju dock för Stenfälle- dammens vidkommande alldeles utesluten, dâ — säsom redan pâpekats — den starka kulminationen hade en syn- nerligen jämn karaktär och tili följd av riklig tillgâng pä näring holl sig ätminstone veckor igenom kvalitativt oför- andrad med samma skarpt utpräglade individualisering 1). Om sàledes en maximal kulmination av vissa alger och llagellater städse har sin stora betydelse i dammarnas bio- logi sâsom syrgasproducent, àterstâr dock ätminstone ännu ett spörsmäl av större räckvidd angäende dessa stora kul- minationers nytta i naturens hushällning — det närings- biologiska. Att dessa former direkt kunna tjäna det späda fiskynglet tili föda är sedan länge känt; men dâ dammfis- karna snart nog övergä tili att (för en tid) hämta sin hu- 1) Vid höstens inträde synes — enligt vad som meddelats mig — vegetationsfärgningen smäningom ha försvunnit. 255 vudsakliga näring frân entomostracéplankton, uppstâr den frâgan, i vad mân dessa kriiftdjur kunna kapitalisera de rikliga alg- och fîagellatkulminationerna. För Stenfälle- dammens vidkommande kompliceras emellertid spôrsmâlet därigenom, att de planktoniska entomostraceerna (speciellt dammcladocererna) tili îôljd av en yppig. pâ den fria vat- tenytan stärkt inkriiktande fanerogamvegetation ej kunna stiga till nâgon högre utveckling, utan nästan genomgâende âro av en relativt ringa betydelse i planktonformationen : tiskbestândet är tili sin huvudsakliga näring hänvisat till bottenfaunan och till de av bottnen eller fanerogamvegeta- tionen beroende dcimmchydoriderna. I vad man dessa or- ganismformationer kunna draga direkt nytta av ett plank- ton sâdant som det förelinlliga ävensom av de bottenfällda, döda planktonterna av en dylik limnetisk formationstyp, saknar jag emellertid tillräcklig erfarenhet att bedöma x). Jag skall i stallet med nägra ord fästa uppmärksamheten pâ ett spörsmäl av mera teoretiskt intresse — pä förhällan- det mellan Trachelomonaderna och de högre organiserade zooplanklonterna: Co pcpoder och rotifer er. — Det har redan (s. 248) päpekats, att St enf alle d am men X:s augustiplankton utmärkte sig för relativ fattigdom pä Zooplankton; Bosminor förekommo endast sporadiskt, och av övriga entomostrcicéer uppträdde endast Cyclops sp. i större antal; av rotatorier blott Polyarthra platyptera Eh- renb. allm. Redan vid användning av relativt milda klarnings- medel var det möjligt att avslöja Trachelomoncidernas roll i zooplanktonternas näringsbiologi. och det visade sig nu, att endast enstaka Cyclops hade förtärt den ifrägavarande llagellaten; för Polyarthrans vidkommande syntes 7 rache- 1) I planktonproven av lsl& 1911 förekommande botten- chydörider hade dock i mycket stör utsträckning förtärt Trache- lomonas. loinonas ej ha varit av nägon som hälst betydelse i närings- biologiskt hänseende '). Det framgär sâledes härav, att den rika Trachclomo- 77rts-kulminationen ej i nämnvärd man kapitaliserades sä- som näringskälla av den lorefintliga fattiga zooplanktonfor- mationen: förhällandet mellan »producenter och konsu- menter inom den planktoniska regionen erbjöd alltsâ en anmärkningsvärd disharmoni: den rika näring, som bjöds, utnyttjades ej av en i kvantitativt hänseende högre utveck- lad Zooplanktonformation. Att dadocerer ej stiga tili nägon större utveckling i Steni älledam marnas av en riklig fanerogamvegetation stärkt inkräktade planktoniska region synes mig visserligen heit naturligt, varemot fattigdomen pä dammrotatorier i St en fälle X:s augustiplankton inne- varande är förefaller rätt anmärkningsvärd. Jag har näm- ligen ofta nog funnit ett bestämt samband mellan kvalita- tivt rika rotatorie- plankton och alg- el 1 er flagellai- m a x i m a av vissa typer varibland jag dock ännu icke haft tillfälle inregistrera Trachelomoiias-iormationen ! Für Stenfälle- dammarnas vidkommande skulle denna erfarenhet när- mare kunna utläggas sälunda: Det har redan (sid. 252) päpekats, att Stenfäll edam- marna tili följd av fiera sammanstötande orsaker utmärka sig genom ett alg- och flagellatplan kton, tili vars rikedom vare sig det gäller rikedom pâ skiftande former eher en- sidig masskulmination) vissa andra dammtyper t. ex fler- talet n\'anläggningar pâ torvmark ej i nägot hänseende kunna visa nägot som hälst motstycke. Det är nu anmärk- ningsvärt, att de mest mängsidiga och rikaste rotatoric- plankton i Annebodadammarna merendels uppträda just i Stenfälle-j, där de odisputabelt äro hänvisade tili vissa *) Det bör emellertid erinras, att Polyarthra synes vara mjcket ansprakslös, och jag har ofta funnit den i tämligen avse- värda mängder pâ lokaler, där den av noggranna tarmundersök- ningar att döma uteslutande varit hänvisad tili den näring, som den fina detritus erbjuder. 2) àtminstone gavo talrika prov fran sommaren oeh hösten 1910 detta résultat. 257 alg- eller flagellnt-^Xsinkton säsom näringskälla (varemot cladocer- och co/x’/iotyplankton i stör utsträckning äro obe- roende av denna realitet), ett förhallande, som naturen själv understundom demonstrerar pä ett iögonfallande sätt, da t. ex. vissa den limnetiska formationens flagellater av en eller annan orsak inträda i svärmbildning: de av dem be- roende rotifererna installa sig ofördröjligen i samma rikt- ning och bilda nu tillsammans med näringsdjuren (eller -växterna) en utpräglat skarp regionär variation i den ho- risontala planktonfördelningen. Av mina hittills genomiörda Anebodastudier sjTnes det alltsâ îramgâ, att Stenfälledammarnas rika rotatorie- plankton âtminstone i stör utsträckning är be ro en de av vissa alg- eller llagellat-formationer säsom näringskälla. Och under sädana omständigheter är det ju nästan en paradox i naturens hushâllning, att en flagellatkulmination av den typ som skildrats lämnades alldeles okapitaliserad inom den planktoniska organismvärlden. Da jag sälunda visserligen fastslagit den levande nä- ringens roll för ett flertal rotatorie- plankton, har jag emeller- tid ingalunda velat förringa betydelsen av andra närings- källor, om det ock synes mig, som vore den organiska det- ritus’ insats i sötvattens-planktozoernas näringsbiologi av sin största betydelse för cladocerers och copepodevs vid- kommande. Tack vare Petersens intressanta oeh ban- brytande undersökningar över den fina detritus’ betydelse i ha vets näringsbiologi (1911) torde väl emellertid dessa frägor alltmer komma pä dagordningen även inom sötvat- tensbiologien. Själv hoppas jag inom den närmaste fram- tiden i annat sammanhang äterkomma tili frägan om den tina detritus och dess roll i sötvattensplanktozoernas närings- biologi, dä jag sedan över ett är tillbaka pä skilda lokaler — dock mest vid Anebodastationen — undersökt dessa för- hällanden. Under mina hittillsvarande studievistelser vid Ane- boda har jag haft tillfälle att i Fiskeriförsöksstationens dam- 258 mar — ävensom i vissa torvgravar — iakttaga ett flertal vegetationsfärgningar av delvis synnerligen intressant na- tur. Det är emellertid anmärkningsvärt, att de stora plank- tonformationer, som det här kan bli tal om, städse till över- vägande del sammansättas av grönalger och flagellât er !), varemot cyanofycéerna genomgâende saknas. Nu ür det visserligen sedan länge bekant, att ett en stor del vatten- blombildande blägröna planktonalger undvika smärre vat- tensamlingar; men dâ Aneboda Fiskeriförsöksstation delvis satter synnerligen försvarliga areal under vatten och alltsâ härigenom borde erbjuda i detta hänseende lämpliga ut- vecklingsmöjligheter för ett stört antal vattenblombildande cyauofycéer , har det synts mig i hvarje fall bögst sanno- likt, att orsaken till dessa formers absoluta frânvaro möj- ligen skulle kunna delvis sökas i fenomen av spridnings- biologisk natur. Jag skall emellertid ej i detta sammanhang närmare yttra mig härom, dâ nâgra ârs tillfälliga erfaren- heter ej erbjuda en tillräekligt solid basis för diskussioner av detta slag. Emellertid torde Anebodastationen genom sitt läge vid ett par frân olika sjösvstem -) framflytande äar erbjuda ett nog sä givande forskningsfält över det fly- tande vattnets betydelse för planktonternas spridningsbio- logi. Det har ju nämligen för sötvattensbiologerna alltmer b Härtill kommer vissa torvgravars bakteriella vattenblom- ning, ett fenomen, som naturligtvis aldrig kan uppträda i välskötta fiskdammar. 2) Jag' underkastade dessa förra aret (1910) en första orien- terande undersökning. De erbjuda delvis en heit annan individua- lité! än den vid Biologiska Stationen belägna sjön Sträken, och det synes mig icke otroligt, att ett visst inflytande frân desssa sjöar skall kunna pävisas för fiskdammarnas organismvärld. För att emellertid kunna närmare avslöja detta, erfordras icke blott förteckningar över fyto- och zooplanktonter och vissa ej limnetiska evertebratgrupper frân dammhushâllningens första âr (Stationens Förste Assistent, Fil. Mag. Harald Nordqvist har publicerat en dylik över cladocerer (1907) och jag själv har under de senaste ären (1910 och 1911) gjort en del anteckningar angâende övriga grup- per, som främst synas böra vara av intresse) ävensom en översikt över de ifrägavarande sjöarnas organismvärld utan dessutom ar- liga undersökningar. Sädant tar visserligen mycken tid i anspräk men kan möjligen sâ smâningom bli av ett visst biologiskt intresse. 259 bllvit klart, att ett stört antal planktonter just genom bäckar. âar och floder mer eher mindre passivt sprida sig frän om- rfide tili omrüde och understundom tili följd härav plötsligt visa en explosionsartad masskulmination pä lokaler, dar de fordom alldeles saknats; framiörallt Lauterborn har iör de planktoniska algernas vidkommande meddelat intres- ■santa iakttagelser häröver. Vattenblombildningens fenomen har städse sitt stora intresse säväl i praktiskt som i teoretiskt hänseende. I sjö- arnas liv ingriper väl visserligen vattenblomman mera säl- lan pä ett ekonomiskt sett kännbart satt, men desto större kan dess betydelse — sâsom i det föregäende päpekats — vara inom dammhushMningen ; och iör biologiska studier över den storartade massutveckling av grönalger och 11a- gellater. vilken ger upphov tili dammarnas blomning, synes mig just en tiskeriförsöksstation utgöra det lämpligaste forskningsomrädet; ty fränsett rikedomen pä dammar av skiftande individualitet, hällna under normala existensvill- kor, erbjudes'här möjligheten till experiment i stört genom de mer eher mindre djupt ingripande förändringar i dam- marnas biologiska fysionomi, som den rationella kulturell städse förorsakar. Resumé. Der Verfasser gibt einen Bericht über eine von Tra- chelomonas volvocina Ehrenb. verursachte falbgelblich- chokoladenbraune Vegetationsfärbung , die er in einem Teiche von 0,35 ha der Fischereiversuchsstation Aneboda (Süd- schweden) beobachtet hat. Trachelomonas volvocina Ehren b. soll nach Lern m er- mann (Algen I, p. 522) bei maximaler Kulmination -kleinen Pfützen» eine tiefbraune Vegetationsfärbung geben 1). Die x) Indessen findet man in der Literatur meines Wissens nur vereinzelte Angaben über von Trachelomonas verursachte Ve- getationsfärbungen; Zacharias erwähnt nicht die Trachelomonaden in seiner zusammenfassenden Darstellung (1903) und Kolkwitz führt nicht diese Flagellaten in seiner systematischen Übersicht (1910) auf. 2t>0 vom Verfasser beobachtete Wasserblüte trat indessen in einem verhältnismässig grossen Teiche auf und die Plank- tonformation hielt sich da mehrere Wochen hindurch. 1 )er Verfasser bespricht die biologische Bedeutung einer derartigen Planktonformation und gibt ein kurzgefasstes Bild von den Teichtypen der . Inebodaer Station , auf die der Ver- fasser in einigen folgenden Aufsätzen näher zurückkommen dürfte, wo er beabsichtigt über die ersten Ergebnisse sei- ner Untersuchungen über die Ernährungsverhciltnisse der Zooplanktonten näher zu berichten. Der Verfasser hebt das Bemerkenswerte darin hervor dass eine so ausgeprägt monotonisierte Planktonformation wie diese l) sich qualitativ unverändert mehrere Wochen ja, wahrscheinlich Monate hindurch in derselben hohen Kulmination halten konnte; als die wahrscheinliche Ur- sache dieser interessanten Erscheinung weist der Verfasser auf den konstanten Zufuhr von agiler organischer Sub- stanz in den Teich hin (Eintrieb von Vieh! ; hierzu kommt dass bei den Fütterungsversuchen, die diesen Sommer 1911 in dem Teiche gemacht wurden, bedeutende Mengen höchst kapitalisierbarer Stoffe dem Wasser dürften zugeführt wor- den sein. — Noch einen hierfür sprechenden Umstand sieht der Verfasser darin, dass eine derartige Planktonfor- mation bei der Anebodaer Station bis jetzt eben nur in diesem Teiche und ausserdem in noch einem anderen (von demselben Typus beobachtet wurde, wo auch Fütterungs- versuche dieses Jahr nach demselben Plane gemacht wurden. Was die erwähnte Literatur i. ü. anbetrifft, kann der Verfasser Steuers Auffassung von den Humussäuren als 1 1 Der Teich war verhältnissmässig detritusreich (insb. Sphagnumdetritus ); von Zooplankton nur Cyclops sp. und Xauplien ebenso wie Polyarthra platyptera Ehrenb. allgemein; von Phy- toplankton nur einige Chlorophyzeen (Pediastren und Staurastrum sp.) ; keine Flagellate mit Ausnahme von eben dieser in Massenkul- mination stehenden Trachelomonas volvocina Ehrbg. Einzelne sp~ sind hier nicht berücksichtigt ! — 261 eine planktonsteigernde Realität nicht beitreten (Plankton- kunde, p. 26). Die Untersuchungen von Benecke (1909), Kolkwitz (1909, 1910) und Lauterborn (1910) zur Erklärung der Pe- riodizitätserscheinungen werden referiert, der von Klun- zinger (1901), Lampert (1910) u. a. m. hervorgehobene Unterschied zwischen Vegetationsfärbung und Wasserblüte scheint dem Verfasser nicht haltbar. Lund, Zoologisches Institut der Universität, Oktober 1911. Literatur. Benecke, W., Über die Ursachen der Periodizität im Auftreten der Algen, auf Grund von Versuchen über die Bedingungen der Zygotenbildung bei Spirogyra communis. — Internatio- nale Revue der gesamten Hydrobiologie und Hydrographie. I. Band. (Leipzig 1908, 1909). H aglund, E., Redogörelse för en botanisk-torfgeologisk undersök- ning af fiskdammar â torfjord vid fiskeriförsöksstationen i Aneboda. — Skrifter utgifna af Södra Sveriges Fiskeriföre- ning, 1911:1 N:o 8. (Lund 1911). Klunzinger, C. B., Ueber die physikalischen, chemischen und biologischen Ursachen der Farbe unserer Gewässer. — Jahres- hefte des Vereins für Vaterländische Naturkunde in Würt- temberg. 57. Jahrg. (Stuttgart 1901). Kolkwitz, R., Über die Planktonproduktion der Gewässer, erläu- tert an Oscillatoria Agardhii Gom. — Landwirtschaftliche Jahrbücher. XXXVIII Band. Ergänzungsband V. (Berlin '1909). — , Die Farbe der Seen und Meere — Deutsche Vierteljahrsschrift für öffentliche Gesundheitspflege. 42. Band. 2. Heft. (Braun- schweig 1910). Lampert, K., Das Leben der Binnengewässer, 2. A. (Leipzig 1910). L auterborn, R., Die Vegetation des Oberrheins. — Verhandlung- en des Naturhistorisch — Medizinischen Vereins zu Heidel- berg. N. F. X. Band. 4. Heft. (Heidelberg 1910). Lemmermann, E., Algen I. — Kryptogamenflora der Mark Bran- denburg III. (Leipzig 1910). Nordqvist, Harald, Sommaren 1907 i Aneboda Fiskeriförsöks- stations fiskdammar funna cladocerer. — Skrifter utgifna af Södra Sveriges Fiskeriförening. N:o 3. (Lund 1908). Petersen, C. G. Job., Havets Bonitering I. — Beretning til Land- brugsministeriet fra Den danske biologiske Station. XX. 1911. (Kjobenhavn 1911). Steuer, A., Planktonkunde. (Leipzig und Berlin 1910). Zacharias, O., Über Grün,- Gelb- und Rotfärbung der Gewäs- ser durch die Anwesenheit mikroskopischer Organismen. — Forschungsberichte aus der Biologischen Station zu Plön. Teil X. (Stuttgart 1903). Bot. Not. 1911. 18 262 Färgen hos honblommorna och kottarna hos vär vanliga gran. Af L. J. Wahlstedt. I flororna uppgifves att granens honblommor äro purpurröda eller (sällan) hvitgula och de unga kottarna röda eller gröna, de mogna kottarna gulbruna. Enligt undersökningar pâ fiera Ställen i norra Skane Smäland och Västergötland varierai- färgen hos granens honblommor ganska mycket: frän högrödt genom ljusrödt, gulgrönt och ljusgult till rent hvitt. De unga kottarne, ungefär en vecka efter blomnin- gen, visa följande olika färger: mörkt blodröda med pur- purglans, mörkt - blodröda utan purpurglans, blodröda, mörkare eller ljusare grönaktiga, gulhvita, rent hvita. De purpurröda och rent hvita äro sällsynta, âtminstone pâ de Ställen, dar jag varit i tillfälle att undersöka förhällandet; dock torde enskilda träd bäde med purpurröda och rent hvita ungkottar kunna uppletas allestädes i södra och mel- lersta delarna af landet hvarje âr, dâ granen blommar nägot vmnigare. Under sommarens lopp förändras färgen hos gran- kottarne smäningom, men sä att olikheten mellan kottarne pä olika träd fortfar. De, som i ungdomen voro mörk- röda, bli vid mognaden mörkbruna, de i ungdomen gulröda bli vid mognaden ljust gulbruna. De grönaktiga bli fram pâ sommaren vackert gröna, de hvita bli ljust smutsgula. Under sommarens lopp visa sig de ljusare kottarne vid genomfall ande ljus (dâ man i solskenet ser dem pâ träden) grönaktiga. Döde. F ernand Bru i Narbonne. — Joseph Daniel i Chemeré-le-Roi, 60 âr — Prof. Paul Girord 1 Clermont-Fer- rand. — Den 3; dec. 1911 Fandtbrukskonsulenten Morten Larsen Mortensen i Lyngby, född d. 25 febr. 1SS1 . — I dec. Sir Joseph Dalton Hooker. 94 âr. 263 Algological Notes. 5 — 7. By O. Nordstedt. 5. Stereococcus. When O. Kuntze in Rev. Gen. Plant., Pars III, 2, 1898, p. 432 took up Stereococcus Kütz. for Gongrosiva Ktz., he wrote: »Ich weiss nicht, wesshalb Kützing seinen frühe- ren Namen verwarf, aber ich finde keinen Grund ihn zu verwerfen». If Kuntze had compared the diagnoses, he would have found the reason. In Linnaea Bd. 8, 1833 p. 379 the diagnosis of Stere- ococcus runs: -Frons durissima, globosa, sicca, non mucosa, e granulis minutissimis composita», and that of the species: Fronde hemisphaerica, minuta viridi, arctissime adnata. Die Structur derselben ist ganz roh, die Kügelchen, woraus die ungemein harte Frons besteht, sind so klein, dass ihre Form bei einer 250maligen Vergrösserung noch kaum zu bestimmen ist.» It happened that Kützing in Phycol, gener., 1843, p. 282 under Gongrosiva Sclerococats quoted: Sclerococcus viridis Kütz. in Linn. Bd. VIII. s. 379», instead of >Stere- ococcns», and he added: »Meine frühere Ansicht von der Structur dieser Alge beruht auf einem Irrthume, welcher durch die Unbekanntschaft mit der Behandlung inkrustir- ter Algen zu mikroskopischen Untersuchungen veranlasst wurde. In manchen Gewässern sind nämlich die kleinen Polsterchen durch und durch mit kleinen Kalkkrystallen inkrustirt. Zerdrückt man solche Individuen, um ihre Struc- tur kennen zu lernen, so zerdrückt man auch die Fäden und man sieht zwischen den unorganischen steinigen Mas- sen, deren Gegenwart alles Uebrige undeutlich macht, nur einzelne kleine abgerissene Glieder der Fäden.» » Stereococcus » therefore consists of a congregation of Bot. Not. 1911. •J (.4 lime crystals, as there is no mention of the green threads of the plant. Xo wonder that Kiitzing rejected this name for a genus of plants, as soon he became aware of hi-, mistake! 6. Microcystis. From what year has Kützing’s genus * Microcystis » priority? It was set up by him in Linnaea v. 8, 1833, p. 372, 10 species being described, all of which have been since trans- ferred to the genera: Euglaena, Haernatococcus, Trente- pohlici, Pleurococcus, Glneothece or Gloeocapsa. The 16 species of Microcystis in Meneghini's Mo- nographia Nostoch., 1842, belong to at least 4 genera of later time: Gloeocapsa, Gloeothece, Aphanothece, and Chro- ococciis. Not one of these species of Kiitzing and Meneghini belongs to Microcystis, as now understood. In Phycologia Generalis, 1843, Kiitzing had only 4 species. The two, Noltii and olivacea, have been regarded as species of Euglaena. On M. parasitica he made the fol- lowing remark: Entwickelt sich zu Cylindrosperniuni con- fervicola (a name, which is not taken up in his Phycol. german, or in Spec. Alg.). M. ichthyoblabe here included Microhalea aeruginosa. I think therefore Kiitzings genus Microcystis should be dated from the year 1843. Rabenhorst iFlor. Europ. Algar. II. 1865) gives the name Polycystis (Kiitz. 1845) to a part of the older Micro- cystis, saying in a note p. 53: Kuetzingii nomen antiquius quam illud Léveillei pro fungi typo sumptum». But K tit- zing's genus Polycystis must be dated from 1849, Spec. Alg., and not from 1845, because in Tab. Phycol. 1 p. 7 he says: Die Gattung Microcystis muss eigentlich in drei Gat- tungen gespaltet werden, die ich vorläufig als Unterabthei- lungen hier anführe . In Ann. d. Scienc. Nat sér. 3 t. 5, 1846 p. 269 Poix- 265 cyst is was described as a genus of Uredineae by Léveillé, and therefore his name is older than that of Kiitzing. 7. Ilea. Phyllitis Kütz. Phycol. General.. 1843, cannot be main- tained. because there is an older homonym: Phyllitis Hill Brit. Herbal. 1756 (= Scolopendrium Adans. 1763). There are two other names, which could be taken into conside- ration: Ilea and Pctalouia. In Spec. Alg. v. 1, Pars 2 Lundae 1822) C. Agardh had given the name Solenia to the »Tribus Ulvae intestina- lis»; Which will do. But when he converted this tribus into a genus, he was surely not aware of the preoccupation of the generic name Solemn to a fungus, which, still remains valid. In consequence of this E. Fries in 1825, Syst. Orb. Veget. Pars 1 (Plant. Homon.) p. 336 changed the name to Ilea. Probably, however, neither of these authors had then seen this little paper by Link (in Hor. Phys. Berol.. 1820), where he describes his new genus Enteromorpha especially founded on Ulva intestinalis. In his Flora Scanica, 1835, E. Fries adopted Link's generic name Enteromorpha and set up a new genus Ilea with two species: I fascia (FI. Dan. sub Ulva) and /. foeni- cii/acea (Huds. sub Conferva). j. PI Areschoug separated the latter species and kept only the former one in the genus Ilea , when he brought this genus to the family Dictyoteac ■ (in Phycearum quae in maribus Scandinavie crescunt enumeratio, sect, prior Fucaceas continens (in Nov. Act. r. Soc. scient. Upsal. Vol. 13, 1847, p. 353— 354), together with pars posterior un- der the title: Phyceae Scandinaviae Marinae, 1850, p. 131— 132). Since then a few species have been added and the genus has changed its place amongst the brown Algae, but not its extent. Calling attention to the fact that Ilea Fries 1825 was a synonyme of Enteromorpha, J. G. Agardh 1883 (Till Alg. System. Afd. 3 p. 115, in Act. Univ. Lundens. T. 19) regar- ded Ilea as a vacant name and gave it to a new genus, founded on Enteromorpha aureola (A g.) Kütz. But already 1879 Gobi had selected the same species as the type of his new genus Capsosiphon (Trav. Soc. Imp. Naturalist. St Pétersbourg T. 10 p. 88.) Dyring, J., Flora grenmarensis. Et bidrag til kundskaben om Vegetationen ved Langesundsfjorden. Xyt Magaz. f. Naturvidensk. Bd. 49, 1911. s. 99—276. Den af förf. funna, för Nordeuropa nya arten Equise- tinn trachyodon har äfven pa förf. gjort intryck af att vara en hybrid mellan E. hiemale och variegatwn. Sorbus subpinnata Hedl. n. sp. (intermedia B1., non Ehrh.; S. (Aria) obtusifolia fennica Hedl.) beskrifves utför- ligt. — Af Centaurea Jacea beskrifves en f. bicolor med hvita kantblommor. Fysiografiska Sällskapet d. 8 nov. Till ledamot invaldes prof. B. Lidforss. Den 2 dec. Af A. J. Retzius minnesfond tilldelades 200 kr. fit hi. stud. Einar Naumann för biologiska studier öfver limnoplankton och 400 kr. fit doc. H. Simmons för îullbordandet af en växtgeografisk undersökning öfver ark- tiska Amerikas flora. Vetenskapsakademien d. 8 nov. Till införande i Arkiv för Botanik antogs en afhandling af H. Kylin: Ueber die Inhaltskörper der Fucoideen. Den 22 nov. Prof. Lagerheim refererade fil. lie. G. Samuelssons inlemnade reseberättelse öfver en resa i Dalarne, hvari omnâmnes fyndet af Equisetum trachyodon pâ stranden af Dalâlfven. — Till intagande i Arkiv för Bo- tanik antogos följande afhandlingar: 1) Bemerkungen über Weltrichia Fr. Braun, af A. G. Nathorst: 2) Nâgra iakt- tagelser öfver anthocyans bildning vid sockerkultur. af G. Gertz och 3) Om varierande och afvikande blommor hos Achillea ptarmica, af G. Aim. Den 6 dec. Till införande i Handl. antogs en afhand- ling af A. G. Nathorst: Palæobotanische Mitteilungen, 11 267 Smâ bidrag till Hälsinglands och Jämtlands flora. Av K. Johansson. Hälsingland. De fiesta uppgifterna härleda sig frân en färd under tiden mellan 1 och 15 Juli 1911 genom östra och norra de- larna av provinsen. Etappstationer, med nägra dagars uppe- häll vid varje, voro Söderhamn, Njutänger, Hudiksvall. Bjurâker, Delsbo. Frân âr 1909 har jag nägon kännedom om floran vid Kilafors, i Hassela, Forsa och Ljusdal. Rö- rande de allmänna växterna har jag funnit uppgifterna i P. W. Wiströms förteckning av âr 1898 nästan alltid mot- svara den uppfattning, jag själv bildat mig om lokalfrek- vensen. Jag har endast antecknat nägra fall, dä frekvensen i de av mig besökta delarna avvek frän den för provinsen uppgivna; t. ex. Trifolium medium /) Nardus stricta och Eqiti- setum pratense tycktes mig vara allmänna. Knautia arven- sis (L.) Coult. säg jag i Bjurâker blott en gâng och ej nä- gon gâng i Delsbo och Ljusdal. Rhinanthus major och Agrostemma Git/iago observerade jag ej nâgon gâng i Delsbo och Bjurâker. Sinäpis arvensis är i synnerhet i nordvästra delen mycket mindre allmän och ymnig än Brassica campestris, som man har god utsikt att i mängd finna i varje äker med varsäd, medan den förra förgäves kan sökas en hei dag. Nägra växtlokaler följa här: Achillea Ptarmica. Delsbo i stationsbyn. Anthemis tinctoria. Allmän vid Söderhamn, Njut- änger, Hudiksvall, Delsbo, Bjurâker. Ajuga pyramidalis. Delsbo; Bjurâker vid Moviken. ') Da auktorsnamn ej utsatts, underförstas de, som användas i Neumans och Ahlfvengrens flora. Bot. Not. 1911. 268 Arctium tomentosurn Mill. Hassela s:n vid Hângberg, en stör grupp 1909. Anemone Hepatica. Bjuràker vid Skälsvedja. Alopecurus pratensis. Bjuràker och Delsbo, fierstädes. Avenu pubescens Huds. Bjuràker vid väg norr om kyrkan och vid Avholm; Strömbacka i en äng. Atriplex patulum. Ljusdal. Berteroa incana. Näsvikens station. Bittens tripartita. Delsbo vid an. Campanula Cervicaria. Delsbo vid Eckelsbo. C. glomerata. Bjuràker pâ âkerren vid Avholm. C. patula. I Bjuräker allm. men ej särdeles talrik; vid Ljusdal sedd i en trüdgârd men ej pâ âkrarna kring stationssamhället. Carex canescens X dioica. Söderhamn vid en tjarn nära Norrfjärd. C. elongata. Delsbo i an nedom kyrkan. C. lasiocarpa. Söderhamn vid Tönshammar. C. muricata. Iggesund. C. digitata. Ljusdal och Strömbacka, sparsamt. Centanrea Jacea. Bjuràker vid Moviken och Ström- backa. Cotoneaster integerrima. Njutânger, pâ en glest busk- beväxt backe nedanför gästgivaregärden. Ett litet tätt be- stând av smäbladiga exemplar; ett par frodigare individ växte, dar en âker skar sig in i backens gräsmatta. — Om växten gâtt ut pâ det gamla växestället vid Kärböle, är ‘ Njutânger nu möjligen enda lokalen i provinsen. Crépis biennis. Delsbo i en âker vid stationsbyn samt vid Eckelsbo; Bjuràker, i en âker vid Strömbacka. — Ny för provinsen. Daphne Mezereum. Delsbo vid Eckelsbo. Dactylis glomerata. Bjuräker, fierstädes. Euphorbia Helioscopia, Bjuräker, spars. Galium Mollugo. Här och dar eller kanske t. allm. ända upp tili Bjuräker. 269 Gymnadenia conopsea. Sedd i mänga lövskogsängar i Njutânger, Hassela, Delsbo, Bjurâker. Hypericum quadrangulum. Även i Delsbo och Bjur- äker rätt allmän. Hypochœris mandata. Karaktärsväxt för de kvarva- rande, till slâtter använda lövskogsängarna och backarna kring gärdar. Den tycktes mig ej saknas i nâgon sädan, hur liten den än var. Lathyrus montanus Bernh. Sälls. i Delsbo; i Bjur- âker stötte jag ej nâgon gâng pâ den. Lampsana communis. Ljusdal, bland timotej. Matricaria discoidea. Delsbo i stationsbyn samt pâ körvägen vid Tjärnmyra gärd. Milium effusum. Vid Söderhamn Herst, bade väster- ut och österut; Iggesund. Pteridium aquilmum (L.) Kuhn. Allm. även i Bjur- âker. Papaver R/tocas L. var. strigosum Bonn. Hedvigs- fors bruk, spars. Selaginella ciliata (Lam.) Opiz. Delsbo vid Eckelsbo; Bjurâker vid Skälsvedja, Västansjö etc. Spergula rubra. Delsbo; Strömbacka bruk. Silene dichotoma. Ljusdal, i timotejäker. S. rupestris. Njutânger nära Nianfors pâ vägkanten; Näsviken. Tanacetum vulgare. Ljusdal, talrikt pâ ett Ställe norr- ut; Strömbacka; m. fl. st. Vicia silvatica. Hassela s:n, Korpäsen. V. sepium. I Bjurâker sällsynt. Jämtland. Under nâgra veckors vistelse pâ olika Ställen mellan Bräcke och Storlien, säledes huvudsakligen i siluromrädet, hade jag min uppmärksamhet fästad även pâ en del mer allmänna växter. I nâgra fall syntes mig deras frekvens vara en annan än den i P. Olssons förteckningar angivna. 270 Sâ t. ex. tycktes Melampyrum silvaticuni, Trifolium pra- teuse, Carex pallescetis, C. stellulata, Equisetum palustre, Poa uemoralis vara füllt allmänna ända till Storlien. Följande växtlokaler antecknades: Achillea Ptarmica. Bracke station; Enafors. Anemone Hepatica. Gällö; Marieby. Agrostemma Githago. Duved. Alchemilla alpina. Storlien. Anthémis tinctoria. Enafors. Asplénium viride Huds. Storlien. Arena pubescens Huds. Bracke, vid landsvägen; Brun- flo ; Marieby pä enstaka stallen. Blcclmum spirant (L.) With. Storlien pâ ett par Ställen. Brisa media. Gällö; Marieby. Barbaren stricto. Bräcke vid Sveden; Gevsjön; Stor- liens station. Berteroa incana. Bräcke vid Bensjö. Carex ccespitosa. Storlien, i mängd. C. dispcrma Dewey. Bräcke, nära fäboden vid Sve- den; Forsaberget i Are s:n söder om Duved. C. lasiocarpa. Storlien i björkregionen. C. lepidocarpa. Lockne s:n mot Marieby. C. heleonastes. Bräcke vid Sveden. C. Oederi. Bruntlo; Marieby; Lockne. C. flava X Hornschuchiana. Storlien pâ flera Ställen talrikt; likväl säg jag aldrig C. Hornschuchiana. C. ornithopus Willd. Bruniio; Handöl. Callitriche venia. Brunflo. Caltha palustris L. var. radicans Fr. Storlien. Sku- rudalshöjden. Centaurea facea. Gällö. pâ ett par Ställen i ängar; Marieby. Chrysanthemum Leucanthemum. Storlien i en äker. Cirsium palustre. Högäsen norr om Enafors. Conium maculatum. Järpens station, enstaka exem- 271 plar, som ej torde fâtt kvarstâ efter höskörden. Ej förut anträffad i provinsen. Convallaria majalis. Storlien, västerut. Cynosurus cristcitus. Storliens station vid ett dike. Växten torde väl vara genom människan införd även pfi andra Ställen, dar den enligt tryckta källor blivit funnen. Dactylis glomerata. Bracke vid kyrkan; Gällö; Rev- sund; Marieby; i Brunflo här och dar. Euphorbia Helioscopia. Undersaker, spars. Eriophorum latifolium. Inom siluromrädet förekom- mer denna art rätt allmänt pa sluttande, vattendränkt ängs- mark (kalkhaltiga kärrängar) t. ex. i Marieby, Lockne, Hög- äsen vid Enafors, Storlien. Galium Mollugo. Ej längre sällsynt i mellersta Jämt- land. Sedd vid Bracke, ilerst. ; Gällö; Lockne; Marieby, h. o. d. ; Järpen; Undersäker; Duved, fierst. Gentiana nivalis. Bräcke, vid vägen tili Bensjö. G. campestris *suecica. Bräcke; Järpen. Gnaphalium supinuni. Gevsjön i ett dike. Hypochœris mandata. Även i dessa trakter karak- tärsväxt lör lövskogsängar och ängsbackar atminstone tili Undersäker, men ej päträffad vid Duved eller Storlien. Junens triglumis. Bräcke vid Sösjö ; Marieby; Duved. Listera ovata. Angar i Bräcke, Marieby, vid Gällö, och Storlien. L. cordata. Forsaberget söder om Duved. Lusu/a pal/escens Wg. Storlien (en form med mörk, sammanträngd blomställning liknande f. congcsta av L. multiflora). Lolium perenne. Gevsjöns station. Lampsana communis. Frösön; Lockne, i timotej- äker. Lithospermum arvense. Marieby, Linaria vulgaris. Bräcke, t. ex. vid kyrkan. Lotus corniculatus. Gevsjön. Montia font an a *lamprospcrma. Järpen; Storlien fierst. 272 Nasturtium palustre. Gevsjöns station; Storliens Sta- tion. Papaver dubium. Bracke, spars. Pyrola minor. Storlien. Phleum alpinum. Bracke vid Sveden. Pinus silvestris. Mellan Storlien och Storbovallen finnas nägra väl utbildade, tämligen storväxta exemplar, dock med vid krona. Polygonation verticillatum. Bracke vid Ben si ö. For- saberget söder om Duved; Högäsen vid Enafors; Storlien. Pä de tre sista lokalema blott sterila exemplar. Rubus idœus. Vid Storlien förekommer invid en klippbrant en smalbladig form, som synes vara f. augusti- folius Schmidelv. Ranunculus Flammula *reptans. Enaforsholm. R. re pens. Storlien. R. platanifolius L. PA sluttningen av Högäsen norr om Enafors. Raphanus Raphanistrum. Gällö; Duved; Gevsjön. Sagina procumbens L. f. pentamera Ahlfv. Handöl vid fallen. Sedum acre. Bracke pä bangärden. Silene dichotoma. Brunflo; Marieby; Duved. Pä alla ställena i timotejäker. Ej förut angiven för Jämtland. S. venosa. Gevsjön; Storlien. Stell aria calycantha fLedeb. Bong. Bracke, i en skog vid Sveden. Saussurea alpina. Vid Bracke och Gällö t. allm.; Marieby. Succisa pratensis. Storlien t. allm. Symphytum orientale L. Bracke vid Sveden. od/ad. Sinapis arvensis. Storlien. Triticum caninum. Eockne, mot Marieby; Are s:n pä Forsabergets sluttning. Tussilago Farfara. Storlien pä mänga Ställen. Veronica serpyllifolia. Enafors pä vägkant. 273 Valeriana cxcelsa. Högäsen n. om Enafors. Vicia Cracca. Enaforsholm. V. s epinm. Gällö; Bruntio; Morsil. . V . silvatica. Bruntio ; Marieby, talrikt. Viscaria vulgaris, som jag ej sâg inom siluromràdet, torde höra till de kalkskygga växterna även i denna pro- vins; likasâ Dianthus dcltoides. Paulsen, Ove, Træk af Vegetationen i Trans- kaspiens Lavland, 239 s., 79 textf.. 1 karta. Köbenhavn 1911. Förf. deltog i den andra danska Pamirexpeditionen. Den systematiska delen af resans skörd har förut publice- rats pä skilda Ställen. I denna stora doktorsafhandling fram- lägger förf. första delen af den biologiska bearbetningen, som behandlar vegetationsförhallandena i laglandet. Det blefve för vidlyftigt att här närmare referera arbetet. Ur de ätföljande teserna mä det tillätas oss att aftrvcka nr 6: Imellem Atriplex hastata og A. patida er der ingen Grænse, og de to Arter indeholder tilsammen en Række af beständige »smaa Arter . Ny litteratur. Carlsson, T. 1911. Ueber die Zersetzung von Asparagin durch Bakterien in Gegenwart von freiem Sauerstoff. 32 s. — Meddel. f. K. Sv. \Tetensk. Akad. Nobelinstitut Bd. 2 N:r 10. Fries, R. E. 1911. Die Arten der Gattung Petunia. 72 s., 7 t., 7 textf. — Sv. Yet. Akad. Hd. 46, N:r 5. (12 arter. 1 underart, 2 v. äro nya.) Hag/und, E. Redogörelse för en botanisk-torfgeologisk undersökning af fiskdammar ä torfjord vid fiskeriför- söksanstalten i Aneboda — Skrifter utgifna af Södra Sveriges Fiskeriförening 1911 s. 12 — 22. Hjelt, Hj. 1911. Conspectus Florae Fennicae. Vol. 4. Dico- tyledoneae: Pars 3. Violaceae-Elaeagnaceae. 411 s. - Acta Soc. Faun. Flor. Fenn., 35, N:r 1. fuel, H. O. 1911. Studien über die Entwicklungsgeschichte von Hippuris vulgaris. 26 s., 3 t. — Nov. Act. r. Soc. Scient. Upsal. ser. 4, vol. 2, n:r 11. Jungner, F. 1911. Phyllobiolo'giska studier. Regnbladet en definitivt erkänd ldimatisk bladtyp. 11 s. —, Phyllobiologiska studier. Av vinden iörorsakade omgestaltande rörelser hos bladen. Iakttagelser och experiment. 14 s. Kränzlin, Fr. 1911. Beiträge zur Orchideentlora Südame- rikas. 105 s., 13 t. — Sv. Vet. Akad. Hd. 46, N:r 10 (78 nya arter.) A fithorst, A. G. 1911. Palaeobotanische Mitteilungen. 9. Neue Beiträge zur Kenntnis der Williamsonia-Blüten. 33 s., 6 t., 8 textf. — Sv. Vet. Akad. Hd., 46, N:r 4. — , 10. Ueber die Gattung Cycadocarpidium Nathorst nebst einigen Bemerkungen über Podozamites. 11 s., 1 textf., 1 t. — Ibid. N:r 8. Nilsson-Ehle, H. 1911. Kreuzungsuntersuchungen an Hafer und Weizen. II. 84 s. — Lunds Univ. Arsskr. N. F. Bd. 7, Afd. 2 N:r 6. Schuster, J. 1911. Weltrichia und die Bennettitales. 57 s., 7 t., 26 textf. — Sv. Vet. Akad. Hd. 46, N:r 11. Skottsberg, C. 1910. Botanische Ergebnisse der schwe- dischen Expedition nach Patagonien und dem Feuerlande 1907—1909. 1. Uebersicht ti. d. wichtigsten Pflanzen- formationen Südamerikas s. von 4P, ihrer geographische Verbreitung u. Beziehungen zum Klima. 28 s., 1 Karte. — K. Sv. Vet. Akad. Hd. Bd. 46 N:r 3. Stephani, F. 1911. Botanische Ergebnisse der schwedischen Expedition nach Patagonien und dem Feuerlande 1907 — 1909. 2. Die Lebermoose. 92 s., 35 figurgrupper i tex- ten. — Sv. Vet. Akad. Hd. 46, N:r 9. (145 nya arter.) Svensk Botanisk Tidskrift. 1911. Bd. 5. h. 3. 275 Bidrag till kännedomen om Gotlands Taraxacumflora. Af Th. Lange. Under de senare ären har slägtet Taraxacum varit îôremâl för ingâende studier af en del skandinaviska for- skare pâ den speciella botanikens omräde. Genom C. Raunkiaers, H. Dahlstedts, H. Lindbergs och A. Palmgrens publikationer har kännedomen om detta mâng- formiga slägte hetydligt ökats, ett flertal arter ha urskiljts och beskrifvits och intresset för de hittills förbisedda mask- rosorna väckts till lif. Nedanstäende anteckningar öfver Gotlands Taraxa- tv/m-flora äro resultatet af exkursioner företagna under âren 1907—1911 till olika delar af Gotland. De kunna dock pä intet sätt göra ansprâk pâ fullständighet. Maskrosor- nas korta blomningstid, under de varma och torra vârarne 1910 och 1911 här inskränkt till föga mer än 14 dagar, rike- domen pä olika arter, samma arts växlande utseende pä olika ständorter, allt gör, att det för ett noggrant utfor- skande af äfven ett mycket inskränkt omrâde erfordras ät- skilliga säsonger. Det är ocksä hufvudsakligen Visby med omnäjd och närmast liggande socknar, som grundligare undersökts och frän de mera aflägsna delarne af Gotland föreligga hufvudsakligen anteckningar rörande de arter, som äro tämligen allmänna öfver heia ön. Dock âterstâr otvifvelaktigt en och annan outredd art äfven frän Visby- trakten, att döma af de enstaka exemplar, jag under mina utflygter hopbragt och hvilka ej kunnat beskrifvas pä grund af otillräckligt material. Mina Taraxacum-ScxmYmgdx ha samtliga granskats af doktor H. Dahlstedt, hvilken dessutom haft godheten med- dela beskrifningen öfver den i denna uppsats anförda nya arten. För den hjälp doktor Dahlstedt härigenom lemnat Bot. Not. 1911. 276 mig, samt for i öfrigt i mänga afseenden erhâllna värdefulla upplysningar framföres harmed mitt vördsamma och hjärt- liga tack. Rörande de använda beteckningarna för ymnighets- graderna hänvisas till K. Johanssons Gotlands växttopo- grafi och växtgeografi. PA samma sätt som i detta arbete användes äfven tecknet !. Tillsammans med den här nedan säsom ny beskrifna arten utgöra omrädets nu kända arter och underarter 58 stycken, fördelade pâ de olika hufvudgrupperna sälunda: Palustria 4, Obliqua 2, Erythrosperma 13, Vulgar ia 39. Af dessa äro 11 st. tillsvidare endast kända frän Got- land, nämligen 1 af palustre-g ruppen, T. palustre *crocinum, 2 af erythrospermum-g ruppen. I. gotlandicum och plumbe- um samt 8 af vulgare-gr uppen. T. polium , araueosum, oiuo- polepis, capnocarpum, breviflorum , sphæroides, pyçnoschis- tum och vitellinum. Som emellertid utbredningen af Skan- dinaviens Taraxacum-arter ännu är mycket ofullständigt känd, är det troligt, att fiera af de ofvannämnda sä sm.V ningom äfven päträffas i andra delar af landet. Särskildt förefaller det sannolikt, att Ölands ännu föga undersökta Taraxacum- flora har âtskilliga likheter med Gotlands. Tvänne, som det synes, till kalkhaltigt underlag sä bundna former som T. palustre *lissocarpum och Langeanum hafva redan päträffats à Öland (den senare, enligt meddelande frän L)r. Dahlstedt jämte en del andra för Öland nya Taraxacum-arter sâsom T. Icetum, polyschistwn, marginatum, retroversum, tenebricans, Dahlstedtii och litorale, funnen för- liden sommar af Dr. Aulin i närheten af Borgholm och det är ganska troligt, att de i berörda afseende liknande T. palustre *crocinum och gotlandicum äfven linnas derstä- des. Af de frän Gotland kända Taraxacum-arterna ha ât- skilliga en ganska vidsträckt utbredning i Skandinavien. Sädana äro T. palustre, balticum, obliquum, Icetum med un- derarten obscurans, brachyglossum, tenuilobum, rubicundum, 277 marginatum, proximum, præstarîs, tenebncans, dilatation, hœmatopus, longisqudmeum, Dahlstedtii, intrication, dupli- dens och litorale. Ostlig och delvis nordlig utbredning visa T. alatum (Medelp., Finland), prceradians (Medelp., Stockh., Södml.), latissimwn (Finland i, Kjellmanni (Medelp., Upl.. Stockh., Södml., Ög., Smâl., Finland), mimuliforme (Stockh., Södml., Finland), reflexilobum (Stockh., Finland) och palli- dulion (Stockh., Södml., Finland). Mera sydliga synas T. polyschistum (Upl.. Ö1.), retroversion (Öl.. Blek., Sk.), panuu- lation (Upl., Stockh., Smâl., Sk.) och pallescens (Upl., Stockh., Södml., Ög., Smâl., Sk., Danmark) vara. Nordlig är säker- ligen T. penicilliforme (Ângml., Jämtl., Medelp.. Härj.. Fin- land). Gemensamma med västra Sverige äro 28 st. och lika mänga af Gotlands Taraxacum- arter äro kända îrân Finland. Att emellertid pä grand af Taraxacum-arternas nu kända förekomst draga nâgra slutsatser rörande vägarne för invandringen, spridningen o. d. är icke möjligt. Härtill fordras en längt grundligare kännedom om arternas ut- bredning och det är att hoppas, att ett ökadt intresse för slägtet Taraxacum skall gifva en framtida monograf till- fälle att uttömmande behandla dessa i mänga afseenden intressanta spörsmäl. En annan intressant fräga är den om de gotländska arternas älder i öns flora. Att ett flertal tillhöra den äldre Vegetationen är tämligen säkert, men att äfven ätskilliga äro nvkomlingar, hvilka följt menniskan och kulturen i spä- ren, är lika visst. Yid ett försök att afgöra, hvilka som böra räknas tili de förra och hvilka tili de senare, stöter man emellertid pä stora svärigheter. Dä man ej kan stödja sig pä historiens vittnesbörd, har man för att komma tili nägon klarhet i berörda afseende endast förekomstsättet och beskaffenheten hos arternas växtplats att hälla sig tili. Sannolikt är väl, att de arter, som endast förekomma ä naturlig mark, äro gamla medborgare i floran och att de, som företrädesvis päträffas ä ruderatplatser, vid mennisko- boningar och â odlad mark, varit menniskans följeslagare. Bot. Not. 1911. 19 278 Men det lfiter ju tanka sig, att en art, som ursprungligen vuxit â naturlig mark, funnit större trefnad â af kulturen päverkade lokaler, nar sädana, tack vare menniskans ingri- pande, stod den tillbuds och derför under tidernas lopp îâtt karaktären af kulturväxt, under det att med en annan det motsatta förhällandet kan hafva egt rum. När härtill kom- mer, att âtskilliga arter lika ofta och i lika stor individri- kedom förekomma pâ säväl odlad som naturlig mark, torde det vara uppenbart, att det är vanskligt nog att uttala sig om sädana arters hemortsrätt i floran. Med förekomstsättet som afgörande faktor angifvas emellertid här nedan en del arter, som synas ha sitt spontana utbredningsomrâde à ön samt nâgra, hvilka med all sannolikhet under de allra se- naste ären blifvit hit införda. Rörande samtliga tili grupperna Palustria och Obliqua hörande arter kan knappast nägot tvifvel räda, utan kunna dessa med tämligen stor visshet anses vara spontana. Den förstnämnda gruppens arter förekomma endast vid hafs- stränder, i kalkkärr, myrar och väta ängar, den senares en- dast â hallmark, torra backar samt nâgon gâng i löfängar. Erythrosperma synas äfven i regel tillhöra den ursprung- liga Vegetationen. De förekomma ymnigt ä hällmarker. löf- ängar, ängsbackar, skogs- och betesmark och päträffas med undantag af T. marginatum och proximum , hvilkas före- komstsätt är nägot obestämdt. ytterst sällan â egentlig kul- turmark. En hithörande art, T. plumbeum, är emellertid i senaste tid hit inkommen med barlast. Denna art upptäck- tes första gangen 1908 inom ett begränsadt omräde vid Visby hamn i närheten af barlasthögar. Derifrän har den under de gângna âren spridt sig tili Hera lokaler inom Vis- by samt anträffades i väras strax utom stadsmurarne. De tili gruppen Vulgaria hörande arterna äro mycket krângligare att komma pä det klara med. Ett fätal, T. rna- culigerum, prœstans, pallescens, dilatatum, hcematopus, In- forme och litorale antyda genom sitt förekomstsätt, att de afgiordt äro att räkna tili den äldre floran. 279 Hafstränder, vâta ängar, ängsbackaf, skogs- och be- tesmark äro deras vanliga växtplatser. Tvenne arter T. capnocarpum och vitellinuni äro med säkerhet inkomna med barlast. Bada förekomma ymnigt kring barlasthögarne vid hamnen och vitëllinum är hittills ej sedd annorstädes, ccip- nocarpum deremot pä nägra andra närliggande lokaler. Bland det äterstäende stora llcrtalet behnna sig äfven nägra af Gotlands allmännaste Taraxacum-avier , T. tene- bricans, longisquameum, Dalilstcatii , Kjellmanin, polyodon och angustisquamenm. Samtliga dessa förekomma lika ofta pä säväl odlad mark och ruderatplatser, som i ängs- och skogsmark, pä hällmarker och vid hafsstränder. Rö- rande dessa lemnar sälunda växtplatsen inga upplysningar. Tager man emellertid i betraktande deras allmänna före- komst öfver heia ön, mäste man komma tili den uppfattningen, att man med all sannolikhet har att göra med gamla arter. som länge varit hemmastadda härstädes och hvilka ha förmäga att trifvas pä de mest olikartade växtplatser. Rörande öfriga aider är det ännu för tidigt att yttra sig. De fiesta äro iakttagna â allt för fä lokaler och andra äro i sitt förekomstsätt allt för obestämda. Troligen ha dock ett flertal af dem, som företrädesvis äro funna i Vis- bytrakten, sjöfarten att tacka för sin förekomst ä ön. Artförteckning. Palustria. T. patustre (Ehrh.) Dahlst. Dahlstedt I, III o. VII - Lindberg I o. II — Palmgren I. Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt i vâta ängar, myrar, kärr och pa hafsstränder. Utbredn. Gästr.. Upl., Södml.. När., Ög., Smäl., Öl., Göteb., Boh., \"g.. Värml., Dal., Västml., Danmark, Tyskland, Ryssland, Finland. *crocinum Dahlst. Dahlstedt VI. Flerst. Förekommer talrikt h lokaler som hufvudarten, dock ej sedd â hafsstränder. Rute a Furillen!, Martebo 280 myr!, Dalhem vid Gandarfve!, Endre allm. i de vâta ängar- ne!, Akebäcks myr!, Wall vid Levide!, Alskog vid kyrkan! Hissocarpwn Dahlst. Dahlstedt III. Sails. Förekommer sparsamt i kalkkärr och myrar tillsammans med hufvudarten. Visby vid Kohlens qvarn och Kungsladugärden!, Mästermyr (enl. Dahlstedt . Ut- bredn. Ö1., Tyskland. T. balticum Dahlst. Dahlstedt I. Ill o. VII — Lind- berg I o. II — Palmgren I. Täml. allmän öfver heia ön. Förekommer talrikt â hafsstränder samt äfven längt inné â ön i väta ängar samt fuktiga fördjupningar â hällmarker. Utbredn. Gästr.. Upl.. Södml.. Ög., Smäl., Öl.. Sk., Göteb.. ßoh.. Danmark, Tysk- land, Ryssland, Finland. Obliqua. T. obliqumn (Fr.) Dahlst. Leontodon obliquas Fr p. p.. Fries — 7. obliquant (Fr.) p. p., Dahlstedt I — T. obli- quant Fr.. Dahlstedt IV — T. obliquant (Fr.) Dahlstedt VII. Flerst. Förekommer sparsamt — talrikt företrädes- vis ä hällmarker samt torra, sandiga backar. Fârô vid Sudersandsviken ! , Othem vid kyrkan!, Tingstäde!, Öster- garn vid Katthammarsvik!, Yisbytrakten flerst.!, Tofta â sk jutfältet !, Stânga vid Hervide!, Ôja vid Burgsvik! Ut- bredn. Smâl., Öl.. Blek., Sk., Hall., Göteb., Boh., Yg., Dalsl.. Danmark, Norge, Rj’ssland. T. platyglossum Raunk. Raunkiær II — Dahl- stedt IV o. VII. Täml. salis. Förekommer ganska sparsamt â lokaler som îôregâende. Othem â File hed!, Hejnum vid Rings!, Visby vid Snäckgärdet och Kungsladugärden!, Sundre vid Hoburgen! Utbredn. Sk., Göteb., Yg., Dalsl.. Norge, Dan- mark. Erythrosperma. T. gotlandicum Dahlst, T. erythrospermum Andrz. 281 subsp. gotlandicum Dahlst., Dahlstedt I; T. gotlandicum Dahlst., Dahlstedt IV. Alim, öfver heia ön. Förekommer talrikt â ängar och ängsbackar, sand- och häll marker. T. lætum Dahlst. T. erythrospermiim Andrz. subsp. lætum Dahlst., Dahlstedt I.; T. Icetum Dahlst., Dahlstedt II, IV o. VII — Lindberg I o. II — Palmgren I. Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt â lokaler som föregäende dessutom i gles barrskog. Utbredn. Me- delp., Gästr., Upl., Stockh., Södml., Ög., Smal., Öl., Blek., Sk.. Hall.. Göteb., Boh., Vg., Dalsl., Värml.. När., Västml., Norge, Danmark, Finland, Ryssland. *obscuraus Dahlst. T. lætum Dahlst. v. obscurans Dahlst., Lindberg I; T. lætum Dahlst. subsp. obscurans Dahlst., Dahlstedt IV o. VII — Palmgren I. Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt företrädes- vis â hällmarker. Utbredn. Vb., Medelp., Gästr., Dal., Upl., Stockh., Södml., Ög., Smäl., Öl., Blek., Sk., Hall., Göteb.. Boh., Vg., Dalsl., Värml., När., Norge, Danmark, Finland. T. polyschistum Dahlst., Dahlstedt IV. Antagligen Herst. Förekommer talrikt företrädesvis â hällmarker, betesmarker och sandiga backar. Bunge vid Färösundl, Hejdeby vid Tjutet!, Visby Herst, säsom vid Vis- borgs slätt!, Snäckgärdet!, Korsbetningen ! och Österby!; Ganthem vid Gardese!, Vamlingbo vid Rems! Utbredn. Upl,. Öl. T. pliunbcuin Dahlst. Dahlstedt VI. Sails. Förekommer talrikt vid Visby hamn, dit den inkommit med barlast. Fran hamnomradet spridd tili an- dra lokaler i Visby, säsom tili Adolfsberg, södra Ringmu- ren m. fl. Ställen. T. brachyglossum Dahlst. T. erythrospermiim Andrz. subsp. brachyglossum Dahlst., Dahlstedt I; T. brachyglos- sum Dahlst., Dahlstedt II, IV o. VII. Flerst. Förekommer sparsamt ä ängsmark, gräsbac- kar och betesmarker. Lummelunda vid Björkome!, Vest- 281' kinde rid Skäggs!, Bro vid Tors!, Wallstena (O. Olsson i Visby högre allm. laroverks herb.! , Ganthem vid Gardese!. Dalhem vid Gandarfve!, Visbytrakten läml. allm!, Vester- hejde Vid Nygârds!, Alskog vid kyrkan!, Alfva vid jürnvägs Stationen (E. Th. F ries!). Utbredn. Upl.. Stockh. Södml., Ög., Smal., ÖL. Blek., Sk., Hall.. Göteb., Boh.. VTg., Dalsl., Varml., Västmk, Norge, Danmark, Tyskland, Österrike. T. temiilobum Dahlst. T. erythrospermum Andrz. subsp. temiilobum Dahlst., Dahlstedt I; T. temiilobum Dahlst., Dahlstedt IV o. VII. Täml. sails. Förekommer talrikt uteslutande â san- diga backar. Lärbro vid Angelbos!, Tingstäde vid järn- vägsstationen!, Vestkinde vid Skaggs!, Visby vid Visborgs slätt och Qvarnarne!, Stora Karlsö (O. Olsson i Visby högre allm. laroverks herb.!). Utbredn. Medelp., Dal., Södml.. Ög., Smal., Sk., Göteb.. Boh., Vg., Dalsl.. Värml., Norge, Tyskland. T. rubicundum Dahlst. T. erythrospermum Andrz. subsp. rubicundum Dahlst., Dahlstedt I: T. rubicundum Dahlst., Dahlstedt II, IV o. VII — Lindberg I o. II Palm g r en I. Antagligen allm. Förekommer sparsamt ä hällmar- her samt torra backar och betesmarker. Lärbro vid Angel- bos!, Stenkyrka och Lummelunda flerst. !, Vestkinde vid Skaggs!, Hejdebv llerst. !, Visbytrakten allm.!, Vesterhejde vid Nv7gârds!, Stânga vid Hervide!, Lojsta vid Tomklint!, Klintehamn!, Hemse flerst.!, Öja vid Burgsvik! Utbredn. Upl., Stockh., Södml.. Ög., Smâl., Öl., Blek.. Sk., Göteb., Boh.. Vg., Dalsl., Finland, Österrike. f. pulvigerum Lindb. fil. Iakttagen vid Visby! T. Langeanum Dahlst. Dahlstedt IV. Sülls. Förekommer talrikt i fuktiga fördjupningar â hallmark samt â fuktig betesmark. Othem â File hed!. Tingstäde vid Austris!, Pindre vid Qvie!. Hejdebv hällar !, Visby vid Snäckgärdet och Kungsladugärden ! Utbredn. Öl. T. marginatum Dahlst. 7. erythrospermum Andrz. 283 subsp. marginatum Dahlst, Dahlstedt I; T. marginatum Dahlst., Dahlstedt II, IV o. VII — Lindberg I o. II — Palmgren I. Täml. allm. Förekommer talrikt â hällmarker, bac- kar och betesmarker, nägon gäng vid vägkanter och i âk- rar. Utbredn. Angml., Medelp., Gästr., Upl., Stockh., Västml. När., Södml., Ög., Smâl., Öl., Blek., Sk., Göteb., Vg., Dalsl., Värml., Norge, Danmark, Finland. T. ciecipiens Raunk. Raunkiær II — Dahlstedt I V o. VII. Sails. Förekommer talrikt â betesmarker och i barr- skog. Vestkinde vid Skâggs!, Endre vid kyrkan !, Visby vid Snäckgärdet och Österby!, Vesterhejde vid Högklint! Utbredn. Upl.. Sk., Göteb., Norge, Danmark. T. proximum Dahlst. T. erythrospermum Andrz. subsp. proximum Dahlst., Dahlstedt I; T. proximum Dahlst., Dahlstedt II, IV o. VII — Lindberg I o. II — Palm- gren I. Allm. ölver heia ön. Förekommer talrikt â hällmar- ker, torra backar och betesmarker emellanât äfven vid vägkanter och â ruderatplätser. Synes vara den mest för- änderliga af Er vthrosperma och omïattar sannolikt fiera skilda former. Utbredn. Vb., .Medelp., Dal., Upl., Stockh., När., Södml., Ög., Smâl., Blek., Sk., Hall., Göteb., Boh., Vg., Dalsl., Värml., Norge, Danmark, Finland. T. retroversum Dahlst. Dahlstedt VI. Ahtagligen flerst. Förekommer sparsamt — talrikt â ängsbackar samt i barrskog. Färösund!, Slite !, Dalhem vid Gandarfve!, Visby vid Visborgs slätt och Snäckgärdet!, Vesterhejde vid Nygärds och Högklint!, Stänga vid Hervi- de! Utbredn. Öl., Blek., Sk. Vulgaria. 7. poliiim Dahlst. Dahlstedt VI. Sälls. Endast anträffad vid Sylfaste i Endre. der den förekommer talrikt â fuktig betesmark. 284 T. maculigerum Lindh. fil. Lindberg I o. Il Palmgren I — Dahlstedt Y o. VII; T. polystictum Dahlst.. Dahlstedt in sched. (1905). Salis. Förekommer sparsamt i vâta löfängar och fuk- tig örtrik barrskog. Ganthem vid Kumla!, Dalhem vid Hesselb}'!, Endre vid Alleqvia och Sylfaste! Utbredn. Upl., Stockh.. Ög., Smäl., Sk.. Vg., Dalsl., Danmark. Finland. T. prœstans Lindb. fil. Lindberg Io. Il — Palmgren I — Dahlstedt V o. VII; T. purpurinerve Dahlst., Dahl- stedt in sched. (1905). Täml. allm. Förekommer talrikt â lokaler som îôre- gàende. Utbredn. Vb.. Jämtl., Medelp.. Härj.. Dal.. Upl., Stockh.. Ög., Smàl., Göteb.. Boh., Vg., Dalsl, Värml.. Nor- ge, Finland. T. tenebricans Dahlst. T. officinale (Web.) subsp. tcnc- bricans Dahlst.. Dahlstedt I; T. intermedium Raunk., Raun- kiær I o. II — Dahlstedt II — Lindberg I; T. tenebri- cans Dahlst., Lindberg II — Palmgren I — Dahlstedt V o. VII. Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt - mängd- vis â de mest olikartade lokaler pft sâvâl naturlig som od- lad mark och ruderatplatser. Utbredn. Yb., Àngml.. Jämtl. Medelp.. Härj., Häls.. Gästr., Dal.. Upl.. Stockh., Södml.. När., Ög.. Smäl.. Öl.. Blek., Sk., Hall., Göteb., Boh., Vg.. Dalsl.. Värml., Norge, Danmark. Tyskland, Frankrike, Ryss- land, Finland. T. alatum Lindb. fil. Lindberg I o. II — Dahl- stedt V. Sälls. Förekommer talrikt â gräsmark vid plante- ringar o. d. Visbytrakten Herst.!, Dalhem vid Gandarfve! Utbredn. Medelp.. Finland. T. araneosum Dahlst. Dahlstedt 5'. Sälls. Förekommer talrikt â ängsmark. järnvägsban- kar och dikeskanter. Visbytrakten Herst.!. Endre vid Syl- faste! T. pannulatum Dahlst. Dahlstedt V o. VII. 285 Sails. Förekommer sparsamt â gräsbackar. Visby vid Nordergrafvar och Österby! Utbredn. Upl., Stockh., Smäl., Sk. T. privufn Dahlst. Dahlstedt VI o. VII. Endast sedd vid Nordergrafvar i Visby i ett fätal exemplar! Utbredn. Upl., Stoekh., Sk., Göteb., Dalsl.. Värml., Norge. T. pallescetis Dahlst. Dahlstedt V. Täml. allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt i löfängar och â betesmarker. Utbredn. Upl., Stockh., Södml. Ög., Smäl., Sk., Danmark. T. chloroleucum Dahlst. Dahlstedt VI o. VII. Sails. Förekommer mâttligt vid dikeskanter, i akrar samt â ruderatplatser. Visby vid Snäckgärdet!, Vesterhej- de vid Vible! Utbredn. Upl.. När., Smäl., Sk., Värml., Nor- ge, Danmark, Finland. T. prœradians Dahlst. Dahlstedt V. Sails. Förekommer talrikt â ängsmark samt betes- marker. Endre vid Sylfaste och Stenstugu!, Vesterhejde vid Nvgârds! Utbredn. Medelp., Stockh., Södml. T. dilatation Lindb. fil. Lindberg I o. II — Palm- gren I. — Dahlstedt V o. VII. Täml. allm. Förekommer sparsamt à ängsmark, i skogsdungar samt nâgon gang à hafsstränder. Utbredn. Upl., Stockh., När., Södml., Ög., Smäl., Sk., Göteb., Vg., Dalsl., Värml., Norge, Danmark, Finland. T. hœmatopus Lindb. fil. Lindberg I o. II — Dahl- stedt V o. VII. Allm. öfver heia ön. Förekommer mâttligt — talrikt isynnerhet i vâta ängar samt â hafstränder. Utbredn. Upl., Stockh., Södml., Ög., Smâl., Sk., Göteb., Boh., Dalsl., Nor- ge, Danmark, Finland. T. longisquameum Lindb. fil. Lindberg I o. II — Palmgren I — Dahlstedt V o. VII. Allm. Öfver heia ön. Förekommer talrikt — mängd- vis â häll- och skogsmark, i ängar och äkrar, vid vägkan- ter och ruderatplatser. Utbredn. Medelp., Upl., När., Smäl., Sk., Göteb., Boh., Vg.. Dalsl., Värml., Norge, Finland. T. xanthostigma Lindb. fil. Lindberg III — Palm- gren II Dahlstedt VI. Flerst. Förekommer sparsamt â gräsbackar. Rute vid Koparfve!, Tingstäde!, Visby vid Nordergrafvar och Bingers qvarn!. Etelhem!, Lojsta flerst.!, Öja vid Burgsvik ! Utbredn. Sk., Göteb., Norge, Finland. T. latissimum Palmgr. Palmgrenl — Dahlstedt VI. Endast sedd i Visbytrakten säsom i Palissaderna, Nordergrafvar och vid Snäckgärdet! Förekommer â gräs- bäckar. Utbredn. Finland. T. polychroum Ekman. mscrpt. Dahlstedt \’1 1 (om- nämnd p. 50). Endast anträffad vid Visby i Badhusparken och Nor- dergrafvar. der den förekommer talrikt â gräsmark. Ut- bredn. Medelp., Smäl., Sk. T. Dahlstedtii Lindb. hl. Lindberg I o. II — Palm- gren 1 — Dahlstedt V o. VII. Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt ä snart sagdt all slags mark. Utbredn. Vb.. Jämtl., Medelp., Hals., Upl., Stockh., När., Södml., Ög.. Smäl., Öl.. Blek., Sk.. Hall.. Boh., Vg., Dalsl., Värml., Norge, Danmark, Finland. Ryss- land. T. Kjeilmanni Dahlst. Dahlstedt II o. V — Lind- berg I o. II — Palmgr en 1. Allm. öfver heia ön. Förekommer som föregäende. Utbredn. Medelp., Upl.. Stockh., Södml., Ög., Smäl., Fin- land. T. oinopolepis Dahlst. n. sp. Humile — mediocriter altum. Folia sat læte — subobscure viridia, leviter cane- scentia, petiolis latiusculis et saltim inferiore parte nervi mediani sat* lucide vinosis, exteriora glabrescentia v. levi- ter araneosa. interiora in utraque pagina præsertim in ner- vo mediano crebrius araneoso-pilosa, extima angusta lingu- 287 lata subintegra — breve deltoideo — lobata, marginihus superioribus loborum 1— 2-dentatis, lobo terminali brevi triangulari, exteriora et intermedia, sæpe etiam plurima, anguste lanceolata, 6— 7-lobata, lobis brevibus sat latis - mediocriter longis angustioribus deltoideis plurimis inter- lobiis latiusculis ± subulato — dentatis et haud raro ± ob- scure coloratis ± seiunctis superioribus approximate, retro- versis, sat acutis, inferioribus dorso crebre subulato — den- tatis, superioribus dorso magis convexo l— 3-dentatis, den- tibus latioribus sæpe ± porrectis, v. subintegris, lobo ter- minali triangulari — hastato marginibus inferne leviter con- vexis, breve-longiuscule acuminato, intermedia lobis vulgo longioribus, superioribus magis confluentibus, lobo termi- nali triangulari — sagittato, ± elongato in uno alterove la- tere 1—2 dentato v. ± lato triangulari integro, interiora magis elongate obovata, lobis inferioribus sat longis et angustis ± longo subulato — dentatis, sæpe ± curvatis, lobo terminali ± magno, sæpe elongato ± sagittato supra lobu- lus laterales in utraque latere dentibus 1 — 2 majoribus vul- go prædito et inter dentes majores sæpe subulato — den- tato, margine superne convexo integro ± acuto — acuminato. Scapi folia æquantes v. iis breviores, rarius longiores, toti v. supra medium ± sordide vinosi, sæpius valde araneOsi. Involucrum sat humile et sat latum, dilute — subob- scure viride. Squamæ exteriores ± reflexo-patentes (nunc magis reflexæ, nunc magis patentes), apice ± porrigente, lati- usculis e basi latiore sensim angustatæ, supra læte glauco-virides, sæpius præsertim apicem versus sordidæ vinosæ — roseæ, subtus sat læte virides, apicem versus ob- scuriores, interiores ± læte virides, apice valde obscures — piceæ. Calathium 45—50 mm. latum, sat obscure luteum, planum — convexulum, sat plenum, vix v. haud radians. Ligttlœ exteriores planæ, 2,5—3 mm. latæ, subtus stria lata et conspicue rubro-violaceæ notatæ. 288 Antherœ polliniferæ. Stylus luteus, stigmatibus virescentibus, sat exceden- tibus. Achenium cano-olivaceum, apice breviter et late spi- nulosum. cæterum leviter tuberculatum v. læve, 3 mm. longum. 1 mm. latum, pyramide 1 mm. longo, cylindrico, basi in utraque v. in uno latere spinulo brevi prædito, rostro 10 mm. longo. Denna art är synnerligen nära besläktad med T. bre- visectwn Palmgr., men dock väl skild. Den aîviker genom sina särdeles ljust gröna holkar med nâgot smalare, pâ öfversidan hvitgröna och ofta heit och hüllet, men isynner- het mot spetsarne karaktäristiskt rödanlupna ytterfjäll. Den är vidare skild genom de starkare rödfärgade bladskaften och medelnervernas nedre partier, genom is}rn- nerhet mot bladens spetsar högre och öfverallt mindre skarpspetsade lober, genom tydliga och tämligen breda inter- lobier, som ofta framförallt i sina kanter, äro m. el. m. mörkfär- gade, genom djupare ilikade innerblad med kortare och bredare, mera djupl tandad ändilik samt genom ljusare bladfärg. Särdeles karaktäristiskt för arten äro de ljusa holkarne, de vackert rödanlupna ytterholkfjällen och den ljusa bladfärgen. Förekommer tämligen talrikt â gräsmattor i Visby botaniska trädgärd samt i den närliggande allen. T. onycliodontum Dahlst. Dahlstedt VII. Sails. Endast anträffad vid Cementfabriken i Visby. Utbredn. Stöckli., Ög., Vg., Dalsl., Värml.. Norge. T. caloschistum Dahlst. Dahlstedt VI. Sälls. Förekommer talrikt à ängsbackar och vid hafsstränder, äfven anträffad â ruderatplats. Dalhem nära Gandarfve!. Visby vid Nordergrafvar, Snäckgärdet och hamnstationen!, Alskog vid kyrkan! Utbredn. Dalsl. T. po/yodou Dahlst. Dahlstedt V; T. alatiforme Dahlst., Dahlstedt in sched. (1907). Allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt â hällmar- 289 ker, gräsbackar, i äkrar, vid vägkanter och ruderatplatser. Utbredn. Sk. T. capnocarpum Dahlst. Dahlsted t V. Sails. Förekommer talrikt Herstädes i Visby, säsom vid hamnen, vagen tili Snäckgärdet och Cementfabriken ! Troligen under senaste ären inkommen med barlast. T. niucronatum Lindb. fil. Lindberg I o. II — Palm- gren I — Dahlstedt V o. VII. Sails. Förekommer sparsamt vid Visby ä järnvägs- banken normt samt vid Österby i äkrar! Utbredn. Ängml., Medelp., Upl., Stockh., Södml., Smäl, Sk., Hall., Norge, Finland. T. breviflorum Dahlst. Dahlstedt VI. Sails. Endast anträftad vid Visby, nära Snäck'gärdetr ä sumpig gräsmark! T. sphceroides Dahlst. Dahlstedt VI. Sails. Visby vid Österby ä gräsmark samt i en bred- vidliggande äker, pä bäda lokalerna sparsamt. T. retroflexion Lindb. fil. Lindb er g II — Dahl- stedt V o. VII. Sails. Anträffad sparsamt à dikeskanter vid Alskogs kyrka! Utbredn. Ängml., Medelp., Upl., Stockh., Södml., Smäl., Sk., Hall., Norge, Finland. T. biforme Dahlst. Palm gr en I — Dahlstedt V o. VII. Sails. Förekommer sparsamt à ängsmark samt i skogsdungar. Lummelunda vid Etebols!, Endre vid Syl- îaste!, Visby vid Snäckgärdet! Utbred. Upl., Stockh., Södm.. Smäl., Värml., Finland. T. reflexilobum Lindb. fil. Lindberg I o. II — Dahl- stedt V. Sälls. Endast sedd i Visbytrakten, men förekommer derstädes allmänt och talrikt vid vägkanter och i äkrar! Utbredn. Stockh., Finland. T. pycnoschistum Dahlst. Dahlstedt VI. Sails. Förekommer sparsamt vid vägkanter o. d. 290 Dalhem viel Gändarfve!, Visby viel Snäckgärdet och järn- vägsbanken norrut!, Ala vid Gurlile! T. angustisquameum Dahlst. Lindberg' I o. II Palmgren 1 — Dahlstedt V. Täml. allm. öfver heia ön. Förekommer talrikt a gräsmattor i trädgärdar, i skogsdungar och äkrar samt vid vägkanter. Utbredn. Jämtl., Medelp., UpL, Stockh., Södml.. Sk.. Finland. T. 'mimuli forme Dalhst. Palmgren I — Dahlstedt V o. VII. Sails. Visby (enl. Dahlstedt). Utbredn. Stockh.. Södml.. Finland. T. intricatum Lindb. fil. Palmgren I — Dahlstedt VII. Sails. Förekommer täml. talrikt i ängsmark. Dal- hem vid Gandarfvel, Vesterhejde vid Nygärds! Utbredn. Vb„ Jämtl., Medelp., Dal., Södml., Vg., Boh., Dalsl., Värml., Norge, Finland. T. vitcl I il 1 1 tm Dahlst. Dahlstedt VI. Sälls. Förekommer mängdvis â Visby hamnomrâde. Troligen inkommen med barlast. T. duplidens Lindb. fil. Lindberg I o. II — Palm- gren I — Dahlstedt V o. VII. Flerst. Förekommer sparsamt à ängsmark, i âkrar samt vid vägkanter. Slite !, Ganthem vid kyrkan och Hart- viksl, Visby vid Snäckgärdet och gamla hamnen!, Vester- hejde vid Vible (J. M.Hamner enl. Dahlstedt), Klinte vid Klintebysl, Fröjel vid Gustafs! Utbredn. Vb., Ângml., Jämtl.. Medelp., Dal., Upl-, Stockh.. Västml., När., Södml.. Ög.. Smâl., Blek., Sk.. Hall., Vg., Dalsl., Värml., Norge. Dan- mark, Finland. T. penicilliforme Lindb. fil. Lindberg I o. II — Palm- gren I — Dahlstedt V. Flerst. Förekommer sparsamt â hällmarker och hafs- stränder vid vägkanter samt nägon gâng â ängsmark. Rute vid Koparfve!, Endre vid Stenstugul, Visby vid Snäckgär- det!, Vesterhejde vid Nygärds!, Wall vid Levide!, Alskog 291 vid Rommungs!, Lojsta vid Tomklint!, Klinte vid Klinte- bys! Utbredn. Ängml., Jämtl., Medelp.. Härj., Finland. T. pallidulum Lindb. fil. Lindberg I o. II — Dahl- stedt V. Flerst. Förekommer talrikt à ängsmark samt vid väg- kanter. Slite !, Gothem vid Yesterbjers!, Alartebo vid Lunds!, Vestkinde vid Skäggs!, Ganthem och Dalhem allm. längs vägarne!, Visby i Pallisaderna!, Yesterhejde vid Nygards!, Ala vid Gurfile!, Etelhem flerst.!, Hemse vid Oxarfve! Utbredn. Stockh.. Södml., Finland. T. Morale Raunk. Raunkiær II — Lindberg I o. II — Palmgren I — Dahlstedt Y o. VII. Sails. Förekommer sparsamt vid hafsstränder; afven anträffad langt inné â ön i sumpmark. Norrlanda strand!. Visby vid Snäekgärdstranden samt nedanför Galgberget oeh Cementfabriken !, Sanda vid Vifvesholm!, Ala i sump- mark nära kvrkan ! Utbredn. Upl., Södml., Smäl., Öl., Blek., Sk., Göteb., Boh., Vg., Värml., Norge, Danmark, Finland. Litteraturförteckning. Fries, E., Novitiæ Floræ suecicæ. Ed. 1. Lund 1 S 1 4 . Raunkiær, C. (I), Kimdannelse uden Befrugtning hos Mælkebotte (Taraxacum) — Bot. Tidskr. B. 25. Köpenhamn 1903. — , (II), Dansk Exkursionflora eller Xog'le til Bestemmelsen av de danske Blomsterplanter og Karsporeplanter. And. udg. 1906. Dahlstedt, H. (1), Om skandinaviska Taraxacumformer. Bot. Not. 1905. — , (II), Einige wildwachsende Taraxaca aus dem botanischen Garten zu Upsala. — Botaniska studier tillegnade F. R. Kjellman. Upsala 1906. — ■, (III), Taraxacum palustre (Ehrh.) und verwandte Arten in Skan- dinavien. — Ark. för Bot. B. 7, n:o 6. Stockholm 1907. — , (IV), Nya skandinaviska Taraxacumarter. Bot. Not. 1909. — , (V), Östsvenska Taraxaca. — Ark. för Bot. B. 9, n:o 10. Stockholm 1910. — , (VI), Nya östsvenska Taraxaca. — Ark. för Bot. B. 10, n:o 6. Stockholm 1911. —, (VII), Västsvenska Taraxaca. — Ark. för Bot. B. 10, n:o 11. Stockholm 1911. Lindberg, H. (I), Taraxacumformer fràn södra och mellersta Fin- land — Acta Soc. pro F. et Fl. Fenn. 29 n:o 9. Helsing- fors 1907. — , 'II* 1, Xytt bidrag till kännedomen af Taraxacumformerna i södra och mellersta Finland. — Medd. af Soc. pro F. et Fl. Fenn. h. 35. Helsingfors 1909. — , (III), Finska Taraxacumformer. — Medd. af Soc. pro F. et FI. Fenn. h. 36. Helsingfors 1910. Pal mgr en, A. >1), Bidrag till kännedomen om Alands vegetation och flora. I. Taraxaca. — Acta Soc. pro F. et FI. Fenn. 34 n:o 1. Helsingfors 1910. — , II', Bidrag till kännedomen om Alands vegetation och flora. II. Taraxacum-former. — Acta Soc. pro F. et FI. Fenn. 34 n:o 4. Helsingfors 1910. Biologiske A rbejdertillegnedeEug. Warming paa hans 70 Aars Fodselsdag den 3 November 1911. 5 — 29S s., 1 tail., mànga fig. i texten. Kobenhavn. H. Hagerups Forlag. — Pris: 10 kr. Icke mindre än 143 elever haîva undertecknat dedi- kationen i bokens början. och 26 personer hafva lemnat uppsatser till den. Ett porträtt af prof. Warming inleder arbetet. Hans stora betydelse for botanikens framsteg i Norden visar sig tydligen genom mângsidigheten och det ve- tenskapliga värdet hos dessa uppsatser af hans forna elever. Afhandlingarna beröra säväl ianerogamer som alger. svampar. ormbunkar. mutationer i rena linjer. anatomi. be- iruktning, Systematik, växtgeografi. kemi. ekologi m. m. Död. Erik Lindgren, som var född i Balingsta i Uppland d. 2 febr. 1828, afled d. 17 nov. 1911 à Biörknäs vid Rünninge. Frân 1863 till 1900 var han föreständare för Landtbruksakademiens trädgärdsafdelning vid Experimen- talfältet. och frân 1S62 till 1901 utgaf han Tidning för Träd- gàrdsodlare. Mânga arbeten om trädgärdsodling har han dessutom utgifvit. Svamp som fângar djur. H. Sommerstorfi har i Österr. bot. Zeitschr. beskrifvit en phycomycet, Zoophagus insidians, som växte bland Cladophora och hade en del korta sidogrenar. Xär en rotatorie med sin mun berörde en sâ- dan gren. fastnade den och dog; kortgrenen växte in i dju- ret och förgrenade sig. Den enda förut kända svampen af nägorlunda liknande typ är mögelsvampen Arthrobotrys oligospora. i hvilkas vindlingar Anguillulæ insnärjas och dödas. 293 Zur Genetik des Weizens. Von Birger Kajanus. Unter meinen diesjährigen Weizenkulturen auf Wei- bullsholm befanden sich einige Parzellen, die von einer (wahrscheinlich) im Jahre 1907 spontan entstandenen Kreu- zung herstammten. Die Kreuzung hat in einem Bestände von Triticum turgidum stattgefunden und wurde dadurch entdeckt, dass die Nachkommenschaft einer von jenem Be- stände herausgenommenen Pflanze mit behaarten und etwas begrannten Ähren in mehrere Typen spaltete. Welche Sorte die Vater pflanze repräsentierte, kann ich nicht sagen, da ich die genannte Fs- Nachkommenschaft nicht näher studierte, sondern nur einige Pflanzen für weitere Beobach- tungen auswählte. Auch in den zunächst folgenden Jahren wurde nur neue Auslese gemacht, erst in diesem Jahre untersuchte ich einige Bestände der Kreuzung, die dann bis zur vierten Generation fortgeschritten war. Aus meinen Aufzeichnungen von den vergangenen Jahren vermute ich, dass es sich um eine Kreuzung mit Triticum vulgare handelt; später scheint aber diese Kreu- zung z. T. mit Triticum spelta gekreuzt worden zu sein, indem zwei Parzellen dieses Jahr ziemlich viele Pflanzen enthielten, die mit dem betreffenden Typus mehr oder weniger genau übereinstimmten. Nach v. Tschermak1) können allerdings spelta-ähnliche Formen durch Kreu- zung von vulgare und turgidum entstehen, ich glaube aber nicht, dass hier ein solcher Fall vorliegt, weil der spelta-Typus erst in der vierten Generation auftrat (sofern ich ihn früher nicht übersehen habe, was jedoch unwahr- scheinlich ist, da der Spelt eine ziemlich auffallende Ha- bitus hat). x) C. Fruwirth, Die Züchtung der landwirtschaftlichen Kul- turpflanzen. Bd. IV. Zweite Auflage. (Berlin 1910), S. 180. Bot. Not. 1911. 20 294 Bekanntlich zeichnet sich Triticum spelta u. a. durch brüchigen Ährenspindel und durch die Körner fest um- schliessende Spelzen aus, während Triticum vulgare und Triticum turgidum zähen Ährenspindel und bei der Reife lose anliegende Spelzen haben. Der brüchige Spindel und der feste Spelzenschluss scheinen mit einander korrelativ verbunden zu sein, ebenso der zähe Spindel und der lockere Spelzenschluss, v. Tschermak fand bei Kreuzung von vulgare und spelta in beiden Richtungen, dass Fi dem spelta-Typus sehr ähnlich war und dass F2 im Verhältnis 3 spelta- und Intermediärformen: 1 vulgare-Form spaltete; nach ihm soll also der feste Spelzenschluss gegen den lockeren dominieren *). Die von mir untersuchte Kreuzung zeigte ein gerade entgegengesetztes Verhältnis, denn die Mutterpflanzen der zwei oben erwähnten Bestände ähnelten eher vulgare als spelta, und die Nachkommenschaften spal- teten in folgender Weise: Nummer mehr oder weniger spelta-ähnlich nicht spelta-ähnlich Summe 65 31 90 121 68 19 61 80 Summe: 50 151 201 Verhältnis 1 : 3 Theoretisch berechnet: 50,25 150,75. Flier war also der spelta-Typus rezessiv. In Bezug auf die Behaarung der Speisen zeigten die- selben Bestände folgende Spaltung: mehr oder Nummer weniger behaart ganz glalt Summe 65 . 91 30 121 68 61 19 80 Summe: 152 49 201 Verhältnis .3 : 1 Theoretisch berechnet: 150,75 50,25. ) Op. cit., S. 179. 295 Die Behaarung der Spelzen erwies sich somit als dominant gegen Kahlheit derselben,1 was mit den Re- sultaten anderer Forscher übereinstimmt 1). Der eine Bestand (Nr. 68) spaltete auch betreffs Be- grannung der Ähren; die Zählung der Pflanzen ergab: mehr oder weniger begrannt 21 Verhältnis 1 Theoretisch berechnet: 20 grannenlos 59 3 60. Wie sonst2) war also die Begrannung rezessiv gegen Grannenlosigkeit. Die gegenseitige Unabhängigkeit der Gene für den lockeren Spelzenschluss und für die Behaarung der Spelzen zeigte die Nachkommenschaft Nr. 65 sehr schön, indem sich die Pflanzen in folgender Weise verteilten: Merkmale gefunden Verhältnis theore- tisch berechnet nicht spelta-ähnlich, behaart... 66 9 68,06 nicht spelta-ähnlich, unbehaart 24 3 22,69 spelta-ähnlich, behaart 25 3 22,69 spelta-ähnlich, unbehaart 6 1 7,56 Summe: 121 16 121 Also korrekte Spaltung nach dem Schema für zwei von einander unabhängige Gene. Eine analoge Verteilung zeigte die Nachkommen- schaft Nr. 68 bezüglich Behaarung und Grannenlosigkeit, wodurch die gegenseitige Unabhängigkeit der betreffenden Gene sehr deutlich hervortritt. Die Pflanzen gruppierten sich in dieser Weise: 1) Op. eit-, S. 173. 2) Op. cit., S. 172. Merkmale gefunden Verhältnis theore- tisch berechnet behaart, nnbe.orannt 45 9 45 behaart, begrannt 16 o 15 unbehaart, unbegrannt 14 15 unbehaart be. ernannt 5 1 5 Summe: 80 19 80 Ich beabsichtige, die nächste Generation von einer beträchtlichen Anzahl der Pflanzen der beiden hier bespro- chenen Bestände eingehend zu studieren. Landskrona, November 1911. Till salu! 1 ex. O. W. Thomé, Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. (Die Phanerogamen) 2. Auflage (sista 1905—07. Felfritt, complett, inbundet ex. Innehäll 1677 sidor text samt 612 col. planscher. Bokhandelspris M. 80: 25. Säljes tili 40 Kr. genom Carl Blom, V. Kvarngatan 13, Nyköping. Innehäll. Johansson, K., Smä bidrag tili Hälsinglands och Jämtlands flora. S. 267. Kajanus, B., Zur Genetik des Weizens. S. 293. Lange, Th., Bidrag tili kännedomen om Gotlands Taraxacum- flora. S. 275. Naumann, E,, Om en av Trachelomonas volvocina förorsakad vegetationsfärgming. S. 245. Nordstedt, O., Algological Notes, 5 — 7. S. 262. Wahlstedt, L. J., F argen hos honblommorna och kottarna hos vär vanliga gran. S. 262. Smärre notiser. S. 262, 266, 273 — 4, 292. Prenumerationspris à Botaniska Notiser 1912: 6 kr. Lund, Berlingska Boktryckeriet, 15/i» 1911. framträtt pâ fiera sail och senast därigenom, alt han ägnat fiera terminers föreläsningar ât en behandling av gagn- växterna och utgivit en bearbetning av dessa sasom rektors- program. Da emellertid denna ej är tillgänglig i bokhandeln, torde den här föreliggande upplagan ha en viktig plats att fylla. Arbetets användbarhet har ocksä ytterligare vunnit pâ att det blivit försett med ett större anlal av- bildningar av viktigare växter och växtalster, deras odling och behandling m. m. Sedan mimera i skolornas undervisning eil nagot större utrymme bereits ât kännedomen om de ekonomiskl viktiga växterna, bör en sammanfattande behandling av dessa bliva av särskilt gagn för lärare, som i skolor av olika slag skola meddela sadan undervisning, men även förbru- karen av växtalster kan här finna kunskap av värde och intresse för honom. Förbrukare av växtalster är ju ej blott teknikern, som arbetar vegetabiliskt immaterial, utan strängt taget varje människa, och i vara dagar med sina liv- liga handelsförbindelser över heia världen är ju mängden av de produkter Iran avlägsna länder, som vi dagligen an- vända, stadd i ständig ökning. Allt oftare maste man göra sig fragan »vad är det för en växt, som lämnar det eher det ämnet, var växer den, hur far man produkten?» o. s. v. Pâ alla sâdana fragor f, inner man svar i professor Jönssons bok, som dels är försedd med uppslagsregister över saväl latinska växtnamn som svenska namn pâ växter och vegetabiliska produkter, dels har stoffet ordnat pâ ett sädant sätt, att man lätt kan skaffa sig en översikt över växter, som begagnas för nägol visst ändamäl eher lämna immaterial av ett visst slag. Arbetet, som kommer att omfatta cirka 700 sidor, utgives i 10 hätten à 50 öre. Lund i jan. 1911. C. W. K. GLEERUP. Förlagsbokhandel. Botaniska Notiser utg. af Alexis Eduard Lindblom, arg. 1840, 1841, 1843, 1844, pr. arg. 2 kr. — ,, — — utg. af K. F. Thedenius, arg. 1853 — 1856 â 1 kr. — ,, — „ — utg. af Otto Nordstedt, arg. 1871—1874 â 1 kr. 50 öre. 1875 — 1878 à 1 kr. 75 öre, 1879—1886 à 2 kr. 25 öre, 1887 — 1899 à 4 kr., 1900—1911 à 6 kr. Porträtter af S. O. Lindberg och N. J. Scheutz. 50 öre. Läsebok i biologi utg. av Johan Erikson. Band IV. Vcixtbiologi. Med 318 fig. Inb. 4 kr. 75 öre. » — — — Sldldringarna äro tili form och innehäll briljanta. (Nerikes AUeh.) Hos C. W. K. Gleerup i Lund liar utkommit: Agardh, J. C., Analeeta algologiea, (Lund 1892) 2 kr. 75 öre. com. I (Lund 1894) 2 kr. 25 öre. cont. II (Lund 1896) 1 kr. 60 ore, cont. Ill (Lund 1896) 2 kr. 75 öre, cont. IV (Lund 1897) 4 kr., cont. V (Lund 1899) 7 kr. 50 öre. — „ — . Species genera et ordines algarum. Vol. I. (Fucoideæ. Sid. I — VIII -f- 1 — 363.) (Lund 1848.) 4 kr. 50 öre. Vol. IL Pars. I. (Series I. Gongylospermeæ: Ordo 1. Ceramieæ, 2. Cryptonemieæ, 3. Gigartineæ. Sid. I — XII -j- 1 — 336 tilläggsregister 337 — 351.) (Lund 1851.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. II. (1. 2). (Series I (forts.). Ordo 4. Spyridieæ, 5. Dumontieæ, 6. Rkodymenieæ. Series- II. Des- miosperineæ. Ordo 7. Helminthocladeæ, 8. Hvpneaceæ. 9. Chætangieæ, 10. Gelidieæ. 11. Squamarieæ, 12. Corallineæ. 13. Spliærococcoideæ, Sid. 337 — 700 -J- tillägg och register 701 — 720.) (Lund 1851 — 52.) 4 kr. 50 öre. Vol. II. Pars. III. ( 1 . 2). (Series II (forts.). Ordo 14. Wrangelieæ, 15. Ckondrieæ, 16. Rkodomeleæ. Sid. 701 — 1278 -j- register 1279 — 1291.) (Lund 1863.) 6 kr. 25 öre. Vol. III. De florideis curæ posteriores (Series I. Gon- gylospermeæ. Ordo 1. Ceramiæ. 2. Cryptonemieæ. Series II. Cocciospermeæ. Ordo 3. Gigartineæ, 4. Furceliarieæ. Se- ries III. Nematospermeæ. Ordo 5. Dudresnayeæ, 6. Dumon- tiaceæ, 7. Spyridiæ. 8. Areschougieæ. 9. Champieæ, 10. Rho- dymeuiaceæ. Series IV. Hormospermeæ. Ordo, 11. Squamarieæ. 12. Sphærococcoideæ, 13. Delesserie'fe. Series V. Ordo 14. Hel- minthocladiaceæ, 15. Chetangieæ, 16. Gelidieæ. 17. Hypnea- ceæ, 18. Soliei’ieæ. Series VI. Corynospermeæ. Ordo 19. Wrangelieæ, 20. Spongiocarpeæ. Sid. I — VII -j- 1 — 676 -{- tillägg och register 677 — 724.) (Lund 1876.) 17 kr. 50 öre. Vol. III. Pars. II. Morphologia fioridearum (sid. 1 — 290 -j- register 291 — 301.) (Lund 1880.) 8 kr. Vol. III. Pars. 111. De dispositione Delesseriarum man- tissa algologica (sid. 1 — 236 -j- register 237 — 239.) (Lund 1898.) 6 kr. 50 öre. A Vol. III. Pars IV. Supplémenta ulteriora et indices si- stens (sid. 1 — 132 -j- register 133 — 149.) (Lund 1901.) 5 kr.