2 örat re ae 


RA a LINSER ST FORE -0=000-0 00-00 se FFV 


FE S 2 = - star 


PR 
SPEER = 5. 
8 GERD : 5 - 
PTA ra je rr 
KIs SE SER FOT 
- SATS 


AR ÄRE a ASAT 
Sa 


KITSSESSEREE 


FFL Srrirsreg 
AS 


MSS 


BOTANISKA UTFLYGTER. 


EN SAMLING 
AF 
STRÖDDA TILLFÄLLIGHETS-SKRIFTER, 


ELIAS FRIES. 


ANDRA BANDET. 


STOCKHOLM, 
ZACHARIAS HAEGGSTRÖM, 1852. 


a 


Error rö 


PÅ 


HANS KONGL. HÖGHET 
SVERIGES OCH NORRIGES ARFFURSTES 
HERTIGENS AF UPLAND' 


PRBANS GIUSTAR OSCARS 


GRAF 


DENNE DET SANNAS OCH SKÖNAS, NATURENS OCH BLOMMORNAS 

VÄNS, SOM I LIFVET GODHETSFULLT LYSSNADE TILL VÅRA UT- 

FLYGTER OCH HEDRADE DEM MED NÅDIGT BIFALL, NEDLÄGGES 
VÖRDNADSFULLT DENNA RINGA BLOMSTERKRANS 


AF 
DEN DJUPT SÖRJANDE 


FÖRFATTAREN. 


TARJÖR JOV 


SAL TTAA PROLAAOV HDO är 


KVA JINEN AROLTANT 


”å FR i SN pv PL TO EE ÄR pr 
År Eb / AV SIV lär 


re ENDA ORG BEN 


FÖRORD. 


- På uppmaning af den förklarade Furste, hvilken sin älsklings 
plötsliga frånfälle Svenska folket nu begråter, öfverlemnas härmed 
till allmänheten fortsättning af Författarens redan A843 utgifna 
Botaniska Utflygter. För wvetenskaps-idkaren är det en icke ringa 
förlust, att till modersmål ega ett föga spridt och i lärda verlden 
nästan obekant språk, hvarigenom icke blott utgifvandet af veten- 
skapliga arbeten på detsamma (under annan form än läroböcker, hvil- 
ka likväl sällan innehålla något eget och sjelfständigt) vanligen är 
förenadt med förlust, utan de tillika i litteraturen oftast blifva för- 
bisedda, då likartade från Paris och London inom halfåret äro spridda 
öfver hela Europa. Endast derigenom, att en Skandinavisk veten- 
skaplig litteratur på modersmålet uppblomstrar, såsom redan skett i 
de historiska vetenskaperna, kunna dessa olägenheter afhjelpas; hade 
Linnes Amcenitates Academice och öfriga Svenska Naturforsköres 
skrifter varit utgifna på modersmålet, skulle detta i sin mån både 
höjt nationella bildningen, och främmande folk, måhända, tvingats 
lära vårt språk. 

Författaren häraf har nedlagt sina nära 50:åriga forskningar 


? flera och wvoluminösa arbeten på främmande språk; men nu vid 


lifvets afton önskade han meddela åtminstone resultaterna deraf på 
fäderneslandets. Detta beror likväl på en vigtig omständighet, om 
Svenska Allmänheten will läsa de samma, helst sedan årens tyngd 
måste nedtryckt framställningens liflighet, och många ungdomsbilder 
förbleknat. Men om blott allmänhetens uppmärksamhet och intresse 
vandes att fästa sig på dessa ämnen, tveka vi knappt, att man skulle 
finna naturens skapelser lika lärorika som diktens. Naturen är en 
personlighet, som vinner på närmare bekantskap; under umgänget 
med den samma fylles själen med så många föremål för undersök- 
ning och begrundande, att tomhet och ledsnad försvinna ur lifvet, 
och att de vanligen sökta tidsfördrifven betraktas som tidsspillan. 

Uti de tvenne nu utgifna banden äro företrädesvis upptagna 
afhandlingar af mer allmänt innehåll; de för de följande bestäm- 
da äro af mer praktiskt, såsom nya bearbetningar af Förf. upp- 
satser öfver Rost och brand på växter, Ätliga Svampar, Pilslägtets 
vigt för landthushållningen o. s. v., jemte öfversigt af Fäderneslan- 
dets vegetativa produktions-förmåga; men, för att förvissas, att ut- 
gifvandet deraf kan ske utan förlust, åtföljer denna del en sub- 
scriptions-anmälan å hela samlingen. 


Upsala, Oscarsdagen 1852. 


11. 
12. 


INNEHÅLL. 


Helsning till de Skandinaviska Naturforskarne 


vid deras möte i Stockholm 4854 . . . . . sid. 
Berzelii minne » 
Om Naturens” perfectibilitet: > =. > > sms » 
Bidrag till Skandinaviska vegetationens historia 
piter Rullstensperioden . «. cs ss soccer, fe » 
Om Växternas Svenska namn . . .» .s - +» » 
Bidrag till Svenska växtnamnens historia . . » 
Om slägtskap och frändskap i naturen såsom 
SrundvälkförsVaxtsystemet Cs so. oc Po » 
Hvilka växter äro de fullkomligaste? = =. . . » 
Några ord öfver slägt- och artbegreppen inom 
EUT” ART RNE SRA IST NE EN EN okt dr RAA 
Anlagen till ett kommande års fruktbarhet . . >» 
Väderlekens inflytande på Växtkulturen 4844 oo. «. » 
Öfver Potates-farsotens orsaker . . . . . . » 
Öfver Växtarternas TfÖTADdTIngAR fee er et Se DA 


Carl von Linnés anteckningar öfver Nemesis 
SIE SA SEN ve rr NE eka i 


4101 


1414 
461 


185 
217 
237 
245 
269 


299 


RÄTTELSER ocE TILLÄGG. 


Rad. — Står: 


ALBS: 
VÄXTERNAS 
ZEthereas 
Struss 
Klänn 


AT I allmogespråket kallas Wallmon Wallmoga, hvaraf öfver- 
ensstämmelsen med det Lett. Maggon klarare faller i 


Kanopel (vanligare Konopel) 


Tillägg: Frier af Mesog. Frius, köld. 


Sid. Z 
69 4 VÄXTERNES 
kli 8 ZEtherias 
— 43 Itruss 
— 48 Klonn 
Od 
ögonen. 
ANA 24 Kanopal 
424 
424 19 noluierim 
437 22 börja 
478 22 (asa) 
200 5 mästare 
245 24 än 
235 12,13 Kenia 
236 10 Hagtornsärter 
244 25 lysa 
249 22,26 Morre 


272 


42 Odontiter 


noluerim 

böja sig 
(asci) 
mästrare 

är 

Kerria 
Hagtorusarter 
glänsa 
Morren 
Odontites 


HELSNING TILL DE SKANDINAVISKE NATURFOR- 
SKARNE VID DERAS MÖTE I STOCKHOLM 1851. 


M. H.! 


Genom den Mans frånfälle, som var vår borne Ordfö- 
rande ”), har i dag blifvit uppdraget åt en svagare tolk att 
helsa Eder välkomne till de Skandinaviske naturforskarnes 
nu öppnade sjette möte — och särskildt hembär jag vår 
tacksamhet till de främmande gäster, som ej skylt vägens 
mödor, för att deltaga i detsamma. Vi hafva denna gång 
sammanträdt ett år sedaare än vid förra mötet blef beslutadt. 
Ty ingen af oss kunde väl ana, då vi för fyra år sedan 
lustvandrade vid Sorgenfrie, då vi sist skildes från den väna 
Danska stranden, att inom ett halft är krigets oro och fasor 
skulle hemsöka det fridsälla landet. Med lifligaste deltagande 


hafva vi följt våra bröders hårda strider; med brödrakärlekens 


") Herr Friherre Berzelius. 


oc 
= 


fullhet hafva vi fröjdats vid deras hjeltemodiga segrar; af vårt 
innersta hjerta lyckönska vi dem och oss sjelfva till den äro- 
fulla freden. Mellan vapnen måste de vetenskapliga idrotterna 
hvila; vårt möte måste inställas till lugnare tider. Måtte nu 
med freden ett nytt segersällt tidskifte inträda äfven för Na- 
turvetenskaperna, som med skäl kunna kallas banérförare för 
fredens yrken. Ty naturvetenskaperna hafva icke blott utvid- 
gat våra utsigter öfver hela verldsbyggnaden, klarnat våra be- 
grepp om naturens lifsandar och derigenom öfver samtliga 
det faktiska vetandets forskningsfält, utan tillika frammanat 
en ädlare tidsanda, hvilken, i motsats till en förgången tids, 
högre uppskattar en för menskligheten fruktbärande och väl- 
signelserik verksamhet än tomt prål, sorglös njutning och er- 
öfringskrigens förstörande våldsbragder. De äldre bland oss 
minnas väl den tid, då man i ett förnämt sällskap knappt 
kunde tala om andra naturföremål än ridhästar och jagthun- 
dar; huru olika nu här i Sverige, alltsedan den store Härfö- 
raren genom Landtbruks-Akademiens stiftelse adlade fredens 
yrken. Såväl härigenom som genom de oberäkneliga nya 
bjelpmedel, naturvetenskaperna beredt åt industrien, helso- 
vården och alla samhällets häfkrafter, kunde de sägas redan 
upphunnit sitt närmaste mål; men de hafva ännu en annan 
högre sida, mensklighetens andliga lyftning och sedliga föräd- 
ling. Endast dessa kunna till mensklighetens båtnad lösa sam- 
tidens stridsfrågor och fredstifta mellan de dunkla fiendtliga 
makter, som nu uppröra samhällets djup; ty ingen doetrin, 


ehuru subtil, endast sinnlig erfarenhet kan återföra den be- 


5 
dragna sinnligheten till rätta vägen. Derföre bör närmaste 
målet för våra ansträngningar nu blifva, att bereda naturve- 
tenskapernas högre sanningar inträde i allmänna bildningen 
och praktiska lifvet, framhålla naturens stränga lagbundenhet 
och det oskiljaktiga sambandet mellan den physiska och mo- 
raliska verldsordningen. Ty naturen är icke blott mensklig- 
hetens första, utan ock rikaste bildnings-skola; dess innehåll 
blifver för alla åldrar outtömligt, ty ännu efter tusen år skall 
den, i enlighet med Seneca's förutsägelse ”), erbjuda nya, 
okända hjelpmedel till mensklighetens framåtskridande — och, 
ju längre vi framskrida, desto mer vidgas fältet för nya fram- 
steg. Alla tiders historia vittnar ock, att menskliga kulturens 
framsteg gått i jemnbredd med naturvetenskapernas. Och, 
då egoism, dogmatism, scepticism förmörkat och förvillat fol- 
kens sinnen, har menskligheten ånyo måst börja i naturens 
skola och söka freden i dess sköte. 

Men vid denna återseendets högtid, som alltid mäste 
vara kär för förvandta sinnen och idkare af närbeslägtade 
forsknings-arter, stämmas våra känslor till högre allvar, då vi 
erinra oss, hvad vi aldrig kunna förgäta, våra gemensamma 
förluster under den sist förflutna tiden. Ty hvart vi blicka 
omkring o$8s, sakna vi i vår krets de män, som voro våra 
sjelfskrifne anförare, våra mötens stiftare och själ, Berzelius 
och Örsted, att förtiga många andra, om vetenskaperna högt 


förtjente män. Dessa lysande stjernor, som spridde sin glans 


”) Nemini post mille annos nato deerit occasio nova observandi 


Å 


öfver vår förening, hafva nu slocknat, dessa vänliga stämmor, 
som uppmuntrade och varnade de yngre och oerfarne, hafva 
nu förstummats; icke Svea blott och Dana sörja de store hä- 
dangångne, utan hela den bildade verlden deltager i vår för- 
lust. Ty Naturvetenskaperna äro kosmopoliter, hvarje deras 
framsteg är den med hvarje sekel rikare mensklighetens ge- 
mensamma arf. Må under den djupa saknaden vi ändock 
glädjas, att desse män lefvat och verkat bland oss. Ty det 
folk, som ej tillegnar sig naturvetenskapernas framsteg, åter- 
vänder derigenom till barbari; redan stillastående under allmänt 
framåtskridande är tillbakaflyttning. Det folk, som skyr upp- 
offringar för vetenskapernas mål och kulturens utbredda her- 
ravälde, missvårdar sin egen ära, hvarje nations lifskraft. — 
Det var en tid, då Norrmän och Danskar beherrskade Nor- 
dens haf, det var en annan tid, då Svenskarne gällde högst 
på Europas valplatser; styrkans och våldets tider hafva dock 
nu försvunnit; men den, som kan ridderligt slåss (och att den 
kraften ännu ej är utdöd i Norden hafva nyligen Danas söner 
visat), han kan ock tänka och handla stort och ädelt, han 
eger ock mod till sjelfuppoffring för ett högre mål. Vi lefva 
nu, för att tala i geologisk stil, i naturvetenskapernas for- 
mations-period, och skall nu icke vårt namn bland folken 
spårlöst försvinna i tidens flod, måste vi häfda våra veten- 
skapliga anor och frejda vårt namn på forskningens fält. Vi 
få icke under smärtan öfver våra förluster misströsta om Na- 
turvetenskapernas framtid, ty, då vi ega ett högre löfte, att 


sående och skärande icke skall upphöra i den yttre naturen, 


hoppas vi ock, att biand oss det unga, friska skall uppväxa 
ur förgängelsen. Det är endast den förgängliga delen, som 
måste återgälda naturens lån; men de store lärarnes ande skall 
fortlefva odödlig i de sanningar, de tydt, och hvila pånyttfödd, 
den sanna metempsychosis, öfver deras lärjungar i Norden. 
Och till frammanandet af dessa yngre krafter torde just dessa 
möten blifva ett verksamt medel; flera af de unge män, som 
vi här i dag se församlade, hafva redan eller skola snart, ef- 
ter hvad vi alle hoppas, häfda Naturvetenskapernas redan se- 
kelgamla anor i Norden. Vi ega derför en borgen i den kär- 
lek och hulda vård, hvarmed såväl Naturvetenskaperna som 
särskildt våra möten omhuldas af Skandinaviens Konungar — 
och för Sveriges nu församlade Ständer kan jag icke under- 
låta att vid detta tillfälle betyga Naturvetenskapernas tack- 
samhet för den frikostighet, dem blifvit bevisad. Det blir 
en outplånlig förebråelse för deras idkare, om de icke söka 
efter bästa förmåga emotsvara sin Konungs och sina medbor- 
gares ädla afsigter. 

Säkraste vägen till detta måls vinnande, liksom värdiga- 
ste sättet att fira de store hädangångnes minne, är att sam- 
vetsgrannt följa den föresyn, de lemnat, och troget vårda 
skördarne af deras rika utsäde — samt, så vidt krafterna 
medgifva, öka och fullfölja hvad dessa Mästare börjat. Vill- 
koret för allt framskridande är continuitet, sammanlänkande af 
det nya med det redan gifna; genom blott jagande efter det 
nya, genom tvära afbrott, genom sjelfviskt lösslitande från den 


fastställda utvecklingsbanan vinnas inga nya varaktiga skatter 


& 
för vetenskapen, utan förskingras endast det rika arfvet. Vi 
få icke försmå äfven det ringaste, för mängden obetydliga, 
ty ingen länk i den Eviges verk är utan 'betydelse. Liksom 
staten måste vårda den ringaste af sina medlemmar, får ve- 
tenskapen icke försmå den minsta af forskningens detaljer. 
Vi få icke i våra beräkningar bortkasta oändligheten, blott 
för att få summan rigtig. Med stormande hand, med tita- 
niskt öfvermod, som, sjelfviskt hyllande sina s. k. högre idéer, 
föraktar den mödosammare, enskilda forskningen, brytes al- 
drig inseglet öfver det fördolda i naturen, utan endast genom 
undergilvenhet för dess eviga lagar, genom samvetsgrann un- 
dersökning och redlig sanningskärlek, Vår väg går hvarken 
genom speculationens öknar eller abstractionens tomma rym- 
der, utan genom induction från en närvarande, lefvande verk- 
lighet; endast genom nya rön, under högre villkor kunna wvi 
såväl hoppas förklaring af naturens mysterier som skåda ska- 
pelsen i ett renare ljus. På detta sätt hafya många fordna 
qualitates occulte redan upplöst sig till enkla, klara, bestämda 
naturlagar. Men huru Jångt vi än framtränga, ligger alltid 
framom oss ett outforskligt fjerran, förnimma vi, huru in- 
skränkt och svag vår förmåga är att fatta den makt och 
vishet, som ur intet frambragte allt och fasiställde för evig- 
heter en orubblig physisk och moralisk verldsordning, genom 
sjelfverksamhet fortskridande till allt skönare förklaring. Det 
högsta, ursprungliga, skapelsens upphof och härd, ligger utom 
all erfarenhet, följaktligen utom vår vetenskaps gränser: Vi 


måste försaka hvarje försök att fylla denna klyfta genom 


Få 
é 


dialektisk spetsfundighet, med dunkelt ordsvall, som endast 
med en mystisk slöja öfverskyler det omätbara djupet celler 
i poötiskt skimmer kläder de kala fälten i vårt vetandes obe- 
kanta land. Vi få icke å andra sidan endast sorglöst svärma 
kring i blomsterverlden och förirra oss i naturens labyrin- 
ther, icke isolera oss till ett ofruktbart, blott contemplatift 
vetande, utan söka det enkla, empiriskt vissa, för mensklig- 
"heten och samhället fruktbärande. Utan att derföre misskän- 
na värdet af andra forskningens vägar, blir det alltid ett miss- 
tag al oss, om vi sammanblande hvad vi under vissa lyckliga 
stunder anat och diktat med det, vi sett och erfarit; faktisk 
sanning och begreppets: klarhet äro inom vårt lag snillets 
och smakens pregel. Icke behöfver derföre vårt vetande va- 
ra en oordnad massa af enskildheter; men de idéer, vi hylla, 
måste blott ordna och sprida ljus öfver hvarje länk i vårt 
vetandes kedja. Vi må tillika öppet erkänna, att alla våra 
systemer, ehuru nödvändiga för vår inskränkta fattningsför- 
måga, endast äro uttryck af hvarje tids mer eller mindre kla- 
ra uppfattning af naturen, hvilka en rikare forskning skall 
utvidga, omgestalta, sönderspränga. De stora snillegåfvorna, 
som bryta nya banor, äro ep skänk ofvanifrån, men hinna 
aldrig målet utan - undergifvenhet för -Naturvetenskapernas 
nämda grundlagar; de stora upptäckterna, förbehållna åt na- 
turens Söndagsbarn, äro icke något tillfälligt, utan den mog- 
na frukten af forskningens stilla och obemärkta tillväxt.  Ef- 
ter dessa grundsatser hafva de store hädangångne lefvat och 


verkat; genom dem hafva de tydt så mången naturens gåta 


ö 
och beredt oss så många nya hjelpmedel till ytterligare fram- 
steg. Endast på denna väg lyckades det Berzelius att fram- 
visa en orubblig lag äfven i de stelnade massornas bildning 
och Örsted att frammana «anden i naturen«. 

Mine Herrar! Hvad jag här haft äran anföra, är för Eder 
icke något nytt eiler obekant; men i denna stund har jag an- 
sett mig offentligen böra uttala vår trosbekännelse, att man 
icke af oss eller våra möten må vänta och fordra, hvad vi 
ej kunna eller böra lemna. Oss tillkommer icke lagstifta för 
Naturen, vi votera inga Riksdagsbeslut för vetenskapen, utan 
väcka endast nya frågor till närmare undersökning, angifva 
endast luckorna i våra kunskaper till närmare begrundande. 
Det är ett obemärkt utsäde, hvilket vi först i en framtid kun- 
na hoppas mogna till skörd. Lugnt och obemärkt tillväxer 
allt i naturen; hvarje ny idé till dess förklaring måste, innan 
den fullväxt framträder som en makt i vetenskapen, länge 
dia modrens bröst. Hvilken är då vinsten för dagen af våra 
möten? torde mången fråga. Jo, den enskilde betyder i våra 
dagar föga, det är endast genom fleres förening och samver- 
kan vetenskapen föres framåt; mången saknad, men för vissa 
frågors lösning oundgänglig upplysning kan derigenom vinnas, 
månget rön, som för den ene är utan betydelse, lemnar en 
annan nyckeln till lösning af en outredd fråga. Många ädla 
krafter gå förlorade utan den stärkande, lifvande kraft, som 
beredes genom idéernas utbyte och andras deltagande intres- 
se. Genom den offentliga pröfningen redes och bestämmes en 


mängd begrepp, som eljest, ehuru i grunden riktiga, skulle 


9 


missförstås och misskännas. Genom den personliga bekant- 
skapen förädlas äfven vetenskapens ton; det hos afsöndrade 
vetenskapsmän ej sällsynta rätthafveriet måste vika i allmän- 
na förhandlingar; i det gemensamma deltagandet förlorar sig 
sjelfviskheten, den rena, oegennyttiga forskningens borne fi- 
ende, hvilken omfattar vetenskapen ej såsom mål, utan som 
medel för egna, äregiriga, egennyttiga afsigter. Samtiden fö- 
reter i detta hänseende varnande exempel, men ock trösterika, 
nämligen att den sanna äran endast tillfallit dem, som sökt 
den Eviges, ej sin; högre insigter endast dem, som undergif- 
vet sökt naturens lagar, icke lagstiftat för naturen. Derige- 
nom blefvo Berzelius och Örsted store män, utan att söka 
storhet, utan blott sanning; mensklighetens höjder, både i 
samhället och vetenskapen, upphinnas icke (om ej blott för 
dagen) genom stora anspråk, stora ord eller utvärtes åthäfvor. 

Särskildt anser jag mig förpligtad vid detta tillfälle varna de 
yngre, att icke bortnöta sina bästa ungdomskrafter på det 
mångskrifveri, som genom något uppseende och möjligen vinst 
för dagen numera blifvit så förtedande. Jag tager mig fri- 
heten här upprepa, hvad jag på annat ställe”) yttrat: «AN 
förtidig blomning skadar den mogna frukten; knapt något 
mera ett gryende anlag än omoget, mångsidigt skriftstäl- 
leri. Deraf utbildas vetenskapernas stigmän, som ur två, tre 
böcker sammansätta den fjerde och litteraturens stattorpare, 


som genast förbruka, hvad de för dagen lära.« Allt förfat- 


”) Svenska Acad. Handl., XXI, p. 487. 


10 

tarskap, som icke grundar sig på egen, sjelfständig forskning, 
fast och bestämd öfvertygelse, som ej vexlar med dagens mo- 
der, saknar allt vetenskapligt värde; ett lösligt arbete kan ut- 
plåna förtroendet till flera förtjenstfulla och mången har hela 
lifvet igenom fått pligta för sina ungdomssynder, för öfver- 
modet att behandla ämnen, hvilka han ej varit vuxen. Med 
den mängd hjelpredor vi nu. ega, kan snart sagt en hvar skrif- 
va något läsbart öfver hvilket ämne. som helst; men det vitt- 
nar mera om klent än godt omdöme, att samspråka (det Ty- 
ska mitsprechen) öfver ämnen, som man ej sjelf grundligt un- 
dersökt. Längst hinner den, som sätter sitt ideal så högt, 
alt det under rastlös forskning aldrig upphinnes och således 
icke sjelfbelåten hvilar på sin uppnådda storhet, utan troget 
arbetar i sitt kall, lifvad af hoppet, att derigenom ett ädlare, 
lyckligare slägte skall trampa vårt förgätna stoft. 

Med synnerlig tillfredsställelse hafva vid detta tillfälle vi 
sett idkare af andra forsknings-arter, hvilka i likhet med vår 
hvila på empirisk grund, sluta sig till vår förening. Det nära 
sambandet mellan all historisk forskning, såväl den, som 'sö- 
ker uppfatia den Eviges uppenbarelse i naturen, som i hälf: 
den, är ock genast i ögonen. fallande; tvifyelsutan kunna de i 
flera fall stödja och lifva hvarandra. Må den stränga kast- 
skillnaden mellan de skilda vetenskaperna försvinna; menskli- 
ga bildningen blir då först helgjuten ; och lefvande; då dess 
skilda stammar, stödjande och lifyande hvaråndra, förenas till 
en gemensam krona, och medvetandet om ett högre, gemen- 
samt mål genomströmmar samtilige dess idkare. Jag slutar 


w 


1 


med en innerlig önskan, att närvarande möte måtte lifvas al 
samma broderliga enhet, samma rena sanningskärlek, samma 
outtröttliga forskningsifver, som de föregående, eller, med ett 
ord, att i denna stund vi måtte omsväfvas af de store hä- 


dangångnes ande. 


12 


BIHANG. 


Då man i Sverige ej sällan uppskattar en sträng vetenskaplig 
verksamhet ringare än den bellettristiska eller på en större allmänhet 
beräknade, ja! till och med anser Berzelii för uteslutande empirisk, 
materialistisk (vi hafva i detta hänseende hört omdömen, som vi 
skulle blygas upprepa), torde det här tillåtas tillägga några ord, som 
på annat ställe ") blifvit yttrade, föranledda utaf H:r Rydqvists minnes- 
teckning öfver Friherre Berzelius: 


Södrens folk, hela året om hvilande i en yppig naturs 
sköte, hafva som en egenhet hos Nordens söner anmärkt de- 
'ras förkärlek, både i forskning och sång, för den mot dem så 
karga naturen. Deraf detta lyriska vemod med praktfulla na- 
turtaflor hos våra mest fosterländska skalder; derföre möta 
ock i hvarje af Naturvetenskapernas forskningsarter foster- 
ländska namn, som: först brutit den högre vetenskapliga ba- 
nan, måhända just derföre, att man i Norden så ytterst kort 
tid får njuta naturens fullhet, men ock under denna korta 
tid skådar densamma i midsommarsolens hela glans och der- 
före med odelad, under den långa längtan stegrad, hängifven- 
het söker trycka sig till modrens hjerta — och sedan den 


 — — — 


") Vid Svenska Acad. Höglidsdag d. 20 Dec. 1849. 


413 


långa vintren, då mensko-anden ensam synes vaka, åt den i 
snö och is begrafna egnar ett aningsfullt begrundande, under 
trånad afbidande dess nya uppståndelsefest. Men han, som 
bar kronan bland Naturforskarne, han som tillika stod främst 
som urbild för Svensk vetenskap, han är fallen ur vår krets; 
men, så långt och så länge som Europeisk kultur sprides, 
skall hans namn glänsa som en solitär bland Sveriges anor. 
Den minnesteckning, en trogen vårdare af fädrens språk upp- 
dragit, flärdlös och sanningstrogen som den store mästaren 
sjelf i lif och lära, lemnar intet öfrigt att tillägga, utan blott 
gemensamt sörja detta mägtiga snille, som slocknat, och un- 
der sorgen ändock glädjas, att han var vår, att han var Svensk 
i ordets ädlaste mening. Och glädjen stiger, men sorgen mil- 
dras genom mångas deltagande, — och vid detta tillfälle del- 
tager hela den bildade verlden i vår förlust och saknad, ty, 
så långt vetenskap och kultur spridt sig, var hans namn kändt 
och äradt, och ännu längre, så långt Europeisk konstflit nått, 
så långt bölja blifvit beseglad, hafva vittnen medföljt om hans 
forskningars vigt för allmänna lifvet. Under tidernas lopp 
skola de lagar, han tydde, framkalla allt vigtigare och vigti- 
gare upptäckter, liksom hastigheten ökas med fallet, och gni- 
storna af hans snille i kommande tider tända nya, ännu ej ana- 
de sanningar. Rättvisligen söker man egentliga grundvalen 
till Friherre Berzelii storhet i hans själsstyrka; denna rastlösa 
forskningsifver, denna omutliga sanningskärlek, denna sjelfför- 
sakelse, som ej erbjuder egna hugskott, utan endast framträ- 


der som naturens siare och tolk. Man klagar, måhända ej 


14 


utan grund, att naturen är en hård aristokrat, som ej efter 
jemlikhetens grundsatser utdelar sina gåfvor och minst snil- 
lets; men för sig ensamt är detta endast ett frö till godt och 
ondt, i den mån emottagaren lyder eller bryter naturens he- 
liga lagar. Vi äro ock förvissade, att hos de fleste oändligt 
högre anlag blifvit nedlagda än de, som hinna till utveckling, 
just i saknad af denna sjelfbeherrskning och sjelfförsakelse. 
Vid Berzelii graf har vetenskapen mycket att lära. Icke sök- 
te han det konstladt förvånande för att vinna dagens beun- 
dran, icke endast undergräfva det redan stadgade för ett flyk- 
tigt pris, utan endast det sanna för dess eget höga värde, 
och just derföre tillföll "honom, mer än någon samtida, den 
ära, som växer genom tiderna. I en tid då, äfven inom Ve- 
tenskapernas samhällen, mången käckt, men lösligt, dömmer 
i följd af sin ofullständiga insigt, nedrifver af oförmåga att 
fasthålla något bättre, och man högst ställer sitt jag, är det 
en glädjande syn, att genom en högre verldsordning målet 
och följderna här stå i omvändt förhållande till hvarandra. 
De urbilder, Berzelius sökte, voro sanning och klarhet, och 
hvem bland oss skulle icke önska, att dessa blefve de fram- 
stående dragen i Svensk bildning, i Svensk vetenskap? 

Att steg för steg följa Friherre Berzelii utveckling till- 
låter icke detta tillfälle och öfverstiger äfven våra krafter. 
Den framskred omärkligt, som trädet skjuter blad efter blad, 
tilldess den lummiga kronan gungar för himmelens vindar. 
Än se vi honom upptäcka nya naturens elementer, än upp- 


lösa de mest sammansatta kroppar i deras urämnen, än åter- 


413 
föra jord- och hällearterna till deras ursprungliga metallström, 
än beräkna de enkla kropparnes valfrändskapslagar, än efter- 
bilda naturens alster i dess mest fördolda verkstäder, såsom 
helsovattnen, än framvisa nya, för naturen sjelf okända, före- 
ningar, än uppgifva nya, enklare och riktigare undersöknings- 
methoder, än förbättra vetenskapens yttre hjelpmedel. Hans 
arbetssätt var icke spindlarnes, hvilka endast ur sitt eget inre 
utspinna sin konstrika, men lösa och förgängliga väfnad; icke 
heller myrornas, hvilka endast i stack draga allehanda flarn; 
utan -biens, som, upphämtande blommornes ädlaste safter, 
sjelfva ombilda dem efter renaste smak. Ty huru aktnings- 
sd dialectikens och flitens ansträngningar än äro, fostras 
dock. allt verkligt stort endast genom denna högre instinkt, 
som omedelbart förnimmer hvarje vunnet röns vigt och plats 
i det stora hela, emedan i vetenskapernas riken snillet är den 
borne | sjelfherrskaren. Den mest genomgripande af Friherre 
Berzelii talrika upptäckter torde lagarne för atomernas före- 
ningar vara, hvarigenom vi förnimma ett lefvande förstånd äf- 
ven i de stelnade massorna. Och af hans snilles skapelser 
må icke förgätas detta nya språk, han uttänkt, för att be- 
teckna alla kända och möjliga föreningar i naturen — ett 
språk; lika underbart genom sin enkelhet och bestämdhet som 
sin Grekiska smidighet, att tätt ansluta sig till hvarje begrep- 
pets vexling — på en gång ett universalspråk och en pasi- 
grafi,, — | hvilket 'redan är det enda, som talas, skrifves och 
förstås inom hela hans vetenskaps område. Derigenom blef 


det Berzelius möjligt att framvisa mineralierna lika lagbundna 


16 


i sin bildning: som den öfriga naturen och deruppå uppföra 
det första vetenskapliga system öfver stenriket, på hvars klip- 
por äfven Linnés snille strandade och led skeppsbrott. Tvif- 
velsutan är orsaken dertill att söka i den helt och hållet olika 
arten hos dessa, i öfrigt omätbara och sins emellan ojemför- 
liga snillen; Linnés var lyriskt, Berzelii åter episkt. Sanno- 
likt var ock detta nödvändigt för hvarderas segertåg på sin 
skilda bana, ty lifvet med sin vexlande fröjd och smärta är 
naturens lyrik; men naturen i sin lugna, oafbrutna, oändliga 
utveckling är skapelsens Epos. Ett med Berzelii mer när- 
förvandt snille var Newtons, fast den sednare fann det oänd-- 
liga i det oändligen stora, i verldssystemer och de gränslösa 
rymderna, Berzelius åter i det oändligen lilla, uti atomerna, 
bland hvilka «han såg de under i naturen, dem aldrig vishe- 
ten förnam«, Vi hafva lånat detta uttryck ur Kellgrens sva- 
nesång, ty den nya skapelse, han diktade, har genom Berzce- 
lius till en del som verklighet trädt i dagen, emedan i allt, 
som ligger öfver hvarje tids erfarenhet, det skönaste vi för- 
må dikta, alltid tillika förblifver det sannaste. Derföre var 
ock Berzelius, — han, som bättre än någon annan kände ma- 
teriens lagar, — han, som i jordens innandömen upptäckte de 
fördolda krafter, hvilka ännu i dag höja den Skandinaviska 
jorden ur hafvet — ja! som, mer klarseende än någon clair- 
voyant, kunde förflytta sig tillbaka till hvilken verldsålder, 
hvilken skapelsedag han behagade, för att skåda i naturens 
verkstad, huru ur chaos jordens grundfästen murades — han, 


säger jag, var ingen materialist; vi äro lycklige att ega hans 


i7 


egenhändiga vittnesbörd, att han allt mer och mer skyggade 
tillbaka från denna tröstlösa lära; ty hans snilleblick sökte och 
förnam äfven i den liflösa naturen endast den Makt, hvars 
mantel den yttre naturen är, men hvars vishet ej fattas af 
ändlig tanka, och hvars välde sträcker sig längre än mensk- 


lig forskning når. 


MR je ir Abt ÄN svadiglenkh 
NG ofDR PTE HA nd uotoänriatsn då 
odäfd BRN an BN Kölen Hö 
Va ARNE p OA NA nästan. " 
Rn a VS RR TSE AsER Fen wikeklor a 
RR mat Bret SR Tyrol. Up JR 6 
HV: HR NR rr anv é ; 
RA a FÄR Svan RA Nr 
teg öNR Kl bin böra NT 
svar WARREN SNS 
0 FN ss REN. ÄN Sr PETA IR 
NE OR ROR Sö RN rbirely 
bäva ädl 
FE 
ME 4 ; N 
j tta OT 
4 ' x 
i j för ff : » 
Re TRA sf ÄRE 
RTR > FAR sr BUN FR 
KN kk ONA ad Lr KR at dätipvsnkn 
/ OR band Ugn ge RR j 
TÄNK FT Re FT Jä Mer 
okt, ber iar VÄRLÖNA NON etvndlayn i 
S HRT HE Sum rean made IPS I0k 06 HR 
”Å 


19 


NATURENS PERFECTIBILITET, 


FÖREDRAG UTI SKANDINAVISKE NATURFORSKARNES ALLMÄNNA 
SAMMANKOMST VID MÖTET I KÖPENHAMN 1847. 


Hela mensklighetens historia från urminnes tider genom- 
går en ständig klagan, att de förra goda tiderna försvunnit, 
att förrunna tidsåldrar varit lyckligare och bättre, att hela 
naturen försvagas och urartar. Jag delar icke denna tröst- 
lösa åsigt; vår tid, med alla sina lyten och brister, är ändå 
den bästa tid man egt — eller till hvilken skulle vi väl ön- 
ska förflytta oss tillbaka? Knapt femtio år minnes jag, och 
hvilka omätliga framsteg har ej kulturen och humaniteten un- 
der desamma gjort? Folken hafva erkänt hvarandra som brö- 
der, menniskovärdet och arbetets ära hafva stigit; vägar äro 
banade genom vildmarker; odlade fält och blomstrande städer 
hafva uppstått i urskogarnes sköte. Väl böljar under den 


Jugna ytan ”) mycken oro, 'och historien löper nu för tiden ha- 


") vyltrades 1847! 


20 


stigare än fordom; men, om jag icke bedrager mig, lefva vi 
under en stor vändpunkt i menskliga kulturens historia. Jag 
tvekar icke utsäga, att denna nya tid utgått från Naturveten- 
skaperna, som utträdt i allmänna lifvet och i menskliga kul- 
turens stora samhälle snart skola intaga sitt rum, jemte The- 
ologi och Filosofi, hvilka hittills ensamme beherrskat verlden, 
såsom den tredje statsmagten. Jag tvekar likväl icke erkän- 
na, att de ofta uppträdt med ofördragsamhet, ensidighet och 
medfört äfven stora villor, hufvudsakligen derigenom, att man 
endast tillegnat sig deras resultater för materiella intressen, 
utan att tillika bereda deras högre sanningar inträde i allmän- 
na bildningen. 

Vårt främsta åliggande är, att skingra alla för den sanna 
och högre kulturen menliga fördomar. En sådan är den tröst- 
lösa, nedslående lära, som bland många, och i flera landsorter 
allmänt, gjort sig gällande, att hela naturen föråldras, att icke 
blott jordens productionsförmåga aftager, utan äfven natural- 
strens slägten urarta och aftyna (f. ex. Potatis-växten), för att 


småningom utdö. Om än förstnämda förhållande, icke blott 
på enskilda ställen, utan ock på hela landsträckor skulle göra 


sig gällande, så är det icke en följd af någon inre naturnöd- 
vändighet, utan tvärtom af menniskans misshandling af natu- 
ren. Det är genom detta våld länderna förvildas, vegetatio- 
nen aftynar, och dermed villkoren för djurlifvets bestånd och 
trefnad undergräfvas. Så finna vi i vestliga Småland nu sto- 
ra ödehedar, med en torftig vegetation af ljung, mossa och 


lafvar, der fordom voro rika gräsmarker och väldiga skogar, 


21 


icke blott efter en osäker traditions minnen, utan äfven efter 
de ojäfaktiga vittnesbörd, de i mossarne begrafna stammar 
afgifva. Vestergöthland ansågs fordom för Sveriges «ädlaste 
landskap«; just dess fruktbaraste slättland lider nu sen längre 
tid af en fortgående afmagring, och fordom skogbevuxna trak- 
ter hafva förvandlats till Afrikanska stenöknar, benämda med 
det varselfulla namnet Svältor, emedan knapt någon lefvande 
varelse der kan finna näring. Äfven Hallands kala, fula, ofrukt- 
bara hedar voro i sagornas ålder (jemf. Knytlinga-Sagan) be- 
klädda med lummiga bokskogar; på den utanför Varberg be- 
lägna, väderbitna Getterön, der nu knapt någon fotshög planta 
trifves, var ännu 1396 stor och reslig ekskog, som nämde år 
fälldes till pallisader kring Varbergs fästning. Det var med 
sorglig känsla jag, botaniserande i dessa nejder, bland det låga, 
nödväxta gräset fann blad och skott af ädlare växter, som nu 
mer derstädes aldrig hinna till utveckling, utan nu blott qvar- 
stå som sörjande minnesvårdar efter en lyckligare förgången 
tidsålder. Så har man ock flerestädes, f. ex. på Södra Ryss- 
lands stepper, funnit lemningar efter en herrlig, men förgån- 
gen skogsvegetation. 

Grunden till dessa nedslående förhållanden är likväl icke 
att söka i naturens egen aftynande productions-förmåga, som 
man vanligen antager, utan först i skogarnes förstörande ge- 
nom ofta förnyad svedning eller misshandling. Sedan de väx- 
terna egentligen närande ämnen, arfvet af tusende generatio- 


ners arbete, blifvit förstörda, infinna sig endast sådane växter, 


22 


som kunna trilvas på den magraste jord såsom ljung"), mos- 
sor, lafvar; utan insigt i naturens lag, att dessa intaga mar- 
ken, endast då den ej mer förmår nära ädlare växter, fort- 
sätter man ytterligare afsvedjandet och utmärglingen, till dess 
all matjord, alla närande ämnen för vegetationen blifvit för- 
störda eller genom elden ingått i olösliga föreningar. Med 
skogarnes försvinnande försämras vidare klimatet, nederbör- 
den minskas, jordytan beröfvas den för vegetationen så nöd- 
vändiga snöbetäckningen om vintren, emedan snön hastigt bort- 
smälter och förrinner, hvarigenom äfven källor och bäckar 
försina, under det sol och vindar utsuga all must och fuktig- 
het från de kala fälten. Allt detta är för hvarje Naturfor- 
skare välbekanta saker; men just derföre är det vår pligt, att 
i tid och otid för de mindre bildade framhålla de olycks- 
bringande följderne af naturens misshandling, hvarigenom jor- 
den, genom menniskans oförstånd, blir förbannad. Men å an- 
dra sidan hafva vi äfven glädjande taflor af menskliga flitens 
och snillets förmåga, att icke blott bibehålla och öka na- 
turens productions-förmåga, utan ock återställa dess förlorade 
rikedom och skönhet. Men, då vi annorstädes (i Bot. Utflygt., 
4) framställt dessa förhållanden, skola vi uti det följande in- 
skränka oss till en närmare utveckling af vår tro och vårt 
hopp, alt icke blott jorden sig sjelf lemnad, långt ifrån att 


aftyna, småningom tilllager i naturlig fruktbarhet, förmår fram- 


") Ljungen benämnes af allmogen metaforiskt jordens &rå hår, 


som ett tecken till dess ålderdoms svaghet, 


23 


bringa allt ädlare och ädlare växtarter, utan ock att natural- 
stren sjelfva derunder framgå till allt högre och högre ut- 
veckling — eller. med andra ord, att i hela naturen blifvit 
nedlagd en förmåga till perfectibilitet. 

Denna åsigt antydes redan af ordningen för hela den or- 
ganiska skapelsens uppträdande på vår jord. Det lägsta och 
ofullkomligaste har alltid måst föregå det högre och fullkomli- 
gare, i mångfaldiga länkar, just för att bereda villkoren för 
det fullkomligares utbildande och medlen för dess bestånd 
och trefnad. Utan att de lägres lifsyverksamhet länge förut- 
gått, skulle de fullkomligare aldrig kunna tillvara; ädlare na- 
turalster: erfordra. alltid en. rikare, en mer: förberedd näring 
än de ofullkomligaste, hvilka ensamme kunna lefva af oorga- 
niska ämnen; utan lemningar af förgångna generationer skulle 
naturen qvarstannat vid frambringandet af de lägsta former- 
ne. Ett sådant arf efter en föregående vegetation är matjor- ' 
den (humus), ett nödvändigt villkor för alla ädlare växters tref- 
nad, liksom dessas för de gräsätande djurens bestånd. Och, 
som matjorden, fast omärkligt, med hvarje år ökes, der detta 
arf ej förslösas, så ökes ock derigenom ländernes naturliga 
fruktbarhet. Men med hvarje stigande utveckling beredas 
nya hjelpmedel för en ännu högre, alldeles som vi se förhål- 
landet vara med den menskliga kulturen. När det ofullkom- 
ligare i detta hänseende uppfyllt sin bestämmelse, måste det, 
efter naturens eviga lag, lemna plats för det ädlare och full- 
komligare. Att detta varit förhållandet under hela skapelse- 


historien känner en hvar, som tagit kännedom om Geologiens 


24 


upptäckter, liksom vi häraf inse, att det icke varit af en till- 
fällighet, utan af en inre nödvändighet, som ensamt de ofull- 
komligaste naturalstren en lång tid tillvoro på jorden, och de 
fullkomligaste sist uppträda, alldeles som ordningen under 
skapelsedagarna framställes i Mosaiska berättelsen. Men vi 
få icke föreställa oss skapelsen som ett drama, afslutadt hvar- 
ken i en eller flera akter; det Gudomliga Varde genljuder 
ännu lika allsmäktigt genom verlds-alltet, hvaraf förädlade na- 
turalster uppstå på jorden, liksom i rymderna nya verldar 
gro. Skapelsen är således efter vår uppfattning ännu oupp- 
hörligen fortgående efter eviga, oföränderliga lagar; den vanliga 
föreställningen, att naturkrafterna skulle verkat efter andra 
lagar i urtiden, än under den närvarande, upphäfver för oss 
begreppet af Guds allvishet och sannfärdighet, ty de äro den 
Eviges tjenstandar, ändliga uppenbarelser af den Oändlige. 
Men icke behöfva vi derföre antaga, att det är nya natural- 
ster som framfödas; det är snarare de förutvarande, som för- 
klaras, fullkomligas, mångfaldigare utvecklas. Utan att antaga 
denna naturalstrens stigande utveckling blir för oss deras ska- 
pelse icke tänkbar, ty icke lärer i våra dagar någon enda 
Naturforskare antaga, att de fullkomligare naturalstren genom 
ett språng framkommit så utbildade och fullväxta, som de nu 
stå eller gå på jorden. Hvarje enskildt naturalster afspeglar 
under sin utveckling hela slägtets, hvilket likväl under en obe- 
räknelig tidsföljd genomlöper samma bildningsskiften, som det 
enskilda i kort sammandrag. Det har således varit en tid, 


då äfven de mest utbildade och sammansatlte träd endast till- 


25 


voro som enkla celluler, lika pollenkornen, sedan som brodd 
(embryo), vidare i ett hjertblads tillstånd och sist som kön- 
lösa plantor, inan blomman doftade under sol-ljusets fria till- 
träde. Likaledes bland djuren. Vi hafva ännu i dag natur- 
alster, som typiskt qvarstannat på dessa lägre utbildningar, 
nemligen Cryptogamerne, men äfven de, som efter sin idé 
skulle stiga till högre utveckling, måste under den tid gyn- 
nande villkor för deras utbildning ännu icke inträdt, för exem- 
pel ljusets fria tillträde till jorden genom den tjocka atmo- 
sferens rening, qvarstannat på denna lägre ståndpunkt. Vi 
hafva i en föregående uppsats öfver växternas ursprung visat, 
att ännu i dag de fullkomligare växterna kunna under ogun- 
stiga förhållanden i detta larvtillstånd till obegränsad tid fort- 
lefva och fortplanta sig då, liksom Cryptogamerne, genom 
knoppbildning. Dessa exempel sätta utom allt tvifvel, att sam- 
ma art under obestämd tidsrymd kan tillvara i en lägre, out- 
bildad form; att den sedermera, under förändrade yttre för- 
hållanden, kan utvecklas till en högre från en lägre helt af- 
vikande bildning, hvaraf fjärilarnes uppkomst ur maskar (lar- 
ver) lemnar en bild, ehuru här det är den enskilda individen 
som normalt genomlöper dessa metamorfoser. Den typiska 
fortplantningen är hos dessa undertryckt, men de kunna lik- 
väl fortlefva och frambringa nya individer på denna lägre ut- 
vecklingsgrad, och Prof. Steenstrups herrliga framställning af 
vexlande generations-serier i naturen visar oss ännu i dag i 
kort sammandrag naturalstrens utvecklings-historia. Vi finna 


således naturligheten, ja! nödvändigheten deraf, att hela den 


26 


äldsta vegetationen, under ett omätligt långt tidskilte, utgjor- 
des endast af Cryptogamer. Ty ursprungligen var hela den 
organiska skapelsen könlös eller snarare :hermafrodit; all för- 
ökning af individer skedde genom knoppbildning eller afsön- 
drade delar och först genom flera vexlande generations-serier 
har dep uppnått sin närvarande fullkomlighet. | 

Den vigtigaste vändpunkten i skapelsens historia var 
otvifvelaktigt utbildandet af könskillnaden, hvarigenom utveck- 
lingen kunde ske både hastigare och fullkomligare, emedan 
det nya individet inom modrens lif genomgick en hel serie af 
metamorfoser på vida kortare tid och, då den var fullständig, 
genast vid födslen uppnådde sin typiska fullkomlighet. Hvar 
detta ofullkomligare sker, måste individen efter födslen ge- 
nomgå flera metamorfoser (lefva i ett larv-tillstånd) och hos 
de ännu lägre genomlöpa flera vexlande generations-serier, 
inan den typiska utbildningen inträder: Bland växterna äro 
Cryptogamernas sporer och Phanerogamernas pollen fullkom- 
ligen motsvarande, men då det sednare nedfaller och fostras 
inom fröämnets vätska i blomman och der inom kort tid ut- 
vecklas till en brodd (embryo, den unga plantan i samman- 
drag), som sedermera under groendet endast befrias ur sitt 
fängsel — så nedfalla sporerna i vatten eller på jorden, för 
att utan vård af moderplantan gro, hvarföre åtminstone de 
fullkomligare bland dessa måste genomgå flera vexlande bild- 
ningar eller, för att tala i militärisk stil, passera graderne, f. 
ex. Mossorna först framträda som confervtrådar, hvilka med 


den utbildade plantan ingen likhet ega, inan artens högsta 


27 


och typiska form kan framträda. Bland Svamparne och Lal- 
varne har man otaliga likartade exempel att framvisa; men 
alla dessa, liksom Mossornas Conferv-lika trådar, kunna på 
ogunstiga lokaler, såsom uti grufvor, för alltid qvarstanna i 
detta ofullkomligare tillstånd (så vida mera gynnande villkor 
icke inträda) och derunder äfven fortplanta sig, ofta till ojem- 
förligt större massor, f. ex. Leprarierne. Just derigenom, att 
de ej fullkomligt utbildas, ersättes detta genom större massa. 
Och häruti kan man äfven finna förklaringen, hvarföre den 
äldsta, ofullkomligare, förgångna skapelsen var så kolossal 
emot den nu lefvande; med förädling följer äfven förminsk- 
ning i massa '). Så se vi under växternas metamorfoser, hu- 
ru under deras framskridande till frambringande af allt ädlare 
och ädlare former dessa tillika förminskas, f. ex. frörednings- 
"delarne. 

Denna åsigt om hela skapelsens successiva utveckling af- 
viker helt och hållet från den äldre, som låter ett högre slägte 
uppstå genom metamorfos af ett annat lägre, f. ex. «menni- 
skan af en i adelstånd upphöjd apa«. (Link.) Hvarje slägte 
måste vi tänka oss, såsom från evighet till evighet skildt från 


hvarje annat, väl med förmåga att inom sin art stiga till full- 


”) Man jemföre endast fornverldens Equisetaceer, Lycopodiaceer 0. 
s. v. med deras nu lefvande förkrympta samsläglingar. Dessa fa- 
miljer, som i närvarande skapelse stå långt skilde från alla an- 
dra, bildade i fornverlden en stor sammanhängande kontinent, hvil- 
ken; bildlikt taladt, nu sjunkit, så att endast öfversta hergtop- 
parne qvarstå. 


28 


komligare utveckling eller ock gå under, men aldrig öfvergå 
till något annat. Men ju högre ett slägte efter sin idé" skulle 
stiga, desto flera hjelpmedel och längre förberedelse erfor- 
drades, innan det kunde utbildas eller bestå, desto flera ut- 
vecklingsskiften hade det att genomlöpa, inan det typiskt upp- 
trädde på scenen. Från denna tidpunkt undergår det icke 
någon väsentlig förändring till sin yttre form, men framskri- 
der likväl fast omärkligt till högre fullkomlighet, så vida icke 
för detsamma så ogunstiga förhållanden skulle inträda, att det 
aftynar och utdör, just för att, sedan det uppfyllt sin be- 
stämmelse, lemna plats för det fullkomligare”). Det är så- 
ledes klart, att endast de lägste klasserna, liksom de lägste 
slägten i hvarje naturlig flock, kunde i äldsta tiden upphinna 
den fullkomlighet, att vi igenkänna dessa, ehuru stadde i fort- 
gående utbildning, i de följande. Deremot vore det fruktlöst 
arbete, att i de äldre bildningarne söka urformerne till de 
högre klasserne och slägten, inan de uppträdde i sin typiska 
form; man skulle omöjligen kunna igenkänna eller urskilja 
dessa. Största delen hafva tvifvelsutan i detta förberedande 
tillstånd lefvat i vattnet, ty all organisk skapelse sker i ett 
flytande ämne; de äldsta mythologier och Filosofer låta också 
hela skapelsen uppträda ur vattnet, Peruanerna sina förfäder 


ur sjön Titicaca. 


”) I en följande uppsats öfver vegetationens utveckling i Skandinavien 
efter rullstensperioden, lemnas ytterligare exempel häruppå samt 
på naturens perfectibilitet tillämpad på ett visst land, under en 
kortare period. 


29 


ÅAntaga vi, att primitivt i hela naturen och företrädesvis 
i den organiska skapelsen blifvit nedlagd en förmåga till per- 
fectibilitet, behöfva vi icke med de fleste Geologer antaga alla 
dessa våldsamma allmänna, men väl partiella, revolutioner på 
jorden, under hvilka hela den förutvarande organiska skapelsen 
skall blifvit förstörd, för att ånyo frambringa ålldeles nya, men 
tydligen de äldre motsvarande former, hvilka, så vida de ej 
utdödt, göra en sammanhängande kedja visserligen olika i 
sina mera åtskilda länkar, men genom flere mellanliggande 
förenade; utan skapelsen blir ett sammanhängande helt, med 
anlag att efter en allvis förutstakad vyerldsplan stiga till allt 
högre och högre utveckling under de på jorden successivt 
inträdande olika fysiska förhållanden och genom den mång- 
fald af nya hjelpmedel som lifvet sjelft bereder (ty endast lif- 
vet skapar); ja till och med derigenom, att det lemnar sina 
varelsers atomer i arf åt efterkommande. Uppå ofvan an- 
tagna naturens förmåga, att under gynnande omständigheter 
frambringa ädlare former, hafva vi slående, genast i ögonen 
fallande bevis i våra kulturväxter, hvilka under mera gyn- 
nande förhållanden, en rikare näring och sorgfälligare vård så 
förädlas, att man icke lätt igenkänner den vilda urformen 
al Morot, Rofvor m. fl., hvilken växer vild bland oss, utan 
att allmänheten anar deras ursprung från den vilda plantan. 
Detta är orsaken, hvarför man icke med visshet känner så 
mångas af de äldsta kulturväxterna fädernesland, emedan man 
icke med säkerhet kan återföra dem till deras vilda urform. 


För mig är det likväl otvifvelaktigt, att Rågen ( Secale cereale) 


50 
härstammar från den vid nedre Wolgas lopp och Kaspiska 
hafvets sandiga stränder växande $. fragile, att Vår trädgårds- 
laktuk ( Lactuca sativa) härstammar från den vilda Lact. Sca- 
riola, fast den förra genom olika såningstid och behandling 
nu så förgrenat sig, att al nyare Botanister urskiljas fyra 
eller fem arter. Att samma förädling sträcker sig till de vilda 
växter, fast den bland dessa är mera långsam och omärklig, 
hafva vi likaledes flera bevis. Den så kallade Vinter-Eken 
(Quercus sessiliflora) är en sådan äldre, ofullkomligare form 
af Sommar-Eken (Quercus pedunculata); den förra bibehåller 
sig ännu i magra, grusiga bergstrakter, men nedstigande i 
bördigare humusrikare dalar öfvergår efter några generatio- 
ner (Quercus intermedia Angl.) småningom till den nu all- 
männare Sommar-Eken. Efter fleres uppgifter förekom i äl- 
dre tider, inan humusquantiteten ökat sig, endast Vinter-Ek, 
der nu blott Sommar-Ek uppträder ”). Samma förhållande är 
med Tallen i Dannemark efter Professor Steenstrups iaktta- 
gelser. Fast ingen lärer betvifla, att Tallperioden i Dannemark 
(se följ. uppsats) infallit under nu varande verldsålder, afviker 
den derstädes ur mossarne uppgräfna fossila Tall så betydligt 


från derstädes nu lefvande (ehuru endast sådd), att nämde 


”) Utom den erfarenhet vi ega af dessa båda förmenta Ek-arters öf- 
vergång i hvarandra, kan anmärkas, att i de länder, der Quercus 
pubescens förekommer, uppträder den likaledes under tvenne för- 
ändringar, fullkomligen motsvarande Sommar-Eken och Vinter- 
Eken. Den skillnad man uppgifver af vedens hårdhet är icke nå- 
got beständigt, utan af växtstället beroende. 


31 


skarpsynte forskare först antog den för en egen utdöd art, till 
dess han i Norriges fjälltrakter återfann samma form. Alla 
våra  artförändringar  bestyrka naturens böjlighet, att under 
förändrade yttre förhållanden i tidernas längd öfvergå till nya, 
förändrade former. Omöjligen kunna vi fatta den oändliga 
mångfalden i naturen, om vi ej tillika erkänna naturalstrens 
förmåga att förgrena sig till flera, förädlade arter. Linné an- 
märker sjelf om flera dylika, att vissa arter senare uppstått 
al en annan («filia precedentis«), ehuru detta strider mot hans 
ursprungliga bestämmande af artbegreppet, inskränkt till de i 
tidens begynnelse uppträdande”). Vi känna icke någon skar- 
pare petitio principii än denna Linnés regel för artbegreppets 
bestämmande; man kan likasåväl hänvisa forskaren till må- 
nen som till urtiden för att utreda de verkliga arterne. För 
min del är jag öfvertygad att flere af våra nu antagna arter 
uppstått af en nu förgången urform, som under tidernas lopp 
förgrenat sig till flera, men denna deras genealogi kan af oss 
nu mera omöjligen utredas, och vi måste betrakta dem som 
verkliga "arter till dess någon förmår visa verkliga öfvergån- 
gar. Visserligen kan man antaga, att de ursprungliga arter- 
ne varit färre (med säkerhet känna vi, att den äldsta vege- 
tationen varit helt olika den nu lefvande), liksom Filosoferne 
fordra färre elementer, än Kemisterne antaga; men i båda 
fallen förirrar man sig i det obestämda och godtyckliga, om 
man icke nu betraktar som skildt, hvad ingen erfarenhet lyc- 


") Tot numeramus species, quot in principio create forma 


32 

kats förena. Men fast vi ovillkorligen måste erkänna Arret 
för en skild art från Alen, Masurbjörken (Betula verrucosa) 
från Glasbjörken (B. glutinosa), så våga vi dock icke bestri- 
da den äldre Linneanska åsigten, att båda dessa slag af Al 
och Björk, till och med Dvärgbjörken, kunna nedstamma från 
en urart, så att den trädartade, glattare (mera förädlade) un- 
der tidernes längd uppstått i ett blidare klimat och bördigare 
jord; den buskformiga, hårigare åter på kallare och ofrukt- 
barare ställen. Liksom Teleskoperna lärt oss, att mången för 
enkel ansedd stjerna är en dubbelstjerna, sammansatt af flera, 
att många ljusa töcken låta upplösa sig till hela stjernsyste- 
mer, så hafva mikroskoperna och nogare undersökningar vwvi- 
sat, att en mängd arter äro sammansatte af flera, som för 
sin närhet vid första anblicken sammanflyta till en enda, att 
många för blotta ögat endast som smuts urskiljbara föremål 
utgöra helt egna klasser af organiska bildningar ”). Både i det 
stora och det lilla ligga många verldar, som icke skådas af 
våra naturliga ögon; ty den Eviges skapelser äro lika oänd- 
lige som den Eviges verksamhet. Men den oändliga mång- 
falden är äfven en följd af och ett bevis för naturens per- 
fectibilitet. 

Ett annat bevis för den samma och det lättast observe- 


rade erbjuda växternas metamorfoser under hvarje växts egen 


”) Efter den princip för artbestämning som sednaste Mycologer an- 
tagit (hvars praktiska lämplighet jag likväl måste bestrida) kunna 
blott Svamparternas antal på jorden ej ringare uppskattas än till 
en million. 


53 


utbildning. Växterna hafva icke som djuren några bestämda 
organer med egendomliga funktioner, hvilket vi uti en föregåen- 
de uppsats närmare utvecklat, utan så väl de inre som yttre 
delarne äro endast modificationer af ett organ, eller de sed- 
nare rättare nya individer, som i fastställd ordning efter 
hvarandra utvecklas på den gemensamma axeln. En fullkom- 
ligare växt är således icke en individ, utan ett samhälle af 
individer, hvaruti den ena generationen aflöser den andra, 
till. dess bladet i blomman upphinner sina högsta utbildnin- 
gar, der könskillnaden först framträder. Blomman motsvarar 
på sitt sätt således det fullbildade individet (imago) bland in- 
sekterna, då alla de föregående generationerne af blad endast 
äro att jemföra med de ofullkomligare, förberedande indivi- 
derne hos djur med vexlande generations-serier, hvilka en- 
dast genom en med växternas knoppbildning motsvarande pro- 
cess frambringa nya individer. Denna fortplantning genom 
vexlande generations-serier, hvilken endast tillhör de lägre 
djuren, är just den normala inom hela växtriket. Emellan 
Aphidernas (Bladlössens) individer och växtens appendikulära 
delars (bladens) utvecklingsgång är alldeles ingen annan skill- 
nad, än: att de förras individer äro fria, de sednares åter fast- 
växta vid en axel, emedan djuret isolerar sig från ytterverl- 
den och derigenom blir fritt, växten åter för sin näring må- 
ste ega en yttre anhäftningspunkt. Liksom hos de förra 
de utbildade imagines med könskillnad icke reproducera 
sina likar, utan lägre outbildade könlösa individer, som först 


3 


34 


efter en hel kedja af generationer genom knoppbildning fram- 
bringa fullt utbildade, så uppträda icke efter blommans knop- 
par (frön) nya blom- eller fruktblad, utan först efter en hel 
serie af mer eller mindre utbildade bladformer, äfvenledes al- 
strade genom knoppbildning. Antingen måste man således 
anse bladen för lika många individer — eller ock betrakta 
alla de lägre könlösa generationerne af Aphides för blotta or- 
ganer al samma individ. — Ehuru det är just af växternas 
metamorfoslära och de vexlande generationerne vår uppfatt- 
ning af naturens perfectibilitet erhåller sitt fastaste stöd, nöd- 
gas vi i en populär uppsats utesluta detta, då hvarken dessa 
naturalster sjelfva eller deras naturalhistoria kunna förutsättas 
allmännare kände. 

Inan vi afsluta denna uppsats skola vi i största korthet 
uppgifva ordningen för växtfamiljernas uppträdande på jorden, 
som, då den allmänt erkännes hafva framgått från det enkla- 
ste till det fullkomligaste, lemnar ett vigtigt stöd för systemet. 
Det har förefallit mig anmärkningsvärdt, att den ordning A. 
Brogniart framställt ”) för växternas framskridande utveck- 
ling ””) helt och hållet sammanfaller med den ordning vi uti vår, 


flera år förut gifna, naturliga uppställning af växtriket anta- 
") I Annal. des Scienc. Nat. 1849. 

>+) Att likväl många andra växter kunnat tillvara, ja! verkligen till- 
varit, under de äldre perioderne än de, hvilka nu finnas petrifi- 
cerade, är mycket naturligt. Således finnas inga lemningar af dem 
som förruttna (f. ex. Svamparne) eller lätt förvittra i luften eller 
äro mycket lösa till sin byggnad. Detta måste företrädesvis gälla 
om alla, som ej uppnått sin typiska fullkomlighet. 


35 


git. Under den äldsta kollörande perioden saknades ännu alla 
Monocotyledoner och Dicotyledoner (med undantag af de oe- 
gentlige, med Ormbunkar och Equiseter närmare beslägtade 
(rymnospermer, neml. Barrträd, Cycadeer o. s. v.). Deremot 
framträda Cryptogamer till utomordentlig mångfald och stor- 
lek, af hvilka naturligtvis Ormbunkarne, äfvensom Gymnosper- 
merne, till vår tid blifvit bäst bevarade. Under den nästa, föga 
kända, så kallade Permiska perioden förekomma endast sam- 
ma familjer. I de följande, den Vogesiska och Juraformationen 
(Keuper, Lias, Oolith och Wealden), blifva Barrträden och 
Cycadeerne de öfvervägande; men af nya tillkomma endast 
några tvifvelaktiga Monocotyledoner (såsom Poacites och Cy- 
perites i Lias) och Marsileacere under Wealden. Först un- 
der Kritperioden tillkomma Palmer och Juliflore, och bland 
dessa äfven Juglans, som således orätt hänföres till högre 
klasser. Men det var först under tertiära perioden, som ve- 
getationen mer närmade sig nuvarande skapelse; med dess 
början synes verkligen en helt ny skapelse, efter den förut- 
varandes undergång, hafva inträdt. Under Eocenperioden 
minskas högst märkbart Ormbunkarne, men Barrträden bibe- 
hålla sin öfvervigt; talrika i vatten växande Monocotyledoner, 
Ulmacexe, Proteacere, till och med Calycifiore, så vida de på 
ön Sheppey verkligen höra hit eller blifvit säkert bestämde. 
Under Miocen-perioden blifva icke blott Incompletae och Ca- 
lyciflore talrikare, utan äfven några Thalamiflor&e (Acerineze, 
Nympheacere) och lägre Corolliflore (Apocyne&e). Under Pli- 


ocen finnas de flesta nu lefvyande större växtgrupper talrikt 


36 
och i stor mångfald representerade, utom Corolliflore eller, 
efter vår uppfattning, de fullkomligaste, som således först 
uppträdt med närvarande period. Särdeles anmärkningsvärdt 
är, att till Synantherecwe, som af alla växtfamiljer för närva- 
rande utgöra den talrikaste och mest spridda, finnes intet spår 
under alla de föregående perioderne. 

Bland alla under i den Heliga Skrift har intet gripit oss 
djupare än första kapitlet af Mosaiska skapelse-historien; ett 
under, som en hvar än i dag med egna ögon kan skåda. 
Hvyarifrån har, måste en hvar från profan ståndpunkt alltid 
fråga, Moses erhållit denna enkla, naturtrogna, för läsare på 
alla bildningsgrader lika lättfattliga teckning, utan några då 
tillgängliga anvisningar af naturforskningen, under det alla an- 
dra forntidens Vise och kulturfolk (Hinduer, Assyrier, Egyp- 
tier, Hellener, äfvensom Forn-Skandinaverne) endast fram- 
ställde de mest bizarra fantasi-bilder? Med hvarje dag lärer 
man allt klarare inse den Mosaiska berättelsens djupa sanning; 
vi torde här få fästa uppmärksamheten på ett hittills fajt 
märkt förhållande. Samtidens Naturforskare antaga nästan 
enstämmigt, efter de faktiske bevisen i naturen, utan alltan- 
ke på den Mosaiska urkunden, sex större skapelse-perioder 
före den närvarande sjunde, skapelsens hvilodag, då naturen 
först vunnit den jemvigt och stadga, att menniskan uppå jor- 
den kunde ega bestånd. — Ett annat anmärkningsvärdt för- 
hållande är, att den organiska naturen under sin fortgående 
utveckling icke hunnit lika långt i alla jordens länder; min- 


dre långt i nya än i gamla verlden. minst på Nya Holland; 


37 


antingen derigenom, att dessa kontinenter äro yngre än den 
gamla verlden, för hvilken åsigt många skäl tala, eller ock 
derigenom, att naturkrafterne mer concentrerade kunnat ver- 
ka på de större kontinenterne. Gamla verldens vegetation 
under Pliocen-perioden stod, efter Professor Ungers framställ- 
ning, på den ståndpunkt som den nuvarande Amerikanska, 
hvilken den mer liknar än den nu i gamla verlden framträ- 
dande. Ny-Holländska vegetationen med sina risiga grenar, 
barrlika blad, utan alla ätliga frukter, står i detta hänseende 
långt efter de andra båda kontinenterne. Ännu märkbarare 
visar sig gamla verldens företräde uti dess högre stegrade 
djurlif. Huru svaga äro icke de Amerikanska infödde Mam- 
malia emot deras samslägtingar i gamla verlden! Alla Ny- 
Holländska di-djur höra til en egen, högst ofullkomlig ord- 
ning, uti hvilken ungarne outbildade framfödas, och som för 
längst tillbaka försvunnit i gamla verlden, ehuru de äfven der 
voro den första form, hvarunder Mammalia uppträdde. Slut- 
ligen stå Ny-Holländarne sjelfva lägst bland alla folk i afseen- 
de på själsförmögenheter. 

Djurrikets utbildning, som gått parallelt med växtriket, 
lemnar ännu flera vigtiga stöd för naturens perfectibilitet; men 
då dess historia utförligare framställes i Bucklands, 'Mantells 
och andra på Svenska utgifna skrifter, vore utan ändamål att 
här ånyo upprepa kända förhållanden. Blott ett par enstaka 
exempel må det tillåtas oss tillägga. Det är antaget, att de 
äldsta djuren voro blinda, liksom ännu flera, lefvande i kryp- 


tor och på ställen, der ljuset saknar tillträde; ty för de till stän- 


58 
digt mörker dömde skulle utbildad synförmåga endast stört 
den lycksalighet, äfven de njöto af sitt ofullkomliga lif ”)+ De 
egde dock rudimenter till ögon, hvilka efter vår uppfattning 
klart antyda, att de en dag, då mer gynnande förhållanden 
inträdde på jorden, skulle öppnas mot ljuset. Man har funnit, 
att menskliga fostret, i likhet med vattendjuren, har rudi- 
menter till gälar; skulle ej dessa likaledes häntyda på den tid, 
då hela vårt slägte som foster lefde i vattnet? Allt, som skall 
ega en framtid, måste ock egt en forntid — och en hvar 
Naturforskare, som hoppas en högre utveckling efter när- 
varande jordlif, nästan tvingas antaga slägtets tillvaro i en 
lägre under en föregående period; just detta sednare lemnar 
det fastaste stöd för förstnämnde hopp, liksom vi se larven, 
hvargång han spränger sitt yttre omhylle, framträda i skö- 
nare förklaring. Plato antog ock, att menniskan till sin idé 
var sinneverldens förstfödde, fast den sist fullbildad framträd- 
de, och Norges skarpsinnige tänkare, Statsrådet Treschow, 
antager uppå flera physiologiska grunder i sina Idéer till men- 
niskoslägtets filosofi, att slägtet, före sitt uppträde som men- 
niska, till bildning och lefnadssätt mest närmade sig Hval- 
rossen, om hvilken sägen är, att han är det enda djur, ur 
hvars ögon liksom menniskans tårar perla. Han fäster till- 


") Jemf. Proteus anguineus, hvars lefnadsförhållanden vi uti afhand- 
lingen om växternas ursprung, Bot. Utfl. 4 del., framställt. Helt 
nyligen har man i underjordiska grottor i America påträffat en 
mängd likartade lefvande djur, som ännu icke synas uppnålt sin 


typiska follkomlighet. 


59 
lika uppmärksamheten deruppå, att i dess granskap finnas 
bland vattendjuren de mest utbildade representanter af de 
högsta land-djuren såsom Sjö-apan, MSjö-lejonet, Sjö-björnen 
0. 5. v., ehuru allt detta kan hafva en helt annan, enklare 
förklaring ”). Ty man inser mycket lätt, att detta, så- 
som liggande utom all erfarenhet, aldrig kan blifva någon 
sträng vetenskaplig doctrin; men just derigenom har fan- 
tasien friare spelrum. Må man likväl icke anse förnedran- 
de för vårt slägte, att förut hafva tillvarit i ett ofullkom- 
ligare tillstånd; må vi blott erinra: oss, hvad vi sjelfva voro 
för några årtionden tillbaka, då vi stodo på lägsta trapp- 
steget af djurkedjan. Samma utveckling, som hvarje in- 
divid genomgår, måste ock i stort hela slägtet genomgått; 
hvad som icke är förnedrande för alla enskilda, kan omöj- 
ligen vara förnedrande för hela slägtet. Vi må icke söka 
vårt slägtes höghet uti några förnäma ur-anor, från hvilka 
vi vanslägtats, utan i den hos oss nedlagda förmågan, att i 
all evighet framgå till allt högre fullkomlighet. Antager man 
icke denna vårt slägtes perfectibilitet, så uppstår den afflere 
på fullt allvar framkastade frågan: skall ej en dag, då vi allt 
hittills sett under hvarje ny epok af jordens och naturens hi- 
storia allt fullkomligare nya naturalster uppstå, ännu en gång 
ett fullkomligare slägte uppträda, som rycker spiran öfver na- 
turen från menniskan, och vårt slägte bortdö eller intaga en 


underordnad plats i den synliga skapelsen? Man har fysiolo- 


") Se en följande uppsats öfver slägtskap och frändskap i naturen. 


40 


giskt undersökt, hvad gestalt och företräden detta slägte skulle 
ega framför oss, och förmodat, att de skulle vinnas genom en 
innerligare förening af organerne för sensibilitet, hvilka hos 
Mammalia äro fullkomligast utbildade, och dem för irritabilite- 


ten, hvilka åter äro mer utvecklade hos Foglarna. Det är under 


dessa gestalter, som fornverlden profetiskt afbildade Cherubim : 


och Seraphim; det är denna bild, hvarunder Englarne ännu 
framträda i folktron. Men från vår ståndpunkt förfaller hela 
denna fråga; genom sin intellectuella utbildning står menniskan 
öfver hela den öfriga sinliga naturen, börjande en ny länk för 
andelig utveckling. Det är inom sig hon bär fröet till den 
framskridande utbildning, vi sett i hela den yttre naturen. I 
hela ändligheten finnes intet oföränderligt, intet oförgängligt, 
från verldssystemer till de enklaste atomer; men endast det 
som redan uppfyllt sin bestämmelse och saknar förmåga af 
ytterligare utveckling går under, såsom de äldste utdöde vid- 
underne och de föråldrade individerne. Men det tröstande, 
upplyftande i vår verldsåsigt är, att under den allmänna för- 
gängelsen det enskilda endast går under, för att bereda väg 
till det fullkomligare eller sjelf uppträda i ädlare och skönare 
gestalter, efter den Eviges från evighet utstakade verlds- 
plan. Så förbida vi efter Hans löfte, i tidernes fullbordan, 


nya himlar och ny jord, deruti fullkomligheten bor. 


ESO 


41 


BIDRAG 


TILL SKANDINAVISKA VEGETATIONENS HISTORIA EFTER 
RULLSTENSPERIODEN. 


Föredrag i Upsala K. Vetensk.-Societet 1847. 


Den allmänt antagna theorien om vårt planet-systems 
och vår jords bildning, att de nemligen ursprungligen varit 
upplöste i gasform och bildat ett omätligt töcken, nebulosa 
(sådane nya verldars embryoner träffas ännu i de omätliga 
rymderna) — och derifrån öfvergått först till flytande, seder- 
mera. till fast form, har hittills nöjaktigt förklarat så väl jord- 


ytans bildning, ländernes vexlande höjning och sänkning”) m. m., 
") Jordens nära klotrunda form är en följd af rotationen eller sna- 
rare villkor för densamma — och nu mera är det ett allmänt er- 
kändt förhållande, att få trakter på jorden gifvas, der ej landet 
småningom höjer eller sänker sig, det förra i norra och medlersta 
delen af Sverige, det sednare endast i landets sydligaste del. 
Detta i Sverige först anmärkta förhållande har sedan blifvit be- 
styrkt på otaliga ställen i och utom Europa, hastigast sker 
denna sänkniog vid Grönlands vestkust, liksom dess höjning vid 
dess ostkust. Men man har äfven exempel, att jorden på samma 


42 : 


som ock den sedan urtiden så betydligen aftagande tempera- 
turen, såsom en följd af värmets utstrålning i rymderne. 
Först långt, långt efter den period, då urbergen voro smälta, 
glödande massor, liksom de vulkaniske bergmassorne under 
sednare perioder (ty då måste allt vatten, som betäcker jor- 
den, omgifva den samma såsom ett tjockt, .mörkt moln) fin- 
ner man jorden så afsvalnad, att den kunde hysa organiska 
varelser. Öfver allt och företrädesvis i de nu kallaste länder 
på jorden finnas rika lemningar efter derstädes i urtiden lef- 
vande naturalster, omisstydligen hänvisande på en förgånger 
verldsålder med varmare, tropiskt klimat. Detta är förhållandet 
så väl på Spitsbergen, Nova Zemla och i Sibiriens obygder, 
som på Södra polarländernes snötäckta kuster. All tanke på 
dessa klimateriska förändringars beroende af någon jordens 
olika ställning till solen eller förändring af jordens axel måste 
försvinna, sedan det är fullkomligen bevisadt, att jordklotet 


med sin afplattning emot polerne på det nogaste öfverens- 
ställe under olika tidskiften än höjt, än sänkt sig, så att söt- och 
saltvattensbildningar vexla om hvarandra såsom på Jutland. Detta 
förhållande eller rättare medlersta och norra Svenska vallens höj- 
ning öfver hafsytan gaf för 400 år tillbaka anledning till den häf- 
tiga striden om vattenminskningen, hvilken hyllades af Linné och 
den tidens Naturforskare (Dalins Svenska bistoria hviiar på denna 
hypothes), men bestreds synnerligast af Theologerne. Vid 4748 års 
Riksdag fattade Presteståndet ordentligt beslut, att vattnets höjd 
icke minskades. Emedlertid hade, som vanligen i häftiga strider, 
båda orätt, vattnet hvarken ökas eller minskas, utan jorden höjer 
eller sänker sig (olika på olika punkter), så att naturen hyllar 
vexelbruk i stort. 


45 
stämmer med den form, denna massa i flytande tillstånd ge- 
nom rotationen måste antaga — och i följd deraf, att jor- 
dens poler allt från dess daning måste varit oförändrade. 
Häral är klart, att jorden sjelf småningom måst afsvalna och 
i följd deraf temperaturen på den samma, åtminstone till en 
viss tid, måst aftaga, hvilket nödvändigt medförde en väsendt- 
lig förändring i den organiska skapelsen ”). 

Fortsatta forskningar och nya rön hafva väl icke upp- 
häft denna kosmogoni, men likväl i dagen framlagt äfven an- 
dra företeelser, skenbart häntydande på en vida lägre tempe- 
ratur i vissa länder, f. ex. Skandinavien, under andra tids- 
åldrar, så att dessa stridiga förhållandens förening erfordrar 
en vidsträcktare uppfattning och ny granskning af akterne till 
jordens historia, förvarade i dess inandömen. Man tvingas 
derigenom till antagande af större periodiska förändringar och 
måhända att dervid söka förklaringen utom vår jord. Det 
är nemligen nu mera knapt tvifvel underkastadt, att vår sol 
jemte alla sina drabanter med ojemförligt större hastighet än 
den, med hvilken vår jord hvälfver kring solen, framrullar sin 
kretsbana i de oändlige rymderne kring vårt fixstjerne-systems 
medelpunkt, ty i hela naturen finnes intet stillastående. Må- 
hända jorden derunder vexelvis inträder i varmare och kal- 


+) Öfver dessa ämnen, som vi här endast i förbigående kunna näm- 
na, utom flera andra dermed i samband stående intressanta frå- 
gor, kunna vi hänvisa till Bibliothek i Populär Naturkunnighet, 
ett verk, som säkerligen är eller borde vara i hvarje bildad fa- 
miljs ego. 


4Ä 


lare rymder, allt efter det närmare eller fjermare afståndet 
från andra solar — eller kanske snarare uppstår under denna 
omloppstid ett kosmiskt år, med sina vexlande årstider, lik- 
som under våra vanliga solår. Enligt Statsrådet Mädlers i 
Dorpat beräkningar skulle ett dylikt kosmiskt år, eller vårt 
solsystems omloppsbana kring sin kärna, erfordra 18,200,000 
solår, rymder och tal, vid hvilka vår tanke svindlar, men än- 
dock omfattande mätbara afstånd inom oändligheten och tälj- 
bara tider, då man har att beräkna durationer ur evigheten. 
Man har äfven velat finna grunden till en omvexling i de 
arctiska och subarctiska ländernas temperatur uti de magnetiska 
polernas rörlighet, under förutsättning, att ej den telluriska, 
utan den magnetiska skulle vara den verkliga köld-polen — 
och deraf sökt förklara, hvarföre de länder, som för närva- 
rande äro belägne under de magnetiske polerne i Sibirien och 
N. Amerika, äro så betydligt kallare än andra på lika afstånd 
från polerne. I följd af dessa magnetiske polers rörlighet 
skulle värmegraden i nämde länder vexla, och jag har sett upp- 
gifvet, med hvad tillförlitlighet känner jag likväl icke, att un- 
der 4300:talet, då historien antecknat de strängaste vintrar i 
Skandinavien, så att hela Östersjön varit tillfrusen, magneti- 
ska polen varit midt emot Skandinaviens nordligaste udde. Men, 
utom det osäkra i dessa uppgifter, häntydes härmed på peri- 
odiska förändringar, allt för inskränkta till tiden för att tagas 
i beräkning för större geologiska formationer. 

Att äfven Skandinavien under den äldsta organiska ska- 


pelsens uppträdande på densamma egde ett tropiskt klimat 


45 


och tropiska naturalster, vittna tillräckligen de talrika organi- 
ska lemningarne i våra öfvergångs-berg. Den var i det”hela 
likartad under denna period af jordens historia öfver hela klo- 
tet, hvaraf man sluter, att klimatet äfven varit likartadt, inan 
genom bergsryggarnes upphöjning ”) m. m. jorden blifvit för- 
delad i olika klimateriska regioner. Men då andra länder allt 
från denna urtid framvisa en sammanhängande länk af bild- 
ningar, som sammanbinda dem med nuvarande skapelse, så 
inträder i Sverige, med undantag af dess sydligaste del, ett 
tvärt afbrott till den vida yngre s. k. rullstensperioden. Då 
här under hela de oberäkneligt långa secundära och tertiära 
perioderne det organiska lifvet liksom legat i dvala, uppstår 
den fråga, hvar var Sverige hela denna onämbara tidsföljd? 
Hade det varit nedsänkt i hafvets djup, så skulle deruti af- 
satt sig fällningar, hvaruti de härstädes eller i närheten lef- 
vande organismer blifvit nedbäddade. Eller var det så högt 
upp i molnen, att intet lif derstädes skulle kunnat utbildas? 
Man har antagit som sannolikast, att största delen af Skan- 
dinavien under dessa perioder varit betäckt af snö- och is- 
massor, hvilka utgöra gränsen för det organiska lifvet. Smält- 
ningen och lossningen af dessa under årtusenden hopade is- 
massor förklarar lättast uppkomsten af den så kallade Rull- 
stens-floden, hvilken Herrar Säfström och Berzelius utförligen 


beskrifvit. Det är denna, som afnött våra berg, räfflat våra 


”) Det har lyckats Geologien att bestämma icke blott dessas relativa 
ålder till hvarandra, utan ock under hvilken period af det organiska 
lifyvets utvecklingshistoria dessa blifvit bildade. 


46 


hällar, bildat våra sandåsar, eller med ett ord gifvit landet dess 
nuvarande form och yta. Huru våldsam denna flod:varit, 
hvilka förfärliga ismassor den medfört, kan man sluta af de 
Svenska stenblock den medfört, hvilka ännu i dag betäcka 
hela nordvestliga Ryssland och hela norra, till en del äfven 
medlersta, Tysklands slätter. Endast infrusne och uppburne af 
väldiga ismassor hafva dessa Svenska stenblock kunnat blifva 
flyttade så långt från sina fasta hällar. Och att dessa endast 
äro att söka i Skandinavien, är så mycket säkrare, som de 
alldeles afvika från det öfriga Europas bergformationer, och 
man nästan kan hänvisa hvarje sten till den trakt i Sve- 
rige, hvarifrån den blifvit nedförd. Den så kallade Schwe- 
denstein vid Lätzen är ett sådant verkligen Svenskt stenblock, 
som således af dubbel anledning är ett Svenskt minne och 
bär Svenskt namn. Från denna Rullstensperiod börjar orga- 
niska lifvets utveckling här i Norden på nytt, börjande med 
det ofullkomligare och småningom beredande medel till en 
fullkomligare skapelses utveckling. Klimatet synes ock under 
denna period, långt ifrån att försämras, tvärtom hafva för- 
bättrats, så att vi ej hafva att befara nordligaste Sibiriens öde, 
der marken till oupphunnet djup är bottenfrusen och således 
icke kan nära några ädlare växtalster. Endast i nordligaste 
Lapplands träsk, med ständig botten-is, har man anmärkt ett 
dermed något likartadt förhållande. Med förbigående af den 
äldsta urtiden, då för öfrigt förhållandena hos oss synas varit 
likartade med andra länders, skola vi uti det följande inskrän- 


ka oss till framställningen af vegetationens förhållande under 


47 


sistnämde period; det synes ock lämpligast börja med de na- 
turförhållanden, som ligga närvarande skapelsedag närmast, 
emedan man dervid eger säkrare och bättre kända jemförel- 
sepunkter i närvarande förhållanden. 

Urkunderne för organiska lifvets utvecklingshistoria un- 
der de äldsta perioderne äro att söka i hällebergen, hvilkas 
ålder just efter de organiska lemningarne bestämmas; men 
källorna för den sednaste tiden, hvilken vi skola beskrifva, fin- 
nas i våra skogsmossar, som efter olika djup förvara organiska 
lemningar i en oafbruten följd allt från rullstensperioden, på 
hvars öfversta gruslager de hvila, intill nutiden, så att man 
i dessa liksom på ett blad har hela vegetationens framskri- 
dande utveckling under hela denna tidsålder upptecknad. 
Denna tidsålder måste dock tilltagas rymligare än vår tide- 
räkning vet förtälja. Den låga temperaturen i våra nordliga 
länder, hvarigenom de i mossarnes bäddar nedlagde organiska 
ämnen ej öfvergå till förruttnelse, är grunden såväl för mos- 
sarnes bildning och tillväxt, som ock till de organiske lem- 
ningarnes bevarande till en nära nog obegränsad framtid. 
Dessa förtjena så mycket mer undersökning i våra nordiska 
länder, som mossbildning är för dessa egendomlig; i varmare 
länder sker förruttnelsen hastigare och fullkomligare, hvar- 
före der väl finnas kärr, men ej hvad vi egentligen kalla 
mossar. Som kölden tilltager mot polen, så tilltaga äfven 
mossarne i omfång och mägtighet; hela nordligaste Sibiriens 
kust är en strandlös mosse, och i Lappland finnas utom nå- 


gra gräsbeväxta sluttningar, der vattnet afrinner, endast bergs- 


48 
hällar och mossar. Derföre är det ock mossjorden, som nä- 
stan uteslutande alstrar de för norden egendomliga växtarter, 
som vi framdeles skola visa vid framställningen af Sveriges 
nuvarande vegetation. Nästan alla andra växter finna mer 
passande lokaler i den rikare Södern; men våra torfväxter 
förmår den icke frambringa i brist af våra nordiska, föröf- 
rigt föga afundsvärda, mossar. Men i naturens hushållning 
är intet utan vigt, och torde en dag desse mossar blifva vig- 
tiga för vår egen. ”Torfbildningen företer under nuvarande 
verldsålder något analogt med Stenkolslagren i en äldre och 
skall troligen, liksom dessa, en dag uppgräfvas till bränma- 
terial, sedan skogarne blifvit förstörde”). Så har redan länge 
skett i våra sydligaste, skogfattiga provinser; endast der torf- 
ven i stor mängd blifvit uppskuren till bränmaterial har man 
nogare iakttagit och granskat de organiska lemningar, hvaraf 
den bildas, eller i den samma ligga inbäddade. Detta har 
med synnerlig omsorg skett i Dannemark af Professor Steen- 
strup och Candidaten Vaupel, hvilkas undersökningar hufvud- 
sakligen ligga till grund för nedanför anförda sakförhållanden; 
de instämma tillika med de iakttagelser, som blifvit gjorde i 
Halland och andra södra Sveriges provinser. Men önskligt 
vore, att medlersta och norra Skandinaviens mossar blefve 
med lika noggranhet undersökte, der förhållandet måste i 


flera fall vara olika. 


") Just derigenom, att naturen nedlagt dessa i ökad mängd i förhål- 
lande till den kallare temperaturen, synes deras bestämmelse vara 
att lemna i de kallare länderne rikare tillgång på bränmaterial. 


49 


De mossar, hvarom här fråga är, bildas till hufvudsaklig 
del af Hvitmossa (Sphagnum), Väggmossa (Hypnum) och 
andra mossor. De böra noga skiljas från kärr och andra 
myrbildningar, hvilkas hufvudbeståndsdel bildas af rötter och 
nedfallna stänglar efter Starrgräs (Carices), Tåg (Junci), Rör- 
hven (Calamagrostis) och andra fullkomligare växter såsom 
Svärdsliljor (Iris); deras understa lag bilda vanligen lemnin- 
gar af vattenväxter såsom Char&e, Myriophyllum, Potamoge- 
toner o. s. v. jemte ett kalklager, bildadt af de på nämde 
växter fordom lefvyande skaldjur. Det är således tydligt, att 
dessa uppstått af igenväxte sjöar och vattendrag. Väl ingå 
äfven i dessas bildning mossor, men blott som inslag. De 
egentlige mossarne intaga deremot de urholkningar eller fritt 
aflopp för vatten saknande bäcken, som uppstått efter rull- 
stensfloden, och utmärka sig företrädesvis genom den mängd 
trädstammar, jemte löf och frukter, som i dem nedfallit och 
blifvit begrafne. Till skillnad från andra likartade bildningar 
benämner man dem äfven skogsmossar. De förtjena så myc- 
ket mer detta namn, som de af rullstensgrus betäckte land- 
sträckor, dem de egentligen tillhöra, tillika äro eller ursprung- 
ligen varit skogbeväxte, om ock de nu äro förvandlade till 
kala hedar. I alla slag af myrbildningar finner man, att i det 
ännu klara vattnet ett förberedande, lägre djur- och väx tlif 
föregått torfbildningen, efterlemnande det understa kalk- eller 
kisel-lagret, det förra af animaliskt, det sednare till hufvud- 


saklig del af vegetabiliskt ursprung; det förra är mägtigare i 


4 


50 
kärren, det sednare i skogsmossarne, der djurlifvet varit min- 
dre utbildadt. Uti kalklagren visar sig likväl den skillnad, att 
snäckskalen uti en del äro söndervittrade till pulver, i andra 
åter ännu bevarats oskadade, då vanligast blandade med ki- 
selhaltiga Diatomeer, de lägsta organiska bildningar, hvilkas 
plats bland djuren eller växterna är omtvistad. Andra orga- 
niska lemningar finnas icke inblandade och hafva således icke 
funnits. Naturen har således vid början af den bildningspe- 
riod, vi skola beskrifva, måst ånyo börja med de ofullkomli- 
gaste former, för att under en mycket lång period bereda 
medel för de fullkomligares framträdande. Först derefter 
kunde en ädlare vegetation uppstå; men äfven denna har un- 
dergått flerfaldiga förändringar, och iakttager man den be- 
stämda ordning, hvaruti dess olika alster ligga lagrade öf- 
ver hvarandra, får man en. helgjuten bild af vegetationen 
för hela den efterföljande tiden. De bilda flera skilda lager, 
småningom likväl öfvergående i hvarandra, hvilket tydligen 
vittnar, att de utan alla tvära, våldsamma afbrott aflöst hvar- 
andra. Dessa lagers läge öfver hvarandra utvisar här myc- 
ket bestämdare deras tidsföljd än berglagrens, hvilka ofta dels 
genom enskilda bergsträckors upphöjning erhållit en sned, 
sluttande riktning, dels genom vulkaniska, genom jordens rem- 
nor i dagen framdrifna, strömmar ligga i omvänd ordning, då 
deremot lagren i mossarne alltid bibehålla sitt horizontala läge 
och icke af några främmande krafter blifvit förändrade. Öf- 
ver större, närbelägna landsträckor är lagerföljden öfver allt 


fullkomligt densamma, så att den tillika vittnar, att vegeta- 


54 


tionens småningom skeende lörändringar icke blott varit till- 
fälliga eller inskränkte till ett enskildt ställe, utan under lik- 
artade fysiska förhållanden varit de samma och samtidige 
efter en allmän, bestämd lag. Först då en skogsvegetation 
uppträdt, kunna lagren noggrannare bestämmas, och benämner 
man då hvartdera lagret efter det trädslag, som antingen ensamt 
förekommer eller åtminstone är förherrskande, men saknas 
i de föregående och stundom äfven i de följande försvinner. 
Men att vegetationens olika skaplynne icke inskränkt sig 
blott till trädslagen, utan att detsamma blifvit förändradt i sin 
helhet, är klart icke blott af de olika växter i hvartdera ligga 
inblandade, utan fast mer af de olika fysiska förhållanden, 
den olika skogsbildningen förutsätter. Det är för en hvar 
bekant, huru afvikande vegetation frodas i den torra barr- 
skogen och under den lummiga bokens skugga. I och med 
bestämmandet af den herrskande skogens art eger man lik- 
väl icke blott en måttstock på den öfriga vegetationen, utan 
erhåller tillika en bild af landets hela fysiognomi långt före 
menniskans besittningstagande af det samma. Och då särskil- 
da djurarter icke blott trifvas under likartade yttre momenter 
som vissa växter, hvarföre de alltid förekomma gemensamt, 
utan de flesta djurarter erfordra bestämda växter för sin nä- 
ring och trefnad, så kan man redan af växterna sluta till det 
djurlif, som utvecklades under hvardera perioden, i fall icke 
lemningar äfven af detta, lika bestämdt tillhörande hvardera 
sitt lager, deruppå gålve ögonskenlige bevis. 


I södra delarne af Skandinavien förekomma efter Proz 


52 


fessor Steenstrup, fyra bestämdt skilda lager i mossarne, som 
efter ofvan antydde grunder benämnas Aspens, Furens, Ekens 
och Alens, hvilka öfver allt i mossarne ligga öfver hvarandra 
i nämde ordning och således antyda lika många vexlande ve- 
getations-perioder. Dessa trädslags i mossarne bevarade stam- 
mar hafva, åtminstone de trenne förstnämde, tydligen icke 
vuxit på sjelfva mossarne, utan vid dessas kanter, hvarifrån 
de genom stormar eller ålder nedfallit och blifvit dränkte i 
mossarne, innan desse vunnit sin nuvarande fasthet. Jemte 
dessa ligga en mängd blad och frukter, som nedblåst eller 
blifvit nedsköljde. En del af de äldre trädslagen hafva nu 
alldeles försvunnit i de trakter, der de fordom bildat skogens 
massa; företrädesvis gäller detta om Tallen, som under en 
lång tids period var enherrskande skogsträdet i Dannemark, 
fast man under hela den historiska ej känner, att någon en- 
da vild furuplanta der förekommit; ett förhållande, som äf- 
ven eger rum i vissa delar af Sverige. Af Boken åter, som 
nu i alla dessa trakter ensam bildar skogen, finnes icke rin- 
gaste spår förr än i det aldra öfversta lagret; dess hårda 
blad och frukter skulle otvifvelaktigt bibehållits bättre än de 
öfriges spädare, i fall Boken i äldre tider funnits i landet. 
Deremot gilvas det andra trädslag, och det just sådane, hvilka 
ega den vidsträcktaste geografiska utbredning, som spridde 
återfinnas inbäddade i samtliga, utan att bilda något eget la- 
ger, f. e. Björken, ehuru om denna kan anmärkas, att den 


innefattar tvenne bestämdt skilde arter, en nordligare (Betula 


53 


glutinosa) och en sydligare (B. verrucosa), af hvilka den 
sednare nu mer undanträngt den förra. 

Då det här skulle blifva allt för vidlöftigt att redogöra för 
alla enskilda undersökningar, skola vi blott med få ord med- 
dela resultaterne. Omedelbart på rullstensgruset ligger först 
på skogsmossarnes botten ett lager af de ofullkomligaste väx- 
ter och vattendjur, hvilka i och omkring dessa vattenfyllda 
fördjupningar af jordytan beredt medel för uppträdandet af 
fullkomligare. Bland dessa stå Barrträden, hvilka äfven fö- 
rekomma i de äldste bildningarne, och Hängeträden jemte 
Monocotyledonerne lägst. Den första skogsvegetation, som 
efter de förstnämde uppträdde, bildade Aspen, jemte Björk 
och Arre (Alnus incana), hvilken sednare nu mer icke fin- 
nes i sydligaste Skandinavien — således alldeles densamma, 
som nu förekommer i de nordligaste länder, f. e. öfre Lapp- 
marken, ofvan Barrskogens nordliga gräns. Till alla efter- 
följande finnas inga spår; men som Aspen, ehuru under den- 
na period vida allmännare, under de följande icke försvunnit, 
utan endast blifvit undanträngd, förekomma spridda lemnin- 
gar af Asp äfven i sednare lager; men det egentliga Asplag- 
ret ligger alltid under talilens. För den långa tidsföljd, A- 
spens period erfordrat, talar, utom den långsamhet, hvarmed 
vegetationen med de då förhandvarande tillgångar måst fram - 
skrida, det mägtiga lager af Hypnum cordifolium, en mossa 
med utomordentligen trög tillväxt, uti hvilket Aspbladen lig- 
ga inbäddade. Efter- Aspen uppträdde Tallen eller Furen, 


hvilken snart mer än någon annan, efter barrskogens natur, 


54 


blef öfver hela Dannemark och Sveriges sydligaste orter nä- 
stan ensam herrskande och tillbakaträngde äfven den före- 
gående vegetationen. Under denna period måste således näm- 
de landskap haft samma vegetation och fysiognomi, som nu 
Norrland och våra Svenska bergstrakter, der Tallen med nå- 
gon inblandad Björk utgör skogen. Då allt minne af Furens 
tillvaro på nämde orter saknas för hela den historiska tiden, 
skulle iman säkerligen betvifla dess fordna, nära fullkomliga 
envälde öfver alla högre belägna punkter af Dannemark, om 
icke årligen, minst under ett årtusende, liksom än i dag, o- 
taliga väldiga tallstammar uppgräfdes ur alla Danska skogs- 
mossar, äfven som i de nu skoglösa trakterne i Halland o. 
S. Vv. Stammarnes resliga växt, upphinnande 490 fot, vittnar, 
att skogen mäste vuxit mycket tät, och då man i en torf- 
mosse på Seland funnit på en rak linea af 200 alnar 50 väl- 
diga tallstammar, liggande parallelt jemte hvarandra, och se- 
dan dessa blifvit upptagne, under ett mellanliggande mossla- 
ger, åter ett nytt lika mägtigt lager af samma trädslag, vitt- 
nar detta tillräckligt om den långa tidsföljd, hvarunder Tal- 
lens dynasti varit herrskande öfver landet. Här måste nem- 
ligen först erfordrats en längre tid, inan de stammar upp- 
växt, som bilda det understa lagret, och inan i dessas ställe 
en nv generation tillväxt, som på en gång af stormar blifvit 
kullyräkt ner i mossen och der begrafven. Man har påstått, 
att alla tallstammarne i torfmossarne skulle ligga i en be- 
stämd riktning från SSV mot NNO, och all barrskog på näm- 


de orter genom någon våldsam orkan eller vattenflod i denna 


55 


riktning förgåtts. Noggrannare undersökningar hafva likväl 
visat, att stammarne ligga i alla möjliga riktningar, blott all- 
tid från mossens bräddar inåt den samma. De våldsammare 
revolutioner, hvilka man så gerna tillgriper för att förklara 
underbara företeelser, öfverensstämma icke med naturens la- 
gar och äro ej heller nödvändige, blott man tager tillräck- 
lig tid. Ju inskränktare insigt och uppfattningsförmåga, de- 
sto större benägenhet att hylla det underbara, att inskränka 
naturens verksamhet både till tid och rum. 

Sedan tallskogen i en obestämbar mängd af generatio- 
ner beklädt de mossarne omgifvande höjderna, försvann den 
från dessa, undanträngd af en i landet hittills osedd Ekskog, 
men - bibehöll sig ännu en ganska lång tidsföljd derefter på 
sjelfva mossens yta, som nu mer erhållit tillräcklig fasthet; 
men aftynande, förkrympt till en lågväxt, vresig martall, så- 
dan man finner den uppå Svenska bergsbygdens mossar. Att 
denna icke, som de föregående resliga underliggande genera- 
tionerne, från de omgifvande höjderne blifvit nedvräkt i mos- 
sarne, utan vuxit på dessas yta, inses lätt af rötternes na- 
turliga, horizontella ställning och de vertikalt uppstående stub- 
barne, sedan de i atmosferiska luften stående stammarne för 
det mesta förruttnat. De utomordentligt smala årsringarne 
hos denna, till risiga buskar förkrympta, martall vittna till- 
räckligt om dess långsamma tillväxt, och då man tillika fin- 
ner, att, genom mossarnes småningom skeende tillväxt, röt- 
terne af flera generationer martall stå den ena vuxen uppå 


eller öfver den andra, inses lätt, huru lång tid detta blotta 


36 


bihang till den stora föregående Tall-perioden erfordrat. Som 
vi ofvan nämt, var under den tid, denna martall växte på 
sjelfva mossarnes yta, alla de omgifvande höjderne bekran- 
sade af yppiga Ekskogar, ett trädslag, som ännu icke synes 
inkommit i landet under Tallens herrskareperiod. De äldre 
af Ekens nedvräkte stammar ligga derföre icke blandade med 
de reslige tallstammarne, utan möta först bland martallens 
stubbar. Eken var under denna sin förherrskande period ic- 
ke blott ojemförligt talrikare än den för närvarande är, utan 
ock vida större och frodigare, efter den allmänna reglen, att 
hvarje naturalster i ett land har en period för sin stigande 
utveckling, en för sitt maximum, då det hunnit sin högsta 
"typiska fullkomlighet, och slutligen en period med långsam 
aftyning, till dess det utdör eller rättare förflyttas till andra 
ställen, der för detsamma under tidernas lopp mer gynnande 
förhållanden inträdt. Man finner således från denna period 
Ekstammar med öfver tvenne alnars diameter under förgre- 
ningen (äfven i vestra Småland hafva vi sett så väldiga Ek- 
stammar begrafne under djup mossa i täta Granskogar, der 
Ek nu alldeles saknas), och är detta så mycket märkvärdi- 
gare, som, efter Prof. Steenstrup, den då varande Eken till- 
hörde, icke den nu vanliga Sommar-Eken, utan den svagare 
Vinter-Eken, hvilken nu saknas i dessa nejder och för när- 
varande uteslutande tillhör de magraste, höglända trakterne 


af Götha rike ”). Ekens period synes öfver allt i norden va- 


7) Herr Cand. Vaupel bestrider ofvan nämde förhållande och anta- 
ger, att äfven Sommareken förekommit under ofvan beskrifna Ek- 


57 


ra i aftagande; i större delen af det nordliga Ryssland är 
den redan utgången, ehuru man ännu har Ekstubbar qvar, 
och huru aftynande stå nu icke Ekarne på Dalelfvens strän- 
der och de flesta orter hos oss, då man i de fossila Ekstam- 
marne tycker sig igenkänna Plinii beskrifning af de väldiga 
Ekarne på Hartzbergen, hvilka han antager för årsbarn med 
jorden. Under sin frodigaste period växte den dels oblandad, 
dels i sällskap med Björk, Hassel och andra svagare trädslag. 
Ehuru Eken icke i likhet med Tallen försvunnit, finner man 
nästan aldrig några lemningar af den samma i mossarnes öfre 
lager, utan intages dessas ställe af affall från Al och andra 
på mossans yta eller vid dess bräddar nu växande buskar. 
Då man i de föregående lagren icke finner lemningar af först- 
nämde trädslag, kan man antaga en ny medelperiod, eller A- 
lens, ehuru mindre betydlig än de föregående och ännu fort- 
farande, slutande sig till den nuvarande, eller Bokens, period. 
Det är detta trädslag, som för närvarande utgör all egentlig 
skog i Dannemark och låglandet af Skåne, Halland. Men lik- 
väl finnas i torfmossarne, utom på öfversta ytan, inga stam- 
mar eller affall af detta träd, ehuru de förre nu omkransas 
af de herrligaste Bokskogar. Det synes således som Bokens 
period icke fullkomligen sammanfaller med Alens (den sed- 
nare går, som bekant, vida högre upp mot norden), utan att 


Alens maximi period här vore förbi, under det Boken står 


period. De fullständiga frukter, han afbildat, tillhöra tydligen den- 
na, och förklaras lätt af fruktskaftens bortfallande, huru Sommar- 
ekens frukter kunnat tagas för Vinterekens, 


58 


på sin högsta fullkomligaste utvecklingspunkt ”). Detta blir 
sannolikt dels deraf, att i norra delarne af Jutland, dit Bok- 
skogen icke ännu framträngt, Alen växer mycket frodigare, 
bildande flerestädes mörka, sammanhängande skogar, hvilket 
icke är förhållandet i de trakter, som Boken tagit i besitt- 
ning, dels af Bokens egen ännu inskränkta utbredning mot 
norden. Det är ock en allmän tradition i södra Sverige, att 
Boken är ett i sednare tider invandradt trädslag. Professor 
Retzius antager i sin Flora Oeconomica, att den blifvit in- 
förd af Munkarne; men dermed har han allt för långt fram- 
flyttat den inom den historiska tiden, ty vi ega säkra histo- 
riska vitsord, att den redan fans i södra Sverige före denna 
tid. Men i vestra Småland, vid Bokens nordliga gräns, är 
alldeles otvetydigt, att Bokskogen tilltager, under det Eken 
aftynar, att Boken framrycker mot norden, förqväflvande, hvar 
den inkommit, äfven barrskogen. Vi hafva likväl annorstä- 
des sett ett motsatt förhållande ega rum; men detta kan lätt 
förklaras af naturens benägenhet att vexla skogens art på 
samma ställe, dels af menniskans våld; ty efter hennes be- 
sittningstagande af ett land störes naturens lugna, regelbund- 
na utveckling. 

Af föregående sammanträngda framställning synes, ätt ef- 
ter Rullstensfloden (eller glacier-perioden efter Agassiz tolk- 
ning) Skandinaviens sydligaste landskaper, efter en förbere- 


dande period, erhållit en vegetation (Asp-perioden), likartad 


+) Professor Schouw antager, att Boken i Dannemark f. n, hinner till 
skönare utbildning än i något annat land. 


59 


med: det nordligaste Lapplands, der endast Asp, Arre, Pil och 
några få andra högnordiska träd förekomma. Och, att natu- 
ren i sin helhet haft samma skaplynne, vittnar äfven de skal- 
lar af Renar, Bäfrar och andra höga nordens djurarter, som 
uppgräfvas ännu i dag i samma torfmossar. Efter denna pe- 
riod inträdde en annan, Tallens period, då landet hade en 
Norrlänsk fysiognomi, utan de ädlare löfträd, som tillhöra Ek- 
regionen, eller medlersta Sveriges lågland. Äfven Djurriket 
lemnar minnesvårdar från denna tid, f. e. horn och ben ef- 
ter  Elgar, som samtidigt lefvat i landet. Först med Ek-pe- 
rioden börjar en yppigare, sydligare vegetation, sådan man 
i Sverige återfinner i alla dess lågland öfver Bokens gräns, 
till dess Norrlänska naturen blir öfvervägande. Under denna 
period hade Bison, Uroxen och andra af Professor Nilsson ur- 
skilde oxarter samt vildsvinet sitt tillhåll i landet. Vi när- 
ma oss nu den historiska tiden; ännu finnas traditioner om 
våra äldsta förfäders jagt efter dessa vilda djur; på Cesars 
och Taciti tid funnos nämde oxarter ännu i Tyska skogarne, 
ehuru de nu mer såväl der, som i Skandinavien, försvunnit. 
Äfven från de lägre djuren kunna hämtas flera bevis för det- 
ta framskridande. I ofvan beskrifne mossar finnas bland den 
stora mängden af de smärre, lättare förstörbara snäckskalen al- 
drig några skal af de större fullkomligare, nu på samma stäl- 
len företrädesvis lefvande Molluscer, såsom arter af slägterne 
Unio, Anodonta, Limneus stagnalis eller Planorbis corneus, 
hvilka således långt sednare, eller samtidigt med Boken, måst 


inkommit i landet. Professor Lovén har i en till Kongl. 


60 


Vetenskaps Akademien i Stockholm inlemnad afhandling upp- 
lyst, att flera i sydligaste Skandinavien fossila snäckor, som 
man ansett utdöda, ännu lefva i Norra Polarhafver. Dessa 
rön äro för oss synnerligen lärorika. De vittna för det för- 
sta, att man icke får antaga alla arter utdöda uti naturen, 
som försvunnit i de länder, der man nu efter dem endast 
finner talrika lemningar; de hafva ofta endast dragit sig till- 
baka till andra trakter, som efter tidernas lopp blifvit tjen- 
ligare för deras trefnad. Af det föregående synes vidare, att 
de äldre naturalstren dragit sig allt mer och mer emot nor- 
den, under det mer sydliga småningom invandrat. Detta 
lemnar ett nytt stöd för våra i Botan. Utflygt. uttalade åsig- 
ter om oriktigheten att tala om ett lands urinfödingar, ur- 
sprungliga växter o. s. v., under förutsättning, att de inhem- 
ska arterne voro alstrade af den natur, af den lokalitet, hvar- 
est de nu finnas vilda. Det ursprungliga är något långt för 
detta förgånget, som vi nu mer aldrig få reda på; hvad man 
benämner ett lands infödingar är endast relativt äldre än nå- 
got sednare tillkommet. Grundvilkoret för allt lif, all naturforsk- 
ning, är en beständigt fortgående utveckling; ingen hvila, in- 
tet stillastående finnes i hela den lefvande naturen. Så ut- 
gör den efter vår inskränkta uppfattning långa utvecklingsperi- 
od, som vi ofvan beskrifvit, en högst obetydlig del af jordens 
bildningshistoria; bortom denna ligger daningen icke blott af de 
primära, utan ock af de secundära och tertiära hällebergen, 
hvilka hvardera för sig erfordra en tidslängd, med hvilken 


den sednaste af oss beskrifna perioden på intet vis kan jem- 


64 


föras. De i Vestgöthabergen, Stenkolslagren i Skåne och i 
den under rullstensgruset begrafna sandstenen vid Höör be- 
varade organismer tillhöra helt andra tider, då så väl djur- 
och växtlifvet som de yttre fysiske och klimateriske förhål- 
landerne hade helt annat skaplynne än i vår närmaste forntid. 

Hvad vi hittills anfört grundar sig uteslutande på de un- 
dersökningar, som blifvit gjorde i Dannemark och sydligaste 
Svenska provinser. Vi kunna icke annat än beklaga, att man 
saknar alla likartade från medlersta och nordliga Sverige. 
Förhållanderne måste der visa sig helt olika, lagren färre, 
då klimatet är vida ogunstigare, och i följd deraf vegetatio- 
nens utveckling här icke så långt framskridit. Vi äga ännu 
i dag på olika trakter af Sverige lefvande alla de vegetatio- 
nens perioder, förstnämde provincer genomlupit. I de trakter, 
der Boken saknas, framträda helt andra skogsträd, förnämli- 
gast Granen, som hvarken under närvarande eller någon fö- 
regående period sjelfsådd vuxit i Dannemark. Äfven synes 
Björken af Svenska skogarne utgjort, liksom ännu i dag, en 
vida betydligare del, än af de Danska. Det är företrädesvis 
stammar af Björk, som uppgräfvas i mossarne på de nu all- 
deles kala hedarne i Sunnerbo. Den synes flerestädes efter- 
trädt Tallen och således motsvara Eken i sydligare pro- 
vincer, liksom Granen i de nordliga provincerne motsvarar 
Boken i den nuvarande Danska Floran. Men vi böra icke 
genom gissningar gå den verkliga undersökningen i förväg; 
vi hafva endast genom framställning af de stora resultater, 


som vunnits genom våra Danska vänners arbeten, uppmanat 


62 


till efterföljd. Vi få tillika fästa uppmärksamhet på nödvän- 
digheten att se föremålen i stort, icke låta missledansig af 
några afvikande förhållanden under sednaste tiden, ty genom 
menniskans ingripande uti och misshandling af naturen stör- 
tas denna lätt årtusenden tillbaka uti sin framskridande ut- 
veckling. Så se vi ännu i dag, att, der skogen och marken 
genom ofta förnyad syvedning blifvit utmärglad, måste den å- 
nyo börja med frambringande af de ofullkomligaste växter; 
och då äro Asp och Tall de första, som måste föregå och 
förbereda näring för ädlare skog. 

Söke vi nu förklaring till dessa växtlifvets förändringar, 
så ligger väl ingen närmare till hands än den hittills antagna, att 
de äro en följd af klimatets förändring, så att äfven sydliga- 
ste Skandinavien efter Rullstensfloden först egt ett arktiskt 
klimat, hvilket sedermera under jemt framskridande blifvit 
allt mildare och blidare. Så länge likväl man för denna å- 
sigt ej eger andra mer bindande bevis, tveka vi antaga den 
som en fullt afgjord sanning. Alla de äldre periodernes träd 
trifvas ännu rätt väl i landet, ehuru mer inskränkte till en- 
skilda punkter, eller, såsom Tallen, åtminstone sådde. De fö- 
rekomma tillika i mängd i långt sydligare och varmare län- 
der, så att deras tillbakaträngande för närvarande icke lem- 
nar något bevis för klimatets förändring. Det samma gäller 
om de under sednare perioder tillkomne; finnas för dem pas- 
sande växtorter, så kunna de ganska väl trifvas i vida nordli- 
gare och kallare landskap än de, hvarest de nu växa vilda. 


Villkoren för växternes större eller inskränktare utbredning 


63 
eller försvinnande i ett land äro icke ensamt att söka i kli- 
materiske förhållanden, utan äfven i flera andra fysiske. I 
en föregående uppsats hafva vi visat, huruledes naturen öf- 
ver allt måste börja med det ofullkomligare, för att bereda 
näring åt det fullkomligare; att ju ädlare en art eller varietet 
är, desto rikare, kraftigare näring erfordrar den för sin tref- 
nad. Naturen begagnar de förre som medel, och, när de upp- 
fyllt sin bestämmelse, måste de vika undan för det frodigare 
och. fullkomligare. Häruti och icke, såsom man vanligen an- 
tager, derigenom, att de förre förbrukat de för dem tjenlige 
näringsämnen i jorden ”), söka vi förklaringen till de förut- 
varande arternes utträngande, att förtiga flera andra i väx- 
ternes naturförhållanden ingripande omständigheter, såsom 
menniskans besittningstagande af landet. Betrakta vi närma- 
re den vexlande skogsvegetationen, sådan den ofvan är be- 
skrifven, så finna vi, att ordningsföljden är alldeles öfverensstäm- 
mande med den mindre eller mer bördiga jord eller humus 
de erfordra. Aspen är af alla våra skogsträd det, som nö- 
jer sig med magraste jord, hvarföre det ännu i dag är det 


enda träd, som förekommer på de magraste hedar i Jutland, 


+) Dessa måste, då naturen ostörd verkar, återgifvas jorden genom trä- 
dens affall och förruttnade stammar. De flesta växter trifvas ock 
bäst i humus efter sin egen art. Att för de äldre trädslagen i 
Dannemark nödige näringsämnen i jorden ej blifvit förbrukade, och 
att ej deras aftagande deraf blifvit en följd, upplyses deraf, att 
Aspen allt jemt qvarstätt, der den ej af frodigare skogsväxt blifvit 
undanträngd, och att planteringen af Fur ännu i dag lyckas myc- 
ket väl. 


64 


Sunnerbo i Småland o. s. v. Till den sluter sig på torrare 
ställen Tallen; Eken och Granen nöja sig äfven med magrare 
jord, men vinna först frodighet i en mer bördig, humusblan- 
dad. Al och Bok erfordra för sin trefnad största quantitet 
humus, som lättare uppsuger fuktigheten. Sås Bok och Tall 
tillsammans på magrare eller utmärglad jord, tar den sedna- 
re öfverhand; men vi hafva sjelfve sett, huru Bok, tillfälligt- 
vis inkommen i tallskog, förqväft den samma. Till ofvan an- 
förde kan ytterligare läggas naturens behof af omvexling, så 
att ett lands bördighet minskas, då den oafbrutet frambrin- 
gar samma art, men derunder bevarar ämnen, som göra det 
tjenligare för andra, hvilket är grunden till vexelbrukets för- 
delar. Af örter frambringar naturen derföre på hvarje plats 
en stor mångfald af arter; kulturen åter, som blott söker 
frambringa någon viss art, måste genom olika arters fördel- 
ning på flera år ersätta den fria naturens årliga mångfald i 
växtformer. 

Ännu återstår likväl att förklara, hvarföre under olika 
perioder olika skogsträd blifvit så uteslutande förherrskande 
— och de yttre orsaker, som kunnat förbereda denna om- 
vexling. I förra hänseendet ligger det i skogsträdens natur 
att framtåga i massa, att stå eller falla med hvarandra; de 
måste således antingen gå under eller blifva de herrskande. 
Det är i synnerhet Tallen och Boken, som i detta hänseende 
äro förtryckande, icke ens fördragande småbuskar i sitt gran- 
skap; hvar Aspen tagit öfverhand, intaga dess talrika rotskott 


så allt utrymme, att den ej lemnar plats för andras fram- 


65 


komst. Endast Eken skyddar i sin skugga en underskog af 
småbuskar, såsom Hassel, Hagtorn o. s. v. Allt detta sam- 
manfaller med verkliga förhållandet under hvartdera trädets 
herrskare-period. Men för hvarje ny skogsvegetations fram- 
trädande erfordras tillika några yttre anledningar, som för- 
stört den förut herrskande. Vanligen förberedes en ny skogs- 
vegetation, som man årligen har tillfälle se i Sverige, genom 
större skogseldar, efter hvilka nästan alltid uppträder skog 
al annan art än den förutvarande, sannolikt deraf, att jordens 
beståndsdelar derunder ingå i nya föreningar, som göra den 
tjenligare för något nytt. Så ser man oftast efter svedjande 
af tallskog löfskog uppträda och tvärtom. Vida våldsammare 
måste skogseldarne härjat i äldsta tiderne, och att sådane, 
uppkomne af åskeld, trädens gnidning mot hvarandra o. s. v., 
flera gånger öfvergått landet före dess bebyggande, vittnar den 
mängd kol man finner i mossarnes bäcken. Äfven kunna öf- 
versvämningar grundlägga en olikartad skogsväxt med den för- 
utvarande; vi hafva sett Alskog efter öfversvämning intaga 


en sträcka, som före den samma var betäckt af Tall”). 


") De förändringar, vegetationen undergått under den historiska tiden, 
äro allt för obetydlige att här anföras och hufvudsakligen en följd 
af landets fortgående odling, som utrotat flera äldre växter och 
beredt tjenliga växtplatser för sednare inkomne. Den Botanisk- 

« historiska tiden börjar egentligen först efter utgifvandet af Linnés 
Flora Suecica; redan under dessa 100 år märkas ej få förändrin- 
gar, som i en föregående uppsats öfver växternes ursprung blif- 
vit anmärkte. Största vinsten af våra många specialfloror blir 


5 


66 


Ett särskildt intresse skulle föregående undersökningar 
vinna, om man kunde sammanbinda de olika skogsperioderne 
med några den allmänna historiens tilldragelser. Men då tu- 
sende år äro för den Evige som en dag, inskränker sig hvad 
häfden minnes blott till de tre eller fyra sista.dagarne efter 
den Eviges tideräkning; en alltför obetydlig tidsrymd för att 
jemföra med historien öfver Hans verk. Särskildt för våra 
nordiska länder hafva vi ingen bestämd kronologi, inga verk- 
ligt historiska urkunder, gående öfver 4000 år tillbaka. U- 
tom några dunkla traditioner, hafva vi för vårt syfte knappt 
andra källor än de inre, som kunna hämtas från trädens egen 
natur och tillväxtperiod, jemförde med de öfrige organiska 
lemningarne. Af de förra äro ställens namn, gifne vanligen 
efter omgifvande naturförhållanden, de mest upplysande. De 
vigtigaste bidrag skulle likväl erhållits af den mängd af forn- 
lemningar, som man uppgräfvit ur mossarne, om man noga 
iakttagit, uti hvilket af ofvanbeskrifne lager de blifvit funne: 
Men sådane kunna ock med flit blifvit djupare nedgräfde än 
i det lager, till hvilket de höra. Så mycket synes likväl va- 
rit visst, att så väl under den förberedande som Aspens pe- 
riod landet saknat inbyggare. Inga fornlemningar, inga spår 
till menniskors arbeten äro i dessa lager funne. Det samma 
kan nära nog sägas om Tallperioden; det enda minnesmärke 


af mennisko-inverkan, man från denna tids sednare del finner, 
väl tillfället att i framtiden jemföra dem med då varande”vegeta- 
tion och derigenom erhålla säkra källor för framställning om ve- 
getationens förändringar. 


67 
äro trädstammar, som på vildarnes vis blifvit fällde genom 
eld eller förbränning kring roten. Har landet under denna 
tid haft inbyggare, måste det varit en vild folkstam, som: ej 
känt metallernas bruk. Af de större djuren tillhöra Renen, 
 Bäfvern, Elgen dessa perioder. Men från Ekperioden har 
man flera minnesmärken af menniskohand, och mot dess slut 
finnas äfven många yxmärkte stammar; vi äro benägne an- 
taga, att ett åkerbrukande folks (Götiskt eller Celtiskt; nam- 
net är för vårt syfte likgiltigt) bosättning i landet samman- 
faller med Ekperiodens sednaste tid. Ett folk, som egt me- 
tallvapen, har troligen varit verksammaste orsaken till utro- 
tande af de under Ekperioden lefvande större oxarter och 
andra ädla djur. Att Tallen i nordligaste delarne af Jutland 
ännu bibehållit sig till den tid, då landet fick en befolkning 
med fasta bostäder, skulle man lätt kunna sluta deraf, att 
der, men uti inga andra delar af landet, förekomma orters 
namn, såsom Furuby, Tyrestad o. s. v., hvilka häntyda på 
en då varande tallskog, ehuru hvarken något minne eller någ- 
ra urkunder bevarat berättelse derom. Vi hafva ännu i dag 
bevis, att en äldre period der längre fortfar och en yngre 
sednare inträder; så saknas der Boken, under det Alen fram- 
träder i stor yppighet. Men intet yttre förhållande ingriper 
så mäktigt i ett lands fysiognomi och vegetation, som dess be- 
sittningstagande af ett åkerbrukande folk. För att undanrödja 
urskogen, tillgriper man det våldsammaste medlet, elden, som 
vildt frossar i de gamle murkna stammarne och just deri- 


genom bereder vägen för inträdet af en ny vegetation. Vi 


68 


skulle snarast tro, att just ett sådant förhållande förstörde 
då varande uråldriga Ekskogen med dess ädla, vilda djurarter 
och förberedde Bokens allmänna utbredande, liksom det grund- 


lade menniskans herravälde öfver landet. 


69 


OM VÄXTERNES SVENSKA NAMN. 


FÖREDRAG I KONGL. SVENSKA AKADEMIEN DEN 20 Dec. 1850. 


Ingen del af Svenska språket synes mer blifvit miss- 
vårdad än de inhemska Naturalstrens namn. Egentlige språk- 
forskare hafva saknat erforderlig bekantskap med naturen och 
hithörande litteratur — och naturforskare hafva, af förkär- 
lek till sina sjelfdiktade namn, mer sökt undertrycka än 
uppfatta folkspråkets. Af anledningar, som nedanför fram- 
ställas, äro skriftspråkets växtbenämningar oftast skilde från 
dem, som lefva på folkets läppar. De förra äro till stor del 
lån från främmande språk, utan samband med vår natur, vårt 
modersmål, eller öfversättningar från de Latinska och Greki- 
ska, hvilka hvila på en helt annan naturåskådning än den 
naturpoesi, de inhemska namnen andas. Derigenom måste de 
alltid blifva främmande för det egentliga folket, och uppsat- 
ser om växternes användande för allmänheten blifva ofrukt- 
bara, då de tala ett obekant språk. För min del är jag full- 


komligen öfvertygad, att skriftspråkets namn ofta måste vi- 


70 


ka för folkspråkets, hvilka innerligen äro förenade med språ- 
kets hela byggnad, med fädrens mythologiska begrepp och 
uppfattning af naturen. Huru målande är icke detta Svenska 
Hven, Islänska Hvini, som härmar vindens sus i dess vippa, 
jemfördt med det Tyska Windhalm, Latinarnes Spica venti, 
Grekernes AZveu-oyoogsis? Och som exempel, huru växt- 
namnen bilda stammar till ER mer abstrakta benämnin- 
gar, må blott nämnas Bok till bok (liber), Tof till tufva, tuf- 
vig, Vide till vidja, Tåg till tåg (funis), Lind till linda 4) m. fl. 
— Hittills har man under närvarande namnförbistring hjelpt 
sig med de Latinska namnen; men, skall Örtkunskapen en 
dag ingå i Svensk bildning, så måste man ock ega faststäl- 
da, inhemska namn, och då nu växtkännedom måste inhem- 
tas i Tekniska och Landtbruks-skolor, der de Latinska nam- 
nen förblifva stumma ljud, är behofvet deraf trängande. Vis- 
serligen hafva vi betydliga samlingar af provins-benämnin- 
gar; men dessa, som dels äro tillfälliga, dels förvexlade och 
förvridne, erfordra den noggrannaste kritiska granskning 2); 
visserligen hafva "ock flere försökt införa systematiska be- 
nämningar, men vanligen utan historisk forskning, finkänslig- 
het för språkets lagar och villkoren för nya namns inträde i 
folkspråket 3). Jag utbeder mig här få framlägga grunddra- 
gen af mina förberedande studier till en ordlista öfver Sven- 
ska växtnamnen, ehuru teckningen måste förlora sitt behag 
och egentliga värde, då det icke här kan tillåtas anföra de 


enskilda drag, som skulle gifva lif och vetenskapligt värde 


71 


åt taflan "). Ämnet är icke blott af Botaniskt och praktiskt 
intresse, utan tillika al ethnografiskt och linguistiskt, hvarföre 
vi önskade, att det från denna synpunkt upptoges af en skick- 
ligare hand. Vi äro fullt förvissade, att från urtiden återlju- 
da ännu i dag i våra inhemska växtnamn minnen från alla 
språkets åldrar. 

Ty naturen var mensklighetens första, hulda Lärarin- 
na. Folkens barndomsminnen från denna tid återspeglas i 
språkens prisma. Liksom naturen i flötsbergens vexlande 
lager bevarar afbildningar af sin stigande utveckling un- 
der längst förrunna verldsåldrar, så bevara äfven språken 
i naturalstrens namn prof af sin stigande utveckling under 
skilda tidsskiften. Såsom herdar och landtmän berodde våra 
ättfäders bestånd, mer än i våra dagar den enskildes, uteslu- 
tande på deras bekantskap med naturen, hvarföre ock de ut- 
märktare naturalstren måste vara bland de första föremål, 
som egt egna namn, sedermera bildande roten till mer abs- 
trakta begrepp ”'). Naturföremålens, liksom familjelifvets be- 


nämningar äro i språken de mest oförgänglige, under det ut- 


+) I ett bihang skola vi bifoga några speciellare undersökningar och 
exempel (dessa afse de i texten införde Arabiske siffrorna), ehu- 
ru blott en ringa del af våra anteckningar kunnat upptagas. Oänd- 
ligen mer föresväfvar oss i ett dunkelt minne, likt det panorama, 
som förbiskymtar den febersjukes fantasi. 

++) Våra stadsboar känna få inhemska naturaisters namn, om icke un- 
der ett utlänskt, slättens veta föga flera, men i aflägsna skogsbyg 
der och fjälldalar fortlefver ännu fädrens bekantskap med naturen. 
Rusticos et montanos homines interrogare oportet, sade för flere 
sekler sedan en gammal Botanist. 


72 


trycken för tankans och känslans skiftande rörelser oupphör- 
ligen vexsla. Då naturen än i dag företer lefvande minnes- 
vårdar, äldre än pyramiderne elier något menniskoverk, bör 
det ej förundra oss, att naturalstrens namn förete språkprof, 
äldre än någon handskrifts eller hälleristnings. Utmärkte språk- 
forskare hafva visat, att en nära öfverensstämmelse eger rum 
mellan alla Indogermaniska språk i benämningarne på famil- 
jens leder, husdjuren o. s. v. Viäro förvissade, att detta i lika, 
om icke högre, grad eger rum i trädslagens och de utmärk- 
tare växtalstrens namn, naturligtvis med den skillnad i uttal, 
som är bunden vid hvarje språks lagar ”). Att samma namn 
uti olika länder, med andra naturalster, blifvit öfverflyttade på 
skilda, men förvandta arter, må icke förundra oss, då vi dagli- 
gen förnimma, buru Europeiske nybyggare till aflägsna verlds- 
delar medföra hembygdens växtnamn och öfverflytta dem på 
andra i deras nya hemland växande snarlika. Ursprungligen in- 
nefatta ock de äldste namnen flera liknande föremål, som först 
efter folkens förgrening blifvit närmare, men olika bestämda. 

Största delen af våra verkliga Svenska växtnamn äro ge- 
mensamma för alla Germaniska språk; en stor del tillika för 
alla eller de fleste Europeiska, med uteslutande af de stam- 


skilde Finska och Baskiske 4). För de sednare eller de all- 


+) Desse måste förutsättas bekanta, blott angående de Slaviska, f. e. 
de Ryska, må anmärkas, att de ofta uppsluka första vokalen, såsom 
Chmäl, Humle, Kminn, Kummin, — eller då namnet börjas med 
vokal, öfvergår det antingen till å-ljud, såsom Olcha = Al, Osina, 
Osipa = Asp, eller får det ett inledningsjod, såsom Jablon = Äp- 
len, Jasen = Ask 0. S. V. 


73 
mänt Europeiska söker man vanligen förgäfves någon rot — 
och för de Germaniska finner man roten, eller rättare när- 
förvanta ord, icke i nuvarande språken, utan i Meso-göthi- 
skan eller något Germaniskt urspråk, hvarifrån de stelnade 
qvarstå under språkens i öfrigt fortgående utbildning. Såle- 
des måste de förre blifvit nedförde från den tid, då Euro- 
peiska folken ännu bodde tillsammans i Österlanden, uti det 
ursprungliga fädernehemmet; de gemensamt Germaniske åter 
bildades före Germaniska folkens förgrening till skilda stam- 
mar. Jag känner icke tillräckligt Sanscrit och de stamför- 
vanta Vest-Asiatiska språken 35) för att öfver dem yttra mig; 
de yngre religiöst-poetiska i Sanscrit f. e. Jamaprija, Rama- 
prija o. sS. v., kunna naturligtvis icke jemföras; men då de 
äro bildade vanligtvis efter Indiska gudomligheter, alldeles ef- 
ter samma princip som våra medeltids-namn, så vittnar den- 
na mythiskt-symboliska uppfattning af naturen både i Orien- 
ten och Occidenten, sedan dessa skiljt sig till olika bildnings- 
linier, att den icke varit något tillfälligt, utan tillhör en viss 
period både i folkens och språkens utvecklings-historia. Som 
exempel på de Vest-Asiatiske växtnamnens öfverensstämmelse 
med de Europeiske, må nämnas att Humlens för de Germa- 
niske och Slaviske språken gemensamma namn, liksom Björ- 
kens allmänt Europeiska, äfven återfinnas i Persiskan, att för- 
tiga Hvete och Råg, hvilkas rot likväl återfinnes i äldsta Ger- 
maniska språket, betecknande det förra den hvita, det sed- 
nare den röda säden 6). Hvete kom till Europa med Gre- 


kiske folken, Rågen åter med Germanerne, äfven som Haf- 


74 


ren («Frumentum germanicum» Plinius). Af dess forntyska 
namn, beslägtadt med Mesog. Havi (= gräs, vårt hö); bilda- 
de Romarne med sydligare uttal Avena; men Celterne egde 
redan detta sädesslag under namn af Arte, hvarmed det An- 
glosax. Oat synes närmast beslägtadt ”). Bjugget, fornn. och 
Danska Bygg, är Nordens äldsta sädesslag, liksom mjödet dess 
äldsta gästa dryck; namnet är ock egendomligt för Norden och 
betyder endast säden, det odlade, af fornn. byggja, så, odla. 

Ju längre vi kunna framtränga mot urtiden, dess större öf- 
verensstämmelse eger rum; af alla mig bekanta språk hafva 
likväl inga så väl bevarat de urgamla stamorden som de Nor- 
diske, emedan dessa språk, aldrig öfversvämmade af främ- 
mande  eröfrares, förblilvit rena i sin rot. Deraf förklaras, 
huruledes hos oss bevaras ännu i dag månget stamord, som 
i de: beslägtade utdödt eller blott i ett och annat fortlefver. 
Liksom forn-germaniska mytherne fullständigast upptecknats 
i Norden, synes denna äfven erbjuda den rikaste och renaste 


källa för de äldre Germaniske växtnamnen ”'). Vårt allmoge- 

") Bokhvetet kom först med Sarracenerne (frumentum sarracenicum 
hos äldre författare) till Europa, hvarför namnets etymologi uti 
nuvarande språk är uppenbar. 

«+) Det har ofta förundrat mig, att ingen bland de mångfrestande 
Tyskarne i sednare tider lemnat uppmärksamhet åt de bland 
allmogen uti de många Tyska dialekterne lefvande växtnamnen, 
hvilka för vårt ämne skulle vara högst upplysande. Visserligen 
upptagas f. e. hos Mertens och Koch i Deutschl. Fl. åtskilliga 
namn, men så sammanblandade från olika åldrar, olika orter och 
med Botanisternes sjelfdiktade, att de för historiskt-linguistisk syn- 
punkt äro utan all användbarhet. Våra källor hafva varit de äl- 


EV FR VV 


75 


språk har bevarat en mängd gamla ord, som Lexicograferne 
ej känna eller anse för utdöde 7). Af förra slaget äro bolma 
= svindla, hvirfla, hvaraf Bolmört; lumma = hastigt upp- 
blossa, hvaraf Lumrik (Lycopodium); olma = starkt ånga, 
hvaraf Olme- eller Ölmegräs, Spirxa Ulmaria, troligen för- 
vandt med det Dakiska Olma. En i Småland växande präk- 
tig Ormbunke benämnes derstädes Safjabuske, och Linné be- 
rättar utförligt i sin Skånska Resa, huruledes den af allmo- 
gen ansågs förläna vishet, och att en så kallad klok gumma, 
som hvarje morgon besökte den samma, derigenom förvärf- 
vat öfvernaturliga insigter. Förgäfves sökte jag efter ett till 
ljud och betydelse så ovanligt ord, till dess jag hos Grimm ”) 
fann, att denne furste bland språkforskare förslagsvis antagit, 
att det Latinska sapere, Fr. savoire, Fornt. seffen bordt heta 
på Mesogöt. safjan — och då nu detta förlorade, eller rät- 
tare blott uttänkta, ord återfinnes till uttal och betydelse o- 
förändradt djupt inuti Smålänska skogarne, synes det mig va- 
ra mera än en blott tillfällighet ””). Märkvärdigt i förstnäm- 
de hänseende synes det Norden tillika mest egendomliga Pil- 


slägtet, hvars vanligaste namn, beslägtadt med pil (sagitta), 


dre Botanikens fäder, som med berömlig trohet, utan nyskapande 
af namn, upptecknade dem, som verkligen lefde i folkets språk. 

") Gesch. d. Deutsch. Sprach. II p. 407. 

++) Huru nödigt det är afse de begrepp och det användande folket 
fäster vid hvarje växt, vittnar det till ljudet lika säfferot (Liba- 
notis). Detta namn har icke något gemensamt med seffen, utan, 
då den tuggas för att befordra salivens flytning, måste den härle- 
das af fornn, seifer (saliva), hvaraf sigla o. S. V. 


76 


icke återfinnes i syskonspråken; men jemte detta och det 
ursprungligen Lappska Sirka hafva olika arter deraf 4 sär- 
skilda, sjelfständiga namn, hvaraf de öfrige Europeiske språ- 
ken blott behållit ett hvartdera, neml. Hyjelster = Grekernes 
EMS, Sall eller Sälg, Latinarnes Salix (uppenbart dock bil- 
dadt al EAc5), Vide, Tyskarnes Weide, Engl. Willow, och Ister, 
Slavernes Iva, motsvarande Grekernes trea, dock hos oss ge- 
nom medelformer sammanflytande med det förstnämde. Bland 
flera minnen af Norrmännen i England finnas äfven flera inom 
växtriket, f. e. Trimilki; här vilja vi anmärka, att icke blott 
Sallow brukas i norra England för vår Sall, utan ock att dess 
blommande hängen derstädes, liksom hos oss, benämnas Pal- 
mer ”) och på båda ställen brukas: att sira kyrkorne med 
Palmsöndagen. Se Loudon Arb. Brit. 

I namnens större eller mindre utbredning har man en 
säker anvisning på deras ålder, såvida de icke tydligen blif- 
vit öfverflyttade ur det ena i det andra; ofta hafva de äldre 
namnen bortdött i de mer blandade språken. Således må- 
ste man anse de stamord, utan känd härledning, som äro ge- 
mensamma för de fleste Europeiska, för äldst, såsom Al”), 


Alm, Ask, Björk, Sall, Try o. s. v. 8). Bokens namn, gemen- 


+) Detta är namnet Palms inhemska betydelse; men nu nyttjas det 
i skrift endast om den tropiska och subtropiska växtfamiljen Palme. 

«+) Vi hafva sett uppgifvet, att Alens namn skulle härledas af 4 (= 
vatten) och Dallr, träd, men stammen A! är urgammal, ehuru 
folkspråkets Alder torde vara sammansatt deraf och fornn. Dallr, 
träd. — Likså Aldra, Upl. Lag., fruktträd, af ala, nära, och dallr, 
hvaraf ytterligare Allon, trädfrukt. 


77 


samt för de Germaniska och Slaviska språken, öfverfördes, 
efter ofvan angifna grunder ”), till Buxus, Askens till /Escu- 
lus. De mythologiska begrepp, som alltid förenats med sist- 
nämde än i dag för folket heliga träd, följde namnet, så att 
hvad Edda siar om Asken Ygdrasill, det sjunger Virgilius om 
ZEsculus: 
— — — — quantum vertice ad auras 
ZEtherias, tantum radice ad Tartara tendit; 

och då enligt Nordiska mythen förste mannen hette Ask, he- 
ter den Sydtyska asken Manna, liksom Tyskarnes mythiske 
stamfader Mannus. Lyckas man följa dessa namn till deras 
ursprung, betyda de vanligen f. e. Trädslagen endast träd eller 
buske, såsom Ask, Alster, Itruss, Try, liksom det Grekiska 
dovs ursprungligen betydde träd i allmänhet, och ytterligare 
sjelft genom flera mellanlänkar, Göth. priu, sammanfaller med 
vårt träd. Eget är, att några Skandinaviska trädsnamn, som 
saknas i de öfriga Germaniske språken, utom Anglosaxiskan, 
återfinnas i Ryskan, såsom Lönn (Isl. H'lynr, Ryska Klonn, 
Polska Klon; jmfr Rönn, Isl. Reynir, Eng. Roan); antingen må- 
ste man antaga, att dessa namn i de öfriga Germaniska dia- 
lekterne af det Romaniska elementet blifvit undertryckte, eller 
ock att de i Ryska språket äro lefvande minnesvårdar från 


den tid Svearne grundlade Ryska väldet. 


") Boken växer nämligen icke på Italiens lågland, hvarföre enligt van- 
liga bruket namnet öfverfördes till någon snarlik buske, som intog 
dess plats. När sedermera Romarne i de högre Apenninerne möt- 
tå Boken, öfverfördes på den det Grekiska Dnyocs, som dock e- 
gentligen är en art Ek. 


78 


Närmast dessa i ålder må vi anse de namn, som äro e- 
gendomlige, men gemensamma för alla Germaniska folk, ut- 
görande dessa det största antalet af våra Svenska verkliga 
växtnamn. Af en egen tillfällighet lemna de växtnamn, Dio- 
scorides under första seklet upptecknade i Dacien, det äldsta 
språkprof, vi ega af Germaniska urspråket. Upptecknade af 
en främling, på ett till ortografi och ljudlära så skildt språk 
som Grekiskan, måste det förvåna oss, att flera af dessa, vid 
nedre Donaus stränder längst förklingade ljud, ännu i dag ef- 
ter 48 sekler igenkänliga, genljuda i våra bergdalar, såsom 
Zx00o7, = skära, döv = dån eller dön, Pitla = Isl. Fifla, 
Nysv. Fibla. Om det Dakiska ouc, stående midt emellan 
”Ocun och oleo, hafva vi redan talat; i Avioonrnös, motsva- 
rande det Grekiska Onobrychis, återfinna vi i Ania en me- 
delform mellan det Grekiska Ovog och fornn. Asne 9). Någ- 
ra århundraden sednare möter oss en rikare källa för Göthi- 
ska språket i Ulphilas Bibelöfversättning; här äro växtnamnen 
likväl färre, dock lätt igenkänlige, såsom Akarn, än i dag an- 
vändt i flera landskaper i stället för ollon, tina i vigatina bru- 
kas ännu både på Gottland och i Norrige, Veinatriu = vin- 
träd, Veinabasi = vinbär, att förtiga mer appellativa ord, så- 
som aurt = ört, bloma”) = blomma, paurn = torn, kaurn 
= korn 40). I sjunde seklet upptecknades några växtnamn 
bland Vestgötherne i Spanien, hvaribland Alant, ännu i dag 


oförändradt Danska och Skånska namnet på Nysv. Ålandsrot, 


") Mesog. bloma, liksom fornn. blumti, är dock masculint. 


79 


som deraf är bildadt. Närbeslägtadt dermed är det Skånska 
Arun, Danska Aurin, hvarmed vi likvälicke känna annan jem- 
förelsepunkt, än att Aurina, liksom Ålruna (nu Tyska nam- 
net på Atropa Belladonna), var ett af de äldsta Tyska qvin- 
nonamn (se Tacit. Germ.). Liksom stora och förnäma män 
fordom benämdes efter skogens vilda djur, såsom Ulf, Björn 
0. S. V., benämdes qvinnorne efter fältets blommor; en 
namngifning, som än i dag är bruklig bland de yngre Sla- 
verne ”). I Svenskan är namnet Gunnil på Primula ve- 
ris bibehållet i Jemtland, troligen en dylik äldre benäm- 
ning på Avifva, ehuru äfven detta namn är så gammalt, att 
dess stamord, hvif = hufva, i nyare språket utdött. Största 
delen af de för Svenskan och Tyskan gemensamma växtnam- 
nen, som icke i de nu lefvande språken hafva sin förklaring, 
ega sin rot i Mesogöthiskan 44). Yngre än de båda före- 
gående äro de namn, som äro egendomliga för de Skandina- 
viska språken, af hvilka likväl en stor del ur Anglosaxiskan 
öfvergått i Engelskan 42). Dessa namn, såvida de hafva gam- 
la anor, äro lemningar af fornnordiska språket, f. e. Lumrik 


(Lycopodium) af lumma, hastigt uppblossa, ett i folkspråket be- 


+) Så betyda de vanliga Ryska fruntimmersnamnen Smilja = Eter- 
nell, Gnaphalium, Perinka — SVärdslilja, Kalina = Liguster. (Man 
erinras dervid om Virgilii poetiska omklädnad, 

Alba Ligustra cadunt, Vaccinia nigra leguntur, 

, af den triviala sanningen, att de vackra flickorna få förfalna, men 
de rika plockas bort.) I Dalarne benämnas de flesta blommor 
Kullor = pigor, äfven det sista, f. e. Hvita pigor, användes som 
växtnamn i nysvenskan, 


80 


varadt ord, och fornn. rik = stoft, pulver, ett vida mer träf- 
fande namn än det nyare, af Tyskan lånade, intet betydande 
: Nicht 43). Dessa uråldrige namn utträngas likväl allt mer 
och mer af Nysvenskans, hvilka likväl ofta endast äro fria 
öfversättningar af de äldre, f. e. Kallgräs (Pedicularis) af det 
äldre Frier, Kärringtänder af Gigelsärter ”) o. s. v. Det e- 
gentligen lärorika häruti är, att jemte de nya bibehålla sig 
äfven de äldre i folkspråket; att de nyare upplysa de äldres 
betydelse, så att samma växt i allmoge-språket kan hafya 3—4 
olika namn, men alla med samma hänsyftning, erbjudande lika 
många prof från språkets olika åldrar. Så är förhållandet 
med Galium verum; dess i olika landsorter brukade namn, 
slägfrid, sängsäma, hviloreda, Jungfru Mariz sänghalm och 
frillogräs, afse alla samma begrepp; det yngsta är en orda- 
grann öfversättning af det förstnämda ”'). Talrika liknande 
exempel tillhöra den speciella namnlistan. Samma namns 0o- 
lika uttal i olika landskaper lemnar ett profblad på dialek- 
ternes egenheter. Så igenkännes i det Småländska Hjelster, 
i Vestgötha MHalster, i Nerikes Hilster, i Upplands Jolster, 
Norrlands Juster och slutligen äfven Dalarnes Ister, redan 


af ljudet hvarderas hembygd. Så vexla ock Brambär (En- 


+) Pedicularis benämnes ock Lie-varg, efter det fornn. Jarg, fiende. 
Gigeltand benämdes fordom en person med ojemna tänder, ett 
karakteristiskt namn på ärtväxter för deras ojemna kronblad. 

"+) De vanligare uttalen Sliefred, Villereda 0. s. V. äro uppenbara 
förvridningar. Samtligas etymologi är klar i det äldre språket; 
namnet J. Marie sänghalm är deras christnande under medel- 
tiden. 


81 
gelskt uttal), Brimbär Götharikes (oriktigt tydt med Brink- 
bär), Brombär (Tyskt uttal) och Brumbär, det ursprungligen 
nordiska, sannolikt af fornn. brum, löf, emedan bären sitta 
bland löfven, som för de buskartade Rubi är högst karakte- 
ristiskt. Men äfven inom Skandinavien framträder samma 
namn under olika form; våra Oxelbär benämnas på Danska 
Axzxelbär, på Norska Asalbär; men då oxeltänder äfven på Dan- 
ska benämnas Axeltänder, och på Island både alla bär och oxel- 
tand heta jazxl, - inser man lätt, att alla fått sitt namn af 
oxelbärens likhet med en oxeltand. Tången benämnes vid 
Sveriges ostkust Klöder, ett forngöth. ord, men vid vestku- 
sten ända upp till Island Tare, ett rent Celtiskt ord, som re- 
dan i första seklet upptecknades af Dioscorides biand Celterne 
i Gallien (zavoovz) såsom namn på flytande vattenväxter. 
Måhända kan man häruti finna ett spår efter vestkustens ford- 
na Celtiska befolkning. Men i det hela äro växtnamnen i 
Danska, Sydsvenska och Norska språken så lika, att de kun- 
na hänföras till samma stam; endast de egentliga Svea-nam- 
nen afvika betydligare från de förre (närma sig dock i Norr- 
land de Norska) än till och med de Anglosaxiska och Isländ- 
ska. Dessa Svea-namn synas betydligen yngre än de före- 
gående; de hafva vanligen sin rot i nu lefvande språket, f. 
ex. Smultron, af smälta (det Norska Molter med ett omslags 
s; jemför mälta, smälta, hvilka i folkspråket ofta äro likbe- 
tydande). I alla andra Germaniska dialekter, till och med uti 
Isländskan och i Slaviska språken, benämnas de Jordbär, na- 


6 


turligtvis i öfversättning. Som egendomliga Svea-namn må 
äfven nämnas Odon (ännu i 47:de seklet skrefs Odens bär, 
se Bromel. Chl. Goth.), Lingon (Ljungbär), men Göthernes 
Slinnon är samma namn med ett omslags s; Getbark, Fräken 
o. s. v. Äfven Tall är okändt för Sydskandinaverne, men är 
det Isländska deal. | 


Efter denna sammanträngda öfversigt öfver växtnamnens 
utbredning och ålder utbedja vi oss ytterligare få tillägga en 
öfversigt af Svenska växtnamnens olika källor och en derup- 
på grundad fördelning i sex olika klasser. 

4. De ojemförligt vigtigaste äro de ursprunglige, vanli- 
gen monosyllabiske stamorden, hvaraf vi ega öfver 200 be- 
varade. Dessa stamord äro en ovärderlig skatt, emedan en- 
dast genom dessa det blir möjligt att erhålla ren, inhemsk 
benämning; ty endast urtiden kan skapa, nutiden blott om- 
gestalta det gifna ordförrådet. De ingripa dessutom djupt i 
hela språkets byggnad genom sina härledningar (med någon 
finkänslighet för modersmålet känner man sig med dem be- 
fryndad), då nybildade eller främmande ord, utan samband 
med språkets rot, alltid qvarstå som olösliga ljud och svårli- 
gen riktigt kunna vinna burskap. Hvilken Svensk förnim- 
mer icke af sjelfva ljudet, att Stagg, Starr, Vass äro sträfva, 
stickande gräs; Hven, Tåtel, Säf åter veka och mjuka. Men 


deras märkvärdigaste egenskap är dock deras bildsamhet att 


83 


både genom böjning ") och sammansättning kunna bilda nya 
och ändock begripliga namn 44). Men ännu en annan egen- 
het tillkommer Svenska språket, hvarpå jag företrädesvis ön- 
skade fästa uppmärksamheten, nemligen att det till en del 
ännu bibehållit sin ursprungliga bildningsdrift, att ännu i dag 
sjelf bilda nya stamord. Naturliga förklaringen af detta sken- 
bara under är den, att språket af ett sammansatt namn bort- 
kastar subjectet och af predicatet bildar ett nytt stamord, 
såsom vi annorstädes visat vara förhållandet med de gamla 
klassiska, hvilka från adjectiver iklädt sig substantiv form. Så 
hafva Starr, Slok, Kampe uppkommit af Starrgräs, Slokgräs, 
Kämpegräs 0. s. v., såsom de ännu i dag i systerspråken be- 
nämnas. Men icke alla ord kunna bortkastas; ört, rot, blad, 
d. v. s. de, som afse en enskild del, kunna icke uteslutas; 
men språkets art fordrar, att då subjectet uttrycker hela väx- 
tens utseende, f. ex. träd, gräs, blomma, bortfaller detsamma; 
så blir Krageblomma i sammansättning Gullkrage, Prestkrage 
0. S. Vv. — Många, äfven äldre, af nuvarande språkbruk knappt 
förklarlige, stamord synas så uppkommit, f. ex. af den för al- 


la Germaniska språk gemensamma namn-familjen Po, såsom 


— AO on 


") Denna saknar icke en viss analogi med starka verbers. Lånke är 
en på vatten flytande växt, f. e. Callitriche; men en, som upp- 
växt i vatten och sedan förekommer på uttorkade ställen, benäm- 
nes Lunk (= Montia), och en annan, alltid dränkt ned i vattnet, 
Lönke (= Foutinalis). Både i begrepp och ljud förnimmer jag nå- 
got preteritum i det andra och participium i det tredje. Enligt 
uppgiften i Liljebl. Sv. Flora synes hela stammen endast tillhöra 
Småland. 


BÄ 


Dodra, Döre, Pipto m. fl, hvilka namn alltid tillhöra örter, 
växande bland Lin, så att detta Po synes varit likbetydande 
med Lin (Tonad i äldre folkspråket), hvilket bestyrkes såväl 
deraf, att det Svenska Dodra är i Engelskan oförändradt öf- 
verfördt till en himmelsvidt skild växt, nemligen Cuscuta, men 
äfven växande på Lin, som att den växt, som i Norrland he- 
ter Tobändel, i öfriga Sverige heter Linbinda. Men vi måste 
lemna detta rika och inbjudande fält. 

2. Andra källan för våra växtnamn bilda medeltidens 
klosternamn. Under medeltiden voro endast klostren de fred- 
liga yrkenas fristad, munkarne Botanikens och Hortikulturens 
enda vårdare. Under medeltiden var menskligheten satt i en 
sträng skola, för att uppfostras till högre värf; och liksom den 
enskilde vanligen erinrar sig sina skolår såsom sitt lifs gla- 
daste och oskuldsfullaste ålder, utan att just önska sig de- 
samma tillbaka, så böra äfven vi tacksamt erinra oss medel- 
tiden, utan hvilken Europa aldrig blifvit hvad det är! Endast 
Hierarchien, den borgerliga frihetens fostrare, förmådde kufva 
den råa styrkans makt, lossa feodalismens band, krossa slaf- 
vens bojor; genom den högsta egen-försakelse, coelibatet, räd- 
dade den Europa från Hinduiskt kastväsende; genom hänvi- 
sahde öfver allt på det högre gudomliga i tingen, upptände 
den tillika vetenskapernas heliga flamma, sedan den egoisti- 
ska, antika redan förtärt sig sjelf. Så inlade densamma äf- 
ven i hela naturen en symboliskt religiös betydelse, eller, med 
andra ord, christnade densamma. Deraf igenkännas lätt alla 


den tidens namn, såsom Mosis staf, Salomos sigill, Trefaldig- 


05 


hets-blomster, Passions-blomma, Crucifix-ört, Engels-rot, Djef- 
vuls-bett 0 s. v., att förtiga de talrika, helgonen och fram- 
för allt Christi moder tillegnade 45). Men äfven i formellt 
afseende äro de en rak motsats mot de äldre; i dessa föddes 
nya begrepp genom stamordens medyetslösa böjning, återspeg- 
lande det då herrskande ödets blinda välde; i medeltidens å- 
ter var ideen så hufvudsak, att namnet med fria ord kunde 
återgilvas. Derföre återfinnas samma benämningar, fast på 
skilda språk, i alla under medeltiden Katholska länder, och 
bland vår allmoge hafva de i 4 sekler bibehållits alldeles så, 
som de i 46:de århundradet af Brunfels, Fuchsius m. fl. i 
S. Tyskland upptecknades. Tsvifvelsutan var det ultra-prote- 
stantiskt af Linné att utmönstra alla Helgons namn ur växt- 
verlden, för att fira samtidens snillen; men det låg en neme- 
sis deruti, ty kyrkan hade förut plundrat alla de hedniske 
Gudarnes blomster-smycken, för att pryda Helgonen. Dock 
fortlefva än i dag i folkspråket de hedniska Gudarnes namn 
fredligt jemte Helgonens, såsom Odensbär, Thorsnässla, Freye- 
gräs?, Baldursbrå, Tirshjelm. Daphne har 2:ne Svenska namn, 
det ena afseende bären: Källerhals, gemensamt för Tyskan 
och Svenskan; det andra, afseende egentl. barken, på Sven- 
ska Tirsbast eller Tifvelbast, på Tyska Ziobast eller Ziegel- 
bast, som lemnar, fast ej anmärkt, ett det vackraste stöd för 
hypothesen om öfverensstämmelsen mellan den Tyska Zio och 
Skandinavernas Tyr. Men man vakte sig att antaga alla namn 
efter hedniska gudomligheter för ursprungliga; många, äfven 


[sländska, äro blott efterbildningar af de Latinska, såsom Tho- 


86 


res skägg, Tysfiol, Freyuhar o. s. v. 46). Mer folkspråket till- 
hörige äro en del Tyska, f. e. Donars-kraut (Sedum), efter 
Donar; har flyttat till Gottland: Dunderlök ”). Af medeltidens 
Lilium Convallium härleder sig Lillekonvalje; forn-svenska nam- 
net är troligen Rams; eget är, att blott blommorna benämnas 
Lillekonvalje, men att bladen ännu i dag bibehålla det äldsta, 
Get-rams eller Bockblad; ramslök är äfven en lemning deraf, 
betydande Konvalje-lök. 

3. Tredje tillflödet till våra växtnamn inledde 15—17:de 
seklens Läke- och Kreuterbächer. Det var en ny tid, som 
nu frambröt med ny uppfattning af naturen; sedan tron på 
symbolernas magiska krafter förbleknat, sökte man hjelpen 
af tingens egna fysiska egenskaper. Det var kroppens lä- 
kare, som öfvertogo Botaniken efter själens; Medicinen blef 
nu Botanikens mål, och i ett tidskifte, som satte nyttan högst, 
måste hvarje nytt namn bära sin tids pregel, såsom Allbots- 
rot, Mästerört, Ögontröst, Hjertsprångsgräs, Hostört, Pesti- 
lensrot o. s. v. Som nämde Kreuterbächer icke blott begag- 
nades i Sverige, utan det redan då brukades att i stympade 
utdrag öfverflytta Tyska arbeten på Svenska språket af perso- 
ner, som hvarken kände växterna eller Svenska namnen, in- 
kommo jemte ofvannämda flera Tyska, såsom Andorn, hvar- 
af flera säkert äro så naturaliserade, att de genom språkens 


I 


SSX 


1) Lök har i folkspråket en mer vidsträckt betydelse än i Botani- 
ska och Ekonomiska skrifter och tillägges i allmänhet saftiga, Seg- 
lfvade växter, såsom Sempervivum, Sedum 0. s. Y. 


87 


nära slägtskap sällan med säkerhet kunna urskiljas 47) (ofta 
har likväl det Tyska namnet blifvit öfverfördt på en annan art; 
af det Tyska Gundelrebe (Glechoma hederaceum) har man det 
Svenska Gundelref = Hedera), — samt Grekiska, öfversatta på 
Svenska, f. e. Lejontand, Lejonsvans, hvilkas främmande ur- 
sprung är klart deraf, att intet folk sjelft hemtar bilder af 
okända föremål. Just derigenom, att dessa namn i tryck först 
publicerades, blefvo de skriftspråkets namn, ehuru bland fol- 
ket de minst bekanta. Så är bokspråkets Afvenbok en me- 
 ningslös förvridning af det Tyska Hagebuch eller Danska Ha- 
vebög; detta sköna träds Syenska namn, sådant det alltid med 
Svensk klang uttalas af folket, är Annbok, af det fornnordi- 
ska Anna, arbeta, slöjda, emedan det lemnar yppersta virke 
till slöjd. Fläder, af det Nederländska Vlier, Kalmusrot, af 
det Latinska Calamus (som förut genom förmedling af det 
forn-Tyska Halam ingått i Svenskan som halm), utträngde de 
äldre Germaniska Hyll, Flägg, som ännu äro folkspråkets i 
S. Sverige (i England äfven skriftspråkets), och måste dessa 
åtminstone bibehållas jemte de nyare, emedan de väsentligen 
ingå i äldre mythiska begrepp och flera härledda ord. Ut- 
rymmet tillåter icke följa alla de vägar, hvaruppå Lappska 
och Arabiska, Chinesiska och Karaibiska växtnamn förirrat 
sig till Svenskan; vanligen äro likväl dessa handels- och kul- 
turväxters; men mer eget är, att ett Arabiskt namn, Tareb, 
på Thlaspi eller Capsella, som på medeltids-språk tyddes med 


börs, synes medföljt de Arabiska mynten till Gottland: Ta- 


28 


rald, Silene inflata, hvars uppblåsta blomfoder äfven liknar 
en börs ”). Vanliga Svenska namnet är pungar. 5 

Ur dessa trenne skilda källor uppkommo i språket ofta 
trenne olika namn på samma växt, så att f. e. Angelikan el- 
ler Engelsörten, skriftspråkets medeltidsnamn, i vissa provin- 
ser kallas Quanne (Färö. Quön, Isl. Hyönn), redan berömdt 
i Norska Konungasagan; i andra åter Slöke, af Isl. Slökje, 
Sloka = ränna, pipig. Af vida underordnad vigt äro 

4. Nysvenskans namn och de äldre sammansatte, som 
till bildningsprincip med dessa öfverensstämma och i det nu- 
varande språket hafva sin rot och förklaring. Men många 
af dessa äro mycket gamla; flera förekomma redan i våra 
äldsta skriftliga öfverlemningar från medeltiden, f. e. Harpe- 
strengs Legebog från trettonde seklet, och många i allmoge- 
språket bruklige återfinnas redan hos Abbedissan Hildegard 
från Bingen kring år 40980, till och med i Carl den Stores 
Capitularia 48). Men de måste dock alla hänföras till samma 
klass. Så länge ett namn tillhör ett lefvande språk, är det 
underkastadt beständig, godtycklig vexling, öfverflyttas lätt till 
ett annat föremål eller utbytes mot något mer passande. 
Derjemte bildas efter växternes användande, växtställe och 


andra tillfälliga anledningar allt jemt nya namn 48); men de 


") Alla Europeiska ord på Tar, såsom Tara, Tariff, Tariffa m. fl., sy- 
nas hafva Arabiskt ursprung. Arabiska växtnamn på inhemska 
växter äro flera, såsom Berberis (Sv. Surtorn), Senap, Sikoria, 
Ribs 0. s. v. — Thlaspi åter heter på Svenska Penninggräs, 

£. i Fornsv. och i Sv. Lagboken Skjerffrö, på Danska Skillingar. 


( 


89 


hafva aldrig någon allmännare utbredning och sällan fastställd 
tillämpning på någon viss art. Af denna art är massan af 
våra flitigt upptecknade provinsnamn; men deras antal kan 
lätteligen mångdubblas "). Det är dessa, som oftast upptagas 
i våra Svenska ordböcker, der de likväl icke förtjena inrym- 
mas, såsom Aborregräs, Gårdsgräs, Hönsgräs, Abramsrot o. 
s. v. Som vi lefva i denna formations-period, kunna de icke 
af oss fastställas; först i en aflägsen framtid visar sig, hvilka 
i språket qvarstå, stelnade till verkliga namn. Endast de e- 
ga något egentligt värde, som äro öfversättningar af fornsprå- 
kets äldsta namn (se ofvan) eller äro införlifvade med folk- 
sägner, såsom Mannablod, Danskablod för Sambucus Ebulus; 


men som växten i längst aflägsna tider på Anglosax., liksom 


”) Man jemföre Herr Kröningssvärds förtjenstfulla Flora Dalekarlica, 
der folknamnen med synnerlig omsorg äro upptecknade; hvarje 
socken här en stor mängd egna växtnamn af denna art. Uppta- 
ger man nu tillika alla förvexlingar och de olika uttal, samma 
namn hafva i olika provinser, blir antalet oändligt. Dessa måste 
derföre ej särskildt anmärkas, utan återföras till riktigt Svenskt 
uttal. Derjemte bör anmärkas, hvad jag sjelf erfarit, att då man 
efterfrågar folksnamnen på växterne, diktar stundom den tillfrå- 
gade, då namnet är okändt, ofta för tillfället ett nytt namn, som 
i dess tycke kan vara på hållet. Emedlertid kan vetenskapsman- 
ner ofta afundas folket dess fina instinkt att dervid träffa på ett 
af så äkta Germanisk rot, att man frestas antaga det. Magister 
Holmgren tillfrågade en torpare i Roslagen, hvad han kallade 
Conferva Zgagropila, och han svarade Pompelon. Det upply- 
stes sedan vara diktadt för tillfället, men hvem igenkänner ej der- 
uti förvandtskap med det Friesiska Pompe, frukten af Nymphea 
(och Ulva pruniformis?)? 


920 


ännu i Engelskan, kallats Danewortch, så synes otvifvelaktigt 
att namnet sjelft, i förening med dess växtställe kring Kalmar 
slott, föranledt sagan, liksom växterne sjelfva äro enda käl- 
lorne till de poetiska fablerna om växtnamnen Ajacis, Ado- 
nis, Narcissus, Hyacinthus ”). Emedlertid är det lärorikt upp- 
fatta Ny-Svenska namnens yttre lätt igenkänliga form och 
nutidens namngifningsprincip, hvilken just uttrycker hvarje 
tids egendomliga folklynne, ehuru detta först af en framtid, 
som står utom dess inflytelse, kan rätt uppfattas. De äro 
alla sammansättningar af förut kända ord, vanligen antydande 
någon yttre likhet med andra föremål, ofta poetiska bilder”), 
såsom Ozxöron, Räfklor, Kattfötter, Käringtänder, Nakna 
Jungfrun, Svenska Militärer och otaliga likartade. Hvar och 
en inser lätt, att dessa benämningar snarare äro parabler än 
namn; att de så väl för vetenskapen som skriftspråket äro 
oanvändbara genom lätt förvexling med sitt egentliga före- 


mål ””), hvartill kommer dessa namns helt olika användande 


+) Mannablod är det äldsta, ursprungliga namnet på slägtet Hype- 
ricum, ehuru nu medeltids-namnet, Johannisblomster, bland de 
bildade är allmänt antaget. Emedlertid fortlefver det förra bland 
allmogen både i Dannemark, Norge och Sverige, äfven bland Sven- 
skarne i Finland, bland bvilka ofta de äldsta namnen bäst bibe- 
hållit sig, f. e. Wikon = Norrlands Åkerbär. 
+) Alla dessa saknas i den äldre tiden, som tänkte och handlade poe- 
tiskt, vår tid är mer poetisk i språket. q 
++) Tvetydigt måste alltid blifva att i skrift säga: Räfklor och Katt- 
fötter äro passande bete för får, Käringtänder ega mycket fö- 
dande egenskaper, för fluss drickes the på Jungfruögon (NVero- 
nica Chamedrys), Svenska militärer trifyvas bäst under buskar: 


9 


i olika landskaper. Vi ega således sex olika inhemska väx- 
ter, som benämnas Käringtänder, och ännu flera efter blom- 
ningstiden, f. e. Midsommars-, Johanmis-, S:t Hans-blomster. 
I ett land med så omvexlande klimat som Sverige, måste al- 
la dylika benämningar förändras med olika breddgrader. Så 
kallas Ranunculus i Vestmanl. Majblomster, i Vesterb. Mid- 
sommarsblomster. Ännu mindre kunna för vetenskapliga skrift- 
språket antagas poetiska tänkespråk, f. e. Förgät mig ej, Jung- 
frun i det gröna, Natt och dag, Brud och brudgum, Men- 
niskans lif o. s. v. — Förgät mig ej, liksom det helt och 
hållet främmande Ranunkel, har visserligen Tegnérisk aucto- 
ritet för en ordlek (den förra benämnes i S. Sverige Jung- 
fruöga, den sednare Smörblomster); men i en Svensk ord- 
bok synes det mig snarare böra upptagas som ett symboliskt 
uttryck under förgäta, än som sjelfständigt växtnamn 19). 
3. En ny källa för Svenska växtnamnen bereder Hor- 
tikulturen, som årligen införskrifver nya namn ur Tyska blom- 
ster-katalogerne, vanligen de Latinska med Svensk ändelse. 
Med det allmännare vaknade sinnet för blomsterodling spri- 
das dessa mycket lätt och nedtränga äfven till allmogen. Så 
hör man i blomstergårdar endast Primuler, Anemoner, Ge- 
ranier, Eriker 0. s. v., ehuru alla dessa hafva gamla, inhem- 
ska och i vårt tycke mycket vackrare namn, Hvifva, Sippa 
(al Sipr), Näfva, Ljung. Att de förra ej kunna anses för 


Svenska namn, behöfver knappt anmärkas; också försvin- 


Nakna jungfrur bafva stimulerande, hettande, narkotiska egen= 
skaper, ehuru detta om nämda växter är fullt riktigt. 


92 


na de vanligen lika hastigt, såsom underkastade alla modets 
omvexlingar. För en mansålder sedan voro Balsaminer på 
högsta modet; nu äro de förflyttade till torpstugorna på lan- 
det; sedan följde Geranier, nu förflyttade jemte Myrten till 
smågränderne och jungfrukamrar; Ljungarterne jemte Ca- 
cteer och Camellier hafva ock redan haft sin mest lysande pe- 
riod och börja utträngas af de tropiske Orchiderne, Nymphea- 
ceerne — och hvilken blomsterodlares önskningar sträcka sig 
icke nu efter vattnens drottning: Victoria Regia? ”). Först 
när dessa växter hos oss blifvit riktigt acclimatiserade, böra 
namnen äfven blifva nationaliserade, såsom Lin ”'), Tobak, 
Potäter, vanligen då till uttal så förändrade, att det ursprung- 
liga namnet svårligen igenkännes. Men som ett talande be- 
vis på Svenska språkets benägenhet att stöta främmande ord 
ifrån sig må nämnas, att i aflägsna landsorter, der språket 


ännu är mer oblandadt, bildar man heldre nya namn med in- 


+) Våra Kulturväxters historia förtjenar en egen afhandling. För ett 
och annat sekel hade man inga andra prydnadsväxter än dem, 
som äro af Europeiskt och Österländskt ursprung, såsom Rosor, 
Pioner, Neglikor, Tulpaner, Svärdsliljor, Narcisser, Hyacin- 
ther 0. S. Vv. Också är det dessa, som bibehålla sig bäst under 
alla modets vexlingar. En intressant episod deruti bildar det foud- 
spel, som i slutet af 47:de århundradet i Holland bedrefs med Hya- 
cinth-lökar. 

>) Lin förekommer redan i Mesogöth. och äfven i äldsta medeltids- 
skrifter, men ursprungligare nordiske anser jag Hör och To vara, 
det förra såsom egendomligt för de Skandinaviska språken, och i 
aflägsna landsorter, likasom i Danskan, mest brukligt. Dock må 
tilläggas, att äfven dess Ryska namn är Länn. 


93 


hemsk rot, än upptager de främmande, såsom Jordpäron för 
Potäter, Jordäplen för Jordärtskockor, Påsk- och Pingstliljor 
för Narcisser o. s. v. Många Latinska namn hafva likväl in- 
trängt i allmoge-språket, då man kunnat inympa dem på Svensk 
rot, såsom Solsicka. ej Solsveckor, af Solisequia, Engeltorn 
af Eglanteria, Sparris af Asparagus, Rockenboll af Rocam- 
bole 0. .s. v. Det Gottländska Kaipe är uppenbar förvridning 
af Cepa, liksom Hirkenpirk och Pirkum af Hypericum 20). 

6. Sista källan är Botanisternes försök att införa nya 
vetenskapliga namn, som onekligen äro de mest misslyckade 
af alla och för folket mer främmande än de Latinska 24). 
Vanligen har man stympat det Latinska namnet för att gil- 
va det Svensk klang, såsom Rym, al Erysimum, Helting, af 
Elatine, Byll, af Bupleurum o. s. v., eller ock öfversatt de 
Latinska; men vanligen äro desse till sin betydelse främman- 
de för vår naturåskådning eller hemtade af så obetydliga de- 
lar, f. e. Uddköl för Oxytropis, att de aldrig af folket kun- 
na uppfattas. Man har derföre ej utan grund påstått, att ve- 
tenskapliga namn aldrig låta införa sig i lefvande språken. 
Vi skulle instämma häruti, om ej Linné bildat sådane för grä- 
sen, som nu öfverallt ingått i folkspråket. Hvilken är då den 
osynliga trollkraften i dessa Linnéanska namn? Jo den, att 
Linné upptog endast de uråldriga, i språket redan befintliga, 
stamorden, böjde och sammansatte dessa efter vårt språks 
inre art, hvarigenom hvarje infödd igenkände, hvad inom ho- 
nom förut låg outveckladt, och derföre genast fattade de sam- 


ma. På denna väg måste vi fortgå, inga nya namn bildas — 


94 


eller, i fall detta skulle blifva nödigt, härleda dessa ur Forn- 
nordiska språket, liksom de vetenskapliga ur Grekiska och 
Latin; ty blott antikens språk ega nödig bestämdhet och bild- 
samhet. Men de blifva knappast nödige, emedan de gamle 
monosyllabiske stamorden innefatta vanligen flera, i vissa de- 
lar öfverensstämmande, växter, f. e. Arv”); tillägges nu detta 
ett träffande biord, så igenkänner man lätt, hvilken växt som 
menas, om än man icke förut hört det, blott man känner 
växten. Den som känner Hvitsippan och Blåsippan, igenkän- 
ner på detta sätt Gulsippan af blotta namnet. Stammen till 
hvarje växtnamn måste vara ett förut i språket varande be- 
grepp; minnet får derigenom ett stöd i det redan bekanta. 


Må man blott uppfatta slägtbegreppet, icke efter Botanister- 


+) Detta mycket kollektiva namn innefattar nästan alla bredbladiga, 
saftiga, mest enåriga, nedliggande växter, som växa på odlad jord, 
såsom Stellaria media, Holosteum, Anagallis, Veronica agre- 
stis m. fl. Vi tveka om det härledes af arvum, forun. arbi, eller 
af arv, arf efter skörden. Märkvärdigt är, att alldeles de sam- 
ma, fast mycket olika, växter, som i Skandinaviska språken be- 
nämnas Arv, alla i England benämnas Chickweed (och i vestliga- 
ste Skandinavien Kiker?, läs: Tjiker). Att det Dakiska Kerker hos 
Dioscorides dermed är beslägtadt, tveka vi knappast. Äfven i 
Tyskan synes Miere, i vidsträckt mening, alldeles emotsvara det 
Skandinaviska Arv. Mira har liksom flera Tyska namn: Fulbom, 
det Tyska Faulbom, Sambucus; Slietorn = Schlehedorn, Prunus 
spinosa, hos oss vunnit burskap på Gottland, der eljest många de 
äldsta nordiska former bäst bevarats i språket, såsom apald, för 
apel, jemte en underbar blandning af främmande Tyska, Arabi- 
ska, Slaviska växtnamn. Så är det Gottlänska Neka, Naikon = 
smultron, uppenbart det Ryska Nika, bär. 


935 


nes hvarje år vexlande bestämningar, utan sådant det oför- 
gängligt lefyver i folkets känsla. För folket blifva Hägg och 
Slån, Tall och Gran alltid skilda slägten, under det de af 
Botanisterne, efter systemet för dagen, än åtskiljas, än före- 
nas. Ett förslag till Svenska växtnamn efter dessa grund- 
satser hafva vi utarbetat, hvilket vi ansett böra skiljas från 
den rent empiriska listan öfver de brukliga växtnamnen 22). 

Efter denna historiska öfversigt, hvilken vi ej ega tid 
och ledighet utföra och nogare granska, men hoppas uppta- 
ges af en skickligare hand, borde vi öfvergå till den mer 
praktiska frågan: Hvilka växtnamn tillhöra egentligen Sven- 
ska språket? Svaret deruppå är likväl till en del gifvet i det 
föregående, nemligen endast verkliga namn, helst af Fornnor- 
disk eller åtminstone Germanisk stam. Man måste tillika till- 
se, att språket icke belastas med en mängd obestämda pro- 
vincialismer, hvilkas granskning dock erfordrar mycken sorg- 
fällighet, emedan deruti månget dyrbart stamord kan ligga 
förvaradt. Det må ej förundra oss, att månget namn en- 
dast är allmännare bekant i en eller annan provins, då sjelf- 
va växten endast förekommer i den samma, f. e. Annbok i 
S. Sverige, Ag på Gottland (i Gottlands-Lagen Agh, men i 
Östergöthland Åm; härledning oviss), Tok, eller i äldre tider 
Tohs, på Öland (beslägtadt med Anglosax. Tohs, seg, som för- 
träffligt passar på dess ovanligt sega grenar) sets 
En tid brukades äfven i Svenska ordlistor upptagas utländ- 
ska växters namn i öfversättning, såsom Andreas-kors, för 


Hypericum crux Andre&; men detta synes oss lika oriktigt, 


36 


som man ville i språkförrådet upptaga främmande länders och 
städers namn i öfversättning. — För alla vetenskapliga Bo- 
taniska namn, som förekomma i Svensk skrift, måste man 
hänvisa till Botaniska arbeten, liksom för orters namn till 
Geografier. Men då flera utländska växter redan hafva all- 
mänt antagna namn, gemensamma för de Nyeuropeiska språ- 
ken, men skilda från de vetenskapliga, torde vara nödigt upp- 
taga dessa i ett bihang, emedan en Svensk oftast om dessa 
torde behöfva söka upplysning i en ordbok. 

Så väl för att säkert bestämma, till hvilken växt ett namn 
rättast hör, som ock för att fastställa dess ortografi, är al 
vigt att känna dess etymologi eller åtminstone dess historia 
och användande i de närmast beslägtade språken. Hvad 
etymologien beträffar är den elt särdeles äfventyrligt fält, 
hvarom vi redan på annat ställe (Bot. Not.) yttrat oss. För 
mycket gamla namn må man vakta sig söka etymologi uti 
nuvarande språket. Haftorn (Hippophaö), som så otvunget 
synes härleda sig af haf och torn, är ursprungligen ett Tyskt 
namn, uppkommet långt inuti S. Tyskland och öfyerfördt i 
tredje perioden till Sverige (dess äldre Svenska namn är Finn- 
bär); dess härledning är af Forngerm., liksom Fornnord. Hafr, 
bock, hvarföre den i nyare Tyskan benämnes äfven Buchs- 
torn. Ordet haf ingår icke i äldre nordiska växtnamn, utan 
Fornn. Mar, såsom Marhalm, Margräs, Marvide, Marnate 0. 
s. Vv., liksom Mor i N. Sverige och ora i Södra i många växt- 
namn i stället för skog, såsom Morkulla, Dal. (Triental.), Mor- 


hattar (Geran. silvaticum), Oransört, Skån. (Gentiana campe- 


37 


stris), Oragräs, Smål. (Melampyrum silvaticum et pratense), 
Orhöns (orre). Men exemplen på fornnordiska språkets be- 
varande i nutidens växtnamn äro för talrika, att här upptagas. 
Många misstag i växtnamnens föreslagna etymologi äro så 
i ögonen fallande, att de endast i förbigående behöfva anmär- 
kas, såsom att härleda ett namn från ett likaljudande ord, 
då man hvarken har någon historisk anvisning på dess ur- 
sprung eller ett fullgiltigt vittnesbörd i växtens egenska- 
per. Högst förolyckadt måste alltid blifva att i Nordiska forn- 
språket söka etymologi för rent Lappska namn, hvilka Sven- 
skarne icke ens känna, f. ex. Skirre m. fl. Med Lappska och 
Finska hafva vi ej att befatta oss med, då fråga är om Sven- 
ska växtnamn. 

Men, följer man namnens historiska utveckling eller jem- 
för äldre författares uppgifter, blir mången etymologi fullt klar, 
hvilken man vid första påseendet ej skulle ana”). Vårt Mo 
i Wallmo är obestridligen samma ord som Grekernes unxzov, 
Letternes Maggon, Forntysk. Mahon, Nytysk. Mohn, — vårt 
hamp, genom Isl. hanpr, Forntysk. hanap, Slav. Kanopel med 


Cannabis, — vårt Kart med zooosg, otaliga likartade exempel 


") Grimm har visat, att äfven vida skilda ord i nuvarande språ- 
ken genom Forntyska namnen uppenbart sammanfalla. Många 
namn kan: man följa ända till deras rot i Sanskrit. Så är roten 
till Mysk, Myska, ett mycket vanligt urgammalt Svenskt växt- 
namn, beslägtadt med uvg, det Sanskrit. mush; roten till Thymjan 
det Sanskr. dhu, starkt lukta. 


-— 


98 


att här förbigå. Vi hafva redan nämt öfverensstämmelsen 
emellan dovg och träd, calamus och halm m. fl. På denna 
historiska väg lär man äfven, att flera namn, som tagits för 
blotta förvridningar, f. ex. Kasevia, al Wahlenberg tolkadt för 
ett förderfyvadt uttal af Wasshvina eller vatten-hven, är sam- 
mansatt af tvenne sjellständige ord: Kase”) (f. ex. Vård-Ka- 
se, liksom Vase, beslägtadt med Wass) och Via, på Tyska 
Wier, vattengräs; af Mertens och Koch hänföres detta till 
Zostera. Att fyr (ge fyr, eld) är samma ord som det Gre- 
kiska vo, veta vi med visshet af Platons intyg i Cratyl., 
att ordet zzvo Var lånadt af de Nordiske barbarerne (Gö- 
therne); oss synes detta tillika beslägtadt med Fur, fyrre, 
just för dess egenskap att lätt antända. Att växtnamnet Tåg 
är stammen till ordet tåg, rep, känna vi af Plinii skildring 
af Friesiska kusterne i första århundradet. Må det tillåtas 
en ättling af de gamle Frieser att här införa densamma i 
dess helhet, då den otvunget sluter sig till det för fosterlands- 
vännen dyrbaraste minnet från det snart flyende året: 
«Denna vida sträcka, ovisst om land eller haf, öfversköl- 
jes 2:ne gånger, både dag och natt, af den omätliga, frambru- 
sande oceanen, inseglet på naturens eviga strider ””). Här bygga 
Frieserne, ett torftigt folk, på jordhögar eller med händer till 
värn mot bränningarne uppkastade vallar, sina kojor, hvilka 


under ebben likna seglare, under floden skeppsbrutna. Kring 


>) Detta kase återfinnes äfven i andra växtnamn, såsom Kasedun 
(Typha), Kas-söta (Spirea Ulmaria). 
>+) ”eternam operiens rerum nature controversiam”. 


929 


kojorna jagar man de med det tillbakaströmmande hafvet fly- 
ende fiskarne. — Man eger här hvarken boskap eller mjölk 
till näring; icke ens: vilda djur att strida med, då minsta bu- 
ske är bortspolad af vind: och våg. Af sjögräs och kärrtåg 
(Juncus) flätas här snören till fisknät: Vid den med händer- 
na uppsamlade dyn, torkad mer af vind än af sol, upptinar 
man sin mat och sina af Nordanstormen stelnade lemmar ”). 
Till dryck uppsamlas regnvatten i kojornas cisterner. Och 
likväb skulle detta folk anse sig för slafvar, om de införlifva- 
des med Romerska folket.« — Huru annorlunda nu efter 48 
sekler! På vågornas fordna tummelplats bölja nu gyllene skör- 
dar, och ur slammet, der fisken fordom jagades, hafva rest 
sig rika, med lustparker omgjördlade städer, sköna minnes- 
vårdar af snillets, arbetets och natursinnets i förening mäk- 
tiga segrar. Blott folkets frihets-kärlek och natursinne haf- 
va aldrig förkolnat. Ty jemte sin frihets-kärlek fäste Frie- 
serne framför alla andra folk Romarnes uppmärksamhet ge- 
nom sin kärlek till natur och blommor; genom sin örtkun- 
skap (Bocwreavvixzr, Diosc.) räddade de en Romersk här undan 
en härjande farsot. Och, då andra fordna folk förde krigiska 
sinnebilder i sina vapensköldar, förde Frieserne fridens eller, 
i likhet med de gamle Egyptier, efter Isis” invandring, Lotus- 
blommor eller sjöliljor. Det är ett arf från de gamle Frie- 
ser, att Holländska provinsen Zeeland ännu i dag förer Vatten- 
liljor i sitt vapen; det är ett fideikommiss från fädrens dar, att 


”) ”cibum et septentrione rigentia viscera urunt.” 


100 


Holland alltid stått främst i naturens vård och hortikultur, 
hvarför Sveas Linné der först kunde vinna spiran öfver blom- 
sterverlden. Nu åter har en ny Isis med Lotuskrona från 
den väna liljestranden landat till våra kala skär, för att här 
föra en blomsterspira öfver alla ädla hjertan och med oliv 
och lager omslingra Carlarnes krona. — Och det språk, som 
ännu ligger naturen nära, som ännu bibehållit sin ungdomliga 
bildningskraft ren, som efter Grimms vitsord är bland sam- 
tida jemte Italienskan det mest välljudande, det mest gynn- 
samma för sången, eller för att sluta med den store skaldens 
ord: | 

«Det språk, hvars toner ligga midt emellan 

Hvad Norden djupt, hvad Södern klangfullt har, 

Står åter fram och ser sin bild i källan 


Och häpnar att så högt, så skönt det var.« 


Es 101 


BIDRAG 


TILL SVENSKA VÄXTNAMNENS HISTORIA. 


Enskilda samlingar ega egentligen intet vetenskapligt vär- 
de, förr än de blifvit ordnade efter fastställda grunder, det 
tillfälliga eller rent af falska afsöndradt, så att en allmän, 
sammanhängande öfversigt vinnes öfver hela fältet, och hvar- 
je enskildt drag finner sin tillbörliga plats på taflan. Det 
är af denna anledning vi ansett nödigt förutskicka föregående 
uppsats så väl den Kritiska ordlistan öfver de nu brukliga 
växtnamnen, som vårt förslag till fastställda namn på våra 
Svenska örtslägten; ty så som de blifvit upptecknade, lem- 
na de blott ett prof på den Babyloniska språkförbistringen. 
Som nämda öfversigt växt till tröttande vidlyftighet och dess- 
utom blifvit öfverspäckad med noter, har jag till närvarande 
särskilda uppsats måst afsöndra mer speciela undersöknin- 
gar och ytterligare upplysande exempel på sakförhållanden, 


hvilka ofvanför endast i förbigående kunnat antydas. Vi 


102 


hafva med siffror i föregående afhandling hänvisat till de punk- 
ter i efterföljande uppsats, som upplysa den förra. + 
Vårt syfte är ingalunda att öka Svenska växternas änd- 
lösa namnlista, utan att sammanföra de otaliga skenbart o- 
lika namn, som i sjelfva verket äro de samme, endast be- 
roende af olika uttal i olika provinser, olika ortografi hos 
olika författare; frånskilja alla oriktigt använda och för- 
vridna. Det är ej mångfalden, utan enheten vi söka. Det 
är namnens rot och ursprung, som böra undersökas; det är 
den inneboende ideen, som bör uppfattas; det är det riktiga 
uttalet och användandet, som böra fastställas. Med de gamla 
stamorden är genom komperativ språkforskning detta vida 
lättare ”) än med de nyare. Så väli medeltidens symboler, som 
nyare tidens parabier, är begreppet så hufvudsak, att vi 
ofta hört samme person återgifva samma benämning med oli- 
ka ord. Om man således får höra J. Marie lin, J. M. hör, 
J. M. tonad, Vårfrulin, Jumfrulin o. s. v., är allt detta blott 
ett namn eller variationer på samma thema, hvarpå benäm- 
naren icke fäster någon vigt. Så återföras benämningarne 
Ickte-, Torrvärks-, Rohalt-, Stighält-gräs m. fl. till det Sven- 
ska Gikt-gräs. Klåckor, Bjällror, Skällor benämnas utan 
åtskillnad i min födelsebygd Campanul&e, och Arnica bönderne 


emellan Horsafibla, men, då de tala med mer bildade per- 


") Dervid är likväl att iakttåga, att dessa tillägges ofta ett biord af 
alldeles samma betydelse som stamordet, emedan det sednares 
blifvit förgäten, f. ex. Get-rams (egentl. Getabocksblad, vanligare 
dock bockblad), Ludd-totel, Al-der-träd. 


103 


soner Hästfibla. I stället för blomma såsom slutändelse an- 
vändes i Dalarne och Norrland än kulla, än tuppa, utan att 
deraf uppkomma egna namn; än mindre derigenom, att i någ- 
ra orter, såsom Roslagen och Dalarne, begynnelsevocalen får a- 
spiration, då den icke bör hafva den, men förlorar den, då 
den borde uttalas, såsom Hasp för Asp, Assel för Hassel. Dal- 
ska namnen tillhöra dessutom en äldre, afsöndrad utbildning 
af Skandinaviska språket, så att f. ex. höfd i Dalska växtnamn 
motsvarar hufvud i Svenska, — och de sammansatte af en 
Svensk icke förstås, hvarföre desse icke med de Sverska nam- 
nen böra sammanblandas, utan höra till en egen afhandling 
om Dal-språket. De flesta namn hafva olika uttal i särskil- 
da dialekter, hvilket kan bringas under allmänna lagar, men 
böra icke anses för lika många särskilda namn. Sjelfva namnen 
äro ingalunda strängt bundna vid vissa provinser; tvärtom äro 
många för Småland uppgifna i Finveden okända, men allmänt 
bruklige andra från aflägsna provinser, ja, Dannemark och 
Norge, uppgifne. Synnerlig vigt ligger på riktig uppfattning 
af namnet; för en art Polygonum uppger Linné riktigt Små- 
ländska namnet Röknä'a, Röknäva (återfinnes äfven i Danskan); 
i stället för Rö-Knä'a har man läst Rök-näva (med undantag 
af Wahlenberg) och deraf fått näfva som slägtnamn till Po- 
lygonum, ehuru det uppenbart tillhör Geranium, af näf, samt 
icke har ringaste tillämpning på Polygonum. 

Att många icke ännu uppgifna vigtiga växtnamn bevaras 
i våra skogs- och bergsbygder, är jag af egen erfarenhet för- 


vissad, och dessas upptecknande anser jag förtjenstfullt; dere- 


104 


mot skulle jag önska, att man icke såsom särskilda namn upp- 
toge: 1) Blott olika uttal eller ortografiske vexlingar; 2) blotta 
variationer, då namnet med fria ord kan återgifvas; 3) uppen- 
bara förvridningar; 4) tydliga misstag genom namnets öfver- 
förande till orätt växt; 5) blott tillfälliga, lokala namn, så vi- 
da ej någon tradition dermed är förenad; 6) obestämda, col- 
lectiva, benämningar, använda i brist af namn; 7) utländska, 
som ej blifvit fullt nationaliserade. För att bestämma, till hvil- 
ken växt ett namn rättast hör, måste man känna dess bety- 
delse, dess utbredning och användande i de närbeslägtade 
språken. Så tillägges namnet Klint alldeles oriktigt Centaurea 
Cyanus, ehuru denna i de flesta provinser har andra namn; 
Klint tillhör i Svenskan bestämdt Agrostemma, hvilken ensam 
och allmänt både i Tyskan och Engelskan så benämnes. 
Huruvida det tillhör den Fornnord. stammen Glim, Glimster, 


såsom Dianthi, Silene's arter ännu i Norge benämnas, må lem- 


nas derhän. 


4. Anledningarne till växternas benämningar äro flera; 
i första rummet har man likväl afsett deras användande; der- 
efter någon utmärkande egenskap hos växten; så deras likhet 
med andra föremål och slutligen växtstället, växtorten eller 
något mer tillfälligt. När växten i de båda förstnämda af- 
seendena utmärker sig, bör man alltid deruti först söka nam- 
nets förklaring. Men vi anse för ett misstag att alltid anse 


växtnamnet för härledt; tvärtom är detta ofta stamordet, och 


105 


benämningen på dess användande uppkommen deraf. Liksom det 
Latinska scirpo uppenbart härledes af Scirpus (och ej tvär- 
tom), så härleda vi med Herr Dybeck linda af Lind. Men 
namnet Lind har sedermera äfven blifvit tillagdt ett vida skildt 
barrträd, Barr-linden = Linden med barr, derföre att detta 
i likhet med Lind lemnar bast. Detta ämne var det första 
man egde att använda till lindning, innan man erhöll linet; 
linnekläder ansågos likväl länge för högst kostbara. Några 
äldre författare sammanbinda derföre lin med lind. 

2. De äldsta källor vi ega för våra Svenska namn äro 
väl en del Läkeböcker från medeltiden intill 47:de århundra- 
det; men denna källa är icke ren, icke härledd ur Svenska 
folkspråket, om den än upptager några de vanligaste namnen, 
hvarföre Linné med skäl lemnade den utan allt afseende ”). 
Ehuru Rudbeck, Tillands m. fl. upptogo äfven Svenska namn, 
lemnade Bromel i sin Chloris Gothica den första samling af 
större värde. Linné antecknade folknamnen flitigt under sina 
resor, och i dess Flora Suecica finner man dem samlade; «Bond- 
«botaniken«, säger Linné, «är icke alltid att förakta, och hafva 
«bönderne, åtminstone här på landet, sina egna namn på mest 
«alla örter. Jag tog en beskedlig bonde med mig ut på än- 


«gen, som der kände långt flera örter, än jag förmodade, och 


") Så väl i medeltiden som hos nämde, efter Tyskan skrifvande, för- 
fattare är ortografien så obestämd, att man sällan finner något 
namn riktigt stafvadt eller ens lika hos samme författare, så att med 
undantag af vissa hvarje tids egenheter deruppå föga mera vigt 
är alt lägga än på ortografien i våra dagars pigbref. 


106 


«hans namn på dem hade vanligen sine artige originer». Meu 
icke anade Linné hvarken deras höga ålder eller vidsträckta 
utbredning. Hos Liljeblad och i flera provincefloror finner 
man några tillägg; de vigtigaste i Retzii Flora Oeconomica. 
Af dessa finnas upptagna i Wahlenbergs Flora Suecica de, 
som kunde: sammanbindas med hans uppfattning af växterne. 
Af sednare bidrag förtjena företrädesvis nämnas Herr Krö- 
ningsvärds Flora öfver Dalarne, Herr Dybecks uppsatser 
i Runa och i synnerhet Herr Mag. Säves rikhaltiga samlin- 
gar från flera provincer, af hvilka han benäget lemnat mig 
del samt flera vigtiga upplysningar. För de Danska och Norr- 
ska växtnamnen är Hornemanns Pianteläre mycket fullstän- 
dig; till de »sednare har Herr Aasen i sin Norske Ordbog 
lemnat vigtiga bidrag. Äfven för de Isländska är Hornemann bä- 
sta källan; Halversens Isländska Flora måste mycket var- 
samt begagnas, emedan de flesta namnen: äro bildade af för- 
fattaren. Framför allt bör man iakttaga, att i n.y. Isländskan 
många växtnamn äro nybildade efter äldre språkets art, hvar- 
igenom de erhållit antik pregel. För Tyska, Nederländska 
och Engelska namnen har jag mest begagnat äldre botaniska 
författare, jemte tillgängliga urkunder från medeltiden. Ur Ihres 
Glossarium, J. Grimms Mythologi, Geschichte och Gramma- 
tik der Deutschen Sprache samt andra allmänt bekanta och 
klassiska verk äro lånta många erinringar. 

3. Linné var den förste, som bildade systematiska Sven- 
ska namn för gräsen och några andra slägten, till oberäkne- 


lig vinst för praktiska lifvet, så att vi nu för dessa ega all- 


107 


mänt. antagna och fastställda. Liljeblad föreslog likartade för 
alla då kända Svenska växter, ofta ganska lyckligt valde; men 
antog allt för många af främmande ursprung. Minst lämp- 
lige äro en del i Svensk Botanik; synnerligen äro Billbergs 
helt och hållet misslyckade och stundom löjlige, såsom Mat- 
Aven för Hafre, Kraftquerk för Ek, Oxmat-scirp (en allde- 
les oriktig öfversättning af -Baeotryon, småsäf) o. s. v. » Hans 
grundsats var, att man skulle bortkasta hela det i språket 
varande namnförrådet, och i stället antaga de Latinska, med 
Svensk ändelse. Hartman upptog äfven i sista upplagan af sin 
Flora Svenska slägtnamn, dels efter Linné och Liljeblad, dels öf- 
versättningar af de Latinske, hvilka likväl icke passa till Svenska 
växt-namn, såsom Fågelbo o.d. I Svenska namn måste alltid 
i första rummet afses Svensk och Germanisk rot både för ord 
och begrepp, och måste derföre namnbestämningen nödvändigt 
föregås af linguistiska studier och historiska forskningar. 

4. Skillnaden emellan de Finska och Baskiska språken å 
ena och Germaniska å andra sidan är så väsendtlig, att all likhet 
synes vara tillfällig eller ett lån ur ettdera. Väl öfverensstäm- 
ma det Svenska räf och Finska repo; men i träds och ör- 
ters benämningar finnes ingen enda närbeslägtad. Ur Lapp- 
skan hafva Svenska nybyggare upptagit några växtnamn, f. ex. 
Almokke eller -mycke, Akanbrosk, Jerja m. fl., men dessa till- 
höra icke Svenska språket. Bland Welska och Iriska namn 
finnes visserligen någon större öfverensstämmelse med de öf- 
riga Europeiska, såsom Beith (hvaraf, efter Plinius, Romarnes 
Betula), Duir (dpovg), Coll (Corylus), Sail (Salix); men uti de 


108 


öfrige finnes ingen jemförelse-punkt. Mycket är i sednare ti- 
der inkommet ur Romanska språken. 8 

5. Då Österländska språken för oss äro främmande, haf- 
va vi icke velat ingå deruti, ehuru förledande det är efter 
Ritters mm. fl. forskningar. Att så väl till enskilda namn (f. 
ex. Sanskr. Cana, stammen till Cannabis och alla öfriga Euro- 
peiska namn, Sanskr. calama = calamus, Sanskr. Bhurga 
= björk m. fl.) som uti allmänna benämningar stor öfver- 
ensstämmelse eger rum, är redan förut tillräckligen bekant. 
Elefantens namn, på Sanskr. Fil, förekom alldeles oförändradt 
i Fornn. språket. Men, då Indiens växter helt och hållet afvika 
från våra, kan ingen stor likhet väntas i enskilda namn, stör- 
re uti Fornpersiskan och i Medien. 

6. Weber (Ind. Stud. p. 357) söker härleda både Hve- 
tets och Rågens namn af Sanskr. Vrihi, vårt Ris, hvilket lik- 
väl synes osannolikt. Hvetets, fornn. hweiti, härledning af 
Mesog. hveitis, eller Sanskr. cveta, hvit, är otvifvelaktig. Las- 
sen i Ind. Alterth. I, p. 2435 angifver, att äfven Riseti Indien 
skiljes i tvenne hufvudslag, neml. det hvita och det röda. 
Hvetets namn på Sanskr. är gödhuma = jord-rök (fumus); 
Rag åter benämning på ett annat sädesslag, Eleusine cora- 
cana. Rågens namn, som utbredt sig från norden mot sö- 
dern, saknas i Latinet, men finnes i alla Germaniska språk, äf- 
ven Lettiska, Slaviska, till och med infördt i Finska. 

7. Ått större delen af de Fornnord. ord, som Grimm i 
sin ofta åberopade Geschichte der Deutschen Sprache, p. 757 


och 758, anför såsom utdöda, ännu verkligen i allmogens språk 


109 


fortlefva, åtminstone i härledda ord, anse vi sannolikt; mer 
än hälften äro oss såsom sådana bekanta. Klase, fler, glora 
m. fl. äro så allmänt kända, att de icke behöfva särskildt an- 
märkas. I Finveden, återfinnas flera såsom: 

Hattr i hadda sig väl eller illa = uppföra sig etc. 

Hik i hinka = fördröja, 

Nipr i näpen, 

Linm i Linne, Lindorm, ett fabulöst underdjur, 

Bil i uttrycket «bia en bil» = vänta en kort stund, 

Brum i brumris = ris efter löfqvastar, som användes 
till fårs och getters utfodring under vintern. Detta ord har 
jag dock endast hört af en gammal person under min barn- 
dom. ; 

Hylr i hölj (Jmfr. Molbecks Danska Dialect-Lexicon). 

Lon i lona, t. ex. svedan, värken lonar. 

Dorg i dorja gäddor = fånga gäddor med krok. 

Skan i skanta = hugga barken af träd, och skant = 
barkfallet träd (detta liksom fler m. fl. äro de enda der bruk- 
lige benämningarne på ifrågavarande föremål). 

Fok, fyka vanligast i Skåne; måhända kan äfven hit räk- 
nas öälpprsis Slippskodd= iKippskodd md. 

I fjälltrakter äro gålen, fönn m. fl. väl bekanta ord; på 
Gottland m. fl. st. buna i bunkäng = sidländt, och flera an- 
dra ord; taöt i Dalarne allmänt Tadå. Andra återfinnas i or- 
ters namn, t. ex. Skagi, men de flesta i växtnamn. Smäre 
för Trifolium, Sö! för större alger (jmfr. Aasens Norske Lex.) 


äro flerestädes allmänt bruklige; brum (i brumbär), glis (i 


110 


glis, gliseblad), buna (i Bunarot, Cicuta, och Bunk, större 
Starrarter), rik (i Lumrik), sömi (i Sängsäma?, se Ihre) ingå 
uti allmänna och ännw brukliga växtnamn. 

Utom dessa bibehålla sig i växtnamn många andra Forn- 
nordiska, för öfrigt obekanta ord, såsom Grim på Gottland, 
Isl. Hrim, sot på säd; Madra, måra, Laf af Is: Lafva, hän- 
ga, Sopp, Fenn i Fennä m. fl., Traf (i Svenska Bibeln draf) 
= skida, i Rockentraf (förra ordet är det Engelska Rocket, 
uppkommet af Eruca, kål, i Sv. Rock), Himmelstraf, Gulltraf 
m. fl. Enstabbe, Enstapel; är ej af En, utan det Isländska 
Einstapi (Säve), Grodblad af 1sl: groeda: = läka; Plister el- 
ler: Blister af Isl. blistra, sibillare. 

Talrika gamla Ford-nord. ord äro likaledes bevarade 
i djurs namn: Ael (il) uti Äl- eller Al-fogel, hvilken infinner 
sig vid våra kuster under höst- och vårstormarne; Skratti 
(ond ande) i Skratt-aborre (som likväl i öfversättning äfven 
benämnes :trollfisk), ty då nämda ödla är stum som en fisk, 
kan namnet ej härledas af skratta; dyfvel (bagge) i Thordyf- 
vel, ehuru öfversättningen Thorbagge nu på vissa orter är van" 
ligare”). Men: i växtnamnet Baggsöta (Gentiana purpurea) 
betyder bagge Norsk, ty växten förekommer endast i Norge, 
der : den : kallas Söte, men är en handelsvara öfver Dälarne 
till: Sverige... Deremot synes: Dyfvel'i växtnamnet Dyfvelstriäck 


vara det verkliga Tyska Teufel; slutändelsen är en föryrid- 


”) I andra namn går Bagge in under namn af Väre (vädur), såsom 
i Väretorn. 


111 


ning af drekka (dryck) och har väl uppkommit deraf, attnå- 
gon sjuk, som intagit dess vidriga saft (asa fetida), benämt 
den för en Teufelsdryck. 

8. Då vi i det föregående talat om växtnamnens öfver- 
ensstämmelse i olika språk, mena vi icke en fullkomlig lik- 
het i utal, utan blott att man finner, att de tydligen härledas 
ur ett gemensamt stamord eller genom medelformer, synner- 
ligast ur språkens äldre perioder, öfvergå uti hvarandra. Vi haf- 
va redan sett, huru samma namn olika uttalas i olika Sven- 
ska provincer. Samma förhållande är med det Svenska Alm, 
Danska ÄZim, Engelska Elm, Franska Olme eller Orme, La- 
tinernas Ulmus; med Svenska Al, Danska El eller Elle, Eng. 
Alder, Tyska Eller, Franska Aulne, Norska Older, Ryska Ol- 
cha, Latinernas Alnus. Vårt Try är Tysk. Triegel, Engl. Trouet 
Fr. Troesne — äldre form än träd, af dovs. Men det Sven- 
ska Ask, Dansk. ske, Eng. Ash, Tyska Esche, Ryska Jasen 
har i Romanska språken blifvit öfverfördt till en art ek, Zscu- 
lus, liksom det Svensk. Bok, Dansk. Bög, Eng. Beech, Tysk. 
Buch, Ryska Buck blifvit i nämda språk öfverfördt till Buxus. 
Stundom är afvikelsen så betydlig, att man först genom mel- 
lanformer tydligen ser sambandet, t. ex. det Svenska Ek, Dansk. 
» Eg, Engl. Oak, Tysk. Eiche, men på forn-tyska Weiche, hvil- 
ket efter Romerskt uttal blir Quercus; likaledes det Sv. Ham- 
pa, Forn-nord. Hanpr, Forntysk. hanap, Rysk. Kanopal och 
Latin. Cannabis. Ty det Latinska c går i Forntyskan öfver 
till b, såsom i calamus till Forntysk. halam, Sv. halm; Co- 


rylus skall på äldre Latin heta Cosylus, hvaraf det Forn- 


11428 


tyska Hasal och Sv. hassel. Ju längre man går tillbaka i 
språkens utbildning, desto större blir öfverensstämmelsen. 

Det finnes derjemte en annan öfverensstämmelse i Euro- 
peiska språk, helst i nyare kulturväxters namn, som icke med 
föregående ursprungliga bör förvexlas. Ofta blifva de förra, 
öfverförda i ett skildt språk, så förvridna, att de med möda 
igenkännas. Så är det i nästan alla Germaniska språk upp- 
tagna Gamander det grekiska Chameedrys”). Det Skånska 
Sönnerdön (kring Högestad), enl. Professor C. J. Sundevall Sil- 
ledön, är intet annat än en förvridning af Chelidonium; jmfr. 
för öfrigt Pirkumn, Hirkenpirk, Solsicka m. fl. Alla dylika 
namn, utan rimlig derivation ur de Germaniska språken, kan 
man antaga för förvridningar af de Grekiska och Latinska 
och tillhöra icke Svenska växtnamnen. Undantag gifvas dock 
flera, såsom Körfvel af Cerefolium m. fl. 

9. Redan då jag författade uppsatsen om Latinska växt- 
namnen, fästades min uppmärksamhet på de Dakiska växt- 
namnen hos Dioscorides, och, sedan nu dessa af Grimm blif- 
vit underkastade noggrann undersökning i dess Gesch. der 
Deutschen Sprache (vol. I, p. 204 och följ., II, p. 806), haf- 
va de vunnit ett högre värde. Efter nämda Germaniska 
språkens lIliad är icke jag den Homer, som skulle våga ett nytt 
försök i denna väg; men, då icke allenast Svenska språket i 


uttal ligger urspråket närmare, utan äfven flera gamla benäm- 


") Sedan detta var skrifvet, fymns samma tolkning i Schwenk, 
Wörterb. der Deutsch. Spr. Frankf. 4836. 


113 


ningar bland oss bibehållit sig, torde det tillåtas mig att tillägga 
några Svenska bidrag till nämda namns tolkning och återställan- 
de af den genom många afskrifvare vanställda texten. Med 
förbigående af några endast i enskilda handskrifter förekom- 
mande eller genom vårdslöshet uppenbart förderfvade namn, 
anföra vi de öfriga här nedanför i alfabetisk ordning: 

Acoovs, (läsarten äzroovs är enl. Grimm felaktig) = Gla- 
diolus och sannolikt Iridex i allmänhet. Då dessa växters 
namn både i Latinet och Grekiskan samt alla nyeuropeiska 
språk innehålla betydelsen svärd, kan väl knappt betviflas, att 
äfven Dakiska namnet deruti öfverensstämmer. Och då svärd 
på Mes. Göth. heter hairus, synes öfverensstämmelsen vara 
utan allt tvifvel. Iris benämnes ännu i dag Svärd eller Bock- 
svärd på Gottland. 

ZAvioooeié = Onobrychis, tydligen sammansatt af Ania 
(åsna) och geög, som synes vara beslägtadt med Angl-Sax. 
Säx = kort svärd, lia, så att namnets betydelse blir det som 
afskäres åt åsnor, d. v. s. åsnefoder. På samma sätt bildas 
i Sv. språket växtoamn, såsom lialöpe af lia, knie af knif o. s. v. 

Bims = Amarantus Blitum. Då denna växt företrädes- 
vis faller i ögonen genom bladens hvita fläck, och hvitfläckiga 
föremål ännu i dag kallas bläs (så finnes väl i hvarje stall 
en häst med namnet Bläsen, i de flesta ladugårdar någon ko 
med namnet Bläsan, och af mjöldagg hvitfläckiga blad sägas 
vara bläsiga), så är väl Dakiska namnets lika betydelse san- 


nolik. 


114 


Bovdodia, = Buphthalmum, är tydligen Oxtunga, såsom 
Grimm visat. Det Dakiska dadAa, = tunga, återfinnes imån- 
ga nysvenska ord, såsom tadla, tassla. 

Tovokfra = Lithospermum blir efter vårt uttal kono- 
leta, ett namn, hvilket såsom synonymt med vårt inhemska 
namn på samma växt, horleta, af folket lätt skulle igenkännas. 
Af let, Isl. litr, färg, härledas flera andra växtnamn, såsom Let- 
blomster, Letlaf, Byttelet m. fl.; och i min födelsebygd nytt- 
jar allmogen oftare ordet leta, än det motsvarande färga. Jag 
har aldrig hört det uttalas lett, utan alltid lét, léta. 

Aaswo = Statice Limonium jemföres af Grimm med 
det Engl. Daisy (Bellis), Anglos. däges eåge, dagens öga. 

AZiékera = Hyoscyamus; ljudet ligger icke långt aflägset 
från det motsvarande Tysk. Bilsen; en felaktig uppteckning 
eller afskrift af d för 8 är lätt möjlig. Svenska namnet Bolm- 
ört är ofvan förklaradt; det Danskt-Skånska Hönsebale är väl 
ett förderfvadt uttal af det Nederl. och Eng. Henbane:.- 

Aoyel& eller yodelå = Ajuga Chamepithys. Det Anglos. 
Docce, Engl. Docks, kan ej dermed jemföras, då emellan de 
stora Rumices och nämde Ajuga ingen likhet förefinnes. Sna- 
rare skulle man kunna tänka på det Svenska Dosta, då Cha- 
mepithys är närbeslägtad. 

Avv = Urtice. Namnet Dyn, Dön användes ännu ofta 
på nässelartade växter, så att Galeopsis utan åtskillnad benäm- 
nes Dön och blind-nässla. Liksom Nässla, äldre Nätla, här- 
ledes af nål för dess stickande hår, så har dyn säkerligen 


en dermed beslägtad betydelse. Det Mesog. deina, Nysv. tina 


215 


för taggiga och stickande växter är tvifvelsutan en härled- 
ning deraf. Enligt Grimm benämnes äfven på Welska Nässla 
både Dynad och Da-nadlen. 

Zovöora. Jmfr. Grimm I, p. 208. 

KoponidAe. Olyckligtvis är det osäkert, hvilken växt 
Dioscorides menat med sin Catananche; men pithla motsva- 
rar så fullkomligt vårt fibla, fitla, Isl. fi/ta, ett gemensamt namn 
för en mängd växter med fröfjun, att vi knappt betvifla de- 
ras identitet. Karo- synes vara Fornn. Karv, korg — och 
korgfibla vore det mest passande Svenska namn på den växt, 
som nu vanligen benämnes Catananche. 

Kéoxeo = Anagaliis arvensis är vårt Svenska Arv, kiker; 
Eng. Chickweed; huruvida dessa namn hafva förvandtskap med 
det Dakiska, vågar jag ej afgöra. 

Kooddauoa = Potamogetoner eller andra på vattnet fly- 
tande växter. Läsarten är troligen oriktig; finge man antaga 
alodauo, så motsvarade det till en del det på Sveriges ost- 
kust vanliga klöder, då det Celtiska zavoovx uppenbart äri- 
dentiskt med vestkustens Tare. 

Kovlorta = Triticum repens. Tiata tyckes motsvara 
den i Dalarne allmänna benämningen Tådå, fullkomligen mot- 
svarande Dioscoridis uppfattning af Agrostis (Svenskans Tå- 
tel, Ryskans Trava?). Kot eller Kota är deremot vanligt hos 
namn på ledade växter, och denna egenskap framstår isynner- 
het hos roten af Triticum repens. I Dalarne heter Trit. re- 


pens Tåtådå, men i Kot-tådå skulle det äfven utan tvifvel 


116 


igenkännas. Ännu vigtigare är Sanscr. namnet Kddrava, nu, 
efter Lassen, Koda på ett annat gräs (Paspalum). 

Koovotavn = Chelidonium majus är al Grimm återfun- 
net i det Lett. Kregzdyne. Men namnet Svalört, bildadt ef- 
ter det Grekiska, tillhör icke ursprungligen i Norden denna växt, 
utan är infördt i sednare tider, ty den blommar icke hos 
oss såsom i Grekland vid Svalans ankomst, utan omkring en 
månad sednare. 1 folkspråket har jag aldrig hört Svalört, 
Svalblomster, tillämpadt på Chelidonium, men väl på Prinvula 
farinosa och andra tidigare vårväxter. I en gammal skrift- 
lig urkund benämnes den Surgine; men allmänna namnet är 
likväl reformsgräs, i äldre skrifter äfven Skjellört, emedan 
den skarpa saften anses bota reformar och fjällig hud. Då 
reform och likartade hudsjukdomar, såsom kräfta, fordom be- 
nämdes krusta, Tyska Krebs, tänkte jag fordom på denna 
derivation. 

KvxzoMda = Physalis Alkekengi. Gökblad, Gökmat äro 
vanliga Svenska växtnamn, och troligen motsvarar Dakiska 
namnet detta begrepp, ehuru tillämpadt på en annan växt. 
Om lida är afledningsändelse eller beslägtadt med Sv. löf, 
Ryska list = blad, lemnas oafgjordt. LiPewurt är ett gammalt 
Anglosax. växtnamn. 

Morreia = Rubus. Qvistarnes användande till spådom 
och signerier hänvisar på det Grekiska ucvtis, men erinrar 
äfven om det Fornnord. gant (se Ihre), gantora ”) = troll- 


") Dylika skrock och fornseder hafva, liksom gamla ord och folkvi- 
sor, under sednaste 30 år nästan utslocknat och hade redan vid 


1 FREE 


117 


knuta, hvilket vi anse för rätta ortografien för de i Dalar- 
ne brukliga namnen Garntora, Galentora o. s. v. på Achillea 


millefolum. 
Miöovåa = Thymus Serpyllum. Aromatiskt doftande 


växter benämnas gemensamt i allmoge-språket mysk, äfven 


ifrågavarande växt. 

”OMluea = Sambucus Ebulus erinrar genast om allmogens 
olma, hvilket säges om stark uppstigande ånga, egentl. från 
gäsande drycker. Lukten af Sambucus Ebulus motsvarar full- 
komligt detta begrepp, och namnet Ölmgräs tillägges stundom 
Spirea Ulmaria, som till utseende och lukt liknar Sambucus; 
dess vanligare namn är likväl Mjöd-ört. 

”Opouwo liksom zokrovu synas vara bildade efter Gre- 


kiska namnen. 
IlowodnAoa = Bryonia alba. Ett gammalt, collectivt namn 


på slingrande växter är i Svenskan Vriendel, Vrivendel (Hwir- 


nämda tid råkat i förakt, närmaste steget till glömska. Så länge 
”trollpackor, löfjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mer så- 
dant” qvarstodo i den gamla katekesen, ansåg mången för enre- 
ligiös pligt att tro på desamma. Stundom framglimma de dock 
ännu, såsom kolet glorar ur askan. Jag erinrar mig från min barn- 
dom lifligt, huru i Femsjö by stor uppståndelse blef för några hop- 
trasslade växt-knippor, som funnos i en hö-breda. De benämdes 
Gantoror (Gant-tofvor?) och ansägos ditlagde, för att ”förgöra” 
boskapen. En ”klok” gubbe rådde att kasta dem på elden, då 
trollpackan skulle af röken tvingas infinna sig. Sagdt och gjordt. 
En förut illa beryktad soldathustru inträder med begäran aft få 
låna mjöl, med möda undgick hon ”gantorornas” söde. 


118 


rewel: Ihre) o. s. v. efter olika uttal. Likheten är väl blott 
i ljudet. Har dela slägskap med Irisk. delen, blad? 

Iloodtoova = Helleborus niger, Prustrot. Efter Fornsyv. 
trud (nasus) och orna (calefacio) skulle det kunna uttydas med 
näsbränna, näsgräs — en ännu ej ovanlig benämning på väx- 
ter, som förorsaka nysning. 

IloonedovAc = Potentilla. Benämningen Femfingersört 
är sednare bildad efter det Latinska namnet; ursprungliga 
nordiska benämningen är Silfyerört (Eng. Silwer-weed), så att 
förstnämda begrepp möjligen icke är att söka i det till slut- 
ändelsen troligen förvridna. Dakiska namnet Prop är till bild- 
ning likt Skånsk-Danska namnet Krop (Epilob. angustif.). 
(P tillhörde ej fornsvenskan.) 

Podifida = Åster. Ordet bida synes vara en flexion 
af det för de äldsta språken gemensamma stamordet bo i 
Svenskan, po-nem i Celt., pi-pos i Forn-Tysk., motsvarande 
vårt Svenska bida, binka för Erigeron, som för likheten for- 
dom räknades till Aster. Ii nästan alla detta sistnämda släg- 
tes namn ingår begreppet om något utstrålande, till följe af 
dess talrika, utstående strålblommor; kan icke rathi samman- 
bindas med det Pers. raha, Latin. radius, Isl. raud, Anglos. 
och Sv. Rad? 

ZaMoa = Pimpinella Tragium. Namnet var troligen 
collectivt för de talrika, knappt för andra än Botanister skilj- 
bara Umbellaterna. Månne icke roten till det Sel, som ingår 


i otaliga Umbellaters namn i de flesta språk, är att söka i 


1i9 


detta gaia, t. ex. Sel-inum, Se-seli, Sesel, Per-sel-ja, Sel-leri 
m. fl.? 

Zéfa = Sambucus migra. Sjäf (trolig. al Mesog. ska- 
ban) är i Svenskan något mjukt, floccöst, såsom affall af blå- 
nor, al en väf, deraf växtnamnet Sjäfvelappar (Dybeck) på 
fröfjun al Eriophorum, liksom sjukdomen Sjäfver hos barn. 
Men det tillägges äfven den mjuka mergen hos en del väx- 
ter, hvaraf ordspråket «safvan och sjäfven», sådan den före- 
trädesvis finnes hos Sambucus, hvaraf dess namn Hollunder. 
Närbeslägtade dermed synas, efter Grimm, Sv. Säf [scirpus”)] 
och Dansk. Siv (juncus) vara just för deras mjuka märg, hvilken 
från den sednare fordom allmänt begagnades till lampvekar. 
Med detta sjäf synes mig det Dakiska Seba vara beslägtadt. 

Zixzovnvosl = Eryngium; se Grimm. Svenska namnet 
Manskraft kommer den uppgifna tolkningen ännu närmare än 
det Tyska Manstreue. Som en egenhet kan anmärkas, att 
hos Apulejus detta Dakiska växtnamn blifvit öfverfördt till Car- 
lina, och att i vissa trakter af Sverige, der Eryngium ej fin- 
nes, sagan om Eryngi kraftförlänande egenskaper, enl. Dy- 
beck, äfven blifvit öfverförd till vår Carlina. 

Zxi0o0on = Dipsacus. Efter Svenskt uttal blir detta namn 
skära, den allmänna benämningen på flera tistelväxter, helst 
färgväxter, men äfven Dipsacus. 

TovABnka = Erythrea Centourium. Som det icke är 
roten utan topparne (summitates Centaurii minoris), som äro 


") Detta synes dock genom Tyska Schilf öfvergå i Scirpus. 


120 


officinella, och blommorna äro samlade i topparne till en qvast, 
synes namnet mig närmast förvandt med det Fornn. Tull 
(summitates plantarum); men det Tulbele, som förekommer i 
Göthernas dryckessånger, måste väl vara af någon skämtsam 
betydelse, liksom det Fornsv. Tule, se Ihre. 

Toovraotoa = Cucumis salivus kunde möjligen sam- 
manbindas med Isl. prutna, Fornsv. trutna (tumescens), hvar- 
af äfven Svenska fisknamnet Frutta. 

Särdeles har dessutom vår uppmärksamhet blifvit fästad 
derpå, att Dioscorides väl på örter, men ej på träd upptagit Daki- 
ska namn. Man kunde deraf måhända sluta, att dessa för Dio- 
scoridis öra så litet afveko från de Grekiska, att han ej an- 
såg nödigt att anmärka dem. 

10. Det Mesogöth. bainabagms, tolkadt med benved, 
härleder sig efter Adj. Uppströms sorgfälliga granskning af 
felaktig läsning. I Codex argenteus står nemligen bestämdt 
bairabagms, motsvarande det Grekiska ovxcutvog, hvilket be- 
tecknar både mullbärs- och fikonträd. Vid första anblicken 
skulle man tro, att det förra afsåges, och bairabagms således 
vore bärträd; men, utom det triviala i denna tolkning, heter 
bär hos Ulphilas basi och ej bair. Troligtvis har det Greki- 
ska ordet blifvit öfversatt med päronträd (det Goth. baira lju- 
der efter Svenskt uttal pära, men efter Tyskt birne), emedan 
päronet närmast liknar ett fikon; det Grekiska ovx7), ovrouopéo 
öfversätter han med Smakkabagms. 

41. De Svenska namn, som hafva sin rot i Mesogöthi- 


skan, äro högst talrika,” och säkerligen skulle vida flera deruti 


121 


återfinnas, om vi egde fullständigare kännedom af språket. 
Då just de delar, som vanligen bilda sammansatta namn, så- 
som blomma, blad, ört, rot o. s. v., i det närmaste öfverens- 
stämma, kunna dylika nästan haft samma ljud i Mesogötbi- 
skan — och dessa sedermera förändrat sig med ordens ut- 
tal. Vi skola här nedanför endast upptaga några få, som i 
n.v. språk sakna förklaring; några sluta sig likväl så nära 
fornnordiska språket, att man äfven derutur kan härleda dem, 
ehuru det synes oss lämpligt att gå så långt tillbaka till urkäl- 
lan som möjligt. Så är -ten i Mistelten det Mesog. tains, Isl. 
ten = quist; Raus Mesog. vårt Rör, i Dalarne Rä; mare i fle- 
-ra namn, så väl i Mesog. som Fornnord. språken haf; Snara, 
Snärjegräs af Mesog. snorjo. 

Brake och Bräkne af Mesog. brikan (brak, brekun), bryta. 

Gräs i en mängd örters namn har den Mesog. betydel- 
sen af ört, Gras, icke Nysvenskans gräs. 

Nässla, äldre näthla, af Mesog. nethla, nål. 

Rönn, äldre Runn, af Mesog. rinnan (rann, runnan), rin- 
na; ej af röd! 

Stärkebär af det föreslagna Mesog. Staurkjan. 

Starr af Mesog. Stairo, steril, ofruktsam. 

Stingsel al Mesog. Stiggan (stagg, stuggun), men ej stagg; 
ty det Mesog. stagg uttalas stang. 

Svamp (Mesog. Svams) af Svimman (svam, svummun), 
simma, emedan namnet ursprungligen tillhör Spongierne och 
i sin nyare betydelse är till och med obekant i många lands- 


orter. I äldre folkspråket heta svampar Sopp af Isl. Sveppr 


122 


(pila, pileus), i Skåne hattar, puggehattar (liksom Poddestal i 
Holländskan). I Dalarne: skiljer man mycket noga Skuru-sopp, 
Agarici, och Miok-sopp, Boleti. Trädsvampar heta på äldre 
Svenska ficka; äfven Tunder. Fnöske, af Fornn. fon, eld, 
offer, är egentl. af rutten ved beredt tunder. 

Skäde af Mesog. Skaidan (n.v. skeda, skrä), snarare än 
af Skapjan, vara skadlig, Isl. skaedr, skadlig. 

Svingel af Mesog. sviggvan, hvilket ligger närmare än 
Sv. svinga, jemf. Ihre. 

Sörf (finare växter, mest i flytande vatten) af Mesog. 
svairban (svarf, svaurbun), skölja. | 

Tunder af Mesog. Tindan (tand, tundun), tända. 

Törel (Euphorbia) af Mesog. tairan (tar, terun), upplösa, 
fördela. 

Vide af Mesog. Vidan, liksom Vinda (Binda) af vindan. 

Vija, Vina af Mesog. Vinja, foder; förekommer derför 
endast i sammansättning såsom Kase-via. — Hvad betyder 
Svenska Wial? månne förvridning af Gigal? 

Till ofvan anförde kunde flera lätteligen tilläggas. Or- 
dens vokaler äro i Mesog. nästan alldeles lika med de ännu 
i dag i Finveden bruklige, såsom gait get, braid bred, bain 
ben, raip rep, skip skepp o. s. v.; i uttalet höres. der all- 
tid H i 'hvit, ”hvem, "hvilken, L i ljus o. s. v. Att förteck- 
na alla der bruklige gamla fornn. ord tillåter icke utrymmet; 
åmynning benämnes aldrig annorlunda än Ös o. s. Vv. 

42. Emellan Anglosaxiskan, Danskan och Sydsvenskan är 


i flera växtnamn vida närmare förvandtskap än mellan dessa 


Zv 


123 


och mellersta Sveriges”); man kan nästan vara viss, att åter- 
finna de sydsvenska i förstnämda språk, om de saknas i Svea- 
språket, såsom Jordbär, Hyll, Alant, Glis, Flägg, Blink och o- 
taliga andra. De flesta af dessa äro ursprungligen gemen- 
samma; men några såsom Sutt för det Svenska Sälting, Thrift 
m. fl. synes i sednare tider af sjöfarande öfverförde till Sven- 
ska kusterne. I ett gammalt Anglonormaniskt Glossarium från 
början af 4200talet, infördt i Wright och Halliwells Reli- 
quie Antique Lond. 1844, finna vi en mängd af våra pro- 
vins-benämningar, såsom Mugwrt för Artemisia, men det 
Tyska Wermod för Absinthium, Horsminte (Mentha), Katt- 
minte = Kattmynta; Harefot (Geum rivale), Lek = lök, Blod- 
wurt = blodrot, Cresse = Krasse, Musere = Musöra (Pi- 
losella), Clovere = Klöfver, Ellarne = Elna eller Ilenaträd 
(Viburnum), Wulvesfist (Lycoperdon, som långt sednare af 
Tournefort är bildadt efter folknamnet), Doder = Dodra (men 
i Sy. Camelina, här Cuscuta), Pistel = tistel, Nettle = nässla, 
Alne (Alant) = Inula, Nute = nötter, Grinnil i Svenska gri- 
na-mot-sol, Hundestunge = hundtunga, Weibrode = vägbre- 
da, Pefe-Porn = Svefre-Porn (i Saemund. Edd. 492), Henne- 
bone (Hyoscyamus) jemte många flera, att förtiga flera ur 
Romaniska språken”). Men upptecknaren måste varit klen 


+) Jmf. dock Munch om det fälles nordiske språks udseelse i An- 
nal. f. Nord. Oldkunsk, 1846, p- 249 och följande. 

=+) Men äfven dessa äro i flera fall lärorika, f. ex. Murberren för Mo- 
rus, hvaraf klart ses Mullbärets namn af Morus. Äflvenledes att 
finna för Viola (odorata) appel-leaf, såsom bestyrkande af vårt 


124 


både i språk och Botanik, som det vill synas både af de af 
honom bildade Latinska namn, f. ex. özzo-quistidos = hundes- 
rose, Raffarium för Rättika, som ock af det uppenbart o- 
riktiga hänförandet af vissa namn, såsom Hulwurt till Pulegium, 
Daiseie till Consolida, Walwurt (Valört för dess sårläkan- 
de egenskaper) till Sambucus Ebulus, blinde netle till Ar- 
cbangelica, Lungwurt till Helleborus, Blodwurt till Capsella o. 
s. v. Många hos oss okända namn äro äfven anmärknings- 
värde, f. ex. streberilef för Fragaria, hoepe för Butomus, rib- 
be för Plantago lanceolata, tofse för Verbascum, maive för 
Matricaria, men mive för Anthemis Cotula o. 38. v. — Läg- 
ger man nu bär till, att man har de samma eller liknande 
upptecknade från S. Tyskland från 8200—4000talet, finner 
man, att våra ofta föraktade provinsnamn räkna ganska vörd- 


nadsbjudande anor ”). 


Nenne 


yrkande, att fiola i Isländskan är ett nybildadt ord af Romanskt 
ursprung. 

”) Fumarie officinalis nomen et plura alia tam obscena sunt, ut e- 
orum citatione chartam maculare noluierim; at triviale illud vulgi 
nomen clare refellit recens commentum, Fumariam officinalem 
recentioribus seculis primo in Europam esse introductam. Idem 
obscenum verbum, quod hujus nominis fons, etiam plantis Sueci- 
cis nomen prebuit, quale Scanicum Echii vulgaris a scriptoribus 
et floristis omnibus, derivationis nesciis, tanquam classicum Sue- : 
canum receptum est. Rusticus, quem de nomine ejusque signi- 
ficatione interrogabam, subridens respondit: dedecet in honesta 
societate enuntiare. Similis idearum associatio alii scaberrimee 
plante prebuit nomen scabrosum Rone, a voce prisca Ron, de 
qua cefr Ihre, Bellidis pulchrum et indigenum nomen Vätteljus, 


125 


43. Vår kunskap om de beslägtade språkens växtnamn 
är allt för inskränkt för att med säkerhet uppgifva, hvilka 
Nordiske äro egendomliga eller med de stamförvandta språken 
gemensamma. Men så vidt jag kan finna, hafva vien mängd 
enstafviga stamord, som äro mycket gamla, men i andra språk 
återgilfvas med sammansatta benämningar, f. ex. Hven, hvilket 
lärer förekomma redan i Sanscrit. Att andra bisyllabiska 
namn, f. ex. det mycket gamla, redan hos Harpestreng före- 
kommande, Konig för Origanum, saknas i Tyskan, slutar jag 
deraf, att både Origanum och Clinopodium der benämnas 
Dosta, hvilket namn i Svenskan endast tillkommer den sed- 
nare. Jag får här fästa uppmärksamheten på följande gamla 
Svenska växtnamn, hvilkas utbredning icke är känd, ehuru 
ett och annat är mig bekant ur Tyskan och Engelskan. Ag 
(Cladium Mariscus), Alant, Amur, Arun, Bjugg, Blink, Brä- 
ken (Engl.), Bräsma (af Braxen), Bunk (af Buna), Dån (Norsk. 
Däe, Färö dair), Fibla, Flägg, Frier, Fryle Norsk. Fryt- 
le, Fräken, Glim, Hillsko, Hven, Hägg, Hör, Höter (Hauter), 
Jemna, Kax eller Käxe, Kjösa, Krop, Laf, Losta, Lonke, 
Madra, Missne, Mysk, Nate, Nauer (Dansk.), Narv (flexion 
af Arv), Näfva, Oxel, Pil, Plister eller Blister, Pors, Ram- 
me (Isl. Rammr, bitter), ”Rams, Ranke, Rone, Råcka, Rönn, 
Sippa, Skräppor, Skäde, Ströple, Slöke, Slån (Tyska Schle- 
hen), Sopp. Squattram, Stagg, Starr, Struss (Strauch), Stäck- 


elocutione germanica corruptum, scriptores, ut elegantiores aures 
minus offenderet, in Futteljus mutarunt, 


126 


ra, Sysslor, Säf, Tall (Isl), Tof, Trägjan, Tåtel, Tåg, Tok, Tö- 
rel, Tolta, Vass, Velamsrot (nyare Vänderot), Väpling, Visil. 
Zymbel är väl af Tyskt ursprung. Man skulle taga många 
andra för stamord, om ej subjektet i sednare tider bortfallit, 
såsom Monke för Munkehatt, Kampe för Kampegräs, Slok 
för Slokgräs o. s. v. 

44. De flesta mer speciella växtnamn bildas genom sam- 
mansättning med de enkla stamorden, men äfven genom des- 
sas flexion, antingen genom ny vokal eller tillagd ny än- 
delse, såsom Arre af Al, Eknas af Ek, Klätt af Klint, Glimster 
af Glim (Isl. Glimmr), Svickra af Squattram o. s. v., eller genom 
nytt inlednings-ljud, såsom Narf, nägde af arv, smultra af mol- 
ta, stut af tuta (Smål. Tjuton, i Norrl. stut). Den ofvan anför- 
da stammen po visar exempel på bägge slagen; mer regel- 
bundna äro flexionerne Lonke, Lunk, Lönke; Molla, Mall, 
Mellre o. s. v. En af de största stammar är bo, hvilken sy- 
nes genomgå aila äldre språk, i Slav. bob, i Bask. baba, i Cel- 
tiskan efter Dioscorides po-nem, i Forntyskan både bona 
(för böna) och pi-pos för Artemisia, så att möjligen två skilda 
stammar sammanflutit, ehuru det i Svenskan är omöjligt skil- 
ja dem, då Artemisia vulgaris benämnes både Gråbo, Gråbö- 
na och bönerot utan all åtskillnad. Möjligen vore rättast ta- 
ga de utlänske införde eller odlade bönorne ( Faba, Phaseolus) 
för ett helt annat ord (bona) än det inhemska (pi-pos), ehuru 
man jemfört de sednares blomhufvuden med bönor. I detta fall 
sammanfölle det inhemska Bo med bo, nidus, emedan en mängd 


blommor sitta inom ett bo. Sammansättningar deraf äro Gråbo 


127 


(Artemisia vulg.), Gullbo (Solidago), Boört (Senecio); flexioner 
Böna, Bynke (Art. campestris och maritima), Binka (Erigeron). 
Från alla dessa äro vida skilda alla från buna, scaturigo, här- 
ledda namn, såsom Bunarot (Cicuta virosa), bunk (Gottl.), stör- 
re, på fuktiga ställen växande starrarter, Danska Bunke (Aira 
cespitosa); samt slutligen det under sednare 50 åren bland 
allmogen i Upland uppkomna Bunaris af Bunias, vittnande om 
utländska namns benägenhet att i vårt språk sluta sig till nå- 
gon inhemsk stam. 

45. Anmärkningsvärdt är, att dessa sällan förekomma i 
medeltids-skrifter, utan i dem upptagas vanligast de Latinska. 
Det var först efter medeltiden de upptecknades; under den 
förstnämda perioden synas de mer tillhört den religiösa kul- 
ten, än Botaniken. Öfver de J. Maria tillegnade, se Dybeck. 

I Vadstenatrakten benämnes Allium ursinum St. Britte 
lök; men redan i Carl den Stores Capitularia förekommer, efter 
Sprengel, en lökart Britta. Möjligen har härvid, såsom ofta, 
äldre namn, äldre händelser blifvit öfverflyttade på ett nyare 
historiskt bekant namn. Så f. ex. har jag af allmogen i ve- 
stra Småland på folkets heros, Stenbock, ofta hört öfverföras 
krigsdater, som vi läsa i Grekiska och Romerska historien. 
Många fornsägner hafva på samma sätt blifvit lokaliserade på 
skilda orter. 

46. Att flera växter redan i hednatid blifvit egnade åt 
nordiska Gudomligheter, är utan allt tvifvel; dock äro få, som 
i Sverge ingått i folkspråket och i detsamma blifvit bevarade, 


såsom Odens bär, Thors nässla, Baldersbrå (bestämdt Matri- 


428 


caria, al misstag öfverfördt till Anthemis Cotula), Ereyas 
särk (Convolvulus), Tirs-bast, i Norge Tirshjelm, möjligen ock 
det Isländska Friggargräs, ehuru jag intet spår dertill funnit 
i Sverge ”). Att stamordet i Odört är det samma som i O- 
dens namn, är väl intet tvifvel; men om växten föröfrigt va- 
rit egnad Oden känner jag intet stöd för. Möjligen hafva 
flera namn under medeltiden, då de christnades, gått under. 
Kännetecknet på de äkta nordiska är, att de hafva intet sam- 
band med de åt Romerska gudomligheter egnade växter. Alla 
af sistnämde art anser jag understuckne, det vill säga i sed- 
nare tider, då man brukade öfversätta Latinska namnen, bil- 
dade derigenom, att man utbytte den Romerska gudomlighe- 
ten mot den motsvarande Nordiska. Så är förhållandet med 
Thores-skägg, hvarmed man öfversatt barba jovis. Växten är 
först i medeltiden införd i Sverge, och den art, som egentli- 
gen gifvit anledning till namnet, finnes icke i Norden. Det 
är i synnerhet på Island man flitigt tillegnat sig dylika be- 
nämningar. Så är Tirsfiola bildadt efter Viola martia, eme- 
dan den i södern blommar i Mars månad; men med krigs- 
guden har den i intet hänseende något samband och under Is- 
lands klimat icke minsta tillämpning. Äfven namnet fiola till- 
hör ej ursprungligen Norden. Ännu värre har man råkat ut 
vid bildandet af Freju-hår; det är det Latinska Capillus Vene- 


ris man öfversatt; denna, en art Bräken, som alldeles saknas 


") Lokkes hafre har jag icke heller någonsin hört nämnas i Sverge, 
men väl löxa-hafre (af Losta) = Avena fatua eller strigosa. 


199 


Norden; men då både denna och Polytrichum commune 
sammanfattades under namnet Adianthum aureum, har man 
låtit förleda sig att öfverföra den förras namn till den sednare. 
Namn efter Necken, Elfvor och andra naturmyther hafva 
bättre bibehållit sig i Svenska språket. 

47. Som prof på Läkeböckernas växtnamn, meddelas 
här en med diplomatisk trohet gjord afskrift af växtnamnen 
i den vigtigaste och äldsta, nemligen H. Harpestrengs Lege- 
och Urtebog, enligt en handskrift i Kongl. Bibliotheket i Stock- 
holm (sign. K. 48), från början af 4400:talet, benäget lemnad 
af Herr Stephens. Vi följa dervid innehållslistan, men åter- 


ställa det äldsta:i texten förekommande namnet, då ett nyare 


blifvit infördt, hvilket upptages inom ( ): 


Absinthium = Malyrt. 

Urtica = Netle. 

Abrotanus = Abrot. 

Arthemesia = Bynke. 

Arnoglosa = Weeghbrethe. 

Ruta = Rute&e. 

Apium = Merki. 

Feniculum = Fenikel. 

Petrocilium = Peetrocelix. 

Celidonia = Surgurin&e 
(Sthelyrt). 

Saluia = Saluie. 

Ysopus = Ysop: 

Menta = Minte. 

Sinapis = Sinop. 

Pastinaca = More 
(brekanie rod). 


Porrus = Purléök. 

Allium = Kloflök. 

Cepa = Röthlök. 

Satureia = Satherix 

Rosa = Rose. 

Lilium = Lilie. 

Lectuca = Lectucé. 

Viola = Viole. 

Altea = Dialte. 

Cerofolium = Kirueel. 
Papauar = Walmughe, 
Eruca = Akerkal; 
Aristologia = Holyrt. 
Maurella = Helgheber yrt. 
Piper = Ent frö. 

Zinziber = Ingefer. 
Cuminum = Thythest cumin. 


9 


130 é 


Karui = Danskt cumin. 
Zeodar, Zedouer = Sidyner. 
Anisium = Anis. 
Cinamomum = Kanel. 
Galanga = Galiga. 
Garifilum = Geroforsnaghle. 
Piretrum = Bertran. 
Cumbeba = dCobebe. 
Crocus = Saphran. 

Nux muscata = Muscat. 
Mace = Muscat blome. 
Balsamus = Ent tre. 
Amigdale = Mandelkierne. 
Bacca = Lanuerber. 
Centaurea = (auryn). 
Germandrea = (loy). 
Fumus terre = (erthrok). 
Lolium = Klinte. 

Origanus = Kunung. 
Anetum = Dill. 

Ysopus = Ysop. 

Senetyon = Scampuni. 
Serpillum = Kolne. 
Liuisticum = Lougestikke. 
Diptamium = Diktani. 
Chorandrium = (calcar). 
Betonica = iorth humle. 
Yris = (Gulelilie). 

Verbena = Jarn-yrt. 
Calamentum = Mintae 


(Horsemynte). 


Sauina. 
Castrutium = Karse. 
Calamus = (Calmus). 


Inula = (elemp&ene). 
Lapacium = Skreppe. 
Boglosa, namnet utraderadt. 
(Oxentung2). 
Atriplex = Melde. 
Camomilla — Huitatigheae. 
(Commelleblome). 
Accidula = Syre. 
Marrubium = Blind&e netle. 
Peonia = Kryce yrt (peon). 
Nigella = Dudrekorn. 
Cicuta = Othyrt (scarntuda). 
Elleborus = Thung. 
Ju(s)quiamus = Byln&e (bölme- 
fråööd). 
Tapsia = Liusbrand (lysbrand). 
Titimallus = Brenneyrt. 
Sambuca = Hylle. 
Salix = Pile. 
Ramnus = Haghun thorn. 
Cipresus = Cipres. 
Mirtus = Pors. 
Kubea — Humle. 
Lolium = Klintte. 
Sponsa solis = Solyrt; 


Af nyare hand: 


Aquilegia = Ackeley. 

Malua = Salyrt. 

Barocus — Mvödyrt. 

Enula = Halzyrt. 

 Boglosa = Thorskreppe, men 
längre fram i $ torthskreppe. 


Ur texten. 


131 


Ehuru originalet är Danskt, motsvarar det samtidiga Sven- 
ska namnen. Minsta delen af namnen äro äkta nordiska, nien 
dessa fortlefva, lätt igenkänlige; några äro af verkligt värde. 
Jag har aftryckt förteckningen i sin helhet, dels för att lem- 
ne ett åskådligt prof af medeltidens Botanik, dels en fullstän- 
dig förteckning på dess materia medica. 

48. De under klassen Ny-Svenska namn sammanfattade 
borde rätteligen fördelas i medeltids- och nyare — och en stor 
del äro säkerligen ännu äldre, ehuru de förändrat sig i jemn- 
bredd med språket. Flera af dem träffas nemligen redan i 
äldre medeltids-skrifter. Som exempel deruppå kunna utom 
andra anföras ur Abbedissans i Bingen Hildegard's (+ 1480) 
Physica följande i nyare Svenskan brukliga namn, ehuru med 
Svenskt uttal: Wichim = Vicka (Vicia); Bachminza = Bäck- 
mynta; Hunesdarm = Hönstarm, Weh-dystel = Vägtistel; 
Brunnecrassum = Bruns- eller vanligare Käll-Krasse, Ha- 
selwurz = Hasselört; Winda = Vinda, Ringella = Ring- 
blomma; Himmelsschluzela = Himmelsnycklar m. fl. (Gamla ge- 
mensamma stamord, såsom Humle m. fl., äro uteslutne). Men 
då det är omöjligt åtskilja dem, hänföras till fjerde klassen al- 
la sammansatte, som tillhöra n.v. språket och efter nyare ti- 
dens namnbildnings-princip äro bildade. MHvilka först uppstått 
i Svenskan eller Tyskan är ännu omöjligare bestämma, utan 
måste flera antagas för ursprungligen gemensamma, hvilket 
bäntyder på en ännu högre ålder. Det i V. Småland bruk- 
liga Safver, i stället för Sv. Kyndel = Tysk. quendel, åter- 


finnes redan i Carl den Stores Capitularia (Sauina). Deremot 


132 


tveka vi icke antaga flera sednare Tyska namn från 14— 
26hundratalet, genom Tyska Kreuter-bächer införde hos: oss; 
men till allmogen hafva de icke spridt sig, utom i städers 
granskap, f. ex. Hedemora efter Kröningsvärds Flora; de ut- 
dö allt mer och mer. Besynnerligt är att Linnea, denna re- 
na typ för hvad Botanisterne kalla halfbuskar, icke eger nå- 
got sjelfständigt, allmänt, äldre Svenskt namn. 

19. Då allmogen saknar bestämda namn för en växt, 
använder den tillfälliga benämningar efter blomningstid, såsom 
Vårfrudags- (Fre, Frue), Midsommars-, Larsmesse-, Persmes- 
se-blommor — eller efter växtställe, såsom Sjögräs, Mablom- 
ster, Sädesblomster. — Ogräs benämnas Ukrut (unkraut) och 
Luk i S. Sverige, Etterört o. s. v. Trollbär och Ormbär äro 
utan fastställd tillämpning benämningar på allehanda vilda, ic- 
ke ätliga bär. Då en eljest sällsyntare växt förekommer på 
en viss ort i mängd, är vanligt, att den i sin omgifning der- 
af erhåller namn, såsom Kungsängs-liljor, Alsikeklöfver, Ann- 
torpsrosor och Kastlöser på Öland för Adonis vernalis, Skum- 
merlöfsört och Hålabäcker för Chrysanthemum segetum i Halland. 
Den sistnämda säges vara införd från Jutland; i Jutland åter be- 
nämnes den Brandenburgare och påstås vara införd med Bran- 
denburgske tropparne 41658, och märkvärdigt nog saknas den 
i Holstein och Mecklenburg, ty den trifves endast i sandjord, 
men möter åter i Brandenburg. Äfven benämnes stundom 
växter efter klok gubbar» och «gummor», f. ex. Abrams- 
rot, Ingeborgs Predikstol o. s. v.; men alla dessa namn äro af 


ringa spridning (lokala) och ofta föga varaktighet, så att de icke 


135 


i allmänhet kunna anses tillhöra språket. Alsikeklöfver är dock 
ett allmänt antaget namn; men efter Tyska namnet Schwe- 
dische klee vore Svensk Klöfver lämpligare. 

20. Äfven allmogen brukar stundom likartade minnes- 
språk som namn, f. ex. «Statt upp och gack» (Dybeck); dock 
äro dessa alltid mer lokala. Vanligen ligger i dessa något 
komiskt och ofta scabröst, såsom Echiä vulgaris m. fl. Afså- 
dan art äro äfven benämningarne Pelle på strand, Lasse på 
tomta, Nisse i hvar gata (Chelidonium) och kunna lika litet 
anses för växtnamn som Jösse för haren, Michel för räfven 
0. S. Vv. De äro endast anmärkningsvärda derför, att dylika 
brukas äfven hos de beslägtade folken, såsom det Engelska 
John at hedge (= Johannes in eodem?); man kunde ock taga 
dem för en satir öfver en del nyare Naturforskares lilla löj- 
liga fåfänga, att vilja se alla naturalster benämde efter sig och 
sina vänner. 

Det torde vara öfverflödigt anmärka, att Herr Dybecks, 
Säves och mina forskningar i afseende på växternas namn 
hafva skilda syften, som icke böra sammanblandas och såle- 
des måste i flera fall utgå från olika grundsatser. Herr Dy- 
becks är ett nationelt idylliskt, växtnamnens symboliska upp- 
fattning i n.v. folklifvet, i sagan och sången, deras mångfald 
i skilda landskaper. Herr Säves företrädesvis linguistiskt, så- 
som upplysande fornnordiska språket och de skilda landska- 
pernas dialekter. Vårt åter etnografiskt-hisloriskt, framvi- 


sande af växtnamnens ulbildning bland de germaniska folken, 


134 


enheten i mångfalden och dess praktiska mål, fastställande 
af allmänt antagliga svenska namn. 

22. Så vida det skall lyckas framställa allmänt gilltiga 
Svenska namn, synas oss följande villkor nödvändiga: 

a. Att man, så vidt möjligt är, begagnar det redan i 
språket varande namnförrådet; genom sammansättning och 
böjning bildar detta äfven nya lättfattliga namn. 
| b. Att namnen äro af Fornnordisk eller åtminstone Ger- 
manisk rot; så väl Danska som Tyska med Svenskt uttal 
sammansmälta så lätt med vårt språk, att de efter få år ic- 
"ke kunna urskiljas. Deremot förblifva de af Grekiskt eller 
Bomanskt ursprung alltid främmande och förvridas till löjlighet 
i Svenska folkspråket, som söker bringa dem till någon inhemsk 
rot. Äfven om de genom allmännare spridda skrifter för en 
tid blifva bruklige, såsom Gamander af Cham&edrys, Berthram 
af Parthenium, Mattram af Matricaria m. fl., utträngas de snart 
åter af inhemska. Till och med öfversatte, såsom i Sv. Biblen, 
kunna de ej vinna burskap. 

c. Alt i namnet alltid måste ingå ett förut kändt namn 
eller begrepp, så att namnet sluter sig till något förut bekant. 
Som de fleste sammansatta benämningar med fria ord kunna 
återgifvas, igenkännes namnet lätt, liksom en gammal bekant 
i nya kläder, blott det kända begreppet återgifves. 

d. I språket finnas redan flera obestämda synonymer 
tillagdåe snarlika växter; dessa låta sig lätt fastställa för någon 
viss växt. Så voro de flesta våra gräsnamn före Linné; men, 


sedan han fördelade dem på bestämda slägten, hafva dessa all- 


133 


mänt i bestämd mening blifvit antagna äfven af folket. Nym- 
phea och Nuphar benämnas båda utan åtskillnad både Neckros 
och Neckblad; men, fäster man vid den förra med stora prakt- 
fulla blommor namnet Neckros, vid den andra med små blom- 
mor, men mer utvecklade blad, namnet Neckblad, skall säkert 
en hvar med växterne bekant genast uppfatta, utan anvisning, 
namnens bruk i bestämd betydelse. 

e. I första rummet bör man afse växternas användan- 
de hos oss, de föreställningar om de samma, som i Norden 
äro gängse — och icke genom slafviska. öfversättningar af de 
Grekiska och Romerska namnen påtvinga Svenska folket för 
oss alldeles främmande eller hos oss oriktige föreställningar, 
f. ex. Svalört för Chelidonium o. s. Vv. 

f. Icke antaga som växtnamn benämningar, som tillhöra 
helt andra föremål, f. ex. Vattenblädra, Fogelbo o. s. v.; de 
i Danskan antagne: Blädrerot, Nästrot m. fl. passa äfven för- 
träffligt hos oss och uppfattas säkerligen vida lättare. Ech- 
nospermum bör efter Svenska språkets art heta Piggfrö, ej 
taggfrö. K 

- g Icke för systematiske följdriktigheten låta förleda sig 
att förkasta redan i språket allmänt antagne namn, f. ex. att 
benämna smultron för Matfragar, Hunden för husulf o. s. v. 

h. Heldre upptaga gamla föråldrade namn och ord, 
än nybildade, allmänt bruklige, men just derigenom mer sväf- 
vande. Med de förra liksom dyka gamla barndomsminnen 
upp igen, de fängsla uppmärksamheten och bibehålla sig vi- 


da bättre i minnet än de i dagens sorl förklingande. 


136 


= 


Om våra inhemska naturalsters namn efter anförda grun- 
der blefvo fastställde, i skrift allmänt antagne och lefvande 
bland folket, vore detta af oberäknelig vinst för språket, för 
allmänna bildningen och framför allt för det praktiska lifvet. 
Men icke må den enskilde söka fastställa sitt godtycke; allt 
hvad i en framtid skall blomstra, måste hafva sin rot i det 
förflutna. Det är derföre vi så omsorgsfullt, som källorne 
medgiflvit, sökt följa växtnamnens utbildning bland våra ätt- 
fäder allt från deras bosättning i Europa, bland Daker”) och 
Mesogöther, Anglosaxer och Fornskandinaver; troget sökt upp- 
fatta det rena natursinne, som i vårt folkspråk, sedan dagens 
skum och främmande smink blifvit frånskilde, återspeglas. 
Med förkärlek hvila nu våra blickar på det gamla Österlan- 
det, det ursprungliga fädernehemmet, der ännu möjligen de 
äldsta naturljud, såsom de anförde dh, måsh, torde återfinnas. 
Men Sanscrit var redan omplanteradt på en främmande jord, 
mer utbildadt under samma Zon, som Hellas och Latium ”'). 
Högre upp mot norden, uti bergens kyligare dalar, stod väl 
de Germaniska folkens vagga; men ännu förlorar sig i dun- 
kel den tid, då de derifrån uttågade till den dåvarande nya 
verlden, Europa. Det är en allmän lag, att folken af inre 


naturdrift bosätta sig under samma isothermer ””) som fo- 


+) Den omtvistade frågan, huruvida dessa verkligen voro ett Gothiskt 
folk, torde det enda ordet Hairus (se ofvan) upplysa. 
++) Naturen gaf ål skilda zoner 
åt sederna sin färg, åt språken sina toner.” 
»"+) Med isothermer tänker man sig linier dragna öfver jorden, utvi- 


137 


sterbygdens — och att de nordligare och Nomaderne, för hvil- 
ka det är ett behof att ömsa bostäder, först uttåga. Så in- 
trängde i Europa först den hyperboreiska stammen, Finnarne, 
ännu nomader, hvarföre de af flera anses som Norra Europas 
urinfödingar. Sedan utvandrade de sydligt om dem boende 
Germanerne (Celterne, motsvarande Finska folkens Lappar, vo- 
ro de tiders Squatters) och medförde från Kurdistans och 
Mediens dalar de der vilda sädesslagen, hvilkas inhemska 
namn liksom trädslagens de ännu i minnet bevara. En an- 
nan stam, med sydligare idiom, sydligare kulturväxter, öfver- 
flyttade till medelhafvets kuster och öar, söder om den stora 
Europeiska bergskedjan, hvilken länge var en oöfverstiglig 
gränsmur emellan de cisalpinska och Germaniska folken. Om 
de Slaviska folken, de mest stillasittande, de mest vid jord- 
torfvan bundne (glebe adscripti), från uråldriga tider bebott 
nordostliga Europa eller de obemärkte framsmugit efter de 
öfriga, lemnas derhän (Hunner, Mongoler, Osmaner hafva väl 
endast varit eller äro på besök i Europa). Men sist uttåga- 
de den heta öknens söner, Araberne, enligt isothermen ta- 
gande vägen söder om Medelhafvet; endast på Europas heta- 


ste kuster, under Palmers skygd, kunde de blifva riktigt hem- 


sande länder, som ega lika medeltemperatur. Ingenstädes börja 
dessa så högt mot polerne som i vestliga Europa, på Norra Ame- 
rikas ostkust måste man bosätia sig 10 gr. sydligare för att hafva 
samma medeltemperatur som i Europa, och öster ut sjunker allt 
mer och mer mot söder, så att våra stamfäder der måst bo myc- 
ket sydligare, liksom de utvandrande Europeerne nu bosätta sig 
sydligare i Amerika. 


138 


mastadde. Men ju sydligare folk, desto hastigare utvecklades 
deras kultur och verldshistoriska betydelse; hastigast, efter 
den mer långsamt utbildade Romanskas förfall, uppblomstra- 
de Arabernes till förvånande höjd, för att lika hastigt som 
halfmånen aftaga. De vida tidigare invandrade Germanerne 
måste först omskapa sitt vilda land, innan deras kultur kun- 
de framträda sjelfständig och herrskande. Till detta mål haf- 
va de finska stammarne ej hunnit; men äfven dessa torde i 
sin tid framgå till en stor verldshistorisk bana, så vida de ic- 
ke, likt Lapparne, som derföre måste gå under, envist mot- 
stå den hos hvarje folk nedlagda perfectibiliteten;: Att anlagen 
ej saknas, vittna Magyarerne, den sista vågen af den Asiati-" 
ska folkströmmen till Europa, liksom den första af hyperbo- 
reisk stam, ehuru deras nuvarande anspråk derå var en ana- 
chronism. Ty att den Europeiskt-Germaniska, åtminstone i 
Europa ”), lider mot aftonskymningen, visa många tidens tecken. 
Den fornbabyloniska föll genom sin socialism och sjelfviskhet; 
den Helleniska för grinet och sofisterne; den Romerska genom 
njutningsbegäret; alla dessa elementer äro i rikt mått förenade 
i de tunga åskmoln, som nu hyila öfver Europa. Boktrycke- 
ri-konsten, förr mäktigaste häfkraften till kulturens lyftning, 
är nu den ångkraft, som framdrifver den till förbistring. Men 
ur det verldsbål, den upptänder, skall en ännu ädlare bildning, 


hvilken den förgångnas bättre del tillfaller såsom danaarf, 

+) Sanpvolikt skall den en dag uppträda förädlad och pånyttfödd i 
Amerika, men först i en långt aflägsen framtid, sedan det ännu 
unga genomgått sin medeltid. 


139 


lik en ny Phcenix uppstå bland folk, som tro på det heligas 
välde och ej förtrösta blott på egen vishet, utan på den kraft, 
som icke är af verlden, utan öfvervinner verlden. 

Men icke anade väl våra ättfäder, då de uttågade från A- 
siens högländer och upphunnit, efter sitt begrepp, verldens ända 
(Cap Finis-terre, Extremadura), att deras söners söners söner 
en dag skulle, snart sagdt, flyga öfver verldshafvet, för att be- 
folka en hel ny verld och fortplanta deras språk, förädladt, 
i de kopparfärgades urskogar. Samma drama af vilda stri- 
der, som de på sin tid uppförde, kunna vi nu skåda och fö- 
respå i Amerika; äfven der funno de i högsta norden gamla 
verldens hyperboreiska stam bosatt före sig, Germanerne in- 
tåga länderne mellan dem och de Romanske folken, hvilkas 
länder Germaner, der, som fordom i Europa, komma att öf- 
versvämma. Språkfördelningen är derigenom efter isother- 
merne den samma i Amerika som i Europa och förut i A- 
sien. Men då nu mer de Europeiskt Indogermaniska språ- 
ken hafva en tydlig benägenhet att åter allt mer och mer 
närma sig hvarandra, så må det tillåtas oss hvila vid den 
tanken, att de en dag skola sammansmälta till gemensamt 
Europeiskt verldsspråk, liksom då dessa Japhets söner ännu 
voro fosterbarn i Sems hyddor, innan de genom sin tilläm- 
nade öfvermodiga tornbyggnad blefvo förskingrade kring hed- 
ningarnes öar. Ty liksom växterna fördelas till en konti- 
nental- och en kust-vegetation, kunna ock folken fördelas till 
en kontinental- och en kust-befolkning. De förra äro qvar- 


sittande, stillastående, af naturen godmodige, såsom Slaver, 


140 


Hinduer, Kineser; kustfolken åter äro vandrande, oroliga, ofta 
brusande sällar, likt böljorna vid deras kuster. Men det är 
ock de sistnämde, som ur djupet uppfiskat kulturens äkta 
perlor och ledt civilisationens strömfåra från strand till strand 
samt utbredt sitt språk ända till antipodernes land. Det ford- 
na Roma upptog i sitt pantheon alla folkslags Gudar, för att 
från deras grafvar utbreda en ny, renad verldsreligion; En- 
gelska språket med sin benägenhet att upptaga alla främ- 
mande språk-elementer, är det cement, som skall förena de 
öfrige. Äfven de till Amerika öfverförde Negrerne ”) hafva 
måst antaga Europeiskt språk; men, gifves det en Nemesis i 
verldshistorien, likavist som i naturen, skall Negerstammen 
en dag blifva den herrskande i Amerikas hetaste länder, och 
Europeen urarta eller fördrifvas, efter han ej duger till slaf; 
ty den heta Zonen är Chams barnas arfvedel, så att Euro- 
peen må besinna, att för hans rastlösa och öfvermodiga fram- 
trängande så väl i den fysiska som ännu mer i den öfver- 
sinliga verlden, för hans gamla arrigre pensée, Babelstornet ””), 
som sin bildnings mål, är en gräns satt, «hit skall du gå, här 


skola dina stolta böljor lägga sig». 


") Europeerne hafva derunder, mot sin vilja och afsigt, varit ett 
redskap för en. högre verldsplan, alt gifva nya verlden likartad 
befolkning med gamla verldens — den enda för hetaste Zonen 
passande. 

=?) I vetenskapernas rike har man länge murat deruppå, och för 
dess uppförande i allmänna lifvet lades grundstenen 4793 och 1848. 


- 


144 


OM SLÄGTSKAP OCH FRÄNDSKAP I NATUREN, 
SÅSOM GRUNDVAL FÖR VÄXTSYSTEMET. 


(Efter inledn. till Syst. Mycol. Vol, 1. Lund 1820, Syst. 
Orb. Veget. Lund 1825.) 


Att en allmän harmoni genomströmmar hela naturen är 
icke något bildlikt eller blott poetiskt uttryck, utan en sträng 
vetenskaplig sanning, fast man sällan dervid fäster ett klart 
begrepp eller uppfattar allt, hvad denna sats innebär. Detta 
är likväl så mycket vigtigare, som sökandet, framvisandet af 
denna harmoni, enheten under den oändliga mångfalden, utgör 
vetenskapens mål. Den speciella forskningen utan högre syf- 
te eger endast ett ringa, underordnadt värde; hvarje enskildt 
naturalster betyder för sig föga; men det vinner en högre 
vigt, uppfattadt såsom en nödvändig länk i en oändlig kedja. 
Naturvetenskaperna måste dervid sjelfva grundlägga en egen 
filosofi, hvilken hvarken empiriskt uppfattar tingens yttre for- 


mer eller betraktar dem såsom en blott materia — ej heller spe- 


142 


kulativt uppfattar dem blott såsom abstracta krafter, för att 
intvinga den yttre naturen i tomma tankeformer; utan den 
måste i naturföremålen se en concret verklighet, i hvilken 
kraft och materia, hvilka i verkligheten aldrig kunna fram- 
träda utan i förening, sammansmälta till ett begrepp, såsom 
samma naturföremåls inre och yttre väsen”). Dervid får man 
icke förlora grund-enheten ur sigte, ty det är just denna, som 
återspeglas i en oändlighet al former, hvilka framträda i en 
stigande utveckling, liksom lagrade öfver hvarandra. Härige- 
nom framträder i naturen en så mångfaldig frändskap emel- 
lan naturalstren i närmare och fjärmare led, att man omöj- 
ligen kan reda sig ur denna labyrinth, utan ett noggrannt 
särskiljande af den inre väsendtliga, primitiva öfverensstämmel- 
sen och den yttre, mer skenbara (i tredje och fjerde led), 
dock icke oväsendtliga eller tillfälliga. Ett noggrannt urskiljande 
af denna närmare slägtskap (affinitet) och aflägsnare frändskap 
(analogi) utgör grundvalen för all verklig systematik. Kan man 
icke efter bestämda grunder rätt uppskatta hvarje afvikelses 
(karakters) större eller mindre vigt, så blir allt systematiseran- 
de ett subjectivt tycke — och dit har Botaniken nu hunnit, 
då den systematiskas nyaste bearbetare, Endlicher, uttryckli- 
gen bekänner, att hela anordningen är nästan godtycklig”). 
En sådan kan äfven vara förtjenstfull och blifva allt annat, 


utom system; ty ett sådant måste hvila på objectiva grun- 


”) Nature vires et fetus coexistunt. Syst. Orb. Veg. p. 3. 
”") ”Ordinum nvaturalium dispositio fere arhitraria est”. Endl. Gen. 
PIöipoIk 


245 


der, utvecklas ur allmänna principer. Men för dessas fast- 
ställande erfordras icke blott moget begrundande och vidsträckt 
forskning, utan tillika en förmåga att se föremålen i stort, 
som icke låter missleda sig af det tillfälliga eller fäster sig 
vid enskilda afvikelser. Alla olikheter (karakterer) äro uppen- 
bart icke af lika vigt; öfverensstämmelse i ett stort antal un- 
derordnade måste stå tillbaka vid bestämmande af slägtska- 
pen för en enda mer väsendtlig. Nedanför skola vi uppgif- 
va den af oss fastställda grunden för uppskattande af karak- 
terernas relativa vigt; här blott antyda, att bestämmandet 
af slägtskapen (affiniteten) och frändskapen (analogien) är för 
hänvisandet af ett naturalsters plats i systemet lika vigtigt 
som kännedomen om en orts latitud och longitud för dess 
införande på kartan. Så lättfattlig denna före oss förbisedda 
skillnad är, så fordras dock en mer omfattande granskning för 
att inse alla följdriktiga slutsatser deraf, än man kan hoppas 
populärt kunna framställa. 

Den stigande utveckling från det enklaste, hvilket man i 
den organska naturen tillika benämner det ofullkomligaste, till 
det högre och fullkomligare äfven den flygtigaste betraktelse 
af naturen förnimmer, har från äldsta tiden grundlagt den å- 
sigten, att summan af alla naturalster utgör en enda samman- 
hängande kedja. Ifrån en mer allmän synpunkt eller blott 
ideelt uppfattad, kan denna föreställning till en viss grad vara 
riktig; men öfverflyttar man den till enskilda delar, blir den 
helt och hållet falsk och har derigenom också ledt till mån- 


ga oriktiga slutsatser. För det första gifvas verkligen vissa 


14å 


slägten eller grupper, som stå liksom lösslitna från de öfriga, 
liksom i verldshafvet finnas många öar, hvilka icke kunna 
upptagas som bihang till något fast land. Sådane äro Cyca- 
deer, Equisetaceer, Lycopodiaceer inom växtriket; men anmärk- 
ningsvärdt är, att samtliga dessa, som nu äro qvarstående re- 
presentanter af en längesedan förgången verldsperiod, i forn- 
verldens flora framträdde i en stor mångfald af former och 
med dåvarande växtverld bildade en sammanhängande konti- 
nent. Vigtigare är, att formerna icke öfver allt äro lika för- 
delade, lika afskilda från hvarandra, utan liksom knippvis 
uppträda, hvarigenom uppstå slägten och familjer, d. v. s. for- 
mer, som sinsemellan äro närmare förenade och från öfriga 
närstående skarpare afsöndrade. Af arter, som på detta sätt 
bildat sig kring en bestämd grundtyp, uppkomma slägten; li- 
kaledes af mer sig närmande slägten familjer o. s. v. De 
denna typ renast framställande kallas centrala; de till öfrige 
öfvergående benämnas radtier. Uti hvarje större slägte eller 
familj finnas alltid vissa centrala, kring hvilka andra mindre 
framstående liksom drabanter hvälfva sig. Men öfvergången 
till hvarje ny grupp och företrädesvis till de högre sker lik- 
väl alltid genom ett mer eller mindre märkbart afbrott eller 


språng ”). Slutligen stå dessa grupper icke öfver hvarandra, 
utan brevid, jemte hvarandra, emedan naturen, ju högre den 


stiger, desto mer liksom förgrenar sig till flera serier. Hvarje 


") Grunden för slägtens, familjers o. s. v. uppkomst beror just på 
ofvannnämda förgrening, derigenom att en gemensam grundtyp 
utvecklar sig i flera olika riktningar. 


245 


högre ny grupp bildar en sådan ny, sluten serie, inom hvil- 
ken endast de ofullkomligare, minst utbildade formerna (ra- 
dierna) beröra de öfriga, då deremot de typiske, mest utveck- 
lade allt mer och mer aflägsna sig, för att med den högsta 
tvärt afbryta mot den öfriga naturen. Så är uppenbart, att 
djurkedjan icke börjar, der växternas slutar, utan tvärtom, då 
det endast är genom hvarderas lägsta bildningar gränsorne 
sammanflyta, så att de växter äro de fullkomligaste, som längst 
aflägsna sig från djuren”). Men samma lag gäller äfven för 
alla de följande afdelningarne, underafdelningarne 0. s. v., som 
stå på lika utvecklingsgrad; i sina lägsta stadier beröra de 
visserligen hvarandra; men de blifva egna grupper (serier) 
just derigenom, att de derifrån allt mer och mer aflägsna sig 
från hvarandra; ty allt, som utvecklas i samma riktning, ut- 


gör en serie. Naturen företer derigenom en jemnt fortgåen- 


") Det är således ett fullkomligt missförstånd, då man vid bestäm- 
mande af växternas fullkomlighet afser deras närmande till dju- 
ren, antingen i yttre form eller lifsfunctioner. Så satte Jussieu 
de Diklinska växterna (bland Dicotyledone&) högst efter analogi- 
en med Djurriket, men dessa stå just för denna öfverensstämmel- 
se lägst. Hermaphroditism tillhör endast de lägsta djuren, men 
tvärtom de fullkomligaste växterna. Irritabiliteten hos flera väx- 
ter anvisar dem alldeles icke någon högre plats. Utom dess 
är all sådan öfverensstämmelse med djuren endast skenbar och 
ej verklig, utan beror endast på en yttre poetisk uppfattning, så- 
som Papilionaceernas Ölverensstämmelse med fjärilarne, — och 
irritabiliteten hos en del växter är något helt annat än djurens 
sensibilitet. 


40 


146 


de förgrening till nya serier; men inom alla hörande till sam- 
ma större afdelning framskrider utbildningen efter en gemen- 
sam lag, så att de, som stå på samma utvecklingsgrad inom 
olika serier, så motsvara hvarandra, att de till yttre karak- 
terer synas närmare öfverensstämma sinsemellan, än med flera 
på olika utvecklingsgrad inom sin egen serie. Allt, som hör 
till samma utvecklingsserie och derföre öfverensstämmer till 
sin inre princip, kalla vi beslägtadt (affint), men motsvarande 
och derföre i yttre karakterer öfverensstämmande gestalter 
på en annan serie kalla vi förvandta (analoga). Och då de 
högre och lägre: serierna således oupphörligen återspeglas, 
symboliseras i hvarandra, blir frändskapen lika mångfaldig, 
som bilderna i ett spegelgalleri i oändlighet återgifvas. 
Prölvostenen på hvarje naturforskares skarpsinnighet lem- 
nar dess förmåga att afskilja det blott förvandta från det verk- 
ligen beslägtade. Det är mer genom själens öga än kroppens 


den förnimmes, mer genom tankans skärpa än ögats”). Ty 


") Genom den stora förbättring Mikroskoperne i sednaste lustrer vun- 
nit, ser man med vida mindre ansträngning oändligen mer och 
klarare än för ett eller tvenne årtionden tillbaka. Dessa hafva 
derigenom blifvit ect vigtigt och oumgängligt biträde för mer 
minutiösa undersökningar. Man må icke föreställa sig, att der- 
med äro förenade några större svårigheter, det är tvärtom vida 
simplare än riktiga uppfattningen af yttre delarne, men icke hel- 
ler: inbilla sig, att man derigenom funnit nyckeln till naturens hel- 
gedom. Man kan gerna medgifva, att man för närvarande allt 
för högt uppskattar denna den descriptiva Botanikens inre del, 
liksom allt nytt, men den är i alla fall ect utvecklingsskifte, som 


vetenskapen nu mäste genomgå, sedermera skall nog naturforsk- 


147 


då förvandtskapen antydes genom delarnes form m. m., fal- 
ler den lätt i ögonen; men då den verkliga slägtskapen be- 
ror mer på lifsyttringarne (såsom utvecklingsgången, lefnads- 
sättet), upptäckes den endast genom reflecterande naturbetrak- 
telse. Således är det, åtminstone ibland växterne, oändligen 
lättare att efter vissa olikheter begränsa arter och slägten, 
än de högre flockarne, hvilkas skillnad icke är utpreglad i 
tal eller form. Många strider härleda sig deraf, att man ic- 
ke gjort sig reda för skiljemärkens relativa vigt eller egt sä- 
ker grund för dess bestämmande. Men hvarje systematiskt 
framsteg är alltid tillika en riktigare uppfattning af den inre 
slägtskapen, hvarigenom den förut antagna endast befinnes va- 
ra en aflägsnare frändskap. Alla äldre författare hänförde så- 
ledes, liksom vanligen språkbruket, Hvalarne till fiskarnes klass; 
men Linné insåg mycket riktigt, att denna öfverensstämmel- 
se endast var något yttre, att de genom hela sin byggnad, 


sin varma blod, sin respiration och alla öfriga biologiska för- 


nicgen i stort återtaga sin rätt, den enda, som lefvande kan in- 
gå i allmänna bildningen. Önskligt vore, att den förra alltid slöte 
sig till det redan stadgade och icke började med att nedrifva 
hvad den ännu icke rätt uppfattat. Men då mången, som nyss 
börjat sina undersökningar, betagen af denna för sig nya syn, 
tror sig derigenom kunna förhäfva sig öfver sina föregångare (ty 
ingen är högmodig öfver förtjenst, utan endast öfver sin lycka), 
erinras man om fröken Rudbecks svar till Linné, då denne visa- 
de henne nya i Academiska trädgården införda växter, sägande: 
”Den och den och den plantan fanns icke här i eder faders tid”. 
”Åhl, var svaret, min fader hade nog ock förstånd, fast han ej 
planterade det i krukor”. 


148 


hållanden måste tillhöra Däggdjurens klass. Också äro Hvalar- 
ne skarpt afsöndrade från de egentliga Fiskarne, men närma 
sig genom mellanformer, såsom Hvalrossen och Skälarne, till 
Fyrfotadjuren; den yttre öfverensstämmelsen med fiskarne var 
för deras vistande i vattnet den lämpligaste formen. Sedan 
Botanisterne upptäckt skillnaden emellan Di- och Monocoty- 
ledoner, hvilka ännu på Linnés tid voro hopblandade, uppgick 
ett nytt ljus öfver alla Phanerogamernas slägtförhållanden, och 
otaliga förut antagne befunnos endast antyda en aflägsen ana- 
logi. Systematiska Botanikens vigtigaste uppgift är för när- 
varande att finna någon säker bestämningsgrund för Dicoty- 
ledonernas serier; ty utom Corolliflore"), som äro väl begrän- 
sade, finnes ingen säker bestämningsgrund för Thalamiflore 
och Calyciflore, och Apetale öfvergå till båda, så att någon 
säker gräns alldeles saknas. Hvad man likväl tydligen ser 
är, att Corolliflore, tvärtemot naturens anvisning och emot 
alla morfologiska grunder, oriktigt inkastas emellan Incom- 
plete och Dialypetale (= Calyci- et Thalamiflore), hvilket i 
nästa uppsats kommer att utvecklas. 


") De epigynske (Seminiflore) skiljas lika oriktigt af Decandolle der- 
ifrån, som Ericinece m. fl. af Endlicher med Corolliflor&e förenas. 
Till Corolliflore räkna vi icke alla växter med sammanväxta 
kronblad, utan endast dem, hos hvilka denna kronbladens för- 
ening förmedlas genom kronfästet (torus), hvaraf kronans pip 
uppkommer och ståndarne utgå från den samma. Dessa kronor 
kalla vi gamopetale; saknas åter pip och ståndarne äro fria från 
kronan, synpetale. Alla sådane slägten tillhöra familjer med of- 
ta fria kronblad, såsom Eriea, Cotyledon 0. s. V. 


149 


Denna analogi spelar en vida bötydligars roll inom Växt- 
riket än Djurriket”), dels emedan växternes hela mångfald 
är utåt vänd, dels emedan Djurriket är fördeladt i flera skarpt 
begränsade grupper, grundade på egendomlig structur och 
talrika organer, alla med bestämda functioner. Växterne 3å- 
ter ega inga primitivt skilda organer, och hela deras yttre 
mångfald är endast en fortgående metamorfos, hvarföre i hvar- 
je ny grad deraf endast samma delar återkomma i ny och 
förädlad gestalt. Härigenom finnes redan en flerfaldig analo- 
gi emellan växtens särskilda delar; men man saknar bland 
växterna de talrika, skarpt begränsade grupper, som gifva 
Zoologiska systemerna större fasthet, så att växternas grup- 
per äro ofta ideella: former, samlade kring mer framstående 
typer. I följd häraf är mycket conventionelt och kommer 
troligen alltid så förblilva, då de nyare hopade upptäckterne, 
långt från att häfva, ökat öfvergångarne. Växternas familjer 
kan man lämpligen jemföra med stjernbilderna på fästet; vis- 
serligen synas de inom hvarje sådan grupp förenade sins e- 


mellan mer närstående; men gränsorne uppdragas vanligen 
”) Vår framställning af växternes förgrening till skilda serier, med 
atertagande af samma typer och deraf uppkommande analogi, af 
skillnaden emellan de progressiva och regressiva serierne, af 
hvarje grupps center och radier m. m., är nu i Botaniken allmänt 
antagen. Äfven på Entomologien tillämpades de strax efter utgif- 
vandet af Syst. Myc. I. af Mac-Leay, v. President i Linn. Soc., — 
men i större skala har delta sedermera skett för Zoologien genom 
Geoffroyv St. Hilaires storartade framställning af denna sym 
metriska utveckling inom Djurriket. 


150 


godtyckligt. Att." såsom hos nyaste författare sker, afhjelpa 
denna olägenhet derigenom, att hvarje afvikande slägte bildar 
egen familj, försvårar endast öfversigten; att betrakta f. ex: 
det enda torftiga slägtet Ceratophyllum som en familj af lika 
rang med de tusende kända slägten af Synanthere, finner jag 
för min de! högst oformligt. Icke bilda Geograferne af 
hvarje afskild ö i oceanen nya verldsdelar. Cryptogamer- 
nes större grupper synäs visserligen naturliga; men Lafvarne 
lemna ett slående exempel deruppå, huru olika samma grupp 
kan uppfattas, då man endast utgår från Mikroskopiska karak- 
terer. Schleiden vill förena dem med Disk- och Kärn-Svam- 
parne — och dess medarbetare Nägeli kastar dem midt i- 
bland Vatten-algerne. Förhållandet är, att dessa båda stora 
serier, Alger och Svampar, under sitt stigande till fullkomlig- 
het så fullkomligt motsvara hvarandra, att en hvar efter he- 
la deras bildning måste vara frestad förena de hvarandra mot- 
stående uti båda serierne. Men äfven bland Fanerogamerna 
kan man ofta följa analogien ända ned till de lägste afdel- 
ningarne. — Bland Mineralierne framträder analogien i de 
isomorpha Kristallerna, der lika proportion af atomer bestäm- 
mer den yttre formen; den verkliga slägtskapen bestämmes 
åter af den gemensamma basen eller ännu närmare af de o- 
lika syrsättnings-graderne af samma bas och samma syra. 
Utan att vara genomträngd af denna naturens allmänna 
harmoni kan man svårligen lefvande uppfatta något naturligt 
system öfver växtriket. Allt systematiserande efter godtyck- 


ligt valda skiljemärken till lättnad, som man- vanligen säger, 


201 


för nybegynnaren (eller s. k. Eselbräcken), är fullkomligt an- 
delöst. Hvad den förspeglade lättheten beträffar, så kan den 
visserligen hafva sin riktighet, om Botanikens mål endast vore 
växternas namn; föröfrigt är omöjligt inse, hvarföre det för 
begynnare skulle vara en vinst att först lära en sak oriktigt, 
emedän han derigenom antingen för alltid kommer att qvar- 
stå på denna ensidiga ståndpunkt — eller ock med större 
svårighet måste omlära det redan inlärda. Men det är icke 
blott för systemet ofvan anförde grundsatser ega giltighet. 
Prof. A. Braun har snillrikt tillämpat dem på Morfologien 
och visat, att f. ex. under hvarje stadium af bladens utbild- 
ning uppträda de först i en progressiv, sedermera efter upp- 
nådd fullbildning i regressiv serie”). Förhållanderne emellan 
de progressiva och regressiva serierne och deras biologiska 
grund (Proto- och Hysterophyterna) äro redan i förra delen 
af Botaniska Utflygt. framställda. Inom Homonemece framställa 
Algerne den progressiva serien, Svamparne åter den regres- 
siva; bland Homonemee Marsileacee och Ormbunkarne den 
progressiva, Mossorna den regressiva; bland Monocotyledo- 
nee Spadiciflore den progressiva, Gräsen åter den regressiva 
serien. Den förra, som framträder i mångfaldigt vexlande 
former, fortgår till och sammanhänger med de högre pro- 


vinserne; den sednare åter, som stelnat till en enformig mång- 


”) Eller som de af honom benämnas MNieder-, Mittel- och Hoch- 
blätter. Se A. Braun Zerjiäng. in der Natur, Freib. 1849, 1850, 
hvilket för växternas Morfologi och Biologi vigtiga arbete är hos 
oss allt för litet bekant, 


152 


fald, bryter tvärt af mot den öfriga naturen. Af denna anled- 
ning ställa vi dessa större regressiva serier efter de progressiva 
i systemet; men ställer man Svamparne högst bland Homo- 
nemece, så är det fullt följdriktigt, att ställa Mossorne bland 
Heteronemeer och Gräsen bland Monocotyledonee högst, hvil- 
ket ock Schleiden gör. På samma sätt utgöra inom hvarje 
serie de hypogyna familjerna den progessiva klassen, de amphi- 
gyna den centrala eller den till blomman mest utbildade ”) och den 
epigyna den regressiva. Slutligen utgöra inom klasserne, som ef- 
ter nämde blomkronans vidhäftning bestämmas, de holocarpiske 
frukterne de progressiva familjerna, de schizo- och syncarpiske 
frukterne de centrala och de gamocarpiske de regressiva. De 
holocarpiske frukterne utgöra den vida större delen af de hy- 
pogyna klasserna, liksom de schizocarpiske och syncarpiske i de 
amphigynska och gamocarpiske i de epigynska. Att vi ställt de 
syncarpiska och schizocarpiska frukterna tillsammans härleder 
sig deraf, att dessa motsvara hvarandra uti olika serier, så 
att de schizocarpiske egentligast tillhöra de växtfamiljer, som 
hafva fria kronblad, såsom Ranunculacece, Rosäcee, der såle- 
des äfven fruktbladen blifva fria och divergera; de syncarpiske 
åter de gamopetaliska, der fruktbladen äfven sammanväxa 
och convergera, så att, äfven om småfrukterne äro fria, de 


") Betraktar man familjerne i vår uppställning, skall man finna, att 
i de epigynska klasserne blommorna alltid äro små (Synantherer- 
nes blomhufvud är neml. ett helt samhälle af blommor), deremot 
alt nästan alla storblommiga praktväxter tillkomma de amphigyn- 


ska klasserne. 


155 


åtminstone förenas till ett stift (Boraginer, Labiate) eller ett 
märke, såsom hos Convolvulacece, Asclepiadee o. s. v.”). Så 
väl klasserne med blomkronans lika vidhäftning inom de o- 
lika serierne som familjerne med lika fruktform inom de o- 
lika klasserne äro sins emellan analoga. 

För att ega en bestämd (objectiv) grund för bedömmande 
af hvad i hvarje enskildt fall antyder den närmare slägtskapen el- 
ler aflägsnare frändskapen, måste man fastställa allmänna grund- 
satser. Visserligen kan man för enskilda fall antaga, att hvar- 
je karakters värde bestämmes af dess oföränderlighet, allmän- 
giltighet; men för Systemet i sin helhet kunna dessa förhål- 
landen icke blifva skiljedomare. Så är f. ex. frukten hos väx- 
terna högst bestämd, men likväl af vida underordnad vigt, 
emedan den hvarken inverkar på någon följande eller åter- 
verkar på någon föregående metamorfosgrad. De äldste Sy- 
stematikerne, f. ex. C&esalpini, antogo frukten, såsom sista, 
slutliga resultatet af växternes lifsverksamhet, för högsta in- 
delningsgrunden, för bestämmandet af växternas inbördes slägt- 
skap och i följd deraf för systemet; men man erfor snart, 
att fullkomligt likartade frukter återkommo i de mest skilda 
växtklasser, såsom både bland Monocotyledoner och Dicoty- 
tyledoner, såsom Alismacew och Ranunculacee. Man öfver- 


gick derför till blomman, antagande att blomningsakten, såsom 


") Förklaringen öfver ofvannämda fruktformer, efter vår begränsning, 
och öfriga termer finnes i Prof. Arrhenii Elementarkurs i Botani- 
ken. Men det ofvan anförda frukta vi i alla fall kunna fattas 
endast af Botanister. 


154 


den högsta af växtens lif, äfven borde lemna den säkraste mä- 
taren på växternas närmare eller fjermare förvandtskap;smen 
de mångfaldiga afvikelserna deruti tvingade snart till medgif- 
vandet, att hvarje deruppå bygdt system blef vacklande och 
konstladt, — och att grunderne för den innersta slägtskapen 
voro att söka ändå längre tillbaka under växtens utveckling. 
Utom dess bör erinras, att hvarje system, bygdt blott på ett 
enda organ, ett visst utvecklingsskifte under växtens lif, må- 
ste blifva ensidigt; tvärtom bör hvarje sannt System uppfatta 
och sammanbinda alla till ett helt; ingen del får förbises, men 
det mer tillfälliga underordnas det väsentliga. Allt beror 
således deruppå, att finna en säker mätare på de olika karak- 
terernas relativa värde. Denna anse vi oss hafva funnit i delarnes 
successiva utbildning, så att karaktererne äro i den ordning vä- 
sentliga som de framträda under växtens utbildning. hvarföre de 
skillnader, som redan framträda under groendet och sedan un- 
der tillväxten, äro väsendtligare än de, som hämtas af blomningen, 
och minst de, som hämtas af fruktbildningen. Naturligtvis äro 
likväl icke alla olikheter, som framträda under de första utveck- 
lingsgraderne, af vigt, utan endast de, som äro så genomgripande, 
att de nödvändigt måste inverka på alla de efterföljande. Så kan 
en växt, som gror med groddtrådar, aldrig utveckla blommor, 
en, som under tillväxandet saknar spiralkärl, aldrig sätta egent- 
lig frukt o. s. v. Under de första metamorfosgraderna fram- 
träda få väsendtliga skillnader, men i de efterföljande allt fle- 


ra, så att frukten erbjuder den största mångfald af bestämda 


EA PT 


155 
skiljemärken "). Och just härigenom blifva de förre al gro- 
endet och tillväxandet lämpligast för bestämmandet af växt- 
rikets större hufvudafdelningar, hvilka vi benämna provinser; 
blomman åter bestämmer klasserne; familjerne och slägterne 
åter ordnas efter frukten. På detta sätt blifva i hvarje grupp 
både slägtskap och frändskap i alla riktningar antydde ””), de 
genom den förras band förenade efterfölja hvarandra; de en- 
dast analoga återfinnas på motsvarande platser i en annan se- 
rie. Så konstladt detta vid första påseendet synes vara, är 
jag förvissad, att en hvar vid närmare begrundande skall in- 
se, att vi icke under annan form kunna uppfatta den allmän- 
na harmonien i naturen. 

Hvarje bemödande att med skarpa, oföränderliga skilje- 


märken uppdraga rågångarne inom växtriket måste likväl alltid 


”) Så erbjuda sporerne hos Pyrenomyceter, Lafvar m. fl. den stör- 
sta mångfald af karakterer; men att derefter bilda slägten, så vi- 
da dessa icke understödjas af andra yttre skiljemärken, anse vi 
bestämdt för oriktigt. För artskillnaden äro de af stor vigt, men 
de ega ofta lika structur hos de mest skilda, olika hos de mest 
förvandta. Jag vågar bestämdt påstå, att olika genesis, f. ex. öF 
ver, i eller under barken bland Spherie, är något vida väsendtliga- 
re än deras sporer. Alla Lafvarnes sporer återfinnas fullkomligt 
motsvarande hos vida skilda arter af Disco- och Pyrenomycetes. 
Septerade sporer äro i början enkla o. s. v. — Man måste akta 
sig för all ensidighet, så väl att öfverskatta Som försmå nå- 
got, ehuru gerna en hvar anser blott sin väg för den enda rik- 
liga. 
++) Plante undique affinitatem monstrant ut in mappa geographica 
Linné, 


1536 
misslyckas, ty växten är icke något begränsadt, såsom djuren, 
utan oupphörligen inbegripen i utveckling, och dess bildningsdrift 
mer fri; den söker endast förverkliga vissa bestämda typer, hvil- 
ken den ofta ej upphinner, utan qvarstannar på en lägre stånd- 
punkt. Alla karakterer äro endast hjelpmedel för arternes 
igenkännande, men ingalunda vetenskapens mål. Detta är sö- 
kandet efter de i naturen framstående typerne och uppfat- 
tande af det inre lif, hvaraf alla dessa formella skiljemärken 
äro uttryck. Också kunna i allmänhet inga konkreta före- 
mål strängt definieras, utan endast ideella begrepp, som vi 
sjelfve fastställt. Ju mer man derföre sätter Systemets full- 
komlighet i osvikliga karakterer, desto mer våldför man of- 
tast naturen; de högsta sanningar kunna aldrig framställas 
handgripliga eller för blotta ögat förnimbara. «Liksom natur 
och konst, så äro ock natur och system motsatta begrepp; 
båda måste idealisera naturen. Redan våra större systema- 
tiska indelningar och begränsningar erkänner icke naturen 
inom växtriket (inom djurriket är det vida olika); den utgör 
tvärtom ett sammanhängande storartadt helt, som vi blott för 
vår inskränkta uppfattningsförmåga måste först sönderdela och 
sedan, så godt vi förstå, söka hopflicka. På vetenskapens 
högsta ståndpunkt försvinna alla systemer; åtminstone fram- 
ställer icke naturen något sådant för erfarenheten. Den, som 
framställer ett system, kan derföre på visst sätt sägas om- 
skapa naturen, men bör likväl alltid besinna, att naturen 
sjelf måste lemna alla materialier för byggnaden, och att han 


intet af sin egen fantasi får tillägga. Mången har derföre 


1537 


anselt allt systematiserande, liksom filosoferande, såsom nå- 
got ändamålslöst; men för vetenskapen förblir det alltid ett 
behof att ega en ordnad framställning af de lösryckta en- 
skildheter, oss möta i den nakna verkligheten. Den omiss- 
känneliga lagbundenhet, som afspeglar sig i hela naturen, lem- 
nar oss, efter vår uppfattning, nyckeln till förståendet af dessa 
skenbart lösryckta länkar och sammanbinder dem till ett skönt 
helt. Den lemnar oss tillika anvisning på luckorne i våra 
kunskaper och framter en hägring af framdeles skeende upp- 
täckter; tillvaron af naturalster, som fortsatta forskningar 
framvisa ”). 

Ofvan antydda slägtskap och frändskap i naturen är lik- 
väl icke något absolut, utan endast relativt. Växter, som 
inom samma afdelning endast äro analoga, blifva, jemförde 
med en annan afdelnings, sins emellan affina; emedan inom 
hvarje grupp föremålen måste vara sins emellan närmare be- 
slägtade, än med någon art eller slägte inom en annan. En- 
dast under de lägsta utvecklingsstadierna, innan afdelningens 
egendomliga typ framträder, kunna de närmare beslägtade ic- 


ke med säkerhet åtskiljas, förrän f. ex. blomman eller fruk- 


") Under våra nära femtioåriga forskningar hafva vi efter denna na- 
turens harmoni ofta förutsett både slägten och arter, som sedan 
mött oss i verkligheten. Vi förutsade en gång icke blott, att en 
blekgul Cladonia, med röda frukter motsvarande vår Cl. rhangife- 
rina, skulle finnas i naturen, utan ock att den vore attsöka i Nor- 
ra Amerika, der den nu blifvit funnen. Äfven detta är något 
likså naturligt, som att Leverrier kunde beräkna tillvaron af pla- 


nelen Neptunus och anvisa den dess plats i rymderna. 


158 , 


ten blifvit utbildade. Ty inom samtliga växtrikets större pro- 
vinser sker utvecklingen efter en gemensam typ, så att de 
mest skilda växter under olika stadier med hvarandra synas 
analoga, mer likna hvarandra, än de skilda stadierne af sam- 
ma växt, ehuru dessa naturligtvis icke blott äro affina, utan 
tillika identiska. — Analogien kan dessutom dels sträcka sig 
till alla växtens delar, dels vara partiell, uppträdande blott 
hos något visst organ, och i detta fall är den af högst under- 
ordnad vigt för systemet. Till detta slag hör f. ex. bild- 
ningen af rotknölar (tubera), som förekomma hos de föröf- 
rigt mest olikartade växter. Men den är derföre anmärk- 
ningsvärd, att dermed följer öfverensstämmelse i egenskaper. 
Således utbildas i alla rotknölar stärkelseämne, hvarigenom 
de blifva födande, utan samband med växtens egenskaper för- 
öfrigt. Fastän Potäterne tillhöra en narkotiskt giftig växt- 
familj, äro deras rotknölar sunda och närande, utan: att 
detta upphäfver den allmänna regeln, att de växter, som öf- 
verensstämma till sin bildning, äfven öfverensstämma i egen- 
skaper. Men för bedömmandet af analogien i detta fall må- 
ste man iakttaga, att organ måste jemföras med organ, eme- 
dan olika delar af samma växt halva ofta ganska stridiga e- 
genskaper. När derföre en växt synes betydligt afvika från 
familjens allmänna egenskaper, så äro dessa afvikande egenska- 
per nedlagde i någon egendomligt utbildad växtdel, såsom rot- 
knölarne hos Potatesväxten, vaniljen i den mjuka massa, som 
omgifver fröen hos Vanilla aromatica, en växt af Orchide- 


ernas familj, som eljest saknar en sådan. 


159 


Efterforskar man slutligen innersta grunden till den mång- 
fald af slägtskap, som uppenbarar sig i naturen, har veten- 
skapen ej ännu upphunnit den utveckling, att lagarne derför 
kunna uppgifvas. I den oorganiska naturen beror slägtska- 
pen dock uppenbart af öfverensstämmelsen och proportioner- 
ne i de elementer, hvaraf de sammansättas. Upptäckten af 
de bestämda proportionerna vid atomernes förening har här 
fullkomligen löst denna fråga, och de isomorfa krystallerne 
sprida äfven ljus öfver analogien i den organiska skapelsen. 
Det torde kunna antagas, att äfven i denna bestämda för- 
eningar bilda de skilda arternas innersta grund, liksom syr- 
sättningsgraderne olika salter, likväl med den skillnad, att de 
kemiska krafterne här blifvit underordnade lifvets högre. Det 
är åtminstone tänkbart, att man en dag skall finna lagarne 
för de olika arternas bildning inom hvarje slägte. Då man 
ser f. ex. bland Cladonierne hela led af närbeslägtade arter 
uppträda, i allt motsvarande arterne i en annan serie, utom 
den primitiva skillnaden emellan dessa serier, kan man svår- 
ligen: undertrycka den förhoppning, att härför skall finnas en 
bestämd lag. Dertill kommer, att den oändliga mångfalden 
inom växtriket bildas genom alla tänkbara combinationer af 
blott några få grundformer, men talförhållanderne spela dervid 
en högst vigtig roll. Undersökningar i denna rigtning skola 
sprida ett klarare ljus öfver art- och slägtbegreppet, liksom 
naturen aldrig kan uppfattas som enhet, utan att noga ur- 
skilja naturalstrens närmare och fjermare slägtleder. Men för 


den obildade är hela naturen blott ett brokigt panorama, äl- 


160 


ven om han hänföres af dess skönhet och njuter al dess läc- 
kerheter; men finner man enheten i den oändliga mångfalden, 
fattar man denna i oändliga gradationer återspegla en ge- 
mensam grundtyp, så framträder den i en förklarad glans. 
Denna är väl det inre ljus, som i alla tider åberopats af mån- 
ga svärmare, nej, förlåt oss, måhända anderikaste siare; fast 
tanken utan förtrogen bekantskap med tingen ej kunde iklä- 
da sig lättfattlig drägt. Detta är den nya skapelse, då 

”Djupt låg naturen för vårt öga, 

Djupt låg den för vår känsla död; 

Kom så en blick ifrån det höga 

Och ljus och lif i verlden böd.” 
Då förnimmer vår himlaborne ande både sitt högre ursprung 
och sin högre bestämmelse än jordens grus; då förhäfver sig 
icke tanken till sjelfförgudning, men känner sig sällare, ned- 
tryckt af det oändligas allestädesnärvaro; då gripes tillika sjä- 
len af outsäglig längtan, att från högre rymder skåda förkla- 
radt, hvad här är ett mörkt tal, och att instämma i det Hal- 
leluja, myriader /Eoner, i evig harmoni, jubla kring Allfaders 


thron. 


169 


HVILKA VÄXTER ÅRO DE FULLKOM- 
LIGASTE? 


Föredrag i Physiogr. Sällskapet i Lund, Apr. 4834"), 


F 


Den fråga, vi framställt till besvarande, är onekligen den 
vigtigaste, icke blott för växternas morfologi och biologi, utan 
äfven för systemet. Den framvisar nemligen gången för växt- 
lifvets utveckling; den antyder målet, till hvilket de otaliga 
formerna äro förberedande steg och det hela sträfvar. För 
Systemet angifver den tillika utgångspunkten eller, efter an- 
dra åsigter, slutpunkten; i båda hänseenden blir frågan lika 
vigtig. Ehuru det icke förändrar ett jota i sak, är det i 
praktiskt hänseende icke likgiltigt, antingen man utgår från 
det fullkomligaste eller enklaste. Det sednare är egentligen 


den oorganiska naturens princip, då äro de enklaste ämnen 


”) Häraf är ett utdrag lemnadt i Tidskriften Skandia, VI Band. 4 
häft. Upsala 4835. Det meddelas här med några sednare tillägg. 


11 


462 


de fullkomligaste; men tvärtom i den organiska naturen, der 
hvarje naturalsters princip alltid är enkel, men dess fullkom- 
lighet bestämmes efter dess mångfaldigare utbildning. Lin- 
nés snilleblick insåg genast det skefva, osäkra i det vanliga 
utgåendet från det ofullkomligaste i systematiska framställ- 
ningen "); andra de utmärktaste Naturforskare vunno denna 
insigt, först sedan de vunnit mer allmän öfversigt öfver hela 
fältet, såsom Haller, Decandolle, Wahlenberg m. fl. Grunden 
till denna så allmänna förvillelse är, att man uppfattar natu- 
ren endast såsom materia, såsom något mekaniskt. Vill man 
framställa antingen den enskilda plantans eller hela växtrikets 
utbildning, är uppenbart, att man måste utgå från dess för- 
sta, enklaste former; men lika klart är, att i Systemet, som 
måste uppfatta hvarje naturalster som en idé, såsom ett full- 
ändadt helt, måste man utgå från det högsta och fullkomli- 
gaste. Det är först de högst utbildade, som klart framställa 
denna idé; utgår man från de lägsta, måste man antingen an- 
ticipera den eller famla i mörker. Det är det förra, som 
vanligen sker; ty de lägre bildningarne äro så sväfvande och 
tvätydiga, att man först efter jemförelse med de fullkomli- 
gare kan bestämma deras plats. Det är just i de enklaste, 


ofullkomligaste alla serier sammanfalla, och omöjligen reder 


") ”In systemate a perfeclissimis ad simpliciora progredi est series 
naturalissima. Systematici methodo mathematica in scientia naturali 
a simplicioribus ad composita adscendunt adeoque incepere ab Algis, 
Muscis, Fungis, sed naturalis instinctus docet nosse primum proxi- 
ma, dein minutissima.” Linn. Phil. Bot 


163 


sig någon bland dessa, utan att förut känna och hafva de full- 
komligare i sigte. Vill man framställa ett solsystem, utgår 
man ju från dess center eller solen; endast då man seder- 
mera vill förklara dess utbildning, utgår man från nebuloser 
och asteroider. Men i båda fallen måste naturalstren först 
vara kända, innan man kan efterforska deras genesis. Också 
kan man tryggt påstå, att alla naturforskare sjelfva börjat 
sina studier med de fullkomligare, innan de nedstigit till de 
mer outbildade, hvilkas delar icke förstås utan de förras 
kännedom. Vill man utgå från de lägsta, måste man ställa 
i systemet parasitiska och secundära bildningar framför de 
fullkomligare, af hvilka de uppenbart äro härledda; entophy- 
ter och entozoer framför de djur och växter, uti hvilka de 
utbildas. Det enklaste, ursprungliga förblifver alltid något 
för oss dunkelt och obekant; men medvetandet om den syn- 
liga skapelsens medelpunkt är menniskan medfödt. 

Samma fråga, eller hvilka djur äro de fullkomligaste, be- 
svärar derföre icke Zoologen; han ställer sig sjelf främst och 
bestämmer de öfrigas plats efter sitt eget ideal. Växtrikets 
utveckling framskrider i motsatt riktning mot Djurrikets, så 
att Botanisten måste försätta sig i en främmande verld; det 
enda han deraf kan lära är, att de fullkomligaste växterna 
måste vara de, som längst aflägsna sig från djuren; att all 
analogi och affinitet med dem antyder en ofullkomlighet inom 
växtriket. Ehuru Botaniken som vetenskap är äldre än Zoo- 
logien, ehuru man i 250 år systematiserat, faller det genast 


i ögonen, att Växtsystemerna äro vida underlägsne systemer- 


164 


na öfver djuren. Men man får icke tillskrifva detta hvarken 
bristande flit och skarpsinnighet hos Botanisterna, utan de för 
växtriket egendomliga förhållandena, enformigheten både i de- 
ras byggnad och lifsyttringar, hvarföre det icke erbjuder hvar- 
ken så framstående typer eller skarpa gränser. Då bland 
djuren äfven deras lägre flockar ega bestämdt olika byggnad, 
finner man endast någon skillnad i detta hänseende, och denna 
ofta tvätydig, emellan växtrikets större provinser. Växterna 
ega endast tvenne organsystemer, nemligen nutritions- och 
multiplications-organer, men sakna de djuren tillkommande 
högre för sensibilitet och irritabilitet, hvilka bestämma deras 
klasser och ordningar. Nutritions-organerna erbjuda endast 
få, föga i ögonen fallande olikheter, så att man hufvudsakli- 
gen tvingas fästa sig vid multiplications-organerna. 

Redan häraf inses, hvarföre fullkomlighet bland växterna 
måste vara något helt annat än hos djuren. Äfven den om- 
ständigheten, att växterna äro fängslade vid sin växtort, för- 
klarar, hvarföre deras organer måste ega förmåga att läm- 
pa sig efter yttre omgilvande förhållanden. Som exempel 
häruppå torde vara tillräckligt åberopa de svampartade para- 
sitiska Fanerogamerna och de under vatten växande. Bådas 
vegetativa system afviker högst betydligt från de närmast be- 
slägtade; men än mer, mången Fanerogam, som typiskt bör 
ega kärl, förlorar dessa, då den lefver dränkt i vatten. Re- 
dan den obildade urskiljer djurrikets större grupper, men 
bland växterna endast några af de lägre, såsom Svampar, Mos- 


sor, Gräs; — hela den öfriga tallösa skaran sammanflyter till 


1653 


ett sammanhängande helt, så att det är först efter lång ansträng- 
ning man lyckats bringa dem till någorlunda naturliga och 
allmänt erkända familjer. Men dermed upphör all öfverens- 
stämmelse emellan Botanisterne. Om någon allmän, ordnande 
princip, om ett helgjutet system har man ännu icke sett tven- 
ne sjelfständige forskare komma öfverens. Det är väl i för- 
tviflan häröfver man förr underkastade sig de artificiella sy- 
stemernas despotism och nu slafviskt följer Decandolles helt 
godtyckliga uppräkning al familjerna, ehuru i denna visst icke 
finnes mer system, än i hvarje tryckt bok, der den ena ra- 
den följer efter den andra. Än mindre har man kunnat för- 
ena sig om gemensam utgåhgspunkt eller afgöra, hvilka väx- 
ter äro de fullkomligaste! Så länge man ej kan förena sig 
om gemensam grund, är icke möjligt förena sig om gemen- 
sam byggnad — och de, som vilja uppföra systemer på de 
lägsta, ofullkomligaste växterna, utan att känna växtlifvets 
mål, bygga på lös sand”). 


Då man velat bestämma de fullkomligaste växterna, har 


”) Linné har redan i sina Classes Plantarum tecknat denna förbist- 
ring bland Botanisterna, en följd deraf, alt man icke erkänner all- 
männa grundsatser: ”Hinc ortus fuit tantus rumor inter systema- 
ticos Botanicos et diversas sectas, tot jurgia et opprobria, credi- 
dere methodis naturalibus addicti, se tenere methodum naturalem, 
reliquos omnes errare, alias vero propugnantes methodos rege- 
runt illam difficillimam esse, suam vero facillimam, certissimam; 
uno verbo, nescio quid fascinat homines, ut non possint alteram 
methodum videre absque perlurbalione, optandum itaque foret ti- 
rones omnibus adsuescerent methodis, ut nug&e ister semel eva- 
nescerent.” 


166 


man efter min öfvertygelse felat så väl deruti. att man en- 
dast velat gå empiriskt tillväga, då frågan icke på denna wäg, 
utan endast genom induction kan afgöras ”), som ock genom 
antagande al åsigter, grundade erdast på subjectivt tycke, för 
verklig erfarenhet. Man har således ofta, utan att förut un- 
dersöka, hvad som utgör fullkomlighet bland växterna, after 
vissa växters storlek, skönhet eller nytta, antagit dessa för de 
fullkomligaste; äfvensom man uppgifvit för en erfarenhets- 
sats, att de sambladiga blommorna skulle stå midt emellan 
de kronblads-lösa och de flerbladiga; ehuru erfarenheten tyd- 
ligen vittnar, att de flerbladiga blommorna uppkomma af de 
kronblads-lösa och först sedermera genom en högre metamor- 
fos öfvergå till sambladiga kronor. Det är en alldeles falsk 
föreställning, att hos de kronbladslösa blomfoder och blom- 
krona sammanväxt till en blomkalk (perianthium), och i följd 
deraf äfven fgnås benämning Synchlamyde. Detta ser man 
tydligen icke blott hos de Hängeblomstriga (Juliflorae), utan 
ock hos Euphorbiacee m. ., der ofta fria kronblad uppträ- 
da, utan att blomkalken det minsta derigenom förändras. Då 
kronbladen först framträda, är det såsom små glandler eller 


sterila ståndare, alltid fria; i den mån de fullkomligare ut- 


”) Det är ett vanligt missförstånd, att man skulle vara skicklig sy- 
stematiker, i den mån man sett många växter, då horde vaktmä- 
starne vid de stora Museerna vara företrädesvis utmärkte. Men 
det ligger oändligen mer vigt på att hafva fuilständigt och klart 
studerat typernas utvecklingshistoria, än jemfört en stor mängd 
former. 


i67 


bildas, närma de sig mer tillsamman, till dess de genom kron- 
fästet förenas till en sambladig krona. Mellan de kronblads- 
lösa (Incomplete) och de sambladiga (Gamopetale) finnas in- 
ga mellanformer; deremot sammanflyta växterna med flerbla- 
diga kronor så uppenbart och allmänt med de kronbladslösa, 
att man knappast kan uppdraga någon gräns dem emellan. 
Bland Calyciflor&e finnes knappast någon familj, som ej framstäl- 
ler slägten utan kronblad. Har det lyckats oss göra detta 
fullt klart, hafva vi tagit ett stort steg framåt, då alla sed- 
nare författare sökt de fullkomligaste bland familjerna med 
fria kronblad. Den enda författare, som (4853) slutit sig till 
vår åsigt, är Prof. Mallenbööng hvilken visserligen icke med 
någon förkärlek omfattade andras idéer. 

De äldste Botanisterne antogo träden för de fullkomligaste 
växterna och ordnade dem sedan efter deras storlek oeh nyt- 
ta. Detta är som att bestämma ett djurs fullkomlighet efter 
dess benmassa, sköna färger eller smakliga kött. J. Bauhin 
ställer fruktträden (Pomace&rx) främst. Men för Botanisterna 
gick det ännu värre; snart befunnos träd och örter inom sam- 
ma slägte; samma art, som i ett kallare klimat hade örtstam, 
fick trädstam i de hetare. Det dröjde likväl länge, innan man 
allmänt kunde komma från denna föreställning; nu är man 
deremot temligen ense derom, att många familjer med be- 
stämd trädstam, såsom Comnifere, Amentacer, Proteacee etc., 
stå på en ganska låg utvecklingsgrad. Man uppgifver, att 
Linné antog Palmerna för de fullkomligaste växter, efter han 


benämner dem Växtrikets furstar (Principes Plantarum); lag 


168 
tvekar likväl anse detta yttrande gifvet i detta syfte; det vissa 
är, att Palmerne stå på en låg utbildningsgrad, äfven ibland 
Monocotyledonerna, då man icke afser deras resliga växt, 
hvilken de likväl ega gemensam med de trädartade Bräken- 
arterna ”). I Indien benämnas Palmerne, enligt Ritter, Trin- 
adruma eller Grästräd, hvilket träffande antyder både deras 
slägtskap och låga ståndpunkt i växtkedjan. Så långt hafva 
vi nu hunnit, att åtminstone alla medgifva, att de fullkomli- 
gaste äro att söka bland Dicotyledonerna. Jussieu satte väx- 
ter med skilda kön högst och deribland Barrträden främst, 
af missförstådd analogi med Djurriket. Bestämdt skildkönade 
växter tillhöra de mest ofullkomliga familjer, och bland de öf- 
riga äro de endast atypiska, uppkomna genom det ena könets 
felslående, så tillfälligt, att det ofta icke ens skiljer slägten 
eller arter. Särskildt bör anmärkas, att Barrträden äro så 
närbeslägtade med Equisetum, att Lindley förenar dem till 
en familj, och Endlicher af Barrträden bildar en egen provins, 
lägre än alla öfriga Fanerogamer, hvilken åsigt bestyrkes der- 
af, att deras herrskare-period på jorden inträffade långt före 
de öfriga Fanerogamernas uppträdande. Ofta synes mer este- 
tiska än naturvetenskapliga grunder bestämt Författarnes 
val. Så f. ex. sätter Sprengel de mångbesjungna Törnro- 
sorna högst; mig föräkortiner. detta, som att bestämma fog- 


larnes systematiska ordning efter deras mer eller mindre ly- 


”) Benämningen Ormbunkar för Filices är i hög grad opassande. Det 
Fornpnord., liksom i Danskan och Engelskan antagna, Bräken eger 
ett bestämdt förelräde. 


169 


sande fjedrar. Andra hafva haft mer sinne för lukt och 
smak. Så sätter Reichenbach Orangeträden (Hesperidez) 
högst; men han uppgifver derjemte flera vigtiga skäl, hvar- 
ibland äfven deras härstammande från de trakter af jorden, 
der traditionen förlägger menniskoslägtets vagga. Oken der- 
emot, som anmärkte, att Amerikas vegetation är yppigare än 
gamla verldens, och rigtigt anmärkte motsatsen i bådas inver- 
kan på djur- och växtlifvet, uppgaf, att de fullkomligaste väx- 
terna borde sökas i Amerika, och för de ätliga frukterna till- 
delade han högsta platsen åt Annonace&. Man ser häraf til- 
lika, huru svårt det varit att koriima från den gamla åsigten 
om de trädstammigas högre rang; för min del skulle jag an- 
se just de ettåriga växterna, hvilkas starkare lifskraft hasti- 
gast omsätter sitt kapital, för fullkomligare, om någon vigt 
vore att lägga på något så ytterst tillfälligt. Agardh och 
efter honom Endlicher sätta Ärtväxterna (Leguminos2) 
högst, för deras högst utbildade blad, f. ex. Mimosernas, och 
oregelbundna, fjärillika blommor. Märkvärdigt är, att just 
dessa växter, som framställa de mest sammansatta blad, i 
samma slägten framställa andra med de mest ofullständiga 
(phyillodier), hvaraf oss synes, att deruppå ligger föga vigt. 
Dertill kommer, att, efter vår uppfattning, all oregelbundenhet 
antyder ofullkomlighet, så att hvarje familj med oregelbundna 
blommor bör återföras till en högre, regelbundet utbildad typ. 

Lemnande alla öfriga åsigter i deras värde förtjena en 
mans med Decandolles rättvist berömda namn särskildt 


granskning. Grunden för dess anordning, i hvilken Ranun- 


170 


culacece ”) ställes högst, är, att de växter äro fullkomligast, 
som hafva alla delarne mest åtskilda (disereta), det största 
antal ståndare, småtrukter och frön inom hvarje blomma. 
Således stå Thalamiflore, sen Calyciflore (efter dess begräns- 
ning) högst; efter dessa följa Corolliftore och sist ÅApetale. 
Att de epigynska Corolliflorg&e hänföras till Calycifloree, är re- 
dan af alla medgifvet vara oriktigt, och vi hoppas redan visat, 
att Corolliflor&e icke böra inkastas emellan de flerbladiga och 
kronblads-lösa. För min del skulle jag för öfrigt vilja helt och 
hållet omvända de Decandollska grunderna, så att de växter äro 
fullkomligast, som hafva alla delar innerligast och mest har- 
moniskt förenade; icke de, som hafva det största, obestämda 
antal ståndare (lika litet som de djur, som hafva största antal 
fötter), utan de, som hafva det typiska; icke de, som hafva de 
flesta frukter eller frön efter hvarje blomma, utan de, som 
efter hvarje blomma lenna blott ett frö. Men detta skall 
nedanför närmare utvecklas. 

Men innan vi framställa våra grunder, måste vi erinra, 
att naturalstrens utbildning icke skett i ett jemnt framskri- 
dande till högre fullkomlighet, icke heller kunna växterna 
ordnas till en enkel serie, hvilket utgör grundvalen för De- 
candollska systemet ”), utan utbildningen har skett i [lera par- 


”) I afseende på Ranunculacee kun dessutom anmärkas, att de för 
sin half-monocotyledonska structur, sina vaginerande blad 0. s. v. 
icke kunna anses för typiska Dicotyledoner. 

"") Just derigenom tvingas Författaren att i zigzag aptera de skilda 
serierna tillhopa, så att f. ex. den lilla, atypiska, uppenbart o- 


"Kör 


171 

allela serier, och att i vissa familjer ett eller flera organer 
blifvit ovanligt mycket utbildade på de öfrigas bekostnad. 
Fullkomligheten beror icke på något visst organs öfvervä- 
gande utbildning, utan på den harmoniska utbildningen af 
samtliga organerna till ett typiskt helt; en sats, som länge 
varit insedd af Zoologerne. Så medgifva vi gerna, att, inom 
de olika växtrikets utvecklingsserier, samtlige af ofvannämde 
för de fullkomligaste ansedda växter stå på en hög eller hög- 
sta graden af utbildning, såsom Palme och Coniferce såsom 
stamväxter (kransformen, som är den”högsta inom växtriket, 
framträder hos de sednare i stammens förgrening, men sak- 
nas deremot i deras högre utvecklingsgrader), Leguminose 
som bladväxter, Ranunculacer som blomväxter, Hesperidece 
som fruktväxter; men just denna ensidiga fullkomlighet är en 
ofullkomlighet i det hela. Äfven jag anser Hesperidee vara 
bland växtrikets ädlaste alster; men fullkomligheten måste 
bestämmas efter andra morfologiska grunder. Man måste 
främst tillse, hvilka organer äro de vigtigaste, hvarför vi uti 
föregående uppsats uppgifvit grunderna; och sedermera, hvar 
dessa framträda mest typiskt utbildade, mest i harmoni med 
alla växtens öfriga delar. 

De grunder, efter hvilka en växts fullkomlighet bestläm- 
mes, äro följande: 


1) Ju flera metamorfos-grader en växt genomgår, innan 


fullkomliga familjen Lentibulariee står högst bland Corolli> 
floree. 


172 


frukten utbildas, desto fullkomligare är den. Hos de lägsta 
växterna (Alger och Svampar) är fröredningen den första och 
enda metamorfosen af deras föga utbildade vegetativa sy- 
stem, uti hvilket rot, stjelk och blad antingen saknas eller 
äro förenade till en homogen massa. Att dessa stå lägst i 
hela växtkedjan, betviflar ingen. Derefter följa, hvaruti älven 
alla instämma, Bräken och Mossor; då deras fröstoft eller spo- 
rer gro, likna de fullkomligen Alger; men genom en ny till- 
kommen metamorfosgrad utbilda de ett egendomligt vegeta- 
tivt system med skilda blad; men stam och rot äro ännu för- 
enade till ett organ = rhizom; fröredningen blir således an- 
dra metamorfosgraden, emedan de öfverhoppa blommans. Bland 
fanerogamerna tillkommer ännu en tredje metamorfosgrad 
eller blomman, och vegetativa systemets trenne former (rot, 
stam och blad) blifva skilde. De förete således ett hjertblads. 
ett örtblads, ett blomblads tillstånd, innan frukten bildas. Den- 
na framskridande metamorfos börjar antingen med ett blad 
hos Monocotyledonerna, hyarföre bland dessa tretalet (4+1+4) 
blir det normala för blommans delar eller en arithmetisk pro- 
gression deraf (6, 9, 42), om kransarnes antal flesdalklan el- 
ler med tvenne blad hos Dicotyledonerna, hvarföre bland dem 
femtalet, eller dess multipler, är det typiska (2+2+4)i blom- 
man. Inom hvardera af dessa serier sker utbildningen paral- 
lelt, så att båda börja med familjer, hos hvilka både blomfo- 
der och blomkrona saknas och framställa således endast stån- 
dare och pistiller, eller minimum för en fanerogam växt, an- 


tingen bara (flera Spadiciflore, Nudiflore) eller betäckta med 


1753 


fjäll (Glumiflore och Juliflore), hvilka icke äro ordnade i kran- 
sar; men omärkligt närma de sig dertill, tills de förenas till en 
blomkalk (perianthium). Dermed slutas utbildningen hos Mono- 
cotyledonerna, hvilka derföre utgöra en serie; men just derföre 
blir blomkalken hos dessa både skönast (Liljorna) och mång- 
faldigast utbildad, emedan denna är deras högsta typ. Bland 
Dicotyledonerna är kalkbildningen (Bracteiflorxe) endast en 
grad-passering (för att låna ett uttryck ur militär-språket), ty 
bland dessa fördubblas metamorphosgraderna inom blomnin- 
gens; inom kalken, då benämd blomfoder, uppträda kronblad, 
hos de lägre alltid fria och derföre lätt försvinnande (Euphor- 
biacex m. fl.), eller till structur och utseende föga skilda från 
kalkbladen (Polygone&e), så att ingen fast gräns gifves mellan 
Apetale och Dialypetale. Deremot äro Corollifltore alltid skarpt 
afsöndrade från Incomplete; bland dessa förmedlas kronbla- 
dens förening till en olikartad pip genom kronfästet, och ut- 
göra dessa således sista och högsta utvecklingen. Att icke 
delarnes frihet, utan tvärtom deras harmoniska förening, ut- 
märker fullkomlighet, antydes redan deraf, att de obestridli- 
gen lägsta (Glumiflor&e, Juliflore) hafva alla delar mest fria 
och osymmetriska. 

2. Ju fullständigare metamorfosen är, desto fullkomligare 
är växten. En metamorfos säges vara desto mer fullständig, 
ju mer blader i den nya till ställning, form och consistens af- 
vika från den föregåendes. Hos de lägre Hjertblads-växterna, 
såsom Gräsen, Hängeträden, är blombetäckningen till ställning, 


form och consistens så litet afvikande från bladen, att den 


174 


- 


endast kan anses för blomskärmar ”). Hos Polygone& utgöra väl 
blombladen tvenne kransar, olika till form, men af lika textur. 
Sedermera blifva blommans flera kransar allt mer och mer 
olika hvarandra — och att flera kronblad, sammanväxta till 
en sammanhängande krona, äro en fullkomligare metamorfos 
än fria, är klart deraf, att hos de lägsta de alltid uppträda fria ”'). 
— Enklaste och primitiva typen för deras ställning i blom- 
man är den, att blomfoderkransen sitter under blomkronans, 
denna under ståndarnes och högst fruktbladens — eller de så 
kallade hypogyna blommorna, hvilka således i hyarje serie 
stå lägst ”"). Men, i den mån metamorfosen framskrider, 
sväller kronfästet ut och utbreder sig i spetsen, så att de läg- 
re kransarne icke äro ställda under, utan utom de öfre. Hög- 
sta graden af denna framskridande metamorfos är, då kron- 
fästet så uppsväller, att det innesluter frukten, hvarigenom 
kron- och ståndarkransarne så framskjutas, att de synas ställde 
öfver fruktkransen. 1 följd deraf blifva de epigynska famil- 
jerna i hvarje serie de fullkomligaste. 

3. De fullkomligaste växterna äro ock de mest regelbund- 
na och symmetriska i sin blombildning. Då vi antaga krans- 


formen såsom blommans fullkomligaste typ, är denna princip 


”) På härvarande Botaniska Museum förvaras en intressant gren af 
Gran, på hvilken barren omärkligen eller utan gräns öfvergå till 
kottarnas fjäll, som i grenens spets samla sig till en liten kotte. 

7") Ett vigtigt bevis kan derför hemtas af en vanlig regressiv ana- 
morphos af Menyanthes trifoliata (paradoxa), hos hvilken icke 
blott kronbladen äro fria och gröna, utan ock fruktbladen bladlika! 

«"+) Jemf. den ideala figuren i Endl. och Ung. Grundziige. 


175 
en nödvändig följd deraf”). Al oregelbundenhet i blommor- 
na uppkommer deraf, att kransen icke är jemnt sluten, utan 
bibehåller en dragning åt spiralställning, af snedt läge eller 
delarnes felslående eller sammanväxning. Man har tillfälle att 
se detta hos åtskilliga Personate m. fl., der toppblomraan blir 
regelbunden, men sidoblommorna oregelbundna, f. ex. Peloria. 
Mer typiska exempel häruppå erbjuda Lobeliacece. Hvarje 
familj med oregelbundna blommor bör derföre återföras under 
en regulier typ. Bland de högsta familjerea, såsom Synan- 
there&, Dipsacex, Valeriane&, Campanulacee, Lobeliacere oo. s. 
v., skilja de irreguliera kronorna icke ens egna familjer. 

4. De växter äro fullkomligast, som icke blott hafva 
alla organer fullständigt utbildade, utan ock alla organer i 
fullkomligaste harmoni förenade. De Fanerogama växter, hvil- 
ka allmänt erkännas som lägst, såsom Gräsen, Hängeträden, 
hafva blommans delar mest åtskilda; i den mån de högre ut- 
bildas, ordnas de först till reguliera kransar, och sedan före- 
nas de. Ett skenbart undantag göra de Holocarpiske frukter- 
ne; men dessa äro att jemföra med de blommor, som endast 
ega blomkalk (perianthium). Fruktbladens utveckling sker 
parallelt. med blombladens; liksom Apetale bland de sednare 
stå lägst i sin provins, så stå Holocarpe lägst i hvarje klass; 


emot Dialypetale svara Sehizocarpe, mot Sympetale Syncar- 


”) Hos djuren är den symmetriska formen den typiska, och, att al- 
vikelse derifrån, f. ex. hos Flundrorne (Pleuronectes), antyder 
ofullkomlighet, är välbekant för Zoologerne 


176 


pe, och Gamocarpe, der frukten eger en yttre beklädnad af 
kronfästet eller fodret, motsvara Gamopetalme. 2 

5. Ju mer vigt naturen lagt på fostrets utbildning, ju 
högre står hvarje naturalster. 1 Zoologien är detta en all- 
mänt erkänd lag. Bland växterna är naturligtvis fröet fostret. 
Hos Kryptogamerna är brodden (Embryo) bar och en enkel 
cellul; med stigande utveckling erhåller den, förenad med mo- 
derväxten, allt högre utbildning, allt mångfaldigare betäckning. 
Hos Monocotyledonerna äro dess delar i fröet ännu icke skil- 
da; hos Gräsen ega de endast en hinnaktig beklädnad (ca- 
riopsis), i hvilken fröhinnorna (testa) och fruktskalet (peri- 
carpium) icke kunna åtskiljas, utan sammanväxt. Först bland 
Dicotyledonerna finner man den unga nästa års plantan utbil- 
dad redan om hösten inom fröet. För dess sorgfälliga beva- 
rande omgifves det hos de fullkomligaste icke blott af frukt- 
skalen, utan ock af kronfästet och det sammanväxta blomfo- 
dret, hvilket ytterligare bestyrker de Gamocarpiska frukternas 
högsta plats. Hvad slutligen fröens antal beträffar, är väl uppen- 
bart, att naturen lagt mera vigt på fröets utbildning, då hvarje 
blomma lemnar blott ett frö, än då hon ger ett stort antal. I 
afseende på fröns mängd kunna inga växter täfla med de o- 
fullkomligaste; hos en Svamp (Reticularia) hafva vi beräknat 
inom en frukt minst 40,000,000 frön. Man må icke här åbe- 
ropa Gräsen och andra familjer, hvilkas frukter bildas blott 
af ett fruktblad (voro fruktbladen ställda i krans, voro säker- 
ligen fröna flera), och framför allt ihågkomma, att frukten, så- 


som sista metamorfosen, endast bestämmer fullkomligheten 


177 


inom hvarje klass. Sjelfya fröet deremot, som tillhör gro- 
ningen eller första metamorfosen, är af högsta vigt. 

6. De växter äro fullkomligast, som renast uttrycka sin 
afdelnings typ i structur, form, talförhållanden m. m. Alla, 
som i något hänseende närma sig djuren, höra till de ofull- 
komligare; bland Dicotyledonerna de, som i något afseende 
närma sig Monocotyledonerna, såsom bland mer bekanta Po- 
lygonee, Ranunculacee, Umbellifere. I intet hänseende öf- 
verensstämma Corolliflore med de lägre. Dicotyledonernas 
typiska femtal framträder här renast både i blomfoder, blom- 
krona, ståndarnes antal jemte en pistill. Ju beständigare, ju 
mindre förändring detta är underkastadt, desto vigtigare. 

De ofvan uppgifna elementer för detta femtal (2+2+41) 
förklara uppkomsten af de afvikande minskade talen bland Co- 
rolliflore; fyrtalet uppkommer genom uteslutande af den sista 
länken (+4), hvilket tydligast ses hos Personate, der den femte 
ståndaren ofta framträder rudimentär. Uteslutas båda de öf- 
re länkarne (+2+1), uppkommer 2talet, såsom bland Labiatze, 
Personate o. s. v.; de mer sällsynta talen 3 och 4 uppkom- 
ma åter genom de nedre länkarnes (+2 eller +2+92) ute- 
slutande, f. ex. Valerianex. Hos de öfriga, liksom bland Mo- 
nocotyledonerna, uppkomma de högre talen, företrädesvis stån- 
darnes, genom kransarnes jemna, ofta flerfaldiga fördubbling; 
hufvudsaken dervid är att bestämma elementerna i första kran- 
sen. Bland Monocotyledonerna äro dessa typiskt 3 (1+4+41), 
hvarföre uteslutandet af länkar i hvarje krans alltid är 1del. 


42 


Ka 


178 


Uteslutes denna i den första, måste den uteslutas i alla föl- 
jande. Således uppkommer fyrtalet hos Majanthemum med 
dubbla kransar af 2, i stället för det typiska 3+3 hos Con- 
vallaria, åttatalet hos Paris genom uteslutande af en tredje- 
del i hvardera af dess flerdubbla kransar, så att dess typiska 
tal för kalkkransen är 6, men för ståndarne 42, som ock 
stundom framträder och typiskt hos en Ostasiatisk art. Bu- 
tomus har fullständigt tretal i hvarje krans; ståndarne i tre 
kransar blifva 9, då kalkbladen och fruktbladen i 2 kransar 
blifva endast 6. Hos Kryptogamerna antages grundtalet van- 
ligen för 2, men torde rätteligen vara ett, som sedan genom 
en fortlöpande tudelning jemnt fördubblas till 2, 4, 8, 46 
32, 64, såsom i Mossornas frukttänder, hvarifrån man icke 
känner något enda undantag. AT iakttagelser på de lägre Ho- 
monemeernas sporer antaga vi heldre 4 än 2 såsom grund- 
tal; det är nemligen mycket vanligt bland Spherie m. fl., att 
deras sporer först äro enkla, sedan blifva tvådelta eller tu- 
rummiga, slutligen fyrdelta. Flera Oidia, Torul& o. s. v., som 
ursprungligen äro blott en enda cellul, upplösa sig slutligen i 
4 eller 8 sporer; möjligtvis är detta förhållandet äfven med 
sporer till dessa bestämda tal, inneslutna i särskilda säckar 
(asa), fast det ej lyckats oss följa deras utbildning längre till- 
baka än till deras hoplänkande. (Denna episod, som icke e- 
gentligen tillhör närvarande ämne, torde vi framdeles i en 
särskild uppsats få tillfälle att utförligare framställa.) 

7. Då fullkomligheten hos växterna icke kan uttrycka 
sig i lifsyttringar, så måste fullkomligheten sökas i det typi- 


179 


ska. Men som det typiska är resultatet af det vanligaste för- 
hållandet, följer äfven deraf, i motsats till Djurriket, att in- 
om hvarje högre klass de fullkomligaste grupperne äfven må- 
ste vara de artrikaste och största, men i de lägre åter de 
lägsta och ofullkomligaste, Uredinet åter bland Haplomyce- 
ges. Så är förhållandet med Agaricini bland Hymenomyce- 
tes. Deremot ser man oftast, huru uti högre serier dessa 
alltid sluta i en skärgård af smärre, föga sammanhängande 
familjer, f. ex. Nudiflore. För svstemet är det en stor vinst 
att alltid främst ställa de fullkomligaste och renaste typerna; 
deremot i hög grad förvillande, om man, som under den pro- 
gressiva methoden, i spetsen framställer de outbildade och o- 
typiska. I praktiskt afseende anser jag min anordning af 
Svamparne oändligen förlorat, då man väl följt den, men fram- 
ställt den i omvänd ordning. Må ett alldeles främmande, dock 
upplysande, exempel tillåtas oss: om man vill systematisera 
de talrika folkstammarne i Ryssland, är väl naturligast att ut- 
gå från den talrikaste, den herrskande folkstammen och ord- 
na de öfriga efter slägtskapen med denna. 

Efter dessa morfologiska grunder blifva Dicotyledonece 
högst bland alla växtrikets provinser; bland dem Corolliflore 
och bland dessa åter de epigynska Seminiflore och företrä- 
desvis familjen Synantheree eller Composite, ty 

4. genomgå dessa en metamorfosgrad mer än alla an- 
dra växter; ty då Synanthereg& hunnit så långt, att blomfo- 
dret hos andra skulle bildas, bilda dessa en holk, från hvilken 


nya fullständiga blommor först utbildas. 


180 


2. undergå alla blommans delar den fullkomligaste meta- 
morfos, såsom blomfodret till fröfjun ”), hvaruti man svårligen 
igenkänner bladformen eller upptäcker någon likhet med blöm- 
kronan. 

3. Synantherernas blommor äro vanligen högst regel- 
bundna; men äfven om de enskilda blommorna äro olikformi- 
ga bilda de ett fullkomligen symmetriskt helt. ': 

4. Synantherernas- blommor hafva alla organer utbilda- 
de och i innerligaste harmoniska förening. Blomkrona, stån- 
dare, pistillen äro alla förenade. 

3. Synantberernas blommor lemna blott ett enda, men 
utmärkt väl förvaradt, frö efter hvarje blomma. 

6. Synanthere& framställa renast Dicotyledonernas typ 
"både i structur, bildning och talförhållande. Femtalet herrskar 
oföränderligt i ståndarnes antal, kronans inskärningar 0. s. vV. 

7. Synanthere&e äro slutligen den största och ändock 
den mest naturliga familj bland fanerogamerna. Man kan 
visserligen medgifva, att dessa principlöst blifvit söndersplitt- 
rade i alltför många familjer; men Synantherea har man måst 
lemna odelade, ehuru de vanligen utgöra +, stundom 1 af he- 
la vegetationen i alla länder på jorden. Det förlänar Syste- 
met icke ringa fasthet och bestämdhet, att man både som ut- 
gångs- och slutpunkt (antingen det progressivt eller regres- 


sivt framställes) eger de tvenne största, mest bestämda, sins e- 


”) Här kring Uppsala är en regressiv metamorfos bland Synantheree 
vanlig deruli, att flera arter i stället för pappus utbilda verkligt 
bladigt blomfoder, såsom hos Cirsia, Tragopogon pratense m. fl. 


181 


mellan mest afvikande familjer, Gräsen och Synanthere&. De 
framställa den punkt, dit Dicotyledonernas utveckling framgår, 
för att sammandragas och knyta sig till ett hufvud, från hvil- 
ket ingen vidare utveckling är möjlig. Derföre bryta de tvärt- 
af mot den öfriga naturen; alla familjer, som gränsa intill 
Synanthere&, beröra dem endast i en riktning; alla blommans 
delar äro så innerligen förenade med det enda fröet, att i den- 
na riktning ingen vidare utveckling är möjlig. 

Vi hafva hittills betraktat frågan endast från morfologisk 
synpunkt, utgående från den klara framställning deraf, som 
blifvit lemnad af Endlicher och Unger. Ehuru desse ställa 
Leguminose högst, följer af deras egna grundsatser klart, 
att denna plats tillkommer Synantheree. Men äfven från an- 
dra synpunkter försvara Synantheree främsta rummet; f. ex. 
från biologisk genom sin nära frändskap till ljuset, genom sin 
dubbla inflorescens, nemligen den centripeta inom hvarje blom- 
hufvud, men centrifuga för de särskilda blomhufvudena; genom 
arternas oändliga polymorfi, ty mer Proteus-artade än Hie- 
racia, Taraxacum officinale m. fl. finnas svårligen några väx- 
ter. Äfven i kemiskt hänseende är anmärkningsvärdt, att de 
enklaste växtämnen, som företrädesvis tillhöra de ofullkomli- 
gare växterna, f. ex. Växtslem, Socker 0. s. v., hos dessa nä- 
stan saknas och blifvit förarbetade till de mer utbildade, så- 
som det dem egendomliga Inulin. Men sjelfva pröfvostenen 
erbjuder ordningen för den organiska skapelsens uppträdande 
på vår jord. Det är af alla erkändt, att denna framgått från 


det ofullkomligare till fullkomligare; att den för hvarje ska- 


4182 


pelseperiod mest passande under denna framträdt i största 


mångfald af former”) — och hvad finna vi deraf? Jo, att fö- 


re den närvarande verldsperioden endast högst få Corolliflor2e, 


men en stor mångfald af Dialypetale i Pliocen-, Apetale redan 


i Eocenperioden framträdt på jorden; men ännu har man icke 


ens 


i den sednaste upptäckt någon enda Synantherea, ehuru 


denna typ uppenbart under närvarande skapelsedag är den 


herrskande på jorden — och i följd deraf den fullkomliga- 


ste ” 


2 


”) Dessa grunder hafva fullständigt blifvit framställde af den genialiske 


25) 


Profess. Unger i dess Geschichte d. Pflanz. och ådagalagda genom 
statistiska tabeller, och, ehuru han sätter Dialypetale högst, vitt- 
na hans egna tabeller, att denna plats tillkommer Gamopetale. 
Föregående uppsats blef 4835 införd i Tidskriften Skandia och 
derifrån öfversatt på Tyska i Regensburg. Bot. Zeitung och på 
Franska af den utmärkte växtfysiologen Meyen, som förklarade 
den tvistiga frågan derigenom löst och besvarad. Afven vår tids 
skarpsinnigaste växtfysiolog, Prof. Schleiden, har instämt deruti 
och ställer Synantheree högst. Ehuru de fleste Botanister fram- 
ställde afvikande åsigter från de Decandollska om de fullkomliga- 
ste växterna, är vår den enda, som han egnat ett försök till ve- 
derläggning, ehuru han alldeles oriktigt uppfattat densamma. Ock- 
så måste erkännas, att våra grundsatser, i grunden en återgång 
till de Linneanska, blott lämpade till sednare upptäckter, innebä- 
ra en fullkomlig omhvälfning af de Decandollska. Jag hade äm- 
nat här ingå i en granskning af Decandolles inkast, men då för- 
fattaren nu är död, och vi ätgå från helt olika grundsatser, så 
att någon sammanjemkning icke är möjlig, vore det utan ändamål 
och skulle endast hafva sken af rätthafveri. Det strider ock mot 
mina grundsatser att ingå i polemik; jag har ej tillfälle att der- 
uppå förspilla tid, men anser mig alltid förpligtad återtaga, hvar 
jag finner mig felat. 


sn ac 


183 


Skulle vi ingå uti närmare bestämning af den trakt inom 
denna stora familj, der de fullkomligaste äro att söka, mö- 
ta detta större svårigheter. Kunna växtfamiljerna jemföras 
med stjernbilderna på fästet, utgöra Synanthere& onekligen 
Vintergatan, der föremålen äro hvarandra så närliggande, att 
de för vår syn sammanflyta till ett ljushaf. Så ock Synan- 
therernas tallösa former. Men efter alla morfologiska grun- 
der måste de sökas bland Senecionidece, såsom den största, 
centrala, den mest öfver jorden likformigt spridda. Och som 
vi alla, äfven om det strider mot våra grundsatser, äro sva- 
ga för det stora, förnäma, yppiga, skulle jag snarast söka dem 
i grannskapet af Solrosen eller Helianthus. Den bär, såsom 
älsklings-sonen, sin faders namn, uppammad i dess renaste 
tropiska ljus, men sprides lätt till alla zoner, emedan de åri- 
ga arterna deraf inom få månader fullända sin rika bildning. 
Hela dagen om böjer den sitt rika, lockiga hufvud emot lju- 
sets källa och böjer det ned om natten, för att helsa den 


uppgående morgonsolen. 4 


Vår tids naturforskare äro ofta så upptagna i det spe- 
ciella och mikrologiska, att man helst skjuter alla allmänna 
frågor åsido, likgiltigt hyllande hvad som för dagen gäller som 
orthodoxt i vetenskapen. Man är likväl så tolerant, att man 
icke fäster sig vid enskildas afvikelser derifrån; endast om 
någon har en fast tro, en bestämd öfvertygelse, synes man 


en ideolog. Om en viss växtform skall anses för art eller 


184 


underart, den eller den personen skall anses för uppfinnaren 
af namn, anser mången för hufvudsak, utan att för sig redo- 
göra, hvad som är art eller icke, eller hvem som först utredt 
arten. Äfven det praktiskt vigtiga, för allmänna bildningen el- 
ler lifvet, försmår ofta den förnäma vetenskapen, liksom for- 
dom vissa folkklasser att sysselsätta sig med något nyttigt. 
Den speciella forskningens omätligt hopade massor kräfver lik- 
väl framför allt ordnande grundsatser, om icke allt innan kort 
skall likt barlast kastas öfver bord. 


185 


NÅGRA ORD 


ÖFVER SLÄGT- OCH ARTBEGREPPEN INOM VÄXT- 
RIKET ”). 


Uti tvenne föregående uppsatser hafva vi sökt utveckla 
de theoretiska grunderna för växtsystemets construction; vi 
öfvergå nu till de rent empiriska delarne deraf eller från 
framställningens form till dess concereta innehåll. Systemet, 
såsom system, måste vara en innerlig förening af båda, lik- 
som ande och kropp utgöra en lefvande varelse. Första vill- 
koret för allt system är, att det klart, med inre nödvändighet 


utvecklar sig för tanken; hufvudsaken likväl, att det är sant, 


+) Närvarande ämne är af den vigt och omfång, att det för att full- 
ständigt och grundligt afhandlas erfordrar en hel bok. Redan 
dess literatur är af stort omfång, ehuru man i nyare tider, öfver- 
hopad af enskildheter, skjutit de flesta allmänna frågor åsido. I 
en kortare uppsais, som närvarande, kunna vi endast fästa oss 
vid några allmänna grunder, som för närvarande kräfva utred- 
ning. I ett följande band torde vi återkomma till detta ämne. 


186 


d. v. s. troget upptager det enskilda i verkligheten. Största 
konsten vid allt systematiserande ligger deruti, att inse, huru 
långt erfarenheten lemnar ledning, och hvar reflexionen (= 
konsten) vidtager eller måste blifva det öfvervägande. Ty 
blotta empirien lemnar aldrig något system; redan Seneca 
anmärker träffande: naturen lemnar oss vetenskapens innehåll, 
men icke vetenskapen”). Linné ansåg slägtbegreppet strängt 
och artbegreppet i det närmaste grundade i naturen, följak- 
teligen rent empiriske; men systemet, äfven det så kallade 
naturliga, hvarom han tvifvelsutan hade klarare begrepp än 
många dess anhängare, ansåg han uppkomma endast genom 
reflexion ””). Så väl om art- som slägtbegreppet gäller åter 
dess yttrande, att föremålen måste bestämma karaktererna, men 
ej karaktererne föremålen ””"), d. v. s. vara strängt empiriska, 
så att artens eller slägtets naturliga typ är hufvudsak, karak- 
tererne åter icke kunna bestämma, hvad som utgör slägte el- 
ler art. Nu mer synes man vilja omvända förhållandet, gö- 
ra arterna och slägterna till artificiella, beroende endast af 
karakterer, men systemet till empiriskt; då deruti på det un- 


derordnade lägges lika vigt af värde som på det mest genom- 


+) ”Natura semina nobis scientie dedit, scientiam non dat.” Seneca. 

++) Man jemföre Linnes Föreläsn. öfver Ordines Nat. af Gieseke, 
särskildt anekdoten om Fagraeus, — ”Filum Ariadneum syste- 
ma, sine quo omnis scientia chaos. Linn. Phil. Bot. 

""+) ”Genus dabit characterem, nec character genus.” Motsatsen der- 
af är det nyare: ”Slägtbegreppet uppkommer af familjens analys.” 
Hvilkendera af dessa definitioner är den rätta beror deraf, antin- 
gen man antager slägtbegreppet för något naturligt eller artificielt. 


187 


gripande och allmänna, för exempel genom bildande af nya 
familjer af enskilda afvikande typer. Begreppet om något 
typiskt, äfven om afvikelserna med lätthet kunna återföras 
dertill, synes vara utplånadt i flera nyare systemer, emedan 
man söker icke enheten, utan mångfalden. I så atomistiskt 
bildade systemer har all det hela genomströmmande och lif- 
vande ande försvunnit; för de hopade enskilda undanta- 
gen, som blifvit upphöjda till regel och derigenom bort- 
skymma större förhållanden i naturen, har all bestämd form 
måst uppoffras. Systemet är derigenom blifvet en abstrak- 
tion; men i alla högre frågor blifva abstractionens former 
döda; endast reflexionens, ehuru mer bestämda, lefvande och- 
fria ”). 

Den rena empiriens föremål äro endast de oss af natu- 
ren gifna, fastställda begreppen. Sådana äro artbegreppet, ef- 
ter de flestas, och, efter Linnés och vår åsigt, i ännu högre 
grad slägtets. Vid deras bestämmande eger endast erfaren- 
heten och iakttagelsen vitsord. Äfven familjen, som ofta en- 
dast är ett högre slägte, närmar sig dertill; men redan dess 


begränsning, inskränktare eller vidsträcktare uppfattning fal- 


+") Som Naturforskarne i allmänhet hafva ett stort misstroende mot 
allt spekulatift, måste vi erinra, att reflexion icke dermed är sy- 
nonym, utan att både abstraction och reflexion hvila på erfa- 
repheten, men att den förra endast lemnar summan af alla en- 
skildheter, den sednare åter genom tanken bearbetar dessa till 
ideelt helt. Reflexionen är, om vi må så säga, en förmedling af 
det empiriska och spekulativa. 


188 


ler inom det theoretiskas område. Att arter och slägten äro 
något af naturen gifvet och begränsadt, är visserligen mer en hy- 
pothes än ett axiom; men vetenskapen måste betrakta dem som 
sådana. I sednare tider hafva likväl flera förnekat deras sjell- 
ständighet, antagande, att naturen frambringar hvarken släg- 
ten eller arter, utan endast vexlande former, dem vetenskapen 
sedan fastställer och ordnar. Men redan i den oorganiska 
naturen hafva vi i de enkla kropparne fastställda typer, och 
i ännu större mån tvingas vi erkänna dylika i den organiska 
naturen. En del Filosofer och Morfologer gå, under sitt i- 
dealiserande af naturen, ännu längre, i tankan skapande en 
urplanta, från hvilken hela växtriket skulle nedstamma (hvar- 
före icke så gerna, för att gå riktigt till botten, en urorga- 
nism, eller ett urting?); men som någon sådan i verkligheten 
icke kan framställas, ligger den utom Naturalhistorien, som en- 
dast har att befatta sig med det i erfarenheten gifna. Ge- 
nom förnekande af både slägternas och arternas sjelfständig- 
het förlorar den speciella forskningen allt värde. För att 
rädda detta, antog den berömde Växtgeografen Schouw, att 
naturen ursprungligen frambragt hvarken slägten eller arter, 
utan endast en oändlighet individer, af hvilka likväl flera ge- 
nom fortplantning nu fixerat sig till bestämda arter. Necker 
var den förste, som bestämdt uttalade, hvad som låg på botten 
i Tournefortska uppfattningen af slägtbegreppet, att endast 
slägten voro grundade i naturen, hvilka han derför benäm- 


de arter, och hvad man vanligen kallar familjer för slägten. 


189 


En följd deraf blef, att både Tournefort och Necker längre 
ned utsträckte slägtbegreppet än deras samtida. 

Det skall tvifvelsutan vid första påseendet anses oform- 
ligt, att vi antaga tvenne slag af naturen fastställda begrepp, 
liksom tvenne slags enheter, nemligen både slägten och arter, 
och blir derföre nödigt, att förklara dessas förhållande till hvar- 
andra, undersöka, hvilketdera af dessa är det mest ursprung- 
liga. Äldre Forskare, före Tournefort, saknade klart medve- 
tande både om art- och slägtbegreppet — och satte icke ens 
i fråga, då Geologien ännu icke ledt till några högre och vid- 
sträcktare utsigter öfver naturen, att alla former allt från 
anno mundi 4 förblifvit oförändrade. De okända växtaftryck, 
man redan då funnit i berglagren, förklarades för lemningar 
efter syndafloden. Ett återljud deraf var det HLinneanska, 
att «arter voro de vid tidens början skapade växtformerna» ”). 
Detta var en hypothes, som i praktiskt hänseende ej kunde 
tjena till någon ledning; ty lika litet man kan försätta sig till 
månen för att undersöka dess vegetation, kan man förflytta 
sig till urtiden, för att utreda de ursprungliga formerna. De, 
som ännu åberopa denna åsigt till bevis för sin artbestämning, 
synas ej inse, att hela deras grund är en cirkelbevisning; derfö- 
re att de antaga en växt för art, antaga de den för en ursprung- 
lig form. Genom Geologiens klara och ovedersägliga bevis 
äro vi numer lyckligtvis ifrån allt tal om det primitiva, ur- 


sprungliga i frågan om artbegreppet; vi veta nu med full viss- 


”) Tot numeramus species, quot in principio create forme. Linné. 


190 


het, att många helt skilda vegetationsperioder aflöst hvaran- 
dra på jorden, så att ingen enda af våra nu lefvande arter 
varit ursprunglig, utan att allesammans äro, som Linnés siar- 
blick redan om flera yttrade, tidens döttrar (<filia temporis«). 
Genom den hos hvarje naturalster nedlagda förmåga att re- 
producera sina likar, hvaruppå artbegreppet grundar sig 5) äro 
de likväl, sedan de en gång uppstått, af naturen fastställ- 
da, för vår erfarenhet oföränderliga; så länge det icke lyckas 
någon erfarenhet återföra dem till någon annan typ, måste vi 
betrakta dem som sjelfständiga. Att theoretiskt uppgöra de- 
ras genealogier, kan visst vittna om skarpsinnighet, fast använd 
på orätt ställe. 

Men, framvisar Geologien för oss en stor vexling i arter 
under olika tidsperioder, framträder slägtbegreppet vida mer 
bestämdt och oföränderligt. Så f. ex. se vi Tallslägtet, ett af 
de äldsta och bäst kända, från dess första uppträdande, ehu- 
ru mer eller mindre talrikt, intill den närvarande genomgå 
alla perioder. Häntyder icke detta på en högre, af naturen 
sjelf fastställd, en djupare i naturen grundad och mer ur- 
sprunglig typ än artbegreppet? Redan Tournefort, som 
först fastställde slägtbegreppet, antog detta motsvara de ur- 
sprungliga typerna i naturen, arterna för mer underordnade 


förändringar deraf. Derföre skilde han icke mellan verkliga 


”) Derföre finnas icke arter i Naturhistorisk mening i den oorganiska 
naturen. Skulle det en dag lyckas någon, för att nyttja ett oegent- 
ligt ultryck, att decomponera arterna och återföra dem till högre 
urtyper, så får artbegreppet en helt annan betydelse. 


191 


arter och obetydliga formförändringar; det är en orimlighet, 
att vilja pådikta en så skarpsynt forskare, att han skulle an- 
sett för arter i vår tids mening en del färgförändringar, hvil- 
kas obeständighet redan på hans tid hvarje trädgårdsmästare 
kände. Linné, som först fastställde artbegreppet, såsom nå- 
got af naturen faststäldt oföränderligt, antog likväl öfver allt 
slägtbegreppet såsom ännu mer naturligt och djupare grun- 
dadt i naturen. I sin Orat. de Tell. Incerem. säger han uttryck- 
ligen, att endast slägterna voro ursprungliga, och att arterna 
sedermera uppstått genom bastardbildning och andra numer 
olösliga föreningar. Motsägelsen mellan detta och ofvan an- 
förda Linneanska sats löses lätt, då man vid närmare jemfö- 
relse finner, att den förra var framställd i rent praktiskt syf- 
te och i sig sjelf icke betyder annat, än att «vi erkänna för 
arter endast de i naturen fastställda formernac; den sedna- 
re åter mer theoretisk, att dessa likväl endast äro modifi- 
kationer af en gemensam urtyp eller slägte. Vill man öf- 
versätta detta på vetenskapens nuvarande språkbruk, blir ef- 
ter Linnés uppfattning slägtet den allt från urtiden i naturen 
fastställda typen; arterna åter de mångfaldiga, men af naturen 
sjelf gifna och under närvarande skapelseperiod oföränderliga 
representanterna deraf. Men, att Linné tillika antog arternas 
förgrening under närvarande period till så bestämda former, 
att de icke kunde återföras till sin stamart och således må- 
ste anses som verkliga arter, är klart deraf, att han om gan- 
ska många yttrar ctemporis filia, filia precedentis« o. s. Vv. 


För vår del sluta vi oss helst till den åsigten, att släg- 


192 


tet är det mest ursprungliga, oförgängliga och i naturen djupast 
grundade begreppet; arterna dess mångfaldiga uppträdande 
i verkligheten. Erfarenheten visar oss likväl, att äfven dessa 
under närvarande förhållanden äro i naturen gifna och oför- 
änderliga (ty andra erkännas icke för arter) genom den all- 
männa naturlagen, att hvarje naturalster reproducerar endast 
sina likar. Denna theori hemtar sitt stöd deraf, att den nöj- 
aktigt förklarar så väl en mängd förhållanden under hela växt- 
rikets utveckling, f. ex. hvarföre oftast samma slägten, fast 
under olika arter, under de olika skapelse-perioderna fram- 
komma; såsom ock flera egenheter hos den nuvarande vege- 
tationen, f. ex. hvarföre hvarje slägte i sitt egentliga hemland, 
der dess ädlaste arter uppträda, frambringar största mångfald af 
arter. Vi se bland våra kulturväxter många så beständiga for- 
mer, att man icke skulle tveka anse dem för arter, om de före- 
komme i vilda naturen med egen historia och skild geogra- 
fisk utbredning. Många af våra kultur-arter, hvilkas fäder- 
nesland man ej känner, äro mer än sannolikt dylika förädlade 
former, fast man nu icke med visshet kan återföra dem till 
deras stamart; men, så länge man ej lyckats empiriskt förena 
dem, strider det mot alla naturhistoriska grundsatser att icke 
erkänna dem för egna arter. Både våra heliga urkunder och 
vår bättre känsla lära oss, att hela vårt slägte är grenar af 
samma stam, att alla menniskor äro bröder; men på naturhi- 
storisk väg blir det alltid svårt att vederlägga dem, som taga 
de olika hufvudracerna för olika arter, då arternas skillnader i 


många andra slägten äro mindre betydande. Men, antager 


5 193 


män slägtbegreppet såsom det ursprungliga i naturen, förfaller 
all strid derom. Slutligen kan jag icke undgå anmärka, att den 
fina instinkt, som röjer sig i språken, anat detta förhållande; ty 
ordet slägte (genus al generare) antyder ju redan ett gemen- 
samt ursprung, art åter (species, ett återsken) någon egen- 
domlig utveckling deraf. 

Men man måste alltid vara på sin vakt, att icke hypo- 
theser, hvarken af det ena eller andra slaget, störande inver- 
ka på den rent empiriska forskningen. Vi hafva likväl an- 
sett af vigt att upptaga dessa frågor, emedan de icke låta 
afvisa sig — och man ofta har tillfälle se, huru de ensidigt 
uppfattade leda till mycken förvillelse vid behandlingen af äm- 
nen, som helt och hållet falla inom erfarenhetens område — 
och i förening med mycken egenkärlek, men ringa sakkän- 
nedom, kunna stegras till verklig fanatism för förutfattade 
meningar. Att bestämdt få afgjordt, hvad som uteslutande 
tillhör empiriens och speculationens område, är dessutom in- 
gen ringa vinst. Man borde åtminstone deraf inse, att allt 
tyckande, efter mer och mindre afvikande yttre utseende eller 
likhet; allt vägande af karakterernas förmodade större eller 
mindre vigt; allt blott jemförande af torkade exemplar, då 
frågan är om närbeslägtade arter, aldrig kan leda till något 
afgörande utslag i frågan om artbestämning, utan endast pas- 
siv naturbetraktelse. I hela naturen gifves ingen enda abso- 


lut, alltid oföränderlig karakter ”); deremot gifves verkliga ar- 


——— 


”) ”Nullum est in rerum natura signum quod ubique constans sit 
(OJ , 
(3 


194 


ter, som icke genom någon yttre framstående karakter kun- 
na åtskiljas, f. ex. Hfelandrium diurnum et vespertinumy Po- 
tentilla verna et opaca, men likväl genom biologiska karak- 
terer, hvarom nedanför mera, äro de yppersta och mest be= 
stämda. Den empiriska artkännedomens förfall härleder sig 
hufvudsakligen från artbestämningen efter Herbarier. Om 
Europeiska växternas artskillnad borde denna aldrig ega vitts- 
ord (utom i frågan om synonymiens bestämmande), 'y den 
kan endast dömma efter yttre skillnader och theoretiska 
grunder. Efter dessa kan väl ingen betvifla, att icke Pota- 
mogeton Sparganifolius Laest., Aira uliginosa Weih. m. fl. 
äro goda arter; men den förra öfvergår på det bestämdaste, 
efter Dr. Fr. Nylanders observationer, till Pål. natans; den 
sednare efter våra till Aira flexuosa, otaiiga likartade exem- 
pel att förtiga. Men å andra sidan ser man, huru godtyckligt 
Herbarii-bestämmare behandla de säkraste arter, förenande 
f. ex. alla Menthe verticillate under M. arvensis, Atriplex 
hastata med Å. patula och ÅA. littoralis, Veronica polita, a- 


grestis och opaca jemte otaliga andra, om hvilkas skillnad 


et immutabile.” Koch. Syn. Fl. Germ. Då detta yttras om Um- 
bellaternas slägtkarakter, hvad skall man väl då tro om de öfriga? 
Vi kunde framlägga en lång lista på former, som efter theoretiskt 
vägande af karakterer borde vara högst utmärkta arter, f; ex. 
Rhinanthus major platypterus, stenopterus, apterus, Men na- 
turtrogen iakttagelse vittnar vara de obetydligaste former. Men 
endast efter Herbarier är det möjligt med Ledebour förena Bhi- 


nänthus major och minor. 


193 


visserligen ingen tyiflar, som undersökt dem lefvande'). För 
exotiska växterna är väl för närvarande närbeslägtade arters 
bestämmande och benämnande efter Herbarier ett nöddop; 
men huru olika detta kommer att utfalla, då en gäng verkli- 
ga forskare i deras hemland undersöka de lefvande växterna, 
vittnar Torreys och Grays förträffliga Flor. Bor. Am. Men 
denna region sammanfaller till naturbeskaffenhet så nära med 
Europa, att man här af dess förhållanden hade någon säker 
ledning — hvad skall man då tro om de tropiska växternas 
artbestämning efter Herbarier? Hvilken, som har tillgång till 
större Herbarier, skulle ej derur kunna utsöka och diagnosti- 
cera en mängd sig okända former som nya arter, om detta 
icke vore ändamålslöst och endast kan öka en kommande 
Monografs besvär. Oss synes nödvändigt att öfverlemna nya 
arters bestämmande till Monografer, som på odlade och när- 
beslägtade instuderat sig i slägtets och familjens allmänna för- 
hållanden. Ty endast observation på lefvande växter, eller i 


brist deraf på närbeslägtade, kan lemna någon säker ledning. 


”) Herr Apoth. Sonder har varit föga lycklig i sitt bemödande 
att återförena en del af oss bestämda Starr-arter, just derigenom, 
att han på torkade exemplar ej kunnat iakltaga deras vigtiga bio- 
logiska skilluader, f. ex. antingen bladen rulla sig under tork- 
ning inåt eller utåt. Carex turfosa kan endast jemföras med 
C. strieta, C. tricostata endast med C. acuta; ingendera har min= 
sta beröring med C. vulgaris; Carex prolixa är åter bestämdt skild 
från all Carex acuta; deremot har jag intet emot, om man vill 
betrakta den som underart af C, stricia, til bvilken den förhåller 
sig som C. cespitosa retorta, C. acuta personata till sina hul- 
vudarter. 


196 

Men att rigtigt observera är ingen lätt sak; det är verk- 
ligen något som behöfver läras; det fordras erfarenhet för att 
inse, att observera är något annat än tycka. Nybegynnaren 
betraktar ofta närförvandta växtformer; en del tycker han 
vara mycket olika hvarandra, andra svårare att vid flyktigt 
betraktande urskilja och tror sig dermed hafva observerat, 
att de förra äro goda arter, de sednare icke. Men ett mer 
öfvadt öga, som afser å ena sidan de yttre momenternas in- 
verkan, å andra sidan deras lifsyttringar, finner förhållandet 
alldeles omvändt; de förra sjunka ned till obetydliga former, 
de sednare befinnas ofta alldeles icke närmast beslägtade med 
dem, med hvilka den förre jemfört dem, f. ex. Polygala co- 
mosa, Archangelica littoralis, Lamium intermedium, Erythrea 
pulehella. I allmänhet är ingen del, hvarom nybegynnaren 
mindre kan dömma ”). 

Äfven den mest erfarne kan lörst efter flerårig pröf- 
ning vinna en fullt stadgad öfvertygelse, ty de vigtigaste stö- 
den derför (biologiska och geografiska förhållanden) kunna 
först efter längre fortsatta iakttagelser utredas. Alla nya 
arter äro derföre endast framställda till närmare undersök- 
nirg. Kunde frågor af denna art efter vissa karakterer el- 
ler theoretiska grunder afgöras, så vore artbBestämningen en 
lätt sak. Men äfven de vigtigaste karaktererne upptäckas 


sällan vid första granskningen — och hvilken empirisk Bo- 


>) ”Tiro putat se primum plantas vidisse — — — sed maturus Bo- 
lanicus se sepius elusum sentiet.” Linné. 


197 


tanist har ej sedermera tvingats erkänna många arter, som 
han vid första pröfningen förkastat? Man får derföre aldrig 
så fästa sig vid en viss åsigt, att man icke vid yppad anled- 
ning är benägen underkasta hithörande facta ny granskning. 
Det erfordrades 400 år, innan de länge förvexlade Myosotis- 
arterna blefvo erkända — och huru mycket fåfängligt tal har 
ej på dem och andra väl skilda arter blifvit spildt af icke un- 
dersökande Botanister om speciesfabrication m. m. Att de 
så sent blefvo erkända, berodde deraf, icke att man skiljt för 
många, utan för få, hvarigenom flera obestämda former åter- 
stodo, som togos för medelformer. Det är bedröfligt se, hu- 
ru mångfaldiga formers värde många gånger på riktig, em- 
pirisk väg varit faststäldt, men af tyckande Botanister åter 
blifvit bortblandadt — och ofta rör hela striden framställ- 
ningens form, som nedan skall visas. Så länge man icke har 
genom säker erfarenhet bestämd öfvertygelse, borde man all- 
tid fasthålla det stadgade och antagna”). Ty att blott fram- 


kasta tvifvel ””) och ännu mer domslut om saker, som man 


") Det var denna princip, som låg till hufvudsaklig grund för Wah- 
lenbergs antagande af arter i sin FI. Suecica, hvarföre så mån- 
ga äldre Linneanska arter, f. ex. Veronica maritima, hybrida, 
Chenopodium wviride, Ranunculus reptans m. fl. bibeböllos, då 
deremot alla nyare, som han ej sjelf undersökt, f. ex. Gagea 
spathacea, Equisetum pratense, Geum hispidum etc., upptogos 
som varieteter. 

+) Hos Remer och Schulles finner man sällan något bestämdt, 
då de ej ega Smilhs auctoritet: ”non Smith, ergo non ita”. Hos 


Kunth är den vanliga refrängen: An varietas precedentis? 


198 


ej känner, blott för att «mitsprechen«, är bland det simplaste 
man kan företaga. ” 

Uti allt, som uteslutande måste hvila på erfarenhet, är 
villkoret för hvarje iakttagelses värde, att den är ren, d.v.s. 
fri från all theoretisk inblandning, alia vidsträcktare slutsatser, 
än hvartill rönen verkligen leda. Då slägt- och artbegreppen 
äro grundade i naturen, måste hvarje fråga enskildt, för sig, 
pröfvas — alla slutledningar af analogi äro endast nödfalls- 
åtgärder. Linné förklarade för vetenskapens värsta kätteri 
slägternas bestämmande efter karakterer och efter analogi, så 
att hvad vid ett tillfälle skilde slägten derföre skulle skilja 
dylika vid alla, och tvärtom. Ehuru man lemnat Linneanska 
grundsatserna åsido, erkänner man denna bland Polygonwnm, 
hvars arter erbjuda lika vigtiga skiljemärken i afseende på 
hjertbladens läge, som slägternas underafdelningar bland Cru- 
cifere; men då man i vissa mycket naturliga familjer, f. ex. 
Umbellifere, Crucifere, nödgas afvika, försvinna alla naturliga 
slägten, hvarföre nyaste författare äfven hafva med allt skäl 
återfört Arabis thaliana IL. till Arabis m. fl. Emedlertid har 
man i sednare tider skiljt en stor mängd slägten, blott för 
denna förmenta consequens, och förenat de mest naturligt 
åtskilda, såsom Rönnens och Päronslägtets. Det kan visserli- 
gen icke nekas, att den yrkade consequensen är det ratio- 
nella; men empirien måste vara supranaturalistisk; vore det 
rationella tillräckligt, behöfdes icke studium af uppenbarelsen 


i naturen. Hos egentliga natursnillen, såsom Linné, ligger 


7 alltid något högre profetiskt, som samtiden ej fattar; en inre 


199 


outsäglig känsla al det rätta, som undfaller mängden och der- 
före anses för nyck och inconsequens, men afhåller dem från 
den ytterlighet, som är oskiljaktig från allt blindt fasthän- 
gande vid abstracta principer i concreta frågor. — Allt det 
samma gäller i ännu högre grad för artbestämningen; älven 
der finna vi, att de, som framför mängden erhållit Cassan- 
dras gålva, få äfven erfara Cassandras öde, att icke tros af 
sina samtida, f. ex. Ehrhart”), utan först af en framtid nju- 
ta full rättvisa. Den theoretiska behandlingen al arterna, så 
väl deras bedömmande efter karakterer som analogier, är 
grunden till närvarande förbistring — och något stadgadt är 
icke att hoppas, förrän man erkänner erfarenheten — den 
klarseende erfarenheten eller Linnés acerrimum judicium — 
som enda domaren i dessa frågor. Man måste vid begag- 
nandet af många författare, för att förstå deras trovärdighet, 
lära sig läsa mellan raderna; ty just de, som mest braska med 


sin stora erfarenhet, sina vidsträckta forskningar (just för sin 


") ”Mit wenigen Worten einen Lorbeer auf das Grab des trefflichen 
Friederich Ehrhart zu legen, dessen verziigliche eigenschaf- 
ten und Verdienste, wie allgemein bekant und betrauert ist, wäh- 
rend er lebte, so wenig Anerkannung fanden, habe ich aus dop- 
peltem Grunde fir Pflicht erachtet. Möge diese dankbare Erin- 
perung seine Asche sihnen mit der Scbuld jener, deren Name 
mit ibrem Tode erloschen, währeod die Jahrbicher der Wis- 
senschaft den Namen des Tieflgekränkten der Unsterblichkeit zu- 
fiibren.? Detta är både väl sagdt och ädelt af en man, som man 
i vetenskapligt afseende kan anse för Ehrharts antipod i princi- 
per — och tyifvelsutan, sambida, skulle varit hans mest bestämde 
motståndare. 


200 


torftighet i detta fall) m. m. äro ofta i sjelfva verket endast 
tyckare. Som ett mönster för lugn och partilös under- 
sökning kan man framför alla andra framställa framl. Hof- 
rådet Koeh i Erlangen, och förgäfves bemöda sig någre af 
hans mästare genom förnäma later och vigtig ton förhäfva 
sig öfver en man, hvars auctoritet hela Europa villigt erkän- 
ner. — En hans motsats är Hegetschweiler”) med sin 
theoretiska art-construction; men älven deruti är något stor- 
artadt och ridderligt, om man fattar det rigtigt, ty hvad som 
föresväfvade honom, fast det aldrig kom till klart medvetan- 
de, var, att slägtbegreppet är det ursprungliga; såsom då han 
förklarade alla Europeiska Utricularier o. s. v. för en art, 
förvexlade han tydligen artbegreppet med slägtets. Och, när 
han i sin Flora skulle praktiskt utföra sina idéer, förföll han 
i minutiösare skiljande än någon annan. Vanligen äro likväl 
arbeten af denna art en sådan blandning af bekant sant och 
nytt falskt, att äfven det verkligen rigtiga blir misstänkt. 
De, som icke hafva egen säker erfarenhet till ledning för 
sitt omdöme, måste naturligtvis hänföras af de stora resulta- 


terna; men en nogare pröfning finner lätt, att allt hvilar på 


") Det finnes hos honom något sä naivt, att man lätt ursäktar yt- 
terligheterna. Han räknar sig sjelf till ”vergrabene Menschen”, 
som lefva skilde från större Bibliotheker, samlingar och beröring 
med Botaniska publicum, hvarigenom hvarken föråldrade idéer 
eller bestämningar kunna justeras. Med liflig observationsförmå- 
ga måste de utbildas till ensidighet och sjelfförtroende, hvilket 
lätt urartar till den öfversittareton, som för en viss klass af lä- 
sare torde anses för bevis nog på dugtighet. 


201 


tycke, förutsättningar, analogier, ett post hoc, ergo ex hoc 
0. S. Vv. Att denna behandling af artbegreppet leder till full- 
komlig upplösning är så mycket säkrare, som tvenne af dess 
anhängare aldrig komma öfverens; hvad den ena uppbygger, 
nedrifver den andra. (Man jemföre en del nyare Floror öfver 
samma trakt.) Anledningen till detta theoretiserande på ett fält, 
som ligger inom embpiriens- område, är (utom lättheten att på 
denna väg hinna målet och vinna sken af skarpsinnighet), att 
man ur systemet och generella Botaniken, som måste hvila 
på reflexion, förvisat all filosofisk behandling; men, som denna 
alltid utkräfver sin rätt, har den flyktat till ett för sig främ- 
mande fält. 

Vetenskapens egentliga olycka för närvarande är brist 
på all auctoritetstro, att ingen vill afse andras erfarenhet, 
utan endast sitt eget tycke och sin känsla — och i stället 
för att söka sammanstämmande åsigter, framför allt vill sy- 
nas 'skarpsyntare och agera skolmästare. Vidare, att man 
lägger så öfvervägande vigt på framställningens form, att man 
anser så väl åtskiljandet som återförenandet af slägten och 
arter i sig för något af vigt. I båda kan vara något lika 
lumpet. Vetenskapen vore en lätt sak, om man kunde in- 
lägga någon förtjenst genom ytterlighet i ena eller andra rigt- 
ningen. I tvetydiga fall är det alltid bättre att åtskilja än 
förena, emedan dessa af heterogena elementer sammansatta 


arter alltid grundlägga mesta förvillelsen i vetenskapen ”). Det 


") För nybegynnaren är delta al högsta vigt. ”Qui bene distinguit, 


£02 


ligger dessutom ett falsarium uti anticiperande al erfarenhe- 
ten; de flesta falska föreningar härleda sig deraf, att man 
bedömt hvad man icke känner”). Man synes icke erinra 
sig, att man förlorar förtroendet äfven i frågor, som man rik- 
tigt undersökt, en gång beslagen med dylik antecipation af 
erfarenheten. Bäst är likväl onekligen alldeles gå förbi och 
lägga åsido allt hvad man ej noga känner, allt hvarom man 
ej sjelf har stadgad öfvertygelse. Om man erkänner en form, 
skild, för beständig i naturen, så blir ingen skillnad i sak, om 
- man uppför den som art eller underart; det rör endast fram- 
ställningens form och beror af olika uppfattning af artbegrep- 
pet. Då Linné anförde en mängd arter som, artförändringar, 
ehuru han sjelf likväl medgifver dem vara oföränderliga, så 
är emellan honom och sednare författare, som åtskildt dem, 
ju icke minsta skillnad i sak, utan endast i framställningens 
form. Derföre anser jag temligen ändamålslöst det af Re- 
censenter och Referenter af Botaniska skrifter vanliga upp- 
räknandet af de former, som blifvit upptagna som arter eller 
varieteter (ty det vexlar som kursen), utan att redogöra för 
Författarens grunder och dess uppfattning af artbegreppet, 


som gjorde hela den långa listan öfverflödig. Det är väl icke 


bene diseit.”” Man kan ju icke dömma om saker, som man ej rik- 
tigt känner. Af ingen, som gått den motsatta vägen, har blifvit 
något af för vetenskapen. 

") Icke kan man sägas känna en art, för det man har exemplar der- 
af i silt herbarium! Dertill fordras betydligt mera. Men äfven de 
pålitligaste granskare afvika ofta i sina omdömen; i flesta fall 
hafva de då haft helt olika former under ögonen, 


detta. som någon enda verklig kännare frågar efter, utan en- 
dast hvilka nya verkliga iakttagelser arbetet innehåller. 

Det skulle särdeles smickra oss, om vi lyckades göra 
fullt klar nödvändigheten, att noga skilja mellan framställnin- 
gens form och innehåll. Alla, som ej förmå uppfatta en saks 
väsende, lefva blott i formerna — och dem, som blott efter- 
fråga, om en gifven typ betraktas som slägte eliter undersläg- 
te, en i näturen bestämd form för art eller underart, utan 
att fästa sig vid grunderna derför eller artbegreppets uppfatt- 
ning, förstå icke hvarom frågan är. Alla författare äro väl 
énse derom, att artbegreppet är det lägsta i naturen fastställ- 
da, att allt hvad direkt öfvergår i hvartannat utgör blott en art, 
att således alla af tillfälliga orsaker uppkomna skillnader en- 
dast äro artförändringar ”). Men redan vid tillämpningen der- 
af måste flera olikheter uppkomma, så väl af större erfaren- 
het som större skarpsynthet; ganska ofta afses helt skilda 
former öndér samma namn ”"); ofta synes till och med na- 


turen på olika orter väl skilja hvad den på andra synes före- 


") Mano åberopar vanligen endast klimat och olika växtställe som 
orsak till varieteter, men de deraf uppkommande äro vanligen myc- 
ket obetydliga och lätta att reducera, helt olika är med variete- 
ter, uppkomna af olika fortplantiningssätt, groning vid olika tid 
OSV: 

=) Så förenade Wablenberg Cardamine alpina med C. bellidifo- 
lia, Potentilla verna med P. alpestris 0. S. Vv. utan att känna 
de förstnämda. Meyer förenar Stellaria longifolia och många 
audra, säkerligen utan att känna de äkta, den förstnämda finnes 
aldrig på de lokaler, hvaraf den säges uppkommit. Då Bentham 


förenar Thy mus Serpyllum med Th. Chamedrys, afser han io- 


204 


na, att förtiga det man ofta endast eger torkade exemplar 
att jemföra, efter hvilka man endast gissningsvis, så vida man 
ej fullt känner de närbeslägtade, kan dömma. En del fordra, 
att öfvergångarne skola verkligen vara sedda eller i naturen 
kunna framvisas, under det andra anse tillräckligt, att de äro 
möjliga och tänkbara, någongång tagande sina theoretiska a- 
nalogier för verklig erfarenhet. I mycket föränderliga slägten, 
der man ej haft tillfälle undersöka formerna, kastar man i 
förtviflan alla tillsammans, för att komma lättast ifrån dem. 
Samvetsgranne författare, f. ex. Koch öfver Rubi, afstå från 
allt yttrande, då de ej ännu vunnit full visshet. Vigtigaste och 
väsendtligaste stridsfrågan är: Bör hvarje forféf, som i fria na- 
turen ”) förekommer oföränderlig och icke under något för- 
hållande kan reduceras, betraktas som art — eller gifvas äf- 
ven i den fria naturen oföränderliga varieteter, som, ehuru ic- 
ke öfvergående i hvarandra, för den stora öfverensstämmelsen 
i utseende och karakterer böra subsumeras under en art, el- 
ler frambringar naturen blott former, af hvilka det tillkom- 
mer vetenskapen efter vissa grunder fastställa arter? Till den 
förra åsigten bekänna sig de fleste rent empiriska forskarne, 


till den sednare åtminstone omedvetet de theoretiserande — att 
ke Linnés Th. Serpyllum, ty der är hans Th. angustifolius. Hun- 
dradetals exempel af denna art vore lätt att anföra. 


:) Att bland Kulturväxterne uwfder gifoa förhållanden constanta for- 
mer, egentl. konstprodukter finnas, tro vi ej kunna bestridas, äf- 
vensom att Kulturen icke är en säker mätare på arters sjelfslän- 
dighet. Långt från att reducera alla varieteter, frambringar den 
sjelf en stor mångfald af nya former. 


$05 


förtiga alla dem, som icke förmå eller gitta observera”). Alla 
arter, så väl inom olika som samma slägte, stå icke lika långt 
skilda från hvarandra; i mycket artrika slägten måste de na- 
turligtvis ligga hvarandra mycket närmare än i artfattiga. I 
de förra samla de sig likväl kring vissa hufvudformer; och, om 
nu dessa underordnade, naturligtvis alltid under förutsättning 
att de äro beständiga, för den obestridliga slägtskapen sins 
emellan upptagas som arter eller underarter, kan synas lik- 
giltigt, blott man uppgilver, i hvad mening man fattar art- 
begreppet. Linné, i synnerhet i sina äldre skrifter”), antog 
en mängd sådana; hela slägtet Pelargonium upptogs som en 
art, alla annuella Geranier som en annan o. s. v. i Hortus 
Cliffort.; men med ökad erfarenhet åtskilde han arterna allt 
nogare (ja! bland odlade och exotiska ända till öfverdrift), men 
bibehöll dock många, f. ex. Valeriana locusta, Medicago po- 
lymorpha, Rumex aquaticus, Myosotis scorpioides m. fl. Då 
den oupphörligt växande artmängden är en verklig olycka, 
skulle jag önska, att denna högre uppfattning af artbegreppet 
vore möjlig; men efter allvarliga försök har jag funnit, att den 
endast skulle leda till ännu värre godtycke. När likväl skill- 


naden uppträder blott i en enda del, f. ex. hos Galeopsis-arter, 


”) Desse äro de posilivaste af alla, blindt fördömmande allt nytt, för- 
kälttrande vissa personer, utan att villja ingå i någon speciell 
granskning. 

++) Det var framför allt i Hortus Cliffortianus, som Linné gick längst 
i denna öfverdrift. Men man mårke noga, att det var första för- 
söket, att fullt logiskt definiera arterna, hvarföre Linné icke kun- 
de skilja andra former än dem, hvilkas karakterer voro klara. 


206 


Solanum nigrum et aff. etc., autager jag dem blott för un- 
derarter, men medgifver gerna, att en motsatt framställning 
kan vara riktigare. Det vore visserligen önskligt, att en all- 
män likformighet kunde vinnas, men knappast att hoppas; 
möjligtvis vore det icke heller nyttigt, ty vetenskapen skulle 
derigenom lätt stelna till en död slentrian”). Hvad jag för 
min del önskade, är likväl, att man skilde sig i bestämda par- 
tier, hvardera med sitt bestämda symbolum, så att någon ädel 
och lugn discussion om principer kunde uppstå i stället för 
det tomma och ändamålslösa declamerandet, och man visste, hu- 
ru man skall bedömma hvar och ens framstöällningssätt. Nu 
vet man icke, hvar man har sin man, omdömen från helt mot- 
satta principer hopblandas, och ett lätt tillfälle lemnas eclectiet, 
eller tyckare, utan all egen forskning, att göra sig vigtiga med 
sin principlösa juste milieu. 

Men allmän enformighet är icke heller möjlig under när- 
varande förhållanden. Endast Europeiska Floran, grundvalen 
för den speciella Botaniken, den man har tillfälle i lefvande 
naturen en längre tid studera, kan rent empiriskt behandlas. 
Endast i den kan ock i enskilda former närmare ingående art- 
skillnad ega rum och vara af allmännare intresse, liksom de 
oss närmast belägna länders speciella geografi. ”Talrika, så 


närbeslägtade arter som våra Carices, Myosotis-arter 0. s. V., 


”) ”Diese verschiedene Ansichten”, säger Koch, ”lassen das Studium 
unserer lieben Wissenschaft niemals altern, auch wird der Natur 
immer wieder eine andere neue Seite abgewonnen, weilsie uner- 
schöpflich ist.” 


207 


från Nya Holland eller Paraguay måste för oss alltid vara af 
underordnad vigt, helst om de äro bildade efter torkade ex- 
emplar, utan kännedom om deras biologiska förhållanden eller 
den natur, som dem frambragt. Kännedomen af en och an- 
nan centuria exotica mer eller mindre kan f. n. alldedes icke 
vara al någon synnerlig vigt. Vid dessas bestämmande kan 
icke blifva fråga om annat än teoretiska grunder och vägan- 
de af karakterer; här är kännedomen af hufvudformerna allde- 
les tillräcklig. -Europeerne kunna icke vara all verldens spe- 
cial-registratorer, utan att vetenskapen förlorar i djup, hvad 
den vinner i vidd”). Men en olycka är, när de, som uteslu- 
tande sysselsatt sig med exotiska växter, efter dessa grund- 
satser vilja reformera Europeiska artkännedomen; jag har al- 
drig deraf sett någon vinst. I hvarje fråga bör väl den ega 
vitsord, som deruti eger mesta erfarenhet, och denna bör väl 
icke förnekas här, f. ex. en Koch, som deråt egnat ett helt 
lifs verksamhet. 

Ty i den Europeiska artbestämningen ingår något mera, 
något väsendtligare, neml. artens historia och biologiska för- 
hållanden, något som aldrig kommer i fråga vid herbarii-be- 


stämningar. Artskillnaden har trenne stadier: 


”) Jemte mycket annat har jag här måst förbigå allt afseende på de 
lägre Kryptogamersa. Då bland dessa många typer, f. ex. ”Blätter- 
piltze?”, på nästan hvarje växt fixera sig till bestämda typer (e- 
buru hela skillnaden är stundom millimeters delar i sporernas stor- 
lek), kan jag omöjligen inse, att hyarken för vetenskapen i sin all- 


mänhet eller för allmänna bildningen någon vinst kan genom deras 


208 


4) Åskådningens, eller artbestämning efter yttre utseendet; 
hvilket är allmänhetens, nybörjarens och i sträng mening äf- 
ven var vetenskapens före Linné. I afseende på de större och 
utmärktare växterna kan den äfven vara någorlunda tillräck- 
lig, men äfven högst villseledande, f. ex. Polygonum amphibium, 
hvars båda former i sina ytterligheter äro så olika; forma 
crassicaulis af Ranunculus eller Batrachium heterophyllum, 
en den obetydligaste varietet, hvilken som sådan ej ens kan 
begränsas och jag särskildt endast anmärkt, emedan den af 
andra blifvit upptagen under det oriktiga namnet B. Baudoti. 

2.  Abstractionens, eller artbestämning efter antagna ka- 
rakterer. Denna grundlades egentligen af Linné, som klart in- 
såg, huru bedrägligt yttre utseendet var. Denna är ännu den 
herrskande inom vetenskapen, ehuru man temligen allmänt 
inser, att karakterer icke utgöra kriterier på artskillnad, utan 
endast medel till arternas igenkännande. Men arter, som man 
icke igenkänner utan en viss karakter, f. ex. Calamagrostis 
lanceolata et aff.. äro ej stort värda. FEängre kan man icke 
hinna efter Herbarier. 

3) Reflexionens, eller artbestämning efter arternas biolo- 
giska förhållanden, hvartill vetenskapen allt mer måste öfver- 
gå, och hvarigenom artkännedomen erhåller ett högre intres- 
se. Dit höra en oändlig mångfald af complicerade förhållan- 
den, som fordra skarpsynt och noggrann iakttagelse. Vi sko- 


la blott exempelvis nämna växternas duration, olika repro- 


urskiljande uppkomma, utan att en sådan mikrologi endast kan bi- 
draga till att göra vetenskapen diffus och impopulär. 


209 


ductionssätt, knopparnes olika bildning (f. ex. Scirpi, se Nov. 
Mant. I, Epilobia Nov. Mant. III); bladens läge före utvecklin- 
gen, rotbladens utveckling eller beständiga felslående till fjäll, 
i förra fallet deras förvissnande före eller efter stjelkbladen; 
deras sömn och olika fällningstid ”) m. m.; blommornes ställning 
före utvecklingen (f. ex. hos Leontodon och Epilobii arter med 
nickande eller upprätta blommor) eller under regnväder, blom- 
ningstid, olika vakande (f. ex. Melandryt diurni utslående 
om morgonen, M. vespertinmr först om aftonen), blommor- 
nas färgförändring under torkning, fruktens mognads-tid, så 
väl absoluta som relativa, dess nedböjning efter blomningen 
(.Sagine), fröns kortare och hastigare groningstid — och 100de- 
tals olikartade förhållanden. Hvarje verklig art har i detta 
hänseende något egendomligt, och bland alla värbeslägtade arter 
grundar sig mitt artbestämmande på olikartade biologiska egen- 
heter. När jag åter i sådant afseende ej kunnat upptäcka någon 
skillnad, f. ex. hos Solanum nigrum, humile, miniatum, Gale- 


opsis-arter m. fl., upptager jag dem som artförändringar, under- 


”) I härvarande Bot. Trädgård står nu i Oct. Betula verrucosa ännu 
fullt löfvad med gröna blad; på B. glutinosa äro alla gulnade 
och till största delen affallna, hvilket häntyder på dess nordligare 
fädernesland. Växternas mer eller "mindre härdighet mot köld 
är ock en vigtig karakter. Jag har i det afseendet en hel serie 
intressanta observationer. Den från Chenopodium album svårligen 
skiljbara C. Quinoa fryser bort vid första frostnatt, den sednare 
alldeles icke. Vicia angustifolia öfvervintrar, sådd om hösten, men 
ej Z. sativa. Salicis repentis småqvistar bortfrysa aldrig, den 
närbeslägtade S. angustifolie alltid. 

Ak 


210 


arter, fast jag ej sett öfvergångar. Jag är fullt öfvertygad, 
att, då Linné sätter för artbestämning acerrimum judicium öf- 
ver både yttre utseendet och alla karakterer, har han afsett den- 
na inre högre skillnad; för en hvar måste väl vara klart, att 
den både adlar artbegreppet och artkunskapen ”). 

Utrymmet medgifver icke att här genomgå alla våra om- 
tvistade växtarter, för att visa, huru de på denna väg fram- 
träda i ett klarare ljus. För mig åtminstone är klart, att hos 
Calamagrostides stråets anlag att grena sig (grenarne utveck- 
. Jas vanligen först efter afblomstringen, hvarför man ansett det- 
ta för mindre constant!), vippans slakhet eller sammandragning 
efter blomstringen, blommornas utspärrande och tillslutande 
efter blomningen (allt förbisedt i Herbarier) äro vida väsendt- 
ligare än den lilla osynliga (stundom saknade) borstens högre 
eller lägre infästning på kronskalet, eller större och mindre 


längd, hvilka karakterer efter min uppfattning ej skilja arter. 


”) För slägtbegreppet och familjernas bestämmande äro ock biologiska 
förhållanden af stor vigt, såsom wvernatio foliorum, cestivatio flo- 
ris. Gräsens vigtigaste indelningsgrund hämtas af de utspärra- 
de (Euryanthe) och hoplagda kronskalen (Clisanthee). Utom det 
att dessa bilda tvenne högst naturliga serier, drager denna skill- 
nad så många andra nödvändigt med sig. Hos de förra utskjuta 
strängarne och märkena vid blommans bas; hos de sednare utskju- 
ta de i toppen, hvarföre stiften måste blifva utdragna. Den af 
Brown föreslagna indelningen, efter öfre eller nedre blommornas 
felslående, sammanfaller dermed; men är mindre praktisk, dels 
för flera undantag, f. ex. Arrhenatherum, Holcus m. fl., dels för 
de talrika slägten, som alldeles sakna felslagen blomma, hvarföre 
tvistas, om f. ex. Milium tillhör de förra eller sednare. 


21i 


Hvilken ypperlig karakter lemna icke bladens inrullning och 
tillbakarullning under torkning emellan Carex cespitosa och 
dess förvandta samt C. vulgaris och dess grannar? Genom för- 
biseende häraf har Sonder misstaget sig om alla dessa ar- 
ters slägtskap. En högst väsendtlig biologisk skillnad upp- 
kommer i flera slägten, f. ex. Sagina, om primära axeln ut- 
vecklas eller ailtid felslår till en bladrosett; derigenom skiljas 
äfven alltid med säkerhet Viola canina och silvatica (V. sil- 
vestris German., non Lamark!). En stor mångfald af biologiska 
karakterer lemnar slägtet Salix, af hvilka amenta precocia och 
serotina länge varit kända. Huruvida hela växten efter blom- 
ningen hastigt försvinner (fugax) eller vegetativa systemet just 
efter aflblomstringen luxurierar (persistentes), är en ytterst vig- 
tig ledning vid bestämmande af Myosotis, Cerastii och flera 
Alsinaceernas arter. Ännu vigtigare stöd lemnar inflorescen- 
tia definita och indefinita, f. ex. bland Stellarice, om blomskaf- 
tet utvecklar sig i toppen eller från ett sidobladveck. Utan att 
aktgifva på de af oss först observerade rotskottsrosetternas olika 
utbildning, blommornas rigtning före utslåendet, kan man omöjli- 
gen. bestämma arterna bland Epilobia, Cerastia och mångfaldiga 
andra växter. Så svår Silene maritima är att bestämma efter 
vanliga karakterer, så lätt efter dess biologiska förhållanden, dess 
långa nedliggande rotskott, dess perennerande ständigt grön- 
skande grenar, hvilka om hösten i bladvecken afsätta bladro- 
setter för ett följande år. Samma förhållande vittnar, att 
Stellaria humifusa är en från S. crassifolia skild art. Hurn 


många närbeslägtade arter äro icke säkert skilda genom den 


212 


olika tiden för blommornas vakande, d. v. s. deras öppnande 
och tillslutande på bestämda, men olika dagens stunder, f. ex. 
Erythrece, Potentille, Sienes-arter, Melandrium diurnum, ve- 
spertinum, noctiflorum. Men att framställa hela den skiftande 
mångfald i lifsyttringar äfven närförvandta växter visa, kan en- 
dast ske i ett eget arbete. | 

Till växternes biologi höra äfven deras växtort och geogra- 
fiska utbredning — och båda lemna, riktigt uppfattade, vig- 
tig ledning för artbestämningen. Ingen växt, som saknar e- 
gen historia, kan betraktas som egen art; det faller helt och 
hållet i det löjliga, att som egna arter upptaga växter, hvaraf 
man blott funnit ett och annat stånd, och ännu mer alla ba- 
stard-bildningar. Men lika orimligt är, att förklara arter med 
egendomlig historia och geografisk utbredning för bastarder. 
Äfven om dessa åsigter vore sanna, ligga sådana hypothe- 
ser om arternas primitiva genealogi utom all erfarenhet, 
och, då de nu i verkligheten förhålla sig som äkta arter, må- 
ste de som sådana anses. Men icke antyder olika växtställe, 
som man vanligen finner uppgifvet («differt — — denique 
loco  natali»), egen art, snarare motsatsen, utan man må- 
ste iakttaga arternas olika förhållanden uppå samma växtort, 
(se Scirpi, nedanför). Utan att någorlunda fullständigt känna 
en arts geografiska utbredning, kan den icke sägas vara rik- 
tigt känd. Huru den bestyrker artskillnaden, skall blott med 
ett exempel bland tusende upplysas. På backarne här kring 
Upsala mötas Potentilla verna och alpestris väl skilda, men i 


förkrympta former; den förra utbildar sig fullkomligare och 


LÅ 


2453 


yppigare, ju längre den framskrider mot södern; ju mer åter 
P. alpestris aflägsnar sig från P. verne nordligaste gräns, 
desto fullkomligare utbildas den, så att den ena i Skåne, den 
andra i Lappland har sin center. Ett bland de vigtigaste biolo- 
giska förhållandena är durationen och den i samband dermed 
stående knoppbildningen, hvaråt vi uti nästa band skola egna 
en egen afhandling. Öfver mer föränderliga slägten kan man 
likväl sällan något afgöra, så vida man icke haft tillfälle jemföra 
dem i större botaniska trädgårdar, det enda ställe, der de riktigt 
comparativt kunna studeras. Uti sådana slägten leder den bio- 
logiska och rent fytografiska uppfattningen ofta till rakt mot- 
satta resultater. Efter den förra blir Scirpus uniglumis e- 
gen art, ty den växer på Bolmens strand till milliontal blan- 
dad med SS. palustris, utan tecken till öfvergång och utan me- 
delformer, med helt olika utveckling; S. glaucus åter endast 
varietet al S. lacustris, just derföre, att de aldrig finnas på 
samma lokal; men, i den mån växtorterna alli mer i öfverens- 
stämmelse närma sig hvarandra, öfvergå båda arterna till 
hvarandra genom medelformer. Att den biologiska naturbe- 
traktelsen i alla vetenskapens delar allt mer gör sig gällande, 
är ett glädjande tidens tecken, ty endast derigenom blir Bo- 
taniken vetenskap och kan med sig försona den allmänna bild- 
ningens målsmän, som i dess rent formella behandling, beskrif- 
ningar uppgjorda efter läst, blott se ett själlöst namnregister. 


Såväl slägt- som art-bestämmandet måste från dessa o- 


lika synpunkter utfalla mycket olika. I generiska karakterer- 


na har man upptagit cestivatio eller kronbladens olika hop- 


214 


läggning före utslåendet, och tvifvelsutan är vernatio eller bla- 
dens läge i knoppen före utvecklingen af stor vigt. Deremot 
känner man nu med visshet, att en del subtila frökarakterer 
f. ex. rotämnets läge i Cruciferernas frön icke är oföränder- 
ligt. Tournefort afsåg älven mer vigtiga skillnader i ve- 
getativa systemet, hvarföre hans slägtbestämningar ofta äro 
mer naturliga än de Linneanska. För vetenskapens prakti- 
ska mål, hvilket den förnäma vetenskapen för sina abstracta 
principer alltför mycket förbiser, vore högeligen önskligt, att 
man mer lämpade sig efter den oförgängliga, i folkets med- 
födda känsla lefvande uppfattningen af det naturliga, under det 
Botanisternas åsigter vexla för dagen”). Ty ehuru vi antaga 
både slägtet och arterna grundade i naturen, följer icke der- 


af, huru vidsträckt eller inskränkt, utan endast, att de i båda 
>) Allt från slägtbegreppets fastställande hafva Pinus och Abies, 4- 
nemone och Pulsatilla Mm. 1. periodiskt varit än förevade, än åt- 
skilda. Jag vill yppa för Läsaren hemligheten, hvarföre man ofta 
i sådana conventionella frågor byter om namn, liksom moder i 
allmänna lifvet, nemligen att man derigenom hoppas få tillfälle att 
sätta sin hallstämpel på en mängd arter, äfven dem, som man al- 
drig sett. Redan i Syst. Myc. I. framställde jag derföre den grund- 
satsen, att man som Auctor för arten skulle citera den, som först 
rigtigt framställt densamma, eller uppgifva artens sanna källa. 
Med tillfredsställelse har jag selt de flesta bättre författare, både 
i Zoologi och Botanik, hafva antagit denna grundsats, och att de 
Italienska Naturforskarne på ett allmänt möte enhälligt erkänt den- 
samma. Då en person brukar blott för sålunda vexlande slägt- 
namn sätta sin hallstämpel till arterna, är det för mig ett osvik- 
ligt bevis, alt han blott lefver i formen, eller idkar vetenskapen ej 
för dess egen skull, utan af fåfänga. 


215 


fallen skola naturligt begränsas. Antingen man således bibe- 
båller ett slägte odeladt eller upplöser det i flera, blott dessa 
kunna naturligt begränsas, är helt och hållet conventionelit. 
Äfven i vissa slägten har jag funnit Bönderne vida säkrare 
och bättre urskilja arterna än Botanisterna, som utom dess 
vackla fram och åter, f. ex. Betule, Menthe o. s. v. Den 
biologiska, såsom just uppfattande artens inre lif, är onekligen 
den högsta, men behöfver alltid stöd af den beskrifvande, för 
att underlätta arternas igenkännande — eller riktigare, då 
de fytografiska skiljaktigheterna lemna oss i villrådighet, är 
det de biologiska, som gifva utslaget. Ty såsom grundade 
i naturen, och således erfarenhets-föremål, kunna hvarken 
slägt- eller art-begreppen så definieras, att man i concreta fall 
åa priori kan säga, hvad som är slägte eller art. 

De äldre vetenskapens heroer, hyilka omfattade både den- 
samma och växtriket såsom ett helt, äro nu snart ett utdödt 
slägte; den speciella Botanikens i oändlighet, likt glacierens, 
växande omfång, så att man snart förgäfves söker Botanister, 
utan blott Caricologer, Rhodologer, Bryologer o. s. v., har gjort, 
att densamma omätligen sjunkit i värde. Det var en tid, då 
dess bearbetande var ett nödvändigt villkor för vetenskapens 
framsteg; nu mer skördas på denna gamla stråt inga verkli- 
ga lagrar, utan den tillhör vetenskapens blott mekaniska del. 
Än vanskligare än hopfösandet af arter, som man aldrig sett, 
utan att känna flera de vanligaste, f. ex. Caricesi Fl. Ross. Ty 
vetenskapen kommer aldrig, så länge den har inre lif, att blifva 


slalionär, endast den enskilde, sedan han sjelf upphört undersö- 


216 


ka och granska; mången blir tidigt nog en «senex depontanus». 
För 300 år sedan var den en lärd man, som kunde skrifva 
sitt namn; för 350 år tillbaka var den en hel Botanist, som 
kände de Svenska Fanerogamerna, för hvilka nu mången re- 
dogör i Student-examen. Växtgeografien har blifvit den all- 
männing, der nybegynnaren lättast förirrar sig, sedan hvarje 
småaktig växtinventering hedras med detta namn. Tvifvelsutan 
skall tiden begrafva det mesta af våra äflanden i glömskans 
flod, och den speciella Botaniken först åter erhålla värde, 
då den uppträder i mer lefvande och bestämda former. VWVe- 
tenskaperna hafva, liksom den yttre naturen, sina årstider; 
nu är det höst. Vi lyckönska de unga, som med klara sin- 
nen gå den nya våren till mötes, då de stela ismassorna sko- 


la försmälta, och lifvet åter andas i hvarje art och slägte! 


217 


ANLAGEN : 


TILL ETT KOMMANDE ÅRS FRUKTBARHET. 


Det är en gammal anmärkning, att bland alla yrken är 
jordbruket det sinnet mest förädlande, emedan det klarast be- 
vittnar vårt beroende af en högre ledande hand och derigenom 
lyfter tanken till förtröstan och undergifvenhet för naturens 
Herre. Då i de flesta öfriga yrken framgången i våra företag 
hufvudsakligen beror af egen omtanka och skicklighet, så finner 
landtmannen snart sitt beroende af en högre makt än mensk- 
lig klokhet, eller att menniskan plöjer och sår, men Gud gif- 
ver växten. Men kunskap och erfarenhet äro derföre icke min- 
dre oundgängliga för landtmannen; tvärtom erfordras dessa i 
högre grad, om han skall lyckas till en del undgå eller be- 
segra en hård naturs menliga inverkan; den bildning, som 
erfordras för hans yrke, är af mer mångsidig, mer invecklad 
art, just derföre, att den icke utgår från innehållslösa förnufts- 


satser, som alltid föda blindt sjelfförtroende, eller hvilar på kall 


218 


beräkning, utan måste underordna sig högre lagar, för hvilkas 
uppfattning förnuftet endast är själens öga. Och blottgenom 
undergifvenhet för dessa lagar blir menniskan, enligt skaparens 
första bud, naturens herre. 

Menniskan är medfödt begäret att blicka in i framtiden, 
och, då hennes lycka och trefnad äro i väsendtlig mån beroende 
af ett kommande års: bördighet, är det helt naturligt, att man 
i alla tider sökt af yttre tecken i förväg beräkna densamma. 
Erfarenheten har klarligen lärt oss, att i naturen intet är till- 
fälligt, utan har en inre grund; intet bestämmes af slump, 
utan al eviga oförgängliga lagar, och derföre har man i na- 
turen företrädesvis sökt varsel för ett kommande års väder- 
lek, såsom orsak till årets mer eller mindre fruktbarhet. Många 
hafva gjort stort uppseende för dagen genom förutsägelsen om 
ett kommande års väderlek. Men väderspåmäns anseende och 
förtroende har allt hittills varit ganska vanskligt; ännu har 
ingen lyckats uppgifva några klara och bestämda lagar för den 
invecklade samverkan, som mellan samtliga naturkrafterna äger 
rum i deras gemensamma härd, atmosferen. Utom dess ut- 
faller skörden visst icke endast efter det löpande årets väder- 
lek; ty densamma felslår stundom, då yttre förhållanden icke 
synas missgynnande, och tvärtom. — För att inse tingens 
inre grund, får man icke ensamt söka den i vädret, Heldre 
än vilja utforska en okänd framtid efter himmelstecken, eller 
läsa jordens väderlek i vintergatan, anse vi det säkrare blicka 
tillbaka till det förflutna och aktgifva på de oss omgifvande 


yttre förhållanden. - Då allt varande har sin -roti det förflutna 


219 
och bär den ofödda framtiden i sitt sköte, kan man säkrast 
al det förflutna och närvarande draga sannolika slutföljder för 
framtiden. Det är på detta oftast förbisedda ämne vi för när- 
varande önskade fästa Oppmärksamheten. Ett kommande års 
fruktbarhet beror icke mindre af ett föregående års väider- 
lek än af dess egen; emedan allt, som ett följande år skall 
utvecklas och blomstra, redan det föregående måste ligga före- 
bildadt och slumrande i sin knopp eller i sitt frö. Då denna 
allmänna fysiologiska sats af de flesta landtmän icke torde vara 
fullt insedd och säkerligen för hvarje bildad måste ega stort 
intresse, utbedja vi oss, bland de många bevisen för densam- 
ma, blott få nämna ett par exempel, som för en hvar måste 
göra nämda grundsats fullt klar. Man tage t. ex. redan i Ok- 
tober en af ändknopparne på Syrenen, öppne den varsamt, och 
man skall då till sin förundran finna, att nästa års skott, med 
alla sina blad, hela blomvippan med sin oändliga förgrening, 
hvarje enskild blomma med samtliga sina delar, ehuru i o- 
ändligt liten skala, ligga förutbildade i knoppen, och att såle- 
des hela det följande årets verksamhet är inskränkt till ut- 
veckling af det i anlag varande — och att hvarje års e- 
gentliga lifsyerksamhet hufvudsakligen består i utbildningen af 
följande årets brodd. Att pride ofta för andra gången blom- 
ma blida efterhöstar är således både vanligt och lätt förklar- 
ligt. — Eller ett annat exempel: man tage redan uti Augusti 
månad en tulpanlök; uti hvarje sådan finner man en liten 
gulgrön knopp för följande års skott, uti hvilken man redan 


då urskiljer icke blott stjelken med alla sina blad, utan äf- 


220 


ven alla blommans delar, till och med pistillen, som hela nio 
månader ligga i hvila och först vakna till lifsverksamhet ef- 
ter vintersömnen, ehuru väderleken under eftersommaren och 
hösten synes vida mer gynnande för deras utbildning än den 
följande i Mars och April. Samma förhållande äger mer och 
mindre rum hos alla mångåriga växter; de flesta vårblommor 
äro om hösten så utbildade, att man blott behöfver lossa säck- 
fjällen och utveckla blomman, f. ex. Hästhofsörten (Tussilago), 
Blåsippan m. fl., till och med den ettåriga Draba verna. Stun- 
dom, såsom hos Vintergrönan (Pyrola), Låsgräset (Botry- 
chium) m. fl., är knoppen till följande år fullt utbildad till alla 
sina delar före årsskottets blomning; hos Enen erfordras tre 
års utveckling, innan frukten hinner till mognad. TI grunden 
eger samma förhållande rum med de växter, som utbildas ge- 
nom frön, hvilka i sig äro en högre art af knoppbildning; 
tager man ett större frö, t. ex. Lönnens, ser man inom fröets 
Häkior; om dessa varsamt lossas, hela följande årets skott 
inneslutet, blott med den skillnad, att de förberedande bladen 
(hjertbladen) utbildat sig på de öfrigas bekostnad, hvilka sed- 
nare icke äro så lätt skiljbara för ögat som uti knoppbildningen 
på stammen eller roten. 

Af dfvan anförda är lätt inse, huru väsendtligt ett före- 
gående års väderlek måste inverka på ett följande års växt- 
lighet och fruktbarhet. Hvad, som icke finnes i anlag, kan 
aldrig komma till utbildning, ehuru å andra sidan icke må 
förgätas, att äfven de bästa anlag kunna under missgynnande 


förhållanden felslå. Dervid må man likväl icke förbise, att 


224 


frisk och stark brodd från ett föregående år vida lättare än 
en svag emotstår en missgynnande väderleks menliga inverkan. 
Uppå ofvannämda förhållanden äger man mångfaldiga erfaren- 
hetsrön. Flera trädslag, t. ex. Boken, lemna endast frukt ef- 
ter ett föregående års varma somrar, hvilken erfordras för 
bildningen af dess blomknoppar. Potatesfarsoten utbröt hos 
oss efter 1844 års ovanligt missgynnande väderlek. 4843 års 
missväxt berodde mindre af någon nämde år ogunstig väder- 
lek, utan af det svaga utsädet från föregående året, hvarföre 
de, som till 4843 års skörd begagnat stridt utsäde från 18453, 
i allmänhet erhöllo medelmåttig skörd. Redan i ett 4844 i 
Svenska Trädgårdsföreningen hållet föredrag (hvilket här ne- 
danför meddelas), förutsade vi nämda förhållande. — Genom 
tidiga nattfroster förstöres ofta nästan hela fröskörden, hvar- 
efter flera år erfordras, innan växten återvinner sin yppighet. 
Genom stor nederbörd blir brodden svag, så att ofta flera år 
förflyta, innan arten återvinner sin frodighet. Derföre följa 
ofta missväxter flera år efter hvarandra. Vi våga således på- 
stå, att man genom aktgifvande på det förflutna och de oss 
omgifvande förhållanden kan utforska anlagen till ett följande 
års bördighet och derigenom måhända äfven genom val både 
af utsäde och behandling understödja naturens bildningsdrift. 
För de mångåriga växterna iakttage man deras knoppbildning 
om hösten; för de ett-åriga pröfve man fröens icke blott grodd- 
barhet, utan äfven broddens mer eller mindre starka lifskraft. 
— Vi hafva känt trädgårdsmästare, som af knopparnes be- 


skaffenhet med någorlunda säkerhet förutsagt fruktträdens 


222 


mer eller mindre rika blomning och kartbildning för följande 
vår. Men tiden för knoppbildningen infaller olika för olika 
växter, vanligen i Augusti för trädslagen, då höstsafvan (Augu- 
sti-safvan) uppstiger för knoppbildningen, liksom vårsafvan 
för knopparnes utveckling till årsskott. Infaller vid tidpunk- 
ten för hvarje växts knoppbildning gynnande väderlek, så af- 
sätta sig rika anlag till ett följande år eller tvärtom. Att då- 
ligt utsäde, som i väsendtlig mån beror af ett föregående års 
väderlek, lemnar svag skörd, isynnerhet om tillika missgyn- 
nande väderlek inträffar, är nogsamt bekant. Men fröns tjen- 
lighet till utsäde må icke blott bedömmas efter deras yttre 
utseende, ty sädeslagen kunna ofta genom rik stärkelsehalt 
hafva ett kärnfullt utseende, men brodden likväl vara svag. 
Det har varit strid underkastadt, hvad man bör förstå med 
strid säd, hvars motsats är slö; dessa benämningar afse icke 
några yttre egenskaper hos fröen, utan deras groddbarhet. Slö 
kallas den säd, som icke är grodbar, således oduglig till ut- 
säde. Båda delarne bero af mognadsårets väderlek; varma 
somrar äro företrädesvis gynnande för frukt- och fröbildnin- 
gen, ehuru den i våta år likväl ofta blir rik; fuktig väderlek 
åter gynnar vegetativa systemet, skott och bladbildning, på 
fruktbildningens bekostnad. Naturligtvis är jemnvigten dem e- 
mellan det lyckligaste fallet. — Denna motsättning emellan ört- 
ståndet och frukten förtjenar synnerlig uppmärksamhet i prak- 
tiska lifvet och utgör det wvigtigaste momentet vid bedöm- 


mandet af anlagen till ett kommande års bördighet. Således 


225 


är ej ovanligt, att ett år med rik afkastning lemnar svagt, 
odugligt utsäde för ett kommande år och tvärtom. 

Emellan de delar, som tillhöra hvartdera af dessa syste- 
mer, är en väsendtlig skillnad derutinnan, att det vegetativa 
systemets delar, f. ex. roten, stammen, bladen, hvardera för 
sig innesluta växtlifvets totalitet, d. v. s. hvar för sig genom 
knoppbildning o. s. v. kunna reproducera hela växten. Såle- 
des kunna växterna fortplantas genom rotens delning, stick- 
lingar al stjelken, (ympning) och bladknoppar (okulering), hvil- 
ket ej vore möjligt, om icke hvardera af dessa delar inne- 
slöte hela plantan i anlag. Det likväl i alla dessa fall ge- 
mensamma är knoppbildningen. Hvarje ny knopp innesluter 
ett nytt individaum. Men denna knoppbildning utvecklar sig 
hos skilda arter under helt olika förhållanden; hos potates- 
växten m. fl. vanligen på roten; hos brandgula liljan m. fl. i 
bladvecken (de små lökarne); hos hvitlöken m. fl. bland sjelf- 
va blommorna i blomhufvudet. Vi hafva ansett nödigt fästa 
uppmärksamhet häruppå, dels för att antyda naturens out- 
tömliga utvägar för arternas bevarande, äfven då frukten fel- 
slår; dels ock för att antyda mångfalden af föremål för iakt- 
tagelserna. Helt olika är förhållandet med de delar, som till- 
höra fruktifikations-systemet. Blomknoppen är ett afslutadt 
helt, hvars delar äro bestämda organer, hvilka icke hvar för 
sig kunna reproducera arten, utan endast genom samverkan 
till fröbildningen. Hvad knoppen är uti vegetativa systemet, 
det är fröet i fruktsystemet eller en förädlad knopp, men just 


derigenom mer beroende af yttre klimateriska förhållanden. 


224 


Genom ofvan antydda antagonism inträffar ytterligare en gati- 
ska väsendtlig och för praktiska lifvet vigtig skillnad e- 
mellan fortplantningen genom knoppar och frön. Knoppen 
mångfaldigar endast individen, hvars sönderdelning den förut- 
sätter, hvarföre en deraf uppdragen-planta bibehåller alla mo- 
derväxtens individuella egenskaper; fröet åter fortplantar ar- 
ten. Detta vill säga, att alla nya individer, som man upp- 
drager af rotknölar eller rotens delning, genom ympning, oku- 
lering 0. s. v., bibehålla alla moderväxtens individuella egen- 
skaper, såsom färg, lukt, smak o. s. v.; under det man icke 
med säkerhet kan beräkna återvinna samma form, om man 
uppdrager växten genom frön. Af frön i ett och samma 
äpple, potatesbär o. s. v. kan man uppdraga, allt efter olika 
anlag eller behandling, flera helt olika förändringar, inneslut- 
na endast inom hvarje arts gränser. — Landtmannen klagar 
ofta, att de frön, ban af förädlade växtsorter inköpt, icke lemna 
de varieteter, som förväntats. Men han har sjelf vanligen ic- 
ke uppfyllt vilkoren för dessa formers fortkomst; — och af 
hvad ofvan antydts finner man lätt förklaringsgrunden, utan 
att fröhandlaren behöfver beskyllas för bedrägeri. Häraf in- 
ses älven, hvarföre väderleken oeh yttre förhållanden i all- 
mänhet äga ett afgjordt inflytande på fröbildningen och deri- 
genom äfven på ett kommande års fruktbarhet. En omtänk- 
sam landthushållare underlåter derföre aldrig pröfva sitt ut- 
sädes halt — och, då det föregående årets skörd lemnat svag 
afkastning, antingen begagna ännu äldre eller anskaffa sig stridt 


utsäde från andra orter. 


2905 


Anlagen till ett följande års fruktbarhet äro således re- 
dan gina, då löpande årets vegetationsperiod blifvit afslutad. 
En insigtsfull och uppmärksam betraktare kan redan deraf 
draga vigtiga slutsatser och äfven genom egen omtanka mot- 
verka missgynnande förhållanden. Då man hittills föga rig- 
tat uppmärksamheten på detta ämne i dess helhet, tveka vi 
icke, att i detta fall oändligen mycket är ännu att iakttaga. 
Men, då äfven de bästa förhoppningar under hela tiden intill 
ny skörd äro underkastade väderlekens inverkan, bör denna 
noga iakttagas åtminstone till såningstiden, då man öfverlem- 
nar sädeskornet åt naturens och en högre makts vårdande 
hand. Redan vinterns beskaffenhet inverkar betydligt på ett 
följande års bördighet. Snön om vintern är i våra nordliga 
länder af stor vigt för jordens fruktbarhet, — emedan snön så- 
som dålig värmledare under stränga vintrar både skyddar den 
späda brodden och förhindrar jordens afkylning, — ehuru man 
visst icke af blida, äfven snöfria, vintrar må draga någon all- 
män slutsats till minskad fruktbarhet. "Tvärtom voro vintrar- 
ne under första femtalet af 1820-talet lika ovanligt blida, som 
följande skördar blefvo rika. Detta är ock naturligt, emedan 
de länder, der våra blidaste vintrar äro det vanliga förhållan- 
det, eljest jemnt skulle vara blottställda för missväxt, då de 
tvärtom, som bekant, äro bördigare. Men, att sjelfva vinterns 
förhållanden, om jemnvigten emellan köld och snö är störd, äro 
af största inflytande, likasom det sätt, hvaruppå snön om våren 


smälter, är tillräckligen bekant. Blott några mindre kända la- 


15 


226 


gar torde vi här böra anmärka. Först den, att äfven stark 
köld icke skadar fröns groddbarhet, ehuru flera, äfven inhem- 
ska, växter under sin vegetationsperiod bortfrysa vid en och 
annan grad under fryspunkten. (Flera utländska från heta 
klimaterna bortfrysa redan vid 40—1t2 gr. värma). Tvärtom 
är torr, ren köld för frön vintertiden vida bättre än stark 
och isynnerhet fuktig värme. — Vidare att vintersädens ut- 
döende vissa vintrar, då den ofrusna marken i blid väderlek 
betäckes af snö, enligt Hlubeks iakttagelser vanligen härledes 
af en mögelväxt (Lanosa mvalis Fr).; som växer bland den 
smältande snön och öfverdrager brodden med ett hvitt, fint, 
spindelväfslikt ludd. Det afbrott, som vintern gör i vegetatio- 
nens utveckling i våra nordliga länder, är icke något egen- 
domligt för dessa; tvärtom äger samma afbrott i vegetationen 
rum i de flesta länder, fast under olika förhållanden. Så t.ex. 
går vegetationen i de heta länderna till hvila, träden fälla sina 
löf o. s. v. under den heta årstiden, hvilken motsvarar vår 
sommar — och vaknar till nytt lif, träden utslå sina löf o. s. v. 
under regntiden, hvilken motsvarar vår höst och vinter. Så 
beröra ytterligheterna i köld och värme hvarandra. Här torde 
vara rätta stället anmärka hela lifvets behof af hvila — af 
afbrott, för sin fullkomliga utbildning. Hos de högre djuren 
är det under sömnen tillväxten sker och de fysiska krafterna 
stärkas; under sömnen är, som redan Aristoteles anmärkte, 
djurens lif likartadt med växternas. Men, ju längre vi nedstiga 
bland de ofullkomligare naturalstren, desto långvarigare och 


nogare begränsadt blir detta afbrott. Så se vi bland insek- 


297 


” 


terna, huruledes larven, innan den öfvergår till artens fullbil- 
dade form, är försänkt i en dödlik dvala, pupptillståndet, hvar- 
ur den efter en längre hvila framträder i en skönare och full- 
komligare gestalt. Men ännu skarpare framträda dessa af- 
brott bland de lägsta djuren, hvilkas utveckling sker genom 
vexlande generations-serier ”). Hvarje utvecklingsgrad bildar en 
afslutad individ; de förberedande hinna aldrig till fullkomlig 
utbildning, utan bortdö, sedan de genom knoppbildning fram- 
bragt nya länkar för stigande fullkomning i artens utvecklings- 
kedja. Alldeles motsvarande dessa är växternas utveckling; de 
lägre förberedande bildningarne (bladen o. s. v.) måste i fast- 
ställd ordning föregå artens högsta typ (imago) eller blom- 
man; — och äro dessa utvecklingsstadier likaledes länkar i 
vexlande generations-serier, och skillnaden mellan dessa och de 


lägsta djurens är endast den, att dessa sednare, enligt djur- 


MÄN kallas fortplantuvingssättet hos Bladlössen och mångfaldiga an= 
dra, synnerligast i vatten lefvande smådjur. Efter de skilda könens 
parning lägger honan ägg, af hvilka uppkomma ungar, som al- 
drig hinna till föräldrarnes fullkomlighet, utan förblifva könlösa, 
men likväl, utan föregående parning, genom en art knoppbildning, 
framföda nya individer, hvilka åter på samma sätt, ofta i flera 
omgångar, framföda nya individer, tills i sista leden fullbildade ha- 
nar och honor framträda. Här är de lägre generationernas be- 
stämmelse endast att uppamma den sista och högsta. Af all ari- 
stokrati är ändock naturen den hårdaste. Bland bien är det sam- 
ma moder, som efter fritt val bestämmer en del af sin afföda till 
herrskare, och mängden till trälar. Och så sträng kastskillnad, 
som naturen fastställt bland Thermiterna, framvisar intet mensk= 
ligt samhälle. 


228 
+ 


lifvets art (frivillig rörelse, näringens upphämtande inom indi- 
viden), måste vara fria; växternas lägre utvecklingsgrader, för 
näringens inhämtande ur en yttre härd, måste, liksom hela 
(al flera individer sammansatta) plantan i jorden, vara fä- 
stade vid växternas axel eller uppstigande del. Antingen bör 
man således anse de olika individerna bland nämda djur för 
olika organer af samma individ, eller ock växternas organer 
för sjelfständiga individer, endast likt Polypernas förenade ge- 
nom en gemensam stam. I bägge fallen bortdör den enskilda 
individen, sedan den genom knoppbildning pånyttfödt sig sjelf. 
Och häruti' ligger grunden till växtlifvets skilda perioder, be- 
stämda af årstiderna. Vid en lägre temperatur än den, vid 
hvilken växternas lifskraft om hösten går till hvila, vaknar 
den om våren till stegrad lifsverksamhet; det är ej endast 
kölden, som om hösten afbryter växternas fortgående utveck- 
ling, utan fast mer den uttömda lifskraften; ty om man in- 
flyttar vid nämda tid våra trädslag i varmt rum, fälla de 
icke desto mindre löfven lika väl som i den fria naturen. Hvad 
morgon och afton, dag och natt är för djurlifvets periodicitet, 
det är vår och höst, sommar och vinter för växterna. Men 
det beror af väderleken och yttre förhållanden, om den slum- 
rande lifskraften så väl i knoppar som i frön under den nya 
våren väckes till nytt lif. Man har en hel sommar öfver i 
iskällare förvarat frusna träd, som först deruppå följande vår ' 
utvecklat sig, liksom ej längre tid än en vanlig vinter för- 
flutit — och i högre fjälltrakter är icke ovanligt, att växterna 


flera år igenom förblifya täckta af snö och sedermera, först 


2293 ” 


efter längre mellanskof, under ovanligt varma somrar upp- 
väckas till nytt lif. Under ogunstiga vårar förhindras lika- 
ledes många växtfröns groning; men brodden kan likväl till 
aflägsen framtid slumra i sitt frö, till dess mer gynnande för- 
hållanden återväcka densamma. 

Vårens beskaffenhet är således, näst knoppbildningsperio- 
den om hösten, den mest kritiska tiden för kommande årets 
fruktbarhet. Erfarenheten vittnar nogsamt, huru ofta vinter- 
säden, klöfverfälten m. fl. växter denna årstid utdö — huru 
elektriskt uppfriskande ett vårregn verkar på så väl de obru- 
kade som odlade fälten. Icke heller behöfver anmärkas, hu- 
ruledes sjelfva jordens brukning, såsom plöjning, gödning, dik- 
ning 0. sS. V., icke blott öka fruktbarheten, utan ock, verk- 
ställda efter bepröfvad erfarenhet, i betydlig mån motverka 
inflytelsen al menliga klimateriska förhållanden. Af stor vigt 
är att finna den för olika årgångar mest passande såningstiden. 
Den säkraste ledning derför lemnar väl åkerjordens egen be- 
skaffenhet, men äfven vissa växters blomningstid. Emellan 
vissa växter, som kräfva likartade temperaturförhållanden, fin- 
nes i dessa hänseenden en sympathi, som förtjenar uppmärk- 
samhet. Det är en folktro i flera landsorter, som vi bvarken 
våga bestyrka eller bestrida, att man af vissa vilda växters 
större eller mindre yppighet om våren skall kunna sluta till 
en kommande svmmars olika lämplighet för olika sädesslag. 
Att samma yltre vilkor, som äro gynnande för en art, äro 
menliga för en annan, är åtminstone utom allt tvifvel, så alt 


ogräs just bäst frodas de år, då den ädlare skörden felslår. 


230 

Men för bestämmandet af denna valfrändskap mellan olika ar- 
ter saknas ännu alla säkra iakttagelser; också äro föhållande- 
na så invecklade, att man endast med stor varsamhet kan 
våga framställa några allmänna grundsatser ”). Nattfroster un- 
der växternas blomning utöfva det mest förstörande (regn un- 
der blomningen deremot ett vida underordnadt) inflytande på 
deras fruktbarhet; emedan växternas fröredningsdelar äro de 
mest känsliga för köldens inverkan. Detsamma gäller om sä- 
desslagen, hvarföre man i sumpiga skogstrakter, eller hvar 
nattfroster fortfara långt frampå våren, genom sednare utsäde 
måst tillse, att vintersäden icke förtidigt drifves till axgång. 
Den frågan, huruvida tidig eller sen vår är fördelaktigare för 
en blifvande skörd, kan icke med enkelt ja eller nej besvaras; 
vi äga 30 års anteckningar, utvisande första såningsdagarne 
och skörden för hvarje år; — och så väl ovanligt tidiga som 
sena vårar hafva förutgått både ovanligt rika och de största 
missväxtsår. Den enda slutsats vi deraf kunnat draga är, att 
vårens början .vid hvarje orts medeltid oftast lemnat jemngod 
skörd. E 

Bland de yttre förhåaneR sot motverka äfven de bästa 
anlag till en god skörd, äro flera en följd af egen sorglöshet 
och oriktig behandling, såsom vanligast illa beredd jord, opas- 
sande såningstid, för tätt utsäde o. s. v. Särskildt torde upp- 


märksamheten böra fästas på en allt för djup nedmyllning af 
+) Under 40-årig iakttagelse har Förf. trott sig finna, att efter som- 
rar med ovanligt rik svampvegetation alltid infallit stränga vin- 


trar med stor mängd af snö. 


2314 


utsädet, hvarigenom en stor del går förlorad. Endast större 
frön, såsom ållob, bönor och ärter, fordra en djupare jord- 
betäckning, af ett eller annat tum; men för de flesta öfriga 
är en vida mindre jordbetäckning tillräcklig. (En del pryd- 
nadsväxters frön, t. ex. Azalea, Ericer, Rhododendrer o. s. v., 
tåla alldeles ingen jordbetäckning). Utom det att de frön, 
som komma på större djup, icke gro (om ej ett följande år 
efter jordens omhvyvälfning, men då framträdande såsom ogräs 
bland annat utsäde), blifva de plantor, som uppkomma deraf, 
spensliga och svaga. Många omständigheter äro att iakttaga 
rörande hvad ändamålsenligast är vid fröns såning och myll- 
ning. För djupt bör man icke täcka fröen med jord, ty då 
gro de sent och gifva klena plantor; ja ofta gro de aldrig 
— åtminstone icke samma år som de utsåddes, och afsig- 
ten med sådden går sålunda förlorad. Men, täcker man fröen 
deremot för litet, så borttorka de ej sällan, om under gro- 
ningen torrt väder inträffar. Det är ofvan nämdt, att en 
mängd finare växtfrön knappt tåla någon jordbetäckning. De 
böra efter utsåningen endast genom ett klappbräde eller genom 
lindrig vattning fästas i sjelfva jordytan, eller ock sållar man 
öfver dem en helt ringa jordbetäckning; och för deras vidare 
fortkomst fordras, att jorden under groningstiden hålles vid 
jemn och lagom fuktighet. Detta gäller om de finare träd- 
gårds- och prydnadsväxterna. Med våra sädesslag och öfriga 
odlade växter är förhållandet annorlunda. De fordra alla ef- 
ter sådden en större eller mindre jordbetäckning; — och man 


har såsom allmän regel velat uppställa den satsen, att jord- 


2352 


betäckningen af fröen bör motsvara fem gånger deras dia- 
meter. Äfven om detta icke just torde få tagas strängt efter 
ordalydelsen, så antydes dock derigenom, att jordbetäckningen 
bör rätta sig efter frösorternas olika storlek. I öfrigt får man 
icke förglömma, att i sandig och lätt jord bör myllningen af 
våra sädesslag verkställas något djupare, men deremot i tung 
och fuktig jord något grundare; samt att djupet af myllningen 
dessutom bör modifieras olika efter årstid och väderlek. — 
Hvarje växts trefnad och frodighet bero hufvudsakligen af 
rotbildningen; och denna åter i väsendtlig mån af det lagom 
djupa läge fröet fått, då det anförtroddes åt jordens moder- 
liga sköte. Beträffande vårt hufvudsäde: Rågen, äga vi häröf- 
ver noggranna och intressanta iakttagelser, gjorda åren 4840, 
4841 och 4842 å Landtbruks-Akademiens Experimentalfält 
och intagna i bemälde Akademies för sistnämda år utgifna 
Handlingar, hvarur vi såsom bekräftelse på det ofvan anförda 
meddela följande: «Inom få dagar efter såningen gror rågkor- 
net, och 3—4 fina rottrådar utskjuta samt nedtränga 2—5 
tum i jorden, hvarefter brodden visar sig i jordytan. Kor- 
nens djupare eller grundare läge är nu af mycken betyden- 
het för växtens blifvande styrka och trefnad. De korn, som 
blott äga 1—11 tums jordbetäckning, utveckla sig nemligen vi- 
da bättre än de djupare liggande, t. ex. med 2—3 tums be- 
täckning. — Det är bekant, att de första rottrådarne ej utgö- 
rå den sedan blifvande egentliga roten, utan att denna, som 
äfvenledes är trådlik, bildas genom nya rottrådars utskjutan- 


de från den första eller understa stråleden, och dessa utveck- 


253 
las bäst i sjelfva jordbrynet. Ligger kornet för djupt, inträl- 
far denna första led ej i jordytan, utan mer eller mindre un- 
der densamma, och rotbildningen sker då ofullständigt, liksom 
händelsen är med de rötter, som stundom utväxa vid andra 
leden. De grundare liggande kornens första stråled, som in- 
faller i jordbrynet, afger deremot starka rottrådar, hvilka snart 
så utbildas, att plantan med lätthet emotstår vintern, äfven 
om barfrost skulle inträffa.« — Ytterligare må följande in- 
tressanta observationer, rörande rotbildning hos rågen, i sam- 
manhang med det föregående anföras: «Rågroten sätter inga 
sidorötter, utan endast fina hårlika sugkärl. När plantan se- 
dan börjar skjuta strån, nedtränga de om hösten bildade röt- 
terna i alfven, eller den obrukade jorden, och alit efter som 
roten hinner djupare ned, och det öfre jordlagret uttorkar, 
försvinna de fina sugkärlen derstädes. Stå plantorna mycket 
tätt, qvarstannar fuktigheten längre, liksom på en fetare jord, 
hvarigenom äfven sugkärlen längre bibehållas och lemna väx- 
ten så ymnig näring, att den ofta ej förmår bära sin egen 
tyngd. Detta är orsaken till ligg-säd. Vid börjande blom- 
ning har rågståndets rot stundom nedträngt öfver 3 fotijor- 
den; men mot spetsen äro trådarne fina som tagel och ore- 
gelbundet vridna med nästan mikroskopiska sugkärl. När axen 
äro matade, börjar roten aftaga i växtlighet, de egentliga rot- 
trådarne hårdna, och sugrötterna förruttna.« Häraf visa sig 
sålunda, huru beroende rågplantan är så väl afdet djup, hvar- 
till dess frö myllats, som af den jord, hvari detta frö spirat; 


samt huruledes fruktbarheten i högst betydlig mån betingas 


234 


af jordbrukarens insigt och omsorg att för fortkomsten af 
de växter, som han odlar, uppfylla alla nödiga vilkor. « 

Men äfven då anlagen till bördighet äro svagare, kunna 
de genom yttre medel ofta stegras. Så gilvas flera medel 
att stegra groningskraften hos frön, då denna genom ålder el- 
ler längre torkning blifvit försvagad. Till dessa hör utsädets 
stöpning. Hos trädgårdsfrön, helst tillsända från aflägsna or- 
ter, som omedelbart utsådde icke skulle gro, kan gronings- 
kraften återväckas genom 412—48 timmars blötning i mycket 
utspädd salt- eller salpetersyra. Utspädningen måste likväl 
vara så stark, att vätskan endast kännes syrlig, ej brännan- 
de, på tungan. Som det egentligen är syran, som härvid är 
verksam, kunna äfven sur mjölk och andra syrliga vätskor be- 
gagnas. Såsom särdeles verksam uppgifver man den utpräs- 
sade saften af ruttnade äpplen. 

Man har äfven användt elektricitet och dermed drifvit 
till groning frön, som utan denna behandling icke grott. — 
Späda och ömtåliga växter skyddar man genom betäckning 
af jord, löf, halm o. s. v. De allmänna lagar, vi ofvan antydt 
om ett föregående års eller vintrens inverkan på ett komman- 
de års bördighet, erhålla likväl först då en vidsträcktare till- 
ämpning, om de sammanbindas med villkoren för enskilda ar- 
ters trefnad. 

I allmänhet kan man antaga, att de ett-åriga växterna 
hufvudsakligen" bero af sommarens beskaffenhet; de flerårigas 
åter af höstens och vinterns; de tuåriga af båda. Mest lida 


träden, som hela året om äro blottställda för fria luftens in- 


235 


verkan. De länder med samma medeltemperatur, der värman 
är mer jempt fördelad mellan årstiderna, äro vida mer gyn- 
nande för trädvegetationen, än de, uti hvilka ytterligheterna 
mellan sommarens och vinterns temperatur äro större. Så 
ser man vid Scandinaviens vestkust flera trädslag trifvas, till 
och med vilda, f. ex. Hex Aquifolium vid Scandinaviens vest- 
kust, som icke ens i södra Sverige uthärdar under bar him- 
mel. På inga växter är skillnaden emellan Lunds och Upp- 
sala, ja, äfven Stockholms och Upsalas klimat så tydlig som 
på trädslagen. Robinmie americane”), Juglans, Cytisus La- 
burnum, Colutea m. fl., uthärda högst sällan Upsala vintrar; 
Castanea, alla de Amerikanska Ekarne, Salix Babylonica, Ke- 
nia japonica, Ribes sanguineum o. s. v., de frysa i Upsala 
årligen till roten. Morus papyrifera, Vitex agnus castus, Co- 
ronilla Emerus, Cytisus sessilifolius m. fl., som på min tid trif- 
des väl i Lunds trädgård under bar himmel, kan man icke i 
Upsala ens våga utplantera. Deremot har jag funnit föga 
märkbar skillnad bland de mångåriga örterna och bland de 
ettåriga nästan ingen; dock utsås i Upsala vida flera i bänk 
och utplanteras. Här är dock en möjlighet att öfvervinna kli- 
matets oblidhet. 


Ty äfven frön med bästa anlag kunna felslå, om de icke 


") Deremot trifvas alla Caragana-arter, från Norra Asien med kalla 
vintrar och varma somrar, härstädes förträffligt, äfvensom Crate- 
si, Spiree, Corni, Lonicere 0. s. Vv. Äfven Ceanothus scandens, 
Deutschia scabra, Spir&ea Lindleyana m. fl., ehuru de spädare 
qvistarne vanligen bortfrysa. 


för sin groning. erhålla jord med tillräcklig värma och lagom 
afpassad fuktighet. Vid högre värmegrad gro frön betydliger 
hastigare än vid lägre; dock kan den icke upphäfva den be- 
tydliga tidsskillnaden för olika växtfröns groning; den vexlar 
nemligen från ett dygn till tvänne år. För hvarje växtodlare 
är denna groningstid nödvändig att känna, på det man ej må 
blifva -bedragen i sin väntan eller ej anse frön ogroddbara, om 
icke unga plantor första året skulle visa sig. Det är syn- 
nerligast frön med hårda skal såsom nötter och stenfrukter 
(äfven om de äro små' sås. al Rosen, Hagtornsärter, Corni), 
som först andra året gro; Umbellater och Labiater erfordra 
vanligen en månad och derutöfver. De flesta gro likväl in- 
om första månaden. Man kan i allmänhet redan af fröets 
tunnare och tjockare, lösare och fastare beklädnad sluta till 
deras mer eller mindre hastiga groning. Gräs och Kålväxter 
(Cruciferge) gro snabbast af alla. Vi hafva endast i förbigå- 
ende kunnat nämna dessa förhållanden; deras fullständiga utfö- 
rände kräfver vida grundligare och utförligare framställning, 
än detta ställe medgifver. Som uppmärksamheten hittills 
knappt varit riktad på inflytandet af väderleken under den fö- 
regående tiden, hafva vi hittills endast velat förorda hithöran- 
de frågor till noggranna iakttagelser. Först efterkommande 
kunna deraf draga tillförlitliga resultater. Men det ligger 
i all allvarlig forsknings natur, att den lifvar själsverksamhe- 
ten, skärper eftertankan och adlar våra arbeten, då vi arbeta 


icke för egna fördelar, utan för efterkommandes. 


257 
För det nära sambandet med ifrågavarande ämne och som 
en speciel tillämpning deraf på ett visst år införes här ett 
tillfälligt föredrag vid Svenska Trädgårds-föreningens samman- 
komst d. 34 Juli 4844 öfver 


VÄDERLEKENS INFLYTANDE PÅ VÄXTKULTUREN 1844. 


Då jag hörsammar en uppmaning af vänskapen att ytt- 
ra några ord, som stå i samband med ändamålet af vår För- 
ening, hoppas jag af densamma tillgift för det ringa innehål- 
let af ett föredrag, hvars ämne för tillfället måste tillgripas 
ur luften. Och för dagen står väl intet ämne närmare till 
buds, än det oupphörliga regnvädret. Detta års utomordent- 
liga nederbörd måste hafva ett mäktigt inflytande på växtkul- 
turen, då hela växtverlden står i innerligaste samband med 
den omgifvande naturen. Alla dessa sköna, mångskiftande 
former, som vi älska och vårda, äro icke någon afsigtlös na- 
turens lek, utan deras inre lif är olika daguerreotyperadt al 
skilda lokaliteter och klimater. Skall konstens vård lyckas, och 
de skilda zonernas alster bland oss blomstra, måste vi söka 
troget efterbilda deras hemlands naturförhållanden. 

Värme och fuktighet, under ljusets lifvande herravälde, 
äro växtlifvets mäktigaste drifkrafter; båda i förening fram- 
bringa den högsta vegetation, yppighet och mångfald, hvaraf 
det tropiska Amerikas urskogar, med stam vid stam ända till 
kronan klädd af de herrligaste Loranther, Orchidéer och Lil- 
jeväxter, i utbyte mot våra laf- och mossbeväxta, lemna den 


yppigaste bild. Men, upphäfves jemnvigten dem emellan, så 


238 


förtvinar åter vegetationen; i Sahara, den stora öknen, se vi 
hvad värmen, under vår kulna hösthimmel, hvad fuktigheten 
ensamma förmå. Äfven denna sommars utomordentliga ne- 
derbörd, visst icke jemförlig med tropikernas, men vunnen på 
värmens bekostnad, måste menligt inverka på den vegetativa 
produktionsförmågan; om än skott och blad nu synas ovanligt 
frodiga, så är denna yppighet menlig för deras egentliga ut- 
bildning. 

Luftens fuktighet och den deraf beroende nederbörden 
inverka företrädesvis på växternas vegetativa system, d. v. s. 
deras stam- och bladbildning. Deraf luxuriera dessa företrä- 
desvis regnfulla år, deraf denna öfvervägande rotskottsbildning 
i kustländer, deraf denna yppiga grönska i fjälldalar och un- 
der Englands kulna himmel. Men om än denna ökade ne- 
derbörd, lik ett rus, synes stegra den vegetativa kraften, ver- 
kar den för det följande mer skadligt för alla växtalster, som 
äro barn af en klarare och torrare himmel. De nya skotten 
framdrifvas till en längd och saftighet, som hindrar dem hin- 
na tillräcklig stadga före vinterköldens inträde, af hvilken de 
derföre vanligen dödas eller söndersprängas. Detta blir så 
mycket skadligare, som regnfulla somrar och höstar vanligen 
efterföljas af kalla, snöfattiga vintrar, under hvilka snöbetäck- 
ningen ej skyddar de ömtåligare växterna för kölden. Der- 
jemte framdrifvas af den fuktiga väderleken en mängd vat- 
tenskott, som afleda näringen för de ädlare delarne. Härtill 
kommer, att på träden och de mångåriga växterna nästan en- 
dast blad, få fruktknoppar bildas. Så är bekant, att Boken 


239 


hos oss endast gifver ållon efter mycket varma somrar. Till 
och med på växternas qualiteter verkar den fuktiga väderle- 
ken. menligt, emedan den rika vattenhalten gör dem mer 
saft- och kraft-lösa (liksom foder från sidländta ängar alltid är 
kraftlösare än från torra), synnerligen för medicinska behof, 
efter den gamla regeln: Kraften bor på bergen och höjder- 
na, rikedomen och fullheten i dalarna. Äfven vissa växter, 
t. ex. Heracleum Sphondylium, som i torra år äro goda fo- 
derväxter, blifva i särdeles våta år skadliga, nästan giftiga, ef- 
ter samma lag som Umbellater. vuxna på våta-ställen, blifva 
giftiga. Endast för växter med typiskt yppig stolonbildning 
eller från ett kulet insularklimat under en kallare zon kan 
innevarande sommar vara gynnande, liksom för växtens fort- 
plantning genom afläggare och sticklingar. 

Ljus och värme tillflöda växterna ur samma källa och 
böra derföre betraktas gemensamt, fast ljuset mer inverkar 
på blommorna, värmen på frukten. Värmen kan konsten här- 
ma, men ej de tropiska högländernas klara ljus, hvarföre de- 
ras blommor hos oss aldrig erhålla den oförlikneliga färgprakt 
som i hemlandet; äfven fjällens Gentianer förlora sin azur i 
våra trädgårdar. — I samma mån vegetativa systemet genom 
omåttlig fuktighet luxurierar, aftager fruktifikation, blom- och 
fruktbildning. Denna lag är så allmän, att man redan af ur- 
verldens kolossala stambildning, med outbildade blommor och 
frukter (de flesta äro ännu Cryptogamer), kan sluta till en o- 
jemförligt högre luftens fuktighet under denna otäljbara verlds- 


ålder. Ännu i dag blomma växterna rikare och skönare tor- 


240 


ra, klara årgångar än kulna och regnfulla; det är en allom 
bekant erfarenhet, att i solen mogna dé bästa frön.  Derat 
ordspråken: «Solen gör aldrig ofrött», «Solen ger smått, men 
stridt korn». Fuktig luft är således menlig för växternas be- 
fruktning, så att fröna blifva både färre och sämre. En 
al Föreningens mest erfarna Ledamöter, Herr Roman, har 
meddelat mig den intressanta iakttagelsen, att alla dess försök 
att hybridisera Pelargonier detta år misslyckats för den fuk- 
tiga väderleken. Dertill kommer, att frön, insamlade våta som- 
rar, ojemförligt svårare förvaras; i starkare värine torka de, 
och fröhvitan blir hornartad; utan artificiel torkning mögla de 
lätteligen. Så vidt jag erfarit, lida de frön, som sakna frö- 
hvita, såsom Leguminosers, Synantherers 0. s. v., minst. — 
Då vi, i följd af denna sommars ogunstiga väderlek, ega fö- 
ga hopp om hvarken rik eller god egen fröskörd, måste vi i 
tid vara betänkta att från andra orter förskaffa oss bättre till 
nästa års utsäde. 

Ty det synes egentligen vara Mälar-dalen, som varit me- 
delpunkten för detta års öfverflödiga nederbörd. Så väl i vå- 
ra sydligaste som norra provinser, äfven vesterleds, har man 
mindre lidit deraf. Denna nederbörds olika fördelning, som 
icke är något ovanligt eller tillfälligt, utan beroende af allmän- 
na meteorologiska lagar, är grunden till den olika vegetativa 
produktionsförmåga, vi finna i östra och vestra Sverige, mel- 
lan Skåne och Upland. Det är mindre hela årets medeltem- 
peratur, än sommarmånadernas, som bestämmer denna, och 


den sednare är nästan lika för Upsala och Lund. Derföre 


244 


trifvas ock nästan samma örter under fri himmel i Skåne och 
Upland; men på träd och buskar märker man en högst be- 
tydlig skillnad, emedan dessa mer lida af vinterkölden, som 
i Upsala är betydligen högre. Men Skåne har ock blidare 
vintrar än Berlin, och norra Tyskland har knappt någon ort 
nordligare än Wien, der man ej tillfälligtvis observerat en hög- 
re köldgrad än i Lund. Upsala åter har en vinterköld nå- 
got lägre än Nordkaps; Nordkaps vinter är dubbelt blidare än 
Petersburgs. Huru mycket herrligare är likväl icke Upsalas och 
Petersburgs vegetation för den högre sommarvärmen? Örter- 
nas utbredning och acclimatisering sker företrädesvis efter 
orternas isotherer (lika sommarvärma), ty frön skadas icke 
af köld, trädens åter företrädesvis efter isochimenerna (lika vin- 
terköld). 

Grunden för nederbördens olika fördelning inom Sverige 
synes mig böra sökas i de trenne olika hafsbassiner, af hvil- 
ka Sverige omgifves: Kattegat, Östersjön och Bottniska Viken. 
Jag har annorstädes utförligare sökt framställa, huru låglandet 
derefter fördelas i tvenne större växtgeografiska regioner, hu- 
ru Vettern antyder gränslinien emellan Östersjöns och Vester- 
hafvets regngebiet. De olika år herrskande vindar bestämma 
nederbörden; det är inom hvarje af dessa regioner hafsvinden, 
som vanligen medför nederbörd och fuktig luft, således i ö- 
stra Sverige östliga, i vestra Sverige, liksom öfver hela Dan- 
mark, sydvestliga vindar. Skåne ligger äfven under det syd- 
vestliga gebietet; östanvinden är der så sällsynt, att den i me- 


46 


248 


deltal blåser blott 9 dagar om året, då de vestliga blåsa 480 
dagar. Nu ligger Mälardalen på gränsen mellan Östersjöns 
och Bottenhafvets regngebiet; detta år synes bådas förråd öf- 
ver densamma blifvit utgjutet, hvarföre vi, mera än andra, in- 
nevarande år blifvit vattnade. | 
Hvad som tillika gör, att den ökade nederbörden och de 
deraf följande öfversvämningarne verka mer förstörande i Svea- 
land än Götha rike, är dessa båda hufvuddelars olika bildning, 
äfvensom denna eger den mest afgörande inverkan på skiljaktig- 
heten i deras vegetativa productionsförmåga. Götharrike liknar 
en omhvälfd skål; Småländska höglandet är dess botten, hvari- 
från utgå strömmar strålvis i alla rigtningar. All fetma och 
frodighet afsköljas och nedfiyta från "höglandet och afsätta 
sig på periferien. Endast der träffa vi yngre bildningar och 
uppslammadt, bördigt land, :såsom Skåne, Blekinge, (Öland), 
Östgötha och Vestgötha slättland. Men liksom Götha rike sän- 
ker sig i periferien, höjer sig Svea rike emot densamma, och, 
alt skogsåsarne, som åtskilja båda, tillhöra Svea och ej Götha 
rikes bildning, bevittnas så väl af deras orychtognostiska bild- 
ning som af deras vegetation, f. ex. saknaden af Scirpus c&- 
spitosus m. fl., som tillhöra alla skogsmossar i Götha rike. 
Svea rike liknar således en concav skål. Mälardalen är dess 
botten, och från de upphöjda kanterna nedströmmar dit all 
fuktighet, hvarföre här finnas i midten öfvergångsbildningar 
och det bördigaste uppslammade landet. Häraf lider Möälar- 
dalen mer af öfversvämningar än någon annan del af riket. 


Genom dessa öfversvämningar underhålles visserligen lan- 


2215 


dets fruktbarhet, om än de för året verka förstörande. Vi 
hafva i det föregående redan anfört exempel på den inverkan, 
ett föregående års väderlek har på det efterföljande, flera vo- 
re att tillägga; men tiden tillåter endast anföra ett i fysiolo- 
giskt hänseende synnerligen anmärkningsvärdt. Det är nu- 
mer ett afgjordt factum, att växter med skilda kön kunna 
under tillfälliga förhållanden ombyta detsamma. Det var af 
ett sådant förhållande som Schelver framställde sin theori 
emot hela  befruktningstheorien bland växterna, emedan en 
honväxt i ett orangeri, der ej hanplantan fanns, gaf groende 
frön. Nu veta vi, att hanblommor tillfälligtvis utbildats jemte 
honblommorna. Det är vidare kändt, att af vissa växter, så- 
som 'Stratiotes, Sagittaria m. fl., i Norden endast finnas hon- 
plantor, i medlersta Europa både han- och hon-plantor, i syd- 
liga åter endast hanplantor. I de länder, der blott ettdera 
finnes, förökas de endast genom rotskott; blott i medelregio- 
nen fortplantas de tillika genom frön. Vi se således, att väx- 
ternas hankön utbildas af den högre, honkön af den lägre 
temperaturen. Hos Pilslägtet har man ofta tillfälle se, huru, 
efter varma somrar, honträdet följande året frambringar ät- 
ven hanblommor, efter våta och kalla somrar åter hanträdet 
honblommor. Endast derigenom kan det förklaras, att i Skå- 
ne af alla odlade Pilarter, som härstamma från Södern, fin- 
nas endast :honbuskar; af alla, som härstamma från Norden, 
endast hanbuskar. Ett högst märkvärdigt exempel hafva vi 
i Upsala. Af Salix discolor (eller Creweana) har hittills en- 


dast hanbusken varit känd; den har i flera decennier varit 


244 


odlad i Lund, utan att visa några honblommor. Flyttad för 
några år sedan hit till Upsala i större parti, hafva der fle- 
ra grenar öfvergått till honbärande. Detta är ett motsatt 
factum till det bekanta om Salicis babylonice, af hvilken 
norr om Italien endast honträd förekomma, öfvergående 1827 
i Carlsruhe till hanqvistar. Herr Kammarherren Baron Gyl- 
lenstjerna, som först anmärkte nämda förhållande med 
S. discolor, har observerat samma förhållande med Populus 
candicans samt meddelat ax af tvåradigt korn, som un- 
der detta års våta och kalla väderlek blifvit sexradigt, deri- 
genom att de sterila sido-hanblommorna äfven” erhöllo pi- 
stiller. 

I våra orangerier kunna vi efterhärma de tropiska län- 
dernas både fuktighet och värma, men icke den klara, tor- 
ra sommarluften under gamla verldens bälte för vinterreg- 
nen (emellan 30—4359 n. br.). Derföre möter ofta odlingen af 
detta bältes växter hos oss största svårigheter; de tåla hvar- 
ken vår öppna luft eller orangeriernas fuktiga. Men, då vi de 
sednare åren erfarit en oväntad framgång af de nya glashusen 
för växter, som fordra en större qvantitet ljus, än de äldre 
orangerierna kunde gifva, hoppas vi äfven, att konsten skall 
besegra nämda svårigheter. Det är för hvarje hortikulturens 
idkare en sann tillfredsställelse, att detta ädla bildningsmedel 
hvarje år vinner flera varma vänner i våra kalla bygder; lik- 
som vi hoppas för framtiden, att en klarare sol skall lysa öf- 


ver de kulna Nordlanden. 


ÖFVER POTATES-FARSOTENS ORSAKER. 


Föredrag uti Kongl. Vetensk.-Societetens i Upsala sammanträde 
d. 45 Nov. 1845. 


Landtbrukets vigtigaste fråga för dagen är onekligen den 
farsot, som i åtskilliga länder flera är å rad angripit Potates- 
växten och med ökad framfart hotar beröfva oss denna ädla 
jordfrukt, ”quibus nil majus meliusve fata terris donavere”, 
som en berömd författare yttrat. Innevarande år har denna 
farsot äfven visat sig i Norden, icke blott i de sydliga och 
vestliga provinserna, utan äfven flerestädes i Upland, likväl 
ännu endast i sitt första stadium eller under en lindrigare 
form än den sjukdomen antagit i Rhenländerna, Belgien, Eng- 
land o. s. v., hvarest den flera föregående år visat sig, men 
innevarande stegrats till den grad, att den hastigt förstört hela 
skörden. 1 den mån sjukdomen stiger i intensitet, blir den de- 
struktiva processen häftigare, så att alla al densamma angripna 


potäter skyndsamt öfvergå till förruttnelse. Man må icke af 


246 

benämningen farsof sluta, att det onda lika lätt af sig sjelft 
försvinner, som det oförmodadt kommer; ty, besinnar man, 
att i potates-farsoten just det organ angripes, som är vanliga 
medlet för artens fortplantning, och att all erfarenhet bevitt- 
nar, att ett sjukligt anlag i multiplikations-organerna under 
följande generationer öfvergår till allmän degeneration, så får 
frågan en vigtigare betydelse för framtiden. Skulle ej försig- 
tighetsmått vidtagas och synnerligen gynnande omständigheter, 
som motverka det ondas vidare utbildning, inträffa, så står 
oss samma olycka före, som nu hemsöker medlersta Europas 
fruktbaraste länder — och derföre ligger mindre vigt på att 
finna botemedel för den innevarande år skadade skörden, än 
att uppsöka sjukdomens närmare och fjermare orsaker och 
antyda de försigtighetsmått, som böra iakttagas, att den ej 
må följande år utbryta med större häftighet. 

Sjukdomens yttre karakterer äro tillräckligen kända, att 
vid dessa vi ej ämna längre uppehålla oss, utan' endast an- 
tyda några förbisedda förhållanden, som kunna leda oss till 
det ondas verkliga källa. I sjukdomens första stadium bibe- 
håller potatesen ett temligen friskt utseende, blott på ytan vi- 
sa sig (större eller mindre) mörkare fläckar, hvarjemte köttet 
kännes fastare, i botten nästan glänsande (friska potäter äro 
sönderbrutna opaka) och ovanligt saftigt, så att en vattenaktig 
vätska utfiyter eller, som man vanligen säger, massan grå- 
ter. Ehuru af annan orsak, likna de på detta sätt abnor- 
ma rotknölarne ett af köld inflammeradt organ. De miss- 


färgade fläckarne intränga i köttet, antaga mer eller mindre 


SA 


247 


hastigt svart färg (rotknölarne angripas af en art kallbrand), 
och, när detta stadium uppnått sin höjd, följer omedelbart en 
hastig förruttnelse, hvarunder den redan i förra stadium märk- 
bara lukten stegras till en olidelig stank. Det är denna lukt, 
som skiljer de af inre sjukdom förruttnade potäter från dem, 
som af yttre orsak, såsom köld, öfvergå till förruttnelse. Mig 
förekommer denna lukt icke olik den af svafvelbunden vätgas, 
närmast öfvensstämmande med den af ruttnande hvitkålshul- 
vuden eller i allmänhet i putrid upplösning varande Cruciferer 
(kålväxter). -Den för nämda växtfamilj egendomliga, karak- 
teristiska lukten härleder sig, som bekant är, al deras rika 
qväfvehalt i förening med svafvel, hvilket lemnar oss en an- 
visning att söka sjukdomens närmaste orsak i ett onaturligt 
öfverskott af dessa ämnen, och hvilket sammanbundet med flera 
likartade fakta — hvarom mera nedanföre — vinner en än- 
nu högre grad af sannolikhet. Ty värr! sakna vi här nå- 
gon kemisk analys, som borde kunna lemna full visshet, i fall 
ej analysen af organiska ämnen i allmänhet vore ganska o- 
tillförlitlig i afseende på beståndsdelarnes helt skilda förhållan- 
den i den lefvande organismen, då nemligen af dessa under 
kemisk behandling uppstå helt nya, efter den oorganiska na- 
turens lagar bildade, föreningar. Lika osäkra äro mikrosko- 
piska undersökningar, då derunder blott upptäckas formella, 
ej qualitativa olikheter. 

Men, innan vi. ingå i en speciell undersökning af sjuk- 
domens både närmare och fjermare orsaker, är det nödvändigt 


att söka undanrödja de fördomar, som i detta hänseende redan 


248 


allmänt gjort sig gällande. Sådan är den, äfven af flera ve- 
tenskapsmän hyllade åsigten, att potates-sjukdomen, och i all- 
mänhet större farsoter, skulle uppkomma af små parasitsvam- 
par och sedan genom dessas fröstoft sprida sig samt således 
vara smittosam. Man vinner väl derigenom en enkel materiell 
förklaring; men utom det, att oss synes det vara alltför en- 
sidigt söka grunden till så stora, allmänna degenerationspro- 
cesser i en ringa. tillfällig och yttre orsak, så förfaller denna 
åsigt helt och hållet, då man icke blott spekulerat öfver, utan 
äfven allvarligt undersökt dessa parasitbildningars natur. För 
att fullt utreda denna vigtiga fråga, som helt och hållet be- 
stämmer de preservativer, man eger att vidtaga, måste vi an- 
hålla om tillgift, att vi nödgas till en tröttande utförlighet. 
Skälen till vårt bestridande af de svampartade bildningarne 
både som sjukdomens orsak och som medel för smittbarhet 
äro följande: 4) Nämde parasitbildningar visa sig aldrig i sjuk- 
domens första stadium, utan utbilda sig på potäterna, då de- 
generationsprocessen hunnit sin höjd, liksom på alia andra till 
förruttnelse öfvergående vegetabiliska ämnen. På de af sjuk- 
domen angripna potäter här från Upsala-trakten, som jag nu 
har äran att för Kongl. Societeten förevisa, finnes icke spår 
till några svampbildningar; och jag har sett flera fall, då sjuk- 
domen uppnått sin höjd utan all parasitbildning. I den mån 
sjukdomen längre framskrider, blir parasitbildningen vanligare, 
såsom på de deraf angripne potäter, jag undersökt från Tysk- 
land och Ystad-trakten, hvilka mig gunstbenäget blifvit med- 


delade genom Herr Stats-Rådet Poppii försorg. 2) Ännu kla- 


249 


rare blir dessa svampbildningars oskuld ådagalagd genom deras 
vetenskapliga bestämning; ty de arter deraf, jag haft tillfälle 
undersöka, äro inga andra, än som hvarje år förekomma på alla 
tillfälligtvis förruttnande frukter och vegetabiliska substanser, 
äfven på potäter, som utan att af sjukdomen vara angripna 
öfvergå till förruttnelse, såsom t. ex. efter frost. De vanligaste 
äro Penicillium crustaceum (Mucor crustaceus L.) och en med 
Fusisporium aurantiacum förvandt art. Häraf följer ovillkor- 
ligen, att om nämde parasiter vore sjukdomens orsak, och dess 
utbredande endast skulle sökas i smitta, borde potatesfarsoten 
härja alla år, hvilket lyckligtvis icke är händelsen. Vidare 5) 
kunna växtdelar partiellt af dylika parasitiska bildningar vara 
angripna, utan att de närliggande friska delarne deraf det min- 
sta lida, t. ex. de svarta brandfläckarne (Spilocea Pomi), 
som vissa år äro så allmänna på äpplen; och 4) — hvilket 
torde vara det mest slående beviset — kunna dessa parasiters 
sporidier eller fröstoft aldrig gro på fullt friska växter, utan 
endast på sådana, som redan befinna sig i öfvergång till för- 
ruttnelse. 

Tron på parasitbildningen, såsom det primära och icke 
blott sekundära i potates-sjukdomen, har funnit sitt vigtigaste 
stöd i en uppsats af Prof. Morre, en noggrann och högt ak- 
tad forskare. Då nämde uppsats äfven blifvit införd i Sven- 
ska Tidningar, anse vi oss speciellt böra pröfva den samma 
och tillse, om det uppgifna faktum, som mig ej tillkommer 
bestrida, icke tillåter en annan förklaring. Professor Morre 


uppgifver nemligen, att i Belgien innevarande år parasitsvam- 


250 


par (Botrylis parasitica) redan under sommarmånaderna visa- 
de sig på det tvinande örtståndet ”), hvaraf en ofullkomlig assi- 
milations-process måste uppkomma i rotknölarne. Härvid är 
först att iakttaga, att sjukdomen i Rhenländerna och Belgien, 
efter att hafva fortfarit genom flera generationer, antagit ett 
helt annat lynne och blifvit mer elakartad än hittills annor- 
städes, nemligen hvarest den först sista åren visat sig, der 
man icke iakttagit minsta spår till parasitbildning på sjelfva 
örtståndet. Redan detta vittnar, att det stegrade parasitlifvet 
är något sekundärt, och ett symptom, som ökas med sjuk- 
domens intensitet. När man utplanterat potäter, som mer el- 
ler mindre af sjukdomen varit angripna, är det klart, att sjuk- 
domen tidigare och häftigare måste utbryta; och nämde mö- 
gelbildning är alldeles icke något sällsynt på sjukliga, tvinan- 
de växter på otjenlig lokal eller ovanligt regnfulla år. Här må- 
ste särskildt -anmärkas, att ingen skarp gräns finnes mellan 
sjuka och friska potäter, utan äro på samma fält vanligen en 
del lindrigt (icke destruktivt), andra häftigt af sjukdomen an- 
gripna, liksom under cholerafarsoten de flesta friska äfven 


hade mer eller mindre känning af cholera-symptomer. Men 


>) Detta faktum är i ett annat hänseende ganska märkvärdigt. Vi 
hafva ofvanför anmärkt, huru den sig under förruttnelsen utveck- 
lande lukten häntyder hos de sjuka potäterna på ett öfverskott af 
samma ämnen, som normalt tillhöra Cruciferer. Här hafva vi der- 
på ett nytt bevis, den nämde Botrytis parasitica tillhör i van- 
liga år uteslutande Cruciferer, t. ex. Capsella Bursa Pastoris. 
Erysimum Alliaria 0. s. Vv. Här uppträder den äfven på pota- 
tisörtståndet, då det uppväxt ur en af sjukdomen angripen rotknöl. 


2351 


äfven för de af farsoten lindrigt angripna potäterne är ingen 
tillfrisknings-process möjlig, under den tid vegetationen är af- 
bruten (sjukdomars krisis tillhörer endast det högre djurlif- 
vet), och, då dessa ett följande år utplanteras, uppkommer der- 
af genast en' svag, sjuklig planta. v 

Bland 'de så kallade parasit-svamparne finnas flere bild- 
ningar af helt olika natur och ursprung, hvilka noga måste ur- 
skiljas, att man icke må missledas till falska slutledningar af 
helt skiljaktiga, fast skenbart likartade former. En! del äro 
verkliga, sjelfständiga växtarter, hvilka, likt fullkomligare plan- 
tor, uppkomma och fortplantas genom frön och derföre icke 
äro strängt bundna vid någon viss växt eller växtdel, utan 
förekomma på de flesta slag af döende, till sin upplösning sig 
närmande organismer. - Till denna klass hörer ofvannämda Pe- 
nicillium, hvilken icke blott förekommer på de mest olika 
kroppar, utan tillika under de mest heterogena klimateriska - 
förhållanden. Så t. ex. är den väl det enda växtalster, som 
blifvit observeradt vara gemensamt både för Lapplands kalla 
obygder och Jupiter Ammons oas: i den brännande Lybiska 
öknen. — Andra åter äro icke att betrakta såsom primära, 
sjelfständiga växter, utan tillhöra: en generatio secundaria ”); 
det vill säga, utbildas genom en abnorm process eller miss- 
bildning antingen af växternas elementarorganer (cellulerna) 
eller af. de organiska ämnen, som i cellulerna äro inneslutna; 
såsom echlorophyll- och stärkelse-korn, äfvensom af de safter, 


") Se härom Botaniska Utflygter, uppsatsen: Växternas Ursprung 


252 


hvarur dessa eller nya celluler normalt skulle utbildas”). Just 
derigenom, att moderväxten är i ett tvinande tillstånd, kan 
dess lifsverksamhet icke beherrska alla elementarorganernas 
normala utbildning, utan då hvarje sådan lefver ett individu- 
elt lif, frigöra de sig och stegras till en skenbart fullkomligare, 
sjelfständig, men sjuklig utbildning. Så uppkomma Rost, Brand, 
Bladgrus (hvartill så kalladt Gökblod på björklöf hörer) jemte 
otaliga andra bildningar, hvilka till sin natur för Landthus- 
hållare förblifvit okända, huru stor roll de än spela inaturens 
hushållning. Men just kännedomen af dessa, för blotta ögat 
ofta nästan osynliga, bildningar leder oss till den säkraste 
kännedom af de orsaker, som förorsaka stora förhärjningar, 
änskönt dock dessa växtbildningar icke äro det ondas upphof, 
utan sjukdomens produkt. — Att de äro verkliga vegetabiliska 
bildningar, kan man väl icke neka; men de äro afen helt an- 
nan ordning än de primära, som ega eget -vegetabiliskt sy- 
stem, sjelfständig fortplantning genom frön o. s. v. Ehuru 
Fusisporierne hafva ett begynnande vegetabiliskt system, tillhö- 
ra de likväl denna sednare ordning, och samtlige dess arter 
äro en produkt af öfverflödigt tillströmmande, växtväfven (cellu- 
losan) söndersprängande, safter. Så t. ex. uppkommer Fusi- 
sporium sanguineum endast ur den kalla vårar utsipprande 
lagen på sjukliga björkar; Fusisp. ebulliens af den ur om vå- 
ren afhuggna pilqvistar utströmmande saften; Fusisp. avenace- 
um betäcker som en hufva våta höstar ofta hvartenda strå 


") Anförda ställe i uppsatsen: En blick i Växtlifvets verkstad. 


253 


af stubben efter korn- och hafrestrån, som blifvit gröna af- 
huggna, och uppträder tydligen såsom en bildning af den i 
såret utströmmande råa näringssaften. Under våta höstar vi- 
sa äfven de flesta frukter genom safternas bristande mognad 
en synnerlig benägenhet att ruttna, och följden af denna de- 
generationsprocess blir äfven bildning af Fusidier eller Fusi- 
sporier, t. ex. Fusisp. pyrinum (på Päron), F. aurantiacum, F. 
argillaceum (på Gurkor och Meloner) o. s. v. Men närmast 
jemförlig med Fusisporii-bildningen på potatesväxten är F. Be- 
tae, som uppkommer på af saft öfverfyllda Rödbetor, som blif- 
vit odlade i sur jord. Alla dessa bildningars historia har af 
oss blifvit fullständigt studerad och först framställd i Systema 
Muycologicum ”), då utan aning om frågans vigt för framti- 
den; — och hvad vi deraf lärt tro vi gifva oss rätt att till- 
lämpa på ett så fullt likartadt fall som potatespesten. En, re- 
lativt till växtens natur, alltför otillräcklig värmegrad (icke 
blott i intensitet, utan ock i duration) förorsakar en ofullstän- 
dig eller allt för lös cellulbildning, hvarigenom den normala 


motvigten emellan endosmos och exosmos måste upphäfvas ””); 


”) Jfr. Syst. Myc. Vol. HI. p. 443—-+448. 

++) För dem af våra läsare, som ej följt växtfysiologiens nyaste 
upptäckter, anse vi oss böra vidfoga följande förklaring öfver väx- 
ternes endosmos OCh exosmos. — Cellulerne äro växternas enklaste 
elementarorgan, som ock är gemensamt för alla växter. Hvarje 
cellul utgör för sig ett slutet helt, eller är — så att säga — en li- 
ten blåsa, inom hvilken finnes mer eller mindre utbildad växtsaft, 
den så kallade cellsaften. På de intill hvarandra belägna celluler- 
nas väggar finnas inga hål eller öppningar, genom hvilka växt- 


254 


inträder: derefter en onaturlig väta, antingen genom lokaliteten 
eller ' ovanlig nederbörd, så absorberas en öfverflödig qvanti- 
tet vatten eller råa safter, som icke desoxyderas, utan sön- 
derspränga eller till förruttnelse bringa de svaga cellulerna; 
hvarefter följer glutens' coagulering och allmän upplösning: 
Då dessa växtsafter likväl innehålla samma ämnen, hvarafin- 


om den friska växten nya organiska bildningar uppstå, så må- 


safterna skulle kunna öfvergå från den ena cellulen till den andra. 
Icke dess mindre äger mellan cellulerna en saftceirkulation rum, 
förorsakad af de inom och utom hvarje cellulumembran befintliga, 
olika vätskornas vexelverkan, hvilken man kallat endosmos och 
exosmos, och som på svenska närmast skulle kunna öfversättas 
med saftens inströmning OCh utströmning. — Förklaringsgrun- 
den härtill är följande: Om man ställer i en vattenskål en med 
gummivatten eller med någon koncentrerad vätska fylld blåsa — 
lika mycket om denna är hämtad från djur- eller växtriket — så 
uppstår en ömsesidig vexelverkan emellan den i blåsan inneslutna 
tjockare vätskan och vattnet utanför blåsan, hvilken vexelverkan 
yttrar sig derutinnan, alt vattnet utanför blåsan tränger in i den- 
samma, under det den tjockare vätskan samtidigt tränger ut, än- 
da till dess de båda vätskorna utom och inom blåsan kommit 
med hvarandra i jemnvigt, d. v. s. blifvit af lika konsistens. HLi- 
kaså när tvänne af en tunn växtmembran skilda celluler komma i 
beröring med hvarandra, af hvilka den ene innesluter en tjocka- 
re, den andra en tunnare vätska, så upptager den mer koncen- 
trerade vätskan en temligen betydlig qvantitet vatten från den 
tunnare (endosmos), under det samtidigt en mindre del af dei den 
tjockare vätskan lösta ämnena utgår till den tunnare (exosmos), 
hvilket fortgår ända Vill dess de båda vätskorna i de värbelägna 
cellulerna blifvit lika tjocka. (Se härom Elementar-Kurs i Botar- 
niken af J. Arrhenius, p. 8). 


255 


ste ock under för öfrigt gynnande omständigheter en cellul- 
bildning eller i stärkelsekornens ställe en kristallbildning fort- 
gå, så länge dessa ämnen förefinnas i sina naturliga förhållan- 
den; men denna bildning är dock icke mer underordnad mo- 
derväxtens harmoniska utbildning, utan (ehuru ännu varande 
en organisk process) frigjord, mer lydande de kemiska lagar- 
ne, hvarföre ock Fusisporiernas sporidier till formen närmast 
öfverensstämma med de i cellulerna inneslutna safternas kri- 
staller, som hos många växter äro vanliga och af botanister- 
na benämnas raphides. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att 
denna Fusidii-bildning, som här synes vara en missbildning, i 
vatten förekommer allmänt och typiskt, benämd Frustulia 
eller Navicula (än räknad till alger än till infusionsdjur), — 
och samma skenbara djuriska rörelse, som tillskrifves dessa, 
observeras lika fullkomligt hos Fusisporierna, då deras spori- 
diihögar upplösas i vatten, så att vi vänta en gång få se Fusi- 
dii-bildningen förklarad för djurbildningar (entophytozoer)”) 

En gemensam egenskap hos alla dessa sekundära bildnin- 


gar är, att de icke blott fortfara, så länge de orsaker, hvilkas 


- 


>) Denna spådom gick snart i fullbordan. I det med sista posten oss 
tillhandkomna N:o 414 af W. Löbe's Landwirtschaftliche Zei- 
tung Omförmäles, huru man i Braunschweig genom mikroskopiska 
undersökningar trott sig funnit, alt potatespesten förursakas af en 
otalig mängd små djur, som finnas i köttet af potäterne, på grän- 
sen emellan de friska och sjuka delarne. Man finner lätt, att här 
är fråga om samma fenomen, nemhgen de af en skenbar djurisk 
rörelse utmärkta Fusisporii-fröen, som blifvit tagna för verkliga 
djur. 


256 


produkt de äro, ej undanrödjas, utan att de äfven äro ärft- 
liga hos de individer, som deraf blifvit angripna. Deremot 
har man intet direkt bevis för deras smittbarhet; ett sjukligt 
stånd, angripet t. ex. af Rost eller Brand, fortfar att flera år å 
rad deraf vara angripet, under det de närstående förblifva fri- 
ska. Ja! man har till och med ympat friska qvistar i sjuka 
stammar, och tvärtom sjuka i friska, och i båda fallen har 
den sålunda sammansatta plantan blifvit frisk i den förut fri- 
ska delen, så att skotten al en frisk ympqvist förblifvit friska, 
äfven ympade i en af parasitbildningen lidande stam. Dessa 
fullt tillförlitliga fakta synas vara tillräckligt lugnande i afse- 
ende på den fruktade smittbarheten, men äfven tillräckligen 
varnande för faran af sjukdomens ärftlighet, — här så mycket 
vådligare, som potäterne vanligen fortplantas endast genom 
rotknölarne, hvilka egentligen äro en art knoppar, som ut- 
bildats på roten och från stammens knoppar endast afvika ge- 
nom deras i normala tillståndet rika förråd af stärkelseämne. 
Detta ämne är gemensamt för alla de rotknölar, Botanisterne 
benämde ”Tubera, och innebär förklaringen af alla dessas lik- 
artade egenskaper, att vara födande, utan afseende på hvilken 
växtfamilj de tillhöra; hvarföre ock t. ex. potatesroten lemnar 
en sund föda, ehuru den tillhör en växtfamilj, som för öfrigt 
hyser nästan endast giftiga växter, såsom Belladonna, Bolm- 
ört, Tobak, Spikklubba o. s. v. (Som nämde lag icke var 
känd på Linnés tid, kunde Linné aldrig öfvervinna sin fördom 
emot potäterna såsom ett mindre sundt födoämne). 


Nu lärer oss vidare en annan allmän växtfysiologisk lag, 


att genom knoppar eller örtståndets delning fortplantas endast 
individen, d. v. s. att deraf uppstår endast en fortsättning af 
den förutvarande växten med alla dess individuella egenska- 
per, så väl dess goda som onda qvaliteter; hvaraf lätt inses, 
att utan fullkomligt friska utsädes-potäter ingen god skörd är 
att vänta. Tvärtom urartar sorten alltid på längden genom 
tillfälliga, ogunstiga förhållanden ”), om man uppdrager den år 
ut och år in endast genom knoppar eller rotens delning. — 
Genom växternes frön åter fortplantas arten, det vill säga 
uppstår en verkligen ny generation, möjligen befriad från alla 
moderväxtens individuella lyten; — och alla ädlare potates- 
sorter äro frambragta genom nya plantors uppdragning af frön 
under synnerligen gynnande omständigheter. Detta medel kan 


väl icke nästa vår tillgripas, då man nu i höst försummat 


+) Ibland dessa torde företrädesvis böra nämnas, såsom sjelfförvål- 
ladt, sättet att förvara potäter hopade i stora massor på fuktiga 
ställen. I synnerhet måste detta verka menligt, när potäterna, så- 
som nu i höst var händelsen, måste införas våta. — Detta torde 
för tillfället vara orsaken till farsortens allmänna utbredning. — 
De till utsäde bestämda potaterna borde man framför ailt genom 
luftvexling 0. s. v. låta väl torka, för dessa lika förmånligt, som 
ritorkning för utsädesråg, hvarjemte de sedermera — likasom allt 
annat utsäde — borde förvaras så, att de ej få tillfälle att taga 
betta. Allt rått och vattenhaltigt utsäde frambringar en svag 
afkastning. Allt utsäde, som tagit hetta och kommit i jäsning, 
är odugligt. — Det är sannt, alt man i ekonomiskt hänseende 
väl alltid måste afse de närmaste behofven, dock bör man aldrig 
lemna ur sigte det ojemförligt vigtigare: kommande generationers 
sorgfälliga värd. 


258 


samla frön; — men vi hafva ansett nödvändigt fästa upp- 
märksamheten häruppå, så väl för att antyda en af orsaker- 
na till potäternas successiva degeneration, som nödvändighe- 
ten att vara betänkt förskaffa sig fullt friska plantor till fram- 
tida utsäde. 

Med all förädling följer anspråk på en sorgfälligare vård. 
De genom kulturen förädlade så väl djurracerne som växtvarie- 
teterne äro alltid sensiblare än de halfvilda, hvarföre ock des- 
sa sednare under ogunstiga omständigheter mindre urarta än 
de förädlade, liksom ett högt uppdrifvet rationellt jordbruk un- 
der vanvård sjunker till ett djupare förderf än det vanliga, 
traditionella. Detta är ock orsaken, hvarföre de rödblå eller 
färgade potatessorterne mindre eller alldeles icke angripas af 
farsoten, emedan dessa ligga den vilda urtypen närmast, som 
har färgade rötter. Alla de hvita potatessorterne äro kultur- 
produkter; ännu för femtio år sedan voro hvita potäter säll- 
synta, och de färgade i flera landsorter de vanligaste, fast de 
under sednare decennier af de hvita blifvit utträngda. Emel- 
lertid vore skäl, då icke endast bordets behof afses, att för 
utfodring o. d. äfven bibehålla de färgade sorterna, såsom min- 
dre ömtåliga, mer konstanta och ofta mera gifvande. — Som 
likväl potatesväxten före Amerikas upptäckt var bland infö- 
dingarne en kulturväxt, kan man väl nu mer icke med ab- 
solut visshet afgöra, hvilkendera af de potates-arter, som växa 
vilda både i Mexicos och Chiles högländer, är den ursprung- 
liga stammen för våra kulturförändringar; men då samtliga fö- 


rekomma under likartade klimateriska förhållanden, äro dessa 


259 


lärorika att känna för potatesplantans råtionella skötsel. Fast 
härstammande från subtropiska trakter på jorden, växa po- 
täterne i sitt hemland på så betydlig höjd öfver hafvet, att 
värmen är mycket tempererad (motsvarande vår medel-som- 
marvärma), men — som förhållandet är i alla länder mellan 
vändkretsarne -— i det närmaste lika alla årstider, hvarföre 
potatesväxten väl kan trifvas under sommarmånaderna äfven 
inom Polcirkeln, men lider af alla ytterligheter både af vär- 
ma och köld, hvarföre den HS oss den kalla årstiden för köl- 
den måste väl förvaras. Den växer tillika vild endast på torra, 
- helst sandiga lokaliteter, uti hvilka den der under den torra 
årstiden förvaras och liksom mognar. Vi lära deraf, att för 
sin första tillväxt fordra potäterna en måttlig fuktighet; men 
för sednare perioden tarfvas mera torka och värma än ym- 
nig nederbörd. Man behöfver icke frukta, att de genom för- 
varing på torrt ställe skulle förlora sin drifkraft; vi kunna i 
detta fall erinra om åtskilliga tropiska lökväxter, som för att 
drifvas i blomning måste förvaras på till och med upphettade 
ställen, t. ex. Amaryllis-lökar. 

Flera, redan antydda, omständigheter gifva en bindande 
sannolikhet åt den åsigt, att, utom öfverflödig väta under sed- 
nare delen af sommaren, ett rikt förråd af ammoniak i jor- 
den är en af sjukdomens närmare orsaker. Vi vore nästan 
frestade kalla sjukdomen en naturens reaktion emot den en- 
sidiga tillämpningen af den moderna ammoniakgödningstheorien, 
hvilken väl kan passa för Leguminoser och qväfhaltiga väx- 


ter, möjligen äfven för fröbildning hos sädesväxterna (Cerea- 


260 


lierna), ehuru stärkelseämnet utgör äfven dessas hufvudbe- . 
ståndsdel; men för potatesen passar den visserligen icke. Af 
alla gödningsämnen anses Guano i afseende på sin rika qväfve- 
halt med skäl för ett af de mest drifvande. Men hvar Guano- 
gödning blifvit använd skall potates-pesten häftigast härjat, 
så att knappt något enda stånd undgått förstöring. Äfven har 
sjukdomen företrädesvis utbrutit, der jorden blifvit gödd med 
obrunnen gödsel — i stora städers grannskap och i allmän- 
het der, hvarest jorden varit eller genom gödning blifvit myc- 
ket ammoniak-haltig och drifyande. Deremot har den, så vidt 
jag kunnat inhämta, icke visat sig på sandjord, eller der en- 
dast humus-gödnirg blifvit använd. Särdeles frisk har po- 
tatesväxten visat sig, hvar den, som i vissa våra landsorter 
brukas, planterats på nyland eller grässvål med mullbetäck- 


ning ”). Bruket företrädesvis i tätt befolkade trakter och i 


>) Sedan föregående, hufvudsakligen på theoretiska grunder hvilan- 
de, nedskrefs, hafva vi blifvit uppmärksamma på en af vår tids 
grundligaste praktiska agronomer, Hr Hlubeks åsigt om ammo- 
niakgödningens skadlighet för potatesväxten, hvaröfver han yttrar 
följande: ”Potäterne höra till de växter, som företrädesvis utbilda 
mycken stärkelse. Då stärkelseämnet för sin utbildning hlott be- 
höfver kol och väte, så följer deraf, att potatesen icke passar så- 
som första frukten på sådan jord, som blifvit gödslad med djuri- 
ska, alltså starkt qväfhaltiga substanser. Odlar man dem det o- 
aktadt omedelbart efter sådan gödning, så tilltager hos rotknölar- 
ne växtlimmet i samma förhållande som qväfvet förefunnits hos 
den anbragta gödseln, hvarigenom potäterne få benägenhet till 
röta”, o. s. v. (Hlubek: Die Ernährung der Pflanzen und Sta- 
tik des Landbaues. Prag 184). 


261 


stora städers grannskap, att årligen plantera potatesväxten år 
ut och år in på samma fält måste äfven bidraga till sortens 
urartande och degeneration, ty jorden mättas der af potates- 
växtens secretioner (hvilkas verklighet, såsom ett nödvändigt 
villkor för endosmosen, icke mer kan bestridas), och dessa 
öfverskott äro oftast skadliga för den växtart, från hvilken de 
blifvit afsöndrade. Man har deremot invändt, att naturen sjelf 
årligen frambringar samma arter på samma fält, men icke 
erinrat sig, att naturen nästan aldrig frambringar af sig sjelf 
blott en art, utan flera arter blandade med hvarandra ”), hvari- 
" genom just den omvexling eger rum, som kulturen, hvars 
syfte är att på en gång frambringa blott en enda art, ge- 
nom cirkulationsbruk måste ersätta, d. v. s. fördela på oli- 
ka år. 

Något: egentligt botemedel, hvar det onda redan kommit 
till utbrott, är icke att påtänka; ty någon verklig tillfrisk- 
ningsprocess är icke möjlig utan organismens egen medverkan. 
Det enda hvad man har att vidtaga, att hindra potäternas to- 
tala förstöring, medan sjukdomen ännu blott visar sig i anlag, 
är att torka potäterna väl och förvara dem på väl torr lokal 
— ellef allra helst så snart möjligt är använda dem. De sä- 
gas nemligen i detta stadium icke vara skadliga för hälsan, och 
deruppå anför man flera erfarenhetsrön. Men man har ock 


många exempel af dem, som förtärt andra skämda, halfrutt- 


") Undantag erbjuda blott några Kryptogamer, som hämta näring 
endast ur luften; eller växter, som mycket långsamt tillväxa. 


262 


nade födoämnen, utan mehn för hälsan; likväl ville vi ej iall- 
mänhet deraf draga den slutsats, att sådana födoämnen äro 
att rekommendera utan i brist af bättre. Mesta vigt ligger 
deruppå, att förebygga sjukdomens fortfarande eller stegring 
följande år, och föregående undersökningar leda i detta hän- 
seende till följande resultater: | 

1) Måste man skaffa sig fullkomligen friskt utsäde, helst 
från sandtrakter och orter, der intet spår visat sig till sjuk- 
domen under innevarande år”); ty äfven skenbart friska, men 
vuxna på fält blandade med sjuka, torde äga sjukdomen i 
anlag, som under följande generationer kan komma till ut- 
veckling. 

2) Undvikande af obrunnen spillning och i allmänhet alla 
mycket ammoniakhaltiga gödningsämnen; och 

3) Väljandet af passande lokalitet, icke sådan som burit 
potäter flera år å rad; icke fält, der sjukdomen i år visat sig; 
icke sur jord. Odlade kärr och mossar äro i allmänhet otjen- 
liga för potates-odling, så vida man afser artens förädling, 
och om än de på dessa ställen vuxna potäterne kunna använ- 
das till åtskilliga ekonomiska behof, äro de alltid mindre tjen- 
liga till utsäde. od 

Men äfven i den händelse den af oss såsom sannolik upp- 
gifna närmaste orsaken skulle vara den riktiga, nemligen ofull- 


komlig cellulbildning; öfverskott af icke assimilerade vatten- 


+”) Potäter, som efter kokning blifva liksom mjöliga och genom det 
ymniga stärkelseämnets utsvällning sönderspricka, äro fullkomligt 
friska. 


265 


aktiga safter, som coagulerats af otjenliga lokala förhållanden 
på glutens och stärkelseämnets bekostnad; öfverretning af am- 
moniakrik gödning o. s. v., böra vi ej förgäta, att sjukdomens 
allägsnare, men derföre icke mindre ingripande, orsaker böra 
sökas i större allmänna kosmiska förhållanden, företrädesvis i 
atmosferens ovanliga omvexlingar och anomalier under sedna- 
re åren, utan hvilka farsoten hvarken kunnat blifva så vida 
utbredd, ej heller antagit ett så intensivt, destruktivt lynne. 
Sjukdomens utbrott hos oss innevarande år, icke af någon 
smitta eller af några parasitbildningar, är helt och hållet spon- 
tant, beroende af föregående års exempellösa nederbörd, hvar- 
igenom ett otjenligt, vattenhaltigt, men stärkelsefattigt, utsä- 
de erhölls. Möjligen hade detta under innevarande sommar 
kunnat af naturens egen läkekraft besegras, om icke väder- 
leken varit fullkomligt motsatt potatesväxtens natur, hvilken 
fordrar fuktighet och tempererad värma under tillväxtperio- 
den, men törr väderlek under mognadsperioden. 

Att ett föregående års väderlek mäktigt inverkar på ett 
följande års fruktbarhet, hafva vi annorstädes sökt visa. Af 
den oblida sommaren 4844 vågade vi redan förutsäga den då 
växande grödans otjenlighet till utsäde, hvilket, ty värr! just 
i de trakter, som förra året hemsöktes af den omåittliga ne- 
derbörden, blifvit en alltför bedröflig sanning. Fast det vore 
förtidigt, under våra kunskapers nuvarande ståndpunkt, att 
vilja framlägga några allmänna lagar, synes dock sambandet 
emellan atmosferens konstitution och hela den organiska ska- 


pelsens trefnad vara tillräckligen uppenbart, för att kunna an- 


264 


ses såsom det inflytelserikaste momentet och första villkoret 
för alla farsoters allmänna utbredning. Man erinre sig det o- 
lycksdigra året 47853, då, jemte den svåra missväxten och par- 
tiella farsoter, talrika jordbäfningar samt atmosferens egen- 
domliga beskaffenhet — en stark solrök hvilade hela somma- 
ren både öfver Europa och Amerika — vittnade om den stör- 
da harmonien i de herrskande naturkrafterna. Allmänna far- 
soter, väl företrädesvis öfver vårt slägte, men tillika inom he- 
la den organiska naturen, äro derföre bland de mest storar- 
tade fenomener, som kunna blifva föremål för Naturforskar- 
nes iakttagelser. Väl är det en skönare syn, då naturen lik- 
som staten, i frid med sig sjelf, utvecklar sin evigt fortgåen- 
de process af bildning, upplösning och pånyttfödelse; men det 
är de våldsamma afbrotten deruti (farsoterna, revolutionerna), 
som både för Naturforskarne och Statsmännen äro de lärori- 
kaste. Det är i sjukdomens krisis lifvets lagar klarast för 
oss framträda; det är under våldsamma naturfenomener man 
lärer i stort, hvad man i lugna tider endast kan se i smått. 
Vi skulle knappt vilja erkänna något annat för praktiska lif- 
vet brukbart theoretiskt vetande, än de sanningar, denna na- 
turforskning i stort, som fattar Universum såsom ett orga- 
niskt helt, med snillets blick uppsnappat al de förbiskymtan- 
de fenomenerna, då den icke mindre aktningsvärda empirien 
troget iakttager de enskilda föremålens normalförhållanden; — 
båda skilda från det slags lärdom, som tror sig veta allt och 
intet sjelf undersökt; som läser allt och intet digererar för 


praktisk tillämpning — och derföre mest hänföres af me- 


EV VS ERE 


= 265 


ningarnes vexlande lek och sin egen scepticisms ofruktbara 
vishet. 

' Fenomen, likartade med potates-farsoten, äro inom växt- 
riket vanligare, än man tror; ty man förbiser dem, då de 
icke angripa de växter, som utgöra vår ekonomis grundvalar. 
Hvem erinrar sig icke den 18539 och till en del följande åren 
grasserande farsoten öfver enbuskarne; den ärftliga, flera år 
härjande brandsmittan hos hvetet; klöfverns allmänna utgåen- 
de vissa år o. 8. v.2 Man antager detta vanligen såsom nå- 
got tillfälligt, af lokala förhållanden beroende; vi åter äro be- 
"nägne söka orsaken uti störda förhållanden i naturens stora 
verkstad, hvilken utgör ett slutet natursystem af omätlig om- 
fattning och af djupt doldt, inre sammanhang. Alla perturba- 
tioner i dess jemna framskridande måste företrädesvis inver- 
ka på lifvet, hvars instrument efter Aristoteles den organiska 
skapelsen är; alla fluktuationer i den yttre naturen åtföljas 
vanligen af de destruktiva organismernas luxuriation, men tillika 
af den ädlare”) lefvande naturens allmänna lidande. Väl tor- 
de dessa fenomener till en del härleda sig från fördolda pro- 


cesser i jordens innandömen; men företrädesvis anse vi dem 


”) Således förökas insekter, amfibier och allt slags ohyra under sto- 
ra farsoter, missväxtår o. s. v. ofta till otalig myckenhet (2 Mo- 
seb. 8—10 Cap.). Stora svärmar af skadliga insekter anses van- 
ligen som missväxtförebud; ållonborrar, ödlor o. s. v. skola 4783 
varit ovanligt ymniga. Under det svåra missväxtåret 4800 min- 
nes jag väl, att i vestra provinserna gräs och säd voro öfver- 
dragne af ohyra, hvarföre folket började derefter en ny era från 
”Lusåret”, 


266 


böra sammanbindas med atmosferens, såsom varande det all- 
männast utbredda, mest rörliga och för alla yttre, både si- 
deriska och telluriska, inflytelser mest sensibla medium. Och 
må oss tillgifvas, att Vi här erinra om dessa gamla enkla san- 
ningar, då man i våra dagar uti små tillfälligheter vill finna 
förklaringen till stora naturhändelser, fast våra mindre sjelfvi- 
sa, dock med naturen närmare förtrogna, fäder redan insågo, 
att inga större förändringar ske på jordytan, utan att vara 
förberedda i atmosferen, den omätliga verkstaden för naturens 
allmänna lifsandar (ljus, värme, elektricitet m. fl.), hvilkas stor- 
artade, fria verksamhet man hvarken uppsöker med mikro- 
skoper eller fattar genom några miniatur-experimenter. Ty 
huru långt vi än framtränga med våra undersökningar efter 
fenomenernas närmare och fjermare orsaker, måste dock all 
uppriktig naturforskning erkänna, att bortom våra forsknin- 
gars allt mer och mer vidgade område ändå alltid ligger nå- 
got för oss obekant, hvilket ledes, så hoppas de fromme, af 


en osynlig högre hand. 


Sednare Tillägg. 


Föregående uppsats, som var den första i Skandinavien 
öfver denna sedermera mångbeskrifna landsplåga, lemnas här- 
ofvan alldeles oförändrad, som den samtidigt bekantgjordes i 
Arrhenii Tidskrift för Landtbr. och Kommunal-ekonomien. 
— För de sedermera i Sverige vunna rön, äfvensom våra 


fortsatta iakttagelser, redovisas fullständigt i Prof. Wahlbergs 


267 


Bidrag till kännedomen om Potäternas sjukdom, Stockh. 4847. 
I theoretiskt hänseende synes man likväl, oaktadt utsväfningar 
åt alla håll, icke hunnit ett enda steg längre än i föregående 
uppsats blifvit anvisadt. Alla rationella landtbrukare hafva in- 
stämt i ofvan framställda åsigter — och hvad vi helt nyligen 
i Tidningar ”) sett prisas, såsom nya rön och upptäckter efter 
mångåriga studier i denna väg, är ordagrannt intet annat än 
vi redan 4845 framställde. Att hoppas utfinna ett osvikligt 
medel emot denna farsot, liksom emot Pest, Cholera och lik- 
artade, som angripa vårt slägte, sedan de utbrutit, vittnar om 
vantro eller charlataneri: Man kan endast söka aflägsna de 
närmare orsaker, som grundlägga det onda; men de aflägsna- 
re ligga utom gränserna för mensklig förmåga att undanrödja. 

Den Fusidii-bildning, som är ett symptom af Potates- 
sjukdomen, tillkommer, som ofvan är anmärkt, flera sjuka, 
helst köttiga, växtdelar under regnfull och varm väderlek. 


") På det sätt dessa måste redigeras, för att tillfredsställa Allmänhe- 
tens dagliga hunger efter nyheter, kan icke något hinna blifva gran- 
skadt, utan gamla bekanta saker uppdukas som nyheter. Så f. ex. 
hafva vi dessa dagar sett uppgifvas som en ny upptäckt, att 
giftet hos vissa svamparter löses och afsöndras genom deras dränk- 
ning i ättika — ett ganska länge bekant förhållande, redan an- 
märkt i vår afbandling om ätliga Svampar, Ups. 1836. Hit kan 
räknas den vanliga rubriken Curiosa Botanica, om vissa blom- 
mor, funna om vintern, hvilket vi, uti Bot. Utfl. I, anmärkt inträffa 
alla år, då blid väderlek är rådande. Vi kunde lemna en lång li- 
sta på dylika Tidningsnotiser, men anmärka blott, att vanligen äro 
namnen så vanställda, såsom helt nyligen Oidium, AZgylops ova 
ta m. fl., alt en kännare sällan kan ana, hvarom fråga är. 


268 


Sistlidet år visade sig en art Fusidium (F. heterosporium), 
hittills anmärkt endast på frön af Dårrepe, i mängd såsom 
små "gula utväxter på Råg-kornen, hvarigenom icke blott af- 
kastningen skadades, utan tillika menliga följder för hälsan 
äro att befara. Vi hafva till Kongl. Vetenskaps-Akademien 
inlemnat en berättelse derom, införd i dess Förhandlingar — 
och hoppas i nästa band af våra Botaniska Utflygter, så vida 
de vinna Allmänhetens bifall, få tillfälle att i en uppsats öfver 
Rost och Brand på växter framställa dessa parasit-svampars 
uppkomst och historia i deras helhet. Både i det oändligen 
stora och lilla finnas många bildningar, hvilka undgå våra na- 
turliga ögon, men dock mägtigt ingripa i Naturens stora hus- 
hållning. 


269 


ÖFVER VÄXTARTERNAS FÖRÄNDRINGAR. 


(Föredrag i en Litterär aftonklubb, Upsala 4838.) 


Vattnet är det element, som i förening med qväfvet fram- 
drifver växtlifvets utveckling inom hvarje planta; djuret åter 
kunde man kalla en ångmaschin; ty dess lifsverksamhet fram- 
drifves genom andedrägten = en förbrännings-process, under 
hvilken kolet i de förtärda födoämnena förenas med luftens 
syre och utgår såsom kolsyregas. Detta är den ångkraft, 
som framdrifver blodets och alla vätskors omlopp samt under- 
håller kroppens värma; när denna kraft upphör, stanna alla lif- 
vets pulsslag. Något fullt motsvarande erbjuder icke växtlifvet, 
ehuru det ur atmosferen insuper kole och utdunstar syrgas, 
genom hvilken motsättning emot djuren emellan dessa och 
växterna ett ständigt utbyte eger rum ”). Det kole, växterna 


”) Häraf inses nödvändigheten af djur- och växtlifvets samtidiga ut- 
bildning, så att hvartdera framskridit liksom med jemna steg un- 
der de olika skapelseperioderna. 


270 


under sin utbildning förbruka, återgifves atmosferen genom 
djurens andedrägt och tvärtom. Till minsta delen äro dé äm- 
nen, djuret förtär, egentliga näringsmedel eller ingå i organisk 
förening med djurkroppen, utan endast de qväfvehaltiga. De icke 
qväfvehaltiga, f. ex. stärkelseämnet (säd, potates o.s. v.), äro e- 
gentligen icke näringsmedel, utan endast bränsle under lifvets 
ångpanna, för att underhålla andedrägten och kroppens värma. 
Men plantan näres endast af oorganiska ämnen ”); djurorganismen 
åter kan icke af dessa bereda sina födoämnen, utan måste de va- 
ra förarbetade under växtprocessen, för en del äfven af andra 
djur, så att från denna synpunkt de organiska naturalstrens be- 
stämmelse blir, att «den ena skall den andra äta upp». Häraf 
inses, huru de näringsämnen, djuret förtär, icke så väsendtligen 
inverka på dess bildning, som de, hvilka växterna upptaga. 
Vattnet är både djurens och växternas naturligaste dryck; 
men, som det icke innehåller några närande eller stimuleran- 
de ämnen, tjenar det för djuret endast att upplösa de ämnen, 
det förtärt; för växterna åter hufvudsakligen att upptaga upp- 
lösta de näringsmedel, de uppsupa. Djuret eger fritt val af 
de för sig mest passande födoämnen och förmåga att söka 
ny vistelseort, då dessa saknas; växten åter, såsom fängslad 
vid jorden, måste upptaga, hvad som erbjudes. Tillersättning 
för denna ofrihet hafva växterna erhållit förmågan att afsön- 


dra och till nya föreningar bearbeta de enkla elementer, de 


”) Hvad Treviranus förstår med sin ”organiska materia”, nar jag 
svårt att fatta, det måste åtminstone vara något, som ej kan fram- 
ställas för erfarenheten, 


FrRERESFT- NES VIE 


971 


i andra föreningar emottaga, jemte en större böjlighet eller 
förmåga att lämpa sin bildning efter olika stationer. Detta 
är grunden till de flesta växtarters förändringar, till skillnader- 
na mellan djurens och växternas artförändringar; häraf upp- 
kommer i samma arts utseende och karakterer en mångfaldig 
vexling, hvilken saknas bland de vilda djuren och endast i- 
akttages bland de tama, som oftast tvingas till ett onaturligt 
lefnadssätt. Denna växternas förändring efter de olika nä- 
ringsmedel jorden erbjuder, liksom växternas fullkomliga bero- 
ende af ytterverlden, från hvilket djuret är frigjordt, är en vigtig 
del af arternas historia; då de för hvarje art mest passande nä- 
ringsmedel saknas, måste arten antingen gå under eller förändras 
till nya former. Dessas kännedom är af vigt icke blott för 
Botanisten, utan ännu mer för Landtmannen och Växtodlaren. 
Ty, antingen man afser växternas nytta eller skönhet, afvika 
olika artförändringar så betydligt, att för praktiska lifvet mån- 
ga afarters kännedom är långt vigtigare än många sällsynta, 
vid egna växtorter bundna, arters. Man jemföre f. ex. Skogs- 
äpplen, Vildpäron, de vilda typerna af Morot och Palsternak, 
hvilka i ekonomiskt afseende stå oändligen under de odlade; 
endast för medicinskt bruk eger den vilda plantan företräde, 


såsom bibehållande artens naturliga näringssafter ”). De på 


”) Hvad växternas skönhet beträffar, så hafva Botanisten och Blumi- 
sten derom olika begrepp; den förre anser den typiska och enkla 
formen, den sednare den dubbla och luxurierande skönast, hvil- 
ken Botanisten åter betraktar som en sjuklighet eller missbild- 
ning. 


272 


dessa sätt frambragta förändringar blifva under samma förhål- 
landen ofta constanta eller återgå först under förändrade för- 
hållanden efter flera generationer till den ursprungliga typen. 
Samma förmåga till förädling är tvifvelsutan nedlagd hos långt 
flera växter. Vi äro benägne antaga som allmän regel, att de 
arter, som visa mesta anlag till föränderlighet (böjlighet i sin 
bildning) och trifvas under de mest olika förhållanden, äfven 
ega bästa anlagen till förädling; att deremot andra, som en- 
dast trifvas på vissa egendomliga lokaler och derföre alltid 
bibehålla samma utseende, envist motstå all förädling genom 
kultur, ja, till och med all odling, f. ex. arterna af slägtena 
Thesium, Euphrasia, Odontiter m. fl. Orsaken dertill är den, 
att nämda växter äro parasiter; deras rotfibriller suga sig fast 
på andra växter. Sådana egna förhållanden i vissa växters 
historia kan endast det biologiska artstudium lösa. 

Det har ofta förundrat oss, att man ej försökt framstäl- 
la någon allmän theori för växternas artförändringar och för- 
ädling; det förra skulle leda till vigtiga slutföljder för läran 
om växternas näringsprocess, det. sednare för växtkulturen. 
Men vid närmare eftersinnande hafva vi funnit svårigheterna, 
ja, omöjligheten, att kunna framställa några allmänna grund- 
satser, då man under de helt och hållet obestämda benäm- 
ningarne varietet, afart, artförändring, underart 0. s. v. sam- 
manblandar en mångfald af olikartade förändringar, som hbaf- 
va helt olika orsaker. Första steget måste vara, att utreda 
dessa och, efter denna inre grund, fastställa dessa benämnin- 


gar, hvartill vi nedanföre skola lemna ett försök, ehuru vi fruk- ' 


273 


ta, att mången läsare skall finna detta lika litet inbjudande 
"som imärandet af ABC uti hvilket ämne som helst. 

Ehuru man under benämning af artförändringar eller 
varieteter upptager alla olika former af en art, måste vi deri- 
från utesluta: 

a. Alla sådana olikheter hos en art, som bero endast af 
mer eller mindre frodighet, af olika ålder, ofta hos samma 
individ, f. ex. en del former, som i början äro enkla, sedan 
greniga (hvaraf de flesta varr. simplices och ramosce, bland 
Hieracia begagnade till artskillnad!) ”) — först upprätta, se- 
dan nedliggande eiler, som hos Björkarne, äldre med hängan- 
de qvistar; att skilja Hängbjörken som egen art (B. pendula!) 
eller artförändring är lika orimligt, som att skilja ynglingar 
och gubbar till olika menniskoracer — vidare former med 
yngre tunna eller ludna, äldre tjocka eller glatta blad, ss. hos 
Salix phylicefolia, eller efter rotskottens ofta afvikande blad- 
former — blommans efter ålder vexlande färg. Till denna 
klass kunna vi äfven räkna de växter, som blomma tvenne 
gånger om året, f. ex. Genista pilosa, Helianthemum ölandi- 
cum m. fl., bland hvilka höstformen stundom skiljes som art, 
emedan den är mer små- och fåblommig; men, då det är 
samma individ, som frambringar båda formerne, kunna de 


icke ens anses för artförändringar. Slutligen kunna äfven hit 


KJ 

”) Hit höra f. ex. alla stånd med en blomma af Juncus bufonius, 
ett småax af Bromi, ett blomhufvud af Hieracium umbellatum 
D. SV. 


18, 


274 


räknas alla enkönade blommor hos typiskt hermafroditiska väx- 
ter och tvåkönade af normalt dikliniska. Pilslägtet, hos hvil- 
ket könen på samma buske ofta vexla efter ett föregående års 
väderlek, lemnar flera prof häruppå, såsom Salix hermaphro- 
dita L. 

b. Alla individuelt sjukliga former, såsom af bleksot, 
af Aphides, af brand (ÅAgrostis pumila L.), rost (Euphorbia 
degener.) o. s. v., som äfven stundom blifvit tagna för egna 
arter. Dessa tillhöra växternas pathologi och böra skiljas 
från missbildningar, hvarunder växten föröfrigt kan vara frisk. 
Hvad man kallar Gökblod på Björklöf och likartade utväxter 
på flera träds blad (Phylleriacei) är icke någon sjelfständig 
växt, som äldre Botanister antogo, utan endast en sjuklig ut- 
växt af bladens cellväfnad. Hit kunna äfven räknas alla fel- 
slående former, oftast fruktens eller fröets, f. ex. Berberis, vin- 
drufvor utan kärnor”). Galia hafva en sådan form med små- 
frukter, egentligen felslående, som, då den ofta finnes i mängd, 
synes mycket utmärkt. 

c. Alla missbildningar, som uppkomma genom ofullstän- 
dig eller abnorm metamorfos, såsom en dels öfvergående till 
en annan, delarnes förväxning o. s. v. Såsom individuella till- 
höra de icke systemet; men för växternas morfologi äro de 
särdeles upplysande. I vegetativa systemet förekomma de mer 


sällan, f. ex. bandformiga stjelkar (caules fasciati), uppkom- 


") Må hända räknas dessa riktigare till missbildningar. De äro ofta 
i ekonomiskt hänseende af vigt, men fortplantas endast genom 
sticklingar eller afläggare. 


275 
. 


na genom fleras sammanväxande, och äro dessa föga anmärk- 
ningsvärda; men i fruktifikations-organerna äro de både van- 
ligare och mer förvillande, såsom upphäfvande slägtkarakte- 
ren, så att af dylika blifvit bildade egna slägten, såsom Orva- 
la, Peloria, att förtiga flera exotiska. Ofta finner man miss- 
bildade exemplar och typiska på samma rot, så att de lika li- 
tet, som djurens lyten, böra upptagas som artförändringar, 
än mindre såsom arter, f. ex. Geum hybridum, Pelörieformer- 
na al flera Personate, Plantago major rosea, Menyanthes tri- 
foliata paradoxa, tubulosa blommor af Hieracter. Hit höra 
ock alla dubbla blommor, hvilka, ehuru mest eftersökte af 
blomsterälskare, endast äro missbildningar, hvarunder ståndarne 
stanna på en lägre utbildningsgrad”), nemligen kronbladens, hvar- 
före ock dessa blommor, om missbildningen är fullkomlig, icke 
lemna några frön ”'). Dessa äro mycket vanligare bland växter 
med fria kronblad, än med sambladiga kronor; dock saknas 


de icke heller bland dessa, f. ex. i slägtena Convolvulus, 


+) Det är dessa missbildningar, som tydligast bevisa, att örtblad, kron- 
blad, ståndare, fruktskal endast äro olika former af ett organ eller 
bladet. Liksom ståndarne lätt öfvergå till kronblad, öfvergå dessa 
ofta till örtblad, f. ex. hos Sippor, — och den nedanför anmärkta 
missbildningen af Cerastium. Den förut nämda Menyanthes trifo- 
liata paradoxa är i alla hänseenden den märkvärdigaste. Under 
dessa missbildningar stannar bladet vanligast på en lägre utveck- 
lingsgrad än den normala. 


+) Som pistillen likväl sällan deltar i denna missbildning, kan den 
befruktas genom frömjöl från ett stånd med enkla blommor, och 
lemnar den då vanligen dubbla blommor, hvilket för blomsterod- 
lare torde vara af intresse. 


276 
. 


Campanula o. s. v. I allmänhet kunna inga missbildningar 
fortplantas genom frön, utan endast genom sticklingar, okule- 
ring o. s. v. Men en anmärkningsvärd omständighet är, att 
växter, när de hindras gå i frön, derigenom blifva mer seg- 
lifvade, ty, då naturen icke kan bevara arten genom frön, sö- 
ker den åtminstone uppehålla individen. Så blifva många i 
fria naturen ett- och tuåriga växter, då de erhålla dubbla, men 
ofruktsamma blommor, mångåriga, ss. Löfkojor, Gyllenlack m. 
fl. Till missbildningar höra vidare axgroende gräs och proli- 
fererande blommor, då från den normala en ny utväxer; ax- 
groende gräs förekomma ofta i stor mängd, synnerligast i fuk- 
tiga fjälltrakter; af Åira alpina och Poa bulbosa är den ax- 
groende formen mycket allmännare än den normala. 

En egen klass af missbildningar uppkommer genom In- 
sekter. Allmännast bekanta äro Galläplen (insectbon), af hvil- 
ka en stor mångfald i former förekommer, vanligast på bla- 
den, men äfven på stjelken (Hieracium myophorum hos äl- 
dre Botanister) och på blomholken. Ett egendomligt slag der- 
af är den så kallade Bedeguar-bildningen; ett sträft ragg på 
Rosbusken; närbeslägtade förekomma på Pilslägtet m. fl. De 
växtens karakterer mest förändrande förekomma hos oss på 
Backtimjan och Cerastium vulgatum, förorsakade af en art 
Chermes; hos den förra hopgyttras blomkransarne till ett lud- 
digt hufvud med oftast felslående blommor; hos de sednare 
blifva blombladen till en del gröna, örtartade. Många frukter, ss. 


hos Starrärter, krikon m. fl., blifva äfven missbildade genom 


- 277 


insektstyng. Hos fikonet beror fruktens saftighet och smaklig- 
het just deraf. 

Sedan dessa trenne mer tillfälliga afvikelser från artens 
typ blifvit frånskilda, återstå de mer väsendtliga och normalt 
utbildade förändringarne, hvilka så väl i afseende på sina o- 
lika orsaker som egendomliga förhållanden fördelas i följan- 
de klasser: 

4. ÅRTFÖRÄNDRINGAR (Variationes) äro de afvikelser i fria 
naturen från stamarten, som väl genom tydliga kännetecken 
skiljas från stamarten, men antingen genom medelformer el- 
ler genom odling (uppdragne nemligen genom frön; ty fort- 
plantade genom roten, afläggare o. s. v. bibehålla de sina in- 
dividuella egenheter) öfvergå till stamarten. Dessa äro af tven- 
ne slag: 

a. Former (Lusus) eller de afvikelser, som uppträda blott 
i en viss del eller blott genom en viss bestämd karakter af- 
vika, under det hela växtens utseende och öfriga karakterer 
förblifva oförändrade. Vanligen är hos hvarje slägte, eller åt- 
minstone hos närförvandta arter, ett anlag att bilda motsva- 
rande former, hvilka de, som blott efter bestämda karakterer 
uti herbarier bestämma arter, ofta förvexla. Så hafva de fle- 
sta Rosor en högre storbladig och en mindre småbladig form 
(dessa äro under odling genom afläggare beständiga); Hiera- 
cier och flera slägten en bredbladig och en smalbladig form, 
eller en luden och en glatt; Hvifvor (Primulzxe) m. fl. en med 
kortare, en med längre pip; Campanule en blå-, en hvitblom- 


mig; de flesta Pilar en med luden, en annan med glatt frukt; 


278 


hvilka fordom skildes som arter och, fortplantade genom stick- 
lingar, äfven äro oföränderliga. Men, som det blefye alltför vid- 
lyftigt i systemet, liksom här, att upptaga alla dylika, torde va- 
ra tillräckligt anmärka dem i artens beskrifning eller hela 
-slägtets historia. De visa sig i vissa delars relativa storlek, 
såsom högväxta och lågväxta former (elatiores et pumile), 
små- och storbladiga, små- och storblommiga, med smärre och 
större frukter. Finnes ingen gräns mellan dessa, eller är den 
större eller mindre storleken proportionelt utsträckt till alla 
delar, efter mer eller mindre passande växtställe "), så anty- 
der detta icke egna former. Bestämda dvärgformer bibehål- 
la sig, fortplantade genom knoppar, under olika förhållanden 
oförändrade, ss. dvärgformerna af Törnros-slägtet; till och med 
ofta genom frön, ss. Krypbönor (Phaseolus nanus L.). Vidarei 
delarnes form, ss. träd- och buskformer, örter med upprätt eller 
nedliggande stjelk (sådana uppkomma ofta efter hufvudstam- 
mens afbetning), breda och smala blad, o. s. v. Hit kunna 
ock räknas Synantherer med och utan strålblommor, Sagine 
med och utan kronblad, samt alla former med enkla och in- 


skurna blad, f. ex. Pimpinelle dissecte, Alar och Björkar med 


flikiga blad. Ytterligare uti delarnes beklädnad, såsom ludna 


") Detta sammanfaller icke med blidare klimat, bördigare jord o. s. v. 
Växter, som naturligen tillhöra kallare klimater, förkrympas mot sö- 
dern, så att flera Pilar, Dvärgbjörken m. fl. växa långt frodigare 
i Lappland än mot södern. De mager jord tillhörande förtvina i 
bördigare, säkraste sättet att utrota Ljung och alla Ericinee& är 


+ 


att göda dem. 


279 


och glatta, taggiga och obeväpnade former (de sednare äro 
oftast en följd af odling). Man har förr skiljt arter blott 
efter ludna och glatta frukter, såsom bland Salices, Fedice, 
Galia, Gnaphalium pilulare m. fl.”) Slutligen uti delarnes 
färg, såsom de båda, ofta beständiga formerna med bruna 
(f. nitellina) och gula (f. vitellina) qvistar bland Pilarne 
(de förra hafva mörkare, de sednare ljusare blad); de bestäm- 
da, icke genom medelformer sammanflytande, formerna af 
Orchis sambucina med mörkröda och blekgula blommor 
och med höggrönt och blodrödt örtstånd af Trädgårds-Mollan 
(Atriplex hortensis), flera Amaranter o. s. v. Vid alla dessa 
former måste iakttagas, att de icke äro något blott individu- 
elt, f. ex. blekare exemplar i stark skugga; ty ofvan anförda 
former förekomma vanligen under fullkomligt olikartade för- 
hållanden och kunna således icke förklaras af växtstället ((. 
ex. Orchis sambucine båda former). Alla afvikelser i talför- 
hållanden äro mer individuella, ss. motsatta och flera eller fär- 
re i krans sittande blad, ss. hos Veronica longifolia, Lysima- 
cha vulgaris, Lythrum Salicaria; ökadt eller minskadt an- 
tal i blommans flikar, ståndarnes antal, f. ex. hos Sagince, Tor- 
mentille. Om nämligen 3 eller 6 ståndare utbildas på en 
Juncus, 5 eller 40 på en Geranium, är af föga vigt. Ehu- 
ru ofvannämda former mindre synas afvika från stamarten än 


afarter, äro de vanligen mer beständiga, såsom flera odlade 


+) Denna är egentligen endast något individuelt, ofta blandad och ej 
skiljbar från den vanliga (se Herb, Norm,), deremot är Gnaph. nu- 
dum en bestämd form. 


280 


färgförändringår vittna; mellanformer saknas, just derföre att 
de bero af en enda karakter; ty upphäfves den blir det an- 
tingen en ny form eller återgår den till stamarten. 

b. Afarter (Varietates) kalla vi sådana afvikelser från 
en arts normala typ, som visa sig i alla eller de flesta växtens 
delar; hvarigenom den erhåller ett från stamformen olika ut- 
seende. Då de olika formerne härledas af någon inre orsak, 
bero afarterne af yttre momenters inverkan; då olika former 
förekomma under samma yttre förhållanden som hufvudarten, 
förekomma afarterna endast under helt olika, hvarföre, i den 
mån de yttre förhållandena öfverensstämma, de genom talrika 
medelformer samflyta och sällan genom odling kunna bibehål- 
las. Derföre äro ock orsakerne till afarterna långt lätta- 
re att finna, än till mycket obetydliga former. Hvaraf Poly- 
gonum amphibium terrestre, Saliz repens argentea m.fl. upp- 
komma, är lätt att inse; men, hvarföre Salix repens, S.nigri- 
cans m. fl. uppå alldeles enahanda växtställe hafva en form 
med glatta, en annan med silkesludna frukter, eller på sam- 
ma lokal Orchis sambucina förekommer i tvenne bestämdt 
skilda färgserier, tilltro vi oss ej förklara. Ehuru afarter i 
det hela synas utmärktare än formerna, äro de sednare van- 
ligen långt mer bestämda, äfvensom mer beständiga. De,som 
efter yttre utseendet bestämma arter, löpa mesta fara att ta- 
ga afarter för verkliga arter; de åter, som bestämma arter 
efter karakterer, att som sådana anse former eller ock att 
till .en art sammanföra analoga former af olika arter. Redan 


häraf torde inses, att det är en ganska väsendtlig skillnad e- 


2814 


mellan former och afarter för systemet och än mer för prak- 
tiska lifvet. Dertill kommer, att alla mer föränderliga arter 
hafva en skild serie af former, som med deras artförändrin- 
gar icke må förvexlas. 

Vi indelade formerna efter det organ, som afvek; afarter- 
ne åter, bland hvilka mindre något visst organ än hela växten 
förändras, böra indelas efter deras grundorsaker, nemligen först 
temporella, som hafva sin orsak deruti, att frön grott på oli- 
ka tid. Sådane äro de flera förändringar man eger af mån- 
ga kulturväxter, antingen de sås höst eller vår; men vi hafva 
äfven flera sådana i fria naturen, såsom af Brassica campe- 
stris och Napus med tunn fibrös rot, om den grott om våren, 
en med tjock tapplik rot, utom andra skillnader, om den grott 
om hösten. Så uppkomma Hyoscyamus agrestis, Plantago ma- 
jor agrestis m. fl. deraf, att frön komma till groning först om 
våren; Cardamine lirsuta clandestina deraf, att den gror först 
frampå sommaren, då” dyjorden torkat. Möjligen,  härle- 
das deraf Euphrasia officin. parviftora, ty af växtstället be- 
ror den icke. Vidare stationella eller efter olika växtställe. 
De förra visade sig hufvudsakligast bland ettåriga växter, des- 
sa nästan uteslutande bland de mångåriga. Orsaken härtill är, 
att de ettåriga fortplanta?" blott genom frön, och dessa åter 
endast arten, ej enskilda artförändringar; endast på de mångå- 
riga, som mest fortplantas genom knoppbildning, kan växtstäl- 
let genom flerårig inverkan på knopparne fixera dessa till be- 
stämda artförändringar. Af bördigare eller magrare växtstäl- 


le uppkomma inga egentliga varieteter, men väl af jordens o- 


282 
lika kemiska beståndsdelar ”) eller olika fysiska beskaffenhet, 
hvaraf uppkomma flera egendomliga afarter, på kalkjord, flyg- 
sand, eller i bergspringor, der roten måste fördela sig, för att 
nedtränga. De mestiögonen fallande frambringas genom tvenne 
så skilda media som vatten och luft. Deraf hafva de flesta 
vattenväxter en afart på uttorkade ställen, som till utseendet 
vida mer afviker från sin stamart än de flesta verkliga arter- 
ne, f. ex. bland Batrachia, Aira uliginosa och paludosa Wieb., 
och säkerligen bero många artförändringar bland Polygona 
häraf — äfvensom en helt och hållet i vatten nedsänkt form 
(Potamogeton gramineus), en på vatten flytande (Potamoge- 
ton heterophyllus), samt slutligen en i stillastående, en i fly- 
tande vatten, f. ex. Potamogetones, Sagittaria. Sist komma 
de klimateriska afarterne. Dessa äro i alla hänseenden de vig- 
tigaste och lättast för verkliga arter misskända, emedan de till- 
höra bestämda geographiska regioner och inom dessa visa sig 
oföränderliga. Också ser man dem vanligen antagas för egna 
arter af artbestämmare efter Herbarier (f. ex. Carex pulla och 
C. rotundata), som eljest förena de mest skilda saker. Hit höra 
alla växter med en nordlig och en sydlig afart, en kontinental 
och en kustvarietet och framför allt de talrika förändringarne 
efter olika höjd på fjällen. Hvardera af dessa hafva sin egna, lätt 


igenkänliga pregel; men man vakte sig att utsträcka detta till con- 


') Konstgärtner känna alltförväl konsten att på detta sätt frambrin- 
ga förändringar, som ej finnas i fria naturen, men äfven der finna 
vi den vanligen gula Anthyllis vulneraria hvitblommig på Gott- 
lands hvita kalk och rödblommig på Ölands röda. 


283 


sequens-makeri, att antaga hvarje fjällväxt för varietet derföre, 
att den öfverensstämmer med fjällvarieteternas yttre utseende. 
Så synes Arnica aipiAa förhålla sig till Arnica montana all- 
deles som Leontodon Taraxaci Suec. till L. autumnale, gen- 
om bådas enblommiga stjelk, ulliga uppsvällda holk; men fast 
den sednare bestämdt är en afart, är den förra en egen ut- 
märkt art. Detta bevisas så väl af fytografiska karakterer som 
i synnerhet deraf, att, då Arnica montana upphör redan i mel- 
lersta Sverige, uppträder ÅA. alpina först i nordligaste Lapp- 
marken, då deremot Leontodon autumnale oafbrutet framgår 
till fjällen och genom Apargia pratensis omedelbart öfvergår 
till £. Tarazxaci, alldeles som C. vesicaria till C. pulla, C. am- 
pullacea till C. rotundata o. s. v. Dessa klimateriska afarter 
erbjuda det mest slående bevis på nödvändigheten af passiv 
iakttagelse af naturen för arternas bestämmande (ty både ut- 
seende och karakterer missleda); men, följer man arternas o- 
lika utbildning från Södern mot Norden, får man helt annat 
begrepp om dem än i herbarier. Svenska landet erbjuder de 
yppersta tillfällen till iakttagelser af denna art, då det med 
lång utsträckning från söder till norr, med lika upphöjning öf- 
ver hafvet, framställer under olika breddgrader så väl arternas 
som afarternas olika geografiska utbredning vida tydligare, 
än man på mellersta Europas fjäll kan iakttaga, der en stor 
mängd former inom inskränkt utrymme finnas blandade om 
hvarandra. — På samma sätt utmärka sig Glyceria mariti- 
ma, Armeria maritima, Silene maritima m. fl. genom den 


yppiga rotskottsbildning, som är ett utmärkande drag i vege- 


284 


tationens skaplynne vid Vesterhafvet (den blida hösttempera- 
turen frambringar densamma); men, då den normala Glyceria 
distans, Armeria elongata, Silene inflata äfven der förekom- 
ma oförändrade, bevisar detta just deras artskillnad. Mig sy- 
«nes det ganska naturligt, att de växter, för hvilka en sådan 
bildning är den normala, måste vara inskränkta till den re- 
gion, som är gynnsam för en dylik bildning; äfvensom att de 
främmande växter, som uppträda i en fjälltrakt, der måste 
erhålla fjällväxternas allmänna skaplynne. Så hafva alla de e- 
gentliga Fjäll-Pilarne blad och blommor samtidiga; men äfven 
andra arter, f. ex. Salix migricans, S. Caprea, S. depressa, S. 
hastata m. fl., som i Skåne blomma på bar qvist med oskaf- 
tade hängen, få emot norden hängena allt mer samtidiga och 
slutligen i högsta norden försedda med bladiga skaft. Dessa 
förhållanden äro mycket naturliga, ty i södern kommer vår- 
värman småningom, afbruten genom flera recidiver af vinter- 
köld, hvarföre endast hängenas mer utbildade knoppar ut- 
vecklas, under det i högsta norden vår- och sommarvärman i 
förening samtidigt utveckla blad och blommor. Bland den 
speciella Botånikens särskilda delar är aktgifvandet på dessa 
klimateriska förändringar onekligen det lärorikaste och mest 
intressanta. Vissa slägten äro företrädesvis underkastade kli- 
materiska förändringar, andra åter såsom vattenväxter förän- 
dringar efter växtstället; Pilslägtet, det enda trädslägte, som från 
Equatorn framskrider till den eviga snögränsen, är i följd deraf 
ett af de mest böjliga; det framställer en mängd afarter både 


efter växtställe och klimat, hvarefter dess tallösa former vi- 


285 


da enklare och naturligare förklaras än genom bastardbild- 
ningar. 

Efter afvikelser i växtens inre delar eller sådana, som 
icke upptäckas med obeväpnadt öga, urskiljer man inga art- 
förändringar, utan anser dem endast för tillfälliga. Det är i 
allmänhet en fördom, att man anser dessa inre och mikro- 
skopiska delar oföränderliga; fölle dessa lika lätt i ögonen, som 
alla de yttre delarne, skulle man snart finna lika många för- 
ändringar bland dessa. Nu undersöker man endast ett eller 
annat exemplar och antager deras beständighet för gifven. 
De mikroskopiska delarne hos Svampar förändras så betyd- 
ligt efter olika ålder, äfvensom hos olika former, att jag ic- 
ke derefter ensamt vågar skilja slägten, så vida dessa icke 
understödjas af yttre karakterer eller biologiska förhållanden. 
Man har länge bestridt mitt gamla påstående, att en mängd 
Svampar, f. ex. Heterospheria patella, Spheria punctiformis, 
och otaliga andra förekomma både med och utan hylsor (asci); 
i sednare fallet med blott en spor i den trådformiga spo- 
rophorens spets (s. k. antheridier); numer medgifver man ic- 
ke blott detta, utan att detta är en allmän lag bland de lägre 
Cryptogamerna. Man, kan deraf finna, det vårt antagande, att 
Cytisporer blott äro en annan form af Valse, Dacrymyces- 
arter af Callorie o. s. v., har all analogi för sig. 

2. UNDERARTER (Subspecies) benämnas efter Ehrhart så- 


dana arter eller artförändringar (hvilketdera man vill benäm - 


286 


na dem, är fullkomligen likgiltigt ”]), som alltid visat sig be- 
ständiga och hvarken genom mellanformer eller odling di- 
rekt öfvergå till den typiska arten. De bero således icke 
som afarter endast af yttre villkor, utan hafva tillika en in- 
re grund”). Det var sådana arter, som Linné brukade kalla 
temporis filia, filia precedentis. Ehuru de förhålla sig som 
verkliga arter, är i vår inre känsla något, som säger oss, att 
de måste nedstamma från en annan eller annorlunda uttryckt, 
det är afarter, som hålla på att fixera sig till arter. Härvid 
är likväl högst nödvändigt, att man gör för tanken klart, hvar- 
uti de skiljas från både afarter och verkliga arter. Från af- 
arter skiljas de genom sin beständighet (vanligen varietates 
constantes, en contradictio in adjecto!), sitt oberoende af yttre 


villkor; från arter genom öfverensstämmelse med stamarten 


”] I ett större generelt verk synas de oss lämpligast upptagas under 
sina hufvudarter, i ett enskildt lands Flora, der just ett nogare 
urskiljande af formerna fordras, som egna arter, liksom man i en 
allmän Geografi sammanför flera distrikter, som i landets enskil- 
da måste åtskiljas. Mången varietet är af oändligen mera veten- 
skapligt värde än en verklig art, fast många lika litet kunna" fatta 
detta som att en persons värde bestämmes af annat än rangord- 
ningen. 

”+) Jemf. föregående uppsats om Naturens perfectibilitet och den om 
Växternas ursprung i förra bandet. Då man vet, att så mång- 

”» faldiga arter-äro utdöda i naturen, så torde äfven vara billigt till= 
erkänna naturen en fortgående bildningsdrift att ersätta dessa ge- 
nom nya arter, icke omedelbart frambragta, utom genom de nu 
lefvandes förgrening till nya underarter, som slutligen fixera sig till 
verkliga arter. Denna åsigt är äkta Linneansk! 


287 


i alla (kända) biologiska förhållanden och saknad af egendom- 
lig historia — samt derigenom att man för närvarande icke 
känner några så väsendtliga yttre kännetecken, att de berät- 
tiga deras upptagande som arter; ty, ehuru de hos dessa for- 
mer visa sig beständiga, befinnas de hos andra arter vara för- 
änderliga ”). Benämningen underart är således egentligen ett 
provisionelt sätt att beteckna en icke ännu tillräckligen känd 
växtform. För vetenskapen vore af oberäknelig vinst, om verk- 
liga och samvetsgranna forskare åtskilde, hvad som man be- 
stämdt vet vara art eller artförändring, och från bägge des- 
sa slag urskilde underarterna, om hvilka tvifvel återstå. På 
detta sätt kunde vetenskapen gå framåt; för närvarande ut- 
visar tydligt vissa författares behandling af dessa underarter 
äfvensom verkliga arter endast, att de icke känna dem; men 
de uppmuntras dertill af vår tids slappa vetenskapliga kritik, 
som prisar allt, blott det är nytt i formelt afseende, förbise- 
ende de vida vigtigare iakttagelserna i sak. 

Grundfelet uti vetenskapens behandling af dessa frågor 
för närvarande synes oss vara, att man tager saken allt för 
lätt, att man dömmer blott efter yttre utseendet, antager sitt 


tycke för erfarenhet. Andra vexla meningar för dagen och 


>) Herr Dr. Jordan i Lyon har sändt oss frön af sina flesta nya ar- 
ter, som blommat i härvarande Botaniska trädgård, och vi måste 
erkänna, att äfven sådana, som vi minst varit benägna erkänna 
som arter, visat sig fullkomligen beständiga, f. ex. Viole tricolo- 
res. Men tills vidare torde dessa, som äro äfven inhemska, rättast 
upptagas som underarter. 


åsigter efter den nyaste bok, dem faller i händerna. Jag för- 
står icke, huru man kan vilja skrifva öfver ämnen, hvarom 
man ej eger fast och bestämd öfvertygelse. Man säger ofta, 
att «den växtformen väl kan vara beständig, men ej förtjenar 
upptagas som egen art«. Växterna räkna likväl icke meriter; 
man utgifve dem derföre, efter sitt tycke, ej för afart, utan 
som underart, ty dermed säger man sig ej hafva observerat 
dess öfvergång. En annan vigtig anmärkning är, att man ic- 
ke må anse en art för artförändring, derföre att vissa för 
den samma uppgifna karakterer äro obeständiga; att detta är 
något vanligt, äfven bland de bäst kända arter, är för hvarje 
med naturen närmare förtrogen forskare väl bekant”). Äf- 
ven emellan de tydligaste arter, f. ex. Hvitsippan och Gul- 
sippan, hvilkas artskillnad väl ingen betviflar, har jag den full- 
komligaste länk af medelformer, så att man icke kan skarpt 
bestämma gränsen dem emellan. Samma förhållande är e- 
mellan Geum rivale och urbanum, Carduus oleraceus och a- 


caulis, Populus tremula och canescens ””"), o. s. v. De, som 


") Emellan Corydalis solida och fabacea antog man förr skillnaden 
ligga i de inskurna och hela blomskärmen. Jag förde lökar af 
den förra till Småland, men derstädes fick den hela skärmblad. 
Dermed ansåg jag mig hafva observerat, att de öfvergingo i hvar- 
andra. Sedermera fann jag helt andra skillnader dem emellan, och 
de dubbla formerne efter bladskärmarna, långt från att visa öfver- 
gångar, bevisa bäst deras artskillnad. Mången tror sig ärligt haf- 
va observerat öfvergångar, men har blifvit bedragen derigenom, 
att han ej riktigt fördelat hvarderas former. 

"+) För dem, som vilja behandla den lefvande naturen efter lineal och 

cirkel, äro sådana former stötestenar, man söker hjelpa sig ur för- 


289 


hafva ringa bekantskap med förhållandena i naturen, förun- 
dra sig lätt öfver ett så vanligt förhållande, ej besinnande, att 
vetenskapen icke definierar individer, utan sin uppfattning af 
typerna i naturen. 

3. BASTARDBILDNINGAR ( Hybriditates) äro ett eget slag af 
underarter, som afvika från alla de föregående genom sin upp- 
komst genom tvenne" närbeslägtade arters inbördes befrukt- 
ning "). De stå vanligen midt emellan båda stamföräldrarne, 
utan att man kan bestämdt föra dem till någondera. De ega 
inga karakterer, som ej tillkomma någondera af stamarter- 
na eller icke uppkommit af deras olikheters förmedling. I fria 
naturen äro dessa vanligen ytterst sällsynta och alltid spridt 
förekommande; och, som de sparsamt gifva frön, utan att be- 
fruktas af någondera af stamföräldrarne, antingen försvinna 
de eller återvända vanligen efter någon tid till en af stam- 
föräldrarne. Häraf uppkomma bastardbildningar i tredje, fjer- 
de led o. s. v. De äro derjemte så obeständiga i sina bild- 


ningar, att de aldrig kunna riktigt fastställas. Derjemte haf- 


lägenheten genom bastardbildningar. Som sådan emellan Popu- 
pulus tremula och canescens anser man Populus villosa Lang., 
denna obetydliga form af Aspen finnes i våra bergprovincer från 
äldsta tider blandad med den vanliga, der aldrig den i sednare 
tider i Sverige först införda Populus canescens blifvit sedd. 
Emellan växter, tillhörande olika, väl skilda familjer, eger ingen 
bastardbildning rum; egentligen endast emellan arter af samma 
slägte. Ju närmare tvenne arter äro beslägtade, desto lältare 
lyckas deras hybridisering. 


+ 


Ne 


19 


290 


va de ingen egen historia. Att, som nyare författare bruka, 
upptaga dem på samma linea, eller med lika rang som verk- 
liga arter, är i min tanke bestämdt oriktigt. Såsom något 
rent tillfälligt anomalt, tillhöra de icke ens systematiska Bo- 
taniken, utan tillhöra endast, såsom ett eget kapitel, växter- 
nas biologi. — Men i blumisteriet, der de egentligen äro konst- 
produkter och vanligen fortplantas genom sticklingar, spela 
de en stor roll. De blifva oemligen ofta storblommigare och 
genom sina färgvexlingar skönare än de verkliga stamarter- 
na. För den systematiska Botaniken åter äro de en verklig 
olycka, emedan de rent af bortblanda det verkliga artbe- 
greppet, så att man knappt kan befatta sig mer med artkun- 
skapen i vissa slägten, f. ex. Pelargonium. 

Förr än läran om växternas sexualitet var stadgad, kun- 
de ingen fråga uppstå om antagande af bastardbildning inom 
växtriket; Linné var den förste, som i sin dissertation de 
plantis hybridis framställde densamma. Men hela Linnés theori 
var grundad på en enda, högst ofullständig observation, och 
alla de öfriga exemplen voro helt och hållet imaginära, på 
hvilka nu mer visserligen ingen tror, f. ex. att Chenopodium 
hybridum skulle vara en bastard af Chenopodium viride och Da- 
tura Stramonmium. Likasom vid allt underbart fäste sig flere 
af hans efterföljare just vid det godtyckliga, så att Chenopodium 
urbicum förklarades för bastard af Atriplex hortensis och Che- 
nopod. viride, Alnus incana pinnata al Arret (som blom- 
mar i April!) och Rönnen (som blommar vid Midsommarsti- 


den!). Hela läran råkade derigenom i glömska och förakt. 


291 


Det var de tiders sätt, att vilja uttrycka den frändskap, som 
återspeglas äfven i de mest skilda former. Att likväl verk- 
lig bastard-bildning inom växtriket eger rum, ådagalade Koel- 
reuter och Gaertner d. y. genom talrika och noggranna 
försök ").. Det är nu något, som hvarje blomsterodlare kan 
eftergöra. Sedan Scheide utgaf sin dissertation de plantis 
hybridis, hvilken jemte flera riktiga observationer, f. ex. öfver 
Verbasca, innehåller en stor mängd godtyckliga och länge 
sedan vederlagda, har det blifvit en modesak, att öfver allt, 
äfven i fria naturen, finna bastarder. De obetydligaste afvi- 
kelser i blommans färg, bladform, delarnes beklädnad 0. s. v., 
allt blir en följd af bastardbildning, liksom växterna icke kunde 
af annan orsak variera”). Det för vetenskapen förderfliga 
i denna lättsinniga bastardbildning är, att man derigenom för- 


biser de verklige fysiska och biologiska orsakerna till väx- 


+) Det sednare arbetet förtjente för sin praktiska vigt att i sammandrag 
meddelas Svenska allmänheten, vi torde dertill återkomma fram- 
deles, här kunna vi endast lemna en allmän öfversigt om växter- 
nas förändringar. 

9) Vi skulle lätt fylla flera ark med exempel på de mest flagranta 
misstag al denna :-art. Så antagas de obetydliga färgförändringar- 
ne Galium verum,ochroleueum och G. Mollugo ochroleucum för 
”hybrida arter”, fast hvardera hos oss intager stora sträckor, utan 
att de förmenta föräldrarne finnas i samma landsort. När Scle- 
ranthus annuus i sitt naturligaste tillstånd förekommer på oupp- 
odlad jord, är den tu-årig, men på odlad jord blir den ett-årig, fro- 
digare och blommar sednare, den förra har man tagit för en ba- 
stard af den sednare och Secl. perennis! Bland Hieracia antager 
man alla gatfelgreniga Piloseller för bastarder, de äro individer, 
som uppväxt af rotskott, 0. s. v. 


292 


ternas förändringar, anseende, utan undersökning, allt afsiu- 
tadt genom en qualitas occulta, som bastardtheorien efter 
denna behandling blir. Ännu menligare för vetenskapen blir 
följden, när man på samma sätt ger sig på de bestämdaste 
arter, med egen historia och geografisk utbredning, f. ex. Sa- 
lix versifolia och otaliga andra. Ty i Hybridisternas olla pu- 
trida sammanblandas de mest bestämda arter med de lumpnaste 
former; intet vittnar klarare om det lättsinne, hvarmed ve- 
tenskapen i våra dagar behandlas, än den godtycklighet, hvar- 
med man framkastar, utan kännedom om arternas historia 
och geografiska utbredning, sina gissningar om växters hybrida 
ursprung. Uppgiften synes vara, att framställa så många nya 
åsigter som möjligt med så liten iakttagelse som möjligt. Det 
konstlade och underbara har i detta hänseende alltid något loc- 
kande med sig för dem, som genom mångårig erfarenhet ej haf- 
va stadgad öfvertygelse. På det sätt, nu läran om växternas ba- 
stardbildningar bedrifves, äro alla undersökningar öfverflödiga,. 
äfvensom allt afseend : på växtförändringarnes yttre orsaker. 
Ett af de svåraste, men vigtigaste föremålen för den speciella 
forskningen är, att utreda och till sin stamart riktigt hänföra 
alla en växts former, så att icke förvandta former af olika ar- 
ter sammanblandas; men efter hybriditetstheorien behölver man 
icke bekymra sig derom, då allt sådant förklaras för bastarder. 
Ju mindre fullständigt man derföre känner arten, desto flera ba- 
starder tror man sig finna. Att bastarder likväl förekomma 
i fria naturen, f. ex. bland Verbasca, Cirsia o. s. V., är vVis- 


serligen utom allt tvifvel; men de äro något tillfälligt, för- 


293 


gängligt, och Som sådana tillhöra de icke systematiska Bota- 
niken (vi hafva funnit flera sådana; men vi anse icke blott 
onödigt gifva dem namn, utan ock att beskrifva desammal). 
De tillhöra knappt en Botanists herbarium, utan curiositetskam- 
rar i gammal stil. De genom konst frambragta tillhöra egent- 
ligen 

4. KONSTPRODUKTER (Alienationes), till hvilka hänföras 
alla sådana växtförändringar, som frambringas endast genom 
någon yttre tillfällig, för växtlifvet främmande, mekanisk or- 
sak. Utesluter man från dessa alla missbildningar af Insect- 
styng, Aphides 0. s. v., så uppkomma de endast genom kon- 
sten och menniskohand, f. ex. såsom flera hängträd, spalier- 
växter, hvitkål genom kupning, köttiga rötter genom rikare 
näring och onaturlig såningstid, såsom Rofvor, Morötter, Pal- 
sternackor (hvilkas rötter i vilda tillståndet äro tunna och 
trädaktiga), alla de talrika fruktförändringarne hos våra frukt- 
träd och sädesslag. Dessa äro långt talrikare än man för- 
modar, och denna växternas förädlings-lära förbises allt för 
mycket af många Botanister, emedan den är praktiskt nyttig. 
Den hos oss odlade Salix purpurea L. är en sådan konstpro- 
dukt af S. Helix, Salix viridis corallina af S. viridis”), S. 


+) Denna är fullkomligt skild från S. Russeliana efter äkta ex. af 
Smith sjelf, hvarmed den ofta förvexlas. Koch, sedan han lärt 
känna den äkta S. viridis, erkände sitt misstag. Den från Stock- 

: holm mig sända S. viridis är icke den äkta. Från den äkta S. 
finmarkica Willd. (e fonte! et nomine) är den i Berlinska träd- 
gården odlade, som vi flera gånger anmärkt, skild, men det är den 


sednare, som är falskt bestämd, icke vår! 


294 


Russeliana af S. fragilis. Den ursprungliga formen är hög- 
växtare, risgrenig med grå bark, bredare blad, större hängen; 
men, då S. Helix planteras på jordvallar och hvart annat el- 
ler tredje år afhugges, blir den naturligtvis lågväxt, skjuter 
likväl från den starka roten långa raka vidjor med högröd 
färg; och af samma orsak uppkommer genom afkapning S. 
viridis corallina m. fl. Egentligen äro alla våra för Landt- 
männen så ytterst vigtiga Korg- och Bandpilar, som näst 
sädesslagen äro de vigtigaste kulturväxter på slättland (Skåne), 
konstprodukter; men efter vår erfarenhet kunna äfven af våra 
mer nordiska SS. nigricans, S. aurita, S. phylicifolia genom 
2—53 årig afhuggning erhållas likartade. När en växt en gång 
antagit denna typ, så blir den ofta ärftlig, åtminstone bestän- 
dig, så länge den fortplantas med knoppar. Man frågar der- 
före ofta, huru många arter man bland f. ex. Prumni bör an- 
taga; svaret blir, så många bestämda typer som finnas i fria 
naturen med egendomlig historia och geografisk utbredning. 
Flera genom kultur frambragta former, åter förvildade, åter- 
gå icke till den ursprungligen vilda, utan öfvergå till en ny 
förvildad form, f. ex. de ursprungligen sura äplena, genom kul- 
turen förädlade till söta, blifva, åter förvildade, beska eller nå- 
got sämre än den ursprungliga med anlag till förädling. Så 
har ock ett folk, som ännu ej blifvit delaktigt af en ädlare 
kultur, bättre anlag och löftesrikare framtid, än ett genom 
sjunken kultur förvildadt. Huru genom konst frambragta ly- 
ten eller inlärda vanor äfven bland djuren kunna blifva ärftliga, 


vittna hundar, födda svanslösa, då föräldrarnes varit afhuggen, 


291; 
och hästar, födda passgångare. Nu veta vi ock, att en ona- 
turlig behandling till en början frambragt f. ex. de så kallade 
flathufvade Indianernas ovanliga hufvudskålsbildning. Till de 

+ olika menniskoracerna lemna klimateriska förhållanden ingen 
nöjaktig förklaring, utan måste dessa sökas-i olika bruk, va- 
nor och lefnadssätt, att förtiga en olika psychisk rigtnings obe- 
räkneliga inflytande. 


Just de växter, som hafva mesta benägenhet att sluta 
sig till menniskan eller så väl att blifva kultur-växter som 
ogräs i närheten af menniskoboningar eller på odlade ställen, 
hafva tillika mesta anlag till föränderlighet. De växter åter, 
hvilka liksom sky beröring med menniskan, äro de, som mest o- 
förändrade bibehålla sin gifna typ. Den mest föränderliga växt 
vi känna är Vinrankan; bördig från Ararats och Caucasi da- 
lar; egendomlig för de Caucasiska folken, hvilka den följt 
under deras utvandringar till alla jordens länder och dess od- 


ling i hela den tempererade zonen ”), fast den skyr både den 


”) Ehuru arter af slägtet Vitis äro inhemska både i China och Nor- 
ra Amerika, är Vinrankan endast kulturväxt bland Caucasiska fol- 
ken, i Asien antyder vinets odling och bruk gränsen emellan Cau- 
casiska och Mongoliska folken. Men bland de förra går dess bruk 
tillbaka ända till syndafloden; efter allt dess rusk och seglatseus 
hbesvärlighet erbjöd rankan redan Noach en styrkodryck. Med Eu- 

- ropeerna har den Caucasiska vinrankan följt till Cap, Nya Holland, 
Norra och Södra Amerikas (f. ex. kring Paraguay-floden, i Chile) 
tempererade länder; men inom vändkretsarne kommer den ej fort, 
der Caucasierne äfven urarta. I Europa heskrifver nordliga grän- 


296 i 


heta och kalla. Vinrankans utbredningszon synes sammanfal- 
la med Caucäsiska folkens naturligaste gränser; nog äro norra 
delarne af vårt kära fädernesland en naturligare hembygd för 
björnar och vargar, på sin höjd för Lappar, fåst mennisko- « 
anden hos ett folk med medfödd själstapperhet kan besegra 
hvarje klimats olägenheter. Bruket af stimulerande och sprit- 
drycker synes nästan vara lika gammalt som menniskosläg- 
tet; de hafva från äldsta tider varit kända äfven af de råa- 
ste folk. De hämtas vanligen af växtriket, dock äfven ur djurri- 
ket, f. ex. Tatariska folkens spritdryck beredes af stomjölk. 
De flesta bland dessa äro verkliga gifter både för kropp och 
själ, såsom Kamtschatkdalernas, beredd af giftiga svampar, 
sydsjöfolkens af en art peppar, Österländningarnes Opium 
(jag minnes ej nu namnet på Kinesernas och alla andra snu- 
skiga drycker) o. s. v. Som alla dessa verka förstörande på 
nervsystemet, måste de nedsätta dessa folks intellectuella kraft. 
Skulle det synas mycket löjligt, om vi ville härleda de Cau- 
casiska folkens intellectuella öfverlägsenhet deraf, att dem till 
stimulerande dryck af naturen anvisats den ädlaste, Vinet, 
som väl fröjdar menniskans hjerta och lifvar inbildnings-kraf- 


ten, men utan att försvaga hvarken kropps- eller själskrafterna? 
sen för vinrankans odling en båge, som vid Atlantiska hafvet knappt 
öfverskrider 47 n. breddgraden, men i Tyskland höjer sig till 5149, 
redan i Ungern sjunker till 489 och isydliga Ryssland till 479. Iäl- 
dre tider erbjödos Nordbon inga andra naturalster än dem de sjelfva 
odlade (”ej Asien klädde än, ej Indien honom födde”), i våra da- 
gar är väl knappt någon bland de högre samhällsklasserna, som ej 
dagligen förbrukar växtalster från alla verldens länder. 


s 297 


Skulle icke den själsdomning, hvaruti de Österländska folken 
småningom förfallit, härledas från det allmänna bruket af Opi- 
um, sedan den grundligaste af alla nykterhets-predikanter, 
Mahomet, förbjudit vinets bruk? Då en helig Arabisk dervisch 
ej förmådde vaka och bedja, anvisade honom, efter legenden» 
en Engel bruket af kaffebönan till motgift”). Hastigt spridde 
sig denna dryck till Constantinopel och derifrån till Europa. 
När omkring år 46350 Kaffeerna först inrättades i Constantino- 
pel, strömmade allt folket dit, så att moskeerna stodo tom- 
ma. Ulemas, sörjande deröfver, använde alla i deras magt stå- 
ende skräckmedel för att afhålla folket från kaffets bruk, be- 
dyrande, att alla, som drucko kaffe, skulle «på den yttersta 
dagen blifva svarta i synen som kaffesump». Men, som da- 
merna efter Muhammedanska religionen icke hafva någon del 
i uppståndelsen, och någon skalk utspridt, att det förhöjde de- 
ras skönhet för detta lifvet, läto de sig icke förskräcka. I 
sin nöd vände sig Ulemas till Sultan, utbedjande af honom 
strängt förbud emot allt bruk af kaffe; men Sultanen, som en 
upplyst man, fann detta allt för mycket ingripa i sitt folks 


oförytterliga rättigheter (Engelsmännen hafva tillrättavisat 


+) Kaffedrickande ansågs derföre först för en religiös handling (hvad 
våra bygder från den synpunkten nu blifvit religiösa!), liksom To- 
bakens äldsta namn var Herba Sancta eller den heliga örten, fast 
äfven den blef snart föremål för förföljelse, Påfvarne hotade med 
bannlysning, och Konungar med de grymmaste straff för dess bruk. 
Det onda, så väl som det goda, är dock oförgängligt i tiden, och 
frågas derföre, om ej en gång förnuftet rår? ”Jo, bevars, men ej 
på jorden”. | 


298 M 


Kinesiske Kejsaren, som vågade ingripa i sitt folks natur- 
liga rättighet att förgifta sig genom Opium) fann sig på det för- 
nuftigaste sättet, d. v. s. för sin skattkammare förmånligaste: 
han lade nemligen en dryg skatt på kaffets bruk. Här i vå- 
ra nordliga länder måste våra ättfäder sakna drufvans safter; 
men äldsta och då enda sädesslaget de hitförde var bjugget, 
tvifvelsutan för mjödets skull, hvilket tillhör nordens äldsta 
minnen. Det var en värmande och efter klimatet afpassad 
dryck, utan att försvaga kropps- och själskrafterna, fast, när 
ödet kung Fjolner fällde, «nog var gubben litet knäckt»! Nu 
har det utträngts af det helsa och moralitet förstörande bränn- 
vinet, hvars bedröfliga historia vi likväl öfverlemna åt Profes- 
sor Huss och Doctor Wieselgren. Man torde förundra 
sig öfver denna utflygt utom den Akademiska inskränkningen 
«till det allvarsamma»; men vi hade önskat kunna bjuda läsa- 
ren på ett godt vin efter den föregående torra literära anrätt- 


ningen. 


ma td An ÄN nn ARR 


i 
FREY EEE SE 


SEE 


CARL von LINNES 


ANTECKNINGAR ÖFVER NEMESIS DIVINA. 


inbjudningsskrift till Filosofiska Promotionen vid Upsala 
Universitet 1848. 


För det till sjellmedvetande vaknade förnuftet ligga in- 
ga föremål närmare till forskning och begrundande än dess 
eget väsende och den omgifvande yttre naturen. Båda stå i 
så oskiljaktigt samband, att man icke kan fatta den ena, ut- 
an att känna den andra. Snart förnimmer den uppmärksam- 
me forskaren, att en ständig vexelverkan, en sträng lagbun- 
denhet, en orubblig verldsordning genomströmmar det hela; 
att slumpen, det blinda ödets tyranni, ingenstädes herrskar, 
utan att allt ledes af en högre osynlig hand och efter eviga, 
oföränderliga, heliga lagar. Hvarje affall från dessa åtföljes af sitt 
straff. Har i den fysiska verlden hvarje orsak sin bestämda 
verkan, så ledes man lätt till den tro, att inom den morali- 


ska hvarje handling har sina bestämda följder, straff eller be- 


300 


löning — eller med andra ord, att samma lagbundenhet e- 
ger rum inom den moraliska som fysiska verlden. Detta tor- 
de förklara, hvarföre läran om en hämnande Nemesis är mensk- 
lighetens äldsta folktro; hvarföre bland vetenskapsmän Natur- 
forskare företrädesvis hyllat den samma och många bland des- 
sa med Svedenborg slutat sin bana med Theosofisk tankeforsk- 
ning. 

Äfven Linné, den nyare Naturalhistoriens fader, var en 
varm anhängare af denna lära. Han slöt sig väl troget till 
kyrkans lärobyggnad; men en orubblig tro på en oundviklig 
Nemesis, hvilken han äfven benämner Autopathia, var hans 
själs innersta religiösa öfvertygelse. Den utgjorde summan 
af hans lefnadsvishet, hvilken han icke tilltrodde sig kun- 
na filosofiskt bevisa, men väl genom en lång och iakttagel- 
serik lefnads erfarenhet bestyrka. Genom muntliga berät- 
telser har man känt, att Linné i detta hänseende gjort åt- 
skilliga anteckningar; men endast en af hans förtrognaste 
lärjungar, framlidne Medicinalrådet S. Hedin, har öfver des- 
sa, i Minnet af Linné, Fader och Son, lemnat några när- 
mare underrättelser. Linné höll dem nemligen sjelf mycket 
. hemliga, och det var aldrig hans afsigt, att de skulle medde- 
las allmänheten, utan endast att öfverlemna dem till en älskad 
son, såsom en döende faders sista testamente. Detta vittnar 


tydligen förordet: 


301 
Min ende Son!”) 


Du är kommen i en verld, den du icke känner, ” 

Du ser icke verden ”"), men undrar på hans prakt, 

Du ser allt gå confust, som ingen såg'et, hördet, 

Du ser de vackraste liljor quäfvas af ogräs; 

Men här bor en rättvis Gud, som gör hvarje rätt 
Innocue vivito; numen adest. 

Det var en tid jag tviflade, om Gud brydde sig om mig, 

Många år hafva lärt mig, det jag lemnar dig. 

Alla vilja vara lyckliga; få kunna blifva't — 

Vilda ölifvg lycklig, så vet alt Gud ser dig: 
Innocue vivito; numen adest. 

Tror du ej af skriften, så tro af experiencen, 

Jag har uppsatt dessa få casus, jag mins; 

Spegla dig i dem och akta dig; 
Felix, quem faciunt aliena pericula cautum. 

Jag hade icke nämnt namnen, utan gerna skönt dem, 

Men måste för att göra dig öfvertygad om sanningen. 

Håll dessa hemliga, som ögat och hjertat: 

Tro ingen i verlden; i morgon din fiende. 

Skulle familier, slägt och anhörige vetat 

Så har du förföljelse i all din tid och kanske din död. 

Håll derföre det så heligt, som jag det gifver och detta 

af dig begär, 


”) Alla utdrag ur Linnés anteckningar äro tryckta med kursiv stil. 


+") Troligare menas här värden, än verlden. 


302 

att ingen må laederas till sitt namn och heder. 

Felar du mot min befallning, då syndar du, du sårar 

din gamle fader och blifver visst rättmätigt straffad: 

Ty jag har satt namnen, att öfvertyga dig, då du hem- 

"ligt frågar om sakerne; kanske flere berättelser äro o- 
riktigt förtalde; hör efter; säg intet; laedera ingens 
namn och heder. 

Efter Linnés, den yngres, död försyunno alla spår till dess 
Faders anteckningar, benämda Nemesis divina. Fruktlösa 
hafva hittills alla efterspaningar varit både i Sverige och 
England,7 dit samtlige Linnés handskrifter, jemte dess sam- 
lingar, gingo. Först för få år sedan återfunnos de i fram- 
lidne Doctor Acrells Bibliothek. Nämde Doctor var son af 
den Prof. Acrell i Upsala, som var utredningsman i den yng- 
re Linnés sterbhus. Tvifvelsutan har han ansett för en he- 
lig vänskaps- och samvets-pligt, att undandraga dessa anteck- 
ningar samtidens nyfikna blickar. Förtjensten att hafva räd- 
dat dessa i litterärhistoriskt hänseende märkvärdiga papper 
från förskingring och oskära händer tillhör Provincial-Läkaren, 
Professoren m. m. Doctor Ekman i Kalmar, som af varmt in- 
tresse för historiska handlingar öfverlemnat dem till förvaran- 
de på Upsala Universitets-Bibliothek. Samlingen består al 203 
lösa octav-blad, utan all ordning, innehållande utom Linnés 
anteckningar om en Gudomlig Nemesis, till stor del berättel- 
ser ur äldre och nyare historien, tänkespråk ur den heliga 


skrift och klassiska källor, till bestyrkande af Linnés åsigter. 


303 

Samlingen är likväl så oordnad, att ej säga vårdslösad, att den 
aldrig i sin helhet kan eller bör offentliggöras. Språket är 
blandadt, Latin och Svenska öm hvarandra, hvarför utdragen 
ur den samma icke kunna alltid ordagrannt återgifvas. Emed- 
lertid lemna de ett vigtigt bidrag till kännedomen af Linnés 
personlighet och hans inre djupt religiösa sinne, under det he- 
la hans lifs verksamhet var upptagen i betraktandet af den 
yttre naturens vexlande gestalter. 

Ehuru nu sjuttio år förflutit sedan Linnés död, har grann- 
lagenheten emot Linnés minne och vördnaden för hans sista 
klart uttalade vilja för oss gjort till en helig pligt, att uteslu- 
ta allt, som i något hänseende är sårande. Bland denna mängd 
af Linné upptecknade händelser hafva vi endast utvalt några, 
som kunna tjena till upplysning om Linnés uppfattning af Ne- 
mesis divina (då de allmänna satser, som deröfver på spridda 
ställen finnas upptecknade, sakna full klarhet). Dessa en na- 
turkänslig själs bekännelser ur dess inre lif torde ock ega nå- 
got värde i en tid, då alla lärobyggnader liksom samhällen 
skakas; då, under de smärtsamma offren af samtidens lugn 
och lycka för en ny, efter hvad vi alle hoppas, fullkomligare 
samhällsordning, en fast förtröstan erfordras på en högre le- 
dande hand; på den kraft, som icke är af verlden, utan öf- 
vervinner verlden. Äfven sanningens, i ändligheten alltid brut- 
na, ljus endast bländar oss dödliga, om ej dess strålar före- 
nas i det heligas brännpunkt. Utan att ledas af helighetens 
polstjerna seglar tidsandan endast blindt till sitt =mål och för- 


felar detta genom ensidighet eller ytterlighet; den blir så i 


304 


försynens hand medel för något högre och just det, som ti- 
den hyllar som sitt käraste skötebarn, finner framtiden vara 
dess egentliga förvillelse. Inser man, att jordisk vishet, utan 
himmelens ljus, är ett irrbloss, finner man lätt betydelsen af 
de Academiska promotionerna: det sannas invigning till det 
heligas samfund. Det torde derföre icke anses opassande, att 
framlägga lefnadsvisheten hos en man, som sjelf genomlefvat 
en orolig tidsålder, och som Upsala Högskola räknar bland si- 
na största prydnader, i en inbjudelseskrift till morgondagens 
fest, då unga, men bepröfvade män skola invigas till sannin- 
gens stridsmän i den nya tidens härtåg. Och till dessas före- 
syn uppträda bland oss, ånyo lagerkrönte, några vördnadsvär- 
de gamle, som redan för ett halft århundrade tillbaka erhöl- 
lo riddarslaget i andens verld och alltsedan troget stridt för 
utbredandet af det heligas och sanningens rike på jorden. 
Vid vår nordiska högsonimarfest mötas således den lugna af- 


tonen och klara morgonen, äfven på Parnassens höjder. 


Som vi redan visat, voro Linnés anteckningar endast äm- 
nade åt dess Son såsom råd och varning för hvarje affall från 
den gudomliga helighetens lag. Dels deraf, dels af tidsför- 
hållanden torde förklaras, hvarföre Linné synnerligast samlat 
varnande exempel på följderne af de laster, för hvilka en ung 
man i hans sons lefnadsförhållanden företrädesvis var blott- 
ställd, okyskhet, egennyttig eller högmodig hårdhet och hvar- 


je syfte, att genom långa och ränkfulla medel vinna egna 


305 


afsigters framgång. Att lemna någon moralisk afhandling var 
ingalunda Linnés afsigt, utan endast att genom exempel visa 
lastens oundvikliga följder. Men Linnés moraliska grundsat- 
ser kunna likväl inhämtas, så väl af en omskrifning af de Tio 
budorden, som af en mängd tänkespråk dels ur den heliga 
skrift, dels ur forntidens klassiska författare, förnämligast Se- 
neca. Den förra meddelas här nedan och af de sednare nå- 
gra mer egendomliga prof, jemte åtskilliga strödda tan- 
kar, utvisande Linnés uppfattning af den moraliska verldsord- 


ningen: 


a. LAGEN, EFTER LINNÉS TOLKNING: 


1. Var öfvertygad af naturen och erfarenheten om en Gud 
som gjort, uppehåller och regerar allt; 

Som ser, hörer, vet allt; för hvilkens ansigte du städse är. 

2. Tag aldrig Gud till vittne i orättfärdig sak. 

Se på Guds ändamål af skapelsen. 
Tro att Gud förer och bevarar dig dagligen, att allt 
ondt och godt följer af hans helighets lag. 

4. . Var ej otacksam, att du må länge lefva. 

5. Akta dig för dråp; ingen synd kan förlåtas, hvars följ- 
der ej kunna undanrödjas; mord kan det icke; alltså 
icke försonas (utan genom lika straff). 

6. Haf aktning för qvinnan — och stjäl ej mannens 
hjerta. 

7. Skaffa dig ingen orättfärdig vinning. 


20 


306 


8. Var ärlig, som en man af forntids ära och tro; då 
blifver du älskad af alla. 

9. Deltag aldrig i ränker, att störta andra, att du ej 
faller i egen grop. 

40. Sök aldrig grunda din lycka på intriger. 


b. MORALISKA TÄNKESPRÅK OCH ÅSIGTER AF LINNÉ: 


«cInnocue vivito, numen adest.» 

«Benefac et letarelb» — «Ut vivis, ita ibis.» 

Ingen karakter större än att vara ärlig karl. 

Den slumpen ej upphöjt, kan olyckan ej förnedra. 

Högmod första steget till galenskap. 

Vakta dig för att grunda din lycka på någon annans 
fall. (Denna varning, som i mångfaldiga uttryck framträder, 
synes Linné lagt synnerlig vigt uppå.) 

Tro dig ej olycklig, fast simpel; fattig och frisk är mer 
än Riksråd. 

Fattige bonden släpar hela året om; har knappt halmen 
att ligga på. Minst får han af sitt arbete. Sic vos, non 
vobis. Tänk på den arme slafven, som arbetar för dig, me- 
dan du sofver. Han plöjer åkern, du tager skörden. Du 
säger: det är min gård; jag kan göra och låta. Jag säger: 
det är icke din; Gud har lånat dig allt. 

Allt hvad vi hafve är ett lån af Gud; vi hafva intet med 
oss; intet bortföre vi. När Gud tager sitt eller ödet, som är 
Guds exsecutor, sörja vi, att hafvå mistat vårt, som ej var 


vårt, utan ett lån. 


307 

Gud gifver oss penningar att roa oss med, vi få deri- 
genom vär commoditet och mena deraf få glädje, som den 
fattige bonden utan penningar får och ler hjerteligen. En 
fattig Skomakare söng arla hvarje morgon; han förvärfvade 
penningar, men blef stum och trumpen. 

Fattigdomen saknar mycket; girigheten saknar allt. Den 
girige är ogen emot alla, men värst emot sig sjelf. Den snåle 
näns ej äta, arfvingar förslösa och blifva lastfulle, som el- 
jest kunnat blifva idoge och lycklige. 

De rike traktera, göra sig vänner: Gästerne supa, torrka 
sig om munnen; då de gå bort, tänka de ej mera derpå. 
Då lyckan sviker har den rike inga vänner, som Kjärrman 
fick erfara. 

Hvad är höghet? Intet, då lyckans hjul hvälfver. 

Hvad är vishet? Att känna sin egen fåviskhet. 

Hvad är herravälde? Främsta platsen bland dårar. 

Hvad är kläder? Livré på den stora Comedien. 

Hvad är lifvet? En låga, så länge oljan varar. 

Jag conciperar menniskan som ett ljus. Solen upplyser 
kroppen, vishet själen. Verlden är den Allsmägtiges vishets 
palats. Gud upptänder hvar och en själ med sin eld. Så- 
ledes lysa alla menniskor med sin vishet på denna theatern, 
allt efter som Gud formerat dem; somliga har han gjort till 
stora ljus; somliga till dankar. De brinna så länge de vara; 
och då de utbrunnit, sätter Gud andra i stället, att ljus sta- 
digt må lysa. Så litet ljuset kan säga, att slottet är gjordt 


för sin skull, så litet kan menniskan säga, att verlden är 


308 


yjord för sin skull; utan är det hela Guds majestät i all- 
visheten. (453) 

«Quid Deus, qui videt, audit, scit? Non video Deum. Quod 
in me sentit, non video. ...Nec mirum, quod Deum non vi- 
deo, si me ipsum, in me habitantem non video; est tamen a- 
liquid in me, pars prestantissima met. Si me non possim 
percipere, non mirum, quod numquam Deum capere.» 

Naturalismus. Fritänkare hafva funnits i alla tider .... 
hvarföre ligger magt uppå för Theologer, att dem refellera 
framför några små kättare. 

Ju större Moralist, ju mera galla; ju dummare prest, 
desto flera kättare; ju slöare rakknif, ju värre drar han. 

Anledningen till de båda sednare bittra anmärkningarne 
torde böra sökas uti ett missnöje med d. v. Theologiska Fa- 
kultet i Upsala, som hårdt, men troligen ej utan grund, an- 
satte Linné för ett mindre riktigt användande af Bibelspråk 
i några dissertationer ”). Flera spår finnas till samtidens miss- 


tanka om Linnés renlärighet. 


Öfver sin uppfattning af Nemesis divina lemnar Linné in- 
gen egentlig förklaring. Han åberopar endast en mängd Bi- 
belspråk till bestyrkande af sina åsigter, såsom Genes. 50: 20, 
flera yttranden af Jobs vänner i Jobs Bok, Esai. 10: 5—153. 
Jerem. 146: 47, Psalm. 435. — 449: 753, 137, Vishet. 44: 17, 


”) Se Prof. J. H. Schröders Program af d. 22 Nov. 4838. 


309 


21; 16: 15. Ordspråksb. 5: 24, 22. Predik. 40: 8; Syrack. 
17: 13—16; 23: 26—28. Galat. 6: 7. Likväl torde äfven 
följande spridda anteckningar hit böra hänföras: 

Ödet är Guds dom, från hvilken ingen undflykt. Att Ö- 
det icke kan bestå jemte den menniskan gifna fria viljan 
(«liberum arbitrium») yrka Filosoferne och förneka derföre det 
samma. De påstå en hvar vara sin lyckas smed. Huru skall 
man nu förena ett oundvikligt öde med liberum arbitrium? 
Jag skall upplysa det med en liknelse. En menniska kan hän- 
ga sig, dränka sig, skära halsen af sig; men det står äfven 
i hennes fria skön, att icke göra det. Men om hon för nå- 
gon orsak är af den högste domaren förelagd en våldsam 
död, kan hon icke undvika detta, utan tvingas dertill af en 
oundviklig drift. Så står i menniskans fria vilja, att und- 
vika brottet; men har hon begått detta, kan hon icke undfly 
straffet. Således har menniskan sin fria vilja, kan göra och 
låta hvad hon vill; men om hon missbrukar denna frihet, 
så har Gud så inrättat naturen, att straffet för henne blir 
elt oundvikligt öde. Ödet är således Guds dom. 

Den Nemesis förföljer, går allting emot. Ingen olycka 
kommer ensam. Derföre går allt somliga taga sig före e- 
mot; andra allt lyckligt, ehuru de äro dumme. När någon 
på nedrigt sätt grundlagt sin iycka, blifva hela familjer olyck- 
lige; barnen läras, göra allt emot. De måste rusa till sin 
olycka; himmel och jord kan ej hjelpa, ej rädda ...... Den 
ena olyckan kommer på den andra; huset brinner upp; allt 


olyckas. Nu har Guds hämd (som till en tid hyvilar, för att 


310 


straffa desto ögonskenligare) konunvit öfver huset. — Allt gick 
olyckligt för mig, så länge jag ärnade hämnas oförrätter; 
men ändrade sinnelag (4734) och lemnade allt i Guds hän- 
der; sedan gick allt lyckligt. 

Lyckan är flyktig, men följer bestämda lagar. TIstörsta 
skenbara confusion, är strängaste ordning. Då olyckan kom- 
mer, hjelper hela naturen till; ty Guds vilja måste lydas. 
Alla blifva de olyckliges fiender, äfven hundarne; då kan ej 
himmel och jord hjelpa. Högmod går förut; derigenom gjort 
sig alla till fiender...... Vi måste göra ris åt oss sjelfva. 
«Quos TIupiter vult perdere, dementat.> — Då lyckan Guds 
nåd är, då komma 400 händer i vägen för olyckan. En 
mördare råkar en annan ..... såsom för Spegel. Den ex- 
ponerade blir förhindrad. Der komma andra tillstädes. 

Den heliga skrift lärer, att hvar. har sin Engel, som be- 
varar honom natt och dag ifrån olyckor, kanske ock stjelper 
till olyckor, när så Guds rättvisa kräfver. Monne de följa 
kroppen likasom skuggan? Då en kommer i fara, komma 
400 förhinder i vägen, att afrödja den. En annan, som 
skall blifva olycklig, hjelper ej hvad hinder läggas i vägen. 
— Hvar och en säges hafva sin hamn, som är det samma. 
Hvad annat äro döds-förebud, om hvilka hvar en vet tala? 
Hvad annat är det, som visar sig före olyckan, som oftast 
afvänder olyckan genom åtskilliga förhinder, nya beslut? Hvad 
är det, att man blir ängslig, när ondt förestår, när olycka 
sker fjerran? Som jag i Upsala, den dag min moder dogi 


Småland. — Vi hafva ingen idé om andar, utan bara om 


511 


kroppar. Menniskan har således på visst sätt en dubbel skugga, 
fast ej synlig; möjligt, att Gud gjort detta i rapport till sig, 
och att vår hamn följer oss, som den naturliga skuggan. 
Jag kallar dessa skuggor dygden och lyckan. 

Följande ur Rabbinernes skrifter hämtade berättelse sät- 
ter Linné främst, tydligen i afsigt, att lemna förklaring uppå 
sin uppfattning af Nemesis: 

Då Moses talade med Herran på Sinai, frågade Moses, 
hvarföre, då Gud var rättvis, ofta de rättfärdige voro o- 
lycklige och bofvar lycklige. Herren svarade: I menniskor 
dömmen efter skenet, Jag efter allvetandet. Se ned till ber- 
gets fot och källan. Moses såg då först en vild krigare, ha- 
stligt ridande, stiga af hästen vid källan, dricka af dess vat- 
ten, men under det han uppstiger på hästen tappar han o- 
vetande sin börs och skyndar derifrån. Sen en svettig tra- 
sig gosse gå förbi, som dricker ur källan, finner penningar- 
ne och skyndar sig bort. Sist kommer en gråhårig, utmärg- 
lad, uttröttad, pustande Gubbe, som dricker ur källan och 
hvilar. Hastigt kommer krigaren åter, efterfrågar sin börs, 
svär att döda gubben, om han ej lemnar den åter. Gubben 
svär och förnekar att han sett den, hvarefter krigarn genom- 
borrar och vildt mördar gubben. Moses utropar dervid: 
Rättfärdige Gud! den bofven får mörda den vördnadsvärde 
gråhårsmannen. Herren svarade: Så dömmer du, men Jag 
har så förordnat. Den gubben strypte här i skogen för 8 
är sedan fadren till den lille gossen, för att röfva hans pen- 


ningar; Gossen beröfvad sitt stöd har sen måst tigga sig fram; 


342 
honom gaf jag de penningar, som krigaren våldsamt utpräs- 
sat, på det krigarn en dag må drabbas af straffet för alla 
sina illbragder. 

Ehuru Linné icke närmare utvecklat sina åsigter, så fin- 
ner man likväl af berättelsernas gång det egendomliga i Linnés 
uppfattning af Nemesis divina. Å ena sidan följer den icke 
alla brott, t. ex. ej stöld eller andra sådana, hvilkas skador 
kunna ersättas; å andra sidan gifves ingen timlig försoning för 
alla brott, hvilkas följder icke kunna återupprättas, förr än 
vedergällningsrätten utkräft sitt straff. Så upprepas på flera 
ställen satsen: «non solvitur peccatum, mist restituitur patra- 
tum». De brott, hvilkas nemesis aldrig hvilar, äro företrädes- 
vis mord, oskuldens förförande och förtryck, otacksamhet mot 
föräldrar och välgörare, och framför allt, att sluta af exem- 
plens mängd, alla låga stämplingar för att störta andras, grund- 
lägga egen lycka. Undergår den brottslige ett mot brottet 
svarande borgerligt straff, löses han från sin skuld; men i vi- 
drigt fall öfvergår den på efterkommande intill tredje och fjer- 
de led. (Quod sus peccavit, luent porcellic upprepas mångfaldi- 
ga gånger.) «Om den brottslige till en tid njuter stor, skenbar 
framgång, sker detta för att genom desto djupare fall hårdare 
straffa. Hvarje orättvisa, som begås i lagens namn, eller då man 
ger en orättfärdig handling sken af rättvisa, drabbas af Nemesis 
i dubbelt mått. Som vi förut visat, såg likväl Linné häruti icke 
något omedelbart försynens ingripande i eller afbrott af naturens 
lagar, utan antog att, liksom i den fysiska, äfven i den mo- 


raliska verlden, hvarje handling, vare sig ond eller god, hade 


3453 
sina oundvikliga följder. Af en evig, oföränderlig, rättvis verlds- 
ordning måste således den brottslige, oftast genom qväfvande 
al samvetets röst, mot sin vilja störta sig i förderfvet. Dock 
antages flerestädes äfven, att oskuldens och de förtrycktes 
suckar öfver brottslingen nedkalla hämdens domar. Liksom 
det måste synas vår tid en hård lära, att barnen i tredje och 
fjerde led måste lida för fädrens missgerningar, så måste detta 
ännu mer gälla om Linnés dom öfver vissa personer och släg- 
ter, öfver hvilka olyckor hopat sig, «att något hemligt måste 
vara syndat, fast de lefde hederligt och ärbart inför verlden.» 
Också hafva åsigterna öfver flera ämnen betydligen förändrat 
sig sedan Linnés tid, såsom att: oäkta barn vore hemfallna un- 
der Nemesis för föräldrarnes skuld, att syskonbarns äktenskap 
alltid blifva olyckliga, hvaruppå åtskilliga exempel anföras o. 
S. Vv. Ått sluta af Linnés berättelser måste man äfven anta- 
ga, att sedligheten och framför allt familjelifvets renhet inom 
de högre samhällsklasserna under sednaste sekel, långt ifrån 
att hafva fallit, betydligen stigit. 

Hvad som synnerligen fäst vår uppmärksamhet är, att 
bland Linnés berättelser alla afse en straffande vedergällning, 
ingen en belönande, utom följande: En Svensk kapten inspär- 
rade i en lada några Ryska soldater, som der lågo sofvan- 
de, och låter sätta eld på ladan. En (Rysk) kapten springer 
ut, lägger sig för föttren på d. v. Cornetten Joh. Gyllenborgs 
häst och beder om annan död, än brännas lefvande; Gyllen- 
borg frälsar honom. Efter slaget vid Dniepern blifver J. 
Gyllenborg fången, ligger utanför tältet sjuk; en (Bysk) Öf- 


314 


verstlöjtnant frågar, om bland fäångarne var någon J. Gyl- 
lenborg; tager honom hem, sköter honom till dess han blir 
frisk och gifver honom sen en ansenlig summa penningar, 
för det han sauverade honom från branden. 

Berättelserna åter om en hämnande Nemesis äro för tal- 
rika att alla anföras och några af den sedligheten sårande 
art, att de aldrig böra till tryck lemnas. Efter Linné lagt 
mesta vigten uppå att visa, huru alla intriger för att stöta 
andras, grundlägga egen lycka, träffas af en hämnande Neme- 
sis, anföra vi några af dessa först. Vi förbigå dervid de fle- 
ra exempel Linné samlat dels ur gamla historien, dels ur fä- 
derneslandets äldre häfder, såsom bekanta för hvarje histori- 
ens älskare. Af mera intresse torde vara att se, huru någ- 
ra (redan bekanta) historiska, men med Linné samtida hän- 
delser och personer, bedömdes af en utom partierna stående, 
ädel man. Som Linnés verksamma lefnad i det närmaste sam- 
manfaller med den så kallade frihetstiden, då man snart sagdt 
dagligen såg partisinnet förgifta alla både allmänna och enskilda 
förhållanden, torde exemplens mängd äfven deraf kunna för- 
klaras. Linné var för konungsk i sin vetenskap, att icke öf- 
verflytta samma tänkesätt till politiken; hans ära hvilade på 
fastare grunder, än den -tvätydiga ryktbarhet, som vinnes på 
den korta vägen, hyllning af dagens meningar; hans sinne var 
för ädelt, att icke afsky båda de stridande partierna, hvilka 
hvartdera i frihetens namn förtryckte eller förtrycktes, blott 
gemensamt åsyftande konungamaktens förnedring. Efter 1772 


framlyser ock öfver allt Linnes hjertinnerliga glädje öfver den 


315 


nämda år skedda revolutionen, för hvars skull Gustaf d. Il 


af Linné alltid benämnes den Wise. 


«BoETHIUS, Prost i Mora, predikar (vid K. Carl XI:s an- 
träde till regeringen) emot suveräniteten: «Vel det land, 
hvars Konung ett barn är» och klagar på Premier-Mi- 
nistrar, som missbruka (sin magt) och illa råda. Piper, 
EK. Carl XII:s favorit, låter anklaga honom och dömma ho- 
nom, att sättas på Nöteborgs fästning i all sin tid. Ryssarne 
intaga Nöteborg; släppa Boethius ur fängelset hem till Sveri- 
ge — och segra vid Pultava, der Piper blef fången och sät- 
tes i samma fängelse, der han eländigt förgås.» 

«PETRAEUS, en gammal gråhårsman, var Pastor i Grenie 
(Grangärde i Dalarne). Fahlander, krigsprest under K. Carl 
XI, bedrifver, att Petraeus blir anklagad hos Konungen så- 
som afvogt sinnad och afsatt. Fahlander får fullmagt på Gre- 
nie pastorat, reser hem ön kriget, att det emottaga. Pe- 
traeus säger under tårar vid afskedtagandet: Gud skall ock 
bjuda din afgång. 4743 kommer Fahlander, nu grå i hår och 
skägg, med de rebellerande Dalkarlar och, då de blifvit slag- 
ne, dömes F. till Marstrands fängelse för äll sin tid, der han 
eländigt dör.» 

«GÖrRTZ, Baron, K. Carl XII:s favorit. Allt kongens krig 
tillskrefs Görtzen, eftersom kongen var helig. Mynttecknen 
tillskrifvas Görtzen, fast Polheim kom upp med dem. Kon- 


ungen stupar, allt folkets raseri stannar på Görtz; en måste 


5316 

dö för folket. Commission sättes öfver G. Fehman åklaga- 
re. Fehman anklagar G. såsom den, som svärtat Konungens 
tromän, såsom en Landshöfding, att vara trög i exsecution; 
producerar brefvet, fast Fehman det ej läsit. G. beder Feh- 
man uppläsa brefvet, der han klagar, att Landshöfdingen vo- 
re sen vid recrytering och borde sättas till annan tjenst, och 
i hans ställe förordnas Fehman, som är en vigilant man. G. 
mister hufvudet; Praeses commissionis dör samma Riksdag. 
Assessores alla inom ett år olycklige. Den lustigaste bland 
dem dör af melancholi.» 

«StoBå,  Öfverste, sedan Landshöfding, följer K. Carl XI 
i fält jemte sin fru; blifver fången vid Pultava. Kock von 
Gyldensten var Stobei intimaste vän. St. öfvertalar Gylden- 
sten rymma med sin fru och visar honom vägen, lofvar sjelf 
komma efter då han kan. Tager parole af v. Gyldensten, att 
resa heligt med sin väns maka. v. G. kommer lyckligt till 
gränsen, sticker ihjäl sista vägvisaren; lemnar ej frun efter af- 
tal i Stockholm, utan tager henne med sig till Westergöth- 
land och bor tillsammans med henne. Stobeé kommer hem; 
söker sin fru fåfängt i Stockholm; hörer hennes historia; re- 
ser till Konungen i Lund och skrifver efter sin fru. Gylden- 
sten följer henne till Lund, der hon sjuknar och dör. Stobé 
råkar G—n på gatan i Lund, tackar för parollen, utmanar ho- 
nom, men G. refuserar. Då slår Stobe honom med röret öf- 
ver hufvudet, att det går sönder; de andre officerarne vilja ej 
tjena jemte G., som måste taga afsked. Kongen dör. Stobé 


är starkt på Holsteinska partiet, emot K. Friedrich. G. går 


347 


till Konungen, begär penningar för att revangera. På stor- 
källaren i Stockholm kommer en afton en herre (kapten Gyl- 
densten) klädd som Stobå, talar hiskligen om konungen. Käl- 
larmästaren beder honom hålla inne med sådant på Operakäl- 
laren. Han svarar sig ej vara rädd; säger sig vara Öfverste 
Stobå. Vittnen tagas flera. Dagen efter kommer en officer 
med vakt och arresterar Öfverste Stobé, som visste om in- 
tet. Commission sättes; vittnen afhöras; alla fälla Stobå. Stobé 
ler deråt; domarne påminna, att tvenne äro tillräcklige, att fäl- 
la honom till döden. Ändtligen vittna ett par gossar; då frå- 
gar Stobé, om de känna Öfverste Stobå, om han vore Öfver- 
ste Stobé; dertill neka gossarne positivt och derefter blir saken 
upplyst. Bland de sammangaddade blir Gyldensten dömd att 
halshuggas, två andra piskade och brännmärkta. G. rymmer 
först till Hamburg, der han lockar en Jude till sig, som han 
stryper och spolierar; sen till Saxen. Friar der till en frö- 
ken, får korgen. Uppgifver sedermera henne vara sin dotter 
från den tid svenska hären låg i Saxen; bryter sig en natt 
in i huset, mördar både modren och dottren, men blir fastta- 
gen. Vill ej dö, utan måste bindas, hvarefter han halshug- 
ges och steglas. 

BLACKWELLS öden i Sverige berättas af Linné på följan- 
de sätt”). «Jonas Ahlströmer förskrifver en god ekonom från 


England; honom skickas Blackwell, Med. Dr., en djerf igno- 


>) Till större delen på Latin antecknadt. Då J. Ahlströmer hörde till 
Linnés närmaste vänner, har Linné åtminstone för förra delen af 
följande berättelse haft tillgång till närmaste källan. 


348 


rant, atheist, men emottages som son af Ahlströmer. Bl. skic- 
kar afskrift af all Ahlströmers correnspondence jemte sin e- 
gen till England. Tillfälligtvis öppnar Ahlströmer ett af bref- 
ven, hvaruti Blackwell uppgifver, att hela det i Sverige upp- 
blomstrande manufacturväsendet skulle kunna förqväfvas (ju- 
gulari), om Ahlströmer och Tessin störtades; — el om he- 
la Rådet undanröjdes, skulle genom Konungens medverkan en 
Engelsk Prins kunna utkoras till thronföljare i Sverige. Ahl- 
strömer blir förskräckt, visar brefvet för Tessin och Rådsher- 
rarne, som besluta Blackwells undergång. — Så kommer till 
Blackwell en okänd, med föregifvande att expres vara sänd 
från Engelska Lord-Cancelleren, med befallning, att Blackwell 
omedelbart borde vända sig till Konungen, erbjuda honom en 
stor penningesumma och suveräniteten, om han dertill ville 
medverka, med löfte om stor lycka för Blackwell, om han 
kunde genomdrifva detta. Konungen varnas af någon i för- 
väg för detta vådliga "anslag. Blackwell infinner sig hos 
Konungen, visar de (föregifna) Engelska brefven och erbjuder 
honom suveräniteten; konungen visar honom till Landtmar- 
skalken. Blackwell fängslas, ransakas, halshugges i Stockholm 
4747. Märk, aldrig ficks reda på hvem som lemnat brefven 
till Blackwell; Engelsmännerne hafva platt förnekat, att nå- 
gon derifrån blifvit sänd. När Tessins hus nedrefs för en re- 
paration, fanns ett lik inneslutet i en mur, månne den? ..... 
men icke tror jag, att den fromme (pium) Tessin kunnat be- 
gå ett sådant odåd, ehuru dylika bragder för de maktlystne 


äro en småsak. Och Bl. hade ganska väl förtjent sitt öde. 


349 


Blackwell, sjelf gift i England, logerade hos en mäklare i Stock- 
holm, lefde alltför familiert med hans fru; reser omkring med 
henne i landet och kallar henne Cousine. Han har henne he- 
la månader på sin kongsgård, som han fått i besittning. Mäk- 
laren blir en afton sjuk af colik; Blackwell, som Medicus, gif- 
ver in något; morgonen derpå ligger mäklaren död. Alla trod- 
de Bl. gjort af med honom; åtminstone sörjde enkan drägligt 
och gjorde sig hopp om Bl. Presidenten Drake, som så trä- 
get upphjelpte våra manufacturer, curerades af Bl. så, att han 
"dog. Alla sade Bl. hafva tagit lifvet af honom, som man för- 
menade i Engelskt intresse.» 

«BUDDENBROCK, General i kriget mot Ryssland 4744. Han 
och Lewenhaupt sträfvade ifrigt, att krig skulle ske med Ryss- 
land, hvilket blef bägges olycka. B. får hela landets ondska 
på sig, som orsak till ett olyckligt krig. Biir anklagad och 
mister hufvudet vid Norrmalms torg 47453, just der Paykull 
förut blifvit halshuggen i K. Carl XII:s tid, dömd till döden 
af Buddenbrocks fader.» 

«DAGSTRÖM, Öfverste-Löjtnant, en rik Skåning, var af 
Holsteinska partiet emot K. Friedrich. Hans fria uttal på 
Riddarhuset ådrager honom Konungens onåd. Orsak sökes, 
commission sättes öfver Dagström; Lewenhaupt praesiderar i 
Commissionen; dömer Dagström till dåre och att sitta på Mal- 
mö fästning. Lewenhaupt blir stor, två gånger Landtmarskalk 
med otroligt beröm. Göres af Ständerne 4744 till Generalis- 
simus emot Ryssarne, det han refuserar, misstroende sig sjelf; 


men så godt som imponeras af Ständerna, som ingen hans li- 


520 
ke vore. Kriget slog illa ut; hela landets hämd stannade på 
honom och Buddenbrock (fast L. var oskyldig, som sedan me- 
ra beklagades); men han dömes och decolleras, medan Dag- 
ström ännu lefver.» 

«ENGBERG, bäste Knifsmed i Stockholm. Borrar ut Ge- 
neral Lewenhaupt dagen förr än han skulle halshuggas, förer 
honom lyckligen ut i skären på en ö, får hederlig vedergäll- 
ning. Ett pris af 6000 plåtar utsattes för Lewenhaupts åter- 
skaffande. Engberg lofvar mot halfva summan röja, hvar han 
var. Deraf visste man dag och timma, när Lewenhaupt skul- 
le transporteras på Engelska fartyget. Riksdagen derefter an- 
klagas Engberg för upproriska tankar (?); dömmes till döden, 
men blir benådad med fängelse på Bohus fästning.» 

b «SCHIECHTA, Kapten, anklagar under Riksdagen 474... 
Hedman, som mössa, för statsbrott. Sch. brister i bevis, ha- 
de blifvit olycklig, om ej väld varit hos Domarne. Hedmans 
process varar länge och gör honom utarmad. Schiechta blir 
vid Riksdagen 1758 likaledes anklagad för förgripliga utlåtel- 
ser om Ständerna (angilven af sin egen hustru) och förd till 
Marstrand.» 

«HERKEPAEUS, Borgmästare i Upsala, en ovettig karl. 
Hemkommen från Riksdagen 4744 anklagad af Kyronius, att 
på Rådstugan talat förgripligen om Rikets Ständer. Ceder- 
hjelm, Riks-rådets son, sättes att ransaka och dömma Herke- 
paei brott. H. går till Cederhjelm, beder honom vara sig nå- 
dig och ihågkomma, att han fordom i Petersburg burit hans 


fader, Riksrådet, utur en vådeld; eljest hade han blifvit inne- 


5214 
bränd med allt sitt gods. Cederhjelm svarar: Du kunde då 
vara en hederlig karl, men nu är du en skälm. Dömmer H. 
hårdt. Tio år derefter får Cederhjelm se sin gård och allt 
det goda, hans fader hemfört från Ryssland, kastas i aska.» 

«KYRONIUS, Rådman i Upsala, fick Borgmästare-karakter, 
qvick, lustig, litterat, liberal, men farlig i handel. Gasens Prest- 
enka lånar af honom 3000 D:r, ändtligen betalar dem, begär 
tillbaka reversen. Han söker länge, säger det vara likamyc- 
ket; äntligen finner en Japp, den han hastigt rifver sönder, sä- 
ger den varit reversen; men efter två år exequerar ånyo 
3000 D:r. Sin fader bevisade han ett otacksamt hjerta..... 
(Lefde i hög grad otuktigt). Anklagade 4744 Borgmästar Her- 
kepaeus för tal om Rikets Ständer. Blir 4746 Riksdagsman 
för Upsala med många konster, ty rösterne räcka knappt. I 
Borgarståndet blef han så mäktig, att ingen befordran sked- 
de utan honom; kallas derför Stats-Sekreter. Alla måste mu- 
ta honom; tager af en sökande 6000 plåtar, men hjelper in- 
tet. Blir extremt högfärdig, förför Broms dotter, fast gift. 
Får survivance till Borgmästare, dock Borgerskapets frihet 
vid voteringen förbehållen, hvilka ord han vid expeditionen 
försnillar. Derföre sättes Commission af fattiga Assessorer 
öfver honom, till hvilka han måste utpunga allt sitt orättfär- 
diga gods och bland dem Voltemat, hvars fader han så ofta 
skinnat — kommer hem, talar om Ständerne på rådstugan, 
råkar i samma labyrinth som Herkepaeus, hvilken nu angif- 
ver honom. Vox populi, vox Dei: Korsfäst! Korsfäst! Hem- 


2 


322 ; 

kommen säger sig ej kunna sofva, begär min hjelp. Jag kan 
ej hjelpa, ty han var rädd för opium. Nej, svarade han, jag 
har i Stockholm tagit opium som en Turk; det knappt biter 
på mig. Jag ordinerade vanlig dosis; han gifver det i mång- 
faldig dosis till sin sjuka fru, i tanka att döda henne och få 
Mamsell Broms. Det upptäckes; mågen hans, Professor O. 
Celsius d. y. förelägger Kyronius, antingen inom 24 timmar 
gå ur riket eller gå på slottet i arrest. Han samlar inom 
några timmar sitt goda och reser till Köpenhamn. Talar der 
emot Svenska regeringssättet, blir utlefvererad, förd till Stock- 
holm, men rymmer till Tyskland och går från allt sitt, som 
sparf från ax.» 

«HAUSWOLFF, en yngling, söker Assessorat i Åbo, får för- 
slag jemte en gammal fattig Häradshöfding, som ofta stått 
på förslag och hade många barn. Konungen hade nåd för 
den gamle, som hade inga vänner, allom obekant. H. hade 
många vänner, som lögo på häradshöfdingen, att han vore af 
kontrapartiet, och derföre erhöll H. tjensten. Häradshöfdingen 
råkar H., säger sig böra gratulera, men appellerar till Gud. 
H. reser i vintren från Stockholm till Åbo; fartyget kommer 
mellan isarne, att alla mente sig förgås. H. jemte en annan 
hoppa i slupen, hugga af tåget, drifva kring 5—6 dagar; äta 
upp allt läder och H. på slutet sin egen fullmakt, som låg i 
hans mun, då slupen med de döde strandade på Gottländska 
kusten. Fartyget blef med alla sina passagerare räddadt.» 

«LAGERSPARRE, Kongl. Räntmästare, rik, förer stat, reser 


med tre par hästar; förhäfver sig i ett sällskap öfver Riksrå- 


323 


det Lagerberg, som rider till Rådet på en hvit häst. Lager- 
berg ställer till i hast en commission öfver Lagersparre, hos 
hvilken Springer, ännu ung, var skrifvare. Springer försnillar 
hvad han kan, hjelper till att komma Lagersparre på knä, 
som väl utrett sig, om han fått tid. Lagersparre dömes till 
Marstrand. Springer blifver förmögen handlande (i Stockholm), 
råkar såsom stark mössa i ovänskap med Borgmästare Plom- 
gren, får commission öfver sig för utlåtelser emot gällande 
partiet, hattarne. President Liljeberg dömmer honom till Mar- 
strand. Lagersparre blir lösgifven; Springer kommer att sit- 
ta i samma rum, der Lagersparre förut suttit. Springer rym- 
mer till Ryssland, får 41766 frihet komma hem, men kom- 
mer icke.» 

«BRAHE, Grefve 

Vinner mycken nåd hos öfverheten, blifver derföre för- 
hatlig för hattarne. Några röster fattas honom att blifva 
Landtmarskalk. Underofficerare utsändas till honom, som sä- 
ga, att gardiet vore missnöjdt och alla ginge vid första vin- 
ken, någon ville begynna revolution. Brahe och alla mössor 
utstötas ur alla deputationer. Någon oreda uppkommer till 
myteri, Brahe m. fl. mister hufvudet. Många försvara honom, 
jag vet intet.> (Om hans domare, liksom Görtzens, berättas 
särskildt, att de inom kort tid plötsligt träffades af döden). 

«BILLMARE, ung Krigsprest, djerf och envis, anklagar sin 
Öfverste Dellvig, som derföre mister sin tjenst. Då upproret 
upptäckes, som Brahe skulle anställa, och derom publiceras i 


kyrkorna, commenterar Prosten Billmark och säger, att Gref- 


dr 


ve Brahe intet ondt gjort. (Brahe hade neml. Jus Patrona- 
tus till församlingen.)  Dellvigs son var tillfälligtvis just den da- 
gen i kyrkan och angifver saken. Billmark sättes i häkte 
och dör deruti, förr än han får sin dom.» 

«RENHORN, Borgmästare i Arboga, en arger karl. För- 
ordnas af Ständerne till Actor mot de sammansvurne 17356, 
yrkar med mycken stränghet «lif, ära, gods». Får 6000 plå- 
tar af Ständerne för sitt omak. Renhorn blir sjuklig och 
dricker åtta år derefter Djurgårds-brunn. Bjuder en dag al- 
la brunnsgästerna på collation, utom en skeppare Ahlström, 
som för sin ovettiga trut allmänt kallades den Ottomaniska 
porten. Följande dagen begär Ahlström derföre brunnsrätt öf- 
ver Renhorn. Ahlström som Actor upprepar nu hans votum 
mot Brahe m. fl. och yrkar med stränghet dif, ära, gods». 
Renhorn blir förargad, reser hem, får feber och dör om någ- 
ra dagar.» 

«APPELBOM,; Löjtnant vid Wredesparres regemente, talar 
1757 emot det rådande partiet. Anklagas inför Ständernes 
commission. Wredesparre, öfversten, går under ransakningen 
upp i commissionen; säger alla sina officerare vara välsinnade för 
partiet, utom endast Appelbom, och begär derföre slippa 
honom. A. dömmes till landsflykt på 40 år, tager tjenst hos 
Hannoveranerna, blir Major och commenderar i en action. 
Wredesparres ende, unge, vackre son reser ut, tar tjenst i 
franska arméen under kriget. Den flock, i hvilken unge Wre- 


desparre var, råkar emot Hannoveranerna, och W. blef skju- 


3525 
ten. Appelbom har befälet emot Fransoserna och segrar, ut- 
an att veta, det W. var bland dem.» 

«KJÄRRMAN, Gustaf, Borgmästare i Stockholm. Kom en 
fattig pojke från Askersund, tjenar i Stockholm hos sin frus 
förra man, hvilken en morgon ligger i sin kammare skuren 
och mördad med en pennknif. (Kjärrman skall i ett upprymdt 
ögonblick yttrat, «att dermed icke gått så alldeles rätt till».) 
Kjärrman gifter sig med enkan, blifver rik, Rådman, Borg- 
mästare, Taleman för Ståndet och förmår allt. När Brahe 
skulle dö, gilver ingen nåd. Är ogudaktig, men hurtig, fäg- 
nar alla och gör sig många vänner. Begår 14762, att hans 
måg, Kapten Duvall, kommer på förslag till Riksråd. Rudbeck 
erhåller lika röster, men utvoteras för Kjärrmans måg. Rud- 
beck blifver 4765 Landtmarskalk, Kjärrman insättes, all hans 
rikedom confisceras. Kjärrman dömmes till en månads vatten 
och bröd, och till Marstrand för all sin tid. Han stackare 
tänkte ej detta 3 Riksdagar förut, då Brahe dömdes, och han 
svarade: det är ingen nåd. Ante obitum nemo beatus.» 

«RUDBECK, fattig ungkarl, värfvade i Upsala 4740, di- 
stinguerar sig i Ryska kriget 4743 på galererna, blifver 
löjtnant, får rikt gifte i Jönköping. En stor, för, stadig her- 
re, väl grundad i politiska saker och finans, stark mössa. 
Kommer 4762 på förslag till Riksråd med Duvall, Kjärrmans 
måg; Kjärrman drifver honom från förslaget, ehuru Duvall 
ansågs för intet emot Rudbeck. År 4763 blifver Rudbeck 
Landtmarskalk; hämnas då på de rike Köpmän och Bankie- 


rer; Kjärrman mister allt och går till Marstrand. R. säger 


526 

sig gjort det med sin mäktiga hand, som dock fördes af en 
högre, osynlig makt. Då K. Gustaf den vise 1772 tager su- 
veräniteten, bådar R. på egen hand upp några kompagnier af 
Uplands regemente och borgerskapet, men blir arresterad, får 
nåd.» | 

cÖfverste PECHLIN, en qvick, insinuant, drifvande herre i 
högsta grad. Hade mest att säga vid Riksdagarne och gjor- 
de sitt eget parti, att det praepondererade, hvart han slog sig, 
till Hattarne eller Mössorna. Yrkade vid Riksdagen 1736, att 
dåvarande Drottning skulle inspärras på Gripsholm, fast det 
afslogs: han yrkade hufvudsakligen på Brahes och Horns blod. 
År 1772, då den vise K. Gustaf III ändrade regeringsformen 
under Riksdagen, rymde P. ned till Småland, blef tagen och 
insatt på Gripsholms slott, dit han dömt Konungens moder.» 

«Vid Riksdagen 41761 gifver Cederhjelm, Baron, genom 
memorial anledning till Pecbhlins utvotering för 9:ne Riksda- 
gar; 1763 gifver Estenberg, Hofjunkare, anledning till uteslu- 
tande af Cederhjelm för 2:ne riksdagar. Samma Riksdag yr- 
kade Bergenstråle, Hofrättsråd, Estenbergs uteslutande, som 
ock perpetuelt blef utvoterad. 4774 påstodo Baron Essen och 
Directör Fritzsky uteslutande af Bergenstråle, hvilken blef för 
2 Riksdagar utvoterad.» 

«En quo discordia cives perduxit miseros. Populus fu- 
riens nec ratione mutatur, nec precibus flectitur. Quod vol- 


vunt fata, non tollunt sapientium vota.» 


527 


Samma ränksmideri och partisinne, som frihets-tiden al- 
kiträdé i det allmänna, spridde sitt gilt äfven till enskilda för- 
hållanden. Hvar och en gällde, i den mån han kring sig kun- 
de bilda ett parti och genom ränker framdraga de sina med 
andras fall eller på andras bekostnad. Endast Ståndsfördel- 
ningen skyddade mot alla partiväldets förskräckelser. Linnés 
anteckningar innehålla i detta hänseende många bidrag till ti- 
dens Historia] hvilka likväl äro af för enskild art, att kunna 
ega allmännare intresse. Lärorikt är likväl se, huru dessa 
partichefer vanligen störtades genom någon af sina egna gunst- 
lingar. Som prof må anföras följande sammandrag af flera 
skilda berättelser hos Linné: 

«HOLMBERG, Akademi-fogde, intrigeras 4743 ifrån sysslan 
genom Westin, som får densamma. För att få sak med Holm- 
berg, måste deputerade sändas ut i hans fögderi, för att hos 
Bönderna efterforska klagomål. Westin angilves sen för en 
ringa sak, hvilken Fiskalen Grisel upptager och utförer mot 
Westin, med biträde af Räntmästare Julinschöld, för att erhål- 
la tjensten. Westin blir ärelös och afsatt. — Prof. Wallraye, 
nedsänkt i skuld, ville hafva penningar af Akad. Räntmästaren 
Romel; men, då denne ej vågar lemna honom några, angriper 
han Romel i Consistorio ”) för sitt fögderi. Romel ansågs af 
alla ej försnillat en styfver, men varit försumlig i annotationer; 
alla böcker och papper blefvo straxt ifrån honom tagne, att 
han ej hade medel till sitt försvar. Erkebiskop Steuchs sy- 


")IW. var begifven på Källargång; drunknar samma afton i Fy- 
risån. Var en tid landsflyktig för ett mord i Stockholm. 


Lä 


528 
sterson Julin, skrifvare hos Romel, blir satt till vicarius, me- 
dan Romel suspenderas, tager halfva lönen, sist tjensten af 
Romel. Julin, sen adlad Julinschöld, blir en ståtlig räntmästa- 
re; . . . han fick bruk efter sin fader; hade utom Professors- 
lön hvar 7:de tunna af qvarnen; slägt och pluralitet i Consi- 
storio, att han här var suverän. (I alla Akademiska intriger 
från den tiden spelar han en hufvudroll.) Alla satte in sina 
penningar hos honom som en ynnest, hans sedlar gingo bätt- 
re än bankens öfver hela riket; han regerade allt. Julinschöld 
hade upphulpit ofvannämde Fiskal Grisel, först till skrifvare; 
sedan att mot hederligt arfvode störta Westin och slutligen 
till fogde. Genom Julinschölds bemedling förtjenar han 30;000 
Daler från Erkebiskopshuset. Dessa 530,000 D:r lånar han 
Julinschöld; men, när det lutar för Julinschöld, begär Grisel 
först inteckning, då strömma alla till; 4768, i början af året. 
måste J. göra cessio bonorum på 441 tunnor guld, allt för- 
seglas och tages ifrån honom, just som från Romel. Dog 
straxt derefter (14 Febr. 4768) af grämelse öfver förödmju- 
kelsen; alla voro ock så förbittrade på honom, att han stodi 
fara till sitt lif. Julinschöld hade utdrifvit Romel och upp- 
födt Grisel, den Julinschöld brukar att utföra Guds straffdom 
öfver Westin, och förskaffar Grisel de 30,000 D:r, som för- 
mådde Grisel att draga vedergällningen öfver Julinschöld för 
dess förhållande emot Romel. — Grisel sjelf, slutligen Krono- 
befallningsman, blef 4770 angifven af sin successor, Landsfi- 
skal Blomberg, för det uppbördsboken ej var ingifven på rät- 


ta tiden och blir ruinerad. 


329 


Bland de bidrag, Linné samlat till sin samtids historia, 
finner man äfven de sorgligaste bevis uppå, huru detta par- 
tisinne herrskade bland Upsala Professorer den tiden. Om 
en Professor U. berättas, att «han var starkaste Consisto- 
rialis, som dref alla intriger på det högsta, att ingen 
kunde honom emotstå. . . . . Han uppkommer en e. m., 
efter en disputations-collation, rusig i Consistorio, an- 
griper Ihre med de förklenligaste termer. Ihre svarar 
icke ett enda ord. Nästa Consistorio förklarar sig Ihre, 
säger sig icke velat svara sednast, emedan U. var be- 
skänkt, och gifver det till Protokoll. U. tager häraf al- 
leralion, att han aldrig mer känner sig frisk. . . - Om 
Professor M. förtäljer Linné: att han alltid dref sakerna 
starkt i Consistorio Academico; en dag, då vi setat he- 
la dagen till kl. 6 om aftonen, dervid M. varit häftiga- 
ste Actor i en högst orättfärdig sak, vrides kl. 6 e. m. 
ansigtet på honom åt ryggen, och han faller ned under 
bordet, så att han måste bäras hem, och återfår aldrig 
mer någon hälsodag. Alla gå hem, slående sig för sitt 
bröst, märkandes, att Herren ser våra intriger.» Ef- 
ter genomläsning af dessa anteckningar finner man lätt för- 
klaringen till den beskyllning, Linné uppbar af sina sam- 
tida, «att vara en trög Consistorii-gångare»; han fann nemli- 
gen ett lärorikare sällskap i den stilla, fridfulla blomster- 
verlden. 

Utrymmet tillåter oss icke med lika utförlighet anföra 


de exempel, som Linné antecknat till bevis på en gudomlig 


350 


vedergällnings straffdommar öfver andra brott; då både hän- 
delserne och personerne äro numera obekante, synas de ock 
mindre kunna fängsla uppmärksamheten. Då mord, efter Linnés 
uppfattning, endast kunde försonas genom våldsam död, äro 
exemplen af denna art talrika. — «Major M. Sinclair ha- 
de under sin fångenskap stuckit ihjäl en Underofficer 
vid namn Lod; han hade tillika så dödligt hat till Rys- 
sarne, att han brukade säga sig ej vilja komma till him- 
melrike, om någon Ryss finge komma med.» Det var den- 
na blodskuld, som efter Linnés tydning vållade Sinclairs fall 
för Ryska lönnmördare. Liksom Artedi hade dödligt hat 
till Holländarne, hvarföre han drunknade i Amsterdam. 
— Om Riksrådet Adlerfelt, som 4743 föll för en kula af 
de upproriske Dalkarlarne, berättar Linné, att han i sin ung- 
dom begått eit mord i en duell i Turkiet. Om Danska A- 
miralen Tordensköld berättas, att han en gång af öfverdåd 
skjutit en skeppsgosse högt uppe i masten, och att han der- 
före föll i en duell mot en Svensk vid Hamburg (2). Flera 
andra berättelser äro förenade med besynnerliga, nästan un- 
derbara, omständigheter, men synas ega all trovärdighet, då 
både ställen och personer äro bestämdt uppgifna. En svär- 
son mördar sin svärfader med trenne kulor, som han skju- 
ter genom magen; kan ej öfverbevisas, men får få år der- 
efter trenne kräftsår på samma ställen i magen och lider der- 
af den smärtsammaste död. — En förnäm mans son slår på 
is af öfverdåd en bonde till döds; går fri från anklagelsen 


under föregilvande, att bonden sjelf stött mot hans åkdon, 


5331 
men drunknar i en råken på isen å samma ställe följande år. 
— En bonde i Tavastehus brukade mörda resande främlin- 
gar; en sådan lånar hus hos honom, får sig anvist visst lä- 
gerställe, men får om natten infallet gå ut, att efterse sin 
häst. Bondens son lägger sig i sömnen i den främmandes 
plats; för att ej väcka honom, intager främlingen hans. Bon- 
den inkommer om natten, mördar sin egen son, upptäckes 
och lider sitt straff. Bland många likartade berättelser må 
följande, för hvars sanning Prof. Strömer borgat, i sin hel- 
het införas: 

I Norrige skedde ett mord, deruti trenne voro del- 
aktige. Efter ingendera kunde öfvertygas vara egentliga 
banemannen, måste de kasta lott, hvilkendera skulle mi- 
sta hufvudet. Lotten faller på den mest oskyldige, hvil- 
ken Konungen sänder dödsdomen. Denne ville intet dö, 
säger sig i evighet vara oskyldig. En af de största ad- 
vocater blir obligerad gå till honom, för hvilken han vi- 
sar, att det var lika klart, som att 2 gånger 2 utgör 4, 
att han omöjligen kunde vara baneman. Saken remitte- 
ras derpå åter till Konungen; Ionungen, occuperad med 
annat, mindes namnet, säger, utan att läsa den nya ran- 
sakningen: han är dömd att dö, han skall dö. Fången 
får domen och blir alldeles desperat. Advocaten går 
till honom och säger: jag ser, att j hafven Guds dom 
öfver eder; fast i detta mål j ären oskyldig, så måsten j 
hafva på Eder någon annan blodskuld. Då erkände fån- 


gen: ja, jag ser Guds rättfärdiga dom. Det var jag, 


[4 


535 
som för 5 år sedan slog ihjäl den karlen, hvars bane- 
man icke fanns, fast jag är oskyldig i det nyare dråpet. 

Flera af Linnés berättelser lemna vigtiga bidrag till kän- 
nedomen om sederna ”) och lefnadssättet för ett århundrade 
tillbaka. Om onekligen i våra dagar en större förhärdelse 
visar sig hos enskilda brottslingar, synes en våldsam öflver- 
dådighet i folklynnet, synnerligen hos de bildade klasserna, 
den tiden varit allmännare. Blott ett enda exempel må an- 
föras: Foigtlander, Regimentsfältskär i Upsala, en öfver- 
sittare, svär full och förtretad, att med värjan genom- 
borra den förste han möter; det blef en hans vän Ce- 
dercrona, sedermera Riddarhus-fiskal, hvilken han stic- 
ker tvertigenom bröstet, men sedan emot allas förmodan 
curerar. Han körde alltid som rasande ITehu på Upsa- 
la gator; en gång öfverkör han och krossar arm och lår 
af en faltig akademi-karl, som sedan all sin tid satt och 
tiggde utanför Kyronii dörr. Voigtlander commenderas 
1760 till Pommern, . . . . återkommer krympling genom 
nya öfverdåd, att han i svår värk måste hålla sig vid 


sängen och dör — och den krymplige akademidrängen 


”) Buscagrius, Graec. Ling. Professor i Upsala, en lärd man, 
citerar under en disputation en Auctor oriktigt. Opponenten 
anmärker detta, men B. svär på, att han citerat riktigt och be- 
der Gud, att han ej må komma i katedern mer, om ej så vo- 
re. Hemkommen uppslår han sin författare och finner då sig 
citerat oriktigt; blir förskräckt, sjuk, kommer aldrig mer ika- 


iedren. 


53355 
ser honom bäras till grafven. Å andra sidan är anmärk- 
ningsvärd lagarnes stränga tillämpning; för ett mycket inveck- 
ladt och utförligt berättadt mord afrättas 4724 Prosten Florin 
i Kimito i Finland, jemte honom hans barns informator, en 
stud. Peldan, och 3 andra personer, som deraf voro med- 
vetande; för ett barnamord i Dalsland 4742 fadren, modren, 
mormodren och mormors mor. 

Otacksamhet och hårdhet emot föräldrar och välgörare 
höra, efter Linnés framställning, till de brott, hvilkas Neme- 
sis aldrig uteblifver. Fadren till ofvannämde Florin hade af- 
stått sitt pastorat, emot underhåll till döden, till sonen, som 
utkörer fadren från sitt hus. — En bonde, Måns i Sanna: 
böke, Stenbohult socken, drog sin fader i håret utur 
stugan; vid tröskeln ropar fadren: Hållt Masse! drag 
mig ej längre: längre drog jag ej min far. Jo, . «.: 
svarade sonen, drog du far din till tröskeln, skall jag 
draga dig utom dörren. — Jacob i Sannås, dersammastä- 
des, kan rädda sin hustru, som nedfallit i en vak, från att 
drunkna genom utsträckning af minsta finger, men gitter ej; 
efter få år förruttna hans fingrar. — G. Cederhjelm, Lands- 
höfding, lemnar sysslan åt sin son. Sonen, som ej 
kunde ansätta fadren för husröta, byter tjenst med en 
annan. Den uttager i husröta af fadren, som suckar 
öfver sonen, allt hvad han egde. Sonen blir President 
i Götha Hofrätt, sänder sina båda qvicka söner till Pa- 
ris, som der göra otrolig skuld. Då de för skuld sko- 


la gripas, tager den ena en pistol och skjuter sig för 


334 
pannan; den andre sitter i Chatelait fången all sin tid, 
utan att fadren förmår honom utlösa. Flera likartade till- 
dragelser anföras. 

Uppå lättsinnighetens och okyskhetens sjelfbestraffning an- 
föras talrika varnande exempel”). Äfven ett lättsinnigt löftes- 
brott, om ett rent, oskyldigt, älskande hjertas frid derigenom 
störes, nederkallar en hämnande Nemesis. Det synes den tiden ic- 
ke varit ovanligt, att sådana förbindelser ingingos för att vin- 
na befordran, men, sedan denna blifvit vunnen, brötos. Fle- 
ra tidsbilder visa, huru lidelsernas första seger nästan ound- 
vikligen leder till olycksbringande brott; andra, huruledes de, 
sord stört friden emellan äkta makar, mångfaldigt sjelfve fin- 
go det uppskära. Makar, emellan hvilka under enderas fö- 
regående äktenskap ett brottsligt förhållande egt rum, lefva 
tillsammans i ständigt hat och bitterhet, fast böner för de- 
ras enighet hela året om blefvo hållne i kyrkorna från 
predikstolen. (Så berättas från olika orter, såsom Upsala, 
Götheborg). Ett dylikt äktenskap på Gottland slutas så, att 
mannen bastonerar och basar hustrun; hon stufvar kar- 
basen, att gifva honom till mat. 

Ehuru inga exempel anföras, att stöld åtföljes af Neme- 


sis ”), var efter Linnés åsigt all rikedom förvärfvad genom 


>) Må blott ett anföras: En fru föder, under mannens frånvaro, i 
hemlighet en son och låter honom uppfostras på aflägsen ort. 
Som yngling tager hon honom till sig som uppassare, han mör- 
dar modren, och fadren blir gripen och aflifvad som henn2s ba- 
neman. 


+) Likväl syntes Linné Akademiträdgårds-mästaren Brobergs otrohet 


335 
ränker, orättfärdighet och synnerligast fattigas förtryck olycks- 
bringande, antingen för innehafvaren eller dess barn, hvar- 
uppå en mängd vittnesbörd anföras. Äfvenledes visas, huru 
genom bevisad hårdhet och låga beräkningar rikedomar öf- 
gå på helt andra händer, än tillställaren beräknat, såsom ge- 
nom inbördes testamenten o. s. v. Bibliothekarien Norre- 
lius, en träbock, en snål man, som ej nändes äta, kun- 
de för sin död ej lida se sin svärfader, en Baron Frie- 
sendorff, som var utfattig och bodde på ett torp. Han 
unnade honom ej ett glas vatten; men efter Norrelii och 
hans enda dotters död tillfaller hela förmögenheten svär- 
fadren. — Leyel, Borgmästare i Stockholm, rik, utan 
arfvingar, har 3 systrar; gör den ena systern arflös. 
Hon appellerar till Gud; fömögenheten förökad tillfaller 
den arflösa systerns barn. 


Några berättelser synas vara upptecknade mer som prof 


emot vetenskapen icke kunna undgå densamma. Huru djupt den 
sårat Linné synes deraf, att han på ett par ställen upptecknat 
denna. Som vittnande om Linnés förkärlek för sin vetenskap, må 
något om Brobergs beteende anföras: Stjäl bort Adonis capen- 
sis till Stockholm; efter 2 år skaffar en liten burk. Då jag 
gifver honom en kruka att förvara åt mig, stjäl han bort 
Hasselquistia. Då jag sätter bulbos capenses i min kruka, lå- 
ter han mig få en enda; de andre dödas eller stjälas bort. 
Då jag förböd att utsätta Valerianam tetrandram, säger han 
sig utsatt den och wisar mig en annan i stället; den borta! 
Jag förbjuder utplantera min Antholyza cepacea, han säger 
sig utsatt henne, och att hon bortruttnat. Geranium foliis pel- 


tatis bortstjäles! Bocconia, hvart tog den vägen? — 


356 
på försynens underbara skickelse, än som bevis på Nemesis. 
Några af dessa må anföras: 

Peter I, Ryssarnes Kejsare, lät slå hufvudet af Stre- 
litzerne, som revolterat emot honom; och under exsecu- 
tionen decollerade äfven sjelf, samt offererade Ministrar- 
ne, att ock decollera. En bland dem, som skulle decolleras, 
fick ej rum på stocken, lade sig derföre på jorden i rad 
med de andre. Zaren behagade dennes procedere, hvar- 
före han sparkade honom, bad honom stiga upp och gaf 
nåd. Dennes descendent var den, som strangulerade 
Peter III, Zarens sista gren. (2?) 

I Fahlun brinner grufstugan 176t; en grufdräng 
klämtar i tornet, tills elden omgifver honom. Han må- 
ste antingen brännas lefvande eller kasta sig neder att 
krossas. Väljer det sednare. Under fallet kommer en 
grufdräng utbärandes ett bord på hufvudet; den nedfal- 
lande faller på bordet, som svigtar, att han blir räddad; 
men den, som bär bordet, krossas. 

Frid i grafven. Tvenne fröknar Friesendorff bod- 
de på Hammarby före mig. Voro hela sin tid så oen- 
se, att de ej kunde tala med hvarandra. Då den ena 
dog, fägnade sig den andra; sade sig skola sörja i skar- 
lakan; men inom 4 dar låg ock hon på bår; de begrof- 


vos på en dag, i samma graf. 


557 

AT Linnés anteckningar finner man tillika, att han med 
sin uppfattning af Nemesis äfven sammanband spådomar, 
varsel, aningar, andesyner, drömmar o. d. Af hvad vi ofvan 
anfört synes Linnés uppfattning vara följande: Liksom krop- 
pen åtföljes af sin skugga, fast ej alltid synlig, åtföljes själen 
af en hamn. Är själen from och ren, är nämde hamn hen- 
nes skyddsengel, som afvänder olyckor; är själen fläckad af 
brott, förer den henne sitt olycksöde till mötes. Genom a- 
ningar, drömmar o. s. v. sätter den sig i rapport (Linnés eg- 
na uttryck) till menniskan; varsel, sjelfåskådning äro dess full- 
komligaste uppenbarelser. — Ehuru Linné vida mindre än 
hans samtida trodde på händelser, som efter naturens lagar 
icke kunna förklaras, och stundom sjelf betviflar berättelser- 
nas tillförlitlighet, må några exempel af denna art äfven med- 
delas. Det torde förtjena någon uppmärksamhet, huru för 
400 år tillbaka dessa ämnen uppfattades af en man, som stod 
på höjden af sin tids bildning. 

Spådomar. Om K. Carl XII blef spådt genom punk- 
tering af General Carl Cronstedt, att han skulle stupa 
innan INovembers slut; dock endast bland sine förtrogne 
vänner af officerarne. En Cronstedts vän sade till ho- 
nom den sista November: nu är sista November, och Kon- 
gen lefver ännu. Cronstedt svarade: Det är så, men 
ej förbi. Om natten blef han skjuten, troligen af Fran- 
ska Öfversten Stickart. 

Ett fruntimmer fördes ikring, som sjuklig och fattig, 


NA 


338 


på alla gårdar af condition och sades kunna spå. Hon sa- 
de, att gården (i Stenbrohult) stode i fara för eldsvådor. 
Min Moder ängslades, hon (den spående) sade: Bed Gud, så 
uppskjuter han det i eder tid. Gården afbrann straxt efter 
min Moders död. Min Broder Samuel var i Wezxiö skola 
och var quick; jag, som hölls för dum, var nyss kommen till 
Lund. Alla kallade min Bror Professor och spådde, att han 
skulle blifva Professor. Hon, som sett ingen af oss, begärde 
få se något af våra kläder, sade om Bror Samuels: han blif- 
ver Prest, om mina: han blifver Professor, reser vida, blif- 
ver namnkunnigare än någon i riket, och svor derpå. Min 
Moder, att bedraga henne, viste henne en annan klädning, sä- 
gande det var min broders. Nej, svarade hon, det är hans, 
som skall blifva Professor och bo fjerran. 

Varsel. Jag bodde på ena sidan om salen, min hustru 
på den andra. Min hustru hörer jemte fem eller flera per- 
soner mig inkomma i salen, läsa upp min kammare, gå in, 
sen gå ul och läsa efter mig, troendes mig hafva lagt hatt 
och käpp från mig och komma in till henne. Men ingen kom- 
mer. Då säger min hustru: min man kommer straxt, som ock 
sker efter 3 timma. Detta sker ej en, utan många gånger; 
äfven, straxt förr än jag kom hem, då jag varit i Stockholm. 

Klockan 42 på natten mellan d. 42 och 13 Juli 1765 
hörer min hustru, huru det länge går tungt af och ani mitt 
Museo, väcker mig, som ock hörer det väl, fast jag visste, att 
ingen var där, att dörrarne voro väl lästa och nyckelen hos 


mig. Efter några dagar får jag notification, att min besyn- 


339 
nerliga och förtrognaste vän Commissarien Carl Clerck vid sam- 
ma tid aflidit — och sannerligen var gången så lik hans, att, 
om jag hört den i Stockholm, hade jag känt igen honom af 
gången. 

RIESELL, Prost i Filipstad, hade många barn. En natt 
ser Frun ett barn komma in och lägga ett hvitt kläde i den 
A4-åriga dottrens skrin. Frun säger till barnen: sofven J? 
Den 414-åriga flickanssvarar: nej, jag såg lilla barnet lägga 
min svepning i mitt skrin. Dagen derefter går denna fiic- 
kan att kalla informatorn till middagen och sade till honom: 
der sitter en skata på gården och skriar, skjut den! Infor- 
maltorn tager bössan, och, då han går ut,springer hanen ne- 
der, skottet träffar flickan, som dör. Professor Riesell, tro- 
ligen en broder, har intygat sanningen häraf. 

Spöken. Äfven härom finnas några berättelser, lika dem 
en hvar i sin barndom hört. Linné yttrar likväl sjelf: Spö- 
ken omtalas i äldsta tider, mest fabulösa. Nu mera höras 
de ej af i de florissante riken; men allestädes omtalas de på 
landsbygden. Intet kar jag sett; af 1000 sägen är näppeli- 
gen en veritabel. — — — Hvarföre spökar om natten, ej 
om dagen? Mäånne af samma orsak, som att stjernorna ej 
synas om dagen? 


Drömmar. ”) Prinsessan Elisabeths revolt i Ryssland var 


") ”Somnia nil pronuntiare omnes consentiunt; equidem, somnians 
de mortuis sepeliendisque, certissime incurram,die insequente 
iram, ut jam quinquies observavi, nec fefellit. Hodie mane 


somniabam de sepultura in domo. Credens praesagire iram, ab 


540 


. 


utsatt till medium Januari 4749, och derföre sändes vår 
armé under Lewenhaupt till Finland; men hufvudändamålet 
hölls ganska tyst. Ryska regeringen nödgades sända sitt gar- 
die emot våra, och just det var det Elisabeth förlitade på; 
alltså nödgades E. påskynda saken, dagen förr än gardiet 
skulle marschera. 4744 d. 21 Oct. drömmer Grefve . 4 7 
som ifrån Liffland då var i Stockholm, att hans barns in- 
formator då kommit till honom och berättat, att Elisabeth 
genom revolt vore stigen på thronen. Han omtalar det för 
åtskilliga. Riksrådet And. v. Höpken, som kände tillställnin- 
gen, blef rädd, att saken transspirerat för tidigt, kallar Gref- 
ven till sig, frågar, om han så sagt och drömt. Han jakar, 
då Höpken råder honom för all del ej omtala sådant, ty det 
kunde kosta hans hufvud hemma. Efter 8 dagar får man 
veta, all samma natt hade revolten skett, och Elisabeth blifvit 
upphöjd på thronen. 

Aningar. Om flera, som varit hemfallne under Neme- 
sis, berättar Linné, huru de haft aning om sitt förestående 
olycksöde, som det likväl icke stätt i deras förmåga att und- 
vika. Om andra, huruledes de genom en oförklarlig aning 
underbart blifvit räddade från en öfverhängande fara. Så väl 
om Löfling som Forsskål berättas, att de stapplade, då de 
togo afsked”af Linné före sina utländska resor, och att Linné 


deraf slutade, att de icke skulle återvända. Afven anföras ett 
ira arctissime cavebam, tamen circa meridiem valde offensus 
sum ab uxore, quae mihi respondebat arroganter et contume- 


liose.” Die 15 Novemb 1765. 


341 


par exempel, då hästar liksom haft aning om en resas olyck- 
liga utgång och derför ej velat gå ur stället vid dess början. 
Vid ett tillfälle drunknar den resande; vid ett annat begifver 
en studerande (ofyannämde Peldan) sig till en condition, från 
hvars emottagande han af dylik anledning af flera förgälves 
varnas, men invecklas två år derefter, genom den sammas an- 
tagande, i ett mord, som kostade honom lifvet. 

Ödets varning. En okänd spisade på Diö Gästgifvare- 
gård (nära Linnés födelseort i Småland), dit en resande krigs- 
man anländer. Medan han väntar på hästen, ber Gästgif- 
varen honom inträda, men han kunde icke fördraga den o- 
kändes närvaro och går derföre ut, stående i stridt regn. 
Värden inbjuder honom ånyo; men han måste åter gå ut, och, 
då värden frågar efter orsaken, svarar han: det är mig o- 
möjligt fördraga den andra personen. Värden frågar då 
den okände: Hvad står emellan eder och den resande, efter 
han ej kan fördraga eder. Den okände svarar: jag har al- 
drig sett eller talat ett ord med honom; men vid bortgåendet 
säger han till den resande: Vakten eder att ej blifva min son! 
— Den okände var en bödel, och ett halft år derefter föll den 
resandes hufvud för hans bila. 

Naturens röst. På en ö höstade några bönder hö, som 
skulle hemföras på båtar. En piga i deras sällskap föder i 
hemlighet barn och fördöljer det i en aflägsen buske, utan att 
någon anade derom. När bönderne skulle ro hem om afto- 
nen, hade de lemnat en hynda med sin hvalp på stranden; 


hon tjuter och söker simma efter båtarne med sin unge i 


342 


munnen. Bönderne ätervända, att taga henne upp i båten. 
Då pigan såg det oskäliga djurets kärlek för sitt foster, bön- 
faller hon, att de; för Guds skull, skulle ro henne tillbaka och, 
då de neka, svär hon, att i annat fall dränka sig. Förvå- 
nade, ro bönderne henne tillbaka, då hon hämtar åter sitt 


barn, lefvande och friskt. 


Linnés minnestecknare hafva sökt framställa hans lif mer 
i legendens skimmer än i historiskt ljus. Så väl i Lin- 
nés egenhändiga lefnadsmålning, som i den upptecknade tra- 
ditionen har en förstorande inbillningskraft fäst sig vid det 
yttre och oväsendtliga”), mer vid blomsterverldenz.utom, än 
inom honom. I naturen sökte han spåren af Guds allmagt 
och "vishet; i häfden fann han bevisen för Guds rättfärdighet 
och helighet. Derföre fäste" han sig, som vi sett, hufvud- 
sakligast vid den moraliska och religiösa halten af tilldragel- 
serna. Linné var hvarken hvad man kallar en grundlärd man, 
ej heller 'sökte han skenet af djupsinnighet, fast han för bå- 
da egde rika anlag; men; anande, att nordiska kämpadater- 
nas tidsålder var afslutad, ville han icke förirra sig hvarken 


i Rudbeckska urtiden eller i Svedenborgs andeverld;' utan en- 


+) Så öfverdrifterne af Linnés små ungdoms-motgångar, i berättel- 
sen om Furia infernalis, om förföljelser och sen alla små utmär- 
kelser, m. m. Hvem kan väl nu finna någon låg intrig deruli, 
alt den från utlandet hemkommande Medicinae Adjuncten förord- 
nades i Rudbecks ställe föreläsa framför Studenten Linné? 


dd 


543 
dast utbilda sitt rena natursinne för det enkla, sanna, för 
menskligheten fruktbringande. Sambandet emellan Linnés re- 
ligiösa åsigter och hans vetenskapliga skall blifva föremålet 
för de betraktelser, hvarmed mig åligger öppna morgonda- 
gens högtid. 

Ty ännu fortlefyer i vår afskilda vrå af verlden det 
vördnadsvärda bruket från fädrens dar, att fira lifvets, liksom 
'solljusets, vigtigaste vändpunkter såsom glädjefester; och spör- 
jom samtiden, om lyckan och friden hyvila mindre välsignelse- 
rika öfver vårt land, än öfver länderna i söder? I de lärdas 
stilla lf, under hvilket bildningens planta omärkligt skjuter 
blad efter blad, tills lagerkransen är fullknuten, är den dag, 
då ynglingen förklaras sjelfmyndig i vettets verld och beorals 
tigas sjelf uppträda som lärare i de vittras gille, tvifvelsutan 
den betydelsefullaste: de r&na urbildernas blomstringsstund för 
de knoppar, som under lifvet skola utvecklas och mogna. Det 
sinne och anlag, hvyarmed mannen då först beträder sin fria ba- 
na, bestämmer hans riktning och framgång för hela lifvet; och 
en hvar måste väl dervid erkänna, att han är i behof af ett 
högre bistånd: erinra sig, att med nya rättigheter följa högre 
pligter, och att ingen ännu fattat allvarliga, heliga föresatser 
välsignelselöst. Af det ädlaste på jorden, det stigande ljusets 
seger och forskningens frihet, är väl morgondagens fest en- 
dast en symbol; men annorlunda kan menniskan aldrig skåda 
det eviga i ändligheten. Det är icke till ett hedniskt lag, 
utan i den Christna kyrkan vi skola församlas till erinran, 


att jordisk vishet endast är ett vexlande, förgängligt återsken 


EE: 

344 ; 
af det rena ljuset derofvan. Som flera sammanflytande flam- 
mor brinna med ett högre, klarare sken, så vinner också ge- 
nom mångas förening det menskliga sinnet en högre lyftning. 
en stegrad, inbördes lifvande kraft, hvilken lik en elektrisk 
ström meddelas åt hvarje länk i brödrakedjan. Genom of- 
fentligheten och gemensamheten förlorar sig, i det allmänna, 
sjelfviskheten, symbolernas och den ädlare glädjens borne fi- 
ende, som i symbolen endast ser flärd och i flärden finner 
sin glädje. Ty lifvets högtidligaste stunder äro, rätt fattade, 
tillika de gladaste; endast den glädje är sann, som flyter ur 
en källa, så ren som den Castaliska, och väcker inre slum- 
rande krafter till lif och verksamhet. 1 norden är af gam- 
malt glädjen en kär gäst i vittert lag; en glädjeyra fattar för 
dagen stad och land; från aflägsna bygder tillströmma föräl- 
drar, anhöriga och vänner, för att lifya och lifvas af de un- 
gas segerfest, och mången veteran i snillets tjenst församlas 
äfven hit från årens kyliga valplatser, för att åter värmas af 
sin ungdoms solsken och glädjas med oss åt den skära häg- 
ringen af Sveriges framtid; ty snart, då vi äldre nedlagt vå- 
ra hufvuden, och vår stämma förstummats, är det desse un- 
ge män, som skola utså och troget vårda bildningens nya 


skördar i norden, det oss så kära fosterlandet. 


—E bf HE 


New York Botanical Garden Library 


Fries, Elias Magnus/Botaniska utflygter. 


5 00099 13 


i 


UR 
- ;