BOTANISKA NOTISER FÖR ÀR 1922 UTOIVNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING REDIQERADE AV HARALD KYLIN HAFTET 1 DISTRIBUTOR: C. W. K. OLEERUP, FORLAaSBOKH ANDEL LUND / BOTANISKA NOTISER FOB ÂR 1922 UTGIVNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING REDIGERADE AV HARALD KYLIN DISTRIBUTOR: G. W. K. GLEERUP, FÖ RE AGSBOKH AND EI- RUND !: LUND 1922 CA Ul. BI. OMS BOKTRYCKERf Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. INNEHÂLLSFÔRTECKNING. sid. Almquist, E., Växtgeogratiska bidrag. 5. Bohuslän 97 Blomgren, N., Fynd av adventivväxter vid Kalmar âren 1915—1921 77 Cedergren, G. R., Anteckningar till adventivfloran. II. Scrophularia Lin 1 — , Svall-is och forsdimma, tvâ föga beaktade växtekolo- giska faktorer 225 Dahlgren, K. V. O., Om Lysimachia Nummularia i Sverige 129 Du Rietz, G. E., Über das Wachsen der Anzahl der kon- stanten Arten und der totalen Artenanzahl mit stei- gendem Areal in natürlichen Pflanzenassociationen 17 — , Die Grenzen der Assoziationen. Eine Replik an John Frödin 90 — , Flechtensystematische Studien. I. a. Bemerkungen über die Gattung Xanthoria, b. Soredien- und isidientragende Arten der Gattung Pelti- gera, c. Cladonia subcervicornis (Wain.) Du Rietz n. sp. 210 II. Leptogium Sernanderi n. sp. und einige verwandle Arten 317 Erdtman, G., Floristiska anteckningar frän svdberg och sessiliflorieta i Nordhailand och Mark 81 Frödin, J. Les limites des associations. Une réponse à Einar Du Rietz 149 Gertz, O., Laboratorietekniska och mikrokemiska notiser 7. Om vattenhalten hos stärkeise 69 8. Om Strukturen hos stärkelsekorn 113 9. Nâgra iakttagelser over zonbildning i gelatin 245 — , Vegetativ skottbildning i inflorescensen hos Hottonià palustris L 123 — , Tvenne av Eberhard Rosén 1749 beskrivna zoocecidier frân Skâne 336 Grapengieser, St., En blick pâ Holmôarnes flora 313 Grönwall, K. A., Impatiens parviflora DC. vid Billinge, Skâne 257 II Gustafsson, C. E., Rubus Scheutzii Lindb. och Rubus thjM’santhus F 155 — , Nàgra ord 0111 Rubusformernas Systematik 190 Hayek, A., Cirsium Sundquistii nov. hybr. (C. eriophorum X spinosissimum) 268 Henriksson, J., Anemone nemorosa L. v. marginata n. var. 103 Hoemberg, O. R., Anteckningar till nya Skandinaviska floran. II 203 Hard av Segerstad, Fr., Fôrsôk till en vâxtgeografisk indelning av södra Sverige samt om fördelningen av Latnium intermedium Fr. och Lamium hybridum Will, därstädes 277 Johansson, K.. Ulmus-studier pä Öland 197 Kylin, H., Algologiska notiser fran bohuslänska kusten... 343 Lehmann, J., Über die Einwirkung verschiedener Faktoren auf Oxydationsenzyme im Samen von Phaseolus vulgaris. Ein Beitrag zur Kenntnis der Dehydro- genasen 289 Lindman, C. A. M., Emendanda. delenda, addenda ad lib- rum Svensk Fanerogamflora 1918 105 Medelius, S„ Rhynchostegiella compacta, en för Skandi- navien ny lövmossa och dess systematiske ställning 237 Murbeck, Sv.. Species nonnullae novae maroccanae. I. 269 Samuelsson, G., Archieracier fran Asele Lappmark 159 — , Zwei neue Epilobium-Arten aus der Arktis 259 Sjöstedt, G.. Om Prasiola cornucopiae J. G. Ag. och Prasi- ola stipitata v. Suhr samt deras förhällande inbördes 37 Tedin, O.. Zur Blüten- und Befruchtungsbiologie der Lein- dotter (Camelina sativa) 177 Turesson, G.. Växtsamhällslärans utveckling 49 — , Über den Zusammenhang zwischen Oxydationsenzy- men und Keimfähigkeit in verschiedenen Samenarten 323 In memoriam: 108 Leopold Martin Neuman. Fredrik Elias Ahlfvengren, Bengt Högrell. Thorild Wulff Smärre Notiser: Lunds Botaniska Förening 46 Fvsiografiska Sällskapet 48. 174 Holmgren. Bj., Blekinges fanerogamer och kärlkryp- togamer (referat) 48 Statice limonium L. var. hallandica Neum.; status præsens ä originalfyndorten (Carl Th. Mörner) 111 Ill Chrysosplenium alternifolium L. var. tetrandrum Lund â relativt sydlig lokal (Carl Th. Mörner) 111 Prasiola fluviatilis (Sommerf.) Aresch. funnen i Sve- rige (O. Borge) 174 Chief Botanist of the National Herbarium 174 Döde utländska botanister 175, 287 Tvâ nya växtsläkten uppkallade efter svenskar 223 Johan Oskar Hagström * 21 mars 1860, f 7 juni 1922 223 Botaniska Notiser (statsanslag) 223 Ett spörsmal (Carl Th. Mörner) 224 Sveriges Natur, Svenska Naturskyddsföreningens ârs- skrift (anmälan) 224 Doktorsdisputation 288, 354 Pehr Bohlin. De viktigaste ogräsarternas olika fre- kvens och relativa betydelse som ogräs inom Sve- rige (référât av F. Hard av Segerstad) 349 Botaniska Notisers Fond 351 ARTFORTECKNING. Här upptagas endast sàdana arter, som nägot utförligare behandlats. sid. Acrothrix gracilis 343 Alisma gramineum subsp. Wahlenbergii 207 » f. emersum 207 Alopecurus pratensis var. obscurus 207 Anemone nemorosa var. marginata 103 Arctagrostis latifolia f. aristata 208 Callithamnion scopulo- rum 347 Camelina sativa 177 Chrysosplenium alterni- folium var. tetrandrum 111 Cirsium Sundquistii 268 Cladonia subcervicornis 217 Cynoglossum atlanticum 275 Cystopteris fragilis 203 Delesseria sanguinea 345 sid. Delesseria sinuosa 345 Epilobium arcticum 260 » tundrarum 264 Furcellaria fastigiata 347 Hieracium alipes 161 » calochanthum 162 » dasycranum 163 » glaucopallidulum ... 172 » Guilielmi 170 » leurolonchum 164 » nepheloides 166 » obellipticum 167 » oligozum 168 » pravidens 160 » valgescens 169 Hottonia palustris 123 Impatiens parviflora 257 Lamium hybridum 277 » intermedium 277 Lavandula maroccana ... 269 IV Leptogium azureum » cimiciodorum » cvanescens » moluccanum » Sernanderi Lysimachia Xummularia Peltigera erumpens » lepidophora » praetextata » scutata Polvides rotundus Porphyra leucosticta Prasiola cornucopiae » fluviatilis » stipitata Rhynchostegiella com- pacta Rubus Scheutzii » thvrsanthus Sagittaria sagittifolia f. xanthandra Scrophularia alata » auriculata » canina sid. Scrophularia chrysantha 7 » nodosa 9 » orientalis 8 » peregrina 9 » Scopolii 10 » scorodonia 11 » vernalis 4 Sporochnus peduncula- tus 344 Statice limonium var. hal- landica 1 1 1 Thymus leptobotrvs 271 » hdhroides 272 » pseudomastichina ... 274 Trailliella intricata 346 Typha 205 Ulmus foliacea 198 » glabra 197 » laevis 201 Xanthoria fallax 210 » polvcarpa 210 » ramulosa 211 » spinosa 211 sid. 322 321 320 322 322 129 216 213 214 215 348 344 42 174 38 237 155 155 207 12 11 15 Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. - LIBRARY C O I lj (V\ n 1 a ti N I \ I k Anteckningar till Sveriges adventivflora. II. Scrophularia Lin. Ay Gösta R. Cedergren. Föreliggande uppsals är uppställd efter samma plan som I (Cedergren 1920). Den avser att underlätta be- stämningen av Scropliulariaarter, som varit försvarad dels därigenom att de nyinkomna arterna saknas i vara floror dels att den utländska scrojo/m/ar/alitteraluren inne- hâller en stör mängd arter med ofta otillfredsställande nomenklatur. I ett referat av ett fbredrag pa botaniska Sektionen i Upsala 5/2 1918. [Sv. Botanisk Tidskrift 1918 sid. 486] publicerades ett bestämningsschema over de i Sverige funna arterna jamte lokaluppgifter för de nya. Loka- lerna sedan upptagna av Nordstedt (Prima loca sid. 80). Aterstâr nu att lämna beskrivning av arterna. Utbredningsuppgifterna stöda sig pâ material frân de otfentliga botaniska mnseerna: Riksmuseum i Stock- holm (S.), Upsala (U.) och Lund (L.) och ber jag att fa framföra mitt tack till herrar föreständare Profes- sorerna O. Juee, C. Lindman och S. Murbeck. Uppgifter hava erhall i ts även av Docenten O. Dahegren, Upsala, till vilken jag harmed framför mitt tack. Aven litteraturuppgifter har jag ansetl mig kunna medtaga, men dessa äro ej pâ langt när fullständiga. När exemplar frân publicerade lokaler äro sedda, har detta angivits med ett ! efter författarnamnet. För övrigt hänvisas till I. Författaren ämnar, om tiden medgiver, utföra en bearbetning även av andra grupper av adven- tivfloran och da närmast inom familjen Crucifercv. Tack- Hotaniska Cotiser 1922 1 samt mottagas exemplar frän barlaslplatser o. dyl. för bestämning, särskilt aller av familjen Cruciferce, vidare släktena Achillea, Asler, Medicago och Silene. Uppgift om ar- tal för första uppträdandet pa varje plats äro önskvärda. Bestämningen av Scropluilarianriev erbjuder svärig- beter, emedan goda och framför allt konstanta karak- tärer ofta saknas. En karaktär, nämligen utseendet av den femte standaren, som är ombildad tili staminodium, har man i stör utsträckning använt vid släktels indel- ning i grupper och t. o. m. vid särskiljandet av arter. Detla har visât sig vara ett otill förlitligt känne- märke, enär det lios en och samma art är underkastat variation i form och utbildning. Inom vissa gränser är dock staminodiet användhart säsom systematiskt sär- märke. I föreliggande översikt har ej tagits sä slor hänsyn tili denna karaktär, som annars är fallet i floristiska arbeten. Bladens form och tandning äro mycket växlande. Var vanligaste art S. nodosa L. varierai* stärkt i detta avseende, frân lint sâgade, nästan lancettlika blad tili grovt sägade, hjärtlika blad. Stundom kunna bladen t. o. m. fâ spjutlik bas eller bliva flikiga. Blomfärgen är i allmänhet mörk och dyster, rödbrun eller gröngul och erbjuder intet karaktäristiskt för de särskilda arterna. Gula blommor finna vi endast inom vernalis-gruppen. Jag kan i detta sammanhang tillägga, att den inörk- bruna färgen i blommorna är den för s. k. gelingblom- raor utmärkande. Blommorna besökas ocksä gärna av getingar och bin. Linné kallade flenörtens blommor för »vesparum deliciæ » = getingarnas förlustelse eller frit t översatt läckerhet för getingar. Att insekter lockas av färger är visât genom försök av flere forskare t. ex. Kahl v. Frisch, v. Hess, Plate, Forel och andra. Bladens konsistens, tjocka eller tunna blad, kan under- stundom lämna särmärken tili bjälp vid bestämning. 3 Behâringen pâ stjälk och blad erbjuder jämförelsevis konstanta kännemärken hos Scrophulariaarterna. I den efterföljande översikten har hänsyn mast tagas även tili dessa nu nämnda relativa karaktärer och jag tror, att de i kombination med varandra tili ett heit bliva användbara vid arternas särskiljande. Bestämningsschema. A. Blomkronans övre flikar lika Iänga som de övriga (= utan läpp). Staminodium saknas. I. Blad heia. a) Blomknippen skaftade i bladvecken. Foder- llikar trubbiga. Standare föga utskjutande. 1. S. vernalis L. b) Blomknippen oskaftade, samlade tili huvud- lika gyttringar. Foderflikar spetsiga. Standare langt (flere mm.) utskjutande. 2. S. chrysantha Jaub. & Spach. II. Blad parflikade. 3. -> O S s 11 «fcSc z r « S' ' £ CS O C/5 O - — s ’<-> X 04 ^0 T3 ~ lr ^ n Jçi O o II 11 'Ôh o R >0 N y H E-, 5^ h ö Û s T3 o o o o T- Cl CO TP CD Cl CO lO CO O o o o a 04 ü -O Ct H c 04 c 04 tfl o 0000 0000 10 o o o CS o o o 0 o — C/5 0/ .SJ E "O U o a ^ W î- 4/ C T5 04 _ 04 *3 te N c O 2 - E J ‘â .Z, .04 S X5 II 04 o7 •T* N û c 04 (-4 o 04 'S Auch die Kurve der Leeanora deusta-Ass. 1 (Fig. 2) lässt sich, wie ersichtlich, bis zum Minimi- areal recht gut durch eine Gerade ausgleichen. Wie ich schon früher hervorgehoben habe (Du Rietz 1921 p. 177) erhält man hier mit dem ARRHENius’schen Wert 3,2 eine recht gute Übereinstimmung mit der Formel von Arrhenius; die Übereinstimmung wird indessen schlechter. Log der Anzahl der konstanten Arten Fig. 2. Das Verhältnis des Logarithmus der Anzahl der kon- stanten Arten zum Logarithmus des Areals in des Leeanora deusta-Ass (Insel Jungfrun, vergl. Du Rietz 1921 p. 166—169, 176). noch bevor das Minimiareal erreicht ist, da die Kurve bereits bei 25 dm.2 eine deutliche Krümmung zeigt. Vergl. übrigens Tabelle 1. Die Kurve der Leeanora qu ar tz i n a- Ass. (Fig. 3) 2 unterscheidet sich durch ihren stufenartigen Verlauf 1 In Fig. 12 hei Du Rietz 1921 p. 176 ist diese Kurve da- durch, dass der Abstand zwischen log 5 und log 6 auf der Ordinate zu gross eingesetzt wurde, etwas fehlerhaft ausgefallen. Der allgemeine Verlauf der Kurve ändert sich jedoch dadurch nicht. 2 Quadratmaterial von grösseren Arealen als 1 m.2 liegt hier nicht vor. Da es jedoch, wie ich früher (Du Rietz 1921 p. 171 — 172) gezeigt habe, wegen des ungleichartigen Vorkom mens der nicht konstanten Arten in der Assoziation ganz aus- bedeutend von den beiden vorhergehenden. Hier sind die Abweichungen von der Geraden so gross, dass ein Ausgleichen kaum als zulässig betrachtet werden kann, besonders da sich die Kurve auf ein sehr grosses Material stützt. Der stufenartige Verlauf muss hier als eine un- bestreitbare Tatsache betrachtet werden. Die Konstanten- gruppe besteht hier nähmlich aus zwei scharf geschiedenen Gruppen; die eine besteht aus Lecanora quartzina und Log der Anzahl der konstanten Arten Fig. 3. Das Verhältnis des Logarithmus der Anzahl der kon- stanten Arten zum Logarithmus des Areals in der Lecanora quartzina- Ass. (Insel Jungfrun, vergl. Du Rietz 1921 p. 170—172). Catillaria chalybeia, die bereits auf sehr kleinen Arealen konstant werden, die andere aus Caloplaca aractina und Lecanora helicopis, die erst auf bedeutend grösseren Arealen konstant werden. Versucht man hier, die Kurve durch eine Gerade auszugleichen und diese mit dem geeignetsten n-Wert 5,7 mit der Formel von Arhhenius zu vergleichen, so wird die Übereinstimmung zwischen den wirklichen und den berechneten Werten recht schlecht (Vergl. Tabelle 1). Als Zusammenfassung der aus dieser Prüfung ge- wonnenen Resultate kann nur konstatiert werden, was bereits in meiner vorhergehenden Abhandlung in Kürze mitgeteilt wurde, dass nämlich, auch wenn die geschlossen erscheint, dass eine von diesen seihst auf bedeutend grösseren Arealen konstant werden sollte, habe ich in der Figur die Kurve bis zu 16 m.2 gestrichelt fortgesetzt. 24 Formel von Arrhenius keineswegs für das Ver- hältnis zwischen der Anzahl der Konstanten Ar- ten und dem Areal überhaupt gilt, wie Romeli, (1921 p. 147 — 148) behauptete, doch für das Wachsen der Anzahl der konstanten Arten bis zum Minimiareal wenigstens in zwei Fällen eine recht gute Übereinstimmung mit dieser Formel nachgewiesen werden konnte, ln dem einen von diesen Fällen erstreckt sich diese Übereinstim- mung auch auf den ARRHENius’schen n-Wert 3,2, in dem anderen muss der Wert 5,4 herangezogen werden. Ein generell gültiger Werl für n scheint also jedenfalls nicht zu existieren. In mindes- tens einem Fall wächst die Anzahl der konstan- ten Arten erweislichermassen gar nicht nach der Formel von Arrhenius, sondern die Kurve zeigt einen deutlichen stufenförmigen Verlauf. Was hier Regel und was Ausnahme ist, eben- so ob es überhaupt eine generelle Regel für die Zuna h m e der Anzahl der konstanten Arten bis zum Minimiareal gibt, lässt sich mit dem gegen- wärtig vorliegenden Material als Grundlage nicht mit Sicherheit entscheiden. Hiefiir ist ein weit grösseres exaktes Material erforderlich, als dasjenige, welches uns gegenwärtig zu Verfügung steht und auf die Erlangung eines solchen Ma- terials, nicht auf mathematische Spekulationen über die jetzt vorliegenden Materialfragmente, müsste die Forschung aut diesem Gebiet jetzt eingerichtet werden. 3. Die durchschnittliche totale Artenanzahl. Wie ich bereits früher gezeigt habe (Du Rietz 1921 j). 205 — 207), weist die logarithmische Kurve für das Wachsen der totalen Artenanzahl in natürlichen Asso- 25 ziationen nicht den Übergang zum horizontalen Verlauf beim Minimiareal auf, der die Kurve für die Anzahl der konstanten Arten kennzeichnet. Dass auch die totale Arten- anzahl früher oder später aufhören muss, zuzunehmen, ist ja ganz selbstverständlich, da die Anzahl von Arten, die in einer gewissen Assoziation überhaupt Vorkommen können, nicht unbegrenzt ist, sondern in gewissen, öko- logisch stark spezialisierten Assoziationen sogar sehr gering ist. In der Lecanora quartzina-Ass. z. B. dürften an der ganzen schwedischen Ostküste höchstens 25 Arten Vorkommen können. Dieses völlige Aufhören der Zunahme der Artenanzahl dürfte jedoch — wenigs- tens in den meisten Fällen — erst bei relativ hohen Arealen eintreffen und konnte in keinem der bis jetzt untersuchten Fälle exakt nachgewiesen werden. Hingegen konnte in den bisher untersuchten Fällen eine zwar manchmal schwache, immer aber deutliche Krümmung der Kurve konstatiert werden. Es ist also klar, dass die Artenanzahlskurven nicht in ihrer Gänze der Formel von Arrhenius folgen; hingegen zeigt, wie ich früher hervorgehoben habe (Du Kietz 1921 p. 207, Du Rietz, Fries, Osvald und Teno wall 1921 p. 255) ihr unterer Teil eine gewisse Übereinstimmung mit dieser Formel. Diese Übereinstimmung wollen wir nun näher studieren. Von den in meiner früheren Arbeit veröffentlichten Kurven lassen wir hier diejenigen ganz beiseite, die sich nur auf Quadrate von einigen wenigen verschiedenen Grössen gründen, in. a. W. die Kurven III und IV in Fig. 18 (p. 205) ü Der unregelmässige Verlauf der letzteren (Nr. III in der Figur) dürfte am ehesten seinen Grund teils darin haben, dass die kleineren Quadrate liier nicht wie bei den meisten übrigen Assoziationen fast immer innerhalb der grösseren liegen, was eine gewisse Ungleich- artigkeit des Materials zur Folge gehabt hat und teils 1 Die Nummern dieser beiden Kurven sind in der Figur verwechselt worden. in der zu unbedeutenden Anzahl (8) Quadraten der grössten Grösse. Wir beschränken uns also hier auf die Kurven I und II in Fig. 18 und die drei Kurven in Fig. 19. Von diesen repräsentieren die beiden Kurven I und II in Fig. 19 (die Parmelia omphalodes- und Lecanora deusta-Assoziationen) das von allen Ge- sichtspunkten aus einwandfreieste, vollständigste und Log der Artenanzahl Fig. 4. Das Verhältnis des Logarithmus der durchschnittlichen totalen Artenanzahl zum Logarithmus des Areals in des Halo- phytenvariante der Parmelia omphalodes-Ass. (I), in der Lecanora deusta-Ass. (II) und in der Lecanora quart zina-Ass. (III). Aus Du Rietz 1921 p. 206. grösste Material, weshalb diesen die grösste Bedeutung beizumessen ist. Wir beginnen deshalb die Darstellung mit einer Analyse dieser Kurven; sie sind in Fig. 4 (I und II) wiedergegeben. Diesen Kurven ist ein anfangs nahezu geradlinigen Verlauf gemein, dem bei ca. 25 dm.2, also kurz unter dem Minimiareal, eine ziemlich kräftige Krümmung folgt. Bis zu dieser Krümmung gehorchen sie, wie Tabelle 2 zeigt, der Formel von Arrhenius gut, wenn man in die Formel geeignete n-Werte (3,i resp. 4,2) einsetzt. Bei Tab. 2. Das Verhältnis der durchschnittlichen totalen Artenanzahl in der Halophytenvariante des Parmelia omphalodes-Ass. und in der Lecanora deusta-Ass. zum Areal in der Natur und nach der Formel Arrhenius’. 27 ! < U cc O y. •*£ -S II « c r~ cS m c* o cs" co" io" G3 £ Qj ©^ cs" co" io" t— " of o o IQ CS ^ X co" «B II S3 cs 2 00 io OC io a> TT O S cs co io er »o o a % | cs Oh o o o o o o 40000 23,30 38,76 40000 18,33 30, n 160000 29,oo 60,61 160000 20, so 40, su 28 der Parmelia omphalodes- Ass. endigt jedoch die Übereinstimmung auf 25 dm.2 und bei der Lecanora deusta-Ass. bereits auf 4 dm.2; auf den höheren Werten wird sie immer schlechter und auf 16 m.2 werden die berechneten Artenanzahlen ungefähr doppelt so hoch als die wirklichen. Die Kurve der Lecanora quartzina-Ass. (Fig. Log der Artenanzahl totalen Artenanzahl zum Logarithmus des Areals in der Feld- schichte des moosreichen H ei del beer ki efer n wa 1 des (I) und des fl echten reich en Call u n a-K i efer nwal des (II). beide aus Sandön im Stockholmer Skärgärd. Ycrgl. De Rietz 1921 p. 205. 4, III) zeigt einen etwas unregelmässigeren Verlauf. Auch sie lässt sich aber sehr gut bis 25 dm.2 durch eine ge- rade Linie ausgleichen und mit n = 6,6 gehorcht sie bis zu diesem Areal der Formel von Arrhenius tadellos (Tabelle 3). Leider liegt hier von grösseren Arealen als 1 m.2 kein Material vor, weshalb der weitere Verlauf der Kurve nicht sicher festgestellt werden kann. An und für sich ist ja die Krümmung bei 25 dm.2 so unbedeutend, dass sie sehr wohl eine zufällige Abweichung sein könnte; die Ähnlichkeit zwischen diesem Teil der Kurve und Tab. 3. Das Verhältnis der durchschnittlichen totalen Artenanzahl in der Lecanora quarlzina-Ass., dein moosreichen Heidelbeerkiefernwald und dem flechtenreichen Calluna-Kiefernwald zum Areal in tier Natur und nach der Formel Arrhenius’. 29 CS r— < CS 3 13 v r Zc ? U U CS (X 5 z 5' cs c CD ~ % y o o> C — Ol oi o o o o rr c c rf iO Ol Tf LO CO o o o o o o ^ 't 0 Ol Ol CO 't IO Ol Ol CO lO IO o o Ol o o 0000 1 30 den entsprechenden Teilen der beiden eben behandelten ist jedoch so in die Augen fallend (vergl. Fig. 4). dass man kaum daran zweifeln kann, dass auch hier eine wirkliche Krümmung vorliegt. Die beiden übrigen Kurven (Fig. 5) sind an und für sich als Beweismaterial wenig wert, da sie sich auf ein für gewisse Areale recht kleines Quadratmaterial stützen (vergl. Du Rietz 1921 p. 150 und 153) und da kleinere Quadrate als 1 dm.2 hier nicht untersucht wur- den. Sie weichen von der Geraden kaum ab und man kann ruhig sagen, dass sie an und für sich in ihrer Gänze der Formel von Arrhenius gehorchen. Eine sehr schwache Krümmung ist jedoch auch hier zu konsta- tieren, die ebenso wie bei den eben behandelten Kurven kurz unter dem Minimiareal auftritt l, und mit diesen letzteren vor Augen hat man ja gewisse Gründe zu der Annahme, dass diese Krümmung kein reiner Zufall ist. Mit den für den unteren Teil der Kurven am besten passenden /»-Werten (6,6 resp. 8,4) werden, wie Tabelle 3 zeigt, die Differenzen zwischen den berechneten und den wirklichen Werten für den unteren Teil der Kurven minimal, für ihren oberen zwar noch immer klein, aber doch etwas grösser. Das Endergebnis dieser Prüfung des Verlaufes der Artenanzahlskurven ist also folgendes: Die am besten untersuchten Assoziationen zeigen kurz unter dem Minimiareal eine deutliche K r ü m m u n g ; hei den beiden am unvollkommensten untersuchten Assoziationen ist diese Krümmung sehr unbe- deutend und in einem Fall nahezu unsichtbar. Bis zur Krümmung zeigen sämtliche Kurven einen, praktisch gesehen, geradlinigen Verlauf und eine gute Übereinstimmung mit der Formel 1 Die Kurve II hat bei Du Rietz 1921 einen etwas un- richtigen Verlauf erhalten, da der Punkt auf 23 dm.2 etwas zu hoch gesetzt worden ist. 31 von Arhhenius, jedoch bei höchst verschiede- nen Werten für die Konstante n. Meine Resultate betreffs der allgemeinen Gesetze für das Wachsen der totalen Artenanzahl mit steigendem Areal unterscheiden sich demnach recht wesentlich von denjenigen, zu welchen Arrhenius gelangt ist. Der all- gemein gültige Wert für die Konstante n, den Arrhenius anfangs konstatieren zu können glaubte hat sich also, wie sich gezeigt hat, nicht bestätigt1 und vor allem hat sich gezeigt, dass die Formel, die Arrhenius auf- gestellt hat, nicht für das Wachsen der Artenanzahl in Assoziationen überhaupt, sondern nur bis zu einer gewissen Grenze, d. h. nur für kleine Areale gilt. Prüft man das Material von Arrhenius, so findet man auch, dass er betreffs der Assoziationen nur mit Arealen bis zu höchstens 1 in.2 operiert hat. Ein Widerspruch zwischen dem Material von Arrhenius und meinem liegt also nicht vor. Die Erklärung dafür, dass die Formel aufhört zu gelten, wenn ein bestimmtes Areal überschritten wird, muss offenbar darin liegen, dass sieb die Begrenzung des zugänglichen Artenmaterials hier geltend zu machen beginnt. Daraus würde auch folgen, dass dieser Punkt in ökologisch stark spezialisierten Assoziationen mit stark begrenzter absoluter Artenanzahl früher erreicht werden würde, während er in weniger spezialisierten Assozia- tionen, in denen eine sehr grosse Anzahl von Arten gedeihen kann, erst bedeutend später erreicht werden würde. Es liesse sich ja denken, dass die Ursache des verschwindend kleinen Krümmung bei den Kurven für 1 In Gegenteil scheinen die /i-Werte für das Wachsen der totalen Artenanzahl ebenso wie für das der Anzahl der kon- stanten Arten etwas für jede Assoziation charakteristisches zu sein, dessen Angabe sichtlich als ein wichtiges Glied in die Charakterisierung der Assoziation einbezogen werden muss. die beiden wenig spezialisierten Kiefernwaldassoziationen gerade in diesem Umstande zu suchen wäre. Beim Studium der Zunahme der Artenanzahl auf grösseren Landgebieten, z. B. Inseln, hat Arrhenius gefunden, dass die Formel bis hinauf zu recht grossen Arealen gilt. Von einer Begrenzung des Artenmaterials wie hei einheitlichen Assoziationen kann ja auch in diesem Fall erst hei sehr grossen Arealen die Rede sein. In meiner vorigen Arbeit (Du Rietz 1921) habe ich das Hauptgewicht darauf gelegt, zu zeigen, dass die Formel von Arrhenius nicht die generelle Gültigkeit für das Wachsen der Artenanzahl in natürlichen Assozia- tionen besitzt, mit der sie Arrhenius ausrüsten wollte, und noch weniger die Gültigkeit für die Zunahme der Anzahl der konstanten Arten, die ihr L.-G. Romell, ohne dass er eigene Untersuchungen angestellt halte, beilegen wollte. In der vorliegenden Arbeit nun ist es mir, wie ich hoffe, gelungen zu zeigen, dass wir es trotz- dem hier möglicherweise mit einem Gesetz zu tun haben, das eine grosse Reichweite und Bedeutung für die Pflanzensoziologie hat und dass Arrhenius dieser hier eine Anregung gegeben hat, deren Verfolgung zu bedeu- tungsvollen Resultaten führen kann. Leider ist das jetzt vorliegende exakte Material viel zu gering, um über die Reichweite der bis jetzt gefundenen Gesetzmässigkeiten sichere Schlussfolgerungen zu erlauben. Die Lösung für die Arbeit auf diesem Gebiet muss nach wie vor sein: mehr exaktes Quadratmaterial von möglichst vielen Quadratgrössen aus möglichst vielen Assoziationen. In erster Linie wäre es von grosser Wichtigkeit, ein exaktes Quadratmaterial aus irgendeiner Assoziation zu analy- sieren und zwar angefangen von sehr kleinen Arealen bis hinauf zu den wirklich grossen Arealen, die uns in unserer allzu mosaikartigen skandinavischen Vegetation leider nicht zur Verfügung stehen, die aber in anderen Gebieten, z. B. in den nordamerikanischen Prärien, sehr gut Gegenstand einer Untersuchung werden könnten. Pflanzenbiologisches Institut, Uppsala 13. 10. 1921. Nachtrag. Als obiges bereits druckfertig vorlag, erschien ein neuer Aufsatz von Arrhenius (1921), in dem er unge- fähr dieselben Ansichten wie in dem vorigen Aufsatz (1920 c) weiter entwickelt. Er konstatiert jetzt selbst, dass n bei verschiedenen Assoziationen stark variiert, womit in dieser Frage Einigkeit erreicht ist. Die Über- einstimmung zwischen den gefundenen und berech- neten Artenanzahlen auf verschiedenen Arealen wird hier für 13 verschiedenen »associations» demonstriert, von welchen er aber leider noch immer nur Areale bis zu 1 m2 untersucht hat (nur in einem einzigen Fall ist die Untersuchung bis zu 3 m2 fortgesetzt). Trotzdem zeigen die gefundenen Artenzahlen schon bei den höchsten von diesen kleinen Arealen eine deutliche Tendenz, von den berechneten nach unten abzuweichen; dies, erklärt Arrhenius indessen, habe seinen Grund darin, dass sich die Artenzahlen für die grösseren Areale auf ein kleineres Material stützen als die für die kleineren. Wäre diese Erklärung richtig, so müssten sich ja die Abweichungen nach beiden Seiten hin ungefähr gleich verteilen, was jedoch nicht zutrifft. Von den verschiedenen »associa- tions» zeigen nämlich auf 1 m2 sieben eine Abweichung der gefundenen Werte von den berechneten nach unten zu (25, 19, 30, 23, 11 und 29 % von den berechneten Werten) während zwei eine völlige Übereinstimmung zeigen und nur drei eine relativ unbedeutende Abweichung nach oben zu (15, 15 und 3 °/o; die »association», bei der die Untersuchung bis zu 3 in2 fortgesetzt wurde, weist auf diesem Areal, wie ja zu erwarten war, eine Abweichung nach unten um 12 °/o auf. Dieses neue Botaniska Notiser 1!)2 2 Material erhärtet demnach nur meine frühere Behauptung, dass ein Widerspruch zwischen dem Material von Arrhenius und meinem nicht vorliegt. Die Erklärung für die gefundene Gesetzmässigkeit heim Wachsen der Artenanzahl will Arrhenius hier ebenso wie in seinem vorigen Aufsatz in den Wahr- scheinlichkeitsgesetzen suchen, so zwar, dass sich die Pflanzen ganz einfach nach diesen verteilen sollten. Dies versucht er mittels einer Anzahl von Tabellen zu be- weisen, die die Übereinstimmung zwischen den gefun- denen Artenzahlen und den wahrscheinlichen, die er, mit Beobachtungen über die »Individuenanzahl» auf einer gewissen Fläche als Ausgangspunkt, berechnet hat, vor Augen führen soll. Leider werden nur die nackten Endziffern mitgeteilt, weshalb sich sowohl die Berech- nungen als auch das Material, von welchem diese aus- gehen, jeder kritischen Prüfung entziehen. Unter der Voraussetzung, dass die Berechnungen und das Aus- gangsmaterial ziemlich einwandfrei sind, scheint jedoch eine gewisse Übereinstimmung wirklich vorzuliegen. Dies ist ja von Interesse, da, wie früher gezeigt worden ist, die Formel von Arrhenius für kleine Areale wirklich eine generelle Gültigkeit zu besitzen scheint. Zum Schluss berührt Arrhenius auch die von Du Rietz, Fries, Osvald und Tengwall (1920) veröffent- lichten Ivonstanzgeselze, die er in recht überlegenem Ton abfertigt. Eine nähere Entgegnung auf seine Betrach- tungen dürfte nach der inzwischen erschienenen aus- führlicheren Behandlung dieser Gesetze (Du Rietz 1921) überflüssig sein. Das einzige, was er an den Konstanz- gesetzen auszusetzen hat, ist, dass sie nicht mit dem übereinstimmen, was nach seinen Wahrscheinlichkeits- berechnungen zu erwarten wäre, etwas, was ja aber auch darin seinen Grund haben kann, dass die Formel, auf die er seine Berechnungen gründet, zu gelten aufbört, sobald man ein bestimmtes Areal überschreitet. In diesem Zusammenhang ist jedoch eine kleine Unrichtigkeit in der Darstellung von Arrhenius zu be- richtigen. Er fasst seine Ansicht über die Gründe, die zur Aufstellung der nach seiner Meinung ganz unrich- tigen Konstanzgesetze führen konnten, in folgende Worte zusammen: »How the result is obtained is quite easily seen. The material used is collected from associations with one or two leading species and some rather rare ones.» Wie Arrhenius zusammen mit Th. C. E. Fries in Tome Lappmark selbst zu konstatieren Gelegenheit gehabt haben dürfte, ist es gerade für die artenreichen alpinen Wiesen, die ja in der zitierten Arbeit von Du Rietz, Fries, Osvald und Tengwall eine zentrale Rolle spielen a, bezeichnend, dass gewöhn- lich nicht eine oder zwei Arten dominieren, sondern dass im Gegenteil die Mengenverhältnisse der vorkom- menden Arten sehr variabel sind. Rei der Formulierung der Konstanzgesetze wurde gerade streng darauf geachtet, aus einem einseitigen Material keine Schlüsse zu ziehen, sondern in die Untersuchung Assoziationen der ver- schiedensten Typen einzubeziehen, also nicht nur solche mit »one or two leading species». Ferner zieht Arrhenius aus seinen Untersuchungen die Konsequenz, dass die relativ scharfen Grenzen zwischen der Assoziationen, die von Du Rietz, Fries, Osvai.d und Tengwall nachgewiesen worden sind, in der Wirklichkeit nicht existieren können. In diesem Falle ist seine Beweisführung ganz einfach die: da »the number of species increases continuously as the area 1 Die Ausdehnung ties Konstantenbegriffes von der früher gebräuchlichen schweizerischen Begrenzung 50 °/o zur theore- tisch absoluten Konstanz und in der Praxis 90 °/o Konstanz wurde zuerst von Th. C. E. Fries gerade auf der Grundlage von Material aus der alpinen Ranunculus acer-Wiese vorgeschlagen, wenn auch bei der Lösung des Minimiareal- problemes selbst andere Assoziationen die Hauptrolle gespielt haben. increases», so müssen »the plant associations pass into each other quite continuously». Er scheint hier ganz die Tatsache übersehen zu haben, dass diese Frage doch etwas exakter und einwandfreier durch eine direkte Untersuchung der Grenzen in der Natur als durch Spekulationen darüber, wie sich diese wahrscheinlich gestalten müssten, entschieden wird. Auf dieses Über- sehen, sowie auf das früher erwähnte Übersehen der Möglichkeit, dass das Wachsen der Artenanzahl in einer Assoziation auf sehr kleinen Arealen anderen Geset- zen gehorchen kann als auf grösseren, scheint sich die Kritik von Arrhenius gegen Du Rietz, Fries, Osvai.d und Tengwali. (1920) im wesentlichen zu gründen. Literaturverzeichnis. Arrhenius, O.. Geologische Studien in den Stockholmer Schä- ren. — Akad. Abhandl. Stockholm 1920 (a). — , Distribution of the species over the area. — Medd. Vet. Ak. Nobelinst., Bd. 4. No. 7. Stockholm 1920 (b). — , Yta och arter. I. — Sv. Bot. Tidskr., 14. Stockholm 1920 (c). — , Species and area. — Journ. of Ecol., Vol. IX, No. 1, Cam- bridge 1921. Du Rietz, G. E., Zur methodologischen Grundlage der modernen Pllanzensoziologie. — Akad. Abhandl. Uppsala 1921. — , Fries, Th. C. E., Osvald, H., und Tengwale. T. Â., Gesetze der Konstitution natürlicher Pflanzengesellschaften. — Vetensk. och prakt. unders, i Lappland, anordn, av Luos- savaara — Kiirunavaara Aktiebolag. Flora och Fauna 7. Meddel. fr. Abisko Nat. Yet. Stat. 3. Upsala und Stock- holm 1920. — , Genmäle. — Sy. Bot. Tidskr., 15. Stockholm 1921. Romell, L.-G., Referat von Du Rietz, Fries, Osvald und Teng- wali. 1920. — Sv. Bot. Tidskr., 15. Stockholm 1921. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Om Prasiola cornucopiae J. G. Ag. och Prasiola stipitata v. Suhr samt deras förhällande inbördes. Av (iUNNAR SJÖSTEDT. I ett fôregâende arbete over algerna vid skânska syd- och ostkusten har jag vid behandlingen av Prasiola- släktet framhâllet den ringa skillnaden mellan Pr. cor- nucopiae och Pr. stipitata. Den förstnämnda arten skulle enligt Agardh (1882, p. 86) skilja sig frân stipitata genoin sin anordning av cellerna i tydliga, längsgaende dubbelrader i mitten av thallus saint en frân denna mediana zon skarpt avsatt och runt hela thallus löpande randzon av likaledes mycket tydliga, radiära dubbelrader. Jfr. Agardh, 1. c., fig. 71 — 74. Det är emellertid ytterligt sällsynt alt Anna ett cormicopiae-exemplar med en Struktur lullt motsvarande Agardhs ovan citerade beskrivning och teckningar. Hos sa gott som samtliga de cornucopiae- individ, jag under- sold — bade Agardhs originalexemplar och egna, pâ olika ball vid Skanekusten insamlade exemplar — ligga cellerna visserligen ordnade i rader, bade längsgaende och tvärgaende, vanligen enkla, mera sällan dubbla, del senate beroende pâ samtidig delning av cellerna i ett visst tballusavsnitt. Dessa rader nâ emellertid, mer eller mindre regelbundet, over thallus i dess helhet, frân topp till bas, resp. frân kant till kant. Nâgon frân mitten skarpt avsatt lateral zon med radiait — och sâlunda vinkelrät mot de längsgaende mediana strâken — löpande cellrader träffar man som sagt ytterligt sällan. En dylik an- ordning kan emeilertid nâgon gang finnas men är da av tili- fällig och övergäende natur, beroende pä lika resp. olika tillväxtförhällanden och samtidigt inträffande celldelningar i olika delar av thallus. Efter hand som thallus tilltar i storlek, utplanas denna radiära randslruktur fullständigt. Nagon större betydelse som artkaraktär kan ifräga- varande anordning av cellerna sälunda ej gärna tillmätas. Skillnaden mellan Prasiola cornncopiae och stipitata blir härigenom mycket obetydlig. Även har jag sett tydliga exempel pa övergängsformer mellan dessa bad a aider. Sä har jag t. ex. i Malmö (Ribersborg) och Ystad funnit Prasiola- associationer, dar somliga tili samma tuva hö- rande individ visade sig närmast vara att hänföra tili stipitata, andra däremot tili cornncopiae. Förekonisten av dvlika övergängsformer omnämnas även av Hylmö (1916). Skillnaden mellan dessa bäda arter blir sälunda huvudsakligen rent habituell. Hos Pr. cornncopiae är thallus smal, klubblik, (),s — 1 — 2 mm. hög samt vanligen spiralvriden. Hos Pr. stipitata är thallus i regel längre, ända tili 5 mm., kraftigare utvecklad samt i sin typiska gestaltning nedtill försedd med eit smalare, tydligt avsatt stipesparti, varifrän thallus uppät vidgar sig till en bred, i toppen tvärhuggen skiva. Serier av övergängsformer finnas emellertid mellan den typiska breda, tvärhuggna Pr. stipitata och den smala, klubbformiga, spiralvridna cornncopiae. Se bifogade teckningar jämte iigurförklaring. Pr. stipitata av typisk form (tig. 1 — 4) förekominer vid kuster med vatten av hög salthalt t. ex. vid Irland (Jessen, 1848), i England vid Joppa, i närheten av Edinburgh [Gf. W. Traill (enl. exsicc.)|, vid Färöarna (Börgesen, 1903), i Norge vid Lillesand (SchCbkler, 1874) samt vid Dröbak, i Kielerfjorden (Reinbold, 1889), vid Flensburg i Schleswig (R. Haecker (Rabenhorst, Alg. Eur., nr 496)], vidare vid Brest i Frankrike, varifrän den av Crouan (1867) beskrives under namn av Pr. marina. Frän Frankrike har jag sett typiska stipitata- 39 exemplar även frân Cherbourg (Le Joi.is, exs.) I Amerika har den nyligen iakttagits av Collins (1916). Även vid vâra kuster, vid Bohusläns- (W. & N., nr 48) och Hallandskusten (dr Hylmö, exs.) fôrekom- ma exemplar av denna upptill breda, skivformiga, nedâl tvârt avsmalnande typ. Vid skânska vüstkusten bli exemplaren mindre och smalare, niera jämnt avsmalnande nedât, lângstrâckt triangulâra (fig. 5 — 12). Samtidigt harmed blir ocksâ utbildningen av den för Pr. stipitata utmärkande areol- strukturen mindre skarpt utpräglad. Exemplaren överga sâledes sä smaningom tili en smalare, mer lângstrâckt typ med enklare och i sin helhet mera regelbunden cell- struktur och närma sig sâlunda mer och nier Pr. cornu- copiae samt överga slutligen fullständigt i denna. — Det mä dock anmärkas, att även hos cornucupiae en viss, ehuru mycket svag areolering stundom kan iakttagas. Jfr üg. 27 och 30. Vid svenska Västkusten, Bohusläns- och Hallands- kusten, ända ned i Öresund förekomma bada formerna samtidigt. Vid skânska sydkusten blir Pr. stipitata alll- mera sällsynt och vid östra Skänekuslen och sedan längre mot norr har jag endast funnit Pr. cornucopiae. Pä de stallen, dar bäda samtidigt äro tili finnandes, träffar man stipitata i regel närmast liavet, pä flata klipp- hällar eller stenar, soin jämt och ständigt eller i varje fall utan allt för länga mellantider vätas av saltvattnet. Högre upp eher pä stenar och stenblock pä längre av- ständ frân vattenytan, sâlunda pâ för saltvattenöverskölj- ning mindre exponerade lokaler linner man däremot cornucopiae. Pâ skânska ostkusten förekommer emeller- tid sistnämnda form även heit nära vattenytan. I Sim- rishamn fann jag den sâlunda växande pâ data, mot liavet sluttande klipphällar ända nere vid vattnet, sä att den jämt och ständigt översköljdes därav. Nägon Pr. stipitata förekom däremot icke därstädes. 40 Fig. 1. PrasioUi marina Chouan, Alg. mar., nr 391. — Tvpisk Pr. stipilata. (8X0- Fig. 2—4. Pr. stipilata \V. & N., Alg. exs. nr 48, Bohuslän. — Pr. stipilata av ty piskt utseende. Obs. den frân den breda ski van skarpt avsatta stipes. (8X1 b Fig. 5 — 12. Pi. stipilata. Barsebäck. — Fig. 5 tvpisk stipitata- habitus. Fig. 6—7 stipes mindre tydligt avsatt. Fig. 8 — 12 ôvergângsformer i h abituellt hänseende till cornucopiae. Cellstrukturen som bos Pr. stipilata, bos de smala ex. dock med nägot svagare areolering. (8X1). Fig. 13 — 19. Habituella ôvergângsformer frân stipilata till coriiu- copiae; Limhamn. Fig. 18 — 19 tvpisk cornucopiae (jfr fig. 22—23). Cellstrukturen överallt av tvdlig cornucopiae- natur. (8X1)- Fig. 20 — 21. Pr. cornucopiae. Herb. Ag. nr 13123. — I)e stora, breda ex. représentera ôvergângsformer till Pr. stipitata i habituellt hänseende. Cellstrukturen pà sina hâll även svagt areolerad. (8X1)- Fig. 22. Pr. cornucopiae, Herb. Ag. nr 13122. (8X1)- Fig. 23 — 24. Pr. cornucopiae. Herb. Ag. nr 13115 Kullaberg. (8X1). 41 Förklaringen till denna olikhet i växtsättet hos de bada formerna synes mig vara den, att Pr. stipilnla egent- ligen är en typisk saltvattensform ( j fr de stora breda stipitata- formerna Iran franska kusten, fig. 1), som hast trives i havets omedelbara närhet men i mindre salt vatten och även pâ växtlokaler med mindre fuklighet över huvud taget, förkrymper, avsmalnar, hoprullas spi- ralformigt och därigenom avpassas tili ett levnadssätt under mindre fuktiga och för en havsalg tydligen nagot abnorma förhallanden l. Pa sina högre upp eller i varje lall längre fran havsvattnet helägna växtlokaler utsättes denna cornucopiae-fonn endast mera sällan för överspol- ning av det salta vattnet. Att den vid Östersjökusten gar längre ner mot havet och där stundom intager den för stipitata vid Västkusten typiska lokalen torde hero pa Östersjövattnets ringare salthalt. De ökologiska förhäl- landena bli här ungefär likartade med dem pâ en nagot längre frän havet helägen Prasinla-\oki\\ vid den saltare Västkusten. Den för den Agardhska Pr. cornucopiae i regel eller ätminstone för de pa större höjd ovan vattnet växande individen utmärkande smala, spiralformigt hoprullade thallus synes mig höra betraktas som en anpassning tili skydd mot uttorkning under blottläggningen för väder och vind. Skillnaden mellan de bada här behandlade Prasiola- arterna har sâledes visât sig vara mindre framträdande och mindre tydlig än som Ursprungligen anselts. Del existerai-, säsom jag ovan sökt visa, talrika, succesiva övergängsformer bade i habituel lt och strukturellt hän- seende fran den ena arten tili den andra. Pâ grund härav anser jag en ändring i deras hittills gällande syste- matiska ställning vara nödvändig och placerai* pâ gru nd härav den av J. G. Ac.ardh heskrivna Pr. cornucopia’ 1 Antagligen ha härvidlag även näringsfysiologiska fak torer en viss betydelse. 42 som form under Pr. stipitata v. Suhr. Uppställningen blir sâlunda följande: Prasiola stipitata v. Suhk forma cornucopiae (J. G. Ac.) nov. comb. Svn.: Pr. cornucopiae J. G. Agardh, T. A. S. VI, p. 86; Sjöstedt, 1920, p. 14; Pr. callophylla Lagerheim, 1883, p. 72 (fide spec. exs. orig.). — Exsicc. Pr. cornucopiae W. A N., Alg. exs. n:r 641 ; Pr. stipitata Rabenhorst, Alg. Eur. nr 1710; Pr. stipitata Areschoug, Alg. Seand. exs. nr 138. A Prasiola stipitata forma typica thallo minore, cla- vaeformi. saepissime in spiram forto, deorsum sensim atte- nuato, areolis in parte superiore nullis net saltern aeyre distinciis, viis interstitialibus areas principales cellularum separantibus in parte inferiore frondis sal conspicuis, su- perne obsoletis. diversa. Hab.: St. Väderö (prof. G. Lagerheim, enl. exs.), Fiskebäckskil, [prof. (). Nordstedt (W. A X. 641)], Ivoön [(utanför Marstrand) prof. Nordstedt], Varberg (d:r Hyi.mö), Mailands Väderö (Sjöstedt), Kullaberg (J. Agardh), Barsebäck, Malmö, Ystad, Simrishainn, Kivik, Hvitemölle (Sjöstedt), Utö [(utanför Stockholm) .1. Agardh]. Den Ursprungligen av Carmichael (Grey., Cr. Fl. Sc.) uppställda Banc/ia calophylla, af Meneghini (1838) seder- mera upptagen under släktet Prasiola, svnes sta den Agardhska Pr. cornucopiae ganska nära. Möjligen utgör den endast en vidare utveckling av sistnämnda form i riklning mot ytterligare trädsmalhet. Nagon typisk Pr. calophylla (Carm.) Menegh. härrörande frän vära far- vatten har jag emellertid hittills ej sett. Den enda uppgift som hittills existerai* om denna sistnämnda arts förekomst vid vära kuster lämnas av Lagerheim (1883). Den av Lagerheim som calophylla belecknade Prasiola- arten, vilken jag tack vare eit av Professor D:r O. Nordstedt tili mig godhetsfullt utlanat exsiccatexemplar haft tillfälle undersöka, är emellertid icke identisk med den verkliga calophylla, sadan den av Carmichael, Jessen, J. G. Agardh m. fl. beskrives, utan just identisk med J. G. Agardhs Pr. cornucopiae. Fig. 25. Ytbild fr an mitten av thallus av ett typiskt, füllt ut- vecklat corn ucopiae-indixiû (Pr. corn. Herb. Ag. nr 13115). Cellerna ordnade i längs- oeh tvärradcr. Areolstrnktur saknas. Pilen t. v. pä fig. utvisar tballus’ längdriktning. (280X1). Fig. 26. Pr. cornucopiae. Herb. Ag. nr 13115. — Cellstruktur frän tballus’ övre del av ett i toppen brett, tvärhugget individ. Som synes erinrar cellstrukturen pä detta exem- plar stärkt om den för Pr. stipitata typiska. (280X1)- Fig. 27. Cellstruktur frân mellersta delen av en ung cornu- copiae (Ystad). 280X1- Fig. 28. Stipesparti av ett äldre cormicopiae-individ. (280X1 )• F"ig. 29. Stipes av ung cornucopiae. (280X1)- Fig. 30. Corma.'op/ae-thallus med svag areolering i övre delen (Ystad). 280X1- Fig. 31. Mellersta delen av ung cornucopiae med tydliga viae interstitiales. (Herb. Ag. nr 13120, Utö) 280X1- — [I detta exsiccatexemplar riklig inblandning av Pr. crispa f. sub- marina Wille.] 44 Under hänvisning till Rabenhorst, Alg. Exs. n:r 1710 omnäniner Lagerheim dessutom ocksa förekomsten av en del mellanformer mellan Pr. calophglla och Pr. slipitata. Aven delta exsiceatexemplar är emellertid en mycket typisk Pr. cornucopiae J. G. Ag. Själv har jag visserligen vid Skänekusten, vid Sim- rishamn och Ystad, funnit en Prasiola-tovm, soin synes sta pa gränsen mellan cornucopiae och calophglla. Nagon verklig, füllt typisk Pr. calophglla. füllt överensstäm- naande med den Agardhska artbeskrivningen och exsic- catexemplaren av denna art i Agardhska lierbariet i Lund har jag icke anträlfat vid vara kuster, och jag skall pa grund härav ej heller inlâta mig pa fragan om den närmare eher fjärmare frändskapen mellan sist- nämnda bada arter. Malmö den 15 nov. 1921. Citerad litteratur. Agakdh, J. G., Till Algernas Systematik. Nya bidrag. VI Ulva- ceae. — Lunds Univ. Arsskrift Tom. XIX. Lund 1882. — , Herbarium. Lund. Areschoug, J. E., Algae Scand. exsiccatae. Ser. II. Upsala 1861—79. Eörgesen, F., Marine Algae. — Botany of the Færôes. Part IL Copenhagen 1903. Collins, F. S., Notes from the Woods Hole Laboratory — 1915. I. Prasiola stipitata Suhr. — Rhodora, Journ. of the New England Bot. Club. Vol. 18. 1916. Croüax, P. L. et H. M., Florule du Finistère. Paris 1867. — , Algues marines du Finistère. (Exsic ) Brest 1852. Greyille, R. K., Scottish cryptogamie flora, or coloured figures and descriptions of cryptogamie plants .... as a conti- nuation of English Botany. Vol. 6. Edinburgh 1829. Hylmö, D. E., Studien über die marinen Grünalgen der Gegend von Malmö. — Arkiv f. Botanik. K. V. A. Bd 14. Sthm 1916. Jessen, C. F. G„ Prasiolae generis algarum monographia. Diss. inaug. — Kiliae 1848. Lagkrheim, G., Bidrag till Sveriges algflora. Ofvers. av K. V. A. Handl. Sthm 1883. Lagerstedt, N. G. \V., Om algsläktet Prasiola. Akad. afh. — Upsala 1869. Meneghini, G., Cenni sulla organografia e lisiologia dclle alghe. — Padova 1838. RABENHoksr, L., Die Algen Sachsens resp. Europas. Kxsicc. Dresden. Reinbold, Th., Die Chlorophyceen der Kieler Föhrde. — Schriften des Naturwiss. Vereins f. Schleswig Holstein. 8. Kiel 1889 — 91. Sjöstedt, L. G., Algologiska studier vid Skänes södra och östra kust. — Lunds Univ. Ârsskrift. N. F. II. Bd 16. 1920. Wittrock, V., et Nordstedt, O., Algae aquae dulcis exsicca- tae . . . 1877—1903. Resumé. Der Verf. nimmt die beiden Prasiola- Arten slipilala v. Suhr und cornucopiae J. Ag. und deren gegenseitige Stellung zur Be- handlung auf. F"s wird erwiesen, dass zahlreiche Übergangsformen so- wohl in anatomischer als auch in habitueller Hinsicht zwischen Pr. slipitata und cornucopiae existieren. Auch bei Pr. cornucopiae J. Ag. ist eine Areolstruktur wie bei Pr. stipitata zu linden, aber sehr schwach hervortretend und oft ganz unmerklich, so dass die Zellen unter sich in gleichem Abstand, in longitudinellen und transversellen Ein- zelreihen geordnet zu liegen scheinen. Der Verf. sieht Pr. cornucopiae J. Ag. als eine durch äussere, biologische Faktoren, wenig Feuchtigkeit, verminder- ten Salzgehalt und veränderte nahrungsbiologische Verhält- nisse, reduzierte Form von Pr. stipitata v. Suhr an. Die Diagnose, Synonyme, Exsiccate und Verbreitung dieser cornucopiae-Fovm betreffend sei auf Seite 6 hingewiesen. Die von Lagerheim (1883, p. 72) für die schwedische Westküste (Bohuslän, St. Väderö) aufgeführte Pi-asiola calophylla (Garni.) Menegh. hat der Verf. in Originalexemplaren unter- sucht und mit Pr. cornucopiae J. Ag. identisch gefunden. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922, Smärre notiser. Lunds Botaniska Förening. Sammanträde den 14 februari 1921. Professor H. Kylin höll föredrag oni »Bangiacéernas ut- vecklingshistoria». (Jfr. Kylin. H., Über die Entwicklungsge- schichte der Bangiaceen. Arkiv f. Bot., Bd. 17, N:o 5, 1921). Den 4 april 1921. Professor H. Xilsson-Ehle höll föredrag oni »Haploida och diploida könsgener». (Jfr. Nilsson-Ehle, H., Über mutmass- liche partielle Heterogamie bei den Speltoidmutationen des Weizens. Heriditas 2: 25—75, 1921). Den 8 april 1921. Som föredragshällare hade styrelsen inbjudit professor R. von Wettstein, Wien, vilken efter ett hälsningsanförande av ordf. lämnade en med spänd uppmärksamhet följd framställ- ning om »Die Entstehung der Angiospermen-Blüte». Sammanträdet hevistades av omkring 50 personer. Den 26 maj 1921. Frägan om avveckling av föreningens bibliotek behand- lades, och det beslöts, att sedan nödig litteratur reserverats för föreningens växtbyte äterstoden skulle erhjudas Botaniska 1 nstitutionens bibliotek samt Universitetsbiblioteket. Den litte- ratur, som dessa bibliotek icke önslcar övertaga, skulle utbju- das tili försäljning bland föreningsmedlemmarna. Den 5 juni 1921. Exkursion företogs tili Benestad. Som färdledare funge- rade konservator Otto R. Holmberg. I huvudsak koncentre- rades exkursionen tili kalkbackarna. Bland intressantare växt- fynd hör nämnas en nu för första gangen iakttagen hybrid; Bromus mollis X racemosns (Holmbergs fynd). För övrigt stu- 47 derades den intressanta kalklloran representerad bl. a. av Tetragonolobus, Cineraria integrifolila, Orchisnrter m. m. Efter en animerad middag i Tomelilla atervände sällskapet till Lund. Den 5 Oktober 1921. Vid förrättat styrelseval utsâgos till ordforande — sedan professor H. Nilsson-Ehle undanbett sig âterval — professor II. Kylin, vice ordf. docent 0. Gertz, sekreterare fil. lie. Gâte Furesson, bytesföreständare konservator Otto R. Holmberg. Övriga ledamöter i styrelsen blevo docent J. Frôdin, docent E. Naumann och amanuens Viking Holmgren. Konservator Holmberg demonsterade ett antal intressanta växtformer, bl. a. Carex pseudocy perns X rostrata fran Svedala i Skane. Demonstrationen omfattade dessutom ett antal hy- brider med Viola uliginosa, och denna arts systematiska ställ- ning diskuterades ingâende. Tvenne för Danmark nya Viola- hybrider framlades, nämligen V. riviniana X uliginosa och V. stagnina X uliginosa, bâda insamlade pä Vallensgaards mose, Bornholm. Den 7 november 1921. Föreningens jubileumsstipendium för är 1921 tilldelades (il. lie. G. Sjöstedt för studier över de marina gyttjorna och bottenavlagringarna i Östersjön och Öresund. Styrelsens förslag att Lunds Botaniska Förening skulle övertaga Botaniska Notiser fran och med nästa är och utse professor II. Kylin tili redaktör godkändes. Ordf. frambar föreningens vördsamma tack till professor O. Nordsledt. Professor Nordstedt bade icke blott överlatit tid- skriften tili föreningen och diirigenom anförtrott föreningen ett hedrande uppdrag, men därtill hade han genom ekonomisk hjälp lämnat ett värdefullt stöd tili betryggande av tidskriftens fortbeständ. Docent 0. Gert: höll ett med talrika makro- och mikro- projektionsbilder belyst föredrag om sina undersökningar över jodstärkelse. Undersökningarna komma senare att inflyta i denna tidskrift. Den 1 december 1921. Professor II. Kylin höll föredrag om »Bidrag tili flori- déernas anatomi». Undersökningarna komma senare att pu- bliceras. Amanuens C. Errrian refererade Waren: Beinkulturen von Flechtengonidien. 48 Fysiografiska Sällskapet den 2 dec. 1921. Ur A. J. Retzius Minnesfond tilldelades: fil. lie. Haubert Lundblad 350 kr. för fortsatta undersök- ningar over apetala växters byggnadsmekanik vid ändring av talförhällandena inom blomman; fil. lie. Gunnar Sjöstedt 230 kr. för undersökningar av bottenbeskafl'enheten och bottenförhällandena i Öresund. Ur G. Beijers Minnesfond tilldelades: fil. lie. Göte Turesson 400 kr. för resor i Sveriges kust- trakter i och för ytterligare insamling och undersökning av anpassningsformer inom halofyt- och psanimofyt-grupperna; 111. mag. Hervid Wallin 500 kr. för utrustningsatteralj m. m. vid fortsättandet av undersökningen över kärrväxternas ekologi pä Hallands Väderö; fil. lie. Gunnar Sjöstedt 270 kr. som fyllnad till A. J. Retzius stipendiet. Holmuren, Bj., Blekings fanerogamer och kärlkryptoga- mer. — Karlskrona (Krooks Bokh.) 1921. 204 sid., 1 karta. Pris kr. 4: 50. Ett tredjedels sekel har förflutit, sedan Svanlund utgav sin förteckning över Blekings flora. Sedan dess ha talrika nya former och nya lokaler hlivit kända. Med hjälp av allmänna herbariers material, nyare publikationer, uppgifter frân atskil- liga intresserade samlare och rik egen erfarenhet har förf. här kunnat astadkomma en intressant och ovanligt fyllig provins- lokallörteckning, inledd med en utförlig (av D:r S. Birger upp- ställd) förteckning över litteraturuppgifter. — Den bifogade kartan visar emellertid, att vidlyftiga omraden av Bleking ännu äro outforskade, och för dem, som vilja fortsätta med Blekings- studier, hildar haftet en myclcet värdefull utgängspunkt. INNEHÀLL. Sid. Cedergren, Gösta R., Anteckningar tili adventivfloran. II. Scrophularia Lin 1 Du Rietz, G. Einar, Über das Wachsen der Anzahl der konstanten Arten und der totalen Artenanzahl mit steigendem Areal in natürlichen Pflanzenassociationen 17 Sjöstedt, Gunnar, Om Prasiola cornucopiae J. G. Ag. och Prasiola stipitata v. Suhr samt deras förhallande in- bördes 37 Smärre notiser 4(5 Lund, Carl Hlonis lioktryckeri. 1 -■ 1922. TILL SALU. 1) Flora von Deutschland von prof. D. F. L. von Schlachten- thal, d:r L. G. Langenthal und d:r Ernst Schenck mit 3368 col. Tafeln. 5: te Auflage 1880. Prydligt inbunden i 30 delar. 2) Sveriges ätliga och giftiga svampar, tecknade efter naturen under ledning av G. Fries och utgivna av Kungl. Veten- skapsakademien 1861. 93 pi. 3) The British moosflora by R. Braithwaiter m. d. 23 haften rikt illustrerade (komplett). 4) Musci frondosi Scandinaviæ exsiccatæ. Curante 0. Leopold Sillén. Gevaliæ 1884. 2 del. i prydliga band. Anbud torde ingivas tili Th. Bergin, Linnégatan 39, Göteborg. Mitt kärlväxtherbarium âr till salu. Det omfattar c. 1150 arter i omkr. 5000 ark (samt därutöver Taraxaca och Hieracia), mest Iran södra o. mellersta Finland, vidare fran Tome Lapp- mark o. angränsande delar av Norge, m. m. Flertalet ex. äro uppfästa pä gott papper i formatet 41X25 cm. Köparen betalar frakten. Anbud tili D:r Ernst Hâyrén, Broholmsgat. 4, Hälsing- fors, Finland. 1 B0TAN1SKA NOTISER FÖR AR 1922 UTOIVNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING REDIOERADE AV HARALD KYL1N HÄFTET 2 DISTRIBUTOR: C. W. K. OLEERUP, FÖRL AOSB O KH A N DEL LUND Botaniska Not i si: a 1922, Lund 1922. LIBRARY COLUMblA (jNIVï:*. Växtsamhällslärans utveckling. Ay Güte Turesson. Växtsamhällslärans utveckling, trän de första vaga föreställningarna oin växtsamhället till samhället som hârdnat och fast begrepp, är ett synnerligen intressant kapitel. Vid tidpunkten för dess första framträdande härskade artbeskrivningen oinskränkt. Det som icke di- rekt hidrog att öka kännedomen om artantalet i naturen hade pä sin höjd kuriositetsintresse. Att under sâdana förhällanden förestäl Iningen om växtsamhället hade svärt att arbeta sig fram är tydligt. »Man säg icke skogen för idel träd», som Ragnar Hult har uttryckt det. Intresset för arlheskrivning gav emellertid anledning tili vidsträckta resor. I hörjan av 1800-talet utlöser sig den under dessa forskningsfärder vunna erfarenheten i en ny vetenskap, nämligen växtgeografien. Olika for- skare, bland dem Göran Wahlenberg under resor i Lappland, Robert Brown i Australien och Alexander v. Humboldt i Sydamerika, hade oheroende av varandra gjort den erfarenheten, att växtvärlden i sitt uppträdande är bunden av bestämda lagar, och att den star i strängt samband med klimatiska faktorer. Humboldts vitt- omfattande lärdom och icke minst hans överlägsna fram- ställningskonst ställer honom i främsta ledet bland växt- geograliens grundare. Att Humboldt därtill kom att stä som grundläggaren av vad vi i vara dagar kalla växtsamhällslära, eher växtsociologi, har sin särskilda historia. För att under- lätta förstäelsen av ett visst omrädes vegetationskaraktär och för att bibringa även icke-botanister lotaletlekten av Botaniska Xotiser 1912 4 50 ett visst växtsamhälle försöker han aterföra den stoi-a mângfalden av växtformer pa 19 s. k. grundformer. Denna indelning grundar han pâ en fysionomisk grup- pering av växtformerna oberoende av deras släktskaps- förhallande. Under lian formen uppför han salunda klättrande gras, Vit is- och Smilax-arler och andra; under kaktusforme n icke blott kaktéer utan ocksà kaktus- liknande afrikanska euphorl)iacéer etc. Slödd pâ dessa grundformer ger han mästerliga skildringar av växtsam- hiillen under olika himmelstreck (Humboldt 1808). Andra forskningsresanden byggde vidare pâ den av Hum- boldt grundade fysionomiska vegetationsbeskrivningen (se härom Du Rietz 1921). Sa t. ex. Martius, soin i sin »Physiognomie des Pflanzenreiches in Brasilien» (1824) gav en översikt över de viktigaste brasilianska växtsamhällena, t. ex. urskogarna, olika typer av gräs- stepp etc. Dessa växtsanihällen framställer Martius som naturliga vegetationsenheter. Det var emellertid icke bara vegetationens samman- sättning och fysionomi, som intresserade datida forskare; Humboldt bland andra bade lagt stör vikt vid de kli- matiska förhallandena, da det gällde alt förklara olik- heterna i Vegetationen pâ olika breddgrader och pâ olika nivaer över havsytan. Före honom bade Willdenow (1798) uttörligt diskuterat klimatets inflytande pâ väx- ternas form och utseende i polarländerna, i medelhavs- länderna, i Australien o. s. v. Han hade pâpekat den habituella likheten mellan Kap-växter och australiska, skildrat hur lägre växter ofta förhereder marken für de högre etc. Och ar 1822 definierar Schouw växtgeografien som »den Videnskab der fremsætter Planternes nærvæ- rende Förekomst, Voxekreds og Fordelingsmaade, samt Jordklodens nærværende Vegetations Forskielligheder, allt med Hensyn til de ydre paa Planterne indvirkende Momenter». Dessa »Momenter» diskuterar han ingäende pâ ett 100-tal sidor i sin växtgeografi och lämnar sam- 51 ticligt upplysningar om användningen av regnmätaren, hygrometern, fotometern och andra instrument. Vaxter- nas »Stedforhold» intresserar honom i hög grad, och han uppställer och avgrünsar âtskilliga växtgrupper efter stândortens natur (hydrofyter, halofyter m. fl.). Det var säledes icke underligt att den unga. spirande vetenskapen om växternas samhällsliv som avläggare till växtgeogralien tog i arv läran om de klimatologiska, kemiska och fysikaliska faktorernas inverkan pä Vege- tationen. Da Meyen, Humboldts lärjunge, är 1836 sain- manfatlade sin tids vetande om växternas geografi och fysionomi hehandlades ocksä kapitlet om jordmänens inverkan pa växternas och växtsamhällenas förekomst och uthredning. Han ger karaktäristiska skildringar av ängar, ljunghedar och torvmossar. Om löv- och barr- skogen säger han följande: »De Candolle har brukat bäda utti'ycken (nämligen Linnés sylnae och nemora) sä- som synonymer, men vilket vi icke kunna gilla. Till barrskogarna höra Linnen borealis, Pyrolae- arter, Vacci- nium Myrtillus, Listera cordata o. m. 11.; i löfträdssko- garna ater i synnerhet Hepatica triloba, Paris q und ri folia, Monotropa Hypopheya, Oxalis Acetosella o. s. v.» (I del. p. 78). Som förklaring pâ atl vissa växter, och da oftast de s. k. sällskapsväxterna (Schouws Plantae sociales), bilda massvegetation, framhäller ban gang pa gang jord- mänens betydelse. Sä säger han: »Betrakte vi en na- turlig harrskog, sä finna vi att utsträekningen av den- samma, med fä undantag, blott inskränkes av jordmänens förändring. Hur vanligt är det icke, att fâ se, om en liten tlod eher etl stillastäende vatten gär igenom en sädan harrskog, atl alltid nägra löfträd stä pä stränderna af detta vatten, hvarest jordmänen vanligen är battre, än i sjelfva barrskogen; än förekomma Alar, än Vide- arter eller andra stora buskartade växter.» (I del. p. 82). Det förhällande att liknande eher identiska arter kunna uppträda pä lokaler, som geograliskt ligga längt frân varandra, hade övertygat honom om de yttre fak- torernas fundamentala hetydelse. Han formulerai- sin övertygelse härom pâ följande satt: »i avseende pa de organiska naturproducternes utbredning öfver jorden är väl intet lättare all erkänna an den allmänna lag, att na- turell, under lika förhallanden alltid framkallat liknande eher fullkomligt lika skapelser.» (II del. p. 2(SÜ). Med användande av de fysionomiska grundformerna lyckades, som förut framhallits, Humboldt, Meyen och andra ge lorträffliga skildringar av olika växtsamhällen; tili begreppsklarhet beträtfande de i naturen förekom- mande vegetationsenheterna, tili l o r m at i o n sh egr e p- pet, hunno de icke. Aven sedan formationsbegreppet uppställts fortsatte man med den Humboldtska vegeta- lionsbeskri vningsmetoden. Vegetationsfysionomiken, sä- dan den uthildats av Humboldt, betraktades nämligen allt lortfarande som en hjälpdisciplin at växtgeografien. Man intresserade sig ocksa för växtfvsiologien, växt- geografiens andra viktiga hjälpreda, som enligt Schouw skulle klargöra de »ydre Momenters» inverkan pa väx- terna och dessas fördelning pa jordytan. Men da denna del av växtgeografien i ännu mindre grad an vegetations- l'ysionomiken var föremäl för direkt intresse av datida för sociologi intresserade växtgeografer, blevo deras växlsamhällen ofta rena konstruktioner utan motsvarig- het i naturen. En typisk représentant för denna i verk- lig mening utspekulerade växtsamhällslära är Sendtnkr (1854). Redan 1838 hade emellertid Ghisebach klart for- mulerat formationsbegreppet. I en ofta citerad passus skriver ban nämligen: Ich möchte eine Gruppe Pflanzen, die einen abgeschlossenen physiognomischen Charakter trägt wie eine Wiese, ein Wald usw., eine Pflanzen- geographische Formation nennen. Sie wird bald durch eine einzige gesellige Art, bald durch einen Komplex von vorherrschenden Arten derselben Familie charakterisiert, 53 bald zeigt sie ein Aggregat von Arten, die, mannigfaltig in ihrer Organisation, doch eine gemeinsame Eigentüm- lichkeit haben, wie die Alpentriften fast nur aus peren- nierenden Kräutern bestehen.» Ar 1845 gav han den första detaljerade vegetationsbeskrivningen (av torvmosse- vegetation) med användande av skarpt begränsade, na- turliga växtsamhällen som enheter (Grisebach 1845). Och 1872, i första upplagan av »Die Vegetation der Erde», utvecklade han Humboldts grundformsystem och ökade antalet grundformer, som han kallar vegetations- former, tili 54. Vid beskrivningen av de olika vegeta- tionsomrädena grupperas vegetationsformerna (lavformen, kaktusformen, steppgräsformen etc.) tili vegetationsfor- mationer (lavtundra, grässtepp, etc.), och lördelningen av dessa i olika regioner ställas i närmaste sainband med klimatiska faktorer. Vegetationsfysionomiken, växtsamhällslärans morfo- logiska aspekt, konsoliderades med Grisebach. Den dominerande ställning som den fysiologiska riktningen inom växtsamhällsläran kom all intaga efter Grisebach far sin förklaring genom det alltmer tilltagande intresset för den s. k. biologien. Morfologiska och anatomiska spörsmäl började belvsas Iran fysiologisk synpunkt (Schwendener, Haberlandt), och Darwins selektions- teori hläsle nytt liv i det gamla prohlemet om de yttre faktorernas inverkan pä organismerna. Man sökte komma pä sparen växternas anpassningar och harmonien mellan form och miljö. Sä uppstod anpassningsläran eher eko- logien (Heiter, Haeckel), läran om sammanhanget mel- lan de yttre hetingelserna och hyggnadsformen. Länge präglades emellertid ekologien av dilettantism och ove- derhäftighet, och först sedan den allmänna botanikens främste mälsmän (Goebel, Schimpkr, Warming, Wies- ner) tagit ledningen, vann ekologien stadgat rykte. En omständighet, som icke litet bidragit tili ekologiens upp- sving i modärn tid, ligger i dess nära anslutning tili 54 den experimentella fysiologien, framförallt säsom den bedrives vid de berönida tropiklaboratorierna (i Buiten- zorg, Java och vid ökenlaboratoriet i Tuszon, Arizona.) Eburu redan Drude (1887), Grisebachs lärjunge, sökt göra de modärna ekologiska synpnnkterna gällande inoin sociologien, blev det dock Warming (1895), som bragte den »ökologiske Plantegeografi» tili ledareställ- ning. Yäxternas förhällande till vattnet göres av War- ming till huvudindelningsprincip. I sin Plantesamfund uppställer han l'öljande fyra ekologiska klasser: hvdrofyt-, xerofyt-, halofyt- och m eso l’vt vege- tation: i den engelska upplagan av ar 1909 har antalet klasser ökats tili 13. Under dessa stora huvud- avdelningar grupperar sa Warming de s. k. livsfor- inerna, vilka i viss man motsvara Grisebachs vegeta- tionsformer. Lycopodium clnvatum och Lysimachia Xum- mularia höra tili sannna livsform, nämligen tili krvp- växtformen, och tili örtern as huvudtyp (— grund- form; andra huvudtyper iiro träd, buskar. dvärg- buskar etc.). Aven om Grisebach med sina vege- tationsformer avsett att karaktärisera de klimatiska betingelserna inoin ett omräde, sä blev dock det fysio- nomiska det utslagsgivande momentet för honom. För Warming är icke detta tillräckligt, det ekologiska blir för honom det väsentliga, och livsformerna anser ban ha uppkommit genom direkt anpassning tili förhärskande miljöfaktorer U Formationen definierar Warming som en »community of species, all belonging to definite growth-forms, which have become associated together 1 Sam ni a upplättning förfäktar i stort sett Raunkiaer (1907), som dock till grund för sitt livsformsystem lägger en enhetlig synpunkt. nämligen cle anpassningar genom vilka väx terna âro i stand att överleva den ogynnsamma arstiden, sär- skilt da föryngringsknopparnas plats. Duudes livsformsystem (Drude 1913), som âr det hittills utfôrligaste. bygger pâ mor- fologiska karaktärer av olika art. by definite external (edaphic or climatic) characters of the habitat to which they are adapted.» Formationen är ett uttryck för vissa bestämda livsbetingelser och har intet atl göra med tloristiska olikheter. tili skillnad frän associationen, som enligt Warming är ett samhälle av bestämd tloristisk sammansättning inom en formation. Empe.trum- heden och Cnlluna- heden äro sälunda tva olika associationer, men ekologiskt sett äro de identiska och tillhöra därför samma formation, nämligen ri she den. En viss konstellation av ytterfaktorer frambringar säledes en viss bestämd formationstyp, och denna formationstyp kan äterkomma pä olika punkter pä jordklotet för sä vitt samma yttre faktorskomplex äterkommer. Sä t. ex. tillhöra vissa ängssamhällen i Europa och Nordamerika samma naturliga formation, oaktat de icke äga en enda art gemensamt etc. Ett storslaget försök att bringa de olika pä jord- klotet uppträdande formationerna i relation till klimat och Standort utgör Schimpers »Pflanzengeographie auf physiologischer Grundlage» av är 1898. Genom att grup- pera de olika formationerna i tva ekologiska huvud- grupper, de klimatiska eher regionsformationerna och de edafiska eher sländortsformationerna, lyckas Schimpkr ge en äskadlig framställning av jordens vegetation i stora drag. Warmings starka pointerande av miljöfaktorerna och Standorten vann särskilt gehör i England och Amerika. I Amerika bildades efter hand en skola, som strävade efter en s. k. fysiografisk klassitikation av växtsamhäl- lena. Eftersom Vegetationen i stört sett är beroende av jordytans topografi, och da topografien undergâr vissa förändringar, sasom denudation, ackumulation etc., sä maste en rad dylika topografiska »successioner» giva upphov tili en motsvarande rad växtsamhällen. Den längsamma uppgrundningen och igenväxningen av en sjö, vars slutstadium ofta utgöres av skog, är en god 56 illustration pâ en dylik suceessionsserie. Slutstadiet i successionsserien, den kulminerande typen eller klimax- formationen, soin den kallas, växlar med det förhär- skande klimatet. I klimatomrâden med normal neder- börd bildar skog slutstadiet, i de mest nederbördfattiga är öken slutstadium, i arktiska tundra etc. Dessa slut- stadier, Schimpers klimatformationer, représentera de relativa jämviktslägena mellan vegetation och klimat. Den förste, som utvecklade dessa idéer, var Cowles 1901. Det var emellertid Clements (1904, 1916), som bragte denna s. k. fysiogratiska klassifikation av växt- samhällena till allman tillämpning i Amerika. Stand- orten, »the habitat», gores till föremal för exakt detalj- studium; den utgör »the basic cause» av formationen, säger Clements och fortsätter: »Every community not only owes its grouping or composition to the habitat, but the species, and especially the dominant ones, take their characteristic impress from it. While their reproduction- form or taxonomic form shows this least for obvious reasons, the vegetation-form, growl-form, or life-form usually affords a striking illustration of this fact, and the habitat-form is an exact and universal record of it» (Clements 1916, p. 123). Klimaxformationen är den växtsociologiska enheten; alla de till en klimaxformation ledande suceessionsstadierna betraktas som olika utveck- lingsstadier av densamma. Klimaxformationen bildar en »organic entity», en komplex organism, som liksom arten genomlöper vissa ontogenetiska utvecklingsstadier; »the formation arises, grows, matures, and dies». Clements delinierar formationen sälunda: »the final stage of vege- tational development in a climatic unit. It is the climax community of a succession which terminates in the highest life-form possible in the climate concerned.» Vegetationen pâ jorden uppdelas i ett antal dylika kli- maxformationer, som var och en sammanfaller med en viss klimattyp. För Nordamerika uppställer Clements provisoriskt 2Ü klimaxformationer. Med den Clementska uppfattningen och klassifika- tionen av växtsamhällen ha vi nätl extremen av den riktning inom växtsamhällsläran, som vi ha kallat den fysiologiska. Den har sin upprinnelse i den Humboldtska växtfysionomiken, leder sä smaningom under allt star- kare betoning av det fysiologiska momentet over till den Warmingska uppfattningen och klassilikationen av växtsamhällena grundad pâ livsformerna sasorn ekolo- giska anpassningstyper, uppkomna genom direkt anpass- ning till Standorten för att sa slutligen kulminera i den Clementska klassilikationsprincipen, som ieke hlott bygger pâ livsformen som stândortsanpassning, men dessutom pâ formationen uppfattad som slutled i en lang anpass- ningsprocess. Extremen av den motsatta riktningen inom växt- samhällsläran, den som vi i det föregäende kallat den morfologiska, représenteras av den s. k. Upsalaskolan. Även denna riktning har sina rotter i den Humholdlska växtfysionomiken, utvecklas vidare av Grisebach och Kerner (1863) och har sina första lysande represen- tanter hos oss i Hampus von Post (1851, 1862) och Ragnar Hurt (1881). Hurts »Försök till analytisk be- handling av växtformationerna» av âr 1881 hiev av sär- skild grundläggande betydelse för den fortsatta utveck- lingen av samhällsmorfologien. 1 delta arbete söker Hurt »lemna ett bidrag till utredning av lagarne för växtformationernas sammansättning» genom att utreda de »allmänna grunddragen uti växtformationernas bygg- nad». Hurts metod bestâr i att uppteckna alterna pâ homogena vegetationsfläckar och att ange alternas ym- nighet efter en femgradig skala (ymnig, riklig, strödd, spridd, enstaka). Därefter ordnar han alterna i skikt, av vilka han urskiljer tvä skogsskikt (högskog- och lâg- skogsskikt), ett snârskikt, tie fältskikt (översta, mellersta 58 och lägsta) och ett bottenskikt samt anger de grund- former, som dominera i varje skikt. Grundformerna äro 10: harrt räd, lövträd, buskar, ris (tili vilka Lycopodium föres), gras (tili vika Equisetum räknas), Örter, slingerväxter, vitmossor, bladmossor (som även upptager Selaginella) och lavar. Varje grund- form uppdelas i ett antal v ege t a t i o n s fo r m e r, som karaktäriseras rent fvsionomiskt och namnlägges efter Humboldts mönster, t. ex. Pi nusformen, E rica- form en, Stellari a for men etc. Formationerna ka- raktäriseras och benämnas nu efter dessa vegetations- former. t. ex. tall- och lavformationen, lju In- formationen etc. Uppställningen av formationerna, som genom sin snäva begränsning mest närma sig associationer, grundar sälunda Hult pä de fvsionomiska grundformerna; den floristiska sammansättningen till- mätes däremot ingen vikt h För utvecklingen av växtsamhällsmorfologien i det övriga Europa bade Hult föga betydelse. Hans för- nämsta arbete var avfattat pa svenska, ocb detta lade hinder i vagen för spridningen av bans idéer. Av stör betydelse för samhällsmorfologiens begreppsutveckling pà kontinenten blevo Schhöters (1902) arbeten. Han skilde strängt pä den »topografiskt-fysionomiska» ocb den »eko- logiska» klassifikationsprincipen och deünierade klart de bäda för samhällsmorfologien sa viktiga grundenheterna association, som ban kallar »Bestandestypus», och formation under betonande av vikten av det fysionomi- ska momentet, d. v. s. livsformerna. för bäda enheterna. Nästa steg togs, av Brockmann-Jerosch (1907). som — under framhällande av vikten av associationens 1 Orsaken tili särskiljandet av sä niänga Vegetationsformer (tili antalet 43) och därav betingad formationssnävhet beror väl av omradets (norm Finland) artfattigdom, eftersom ett ringa antal arter sannolikt för med sig uppställandet av pro- portionsvis Hera vegetationsformer ân en mângfald arter. artsammansättning — ersatte Schröters »topografiskt- fysionomiska» system med ett »fysionomiskt-floristiskt». Brockmann-Jerosch var den forste, som skilde pa ar- ternas ymnighet inom en provyta och deras konstans. Alltefter konstanstalen indelade han alterna i en asso- ciation (= Bestandestypus) i konstanter, accessoriska och tillfälliga (se härom Du Rietz 1921). Fi.ahauet och Schröters växtgeografiska nomenklaturregier av 1910 ersatte definitivt »Bestandestypus» med association, men da icke hlott en bestämd floristisk sammansättning en- ligt deras definition var det utmärkande för associationen utan tillika enhetliga standortsbetingelser, blev asso- ciationen för dem pa samma gang en ekologisk enhet (som ocksä tydligt framhalles). Samma uppfatt- ning om det ekologiska momentets betvdelse vid av- gränsning av associationerna präglar Rürel (1912) och Brockmann-Jerosch (1912). Under det alt man salunda pa kontinenten beträf- fande svnpunkterna pa associationen slutligen hamnar i en associationsuppfattning, som även innesluter det ekologiska momentet, fullföljer den s. k. Upsalaskolan sin behandling av prohlemen utefter en annan linje. Rutger Sernander, Upsalaskolans grundare och själv den förnämste representanten för svensk växtsamhälls- lära, utvecklar och pabygger Ragn. Hults metodik. Det är emellertid mindre växtsamhällenas Systematik utan snarare ekologiska spörsmal av grundläggande betydelse, som Sernander mot bakgrunden av en fast och natur- lig samhällsgruppering önskar belvsa (Sernander 1908, 1910, 1912, 1917, m. (1.). Flertalet arbeten över svensk Vegetation av andra forskare ga likaledes i denna rikt- ning under den tidigare perioden. Intresset för ren sam- hällssystematik tilltager emellertid, och denna riktning kulminerar slutligen i en växtsamhällslära, dar samhälls- morfologien, läran om växtsamhällets bvggnad och Struk- tur, spelar en dominerande roll. 60 Fries’ (1913) vegetationsmonograli over det nordliga Lappland blev av stor betvdelse for utveeklingen av denna riktning. I detta arbete finna vi det modärna associationsbegreppet tillämpat. De kontinentala forskar- nas fordran pâ enhelliga stândortsbetingelser är stinken; i stallet betonas stärkt den floristiska sammansättningen av associationen, och associationen blir nu den grund- läggande enheten for de svenska vaxtsociologerna. Pä grundval av omfattande vegetationsundersökningar inom skilda delar av landet vidgas kännedomen om samhälls- morfologiska problem all t mer, och âr 1920 ge repre- sentanter för den modärna växtsociologiska Fpsalaskolan en samlad framställning av de viktigaste dittills vunna resultaten (Dr Rietz, Fries, Osvald, Tengwau. 1920). Inom varje association ha förfT. undersökt ett -stört antal rutor, som i storlek växlat mellan 1 cm2 och 16 m2. Forst diskuteras de ko n stans förh alla n den, som ut- märka en associations arter inom ett begränsat ornrade. Resultaten av undersökningar over sädana lokalt utbil- dade former av en association formuleras i följande lagar (Dr Rietz 1921): »Ett för varje association ut- märkande drag är förekomsten av ett större eher mindre antal arter, vilka uppträda pâ samtliga undersökta fläckar av tillräcklig storlek. Yid undersökning av ett tillräck- ligt stört antal likstora vtor av associationen visa sig dessa arter, associationens konstanter, alltid tili antalel betydligt överstiga artantalet inom varje annan konstans- grad». Och vidare: »Inom varje särskild fläek av en association utgör associationens konstanter en högst vä- sentlig del av h?la artantalet». Konstansbegreppet utsträckes tili alt omfatta alla de arter, vilka uppna konstanstal av över 90 °/o. Det har visât sig, att de nyss formulerade lagarna gälla även för material insamlat pâ vitt skilda punkter inom större omräden. »Associationens konstitution följer tydligen alltid samma lagar, fullständigt oberoende av det geogra- 61 liska avstândet inellan de undersökta lläckarna». Emel- lertid minskas antalel konstanter i dylika fall varför associationen tvdligen har »dels generella, genomgäende konstanter, dels sâdana av nier eller mindre lokal natur.» Sa t. ex. äger den mossrika b 1 a b ä r b j ö r k s k o- gen over heia sitt utbredningsomräde i Lappland föl- jande konstanter: björk, Vaccinium Mijrtillus, \ iritis idea, Empetrum och Deschampsia flexuosa. Pa Komosse i Västergötland äger samma association följande kon- stanter: björk, V. Mgrtillus, F. iritis idea och Deschampsia flexuosa, ehuru den senare icke nppnär absolut konstans. Pa ön Jungfrun i Kalmarsund har ocksä associationen samma absoluta konstanter. Dessutom uppträder Des- champsia flexuosa med sä högt konstanstal, att ocksä den vid noggrannare undersökning sannolikt skulle visa sig vara konstant. Som lokalkonstant pä Jungfrun uppträder dess- utom Melampyrum pratense. Pä Xorges västkust uppträ- der associationen med samma generella konstanter o. s. v. Själva kärnan i en association utgöres sälunda av konstanterna, och omkring denna kärna kunna sä acces- soriska och tillfäll iga arter gruppera sig. Med avseende pä de olika arternas förhällande tili de ekologiska fak- torerna framhälla förtf. den skillnaden mellan en asso- ciations konstanter och dess ieke-konstanter, att den förra gruppen som associationens l'asta stomme icke reagerar för ekologiska växlingar inom associationen, under del att icke-konstanterna ol’ta äterspegla obetvd- liga förändringar av de ekologiska faktorerna. För övrigt framhälles att varje association har sin »ekologiska am- plitud» liksom den individuella växten. Förl'f. defmiera därefter associationen sälunda: »as- sociationen är etl växtsamhälle med bestämda konstanter och bestämd fysionomi». Det andra viktiga resultatet av förff:s arbete rör förhällandet mellan konstanterna och arealen. Det har visât sig alt konstanternas antal, som tili en början 62 raskt tilltager med stigande rutstorlek, ganska snart tu 11- ständigt upphör att ökas, även vid en liögst betydlig ökning av rutstorleken. En association maste emellertid förfoga över en viss areal för att kunna utveckla sina karaktäristiska egenskaper, d. v. s. sitt bestämda antal konstanter. Det härför nödiga vtminimet kalla förff. minimiareal. »Under denna areal avtager konstantan- talet liastigt, över densamma förblir det även vid en ganska betydlig arealökning oförändrat». En assiations- lläck, som är mindre än associationens minimiareal kalla förff. ett associationsfragment. Det framhälles ocksa att minimiarealen ligger högre i artrika associationer än i artfattiga. Följande exempel pa förhallandet mellan konstant- antalet och arealen härrör trän en Calluna-Hylo- conium-bed (Komosse, Västergötland). pa 0,oi m2 (100 kvadrater) 1 konstanter » 0.04 » (100 » ) 1 » » 0,25 » (1 00 » ) 2 » » 1 » ( 25 » ) 4 » » 4 » ( 6 » ) 4 » Av dessa och andra icke här pätalade résultat draga förff. den viktiga slutsatsen att »associationerna äro i naturen givna enheter med relativt skarpa gränser». Fastställandet av konstanterna, associationernas törnämsta bestämning, blir följaktligen för förff. den viktigaste upp- giften vid studiet av associationerna. Upsalaskolans uppfattning och arbetsmetod far sitt niest fullödiga uttryck i det nvligen av Du Rietz (1921) publicerade arbetet: »Zur methodologischen Grundlage der modernen Pflanzensociologie». Efter en översikt över sociologiens ställning och förhällande tili andra veten- skapsgrenar och en brett lagd historik över växtsociologiens utveckling ger förf. en framställning av den skandinaviska vegetationens formationer pa grundval av ett naturligt 63 grundformsystem. Tyngdpunkten ligger dock i be- handlingen av de i associationerna râdande lagbunden- heterna beträlTande konstanter, arternas inängdförhallan- den, artantal etc. samt pä framställningen av de praktiska metoderna for stndiet av associationerna sâsom de ut- experimenterats av Upsalaskolan. Associationernas grän- ser belysas ocksâ av fork, och det visas, alt associatio- nerna icke — som man ofta tror — flyta jämnt over i varandra utan tydlig gräns, utan äro skarpt avgränsade frân varandra. Liksom arterna üro ocksâ associationerna i naturen givna enheter, och liksom vi ha en arternas Systematik, morfologi och ekologi sä fordrar förf. en växtsamhällenas Systematik, morfologi, ekologi etc. Växtsociologiens strä- van skall gâ nt pâ att vinna kunskap om de i naturen existerande växtsamhällena, deras utseende, sammansätt- ning, uppkomst, lörändringar, utbredning etc. Om nagon av dessa uppgilter skulle anses för viktigare vore det fastställandet av de i naturen existerande associationerna, ly dessa rnâste bilda utgängspunkten för varje under- sökning over växtsamhället. Den föregaende historiska framställningen visar, att växtsamhällsläran framväxte direkt ur växtgeogratien och tillämpades under sitt lidigaste utvecklingsskede som hjälpdisciplin at denna. Vaxtgeografien satte emellertid sin prägel pä samhällsläran ocksâ sedan den senares självständighet som vetenskap börjat hävdas. Detta icke blott vid skildring av Vegetationen över större klimat- gebit, som i Grisebachs »Die Vegetation der Erde», men ocksâ vid försöket att bringa begränsade vegetations- lläckar i relation till stândortsfaktorerna. Schouws lära om växternas »Stedforhold», bans försök tili gruppering av växterna i hydrofyter, halofyter etc., som vidare ut- vecklades av Meven, Thurmann (1849) och andra, voro ty|iiskl växtgeografiska problem, vilka bl. a. den förut 64 omnämnde Sendtxkr sökte göra fruktbringande inom samhällsläran. Sedan samhällsläran bli vit sig själv och det empiriskt givna växtsamhället bli vit till egentligt problem framträda tvenne former av växtsamhällslära eller rättare tvenne arbetsmetoder. Den ena söker att pä basis av de redan givna idiobiologiska vetenskapsgrenarna (d. v. s. arter- nas morfologi, fvsiologi etc., tili skillnad frän de bioso- ciologiska vetenskapsgrenarna [Di Rietz 19211 d. v. s. samhällenas morfologi. fvsiologi etc.) belvsa och upp- bygga växtsamhällsläran. Den andra framträder redan frän början med krav pä att växtsamhällsläran själv utifrän växtsamhället skall skapa arbetsmetoderna; den gör anspräk pä att i verklig mening représentera vad man skulle kunna kalia en autonom sociologi. Till den förstnämnda formen mäste man räkna en stör del av det, som under namn av den fvsiologiska riktningen, eller ekologi, refererats i det föregäende. Denna form av samhällslära har tili föremäl förhällandet mellan den individuella Organismen och miljön (art- eller individual- ekologi) och söker med stöd av anatomiska, morfologiska och fvsiologiska data utreda orsakerna tili organismernas och de av dem bildade samhällenas livsföreteelser, l'öre- komst och utbildning. Den andra formen av växtsamhällslära, den autono- ma sociologien. so n den kan kallas, gär ut frän samhäliet självt och icke frän de samhäliet bildande växtformerna. Därför kan den ocksä se bort frän de vetenskaper, som ha tili föremäl alternas Struktur, förekomst och livs- företeelser, d. v. s. morfologi, fvsiologi etc. och i stallet tillämpa en växtsamhällsmorfologi, en växtsamhällsfy- siologi etc. Den i det föregäende refererade s. k. mor- fologiska riktningen har redan tidigt intagit denna ständ- punkt, och i Upsalaskolan har den funnit en typisk représentant. Inom den fvsiologiska riktningen intager den Cowles-Clementska växtsamhällsläran samma stand- punkt. Det är intressant att se, hur dessa bada rikt- ningar inom den autonoma sociologien stödja sig pa art- och i nd i vi dan alogier, oaklat att de ställa sig utanför de idiobiologiskavetenskapsgrenarna. Upsalaskolans asso- ciationer äro i naturen givna enheter liksom arterna, de visa diskontinuerliga övergängar liksom dessa, deras s. k. ekologiska amplitud växlar liksom artens etc. Och Cle- ments formation genomlöper samma utvecklingshistoria som den individuella växten, den föds, växer, nâr mog- nadssiadiel för att därefter dö. Att ingâ pâ en kritik av de olika skolorna och rikt- ningarna inom växtsamhällsläran ligger utom ramen for denna översikt. De belysa var och en enstaka sidor av växtsamhället under abstraktion av de övriga. Den pa individualekologi baserade fysiologiska riktningen inom samhällsläran intresserar sig väsentligen för uppkomsten och betydelsen av anpassningsföreteelserna och söker (ran dessa individualanpassningar sluta sig till upp- komsten och utvecklingen av samhällena, som da komma att betraktas som anpassningar till radande ytterbetingel- ser. Det är s am hä 1 1 s 1 i ve t, som denna riktning fram- för allt vill ba belyst, även dâ den utgâr Iran samhället självt, d. v. s. baseras pa massekologi som hos Clements. Upsalaskolan har hittills mest intresserat sig för den sociala organismens »byggnad»; del är samhällets mor- fologi ocb anatomi sä att säga, som är den skolans starka sida. Därför kan man ocksâ kalia denna rikt- ning deskriptiv. En annan sak är vilken betydelse, man skall till- mäta den ena eller den andra riktningen. Här villja gärna mälsmännen för de olika riktningarna uppträda som stränga domare. Det är tydligt, att de riktningar, som i det föregaende hänförts till den s. k. autonoma socio- logien ha sina utomordentliga förtjänster, den Clementska genom intresset för instrumentella undersökningar och genom sina successionsstudier, den modärna Upsalaskolan Rolaniska Noliser W‘2'2 6b geiiom den längt drivna analysen av samhällena och uppställningen av naturliga och praktiskt användbara samhällsenheter. Den autonoma sociologiens strävan att framförallt sta pä egna ben har emellertid sin avigsida; den synes stundom glömma att även om växtsamhället har en egen morfologi, fysiologi, ekologi etc. sa förblir det dock individernas morfologiska. fysiologiska och ekologiska egenskaper, som samverka vid uppkomsten av kollektivföreteelser av ett eller annat slag. Den Clementska skolan har med en viss rätt bli vit klandrad for ensidighet i uppfattning och metod. Att även den form av autonom sociologi, som Upsalaskolan representerar. har sina brister torde väl varken av inom- eller utomstäende vilja förnekas. Problemen äro alltför invecklade för att kunna uttömmas eher lösas av den ena eller andra skolan, som av förklarliga skäl an- lägger mer eher mindre »enhetliga» och därför ensidiga synpunkter. Och en »skolas» man stirra sig lätt blinda pä sina egna synpunkter. Da t. ex. De Rietz, Fries, Osvald och Tengwall (1920) pa grund av det förhällandet att konstanterna i en association följa densamma över heia dess utbredningsomrade tili skillnad frän icke-konstanterna, som endast ha lokal utbredning, draga den slutsatsen, att de förra icke reagera för eko- logiska läktorsväxlingar inom associationen, sä över- skatta de räckvidden av sina i sä mänga avseenden grundläggande undersökningar. Utan ingaende känne- dom om konstanternas olika raser och dessas förhallande i ekologiskt avseende kan ett dylikt pastaende, vilket uteslutande bygger pä den svstematiska arten, icke tillmätas nägon ’betvdelse. 07 Litteraturförteckning. Buockmann-Jerosch, H., Die Flora des Puschlav und ihre Pflanzengesellschaften. — Die Pllanzengesellschaften der Schweizeralpen, I Teil. Leipzig 1907. — und Rebel, E., Die Einteilung der Pflanzengesellschaften nach ökologisch -phvsiognomischen (lesichtsp unkten. Leipzig 1912. Clements, F. E., The development and structure of vegetation. Bot. surv. of Nebraska. 7. Lincoln 1904. — , Plant succession. An analysis of the development of vege- tation. Carnegie inst, of Wash., 242. Washington 1916. Cowles, H. C., The physiographic ecology of Chicago and vicinity; a study of the origin, development and classi- fication of plant societies. Bot. Gaz., 31, 1901. Drude, ()., Die systematische und geographische Anordnung der Phanerogamen. Schenk, Handbuch der Botanik 3: 2. Breslau 1887. — , Die Ökologie der Pflanzen. Braunschweig 1913. De Rietz, G. PL, Referat av »Gesetze» Sv. Bot. Tidskr., 15, 1921. — , Zur methodologischen Grundlage der modernen Pllanzen- soziologie. Upsala 1921. — , Fuies, Til C. E., Osvald, H., und Tengwall, A , Gesetze der Konstitution natürlicher Pflanzengesellschaften. Ye- tenskapl. och praktiska unders. i Lappland, anordn, av Luossavaara-Kiirunavaara A. B. Flora och Fauna 7. Medd. fr. Abisko Nat. Yet. Stat. 3. Upsala und Stockholm 1920. P'i.a iiAci.T, Ch. und Schröter, C., Phytogeographische Nomen- klatur. Berichte und Vorschläge. IIIe Congrès interna- tional de Botanique. Bruxelles 1910. Zürich 1910. Fries, Th. C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. Ein Beitrag zur Kenntnis der alpinen und subalpinen Vegetation in Torne Lappmark. Yetenskapl. och prakt. unders. i Lappland anordn, av Luosavaara- Kiirunavaara A. B. Flora och Fauna 2. Upsala 1913. Grisebach, A., Über den P'influss des Klimas auf die Begren- zung der natürlichen P'loren. Linnaea, 12, 1838. — , Über die Bildung des Torfs in den Emsmooren aus deren unveränderte Pflanzendecke. Göttinger Studien, redigiert von A. B. Krische. Göttingen 1845. — , Die Vegetation der Erde. Leipzig 1872. Hr et, R., Försök tili analytisk behandling av växtformatio- nerna. Medd. Soc. pro Fauna et P'lora fenn., 8, 1881. 68 Humboldt, A. von, Ansichten der Natur, mit wissenschaftlichen Erläuterungen. 3. Aull. Stuttgart und Tübingen 1849. Kerner (v. Marilaun) A., Das Pflanzenleben der Donauländer. Innsbruck 1863. Meyen, F. J. F., Utkast tili växt-geografien. Övers. av G. Torseil. Örebro 1841. Post, H. von, Qm Vextgeografiska Skildringar. Bot. Not. 1851. — , Försök till en systematisk uppställning av vextställena i melierst. Sverige. Stockholm 1862. Raunkiaer, C„ Planterigets Livsformer og deres Betydning for Geografie i. Kjöbenhavn og Kristiania 1907. Röbel, E., PfiRnzengeographische Monographie des Benina- gebietes. . Englers Bot. Jahrb., 47. 1912. Schimper, A. F W., Pflanzen-Geographie auf physiologischer Grundlag,,. Jena 1898. Schouw, J. F., ».Grundtræk til en almindelig Plantegeographie. Kjöbenhavn 1822. Schröter, C., Die Vegetation des Bodensees, von ('.. Schröter und O. Kirchner. 2. Teil. Lindau i. B. 1902. Sendtner, O., Die Vegetations-Verhältnisse Südbayerns nach den Grundsätzen der Pflanzengeographie und mit Bezugs- nahine auf Landescultur geschildert. München 1854. Sernander, R., Stipa pennata i Västergötland. En studie över den subboreala periodens inflytande pä den nordiska vegetationens utvecklingshistoria. Sv. Bot. Tidskr.. 2. 1908. — , Sjön Hedervikens vegetation ocb utvecklingshistoria. Ibid., 4. 1910. — , Studier over lavarnas biologi I. Nitrofila lavar. Ibid., 6. 1912. — , De nordeuropeiska hafvens växtregioner. Ibid.. 11. 1917. Thurmann, J., Essai de phytostatique appliqué a la chaine du Jura et aux contrées voisines ou Étude de la dispersion des plantes vasculaires envisagée principalement quant à l'influence des roches soujacentes. 2 Tomes. Berne 1849. Warming, E., Plantesamfund. Grundtræk af den ôkologiske Plantegeografi. Kjöbenhavn 1895. — , Oecology of plants. An introduction to the study of plant- communities. Oxford 1909. Wjlldenow, C. I.., Grundriss der Kräuterkunde. 2 Aull. Berlin 1798. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Laboratorietekniska och mikrokemiska notiser. 7. Av Otto Gertz. • 7. Om vattenhalten hos stärke se. [Mit Besinne in deutscher Sprache]. Soin hekant innehäller stärkeise stä ise mekaniskt hundet vatten. Delta gäller ej minst om poiatisstärkelsen, vars vattenhalt vid fullständig imbibering uppgär enligt Meyer tili 40 °/o, i lufttorrt lillständ enligt Soxhlet till ungefär hälften L For handelns potatismjöl gävo Königs analyser vid handen en vattenhalt av 19,22 1 2, BlOEMENDAES 19,88 °/o 3. Denna stärkelsens förhallandevis betydande vatten- halt kan pä enkelt sätt pävisas därigenom att stärkeise uppvärmes i för densamina indifferenta vätskor med kokpunkt över 100° C. Lämpligast för detta ändamal har jag funnil paraffinolja jämte small paraffin eher stearin. Aven glycerin kan förordas, dock maste denna lore undersökningen hefrias frän vatten genom en längre stunds upphettning, emedan el jest under lorsöket gasblä- sor bortgä, som härröra frän glycerinens egen vattenhalt. Nedför man en portion stärkeise — vid mina under- sökningar kom städse handelsvaran potatismjöl i betrak- tande — i etl provrör med paraffinolja resp. smält paraffin eher stearin, vars temperatur med glycerin- eher 1 Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Zweite Auflage. I. Band. 1913. p. 401. 2 Tschircii, A. Angewandte Pflanzenanatomie. I. 1889 p. 92. 3 Czapek, F. 1. c. p. 402. 70 svavelsyrebad halles vit! omkring 120° C., inträder ome- delbart en häftig fräsning och gasblâsor bortgâ i livlig ström frân stärkeisen, pâ samma satt soin frân ett stvcke med syra behandlad krita. Gasblâsorna utgöras i detta fall av vattenânga, som efler hand kondenseras till droppar i rörets övre, kallare delar. Gasbildningen svnes ske livligast vid omkring 120°. Emellertid hortgâr vatten i paraffinolja redan vid 105° och ännu vid uppvârmning till 140° fortgâr gasbildningen. I senare fallet inträder emellertid till nägon del brun- färgning av stärkeisen, och utom vatten bortgâ därvid kolväten och gasformiga produkter med vidbränd lukt. Upphettning tili än högre temperaturgrader, t. ex. 200°, ger lukt av brandkatekin. För närmare pavisande av den vid 120° borlgaende gasens nalur av vattenânga beskickades ett kulrör med nägra bitar torr, frisk kalciumkarbid och anbragtes för- medelst en genomborrad kork säsom avloppsrör tili provröret. Härvid uppstod, i samma mân som gasblâsor bortgingo frân stärkeisen, en tydlig, om ock svag lukt av acetvlén h Enligt ett annat förfarande insköts i prov- rörets mynning en av tint trädnät förfärdigad liten korg med kalciumkarbid eher ett stycke nvss glödgat, kalcinerat kopparsulfat; det senare ämnet färgades av upptaget vatten grönaktigt 1 2. Lämpligt är även att i öppningen 1 Metoden ifräga utgör en modifikation av det förfarande, som föreslagits av Yyon tili att pröva och framställa vattenfri alkohol. Enligt Lee och Mayer är donna den enklaste och känsligaste att pävisa vattenhalten hos alkohol. — Y von, P. De l’emploie du carbure de calcium pour la préparation de l’alcool absolu. (Comptes Pendus. Tome 125. Paris 1897. p. 118). — Lee, A.' H. & Mayer, P. Grundzüge der mikrosko- pischen Technik. Vierte Auflage. Berlin 1910. p. 57. - Annu tydligare iakttages denna färgförändring, om prov- röret vid uppvärmningen halles i lutande ställning och ett tunnt skikt av pulveriserat, kalcinerat kopparsulfat strös à in- sidan av rörets fria del. 71 av röret anbringa en remsa nied alkoholisk koboltklorur- lösning genomdränkt och därefter lorkat filtrerpapper. Dess färg hiev i ifragavarande försök blekt rosaröd k Hum vida de förhallandevis belvdande mängder av vattenänga, som bortga vid försöket, uteslutande härröra fr an vid stärkeisen inekaniskt bundet vatten är ovissl. Möjligen inträder en partiell anhydrisering av stärkeisen, sä att vatten avspjälkas. Stärkelsen sväller stärkt och bakar sig, särskilt vid upphettning ined stearin och paraffin, sainman tili större eher mindre, amorfa klum- par. Vid mikroskopisk undersökning visar den sig tili nägon del förklistrad och med Struktur av dextrinerad stärkeise, i det att eit llertal körn äro svällda och i mitten försedda med en större eher mindre gasbläsa. Kanske beror del sistnämnda förhallandel därpä, att nägon del av det Ursprungligen vid stärkeisen mekaniskt hundna vattnet vid uppvärmningen kemiskt bundits, sä alt stärkelseklister bildals. Dylika svällda, deformerade körn ge nämligen tvpisk bläfärgning, om vatten och nägra jodblad tillsätlas, vilket visar, all dextrinering ej inträtt1 2. Vid undersökning i polarisationsmikroskopet framträder hos ifragavarande deformerade körn vid kor- 1 Denna av gasformigt vatten härrörande omfärgning är niera diffus. EU särdeles skarpt färgomslag inträder, om eher uppvärmningen papperet bringas i beröring med de ä rörets väggar kondenserade vattendropparna. - Da jodstärkelsens färg ofta i päfallande grad röner in- flvtande av jodkalium och vissa andra ämnen, göres jodstär- kelseprovet vid dessa försök säkrast med jodvatten (destillerat vatten med nägra däri lösta jodblad). Paraffinolja ävensom smält stearin och paraffin loser jod med violett färg — pä samma satt som t. ex bensol och ben- sin , men nägon färgning av stärkelsekorn inträder ej i dessa vätskor, annat ân efter liera dygns inverkan och da endast heit svagt i stavformiga fait i kornens centrum; deras färg är där- vid mera obestämt brun. Vid stelnandet av smält, genom jod violettfärgad paraffin och stearin gär färgen ôver i gul eher gulbrun. 72 sade nikoller ej det för intakt stärkeise utmärkande mörka, ortogonala korset pä ljus hotten, utan körnen synas därvid fullständigt mörka. Undersökningen ger emellertid vid handen, att endast förhällandevis fä stär- kelsekorn lidit dylik förändring; det stora ilertalet äro oförändrade och även i optiskt hänseende intakta. Pä liknande satt som ovan heskrivits kan man även pävisa vattenhalten hos inulin och glykogen, vilka sub- stanser liksom stärkeisen utmärka sig genom ej obetyd- lig hvgroskopicitet. Vid uppvärmning i paraffinolja bort- gär även här vattenänga under livlig fräsning. Till slut skall i detta sammanhang nämnas, att vattenhalten hos stärkeise även kan pä annan väg med lätthet pävisas. Metoden grundar sig pä det förhällandet, att om stärkelsekorn utsättas för jodänga vid fränvaro av fuktighet, antaga de en svagt brun eher gulbrun färg, ej hlä, vilken senare färg för sitt intrude förutsätter att vatten linnes närvarande. Uppvärmer man i ett provrör vattenfri paraffinolja jämte jod och anbringar pä prov- rörets kaut ovan vätskan ett tunnt, vidhäftande skikt av stärkeise, antaga dessa körn genom inverkan av de vid uppvännningen hortgäende jodängorna joden börjar som hekant redan vid omkring 1 1 0e att sublimera — en svagt brun färg. Göres äter sanima försök med i den jodförande paraffinoljan nedförd stärkeise, bli de ä prov- rörets vägg vidhäftande stärkelsekornen intensivt hlä, i tjockare lager nästan svarta, tili följd av all vatten ut- drives frän den uppvärmda stärkelseportionen, konden- seras ä rörets vägg och där, jämte jod, upptages av stärkelsekornen. Xaturligtvis kan försöket utföras även pä det satt, att de som indikator pä vatten tjänande stärkelsekornen anbringas ä torra glasstavar, som vid undersökningen hällas ovan vätskan i provrören; dessa antaga i ena fallet brun, i det andra hlä eller svart färg. För mikroskopisk prövning av färgen hos ifrägavarande 73 indikatorstärkelse kan man lämpligen begagna sig av objekt- eller täckglas, pa vilka stärkelsekorn strös och som med detta skikt vänt nedat läggas över provrörens mynning. Huru känslig den här beskrivna metoden att pavisa vatten i själva verket är, därom kan man över- tyga sig genom att under mikroskopet betrakta bruna jodstärkelsekorn och heit lätl andas över dem, da targen sä gotl som omedelbart slar över i bla. Tack vare jodstärkelsekornens olika färg vid när- ocb franvaro av vatten kan man med lätthet pavisa exempelvis förmägan hos parafünolja att lösa vatten. Om stärkeise behandlas med jod, löst i parafünolja, antager den som nämnt efter nâgra dygn en svagl brun färgning, merendels endast ä ett stavformigt fait i kornens cent- rum. Anbringas nu en droppe av denna blandning pa vatten, t. ex. pâ ett urglas, visar det sig i mikro- skopet, att de tili bottnen av paraffinoljan nedsjunkna, men pa vattnet till l'öljd av dess ytspänning simmande stärkelsekornen 1 hell hastigt antaga en intensivt bla färg, uppenbariigen tili följd därav, att paraffinoljan ä beröringsytan absorberar och loser vatten, vilket därvid förvandlar den vattenfria bruna jodstärkelsen tili dess vattenförande bla modilikation. Samma förhällande iakt- tages, om man ä ett objektglas lâter en droppe vatten 1 Potatisstärkelse sjunker som bekant i vatten, da dess spec, vikt uppgär tili omkring 1,5 (cnligt Bloemendae for med vatten imbiberad stärkeise 1,45»), För stärkelsekorn, som absor- berat det förhällandevis tunga ämnet jod (spec, vikt 4,95), är den ej obetydligt högre. Det visar sig nämligen, att torra, med jod imbiberade stärkelsekorn — behandlade med jodjodkalium- lösning, därefter fränfiltrerade oeb tvättade — basligt sjunka tili botten, när de uppslammas i tetraklormetan (spec, vikt 1 ,632). Anmärkningsvärt är vid sistnämnda försök att tetraklor- metan. som loser med violett färg rikliga mängder jod, ej ur ifrägavarande tufltorra, jodimbiberade stärkelsekorn utlöser ens spar av jod, utan blir ofärgad. Pä samma sätt förhäller sig bensol och fiera andra vätskor. 74 ined sin ena kant beröra en droppe jod- och stärkelse- förande paraffinolja. I kontaktzonen mellan vätskorna inträder blafärgning av stärkelsekornen. Förntom med paraffinolja lyckas försöket särdeles vackert med exem- pelvis bensin, bensol, toluol, guajakol etc. Med en ringa modifikation kan man vtterligare i viss man praktiskt utnyttja jodstärkelsens olika färg i vattenfritt och vattenhaltigt tillstand för att pavisa vatten. Jag gick härvid tili väga pä följande satt. Stärkelse l’örklistras genom uppvärmning i vatten. och i vätskan neddoppas ett filtrerpapper, som därefter lämnas att in- torka i varm 1 u ft. Ffter behandling med absolut alkohol och förnyad intorkning utklippas ur papperet centimeter- breda remsor, vilka nedstoppas i ett provrör och begjutas med bensol. försatt med nagra jodblad. Ffter nâgra mi- nuter upptagas de ater och befrias genom avdunstning i exsickator frän bensol. Jodstärkelsepapperet bl ir da ofärgat eller antager pä sin höjd en svagt duvgra färg. Neddoppas det med spetsen i vatten, antager denna omedelbart en intensiv, skarpt framträdande mörkblä largning. Ffter användningen kan reaktionspapperet regenereras genom uppvärmning i absolut alkohol, torkning i exsickator samt förnyad behandling med jodbensol. Jag har prövat detta jodstärkelsepappers användbarhet att pavisa vid kokning bortgaende vattenanga. Papperet. som härvid nedsattes omviket i mvnningen av ett provrör, antog da en allt djupare bla färg. Det visade sig emellertid snart, att färgen började ater blekna och försvann inom kort fu 11- ständigt, uppenbarligen tili följd av att joden förflvkti- gades med de bortgaende beta angorna. Résumé. Der Verf. beschreibt eine einfache Methode, in anschau- licher Weise den Wassergehalt der Stärkekörner nachzuweisen. Man erhitzt für diesen Zweck Stärke — für den Versuch eig- net sich vorzüglich die Handelsware Kartoffelmehl, das einen Wassergehalt von 19,22 bezw. 19, ss besitzt — in Glyzerin, Paraffin- öl oder in flüssigem Paraffin oder Stearin bis z.u etwa 120° C; cs entsteht dann eine stürmische Entwicklung von in lebhaftem Strom entweichenden Wassergasblasen, die, über trockenes Kalziumkarbid geleitet, Azethyléngeruch entwickeln. Auch an der Änderung der Farbe eines blauen Kobaltchloriirpapiers oder eines Stückchens kalzinierten Kupfersulfats erkennt man die Entstehung des Wassers. Der Verf. lässt unbeantwortet, ob dieses Wasser ausschliesslich von mekanisch infolge der Hygroskopizität gebundenem Wasser der Stärke herrührt. Es ist ja auch möglich, dass die Stärke zum Teil Anhydrisie- rung erleidet und in dieser Weise Wasser abspaltet. Die Stärke verwandelt sich bei diesem Versuch in amorphe, gequollene Hallen, welche die Struktur verkleisterter, sogar dextrinierter Körner aufweisen, aber jedoch typische Blaufärbung mit Jod- wasser ergeben; bei gekreuzten Nicolls tritt im Polarisations- mikroskop an den fraglichen deformierten Körnern nicht das orthogonale Kreuz intakter Stärkekörner hervor. Ganz wie Stärke verhält sich bei diesem Versuch Inulin sowie auch Glykogen, die ebenfalls eine verhältnissmässig grosse Hygroskopizität aufweisen. Im Anschluss hieran beschreibt der Verf. noch ein Ver- fahren zum Nachweise des Wassergehalts in Stärke. Die be- treffende Methode gründet sich darauf, dass den Joddämpfen exponierte Stärkekörner eine braune oder gelbliche Farbe annehmen, nicht aber eine blaue, die nur bei Anwesenheit von Wasser eintritt. Erwärmt man in einem Beagenzglas Paraffinöl mit Jod und bringt am Rande desselben oberhalb der Flüssig- keit eine dünne Schicht von Stärkekörnern an, so färben sich diese infolge der bei der Erwärmung entweichenden Jod- dämpfe braun. Führt man aber den Versuch in tier Weise aus, dass man zu dem jodführenden Paraffinöl eine Portion Stärke fügt, so zeigen die am Rande des Reagenzglases ge- schichteten Stärkekörner eine blaue Färbung, weil sich hier neben den Joddämpfen auch Wasser entwickelt. Die als Indi- kator dienende Stärkeschicht lässt sich auch an trockenen Glasstäbchen oder an Objekt- oder Deckgläsern befestigen, die 7(i man in geeigneter Weise in Berührung mit den Dämpfen des erwärmten Reagenzglases bringt. Die Fähigkeit des Paraffinöls, Wasser in geringer Menge zu lösen, ergiebt folgender Versuch. Man löst einige Jodkrystalle in Paraffinöl und fügt zu dieser violettgefärbten Flüssigkeit Stärkekörner. Diese nehmen dann nach einigen Tagen eine schwach bräunliche Färbung an. Bringt man nun einen Tropfen dieser Mischung auf eine Wasserfläche, so ergiebt die mikro- skopische Untersuchung, dass die im Paraffinöl niedersin- kenden, auf dem Wasser infolge der Oberflächenspannung schwimmenden Stärkekörrier sofort eine Umfärbung ins Blaue erleiden, offenbar deswegen, dass das Paraffinöl Wasser absor- biert, das sofort von den jodführenden Stärkekörnern gelöst wird. Dieselbe Erscheinung tritt bei Berührung eines Wasser- tropfens mit jodstürkeführendem Paraffinöl, Benzol, Benzin, Toluol, Guajakol u. a. ein. Zum Prüfen von Wasser empfiehlt der Yerf. in gewissen Fällen ein Jodstärkepapier, das man in folgender Weise bereitet. Man durchdränkt Filtrierpapier med Stärkekleister, trocknet in Luft, entwässert in absolutem Alkohol und taucht, nach Verdunstung der Flüssigkeit, das Papier in Jodbenzol; nach einigen Minuten trocknet man das Papier in Exsickator, wo dasselbe eine schwach taubengraue Farbe annimmt. Wird nun das Papier mit Wasser getupft, so tritt eine intensive Blau- färbung ein. Botaniska Notisek 1922, Lund 1922. Fynd av adventivväxter vid Kalmar àren 1915 — 1921. Av N. Blomgren. I Sv. Bot. Tidskr. lor ar 1917 har S. G:son Blom- guisr givit en skildring av »Barlastvegetationen viel Kal- mar 1912 — 1914.» I denna redogöres utförligt för barlast- oeh ruderatomradena pa Tjärhovet, Barlastholmen och Fredriksskans. Under âren 1915 — 1921 har jag själv varit i tillfälle att stndera de olika omradenas vegetation. Det följande är ett utdrag ur de anteckningar, jag därvid fort. Vanli- gare harlastväxter, som förut omnämnts av Bi.omquist, äro ej medtagna. Fran de nedan omnämnda ruderatom- radena pä Ängö och vid »Kalmar Västra» station har jag endast medtagit de mera intressanta fynden. Den av Blomquist beskrivna, egenartade tloran pä Tjärhovet har nu i det närmaste försvunnit, sedan ut- fyllningarna avslutats och omrädet tagits i bruk som upplagsplats. Vissa arter, sasom Diplotaxis tenuifolia DG, Hordeum murinum L., Sisymbrium altissimum L. och dylika, typiska harlastväxter, hälla sig dock kvar. Plan- tago ramosa (Gilib.) Aschers, har bihehällit sig ätminstone sedan 1884. Frän en fransk ängare, som intagil harlast i Bor- deaux, uppkastades tidigt pä varen 1921 en harlasthög. Pa denna iaktlogos sedermera bl. a. följande arter: Alopecurus myosuroides1 Huds. Beta maritima L. Carduus tenuiflorus Curt. Chenepodium Vulvaria !.. Ch. opulifoliurn Schard. Coronopus didymus (L.) Sm. Medicago arabica (L.) Huds. Mercurialis annua L. Scandix pecten Veneris L. Solanum tgcopersicum !.. 1 Med fetstil trvekta arter äro nva för Kalmar län. For övr. ha bl. a. följande växter iakttagits pa Tjärhovet: Achillea virescens (Fenzl.) Heimerl. 191;")— 1921. Brassica nigra (L.) Koch. 1915—1920, sp. Carduus acanthoides L. 1917 — 1918, m. sp. C. nutans L. 1915, sp. Chenopodium leptophyllum Nutt. 1920—1921. sp. Ch. opulifolium Schrad. 1921. enst. ex. Coronopus procumbens Gilib. 1921, sp. Glaucium corniculatum Gurt. 1916, 1 ind. Lepidium Smithii Hook. 1921, 1 ind. L. densiflorum Schrad. 1914—1921, ej sp. Linaria rcpens Mill. X vulgaris Mill. 1917. Melandrium noctiflorum (L.) Fr. f. uniflorum Zapal. 1915- 1921, m. sp- Melilotus wolgicus Poir. 1917 — 1919, 1921, vanligen i enst. ind., 1918 talrik. Salvia silvestris L. 1915 — 1921. m. sp. Stachgs annua L. 1915, m. sp. Verbascum phoeniceum L. 1917 1918. 1920. 1 ind. Pà Barlastholmen aterfinner man de fiesta av Blom- quist omnämnda arterna. Atskilliga nya fynd ha dess- utom gjorts dar. Achillea nobilis L. 1915, 1918. 1920 — 1921. Anthemis ruthenica MB. 1916- 1920, sp. Campanula Speculum L. 1918, täml. riklig. Eruca sativa Mill. 1917, m. sp. Lactuca pulchella DC. 1915 — 1919 ri kl ig, 1920 m. sp., 1921 ett ind. Misstagen för Lactuca perennis L. och Mulgedium ialaricum L. Lathy rus aphaca L. 1921, in. sp. Lepidium virginicum G. 1916, sp. Myagrum perfoliatum !.. Xv för Sverige. Insamlades pà försommaren 1920 av fiera botanister; 1921 nâgra fä ind. Papaver hybridum L. Ny för Sverige. 1920 och 1921, in. sp. Skiljes lätt frân B. argemone L., vilken den inest liknar, genom rundat, tiitare och mera utstaende stvv- harigt fröhus samt 0 — 10-straligt marke. Plantago ramosa (Gilib.) Aschers. 1919 — 1920. Sisymbrium orientale L. 1919 1920, sp. Stachgs annua !.. 1917, 1919 — 1920, sp 79 Frân Fredriksskansomrddet ha hl. a. följande växter antecknats : Anthémis Cotula L. 1919, sp. Avenu fatua L. och strigosa Schreb., 1921. Bronuis unioloides (Willd.) H. B. K. 1915, ej sp. Carduus nutans L. 1915—1918. Conringia orientalis (L.) Andrz. 1917 — 1918. Dracocephalum peregrinum L. 1917 1918, m. sp. Erysimum hieraciifolium L. 1918, sp. Gypsophila paniculata L. 1919. 2 ind. Lcpidium densiflorum Schrad. 1918 — 1920, riklig. L. perfoliatum L. 1917, sp. Medicago falcata I,. X satina L. 1915 — 1919, riklig. Melilotus ivolgicus Poir. 1915 — 1918, ej sp. Polentilla canescens Bess. 1917, m. sp. P. intermedia L. 1917 — 1920, ej sp. P. norvegica L. 1917, in. sp. Rudbeckia hirta L., 1917, m. sp. Sisymbrium Irio L. 1916, sp. S. wolgense M. B. 1915—1921, riklig. Vaccaria pyramidata Moencli. 1916, m. sp. Xanthium spinosum L. 1916, m. sp. Ä'. strumarium L. 1915, m. sp. Under de senare aren har en särdeles rik ruderat- ilora tillkommit pa Ängö. Tandläkare L. Hagi.und har dar iakttagit Rapistrum perenne Bergerei, Rapistrum ru- gosum All., Xanthium strumarium L. och A'. spinosum L. Dessutom har jag sjàlv iakttagil hl. a. följande arter: Achillea nobilis L. 1917 1921. sp. Aconitum Ajacis L. 1921, sp. Amaranthus retroflexus L. 1921, in. sp. Anthemis Cotula L. och ruthenica MB., 1921. Conringia orientalis (L) Andrz. 1918. Fagopyrum tataricum (iaertn. 1921, riklig. Lepidium densiflorum Scrad. 1916 — 1921. L. perfoliatum L. 1916 — 1921. Ar 1917 var den fullkom- ligt dominerande pä ett omrâde av ett par tiotal m2. L. Smithii Hook. 1919 — 1921. Dessutom iakttagen pa Kullö 1920 (L. Haglund), 1921. Är ej sällsynt i Kalmartrakten: Kalmar, Törneby 1919; Dörby s:n, Smedby stn 1920 — 1921, Ingelstorp 1920, naturaliserad pä ljungbacke; Hossmo s:n, Rinkaby 1920; Kläckeberga s:n, Vesslö 1921. 80 Melilotiis indicus (L.) All. 1917 — 1919, m. sp. .1/. ivolgicus Poir. 1921, m. sp. Potentilla recta L. oeh intermedia Bess. 1918 — 1921. Rapistrum perenne L. 1918 — 1921. Salvia silvestris L. 1917, 1919. En del fynd ha gjorts pâ fabriksomrâdena vid »Kal- mar Vastra» station. Bland dem märkas: Amaranthus Blitum L. 1921. Bromus sterilis L. 1920, m. sp. B. unioloides (Willd.).H. B. K. 1921, sp. Carduus acanthoides L. 1921. Chenopodium murale L. 1920 — 1921. Galium Mollugo L. X verum L. 1917 — 1921. rildig. Lepidium densiflorum Schrad. 1920, sp. Symphytum officinale L. 1919 — 1920. Atskilliga av de av Blomquist omnamnda arterna ha visât sig hesitta stör spridningsförmaga. Sisymbrium Loeselii t. ex., soin ännu 1914 endast stod att finna pä Barlastholmen, har utbrett sig betydligt. Den päträfTas nu pa alla ruderatplatser inom staden. Frân Fredriksskans- omrädet har den spritt sig tili äkrar vid den s. k. Tali- hagen norr om Kalmar. Lepidium Draba är nu riklig pä sju lokaler inom staden eller i dess utkanter. Pä Kullö uppträder den t. o. m. pä en örtbacke tillsammans med Air a præcox. Lathy rus pratensis, Poœ, Potentillæ, Vicia la- thyroides m. 11. En annan nykomling, soin synes ha ut- sikt atl hibehâlla sig och föröka sig är Vicia pannonica Jacq. Albert Atterberg omnämner den i ett medde- lande om »Xya fynd av adventivväxter i Kalmartrakten» i Sv. Bot. Tidskr. för är 1910 säsom funnen av tand- läkare L. Haglund i en rägäker utanför staden. Ar 1920 fann tandläkare Haglund den pâ en ny lokal vid Nyhem nära Kalmar. I är (1921) förekom den därstädes pâ en örtbacke, invid en âker, i eit liotal vackra individ. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Floristiska anteckningar frân sydberg och sessiliflorieta i Nordhalland och Mark. Av Gunn a r Erdtman. El'terföljande rader äro sammanställda efter dagboks- anteckningar under botaniska exkursioner somrarne 1917 t. o. in. 1920 i Fjäre och Viske härader i norra Halland saint i sydvästra delen av Marks härad, Västergötland. Den undersökta trakten har ungefär tonnen av en triangel med spetsarna i resp. Kungsbacka, Kinna och Varberg. En karta över omrâdet, äskadliggörande bl. a. de stora dragen av skogarnas fördelning och sanimansättning, tinnes intagen i ett nyligen publicerat arbete (Erdtman 1921). .lag har dar sökt visa, att de nuvarande Qu.erc.us sessiliflora- skogarna pro max. parte äro att betrakta soin rester av de storartade ekskogar, vilkas inaximi- utbredning i det västsvenska kustlandet inföll ungefär vid mitten av subatlantisk tid, d. v. s. tor cirka tio- tili trettonhundra är sedan. Vid denna tidpunkt torde de numera till stör del mycket sparsamt företrädda karak- tärsväxterna i sessilifloraskogarnas undervegetation varil langt mer ymniga. Det är huvudsakligen genom valdsamma kultur- ingrepp (avverkning, uppodling etc.) samt genom graue ns framträngande som sessililloraskogarna blivit sä stärkt decimerade. Viktiga replipnnkter äro ett antal karak- terisliska bergkullar i det halländska kustlandet, fram- förallt i Fjäräs’, Gällinge, Frillesäs’, Veddige och Sällstorps socknar. Andra »reliktlokaler» utgöras av de bergsstalp och blockras, som man päträffar i myckenhet ej minst inom den västgötska delen av undersökningsomradet. Uotanisku Noliser 1922 ü 82 Rubrikens »sydberg» utgöras just av dessa sistnämnda lokaler, vilka bilda en motsvarighet tili de norrländska sydbergen (Andersson och Birger 1912). För att kunna utröna vilka kärlväxter, sora äro niest utmärkande för dessa sessilitlorakullar och sydberg, har jag slatistiskt hearhetat ett sextiotal artförteckningar Iran dylika lokaler (44 halländska och 13 fran Mark; i de sisla är även inheräknad en av terinofila element bevuxen sydslänt ned mot Yiskän i Örby socken). Tilll'öljd av att artförteckningarna tili en del äro gjorda pa varen eller tidigt pa försommaren, ha gras och halvgräs, som da ännu icke künde bestämmas. kommit att hli under- representerade. Det visade sig att de arter, som näst (Juercus sessili- /lora antecknats fran de llesta lokalerna, voro (nomen- klatur efter Lindman 1918 och, heträftande kärlkrypto- gamerna, enligt Förteckning etc. 1917): Viscaria vulgaris Lonicera periclgmenum Prunus spinosa Rhamnus frangula Rosa sp/>. Silene rupestris Sedum rupestre .Juniperus communis Asplénium Irichomanes. Dessa arter äro uppräknade alll efter sin frekvens, och är den sist nämnda, minst talrikt lorekommande arten antecknad Iran tvä tredjedelar av antalet sessili- lloralokaler. Härefter komina Asplénium septentrionale, Drgopteris filix mas. Melica nutans, Fraxinus. Calluna, Campanula rotundifolia, Woodsia ilvensis. Fragaria nesca, Sedum telephium, Solidago virgaurea, Sorbus aucuparia samt Teesdalea (anteeknade Iran 2/:< tili hälften av antalet sess. -lokaler). Andra m. 1. m. karakteristiska arter äro: Arabidopsis, Geranium sanguineum. Jasione. Mercurialis perennis, Hubus idcvus. Sedum annuum och Succisa prœ - morsa, vilka jämte en del andra species äro noterade a hälften — tredjedelen av sessililloralokalerna. Bland säll- syntare arter ma anföras: Actœa. Fjäräs: skuggigt sessiliflorietum nära Brattäs. Allium vineale. Veddige: llerstâdes à bergen norr om Viskan; Fjäräs: Tjolöholm. Brachypodium silvaticum. Veddige i närheten av Lunna. Cardamine impatiens. Fjäras: Brattäs; Örby: Viskadalen. Care. r montan». Fjäräs; Örby. Circœa alpina. F’järäs: branter NO Àlgârda. Cotoneaster inlegerrima. Fjäräs: Tjolöholm; 1 km VNV Allatorp; Ölmevalla: Asa; As: sessilitlorieta kring Svärtingskulla; bergsbrant norr om Deromesjon; Hanhals: 1 km SSV Hammargärd; Veddige: bergen NV Asbro. C. melanocarpa. Ölmevalla: Asa; Varberg: strax söder om staden. Iledera helix. F’järäs: berget NO Allarängen; blockras nära Lygnern NV Furuvik; Torpa: bergen öster om Kärra. Hypericum montanum. Släp; Fjäräs: Tjolöholm; Veddige: bergen NV Àsbro; Horred: 1 km V Wasse; Kungsäter: Sjelfvik; Berghem: strax väster om Torp. Lathy rus niger. Sällstorp: sessiliflorietum SW Sl. Ftärvd. Sedd à liknande lokal nära Henän pä Orust samt vid Ljungskile. Lonicera xylostcum. Hajom: Skogum; Örby: Viskadalen. Milium efj'usum. F’järäs: Brattäs; Örby: Viskadalen. Origanum vulgare. Veddige: Lunna; Horred: norr om Hinnared- hult. Polygonatum verticillalum. Sätila: söder om Smälteryd; Örby: Viskadalen. Potenlilla rupestris. Släp; Tölö: berget mellan kyrkan och Kungsbacka station; Wärö: SO Järvelycke; NO Djupakärr; Veddige: bergen V Asbro, V Näs, V ocb NO Syllinge; As: brant norr om Deromesjon. Sagina subulata. Fjäräs; F’örlanda; Gällinge; Hvalinge; Idala; Veddige; Wärö; Örby. Saiureja vulgaris. Fjäräs: NO Allarängen; 1 km VNV Allatorp; Gällinge; Hajom; Horred. Silene nutans. As; Veddige (flerstädes); Sällstorp. Vicia cassubica. Tölö; F’järäs (flerstädes); Veddige: NV Lunna; NV Asbro; Sällstorp: SW St. Räryd; Horred: 1 km V Wasse; Grimmared: NV Sjörred. Artlistorna Iran sessiliflorakullarna och sydbergen utvisa pa det heia taget en högst heterogen Hora. Manga arter äro xerofila och till en del typiska xerotermer [j fr Skunandkk 1 90S sid. 83 — 84 samt artförteckningen 84 frân Varholmen siel. 61 — 62, nied vilken fiera av nedan anförda artlistor visa tvdliga likheter, vidare de av Hesselman (1908) näninda arterna frân Gottlands häll- marker] och kunna naturligtvis ej betraktas soin primait samhöriga med de ursprungliga sessiliflorieta. Andra äro skiofila, som t. ex. Cardamine impatiens och Milium. Bland in. 1. m. tillfälligt uppträdande arter märkas Air a prœcox. Galium saxatile, Myosotis collina, Kadiola, Ranunculus bulbosus saint Scleranthus-arlerna, vilka i allm. föredraga mera öppetliggande, torra lokaler. En annan dylik grupp bildas av Achillea ptarmica. Centaurea jacea. Chrysanthemum leucanthemum, Lycopsis arvensis, Medicago lupulina, Senecio niscosus, Trifolium arnense m. tl. Arter sâdana som Ainus glutinosa, Angelica si Inest ris, Cardamine amara. Eriophorum lati folium, Paris, Pedicii- laris palustris. Ranunculus ficaria och Trollius m. 11. före- komma i sessiliflorieta endast i händelse av genom käll- eller bäckdrag etc. ökad markfuktighet. I undersökningsomradet kan man inom sessiliflora- kullarnas och sydbergens växtlighet urskilja ett rätt stört antal arter med västlig utbredning och ett mindre antal med östlig d:o. Huvudparten av arterna ha emellertid ungefär samma frekvens i V som i Ö. De typiskt västliga arterna âro: Aira prœcox. Allium nineale, Cotoneaster- arterna, Dryopteris dilalata, Geranium sanguineum. Hedera. Lathyrus niger, Melica uni flora, Potenlilla rupestris, Quercus sessiliflora, Ribes pubescens, Sedum rupestre. Vicia cassubica och V. tetrasperma. Av dessa torde Aira och Q. sessiliflora gä längst inât land (betr. (Juercus-avien, se Erdtmax 1921 sid. 11). Aven följande arter fo'rde ha största frekvens västerut: Berberis, Filipendula hexapetala, Hypericum montanum, Radiola, Sagina subulata, Saxifraga granulata, Sedum annuum samt Teesdalea. Dessa äro funna sä längt österut som i Berghem (Hypericum mont.) eher i Orby och Kinna (alla de övriga). Kedan de sakfôrhâllandena att sessilitlorieta som sâdana âro vüslliga och att sydbergsvegetationens karak- teristiska termofila element finna den största raängden for sin trivsel lämpade lokaler i k ustens närhet klarlägga, att de »östliga» arternas roll maste vara helt obetydlig. Hit skrivas Alnus incana, Cornus sanguined och Crépis pnvmorsa (Viskadalen i Örby), Geranium siluaticum, Lonieera xglosteum, Polygonatum verticillatum, Primula ueris och Rhamnus cathartica. Möjligen även följande: Ceraslium aruense, Cirsium heterophyllum, Eriophorum latifolium, Lathrœa och Paris. De antecknade lokalerna äro dock för fâtaliga for att beslamda slulsatser skulle kunna dragas med ledning därav. Till arterna utan ulpräglad vare sig öst- eller västlig uthredning inom omradet bora bl. a. Arabidopsis, Asplé- nium septentrionale och trichomanes , Astragalus glycy- phyllus, Galeopsis ladanum, Hypochoeris maculata, Lactuca muralis. Melandrium dioecum, Mercurialis perennis. Poly- gonatum multi flor um, Satureja vulgaris, Scleranthus- arter- na, Silene nutans och rupeslris, Thymus serpyllum. Tordis. Verbascum nigrum och thapsus, Woodsia ilvensis etc. Som exempel pâ reliktartat upptradande sensu stricto av spillrorna av en sydbergs- eller sessilifloravegetation kan följande anföras. Vid en exkursion 31. 5. 1920 till de öde, stenökenartade trakterna i As' socken öster om Viskadalen (jfr fot. av P. Stülp k i Sv. Turistf. Resehandböcker, XVII, 191 <3 sid. 244) varseblevs pa langt hall ett skimrande ljusgrönt bladverk, som skarpt stack av mot de rödgra gnejsmassorna. Vid framkomsten tili platsen befanns bladverket tillhöra ett exemplar av Quer- cus sessiliflora, som rotat sig pâ kühnen av en impone- rande ur nedanför en brant hammare. Bland övriga arter däruppe sagos Arabidopsis, Coloneaster inlegerrima, Jasione, Lonicera periclymenum, Saxifraga granulata, Silene nutans, Teesdalea, Turritis, Verbascum thapsus och Vicia tetrasperma. I en oatkomlig klyfta ett par meter Pag. 108. in medio: nomen I ford, niaritimum (1776) prius quam marin uni (1778). » 115, lin. 5 a line, lege: 19. alpinus. » » » ultima, lege: 20. trichophoruni. » 117, sub numéro 19: verba »S. atrichus n. c.» et »ej L.» delenda. Nomen rectum manet: S. alpinus Schleich. » » sub numéro 20: verba »S. alpinus n. c.» delenda Nomen rectum est S. trichophoruni A. et Gr. » 118, sub Rhynchospora, lege: 2. R. fusca Dryand. » 128, in medio, post tig. 103. in schemate ante literam »d» luce linea addenda est: c. cf-ixx ett enda. » 141. sub Car. montana. adde: Jtl. (Storlien). » 144, sub Car. silvatica lege: Sk. — Boh. o. Dir. » 146. sub Calla luce verba delenda sunt: ()!., Gtl. » 161, in linea suprema lege: (Juncus m:s Retz..). » 173. ad numerum 14. Listera lege: fig. 125, s et 128.5. » 174, post nomen 3. Orchis L. lege: a. De 3 övre . . . hop- stàende, 127, 1, 5. >> 183. lege: Calypso bulbosa Oakes! (Anno 1842, prius quam Rchb.!). >> 201, in medio, lege: 1. R. verrucosa Klirli. » 206. infra medium, lege: 2. (v). sessilis Ehrh. (Q. robur var. sessilis Martyn; Q. sessiliflora Salisb ). » 218: planta1 hybridæ sub 7. P. min. et 9. 1’ liydr in certæ sunt. » 242. lin. 3 a fine, lege: Knutnarv. » 256. 257 lege: Pulsatilla Mill., P. patens Mill., etc. » 262, sub Ran. lappon. adde: Dir. » 270. lin. 3. lege: C. intermedia Gaud. » 274, » 2, lege: ddd. >> 275. » 8 a fine, sub aa, lege: Skidan nôtlik . . . eller ock sönderfallande i delar. » 276. post lineam 13 a line (Cakile) adde banc lincam : ddd Ledstycken fiera, lika. 177: 5 . . . 17. Raph. raphani- strum. » 293, sub 35. Alyssum I... lege: 1. A. alvssoides Fritsch (Clypeola alvssoides L. sp. pi. ed. 1). » » linea ultima, lege: T. o. L. lpmk. » 295, » » adde: Rob.! >> 297, in medio, sub. Sed. villos . adde: Jtl., P. lpmk. » 298, lin. 3, adde: Hall. » 320: Rubus oreogeton Focke verisimiliter excludendus. 107 Pag. 325, lin. 1 — 6 in schemate, lege: bb. Kronan c. Alla bl cc. Nedre bl. . . . » 394, sub Lathvro, ad 6. sphær. lege: If. smâbl. järnnbrett lansettl. » 401, in medio, lege: 3. serpyllaceum. » 417, linea ultima, adde: 01. » 436, in medio, sub Oenantbe aquat., adde: 00 7, 8, sjö- och ästränder, Sk. — s. Nrl., Ol., täml. allmän. » 437, lin. 4 a fine, lege: ^ 6, 7. » 444, sub Chamædaphne calycul., ubi corolla dicitur »Ijus- gul», lege: gulvit. 453, in medio, sub. Centaur, pulchell , adde: Og., Takern. » 463, sub Mertensia, adde nomen vernaculum quod in Babusia vulgatum est: Ostronört. » 472, lin. 6. lege: (B. ruderalis Sw.). » 480, infra medium, lege: 4. S. rubrum Mill. (S. alatum Moencb., S. miniatum Bernb. bos Willd.), . . . » 187, in medio, lege: Fig. 282. Veronica humifusa, necnon 6. humifusa. » 489, lin. 6, lege: 6. V. humifusa Dicks., Linn. Trans. 1794 (V. serp. var. borealis Læst. 1839). » 528, lin. 6 a fine, lege: elongata. 536, sub Bid. rad., adde: Sm., Boh., Vrml.. Dir. » 538, sub. Matr. inod. subsp. marit., adde: i. » 547, sub Saussurea adde: Vg. » 552, ad Cent. jac. adde: L. » 553, sub Leontod. lege: 3. nudicaulis. Insuper locis numerosis variæ notæ addi possent secun- dum itinera botanicoriim per Ultimos annos, quod hie enu merare longum esset. Botaniska Xotiseh 1922, Lund 1922. In Memoriam. Leopold Martin Neuman. * 11 sept. 1852. f 17 Febr. 1922. Neuman var född i llalmstad 1852, avlade mogenhetsexa- mcn därslädes 1871, studerade därefler i Lund, dar ban avlade fil. kand. -examen 1875, fil. lie. -examen 1880 och promoverades till fil. doktor 1881. Under tiden gick ban provâr i Lund 1875 — 70. varefter ban tjänstgjorde som lärarc vid Lunds pri- va ta elenientarskola till âr 1882. Nämnda àr blev N. lektor i naturbistoria ocb kemi i Sundsvall ocb ar 1904 lektor i sam- ma ämnen vid Ostcrmalms läroverk i Stockholm. Redan âr 1889 flyttade emellertid X. till Ystad, dar ban fôrordnats soin rektor vid det med gymnasieavdelning tillökade allm. lärover- ket, vilket rektorat ban skötte i nära tre decennier. till dess ban vârterminen 1918 avgick med pension. Neumans doktorsdisputation bär titeln: »Undersökningar over bast ocb sklerenchvm bos dicotvla stammar». Hans övriga botaniska arbeten bava emellertid nästan uteslutande bebandlat lloristik ocb växtgeografi. Inom Sverige reste han llitigt i de trakter, som ej lägo för längt Iran bans vistelseort, sârskilt sâledes Hailand, Skäne ocb södra Norrland. Yid den stora branden i Sundsvall (1888) bade ban olyckan att förlora bela sitt herbarium; men ban förlorade ingalunda modet, utan arbetade pä att bringa ihop ett nvtt herbarium. Han utsträckte da sina resor även till olika delar av Danmark och norra Tyskland ocb besöktc dessutom Nordlandens amt i Norge. I de mânga. meddelandena frän exkursioner ocb resor (bl. a. ett 30-tal större ocb mindre avhandlingar i Botaniska Notiser) bar N. bebandlat talrika kritiska former av vitt skil- da grupper bland de högre växterna. Hans buvudintresse knöt sig dock i första band tili släktena Huhns och Sparganium . ocb särskilt vad sistnämnda släkte beträffar. bar bans beband- ling av släktet i 12: e uppl. av Hartmans llora (1889), kom- pletterad med bans utredning av Sp. ramosum- gruppen i Bot. Not. 1897, ett grundläggande ocb bestäende värde. 109 Ar 1886 och 1893 utgav N. tillsammans med Wahlsteut och Mukreck de välkända bäda fasciklarne av »Viohe suecicæ exsiccatæ». Hast känd torde dock N. vara genoni sin »Sveriges Flora» (1901), som visserligen egentligen var avsedd att vara en skol- flora, men som dock i ett par decennier varit den utförligaste flora, som funnits att tillga för svenska botanister. Fredrik Elias Ahlfvengren. * 7 april 1X62. -{- 22 Dec. 1921. Ahlfvengren var f'ödd i Itejde pä Gotland, avlade mogen- hetsexamen 1883, tog fil. kand. -examen i Lund 1888, fd. lic-exa- men 1893 och promoverades till fil. doktor 1897. Ären 1893 — 94 var han amanuens vid Riksmuseet och assistent vid Bergi- anska trädgärden. Elfter vikariat och extralärare-tjänstgöring i Karlskrona, Eskilstuna och Ystad utnämdes A. Ar 1902 tili lektor i Halmstad och Ar 1909 tili lektor i biologi och kemi vid Norra realläroverket i Stockholm. A:s viktigare botaniska avhandlingar iiro: »Bidrag tili kän- nedomen om Compositéstammens anatomiska byggnad.» Lund 1896 (doktorsavhandling). — »Om induktionselektricitetens in- verkan pA fröns groningsenergi och groningsförmäga». Overs. K. Vet.-Ak. Förh. 1898. — »Die Vegetationsverhältnisse der westpreussischen Moore östlich der Weichsel». Schrift. Natur- forsch. Ges. Danzig 1904. — Dessutom var A. medarbetare i Neumans »Sveriges Flora» och har i denna skrivit huvudsaken av de choripetala familjerna. Bengt Högrell. * 14 juli 1832. f 9 lebr. 1922. Bengt Högrell, som avled i Olofstorp den 9 lehr. 1922. var född den 14 juli 1832 i Flnslöv i Hailand, hiev student i Lund 1856 och var sedan 1866 kyrkoherde i Angered och Ber gjums församling. Av trycket har han utgivit: »Ur femäriga anteckningar om blomningsföljd och nägra därmed i sammaii- hang stäende iakttagelser» (Bot. Not. 1885). »Botanikens histo ria i öfversigt» 1886. »Bergjums fanerogamer i blomningsföljd» (Overs. K. Vet. Akad. H. Arg. 44. 1887). »Botaniken i Holland i 19: de seklet» (Bot. Not. 1888). »Nytt växtställe för Hippophae rhaninoides» (Bot. Not. 1888). »Traden i olika klimatzonerna no och om växtriket i allmänhet samt beskrivning pä skogar ocli on del olika slag av skoglös mark och nagra övriga märkvär- digheter pä jorden» Göteborg 1904. Thorild Wulff. En minnestavla har inmurats i östra väggen av hotaniska museibvggnaden i Lund. Tavlan med sin inskription vill ut- gôra en enkel erinran om Thorild Wullks l'orskargärning och hjältedöd. Överst pä tavlan läses: »Dr. Thorild Wulff, fodt 1. April 1877 i Goteborg, ommkommen 29. August 1917 paa den 2. Thule- expeditionen, i det han offrede sit Liv for sin videnskabelige Forskning.» Runt tavlan star att läsa: »Lade mig tili ro kl. 7 e. m., ty vill ej värka hämmande pâ mina kamraters rörelsefri- het, livarpà deras räddning hanger. Dagbogsoptegnelse af 29. Aug. 1917». Under den förstnämnda inskriptionen ses i lag relief ett grönländskt landskap. Tavlan, soni Ar skänkt av danska for- skarvänner och kamrater tili Thorild Wi'li-f, Ar utförd av greve Harald Moltke. Botaniska Notiskr 1922, Lund 1922. Smärre notiser. Statice limonium L. var. hallandica Neum.; status præsens â originalfyndorten. »Den intressanta växten upptog har [ä Stora Utholmen invid Gottskâr, Onsala s:n] tvâ tläckar af nägra kvadratmeters yta pâ en vanlig strandäng, gömd mellan skärgärdsklippor» sa skildrar Neuman växtplatsen ifrâga (Bot. Not. 1897, s. 203). Vid besök â platsen (mig anvisad av t'rôken Gundei. Sti- bekg) 29/8 1915 utgjordes beständet av en riklig, cirkelrund koloni (c:a 3 m. i diameter) enl. dagboksanteckning. Under nyligen upprepat besök (7/s 1921) annoterades följande. Huvud- bestândet med nâra nog cirkelrund yta av 5 V2 ni. diameter, â fiat, fuktig saltäng. Stalice ganska tätt och jämnt fördelad a bêla denna yta, i övrigt beklädd med Plantago maritima ocb Festuca nibra (bâda rikligt) och, niera sparsamt, med Armcria maritima samt Aster Tripolium. Pâ nâgra fâ meters avstând, i S ocli SO, tvenne mindre »plättar», bildade av 6 resp. 3 sraâ tuvor. Summa sum mar um: ännu 25 är efter första beskrivandet belinner sig det ursprungliga beständet trots sin, förr sorn nu, relativa begränsning, i gott skick, med tendens till expansion. Enligt muntlig uppgift (aug. 1921) av professor C. Skotts- herg i Göteborg, är samma växt {var. hallandica) anträft'ad även utanför Hailands gränser, nämligen ä öarna Känsö och Vargön i Göteborgs-skärgärden, d. v. s., landskapsmässigt taget, uti Västergötland. Gari. Th. Mörner. Chrysosplenium alternifolium L. var. tetrandrum Lund à relativt sydlig lokal. Uti de tvä senast utgivna svenska tlororna — Krok o. Aemquists (1917) och Lindmans (1918) är utbredningsomrä- det för denna växt nâgot olika angivét, i den förstnämnda: »Torn. Lpm., Norrbotten», i den sistnämnda: »n. Lpl.». Den förra avfattningen är tydligen den riktigare, enär A. Heintze redan 1907 (Bot. Not., s. 236) omnämner följande lokal : »Norr- 112 hotten, kallkälla vid Peräjävaara gästgiveri 2 à 3 mil väster om Pajala (Hlgo Samzei.ics)». Diagnosen i frâga torde vara ställd av Heixtze vid revidering av Samzeui material (linnaren själv angiver. att av lionom a sagda lokal funna växten ut- gjorts av C. alternifolium (= huvudarten) — Bot. Xot. 1890, s. 176. Harmed mä meddelas ännu en Norrbotten-lokal. därtill belögen söder om poleirkeln: Över-Torneä s:n. vid källor ander norm brauten av Hiirivaara. invid Haapakylä by. Uppgiflen är mig lämnad av prov.-läkaren Otto Montell (mimera i Up- sala). vilkens barndomshem var belöget heit i närheten. Pres- sade, fertila ex., i rikligt -antal. av lionom själv tillvaratagna (10 ? 1879). äro nyligen efter diagnosens kontrollering av doc. G. Samuelssox — överlämnade tili Upsala Botan. Inst:s vaxt- samling. Den nya lokalen befinner sig drygt 9 mil sydligare ân tien ovannänmda (vid Peräjävaara), liitintills den svdligaste av Iran litteraturen kända i Sverige resp. Skandinavien. Cari, Th. Mörxkk. 1NNEHÂLL. Tcressox, Göte, Växtsamliällslärans utveckling Gertz, Otto, Laboratorietekniska ocli mikrokemiska no- tiser 7. Om vattenhalten lios stärkeise Blomoken, X.. Fynd av adventivväxter vid Kalmar ären 1915—1921 K ROTMAX, Gcxxar, Floristiska anteckningar frän sydberg och sessiliflorieta i Xordhalland oeli Mark Di Rietz, Einar, Die Grenzen der Assoziationen. Eine Replik an John Frödin Almqi'ist, Erik. Växtgeografiska bidrag. 5. Bohuslän Hknrikssox. J., Anemone nemorosa U. v. marginata n.var. Uixdmax, C. A. M., Emendanda, delenda, addenda ad li- brum Svensk Fanerogamflora 1918 In memoriam -• Leopold Martin Xeuman, Fredrik Elias Ahlfven- gren. Beugt Högrell. Tborild Wulff. Sm är re notiser Statice limonium L. var. hallandica Xeum.; status præsens a originalfyndorten (Cari. Th. Môrxer). Clirysosplenium alternifolium L. var. tetrandrum Lund à relativt sydlig lokal (Carl Tii. Môrxer). sut. 49 69 81 90 97 103 105 108 111 Lund. C.arl Rioms boktryckeri. 15 s 1922. ..> $■ V» ■' ■> , . - -*5w • ,..^3£ '■ - '-s. v •-. - r" • -• - r v ; . v r, i . •••• *• BOTANISKA NOTISER FOR ÀR 1922 UTGÎVNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING REDIOERADE AV HARALD KYLIN HAFTET 3 DISTRIBUTOR: C. W. K. OLEERUP, FÖRLAGSBOKHANDEL LUND Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. library COLUMBIA UNIVEkSl ' Laboratorietekniska och mikrokemiska notiser. 8. Av Otto Gertz. 8. Om Strukturen hos stärkelsekorn. [Mit Résumé und Figurenerklärung in deutscher Sprache]. Vid undersökning i polariserat ljus visa stärkelse- korn som bekant ett mörkt, ortogonalt kors pä ljus hotten; korsets armar sammanfalla med svängningsriktningarna i nikollprismerna och armarnas skärningspunkt med kornets morfologiska centrum (kärnan). Detta deras optiska törhällande, vilket först iakttogs av Biot 1837 och 1844 av honom närmare beskrevs, lämnade utgängs- punkten för den av Nägeli grundade teorien, att stär- kelsekornen uppbvggas av kristalliniska grundelement. Till stöd för denna Nägelis uppfattning har man senare även äberopat de radialsträliga strukturer, stärkelsekorn förete, när de prépareras pä olika sätt, strukturer, vilka i pafallande grad erinra om de, som utmärka sferiter (sferokristaller) av inulin, kalciumfosfat, ej sällan även kalciumoxalat. Sälunda iakttog Meyer (I, 122), den forskare, som närmare utvecklat teorien om stärkelse- kornens sferitnatur, en dylik Struktur vid behandling av potatisstärkelse med utspädda syror och därefter följande svällning i vatten. Liknande bilder uppsta vid uppvärm- ning i xylolalkohol (Fischer) eher behandling med kon- centrerad kalciumnitratlösning (Meyer, 121; Kraemer, Sorghum) ävensom vid kokning med kloroform, lörsatt med kromsyra (Buscalioni, Zea). Reuss iakttog hos stärkelsekorn av skilda växter stjärnformigt anordnade system av springor eher rämnor, vilka kommo tili ständ Botaniska Notiser 1922 8 114 vid behandling vid mättad koksaltlösning, koncentrerad rörsockerlösning eller glycerin och därefter försättande av körnen med vatten. Ej mindre belysande äro vidare de radialstrâliga korrosionsfigurer, stârkelsekorn i vissa fall förete vid partiell upplösning genom diastas (Tin- man, 499), och de strukturbilder, soin stundom kunna uppstâ vid dextrinering av stärkeise i torr värme (Tun- man, 500). Vid mina undersökningar over jodstärkelsen upp- täckte jag en enkel metod att bringa nvss nämnda ra- dialstruktur till uttryck. Da metoden ifräga lämnar sär- deles âskâdliga och belysande bilder av förhällandet, torde den vara förtjänt av att närmare beskrivas. För- farandet bestàr i behandling av stärkeise med koncen- trerad svavelsyra, försatt med en bestämd volym vatten. För att resultatet skall utfalla füllt tydligt erfordras emellertid att den vid undersökningen använda stärkel- sen befrias frän vatten, som den städse liäller i större eller mindre mängd mekaniskt bundet. Detta kan lämp- ligen ske pa följande sätt. En portion stärkeise — de i det följande meddelade uppgifterna avse potatismjöl, vilken stärkelseart vid dessa undersökningar företrädes- vis utgjorde försöksmaterialet, — begjutes i provrör med vattenfri metylalkohol eller eter. vari nedläggas nagra jod- blad. Stärkelsen färgas härvid av den lösta joden längsamt brun. Xär vätskan efter en eller annan vecka avdunstat, bildar stärkeisen en djupt mörkfärgad, kompakt massa av sammanbakade körn, vilka tili följd av riklig jodin- lagring äro ogenomskinliga, nästan svarta. 1 Sedan den 1 Dvlika stârkelsekorn visa sig vid undersökning i polari- sationsmikrosköpet heit mörka eller lämna endast en knappt skönjbar bild av det karakteristiska mörka korset à ljus botten, detta tili följd av den ymniga imbibitionen med jod, som gör dem ogenomskinliga. L'tlöses nändigen joden till nagon del med t. ex. alkohol eller bensol, framträder ater deras nor- mala optiska förhällande; vid vätskans avdunstning försvinner det pâ nvtt. Alldeles särskilt vackert, med pleokroitiskt färg- 115 füllt intorkade massan försiktigt pulveriserats i rivskal, underkastas de isolerade stärkelsekornen pa ett objekt- glas behandling med svavelsvra. Det är emellertid endast i alldeles bestämd utspäd- ning som svavelsvra ger hos dylika stärkelsekorn upp- hov tili de ovan antydda, radialstraliga strukturerna. Överskrides utspädningsgraden än aldrig sä litet, in- träder hos körnen ifräga, vilka antaga en frân prepa- ratets kant inät fortskridande violett eller bla tärgning, endast jämn, homogen svällning utan radialstruktur, men med skarpt framträdande koncentrisk skiktning. Vid för ringa vattenhalt hos svavelsyran ater svälla visser- ligen stärkelsekornen, men smälta frân kanten hastigt centripetalt av tili en grâ- eller brunröd, senare violett och blâ, ünkornig massa, vilken i färgade strömmar flyter ut i mediet. Vid allt för stark jodimbibering ut- skiljas härvid ur stärkelsekornen brunsvarta, molnlika massor av kryptokristallinisk jod. För att den radialstraliga Strukturen skall framträda erfordras en koncentration av 5 volvmer koncentrerad svavelsyra (95 °/o-ig, spec, vikt 1,84) och 2 volymer destil- spel, te si'g bilderna, om man undersöker stärkelsekorn, som färgats i jodlösningar av vissa organiska ämnen, säsom bensin, bensol, fotogen, paraffinolja, olivolja, isättika, terpentin m. fl. Deras i galt, gulbrunt och brunt spelande färger framträda à de ljusa falten med växlande, särdeles praktfulla nyanser, eme- dan de ursprungliga färgerna i dessa fall förstärkas och modi- fieras av en additiv interferensfärg. Pa liknande sätt, ehuru mindre framträdande, förhälla sig genom jodvatten bläfärgade stärkelsekorn. Ovannämnda färgspel demonstreras med fördel vid Pro- jektion enligt Naumanns handledning (18 ff.) medelst ett Polari- sationsmikroskop, varvid bilderna projicieras â vit bakgrund eller kanske än bättre â en matt, genomskinlig skärm, t. ex. en glasskiva med därpä klistrad tunn pappershinna. Pleokroism och dubbelbrytning te sig därvid särdeles praktfullt, framför allt om en kvartsplatta inskjutes i mikroskopet ovan polari- satorn. 116 lerat vatten. Tillsättes â ett objektglas en droppe av denna omkring 70 °/o-iga svavelsyra — avkyld — till jodimbiberade, vattenfria stärkelsekorn, framträder vid undersökning i mikroskopet sâ gott som omedelbart bos ett antal — ol'tast tlertalet — korn en blâfârgad, taggig, efter band allt bredare beklädnad av tätt ställda, radiait rikta.de kristallnâlar (trikiter) (Figg. 1 — 4). Till slut visa sig stärkelsekornen i sin helhet omvandlade tili stjärnformi- ga, av blâ trikiter uppbyggda pseudomorfoser (Figg. 5, 6). / % 3 y Stärkekörner der Kartoffel, nach der oben beschriebenen Methode mit Schwefelsäure (5 Vol. konz. H2S04, 2 Vol. H.,0) behandelt. Vergrösserung 95. 1 — 6: Körner in verschiedenen Stadien fortschreitender Trichitenbildung. 7, 8: Körner mit doppelseitiger, 9: mit ein- seitiger Trichitenbildung. 10: Stärkekorn in homogener Quellung mit scharf hervortretender, konzentrischer Schichtung und lokaler Trichitenbildung. 11: Residuum eines Trichitenkom- plexes mit gekrümmten, deformierten Trichiten. 12: abgelöste, deformierte Trichitenbüschel. De i kanten av preparatet befintliga körnen förete emel- lertid i regeln endast homogen svällning utan bildning av trikiter. Mera sällan uppsta sâdana ensidigt a stär- kelsekorns yta, sa att pâ en punkt trikiter utstrala busk- formigt, medan massan i övrigt undergar homogen, kon- centrisk svällning (Figg. 9, 10). Sannolikt beror sist- nämnda förhallande pâ en oliksidig, ringa imbibition 117 med vatten hos körnen ifrâga. Tilläggas skall att vid denna undersökning är det fördelaktigt att ej belägga preparatet med täckglas. Vidare synes överskott av jod hos stärkelsekornen förhindra uppkonisten av tydliga trikitstrukturer. Bast tyckas dessa framträda, om stär- kelsekornen äro i mikroskopet svagt genomlysande med gulbrun färg. En närmare undersökning av potatisstärkelsen gav vid handen, att i sadana fall, dar sammansatta (adelfiska) stärkelsekorn förelago, erhöllos skilda, frän varandra tydligt avgränsade strälsystem, motsvarande delkornen. Den koncentriska skiktningen hos intakta körn tog sig i fiera fall uttryck pa det satt, att omväxlande förtunnade och förtjockade stallen uppträdde â trikiterna, vilka pa grund därav ej sällan företedde pärlbandsstruktur. Uppenbarligen är uppkomsten av nu beskrivna struk- turförhallanden förbunden med en av svavelsyran fram- kallad svällning. Stärkelsekornen tilltaga nämligen vid denna omvandling ansenligt i volym. Nagra i detta hän- seende företagna mikrometermätningar gavo följande ré- sultat. Medan hos intakta stärkelsekorn av potatis dia- metern nâr en längd fran 5 p tili i medeltal 70 ]jl — en- dast undantagsvis 90 — 100 p eller därutöver — , visa stärkelsekorn, som pa ovan angivet sätt förvandlats tili trikitkomplexer, i regeln en diameter av 120 — 200 p. Härvid är emellertid att märka att de körn, som tyd- ligast giva dessa strukturbilder och av denna anledning företrädesvis adraga sig uppmärksamhet vid undersök- ningen, i allmänhet äro förhallandevis sma, mellan 25 — 50 [jl i diameter; svällningen innebär sâlunda en ökning hos kornens diameter av 4 — 5 ganger. En än större ut- vidgning visa körnen i tvärdimensionen. Hos större, äggformiga stärkelsekorn är nämligen förhallandet mellan längd- och kortaxeln i medeltal 4: 3, hos trikitiskt om- vandlade körn ater, vilka i stört sett äro klotformiga, sferiter, bür förhallandet 1: 1. 118 Trikiterna te sig vid slutad svällning ofta krökta och deformerade (Fig. 11). I regeln sönderfaller inom kort den regelbundna, sferitiska trikitkomplexen, meren- dels pâ det sätt att sektorformiga aggregat avlossna ur densamma och flvta ut i mediet (Fig. 12). Struktur- bilderna bliva sedan snart diffusa och mindre tydliga. I vissa fall kvarstâr dock Strukturen förhallandevis länge, ända till 24 timmar; den försvinner emellertid sä sma- ningoin under fortsatt svällning av trikiterna, sannolikt tili följd av att svavelsvrans utspädningsgrad ökas genom ur lüften upptagen fuktighet. En undersökning av isolerade trikiter i polariserat ljus ger vid handen, att dessa, anmärkningsvärt nog, bibebälla sin dubbelbrytning under den första fasen av stärkelsekornens omvandling. När svällningen natt sin maximalgrad, har dubbelbrytningen dock försvunnit eher blivit sä stärkt försvagad, att den knappast later sig längre pavisas. Stärkelsekornens förhällande i polariserat ljus gällde länge som ett av huvudstöden för den NÄGELiska upp- fattningen, att de äro uppbyggda av kristalliniska grund- element. Som Czapek framhaller, kan dock deras dubhel- brytning förklaras även utan antagande av en dylik byggnad. Samma bild kommer nämligen till stand i varje kolloidiskt gelaggregat, sä snart spänningsförhallan- dena där äro symmetriskt fördelade. Som belvsande exempel härpa anför Czapek, att de för stärkelsekorn utmärkande optiska egenskaperna âterfinnas hos i alko- hol härdat orchidéslem (Fischer, I, 74) samt hos stoma- cellernas membran, när denna omger slutspringan i form av en ring (Strecker, enligt Czapek, 402). Huru harmed i själva verket förhaller sig, om stärkelsekorn besitta verklig kristallstruktur eller uppbyggas av ett kolloidiskt gel, ma lämnas oavgjort. För det första an- 119 tagandet tala emellertid de vid behandling med svavel- syra erhâllna bilder, jag i det löregaende beskrivit. Den redan ovan antydda, av Meyek utvecklade teorien beträffande stärkelsekornens inre byggnad ut- mynnar som bekant däruti, att kornets massa uppbygges av radiala, tätt ställda trikiter, vilka nämnde forskare tillskriver formen av trädlikt förgrenade, dendritiska ele- ment; den kompakta grundmassan kommer till stand därigenom att dessa fläta sig in i varandra (Meyer, II, 24). Nâgon dylik, dendritisk Struktur har emellertid, sâsom framgar av det ovan anförda, ej kunnat pâvisas vid det av mig begagnade förfarandet. I samtliga fall, dar vid ytligt betraktande trikiterna förefallit förgrenade, har detta förhallande vid närmare undersökning visât sig härröra av i varandra intrasslade, men fran varandra fria, enkla trikiter. Atminstone vad beträffar potatisstär- kelsen, uppbyggas körnen av oförgrenade grundelement. I detta sammanhang skall till slut även erinras om det kända förhällandet, att förklistrade och dextrinerade stärkelsekorn ej lämna i polarisationsmikroskopet det karakteristiska, av dubbelbrytning härrörande korset, detta även i sädana fall, dar de, morfologiskt sett, te sig füllt intakta. En tydlig parallell tili kristallstruktu- rens upphävande i dessa fall bar jag funnit i en sam- tidigt uppträdande färgbarhet med ett anorganiskt färg- ämne, molybdenblatt. Detta absorberas nämligen ener- giskt av dextrinerade ocb förklistrade körn, även när sädana synas morfologiskt oförändrade, men upptages ej ens sparvis av friska, intakta. Förklistrade och dex- trinerade stärkelsekorn förhälla sig i detta hänseende füllt överensstämmande med typiska kolloider sâsom slem och vissa andra ämnen av utpläglad bydrogelnatur. 120 Résumé. Der Yerf. beschreibt ein einfaches Verfahren zum Nach- weise der inneren Struktur bei Stärkekörnern. Im Anschluss an die Beobachtungen von Meyer, Fischer, Kraemer, Busca- lioni, Reuss und noch einigen Forschern findet der Verf. bei denselben einen radialtrichitischen Bau, der sehr anschaulich dadurch zum Ausdruck kommt, dass man die Stärke — für den Versuch wurde bisher nur Kartoffelmehl benutzt — zuerst bei Behandlung mit wasserfreiem Methylalkohol oder Äther entwässert und dieser Flüssigkeit einige Jodkristalle hinzufügt; nach vollständiger Verdunstung der in dieser Weise entstehen- den, dunkel gefärbten Stärkemasse, pulverisiert man dieselbe und behandelt dann einige isolierte Körner auf dem Objektträger — ohne Deckglas — mit genau verdünnter Schwefelsäure (5 Volume konzentrierter Schwefelsäure [95 %, spez. Gewicht l,st] und 2 Volume destillierten Wassers). Man findet dann, dass sich die Mehrzahl der Stärkekörner auf ihrer Oberfläche mit zarten, allmählig heranwachsenden blaugefärbten Kriställchen (Trichiten) umkleiden (Figg. 1 — 4), bis sich das ganze Korn in eine Pseudomorphose solcher nadelförmigen Gebilde ver- wandelt hat (Figg. 5, 6). ln seltenen Fällen erfolgt die Tri- chitenbildung doppelseitig oder einseitig (Figg. 7 — 10). Liegen adelphische Stärkekörner vor, so weisen diese von einander abgegrenzte, den Teilkörnchen entsprechende Kristallaggregate auf. Schliesslich deformieren sich die Kriställchen, und die radialstrahligen Komplexe zerfallen nach einiger Zeit, in ge- wissen Fällen erst nach 24 Stunden, meistenteils in der Weise, dass sich unregelmässige, sektorförmige Gruppen von gekrümm- ten Trichiten ablösen (Figg. 11, 12). Die diese Erscheinung beding- ende Quellung beträgt ganz bedeutende Zahlen, indem sich hier- bei der längere Diameter der exzentrischen Kartoffelstärkekör- ner etwa 4 bis 5 mal der ursprünglichen Grösse verlängert. Die Quellung erfolgt aber kräftiger in der Querdimension dieser eiförmigen Körner, weil die entsprechenden, aus kristallinischen Elementen aufgebauten Stärkepseudomorphosen beinahe durch- gehend eine sphärische Gestalt annehmen. In der ersten Phase der Quellung sind die blaugefärbten Trichiten noch doppel- brechend; schliesslich verschwindet doch dieses ihr optisches Verhalten. Beim Verwenden verdünnterer Schwefelsäure tritt eine homogene Quellung mit stärker hervortretender kon- zentrischer Schichtung der Körner auf; verwendet man anderer- seits eine konzentriertere Säure, so ruft diese eine wölken- 121 ähnliche Abschmelzung der Körner hervor, wobei im Medium braun- oder blaugefärbte Ströme auftreten. Nach der Ansicht des Verf.-s deuten die diesbezüglichen Ergebnisse auf einen radialkristallinischen, sphäritischen Bau der Stärkekörner. Die von Meyer näher entwickelte Ansicht, dass sich im Stärkekorn dentritisch verzweigte Grundelemente vorfinden, hat sich durch die Ergebnisse des Verf.-s nicht be- stätigt. Im Anschluss hieran erwähnt der Verf. auch seine Beob- achtung, dass parallel mit dem bekannten Verschwinden der optischen Erscheinungen im Polarisationsmikroskop bei Verkleisterung oder Dextrinierung der Stärke, eine Farbbarkeit mit einem vom Verf. näher untersuchten anorganischen Farb- stoff, dem Molybdänblau, auftritt. Während intakte, doppel- brechende Körner ungefärbt bleiben, speichern solche verän- derte. nicht doppelbrechende Stärkekörner diesen blauen Farb- stoff sehr energisch, ganz wie Schleimsubstanzen und verschie- dene andere, vom Verf. geprüfte Stoffe ausgeprägter Hydrogel- natur. Citerad litteratur. Biot. (I) Observations sur la différence physique qui existe entre l’amidon et la dextrine. (Comptes Bendus. Tome V. Paris 1837. p. 905.) Biot. (II) Note sur les phénomènes de polarisation produits à travers les globules féculacés. (Comptes Bendus. Tome XVIII. Paris 1844. p. 795.) Buscai.ioni, L. Sulla struttura dei granuli d’amido del Mais. (Nuovo Giornale Botanico Italiano. Vol. XXIII. Firenze 1891. p. 45.) Czapek, F. Biochemie der Pflanzen. Zweite Auflage. I. Band. Jena 1913. Fischer, H. (I) Ueber Inulin, sein Verhalten ausserhalb und innerhalb der Pflanze, nebst Bemerkungen über den Bau der geschichteten Stärkekörner. (Beiträge zur Biolo- gie der Pflanzen. VIII. Band. Erstes Heft. 1898. p. 53.) Fischer, H. (II) Mikrophotogramme von Inulinsphäriten und Stärkekörnern. (Ber. d. deutschen botan. Gesellschaft. Band XXI. 1903. p. 107. Taf. VI.) Kraemer, H. The structure of the starch grain, (ihe Botanical Gazette. Vol. XXXIV. Chicago 1902 r. 341.) Meyer, A. (I) Untersuchungen übet die Stärkekörner. Jena 1895. 122 Meyer, A. (II) Erstes mikroskopisches Praktikum. Zweite Auf- lage. Jena 1907. Naumann, E. Om mikroprojektion vid naturvetenskaplig under- visning. Arlöv 1921. Nägeli, C. Die Stärkekörner. (Nägeli, C. & Cramer, C. Pflan- zenphysiologische Untersuchungen. 2. Heft. Zürich 1858). Reuss, A. Über Spaltenbildung hei Stärkekörnern. (Zeitschrift für Untersuchung der Nahrungs- und Genussmittel. 32. Band. Berlin 1916. p. 269.) Tunman, O. Pflanzenmikrochemie. Berlin 1913. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Vegetativ skottbildning i inflorescensen hos Hottonia palustris L. Av Otto Gertz. [Mit Figurenerklärung und Résumé in deutscher Sprache]. Ar 1903 beskrev Brundin i denna tidskrift en egen- domlig anomali hos Anemone nemorosa 1. Den yttrade sig däruti, att förutom de tre typiska svepebladen i stängelns spets utbildats ett övertaligt, fjärde blad och i vecket av detta ett som groddknopp fungerande rhizom. En dylik vegetativ skottbildning i blomregionen är be- kant hos ett flertal växter och har även i vissa fall fram- kallats pä experimentell väg genom förändring av de under inflorescensernas utveckling rädande betingelserna. Ett fall, som i ej ringa grad päminner om den av Brundin beskrivna anomalien, iakttog jag för en del âr sedan (juni 1902) hos Hottonia palustris. Fyndorten var en mosse, belägen vaster om Kjävlinge municipalsam- hälle. Individet i frâga, ett särdeles rikblommigt stand, hade utbildat en klase med ej mindre an sju blomkran- sar, av vilka de tre översta ânnu befunno sig i knopp- stadium, den understa redan hade utblommat. Det van- liga antalet blomkransar i inflorescensen hos Hottonia palustris överstiger i allmänhet ej fein. Varje krans bestod av fern blommor, insererade, som hos växten normalt är fallet, i vecket av vart sitt stödjeblad. Endast den nedersta kransen gjorde undantag härifrän, i det att i ena blommans ställe utvecklats ett omkring 4 cm. längt, vegetativt skott med kamlikt pardelade blad och avslutat 1 Brundin, I. A. Z., Rhizombildning pä stängeln hos Ane- mone nemorosa L. (Botaniska Notiser. 1903. p. 233). 124 Fig. 1. Figurförklaring se sid. 127. 125 med en uppenbarligen för övervintring avsedd knopp. Insertionen för skottet var visserligen ett kort stycke, knappt 1 cm., nedanför blomkransens fyra övriga som blommor utvecklade skott, men det torde dock ej râda nâ- got tvivel om att det representerar den femte, liar vege- tativt ombildade blomman i samma krans. De med hänsyn till det beskrivna individet närmare studerade forbâllandena â fyndplatsen medgiva i viss Fig. 2. Hottonia palustris, erster Nodus der Inflorescenz mit den vier Blütenstielen und dem vegetativen Spross in natür- licher Grösse. man en förklaring tili anomalien i frâga. Ä blomstängeln förefanns vid dess insertionspunkt â den submersa skott- axeln 1 ett genom bett av djur eller kanske genom vin- den förorsakat brottställe, sä att stängeln kommit att 1 En orienterande beskrivning av skottbyggnaden bos Hot- tonia palustris har lämnats av Warming i bans uppsatsserie: Smä morfologiske og biologiske bidrag (Botanisk Tidsskrift. Tredie Række. 2. Bind. 1877 — 79) pp. 72, 73. 126 intaga horisontalt läge och nedsänkts under vatten. Ge- nom en geotropisk krökning, lokaliserad tili stängelns understa nodus — det stamparti, varifran den första blomkransen med dar befintliga vegetativa skott utgick, — hade stängeln sedan böjt sig i sin övre hälvt snett uppât ur vattnet. Det vegetativa skottet utgick sidoställt pâ konvexsidan av ifrägavarande knäformigt böjda parti 1 och utbredde sig submerst i vattnet. Tydligen hade även detta anlagts soin blomknopp, men tili följd av sub- mergensen, vilken efter allt att döina skett sä tidigt, att anlaget ännu befann sig i indifferent, meristematiskt stadium, förvandlats, under inflytande av de ändrade utvecklingsbetingelserna, tili en vegetativ, bladbärande knopp. Den förklaring, jag lämnat tili individets anomala förhallande, vinner ett visst stöd genom de empiriskt vunna belägg, som den experimentella morfologien givit för en dylik omvandling af florala anlag tili vegetativa. Särskilt skall erinras om Klebs’ och Göbels iakttagel- ser 2, vilka visât, att en omstämning bos anlagen i denna riktning later sig induceras genom kultur vid ökad fuk- tighet och à andra sidan företrädesvis gör sig gällande hos isolerade, säsom sticklingar odlade inflorescensaxlar. Just för det beskrivna fallet Hottonia träffa dessa bäda vilkor in. Den vid basen avbrutna stängeln har otvivel- aktigt varit hänvisad att, atminstone till nagon del, fera en sticklings mera självständiga liv, da den genom ska- dan partiellt isolerats frän individets övriga skottsvstem, 1 Den pä fotografierna framträdande konkavsidiga inser- tionen beror, som figurfôrklaringen upplyser, pâ mekanisk för- skjutning av skottet vid exemplarets pressning. 2 Klebs, G , Willkürliche Entwickelungsänderungen bei Pflanzen. Jena 1903. pp. 68 ff. — Klebs, G., Über künstliche Metamorphosen. (Abhandlungen der naturforschenden Ge- sellschaft zu Halle. Band XXV. Stuttgart 1906.) pp. 67 [199] ff. — Goebel, K., Einleitung in die experimentelle Morphologie der Pflanzen. Leipzig & Berlin 1908. pp. 122, 233 ff. 127 och vidare det här tili vegetativt ombildade florala skottet utvecklats heit submerst. Att detta skott utvuxit, om ock lateralt, pä konvexsidan av den krökta stängeln och här nâtt en väsentligt kraftigare utbildning än de vid samma nodus insererade blommorna far kanske ocksa sättas i samband med en kamptotrofisk, av krökningen härrörande befordran av konvexsidan hos den böjda stammen (Bücher, Göbel) 1. Till slut skall tilläggas att vid basen av ett blom- skaft, tillhörande samma verticill som ovan beskrivna skott, utvecklats en liten adventivrot i stödjebladets veck. Huruvida denna rot befann sig ovan eher under vattenytan blev vid fyndtillfället ej undersökt. Warming 2 3 omnämner att hos Hottonia palustris birötter heit allmänt skjuta fram ur bladaxlarna. Den nu beskrivna anomalien synes ej ha tidigare uppmärksammats. Penzig 3 omnämner hos Hottonia pa- lustris endast följande avvikelser: fasciation av stammen, bildning av adventivknoppar i bladvecken samt ändrade talförhällanden hos blommorna. Förklaring till bild 1. 1. Hottonia palustris, das in obiger Darstellung beschrie- bene Individuum (etwa Vs Grösse). Am ersten Nodus der In- florescenz finden sich statt normal fünf nur vier schon aus- geblühte! Blüten, aber daneben auch ein seitlich an der kon- vexen Seite dieses geotropisch gebogenen Knotens inserierter vegetativer Spross; bei der Konservierung des Exemplars ist der betreffende Spross mekanisch nach der konkaven Seite verschoben worden. 1 Bücher, H., Anatomische Veränderungen bei gewaltsamer Krümmung und geotropischer Induktion. (Jahrbücher für wis- senschaftliche Botanik. Bd XLIII, 1906. p. 271.) — Goebel, K., 1. c. p. 82. 2 Warming, E., 1. c. p. 82. 3 Penzig, O., Pflanzen-Teratologie. Zweite Auflage. Band III. Berlin 1922. p. 14. 128 Résumé. Der Yerf. beschreibt eine bisher unbeachtete Anomalie der Inflorescenz bei Hottonia palustris. Am ersten Nodus waren statt normal fünf Blüten nur vier entwickelt, aber daneben auch ein vegetativer Spross, welcher, nach der Ansicht des Verfassers, morphologisch der fünften, metamorphosierten Blütenanlage entspricht. Am Stiele der Inflorescenz war eine durch Verwundung hervorgerufene Knickung vorhanden, und der infolge dessen horizontal ins Wasser umgefallene Stengel hatte sich durch eine geofropische Krümmung am ersten Kno- ten schräg aufwärts gerichtet. An der konvexen Seite dieser knieförmigen Biegung war lateral der betreffende vegetative Spross entwickelt, welches Verhalten hinsichtlich der Lokali- sation des Sprosses offenbar durch die von Bücher und Goebel nachgewiesene kamptotrophische Beförderung der konvexen Seite gebogener Stengelteile seine Erklärung findet. Anderer- seits wird die vegetative Metamorphose dieser ursprünglichen Blütenanlage als eine Folge der submersen Entwicklung der- selben erklärt, und der Verf. weist ferner auch darauf hin, dass die Inflorescenz, infolge der durch die basale Verwundung des Stiels bedingten teilweisen Isolierung gewissermassen hin- sichtlich der Entwicklung mit derjenigen eines Stecklings ver- gleichbar zu sein scheint. Nach Ki.ebs und Goebel rufen ja bekanntlich diese beiden Entwicklungsänderungen in gewissen Fällen eine vegetative Metamorphose der Blütenanlagen hervor. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Om Lysimachia Nummularia i Sverige. Av K. V. Ossian Dahlgren. I vâr flora finnas en del arter, som hos oss ei eller endast sällan utbilda frukter sasorn Acorus Calamus, en del Allium- arter, Armoracia rusticana, Calamagrostis epi- gejos, Cardamine pratensis, Cerathophyllum demersum, Den- taria bulbifera, Deschampsia alpina, Elodea canadensis, Hgdrocharis morsus ranae, Lemna-arter, Lysimachia Num- mularia, Phragmites vulgaris, Poa bulbosa. Polygonum viviparum. Ranunculus Ficaria och Stratiotes aloides. Or- sakerna härtill äro växlande, fast ej alltid säkert kända. Den uteblivna fruktsättningen hos Lysimachia Num- mularia har kanske undgâtt manga botanisters uppmärk- samhet. Själv kom jag av en tillfällighet att observera förhällandet, da jag för ett tiotal âr sedan päbörjade en utvecklingshistorisk undersökning av Primulacéerna. Trots jag sedermera genomgatt stora herbariesamlingar av Lysimachia Nummularia i in- och utländska inuséer, har jag endast funnit fruktiücerande exemplar frân tre lokaler, av vilka en var svensk: Helgerum, Vestrums socken i Smaland. Ett Studium av floror och annan litteratur visar ocksä, att fruktsättning är ett mycket sällsynt fenomen. I allmänhet nämnes intet om kapslarna bos Lysimachia Nummularia, även om dessa äro beskrivna hos andra arter inom släktet. I den svenska floristiska litteraturen är det endast Areschoug (1881, s. 129), som i sista upp- lagan av Skanes Flora säger nagot positivt: »Frukt klot- rund, sällan utvecklad.» Av det stora antal utländska floror, som genomgatts, har jag endast funnit sex, där frukten omtalas. En hei del uppgifter om att fruktsättning Botaniska Notiser 1922 9 130 ej har iakttagits och om att växten alltid eher nästan alltid är steril finnes ocksà i litteraturen. För närmare upplysningar hänvisas tili ett kommande hafte av Here- ditas, dar jag raera utförligt behandlat växtens sterilitet och fruktsättning. Lysimachia Xummularia sprides vegetativt ytterligt lätt. Detta i förening med den sällan iakttagna fruktsätt- ningen kom mig att förmoda, att samtliga exemplar pä ett stalle i regeln endast vore att betrakta som individu- aliserade skott frân en och sarama ursprungsplanta, att vi med andra ord hade att göra med en enda klon. Om nu växten vore självsteril, künde naturligtvis ej fruktsätt- ning komma tili ständ inom klonen. Denna min arbetshypotes har jag sedermera funnit uttalad av Hermann Müller (1873, s. 349), som i för- bigäende framkastat, att växten är steril »vielleicht weil alle Exemplare derselben Gegend Theilstücke desselben Stockes sind.» Warming (1877, s. 120) skriver: At selvbestovning imidlertid ikke vil fore til noget Resultat, derpaa tyder det, at Planten naesten altid er steril.» (I sitt autoreferat i Justs Bot. Jahresb. säger han, att: »Früchte werden doch nie beobachtet.») Kerner v. Marilaun (1898, s. 363) uppräknar vär växt bland nägra arter, där självpollination ej ger nâgot résultat. Genom att pollinera exemplar frân vitt skilda trakter med varandra borde man tydligen ha utsikt att erhalla genotypiskt olika föräldrar och kanske därför ocksa frnktsättning. Jag inlörskrev för den skull plantor frân olika delar av Europa och utförde med dessa under somrarna 1918 och 1919 närmare 800 pollineringar. En del, ehuru-relativt fä, voro självpollineringar, vilka alla gävo negativt résultat. Korspollinering hade däremot i Hera fall fruktsättning tili följd. En översikt av mina försök lämnar schemat sid. 131. De stora sitTrorna betyda antalet erhällna kaps- 131 «a dB v. — < :CÖ 9 Ultuna Västeräs Surte Lund Kristiania Helsingfors Bonn Leipzig München Wien Bern s 05 032 (2)34 2S U2° 032 2139 lio (6)11 (5)U (3)1° (2)4 l5 61° o3 0'5 o4 0io O2 89 o8 0io 07 2« 09 20 28 22 ' till 2>3 1113 (5)1° 46 (l)7 o5 4.15 0io OH 1311 (2)10 l9 410 fl2 713 8 10 01 410 (2)« Översikt av försöken med Lijsimachia Nummularia. — Stora siffror beteckna antalet erhâllna frukter; de smä angiva antalet pollinerade och aterfunna blommor. Parenteser betyda, att kapslarna genomgâende varit dàligt utbildade. lar, de smä tili höger antalet pollinerade och sedan âterfunna blommor. Parenteserna ange, att kapslarna voro dâligt ntvecklade. För atl skilja de behandlade blommorna at, ombundos de med olikfärgade tradar. Det visade sig dock sedermera, att över hundra blommor av skilda orsaker ej künde âterfmnas, dâ pä senhösten kulturerna generalmönstrades. Ett par av mina försöks- parceller blevo tvvärr av misstag uppgrävda av trädgärds- personalen. Exemplaren fran Surte voro planterade pa en torr ocb ogynnsam växtplats. — De gjorda försöken 132 bekräftade min förmodan, att växtens ofta uteblivna fruktsättning berodde pä själ vsterilitet. Av schemat framgär, att kapslar utbildades olika lätt efter olika kombinationer. Kapslarnas storlek künde ocksä vara högst väsentlig. Särskilt gynnsamma kom- binationer voro t. ex. Ultuna X Bonn (1420), Ultuna X Wien (2139), Västeräs X Wien (610), Lund X Wien (89), Kristiania X Wien (2028), Bonn X Leipzig (ll11), Bonn X Wien (ll13), Wien X Bonn (810), o. s. v. I allrnän- het ge väl de omvända kombinationerna ocksä ett gott résultat, ehuru mina försök ej alltid visât detta (Ultuna X Wien 2139, Wien X Ultuna l9; Lund X Wien S9, Wien X Lund l12). Kanske det da endast föreläg en tillfällighet. — I mänga fall inträffade visserligen frukt- sättning ehuru med tydlig svärighet. Kapslarna voro stundom ocksä smä och innehöllo förkrympta frön. — Om fruktbildning uteblir, och detta ej är beorende pa ogynnsamina yttre betingelser, har man dock därför ej rättighet att sluta tili, att försöksplantorna tillhöra sam- ma klon. Genom under det senaste decenniet av flera forskare utförda undersökningar över självsterilitet veta vi ju, att pa sexuell väg uppkomna plantor vid korsning sinsemellan än kunna vara fertila och an sterita. Revor frän Kristiania och Wien planterades växel- vis pä ett land som fick stä orört under sommaren. Resutatet blev att flera tiotal frukter utbildats, som tyd- ligen uppkommit efter naturlig korspollination. Allt sedan Jost är 1907 visade, att hos nägra arter det egna frömjölet visserligen gror pä market, men pollen- slangarna växa sä längsamt, att fröämnena i regeln ej hinna befruktas, har man gjort liknande iakttagelser pä ett flertal mer eller mindre självsterila växter. Tyvärr har jag endast fixerat ett par dussin pistiller för mikro- skopiska préparât. Efter självpollination iakttogs dock i ett fall pollenslangar växande ned genom en stör del 133 av stiftet. Att smâ och dâliga kapslar ibland utvecklats kan kanske, bortsett fran andra orsaker, tänkas bero pä att blott enstaka fröämnen befruktats. Fran vart land känner jag som nämnt endast en lokal, dar spontan kapselbildning iakttagits nämligen Helgerum, Vestrums socken i Smäland, dar 1858 frukti- ficerande exemplar insamlades av S. A. Gödecke. Fil. kand. H. Bäcksthöm har haft vänligheten att 1920 under- söka ifrägavarande lokal och sände mig därifran ocksa en frukt, den enda han lyckats uppspära. Han meddelar, att växten ymnigt förekommer omkring prästgärden och trädgarden. Detta tyder ju pa, att Lysimachia Nummularia en gang planterats pa platsen, och att härvid antagligen sattes genotypiskt olika plantor. Frukten är rund, vitgul tili färgen och med rödaktiga smä sekretbehällare. Den öppnar sig med fern valvler. Fröna äro brunaktiga, tili formen mer eher mindre tre- kantiga och sitta djupt insänkta i placentan. Efter anthesen böja sig blomskaften ned mot marken, dar frukterna utbildas dolda i den täta bladmattan. I analogi med Hera andra dylika växter skulle man kanske A’änta sig en myrmekochor fröspridning, men nägon an- tydan till nagot slags »elaiosomw-bildning finnes likväl ej. Sernander (1906), som ingaende studerat myrornas betydelse för växternas spridning, har ej iakttagit nagra frön. — Om fröna ej vätas, kunna de halla sig flytande pa vatten och därigenom kanske understundom ocksa spridas battre än genom en enbart autochor avläggning. Langt effektivare än fröspridning är vegetativ pro- pagering. Det material av växten, som jag fick mig till- skickat ifrän Wien, föreföll att vara alldeles odugligt, men sedan de vissna revorna en tid fatt ligga pa ett fuktigt ställe, utvecklades dock nagra gröna skott. Lysi- machia Nummularia växer ju ol'ta pa fuktiga, tidvis över- svämmade Ställen, och det är ju klart, att skottdelar lätt skola komma att ingâ i driften. Sernander (1901) 134 meddelar i sin spridningsbiologi fiera exempel härpä. Glück (1911, s. 159) omtalar, att växten lätt kan överga till ett submerst levnadssätt och blir da vintergrön. Denna amfibiska förmäga gynnar naturligtvis en spridning ge- nom vatten. Lysimachia Nummularia svnes vara utbredd over heia Europa. I Amerika uppträder den förvildad. [I Lauenburg vid Elbe är den enligt Keilhack (1884) fun- nen fossil i interglaciala lager.] Hos oss har nog växten, Skâne dock kanske undantaget, ej fran början haft hem- ortsrätt. Den är i hög grad kulturspridd. Dess jämna, vackra bladmatta. de klargula blommorna (som utsända en svag men utsökt fin doft) och dess förmäga att kunna trivas pa saväl sidlänta som torrare lokaler 1 göra den ocksä väl förtjänt av odling. En gang inkommen haller den sig gärna kvar och sprides lätt vidare, om beting- elserna härför äro gynnsamma. I sitt uppträdande verkar den dä ofta füllt spontan, ingäende i naturliga växtsam- hällen. \Tidstâende karta visar utbredningen av vär växt i Sverige. För dess upprättande har jag genomgätt litte- raturen, granskat herbarierna i Uppsala, Lund och Stock- holm samt dessutom av fiera botanister erhällit lokal- uppgifter. Till alla dessa riktar jag härmed mitt tack: Fil. mag. E. Almquist, Fil. D:r I. Arwidsson, Docent E. Asplund, Fil. kand. G. Björkman, Fil. kand. H. Bäck- ström, Fil. D:r G. Böös, Docent E. Du Bietz, Fil. kand. 1 Barxewitz (1898, s. 4) meddelar följande iakttagelse fran Brandenburg: »Die Pflanze war neben einer Weide unten am Stamm auf dem Erdboden entwickelt, und stieg von ihrem nor- malen Standort aus am Stamme der Weide epheuartig empor ». I samband harmed kan omtalas, att Serxaxder (1901, s. 374) funnit orten växande pâ stammarna i en stör Salix aurita- grupp. »Värfloden», skriver han, »gär ibland ganska högt pâ stammarna och har i den sprickiga barken anbringat en del groddskott, som sedan i löfverkets djupa skugga ut- vecklat sig som epifyter». 135 F. Hard af Segerstad, Fil. kand. Elsa Jacobowsky, Käpten J. Kinnander, Teol. lie. S. Linder, Fil. lie. C. Malmström, Professor H. Nilsson-Ehle, Fil. stud. T. Fig. 1. Lysimachia Nummularia i Sverige. R ingar utmârka nâgra stallen, dar växten särskilt uppgives vara odlad. Norstad, Docent G. Samuelsson, Professor H. G. Sim- mons, Fil. lie. R. Sterner och Fil. stud. A. Westfeldt. I särskilt stor tacksamhetsskuld star jag till den först 136 nämnde, Fil. mag. E.Almquist, sora haft vänligheten att ställa heia sitt stora material fran Uppland till mitt för- fogande. Växten är känd fran halvtannat hundratal socknar i Sverige. Av kartan och fyndortförteckningen i slutet av denna uppsats framgar att den har tva utbrednings- centra hos oss nämligen Skane och de mera östliga delarna av Mälaromrädet. Utbredningen för övrigt över- ensstämmer i stört sett med fiera s. k. ekväxters. Den undviker ocksä det smaländska höglandet, »Furubygden» i Skane samt de inagra sydöstliga delarna av Västergöt- land. Pâ en hei del stallen är den säkerligen direkt odlad (men haller sig kvar utan särskilda atgöranden), ehuru detta ej särskilt papekas h Sä skriver Rudberg (1902) om västgötalokalerna: »Troligen pâ de fleste af dessa växeställen blott förvildad, i Skallsjö dock ’nog fullkomligt vild’». Intressant är växtens uthredning i Mälaromrädet. Sedan Linnés tid var den känd fran Uppsalatrakten och finnes nu ingalunda sällsynt utmed fjärdarna fram 1 »Nummularia, Fl. 168, som brukas i apotheken, wäxte allmänt wid Häckeberga sjö stränder», skriver Linné (1751, s. 280). Växtens medicinska användning i gängna tider har kanske ock bidragit till dess spridning. — Drogen Nummulariæ herb a var visserligen enligt Linné (1749) föräldrad (»exoleta») men brukade användas mot för stark menstruationsblödning (Menorrhagia), »hvit fluss» (Leucorrhæa) och inre sär (vulnera interna). Växten har tydligen förut haft en synnerligen mäng- sidig användning liksom sä mänga andra nu ur bruk komna läkedomsörter. I sitt folkmedicinska sammelverk upplysa oss Hovorka och Kronfeld (1908, s. 349) om att: »Das Krant mit Schmer zerstossen dient als Pilaster auf verhärtete Drüsen, auch auf Geschwüre. Gegen Gicht lässt man den Dampf des abgebrühten Krautes, das noch mit anderen Kräutern gemischt ist, auf die Glieder einwirken.» — Gandoger (1875, s. 155) om- talar, att den verkar sammandragande, särläkande och renan- de samt motverkar skörbjugg. — Schkuhr (1864, s. 116), som ock avbildat en kapsel, omtalar följande: »Mit einem ölichten Ausgusse tödtet es auf den Kornböden die Kornwürmer». 137 till Stockholm. Pâ de ofta lâga och sidlänta stränderna har växten funnit utmärkta lokaler, varifran den ock lätt föres vidare vattenvägen. Kanske den en gang lik- som kungsängsliljan sluppit ut fran botaniska trädgär- den i Uppsala och sedan spritt sig utmed Fyrisan och Mälarstränder- na. Trots Lysimachia Nummularia i dessa trakter ofta verkar füllt na- turaliserad, är den nog en tämligen sen inkomling. I annat fall skulle säkert de äldre botanisterna oftare ha omnämnt den. — I Thunbergs Flora Strengnesensis av är 1791 omtalas ej växten. Docent G. Sa- muelsson har meddelat mig, att han vid sekelskiftet kände Lysima- chia Nummularia frân en avstjälp- ningsplats vid nya kyrkogärden i Strengnäs men däremot ej fran Mä- larstranden vid Sundby, dar den nu uppträder massvis. — Fran de västra delarna av Mälaren äro hit- tills ej nägra fynd gjorda. Ogynnsamma strömförhal- landen ha väl ännu sä länge motverkat en spridning at detta hall. Vid mina korsningsförsök fann jag, att frukterna i regel mognade däligt. Ofta överraskades kapslarna av frosten, da de ännu voro tämligen outvecklade. Antag- ligen sammanhänger detta med att Vegetationsperioden i Uppsala är för kort. Växten skulle saledes ungefär här ha nätt sin nordgräns, om dess fortplantning ej försigginge pä vegetativ väg. 138 Svenska växtplatser. I nedanstâende förteckning har jag upptagit alla av mig kända förekomster, jämte sä vitt möjligt tidsuppgifter för fyn- den, sâvida de ej framgà av litteraturcitaten. De fiesta av Almquists fynd äro gjorda omkring 1910 och Björkmaxs 1919. Skàne. Benestad: 1919 enl. G. Böös. Bjäresjö: Bjäresjöholm (Leche). Bosjökloster: Klinta 1921 enl. F. HÄrd af Segerstad. Brunnby: Kullaberg (Gyllenstjerna), allmän pä Kullen (Lilja 1870). Burlöf: Alnarp, »mellan Alnarp och Lommavägen» (Lilja); Dalby enl. H. G. Simmoxs. Fjârestad: Valläkra bro (Lilja). Flackarp: Kanniksmarken i groparna (Lilja). Genarp: »Nummularia — — wäxte allmänt wid Häckeberga sjö strânder». (Lixné 1751, s. 280). Gladsax, (Lilja 1870). Glimâkra, (F. W. C. Areschoug 1881). Gustafs: Hafgärdssjön (Lilja). Hörby: Osbyholm 1886, H. Thedenius H. Ups.; i betesmark vid än 1920 enl. F. Hard af Segerstad. Kristianstad: Christianstads grafvar (Lilja); Christianstad 1858. C. O. J. Hamnström H. Ups.; 1864 J. F. Widgren H. H.; Nosabyvallen 1865, J. B. Welander H. L.; Tivoli 1920 enl. J. Kixxaxder. Lund: 1873 R. Thelander H. Ups.; utanför bot. trädgärden 1885 och 1918 enl. H. G. Simmoxs; dessutom vid hospitalet. Lângarôd: Farhult, J. W. Zetterstedt. Malmö: »Seje-Flod öfwerrestes en quart förrän man kom fram til Malmö, vid henne wäxte Nummularia» (Linné 1751, s. 179). S. Mell by: Stenshufvud (Lilja), 1918 enl. R. Sterner; Esperöd (Lilja), 1851 Boheman H. Ups. Nosaby: 1884 H. Tedin H. L.; mellan Näsby och Nosabv (Lilja). Raus, (Lilja). Rödinge: Ekerpd (Lilja 1870); Rödingeskogen 1852, H. H. Ce- dergren H. Ups. Simris: »Nummularia wäxte i fuktiga ängar och wid diken heit wild, sä att Apothecarne icke behöfwa förskrifwa henne utifrân» (Linné 1751, s. 141). 139 Simrishamn: (Wahlenberg 1824), 1892 0. R. Holmberg H ■ L.; »mellan Cimbritshamn och Ystad» 1833, J. E. Areschougs herb, in H. Ups. Skarhult, 1896 E. Sahlin H. L. Skegrie, (Lilja 1870). V. Skrävlinge: Bulltofta penes Malmogiam (Leche). Skurup: Svaneholm (Lilja). Svedala: Aggarp 1907, S. Selander H. H. Sövestad: Krageholmssjön (Lilja). Välinge: Vegeholmsan (Lilja); Rögle 1862, C. J. Hultberg H. L. Ahus: Yngsjö 1920 enl. J. Kinnander. Öfved: Oefvidscloster (Leche); Öfvedskloster i Kalfhagen strax norr om landsvägen mellan bokskogen och vagen (Lilja); Blommeröd 1898, P. Borén H. Ups. Öja: Öja (Lilja 1870); Öja mosse 1876; E. Ljungström H. H. Ystad, (Wahlenberg). Dessutom vid Löddeström pâ fiera stallen, vid Höjeän, Val- leröd i dalen ät öster, Köpingeäns gamla fära, mellan Hammenhög och Stenshufvud vid alla bäckar samt Sö- derslätt (Lilja). Blekinge. Karlshamn: (Lindblom), 1889 H. Bergman; i väggropen vid brunnsparken (Gosselman); Bellevue; »finnes trol. numera ej vid ’Brunnsparken’ (= Surbrunnen)» (Nordstrom). Karlskrona: Sunna (B. Holmgren). Nettraby: Stora Vörta, Trantorp (Gosselman, B. Holmgren); Marielunds tegelbruk (Svanlund). Smàland. Angelstad: Talrikt vid Stationen enl. F. Hard af Segerstad. Högsby: Berga 1887, H. O. Lindquist H. L. Jönköping: Henriksbo (»vild?») 1885, A. Arvén H. L. Ljungby: Biskopsgärden (Hebert). Loftahammar: Grönsö slott i parken 1913 enl. Elsa Jaco- bowsky. Näbbelöd: Änganäs (Scheutz). Tingsäs: Tingseryd 1920 enl. F. Härd af Segerstad. Västerrum: Helgerum (Hartman 1864), 1858 S. A. Gödecke H. Ups., 1876 C. Lindman H. Ups., 1916 C. E. Gustafsson H. L-, 1920 enl. H. Bäckström. Västervik: (Hartman 1864); Marnäs 1863, Fristedts herb. Älmeboda: Gamla Älmeboda 1920 enl. F. Härd af Segerstad. 140 Hailand. Gàsevadholm, 1887 J. A. Gabrielsson H. Ups. Harplinge, 1887 E. Ardell H. Ups. et H. L. Hasslöf, (Fries). »Hall, maxime austr.» (Fries); pâ fiera stallen i södra och mellersta Halland (Lixdeberg). Bohuslän. Rödbo: Surte 1919 enl. H. Nilsson-Ehle. Pâ fiera stallen i södra oeh mellersta Bohuslän (Lindeberg). Dalsland. Âmâl, 1897 N. Boberg H. Ups. et H. L. Västergötland. Berg: Prâstbolet (Redberg). Björsäter: Prâstbolet (Redberg). Falköping: Mösseberg i badhusparken 1912, H. F. Lundberg H. Ups., 1919 enl. Elsa Jacobowsky. Frôjered: (Redberg); prâstgârden 1889 E. Brostrôm H. Ups.; pâ ett sankt stalle i prâstgârdens trâdgârd 1920, mojligen planterad pâ 1870-talet enligt S. Linder. N. Fàgelâs: Almnâs (Rudberg). Göteborg: Bokedalen enl. Wahlberg (J. E. Areschoog); Lo- rentzberg 1845 H. Ups. Hassle: Nordgârden (Rudberg). Hjârpâs, (Redberg). Hâkantorp: Seltorp (Redberg). Kinnarumma: Viskafors 1918 enl. G. A. Westfeldt. Lidköping, (Redberg). Lundby: Rva 1883, G. Wallin H. L. Skallsjö: Nääs (Nattsén), 1885 P. Dusén H. Ups.; Tollered (Redberg), 1894 A. Bagge H. Ups. Skara, (Redberg). Vartofta-Asaka: Nâra kyrkan (Redberg). ürgrj'te: »Ad Liseberg 1813 lecta a mag. Rönnow» (Wahlberg). Östergötland. Borg: Kneipbaden 1916, K. Johansson H. Ups. Kvillinge: Krusenhof (»planterad?») (Westerberg); Forshag vid en bäckstrand enl. T. Norstad. Jonsberg: Arkösund, vägkant enl. B. Lendman. (Ej pâ kartan). 141 Mjölby: 1913 G. Johansson H. L. Rök: Prästgärden (Kindberg), 1867 Ph. Trybom H. Ups. Skedevi: Tisenhult 1877, A. Y. Grevillius H. Ups. Svanhals: Prästgärden (Kindberg). V. Tollstad: »Mellan Korset och Södra Djurledet enl. J. Bohman» (A. F. Holmgren). Väderstad: Nära kyrkan (Kindberg); Valby 1881, H. Dalstedt H. L. Enligt Kindberg växande vid Dagsmosse vid Omberg. Öland. Algutsrum: Möllstorp (Sjöstrand), Algutsruins gärde 1852, A. Ahlquist H. Ups.; Stora Huit 1918, R. Sterner H. H. Glömminge, 1887 R. Engdahl, Kalmar läroverks herb. Torslunda: Vid vagen tili Tveta (Sjöstrand); Tveta gärde 1852 A. Ahlquist H. H.; Arontorp 1884 C. A. E. Lenström, H. Ups. et H. L. Gotland. Klinte: Vid vägen mellan Strands och Valla (Eisen och Stux- berg); vid kyrkan (Johansson 1910); Klintehamn 1861 K. F. Thedenius H. Ups.; Valla kvior 1873 K. F. Thede- nius H. H., 1881 M. Lönnroth H. H., 1894 K. Johansson H. Ups. et H. H.; .vid vägen mellan Odvals och Rannarve 1910, K. Johansson H. Ups. Visby: (Wahlenberg); i en trädgärd vid hamnen (Eisen och Stuxberg); fordom vid Visby (Johansson 1897). Södermanland. Bä linge: Mästena (Thedenius), 1869 S. O. Westerberg H. H. Brännkyrka: Ormsjön vid Pungpinan (Hokberg). Hölö: Tullgarn 1871 — 91 (Thedenius. Bot. Sällsk.), 1864 P. A Westling H. L. Mariefred: Gripsholm (Thedenius); Karlsborg enl. I. Ar- widsson. Nyköping: Västra kyrkogärden enl. E. Asplund. Salem: »Fägelsta (Thed. 1859) — 79» (Bot. Sällsk.) Stigtomta: Prästgärden (Thedenius). Stockholm: Längholmen (Bot. Sällsk.). Stora Malm: Öster-Djulö vid Tegelbruket (Hofberg). Strengnäs: Tosterön, Asby storäng (Hofberg); Sundby 1909, G. Samuelsson H. Ups.; enligt G. Samuelsson i stora 142 mängder vid färjstället pä Tosterön och pä 1890-taIet växande utanför kyrkogârden. Södertelje, (Bot. Sällsk.), 1889 C. Trâgârdh H. Ups Torshälla: Torshälla och Östby (Wikström 1824); Yäsby och Ängsholm (Thedenius); »i en beteshage vid Väsbyviken nedanför Yäsby» (Hofberg); »ad Yäsby mox infra hor- tum alibique circa Yäsbysjön» 1833, Herb. Hartman in H. Ups. Tveta. (Bot. Säi.lsk.). V. Yingäker: Säfstaholm (Thedenius), 1863 C. Indebetou H. H.. 1876 C. Elgenstierna H. Ups., 1886 E. Hemmendorff H. Ups. Ö. Yingäker: Eorsa bruk, frän början odlad enl. C. Malm- ström. Yärdinge: Prästgärden, förvildad (Bot. sällsk.). Ytter-Selö: Dämmen vid Mälsäker (Hofberg), 1851 H. Hallin H. H. Âker: Àkers Styckebruk 1899 enl. G. Samuelsson. Öfver-Selö: Yala gärde samt Nybble och Janslunda ängar (Hofberg). Öster-Telje, (Bot. Sällsk.). Nerike. Almby, 1873 F. Elmquist. Ekeby: »Flerstädes i Ekeby by» (Hedera); 1901 »f. d. kommi- nister Bergs park», T. Svedberg H. Ups. Kräklinge: (Wahlenberg); Folkvi östra äng (Gellerstedt), »i sednare är förgäfves eftersökt» (C. Hartman). Kumla: Yxhult enl. E. Adlers (C. J. Hartman 1879), 1879 F. Elmquist H. L., 1888 (Trolander). »Mosjö? enl. uppgift» (Gf.llerstedt). Uppland. Alsike: Flottsund vid Malinsgrop 1853, E. P. Fries H. Ups.; Krusenbergs strandängar enl. E. Almquist. Balingsta: Bonäs och Yik enl. E. Almquist. Bondkyrko: »Ad lacum Mälaren juxta Wärdsätra copiose» (Myrin); 'Ultuna, Liljekonvaljeholmen, Yärdsätra (The- denius); frän Ultuna och Yärdsätra föreligga fiera exem- plar i herbarier, och växten frodas där ännu. Boo: Hasseludden (Smith). Bromma: »Traneberg (Thed. 1859) — 1910» (Bot. Sällsk), 1905 143 G. E. Du Rietz H. Ups.; Johannelund 1917, Herb. A. Valentin enl. E. Almquist. Dalby: Hammarskog 1903, H. Smith H. Ups.; Süby enl. E. Almquist. Danderyd: Djursholm (Bot. Sällsk.); Svanholmen enl. E. Almquist. Danmark: Kungsängen (Linné, Wahlenberg); »Klingsängen vid flottbryggan» 1818 G. Wahlenberg H. Ups., Kungs- ängen 1867 K. Lindblom H. L. Fortfarande allmân. Ed: Kyrkogârden 1912, Runsa 1853 (Rot. Sällsk.); ymnig vid Oxundasjön och flerstädes vid Runsa enl. E. Almquist; Mälarstranden nedanför Härfva enl. G. Björkman. Forsmark: I parken (införd) enl. E. Almquist. Färentuna: Sjöängen 1901 (Bot. Sällsk.); Eidgarn enl. E. Almquist och G. Björkman. Hammarby: Ymnig vid Oxundasjön enl. E. Almquist. Hillersjô: Rikligt pâ Väntholmen enl. E. Almquist; Hillervik och Rosenhill, gungfly vid stranden enl. G. Björkman. Holm: Sjöö enl. E. Almquist. H usby-Ärlinghundra: Ymning pâ strandängarna vid Ste- ningeviken och Flatterviken enl. E. Almquist. Hâbo-Tibble: Vik 1886, C. Söderström enl. E. Almquist. Hâtuna: Signildsberg enl. E. Almquist. J är fäll a: Kallhäll 1909 (Bot. Sällsk.); Riddersvik och Kyrk- hamn enl. E. Almquist; Görväln och Sandudden enl. G. Björkman. Knifsta: 1877 G. Löfgren H. Ups. et H. L.; vid Noor i parkens strandsnâr mot Säbysjön och 11. andra st. enl. E. Almquist. Kulla, 1917 enl. G. Björkman. Li dingo: Kyrkogârden, G. A. Ringselle enl. E. Almquist. Lofö: Flerstädes, Drottningholm 1888; Kungshatt 1902 (Bot. Sällsk.); Rörby (Thedenius); Drottningholm 1909 S. Se- lander och 1913 E. L. Ekinan H. H.; Drottningholm, Kersô 1916, C. A. Ringensson H. Ups.; Kungshatt, Boviken och Malmvik enl. C. Malmström; Lindöbro enl. E. Alm- quist; Edeby och Hästhagen enl. G. Björkman. Norrsunda: Rosersberg (Thedenius); Rosersbergs slott 1888. T. Peyron H. H.; Rosersberg flerstädes pâ gräsmark i parken, strandängar vid Skarfven, Rosersbergsviken, Ro- sendalsân, Oxundasjön samt torpen Hagen och Norrboda enl. E. Almquist; Verka kvarn enl. E. Asplund. Rasbo: Lundby 1887 C. E. Fleetwood H. Ups. 144 S : t Olof: Venngarn 1883 C. O. Lundgren. Upsala Studentkârs herb. S : t Per: Eriksund enl. E. Almquist. Sigtuna: Snôrin 1881. M. M. Floderus H.. Ups; Mâlarstranden vid staden, F. Agelin 1920 enl. E. Almquist. Skokloster: Stavsund, Xorsholmen, mellan Hatet och Xors- holinen, vid en vik av Ekoln XO om Bagarbo, Vâder- kvarnsbacken. Lillâker, Sanda, Lugnet och i närheten av Fattasbo enl. G. Bjôrkman. Skâ: Flerstâdes (Bot. Sâllsk.); Edebv och landsvâgsdiken vid Troxhammar enl. E. Almquist. Soin a: Bergshamra 1866, Ellenhill 1903 (Bot. Sällsk.); Karl- berg (Lagerheim. Bot. Sâllsk), 1890 H. Hamberg H. Ups., 1894 S. Yelander H. L.; Hufvudsta 1896 (Bot. Sâllsk.), 1915 C. A. Ringensson H. L.: Tivoli 1899, Herb. A. Valentin. Stockholm: Frescati 1912, Bàlambshof (»Yäxer pâ Kungshol- men i ângen nedanfdr Râlambshofs Trâdgârd, temmeli- gen ymnig») 1828—41. Skuggan (Bot. Sâllsk., Wikström, Thedexius); Karlbergssjön enl. E. Almquist. Stockhol ms- X äs: Xorra Stäket (Thedenius), Almare-Stâket och Ôrâker enl. G. Bjôrkman; Lennartsnâs 1921 (J. Wal- denstrom), Klintholmen och Tibbleviken enl. E. Almquist. Sànga: Flerstâdes (Bot. Sâllsk.); allmän vid östra stranden, Hskarudden nära Svartsjö enl. E. Almquist. Uppsala-Xâs: 1876 J. Sahlin H. H.; Lurbo, Bodarne och Ytternäs enl. E. Almquist. Yassunda: Ekhamnsviken enl. E. Almquist; Xâset och Tursbo enl. O. Lundblad; Ragnhildsvik enl. E. Asplund 1919. Vaxholm: Tynningö nära Myrnäs 1895 (Bot. Sâllsk.). Yästeräker: Sundby enl. E. Almquist. Yâtô: Lidô (Schagerstrôm), 1845 Herb. Hartman in H. Ups. Öfvergran: Pâ holmen Skegarn enl. G. Bjôrkman. Värmland. Arvika: Yik 1909, G. A. Ringselle H. Ups. et H. H. Seffle Säteri 1898, J. Silvén H. Ups. Dalarne. Falun: I ett dike norr om Promenaden 1907, E. Hellström H. L. Rättvik: »Yid Siljan nära Rättviks kyrka» (Indebetou); nära kyrkan vid »prostgärdsbäcken» 1916, G. Samuelsson H. Ups. 145 Gestrikland. Ge fie: Vid Kästet (C. J. Hartman 1854), Kästet i dikeskanter nüra garden (R. Hartman), Kästet »i diken vid vagen mellan brunnen och stora byggningen» 1853 H. Ljung H. Ups., 1856 A. Hartman H. L., och I. Ström H. Vps., 1864 H. Thedenius H. H., 1865 R. Hartman H. Ups , 1870 R. Hartman H. H. Hille: Tolfors (C. J. Hartman 1879), nere vid sjâlva âkanten (Dahlstedt), 1874 R. Hartman H. Ups., 1878 och 1881 R. Hartman H. H. Hälsingland. Stocka: Pâ ballast (Wikström). Litteraturförteckning. Areschoug, F. W. C., Skânes flora, innefattande de fanerogama och ormbunkartade vâxterna. 2:a uppl. — Lund 1881. Areschoug, J. E., Plantæ cotyledonæ floræ Gothoburgensis. — Londini Gothorum 1836. Barnêwitz, A., Kopfweidenüberpflanzen aus der Gegend von Brandenburg a. d. Havel und Görlsdorf bei Angermünde. — Verhandl. d. Bot. Ver. d. Prov. Brandenburg, 40. 1898. Botaniska Sällskapet i Stockholm, Stockholmstraktens växter, förteckning över fanerogamer och kärlkryptogamer med fyndorter och frekvensuppgifter. — Stockholm 1914. Dahlgren, K. V. O., Selbsterilität innerhalb Klonen von Lysi- macliia Nummularia L. — (Under tryckning i Hereditas). Dahlstedt, F., Bidrag tili kännedom om Vegetationen i Gestrikland. — Svensk Bot. Tidskr., 10. 1916. Eisen, G. och Stuxberg, A., Gotlands fanerogamer och tallo- gamer. — Upsala 1869. Fries, E., Flora hallandica. — Lund 1817. Gandoger, M., Flore Lyonnaise. — Paris-Lyon 1875. Gellerstedt, J. D., Nerikes flora etc. Örebro 1831. Glück. H., Biologische und morphologische Untersuchungen über Wässer und Sumpfgewächse. Dritter Teil: Die Uferflora. — Jena 1911. Gosselman, C. A., Blekinges flora eller systematisk förteckning pâ de i Blekinge vildt växande fanerogamer och bräken- växter. — Lund 1865. Botaniska Notiser 1922 10 146 Gyllexstjerxa, N. G.. Förteckning pâ de Phanerogama vâxter, Ormbunkar och Mossor, hvilka blifvit iakttagna pâ och omkring Kullaberg i nordvestra Skâne. — Bot. Not. 1851. Hartmax, C , Landskapet Nerikes flora. — Örebro 1866. Hartmax, C. J., Handbok i Skandinaviens Cora. — 6:te uppl. Stockholm 1854; 9:de uppl. 1864; 10:nde uppl. 1870; ll:te uppl. 1879. Hartman, R., GeCe-traktens vâxter etc. — GeCe 1863. Hebert, P.. Strödda växtgeografiska bidrag tili Skandinaviens Cora. — Bot. Not. 1884. Hedera, Naturvetexskapljga Förexixgex i Örebro, Spridda bidrag till Nerikes Cora. — Bot. Not. 1886. Hofberg, H., Södermanlands phanerogamer och dices. — Stockholm 1852. Holmgrex, A. F., Ombergs phanerogamer och ormbunkar. — Bot. Not. 1851. Holmgrex, B., Blekings fanerogamer och kârlkryptogamer. — Karlskrona 1921. Hovorka, O. vox und Kroxfeld, A., Vergleichende Volksme- dizin, eine Darstellung volksmedizinischer Sitten und Gebräuche, Anschaungen und Heilfaktoren, des Aber- glaubens und der Zaubermedizin. Erster Band. — Stutt- gart 1908. Ixdebetoc, C.. Flora Dalekarlica etc. — Nyköping 1879. Johaxssox, K., Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi grundade pâ en kritisk behandling af dess kärlväxtQora. — K. Svenska Vet.-Akad. Handl. 29: 1. 1897. — , Nyare bidrag tili kännedomen om Gotlands kärlväxtCora. — Bot. Not. 1910. Jost, L., Ueber die Selbststerilität einiger Blüten. — Bot. Zeitung 65, 1907. Keilhack, K., Ueber ein interglaciales TorCager im Diluvium von Launburg an der Elbe. — Jahrb. d. K. Preuss. Geolog. Landesanst., 1884. Kerxer v. Marilaux, A., PCanzenleben. Band 2. Zweite Aufl. — Leipzig und Wien 1898. Kixdberg, N. C., Östgöta Cora. 3:e uppl. — Norrköping 1880. Lagerheim, G., Nya växtställen. — Bot. Not. 1880. Leche, J., Disputatio medico-botanica exhebens Primitias Florae Scanicæ. Diss. — Lund 1744. Lilja, N., Skänes Flora innefattande Skänes vilda och odlade växter. — l:a Uppl. Lund 1838; 2:a Uppl. 1870. 147 Lindblom, A. E., Bidrag till Blekinges flora. — K. Vet. Ac.- Handl. 1830. Lindeberg, Ç. J., Hailands och Bohusläns fanerogamer och ormbunkar. — Göteborg 1878. Linné, C., Flora suecica Ed. I Stockholmiæ 1745; Ed. II 1755. — , Materia medica. Liber I. — Holmiæ 1749. — , Skânska resa. — Stockholm 1751. Müller, H., Die Befruchtung der Blumen durch Insekten und die gegenseitigen Anpassungen beider. — Leipzig 1873. Myrin, C. G., Corollarium Florae Upsaliensis. — Upsaliæ 1834. Nattsén, T., Förteckning öfver Fanerogamer och Ormbunkar funna inom Alingsäs pastorat med fyndorter für de ovan- ligare. — Bot. Not. 1867. Nordstrom, K. B., Växtgeografiska anteckningar för Bleking. — Svensk Bot. Tidskrift 2, 1908. Rudberg, A., Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer. — Mariestad 1902. Schagerström, J. A., Conspectus vegetationis Uplandicæ. — Upsaliæ 1845. Scheutz, N. J., Smalands flora innefattande Kronobergs och Jönköpings Läns Fanerogamer och Ormbunkar. — Wexjö 1864. Schkuhr, C., Botanisches Handbuch der mehresten theils in Deutschland wildwachsenden, theils ausländischen in Deutschland unter freyem Himmel ausdauernden Ge- wächse. Erster Theil. — Leipzig 1804. Sernander, R., Den skandinaviska vegetationens spridnings- biologi. — Upsala 1901. — , Entwurf einer Monographie der europäischen Myrme- kochoren. — K. Svenska Vet.-Ak. Handl. 41: 7. 1906. Sjöstrand, M. G-, Calmar läns och Ölands flora. — Calmar 1863. Smith, H., Tillägg till Stockholmstraktens växter. — Svensk Bot Tidskrift, 10. 1916. Svanlund, 4"., Förteckning öfver Blekings fanerogamer och orm- bunkar med uppgift pä växtlokaler och geografisk ut- bredning. — Lund 1889. Thedenius, K. F., Stockholmstraktens Phanerogamer och Orm- bunkar. — Bot. Not. 1850. — , Tillägg till förteckningen öfver Stockholmstraktens Phane- rogamer och Ormbunkar. — Bot. Not. 1856. — , Flora öfver Uplands och Södermanlands fanerogamer och bräkenartade växter. — Stockholm 1871. Thunberg, C. P., Flora Strengnesensis. — Upsaliæ 1791. 148 Trolaxder, A. S., Växtlokaler i Nerike. — Bot. Not. 1888. Wahlberg. P. F., Flora gothoburgensis. — Upsaliæ 1820. Wahlenberg, G.. Flora Upsaliensis enumerans plantes circa Upsaliam sponte crescentes. — Upsaliæ 1820. — , Flora suecica etc. — Upsaliæ 1824 et 1831. Warming. F., Smaa biologiske og morfologiske Bidrag. 17, Nogle Blomsters Bygning og Biologi. — Bot. Tidsskrift. Reihe 3, B. 2. Kobenhavn 1877 — 79. W esterberg, O., Bidrag tili kännedom om nordöstra Östergöt- lands kârlkryptogamer och fanerogamer. — Svensk Bot. Tidskrift, 11. 1917. Wikström, J. E., Bidrag tili kännedom om sällsyntare Växters geographiska utbredning inom Sverige. — K. Vet.-Acad. Handlingar 1824. — Stockholms flora, eller korrt Beskrifning af de vid Stockholm i vildt tillstând forekommande Vâxter. — Stockholm 1840. WiSTRÔM, P. W., Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofvter. — Wimmerbv 1898. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Les limites des associations. Une réponse à Einar Du Rietz. Par John Frouin. Dans la deuxième livraison de Botaniska Notiser 1922 il a plu à Einar Du Rietz, à cause de mes obser- vations sur ces choses et de mon interprétation (4, 5) de ses paroles antérieures à l’égard de la même matière, de faire quelques déclarations quant à la question des limites des associations (3). Puisque sa note traite un problème d’une importance centrale et ses mots, quand il s'agit de la dite question, se distinguent par un air objectif, il m’a paru opportun de préciser ma position relative à sa note. Le différend de Du Rietz et moi tourne autour deux points il me semble: 1) Les associations ont-elles les limites distinctes? et 2) Ces limites reflètent elles les facteurs extérieurs? Relativement à la première question Du Rietz a dit (1, p. 20): »Es ist in der Tat ganz frappierend, wie scharf die Grenzen zwischen zwei an einander grenzen- den Pllanzengesellschaften sind, wie unbedeutend gewöhn- lich die Übergangszone zwischen diesen ist — — — ». A l’opposite de Du Rietz, Fries, Osvald et Tengwall, lesquels auteurs s’appelent »l’école d’Upsal», j’ai men- tionné (4 p. 95) que »l’affirmation que cet état des choses (la limite nette) est commun renforme une grave exagé- ration. Contrairement à l’opinion de ces auteurs on trouve d’ordinaire une évidente transition — — ». Et j’en ai cité des exemples. Maintenant Du Rietz présente (3, p. 94) que les 150 recherches de Sernander faites à l’île de Fand ont montrées que la limite distincte y est l’ordinaire. Cela est correct sans doute mais de l’autre côté il est facile de trouver dans les écrits d’autres savants des exemples d’un état contraire dans d’autres territoires. Ce problème ne peut se résoudre qu’à force des recherches statisti- ques générales. A l’égard de la deuxième question, c’est à dire la rélation entre une limite distincte de végétation et les facteurs extérieurs Du Rietz cite des exemples (3, p. 92 — 95), où il prétend que les facteurs actifs sont con- nus par lui, mais que ces facteurs varient peu à peu successivement et tout à fait continûment sur un versant, pendant que »die Vegetation nicht ebenso kontinuierlich auf die Veränderung reagiert, sondern der Umschlag von der einen Association in die andere in einer bemer- kenswert schmalen Übergangszone vor sich geht, wenn ein bestimmter Feuchtigkeitsgrad erreicht ist». Et puis (3, p. 94) il continue: »Wäre die Hypothese von der Vegetation als dem getreuen Spiegelbild des Standorts richtig, so musste in solchen Fällen auch die Vegetation ein völlig kontinuierliche Veränderung aufweisen ». Si l’on compare ces deux citations de ses mots, il est évident, il me semble, que Du Rietz fait le raison- nement suivant: »Parce que je n’ai pas trouvé dans un certain cas des facteurs extérieurs dont les limites di- stinctes coïncident avec celles des associations, il ne y doit exister que des facteurs actifs qui ont les limites diffuses, et par cette raison l’hypothèse de la végétation comme une reproduction de la station est incorrecte». De même, puisque Du Rietz n'a pas trouvé un certain groupe de facteurs, ces facteurs ne doivent pas exister! Mais c’est précisément au principe incorrecte de cette conclusion que je me suis opposé dans ma der- nière note (5, p. 253), et les conséquences d’une pareille manière de conclure sont de cette caractère que j’y ai 151 montrée. C’est l’un des mérites de la dernière note de Du Rietz, qu’il y a confirmé, que mon opinion de sa manière de conclure est correcte. Mais dans la même il y a dans ses mots de plus qui est d’intérêt. C’est à dire ce-ci (3, p. 93): »Der Umschlag von der einen Association in die andere geht in einer bemerkenswert schmalen Übergangszone vor sich, wenn ein bestimmter Feuchtigkeitsgrad erreicht ist». Ceci était donc la splendide découverte de »l’école d’Upsal»! Sans doute Du Rietz a raison quand il dit d’une façon conciliante (3, p. 91) que je suis victime d’une erreur. Car je n’ai pas pu croire que le sens de l’action des dits auteurs fût si simple. Il est indispensable de penser que beaucoup des facteurs que nous connaissons et qui sont d’importance aux limites de végétation n’exercent cette influence que par leur intensité ou par leur durée. Mais les degrés de ces fonctions sont limités par des lignes. Et dans ce cas qu’une limite de végétation est déterminée par une pareille ligne, dans les cas par exemple cités et supposés par Du Rietz, c’est pourtant une limite distincte des facteurs qui est décisive à et coïncide avec une limite d’association, et alors la végétation reflète les conditions naturelles. C’est de se jouer sur les mots si l’on nie ce fait. Et si un type de végétation domine dans son ter- ritoire naturel au dessus d’autres, c’est bien une chose déjà connue et dépendant de sa force de concurrence (4, p. 94)? Mais cette idée que les limites de végétation coin- cident avec des limites d’intensité ou de durée des fac- teurs extérieurs c’est une très ancienne théorie, n’est-ce pas? Car la limite forestière alpine dans sa dépendance de la température n’est-elle pas une limite de caractère analogue? Mais qui aurait pensé que »l’école d’Upsal» a voulu faire voir, d’un air si prétentieux, une thèse si 152 ancienne et si bien connue depuis longtemps! Pourquoi tant de bruit pour une omelette? Cependant c’est le deuxième mérite de la note de Du Rietz qu’elle nous a faits savoir cela. Pourtant elle est d'importance pour une troisième raison aussi. Apparemment Du Rietz par sa note a voulu aussi (3, p. 90 — 91) se dégager de la soupçon d’ètre complice des incartades de Tengwall. Malheureusement il s’est fait tenter de s’exprimer dans les premières pages de sa note d’une manière très caractéristique, et grâce à cela il est facile de l’identifier. Il commence son pamphlet par dire que mon répli- que à la dernière attaque de Tengwall (6) contre moi »leider zum grossen Teil aus rein persönlichen Beleidi- gungen des Forschers (sic!) T. A. Tengwall besteht, der zufolge seiner Reisen in dem eigenen Arbeitsgebiete Frödins die bisher eingehendste Kritik (sic!) gegen seine Waldgrenzarbeiten richten musste» (sic!). Malheurese- ment Du Rietz a oublié de mentionner à la fois que mes »persönliche Beleidigungen» sont précédées par celles faites par Tengwall. Et il ne l’a pas trouvé convenable de faire savoir que mes »persönliche Beleidigungen», comme je viens de le prouver (5), ne sont que les con- clusions inévitables, basées sur la manière d’agir de Teng- wall même. Du Rietz ignore aussi que les dits »per- sönliche Beleidigungen» en partie sont les mêmes mots que Tengwall déjà avait dirigés vers moi, mais qui à cause de sa manière d’agir sont retombés sur lui-même. Apparemment Du Rietz a trouvé la vérité trop gênante à »l’école», et pour cela il a préféré de men- tionner Tengwall comme le savant innocent, pur et conscientieux qui a été insulté par moi. Ne parait-il même à Du Rietz qu’une pareille mé- thode démagogique, après tout ce qui s’est passé, est trop grossière et un peu imprudente? Dans la page suivante (3, p. 91) il continue: »Ein 153 Anlass, mich in die Waldgrenzendebatte selbst einzulas- sen, liegt für mich nicht vor» (prudent parti sans doute!). Mais il espère que »jedermann durch ein Studium der Originalarbeiten von Fries, Tengwall und Smith von det Unhaltbarkeit der Hypothesen Frödins leicht über- zeugen kann»! Certes, personne n’attend désormais de l’objectivité du côté de la dite »école» ou de ses parti- sans. Pour moi, j’espère, au contraire de Du Rietz, qu’une pareille étude dévoilera la vérité, et que quicon- que, après avoir lu les dits écrits, les compare à ma critique des mêmes comprendra le manque de solidité des hypothèses de ces auteurs. Enfin Du Rietz dit que »die Waldgrenzendebatte durch die letzte Schrift Frödins in ein Stadium geraten zu sein scheint, das jede weitere sachliche Diskussion ausschliesst»! Cependant Du Rietz sait très bien que moi je ne suis pas la cause de cet état des choses, mais au contraire son bon compagnon Tengwall. Ainsi Du Rietz, afin d’aider celui-ci, s’est rendu coupable d’un petit mensonge et a démontré sans le vouloir à tout le monde sa solidarité avec les méthodes polémiques de son ami. J’ai fait observer que »l’école d’Upsal» en partie se distingue par ce que les membres se poussent et s’ad- mirent les uns les autres et j’ai montré des exemples (5, p. 241 — 243) de ce que ses membres se servent même de fausses citations en partie pour aider ses compagnons. Du Rietz est le troisième de ses membres qui se rend coupable d’une pareille manière d’agir. Et ces écrivains le pensent juste de se récrier, d’un air de candeur violée, quand ils croient que d’autres auteurs ont fait des cita- tions incorrectes! 1 Cependant Du Rietz a présenté une preuve très 1 Voir leurs observations contre Romell (Sv. Bot. Tidskr. 1921, p. 253-255). 154 intelligible et bien solide de l’exactitude de la caracté- ristique, faite par moi, de l’école dont il l’un des membres. Voilà le troisième mérite de la note de Du Rietz! Lund, Institut de géographie, le 21 mars 1921. Bibliographie. 1) Du Rietz, G. E., Fries, Th. C. E., Osvald, H., und Tengwall, T. A. Gesetze der Konstitution natürlichen Pflanzenge- sellschaften. — Vetensk. och prakt. unders. i Lappland. Flora och Fauna 7. Stockholm 1920. 2) Du Rietz, G. E. Zur metologischen Grundlage der modernen Pflanzensoziologi. Upsala 1921. 3) — , Die Grenzen der Assoziationen. Eine Replik an John Frödin. Bot. Not. 1922. 4) Frödin, John, Quelques associations de lande dans le Bo- huslän nordouest. Bot. Not. 1921. 5) — , La limite forestière en Scandinavie encore une fois. Bot. Not. 1921. 6) Tengwall, T. Â., Eine Antwort an J. Frödin. Bot. Not. 1921. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Rubus Scheutzii Lindeb. och Rubus thyrsanthus F. Av C. E. Gustafsson. Den förstnämnda av dessa Rubus- former upptäcktes av N. P. Scheutz och omnämdes i Bot. not. 1871 under namn R. thyrsoideus Wimm v. uirescens. Samma vid Oskarshamn förekommande form upptogs av Areschoug i Hartmans flora ed. 11 1879 under namn R. Lindebergii P. J. Müll v. viridis F. Aresch. Formen upptogs och beskrevs fullständigt av lektor C. J. Lindeberg 1885 i fascikel II N:r 32 av Herbarium Ruborum Scandinaviæ under namn R. Scheutzii Lindeb. samt behandlades i Some observations on the genus Rubus av F. Areschoug under namnet R. cordifolius Whe o. N. I Bot. not. 1886 kallade F. Areschoug den slutligen M. Muenteri Marss. Det namnet bar formen, märkvärdigt nog, tills nu bibe- hâllit här i Sverige. I utlandet är förhallandet annorlunda. W. O. Focke upptager R. Scheutzii Lindeb. i sin Species Ruborum Monogr. gen. rubi Prodrom us sasorn »prospecies R. rliam- nifolio affinis» i jämnbredd med R. Gilloti , porphyracan- thus och Maasii, under det han icke omnämner Muenteri, antagligen pâ grund av dennas likhet med R. Maasii F. H. Sudre upptager R. Scheutzii Lindeb. i sin Rubi Europæ i jämnbredd med R. mercicus, Bakeri, Muenteri m. fl. W. Moyle Rogers upptager i Handbook of Bri- tish Rubi R. Scheutzii Lindeb., som angives Annas även i England, och satter R. Muenteri Marss. ex parte som synonym till denna. Det torde vara obehövligt att upptaga tidskriftens 156 utrymme nied de för varje art sarskiljande karaktärerna. Däremot vill jag framhâlla, vad professor Areschoug sjalv sagt i Bot. not. 1888, inblandat i en avhandling om den svenska formen av R. affinis: »Den nâgra svenska mil söder om lokalen för R. af/inis växande form av R. cordifolius Whe, soin kan betraktas sâsom en under- art af sistnämnda art oeh for hvilken det af Lr Linde- berg gifna namn, R. Schentzii, bör bibehâllas, är, sâ- som jag under en utflygt till Greifswald sistl. sommar hade tillfälle öfvertyga mig om, ej sa nära beslägtad med R. Muenteri Marss., som jag förut föreställt mig, om de ocksa böra sâsom underarter hänföras tili en och samma art». Att R. Scheulzii Lindeb. är rätta namnet torde pâ grund av det sagda icke vara tvivelaktigt. Beträffande R. thyrsanthus F. förhäller sig sä, att hr K. Fridriksen, som författat Rubus- beskrivningen i Raunkiærs danska flora, upptagit R. arduennensis Lib som befintlig i Danmark under förmenande, att R. thyr- santhus F. och R. Grabowski Whe äro underarter under denna. Som de svenska samlarne av skandinaviska växter möjligen icke hava reda pâ rätta förhallandet, vill jag här nagot belysa saken. Jag har läst skälen för omändringen, ehuru de nu icke stä mig till buds, vilket för övrigt torde vara obe- hövligt, da jag anser mig kunna visa, att thyrsanthus i varje fall icke bör föras under arduennensis Lib. Jag vill först framhâlla, att det icke möter nägon svärighet att finna skäl för thyrsanthus placering som underart t. o. m. under R. utmifolius Schott eher mänga andra; en annan sak är, om de kunna bli tillräckligt vägande. För min del anser jag hr Fridriksens om- placering av R. thyrsanthus vara enbart tili skada. Med stöd av min förestäende avhandling om R. Scheutzii Lindeb. giver man mig säkert rätt i mitt pâstâende, att nomenklaturen heist bör vara sädan, att man icke be- 157 höver taga särskild arkivforskning till hjälp for att komma underfund med en växts rätta namn. Likaledes vâgar jag hoppas bli i tillfälle att framdeles visa, att former- nas uppställning i flororna kan vara sädan även för polymorfa arter, att de füllt vetenskapligt gjorda beskriv- ningarna icke äventyras genom enskilda författares sub- jektiva syn pâ en sak och att sâledes en omplacering, som den av hr Fridriksen gjorda är alldeles obehövlig. Vad är dâ R. arduennensis Lib? Det är en form, som enl. Sudre förekommer i Belgia, Germania occiden- talis och Gallia: Sarthe, Yvré-l’Evêque. Formen har sâ- ledes en jämförelsevis begränsad utbredning. Namnet användes enl. Sudre först av Lejeune i Flora Spa IL Varken Focke eller Sudre hava i sina stora Rubus- arbeten tagit hr Fridriksens omplacering ad notam. Sudre har reviderat Jardin botaniques i Brüssel Rubus- herbarium och resultatet föreligger i »Les Rubus de Belgique» 1910. Han kände sâledes tili även de äldre belgiska vetenskapsmännens syn pâ R. arduennensis Lib. Själv har jag fâtt exemplar frân trakten av Namur, vilka stämde med Sudres beskrivning av densamma i Rubi Europæ. Focke upptar R. thyrsanthus som särskild art under sérié Thyrsoidei, men arduennensis som prospecies R. thyrsoideo similis. Sudre upptar thyrsanthus under sin subsectio Candicantes; arduennensis däremot under sub- sectio Subtomentosi. Formerna i den senare subsektionen anser ban vara intermediära mellan R. tomentosus ocb former, tillhörande ôvriga subsektioner i Discolores. Candicantes har bland andra kännetecken: turio canal i- culatus, sæpe glaber; folia subtus cinereo-tomentosa, pilosa, interdum subvirescentia; subtomentosi âter: turio sæpe debilis, folia 3 — 5 nata, subtus albotomentosa; drupeojarum nucleus desiccatus oblongus. Skall man i llororna kalia en Rubus för R. arduen- nensis Lib, bör givetvis florornas beskrivning stâmrna med 158 originalbeskrivningen. Sä är icke förhallandet med hr Fridriksens beskrivning. Han säger, att arsskotten äro glatta, da turio hos arduennensis däremot är parce pilo- sus; att arsskotten äro djupt färade fran grund tili spets, da arduennensis har turio inferne faciebus planis, superne sulcatis; att blomskaften äro langa, da arduennensis karak- täriseras av pedicellis brevibus. Aven bladformen är olika. Fiera skiljaktigheter skulle säkerligen kunna pä- visas, om hr Fridriksens beskrivning vore utförligare. R. Grabowskii Whe ställa varken Focke eller Sudre i sammanhang med R. arduennensis Lib., men väl med R. thyrsanthus F. Till sist vill jag säga, att jag icke anser det vara omöjligt, att vär och den danska formen av R. thyrsan- thus i nâgra smä avseenden kan skilja sig frän Fockes form. Om sä är, bör den i varje fall icke kallas R. arduennensis Lib. Trälleborg d. 22 Mars 1922. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Archieracier frân Àsele Lappmark. Av Gunnar Samuelsson. De svenska lappmarkernas hieraciumflora âr yt- terst litet känd. Endast frân Kiruna och Torneträsk- omrâdet äger man en nâgot niera omfattande kännedom. Aven frân Lule Lappmark finnes âtskilligt samlat, men knappast bearbetat. I sydligaste delen av Asele Lapp- mark samlade dâvarande provinsiallâkaren i Asele (nu i Sôderâkra) doktor Th. Wolf under âren 1909 — 1911 nâgra former, som bestâmdes av H. Dahlstedt. Han fann floran i de besökta trakterna mycket fattig. Under somrarna 1918 och 1919 vistades doktor Nils Johnsson (Härnösand) nâgra veckor i Asele Lappmarks fjâlltrakter, främst kring Kultsjön, och insamlade dar ett stort antal hieracier, som överlämnades till mig för bestämning. Det visade sig, att ett betydande antal obekanta former före- lâg, men tyvârr av de fiesta alltför sparsamt material för beskrivning. Grupperna Alpina och Nigrescentia ha överlämnats till annan person för bearbetning. Slutligen vistades min fader, f. d. läroverksadjunkten Vilhelm Samuelsson, en större del av sommaren 1920 i Asele Lappmarks skogsregion, nämligen vid Malgomajs nedre del. Hans sanding av hieracier är visserligen ej sä rik pä former, men av de insamlade föreligger i allmänhet ett rikt material, sä att det allra mesta har kunnat be- stämmas. Som det kan dröja länge, innan nâgot nytt material frân Asele Lappmark tillkommer, har jag trott mig böra publicera vad jag lärt känna om archieracierna därstädes. Även doktor Wolfs sanding har godhetsfullt ställts tili 160 mitt förfogande. Vid bearbetningen bar jag âtnjutit mvcket bistând av doktor K. Johansson (Norrköping), som med mig delar ansvaret för de nya formernas uppställande. Ett par former ha bestämts av lektor S. O. F. Omang (Kristiania). Till bägge har jag att framföra mitt vörd- samma tack. Nigrescentia. H. pnlychnoiim Om. (det. Omang). Vilhelmina: Skog vid Skogbäcken (S.1). H. pravidens Job. & Sam. Ab H. rubefacto K. Joh. his notis diversum. Folia latiora, longius et angustius petiolata, petiolis haud vel inconspicue rubescentibus, dentibus magis inaequalibus partim longis patentissimis. Involucra pilis densioribus graeilioribus vulgo magis dilutis, glandulis saltern in superiore parte involucri minus densis obtecta. Squamae involucri circa medium 1,2 — 1,5 mm. latae (latiores quam H. rubefacti ), superiores magis aequales, pleraeque tri- angulares et acutissimae. Ligulae apice non ciliatae. Karakteristiska äro enstaka tänder vid bladbasen eller pâ skaftets övre del samt en eller ett par större och stärkt utspärrade tänder vid skivans milt; hos torf- tigt utbildade individ äro dessa egendomligheter mindre märkbara. Den hos H. rubefactnm pä bladskaftet (även vid stjälkbladskaftens bas) förekommande skarpt röda färgen saknas här. Holkfjällen äro bredare, langfjällen nära jämnhöga, upptill i svnnerhet mot kanterna blott obetydligt glandelhäriga. Stiftet bibehäller sig även i torkat tillständ gult eller smutsgult. Vilhelminä: Laxbäckens by och 5 km ovanför Mal- gomaj vid Laxbäcken (S.). 1 J. = N. Johnsson, S. = V. Samüelsson, W. = Th. Wolf. 161 H. diasemum Om. (det. Omang). Vilhelmina: Stalon och Bangnäs (J.). Silvaticiformia Dahlst. H. alipes Joh. & Sam. Caul is altitudine mediocris + coloratus saepe ra- mosus 0 — 1-folius, maxima parte subglaber, superne rare — sparsim stellatus pilis glandulisque parvis solitariis obsitus. Folia firma laete glauco-viridia, subtus pal- lide caesia, utrinque saepe + vinose colorata, indumento raro munita; rosularia exteriora et intermedia late ovata obtusa basi + truncata in petiolum alatum breviter de- currente, leviter denticulata v. dentibus triangularibus brevibus angulatim dentata; intimum auguste (interdum triangulariter) ovatum subacutum basi breviter cuneata — subtruncata late decurrente, dentibus parvis v. denticulis parum patentibus sat raris dentatum; caulinum f ovate lanceolatum acutum leviter denticulatum basi angustata. Inflorescentia laxe paniculata quasi indeterminata ramis longis pedicellisque brevibus suberectis substrictis acladium vulgo 1 — 2 cm. longum paullo superantibus. Pe- dicelli graciles sat obscuri leviter subtomentelli — tomentosi glandulis brevibus fuscis sparsis saepe etiam pilis brevi- bus solitariis obsiti. Involucra olivaceo-fusca leviter canescentia angusta, 12 — 13 mm. longa, basi carnosa bre- viter turbinata, glandulis brevibus nigris densiusculis pilisque breviusculis subobscuris raris — sparsis obtecta, infra medium sparsim (v. densiuscule) superne parcius stellata. Squamae extimae anguslae lineares saepe laxae, exteriores et intermediae latiusculae triangulari-lanceola- tiformes subacutae, superiores infima parte latiusculae de cetero subangustae lineares in apicem tenuem + ob- scurum leviter comatum acutum — acutissimum angusta- Botaniska Notiser 192 2 11 162 tae. Calathium luteum mediocre sat rariflorum. Li- gulae apice glabrae. Stylus fuscohispidulus. En habituellt egendomlig form, som igenkännes pâ ljust glaucescenta, ofta rödanlupna, nästan kala stjälkar och blad; breda, grunt vinkligt tandade rosettblad med nästan tvär, brett men kort nedlöpande bas; raka, längt ätskilda, upprätt utstaende grenar, som i spetsen upp- bära kort skaftade korgar; smala, vid den köttiga och ofta fjälliga basen avsmalnande holkar, m. 1. m. vasst spetsiga langfjäll, som frân bredare bas hastigt övergä tili nästan jämnbred form. Vilhelmina: Steukavara 800 — 1000 m ö. h. (J.). H. Brandelii Dabist. Vilhelmina: Malgovik och Skog (S.); Äsele: Lillögda (W.). H. caloxanthum Joh. & Sam. Caul is subhumilis — mediocris sat gracilis 0 — 1- folius laete virescens ima basi purpurascente, infra me- dium sparsim — rare pilosus, superne subepilosus parce glanduliferus densiuscule floccosus. Folia tenuia laete glaucescenti-viridia, subtus vulgo + violascentia, supra glabra (exteriora subglabra) de cetero indumento sub- mediocri instructa; rosularia longe petiolata petiolo an- gusto + purpurascente; exteriora orbicularia — late ovata pauci-dentata, basi rotundata — subtruncata; intermedia + ovata subacuta basi cuneato-truncata — rotundata, denti- bus deltaeformibus v. leviter mammatis et intermargini- bus longis fere rectis munita; interiora ovato-oblonga — lanceolata acuta argutius dentata; caulinum vulgo parvum lanceolatum — lineare argute paucidentatum subtus + stellatum. I n f 1 o r e sc e n t i a vulgo oligocephala laxa pe- dicellis graciljbus subrectis longis acladium mediocre superantibus, glandulis minutis sparsis — raris pilisque solitariis obsitis. Involucra olivaceo-virescentia suban- gusta 12—13 mm. longa basi leviter angustata, glandulis 163 inconspicuis parvis — minutis sparsis pilisque mediocribus breviter cano-cuspidatis densiusculis (v. sparsis) obtecta fere efloccosa. Squamae subangustae lineares, exteriores et intermediae + obtusulae ( — subacuminatae) marginibus parcissime stellatae, superiores efloccosae nitescentes sub- laete olivascentes marginibus magis virescentibus, apice obscuriores + piceatae, tegentes breviter acuminatae, in- teriores acutissimae — subulatae. Calathium pulchre luteum 40 — 45 mm. latum sat rariflorum radians. Ligulae apice glabrae. Stylus subluteus — leviter livescens. Skild frân den snarlika H. amoeniflorum K. Joh. genom bladens glesare tandning, vasst tillspetsade lâng- fjäll, mycket smärre och glesare glandler i inflorescensen, ljusare stift m. m. Vilhelmina: Saxnäs (J.). H. dasycranum Joh. & Sam. Caulis vulgo 35 — 50 cm. altus + crassiusculus 1 — 2-folius obscure virescens, inferne saepius purpureo- brunnescens, infra medium pilis longiusculis sat densis obsitus parum stellatus, circa medium sparsim pilosus et rare — sparsim glandulosus, superne dense stellatus et glandulis nigris mediocribus densiusculis — densis obtectus. Folia obscure viridia crassiuscula fere elloccosa de ce- tero indumento denso sed haud longo munita; rosularia sat parva petiolis latiusculis subbrevibus — mediocribus; exteriora obovate — -ovate elliptica rotundato-obtusa prope basin rotundatam obtuse dentata; intermedia + elliptica oblonga obtusa et interiora obovato-oblonga — oblonga obtusiuscula obtuse et breviter dentata v. prope basin subdecurrentem paullo argutius dentafa; caulinum in- ferius vel unicum breviter petiolatum anguste ovatum — ovato-lanceolatum subacutum — breviter acuminatum prae- sertim infra medium paucidentatum. Inflorescentia paniculata vulgo polycephala apice contracta ramis et 164 pedicellis superioribus brevibus patentibus curvatis pari altitudine acladium 0,2 — 1 cm. longum superantibus, in- ferioribus magis magisque inter se distantibus. Pedicelli obscuri leviter subtomentelli glandulis nigris mediocribus creberrime obtecti. Involucra atroviridia apice sub- variegata crassiuscula et brevia, c:a 10 mm. longa, basi rotundato-truncata, glandulis nigris mediocribus sat gra- cilibus confertis obtecta, floccis lineam angustam + in- conspicuam marginibus squamarum plerumque forman- tibus parce munita. Squamae sat angustae lineari-lan- ceolatiformes subacutae, exteriores obscurae, superiores apice et infra breviter comatae, interiores marginibus latis laete virescentes. Calathium parvum c:a 20 mm. latum. Ligulae apice glabrae. Stylus obscurus. De mest i ögonen fallande kännetecknen äro: mörka, mycket tätt hariga blad, kortskaftat stjälkblad, nedtill gles, upptill sammandragen och kvastlikt jämntoppad inflorescens, kort akladium, mycket rik glandelbeklädnad pâ stjälkens övre del och i korgställningen, korta, i spet- sen grönvita holkar och mycket sma kalatier. — Liknar dels H. steloides, dels H. ramselense K. Job., men skiljes fran bägge bland annat genom ännu tätare beklädnad, korgställningens form, de korta ligulerna m. m. Vilhelmina: Malgovik och Laxbäckens by nära Mal- gomaj (S.). H. leurolonchum Job. & Sam. Caul is vulgo 35 — 55 cm. altus saepe a medio v. usque a basi ramosus, ima basi intense purpureo-vio- lascens, pilis sat brevibus inferne sparsis superne raris obsitus, infra medium leviter — sparsim stellatus, superne — dense lloccosus — subtomentellus, totus eglandulosus. Folia crassiuscula saturate viridia subglaucescentia, supra fere — omnino glabra, subtus sparsim pilifera, in margi- nibus et in petiolo densiuscule sed haud longe pilosa, 165 inferiora in pagina inferiore sparsim — sat dense (in nervo dorsali dense) floccosa; rosularia exteriora late et + triangulariter ovata basi (saepe oblique) bastato- cordata, obtuse et sat crebre dentata; intermedia ovata — ovato-oblonga subacuta basi + truncata, dentibus mam- mato-triangularibus mediocribus denticulisque passim in- terposais crebre dentata vel prope basin + profunde incisa; intima a basi subtruncata v. cuneata saepe valde incisa triangulari-oblonga — lanceolata acuta crebre argute inaequaliter dentata, dentibus liberis saepe in petiolum descendentibus; caulinum + petiolatum subtus dense floc- cosum triangulari-lanceolatum — lineare in apicem acutis- simum aequaliter angustatum, dentibus rectis acutissimis crebris dentatum — pinnatifidum. Inflorescentia laxa parum composita ramis et pedicellis sat longis patenti- bus fere rectis acladium 1 — 3 cm. longum paullo supe- rantibus, ramo ex axillo fol. caul, saepe aucta. Pedicelli crassiusculi floccis densis cano-virescentes, pilis brevibus glandulisque minutis raris ( — sparsis) obsiti. Involucra virescenti-cana c:a 12 mm. longa, basi rotundata — leviter angustata, pilis mediocribus albidis sat densis glandulis- que parvis — minutis raris — sparsis obtecta, infra medium dense floccosa (vel ad basin cano-tomentosa) superne parcius stellata — nuda. Squamae latitudine médiocres, exteriores subtruncatae v. abrupte acuminatae, superiores lineares in apicem piceum nudum + brevem acutissimum cito acuminatae, intimae totae nudae colore dilutiores saepe subulatae. Cal at hi um subaureum 35 — 40 mm. latum. Ligulae apice glabrae. Stylus sordide luteus leviter fusco-hispidulus. Karakteriserad genom tämligen kort beklädnad pâ stjälk och blad, upptill glandelfri stjälk, ovantill kala, undertill stjärnhariga blad, mörk purpurfärg pä stjälk- och bladbaser, inre blad smaningom avsmalnande ocb m. 1. m. djupt tandade och vid basen inskurna, stjälk- blad ofta kamlikt flikat, gles inflorescens, grägröna 166 holkar. — Lik H. lacerabile K. Joh., men lätt skild genom de upptill nakna, brunaktiga och vasst tillspet- sade lângfjallen. Vilhelmina: Malgovik pâ âkerren (S.). H. nepheloides Joh. & Sam. Caul is altitudine medioeri 1-folius usque a basi stellatus, inferne sparsim pilosus, superne rare — sparsim glanduliferus. Folia firmula saturate viridia, subtus interdum + violascentia, indumento subdenso munita; rosularia exteriora — elliptica obtusa; intermedia ovato- oblonga obtusiuscula basi cuneato-truncata; interiora oblongo-lanceolata breviter acuta basi leviter cuneata v. rotundata brevissime decurrente, dentibus sat parvis del- taeformibus aequaliter dentata (v. angulato-dentata); cau- linum ovato-lanceolatum — lanceolatum acutum argute dentatum ad basin subtruncatam — cuneatam dentibus longioribus rectis + patentibus instructum. Inflore- scentia laxe paniculata ramis et pedicellis longiusculis parum patentibus; acladium 2 — 4 cm. longum sat cras- sum; pedicelli obscuri subtomentelli dense et sat breviter glandulosi pilis solitariis saepe obsiti. Involucra vi- rescenti-nigra apice floccis leviter variegata, c:a 11 — 12 mm. longa, basi turbinato-rotundata, glandulis nigris brevibus — mediocribus densis pilisque breviusculis sub- obscuris solitariis — raris obtecla. Squamae latitudine me- diocri obtusae (v. intimae subacutae), exteriores stria angusta — interrupta floccorum munita apice breviter comatae, superiores subefloccosae vel margin ibus parcis- sime stellatae, apice et infra densiuscule et sat longe comatae, marginibus fere concoloribus, intimae colore leviter dilutae. Cal at hi urn saturate luteum 30 — 35 mm. latum. Ligulae apice glabrae. Stylus obscurus. Bladen pàminna om H. subobscurans Dahlst. och holkarna om H. ornatiforme Dahlst. Lângfjallen äro 167 smâhâriga ej blott i spetsen och kanterna nedanför utan aven pâ ryggarna nära spetsen. Vilhelmina: Malgovik (S.). H. obellipticum Joh. & Sam. Caul is vulgo 35 — 50 cm. altus + crassiusculus flexuosus 1 — 2-folius, infra medium pilis sparsis medio- cribus — longiusculis pilosus, superne sparsim glanduli- ferus, fere a basi + floccosus. Folia mollia lutescenti- viridia indumento denso munita; rosularia mediocriter v. sat breviter petiolata; exteriora late elliptica — obovata basi rotundata brevissime decurrente; intermedia ovali- oblonga — oboblonga valde obtusa basi cito angustata et late decurrente; interiora + anguste oblonga v. lingulato- oblonga obtusa v. obtusiuscula basi late et + longe de- currente; omnia subintegerrima vel intima ad basin obtuse pauci-dentata ; caulinum inferius breviter petiola- tum + oblongum — ovali-lanceolatum obtusiusculum in- conspicue denticulatum, superius parvum bracteiforme. Inflorescentia vulgo parva sat angusta ramis et pedicellis leviter curvatis acladium 0,2 — 1 cm. longum parum superantibus. Pedicelli cano-tomentosi glandulis breviusculis densiusculis obtecti. Involucra olivaceo- fusca floccis leviter canescentia 12 — 13 mm. longa basi + rotundata, glandulis mediocribus obscuris obtecta, ad basin + dense floccosa, de cetero infra medium in dorso squamarum sparsim, in marginibus sat dense stellata, supra medium floccis parcioribus eodem modo distribuas adspersa. Squamae latitudine médiocres apice leviter comatae, exteriores et intermediae triangulari-lineares ob- tusae v. obtusiusculae, superiores a basi latiore sub- lineares obtusiusculae (intimis paucis vulgo acutis ex- ceptis). Calathium luteum c:a 30 mm. latum. Ligulae apice glabrae. Stylus obscurus. Lik H. lingua Dahlst. men lätt skild genom hârlôsa, längre holkar med nâgot smalare fjäll. 168 Vilhelmina: Saxnäs och Steukavara (J.). H. obtextum Dahlst. Vilhelmina: Steukavara 800 — 1000 m., Saxnäs och öar i Kultsjön (J.). H. oligozum Joh. & Sam. Caulis altitudine mediocri + gracilescens 0 — 1-folius laete virescens, indumento raro munitus. Folia tenuia laete gramineo-viridia, supra glabra de cetero indumento sat raro instructa; rosularia exteriora parva + ovate el- liptica vulgo integerrima; intermedia ovali-oblonga sub- acuta basi cuneatim decurrente et intimum + lanceolatum acutum basi cito angustata et + late decurrente dentibus parvis acutis sat raris aequaliter dentata vel modo den- ticulata; caulinum petiolatum + lanceolatum acutum ar- gute dentatum, saepe autem parvum lineare. Inflo- rescentia laxe paniculata vulgo oligocephala ramis et pedicellis longis parum patentibus substrictis acladium superantibus. Pedicelli cano-tomentosi glandulis brevi- usculis sparsis (v. raris) pilisque solitariis — raris obsiti. Involucra obscure cano-virescentia c:a 12 mm. longa basi rotundato-turbinata, glandulis brevibus — mediocri- bus densiusculis pilisque sat longis dimidia parte albidis densiusculis v. sparsis obtecta, floecis in dorso squama- rum raris — sparsis, in marginibus densis canescentia. Squamae latitudine mediocri sublineares apice subco- matae, exteriores obscurae obtusae — subacutae, superiores sordide olivascentes marginibus parum dilutiores apice obscuriores obtusiusculae v. in acumen trianguläre subito contractae, interiores + acutae. Calathium luteum 30 — 35 mm. latum radians. Ligulae apice glabrae. Stylus fuscohispidulus. Denna form utmärker sig genom tunna, ljusa, ovan- till kala blad med gles och grund tandning samt m. 1. m. vigglik bas, mörkgrä holkar, som erinra om H. informe Stenstr., ehuru luddet är glesare och huvudsakligen före- kommer i fjällens kanter. 169 Vilhelmina: Saxnäs (J.). H. philanthrax Stenstr. Vilhelmina: Skog vid Skog- bäcken (S.), Stalon, Saxnäs och Lövberg (J.); Asele: Kyrkberget (W.). H. phrixocomoides Dahlst. apud Zahn. Vilhelmina: Laxbäckens by och Skog (S.), Bangnäs, Saxnäs, Löv- berg, Steukavara och Marsfjällen (J.). H. praenodatum K. Joh. (syn. H. umbelliferum Lindeb.). Vilhelmina: Bangnäs, mellan Bangnäs och Stalon, Steu- kavara, Marsliden och Märsfjällen (J.). H. praetenerum Almqu. Vilhelmina: Skog (S.), Stalon och Marsfjällen 1200 — 1500 m ö. h. (J.). H. stenolepis Lindeb. Vilhelmina: Bängnäs och Sax- näs (J.). H. valgescens Joh. & Sam. Caulis altitudine mediocri gracilescens 1-folius in- dumento mediocri. Folia firmula laete prasino-viridia, exteriora interdum leviter violascentia, omnia indumento mediocri — subdenso munita; rosularia longe et anguste petiolata; exteriora orbicularia — late ovata basi rotundata — truncata, + angulatim paucidentata; intermedia + tri- angulariter ovata — ovato-oblonga breviter subacuta et interiora oblonga v. triangulariter oblonga acuta basi + oblique truncata v. leviter hastato-cordata, dentibus sat raris parvis — mediocribus sat argute dentata, ad basin dentibus duobus longioribus aliquantulum curvatis vulgo instructa; caulinum subtus sparsim — densius stellatum + triangulariter lanceolatum acutum— acuminatum pauci- dentatum basi saepe oblique subhastata. Inflorescen- tia saepius oligocephala et parva pedicellis leviter cur- vatis acladium mediocre superantibus. Pedicelli floccis subtomentelli glandulis brevibus sparsis — densiusculis pilisque subobscuris raris ( — sparsis) obtecti. Invo- lucra canofusca c:a 12 mm. longa basi + rotundata, pilis longiusculis sat crassis rectis dimidia parte cane- 170 scentibus sat densis glandulisque brevibus densiusculis obtecta, infra medium sat dense floccosa, supra medium floccis sparsis — rarioribus adspersa. Squamae subangustae lineares, exteriores subacutae — acutae apice leviter co- matae, superiores sordide olivascentes marginibus con- coloribus in acumen obscurius vix vel non comatum acutum saepe subulatum angustatae. Calathium lu- teum c:a 35 mm. latum. Ligulae breviter ciliatae. Stylus obscurus. Utmärkt genom de gulaktigt lökgröna, m. 1. m. tri- angulärt formade, glest tandade bladen, grönsvarta, rikt hariga och kort glandulösa holkar, smala, i en vass, brun spets utlöpande langfjäll; de inre langfjällen i spet- sen nakna, de yttre beklädda med har och glandler langt upp mot udden; kort cilierade liguler. Vilhelmina: Stalon och Steukavara (J.). Vulgatiformia. H. dissimile Lindeb. Vilhelmina: Malgovik och Skog (S.); Fredrika (W.). H. Guilielmi Joh. & Sam. Caulis vulgo 35 — 55 cm. altus subgracilis saepis- sime 2-folius, inferne sparsim v. densiuscule longipilosus + stellatus, superne sat dense floccosus glandulis minutis pilisque brevibus solitariis obsitus. Folia gramineo- viridia interdum maculis sanguineis ornata, subtus spar- sim (v. caulina dense) stellata de cetero indumento mediocri munita; rosularia pauca anguste petiolata; ex- timum parvum — ovatum obtuse et — serratim dentatum; intermedium anguste ovatum subacutum basi cuneato- truncata intimum ovato-lanceolatum acutum basi cu- neata v. paullatim angustata; interiora dentibus del- taeformibus elongatis intermarginibus sat longis rectis v. acclivibus grosse dentata v. prope basin incisa, dente 171 solitario interdum in superiorem partem petioli descen- dante; caulinum inferius breviter petiolatum — subsessile rhombeo-lanceolatuin acutissimum inaequaliter argute +_ profunde dentatum — subpinnatifidum; superius sessile lanceolatum — lineare argute paucidentatum. I nfl ore- scent i a laxe paniculata ramis et pedicellis patentibus subrectis acladium 0,5 — 4 cm. longum valde superantibus, pedicelli subgraciles canotomentosi glandulis brevibus sat obscuris sparsis — densiusculis saepe etiam pilis soli- tariis obtecti. Involucra variegatim virescenti-nigra 12 — 13 mm. longa basi saepe laxe squamata leviter angustata — subtruncata, glandulis longiusculis et brevi- bus mixtis cerinis + nigrescentibus crebris obtecta sat parce stellata. Squamae lineares sat anguste subacutae (v. intimae acutae) apice leviter comatae, exteriores mar- ginibus inconspicue luteo-virescentibus sparsim — parce stellatae in dorso saepius efloccosae, superiores subefloc- cosae v. infra medium in dorso floccis raris adspersae, colore praesertim apice membranaceo et margines versus luteo-virescentes, nudae v. parcissime stellatae. Cala- t hium subaureum 35 — 40 mm. latum radians. Ligulae apice glabrae. Stylus obscurus. Igenkännlig pâ bladens kraftiga tandning, som er- inrar om H. dissimile Lindeb., stjälkbladens tätt stjärn- hâriga undersida, de raka, upptill ofta fjälliga korgskaften, de smalfjälliga holkarna, som med mörk grundfärg skifta i gulgrönt dels genom glandlernas färg, dels genom lâng- fj aliens i synnerhet i kanterna gulaktiga färgton, vidare genom stora, men glesa, höggula kalatier. Holkfjällen ha samma färg och beklädnad som hos H. paeminosum Joh. & Sam., men äro smalare, bladen bredare, tand- ningen jämnare. Vilhelmina: Laxbäckens by vid Malgomaj (S.). H. involution Dablst. Vilhelmina: Laxbäckens by, 172 Malgovik, Skog (S.), Stalon, Bangnäs, Saxnäs, Ransa och Steukavara (J.); Asele (W.). H. kuusamoënse Wainio. Vilhelmina: Malgovik och viel Laxbäcken c:a 5 km ovanför Malgomaj (S.); Asele: Kyrkbyn (W.). H. megalodon Dahlst. Vilhelmina: Laxbäckens by och Malgovik (S.); Âsele: Lugnet (W.). H. minuriens Dahlst. Asele: Kyrkbyn (W.). H. porrigentiforme Dahlst. Vilhelmina: Laxbäckens by (S.). H. subarctoum Norrl. Vilhelmina: Laxbäckens by, Mal- govik och Skog (S.). H. subpellucidum Norrl. Vilhelmina: Laxbäckens by (S.). H. umbricola Sæl. Vilhelmina: Malgovik och Skog (S.); Asele: Gafsele (W.); Fredrika: Längbäcken (W.). Rigida. H. lapponicum Fr. Vilhelmina: Laxbäckens by vid stranden av Malgomaj (S.), Stalon (jämte f. squamis comat is), mellan Stalon och Bangnäs (f. involucris flocciferis) och Saxnäs (J.). Dovrensia. H. glaucopallidulum Joh. & Sam. Caul is glauco-virens vulgo 30 — 50 cm. altus 4 — 8 ( — 10)-folius ima basi purpureo-vioalascens, infra me- dium sparsim — densiuscule pilosus sparsim stellatus, su- perne densius stellatus glandulis parvis + raris pilisque raris vel solitariis obsitus. Folia laete glauco-prasina, subtus glauco-caesia, supra sparsim v. rare brevi-pilosa, subtus paullo densius et longius, in nervo dorsali sub- densiuscule pilosa; superiora etiam leviter stellata; intima + lanceolata obtusiuscula — acuta basi sensim angustata in petiolum + anguste alatum longe decurrente; inter- media + late lanceolata acuta in petiolum brevem sat 173 late alatum semiamplectentem attenuata; superiora ses- silia ovato-lanceolata — fere ovata breviter acuminata, basi rotundata subamplectente; omnia denticulis v. dentibus parvis parum patentibus sat aequaliter denticulata. In- florescentia paniculato-corymbosa + indeterminata ramis leviter patentibus substrictis sparsim glandulosis densiuscule floccosis; acladium 0,3 — 3 cm. longum; pe- dicelli sat breves interdum brevissimi subtomentelli — cano-tomentosi glandulis brevibus sparsis ( — densiusculis) saepe etiam pilis solitariis obsiti. Involucra atroviridia tloccis cano-variegata c:a 10 mm. longa basi + rotundata, glandulis brevibus cerinis postea obscurascentibus sat densis, interdum etiam pilis breviusculis subobscuris solitariis obtecta. Squamae obtusiusculae apice + dense comosae, exteriores + triangulares latiusculae saepe laxae, in dorso sparsim (v. densius), marginibus sat dense lloc- cosae, superiores latitudine mediocri lineari-lanceolati- formes, in dorso rare, marginibus rare — sparsim stellatae, apicibus ob comam longam intricatam in margines de- scendentem saepe conniventibus. Cala t hi um parvum haud expansum. Ligulae tubuliformes — canaliculatae suberectae apice breviter ciliatae. Stylus obscurus. I ögonen fallande genom sina ljust glaucescenta, kortspetsiga, obetydligt stjälkomfattande blad med fina m. 1. m. framatriktade tänder eller uddar, m. 1. m. in- determinerad korgställning med nästan raka grenar; vi- dare rörformigt hoprullade, nästan uppräta, kort cilierade liguler. Hos somliga individ äro korgarna samlade i smâ gyttringar pâ mycket korta skaft. Vilhelmina: Stalon, Bangnäs och Saxnäs (J.). Foliosa. H. crocatum Fr. Vilhelmina: Marsfjällen 800 — 900 m ö. h. (J.). H. chloromelanum Dahlst. Asele: Kyrkbyn (W.). o H. polycomum Dahlst. Asele: Algovik (W.). Botamska Notiser 1922, Lund 1922. Smärre notiser. Prasiola flu viatilis (Sommerf.) Aresch. funnen i Sverige. Prasiola fluviatilis (Sommerf.) Aresch. insamlades 1901 av Tycho Vestergren i en back i Norra Sarek, Lule Lappm. Bestämd av undertecknad. — Denna art är ej förut känd frân Sverige. Den är tidigare funnen i Norge, Novaja Semlja, Spets- bergen, Tyroien (flerstädes). Första gangen anträffades den av Sommerfelt i Lerdalsälven (Norge). I Norge insamlat material är utdelat i Aresch. Alg. Scand. exsicc., n:r 326 och i Writtr. och Nordst., Alg. exsicc. n:r 46 a. O. Borge. Till Chief Botanist of the National Herbarium vid Victoria Memorial Museum i Ottawa har utnämnts d:r M. O. Malte. D:r Malte har studerat och disputerat för doktorsgraden vid Lunds universitet. Han har i mänga är förestätt växtföräd- lingen vid statens stora experimentfarm i Ottawa, och har i denna befattning mängfaldiga ganger pä inspektionsresor genom- korsat Canada. Den post, han nu utnämnts tili, motsvarar i värt land intendenturen för de botaniska samlingarna vid Naturhistoriska Biksmuseet. Fysiografiska Sällskapet utdelade vid sitt sammanträde den 12 april 1922 följande stipendier för vetenskapliga botaniska undersökningar. Fil. mag. Axel Andersson för fortsättande av hans under- sökningar över Oleaceernas embryologi och S3Tstematiska ställ- ning 200 kr. Fil. kand. Carl Hammarlund tili fullföljande av haus under mänga är pägäende mvkologiska studier 1,000 kr. Docent Heribert-Nilsson för uppehällandet och fortsät- tandet av experimentella försök över bastardklvvning och art- bildning inom släktet Salix 500 kr. Fil. lie. lyARL Kristofferssox för fullföljandet av hans undersökningar över spenat, ärter och käl 1,200 kr. Fil. lie. Artur Häkansson för fortsatta undersökningar av Umbellaternas embrvologi och därmed sammanhängande frä- gor 200 kr. Docent H. Lundegârdh bidrag till hans undersökning over kolsyregödslingens praktiska betydelse 1,800 kr. Docent Einar Naumann för fortsättning av hans piank- tonologiska undersökningar 1,800 kr. Försöksledaren vid Alnarp J. Rasmusson for bestridande av kostnader för arbetshjälp i samband med undersökningar over orsaken till att vissa egenskaper bos ärter ibland visa koppling och ibland visa fri kombination 1,000 kr. Döde utländska botanister. Cedril Bucknall i Clifton f 12 dec. 1921 [* 2 maj 1849]. Prof. Moritz Büsgen i München f 12 juni 1921. Irene Chiapusso-Volo i Susa f 8 sept. 1921. Prof. Friedrich Czapek i Leipzig f 31 juli 1921. Konservator Enrico Ferrari i Turin f 2 nov. 1921 [* 1845]. Margaret Greer Flood i Dublin f 3 maj 1921. Prof. Blas L azaroy Ibiza i Madrid f 1921 [* 20jan. 1858], Sir John Kirck i Sevenoaks f febr. 1922 [* 19 dec. 18321. Luigi Maschiati f 16 febr. 1921 [* 22 juni 1855]. A. Schultz i Halle f 7 febr. 1922. Prof. Franz Schütt i Greifswald f 9 aug. 1921. Stephan Sommier i Florens f 3 jan. 1922 [* 2 maj 1845]. Legationsrâdet Stübel i Dresden f 15 juni 1921. Prof. Carl Warnsdorf i Berlin. Prof. K. Yendo i Sapparo f 12 mars 1921. I Öster. Bot. Zeitschr. har meddelats, att följande ryska botanister under senaste ären dött : A. P. Artari i Moskva, W. A. Dejnega i Moskva, A S. Famintsin i Petrograd, Olga A. Fedtschenko i Petrograd, D, J. Ivanovsky i Warschau, V. I. Kasanovsky i Kiev, G. F. Morosov i Petrograd, A. Potebnja i Charkov, K. A. Purijevitsch i Kiev, R. Regel i Petrograd, G. Ritter i Nova Alexandria, S. A. Rostovzev i Moskva, K. A. Timirjazev i Moskva. 176 Nedsatta bokhandelspriser à Botaniska Notiser. Arg. 1855 — 1S56 à 1 kr., 1871 — 1874 à 1 kr. 50 öre, 1875 — 1878 à 1 kr. 75 öre. 1879—1886 à 2 kr., 1887—1908 à 4 kr., 1909—1920 à 5 kr. Separater ur Botaniska Notiser tili salu. Av mânga uppsatser i de senast utgivna ârgângarna av tidskriften finnas separater tili salu. Priset beräknas efter 2 öre pr. sida, tryckt före 1917 (men 3 öre. om den är trvckt senare) oeh 25 öre pr. plansch förutom porto och postförskotts- avgift. Rekvisition sker hos professor O. Nordstedt. Lund. INXEHÂLL. Sid. Gertz, Otto. Laboratorietekniska och mikrokemiska no- tiser. 8. Om Strukturen hos stärkelsekorn 113 Gertz, Otto, Vegetativ skottbildning i inflorescensen hos Hottonia palustris L 123 Dahlgrex, K. V. Ossiax. Om Lysimachia Nummularia i Sverige 129 Frödix, John, Les limites des associations. Une réponse à Einar Du Rietz 149 Gustafsson, C. E., Rubus Scheutzii Lindb. och Rubus thvr- santhus F 155 Samuelsson, Gunnar, Archieracier frân Asele Lappmark 159 Smârre notiser 174 Prasiola fluviatilis (Sommerf.) Aresch. funnen i Sverige [O. Borge]. Lund, Carl Bloms boktryckeri. 5 s 1922. BOTANISKA NOTISER LUNDS BOTANISKA FÖRENING HARALD KYLIN HÄFTET 4 DISTRIBUTOR: C. W. K. OLEERUP, FÔRLAOSBOKHANDEL LUND / 1922 UTOIVNA AV REDIOERADE AV Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. 1. I ÏBRAk » C- L »vJD* Ui\t i Zur Blüten- und Befruchtungsbiologie der Leindotter (Camelina sativa). Von Olof Tedin. Seit einigen Jahren bin ich mit einer Untersuchung der Erblichkeitsverhältnisse der Gattung Camelina be- schäftigt, und da dabei eine genaue Kenntniss der blü- tenbiologischen Verhältnisse des Materials oft von gros- sem Nutzen sein kann, fing ich vorigen Sommer an, diese Verhältnisse zu untersuchen. Die Untersuchungen sind bisher fast nur mit Material ausgeführt, das zu einer reinen Linie der C. satina Fr. gehört, und haben na- türlich noch keine endgültigen Resultate ergeben. In- dessen wird es einige Jahre dauern, bis ich die Unter- suchungen fertig habe, da aber die bereits gewonnenen Resultate vielleicht von einigem Interesse sein können, habe ich sie jetzt schon veröffentlichen wollen. Die Untersuchungen betreffen teils das Rhvtmus des Auf- blühens der Blüten des Individuums, teils die Verhält- nisse der Befruchtung. Das Rhytmus des Aufblühens. Camelina sativa ist, wie bekannt, eine einjährige Pflanze, deren Hauptspross in einer Traube endet. In den Blattwinkeln des Hauptsprosses befinden sich bei normal ernährten Individuen Aste, die, wenn wohlent- wickelt, auch in einer Traube enden. Solche wohlent- wickelte Äste finden sich vor allem in den obersten Blattwinkeln des Hauptsprosses. In diesem Aufsatz werden sie mit der Nummer des Blattes bezeichnet, in Botaniska Notiser 1922 12 178 dessen Winkel sie stehen. Das oberste Blatt des Haupt- sprosses wird dabei als Nr. 1, das nächste als Nr. 2 usw. der Reihe nach bis unten bezeichnet. Die Blätter der mittleren Region des Hauptsprosses haben in ihren Win- keln im allgemeinen nur kurze, nicht blütentragende Aste, oder sogar nur rudimentäre solche. In den unter- sten Blattwinkeln treten bei gut ernährten Exemplaren wieder blütentragende Äste auf, die in derselben Weise wie die oberen mit Nummern bezeichnet werden. Die Äste erster Ordnung haben im allgemeinen nur wenig Blätter, in den Winkeln einzelner (1 — 3) von diesen können bei den kräftigsten Ästen kleine Tertiärachsen auftreten, die nur wenige Blüten tragen. Achsen von noch höherer Ordnung habe ich nie bei Pflanzen der untersuchten Linie gefunden, die in Parzellen ziemlich dicht zusammen standen. Während des Blühens wächst die Inflorescenzen- achse so, dass nach dem Blühen das Inflorescenz eine typische Traube bildet, während des Blühens aber ste- hen die zuletzt geöffneten Blüten und die Knospen unge- fähr in derselben Höhe, wie es bei den Cruciferen ja sehr gewöhnlich ist. An der Spitze des Inflorescenzes befinden sich einige Reservknospen, die sich nicht ent- wickeln, wenn die darunter sitzenden Blüten normaler- weise befruchtet und weiterentwickelt werden, dagegen entwickeln sich diese, wenn jene weggeschnitten oder in anderer Weise verhindert werden, Schoten zu bilden. Die Knospen, die sich bei normaler Entwicklung öffnen, sind ziemlich früh durch ihre beträchtliche Grösse von den Reservknospen zu unterscheiden, die winzig sind, und trocken aussehen. An 15 in einer Parzelle stehenden Pflanzen der genannten reinen Linie von C. sativa — - Nr. 94 im Feldbuche — rechnete ich jeden Abend, während ihrer Blütenperiode, — vom 1. — 19. Juli — in jedem Blütenstand die Anzahl der Blüten, die während des Tages aufge- 179 blüht waren. Dabei wurde die Summe der geöffneten Blüten festgestellt und verzeichnet, oder, wenn die An- zahl der Blüten dies schwer machte, wurde ein Faden rund um die Inflorescenzenachse, zwischen den geöff- neten Blüten und den Knospen gebunden, was keine Schwierigkeiten darbot, da die Entwicklung des Blüten- standes ausgeprägt acropetal ist. Später wurde dann die Anzahl der pro Tage geöffneten Blüten ausgerechnet und in Zahlenreihen geordnet. Solche Zahlenreihen, bezw. deren graphische Darstellung, werden unten »Blüten- kurven » genannt. Da das Offnen der Blüten mit einem Zuwachs der Inflorescenzenachse verbunden ist, war es ja zu erwarten, dass die Blütenkurve eines einzelnen Intlorescenzes der Kurve der »Grossen Periode» des Wachstums ähnlich wäre. Indessen ist die Anzahl der Blüten ziemlich klein, im allgemeinen 20 — 30, — höchste notierte Anzahl 46 — und da dabei die Blütenperiode etwa 10 — 12 Tage dauert, wird die Kurve so flach, und von kleinen Unregelmäs- sigkeiten so stark verwischt, dass eine Ähnlichkeit mit der Wachstumskurve nur geahnt, aber nicht deutlich gezeigt werden kann. Wird dagegen die Anzahl sämtlicher pro Tag ge- öffneter Blüten eines Individuums berechnet, und wird die so erhaltene Zahlenreihe graphisch dargestellt, so ist die erhaltene »Gesamtblütenkurve» oft mehr oder weniger ausgeprägt regelmässig, symmetrisch und eingipfelig. Die Zahlen einer solchen Kurve — - der Versuchspflanze 1 — werden hier wiedergegeben. (Betreffs des* siehe unten, Seite 180). Datum, juli: 1. 2. 3. 4. *5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. Anzahl der geöffneten Blüten: 4 4 5 6 13 13 14 27 31 94 23 34 21 20 7 5 Am 10. Juli war ich leider verhindert, mein Ver- suchsfeld zu besuchen, die am 10. und 11. Juli geöff- 180 neten Blüten müssen daher zusammen gerechnet werden. Dass nicht alle Kurven der »idealen» so nahe kommen, wie die oben gegebene es tut, geht aus folgender Zahlen- reihe — der Versuchspflanze 14 — , einer der am meisten aberranten, hervor. Datum, juli : 3. 4. 5. 6. *7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. Anzahl der geöffneten Blüten: 3 8 3 7 6 13 13 32 6 7 5 9 12 10 2 Trotz derartiger Abweichungen, die oft bei verschie- denen Pflanzen in ganz verschiedener Richtung gehen, glaube ich — und das erhaltene Zahlenmaterial macht dies auch sehr wahrscheinlich — dass die typische Ge- samtblütenkurve einer Pflanze der untersuchten Linie eine ziemlich regelmässige und symmetrische, von dem- selben Typus wie die Wachstumskurve, ist. Drei Un- regelmässigkeiten, deren Ursachen wenigstens mit gros- ser Wahrscheinlichkeit bestimmt werden können, möch- ten hier etwas ausführlicher erörtert werden. 1) Zwischen der ersten Blüte des Hauptsprosses und der des erstblühenden Astes lagen 3 — 6 Tage, wo- durch der linke Teil der Kurve oft ein wenig verlängert, und ihre Symmetrie mehr oder weniger beträchtlich ge- stört wird. Inzwischen kan sogar die Kurve des Haupts- prosses ihr Maximum deutlich überschritten haben, ehe die Äste zu blühen anfangen, wodurch die Gesamtkurve deutlich zwei Gipfel bekommt. Ein solches Verhältnis ist hei der unten gegebenen Zahlenreihe — der Ver- snchspflanze 15 — sehr deutlich zu erkennen. Der Tag, an dem der erste Ast zu blühen anfing, ist hier, wie in den übrigen Zahlenreihen, mit einem * markiert Datum juli: 3. 4. 5. 6. 7. Anzahl der geöffneten Blüten: *8. 9. 10. 11. 12. usw. des Hauptsprosses: 3 4 5 5 2 2 1 1 der blühenden Äste: 5 7 28 9 usw. Summe: 3 4 5 5 2 7 8 29 9 usw. 181 In Zusammenhang mit der eben genannten Ver- längerung der Kurve nach links, vielleicht auch mit den unten unter 3) erwähnten Verhältnissen, steht die Tat- sache, dass, während sich in der ersten Hälfte der Blüte- zeit nur 35 °/o (20 °/o — 51 °/o) der sämtlichen Blüten der Pflanze — im Durchschnitt der 15 Pflanzen — öffnen, steigt während der letzten Hälfte dagegen die zahl auf 65 °/o (49 % — 80 °/o). Bei ungerader Anzahl der Tage der Blütenperiode wurde bei dieser Berechnung die Anzahl der am mittleren Tage geöffneten Blüten auf beide Hälften gleich verteilt. Wird dagegen die Kurve nach dem Tage des maximalen Blühens halbiert, wobei die Anzahl der an diesem Tage geöffneten Blüten halbiert wurde, findet man, dass die erste Hälfte im Durchschnitt 54 °/o (35 % — 77 %), die letzte 46 % (23 °/o — 65 °/o) umfasst. 2) An den oben gegebenen Zahlenreihen der Pflan- zen 1 und 14, wie an den weiter unten gegebenen der Pflanze 11 sieht man, dass am 12. Juli ein Minimum der Blütenanzahl auftritt, das bei Pfl. 14 sich auch über den 13. und 14. Juli erstreckt. Die Ursache dieser Er- scheinung ist ziemlich sicher in den Witterungsverhält- nissen zu suchen. Nach meinen Notierungen war näm- lich das Wetter am 8. — 11. Juli sonnig und warm, wurde am Nachmittag des letzten Tages trübe, am 12. trübe und ziemlich kalt, am 13. und 14. wurde es allmählich wärmer, am 15. und den folgenden Tagen ausserordent- lich sonnig und warm. Wahrscheinlich ist ja, dass einige der Blüten, die sich infolge der Periodizität am 12. geöffnet hätten, durch das schlechte Wetter in ihrer Entwicklung verzögert wurden. 3) Eine dritte Unregelmässigkeit tritt namentlich bei den Pflanzen hervor, die ihr Blühen recht spät an- fingen, und die dabei ziemlich viele Knospen hatten, so dass man erwarten konnte, dass sie bis zum 22. oder 23. fortblühen könnten, die aber schon am 18. oder 19. 182 abgeblüht waren. Die Zahlenreihe einer solchen Pflanze — Versuchspflanze 11 — wird unten gegeben. Datum, juli: 3. 4. 5. 6. 7. *8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. Anzahl der geöffneten Blüten: 1 4 1 4 1 7 18 45 15 22 24 20 20 19 2 Man bemerkt eine starke Tendenz zum Verschieben des Maximums nach rechts, mehrere Tage haben unge- fähr die gleiche hohe Anzahl von Blüten, und dann hört das Blühen plötzlich auf. Dass eine solche Assy- metrie mehr oder weniger typisch sein kann, ist ja nicht ausgeschlossen, aber auch eine Einwirkung der Witter- ungsverhältnisse ist hier denkbar. Wie oben erwähnt war die Temperatur vom 15. Juli an ausserordentlich hoch, und da es ausserdem sehr trocken war, ist es ja nicht ausgeschlossen, dass das Öffnen der letzten Knos- pen beschleunigt wurde, so dass das allmähliche Her- absinken der Kurve nicht zustande kommen konnte. Bemerkt wurde auch, dass die am 17. und 18. geöffneten Blüten nicht ganz normal waren. Sie sahen wie ver- welkt aus, und waren kleiner als die normalen; einige grosse Knospen, die sicher zu denjenigen gehörten, die sich normalerweise öffnen hätten sollen, verwelkten ganz. Inwieweit die erwähnte Assymetrie typisch ist, oder von Witterungsverhältnissen verursacht wird, werden weitere Untersuchungen die Aufgabe haben, festzustellen. Bis jetzt sind nur die Zahlen von vier der Ver- suchspflanzen mitgeteilt, und ich verzichte auch darauf, in dieser vorläufigen Mitteilung die anderen mitzuneh- men. Die vier gegebenen sind jedenfalls nicht so aus- gewählt, dass sie eine nicht vorhandene Regelmässigkeit zeigen könnten, sie zeigen vielmehr die vorhandenen Unregelmässigkeiten besonders scharf ausgeprägt. Die Reihenfolge, in der die verschiedenen Aste zu blühen anfangen, ist fast immer von oben nach unten, 183 zuerst die obersten in Nummerfolge (vgl. oben S. 178), dann die basalen, die letzten unter sich vielleicht nicht so regelmässig. Betreffs der Blütenanzahl der verschiedenen Äste findet man, dass sie von oben nach unten zunimmt, bis sie ihr Maximum erreicht, was wenigstens bei hier vorliegendem Material am Aste Nr. 6 der Fall war, und dann wieder sinkt. Äste in Blattwinkeln von höheren Nummern sind indessen ziemlich selten, nur bei ver- einzelten Pllanzen kommt eine vollständige Reihe von mehr als 9 Ästen vor. Unten wird daher nur die Blü- tenanzahl der 9 ersten Äste, im Durchschnitt von 6 Pflanzen, die alle die betreffenden Äste hatten, gegeben. Um vergleichbare Zahlen zu erhalten, die ein Berechnen der Durchschnitte ermöglichen, wird die Anzahl der Blü- ten eines Astes in Hundertstel der Blütenanzahl des Hauptsprosses berechnet. Relative Blüten-Anzahl gross'. A s 1 n u m m e r. der Äste 123456789 / ohne Testiärachsen : 100 59 69 71 88 92 109 91 86 78 \ mit » : 100 74 91 104 111 116 151 115 105 80 Werden nur die Zahlen der obersten Äste — Nr. 1 — (5 — Berechnet, im Durchschnitt von 13 Pflanzen, die alle diese Äste hatten, so ist das Verhältnis zwischen den erhaltenen Zahlen ungefähr dasselbe wie in der Tabelle. Auch ist das Verhältnis ungefähr dasselbe, wenn nur die Terminalinflorescenze der Äste gerechnet werden, oder wenn auch eventuell vorkommende Ter- tiärachsen mitgerechnet werden. Die nächste Aufgabe dieser Untersuchung wird sein, durch weiteres Materialsammeln ein genaueres Bestim- men der Gesetze, die die Periodizität des Blühens be- herrschen, zu ermöglichen, und dabei auch, durch gleich- zeitige Untersuchungen an Material aus verschiedenen reinen Linien zu konstatieren, ob grössere Unterschiede 184 zwischen verschiedenen Sippen der Gattung Camelina vorhanden sind. Befruchtungsbiologie. Aus Gründen, die unten näher erörtert werden, muss man annehmen, dass Camelina ausgeprägt autogam ist, wie es auch bei anderen kleinblütigen Cruciferen, z. B. Draba verna (Rosen 1910) und Capsella bursa pastoris (Shull 1909), gewissermassen auch beim gross- blütigen Rapse (Sylvén 1920), der Fall ist. Die einzige Erwähnung der Befruchtungsverhältnisse bei Camelina, die ich habe finden können, rührt von Fruwirth her der von Camelina satina sagt (Fruw. 1904), dass ». . auch bei unbeeinflussten Pflanzen die Selbstbefruchtung vor- herrscht, da der Insektenbesuch sehr spärlich ist.» Fru- wirth hat Versuche ausgeführt, die zeigen, dass teils die Ausbildung der Samen, teils ihre Lebenskraft beim Isolieren mehr oder weniger beträchtlich herabgesetzt wird. Ein solches Resultat erlaubt doch wohl keine Schlussfolgerungen über die gewöhnliche Befruchtungs- art. Das Herabsetzen der Lebenskraft kann ja durch die in Isolierdüten herrschenden abnormen Licht-, Feuch- tigkeits- und andere Verhältnisse hervorgerufen worden sein. Versuche, das Viseinismus zahlenmässig zu be- stimmen, wie sie z. B. von Sylvén (a. a. O.) ausgeführt worden sind, habe ich noch keine ausgeführt, werde indessen damit dieses Jahr in ziemlich grossem Masstab anfangen. Da ich, obwohl ich keine direkten Versuche angestellt habe, jedoch überzeugt bin, dass Camelina autogam ist, stütze ich mich auf die folgenden Tatsachen: 1) In meinen Versuchen habe ich wohl 10,000 oder 20,000 Individuen aus reinen Linien gehabt, die von nichtisolierten Mutterpflanzen stammten, und trotz genauen Nachsuchens habe ich unter ihnen nur 10 bis 20 Pflanzen gefunden, von welchen man glauben könnte. 185 sie wären durch spontane Kreuzung entstanden. Da die Pflanzen in kleinen Parzellen mit ihresgleichen zusam- men gestanden haben, etwa V2 Meter von abweichenden Pflanzen entfernt, gibt ja das erhaltene Verhältnis — etwa 1 pro 1000 — nicht das wirkliche, »natürliche», Kreuzungsprocent an, dass heisst, nicht wie viele der Samen einer Pflanze durch Bestäubung mit Pollen einer anderen Pflanze entstanden sind. Dass indessen auch das wirkliche Kreuzungsprocent bei Camelina sehr niedrig ist, scheint mir sehr wahrscheinlich, wenn man ein Vergleich mit den von Sylvén (a. a. O.) mitgeteilten Zahlen macht. Beim Rapse fand er ein natürliches Kreuzungsprocent, das im Durchschnitt etwa 20 % be- trug; wenn die Mutterpflanzen in Parzellen, also unter ähnlichen Verhältnissen wie meine Camelinapflanzen, wuchsen, fand er jedoch unter den Abkömmlingen im Durchschnitt etwa 3 °/o deutliche Kreuzungsprodukte, also ein scheinbares Kreuzungsprocent, das das 30-fache von dem von mir bei Camelina berechnete betrug. 2) Die oben zitierte Angabe Fruwikths, dass der Insektenbesuch spärlich ist, kann ich aus eigenen Er- fahrungen bestätigen, denn beim Arbeiten auf dem Ver- suchsfelde habe ich meine Aufmerksamkeit oft auf den Insektenbesuch gerichtet. Immer habe ich nur verein- zelte Bienen oder Schmetterlinge gesehen. Kleininsekten sind auch spärlich, sogar wenn Meligethes von einem naheliegenden, stark angegriffenen Brassicafelde in mein Versuchsfeld kam, war er nicht häufig, die von ihm angerichteten Schaden waren fast vollkommen belanglos. Eine Blütenbiologische Analyse zeigt bei Camelina keine Verhältnisse die ausgeprägt zugunsten weder einer Selbst- noch einer Kreuzbefruchtung wirken. Eine sehr eindringende Analyse ist zwar noch nicht ausgeführt, folgende Tatsachen können doch als festgestellt mitge- teilt werden: 1) Die Blüten öffnen sich zu verschiedenen Tages- 186 stunden, meistens jedoch morgens vor 10 Uhr, später als 4 Uhr nachm, habe ich bei keiner von mir näher untersuchten Pflanze eine neu geöffnete Blüte gefunden. 2) Die Blüten sind stark protogyn. Beim Kreuzen wird immer die Pollinierung unmittelbar nach der Kast- rierung ausgeführt und ich habe dabei wohl entwickelte Schoten aus der 5. bis 6. Knospe oberhalb der letzt geöffneten Blüte erhalten. Dies könnte ja darauf beru- hen, dass das Pollen etwa einen Tag an der Narbe keimungsfähig blieb, dass dies indessen nicht die Haupt- ursache sein kann, zeigt der unten erwähnte Versuch, wo der Griffel schon 4 Stunden nach der Pollinierung abgeschnitten wurde. In zwei Fällen habe ich dabei 4 wohlentwickelte Schoten erhalten (Parthenokarpie habe ich bei Camelina niemals gefunden). Da die unterste Knospe nicht, wenigstens nicht vormittags, für Kastri- erungszwecke verwendet werden kann, muss also die Narbe der 5. Knospe von unten noch befruchtungsreif gewesen sein. 3) Eine oder etwa zwei Stunden bevor sich die Blüte öffnet, sind die Antheren der 4 längeren Staubge- fässe schon reif, und wegen der Kleinheit der Blüte ist es unmöglich, sie zu öffnen, ohne die reifen Antheren zu zerreissen. Dadurch wird es auch unmöglich, direkt festzustellen, ob die Antheren schon in der Knospe sich öffnen oder nicht. An Material, das ich auf dem Felde fixiert habe, und dann später untersuchte, glaube ich indessen festgestellt zu haben, dass sie es nicht tun, denn die Narben auch der untersten Knospen scheinen vollkommen intakt zu sein. Beim Öffnen der Blüte sind die vier längeren Staubgefässe so weit gewachsen, dass ihre jetzt aufplatzenden Antheren etwa in der Höhe der Narbe stehen. Erst einige Stunden nach dem Öff- nen der Blüte werden die Antheren der zwei kurzen Staubgefässe reif. 4) Abends schliessen sich die Blüten dadurch, dass 187 die Spreiten der Petalen nach aufwärts gerichtet werden. Dabei werden die nach innen gewandten, freilich jetzt pollenarmen, aber jedoch nicht pollenleeren Antheren der 4 längeren Staubgefässe der Narbe angedrückt. Am folgenden Morgen öffnen sich die Blüten wieder, die vier längeren Antheren sind jetzt vollkommen leer, nur in den zwei kurzen findet sich vielleicht noch etwas Pollen. Am zweiten Tage fangen die Petalen an zu verwelken, und nach weiteren 2 oder 3 Tagen fallen sie, wie auch die Sepalen, ab. Um kennen zu lernen, wie lange Zeit es nach der Pollinierung dauert, bis die Pollenschläuche mit den Kernen in die Ovarialhöhle gelangen, wurde eine An- zahl Knospen kastriert und pol liniert und in Papierdüten isoliert, und dann in verschiedenen zeitlichen Zwischen- räumen die Griffel mit einer Schere so nahe wie mög- lich an den Fruchtknoten abgeschnitten. Um die nackte Pistille vor dem Austrocknen zu schützen wurden sie dann wieder in Düten eingeschlossen, und nach einigen Tagen wurde schliesslich die Anzahl der entwickelten Schoten verzeichnet. Um zu sehen, ob beträchtliche Un- terschiede in der Zuwachsgeschwindigkeit der Schläuche eigener oder fremder Pollen vorliegen, wie es z. B. Heribert-Nilsson (1911) bei Oenothera gefunden hat, wurde, nachdem die fragliche Zeit preliminär festgestellt war, auch mit Pollen verschiedener Herstammung be- fruchtet. Teils wurde mit Pollen anderer Blüten der- selben Pflanze bestäubt, geitonogam (Knuth 1898, s. 33), teils mit Pollen anderer Pflanzen derselben Linie, xenio- gam, schliesslich wurde auch mit Pollen bestäubt, das aus Pflanzen einer reinen Linie von dem Species Came- lina macrocarpa HeulTl. — Nummer 1 im Feldbuche — stammte. Auf Pflanzen der C. macrocarpa- Linie wurde auch geitonogam befruchtet, wie auch die reciproke Kreuzung i ausgeführt. Die Versuche wurden bei günstigen Wetter 188 ausgeführt. Die Resultate sind in der folgenden Tabelle zusammengestellt. sativa 17 4 geitonog. 8,7 vm. 10,7 vm. 2 0 )) 21 4 )) 9,5 » 12,5 nm. 3 0 )) 16 4 ))' 8,0 » 12,0 M. 4 2 )) 25 4 )) 9,45 » 2,15 nm. 4V2 0 )) 22 3 )) 9,15 » 2,15 » 5 1 )) 20 4 )) 8.40 » 2,10 » 5V2 1 )) 18 4 )) 8,20 » 2,20 » 6 1 )) 23 4 )) 9,25 » 4,25 » 7 2 » 24 4 )) 9,35 » 6,35 » 9 2 sativa 32 a 4 geitonog. 1 1,35 vm. 2,35 nm. 3 0 )) 32 b 3 xeniog. 1 1,45 » 2,45 » 3 0 )) 32 C 4 kreuzung 12,oo M. 3,00 » 3 1 macroc. C a 3 geitonog. 12,5 nm. 3,5 )) 3 2 » C î) 3 kreuzung 12.15 » 3,15 » 3 2 sativa 17 a 4 geitonog. 10,40 vm. 2.40 11m. 4 3 )) 17 ij 4 xeniog. 10,50 » 2,50 » 4 4 )) 37 a 4 kreuzung 1 1.00 » 3,00 » 4 2 macroc. B a 3 geitonog. 11,15 » 3,15 » 4 1 » B b 3 kreuzung 11,25 » 3,25 » 4 4 sativa 16 a 3 geitonog. 9,40 vm. 2.40 nm. 5 1 )) 16 b 3 xeniog. 9.50 » 2,50 )) 5 0 )) 16 c 2 kreuzung 10,5 » 3,5 » 5 1 macroc. A a 3 geitonog. 10,15 » 3,15 » 5 3 » A b 3 kreuzung 10,25 » 3,25 )> 5 3 Das Material ist ja klein, und das negative Resul- tat bei 25 und 16 b, wo die Zeit zwischen Pollinierung und Schneiden 4V2 bezw. 5 Stunden betrug, steht ja in Widerspruch mit dem positiven bei vielen anderen, wo dieselbe Zeit nur 3 oder 4 Stunden betrug. Indessen ist es auch bei den gewöhnlichen Kreuzungen, wo die Griffel natürlich nicht geschnitten werden, nicht selten, dass keine Schoten erhalten werden, obwohl 4 oder 5 189 Blüten polliniert worden sind, wahrscheinlich sind die Pistille dahei beim Kastrieren beschädigt worden. Als sicher kann wohl angesehen werden, dass 3 bis 4 Stunden genügen, um die Pollenschläuche von der Narbe, durch den etwa IV2 oder 2 Mm. langen GrifYel 1 in den Fruchtknoten wachsen zu lassen. Ob wirklich, wie die Zahlen vielleicht andeuten, die Zeit bei C. ma- crocarpa, die doch etwas grössere Blüten als C. sativa hat, etwas kürzer sei, können nur erweiterte Versuche entscheiden. Unterschiede zwischen den verschiedenen Pollenkategorien sind aus den erhaltenen Zahlen nicht sicher zu ermitteln, vgl. jedoch Versuche 32 a — c. Nach- dem die nötige Zeit jetzt ungefähr festgestellt worden r ist, werden die Versuche ein anderes Jahr mit einer grösseren Anzahl von Blüten und mit geringeren Unter- I; schieden der Zeiten zwischen Pollinierung und Schnei- den wiederholt. Zitierte Litteratur. Fruwirth, C. 1904. Beiträge zu den Grundlagen der Züchtung einiger landwirtschaftlichen Kulturpflanzen. — Natur- wissenschaftliche Zeitschr. f. Land- u. Forstwirtsch. 2. Jahrg. Herirert-Nilsson, N. 1911. Pollenslangarnas tillväxthastighet hos Oenothera Lamarckiana och gigas. — Botaniska No- tiser. Knuth, P. 1898. Handbuch der Blütenbiologie. I Band. Leip- zig 1898. Rosen, F. 1910. Über Bastarde zwischen elementaren Species der Erophila verna. Ber. d. deutsch, bot. Gesellsch. 28. Shull, G. H. 1909. ' Bursa bursa pastoris and Bursa Heegeri, biotypes and hybrids. Washington 1909. Sylvén, N. 1920. Om själv- och korsbefruktning hos rapsen. — Sveriges Utsädesförems tidskrift. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Nâgra ord om Rubusformernas Systematik. Av C. E. Gustafsson. Det torde vara allmänt bekant, att Rubusformerna äro ofantligt svâra ait utreda. For min del är jag be- nagen pasta, att, om nagon skulle vara nog djärv tiiltro sig kunna bestämma dem säkert, darav skulle framgâ, att sagda person icke lyckats intränga i det väsentligaste hos Rubus. Rubus-fovmernas bestämning kan nämligen ofta bliva blott tillnärmelsevis rätt, vilket beror pâ Hera orsaker. Rubus- formernas egen natur omöjliggör en fui 1- ständig lösning i systematiskt hänseende, vilket dock icke hindrar, att man bör söka uppnâ en sa god lös- ning som möjligt. Det är för vidlyftigt att här ingä pâ relaterandet av de olika satt, varigenom olika forskare sökt nâ en sädan lösning. En god belysning av svarigheterna erhaller man genom följande brev, som jag är 1920 mottog Iran dok- tor W. O. Focke i Bremen. Denne vördnadsvärde äld- ring, som i över 60 âr ägnat sig ät Ruöus-studium, skri- ver: » — — — Rubi, deren Vorkommen beschränkt ist, halte ich für hybrider Abkunft; ebenso halte ich die einzelne hybriden Verbindungen für sehr formenreich, so dass sie bald für sehr formenreiche Arten, bald für artenreiche Formenkreise angesehen werden. Trotz gleicher Abstammung können daher Rubi eines solchen Formenkreises bald einander sehr ähnlich sein, bald ausgeprägte und scheinbare wesentliche Verschiedenheiten Zeigen. Abkömmlinge dergleichen Stammart mit ver- schiedenen unter einander ähnlichen Zweiten Arten kön- 191 nen bald sehr ähnlich, bald völlig ungleich aussehen. Einzelne Exemplare solcher Formen sind daher meist un- bestimmbar, in Herbarenexemplaren, besonders trockenen, fast immer.» Den väsentligaste orsaken tili svärigheterna ligger däri, att de europeiska Rubus- formerna tillhörande Euba- tns icke äro konstanta. Enligt den 1920 utgivna »Black- berries of New England» synas dennas författare anse, att samma förhällande gäller även för de nordameri- I kanska. Lidforss har genom sina kulturförsök visât, att även sâdana former som plicatus, pulcherrimus etc. icke äro füllt konstanta. Som min personliga äsikt vill jag därvid framhälla, att konstansen kanske kan vara ! olika pä olika platser. Lidforss har ocksä pävisat, att i genom hybridisering nya former kunna uppstä, som i senare generationer erhälla en ökad, om än ej fullstän- dig konstans. Bade Focke och Lidforss anse väl, att inkonstansen även hos huvudformerna sannolikt beror pä en mer eher mindre längt tillbaka i tiden skedd hy- bridisering, men egentligen vet ingen ännu, vilka Rubus- former äro stamföräldrar tili vära dagars Eubatus- former. Det kan vara nägon form, som ännu fortlever i nägon undangömd vrä; det kan vara en längt tillbaka i tiden ut- död form; det kan vara nägon av Asiens trädartade Rubus. Tänker man efter, bör det ej synas sä märkvärdigt, att hybridisering rätt ofta förekommer hos i naturen växande Rubus- former. I en Rubus- blomma finnes ett flertal pistiller. Dâ en insekt under silt förvärvsbegär llyger frän blomma tili blomma, skiljer den ganska säkert icke plicatus frän sulcatus. Den ena gängen kan säledes pollen frän en form bli släppt pä en pistill, en i annan gäng pollen frän en annan form pä en annan pistill i samma blomma. Bärets konstans i naturen bli r dä beroende av den olika grad av konceptionsför- mäga, som Rubus- blommans olika pistiller kunna äga för andra formers pollen. Corylifoliernas stora varia- 192 bilitet kan i viss man förklaras därav, att, som Lidforss vid korsning av corylifolier med caesias funnit, bastar- derna i första generationen äga renare pollen än för- äldrarne. Därav bör följa, att dessa bastarder, som avia en variabel avkomma, hava större sannolikbet astadkomma god pollinering, än de mera konstanta for- merna med sämre pollen. Da det ännu är omöjligt veta, vilken form borde betraktas som huvudform till de inkonstanta Eubatus- formerna, mäste man givetvis betrakta dessa former ur annan synvinkel än de icke polymorfa arterna, vilkas artbeskrivning grundar sig pâ deras konstans vid frö- sädd. Man bör ock taga i betraktande, att det är av en viss vikt for vetenskapen att fâ sä mânga Rubus- former som möjligt avgränsade frän varandra och att nya former alltjämt uppstä. Da konstansen icke är fullständig och ej heller nâgra fasta karaktärer kunna sättas i densammas ställe, mäste gränserna mellan spe- cies, varietet och form bliva godtyckliga. Dâ det där- jämte alltid tinnes gränsfall, som icke kunna klaras, böra gränserna dragas sâ, att dessa gränsfall bliva av sä ringa betydelse som möjligt, varav följer, att man icke bör vara rädd för att beskriva även sâdana former, soin hava en jämförelsevis ringa utbredning. Det är företrädesvis ett par omständigheter, som man bör taga hänsyn till vid begränsningen. Som be- kant ville professor F. Areschoug i »Some observations on the genus Rubus » göra gällande, att hybridiseringen icke i nägon högre grad gav anledning till uppkomsten av nya former. Efter hans mening var det yttre om- ständigheter, temperatur, skugga, jordmân o. s. v., som föranledde artbildningen. I modifierad form ansâg nog professor H. .Sudre nägot liknande. Att döma av Lid- forss kulturförsök hade de säkerligen orätt, men det faktum kvarstär dock, att Rubus-t ormerna äro ganska känsliga för dessa yttre förhällanden. Genom variatio- ner i karaktärerna kunna de efter mitt förmenande an- passa sig efter de yttre förhallandena i kanske högre grad än de fiesta andra växter. Huruvida sâdana varia- tionel* under tidernas lopp kunna bli konstanta, har jag ej sett bevisat. Ett par sâdana variationer böra i varje fall icke anses vara artbildande, sa att man till arten skiljer t. ex. en skuggform frân dess solform. Den oinständigheten, att man hos Rubus har svârt avgöra, var en hybrid börjar och slutar. vâllar ocksâ svârigheter. Sa mycket hör dock vara klart, att pâ- träffar man pâ samma plats en sérié Rubus- former, vars vttersta former val âro skiljbara, men sammanbindas genom en massa i varandra ôvergâende former, sa böra dessa mellanformer icke beskrivas var för sig. De kunna leva det ena âret och vara utdöda det andra. Endast sâdana former, som hava nâgon, oin än lokal spridning, lämpa sig för beskrivning. Vid Rubus- formernas bestämning mäste man taga hânsyn till fiera karaktârer pâ en gâng och jämföra den föreliggande formen med de bi lder, som man i med- vetandet har av andra, närstäende former. Pâ grund av de enskilda karaktärernas variation har det ännu icke lyckats nâgon skriva en /fuftus-flora sä, att man genom att följa varje enskild karaktär för sig kan bli säkert förd tili mälet. Har man icke de liknande for- mernas bilder fixerade i medvetandet, mäste man ofta pâ olika vägar pröva sig fram, tills man anser, att minsta möjliga olikbeter föreligga. Detta sakförhällande bar lett tili synnerligt stör för- virring. Den ene författaren har lagt huvudvikten vid vissa karaktârer och pâ den grund fort en form tili en viss art; en annan har pâ grund av andra karaktârer trott sig böra föra den tili en annan. Dâ Lidforss genom sina kulturförsök visât, att ban i andra genera- tionen fätt fram former, som halt karaktârer främmande för föräldrarne, sâ framgâr därav, huru svârt det i mänga Botcmiska Sotiscr 1922 13 194 fall mäste vara att bedöma, oui tvâ former äro besläk- tade med varandra eller icke. Omförandet har därför ofta medfört ökad förvirring i nomenklaturen utan att vara tili nâgon nvtta. Andras dessutom originalbeskriv- ningen efter en form, som den omförande kanske blolt trott vara identisk med originale!, sä bl ir villervallan ännu större. Liknande förvirring har förorsakats därav, att vissa författare icke beskrivit en bestämd form, utan sam- mansatt en beskrivning för fiera former, som dâ skulle utgöra ett s. k. kollektivspecies. I en dylik kollektiv beskrivning, som man ej ens vet, om den i sina alla detaljer har motsvarighet i naturen, kan man plocka in vitt skilda saker. Atminstone hos Rubus äro sä- dana artbeskrivningar tili skada, därför att man i varje fall icke genom kollektivbeskrivningen kan omfatta en bestämd, vid sina gränser frân andra former avgrän- sad grupp av Rubus- form er. I huru stör utsträckning beskrivningarne skett pâ sagda vis, är ofta svart av- göra. Föreligger en sädan beskrivning, utan att man vet om, att den är gjord kollektivt, kan man fä söka med ljus och lykta utan att finna nâgon form, som alldeles passar in med beskrivningen. Sammanför man däremot i en grupp enskilda, var för sig beskrivna arter, vet man atminstone, vad man har. Man har utgâtt frân felaktiga förutsättningar vid Rubus- formernas uppställning, i det man ofta sagt: dessa tvâ former hava vissa karaktärer gemensamt, därför äro de besläktade och därför böra de sammanföras. Dâ Lidforss visât, att former kunna hava karaktärer, som äro främmande för föräldrarne, och Focke ädagalagt, att avkomlingar av samma stamart med tvâ skilda, sins emellan lika arter, ibland kunna se ut mycket lika, men ibland fullkomligt olika, sä kan i mänga fall ingen säker slutledning beträffande släktskapen dragas av likheten i enskilda karaktärer. Efter mitt förmenande bör man 195 därför i Rubus- arbeten i första hand lägga sig vinn om att fa den for själva bestämningen mest lämpliga upp- ställningen, vill man sedan gruppera de bestämda for- merna efter deras förmodade släktskap, kan var och en göra detta efter ett enkelt schema, vilkets förändring ej kommer att inverka pä själva artbeskrivningen. Det förefaller mig pä grund av det sagda vara all- deles tydligt, att man hör söka bortarbeta de svärigheter, som förorsakats av Rnbus- formernas själva behandling. En god väg i det avseendet, som Focke även synes an- vänt sig utav i »Species Ruborum», har professor H. Sudre uppbyggt i sin »Rubi Europæ». Visserligen kan Sudre hava misstagit sig i nagra detaljer, vilket heia denna avhandling bör kunna tillfyllestgörande förklara, men alldeles säkert är bans själva uppställningssystem, om man fränser bans Triviales, det bästa, som bittills uppgjorts. Det har dock anmärkts, att Sudre som arter heskrivit former, vilka andra skulle betraktat som sub- species eller tili och med som varieteter. Den anmärk- ningen är riktig, men vill man undanröja de av mig anförda, ännu större nackdelarne, sä bör man icke lata sädana rent formella skäl hindra sig, allrahälst jag förut visât, att naturen själv omöjliggör varje fixerande av gränserna mellan art, varietet och form annat än pä ett godtyckligt sätt. Sudre har i »Rubi Europæ» 5 sektioner, var och en med ett antal subsektioner. En sädan är subsectio Glandulosi. I dennas nyckel äro de artskiljande.karak- tärerna för 9 arter angivna. Omkring dessa 9 arter, som säledes äro att betrakta som de viktigaste, äro se- dan en mängd andra arter grupperade. Följer man därför i Glandulosi nyckel hänvisningen för R. hirtus W : Kit, kommer man tili den icke kollektiva beskriv- ningen för denna och dess varieteter samt därefter tili en ny nyckel, upptagande utom R. hirtus ytterligare 25 196 särskilda arter. Slutligen komma beskrivningarne pa dessa 25 arter och deras varieteter. Visserligen maste vissa gränsfall alltid finnas, som även med denna uppställning äro svara att utreda, men använder man uppställningen med en viss matta, sä äro fördelarne betydliga. Man kan genom densamma flytta t. ex. R. Kaltenbachii Metsch fran hirtus- gruppen tili annan grupp i Glandulosi eller t. o. m. tili annan sub- sektion, utan att originalbeskrivningen eller namnet det minsta behöver ändras. Att Sudkes uppställning i mer eller mindre utsträck- ning bör användas vid framtida bearbetning av vara Rubi, särskilt corvlifolierna, därom är jag övertygad. Huruvida den kan användas vid andra polvmorfa arter, därom fa specialister i dessa själva diskutera. Trälleborg den 7 maj 1922. Botaniska Notiseh 1922, Lund 1922. Ulmus-studier pâ Öland. Av K. Johansson. För att kunna anställa jämförelse mellan Gottlands och Ölands almarter vistades jag pâ sistnämnda ö frän den 7 till den 17 juni 1920. I en uppsats om »Aven- boken pâ Öland och Ölands almar» (Skogsvärdsfören. Tidskrift 1917) har Uno Danielsson bland annat redo- gjort för dessa träds utbredning pâ ön. Under min korta vistelse dar künde jag endast utöka hans lista med en lokal för Ulmus glabra Huds., nämligen Stora Dalby löv- skog i Kastlösa socken, dar jag sag nagra exemplar. För mina iakttagelser i övrigt gar jag nu att redogöra. U. glabra Huds. (U. scabra Milk, U. montana With.). Denna art är i (Hands lövängar i allmänhet mer smalbladig än pâ Gottland. Bredbladiga former sag jag likväl pâ följande stallen. Kastlösa socken: Stora Dalby (därav ett exemplar med tydliga bladskaft); Algutsrum: lövängar söder om kyrkan och vid Lilla Huit; Tors- lunda: Kalkstad; Borgholms slottsbranter. Nägra exemplar voro utbildade i riktning mot följande varietet. Var. grandidentata Moss. Algutsrum: Lilla Huit; Borgholms slottsbranter. En mycket storbladig men ej särskilt bredbladig form iakttogs i en löväng sydost om Algutsrums kyrka. De största bladen i kronan voro 20 cm. langa och 11 cm. breda. En form, som gar nägot litet at var. elliptica Beck., päträftades i Algutsrum, i ett stenrös nära landsvägen. 198 Bladskaft och ärsskott voro nästan kala, frukter smä och smala, omkring 15 mm länga och 7 — 10 mm breda. Frukternas litenhet kan dock bero pa tillfälliga orsaker. Ty dels var stammen mycket skadad, dels var frukt- rikedomen överväldigande stör. Utpräglad var. nitida Fr. syntes ingenstädes, men glänsande, fast nagot sträva blad äro rätt vanliga. Gles- hàriga bladskaft och ärsskott samt nästan kala blad iakttogos t. ex. i en löväng i Algutsrum. Traden voro vid tillfället sterila. Korksvulster pä grenarna förekomma, säsom numera är bekant, ej hos denna art. U. foliacea Gilib. (U. glabra Milk). De flesta formerna av denna mycket variabla art uppträda bäde med och utan korksvulster. I stört taget synes korkbildningen ej vara sä stark som pä Gottland. Mest suberösa äro buskar vid vägkanter och äkerrenar. Att anse dem utgöra en smäväxt, systematiskt skild form vore säkerligen oriktigt, ty buskarna äro tili större delen uppenbarligen rotskott, som aldrig blomma, sa länge de äro lägväxta. Da moderträdet borthuggits och busken blir fristäende, finner man, att nägon av de kraftigare grenarna tager ledningen och utvecklar sig tili en lod- rät stam, varur smäningom ett träd framgär. Bladen, som hos rotskotten merendels äro strävhäriga, bli da mer gleshäriga eher kala. Kronans form växlar. men är i allmänhet likasom pa Gottland m. e. m. cylindrisk. Särdeles vackra, mycket stora, fristaende träd med pelarlik krona finnas vid Stora och Lilla Huit i Algutsrums socken. Möjligen ha de växt upp i tätare bestand, som sedan uthuggits. Yvigare krona, vanligen i förening med större blad, förekommer ocksä. Fertila träd har jag ej sett i större antal. Av mina 199 iakttagelser tyckes dock framgâ, att frukterna oftast, lik- soni pâ gottländska exemplar av denna art, äro utrustade med rödgula glandler, ätminstone hos den vanliga, arten bäst representerande typen med sma, trubbigt tandade, glänsande, vid basen mycket sneda blad. Former med stone, bredare, mer grovtandade, toga glänsande blad och mindre sued bladbas förekomma t. ex. i Algutsrum. Nägra sta nära var. crispula K. Joh. (Sv. Bot. Tidskr. 1921). Andra ha pä bäda sidor nägot sträva, undertill föga glandulösa blad, soin vid en hastig blick päminna om U. laevis Pall. Om en hybrid kan det ej vara fräga, ty bladens nervatur är sädan som bos U. foliacea, och deras undersida är icke mjukhärig. Snarare gâ dessa former i riktning mot U. pilifera Borb. I lövskogen vid Stora Dalby växa talrika träd med grov stam av betydlig höjd, nästan alla sinsemellan likartade. Korkbildningen är icke stark; hos manga träd künde alls inga korksvulster upptäckas. Bladen äro ovan- ligt stora, rikt vitulliga ej blott i nervvinklarna utan även kring sidonervernas nedre delar i allmänhet; skaftet knappast härigt och bladbasen (sâsom U. Danielsson redan anmärkt) föga sned. Denna form liknar nägot var. prunifolia K. Job. (anf. st.), ehuru bladen äro mera sträva och nästan glanslösa. Den förekommer ocksä vid Västerstad i Kastlösa socken. Emellertid anträffades vid Stora Dalby även enstaka exemplar av en habituellt lik- nande form med ganska sned bladbas och täthäriga blad- skaft. I lövskogen vid Västerstad, som tili största delen utgöres av askar, förekommer i norra delen ett litet om- räde med nästan rent almbeständ. Fiera ganska olika former finnas här. Ett mindre träd hade stora, avlänga, kala blad med egendomligt formad, sned biadbas och nägot nedlöpande bladkanter. Var. xanthochondra Beck. Glandlerna pä bladen äro oftast gula eller ljusgula tili yita (pä gottländska exemplar 200 oftare rödgula) och i allniänhet icke synnerligen täla. Förekommer mängenstädes i Algutsrums lövängar, vid Kalkstad i Torslunda socken o. s. v. Den vackrast ut- bildade formen har glänsande, trubbigt sagtandade blad Fig. 1. U. folicicea Gil. var. pilosula. — Ungef. V2 nat. st. med ganska sned bas samt brnnaktiga, nagot glandel- hariga, eljest k-ala arsskott. Var. pilosula n. var. Utriculo breviter piloso, foliis subtus sparsim pubescentibus dignota. Lummigt träd, sannolikt utan korksvulster, med 201 kala ârsskott. Blad vid den breda basen snett hjärtlika, ovantill kala, undertill glest smaludna, de största 15 — 16-nerviga pa den större bladhalvan. Skaft omkring 6 mm langa, tätt smaludna. Blomhvllets kanthär vita. Frukt omvänt hjärtlik, omkring 20 mm lang, med fröet placerat obetydligt ovanför mitten. Siiftkanal grov och kortare än inskärningen, som är djup och vid mitten vidgad. Frörummet samt huvudnerven försedda med vita, ungefär 1 mm langa har. Frukterna äro likformiga och överensstämmande med foliaceas. Eljest skulle man frestas taga denna form för en hybrid med U. glabra Huds., i synnerhet som fröna tyckas nästan felsla. Skulle den visa sig vara av hybridogent Ursprung, är det sanno- likt, att fruktens harighet härleder sig frän U. glabra Huds., och att saledes var. Trautretteri K. Job. (Sv. Bot. Tidskr. 1921) eher en liknande form linnes eher fordom funnits pa Öland. U. laevis Pall. ( U . eff'usa Willd.). Hos denna rätt enformiga art är det huvudsakligen kronans täthet och bladens storlek, som växla. Kronan blir vanligen nagot gles samt oregelbunden därigenom, att unga skottsystem här och dar förvissna tili sma glesa, nästan markvastliknande bildningar. I sterilt tillstand igenkännes arten säkrast pa bladens mjukhariga under- 1 sida samt därpa, att sekundärnerverna, ätminstone ovan bladets mitt äro enkla. Hos U. foliacea förgrena sig alltid nagra sidonerver pa varje blad. Detta kännetecken, som framhallits av Zapalowicz (Consp. Florae Galic., 1908) och O. G. Petehsen (Forstbotanik, 1908), har i allmän- het ej beaktats i flororna. Korksvulster pa grenarna skulle enligt uppgifter i litleraturen vara funna pa Öland. Men det är säkert oriktigt. Pä vissnande och torkande ârsskott och yngre kvistar, som rikligt pläga vara för banden hos denna ' 202 art, lägger sig barken gärna i lângsgâende veck, vilka stundom torde ha framkallat föreställn ingen om kork- ribbor. Eljest bero nog uppgifterna därom pä felbestäm- ning av sterila exemplar, särskilt da arten växt tillsam- mans med rotskottsalstrande U. foliacea. I den ovan citerade uppsatsen »Avenboken pa Öland och Ölands almar» angives efter bestämning pa ste- rila exemplar en hybrid mellan U. carnpestris (foliacea) och effusa (laevis) förekomma pä Öland. Tillvaron av en sädan kombination är mycket osannolik. Da Läns- jägmästare Danielsson och jag den 9 juni företogo en gemensam exkursion för att söka denna hybrid pä det uppgivna fyndstället, künde vi ej heller finna den. Antalet individ av vresalmen pa Öland torde ej vara synnerligen stört. Under mina utflykter tili de basta lokalerna sag jag vanligen blott nâgra la, aldrig mer än ett tiotal, pâ en dag. Länsjägmästare Danielsson ville uppskatta heia antalet pa ön till ett par hundra, och efter mina kortvariga iakttagelser är jag böjd att tro detta tal närma sig sanningen. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922 Anteckningar till nya Skandinaviska Floran. II. Av Otto R. Holmberg. Första haftet av Horan har nu äntligen utkommit. Manuskriptet tili den beskrivande delen är tili större delen skrivet under âr 1918, Graminéerna och den växtgeograüska delen i huvudsak under âr 1919. Kom- pletteringar ha sedan gjorts i möjligaste man, till dess tryckningen i âr blev verklighet. I Bot. Not. 1920 (p. 161 ff.) meddelade jag nägra anteckningar i fräga om släktet Equisetum och utlovade samtidigt att efter hand under tryckningen fortsätta med liknande anteckningar.; sä lange emellertid tryckningen ej varit nära förestäende, ansäg jag mig lämpligast böra vänta, för att icke förklaringarne tili floran genom un- der tiden tillkommande ändringar skulle bli missvisande. För övrigt torde framställningen i floran vara sä pass utförlig, att ytterligare förklaringar i de fiesta fall knap- past behövas. Huvudmomenten i nedanstäende fram- ställning äro därför nägra nomenklatoriska l'rägor och nägra latinska diagnoser för nya växtformer. * * p. 5. Cystopteris frayilis (L.) Beruh. Som riktigt namn för denna har man i senare tid velat upptaga »C. Filix fragilis». I Linnés Sp. pl. stär arten visser- ligen under Polypodium med » F. fragile » som artnamn. Det synes mig emellertid högst osannolikt, att Linné, med sin stora vana vid latinet, skulle kunnat ha först 204 nedskrivit »F(ilix) fragile» (i st. f. F. fragilis) och se- dan lata detta stä orättat i korrekturet. Snarare kan man tänka sig, att han skrivit »P. fragile» och sedan strukit P. Da P och T i Linnés handskrift voro föga skilda, kan sättaren ha uppfattat det strukna P soin F och Linné förbisett feiet vid korrigeringen. Eller ock kan Linné ha börjat skriva fragile med stört F, som dock genast strukits. Vid hildandet av namnet P. Filix mas har han upptagit det som synonym uppförda Filix mas Fuchs som artnamn och som motsats tili denna P. Filix femina, men riägon liknande anledning för bild- ning av ett P. Filix fragilis förefanns icke. Huru som halst, visa Linnés senare skrifter (och redan Flora Suecica 1755), att »F.» inkommit felaktigt. p. (5. »Cgstopteris fragilis X montana » Rosend., Sv. B. T. 1916 p. 326 (frän Jmt. Rätan) tillhör C. montana; rot- stocken füllt typisk, ävensom bladen, vilka äro unga. (R:s beskrivning är gjord efter ett förminskat fotograti och de uppgivna matten äro däfför mindre an pä ori- ginalet.) p. 7. Slrnfhiopteris som släktnamn har ofta varit omtvistat. Huvudorsaken torde vara, att Cordus (1561) tili sin i övrigt tydliga beskrivning pä Slrnfhiopteris läm- nar en avbildning av Blechnum Spicant , som ej kan misstydas. Emellertid bör man lägga marke tili an- märkningen före beskrivningen, att växten är »non accu- rate picta». Beskrivningen är säledes riktig och avbild- ningen tydligt angiven säsom felaktig. Woynar pavisar (1913), att Haller i sin Enume- ratio av är 1753 (och de följande) sätter Osnmnda Strnthiopteris i första rummet och därefter 0. Spicant. Att de äldre författarne f. ö. endast anföra 0. Spicant. beror däremot' pä, att 0. Strnthiopteris ej var känd frän deras omräden. Nägot verkligt skäl att kassera St ru- th iopter is som släktnamn förefinnes säledes icke. Som artnamn är S. Filicastrnm All., Fl. Pedem. (1785), 205 füllt korrekt bildat, med Osmanda Struthiopteris L. som synonym. p. 8. Dryopteris. C. Chkistensen har föreslagit en nâgot förändrad indelning av detta släkte, enligt vilken Eudryopteris omfattar I). Filix mas, cristata, austriaca och spinulosa, medan de övriga arterna (grupperna The- lypteris och Phegopteris ) saminanföras under Lastrea. p. 16. Polystichum aculealum (L.) Schott. Pâ C. Christensens tillrâdan har jag för vär gamla P. lobatum äternpptagit det Linneanska artnamnet aculeatum i en- lighet med Woynars utförliga framställning rörande ar- tens nomenkiatur. p. 17. »P. Braunii X lobatum » fran Norge tillhör P. Braunii. p. 18. Athyrium Filix femina. 1 fraga om spor- gömsamlingarnes anordning finnas i litteraturen ofta (t. ex. hos Luerssen, Engler-Prantl) felaktiga uppgifter, i det ett vanligen avhildat stört seknndärsegment oftast I far gälla som ett primärsegment. p. 33. Botrychium boreale X Lunaria? Denna hy- brid är upptagen med tvekan; n arm are undersökningar pâ växplatsen torde vara nödvändiga för att avgöra, om det här är frâga om en verklig hybrid eller kanske i. snarare tillfälliga monströst utvecklade ex. av B. boreale (möjligen skuggformer). p. 51. Gymnospermes. Heia denna grupp är be- arbetad av fil. d:r N. Sylvén. Manuskriptet inneslöt i: även de fiesta hos oss odlade barrträden och av de vilda en detaljerad heskrivning av alla kända variationer. Ehuru denna grupp saledes behandlats efter en heit annan princip än llorans övriga delar, har jag ansett lämpligt intaga bearhetningen in extenso, enär den torde kunna beräknas vara av mera allmänt intresse. p. 70. Typha. Den »bladlösa stängeln» hos Typha är ett intressant kapitel i svensk floristik. I ll:teuppl. av Hartmans Flora (1879) har inkommit en felaktig upp- 206 gift, nämligen att Typha skulle ha »stängel och blad fran rotstocken.» Huru lätt det än är att även pa ett pressât exemplar konstatera översta bladets fästpunkt högt uppe pa sträet, visar dock litteraturen, att som vanligt även ett sä groft och pätagligt fei länge nog kan fä stä kvar orättat. I Areschougs Skänes Flora, 2 uppl. (1881) heter det sälunda: »Stängeln 4 — 6 lot hög» och »Blad utgäende fran rotstocken». — I Hartmans Flora, 12 uppl. (1889) säges: »Höga Örter med rotstock, stängel» och i artbeskrivningarne: »stängel». — I Neumans Flora (1901) p. 812 talas ständigt om »stängel», och särskilt egendomlig är familjdiagnosen : »Vattenväxter med skifte- vis ställda blad; stängel uppbärande . . . (han- och honax)». — Till och med den specialist, som i Sv. B. T. 1907 p. 291 ägnade Typha särskild uppmärksamhet pa grund av en av honom funnen hybrid, har ej kunnat frigöra sig fran förtrollningen, utan talar om rotstock och stängel. — För övrigt har redan L. M. Larsson i »Flora över Vermland och Dal» (1859) p. 240 och 257 gjort sig skyldig tili en liknande lapsus, da han säger, att Typha har »trind stjelk med . . . blad fran roten». p. 72. Sparganium subgen. Xanthosparganium nov. subgen.: Tepala tenuia, dilute colorata. (Hue. S. minimum, hyperboreum, Friesii , affine, simplex, glomeratum). subgen. Melanosparganium nov. subgen.: Tepala eras - siora firmiora, fusco-atra. (Hue. S. ramosum et formae alfines). Uppdelandet av vâra arter i tvenne undersläkten synes mig befogad. Den rika hybridiseringen mellan arterna av Xanthosparganium visar, att dessa arter stä varandra svnnerligen nära, om ock S. glomeratum in- tager en mem utpräglad särställning; ä andra sidan tyder den vtterst sällan förekommande hybridiseringen mellan S. ramosum och vära övriga vanliga arter pä, att nämnda art är längre skild fran dessa. Som hu- 207 vudkaraktär mellan de bâda subgenera torde gälla kalk- fjällens olika konsistens. p. 110. Alisma gramineum subsp. Wahlenbergii Holmb. ap. Samuelss., Sv. B. T. 1922 p. 41. Descriptio: Minus, tenuius, plerumqne plane submer- sum. Folia anguste linearia, 10 — 4-0 cm. longa, 1 — 2 mm. tantum lala, inflorescentiam subduplo superantia. Inflo- rescentia brenis. breuiscapa, uno-triuerticillata. Flores clei- stogami, sub superficie aquae florentes. Nuculae minores, fere orbiculatae. — In aqua lacuum usque ad 50 cm. alta saepe dense associatum provenit. (In Scandinavia endemicum). f. emersum n. f. : Terrestre. Caules plerumque nu- merosi, breves, folia subaequantes, reclinati-prostrati. Folia longe petiolata, anguste oblongo-lanceolata, crassiuscula, 2 — 5 cm. longa, 3 — 8 mm. lata. p. 112. Sagittaria sagittifolia f. xanthandra n. f. : a Igpo differt antheris luteis. p. 135. Alopecurus pratensis var. obscurus Griseb. Under detta namn har jag upptagit den frân 1 1 :te uppi. av Hartmans Flora kända A. pratensis nigrescens, en form, som jag förut varit benagen att anse som en in- landsform av A. ventricosus (ingâr bl. a. i mina ex. av A. geniculatus X nigricans frân Sk. Tattarp), men som pa grund av blomfjällets form snarare torde komma A. pratensis nära. Huruvida denn verklige kan samman- slâs med A. pratensis som en art, är dock tvivelaktigt. Bland A. pratensis och var. obscurus (inner man inter- mediära former, av vilka en del (t. ex. vid Sk. Trolle- berg) visa tydlig nedsâttning i pollenutvecklingen, vilket ju borde tvda pâ, att de bâda formerna skulle vara art- skilda. Rekommenderas för närmare undersökning vid kultur- och korsningsförsök. p. 136. Alopecurus geniculatus f. aquaticus nov. nom. (A. genic, var. natans auctt. p. p. non Wg.): Anatogus A. aequalis f. natanti. — Dâ Wahlenberg 208 med sin A. genic, p natans otvivelaktigt avsett den i Xorrland vanliga formen av .4. aequalis (cfr. Simmons, Bot. Not. 1908 p. 127), bör hans varietetsnamn flyttas under denna sistnamnda art oeh for motsvarande vatten- form av .4. geniculatus behoves dà elt nvtt namn. p. 141. Arctagrostis latifolia f. aristata n. f. : Palea inferior in oristam perspicuam 1 — 2 mm. longam curva- inm producta. p. 147. Calamagrostis. Yar specialist pä detta släkte, Rektor S. Almquist, bar benaget genomsett manuskriptet och därvid rättat en del felaktigheter och för övrigt lämnat mig värdefulla upplysningar. p. 153. Calamagrostis Bb. Notatherae nov. sect.: Arista cunmta. ad vet infra mediam paleam egrediens. Culmi e gemma termin li rosularum foliorum anni prioris perveniunt. (Hue. C. lapponica. deschampsioides ). — In systemate E. Torges (Mitth. Thür. B. Y., Neue F. XII p. 24) sectio Degeuxia duas habet subsectiones: Ortlia- therae et Ancylatherae. Xostrae duae species supra nominatae, quae in Europa media non proveniunt, in neutram subsectionem imponendae, Ancvlatheris propius accedunt; apud has tarnen culmi e gemma aphylla sto- lonem terminante perveniunt et palea arista validiore magis curvata gaudet. Under senare tid ha talrika arter fâtt byta om namn. Darigenom komma en del varieteter och former under nya namnkombinationer. for vilka auktorsbeteckningarna böra ändras. I de fall, da jag ej funnit den i floran använda kombinationen förut publicerad, har jag utsatt ett »n. c.» (— nova combinatio). Da det emellertid âr ett mycket tidsödande och föga produktivt arbete att kollationera alia mindre betydande omkombinationer i mängden av botaniska publikationer, har jag nog kun- 209 nat förbise ett och annat i detta avseende, och beteck- ningen »n. c.» far därför gälla med en viss reservation. Jag lämnar i alia fall bär en sammanställning av de olika fallen. p. 7. Struthiopteris Filicastrum f. epiphyllodes (Asch., FI. Brand. I, 1864, p. 930 sub Onoclea Struth.). f. hypophyllodes (Baenitz, Verh. B. V. Brand. 1862 p. 235 sub Onoclea Struth.). p. 11. Dryopieris austriaca f. oblonga (Milde, Spo- renpfl., 1865, p. 57 sub Aspidio dilatato). f. pseudospinulosa (Bosend., Sv. B. T. 1916 p. 327 sub. D. dilatata). f. intermedia (Milde, Fil. Siles. p. 526 sub Aspid. dilatato). p. 12. D. Thelypteris f. Rogaetziana (Bolle, Verh. B. V. Brand. I, 1859, p. 73 sub Aspidio Thelypt.). p. 13. D. Oreopteris f. crenata (Milde, Sporenptl., 1865, p. 60 pro var. Aspid. niontani). p. 17. Eupteris aquilina f. lanuginosa (Bory ap. Willd., Sp. pi. V, 1810, p. 403 pro spec, sub Pteride). p. 47. Lycopodium complanatum f. moniliforme (Lindm., Hedwigia XLVII, 1907, p. 131 pro subspec.). p. 74. Sparganium hyperboreum f. platyphyllum (Neum. ap. Krok, Handb., 1889, p. 108 sub S. submutico). p. 110. Alisma gramineum f. arcuatum (Michalet, Bull. Soc. Bot. France I, 1854, p. 312 pro spec.). p. 137. Alopecurus aequalis f. natans (Wg., FI. Lapp., 1812, p. 22 sub A. geniculato). p. 143. Agrostis tenuis var. aristata (Hn., Handb. ed. 2, 1832, p. 19 sub A. vulgari). — A. tenuis var. setulosa (Murb., Bot. Not. 1898 p. 7. sub. A. vulgari). p. 150. Calamagrostis purpurea f. glaucescens (Blytt, Norsk FI., 1847, p. 142 sub C. phragmitoide). f. rubicunda (Blytt, Norges Fl. I, 1861, p. 91 pro spec.). Botaniska Notiser 1922 14 Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Flechtensystematische Studien. I. Von G. Einar Du Rietz. a. Bemerkungen über die Gattung Xanthoria. Fast gleichzeitig sind in der letzten Zeit zwei Ar- beiten über die Gattung Xanthoria (Tb. Fr.) Arn. er- schienen, meine »Lichenologiska Fragment III. De svenska Xanthoria-arterna (Svensk Bot. Tidskr. 1921) und J. Hillmans »Übersicht über die Arten der Flech- tengattung Xanthoria» (Hedwigia LXIU, 1922). Unab- hängig von einander, sind wir bezüglich der europäischen Arten zu gut übereinstimmenden Resultaten gelangt. Der Zweck dieser Zeilen ist darum nur, teils einige Nomen- klaturfragen zu berichtigen und teils einige Resultate der Durchmusterung des exotischen Materials der Gat- tung im Upsala-Herbar, die ich nach dem Erscheinen der Arbeit Hillmans vorgenommen habe, mitzuteilen. Seiner Auffassung der Arten kann ich im übrigen nur beistimmen. 1. X. polycarpa (Ehrh.) Oliv. Diese Kombination datiert sich von Olivier (1894), nicht, wie Hillman angibt, von Flagey (1895). Vergl. meine obenerwähnte Xanthoria- Arbeit. 2. X. fallax (Hepp) Arn. In meiner Xanthoria- Arbeit (p. 185) hatte ich übersehen, dass diese Kombi- nation schon von Arnold (1880) angewendet worden war. Ich hatte- im Sommer 1921 Gelegenheit, diese Art auch in Niederösterreich zu studieren, wo sie sowohl auf Rinden als auch auf Gestein vorkommt. Auf dem Braunsberg bei Hainburg kam sie häufig auf vertikalen 211 und überhängenden Quartzit- und Kalkfelsen vor; ich konnte dort definitiv konstatieren, was mir früher nicht ganz sicher erschien, dass nämlich die Steinform (also die ursprüngliche Physcia fallax Hepp.) sich in keiner Hinsicht von der viel häufigeren Rindenform unter- scheidet. 3. Xanthoria spinosa (Hook. et. Tayl.) Du Rietz n. comb. Parmelia spinosa Hook. et. Tayl., Lieh. Antnrct., Hookers Lond. Journ. of. Bot., III (1844) p. 644. — Physcia parietina v. spinulosa Krempelh , Exot. Flecht.. Verb, zool.-bot. Ges. Wien 1868 p. 20, Tab. II fig. 4. — Xanthoria parietina v. spinulosa Müll. Arg., Lieh. Nov. Zel. (1894) p. 40. — X. spinulosa Hillm., Ann. Myc. 1920 p. 10, Hedwigia LXIII (1922) p. 263. Wie schon von Krempelhuber und Hillman kon- statiert wird, weist diese Art grosse morphologische Ähn- lichkeiten mit Physcia tenella (Scop.) Nyl. emend. Bitter auf. Sie hat ganz denselben Soredientypus und diesel- ben charakteristischen Wimpern am Rande der langen, schmalen Thalluslappen. Sie bildet dadurch einen Über- gang zur Gattung Teloschistes und sollte vielleicht eher dahin überführt werden. 4. X. rcimulosa (Tuck.) Hillm. Gute und reichliche Exemplare dieser Art liegen im Upsala-Herbar aus Texas in U. S. A. vor. (leg. J. Boll, E. Tuckerman und C. Wright). Die Angabe von Hill- man »Ohne Soredien» wird von diesem Material nicht bestätigt. Nur bei sehr reich apothezientragenden Indi- viduen können die Soredien ganz fehlen, sonst scheint es Regel zu sein, dass die langen, schmalen Thallus- lappen in der Spitze Soredien vom Physcia tribacia- Tvpus tragen. X. ramulosa nähert sich dadurch X. fal- lax., von welcher sie sich hauptsächlich durch die langen, schmalen, reich verzweigten Lappen unterscheidet. Nord- amerikanische Exemplare von X fallax im Upsala- 212 Herbar (»Nova Anglia, ad arbores vulgaris», E. Tucker- man) sind im allgemeinen ganz typisch, nur bisweilen etwas lang- und schmallappiger als die europäischen. Übergänge zwischen X. fallax und A'. ramulosa habe ich aber in diesem Material nicht gefunden. b. Soredien- und isidientragende Arten der Gattung Peltigera. In Bd LXVIir (1921) der Hedwigia ist eine Arbeit von Cl. Strato »Über Wachstum und Regeneration des Thallus von Peltigera eanina » erschienen, in welcher unter anderem die Frage der Entstehung von Isidien auf der Thallusoberfläche sehr sorgfältig behandelt wird. Der Verf. geht von der Ansicht aus, dass die Isidien- bildung eine rein phenotypische Erscheinung ist und dass sich die isidientragenden Peltigeren also von der normalen isidienlosen P. eanina nicht spezifisch unter- scheiden. Ich kann diese Ansicht nicht teilen. Ich habe seit vielen Jahren die isidien- und soredientragen- den Peltigeren in der Natur studiert (vergl. Svensk Bo- tanisk Tidskrift 1915 p. 421) und bin zu der bestimmten Überzeugung gelangt, dass die echte P. eanina niemals Isidien oder Soredien ausbilden kann und dass die sog. isidiösen resp. sorediösen Formen der P. eanina ganz selbständige Arten sind, die keine Übergänge zur echten P. eanina zeigen, auch wenn sie mit dieser gemischt wachsen. Da sich aber diese Auffassung, obgleich von mehreren leitenden Lichenologen angenommen, auch unter den Flechtensystematikern noch gar nicht allge- mein eingebürgert ist und unter den Morpbologen sogar ziemlich unbekannt zu sein scheint, habe ich es für zweckmässig 'gehalten, eine kurze Übersicht über diese isidien- und soredientragenden Peltigera- Arten zu geben. Der folgende Bestimmungsschlüssel dürfte die haupt- sächlichen Artenunterschiede sofort klar machen. 213 A. Ohne Soredien, aber mit schuppenförmigen Isidien. I. Isidien horizontal gestellt, über die Ober- seite der Thalluslappen ziemlich gleichför- mig verbreitet. P. lepidophora (Nyl.) Bitter. II. Isidien vertikal gestellt, zu dichten, unregel- mässig geformten Haufen gesammelt be- sonders an den Rändern der älteren Thal- luslappen und an deren Spalten. P. praetextata (Floerk.) Zopf. B. Soredien, aber nicht Isidien vorhanden. I. Soredien marginal, einen zusammenhängen- den Rand der Lappen bildend. P. scutata (Dicks.) Flot, emend. Leight. II. Soredien kreisförmig, auf der Oberseite der Lappen, besonders deren äusseren Teilen, mehr oder minder dicht verteilt. P. erumpens (Tayl.) Läng. 1. P. lepidophora (Nyl.) Bitter. Bitter, Ber. Deutsch. Bot. Ges., XXII (1904) p. 251 ; Linkola, Ibid. XXXI (1913) p. 52; Du Bietz, Lieh. Fragm. I (1915) p. 421 ; Lynge, Stud. Lieh. Fl. Norw. (1921) p. 125. — P. canina var. lepidophora Nyl. apud Wain., Lieh. Vib. (1875) p. 49. — P. ca- nina * P. lepidophora Wain., Adjumenta I (1881) p. 130. Exs. L Arn. 1469; Krypt Vind. 2055. Diese Art nähert sich am meisten der P. canina. Wie bei dieser sind die äusseren Teile der Thalluslap- pen auf der Oberseite schwach fdzig; auch die Unter- seite unterscheidet sich kaum von der der P. canina. Der Thallus ist aber gewöhnlich kleiner als bei P. ca- nina und die Oberseite ist immer mit den charakte- ristischen Isidien dicht besetzt. 1 Abkürzungen nach Lynge, Index spec, et var. lichenum exsiccatorum, II (1920). 214 P. lepidophora dürfte in Nord- und Mitteleuropa verbreitet sein, ist aber bisher vielfach übersehen worden. 2. P. praetextata (Floerk.) Zopf. Zopf, Zur Kenntn. d. Flechtenstofle, 17 (Liebigs Ann. d. Chemie, Bd. 364, 1908) p. 299; Du Rietz, Lieh. Fragm. I (1915) p. 423; Lynge, Stud. Lieh. Fl. Norw. (1921) p. 124. — P. ulor- rhiza ß praetextata F'Ioerk. in Sommerf. Suppl. Fl. Lapp. (1826) p. 123. — P. canina * P. praetextata Wain., Lieh. Cauc. (1899) p. 306. — P. canina var. undulata Del. in Sehaer. Enum. Lieh. Eur. (1850) p. 20. Exs.: Claud. 236; Flag. Fr.-C. 160; Malbr. 267; Malme 606; Roum. 549. Auch diese Art gehört zu der P. can/na-Gruppe; die Thalluslappen haben dieselbe Filzigkeit auf der Oberseite und dieselbe Ausbildung der Unterseite wie bei P. canina. Sie ist immer viel grösser als P. lepido- phora und unterscheidet sich von dieser sofort durch die ganz anders gestalteten und geordneten Isidien. Sie ist in Nord- und Mitteleuropa recht häufig und kommt hauptsächlich in schattigen Laubwäldern (auf Steinen und Baumstümpfen) vor, sehr oft zusammen mit P. ca- nina, aber immer von dieser Art sehr scharf geschieden. Die »P. canina ». die Strato untersuchte, scheint P. prae- textata gewesen zu sein. Bei jüngeren Exemplaren von dieser Art können nämlich die Isidien beinahe vollstän- dig fehlen; sie werden aber dann durch Verletzung des Thallus sehr leicht hervorgerufen, was bei der echten P. canina nicht möglich ist. Dies wurde schon 1909 von B. Sernander nachgewiesen (vergl. Sv. Bot. Tidskr. 1909 p. 9(3). Der Artcharakter der P. praetextata ist also nicht der, dass Isidien immer vorhanden sind (vollständig dürften sie jedoch nur an sehr jungen In- dividuen fehlen) sondern dass der Thallus die Fähig- keit besitzt, Isidien auszubilden. 215 3. P. scutata (Dicks.) Flot, emend. Leight. Leight., Lieh. Fl. of Great Brit. (1871) p. 110; Smith, Brit. Lieh. I (1918) p. 94. — Lichen scutatus Dicks., PI. Crypt, fasc. 3 (1793) p. 18. — P. scutata var. propagulifera Flot, in Bot. Zeit. VIII (1850) p. 540; Körb., Syst. (1855) p. (50. — P. limbata Del. in herb., cfr Schaer., Enum. (1850 p. 20; Hepp, Hecht. Eur. nr. 366 (1857); Harm., Lieh, de France (1909) p. 672. Exs.: Arn. 746; Claud. 481; Harm. Loth. 349; Hav. 81; Hepp 366; Krypt. Vind. 861; Malhr. 266; Malme 482; Norrl. 119; Boum. 142; Zw. 1043. Diese Art ist von den Lichenologen viel länger be- achtet worden als die beiden vorigen. Die charakteris- tischen Marginalsoredien schliessen ja jede Verwechse- lung mit irgend einer anderen Art der Gattung ganz aus. Trotzdem findet man in der Literatur oft, dass diese Art als Varietät zu verschiedenen anderen Pettigera- Arten (gewöhnlich P. polgdactgla oder P. scahrosa ) ge- zählt wird. Die meisten Lichenologen des vorigen Jahr- hunderts waren nämlich der Ansicht, dass den Soredien (sowie den Isidien) gar keine systematische Bedeutung beizumessen sei und dass jede soredientragende Flechte als eine Standortsmodilikation eines nicht soredientragen- den Art aufgefasst werden müsste. Als man aber P. scutata auf eine nicht sorediöse Art zurückzuführen suchte, kam man zu recht verschiedenen Resultaten. Eine solche Parallelart zu P. scutata existiert nämlich nicht! In ihren übrigen morphologischen Eigenschaften nimmt nämlich P. scutata eine Zwischenstellung zwischen ver- schiedenen anderen Arten der Gattung ein: die Ober- seite der Thalluslappen ist glatt wie bei P. polgdactgla und P. horizontalis, aber weniger glänzend und in den äusseren Teilen gewöhnlich schwach chagriniert wie hei P. scahrosa. Die Unterseite hat dieselben dunklen Adern wie bei allen genannten Arten. Die Apothezien, die recht selten sind, sind vom gewöhnlichen Typus. P. scutata scheint in den meisten europäischen Län- 216 dein recht häufig zu sein. Sie kommt hauptsächlich auf moosigen Steinen, Felswänden und Baumstümpfen in schattigen Laubwäldern vor. 4. P. erumpens (Tayl.) Lang. Läng Lieh. Savon, bor. (1910) p. 21 ; Zahlbr., Beitr. Flech- tenfi. Niederösterreichs VII (1917) p. 10; Linkola in Medd. Soc. pro Fauna et Flora Fenn., 45 (1919) p. 95; Lynge, Stud. Lieh. Fl. Norw. (1921) p. 127. — Peltidea erumpens Tayl. in Hook., Journ. of Bot. 1847 p. 184. — Peltigera canina *P. erumpens Wain., Étude I (1890) p. 182; Lieh. Cauc. (1899) p. 306, Lieh. Pitl. (1909) p. 91. — P. canina a 5. soreumatica Flot.. Lieh. Fl. Siles. II (1850) p. 10. — P. canina p notata Th. Fr., Lieh. Spitzb. (1867) p. 15 (?). — P. canina var. extenuata Nvl. apud. Norrl., Bidr. Tav. Fl. (1870) p. 178. — P. canina * P. extenuata Wain., Adjumenta I (1881) p. 129. — P. rufescens var. vulnerala Müll. Arg., Lieh. Beitr. (1882) n. 408. Exs.: Arn. Mon. 424; Claud. 320; Elenk. 181 (non vidi); Krypt. Vind. 2056; Zahl. 28 (non vidi). Auch diese Art gehört der P. cnnmn-Gruppe an, hat also filzige Oberseite und lichtadrige Unterseite der Lappen; sie unterscheidet sich von den anderen Arten durch die charakteristischen Soredien. Sie wächst oft zusammen mit P. canina; Übergänge sind aber nicht vorhanden. Die Grösse der Thalluslappen ist sehr vari- abel; besonders auf offenem Sand- oder Lehmboden werden sie ziemlich klein und nähern sich etwas P. canina *spuria, die oft auf denselben Lokalen vorkommt. P. erumpens, die wie die vorigen Arten vielfach über- sehen wurde, ist jetzt aus den meisten europäischen Ländern bekannt und scheint im allgemeinen nicht sel- ten zu sein. Soredien von demselben Typus wie P. erumpens hat die amerikanische Art P. leptoderma Nyl. (vergl. Wain., Étude 'I p. 181), die indessen nicht der P. canina- Gruppe gehört, sondern sich durch ihre glatte, nicht filzige Oberseite der Thalluslappen an die P. polydactyla- Gruppe anschliesst. 217 c. Cladonia subcervicornis (Wain.) Du Rietz n. sp. Im Jahre 1914 fand ich auf der kleinen Insel Jung- frun im Kalmarsund an der südostschwedischen Küste eine sehr auffallende Cladonia , die ich nach den im Botanischen Museum zu Upsala befindlichen, ziemlich schlechten Originalexemplaren von CI. macrophyllodes Nyl. mit dieser nur aus den Alpen und den Karpathen bekannten Art identifizierte. Ich fand später dieselbe Cladonia auch in Südwestschweden und Westnorwegen und verteilte sie sowohl privat an verschiedene Liche- nologen als auch in Malme, Lieh. suec. exs. (nr. 728). Sie wurde dadurch speziell den skandinavischen Liche- nologen gutbekannt und erwies sich bald, vor allem durch die Forschungen der hervorragenden Lichenolo- gen B. Lynge in Kristiania und H. Magnusson in Gö- teborg, als eine in den westlichen Teilen von Skandi- navien sehr häutige Art. Sie wurde als CI. macrophyl- lodes sowohl in einer Reihe von lichenologischen Arbei- ten aufgenommen [vergl. z. B. Du Rietz, Nagra lavar fr. d. 16:e skand. nat. forsk. mötets exk. i Bergens skär- gärd, Bergens Mus. Aarbok 1917 — 18 (1921), p. 28; Magnusson, Material tili västkustens lavflora, Sv. Bot. Tidskr. 1919, p. 82; Lynge, Stud. Lieh. Fl. Norw. (1921) p. 73; Sandstede, Die Clad. d. nordwestdeutsch. Tieflan- des III, Abh. naturwiss. Ver. Bremen, Bd XXV (1922) p. 211] als auch in Exsiccaten verteilt (vergl. unten). Im Herbst 1921 schrieb mir der berühmte Mono- graph der Gattung Cladonia Dr. E. Vainio (früher Wai- nio), dem ich Exemplare der fraglichen Cladonia ge- schickt hatte, dass ihm ihre Identität mit der echten CI. macrophyllodes Nyl. zweifelhaft erschien. Ich nahm des- halb die Frage zu erneuter Prüfung auf, was mir vor allem dadurch ermöglicht wurde, dass Dr. J. Suza in Brünn mir in freundlichster Weise von ihm gesammel- tes gutes Material von der echten CI. macrophyllodes aus 218 dem Originalgebiet (den Karpathen) zu Verfügung stellte. Dieses neue Material beseitigte jeden Zweifel darüber, dass die schwedische Art mit CI. macrophyllodes Nyl. nicht identisch war. Da sie auch mit keiner anderen früher beschriebenen Art identifiziert werden kann, stelle ich sie hiermit als neue Art auf. Da mir Dr. Vainio freundlichst mitgeteilt hat, dass sie sich nach seiner Meinung von CI. verticillatci var. subceroicornis Wain. (Mon. Clad. II p. 197) »wohl nicht unterscheidet», nehme ich, obgleich sie sich nach meiner Ansicht mit dieser nur teilweise deckt, für die neue Art den Namen sub- ceroicornis (Wain.) an. Cladonia subceroicornis (Wain.) Du Rietz n. sp. CI. verticillala s subceioicornis Wain., Mon. Clad. II (1894) p. 197 (saltern pr. p.). — Lichen ceroicornis Ach. in K. Vet. Ak. Nya Handl. XXII (1801) p. 342, tab. IV fig. 3. — Cenomyce cer- vicornis Ach. Syn. (1814) p. 251 pr. min. part. (sec. Wain. 1. c.). — Cladonia ceroicornis Leight., Not. Lichenol. XI (1866) p. 406 et 411, XII (1867) p. 109, Lieh. Fl. Great Brit. 3 ed. (1879) p. 54 (pr. p.); Nyl., Flora 1866 p. 421 (pr. p.); Linds., Obs. Lieh. Brown West Greenl. (1871) p. 311 (?); Hue, Addenda (1866) p. 27; Crombie, Brit. Lieh. (1894) p. 144 sec. descr. (saltern pr. p.); Smith, Brit. Lieh. I (1918) p. 438 (pr. p.). — Cl. ceroicornis f. stipata Nyl., Flora 1876 p. 239. — Cl. verticillala p ceroicornis Th. Fr., Lieh. Scand. (1871) p. 84 pr. p. (sec. specim. orig.). — Cl. lepidota f. hypophylla Cromb., Grevillea XI (1883) p. 113, Brit. Lieh. (1894) p. 148; Smith, Brit. Lieh. I (1918) p. 438 (sec. descr.). — Cl. macrophyllodes Du Rietz in Malme, Lieh. suec. exs. nr. 728 (1918), Lavar fr. Berg, skarg. (1921) p. 28; Magnus- son, Mat. västk. lavfl. (1919) p. 82; Lynge, Stud. Lieh. FI. Norw. (1921) p. 73; Sandst. Clad. exs. nr. 595 etc. (conf. supra) Die Clad. d. nordwestdeutsch. Tieflandes III (1922) p. 211, non Cl. macrophyllodes Nyl. (conf. infra). Icon.: Dill., Hist. Muse. (1741) tab. XIV fig. 12 B. (conf. Crombie, Lieh. ' Dill. (1880) p. 198); Ach. in K. Vet. Ak. Nya Handl. XXII (1801) tab. IV fig. 3 (efr supra). Exs. a me examinata: Hav. 406, Leiglit. 14; Lojk. Univ. 209; Malme 728; Moug. 749; Roum. 15; Sandst. 595, 596, 597, 614, 615; Schaer. 457. 219 Diagn.: Thallus primarius squamis majusculis, elon- gatis, rigidis, superne + obscure (raro dilute) plumbeo- vel fusco-cinerascentibus, inferne dilute plumbeis vel albidis, basi nigricantibus, KOH distincte lutescentibus. Podetia breviora, gracilia, simplicia vel ramosa, raro brevissima aut abortiva (f. sessilis Magnusson), bene corticata, scyphifera, scyphis abrupte dilatatis, cavitate scyphorum haud profundis, raro centro subproliferis, regularibus (f. subregularis Magnusson) aut vulgo irre- gularibus, margine laceratis, saepe demum obsoletis et in radios ramosve dissolutis, esquamulosis vel squamis + instructis. Apothecia minuta, fusca. Hab.: In rupibus Europeae occidentalis passim. Der Habitus dieser Art ist ein äusserst charakteris- tischer. Die grossen, langgestreckten und wenig zer- teilten Primärthallusschuppen mit ihrer starken Kalire- aktion und ihrem charakteristischen bleigrauen Farbenton, in welchem die gelbgrünen und hellbraunen Nuancen fast vollständig fehlen (im Gegensatz zu CI. verticillata var. cervicornis, siehe unten), und die kleinen, zierlichen Podetien mit ihrer gewöhnlich sehr weitgehenden Zer- schlitzung sollten anscheinend für jeden, der die Art einmal wirklich kennen gelernt hat, jede Verwechslung mit irgend einer anderen Art ausschliessen. CI. verticillata Hoffm. var. cervicornis (Ach.) Floerk., mit welcher CI. ji subcervicornis früher gewöhnlich vereinigt wurde, hat immer kleinere, mehr zerteilte Primärthallusschuppen, deren Oberseite immer + braun (oder im Schatten grün- lichgelb) gefärbt ist, und gröbere Podetien mit regel- mässigeren, langsamer zusammengezogenen Bechern, oft mit 1 — 2-maliger zentraler Prolifikation. Bei CI. verticillata var. cervicornis wird der Thallus nicht oder nur schwach von KOH gefärbt. Nylandek und viele seiner Nachfolgern, die ganz schematisch nach der Kalireaktion zwischen einer CI. cervicornis (K+) und v 220 einer CI. sobolifera (K-f) unterschieden haben, scheinen daher zur ersteren sowohl CI. subcervicornis als auch Formen von CI. verticillata var. cervicornis mit schwacher Gelbfärbung gezählt zu haben. Man hat mit anderen Worten in diesem wie in so vielen anderen Fällen der Kalireaktion eine so grosse Bedeutung beimessen wollen, dass man ihretwegen die charakteristischen morpholo- gischen Merkmale ganz übersehen oder verwischt hat. Wainio scheint bei der Aufstellung seiner CI. ver- ticillata var. subcervicornis in seiner Monographie nur sehr wenig Material zu Verfügung gehabt zu haben; er gründet sie hauptsächlich auf Achariansche Exemplare und auf Angaben in der Litteratur Es geht aus seiner Beschreibung nicht sicher hervor, dass seine subcervi- cornis mit der hier behandelten Art identisch ist; nach seiner brieflichen Mitteilung habe ich aber gemeint, die Identifizierung trotzdem vornehmen zu können. Ob alle die von Wainio nach anderen Verfassern angeführten Lokalangaben wirklich hierher gehören, ist natürlich sehr fraglich. Von den von ihm mit Fragezeichen an- geführten, von ihm selbst nicht gesehenen Exsiccaten muss wenigstens Anzi, Clad. Cisalp. 12, 18 und 19 ge- strichen werden; die erste scheint am ehesten CI. macro- phyllodes Nyl. zu sein, die beiden letzteren sind CI. di- gitata resp. CI. macilenta. Cladonia subcervicornis ist auf den Granit- und Gneis- felsen in den Küstengebieten von Südwest- und West- skandinavien eine der häufigsten Cladonia- Arten und tritt in sehr grossen Mengen auf. Sie wächst oft mit CI. verticillata var. cervicornis gemischt, wobei man die grossen Unterschiede und das vollständige Fehlen von Übergangsformen leicht konstatieren kann. Sie ist von einer Menge von Fundstellen längs der westnorwegischen, südnorwegischen und westschwedischen Küsten bekannt, von Möre in Westnorwegen bis Hailand in Südwest- schweden (vergl. Lynge, Stud. Lieh. Fl. Norw. p. 73 221 und Karte III, 3, Magnusson, Mater, västk. lavfl. p. 82), aber auch vom inneren Südwestschweden (Daisland, Vastergötland und Smaland) ziemlich weit von der Küste. An der südostschwedischen Küste ist sie bisher nur vor der Insel Jungfrun bekannt. Auch von den Färöern (Strömö) liegen im Upsala-Herbar von Rostrup gesam- melte Exemplare. Auf den Britischen Inseln scheint sie häufig zu sein (vergl. A. L. Smith 1. c.); Exemplare liegen im Upsala-Herbar aus Schottland (Babington), Cleveland (Mudd) und Anglesea (Leight. exs. 14). Auch in Frankreich dürfte sie wohl recht verbreitet sein, sie ist aber von CI. verticillata var. cervicornis nicht unter- schieden worden (Exemplare im Upsala-Herbar aus Vire in Normandie (Pelvet, Schaer. exs. 457) und den Vogesen (?, Moug. exs. 749). Nach den sicheren Fundorten zu urteilen, scheint Cladonia subcervicornis also eine typisch nordatlantische Verbreitung zu haben. Die Angaben in der Literatur aus den mehr kontinentalen Gebieten Europas müssen deshalb mit einer gewissen Vorsicht behandelt werden. CI. macrophyllodes Nyl, die ihre Verbreitung in den Alpen und den Karpathen zu haben scheint, unterschei- det sich von CI. subcervicornis durch kürzere und brei- tere Primärthallusschuppen mit hellerer, grünlichgrauer Oberseite und reinweisser Unterseite sowie durch ro- bustere Podetien mit regelmässigeren Bechern. Sie steht CI. gracilescens (Floerk.) Wain, sehr nahe, von welcher sie sich nur durch grossblättrigen Primärthallus und weniger entwickelte Podetien ohne die für CI. graciles- cens charakteristische Schwarzfleckigkeit unterscheidet. Wainio (Mon. Clad. II p. 167) stellt sogar in Frage, ob sie nicht nur eine grossblättrige Varietät dieser Art ist, analog der f. hypopbylla von Cl. cerasphora Wain. Da er aber selbst keine Übergänge gesehen hat, nimmt er CI. macrophyllodes bis auf weiteres als eigene Art auf. Nach meiner Meinung stellen indessen die in Rehm exs. 222 70 und 71 verteilten Exemplare, die Wainio nicht zu Verfügung hatte, solche Übergänge zwischen CI. graciles- cens und CI. macrophyllodes dar. Auch im nordschwe- dischen Gebirge habe ich Formen von CI. gracilescens gesehen, die sich CI. macrophyllodes sehr stark nähern. Ich kann daher CI. macrophyllodes als Art nicht auf- recht halten, sondern reihe sie als eine grossblättrige Varietät unter CI. gracilescens ein. — Typische Exem- plare dieser CI. gracilescens var. macrophyllodes (Nyl) Du Rietz finden sich in folgenden Exsiccate: Lojka Hung. 14; Zw. 1147. Wahrscheinlich gehören hierher Anzi Clad. 12 und Rehm 277. CI. verticillata ß Krempelhaberi Wain. (Mon. Clad. II p. 187) soll nach der Beschreibung durch positive Kalireaktion von CI. verticillata var. evolata abweichen. Sie scheint von Wainio wesentlich auf der Grundlage von neuseeländischen Exemplaren aufgestellt worden zu sein und scheint, nach seiner Beschreibung zu urteilen, mit CI. subcervicornis nichts zu tun zu haben. Authen- tische Exemplare habe ich nicht gesehen. Wainio zählt hierher auch die in Nylander, Eichenes Japoniae (1890) p. 20 erwähnte CI. verticillata, für welche K + angegeben wird, scheint aber die Exemplare selbst nicht gesehen zu haben. Ich habe die von E. Almquist (Vega-Expe- dition) gesammelten Exemplare, auf die sich die er- wähnte Arbeit von Nylander gründet, im Naturhisto- rischen Reichsmuseum zu Stockholm gesehen; sie sind zum Teil CI. verticillata var. evolata und CI. gracilis- Formen, zum Teil aber ganz typische CI. gracilescens, was ja die Angabe Nylanders von K+ völlig erklärt. Upsala, Pflanzenbiologisches Institut, d. 2 April 1922. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Smärre notiser. Tvà nya växtsläkten uppkallade efter svenskar. I Arkiv för Botanik Bd. 17, som utkom i maj 1922, har prof. Urban beskrivit noviteterna av de växter, som dr. Er. L. Ekman 1917 samlat pâ Haiti. De utgöras av tvä nya släkten (melastomaceen Ekmaniocharis och Rubiaceen Peratanthe), 64 arter oe’n 4 varieteter. I samma band har prof. G. M. Smith efter dr. O. Borge uppkallat ett nytt släkte, Borgea, (som star nüra Echinosphaerella G. M. Smith) frân en artificiell vatten- samling vid Rydboholm. Johan Oskar Hagström. * 21 mars 1860. f 7 juni 1922. Oskar Hagström var född i Bettna av Strängnäs stift, Södermanland, blev student i Upsala 1879, avlade prästexamen 1883, blev komminister i Lysvik 1899, kyrkoherde i Västra Emtervik i Värmland 1910 (tilltr. 1912) och kontraktsprost 1917. Han var en allmänt erkänd Potamogetonkännare. Hans botaniska arbeten äro följande: »Potamogeton» i Sveriges Flora af Neuman och Ahlfven- gren, 1901, och i Svensk Fanerogamllora af Lindman, 1918. Potamogetonaceae from Asia (Bot. Not. 1905). Holstia splendens n. gen. et n. sp. (Geol. Für. Förh. 28. 1906). New Potamogetons (Bot. Not. 1908). Three Species of Ruppia (Bot. Not. 1911). Critical researches on the Potamogetons (Sv. Vet. Akad. H. 55. 1916, 281 sidor, 119 figurgrupper). Botaniska Notiser. För utgivande under hr 1922 av tidskriften Botaniska Notiser har Lunds botaniska förening av Kungl. Maj:t erhâllit ett anslag pâ 1,200 kronor. 224 Ett spôrsmàl. Uti Summa vegetab. Scand. (Del 2,1847, s. 556) läser man: »Rosa carelica Fr. = tamquam varietas ad Americanam R. acieularem Lindl. ducitur a Cel. Ruprecht (FI. Sam. p. 33, FI. Petrop. p. 65)». Tacksamt motses varje försök till tolkning av, vad Fries i detta sammanhang rindigen kan hava âsyftat med »Ameri- canam». Undertecknad veterligen var det iorst 1876, som Crépin âdagalade, att R. acicularis Lindl. var representerad även i Nordamerikas Hora. För egen del t. v. mest bôjd fôr anta- gandet av lapsus calami (i st. f. asiaticam seu sibiricam). Carl Th. Mörser. Upsala. Sveriges Natur, Svenska Xaturskyddsföreningens ârsskrift 1922 (13:e àrg.). Redaktor och utgivare Thor Högdahl. Wahl- ström & Widstrand i kommission. Svenska Xaturskyddsföreningens ârsskrift 1922, som i da- garna utkommit, bjuder liksom tidigare àrgângar, pà ett syn- nerligen gediget, intressant och omväxlande innehall. Arsskriften utdelas gratis tili föreningens medlemmar. Bokhandelspriset är 7 kr. Anmälan om medlemskap i före- ningen sker under adress: Svenska Xaturskyddsföreningen, Stockholm 14. Arsavgiften är 5 kr., ständig ledamotsavgift 100 kr. INNEHALL. Sid. Tedin, Olof, Zur Blüten- und Befruchtungsbiologie der Leindotter (Camelina sativa) 177 Gustafsson, C. E., Xagra ord om Rubusformernas Syste- matik 190 Johansson, K., Ulmus-studier pä Öland 197 Holmberg, Otto R., Anteckningar tili nya Skandinaviska Horan. II 203 Du Rietz, G. Einar, Flechtensystematische Studien. I ... 210 Smärre notiser 223 Lund, Carl Bloms Boktryckeri. 3 io 1922. BOTANISKA NOTISER FOR ÀR 1922 UTG1VNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING RED1GERADE AV HARALD KYLIN HAFTET 5 DISTRIBUTOR: C. W. K. GLEERUP, FÖRL AGSB O KH A N D EL LUND . i « Botaniska Notiser 1922, Lund 1922 LIBRARY COLUMBIA UNIVhKbJ t Svall-is och forsdimma, tvà föga beaktade växtekologiska faktorer. Av Gösta R. Cedeegren. Sydliga alters förekomst pâ isolerade platser utan- för artens egentliga utbredningsomräde har ofta varit föremäl för forskares Studium. Redan tidigt frapperade det de resande botanisterna, att sydbranterna i vissa berg voro särskilt rika pâ »rara» växter. Dessa lokali- teters ekologi bava sedan ingâende studerats och utför- ligt skildrats av Gunnar Andersson och Selim Birger (1912). Däremot tyckes ej uppmärksamheten hava i nämnvärd hög grad varit riktad pâ de ekologiska för- hällandena pâ ett andra slag av växtplatser, vilka lika- ledes hysa mer värmefordrande arter, nämligen strän- derna vid älvarnas forsar. Vi finna dock uttalanden härom i litteraturen t. ex. hos Gunnar Andersson och Selim Birger 1912 sid. 248. Pâ tal om sydberg och sydbackar sages: »Vi lia äfven sydbackar rika pâ syd- skandinaviska arter, ja med kalkens stöd trâffas en och annan af dem äfven i lundartade samhällen pâ jämn mark eher i de miniatyrmodeller av sydberg. soin utmed älfvarnas stränder dâ och dâ uppstâtt â de frân lösa jordlager frispolade klipporna». Det âr om dessa alv- brantslokaler jag har vill saga nâgra ord. De topografiska betingelserna för att lokalen skall passa sâsom tillflyktsort för sydligare arter äro följande: Platsen skall vara belägen i en ravin nedanför en flod- brant. I detta fall förefinnes en överensstämmelse med sydbergen. Härtill kommer att vattnet i âlven ej skall Botaniska Notiser 1922 15 22(5 fly ta lugnt utan brytas i forsar. Stranden hör naturligt- vis även vara exponerad för solen, alltsa belägen pâ äivens nordsida. Aro dessa betingelser uppfyllda finner man ofta pâ en dylik lokal en rik vegetation med in- blandning av element, som eljest i trakten äro sällsynta. Yad kunna de övriga betingelserna vara för detta slag av sydväxtlokaler? Beträßande de edafiska faktorerna blir bevattningen pâ dessa strandbäddar gärna riklig genom stank frân forsen och genom anrikning av vatten, dels direkt ur marken, dels genom dagg eller dimma under kvällar och sval'a nätter. Att detta i och för sig ej är den avgörande faktorn, som bestämmer den rikare tillgângen pâ sydarter, skola vi strax se. Om sa voie fallet skulle vi Anna rik växtlighet även pa stränderna av sjöar och tjärnar i Norrland, dar dimbildning mot kvällen är vanlig. Här visar sig istället resultatet av denna . vara det rakt motsatta, i det att dimmorna ofta äro kalla och frostförande genom att de stagnera och pâ sä sätt verka eliminerande pâ de mer värmefordrande arterna och istället gynnande (genom uteslutande av konkurrenter) de mindre frostömma sasom Cyperaceer, Salices, Betula nana och Sceptrum m. fl. Det är saledes ej endast tillgângen pâ vatten, som resulterar i strand- branternas rika växtlighet, fastän den till en del bidrager. Vi kunna utom denna edafiska faktor finna en annan av rent klimatologisk art: det rinnande vattnet. Detta kommer att under hösten förhindra isbildning en tid, tills starkare froster inträda. Under de kalla sensoinmar- nätterna, da froster äro vanliga aistras dimmor, enär vattnets temperatur avsevärt överstiger luftens. Pa grund av den i vattnet magasinerade värmen komma natt- frosterna att försenas. Vattnets friktion med lüften sätter denna i rörel’se och genom äivens lutning underlättas den kalla luftens bortrinnande. Denna skulle eljest ut- fylla heia den smala ilodbädden. Det är tydligt att genom de ständigt nyuppstigande ängorna Iran äivens vanna 227 vatten en uppvärmning skall äga rum samtidigt som den redan avkylda dimman undanskaffas av luftström- raen. I vissa fall förstärkes denna dimmornas inverkan ifall lokalen är stärkt exponerad mot dem. Detta är fallet dar forsen ligger framför en krök av älven. Man marker dâ en tydligt gynnsam inverkan pâ den mot forsen utsatta stranden. Anim mer gvnnsamt verkar forsen, om den fran tvä sidor kan inverka pâ en växt- plats. Vi fa därigenom en förklaring pä att smaholmar, belägna ute i forsar, ofta hysa värmefordrande arter. Det är huvudsakligen sasom frosthindrare pä som- maren och hösten, som forsdimmorna ha betydelse. Pâ vâren däremot är vattnet ännu kallt. Vi fä därigenom en förlängning av Vegetationsperioden pä hösten men ej pâ vâren. Pâ vâren beredes skydd ât växtligheten genom svall-is, som ej försvinner förrän temperaturen blivit sâ hög och stabil att nattfrostrisker upphöra. Un- der vintern beredes skydd genom det djupa snötäcke, som lägger sig i dessa djupare raviner. Detta giver ett gott skydd ât örternas underjordiska delar men framför allt ât buskarna, sâ att de ej vâckas for tidigt till liv av vârsolen. Det finnes sâledes en olikhet i betingel- serna för växterna i ett svdberg och en forsbrant. I svdbergen blir det en förlängning av Vegetationsperioden bâde vâr och host. Detta visas av följande exempel: Vid ett besök den 30 mars 1920 i Bruksvallarnas âkrar 750 m. ö. h. i sydbranten av Rumpâsen, Tännäs sn (Härjedalen) lâgo en del âkrar redan kala och upp- tinade. Nedanför branterna lâg ännu snö kvar. Pâ övrig mark fanns endast en del bara llâckar pâ mer vind- exponerade kullar. De första dagarna i juni visade sig en stor skillnad mellan vegetationens utveckling i syd- branterna och pâ vanlig mark. Aconitum septentrionale bade i branterna redan skjutit halvmeterhöga stjâlkar, medan den i byn (720 m. ö. h.) knappt nâtt over rosett- stadiet. Pâ sommaren förstördes potatisblasten i byn av 228 en stark frost, sora gick fram i dalgângen utetter Ljusnan men i sydbranterna märktes ingen inverkan av frosten, likaledes ej pâ eftersommaren. Det finnes även en annan olikhet mellan sydbergen oeh forsbranterna. Vid älvarna märkes en strävan att nivellera dag- oeh natt-temperaturen, sä att skillnaderna mellan dessa utjämnas. Uppvärmningen genom den starka insolationen under dagens lopp motverkas tili en 1 i ten del av närbeten tili det rinnande vattnet, som binder värme. Det blir en analogi med ett maritimt klimats inverkan. I sydbranterna bliva temperaturväxlingarna större. Oükheten i betingelserna för sydbrants- och fors- brantsvegetationen far sitt uttryek i en motsvarande olik- het i växtlighetens kvalitativa sammansättning. De xerofila elementen, som ofta uppträda i sydberg, äro av natur- liga skäl uteslutna vid forsarna. En pafallande stör procent av arterna i forsbranterna äro växter med bär- frukt, som gärna utsträcka sin mognadstid fram pâ host en: Actaea, Convalloria. Daphne, Lonicera xylosteum. Polygonatum, Rhamnus frangula. Andra arter, som ut- märka dessa lokaler äro Hypochaeris maculata, Succisa oeh stundom Pteris oeh Viola mirabilis. Pâ dylika lokaler har jag anträffat vanlig padda (Bufo bufo), som i Xord- sverige är sällsynt och vilken bör betraktas säsom ett sydligt djur. Jag har sökt efter en benämning för ovan skildrade slag av växtlokaler, men ej funnit nagon. Det ofta bru- kade namnet lunddäld är taget i mer vidsträckt betv- delse. Jag har här ovan använt namnet forsbrant, men det tinnes i folkspräket i Härjedalen och Hälsing- land ett namn nämligen brattmer (utav bratt = brant mer (Härjed.), märg (Häls.) = strandbrant) som skulle kunna användas. Innan jag övergar tili beskrivningen av de särskilda brattmerslokalernas växtlighet, vill jag anföra nagra eilat ur litteraturen för att visa, vad som nämnts om den tidigare. 229 Redan Wahlenberg (1811) visar genom uttalanden flerstädes i sin avhandling »Rön om springkällors tem- peratur etc.», att han insett strändernas hetydelse sasom tillllyk tsorter for sydliga arter. Sid. 24 i noten heter det: »Pâ holmarna i Tostebo elf vid Storbron norr om Gefle vaxa manga större ekar, som likväl innehafva en ovanligt gynnande lokal». Sid. 42 sages: » Convallaria majalis har öfvergifvit hârdvallsbackarna och söker skydd pâ vâta stränd er och holmar i Umea elf». Liknande uttalande träffas även sid. 34, men det anförda ma vara nog. J. W. Zetterstedt (1842). Vid heskrivningen av Vegetationen vid Dalälven intill Smedby (Husby sn, Da- larne) sâger han sid. 563: Viburnum opulus var sâllsynt, men det vilda Rites rubrum var här ännu allmânt och Cotoneaster vulgaris sags allestädes vid elfven.» I detta sammanhang kan pâpekas att denna dalalokal för Co- toneaster ej medtagits pâ kartan över arten i G. Anders- sons och Selim Rirgers arbete, sâ att arten har kom- mit att skenbart saknas i Dalarne. Högbom (1906) pâpekar (sid. 323) »att sydliga arter och fjällväxter, som eljes ej förekomma i traktens flora, ibland stämma möte i dessa naturens ôrtagârdar» (=lund- dâlder). Pâpekanden av förekomsten av sydliga arter i lund- dâlder Anna vi likaledes hos mânga andra författare, t. ex. hos Gunnar Andersson och Henrik Hesselman (1907), Gunnar Samuelsson (1910) m. fl. I det förra arbetet omtalas sâ vürmefordrande vâxter som Pteris , Polggonatum officinale, Rhamnus frangula och Viburnum. K. R. Nordstrom (1911) har t. o. m. pâpekat loka- lens läge pâ en âlvs norra strand. Han sâger loc. cit. sid. 37 : »Strax vid Ljungans ntllôde ur Üfverturingssjôn bildar den en stor fors, den s. k. Bursforsen, hvars dân höres — — — Nedanför forsen pâ âlfvens norra strand sâgs vanlig alderformation med riklig Pteridium aguilinum. 230 hvarjämte iakttogos nägra smä buskar af Daphne me- zereum och riklig Rosa cinnamomea, hvilken senare art särskilt i Hafverö fläckvis anträffas vid Ljungan och dess hifloder samt pa de större och mindre skogbeklädda öar, sora finnas i de sjöar floden hildar.» Även i detta fall fä vi ett helägg pa svdliga växters (Pteris) förekomst vid forsar pa den solexponerade sidan. Manga andra exempel skulle kunna anföras ur litteraturen. Den forste sora sökt att lämna nägon tolkning av de ekologiska faktorerna för dessa lokaler svnes vara Heintze (1909). Han säger sid. 31: »Lunddaldens växt- arter äga rik och jämn tillgang pa fuktighet och närings- ämnen, hvarjämte undervegetationen blott mättligt be- skuggas af öfverväxande löfträd. Att det just är dessa faktorer, som i första hand bidraga tili lunddaldens höga artantal, finna vi lätt vid en jämförelse med artrikare skogsveg.» Vidare skulle den större ljustillgängen i kan- terna utmed vattendragen vara av hetvdelse. Genom den . ringa stabiliteten i marken (ras e. dyl.) skulle ej lullt slutna bestand uppkomma. Därigenom bl ir lloran mindre enhetlig och mera artrik. Konkurrensen med de kraftfulla skogsarterna upphäves till en del och det blir lättare för nykomlingar att slä sig ned. Detta var sälunda nutritionsbiologiska, bevattnings- och belvsnings- faktorer jämte rent edafiska och topografiska faktorer. Däremot nämnes intet om nägra rent klimatologiska faktorer, som kunna gvnna sydarter. Brattmerslokaler vid Ljusnans och Ljungans vatten- system : 1) En ö i Ljungan vid Yiken Haverö s:n, Medelpad. Här linnes enligt Lärarinnan fröken Stixa Sahlix följande arter: Daphne. Lonicera xylosteum, Polygonatum officinale. Rhamnus frangula och Viburnum. 2) Hummelön i Längsillre (= Ljungan) Haverö s:n, intill Jämtlandsgränsen. ön omgives pa nordsidan av forsar. Här antecknades den 14 juli 1919 följande arter: »ön är tackt av 231 ett abiegnum hylocomiosum met! ^ynnerligen väl utvecklat moss- täcke beroende pâ den fuktiga lüften. Hylocomium dominerai' fullständigt over risen. I detta mosstäcke finnes huvudsak- ligen endast fâtaliga individ av Lycopodium complanatum in sprängda. I översvämningsbältet linns en rikare växtlighet av bade nordliga och sydliga arter: Barbareien stricta, Calama qrostis purpurea, Carex flava och pallescens, Cirsium hetero- phyllum, f. indivisum, Comarum, Convallaria majalis, Fragaria vesca, Galium palustre. Orchis maculata, Pedicularis sceptrum Carolinum, Prunella, Pyrola rotundifolia och secunda, Rhamnus frangula, Rubus saxatilis, Rumex aquaticus , Scutellaria galeri- culata och Succisa. I litoralzonen ett balte av Carex Buxbaumi. gracilis och vesicaria». 3) Älvstrand vid en fors i Ljungan, cirka V2 mil vaster om Handsjö, Rätans s:n, Jämtland den 16 juli 1919. Stranden kantad av ett abiegnum hylocomiosum. Strandsnâr av grâal, rönn, hägg och Rosa cinnamomea. I detta växte Aconitum Angelica silvestris, Calamagroslis purpurea, Carex naginata. Convallaria majalis, Galium bo reale. Lycopodium annolinum och complanatum, Melica nutans, Molinia, Paris, Prunella vul- garis, Pyrola minor, Rubus saxatilis, Saussurea, Solidago, Wa- leriana excelsa och Vicia cracca. 4) Aspan, Ytterhogdals s:n, Härjedalen 29 juli 1916. Vid Ljusnan växte en koloni av Astragalus alpinus, Convallaria majalis, Lotus corniculatus, Hypochaeris maculata och Succisa. Alla dessa växte rätt högt ovan vattenlinjen, men att vattnet kan nâ over platsen, visade märken efter den senaste veckans höga vatten. Hypochaerisindi\id päträffades, som voro ned böjda av vattentrycket och behängda med slam. Likaledes fanns slam och alger uppkastade högt pâ land. Detta visar oss, att en transport med vattnets hjälp frân den ena platsen till tien andra utefter älvarna ingalunda är utesluten. 5) Petersburg Överhogdals s:n Härjedalen besökt den 22 juli 1916 och den 20 juli 1919. Lokalen ligger vid an Vitalmen, som här har höga stränder. Växtligheten vid an är synner- ligen riklig, over hundra arter antecknade. Bland märkligare arter mä anföras Angelica silvestris, Aracium paludosum, Bra- chypodium caninum, Convallaria majalis och verticillala, Cir- sium heterophyllum, Fragaria vesca, Geum rivale. Prunella, Oxalis, Pteris, Saussurea, Scutellaria galericulata, Selaginella, Thalictrum alpinum, Valeriana excelsa. Vicia cracca, Viola bi- flora, mirabilis och palustris. Snâr av asp, grâal, hägg, rönn, Betula odorata. Rhamnus frangula, Rubus idcteus. Viburnum. 232 Vitalmen har här relativt hastigt rinnande vatten i strömfäran. Denna är kal utan vegetation pâ sandbotten eller med enstaka Ranunculus replans. Ungefär en tredjedel av bredden utmed östra sidan oeh ett smalt balte utefter västra sidan med stenig botten klädd med Carex rostrata och Phragmites. Stenarna äro rikt beväxta med TetrasporakuXor. Nägot hundratal meter söder om Petersburgstugan gör ân en krök mot öster. Ovan denna en fors. Pâ stranden exponerad mot forsen träffas en synnerligen frodig vegetation: snâr av graal, hägg och rönn. Marken tackt av ymnig_ Viola mirabilis. Dessutom träffades Actaea. Convallaria majalis och verticillata , Brachgpodium ca- ninum, Daphne, Drgopteris phegopteris, Melica nutans, Oxalis, Paris, Pteris, Pyrola minor, Rubus saxatilis. Solidago, Ulmaria och Trientalis. Rik föryngring av rönn och Daphne. 6) Lokal vid Vitalmen 2 km. norr om Vitvattskrogen, Rätans s:n Jämtland. Här växte den 17 juli 1919 bl. a. Araciam paludosum. Cystopteris montana, Daphne. Rubus ideaus och saxatilis, Saussurea, hägg och rönn. 7) Lokal vid Loan 2 Vs km. väster om Handsjö i Jämt- land. Här sägos den 16 juli 1919 följande arter: Fragaria vesca. Rhamnus frangula, Prunella och Rosa canina. 8) Lillön i Ljungan Haverö s:n en liten holme nära Hum- melön. Här växer enligt uppgift av befolkningen en buske, som kallas benved »med tre grenar i klvka» troligen Lonicera xylosteum. Utom dessa nu nämnda lokaler skulle här kunna anföras atskilliga andra men det skulle endast leda tili uppräkning av de redan nämnda arterna. Jag vi 11 blott papeka forsarna vid och strax väster om Medskogsbygget i Härjedalen. Dar har förf. iakttagit bl. a. Cotoneaster, Hypochaeris maculata, Rosa cinnamomea och Succisa. Jag vill nu med nägra ord beröra fragan om bratt- mersväxternas alder. Äro de ursprungliga eller utposter? Att en recent spridning försiggär är svart att förneka. Som nämnt utgör en stör procent av arterna bärväxter, som spridas genom fäglar och det är ej uteslutet, att dessa alltjämt bidraga tili växternas utbredning utefter älvarna. Smäfaglarna iinna bär goda tillhäll i buskagen. som bildas i älvarnas lunddälder. T. o. m. sadana vc- dervärdigt smakande bär som av Lonicera xylosteum 233 ätas av fâglar, som tydligen hava andra smakförnim- melser än vi människor. Jag har vid ett tillfälle sett en fâgel sluka dylika bär. Att även en spridning med vatten förekommer är troligt. Härpä tyder förekomsten av en del aider pâ älvstränderna nära vattenbrynet. Vid Aspan torde Hy- pochaeris och Astragalus hava ditförts av älven. Bäda arterna har jag ofta träfTat tillsammans nära vatten- brynet upp efter Ljusnan i Härjedalen. Jag häller för troligt att ätminstone en del av bratt- merslokalernas arter ej behöva tolkas säsom relikter. Hur däremot förekomsten av Viola mirabilis vid Vitalmen skall tydas är svärare att yttra sig om. Den närmaste lokalen jag känner är belägen i Skalängarna Klövsjö s:n, Jämtland. Nägon spridning frän denna lokal är svär- ligen tänkbar, allrahälst som arten är anpassad tili autochor spridning eller ocksä myrmekochor. Arten torde väl snarast fa betraktas säsom relikt, likasä Pteris. I brattmerslokalerna förekomma i första hand me- sotila tropofyter. Sydbergens xerofila arter däremot äro av lätt insedda skäl utestängda. Delta gör att en stör del av de i sydbergen funna arterna ej äterträfläs här. Av de i Gunnar Andersson och Selim Birger loc. cit. pag. 93, omnämnda sydskandinaviska arterna träffas följande i brattmerslokalerna: Fragaria vesca, Viola mi- rabilis, Pteris, Polygonatum officinale, Cotoneaster, Lonicera, Viburnum. Av den s. k. övergängsgruppen ätertinnas de fiesta, nämligen: Prunella, Rosa cinnamomea, Rubus idaeus, Conuallaria majalis, Hypochaeris maculata, Succisa pratensis och Rhamnus frangula. Den ovannämnda svall-isen kan även pä andra Ställen än älvstränder spela en stör roll för Vegetationen. Det är av stör betydelse alt växterna under värens starka froster äga tillräckligt skydd. Man tinner ju stundom att en enda frostnatt i juni mänad (järnnätterna) kan 234 ödelägga bärskörden i stora delar av Norrland. I Härje- dalen slog hjortronskörden Tel soramaren 1919 antagligen beroende pä en stark frost natten mellan den 10 oeh 11 Juni 1919. Aven i Dalarna var den märkbar. I Valsätra, Lima s:n matte jag temperaturen kl. 12 midnatt och fann den vara 0 gr. C. och temperaturen sjönk troligen ytterligare fram emot soluppgängen. Vären hade detta är kommit tidigt och hjortronplantorna hade utvecklat sig och kommit i blom, da frosten inträffade. Uti mvrar, som ligga länge täckta av svall-is och dar Vegetationen därför kommer sent i gang kan detta bli en räddning för växterna. De hava ej kunnat utveckla sig tili den kritiska perioden, da frosten kommer och denna gör dem ingen skada. Sedan kommer den vanna tiden efter järnnätterna och da är vanligen faran för frost över och dessa växter kunna börja utveckla sig och komma i blomning. Resultatet är att man pä dessa för växter ogynnsamma myrar träffar bär under somrar, da de eljest felslagit. Yi kunna därför uppställa den paradoxala satsen. att ytterst ogynnsamma lokaler i t. ex. myrar länge igenkälade eher rent av täckta av svall-is under kalla försomrar bereda skydd at växtligheten och däri- genom erhjuda gynnsamma växtplatser för växternas fulla utveckling. Exempel pä detta kan jag anföra frän smä myrar i Tännäs s:n i V. Härjedalen vid den s. k. Trollkäringviken i sjön Rogen. Där päträtTades röda och rödgula hjortron den 19 aug. 1919, som tydligen efter nagra dagar torde vara mogna. Ett liknande in- tlvtande pä växtligheten äga stora, djupa sjöar, vilka länge ligga tillfrusna, t. ex. Rogen, vilken ej gär upp förrän framemot midsommar, och säledes senare än sjön Malmagen. Genom den avkvlning, som äger rum vid islossningen och smältningen, liämmas Vegetationen och växterna hindras att utveckla sig före den period, da fara för froster förefinnes. När denna tid är över, sker issmältningen mvcket hastigt och Vegetationen kommer 235 tort i gang. Resultatet blir ungefär liknande soni i försla fallet. Genom den avsevärt förkortade Vegetationsperioden kunna ej nagra sydskandinaviska aider gynnas, men där- emot kan förhällaudet utöva ett stört intlytande pä de i barrskogsregionen normalt förekommande växterna. Tydligast märkes inflytandet pa bärrisen; blabär, lingon o. dyl. Under sommaren 1919 bade blabär i v. Härje- dalen sä gott som slagit fei, men omkring de stora sjöarna Rogen, Stora Tannsjön och Ö. Vingsjön fanns rikligt med blabär. Det kan tyckas att i etl fall som detta, da Vegeta- tionsperioden stärkt beskäres i början, växterna ej skulle hinna sin utveckling. Vi fä da betänka att en kompen sation tili denna förkortning erhâlles genom en motsva- rande förlängning pa hösten. Det dröjer länge, innan stora och djupa sjöar isbeläggas. Den stora vattenmassan magasinerai' en avsevärd mängd värme. som kommer omgivningen tili godo. Rogen isbelägges ej förrän fram- emot jul. Huru stör temperaturskillnaden blir mellan Rogens närmaste omgivningar och andra delar av Tännäs visar följande: Den 19 aug. 1919 gick ett svärt oväder med äska och bagel fram över Rogen. Vid Rogenstugan smälte haglet strax. Vid Tannsjövallen däremot kvar- lägo haglen ända tili förmiddagen kl. 10 den 20 aug. Vid Rogenstugan förmärktes ingen frost. Rogsäns vatten visade den 20 aug. kl. 10, 30 f. m. -)- 12 gr. C. Samma dag var tjock is pa vattnen vid Tannsjövallen. I en av Rogenvikarna var temperaturen den 17 aug. -j- 14 gr. C. och lüften 18 gr. kl. 1 e. m. Det är tydligt, att under sädana förhällanden fä växterna igen pä hösten nägot av den pä vären förlorade Vegetationsperioden. För assimilationsverksamheten blir detta ej full ersättning. da dagsljuset är av mycket kortare varaktighet än pa försommaren. För bärmognaden har detta ej avgörande betydelse. 236 Förteckning over citerad litteratur. Axderssox, Gunnar & Birger, Selim: Den Norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med sär- skild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. [Norrländskt Handbibliotek V, 1912.] & Hesselman, H.: Vegetation och flora i Harara kronopark. [Skogsvards Foren- Tidskr. Bd 5, 1907.] Heixtze, Aug.: Växtgeografiska undersökningar i Bane socken af Norrbottens län- [Arkiv för Botanik, Bd 9 n:o 8 1909.] Högbom, A. G.: Norrland. [Norrl. Handbibi. n:o 1.] Nordstrom, K. B.: Iakttagelser over strand- och vattenvegeta- tionen i vissa trakter af Medelpad. [Arkiv för Botanik, Bd 10 n:o 7 1911.] Samuelssox, Guxxar: Regionförskjutningar inom Dalarne. [Sv. Bot. Tidskr. 1910.] Wahlexberg, Görax: Rön om springkällors temperatur ocb växternas förhällande uti rikets norra provinser anstälda i afsigt att bestämma climatet. [Vet. Akad. Handl. 1811. Zetterstedt, Joh. Wilh.: Berättelse om en naturhistorisk resa genom nägra provinser af Nordligare Skandinavien, och särdeles Jenitland, ar 1840. |Bih. t. Vet. Akad. Bot. ars- berättelser för 1838. 1842.] Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Rhynchostegiella compacta en for Skandinavien ny lövmossa och dess systematiska ställning. Av Sigfrid Medelius. För nâgon lid sedan anträffade jag i mitt herbarium i ett gammalt konvolut tie smä mosstuvor av egendom- ligt utseende, som befunnos utgöras av den kritiska mossart, som pâ senare tid vanligen gâtt under benäm- ningen Amblystegium compactum. Pâ konvolutet är med insamlarens handstil skrivet: Hypnum filicituim L. forma tenuior, umbrosa Gottland. Hoburg. IS1/? 72 leg. J. E. Zetterstedt Exemplaret utgöres som sagt av tre smâ tuvor, be- stâende av den s. k. Amblystegium compactum. vari nâgra fa stammar av en ovanligt späd Amblystegium filiciuum iiro inblandade. Att arten är en av de niera kritiska framgâr av följande synonymtörteckning: Hypnum serpens var. compactum Hook, in Drummond: Musci Americani exs. nr. 188. (1828). Hypnum compactum C. Müll. Synopsis muscorum frondosorum etc. Pars II p. 408. (1851). Amblystegium compactum Bryol. Eur. fasc. 55/56 p. 11 in adn. (1853). Stereodon compactus Mitten in Journ. Proc. Einn. Soc. VIII p. 43. (1864). Amblystegium densum Milde in Bot. Zeit. Beilage p. 21. (1864). 238 Rhynchostegium tenellum var. brevifolium Lindb. in litt. Rabenli. Bryoth. Eur. nr. 750. (1864). Amblystegium serpens var. cryptarum Arnold in Rabenli. Bryoth. Eur. nr. 841. (1865). Brachythecium densum Juratzka in Rabenli. Bryoth. Eur. nr. 995. (1867). Hypnum densum Milde in Bryol. Siles. p. 360. (1869). Eurynchium Teesdalei var. ticinense Kindberg in Revue Brvol. p. 103. (1892). Eurynchium ticinense Kindb. in Boll. Soe. Bot. Ital. p. 20. (1896). Rhynchostegiella densa Loeske in Allg. Bot. Zeitschr. (1907). Rhynchostegiella compacta Loeske in Stud. Morph, und. phylog. Syst. p. 182. (1910). Brotheris (p. 1023) anför dessutom el'ter Dixon sâsoni synonymer: Amblystegium dissitifolium Kindb. och Amblystegium subcompactum C. Müll, et Kindb. samt efter Roll och Loeske. Amblystegium Barberi Renauld. Roth (II p. 460, PI. XLYII, 5) anför Amblystegium brachycladum Warnstorf sâsoni sannolikt iden- tisk med Brachythecium densum. Yad namnet A. brachy- cladum angär har det emellertid aldrig publieerats annat ân sâsoni no ni en nudum in schedis, och dâ det dess- utom enligt Warxstorfs egen âsikt (se nedan!) âr syno- nym till A. compactum. kan det saklôst strykas frân sy- nonymernas lànga rad. Arten har sâlunda bli vit förd till ett flertal släkten. Limpricht beskriver den under de tre namnen Brachy- thecium densum. Eurynchium ticinense och Amblystegium compactum. En noggrann genomläsning av dessa be- skrivningar visar, att skillnaden dem emellan är ringa. Det är frâgan om ett mer eller mindre: tuvornas star- kare eller svagare glans, mer eller mindre tandad blad- kant o. s. y., sâledes rätt oväsentliga karaktärer. Huvud- skillnaden skulle vara, att Amblystegium compactum är avtoik och fruktiticerande (dock icke i Europa), under det att de bäda andra äro dioika och deras sporofyt okänd. Att emellertid könet hos mossorna ingalunda är sä konstant soin fordom var en trosartikel, har ofta 239 päpekats av senare författare. Loeske har i brev till fort', framkastat en rätt sannolik hypotes; ban skriver: »vielleicht liegt eine einhäusige und eine zweihäusige Rasse vor». Att dessa Ire namn verkligen beteckna samma art, framgâr bl. a. av en för dem gemensam karaktär, soin alls icke omtalas av Limpricht eller Roth, och som jag, for Eurynchium ticinensis vidkommande, icke heller sett Fig. 1 — 3. 1. Tvâ blad av Rhynchostegiella compacta frân Gottland c. 60:1. 2. Bladbas c. 300 : 1. 3. Grodd- kropp c. 300 : 1. omnämnd annorstädes. Det är deras synnerligen karak- täristiska groddkroppar. Den forste som, mig veterligen, omnämnt dessa är den bekante engelske bryologen H. N. Dixon. Närmast med anledning av att arten anträffades flerestädes i Eng- land ar 1899 beskrev ban densamma utförligt i Journal of Botany 1900 och pävisade dar identiteten mellan Amblysteyium compactum och Brachythecium densum. I andra upplagan av Dixon and Jameson: The students handbook beskrivas groddkropparnas törekomst med 240 orden: »nerve — — frequently with delicate jointed broadfilaments from back or apex». Ar 1906 skriver Culmann i Revue bryologique (p. 82) i samband med ett fynd av Brachythecium densum i Schweitz: »Ma plante ressemble beaucoup à cette der- nière mousse 1 que Roth dans ses Europäische Laub- moose cite sous le nom Amblystegium 2 brachycladum Warnst., en le rapportant au Brachythecium densum. N’ayant pas trouvé de description du Amblystegium 2 brachycladum, j’écrivis à M. Warnstorf pour savoir s’il maintenait cette espèce. Il me répondit qu’il ne l’avait jamais décrite, ayant reconnu qu’elle devait être rapportée au Brachythecium densum. M. Warnstorf ajoute qu’il est persuadé que cette mousse remarquable n’est ni un Brachythecium, ni un Amblystegium, vu qu’elle possède dans le feutre radicu- laire de long filaments propagules jaunes. Ma plante présente aussi ces filaments». Förekomsten av groddkroppar hos Eurynchium ti- cinense bar däremot sa vitt jag vet icke förut blivit oin- niimnd. Pâ mitt exemplar, ett originalex. frân Lugano, förekomma emellertid dessa karaktäristiska bildningar, och de skola med säkerhet kunna pâvisas aven pâ exemplar frân andra lokaler, som blivit utdelade under detta namn. Dessa groddkroppar eller groddtrâdar pâminna till utseendet nâgot om de analoga bikini ngarna hos Bryum capitlare eller Encalypta conforta. Sâ vitt jag kunnat finna utgâ de dock aldrig frân stammen utan frân blad- nerven, vilken tillika stundom frambringar rhizoider. De fiesta utgâ frân nervens undersida. De âro mer eller mindre lângstrâckta, cylindriska, raka, sällan bôjda, van- 1 Ett förut omnämnt exemplar, samlat av Stockum nära ruinen Freudenburg i Rhenprovinsen. 2 Culmann skriver Brachythecium, vilket âr felskrivning för Amblystegium. 241 ligen mângledade med kvadratiska eller kort rektangu- lära ledstycken, fin t eller grovt papillösa, till färgen gul- gröna, lätt avfallande. Var är nu denna arts riktiga plats i systemet? Hersbruck. c48:l. 5. Bladspets nied en groddkropp frân nervspetsen av Amblystegium compactum frân Livland, c. 250:1. C>. Tvâ blad av Eury nchiiim ticinense frân Lu- gano. c. 48:1. 7. Tre groddkroppar av n:r 6. c. 250 : 1. Limpricht (p. 138) skriver om Brachyihecium densum: »Die systematische Stellung dieser Art bleibt, so lange das Sporogon unbekannt ist, noch unsicher. Für Brachy- thecium spricht der geschlängelte Primordialschlauch der verlängerten und etwas gewundenen Blattzellen, dagegen das Fehlen differenzirter Blatt tlügelzellen » . Om Euryn- Botaniska Notiser 1922 16 242 chiiim ticinense skriver han (p. 206): »Diese Art besitzt mit Rhynchostegiella Teesdalei. mit welcher sie der Au- tor in Beziehung gesetzt hat, keinerlei Verwantschaft; vielmehr hat sie Ähnlichkeit mit Brachythecium densum Jur., dessen systematische Stellung auch noch unklar ist. An letzteres erinnert das Fehlen des Centralstranges und das Auftreten von Rhizoiden am Rücken der Blattrippe. In der Gattung Eurynchium finden beide Arten keinen natürlichen Anschluss, eher vielleicht noch bei Ambly- stegium, wo das Zellnetz überhaupt sehr unbeständig ist.» Limprichts yttrande om sistnämnda arts likhet med Brachythecium densum är sä riktigt det kan vara, det bör blott skärpas tili att den är identisk med denna. Däremot är det omöjligt att underskriva hans pästäende, att Eurynchium ticinense icke skulle äga nägon som belst förvantskap med Rhynchostegiella Teesdalei. Här her Kindberg säkerligen funnit det rätta. Det bör dock observeras, att redan Lindberg velat föra arten tili samma plats i systemet, da han kallat den Rhynchostegium te- nellum var. brevifolium. Loeske har vid ett par tillfällen upptagit frägan. I »Zur Systematik der europäischen Brachvtheeieæ» (sep. p. 2) heter det: »das vermeintliche Brachythecium densum Milde ist als Rhynchostegiella nach meinen Ver- gleichungen bei weitem am besten untergebracht, da es starke Anklänge in Blattform, Zellnetz, Habitus usw. an einigen Rhynchostegiellen zeigt. Zu Rhynchostegiella densa (Milde) gehört auch Eurynchium ticinense Kindb. in den von Roell am Monte Caprino gesammelten Exemplaren.» Identiteten mellan dessa bäda päpekas ytterligare i en avhandling i Hedwigia 1907: »Drepanocladus, eine biologische Mischgattung.» Samma är bür Loeske gjord uppmärksam pa Dixons förut nämnda uppsats i Journal of Botany och framhâller nu i Bryolog. Beobachtungen etc. (p. 61), att icke blott Brachythecium densum och 243 Eurynchium ticinense äro synonymer, utan atl till sainma art böra räknas enligt Dixon m. 11. saväl Amblystegium compactum soin de amerikanska .4. dissiti folium, A. sub- compactum och A. Barberi. Kombinationen Rhynchosteyiella compacta förekom- mer dock först tie âr senare (Loeske 1910, p. 182). Här heter det beträffande Eurynchium ticinense: »Doch hat Kindberg die Verwantschaft annähernd am besten erkannt, denn das Moos zeigt mir bei der Vergleichung die meisten Verwantschaften mit Rhynchostegiellen und ich bezeichne es daher als Rhynchosteqiella compacta ( C . Müll.) Loeske förbiser dock här, att Kindberg icke blott »annähernd» funnit det riktiga utan att hau verkligen för arten tili Rhynchostegiella, ehuru han inbegriper delta släkte under Eurynchium. Innan han upphöjde den tili självständig art kallade han den nämligen Eurynchium Teesdalei var. ticinense. Trots Limprichts kategoriska förnekande lider det intet tvivel, att Kindberg och Loeske och tore dem Lindberg hava obestridligt rätt, da de betrakta denna art sâsom en Rhynchosteyiella. Härför talar plantans heia habitus, bladform, nerv samt framför allt fränvaron av lydligt markerade bashörnceller. Om Rhynchosteyi- ella algiriana (=tenella), dit Lindberg för den sâsom varietet, erinrar den bade genom sin habitus och glans, om Rh. Teesdalei genom den kraftiga men icke utlö- pande nerven, de korta bladcellerna och den stundom trubbade bladspetsen. De egendomliga groddkropparna, okända hos alla andra arter av Amblystegium — ined undantag av A. Sprucei, vars groddkroppar dock äro av en heit annan byggnad — Brachythecium och Rhyncho- stegiella, göra i förening med övriga karaktärer, att den maste betraktas sâsom en god art, närmast befryndad med Rh. Teesdalei. Dess namn hör vara Rhynchostegiella compacta (C. Müll.) Loeske. 244 Aliens hiüills kända utbredningsomrâde är: Gotland, Livland, Rhenprovinsen, Bayern, Österrike, Kärnten, Stejermark. Tyroien, Schweitz, Frankrike, England, Nord- amerika och Mexiko. De exemplar, samtliga försedda med mer eller mindre rikliga groddkroppar, som jag varit i tillfälle att under- söka, liärstamma fran följande lokaler och insamlare: Sverige, Gotland, Hoburg V< 1872 leg. J. E. Zetterstedt sub nom. Hypnum filicinum forma tenuior, umbrosa; Livland, Kokenhusen 2i/ö 1920 leg. N. Malta s. n. Amblyste- gium compactum; Bayern, Hersbruck 25/6 1910 leg. J. Kaulfuss s. n. Brachyth. densuni ; Österrike, Merkenstein 30/g 1867 leg. J. Juratzka s. n. Bra- chyth. densum; Schweitz, Lugano, Massagno 22/6 1892 leg. X. C. Kindberg s. n. Eurynchium Teesdalei — ticine nse ; Frankrike, Auvergne, Yic le-Comte 22/s 1911 leg. F. Héribaud s. n. Amblystegium compactuni; Mexico, Puebla, Rancho Posadas fi s 1908 leg. Nicolas s. n. Amblystegium compactum. Citerad litteratur: Brothercs, V. F. i Exgler-Prantl: Die natürl. Ptlanzenfam. I. Teil 3 Abt. Leipzig 1901—09. Culmaxx, P. Contributions à la flore bryologique Suisse i Revue Bryol. 1906. Limpricht, C. G. i Rabenhorsts kryptogamenflora. IV. Band. 3. Abt. Leipzig 1904. Loeske, L. Zur Systematik der europäischen Brachvthecieæ i Allg. Bot. Zeitschrift. Karlsruhe 1907. — . Bryologische Beobachtungen aus den Algäuer Alpen i Ab- handlungen des bot. Vereins der Provinz Brandenburg. Dahlem — Steglitz 1907. — . Studien zur. vergleichenden Morphologie und phylogenet- ischen Systematik der Laubmoose. Berlin 1910. Roth, G. Die europäischen Laubmoose. Leipzig 1904 — 05. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Laboratorietekniskaoch mikrokemiska notiser. 9. Av Otto Gertz. 9. Nâgra iakttagelser over zonbildning i gelatin. [Mit Zusammenfassung in deutscher Sprache]. Bland de niera intressanta företeelser av fysikaliskt kemisk natur, som den moderna kolloidkemien uppen- harat, torde la ha âdragit sig större uppmärksamhet än det s. k. Liesegangfenomenet. Detta spelar in aven vid ett tlertal hiokemiska förlopp och har redan, sâr- skilt med hänsyn till dess tillämpning pâ biologien, bli vit ingâende undersökt av fiera forskare, sâsom av Liesegang samt pâ det botaniska omrädet särskilt av Küster. Fe- nomenet yttrar sig som bekant däruti, att i kolloida medier uppträda under vissa belingelser periodiska fail- li i ngar, vilka giva upphov tili en serie ringar, som kon- centriskt omsluta en kärna. Strukturer med en viss yttre likhet med dessa komma understundom till stand vid intorkning eher andra förändringar av det kolloida me- diets konsistens. Ett exempel pâ en företeelse av sist- nämnda slag erbjuder hönsäggvita. Gjuter man i en skâl ett omkring 1 cm. högt skikt av äggvita och later detta intorka, uppstâ, sâsom redan Bütschli iakttagit och Fischer senare ingâende undersökt (Ostwald, I, 98. fig. 12), skarpt markerade polygonala fält och i dessa pâ sina stallen utomordentligt tina, koncentriska spiral- ringar, vilka härröra av bristningar i den intorkade massan. Vid mikroskopisk undersökning med nikoller visa dessa ringar sainma optiska förhällande som t. ex. stärkelsekorn. Det typiska Liesegangfenomenet inträder 246 emellertid, när vissa kemiska reaktioner avspela sig mel- lan lösta, genom kolloida medier dififunderande âmnen, vilka dürvid kemiskt pâverka varandra, sâsom i Liese- gan'GS klassiska försök vid tillsats av en droppe silver- nitrat till en gelatinmassa, som innehâller en ringa mängd löst kaliumbikromat. I den mân silvernitratet vid difl'u- sionen sprider sig utât, inträder hârvid en utfällning av . silverkromat i form av utomordentligt talrika, mörkt rödbruna ringar, som koncentriskt omgiva ofärgade skikt. Det beskrivna fenomenet, vilket beror pâ periodisk (av- bruten) fällning inom mediet x, gör sig under vissa be- tingelser gâllande aven vid ett flertal andra, i kolloida medier forsiggâende reaktioner, t. ex. vid bildningen av blykromat, kalciumkarbonat, kalciumfosfat m. fl. âmnen. Vid mina undersökningar over jodstärkelsen gjorde jag bekantskap med ett hitintills obekant fall av dylik zonbildning. Detta fenomen inträdde vid bildningen av rost kring tint fördelade järnpartiklar. Utströr man järn- tilspân i glest skikt pâ ytan av gelatin, innehâllande lest jodkalium — ävensom, sâsom i mitt försök var fallet, förklistrad stärkeise, vilket dock svnes för försöksresul- tatet ha varit betvdelselöst — , bi Idas kring partiklarna tätt ställda, fran varandra väl avgränsade skikt, som emel- lertid ha sä obetvdlig storlek, att de endast vid mikro- skopisk undersökning kunna iakttagas. Försöket utfördes i en Petriskäl, i vilken gjutits ett omkring 1h cm. högt skikt av gelatin, innehâllande pâ 100 viktdelar vatten 15 delar gelatin, 4 delar jodkalium och en knivsudd potatis- stärkelse, som överförts i klister. Sedan massan stelnat, utströddes pâ dess yta tint fördelad järnfilspan, sä att 1 Förloppet av ringbildningen har av Wilhelm Ostwald teoretiskt förklarats sâsom beroende pâ uppkomsten av över- mättade lösningar — härtill predisponerar i allmänhet geltill- ständet — , vilka omväxlande uppträda i metastabilt och labilt tillständ. Andra förklaringsförsök tili fenomenet ha lämnats av Bechhold och Hatschek. Se Liesegang (II, 89). 247 körnen kommo att ligga spridda Iran varandra, varefter skälens lock pälades. Det visade sig, att redan inom kort, efter en eller annan timme, vatten kondenserats i droppar pä eller kl ing järnpartiklarna, och efler ett dygn framträdde i mediet kring sä gott soin varje sadan par- tikel den ovan antydda Strukturen, körnen i nägra fall centriskt (fig. 1), i det övervägande antalet fall voro de dock excentriskt orienterade (fig. 1 — 3). De strukturbilder, soin pâ detta satt uppkommit, erinrade i pafallande grad om den inre byggnaden hos stärkelse- korn och lämnade en vacker parallell tili de byggnadsförhallanden, soin ut- märka särskilt potatisstärkelsen. Den- na likhet hiev än större, därigenom att i fiera fall tvä eller tre intill var- andra gränsande skiktsystem omgävos av gemensamma, utanför de förra be- lägna skikt, pâ samma satt som i halvt sammansatta, diarka och triarka stär- kelsekorn hos potatis (fig. 1). Undan- tagsvis uppträdde i stallet för slutna ringar ringfragment av mera oregehnhssig art, ävensom i andra fall regel- hundna punktrader. Nagon gang förefunnos förkast- ningar i skiktsystemen i form av radiala, hagformigt eller rätlinjigt förlöpande strimmor (hg. 2), vilka gavo en antydan tili slrälig Struktur, sadan stärkelsekorn förete vid dextrinering eller intorkning. A fiera dygn gamla préparât, som lämnats att tili nagon grad intorka, upp- trädde sistnämnda Struktur mera allmänt, vilket synes mig häntyda pâ en begynnande uppbristning i gelatin- massan. I dessa fall visade skiktsystemen under mikro- skopet ett vackert iriserande färgspel, särskilt i reflekterat ljus eller när ljuset kastades in i sned riktning. För- Skikten omgavo Durch Eisenfeilstaub her- vorgerufene Schichten- bildung an Jodkalium- Gelatinegallerte. 1 : drei an Teilkörnern der Kar- toffelstärke erinnernde Schichtenkomplexe, von gemeinsamen Schichten umgeben. 2: exzentrisch orientiertes Schichtensy- stem mit radialen Strei- fen. — Vergrösserung etwa 30. 248 hâllandet beror uppenbarligen dârpâ, att skikten verkade soin ett gitter och gâvo upphov till diffraktionsspektra. Gäller det sedan att avgôra, vilken art av zonbild- ning som förelegat i det nu beskrivna fallet — om, med andra ord, i gelatinmassan skett en typisk periodisk ut- fallning eller endast en lokal sprickbildning eller veck- ning gjort sig gällande i densamma — , sa skall försl nämnas, att för zonbiidningen kräves närvaro av jod- kalium i mediet — eller kanske annat alkalisalt — , emedan det i kontrollförsök visade sig, att enbart gelatin med ovan angivna vattenhalt ej med jârnfilspân ger fe- nomenet i fraga. A andra sidan synes uppkomsten av zoneringen stâ i samband med en bildning av jârn- hydroxid (järnoxidhydrat), i det att den karakteristiska gulbruna rostfärgen striickte sig Iran varje järnpartikel endast sa langt ut i mediet, som detta visade skikt- struktur. Vidare kunde i liera fall tydligt iakttagas, att gränserna mellan de resp. skikten bade mörkare rostfärg an skikten själva, vilka voro mera gulaktiga. Uppen- barligen föreligger i detta fall ett typiskt, av rytmiskt utfälld järnhvdroxid härrörande Liesegangfenomen. Järn- partiklarna oxideras av luflens syre och dvergâ vid upp- tagande av vatten till hydroxid, vilken primärt loses till nâgon del och genom diffusion sprider sig ut i mediet, men snart av den liiir lösta elektrolyten, jodkalium, ut- flockas varefter förloppet rytmiskt upprepas, pâ samma 1 En närmare undersökning av järnhydroxidens koagu- lationsförhällanden föreligger av Pappada. Demie har visât, att gelbildningen vid inverkan av alkalisalter framkallas genoni dessas anioner och vid användande av jodkaliumlösning gör sig tydligt gällande t. ex. vid en koncentration av 1 N. Den i mitt försök använda jodkaliumlösningen var, oni vi hortse frän de adsorptionsförhällanden, som här uppenbarligen spelat in tili följd av mediets kolloida natur, i det närmaste likvärdig med en ^-lösning. 5 249 satt som vid andra fall av dylik zonbildning. Viel den periodiska utfällningen av järnhydroxid torde en del jodkaliuni adsorberas vid den utfällda järnhydroxiden och därigenom vid varje skiktgräns skapas det kon- centrationsfall, som den rytmiska fällningens dynamik förutsätter k Det är emellertid sannolikt, att den nägot olikformiga massa, som uppstär pä detta satt genom sprängvis utfällning av järnhydroxid, senare förändras i annan riktning tili toljd av intorkning, kontraktion eller andra orsaker, sä att den brister upp utefter skiktgrän- serna. Pä detta satt torde den redan beskrivna gitter- strukturen och de av diffraktion härrörande optiska fe- nomenen komma till stand. Härför talar nämligen att dessa förhällanden gjorde sig gällande först â äldre pré- parât, som fätt nagot intorka. De radiala linjesystem, som i fiera fall da framträdde, torde ocksâ fâ tillskrivas dylika uppbristningar av massan, och detsamma gäl 1er sannolikt även om de skiktsystem, som i vissa fall be- funnos omgiva de primära, kring järnpartiklarna avsatta utfällningsringarna och som förlänade heia den sä upp- komna komplexen utseendet av sammansatt stärkelsekorn. I stört sett lika förhällanden mötte jag i en andra serie av försök, dar zinkfilspän och zinkstoft utströddes ä jodkaliumgelatinmassan. En tredje försöksanordning med kopparfilspän lämnade emellertid ej spär tili skikt- struktur. Vid användande av zink kondenserades raskt kring partiklarna vattendroppar och kraftiga beläggningar 1 Den i naturen försiggäende bildningen av myrmalm, som stundom företer strukturell överensstämmelse med den vid Liesegangfenomenet inträdande zoneringen — se t. ex. Naumann (I, 73 If.) — , förutsätter invecklade diffusions- och adsorptionsförlopp i kolloida medier. Den ovan beskrivna, genom rytmiskt utfälld järnhydroxid framkallade ringhild- ningen i jodkaliumgelatin, vilken här ovan satts i samband med dylika diffusions och adsorptionsföreteelser, skulle man i viss man kunna betrakta som en första ansats tili järnmalm- bildning, t. ex. tili uppkomsten av penningmalm. 250 bildades av zinkhydroxid, som âtminstone delvis senare omvandlades till basiskt karbonat. De gravita, oregel- bundet gestaltade konkretioner, som därvid bildades, ut- bredde sig efter hand i gelatinmassan oeh antogo vid denna tillväxt koncentrisk Struktur. I nâgra fall visade de, sarskilt i kanten, radialstrâlig bvggnad och utgjorde sâlunda aggregat av sfärokristaller (sfäriter), en tillstânds- form, som kristalliserande ämnen ej sällan antaga, mil- de utskiljas ur kolloida medier k Utanför dessa kon- kretioner funnos pâ vissa stallen ringar av liknande natur som i försöket med järnfilspän. Dessa voro emel- lertid bar mindre tydliga och mera oregelbundna. De torde fâ tillskrivas en analog orsak, nämligen periodisk, av den lösta elektrolyten (jodkalium) förorsakad utfäll- ning av primärt löst zinkhydroxid. I försöken med zink inträdde därjämte en kemisk reaktion av annan art. Reaktionen ifrâga, vilken ej ens antydningsvis gjorde sig gällande i préparât med järn- filspän, yttrade sig i djup bläfärgning av den zon i me- diet, som närmast omgav varje zinkpartikel; efter band spred sig denna färgning centri fugalt allt längre ut i mediet. Den härrör av bildad jodstärkelse 1 2 och fram- 1 När det lösta jodkalium vid stark intorkning av gelatin- massan utskiljes ur densamma, sker detta i form av sfärokri- staller med radialstrâlig Struktur i stâllet för kubiska solitär- kristaller, sâsom i icke-kolloidiska medier âr fallet. Dessa jodkaliumsfâriter visa stundom zonering till följd av rvtmiskt avbruten kristallisation. Se vidare betrâffande dylika, i geler fôrsiggâende kristallisationsfôrlopp uppgifterna bos Hatschek, I. 2 De närmare undersökningar, jag utfört over denna reak- tion, kunna pâ detta stalle ej i detalj anföras. Här skall endast nämnas, att efter uttvättning av zinkpulver i destillerat vatten den franfiltrerade vâtskan visar samma fôrmâga att blâfârga jodkaliumstärkelselösning som zinkpulvret självt, men att vât- skan genom kokning förlorar denna egenskap. Bläfärgning av jodkaliumstärkelse inträder ej vid inverkan av zinkoxid, zink- hydroxid eller zinkkarbonat, ej heller framkallas sâdan ge- nom inledande av syrgas. A andra sidan visar sig bläfärg- 251 kallas, som andra av mig utförda undersökningar visât, av vid zinkens oxidation upptradande aktivt syre, vilket oxiderar jodkalium — eller lcanske därur bildat jod- väte — under frigörande av jod. I själva verket bildas, sâsom Traube iakttagit, vid inverkan av zink pâ vatten vätesuperoxid a, vilken som bekant besitter egenskapen att blatarga jodkaliumstärkelse. ningen vid tillsats av zinkpulver alltid foist inträda vid vätskans övre yta, särskilt ora vätskan före försöket utkokats, sâledes frân beröringsytan med lüften, medan filtratet efter uttvättning av zinkpulver i vatten ger likformig bläfärgning genom heia vätskan. I senare fallet är det tydligen den vid uttvättningen bildade vätesuperoxiden, som framkallar reaktionen, i förra fallet ater inträder reaktionen ifrâga endast i den man zink- partiklarna upptaga syre frân vätskans yta och, under med- verkan av vattnet, oxideras tili zinkhydroxid. Mättas vätskan vid sistnämnda försök med svrgas, hör tydligen reaktionen försiggä vida hastigare och leda tili likformig blafärgning, vil- ket ocksâ vid pâ detta sätt utförda försök visade sig vara hän- delsen. Ä andra sidan uteblev färgningen fullständigt, om den med zinkpulver försatta jodkaliumstärkelselösningen evakuera- des under luftpumpen. 1 Enligt Traube (I, 1882) försiggär reaktionen efter formein: Zn +2 H0H + 02 = Zn(0H), + H,0,. Den bildade vätesuperoxiden uppträder dock ej i större mängd, emedan den inverkar pâ zink: Zn + H202 = Zn(0H)2. Vid närvaro av jodkalium resp. jodväte, sâsom i ovan beskrivna försök, frigör den därur jod, som bläfärgar stärkelseklistret: 2 KJ -f H202 == 2 KOH + 2 J ; 2 HJ + H,02 = H.,0 + 2 J + H20. Analoga reaktioner, som leda tili frigörande av jod och blafärgning av stärkelseklister, erhöh jag med filspän av föl- jande metaller: Mg, Cd (förhällandevis kräftig) samt Pb, Sn, Al, Ni och Co (svag). Aven här beror förloppet pâ vätesuper- oxidbildning. Däremot uteblev reaktionen vid användande av Fe, Cu, Sb och Bi. Vad beträffar järn, förklaras dess frân Ni och Co avvikande förhällande därav, att den vid inverkan av syre och vatten primärt bildade ferrohydroxiden överföres tili ferribydroxid, varvid vätesuperoxiden, som eljest skulle uppstä, 252 Ytterligare skall tilläggas att en Iran botaniskt ana- tomisk synpunkt anmärkningsvärd Struktur av annat slag framträdde vid kraftigare intorkning och kontraktion av gelatinmassan i äldre préparât. Särskilt i försök med zinkfilspân var denna tydligt framträdande. Vid mikro- skopisk undersökning visade sig gelatinmassan mellan de avsatta zinkhydroxidkonkretionerna strimmig av ut- omordentligt tina, tätt ställda veck, vilka förlöpte paral- lelll eller i divergeran.de riktning, pa sina stallen även visade förgrening. Heia ytan företedde en pâfallande yttre likhet med kutikularskiktels Struktur hos epidermis- cellerna av vissa växter. I migra fall gâvo komplexer av dylika strimmor bilden av en kärnspole vid karyoki- nes jämte därvid uppträdande astrosfärer. De ovan beskrivna strnkturbilderna, vilka salunda erhallits genom zonbildning kl ing metallkorn samt genom kontraktion i intorkande gelatin, synas mig vara av ett visst intresse, ej minst därför atl de utgöra genom enkla omedelbart förbrukas och därför icke reagerar med jodkalium, sâ att fri jod kan uppstä. Den ovan antydda oliklieten mellan à ena sidan Zn, Mg och Cd samt â den andra Pb, Sn, Al, Ni och Co framträdde särdeles tydligt, tack vare jodstärkelsens egenskap av indikator. Vid närvaro av jodkalium ästadkom- mer nämligen endast spärvis förekommande fri jod en röd färgning av stärkeisen. Okas mängden fri jod, medan halten av jodkalium och vatten förblir i det stora heia konstant, gär färgen över i violett tili bla. Sistnämnda färg antog stärkeisen vid inverkan av de tre först anförda metallerna; de fein föl- jande gävo endast rödfärgning. Mg visade det anmärknings- värda förhällandet, att tunna stärkelseklisterskikt, som häftade vid provrörets vägg, blevo djupt bla. medan vätskan i övrigt, efter övergäende bläfärgning, ater hiev färglös pä sainma gang som gasbläsor i, ringa mängd bildades. Avfärgningen torde hero därpä, att Mg vid fränvaro av syre loses tili en ringa grad till hydroxid under utveckling av väte, som in statu na- scendi reducerar den vid vätskans yta under syreupptagande bildade vätesuperoxiden. I tunnt väteskikt, sâsoin ä rörets vägg, dar syretillgängen är riklig, torde metallens lösning under bildning av väte, praktiskt taget, alldeles utebliva. 253 kemiska eller fysikaliska förlopp uppkomna struktur- paralleller till de byggnadsförhällanden, som utmärka t. ex. stärkelsekorn och kutikularbildningar hos växt- celler. De synas mig füllt kunna jämställas med de av Fischer och Hooker undersökta kolloida fenomen, som belysa uppkomsten av vissa andra strukturförballanden hos djur- eller växtceller k Litteratur. Fischer, M. H. & Hooker, M. O. Ueber die Nachahmung einiger anatomischer Strukturen. (Kolloid-Zeitschrift. Band XIX. 1916. p. 220.) Hatschek, E. Reaktionen in Gelen und die Form und Teilchen- grösse der unlöslichen Reaktionsprodukte. (Kolloid-Zeit- schrift. Band VIII. 1911. p. 193.) — , Eine Reihe von abnormen Liesegang’schen Schichtungen. (Kolloid-Zeitschrift. Band XXVII. 1920. p. 225) Küster, E. Ueber Zonenbildung in kolloidalen Medien. Jena 1913. — , Beiträge zur Kenntnis der Liesegang'schen Ringe und verwandter Phänomene. (Kolloid-Zeitschrift. Band XIII. 1913. p. 192.) — , Ueber rhytmische Kristallisation. (Kolloid-Zeitschrift. Band XIV. 1914. p. 307.) — , Ueber die morphologischen Charaktere der Liesegang’schen Ringe. (Kolloid-Zeitschrift. Band XVIII. 1916. p. 107.) Liesegang, R. E. Irisierende Gelatineschichten und ihre Be- nutzung bei der Fabrikation künstlicher Perlen. (Kolloid- Zeitschrift. Band XII. 1913. p. 181.) — , Geologische Diffusionen. Dresden & Leipzig 1913. — , Spezielle Methoden der Diffusion in Gallerten. (Abderhal- dens Handbuch der biologischen Arbeitsmethoden. Abt. III. B. Heft 1. p.. 33. 1920.) — , Beiträge zu einer Kolloidchemie des Lebens (Biologische Diffusionen). Zweite Auflage. Dresden & Leipzig 1922. 1 En sammanfattande översikt över tidigare iakttagelser rörande cellulära strukturer och dessas sammanhang med kol- loidkemiska fenomen av olika art har lämnats av Rhumbler 1914. Se även Ostwald (II, 140, 227), ävensom ovan anförda arbete av Fischer och Hooker. Naumann, E. Södra ocli mellersta Sveriges sjö- och myrmal- mer, deras bildningshistoria, utbredning och praktiska betydelse. (Sveriges Geologiska Undersökning. Arsbok 13 (1919). N:o 6. 1922.) Ostwald, Wolfgang & Wolski, P. Kleines Praktikum der Kolloidchemie. Dresden & Leipzig 1920. — . Die Welt der vernachlässigten Dimensionen. Fünfte Auflage. Dresden & Leipzig 1921. Pappada, N. Ueber die Koagulation des Eisenhydroxyds. (Kol- loid-Zeitschrift. Band IX. 1911. p. 233.) Rhumbleb. L. Das Protoplasma als physikalisches System. (Ergebnisse der Physiologie. XIV Jahrgang. 1914. p. 474.) Traube, M. Ueber die Mitwirkung des Wassers bei der lang- samen Verbrennung des Zinks, Bleis, Eisens und Palla diumwasserstoffs. (Ber. d deutsch, ehern. Gesellsch. XVIII. Jahrg. Abt. 2. 1885. p. 1877.) Zusammenfassung. Die vorliegende Mitteilung bezieht sich auf eine Erschei- nung kolloidchemischer Natur, und zwar auf einen bemer- kenswerten, vom Verf. näher untersuchten Fall von Zonenbil- dung in Gelatinegallerte. Das betreffende kolloide Medium enthielt 15-°o-ige käufliche Gelatine und 4% Jodkalium nebst einer geringen Menge verkleisterter Kartoffelstärke. Diese Misch- ung wurde als eine 1 3 Cm. hohe Schicht in eine Petrischale gegossen, und nach Erstarren wurde die Oberfläche derselben mit einer dünnen Schicht von Eisenfeilstauh überstreut. Im Laufe einiger Stunden setzte sich kondensiertes Wasser in Tröpf- chen an die Eisenkörner ab, und nach einem Tage traten bei mikroskopischer Prüfung um jede solche Partikel herum zahlreiche, überaus feine Ringe auf, die in einigen Fällen zen- trisch, gewöhnlich aber exzentrisch orientiert waren (Fig. 1 — 3). Die in dieser Weise entstandenen Strukturbilder erinnerten auf das verblüffendste an den inneren Bau der Stärkekörner und wiesen insbesondere eine schöne Parallele zu den Bau- verhältnissen auf, die der Kartoffelstärke zukommen. Diese Ähn- lichkeit war um so auffallender als die Untersuchung ergab, dass in einigen Fällen zwei bis drei an einander grenzende Schichtenkomplexe von ausserhalb dieser liegenden gemeinsa- men Schichten umgeben waren, ganz in derselben Weise wie in halb zusammengesetzten diarchen bezw. triarchen Stärkekör- 255 nern der Kartoffel (Fig. 1). Ausnahmsweise traten anstatt ge- schlossener Ringe Ringenfragmente oder Punktreihen auf. Es wurden auch dann und wann im Schichtenkomplexe Verwer- fungen in Form von radialen Streifen beobachtet, welche Fälle in struktureller Beziehung an die radial gerichteten Spalten dextrinierter oder eingetrockneter Stärkekörner erinnerten (Fig. 2). An älteren Präparaten zeigten die Schichtenkomplexe, besonders in reflektiertem Licht oder bei schräger Beleuchtung, eine schöne Irisierung, welche einer durch Eintrocknung her- vorgerufenen Rissenbildung zuzuschreiben zu sein scheint, wodurch Erscheinungen eines Beugungsgitters zustande kom- men. Nach den Untersuchungen des Verf.-s liegt in diesem Falle ein typisches Liesegang-Phänomen vor, das durch die Bil- dung von Ferrihvdroxyd und rhytmische Fällung desselben hervorgerufen wird. Das Eisenhydroxyd tritt anfangs in ge- löstem Zustande auf, wird aber durch den im Gallerte vor- kommenden Elektrolyten, das Jodkalium, als Hydrogele nieder- geschlagen und adsorbiert dann Jodkalium, wodurch ein Kon- zentrationsfall entsteht, der die Bedingung einer periodischen F'âllung von neuen Mengen ausdiffundierender Ferrihvdroxyd- lösung ausmacht. Später treten aber wahrscheinlich auch mechanische Risse auf wegen der ungleichförmigen Zusammen- setzung der Masse und der infolge dessen unregelmässigen Kontraktion derselben. Die radialen Streifen im Schichten- system und die Gitterbildung sind, allem Anschein nach, sol- chen Veränderungen zuzuschreiben, wahrscheinlich auch die Bildung derjenigen Ringe, welche mehrere Schichtensysteme umgeben und dadurch dem Komplex eine Ähnlichkeit mit zu- sammengesetzten Stärkekörnern geben. Strukturbilder entsprechender Art traten, wenn auch we- niger regelmässig, beim Verwenden von Zinkfeilstaub auf. Es wurde ferner bei diesem Versuche eine tiefe Blaufärbung des Jodkalium-Stärke-Gelatinegallerts beobachtet, welche auf die Bildung von Wasserstoffsuperoxyd und eine dadurch her- vorgerufene Entbindung von Jod, das die Stärke bläut, zurück- zuführen ist. Im Anschluss hieran beschreibt der Verb einige weitere Untersuchungen über die betreffende Reaktion (S. 250 Anm. 2). Zwischen den im Gallerte gebildeten Zinkhydroxyd- konkretionen, die in gewissen Fällen sogar einen radialen, durch rhytmische Kristallisation geschichteten Bau aufwiesen, traten, wahrscheinlich infolge des Eintrocknens, an der Oberfläche älterer Gallerte eigenartige Strukturen auf, die eine auffallende 256 Ähnlichkeit mit den bekannten Kutikularstreifen der Epider- miszellen verschiedener Pflanzen zeigen. Es wurden da auch Bilder von Kernspindeln sowie von Astrosphären hei der Ka- ryokinese in dieser Weise erzeugt. Der Verf. stellt die beschrie- benen, im betrefl'enden Kolloidgemisch künstlich hervorgebrach- ten Strukturverhältnisse mit den von Fischer und Hooker und anderen Forschern untersuchten kolloiden Phänomenen zu- sammen, welche das Auftreten gewisser anderer Bauverhält- nisse und Organisationen der Tier- und Pflanzenzelle näher beleuchten. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Impatiens parviflora De. vid Billinge, Skâne. Av Karl A. Grönwall. Pâ en geologisk exkursion till Billinge, Bögerup, Stockamöllan och Stehag den 23 September 1922 gjorde jag ett botaniskt fynd, som i fiera hänseenden är av intresse. Omedelbart vid vagen mellan Billinge oeh Bögernp, ca 400 m sydost om Klockarebolet, fanns i en tat, mörk granskog en sluten undervegetation av Impatiens parvi- flora Dc., sasoin närstaende fotograti, tagen av amanuens Nils Stâlberg, visar. Denna undervegetation av I. parvi- flora företer mycket stör likhet med den vanliga fore- koinsten av I. noli tangere L. som undervegetation i vara mörka och fuktiga bokskogar; Standorten för I. parviflora här vid Billinge är dock torr mark pâ en rullstensâs. Botaniska Notiser 1922. 17 258 Denna växt förekommer icke spontant i Sverige, utan anses höra hemma i Sibirien och Mongoliet. Lilja 1 angiver i »Skanes flora», 2:dra uppl. 1870, sid. 159 som fyndorter: Trädgärdar som ogräs, Billinge Nr 7, Lund i mängd, Sibirien. Kirchner uppgiver i sin »Flora von Stuttgart und Umgebung» 1888, liksom Garcke i sin »Flora von Deutschland» 1885, att arten förekommer flerstädes i Tyskland som ogräs i trädgardar och parker. Detta är ocksä dess förekomstsätt i Lund, dar den är en av de allmännare och niera karakterisliska arterna i den urgamla, rika adventivfloran, som väl Ursprungligen härstammar frän den botaniska trädgärden. Pä samma satt har jag ocksä sett den uppträda förvildad i noria Tyskland. Egendomligt är det, att vi här ha en förvildad växt, som funnit sig en växtplats, vilken sä förvillande liknar en naturlig Standort. Förekomsten far ocksä ett sä att säga personhistoriskt intresse, därigenom att man med en till visshet grän- sande sannolikhet kan säga, huruledes Impatiens parvi- flora kommit tili sin växtplats här vid Billinge. Lilja, som var född i Röstänga 1808, blev student i Lund 1829 och utgav den första upplagan av »Skänes flora» 1838. Àr 1843 blev ban klockare i Billinge, och ägnade sig ät författarskap, fröhandel och botanik. I sin träd- gärd i Billinge odlade han utländska växter i stört an- tal, och äldre botanisier veta att berätta, hurusom Lilja »förbättrade» naturen genom att sä ut frön säväl av utländska växter som av rariteter. Lilja dog 1870, sä därav kunna vi räkna, att i över 50 är, kanske 75, har Impatiens parnißora varit förvildad i trakten. 1 Detta är första uppgiften oni artens förekomst i Sverige enligt Xordstedt: Prima loca plantarum suecicarum. Första litteraturuppgifter om Sveriges vilda och förvildade växter, Tilläggshäfte tili Botaniska Xotiser, Lund 1920. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922 Zwei neue Epilobium-Arten aus der Arktis. Von Gunnar Samuelsson. Als ich vor bald zehn Jahren (1913) die extraskan- dinavischen Epilobium- Formen unsres Museums (Hb. Ups.) an Hand von der »Monographie der Gattung Epilobium » von C. Haussknecht (Jena 1884) revidierte, wurde meine Aufmerksamkeit auf eine Formenserie gelenkt, die F. R. Kjellman und A. N. Lundström im Jahre 1875 auf der Insel Waigatsch gesammelt hatten. Es lagen zwei Typen vor, der eine als E. alpinum L., der andere als E. palustre L. f. angusta Hn. bezeichnet. Keiner wollte mit irgend einer der von Haussknecht aufgenommenen Arten über- einstimmen. Im 1914 revidierte ich die Gattung auch im Naturhistorischen Reichsmuseum in Stockholm ( Hb. Hohn.). Hierbei schien mir der eine Typus in einer Form wiederzukehren, die H. Nilsson-Ehle im Lena- Tal (Ostsibirien) gesammelt und auf der Etikette als eine nova species mit einem provisorischen Namen bezeichnet hatte. Dieser Name war indessen unter allen Umständen unanwendbar, da er schon an eine andere Art vergeben war. Einige Jahre später wurde von beiden Typen neues Material von Waigatsch (leg. O. Ekstam) in Hb. Hohn, eingeordnet. Erst im heurigen Jahre bekam ich Veran- lassung, die ganze Frage zu einer gründlichen Unter- suchung aufzunehmen. Herr Dozent Dr. B. Lynge (Kristi- ania), der im vorigen Sommer (1921) Novaja Semlja besucht hatte, reichte mir nämlich von einer der be- treffenden Arten ein sehr instruktives Material zur Be- stimmung ein. Bei der weiteren Nachforschung in anderen Sammlungen entdeckte ich sehr wichtige Exemplare in 260 den Museen in Berlin (Hb. Berol.) und Kopenhagen (Hb. Haun.). Ausser den beiden oft zu einer eigenen Gattung, Chamaenerium, geführten E. angusti folium L. und E. lati- folium L. sind bis jetzt nur 5 Epilobium- Arien der Sek- tion Lysimuchion aus der eigentlichen Arktis sicher be- kannt, und zwar E. anagallidi folium Lam., E. behringense Hausskn., E. davuricum Fisch., E. Hornemanni Rchb., E. lactiflorum Hausskn. und E. palustre L. Alle diese sind gute und wenigstens in typischer Gestalt leicht kenntliche Arten. Alle scheinen cirkumpolar verbreitet zu sein mit Ausnahme von E. behringense, und vielleicht auch E. lactiflorum, dessen Verbreitung mehr westarktisch zu sein scheint. Sie sind auf verhältnismässig niedrige Breiten beschränkt, und nur E. latifolium ist aus der extremen Hocharktis bekannt. Auch bei erneuerter Prüfung ist es mir nicht möglich gewesen, die einleitungsweise besprochenen Epilobium- Formen mit bekannten Arten zu identifizieren. Es bleibt uns daher nichts übrig, als dieselben als neue Arten aufzustellen. 1. Epilobium arcticum Sam. n. sp. Planta pusilla, 3 — 14 cm alta, dense caespitosa, vulgo — intense purpurascens, rhizomate brevissimo radi- cante, rosulas sessiles edente, folds innovatoriis frondosis ellipticis, apice rotundatis, subintegris, circ. 8 — 15 mm longis, 3 — 4 mm latis. Caulis basi non curvata, erecta, simplex v. rarissime subramulosus, teretiusculus, lineis parum elevatis crispule pilosis, pauciflorus, ante anthesin apice nutans, postea erectus. Folia internodiissubbreviora, subsessilia, 6—10 ( — 12 mm) longa, 2 — 4 mm lata, margine plana, obtusa; inferiora subopposita, obovata. subintegra, glabra; superiora alterna, angustiora, denticulis minutis- simis remote obsita, margine ciliolata. Alabastra parva, globoso-ovoidea, glabra, obtusissima, purpurascentia. 261 Fig. 1. a — c Epilobium arcticum Sam. f E. davuricum Fisch, (aus Schweden, Härjehogna in Dalekarlien, leg. Sannielsson). 6/i Natürl. Gr. Weitere Erklärung im Text. 262 Flores parvi, 4 — 5 mm longi, virginei nutantes, vulgo 1 — 3, petalis lacteis v. roseis, calyce cire. V3 longioribus, laciniis calycis subobovatis, obtusis. Stigma clavatum, basi attenuatum, 1 V4 mm longum, 3A mm latum, stylo aequilongum. Capsulae juniores nutantes, pilis glan- duliferis sparse obsitae; adultae erectae, crassiuseulae, glabrescentes, 2—3 cm longae; pedicellis tenuiter glan- duloso-pilosiusculis, 1 V2 — 2 cm longis, foliis fulcralibus longioribus. Semina fusiformia-obobovidea, apice pel- lucido-appendiculata, 1 V4 — 1 V2 mm longa, V2 mm lata, testa glabra (v. sparsissime et levissime papillosa). Hab. in Groenlandia, Nova Zemblia, insula Wai- gatsch et Sibiria arctica. Fig. (nostra) 1 a — e. [a ex Sibiria arctica (Kumach- sur, leg. Nilsson-Ehle); b ex insula Waigatsch (Warnek Bay: leg. Ekstam); c ex Nova Zemblia (leg. Lynge); d — e ex Groenlandia ( d Patoat, leg. Hartz; e Ingnerit Fjord, leg. Porsild).] Diese neue Art gehört in die Gruppe Palustriformes Hausskn. und stellt unter diesen dem Epilobium davu- ricum am nächsten. Von dieser Art unterscheidet sieb E. arcticum durch kürzeren Wuchs, kürzere und breitere Blätter, kürzere Kelchblätter, öfter rötliche Blüten und vor allem durch die glatten Samen 1 *. Habituell kommt indessen E. arcticum eigentlich dem E. anagallidi folium näher, und wurde bis jetzt zumeist mit dieser Art ver- wechselt. Von dieser unterscheidet sich aber E. arcticum vor allem durch die mehr aufrechte Wuchsform, die ge- rade Stengelbasis und die Innovationssprosse, die sieb bei E. anagallidifolium als beblätterte Ausläufer entwickeln. Die Verbreitung des Epilobium arcticum ist sehr interessant. Die ältesten mir bekannten Exemplare stam- men aus Waigatsch (Cap Grebeni: 1875 F. R. Kjellman 1 Die Struktur der Samen konnte ich bei drei Nummern feststellen, die sich auf Grönland. Novaja Semlja und die Lena- Mündung verteilen. 263 u. A. N. Lundström) und waren als E. alpinum L. be- zeichnet. Reichlich und sehr schön liegt E. arclicum in Hb. Holm. u. Ups. aus zwei anderen Fundstellen in Waigatsch (Jugor Schar u. Warnek Bay: 1902 O. Ek- stam) vor. Aus der Südinsel von Novaja Semlja kenne ich drei Standorte (Nicholsköj Schar, 70° 29' N. Br.: 1882 Th. Holm; Grebovii Bay, »auf der Nordseite des Fjordes, am Bächlein unmittelbar unterhalb eines Glet- schers», 73° N. Br.: 2. IX. 1921 B. Lynge; »Matyushin Shar in the Farrasowa Valley» 73° 11' N. Br.: 1897 H. W. Feilden). Die letzte Lokalität (= Matotschkin Schar) ist der nördlichste Punkt, aus dem mir die Pflanze bis jetzt vorgekommen ist. Auch die einleitungsweise er- wähnten Exemplare vom unteren Lena-Tal (Kumachsur, 70° 30'; Tuherurach, 71° 50'; Bulkur, 72° N. Br.: 1898 H. Nilsson-Ehle) gehören zu E. arcticum. Unter ihnen kommen die kräftigsten Individuen vor, die gesehen wur- den (bis 14 cm hoch), was natürlich mit dem weniger ausgeprägt arktischen Klima der betreffenden Gegend zusammenhängt. Auch in Grönland kommt Epilobium arclicum vor. Interessant ist ein Exemplar in Hb. Berol., weil es von Haussknecht geprüft worden ist. Es stammt aus Nord- west-Grönland (Korne im Gebiet des Umanakfjords, 70 — 71° N. Br.: 1892 E. Vanhöffen) und war ursprünglich als E. anagallidi folium bestimmt. Von Haussknecht wurde es aber als E. lacliflorum bezeichnet, warum, ist nicht leicht zu verstehen, da die Innovationsrosetten gut entwickelt sind. In Hb. Haun. u. Holm, findet sich E. arcticum aus folgenden grönländischen Fundstellen: Ost- Grönland: Hurry Inlet auf der Westseite (1899 P. Dusén) und bei Vargudden (1900 C. Kruuse); West-Grönland: Pa- toat in Vaigattet, 70° 12', 675 m ü. d. M. (1890 N. Hartz), Hare Ö bei Umivik, 70° 26' (1921 A. E. Porsild), Svarten- huk Tartusak, 71° 21' (1911 M. P. u. Th. Porsild), Ing- neril Fjord, 72° 3' (1911 M. P. u. Tb. Porsild). Über diese 264 Lokalitäten schreibt mir Dr. Porsild: »Sie vertreten überall die Standorte, die wir bis jetzt als die äussersten Vorposten von E. anaqallidifolium betrachtet haben, und E. arcticum wird demnach zum nördlichsten Epilobium von Grönland». Epilobium arcticum ist demzufolge eine cirkumpolare Art, die wohl viel mehr verbreitet sein muss, als wir jetzt kennen. In der Tat ist sie die einzige rein arktische Art der Gattung, wenn wir nicht das unten zu beschreibende E. tundrarum Sam. als eine zweite derartige betrachten wollen. E. davuricum möchte ich nämlich meinerseits nicht als eigentlich arktisch betrachten. Diese Art ge- hört nämlich in erster Linie den subarktischen Wald- gebieten an und überschreitet nur selten die polare Wald- grenze. Sichere arktische Fundstellen dürften nur von Alaska, West-Sibirien (Jenissei) und Nord-Russland be- kannt sein. Ein neuer interessanter Fundort liegt in Hb. Holm, vor: Jugor Schar in Waigatsch (1902 O. Ekstam). 2. Epilobium tundrarum Sam. n. sp. Planta pusilla, 4 — 8 cm alta, laete viridis, rhizo- mate tenerrimo repente radicante, stolones subepigaeos elongatos, usque ad 4 V2 cm longos, florendi tempore jam conspicuos edente, foliis minutissimis subfrondosis, oppositis, 2 — 4 mm longis, apice subrosulatis praeditos. Caulis e basi radicante adscendente erectus, tener, sim- plex, inferne glabrescens, lineis parum conspicuis eri- spule pilosis, pauciflorus, sub anthesin apice nutans, demum erectus. Folia internodiis plerumque longiora, sessilia, subintegra, margine subplana v. leviter revolula, 5 — 15 mm longa, 1 V2 — 3 mm lata; inferiora opposita, obovata, glabrescentia; superiora alterna, + linearia, praecipue marginibus leviter crispule piiosiuscula. Ala- bastra parva, ovoidea, parce crispule pilosa, obtusa, purpurascentia. Flores parvi, 4 — 5 mm longi, virginei nutantes, vulgo 1 — 2, petalis roseis v. lacteis, calyce circ. duplo longioribus, laciniis calycis lanceolatis, subacutis, 265 praesertim prope basin parce pilosiusculis. Stigma cla- vatum, basi attenuatum, 1 V2 mm longum, 3A mm latum, stylo aequilongum. Capsulae juniores nutantes, pilis Fig. 2. Epilobium tundrarum Sam. — Natiirl. Gr. Weitere Erklärung im Text. subadpressis + cinereo-pubescentes v. crispule pilosae, florendi tempore cire. V2 — 1 cm longae, pedicellis + crispule pubescentibus, foliis fulcralibus subaequilongis. Cetera ignota. Hab. in Rossia arctica et insula Waigatsch. Fig. (nostra) 2 A — C. [A — C ex insula Waigatsch 266 (A Ljamtschino Bay, leg. Ekstam; B Jugor Schar, leg. Ekstam; C Jugor Schar, leg. Kjellman et Lundström).] Auch diese Pflanze gehört zu den Palustriformes Hausskn. Ihr Artrecht ist nicht so klar wie derjenige der vorigen Art. Von den bekannten Arten kommt sie dem Epilobium nutans Schmidt am nächsten, unter- scheidet sich aber von dieser Art u. a. durch weniger deutlich beblätterte Ausläufer, weniger hervortretende Haarleisten des Stengels, schwächer behaarte Frucht- knoten und kürzere Kelchblätter. Auch von E. palustre L., mit dem die Pflanze bis jetzt verwechselt wurde, unter- scheidet sie sich, und zwar durch kürzere, stumpfere Blätter mit fast flachen Rändern, weniger behaarte Frucht- knoten und in erster Linie durch die Ausläufer, die dicker und mit kräftiger entwickelten, bisweilen sogar grünlichen Niederblättern ausgestattet sind, sowie durch deren Spitze, die sich kaum zu einer zwiebelförmigen Knospe ausbildet. Man könnte in Epilobium tundrarum gewissermassen einen Bastard vermuten. Der eine Elter wäre dann un- bedingt E. palustre, der andere wohl E. arcticum oder E. davuricurn. Die Kreuzung E. davuricum X palustre ist schon bekannt und von Haussknecht (a. a. O., S. 148 u. 178) als E. Lindblomianum Hausskn. beschrieben. In den mir zugänglichen Sammlungen habe ich unter diesem Namen vier Bogen gesehen, die ich als richtig bestimmt betrachte. Bei allen diesen ist der Pollen sehr schlecht entwickelt, höchstens 20 °/o gut gefüllte Kör- ner. Alle die betreffenden Bastardindividuen sind von schmächtiger Gestalt, im allgemeinen 10 — 20 cm hoch, die mittleren Stengelblätter 18 — 25 X Ls — 2,5 mm, zumeist deutlich gezähnelt, die mittleren Stengelinternodien ge- wöhnlich 1,5 — 2,5 cm lang, der Fruchtknoten fast ebenso stark behaart wie bei E. palustre. In allem weicht dieser Bastard von E. tundrarum bedeutend ab, und ich finde es nicht möglich, dieselben mit einander zu identifizieren. 267 Besonders schwerwiegend finde ich den Umstand, dass alle Antheren von E. tundrarum, die ich untersuchen konnte, mit gut gefüllten Pollenkörnern ausge- stattet waren. Eher wäre eine Deutung des E. tun- drarum als E. arcticum X palustre möglich. In der Tat, findet sich in der äusseren Morphologie kaum etwas, das sich mit einem derartigen Ursprung nicht vereinigen liesse. Jedoch spricht die Ausbildung des Pollens gegen eine solche Annahme. Es ist natürlich in diesem Zu- sammenhang sehr zu bedauern, dass keine reifen Früchte von E. tundrarum bekannt sind, warum man die Aus- bildung der Samen nicht beurteilen kann. Da die Pflanze wenigstens in Waigatsch weit verbreitet ist (vgl. unten) und E. palustre bis jetzt von dort nicht bekannt ist, so liegen keine stichhaltigen Gründe vor, Hybridität an- zunehmen. Unter solchen Umständen ist es jedenfalls vorläufig das beste, E. tundrarum als selbständige Art aufzuführen. Endgültig kann ihre wahre Natur erst durch Untersuchungen in ihrer Heimat geklärt werden. Epilobium tundrarum sah ich bis jetzt aus dem arktischen Russland und aus Waigatsch. Von dieser Insel kenne ich zwei Fundstellen: Jugor Schar (1875 F. R. Kjellman u. A. N. Lundström, 1902 O. Ekstam) und Ljamtschino Bay (1902 O. Ekstam). In Hb. Haun. liegt ein einziges Individuum aus Habarova (— Chaba- rova), einem Samojedendorf auf dem russischen Fest- lande am Jugor Schar (1897 H. W. Feilden). Nach Feilden (in »The Flowering Plants of Novaya Zemlya», Journ. of Bot., Bd. 86, 1898, S. 423) ist E. palustre »common in the neighbourhood ol Habarova, in marshy spots on the island of Dolgoi, and in Waigats». Da sein Exemplar als E. palustre bestimmt war, ist es wahr- scheinlich, dass sich die angeführten Angaben auf E. tundrarum beziehen. Upsala, Botanisches Museum der Universität, August 1922. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Cirsium Sundquistii nov. hybr. (C. eriophorum X spinosissimum). Von Dr. August Hayek, Wien. Caules complures (in specimine lecto très), fere 1 m. alti, robusti, apice breviter ramosi, arachnoideo-lanati. Folia supra setis adpressis aspera, subtus arachnoideo- lanata, ad rachydem fere pinnatifida, segmentis lineari- lanceolatis, in foliis inferioribus saepe bifidis, in spinam validam exeuntibus et remote spinoso-dentatis; folia caulina basi auriculata spinosa sessilia, nec decurrentia, superiora elongata, pallide viridia, capitula subinvolu- crantia. Capitula ad apicem caulis aggregata, pauca, (ca 5), breviter (1 — 2 cm) pedunculata et foliis supremis approximatis superata. Involucrum subglobosum, fere 3 cm longum; squamae lanceolatae, in spinam validam flavam simplicem erectam 5 mm longam exeuntes, dense arachnoideo-lanatae, exteriores inferioribus aequilongae, omnes erectae adpressae. Florespurpurei. Pollinis gra- nula magnitudine valde inaequalia. — Tirolia italica: In jugo »Pordoijoch» supra pagum Canazzei, alt. 2200 m. s. m. Ditfert a C. eriophoro capitulis aggregatis brevius pedun- culatis, foliis superioribus pallidis elongatis capitula subinvo- lucrantibus, et imprimis anthodii squamis omnibus aequilongis erectis, nec exterioribus ad interiores sensim maioribus dense imbricatis apice recurvis; a C. spinosissimo foliorum forma, inllorescentia laxiore, capitulis maioribus, florum colore multo magis discrepat. Dedicatur Doctori Magno Sundquist, medico Gothoburgensi, de botanices optime merito, cuius in societate banc hybridam novam inveni et cuius benevolentiae iter per Alpes Tiroliae Italicae susceptum debeo. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Species nonnullæ novae maroccanae. I. Auctore Sv. Murbeck. Lavandula maroccana. — Nova spec, e sect. Plero- stoechas Ging. — Planta perennis, basi sufTruticosa, 6 — 12 dm. alta. Caules e caudice lignoso complures, basi plerumque adscendentes, ceterum erecti, sat graciles sed rigidi, eximie quadranguli et inter angulos leviter sulcati, sublucidi, ad angulos parce retrorsuin aculeolati, ceterum glaberrimi, ob internodia plerumque valde elongata pauci- foliati, per totam longitudinem ex axillis foliorum ramos graciles subvirgatos sæpe iterum ramosos emittentes, apice spicas sæpius ternatas ferentes; ramuli spica soli - taria terminati. Folia pro ratione parva, inferiora 2,5 — 4 cm. longa, 1,5 — 2 cm. lata, superiora 1,5 — 2 cm. longa, 0,6 — 1,2 cm. lata, omnia petiolata, viridia, trichomatibus brevissimis uncinatis parce aspero-puberula nec non glan- dulis sparsis stipitatis obsita, ambitu ovata, pinnata vel pinnato-partita; pinnæ sat distantes, oblongæ vel oblongo- lineares, inferiores utrinque 2 — 3-lobatæ in rachidem non vel vix decurrentes, superiores 2 — 3-dentatæ vel integræ; lobi dentesque oblongi vel oblongo-lineares, obtusius- culi. Spicæ densilloræ, floribus regulariter quadri- fariam imbricatis; spica terminalis ramorum principalium cylindrica, plerumque 3 — 4 cm. longa, spicæ laterales ra- muiorumque oblongæ vel rotundato-ovoideæ, sæpius tan- tum 1- — 1,5 cm. longæ. Bracteæ calyce deflorato duplo vel plus duplo breviores, explanatæ orbiculari-pentagonæ 270 latitudine longitudinem paulo superante, superne late subtruncatæ et in apiculum brevissimum abrupte con- tractai, dorso pergamaceo nervis validis percurso brevis- sime puberulæ, marginibus late membranaceis sub- glabræ. Calyx oblongo-tubulosus, etiam fructu maturo basi parum dilatatus, 5 — 6 mm. longus, brevissime pu- berulus, nervis 15 validis elevatis percursus; labium superius eximie 3-dentatum, dentibus triangularibus acutis, dente medio plus duplo latiore quam longiore, latera- libus fere æque longis ac latis; labium inferius 2-den- tatum, dentibus anguste lanceolatis etiam fructu maturo erectis nec deflexis. Corolla denique 14 mm. longa, violaceo-coerulea, fauce striis duabus parce villosis ornatà et infra insertionem staminum dense papilloso-barbata ; labium superius magnum, basin versus saturate violaceo- punctatum; labium inferius multo minus, violaceo-stria- tum. Disci lobi transverse subrectangulares, fere duplo latiores quam longiores. Nuculæ late obovatæ, 1,5 mm. longæ, l,i mm. latæ, a dorso leviter compressæ, fuscæ, sub lente acriore dense ac minutissime elevato-punctatæ, extus basi areola albida cordato-orbiculari c. 0,5 mm. longa et lata præditæ. — Fl. & fr. Majo. In regione inferiore Atlantis Majoris: Djebel Tirar- dine, inter Oucheffine et Tagadirt N’Bourd; Imarera, inter Oucheffine et Asni. Affinis L. multifidce L. et L. tenuisectœ Coss. ap. Ball, sed ab utraque optime distincta. — Differt L. multifida a specie nostra: caulibus tomento denso brevissimo ob- tectis et versus basin insuper pilis longis mollibus paten- tibus obsitis; bracteis 2/3 — 3A calycis fructiferi æquan- tibus, late ova.tis, longioribus quam latioribus, superne attenuato-acuminatis nec truncatis; calyce fructifero basi ventrieoso, sub dentibus inferioribus impresso-constricto; labio calvcino superiore truncato, subintegro; dentibus labii inferioris denique valde deflexis. — L. temiisecta (vidi specim. authent.) longius distat spicis longis tenu- 271 ibus laxis, lloribus baud imbricatis, bracteis multo longi- oribus quam latioribus, longe attenuato-acuminatis, den- tibus calycinis inferioribus demum deflexis, nuculis duplo longioribus quam lqtioribus, etc. Thymus leptobotrys. — Nova spec, e sect. Serpyllum Benth. — Planta pumila, ramosissima, 1 — 1,5 dm. alta, basi suffruticosa. Rami omnes erecti vel suberecti, vetuli lignosi, cortice rimoso cinereo-fuscescente instructi, no- velli rigiduli, pilis brevissimis recurvis subadpressis dense ac minutissime puberuli, per totam longitudinem dense foliosi, internodiis folia vix vel parum superantibus, plerique a tertia parte inferiore usque ad apicem flori- feri. Folia omnia plana, marginibus haud revolutis, parva (4 — 6 mm. longa, 2 — 3 mm. lata), ovata, infra medium paululum latiora, in utraque facie glabra vel ad summum basin versus secus nervum medianum obso- lete puberula, non vel vix petiolata, inferiora ad basin ovato-rotundatam ciliata, superiora (cymas axillantia) inferioribus non minora, sessilia, basi ovata, fere usque ad medium marginibus ciliata. Verticillastri plerumque 6 — 10-flori, thyrsum tenuem spiciformem foliosum etiam basi parum interruptum, V2 — 3A longitudinis rami occu- pantem formantes; cymæ sessiles. Bracteæ lanceolatæ, acutiusculæ, usque ad apicem margine ciliatæ, ceterum glabræ, majores pedicellum floris primarii æquantes vel parum superantes. Pedicelli minutissime puberuli, lloris primarii 2, 5 — 3 mm. longus, ceteri breviores. Calyx minutus, cum dentibus vix ultra 3,5 mm. longus, ad nervös ventrales conspicue, ad nervös dorsales obsolete puberulus, ceterum extus glaber, intus ad faucem dense barbatus nec non in facie interiore labii superioris bir- tellus; labium superius tubo paulo longius, ad V3 tri- dentatum, dentibus triangularibus acutiusculis, nec aris- tatis nec ciliatis, dente medio æque lato ac longo, late- ralibus paulo angustioribus ; labium inferius tubo subæ- quilongum, labio superiore brevius, dentibus sublineari- bus margine pectinato-ciliatis. Corolla pallide rosea, limbo extus puberulo, tubo dentes calycinos conspicue supe- rante fere tota longitudine glaberrimo; labium superius rotundato-obovatum, emarginatuni’ labii inferioris lobi rotundato-oblongi, médius paulo major. Stamina ante- riora labium superius corollæ denique multum, posteriora vix vel parum superantia; filamenta glaberrima, supra apices dentium inferiorum calycis inserta; antheræ pur- pureæ. Stylus stamina longiora demum superans. — - FI. Majo. In regione inferiore Atlantis Majoris: Inter Amismiz et Oucheffme. Species liabitu. inflorescentia, foliis planis ovatis etc. Thymum Piperellam L. referens, sed notis sequentibus ab eo plane distincta: folia non vel obsolete petiolata, inferiora ad basin, superiora usque ad medium margine ciliata (in T. Piperella evidenter petiolata, margine eci- liata); bracteæ acutiusculæ, usque ad apicem margine ciliatæ, ceterum glabræ (in T. Piperella obtusæ, undique dense glandulosæ, margine eciliatæ); calyx eglandulosus, nec undique glanduloso-puberulus; corollæ multo minoris tubus fere duplo brevior, superne tantum, nec fere usque ad basin puberulus. — T. pallidus Coss. ap. Battand., species in eadem regione Atlantis Majoris proveniens, a nostra multum discrepat foliis undique dense glanduloso- puberulis, marginibus valde revolutis, calyce undique glanduloso-puberulo, dentibus inferioribus labium superius superantibus, corolla semper alba, tubo corollæ multo longiore, fere usque ad basin puberulo. Thymus lythroides. — Spec, nova e sect. Serpyllum Benth. — Planta habitu Lythrum Hyssopifoliam referens, e collo radicis lignosæ ramos complures emittens. Rami 1 — 3 dm. longi, inferne sublignosi, ramosi, decumbentes et in locis humidiusculis interdum basi radicantes, su- perne adscendentes vel suberecti; foliosi, internodiis folia æquantibus vel paulo brevioribus, pilis recurvis aspero- 273 vel interdum subtomentoso-puberuli, apicem versus Iongo spatio laxe floriferi. Folia plana (rarius marginibus leviter deflexis), læte viridia, oblonga, infra medium paulo latiora, 6 — 12 mm. longa, 2 — 3, 5 mm. lata, ver- sus basin parce ciliata, ceterum oculo inarmato glabra, sub lente acriore autem papillis minutissimis scabrius- cula; folia floralia (cymas axillantia) ceteris conformia vel paulo augustiora, parum decrescentia, sæpius usque ad medium margine parce ciliata et undique paulo evi- dentius scabriuscula. Verticillastri 2 — 6-flori, racemum spiciformem foliosum elongatum laxum sed parum interruptum formantes; cymæ sessiles. Bracteæ oblongo- vel lanceolato-lineares, obtusiusculæ vel aculæ, in ver- ticillastris superioribus sæpius breviter acuminatæ, ad medium vel usque ad apicem margine ciliatæ, majores pedicellum floris primarii subduplo vel plus duplo su- perantes. Pedicelli dense puberuli, florum primariorum 2,5 — 3,5 mm. longi, ceteri breviores. Calyx cum denti- bus 4,5 — 5,5 mm. longus, ad nervös ventrales hirtellus, ad nervös dorsales scabriusculus, ceterum extus glaber, rubescens, intus ad faucem dense barbatus nec non in facie inferiore labii superioris hirtellus; labium superius tubo æquilongum vel paulo longius, ad 1h vel 2/s tri- dentatum, dentibus acutis vel breviter acuminatis, mar- gine scabriusculis, non vel vix ciliatis, dente medio tri- angulari vel ovato-triangulari paulo longiore quam latiore, lateralibus ovato- vel lanceolato-triangularibus; labium inferius tubo paulo ad subduplo longius et labium su- perius paululum superans, dentibus sublinearibus, mar- gine pectinato-ciliatis. Corolla rosea, limbo extus pu- berulo; tubus calycem multo (sæpe subduplo) superans, fere usque ad basin puberulus; labium superius late rotundatum, anguste emarginatum; labii inferioris lobi rotundati, subaajuilati. Stamina anteriora labium supe- rius corollæ denique paululum superantia, posteriora medium labii attingentia; ülamenta glaberrima; antheræ Bolaniska Noliser 1922. 18 274 purpureæ. Stylus stamina longiora deinum superans. — Occurit forma subfeminea, corollis minoribus, tubo ea- lycem non vel parum exeedente, lobis labii inferioris angustioribus. antheris sterilibus tubo inclusis. — Fl. Majo. In regione inferiore Atlantis Majoris: Circa Demnat, pluribus locis (Dj. Aghi; Oaoudanou; Imi N' Ifri). — Spe- cies insignis, vix ulli alii arcte affinis. Thymus pseudomastichina. — Nova spec, ex affini- tate T. satureioidis Coss. — Suffrutex ramosissimus, 2 — 4 dm. altus. Rami vetuli lignosi, flexuosi, adscen- dentes, cortice rimoso cinereo-fuscescente; rami novelli pilis brevibus recurvis dense puberuli. Folia caulina spathulata, marginibus baud revolutis, prope apicem obtusum latiora, versus basin sensim angustata, 6 — 10 mm. longa, 1 — 1,5 mm. lata, crassiuscula, nervis obso- letis, ad basin margine breviter ciliata, ceterum glaber- rima, crebre glanduloso-punctata, pleraque eximie fasci- culata, nempe ad ramulos brevissimos ex axillis foliorum sæpe jam delapsorum enatos pertinentia; folia floralia (cymas axillantia) caulinis valde dissimilia, infîmis ex- ceptis nempe lineari-lanceolata, sensim in aristam + elongatam abeuntia, nervis conspicuis prædita, ad me- dium vel fere usque ad apicem margine ciliata, calyci- bus duplo vel triplo longiora. Vertici Uastri 10 — 20-flori, valde approximati, capitulum magnum densum ovoideum vel rotundatum formantes; cymæ pedunculo 1,5 — 3 mm. longo suffultæ. Bracteæ lanceolato-lineares vel lineares, sensim in aristam longam attenuatæ, per totam longi- tudinem margine ciliatæ, majores pedicello floris primarii plus 4-plo longiores. Pedicelli dense puberuli, florum primariorum 2,5 — 3 mm. longi. Calyx cum dentibus 6 — 6,5 mm. longus, ad nervös ventrales parce aspero- hirtellus, ceterum extus glaberrimus, rubescens, intus ad faucem dense barbatus, in facie inferiore labii superioris glaber; labium superius tubo duplo vel plus duplo lon- gius, ad Vs vel usque ad medium tridentatum, dentibus 275 lanceolato- vel lineari-subulatis aristatis, c. 4-plo longi- oribus quam latioribus, margine scabriusculis haud ci- liatis; labium inferius tubo subduplo longius et labio superiore multo brevius, dentibus lineari-subulatis ciliatis. Corolla saturate rosea, limbo extus puberulo; tubus limbo brevior et tubum calycinum parum superans, fere usque ad basin puberulus; labium superius late ovatum, an- guste emarginatum, dentem medianum calycis vix supe- rans; labii inferioris lobi laterales late ovati, médius oblongo-ovatus. Stamina anteriora labio superiore paulo, posteriora multo breviora; tilamenta infra medium mi- nutissime puberula. Stylus corollam parum superans. — FI. Majo. Syn.: 77?. satureioides v. pseudomastichina Ball in Journ. Linn, soc., Bot., xvi, p. 611 (1878). In regione inferiore Atlantis Majoris: Inter Tagadirt N'Bourd et Asni (Murb. 1921); in convallibus Ourika et Ait Mesan (Ball). Affinis T. satureioidi Coss. (vidi specim. authent.), sed specifice differre videtur calycis tubo, nervis ventra- libus exceptis, glaberrimo, nec undique puberulo, labio superiore quam tubo duplo longiore, nec eum æquante, dentibus calycinis superioribus aristatis, dente medio c. 4-plo longiore quam latiore, nec fere æque lato ac longo, corollæ laciniis latioribus, staminibus anterioribus la- bium corollinum superius non superantibus. Cynoglossum atlanticum. — Nova spec. — Planta biennis, læte viridis, subglabra. Caulis 4 — 5 dm. altus, sat tenuis, superne ramosus nec non e collo radicis caules secundarios breviores emittens, trichomatibus mollibus tenuissimis brevibus patentibus basi haud tuberculatis parce et minutissime puberulus vel superne glaberrimus. Folia basilaria petiolata, lamina ovato-oblonga, c. 5 — 6 cm. longa, 1,5 — 2 cm. lata, subobtusa; caulina inferiora mediaque elongato-oblonga vel oblongo-lanceolata, acu- tiuscula, basi late ovata, superiora lanceolata, acuta, basi 276 dilatata cordato-semiamplexicaulia; folia omnia satis tenuia, sed non semipellucida, oculo inarmato glabra, sub lente autem margine minutissime ciliolata et in faciebus, sal- tern apicem versus, pilis brevissimis tenuissimis paten- tibus parce puberula. Rami floriferi graciles, post anthe- sin virgato-elongati, valde laxillori, ebracteati, inferne glabrescentes vel glaberrimi, ceterum pube subtil i brevis- sima parce obsiti, sicut pedunculi calicesque pilis rigidis adpressis omnino destituti. Pedunculi graciles, post an- thesin 10 — 15 mm. longi, sepalis sesqui- ad subduplo longiores, demum detlexi. Sepala sub anthesi late ovata, obtusa, postea oblonga, pube subtili brevissima parce obsita. Corolla pro ratione magna, calycem duplo supe- rans, primo rubro-violacea, dein violaceo-coerulea, venis discoloribus sat distincte ornata; tubus c. 2,s mm. longus et latus; limbus 4 — 5 mm. longus, late crateriformis, 9 — 12 mm. diam., lobis rotundatis; fornices breves, vix longiores quam latiores, apice emarginati. Stamina paulo supra medium tubum inserta; fllamenla subhorizontalia brevissima, antheris tubo inclusis duplo breviora. Stylus sub antbesi 2 mm., denique c. 4 mm. longus. Nuculæ nondum maturæ in facie inferiore marginibusque aculeis brevissimis basi confluentibus dense muricatæ, in facie superiore aculeis glochidiatis paulo longioribus magisque distantibus obsitæ. — FI. Majo. In reg. infer. Atlantis Majoris: Amismiz. Affinis C. Dioscoridis Vill. et C. nebrodensi Guss, sed ab utroque differt caulibus foliisque læte viridibus, glabris vel trichomatibus brevibus mollibus patentibus parce et subtiliter puberulis, cymis laxissimis, corolla multo majore, earn C. picti Ait. æquante. Differt insuper a C. Dioscoridis foliis iuferioribus minus angustis, a C. nebrodensi lloribus multo longius pedunculatis nec non aculeis nucularum brevioribus, marginalibus inferioribus- cjue ad dentes basi + confluentes reductis. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Försök till en växtgeografisk indelning av södra Sverige samt om fördelningen av Lamium intermedium Fr. och Lamium hybridum Will, därstädes. Av Fredrik Hard av Segerstad. Sedan en längre tid tillbaka har författaren sysslat med studier av arternas fördelning i södra Sverige. Det har därvid visât sig, att man liar kan urskilja trenne olika, floristiskt väl karaktäriserade, växtgeografiska om- râden. I ett pâ härvarande växtbiologiska seminarium i slutet pâ förra terminen hallet föredrag har jag karaktäri- serat och grovt begränsat dessa omraden pä följande satt: »1. Det eutrofa omradet, som omfattar större delen av Skane, Öst- och Västgötaslätterna, Vätterns stränder, Blekings kustbygd, Öland, samt, ehuru mindre utpräglat, Hailands och Kalmar läns kusttrakter. Här är marken merendels svagt kuperad, med näringsrik, ofta starkare kalkhaltig jordman av lera eller morän- lera, bebyggelsen tat och klimatet gynnsamt. 2. Det mesotrofa omradet omfattar trakterna kring Äsunden, m. fl. delar av Västergötland, södra Östergötland, östra och mellersta Jönköpings- samt norra Kalmar län och stracker sig förövrigt som ett bredare eller smalare balte innanför eutrofomrädet förmedlande övergängen tili nästa typ. Inom dessa trakter är herg- grunden mer omväxlande och terrängen brüten, varigenom grundvattnet bl ir mer rörligt och näringstillgängen täm- ligen riklig i de gras- och örtrika ängar och lundar, som 278 pläga smycka höjdsluttningarnas nedre delar. Bebvggel- sen är glesare än i eutrofomradet men tätare an i följande. 3. Det oligotrofa omrädet, som av höglandet omfattar större delen av det västsvenska gnejsomradet samt nästan heia Kronobergs län med angränsande trakter av Skane, Bleking och Kalmar län. Här är jordmanen merendels mager och terrängen föga kuperad. Den rela- tivt ymniga nederbörden, som urlakat och hortfört mar- kens lättlösligaste bestandsdelar, far därför svärare att avrinna och samlar sig i stora sjöar, grundvattnet hlir mera stagnerande och rikare pä humussyror. Detta om- räde upptages till stör del av glest befolkade Ödemarker. Oligotrofomradet sönderfaller i ett större och mera utpräglat västligt, genom de rikare trakterna kring Mör- rumsän (Helgasjön, Sälen och Äsnen) skiljt frän ett mindre och nagot avvikande östligt, som omfattar trak- terna för det sydostsmaländska leptitomradet och även stracker sig sydost om detta.» Eutrofomradet framträder hast vid kartläggning av vissa lerjord föredragande växter t. ex. Carex hirta, eller av ruderatväxter och nitrofiler sasom Conium, Che- nopodier etc., ävensom av kalkgynnade arter t. ex. Carex paradoxa m. 11. Oligotrofomradet illustreras tydligast sasom ett nästan alldeles tomt omräde vid kartläggning av meso- trola arter t. ex. Campanula latifolia och C. trachelium. Ävenledes kan man erhâlla en positiv bild av detsamma genom kartläggning av mera näringsskyende arter t. ex. Drosera intermedia. Lobelia m. fl., ehuru detta ofta stöter pä svärigheter, genom att man ej kan erhâlla tillräckligt med lokaluppgifter frän det vidsträekta oligotrofomradet för dessa där utomordentligt vanliga arter. M esotrofomradet slutligen framträder vid kart- läggning av mesotrofa arter mindre tydligt, pä den grund att dessa bava en rätt stör spridning även inom oligo- och i synnerhet inom eu-trofomrädet. 279 Vid mina studier över fördelningen av Lamium in- termedium och L. hybridum inom mitt undersöknings- omräde har det visât sig, att dessa, ehuru förekommande pä saniraa slags stândorter, intaga en växtgeograflskt olika ställning; bada undvika, som synes av bifogade karlor, oligotrofomrädet. Men i övrigt har L. intermedium sin huvudsakliga utbredning inom meso-, L. hybridum inom eu-trofomrädet. Det är dock ej säsom de basta exemplen för illust- rering av ovannämnda växtgeografiska indelning, som jag valt dessa bada växter; de förut angivna meso- och eutrofa typerna äro härför lämpligare, da av dem ett rikare material föreligger, och jag skall snart i ett större arbete äterkomma tili denna fräga. Det är snarare i förhoppning att av Bot. Not:s lä- sare fâ mina kartor over L. intermedium och L. hybri- dum kompletterade tili kommande sommar, som jag nu meddelar dem. Materialet är nu ganska ofullständigt. Sä angiver Ahlfvengren i ett ännu otryckt manuskript över Hailands llora, att arternas frekvens i Halland är otillräckligt känd, och beträffande Kalmar län samt Öster- och Västergötland är förhallandet detsamma. Däremot föreligger frän Skäne och i synnerhet Öland ett stört antal lokaluppgifter lämnade av herrar C. Blom och R. Sterner, varjämte jag genom huvudsakligast egna un- dersökningar förvärvat en tillfredsställande kännedom om förhallandet pä Svdsvenska höglandet. Betrakta vi nu förhällandena inom de tämligen väl kända omrädena, sä visar det sig vid en jämförelse mel- lan de utpräglat eutrofa Skäne. Bleking och Öland med de mesotrofa delarna av Kronobergs- och Jönköpings län, att fördelningen av arterna blir följande: Eutrofa trakter. Mesotrofa trakter. Lamium intermedium Lamium hybridum 42 lokaler. 98 » 71 lokaler. 23 » 280 Vi se sâlunda att L. hybridum har 2 V3 ganger sâ mânga lokaler i de eutrofa trakterna som i de mesotrofa, under det att L. intermedium har omkring 3 gânger sâ mânga lokaler i mesotrofomrâdet som i eutrofomrâdet. Fig. 1. Lamium hybridum i södra Sverige. I oligotrofomrâdet âter âro bàda rariteter. L. hy- bridum âr en övervägande eutrof typ, L. interme- dium en mesotrof. I en uppsats av Sv. Joh. Lindgren i Bot. Not. 1841 281 p. 201 — 205: »Om de i Westergötland förekommande arterna af slägtet Lamium», skriver författaren, att de bada pa västgötaslätten ofta förekomma tillsammans, dock ej alltid och sasom exempel anför han ett torp Fig. 2. Lamium intermedium i södra Sverige. uppe pa Kinnekulle, dar L. intermedium ensam förekom- mer, och »vid en hastigare resa genom Venersborg tili Uddevalla, fann jag L. intermedium allestädes i stör myckenhet. L. incisum (== L. hybridum) aninärktes sist 282 vid Nygârd, liggande vid foten af Hunneberg, och vid Venersborg. Den syntes icke sedermera.» Det torde ej vara nâgon tillfällighet, alt lokalen för L. intermedium ensam lag uppe pâ Kinnekulles trapp- lager, samt att han ej fann L. hybridum i de relativt torftigare trakterna västerut frân Vänersborg. Att för- fattaren emellertid ej misstänkte. att de bâda arterna in- taga en näringsekologiskt olika stâllning, framgâr av hans fortsättning: »Hade tiden varit längre oeh egentligen an- slagen till undersökning av traktens vegetation, sä för- modar jag likväl, att L. incisum även paträffats v. om nämnde stad.» Dâ det visât sig, att arterna ej sällan felbestämts i herbarier l, har jag pä kartorna pâ ett särskilt satt, näm- ligen sasom punkter, inlagt de lokaler, som grunda sig pä egna iakttagelser i naturen eller pâ herbarieexemplar, sâsoni ringar äter de lokaler, som erhällits ur litteraturen eller genom korrespondens. Lokalförteckning. Lamium hybridum. Sk. Lund; D:o: Höjebro (Hb. U.); Glemminge; Hälsing- borg (Hb. R.): allmän (Sjöwall); Kullen (Hb. R.); Brandstad: Araskoga (Ib.) ; V. Alstad (Xorlind); Knästorp; Anderslöv; Sim- rishamn; Gladsax; Malmö; Hanaskog (Hb. L.); Borreb\'; Bil- linge; Klâgerup; Eslöv; Dalby; Finja: Tyringe (Hb. U ); Östers- löv: nv. om Hästa by (H. Johansson); Yen: h. o. d. (Pählman i Bot. Not. 1912); Limhamn; Arlöv; Alnarp; Lomma; Akarp; 1 Jämte tlorornas karaktärer har jag funnit en god sâdan för arternas särskiljande i foderflikarnas form, vilka hos L. intermedium äro ännu smalare och längre syllikt utdragna än hos L. hybridum. Däremot torde arternas âtskiljande ej, sä- som i Neumans flora 1901 sker, kunna grundas pä tili- eller fränvaron av härkrans i kronpipen (Jfr. Ove Dahls uppl. av Blytts N’orska Flora 1906). I enlighet därmed bör ock Neumans L. intermedium f. subdissectum indragas, dâ nâgon annan ka- raktär än fränvaron av härkrans ej uppgives skilja den frân L. dissectum (= L. hybridum). 283 Uppàkra; Önnerup; Bjerred; F'jälie ; Flädie ; Kävlinge; Vallkärra; Stängbv; Hardeberga; S. Sandby; Hyby; Staffanstorp; Flackarpl Källby (C. Blom); Vällinge (J. Berggren); N. Svalöv, a. (Tedin och Sylvén); Àhus (Ander); Kristianstad, a. (Tufveson); Stehag: prgdn!, Rönneholm!, Bleket! och Hasslegärden!; Bosjökloster; Fogdarp! och Klinta !; Gudmuntorp: Munkarp! och Tofta!: Örtofta!; Bosarp: Kärrstorp! — Bl. Karlshamn: Hintzeberget (Hb. L.); Mörrum; Augerum; Hessle; Lyckeby (Hb. U.); lor- hamn; Rödeby: Bubbetorp; Nettraby: Skärva och Verstorp; Karlskrona; Gredby och Marielund enl. Aspegrens herb. (Holm- grens Blek. Fl. 1921); Ronnebytr.: h. o. d. (Westerlund i Rbytrs Flora etc 1890); Djupadal!; Ramdala (C. Lindman enl. ex.). — Hall. Varberg; Övraby: Sperlingsholm (Hb. L); Halmstad, list (Ahlfvengren); Falkenberg, sails. (S. Svensson); Släp: Al- gussered (Persson i Sv. Bot. T. 1913). — Boh. Forshälla: Brat- teröd (Hb. L.) — V g. Skövde; Boràs: Lorensberg (Hb. L.); D:o: Ekenäs (C. Sandberg); D:o: Torpa (Herb. C. Blom); Skara: Bro- garden; Vara; Kinnekulle: Österplana (Hb. L.); I):o: Martorp Hb. U); I):o: flst (Zetterstedt i Bot. Not. 1851); Göteborg; D:o: Lagklarebäck (Hb. L); D:o: Asperö (Lange i Sv. Bot. T. 1912); Brevik: Hammaren; Fröjcred; Grevbäck; Hemsjö: Slävik; Hjol Korsberga (Rudbergs Vg. Fl. 1902); ej sails, inom omradet mel- lan Kinnekulle, Skara, Vänersborg och Vänern; Lidköping: vid vagen tili Källandsö; Vänersborg; V. Tunhem: Nygärd (Lind- gren i Bot. Not. 1841); Habo: Tuvebo!; Härja: Ivräkeryd!; Ylle- stad: Badened! — Ög. Kärna; Vinnerstad: nära Motala; V. Husby: Hylinge; Sund: Södergärden (Hb. R.); I):o: Forsnäs (Kindbergs Ög. Fl. 1901); D:o: Äng; Skeninge; mellan Omberg och Hästholmen; Norrköping; Linköping; Tingstad: »Lättstor- pet» (Hb. U.); Jonsberg: Gränsö (Hb. L.); Skönberga: prgdn; Hägerstad: Aska; Malexander: Bollnäs; Slaka: Käporp (Kind- bergs Ög. Fl. 1901); Ombergstr. : Borghamn och Rogslösa (Du- séns Ombtr. Fl. etc. 1888). — Krön ob. o. J ö n k. län. Kosta (C. A. Andersson); Furuby: Kärestad; Grenna (Hb. R.); D:o: Röttle, enl. Lindeberg (Scheutz Sm. Fl. 1864); I):o: Mellby (Lun- deqvist); Asenhöga (Hb. L.); Stockaryd!; Nässjö; D:o: Handske- ryd, pâ en mossäker (G. Haglund); Dädesjö: Asby storegärd 1921 (.1. P. Gustafsson); Växjö (Brundin o. Trolander); Skatelöv: Grimslövs by och Wrankunge (Strandmark o. Wranke); S. Sand- s j ö ! ; Värnamotr. : enst. — spars, pâ 4 stallen (Förfs Fl. Värn. 1921); Jönköpingstr., a (Nordenstam); Öggestorp: Romelsjö 1888 (K. Johansson); Huskvarna, sails, (v. Porat.) Kalm. län. Oskars- hamn; Madesjö; Kalmar (Hb. L.); D:o: »Fridhem» (Ib.); D:o: 284 »Lindön» (Hb. U.); D:o: h. o. d. (Sjöstr. Klm läns o. Öl. Fl. 1863); Loftahammar: Aleglo (Hb. U.); Äby: Björnö (Sterner): Söderäkra: Pâboda, Bruatorp, m. fl. st.; Gullabo: Karsjö (C. Al Andersson); Mönsteräs!; Màlilla! — Öl. Högsrum (Hb. U.); Böda; Högbv; Persnäs; Alböke; Köping; Bepplinge; Gärdslösa; Glömminge; Künsten; Algutsrum; Torslunda; Yickleby; Kesmo; Mörbylänga; Kastlösa; Hulterstad; Smedbv; S. Möckleby; Se- gerstad; Gräsgärd; Yentlinge; Ottenby (Sterner). Lamium intermedium. . Sk. Ystad; Barkàkra: Engeltofta (Hb. R); Y. Alstad (Nor- lind); Lund; X. Svalöv (Hb. L.): t. a. (Tedin o. Svlvén); Trol- leberg; Näsby (Hb. L.); Broby (Hb. U.); Hven: nära Bäckviken (Pählman i Bot. Not. 1912); Mellby (Scheutz i Bot. Not. 1857); Yittskövle- ocb Degeberga-tr., h. o. d. (Th. Browns Ant. t. Sk. Fl. 1870); Billinge; Röstänga (Liljas Sk. Fl. 1870); Härlöv; Espe- röd (Aresehougs Sk. Fl. 1881); Stehag, sails.: kkn!; Malmö; Lim- hamn (C. Blom); Kristianstad: Lillö (Tufveson); Hälsingborg, sails.: staden (Sjöwall). — Bl. Nettraby (Hb. L.); D:o: Allatorp, Dal- by och Agdatorp (Holmgrens Bl. Fl. 1921); Gredbv; Karlshamn; Ronnebv (Hb. U.): Snäckbacken (West. Rbytr. Fl. etc. 1890)1 Karlskrona; Jemshög (Svanlund i Bot. Not. 18S7); Mörrum (Ib. 1889); Asarum; Granefors; Mörrum: Yekerum (K. B. Nordstrom i Bot. Not. 1891); Kungsholmen, enst (C. Blom i Bot. Not. 1913); Lyckeby; Svängsta; mellan Yalje och Ynde (Holtngr. Bl. Fl. 1921). — Hall. Halmstad (Hb. U.); Slâp: Särö (Hb. R.); Ö. Karup; Hasslöv (Theorin, Yäxtgeogr. skildr. av s. Hall. 1865); Källsjö: St. Ägared; Harplinge enl. Ardell (Ahlfvengren); Re- vinge (Sten Svensson); flst kring Lygnern (Erdtman). — Boh. Koön (Hb. L.); Orust (Ib.); Dragsmark: Källvik; Torp: Asmun- deröd; Tanga (Hb. U.); Marstrand: nägra ex. nära sjukhuset (Lindström i Bot. Not. 1920). — Yg. Hjo: Kullebäcken (C. Lind- man enl. ex.); Härja; Marum; Yartofta Äsaka (Rudbergs Yg. Fl. 1902); Herrljunga (Hb. C. Blom); Boräs: Armboga och Särla (C. Sandberg); Torpa: Horsàsen (Hb. R.); Skövde; Floby: Oster- äs; Göteborg; I):o: Katrinelund (Hb. L.) ; Fässberg: Eklanda (Hb. U.); Stvrsö, Äsperö, Brännö och Donsö (Lange i Sv. Bot. T. 1912); Billingen; Yara; Falköping; Skallsjö; D:o: Oskarshöjd; Skara; Kyrkefalla: Friggesby (Hb. L.); Fröjered; Xärunga; Kin- nekulle (Hb. U.): flst. ex. Halla, Österplana, etc. (Zetterstedt i Bot. Not. 1851); Alingsästr., t. a. (Nattsén i Bol. Not. 1887); Yänersborgstr.: staden, Restad, Brinkebergskulle, o. s. v. (Sahléns Yen. Fl. 1854); Sandhem, h. o. d. (Xordstedt i Bot. Not. 1900); 285 Korsberga, ej sails.; Ledsjö: Lundsbrunn; Angered: Gunnelse; Gärdhem: Hullsjön; Blidsberg enl. Kjöllerström (Linnarssons manuskript till Vg. Fl. i Skara stiftsbibliotek. Dâ emellertid Förf. ej upptager Lam. hybridum avse màhânda nâgra av uppgifterna denna?); Vinkôl enl. A. P. Vinge (Rudberg, ant. i Skara stiftsbibliotek); Habo!; D:o: Tuvebo!; Yllestad: Badened!; Solberga: Baggekvarn!; Kölaby: a!; Hvalstad!: Bäck!; Ulrice- liamn: spars, nära Asunden!; ej sails, i tr. mellan Kinnekulle, Skara, Venersborg och Venern (Lindgren i Bot. Not. 1841). — Ög. Omberg (Hb. U.): Elvarum (Hb. R); D:o: Brobv bro (Kind- bergs Ög. FI. 1901); D:o: Borghamn och Rogslôsa (Dusén, Omb. FI. etc. 1888); V. Ny (Hb. U.): Äsen (Hb. R); Vinnerstad; Vad- stena; Sund: Äng, St. Bräng och Sunds Södergärd; Asby: prgdn- Oppeby: Sätra; Grebo: Dala; Skeninge (Hb. IL); Väderstad (Hb. L.); Motala (Hb. U.); Ö. Eneby: Marieberg; Dagsberg: Ljunga (Elmqvist Norrk.-tr. Fan. etc. 1874); Kisa: Mjölsefall; V. Eneby: Mjölkvik; Svinhult: Bona; Linköping; Svanshals: Valla (Kindberg, Ög. Fl. 1901). — Krön. o. Jönk. län. Jönköping (Hb. U.): flst (v. Porat, m. fl.); Längasjö (Hb. L.): t. sails. (Elg- qvist). Eksjö; Tenhult (Hb. R.); Byarum: Krängshult!; Ödestugu: kkn! och Haborarp!; Ryssby: Mälaskog!; Gärdsby: Kräkenäs; Järsnäs: Husudden (Hb, L); Skatelöv: t. a. (Strandmark), t. ex. Grimslöv (Hb. L); Dädesjö, a (J. P. Gustafsson); D:o: Asby; Barkeryd (Hb. L ); Boarp (Arnell); Höreda: Grönlid (Hb. L.); Korsberga; Frinnaryd: Sunhult; S. Unnaryd; Grenna; D:o: Mellby; Ölmestad; Visingsö: Erstad; Almesäkra: Toranäs; Rog- berga (Hb. U ); Växjö (Scheutz, Bidr. t. Sm. fl., V:vik 1862): flst (Brundin o. Trolander); Ökna; Alsheda (Scheutz, Op. cit. 1862); öja; Algutsboda (Scheutz, Sm. Fl. 1864); Fryeled (enl. ex!); Källeryd: stn!; N. Hestra: stn!; S. Ljunga: prgdn och Kakelösa (Per Strandmark); Bottnaryd: Spexhult!; Elmeboda: Källe- bäcken (C. A. Elmquist); Äsheda!; Hovmantorp!; Värnamo- trakten, a., ant. pä 17 lokaler (Förf, V:mo Fl. 1920) ex. Dröm; minge!, Alandsryd!, Torp!, Hjälshammar!, Hindsekind!, etc.; Vrigstad: apotekstomten (Wetter); Alvestad (Gadamer); Rog- berga: Häljaryd; Öggestorp: Romelsjö, list. Trol. t. a. (K. Jo- hansson); Tvärda (Hagstrand); S. Sandsjö (Hb. L.): 5 olika lo- kaler (Förf., S. Sandsjö Fan. 1912); Östra Härad, t. a. (Scheutz, Op. cit. 1864); Hjortsberga!; Nässjötrakten: ant. frän 3 lokaler (G. Haglund); Urshult: Smöramäla och Möllekulla (J. Berggren); Berg (H. Jonasson); Berga (R. Wahrberg); Lemnhult (C. Lind- man enl. ex.); Kosta (C. A. Andersson). — Kalm. län. Högsby: Odensvi (Hb. U ); Söderäkra: Törnlycke och kkgdn (Hebert i 286 Bot. Not. 1884); D:o: Pàboda (C. A. Andersson); Hallingeberg : Kyrkbvn (C. E. Gustafsson); Ukna; Tveta (Scheutz, Op. cit. 1862) ; Almvik: stn (Harry Svensson); Kalmar: staden och Skâlby (Nils Blomgren); Oskarshamn, spars. (O. Köhler); Västervik Hb. R); Madesjö: prgdn (Medelius); Gullabo: Karsjö (C. A. Andersson) Öl. Smedby: Vesterstad; Fora: Repplinge (R. Sterner). Hb. R., U. o. L. betyda Riksmuseets, Uppsala och Lunds universitets herbarier. Ett ! beider att jag själv sett växten i naturen. Alla de lokaluppgifter, som stä mellan tvenne an- givna källor, hänföra sig tili den senare. För övrigt torde för- klaringar à förkortningarna vara obehövliga- Uppsala, Vaxtbiologiska Institutionen d. 31/9 1922. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922 Smärre notiser. Döde utländska botanister. John Firminder Duthie i West Worthing f 23 jan. 1922 (* 12 maj 1845). Prof. William Beecroet Bottomey i London f 31 mars 1922 (58 àr). Ethel Sarel Gepp, född Barton, i Torquay f 6 april 1922 (* 21 aug. 1864). Prof. Eugene Durand i Montpellier omkring nyâret 1922. Bryologen Martin Peterfi i Kolozsvar f 30 jan. 1922 (45 âr). Dragutin Hirc i Zagreb f 1 maj 1921 (69 àr). Direktoren Julius Wolff i Torda f 31 jan. 1921. Charles Macintosh i Inver, Pertshire, f 5 jan. 1922. Prof. George Simonds Boulger i Richmond f 4 maj 1922 (* 5 mars 1853). Regeringsrâdet Hugo Wilhelm Conwentz i Berlin f 12 maj 1922. Hovrädet Adolf Ritter von Liebenberg i Wien f 6 maj 1922. Obergärtnermeister Henrich Strauss i Berlin-Dahlem f 21 maj 1922. Bryologen George Alfred Holz i Sale, Cheshire, f 19 dec. 1921 (* 21 aug. 1864). Prof. August Schulz i Halle f 7 febr. 1922. William Carruthers i London f 2 j uni 1922 (* 29 maj 1830. Fil. D:r vid Linné-jubileet i Uppsala 1907). F. d. biskopen i Singapore Georg Fredrick Hose f i Guildford i Normandie (* 3 sept. 1838). Prof. Eduard Palla i Graz f 8 april 1922 (58 àr). Ludovic Giraudias i Orléans. José d’Ascensâo Guimaràes i Lissabon. Prof. J. A. Battandier i Alger f 18 sept. 1922 (75 âr). Prof. Ludwig Wasiljewitsch Reinhard i Charkow. Privatdoc. Michael Sawinkow i Charkow Privatdoc. Leo Bönike i Charkow. Assistent Mikael Alexenko i Charkow Mariano B. Berro i Montevideo. Med. dr. Fernand Antonin Camus i Paris. 288 Doktorsdisputation. Vid Lunds universitet disputerade den 8 nov. 1922 Fil. lie. Hagbert Lundblad för fdosofisk doktorsgrad pâ en botanisk avhandling med titeln: Über die baumechanischen Vorgänge bei der Entstehung von Anomomerie bei homochlamydeischen Bilden sowie damit zusammenhängende Fragen. Undertecknade äro köpare tili ett komplett exemplar av Botaniska Notiser 1839 — 1920, men emottaga även anbund â sviter eller enstaka ârgângar. Björck & Börjesson, Stockholm. INNEHÂLL. Sid. Cedergrex, Gösta R., Svall-is och forsdimma, tvä föga beaktade växtekologiska faktorer 225 Medelius, Sigfrid, Rhynchostegiella compacta en för Skan- dinavien nv lövmossa och dess systematiska ställning 237 Gertz, Otto, Laboratorietekniska och mikrokemiska no- tiser. 9. Nägra iakttagelser over zonbildning i gelatin 245 Grönwall, Karl A., Impatiens parviflora De. vid Billinge, Skäne 257 Samuelsson, Gunnar, Zwei neue Epilobium-Arten aus der Arktis 259 Hayek, August, Cirsium Sundquistii nov. hybr. (C. erio- phorum X spinosissimum) 268 Merbeck, Sv., Species nonnullae novae maroccanae. 1 269 Hard av Segerstad, Fredrik, Försök tili en växtgeografisk indelning av södra Sverige samt om fördelningen av Lamium intermedium Fr. och Lamium hybridum Will, därstädes 277 Smäre notiser 287 Lund, Carl Bloms boktryckeri. 10/n 1922. - BOTANISKA NOTISER FÖR ÀR 1922 UTOIVNA AV LUNDS BOTANISKA FÖRENING KEDIO BRADE AV HARALD KYLIN HAFTET 6 DISTRIBUTER: . C. W. K. OLEERUP, FÖRL A OSBO Kh A N DE L LUND Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Über die Einwirkung verschiedener Faktoren auf Oxydationsenzyme im Samen von Phaseolus vulgaris. Ein Beitrag zur Kenntnis der Dehydrogenasen. Von Jörgen Lehmann. In der letzten Zeit hat die Entdeckung von bei Oxydationen in tierischen und pflanzlichen Geweben wirksamen wasserstoffabspaltenden Enzymen die Auf- merksamkeit immer mehr und mehr auf sich gelenkt. Dies umso mehr mit Recht, da es sich gezeigt hat, dass sie von grösster allgemein-biologischer Bedeutung sind. Wieland (1912, 1913, 1914.) hat die Theorie dieser Oxydationsprozesse klargelegt. Wie Wieland zeigen konnte, werden gewisse organische Säuren derart oxy- diert, dass zuerst Wasserstoff vom organischen Substrat auf fermentativem Wege abgespalten wird und sich dann mit Sauerstoff zu Wasser vereinigt. Thunberg (1917, 1920) hat solche Enzyme im tie- rischen Gewebe nachgewiesen und näher studiert. Er nannte sie »Dehydrogenasen» oder »Hydrogenotranspor- tasen». Nachdem er beim Studium derselben die »Me- thylenblaumethode» zu einer speziellen Methode im Ge- biete der intermediären Stoffwechsel Umsetzungen ausge- bildet hat, haben sich mehrere Forscher dem Studium dieser Enzyme zugewendet. Was besonders auf die allgemein-biologische Bedeu- tung dieser Enzyme hinweist, ist, dass sich diese nicht nur im Tierreiche, sondern wie Thunberg (1921) gezeigt Hotaniska Notiser 192? 19 290 liât, auch im Pflanzenreich vorfinden. Sie sind als intra- zelluläre Enzyme anzusehen, die nicht an ein spezielles Organ oder an eine bestimmte Gewebeart gebunden sind, sondern nach allem zu urteilen, sich überall vorfinden, wo Atmung oder Stoffwechsel stattfindet. In der Pflan- zenwelt hat man sie in Samen und Blättern aufgefunden. Sie dürften jedoch auch hier eine gleich grosse Verbrei- tung wie im Tierreiche haben. Ihr reichliches Vorkom- men in gewissen Samen lässt uns vermuten, dass sie hei der Keimung eine grosse Rolle spielen. Ihre intrazellu- läre Lage, ihr allgemeiner Oxydationsenzymcharakter, alles deutet darauf hin, dass sie bei den ersten inneren Impulsen zur Keimung wirksam sein müssen. Im Folgenden soll das Resultat einiger Unter- suchungen über Dehydrogenasen im Samen von Phaseolus vulgaris mitgeteilt werden. Speziell wurden jene Faktoren berücksichtigt, die für die Haltbarkeit und Keimfähigkeit von Bedeutung sind. I. Methodik und ihre Theorie. Die Wirksamkeit der Enzyme besteht also darin, dass sie von gewissen organischen Substanzen — den sogenannten Donatorsubstanzen — Wasserstoff abspalten. Der Wasserstoff vereinigt sich darauf mit Sauerstoff zu Wasser. Hierbei fungiert der Sauerstoff als Akzeptor. Dies bedeutet also keine Aktivierung des Sauerstoffs, sondern entgegen der bisher allgemeinen Auffassung — eine solche des Wasserstoffs. Nun können aber auch andere Stoffe als Akzeptoren dienen, so z. B. Methylen- blau. Diese Verbindung hat vor Sauerstoff’ den grossen Vorteil, dass die Wasserstoffaufnahme von einer Farben- veränderung begleitet wird. Das Methylenblau entfärbt sich, es geht in seine Leukoform — Methylenweiss — über. Darauf gründet sich die Methylenblaumethode. Die Reaktion verlangt die Abwesenheit von Sauerstoff. 291 Sie ist umkehrbar; bei Zutritt von SauerstotT wird also wieder Methylenblau gebildet. Ein anderer Stoff der ebenfalls Wasserstoff bindet und hierbei seine Farbe verändert, ist das Dinitrobenzol. (Lipschitz u. Gott- schalk, 1921). Es hat sich jedoch gezeigt, dass diese Reaktion nicht so empfindlich ist als die mit Methylen- blau, wenn sie auch den Vorteil hat, dass sie praktisch genommen von der Abwesenheit des Sauerstoff unab- hängig ist. Die Methylenblaumethode beschränkt sich nicht nur darauf, das Vorhandensein der Dehydrogenasen zu kon- statieren. Das Wichtigste und wahrscheinlich Bedeu- tungsvollste ist die Erforschung, welche Stoffe als Dona- toren dienen können oder — wie Thunberg gezeigt hat — welche Stoffe als intermediäre Stoffwechselprodukte be- trachtet werden können. Es hat sich nämlich erwiesen, dass fein zerschnittene und gut ausgewaschene Muskula- tur eines frisch getöteten Tieres das Vermögen Methylen- blau zu entfärben nur in sehr geringem Grade besitzt. Setzt man jedoch gewisse organische Substanzen zu, — ich erwähne das bald klassische Exempel der Bernstein- säure — so erhält die Muskulatur das Vermögen, Methy- lenblau zu entfärben. Wir erklären uns dies so, dass sich in der Muskulatur auf Bernsteinsäure eingestellte Enzyme vorgefunden haben. Die Bernsteinsäure ist dabei als intermediäres Stoffwechselprodukt anzusehen. Durch Abspaltung zweier Atome Wasserstoff ensteht aus Bern- steinsäure Fumarsäure, die ihrerseits wiederum von En- zymen angegriffen werden kann, wobei sich noch nie- drigere Säuren bilden. Auf ähnliche Art wurden auch eine Anzahl anderer Stoffe untersucht. Hierbei ist man hinsichtlich der Wege, auf denen die verschiedenen Stoffe abgebaut werden, zu sehr interressanten Resultaten ge- kommen. Thunberg hat bei einer eingehenden Untersuchung des Samens von Phaseolus vulgaris gefunden, dass a-Ke- toglutarsäure, Äthylalkohol, Apfelsäure u. a. sehr rasche Entfärbung hervorrufen, mit anderen Worten, dass sie kräftige Donatoren oder Aktivatoren sind. Bohnenmehl hat sich für die Untersuchungen als besonders zweck- mässig erwiesen, da es eine sehr langsame »Spontanent- färbung» zeigt. Man versteht darunter das Entfärbungs- vermögen, welches das Bohenmehl ohne Zusatz einer Donatorsubstanz und ohne Inaktivierung schon von Natur aus vorhandener Donatorsubstanz besitzt. Die Wirkung der Donatoren könnte dadurch um so schärfer hervor- tretend gemacht werden. Die praktische Ausfürung der Methode ge- schieht folgendermassen. Die auf Enzyme zu untersuchen- den Samen werden fein gemahlen und eine abgewogene Menge des hierbei erhaltenen Mehles in ein von Thun- berg angegebenes Vakuumrohr eingeführt. Darauf ver- setzt man mit einer bestimmten Menge Methylenblaulö- sung und einer neutralen Lösung jenes Stoffes, dessen »Donatorwirkung» untersucht werden soll. Ausserdem versetzt man mit einer Pufferlösung zur Begelung der Wasserstoffjonkonzentration und füllt alsdann mit destil- liertem Wasser zu gewünschtem Totalvolumen auf. Soll die Spontanentfärbung ermittelt werden, so ersetzt man die Donatorlösung durch dest. Wasser. Nach dieser Be- schickung des Vakuumrohres setzt man den mit Fett zu dichtenden Hahn ein und evakuiert ungefähr zwei Mi- nuten unter Zuhilfenahme einer gewöhnlichen Wasser- strahlpumpe. Hierauf bringt man das Bohr in ein Wasser- bad von zweckmässiger Temperatur. Als Wasserbad benützt man eip Glasgefäss, sodass man die Entfärbung verlfogen kann, ohne das Rohr herausnehmen zu müssen. Die Röhren werden in regelmässigen Zwischenräumen umgeschüttelt, sodass sich das Samenmehl mit dem En- zym gut in der das Methylenblau enthaltenden Flüssig- keit verteilt. Die Entfärbung wird verfolgt und ihrem Grade nach mit verschiedenen Zeichen protokolliert,-^ 293 bedeutet schwache, +- f- mittelstarke und +++ vollständige Entfärbung. Herstellung des Bohnen me h les. Zu den Ver- suchen wurden in Alnarp 1920 geerntete Samen von Phaseolus vulgaris verwendet. Um die in den Zellen be- findlichen Enzyme freizulegen, ist es notwendig die Bohnen zu feinem Pulver zu zermahlen. Dies geschah in einer auf verschiedene Feinheitsgrade einstellbaren Kaffeemühle. Gewöhnlich wurden die Bohnen dreimal durch die Mühle geschickt, das letztemal mit feinster Einstellung. Um ein gleichmässig feines Pulver zu erhalten, wird dieses durch ein engmaschiges Sieb geschüttelt. Das Pulver wurde dann in gut verkorkten Proberöhren im Dunkeln aufbewahrt. Zu den Versuchen wurde pro Rohr O.oso gr (auf der Analysenwage abgewogen) Mehl verwendet. Methylenblaulösung. Diese wurde aus Mercks »Methylenblau médicinale» gewöhnlich in einer Konzen- tration von 1:5000 bereitet. Das zur Herstellung der Lösungen und bei den Versuchen verwendete destillierte Wasser wurde durch Destillation aus gläsernen Apparaten erhalten. Donatorlösung. Bei den Versuchen mit Donator wurde als solcher äpfelsäures Kalium verwendet. 346 mg wurden in 10 ccm destilliertem Wasser gelöst und jedes Bohr mit 0,s ccm dieser Lösung beschickt. Pufferlösungen. Bei den Versuchen zur Ermitte- lung der Bedeutung der Wasserstotïjonkonzentration für die Reaktionsgeschwindigkeit wurden 0,i normale Lös- ungen von primärem und sekundärem Kaliumphosphat, Salzsäure und Kalilauge verwendet. Zu den übrigen Versuchen wurde nur eine 0,i normale Kaliumdiphos- phatlösung verwendet und zwar pro Rohr 0,i ccm. In jedem Versuchsrohr befanden sich also: Bohnenmehl 0,oso gr Methylenblaulösung in einer Konzentration von 1: 5000, 0,i ccm 294 Kaliumdiphosphatlösung 0,i normal, 0,i ccm Apfelsäurelösung 0,s ccm, (0,346 gr auf 10 ccm Was- ser) in jenen Röhren, in denen auf Äpfelsäuredehydro- genase geprüft werden soll. Destilliertes Wasser zum Totalvolumen von 1 ccm. Um unnötige Wiederholungen zu vermeiden, sei er- wähnt, dass — falls nichts besonderes angegeben — stets obige Mengen zur Verwendung gelangten. II. Die Einwirkung verschiedener Faktoren auf die En- zymwirksamkeit. Man war sich seit langem darüber klar, dass Wärme, Licht, Feuchtigkeit und Sauerstoff die Haltbarkeit von Samen ungünstig beeinflussen. Auch hat man eine Auf- fassung bekommen, auf welche Art diese Faktoren ein- wirken, nämlich in welchem Grade diese die Atmung beeinflussen können. Je trockener, desto haltbarer die Samen; dies ist ein alter, doch nicht ganz ohne Aus- nahmen geltender Satz. Es hat sich auch gezeigt, dass die Atmung umso geringer ist, je trockener die Samen sind. Je intensiver die Atmungsprozesse im Gang sind, je rascher verlieren auch die Samen ihre Keimfähigkeit während der Lagerung — vorausgesetzt, dass sich diese nicht über eine zu kurze Zeit erstreckt. Es ist sogar dazu gekommen, dass gewisse Verfasser (Quam 190(5) das Vermögen der Samen Kohlensäure abzugeben, als ein Mass für ihre Keimfähigkeit angenommen haben. Der schädliche Einfluss der Feuchtigkeit auf die Halt- barkeit der Samen dürfte auf die hierbei beginnende Atmung, damit zusammenhängendem Verbrauch aufge- lagerter Nährstoffe, sowie Zerstörung von Enzymen bei sekundärer Trocknung und Schrumpfung zurückzuführen sein. Auch erhalten dadurch Bakterien, Schwämme etc. Gelegenheit, sich auf den Samen anzusiedeln. Die Ver- suche über die Bedeutung der Feuchtigkeit werden zu- 295 sammen mit dem Kapitel über Wärme, Licht und Sauer- stoff geschildert. A. Der Einfluss der Temperatur auf die Dehydrogenasen. 1. Das Temperaturoptimum für die Spontanent- färbung und die Äpfelsäuredehydrogenase. Bei allen experimentell-biologischen Untersuchungen ist es von Wichtigkeit, dass die Versuche bei konstanter Temperatur ausgeführt werden. Es war desshalb von Interesse zu erfahren, hei welcher Temperatur die De- hydrogenase-Enzyme ihr Optium haben, um dann eine für die Versuche zweckmässige Temperatur wählen zu können. Ich habe hierzu sowohl die Temperaturkurve für die Spontanentfärbung, als auch für die Äpfelsäurede- hydrogenase untersucht. Nebenbei soll erwähnt werden, dass die Dehydrogenasen gewöhnlich nach der Substanz auf die sie eingestellt sind, benannt werden. Hierbei wird vorausgesetzt, dass die Dehydrogenasen sehr spezi- fisch sind, worauf verschiedene Verhältnisse hinweisen — • eine Frage, die jedoch noch nicht vollständig geklärt ist. Ermittelung des Temperaturoptimums für die Spontanentfärbung. Rohr Wasserbad- In den Thermo- Temperatur (C°) state n eingesetzt Vollständige Entfärbung Zeit in Minuten 1 15° 9,27 12,10 163 2 25° 1,42 3,00 78 3 35° 9,41 10,35 54 4 40° 2,09 2,55 46 5 45° 12,65 1 ,35 40 6 50° 2,48 3,2K 38 7 55° 10,12 11,00 48 290 Ermittelung des Temperaturoptimums für die Äpfelsäuredehydro genäse. Bohr Wasserbad Temperatur (C°) ln den Thermo- staten eingesetzt Vollständige Entfärbung Zeit in Minuten 1 15° 9,30 11,50 140 2 25° 1,46 3,00 74 3 35° 2.47 3,io 23 4 40° 4.22 4,41 19 5 45° 1.« 2,07 18 6 50° 2,52 3, os 16 7 55° 10,io 10,45 26 Fig. 1. Graphische Darstellung der Versuchs- resultate Seite 295 und 296. Spontanabfärbung. Äpfelsäuredehydrogenase. 297 Eine technische Schwierigkeit verhinderte die Aus- führung von Versuchen bei Temperaturen oberhalb 55°. Es zeigte sich nämlich, dass das Hahnfett bei dieser Temperatur schmilzt und dann infolge des starken Va- kuums, Wasser vom Wasserbad ins Versuchsrohr ein- gesogen wird. Die Kurven zeigen jedoch, dass das Optimum so- wohl für die Spontanentfärbung als auch für die Äpfel- säuredehydrogenase zwischen einer Temperatur von 45 — 50° liegt, eine Beobachtung, die mit dem von Ohlsson (1921) für die Bernsteinsäuredehydrogenase in Pferdemu- skulatur gefundenen Temperaturoptimum übereinstimmt. Im Zusammenhänge hiermit kann es von Interesse sein zu erwähnen, dass unbeschädigtes Korn, ohne Rücksicht auf den Wassergehalt, einer Temperatur von 45° ausgesetzt werden kann, ohne einen nachweis- baren Schaden zu erleiden. (Hollrung 1919). 2. Die Enzymresistenz in trockenem und feuch- ten Bohnen mehl gegen hohe und tiefe T emperaturen. Die verschiedenen Dehydrogenasen dürften gegen verschiedene Temperaturen verschiedene Empfindlichkeit aufweisen. Bei den hier gemachten Versuchen wurde die Äpfelsäuredehydrogenase in trockenem Bohnenmehl untersucht. Diese hat sich sowohl gegen hohe, wie auch gegen tiefe Temperaturen als sehr resistent erwiesen. Die folgende Tabelle veranschaulicht dies. Rohr Welcher Wärme ausgesetzt In den Thermo- staten eingesetzt Vollständige Entfärbung Zeit in Minuten 1 Kontrolle 2,47 3,10 23 2 70° während 60 Mi- nuten 3,05 3,24 19 3 100° während 70 Minuten 3,05 3,40 37 298 Das Bohnenmehl wurde bei den Versuchen in einem Thermostaten erwärmt. Im Rohr 2 scheint die Wärme beschleunigend eingewirkt zu haben. Beim Versuch zur folgenden Tabelle wurde Rohr 2 während 30 Minuten einer Temperatur von ca. — 70° ausgesetzt. Diese Temperatur wurde durch Benützung einer Kältemischung von Kohlensäureschnee und Äther erreicht. Rohr 1 war Kontrollrohr. Rohr In den Thermostaten Vollständige F.ntfär- Zeit in eingesetzt bung Minuten 1 9.20 9,34 14 Kontrolle 2 9,03 9,1!» 16 Enzyme in trockenen Pulvern erleiden also, wenn sie während einer halben Stunde einer zwischen -f- 100 und — 70° gelegenen Temperatur ausgesetzt werden, kei- nen grösseren Schaden. • Ganz andere Verhältnisse treten jedoch ein, wenn Wärme resp. Kälte bei Gegenwart von Feuchtigkeit einwirken. Dass die Wärme hierbei einen sehr schäd- lichen Einfluss haben kann, ersieht man teilweise aus der Temperaturkurve, welche eine Hemmung bei Tem- peraturen von über 50° anzeigt. Weiteres ergibt sich aus folgenden Versuchen. Vier Röhren wurden mit je 0,oso gr Bohnenmehl beschickt. Zu zwei hiervon wurde je 0,8 ccm dest. Wasser zugesetzt. Diese beiden und ein Rohr ohne Wasserzusatz wurden in ein Becherglas mit kochendem Wasser ein- getaucht. Nach 5 Minuten kochte die Flüssigkeit in den beiden Röhren mit Wasser. Rohr 1 wurde 15 Mi- nuten. Rohr 2 30 Minuten kochen gelassen, Rohr 3 (Kontrollrohr ohne Wasserzusatz) wurde gleichzeitig mit Rohr 2 herausgenommen. Rohr 4 fungierte als Kontroll- rohr ohne Wärmebehandlung. 299 Rohr In den Thermostaten eingesetzt Vollständige Entfär- bung Zeit in Minuten 1 2,06 5,20 194 2 2,25 6,01 216 3 2,30 3,05 35 4 5,12 5,40 28 Um die Wirkung langsamer und rascher Trock- nung auf feuchtes Bohnenniehl zu zeigen, wurde in Vakuumröhren abgewogenes Bohnenpulver teils durch Zusatz eines Tropfen Wassers, teils durch Enleiten von Wasserdampf in das Rohr befeuchtet und dann bei ver- schiedenen Temperaturen getrocknet. Bei den folgenden Versuchen wurde das Pulver in Rohr 2 und 3 mit einem Tropfen Wasser befeuchtet. Das Rohr 2 wurde bei Zimmertemperatur (ca 18°), das Rohr 3 bei 70° getrock- net. Das Bohnenmehl in Rohr 4 und 5 wurde mit Wasserdampf befeuchtet, Rohr 4 hei 35° und Rohr 5 bei 100° getrocknet. Rohr 1 fungierte als Kontrollrohr. Rohr In den Thermostaten Vollständige Entfär- Zeit in eingesetzt bung Minuten 1 12,55 1,15 20 2 1,01 1,09 8 3 1,16 3,30 134 4 11,23 12,00 37 5 11,17 1,30 133 Es sei jedoch erwähnt, dass eine Bestimmung des Wassergehaltes im Pulver nach der Trocknung nicht vorgenommen wurde. Auch haben sich für die Bestim- mung des Zeitpunktes, in welchem das Pulver fertigge- trocknet war, gewisse Schwierigkeiten dadurch ergeben, dass sich bei den Versuchen, in denen das Pulver mit einem Tropfen Wasser befeuchtet wurde, eine schwach durchscheinende gelatinöse Masse bildete, die nach dem 300 Trocknen zerstossen werden musste. Die rasche Entfär- bung im Hohr 2 erscheint ziemlich unmotiviert. Die Entfärbungsdauer wurde hier auf die Hälfte des Kon- trollrohres herabgesetzt. Dies stimmt mit einer von Kkaus (1877) vor langem gemachten Beobachtung gut überein und erklärt sie auch teilweise. Er fand nämlich, dass wenn Samen, welche einer Vorquellung unterworfen und getrocknet wurden, zur Keimung gelegt werden, viel rascher spriessen als nicht so vorbehandelte. Wollny (1885) hat ähnliche Versuche mit Erbsen, Bohnen, Mais u. a. ausgeführt und ist zu demselben Besultat gekom- men, jedoch mit der Einschränkung, dass die Trocknung langsam geschehen müsse. Basch getrocknete Samen keimten langsamer. Um die Parallelität zwischen Keimungs- und En- zymversuchen zu kontrollieren, habe ich einige Bohnen auf feuchtem Filtrierpapier zur Keimung gelegt. Die Keimung wurde jedoch nach zweitätigem Schwellen unter- brochen und die Samen bei Zimmertemperatur getrock- net. Darauf wurden sie wie gewöhnlich gemahlen und auf Spontanentfärbung (Bohr 1) und Äpfelsäuredehydro- genase (Bohr 2) untersucht. Die in Klammern gesetzten Ziffern gehen die Entfärbungszeiten für daselbe Bohnen- mehl ohne Feuchtigkeitsbehandlung (Kontrollen). Rohr In den Thermostaten Vollständige Entßir- Zeit in eingesetzt bung Minuten 1 2,35 2,51 16 (58) 2 2,34 2. 5s 19 (23) Die auf die angegebene Art mit Feuchtigkeit vor- behandelten Bohnen keimten um 24 Stunden früher als gewöhnliche. Vielleicht spielt der Zustand der Samenschalen bei diesen Versuchen eine gewisse Bolle. Die Schalen sind nach der Vorquellung wahrscheinlich für den Gasaus- 301 tausch und die Feuchtigkeit durchlässiger. Einige Ver- fasser haben dies als Erklärung angenommen. Der Enzymversuch zeigt jedoch, dass die Erklärung haupt- sächlich in inneren Prozessen zu suchen ist. Vor allem muss man sich vorstellen, dass Nährungsstoffe in Lösung gegangen sind, dass Enzyme aktiviert oder mobilisiert wurden und auf Nährungsstoffe eingewirkt haben, die dann bei der darauffolgenden Keimung fertig vorhanden liegen. (Zu grösstem Teil dürfte dies jedoch auf in Lösung gegangene aufgelagerte Nährstoffe zurückzu- führen sein). li. Die Einwirkung “ O) | CTl u+ iO ^ go' ©' U i 20 c. 8 + + + *0 + + + + + o o o e Sj bC— £ CO © S *§ ' bE,o «3 O O © © ~ sc - s . 3 s CS i- - - o CS :« ^ - o 2 C ~z x 'S ~ R s A - 2S £ ' « « S S ^2 .2 O R C ~ CO a S G « Botaniska Notiser 1922 CO O CD O Cl Cl T*1 CD T~4 O'. >c £ ci ^ 36 » « w CT CT ci — ’ 45 CT CO Cl — r— 1 -f ce -r pO — 00* 00 co Cl r— « CT CO CO es CD in 00* oc co CJ CT CM (M CT iO 00 00 50 ' — 1 _ 7.27 7.ôs co Cl CT CM te C/5 co CM «O -r O l- t-* co "D CT Cl T-Î o t"-’ 00* 42 < CT te 00 ‘° Cl t'-* t"-‘ -t* ô : : c £ . 0/ c/ î-i a ■ 'zc c r-1 . : ^ . , 1*5 Z r- c .D o 3 i :i; S c _ C/5 ^ ^ "S H-. rX N l'a belle V. 330 Sorte und Jahrgang Nach 72 Stunden 96 120 144 168 192 216 240 Summe ge- keimter Samen 059—1918 5 7 32 41 10 95 059—1920 11 39 40 6 96 059—1921 10 13 43 27 93 023—1917 8 33 46 10 1 98 023—1918 1 11 62 20 2 96 023—1919 3 37 57 2 99 legen. Was 059 betrifft, so zeigt der Jahrgang 1920 die beste Keimungsenergie; hierauf kommt 1921. Der Jahrgang 1918 ist mit dem Jahrgang 1921 ungefähr gleichgestellt. In der Tabelle VI. wurden die Resultate für die Spontanentfärbung dieser Erbsen zusammen- gestellt. Die Methodik war die gleiche wie für Tabelle IV. Tabelle VI. 023 059 1917 1918 1919 1918 1920 1921 Rohr Nr 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 In den Ther- mostaten:... 2.49 2.52 2.55 2.53 3 03 3 06 3.10 3.13 3.16 3.20 3.25 3.27 Entfärbung erfolgte: ... 3.48 3.51 3.53 3.58 4.08 4.11 3.53 3.56 3.51 3.56 4 03 4.06 Zeit in Minu- ten: 59 59 58 59 65 65 43 43 35 36 38 39 Wie aus Tabelle VI. ersichtlich, spiegelt sich die verschiedene Keimungsenergie der verschiedenen Jahr- gänge in den Zeiten für die Spontanentfärbung wieder. Gleiche Verhältnisse haben sich auch bei Versuchen mit Sommerweizen (Kolben) und Bohnen ergeben. Aus den mitgeteilten Tabellen dürfte deutlich er- sichtlich sein, dass zwischen der Spontanentfärbung und der Keimungsenergie der verschiedenen Jahrgänge eine 331 Parallelität besteht. Wie schon erwähnt, sind in dieser Hinsicht die Tabellen V. und VI. von ganz besonderem Interesse. Dass die längere Spontanentfärbungszeit von Samen mit geringerer Keimungsenergie wirklich auf der teilweisen Zerstörung der Dehydrogenasen und nicht der aufgelagerten Nährstoffe (Donatorsubstanzen) beruht, er- gibt sich aus folgenden Versuchen (Tabelle VII.), bei denen den Röhren Nr. 3 und 4 ein konstanter Über- schuss von Donatorsubstanz — - in diesem Falle O.i ccm 1 molaren Äthylalkohols — zugesetzt wurde. Die Röh- ren Nr. 1 und 2 geben die Spontanentfärbung des glei- chen Materials an. Verwendet wurden die Jahrgänge 1918 und 1929 der eben erwähnten Erbsen 059. Die Methylenblau- menge wurde auf die Hälfte herabgesetzt und beträgt also für jedes Rohr nur O.i ccm anstatt der früher ver- wendeten 0.2 ccm. Wir haben also eine ungefähr auf die Hälfte reduzierte Spontanentfärbungszeit zu erwarten, was die Versuche in Tabelle VII. auch bestätigen. Tabelle VII. Spontan Donator 1918 1920 1918 1920 Rohr Nr 1 2 3 4 In den Thermostaten: 10.15 10.21 11.09 11,19 Entfärbung erfolgte: 10.37 10 38 1 1 .17 1 1 24 Zeit in Minuten: 22 17 8 5 Sollte die längere Spontanentfärbungszeit der älteren Jahrgänge auf einer Zerstörung der Donatorsubstanzen und nicht der Enzyme beruhen, so hätten wir für die verschiedenen Jahrgänge eine gleich lange Entfärbungs- zeit zu erwarten. Wie sich jedoch aus der Tabelle ergibt, ist das Entgegengesetzte der Fall. Die oben zur Parallelität zwischen Keimungsenergie und Spontanentfärbung mitgeteilten Resultate wurden mit Material erhalten, welches heim Versuch auf Papier einen Keimungsprozent von 100 oder nahezu 100 erge- ben hat. Da sich schon die verschiedene Keimungs- energie dieses Materials mit Enzymversuchen beweisen liess, ist zu erwarten, dass die Differenzen mit Material von stark verschiedener Keimfähigkeit noch grösser aus- fallen werden. Leider ist mir nur wenig solches Material zur Verfügung gestanden. Versuche, welche angestellt wurden, um in diesem Punkte Klarheit zu schaffen, haben interessante Resultate ergeben, die jedoch keines- wegs ganz mit den a priori zu erwartenden überein- stimmen. Zu diesen Versuchen wurde eine Serie ver- schiedener Jahrgänge Sommerweizen, Kolben, von Svalöf. verwendet. Der Jüngste wurde 1921, der Älteste 1912 geerntet. Aus Tabelle VIII. ist die Keimfähigkeit und Entfärbungszeit für die verschiedenen Jahrgänge ersicht- lich. Die Entfärbungszeiten stellen Mittelwerte vor. Die Temperatur im Wasserbad betrug 45° C. Jedes Rohr wurde mit O.i gr Substanz und 0.2 ccm Methvlenblau- lösung 1: 10000 beschickt. Im Übrigen war die Metho- dik die gewöhnliche. Tabelle VIII. Jahrgang Keimfähigkeit in °/o Entfärbungszeit in Minuten 1921 100 21 1920 100 22.5 1919 100 24.5 1917 71 32.5 1916 48 34 1915 48 35 1914 48 41 1913 26 43.5 1912 0 13.5 Zur besseren Übersicht sei der Zusammenhang zwischen den erhaltenen KeimungszitTern und Entfär- 333 bungszeiten in obiger Figur graphisch dargestellt. Die innere Ziffernreihe längs der Ordinatenachse gibt die Entfärbungszeit in Minuten (strichlierte Kurve), die äus- sere die Keimfähigkeit in Prozenten an (vollausgezogene Kurve). Die Entfärbungskurve folgt mit wenigen klei- neren Abweichungen ungefähr einer Geraden und zeigt für zunehmendes Alter der Samen eine Verlängerung der Entfärbungszeit, bis einschliesslich Jahrgang 1913, an. Dieser Jahrgang weist eine Entfärbungszeit von 43.5 Minuten und eine Keimfähigkeit von 26% auf. Der Verlauf der Kurve entspricht also bis hierher dem er- warteten. Der nächste Jahrgang (1912) zeigt 0 % Keim- fähigkeit, aber eine unerwartet und überraschend schnelle Entfärbung, welche sogar rascher erfolgt, als die der Jahrgänge mit 100% Keimfähigkeit. Mit anderem Mate- rial, nämlich Concordiaerbsen, wurden ähnliche Resul- tate beim Vergleich von Samen mit 0 und 100% Keim- fähigkeit erhalten. Bemerkenswert ist, dass in den Ver- suchsröhren mit totem Material (bei beiden Sorten) so gut wie augenblicklich eine lebhafte Gasentwicklung (wahrscheinlich Kohlensäure) einsetzt, während man in 4 334 den übrigen Röhren nur eine sehr schwache, gegen Ende des Entfärbungsprozesses beobachten kann. Im Anschluss hieran seien einige von verschiedenen Forschern über Kohlensäureentwicklung an lebendem und totem Samen gemachte Beobachtungen erwähnt. Wie in der Einleitung erwähnt wurde, haben Day und Quam versucht, die Keimfähigkeit durch Messen der abgegebenen Kohlensäuremenge zu bestimmen. Dieser Vorschlag wurde indessen von Becquerel (1904) zurück- gewiesen, da er fand, dass tote Samen mehr Kohlen- säure als frische abgehen. Er konstatierte, dass sich die abgegebenen Gasmengen toten und lebenden Samens wie l.i3 : 0.53 verhalten. Wenn das in den Röhren bei meinen Versuchen entwickelte Gas Kohlendioxyd ist. so bedeutet dies eine Bestätigung der Beobachtungen Becquerels. Weitere Versuche müssen zeigen, dass die rasche Spontanentfärbung mit keimtotem Material von anderer Beschaffenheit ist, als die mit keimfähigen erhaltene. Aus den oben besprochenen Versuchen ergibt sich, dass zwischen der Wirksamkeit der Dehydrogenasen und der Keimfähigkeit wirklich solange Parallelität besteht, solange sich nur, ein wenn auch noch so geringes Kei- mungsvermögen in den Samen vorfindet. Dies bekräf- tigt die Vermutungen, die Lehmann (1922) auf Grund der von ihm über die Einwirkung verschiedener Fakto- ren auf Dehydrogenasen in Samen gemachten Unter- suchungen ausgesprochen hat, dass nämlich die Keim- fähigkeit in einem sehr nahen Zusammenhang mit der Enzymwirksamkeit stehen soll. Die hier wirklich kon- statierte Parallelität bekommt also durch die von Leh- mann gemachten Versuche eine breitere physiologische Basis. Es wäre daher nicht unberechtigt, die jetzt mit- geteilten Untersuchungen über den Zusammenhang zwischen Enzymwirksamkeit und Keimfähigkeit als Aus- gangspunkt für eine Samenkontrollmethode zu nehmen. 335 Dies besonders deshalb, da die Spontanentfärbung nicht nur über die Vitalität der Enzyme, sondern auch dar- über Aufschluss gibt, ob die vorhandenen Nährstoffe sich in einem solchen Zustande befinden, dass sie von den Enzymen bearbeitet und umgesetzt werden können. Die überraschende Erscheinung, dass vollkommen tote Samen Methylenblau in sogar kürzerer Zeit als voll keimfähige entfärben, scheint die Durchführbarkeit der Methode zu erschweren. Es lässt jedoch schon die in den Röhren mit totem Material rasch auftretende Gas- entwicklung auf die Keimunfähigkeit der fraglichen Samen schliessen. Ausserdem lässt die Methode andere Wege zur Klärung dieser Verhältnisse zu, so z. B. durch Verwendung verschiedener Donatorsubstanzen, von deren spezifischen Enzymen man annehmen kann, dass sie durch den Tot der Samen verloren gegangen sind. Zur praktischen Ausarbeitung der Methode sind je- doch fortgesetzte und sehr umfangreiche Versuche not- wendig. Zitierte Literatur. 1. Albo, G„ Sciences physiques et naturelles. 1908. 2. Becquerel, P., Comptes rendus hebd. d. Séances l'Acad. d. Sciences, Paris. 1904. 3. Day. Journ. Chem. Society. 1891. 4. Dimitriewicz, N-, Ueber die Methoden der Samenprüfung landwirtschaftlicher Culturpflanzen. Diss., Leipzig, 1876. 5. Hollrung, M„ Kühn-Arcliiv. Bd. 8. 1919. 6. Hotter, E., Landwirtschaft!. Versuchsstationen. Bd. 40. 1892. 7. Lehmann, J. E., Botaniska Notiser, 1922. Lund 1922. 8. Quam, O., Jahresb. d. Verein, f. angew. Bot. 1906. 9. Thunberg, T.. Skand. Arch. f. Physiol. Bd. 35. 1917; Bd. 40. 1920; Archives intern. Physiol, vol. 18, 1921. 10. Wieland, IL, Berichte d. deutsch. Chem. Ges. Bd. 45, 1912.; Bd. 46, 1913; Bd. 47, 1914. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Tvenne av Eberhard Rosén 1749 beskrivna zoocecidier frân Skâne. Av Otto Gertz. [Mit Zusammenfassung in deutscher Sprache.] De första botaniska arbeten i vart land, soin niera utförligt behandla Skanes flora, äro Johan Leches Pri- mitiae florae scanicae (1744) och Eberhard Roséns Observationes botanicae (1749). Den femärsperiod, inom vilken dessa utkommo, kan med rätta betecknas soin en klassisk epok i Skanes botaniska forskningshistoria, da inom densamma även (aller Linnés berömda Skanska resa (företagen 1749, utgiven 1751). Medan Leches ovan anförda arbete skattades sär- deles bögt av den tidens botanister och lämnade viktiga bidrag tili Linnés Flora suecica, synes detta ha varit i mindre grad fallet med Roséns. Säsom Elias Fries frambäller, blevo liera av demies uppgifter beträffande nyupptäckta eher tidigare endast föga kända växtarter ej uppmärksammade, och Linné citerai- pâfallande sällan Rosén. Förhallandet mellan Linné och Rosén synes ocksâ ha varit mindre intimt — Elias Fries pâstâr tili och med 1: »existabat quidam inter Linnæum et Auctorem (Rosén)... antagonismus» — , vilket kanske förklaras därav, att Rosén s'âsom lärjunge till Linnés store vedersa- kare, den utmärkte anatomen ocb fysiologen Albrecht von Haller i Göttingen, representerade en annan riktning inom vetenskapen än den Linné företrädde. Ett närmare 1 I Prolegomena tilt Flora scanica (1835 — 36), p. X. Se aven Linnés brev till arkiater Bäck, nr. 671 [1749]. 337 Studium av Roséns arbete 1 ger vid banden, att dar be- skrivas tvenne intressanta cecidier, vilka salunda redan hade pâ 1740-talet anträffats i Skane, ehuru de ej voro sasom sadana kända av Rosen 2. Uppgifterna gälla tva i Roséns arbete beskrivna Galium- ocb Campanula- for- mer. Av det förra släktet omnämnes (p. 4) en Galium foliis plurimis linearilms, ramis floriferis brevibus Lin. Svec. N. 116. Semine monstroso, uilloso, subaspero. Iden utförliga redogörelsen förväxten ifrâga, tydligen en Galium verum enligt Linnés nomenklatur, framhaller Rosen som den huvudsakliga avvikelsen fruktens beskaffenhet. Denna beskrives nämligen som ett bär av tva linjers längd, tili formen ovalt och tackt av tätt sittande sträva, vita bar. 1 I Observationes botanicae, vars titel i fortsättningen ly- der: circa plantas quasdam Scaniae non ubivis obvias, et partim quidem in Suecia hucusque non détectas, beskriver Rosen j (p. 5) en Lithospernuim seminibus rugosis, corollis vix calgcem superantibiis. Lin. Sv. N. 152. floribus cœrnleis (= Litho- spcrmum officinale L. ß caerulescens DG.), en växt, som ej härrör frân Skâne ellei det dätida egentliga Sverige, utan frân den lilla ön Hiddense utanför Rügen, och anför i samband därmed ytterligare âtta mera intressanta växter trän denna plats. En närmare redogörelse für uppgifterna ifrâga, vilka üro av intresse sasom de första i litteraturen beträffande Hiddensee, har jag lämnat i en uppsats: Eine übersehene Literaturangabe vom Jahre 1749 über die Vegetation von Hiddensee, offentlig- gjord i Verhandl. d. Rotan. Vereins d. Provinz Brandenburg, LXIII. Jahrg. (1921). 2 De i svensk botanisk litteratur beskrivna zoocecidierna frân fôrlinnéansk tid har jag utförligt behandlat i tidskriften Fauna och Flora 1915, 1916 och 1917. I sistnämnda ârgâng redo- göres für de cecidier, som Linnés vän och gynnare, domprosten Olof Celsius, iakttagit och beskrivit. Ytterligare ett av Celsius uppmärksammat cecidium har jag funnit i dennes â botaniska Institutionen i Uppsala förvarade herbarium — en annan Celsii växtsamling finnes som bekant â Riksmuseum i Stockholm — , dür â sidan 135 uppsatts ett exemplar av Ceraslium hirsutum, viscosum C. G. 41. Ifrâgavarande exemplar âr en Ceraslium vulgatum med de karakteristiska, av Trioza cerastii H. Löw härrörande deformationerna [Houakd: 2335). Botaniska Xotiser 1922 22 I stallet för den ojämna, rvnkiga yta, soin frukten nor- malt företer hos Galium verum, bade den här ett körtel- artat överdrag och saknade varje antydan tili frön. Innan- för bärets köttiga vägg var en mörkgrön, köttig massa med slemmig, sötaktig smak; vatten färgades därav gult. Den beskrivna växtarten, vilken otvivelaktigt är en monströs form av Galium verum ocb redan säsom sadan av Elias Fries omnämnes (Flora scanica, p. 19) - — »fructu subbaccato» — , är i själva verket ett cecidium. Bland de icke fä galler, som uppträda ä Galium verum, träffa de av Rosen angivna karaktärerna in pa cecidiet av Eriophyes galiobius Can. [Houard: 5283]. Detta, som jag pä annat stalle 1 beskrivit som en av nämnda gallkvalster förorsakad »ombildning av blommor tili ett ärtstort, äggformigt, bärigt cecidium», förekommer ej sällsvnt i Skäne. Det har av mig anträffats vid Bings- marken, Näsbvholm, Svaneholm, Perse (Svenstorps soc- ken), Lomma, Hardeberga, Lockarp, Hörbv, Ramlösa. Pälsjö (Hälsingborg) och llerestädes pa sluttningarna av Hallandsäs. Det av Rosen beskrivna exemplaret växte en halv mil frân V. Wrams gästgivaregärd vid stora landsvägen mot Kristianstad, bland buskar. Det andra cecidium, Rosen beskriver (p. 7), bade iakttagits a Campanula Trachelium. Han anför nämligen en Campanula urticae foliis angustis monstrosa Weinman, dar stammen i sin spets utvecklat talrika gyttringar av bladbärande skott. De fä blommor, som här kommit tili utveckling, voro heit smä och försedda med härigt, ofullständigt utvecklat foder. Endast en eller annan normalt utbildad • blomma var förbanden; i allmänhet öppnade sig ej blomknopparna eller gävo därvid upp- bov tili kortare, bla, klocklika blommor. Men tili vida 1 Gertz, O., Skänes zoocecidier. Ett bidrag tili känne- domen om Sveriges gallbildande Flora och Fauna. (Lunds Universitets Arsskrift. N. F. Avd. 2. Bd 14. Nr. 26. 1918. p. 50.) 339 övervägande delen funnos som nämnt icke nagra blom- mor, utan i deras stalle hade utvecklats hariga, bredare eller smalare blad. Av Roséns här anförda beskrivning är det uppen- bart att dänned asyflas cecidiet av Eriophyes Schmardae I-'ig. 1. Galium Mollnyo. Blütengallen von Eriophyes galiobius Can. — Nach C. H. R. v. Schcechtendae: Eriophyiden cecidien. (Zoologica. 24. Band. Heft 61. 1916.) Taf. XXII, F'ig. 7. — Na- türl. Grösse. — Fig. 2. Campanula Trachelium. Vergrünter, durch Eriophyes Schmardae Nal. deformierter Blütenstand. — Nach Scheechtendal, Taf. XXII. F'ig. 6. — 2/3 der natürl. Grösse. Nal. [Houard: 5496], Denna i Sverige mera sällsynt l’örekommande gallbildning utmärker sig genom mer eller mindre utpräglad virescens av blommorna och ab- norm hârighet hos de i dessas stalle uppträdande krusiga, tatt gyttrade bladen; ej sällan är denna förändring av växten förbunden med kladomani i blomregionen. 340 Rosen iakttog den beskrivna a nom ali en hos Campa- nula Trachelium den 12 augusti vid Fâgelsâng pâ en slagen äng. Endast denna fyndort âr mig bekant for ifrâgavarande ceeidium. I Lunds botaniska institutions herbarium ligga tvenne exemplar av en pâ samma satt deformerad »Campanula monstrosa», men dessa tillhöra en annan art, Campanula rapunculoides. Enligt upp- git't pâ etiketterna ha de antrâffats vid Visby pâ Gott- land i juli mânad 1889 (G. Lindberg, J. Ageli). De bâda beskrivna ceeidierna âtergivas â bifogade figurer i reproduktion efter avbildningar i Schlechten- dals stora arbete over eriophyidgallerna. Till sina Observationes botanicae ansluter Rosén en Disquisitio de strage bovilla, en utförlig undersôk- ning over boskapspesten, som pâ 1740-talet hârjade i landet och särskilt svârt hemsökte trakten kring Krislian- stad. Dä Rosen — liksom för övrigt även Linné, som i sin Skänska resa (pp. 71, 399) ägnade stör uppmärk- samhet ât sjukdomen i fräga, »boskaps-stupan», — an- säg den härröra av förtärandet av nägon giftig växt. lämnar han en detaljerad redogörelse för växtligheten i juli mânad â markerna kring Helge â vid Kristianstad. Denna redogörelse är för sin tid särdeles noggrann och ett av de första försöken i värt land att niera frän öko- logisk synpunkt bebandla tloran L Frän de norr om 1 Kanske hör som ett tidigare försök i denna riktning erinras om de uppgifter, som redan Urban Hjäkne meddelat är 1702 angâende vissa vattenväxter i Motala ström vid dess ulflöde ur Vättern (»vid bron mellan kvrkobvn och krogen»). Hjärne omnämner, att dar växa »länga gräs och stjälkar» av polygonum aquaticum, potamogclon, medlapolium [millefolium] aquaticum. skächtegräs, vanned uppenbarligen avses Polygonum amphibium. Polamogeton- och Myriophyllum-arter samt Equi- setum hiemale. Hjärne beskriver även. hur sjöar och dammar kunna igengrundas genom lenliciilus aquaticus, apium aqiiati- cam och polygonum aquaticum. vilka henämningar torde he- teckna Lemna - samt Sium- eller Oenanthe-arlev jämte Polygo- 341 Kristianstad och Näsby utmed Helge â belägna sank- markerna anföras salunda (p. 67) 1 : Atisma Plantago aquatica, Apium graveolens, (Buphthalmum salici folium), Bidens tripartita, Butomus umbetlatus, Conferva reticulata. Inula Puticaria, Galium palustre. Hydrocotyle vulgaris, Senecio paludosus, Lgsimachia vulgaris, Lepidium ruderale, Linum catharticum, Lythrum Salicaria, Mentha arvensis. Myosotis scorpioides. Myosotis Lappula, Myriophyllum ver- ticillatum, Oenanthe fistutosa. Polygonum amphihium, Pep- lis Portula, Phellandrium aquaticum, Ranunculus Flam- muta, Sagittaria sagittifotia, Sparganium erectum, Sium tatifolium, Sium nodiflorum, Sison inundatum, Stratiotes Atoides, Subutaria aquatica och Veronica scutellata. Där- jämte växte här, som Rosen tillägger, säkerligen ännu nagra andra arter. A de tili byn Härlöf hörande, nägot mindre sid- lända markerna pä andra sidan an växte Myrica Gate, Menyanlhes trifolia, Ranunculus Lingua och Utricutaria vulgaris, vilka ej förekommo â den förstnämnda lokalen, samt Phellandrium aquaticum och Ranunculus Flammula. iium amphibiuru, och söker i samband därmed förklara bild- ningen av gungflyn och torv. De anförda uppgifterna har Hjärne meddelat i sitt arbete: Den korta Anledningen til ät- skillige Malm och Bergarters, Mineraliers och Jordeslags sc. efterspörjande och angifwande, besvarad och förklarad. Stock- holm. 1702. pp. 31, 62. Eliuru Urban Hjärne ej gjort sig bekant som botanisk författare, synes ban dock ha omfattat botaniken med stört intresse. 1 sitt Curriculum vitae uppger han, att den berömde författaren tili Chloris gothica, stadsfysikern i Göteborg, Olaus Bromelius, invigt honom i botanikens Studium. En gärd av detta hans intresse var att han är 1699 anlade en botanisk trädgärd pä Kungsholmen i Stockholm, pä den plats dar nu- mera Serafimerlasarettet ligger. 1 Den av Rosen använda nomenklaturen har i följande förteckning ändrats tili överensstämmelse med Linnés i Flora suecica (editio II). Zusammenfassung. In der vorliegenden Abhandlung macht der Verl', den Nachweis, dass zwei von einem Zeitgenossen Linkes, dem berühmten Arzte Eberhard Rosen, und zwar schon im Jahre 1749 beschriebene Pflanzenarten Zoocecidien darstellen. Die betreilenden Angaben, die sich in Roséns Dissertation Obser- vationes botanicae vorfinden, beziehen sich auf Galium verum und Campanula Trachelium. Es handelt sich nach den Unter- suchungen des Verf.-s im ersteren Falle um das Cecidium von Eriophyes galiobius, der an Stelle der Rlüten oder Früchte der Pflanze erbsengrosse, fleischige, behaarte Körper von ei- oder spindelförmiger Gestalt erzeugt, im letzteren Falle stellte es sich heraus, dass die Pflanze durch die charakteri- stischen Gallen von Eriophyes Schmardae deformiert war; der Blütenstand war nämlich hier beinahe vollkommen vergrünt, und die so entstandenen neuen Blätter waren dicht gedrängt und abnorm behaart. Während jene Galle in Schonen allgemein verbreitet ist, kommt diese nur selten vor. Es sind mir aus Schweden nur zwei in dieser Richtung deformierte Exemplare (von Visby, Gottland) bekannt, die sich jedoch auf eine andere Campanula- Art, die C. rapunculoides, beziehen. An die oben erwähnte Abhandlung knüpft Rosen ferner eine Disquisitio de strage bovilla an, eine ausführliche Unter- suchung über die zu jener Zeit in Schweden wütende Viehsucht, und behandelt dabei von ökologischem Gesichtspunkte aus die Vegetation der Sumpfböden in der Nähe von Kristianstad in Schonen, weil er davon überzeugt war, dass die betreffende, liier sehr bösartige Epidemie von irgend einer verzehrten giftigen Pflanze herrühren musste. In der von Rosen beschrie- benen Sumpfvegetation sind 35 Pflanzenarten repräsentiert, die der Verf. in dieser Mitteilung (S. 341) nach der linnaeanischen Nomenklatur anführt. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Algologiska notiser frän bohuslänska kusten. Av Harald Kylin. I nedanstäende rader olTentliggöras nägra iakttagelser rörande algtloran i närheten av Kristineberg i Bohuslän. Iakttagelserna äro gjorda ären 1914 — 1921, under vilka är jag vid upprepade tillfällen vistas vid Kristinebergs zoologiska station tor studiet av havsalgernas utvecklings- historia. — Bland de anförda arterna är Callithamnion scopulorum ny för den svenska kusten. Chlorochgtrium dermatocolax Reinke endofytisk i Rhodomela subfusca oeh Rh. virgata. Arten är ej förut angiven för bohuslänska kusten; den förekommer enligt Svedelius (1901 s. 73) i Östersjön, vid Smäland och Gottland, enligt Hylmö (1916 s. 3) vid Malmö och Varberg. Ectocarpus lomentosoides Pari, epifytisk pa Laminaria digitata i april 1916; med gametangier; endast en gang förut funnen vid bohuslänska kusten ( j fr. Kylin 1908 s. 5). Isthmoplea sphaerophora (Carm.) Kjellm I maj 1921 fan ns denna alg rikligt i Bondhalet utanför Blabergshol- men epifytisk pa Cladophora rupestris; rikt sporangiebä- rande. Enligt Kjellman (1890 s. 82) uppträder denna art ätminstone vissa âr ymnigt. Jag har ej förut träffat den växande vid bohuslänska kusten. Lithosiphon fdiformis (Reinke) Batt. förekom i maj 1921 rikligt som epifyt pa äldre blad av Laminaria saccha- rina; endast en gang förut funnen vid bohuslänska kusten (Kylin 1907 s. 72). Acrothrix gracilis Kylin. Denna art fann jag för första gangen vid Koster och beskrev den da som ny (Kylin 1907 s. 93). I trakten av Kristineberg päträffades 344 den först sommaren 1921; den tvcks emellertid detta ar ha varit allmän pâ de tvâ platser, som av mig sedan mânga âr sa gott soin ârligen besökts för algologiska studier nämligen pâ Mosseberget och omedelbart non* om Flatholmen pâ omkring 15 meters djup. Pâ senare stallet erhölls den i stör mängd. Exemplaren voro svn- nerligen kräftigt utvecklade, de större växlade i böjd mellan 30 — 40 cm; rikt sporangiebärande i juli och augusti. — Ifragavarande art är förutom vid svenska västkusten även funnen vid norska västkusten (Kylix 1910 s. 22) samt vid västkusten av Irland (Cotton 1912 s. 124, tyvärr omtalad under namn av Acrothrix mirabilis ). Sporochnus pedunculatus (Huds.) Ag. Sommaren 1921 anträffades ett par individ av denna art bland Furcellaria fastigiata pâ ett djup av omkring 15 meter omedelbart norr om Flatholmen. Exemplaren voro sporangiebärande (1 aug.). Enligt Kjellman (1890 s. 29) är denna art förut funnen vid Fjellbaeka, Hvalö och Väderöarne. Cutleria multifida (Smith) Grew Sommaren 1921 iakttogos nâgra smä, ännu sterila könliga individ av denna art; endast vid ett tillfälle förut funnen vid bo- huslänska kusten (Kylix 1912 s. 3). Exemplar av den könlösa generationen äro däremot ingalunda sällsvnta. Erythrotrichia carnea (Dillw.) J. G. Ag. funnen spor- bärande ännu i början av Oktober. Porphyra leucosticta Thur. Pâ utsidan av Bläbergs- holmen pâ sädana platser, som äro skyddade mot för stark belysning, är denna art ingalunda sällsynt under juli och augusti mänader; fertil. Den av mig förut som särskild art upptagna P. elongata (Aresch.) Kylin 1907 s. 110 är sannolikt endast en längsträckt form av P. leucosticta. Arten uppgives i regel förekomma under vintern och försvinna under sommaren ( j fr. Rosexvixge 1909 s. 65). Chantransia Thuretii (Born.) Kylin. Denna art före- kommer vissa âr ymnigt, andra är däremot rätt sparsamt. Ännu i Oktober funnen med monosporer och karposporer. Phyllophora membranifolia (Good, et Woodw.) J. G. Ag. Unga cystokarpier förekomma redan i början av Oktober, mogna cystokarpier i december och januari. Callophyllis laciniata (Huds.) Kütz. funnen med cysto- karpier i december och januari. Cystoclonium purpurascens (Huds.) Iviitz. Redan un- der maj börja karpogongrenar och tetrasporangier alt utvecklas. Euthora cristata (L.) J. G. Ag. med cystokarpier och tetrasporangier i juli och augusti. Rhodophyllis bifida (Good, et Woodw.) Kütz. med cystokarpier och tetrasporangier i juli och augusti. Plocamium coccineum (Huds.) Lyngb. med cysto- karpier i augusti. Delesseria sanguinea (L.) Lam. Enligt Svedei.ius (1911 s. 276) infaller befruktningstiden for denna art vid svenska västkusten i Oktober. Vid mina undersök- ningar har jag redan den 1 okt. (1921) funnit mogna spermatier och füllt utbildade karpogongi’enar. I slutel av Oktober börja de hanliga smâbladen redan upplösas; i de honliga smâbladen finnas vid denna tid unga cysto- karpier. De tetrasporbärande bladen börja utbildas i början av Oktober, och en mânad senare limier man unga tetrasporangier dock i regel ânnu ej fyrdelade. Annu i december kan man emellertid iakttaga unga tetra- sporofyll, i vilka reduktionsdelning ej ägt rum. I decem- ber och januari linner man mogna karposporer och tetra- sporer. — Mina iakttagelser överensstämma med de upp- gifter, som Svedelius lämnat i sitt ovan anförda arbete. Delesseria alata (Huds.) Lam. överensstämmer med avseende pâ liden för utveckling av spermatier, cystokarpier och tetrasporangier fullstândigt med Delesseria sanguinea. Delesseria sinuosa (Good, et Woodw.) Lam. Den 2 okt. (1921) fann jag hos denna art mogna spermatier, füllt utbildade karpogongrenar, unga cystokarpier och unga tetrasporangier utan fyrdelning. Redan i mitten av September har jag iakttagit befruktningsmogna kar- pogon. De smâ bladflikar, i vilka tetrasporangierna bil- das, börja utvecklas redan i augusti. Mogna karposporer och tetrasporer finner man i deeember och januari. Odonthalia dentata (L.) Lvngb. funnen med tetrasporer i deeember. Heterosiphonia coccinea (Huds.) Falkenb. funnen med spermatier, \ karpogon och unga cystokarpier i i1 1^ mitten av augusti. Traillieila intricata Batt. Denna arts förekomst vid svenska väst- kusten blev för första gângen av mig omnamnd i en uppsats i Bot. Not. 1916 s. 87; den hade tidigare förväxlats med Spermothamnion ro- seolnm. Den är svnnerligen allmän i Bohuslän, men är ännu ej angi- ven för Halland. Jag har hittills endast anträffat steriia exemplar. Tetrasporangier äro emellertid be- skrivna av Batters (1896 s. 10), men ha va ännu aldrig avbildats; intricata med tet- jag bifogar därför en teckiiiug av dem enligt ett préparât av Batters (Plymouth 10/io 1895), som finnes bevarat i J. G. Agards algherbarium. Callithamnion Hookeri (Dilhv.?) Arescli. Denna art fortplantar sig i tiva ceiierna fmns en Uten regel med s. k. parasporer (j fr. Kylin s. k. hläscell (ifr. Kvlin ^ . . ,, 191« S. 88). - Fürst, too. 19U/ s- 1°3)- Spermatangier eller karpogon har jag aldrig iakttagit hos densamma, men väl tetrasporangier. Dessa före- komma pa samma exemplar som parasporerna. Callithamnion Brodiaei Harv. anträffades i juli 1920 vid Smedjan utanför Kristineberg bland Furcellaria pä omkring 15 meters djup; det funna exemplaret var försett Traillieila rasporer. Traden har tre tetrasporbärande led, det mellersta av dessa bär tvä tetrasporangier, de bäda andra vardera ett. I det översta tetrasporangiet har ännu ingen delning ägt rum. I «vre kanten av de vegeta- mec! karpogon. Arten är tidigare angiven för Väderöarne (Kylin 1907 s. 165). Callithamnion scopulorum Ag. har anträfi'ats i nâgra fâ ex. pâ samma plats som fôregâende art somrarne 1920 och 1921; sparsamt sporangiebärande i augusti. Denna art är ej förut iakttagen vid svenska västkusten, men enligt Aresehong skall den närstaende arten C. polysper- mum finnas dar; den är dock av mig ej anträffad (jfr. Kylin 1907 s. 172). Beträfifande skillnaden mellan dessa bäda arler ma hänvisas tili Börgesens uppgifter (1902 s. 377). Huvudstammen är bos mina exemplar nedtill 150 — 200 ja tjock; Börgesen anger för exemplaren Iran Färöarne motsvarande matt tili 60 — 80 jjl mycket sällan 100 ja. Da emellertid stammen hos de mig föreliggande exemplaren ej är beklädd med rhizoider, har jag bänfört dem till C. scopulonun och ej till C. polyspernum, hos vilken art stammen är rhizoidbeklädd. Plumaria elegans (Bonnern.) Schmitz. Jag bar tidi- gare (1907 s. 172) angivit förekomsten av gonimoblaster hos denna art. De förmodade gonimoblasterna bava emellertid visât sig var hopar av parasporer. Denna art synes vid svenska västkusten föröka sig uteslutande medelst parasporer. Pliiota plumosa (L.) Ag. Ulbildningen av spermalier och karpogon äger hos denna art rum i maj och början av juni. Under samma tid utvecklas tetrasporangierna. Mogna karposporer och tetrasporer kan man linna ännn i juli och augusti. Furcellaria fastigiata (Huds.) Lam. Karpogongre- narne utbildas under augusti och September. Unga goni- moblaster kan man iakttaga redan i augusti, i rikligare mängd i September. Tetrasporangier börja anläggas i augusti, men nagol mer allmänt först i September. I Oktober äger tetrasporangiernas delning rum. Mogna karposporer och tetrasporer finner man i december och januari. Grenar med spermatangier har jag endast sett 348 i deceniber ochjanuari. — Dessa uppgifter överensstämma väl med de uppgifter, som lämnas av Rosenvinge (1917 s. 164) för Furcellaria fastigiata i de danska farvattnen. Polyides rotundus (Gmel.) Grew Redan den 1 aug. liar jag hos denna art iakttagit mogna spermatier, i mit- ten av augusti befruktningsmogna karpogon, och i mitten av Oktober unga gonimoblaster. Mogna karposporer er- hallas i deceniber och januari. Tetrasporbärande indi- vid har jag ej sett vid svenska västkusten. Citerad litteratur. Ratters, E. A. L., Some new british marine algæ. — Journal of Botany, Vol. 34, London 1896. Börgesen, F„ The marine algæ of the Færôes. — Botany of the Færôes, Part 2, Köpenhamn 1902. Cotton, A. D., Clare Island Survey, Part 15, Marine Algæ. — Proc, royal Irish Acad., Vol. 31, Dublin 1912. Hylmö, I). E., Studien über die marinen Grünalgen der Gegend von Malmö. — Arkiv för Botanik, Bd. 14, Stockholm 1916. Kjellman, F. R., Handbok i Skandinaviens hafsalgflora, Stock- holm 1890. Kylin, H.. Studien über die Algenflora der schwedischen West- küste, Akad. Abh., Upsala 1907. . Zur Kenntnis der Algenflora der schwedischen Westküste. — Arkiv för Botanik, Bd. 7, Stockholm 1908. — , Zur Kenntnis der Algen Hora der norwegischen Westküste. — Arkiv för Botanik, Bd. 10, Stockholm 1910. — , Über einige Meeresalgen bei Kristineberg in Bohuslän. - Arkiv för Botanik, Bd. 12, Stockholm 1912. — , Über Spermothamnion roseolum (Ag.) Pringsh. und Tra- illiella intricata Batters. — Bot. Not. Lund 1916. Rosenvinge, L. K., The marine algæ of Denmark Part I — II. Kgl. Danske Vid. Selsk. Skrifter, 7 Række, Naturv. og Math., Afd. VII: 1 — 2, Köpenhamn 1909—1917. Svedelius, N., Studier öfver Östersjöns Hafsalgflora, Akad. Afh., Upsala 1901. — , Über den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea. — Sv. Bot. Tidskr., Bd 5, Stockholm 1911. Botaniska Notiser 1922, Lund 1922. Smärre notiser. Pkhr Bolin. De viktigaste ogräsarternas olika fre- kvens och relativa betydelse som ogräs inom Sverige. Meddelande N:r 239 frän Centralanstalten för försöksväsendet pâ jordbruksomràdet. Underavdelningen för växtodling N:r 1. Det ovannämnda arbetet är väl närmast avsett för Sveri- ges jordbrukare; emellertid bar Förf. här behandlat frägor av stört botaniskt intresse pä ett sädant sätt och kommit tili sä- dana résultat, att det även frän botanisthäll mäste bliva före- mäl för uppmärksamhet. Förf. upplvser, att Centralanstalten förra aret fick sig förelagt att pa kortast möjliga tid söka ästadkomma en utred- ning rörande de frägor, som av arbetets titel angivas. Där- jämte förutskickas en anmärkning, att utredningen blott kun- nat göras summariskt och ej gör anspräk pä att vara utan luckor och brister, »ett förstlingsarbete, som den är, inom ett omräde, som förut bos oss bli vit mycket litet bearbetat». Resultaten sammanfattas i en tabell, dar för 38 ogräs angivas dessas relativa talrikhet i Svdsverige, i Mellansverige, i nedre Norrland, i övre Norrland samt inom landet i dess helhet. Därjämte finnas särskilda siffror angivna för Syd- och Mellansverges västra resp. östra del. Förutom en kort text meddelas för vart och ett av dessa 38 ogräs en helsidesplansch, som med upp tili 10 färger skall angiva artens relativa talrikhet i olika delar av Sverige. Ett första villkor för en utredning är, att materialet, som undersökningen grundar sig pä, visar sig vara füllt tillförlitligt. Om materialet är behäftat med större brister och felaktig- beter, mäste även resultaten, som därur hämtas, bliva miss- visande. Det material, som Förf. här utgätt ifrän, utgöres av om- kring 4,000 svar pä omkring 11,000 tili lantbrukare i heia lan- det utsända frägeformulär. Hur pass vederhäftiga de upp- lysningar, som härur stä att vinna, äro, är ej svärt. att inse. Hur mänga av de 4,000 lantbrukarna tror Herr Bolin kunna skilja pä Avenu fatua och A. strigosa? Förf. drager själv denna sak i tvivelsmäl, men varför dâ göra en karta över dem? Hur mänga ha ej uppgivit Matricaria inodora eller Anthemis arvensis i st. f. Matricaria chamomilla o. s. v. ? 350 Resultatet visar sig ock med sorglig tydlighet à de med- delade kartorna. Pà kartan over M. chamomilla har sàlunda nordvästra delen av Sydsvenska höglandet färgats, under det att Skàne läninats ofärgat betecknande att ifrägavarande växt pà nv. höglandet skulle vara vanligare an i Skâne. Nu har jag, soin under mänga âr sysslat nied jämförande studier över växter- nas fördelning i s. Sverige, gjort ett stört antal anteckningar över floran à kulturstândorter, inoin Femsjö-, Värnamo- och Ringsjötrakten, oinkring 100 st. anteckningar frön vardera om- rädet. Femsjö och Värnamo 1 igga inom den färgade delen av Herr Rolins karta, och här har M. chamomilla i anteckning- arna intlutit 0 resp. 1 gang, under det att i Ringsjötrakten, som {'aller inom Herr Rolins yita, tomma omräde, växten i samma antal anteckningar inllutit 20 ggr. Och i själva verket är arten pä heia höglandet en stör raritet, och dä den nägon gang anträffas, växer den ej pà âkrar utan vid järnvägsstatio- ner, pà tomter o. dyl. I Skäne däremot, liksom i höglandets omgivningar i allmänhet, förekommer växten dock h. o. d. säsom äkerogräs och Herr Rolins karta visar sàlunda raka motsatsen till verkligheten. I Mellansverige torde, enl. vad jag av en i förhällandena dar insatt botanist erfarit, sak- läget ej vara battre. Convolvulus arvensis har i s. Västergöt- land tätt större frekvens än i mell. Skaraborgs län och i mell. Östergötland, vilket är oriktigt. Bromus secalinus är, i mot- sats tili vad kartan visar, betydligt sällsyntare i v. delarna av Smäländska höglandet, dar höstsäden rel. sent kommit i bruk, än i övriga delar av södra Sverige. Och om mänga av kar- torna gäller detsamma; men det anförda torde räcka. Man kan med skäl fräga sig varför Förf. — om han nu ej haft tillfälle att genomgä den vidlyftiga speciallitteratureu — ej ens gjort sig besvär med att begagna de sammanställ- n ingar, som förut finnas, vâra gamla goda landskapslloror? Ur dessa kan den verkliga fördelningen av exempelvis M. chamomilla för södra Sverige âtminstone i grova drag erhâllas. Jämte dessa felaktiga kartor över ett ilertal enskilda ogrâs innehâller uppsatsen kartor, pà vilka liera arter tillsammans inlagts, t. ex »âkerkàlsvâxterna»; Sinapis arvensis, Brassica campestris och Raphanus raphanistrum. Hur därmed det efter- strâvade màlet »att- konstatera de olika ogräsens fôrekomst och frekvens inom landets skilda delar» skall kunna nàs är ofattligt. Regripligt hade varit om Förf. i didaktiskt syfte à en karta summerat materialet für nâgra arter av samma ut- bredningstyp, för att pà sâ sätt fà denna u tredn i ngsty p att skarpare framträda. Men att som har sammanföra art er av heit olika växtgeografisk ställning pâ en och samnia karta är fullkomligt meningslöst. EU försök att fâ vissa växtgeografiska egendomligheter i s. Sveriges flora att framträda är mähända den ätgärden, att i den förut nämnda tabeilen jämföra västra delarna med de östra. Men i sä fall är detta försök föga lvckligt, da genom den raka linje, som Förf. later utgöra gränsen mellan de bäda omrädena, Skäne kommer att sammanföras med det västsvenska järngnejsomrädets fattiga trakter, o. s. v. Det heia avslutas med en geologisk översiktskarta över Sverige; att utgrunda de principer, som legat till grund för denna kartas konstruktion, torde höra tili det omöjliga. Sä- lunda betecknas heia Södermanland med färgen för »kvartär», medan urberget och siluren fâ träda i dagen i Östergötland under det att sydvästra Smäland far kvartärbeteckning. Även om en del av de BoLiNska kartorna heit naturligt kommit att àtergiva vissa — för övrigt förut kända — huvuddrag av verkligheten, sâ vilar det heia dock pâ en lös och ohällbar grund, och jag vill som ett slutomdöme om ifrägavarande arbete uttala den äsikten, att dess förtjänster äro övervägande negativa. Det är beklagligt, att sä stora kostnader och en sâ praktfull ut- styrsel skall ha nedlagts härpä, dä — under nuvarande eko- nomiska läge — pâ mângâriga undersökningar grundade, vik- tiga arbeten ej kunna utkomma eller tili sin omfattning mäste inskränkas av brist pâ medel. F. Hard av Segcrstad. Botaniska Notisers Fond. Dä Lunds Botaniska Förening i december 1918 fattade beslut att igängsätta en insamling tili grundandet av en »Bo- taniska Notisers Fond» skedde detta icke blott för att säker- ställa Notisernas fortsatta utgivande, utan ocksä för att däri- genom ägna Professor O. Nordstedt en hedersbevisning. Tack vare det stöd, som vänner och gynnare av svensk botanisk forskning skänkte denna insamling, künde styrelsen pâ 50 àrs- dagen av Professor Nordstedts redaktörsskap av Notiserna — den 7 dec. 1920 — till honom överlämna ett belopp av nägot över 8,000 kr., vars ränteavkastning skulle disponeras för tidskriftens utgivande. Professor Nordstedts önskan att räntan â denna summa skulle läggas tili kapitalet och fonden 3 52 i sin helhet förvaltas av föreningen godkändes tacksamt av styrelsen. Den sâlunda âstadkomna penningfonden i förening med ökat statsbidrag bar nu — sedan Professor Nordstedt fran och med 1922 överlätit Botaniska Notiser pâ Lunds Botaniska Förening — möjliggjort tidskriftens utgivande av föreningen. Bedovisning för de medel, som influtit till Fonden läm- nas bar nedan: Afzelius, K., 5: — ; Ablfvengren, F., 25: — ; Ahrenberg, D. T., 15: — ; Allmänna Svenska Utsädes A.-B., Svalöv, 2.500: — ; Aim, C.. 10: — ; Almgren, K., 25: — ; Almquist, E., 20: — ; Ambrosius. J., 10: — ; Andersson, C. W.. 5: — ; Andersson, G., 5: — ; Andersson, K„ 10: — ; Anonym, 10:—; Anonym, 100: — ; Arnell, H.. 10: — ; Arrhenius, A., 20: — ; Aulin, Fr. B.. 5: — ; Baarenheim. M., 10: — ; Borge, W., 10: — ; Bergström, J., 25: — ; B— g, O., 5:—; Binning, A., 5: — ; Birger. S., 50: — ; Bliding, C. , 15: — ; Blohm, G., 5: — ; Boréus, B., 15: — ; Botaniska Sek- tionen av Naturvetenskapliga Studentsällskapet, Upsala. 50: — ; Brunnander, H., 5: — ; Brundin, J. A. Z., 5: — ; Bruun, H., 10: — ; Bundsen, G., 5: — ; Bäcklin, E., 10: — ; Bäcklund, 5: — ; Bôôs, G., 5: — ; Dahlgren, O., 20: — ; Danielsson, D., 25: — ; Du Rietz, G., 10: — ; Dyring, J., 20: — ; Edstrand, R., 50:—; Egerstéen. P., 10: — ; Emilsson, G., 10: — ; Enander, S. G., 300: — ; Engstedt, In. 30: — ; Ericsson, J., 5: — ; Ericson. Joli., 5: — ; Eriksson, M., 5: — ; Flâner, I., 5: — ; Flensburg. F. W.. 10: — ; Flodérus, B., 25: — ; Florell, 5: — ; Florin, R., 5: — ; Fridlund, Hj., 5: — ; Fries, E. Th., 100: — ; Fries, H., 10: — ; Fries, Rob.. 200: — ; Fries. Thore C. E., 20: — ; Friesendahl, A., 10: — ; Frödin, J., 25: — ; Gertz, O., 50: — ; Gullander, 5: — ; Gustafsson, C. E., 100:—; Gârdstam, G. A., 5: — ; Halden, B., 10: — ; Hallqvist, E., 5: — ; Hammar, M. och H., 5: — ; Hammarsten, O., 10: — ; Hamner, J. W., 50: — ; Hansson, F., 5: — ; Hedin, S. C., 10: — ; Hesselman, H., 10: — ; Hoeg, Ove, 10: — ; Holmberg, O. R., 50: — ; Holmboe, J., 25: — ; Holmgren, B., 25: — ; Holmström, O. T., 10: — ; Holmgren, V., 25: — ; Holtz- berg, J., 10: — ; Huitfeld-Kaas, J., 25: — ; Hultberg, A., 5: — ; Hylmô, D. E., 10: — ; Hwass, T., 25: — ; Hàkansson, G., 5: — ; Hôgrell, B., 10:-; Ingvarsson, F., 10: — . Janson, H., 20: — ; Johansson, A., 5: — ; Johansson, K., 100: — ; Johansson, L.. 10: — ; Johansson, N.. 5: — ; Juel, O., 20: — ; Jungner, R., 20: — ; Jâderholm, E., 25: — ; Jägerskiöld, L., 10: — ; Jorgensen, E., 20: — ; Jörstad, 20: — ; 353 Karlsson, A., 5: — ; Karlsson, H., 5: — ; Karlsson, Hj., 25: — ; Karnell, 5: — ; K., E., 5: — ; Kindberg, H., 20: — ; Kinnander, C, 5: — ; Klincke, W., 5: — ; Kock, J, 5: — ; Kosmo, E., 25: — ; Krok, T., 10: — ; Kylin, H., 25: — ; Köhler, O., 25: — ; Lagerheim, G., 5: — ; Lagerholm, J., 10: — ; Lagerwall, B., 25: — ; Larsson, N. A , 25: — ; Laurent, V., 5: — ; Lidman, G., 50: — ; Liljedahl, A., 5: — ; Lindell, E., 5: — ; Linders, J,, 50: — , Lind- man, C. A. M, 10: — ; Lindman, S., 10: — ; Lindström, A-, 100: — ; Linnell, S., 5: — ; Ljungdahl, H., 10: — ; Lundberg, 5: — ; Lund- berg, C., 5: — ; Lynge, B., 20: — ; Löfvander, K. L., 50: — ; Malmberg, C., 5: — ; Malmström, C., 10: — ; Marklund, E., 10: — ; Matsson, R , 5:—; Medelius, E., 10: — ; Medelius, S., 20: — ; Melin, E., 10: — ; Molér, W., 10: — ; Murbeck, Sv., 50: — ; Müller Aspegren, H., 10: — ; Möller, A., 5:—; Möller, Hj., 25: — ; Möller, V., 10: — ; Mörner, C., 25: — ; Neander, G., 30: — , Nilsson, A., 10: — ; Nilsson-Ehle, H., 200: — ; Nordenson, E., 5: — ; Nordqvist, 50: — ; Norlind, V., 10: — ; Olsson, E., 50: — ; Olsson, O., 50: — ; Omang, S. D, F., 20: — ; Oswald, H., 20: — ; Palmér, 100: — ; Petrén, C., 50: — : Petrén, E., 10: — ; Persson, A. O., 5: — ; Pleijel., C., 25:—; Porat, C. O. von, 25: — ; Printz, H., 25: Rbg. 5: — ; Rosén, Th., 10: — ; Rosenius, P., 10: — ; Roth, A., 10: — ; Rönnblad, E., 5: — ; Sager, E., 100: — ; Samuelsson, G., 25: — ; Schalm, H., 10: — ; Schotte, G., 20: — ; Segerström, A. L„ 5: — ; Sernander, R., 50: — ; Simmons, H. G., 50: — ; Sjöblom, N., 5: — ; Sjögren, J., 5: — ; Skottsberg, C., 10: — ; Skoug, H., 5: — ; Skârman, J. A. I)., 10: — ; Stenholm, 5: — ; Sterner. R., 10: — ; Svedelius, N., 30: — ; Swed- berg, 5: — ; Svensson, H., 10: — ; Svensson, K., 5: — ; Svensson S., 25: — ; Sundqvist, M., 5: — ; Söderberg, E., 5: — ; Turesson, G., 25: — ; Täcksholm, G., 5: — ; Wallgren, E., 5: — ; Weibullsholms Växtförädlingsanstalt. Landskrona, 2,500: — ; Wends, V., 5: — ; W-g-n, G., 10: — ; Wibeck, E., 20:-; Wilke, Aug., 25:—; Wille, N., 50:—; Vinge, A., 10:—; Wolf, Th., 10:—; Zetterström, H., 5: — ; Örstedt, G„ 10: — . Summa kr. 9,240: — . Lund den 20 november 1922. A Lunds Botaniska Fôrening vâgnar: John Frödin, Kassör. Gâte Turesson, Sekreterare. Botaniska Notiser 1922 23 354 Doktorsdisputation. Den 13 dec. 1922 disputerade Fil. lie. Göte Tlhesson for filosofisk doktorsgrad vid Lunds universitet pâ en botanisk avhandling med titeln: The genotvpical response of the plant species to the habitat. Bokkataloger i BOTANIK, ZOOLOGI, Entomologi, Topografi, Skönlitteratur m. m. utkomna och sän- das gratis och franko. Uppgiv vilket änine som intresserar. Lengertz’ Antikvariat-Bokhandel, St. Grabrödersg. 13, Lund. BotaiiLska Notiser for cir 1923 kostar vid prenumeration â posten tiler direkt hos utgivaren 9 kr„ i bokhundeln 11 kr. Till dem, som för närvarande äro prenumeranter direkt hos utgivaren. utsändes första haftet för nästa âr mot postförskott â 9 kr. INNEHÂLL. Sid. Lehmann, Jörgen, Über die Einwirkung verschiedener Faktoren auf Oxydationsenzyme im Samen von Pha- seolus vulgaris. Ein Beitrag zur Kenntnis der De- hydrogenasen 289 Gkapengiesseb, Sten, En blick pâ Holmöarnes Hora 313 Df Rietz, G. Einar, Flechtensystematische Studien. II. Lep- togium Sernanderi n. sp. und einige verwandte Arten 317 Tl hesson, Göte, Über den Zusammenhang zwischen Oxy- dationsenzymen und Keimfähigkeit in verschiedenen Samenarten 323 Gf.rtz, Otto, T venne av Eberhard Rosén 1749 beskrivna zoocecidier frân Skäne 336 Kylin, Harald, Algologiska notiser frân bohuslänska kusten 343 S mär re notiser 349 Pehr Bolin. De viktigaste ogräsarternas olika fre- kvens och relativa betvdelse som ogräs inom Sverige (référât av F. Hârd av Segerstad) 349 Botaniska Notisers Fond 351 Lund, Carl Blonis boktryckeri. 14/i2