BRED ILLER Så NX ii rite 9 Athi ACHT ch 1 | Ent ts VALA nel NA Ny hy Hi ase 27 rh Hit PRE a : eee es Stine ‘= st cha Mt me ji shart VA I Bande BENENNEN Et KR Hi i PONT RES ai IN A PE RES es See à ANR a fi ANT HUE u QUE BE hi na N h i ind ANT i Me AV Ma? } AUTO (je SERIEN EI Pat ah) 3 revers = er Freier Se E = Be N er x ea ae rer fi 2 «| N i | | | | ees See) 7 R | hl À , m » | BIN ni RUN rn Dr aie u u RO im Ar EU Me /07 33 ALEVE ENTOMOLOGISK- TIDSKRIFT a ber UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM TJUGONIONDE ARGANGEN 1908 MED EN TAFLA £33200 UPPSALA 1908 ] ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERLA -B. Haft. 1 utgafs den 25 april 1908. d 12 a0 » 26 sept. » ei » » hay dee. Arg. 2¢ 1908 Hatt. 1 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. u i M 1908 Entomologisk Tidskrift kommer att under ar 1908 af Entomologiska Föreningen 1 Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sa långt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehall mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf for riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitté, som består af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utgif- vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverstelöjtnant, fortifikationsbefälhafvare, Gö- teborg. Filip Trybom, fil. d:r, fiskeriinspektör, Karlavägen 41, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna 1 redaktionskommittén. Annonser å omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 90 af ofvanstående pris för hvarje gang de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2—3 Öre pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsänd. Om denna afgift ej redan erlagts sändes första eller andra häftet för året under postförskott. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. Hymenoptera. 112 CADEDSDEREAR LL ACULEATA. ÄTTONDE FAMILJEN. MYROR. FORMICIDÆ. Af Chr. Aurivillius. Antennerna äro trädlika eller i spetsen tydligt förtjockade, klubblika; första leden (skaftet; fig. 111 m) är nästan alltid mycket lång och bildar vinkel mot de följande lederna (= brutna antenner); endast hos vissa hanar är första leden kort och antennerna föga brutna; antennerna äro fästa på pan- nans nedre del, tätt intill eller något ofvan munskölden. Från antennernas fästpunkt (antenngropen; fig. III c) utgår uppåt mer eller mindre långa fåror (antennfårorna), som hvar- dera inåt begränsas af en skarp list (pannlisten; fig. 111 e). Mun- skölden (fig. 111 a) är vanligen stor och kullrig; ofvan den- samma mellan antenngroparna finnes ofta ett litet, vanligen tre- kantigt fält, pannfältet (fig. 111 d). Ögonen äro störst och mest utstående hos hanarna, mindre och plattare hos honor och arbetare, till formen ovala och utan inskärning på insidan. Punktögonen äro tre till antalet och ställda i en trekant; de finnas alltid hos honor och hanar, men saknas ofta hos arbe- tarna. Ofverkäkarna (fig. 111 1) äro vanligen bredare mot spetsen, stora och kraftigt byggda; den kant de vända mot Entomol. Tidskr. Årg. 29. H. ı (1908). I 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. hvarandra, /uggkanten, ar vanligen tandad (fig. 113 a) stun- dom i synnerhet hos hanar utan tänder (fig. 112 a, c, dp och kallas da skarande; nagon gang saknas tuggkanten all- deles, i hvilket fall ofverka- karna sluta i en skarp spets (fig. 113 b); hos nagra hanar äro Ofverkakarna förkrympta och nå ej ihop med spetsarna. Mellankroppen är hos vingade hanar och honor byggd på vanligt sätt med de hos öfriga steklar före- Fig. 111. Hufvud af honan af häst- kommandeafdelningarnatyd- myran (Camponotus tro a. ligt skilda; halsskölden är munskölden: b. fördjupning på sidan liten, mycket lägre än mel- : oo 1 | pannfältet; e. pannlisten; f. pannfåran; lanryggen och ter ME sedd g. kinden: h. pannan; i. hjässan; j. ögat: uppifran endast som en smal k. ett af de tre punktögonen; 1. vanst- bagbojd kant; öfre kanten ra öfverkäken, som med sin tandade är jämn utan inskärning, och tuggkant täcker öfver den högra; m. om munskölden; c. antenngropen; d. bakhörnen nå till framvin- garnas rot (se fig. 114 a). Hos arbetarne samt den arbetarelika hanen af Formzcoxenus och den ovingade honan af Zomognathus ar mellankroppens byggnad en helt annan; andra mellankroppsleden ar starkt forminskad, och dess delar sammansmalta med bakryggen, antennskaftet; n. antennens tredje led. a b c d a Fig. 112. Ofverkake af hanen till; Fig. 113. Öfverkäke af a. Camponotus herculeanus. arbetare till: b. Formica rufa. a. Formica rufa, sedd c. Lasius niger. inifrån. d. Formicoxenus nitidulus. b. Polyergus rufescens, sedd utifran. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 8. 3 den första mellankroppsleden ar däremot förstorad, sa att halsskölden nar lika högt upp som mellanryggen samt ar bredare och oftast afven langre an denna; gransen mellan de mathr Fig. 114. Mellankroppen, sedd fran sidan, af: a hona och b. arbetare af Formica. sanguinea. fr. framryggen eller halsskölden: fb. frambröstet; mr. mellanryggen; sk. skutellen; br. bakryggen; er. efterryggen: mb’, mb’. mel- lanbröstets sidoplatar; bb. bakbréstet: bkr! första bakkroppsleden med fjället, fj.: bkr'’ ett stycke af andra bakkroppsleden. olika afdelningarna är atminstone delvis utplanad, och efter- ryggen är framtill ofta starkt hoptryckt. Hela mellankrop- pen blir därigenom längre och smalare än hos de vingade könsdjuren (fig. 114 b). Hos sådana arbetare, som bilda öfvergång till honorna, honliga arbetare, står äfven mellan- kroppen till sin byggnad på ett mellanstadium. Vingarna saknas alltid hos arbetarna samt hos några ha- nar och oftast hos honan af Zomognathus. Framvingarna (fig. 115) nå hoplagda långt ba- | kom bakkroppens spets och hafva a ett radialfalt, 1—2 kubitalfält samt ofta äfven ett slutet diskfalt; det bakre rotfältet ar alltid mycket, b oftast dubbelt kortare än det främre. Efter parningen förlora honorna snart sina vingar. De små kullriga Kr : ver a. Camponotus herculeanus, utan fjäll (vinglocken), som hos öfriga ia gaddsteklar täcka framvingarnasrot ob. Formica rufa, med diskfält. (fig. 1 vl) saknas hos myrorna. Benen aro spensliga och vanligen ratt langa; skenbenen hafva i spetsen blott en sporre; frambenens sporre är stor, något böjd och på insidan tandad såsom en kam, mellan den och den äfven tandade första fotleden dragas antenner och ben för att rengöras (fig. 116); de bakre stundom utan sporre; Fig. 115. Framvinge af; 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. fötter alltid femledade; klorna äro enkla och mellan dem fin- nes alltid en tydlig haftflik. Bakkroppens första led är alltid (fig. 117) och stundom äfven den andra (fig. 120) liten, knöl- eller knutformig; häri- genom bildas ett skaft for bakkroppen, som betydligt förhö- jer dess rörlighet; den aterstaende delen af bakkroppen ar klotformig — äggformig. Hane: Bakkroppen bestar af 7 leder. Antenner vanligen 13-ledade, dock stundom med färre leder, men dock oftast med minst en led mer an honans och arbeta- rens. Punktögon stora, starkt uppstaende. Mel- lankroppen med val skilda afdelningar; halsskol- ep den smal, mycket lagre och mindre an mellan- 1 kroppen, (undantag Formicoxenus S). Vingar | finnas utom hos hanen af Æormicoxenus och Hanarna äro hos de flesta af våra arter svarta till färgen. Hona: Bakkroppen består endast af 6 leder. Antenner med högst 12 leder. Mellankroppen byggd såsom hos hanen, utom hos den ovingade Anergates. Bor 7 LL 7" Fig. 116. Ned- re ändan af frambenens skenben hos en arbetare af Leptothorax muscorum med sporre(sp)och fotle- den, som pä första den mot spor- ren vända Si- dan är starkt borsttandad. honan af Zomognathus, som däruti liknar en ar- betare. Vingar finnas utom (vanligen) hos honan af Tomognathus. Punktogon finnas, men äro föga kullriga. Arbetare: Bakkroppen består endast af 6 leder. Antenner med högst 12 leder. Mellan- kroppens afdelningar mer eller mindre förenade; halsskölden stor och bredare än mellanryggen. Vingar saknas. Punktögon äro små eller saknas. Äggen äro helt små, aflånga, hvita eller gulaktiga. Larverna äro hvitaktiga, sakna ben, men hafva tydligt hufvud och dessutom 13 kroppsleder. Kroppen är bakåt tjockare och beklädd med fina, enkla eller vanligen mer eller mindre grenade hår. Pupporna ligga antingen nakna eller ock inneslutna i en af larven spunnen silkeshylsa. Genom bakkroppens byggnad och sitt egendomliga lefnads- sätt skilja sig myrorna väsentligen från alla andra gaddsteklar. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13.28; 8. 5 Föda: Myrorna förtära själfva endast ämnen i flytande eller halfflytande form och mata äfven därmed eller med söndertuggade fasta ämnen sina larver. Sina näringsämnen hämta de bade ur växt- och djurriket. I synnerhet älska de sockerhaltiga ämnen. Liksom bien hemföra myrorna de fly- tande näringsämnena i kräfvan, som är belägen i bakkroppens främre del. När kräfvan fylles, uppsväller därföre bakkrop- pen. Vid hemkomsten matas larverna och hemmavarande kamrater med den ur kräfvan uppstötta näringsvätskan. Öfversikt af vära myrors viktigaste näringsämnen. I. Ur växtriket. A. Af växter afsöndrade söta ämnen: den honungsvätska, som afsöndras i de högre växternas blommor eller pä andra växtdelar, uppsökes med begärlighet af myrorna; likasa ur stammar och frukter utsipprande saft. B. Växtdelar, som insamlas eller söndertuggas. a. Fron och nötter; hos ett stort antal växter innehålla dessa i själfva skalet eller i särskilda bihang, s. k. oljekroppar (elaiosomer), en fet olja, som med begär- lighet förtäres af vissa myror; för detta ändamal hemsläpas vanligen dylika växtdelar till myrboet, men sedan oljekroppen blifvit använd, utbäras fröen eller frukterna äter ur boet utan att själfva växtämnet blifvit skadadt; härigenom bidraga myrorna till vissa växters spridning. ! Såsom exempel pa dylika växter må anföras: Lusula pilosa, Gagea lutea och minima, Chelidonium majus, Corydalis-arter, Viola odorata och Æirta, Veronica agrestis, Anemone hepatica, Anchusa, Ajuga pyramidalis, Carex digitata, Melica nutans, Trichera arvensis och Melampyrum-arter. De svenska myror, om hvilka man vet, att de for oljehaltens skull insamla dylika vaxtdelar, aro: Formica exsecta, rufa, fusca; Lasius fuliginosus och nz- ger samt Myrmica rubra. Huruvida några svenska my- 1 En utförlig. framställning af detta intressanta ämne finnes i: SER- NANDER, R., Entwurf einer Monographie der europäischen Myrmekochoren. K. Vet. Ak. Handl. Band 41 n:0 7, 1906. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ror aro fröätande i egentlig mening ar osäkert; hos Tetramorium fann dock ADLERZ pa Gottland ett förråd af fron af Zznum catharticum, hvilka fron sakna oljekroppar. . Svampar och mikroorganismer : I de af söndertuggad vedmassa bildade mellanväg- garna i det bo, som bygges af Zaszus fuliginosus, växer en svamp, Cladotrichum myrmecophilum FRES., som bildar ett fint ludd pa vaggarnas yta. Detta ludd afskafves af myrorna och tjanar dem till foda. I varmare lander finnas flere exempel pa svampod- lande myror. Formicoxenus och Leptothorax-arterna synas ute- slutande eller ätminstone till stor del lefva af de svampar och andra sma organismer, som förekomma i murken ved och i stackaffall. II. Ur djurriket. Paracletus, A. Hela djur: manga mindre djur, saval utbildade insekter som larver och stundom afven maskar, angripas och dödas af myror samt utsugas eller hemsläpas till myrboet för att där användas till föda. B. Frän djur härstammande vätskor. a. Exkrementen af bladlöss och sköldlöss: dessa djurs klibbiga och sockerhaltiga exkrementer uppsugas med största begärlighet af vissa myror, som ock genom smekningar med antennerna förstä att aflocka bladlössen desamma. 1. Myror, som endast uppsöka bladlössen och sköld- lössen, där de sitta i det fria. Camponotus; Formica; Lasius fuliginosus. 2. Myror, som dels uppsöka bladlöss och sköldlöss i det fria dels kunna hafva dem sasom husdjur i sina bon. Lasts niger; Myrmica rubra. 3. Myror, som halla bladlöss eller sköldlöss sasom husdjur, ofta sittande pa rötter i myrboen, men ej uppsöka dem ofvan jord. Lasius flavus och umbratus; Tetramorium." 1 Enligt iakttagelser af lektor ApLERz synas de bladlöss af släktet som lefva hos Tetramorium, vara husdjur i vida högre grad än AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 8. 7 ß. Afsöndringar fran blävingefjärilarnas larver: dessa larver afsöndra fran ett särskildt organ à elfte kroppsleden en vätska, som myrorna tycka mycket om; myrorna omgifva därföre ofta dessa larver, skydda dem och låta dem förpuppa sig i myrornas samhällen. Puppor af Lycena argus och af Chryso- phanus phleas hafva i Sverige anträffats i bon af Lasius niger. +. Om en del skalbaggar och andra insekter, som ute- slutande antraffas i myrbon (se nedan), känner man, att de afsöndra vatskor, som med begarlighet upp- slickas af de myror, hos hvilka de bo. Lefnadssätt: Myrorna lefva som bekant i samhällen. Samhällena besta af tre slags individer: hanar, honor och arbetare. I samhällena ager en utvecklad arbetsfördelning rum. Hanarna hafva endast betydelse för fortplantningen, men utföra inga arbeten. Honorna kunna ensamma grundlägga nya samhällen, men upphöra oftast att utföra något arbete och sysselsätta sig endast med äggläggningen, så snart arbetare hunnit utveck- las. Arbetarna, som egentligen äro med afseende på fortplantningsförmå- gan outvecklade honor, utföra alla inom samhället förekommande sysslor, skaffa föda, mata larverna, bygga och försvara boet, sörja för renhållnin- gen, hjälpa pupporna vid kläckningen m. m. Ofta utföra vissa arbetare en del af dessa göromål och andra de öfriga. Med afseende på sin sammansättning kunna samhällena indelas på följande sätt: I. Enkla samhällen, då alla myrorna tillhöra en och samma art. Camponotus; Formica (utom ofta F. sanguinea); Tapinoma; Myrmica; Monomorium; Leptothorax och Tetramorium. II. Sammansatta samhällen. Besta af tva olika arter. A. Bada arterna hafva sina hanar, honor och arbetare och lefva sitt särskilda samhällslif, men den ena arten träf- de, som lefva hos andra myror. De sitta vanligen djupt nere i jorden i myrornas kamrar tillsammans med myrornas larver och puppor eller ocksä i särskilda kammare, som endast innehälla bladlöss, ofta i hundratal. Det märkvärdiga är, att i dessa kammare ej finnas rötter eller nägra närings- ämnen för bladlössen, och likväl träffas de där hela sommaren fran början af juni till längt fram pä hösten, föda ofta lefvande ungar och förvandlas till vingade svarta individer, som flyga ut. Aprerz anser det därföre san- nolikt, att dessa bladlöss matas af myrorna. 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. fas aldrig sjalfstandigt utan endast såsom inneboende hos den andra. Formicoxenus hos Formica rufa; Solenopsis hos Formica-arter och flere andra myror. B. Båda arterna bilda tillsammans e// samhälle, i hvilket den ena arten mer eller mindre fullständigt står i den andras tjänst: »herre» och »slaf». gZ. Hanar och honor af båda arterna kunna finnas i samhället. Slafmyrans arbetare utföra dock nästan alla sysslor inom boet. Tomognathus (herre) och Leptothorax (slat). 6. Den ena arten ar endast representerad af arbetare (»slafvar»). * Den härskande arten har egna arbetare. I. Dessa arbetare kunna i nödfall ensamma utföra alla arbeten inom samhället. Slafvarna äro saledes ej nödvändiga och finnas ej alltid. Formica sanguinea." Dessa arbetare kunna endast forsvara samhal- let samt anfalla andra samhällen och röfva deras larver och puppor, men ej skaffa sig foda eller sköta sina larver. Herre-myran ma- tas i alla stadier af slafvarna. Polyergus. ** Den härskande arten saknar egna arbetare. Anergates. Myrorna äga en stor förmaga att lämpa sin bobyggnad efter de yttre omständigheterna. De flesta arter hafva dock en for dem mer eller mindre egendomlig bobyggnad. De viktigaste grundformer, som förekomma hos vara svenska arter, äro följande: I. Bon, som endast aro utgräfda i det omgifvande ämnet. Dylika bon bestä af större och mindre, oregelbundet for- made, men inuti släta kammare, som äro förenade genom No Oo je} tranga gangar. A. Bon gräfda 1 marken, oftast under stenar. Campono- tus; Formica sanguinea och fusca; Lasius niger, flavus 1 Pa samma sätt förekommer, enligt benaget meddelande af lektor ADLERZ, undantagsvis F. fusca såsom slaf hos F. exsecta och Lasius flavus såsom slaf hos L. niger. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. IST I 8. Gr och umbratus; Tapinoma; Myrmica; Leptothorax och Tetramorium samt de arter, som hafva slafvar tillhö- rande nagra af de nämnda arterna. B. Bon utgräfda i bark eller i trä (vanligen murkna stub- bar). Camponotus; Formica suecica, rufa, sanguinea, fusca; Lasius niger; Myrmica; Leptothorax samt till- följe däraf äfven Zomognathus. Il. Bon, som e enbart äro utgräfda, utan äfven byggda pa annat sätt. A. Bon, byggda af en papperslik trämassa; anläggas inuti ihaliga trädstammar eller mellan trädrötter. Lasius fultginosus. B. Bon, som äro utgräfda, men täckas af ämnen ditforda af myrorna. a. Bon grafda i marken och öfvertäckta af murade tufvor. Formica fusca; Lasius niger och flavus; Myrmica; Tetramorium. 6. Bon grafda i marken eller i murket tra och öfver- tackta af ett hopslapadt stackmaterial af barr, sma kvistar, grässträn m. m. * Stackmaterialet rikligt, bildande en verklig stack. Formica exsecta och rufa med var. pratensis samt stundom äfven sanguinea. ** Stackmaterialet helt obetydligt endast bildande ett tunt lager på stackens öfre yta. Formica suecica, rufa var truncicola och sanguinea. Det framgår häraf, att flere myrarter än bygga sina bon på ett sätt, än på ett annat. I myrornas samhällen förekomma en stor mängd insekter och andra smadjur, som aldrig träffas annorstädes och säle- des på ena eller andra sättet äro beroende af myrorna. De kallas med ett gemensamt namn myrvänner (myrmecofier). I många fall känner man ännu ej, i hvilket förhållande dessa djur stå till sina värdar. De fall, som äro kända, kunna in- delas på följande sätt:! ! Den här lämnade öfversikten är nog ganska ofullständig. Önskligt vore, att hvarje myrart för sig blefve föremål för undersökning hos oss med afseende på sina »vänner». 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. I. Djur, som pa grund af särskilda vätskor, hvilka de af- söndra, uppsökas och skyddas af myrorna, men ej för sin näring aro beroende af myrorna. Egentliga husdjur. Bladlöss; Sköldlöss; Larver af blåvingefjärilar. II. Djur, som af en eller annan anledning lefva i myrsam- hällena och där uteslutande taga sin föda. A. Djur som ej angripas af myrorna, utan af dem behand- las vänskapligt eller ätminstone ej fientligt. a. Verkliga myrgäster, som ej allenast bo hos myrorna utan äfven pa nägot sätt gynnas af dem. Myrgäs- terna afsöndra ämnen, som tilltala myrorna utan att dock vara nagot fodoamne för dem (njutningsmedel). I. N SS Hos Formica sanguinea. Staphylinidæ: Lomechusa strumosa F. (matas af myran; dess larv lefver af myrlarverna!) . Hos Formica rufa. Staphylinide: Lomechusa inflata ZETT., Scydme- nide: Zuconnus claviger MUL. och Mäklıni MANN.; Cryptophagide: Emphylus glaber GYLL.; Histeridæ: Heterius ferrugineus OL. — Diptera: Microdon-larver. Hos Formica exsecta. Histeridæ: Heteris ferrugineus OLIV. Hos Formica fusca. Staphylinidæ: /Goftl:s. Denna förut endast ett par gänger i mellersta Europa anträffade art upptacktes sommaren 1907 pa Gottland af jur. stud. Oscar PETTERSSON. 4. L. flavus DE GEER. 2-9 mm. — Sk.—Medelp.; a. Bygger under stenar eller i tufvor; haller bladlöss och sköldlöss sa- som husdjur och gar ej ut pa ströftäg för att skaffa sig föda. Hos denna och föregående art lefver äfven den lilla besynnerliga skalbaggen Claviger testaceus af Pselaphidernas familj. 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 5. L. umbratus NYI. Arbetarnas och honans skenben med (hufvudformen) eller utan (var. mzxtus NYL.) spärrhär. Hanen af hufvudformen har häriga ögon; hos hanen af var. mixtus aro de nakna. 3,5 —8 mm. — Sk.—Medelp.; s. Lefnadssätt sasom hos föregäende art; bygger i murkna stubbar och trädrötter, uppmurar stundom liksom L. fuliginosus mellanvaggar af trä- massa, hvaruti en svamp växer. 4. Slkt. Polyergus LATR. Pannfältet skarpt begränsadt, trekantigt. Käkpalper 4-le- dade; läpp-palper 2-ledade. Arbetare med tydliga punktögon och enkla sporrar. Vin- gar med ett kubitalfält och ett diskfält. Puppor inneslutna i en hylsa eller nakna. Genom de spetsiga, till födans sönderde- Fig. 123. Hufvud lande ej användbara öfverkäkarna (fig. 113 b, af Polyergus rufes- 121 c, 123) skiljer sig detta släkte genast un. fran alla öfriga Camponotider. Öfverkäkarna äro farliga vapen, som användas i striden med andra myror, vanligen pa det sätt, att spetsarna intränga i fiendens hufvud och döda honom. Däremot kan myran ej skaffa sig föda, ej heller själf för- tära densamma utan är alldeles beroende af de slafvar den håller sig. Enär denna arts »arbetare» (honor) således endast äro krigare, men ej några verkliga arbetare, har arten blifvit kallad amazonmyran. 1. P. rufescens LATR. Amazonmyran. — Arbetare: en- färgad rödbrun—rödgul; öfverkäkar och pannfält starkt glän- sande. — Hona: rödbrun; öfverkäkar, antenner och ben mör- kare; skutellen, bakryggen och ofta äfven kanterna af mellan- kroppslederna mörkare bruna—svartbruna; vingar vid roten nagot rökiga. — Hane: svart; öfverkäkarnas spetsar, bakkan- ten af bakkroppslederna samt delvis äfven antenner och ben brungula. — 5,5 Tomme = Ol (BOHEM.), Stockh. (AURIV.); s. Håller arbetare af Formica fusca och dess var. rufibarbis såsom slafvar. 2. Underfam. Dolichoderinæ. Stinkmyror. Blott ett svenskt släkte. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. £3: IL, 8. 25 5. Slkt. Tapinoma FÖRST. Antenner med 12 leder hos honan och arbetare (fig. 124 b) och 13 hos hanen. Arbe- tare sakna pannfält och punktögon (fig. 118). Käkpalper 6-ledade, lapp-palper 4-ledade. Sporrar kam- tandade. I. TZ. erraticum LATR. Svart —svartbrun, bekladd med fina, hvita fjunhär; fötterna samt afven öfver- a b kakar, "antenner och skenben ljus Fig. 124. Tapinoma erraticum, 2 x tare. sare, brungula—rödgula—mörk- IL bruna. 2,5—5 mm. — Hittills en- pos dast funnen pa Oland och pa b. Antenn. Färön vid Gottl. Gräfver sitt bo i jorden under stenar. a. Bakkroppens skaft sedt uppi- 3. Underfam. Myrmicinæ. Ettermyror. Hithörande myror igenkännas genast därpa, att bäde forsta och andra bakkroppslederna aro sma och knôlformiga; den första saknar det uppstaende fjäll, som utmärker den- samma hos de egentliga myrorna (jfr. fig. 120). Honorna deltaga vanligen under hela sin lifstid i arbetet inom sam- hället. Arbetarna bara sina kamrater pasa sätt, att de gripa om ena man- dibeln eller hufvudets undre sida pa den burna myran, och bära henne ofvanpa ryggen. Släktöfversikt. I. Arbetare.! I. Efterryggen utan taggar. A. Antenner Io-ledade, i spet- sen med mycket stor, 2- ledad klubba (fig. 125). 2.0 Solenopsis: + 2 ig. 125. Solenopsis. Antenn at B. Antenner 12-ledade, i spet- arbetare. sen med treledad klubba. 3. Monomorium. 1 Hos släktet Anergates finnas inga arbetare. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. II. Efterryggen pa hvardera sidan med en bakåt eller snedt uppät riktad tagg (fig. 126: 2; 127). Antenner med 11—12 leder. A. Andra bakkroppsleden pa undre sidan med en tydlig ä B ; tage (fig. 126). Antenner med 11 leder (fig. 131). a. Öfverkäkar med tandad fi 2 - tuggkant. Käkpalper 4-ledade. Munskolden stor. Pannlister korta. Antennklubba treledad. 4. Formicoxenus. 8. Öfverkäkar med skärande, Fig. 126. Bakkropp af: otandad tuggkant. Käkpalper 1. Formicoxenus, hane. 5-ledade. Munskölden liten. 2. Tomognathus, arbetare. Pannlisterna na upp till hjas- a. första; b. andra; c. tredje bak- kroppsleden san (fig. 133). Antennklubba roppsleden. 4-ledad. 5. Zomognathus. B. Andra bakkroppsleden utan tagg pa undre sidan (fig. 127). g. Antennlederna 2—g tillsammans längre an de tre sista lederna (fig. 129). I. Myrmica. 8. De tre sista antennlederna tillsammans lika langa som eller langre an de leder sammantagna, som ligga mellan dem och första leden. 1. Halsskölden framtill afrundad. Mellankroppen dubbelt längre an hog. Käkpalper 5-ledade. Antenngropar ej nedtill begränsade af nägon upphöjd list. Första bakkropps- leden sedd rakt ofvanifrän nästan jämn- bred: «4 6. Leptothorax. 2. Halsskölden med vinkligt ut- staende sidohörn. Mellankroppen kort a eereriehakkropps- och hög. Käkpalper 4-ledade. An- jeden tenngropar nedtill begränsade af en upphöjd list. Första bakkroppsleden sedd rakt ofvanifran baktill tydligt utvidgad. 7. Tetramortum. Fig. 127. Bakkropp af Myrmica. a. första; b. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: 1; 8. 27 2. Honor. I. Vingar saknas. Mellankroppen byggd sasom hos en ar- betare. Andra bakkroppsleden pa undre sidan med en tage. Punktögon finnas vanligen. 5. Zomognathus. Vingar finnas. Mellankroppen af vanlig byggnad: IT. AN. Första bakkroppsleden tjock, bredare än läng; den andra ännu större tätt anslutande sig till tredje leden (fig. 138 a). Bakkroppen ofvan med en bred midtfara (fig. 138 a); efter befruktningen starkt uppsvälld, klot- formig (fig. 138 b). 8. Anergates. . Första bakkroppsleden liten, framat vanligen afsmal- nande till ett trindt skaft. Bakkroppen utan ryggfära. a. Efterryggen utan taggar. I. Antenner 11-ledade med mycket stor tvaledad klubba. Framvingar med diskfalt. 2. Solenopsis. . Antenner 12-le- dade med tre- ledad klubba. Framvingar utan diskfält. 3. Monomorium. ß. Efterryggen pa hvardera sidan med en tydlig, bakåt eller snedt uppåt riktad tagg. An- tennklubban bildad af fler än två leder. * Andra bakkroppsleden med en snedt framåt rik- tad tagg på undre sidan. 1. Mandibler med tandad tuggkant. 4. Formicoxenus. 2. Mandibler med hel, ej tandad tuggkant. 5. Zomognathus. += Andra bakkroppsleden utan tagg. I. Framvingar med halfdeladt kubitalfält (fig. 128). Sporrar kamtandade. 1. Myrmıca. 2. Framvingar med odeladt kubitalfält. Sporrar enkla. a. Föga större än arbetarna, 3—4 mm. långa. bo Fig. 128. Framvinge af Myrmica. a. kubitalfaltet. 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Antenngropar ej nedtill begransade af na- gon upphojd list. 6. Leptothorax. b. Tva till tre ganger större an arbetarna, 6—8 mm. långa. Antenngropar nedtill be- gränsade af en upphöjd list. 7. Tetramortum. ch Hanar. I. Vingar saknas. A. Mellankroppen af vanlig byggnad. Bakkroppen stor, nedat bägböjd; dess första och andra led ovanligt stora, foga afvikande till formen fran de foljande le- derna; den andra utan tagg pa undre sidan. Antenner 11-ledade (fig. 137). 8. Anergates. B. Mellankroppen byggd såsom hos arbetarna (fig. 130). Bakkroppen ej bagbdjd; dess tva första leder sma, knölformiga; den andra pa undre sidan med en tagg (fig. 126: 1). Antenner 12-ledade (fig. 130). 4. Formicoxenus. II. Vingar finnas. A. Mellanryggen utan längsfåror. y. Antenner 12-ledade. Framvingar med diskfält. 2. Solenopsis. 8. Antenner 13-ledade. Framvingar utan diskfält. 3. Monomorium. B. Mellanryggen med två längsfåror, som bakåt förena sig till en midtfåra. 3. Framvingarnas kubitalfält till hälften deladt (fig. 128). 1. Myrmica. 3. Framvingarnas kubitalfält odeladt. * Antenner med 12—13 leder. I. Antenner med 12 leder. Framvingarnas radial- falt Oppet. a. Ogon och punktögon ovanligt stora. An- tennernas tredje led kortare an den första. Bakkroppens andra led vanligen med en tagg pa undre sidan. 5. Tomognathus. b. Ögon och punktögon af vanlig storlek. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I, 8. 29 Antennernas tredje led längre än den första. Bakkroppens andra led utan tagg. 6. Leptothorax. 2. Antenner med 13 leder. Framvingarnas radial- fält slutet. Antennernas tredje led kortare än den forsta. Andra bakkroppsleden ovapnad. 6. Leptothorax (tuberum). ++ Antenner med 10 leder (fig. 136). 7. Tetramorium. I. Sikt: Myrmica LATR. Munskôlden starkt konvex. Antenner med 12 (9,%) eller 13(%) leder, deras 3—4 sista leder bilda en mer eller mindre tydlig klubba. Sporrar kamlika. De bakre benparens lar något klubblika. a b € Fig. 129. Antenn af arbetare till: a. Myrmica levinodis. b. » sulcinodis. Cc ) lobicornis. Vi aga blott en mycket föränderlig art, som blifvit upp- delad i sex olika former, hvilka dock genom mellanformer sta i förbindelse med hvarandra. 1. MW. rubra L. Roda myran.! — Arbetare och hona: 1 Arbetare af de sex former, hvaruti denna art uppdelas, kunna ät- skiljas pa följande sätt: 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. rödgul—rödbrun, hufvudets och bakkroppens öfre sida vanli- gen mörkare. 3,5;—7 mm. — Hane: svartbrun; öfverkäkar, antennleder 2—13 eller blott 9—13 och fötter samt stundom äfven bakkroppens spets gulaktiga. 4,5—6 mm. — Sk.— Lappl.; a. Bor i jorden under stenar eller i mindre tufvor; formerna lævinodis och ruginodis dessutom äfven ofta i stubbar. Insamlar fron eller nötter af vissa växter (se inledningen). 2. Slkt. Solenopsis WESTW. Arbetare: Pannfältet smalt, baktill otydligt begränsadt. Ofverkäkar med tandad tuggkant. Palper 2-ledade. Anten- nernas bada sista leder tillsammans längre an lederna 2—8 tillsammantagna (fig. 125). Ogon mycket sma. Ben korta. Hona: Antenner 11-ledade. Ögon af vanlig storlek. Framvingar med ett diskfält och ett kubitalfält. Hane: Öfverkäkar smala, tretandade. Efterryggen starkt kullrig. A. Antennskaftet nära roten bågformigt böjdt utan någon tand eller flik på böjningsstället (fig. 129 a och Db). o. Antennskaftet vid roten svagt bågböjdt (fig. 129 a); böjningsvinkeln mycket trubbig. Hufvudets sidor groft nätådriga: maskorna och pannfältet glatta, glänsande. Antennklubba 4-ledad. 1. Bakkroppslederna I och 2 nästan släta eller blott på sidorna med svaga rynkor; efterryggen mellan taggarna slät och glänsande. I. var. levinodis. NYL. . Bakkroppslederna I och 2 starkt rynkiga; efterryggen mellan tag- garna tvärrynkig. 2. var. ruginodis Nyı.. 3. Antennskaftet vid roten starkt bägböjdt (fig. 129 b): böjningsvinkeln närmar sig en rät. Maskorna pä hufvudets sidor glatta eller finkor- niga: pannfältet ätminstone delvis längsstrimmigt. Antennklubba 3-ledad (fig. 129 b). No 1. Natmaskorna pa hufvudets sidor finkorniga; pannfältet endast baktill strimmigt. 3. var. rugulosa NYL. 2. Nätmaskorna pä hufvudets sidor glatta; pannfältet i sin helhet groft langstrimmigt. 4. var. sulcinodis Nyv. B. Antennskaftet vid roten starkt knäböjdt: vinkeln med en tand eller flik (fig. 129 c). Antennklubba 3-ledad (fig. 129 ce). g. Antennskaftets knä med en tvärstäld smal flik. Pannfältet groft strimmigt. Efterryggen glatt. 5. var. lobicornis Nyv. 3. Antennskaftets knä med en snedt ställd köl eller tand. Pannfältet ätminstone delvis glatt. 6. var. scabrinodis NYL. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13:1; 8. 31 I. S. fugax LATR. Kroppen med talrika spärrhär. — Arbetare: slat, glänsande; ljusgul—ljusbrun, tredje ryggleden ofta mörkare. 1,5—2,; mm. — Hona: glänsande svartbrun; öfverkäkar, antenner, ben och bakkroppsledernas bakkanter brungula; kroppen punkterad; panna, öfverkäkar och efter- ryggens midt finstrimmiga. 6—6,5 mm. — Hane: glänsande svart; öfverkäkar, antenner och ben mörkbruna—gulbruna. A mm. Öl;s. Bor i jorden i mellanväggarna mellan större myrarters kammare och är en snyltgäst hos dessa. 3. Slkt. Monomorium Mayr. Arbetare: Pannfaltet baktill rätt tydligt begränsadt. Öfverkäkar med tandad tuggkant. Palper 2-ledade. Antenn- lederna 10—12 tillsammans ej kortare än lederna 2—09 till- sammans. Ogon sma. Hane: Antennernas forsta led kort, ej langre an lederna 2—4 tillsammantagna. Öfverkäkar tandade. 1. M. pharaonıs L. Bakkroppen slat och glansande. — Arbetare: gul; bakkroppen mot spetsen mörk, svartaktig; antennleden 2=3+4+5. I,7—2,3 mm. — Hona: till färgen lik arbetarna, men mellankroppen ofta ofvan i midten mörk. 3,5; —4 mm. — Hane: mörkbrun, antenner (delvis), fötter och bakkroppens spets blekgula. 3 mm. Denna lilla myra förekommer inom hus i de flesta af Europas han- delsstader (bland andra i Képenhamn, Abo och Helsingfors) och finnes "troligen äfven i Sveriges sjöstäder. Den är införd till Europa fran tropi- kerna och är ett mycket besvärligt skadedjur: den bor i fina sprickor i murarna och gör därifrän ströftäg för att angripa matvaror, isynnerhet sockerhaltiga och mjöl; förekommer gärna i bagerier. Allmän i alla varmare länder. 4. Sikt. Formicoxenus MAYR. Arbetare: Antennernas första led lika lang som lederna 2—9 tillsammantagna (fig. 131). Efterryggen med kraftiga taggar, genom en föga djup tvarfara skild fran mellanryggen. > 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1008. Bakkroppens tredje led mycket stor, nästan inneslutande de följande. Fig. Hona: Vingar med ett kubitalfält och ett diskfält. Hane: Öfverkäkar förkrympta, ej naende hvarandra med spetsarna; deras »tugg- kant» otandad (fig. 112). 1. À, nitidulus NY. Glänsande och nästan utan behäring. — Arbetare och hane (fig. 130): rodgula; antennernas fyra sista leder ofta brunaktiga; bakkroppen svartbrun. 2,5;—3,3 mm. — Hona: röd- brun—svartbrun, ofvan alltid svartbrun; vingar svagt rökiga. 3—3,; mm. — Sk. —Jamtl. Denna lilla egendomliga myra träffas aldrig an- nat än i stackar tillhöriga Formica rufa; den bor antingen i kamrar utgrafda i den stubbe, som stacken omsluter, eller i stackens tacklager. Dess förhällande till sin vard är ej fullstandigt kändt; 130. Hane af troligen ar den snarare att anse såsom en ren- Formicoxenus nitidulus. hallningsarbetare än en snyltgäst. Fig. 131. Antenn af Fig. 132. Ofverkak Formicoxenus-arbetare. af Formicoxenus-arbe- tare, sedd inifrän. 5. Sikt. Tomognathus MAYR. Arbetare och hona (fig. 133): Antennfaror djupa. Efter- ryggens taggar korta. Lar spolformiga. Hufvudet, mellan- AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 8. 33 kroppens ryggsida, forsta—tredje bakkroppsleden samt bak- kanten af de följande rygglederna försedda med styfva fin- taggiga borst. Forsta antennleden och sken- benen med spärrhar. Hona: Den vingade formen (fig. 134) är hittills ej anträffad i Sverige. Hane (fig. 135): Huf- vudet hastigt afsmal- nande bakom ögonen. Öfverkäkar förkrymp- ta. Käkpalper med 5 leder. Efterryggen ovapnad. Bakkrop- pens tredje led mycket stor. Fig. 133. Tomognathus sublevis. a. Hona, ovingad. b. Arbetare. 1. IT. sublevis NYU. Arbetare och hona: ljust rostbruna — mörkbruna; antennklubban brun; bakkroppen svartbrun. Fig. 134. Tomognathus sublevis. Vingad hona. 3,5—5,7 mm. — Hane: svartbrun, under ljusare; antenner, palper och ben bruna. 4—4,; mm. — Og.—Jämtl.; s. Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 1 (1908). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRFT 1908. Intränger i bon af Leptotho- vax acervorum och muscorum, for- jagar de utbildade myrorna samt håller sedermera de indi- vider, som utkläckas ur de kvarvarande larverna och pup- porna såsom slafvar. Egen- domligt är, att i dessa blan- dade samhällen äfven kunna förekomma hanar och honor af Leptothorax. Fig. 135. Tomognathus sublevis. Hane. 6. Slkt. Leptothorax Mayr. Arbetare: Öfverkäkar af mattlig bredd med mer eller mindre tydligt tandad tuggkant. Antennernas sista led lika lang som de båda närmast föregående tillsammantagna. Bakre lår spolformiga. Mellan- och bakskenben utan sporrar. Kroppen ofvan med i spetsen knapp- eller kulformiga borts. Mellan- kroppen samt första och andra bakkroppslederna rynkiga; bakkroppen i öfrigt glatt. Bo i stubbar eller under stenar. Artöfversikt. I. Antenner hos honan och arbetarne med 11, hos hanen med 12 leder. Vingarnes radialfält långsträckt, i spetsen öppet. Hanens ôfverkäkar med otandad tuggkant. I. L. acervorum. II Antenner hos honan och arbetarne med 12, hos hanen med 13 leder. Vingarnes radialfält kortare, i spetsen slutet. Hanens ôfverkäkar med tandad tuggkant. 2. L. tuberum. I. L. acervorum FABR. Benen med eller utan (var. muscorum NY1.) sparrhar. Hona och arbetare: rödgula—röd- bruna; hufvud, bakkropp samt hos honan äfven mellankroppen ofvan bruna—svartbruna. — Hane: svartbrun; ben ljusbruna -—bruna. — 2,7—5 mm. — Sk.—Lappl.; a; varieten dock en- dast funnen i södra Sverige. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA. 13: I; 8. 35 2. L. tuberum FABR. Arbetare: gul—gulrod; hufvudet och bakkroppen ofvan svartbruna; öfverkäkar och antenner (delvis) gulaktiga. 2,3—3 mm. — Hona: brun; öfverkäkar, antennernas inre del, benen samt första och andra buklederna gula. 3—4 mm. — Hane: svartbrun; ôfverkäkar, palper, antenner och fötter ljusgula. 2,;—3,5 mm. — Sk.—Uppl. Träffas hälst pa soliga och steniga backar. 7. Sikt. Tetramorium Mayr. Arbetare: Öfverkäkar breda med tandad tugekant. An- tenner med 12 leder och 3-ledad klubba. De bakre laren spolfor- miga. Sporrar enkla. Hona: Framvingar med ett kubitalfält och ett diskfält. Hane: Öfverkäkar med tan- dad tuggkant. Efterryggen med tandlika sidohörn. Fig. 136. Tetramorium cespi- tum. Antenn af hane. 1. 7. cespitum L. Arbetare: hufvud och mellankropp rynkigt langstrimmiga; första och andra bakkroppsleden rynkiga; svart—gragul, öfverkäkar, antennlederna 2— 12 och fötterna ljusare. 2—3,7 mm. — Hona: hufvud, halssköld och efterrygg strimmiga; mellanryggen till största delen samt bakkroppslederna 3—6 glatta, glansande; svart—svartbrun; _Ofverkakar, antennleder 2—12 samt benen (åtminstone delvis) rodgula. 6—8 mm. — Hane: glatt och glänsande med undan- tag af hufvud och efterrygg, som aro strimmiga; svart; an- tenner, öfverkäkar och ben gulaktiga. 6—7 mm. — Sk.— Lappl.; a Bor i grästufvor eller under stenar; haller arter af bladlusslaktet Paracletus såsom husdjur (se noten sid 6). 8. Slkt. Anergates FOREL. Hona: hufvudet baktill skarpt utskuret. Öfverkäkar med skärande tuggkant och endast en tand i spetsen. Käkpalper 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 2-ledade. Antenner med 11 leder; den första lang och tjock, cylindrisk. Efterryggen med en tagg pa hvardera sidan. De bakre benen utan sporrar. Vingar med ett kubitalfält. Hos de äggfyllda honorna uppsväller bakkroppen ofantligt, sa att rygg- och bukplatarne blifva långt skilda fran hvarandra och synas som sma morka flackar pa den orangegula huden (fig. 138 b). Hane: Palper och an- tenner såsom hos ho- EN nan. Öfverkäkarne äro N förkrympta, ej naende tillsammans med spet- sarne; de hafva afrun- dad spets och sakna tuggkant. Efterryggen utan taggar. Af vin- Fig. 137. Anergates atratulas. Hane. garna finnas små stumpar i behåll. Arbetare saknas, men ersättas af arbetare af 7etramorium cespitum, hvilka tjänstgöra såsom slafvar. Träffas under ste- nar. Boet, som utgräfves af slafvarne, öfverensstämmer natur- ligtvis med boet af Zetramorium. I. A. atratulus SCHENCK. Hona: svart; antenner och ben brungula; vingar svagt rökiga; krop- pen fint rynkig, tätt punkterad, nästan glanslös och med sparsam behåring; bakkroppens hud mellan plåtarne orange- gul. 2,5—3 mm. — Hane: grågul, glans- lös, tätt punkterad, nästan utan behåring. 2,7—3 mm. — Ol. och Og. (ADLERZ); Uppl.: Singö (AURIV.); s. Denna högst egendomliga lilla myra är full- a b Fig. 138. Anergates atra- 2 ständigt beroende af sina slafvar, hvilka skaffa tulus. Hona. i sgl : . 3 föda och mata såväl de utbildade djuren som a. Bakkroppen före upp- is . ee » deras larver. I Anergates-samhällena finnas al- svällningen, pet. skaftet; ; É > > f drig hanar eller honor af Tetramorium ej heller f. ryggfäran (stark för- r Re larver eller puppor af denna art. De aggfyllda storing). i É honorna kunna pa grund af bakkroppens storlek b. Bakkroppen uppsvälld. x : 4 à i (fig. 138 b) ej förflytta sig själfva utan ligga stilla i sin kammare samt synas därföre och pa grund af bakkroppens lif- liga färg lätt, dä man vänder om en sten, under hvilken de förekomma. Entomologiska Föreningens sammanträde & Grand Restaurant National den 27 april 1907. Sedan protokollet fran sammanträdet den 23 februari upplästsoch godkänts, meddelade ordforanden prof. AURIVILLIUS, att styrelsen till medlemmar af föreningen invalt: jagmastarna AKE BERG, Räneä, FERD. LINDBERG, Burträsk, K. G:son LUNDHOLM, Sölvesborg, R. LÜBECK, Boras, K. MARTIN, Gefle, ARVID MODIN, Burträsk, T. NETTELBLADT, Pitea, E. GUSTAF SVENSSON, Uppsala, HJ. SYLVEN, Hasslerör, EDVARD WIBECK, Stockholm och HENNING ALUND, Umea. Jagmastare WIBECK halsades af ordföranden välkommen sasom för första gangen narvarande. Härefter foredrogs revisionsberättelsen för 1906, och be- viljades kassaförvaltaren samt styrelsen full och tacksam ansvarsbefrielse. Ordföranden meddelade, att byrachefen J. MEVES inför styrelsen afsagt sig kassaförvaltarebefattningen, som han innehaft i 13 ar, och frambar ordföranden foreningens varma tack till den afgäende kassaforvaltaren. Pa styrelsens forslag beslöts ställa 50 kr. arligen till kassaförvaltarens för- förfogande för att bereda honom tillfälle att förskaffa sig bi- träde vid räkenskapernas uppsättande m. m., hvarefter ord- föranden meddelade, att styrelsen till kassaförvaltare utsett fotografen E. ROESLER. Sedan februarisammanträdet hade inbjudan ingätt fran Vetenskapsakademien till föreningen att lata sig företrädas af en representant vid Linnefesten den 25 maj, och utsags undertecknad härtill. Med anledning af inbjudan fran veten- skapsakademien i Newyork beslöt föreningen sända en adress till denna akademis Linnéfest den 23 maj. Till foreningens entomologiska hile te pencil hade ansökningar ingatt fran 11 1 gymnasialklasserna varande skol- ynglingar. Stipendiet, 60 kr., tilldelades pa styrelsens forslag 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. EINAR WIREN, Uppsala, hvarforutom ett extra stipendium a 50 kr. utdelades till ELIS NYSTEDT, Västervik. Assistensten vid Statens Entomologiska Anstalt, fil. kand. A. TULLGREN, höll därefter föredrag om jättespindlar. Först omnamndes de s. k. fagelspindlarna, hvilka fatt detta namn med orätt, enar de blott undantagsvis torde döda faglar (sarskildt kolibri-arter). Fagelspindlarna tillhöra tropikerna. Manga arter forfardiga sig cylinderformiga bostader pa marken, i ihaliga tradstammar o. s. v. I dessa sina nästen kunna de langa tider ligga alldeles stilla. Äfven om årstiden ar sådan, att de borde vara 1 rörelse och hafva behof af föda, har det visat sig, att de kunna härda ut manadtals i apatisk hvila. En forskare höll t ex. en art i sju manaders fangenskap utan att gifva djuret nagon som helst föda, och utan att detta syntes bekomma detsamma någonting. Andra »fagelspindlar» äro emellertid lifliga och klattra snabbt omkring 1 trad och buskar. Till »jättespindlarna» kunna äfven Vep/z/a-honorna räknas. Hanarna äro däremot pygmeer, blott en tjugonde- eller tret- tiondedel af honan i volym. Dessa spindlar väfva stora ver- tikala fangstnät af ungefär samma utseende som korsspin- delns nat. I AVephila-arternas nat fastna lätt smärre fåglar. Också de öfverallt i tropikerna inomhus förekommande Heteropoda-arterna utmärka sig genom sin storlek. Dessa spinna ej väfnader 1 egentlig mening. I regeln lefva de af insekter och dylikt, men det har konstaterats, att de undan- tagsvis kunna förgripa sig på kycklingar. Det för dagen uppställda öfverläggningsämnet »om en- tomologiska exkursioner» var föreslaget och inleddes af fi. kand. A. TULLGREN med ett anförande af hufvudsakligen följande innehåll: Utgående därifrån, att man nu såväl vid våra högskolor som öfriga läroanstalter vid undervisning om djuren i allmänhet, och bland dessa också om insekterna, fäste alldeles för litet afseende vid den egentliga biologier eller lefnadsförhållandena ute i det fria, framhöll tal. kraftigt, hurusom Entomologiska Föreningen borde kunna taga denna sak om hand. Genom att anordna låt vara till en början också blott tre exkursioner under olika tidpunkter af somma- ren, hvarje utflykt efter på förhand uppgjord plan och ledd af två entomologer, skulle föreningen kunna väcka ett sedan TRYBOM: ENT. FOREN. SAMMANTRÄDE DEN 27 APRIL 1907. 39 sig allt vidsträcktare spridande intresse för insekterna och deras lif ute i fria naturen. Det gällde härvid ej sa mycket föreningens egna medlemmar utan i första hand utomstaende, lärare och lärarinnor vid skolorna, mera försigkommen skolungdom och hvarje annan, som drefves af intresse för insekterna och dessas uppträdande i skog och mark. Gifvet- vis borde emellertid deltagarna i hvarje utflykt begränsas till det antal, att hvar och en finge åsyftadt gagn af den led- ning och undervisning, som komme att lämnas. Föredraganden räknade på, att 4 eller 5 af föreningens bästa yngre krafter skulle upptaga denna sak och ställa sig till föreningens tjänst såsom ledare af här berörda exkursioner. Lärarna i biologi vid Stockholms läroverk vore nästan alla botanister och borde kunna antagas med tacksamhet komma att omfatta det tillfälle, som erbjödes till en mera lefvande undervisning 1 entomologi. Denna undervisning borde i en ej allt för af- lägsen framtid komma entomologien och Entomologiska För- eningen till stort gagn. Föreningen kunde i sin tid och såsom en följd af den föreslagna undervisningen erhålla manga in- tresserade och kunniga medlemmar, hvilka ej blott upptoge de äldres arbete utan utvidgade detta i hög grad och i många riktningar. Detta anförande mottogs med lifligt intresse, och den väckta frågans stora betydelse framhölls af alla talare, hvilka efter anförandet yttrade sig om detsamma. Först tog ord- föranden, prof. AURIVILLIUS, ordet. Man finge ej vänta på, att högskolorna skulle taga upp denna sak eller bibringande af kännedom om djurens — insekternas — lif och betydelse 1 naturens stora hushållning, hvarvid ju också undervisning om de större insektgruppernas hufvudformer borde lämnas såsom en stomme. På denna skulle sedan den viktigaste, den nyss nämnda, kunskapen kunna uppbyggas. Ville för- eningens yngre medlemmar ägna sig åt och genomföra denna fråga, gjorde de sig därigenom förtjänta af stor tacksamhet. Det vore lärare, lärarinnor och skolynglingar man i första hand borde söka intressera. Svårigheter, uppoffring af mycken tid och arbete, finge exkursionernas blifvande ledare nog vänta sig, men däraf vore det att hoppas, att de ej skulle låta afskräcka sig. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Landtbruksinspektör LYTTKENS föreslog, att föreningen matte utse vissa af sina medlemmar för att uppgöra och framlägga plan till de föreslagna exkursionerna, och att ledarna för desamma skulle pa ett eller annat sätt fa sina resekostnader ersatta. De salunda utsedda borde sätta sig i förbindelse med lärare vid skolorna. Vidare yttrade sig i frågan byråcheferna J. MEVES och TH. ÖRTENBLAD professor S. LAMPA, doktor N. SYLVÉN och doktor E. H. BÄCKSTRÖM. Slutet af frågans behandling blef, att föreningen uppdrog åt assistent TULLGREN, kandidat E. MJÖBERG, lektor KNUT BOHLIN och doktor N. SYLVÉN att snarast möjligt uppgöra och till föreningen inlämna plan till frågans praktiska lösning. At styrelsen öfverlämnades att fatta beslut om nämnda plan, ifall forenignen ej blefve i tillfalle att göra detta vid sin var- utflykt. Föreningen beslöt härefter att företaga en vårutflykt till Nacka på tid, som skulle af styrelsen närmare bestämmas. Vid slutet af sammanträdet förevisade kandidat E. MJö- BERG ägg samt därur här i Stockholm vid Högskolans Zoo- logiska institution kläckta larver, kokonger och imagines jämte silke af den kinesiska eller japanska silkesspinnaren (Antherea Yama-mai) fran trakten af Vladivostok. Oaktadt kölden under resan hade äggen kläckts utmärkt, dock något för tidigt för våra förhållanden, alldenstund de lefva af ekblad. Silkets bildningssätt m. m. beskrefs. Filip Trybom. Revisionsberättelse för Ar 1906. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska Föreningens räken- skaper för ar 1906, fa harmed afgifva följande berättelse. Stallningen i allmänna kassan framgär af följande: Debet. MITT AMETGOS 6 44.4 lets N 1676207 Inkomster : ee arsa fonter, 226, St. HOMO 2 LE UE ES EN 13808 Renter och utdelning MR ES Ae nr SING D:o i Danmark » À ER ERS: D:o i Finland » ee Se eu Oo Summa 272 Af ärsledamöterna voro liksom förr tvä befriade fran afgift. ENELL & KNUTSON: REVISIONSBERATTELSE FOR AR 1906. 43 Allmänna kassans medel voro, i den man de löpande utgifterna det medgafvo för Föreningens räkning insatta i Stockholms Handelsbank och Stockholms Inteckningsgaranti-Aktiebolag samt dara godtskrifna räntor tillgodotérda kassan. Fondernas medel voro vid ärets utgäng salunda placerade: A. F. REGNELLS fond: 2 pref. aktier à 1,000 kr. i Söderfors Bruks Aktiebolag . . . . 2,000: — P. F. WAHLBERGS fond: 1 pref. aktie i Söderfors, Bruks, Aktiebolag . . . . . . 1,000: — Deposition i Stockholms Pantaktiebank . . . . . . . 1,000:— 2,000: — Ständiga ledamöters fond: Deposition i Stockholms Pantaktiebank . . . . . . . . . . . 3,300: — - Oscar SANDAHLS fond: 4 st. Sandö Sägverks A.-B. 5 % obligationer à 1,000 kr. 4,000: — 3 Deposition i Stockholms Pantaktiebank ‚500: — Stockholms Handelsbanks Sparkassa . . . . . . . . . 212:70 7712:70 CLAES GRILLS stipendiefond: Wiskontobankens spavkassa se. u funnen vid Esperöd i Sk. THOMS.) Evania minuta, &. Omorga litorea (THOMS.) d'; (»sälls. vid hafskuster. > THOMS.) Rogas dimidiatus (SPIN.) %; (»sparsamt förek. à sandmarker i s. Sk.» THOMS.). Men den regniga och blasiga vaderleken var tydligen ej gynnsam för strandfaunan hvarken inom denna eller andra insektgrupper, bl. a. fjarilarne, af hvilka nagra arter under vanliga ar forekomma ganska talrikt a detta strandomrade; af den annars har i stor mängd flygande Satyrus semele sag jag nu ett enda ex., nedkrupen i en grästufva; detsamma galler de nara vattenbrynet lefvande sma coleoptera. 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908 Angsmarkerna uppe pa asen voro denna sommar mycket litet gifvande; dessa grassluttningar halla sig afven under tor- rare somrar fuktiga, nu voro de en svartillgänglig kärrmark; bland fynden dar 1 början af aug. endast annoterade Coelo- cryptus rufinus (GRAV.) d och Olesicampa flavicornis (THOMS.) 2, funnen vid Pålsjö i Sk. enligt THOMS. Nagot lönande vid denna tid voro ströftägen pa slätt- landet norr om asen, der ett och annat var att fa pa sen- blommande umbellater, bl. a.: Acanthocry ptus Flagitator (GRAV. 2 (»sälls. is. Sv.», THOMS.), Exephanes hilaris (GRAV.) $ »funnen vid Pålsjö i Sk.» THOMS.), Cremastus bellicosus (GRAV.) S Aethecerus placidus (WESM.) d (»Pälsjö, Sk.» THoms.). I en träd- gard i Karup vid samma tid Calliclisis hectica (GRAV.) 2, synon.: Poemenia tipularia (HOLMGR.), pa Ampelopsis. Till sydsidan af Hallandsas företogos ytterligare tvenne excursioner, 1 juli till Rössjöholm, 1 aug. till Hjernarp; det härligt belägna Rössjöholm, emellan tva sjöar nedanför den här mycket branta bokskogklädda åsen, tyckes vara särskildt inbjudande för entomologen, likaså flere ställen i Hjernarp (Margretetorp, Venedike m. fl), men det synes, som södra si- dan af asen med sina brantare sluttningar, torrare mark och i allm. mindre yppig Ortvegetation hade en mindre rik in- sektfauna än den norra; visserligen inskränker sig min bekant- skap med denna del af åsen till några excursioner dit hvarje sommar under aren 1902-—1907 och under sistlidet ar vid ständigt ogynnsam väderlek; emellertid synes Prof. BOHEMAN för ett halft sekel sedan ha gjort samma erfarenhet, att döma af ett meddelande i reseberättelsen angående en färd år 1862 utmed södra sluttningen af Hallandsås: »Omgifningarne kring Margretetorp se fördelaktiga ut i entomolog. hänseende, men min förväntan att här göra god skörd blef likväl gäckad.» (Anteckningar under en resa i norra Sk. o. s. Hall. år 1862. Vet. Akad:s förh. 1863): Vid Venedike togs emellertid Meso- leius clypealis (THOMS.) &, funnen af THOMS. i samma trakt. I medlet af aug., då regn och kyla blefvo allt mera out- härdliga, återvände jag till Ög.; från de få excursioner, som kunde företagas under senare hälften af aug. och början af NORDENSTROM: FRAN EXCURSIONER I S. HALLAND O. ÖSTERGÖTLAND 55 sept. i trakten söder och väster om Linköping, aro följande fynd antecknade: Coelichn. leucocerus (GRAV.) d'; Ög, Bjärka; (»ej sälls. i Skånes bokskogar;» THOMS.). Cratichneumon liostylus (THOMS.) & (Syn. /chn. infidus VESM.; Mantiss. pag. 33; /chn. annulator WESM. Ichn. Belgicæ 67.64) Ög, Kärna. Platylabus punctifrons (THOMS.) 2; Og, St Lars, (»Esperöd i Sk.» THOMS.). Euryproctus regenerator (GRAV.) d'; Og, Bjärka, pa blad af ek. Atractodes incertus (FOERST.) d'; Og, Karna; (»funnen vid Lund» THOMS.). Mesoleius segmentator (HOLMGR.) 2; Og, St. Lars; pa blom- mor af Czrsium lanceolatum (»Smal. Anneberg, Lapl.» HOLMGR.) Acanthocrypt. flagitator (GRAV.) 3; Og, Bjärka, pa blad af ek. Under senare halften af sept. och 1 oktober gjordes de flesta fynden pa tradstammar, mest pa ek (nagra fa pa tall), bl. a. foljande: Dicelotus Cameroni (BRIDGM.) 2; Og. St Lars; (»funnen vid Lund» THOMS.). Spilocryptus fumipennis (GRAV.) 2; Og, St Lars, pa blad af ek; »funnen vid Lund» (THOMS.) Microcryptus sericans (GRAV. 2; Og, St Lars; (»sälls. i Sk.» THOMS.). Hemiteles pictipes (GRAV.) 2; Og, St Lars; (»funnen vid Bö- gestad i Sk.» THOMS.). » opaculus (THOMS.) ©; Og, Sturefors; (»Esperöd, Sk. THOMS.). > sordipes (GRAV.) 2; Og, Bjärka: (»funnen vid Aln- arp;» at » longicauda (THOMS.) 2; Og, St Lars; »funnen vid Pälsjö i Sk. THOMS.). clausus (THOMS) &; Og, St Lars; (»funnen vid Or- tofta 1 Sk.» THOMS.). Tropistes falcatus (THOMS.) Q; (syn.: 7. rufipes (KRIECHB.) enligt meddelande af Lic. A. ROMAN, som 1902 fann denna art pa tradstammar i Upl.); Og, St Lars o. Wist (6 ex.). 5 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908 Orthocentrus stigmaticus (HOLMGR.) 9; Og, Bjärka, 20 okt.; »R rarissima», HOLMGR.). Cremastus interruptor (GRAV.) 2; Og, Norsholm; (»teml. sälls. i Sk.;» THOMS.). PNEUS extensor (LIN.) 2 ; Og, St. Lars o. Wist, ymnigt förek. pa re Li slutet af sept. till medio af octob.; »sälls. i Sk.» THOMS.). Trematobia angens (GRAV.) 9; Og, St Lars; (»teml. sälls.» THOMS.). Dessutom 8 andra arter af släktet Pzmpla pa ekstam- mar under sept. och okt.; ännu i slutet af denna manad kunde fangsten pa tradstammarne fortsattas; ett bland de sista fynden pa ekar var Pezomachus cursitans (NEES) 2; Og, Stars -d)'-26‘okt: Statsanslag till Entomologiska Föreningen. Kungl. Maj:t har for innevarande ar beviljat Foreningen ett anslag af 1,000 kr. for fortsatt utgifvande af »Uppsatser i praktisk entomologi». Red. Über einige exotische Chelonethiden. Alb. Tullgren. Vorliegender kleiner Aufsatz enthält Beschreibungen einiger neuen Chelonethiden, die mir gütigst zur Bestimmung über- lassen worden sind. Eine dieser Arten stammt aus Kamerun in West-Afrika und zeichnet sich durch ihre Grösse und dunkle Farbe aus. Die anderen sind alle in Süd-Amerika ge- sammelt worden und bieten nur wenig von systematischem Interesse. Chelifer Conradti n. sp. Weibchen. Farbe. Das ganze Tier ist sehr dunkel braun, fast schwarz (besonders an den Pedipalpen). Nur die Beine sind etwas heller, rein braun. Morphologische Merkmale. Der Cephalothorax ist nur sehr wenig länger als am Hinterrande breit. Hinten scheint der Cephalothorax wenigstens 2.5 mal so breit wie der wenig markierte Cucullus. Die Querfurchen sind nicht einmal angedeutet, aber am Hinterrande in der Mitte findet sich ein kurzer longitudinaler Eindruck. Das Integument ist stark glänzend, glatt oder spärlich fein und unregelmässig geritzt. Die Haarbekleidung ist äusserst spärlich und besteht aus ein- fachen, mässig langen Haaren. Augenflecken sind nur schwach angedeutet. Das Abdomen ist ca. 2.5;mal so lang wie breit. Die Rückenplatten IV—X sind mehr oder weniger vollständig longi- tudinal geteilt. Die proximalen dieser Platten sind nur vorn und hinten an der Mittellinie schwach eingeschnitten. Das Integu- 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ment der Platte ist auch sehr glänzend und glatt. Jede Platte trägt am Hinterrande eine Reihe einfacher Haare. Die letzte Platte zeichnet sig durch ein paar langer, taktiler Haare aus. Die Ventralplatten sind deutlicher longitudinal geteilt. Be- haarung wie am Rücken. Die Chelieeren. Der vin: bewegliche Finger hat am Innen- rande drei winzige und dann ca. 7 erheblich grössere Zähne. Der bewegliche Finger mit einem ziemlich grossen Subapikalzahn. Die Terminalborste reicht über die Mitte der Galea hinaus. Die Een Galea ist leider durch trockene A von I und OL Konservierung strark deformiert. Sie scheint doch gross und ge- zähnt zu sein. Die Serrula besteht aus nicht weniger als 32 Lamellen, von welchen die basale ein wenig länger, distal- warts erweitert und gebogen (?) ist. Das Flagellum besteht aus vier Borsten, von welchen die erste am Vorderrande stark und lang gezähnt ist. Die La- mina interior hat vier (?) gezähnte Loben. Die Pedipalpen sind reich- lich so lang wie der Körper. Das Integument ist überall glatt, fein chagriniert, stark glänzend. Die Haare sind einfach, im Allgemei- nen kürzer als die Breite der . . > oO . U Gliedstielchen. Die Finger mit 275, 22 Bra chycera, Fam. 14—23, Kr. —:75. Af EINAR WAHLGREN. 3 Nu DT cst M 13. . Steklar. Eymnbblere a. 1... Gaddsteklar. éme rar: Fame 2 Kr ee, RO ER am yh el ER 50 N CHR. AURIVILELUS. Svensk Spindelfauna: ı och 2: Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea af ALB. TULLGREN . . . ler aeons > TE Nat Ses APR » 8: yin O's a ee Ma ug! Der ee aD INNEHÄLL. AMMITZBOLL, I., En själflysande mygga . . . : RS deere AURIVILLIUS, Cu Svensk Insektsfauna 13: 1; 8, Fae AE I BENGTSSON, S., Meddelanden fran a Sällskapets i Lund forhandlingars RS AU 1. I a RER RE EXELL, H. G. O. och Knutson, KNUT, Revisionsberättelse för ar: 1908 27 De NEN DEE oe aa gar Cacia a ee | NORDENSTRÖM, H., Frän excursioner i Södra Halland och Öster- eolland. 1907 an as - RER EL ENTER 2 | RED., Entomologiska des a a Gone Sey gto Bee ee EN | » Statsanslag till Entomologiska Foreningen. ....... » 56 | Trysom, F., Entomologiska Föreningens sammanträde 4 Grand | Restaurant» Nationaliden 27 ‘april 7907. Re ar » » Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand | Restaurant National den 28 sept. 1907 . : . . . . » 48 | TULLGREN, A., Über einigesexotische Chelonethidene. 45, tao 57 2 Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESIER. Barnhusgatan 12. | Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Distributionsadress: Riksmuseum, Stockholm. | Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sä fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. La | À Utgifvet den 25 april 1908. istribueras inom asar - uteifminesdı £ Distribueras tnom 14 dagar efter utgifningsdatum “Are. 29 1908 Haft. 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1908 Entomologisk Tidskrift kommer att under är 1908 af Entomologiska Föreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sa langt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pä ett organ i värt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf for riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitte, som bestär af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utoif- vare. Redaktor för tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverstelöjtnant, fortifikationsbefälhafvare, Gö- teborg. Filip Trybom, fil. d:r, fiskeriinspektör, Karlavägen 41, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskommittén. . Annonser å omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 9/0 af ofvanstående pris för hvarje gång de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst ro årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2-3 Ore pr sida. Föreningens ledamöter erhälla, sedan arsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för aret under postförskott. Ständig ledamot erhäller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) to af de äldre årgångarna gratis. Hvorledes lever Larven af Hypoderma bovis DE GEER? Et Blad af Videnskabens Historie 1 de to sidste Hundredaar ved William Sörensen. »Lorsque j’ai pü parvenir a voir des insectes en oeuvre, ils m’ont presque toujours montré qu’ils s’y prenoient tout autrement que je ne l’avois crt.» Réaumur. Ordet »Videnskabsmand» tages i vore Dage i temmelig forskjellig Betydning paa Naturvidenskabernes Omraade. Og dette er ret naturligt, da det ifölge sin Etymologi er et tve- tydigt Ord, saasom det at »vide» efter almindelig Sprogbrug er et meget rummeligt Begreb. Hyppigst forstaaes der ved »Videnskabsmand» to saa forskjellige Ting som Forskeren og den Lærde. Den Förste setter sig som sit Formaal at fastslaae Kjendsgjerningerne i Naturen og at udrede de For- hold, hvori de staae til hverandre. Den Lærdes Opgave er det derimod i videst muligt Omfang at gjöre sig bekjendt med Forskernes Resultater. Dette sætter ham for det Förste istand til at bibringe Andre nyttig Kundskab, hvorfor han ogsaa. fortrinsviis er skikket til at vere Lærer, og serligt Universitetslerer. Og herpaa begrundes det utvivlsomt (idet- mindste for en Deel), at Lærde som Regel foretrækkes for Forskere til Universitetslerere. Under den Forudsætning - men vel at mærke ogsaa kun da — at den Lærde er et kritisk Hoved, kan han ogsaa, stundum i höj Grad, fremme Videnskaben ved gjennem Sammenligning af Forskernes ind- byrdes afvigende Resultater at fastslaae hvad der er det Rette, og at legge nye Spörgsmaal tilrette. Entomol. Tidskr. Ärg. 29. H. 2—3 (1908). 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. For Forskeren er det selvfölgeligt nyttigt at vere lærd idetmindste i en vis Udstrækning, Men at det ikke er nogen Nödvendighed har jeg selv oplevet, da jeg i en Sydameri- kansk Urskov gav mig ilag med et Spörgsmaal (om Fiskenes Lydorganer), med hvis tidligere Behandling jeg var complet uvidende. (Thi et nogenlunde misvisende Referat paa 8 Linier i en Lærebog kan selvfölgeligt ikke erstatte Litera- turen.) Da jeg nu i det Hele ingenlunde er nogen lærd Zoolog, kan det vel ikke egentligt forlanges af mig, at jeg skal give en Fremstilling af Undersögelser, der udelukkende ere udförte af Andre. Men jeg troer paa den anden Side, at det vilde kunne bebrejdes mig som Dansk Zoolog og som Medlem af Entomologiska Foreningen saa at sige fra dennes Stiftelse, hvis jeg undlod at give et Referat i vort Tidsskrift af For- skernes — og særligt de Danske Forskeres -— Undersögelser af det foreliggende Emne. Thi at disse, og specielt TH. P. Kocnu’s, ere forblevne fuldstændigt ubekjendte i Sverige, frem- gaaer aldeles tydeligt af Professor Sv. LAMPA’s Afhandling »Om oxstynget (Æypoderma bovis D. G.)» i 2:det Hæfte af Entomologisk Tidskrift for 1907 (p. 65—72). I vor Tid er jo nemlig Literaturen saa volumineus, at selv den laerdeste Mand ikke, eller dog neppe, er istand til at gjöre sig bekjendt med Alt, hvad der fremkommer. Og som en anseet Tydsk Forsker og Lærd, Prof. V. HENSEN i Kiel, etsteds har sagt, maa man have Mod til ikke at læse Alt. HENSEN gjör ganske vist tillige gjældende, at man dog maa læse de vigtigste af de Arbejder, som fremkomme. Men dette beroer jo dog nogenlunde paa Tilfeeldet. Og i det foreliggende Tilfeelde forekommer det mig aldeles natur- ligt, at Prof. Sv. Lampa ikke er blevet opmerksom paa Dyrlege KocH's Afhandling, skjöndt denne ubetinget er det vigtigste af de fremkomne Arbejder om Oksebræmsens Leve- vis som Larve. Dyrlege Kocn’s Afhandling er nemlig desverre publiceret paa et Sted, hvor en Zoolog mindre let vilde vente at treffe et Arbejde af væsentligt zoologisk Be- skaffenhed, nemlig i »Maanedsskrift for Dyrlæger»!. Det er ! Koch, TH. P.: Om Oksebremsen Hypoderma bovis. Specielt Larvens Udvikling og Vandring i Kvegets Legeme. (Maanedsskrift for Dyrleger. XV. Kjöbenhavn 1903—1904, p. 129—159.) WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 67 mig bekjendt at Dyrlæge KOCH har forsögt at raade Bod herpaa ved at faae sit Arbejde publiceret paa et af »Ver- denssprogene». Hans förste Tanke at faae det frem paa Fransk i K. Danske Videnskabernes Selskabs »Oversigt» lod sig dog ikke udföre paa Grund af Selskabets Vedtegter, da det alt var publiceret andensteds her i Landet. Og »Carls- bergfonden» kunde desværre ikke afsee Penge til at bevilge Hr. KOCH's Ansögning om at bekoste Oversættelsen af hans Arbejde til Brug for et Engelsk Tidsskrift. Vilde det saaledes have veret nzsten underligt, om en ikke-Dansk Zoolog kjendte KOCH's Arbejde, vilde det noget ner vere umuligt for den, der som Prof. LAMPA har gjort sig bekjendt med, at: »I en liten, for allmanheten afsedd skrift, förlidet ar utgifven pa foranstaltande af Landbrugs- ministeriet 1 Danmark, lamnar professor J. E. V. BOAS en redogörelse angående »oksebremsen» (oxstynget)...» Thi for Den, der havde lest dette Skrift, maatte det vere plat umuligt at antage, at der netop i Danmark var fremkommet en Undersögelse, hvorved det var fastslaaet, hvorledes det forholder sig med ialtfald de fleste Forhold i Oksebræmsens Leveviis som Larve, Forhold som indtil da ikke kunde siges at vere oplyst med Sikkerhed. Som Dyrlege ved den offentlige Kjödcontrol i Silke- borg i Nörrejylland var det naturligt, at Hr. KOCH ved Under- sôgelsen af de slagtede Kreaturer kom til at beskjæftige sig med dette Æmne. Thi kun i en saadan Stilling har man let Adgang til et saa rigeligt Materiale, som der udfordres til en tilbundsgaaende Undersôgelse. Vi see derfor ogsaa, at alle, eller dog næsten alle, Undersögelser af denne Sag ere udfort af Dyrleger, som for denne Sags Vedkommende ere blevne Forskerne, medens vi Zoologer have været de Larde. Og det endda kun saa som saa. Om den Maade, hvorpaa Köerne blive inficeret med Bræmselarverne, har der i Tidens Löb veret fremsat folgende Meninger: a. Den förste Anskuelse, som utvivlsomt taber sig i Tidernes Morke, var den, at Bremsen borer Ægget ind igjennem Koens Hud. I Literaturen blev den fremsat i 1713 af VALLISNERI. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 6. I 1741 godtgjorde LINNE, at Bræmsen ikke stikker /Egget ind igjennem Værtdyrets (Renens) Hud; han meente, at Ægget fæstes til Huden, og antog, at den udklækkede Larve gnaver sig ind igjennem Huden. c. I 1858 fremstillede STRICKER og BRAUER den Mening, at Fluen ved Æglægningen skyder Ægget ind i en Haarsæk, der uddannes til Vaarbylden. d. 1 1888 fremsatte Dyrlege HINRICHSEN den Mening, at Larverne komme ind gjennem Tarmkanalen og arbejde sig gjennem Koens Legeme, indtil de havne under Huden. e. 1 1894 udtalte Dyrlæge HORNE den Opfattelse, at den spæde Larve, efter at have boret sig ind igjennem Huden, arbejder sig ind i Rygmarvskanalen (og andenstedshen) hvor- fra den senere igjen vender tilbage til Huden. At Larven baglængs forlader Oksens Legeme gjennem Aabningen paa den »Vaarbyld», hvori den findes under den sidste Deel af sit Larveliv, have næsten alle Forfattere veret enige om, siden REAUMUR (op. infra cit., p. 520) iagttog det. Saalænge idetmindste som Mennesket har havt Koen som Huusdyr, har han temmelig sikkert lagt Marke til den Plage, som Fluer volde den, og den Reedsel, der (som oftest) griber den ellers flegmatiske Okse, naar den mærker visse af dem i sin Nærhed. Men det er aldeles sikkert, at der er hengaaet lang Tid inden man lerte at skjelne mellem Stikfluerne, væsentligst Tabaniderne, og Bræmserne, Oestriderne. Vel er der saaledes ingen Tvivl om, at CLARK (i sit andet af de nedenfor citerede Arbejder) har Ret i, at det er Köernes Bissen for Bræmserne, der skildres af VIRGIL, som udtrykke- ligt siger, at Grækerne kaldte denne Flue for »oestrus», og det er utvivlsomt, at den otstpos, som omtales i Odysseen XXII, v. 300, er Oksebræmsen; men det er ligesaa sikkert, at den ototpos, som ARISTOTELES omtaler flere Steder, er Tabanider, eller rettere sagt, at det ikke er Oestrider’. Og 1 Jeg har gjennemgaaet alle de Steder i SCHNEIDER’s Udgave af Art- STOTELES, hvor Ordet forekommer ifölge Registret. Da BRAUER i sin »Mono- graphie der Oestriden» i Literaturfortegnelsen p. 6 henviser til » Aristoteles: De animalibus historiae lib. II, cap. 15 (Ed. Schneider)», mener jeg at burde sige at denne Henvisning ikke er rigtig, da der ikke findes noget Capitel 15 i 2den Bog af ScHNEIDER’s Udgave. Antageligt har BRAUER WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 69 Verbet otstpåw betyder baade at stikke, at gjöre rasende og at rase. At den samme Forveksling har fundet Sted her i Norden fremgaaer tydeligt nok af, at det felles Ord »Bræmse» i Sverige nu er fixeret for Tabaniderne, men i Danmark og Norge for Oestriderne, men at dog endnu ÖHLENSCHLÄGER, i »Nordens Guder» skriver, at Loke for at hindre Dvergene i at fuldfore Klenodierne til Aserne först forvandlede sig til en Flue »Og satte sig paa Bælgtræderens Haand Og gav sig slemt til at stikke; Men haard var Huden og haard hans Aand, Belgtrederen ændsed det ikke.» Men senere da han sig atter forvandled »Og foer som Bremse med smertelig Braad, Og flagred i Blesevinden, Stak Smedden i Panden med skarpen Odd, Saa Blod ham trilled paa Kinden. Da jog ham Dværgen med Haanden bort: Ei Hamren blev ganske ferdig.» At Landboerne i Frankrig ansaae Oksebremsens Larve for at vere af en 7abanus! (»taon»), fremgaaer af hvad villet henvise til 2den Bog, Cap. 11, v. 6, hvor ARISTOTELES omtaler, at der hos Hjortene findes SAWANLES (Bræmselarver af Pharyngomyıa og Cephene- myia) under Tungen og :v ww zotkw (hvormed der sandsynligviis menes Struben). 1 Jeg tilstaaer, at det simpelthen var ved Lesningen afReaumur’s neden- for citerede Arbejde, at jeg skjönnede, at »taon» var en Tabanus. Tilfeldigviis seer jeg imidlertid, at Brauer i sin Monografi under »Namen der Fliegen » skriver (p. 50): »Die Franzosen haben keine besondere Namen für diese ‘Insecten und bezeichnen sie mit »l’'Oestre». Nur für Hypoderma ist der Name »Taon»... gebräuchlich.» For nu ikke altfor tungt at skulle föle en eller anden Lerds Bebrejdelse mod mig for Mangel paa I.erdom, vil jeg bemærke, at der dog ogsaa er Andre, som have forstaaet det Franske Ord »taon» ligesom jeg. Saaledes Cuvier, G.: Regne animal illustré. Les Insectes. II. p. 353: »Les Taons proprement dits (Tabanus)». Littré’s store Franske Lexicon: »Taon... Insecte diptere de la famille des taba- niens, les femelles sont avides du sang des animaux... Étvm ... du Jatin tabanus.» Med hvilken Fölelse Réaumur vilde have hört den nævnte Ud- talelse af den berömte Tydske Grundighed, troer jeg nesten man kan for- staae ved at læse hele hans Udtalelse (p. 504): »Les gens de Ja campagne sont mieux instruits de la nature et de la cause de ces bosses, qu ils ne le sont de plusieurs autres faits d’histoire naturelle, qu'ils seroient également a portee d’observer; ils scavent tres-bien que chacune renferme un ver, 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. REAUMUR siger p. 504. — Da man lærte at insee, at Tabani- derne stak med Forenden, men at Hestebremserne foruro- ligede Dyret med Bagenden (thi det er let nok at see), var der ikke noget underligt i at man kunde antage, at stak de ikke med den ene Ende, saa stak de nok med den anden. Herfor synes det nu fixerede Svenske Navn for Oestriderne — »styng» — mig ogsaa at tale. Og det var ligeledes naturligt at antage, at naar Okserne blive aldeles rasende, naar deres Bremse legger Æg paa dem og disse Eg ikke ere til at see, saa maatte det vere fordi Bremsen stak sit Æg ind i Huden, aldenstund den langt mere nerveuse Hest langt mere taaligt finder sig i, at dens Bremser ved deres »Stik» afsætte Æggene paa dens Haar. Det er ogsaa denne Anskuelse, som kommer tilorde hos den berömte Italienske Lage og Naturforsker VALLISNERI’, da han fremstillede Bræmsernes Metamorfose. Vilde man sammenligne det, han siger, med hvad vi nu vide, maatte man ganske vist sige, at han tog meget fejl. Men jeg behover ikke at sige, at en saadan Sammenligning vilde være aldeles ubillig. Ja det forekommer mig tværtimod, at man maa undres over hvormeget han veed, af hvilket han selvfölgeligt har Meget fra Landboerne (»Hyrderne»). Han vidste saaledes, at Kvæget ikke kommer til at huse Bræmselarver, hvis det holdes hele Tiden i Stalden eller naar det bliver omhygge- ligt gnedet eller striglet. Mærkeligt nok vidste han, efter REDI, at Vaarbylder ogsaa kunne forekomme hos Heste, Hjorte, Daadyr, Kameler og »lignende vilde Dyr». Han veed ogsaa at de ikke forekomme hos Faaret, der saa til Gjen- et même ils sgavent que ce ver vient d’une mouche, et que lui-meme se transforme en mouche: a la vérité ils connoissent mal cette mouche, du moins tous les paysans qui mont paru les mieux instruils, et qui me l'ont voulu désigner, m'ont dit qu'elle étoit un taon, et ils donnent Je meme nom au ver méme, 1 VALLISNERI, A: Esperienze ed Osservazioni intorno all’origine, svi- luppi. e costumi di vari insetti, con altre spettanti alla naturale e Medica Storia. Padoa. 1713. 4:to. — Denne Originaludgave, hvis nöjagtige Titel jeg skylder Hr. Mag. Sci. Gosch, findes ikke paa vore Bibliotheker. Jeg har benyttet den af VALLISNERY's Sön foranstaltede Udgave af hans sam- lede Verker »Opere fisico-mediche stampato e Manoscritte», Venezia 1733. Fol. i hvis T. I p. 225—239 Capitlet findes: Ragionamento dell’ Estro de Poeti, e degli Armenti. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. fai ejeld har en anden Art i Næse- og Pandehule; men han for- staaer det saaledes, at det er »Dyr med lange og tætte Haar», som er det afgjörende. At Larven efter at være gaaet — forlængs, siger han udtrykkeligt — ud af Vaarbylden, forpupper sig i Jorden, veed han selvfölgeligt, da han jo ellers ikke havde kunnet give Metamorfosen. Men uheldig- viis troer han at vide, at Larverne ikke forekomme paa de Steder, hvor Kvæget kan naae med Halen eller Tungen. Da han nu har opregnet de Forhold, som han vidste eller troede at vide, siger han, at Læseren med sin sunde Forstand alle- rede har indseet, at »Asilo» eller »Estro» er en sjelden Flue- art, i Bagkroppens Ende væbnet med en meget skarp Braad, med hvilken den gjennemstikker Kvægets Hud og indenfor Hullet aflegger et Æg sammen med en suur och meget kraftig Vædske, som irriterer Nerverne utaaleligt o. s. v. Han siger, at Larven forbliver her fra först til sidst og at det ved Stikket frembragte Hul persisterer. Naar RÉAUMUR ! gav sig i Lag med at undersöge Bræm- sen og dens Larve, var det fordi han havde faaet Interesse derfor ved at lese VALLISNERIS Arbejde. Han betragtede dennes Mening som noget givet og da han ikke iagttog Bremsen under Æglægningen, havde han heller ikke nogen egentlig Grund til at betvivle Rigtigheden af, at Bremsen bringer /Egget ind igjennem Huden, skjöndt man kan skjönne, at han dog havde nogen Betankelighed derved. Af de Ting, som han saae, er der egentligt kun een Ting, som angaaer os her, nemlig hans Undersögelse af Læggerüret. Han saae, at dette var fireleddet og at dets Led kunde skydes sammen som en Kikkert. Han bemerker, at sam- menlignet med Biens Braad var ganske vist Bræmsens et langt grummere Redskab; men han tilföjer, at det i Grun- den maa vere en ringe Smerte for de store Dyr, der jo dog tidt vare vante til at blive drevet med Pigkjeppe. Han seer nemlig ikke nogen Grund til at antage, at Bremsen lader en ætsende Vædske fölge med /Egget. Tre bevegelige Dele i Enden af Lxggeröret ere de eneste, som kunde vere skik- kede til at arbejde med i en tyk og »haard» Hud. Disse Dele ere krogformede og maae tilsammen danne en Huulhed som en Træskomagers Bor og derfor vere vel skikkede til at ! REAUMUR, R. A. F.: Mémoires pour servir à l’histoire naturelle des Insectes. T. IV. Paris 1738. 12ème Mém. p. 497—572. 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. bide i det Legeme, som det skulde trænge igjennem. Men han tilföjer, at det vilde vere nödvendigt at have seet Fluen arbejde dermed »pour sgavoir si elle le coutourne successi- vement en differens sens, ou pour decider si elle ne manoeu- vre pas autrement». Havde han blot en eneste Gang seet en Bremse under dens Besög hos Koen, vilde han have været paa det Rene med, at Bremsen ikke stikker; thi netop hans Sammenligning med en Træskomagers Bor viser tydeligt nok, at han da maatte have opgivet enhver Tanke om at Ægget kom- mer ind under Huden ved Hjelp af et Redskab, som der maatte udfordres en betydelig Tid til at frembringe et Hul med. At den af VALLISNERI i Literaturen fremsatte Mening ejenfindes i MEIGEN’s store systematiske Arbejde’, vilde jeg ikke have omtalt, naar det ikke var fordi D:r JosT i det sidste mig bekjendte Arbejde over Larven af //ypoderma bovis ikke blot omhandler denne Mening under det mærke- lige Navn »die Theorie MEIGENS» men endog (p. 647) skri- ver: »Trotzdem schon vor der Zeit MEIGEN’s durch die spe- ciellen Forschungen VALLISNIERIS 1710, durch die Arbeiten REAUMUR’s 1733 und durch die Beobachtungen GREVES 1818 der anatomische Bau der Legeröhre des //ypoderma bovis- Weibchens einigermassen * bekannt und das Verhalten der Bremsenfliege während der Schwärmzeit gewissenhaft beob- achtet und beschrieben worden war, blieb die Theorie MEI- GENS Jahrzehnte hindurch unangefochten bestehen.» Sagen var, at MEIGEN var aldeles uskyldig i »sin Theori»: han var en lard Mand, som ikke undlod at give hvad de Lerde paa den Tid »vidste», og han gjorde det ganske kort, efter REAU- MUR, og aldeles kritiklöst?. ! MEIGEn, J. W.: Systematische Beschreibung der bekannten Europai- schen zweiflügeligen Insekten, IV. Hamm. 1824, p. 168—169. 2 Paa sin neste S:de har saa Jost en Texttigur af Læggerôret. Den er dog »Nach RÉAUMUR». Og naar den kaldes »stark vergrössert» er det et stær- kere Udtryk end RÉAUMUR brugte. (Forstörrelsen er knap 20 Gange). 3 Dette sees maaskee bedst ved fölgende Udtalelse af MEIGEn: »Am hintern Theile des Leibes ist eine kreisrunde Fläche, die durch eine Art Querlinie in zwei ungleich grosse Felder getheilt wird. Im obern grössern Felde befinden sich zwei mondförmige Luftlöcher, und unter denselben im kleinen Felde acht sehr kleine in eine Reihe gestellte Löcher; unter diesen letztern ist die Oefnung des Afters. Durch die beiden mondför- WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 713 En anden Sag var det, at en saa lærd Mand som MEIGEN godt kunde have veret bekjendt at kjende et Arbejde af en Svensk Zoolog, som man dog ikke plejer at henregne til de heelt smaae, hvori »hans Theori» var blevet — jeg tor godt sige: stærkt anfægtet, ja, endog — gjendrevet, tilmed 23 Aar för hans Födsel. Denne ikke heelt ubekjendte Svenske Zoolog hed KARL LINNE. Ved sine lagttagelser af Æ/ypoderma tarandı var han istand til at godtgjöre, at L&ggeröret hverken bruges eller kan bruges som et Boreredskab. Han saae nemlig ikke blot, at Fluen kan skyde det fireleddede Leggerér ud og ind lige- som en Kikkert og at den först skyder det frem, naar den skal til at aflegge Ægget; men han saae ogsaa, at den da »hölt stierten alt stilla uträckt, och förde pa dess yttersta ända ett hwitt ägg, sa stort som et litet senaps-korn». At de af REAUMUR omtalte tre Kroge i Leggerorets Ende virke som en Tang og ikke bruges til at bore med, var der- med givet, selv om LINNE ikke udtrykkeligt havde sagt, at LeggerGret »hade aldeles intet sarande instrument». Efter LINNÉ lader 7. tarandi sit Æg falde ned paa Re- nens Ryg mellem de faa oprette Haar, som sidde tilbage efter Haarfældningen, og han siger, at Reenkalvene, som ikke skifte Haar, ere frie for Vaarbylder. LINNÉ udtaler da den Antagelse, at den udklekkede Larve »sakta gnager sig in, til dess den kommer emellan hull og skinn, der den omsider skal stanna». Han mener ligesom VALLISNERI og REAUMUR, at det derved frembragte Hul vedbliver at bestaae og senere viser sig som Hullet i Vaar- migen Löcher wird die Luft eingesaugt, durch die acht kleinern aber wieder ausgehaucht.» Dette er nemlig ikke andet end enstærkt forkortet, og for et enkelt Punkt gal, Oversættelse af hvad RÉAUMUR siger p. 519— 520. Ved Hjælp af Dennes Fig. 3 og 4, Tb. 37 kan man see, at det om- talte lille Felt er Analsegmentet, langs hvis Rygsides Forrand der findes en Rakke af (6—) 8 lave Chitinknuder, som ere de omtalte »Löcher». 1 Linn#vu’s, C.: Om Renarnas Brömskulor i Lapland. (K. Sv. Weten- skaps-Acad. Handlingar, I, Stockholm 1741, p. 119—130). — Da LINNE holdt sit Foredrag herom i Efteraaret 1739, altsaa Aaret efter at RéaAu- MuR’s Arbejde var udkommet, er der ingen Tvivl om, at det er dette som har bragt Linn til at skrive sin Afhandling. Men da han var 1 Lapland i 1732, er det sikkert, at hans Iagttagelser vare aldeles upaavir- kede af RÉAUMUR. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. bylden. At disse to Antagelser ikke vare stöttede paa lagt- tagelse, var det maaskee unödvendigt at tilföje. Den Engelske Dyrlege CLARK, hvis Arbejder vistnok have veret meget fremmende for Kjendskabet til Oestriderne, kjendte öjensynligt ikke LINNÉS nevnte Imödegaaelse. I 1797 ansaae han endnu VALLISNERIs Mening for rigtig, siden han! om Oksebræmsen siger (p. 295): »The pain it inflicts in depositing itts egg is much more severe than in any of the other species [5: general.» Det maa dog bemeer- kes, at han har seet, at Bramsen besörger sin Æglægning meget hurtigt, idet den kun synes at dvæle nogle faa Se- cunder »paa Ryggen» af Koen, som han ikke har seet gjöre For- sög paa at feje den af med Halen. I sit 30 Aar senere Ar- bejde® siger han derimod (p. 407—4009), at han var blevet bragt til at betvivle den Mening, at Bremsen tilfojer Koen Smerte ved Æglægningen. Han kan nemlig ikke ansee Læggerüret for en Braad eller et Vaaben. Han mener derfor, at Ægget blot bliver skudt ind mellem Haarene indtil det moder Huden, hvor det fasthæftes ved et klæbrigt Secret, og at Larven efter Ud- klækningen borer sig ind gjennem Huden og danner en Byld under denne. Den samme Mening gjentager han i sit 16 Aar senere Arbejde.” — Som man seer, er det Erkjendelsen af, at Leggeroret ikke er en Braad, og lagttagelsen af Bræm- sens Ferd ved Æglægningen, der ere det Afgjorende baade for LINNE og CLARK. Men der er ogsaa værdt at see, at det som LINNÉ indsaae straks, var CLARK 30 Aar om at indsee. Femten Aar efter offentliggjorde den 1 Tydskland senere saa höjt ansete Österrigske Entomolog FR. BRAUER sit för- ste Arbejde* om Oestriderne. For Cephenemyza (som ikke hörer til Hudbræmserne) indeholdt det den smukke Iagt- tagelse af Skytten K. BATZL, at C. rufibarbrs spröjter sit Afkom ind i Næsen paa Hjorten. For Hypodermernes Biologi 1 CLARK, Br.: Observations on the Genus Oestrus. (Trans. Linn. soc. III, London 1797, p. 289—329). ? CLARK, Br: Of the Insect called Oistros by the Ancient, and co the true Species intended by them under this Appellation... (Trans. Linn soc. XV. London 1827, p. 402—411). 8 CLARK, Br.: An Appendix or suppl. to a treatise on the oestri. (Ibid. XIX, 1843, p. 81—94). 4 BRAUER, FR.,: Die Oestriden (Dasselfliegen) des Hochwildes. (Verh. d. k. k. zool. bot. Ges. in Wien VIII. 1858, p. 385—414). WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 75 var der derimod ingen Fremgang. At BRAUER ikke vidste, at Linné havde godtgjort, at VALLISNERIS Anskuelse var uholdbar, var ret naturligt, da han öjensynligt endnu ikke kjendte LINNE’s nævnte Afhandling. Derimod er det tem- melig forunderligt, at han heller ikke vidste, at CLARK havde gjort det; thi han omtaler (for en anden Sag) denne For- fatter. Han troede derfor, at VALLISNERIS Anskuelse endnu stod ved Magt. Men BRAUER betvivlede den og det endog i den Grad, at han betvivlede, at det er Bræmserne, som faae Köerne til at bisse. Grunden til BRAUER’s Tvivl var fölgende. Han havde overladt sin Ven STRICKER nogle Vaarbylder til histologisk Undersögelse og STRICKER fandt nu', at Huulheden i Bylden var beklædt med et Epithel, som gik ud i Et med Epidermis. Tillige saae han, at der paa et Pr¶t fandtes et Hul og fandt, at »kleine gelbliche Klümpchen», som BRAUER havde taget ud af Bylden, »sich als eine durch Fett zusammengehaltene Masse von platten Zellen erwiesen». Derpaa skriver STRICKER: »Diese zwei letztgenannte 7/at- sachen |Hullet og »Fedtet»| machen es nebst dem obigen Be- funde [Epithelet| wahrscheinlich, dass die Eier ursprünglich in Haartaschen abgesetzt werden». Det nævnte Hul bliver nemlig saa gjort til Mundingen af en Fedtkjertel. Dette ge- niale Resultat af en Undersögelse, der var udfört med den nyeste Tekniks fineste Midler, blev yderligere bekræftet af BRAUER’s lagttagelser af Bræmsens Læggerôr og Æg. At det sidste i den Ende, som födes först, er forsynet med et Vedhæng, havde allerede REAUMUR seet. BRAUER siger nu herom: »Dieser Anhang passirt vielleicht zuerst die Haut und bahnt dem verletzbareren Ei hinter sich den Weg. Ob- schon über das Eierlegen nichts bekannt ist, so bin ich be- sonders durch die anschliessende Arbeit meines Freundes STRICKER geneigt anzunehmen, dass die Eier in die Haarta- schen hineingeschoben werden. — Weitere Untersuchungen müssen diese Ansicht erst befestigen. — Auch scheint die Le- geröhre zum Erweitern schon vorhandener Oeffnungen geeig- neter, als zum Stechen und Bohren, da sie am Ende drei von einander abziehbare stumpfe Hacken trägt, zwischen de- 1 STRICKER, S.: Mikroskopische Untersuchung der von Hypoderma Diana Br. und H. Actæon Br. erzeugten Dasselbeulen. (Ibid. VIII 1858; p. 415—416). 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. nen das Ei vortritt.» Dette er jo Alt særdeles fortræffeligt — paa een Ting ner: Hvorledes skulde det overhovedet vere muligt for en saa tyk Gjenstand som en Hypoderms Leg- gerör at komme ind i en saa snæver Aabning som en Haar- seks Munding, naar denne Gjenstand ikke var skikket til at bore og stikke? BRAUER er da ogsaa saa fornuftig ikke at sige et Ord herom. At denne BRAUER’s og STRICKER’S felles Mening var dödfödt paa Grund af CLARK’s lagttagelse om Kortvarigheden af Oksebræmsens Ophold paa Koen under Æglægnirgen, maa BRAUER ialtfald have overseet. Fire Aar efter beskriver BRAUER’ 3 Stadier af Larven at Hypoderma diana BR. Og da han har fundet, at Larven paa I ste Stadium i Munden er forsynet med et Boreapparat (som mangler paa de senere Stadier), seer han deri en Bekræf- telse af LINNE’s Mening, hvilket udtrykkes saaledes: »Es geht hieraus hervor, dass sich die jungen Larven in die Haut einbohren können und später ihre Mundtheile einer rückschreitenden Metamorphose unterliegen, die sich auch durch die verkümmerten Mundtheile der Fliege kund giebt...»” Hvad jeg har cursiveret, er ret betegnende for BRAUERS Tænksomhed. — I en samtidig Afhandling om det samme /Emne? mener BRAUER at Larverne i I:ste Stadium ere for smaae — de han havde, vare forresten 61/2 Lin. lange — til at kunne findes under Huden. Det er ham imidlertid til- lige bekjendt, at der var opstaaet den »Glaube», at Larverne kun dvæle nogle faa Uger inden Udviklingen i Vertdyrets Hud. Men for en Videnskabsmand har en »Glaube» jo ingen Betydning. Tro har jo altid været antipodisk til Viden. Da han henviser til sin Aaret efter udkommende Mo- nografi, skal jeg gaae nærmere ind paa hvad han siger der”. 1 Braver, Fr.: Die Larven der Hypodermen, ein Beitrag zur Lösung der Frage, wie dieselben unter die Haut ihres Wohnthieres gelangen. (Arch. f. Naturgesch. 1862, I, p. 210—214). 2 Hvad der i dette og senere Citater er sat med Cursiv, er udhævet af mig. Hvad der er sat med spærret Skrift, er fremhævet af vedkom- mende Forfatter selv. 3 Braver, Fr.: Ein Beitrag zur Lösung der Frage, wic die Hypoder- men-Larven unter die Haut ihres Wohnthieres gelangen. (Verh. d.k.k. zool.-bot. Ges. in Wien XII, 1862, p. 505—510). Længden af Larven op- gives dog ikke 1 denne men i den anden Afhandling. * BRAUER, Fr.: Monographie der Oestriden. Wien 1863. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 7 =] Det maa for det Förste fremhæves, at han i Hovedsagen me- ner det samme som LINNE og CLARK. For det andet, vel at mærke, udgiver han det for sin egen selvstændige Tanke og nævner ikke med en Stavelse’, at »hans» Tanke var godt 120 Aar gammel. Og dog kjendte han ikke blot CLARK’s Arbejder, men ogsaa LINNE’s nævnte Afhandling, hvoraf han, som jeg snart skal omtale, godt kunde benytte en Iagtta- gelse til Stötte for »sin» Tanke. — Fölgen heraf er da ble- vet, at LINNÉS Tanke discuteres af D:r JOST under Navnaf »die Theorie BRAUERS». Selvfölgeligt behöver man ikke at udgive Andres Tan- ker for sine egne, naar man let kan tenke selv. Den Van- skelighed han havde hermed, godtgjör BRAUER da ogsaa til Overflod i dette Arbejde. Jeg skal anföre et Par Steder. Han siger saaledes (p. 105): »Nur im ersten Stadium vermag die Larve auf diese Weise parasitisch leben und die directe Verbindung mit der äusseren Luft entbehren zu kön- nen; denn nur in der Zeit ist ihre Haut dünn, fast vollkom- men durchsichtig und trägt wahrscheinlich wesentlich zur Respiration bei, da die Stigmenplatten keine besondere Etn- richting zeigen, sondern fein poröse Chitinplatten darstellen.» En nermere Paaviisning af det Meningslöse i det, som jeg har udhævet, tiltrænges neppe. P. 101 fortælles der: »Ich habe aus Eiern befruchteter Weibchen niemals Maden erziehen können...». Det var nu i Grunden ikke saa mærkeligt. Thi hvad skulde det vel egentligt hjælpe, at Hunnerne vare »befrugtede», naar — Eg- gene ikke vare det? BRAUER kan jo dog ikke i 1863 have veret uvidende om at Æggene hos Insecterne ikke befrugtes under Parringen, men at de (hos æglæggende Dyr) först be- frugtes in statu nascendi. Men herpaa tenkte BRAUER ikke og gjorde derfor Forsög paa at udklække ubefrugtede /Eg?, 1 P. 100 siger han dog, at Crark afgjort havde udtalt sig for, at Hunnen afsatte Æggene paa Haarene (hvad han forresten ikke havde sagt). Og dette indledes med de smukke Ord: »Zur Wahrung der Rechte früherer Beobachter muss ich..». ? Mig er det ikke bekjendt, at Braver har faaet Efterfölgere heri. Imidlertid siger dog D:r Jost (p. 653): »Verschiedene Beobachter wollen sogar in einigen Fällen gesehen haben, dass diejenige Larve im direkten Anschluss an den Legeakt aus ihrer Hülle schlüpfte, ja sogar ohne Eihülle geboren wurde. Dies sind jedoch seltene Ausnahmen... auch ist es keinem 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. som han enten tog ud eller klemte ud af Hunnen. Thi at der ikke var Tale om Æg, som Hunnen havde lagt, frem- gaaer tydeligt af hans Yttring p. 100: »Uebrigens hat noch Niemand ein Hypodermen-Ei am Wohnthiere haften ge- sehen ...». Men da han senere — omtalt i Efterskriften p. 270--271 — var saa heldig at faae en Hun af Oestromyzia satyrus BR. fanget levende og fik den til at legge /Eg, saa kunde han meget godt udklaekke Larver af dem. Aldeles den samme Tankelôshed viser han p. 35, hvor han söger at forklare en (indbildt) morfologisk Vanskelighed: »Der Körper aller Oestriden-Larven ist eigentlich aus zwölf Ringen zusammengesetzt. Die zwei ersten sind jedoch zzcht immer deutlich gesondert, so dass ich sie in der Beschrei- bung zusammenfasse und beide mit dem Namen Kopfring bezeichne, an dem ein vorderer und hinterer Abschnitt manchmal unterschieden ist. Demgemäss nehme auch ich, wie die früheren Autoren nur II Segmente an». At Oestri- delarvernes Legeme »eigentlich» bestaaer af 12 Segmenter, vil ikke sige andet end at dette Antal findes hos andre med dem beslægtede Fluelarver. Da han nu ikke finder flere end II Segmenter, griber han til den Udvej at antage, at de to förste Led skulde vere smeltede sammen. Men denne An- tagelse, at Hovedet skulde vere sammensmeltet med Pro- thorax, er en yderst dristig Tanke, da det — vistnok, maa jeg tilföje, da jeg ikke er Entomolog — er uden noget Side- stykke hos Insecterne. — Dog »man braucht ja nur zu den- ken» er saa at sige en staaende Frase i den moderne Tyd- ske Zoologi. — Tre Linier efter siger imidlertid BRAUER: »Man unterscheidet an den Larven stets zwei vordere aussere Athmungsorgane zwischen dem ersten und zweiten Aörper- segment und zwei hintere äussere Athmungsorgane am letzten Ringe». Det er nu meget rigtigt, at Oestridelarvernes forre- ste Par Spiracler sidder i Bagranden af 2:det Segment — det, som sidder bagved »der Kopfring». BRAUER var imid- lertid en altfor lard Entomolog til ikke at vide, at det förste Forscher gelungen, aus den Eiern, mit welchen die verschiedensten Ver- suche gemacht worden sind, Larven zu züchten.» Disse unævnte For- skeres Undersögelser have gjort et saa sterkt Indtryk paa D:r Jost, at han i det umiddelbart Fölgende taler om »der bei der Eiablage bereits vollentwickelte Zustand der Larven»: WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 79 Par Spiracler hos Insecterne tilhörer Prothorax — LYONET's og STRAUS-DURCKHEIM’s Arbejder, vistnok de berömteste Værker om Insecternes Anatomi, kunne jo saaledes ikke have veret ham ubekjendte. Men havde BRAUER /ænkf paa dette Forhold, vilde han öjeblikkeligt have været paa det Rene med, at Prothorax ikke er sammensmeltet med Hovedet hos Oestridelarverne. Og det vilde da — jeg taler her af Er- faring — neppe have taget ham mere end hojst et Par Timers Tid at see, at der bagved det nte Segment, som bærer det bageste Par Spiracler, sidder et lille 12:te Segment, som bæ- rer Anus, Legemets morfologiske Bagende!. BBAUER meente nu i dette Arbejde for det Förste, at Hypoderm-Arterne legge Eg. Herfor havde han gode Grunde: LINNE’s ovennævnte lagttagelse, som han anförer, mat. tarandı holder et Aig 1 Spidsen af Legeeroret. Der- næst havde han, da han tvivlede om at det er H. bouss, som faaer Koerne til at bisse, bedt en Landmand om at jagttage dette. Denne sendte ham et Exemplar af H. doves fanget ved en saadan Lejlighed; og den havde endnu, da BRAUER fik den, et Æg 1 Læggerôrets Endetang. (Vistnok har han ogsaa selv iagttaget det samme for H. actæon Br.) For at //ypoderma-Hunnerne afsætte deres Æg paa Værtdy- rets Hud eller Haar havde han LINNE’s nævnte lagttagelse af H. tarandi, sin egen — nogenlunde sikkre — af H. actæon Br., og fremhzever ligesom CLARK den korte Tid, som Hun- nen er om selve Æglægningen. Men han havde desuden den meget vzgtige Grund, at han havde undersögt Ægget af flere af de æglæggende Oestride-Slegter og seet, at det i sin bageste Ende (som födes forst) er forsynet med Kroge (Oestro- f 1] sit Arbejde »Die Zweiflügler d. Kais. Museums zu Wien, III. (Denkschr. d. Wien. Akad. T. XLVII, 1883, Abth. I, p. I—100) er BRAUER kommet i den yderligere Confusion, at han om Larverne af de cycloraphe Dipterer (hvortil Oestriderne höre) siger, at de bageste Spiracler sidde i »sidste Ring», skjöndt han dog hos nogle Oestridelarver har faaet Oje paa »dem ganz kleinen 12. Ringe». — See herom nærmere Capitlet om »Lar- ven af Dexia rustica Fabr.» i mit Skrift »Forelöbig Meddelelse om Spirac- lerne hos Insecterne i Almindelighed og hos Scarabæerne i Særdeleshed m. m. til Paaviisning: af hvad der med tilstrækkelig Dristighed kan udgives for Naturvidenskab», Kjöbenhavn 1895. I det nævnte Capitel har jeg netop viist, hvor uheldigt en ukritisk Lard kunde komme afsted ved en kritiklös Benyttelse af BRAUER. 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1008. myia) eller med en Klæbeindretning (Gastrophilus og Hypo- derma). Betydningen af denne Klæbeindretning havde han nu indseet hos Gastrophilus. Grunden, hvorfor LINNÉ og CLARK antoge, at Hypo- dermlarven efter Udklækningen borer sig gjennem Rensdyrets eller Koens Hud, sige de ganske vist ikke. Men den er saa iöjnefaldende, at Enhver let kan see den: naar Ægget sid- der udenpaa Huden og Larven (senere) sidder indenfor den, er det en aldeles logisk Slutning, at den spæde Larve gaaer igjennem Huden. BRAUER giver ganske vist heller ikke nogen concis Fremstilling af de Grunde, hvorfor han ligeledes havde denne Mening. Men ogsaa her kan man let see dem. Den ene var, at Larverne, som omtalt, kunne bore sig igjennem Hu- den. Derfor er det ganske vist ikke givet, at de ogsaa gjöre det. Men som Grund betragtet er der intet ulogisk ved den. BRAUER har da ogsaa senere, i Tillegget p. 273, iagttaget, at en af ham udklækket Larve af Oestrvomyia satyrus BR. borede sig ind 1 Huden paa hans Arm. Men dette tillod han den at gjôre. Derimod kunde en Larve ikke bore sig ejennem Huden paa en Kanin, fordi denne gjorde »ein Zucken», som dog neppe har veret »zufällig» men overmaade vel be- erundet. Den anden Grund kan man see i hans Udtalelse (p. 29): »dass die Larven [af Oestriderne i Almindelighed], wenn sie auch auf verschiedenen Wirthen vorkommen, stets eine gleiche Lebensweise führen, d. h. die in der Haut leben- den kommen stets wieder nur dort und nie in andern Orga- nen vor u. s. f.» Ja, for LINNE og CLARK var denne Anta- gelse en stiltiende Forudsætning for deres Slutning. Og de vidste ikke rettere. Men hos BRAUER var det en Tankelös- hed. Han vidste nemlig, at Hypodermlarverne ikke forekom under Huden hele Tiden, ja at de netop ikke fandtes der som smaae. Den eneste Art, hvoraf han kjendte Larven 1 I:ste Stadium, var den mindre Art H. diana Br. og af den vare Larverne 12—13 Mm. »kurz vor der Hautung». Ja han vidste endog (p. 100): »Die Hautbremsen des Edelwildes (7. diana BR. og H. acteon Br.) legen ihre Eier schon im Mai und Juni, — im August und September halt man Hirsch- jagden und weiss recht wohl, dass man von Engerlingen nichts zu besorgen hat, dass die Haut ihren vollen Werth WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 81 hat, und dennoch dzrg¢ das Wild bereits die ganze Brut der im Jänner erst sichtbar hervorbrechenden Larven.» Hvad mere er, om Larverne paa Iste Stadium af H. diana siger BRAUER (p. 105): »Ich fand die erwähnten Larven im Unterhautzell- gewebe und in keinem follikelartigen Gebilde eingeschlos- sen!, theilweise auch unter der zarten Fascie von Muskeln, die sich an die Haut befestigen.» At BRAUER var ude af Stand til at gjöre nogensomhelst /egzsk Slutning om, at de spede Larver bore sig ind gjennem Huden, er derfor en Selvfôlge. Han burde have forkastet ikke blot VALLISNERI’s men ogsaa LINNEs Mening som utilstrekkeligt begrundet. Men LINNE’s Autoritet har vel været ham for sterk. Det er jo nemlig saa, at lerde Mend gaae mere efter Autoritet end efter Grunde. Dette bliver netop bekræftet i det fore- liggende Tilfælde: uagtet BRAUER Ojensynligt selv havde Fölelsen af, hvor svagt begrundet »hans Theori» var?, saa have dog som Regel netop de Lærde holdt fast ved hans Mening, fordi de vidste at han var den störste Autoritet paa Oestridernes Omraade, og de have ikke villet, eller ikke kun- net, see noget Beviis 1 de Forskningsresultater, som jeg straks skal omtale. Dette er dog aldeles naturligt: til at afgjore, om der foreligger et Beviis eller ikke, udfordres ikke Lær- dom men Indsigt. VALLISNERTS (og LINNE’s) Antagelse, at det Hul, som for- modedes dannet ved Æggets (eller Larvens) Passage igjennem Huden, vedblev at bestaae som Hullet i Vaarbylden, forkaster BRAUER 22 med fuld Ret, baade fordi der ikke findes noget Hul udfor Larven (af H. diana) af Iste Stadium og fordi han 1 For Den, som i Sammenheng leser BraAuER’s Arbejder, er det höjst forunderligt at see, At han i sit Arbejde Aaret iforvejen (op. cit. Verh. d, k. k. zool.-bot. Ges. in Wien XII, 1862, p. 506) om Larven i 1:ste Stadium skriver: »... die drei letzten Ringe meist dünner und schwanzartig — was seinen Grund in der Lage derselben im Ausführungsgange der Dassel- beule hat — bei aus der Haut genommenen Larven aber oft von den an- dern Ringe nicht verchieden. » ? Han siger saaledes (p. 105): »Kann man hieraus etwas schliessen, so muss man sagen, die Larve gelangt unter die Haut in das Unterhaut- zellgewebe, den Hautmuskel und die Fascien der oberflächlichen Rücken- muskel.. .» Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). 6 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ikke blot fandt den under Huden men ogsaa noget dybere inde. I Slutningen af sin Monografi (p. 274) gjor BRAUER den næsten profetiske Bemærkning: »Da man weiss, dass von Hy- podermen, welche ihre Eier im Mai absetzten, die ersten be- kannten Spuren von Dasselbeulen erst im Jänner des folgen- den Jahres beobachtet werden, so scheint es fast, als sollte man zweierlei Dasselbeulen unterscheiden: 1. jene, welche sogleich beim Einwandern der Larven entstehen durch die Verletzungen, welche die bohrende Larve setzt, primäre; 2. jene, welche mit dem zweiten Stadium eintreten und bis zum Austritt der Larve verbleiben, secundare». Der maa nemlig gjöres en endnu skarpere Distinction mellem dem: medens de secundaire ere enhver Bonde bekjendte, har Ingen endnu seet »de primaire» og ifölge de nyere Undersögelser existere de ikke, skjöndt nogle Forskere have holdt skarpt Udkig efter dem. Paa Larven af Iste Stadium (af H. diana) lagde BRAUER kun Marke til Tornene ved Munden (p. 101 og 115); de öv- rige oversaae han, idet han kun saae Contouren af deres Basis og derfor opfattede dem som »Chitinskiver», af hvilke han afbildede dem ved Bagenden (Tb. VIII, Fig. 2 b). Da nu tillige Kjödet af det Vildt han undersögte, ikke viste no- gen Betændelse i Nærheden af Larverne, drog han den Slut- ning, at Larverne i dette Stadium kun udöve »ringere» Irri- tation. BRAUER har meget rigtigt seet, at Larven vokser hur- tigt 1 den sidste Deel af sit Liv, medens den kun vokser langsomt i de förste ca. 7 Maaneder. Denne Periode kaldte han (p. 38) for »ein Stillstands-Stadium». Dette Udtryk er blevet misforstaaet af bl. a. Dr JOST (p. 654 og 657) som om BRAUER skulde have meent, at dette var en »Ruhezu- stand», som skulde tilbringes under Huden. Men hermed har man gjort BRAUER stor Uret. Thi det Fremskridt mod det Rigtige har netop BRAUER, tiltrods for sine mange uover- lagte Meninger, gjort fra VALLISNERI og LINNE, at han var paa det Rene med, at Larverne ikke blive paa samme Sted, at de ikke holde sig stille. Det maa udtrykkeligt fremhæves, at de Lærde, som med Haardnakkethed holdt fast ved LINNE’s Mening, at den WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 83 spede Larve borer sig ind igjennem Huden, slet ikke vid- ste, at det var LINNE’s. Det var udelukkende BRAUER’s »Autoritet», hvorpaa de saa trygt troede. Hvor »skjult» — for at bruge BRAUER’s Udtryk — Hy- podermlarverne leve i Begyndelsen af deres Larveliv, sees maaskee bedst deraf, at lange forend Larven af H. bovis blev fundet i ıste Stadium hos Koen, blev den fundet hos Mennesket og Hesten. Paa den Tid, da disse Fund bleve gjort, kunde man selvfolgeligt ikke godt vide, at det var denne Arts Larve man havde for sig. Nu kan der derimod ikke være nogen Tvivl om, at ialtfald de af dem som ere fundet i Nord- og Mellem-Europa, ha- ve været Larven af H. bovis. STROM? er vistnok den Förste, som har omtalt, at de forekom hos Mennesket; han havde ikke selv seet dem og omtalte dem som Larver af en »Phalaena»’. SUNDEVALL® er den Förste, som har været paa det Rene med, at det var Bræmselarver. I vort Tidsskrift har SCHOYEN* i en interessant Afhandling samlet de Tilfælde, hvor man har fundet den hos Mennesket; han var fuldt klar over, at det 1 det mindste i Norge var Larven af H. bovis. Af hans Af- handling fremgaaer det tydeligt, at den, ialtfald hos Menne- sket, ikke holder sig paa det samme Sted under Huden. Den Förste, som iagttog Larven af H. bovis i Iste Stadium hos Koen, var Dyrlege HINRICHSEN® i Husum i Sonderjyl- land. Han fandt 8—13 Mm. lange Larver i Hvirvelkanalen hos 10 af 25 undersögte Okser. Som Resultat af hans Un- 1 Ström, H.: Anmærkninger til Söndmörs Beskrivelse. (Kgl. Norske Vidensk. Selsk. Skr. Ny Samling I, Kjöbenhavn 1784, 4:to, p- 158). 2 Endnu tidligere end i Europa vare Bremselarver kjendte hos Men- nesket i Sydamerika. Endnu medens jeg var i Sydamerika, fortaltes det i Almuen, at disse »@rme» havde deres Oprindelse fra at en Sommerfugl (Mariposa) stak et Æg ind i Huden paa Folk, som sov Siesta med blottet Bryst. Den Mand, som fortalte mig dette, gav en tilstrekkeligt tydelig Beskrivelse af den characteristiske Dermatobia-Larve til at jeg kunde for- staae hans Fortælling, da jeg snart efter fandt nogle hos en Hund, 3 SUNDEVALL, C.: Om en Fluglarv i menskliga Huden, (Forh. v. d. Skand. Naturforsk. 2:det Méde i 1840. Kjöbenhavn 1841, p. 295—296). 4 ScHÖYEN, W. M.: Om Forekomsten af Dipter-Larver under Huden hos Mennesket (Entomol. Tidskr. VII, Stockholm 1886, p. 171—178). 5 HINRICHSEN, Ueber einen neuen Parasiten im Rückenmarkskanal des Rindes (Arch. f. wiss. u. prakt. Thierheilkunde. XIV, Berlin 1888, p. 219— 223). 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. dersögelser kan hidsættes: »Was nun die Häufigkeit des Vor- kommens [i Hvirvelkanalen] dieser Parasiten anbetrifft, so steht nach meinen bisherigen Untersuchungen fest, dass dieselben in gewissen Monaten sehr haufig anzutreffen sind, in anderen jedoch garnicht.» Han traf dem her, i et Antal af 10—20, i December, Januar, Marts (for Februar og April havde han ingen Undersögelser), Maj og Juni, men fandt ingen i Juli og August (for September, October og November havde han ingen Undersögelser). De fleste forekom i December, Januar og Marts. Og HINRICHSEN meente sig berettiget til at ud- tale, at de han havde fundet i Maj og Juni, »können als Nach- zügler betrachtet werden». Han drog nemlig den — efter min Mening noget dristige — Slutning af sine lagttagelser, at Kvæget optager Bræmsens Atg med Gresset, at de unge Larver fra Tarmkanalen naae op til Rygmarvskanalen, at de opholde sig her 5—6 Maaneder og derpaa vandre op til det subcutane Bindevæv. En ca. 15 Mm. lang Fluelarve, som Dyrlæge POULSEN! i Ringsted paa Sjælland havde fundet i Hjernen paa en Hest, hvor den fra den 18de Marts havde foraarsaget saa stor For- treed, at Hesten maatte dræbes den 15de April, sendte han til Bestemmelse til Dr. Boas, Lector i Zoclogi ved den kgl. Veterinairskole i Kjöbenhavn. I et Tilleg? til POULSEN’s Afhandling beskrev BoAs denne Larve noget bedre end BRAUER havde beskrevet den tilsvarende Larve af H. diana, idet han ikke oversaae Tornene paa »{neest-|sidste» Ring. Ved en Sammenligning med BRAUERS Beskrivelse af Larven af H. diana viste den sig at vere en Hypoderm-Larve i Iste Stadium; men Arten kunde ikke bestemmes. Der meddeeltes ogsaa, efter BRAUER, flere Tilfælde af Hypoderm-Larver fra Hestens Hud i andre? Lande. Desuden omtaltes de anden- steds iagttagne Tilfælde af Larver i Hjernen hos Hesten. Det udtaltes: »At netop en Hypodermlarve kan forvilde sig op paa det Sted, hvor Larven fandtes, er, efter hvad man ellers 1 Poutsen, M: En Bræmselarve i Hjærnen paa en Hest. I. Syge- historie. (Tidsskr. f. Veterinærer. 2 R., XIX. Kjöbenhavn 1889, p. 73—75.) 2 Boas, J. E. V.: 2. Bemerkninger til ovenstaaende lagttagelse. (Ibid. p. 76—83.) 3 Ifölge en senere Afhandling af Boas (Ibid. 2. R., XXI, p. 22) vare Bræmselarver under Huden hos Hesten dog »vel kjendt blandt praktiserende Dyrleger» i Danmark. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 85 veed om disse Snylteres Levemaade, ret naturligt. Efter Brauers Studier af H. Diana lever Hypodermlarven i 1. Stadium frit i det subkutane Bindevæv, hvorhen den uden al Tvivl er kommen ved at bore sig gjennem Huden, efterat den er kröben ud af Ægget, som Hunnen aflegger paa Værtens Haar. Den vandrer i dette Stadium aabenbart omkring 1 Bindevævet (om dens Vandreevne se nedenfor) men fremkalder endnu ingen kjendelig sygelig Tilstand. Först naar den er indtraadt i det neste Stadium, slaar den sig til Ro, og der dannes da efterhaanden den fra Kvæget saa vel bekjendte store, faste, med Huden forbundne Bindevævskapsel omkring Larven, denne sætter sig derhos i Forbindelse med Omver- denen, i det Kapselen faar en lille Aabning udadtil.» BRAUER’s Antagelse, at Larven i Iste Stadium ikke irri- terede Vævet synderligt, fordi den var tornlös, godkjendes saaledes, endskjöndt Forfatteren havde iagttaget, at denne ikke var tornlos. Dernest gav Lector BOAS et Referat af SCHOYEN’s og HINRICHSEN’s Afhandlinger. Efter det lidet nöjagtige Refe- rat af den Sidstes Fund hedder det: »Opholdsstedet dybt inde i Værtens Legeme tillader aabenbart ingen fuldstændig Udvikling, Larverne dö formodentlig derinde.» Da denne Setning kun ved et Semikolon er adskilt fra Omtalen af HINRICHSEN’s lagttagelser, maatte ogsaa den for en god- troende Lzser staae som HINRICHSEN’s Mening. Thi den Conclusion, som Denne selv havde draget, udelodes. Denne mærkelige Maade at referere paa har dog ikke havt den Folge at vildlede Forskerne blandt Dyrlægerne her i Danmark. — Det er »aabenbart» ikke ad Logikens Vej, at Forfatteren er naaet til den Formodning, at Hypodermlarverne skulde doe i Rygmarvskanalen paa det normale Værtdyr Koen, naar den omtalte Larve tydeligt nok var spillevende i Hjernen hos Hesten, et Dyr, hvor den ikke horer hjemme. I 1894 publicerede Dyrlæge HORNE? i Christiania lagt- tagelser af ca. 10 Mm. lange Bremselarver inde i Legemet af 12 Okser, af hvilke fire undersögtes den 23de Februar, de övrige vistnok i Löbet af fjorten Dage derefter. Larverne 1 Horne, H.: Bremselarver i Rygmarvskanalen og Kjödet hos Oxer. (Et Vandrestadium af Hypoderma bovis)? (Tidsskr. f. Veterinerer. 6 Aarg. Kristiania. 1894, p. 33—40.) 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. fandtes deels i Hvirvelkanalen (20—30 Stykker i det enkelte Kreatur), deels i Kjödet og deels i en Fure paa Overfladen af den ene Nyre. Selve Undersögelsen er fortrinlig, idet HORNE ikke nöje- des med blot at iagttage Stedet, hvor Larverne fandtes, men tilige — ved Hjelp af de Forandringer, som Larverne [i dette Afsnit af deres Liv] frembringe i alle de Væv, hvori de opholde sig — paaviste, at Larverne foretoge Vandringer i Legemet. Herved blev der gjort et vesentligt Fremskridt; thi vel havde HINRICHSEN antaget, at der fandt en Van- dring Sted; men HORNE var den Förste, som constaterede det. Han paaviste tillige, at Larverne i Rygmarvskanalen og de under Huden (hvis Identitet han ikke var sikker paa) findes »gjerne samtidig hos samme Dyr». Han udtalte tillige, at »det er iagttaget, at Larverne kan vandre omkring i Kroppen (f. Ex. iagttaget under Brysthinden) uden at de paa- viselig har veret i Rygmarvskanalen först». Af sine lagttagelser drog han folgende Slutninger: »Hvis disse Larver virkelig ere identiske med de almindelige Bremse- larver, men paa et tidligere Stadium af sin Udvikling end de, der sidder i Ro under Huden hos Oxen, saa ser det i- alfald ud, som om dette Stadium er et Vandrestadium i Mod- setning til det senere Hvilestadium.» Den anden Slutning var: »Imidlertid er det ... ikke den fuldt udviklede Larve, der foretager disse Vandringer, men det sker paa et tidligere Stadium af Larvernes Liv (...). Hvordan denne Vandring foregaar, er ikke godt at paavise, men i Modsetning til Hr. Henrichsen synes mine lagttagelser at tyde paa, at Zarverne, medens de lig ger under Huden, paa et tidligt Stadium, maaske medens de endnu ere meget smaa, begynder at vandre om- kring; paa sin Vandring kan de komme ned i Rygmarvs- kanalen, hvilken de gjennemvandre fra Hoved til Hale... fra Rygmarvskanalen vandrer de ud gjennem de respektive Nerveaabninger ... snart ind i Brysthulen, snart ind i Bug- /ulen, af hvis Organer det er iagttaget, at de kan vandre ind i Nyrene... Hvorvidt ale disse unge Larver igjen finder Vej tilbage til Overfladen af Legemet for at fuldende sin Udvikling, kan intet bestemt oplyses [om], tvertimod er der flere Ting, der tyder paa, at en Del gaa tilgrunde paa sin Vandring (...).» WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 87 For de tidligere refererede Undersögelser har jeg meent at kunne fatte mig i Korthed. Her maa jeg dvele lidt ud- förligere, fordi det vil have Interesse at see, hvorfor HORNE tiltrods for sine smukke lagttagelser dog ikke naaede det rig- tige Resultat. Ved Hjælp af den Forandring og Farvning af Vævet, som Larverne foraarsage, var HORNE istand til at iagttage, at der havde passeret Larver paa fölgende Steder: i Intercostalrummene, 1 Fedtet langs Hvirvelsöjlen, indvendigt i Brysthulen, gjennem Nerveaabningerne, langs Hvirvlernes Torntappe lige ud til Overfladen [af Kjödet|, mellem den ene Nyre og Lændemusklerne. Hvor sikkert det — ialtfald i somme Tilfælde — kan spores, i hvilken Retning Larven har vandret, kan sees af en af HORNE angivet lagttagelse: »... paa en anden ung Oxe gik der langs et af de midterste Ribben op fra Bryst- -benet en grön Stribe; ca. midt paa Ribbenet böier Gangen under en ret Vinkel forover og fortsætter sig paa tvers hen- over en 3—4 Ribben; her hörer den gulgrönne Stribe op, og i Enden af denne Gang ligger udstrakt en Larve.» At denne Larve har veret paa Vandring op mod Ryggen — og ikke den modsatte Vej — er uomtvisteligt. Men det stod ikke klart for HORNE, hvilken Betydning det havde netop at udfinde, i hvilken Retning Larverne havde vandret. Isaafald vilde han nemlig ogsaa have kunnet constatere, om den Larve, han fandt paa Overfladen af den ene Nyre, var paa Vej til eller fra Rygraden ad det Spor, som han fandt mellem Nyren og Lændemusklerne. Nu nöje- des han med at antage, at den »muligvis» var kommet fra Rygraden. Og i intet af de Tilfeelde, han har iagttaget, fore- ligger der — under den Form, hvori han har omtalt dem — noget lignende Béviis for, at Larven har veret paa Vej nedad fra Rygraden. Ja, han omtaler endog et Tilfeelde, hvor han fandt »et guliggrönt gelatindst Parti ud gjennem Nerveaab- ningen mellem de omtalte Hvirvler og opad disses Tornud- vexter lige ud til Overfladen; i det opskaarne Kjod viser det sig som en gröngul Stribe...». Her taler Fænomenet aldeles bestemt imod den Antagelse, han fremsætter derom: »Rimeligvis er dette den Vej, ad hvilken Parasiten har banet sig Vei zed z eller ud af Hvirvelkanalen;...» Thi dette kan ikke rimes sammen med den Opfattelse, han har: at det er 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. de spæde Larver, som vandre fra Overfladen ned til Ryg- raden. Men det, som ligger paa Bunden af hans mindre stringente Slutning, er at han gik ud fra at BRAUER’s Mening var rigtig, at de spæde Larver udefra borer sig ind gjennem Huden. Om denne Mening var rigtig eller gal, vidste man dengang i Virkeligheden slet ikke. Men at gaae ud fra Noget der er ubekjendt, er selv- folgeligt altid en logisk Fejl. Havde HORNE ikke begaaet den, var det sandsynligviis blevet ham, der havde dewzzst, hvorledes Forholdet er. Thi han vilde da sikkert have fort- sat sine Undersögelser indtil en fuld Oplysning af Sagen forelaae. I 1895 publicerede Dyrlægerne RUSER og KLEPP! i Kiel i Holstein, at ogsaa de havde iagttaget Larver i Rygmarvs- kanalen. Hos et Dyr fandt de 20 Larver af samme Storrelse 1 Rygmarvskanalen og under Huden. De overraskede Larver, som havde taget Stilling paatværs i Rygmarvskanalen og med »den ene Ende» stak dybt ind i Aabningerne for Nerverne. De fandt Marker af Larvernes Gange i Rygmusklerne og fik af erfarne Slagtermestre bekræftet, at saadanne fandtes hyppigt om Foraaret. Som Grunde mod at antage, at Larv- erne gnave sig ind igjennem Huden, anföre de, atman isaa- fald maatte finde dem her i Hösten og at de saa maatte for- aarsage Bylder der, da de dog isaafald maatte vere belæs- sede med alslags Mikroorganismer. Endskjöndt det vel ikke directe berörer Hypoderma bovis, bor det dog ikke lades uomtalt, at Dyrlæge CURTICE? alle- rede i 1889—00 fandt Larver af H. lineata Vill. (som ialtfald er den hyppigste Art i Nordamerika) i Oesophagus hos Okser 1 November »længe förend de findes i Kvægets Ryg». Senere, omtrent ved Julen, komme Maddikerne pludseligt tilstede under Ryggens Hud. I Slutningen af Januar eller 1 Ruser: Ueber das Vorkommen von Oestruslarven im Rückenmarks- kanal des Rindes, (Zeitschr. f. Fleisch- u. Milchhygieine. V. Berlin 1895, p. 127—129), 2 Currice, C.: The larve of Hypoderma bovis De Geer [o: H. lineata] (Insect Life. II. Washington 1889—18g90, p. 207—208). — The Oxwarble of the united States. (Journ. of comp. medicine a. veterinary Archives. XII. New York 1891, p. 265—274.) WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 89 tidligt i Februar’ ere alle Larverne og ethvert Spor af Betændelse forsvundet fra Oesophagus. Han iagttog tillige eet Exemplar under Pleura ved det ııte Ribben samt eet i Bindevævet ved Milten. CURTICE, som kjendte HINRICHSEN’s Afhandling, antog, at /Eggene eller de spade Larver »mulig- viis» blive slikket ind af Kveget. Med Bestemthed udtaler han sig for, at Larverne komme ind gjennem Tarmkanalen og ende under Huden. Han omtaler at Indkapslingen af Larven under Huden allerede finder Sted, medens Larven er i Iste Stadium. I Efteraaret 1894 fandt Dyrlege C. J. STUB i Frederiks- berg ved Kjöbenhavn nogle Larver i Spiseröret af Oksen, af hvilke han forærede nogle til den Kgl. Veterinerskole, medens et Par Stykker kom til vort zoologiske Musæum. Hine bleve bestemte af Lector BOAS, disse af mig til at være en Hypodermlarve i Iste Stadium, udentvivl H. bovis. Dette Fund blev imidlertid först publiceret 1 1895—1896. Da meddeelte nemlig Dyrlege BERG? i Esbjerg i Nörre- jylland, at han var blevet tilkaldt af en Slagter for at syne Kjödet af en ca. 1 Aar gammel Kalv, hvis Udseende havde forekommet hans Kunder uappetitligt. Dette hidrörte fra den ejendommelige Forandring, som Braemselarverne foraarsage af det Bindevæv, som de bevæge sig igjennem. BERG fandt 4 Larver paa ca. (7—)15 Mm.s Lengde. Han iagttog tillige, at den af Larverne bevirkede Betændelse fortsatte sig ud gjennem Nerveaabningerne, hvorfor han »maatte» (som han selv siger) antage, at Larverne vare passerede derigjennem. Han undersögte derfor ogsaa Kjödet. Over Lænden fandt han ikke det mindste Spor af Larverne eller deres Gange. »I Bindevævet mellem Musklerne under Lznden var der derimod meget tÿdelige Spor af, at der havde veret Larver.» Paa den ene Side fandt han ogsaa her »2 Larver aldeles lig de störste fra Hvirvelkanalen». Desværre forsömte han at undersöge — ialtfald at meddele — i hvilken Ende af Gang- ene disse Larver sad. Ikke desmindre maa der (Nöjagtig- 1 Dette er tidligere end H. bovis i Nordeuropa; Imago af H. lineata udklækkedes saaledes den 16de April. Hvor langt mod Syd CURTICE op- holdt sig, veed jeg ikke. 2 Bere, J.: Lidt om vandrende Bremselarver hos Kveget. (Maanedsskr. f. Dyrleger. VII. Köbenhavn 1895—1896, p. 129—135.) go ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. heden af hans Undersögelse forudsat) siges, at der herved blev beviist, at de Larver, som han fandt i Hvirvelkanalen, vare komne derind nedenfra. BERG iagttog tillige, at Kanalen i Vaarbyldens Hud allerede er dannet, medens Bylden inde- holder en Larve af iste Stadium. Det var utvivlsomt ogsaa af den Grund, at C. O. JENSEN, Lector ved Veterinairskolen i Kjöbenhavn, i en Efterskrift til BERG's Afhandling (Ibid. p. 138) omtalte det af STUB gjorte Fund af Larver i Spiseröret og, combinerende det med BERG’s lagttagelse, ansaae »det bragt udenfor al Tvivl, at Indvandringen at Larverne finder Sted gennem Fordojelses- kanalen og ikke gennem Huden». BERG fik sine Larver bestemt af Lector BOAS som Hypo- derma af Iste Stadium. Dr. BOAS fandt dem identiske med den af POULSEN i Hjernen hos en Hest fundne. Larve og ansaae dem for uden Tvivl at være af H. bovis. For at faae Beviis herfor sammenlignede BERG dem med de mindste Larver under Huden af en (anden) Ko og fandt dem aldeles overeensstemmende med disse’, hvilket blev bekræftet af Dr. Boas. At de i Oxens Legeme forekommende Larver vare det Iste Stadium netop af H. bovis, blev med yderligere Sikker- hed beviist af den Hollandske Dyrlæge KOOREVAAR’, som indforte 20 Larver fra Rygmarvskanalen af er Okse under Huden paa en Ged, hvor der tolv Dage efter fandtes 5 Vaar- bylder. Af Larverne fra disse fik han udklekket Imago af H. bovis’. Han indbragte ogsaa 10 Larver i Spiseröret af 1 Idetmindste dette maa Dr. Josr have overseet, naar han (p. 690) skriver: »Die Literatur verzeichnet einige Fälle, in denen angeblich Hy po- derma bovis-Larven auch im Riickenmarkstrang von Pferden gefunden worden sind, und zwar seien hier die Schmarotzer durch die Dura mater bis zu den Nervencentren, ja bis ins Gehirn vorgedrungen und hätten Lähmungen des Halses und des Kopfes verursacht. — Da der Sitz der Larven nie genau beschrieben worden ist, und man ausserdem in keinem Falle einwandsfrei nachgewiesen hat, dass diese Schmarotzer tatsächlich Larven von Hypoderma bovis waren, sind die angeführten Fälle vorerst als Ausnahmen zu betrachten, ebenso wie die bei einigen Pferden beobach- tete Dasselbeulenbildung in der Sattellage und an andern Körperstellen.» * KOOREVAAR, P.: De Larvetoestand von Hypoderma bovis. (Tijdschr.) d. Nederlandsche Dierkund. Vereen. 2 Ser., V. Leiden 1898, p. 28—34. 3 Det er dog egentligt först i sin neste Afhandling, at han meddeler Resultatet af Udklakningen. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 91 en Kanin (gjennem en Kaoutshukslange); da han hverken fandt dem i Feces eller ved Section i Kaninens Legeme, bragte dette ham til at antage, at de spede Larver bore sig ind igennem Huden, hvorfra de saa arbejde sig ned til Rygmarvs- kanalen og andre Dele af Legemet for til Slut at vende tilbage til det subcutane Bindevæv. At der ikke var syn- derlig Beviiskraft i det negative Resultat af dette Experiment, indsaae han dog hurtigt og sluttede sig til »Rusers Anskuelse». I 1896 publicerede RUSER', at han og KLEPP havde fundet Bræmselarver i Spiserör hos Okser mellem Slimhinden og Muskellaget. Han omtaler tillige, at han allerede for Aar tilbage oftere havde seet i Spiserör de Betændelser, som han nu först erhjendte som hidrörende fra Larverne. RUSER skriver saa: » Nach diesen Beobachtungen kann nun der Beweis für die von HINRICHSEN u. a. und auch von mir vertretene Ansicht als erbracht angesehen werden, dass die Aufnahme der Oestruslarven durch die Maulhöhle erfolgt und dass letztere vom Anfangs-Verdauungsschlauche aus durch den Tierkörper nach der Unterhaut und von hier aus durch die äussere Haut nach aussen wandern.» Han sagde ogsaa: »... dass für die jetzige Jahreszeit — Anfang März — behauptet werden kann: ’Finden sich die ersten charakteristischen Symptome auf der Rückenoberfläche beim Rinde, so sind Oestruslarven auch im Schlunde zugegen.» Men iövrigt ere hans og KLEPP's Fund ikke saa indgaaende omtalte, at de kunne siges at have objectiv Beviiskraft. I 1898 meddeelte KOOREVAAR?, at han i Slutningen af Juni 1896 havde fundet meget smaae »glasklare» Larver i Spiserüret af en Kalv, af hvilke de mindste neppe vare 2 Mm., de storste 34 Mm. lange. Disse og de fleste senere trufne Larver i Spiseröret fandtes mellem Slimhinden og Muskellaget; allerede i Juli fandtes dog nogle Larver under Spiserörets seröse Hinde. Og i Midten af August fandtes allerede nogle Larver af 5 Mm:s Længde i Rygmarvskanalen. En enkelt Gang fandt han 2 Larver her endnu i Juni. ! Ruser: Zur Entwickelungsgeschichte der Oestruslarven. Nachweis der Larven im Schlunde. (Zeitschr. f. Fleisch- u. Milchhygieine. VI, Berlin 1896, p. 127—129.): ? Koorevaar, P.: Hypoderma bovis und ihre jüngsten Larven. (Centralbl. f. Bakteriologie, Parasitenkunde und Infektionskrankheiten. 12 Jahrg. vol. XXIII. 1898, p. 888—892.) 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT T908. KOOREVAAR tiltræder SCHNEIDEMÜHL's Opfattelse (som straks vil blive refereret) af Larvernes Liv i de store Trek og opstiller fölgende Skema: Af de Bræmser, som sverme i Af de silde, i September, svær- Juni, findes Larverne mende Bremser findes Larverne 1 Juli—September i Oesophagus, i October—December i Oesophagus, i Septemb.—Januar iHvirvelkanalen, i December-—April i Hvirvelkanalen, i Januar— Mai under Huden. i April— August under Huden. Hvorledes bleve nu disse Undersögelser af Dyrlægerne modtaget af de Lærde 9: af Mænd, som ingen Undersögelser havde foretaget? Jeg har allerede omtalt, at Lector C. O. JENSEN öjeblikke- ligt drog den Slutning af Fundene af Larver i Hvirvelkanal og Spiserör, at Kvæget bliver inficeret gjennem Tarmkanalen. Professor SCHNEIDEMUHL! erklerer, at det er udenfor Tvivl, at Udviklingsgangen begynder fra Oesophagus og, med eller uden Benyttelse af Hvirvelkanalen som Gjennemgang, ender under Huden, eller for at bruge hans egne Ord: »dass die Eier bezw. die Larven von den Rindern teils von der Haut, teils mit dem Futter vom Erdboden aufgenommen werden, und dass dann die Larven schon von der Rachenhöhle aus in das submuköse Bindegewebe des Schlundes eindringen, in demselben bis in die Nähe des Zwerchfelles vorwärts kriechen, um dann von hier aus den Schlundwand zu durchbohren und dann in der oben geschilderten Weise den Entwicke- lungsgang abzuschliessen». Men disse Mænd vare Dyrleger, og ikke Zoologer, og da de vel ikke engang vare Akademikere, kunde de jo ikke ret betragtes som Lærde, især da ikke SCHNEIDEMÜHL, saa- som han havde fulgt RUSER’s og KLEPP's Undersögelser. I Nordamerika lader det til, at Zoologerne uden videre Modstand have adopteret den Anskuelse, som Dr. CURTICE baserede paa sit Fund af Larver af H. lineata i Spiseröret. Idetmindste skriver H. ÖSBORN?, der baade er Professor i 1 SCHNEIDEMÜHL: Neueres zur Entwickelungsgeschichte der Bremsen- larven des Rindes. (Centralbl. f. Bakteriologie, Parasitenkunde u. Infek- tionskrankh. 1897, Dp. 752.) 2 OsBorN, H.: Insects affecting domestic animals: an account of the species of importance in North America. Washington. 1896. (U.S Depart- ment of Agriculture. Division of entomology. Bull. No 5, N. Ser.) WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 93 Zoologi og Entomologi i Iowa, i 1896 (p. 92—93): »... the discoveries of Dr. Curtice have proven, for lineata at least, that the normal course is by way of the mouth and alimen- tary canal... While from analogy it seems very probable that a similar habit will be proven for bovis I know no positive observations, but Miss Ormerod adheres to the belief that the entrance for that species is through the skin.» Mindre overbevisende Styrke synes de langt talrigere lagttagelser af H. bovis at have havt for Zoologerne i Europa. I sin, som det forekommer mig, smukke Afhandling i vor Forenings Tidsskrift i 1899 giver Dr. BERGMAN? (p. 142— 146) en kort Fremstilling af de da gjorte lagttagelser, som han ender med de Ord: »Att larver af Hypoderma bovis i det första stadiet talrikt förekomma i oesophagus och i det epidurala fettet uti ryggradskanalen, ar saledes fullt be- visadt, och det ar ju da afven sannolikt, att invandringen sker sa, som RUSER, SCHNEIDEMUHL och KOOREVAAR fram- ställa den, huru egendomlig den an matte förefalla. Det ar emellertid endast ett fatal, som haft tillfalle iakttaga larverna pa dessa ställen.» Dr. BERGMAN stiller sig saaledes ikke af- visende, men afventende til Sagen. Det vere mig tilladt at sige, at denne Stilling til Sporgsmaalet paa dettes daværende Standpunkt forekommer mig at vere den klogeste, naar man, som det synes at vere Tilfældet med Dr. BERGMAN, ikke kjendte selve BERG’s Afhandling. Jeg, som da knap kjendte mere til denne Sag end Dr. BERGMAN’s Afhandling og de omtalte Larver fra Dyrlæge STUB, kunde ikke betragte disse som et Beviis, da de ikke vare spæde, men ca. 14 Mm. lange: det kunde jo godt vere, at HORNE med sin Antagelse havde ramt det Rette. Hertil kom ogsaa at jeg opfattede den sidste Sætning af BERGMANS citerede Ord saaledes, at der var Mange, som havde fundet smaae Larver under Huden. Anderledes forekom Sagen mig rigtignok, da jeg nogen Tid efter 1 et udenlandsk Tidsskrift — hvilket har jeg desværre glemt — saae anfört, at man aldrig havde seet Hypodermlarver under Huden förend de havde opnaaet en anseelig Stérrelse’. ! BERGMAN, B.: Oestriderna och deras ekonomiska betydelse. (Ento- mol. Tidskr. XX. Stockholm 1899, p. 133—155.) ? En Iagttagelse af Miss ORMERoD, som taler herimod, vil senere blive omtalt. 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. End mindre overbevisende vare Forskernes Undersögelser for Professor BOAS, da, han for det Kgl. Danske Landhuus- holdningsselskab paatog sig at give den Danske Landbo- stand Oplysning om Oksebremsen og dens Larve’. Om dennes Leveviis fortælles der: »Den borer sig gennem Kvægets Hud ind i det lose Bindeveev under Huden og er en Tidlang aflukket fra Yderverdenen.» Tillige hævdes det, at Larverne som Regel holde sig lige indenfor Huden. Der meddeles nemlig: »Ofte vandrer Larven omkring 1 det löse Væv mel- lem Legemets forskellige Dele og fanz forvilde sig dybt ind i Kreaturets Legeme, hvor den da gaar tilgrunde; men störste Parten af Larverne bliver 1 Bindevævet under Huden.» Og — venteligt for at de Danske Landmænd ikke skulde lade sig forvilde af hvad en eller anden ulerd Dyrlege kunde fortælle dem, at han havde seet — föjes der til: »Efter en Anskuelse, som er kommen frem i den senere Tid, skulde den spæde Larve ikke bore sig gennem Huden, men ved at Koen slikkede sig komme ind i Mundhulen og fra Spise- röret bore sig ud i Legemet for sluttelig at havne under Huden. Denne Opfattelse er dog ganske usandsynlig.» — Som man vil see, er dette aldeles det Samme, som det BRAUER meente, naar undtages, at BRAUER dog antog, at Larven ogsaa kom ind i de overfladiske Rygmuskler. (Kun for et ganske enkelt Punkts Vedkommende har Professor BOAS opgivet BRAUERS Mening, det nemlig at Larven i Iste Stadium ikke skulde irritere Værtens Væv synderligt.) Pro- fessor BOAS indskrænker saaledes den Vandrefrihed, som BRAUER havde tilstaaet Larven. Det er derfor ret mærkeligt, at Dr. JOST offrer et selvstændigt, men ganske vist meget lille, Capitel paa »Die Modifikationen der Lehre BRAUERS von STRICKER und BOAS», hvor han tilmed (p. 658) fortæller, at: »BOAS ... zugibt, dass ausnahmsweise die Larven sowoh/ im subcutanen Gewebe als auch nach tiefer gelegenen Stellen des Wohntierkörpers wandern können. Diese abweichende Meinung von BOAS neigt schon ein wenig den neueren Anschauungen über die aktive Wanderung dieses Larven- 1 Boas, J. E. V.: Oksebremsen. 115de Fortsættelse af ökonomiske Anmerkninger fra det kongelige danske Landhusholdningsselskab, Land- befolkningen iser til Tjeneste, (Universitetets Almanak for 1902. Kjöben- havn.) WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 95 stadiums zu...» Dr. JOST har ganske vist ikke lest Pro- fessor Boas’ Afhandlinger — de opföres i Literaturforteg- -nelsen som »Boas, Almanach 1902. Tidskrift for Veteri- naerer. 19. Bd.» — men kjender dem kun fra Omtalen af dem i Kocn’s Arbejde!. Men selv da er det dog lidt underligt, at det ikke er gaaet op for ham, at Prof. Boas betragter Larvernes Vandringer andensteds end i det subcutane Binde- væv som Ungdoms-Forvildelser, der, som alle Overtrædelser af gudommelige Love, have den skjæbnesvangre Folge: en tidlig — og ubemerket — Dod. Dr. Josrs Opfattelse af Prof. Boas’ Udtalelser som en »Modifikation der Lehre BRAUERS» bliver dog en Kjende forstaaeligere — for Ulærde, mener jeg — naar man seer, at ogsaa STRICKER efter hans Menig har modificeret » BRAUER’s Theori». Det hedder herom (p. 658): »STRICKER modificiert das Eindringen der jiingsten Larven in die Haut in der Weise, dass er... annimmt, die Hypodermenbrut benutze als Weg durch die Haut... die Haartaschen...» BRAUER opstillede jo nemlig, efter Dr. Jost’s Fremstilling, »sin» Lære i 1863; men STRICKER’s Athandling publiceredes i 1858. STRICKER har saaledes modificeret »BRAUER’s Lære» 5 Aar forend den blev fremsat. Nu tvivler jeg vel ingenlunde om, at lerde Mænd kunne forstaae dette; men for mit Vedkommende maa jeg nöjes med de Ord af Den, som særligt talte til de Fat- tige 1 Aanden: »Hvo det kan begribe, han begribe det!» Prof. BOAS har saaledes ikke modificeret »die Theorie BRAUERS». Af hvilken Grund han holder saa fast paa denne tiltrods for de af Forskerne gjorte lagttagelser, som talte derimod, siger han ikke Dette er ogsaa heelt naturligt, fordi de Lærde nu i det Hele ikke holde af at give Grunde } Sammesteds fra kjender Dr. Jost ogsaa Horne’s originale Afhand- ling, som i Literaturfortegnelsen opföres som »Nursk. Tidskr. f. Veteri- naerer 1894», (Det er nemlig ikke Tidsskriftets Navn.) Det samme Kjend- skab har han til Berc’s Afhandling. I sin Literaturfortegnelse nævner Dr. Jost ogsaa »JENSEN-BERG, Maanedskrift for Dyrleger 1895.» Dr. Jost synes dog ikke at have havt synderlig Nytte af Hr. JENSEN-BERG’s Arbejde, saasom han i sin Text ikke omtaler, hvorpaa Hr. JENSEN-BERG's Under- sögelser gaae ud. -Dette sidste undrer mig forresten slet ikke, da der, ialtfald i »Maanedsskrift for Dyrleger», ikke existerer nogen Forfatter af Navnet »Jensen-Berg». Dennes Afhandling maa jeg derfor antage, at Dr. Jost heller ikke har lest. 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. — for visse Aarsagers Skyld. Det kan dog ikke have veeret fordi de Kjendsgjerninger, som BRAUER kjendte, vare over- veldende; thi som jeg ovenfor har viist, talte de snarest . derimod. Og det kan heller ikke vere fordi BRAUER havde fremsat »sin Theori» med for stor Emphasis. Thi at BRAUER absolut maa frikjendes for denne Fejl, fremgaaer om saa blot af hans Yttring (Monographie p. 107): »... die Bohrwunde, welche die ganz kleine Larve gemacht haben muss, wenn man überhaupt hieran festhält, hinter ihr wieder geschlossen wurde...» Der kan saaledes kun öjnes den ene Grund, at Prof, Boas som loyal Lærd maatte holde fast ved BRAUER’S Mening, saasom denne var den lærdeste blandt de Lærde. Af BRAUERS nys citerede Yttring fremgaaer det allerede, at Prof. Boas har) været »plus royal” que le roi. Dette fremgaaer yderligere af et Foredrag, som BRAUER havde holdt 8 Aar forinden og som paa Grund af sin Titel »Neue Beobachtungen über die Einwanderung der Hypodermen- Larven (Dasselfliegen-Larven) in ihre Wohnthiere»’ maatte tyde paa, at han havde foretaget nye lagttagelser, og derfor med Begjærlighed maatte leases af Enhver, som havde Interesse for dette Spörgsmaal. En saadan Forventning bliver ganske vist skuffet, da Foredraget ikke indeholder andre nye lagt- tagelser end HINRICHSEN’s og CURTICE’s. BRAUER mener ganske vist endnu, at nogle Hudbræmsers, nemlig Oestro- myia’s, Larver bore sig ind gjennem Huden; men for Hypo- dermlarvernes Vedkommende har han ingen Tvivl om, at »hans» Theori maa opgives. Herom lade hans Udtalelser p. 7, 10 og 13 ingen Tvivl tilbage. Sidste Sted siger han saaledes: »Wir sehen aus dieser Schilderung, dass die Vor- gänge in der Natur nicht stets so einfach verlaufen, wie sie bei fächtiser Beobachtung erscheinen, und wie Ei und Larve, die man anfangs in Bezug ihrer Fundstelle so nahe und fast an dieselbe Körperstelle des Wohnthieres verlegt hat, bei genauerem Studium immer weiter auseinanderrücken und die Larve einen weiten Weg durch den Mund in die Speiseröhre, durch diese in die Brusthöhle zu machen und unter den bindegewebigen Umhüllungen der Organe (Muskel, Drüsen, Nervengewebe) erst wieder an jenen Stellen zu wandern hat, 1 I: Vorträge des Vereines zur Verbreitung naturwissenschaftlicher Kenntnisse in Wien. XXXIV Jahrg. Heft. 10. Wien 1894 (13 Sider). WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 97 an welchen man sie in den letzten Hautungsstadien findet.» At HINRICHSEN’s og CURTICE’s Undersögelser have gjort et megtigt Indtryk paa BRAUER, seer man desuden deraf, at han ikke har rigtigt Rede paa, hvad hans egne tidligere Arbejder indeholde. Foruden det Exempel, jeg snart skal anföre herpaa, skal jeg her kun anföre det Mærkeligste af hvad han siger 1 saa Henseende, nemlig (p. 9): »Ebenso wurde in der Monographie der Oestriden (1863) gezeigt, dass die Larven während dieser Stadien von innen nach aussen wandern und erst im vorletzten Stadium die Haut von innen her durchbohren.» Det, som jeg har udhevet ved Cursiv i dette Citat, tör jeg med Sikkerhed sige ikke findes i BRAUER’s Monografi. Vi have seet, hvorledes Forskerne i Tidens Löb nærmere og nermere fik constateret de Forhold, hvorunder Larverne af Hypoderma bovis optrade i Legemet hos Oksen. Men vi have tillige seet, at deres Opfattelse jævnligt krydses af LINNÉS gamle Formodning om, at den spæde Larve borer sig ind igjennem Kvegets Hud, hvilken Formodning Nogle af dem ikke kunde lösrive sig fra paa Grund af BRAUER’s »Autoritet». Men desuden have vi seet, at Flere af dem ikke havde taget tilstrækkeligt Hensyn til LINNE’s, CLARK’s og BRAUERS lagttagelser, som nogenlunde vel constaterede, at Æggene afsættes paa Vertdyrets Hud eller Haar, saa at de fremsatte den Antagelse, at Værtdyret (heelt eller deelviis) fik Æggene i sig med Foderet. En saadan Antagelse kunde for en overfladisk Læser naturligviis kun svække Tilliden til Rigtigheden af deres Meninger forresten. Hvorledes Larvernes Liv i Oksens Legeme former sig, blev nu klaret i 1903(—1904) ved Dyrlæge Kocu’s ovenfor citerede Arbejde. Det, hvorved denne Mands Arbejde adskiller sig fra hans Forgjengeres, kan for en Deel siges med faa Ord: Medens Forgjængernes Undersögelser vare faldet mere hændelsesviis, saa undersögte KOCH Forholdene saa at sige uafbrudt i to Aar. Herved blev det ham muligt at faae et Totalbillede af Larvens Liv. Medens hans Forgjængere saaledes kun for- holdsviis sjeldent havde seet Larverne andensteds end i Ryg marvskanalen og i Spiseröret, saa har KOCH iagttaget dem Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). 7 95 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. baade i Brysthulen og Bughulen, saaledes paa Mavens Over- flade, mellem Tarmene, paa Overfladen af Milten (hyppigt) og en enkelt Gang! i det intermusculaire Bindevev paa Ryggen. Og desuden har han »hos et stort Antal Dyr» iagt- taget Larvespor i Nyrefedtet, under Ryghvirvlerne og i Ryg- gens intermusculaire Bindevæv. Saa tidligt som den 3die Juli lykkedes det ham at finde Larver paa 2 Mm:s Længde 1 Spiseröret og 1 Löbet af Maaneden desuden hos 13 Kôer. Selv betegner han dette Antal som »kun lille» i Forhold til det Antal Kveg, hos hvilke man senere kan finde Larver i Spiseroret. Dette er ogsaa let forstaaeligt, siden han har havt inficerede Spiserör »i hundredvis». Og med saa stor en Omhu har han spejdet efter Larverne i den Mengde Kveg, han har undersögt, at han seer sig istand til med Bestemthed at udsige (p. 147), at »man ikke kan finde Larver paa dette Sted [under Huden] paa den Tid, da Indvandringen i Legemet foregaaer», hvilket ikke blot begrundes paa, at han »tidligst i Januar Maaned har iagttaget Larver eller Tegn paa deres Tilstedeværelse under Huden», men ogsaa paa at man aldrig 1 eller kort efter Æglægningstiden 1 det subcutane Bindevæv finder nogen Betaendelse, som dog maatte fremkomme ved at Larven medforte Bakterier og Snavs fra Hudens Overflade, naar den trængte ind herfra. Paa hvilket Sted af Tarmkanalen Larverne arbejde sig ind gjennem dens Veg, har KocH ikke kunnet afgjöre; men RUSER-KLEPP-SCHNEIDEMÜHL's Antagelse, at dette skulde skee allerede i Svælget, modsiges i höj Grad deraf, at de spæde Larver efter KocH’s Fund forekomme i Spiserörets bageste Deel. Kocn’s biologiske Undersögelser er jeg naturligviis ikke istand til at prove ad anden Vej end ad den reent logiske. Jeg bör derfor sige, at det ikke har veret mig muligt at finde hos ham nogensomhelst Slutning, hvortil hans lagt- tagelser ikke fuldt berettigede ham. Derimod er der to reent zoologiske Angivelser, som jeg kan pröve og — da disse for ham have veret af mindre Betydning — ere de tillige Prover paa hans lagttagelsesevne. 1 At foretage Undersögelser ind i selve Kjödet lader sig naturligviis vanskeligt gjöre paa Grund af de dermed forbundne store 6konomiske Udgifter. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 99 Den ene af dem er, at han meget vel har seet, at der »hos Larver i 3. Stadie bag eller under Aandehullerne» findes »en Tværfure, der ligesom markerer et lille 12. Led — Analledet». Den anden er fölgende: At Bræmselarverne skifte Hud vidstes ikke förend 1860, da BRAUER? paaviste forskjellige Stadier — de senere 2det og 3die — og blandt Larverne af Hypo- derma diana BR. iagttog en, hvor den nye Hud var anlagt under den gamle, som sad saa lost, at han kunde flaae den af. I 1862 fandt han (l.c.) et endnu tidligere Stadium og saae skiftede Huder ligge i Vaarbylderne?. Da Dr. HANDLIRSCH i Selskab med BRAUER i 1890 var saa heldig at fange en Ff. bovis, som flöj fra en Ko, og lagde den i et Glas, lagde den et Æg her. Da dette Æg blev undersögt »nach einiger Zeit», viste der sig et Embryo i det, som var tet besat med Torne. BRAUER, som »vidste», at hans tidligere Iste Stadiums Larve var tornlös, mente” nu (p. 514): »Es ist daher die Annahme gerechtfertigt, für die Einbohrung in die Haut ein besonderes Stadium anzunehmen, da die veränderte Be- dornung des späteren Stadiums nur durch eine Häutung geschehen kann. Das frühere erste Stadium wäre somit nur das erste Stadium der bereits unter die Haut gelangte Larve, der das wahre erste oder Jugendstadium, die neugeborene Larve, vorausgeht.» I sin citerede Afhandling i Journ. comp. med. a veterin. slutter CURTICE sig hertil for 77. lineata's Vedkommende (p. 269): »The first stage as shown by BRAUER (7 [den nys citerede Afhandling]) is undoubtedly the form 1 BRAUER, Fr.: Neue Beiträge zur Kenntniss der europäischen Oestriden. (Verh, d. k. k. zool.-bot. Ges. in Wien. X. Wien 1860, p. 641—658). ? Det maa vistnok ansees som en Incurie, naar Brauer i sit Fore- drag i 1894 (p. 9) siger: »Ich habe nachgewiesen, dass diese drei Formen durch Häutungen von einander getrennt sind, und diese Hautungen beob- achtet.» Thi hvis han havde seet den skiftede Hud af Iste Stadiums Larve, vilde han ogsaa have vidst, at allerede denne Larve findes i Vaar- bylden. 3 BRAUER, Fr.: Ueber die Feststellung des Wohnthieres der Hypo- derma lineata VILLLERS durch Dr. ADAM HANDLIRSCH... (Verh. d. k. k. zool.-bot. Ges. in Wien. XL. Wien 1890, p. 509). — Brauer ansecr endnu her 1ite Segment som »sidste» og »der Kopfring» som bestaaende af 2 Segmenter. — Utvivlsomt er der begaaet en Fejl ved Tegningen af Embryet, idet dettes Torne vende bort fra den Ende af Ægget, hvor Klebeved- henget findes. Thi denne Ende er efter Brauer »Monographie», p. 271 Embryets (Larvens) Bagende. 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. that emerges from the egg-shell — the oval larva.» Men han bemærker dog (p. 270): »Whether this stage [Larven i Oesophagus| may be shown to be different from the oval or whether intermediate stages may be found is yet to be proved '.» Derimod slutter Prof. RILEY? sig for 7. lincata fuldstændigt til BRAUER heri og regner 4 Stadier, saasom Embryet er tet besat med Torne, medens det »2det» Stadium ver» glat. OSBORN sejler klods i RıLEY’s Kjölvand, i det hans Text (p. 99—100) er en, nesten rigtig, Afskrift af RILEY’s (p. 313—314) endog med de lapsus calami, som jeg senere skal omtale. Jeg har allerede tidligere omtalt, at Dr. BOAS i sin Beskrivelse af den i Hjernen af en Hest fundne Larve havde seet, at der var Torne paa. rite (»sidste») Segment. Heldigviis fremkom denne Afhandling i 1889, Aaret förend BRAUER havde opstillet det allerforste Stadium, og heldigviis kjendte de Amerikanske Lærde ikke deres Danske Collegas Afhandling, da de saa neppe havde undladt at opfore den her omhandlede Larve som et Stadium mellem Iste og 2det. — Ved KocH's Undersögelser af det förste Stadium af Larven inde i Koens Legeme, viser det sig nu, at alle dens Led ere rigt forsynede med Torne, saa at det af BRAUER antagne allerförste Stadium af Hypodermlarven kun beroer paa en unöjagtig lagttagelse af Larven paa Iste Stadium fra de zoo- logiske Professorers Side. For KocH's Vedkommende kan der nemlig ikke vere Tale herom, da han har iagttaget Tornene ikke blot paa selve Larven men ogsaa paa skiftede Larvehuder, hvor en saadan Fejltagelse ikke er gjörlig. Fra den Tid, da KocH's Undersögelser forelaae, er Fol gende sikkre Kjendsgjerninger for Z/ypoderma bovis DE GEER: 1. Fluen legger i Danmark (og formodentligt 1 andre Lande med lignende Klima) Eg 1 Tiden fra Begyndelsen af Juni indtil Begyndelsen af September. 2. Ægget er (efter BRAUER) I,25 Mm. langt. Lest Foredrag i 1894 siger BRAUER (p. 10): »Infolge dessen scheint es richtig, das CoOPER-CURTICE nicht drei, sondern vier Hautungsstadien annimmt.» 2 RıLey, C. V.: The Ox Bot in the United States (»Insect Life» vol. IV. Washington 1892, p. 302—317). — Jeg tillader mig hermed at takke Hr. cand, jur. J. C. NIELSEN for den Velvillie, han har viist mig ved at skaffe mig at læse dette Tidsskrift og det citerede Værk af OsBorn, hvilke ikke findes paa vore offentlige Bibliotheker. -WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. IOI 3. Larven gjennemgaaer 3 Stadier. 4. Fra Begyndelsen af Juli! til hen i Februar” findes 2—16 Mm. lange Larver i Veggen af Spiseröret — de fleste mellem Slimhinden og Muskellaget, men ogsaa under Spise- rorets sereuse Hinde — og 1 Veggen af andre Indvolde. 5. I Januar—Marts® træffes 1o—17 Mm. lange Larver i Rygmarvskanalen. Og kun reent undtagelsesviis forekommer det, at Larverne ikke passere denne. 6. Der viser sig umiskjendelige Vidnesbyrd om, at de ere kommet herind nedenfra. 7. Under Huden træffes 10—nogle og tyve Mm. lange Larver fra Januar til Maj. 8. Under Huden beveger Larven sig som Regel först livligt om, men slaaer sig derpaa til Ro, hvorpaa den ind- kapsles og Vaarbylden begynder at dannes. 9. Den borer Hul paa Kvegets Hud og skifter Hud for förste Gang, hvorved Mundens Boreredskaber forsvinde. 10. Larven skifter Hud for 2den Gang. 11. Larven forlader baglengs Vaarbylden gjennem den- nes Hul, fra Begyndelsen af Maj“. 12. Under Huden forekomme de spzede Larver ikke. Larvens iste Stadium, hvor den naaer en Lengde af ca. 17 Mm., anslaaer KOCH til at vare 7—8 Maaneder; 2det Stadium til at vare ca. I Maaned og 3die Stadium 2—3 Maaneder. Hvor vanskeligt det efter KOCH’s Undersögelser var for dem, som a tout prix vilde holde paa BRAUER’s af denne selv opgivne Anskuelse — thi LINNE tænkte Ingen paa — sees let af et lille Skrift af Professor Boas’. Det hedder nemlig her om Larverne: »Ad hvilken Vej de kommer ind i Kveget, ved man merkeligt nok ikke.» Det siges endog: »Man træffer "Om den udklækkede Larves sandsynlige Störrelse vil der senere blive Tale. Da den utvivlsomt er endeel mindre end 2 Mm., maa Aarets förste Larver sikkert allerede vere at træffe i Juni. ? Endnu i Marts ja endog saa seent som den 7de April har Koch »kunnet finde» Larver i Spiseröret. > Udenfor Reglen: i December og i Slutningen af April. * En ganske enkelt Gang har Koch fundet en Larve (i 3die Stadium) under Huden i September. 5 Boas, J. E. V.: Om Oksebremsen og Midlerne til dens Udryddelse. Udgivet af Landbrugsministeriet. Kjébenhavn 1906. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ganske vist hyppigt smaa Oksebremselarver i Kapsler i Spise- rörets Væg under Slimhinden; men dette beviser paa ingen Maade, at de har boret sig ind gennem Spiserörets Veg. De unge Larver förer aabenbart en meget vagabonderende Tilværelse inde i Koen, hvor man kan finde dem t. Eks. i Hvirvelkanalen (meget hyppigt) og mange andre Steder.» Jeg behover formeentligt ikke at paapege, at Forskernes lagt- tagelser her ere rystede fuldsteendigt sammen. Det uheldigste ved denne Udtalelse er det dog; at der siges, at Larveme findes »i Kapsler» i Spiseroret. Thi det er en Sag, som vist- nok er enhver Zoolog vel bekjendt, at naar en Parasit ind- kapsles, da skeer dette ved en Virksomhed af Værtdyrets Vev for at isolere Snylteren, samt at dette ikke finder Sted, naar denne ikke holder sig stille. Denne ucorrecte Frem- stilling maatte derfor give enhver zoologisk Læser den sikkre Forestilling, at Larverne i Spiseröret aldrig kom videre, saa at de »aabenbart» maatte doe der’. Og det har temmelig sikkert vaeret denne ucorrecte Angivelse, som har veret be- stemmende for Professor LAMPA til at ansee BRAUER’s For- modning for at vere rigtig. | Men da der endnu er en Ting, som Professor LAMPA ud- trykkeligt anförer herfor, mener jeg at burde gaae nærmere ind paa den. Prof. LAMPA siger nemlig (p. 69): »Miss ORME- RODS noggranna undersökningar synas dock ej bekräfta detta [at Kvæget inficeres med Larverne gjennem Tarmkanalen|, ty hon fann de smala gångar, larverna bilda från öfverhuden inåt.» Den Iagttagelse, som der her er Tale om, er uden nogen Tvivl den, at Miss ÖRMEROD paa Indersiden af et hende den 12te November 1884 tilsendt Stykke Okseskind paa 48 [] Tommers Störrelse fandt »seven slight swellings... of a livid or bluish colour... Within the blue centre I found a small warble-maggot, Just large enough to be distinguished by the naked eye when removed, but not plainly so whilst in the swelling, as the in- side of this was of blood-red tissue, and the small maggot was blood-red also». At disse 7 Dipterlarver have været Hypodermlarver er imidlertid #7 nogenlunde utænkeligt. 1 Saavidt jeg mindes, er Koch den eneste Forsker, som — paa flere Steder i Koens Legeme, saaledes een Gang i Spiseröret — har iagttaget Noget, som han bl. a. fordi de vare inkapslet antog for at vere Bræmse- larver. I hvilken Tilstand? »Ostede... Pusmasser» (p. 142). .WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 103 Lader os et Ojeblik ponere, at det virkeligt var Larver af A. bovis: Saadanne kunne uden kjendelig Fejl anslaaes til at vere knap 1 Mm. lange. Miss ORMEROD siger nu ganske vist ikke, hvor store hendes Larver vare. Men er det tænke- ligt, at noget Menneske, end sige da en Entomolog, vilde betegne et Dyr paa 1 Mm.s Længde som »netop stor nok til at sees med det blotte Oje»? Tilmed naar den var blod- rod? Det forekommer mig, at den, der kan antage, at Miss ORMEROD s! Udtalelse kan gjælde Dyr af den Störrelse, maa ansee hende for en meget unöjagtig lagttager. Og særligt forekommer det mig, at Professor LAMPA maatte gjöre dette, siden hans Fig. 3, som siges at forestille en »nyutklackt larv» af A. bovis, efter den ved Siden af Figuren staaende Længde- angivelse, er 27/2 Mm. lang. — Men dernest: er det virke- ligt muligt at antage, at der selv 1 Herefordshires mildere Klima kan existere nysudklækkede Bræmselarver i Begyn- delsen af November? Dette Sporgsmaal har Miss ORMEROD simpelthen slet ikke tænkt paa. Fra BRAUERS tidligere omtalte Forsög med den spade Larve af Oestromyia satyrus BR. vide vi, at Bræmselarver kunne bore sig ind i et Vertdyrs Hud, naar dette tillader det. Det er derfor ikke uberettiget at antage, at en Hypo- dermlarve ogsaa kan gjöre det i saa Tilfælde. Og at en Hypodermlarve, som findes udenpaa et Dyrs Hud, vil gjöre Forsög derpaa, forekommer mig kun naturligt. Men om den kan gjöre det mod Veertdyrets Villie, bliver et andet Spörgs- maal. Og om den isaafald kan trives under Huden som sped Larve, bliver igjen et tredie Spörgsmaal. Og herom vide vi ikke det mindste. Men selv om der engang i Tiden skulde blive paaviist Tilfælde af, at den spæde Larve af Hypoderma bovis har boret sig ind igjennem Huden, vilde det til den Tid vere ligesaa misvisende at sige, at Larven gjor dette, som det vilde vere at sige, at dens Varrtdyr ere: Mennesket og Hesten. Nesten 200 Aar har det taget at naae saavidt som vi nu ere med Kjendskaben til Oksebremsens Leveviis. Men der er endnu adskillige Spörgsmaal tilbage, som det har 1 ORMERoD, E. A.: The Warble Fly. London 1894, p. 3. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Betydning at faae opklaret tildeels ogsaa af ökonomiske Hensyn. Saadanne ere: ij ‘vor afsætter d7\idovz sime Ale? N iSaavidteyjes veed, har Ingen endnu seet et /Eg af denne Art paa Koen. For H. lineata har derimod RILEy (l. c. p. 307—308) en Meddelelse fra en unævnt Mand, at denne har fundet Æggene »without difficulty» og at de vare anbragt paa Haarene (i Al- mindelighed 4—6 paa eet Haar) »anywhere on the sides, belly, or tail, near the anus, and on the front legs.» Dette blev bekræftet af de » af de ti Hyrder (»stockmen»), som RILEY spurgte derom. (Den tiende vidste Intet derom). — KocH har (p. 146) faaet Udtalelser fra Landmænd og en- kelte Dyrleger, som tyde paa, at ogsaa 77. bovis særligt hjemsöger Köernes Been. Dette seer jeg mig istand til at bekrefte. Og de Gange, hvor jeg med Sikkerhed har seet Bremsen flyve paa Dyret, Kalven, har det ikke været mig muligt at see Fluen, medens den opholdt sig paa Dyret. Jeg formoder derfor, at den gaaer ind mellem Haarene. Intet til Landmænd rettet Skrift om Oksebræmsen burde undlade at henlede deres Opmaerksomhed paa dette Punkt, som de meget bedre end Andre ville kunne opklare. Thi deraf vil det vere afhængigt, hvor man skal indgnide Kveget med beskyttende Midler. Der er allerede nu Grund til at antage, at det vil medföre en minimal Nytte at folge Miss ORMEROD'S Raad at anbringe slige Midler paa Kvægets Ryg. Allerede REAUMUR omtaite, at Ungkveget er mere plaget af Vaarbylder end de gamle Dyr, og dette er blevet bekræf- tet af alle senere selvstændige Forskere, som have udtalt sig herom. Man har opfattet dette saaledes, at Fluen fortrins- viis söger de unge Dyr, fordi disses tyndere Hud er lettere at gjennemtrænge enten for »Laggebraadden» eller for Lar- verne. KocH gjör hertil den gode Bemerkning, at unge Tyre ikke kunne kaldes tyndhudede. Nu er jeg vel ikke sikker paa folgende Forklaring; thi dertil har jeg ikke ı den senere Tid tilstrekkeligt tidt iagttaget bissende Köer. Jeg mener dog at have lagt Mærke til, at det fortrinsviis er de ældre Dyr, som gribes af Rædsel, naar de mærke Bremsen ner. Saa meget er ialtfald vist, at jeg i Sommer saae en Kalv paa nogle Maaneder modtage det ene Besög efter det andet af en Bremse uden at den gjorde andet end at spjætte WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 105 lidt med det ene Been, naar Fluen flöj paa den og naar den forlod den. Og vel at marke: paa den Mark fandtes der kun Kalve. Naar man nu af Forskernes Undersögelser veed, at Bræmselarverne ere Kilde til Lidelse for Kvæget fra den Dag, de bore sig ind i Tarmkanalen, indtil den Dag de for- lade Huden, er det visseligt ikke til at undre sig over, at Kvæg, der kjender denne Lidelse af Erfaring, paa enhver Maade söger at undgaae Bræmsen og det med en ganske anden Energi end Kalvene, som kun have »Instinctet» at lide paa og ikke de gamles Exempel tillige. Thi Kalve, som eressede sammen med eldre Köer, har jeg mangfoldige Gange seet bisse ligesaa vel som de gamle. 2. Kommer Bremsen indi Kvæget som Larve eller som Æg? De fleste Forskere antage som Æg, hvil- ket ogsaa er det sandsynligste, naar Hensyn tages til at Ægget paa Grund at sin Skal er bedre beskyttet end den spede Larve. Herfor taler ogsaa den Omstændighed, at det ikke var JOST (p.666—667) muligt at finde et eneste Æg paa Skindene af »det store Antal» af slagtede Dyr, som han undersögte med Hjælp af flere Andre. Var det Lar- verne, som slikkes ind af Kvæget, maatte dog vel endeel af de tomme /Eggeskaller vere blevet siddende tilbage. 3. Hvor udklekkes Larverne (hvis det er Æggene, som slikkes ind)? Det vides ikke. 4. Hvilket Sted af Tarmkanalen borer Larven sig ind i? Sandsynligheden taler for, at det er i den bageste Deel af Spiseröret eller ogsaa i Vommen (rumen). Formodent- ligt ville Papillerne paa dennes Inderside beskytte en Larve, som opholder sig imellem dem, mod for starke Gnidninger mellem Foderet og Tarmkanalens Veg. 5. Hvor stor er den mys. udklækkede Larve? Det vides ikke, da den aldrig er seet. Men naar man sammen- ligner Imago af H. lineata 2 (uden Lxggerör), der efter BRAUER er 13 Mm. lang, med /7. dovzs, som er 13—15 Mm. og Ægget af H. lineata, som efter RILEY! er 1 Mm., med det af A. bovis, som efter BRAUER er I,25 Mm., maa man antage, at den lige udklækkede Larve af H. bours er lidt Större end den:af /7. lineata. Men dennes nys udklækkede 1 Op. cit. »Insect Life», vol. IV, p.312. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Larve er efter RILEY 0,8 Mm.' lang, og man kan derfor uden nogen nævneværdig Fejl anslaae den nysudklækkede Larve af 7. dovzs til at vere 0,9—I Mm. Dette vil sandsynligviis mödes med Tvivl af Enhver, som har lest Professor LAMPA's Afhandling, da den der under Fig. 3 afbildede Gjenstand, som efter Figurforklaringen er en »nyutkläckt larv», ifölge den vedföjede Længde- angivelse er 21/2 Mm. lang. At denne Figur ikke er udfört efter Naturen var mig straks klart af flere Grunde, hvoraf jeg skal nævne tre: Uagtet der vel ogsaa er Kjæmper blandt Bræmserne, kunde jeg dog ikke antage, at en nys udklækket Larve kunde vere saa stor. RILEY'S Arbejder havde jeg da endnu ikke last; men BRAUER anslaaer (»Monographie», p. 108 og 275) nysudklækkede Hypodermlarver til at vere mere end I Mm. og ‘/2 eller ‘/; Mm. lange. For det Andet kunde jeg ikke antage, at Prof. LAMPA havde havt for sig en nys udklekket Larve fra en Okses Tarmkanal; thi han vilde da selvfölgeligt ikke have holdt paa, at Lar- verne gjennembore Huden. Og for det tredie: i det lidet sandsynlige Tilfaelde, at Professor LAMPA havde faaet den fra Huden af en Okse, havde han neppe undladt at anföre dette til Stötte for sin Mening at Larverne gjennembore Huden. Hvorefter Professor LAMPA havde tegnet sin Fig. 3 — som er gjengivet i min Textfigur 3 paa neste Side, — var mig en Gaade. Thi at den ikke var en Copi af BRAUER’S Fig. 7a, Tab. VIII — gjengivet i min Textfigur 1 — kunde jeg, til- trods for den store Lighed, selvfölgeligt let indsee, siden For- klaringen til BRAUERS nævnte Figur lyder: »Fig. 7a eine hintere Stigmenplatte» af en Larve i 3:die Stadium. Thi jeg har last for mange Aargange af vor Forenings Tidsskrift til ikke at vide, at Professor LAMPA ikke kunde begaae en saadan Uagtsomhedsfejl som at afbilde et Aandehul som en Larve. Da jeg fik OSBORN’s nævnte Veerk tillaans af Hr. cand. 1 Ibid.. p. 312. — Rey skriver ganske vist, at Larven er »0,08 Mm.» lang og »O,o2 Mm.» tyk; men at dette er en lapsus calami er saa meget mere öjensynligt som han angiver Æggets Tykkelse til at vere »0,o2 Mm.» mod en Længde af 1 Mm., hvilket hans Figurer af Æggene p. 307 bestemt modsige. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 107 jur. Nielsen, var Fig. 40 d — gjengivet i min Textfigur 2 — det förste, som fangede mit Blik under »Hypoderma bovis». Efter Figurforklaringen er dette en »newly hatched larva, side view . . . (after BRAUER).» Og da OSBORN baade er Professor i Zoologi og Entomologi og fölgeligt er — endog- saa dobbelt — hvad man i Danmark kalder en »kompetent Autoritet», undrede det mig egentligt ikke, nederst paa Siden (p. 96), at lese: »The larva of this species is only known in the later stages, that of the first stage not being descri- bed. BRAUER describes the second and third stages, the lat- ter form being carefully figured, and the figure is here repro- duced from an illustration in Insect Life.» Fig. 1. Fig. 2. Bien 3. Copi af Prof. BRAUER’S Copi af Prof. OsBoRN’s Copi af Prof. Lampa’s ib. Vill, Wie. 17.2. Fig. 40 d. Ho eh Jeg kan tilföje, at den Figur af Professor RILEY, som Professor OSBORN har reproduceret, maa vere Fig. 33 1 Pro- fessor RILEY'S Afhandling »The ox warble» i »Insect Life» vol. II, p. 174, og ikke Fig. 32 i hans nevnte Afhandling i dette Værks vol. IV, p. 315. Thi her hedder det ikke blot i Figurforkla- ringen under Figuren: »e, d, anal stigmata of larva... (after BRAUER)», men der siges tillige i en Fodnote: »By oversight, Fig. 33 d, INSECT LIFE, Vol. II, was described as the newly- hatched larva, whereas it is the enlarged spiracle of the mature latva.» Det er saaledes Professor RILEY, som har udklækket denne Larve og derved begaaet en Fejl, som dog neppe er större end man i Allmindelighed finder hos Leerde. Og, som det plejer at gaae i saadanne Tilfælde, er det ogsaa gaaet her med OSBORN: den ene Lærde udklækker Larven og den anden opklekker den. Det er imidlertid hverken RILEY’S eller OSBOBN’S Figur, som Professor LAMPA har copieret. For det Förste mangler nemlig hans Larve den »Blommesæk» (tör jeg maaskee nok kalde den), som findes paa Larvens Bugside hos RILEY og OSBORN. For det andet har Professor LAMPA ved sin Figur 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. en Længdeangivelse, som ikke findes hos RILEY og Os- BORN. Og Professor LAMPA er en altfor omhyggelig For- fatter til at foretage slige Forandringer paa en Figur, som han selv har tegnet. Og for det Tredie maa den Forfatter, hvis Figur Professor LAMPA har copieret, ikke have givet den Oplysning, at Originaltegningen fandtes hos BRAUER. Thien saa omhyggelig Forfatter som Professor LAMPA vilde da ikke have undladt at eftersee den originale Figur. Af denne interes- sante Larve kjender jeg saaledes kun de tre Stadier: RILEY s, OSBORN's og LAMPA’s; at jeg ikke kjender det eller de Stadier, som findes mellem de to sidste, haaber jeg at man vil undskylde mig i Betragtning af, at jeg ikke er nogen lærd Mand. Det vilde vere önskeligt, om det inden ret lang Tid vilde lykkes en af Forskerne at fremstille den nys udklækkede Larve af 7. bovis. Thi ellers vil det Samme nok gjentage sig paany, som er skeet med Larvens Biologi: de Lærde ville sige, at den Opfattelse af den nys udklekkede Larves Udseende, som i den senere Tid er bragt frem af vedkommende ulærde Dyrlege, er ganske usandsynlig, saasom de (da) i mange Aar have vidst, at den er betydeligt större og seer ganske anderledes ud. Og de Lærdeste blandt de Lærde ville föje til, at de vide dette »efter BRAUER», hvis Monografi ikke blot er en »uvurdeerlig Bog» (Miss Ormerod, p, 1) men tillige den höjeste Autoritet, som overhovedet gives om Oestriderne. 6. Hvormed borer Larven Hul i Kvegets Hud? Som ovenfor anfört kjendte BRAUER kun Larven i det I:ste Stadium som fritliggende, idet han fra Vaarbylderne kun kjendte Larver af det 2:det og 3:die Stadium. Han er der- for af den Mening (»Monographie» p. 105), at det er Lar- ven af 2:det Stadium, som indkapsles. Naar han meente, at Larven af 2:det Stadium borer Hul paa Vaarbyldens Hud ved Hjælp af den med Torne tat besatte Bagende, er Grun- den öjensynligt den, at Larven nu ikke længere har noget Boreapparat i Munden. CURTICE, som kjendte Larven af i:ste Stadium i Vaarbylder, siger ganske kort — som om det var en Kjendsgjerning — at Larven med Bagenden baade borer sig gjennem Spiseröret og igjennem Vaarbyldens Hud. Da han ialtfald ikke har iagttaget det Förste, er der ingen Grund til at antage, at han har iagttaget det sidste. Hans WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. 109 Formodning -- thi andet er det altsaa ikke — er da sand- synligviis fremsat under Paavirkning af BRAUER. Men da BRAUER, som tidligere omtalt, har iagttaget, at Larven af Oestromyia satyrus borede sig ind i Huden paa hans Arm med Hovedet forrest, maa (ialtfald forelöbigt) CURTICES Formodning forkastes for dette Punkts Vedkommende. At Larven af H. bovis arbejder sig fremad i Bindevævet med Hovedet forrest, vides ved directe lagttagelse baade af KOCH og Dr. Jost. Det kunde derfor ogsaa vere ret naturligt at forkaste CURTICE’S Formodning for det andet Punkt. Dette gaaer dog neppe an; thi muligviis foreligger der en lagt- tagelse derfor. Dr. JOST siger nemlig (p.696): »Häufig hatte ich, wenn die Weidetiere abgehäutet wurden, Gelegenheit, die Larven bei ihrer Bohrtätigkeit durch die Cutis anzu- reiten... | Es, waren nur Larven ersten ‚Stadiums, welche diese Arbeit verrichteten, sie hatten sich mit ihrem Analende so fest in das cutane derbe Gewebe einge- bohrt dass der übrige Körper mit dem Kopfende wie ein Spiess aus der unteren Hautfläche hervorragte». For mig vilde der ikke kunne vere nogen anden Mening i denne Ud- talelse end at Dr. Josr har iagttaget Larverne medens de vare ifærd med at bore Hul paa Huden med Analenden. Men tager man Hensyn til at Forfatteren selv kun har frem- hevet, at det var Larver i det I:ste Stadium — en Ting, der var vel bekjendt fra KocH’s Undersögelser — kan jeg ikke troe andet end at han er kommet for Skade til at sige noget Andet end han havde til Hensigt. Og denne Mening be- styrkes meget vesentligt ved, at Dr. JOST ikke i sine »Schluss- folgerungen» har anfort at Larven gjennemborer Huden med Bagenden. Dr. Jost’s Arbejde’ over AEmnet, det eneste mig be- kjendte siden Kocu’s Undersögelser, er en ganske sedvanlig Tydsk Disputats. Den zoologiske Professor CHUN og Vete- rinairprofessor EBER borge da ogsaa herfor. Seer man den Literaturfortegnelse, som findes bag i Arbejdet, hvilken kun indeholder de Arbejder, som ere senere end BRAUER’S »Mo- 1 Jost, H.: Beiträge zur Dasselplage des Rindes. Leipzig 1907. — Ogsaa under Titlen: Beitrage zur Kenntniss des Entwickelungganges der Larve von Hypoderma bovis de Geer. (Zeitschr. f. wiss. Zool. LXXXVI. Leipzig 1907, p. 644—715). IIO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. nographie», og Forfatterens Omtale af Literaturen, er der al god Grund til at fole Respect for hans Lerdom. Men denne Fölelse taber sig ved en kritisk Læsning af Arbejdet, da det viser sig, at han kun paa anden Haand kjender et ret an- seeligt Antal af de Forfattere han omtaler. Jeg har ovenfor viist, at dette er Tilfældet med de fleste Arbejder af den nyere Skandinaviske Literatur. Det samme er Tilfældet med den Nordamerikanske. Hvis han nemlig havde lest RILEY’s og CURTICES Arbejder — hvilke Forfattere ere opförte i hans Literaturfortegnelse, den sidste under Navnet »Cooper» — vilde han ogsaa have kjendt BRAUER’s citerede Arbejde fra 1890, hvilket han ikke har opfört i sin Literaturforteg- nelse, skjöndt denne indeholder adskillige Arbejder af BRAUER, som have reent systematisk Betydning og altsaa ikke vedkomme Dr. JostT’s Æmne. Hvad den eldre Literatur angaaer, da er dennes vigtigste Arbejder, VALLISNERI's, RÉAUMURS, LINNÉS og CLARK's, ligeledes kun af Omtale Forfatteren bekjendte, skjöndt han omtaler dem alle med Undtagelse af LINNE’s. Dette fremgaaer ikke blot af hvad jeg ovenfor (p. 72) anförte, at han fortæller, at »die Theorie MEIGEN’s» blev bestaaende i Aartier tiltrods for VALLISNERI'S specielle Undersögelser og RÉAUMURS Arbejder, men ogsaa deraf, at han trofast gjentager de forresten irrelevante Fejl, som findes hos BRAUER med Hensyn til Tidspunktet for Fremkomsten af disse Forfatteres Arbejder. Det, som Dr. JOST frembringer af Nyt om Larvens Biologi, er: At han (p. 675) benægter, at KOCH har Ret 1, at Tornene hos Larverne af I:ste Stadium efterhaanden blive mindre ved Slid; at han har fundet Larver saa smaae som 1,5 Mm.; og at han (p. 668) har bragt nogle af de mindste Larver fra Spiseröret hen paa Huden af Köer med det Ud- fald, at de hurtigt döde. Det sidste tjener nemlig ikke lidt til at bekræfte den Formodning, som allerede en tidligere Forsker har fremsat, at Larver som udklekkedes paa Koens Ydre vilde gaae tilgrunde. I anatomisk og fysiologisk Retning bringer derimod Dr. JOST noget meget mærkeligt Nyt, nemlig om Larvernes Aandedretsorganer og deres Aandedret. Om Larven paa ı:ste Stadium siger han ikke blot, at de bageste Spiraclers »Stigmenplatten . . . stellen fein-poröse Chitinplatten dar WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. er ... (p. 675), men tillige (p. 675—676): »In jeder Stigmen- platte befindet sich ein Luftloch..., von welchen je ein Haupttracheenstamm führt.» Dette er saa meget mærkeligere, som dette Hul paa vedkommende Figur er (en lys Klat) paa Störrelse som Tracheens Diameter. Han fortæller fremdeles (p. 675), at disse poröse Chitinplader »erst in einem späteren Stadium der Larve die Atmung vermitteln, aber zur Aus- scheidung gasförmiger Stoffwechselprodukte jetzt schon ge- eignet erscheinen.» Og p. 669 erklærer han endog: »Da sich der Atmungsapparat (...) dieser Larven erst im dritten Sta- dium zur vollen Funktionsfähigkeit entwickelt, so ist das soglenannte| Atmen derselben im ersten Stadium ganz be- stimmt nicht an den Aufenthalt in der Luft gebunden, sondern kann als intramoleculäre Respiration in den tiefsten Gewebs- schichten vor sich gehen, d. h. die Schmarotzer erhalten durch die in ihrem Inneren vor sich gehenden Spaltungsprozesse der aufgenommenen Nahrungsstoffe den zu ihrer Erhaltung erfor- derlichen Sauerstoff und scheiden die sich bildende Kohlen- säure durch ihre dünne Cuticula, vielleicht auch durch die schon im ersten Stadium vorhandenen Tracheen bzw. hin- teren Stigmen aus. Die Atmung ist also von der Nahrungs- aufnahme abhängig, diese vollzieht sich aber — wie der stän- dige Aufenthalt der Larven des ersten Stadiums lehrt — nur in dem submucösen, subserösen, intermuskulären und sub- cutanen Gewebe.» Dette er utvivlsomt den allerhöjeste Lær- dom. Thi jeg mægter ikke at forstaae en Smule deraf. Derimod kan jeg forstaae, at N:o 6 af Dr. JosT’s »Schluss- folgerungen» (p. 708) ikke er rigtig. Den indeholder nemlig den Sætning, at Larverne opholde sig i Hvirvelkanalen i omtrent 3 Maaneder. I Löbet af 3 Maaneder finder man Pasves her; men dette, vil, sige, sat de forste Larver) ind- treffe der 3 Maaneder förend de sidste gaae bort derfra. Men hvorlænge de opholde sig der, vides ikke. For den Læser, som ikke kjender de tidligere Forskeres Undersôgelser, maa imidlertid Dr. JosT's Arbejde vere meget interessant. Thi der er givet et fuldt tilfredsstillende Bevis for Larvernes Indvandring og Ophold i Kvægets Le- geme. Og da Dr. Jost (p. 664) fortæller: » ... vermutet Kocu, dass die Einwanderung in den Tierkörper durch den Verdauungskanal und nicht durch die Haut vor sich geht», II2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. samt (p. 647) siger, at Beviset herfor var »nahezu gebracht» inden hans Arbejde, er det jo tydeligt nok, at Beviset skyl- des Dr ose. Dette bor dog ikke sees fra et smaaligt privat Stand- punkt, men fra et ophöjet patriotisk: Naar VALLISNERI'S Mening bliver til »die Theorie MEIGENs», LINNE's til »die Theorie BRAUER’s» og KOCH’s Beviis for det Rigtige til Dr. JOST's, saa bliver det Hele jo et indre Tydsk Anliggende. I »Ausgabe 1907» af »Die Dasselplage des Rindviehs und ihre Bekämpfung. Dasselfliegen-Merkblatt. Bearbeitet im Kaiserlichen Gesundheitsamte» er der ogsaa i korte Trak givet hvad der vides om Larvens Biologi siden KOCH's Undersogelser. Og naar de competente Autoriteter i Tydsk- land först have taget det ved KOCH'S Undersögelser givne Beviis for gyldigt, er det at vente, at idetmindste ogsaa de lærde og competente Danske Autoriteter ville gjöre det. Thi de sejle klods i Tydsk Kjölvand. Og de kunne jo sige, at det er efter en Tydsk Lærds Undersögelser. Der er ved denne Sag en Side, som vistnok kan for- tjene at omtales med et Par Ord. Det, som har veret den dybeste Grund til at man har havt saa ondt ved at forstaae den rette Sammenheng i denne Sag, er nemlig sletikke an- det end det menneskelige Hovmod, som har lagt sig for Da- gen i Menneskets Opfattelse af Dyrenes Aandsevner. Vel maa Menneskets Hovmod overfor Dyrene siges at have cul- mineret, da nemlig CARTESIUS proclamerede »l’automatisme des bétes, qui expliquait les mysteres de la vie par des simples ressorts, comme dans une machine sans connaissance ni sentiment, sans äme»!. Men tiltrods for intelligente Skrif- ter, saasom CHR. AURIVILLIUS »Om Insecternas själslif»?, ere de Lærde i det Hele taget dog ikke kommet saa over- drevent langt bort fra CARTESIUS’s Standpunkt. Jeg vil ikke saa meget regne, at man, som VALLISNERI, gik ud fra, at 1 La grande Encyclopédie vol. IX, ca. 1890. ? Föredrag vid K. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 30 mars 1901. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS. När g Bræmserne maatte foraarsage Kveget Smerte under /Egler- ningen, siden Okserne flygtede for dem. Thi VALLISNERI blev födt 11 Aar efter CARTESIUS’s Död". Men en saa seen Forfatter som BRAUER »tilstod» jo, at han tvivlede om, at det var Bræmserne, som Kvæget bissede for: fra LINNE’s, CLARKS og sine egne lagttagelser vidste han jo, at selve Imago ikke tilfojer Kvæget Smerte. At Kvæget ved Flugt sögte at befrie sig for Bremsernes /Eglegning, vilde ganske vist vere meget fornuftigt, naar der sees hen til de store Lidelser, det ellers bliver hjemsögt af. Men Kvæget og Fornuft! Kvæget, om hvem SALLUST saa smukt skriver: »pecora, que natura frona atque ventri obedentia finxit», skulde have naaet til den Indsigt, at Bræmsernes Besög hos det alligevel foraarsager dets Lidelser, medens Homo sapiens erectus tiltrods for sin store Tankekraft ikke var naaet til en tilsvarende Indsigt i dette Spörgsmaal, hvor han dog havde havt grundige videnskabelige Undersögelser at stötte sig til. Vilde en saadan Antagelse, som to af mine Venner have sagt mig, ikke vere at ansee Köerne for klogere end Men- nesket? Hvorledes man nu end vilde besvare dette Spörgs- maal, saa er det dog #4 sikkert, at Kvæget har havt denne Indsigt flere tusinde Aar for Mennesket. Thi da HOMER be- sang Odysseus’s Hjemkomst, vidste Kvæget allerede Besked dermed?. Paa hviken Maade har da Kvæget indseet dette? Dette Spörgsmaal er ikke vanskeligt at besvare. I den sidste Men- neskealder have Spurvene (Passer domesticus L.) her i Kjö- benhavn og de nærmest liggende Byer 1 stedse stigende Hyppighed ved Foraarstide revet Basten af Lindetræernes (Tzlia) tynde Grene® for at bruge den til deres Reder. De 1 Det er meget muligt, at man af VALLISNERI'S Skrifter kan see, om han er paavirket af CARTESIUS. Jeg, som kun med den störste Vanskelig- hed leser Italiensk, har maattet renoncere derpaa. * Ogsaa i en anden Henseende har Kvæget tidligere end Mennesket gjort en lagttagelse af Bræmserne, nemlig at disse kun færdes i fuldt Sol- skin. Ogsaa her er det let at skjönne, paa hvilken Maade Kvæget gjorde denne lagttagelse: naar de — fra Begyndelsen af vel tilfældigt, men nu med velberaad Hu — tyede ind i Staldens eller Treernes Skygge, slap de med det samme for Bremsens Forfölgelse. 3 I den Omstændighed at Spurvene ikke gjöre dette ved ialtfald de lave Træer ivore Alleer, men kun i Haver og Gaarde, hvor der ikke færdes Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). 8 II4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. have saaledes gjort den samme Iagttagelse som Mennesket, at Linden blandt vore Træer har den bedste Bast. Vel sandt, at Spurvene have gjort denne lagttagelse langt senere end Mennesket; men der har heller ikke veret Grund for dem til at see sig om efter andet Materiale end Straa forend den stigende Reenligholdelse af Gaderne berövede dem deres sædvanlige Redemateriale. Men om de have .naaet denne Indsigt for eller senere end Mennesket, er i og for sig lige- gyldigt; thi de maae have naaet den paa samme Maade som vi: ved lagttagelse og ved at pröve sig frem. At selv store Pattedyr ere istand til at skjelne mellem forskjellige Insecter, er sikkert. I Sydamerika har jeg saale- des iagttaget, at Heste (Muldyr) meget vel skjelnede mellem Fluer og Gravehvepser (Bembex), som gjorde Jagt paa de for Hestene besverlige Fluer!. Sin Indsigt om Bræmserne er Kvæget naaet til paa sam- me Maade som Mennesket vilde have gjort, om han havde været i dets Sted: gjennem Induction, den samme Form af Logiken, som vi benytte for Naturfænomenerne: Naar de Lidelser, som Koen meerker i sit Legerne, uvegerligt be- gynde faa Dage efter en bestemt Flues Besog hos den, og naar disse Lidelser aldrig indtræffe uden et saadant foregaa- ende Besög, saa maa Fluens Besög vere Aarsagen og Lidel- serne Virkningen. Jeg kan tænke mig den Mulighed, at En eller Anden som Indvending vilde forekaste mig det Spörgsmaal, om det da ikke vilde vere ligesaa rimeligt at antage, at Kveget og- saa har indseet, at det kun faaer de omtalte Lidelser, naar det slikker sig efter et Besög af en Bremse. For det For- ste maa jeg hertil svare, at herom foreligger der Intet. Jeg vilde dog ikke ansee en saadan Antagelse for urimelig. Men ret mange Mennesker, seer jeg et Vidnesbyrd om, at de ere paa det Rene med, at denne deres Virksomhed ikke vilde vere vel seet. Endnu er det ogsaa de ferreste Mennesker her i Byen, som vide, at Spurvene flaae Lin- degrenene. ! See »Tidskrift for populære Fremstillinger af Naturvidenskaberne», Kjöbenhavn 1883, p. 214—215. At vore Hunde ikke kjendte Forskjel paa Bembex og Fluerne, har jeg tidligere opfattet som et Vidnesbyrd om, at Hesten i Iagttagelsevne er Hunden overlegen. Grunden er dog maaskee snarere den, at vore Hunde ikke i Generationer havde levet i den frie Natur. WILLIAM SORENSEN: LARVEN AF HYPODERMA BOVIS, 115 dernest det Contraspörgsmaal: Veed ikke ethvert civiliseret Menneske, at Udsvævelser eller overdreven Nydelse af Alko- hol medföre Fare endog for Livet? Ikke veed jeg dog ret- tere, end at Menneskene ikke derfor afholde sig derfra. At Kveget har naaet til den omtalte Indsigt Tusinder af Aar forend Mennesket, er ingenlunde noget Beviis for dets större Klögt. Alle Mennesker teenke ganske vist ingen- lunde skarpt. Og jeg maa indrömme, at et Menneske — selv om han indtager en betroet Stilling paa Grund af en formo- det höjere Indsigt — ikke tænker klarere end Kveget, naar han »aabenbart» kan gjöre en aldeles ulogisk »Slutning». Men med saadanne, heldigviis dog ikke hyppige, Undtagel- ser, som ganske vist maatte give det samme Svar, som Euthy- demos gav paa Sokratess Spörgsmaal, om han havde lagt sig paa Sinde at fölge den Opfordning, som stod skrevet i det Delfiske Tempel »Tyv@%: seantév» og som alle Zoologers store Lærer i sin »Systema nature» har indprentet Slegten Homo og da ikke mindst Zoologerne — med saadanne Und- tagelser er Mennesket alligevel et langt höjere begavet Vx- sen. Thi vi kunne omfatte uendeligt flere Problemer end selv det bedst begavede Dyr. Men det gaaer med Dyrene som det gaaer med »vilde» Mennesker. Det er bekjendt nok, at enhver civiliseret Mand, som har levet sammen med »Vilde», har været gjennemtrengt af Beundring tor den lagttagelsevne, som de ideligt legge for Dagen ved de faa Sysler, hvormed de beskjæftige sig, saasom at efterspore Vildtet — hvorfor der endog jevnligt er fremsat den fejlagtige Antagelse, at »Vilde» have en skarpere Lugtesands end vi. Det virkelige Forhold er, at de »Vilde» concentrere deres Sjælsevner paa de faa Ting, som optage dem, og derfor paa de faa Om- raader ere naaede langt videre end vi, hvis Evner maae spredes paa langt flere Felter. Ligesaa med Dyrene: paa de yderst faa Omraader, som de ere istand til at omspænde, iagttage de skarpt og tænke de klart. Lader os glæde os over selv vore svageste Med- 1 For den Laser, som muligviis ikke kjender det Sted, jeg sigter til, XENOFON’S »Memorabilia» IV, 2, 24, tilföjer jeg, at Euthydemos svarer: »Nej, det har jeg rigtignok ikke. Thi det troede jeg at vide med Sikkerhed. Thi endnu meget mindre vilde jeg kunne vide noget Andet, hvis jeg da ikke engang kjendte mig selv.» 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908 skabningers Klogt, hvor vi kunne erkjende den. Og lader os ikke glemme at folge Opfordringen [vot seantéy. Mindre Hovmod og bedre Indsigt i Dyrenes Liv vil da vere den sikkre Folge. Og selv om Hovmod er en for det enkelte Menneske profitabel Egenskab, fordi den imponerer, saa er den dog til Skade for Slagten Homo som Heelhed. Uber Chelifer patagonicus TULLGR. von Alb. Tullgren. In »Two new species of Chelonethi from America» (Ent. Tidskr. 1900, p. 155) habe ich Chelifer patagonicus TULLGR. beschrieben. Diese Art ist mit Chelifer Nor \ denskjöldi TULLGR. (vergl. pag. 63 d. Z. 1908) sehr V I nahe verwandt, unterscheidet sich aber leicht da- VW | durch, dass die Haare der Pedipalpen niemals kolbenförmig, sondern höchstens gezähnt sind. Die Galea bei Chel. patagonicus variiert bezüg- N lich der Zähne. Die Zähne sind nämlich nicht im- mer regelmässig paarweise geordnet. Die Terminal- borste reicht beim Männchen reichlich über die ic Galea hinaus. Die Serrula ist von ca. 18 Lamellen GR. Galea 5. gebaut. Die basalen Lamellen sind ziemlich stark verlängert; die erste Lamelle ist stark gespitzt. — In den Sammlungen des Museums zu Stockholm kommt von Chel. patagonicus TULLGR. ein Männchen aus Tierra del Fuego, Paramo (II, I, 1896. O. NORDENSKJÖLD) vor. Entomologiska Föreningens högtids- sammantrade a Grand Restaurant National den 14 december 1907. Vid början af sammanträdet, och sedan protokollsjustering ägt rum, meddelade ordföranden, att Föreningen sedan sam- mankomsten i september genom dödsfall förlorat sex af sina medlemmar namligen major CLAES ADELSKOLD, bruksagare HUGO TAMM, grosshandlare W. SCHULDHEISS, bärgsingeniö- ren P. KJERULF, grefvinnan PAULINE BJELKE och doktor A. G. HELENIUS, Haapavasi, Finland. Till medlem af Foreningen hade styrelsen invalt trad- gardskonsulenten MARCUS MELIN, Linköping. Vidare anmaldes, att sista haftet for aret af »Entomologisk Tidskrift» och 17 argangen af »Uppsatser i praktisk entomo- logi» hade utkommit. Enligt stadgarna voro sekreteraren — undertecknad TRY- 30M — styrelseledamöterna prof. LAMPA och byråchef MEVES samt styrelsesuppleanten kassör HOFGREN i tur att afga fran sina befattningar. Sedan undertecknad på grund af bristande tid undanbedt sig att komma i åtanke vid valet, utsågs prof. YNGVE SJÖSTEDT till sekreterare. Prof. LAMPA och byråchef MEVES återvaldes, och undertecknad TRYBOM utsågs efter prof. SJÖSTEDT till medlem af styrelsen. Kassör HOFGREN åter- valdes till styrelsesuppleant. Till revisorer valdes assistenten fil. kand. A. TULLGREN och kemigraf J. CEDERQUIST, till re- visorssuppleant artist A. EKBLOM och till klubbmästare utsags anyo konservator C. ROTH. Ordföranden anmälde härefter, att öfverstelöjtnant C. GRILL äfven för innevarande är skänkt 50 kr. till Grillska fonden för entomologiska vandringsstipendier. 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Aftonens forsta foredrag holls af prof. YNGVE SJOSTEDT och handlade om »afrikanska oestrider>. Föredraganden redogjorde för sina undersökningar om noshörningstynget, en till oestriderna hörande form af släktet Spatlicera, som han gifvit artnamnet weruensis. Under mer an 50 ar hade det varit bekant, att stora oestridlarver lefva i magsacken af den afrikanska noshörningen, utan att man lyckats erhålla kunskap om den utbildade insekten, och de författare, hvilka ingående såväl morfologiskt som anatomiskt skrifvit om dessa larver, hafva i sina arbeten gång efter an- nan framhållit det stora intresse, som vore förknippadt med upptäckten af den till dessa larver hörande utbildade insekten. Många gynnsamma omständigheter måste äfven sammanträffa för lösandet af denna fråga. Den jägare, som nedlägger nos- hörningen, måste på samma gång vara entomolog och midt under all den villervalla, som uppstår i en karavan, då ett sådant djur blifvit falldt, hafva intresse för sökandet efter dessa parasiter i djuret. Vidare måste en lycklig slump så foga, att just det djur, han lyckats fälla, är behäftadt med larver af detta slag och slutligen, att dessa då befinna sig i ett sta- dium så nära förpuppning, att de sedermera utan näring kunna utveckla sig till fullbildad insekt. Svårigheter möta äfven att under de oroliga förhållanden, som råda, bereda de till förpuppning färdiga larverna sådan skötsel, att de utveck- las vidare. Prof. SJÖSTEDT hade emellertid under sin senaste afrikanska resa lyckan att i magsäcken af en af honom fälld noshörning påträffa så långt utvecklade larver, att några voro färdiga att förpuppas. Dessa lossades försiktigt från mag- väggen, vid hvilken de sitta fästade med två munhakar, samt lades jämte en del af maginnehållet i en tom konservburk, där de dagligen eftersågos och höllos i lagom temperatur och fuktighet. Emellertid dröjde det länge, innan resultatet visade sig. Föredraganden misströstade nästan om en lycklig ut- gång af försöket, då en morgon efter omkring sju veckor en fullt utbildad insekt visade sig. Härmed var frågan om nos- hörningstyngets utvecklingshistoria ändtligen löst. I samband med denna fråga påpekades, huru nyare under- sökningar om det såsom larv under rygghuden af nötkreatur lefvande oxstyngets utvecklingshistoria visat, att denna ej är TRYBOM: ENT. FOREN. HOGTIDSSAMMANTRADE D. I4 DEC. 1907. IIO sa enkel, som man länge trodde. Det ansägs sedan äldre tider tillbaka, att styngflugan borrade in sina ägg genom huden och liksom utplanterade dessa har och hvar pa djurens rygg, hvarvid en larv utvecklade sig ur hvarje agg, bildande en »bula» just dar agget blifvit instucket. Sedermera adaga- lades, att aggen ej inborras af moderflugorna under huden, utan fästas pa haren, men ännu antog man, att larven borrade sig in genom densamma och genomgick sin vidare utveckling i de s.k. bulorna. Häremot talade dock tre omständigheter. För det första hade man aldrig kunnat upptäcka nägra häl, genom hvilka larverna hade borrat sig in; vidare konstaterades, att det 1 Nordamerika vanligaste oxstynget (//ypoderma lineata) ej lagger sina agg pa boskapens rygg utan ofta nedät klöfvarna, hvarefter den lilla larven skulle vandra hela vagen uppat genom den tata harbekladnaden till ryggen, nagot som ju var i hög grad osannolikt. Andtligen anträffades långt in i djurens ryggmuskler sma larver, som syntes vara pa vag att arbeta sig utåt. Till slut fick frågan sin lösning därigenom, att talrika sma larver anträffades i matstrupens väggar och därifrån rak- nadt inne i olika delar af kroppen. Genom fortsatta studier har utvecklingen af det hos oss vanliga oxstynget (//ypo- derma bovis) visat sig, i korthet relateradt, vara följande: Flugan faster sina agg pa håren af boskapen. Den lilla ur agget framkomna larven arbetar sig ned till huden och börjar söka borra sig in, hvarvid astadkommes klada, som gor att kreaturen ifrigt slicka sig, da larven kommer pa tungan och medfoljer denna samt kommer ned i matstrupen, dar den hakar sig fast, borrar sig in och vandrar genom kroppen upp mot ryggen, gärna in i ryggmargskanalen, dar den följen »dura mater», och fortsätter, da den blifvit storre, ut mot huden, som genomborras. Enligt en annan asikt svaljas själfva äggen. Larven blir nu luftandande. Den undergär, där den nu befinner sig, tva hudömsningar, innan den sä- som mogen lemnar värddjuret för att förpuppa sig i jorden. Föredraget belystes af utmärkta afbildningar, delvis akva- reller, öfver noshörningstynget i olika utvecktingsstadier, fram- ställda af artisten EKBLOM, och en af kemigrafen CEDERQUIST efter naturen utförd större fotografi af ett parti af magsäckens inre vägg med vidhängande larver af nämnda insekt. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Sedan ordföranden, prof. AURIVILLIVS, landtbruksinspek- tör LYTHKENS, prof. LAMPA, jägmästare WIBECK och före- draganden yttrat sig om oestrider eller styngflugor, tackade den förre prof. SJÖSTEDT för det af stort intresse varande föredraget. Assistenten fil. kand. A. TULLGREN höll därefter föredrag om nya, intressantare svenska insekt- och spindelfynd, hvarvid de behandlade djuren förevisades dels i lefvande exemplar, dels förvarade i sprit. Egendomliga och intressanta drag ur deras lefnadssätt berördes. Spindlarna voro Hypliotes paradoxa, Tetragnatha striata och Micaria albostriata, alla nu af före- draganden funna 1 Sverige, vissa i trakten af Stockholm; den sistnämnda arten, som lefver på ekstammar, var ny för vårt land. Den uppehåller sig bland och liknar vissa myror. Af de anförda insektfynden kan nämnas en liten stöfslända (Nymphopsocus destructor), förut ej känd från Sverige. Vin- gade och ovingade individer, sannolikt tillhörande samma art, hade blifvit anträffade i stora massor i ett nybyggd hus här i Stockholm. Nagra af denna lilla insekts stamfor- vandter göra, som bekant, åtskillig skada på böcker, naturalie- samlingar o. s. v. Risviveln (Calandra orys@) och en af pa- paverfrön lefvande Ceuthorrynchus-art hade helt nyligen er- hallits fran en fröhandel i hufvudstaden; den senare var ej förut anträffad 1 Sverige. Den tredje lefvande skalbaggart, som förevisades, var den i importerad, torkad amerikansk frukt antraffade Carpophilus hemipterus. Afven till assistenten TULLGREN frambar ordföranden föreningens tacksamhet för hans med stort intresse ähörda föredrag. Filip Trybom. Übersicht der bisher in Schweden angetroffenen Arten der Familie Trichopterygide. VON Isaac B. Ericson. 1. Trichopteryx KIRBY. grandicollis MANNH. Über das ganze land verbreitet. Montandont ALLIB. Mö., Go., Hall., Sk., Sm., Äs.' nigricornis MOTSCH. Hall., Sk. Pictcornis MANNH. Mö,., Ra. Ei Ro. As thoracica WALTL. Uber das ganze Land verbreitet. atomaria DE GEER. Über das ganze Land verbreitet. mtermedia GILLM. var. 7 Aom- sont I. B. E-N. Über das ganze Land verbreitet. fara MOTSCH. .Fj.,.Sm:, Upl. fascicularis HERBST. Uber das ganze Land verbreitet. cantiana MATTH. Oland. Supjocaia, MAI Nos, FB y.; Kalm. brevipennis ERICHS. Mö., Sk., Ass Upl LO: longicornis MANNH. As. Kirbyi MATTH. Mo.,Sk., Kalm. brevis MOTSCH. Mo. sericans HEER. Uber das ganze Land verbreitet. dispar MATTH. Gu., Fj., Ro. SE4.Kalm. Chevrolati ALLIB. Mö.,Sk.,Öl. Verkürzungen der Lokalnamen. Mölndal = Mo. Göteborg = Gö. Halland = Hall. Skane Sk Smäland = Sm. Rada i V. G. = Ra. Ronneby = Ro. Fjäräs i Halland = Fj. Uppland = Upl. Kalmar = Kalm. Gunnebo i V. G. = Gu. Oland = Ol. Elindas= Er Särö = Sa. Askim = Ask. As i Sédermanland. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. 122 2. Ptenidium ERICHS. Gressneri ERICHS. Sk., Fj. gusillum GYLL. Über das levigatum ERICHS. Mô. Fj., ganze Land verbreitet. lin, Sa, Ol: Brisouti MATTH. M6. Ra, turgidum THOMS. Sk. Fy., As, Upl. intermedium WANKOW, 2 ex. punctatum GyLL. Mö., Sk., As i Södermanland 1898. Kalm., Ol. myrmecophilum MOTScH. Über das ganze Land verbreitet. Juscicorne ERICHS. Mö, Ask., Sk., Kalm., Öl. nitidum HEER. Über das ganze Land verbreitet. 3. Ptilium ERICHS. exaratum ALLIB. Über das ganze Land verbreitet. jessicolle REITTER. Ej.,(u Ex. unter einem Holzstapel.) myrmecophilum ALLIB. Mo., Dlall., Sk, UM Kunze! HEER. Uber das ganze Land verbreitet. Haapavest 1. B. E-N. Mo. Sahlbergi FLACH. Sundsvall 1896, Upl., Ol. fuscum ERICHS. Mö., ÖL, Sk., (Gotl.?). oblongum GILLM. As. Spencei ALLIB. Öl. 4. Millidium Morscu. minutissimum WEB. et MOHR. Uber das ganze Land ver- breitet. 5. Oligella MOTSCH. foveolata ALLIB. Mö., Hall: Sk, Sm Ope 6. Pteryx MATTH. suturalis HEER. Uber das ganze Land verbreitet. 7. Beeocrara THOMS. litoralis THoms. Sk., As, Ro., Öl. 1907. 8. Nephanus THOMS. Titan New. Mö. Hall, Sk. As., Fj, Upl., OL ERICSON: SCHWEDISCHE TRICHOPTERYGIDEN. 123 9, Smicrus MATTH. filicornis FAIRM. As 1898. Mö. 1905. Upl. 1903 och 07. 10. Ptinella MOTSCH. testacca HEER. Sk., As., Gu. aptera GUERIN. Sk., Fj. tenella ERICHS. Unsicher als schwedisch. Nachdem der Trichopterygidenkenner Dr A. MATTHEW seiner Zeit diese Gattung behandelte, sind mehrere Arten derselben aus der Fauna gestrichen worden. Gewisse Arten betreffend ist ein solches Verfahren jedoch ganz unberech- tigt, warum ich gegen dasselbe bestimmt protestieren will. Während der langen Zeit ich diese Gattung studiert habe, bin ich betreffend einiger solchen ausgeschlossenen Arten zu folgendem Resultat gekommen: Trichopteryx lata MOTSCH ist eine gute Art, die ich so- wohl in westlichem als in östlichem Schweden angetroffen habe. Diese Art ist mit 7. fascicularis und T. mtermedia verwechselt worden. 7 /ata ist tief schwarzglänzend, breit, zusammengedrückt und hat eine tiefe Skulptur. Trichopteryx fascicularis HERBST. Ist über das ganze Land verbreitet, ähnelt sehr der 7. /ata, hat aber feinere Skulptur, kürzere und dichtere graue Behaarung, wodurch die Oberfläche viel matter als bei der vorigen Art erscheint. Trichopteryx intermedia GILLM. var. 7, homsoni m. Diese Art ist unrichtig als 7. fascicularis HERBST bezeichnet wor- den. Die Hauptart kommt im südlichen Europa vor, je länger man aber nach Norden kommt, desto mehr verändert sie sich sowohl in Form wie in Aussehen und bildet dann eine Subspecies, die recht viel von der typischen Form abweicht. Diese Form habe ich als var. 7%omsoni‘ bezeichnet. 1 Vergl. GANGLBAUER: Die Käfer von Mitteleuropa, p. 327, wo der Name »7. fascicularis THoMs.» zu »7. fascicularis HERBST» zu berichti- gen ist. 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Bei Untersuchung der Trichopterygiden sowohl im Reichs- museum als in den Sammlungen zu Uppsala und Lund hat es sich erwiesen, dass, wenn die Arten als 7. afomaria sig- niert gewesen sind, die Exemplare jedoch meistens der 7. fascicularis angehören. Da die echte 7. atomaria in den ge- nannten Sammlungen nur vereinzelt vorhanden gewesen ist, scheint es mir, als wäre es nur ein Zufall, wenn der Name und die Art 7. atomaria dort wirklich übereinstimmen. T. atomaria ist in Schweden viel seltener als 7. fascz- cularis und 7. intermedia var. Thomsoni. Folgende Arten der Gattung 77ichopteryx können als ty- pische und gute Species angesehen werden: T. nigricornis MOTSCH. T. pictcornts MANNH. Pr cantiana ane MATTE: T. longicornis MANNH. T. Kirbyi MATTH. T. brevis MOTSCH. Diese Arten betreffend, die alle von mir eingesammelt worden und in meiner Sammlung vorhanden sind, will ich bestimmt die Notwendigheit betonen, dass sie wieder mit der schwedischen Fauna einverleibt werden. Zu meiner Ver- fügung stehen ferner eine Anzahl Arten der betreffenden Gattung, welche indessen nicht so typisch wie die oben an- geführten sind. Es ist meine Absicht, wenn die Zeit es erlaubt, neue Be- schreibungen aller Arten der Gattung 7rzchopteryx zu liefern. Mölndal im Mai 1908. -ERICSON! IAKTT. ÖFVER SVENSKA COLEOPTERA. 125 lakttagelser rörande nagra svenska Coleoptera. Sasom jag uti föregaende uppsats framhallit, äger jag utom en del kända 7rzchopteryx-arter, hvilka jag visat med fullstandig sakerhet tillhöra den svenska faunan, äfven en del sadana, som jag ej anser mig kunna bestämma, förrän jag far tillfalle besöka England och dar anställa jamforelser med D:k MATTHEWS typsamling. For studiet af sma skalbaggar, som t. ex. Trichoptery- giderna, erfordras ett talamod, hvilket ar nara nog lika svart att tillampa som att kunna lämna en distinkt beskrifning pa de subtila kannemarken, genom hvilka de skilja sig fran hvarandra. Saledes fordras det i första rummet tålamod, vidare en rikligt tillmätt tid och slutligen ett förstklassigt mikroskåp, som, utom tillräckliga förstoringsmöjligheter, med- gifver föremålets vändande i alla riktningar. Rörande en del tekniska grepp vid mikroskopets användning vore det nog mycket att omnämna, men ämnet är för omfattande, för att jag i denna lilla uppsats skulle närmare kunna ingå på det- samma. I stället skall jag nämna några ord om den lätthet, med hvilken en del af dessa skalbaggar under gynnsamma förhållanden acklimatiseras. För flere år sedan erhöll jag i flera omgångar från herr A. VON POST på Äs s. k. smolk eller sällgods, hvari jag lyckades anträffa ätskilliga rara skalbaggar, däribland Syzzc- zus filicormis FAIRM.; från tandläkare L. HAGLUND i Kalmar och från provinsialläkaren A. G. HELENIUS i Haapavesi (i Fin- land) har jag äfvenledes erhållit sållgods, hvari en mängd rara smådjur påträffats; från ingeniör OLOF RADHE erhöll jag från hans studieresa i Jämtland år 1896 sållgods, som innehöll en del exemplar af Pilium Sahlbergi FLACH; fran herr MUCHARD i Helsingborg erhöllos ett par sändningar sållgods, där det öfvervägande antalet funna exemplar ut- gjordes af den lilla Nephanes titan NEWM. Allt detta såll- gods tillika med annat från närbelägna lokaler blef alltid, sedan det blifvit genomsökt, tömdt i en liten trädgård invid min bostad. Under de tvenne sista åren har jag nu här 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. kunnat paträffa en mängd Trichopterygider, däribland Syzc- vus filicornis, en Ptenidium-art, som jag tills vidare har kallat P. Ganglbauri (hittades äfven bland sällgodset fran Kalmar), en Ptilium-art, som jag kallar for Æ/aapavesi, da jag funnit samma art bland det finska sallgodset (fran Haapavesi), med flera. Jag väntar nu äfven pa att i trädgården finna Priilium Sahlbergi FLACH, beroende på om det från ingeniör RADHE sända sållgodset innehöll ägg eller larver af denna art. De ofvan omnämnda små skalbaggarna, som under årens lopp utvecklats i trädgården, har jag med ringa möda kunnat plocka på en hvit bordduk under sommareftermiddagar. För omkring 15 år sedan företog jag med ett par vänner en utflykt i entomologiskt syfte till det vackra Råda säteri, en timmes väg från Mölndal. Då vi kommit till Råda skog, tedde sig för våra ögon en sorglig syn. Ekarna voro nästan nakna, fast vi voro nära midsommar. Jag kastade upp en botanistspade mot grenarna med den påföljd, att en mängd Calosoma inguisitor LINNE, föllo ned på marken. Det var svart att föreställa sig, att det var denna skalbagge, som astadkommit förödelsen, utan vi misstankte genast, att denna var fororsakad af nagon annan insekt; och sa visade sig afven vara förhällandet. Vid narmare efterseende funno vi, att larver till en vecklare spunno sig ned fran grenarna, men blefvo sedan fangade i sitt eget garn. De föllo offer for Ca- lasoman, som i stora massor vandrade ut pa grenarna for att frassa pa larverna. När en larv märkte denna sin fiende, spann den sig ned fran grenen, men Calosoman var da ge- nast färdig att med mandiblerna hämta upp »villebradet» och lat det sig val smaka. Det var tusenden och ater tu- senden af Calosoman, som deltogo i detta utrotningskrig. Sex eller atta veckor senare besökte jag ater samma ställe, da jag till min stora förvåning fann ekarna gröna och fro- diga. Nagon Calosoma syntes icke till, och icke heller nagra vecklarelarver. Det senast anförda utgör ett belysande exempel pa den visa anordningen inom naturens stora hushallning. Mölndal i Juni 1908. Isaac B. Ericson. Von Dr. I. Tragardh in Natal und dem Zululande gesammelte Cerambyciden. Von Chr. Aurivillius. Prionine. Mallodon Downest HOPE. Macrotoma scabridorsis WHITE. Ein Weibchen. Cerambycine. Xystrocera dispar FAHR. 1 d. Psathyrus aspericornis CHEVR. Cordylomera Schoenherri FAHR. Zululand. 1 Ex. Callichroma hottentottum BuQv. Natal. 2 ©. Jan. Philematium natalense BATES. Natal. 6 Ex. Jan.; Nov. Litopus dispar THOMS. Promecidus chalybeatus WHITE. Ein sehr kleines Stück. Hypocrites cyanellus BATES. 3 Ex. » gracilis FÂHR. Natal. 1 Ex. Helymaus glabripennis FAHR. Natal und Zululand. 7 Ex. A. albicornis Dist. fällt mit dieser Art zusammen. Euporus ignicollis PASC. Eleanor Dohrnt FÂHR. Zululand. 1 kleines ©. Lamiinæ. Coptops ædificator FABR. Anoplostetha lactator var. meridionalis JORD. 1 9. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Zalatida Paykulli FAHR. 1 ©. Diese hübsche Art ist neulich von DISTANT als A/phitopola lapidaria beschrieben und abgebildet. Die weissen Zeichnungen der Flügeldecken sind sehr veränderlich. Alphitopola 2 intricata Pasc. Natal. 1 Ex. Die Beschreibung passt nicht ganz; es ist darum nicht sicher, dass das vorliegende Stück zu PASCOES Art gehört. Tragocephala comitessa WHITE. Natal. 1 4,1 ©. » Chevrolaz Ware. Natal, 1 7 Nev Tragiscoschema amabilis PERR. Pycuopsis brachyptera THOMS. Zululand. I 4. Phryneta obscura FABR. Zululand. 1 (. Abareus curvidens n. sp. (siehe unten). Anauxesis cincticornis Pasc. Zululand. 1 ¢. Nov. Niphona appendiculata GERST. Zululand. I 4. Alyattes ingrata PASC. Apomecyna binubila PASC. » atomaria PASC. Sympiodes varius PASC. Ein einziges, defektes Stück, welches wahrscheinlich zu dieser Art gehört. Wenn meine Be- stimmung richtig ist, stimmt Syrmpzodes in allen Gattungs- charakteren mit A/%kenes FÄHR. überein und fällt wohl damit zusammen. Die Klauen sind jedoch fast parallel und die Form des Halsschildes etwas verschieden. Funidia rustica FÄHR. » strigata FAHR. (= pusilla DIST. 1906). Diese Art ist ziemlich veränderlich in der Zeichnung; bei Stücken aus dem Damaralande sind die drei weissen Längsbinden des Halsschildes zu einer einzigen Binde vereinigt (var. damarensis m.). Eunidia timida PASC. Bei dieser kleinen Art sind die unteren Augenlappen ungewöhnlich kurz, fast quadratisch und mehr konvex als bei den anderen Arten. Sophronica lineata PASC. » zmproba PASC. Hippopsicon sp. Natal. Ein einziges Stück; steht dem H. puncticolle AURIV. aus Kamerun sehr nahe und ist viel- leicht nur Varietät davon. Stimmt in der Zeichnung nahe mit Hyllisia wittata überein. AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS NATAL UND DEM ZULULANDE. 129 Exocentrus polymitus DIST. » sexseriatus n. Sp. (siehe unten). Nonyma egregia Pasc. Natal. 3 Ex. Jan, Dez. Volumnia Westermanni THOMS. Dyenmonus nuptus THOMS. Natal und Zululand. 3 Ex. Blepisanis fervida Pasc. Natal. 4 Ex. Juni, Dez. » necydaloides FAHR. Zululand. 1 Ex. Nitocris varicornis FÂHR. Natal. 2 Ex. Abareus curvidens n. sp. — Fig. 1. — Fuscus griseo- pubescens, elytris pone medium plaga magna valde obliqua, intus dilatata, nec suturam nec marginem attingente, nigro- fusca ornatis; fronte lata, subtransversa, sparsissime punctata; genis oculorum lobis inferioribus fere longioribus; antennis corpore parum longioribus, infra parcis- sime ciliatis, scapo æquali fere fusiformi, articulo 3° scapo fere æquali quam 4° longiori; prothorace transverso, utrinque spina longa, obtusa, recurva armato et supra disco paullo ante medium bitu- berculato, undique profunde et discrete punctato; elytris ad basin recte truncatis humeris acutis, apicem versus angustatis apice late suboblique truncatis, inermi- Fis: 1: Abareus eurvidens bus, ad basin in medio inter scutellum An: et humerum crista alte elevata quadrigranulata instructis, pone cristas leviter transversim impressis, undique irregulariter punc- tatis; pedibus impunctatis; pro- et mesosternis tuberculatis. Long. corporis 12 mm. Natal. — Nur ein Stück. Durch den fast regelmässig spindelförmigen, unten nicht behaarten Fühlerschaft weicht diese Art von Adareus und überhaupt von den Baraeinen ab; sonst stimmt sie gut mit Abareus überein. Sie ist die kleinste bisher bekannte Form der Baræinen und durch die Dornen des Halsschildes leicht kenntlich. Exocentrus sexseriatus n. sp. — Fuscus antennis, coxis, abdomine, basi femorum et tibiarum brunneis, elytris nigri- Entomol. Tidskr. Ärg. 29. H. 2—}3 (1908). 9 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. cantibus fascia transversa ante medium alteraque pone medium lividis; fronte griseopubescente et vertice nitido impunctatis; antennis infra nigropilosis articulo 3° 4° longiore; prothorace subtilissime subsericeo striguloso impunctato utrinque pone medium dente acuto retrorsum directo armato; elytris supra regulariter sexseriatim punctatis interstitiis latis pilis erectis nigris longe distantibus instructis; tibiis fuscopilosis. Long. corporis 7 mm. Zululand. — Nur ein Stück. Notiser rörande sköldlöss. Chionaspis salicis L. — Denna ytterst allmänna art förekom- mer i Stockholmstrakten pa bl. a. lind i stor myckenhet. Fran lektor E. WAHLGREN 1 Hernösand erhöll jag exemplar pa bläbärs- ris. Själf har jag i sommar funnit arten pa samma växt mellan Falerum och Forsaström i norra Smäland samt pa odonris vid Nyköping. De individer, som förekomma pa bläbärsris, utmärka sig genom en bländande hvit sköld. Pa angripna blabarsbuskar bli bladen redan 1 augusti intensivt röda. Pulvinaria vitis L. v. sorbi LINDGR. — Den 28 augusti på- träffade jag vid Säfringe nära Atvidaberg i Östergötland ett in- divid af sannolikt denna märkliga varietet pä ett rönnskott. Un- der skölden fanns en kolossal äggsamling. Sa vidt jag vet, ar denna varietet förut blott funnen vid Hamburg. Tyvärr fann jag blott ett individ, desto ledsammare som formen ej blifvit till- räckligt beskrifven och vore förtjänt af en sorgfällig undersökning. Orthecia urtice (L.) AMY. ET Serv. — Kännedomen af denna egendomliga sköldlus utbredning och näringsväxter är synnerligen ofullständig. I sommar fann jag den rätt allmän vid Vestantorp, Åtvidaberg i Östergötland. Honor med stora äggsäckar kröpo kring pa diverse örter pa torr ängsmark, ekhage. På Galium aparine L. fann jag en hel koloni nägra dagar gamla ungar. I litteraturen uppgifves — sa vidt jag kunnat finna — blott Meampyrum och Stellaria holostea som verkliga närings- vaxter. Alb. Tullgren. Fjarilar fran Värmlands ekomrade. Af Einar Wahlgren. A annat ställe! har jag meddelat resultaten af en un- dersökning rörande en del af det värmländska barrskogs- omradets entomogeografi, speciellt beträffande fjärilarna. For att rätt kunna bedöma faunans sammansättning inom barr- skogsomradet ar det emellertid nödvändigt att till jämförelse afven kanna dess sammansattning inom ekomradet, och jag har därför försökt skaffa mig en sa god kännedom om denna, som det under forhanden varande omstandigheter varit mig möjligt. Da dessutom var kännedom em fjärilarnas utbred- ning inom vastra delen af södra Sverige varit sa godt som ingen, har jag ansett nedanstaende forteckning vara vard of- fentliggorande. Val har jag sjalf endast en kortare tid vistats inom om- radet, men jag har i stallet haft tillfalle att taga kannedom om den rikhaltiga och vackra samling af isynnerhet syd- varmlandska fjärilar, som af Värmlands museum förvärfvats efter framlidne konservator A. H. CHRISTIERNSSON i Kristine- hamn. Dessa aro till allra största delen insamlade vid Kur- landa i narheten af namnda stad och saledes ungefär i sjalfva ekgransen. Dessa fjärilar har jag sjalf varit i tillralle att ge- nomse, granska och till stor del bestamma. Men dessutom har det lyckats mig att for saken intressera den erfarne sam- laren och kannaren af södra Värmlands entomologi, Jaro- ! Bidrag till kännedomen om Ofre Klarälfdalens entomogeografi. Arkiv f. zoologi, 1908. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. verksadjunkten G. LOFGREN i Halsingborg, som haft van- ligheten att fran sina samlingar och anteckningar lamna mig skriftliga upplysningar angaende forekomsten af en mängd arter, som saknades i Varmlands museums samling. Dessa aro i den följande förteckningen utmärkta med * och har- stamma med fa undantag, till hvilka jag aterkommer, fran trakten af Karlstad, saledes ett par tre mil söder om ek- gransen. Papilionidæ. Papilio machaon I. Parnassius apollo L. Pieridæ. Aporia crategi L. Leptidia sinapis L. Pieris brassicæ L. Colias paleno L. » rape L. ee hyale L. > nape le. Gonepteryx rhamni L. ÆEuchloë cardamınes I. Nymphalide. Limenitis populi L. Pyramets atalanta L, » carduz L. Vanessa to L. » urtice L. antiopa L. Polygonia c-album L. Melitea athalia ROTT. Argynnis selene SCHIFF. cum ab. thalıa HB. et ab. rinaldus HEST. > euphrosyne I. » pales | arn ae » 200 ROTT. Argynnis lathonia L. » aglaja L adıppe 1B. cum ab. cleodoxa O. "Frebia ligea L. #Satyrus semele L. Pararge hiera FL mera *Aphantopus hyperanthus L. Epinephele jurtina I. *Coenonympha hero I. » pamphilus L. : » tiphon ROTT. "WAHLGREN: FJÄRILAR FRAN VÄRMLANDS EKOMRÄDE. 133 Lycænidæ. Callophrys rubi L. Lycena argus L. *Zephyrus betula L. > argyrognomon BRGSTR. Chrysophanus virgaureæ IL. >» optilete KNOCH. » hippotho’ IL » zcarus ROTT. cum var. Stieberi GERH. » amanda SCHN. > plleas L. » senttargus ROTT. Cyaniris argiolus L. > cyllarus ROTT. Hesperidæ. *Pamphila comma L. Hesperia malve IL. - > sylvanus ESP. Sphingide. * Smerinthus populi I. Cherocampa elpenor L. 2 » ocellata I. Metopsilus porcellus L. Dilina tilie L. Macroglossa stellatarum L. cum ab. maculata WLULGR. Hemaris fuciformis I. Sphinx ligustri L. » scabiose L. Hyloicus pinastri L. Notodontidæ. Cerura bifida HB. Phalera bucephala IL. #Notodonta dromedarius L. "Pyg@era curtula L. Lymantriidæ. *Dasychira fascelina L. Stlpnotia salicis L. Lasiocampide. Pecilocampa populi 1. Macrothylacia rubt L. Lasiocampa quercus L. Endromididæ. Endromis versicolora L. Saturniide. Saturnia pavonia I. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Noctuidæ. Acronycta leporina L. > auriconia F. rumicis L. Agrotis strigula THNB. augur F. » pronuba I. cum ab. mnuba TR. triangulum HUFM. C nigrum L. brunnea F. » cuprea HB. » plecia, Vx er » exclamationis I. eS) entree Vs. Pachnobia rubricosa F. Chareas graminis I. Epineuronia popularis F. » cespitis F. Mamestra advena F. » tincta BRAHM. * » brassic@ IL. oleracea L. * » geniste BKH. » dissimulis KNOCH. » thalassina ROTT. V » Dis = » dentina ESP. reticulata VILL. Dianthoecia cucubali FUESSL. *“Bombycia viminalis F. "Miana strigilis CL. "Dryophila raptricula HB. Celena matura HUFN. Hadena porphyrea Esp. » gemmea TR. » monoglypha HUFN. lateritia HUFN. Hadena rurea F. » basilinea F. » Secalıs 1%. cum ab. nichtans ESP. et ab. leucostigma ESP. Polia chi L. Dasypolia templi THNB. Brachionycha nubeculosa ESP. Miselia oxyacanthe IL. Chloantha polyodon CL. Trachea atriplicis L. Fuplexia lucipara L. Faspidea celsia I. Hydroecia nictitans BKH. cum ab. erythrosigma HW. » micacea ESP. Leucania impura HB. » pallens L. » comma L. Caradrina quadripunctata F. » alsines BRAHM. Rusina umbratica GOEZE. Amphipyra tragopogonis I. Taniocampa gothica I. cum v. gothicina HS. > opima HB. Panolis griscovariegäata G:ZE. Cosmia paleacca ESP. Nanthia lutea STROM. Orrhodia vaccını I. cum ab. mixta STGR. > rubiginea F. Scopelosoma satellitia XL. Aylina socia ROTT. > furcifera HUFN. » zngria HS. » lamda F. Calocampa vetusta HB. WAHLGREN: FJÄRILAR FRAR VARMLANDS EKOMRÄDE. 135 Calocampa exoleta L. » solidaginis HB. Cucullia umbratica I. » lactuce ESP. Anarta myrtilli L. » cordigera THNB. Scoltopteryx libatrix IL. Abrostola triplasia L. » tripartita HUFN. Plusia moneta F. » chrysitis L. » festucæ L. Plusia pulchrina Aw. » gamma L. » mterrogationis L. Euclidia mi CL. » glyphica L. Catocala pacta L. Toxocampa pastinum TR. Parascotia fuliginaria XL. Laspepyria flexula SCHIFF. Pechipogon barbalis CL. *Bomolocha fontis THNB. Hypena proboscidalis L. Cymatophoride. Cymatophora or F. Cymatophora duplarıs L. » Jluctuosa UB. Brephidæ. Lrephos partenias L. Geometridæ. Geometra papilionaria L. = » vernaria HB. Nemoria viridata L. Thalera putata L. » lactearia I. Acidalia stmilata THUNB. Fee -» ochrata SC. » pallidata BKH. » aversata L. cum ab. spoltata STGR. » emarginata L. ‘AE immorata I. » mcanata I. Jumata STPH. » zmmautata I. Ephyra pendularia CL. Rhodostrophia vibicaria CL. Ortholita cervinata SCHIFF. » limitata SC. Odesia atrata L. Lobophora carpinata BKH. Fucosmia undulata L. Lygris prunata L. » testata L. » populata be. » associata BKH. Larentia ocellata L. » bicolorata HUFN. ee eS variata SCHIFF. » Juniperata L. » siterata HUFN. » truncata HUFN. cum ab. perfuscata Hw. » munttata HB. 136 Larentia viridaria F. Ecum v. # > . fluctuata L. didymata L. » cambrica CURT. » vespertaria BKH. » 2ncursata HB. >» montanata SCHIFF. suffumata HB. quadrifasciata CL. ferrugata CL. dilutata BKH. » soctata BKH. albicillata L. » hastata I. subhastata NOLCK. > alchemillata IT. > minorata TR. » albulata SCHIFF. » obliterata HUFN. > bilineata I. » ruberata FRR. » silaceata HB. » corylata THNBG. > comitata IL. Te a /ystia absinthiata Cu. succenturtata L. 2G; hiovscly sts rectangulata I. Lpirrhants pulverata VANBG. Abraxas marginata I. Dilinia pusaria IL. exanthemata SC. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Numerta pulveraria L. = Ellopia prosapiaria L. Ennomos almarıa L. = erosarıa HB. Selenia bilunaria ESP. » lunaria SCHIFF. » tetralunaria HUFN. Gonodontis bidentata CL. Himera pennaria I. Angerona prunaria L. " Furymene dolabraria L. Eptone apicıarıa SCHIFF. » parallelarıa SCHIFF. Semtothisa notata I. » alternaria HB. » signaria HB. » liturata CL. * Amphidasis betularia L. Boarmia cinctaria SCHIFF. » repandata ie: » crepuscularia HB. ) scopularıa THNBG. Fidonia carbonaria CL. Fmaturga atomaria L. cum ab. obsoletaria ZEIT. Bupalus piniarius L. Thamnonoma loricaria EN. » brunneata THNBG. Phasiane petraria HB. » clathrata L. Perconia strigillaria HB. Cymbide. Hylophila prasinana IL. *Hylophila bicolorana FUESL. Arctiidæ. Spilosoma menthastri ESP. Phragmatobia fuliginosa L. Parasemia plantaginis L. Diacrisia sanio L. WAHLGREN: FJÄRILAR FRAN VÄRMLANDS EKOMRADE. 137 Arctia caja L. *Gnophria rubricollis I. #Ændrosa irrorella CL. *Lithosta lutarella L. *Cybosia mesomella L. Zygænidæ. *Zygæna loniceræ SCHEVEN. Ino statices L. » filipendule I. Psychide. Acanthopsyche opacella Hs. Sesiidæ. Sesia spheciformis GERNING. *Bembecia hylæiformes LASP. Py puhformıs CL: Cosside. *Cossus cossus IL. Hepialidæ. Hepialus humuli L. #Hepialus hecta L. i > fusconebulosa DEG. Endast till nagra af de fran geografisk synpunkt märk- ligaste fynden fogar jag nagra notiser. Colias hyale. Af denna fängades 1865 i en ärtäker vid St. Häggvik i Eds socken 3 ex. (LOFGREN). Arten angif- ves i »Nordens fjärilar» vara funnen i Skane, Blekinge, Oster- götland och pa Gotland. Att den emellertid afven ar hemma pa Oland, ar säkert. Sa fängade jag den 30 juni detta ar ett ex. pa landborgsvallen strax norr om Resmo kyrka och i Riksmuseets samlingar finnes ett ex. etiketteradt »Oland. FRIGELIUS» och ett annat »Borgholm, MEWES». Artens förekomst i södra Värmland torde val dock vara rent till- fallig likasom dess upptradande vid Nyboda nara Liljehol- men (Stockholm) *°/4 1880 enl. ett ex. i Riksmuseets sam- ling. Att doma af har angifna data for artens infangande 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. synes uppgiften i »Nordens fjärilar» om dess flygtid (maj och augusti-september) tarfva modifikation. Argynnis selene-aberrationerna funna vid Kurlanda °/r 1893 (CHRISTIERNSSON). Argynnis pales, sannolikt v. arszlache, funnen vid Sand- bäckstjärnen vid Karlstad samt vid Grönmyra i Nors socken (LÖFGREN). Coenonympha tiphon. De tre insamlade exemplaren från Karlstad torde enl. Dr. LÖFGREN icke tillhöra hufvudformen men knappast heller aro de utpräglade /azdion. Sa t. ex. mater en d 38.5 och de båda 2 fullt 40 mm. mellan ving- spetsarna; bakvingarna äro a det förstnämnda ex. tecknade a undersidan med 4 stycken ögonfläckar, af hvilka de mel- lersta äro försedda med tydliga hvita pupiller; äfven honorna som ha färre ögonfläckar ha dessa försedda med hvit pupill, OU SAN Bryophila raptricula, förut endast känd fran Skane och Stockholmstrakten, förekommer ej sällsynt i Karlstadstrakten (LÖFGREN). Plusia moneta, förut uppgifven för Skane, Öland och Östergötland, är af CHRISTIERNSSON upprepade gänger an- träffad, sannolikt i Kristinehamnstrakten. Catocala pacta, i »Nordens fjärilar» uppgifven för Skane och Västergötland, fångades af CHRISTIERNSSON vid Kri- stinehamn %/» 1899. Geometra vernaria, förut blott känd fran Skane och Västergötland, uppgifves af LOFGREN fran Karlstad. Acidalia ochrata af LOFGREN tagen vid Karlstad i juli 1898. En förvexling med den mycket lika A. szmz/ata, som afven förekommer kring Karlstad, synes i detta fall vara utesluten, da Dr LOFGREN pa min begäran underkastat exemplaret en förnyad och noggrann granskning. Arten ar förut endast funnen i Skane och Smaland. Hylophila bicolorana uppgifves af LOFGREN fran Arvika. Den är förut blott kind fran Skane och Öland, hvarjämte ett ex. fran Halland (LAMPA) finnes i Riksmuseets samling. Att den i denna uppsats meddelade förteckningen icke kan göra anspräk pa att vara fullständig, ar ju utan vidare klart. Genast i ögonen fallande är t. ex., att det stora slak- WAHLGREN: FJARILAR FRAN VARMLANDS EKOMRADE. 139 tet Zephroclystia endast ar representeradt af tvenne arter. Af helt naturliga skal vidlader 1 langt högre grad denna brist den förteckning, jag förut uppstallt öfver norra Klaralfdalens fjärilar. Det oaktadt tror jag dock, att en jämförelse dem emellan kan vara af intresse. Af de 285 arter — hvarvid jag räknat Zarentia subha- stata som egen art — jag här upptagit fran Värmlands ek- område, ha icke mindre an 61, således något mer an 21 ”/o sin hittills kända nordgrans i östra Sverige vid eller söder om ekgransen. Motsvarande siffra fran öfre Klarälfdalen med dess 90 hittills kända arter utgör endast mellan 7 och 8 °/o. Denna det varmlandska ekomradets rikedom pa sydliga former kompletteras af dess fattigdom pa nordliga element. Till dessa ar val knappast att räkna nagon annan an Zaren- tia subhastata, medan i det langt ofullständigare kända varm- ländska barrskogsomradet ytterligare tvenne till denna kate- gori hörande arter aro funna. Vare sig man säledes tar hänsyn till de sydligare eller de nordligare arterna, synes otvetydigt framga, att gränsen för ekens utbredning äfven utgör en viktig entomogeogra- fisk gräns, nagot som jag äfven i min förut citerade upp- sats haft anledning framhalla. Om förekomsten af Chelidura acantho- pygia GENÉ i Sverige. Sista dagarna i augusti förra aret fästes min uppmärk- samhet pa en tvestjärt med bjärt gulbrunt hufvud och gul- brun »täng», som jag upprepade gänger erhöll vid ristning af gran och ekgrenar öfver en upp och nedvänd paraply i skogen bortom Experimentalfältet, Stockholm. Det befanns vid närmare granskning vara den förut blott i Skane och pa Oland anträffade Chelidura acanthopygia GENE. Innevarande sommar har jag äfvenledes patraffat den dels vid Falun (ais) dels vid Falerum i norra Smaland och i trakten af Åtvidaberg i Östergötland (omkr. 1/9). Enligt tyska författare — arten är täml. allmän i hela mellersta Europa — skulle Chelidura acanthopygia GENE helst före- komma 1 barrskog. Detta synes mig emellertid ingalunda vara regel, då jag oftast fått den på ek, al och björk. På marken har jag aldrig funnit några exemplar, alltid ha de anträffats på blad eller grenar, t. o. m. sådana som sitta rätt högt öfver marken. Beträffande artens yttre morfologi vill jag omnämna, att antennernas ledantal, hos hanen åtminstone, varierar mellan 10 och 13. Färgen pa tangens skanklar kan stundom vara nästan mörkbrun som hos Forficula auricularia L. Alb. Tullgren. Svensk Insektfauna. 13. SIEKTAR.. HYMENOPTERA. 4. VÄXTSTEKLAR. PELY DOPERNGA. Af Albert Tullgren. -Vaxtsteklarna skilja sig fran andra steklar framför allt genom bakkroppen, som till hela sin bredd ar forenad med mellankroppen. lifes Aap Skematisk teckning af ryggsidan, af mellankroppen och framre delen af bakkroppen: fb frambrostet, fr vinglock, framryggen vl mrn mellanryggens midtplat och mrs dess sidoplät. fv framvinge, bv bakvinge, sk skutell, rgs 1 första ryggleden af bakkroppen. Big. 2. stekel: Mellankroppen af en växt- fr framryggen, frb frambrö- stet, mr mellanryggen, vl vinglock, sk skutell, er bakryggen, a—c de tre första af bakkroppens ryggplätar, I—III höftlederna. Utom de stora ovala eller njurformiga sammansatta ögonen finnas tre i trekant ställda, sma punktögon. Mellan det sammansatta ögat och öfverkäkens rot är afständet ofta 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. stort. Det mellanliggande stycket kallas kinden. Pa hjässan finnas ofta tvenne längsgående, korta fåror, hjassfarorna, #4! N Fig. 3. Spetsen af hanens bak- Fig. 4. Spetsen af honans bak- kropp fran undersidan. 8—g rygg- kropp fran undersidan. 6—9 rygg- leder, 6'—8' bukleder. leder, 4'—6' bukleder, sgsl säg- slidan. och pa pannan bildas stundom genom upphöjda asar ett femkantigt falt, femkanten (area pentagona). Antennerna Fig. 5. Vingar af en Tenthredo-art. Framvinge: a främre och b bakre framkantsribban, c midtribban, d radialribban, e kubitalribban, f', f!’, f/!! första, andra och tredje kubitaltvärribborna, g', gg' första och andra midt- tvärribborna, h diskribban, I, 2 första och andra radialfältet, 3—6 första —fjärde kubitalfälten, 7 diskfältet, 8 midtfält, 9 analfält, 10 humeral- eller lancettformiga» fältet, ıı brachialfältet. Bakvinge: 12 radialfältet, 13 kubitalfältet, 14 midtfältet, 15 diskfältet, 16 brachialfältet, 17 rotfältet. äro merendels tradformiga och g-ledade. Omedelbart ofvan munnen finnes en ofta karakteristiskt formad plat, munsköl- den, och omedelbart under denna sitter mellan de bada öfver- TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 145 käkarna den lilla, ej sällan alldeles.af munskölden dolda öf- verläppen. Pa mellankroppen är särskildt att märka, att mellan- ryggen bestär af trenne platar, en kilformig midtplat och tvenne nästan triangulära sidoplatar. Sidorna och buksidan af mellankrop- pen upptagas till större delen af det stora mellan- bröstet. Stundom ar detta nära gränsen till framryg- Sen forsedt med en im. l. m. tydlig, nästan lodrätt ställd intryckt linje, som afskiljer ett langt och smalt stycke. Bakkroppen består af nio leder, hvilka dock alla endast pa ryggsidan äro synliga. Den första ryggleden är vanligen längs midten klufven och motsvaras ej af någon Fig. 6. Vingar af en Lyda-art. x mellersta framkantsribban. Beteckningarna i öfrigt såsom för fig. 5. FENDER ff en art], Een ae Fig.7. Skematiska teckningar afdet Fig. 3. Skematisk framställning af s. k. lancettformiga fältet i framvin- växtsteklarnas larver. (Mellankropps- garna: 1 skaftadt, 2 långt samman- ringarna äro streckade). A 22-fotad draget, 3 kort d:o, 4 med vinkelrät lary af t. ex. Lophyrus el. Cimbex: tvärribba, 5 med sned tvärribba, 6 B 20-fotad larv af t. ex. Cladius el. öppet, utan tvärribba. Nematus; C 18-fotad larv af t. ex. Arge: D 8-fotad larv af t. ex. Lyda. bukled. Vetenskapligt sedt tillhör denna led mellankroppen och borde därför räknas till efterryggen, men pa grund af 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. sitt läge och utseende torde den här lämpligen böra betraktas som första bakkroppsleden. Hos hanarna aro pa buksidan endast 8 leder synliga. Den sista bukpläten är stor och döljer den hanliga parnings- apparaten. Hos honorna synas blott sex bukplatar. Age- lageningsapparaten utgöres af ett vertikalt stalldt sagliknande organ, som inneslutes af ett par langa valvler, sagslidan. Vingarna äro hos alla arter pa några fa nar glasklara. Hos manga aro de m. |. m. svartade eller, som termen lyder. »rökiga», Ribbforgreningen ar pa det hela taget särdeles likformig i sina hufvuddrag (jmf. figurforklaringarna). Larverna aro rätt lika fjärillarver. Hufvudet ar tydligt. De tre forsta lederna bakom hufvudet motsvara mellankrop- pen hos den fullbildade stekeln och bara tre par ledade ben, s. k. bröstfötter. De tio foljande bakkroppslederna aro ben- lösa, men bara pa undersidan ett slags vartliknande fotter, s. k. bukfötter, hvilka till antalet växla mellan 2 och 16. Larverna ha säledes inalles 8, 18, 20 el. 22 fötter. (Fjärillarver ha högst 16 och minst 10 fötter.) Lefnadssätt. Växtsteklarnas larver lefva, som namnet säger, uteslutande af vegetabilisk näring. ' Flertalet hålla sig till växternas gröna delar, ett relativt litet antal gnaga i veden. Några få äro gall- bildande, lefva inuti blåslika eller knölformiga bildningar på bladen eller skotten, andra åter träffas inuti skott eller unga frukter. Ett fåtal äro minerare, d. v. s. lefva i gångar eller bläsformiga rum mellan bla- dens båda hudlagar. Ofta hålla sig larverna samlade i större kolonier. Så t. ex. träffar man på tallar Lophrrus-arter, hvilka ofta till ett 100- tal sitta samlade i en klump eller klunga på grenarna. På t. ex. pil och poppel finner man äfvenledes stora larvkolonier. Dessa betingas ej af någon slags samhörighetkänsla hos individerna utan bero fastmera därpå, att honorna aflägga ett stort antal ägg på ett begränsadt växtparti och de små larverna äro tröga och långsamma i sina rörelser, de stanna pa ett ställe så länge födan räcker. För växtsteklarna särdeles karakteristiskt är deras förkärlek för bladens undersida, där de allra flesta under hvilan hålla till, spiralformigt hopprullade eller rakt utsträckta. De larver, som fullständigt genomäta bladen, ej blott afgnaga den ena sidan af detsamma (skelettera bladet), ha den egendomliga vanan att sitta grensle öfver blad- kanten under ätandet och oroas de därvid, t. ex. genom en lindrig skakning på växtdelen, lyfta de bakkropparna i höjden, liksom för att skrämma den inbillade fienden. Bland de till sitt lefnadssätt egendomligaste måste vi räkna Lyda-arterna, hvilkas larver förfärdiga tunna, men ofta vidlyftiga väfnader, i hvilka exkrementerna i stora massor finnas inväfda. I dessa TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13:4. 145 väfnader lefva larverna ensamma eller flera tillsammans, i hvilket senare fall hvarje larv disponerar ett eget spunnet rör som tillflyktsort. Utanför väfnaderna förflytta sig larverna blott pä därtill afsedda väfda bryggor. Om de fullbildade växtsteklarnas lefnadssätt känner man föga eller intet. Deras lifslängd är i regeln mycket kort. Omedelbart efter det de parat sig, aflägga de äggen. Detta sker också i manga fall utan föregäende befruktning (parthenogenetisk fortplantning). Huruvida detta i hvarje fall mäste betraktas säsom en tvangs- eller nödfallsutväg, torde vara tvifvel underkastadt. Med tillhjälp af den sägliknande äggläggningsapparaten urhälkar honan i den växtdel, som skall tjäna larven till föda, en liten ficka eller hala, och i denna aflägges ägget. I manga fall har man iakttagit, att äggen efter läggningen växa, ökas t. 0. m. mångdubbelt i volym, innan larven kommer fram. Undantagsvis läggas äggen fritt på växtdelen t. ex. af Pteronus ribesii, stora krusbärssågstekeln. Sällan behöfva äggen mer än c:a IO dagar för sin utveckling. Lar- verna blifva sedermera fullvuxna på 3 å 4 veckors tid, hvarefter de rusta sig för forpuppningen. Denna äger i de flesta fall rum inom en mer eller mindre fast kokong öfver eller under jordytan. Endast Lyda-arterna för- puppas utan kokong i jorden. Siälfva förvandlingen till puppa äger i vissa fall rum omedelbart, sedan kokongen blifvit färdig. Spinnes kokongen på hösten, förpuppas larven i regeln först på våren, ungefär fjorton dagar innan de fullbildade steklarna skola framkomma. Vissa Lyda-arter kunna ligga som hvilande larver i ett par års tid. I detta och några andra fall blir hvarje generation flerårig. Flertalet andra steklar uppträda årligen i I—4 generationer. Två generationer årligen är kanske vanligast; fyra generationer förekomma endast under särdeles gynnsamma yttre förhållanden. Ur ekonomisk synpunkt äro många växtsteklar af stor betydelse, när de, som ofta är fallet, uppträda i kolossala massor. Sa t. ex. är ju Pteronus ribesit ett af de svåraste skadedjuren pa krusbärsbuskar, Hoplo. campa minuta förstör ofta plommonkart i stor mängd, Cephus pygmaus genomborrar sädesstråna för att ej tala om vissa Lophyrus-arter, som kunna genom sitt massvisa uppträdande svårt skada barrskogsbestånden. De fullbildade steklarna insamlas med håf på buskar, träd och örter. Mulna dagar kan man skaka buskar och trädgrenar öfver en upp och ned- vänd paraply. Steklarna äro då i allmänhet ej lifligare än att man kan taga dem med handen. Dödar man dem med cyankalium, bör man ihåg- komma, att gula färger lätt bli röda af cyanvätegasen. Största intresset erbjuder larvuppfödning, och på denna väg kan amatören eller nybörjaren göra vetenskapen många tjänster. Talrika larv- former äro nämligen ännu obeskrifna, och de redan kända behöfva på nytt granskas och beskrifvas. Dessutom saknas om det stora flertalet noggranna uppgifter om data för de olika stadierna, larvernas lefnadssätt m. m. Larverna bör man samla för hand, d. v.'s. man bör i hvarje fall söka hålla reda på näringsväxten. De konserveras antingen i formalin (I del på 9 delar vatten) eller uppbläsas som fjärillarver. En mängd arter äro lätta att föda upp, särskildt sådana som äro tagna på försommaren Entomol. Tidskr. Årg. 29. H. 2—3 (1908). IO 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. 1908. och hvilkas puppor ej öfvervintra. Man förvarar dem i glasburkar eller lador öfverbundna med t. ex. tyli. I botten bör finnas ett torrt jordlager- För att slippa ofta byta om mat at dem, sticker man växtstjälken eller grenen i en smalhalsig med vatten fylld flaska och stoppar till flaskhalsen med bomull. Helst böra burkarna sta ute pa ett torrt och skuggigt ställe. Puppor, som skola öfvervintra, böra alltid sta ute öfver vintern men öfver- tackta af t. ex. en upp och nedvand lada. OFVERSIKT AF DE KANDA, I SVERIGE FOREKOM- MANDE VAXTSTEKELLARVERNA, ORDNAD EFTER VÄRDVÄXTERNA.! Acer campestre L., pseudoplatanus L. 20-fotad; lefver fritt pa bladen. Pristiphora subbifida Tuoms. Aegopodium podagraria L. Vackert, ljust rödbrun med mörkbrun dubbelstrimma längs ryggen och vinkelböjda streck ä sidorna. Hufvud gult med bruna streck. Tenthredo flava Popa. Agrimonia eupatoria L. Gör gangar 1 bladen. Fenella intercus VILv. Ajuga reptans L. Sammetssvart med hvita fläckar. Athalia lineolata LEP. Alchemilla vulgaris L. A. 20-fotad; ljusgrön med mörka längsstrimmor och brun behäring. Cladius pectinicornis GEOFFR. B. 22-fotad; ljusgrön med mörk midtstrimma; pa midtlederna med 2-spetsade taggar. Blennocampa tenuicornis KLc. Alnus glutinosa L., incana L. A. Larver 8-fotade. a. I veden. Xiphydria camelus L. ! Denna öfversikt ar utarbetad efter Fr. KoNows arbete: Systema- tische Zusammenstellung der bisher bekannt gewordenen Chalastogastra i Zeitschr. f. syst. Hymenopterologie und Dipterologie, Jahrg. I (1901) och II (1902). I en del fall har jag af utrymmesskäl väsentligt förenklat öfver- sikten, hvilket gör, att man i nästan hvarje särskildt fall bör efter exami- nation efter densamma gä till de speciella larvöfversikterna under respektive släkten. Öfriga »öfversikter» i detta arbete äro äfvenledes utarbetade med ledning af Konows talrika arbeten, af hvilka de viktigaste finnas omnämnda under rubriken »litteratur». TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. I47 b. Inom rörformigt mot öfversidan hoprullade blad. Pamphilius depressus SCHRK. B. Larver 20-fotade. I. Platta och breda, gräsugglika. Leptocercus luridiventris FALL. 2. Annorlunda formade. x xx Cylindriska. i Mellan bukfötterna med eller utan sma, bläslika körtlar. $ Blekgrön eller ljust blågrå med smutsgul rygg, som å hvardera sidan begränsas af en svart strimma. Lefver sallskapligt. Hemichroa crocea GEOFFR. $$ Ljusgrön med blågrön rygg utan svart sidostrimma. Hemichroa alni L. ff Mellan bukfötterna med stora bläslika körtlar. g Smutsgrön med mörkare rygg och svarta sidofläckar. Den första och de 2-3 sista ledarne rôdgula. Hufvudet svart. Croesus septentrionalis L. Glänsande grön, ä hvardera sidan med tvä rader svarta fläckar. Hufvudet ljusbrunt. Croesus varus VILL. TO Tämligen platta; ryggen med tvärrader af smä hvita tornar. — Hufvud rödt eller gulbrunt; hvarje led med två tvärrader tornar. Nematus luteus Panz. = Hufvudet gult; tre tvärrader tornar. Nematus bilineatus Kic. | Hufvudet brungult; fyra tvärrader tornar. Nematus abdominalis Panz. C. Larver 22-fotade. 4 Lefver i gånger i bladen. x XX Analfötter (= det sista paret) bredt sammanvuxna; glänsande glasklar med grön rygg. Phyllotoma vagans FALL. Analfötter sammanvuxna till ett kägelformigt stycke; ljusgrön. Caliosyphınga Dohrni Tiscus. 3 Lefver fritt pä bladen. + Anda till 50 mm lang; ryggen med en af hvita fläckar af- bruten strimma. Cimbex connata SCHRK. ++ Hälften sa stor pa sin höjd. A Kroppen hvitpudrad eller med vaxartade »utväxter». | Med hvitt vaxartadt, flockigt öfverdrag. Eriocampa ovata L. || Tatt hvitpudrad; ryggen med tre »nakna» strimmor. Poecilosoma pulverata RETZ. AA Kroppen utan hvitt öfverdrag, ° Gulgrön, utan tornbärande värtor. Macrophya 12-punctala L. °° Hvarje led med 2 tvärrader sma hvita tornar. 0 Kroppen (äfven hufvudet) gröngrä med svarta strimmor och fläckar; ryggen svartbrunt marmo- rerad. Rhogogastera viridis IL. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 00 Hufvudet rödbrunt; ryggen mörkgrön, marmorerad af bruna streck och punkter, skarpt begränsad längs sidorna af en hvit linje. Rhogogastera punctulata Kuta. 000 Hufvudet rödbrunt; kroppen ljusbrun med mörkare rygg försedd med nätlika teckningar. Tenthredo ferruginea SCHRK. Amygdalus communis L. Ljusgrön, betäckt med tjockt, svart slem. Eriocampoides limacina RETz. Anagallis arvensis L. Ljusgrön, svagt hvitpudrad med 3 blägröna strimmor pä ryggen. Poecilosoma abdominalis F. Anthriscus silvestris L. Grahvit med tre bruna strimmor på ryggen. Tenthredopsis campestris L. Artemisia campestris L. Se föreg. Barbarea vulgaris L. Grongra; ryggen svartgra med tre mörka strimmor. Svarta bröstben. Athalia colibri CHR. Betonica officinalis L. Ljusgrä eller grönaktig; ryggen mörkare, stundom rödaktig, pa sidorna mörkare begränsad. Pachyprotasis rape L. Betula -arter. A. Larver 8-fotade. Lefva i rörformigt hoprullade blad. Pamphilius depressus SCHRK. B. 18-fotade larver. Ljust grasgrén med brunfläckad rygg, hufvudet brunglänsande med ett mörkare streck öfver tinningarna. Arge ustulata L. C. 20-fotade larver. a. Kroppen mer eller mindre plattryckt, vid eller framom midten utvidgad. x, Ljust gröngrä; den olivgröna ryggen skarpt begränsad mot sidorna; pa hvarje led 3 tvärrader hvita af svart omrandade punkter. Priophorus padi L. x, Rygg ofläckad. y, Utan tornbärande vartor; hufvud ljusbrunt. Dineura nigricans CHRIST. y, Rygg med dyl. sma vårtor; hufvud blekrödt. Nematus acuminatus THOMS. b. Kroppen cylindrisk. 1. Mellan bukfötterna finnas eller saknas små bläsformiga körtlar. $ Ljusgrön med blågrön rygg; hufvudet ljusbrunt. Hemichroa alni L. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 149 $$ Fargteckning annorlunda. + Rygg enfärgad eller med mörka fläckar. — Enfärgadt gräsgrön; hufvud med bruna streck. Pteronus virescens Hrc. = Ljusgrön; rygg med mörka fläckar och punkter; hufvud ljusbrunt med mörka streck. Pteronus Bergmanni DAHLB. = Ljusgrön. Sista leden pa ryggen med en svart flack. Pteronus brevivalvis THoms. ++ Rygg med gula fläckar eller den sista leden annorlunda färgad än den öfriga kroppen. | Grön; sista bakkroppsleden karmosinröd eller violett. Pristiphora melanocarpa Htc. || Hafsgrön med mörkare rygg, pa hvar sida af de meller- sta lederna en stor orangegul flack. Pristiphora betule RETz. bo Mellan bukfötterna stora bläslika körtlar. Smutsgrön med mörk rygg; hufvud svart; den första och de 2—3 sista bakkropps- lederna rödgula; pa sidan af hvarje led en svart flack. | Croesus septentrionalis L. D. 22-fotade larver. a Larver stora, 30—50 mm. långa. ° Ljusgrön med nästan svart ryggstrimma; hufvud bengult. Cimbex femorata L. °° Gul- eller blägrön utan ryggstrimma; hufvud bengult med brun mun och svarta 6gon. Trichiosoma lucorum L. 3 Larver betydligt mindre. T Göra gångar i bladen. X Sista fotparet bredt (ej helt) sammanvuxet. Phyllotoma nemorata FALL. XX Sista fotparet helt sammanvuxet till ett kägelformigt stycke eller saknas. f Rygg ofläckad. Caliosyphinga pumila Kıc. ff Rygg med svart nackplät. A Pa första ledens undersida en stor svart flack; de fyra följande lederna pa undersidan med en svart punkt. Scolioneura vicina KNw. AA Pa första ledens undersida med två breda bruna lang- strimmor och en fin*sddan längs bakkanten, de båda följande lederna med breda bruna tvärstreck. Scolioneura betuleti KLG. +? Lefva fritt på bladen. x, Larver slembetäckta, »skelettera» ! bladen. 1 — afgnaga blott bladets mjukare delar, sa att antingen blott blad- nerverna eller ock förutom dessa äfven öfver- eller underhuden blir kvar. 159 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. y, Hufvud svart med ljus mun. Slem svart. Eriocampoides limacina RETZ. y,, Hufvud rödbrunt med svart bägbüjd strimma öfver hjässan. Eriocampotdes annulipes Kua. x,, Nakna larver, skelettera ej bladen. z, Hufvud brunt, 6gon och en strimma pa hjässan svarta; rygg utan tornbärande vårtor. Poecilosoma candidata FALL. z, Hufvud svart med en grön strimma; rygg med hvita torn- bärande värtor. Emphytus cingillum KLG. Z,,, Hufvud rödbrunt, hjässan brunsvart; kropp ljusgrön-grä, nästan genomskinlig. Emphytus perla KLG. Bidens - arter. Ljust gröngrå-gräsgrön med mörkare rygg besatt med hvita tornbärande vårtor. Taxonus glabratus FALL. Brassica-arter. I. Under gröngrä, rygg svartgrön med 3 mörka strimmor; bukfötter vid basen svarta. Athalia colibri CHR. 2. Kroppens sidor under andrörsmynningarna hvita, sista paret bukfötter helt hvitt. Athalia glabricollis THoms. Carex -arter. I. 20-fotade larver, gräsgröna-karmosinröda med brungult hufvud. Pachynematus xanthocarpus HTG. bo 22-fotade larver. g Andrörsmynningarna ovala; ljusgrön med brungrönt hufvud. Selandrıa serva F. 3 Andrörsmynningarna streckformiga, svarta; gröngul med rödgult hufvud. Dolerus coruscans KNW. Carpinus betulus L. 1. 8-fotade larver; grön med mörk ryggstrimma, hufvud glansande brunt med gul panna. Lefva i mot undersidan rörformigt hoprullade blad. Pamphilius silvaticus L. 2. 8-fotade larver: färg och lefnadssätt annorlunda. Pamphilius betule L. Chenopodium album L. I. Hufvudets öfre del svart, den undre delen glänsande ljusbrun. Taxonus equiseti FALL. 2. Hufvudet ljusbrunt med mörkbruna fläckar. Taxonus glabratus FALL. Circæa lutetiana L. I. Gröngrä; rygg marmorerad med svartbruna fläckar och punkter; mellan de svarta ögonen ett svart tvärband, pä hvilket stär en svart hjässtrimma. Rhogogastera virtdis L. D Ljusgra; rygg ljust brungul med smal mörkare ryggstrimma, fran hvilken pa hvarje led en svart, snedt bakatriktad strimma utgar; hufvud brungult med svart hjässfläck. Tenthredo obscura Pz. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. TSI Convallaria-arter. Ljust grägrön med svart hufvud; pa ryggen med bruna tornbärande vartor. Phymaloceros aterrimus Kua. Corylus avellana L. A. 20-fotade larver. 1. Smutsigt sjögrön med svart hufvud och svarta flackar pa ryggen; den första och de sista kroppslederna rödgula. Croesus septentrionalis L. Grön, pa hvarje bréstben en svart flack; hufvudet brunt, mörk- flackadt. Pristiphora ruficornis OL. B. 22-fotade larver. Ljusgrä, den mörkare ryggen marmorerad med mörka fläckar och streck eller nätlikt tecknad; hufvudet glänsande orangegult. Tenthredo livida L. D Cratzgus oxyacantha L. A. Larver 8-fotade, gula, hufvud och nackplat svarta Neurotoma flaviventris RETZ. B. 20-fotade larver. a. Kropp nagot plattad. x, Tätt härig, ljust gröngrä med mörkare rygg; hufvudet ljusbrunt. Priophorus padi L. x, Kroppen bekladd med korta, fina, hvita har; hufvudet ler- fargadt. Dineura stilata Kua. b. Kropp cylindrisk. y, Ljusgrön med blägrön rygg och ljusbrunt hufvud; första kropps- leden med 2 glänsande svarta fläckar. Holcocneme lucida Pz. Y, Grön utan svarta fläckar, men sista leden rosenröd; hufvudet gult. Pristiphora crassicornis Htc. C. 22-fotad larv. Gulgrön, betäckt med tjockt svart slem. Eriocampoides limacina RETz. Cydonia vulgaris Pers. Gulgrön, betäckt med tjockt svart slem. Eriocampoides limacina RETz. Epilobium angustifolium L. Ljusgrä med ljust brungul, mörkt strimmig rygg. Tenthredo obscura Pz. Equisetum palustre L. m. fl. Gröngrä-gräsgrön med gräsvart rygg; hufvudet och sista bakkroppsleden ljusgrà. Dolerus paluster Kua. Erysimum -arter. Under grägrön, ofvan svartgrön, sidorna nedtill hvitaktiga. Athalia glabricollis Tuoms. Fagus silvatica L. A. Lefver i veden. Oryssus abietinus Scop. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. B. Lefver pa bladen. 20-fotad, grön med en rad svarta flackar. Pteronus fagt ZADD. Festuca elatior L. m. fl. 22-fotade larver. A. Gulgrön med 3 mörka längsstrimmor pa ryggen. Dolerus gonager F. B. Smutsigt ljusgul med olivbrun rygg. Dolerus nigratus MÜLL. Fragaria -arter. A. Larver 8-fotade. Pamphilius lucorum F. B. Larver 20-fotade; tamligen platta och tatt hariga. Cladius difformis Pz. C. Larver 22-fotade. * Ryggen med langa greniga taggar. Blennocampa geniculata STPH. ** Ryggen utan taggar. 1. Ryggen med 3 rader svarta fläckar och mellan dessa 2 rader orangegula dylika. Abia sericea L. 2. Blekgrön, ryggen med nätformiga bruna teckningar. Poecilosoma liturata GMEL. Fraxinus excelsior L. A. 20-fotad, sjögrön, rygg mörkare med svarta fläckar. Croesus septentrionalis L. B. 22-fotade larver. a. Hufvudet blott obetvdligt mörkare än den gröna kroppen. Tomostethus nigritus F. b. Hufvudet rödbrunt eller svart. 1. Hvarje led med 2 rader taggbärande värtor: hufvudet glansande rödbrunt. Rhogogastera punctulata Kıc. 2. Utan taggbärande värtor. ° Hufvud rödbrunt med mörkare hjässtrimma. Pachyprotasis rape L. °° Hufvudet svart. Allantus vespa RETZ. Galium aparinæ L. Ljust grägrön med bläaktig rygg; hufvudet brunt med 2 svarta hjäss- fläckar. Blennocampa affinis FALL. Galium verum L. Ljust grågrön med 8 svarta fläckar längs hvarje sida; hufvudet enfargadt blekgult. Rhogogastera fulvipes Scop. Geum urbanum L. A. 20-fotad, grön med svarta ögon och en mörk hjässtrimma. Pristiphora pallidiventris FALL. B. 22-fotad, ljusgrön; rygg med hvita, tväklufna taggar. Monophadnus geniculatus Htc. TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 153 Geranium robertianum L. Ljusgrä med mörkare rygg och svart hufvud; rygg med hvita torn- bärande vartor. Emphytus grossularie Kua. Glyceria aquatica L. Ljusgrön med blägrönt hufvud; mellan ögonen ett mörkt band. Selandria Sixii VoLL. Graminez. Diverse arter. A. Inuti strana. I. I Phragmites communis Trin. Calameuta filiformis EvERSM. 2. I rag- och hvetestran. Cephus pygmeus L. 3. I strän af Poa pratensis L. Cephus nigrinus THoms. B. Fritt lefvande larver. a. 20-fotade larver. Hufvudet gulgrönt med svarta ögon och en mörk strimma öfver desamma. Pa ansiktet en ljusgrön, trekantig flack. Pachynematus trisignatus FÖRST. b. 22-fotade larver. + Andhålen runda eller ovala. Ljusgrön med blågrönt hufvud: mellan ögonen ett mörkt band. Selandria Sixii VoLL. ** Andhälen streckformiga. Dolerus-arter.! Heracleum. Askgrä; rygg mörkt brungrä, marmorerad af mörkare fläckar och streck; hufvudet svart med brunt ansikte. Tenthredo mesomelena L. Holcus mollis L. Ljusgrön med blägrön rygg och tvä hvita strimmor öfver densamma. Tenthredopsis pavida F. Juncus-arter. A. Andhäl runda eller ovala. Ljusgrön med brungrönt hufvud. Rygg utan tornbärande vartor. Selandria serva F. B. Andhal streckformiga. a. Rygg med enstaka, särskildt vid sidoveckens kanter markbara sma borst eller taggar. Gräsgrön med bengult hufvud. Dolerus pratensis L. b. Rygg utan dylika borst. 0 Ljust gröngul med mörkare grön rygg; hufvudet ljust röd- brunt på hvardera sidan med ett snedt, svart hjässtreck, dessutom en svart fläck mellan ögonen. Dolerus madidus Kıc. 00 Ljust gröngrå med svart rygg; hjässan mer eller mindre svart. Dolerus hematodes SCHRK. Juniperus communis L. Monoctenus-arter. Lamium album L. Grön; rygg ljusgrön med hvita tornbärande vårtor; hufvudet ned till antennroten svartbrunt. Tenthredo atra L. 1 Se öfversikten af larverna tillhörande fam. Tenthredinide. Följande arter äro funna pä gräs: Dolerus pratensis L., nigratus MÜLL., gonager F., coruscans KNw., gibbosus Htc. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Larix europæa DC. Larv 8-fotad. Ljust rödbrun, ögonen och käkspetsarna svarta, en an- siktsfläck och hjässan brun. Cephaleta alpina Kia. Ligustrum vulgare L. Helt grön. Macrophya punctum-album L. Lonicera caprifolium DC. A. Rygg med orangegula och svarta fläckar. Abia mutica THoms. B. Parlgra till gul; rygg med en rad mörkbruna sammetslika fläckar. Allantus vespa RETZ. Lonicera xylosteum L. m. fl. arter. A. Rygg med orangegula och svarta fläckar. a. Under andhälsraden ett nästan sammanhängande svart band och nedom detta 11 stora orangegula fläckar. Abia fasciata L. b. Pa midten af hvarje led en orangegul »ögonfläck» med svart kärna. Abia loniceræ L. B. Utan dylika fläckar. Ljusgra; rygg grönbrun—olivbrun, mörkare marmorerad eller nätlikt tecknad, med hvita små tornar. Tenthredo livida L. Lotus corniculatus L. Gulgrön med mörkare rygg; hvarje led pa ryggen med en W-formig brun teckning. Allantus arcuatus FÖRST. Lycopus europæus L. Se Ajuga reptans L. Lysimachia-arter. Se Anagallis arvensis L. Lythrum salicaria L. Se under Chenopodium. Taxonus-arter. Melanpyrum arvense L. Sammetssvart med hvita värtor pa ryggen. Athaita lineolata LEP. Mentha aquatica L, Gron med hvita tornbärande vartor. Tenthredo atra I. Menyanthes trifoliata L. Obeskrifven larv af Tenthredo moniliata Kıc. Myosotis-arter. Ljusgrä med bläsvart rygg och brunsvart hufvud. Selandria cinereipes Kia. Onobrychis sativa Lam. 20-fotad, grön med mörk af ljust infattad ryggstrimma. Pteronus myosotidis F. Orobus tuberosus L. Obeskrifven larv af Aprosthema bifida Kıc. Phragmites communis Trim. Inuti sträet. Calameuta filiformis EVERSM. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 155 Picea excelsa Lam. A. Larver 8-fotade. I. Inuti veden. Sirex gigas L. 2. Inom väfnad pa barren. a. Rödaktigt gulgrön med 3 röda strimmor längs ryggen; hufvudet, nack- och ändpläten svarta. Cephaleia abietis L. b. = föreg., men hufvudet mer eller mindre brunt, dä det är mörkt med 3 ljusare strimmor; nackpläten baktill brunkantad och andplaten med tvä bruna fläckar. Cephaleia signata F. B. 22-fotade larver. Rödbrun med mörkare ryggstrimmor: hufvudet ljusbrunt med mörkare teckningar. Lophyrus hercyme Htc. C. 20-fotade larver. A. Ryggen med svarta flackar(?) Holcocneme insignis ZADD. B. » utan svart. a. Gräsgrön, matt, med 3 mörkare ryggstrimmor, Pachynematus scutellatus Htc. b. Gräsgrön, glänsande, ögon svarta; ett vertikalt brunt streck öfver panna och hjässa. Pachynematus nigriceps Htc. c. Annorlunda tecknade. x, Hufvudet grönt som den öfriga kroppen. Lygzonematus ambiguus FALL. x,, Hufvudet af annan färg än kroppen. 0 Hufvudet rödaktigt gulgrönt. Lygeonematus pint RETz. 00 Hufvudet brungrönt med mörkare till svart hjässtrimma; längd 12—15 mm. Lygeonematus-Saxesem Htc. 000 Hufvudet brunt; större art. Lygæonematus compressus Htc. Pinus silvestris L. A. Larver 8-fotade. a. Lefva inuti veden. Sirex gigas L. Sirex juvencus L. b. Lefva enstaka uti väfda rör pä grenar och barr. Lyda-arter. Cephaleia reticulata L. B. Larver 22-fotade, Lophyrus-arter. Pinus strobus L. £yda-arter. Plantago lanceolata L. Sammetssvart med hvita värtor pa ryggen. Athalia lineolata LEP. var. Poa annua L. m fl. se Graminee. Polygonum bistorta L. se Bidens. » lapathifolium L. se Lythrum. » persicaria L. A. 20-fotad; ljusgrön, rygg mörkare med två tvärrader fina borst pa hvarje led; hufvudet brungrönt. Pachynematus albipennis Hrtc. 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. B. 22-fotade larver. a. Pa de 3 första ledernas ryggsida blott en tvärrad hvita, torn- bärande vårtor; gröngra—gräsgrön med mörkare rygg; hufvudet gulbrunt med mörkbruna fläckar. Taxonus glabratus FALL. b. Alla lederna på ryggen med 2 tvärrader vårtor. 1. Grå eller ljusgrön med blågrå rygg; hufvud ofvan mattsvart, nedtill glänsande ljusbrunt. Taxonus equiseti FALL. bo Askgrä: rygg brungra marmorerad med mörka streck och fläc- kar; hufvud glansande svart med mörkbrunt ansikte. Tenthredo mesomelena L. Polystichum filix mas L. A. Hjässan enfärgad; hufvud blekgult; kropp blekgrön med gräsgrön rygg. Selandria coronata KLG. B. Hjässan svartfläckig. a. Grön: rygg med värtor bärande hvar och en ett tämligen längt borst. Stromboceros delicatulus FALL. b. Glänsande gulgrön med mörkgrön rygg; hufvudet gulbrunt. Sirongylogaster cingulatus F. Populus-arter. A. Larver 8-fotade. a. I veden. I. Med ögon. Xiphydria prolongata GEOFFR. 2. Utan ögon. Tremex fuscicorms F. b. Pa bladen. Pamphilius silvaticus L. ” » betulæ L. B. 20-fotade larver. I. Tämligen platt, tätthärig; ljust gulgrön, fram- och bakändan gul, rygg med 4 rader svarta fläckar, hufvudet svart. Trichiocampus viminalis FALL. 2. Kroppen cylindrisk. 0 Lefver i knölformiga gallbildningar pa grenarna. Cryptocampus populi Hrc. 00 Lefver fritt pa bladen. x, Ryggen med svarta flackar och strimmor. y, De första och de sista kroppslederna eller blott de sista röda eller gula. + Mellan bukfötterna stora blaslika körtlar. Croesus septentrionalis L. + + Kôrtlarna sma eller saknas. Pteronus pavidus LEP. » melanaspis Htc. » miliaris Pz. » salicis L. y, Ryggen likfärgad, + Hufvud glänsande svart; rygg blågrön med en rad svarta fläckar och på hvarje sida en rad stora gula fläckar. Pteronus dimidiatus LEP. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 157 ** Hufvud m. l. m. ljusbrunt; rygg blott längs sidorna med en rad svarta fläckar. | Hufvud ljusbrunt med tre bruna strimmor. Holcocneme coeruleicarpa Htc. | Hufvud grönt med en mörkbrun sidostrimma. Lygæonematus compressicornis F. +++ Hufvud m. 1. m. ljusbrunt. En svart flack pa ryggen af sista leden. Pteronus brevivalvis THoms. y,, Fram- och bakändan lädergul, ryggen däremellan pa hvar- dera sidan med 2 rader svarta flackar. — Sjögrön med mörkare rygg, pa hvar sida en rad stora orangegula flackar. Pristiphora betule RETz. = Ljust gulgrön; hufvudet svart. Pristiphora conjugata DAHLB. x, Ryggen utan svarta fläckar eller strimmor. g Den mörkt blägröna färgen a ryggen mot sidorna skarpt begränsad; hufvudet mörkt rödbrunt—gult, vanligen med en svart eller brun hjässfläck. Pteronus hypoxanthus FÖRST. 6 Ryggfargen ej begränsad mot sidorna. z, Ryggen pa hvardera sidan med en rad orangegula fläc- hein, Se 1) 4 2 WO) Sr, Yır z,, Rygg enfärgad. T Hufvudet enfärgadt. $ Ljust blägrön med hvita ledkanter och en smal, hvit linje längs andhälen. Pteronus nigricornis LEP. $$ Lik föreg.? Amauronematus nigratus RETZ. it Hufvudet med ett mörkbrunt, bägböjdt band. Se B, abe mi ep 0e eae C. 22-fotade larver. 0 Stora, anda till 30 mm. långa. Blekgr6n, hvitpudrad. Andhäl tre- kantiga, svarta. Clavellaria amerine L. 00 Larver mycket mindre. f Lefva fritt pa bladen. Slemmiga. Eriocampoides varipes Kuo. ff Gora gängar eller blasor i bladväfnaden Phyllotoma ochropus KLG. Potentilla reptans L. A. 20-fotad. Lefver fritt pa bladen. Pristiphora pallidiventris FALL. B. 22-fotad. Minerare. Fenella intercus VILL. Prunus avium L., cerasus L. A. Larver 8-fotade. Neurotoma flaviventris RETz. B. Larver med talrikare fötter. a. I frukterna. Hoplocampa flava L. b. Pa bladen. I. 20-fotad. Priophorus padi L. 2. 22-fotad, slemmig. Eriocampoides limacina Retz. 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Prunus domestica L. A. Larver 8-fotade. a. Gul med svart hufvud och nackplat. Neurotoma flaviventris RETZ. b. Grön med hornfärgadt hufvud. Neurotoma nemoralis L. B. Larver 20-fotade. Pristiphora punctifrons THoms. C. Larver 22-fotade. * Lefver pa bladen, slemmig. Eriocampoides limacina RETz. “+ Leiyer i frukterna. Hoplocampa minuta Cur. Prunus spinosa L. A. Larver 8-fotade. Neurotoma nemoralis L. B. 22-fotade larver. a. I frukterna. Hoplocampa rutilicornis Kıc. b. Pa bladen. 1. Betackt af svart slem. Eriocampoides limacina RETZ. 2. Utan slembetäckning. o Pa undersidan af bladen. Grön; rygg med hvita, tvaspetsade tornar. Pareophora nigripes Kua. 00 Ljusbrun med mörka, nätlika teckningar. Tenthredo ferruginea SCHRK. Prunus padus L. A. Larver 8-fotade. Pamphilius silvaticus L. B. Larver 20-fotade. Priophorus padi L. C. Larver 22-fotade, med svart slembetäckning. Eriocampoides limacina RETZ. Pteris aquilina L. A. Ryggen glatt. a. Hjässan utan fläckar. Selandria stramineipes KLc. b. Hjässan med fläckar. Strongvlogaster-arter. B. Rygg med tvärrader af hvita sma tornar. 1. Hufvudet rödbrunt med svartbrun hjässa. Tenthredo ferruginea SCHRK. bo Hufvudet gult, oflackadt. 4 Kropp grön. Tenthredo balteata Kıc. 3 Kropp ljusgra med af mörka fläckar och streck marmorerad rygg. Tenthredo livida L. Pyrus communis L. A. Larver 8-fotade. Neurotoma flaviventris RETZ. B. Larver 22-fotade. a. I frukterna? Hoplocampa brevis Kua, b. Pa bladen. I. Slembetäckt. Eriocampoides limacina Retz. 2. Utan slem. Stor larv, ljusgrön, hufvud ockragult med 2 röd- bruna hjässfläckar. Trichiosoma sorbt Hrc. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 159 Pyrus malus L. A. I märgen pa unga skott. Ljust grôngrà—gräsgrôn med mörkare rygg; hufvud gulbrunt med mörkbruna fläckar. Taxonus glabratus FALL. B. I frukterna. Hoplocampa testudinea KLG. C. Pa bladen, slembetackt. Eriocampoides limacina Rerz. Quercus-arter. A. 18-fotade larver. Arge atrata FÖRST. B. 22-fotade larver. a. Skelettera bladen, afgnaga blott ena sidan af bladet. 1. Kropp slemmig. Eriocampoides-arter. 2. Kropp ej slemmig. Harpiphorus lepidus Kic. b. Genomäta bladen eller göra gängar i desamma. x, Rygg med länga, tvaspetsade tornar. Hufvud grönt med brun hjässa och pannfläck. Tornar korta, svarta. Periclista melanocephala F. x, Rygg utan tornar, pa sin höjd med sma tornvärtor y, hufvud grönt som den öfriga kroppen. Mesoneura opaca F. Macrophya punctum album L. y, Hufvud brunt eller m. 1. m. svart. 0 Larver minera bladen. Fenusa pyvgmea KLG. 00 Larver minera ej bladen. + Ryggen med svarta tornbärande vårtor. Emphytus togatus Pz. ft Rygg utan dyl. vårtor. + Kropp hvitpudrad. Emphytus serotinus MÜLL, ++ Kropp ej hvitpudrad. a Ljust gréngra med sammetslik gråsvart rygg; hufvud svart med ansiktet nedtill ljusbrunt. Emphytus braccatus GMEL, 3 Ljust gröngrä med rödbrunt—brunsvart hufvud. Emphytus perla Kic. Ranunculus acer L., repens L., sceleratus L. A. 20-fotade larver. Amauronemaius Fahrei THoms. B. 22-fotade larver. a. Rygg med hvita tornbärande vartor. Rhogogastera viridis L. b. Rygg utan dylika värtor. 1. Gulgrön, hufvudet ofvan mérkbrun—svart. Monophadnus albipes GMEL. 2. Ljust, smutsigt gulgrä; hufvudet svart; rygg olivgrön. Tomostethus fuliginosus SCHRK. Raphanus raphanistrum L., sativus L. Rygg svartgrä med mörkare strimmor, buk gröngrä, hufvud svart. Athalia colibri CHR. Ribes grossularia L., rubrum L. A. 20-fotade larver. a. Kroppens bäda ändar gula. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 1. Lederna 2—10 pa hvardera sidan med en gul flack. Pteronus leucotrochus Htc. 2. Utan dylika gula fläckar. Pteronus ribesii ScoP. b. Kroppen med undantag af hufvudet grön. x, På hufvudet från de svarta ögonen till hjässan en svartaktig strimma; mellan ögonen en trekantig fläck. Pristiphora pallipes LEP. x, PA hufvudet blott ögonen svarta, pa hjässan en smal mörk strimma. Pristiphora pallidiventris FALL. B. 22-fotade larver. ? Selandria morio F. Robinia pseudacacia L. Ljusgrön; hufvud brunt med mörka strimmor och svarta ögon. Pteronus hortensis Htc. Rosa-arter. A. Larver 8-fotade. Lefva i af dem själfva hoprullade blad. Pamphilius inanitus VirL., balleatus FALL. B. 18-fotade larver. 1. Rygg ofläckad; ljust gräsgrön med nagot mörkare rygg. Schizoceros geminatus GMEL. 2. Rygg med svarta fläckar. 0 Hufvud grönt som kroppen i öfrigt. Rygg med svarta värt- fläckar. Arge enodis L. 00 Hufvudet brunt eller svart. + Hufvudet brunt med mörkare hjässa. Arge coerulescens GEOFFR. ++ Hufvudet svart. Arge pagana Pz., rose L. C. 20-fotade larver. x, Ljusgrön; rygg genom mörkare längsstrimmor, begränsade at sidorna. Cladius pectinicornis GEOFFR. x, Ljust gröngrä med olivgrön at sidorna skarpt begränsad rygg. Priophorus padi L. D. 22-fotade larver. y, Larver skelettera bladen. $ Betäckta med svart slem. Eriocampoides limacina RETz. $$ » » klart » » ethiops F. y, Larver genomäta bladen eller skotten. g Göra gångar i skottens märg, uppifrån och nedåt. Ardis bipunctata Kuc. 6 I hoprullade eller hopvecklade bladkanter. Blennocampa pusilla Kua. y Lefva fritt pa bladen. + Hufvud enfargadt orangegult, 6gon svarta. À Emphytus rufocinctus RETZ. ++ Hufvud gulbrunt med en mörk flack pa hjässan. Emphytus cinctus L. Rubus-arter. A. 18-fotade larver. Arge coerulescens GEOFFR., Ciliaris IL. C. TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 161 26-fotade larver. a. Den olivgröna ryggfargen mellan lederna 11 och 12 afbruten. Priophorus padi L. b. Ryggfargen ej afbruten. 1. Hufvud svart. Priophorus tristis Zapp. 2. » grönt med en smal mörkare hjässtrimma. Pristiphora pallidiventris FALL. 22-fotade larver. + Larver betäckta af svart slem. Eriocampoides limacina RETz. +t Larver utan slem. 0 Rygg med tväspetsade tornar. x, Hufvud grönt, af kroppens färg. Blennocampa alternipes Kua. x, Hufvud grönaktigt rödgult med svarta ögon. Monophadnus geniculatus Hrc. 00 Rygg pa sin höjd med sma tornbärande värtor. y, Gora gangar i bladen. Entodecta pumilus Kıc. y,, Fritt lefvande larver. I. Hvarje led a ryggen med 2 tvärrader hvita tornbärande vårtor: ljust hvitgrä med mörkt gröngrä rygg. Poecilosoma immersa KLG. 2. Ryggen tätt besatt med dyl. tvärrader tornbärande vårtor; ljust gröngrå med mörkare rygg; hufvudet blekt orangegult. Emphytus rufocinctus RETz. 3. Utan tornbärande vårtor. Taxonus agrorum FALL. Rumex acetosella L. Grå eller ljusgrön med blågrå rygg; hvarje led med 2 tvärrader torn- bärande vårtor. Taxonus equiseti FALL Salix-arter. A. Larver 8-fotade. a. Pa bladen. Pamphilius silvalicus L. b. I veden. Xiphydria prolongala GEOFFR. . Larver 18-fotade. Arge coeruleipennis RETZ., ustulata L. Larver 20-fotade. a. Lefva i gallbildningar (knölformiga, bläsliknande eller hoprullade bladkanter). I. I vedartade gallbildningar. Cryptocampus medullaris HrcG. 2. I till gallbildningar förvandlade bladknoppar. Cryptocampus ater Jur., saliceti FALL. 3. I gallbildningar pa bladen. Pontania-arter. ib. Lefva fritt pa bladen. x, Rygg med svarta fläckar. Pteronus-arter. Holcocneme crassa FALL. Pristtphora conjugata DAHLB. x, Rygg utan svarta fläckar. Pteronus-arter. Amauronematus-arter. Pristiphora fulvipes FALL. Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—}3 (1908). Il 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. D. Larver 22-fotade. I. Larver stora och tjocka, 30—50 mm. länga. y, Rygg med svart längsstrimma. Cimbex lutea L. yy >» utan » » 0 Andhal röda. Trichwosoma vitellinæ L. 00 Andhål svarta. Clavellaria amerine L. II. Mindre larver. a. Göra gångar inuti bladen. Phyllotoma microcephala Kia. b. Lefva fritt på bladen. + Skelettera bladen. Slembetäckta. — Slem svart. Eriocamboides limacina RETz. = (10 HE » annulipes Kua. + + Skelettera ej bladen. Nakna. * Rygg enfärgad. Hufvud gult; en hjässfläck svart; ljust grägrön med mör- kare rygg. Poecilosoma excisa THOMS. | Hufvud brungult; en hjässfläck svart; ljust hvitgrä med mörkt gröngrä rygg. Poectlosoma immersa Kia. Hufvud rödbrunt; hjässan brunsvart; genomskinligt grön- gra med mörkare grön rygg. Emphytus perla Kıc. ** Rygg med fläckar eller sneda streck. g Rygg marmorerad af bruna och svarta fläckar och punk- ter. + Hufvud glänsande rödbrunt. Rhogogastera punctulata Kua. ft Hufvud gröngrätt som kroppen. Rhogogastera viridis L. 3 Rygg nätlikt tecknad af sneda streck. 0 Hufvud orangegult. Tenthredo livida L. 00 Hufvud rödbrunt; hjässan svartbrun. Tenthredo ferruginea SCHRK. Sambucus nigra L., racemosa L. Ljust gröngrä, rygg mörkare, begränsad af en hvit sidolinje; öfver and- hälen en rad svarta fläckar; sista leden med en stor rund svart fläck. Macrophya albicincta SCHRK. Sanguisorba officinalis L. Liusgrön, glänsande, brunhärig, med mörka längdstrimmor. J 5 , , dd Cladius pectinicornis GEOFFR. Scabiosa succisa L. A. Mörkt skiffergrå Abia sericea L. B. Klart grön. Tenthredo atra L. v dispar Kuc. Scirpus lacustris L. A. Ljusgrön med brungrönt hufvud. Selandria serva F. B. Ljust grongra med svart rygg; hjässan m. 1. m. svart. - Dolerus hematodes SCHRK. Scrophularia nodosa L. Gråhvit med svarta fläckar å ryggen. Allantus scrophularie L. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 16 Secale cereale L. I straets leder. Cephus pygmaeus I. Sedum telephium L. Större grön larv med svartaktigt hufvud. Tenthredo atra L. Sinapis arvensis L. Gröngrå med svartgra rygg; hufvudet svart. Athalia colibri CHR. Sisymbrium officinale L. Athalia colibri Cur., glabricollis Tums. Sorbus aucuparia L. A. Larver 8-fotade. Pamphilius silvaticus L. B. Larver 20-fotade. a. Hufvud ljusbrunt, mörkfläckadt. Priophorus padi L. b. Hufvud lerfärgadt med svarta ögon. Dineura testacetpes Kia. C. Larver 22-fotade. a. Storre larv, c. 30 mm. lang. Trichiosoma sorbi Htc. b. Mindre larver. x, Slembetackta, slem svart. Eriocampoides limacina Retz. x,, Slemlösa. y, Rygg enfargad. Emphytus carpini Hre. Yır Rygg mörkmarmorerad. 0 Rygg med bruna fläckar och punkter. Rhogogastera punctulata Kıc. 00 Rygg med sneda mörka streck. + Hufvud gråbrunt som kroppen. Tenthredo fagi Pz. ft Hufvud orangegult, kropp ljusgrå med m. 1. m. grön rygg. Tenthredo livida L. Sorbus suecica L. Larv betackt med svart slem. Eriocampoides limacina RETz. Spiræa ulmaria L. A. Larver 20-fotade. Cladius difformis Pz. B. Larver 22-fotade. a. Rygg med hvita, 2-spetsade tornar, Blennocampa tenuicornis Kuc. b. Rygg utan dylika. x, Rygg enfärgad; hufvud ljusbrunt med mörk hjässa. Emphytus tener FALL. x, Rygg nätlikt tecknad. y, Hufvud kolsvart. Emphyius calceatus Kıc. Yır » rödbrunt. Tenthredo ferruginea SCHRK. Stellaria holostea L, Grongra med marmorerad rygg, hufvud svartfläckigt. : Rhogogastera viridis L. Symphoricarpus racemosus Michx. A. Ryggen langs sidan med en rad orangegula flackar. 2 5 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. a. Grongra. Abia fasciata L. b. Ljust grahvit. Abia lonicere IL. B. Ryggen utan dylika flackar. g Ryggen med en rad 3-kantiga, sammetslika mörkbruna fläckar. Allantus vespa RETZ. 3 Ryggen mörkt marmorerad eller nätlikt tecknad. Tenthredo livida L. Syringa vulgaris L. Ryggen med en rad 3-kantiga, sammetslika mörkbruna fläckar. Allantus vespa RETZ. Tilia-arter. A. Larver 20-fotade. Prisitphora ruficornis OL. B. Larver 22-fotade. a. Skelettera bladen. Slembetäckta. Ertiocampoides annulipes KLG. b. Minera i bladen; stora bruna bläsor bildas i bladkanterna. Scolioneura tenella Kıc. Trifolium pratense L. Grön med hvita ledkanter; randig längs ryggen. 3 Pteronus myosotidis F. Triticum vulgare L. I straets leder. Cephus pygmeus L. Ulmus campestris L. A. I veden. Xiphydria prolongata GEOFFR. B. Pa eller i bladen. a. Minera i bladen. Caliosyphinga ulmi SUND. b. Lefva fritt pa bladen. * Rygg utan flackar. Trichiocampus ulmi L. ** Rygg med 8 rader svarta fläckar, sidor med stora gula fläckar. Pleronus dimidiatus LEP. Vaccinium myrtillus L. A. Larver 20-fotade. a. Matt blägrön med mörkare rygglinje, som pa sidorna begränsas af en smal hvit strimma. Lygæonematus mollis Hrc. b. Tegelröd med mörkbrun ryggstrimma. Pristiphora quercus Htc. B. Larver 22-fotade. Skelettera bladen. Slemmiga. Eriocampoides-art. Vaccinium uliginosum L. Matt blägrön med mörkare rygglinje, som pä sidorna begränsas af en smal hvit strimma. Lygæonematus mollis Hrc. Verbascum nigrum L. Se Scrophularia nodosa L. Veronica-arter. 1. Enfärgadt gräsvart, pa sidorna ljusare. Athalia annulata F. 2. Sammetssvart, rygg med hvita vartor. Athalia lineolata Ler. 3. Askgra; rygg mörkt brungrä, mörkare marmorerad. Hufvud glänsande svart. Tenthredo mesomelena L. Viburnum opulus L. Se Syringa vulgaris L. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 165 Vicia cracca L. Ljusgrön; hufvud med svarta ögon och otydliga bruna strimmor. Pristiphora Staudingeri RUTHE. Viola tricolor L. Ljust gröngra—gräsgrön med mörkare rygg. Taxonus glabratus FALL. Öfversikt af familjerna. I. Fullbildade. A. Mellanryggens midtplåt når skutellen, men skiljes från denna genom en djup tvärfåra. 2. Vedsteklar. Szrzcde. B. Mellanryggens midtplat nar ej skutellen. Denna ge- nom en fara val skilld fran mellanryggen. a. Diskribban traffas af kubitalribban. I. Spinnarsteklar. Lydide. b. Diskribban och kubitalribban träffa hvar for sig bakre framkantribban. 3. Bladsteklar. 7enthredinide. Il. Larver. A. Larver 8-fotade. a. Med tämligen langa, anda till 8-ledade antenner, som aro fästade öfver eller vid sidan af ögonen; sista bukleden med tvenne tradlika, korta bihang. We Lydide. b. Med korta otydligt ledade antenner. Kroppens bak- ända utdragen i en hornartad spets. 2. Szricde. B. Larver med ett större antal fötter. Antenner fästade under ögonen. 3. Zenthredinide. 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Litteratur. Tuomson, €. G. Skandinaviens hymenoptera Del. I, Lund 1871. Konow, F. W. Genera Insectorum: Fam. Lydidæ, Siricidæ et Tenthredi- nidæ. Brüssel 1905. (Innehaller en fullständig förteckning öfver alla kända arter jämte nödvändiga litteraturanvisningar.) Konow, F. W. Systematische Zusammenstellung der bisher bekannt ge- wordenen Chalastogastra 1901—1908. (Ingår uti den af Konow ut- gifna Zeitschrift für systematische Hymenopterologie und Diptero- logie, arg. 1—8, afbruten 1908 pa grund af författarens död. Isamma tidskrift återfinnas monografier öfver släktena Pontania, Pteronus, Pachynematus och Lygeonematus. Liknande monografiska bearbet- ningar af smärre grupper eller släkten böra sökas i Deutsche Ento- mologische Zeitschrift 1884, 1886, 1890, Wiener Entomologische Zei- tung 1886, 1892, 1897, 1898, Természetrajzi Füzetek, Budapest 1895, Annuaire du Musée Zool. de l’Acad. de St. Petersbourg 1902 m. fl.) FÖRSTA FAMILJEN. Lydide. Ofversikt af underfamiljerna. I. Fullbildade. A. Antennleder normalt, likformigt utbildade. a. Bakkroppen mer eller mindre plattryckt. Främre paret skenben med tva ändtaggar. 1. Lydint. b. Bakkroppen mer eller mindre sammantryckt fran si- dorna eller cylindrisk. Främre paret skenben med en ändtagg. 2. Cephint. Antennernas tre första leder starkt utbildade, de öfriga nästan förkrympta. + Antennerna mängledade. 3. Xyelint. ß Antennerna 4-ledade. 4. Blasticotomint. Il. Zarver. A. Bakändan afrundad med ledade svanstradar. 1. Lydini. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 167 B. Bakändan förlängd, mjuk med hard spets. Svanstradar oledade. 2. Cephint. C. Utan svanstradar? 3. Xyelini. (Larver af i Europa forekommande arter af grupperna Xyelini och Blasticotomini aro annu ej kända.) 1. Underfam. Lydini. Spinnarsteklar. Mellanryggens midtplat kort och bredt triangular. Fram- ryggen kort med nästan rak eller svagt urbuktad bakkant. Hufvudet bredt med i fram- eller underkanten afrundad mun- sköld och dold öfverläpp. Antenner mängledade, trädfor- miga. Alla skandinaviska arter karakteriserade genom en tydlig, fri längsribba mellan de bäda framkantribborna, mel- lersta framkantribban. Larverna lefva enstaka eller kolonivis pa barr- eller löf- träd. Somliga förfärdiga glesa väfnader af spindelväfsfina tradar, mellan hvilka blad och kvistar aro inspunna. Andra hoprulla blad till cylindrar eller hylsor, inuti hvilka de halla sig gömda. Släktöfversikt. I. Fullbildade. A. Klor med en mindre tand nedom spetsen. a. De främre skenbenen med en grof sporre eller tagg nedom midten. 1. Lyda. b. De främre skenbenen utan dylik sporre. 2. Cephaleta. B. Klor klufna i tvenne nästan likstora parallella tänder. o. Mellersta framkantribban enkel eller pa sin höjd för- sedd med en kort gren, som ej nar främre framkant- ribban. 3. Neurotoma. ß Mellersta framkantribban klufven; framre grenen nar framre framkantribban. 4. Pamphilius. Il. Larver. 1. Lefva pa barrtrad. * Hvarje larv disponerar ett särskildt rör. 1. Lyda. 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ** Flere larver lefva sällskapligt i en större, gemensam väfnad, m. 1. m. fylld med exkrementklumpar. 2. Cephaleia. 2. Lefva pa löfträd eller Fragaria. ° Lefva sallskapligt inom gemensam vafnad. 3. Neurotoma. °° Hvarje larv disponerar ett särskildt ror. 4. Pamphilius. 1. Slkt. Lyda FABR. Bakkroppen tämligen bred, mycket starkt plattryckt. Antennernas tredje led längst. Hjässan trapezformig, bakat afsmalnande, at sidorna begränsad af tvenne fina faror. Fram- vingarnas lancettformiga fält utan tvärribba, öppet. Larverna lefva alla på tall. Företrädesvis träffas de, 3 ä 4 tillsam- mans, vid årsskottens bas, hvar och en i ett väfdt rör, samtliga omgifna af en gles oregelbunden väfnad. Larverna öfvervintra i jorden. Puppan 3-åriga, till följd ligger fri utan kokong. Generationerna kunna vara I hvaraf härjningar vanligen uppträda periodiskt, hvart annat eller hvart tredje år. Artöfversikt. I. Fullbildade. A. Tinningar baktill utan tydlig upphöjd kant. a. Vingar rökiga, svartaktiga. Kropp blåsvart; hos hanen nedre de- len af ansiktet gult: hos honan hela hufvudet rödgult. 1. L. erythrocephala. b. Vingar nästan glasklara. Kropp bläsvart; hos hanen munpartiet gult: hos honan hela hufvudet gult med svartbla hjässa och pann- band. 2, I. jlaviceps: B. Tinningar baktill med tydlig upphöjd kant. a Vingar gula, glänsande. Under vingmärket en mindre, rökbrun fläck, som sträcker sig upp öfver vingmärkets inre hälft. 3. L. hieroglyphica. 3 Vingar nästan glasklara; yttre hälften af framvingarna dock hos hanen oftast svagt rökig. 4. L. stellata. II. Larver. A. Olivgrön utan mörka fläckband; pa rygg och buk med tre röd- eller brunaktiga strimmor. Larvbostäder vid spetsen af fjolårets skott. 4. L. stellata. B. Rygg med bruna flackband. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 169 a. Nackplat grön. Larvbostäder vanligen enstaka. 3. L. hieroglyphica. b. Nackplat svart. Larvbostäder vanligen 2 eller flere tillsammans. I. L. erythrocephala. I. L. erythrocephala L. Fig. 9 0. 10. — Antennernas tredje led ungefär 3 ganger sa lang som den fjarde. Honan har stundom en mer eller mindre utbredd svartbla flack kring punktögonen. 10—12 mm. — Sk.—Uppl.; Lppl. Larven ar gröngra med tre brunaktiga längsstrim- mor ‚och pa hvatje,led 3 tvärrader bruna fläckar. Hufvudet är gult eller brun- aktigt. Traffas i juni manad pa Pinus silvestris eller sirobus, två a tre i sällskap. 2 Ly jlavicepsı Renz. Antennernas tredje led foga Fig. 9. Lyda erythrocephala. I&I Fig 10. Tallgren angripen af Lyda ery- först. Spännvidd 24 mm. throcephala med väf och exkrementer; förminskad. langre an de bada följande tillsammans. 10—12 mm. — Bop: Semi‘, Ve. Larv okänd. 3. L. hieroglyphica CHR. Bakkroppen gul med undan- tag af lederna 6—8, som aro svarta (den sjätte gul längs si- Forma), 192 77mm. = Oo, Hals. Larv lik Z. erythrocephala. Hufvudet gult med sma bruna prickar. Lefver pa tall. Bostäderna-rören oftast tätt fyllda med exkrementer. 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 4. L. stellata CHR. (L. nemoralis Tums.). Svart med blekgula teckningar pa hufvud och bröst. Bakkroppens rygg svart, i sidokanterna gulaktig. Buken hos hanen nästan en- färgadt gul, hos honan ett svart tvärband å hvarje led. Pann- sprötens tredje led knappt så lång som de båda följande till- sammans. I1—15 mm. — Sk. — Lppl.; ej s. Larverna lefva på tall och kunna stundom uppträda massvis görande stor skada. — Hvarje generation är 3-arig. 2. Slkt. Cephaleia Pz. Kroppen lång och smal, plattryckt. Antenner borst- formiga, 3:e leden längst. Hjässan som hos sl. Zyda. Fram- vingarnas lancettformiga fält vanligen med en afkortad tvär- ribba. I.arverna lefva på barrträd, sällskapligt inom en stor säckformig väf- nad fylld af exkrementer. Artöfversikt. I. Fullbildade. A. Diskribban träffar kubitalribban, innan denna förenar sig med bakre framkantribban. a. Tredje antennleden åtminstone hos honan dubbelt sa lång som den fjärde. Hufvudet tämligen djupt och tätt punkteradt. Hos hanen är sista bukplåten nästan triangelformig, tillspetsad. I. C. abtetis. b. Tredje antennleden mer än dubbelt sa lang som den fjärde. Huf- vudet med stora, grunda och glest ställda punkter. Sista buk- platen hos hanen i spetsen afrundad (C. signata) eller trubbigt till- spetsad (C. alpina). * Hufvudet nästan lika bredt som ryggen, svagt afsmalnande bak- om 6gonen. Hufvudet med vanligen stora och talrika gula teck- ningar. Tredje antennleden knappast 21/2 gang sa lang som den fjarde. 2. C. signata. ** Hufvudet smalare än ryggen, starkt afsmalnande bakom ögonen, vanligen helt och hållet svart. Tredje antennleden vanligen mer an 21/2 gang så lång som den fjärde. 3. C. alpina. B. Diskribban träffar kubitalribban i dennas föreningspunkt med bakre framkantribban. 4. C. reticulata. Il. Larver. A. Pä lärkträd. 3. C. alpina. B. Pa gran. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA I3: 4. 171 1. Hufvud, nack- och andplatar svarta. I. C. abietis. 2. Hufvudet brunaktigt, ofta med tre ljusa langsstrimmor. 2. C. signata. C. Pä tall. Chokoladbrun med mörkt hufvud och nackplät. 4. C. reticulata. 1. C. abietis L. (Lyda saltuum och scutellaris THMS.). Hufvudet och mellankroppen äro vanligen svarta med mer eller mindre utplänade gulaktiga teckningar. Bakkroppen är brun- röd, vid basen vanligen svart och stundom längs ryggen för- sedd med ett brunt band, hos honan ofta upplöst i tvarband. „> 16 mm, — Die och Häls.; trol. utbredd. ofver hela landet. Larven ar rödaktigt grön med rödaktiga tvärrynkor. Pa ryggen tre röda längsband. Larverna lefva sällskapligt i en stor »exkrementsäck» pa gran. 2. C. signata F. (L. irrorata THMS.). Svartaktig till brungul. Pä hufvudet med stora gula teckningar hos honan eller smärre nästan utplanade dylika hos hanen. Bakkroppen hos honan vanligen rödgul, hos hanen brungul. De första lederna vanligen mörkare. Ben oftast helt gula. 9—12 mm. — M. och N. Sverige;. ej s. Larven är föga känd. 3. C. alpina Kıc. (L. Falleni THMS.). Svartaktig med sparsamma gula teckningar. Hufvud hos hanen vanligen helt och hället svart. Hos honan aro antennerna. ofta. mer eller mindre hvitringade. 8—11 mm. — Sk.—Lppl.; ej s. Larven är ljust rödbrun. Hjässan med ljus midtstrimma. Ryggens första led och de bada följandes sidoveck bruna. Pa bukens tre första leder sma svarta flackar i midten. 4. C. reticulata L. Vingarna mellan de hvitaktiga rib- borna svartbruna. Under vingmärket ett nästan glasklart tvärband. Bakkroppen gulbrun, i spetsen med en större, svart fläck. Hufvudet hos hanen svart, hos honan med gula teckningar. 11—15 mm. — Sm., Og. och vid Stockholm. Larv foga kand. u ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 3. Sikt. Neurotoma KNW. Kort och bred bakkropp. Tredje antennleden ungefär 3 ggr sa lang som den fjärde. Hjässan begränsad af ett par fina bakåt konvergerande linjer. Mandiblerna i midten med en tuklufven tand. Framre skenbenen utan sporre (= storre tagg) pa midten. Larverna lefva sällskapligt i stora vafnader pa löfträd. Artöfversikt. I. Fullbildade. A. Vingar glasklara. 1. N. nemoralis. B. Vingar med rökbrunt tvärband under vingmärket. 2. N. flariventris. II. Larver. A. Gul eller rödgul, Hufvudet och nackskölden svarta. 2. N. flaviventris. B. Grön med miörk ryggstrimma. Hufvud och nacksköld hornfärgad. 1. N. nemoralıs. I. N. nemoralis L. (Lyda punctata THMS.). Svart med gulhvita teckningar. Fötter och skenben rödgula. Hufvudet svagt afsmalnande bakom ögonen. Antenner enfärgade, hos hanen svagt sammantryckta. 8—9 mm. — Sk.; Sm. Larverna lefva sällskapligt pa Prunus-arter, t. ex. plommon- och kors- bärsträd, i en större väfnad. I denna disponerar hvarje larv ett särskildt bladrör. 2. N. flaviventris RETZ. Större än föregående. Svart, bakkroppen till större delen brunröd. Ansiktet och mellan- kroppen med mer eller mindre tydliga gula teckningar. Ben ljusgula. Laren hos honan med en svart flack vid basen. Hufvudet nastan bredare an mellankroppen, hos hanen svagt, hos honan ej afsmalnande bakom ögonen. Antennernas bas gulaktig. I1—!4 mm. — S. och M. Sverige; s. Larverna lefva i stora kolonier inom gemensam väfnad pa päron, plommon och slanbuskar. De fullbildade framkomma i slutet af maj eller början af juni. Hvarje hona lägger ett 50-tal agg taktegelformigt i rad pa bladens öfversida. Larverna ga i juli ner i marken, dar de öfvervintra och förpuppas följande var. Göra understundom svar skada pa t. ex. päronträd. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. We 4. Sikt. Pamphilius LTR. Kroppen medelstor, mattligt bred samt tamligen lang- sträckt. Mandiblerna med en enkel tand pa midten. Hjässan begränsad af ett par djupa, parallella faror. De främre sken- benen utan sporre vid midten. Tredje antennleden vanligen längre än den fjärde. Larverna lefva ensamma i rör förfärdigade af hoprullade blad på löf- träd och buskar eller mera sällan örter. Artöfversikt. I. Fullbildade. A. Tredje antennleden minst 1!/2 gång så lång som den fjärde. a. Pannan mellan punktögonen och antennrötterna platt eller jämnt afrundad eller hvälfd. + Bakkroppens ryggsida i midten mer eller mindre röd eller gul. 1. Mellanryggen med undantag af skutellen och vanligen äfven hjässan utan ljusa teckningar. i Tredje antennleden mer än dubbelt så lång som den fjärde. Hufvudet hos hanen starkt afsmalnande bakom ögonen; hos honan med två ljusgula streck, som från ögonens öfre kant konvergera till hjässans bakkant. 1. P. balteatus. it Tredje antennleden blott dubbelt sa lång som den fjärde. Hufvudet hos hanen föga afsmalnande bakom ögonen, hos båda könen blott med en mindre trekantig, gulhvit fläck vid ögonens öfverkant. 2. P. hortorum. 2. Mellanryggen, åtminstone dess midtplåt, samt hjässan med gula teckningar. 0 Ansiktet ofvanför antennrötterna svart. Tredje antennleden ej mer än 2!/> gång så lång som den fjärde. 3. P. pallipes. 00 Ansiktet ofvanför antennrötterna med gula fläckar. Tredje antennleden nästan tre gånger så lång som den fjärde. $ Hjässan och tinningarna starkt och tätt punkterade. Mellanbröstet till större delen hvitgult. 4. P. depressus. $$ Hjässan och tinningarna hos hanen med enstaka punkter, hos honan nästan glatt. Mellanbröstet svart med en mindre, gulhvit fläck. Ro Vena ** Bakkroppens ryggsida svart med smala, gulaktiga sidokanter. 6. P. marginatus. b. Pannan mellan punktögonen och antennrötterna starkt knöligt hvälfd, bildande en tydlig transversell äs. 174 . ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. x. Pannan under det främre punktögat med en gul flack, som uppät är klufven i tvenne spetsiga flikar; i midten en svart, upphöjd punkt. 7. P. latifrons. XX Pannan annorlunda tecknad. g Hufvudets grundfärg svart. Framkantribborna mörka. 8. P. Gyllenhali. 3 Hufvudets grundfärg gulröd. Framkantsribborna ljusgula. 9. P. betule. B. Tredje antennleden ej eller föga längre än den fjärde. * Ofvan antennerna ett gult fält, upptill i midten deladt genom en fin svart linje, som afslutas med en svart intryckt punkt. Pannan starkt hvälfd mellan antennrötterna och främre punktögat. 10. P. inanitus. ** Pannan till större delen svart, svagt hvälfd 1. Antenner mörka. 11. P. lucorum. 2. Antenner ljust rödgula. 12. P. silvaticus. II. Larver. A. Lefva pa trad. a. Gräsgröna med mörk rygglinje och gula sidor. Hufvudet och första ryggleden tecknade med streck och fläckar. 4. P. depressus. b. Annorlunda fargade. 1. Gröna med mork ryggstrimma. Hufvudet brunt med gul panna. 12. P. silvaticus. 2. Annorlunda. 9. P. betule. B. Lefva pa växter af fam. Rosacee. + Gulgröna med röd, afbruten sidostrimma. Hufvudet blekt rödgult. Första leden bakom hufvudet med en svart fläck ä hvardera sidan. 10, P. inanitus. ff Annorlunda fargade. x, Pa rosor. 1. P. balteatus. x,, Pa smultronväxter. 11. P. lucorum. 1. P. balteatus FALL. (Lyda suffusa THMS.). Svart med tva gula, bakåt sammanlopande streck a hjässan. Skutell och ben gulaktiga. Antenner brungula med svart bas och mörkbrun spets. Vingmarket brunt, i midten ofta ljusare eller nästan genomskinligt. g—11 mm. — Sk.—Lppl.; s. Larven ar grön (enfärgad?), lefver i hoprullade blad pa rosor. 2. P. hortorum KLG. (L. balteata THMS.). Svart; hjäs- san med tva smä gula fläckar. Skutell och ben gulaktiga. Antenner brungula med de tva första lederna svarta; spet- sen brun. Vingmärket mörkbrunt. 11—12 mm. — Sk.— Eppl.;=s; Larv okänd. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 175 3. P. pallipes ZETT. Svart; hjässan med tva gula, bag- böjda, bakåt sammanlöpande streck, som hos P. balteatus; dessutom ett par kortare och smalare, parallella streck mel- lan dessa. Skutell och ben gulaktiga. Antenner brunaktiga; de båda första lederna och spetsen mörkare, de förra i spet- sen svarta. Framkantribbor och vingmärke svarta. 8—1II mm.; — Häls., Lppl. Larv okänd. 4. P. depressus SCHR. (L. depressa + albo-picta THMS.). Svart och gul, glänsande. Nästan hela bakkroppens rygg gul. Antenner som hos föreg. 7—10 mm. Stundom före- komma starkt gulhvitt tecknade exemplar: var. albo-picta Tums. — Sk. —Lppl.; ej s. Larv geräsgrön med mörk rygglinje, gulaktig pa sidorna. 5.455 yssinje, 8 Sp 26 mm. Lefver pa al och björk uti mot öfversidan hoprullade blad. 5. P. vafer L. Svart, glänsande, med gula teckningar. Hjässan föga punkterad nästan glatt. Tredje antennleden lika lang som de tre följande tillsammans. 10—13 mm. — N. och M. Sverige. Larv okänd. 6. P. marginatus LEP. Svart, undersidan till större de- len gulaktig. Hjässan fint punkterad. Antenner rödgula, mörkare i spetsen. Tredje leden nägot längre än de bäda följande tillsammans. 8—10 mm. — Sk.; Öl. Larv okänd. 7. P. latifrons FALL. Svart med hvitgula teckningar. Bakkroppen rödgul med ett bredt svart band vid basen. Tredje antennleden sa lang som de bada följande tillsam- mans Bl 13 mm: —- Sm. Ve... Oo Häls, Larv okänd. 8. P. Gyllenhali DLB. Svart med smärre: gula teck- ningar. Vingarna svagt brunaktigt rökiga i yttre hälften. Pannan under främre punktögat med tvenne runda, gula knölar. Hjässan nästan glatt, utan punkter. IO—II mm. — Sk.—Lppl. Larv okänd. 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 9. P. betule L. Störst och vackrast af alla. Hufvudet helt och hället gulbrunt hos honan, men med en större svart- aktig pannfläck hos hanen. Bakkroppen till större delen gul- röd. Ben gula. Vingar med gult vingmärke och ett bredt brunaktigt band tvärs öfver desamma. 12—16 mm. — Sk.— Uppl. Larv okänd; lar lefva pa Populus tremula och nigra samt Betula alba. 10. P. manitus VILL. Svart med gula teckningar. Ben gulaktiga. Vingmärket gult, i spetsen brunt. Tredje antenn- leden ej heller föga längre an den fjärde. 9—II mm. — Sk. HAS Larven lefver pa vilda och odlade rosor, ensamma i ror af hopspunna bladstycken. 11. P. lucorum F. (L. arbustorum THMS.). Mycket lik föreg. Tredje antennleden föga längre an den fjärde. 8—11 mm. — Angerml. Larven Jefver pa smultron, obeskrifven. 12. P. stlvaticus L. Svart med smärre gula teckningar. Ben ljusgula med höfter och första hälften af laren svarta. Tredje antennleden ej eller föga längre an den fjarde. 8—11 mm. — Sk.—Lppl. Larven lefver pa Populus tremula, Salix caprea, Carpinus betulus m. fl. Bladen hoprullas mot undersidan och fästas med fina hvita trädar. 2. Underfam. Cephini. Märgsteklar. Kroppen smal, langstrackt; bakkroppen mer eller mindre fran sidorna sammantryckt. Antennerna mangledade, mot spetsen vanligen mer eller mindre klubblikt ansvällda. Fram- bröstet ar framät förlängdt, sa att hufvudet nagot aflagsnas fran framryggen, som är ovanligt lang, stundom med nästan fyrkantig ryggyta. Vingar langa och smala. Den mellersta framkantribban saknas. Larverna lefva inuti gräsväxternas stran eller i märgen pa förvedade grenar, TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. EC Sjäaktöfversikt. A. Tredje antennleden tydligen längre an den fjärde. An- tenner ej förtjockade i spetsen. 1. Macrocephus. B. Tredje antennleden ej eller föga längre än den fjärde. Antenner klubblika. I. Framryggen kvadratisk. 2. Calameuta. 2; » bredare än lång. * Antenner förtjockade från och med 5—7 lederna. 3. Astatus. ** Antenner förtjockade från och med 9 leden. 4. Cephus. I. Slkt. Macrocephus SCHLECHT. Bakkroppen mer än dubbelt så lång som mellankroppen. Hufvudet bredare än mellanryggen. Antenner trådformiga, svagt sammantryckta i nedre hälften. Bakre paret skenben med en sporre nedom midten. 1. M. xanthostomus EVERSM. (Cephus faunus THMS.). Svart. Hos hanen äro käkar och ansikte gulröda; spetsen af mandiblerna mörkbruna, en uppåt spetsig midtflack och tvenne sidolinjer a ansiktet under antennerna svartaktiga. Hos båda könen i bakkanten af åtminstone 4—7 lederna finnes ett gult tvärband. Ben svarta: knän, skenben och fötter gula. Antenner smala, något längre än hufvudet och mel- lankroppen tillsammans. Tredje antennleden tydligt krökt. 10—12 mm. — Sk., Gtl. Larven lefver antagligen i stänglar af Spir@a uimaria, dar den lar göra ett galleri af langa och vida gangar. 2. Sikt. Calameuta KNW. Bakkroppen dubbelt sa lang som hufvud och mellan- kropp tillsammans. Hufvudet samt fram- och mellanryggen tätt punkterade. Antenner fran och med sjunde leden svagt o Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). I2 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. förtjockade mot spetsen. Bakre paret skenben med 1 (a 2) sporrar nedom midten. 1. C. filiformis EVERSM. (Cephus 4-cinctus THMS.). Svart. Käkar och mellanbrôst med sma gula fläckar, hos hanen dessutom en enkel eller delad gul flack a munskölden. Bak- kroppens leder 3—7 med gulgron bakkant. Ben hos hanen till större delen gula, hos honan öfvervägande svarta. An- tennernas näst sista led något längre än bred. g—12 mm. — Bleking. Larven lefver i den under vattenytan befintliga delen af strået af Phragmites communis. 3. Sikt. Astatus Pz. Bakkroppen mer än I!/2 gang så lang som hufvudet och mellankroppen tillsammans. Näst sista antennleden I !/2 —2 gänger sa bred som lang. Bakre paret skenben med tva sporrar nedom midten. I. A. niger HARR. (Cephus troglodyta THMS.). Svart. Bakkroppens leder 4 och 6 med ett gröngult tvarband 1 bak- kanten (stundom afven a lederna 3 och 7). Frambenens knan, skenben och fötter blekt rödgula. Antennerna förtjockade fran och med sjunde leden. Nast sista leden knappt hälften sa lang som bred. 10—14 mm. — Skane. Larv okand. 4. Slkt. Cephus LTR. Bakkroppen sällan mer än hälften sa lang som hufvudet och mellankroppen tillsammans. Tredje antennleden kortare än eller lika lang som den fjärde. Bakre paret skenben med tva sporrar nedom midten. Artöfversikt. A. Näst sista antennleden högst hälften bredare än lang. Antenner svagt förtjockade frän 7:e leden. * Bakkroppen helsvart. 1. C. nigrinus. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 170 == Bakkroppen med fläckar eller tvärband. I. Bakkroppen blott med gula sidoflackar. 2. C. brachycercus. 2. Bakkroppen med tvärband. 3. C. pilosulus. B. Nast sista antennleden I !/„—2!/» gånger sa bred som lang. Antenner tydligt förtjockade fran 9:e el: 10:e leden. a. Bakre skenben på insidan till större delen svarta. 4. C. pygmeus. b. Bakre skenbenen till större delen gula. 5. C. pallipes. I. C. nigrinus THMS. Svart. Bakre skenbenens bas, de främre helt tillika med knän och fötter blekgula. Vingar glasklara med svart ving- märke och svarta ribbor. 6 7 mm. — Skane. Larven lär lefva i strän af Poa pratensıs, 2. C. brachycercus THMS. Svart. Sista leden rundt om kantad med gult; bakkropps- lederna 4—7 med stora tri- angulära gula fläckar (stun- dom a lederna 4 och 6 bil- dande tvarband). Ben svart- aktiga med främre knän och Fig. 11. Cephus pygmeus. Q försto- skenben blekgula. 7—8 mm. rad. Spannvidd 15 mm. — Sk.—Uppl.; s. 3. €. pilosulus THMS. Svart. Tinningar och bröst läng- hariga; bakkroppen med tva gula tvärband och ett par gula fläckar; främre knän och alla skenben citrongula; spetsen af de bakre skenbenen svarta. Hos hanen ha de främre laren och mellanbröstets sidor gula fläckar. 6—8 mm. — Sk.—Uppl.; s. 4. C. pygmaeus L. — Fig. 11. — Svart. Sista leden kantad med gult; de flesta af bakkroppens leder med gula band eller fläckar; ben svarta med främre knän, skenben och fötter gula, de bakre i spetsen mörka. Munskold hos hanen gul. 6—8 mm. — Sk.; ej s. Larven ar gulhvit, i framändan nagot tjockare. Lederna tamligen starkt insnörda. Hufvudet gulbrunt. Lefver inuti rag- och hvetehalm. 5. C. pallipes KLG. Svart. Hos hanen ar bakkroppens leder 4—6 kantade med gult, de foljande ha gula flackar 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. och den sista gul bakkant. Knän och skenben gulröda, mel- lersta och bakre paret fötter och spetsen af bakre skenbenen brunsvarta. 6—9 mm. — Sk.—Lppl.; ej s. 3. Underfam. Xyelini. Sma steklar med långsträckt m. 1. m. cylindrisk kropps- form. Honorna äro försedda med langt äggläggningsrör. Antennerna 12-ledade hos europeiska arter, tredje leden mycket kraftigare än de andra. Framryggen är transversell. Bakre paret skenben har 3 a 4 taggar. Klor enkla. Mel- lersta framkantribban a fram- vingarna (vanligen) samman- smaltande med den bakre. Arternas lefnadssätt ar alldeles okändt. Antagligen Le lefva larverna pa barrtrad. DI Fig. 12. Xyela Juli. co, mycket för- = : : { Te Ikt. Xy DALM. storad. Spännvidd 8mm. Nedtill en Sik y ela ALM antenn förstorad. Antennernas nio andleder tillsammans nastan lika langa som den tredje antennleden. Artöfversikt. A. Käkpalper starkt förtjockade. Honans äggläggningsrör lika langt som eller kortare än bakkroppen. TA [ON B. Kakpalper ej förtjockade. Äggläggningsröret längre än kroppen. 2. X. longula. tT: X. Fula BREB. (X. zusılla THMS.). — Fig. 12. "Svan brun; större delen af ansiktet och antennerna gulaktiga; mellankroppen med smärre gula teckningar; bakkroppen vanligen enfärgad. Ben gula med bruna lar. 2,5;—4,5 mm. — Sm.—Lpl. to TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. A. longula DALM. (X. longula + piliserra THMS.) — l. m. hårig. Hufvud och mellankropp bruna med m. 1. m. tydliga gula flackar. Ben gula med laren i midten eller stundom helt och hållet bruna. 3,5—5 mm. — Sm.—Lppl. 4. Underfam. Blasticotomini. Antennernas 3:e led langst, den 4:e ytterst kort. Skenben utan taggar. Klor med liten tand nedom spetsen. nästan cylindrisk. -I. Sikt. Blasticotoma KIcG. framkantribban utan fran diskribban. I. Be B. Bl. filiceti KLG. — Fig. 13. — Svart, ben med undantag af de tva basala lederna blekgula. | Vingarna rökbruna med svart vingmärke. i 8 mm. — Funnen i Skane på ormbunkar. Hips 13. sticotoma Framvingarnas midtribba utgar ej fran bakre | ceti. Antenn, först. ANDRA FAMILJEN. Siricidæ. Öfversikt af underfamiljerna. Framvingar med tvärribba mellan framkantsribborna. 1. Xiphydriine. Framvingar utan sadan ribba. a. Framvingar med tva radialfalt. 2. Szricine. b. > > Jett » 3. Oryssine. Abdomen ul ce D ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. 1. Underfam. Xiphydriine. Medelstora steklar med halslikt utdraget frambrost. Fram- ryggen kort, framtill starkt urbuktad. Abdomen nagot plattad, med tämligen skarpa sidokanter, särskildt hos hanen. Agg- läggningsröret utstaende sammantryckt fran sidorna. Larverna lefva i löfträdens ved. De arc försedda med ögon. Kroppen ar cylindrisk, men smalare pa midten; sista kroppsringen plattryckt med flera fina fåror pa ôfversidan. Sikt. Xiphydria LTR. Tvarfaran framför skutellen a mellanryggen skarp. Fram- bröstet långt, kägelformigt. De bakre skenbenen med 2 sporrar. Framvingar med 4 kubitalfält. Artöfversikt. A. Bakkroppen delvis röd eller rödgul. 1. X. prolongata. B. > svart, vanl. hvitfläckig. 2. X. camelus. 1. A. prolongata GEOFFR. (À. dro- medarius THMS.) — Fig. 14. — Svart med bakkroppens rygg i midten och benen brunröda. Pahvarje sida 2—7 hvita flackar. Hanen har pa 5 och 6 bukrin- garna en tjock brunröd har- borste. Skenbenen atminstone hos honan vid basen hvita. + 2 Se Fig. 14. Xiphvdria prolongata, 2 7 167mm SKE Epp först. Spännvidd 23 mm. Larven lefver i pil, asp och alm. 2. A. camelus L. Svart med hvita teckningar: en strimma bakom ögonen och tvenne längs hjässans midt, hörnen af framryggen och 4—6 fläckar a bakkroppens sidor. 10—21 mm. — Sk.—Lppl. Larven lefver i stammar af ek, Alnus glutinosa och incana. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA I3! 4. 183 2. Underfam. Siricini. Hit höra våra största steklar, men individerna variera sinsemellan högeligen i storlek. Framryggen tvärt afhuggen, något urbuktad och med m. ]. m. hornlikt utdragna sidohörn. Abdomen cylindrisk eller hos hanen nagot plattad. Sista ryggleden hos honan och sista bukleden hos hanen spetsigt, stundom längt, tagglikt utdragen. Aggläggningsröret m, |. m. långt, utgående ungefär fran midten af bakkroppens under- sida. Steklarna uppehälla sig i skogar, särskild dä större upplag af ved eller virke finnes. Larverna sakna ögon. Kroppen är jämnbred, cylindrisk; sista leden ofvan konvex. Släktöfversikt. A. Antenner långa, 18—24-ledade. Framvingarna med 4 kubitalfält. ERSTER B. Antenner täml. korta, 12—16-ledade. 3 kubitalfält. 2. Iremex. 1, SIkt, Sirex: LIN: Framvingarnas andra och tredje kubitalfält träffas af hvar sin midttvärribba. Skenbenen och första fotleden a bakbenen platta och utvidgade We hos hanen. =: Hithörande arter äro eller kunna vara svära =. skadedjur särskildt för barrträden, i hvilkas ved de =) göra länga gangar. Honan, som vanligen pa efter- = sommaren lägger sina ägg, borrar sitt äggläggnings- 3) rör vinkelrätt in i stammen och aflägger i hvarje Y) LD borrhäl ett ägg. Larven äter sig sedan uppät, hvarvid gangarna smäningom tilltaga i vidd. Efter ungefär 2 ar förpuppas de, efter att ha gjort hvar sin gang Fig. 15. Sirex ju- ut till stammens yta. vencus. Larv i nat. storlek. Artöfversikt. A. Bakre skenben med I tagg i spetsen. S. spectrum. B. » » » 2 taggar i Le ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. a. Framvingar med en tvärribba i brachialfäitet, bakom diskribban. Tinningar m. 1. m. gula. * Hjässan framtill groft och tätt rynkigt punkterad, vanligen helt svart. 2.8. ’200aS. ** Hjässan ingenstädes rynkigt punkterad, pa sin höjd midtfäran svart. 3. S. phantoma. b. Framvingar med 2 tvärribbor i brachialfältet, den främre oftast tN Ww Fig. ofullstandig. Tinningar blasvarta. T Antenner svarta. 4. S. noctilio. Tran » i basala hälften gulbruna. 5. S. juvencus. S. spectrum L. — Svart—svartbrun, a tinningarna vanligen en gulaktig flack och längs framryggens sidokanter ett gult band. Ben till större delen rödbruna eller gulaktiga, hos hanen äro särskildt bakbenen till större delen svarta. 14 36mm. — "Oe. Eppl. Larven lär lefva i fällda och nägot uttorkade ekstammar. S. gigas L. — Svart med gula antenner och en större gul flack a tinningarna; bakkroppen gul, hos honan med 3—6 leden svart, hos hanen svart vid basen och i spetsen. 12—41 mm. — Sm.—Lppl. Larven lefver i tall- och granved. S. phantoma. F. -— Hos hanen ar mellankroppen, bak- kroppens spets och benen svarta, men skenbenens bas blekgul. Öfriga delar gula. Honan är till större delen gul; svartbruna äro följande delar: ansiktet, mellanryggen, större delen af bröstet samt bakkroppens sjätte och sjunde ryggled (atminstone i bakkanten). 15—30 mm. Ol. 4. S.noctilio F. (S. melano- ceros THMS.) — Svart violett. Ben gulaktiga. Hanens bakkropp till större delen gulröd. Framryggen i midten val sa lang som första antennledens förtjockade 16. Sirex juvencus 9, nat. storlek. del. Bakfötternas leder TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 185 2—4 med sma och smala »sulor» i spetsen. 13—30 mm. — Og.—Lppl. Larverna lefva i tall- eller granved. S. juvencus L. — Fig. 15 0. 16. — Lik föreg. Fram- ryggen i midten vanl. kortare än första antennledens för- tjockade del. Bakfötterna med stora och breda »sulor» pa alla lederna. 12—35 mm. — Sm.—Uppl. Larven lefver i tall- eller granved. 2, Sikt. Tremex JUR: = Framvingarnas andra kubitalfalt traffas af bada midttvar- ribborna. Bakbenen aro svagt sammantryckta. Fig. 17. Tremex fuscicornis Q i nat. storlek. I. T. fuscicornis FABR. — Fig. 17. — Svart, brunharig, bak- kropp gul med bruna tvärband. Ben gulaktiga med svart- bruna lar och hôfter. 15—40 mm. — Og. Larven lefver pa bok och poppel. 3. Underfam. Oryssini. Medelstora steklar. Bakkroppen svagt plattad och af- rundad i spetsen. Antennerna fästade langt ner pa ansiktet, strax ofvan käkarna. Aggläggningsröret utgaende fran femte bukleden. 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 1. Sikt. Oryssus FABR. Antenner tämligen tjocka, 10—12 ledade. Vingarna med tva, föga skilda kubitalfält. Lancettformiga fältet skaftadt. Äggläggningsröret smalt och långt, ej utskjutande. 1. ©. abtetinus SCOP. (O. coronatus THMS.) — Svart; antenner ofvan mot basen, tva streck a pannan, framryggens sido- horn, larens spets och skenbenens utsida hvitaktiga. Bak- kroppen med undantag af de tva första ringarna röd. Vingarna genomskinliga med yttre hälften till större delen brunaktig. 11—12 mm. — N. o. M. Sv.; s. TREDJE FAMIEJEN Tenthredinidæ. Öfversikt af underfamiljerna. A. Antenner klubbformiga; lederna 6—8, klubban 2—3-ledad. 1. Combicine. B. Antenner aldrig klubbformiga, pa sin höjd fran och med 3:e leden svagt fortjockade mot spetsen. a. Antenner 3-ledade. 2. Argmi, b. » med talrikare leder. 1. Antenner mängledade med korta och breda leder, hos hanen med bisträlar, hos honan sagade. 3. Lophyrımt. 2. Antenner vanligen 0-ledade, högst 16-ledade, med tamligen langa leder, stundom enstaka leder med bistralar. 4. Tenthredint. Öfversikt af hittills kända tenthredinilarver. ! N I... Botternas antal hogst 20 genes) Se tees ee » » DONE ern, nen es (MEN CNET 1 Larverna tillhörande denna familj äro högst obetydligt kända och i allmänhet mycket dåligt beskrifna. Därför är också denna öfversikt, som i) NI 8. 14. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 187 Fötternas antal DOMME AAACN MAT IE » » TORI ALTEN, NUE Kroppen mer eller mindre de bredast V id anes frame midten®. % = Bt PES OR À Kroppen cylindrisk, der stundöm Bla Till denna erupp- raknas ocksa minerarlarverna 040 Mu 2. 14 Kroppen tämligen tätt hårig . . ; LOS » pa sin höjd med enstaka ite alle hår ale: medaoltasm INA taggar “ee EMPL LT Lefva pa rosacéer, Spiræa- eller Sanguisorba-arter. | Cladius pectinicornis GEOFFR., difformis PZ. Beivafpaktradsellenibuskar DUT ROME: > 86 Rygg enfärgad eller längdstrimmig . . I Er Rygg med 2—4 rader större, svarta en Trac et viminalıs FALL. Ryssutan tagsvartor I... : He: ANS Hvarje led med 2—4 tvärrader sma re aba 07 Den mörka rygefargen afbruten mellan lederna 11 Och 2: Priophorus padi L. ERA MEME. OLA Dial NR ga EB Hufvudet svart. Priophorus tristis ZADD. » pa, sınhojd svartllackiet I ru WO Det bruna hufvudet med en stor svart res Trichiocampus ulmi I. Pa sin höjd ögonfälten svarta a hufvudet . . . . 11 Kropp bred, plattad, grasugelik. Camponiscus luridus FALL. Proppesmal are ea NR SE 12 Kropp utan har. Dineura nigricans CHRIST. » med korta, fina, hvita har, sittande Kr sma Slansandenyvartorı ees hin. sik! ME 3 Illaluktande larv; lefver pa hagtorn. Dine ura ler KLG. Utan lukt; lefver pa Sorbus-arter. Deneura testaceipes KLG. Kroppen grön; rygg utan fläckar eller band, högst med en den mörka ryggfärgen begränsande strimma, ellie gallbildare KIEL an ee Soe | 5 i hufvudsak är uppställd af Konow, högst bristfallig. Vid bestamning jämför alltid med den korta beskrifningen under hvarje art inom respektive släkten. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. — Rygg med fläckar eller band eller också helt svart. 28 15. Eeiver vanlısen’ pa bjork ellerwalon = =) 5) eee — » » Sandra vanter mine +o As RAS 16. Rygg langs sidorna begransad af ett svart band. Lefver pa al. Hemichroa crocea GEOFFR. — Rygg utan dyl. band; hufvudet ljusbrunt. Lefver på björk eller al. Hemichroa alnı L. — Rygg som foreg.; hufvud blekgult. Lefver pa bjork, er eller pil. Pteronus brevivalvis THMS. = ‚Kropp, annorlundafärgad Ga an a ee eo 17. Larver i gallbildningar 18 — > = frittleivande 2% es Vidiac le le 18 I forvedade gallbildningar pa vail Cryptocampus medullaris HTG. — (fsblad-eller knoppealler CRC RE AC fo. I knoppgaller pa pil... 2, MN ER pele eee — 1 -gallbildningar: pa blady «hut tees born bal A 20. Pa Salix fragilis L. Cryplocampus ater JUR. — Pa Salix aurita L. Cryptocampus saliceti FALL. 21. I hoprullade bladkanter . . sa ONCE — Im. I. m. blaslika eller fasta aller a dre MERE 22. Hufvudet brunt utan mörka ögonfält. Pontania leucosticta HTG. — Hufvudet brunt med mörka ögonfält 22 23. Sista ryggleden med svart tagg. Pontania viminalis HYG. — Sista ryggleden utan svart tagg eller med tva svarta tjockare stafvar | %. sr od de 2,°2 2) See ees eee 24. Andled med 2 svarta stafvar. Pontania puella THMS. = » utan » » Pontania piliserris THMS. 25. I blasformiga galler. Pontania scotaspis FÖRST. — T'mAl/méfasta galen feat 220 26. a genomvuxna bladen, are hatte, njurlikaj Pontania proxima LEP. 27 — Gallerna blott utvecklade pa bladets ena sida Galler kulformiga pa undersidan af glatta pilblad. Pontania salicis CHR. — Galler oregelbundet ärtlika, ljushariga pa bladens undersida. Pontania pedunculi ATG. TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 189 Galler traharda pa Salix repens. Pontania collactanea FÖRST. — fransedt hufvudet och det genomlysande rygekarlet — med svarta fläckar eller band eller ock helt svart ieee ee N 6 Rygg utan svarta Häckar på sin höjd med dylika vid benens bas i a ate ee Kropp tegelröd med Eben NT fran hvilken utgär sneda, bakatlopande mörkbruna streck, fran 5:e leden räknadt. Pristiphora quercus HYG. Buken med sma blasformiga körtlar, som pa sin höjd äro af benens längd, eller utan sådana Mellan bukfötterna stora körtelblåsor . Rygg med svarta fläckar eller band Rygg med 2 svarta fläckar a första leden Lefver på pil eller poppel » andra växter AM Första och sista lederna eller blott tes sista röd eller gul Rygg likfärgad i Ale De första och sista lederna ae allen brunröda : De 3 första och de 2 sista lederna lädergula, ryggen däremellan med 2 rader svarta fläckar Blott den första och de 2—3 sista lederna gula De 3 första och sista lederna rödgula eller brunröda Den första och de båda sista lederna gula, ofläckade. Pteronus pavidus LEP. Nämnda leder svartflackiga. Preronus melanaspis HTG. De 3 första och sista lederna rödgula. Pteronus miliaris PZ. De 3 första och sista lederna brunröda. Pteronus salicıs I. Hufvud glänsande svart Hufvud ljusare färgadt Pa bok. Rygg grön med svarta fickraden Pteronus fagi ZADD. Pa pil. Rygg med 8 rader svarta fläckar. Pteronus dimidiatus LEP. 43 Co W CO Xe) Igo 39. 40. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1 908. Hufvudet ljusbrunt med 3 mörka strimmor. Panna med djupa. smagropar . . . 66 Hufvudet grönt med bruna eller svarta fläckar och strimmor, som stundom. sammanflyta . . . . . . 40 Pa Ribes-arter. Den första och elfte, stundom äfven andra och sista leden m. Il. m. gul. Rygg med sma syarta wartor 0 ee COS eee Pa pil eller al. Rygg enfärgad med större svarta vartlläckar ge nen. ane fa Sp N ie Andra till tionde leden på denn Sidan med en gul fläck. Pteronus leucotrochus HG. Sidorna med gula fläckar. Pteronus ribesii SCOP. Pa Alnus glutinosa. Pteronus oligospilus FÖRST. Baspil: Pteronus brevivalvis THMS. (Gron. Rygg med oregelbundna svarta linjer. Pteronus capre@ IL.) Ryee Utan SMALT 2 0 CN ER ER en! Ryggens mörkt blagröna färg mot sidorna skarpt begränsad. Pteronus hypoxanthus FÖRST. Ej skarpt begransad 2. > . 25 Su. coe ees Andhal réda. = Pteronus oligospilus FÖRST. » Eh HOGA ey ey ce, le a) pele ioe Ce MERE Pa DpOrle me SE ee ee Se Parandravaxter; coi" Sy hg 9 ee oe es Enfärgadt gräsgrön. Pteronus virescens HTG., brevivalvis THMS. Med mörka teckningar. Péevonus Dergmannt DAHLB. Papi eller»poppel: © u 2 2 a ee Se Pä,.andra växter . . : a En Pa ryggen ett bredt hvitt eller Anes Bence at Sine begränsadt af en mörkgrön strimma. Pteronus curtispinus TMS. Utan ‘dyliktryseband 2 224.2. = = oe ee Vid bréstbenens bas en strimma af svarta fläckar. Kroppen grönhvit eller hvit med tämligen langa hvita har. Pteronus testaceus THMS. Som föreg., men rent grön. Pferonus brevivalvis THMS. Utan svart;;sidestimma GE, «4.1 see set ee Pa hufvudet blott ögon och käkar svarta . . . . 52 54. 55. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 191 Hufvudet atminstone med svarta ögonfält . . . . 53 ROCHE CANONS AQU « ae ake Pme Rygg grön med sista leden and Pristiphora fulvipes FALL. yoo utanstydlica ränderseller band joist) run: 54 Rygg med ljusa eller mörka band, beströdda med motka,punkter.:«.. REN Oe ate he SO Kropp bakat nagot ie ehren 55 » » » fortjockad. Lygaconematus compressicornis F. Ljust blagron med hvita ledkanter och en fin hvit linje genom andrörsmynningarna. Hufvud blagrönt. Pteronus nigricornis LEP. nord area A 4 Bess nl NE 56 Mindre larver. Rygg med bruna punkter. Hufvud rödbrunt. Pteronus simtlator FÖRST. Helt grön med svarta ögonfält. Pa asp . 62 och 75 Pa Trifolium-arter. Grön med hvita ledkanter, längs ryggen en mörk af hvitt infattad strimma. Pteronus myosotidis F. Panda vaxter a... Sram: :. 168 Pa Robinia pseudacacia. and en ende ljusbrunt med mörka strimmor och svarta ögonfält. Pteronus hortensis HTG. Ragandra, Växternas. AA OB Blekgrön med en smalare dehy, tva Pete mörkt grågröna ryggstrimmor. Amauronematus histrio LEP. Kropp nästan enfärgadt ljusgrön. Svarta streck öfver bröstfötterna. Amauronematus humeralis ZETT. Blott längs sidorna ljusa eller mörka strimmor . . 60 Langs den mörka ryggen en bred hvit strimma . . 61 Sidorna med en eller tva mörka strimmor . . . |. 63 Anda till 20 mm lang. Amauronematus fallax LEP. Mindre art. Amauronematus vittatus LEP. Lefver pa asp. Amauronematus nigratus RETZ. » » Ranunculus acris L. Amauronematus Fahret THMS. Gräsgrön med föga skarpkantad sidostrimma. Amauronematus leucolenus ZADD. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. Grön med tva grågröna Sidostrimmor. Amauronematus viduatus ZETT. Smutsgrön med den första och de 2—3 sista lederna © rödgula. Hufvudet svart. Croesus septentrionalis L. Grön. Hufvudet ljusbrunt. Croesus varus VILL. Pa lärkträd. Hufvud svart, kropp ljusgra. Holcocneme Erichsoni! ATG. Annorlunda färgad eller pa annan vardvaxt . . . 70 Pa, Salix Trasılıs de Flolcocneme crassa FALL. Pa poppel eller asp. Holcocneme coeruleicarpa HTG. Pa gran. Flolcocneme insignis ZADD. Pa hagtorn. Flolcocneme lucida Pz. Den mörka ryggfärgen at sidorna skarpt begransad 68 Ej skarpt begränsad . ARTEN INR 69 Pa bjork. Hvitgrön. Nematus acuminatus THMS. Pa al. Gulgrön. Nematus abdominalis Pz. Hvarje led med 3 tvarrader tornvartor. Nematus bilineatus KLG. » » DURE » tornvartor. Nematus luteus PZ. Pä-gräs. eller starr (Carex) .- 4 Sm. Belle Pasandra :växter! mal win.» WINE EZ Pa starr. Pachynematus trisignatus FÖRST. Pa gras (larv obeskrifven). Pachvnematus obductus HTG. Pa Polygonum-arter. Rygegkarlslinjen pa hvardera sidan begransad af en hvitgul linje. Pachynematus albipennis HTG. Pa Rumex-arter. Ryggkärlslinjen längs sidorna be- gränsad af en rad bruna punkter. Pachynematus rumicis FALL. Pa andra vaxter 73 Pa gran 74 Pa andra vaxter 75 Matt gräsgrön. Rygg med 3 mörka bakät utplanade strimmor. I5—17 mm. lang. Pachynematus scutellatus ATG. Glänsande grön. Hufvudet med brun strimma fran hjässan till ansiktet. 13 mm. Pachynematus nigriceps ATG. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 193 OO UN AN ESA UML Dan een 177: Pa asp och poppel. Gräsgrön, bakät förtjockad, tvärrynkig. Lyg@onematus ah pea R. Parandravvaxter .. . 1.070: Pa blabär och odon. Bison med två Svd rygg- linjer. Lygeonematus mollis Hre. Annorunda fargad. el. paandravaster ln. um. -78. Hufvudet grönt som den öfriga kroppen. Lygæonematus ambiguus FALL. Hufvudet rödaktigt gulgrönt. Lyg@onematus pint RET Hufvudet brungrönt med mörkt hjässtreck. Lygæonematus Saxesent HTG. Hufvudet brunt. Kropp med mörkgrön sidostrimma. Lyg@onematus compressus ATG. Hutvudet juste)! morkareianikroppen i Zuviel. 79. ‚Hufvudet mörkare an kroppen, brunrödt—svart . 81. Hvarje leds sidoveck med 3 styfva här. Pristiphora pallidiventris FALL. Banner CRE MEMBRE uv rot. 17580, Pa Ribes-arter. Andhälslinjen gulaktig. Pristiphora pallipes LEP. Pa Vicia cracca L. Andhälslinjen hvitaktig. Pristiphora Staudingeri RUTHE. Pa lönn. Pristiphora ellis THMS. Sistauparet totter skildavat.. . MEN a PR) Sammanvuxna. Pa slan. Micronematus monogynie HYG. Hufvudet brunrödt eller brunt I LOTUS 1588. Flatyudekt helessvarti: Sen Inn. orgue. SA: Pa lind och hassel. Hufvudet brunt med mörka teckningar. 10 mm. lang. Pristiphora ruficornis OL. Pa plommon. Hufvudet rödbrunt med mörka teck- ningar. 13 mm. lang. Pristiphora punctifrons THMS. Grön med orangegula flackar pa sidorna. Pristiphora betule RETZ. Grön med fyra svarta fläckrader. Pristiphora conjugata DAHLB. Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). 13 100. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. Tegelröd med mörkbruna teckningar. Pristiphora quercus HTG. Pa Orobus tuberosus L. Aprosthema bifida KG. Parandra.vaxtere. EI SRE MERS Gräsgrön, ofläckad, pa rosor. Schisocerus geminatus GMEL. Svart ellertbruntlackady 2... ENTE TEST Hufvudet grönt, stundom med te teckningar . 88. Hutvudetsbruntvellermsyatt. ©! CE Rygg med sma bruna vartor. Arge coernleipennis RETZ. Rygg med större bruna eller svarta fläckar . . 89. Gron med svarta vartfläckar. Arge enodis L. Värtfläckar bruna . . radio Hufvud svart utan tydliga ae Pa’rosor; 2995: Hufvud m. |. m. ljust med svarta ôgonfält . . or. Rygg svartfläckig. Arge coerulescens GEOFFR. Rygg.bruntläckigyt..» lem. 1b MEET Hufvud glänsande brunt. Arge ustulata L. Hufvud glänsande grönt. Arge atrata FÖRST. 3 tvärrader svarta värtfläckar. Arge pagana PZ. 2 » » » Arge rosæ L. Pa barmtradeı) canis AN Er Pa sandrasvaxter in a OU ROC 2 PÅ HS tin re eos SDs Re Pa gran eller tall ED UNS Me ea Grön med svarta punkter. Monoctenus gunipert I. Annorlunda. » obscuratus ATG. Storre art. Waned ca 27 mm! Lophyrus nemorum F. Mindsexarter ative in DER RE. Sto eee Pa gran. Lophyrus hercynie ATG. Pa tale: ust. aie) writer FE Os Hufvud enfar sadt rödbrunt. Sällan med smalt pannband. Lophyrus pallidus KLG. Hufvud grönt eller brunt—svart, vanligen fläckadt 100. Kropp glatt, med nästan osynliga borst. Hufvu- det »grant—brunt as 4. AS EA oe NOT. 192. 106. 107. TOS. » 109. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 195 Kropp med tydliga styfva borst. Hufvudet röd- Brunt—=svart I. 3 He Rygg med 4 mörka re de undre ej ae An CeWOlncuy EL lat eee: 102; Den sundre ee minst 3 ganger sa bred Som (denvotnera yh ms. 103. Hufvudet gräsgrönt nied en svart ick öfver Ögo- nen. Lophyrus virens KLG. Svart fläck öfver ögonen saknas. Lophyrus laricis JUR. Hufvudet gront. Lik L. virens KLc. Lophyrus Thomson! KNW. Hufvudet rundt, rödbrunt. Lophyrus frutetorum F. Rygg med 4 mörka längsstrimmor. Hufvudet dldnicrheliesvart vs vr ROB) Ryge utan nn sand änder allée med svart univer: oo a : . 106: Hufvudet ljust nl med svarta teckningar, alltid med ljus trekantig pannfläck. Lophyrus dorsatus F. Hufvudet glänsande kastanjebrunt med svart ansikte. Lophyrus socius KLG. Hufvudet glänsande svart. Lophyrus sertifer GEOFFR. Hufvudet rödbrunt med svarta fläckar eller helt svart. Lophyrus pind I. Mycket stora och tjocka arter, 32—52 mm. langa 108. Mindre arten. 21). ee een: ur Rygg med mörk ne NE: Lg: Rygg utan mörk midtstrimma. . . PRINT EUR: Sidor med orangegula eller svarta far Cimbex connata SCHR. Fransedt de svarta andhälen, oflackad . . . . HO. Pa pil. Ryggstrimma mörkviolett. Czmbex lutea L. Pa bjork. Ryggstrimma svart. Czmbex femorata L. PRO M INR Me anni she; 113. Pa andra växter . . a VTT Pa bjork. ‘Andhal svarta. Tone lucorum I. Pa ronn. Andhal röda. Trichtosoma sorbi HYG. ris. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Andhal elliptiska, röda. Trichiosoma vitelline IL. Andhal trekantiga, svarta. Clavellaria amerine IL. Med orangegula och svarta fläckar, korta o. tjocka larver, högst: 20 mm. langa a ai nee Med blott svarta fläckar längs sidorna. Rhogogastera fulvipes SCOP. Utan ‘dylika*flackarveller större larve WE =e ares Pa Succisa pratensis Moench och Fragaria vesca L. Grundfarg mörkt skiffergra. Hufvud svart. Abia sericea L. Par Capatoliaccers an ER he Ls AR REG Pa snöbärsbuske och ty (Lonicera xylosteum L.) 117. Pa kaprifolium. (Larv obeskrifven.) Abia mutica THMS. Orangegula fläckar med svart kärna. Adza lonicere L. » Se arta’ > > Abia fasciata IL. Minétarlarver sr sc 2. 29.7 2) 9s Er | SR on Eikdylıka) Aare, Ibemuptd SIMS EE Sista fotparet delvis*sammanvuxna ME RON 207 » » sammanvuxna till ett ae stycke eller saknas alldeles . . NE ge Pa björk. Pee nemorata FALL. Pa andra trad yo HE ge Bröstben rödgula. Poe à ockropus KLG » Svara! ME ; NER [2024 Pa pil Payers MICFOCE yr KLG. Pa al Phyllotoma vagans FALL. Skelettera bladen, vanligen slemöfverdragna larver 124. Skelettera ej bladen, pa sin höjd som mycket unga 129. Hufvud till större delen svart eller rödbrunt ©. 125. SOME... A MLN eV MT LORS Hufvudet‘svart med ljus mun’. . . ED rödbrunt) fackignhes er. Mrs Starkt svartslemmiga. Mun gul. Eriocampoides limacina RETZ. Mindre slemmiga. Mun rödbrun. Eriocampoides varipes KLG. Hufvud enfärgadt ljust rödbrunt. Friocampoides cinxia KLG. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 197 Hufvud svartfläckigt TE EEE DE Hufvud rödbrunt med en svart strimma mel- lan ögonen. Eriocampoides annulipes KLG. Hufvud ljust rödbrunt eller rödgult med tva bruna fläckar pa hjässan. Eriocampoides @ethiops F. ee een il ans thy 140 Biene ee eg 133: sulktetsafıpemaceen panel frå. L = I frukter af drupaceer . 304: 63 I äpplekart. D te sais a Kic. I paronkart. Hoplocampa brevis KLG. I hagtornsbär. Hoplocampa crategi KLG. I rönnbär. Hoplocampa alpina ZETT. I körsbär. Hoplocampa flava L. I plommon. Hoplocampa minuta CHR. I slan. Hoplocampa rutilicornis KLG. ge ee ES ee BO ay oe BAB Pavandrayvaxter one. AS Mrd bes 107 Utan tornar, pa sin hed bee sma tornvartor. . 135. Med en eller tväspetsade tornar . . 1 TBO. Hufvud grönt. Mesoneura raka Ei. Hufvud brunt eller svart . . MAN 157: Med I- och 2-spetsade tornar och grönt ae ud. Periclista melanogephala F. Med enspetsade tornar . . ee WEAR Rygg med 1—3-spetsade tornar, pa denies af slanblad. Pareophora nigripes KLG. Rygg utan tornar . . nos NME ETS I unga skott af rosor och ple Ga nedat i skot- ten. Ards ae KLG. Frttpadbladem FIL nn. ar TBO: Pa Convallaria multiflorum L. 0. Bol gonatum L. Phymatoceros aterrimus KLG. På andra växter ... . MORE APE LM 17108 Kyserhängseller)kalgutantornar Jy ll. 1. 141. Ryas meh 5 Spetsios tornar Gy os dn t 146; Pa Batrachium sceleratum L. Thomostethus fuliginosus SCHR. Réal al 274 142. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. Pawask «W227, 28 2. ROMAIN EE Parandravvaxter. . Ge D SRE es Hufvudet svart eller mörkare an toppen 9) MURR ee Hufvudet af samma färg som kroppen, stundom Häckist Hr alae iE AY Shee Helt grön med mörkare Huv ud Thomostethus nigritus F. Ljusgra eller rödaktig med rödbrunt eller svart hulvude see an TOR Pa Galium aparine DB. Blennocömpa ni FALE: I hoprullade blad pa rosor. Blennocampa pusilla KG. Pa ‘andra wasters. RW Li I TN ee ee Tornar‘högst' 2-spetsade "mr REA Tornar 4—5-spetsade . . . N se Tornar 2-spetsade. Lefver pa hallon. Blennocampa alternipes KLG. Tornarzenkla co ee HERE RI Pa Fragaria. Eee zensiert STPHL Pa Alchemilla och Spiræa ulmaria. Blennocampa tenuicornis KLG. Pa Rubus-arter. Monophadnus gentculatus HTG. Pa Ranuculus-arter. Monophadnus albipes GM. Parandra wäaxterı. U. | Sen na A eee Sista fotparet sammansatt till ett kägelformigt stycke eller saknas. Pa ner. 4 WA RENAN Pa andra vaxter =. 152. Rygg atminstone med en stor svart flack pa första leden Les URES ie TE Rygg ofldekad\ LME E N Fa ee Glansande grônhvit. Scooneura betuleti KLG. Hvit. Scolioneura vicina KNW. I hoprullade bladkanter a lind. Scoltoneura tenella KG. I Rubus-blad. Entodecta pumilus KG. I almblad. Caliosyphinga ulmi SUND. I björkblad. Caliosyphinga pumila KG. I alblad. Caliosyphinga Dohrni TISCHB. I ekblad. Fenusa pygmea KLG. TULLGREN. SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 199 I blad af Potentilla reptans L., Agrimonia eupa- fora Em: -fl. Fenella intercus VILL. Skelettera ekblad. Ha FE us lepidus KLG. Skeletéerat ej bladen Im. 1eme ETTORE OS TS Kropp helt eller atminstone pa ryggen svart, ofta hvitfläckig ss ee LEO: Kropp ljusfärgad mei röka net sällan med ryggen svart, da med orangegula flackar . . . 157. Pa korsblomstriga växter. Athalia colibri CHR., glabricollis THMS. Pa andra växter. Afhalia lineolata LEP., annulata F. Rygg med tvärrader hvita (sallan svarta) vartor, hvatjesmied=en? kort) tornveller etthars I UF, 160. Utan dylika MAO IR oe ka ar gel “hela ic Se Audbalrumdasellen OVE cue eal: Shee UG Ne rks TO: Andhalestreckformiga; paveras mmm! I.) ap 2. 186. -Nakna larver . . SIR Eo 100: Hvitulliga eller de pees EU 167. Pa gräs, starr (Carex), säf (Scirpus) elle tie (Jun US EEE 161. Barandra.växter =.) - VPN EE: 702: Pa gras: Glyceria Banca L.. m. A. Selandria Sixii VOLL. Lik föreg.; pa starr, säf eller tag. Selandria serva F. (ÉCRIRE) oi A SENS PES RUTT RES COTE EAN RS 164. Pétandrarvasternitue 2 mt EE, TO Pa Myosotis-arter. “Soild nadia KLG. Pa andra'växter" .. M a RN DE Hom Pa örnbräken (Pteris ie Ta EN MUNAROR Pa Polystichum filix mas L. Hjässan med 2 svarta flackar. Stromboceros delicatulus FALL. Hjässan ofläckad. Sclandria 2,0 KLG. Hjässan svartfläckig . . . MALE Too! Hufvudet ljust gulbrunt ee tva svarta flackar a hjassan. Strong ylogaster cingulatus F. Hufvud grägrönt, panna och hjässa ned öfver ögo- nen svart. : Strongylogaster xanthoceros STPH. Kropp med hvitt ullöfverdrag. Zrzocampa ovata L. ISI. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Kroppijamnt «hvitpndrads: Riga) Taerar Hufvudet mörkare an kroppen. Pa Anagallis ar- vensis L. | Poecilosoma abdominalis F. Hufvudet af samma färg som kroppen. Pa al. Poectlosoma pulverata RETZ. Andra. Vardi stern. 0 ETW LÖ Kropp enfärgad, pa sin böjd med: ljusa nets Mok, sees hoa thank pe ON Rygg tecknad med fläckar ach sneda stfeck N ee På bjöd: A ER NISSE es ar So 7. Pañandra, Vaxterya wis Tune ap Urs 22): Hufvudet brunt. # mn idea FALL. Hufvudet svartaktigt med nägra gröna strimmor . 180. Pa;pll, 21.4 sur cau. =) era Bee tes eae Barandra vaxter yew nl 6 pbc aka. eee Poecilosoma immersa KLG. och excisa THMS. ANG Blek Ge Hin TOGE På smultron. Parle) liturata GM. Andrayvardvaxter tu) 2 led ours) rate, see PRIS Pa.Spirzea.ulmania, Ex a) sd eye ON ee ee Andra. värdvaxter 0. em (cee aly: pA eee Hufvudet trol. gront (Larv obeskrifven). Poectlosoma longicornis THMS. Hufvudet ljusbrunt med mörk hjässa. Emphytus tener FALL. Hufvudet djupsvart. Emphytus calccatus KUG P4-TOSOr:, won à VIS NS an LAR AIO PRE Pérandra Vedder vs c eter ALSO. Rygg tätt med erde hvita tornvartor. Emphytus rufocinctus RETZ. Rygg med 3 tvarrader hvita,,tornvartor. a 2 4. 170: Emphytus cinctus L. Annorlunda, fargad 22 | sv le +egbaghereeOge Lefver på Betula odorata Bechse Emphytus cingillum KG. Parele Emphytus togatus PZ. Pa andra: vaxtemnsih. jiu. a: au ue lees Pa ek. E N ee GM. Andra värdväxter och annorlunda färgad . . . 196. TULLGREN > SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 20? ra ek. Emphytus serotiuus MÜLL. Pasandra water) isn eee, a > Pa Geranium robertianum 2 Emphytus grossularie KLG. Pa rönn och hagtorn. Emphytus carpint ATG. Barpil, Emphytus perla KG. Andra värdväxter och annorlunda färgad . . . 184. Hvarje led med 2 tvärrader hvita tornvärtor. Taxonns equiseti FALL De tre första lederna med ı tvärrad, de följande med tva. Taxonus glabratus FALL. Andra värdväxter och annorlunda färgad . . . 193. Pa hallon. Taxonus agrorum FALL. Parandra vaxter avi a À HO MAE AL. TO Rygg med enstaka korta Bacto mest markbara i sidoveckens kanter. Dolerus pratensis L. "Utanvdylika borst' 2%. Syn 187: Pa fräkenväxter Monet Doles le, KLG. Rate rellen Sem Susi TUE Ade 188: ee te TI IDEE: ed SO: RE Len El à el OOS Rygg mörkgrön. or AS KLG. Rygg svart. Dolerus hematodes SCHR. Rygg med tre i kanterna föga skarpa, mörkt smuts- gröna längdstrimmor. Dolerus gonager F. Rygg ätminstone i midten utan strimma . . . 191. Rygg mycket mörkare an öfriga kroppen. Dolerus ngratus MÜLL. Ej mörkare an kroppen . . ee INE TIT TO Sista ryggleden svarttecknad. Does coruscans KNW. Sista leden lik den öfriga kroppen. Dolerus gibbosus HTG. Rygg svart eller brunfläckig eller med a eller mork strimma Nr 3 45.4. 194: Rygg tecknad med a stred eller pa annat sätt fläckig eller enfärgad med mörkt ryggkärl . 202. Rygg marmorerad af bruna fläckar och punkter . 195. Rygg med ljusa och mörka, ofta i fläckar upplösta strimmor. Tenthredopsis campestris L. 200. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 908. Hufvud glänsande rödbrunt. Rhogogastera punctulata KG. gröngrätt. ne viridis L. SVATE HE IRRE. Ti. : WA MOSS Pas Boca rape IL. Annorlunda färgad Sy e 198. Hufvud ljusbrunt. P To À simulans KG. Eau IS Var se. Se LEE RUN io Hufvud ljust, vanligen ined mörka fläckar > 5 ge: Hufvud till större delen svart. Rygg med svarta eller mörkbruna fläckar på pärlgrå grund eller med bruna teckningar. Allantus scrophularie L., vespa RETZ., arcuatus FÖRST. Pa ask, liguster, ek m. m. Helt grön. Macrophya punctum-album I. Ätminstone ögonfälten bruna eller svarta, eller kroppen med svarta Hlackarı, MONO 9 Kroppens sidor svartfläckiga. Hufvud ljusbrunt med svarta teckningar. Macrophya albicincta SCHR. Kroppens sidor ofläckade . . “SF 2008 Paral. A Te pune 1% Pa kotusi‘cornieulatus: „4-22 28 (RAs, ae Hnivadenllstome*delentsvart MN os Hufvud ljusfargadt, stundom med mörka teck- DIRE ee D lan “02 Vackert grön larv. Tenthredo atra L. Larv med ask- eller brungra rygg. Tenthredo mesomelena I. Hufvud gråbrunt, som öfriga kroppen, men med D , > , svarta ögon. Tenthredo fagı PZ. Hufvud annorlunda färgadt än kroppen gh FIRM ORE Hufvud oflackadt «gd GE” a EI er Hufvad tackioteaie = USING Te, ieee Larv ljusgra, tvarrynkig. Tenthredo livida L. Larv ljust bengul. Tenthredo balteata KG. Hufvud rödbrunt, hjässan svartbrun. Tenthredo ferruginea SCHR. Hufvud gult med bruna teckningar. Tenthredo flava PODA. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 203 I. Underfam. Cimbicini. Stora eller medelstora, tämligen groft byggda, till färgen ofta metailglansande steklar. Antennerna korta med lang tredje led. Klubbans leder nästan sammanvuxna. Fram- ryggen i bakkanten halfcirkelformigt utskuren. Framvingar med mycket längt och smalt vingmärke. Radialfälten tva och kubitalfälten tre (egentligen fyra, men första tvärribban reducerad). Det lancettformiga fältet antingen hopsnördt ı midten eller deladt genom en tvärribba. Bakvingarna med tvenne slutna diskfält. Larverna äro nakna, fint tvärrynkiga, gröna, ofta med mörkt ryggband, 22-fotade. Starkt tandade käkar, ögon mycket sma. Vanligen nattdjur, som pa dagen sitta hop- rullade i spiral. Manga arter utspruta till forsvar en gron vatska, som kan na 2—3 dm. langt. Släktöfversikt. A. Lancettformiga fältet deladt af en tvärribba. a. Första ryggleden med djup inskärning, täckt af en tunn ljus membram. Baklar otandade. I. Cimbex. b. Första ryggleden ej eller knappt utskuren; ingen membran. Baklar m. l. m. tandade: 1. Antenner 8-ledade. Klubbans skaft 5-ledadt. 2. Trichtosoma. 2. Antenner 7-ledade. Klubbans skaft 4-ledadt. 3. Clavellaria. B. Lancettformiga fältet i midten sammandraget. a. Forsta kubitalfaltet mottager bada midttvarribborna. 4. Abia. b. Första och andra kubitalfälten mottaga hvar sin midt- tvarribba. 5. Amasis. I. Slkt. Cimbex OLIv. Hit höra de största arterna inom denna grupp. — Mun- skölden är i midten svagt urbräddad. Antennernas skaft 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. fem-ledadt. Bakhöfterna langa kägelformiga bredt atskilda; de främre korta, nästan hopstötande. Individer af samma art variera ofta saväl till färg och storlek som uti härighet och struktur. Till följd häraf har talrika varieteter beskrifvits. Larverna af hithörande arter ha andhal af nästan trian- gulär form. Ryggen är försedd med mörk längsstrimma och pa sidorna strax ofvan fötterna med grupper af talrika korta taggar. Enstaka, ytterligt korta taggar finnas pa ryggen. Larverna förpuppas i en fast oval kokong, som sedermera öppnas i ena ändan, därigenom att ett kalottformigt parti afskäres. Innesluten i kokongen hvilar insekten stundom öfver tvenne vintrar och framkommer på våren. Artöfversikt. A. Hjässan och skutellen tämligen tätt och fint punkterad, nästan eller helt och hållet glatt, tätt beklädd med gråsvarta eller hos honan grågula hår. T. UC lutea: B. Hjässan och skutellen ej eller föga punkterad, glänsande, svagt härig. a. Vingar i bakkanten ej eller svagt mörktecknade; hos © glasklara, hos © gula. Skutell starkt upphöjd, framtill svagt hvälfd — platt, baktill tvart afhuggen. 2. C. connata. b. Vingarnas bakkant kraftigt mörktecknad och med en likaledes mörk stor flack 1 första diskfaltet. 3. C. femorata. I. C. lutea L. (=C. brevispina THOMS.) — Hanen: bak- kroppen vanligen helt svart, violettskimrande, skenben röd- aktiga, fötter och antenner gula; vingar glasklara, regnbags- fargadt glansande. Honan: bakkroppen ej glansande, gul med de bada forsta ryggsegmenten afvensom en mindre, trekantig flack i midten af framkanten à en eller flera följande ringar svartaktiga; benen blekgula med delvis svartaktiga lar; vingar gulaktiga. IL. 12—25 mm. — Sk.—Lppl., ej s. Larven lefver pa diverse pilarter. Denär till färgen ockragul, orange- eller köttröd, stundom med grönaktig anstrykning. Längs ryggen en mörk- violett strimma, som börjar omedelbart bakom hufvudet och afsmalnar starkt mot bakre kroppsändan. 2. C. connata SCHRK. (= C. violascens THOMS.) — Till fargen lik C. lutea men bakkroppen hos honan glansande gul med till större delen mörkfärgadt tredje ryggsegment. Hanen TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 205 har glasklara, honan gulglänsande vingar. L. 15—28 mm. Sk.—Lppl. Larven grön med ett smalt, svartviolett, af hvita flackar afbrutet ryggband. Hvarje kroppsring med en rund, blasvart flack a sidan. Hufvudet gront med svarta 6gon. Lefver pa al. 3. C. femorata L. (= C. lutea THOMS.) — Hanen: van- ligen helt och hället svart, sällan med bakkroppens rygg 1 midten eller helt och hållet brunröd (var. s7/- varum FALL.) Honan: ytterst varierande. Fyra former bruka anforas Fig. 18. Cimbex femorata. : : Larv i nat. storlek. som Var. I. bakkropp svart, m. |: m. gulfläckig längs sidorna, v. varıans LEACH. 2. » i midten eller helt och hället gul, v. pallida STEPH. 3; » helt rödgul, blott vid basen nagot mörkare, v. Griffini LEACH. 4. » i midten eller helt och hallet brunröd, v. stlvarum FALL. L. 12—28 mm. — Bl.—-Lppl. Larven lefver pa björk. Till färgen ljust grön med svart ryggstrimma och bengult hufvud. 2. Slkt. Trichiosoma LEACH. Stora arter. — Munskölden bredt, men föga djupt ur- bräddad i framkanten. Antennskaftet 5-ledadt. Bakhöfter mycket kortare an hos foregaende släkte, de främre bredt atskilda. Larverna med smä ovala andrörsöppningar. Ryggen utan längsstrimma. Tydliga taggar saknas. Kroppen är mer eller mindre hvitpudrad. Kokongen som hos föregående släkte. 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Artöfversikt. A. Kroppen svart, sällan glänsande, öfverallt beklädd med länga, upprätt- staende grägula har. 1. T. lucorum. B. Kroppen m. 1. m. metallglansande (aldrig mattsvart). Härbeklädnad kortare. a. Lärens öfverkant med svarta här. Bakkroppen bronssvart, pa sin höjd i spetsen brunröd. 2. T. sorbt. b. Lärens öfverkant med grähvita här. Bakkroppens sidor vanligen, buken alltid brunröd. 3 T. vitelline. le” Po lucorum LE. Sviatite bakkroppen stundom svagt grön- glänsande. Laren morkt stalbla; skenben och fötter rödgula. Va- rierar Stundom med svartaktiga skenben (var. dezuleti KLG.). — L. 12—22 mm. — Sk.—Lppl. Larven är till färgen ljus- grön, svagt hvitpudrad med fina hvitaktiga tvärrynkor pa de främre ringarna. L. c. 30 mm. Fig. 19. Trichosoma lucorusn. SM fözst. Lefver pa bjork, ek, sälj och möjligen andra löfträd. 2. I. sorbi H1G. — Kroppen svart, bronsglänsande. Ändsegmentet hos d brunrödt. Ben som hos föreg. art. L. 14—18 mm. Sk.—Uppl. sparsamt. Larven ar vackert ljusgrön, nagot mörkare pa ryggen, med laga gulaktiga värtor utom pa sista segmentet. L.c. 30 mm. Lefver pa rônn. 3. T. vitellme L. — Lik föreg. men bakkroppen pa buken och längs sidorna m. l. m. brunröd. L. 16—24 mm. Sk.—Lppl. Larven ar gulgrön, öfverallt betackt med tvärrynkor och glänsande hvita vartor. Bakom hufvudet vanligen en mör- kare strimma. "EC 30:mm: Lefver pa pilarter. 3. Slkt. Clavellaria LEACH. Kroppen proportionsvis längre an hos de båda föreg. släktena. Höfterna hopstaende och korta. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 207 1. C. amerine L. — Honan: bakkroppen svart, forsedd med fyra ljusgula tvärband, af hvilka det främsta är i midten afbrutet; bak- kroppens spets rödbrun; tibier och tarser blekröda. Hanen: buken helt och hället rödbrun; ryggen bläsvart Fig. 20. Clavellaria amerine. med rödbrunt ändsegment; tibier SER nästan svarta. L. 16-19 mm. — Sk.—Lppl. s. Larven är enfärgadt blekgrön, hvitpudrad. Hufvudet hvitaktigt. Huden sträf. Andrörsöppningarna triangulära, Svartas’ Lee) /30\ mm. Kokongen brun, glesmaskig, öppnas pa samma sätt som foregaende arters. Larven lefver pa pil och poppel. 4. Slkt. Abia LEACH. Synnerligen vackra, metalliskt glänsande arter. Ogonen nedat divergerande, hos hanen upptill nastan sammanstotande. Munskölden tvärhuggen. Larverna lefva pa örtartade växter ach pa caprifoliaceer. Artöfversikt. A. Bakkroppsringarna groft och tätt punkterade. Tess Ar Sericen. B. » fint eller otydligt punkterade. a. Klor tuklufna, 2. A. lonicere. b. » enkla. 1. Framvingar till större delen brunflackiga. Första bakkroppsringen alltid svart. 3. A. mutica. 2. Framvingar glasklara med ett svartbrunt tvärband under ving- market. Första bakkroppsringen i allmänhet hvit. 4. A. fasciata. I. A. sericea L. (= A. nitens THOMS.) — Bakkroppen guldgrön, glansande. Hanen har en rektangulär sammetssvart flack öfver 4—7 ringen. Mellanryggen glänsande blaviolett eller guldgrön. Knan, skenben och fötter hvitgula. Antenner gulbruna. L. c. 11 mm. — Sk.—Dalarne; t. s. 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Larven med svart hufvud. Mundelar blekfargade Kroppen skiffergra. Langs ryggens midt en rad svarta fläckar, pa hvardera sidan om denna en rad orangegula och därefter ytterligare en rad svarta omväxlande stora och sma fläckar. Undersidan hvitaktig. L. 20—23 mm. Lefver under sommarmanaderna pa Succisa pratensis: forpuppas inom en dubbel kokong i jorden. 2. A. lonicere L. (A. bifida THOMS.). — Hufvudet och mellankroppsryggen svartaktigt bronserade. Bakkroppens rygg guld- eller bronsgrön med kort gråaktig behåring pa de fem sista ringarna. Knan, skenben och fötter hvitgula. An- tenner svarta. Hanen med rektangulär sammetssvart flack pa bakkroppens 4—6 ringar. L. 10—12 mm. Sk.—Uppl. s. Larven otillfredsställande känd. Lar lefva pa Symphoricarpus race- mosus och ha ryggen försedd med svarta flackar och 2 gula ränder. 3. A. mutica THOMS. — Hufvud och mellankropp svart- blaa, stundom svagt bronserade, svarthariga. Bakkroppsryggen glänsande kopparfargad med kort graaktig behäring. Antenner svarta; knan, skenben och fötter halmgula. Hanen som hos föreg. L. 9—10 mm. Funnen i Sk. och i Norrbotten. 4. A. fasciata L. — Bakkroppen glänsande svart med I:a ringen gul- aktig (hos 2). Hufvud och mellan- kropp svarta, starkt svartludna. Skenben och fötter mörkbruna. L. O—11 mm. — Sk.—Lppl. sparsamt. Larven gröngra med stundom eller gulaktig rygg. Under andhälen ett fint svart streck och därunder en rad af 11 orangegula fläckar. L.c. 20 mm. Fig. 21. Abia fasciaia. bia Q först., spännvidd 23 mm. 5. Slkt. Amasis LEACH. Aldrig metallglänsande steklar. Ögonen konvergera nedåt. Munskölden skarpt, men ej djupt inskuren. Antennerna korta, bredt åtskilda. I. Å. obscura FABR. — Svart, kort mörkhärig. Vingarna med ett rökbrunt band öfver midten. L.6—8 mm. — Sk.— Lppl. sparsamt. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 209 2. Underfam. Argini. Medelstora arter med stundom vackert metallglansande stundom bjärt gul bakkropp. Antennerna treledade. De bada forsta korta, den tredje utomordentligt lang, cylindrisk, garnerade a bada sidorna af korta fransliknande har. Den tredje leden ar hos hanen hos nagra af vara arter delad i tvanne lika langa grenar. Framryggeni midten mycket smal, med breda afrundade skuldror. Framvingar med kort och rätt bredt vingmarke. Ett radialfalt och fyra kubitalfält, af hvilka det andra och tredje mottager hvar sin midttvärribba. Det lancettformiga faltet langt hopsnordt. Larverna ha 18 fôtter. Paminna mycket om fjärillarver, aro ofta gröna och gula med m. |. m. regelbundet ordnade svarta vartor eller upphöjningar. Lefva pa trad eller buskar och aro i allmänhet mycket glupska. För- puppas i dubbla kokonger i jorden. Ligga som hopdragna larver till varen, da förvandlingen till puppa försiggär, hvarefter de inom kort fram- klackas. Aggen laggas i bladen eller radvis i skottgrenarne. Tvenne generationer torde arligen förekomma. Släktôfversikt. A. Framvingarne med tvärribba mellan framkantsribborna. Radialfältet med bihangsfält. cal Gs B. Framvingarna utan dylik tvarriba. a. Lancettformiga faltet i midten sammansnördt. 2. Schisoceros. b. Lancettformiga faltet skaftadt. 3. Aprosthema. 1. Sikt. Arge SCHRANK. (= Hylotoma THOMS.) Medelstora och smärre steklar. De flesta arterna mörka metallglänsande, några till större delen gula. Vingar i all- mänhet fläckiga. Kroppen med ytterst kort och fin, glänsande hårbeklädnad. Larverna något plattade med ofvan benen svagt utvid- gade sidor. Fötterna äro till antalet 18, men stundom kan Entomol. Tidskr. Arg. 29. H. 2—3 (1908). 14 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ett tionde par, svagt utveckladt, iakttagas. Kokongen ar dubbel. Artöfversikt. A. Kroppen helt och hället svartblä eller grönaktigt bronserad. a. Vingarne bläsvarta. Hufvudet och mellankroppen, särskildt dess sidopartier, med korta svartbruna här. * 3:je kubitaltvärribban nästan rak. 3:je kubitalfältet ungefär lika bred upptill som nedtill. 1. A. ceruleipennis. ** 3:je kubitaltvärribban krökt, hvarigenom 3:je kubitalfaltet blir bre- dare upptill än nedtill. I. Tinningar utvidgade bakom ögonen särskildt hos honan. 3:je kubitaltvärribban jämnt bågböjd, )-formig. 2. A. enodis. 2. Tinningar bakom ögonen ej utvidgade, hos hanen sammandragna. 3:je kubitaltvärribban nästan ¢@-formigt krökt. 3. A. coerulescens. b. Vingar brunaktiga, gula eller klara. Hufvudet och mellankroppen besatta med hvitgra sidenskimrande har. 1. Framre skenben alltid morka. * Bakre paret skenben helt svarta. 4. A. fusctpes. ** Bakre skenben vid basen hvitaktiga. Framvingarna utan tydlig flack under vingmarket. 5. A. ciliaris. 2. Framre skenben ljust gulhvita. * Bakkroppsringarna i midten à ryggen enfärgade. Vingar gulaktiga med brunaktig flack under vingmärket. 6. A. ustulata. ** Bakkroppsringarna à ryggen gulkantade i midten. Framvingarna brungula med brunviolett band längs öfver radialfaltet. 7. A. atrata. B. Kroppen helt och hallet eller till större delen gul. a. Vingar svartbla. 8. A. pagana. b. Vingar gula. 1. Baklaren svartbla. 9. A. dimidiata. 22 > gula, undantagandes i spetsen. o Hufvudet och mellankroppen svartblå. 10. A. cvanocrocea. oo Mellankroppen delvis gul. ET A 7052} 1. A. cocruleipennis RETZ. — Hela kroppen glänsande svartbla. Vingarna med blaaktig glans mot basen, nästan genomskinliga i spetsen. Hufvudet starkt utvidgadt bakom ögonen. L. 8—9 mm. — Sk., Öl., Uppl. Larven ar gräsgrön med svafvelgult sidoveck. Andrörs- mynningarna svarta med ett hvitt streck i midten. Hufvudet grönt med svarta ögon och svartaktiga punkter pa pannan. Kroppen ofvan hvälfd, undertill platt, bredast på midten och TULLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 211 bakändan kägelformigt utdragen. Ben stiftlika. L. omkr. 20mm. Förpuppas i en hvitaktig elliptisk kokong i marken. Larven lefver pa glattbladiga pilarter. 2. A. enodis L. — Kroppen metalliskt mörkbla, ben och antenner svarta. Vingarna i allmänhet mörkare an hos andra arter. L. 8—g mm. — Sk.—Lppl. Larven grön med svarta vårtfläckar och andrörsmynnin- ear 2.17 mm. Lefver pä rosor. Antagligen tvänne generationer ärligen. 3. A. coerulescens GEOFFR. Mindre art, till färgen mörkt kornbla med svarta antenner och ben. L. 6-7 mm. — Sk.—Uppl. Larven ar rödaktig eller gräsgrön med svarta flackar pa ryggen och orangegula dylika längs sidorna. Talrika svarta vartor pa kroppen. L. 13 mm. Lefver pa Rosa- och Rubus-arter. 4. A. fuscipes FALL. — Kornbla med mörkbruna antenner och ben med undantag af bakre skenbenen. Vingarna nästan klara med en svartbrun flack under vingmärket. L. 9—Io mm. Sk.—Uppl. 5. A. ciliaris L. — Blasvart, glänsande. Vingarna all- deles klara. L. c. 8 mm. — Sk.—Lppl. Larven lar enl. en förf. lefva pa hallon, enl. en annan pa Salix fra- gilts. 6. A. ustulata L. (Fig. 22.) — Kroppen glänsande grönbla. L. 8—10 mm. Sk.—Lppl. Larven har det tionde fotparet val utveckladt. Glänsande ljusgrön, betackt med sma svarta vartor. De tre första kroppsringarna bära hvar- = fö dd Fig. 22. Arge ustulata. dera 2 par större bruna tornförsedda ©, férst. vartor. Ryggen med tvenne smala hvita langslinier. Sidovecken hvita. L. 17—20 mm. Spännvidd 22 mm. Lefver pä pil, björk m. fl. löfträd. 7. A. atrata FÖRST. (= H. segmentaria THOMS.). — Mörkt bläsvart. Det mörka bandet öfver framvingarnas radialfält hos hanen n. utplänadt. L. 8—10 mm. — Sk.—Bl. s. 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Larven grön med gula sidovalkar. Ryggen med tvar- rader bruna tvarflackar. Kroppen bekladd med fina svarta har. L. 15—20 mm. ; Lefver pa ek. 8. A. pagana Pz. — Hufvud och mellankropp svartbla. Antenner och ben svarta. Bakkropp gul. L. 7—9 mm. — Sk. —Og. Larven ar blågrön med ryggen helt och hållet eller flackigt gul. Hufvudet svart. L. 15—18 mm. Lefver pa rosor. 9. A. dimidiata FALL. — Bakkroppen gul med första ringen svart. Hos honan pa buken tva svarta sidostrimmor. Skenben och fötter gula, öfriga delar af kroppen svartaktiga. L. 8—10 mm. — Sk.—Uppl. 10. A. cyanocrocea FÖRST. (= H. coerulescens THOMS.). — Kornbla. Bakkroppen gul utom i själfva spetsen hos honan (analklaffarne). Framvingarne gula vid basen, bruna i spetsen. Under vingmärket ett mörkt band tvärs öfver vingen. L. 7—8 mm. — Sk.— Üppl. 11. A.ros@ DG. (=H. rosarum THOMS.). — Gul. Mellan- ryggen svart, Ofriga partier af mellankroppen till större delen gula. Hufvud och antenner svarta. Vingar gula vid basen och klara 1 spetsen. Framkanten svart. L. 7—10 mm. — Sk.—Lppl. Larven lefver pa rosor och liknar mycket den af A. pagana L. 15— 20 mm. 2. Slkt. Schizoceros LEP. (= Cyphona DLB.) Smärre steklar med bronserad eller rödgul kropp. Ha- narnes antenner gaffelformigt klufna (se fig. 24). Larverna till detta och följande släkte mycket ofullstän- digt kända. I. S. geminatus KL. Hela kroppen svart bronserad, kort eraluden. Knän, skenben och. fötter blekgula. Framvingar med ett svagt rökbrunt band under vingmärket. Hanen: bak- kroppens främre ryggringar med gulaktiga tvärband. L. 6— 7 mm. — Sk.—Jmtl. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 213 Larven lefver pa Kosa-arter, ar 18-fotad oflackadt ljus- grön med nagot mörkare rygg och svarta andrörsmynningar. Pc LS: mm. Fig. 23. Schizocerus furcatus. Fig. 24. Schizoceros furcatus. o, först. Spännvidd 12 mm. FS, antenn, först. 2. S. furcatus VILL. (= Cyphona angelice THOMS.) Glän- sande gulröd med antenner och några fläckar a mellankroppen svarta. Hanen: svart med större delen af bakkroppen och benen gula. L. 6—7 mm. Blott funnen i Vg. Larven lär lefva på hallonbusken. 3. Sikt. Aprosthema KNW. (= Schizocera .LTR. THMs.) Sma steklar med hufvud och mellankropp svarta, bak- kroppen till större delen gul. Hanen har alltid 3:e antenn- leden gaffelgrenad. Svarbestambara arter. Larverna okända. Artöfversikt. A. Hufvudet ej smalare bakom ögonen än tvärs öfver desamma. I. Munskölden tvärt afskuren. Honans sista segment svart. a. Hjässan hos 5' dubbelt så bred, hos © knappt dubbelt sa bred som lang. Punktögon ställda i triangel. 3:e antennleden hos 9 starkt afsmalnande mot basen. Antenner hos &Y så långa som mellankroppen, hos © ungefär så långa som hufvudet är bredt baktill. I. A. tarda. b. Hjässan hos bada könen dubbelt sa bred som lang. Punktögon stallda i svagt böjd bage. 3:e antennleden hos Q jämnbred, mycket litet afsmalnande mot basen, kortare än hufvudet baktill ar bredt. 2. A. cvlindricornis. 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 2. Munskölden m. 1. m. urbuktad. Hos © ar blott I:a bakkroppsringen och analklaffarna svarta. 3. A. fusicornis. B. Hufvudet m. l. m. sammandraget bakom ögonen. + Antennerna hos & sa långa som hufvud och mellankropp tillsammans, hos © något längre än hufvudet är bredt öfver ögonen, föga kortare an mellankroppen. 4. A. brevicornis. ** Antennerna hos 5‘ pa sin höjd sa långa som mellankroppen, hos 2 högst sa langa som hufvudets bredd öfver ögonen. + Hufvudet bakom ögonen svagt sammandraget med skarpa bakhörn. Hos g äro de första 4—5 ryggsegmenten m. 1. m. svarta. Ben rödgula utom de tvenne första lederna och basen af låren, som äro svarta. 5. A. instrata. ir Hufvudet starkt afsmalnande bakom ögonen, med afrundade tin- ningar eller bakhörn. Hos hanen är blott första ryggsegmentet svart, hos @ aro bakre skenbenens spetsar och fotlederna svart- aktiga. 6. A. bifida. 1. A. tarda KL. (= S. melanura THOMS). — Svart, ab- domen med undantag af forsta ryggsegmentet och spetsen gul hos $. Hos d är äfven spetsen af abdomen gul. L. 6—7 mm. — Sk. 2. A. cylindricornis THOMS. — Till storlek och farg lik föreg. L. 6—7 mm. — Gtl., Bh., Vastm. och Uppl. 3. A. fusicornis THOMS. — Svart, abdomen med undantag af första ryggsegmentet och analklaffarne gul. Ben gula med undantag af de främre lårens bas och hos $ de bakre sken- benens spetsar och alla fotleder, som äro svarta; hos d dro bakbenen utom höfterna gula, spetsarna af de bakre skenbenen och fotlederna svagt brunaktiga. De främre benen hos ¢ mot basen svarta. L. 7—8 mm. — OI, Jmtl. 4. A. brevicornis FALL. — Hanen helt svart med smuts- gula skenben. Honan svart med brunröd bakkropp, första ryggsegmentet och spetsen af abdomen svart. Ben till större delen mörkfärgade. L. 8 mm. — Sk.—Uppl. 5. A. instrata ZADD. (= S. brevicornis THOMS. d). Hos 2 blott första ryggsegmentet och analklaffarna svarta. L. 6—7 mm. — Sk.—Uppl. 6. A. bifida KLG. (= S. geniculata THOMS). Abdomen hos 2 gul med svarta analklaffar. L. 6—7 mm. — Sthlm. och Vg. TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 215 3. Underfam. Lophyrini. Medelstora, tämligen groft byggda arter, till färgen van- ligen svarta och gula, mera sällan brungula. De båda könen äro hvarandra mycket olika. Antennerna bestå af 17—32 leder, hos hanen äro de enkelt eller dubbelt kamformiga, hos honan sågade. Framryggen i midten ytterligt smal. Bak- kroppen bred med afrundade sidor. Framvingarna med ett radialfält och fyra kubitalfält, af hvilka andra och tredje mot- taga hvar sin midttvärribba. Det lancettlika fältet antingen med tvärribba eller sammansnördt. Skenbenens porrar oftast med membranöst utvidgad spets. Larverna äro 22-fotade, till färgen gröna eller grå med mörkare, ofta prydligt ordnade fläckar. De lefva ofta koloni- vis, och några arter sitta om dagarna samlade i stora klumpar, m. l. m. slingrade om hvarandra. Alla lefva på barrträd och flere af dem ha gjort sig kända som svåra skadedjur. I medio af maj framkomma steklarna och lägga da sina ofta till ett 100-tal uppgående ägg i barren i långa rader. Äggen äro fullkomligt dolda inuti barren och märkas blott genom ovala ljusare fläckar på ytan. Efter 2 a 3 veckor framkomma första generationens larver. I midten af juli förpuppas dessa i ovala glänsande kokonger, som i allmänhet äro fästade mellan barren på träden. Efter omkr. 14 dagar framkommer andra generationen. Denna är betydligt talrikare och därmed farligare. På hösten förpuppas sedermera larverna i jorden och öfvervintra till nästa vår. Af första generationens larver förpuppas ofta ett antal äfven i jorden, men framkomma först nästkommande år, hvars första stekelgeneration sålunda be- tydligt förstärkes. I vårt land är det hufvudsakligen röda tallstekeln (Lophyrus sertifer GEOFFR.), som gjort sig känd som skadedjur. Släktöfversikt. A. Lancettformiga fältet i midten hopsnördt. Antenner hos hanen ensidigt kammade. I. Monoctenus. B. Lancettformiga fältet med tvärribba. Antenner hos hanen dubbelsidigt kammade. 2. Lophyrus. 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. I. Sikt. Monoctenus HTG. Smärre, svarta arter. Munskölden ar i spetsen urbräddad. Skenbenens sporrar ej membranöst utvidgade. Arterna lefva pa enbärsbusken. Larverna äro högst ofullständigt kända. Artöfversikt. A. Benen blott med undantag af höfterna gula. 1. M. subconstrictus. B. Benen med undantag af minst höfterna och större delen af lären gula. a. Skenbenens spetsar och fötterna mörkfärgade. 2. M. obscuratus. b. Skenben och fötter gula. 3. M. juniperi. 1. M. subconstrictus THOMS. — Blott hanen känd. Fram- ryggens sidoflikar och bakkroppens sidor gula. Lancettformiga fältet kort hopsnördt. L. 7 mm. — Sm. 2. M. obscuratus HTG. — Antenner hos honan 16—17- ledade, hos hanen 22-ledade. Bakkroppen svart med en blek- grön flack a hvardera sidan vid basen a buken. L. 5—6 mm. — Sk.—Lppl. 3. M. junipert L. — Antenner hos honan 16-ledade, hos hanen 20-ledade. Hos honan aro bakkroppens sidor ofta m. l. m. gulgrönt tecknade. Lancettformiga faltet hos denna och föreg. art långt hopsnordt. L. 5—6 mm. — N. och M. Sverige. 2. Slkt. Lophyrus LATR. Nagot större arter. Genom de hos hanen dubbelsidigt kammade, hos honan sågade antennerna lätt skilda fran andra arter. Munskölden i regeln tvärhuggen. Hanarne äro oftast mörkfärgade utan bjärta färger, honorna däremot brokiga. Artöfversikt. Hanar: A. Efterryggen gul. Antenner 32-ledade. I L. nemorum. B. Efterryggen svart. Antenner högst 25-ledade. I. Mellankroppens rygg tätt och groft punkterad. TULLGREN: SVENSK’ INSEKTFAUNA 13: 4. 217 1. Buken helt och hallet svart eller brun med undantag yttersta spetsen. * Baklären till större delen svarta. f Antenner 22—23-ledade. Bakkroppen svart med röda sido- flackar. 9. EV similis: +7 Antenner 20-ledade. Bakkroppen svart utan sidoflackar, men med rödaktig spets. 8. L. pint. ** Baklären till större delen rödbruna. 2. I. larieıs. 2. Buken ätminstone delvis röd eller blekgul. a. Antenner längre än mellankroppen. Kroppen svart. 6. L. Hercynie. b. Antenner lika länga som eller kortare än mellankroppen. * Baklären rödaktiga eller gulbruna. x Bakryggen skrynligt punkterad öfver hela mellersta tredjedelen. 10. L. socius. XX Bakryggen slat eller blott punkterad i midtlinjen. i 7. L. frutetorum. ** Baklär smutsgula eller helt eller delvis svarta. © Buksidan mörkfärgad. Laren m. 1. m. svarta. 3. L. Thomsoni. 00 Buksidan ljusfargad. + Framryggen gulkantad eller helt svart. Bakkroppen svart med blekgul buk. 5. L. pallidus. ++ Framryggen nästan helt gul. Bakkroppens spets och sidor gula eller röda. Buken réd. 4. ML virens. II. Mellankroppens rygg slät, eller fint och glest punkterad. * Klor med en tand nedom spetsen. IT. A L.useräler. ++ Klor utan tand. 12. I. dorsatus. Honor: A. Antennernas ryggsida sagad, knappt afsmalnande mot spetsen. I. L. nemorum. B. Antennernas rygg ej sagad, afsmalnande mot spetsen. a. Den inre sporren a bakre skenbenen membranöst utvidgad, plattad. I. Pannan med ett bredt svart tvärband, X Bandet sträcker sig ned till ögonens underkant. , 6. L. Hercynie. X X Bandet nar ej nedom ögonens midt. 4. ÅL. virens. 2. Pannan utan tydligt svart band. 5. L. pallidus. b. Den inre sporren a bakre skenbenen ej utvidgad, normal. g Mellanryggen tatt och groft punkterad. T Kroppen svart och gul. + Baklåren och skenbenens spetsar rödaktiga. Skutellen med två skarpt begränsade gula fläckar. DES IGTACHS: ++ Baklären och skenbenens spetsar ej röda, skenbenens spetsar ofta m. l. m. bruna. 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. © Sista buksegmentet triangelformigt urnupet i midten. co Vingarna i midten svagt rökiga. 9. L. simtlis. «oo Vingarna glasklara. 8. L. pint. oo Sista buksegmentet i midten ej urnupet. § Skutellen vanligen med 2 gula fläckar. Sagslidan mot spetsen starkt utvidgad, pa hvarje sida med en utstaende borstplatta. Anus svart. 3. LL. Thomson. $$ Skutellen vanligen svart. Sagslidan knappt utvidg. Borst- plattorna smala och ligga intill hvarandra. Anus rédaktig. 7. L. frutetorum. ft Kroppen öfvervägande blekt brunröd. 10. WE SOCTUS: 3 Mellanryggen slät eller fint punkterad. a. Kroppen till större delen rödbrun. Klor väpnade med en tand. IT. I. sertifer: b. Kroppen ofvan helt svart. 12, L. dorsatus. 1. L. nemorum F. — Svart. Honan: munskölden och nagra flackar pa hufvudet gula, framryggen nästan helt gul och 2 gula fläckar pa skutellen, bakkroppen med gula tvär- band och benens skenben och fötter gula. Hanen: bak- ryggen helt gul och de forsta bakkroppsringarna gula; benen somuhos honan. VIL. ee mm O2 pp Larven bjärt gröngul med 3 mörka ryggstrimmor och en s‘or gul flack vid hvarje andrörshal. Lefver pa tall. 2. L. laricis JUR. — Svart. Honan: framryggens sidor och 2 runda fläckar pa skutellen gula, bakkroppens första ring gulröd, de öfriga med smala gula tvärband, benen med undantag af de två första lederna gula. Hanen: till större delen svart. L. 10—12 mm. — Sthlm. Larven har blekgrön kropp med mörkare rygglinje. Ingen svart fläck öfver ögonen. L. 26 mm. 3. L. Thomson! KNW. (= L. variegatus THOMS). — Blott honan känd. Framryggens sidopartier, 2 fläckar på skutellen och tvärband på bakkroppen gula. „Benen rödaktigt hvita med svarta fläckar. L. 9 mm. — Sm. Larven är gräsgrön; ryggen med 3 mörkare strimmor, af hvilka den mellersta är smalare. Smal svart strimma öfver ögonen. L. 25 mm. 4. L. virens KLG. — Honan till större delen gul, pan- nan, större delen af mellanryggen, tvärband a bakkroppen svarta. Hanen svart, benen till större delen gula, bakkroppen TULLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA 13: 4. 219 undertill samt spetsen och sidorna pa ryggen gulröda. L c. 9 mm. — Sk.—Dal. Larven ar mycket lik den af Z. Thomson. L. till 26 mm Under augusti och september mänader träffas larverna vanligen en- staka, högt i topparne af 20 à 30 ars gammal tall. 5. L. pallidus KLG. — Honan lik föreg. men hufvudet nastan helt gult, likasa buksidan af kroppen. Hanen svart med gula ben och rödbrun buksida. L. 7—8 mm. — Sm.—Dal. Fig. 25. Lophvrus pint. ao’, b ©, c antenn af G!, d larver! (nat. storl.), och en kokong t. v., e hufvud af larven, f larv öfvervintrande i kokongen, g puppa. Larven ar gulgrön, sällan med 4 mörkgröna ryge- strimmor. L. 11—13 mm. Ar 1900 anställde denna insekt pa ett 5 a 7-arigt.tallbestand i Göteborgstrakten svar härjning. Larverna sitta klumpvis pa grenarna. 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 6. L. Hercynie HTG. — Mycket lik Z. vzrens, men laren mot basen svarta. L. 7—8 mm. — Sk.—Lppl. Larven lefver ensam eller i sma sällskap pa de nedre grenarna af äldre granar. Larvens ättid infaller i juli och september. Sålunda två generationer. 7. L. frutetorum F. — Svart. Honan med blekgula ringar a bakkroppen. Hanen med bakkroppens buk och ryggens bakersta sidokanter rödbruna. L. c. 9 mm. — Sk.—Lppl. Larven ar gron med 4 morka langsstrimmor, hufvud ovalt med ett brunt, bagbojdt streck genom ögonen. L. 20 mm. 8. L. pint-F. — L. 10—11 mm. — Sk.—Lppl. Larvens attid infaller i juni och augusti—september. Svart skade- djur som stundom anträffas i kolossala mängder. Vanligen sitta de i större kolonier om 30—100 individ. Första generationens angrepp är ofta våld- sammast till följd af att en del puppor ej framkläckas på sommaren utan öfvervintra och sålunda förstärka andra generationens afkomma. 9. L. similis ATG. (= L. eremita THOMS.). — Mkt. lik föregående art. L. 8—9 mm. — Sm.—Sthlm. Larven gul med rygg och sidor öfverdragna med en nät- formig svartgrön teckning. L. 27—30 mm. 10. L. socius KLG. — Honan erinrar mycket om Z. sert- fer. L. 8 mm. —- Sm.—Hels. Larven med mycket breda svarta längsband a sidorna samt parvis ordnade svarta punkter a ryggen. L.c. 25 mm. 11. L. sertifer GEOFFR. (= L. rufus THMS.). — Honan brungul med stundom svartaktig rygg. Hanen svart med rodgula ben. L. 7—9 mm. — Sk.—Lppl. Larven ar ett svärt skadedjur pa tall. Kroppen smutsgul med grön- gra breda längsband. L. 22—25 mm. Steklen framkommer först i slutet af augusti eller början af september, hvarefter äggen öfvervintra till föl- jande var. Larverna samlade klumpvis pa de nedre grenarna. 12. L. dorsatus FABR (= L. pallipes 'THOMS.) — Svante Buksidan och benen m. |. m. gulaktiga. L. 7—8 mm. — Sk.—Lppl. Larven gröngul med mörkgröna längsränder. L. 16— 18 mm. Lefver enstaka pä tall. Entomologiska Föreningens samman- trade a Grand Restaurant National den 29 februari 1908. Sedan protokollet fran föregaende sammankomst blifvit uppläst och godkändt, meddelade ordföranden, prof. AURIVIL- LIUS, att Föreningen genom dödsfall förlorat följande med- lemmar: öfverkommissarien L. F. AF KLINTBERG, Stockholm, apotekaren F. ©. MULLER, Ockelbo, och fil. dir CARL AGARDH WESTERLUND, Ronneby. Pa styrelsens förslag invaldes darpa till nya medlemmar fil. stud. G. TÖRNBLOM, C. CARLZON, O. HAMMARSTROM, J. RUNNSTROM och K. AFZELIUS, alla vid Stockholms Högskola. Revisionsberättelsen för ar 1907 föredrogs, hvarvid pa revisorernas hemställan full och tacksam ansvarsbefrielse beviljades styrelsen och kassaförvaltaren. Härpa redogjorde undertecknad för sina studier öfver »akaciegaller och myror på de ostafrikanska stäpperna». Sedan länge tillbaka har man särskildt från botanisternas sida iakt- tagit, att hos vissa, isynnerhet sydamerikanska, akacier abnormt utbildade uppsvällda och ihåliga taggar förekomma, hvilka af myror tagas i besittning som bostäder. Äfven från Afrika äro några sådana fall antecknade, hvilka dock inskränka sig till kortare notiser. Under den sista färden till Afrika hade före- draganden haft tillfälle att isynnerhet på stäpperna mellan Kilimandjaro och Meru, men äfven under marschen genom Usambara, där egendomliga, eljest ej observerade former af dessa gallbildningar anträffats, ägna denna föga kända, i hög grad intressanta fråga sin uppmärksamhet, isynnerhet be- träffande den s. k. »flöjtakacien», hvilken är försedd med de största kända sådana gallbildningar, i detta fall ej bildade af själfva taggarne utan mer af det under dem varande stampartiet. Märkliga te sig på Massaistäppens vidder de glest växande ofta blott 2—4 meter höga flöjtakacierna, som utbredande sig 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. öfver större eller mindre omraden uppskjuta bland stäppens eras och örter. Med undran ser man pa afstand dessa sma glesa, finbladiga träd liksom rikt behängda med svarta frukter, ända ut till spetsarne bära grenarne omkring kastanjstora svarta kulor, hvilka liksom stam och grenar äro beväpnade med hvita, langa raka taggar. Vidrör man dessa gallbildningar eller knackar pä dem, utrusa i nervös ifver talrika sma myror /Cremastogaster tricolor), som har hafva sina bon. Sa fort de hinna, störta de fram, den ena bakom den andra, ur de sma af dem själfva gjorda Oppningarne med rakt i vädret upplyft, fram och ater ideligen vippande abdom, i hvars spets en liten droppe illa- luktande mjölkhvit vätska — deras ej föraktliga försvarsvapen — sitter frampressad, sprida sig öfver gallens yta, ut pa tag- garne, på blad, grenar och stam, allt flera komma och rusa vidare till andra galler, hvarur äfven dylika ilskna små myror framtränga. Dessa galler börja som små massiva kulor vid de yngsta skottens taggar, tillväxa kullikt alltmer, den inre massan upp- löses, och resterna sitta som gult ludd på insidan af gallen, hvilken allt mer tillväxer, tills den uppnår storleken af en kastanjnöt eller ett mindre äpple, då den blir hård och till färgen sotsvart. Redan innan den blifvit utväxt, och medan den ännu är mjuk, borra myrorna, oftast vid basen af de båda taggar, som sitta på dess yta, små runda hål, intränga i den rymliga håligheten, bortputsa alla rester från den väfnad, som i början fyllde den, och taga den ihåliga kulan i besittning som bo. Då vinden susande drar fram öfver stäppen, ljuda egna om ock rätt svaga toner från de talrika, tomma, med hål försedda kulorna, där de tunna hårda väggarne bilda lik- som resonnansbotten, ljuda liksom eolstoner eller som suset i tackel och tåg, af- och tilltagande med vindens styrka, hvilket gifvit anledning till namnet »flöjtakacia», eller, som infödin- garne kalla den, »det hvisslande trädet». Det skulle emellertid vara förknippadt med största olägen- het, om larver, ägg och puppor lades direkt på botten af dessa kulor, utsatta som de då vore för att vid hvarje vind- stöt, som skakar trädet, blandas om hvarandra. Pa ett prak- tiskt sätt hafva myrorna vetat att lösa denna svårighet och SJÖSTEDT: ENT. FOREN. SAMMANTRÄDE D. 29 FEBR. 1908. 223 inratta sina bostäder sa, att, da vinden drar fram öfver de kala vidderna ryckande och slitande i akaciernas grenar, svängande gallerna hit och dit, de med den spada afkomman lugnt kunna möta naturens utbrott. Fran gallernas väggar fylla de större eller mindre delar af det inre med en bucklig tunnbladig massa, som bildar flere eller farre konkava hyllor och fack, pa hvilka agg, puppor och larver placeras. Vi hafva har att gora med en mutualistisk symbios, enär bada parterna — akacier och myror — draga nytta af detta samlif. I den rymliga harda gallen finna myrorna det bästa skydd och de bekvämaste bostäder, detta desto mer, som gallerna i regel äro sa tallrika, att utrymme för de till- vaxande myrkolonierna bekvamt star till buds i närmaste om- gifning och ar fran ar genom nybildade galler ökas, under det att dessutom de aldre gallerna mycket lange synas bevara sin friskhet och genom tilltagande forvedning med tiden gifva allt bättre skydd. Men hvad kunna akacierna hafva for nytta af myrorna? Jo, det visar sig vid närmare observation, att de genom atertjänst betala för de bostäder, de här så frikostigt erhålla. De talrika på stäppen vandrande giraffer, antiloper och gazeller, som eljest gärna förtära akacieblad och här ute, där dessa träd växa så glest, snart skulle aflöfva och förstöra dem, sky de illaluktande ilskna myrorna och lämna därför flöjtakacierna i fred, hvilket äfven är fallet med många bladätande insekter och deras larver. — Föredraget belystes med af artisten AXEL EKBLOM utförda teckningar samt foto- grafier af flöjtakacier med omgifvande stäpplandskap. Sedan d:r N. HOLMGREN, som anförde flera från tropi- kerna kända fall af symbioss mellan växter och myror, prof. AURIVILLIUS och undertecknad yttrat sig med anledning af föredraget, lämnades ordet åt assistenten ALB. TULLGREN, som därvid redogjorde för ett intressant bladlusfynd fran Stockholmstrakten. Arten i fråga tillhörde en liten bladlus- grupp, ansedd som nära besläktad med de verkliga Pem- phigus-arterna, och hvilken genom sin cykliska fortplantning äfvensom genom de morfologiska olikheter, respektive gene- rationer ha att uppvisa, är af särskildt intresse. I Europa äro ett par representanter af denna grupp förut anträffade, och möjligen kommer den af föredraganden funna arten att 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. visa sig tillhöra nagon af dessa. I Amerika är den represen- terad af ett par släkten, Hlormaphis och Hamamelistes, hvar- dera med en art. De amerikanska arternas biologi ar ganska val känd. Generationerna vandra mellan Hamameles virginica, en slags hassel, och bjork. Af sarskildt intresse aro de ge- nerationer, hvilka representeras af Aleurodes- eller Coccus-lik- nande ovingade parthenogenetiska honor. De europeiska arternas biologi ar däremot ännu föga känd. Hittills har man blott funnit på björk lefvande kolonier, men på hvilken växt, man bör söka de öfriga, återstår ännu att utreda. Efter det af flera instruktiva bilder belysta föredraget lyckönskade ordföranden assistent TULLGREN till det intressanta tillägget till hans studier öfver svenska bladlöss. Slutligen förevisade häradshöfding J. A. HULTGREN en af de få koloradoskalbaggar, som anträffats i Sverige, näm- ligen år 1876, då tre exemplar, hvaraf endast detta funnes i behåll, togos på Skeppsbron här i staden. Yngve Sjöstedt. Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Arg. 1. Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, 11. Hvitax- o. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt tva okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nagra af vara för trädgärden nyttigaste insekter, 15. Lökflugan, 16. Rönnbärsmalen, a Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Ex- perimentalfältet, lämnas enskilda årgångar a I kr. och à 50 Ore, da minst tio tagas. pa en gang. LAMPA, SVEN, Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Mae Soe À — —, Nunnan (Lymantria Monacha ie Med en a —, nen (Ocneria Dispar Lin.). Med en tafla eh CRONE ES RE RAT RE GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok — —, Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. Tva delar, häftad . För ledamöter af Entomologiska Föreningen Exemplar tryckta pa endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1: 20 kr. dyrare. Reuter, ©. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera. I. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. ARRETE genea af EINAR WAHLGREN ; 2. Rätvingar. Orthoptera af CHR. AURIVIL LIUS Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af YNGVE SJOSTEDT SSSR RS de À 11. Tvävingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. AVemoiera, EAN 0 Kr. 70. 2...2r0: chycera, Fam. 14— 23, Kr. —: 75. Af EINAR WAHLGREN. v2 .Steklar, se 229 pee: 1. Gaddsteklar. Fam. 1. Apide Kr. 1: —. Fam. 2. Sphegide Kr —:75.,/ Fam. 3—6, Vespid@, Scolude, Mutillide, Sapygide Kr. —: 75. Fam. 7. Lompilide Kr. —: 50. — Fam. 8. Formicide, med register öfver hela gruppen Aculeata, Kann 8, Kra 250% At CHR. AURIVILLIUS. Svensk Spindelannss ı och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea af ALB. 'TULLGREN kr. Do nN 30,25 TO : 45 2.30 INNEHÄLL. AURIVILLIUS, CHR, Von D:r I Trägärdh in Natal und dem Zululande eeranmelte Cerambycidett <> 2. 1. oe Side oro, Ericson, Isaac B., Übersicht der bisher in Schweden anperrofeneh open un ne TE RE ee EN Seaman — —, lakttagelser rörande nägra svenska Coleopreta Sih a Be LS SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammantride 4 Grand Restaurant National den 29 febr. 1908 ..... » 221 SORENSEN, WILLIAM, Hvorledes lever Larven af Æ/ypoderma bovis DEG EERt tose, en 222.65 TRYBOM, F., Entomologiska Föreningens höptidssätnraanräde ä Grand Restaurant National den 14 december 1907 . . . » 117 TULLGREN, ALB., Uber Chelifer patagonicus TULLGR. . . . » 116 — —, Om förekomisteit af Chelidura acanthopyga GENE i Sverige » 140 — Be: Insektfauna. 13. Hymenoptera; 4. Vaxtsteklar. Phytophaga (forts. följer) . RENT RE re NN WAHLGREN, EINAR, Fjärilar från Varia ee RUE RTS SES RIO Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Distributionsadress: Riksmuseum, Stockholm. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att så fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. Utgifvet den 26 sept. 1908. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. EE NIER ETF TV PT ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1908 Entomologisk Tidskrift kommer att under ar 1909 af Entomologiska Föreningen 1 Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sa längt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf for riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitte, som bestar af foljande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig uterf- vare. Redaktör for tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Aedaktör for tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverstelöjtnant, Narvavägen 32, Stockholm. Filip Trybom, fil. d:r, fiskeriinspektör, Karlavägen 41, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskommitten. : Annonser à omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 9/0 af ofvanstäende pris för hvarje gång de ånyo under året 3 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 2 införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst ro årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2= OTe pr ysida: Föreningens ledamöter erhalla, sedan arsaigiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej redan erlagts, siindes första eller andra häftet för äret under postförskott. Ständig ledamot erhäller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) to af de äldre argangarna gratis. oe Anteckningar rörande verksamheten vid Centralanstaltens for jordbruksförsök entomologiska afdelning under ar 1907. Den sist forflutna sommaren har utmarkt sig for en ovan- ligt lag temperatur samt stor brist pa solsken, hvilket myc- ket inverkat pa växterna och afven pa de af dessa beroende insekternas upptradande. Hvad de förstnämnda beträffar, hafva de ofta aterkommande regnskurarna visserligen bidra- git till en yppigare växt, men luftens laga varmegrad föror- sakade helt naturligt en sen fruktsättning och fördröjd mog- nad. De vackra och för ärstiden ovanligt milda dagarna i september och början af oktober bidrogo dock till att min- ska bekymren för skördens mognad och inbärgning, atmin- stone i landets sydligare belägna delar. Skadeinsekterna hade riklig tillgang pa födoämnen, och detta gjorde, att den skada de ästadkommo blef föga märk- bar, och att kalätningar voro sällsynta. Det myckna regnandet har nog varit menligt för sadana insektlarver, som lefva fritt utanpa blad och skott, samt na- got stäfjat deras framfart. Det har äfven försenat utvecklin- gen samt gifvit deras parasiter längre tid att uppsöka dem, hvilket nog haft sin nytta med sig. De larver däremot, som tillbringa sin tid inuti växten eller någon af dess delar, sa- som t. ex. hvetemyggan, korn- och fritflugan, hvitaxflyet, rönn- bärsmalen, äpple- och knoppvecklare m. flera, lida blott föga af regn och väderväxlingar, emedan de äro väl skyddade däremot. De lefva dessutom mer undangömda för sina fien- der, parasiterna. Entomol. Tidskr. Årg. 29. H. 4 (1908). 15 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Akerns och ängens skadeinsekter synas ej hafva astadkommit några betydligare härjningar. Visserligen har den s. k. gräsmasken (Characas graminis LIN.) i nedra delen af Torneadalen börjat visa sig i nagon oroväckande grad, enligt hvad fängelsedirektör ORSTADIUS 1 Pajala inberättat, hvarför det är mer än sannolikt, att man där har att vänta härjning nästa ar, synnerligast som man efter vanligheten ej torde vidtaga några ätgärder till forekommandet af en sådan. Sadana skadeinsekter, som nästan hvarje ar uppträda a mindre omräden, sasom t. ex. jordloppor, skinnarbaggar, sä- desbroddflyet, betflugan, blasfotingar (7’%rzips) m. fl., hafva nog föranledt ätskilliga förfragningar, men den skada, de ästad- kommit, har ingenstädes varit af större betydenhet. De för Hallands och Skänes jordbrukare under vissa tidsperioder sa ytterst besvärliga allonborrarna hafva ej heller i ar astadkommit nagra harjningar — ja knappast synts till, efter hvad man skriftligen meddelat. Huru lange detta lyck- liga förhållande kommer att fortfara är omöjligt att säga, men så mycket är dock tämligen visst, att de förr eller se- nare skola återkomma. Matte man da vara beredd pa, att kraftigt motarbeta deras förökning, så att de ej åter få taga öfverhand, såsom fallet var för omkring tjugo år sedan. Skadeinsekterna i trädgården hafva som vanligt på de flesta ställen varit till mer eller mindre förarargelse, isyn- nerhet sådana, som tillhöra fruktträden. Här synes liksom vid jordbruket förhållandet nästan vara, att ju mer omsorg, som nedlägges på förbättringar samt användandet af ädlare sorter, ju intensivare blifva angreppen af skadeinsekter. Detta kan dock, åtminstone till en viss grad, förklaras däri- genom, att odlaren under senare tiden fått en större känne- dom om orsakerna till sin skörds förminskande eller sämre beskaffenhet och börjar kunna skilja mellan skador, som or- sakas genom frost, och sådana, som åstadkommas af insek- ter, svampar m. m. Att växterna efter förädling, liksom djuren, blifva Omtaligare och mer utsatta for insektangrepp eller andra sjukdomar ma dock ej kunna förnekas. Att börja med skadades knopparna a fruktträden af veck- larelarver, bladloppor m. fl, blommorna af blomviflar, bla- FRAN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFDELN. 22 7 den sedermera af de förstnämnda samt löfviflar, bladlöss, paronkvalster, frostfjarillarver o.s.v. AÄppleträden hade dock sin varsta fiende i rönnbärsmalen, hvars larver hafva sitt till- hall i äpplena. Rönnbären saknades eller voro fataliga pa de flesta orter, och äpplena tillgrepos istället. Päronen fingo i de flesta fall vara i fred och gäfvo god skörd. Ett par starka frostnatter kring medlet af maj samt kalla nätter i slutet af manaden gjorde nog afven sitt till, att manga frukt- ämnen dogo och föllo af. Frostfjärillarverna började utkläckas redan den 10 maj, men nägon större härjning af dem har just ej afhörts. Fjä- rilarna voro dock ej sällsynta pa hösten, hvadan man kan be- fara, att larverna skola alltmer ökas, om väderleken kommande ar blir mild i oktober och början af november, hvilket ju numera synes vara regel, och sa kanske häjning snart äter utbryter. Vi behöfva numera dess bättre ej rädas för en sadan, sedan man lärt känna besprutningens goda verkan, om den företages 1 tid. Jag vill har nagot utförligare omnämna nägra fleraf de in- sekter, som gjort sig mest bemärkta som skadedjur under aret, och börjar da med en skalbagge, som plägar göra ej obetydlig skada pa manga hall, fastän i jämförelsevis mindre utstrackning, an hvad fallet ar med en del andra insekter. Sädesknäpparen (Agrzotes lincatus LIN.) Jordbrukskon- sulenten E. BROLIN sande den 24 maj ett prof pa hafrebrodd, som var skadad af knäpparelarver a ett fält om fem har, "beläget vid Bo gard helt nara Smedby i Kalmar län. Fältet hade förut i tre ar burit gras, jordmånen var lös, och hafre- sadden hade forsiggatt den 24 april. Enligt meddelaren voro femtio procent af plantorna förstörda. Sedan förhållandet blifvit inberättadt till Anstalten och rad begärts, företogs harfning af faltet, fastän brodden var 5--6 cm läng, och 75 kgm chilesalpeter utbreddes pa jorden, som sedan vältades skarpt. Det sag sedan ut, som om ny sadd vore nödvändig, men hafren repade sig snart och var den 27 juli mycket frodig. »Genom harfningen stäfjades 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ograset, och uppkommen skorpa 1 ytan bröts, hvarefter jor- den bättre genomluftades. » Antagligen funnos manga friska rötter kvar i jorden, hvilka äfvensom delvis skadade plantor efter öfvergödslin- gen fingo kraft att växa och skjuta starka sidoskott. Be- handlingen torde vara efterföljansvärd. Appleblomviveln (Anthonomus pomorum LIN.) I äpp- leblommorna visa sig en mängd larver, men vanligen blott en enda i hvarje blomma. Larven är tämligen smal, tjoc- kast på midten, till färgen grahvit. Mellan hudens tvarga- ende valkar lysa de bruna inälfvorna igenom. Buken är gulaktig, hufvudet glänsande svart med en panntriangel och i denna en liten fördjupning. På ryggen sitta sju knölar pa hvarje sida samt en större sådan på sista kroppsringen. Bröst- fötterna ersättas af sex rundade och borstbärande knölar. I en blomma, där en larv är tillfinnandes, blifva bladen bruna och bilda liksom en huf, pistill och ståndare blifva äfven bruna och dö bort. Larven förpuppas vanligen inuti blom- man, och är puppan blekgul och gör lifliga rörelser med bak- kroppen, om hon störes. Om denna insekt är skadlig eller icke, därom har man hyst olika meningar. Det vanliga torde vara, att den anses som skadlig, då den ibland kan förstöra en myckenhet äppleblom- mor. En tysk vetenskapsman, som äfven sysslar med ska- deinsekterna, har dock sökt framhålla dess nytta under stark blomning, i det den gallrar ut en hop blommor, som, ifall de fingo utvecklas, skulle bidraga till öfverproduktion och trädets utmattning. Detta förhållande reglera dock träden vanligen själfva genom att fälla de fruktämnen, som de ej skulle kunna bringa till utveckling. De år, då träden blomma sparsamt, måste väl insektens närvaro vara mindre önskvärd. Tomicus acuminatus GYLL. är en barkborre, hvars säll- synthet lämnat den hittills obeaktad som skadedjur. Från civilingeniör ARTHUR LILJEDAHL i Arbra erhölls i juli manad en skrifvelse rörande en skadeinsekt, som uppe- höll sig pa tallar invid Simea angsag i Halsingland. Den upptacktes darigenom, att spada tallskott follo till marken, och da man med anledning häraf sökte under barken pa trä- FRAN CENTRALANSTALTENS FÜR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFDELN. 229 den, anträffades en mängd »sma, svarta kryp,» hvilket gaf anledning till, att sadana sändes till Anstalten för att under- sökas. De befunnos vara ofvannämnda skalbagge, som visserligen förut anträffats uti ätskilliga landskap i Sverige men dock i enstaka exemplar och därför ansetts af ingen betydelse för skogshushällningen, hvarför den ej ens omnäm- nes 1 HOLMGRENS arbeten om skogsinsekter. Enligt JUDEICH o. NITSCHE (Lehrbuch d. Forstinsekten- kunde, 1895) skall arten vara utbredd öfver ett stort omrade, namligen fran Lappland till Sicilien och fran Spanien till Kaukasus, utan att dock vara nägonstädes allmän. Svärmningstiden skall infalla i Tyskland under maj ma- nad, i Sverige senare, hvarefter äggläggningen försiggår. I oktober utkläckas de fullbildade barkborrarna, som att börja med äro mjuka och bleka till färgen, men denna mörknar, allt eftersom skalet härdnar, och blir brunsvart till sist. For att minska djurens antal och förekomma svarare harjning, torde knappast kunna tankas annat, an de angripna trädens fällning och barkning pa hösten, ju tidigare dess bättre, helst innan larverna förvandlats till puppor. Djuren halla mest till högre upp i träden, dar barken är slat. Assistenten TULLGREN erhöll uppdrag att besöka plat- sen för att undersöka skadans beskaffenhet och utbredning samt for att om möjligt göra andra iakttagelser, hvarom a annat stalle upplysningar komma att lämnas. Ringspinnaren (Malacosoma neustria LIN.) upptrader emellanat pa flera stallen inom Kristianstads lan, dar man dock just ej bryr sig om att aflagsna de lätt synbara och atkom- liga larverna. Sjukdom, troligen orsakad af bakterier, har emellertid gjort stor Gdelaggelse bland larverna (C. EKENSTAM). Apelspinnmalen /Ypozomeuta malinellus ZELL.) kan nagon gang upptrada i sadan mängd, att alla aplar i en träd- gard blifva kalätna, hvarpa jag en gang för flera ar sedan sag ett exempel i D. B. V:s tradgard i Visby. Nagra större väfnader syntes. likväl ej till. — Professor CARPENTER pa- star, att besprutningar med arsenikhaltiga ämnen ej verka en- 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ligt önskan mot detta skadedjur, emedan larverna lefva inom väfnader. Detta antagande bekraftas dock ej genom vid Anstalten gjorda försök med besprutning af kejsargrönt mot en annan art af spinnmalslaktet, namligen den efter latinska namnet uppkallade föränderliga spinnmalen (VY. padellus LIN. = variabilis ZELL.), hvilket visat en utomordentlig god ver- kan, oaktadt dennas väfnader äro tätare och mer utbredda än den förstnämndas. Larverna göra visserligen sina nätlik- nande spanader till skydd, men maste efter hand utvidga dem at sidorna, hvarvid nya blad instängas, och aro dessa besprutade, stryka djuren med vid fortarandet af dem. CAR- PENTERS uttalande synes mig alltsa ej tillkommit pa grund af praktisk erfarenhet. Clercks minerarmal /Zyonetia clerckella LIN.) har äfven i ar pa flera ställen uppträdt pa ett sadant sätt, att man bör- jat frukta, att i denna lilla fjäril fa en ny fruktförstörare. Larvens prydliga, slingrande gangar i bladen a apel och körsbärsträd hafva namligen visat sig 1 ovanlig mängd. En- ligt T. HEDLUND torkade bladen a aldre och mindre kraf- tiga trad, och a ett enda angripet blad kunde han räkna anda till 30 puppor. Att nagon skada harigenom skall upp- sta, ar ju tämligen gifvet, men som larven uppträder sa sent pa sommaren, att bladen hunnit fullgöra större delen af sin bestämmeise, och vanligen en god del af dem förblir grön, kan den ej blifva af sa stor betydelse som fallet skulle vara, om angreppet ägde rum pa försommaren. De vanliga be- sprutningarna torde väl i nagon man minska antalet larver, hvilket äfven skulle bli fallet, om man fore september månad, innan fjärilarna utkläckas, bortplockade och uppbrände sa manga minerade blad man kommer at. Försök med medel mot mask (larver) pa rofveplan- tor. Vid Mjösjö, Trehörningsjö ı Västernorrlands län voro en- ligt hemmansägaren AUG. JOHANSSONS utsago rofveplantorna mycket angripna af mask. Fältet hade blifvit gödsladt med chilesalt samt hackrensadt tva gänger. Fastän prof ej insändts, och skadedjurets art saledes ej kunde säkert be- stämmas, tillraddes brefskrifvaren att pa försök öfvergödsla FRAN CENTRALANSTALTENS FÖR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFDELN. 231 fältet med chilesalpeter, för att därigenom öka plantornas motstandskraft, samt möjligen göra dem »beska» för angri- parna. Medlet begagnade han med fördel sedermera äfven mot andra insekters larver, som angripa och skada mindre försigkomna plantor pa äkern. Han pulveriserade saltet mycket noga, utsädde det för hand pa fältet en regnig dag, och bemödade sig om att fa sa mycket som möjligt däraf att fastna pa rofveplantornas blad. I ett bref af den 24 augusti omnämnes, att masken ef- ter salpetersadden till större delen försvunnit, och att rof- vorna sägo mycket lofvande ut. Sa var likväl icke förhällan- det a ett annat fält, dar sadan öfvergödsling ej försiggätt. Men exempel anföres äfven pa, att öfvergödsling med salpetern kan skada plantorna, namligen om saltet ej nog fint pulveriserats och utsatts, da blott foga regn fallit; vid solsken, om eftermiddagen utsadt, har det ej gjordt den minsta skada enligt brefskrifvaren. I ett senare bref af den 10 oktober anföres, att insekt- larverna efter salpetergödslingen visade sig som forkrympta, och att pupporna funnits döda pa bladens undersida. Med- let hade verkat säkert, och man skall tryggt kunna folja exemplet, blott de angifna försiktighetsmätten iakttagas. Ytterligare försök komma att anställas, ty det vore ju lyckligt, om ett sadant enkelt medel skulle visa sig nastan ofelbart, synnerligast som det bidrager till att ej allenast döda eller bortdrifva skadedjuren utan äfven till vaxtlighetens ökande. Fastän skadeinsekten ej insändes, kan man ha anledning antaga, att den var larven till kalmalen (Plutella cruciferarum ZELL.) eller af kälmottet (Pronea forficalis LIN.) eller kan- ske af bäda fjärilarterna. Att det ej var larven till den stora kalfjäriln (Prieris brassicæ LIN.) borde vara tämligen gifvet. I sammanhang med foregaende torde har bora omnämnas ett meddelande fran fängelsedirektören E. ORSTADIUS i Pajala, alldenstund det handlar om en skadlig fjäril, som kan bli af stor betydelse för björkskogarnas tillvaro i vara fjälltrakter. Skrifvelsen berör nämligen den därstädes sa allmänt före- 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. kommande fjällbjörkmätaren /Czdaria dilutata BKH.) Ar- ten har flera gånger förut kalatit björkarna pa åtskilliga ställen i Norges fjälltrakter, enligt W. M. SCHOYEN 1862, 64, 82 och 83 (Entom. Tidskr. 1884) samt 1889 (Norske Forstfor. Aarbog 1891) och i Barodalen 1891 — 2, hvarefter en mängd björkar dogo ut. Äfven i Sverige hafva härjningar inträffat, t. ex. i Dalarnes fjällbygder 1882 (C. G. ANDERS- SON), och en dylik 1884 omnämnes fran Lule lappmark (G. HOLMERTZ i Ent. Tidskr.). I skogstjänstemännens arsberättelser bade har och i Norge omnämnes en annan mätarefjäril, Amphidasys betularius LIN., sasom harjare af björkskogen, hvilket nog beror pa ett miss- tag, ty det har därvidlag ej gärna kunnat vara någon annan an Crdaria dilutata BKH. eller möjligen björkfrostfjäriln (Cheimatobia boreata HB.). Herr ORSTADI skrifvelse inne- håller hufvudsakligen följande; »Vid en resa, som jag gjorde vid midsommartiden 1906 till Korpilombolo, observerade jag, att björkarna invid landsvägen, vid ett cirka tre mil söder om Pajala beläget kronotorp, benämndt Kuusilako, voro till största delen alldeles beröfvade sina nyligen utspruckna löf. Då jag närmare utforskade orsaken härtill, fann jag på hvart- enda björkträd, som ännu ej blifvit beröfvadt sin löfskrud, en otalig mängd, cirka 20 mm. långa, ljusgröna mätarelarver, som voro sysselsatte med sitt förstörelseverk. De gamla björkarna syntes dem mest tilldragande. Då jag med en grof pak slog i trädstammarna, formligen regnade larver ned, och jag räknade efter ett sådant slag elfva larver, som fallit på brättena af min hatt. En mängd sågs hängande i spunna tradar mellan himmel och jord. Af kronotorparen pa plat- sen hörde jag, att härjningen sträckte sig nästan milsvidt a ömse sidor om landsvägen, förnämligast a östra sidan, och vid min framkomst till Korpilombolo erfor jag, att liknande harjningar agde rum pa andra stallen utefter landsvagen, sa- val at Ofvertornea som Kalixhallet. Vid min aterkomst till Pajala nagra dagar efter mid- sommar tog jag atskilliga larver, som dock till foljd af min oerfarenhet vid larvers uppfodande dogo fore forpuppnin- gen. I trakten af Pajala kyrkoby kunde jag ej formarka FRAN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFDELN. 233 någon härjning, ehuru en ofantlig mängd Crdarza-arter flogo i skogarna under september och oktober månader. Då jag emellertid i år (1907) den 12 juli åter passerade Kuusilako, fann jag björkskogen erbjuda en ännu trötslösare anblick än under fjolåret, ty nu stod en stor del af de då härjade träden död, under det att de andra liksom 1906 be- funnos aflöfvade ehuru vid lif. Nagra vidare observationer gjorde jag emellertid ej, i följd af bristande tid. Vid min återresa tänkte jag insamla larver, men då jag den 20 juli passerade stället, hade förpuppningen ägt rum. I sällskap med. kronotorparen undersökte jag emellertid marken under ett af träden och fann där vid björnmossans rötter en mängd af jord och växtdelar förfärdigade kokonger, som medtogos til Pajala. Kronotorparen upplyste mig om, att härjningen i är var lika vidsträckt som förra året, och att björkarna ef- ter fjolårets ödeläggelse till en stor del dött. Särskildt var detta fallet med äldre träd. I Korpilombolo hörde jag, att härjning ägde rum äfven i år nedåt Öfver Torneå-vägen.» Meddelaren anser, att fjärilarna dö på hösten efter ägg- läggningen, ty döda exemplar funnos i mängd i skogen un- der september. Härjning torde komma att utbryta i Pajala nästa år, om man får döma efter de många fjärilar, som flögo omkring på eftersommaren. Den ena af de medförda pupporna kläcktes den 16 au- gusti, den andra den I septem- ber. De hade legat pa en med tyll öfverspänd och med vatten fylld tekopp. Vid genomläsandet af detta meddelande om härjningen — ett af de utförligaste, som hittills of- fentliggjorts hos oss — kan man verkligen ha anledning misströsta om den vackra björkskogens fort- farande bestandi vara fjälltrakter, Fier: synnerligast som utrotningsmedel körusbarsstekell knappast synas tänkbara under (HONTE SEC), där radande förhällanden. Krusbärsstekeln (Vematus ribesii SCOP.) har under som- 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. maren visat sig och härjat a krusbärsbuskarna pa ovanligt manga och vidt skilda stallen. Underrättelser härom hafva inkommit fran Balingslöf i Kristianstads län (NILS KARLS- SON), Löfvestad i Malmöhus län (J. N. THURING), S:t Sig- frid i Kalmar län (J. W. OLsson), Visby (C. E. Ekman), Alfkarleö i Uppland (fra A. LINDBOM), Sundsvall (J. GRON- VALL) m. fl. Dar man ej kommit sig for med att i tid be- spruta buskarna med schweinfurtergront, hafva larverna som vanligt kalatit den ena efter den andra och pa samma gang omintetgjort all barskord. En annan stekel namligen réda tallstekeln (Lophyrus rufus KLUG.) äfvensom den större tallstekeln (ZL. #72 LIN.) ING, 2 Röda tallstekeln (Lophyrus rufus KLuG.) a. Hane. b. Hona. c. Larv. d. Kokong. hafva äfven i år angripit tallarna på några ställen, dock ej i så stor skala, att angreppet kan få namn af härjning. Den förstnämnda uppträder nu för tiden rätt ofta och kaläter stora områden, men skadan har hittills ej varit ohjälp- lig, emedan tallarna vanligen åter repa sig och få nya barr: Den sistnämndas larver hålla sig i allmänhet till mindre och mer enstaka stående träd i skogskanter o. d. platser, där skadan blir jämförelsevis ringa. Någon verklig härjning sy- nes den ej ännu förorsakat hos oss. FRÄN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFDELN. 235 Morotflugan (Psz/a rose F.). Fran Svalöf erhölls ett brefkort, ditsändt af C. A. ANDERSSON, Kilanda säteri, Alf angen, innehallande meddelande om, att morotsorterna a darvarande försöksfält efter sista gallringen angripits af mask, med den påföljd, att bladen rodnat och vissnat. De rundt om försöksfältet ntsadda morötterna stodo allmänt vackra »troligen i följd af att gall- ringen af dessa skedde omkring 14 dagar senare.» En sen gallring af rotfrukter är nog af mangen förordad, och de goda verknin- garna däraf torde uppsta därigenom, att skadedjuren ej äggbelägga alla plantorna, samt att man dä vid arbetet är i tillfälle att skona de friska och borttaga de an- gripna och gulnade. I vanliga fall torde de plantor, som först uppkommit, uppsokas N af flugorna i och för äggläggning. Under sådana förhållanden skulle det troligen vara bra, att sa mo- rotfrö i tva repriser; den första sa tidigt man kan och blott a ett mindre akerstycke och den andra senare. Pa det forst- namnda torde da äggläggningen hufvudsakligen aga rum, och därstädes borde gallringen sedan ske allt efter som plan- torna gulna, eller och hela stycket djupplösas, innan larverna blifva fullvaxta. Uppgräfning och förstöring af de angripna plantorna är dock det radikalaste medlet, da det ej synes osannolikt, att larverna kunna lefva och tillvaxa äfven i ned- plöjda plantors rötter och sedermera ‘forpuppas i den omgifvande jorden. En öfvergödsling med chilesalpeter skulle nog vara till nytta, just da plantorna kommit upp ur jordytan. Pärongallmyggan /Cecidomyia pyrtvora Rit.) har i ar visat sig som ett svart skadedjur och pa en del ställen förstört nästan hvarenda pä- | Fig. 4. ronkart. Meddelanden härom, ibland EN atfoljda af prof, hafva ingått fran (Cecidomyia pyrivora RıL.). 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Ovisberg i Ö. Götland (rektor LINDROTH), Almö, Oviinge i Kristianstads län (C. EKENSTAM) m. fl. st. De flesta larver hade, i anseende till den för deras förflyttning fran karten till jorden gynsamma, regniga väderleken, redan lämnat de inuti urhalkade och svartnade kartarna, hvadan uppsamling och förstörande af dessa nu, ı början af juli, skulle blifvit nästan ändamalslöst. I stället förordades att i var, kort före blomningen, omgräfva jorden under träden sa djupt ske kan, utan att rötterna skadas, samt tillpackning af densamma för att försvara puppornas eller myggornas uppstigande till ytan. Harmyggor (42670 GEOFFR., Hirtea FB., ZETT.) Jämte bref sändes den 6 september fran kemiskt-växtbiologiska anstalten vid Lulea en till hälften uppäten potatisknöl, och i en grop pa den skadade sidan ertappades nägra jordgra, med svart hufvud och korta, taggliknande borst försedda larver. Man antog, att dessa hade ästadkommit betydliga skador pa pota- tisen vid Karesuando, ty larverna voro där mycket talrika. Det syntes mycket sannolikt, att dessa larver tillhörde en i Norden allman större harmygga (4. Pomonae F. = Tr- pula marci fulvipes D. G.), emedan den narstaende större ar- ten, 4. marca L., hittills blifvit funnen knappast nordligare än vid Stockholm Härmygglarverna uppehålla sig förnämligast i jorden, helt nära ytan, hvilken de uppluckra och förse med sma hal och gångar: Deras föda utgöres af flerahanda växters rötter, och TASCHENBERG anför exempel på, att larverna till träd- gårdshårmyggan (2B. hortulanus LIN.) förstört rötterna äfven pa ranunkler, spergel etc., samt att de ödelagt hela kornåkrar. Att de angripa potatisknölarna synes dock ej förut hafva varseblifvits. De flugliknande hårmyggorna utkläckas tidigt om våren och adraga sig lätt uppmärksamheten genom sin kolsvarta färg samt därigenom, att de liksom släpa benen efter sig under flykten. Under mulet väder sitta de vanligen stilla på träd och buskar eller andra uppstaende föremål, och är det då lätt att fånga dem, emedan de äro föga skygga. Deras talrika förekomst på eller flygande mellan fruktträden under vackra vardagar har föranledt till den tron, att de kunna skada FRAN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFDELN. 237 blad och blommor, hvilket dock ingalunda synes vara fallet. .. fo} e . .. Claes et = .. .. 5 Det ar da deras parningstid, och sedan försiggår agelagg- ningen. Mjölkvalstret [Zyroglyphus (Acarus) farme D. G.| Fran godsägaren SIGGE FLACH a Prinshaga, Axvall, erhölls prof pa hvetekli, hvari tusentals mjölkvalster (or) befunno sig. Själfva de smä och hvita, spindelartade djuren kunde knap- past märkas med blotta ögat, men deras närvaro tillkänna- gafs genom en viss röfelse hos klikornen. Partiet uppgafs vara ganska stort och representerade ett värde af omkring trehundra kronor samt hade antagligen förvarats i instängdt rum, utsatt för fukt, Häraf synes vikten af, att medelst för- storingsglas noga undersöka dylika varor, innan de köpas och inläggas pa magasinet, ty det händer ibland, att de vid mottagandet äro behäftade med dylika djur. Frågan gällde hufvudsakligen, om det är ohälsosamt för kreaturen att för- tära dylik föda. Kliet hade dock användts någon tid, utan att boskapen synbart lidit eller haft olägenhet däraf. (Se noten i slutet.) Ohyran dödas latt, om den utsättes för värme, t. ex. omkring 60 grader, men de döda kropparna stanna dock kvar, och detta betyder väl ej sa mycket, om kreaturen däraf ej lida skada. Enligt brefskrifvaren förekom kvalstret fornam- ligast i ytan af klipartiet, och borde i sa fall alltid öfversta lagret först och främst användas till utfodring. Om kli eller mjölvarorna förvaras pa en luftig och om möjligt solig plats, hälla de sig vanligen fria fran bade kvalster och andra ska- dedjur. | Sedan kärlet eller bingen blifvit tömd, bör man söka fa bort kvarvarande snyltgäster sa fort som möjligt och före- komma deras spridning pa platsen. Ar man ej i tillfälle, att genast företaga en grundlig rengöring, kan ett litet parti klı eller mjöl lämnas kvar i bingen eller kärlet för att halla kval- stren kvar och förekomma deras utvandring till andra platser inom byggnaden. Vid rengöringen sopas hela forvarings- rummet omsorgsfullt med borste a vaggar och golf, och so- porna uppbrannas. Vid efterrengöringen besprutas eller tvättas karlet invan- 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. digt med 5 procentig blandning af lysol och vatten, foto- gen eller utspädt karbolineum. Jag har vid flera foregaende tillfällen framhållit, att tak, golf och väggar i magasin, vist- husbodar o. d. st. bora hafva en slat yta, utan springor och andra fördjupningar, sasom hal efter spikar etc., uti hvilka skadeinsekter erhalla nastan oatkomliga tillflyktsorter. Sa beskaffade ytor kunna latt medelst kvast eller borste befrias fran dam, spindelvaf, ofvervintrande insekter eller deras lar- ver, därstädes fästade puppor m. m. För detta andamal böra ytorna jamnas med bruk af kalk éller gips och sedan noga slatstrykas, sa att alla fordjupningar blifva igenfyllda. Storre springor och hal fyllas helst med kalkbruk, blandadt med nagot tjara, hvarigenom detta blir fastare, samt nagot antiseptiskt. I sa behanglade forvaringsrum blir det en lätt sak att aflagsna allehanda skadeinsekter, sasom kornmal, spannmalsviflar m. fl. Fran stadskemisten, d:r J. E. ALEN i Göteborg, sändes äfven prof pa kvalster, som anträffats i bade siktadt och sam- manmalet ragmjöl Päronkvalstret (Phytoptus piri SOR.) Skolläraren G. E. SÖRBERGS, St. Anna i Östergötland, päronträd voro 1906 starkt angripna af detta kvalster, och han sände fran dessa träd kvistar vären 1907. I knopparna vistades djuren da, men sa snart bladen börjat sla ut, angrepos dessa, sa att de fingo bruna fläckar, bestaende af sma upphöjningar, hvilka pa undersidan hade ett häl, hvarigenom det för blotta ögat knappast synliga kvalstret kröp ut och in. I slutet af maj besprutades nagra trad med DUFOURS vätska (kvassiadekokt), och deras blad visade färre fläckar an de obesprutades. Den 22 juni sändes ater till Anstalten blad af esperanspäronträd, hvilka visserligen voro angripna, dock ej sa svart. Det ena profvet hade besprutats 10 dagar förut och visade de vanliga upphöjningarna, men af kvalstret kunde blott nagra fa upptackas, och dessa voro döda. Bla- den efter fore lofsprickningen besprutade knoppar, syntes af- ven lindrigare angripna. Det synes häraf, som om kvassia- * I ett senare bref frän Prinshaga meddelas, att hela det frän Göte- borg inköpta klipartiet blifvit uppfordradt, och att kreaturen ej däraf ledo den ringaste skada. FRAN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFDELN, 239 besprutning mot päronkvalster verkligen skulle medföra nytta. Da djuren hafva sitt utgangshal pa bladens undersida, bör besprutningen sa langt ske kan göras underifrän, om den skall göra den bästa verkan. Vinbärskvalstret /Ærzophyes ribis WSTW.) angriper bladen pa sa saval röda som svarta vinbärsbuskar. CAR- PENTER omnämner sasom utrotningsmedel öfverströning med ı del osläckt kalk och 2 del. svafvelblomma, tre gänger med tre veckors mellanrum i april och maj. Härigenom skall man kunna hindra kvalstrets flyttning fran äldre till nyare skott. Utrotningsmedel mot flugor, myggor och en delandra inomhus besvärliga insekter. I New Jersey State agric. ex- perim. Station’s publikation för jan. 1907 rekommenderar JOHN B. SMITH i en uppsats om »wintertreatment of house motquitoes» följande medel. Pulveriserad spikklubbeört (Datura stramonium) 3 del. och salpeter ı del blandas och användes till ee i källare och andra ställen, dar mygghonorna öfvervintra. Alla glug- gar och andra öppningar, som inslappa den yttre luften, maste först igenstoppas. Vädring sker dagen därpä. 2) Det s. k. MINNS culicide, som bestar af lika delar flytande karbolsyra och kamfer, hvilka blandas pa en djup tallrik eller bleckskal, som sedan sättes öfver en bleckcylin- der pa fötter och med nagra lufthal vid öfre kanten. En spritlampa patandes och ställes därunder, sa att lågan ej nar tallriken, men blandningen hastigt afdunstar. Omkring 225 gm af daturablandningen och 85 af den sistnamnda skola erfordras till ett rum af 1,000 kub.-fots rymd. Sker rökningen i rum, bor man ej vistas dari, förr än vädring ägt rum. Da medlen rekommenderats af en sa förfaren man som . prof. SMITH, har man ingen anledning att betvifla de- ras värde. De borde vara mindre besvärliga att använda an insektpulver, som lagger sig som ett damm öfver golf och möbler. Att använda harduksfonster ar alltid att rekom- mendera. 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Ytterligare om härmasken. I berättelsen till landtbruksstyrelsen for 1906 lämnas en tämligen utförlig redogörelse för denna märkvärdiga in- sekts lefnadshistoria i Tyskland, hvilken i hufvudsakliga de- lar synes Ofverensstamma med iakttagelser inom vårt land, enligt de uppgifter som blifvit tillgangliga. Ett par senare inkomna meddelanden i ämnet torde böra här för fullständighetens skull anföras. Jägmästaren O. G. NORBÄCK i Arvika skrifver därom: Att härmasken »observerats här i Värmland hörde jag af min far, som berättade, att han en gång, då han som pojke skulle drifva kreatur till ett bete, vid öfvergången af en gång- stig i skogen fann en besynnerlig orm, några tum bred och grähvit, som sakta rörde sig. Hur lång den var kunde han ej afgöra, ty han blef så förskräckt, att han tog ett högt hopp öfver bandet (ormen), som myllrade öfver vägen. Han föste kreaturen till fållan och sprang en lång omväg hem. Man sade honom, att det var Skrea och betydde krig och ofred.» Konservator KJELL KOLTHOFF omnämner i bref, att han i medlet af juni 1907 sag en härmask öster om Rone- hamn pa Gotland vid ett ställe, som heter Jakobs. Den hade samma utseende som de förut beskrifna. Det är enda gän- gen han fätt syn pa en dylik, oaktadt han snart sagdt under hela sin lefnad ströfvat omkring i skog och mark. Agronomen Hj. J:sON HEDE skrifver, att härmasken vi- sade sig ganska allmänt i Varnamotrakten, ty minst 50 tag iakttogos ett föregäende ar, samt att s. k. duggormar skola arligen visa sig dar i större eller mindre mangd. »Bland ortbefolkningen ar den asikten gallande, att dugg- ormen för olycka med sig, sa att den person, som kommer i beröring med densamma, skall bli lytt, eller ock att den kroppsdel, som beröres af larverna, skall ruttna bort. Denna vidskepliga föreställning är äfven gängse bland de mera upp- lysta.» Ännu ett meddelande har ingått, nämligen från höga Norden af fängelsedirektören E. ORSTADIUS i Pajala, hvil- ket här äfven må meddelas, fast i sammandrag, då en del af uppgifterna äro desamma, som förut anförts. Tåget, som var FRÄN CENTRALANSTALTENS FÖR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFDELN. 241 blott 4 dm. langt och 2 cm. bredt, afsmalnade mot ändarna, visade sig den 21 juli mellan kl. 12 och 2 pa natten pa landsvägen i Korpilombolo kyrkoby 3,5 mil norr om polcir- keln. Det hade närmare observerats af kronolänsman H. BÄCKSTRÖM och kronojägaren A. BERGSTRÖM, enligt upp- gift af folkskolläraren A. LINDSTROM i Korpilombolo. Taget hade en slingrande rörelse, men hastigheten var ringa. Lar- verna voro 8 mm. långa, gråaktiga med något mörkare huf- vud och tycktes öfverdragna med slem. Vaderleken var klar och sval, men hade varit regnig dagarna förut. Dylika företeelser voro här kända förut, och den om- nämnda kronojagarens fader hade sett en sådan för 10 a 15 ar sedan, som varit af betydligare storlek. Här skall befolk- ningen tro, att om man med ett finger rifver sonder ett sadant tag, skulle med detta finger sedan kunna botas tand- vark för all framtid. Finnarna benamna taget »Lapakärm», som ôfversättes pa svenska med plattorm. Äfven vid Pello (Ofver-Tornea socken vid älfven af samma namn) har med- delaren hört talas om sadant tag. Vidare omnämnes, att taget kom norrifran, gick snedt öfver landsvagen, och lamnade en tydlig fara efter sig i san- den. Da det petades sönder, drog det sig snart tillsammans igen, och alla larverna vande hufvudet at samma hall. Mar- ken, hvarifran taget kom, bestar af odlade lindor, utan skog, blott en mindre talldunge pa omkring 100 meters afstand fran observationsplatsen. Pa andra sidan om vagen vidta- ger däremot omedelbart blandad barr- och löfskog. For att fasta uppmärksamheten pa denna högst märk- vardiga fluga och dess lefnadssätt intogs en mindre uppsats darom, försedd med figurer, i Entomologisk Tidskrift och Uppsatser ipraktisk entomologi for ar 1907 och trycktes däraf tillrackligt med separat, som utsändes till personer i de trak- ter, dar härmasken senast observerats. Detta för att kunna komma till större visshet rörande hvilken Sczara-art det kan vara, som hos oss uppträder sasom härmask. Åtgärder till spridandet af kännedom om oxstynget och de skador, det åstadkommer m. m. I föregående berät- telse omnämnes, att Svenska Garfveriidkareföreningen i en skrifvelse vändt sig till jordbruksdepartementet med anhallan Entomol. Tidskr. Ärg. 29. H. 4 (1908). 16 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. om dess medverkan till lösningen af denna viktiga fraga. Skrifvelsen remitterades till Landtbruksstyrelsen, som a sin sida begärde utlatande fran Entomologiska Anstalten. Följ- den blef slutligen en anhällan hos Departementet om ett an- slag af 300 kronor till utgifvandet af en populär skrift rö- rande ämnet, hvilket beviljades, hvarefter Styrelsen anmo- dade mig att ga i författning om astadkommandet af en sa- dan. Saken beframjades 1 hog grad genom Entomologiska Föreningens tillmötesgäende och medverkan. Denna medgaf nämligen, att skriften fick införas i dess publikationer, hvar- efter kostnaden for sattning af texten och framstallandet af den farglagda taflan kom att bestridas af Foreningen, hvari- genom en separatupplagas upplaggande blef sardeles billigt. De anslagna statsmedlen räckte följaktligen till framställande af 5,000 separatexemplar. Dessutom bekostade Foreningen 2,000 ex., afsedda for folkskolor, medelst bidrag fran Smittska fonden. Sedan Landtbruksstyrelsen af upplagorna erhallit ett tillrackligt antal exemplar for landtbruks- och landtmannaskolor, veterinärer m. fl, användes återstoden till utdelning bland folkskoleinspektörer, folkhögskolor, folkskolor etc., hvilken utdelning verkställdes genom Entomologiska Anstalten. Om- kring ett tusen exemplar bekostades af Garfveriföreningens ledamöter och 600 af två Djurskyddsföreningar. Antalet af sålunda gratis utdelade exemplar blef härigenom ej mindre än 8,600. Men ej nog härmed. Genom tillmötesgående af en del hushällningssällskap kunde en ny upplaga om 10,000 exem- plar åstadkommas, som sedan utdelades till premieringsnämn- der, folkskolor m. fl. Härigenom blef skriften spridd för- utom genom föreningens vanliga publikationer uti 18,600 seperatexemplar, hvarigenom Svenska Garfveriidkareförenin- gen fått sin önskan uppfyld i en efter våra förhållanden mindre vanlig grad. Äfven i år har undertecknad, i bredd med löpande göro- mål, fortsatt undersökningarna rörande rönnbärsmalens upp- trädande, och detta var desto angelägnare, som härjning a äpplen nu ägt rum. Ett utförligare meddelande härom, kom- mer senare att lämnas. Brefväxlingen rörande skadeinsekter m. m., har hufvud- sakligen ombesörjts af undertecknad, och uppgår antalet FRAN CENTRALANSTALTENS FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFDELN. 243 skrifvelser enligt diariet till 744, ungefärligen liksom förlidet ar. Redigeringen af »Uppsatser i praktisk entomologi» har af mig ombesörjts, och äro där införda uppsatser författade af Anstaltens tjänstemän. Undersökningar och iakttagelser vid uppfödandet af ska- deinsekter under deras olika lefnadsstadier har äfven i ar ägt rum, och därvid gjorda rön antecknats för att framdeles komma till användande, Ärsberättelsen frän anstalten för 1906 har införts i En- tomologisk Tidskrift och »Uppsatser 1 praktisk entomologi.» och 500 separat daraf aro öfverlämnade till Landtbrukssty- relsen samt af denna afvensom genom Entomologiska Anstal- ten utdelade till vissa skolor och bland allmänheten. Af of- vannamnda »uppsatser» har föreningen till Anstalten öfver- lämnat ett tillräckligt antal exemplar för byten af skrifter med de utländska föreningar m. fl, som sysselsätta sig med praktisk entomologi. Som vanligt har Anstalten besökts af atskilliga personer för erhällande af rad. och anvisningar rö- rande skadeinsekter. Insektsamlingar för skolor äro upprättade och utlämnade i man af efterfragan, och Anstaltens egna, numera ganska rika samlingar, hafva stätt till förfogande för alla, som i och för studier önskat radfraga dem. Assistenten TULLGREN har deitagit i förefallande arbe- ten och särskildt studerat de smäinsekter, som vanligen föga beaktas af vara entomologer och samlare, men därför ej äro mindre viktiga i ekonomiskt hänseende. Dessutom har han utfört de flesta resor för besök a platser, dar undersöknin- gar pakallats. Undertecknad har en gang, i och för besikt- ning af darvarande stora fruktträdsplanteringar, besökt Grips- holms slott. Vaktmästaren har hos narboende personer utfört besprut- ningsarbeten, liksom förut varit fallet, da sådana önskats. Äfven detta år har anstalten af välvilliga gifvare ihåg- kommits med skänker, nämligen; Kandidat HELGE ROSÉN: En samling insekter af flera ordningar. Regementsläkaren I. AMMITZBÖLL: Fjärilar. Byggmästaren C. G. HOFFSTEIN: Tipulider m. fl. 244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. D:r TH. WULFF: Diverse böcker. Assistenten A. TULLGREN: Bocker. Föreståndaren Sv. LAMPA: Dro. Direktor Gy EIND:Växter. Jagmastaren A. NILSSON: Ett storre parti grankottar for undersokningar. Efter anhallan hafva flera personer insandt undersök- ningsmateriel af insekter och skadade vaxtdelar. Till dessa gifvare äfvensom alla andra, som pa ett eller annat sätt gynnat Anstaltens arbeten, far jag harmed afgifva ett vörd- samt tack. Efter uppmaning fran Styrelsen for Centralanstalten for jordbruksförsök till Hushallningssallskapen att tillsätta per- soner for insamlande af uppgifter och ron angaende skade- insekters upptradande, har Kalmar läns Södra Hushallnings- sällskap utsett fem personer härtill, nämligen: Tandläkaren Leonard Haglund i Kalmar, godsägaren Gustaf Feansson i Berga, Högsby, och arrendatorn IV. Molin Hossmo, for fast- landet samt direktör G. R. Deronius i Isgärde, Stora Ror, och hemmansägaren P. Aug. Andersson 1 Knäppinge, Alböke, för Öland. Not till sid. 237.1 ett senare bref fran Prinshaga meddelas, att hela det fran Göteborg inköpta klipartiet blifvit uppfodradt, och att kreaturen däraf ej ledo ringaste skada. Assistenten A. Tullgrens tjänsteresor 1907. ı. Till Halland, Skäne, Bleking, Smäland och Öland. Närmaste anledningen till denna resa var att taga kännedom om allonborrarna skulle svarma, och om trädgardsnunnan möjligen pa nytt börjat föröka sig i nagon nämnvärd grad. Dessutom skulle ätskilliga andra skadeinsekter studeras. Den 20 juni ankom assistenten till Halmstad och besökte samma dag bl. a. ställen Bissmarks plantskolor. Här hade skadeinsek- terna under sommaren varit sparsamma. Endast bladlössen hade uppträdt i någon större mängd. Tack vare det myckna regnandet voro de vid tiden för besöket nästan försvunna. I trädgården iakttogos talrika träd, som voro starkt angripna af Eriophyes (Phytoptus) pyri PAG. och Phyllobius piri L. Krusbärssteklarna hade under föregående ar varit ytterst tal- rika, men syntes ej till innevarande ar. Den 21 juni besöktes Slöinge och trakten däromkring. Vid Oktorp, där allonborrarna under föregående svärmningsär varit mycket talrika, hade man i år blott iakttagit dem en enda kväll, men ej i någon större mängd. Kommunalordfö- randen BENGTSSON i Lundby upplyste, att ållonborrarna ej på flere år uppträdt i trakten. Äfven andra skadedjur hade varit sällsynta, om man undantager larver på fruktträden och krusbärsbuskarna. Vid Slöinge påträffades för första gången i vårt land en bladlus på ask, Pemphigus bumelie SCHR. Denna art angriper de nya skotten och bladen, som starkt missbildas och slutligen torka. Arten är lätt igenkännlig på sin utomordentligt starka ullafsöndring, som gör, att skotten på långt håll synas hvita. Följande dag besöktes Östra Karup, äfvenledes ett gammalt tillhåll för ållonborrar. Äfven här hade man på flere år ej sett till några af dessa skadedjur, under det att man beklagade sig öfver speciellt rönnbärsmalen, 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. som 1905 totalt ödelagt frukten i trakten. Samma var för- hällandet i Grefvie. Sädesslagen hade varit föga besvärade af skadedjur, och »fetpölsor» hade man blott undantagsvis träffat pa. Lilla allonborren syntes däremot vara ytterst all- man i trakten. | Fran Rôgla gard hade till Entomol. anstalten meddelats, att unga sockerbetor angripits af insektlarver, som, efter allt att döma, tillhörde potatisstamflyet (Hydroecia micacea ESP.). För att taga närmare kännedom härom besöktes den 24 juni platsen. Det visade sig da, att skadorna inskränkte sig till ett relativt litet antal plantor. De flesta angripna stodo a ett mindre fält vid järnvägsstationen. Men under en äktur kring de c:a 350 tunnland omfattande betfälten kunde man här och hvar se enstaka plantor angripna af samma skade- djur. De skadade plantorna igenkändes lätt pa den nedviss- nande blasten. Vid uppgräfning befanns rothalsen genom- borrad af en à tva larver. Pa somliga plantor kunde man tydligen se, att larverna blott ätit sig tvärs igenom en planta för att därefter angripa en närstaende. Vid tiden för besöket voro larverna blott halfvuxna. Nägon risk för en framtida, mera omfattande härjning syntes ej föreligga. Efter ett par timmars besök i Hälsingborg, dar assisten- sten genom konservator H. MUCHARDT erhöll allonborrelarver, som skulle vara rätt allmanna i trakten, fortsattes resan till Kristianstad och Farlof. Hos kontraktsprosten J. ANDERSSON erhöllos atskilliga värdefulla upplysningar. Allonborrarna hade pa senare aren ej synts till, och tillskref man detta bl. a. stararna, som hollo till i trakten i kolossala skaror. Bl. a. skadedjur, som under besöket i Färlöf gafs tillfälle att se, ma har omnämnas Dlanjulus guttulatus GERV. Denna lilla tusenfoting hade nämligen i en tradgard angripit och uratit en mängd utsädda majskorn, af hvilka en del voro vid upp- tagandet alldeles fyllda af de sma skadedjuren. Dlanjulus guttulatus GERV. hör till de mindre tusenfotingarna, blir högst 18 mm. lang, ar till fargen hvit eller gulaktig samt har langs sidorna en rad sma, svagt rödaktiga, runda flackar. I en annan tradgard iakttogs Lasius niger gora skada pa kalplan- tor pa sa vis, att strax under jordytan rotens barklager afats. Äfven sparrisplantor lara af myrorna pa ungefär enahanda sätt skadats. I kontraktprosten ANDERSSONS trädgärd var _ASSISTENTEN A. TULLGRENS TJÄNSTERESOR 1907. 247 plommonkarten äfven i ar angripen af plommonstekeln (//op/o- campa minuta CHR.), därjämte erhölls en fjäril, som kläckts ur plommon. Äfven i Färlöf iakttogs den ofvannämnda Pem- phigus bumelie SCHR. Frän Färlöf begaf assistenten sig den 27 juni till Hel- mershus och Tomarp. Ällonborrarna hade här under flyg- tiden varit sparsamma samt säkerligen blifvit konsumerade af stararna, som pä försommaren varit ytterst allmänna. Af öfriga skadeinsekter kunde konstateras pärongallmyggan (Cecz- domyia pyrivora RıL.), som syntes vara ytterst vanlig i päron- karten vid Tomarp. I Helmershus tradgard anträffades en del äpplesorter rätt starkt angripna af Æriophyes piri PAGENST. och Psylla mali SCHMDBG. Fran Helmershus togs vagen till Spjutsbyggd och Lange- mala i Bleking, dit ankomsten skedde den 29 juni. Till all lycka hade löfskogsnunnan de senaste aren ej ökats sig i trakten. Man hade blott sett till ett fatal larver, och sjalf kunde assi- stenten ej upptäcka en enda. Det synes alltsa, som om ut- rotningsarbetena skulle varit verkligt effektiva, och trakten for den narmaste framtiden vara fredad for ytterligare harjningar. Pa samma sätt förhöll det sig med insekten i Kalmartrakten och vid Farjestaden, dar den tycktes ha alldeles forsvunnit. Krusbärsmätaren (Adraras grossulariata I.) ar ett skade- djur, som kanske hvarje ar i vara sydligare landskap anstaller mer eller mindre omfattande harjningar pa krusbars- och vin- bärsbuskar, fast vi mera sällan fa hora nagot darom. Da till oss ingatt meddelande om en dylik härjning vid Kastlösa a södra Oland, fick assistenten i uppdrag, att under denna sin tjänsteresa äfven besöka denna plats for att pa ort och ställe narmare studera skadedjuret. Besöket gjordes den 3 juni. Nagot mer an ett dussin vinbärs- och framförallt krus- barsbuskar hade angripits. Flera buskar voro alldeles kalatna, och pa dessa traffades vid tiden för besöket öfvervägande puppor, hvilka i ofta stora klasar i en ytterst tunn vafnad hängde längs de gröfre kvistarna. Pa en enda kvist kunde man räkna ett 30—40-tal puppor. Pa ännu något löfvade buskar sutto enstaka puppor inspunna under ett nagot krum- böjdt blad. Pa ett körsbärsträd, hvars grenar nagot berörde en angripen buske, hade en del blad skadats. 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Ur de puppor, som hemfördes, utkläcktes redan första dagarna 1 juli fjärilar, som sedermera under förra hälften af augusti lade agg. Dessa voro svafvelgula och half sfäriska, något mer an 1/2 mm. i diameter. Ägg började redan i slutet af augusti att klackas. De sma larverna an- grepo bladen pa undersidan, pa sa sätt, att väfnaden mellan de gröfre nerverna afats. Öfverhuden blef kvar. Blott en enda af de hemförda larverna var angripen af parasiter, hvilka af d:r A. ROMAN bestämts till Apanteles ruficrus HAL. Parasiterna hade förpuppats i svafvelgula kokonger utanpa larven. Innan hemfärden anträddes, aterstod ännu ett uppdrag att uträtta, nämligen ett besök pä norra Öland hos landtbru- karen P. AUG. ANDERSSON i Knäppinge, som af Hushallnings- sallskapet i Kalmar blifvit utsedd att lamna Entomologiska afdelningen arliga rapporter rorande skadeinsekters upptra- dande. Andamalet med besöket var, att lämna en del rad och upplysningar rorande skadedjur. 2. Till Halsingland. Fran Ingenior A. LILJEDAL i Arbra hade ingatt meddelande om, att en del tallar vid Simea angsag blifvit svårt skadade af en barkborre, Zosmzcus acumt- natus GYLL. Vid ett besök den 16 juli visade sig skadan inskränka sig till några fa trad, hvilka redan afverkats. Na- gon allvarlig fara for närstående trad syntes ej föreligga. Tomicus acuminatus GYLL. hor ej till de allmännare bark- borrarna och synes ej heller höra till dem, som i någon mera omfattande grad angripa och förstöra vara barrträd. Ehuru utbredd öfver hela Europa synes man annu känna blott foga om artens lif och utveckling. Tyvärr kan nu ej bidrag läm- nas till denna brists afhjalpande, da den ju blott tillfalligtvis kunnat studeras. Flygtiden synes möjligen infalla i medio af juli eller senare, enär skalbaggarna da lämnade de granstyc- ken, som hemfördes för observation. Beträffande gangsyste- met synes assistentens iakttagelser nagot afvika fran den be- skrifning, som aterfinnes hos JUDEICH und NITSCHE, Forst- insektenkunde I, p. 497. Pa c:a 8 cm. tjocka stamstycken satt den tunna barken alldeles los och pa splintytan syntes blott svaga antydningar af gångarna. Dessa voro för öfrigt så talrika och slingrade i hvarandra, att någon exakt bild af ASSISTENTEN A. TULLGRENS TJÄNSTERESOR 1907. 249 ett gangsystem var omöjlig att erhalla. Pa smala grenar voro gangarna betydligt djupare ingnagda i splinten. For att om möjligt erhålla en tydlig bild af gangsyste- met släpptes nagra honor pa en förut alldeles felfri tallgren, c:a I dm. i diameter. Nar efter ungefär ett ars förlopp gre- nen afbarkades, erhöllos nagra bilder, af hvilka en här i half naturlig storlek atergifves. Moder- gångarna följde stammens längsrikt- ning och voro c:a 2 mm. vida. Sido- gangarna voro oregelbundna, sling- rande eller förgrenade, 3—5 cm. långa och afslutades med vida, oregelbundna och i splinten djupare ingräfda kam- mare. Från Arbrå fortsattes resan den 17 juli till Söderhamn, där enligt uppgift 1 tidningarna almarna i trakten skulle »sta bruna» till följd af insektangrepp. Det visade sig emellertid, att denna uppgift var till större delen gripen ur luften, enär almarna öfverallt voro i Gängsystem af Tomicus det närmaste fria från skadedjur. En- REE ae en dast har och hvar förekom Schzzo- neura ulmi rätt allmänt, men de skador den åstadkommit, voro relativt obetydliga. Saväl vid Arbra som Söderhamn kunde konstateras, att rönnbären voro rätt allmänna. Afvenledes varsnades talrika rönnbärsmalar. 3. Till Uppland. Fran en sommargäst a Bagarbo ej langt fran Skokloster ankom i medio af juli ett meddelande, att pa en större gran i trädgärden fanns en oändlig mängd »mask», som omöjliggjorde allt vistande under trädet. Prof pa larverna medsändes, och att döma af det allmänna utseendet, var det en clerid, som uppträdde sa »en masse». Dä det ej kunde vara nägon af de vanligare arterna, syntes meddelandet vara af ett visst intresse, hvarför platsen besök- tes den 19 juli. Det visade .sig da, att pa den nämnda granen larverna forekommo i tusental, lifligt kringkrypande pa stam och gre- nar. Afven pa marken under tradet voro de ytterst allmanna 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. och under ett par brädslaar, pa hvilka ett större bord hvilade, hade larverna samlat sig i hundratal. En del hade t. o. m. atit sig in i det halfmurkna travirket. Pa granen traffades de allra flesta larverna krypande utanpå barken. Blott en och annan höll till inuti densamma. För att om möjligt konsta- tera arten, hemfördes en stor mängd larver, hvilka nedlades i en större glasburk, tillika med barkstycken, som angripits af barkborrar. Under de följande månaderna påträffades samma larv allmänt kring Stockholm, all- tid på gran, men aldrig i så stor mängd som vid Bagarbo. Larverna syntes ej på något vis à skada träden. Alltid | träffades de i gamla af tomicider gnagda gångar, och torde val därför deras egentliga näring vara andra in- ENA sektlarver, såsom fal- let! jun ari medhtsexe Clerus formicarius. Af de hemforda larverna dog visserligen större delen, men nagra för- puppade siginutibark- bitarna i början af september. Först föl- jande var, den 10 maj, erhdllos fullbildade Af Brachyderes incanus angripet granskott. skalbaggar. Det visade sig då, att larverna tillhörde en i vårt land synnerligen allman art, Dasyzes coeru- eus Gr 4. Till Östergötland. Pä begäran af föreständaren för Adelsnäs trädgårdar fil. kand. C. G. DAHL beordrades assi- stenten att besöka tradgardarna, för att taga kännedom om en del därstädes uppträdande skadeinsekter. Af dessa om- namnas har blott ett par. ASSISTENTEN A. TULLGRENS TJÄNSTERESOR 1907. 251 Pa plommon hade iakttagits skador af larver, som förmo- dades tillhöra rönnbärsmalen. Detta antagande syntes ha skal för sig, da saval fläckarna pa skalets yta som gangarna i fruktköttet i hög grad erinrade om dem, som rönnbärsmalen astadkommer pa applen. Nagra larver antraffades ej i plom- monkarten. Gangarna gingo helt grundt in i fruktköttet. Sannolikt hade larverna funnit födan otjänlig och dott. Pa gulröd bigarra fran Dala trädgärd i Östergötland hade där- emot fullvuxna larver iakttagits. En sadan, som det blef tillfalle att ses, var i hög grad lik rönnbärs- malens larv. Paarter forekom en minerarlarv rätt talrikt, sannolikt Phytomysa piri KALT. 5. Till Öster- götland. Fran för- valtaren G. WE- STIN a St. Sjöge- sta hade inkommit en anhällan om besök för utrönan- det af, hvad insekt det kunde vara, som skadat pota- tisblast a en intill garden liggande w à A 2 Brachyderes incanus jämte angripna barr af gran aker. Besöket gjor- och tall. desıieden). 2) sept. och visade det sig da, att upphofvet till skadan var potatis- stamflyet (Fydroecia micacea ESP.) 6. Till Neglinge, Stockholm. Enligt uppgift af majo- ren m. m. O. A. BuscH skulle tallar i trakten af Neglinge vara angripna af skadeinsekter. Till följd häraf anmodades assistenten att närmare undersöka förhällandet. Vid besök den 21 sept. visade det sig, att skadedjuren i fraga voro larver af Lophyrus pint L., men att de ej förekommo i sa stor mängd, att nagon som helst fara forelage. 66 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. 7. Till Björnbo a Lidingön. Fran blomsterhandlaren R. BILLSTRÖM hade till Anstalten insandts skott af granar, hvars barr tydligen söndergnagts af en insekt. Skadorna ytt- rade sig pa sa sätt, att barren längs ena kanten i yttre hälf- ten blifvit gnagda. Som följd häraf torkade och gulnade spet- sarna. Företrädesvis hade skadedjuren hållit sig till Picea pungens och dess var. argentea, men äfven andra gransorter jämte några exemplar af en tall, Pinus ponderosa, hade angri- pits. Hufvudsakligen toppskotten och de öfre grenarna hade blifvit skadade och lyste darfor pa langt hall gulaktiga. Nagra skadedjur följde ej med profvet, men vid ett besök den 23 okt. uppdagades, att man hade att göra med grävif- veln (Drachyderes incanus L.). Denna ar en c:a 10 mm. lang, langstrackt oval skalbagge, af morkbrun farg samt kladd med gra- eller brunaktiga, svagt metallskiftande harfjall. Vifvelns snabel ar kort. Hanen ar smalare an honan. Vifveln synes om dagen halla sig i stillhet, mellan barren tatt tryckt intill stam och grenar. Enligt uppgifter 1 littera- turen öfvervintra skalbaggarna som fullbildade i jorden och fortsätta pa våren en tid sitt forstorelsearbete. Da de ej vid Björnbo uppträdde i någon Ofvervaldigande stor mängd, syntes faran för en svår härjning mycket liten. Ett antagande som också sedermera visade sig hålla streck. Med någon öfning lär man sig lätt att finna djuren, då de om dagen hålla sig gömda. Insamling går således på mindre träd lätt för sig. I stället för plockning för hand torde man lätt nog kunna skaka af skalbaggarna öfver en duk eller ett upp- och nedvändt paraply, hvarigenom arbetet blir både lättare och snabbare att utföra. 8. Till Östergötland. För att tillsammans med före- ståndaren vid Adelsnäs trädgårdar fil. kand. C. G. DAHL utföra en del försök gentemot rönnbärsmalen m. fl. skadedjur besöktes Adelsnäs under förra hälften af december. Redo- görelse för dessa försök återfinnas uti en särskild uppsats i denna tidskrift. OM RÖNNBÄRSMALEN. to Rönnbärsmalen (Argyresthia conjugella ZELL.) och hvad vi veta därom. Uti min lilla skrift rörande ofvannämnda skadedjur, som 1906 offentliggjordes uti Entomologisk Tidskrift samt »Upp- satser i praktisk entomologi» och sedermera blef utdelad i flera tusen exemplar bland allmänheten, anfördes alla de om- ständigheter, som stå i samband med detta skadedjurs upp- trädande och lefnadssätt och dittills voro kända, dels genom erfarenheter från Nordamerika och Finland och dels genom de undersökningar och rön, som af mig blifvit gjorda vid Entomologiska Anstalten sedan 1898, eller det år, då man först iakttog de svåra härjningar på äpplen, som skadedjuret åstadkommer, och hvilka sedermera under vissa år blifvit upprepade. Jag skulle således här kunna förbigå de intill 1906 gjorda erfarenheterna, men anser mig dock böra för fullständighetens skull vidröra en och annan af dem jämte sådana rön, som sedermera tillkommit, en del äfven under ar 1908, eftersom denna berättelse, i följd af mellankommande hinder ej blifvit tryckt förrän mot slutet af nämnda år. I anseende till den stora vikten af en fullständigare kännedom om rönnbärsmalens lefnadsvillkor, hvilka före 1898 voro sa godt som obekanta, har jag sedan dess särskildt be- mödat mig om, att genom talrika undersökningar närma mig detta mal, väl vetande, att alla förslag rörande utrotnings- medel etc. utan en sadan kännedom blifva liksom gripna ur luften och vanligen till ringa eller ingen nytta. Redan vid andra härjningen a äpplena hade man an- ledning antaga, att dylika angrepp skulle upprepas hvarje ar, da rönnbären komme att saknas eller blott forekomma sparsamt. Detta har äfven inträffat, ty harjningar hafva ägt rum 1898, IQOI, 1905 och 1907, under hvilka ar bären saknades eller pa en del ställen voro mindre allmänna. Nagra helt obetydliga angrepp a enstaka appletrad eller ett och annat apple hafva visserligen forekommit äfven under rönnbärsären, hvilket nog kan förklaras, men man far val ej darfor pasta, att rönnbärsmalen pa sista tiden »fullständigt 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. slagit sig pa apple» sa att den »numera icke det minsta är bunden vid rönnbären i sin förekomst». (Se Pomolog. ars- skrift, 1907, s. 83). Det farskaste beviset for, att malen pa det hela taget fortfarande skonar applena, da han har rikligt med ronnbar att tillgå, hafva vi fått 1908. Enligt de manga meddelanden, som under detta rônnbärsar ingått fran olika trakter inom landet, ar angreppet pa äpplena afven nu sa obetydligt, att det alldeles icke kan bli tal om nagon harj- ning. Hur förhällandet varit 1 Skane vid samma tid, kan jag tyvärr ej med säkerhet uppgifva, men har all anledning antaga, att detta landskap ı berörda hänseende just ej skiljer sig fran andra delar af landet där äpplen odlas. I fragans nu: varande läge, ma man förlata mig, om alla uppgifter om härjning af äpplen under rôünnbärsar, som ej styrkas med an- tagliga bevis, af mig tillsvidare lämnas ät sitt värde. Larverna torde möjligen kunna lefva i andra frukter än ronnbar och äpplen, men ännu har det ej lyckats mig att ertappa dem i bar af hägg, fläder, nyponbuskar eller hagtorn, och jag tror knappast, att nagon annan gjort det heller; men 1 ett prof pa slanbar fran Helmershus hittades en larv, som sannolikt var af en rönnbärsmal. Ur oxelbar hafva visser- ligen utkommit larver, som bildat puppor, hvarifran rönn- bärsmalar blifvit utkläckta, men dessa anträffades ett ar, da rönnbären saknades, hvilket ju kan tyda pa, att oxelbaren, 1 likhet med äpplena, äro en nödfallsföda under larvstadiet. Ett prof pa sadana bar undersöktes 1908, men dari träffades ej nagra larver af ronnbarsmalen. Oxelbären voro da tamli- gen sällsynta i Skärgården, dar bären togos. I plommon fran Adelsnas, sanda af kandidat C. G. DAHL, funnos ingangshal och fjärillarver, som mycket liknade rönnbärsmalens, men voro nägot större. En larv hade omgifvit sig med blott en hvit och tät hylsa, helt olik den, som rönnbärsmalens larv sa konstrikt förfärdigar. Denna hylsa blef tyvärr skadad, hvar- efter larven ej spann sig nagon ny, utan dog. De öfriga skadade plommonens larver blefvo äfven döda utan att ge- nomga nagon förvandling till puppor. Att fa fjarilar fran denna sorts frukt erbjuder stora svarigheter, medan den van- ligen möglar och ruttnar, innan larverna aro fardiga att lamna densamma. Jag har som synes likval all anledning antaga, att larverna i plommonen vid Adelsnäs harstammade fran OM RÖNNBÄRSMALEN. 255 plommonvecklaren (Grapholitha funebrana TR.), en fjäril, som blott mycket sällan plagar komma i samlarens haf. Hvad rönnbärsmalens agg och sättet hur de läggas be- träffar, hade nog ingen entomolog kannedom darom förrän 1905, da det lyckades mig att observera badadera, hvarom meddelas i min skrift om nämnda insekt. Om puppornas öfvervintring hade man att börja med blott en ofullständig kännedom, mest stödd på antaganden, atminstone hos oss, hvilket bäst märkes på en del af de ut- rotningsmedel, som då blefvo föreslagna. I burar hade man visserligen sett, att larverna, sedan de lämnat frukterna, oro- ligt kröpo omkring, lämnande trådar på ytan af den i buren inlagda jorden, samt att de slutligen spunno in sig på väg- garna och i taket eller på inlagda rönnblad; men i träden eller på stammarna hade inga kokonger med puppor kunnat upptäckas, hvarför man hade största skäl antaga, att för- puppningen ägde rum på marken. För att söka klargöra denna fråga, upplät direktör G. LIND träd vid Experimentalfältet till försök, lät till och med omkläda ett sådant med tyll, hvilket skedde under assistent A. TULLGRENS ôfverinseende. Ätgärden förtjänar allt er- kännande, men resultatet blef ungefär detsamma, som i bu- rar, och därför icke tillfyllest upplysande; ty nagra larver kröpo pa marken, tills de kommo till en vägg, klättrade upp- för denna och spunno in sig därstädes. Det äterstod alltsa ännu att utröna, huru larverna betedde sig i fullkomlig frihet, da inga konstgjorda hinder voro dem i vägen, För att fä denna sak ännu nagot närmare utredd, utfäste jag en mindre belöning till den eller dem, som kunde upptäcka och pavisa pupporna i deras vinterkvarter ute pa marken. Trädgärds- eleverna som, sedan den praktiska entomologien ingätt som undervisningsämne i deras kurs, blifvit intresserade för dit- hörande fragor, sporrades härigenom än mer till att söka efter puppor. Det dröjde ej heller länge innan dessa unga män, kry- pande pa alla fyra, funno pupporna, omgifna af sina fina natliknande väfnader, under sadana trad, hvars frukter före- gaende ar varit angripna. Dessa kokonger voro merendels fästade vid gräsplantor invid jordytan eller under föremål, som voro löst liggande pä denna. Under jordytan anträffa- des äfven en eller annan pupphylsa, som troligen bildats i 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. nagon spricka eller annan mindre fördjupning, hvilken seder- mera vid vatväder, genom jordens sammandragning utplänats. Att förpuppning nagon gang äfven kan försiggä inuti rönn- bärsklasar uppe i träden, är likväl alldeles säkert, ty vid un- dersökning af en stor mängd sadana klasar fann jag under september manad 1908 tre hylsor med inneliggande larver. Hadanefter torde man val kunna anse, att det är tillräckligt utredt, hur och hvar pupporna i allmänhet öfvervintra ute i fritt tillstand. En ganska viktig sak är, att känna tiden för fjärilns framkomst pa försommaren, dess äggläggning, samt da lar- verna lämna frukterna för att uppsöka platser till förpupp- ningen. De iakttagelser i den vägen, jag varit i tillfälle att göra, ma därför äfven här omnämnas. Är 1904 fångades första fjäriln vid en rönn den 11 juni; 1905 den 8 juni, hvarefter antalet fjärilar tilltog under hela manaden, för att efter hand minskas, men ännu mellan den 27 juli och 11 augusti kunde nagot enstaka, mestadels slitet exemplar anträffas; 1906 fangades en fjäril först den 21 juni och sedan ett nött exemplar den 4 juli. Fjärilarna voro denna sommar mer sällsynta, hvilket nog berodde pa, att rönnbären ej varit talrika året förut; 1907 började fja- rilarnas utkläckning inom hus i burkar och burar den 6 juni, och ute fangades det första exemplaret den 11. Antalet ökades sedermera som vanligt, och den 10 juli flog en mangd malar omkring en liten sötrönn i tradgarden vid Anstalten, det enda rönnträd, som inom de närmaste omgifningarna hade nagorlunda rikligt med bar, och hvarvid fjarilarna foljaktligen samlades. Att malarnas antal har var stort, bevisas daraf, att under en kort stund pa aftonen namnda dag 30 stycken infangades med haf. Bären afplockades sedermera, da larverna blefvo vuxna, och trädet bar detta oaktadt frukt afven föl- jande ar. Den sista fjariln, som da erhölls, befanns sittande pa ett apple. 1908 utklacktes fjäriln inomhus ovanligt tidigt, namligen den 1 juni, och följande dagar, men ute och vid Experimentalfaltet fanns ett exemplar af TULLGREN den 10, just da rönnarna började blomma, och äppleträden stodo i full blomning, samt ett annat den 12 vid Adelsnäs i Oster- götland. Den 26 juni fångade vaktmästaren vid Anstalten: ett exemplar pa en rönn, och den 28 voro fjärilarna allmänna OM RÖNNBÄRSMALEN. 257 wid Experimentalfältet vid rönnar och sibiriska aplar, enligt elevers utsago. De sistnämnda traden ha visat sig vara nästan lika mycket besökta som rönnarna. Att det var verk- liga rönnbärsmalar man sett, är nog säkert, da sedermera framvisats exemplar af denna art, som sades vara fangade da. Äfven nu bestyrktes pästäendet, att fjärilarna vanligen börja flyga först under förra delen af juni. Nar flygtiden upphör är svärare att säkert angifva, men det sannolikaste är, att detta inträffar i början af augusti, tiden dock nagot beroende pa utkläckningen och väderleken i juni och juli mänader. Den senaste tiden, hvarpa jag anträffat flygande fjärilar, har varit den 11 augusti, och jag har ej hört nagon annan person, som fullkomligt känner deras utseende, uppgifva na- gon senare tid. Om ett utslitet exemplar möjligen skulle antraffats i slutet af augusti, har detta en ringa betydelse. Alla uppgifter — skulle de an finnas tryckta — om att fja- rilns flygtid kan räcka »ända till langt fram pa hösten», maste jag tillsvidare betrakta sasom uppkomna af missforstand eller nagot annat motiv. En mycket narstaende art ar Arg. nitidella F. Äfven denna har det karakteristiska, mörka tvarbandet snedt öfver framvingarna, men den ar mer gul- brun till färgen, flyger senare pa sommaren och kan ganska lätt och förlätligt nog förväxlas med rönnbärsmalen af ett mindre kritiskt öga. Ett litet äppleträd i kruka hade nägra blommor, och där- öfver placerades en bur, i hvilken lades några ronnbarsklasar, som förvarats öfver vintern i kallrum, hvarefter det hela fick ‘sta ute under bar himmel. Häri utkläcktes rätt manga rönn- bärsmalar, och dessa hade lagt ägg redan den 18 juni nästan på hvartenda fruktämne och äfven på blomfodren. Ägglägg- ningen tycktes fortfara till månadens slut. På ett enda fruktämne anträffades ända till 7 ägg. Äggläggningen skedde naturligtvis här ej under normala förhållanden. Nagra larver syntes ej heller till, emedan fruktämnena torkade och snart föllo af, hvartill nog instängningen var orsaken. Larverna började krypa ut ur rönnbären 1904 omkring den 18 september, 1905 den 11 augusti, 1906 den 10 och 1907 den 30 samt 1908 den 28 i sistnämnda månad. Ut- vandringen från bären till marken fortfar nog en ganska lång Entomol. Tidskr. Årg. 29. H. 4 (1908). 17 258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. tid, emedan larver finnas kvar i frukten till in i oktober och kanske annu langre. Jag har tyckt mig finna, att de larver, som tidigast blifva fullvaxta, äro de lifskraftigaste och i allmänhet bilda kokonger. Ar 1908 t. ex. träffades rätt manga hal a bären efter utkrupna larver i slutet af september, men de flesta larver, som seder- mera varsnades i bären, voro döda eller föga lifliga. I manga bar, som saknade utgangshal, kunde nagon larv ej alls upp- tackas, ej heller nagon larvparasit. Orsaken hartill kan jag ej angifva, men det kunde ju vara önskligt, att den vore nagon epidemi. Men tillrackligt manga larver hafva nog gatt ut för att ästadkomma härjning a äpplen nasta ar, ifall rönn- bären skulle sla fel. Vid Entomologiska Anstalten funnos visserligen larver i äpplena 1907, men ej 1 så stort antal, att dessa blefvo odug- liga i hushållet. Om detta berodde på, att rönnbären ned- togos 1906, sedan de blifvit röda, kan ej afgöras, så länge de många rönnarna vid de närbelägna platserna Kräftriket och Experimentalfältet få stå kvar. På de senare fanns det något rönnbär äfven 1907. I afseende på frågan om fjärilhonan för äggläggningen ständigt föredrager vissa äpplesorter framför andra, tror jag för min del fortfarande, att man fäst större vikt därpå, än den verkligen förtjänar, då i den ena trädgården en del sorter kunna bli mycket angripna, i en annan icke, eller åtminstone helt obetydligt, och i samma trädgård en eller annan sort angripes det ena härjningsåret och ej ett annat, hvarpå icke saknas exempel äfven i det nedan nämnda frågecirkuläret rörande det förstnämnda förhållandet. För att få denna sak klargjord upprättades af Pomologiska föreningens styrelse genom dess sekreterare ett cirkulär, uppställdt i frågor, som i talrika exemplar utsändes bland fruktodlare för att besvaras. - Detta hade en kolumn för de äpplesorter, som skadats at larverna, och en annan för dem, som blifvit oberörda. Af de utsända cirkulären äterkommo 211 försedda med svar. Arbetet med dessa cirkulär kräfde bäde tid och besvär och förtjänar allt beröm, men det mäste nog fortsättas en tid bortät, om det skall medföra afsedt gagn; ty detta cirkulär far endast be- traktas som ett förstlingsarbete och kan därför ej enligt mitt begrepp läggas till grund för rad till allmänheten, atminstone OM RÖNNBÄRSMALEN. -259 icke utan nôdig kritik, om det ej skall verka emot sin be- stämmelse. Svaren måste vara långt flera och grunda sig på någon kännedom om skadedjurets lefnadssätt samt lämna upplysningar om platsens läge, dess närmaste omgifningar, om rönnbären varit talrika året före härjningen och, om så ske kan, tiden för fruktsättningen etc. Hvad malens utbredning inom landet beträffar, skulle kännedomen därom kunna bli tämligen fullständig, om svaren blefve långt flera. I den föreliggande redogörelsen söker man förgäfves efter upplysningar från Gottland och Blekinge, från Kristianstads län finner man blott tre svar, från hvartdera af Kronobergs, Västmanlands, Kopparbergs och Gäfleborgs län 4, från Jönköpings och Örebro län 5 0. s. v. Dessa svar gifva alltså en högst ofullständig bild af skadedjurets utbredning inom manga delar af landet och visa prof pa en nästan oför- svarlig likgiltighet hos den allmänhet, för hvars skull frågorna utfärdats. Hvad man med anledning häraf kan mest förvånas öfver, blir dock den omständigheten, att ej alla de personer, som äro anställda som undervisare i trädgårdsskötsel och resa omkring i länen för detta ändamål, vinnlagt sig om att lämna utförliga meddelanden rörande en för fruktodlingen så viktig sak, som härjningar å frukten måste vara. Vid genomläsningen af cirkularet finner man, att t. ex. äpplesorten ribston pa de flesta af de uppgifna platserna gatt fri for angrepp, ty blott fran fem stallen uppgifves sarskildt, att den varit skadad; men i flera uppgifter sags, att »alla» sorter angripits. Om ribston ar med bland dessa eller ej, far man således ej veta, fastän sa ma synas troligt. Hur förhäl- "landet kan vara pa de manga platser, hvarifrån ingen uppgift lamnats, därom sväfvar man ju alldeles i okunnighet. Sasom ett ytterligare bevis pa att sorterna ej kunna hafva stort inflytande genom att vara mer eller mindre be- gärliga vid en härjning, ma anföras, hvad en förständig och reflekterande man meddelar rörande denna fräga. F. d. folk- skolläraren E. G. SÖRBERG i S:t Anna i Östergötland, som i trettio ar lämnat uppgifter till metereologiska byran anga- ende tiden för trädens blomning m. m., säger nämligen i bref till mig, »att de tidigt blommande sorterna sasom oranie, safstaholm och hvit astrakan svarast hemsöktes, och de mer senblommande jämförelsevis mindre, emedan äggläggningen 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. vid dessas blomning var i det närmaste afslutad. Gyllenkroks- astrakanen blommade 1895 omkring 10 dagar senare an oranie och gick därför fri. Är 1907 försenades blomningen hos de förstnämnda sor- terna och inföll samtidigt med gyllenkroksastrakanens. De äggläggande honorna gjorde nu ingen ätskillnad pa de olika sorterna. Ett par grägyllenträd, som sta pa en skuggig plats, blommade senare samt skonades. Ribston angreps äfven, ehuru lindrigare, så att den lämnade en nämnvärd skörd.» Samma var förhållandet med de vid Entomologiska An- stalten planterade ribstonträden, men anmärkas bör, att dessa äro mycket låga och växa vid foten af ett berg, som ligger mellan dem och de flesta rönnträden. De nyss nämnda erfarenheterna äro visserligen — som brefskrifvaren mycket riktigt anmärker — allt för få, för att man däraf skall kunna draga slutsatser, som kunna gälla vid alla tillfällen. Det anförda bör åtminstone kunna blifva en vägledning för dem af denna uppsats läsare, som vilja själfva göra lakttagelser. Under de många undersökningar af rönnbär jag på se- nare åren haft tillfälle göra, har befunnits, att äfven rönnarna kunna vara mycket olika angripna af larverna. Så fann jag vid Stafsnäs uti en större grupp af hvarandra närstående sa- dana träd, att på ett par voro bären skadade till 18 procent, a andra mellan 2 och 8, men å 6 kunde ej något angrepp förmärkas. Förhållandet med rönnarna var alltså tämligen lika med det hos äppleträden i trädgårdarna. Ännu har man, sävidt jag vet, ej uppdelat vår vanliga rönn i sorter, men att bären äro mindre på ett träd än på ett annat, kan hvem som helst se, dock kunde jag ej finna, att angreppet i regel var värre på det ena än det andra slaget. Hur malhonorna skulle kunna af de små fruktämnena sluta till, att bären blifva lämp- ligare för afkomman på det ena trädet, än på ett annat, kan jag ej inse, och samma förhållande torde det vara ifråga om äpplena. Det är vackert nog, att honorna tycks kunna skilja mellan kärnfrukter och andra, en omdömesförmåga, som de dock dela med flera insektarter, som hafva blott en eller högst få växtslag sig tilldelade för afkommans uppehälle. Ej ens efter genomläsandet af de många svaren i cirkuläret har jag kunnat finna anledning till att frångå min förut fattade mening, att OM RÖNNBÄRSMALEN. 261 orsakerna till att vissa trad kunna undslippa angrepp, fa sökas pa helt andra hall än hos sortens blifvande smak och utse- ende. Tiden för aplarnas blomning och fruktsättning spelar nog en stor roll, men kan ju infalla olika för samma sort under olika lokala och väderleksförhällanden. Dessa verka nagot annorlunda pa pupporna, som befinna sig vid jord- ytan, än pa träden, hvars rötter ligga mycket djupare, sa att värmen ej så snart nedtränger till dem. Detta gäller mest för kalla lägen. Efter skedd parning à rônnar, som ej blom- mat, torde fjärilhonorna först söka upp de kärnfruktsträd, som blommat ut och börjat bilda kart. Finna de ej sådana i när- heten, draga de vidare på upptäcktsresa. Under tiden ut- veckla de sent blommande träden sina blommor och få kart, som kan komma väl till gagn för senare utkläckta fjärilar. Inträffar hufvudsvärmningen först då, är det gifvet, att sent blommande träd äfven flitigt uppsökas för äggläggningen. Då parningen äfven under härjningsår sker helt säkert på rön- narna, måste sedan en liten tid åtgå för honorna att uppsöka äppleträden. Om man söker efter de första fjärilarna, finner man dem nästan alltid i närheten af de förstnämnda träden, ty först flera dagar senare har man vid Anstalten anträffat dem på äpplekarten, som då kan hafva uppnått en mindre valnöts storlek. Det kan visserligen synas, som om fjärilhonan vore mycket nyckfull vid valet af äggläggningsplats; ty ibland finner man som sagdt ar, larver i baren pa ett trad och inga eller blott ett fåtal på ett bredvidstående, men förmodligen har hon härför andra skäl än just sorten, fast det faller sig svårt att "komma under fund med dem. Utom tiden för trädens frukt- sättning, kunna nog andra orsaker äfven medverka till, att rönnbären blifva angripna på platser, där man minst väntar att träffa larver. Då en tjäril blifvit utkläckt pa marken, och hans extremiteter erhållit tillbörlig stadga, flyger han uppåt, troligen till närmaste träd, för att uppsöka det andra könet. Är detta träd en rönn, som nyss blommat, torde äggläggningen ske på denna eller den närmast stående. I annat fall måste honan söka efter passande träd på längre afstånd, och träffar hon ej en rönn:i sin väg utan ett äppleträd, håller hon nog till godo med detta, om det blir fruktbärande under året. Vid lugnare väderlek kan hon begagna sig af luktsinnet och flyger 262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. därför mot vinden, men ar det starkare blast, blir hon nödsakad att följa med vinden och kan da ej sa lätt be- stamma, hvar hon kommer att stanna, utan fores med, tills nagra trad komma i vagen, dar hon i lugn och ro kan sla sig ned efter behag. Detta torde kunna vara en rimlig för- klaring pa, att man kan finna talrikt med angripna ronnbar rätt långt fran det ställe, där larvernas föräldrar blifvit födda, till och med ett stycke inuti en skog, om denna gränsar till ett öppet fält, eller på ett träd, aflägsnare från kläckplatsen än ett annat, som kan få mindre med angripna bär. Under blåsväder bruka fjärilar ej gärna sätta sig på vindsidan af ett träd, emedan de där ej få ro, utan flyga förbi detsamma och vända sedan åter till dess läsida, där de ha större lugn. Den erfarenheten, att dvärgträd och andra låga träd äro mindre utsatta för malhonornas besök än stamträden, är ej ny, ty den meddelades af den flitige iakttagaren och ifrige fruktodlaren O. G. NORBÄCK redan för flera ar sedan. Att frukten å sådana träd likväl ej alltid är befriad från angrepp, är dock till fyllest bevisadt. Saken förhåller sig nog så som redan anmärkts, att den nyss utkläckta fjäriln vid uppflygan- det från marken sträfvar uppåt för att lättare orientera sig och sätter sig i de högre träden samt förblir där, ifall de äro lämpliga för äggläggningen. I annat fall flyger han vidare, dock troligen ej i närheten af marken, hvarigenom småträden undgå hans uppmärksamhet. Men att därför odla endast dvärgträd för att undgå harjning, tror jag ej skulle föra till målet, ty fjäriln begagnar sig nog äfven af dem, där inga högre träd finnas. Bättre torde därför vara, att tillika med dvägträden odla några högstammiga träd, som sätta frukt tidigt, för att tjäna som fångstträd. Att dessa få sin frukt fördärfvad under härjningsåren betyder i alla fall mindre, än om alla äpplen blifva förstörda. Så kallade dvärgträd blifva ju ofta som äldre rätt höga och äro då lika utsatta för an- grepp som stamträden. Med anledning däraf att en författare i ett par tradgardstid- skrifter helt nyligen framlagt inkast och tvifvelsmål angående vissa af de åsikter och erfarenheter om rönnbärsmalens lefnadssätt m. m., som af d:r E. REUTER och undertecknad framhållits, torde här i förbigående böra i korthet lämnas ett och annat bemötande, på det att ordspråket »den som tiger samtycker», OM RÖNNBÄRSMALEN. 263 ej ma har vid lag kunna tillämpas. Min mening kan det dock ej vara att klandra de gjorda uttalandena, ty de hafva säker- ligen tillkommit i välmening och för allmänhetens upplysning, fast de afvika fran mina erfarenheter. Allt vidare polimise- rande härutinnan kommer jag ej att deltaga uti, ty hvad som nu anföres ma anses som ett sjalfforsvar. Nämnda forfattare medgifver visserligen, att han icke ar entomolog, hvilket dock, enligt mitt begrepp, ej kan göra hans funde- ringar rorande insekter sannolikare. Hvad rönnbärsmalens upptradande i allmänhet äfvensom dess lefnadssätt beträffar synes det mig, som om det vikti- gaste och mesta nu vore utredt, hvarför det ju maste forefalla något underligt, att man far läsa ett påstående sådant som detta, att »hvad vi hittills veta om rönnbärsmalen, är fasligt litet.» Om författaren användt första person i singularis vore det knappast värdt att med honom byta ord i denna sak, ifall man far döma efter saval detta som en del af hans andra uttalanden i ämnet. Hvad mande val en opartisk tanka om en sadan hard dom, ifall han följt med forhallandena fran början och darvid erfarit, att vi sedan 1898 genom direkta undersökningar kom- mit till foljande resultat: I. Att rönnbärsmalen i larvstadiet hufvudsakligen lefver i rönnbär, men i Sverige liksom i Finland, da dessa bar saknas, tillgriper äpplen och nagon gang äfven oxelbär, samt i ett enda hittills kandt fall afven slanbar. Tiden för fjarilns framkomst pa forsommaren samt svarm- ningens ungefarliga langd. Hur och hvar aggen i allmänhet läggas. Tiden fran äggläggningen till larvernas utkläckning. Larvens ungefärliga utvecklingstid. Förpuppningen och hur darvid tillgar samt Hvar pupporna i allmänhet öfvervintra. Kan detta nu kallas »fasligt litet»? Ma helst den, som erfarit hvilka svårigheter, som kunna ställa sig i vägen vid undersökningar af ifrågavarande art, upp- häfva sig till domare i sådana saker som denna. Ett annat inkast är, att man såsom en första förutsättning borde veta, hur långt fjäriln är i stand att förflytta sig »för att man skulle vinna något resultat med de fångstförsök d:r > az 9 264 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. R. förordat och som professor LAMPA nu äfven päbörjat har i Sverige». Vid genomläsning af mina skrifter 1 ämnet ar det lätt att se, att äfven jag förordat ifragavarande försök, dock i mindre skala, utan att tyvärr veta mer om fjärilns Alygför- maga, an att den synes mig vara jämförelsevis god. Att pa metern utröna hur langt en liten fjäril kan flyga, är mer än jag vågat grubbla öfver, och måste jag kanske tillsvidare öfverlämna detta åt en icke entomolog, som kan vara mer praktiskt anlagd. Kanske han skulle kunna hitta på något sätt att märka en fjäril och sedan leta rätt på ho- nom bland rönnkronorna. Skulle detta verkligen lyckas ho- nom, komme han ändock att veta fasligt litet om hur långt fjäriln kan flyga. Ville man uppskjuta s. k. fångstförsök ända tills nämnda önskemål blefve vunnet, tror jag man skulle få vänta åtminstone så länge, att klagomål öfver att ingenting göres mot malen blefve berättigade. Emellertid kunde ett sådant inlägg i förtid af en vida känd trädgårdsman lätt hafva lagt svåra hinder i vägen, för att få de af mig till- ämnade försöken utförda, men detta antar jag ej var hans mening. Lika kinkigt blir det nog att nöjaktigt besvara ett par andra frågor, nämligen dessa: »Hur lång kan man väl anse en sådan fjarils lifstid vara, och hur lång tid däraf kan man antaga, att fjäriln kan lägga ägg?» Har man något sysslat med fjärilar och deras uppfödande, bör det väl synas alldeles gifvet, att det torde bli nästan omöjligt, att ute i det fria följa en individ från vaggan till grafven — under fangenskapen blir utslaget mindre pålitligt — hvarför man måste härvid- lag åtnöjas med sannolikhetsberäkningar rörande lifslängden. Att den ena individen kan, såväl ute som i bur, lefva jämförelsevis betydligt längre än en annan, oaktadt det, mänskligt att se, sker under lika förhållanden, är nog en känd sak, men orsaken därtill blir ju svårt att med säkerhet upp- gifva. Denna fråga må väl kunna anses af mindre betydelse, då fjärilarna träffas ute under närmare två månaders tid. Hvad frågans senare del beträffar erfordras just ingen stor slut- ledningskonst för dess besvarande, ty en fjärilhona kan efter fullbordad parning aflägga äggen inom en ganska kort tid, såvida ej ett eller annat hinder skulle störande mellankomma, då sedan fortsättning följer tills äggförrådet är slut. Att ägg- OM RÖNNBÄRSMALEN. 205. laggningen kan uppskjutas en liten tid, ifall hon ej genast patraffar tjanlig plats därtill, är nog mycket antagligt. Någon bestämd äggläggningstid kan saledes ej fastställas. Jag medger garna, att en eller annan uppgift 1 min upp- sats i pomologisk årsskrift ar 1895 kan synas »svafvande», ty jag vill ej uppgifva en sak som fullkomligt saker, forran den blifvit tillräckligt pröfvad och kontrollerad. Vissa detaljer rörande en insekts lefnadsforhallanden kunna visa sig olika det ena året än ett annat, hvarför det knappast later sig göra, att uppställa nagra bestamda regler i den vägen. Att larvens utvecklingstid i frukten skulle räcka en mä- nad eller däromkring under den varmaste ärstiden, synes san- nolikt nog, om man tager hänsyn till förhållandet med lar- verna af en del andra smafjarilar samt förutsätter en stadig och varm väderlek, synnerligast under fjärilns parnings- och agelageningsperiod; men att den kan vara längre, synner- ligast under ogynnsamma förhållanden, torde saga sig själft. For att komma denna fraga litet närmare, ma har anföras ännu en gang de observationer, som af mig blifvit gjorda sedan 1904, men nu uppstallda pa ett mera askadligt satt. Första fjäriln Larverna började Tid i dagar träffad ute framkomma 1904 11 juni 18 september 99 1905 8 » II augusti 64 1906 21 a> 10 » 50 1907 HI? 30...» 80 1908 10,33 28 » 80 Om ar 1904 ej medtages i räkningen, eftersom observa- tionerna då gjordes mer af en händelse och utan något visst mål, få vi ett medeltal af tid från flygtidens början till lar- vernas utkrypande af i det närmaste 68!/2 dagar. Drages härifrån åtta dagar för parningen, passande träds uppsökande för äggläggningen samt äggens utvecklingstid, omkring 10 dagar, så återstå 50!/2 dagar för larvens utveckling. Vilja vi nu, i likhet med åberopade författare antaga, att larvens ut- veckling på hösten kräfver dubbelt så lång tid som under högsommaren, så få vi därtill öfver 101 dagar, hvilka räknade från början af augusti, då fjäriln ännu anträffats, försätter oss ett stycke in i november månad, och detta således utan att, som pästätts, det är nödvändigt, att fjärilarna flyga och lägga 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ägg långt in pa hösten, hvilket ännu ingen gittat bevisa, icke ens eleverna vid Experimentalfältet hafva funnit fjäriln vid så sen tid, oaktadt uppmaningar till sökande ej saknats ej heller lämpliga fångstplatser i de malhärdar, som där finnas tillgängliga. Att hvarken d:r REUTFR, undertecknad eller assistenten TULLGREN kunna hafva tillfälle att dagligen under ett par månader på sommaren göra exkursioner på sådana ställen, som författaren föreslår, då skyldigheten att vistas på ämbets- rummet, tjänsteresor, arbetstid etc. därför lägga hinder i vägen, torde vara klart nog. En vaken trädgårdsmästare, som dagligen vistas i sin trädgård, skulle däremot hafva de bästa tillfällen att göra sådana undersökningar, hvartill ej erfordras några stora entomologiska kunskaper, utan blott att känna fjä- rilns utseende fullkomligt, hvilket snart nog kan vara inlärdt, om han vill vända sig till Anstalten. Huru det kan förhålla sig i verkligheten med den i en tidskrift för 1908 åberopade inpackningen af frukt vid Grips- holm den 26—28 sept. 1907, blir nog svårt att numera nöj- aktigt utreda, då fallet synes i någon mån kunna hänföras till underverkens område. Det uppges nämligen, att det åbero- pade fruktpartiet »ytterst noggrannt sorterades, så att intet äpple medtogs, å hvilket minsta spår af skada af rönnbärs- malen förmärktes». Enligt ett senare meddelande befanns, »att när dessa lådor framåt jultiden öppnades, var frukten totalt förstörd af rönnbärsmalen». Förklaringen kan väl för närvarande ej gärna bli någon annan än följande: att äpplena antingen varit äggbelagda före inpackningen, hvilket i anse- ende till årstiden ej förefaller troligt, eller ock att de verkligen voro angripna af larver, men att detta undgick uppmärksam- heten hos den eller dem, som verkställde arbetet. Det er- fordras nämligen öfning för att märka alla de små och ofta enstaka belägna ingångshålen, som larverna gjort i äpplena, och man kan ej begära, att en mindre van person skall vid inpackningen kunna observera alla sådana, såvida han ej har förstoringsglas till hjälp och mycket godt om tid. Flera påståenden och sannolikhetsberäkningar förekomma nog i nämnda författares inlägg, men då här saknas utrymme att bemöta dem, måste de lämnas åt sitt värde. Den lärdo- men kan dock hämtas af dem, att frågan om rönnbärsmalens OM RÖNNBÄRSMALEN. 267 uppträdande och lif är af den svarlösta beskaffenhet, att den ej sa snart kan affärdas och troligen allra minst af en »icke -entomolog». Till sist vill jag anföra nagot om nagra föreslagna utrot- ningsmedel. Man har tyvärr ej ännu hunnit synnerligen längt angaende sadana, hvartill orsaken förnämligast legat i frägans nägot invecklade beskaffenhet. Äfven en del af de förslag, jag till en början framlade äfvensom sadana, som af andra framhallits, visa sig mindre tillfredsställande, ju mer man lärt känna skadedjuret och dess uppträdande. De sist synliga utrotningsforslagen träffas i Pomologiska föreningens årsskrift för ar 1907 och aro tillkomna med anledning af de ingängna svaren i de af styrelsen utsända frägeformulären. Raden lydde salunda: I. Plantera framför allt sadana sorter, som visat sig mindre utsatta för rönnbärsmalens angrepp. — Jag. har redan anfört de skäl, hvarför jag för min del hyser foga förtroende till detta rad. 2. Hall jorden omkring träden öppen och gödsla rikligt! En gyllene regel, som vanligast tillgripes, då man skall råda bot mot skadeinsekter och andra kalamiteter, eme- dan en kraftig utveckling gör trädet eller växten mera mot- standsdugliga. Att det ej kan förebygga härjningar af rönn- bärsmalen, äfven om jorden hålles öppen, och härigenom många puppor vid gräfningarna skulle dödas, lär nog hvar och en, som satt sig in i förhållandet, allt för väl inse. 3. Plantera i första rummet dvärgträd! Jag tror mig hafva tillfyllest visat, att detta räd kan blifva nyttigt att följa endast i visst fall, nämligen i förening med stamträd. Och sista rädet: 4. Lat rönnarna sta kvar! Trots de uppgifter fräge- formuläret innehäller samt AMMITZBÖLLS och DEICHMANNS asikter, som för mina ögon synas »ganska egendomliga», kan jag ej för närvarande instamma i detta rad, da därtill er- fordras flera undersökningar och observationer an de, som hit- tills kunnat göras. Hur man, sasom bevis för att rönnarna ej aro i främsta rummet orsaken till, att äpplena hos oss vissa ar förstöras af malens larver, kan anföra forhallandet i Danmark, gar san- nerligen Ofver mitt enkla forstand. Uppgifter darifran gifva 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. ju vid handen, att rönnbärsmalen är sa sällsynt, att mam knappast känner den. Förhällandet ar dar alltsa for närva- rande ungefar likt det i Sverige för 1898. Hvem kan val säga, att angrepp a äpplen ej framdeles kunna uppsta äfven i det förstnämnda landet, eller att sadana ej redan nu aga rum, om ock annu i mindre skala, fast de ej observerats af DEICHMANN, och hur vet man, om D. verkligen kanner igen. det lilla oansenliga djuret. Savida malen kan lefva och för- öka sig 1 Danmark lika val som i Sverige — hvilket ar högst sannolikt — och da han i de manga ronnarna kan fa sina timliga behof tillfredsstallda, maste af honom, de ar da baren komma att saknas, äpplena tillgripas dar lika val som här- stades, detta synes mig odisputabelt nog. Att härjning a applen ej ägde rum 1 Danmark 1907, be- rodde val liksom har därpä, att rönnbären voro ovanligt tal- rika; men hur detta kan anvandas sasom bevis for, att man bor lata rönnarna sta kvar, om det visar sig, att de ej hafva bar alla ar, detta kan jag ej ratt fattar Vore forhallandet sa lyckligt, att det arligen blefve ymnigt med bar, stallde sig saken visserligen annorlunda. Skulle man genom nagon sar- skild behandling af rönnarna kunna åstadkomma årlig frukt- samhet hos dem, blefve kanske mycket vunnet, och vore det därför önskligt, om skickliga trädgårdsmästare ville åtaga sig. denna sak och göra försök, ty detta vore ju ett område, som de bäst böra förstå. Af föreslagna utrotningsmedel må här ytterligare om- nämnas följande: I. Besprutningar med arsenikfärg t. ex. schwein- furtergrönt. Sadana borde kunna göra gagn mot rönn- bärsmalen lika val som mot äpplevecklaren m. fl. Svarigheten att rätt afpassa tiden därför tycks dock vara större än hvad fallet ar rörande frostfjariln och andra, da besprutningen kan göra god verkan, afven sedan larverna kunna iakttagas pa: bladen. Hvad äpplena beträffar, vet man ej hvar larverna halla till, förrän ingangshalen blifva märkbara, och da ar det för sent att spruta. Hittills gjorda försök hafva ej medfört beräknad nytta och därför varit föga uppmuntrande. Man: får dock ännu ej förlora modet, utan fortsätta experimenten, hvilket äfven kan ske å rönnar nästan lika bra som på äpple- träden. Så har skett 1908, fast i mindre skala vid Anstalten: OM RÖNNBÄRSMALEN. 269 och af AUG. A. ANDERSSON i Lindesberg, hvarom kommer att ordas i nästa arsberattelse. 2. Omgräfning. af jorden pa senhösten eller föl jande var under de trad, pa hvilka frukten varit an- gripen af larver föregäende sommar, eller att dar ut- breda for pupporna dödande ämnen. Sedan man numera känner, att de dar öfvervintra, kan nog skadedjurens antal salunda minskas, men detta blott för tillfället. Det kan nam- ligen aldrig sa grundligt utföras, att ej ett mindre antal puppor blifva oberörda och komma att lämna fjärilar. Det låter ju tänka sig, att jorden äfven under rönnarna kunde så behand- las; men jag anser detta arbete omöjligt att utföra 1 stort. Lindrigare borde det väl då bli att taga bort öfverflödiga ronnar. Sedan komma rönnbären ater, och fjärilarna flyga till rönnarna för att lägga ägg, hvarför det ju egentligen blir dessa bar, som fa nyttan af utrotningsarbetet. I dem utvecklas larverna ater i fred. Visserligen skulle trastar och andra bärätande fåglar kunna göra stor nytta genom att uppata baren, men de komma liksom flera andra nyttiga faglar for sent, -eller i allmänhet forst dä larverna lamnat baren. Nästa ar blir det kanske äfven rönnbär, och fjärilarna hafva da ej lang vag att flyga for att kunna lägga äggen, ty de behöfva blott for- flytta sig fran marken upp i träden, och nu blir afkomman ‘mangdubblad. Det hander ibland, att tre barar följa pa hvar- andra, och da blir det ännu värre, ty, om året därefter ronn- bären komma att saknas eller bli fataliga, blifva legioner malhonor i saknad af de vanliga äggläggningsplatserna och nédgas se sig om pa annat hall. Karten af äpplen, oxelbar “och möjligen andra frukter måste da tillgripas, och förlusterna for fruktodlaren aro gifna. Da intet hittills bevisligen forekommit, som kunnat rubba min Ofvertygelse, att rönnarna aro de härdar, hvari ronnbars- malen hufvudsakligen förökas, och hvarifran han under vissa forhallanden utgär för att harja i äppleträden, anser jag det ligga i sakens natur, att man i första rummet maste halla sig till forstnämnda trad, om nagot nämnvärdt skall kunna före- tagas, for att härjningar skola, om icke alldeles upphora, åtminstone blifva mindre forlustbringande. Det första steget vore väl, att efter hand minska antalet af sådana träd. Att på en gång utrota dem, har aldrig varit 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT* I 908. min mening, ätminstone sa länge man är osäker om, att re- sultatet kommer att motsvara förväntningarna, och emedan arbetet skulle bli mycket svart; ty i allmänhet äro rönnarna langt flera, an man anar. Kostnaden borde emellertid betala sig genom det erhallna branslet samt lofvets anvandbarhet som kreatursfoder. Om trädens fällning kunde företagas i i slutet af juli eller de första dagarna af augusti (om bären användes eller förstördes), skulle snart sagdt millioner mallarver därigenom tillintetgöras. Oaktadt invändningar mot detta förslag, som man sett, ej uteblifvit, anser jag, att forsok med rönnarnas behandling borde göras, da intet annu battre annu uppfunnits. Sadana försök måste naturligtvis äga rum pa platser, som äro val isolerade genom omgifvande större barrskogar, på det att ej fjärilar med lätthet skola kunna invandra från närliggande, med rön- nar försedda trädgårdar och fält. För att få anvisningar på sådana platser, utsändes ett par cirkulär med underrättelse om saken, först och främst till länsträdgårdsmästarna, men äfven till andra personer, som troddes hysa intresse därför. Svar ingingo visserligen, dock ej på långt när i så stort antal, som man i anseende till andamalets vikt kunnat vänta. Till de uppgifna personerna sändes sedermera skrifvelser med förfrågningar om belagenheten af de ifrågasatta platserna, och om man vore villig att upplåta dem till försök samt medverka därvid. En del svar lämnade sådana upplysningar, att det ej var att tänka på några åtgärder med anledning däraf. Blott ett fåtal svar var af den beskaffenhet, att försök syntes möjliga, och däri omnämnda platser besöktes af mig eller assistenten för att närmare undersöka förhållandena samt lämna upplys- ningar. Äfven de flesta af dessa platser syntes otjänliga och måste utelämnas ur räkningen, men några få voro någorlunda lämpliga, och här träffades ôfverenskommelse med ägaren eller innehafvaren om tiden för arbetet, och hur det skulle utföras. På de flesta ställena voro väl rönnarna tio gånger så många som det uppgifna eller af ägaren kända antalet, en sak, som syntes föga uppmuntrande. Följande föreskrifter, som trycktes för ändamålet, utdelades: i första rummet bland alla, som visat sig vara intresserade för saken, samt äfven till flera andra personer. OM RÖNNBÄRSMALEN. 271 1. Borttag a omrädet de rönnar, som aro aflägset ber lagna, likaledes de pa närmare hall, eller toppa och tukta dem, som aro höga och önskas kvarstaende, samt förstör baren samtidigt senast i medio af augusti. 2. Behall ett mindre antal smärre eller topphuggna rön- , helst i eller nara trädgården, att användas till fangsttrad, och förstör vid nämnda tid bären jämte de inneboende lar- verna. 3. Fortfar årligen att nedtaga bären tills nästa missväxt pa sädana intraffar i trakten, sa far man se, om ätgärden gor äsyftad verkan. 4. Var god att arligen sanda hit ett par klasar af de ned- tagna bären för undersökning samt, om möjligt, en kort redogörelse för forhallandena angaende rönnbärsmalens upp- trädande. Nägra definitiva resultat af försöken kunna, som man kan förstå, ej genast väntas, till följd af deras beskaffenhet, utan måste de årligen fortsättas och så vidt möjligt är kompletteras, åtminstone tills nästa härjning a äpplen installer sig. Man må därunder först och främst tillse, att inga rönnar blifva för- bisedda eller glömda, och att bären å fångstträden ej få sitta kvar så länge, att larverna däri bli fullväxta och krypa ut. Jag kan tyvärr ej garantera, att försöken skola utfalla efter önskan — dä behöfdes ju inga sådana —, därför skola de utföras i smått; men enligt min öfvertygelse är här åsyftade medel mot rönnbärsmalen det enda, som för närvarande kan hafva verkliga skäl för sig. Skulle detta ej visa sig verksamt, blir ingen annan råd, än att låta sig nöja, om äpplena härjas ‘vissa ar, tills naturen själf ingriper, eller någon epokgörande upptäckt göres, som kan afhjälpa fruktodlarens bekymmer; kanske det för närvarande i Tyskland så mycket utbasunerade universalmedlet karbolineum till sist skall göra't. För min del är jag dock ej så litet skeptisk rörande alla s. k. universal, medel, ty de hälla ju aldrig hvad de lofva. De undersökningar och förarbeten, som af Anstaltens tjänstemän handlagts och närmare Ofvervakats, komma att fullföljas. De hafva hittills medfört högst obetydliga kostna- der frän det allmännas sida, tack vare den beredvillighet, de ledande personerna pa försöksplatserna visat, hvilken helt säkert ej förekommit, om man saknat allt förtroende för saken. 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Den drygaste delen af arbetet pa dessa platser utfördes under 1908, hvarefter blott äterstär att nogare genomsöka angrän- sande hagmarker och skogar för att upptäcka förbisedda rönnar samt att fortsätta iakttagelserna. Till sist blir det for mig en kar plikt att har framhalla det intresse och tillmötesgående, en del personer visat för att fa försöken till stand. Jag inser allt for val, att det blir snart sagdt ett herkules- arbete, att öfverallt, dar äpplen odlas, behandla rönnarna en- ligt mitt forslag; men det ma ju kunna utföras efter hand, da kostnaderna darfor nog komma att atergaldas genom det virke och kreatursfoder, som därvid erhalles. Jag fruktar för, att alla andra hittills föreslagna medel skola bli minst lika besvärliga äfvensom dyrare, emedan de måste grundligt utföras. Kunde utrotningskriget en gång inskränkas till behandlingen af några fångstträd, blefve det ju sedan jämförelsevis lätt utfördt. Som redan anförts, vill jag dock ej tillråda ett allmänt utförande af arbetet, innan försöken lämnat Onskvardt resultat, men så mycket kan hvar och en göra, som intresserar sig för saken och ej hyser en förutfattad ovilja däremot, att han under vin- tern nedhugger och hemför sådana rönnar, som en annan årstid äro svåratkomliga. Att vissa småfåglar, genom rönnbärens borttagande om höstarna, torde få något knappare tillgång på föda, är visser- ligen sant, och jag väntar nog därför svåra anmärkningar mot mitt förslag. Saken är dock mindre farlig, än den kan synas, ty dessa fåglar slå sig ju fram äfven då rönnbären saknas. Hvad särskildt de värsta bärätarna, trastar och domherrar beträffar, .är deras nytta högst tvifvelaktig, men skadan de kunna göra på bär och knoppar tämligen allmänt känd. De förstnämnda hafva dessutom stark flygförmåga, och några arter flytta under alla förhållanden till sydligare länder redan vid eller strax efter barens mognad. De i trädgårdar skadligaste, nam- ligen snöskatorna, draga under den kallare arstiden vida -omkring for att söka föda och kunna lätt hitta till Danmark, - där rönnarna ju aro manga och tillsvidare åtminstone fa sta kvar. Experimentalfaltet 1908. Sven Lampa. Vara skadligaste spinnmalar af slaktet Yponomeuta LATR. Med en tafla. Bland smafjarilarna intaga de s. k. malarna (tineiderna) en betydande del, icke genom individernas storlek, ty till dem hora öfverhufvud taget de allra minsta fjärilar, utan fastmer genom sin mångfald af former samt därigenom, att bland dem finnas sadana, som kunna räknas till vara värsta skade- insekter. Spinnmalarna utgöra däraf en särskild och mindre underafdelning och hafva fått sitt namn emedan larverna af några arter bland dem förfärdiga mer eller mindre konstfär- digt hopkomna väfnader, inom hvilka de lefva kolonivis och slutligen förvandlas till puppor. Häruti äro de väl skyddade mot oblida väderleksförhållanden, t. ex. regn och blåst. Ar- terna äro tämligen lika hvarandra till utseendet och hafva alla en liten bar och genomskinlig fläck vid basen af de mörkt grå eller svartbruna bakvingarna. Kropp och fram- vingar äro hvita eller hvitgrå och de sistnämnda äro försedda med i rader ställda, svarta punkter. Larverna hafva 16 fötter, äro mörkt grå eller lergula, . med en rad svarta punkter på hvarje sida och likna hvarandra mycket äfven om de tillhöra olika arter. Väfnaden eller den gemensamma bostaden spinnes omkring en kvist, försedd med blad, och då dessa blifvit uppätna, utvidgas densamma, så att den kommer att innesluta nya blad. Da alla bladen uppätits på denna kvist, flytta larverna öfver till en närbelägen och fortsätta där att spinna, hvarigenom till sist hela eller en del af trädet eller busken blir inspunnen och sedan lyser gra fran långt håll. Da larverna äro fullväxta spinna de omkring sig hvita hylsor (kokonger) och förvandlas däri sedan till puppor. Dessa Entomol. Tidskr. Arg. 29. H.4 (1908). 18 274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. hylsor vanligen sitta lodratt, sida vid sida, sa att de bilda en fastare kaka. I juli utklackas fjärilarna och träffas sedan fly- gande omkring trad eller buskar och aro latt synbara till foljd af sin hvita farg och sin langsamma flykt samt kunna med lätthet fangas i haf. Släktet har rätt manga arter i Sverige, men har upptagas blott fyra, emedan dessa hafva någon betydelse som skadedjur. Genom sin stora likhet med hvar- andra, hafva de af författarna blifvit förblandade, hvarigenom namnförbistring uppstått. Honorna lägga äggen på kvistarna, och larverna utkläckas samma höst, fast de då ej göra någon skada, och öfvervintra som sådana. Nästa vår komma de i rörelse och angripa då bladen på den växt, där de blifvit utklackta. Det ar egentligen blott en af arterna som gor större skada, nämligen den, som lefver pa äppleträden. Utrotningsmedlen kunna vara desamma för alla fyra ar- terna, emedan dessa lefva pa samma sätt. De böra användas sa snart man märker angreppet, vanligen först, da väfnaderna blifva synliga, och innan larverna hunnit ästadkomma skada. Da de oroas, spinna de sig ned medelst en silkesträd till marken, hvarför man bor ga försiktigt tillväga, om man enligt äldre förslag söker klamma sönder dem med de handskbe- klädda fingrarna. WESTWOOD föreslär, att bespruta dem med sapvatten. En god verkan har erfarits i Tyskland af en kraftig besprutning med en lösning af ı del svafvelkalium och 500 delar vatten (TASCHENBERG). Dessa äro, som man ser, medel som föreslagits för länge sedan, innan man hade börjat använda kejsargrönt, hvilket är det enklaste och verk- sammaste man torde kunna använda. ‘/2 gram schwein- furtergrönt och 3 gm nysläckt kalk blandas noga med 1 liter vatten, som under flitig omröring sprutas pa träden, dar lar- verna vistas, och måste de friska bladen komma i beröring med vätskan, om den skall göra nytta. Om besprutningen sker, da vafnaderna blifvit sa stora, att de synas pa afstand, kan den afven göra god verkan, hvilket erfarits vid Entomo- logiska Anstalten; men man bör da för säkerhets skull med tillhjalp af en kratta e. d. rifva sönder spanaderna innan det sprutas. Lysolblandning (1—1'/2 °/o lysol i vatten) kan nog 1 stallet begagnas och kanske afven karbolineum, ett medel, som för närvarande mycket lofordas i Tyskland mot allehanda LAMPA: VARA SKADLIGASTE SPINNMALAR AF SLÄKTET YPONOMEUTA. 275 skadeinsekter, men som ej vid Anstalten försökts mot spinn- malar, emedan sadana pa sista tiden därstädes ej just före- kommit i anmärkningsvärd mängd. De för oss viktigaste spinnmalarna aro följande: Häggspinnmalen /Yponomeuta evonymellus LIN. = padi ZELL.). Fjäriln. Hvit, i viss dager något blåaktig, med svarta punkter, hvilka på framvingarna äro talrikare än hos de andra tre arterna och ordnade i 5 tydliga rader, som dock vid spetsen blifva orediga men bilda en tvärrad längs utkanten. Fransarna på framvingarna hvita. På undersidan äro alla vingarna svartgraa, men fransarna a de främre hvita. Bak- kroppen med hvit spets och smala hvita tvärband. Vingbredd 25—26 mm. Flyger i juli. Larven är smutsgul, hufvudet, nackskölden, en fläck på sista leden och bröstfötterna svarta. Langs ryggens sidor löper en rad af 11 svarta fläckar. Längd 21 mm. Lefver pa häggar, hvilka ofta alldeles täckas af spanaderna. Puppan ligger innesluten i en hvit, ogenomskinlig hylsa, som hänger lodrätt i nätet, och vanligen äro flera sädana slutna tätt intill hvarandra sa att de bilda sammanhängande kakor. Pupptiden räcker i omkring ı2 dagar. | Fjärilarna framkomma vanligen nägot tidigare än de andra arternas, och parningen börjar genast, hvarefter honorna lägga äggen i hopar vid knopparna pa träden. Fiender. Enligt RATZEBURG äro dessa flera arter pa- rasitsteklar, nämligen: Microgaster evonymelle, Anomalon ca- naliculatum, Campoplex lineolatus, Mesochorus splendidulus, Pimpla examinator, Copidosoma cercobelus, Encyrtus atricollis, (Pteromalus cyanocephalus BOUCHE), Entedon evonymelle samt en fluga Thryptocera pilipennis FALL. (TASCHENBERG). Föränderliga spinnmalen (Y. padellus LIN. = variabilis ZELL.) Fjäriln ar nagot mindre an foregaende, gra, med hufvudet, kroppen och bakre (inre) halften af framvingarna hvita. De vanliga punkterna sitta pa framvingarna glesare an hos före- gaende, äro något större och fördelade pa blott 3 rader. 276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. . Undersidan af vingarna mörkgrä med nästan lika mörka fransar. Vingbredd 22 mm. Flyger i juli. Larven är nägot mindre och mörkare an foregaendes, men liknar honom mycket. Han lefver pa ätskilliga löfträd sasom mispel, oxel, rönn och ask, dock oftast pa hagtorn och slänbuskar, som under vissa ar helt och hallet betäckas af hans gråaktiga väfnader. Han Ofvervintrar i sma ror uti barkspringor eller grenklykor. Puppan är pa midten gul, hufvudet, vingslidorna och bakre spetsen svartbruna. Kokongen är sa tunn, att puppans kroppsfärg lyser igenom, och hänger ej i sa tata kakor som den föregåendes. Äggen läggas i små grupper på de spädaste skotten i närheten af en bladvinkel. Fiender: Campoplex chrysostictus, Exogus gravipes, man- suteor, Mesochorus cimbicis, Pimpla flavipes, scanica, sterco- rator, Tryphon multicolor, Entedon padelle, nubeculatus, orchestis, Pteromalus albicornis, Brandti, variabilis, boucheanus, clavatus, dilutipes (TASCHENBERG) och troligen flera af de under föregående uppräknade parasitsteklarna. Benvedsspinnmalen (Y. cognatellus HB. = evonymellus SCOP.) Fjäriln. Framvingar och kropp renare hvita an hos de bada föregäende, punkterna pa de förstnämnda glesa och i tre rader, den främre liksom hos föregående ej helt och hållet rät utan nagot bruten närmare vingbasen; fransarna hvita, a bakvingarna nägot graaktiga. Pa undersidan aro vingarna mörkgräa, med större delen af fransarna och den mot ving- spetsen bredare framkanten hvita; de bakres fransar ej sa rent hvita. Vingbredd 24 mm. Flyger i juli. Larven liknar de andra arternas och har en längd af 21 mm. Han lefver hufvudsakligen pa Ævonymus europeus, nagon gang pa Lonicera xylosteum, men aldrig pa Pyrus- eller Prunus-arter enligt TASCHENBERG. Arten har af andra for- fattare förblandats med föregäende, och detta gor, att deras uppgifter om larvens föda blifva osäkra. Puppan är rödgulaktig och ej skönjbar genom den täta kokongen. Pupptiden 14 dagar. Kokongerna sitta vanligen i klumpar. LAMPA: VARA SKADLIGASTE SPINNMALAR AF SLÄKTET YPONOMEUTA. 277 Fiender. Torde vara ungefarligen desamma för denna art som for de foregaende. I larven fann TASCHENBERG en tradmask, J/ermzs truncata RUD. Apelspinnmalen (Y. malinellus ZELL.). Fjäriln liknar mycket föregående och skiljer sig för- nämligast fran denna genom mindre storlek samt darigenom, att fransarna pa bakvingarna aro likformigt graa, och att den hvita randen pa vingarnas framkant a undersidan blir foga bredare mot vingspetsen. Vingbredd 19 mm. Flygtid i juli. Larven liknar de föregäendes, men är vanligen mer brun pa ryggen. Han lefver vanligast pa äppleträd, men nägon gang afven pa slanbuskar. Den uppäter ej bladen helt och hallet, utan skeletterar dem eller lämnar stycken kvar. Hafva larverna härjat a en gren, Ofverga de till en annan pa en af trådar bildad och glänsande brygga. Aro kolonierna flera, förenas de genom väfnader. Puppan är rödaktigt gul och synes igenom den föga täta kokongen. DAHLBOM fann 1,500 sådana i en enda klump. Äggen skola, enligt nyare forskningar, läggas på efter- sommaren i klumpar på grenar och kvistar samt öfverdragas med ett i luften stelnande ämne, hvarunder larverna utkläckas redan på hösten, men de kvarblifva där till följande vår, då de efter framkrypandet gå in i trädens knoppar. Fiender. Campoplex majalis och Ichneumon brunni- cornis (TASCHENBERG). Emedan äppleträden angripas af larverna, skulle denna lilla fjäril kunna blifva mycket skadlig för fruktodlaren. Jag har själf en gång för manga ar sedan bevittnat en sådan härj- ning å ett ganska stort område på Gottland, där äppleträden då blefvo alldeles kalätna och frukten naturligtvis ingen; men härjningen fortsattes ej följande år. Lyckligtvis är skadedjuret ej allmänt och uppträder i myckenhet blott någon gång, eljest skulle det bli lika förödande som frostfjäriln. Förklaring af taflan. Fig. 1. Häggspinnmalen (Yponomeuta evonymellus L.). 2. För- änderliga spinnmalen (Y. padellus L.). 3. Benvedsspinnmalen (Y. cognatellus up.). b. Väfnad med kokonger. 4. Apelspinn- malen (Y. malinellus ZELL.). SVEN LAMPA. 278 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Statsanslag till Entomologiska Förenin- gen. Kungl. Maj:t har den 3 sistlidne april i nader beviljat Entomologiska Föreningen i Stockholm ett statsanslag för är 1908 af 1,000 kronor för fortsatt utgifvande af en särskild afdelning af dess tidskrift innehällande populära uppsatser om Sveriges skadeinsekter (Uppsatser i praktisk entomologi) under följande villkor: des att nämnda afdelning af tidskriften inne- häller minst fyra ark jämte plansch, de/s att 300 exemplar däraf kostnadsfritt öfverlämnas till jordbruksdepartementet för att enligt chefens för departementet bestämmande utdelas, dels att föreningen later kostnadsfritt uti ifragavarande afdel- ning af foreningens tidskrift intaga alla meddelanden fran Centralanstaltens för försöksväsendets pa jordbruksomradet entomologiska afdelning, de/s att föreningen omedelbart efter uppsatsernas tryckning tillhandahäller styrelsen för nämnda centralanstalt särtryck af de utaf tjänstemän vid centralan- stalten författade uppsatserna i samma format som central- anstaltens öfriga meddelanden hafva, med den boktitel och i det antal exemplar, som från Centralanstalten begäres, samt till det pris, som särtryckens utförande betingar, de/s ock att ifragavarande afdelning af tidskriften hålles tillgänglig i bok- handeln till ett pris, ej öfverstigande 1 krona 50 öre för hvarje exemplar. Sven Lampa. Carl Hans Johanson. I Med lektor JOHANSON bortgick den 30 sistlidne augusti (1908) den kanske sist lefvande af de för entomologien hän- gifna män, som under den ytterst flitige samlaren och fram- staende insektkännaren C. H. BOHEMANS tid, och uppmuntrade af honom, i hög grad ökade kännedomen om vårt lands in- sektfauna. Af denne fick han lära att behandla dessa smä- djur pa ett sadant sätt, att de i en samling kunde blifva till- talande för snart sagdt hvem som- helst, i olikhet med hvad som varit fallet hos deras foregangsman. JOHANSON föddes i Stockholm den 20 juni 1828 och hade alltså uppnått den höga åldern af 80 år, fastän han på äldre dagar emellanåt var något sjuklig och klen. Han blef student 1845, fil. d:r 1854 och gymnasieadjunkt i Västerås samma år. År 1860 vardt han lektor därstädes och afgick med pension 1894. Tio år senare blef han jubeldoktor. Han var en mångsidigt bildad personlighet, som hyste intresse för olika ämnen, men botanik och vissa delar af zoologien, synnerligast entomologi, utgjorde dock hans älsk- lingsämnen under hela den långa lifstiden. Liksom många äldre entomologer, BOHEMAN t. ex., studerade han ej blott 280 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. en enda insektordning, utan nästan alla, hvarom hans efter- lämnade rikhaltiga samlingar bara vittnesbörd. I den ento- mologiska litteraturen gjorde han ej manga inlägg, ty han skref ogärna afhandlingar, utan öfverlämnade detta med nöje at andra. Pa tal härom, utlat han sig salunda: Förr 1 tiden studerade man först och skref sedan, numera skrifver man först och studerar sedermera, och det är ju möjligt att han ej hade sa orätt härutinnan. Ett värdefullt entomologiskt arbete, särkildt för sin tid, har han dock efterlämnat, nämligen Odonata Sueciæ, Sverzges Trollsländor (1859). De flesta uppgifterna däri grunda sig pa egna iakttagelser, och arbetet ar uppställdt pa ett sätt, som mäste uppväcka hvarje nybörjares glädje; ty vid dess an- vändande blir han snart förtrogen med den beskrifvande ento- mologien. Isynnerhet var detta fallet pa en tid, da nästan alla insekter voro hos oss beskrifna pa latin, ett sprak som helt naturligt ej beharskades af hvar och en, som sysslade med entomologi. Hans diagnoser aro nämligen affattade pa detta sprak, men under hvar och en af dem ar bifogad en nästan ordagrann Ofversattning pa svenska. Om man började sina entomologiska studier med hans »trollsländor», sa gick det sedan ganska lätt att forsta de flesta latinska beskrifningar i andra arbeten öfver insekter. JOHANSON var en finkänslig natur, vänsäll och mycket hjälpsam samt förekommande mot alla. Detta fick hvar och en erfara, som kom i beröring med honom, synnerligast den, som pakallade hans hjälp och rad rörande insekters insam- lande och bestämning. Han älskade musik i hög grad och var sjalf en ganska god pianist, samt besökte ofta Stock- holm för Operans skull. Vid mina besök i hans gästfria hem tog han nagon gang fram nagot af LINNES arbeten och uppläste stycken därur; da kommo ofta tararna fram ur hans ögon, och läsningen maste af rörelse afbrytas. Han delade med mängen naturforskare och samlare den lilla svagheten — ifall man kan kalla den sa — att emellanat byta om föremäl för sitt intresse, sa att han en tid med ifver samlade växter och svampar, en annan insekter eller mo- lusker, en tredje oljetaflor o. s. v., men detta är ju en vanlig sak, som har sin förklaring nära till hands; ty da en insekt- LAMPA: CARL HANS JOHANSON 7. 281 samlare genomsökt den trakt, dar han vistas, och afven foretagit en och annan resa for samma andamal, sa minskas intresset, da nya former ej sa ofta kunna anträffas, men samlingslusten ar kvar och maste tillfredsstallas pa andra om- raden. Men han aterkom alltid forr eller senare till de kara insekterna, och jag tror, att dessa äfven pa sista tiden lago mest i hans tankar, fast syn och krafter da ej medgafvo na- got intensivare arbete med dem. Han var mycket intresserad af trädgärdsskötsel och hyste stor karlek for Floras barn, samt astadkom nagra ar svamp- utställningar i Västerås, hvilka rätt flitigt anlitades af besö- kande, äfven af sämre lottade, och där mången sådan fick lära sig att tillvarataga de ätliga svamparna, dels för att upp- hjälpa den magra kosten i hemmet och dels för att skaffa sig en extra slant till de oundgängligaste behofven. Hans stora boksamling äfvensom de rätt betydliga insekt- och växtsamlingarna skänkte han till största delen till det läro- verk, där han så många år verkat som lärare; men han med- delade gärna af dessa sina skatter åt vänner och sådana skolynglingar, som visade intresse för entomologi och botanik. Han kunde under sina sista lefnadsår haft både lugna och angenäma dagar, om de ej förmörkats af en stor sorg, nämligen hans kära och förträffliga makas bortgång, efter hvilken han blef en bruten man, och slutet lät ej heller så länge vänta på sig. Såsom ett synnerligen kärt minne bevarar undertecknad ett bref från honom — troligen det sista han skref med egen hand, ty meddelanden måste sedan ske genom sjuksköterskan. I detta uttrycker han sin stora tacksamhet för den glädje lifvet beredt honom och särskildt mot sådana vänner, som bi- dragit därtill, och säger sig vara nöjd att få sluta sitt lif i förhoppning på något bättre, samt att han där tror sig få återse den kära bortgångna. Han angreps på sista tiden af en svår sjukdom (kräfta) och genomgick en operation därför, men måste underkasta sig ännu en sådan, hvarefter tillstötte vatten i ena lungsäcken; detta blef mer än den gamle kunde uthärda, hvarför döden kom som en: förlossare. wen Lampa. 282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1008. Entomologiska stipendier för 1909. Vetenskapsakademien har af REGNELLS zool. gafvomedel tilldelat assistenten ALB. TULLGREN ett anslag af 500 kr. för fortsatt bearbetning af de af prof. Y. SJÖSTEDT fran Ost- afrika hemförda arachniderna, till docenten SIMON BENGTSSON 500 kr. for fortsatta undersökningar, särskildt i norra Sverige, öfver Ephemerider och Plecopterer samt till prof. CHR. AURI- VILLIUS 300 kr. till bekostande af afbildningar till en mono- grafi öfver det etiopiska omradets Lasiocampider. Red. För Sverige nya coleoptera. Vid sidan af en liten bäck i Dalarne fann undertecknad i somras bland hvitmossa omkring 20 exemplar af Afhea punctulata SAHLB. och i Småland ex. af Cadodera riparia ER.; båda arterna aro förut kända fran Norge och Finland. I Dalarne anträffades afven ett vackert exemplar af den säll- synta Gywinusa variegata KIESW., af THOMSON angifven just fran detta landskap. L. Haglund. Litteratur. Diptera Danica, genera and species of flies hitherto found in Denmark, by WILLIAM LunDBEcK. Pt. I, Copenhagen 1907. Det är nu mycket länge sedan vär skandinaviska, entomolo- giska litteratur riktades med nägot större monografiskt-systema- tiskt arbete. Och de »standard works» vi äga, börja nu snart sagdt Ofverlag antaga en mer eller mindre föråldrad karaktär. Man mäste därför med glädje hälsa en bok som denna välkom- men, sa mycket mer som den behandlar dipterernas tämligen försummade grupp. Första delen behandlar familjerna Stratiomyide, Xylophagide, Coenomyiide, Tabanide, Leptidide och Acroceride, i vår »Svensk Insektfauna» bearbetade af Lektor WAHLGREN. För hvar och en som har för afsikt att närmare studera våra tvåvingar, blir emeller- tid LUNDBECKS stort anlagda arbete en nödvändig uppslagsbok, då den utom goda bilder och förträffliga beskrifningar innehåller talrika biologiska uppgifter samt beskrifningar å kända larvfor- mer. Boken framträder i vårdad utstyrsel, och första delen be- tingar ett pris af 4 kr. Alb. Tullgren. Entomologiska Föreningens samman- trade a Grand Restaurant National den 25 april 1908. Sedan protokollet fran februarisammankomsten blifvit uppläst och godkändt, invaldes pa styrelsens förslag till med- lem af föreningen adjunkten vid Enköpings läroverk fil. kand. ERIK VRETLIND. Pa grund af ett fran revisorerna framställdt forslag, att föreningens bibliotek och förlagsartiklar lämpligen borde uppforas i ett sarskildt inventariekonto beslöts, att brand- forsakringssumman 32,000 kr. skulle fordelas pa 17,000 och 15,000 kr. och dessa belopp i rakenskaperna upptagas sasom varden pa resp. bibliotek och förlagsartiklar. Enligt ett af assistenten ALB. TULLGREN inlamnadt for- slag anslogs afven for denna sommar 50 kr. for entomologiska exkursioner, sarskildt afsedda for skolungdom. Att leda dessa exkursioner utsagos assistenten A. TULLGREN och kand. E. MJÖBERG. Frågan om en varutflykt kom sedermera under diskussion och beslöts att at ordföranden, sekreteraren och klubbmastaren uppdraga att narmare bestamma hartill lamplig tid och plats. Tidskriftens redaktör anmälde, att första häftet af densamma lämnat pressen. Därefter höll docenten NILS HOLMGREN föredrag om »Peripatider, deras byggnad och ställning i systemet». Föredraganden redogjorde i korthet för Peripatidernas byggnad och utveckling samt uppehöll sig särskildt vid jäm- förelser mellan dessa och anneliderna å ena sidan och de luft- andande leddjuren (tracheaterna) å den andra. Peripatider äro kända sedan mycket länge tillbaka i tiden. De uppfattades till en början såsom maskar, hvilka anpassat sig för lif på land och till följd däraf erhållit en del för landt- djur utmärkande egenskaper, i främsta rummet extremiteter. 284 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Genom CHALENGER-expeditionens arbeten kommo emellertid Peripatiderna i en annan belysning. Det påvisades nämligen, att dessa djur såsom andningsorgan betjäna sig af andrör (trachéer). Pa basis af detta förhållande uppställdes nu den teorien, att Peripatus vore en djurform, som förmedlade öfver- gången från maskar till verkliga leddjur, särskildt tusenfotin- gar, om hvilka Peripatus redan i sin kroppsform betydligt påminner. Sedan dess har denna uppfattning varit den gäl- lande, intill dess att dansken BOAS och kanske i högre grad tysken HEYMONS gjort några försök att nedsätta Peripa- tus från dess höga ställning som mellanform mellan två mäk- tiga djurgrupper. Boas vill t. o. m. helt och hållet samman- binda Peripatus med maskarna och anför därför ett antal skäl, af hvilka dock knappast ett enda håller vid närmare granskning. Föredraganden hade ägnat Peripatus en tämligen ingä- ende, fast ännu ej på långt när afslutad, förnyad undersök- ning. Enligt denna undersökning framgår, att de egenskaper, som Peripatus har gemensamma med maskarna, äro tämligen få. Bland dem må dock särskildt tillvaron af talrika segmen- talt anordnade njurar (nefridier) framhållas såsom den viktigaste maskkarakteren. För en närmare släktskap med tracheaterna tala en del viktiga byggnadsförhållanden, sådana som tillvaron af trachéer, hjärtats och kroppshålans beskaffenhet, äggstockarnas byggnad, förekomsten af 1 huden inledade borst o. s. v. Föredraganden kom till den slutsatsen, att Peripatus är en djurform, som star betydligt närmare leddjuren an maskarna. Men han ansäg tillika, att Peripatus icke kan betraktas sasom en djurform, som direkt tillhör de luftandande leddjurens descendenslinje. Den ar säkerligen en form, som tidigt af- grenat sig fran leddjurens gemensamma stamform, men det oaktadt icke i alltför hög grad aflägsnat sig fran denna. Det synnerligen intressanta och med stort intresse afhörda foredraget, for hvilket ordf. prof. AURIVILLIUS darpa framförde foreningens tacksamhet, belystes med ett antal planscher. Därefter redogjorde assistenten TULLGREN för ett » Stylops- fynd» fran ett slags bi, en hona med inuti varande ungar (Stylops melitta) af egendomlig skapnad och beskref sa val den aldres som de yngres morfologiska karaktärer. Hos SJÖSTEDT: ENT. FOREN. SAMMANTRÄDE D. 25 APRIL 1908. 285 dessa pa vissa bin, getingar och sandsteklar parasiterande sma insekter, som bilda en särskild insektordning, Strepsiptera, forekomma tva vidt skilda larvstadier, ett med, ett utan ben. Da de sma larverna, ofta till ett antal af flera hundra, kläckts och praktiserat sig ut genom den del af modern, som skjuter fram mellan det angripna värddjurets abdominalringar, krypa de först fritt omkring pa värddjuret, medfölja till dettas bo, där de borra sig in i dar varande larver, underga sedermera ny förvandling och blifva säcklika, utan ben och andspröt. Före sin förpuppning krypa de fram ett stycke mellan tva af vard- stekelns abdominalsegment och kunna sedermera iakttagas utifrån. Äfven detta med intresse ähörda föredrag belystes af talrika, af föredraganden framställda teckningar. Yngve Sjöstedt. 286 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Revisionsberättelse. Undertecknade, som pä sammanträde den 14 December 1907 utsägos att revidera Entomologiska Föreningens räkenskaper för ar 1907, fa harmed afgifva följande berättelse. Inkomster : Allmänna kassan: Ärsafgifter: 1 för 1906 . . . Kr. 6: — > 22 IIOT EI EDITIERT EN 3985 Räntor..och utdelningar al aktier .. 2... 2 CC 016: 40 Statsanslag, 2 fe bee ee cage RE gee DIR ODO RE Saldarforlaasartiklar 42.0 2 apis 0.0. Seen Separater un biblioteket SOMMES 50: — Gäfva till föreningen af Dr TRYBOM er ae SR a Tillskott’af? 7966 Arsabehälluing : . 2 2.2. EO Kronor 3,884: 95 Utgifter: Öfverfördt till Oskar SANDAHLS fond . . . . Kr. 1,000:— Kr. 1,000: — Till utgifvandet af Entomologisk Tidskrift. . . » 1,002:28 Distribution, porto, semballage"m.m. "7027760 Hlluteitvandet at Insektfannan DE 2 ma 93:90 Författarearvode för densamma........ » 98: 40 Häftning för densamma och separater . . . . >» 17:04 Till utgifvandet af Uppsatser i Prakt. Entom. . » 489:99 Författarearvoden till denna ......... » 337:45 » 2,250:86 BokinkOp fon biblioteket, ENCRES 20 Brandförsakrına 02. 2 2er CR en eee 18: 20 Omkostnader för föreningens sammanträden . » 117:53 diva stipendier LG ss, tsa a. em woke a rer Lo Diverse utgifter: sasom förvaring af vardehand- lingar, begrafningskrans, häftning, prentning atidiplom m... kosinader a hov odd döda PINT 64 09 Tillgängar vid ärets början: FAL MEN REG NELL SULOR er ter fe bs Re RES PE RENE ER COUR PORSNWAHLBERGS fond a2). Velen nen. aid JR TED MED 000): Standiga, ledamöters fond?.-2 4.1 dt SS OO OSRARUSANDAHES TON id der ker cc! ig 6 496 6.4 6 0 SN EO CLAES (GRIETS stipendiefond „We. un sae OEI Generalkonsul Smirrs fond.) 0. 00 000 u ses) GAS Behallning ı allmänna kassan OL 860. ED Kronor 23,374: 76 REVISIONSBERÄTTELSE FOR AR 1907. 287 Tillgangar vid arets slut: EME CR EGNELS onde em „Kt 2/0005 RP ET ERGE OR NS NU Re eue nt 21. 2,000 == Srandıearlecumotersetondn u. garen Rio, RN 3,400: — ISBN DASS KO er ee pa an te ps ¢ 2 8702370 GARROS stüpendietand, ne 2 id one etes, 4% , 1,760: 70 Beneralkansul S MIT TSK fond 2... 4s 2 sen lan gh ey, La : 5,618: 71 Behallaiae i allmanna kassamy. cel. 3 otal ys bs. aes 0? 954: 68 Kronor 24,496: 79 Utvisande en ökning af kronor 1,122: 03. Af ofvan uppförda fonder hafva A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS fond ej undergätt någon förändring. Standiga ledamoters fond: har ökatsmedi. „1. 2 = .. . Kr. 100:— OskaR SANDAHLS fond u DEIN REAL an DULLOSOR— CLAES GRILLS stipendiefond » » RED bs, EHEN DT 89: 03 Generalkonsul SMITTS fond» » MENTE LAY BEER RTS 4 20; Däremot har allmänna kassans behällning minskats med Kr. 271: 20 till följd af högre utgifter. Fonderna äro placerade i: Soderiors Abkmed- (3Laktlef) G's zn: clan. ONE tr Kr) 3,000: Sandö sägverks obligationer med (4 eye Tee EE eo AO OO: — De i Stockholms Pant AB:s Be rörlig ränta. . » 16,100: — hvilka värdehandlingar äro inlämnade under öppet förvar i Stockholms Intecknings Bank. Ofriga Kr. 442: 11 äro jämte allmänna kassans behäll- ning insatta uti Handelsbankens sparkassa samt upp- och afskrifning. Som af föregående revisionsberättelse framgår, att föreningen är i besittning af ett bibliotek jämte förlagsartiklar upptagna till ett värde af 32,000 kr., få revisorerna töreslå, att sagda betydliga tillgång upptages i ett särskildt inventariekonto och föres i föreningens räkenskaper, där de hit- tills saknats. Då alla utgifter och inkomster äro till fullo verifierade, och räken- skaperna äro riktigt förda, få undertecknade föreslå att bevilja Styrelsen full och tacksam ansvarsfrihet. Stockholm den 27 Februari 1908. Alb. Tullgren. Justus Cederqvist. 288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1908. Innehall. AMMITZBOLL, I., En sjalflysande mygga . . . . acer oc AURIVILLIUS, Chr, Svensk Insektfauna 13:1; 8 Pore Side ——, Von Dr. I. TRAGARDH in Natal und dem Zululande gesammelte Cerambyciden ©. ker ee Eee. CPP OCR CRE BENGTSSON, S.. Meddelanden fran Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar; 2... LI 3 TIEREN ER a ENELz, H. G. O. och KNUTSON, Kor Rlevisionsberattslse för år 1906 Erıcson, Isaac B., Übersicht der bisher in Schweden angetroffenen Trichoptenyoldeen 2 u. mern 2 Kents is) She (acer ——, lakttagelser rörande några ange ehe. ee, ee Laon L., For Sverige nya, coleopteray= Er... = NE LAMPA, San, Anteckningar rörande verksamheten vid Centralanstaltses för jordbruksförsök entomologiska afdelning under ar 1907 . . ——, Om rönnbärsmalen (Argyresthia conjugella ZELL.) . . 5 ——, Våra skadligaste spinnmalar af släktet Yponomeuta. Med tafla ——, Statsanslag till Entomologiska Fôreningen .......-.- == Cart Hans JOHANSON +. Med porträtt . . . . . jae No SNS H., Frân exkursioner i Södra Halland och Os land 1907 . 222.00. en - Rep., Entomologiska stipendier för ar 1908 Re on ——, » » 2.1.28 , 1909, pet ne le cie SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restaurant National den 29 febr. 1908 . . - ». . . » ec. —, Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Restaurant National dem 25, clan KOM ECC RE 5 ie SORENSEN, WILLIAM, Hvorledes lever Larven af ode Gone DE GEER? för sö, pöl fel tae = RER ee Sehe) cea eel eee CC RES TRYBom, F., late Föreningens sammanträde ä Grand Re- staurant National den 27 april 1907... . - ..4 + RCE ——, Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Restaurant National den 28’sept. 190772 un 7: Sie) a Se Tea RE — — , Entomologiska Föreningens ae a ‘rand Restaurant National. den 14 dec. 1907 i.) > nee. ee TULLGREN, ALB., Uber einige exotische Galena nee see 640 a == Wher Ghia, patagonicus TULUGR, . ... . - = > rue ——, Om förekomsten af Chelidura acanthopyga GENE ÖNSKAS RE ——, Svensk Insektfauna 13:4 Phytophaga (forts. följer) . . . . + + Sid. ——, Litteratur: Diptera Danica by WILLIAM LUNDBECK . . . . + + 202 —— & CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1907 . . . . . - . - WAHLGREN, EINAR, Fjärilar fran Värmlands ekomräde . . . . . . . > | Entomologisk Tidskrift ärg. 29. 1908. Tat. v: Lampa o. Axel Ekblom d Lebpinx erinnmealae Ta alt 1.G.Tholander, 5 åk fockn Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnes till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Ärg. 1. Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, 11. Hvitax- o. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt tva okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nagra af vara för trädgärden nyttigaste insekter, 15. Lökflugan, 16. Rönnbärsmalen, a Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Ex- perimentalfältet, lämnas enskilda årgångar à 1 kr. och a 50 Ore, da minst tio tagas pa en gang. LAMPA, SVEN, "Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera . En GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok — —, Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. Tva delar, häftad . För ledamöter af Entomologiska Föreningen Exemplar tryckta på endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1: 20 kr. dyrare. REUTER, OÖ. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera. 1. . Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Apterygo- genea af EINAR WAHLGREN FE ER 2. Rätvingar. Orthoptera af CHR. AURIVILLIUS Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af YNGVE SJÖSTEDT pet ER ne Se TR oo 11. Tvavingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Nemocera, Far t—o, Kr. ==: 78... 2.) Bra- BUP LERA NE amie tA 23, ere — 752 AfEINAR WAHLGREN. l 13. Steklar. //ymenoptera. ı. Gaddsteklar, Prema) Bau OR Pan 2. .Kr. Eee ee En 0, RE nam. Kr. =—=:50.: Fam. 8, med regzszer, Ofver Acta anis. Kr. — 50.2 At CHR: AURIVILLIUS. 13. Steklar. _ Zymenoptera. 4. Växststeklar. Phytophaga. Fam. /ydide, Siricide och Tenthredinide (ex. p.). Af ALB. ‘TULLGREN Svensk Spindelfauna: ı och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea af ALB. 'TULLGREN N ee) Ny 23 > un ra é ae mn 7" ha” RU fxs > me a MORVAN INNEHALL. HAGLUND, L., För Sverige nya coleoptera . re SLE Lampa, SVEN, Anteckningar rörande VerkebtanEiah ee ee staltens för dk entomologiska afdelning under APT OO M ists BER Sa eh a — — Om rönnbärsmalen re de ase ER — —, Vara skadligaste spinnmalar af släktet Vfonomeuta. Med en een. FS pee ee —- —, Statsanslag till Dr de Don ea at} pias Ce REA — —, CARL HANS JOHANSON +. Med porträtt :.: :. ....09 RED., role stipendiers.. - 4. ee a o Ben YNGVE, Entomologiska Be sammanträde a Grand Br. National. .den’'25- april. 19087 pr 2 TULLGREN, ALB., Litteratur: Diptera Danica by WILLIAM LUNDBECK » TULLGREN, ALB. & CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1907 » Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. + Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Distributionsadress: Riksmuseum, Stockholm. få f Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sa fort som _moiigt därom underrätta redaktionen eller distributören. Utgifvet den 14 dec. 1908. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. ENTOMOFOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM TRETTIONDE ARGANGEN 1909 MED 3 TAFLOR UPPSALA 1909 > ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI A.-B. 233 Häft. 1—2 utgafs den 24 april 1909. > 354 » » 14 dec. 3 Va ù ; a | i | } | a | . Wu |] | nå | Nå Ny | r 3 og StU — —, Neue afrikanische Orthopteren INNEHÄLL. ADLERZ, GOTTFRID, Myrmarachne formicaria fran en ny fyndort. Sid. 95 — —, Nya iakttagelser öfver Ammophila (Miscus) campestris ..- ARONZON, A. K. och CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1908 AN UGIRRRIR IS CSS oT Oe epee > Hay, BERNHARD, Om de svenska formerna af släktet Ze¢7zx Lar. (medstatlorman2—3y.. 2. 2 na een nn LAMPA, SVEN, Anteckningar rörande verksamheten vid Centralan- staltens för jordbruksförsök entomologiska atdelning 1908 — —, Vara allmännaste fröviflar eller s. k. smygar (Druchus L), (Me CET ingly le en en Re ce ie ae ren — —, Om frostfjärilns uppträdande för närvarande -__.___.-....--.-- MJÖBERG, Eric, Svensk insektfauna 8:1, Newroptera planipennia — —, Uber eine neue, schwedische Hemerobius-Art (H. suecicus) — —, Om Pissodes validirostris GyLL., en i Sverige hittills obe- aktad skadeinsekt pa tall jämte en Gfversikt af öfriga Shan arte di sammalslaktet nn = Anentus tuberculatus MyOB. en France =" SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restaurant National den 26 sept. 1908.......-.------ — —, Entomologiska Föreningens hôgtidssammanträde a Grand Restaurant National den 14 dec. 1908 m Se lranssyenskar forskningstesor nt 2 ln — —, Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restau- fan Nauonal dents Keb roog ee rn rn. — —, Entomologiska Föreningens sammantrade ä Grand Restau- rant National den 24 april 1909 — —, Den första internationella entomologkongressen i Brüssel, HERO AUDE LOTO I BES a ae FE Ta TULLGREN, ALB. och DaAHL, C. G., Försök med karbolineum och andrasinsektdodandesnedelemerrr enue ee wee me Sone eee on — —, Eine neue CAeliter-Art aus Schweden = WAHLGREN, EINAR, Svensk insektfauna Diptera: 2. Cyclorapha, TPS CHUL Pa EEE cele eee ee ANS NR rt — —, Zur Kenntnis schwedischer Dipteren — —, Isländska collemboler 163 90 162 181 L pou u hat rl Th Me Nu PR} az Prey JA 4 ; il a NT ee rn "les vies tj Ripa) DL vent wy hie = i ey TE i elo TT i u at RUE N ra: : Nas Es ey | CIE , | TE . _ er = “Sin he A ne ra SEEN ee Go Oa ee WE RB fu a TREE rent eet Pete EN Ha fau oh DO sh A STATE [FATTA AE ie SAME OMIA DON: ie. Oh NP APTE. + KARTEN 3 2: 9000 a a HET % Le FR or AL x Das Au lie EE + aya i daca vat. i "à RATE EAU ag a VA Kun WE De ra DRE err i UM ae es | Here hier ARE ela le a BR, I Um +i F FL Te TE CO A Fr + | | : : mh Barry MER DES SE ile) er re He id Ve um - > „u = basık) PURE UNION A ey hie at 134 UE Se eee. LRO IE Es et Tale | I ME 141 EUX | mot peers eae rs Brink Sb i LA MIT EU à At : Er F en “Sey Ber et eh mat x 4 d rar, at BEA de SHE Te Peano Be ee sl 00 rte Wy, |e, oc alt Et ‘see VIS nab Forint ; wir VERS SÖN ne et, Fr ae doh PR ET Es yee Pat MU +R me A ER) aie iy au SE bee x 3 säker tg SU Ee Corte IE ey Pee EN SAGE té woh ae LL Shin { a ee, 70 D eh PAU eis... ORANGE VER a er LUE SS = 1909 Haäft. 1-2 _ ENTOMOLOGISK D TIBSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM Ih ano, oo IS r Ock ta Toni roi UPPSALA aw i ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. A ER fe. (Y 1909 reo, Im fi Fa ‘Opal fes al US Entomologisk Tidskrift kommer att under är 1909 af Entomologiska Föreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sa langt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vart land. Alla lamp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf för riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitte, som bestär af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utgif- vare. Redaktör for tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverstelöjtnant, Narvavägen 32, Stockholm. Filip Trybom, fi. d:r, byråchef i Kungl. Landtbrukssty- relsen, Karlavägen 8, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskommittén. Annonser å omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 °/o-af ofvanstäende pris för hvarje gång de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2-28 OLE Pr side: Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsänd. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för året under postförskott. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. Diptera. 2. ANDRA UNDERORDNINGEN. BELIGORZZENEFORAFHA. Af Einar Wahlgren. Hithörande tvavingar äro oftast till kroppsformen mer eller mindre fluglika och skiljas lätt från den första under- ordningens första grupp, myggorna, Nemocera, genom sina antenner, som aldrig aro mer an 3-ledade. Häruti öfverens- stamma de med den första underordningens andra grupp, Brachycera. Fran dessa senare — med undantag af vissa Dolichopodide — afvika de cyclorapha flugorna genom att tredje antennleden är försedd med rygeborst, ej ändborst eller ändspröt (und. vissa Syrd/nde, Phoride, Platypeside och Co- nopidæ). Fran de med antennryggborst försedda dolichopodi- derna skilja sig Cyclorapha genom att diskfältet och bakre basfältet äro afgränsade fran hvarandra genom en tvärribba. Platypeside och Conopide ater afvika fran de brachycera flugor, som i likhet med dem ha 3. längsribban icke gaffel- klufven, genom att de ha vingarnas bakre, inre hörn försedt med en tydlig, afgransad rotflik. ?oride aro lätt skilda fran alla andra familjer genom sitt egendomliga ribbförlopp. Larverna äro alltid utan hufvud och käkkapsel och deras käkar, om sädana finnas, äro aldrig rörliga mot hvarandra. — Puppan är innesluten i larvhuden (»tunnan»), som vid kläck- ningen Oppnar sig med ett lock. Entomol. Tidskr. Arg. 30. H. 1 (1909). I is) ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Öfversikt af grupperna. I. Analfältet, om sådant finnes, ofta långt, alltid längre än bakre basfaltet. Endast hos fam. Phoride saknas det; hos dessa saknas skenbart tvärribbor, och längsribborna äro 1 vingens yttre hälft ogrenade. I. Sruppen. Ascheza: Il. Analfalt kort, ej längre an bakre basfältet (und. Conopide). Till denna grupp höra äfven de mycket afvikande lus- flugorna, Pupzpara, (t. ex. hastflugan), med laderartad hud, horisontellt, nedtryckt hufvud och skenbart oledad bak- kropp. 2. gruppen. Schizophora. FÖRSTA GRUPPEN. ASCHIZA. De hithörande familjerna äro till byggnaden ganska olika hvarandra. Hufvudet saknar tydlig bagsöm, ehuru den stundom är antydd, och larvhuden spränges genom utvidgning af an- siktets nedre del. Öfversikt af familjerna. I. Vingar med tydliga tvärribbor. A. 1. bakkantfältet slutet. Mellan 3. och 4. längsribborna en öfvertalig, oäkta längsribba. 1. Blom flugor. Syrphide. B. 1. bakkantfältet öppet. Den öfvertaliga längsribban saknas. I. Antennborst ryggställdt. 2. Ogonflugor. Pipunculide. 2. Antennborst spetsstalldt. 4. Svampflugor. Platypeside. II. Vingar endast vid basen med en otydlig tvarribba. 32 Puckelflusorg Pho WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 25 I. 3 1. Fam. Blomflugor. Syrphide. Blomflugorna aro 1 manga fall till sitt allmänna utseende ratt olika, de vaxla fran smala, langstrackta former till bredare och kortare, smarre eller större, nastan glatta eller starkt ha- riga, till sa val form som färgteckning stundom i rent förvil- lande grad harmande getingar eller humlor. IND», hy. a Fig. 1. Vinge af Sorphus. hj.r. = hjalpribban. I— VII = första—sjunde längsribborna. or. = oäkta längsribban. (vena spuria). er — främre tvärribban. br. = bakre tvärribban. k.r. = främre kanttvarribban, v.m. = vingmärket. kf. = kantfältet. b.f. = främre bakkantfältet. dat. —disktältet: f.b. = främre basfältet. b.b. = bakre basfältet. TAB: = rotfliken. Genom sin ribbförgrening äro de lätt skilda fran alla andra familjer. Kroppen saknar vanligen alla slags borst eller gröfre har, atminstone a ansiktet och bakkroppen, hvarigenom de ej kunna förväxlas. med flertalet egentliga flugor. Ansiktet växlar i gestaltning och är stundom, liksom munkanten, starkt utskjutande. Ögonen äro hos d vanl. hopstäende eller starkt närmade hvarandra, hos © tydligt åtskilda. Sugrör måttligt långt, vanl. med breda sugskifvor, oftast föga utstående, stundom 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. doldt. 3. antennleden af vaxlande utseende; dess ryggborst naket eller hårigt; hos Callicera och Cerzoides finnes andsprot. Bakkropp med 4—7, vanl. 5—6, synliga leder. Vingar i hvila liggande parallella pa bakkroppen eller staende halföppna. Flugorna uppehålla sig med förkärlek pa blommor och blad af örter och buskar, genom sin storlek och starka färg aro de i ögonen fallande och sa allmänna, att de — för att citera SCHINER — »under den varma ärstiden ingenstädes saknas, fran kloaken till vara alpers högsta toppar»; det se- nare torde beträffande vara fjäll vara för mycket sagdt. Larverna föra växlande lefnadssätt, än lifnära de sig af multnande växtdelar, än äro de rofdjur. Litteratur. A. W. Marm. Anteckningar öfver Syrphici i Skandinavien och Finland. — Göteb. Vet. o. Vitt.-samhälles handl. 1863. G. H. VERRALL. British Flies, Vol. VIII. London 1901. Med ledning af detta arbete aro Öfversiktstabellerna utarbetade, och samtliga figurer äro hämtade därifrän. Öfversikt af underfamiljer och släkten. I. Antenner af medellängd, mer eller mindre lutande. Om de äro "långa eller tydligt framåtriktade, äro de åtminstone ej fästa på en starkt framskjutande panna. A. Främre tvärribban innanför midten af diskfältet. 1. Kantfält (mellan 1. och 2. längsribborna) öpppet. An- tennborst naket eller otydligt smaharigt (pubescent). I. Underfam. Syrphzne. a. Ansikte flatt eller insankt (d. v. s. icke utathvalfdt eller med midtknöl och sällan (Psz/ofa) utskjutande vid öfre munkanten), dess kant, i profil sedd, un- gefär parallell med främre ögonkanten. Ogon och ansikte alltid häriga, det senare svartaktigt eller metalliskt. Mörkfärgade arter utan ljusa tecknin- gar på hufvud eller ryggsköld. a. Öfre munkanten ej framskjutande. * 3 antennleden förlängd, 2 ggr så lång som WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 5 er) hog (fig. 3). Yttre främre hornet af 1. bak- kantfaltet rätvinkligt eller trubbigt. 3 JL yt af | 2. Pipisella. antennleden ej förlängd. 1. bakkantsfältets ttre framhörn spetsvinkligt. d:s bakre lärring beväpnad (fig. 6) och bakkroppen sammandragen framför par- ningsorganen. 2:s bakkropp tillspetsad och utan ljusa fläckar (fig. 5). 5. Cnemodon. . d:s bakre lärring oväpnad. Q:s bakkropp knappast tillspetsad och vanligen med ljusa fläckar. 3. Kroppsform smärtare. @:s panna med pudrade gra sidofläckar. 3,1, Pipisa. SS. Kropp klumpigare. @:s panna utan pudrade gra sidofläckar. 4. Penium. 3. Öfre munkanten framskjutande (fig 7). 6. _ Pstlota: . Ansikte med midtknöl eller pa annat sätt, icke endast vid öfre munkanten, uthvalfdt eller koniskt. a. Ansikte ej tydligt urholkadt under pannknölen, helt 2 eller delvis gult (fig. 2). 1. Paragus. 6. Ansikte urholkadt under pannknölen och därpä utbuktadt antingen till en midtknöl eller vid öfre munkanten eller pa bada ställena. “. Helt mörka arter, bla, bruna eller metallglän- sande, utan ljusa teckningar utom möjl. pa SS JL antennledens undersida eller benen; bak- kropp dock stundom med genomlysande teck- ningar. t be Metallglänsande arter med hos © tvärfårad panna. Ansikte ofta utan midtknöl. Ögon alltid nakna och ej på insidan kantade. 7. Chrysogaster. . Brun-, bla- eller svartaktiga men ej metall- glansande arter med ofta hariga och hos J alltid sammanstötande ögon. Ansikte med en tydlig kant längs inre nedre ögon- randen (fig. 9). 8. Chilosia. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. FF Arter med ljusa teckningar pa hufvud, rygg- sköld, skutell och bakkropp. (Enfärgade honor af Melanostoma eller melanistiska honor af andra släkten äro ej metallglänsande och sakna tvärfåror på pannan och ögonkant på ansiktet.) +. Ansikte med midtknöl och sällan märkbart utskjutande vid öfre munkanten. S. Baklår enkla och ej taggiga nedtill. n. Bakkropp ej tydligt hopdragen vid basen. Mm. Ansikte och skutell helt metall- färgade eller svarta. x. Vingar kortare än bakkrop- pen, som är försedd med röd- aktiga eller rödgula fläckar. 10. Pyrophena. xx. Vingar ej kortare än bak- kroppen, som vanl. är försedd med gula fläckar eller band. ©. d:s skenben eller tarser utvidgade. Bakkropp smal, med näst. parallella sidor. 9. Platyckirus. OO. d:s skenben enkla. Bak- kropp smal eller bred. A. Bakkropp smal med parallela sidor. (Honor sökas under släktet Platychirus.) Il. Melanostoma. aa. Bakkropp bred, platt, äggrund. 12. Aanthandrus. LJ. Ansikte delvis gulaktigt, ehuru någon gang den gula färgen ar dold under mörkpudring, så att noggrann iakttagelse fordras. x. Ögon hos båda könen skilda. WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 7 Antennborst stundom spets- ställdt, vanligen 3-ledadt och förtjockadt. ©. 3 antennleden trekantig, framtill med ett öfre hörn, där det tjocka antenn- borstet är fäst (fig. 25). 24. Pelecocera. OO. 3 antennleden mera run- dad; borst ej spetsställdt. 23. Chamesyrphus. xx. Ogon hos d sammanstötande. Antenner af vanlig beskaf- fenhet. O. Ryggsköld med gula sido- kanter. Brostsidor med gula teckningar. 2 Breda, platta “arter (TE. 22) 20. Aanthogramma. Aa. Smala, långsträckta arter (fig. 21). 19. Spherophoria. OO. Ryggsk6ld ej (eller knappt) med gula sidokanter. Bröstsidor utan gula teck- ningar. A. Bakkropp med skarpt begransade gula band eller parvis stallda gula ell. hvitaktiga flackar, —. Panna uppblast (fig. 19). Bakkropp med parvisa vanl. hvita, halfmånformiga fl:r. 17. Lasiophthicus. =. Panna ej uppblast. Bakkropp vanl.med gula teckningar. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. !. 3.längsribb. starkt bojd inat 1. bak- kantfaltet (fig. 18). Bakkropp kantad. T6. Didea II. 3. langsribban ej eller endast svagt böjd (und. S. an- nulipes och arcua- Zus). Bakkropp ej kantad. 18. Syrphus. Bakkropp anting. utan gula teckningar eller med 2 par smala gra- gula flackar. —. Bakkropp kort. agg- formig, nast. rund, märkbart bredare än den tvärställda mellankroppen. Be- haring tofvig. 14. Æriosona. .Bakkropp ej kort, vid basen hvitaktig. Mellankropp = ej tvärställd. I. Vingar med mörkt — band på midten. Ansikte med svart linje. 13. Leucosona. !!. Vingarutan mörkt midtband. An- sikte utan svart linje. 15. Lschyrosyrphus. x. Bakkropp tydligt sammandragen vid basen. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 23 I. 9 (J. Kropp platt med skarpa, gula teckningar (fig. 22). 20. Nanthogramma. CO. Kropp trind utan skarpa teck- ningar. x. Bakkropp blott vid basen hop- dragen (fig. 23). 21. Doros. , Ryggsköld mycket groft punkterad, matt. 1. C. nigripes. ++. Ryggsköld fint och mycket tätt punkterad. 3. C. pubera. b. 3. antennleden ljust rödgul. Bakkropp med 3 par tydliga, gra, fyrkantiga flackar. 4. C. maculata. 2. Mellersta framtarslederna atminstone pa undersidan ljusa. 25. C. albitarsıs. B. Ben delvis ljusa, åtminstone framskenbenens båda ändar rödgula (hos C. longula mörkt gulröda eller smutsgula). 1. Skutell med långa svarta borst i kanten. a. Antennborst tydligt finhårigt. g. Ansiktsknöl bredt uppsvälld. *, 3. antennleden liten, rödbrun. Ryggsköld finpunkterad. 5. C. scutellata. ** 3, antennleden stor, rödgul. Ryggsköld mycket groft punk- terad. 6. C. soror. 6. Ansiktsknöl, framifrän sedd, spetsig. 7. C. longula. b. Antennborst naket. o. 3. aatennleden stor, rödgul. 8. C. pagana. 3. 3. antennleden medelstor, svart. 34. C. mutabilis. 2. Skutell utan borst i kanten. 13. C. intonsa. II. Ögon håriga. A. Ansikte hårigt. 1. Skutell i kanten med långa, svarta borst eller har. a. Ben helt svarta. 10. C. variabilis. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. b. Ben delvis ljusa. gy. 3. antennleden svart-svartbrun. 12. C. melanopa. 3. 3. antennleden rödgul-rödbrun. II. C. barbata. 2. Skutell utan borst eller längre hår i kanten. a. Vingar på midten med brunt band. Hvit-, svart- och rödgul- hårig art. 9. C. illustrata. b. Vingar utan brunt midtband. Behåring enfärgad. 13. C. intonsa. B. Ansikte naket. 1. Skutell utan borst i kanten. a. 3. antennleden svartbrun-svart. g. Bakkropp 2-färgad, de första 3 lederna gulbrunt, de sista svarthåriga. 15. (Gn gross: 3. Bakkropp enfärgad. 14. C. alpina. b. 3. antennleden rödbrun-rödgul. g. Lar helt rödgula. +, Ryggsköld och bakkropp med längre, upprättstående, gul- bruna här. Panna af vanlig bredd, tydligt 3-farad. Ribbor till midten gula. 18. C. albipila. "+" Ryggsköld och bakkropp med korta, tilltryckta, brungula har. Panna mycket bred, utan tydliga längs- och tvär- fåror. Ribbor likformigt brunfärgade. 19. C. flavipes. Lär utom själfva spetsen svarta. * ECC . 3. antennleden med tydligt öfre hörn. Ryggsköld och bak- kropp med tät, läng, utstäende, nästan guldgul behäring. 17. C. chrysocoma. ** 3, antennleden utan tydligt horn. $ Behäring kort, gulbrun, nästan tilltryckt. 20. C. chloris. $$. Ryggsköldens behåring framtill rödgul, baktill, vid sku- tellen, svart. 16. C. rufitarsis. 2. Skutell med langa borst i kanten. a. Ben svarta; pa sin höjd skenbenens bas eller de mellersta framtarslederna ljusare. g. Ben helt svarta. 24. C. impressa. 3. Ben med ljusa skenbensbaser eller med de mellersta fram- tarslederna ljusa. *, De mellersta framtarslederna ljusa. $. Kinder af vanlig bredd. Ryggsköld svart med mycket korta, gulbruna-hvitgra och svarta, tilltryckta har. 25. C. albitarsis. $$. Kinder mycket smala. Ryggsköld svartbla med mycket korta, tilltryekta, svarta har. 26. C. lapponica. **, Ben svarta med ljusa skenbensbaser. 27. C. morto. b. Ben med åtminstone framskenbenens båda ändar ljusare. g. Alla tarser svartbruna. +, 3, antennleden svart-svartbrun. Ie WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 25 $. Större art med mörkt bruna vingar. 22. C. olivacea. $$. Mindre art med knappt. brunaktiga vingar. 3. C. proxima. ** 3, antennleden rödgul-ljusgul. 29. C. cynocephala. 3. Tarser 2-fargade eller helt rödgula. *. Endast de första 2—3 framtarslederna eller de mellersta framtarslederna eller undersidan af alla tarslederna eller blott 1. fram- eller I. mellantarsleden ljusa. $. 3. antennleden svart-svartbrun. ~. Ryggsköld groft punkterad. 23. C. proxima. N. Ryggsköld fint punkterad. f. 3. antennleden tydligt längre än hög. Ögonhär grähvita. Frambenens mellantarsleder rödgula. 34. C. mutabilis. ff. 3. antennleden knappt langre än hög. Ögonhär mest svarta. Frambenens första tarsleder mer eller mindre rödgula. 30. C. vernalis. $$. 3, antennleden rödbrun-rödgul. ~. Vingar päfallande länga och breda. 28. C. carbonaria. N. Vingar af vanlig längd och bredd. 30. C. vernalis. **, Tarser rödgula; pa sin höjd 1. baktarsleden och alla benens 2 sista leder eller baktarserna och sista framtarsleden svartbruna. $. Baktarser helt svarta. 33. C. velulina. $$. Baktarser delvis rödgula. ~. Skenben rödgula, antingen alla utan band eller ät- minstone bakskenbenen utan band och endast de främre skenbensparen med en brun beskuggning eller smal ring. f. 3. antennleden liten, något aflang. Ryggsköld med korta, gulbruna, tilltryckta har, Vingar lik- formigt brunaktiga. 21. C. fralterna. ff. 3. antennleden stor, nästan cirkelformig. Rygg- sköldens har som föreg. men utstäende. Vingar i inre halften blekare. 31. C. Bergenstammı. N. Skenben rödgula, alla med band eller åtminstone med tydlig beskuggning pa bakskenbenen, 35. C. ruralis. 32. C. naso 2 okänd. + C. mgripes MEIG. (lugubris, delv. Schinidti). Ryggsköld svart, hos 4 med längre svarta och kortare, mindre tydliga (lättast synliga framifrån), bleka hår. Hos 2 äro håren pa ryggskölden korta, tilltryckta, framifrån sedda mest gula; 2 N Os ~ /: 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19090. i kanten aro de svarta haren tydliga. Bakkropp glansande svart; hos d dock 2.leden utom pa sidorna samt 3. leden otydligt pa midten matta. Vingar med tydlig, ofta stark, gråsvart färg. Längd 5—8 mm. — Sk.—Lappl. (5—8). C. vicina ZETT. Glänsande svart. Ryggsköld hos d med längre svarta och kortare gulbruna har, hos © med korta, tilltryckta, brungula har. Mycket lik foreg. art, fran hvilken den skiljes genom det kortare, tydligt (om ocksa kort-) hariga, vid basen uppsvällda antennborstet, de färglösa vingarna samt sina jamforelsevis större ögon. Längd 4,5 —5 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). C. pubera ZETT. Svartgrön—olivgrön, taml. glänsande. Ryge- sköld hos båda könen med utstående, gulaktig behåring. Vingar något brunaktiga. Längd 6,5—8 mm. — Sk.— Jean (6, 7. C. maculata FALL. Svart. Ryggsköld hos båda könen med täml. kort, tilltryckt, gul behäring. Lätt skild fran alla andra arter genom bakkroppens karakteristiska gra fläckar, som hos $ kunna sammanflyta. Ben svarta med rödgula knän. Vingar svagt brunaktiga. Längd 7,5—9 mm. — Sk. (6, 7). 5. C. scutellata FALL. Fig. 8. Ryggsköld glänsande svartgrön med utstaende svarta eller blandade mörka och ljusa har, hos 2 med korta gula har och endast vid sidorna langre, svarta. Bakkropp svart, öfvervägande matt. Skenben gulröda med en mörk ring a fram- och bakben; framtarsernas 3 första leder gulröda. Vingar svagt brunaktiga; hos © ar den mörka färgen ännu mindre utbredd. Fig. 8. Hufvud af Chilosia scutellata 5". Denna och följande art afvika fran andra arter genom sin uppsvällda ansiktsknöl, som ar sa bred, att den nar ögonkanten samt genom den hos & i spetsen gulröda skutellen. Längd 6,5—9,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—8); allm. — Larven funnen i Boletus edulis och pinetorum samt i Polyporus. C. soror ZETT. Mycket lik föreg. Ansiktknöl något mindre. Langd som foreg. — Gotl., Vg., Boh. (7, 8). C. longula ZETT. Till kroppsfargen lik de båda föregående oe) 10. IT: WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 27 (afven skutellens spets, utom hos morka individ, gulaktig), men lätt skild fran dem genom de mörka benen, som en- dast ha larens allra yttersta spets och skenbenens inre tredjedel (ofta mörkt) gulröda eller smutsgula. Ansikts- knélen ej sa bred som hos föregående arter. Vingar brun- aktiga. Mörka exemplar kunna möjl. forvaxlas med C. nigripes. Längd 6,;—9 mm.— Og., Dir., Vasterb., Lappl. (8). C. pagana MEIG. (means). Glänsande svart. Ryggskold med utstående gul- eller svartaktig behåring; hos © beha- ringen som vanligt kortare. Lar svarta med gulröd spets; skenben gulröda med en mörk ring, som ar bredast och mörkast pa bakbenen, och som hos ® nästan kan saknas. Vingar, hos © mörkast, gul- eller brunaktiga. Längd 5 —8 mm. — Sk.—Lappl. (s—y). C. illustrata HARR. (oestracea). Ryggsköld med lang, tat beharing, som med undantag af ett bredt svart band mellan vingarna ar gulaktig eller grahvit. Bakkropp vid basen hvit, pa midten svart och mot spetsen rödgult lang- hårig. @:s behåring ar kortare och blekare. Vingar med ett brunt midtband i främre hälften. Längd 9—12 mm. — Sk.—Häls. (7, 8). C. variabilis PANZ. Glänsande svart. Ryggsköld med öfvervägande svarta och inblandade ljusa har. Ben svarta, skenben vid basen stundom brunaktiga. Vingar starkt svartbruna, hos @ något ljusare.. Längd 10—11 mm. — Sk.—Uppl. och Varml. (5—8); täml. allm. C. barbata LW. Svartgrön, © ljusare. Ryggsköld med utstående svart och gulaktig behåring; hos $ är be- håringen tilltryckt och nästan enbart gulaktig. Ben svarta med åtminstone framknäna tydligt gulröda och bakknäna samt skenbenens spets mörkt gulröda. Vingar hos d mör- kare, hos © ljusare bruna, i synnerhet vid basen. Längd 6,,—9 mm. — »Skandinavien». C. melanopa ZETT. Ryggsköld grönsvart, bakkropp lju- sare. Ryggsköld med öfvervägande svart eller svartaktig behåring, med inblandade korta ljusa hår, hos 2 med öfvervägande ljusa hår. Vingar hos d svartbruna, i syn- nerhet i framkanten, hos © ljusare. Längd 6,,—8 mm. — Lappl. 15. WO: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. C. intonsa LW. (fraterna, latifrons). Grönsvart. Rygg- sköld kort gulharig. Ben svarta; larens spets och sken- benen, utom ett svart, pa bakbenen bredast band pa midten, gula; tarser delvis gula. Vingar svagt brunaktiga. Ögon hos d otydligt, hos ® ej skönjbart håriga. Längd 7—8 mm. — Sk.—Jamtl. (5—8). C. alpina ZETT. Svart—svartgrön. Ryggsköld öfvervä- gande gulgrätt langharig (dock kortare an hos följ. art), hos © korthärig. Q:s knän, skenben utom smalare band och tarser rödgula. Vingar svartgra—gulbruna. Längd 9—10,; mm. — Lappl. C. grossa FALL. Lik föreg. men nagot gröfre och betyd- ligt langharigare art, hvilkens gula har, pa bakkroppen euldgula, ej aro uppblandade med svarta; sista bakkropps- lederna dock svarthariga. Vingar vid basen och framtill culaktiga. Längd 11—13 mm. — Sk.—Lappl. (4—6); stundom allm. C. rufitarsis ZETT. (möjl. en form af C. canzcularıs PANZ). Lik föreg, och efterfoljande arter men lätt skild fran C. grossa genom den gulröda 3. antennleden, fran C. chryso- coma genom 3. antennledens form, fran bada genom rygg- sköldens behäring, som framtill ar guldgul, baktill svart. Ögon endast i öfre delen häriga, i nedre delen nakna. Längd 12—12,5 mm. — Sk. C. chrysocoma MEIG. (inbegr. phantoma). Glansande grön- svart. Genom sin klumpiga kroppsform och sin tata, guldgula, utspärrade beharing lätt skild fran narstaende arter. ® som vanligt kortharigare. Lärens spets, sken- benen utom ett mörkt band samt tarser delvis gulröda. Den mörka tvärribban och det mörka vingmarket bilda ett slags mörkt tvärband pa vingen. Längd 8—11 mm. — Uppl., Jämtl., Lappl. (6, 7): C. albipila MEiG. (flavipes). Mörkt olivbrun, glänsande. Lik C. grossa men något smärtare och mindre hårig. Vingar nagot gulbruna. Längd 7,;—11 mm. — Sk.— Lappl. (4—7). Larven funnen i rötter af Carduus crispus. C. flavipes PANZ. (gilvipes). Som föreg. Vingar brun- aktiga. Längd 7 Its mm. — Gotl., Boh., Smäl., Uppl. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 29 20. C. chloris MEIG. (inbegr. delv. flavicornzs). Mörkt oliv- i) bo i) Or N un brun, nästan svart, glänsande. Ryggsköld med bruna— blekgula hår. Vingar i inre hälften brungula. Skenben rödgula med en bredare eller smalare midtring. Längd O—11 mm. — Sk., Göteb. (5, 6). Larven funnen i stammen af Carduus crispus. C. fraterna MEIG. (dimidiata, delv. flavicornis). Mycket lik foregaende art, men skutellen har alltid atminstone ett fatal langa, tunna, svarta har i bakkanten. Antennerna aro rödbruna, ej rödgula; och ryggsköldens behåring ar kortare an hos foreg. Skenbenen aro nastan helt gulröda med endast svag beskuggning pa midten, hvarigenom arten afviker saval fran C. chloris som fran C. Bergen- stammt, som den afvenledes liknar. Längd 8—9g mm. — Smal., Og. C. olivacea ZETT. (inbegr. gigantea). Glansande svart med grön- eller blåaktigt skimmer. @:s bakkropp med taml. tydliga tvärbandsliknande ljusa teckningar, bildade af hvita har pa ledernas sidor och framhörn. Ben svarta, den gula färgen pa knäna, skenbensbaser och skenbens- spetsar mycket obetydlig, pa bakskenbenens bas hos d endast svagt antydd; hos ® aro benen blott obetydligt ljusare. Vingar bruna. Längd 9-11 mm. — Gotl., Og., —Lappl. (6, 7). Larven funnen i rotknölar af Scrophularia nodosa. C. proxima ZETT. Liknar foregaende, fran hvilken den skiljer sig genom mindre storlek, kortare, bredare bak- kropp, jämförelsevis längre, vanl. ljusare behäring, längre, mer nosliknande ansiktsknöl och klara, färglösa vingar. Afvenledes aro benen tydligare gulrödt färgade i sken- benens ändar och fram- och mellantarsernas 3 basleder mer eller mindre tydligt gulröda. Längd 7—8,; mm. — Og. C. impressa LW. (coemeteriorum). Ryggsköld glänsande svart, bakkropp grönsvart. Ryggsköldens behäring svart, hos © stundom med ljusare har. Lätt skild fran narsta- ende genom hos bada könen helt svarta ben och särskildt hos ¢ starkt gulbruna vingar. Längd 6—7 mm. — Sk. —Uppl: (7,78): C. albitarsıs MEIg. (flavimana, innupta). Glänsande svart, 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. d mera bläsvart, 2 grönsvart. Ryggsköld hos d med täml. långa svarta har, blandade med gra, hos 2 med korta. öfvervägande gulaktiga har. Ögon hos 2 nakna. Framtarsernas 3 mellanleder hos 4 gula, hos © egendomligt nog otydligare. Vingar starkt gulfargade i synnerhet vid basen och framkanten. Längd 7.:—0 mm. — Sk.—Lappl. (5—7); ej salls. 26. C. lapponica BECK. Mindre art, lik C. zmpressa och C. albitarsis, men skiljer sig fran den foregaende genom ljusa mellanleder pa framtarsen och icke gulfargade vingar, fran den senare »genom spetsigare ansiktsknöl, kortare rygg- sköldsbehäring och kortare, nästan färglösa vingar». Längd 6—6,; mm. — »Lappland» enl. BECKER. 27..C. morio ZETT.. Mattsvart (4) eller mörkt olivbrun, glän- sande (2). 3. antennleden ljust rödbrun (3) eller röd (2). Ryggsköld hos 4 med 4 glänsande längsstrimmor, som begränsa matta strimmor af samma bredd. Ryggsköld hos d med svarta, i spetsarna gulgrå har, hos 2 med jamforelsevis langa, upprättstäende, öfvervägande bruna har. Ben svarta med skenbenen fran basen till 1/5 eller 1/4 ljusare. Vingar gulbruna. Längd 7,5—0,5 mm. — Uppl. —Lappl. (6). 28. C. carbonaria EGG. Mycket lik följande art, fran hvilken d skall skilja sig genom smalare 3. antennled, längre ha- righet pa ryggsköld, skutell och bakkropp, mörkare ben och längre vingar, 2 genom mycket längre borst i skutell- kanten, mindre 3. antennled och längre, svagare färgade vingar. Längd S—9,; mm. — »Skandinavien» enl. BECKER. 29. C. cynocephala LW. (coracina, rostrata). Fig. 9. Blasvart. Ryggskold med upprättstående, svart eller delvis gul, hos © tilltryck, blekgul beharing. Skenbenens inre 5-tedel och yt- tersta spets gulröda; ben i öfrigt svarta. Vingar mörkt bruna utom vid spetsen och bakkanten. Längd 8—9 mm. — Sk.’ Larven funnen i stammen af Carduus nutans. kepkaln apne 39: C. vernalis FALL. Glänsande grönsvart, hvar- igenom arten skiljes fran den närstående C. ~ Fig 9. Hufvud af Chilosta cyno- 1 Det en]. Zetterstedt i Lappland funna ex. tillhör följande art. Os ios) i) Loe) WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 31 cynocephala, hvars färg skiftar 1 blätt; C. cyanocephala ar äfven större och mörkare pa ben och vingar, ehuru äfven C. vernalis har starkt bruna vingar. Arten skiljes fran den äfvenledes lika C. proxima, genom att denna senare har ljusare ben och längre, mera brungul harighet. Rygg- skölden hos C. vernalis har medellang, brungul—svart harighet; äfven 2, som har tilltryckt, öfvervägande gul harighet, har i denna inblandade tydligt svarta hår. Lar- spetsen och framskenbenen gulröda med undantag af en mer eller mindre bred svart ring a de senares midt, som pa bakbenen ar sa utbredd att endast basala 5-tedelen och spetsen äro gulröda. Hos 2 äro benen ljusare, äfven tar- sernas tre basleder. Längd 5—7 mm. — Sk.--Lappl. (5, 8, 9). Allman pa Salix, Caltha m. m. Larven träffad i stammen af Matricaria chamomilla. C. Bergenstammi BECK. Arten lar mycket likna C. fra- terna, men skall skilja sig fran denna genom längsträcktare kropp och mörkare ben, d. v. s. (alla och i synnerhet sista parets skenben hos d) med tydliga svarta band; där- emot aro tarserna ljusare. Vingar mycket svagt brungula. Längd 8—9 mm. — »Skandinavien» enl. BECKER. C. naso BECK. Glänsande svart. Ansiktsknölen ovanligt formad, lik en näsa, och skarpt afsatt fran munknölen. Ryggsköld med endast långa, öfvervägande svarta har. Bakkropp med långa, gulbruna—gulréda har. Lar till nara spetsen svarta, skenben rödgula med bred svart ring pa midten, tarser öfvervägande rödgula. Vingar långa, smala, täml. starkt gulbruna. Langd 9,; mm. — »Skandinavien enl. BECKER (I ex.); 2 okänd. C. velutina LW. Metallglänsande svartgrön. Ryggsköld med utspärrade rödgula har, hos 2 med tilltryckta, korta gra här. Bakkropp hos d med täml. länga, gulröda här, hos ® med tvärband, bildade af hvitgrä och svarta har. Vingar pa midten brunaktiga, hos @ ljusare. Längd 6,5 —8 mm. — »Skandinavien» enl. BECKER. C. mutabilis FALL. (inbegr. pygm@a). Ryggsköld glän- sande svart, hos 4 med korta bleka och längre svarta har, hos 2 med kort, tilltryckt gul beharing. Ben svarta; Os UT JE IT. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. framlårens spets, framskenbenens båda ändar och fram- tarsernas 3 mellersta leder (stundom otydligt) gulröda eller rödaktiga. Vingar nästan klara utom i framkanten och vingmärket. Hos © saknar ögonen urskiljbara hår. Längd 5,5—8, vanl. 6 mm. — Sk.—Lappl. (6—8); allm. C. ruralis MEIG. (precox). Ryggsköld glänsande svart med längre (4) eller korta (2) gula har. Skutell med blott I par langa svarta borst, hvarigenom arten skiljer sig fran foregaende art, som den mycket liknar, men som har minst 6 sadana borst. Ben med larens spets, alla sken- benen utom en bred ring (upptagande mer an '/4 af sken- benet) och alla tarserna utom andlederna samt baktarsernas basled och öfversidan af framtarsernas basled starkt röd- gula. Hos 2 aro benen ännu ljusare. Vingar gulbrun- aktiga. C. proxima har skenben och tarser mörkare och antennerna svartaktiga i stället för mer eller mindre röd aktiga. C. vernalis och cynocephala ha äfvenledes mör- kare ben. Längd 5—7 mm. — Sk.—Västerb. (4, 5). 9. Slkt. Platychirus ST. Farce. Medelstora--täml. sma, nästan nakna, svarta eller metall- glänsande arter, i regel med fläckar (gula, hvitaktiga eller bläaktiga) pa bakkroppen. Ögon nakna, hos d samman- stötande. Ryggsköld 4-kantig med rundade hörn. Bak- kropp med nästan parallella sidor. Framben hos d pa olika sätt utbredda. Vingar som hos Syrphus. Honorna äro svåra att åtskilja. Flugorna uppehålla sig på blommor och blad. Larverna synas lefva i svampar. Artöfversikt. Hana Framskenben knappt utvidgade ens vid spetsen; framtarsens 2 första leder däremot starkt utbredda. A. Ryggsköld matt. I. P. manicatus. B. Ryggsköld glänsande. 2. P. latimanus. Framskenben tydligt utvidgade, om ocksa endast vfd själfva spetsen, WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 33 A. Framskenben plötsligt utbredda vid själfva spetsen nedom en egen- domlig tofs af langa, svarta har eller med framtarsens basled mycket bredare än de andra lederna. Antenner ljusa pa 3. ledens undersida. 1. Framlär baktill med synnerligen grof behäring efter hela sin längd. Framtarsernas basled starkt utvidgad. 3. P. peltatus. Framlar nara basen med 2 tofsar af hopfiltade har, för öfrigt med to enkel ciliering. a. Framtarsens basled ung. 6 gånger så lang som den lika breda 2. leden. Bakkroppens fläckar blekgula. 4. P. sculatus. b. Framtarsens basled ung. 3 gänger sa lang som der smalare 2, leden. Bakkroppens fläckar mörkare. 5. P. albimanus. B. Framskenben antingen utvidgade vid sista 3-djedelen utan nagon egendomlig tofs af länga svarta här och med framtarsens basled knappt 3 gänger sa bred som 2. leden eller smaningom utvidgad eller utvidgad anda fran basen. Antenner helt svarta. I. Framskenben hastigt och starkt utvidgade mot spetsen. Ben nästan helt svarta. 6. P. podagratus. 2. Framskenben ej hastigt utvidgade mot spetsen. Ben till afsevard del gula. a. Framlär med en rad särställda länga, svarta har pa baksidan. g. Framlar med ett egendomligt vridet hvitt har vid basen och med ungefär 6 svarta har baktill. Mindre art. 8. P. immarginatus. 3. Framlär utan sädant hvitt här och med ungefär 5 svarta här. 7. P. scambus. b. Framlär utan en rad särställda langa, svarta har pa baksidan. g. Lar helt rödgula. Framlär efter hela sin längd baktill med mycket tät, svart beharing. Framskenbenen utvidgade genast fran basen och bredast pa midten. 9. P. fulviventris. 3. Baklär delvis svarta. Framlär med medelmättig behäring baktill. Framskenbenen smäningom utvidgade. + Bakkroppsfläckarnas midtpar ej mycket längre än breda. 10, P. clypeatus. **, Midtparet bakkroppsflackar omkr. dubbelt sa långa som breda. Liten, smal art. 11. P. angustatus. Honor. (Platychirus, Pyrophena och Nelanostoma.) I. Bakkropp helt svart, utan gul- eller bläaktiga flackar. M. dubium. TI. Bakkropp med gul- eller bläaktiga teckningar. A. Bakkropp nästan helt rödgul eller endast med ett par gülröda fläckar pa 3. leden. 1. Bakkropp nästan helt och obestämdt rödgul. Pyr. granditarsa. 2. Bakkropp med endast 1 par rödgula fläckar pa 3. leden. Pyr. rosarum. Entom. Tidskr. Ärg. 30. H. ı (1909). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. B. Bakkropp med 3 eller 4 par gul-, röd- eller blåaktiga fläckar. 1. Ryggsköld matt. Munkanten långt utdragen. 1. Pl. manicatus. 2. Ryggsköld glänsande. a. 3. antennleden utan spär till gult undertill vid basen. g. Bakkropp med bläaktiga flackar. 5. Pl. albimanus. 3. Bakkropp med gulaktiga fläckar. *, Bakben åtminstone med en svart ring pa lar och skenben. $. Bakben nästan helt svarta. ~. Afven framben utom knäna svarta. 2. Pl. latimanus, N. Framben till större del gula. 6. Pl. podagratus. $$. Bakben med tydligt gula knän, skenbensspetsar m. m. ~. Blekare arter, vanl. blott med en svag mörk ring pa baklar och bakskenben. r. Större art. 7. Pl. scambus. ff. Mindre art. 8. Pl. immarginatus. x. Mörkare arter, vanl. med tydlig svart teckning pa baklär och bakskenben. es Storgerant. 10. Pl. clypeatus. ff. Mindre art. 11. Pl. angustatus. ** Bakben helt rödgula, utan spar till mörk teckning atminst. pa laren. 9. Pl. fulviventris. b. Antenner gula, ätminstone nedtill vid basen af 3. leden. g. Bakkroppen med bläaktiga teckningar. + Bakkropp med bläaktiga fläckar. 5. Pl. albimanus. xx Bakkropp med bläaktiga tvärband. M. ambiguum. 6. Bakkroppsflackar gulaktiga. *, Bakkroppsflackar nästan kvadratiska. §. Täml. stor art med ansiktet starkt utdraget vid munnen. 3. Pl. peltalus. $$. Mindre art med nästan platt ansikte. 4. Pl. scutatus. ** Bakkroppsfläckar nästan triangelformiga. &, Ansikte helt och hållet glänsande. Antennborst nästan naket. M. mellinum. $$. Ansikte delvis matt. Antennborst mycket finhärigt. M. scalare. P. manicatus MEIG. Fig. 10 och 11. Rygg- sköld grönsvart, hos d matt, i synnerhet pa midten, men mera glänsande baktill. Ansikte starkt utdraget. 2. bakkroppsleden med ett par triangulära, 3. och 4. lederna med 4-kan- tiga rödgula fläckar, 5. leden med mörkt gul- aktiga fläckar. Hos $ äro fläckarna mindre och 5. ledens tydligare. Framtarsens 2 bas- Fig. 10. Hufvud af Platychirus manicalus à. Oo WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 35 leder hos ¢ tillsammans bildande en oval skifva. Längd ung. 85 mm. — Sk.— Lappl. (6—9); allm. P. latimanus WAHLB. Ryggsköld, likasom hos alla de foljande, grönsvart, glänsande. Ansikte mindre utdraget an hos föreg. Bak- kropp med 3 par gulhvita flackar, af hvilka det I. paret ar nästan triangulärt, de öfriga paren nästan kvadratiska. d:s 1. tarsled snedt utvidgad, den 2. nastan kvadratisk. Langd som foreg. — Lappl. . P. peltatus MEIG. (inbegr. rostratus). Fig. 12. nn 6. Ansikte starkt utveckladt. Bakkropp med Fig. 11. Framben 3(—4, 2) par mörkgula nästan kvadratiska af Platychirus fläckar Dängal&- No mm. —- Sk—Lappl. “4c (6—8). i, seniains (NEVE. Biel“ 13. Bakkropp med 3 par tydliga, blekgula fläckar, af hvilka forsta parets aro rundade, de öfriga nästan kvadratiska. 9 ar mycket lik foregaende art men ar mindre, och bakkropps- fläckarna, i synnerhet 1. paret, aro mindre; de pa 5. leden knappast, om ens något, syn- liga, medan de hos P. peltatus alltid äro mycket tydliga. Längd 8 mm. — Sk.—Lappl. (69). Larven är funnen i ruttnande svampar. Fig.12. Framben Fig.13. Framben af P. pellatus 9. af P. scutätus ©. P. albimanus FABR. Bakkropp med 3 par gulhvita, stundom blaaktiga fläckar. © lätt ingenkänlig pa sina bläaktiga fläckar. Längd 8—9 mm. — Sk.—Lappl. (5—9); allm. P. podagratus ZETT. Fig. 14. Bakkropp med 3 par gul: röda fläckar; I. parets minst, rundade, de öfriga nästan kvadratiska. @ har 4 par kvadratiska fläckar, af hvilka sista parets äro minst. Längd 6,5—8 mm. — Jamtl., Vasterb., Lappl., sannolikt äfven i södra Sverige. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. 7. P. scambus STAG. Bakkroppsflackarna sa stora, att den svarta bottenfargen nastan en- dast bildar en rygglinje och 3 smala, svarta tvärband. 9 kan knappast säkert skiljas fran P. zmmargimatus, clypeatus och angusta- tus; om bakbenen (lar och skenben) ha ut- bredda mörka teckningar, tillhör ex. sannolikt nagon af de 2 sistnämnda, medan @ af P. scambus ar större an P. immarginatus. Längd 9 mm. — Sk.—Lappl. (7). Fig. 14. re I Ent. tidskr. ärg. I, s. 171 omnämnes ett fall, af IP. podapratus da en lary af denna art lefvande skall ha passerat a igenom en människas tarmkanal. 8. P. immargmatus ZEIT. Fig. ee 15. Mycket lik foreg. Bak- ris kroppens gulröda färg ofta y af sa stor utbredning, sa att den mörka ryggstrimman och de mörka tvärstrimmorna äro smala som streck. Längd omkr. 8 mm. — Sannol. Sk. fl —Lappl.; salls. 9. P. fulviventris MACQ. (inbegr. a Ferruginea). Fig. 16. Den gul- fa ' röda färgen pa bakkroppen Fig. 15. Framben Fig. 16. Framben utbredd som hos föreg. Längd af Bee, ar. ee som föreg. a? Sk.—Uppl. | à (6, 7) 10. P. clypeatus MEIG. Bakkroppens 1. par fläckar nästan runda och ställda bakom 2. ledens midt, 2. paret fläckar aflänga, ungefär ı'/g gang sa långa som breda, 3. parets mindre; den mörka fargen ej inskränkt till smala strim- mor. Hos @ aro främre parets fläckar större. Längd ung. 8 mm. — Sk.—Lappl. (6—8); allm. 11. P. angustatus ZETT. Mycket lik föreg. men smalare; 1. paret flackar aflanga, 2. parets dubbelt sa langa som breda. Hos d ar stundom endast mellersta fläckparet normalt utbildadt, medan 1. parets flackar aro rundade och 3. pa- rets inskränkta till sma punkter vid 4. ledens framhörn; WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 25 I. 37 Frandra alim like gm sleaned: 5,5°-7,5.mm.. — Sk.—Lappl. (6, 7). 10. Sikt. Pyrophzena SCHIN. Arterna likna till byggnaden föreg. men bakkroppen ar plattare, längsträckt elliptisk och dess teckning rödare. Flugorna uppehälla sig pa fuktiga ängar. Artöfversikt. I. Bakkropp helt gulröd utom vid basen och spetsen. o':s framtarser starkt utbredda. 1. P. granduarsa. II. Bakkropp svart med 3. ledens framhörn starkt gulröda. Tarser enkla. 2. P. rosarum. 1. P. oranditarsa FORST. (ocymz). Ryggsköld glänsande svart, hos d med 5 smala, matta strimmor. Bakkroppens 1. led och framkanten af 2. samt bakändan fran midten af 4. leden svarta. Hos @ ar den gulröda färgen mera utbredd, medan 3. ledens bakhörn aro tydligare svarta. Längd 9— Io mm. — Sk.—Lappl. (6—9). P.rosarum FABR. Ryggsköld svart, glänsande, med 3 svaga, matta strimmor framtill. Bakkropp sammetssvart, till största delen matt. Utom 3. ledens flackar förekomma stundom I par smärre fläckar framtill pa 4. leden. Längd 9—ıo mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). W 11. Slkt. Melanostoma SCHIN. Arterna likna till kroppsform och ofta afven till färgteck- ning mycket Platychirus-arterna, och honorna aro stundom svara att skilja fran dessa. Flugorna uppehalla sig pa blommor och blad, ofta pa fuktiga ställen. Larverna anses lefva af bladlöss men ha äfven (M. mellinum) befun- nits angripa andra insekter, sasom Musca domestica och Chortophila cinerella. 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Artöfversikt.! I. Bakkroppsfläckar gråaktiga, blaaktiga eller saknas. © :s framlär med ett egendomligt omböjdt borst nara spetsen. A. Bakkroppsfläckar gulgrå hos 5, blaaktiga hos ©. 1. M. ambiguum. B. Bakkroppsflackar saknas eller endast svagt antydda. 2. M. dubium. II. Bakkroppsfläckar gula. :s framlär utan omböjdt borst i spetsen. A. Ansikte och panna starkt glänsande. Antennborst nästan naket. 3. M. mellinum. B. Ansikte och panna nägot pudrade. Antennborst fint härigt (pubescent). 4. M. scalare. 1. M. ambiguum FALL. Fig. 17. Ryggsköld glänsande bla. Bakkropp med 3 par flackar, som hos @ äro sa stora och delvis samman- flytande, att bakkroppen synes stalbla med smala svarta teckningar. Längd 6—8 mm. — Sk.—Lappl. (5, 6). M. dubium ZETT. Bakkroppsflackar endast hos d svagt antydda. Jämför följ. Längd 6—7 mm. — Jämtl., Lappl. (6—8); går ända till trädgränsen. i) M. mellinum XL. Ryggsköld svartglänsande. Fig. 17. Framben Bakkropp med 3 par tydliga fläckar, af hvilka ab aMelanesioma NT parets Aror triangulara, de lofriea nase kvadratiska; hos © finnas stundom 4 par fläckar, och 2. och 3. paret äro nästan triangulära, medan 1. paret ofta äro runda. Melanistiska former (med helsvart bak- kropp), som äro mycket vanliga, skilja sig genom sitt glän- sande ansikte fran 17. dubzum, som har ansiktet mörk- pudradt matt i intryckningen, som gär nedät frän anten- nerna, och pa sidorna af 6fre munknölen. Längd 6—7,5 Os ambiguum ©. mm. — Sk.—Lappl. (var—host); allm. 4. M. scalare FABR. Lik föreg. men jämförelsevis langre och tunnare. Längd 7—8 mm. — Sk.— Lappl. (var—höst); allm. 12. Slkt. Xanthandrus VERR. Som föreg. utom hvad i öfversikten framhållits. U ZETTERSTEDIS Sceva transfuga, som möjligen hör hit, och af hvilken 2 ex. äro funna i Lappland, är förf. obekant. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 39 1. À, comtus HARRIS. /Ayalinatus). Glänsande svartgrön. Bak- kropp mattsvart, glänsande vid bas och spets, nästan bre- dare an mellankroppen, hos d med 1 par gulröda rundade fläckar pa 2. leden samt pa hvardera af 3. och 4. lederna ett baktill i midten djupt inskuret, bredt, gulrödt tvarband, som hos @ ar fullständigt deladt i tvenne fläckar. 1. fläck- paret mindre, stundom försvinnande hos ©. Längd 11—12 mm. — Sk.— Uppl. (6—9). 13. Sikt. Leucozona SCHIN. Täml. stor, ullharig art. 3. antennleden oval med naket ryggborst. Ögon tydligt håriga, hos d sammanstötande. Rygg- sköld knappt langre an bred. Bakkropp elliptisk, laghvalfd, bakom midten bredast, ungefär dubbelt sa lang som ryge- skölden. Vingar som Syrphus. I. L. lucorum 1. Ryggsköld mattsvart med tät rödgul behä- ring. Skutell genomskinligt vaxgul, gulharig. Bakkropp bläsvart; 2. leden blågrå, pa sidorna hvitgul (4), eller helt gulhvit (2). Vingar med svartbrunt midtband i främre hälften. Längd omkr. 11 mm. — Sk.—Lappl. (5—8). Pa blommor af hagg, vinbar, hagtorn, umbellater, compositéer m. fl. 14. Slkt. Eriozona SCHIN. Stor, nagot humlelik art. 3. antennleden ar dubbelt sa lang som I. och 2. tillsammans. Ögon som föreg. Rygg- skölden bredare an lang. Bakkropp kort äggrund. Ben starka; skenben nagot böjda, tarserna breda, laren forlangda. Vingar som Syrphus, men 3. längsribban nagot svängd. 1. E. syrphoides FALL. Mattsvart, pa 3. bakkroppsleden glän- sande blasvart. Behäring lang och tät, pa midten af rygg- skölden och pa 3. bakkroppsleden svart, pa bröstsidorna blekgul, pa skutellen och de 2 främsta bakkroppslederna hvit, pa de bäda sista bakkroppslederna gulröd eller blek- gul. Vingar med svartbrunt midtband i främre hälften. Längd 13 mm. — Smäl.—Häls. och Värml. (8); sälls. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1009. 15. Sikt. Ischyrosyrphus bicor. I allt väsentligt öfverensstämmande med Syrphus. Ogon hariga. 1. /. glaucius 1. Ryggsköld matt, gråaktigt mörkgrön, gul- harig, i synnerhet pa sidorna. Bakkropp mattsvart, 1 spetsen glänsande, med 1. parets gul- eller blaaktiga fläckar bildande ett bredt, 1 midten afbrutet tvarband; de andra 2 parens flackar bildande smala, i midten afbrutna band. Framben gulröda med blott basen af läret svart (till skillnad fran den i Danmark funna /. /aternarius, som har svartaktiga framben med bredt gulröda knän). Längd 10—12 mm. — Sk.—Uppl. och Varml. (7, 8). Ej sällsynt pa blommor af Rubus, Sptr@a, umbellater m. m. 16. SIikt. Didea Maca. Utom hvad 1 släktöfversikten sages 6fverensstammande med Syrphus. Artöfversikt. I. 3. langsribban svagare böjd. Bakkroppsfläckar vanl. grönaktiga. I. Dr alnen: II. 3. längsribban något starkare böjd Bakkroppsfläckar gula. x Skutell gulhärig; endast i själfva kanten otydliga svarta har. 2. D. Jasciata. B. Skutell åtminstone hos 5‘ i yttre hälften svarthärig. 3. D. intermedia. 1D. alneti BALL, Riese Ryggsköld glänsande svart. Skutell nästan helt svart- härig. ı. paret bakkropps- fläckar aflanga, snedtliggan- de; 2. parets hos d förenade till ett baktill utskuret tvärband, hos ofta åtskilda; 3. parets åtskilda. Bakkropp bred. Längd 12—13 mm. — Sk.-—-Lappl. (6—9). D. fasciata MACQ. (Talneti var. b.). Ryggsköld glänsande grönsvart med 2 gråaktiga strimmor framtill. Bakkropps- Fig. 18. Vinge af Didea alneli. bo WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI. 2, I. AT fläckar bredare än hos föreg., 2. o. 3. paret vanl. förenade till baktill utskurna band. Längd som föreg. — Güteb., Boh., Og. (6-9). D. intermedia LW. Mycket lik föreg. men med något mindre starkt svangd 3. langsribba, smartare kroppsform och nägot mindre breda band. Längd 1o—11 mm. — Og. 17. Sikt. Lasiophthicus ROND. Täml. stora arter, i allt väsentligt öfverensstämmande med Syrphus. Ögon håriga. Flugorna uppehålla sig på blommor och blad. Larverna lefva af bladlöss. Artöfversikt. I. De halfmånformiga bakkroppsfläckarnas inre ända ligger närmare ledens framkant än deras yttre ända. re oa Dyrasin- II. Bakkroppsfläckarnes bada andar ligga lika nara ledens framkant. 2. L. selentticus. L. pyrastri L. Fig. 19. Ryggsköld glan- sande svartbla. Bakkropp svart med 3 par vanl. hvitgula, halfmanformiga flackar. Lined omkr. 14 mm. — Sk.—DIr. (7—10); allm. Larven ar grön med gul längslinje och upp- trader särskildt pa Pvrus och Rosa bland bladlöss. Puppan hanger med bakändan pa växter. Fig. 19. Hufvud 2. L. seleniticus MEIG. Som föreg. — Sk. af Lasiophthicus Lappl. (7-9). pyrastri of. 18. Slkt. Syrphus Farr. Stora—medelstora, foga hariga arter. Antennernas 3. led äggrund eller aflangt oval, nära basen med naket ryggborst. Ansiktet alltid nagot gult, afven om den gula fargen till foljd af ett mörkare öfverdrag stundom är svar att urskilja, da de smalare formerna lätt kunna förväxlas med t. ex. Melanostoma. Ögon hos J sammanstötande, håriga eller nakna. Ryggsköld laghvalfd, vanl.: något längre än bred. Skutell vanl. genom- lysande gul, stundom förmörkad. Bakkropp aflängt oval eller 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. elliptisk, hos några smal, jamnbred. Vingar i hvila liggande pa bakkroppen. Ribbförgrening såsom fig. I visar; 3. längs- ribban stundom nagot svangd men pa langt nar ej sa starkt som hos Didea, hvilket senare släkte lätt skiljes fran Syrphus genom sin plattare, med en upphojd list kantade bakkropp. De genom sina starka färgmotsättningar af svart och gult i ögonen fallande, allmänt uppträdande flugorna antraffas pa blad och blommor af ett flertal vaxter, oftast kanske pa umbellater och compositéer. Under sin flykt, som sker ryckvis, uppehalla de sig ofta lange svafvande pa samma flack i luften och hafva därför i likhet med bombyliiderna stundom blifvit kallade svafflugor. Larverna, som lefva af bladlöss, paminna till formen nagct om iglar, baktill bredare, framtill afsmalnande, och äro till färgen gulhvita, grä eller gröna med längsgående eller tvärställda röda. hvitgrä eller mörkare linjer eller streck. Pupporna, som sista fästa pa blad, äro päronformiga, vanl. bruna. Artöfversikt. I. Ogon tydligt häriga. A. Ryggsköld framtill med 2 tydliga, grä linjer. I. S. albosiriatus. B. Ryggsköld utan sädana linjer. 1. 3. bakkroppsledens tvärband bredast (2. ledens mycket smalt eller saknas). 2. S. tricinctus. LS] . Bakkroppsbanden ungefär lika breda. a. Alla bakkroppsbanden upplösta i fläckpar. g. Antenner delvis rödaktiga. Bakkroppsfläckar rackande ötver sidokanten. +. Skutell gulhärig. 3. S. venustus. ** Skutell svartharig. 6. S. tarsatus. B. Antenner (vanl.) svarta. Bakkroppsflackar ej naende öfver sidokanterna. + Fläckar framtill konkava, således halfmänformiga. $. Större art (omkr. 9 mm.). 4. S. lunulatus. $$. Mindre art (omkr. 7 mm.) 5. S. nigricornis. **, Fläckar ej halfmanformiga, i framkanten raka. $. Fläckar på 3. och 4. leden nästan halfeirkelformiga. 36. S. macularis. $$. Fläckar ej halfeirkelformiga. (Om ryggskölden är matt, jämför S. umbellatarum.) 40. S. lasiophthalmus. b. Bakkroppsbanden (utom 1.) ej delade i fläckar, ehuru möjligen inskurna. g. 3. längsribban nedsvängd i 1. bakkantfältet scm hos Didea, ehuru svagare. 7. S. annulipes. 3. 3. längsribban knappast nedsvängd. 8. S. torvus. | II. Ögon nakna (eller nästan nakna; © med fint håriga ögon sökes under I). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 43 A. Bakkropp oval eller elliptisk. a. Bakkroppsband ej fördubblade. g. Bakkropp med atminstone 1 par basfläckar och 2 följande band. *, Mellanband helt. , 5. Ansikte med tydlig, svart midtlinje. ~. Antenner mer eller mindre gulröda, ätminst. I leden och nedtill vid basen af 3. leden. Framtarser gul- aktiga. Q:s baklår vid basen gulaktiga. Mindre art. 10. S. annulatus. X Antenner helt svarta. Framtarser mörkare. Q:s baklår vid basen svarta. D t. Vingmärke svartaktigt. Ryggsköld matt. Ben till stor del svarta. 11. S. lineola. tt. Vingmärke gulaktigt. Ryggsköld glänsande. Ben mer gula. 9. S. vittiger. ss. Ansikte utan svart midtlinje ehuru stundom med mörk ansiktsknöl eller mörk munvinkel. ~. Antenner helt svarta eller, om 3. leden är brunaktig, ej tydligt ljusare undertill. f. Panna och skuteil svarthariga. Lar vid basen svarta. 12. S. grossularie. fi. Panna och skutell gulhäriga. Lär helt gula. 13. S. diaphanus. X Antenner gula, ätminstone undertill vid basen af 35 leden. i. Ryggsköld mer eller mindre matt. Skutell svart- hårig. x. Större art. Baklär hos © helt gula. 14. S. ribesti. XX. Mindre art. Baklär hos © vid basen bredt svarta. 15. S. vitripennis. Ty. Ryggsköld starkt glänsande. x. Skutell (normalt) gulhärig. ©. Ansikte och kinder helt gula. 19. S. ochrostoma. OO. Kinder svartaktiga. [ ]. &:s panna helt gul. 16.S.latifasciatus. [JL]. &:s panna delvis svart. A. o:S panna helt Svart. 18. S. melanostoma. AA. G:s panna framtill gul. DAS excisus: XX. Skutell alltid delvis svarthärig. ©. Framtarser helt eller hufvudsakligen gula. [_]. Bakkroppsband nästan raka och i hela sin bredd näende öfver sidokanten. 20. S. nilidicollis. 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. | ||. Bakkroppsband starkt svängda och endast med främre hörnet näende si- dokanten. 21. MS nitens. OO. Framtarser svarta. 22. S. nigritarsts. ** Mellanband upplöst i 2 fläckar. $. 3. langsribban svängd som hos Didea, ehuru svagare. 23. S. arcuatus. $$. 3. längsribban ytterst svagt svängd. ~. Ryggsköld matt. 9':s panna svartgrön, metallglän- sande. 25. S. sexmaculatus. N. Ryggsköld glänsande. „':s panna gul. +. Fläckar näende öfver sidokanten. Skutell blek- härig. 24. S. corolle, ff. Fläckar fria fran sidokanten. Skutell delvis svart- härig. 26. S. luniger. 3. Bakkropp med högst ı band utom 1. flackparet. +. Bakkropp med I band utom 1. fläckparet. 27. S. bifasciatus. ++ Bakkropp endast med I. flackparet. 28. S. unifasciatus. b. Bakkroppsband fördubblade. 29. S. balteatus. B. Bakkropp med nästan parallella sidor. a. Band fördubblade. 29. S. balteatus. b. Band ej fördubblade. g. Pa sin höjd I band utan 1. flackparet. * 1 band utom 1. flackparet. 27. S. bifasciatus. ** Intet band utom 1. flackparet. 28. S. unifasciatus. 3. Minst 3 gula band eller fläckpar. (Jämför dock S. barbifrons.) *, Mellanband helt. $. Band endast svagt inskurna. ~. 3. antennleden ofvan mörk. Panna med svart flack. Skutell mörkhärig. 31. S. cinclellus. X. 3. antennleden gul. Panna gul. Skutell gul. 30. S. cinctus. $$. Band djupt inskurna (stund. afbrutna). Skutell svart- härig. 32. S. auricellis. **, Mellanband upplöst i 2 fläckar. $. Atminstone 1. antennleden eller 3. leden nedtill vid basen rödgula. ~. A:s ansikte svart. Bakskenben starkt bägböjda. 34. S. curvipes. N. A:s ansikte ej svart. Bakskenben ej eller svagt bäagböjda. +. 3. antennleden helt eller nästan helt rödgul. Sku- tell blekhärig. X. Bak roppsfläckar ej naende öfver sidokanterna. 33 S. euchromus. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 45 XX. Bakkroppsfläckar naende öfver sidokanterna. 35. S. triangulifer. ++. 3. antennleden mera utbredt formorkad eller svart- aktig utom nedtill vid basen. Skutell svartharig. X. Band mycket utskurna eller bildande triangel- formiga flackar. Ögon nakna. 32. S. auricollis. See Pakkrenpsflöcker halfeirkelformiga. Ögon fint häriga. 36. S. macularis. $$. Antenner helt svarta (om bakkroppsfläckarna äro half- cirkelformiga, se S. macularis). ~. Ansikte helt gult utan spar till svart midtlinje. 37. S. gullatus. X. Ansikte ätminstone med svart midtlinje. Panna mer eller mindre svart. ft. Kinder gulaktiga. Den mörka ansiktslinjen ej naende öfver midtknölen. X. Ryggsköld starkt glänsande hos båda könen. Framskenben nästan helt gulaktiga. 38. S. umbellatarum. X X. Ryggsköld hos & mer eller mindre matt. Ben svarta med gulaktiga knän. 39. S. compositarum. ff. Kinder svartaktiga Ansiktslinjen nar upp till antennerna. x. Ögon fint och otydligt håriga. Ansikte pa sidorna ljusgult. I. parets fläckar nästan kva- dratiska, icke ovanligt sma hos I. 40. S. lasiopkthalmus. XX. Ögon nakna. Ansikte vanl. svartaktigt hos 5° och I. parets bakkroppstläckar sma eller saknas. ©. I. parets fläckar hos © tydliga, ehuru mycket sma, hos Q ej naende öfver sido- kanten. Svängkolfvar mörka. 41. S: arcticus. OO. 1. parets fläckar saknas hos %, hos © na de vanl. öfver sidokanten. Svängkolfvar ljusgula. 42. S. barbifrons. 1. S. albostriatus FALL. Ansikte med svart midtlinje. Rygg- to sköld glänsande grön—blasvart. Bakkroppens bastlickar saknas ej sällan. 2. och 3. bandet djupt inskuret eller de- ladt. Fläckar stundom mycket reducerade. Längd 8—10 mm. — Sk.—Lappl. (6—38); täml. allm, Sa tricinctus FALL. Ansikte och ryggsköld som föreg. Bak- kroppens basfläckar saknas oftast hos 2, stundom äfven 46 nn ae 6. NI ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. hos d. Det breda bandet helt eller upplöst i fläckar. Längd 10—12 mm. — Sk.—Lappl. (5—8). S. venustus MEIG. (inbegr. /unulatus). Ansikte som föreg. Hos var. Æz/aris ZETT. utan mörk linje. Ryggsköld glän- sande svart. Bakkroppen med svagt halfmänformiga fläc- kar. Längd 9—9,; mm. — Sk.—Lappl. (6, 7). S. lunulatus MEIG. Lik föreg. Antenner helt svarta. Bak- kroppsfläckar halfmanformiga. Längd omkr. 9 mm. — Uppl., Og. S. nigricornis VERR. (obscurus). Mycket lik foreg,, fran hvilken den knappt skiljer sig annat än genom sin mindre storlek och smärtare bakkropp. Längd omkr. 7 mm. — Sk.—Lappl. (6, 7). S. tarsatus ZETT. Ansikte utan svart linje: Bakkropps- banden upplosta i raka, ej halfmanformiga flackar. Langd 9 mm. — Dir.—Lappl. och Västerb. (6, 7). S. annulipes ZETT. Ansikte med svart midtstrimma. Rygg- sköld glänsande svartgrön. Längd 10—13 mm. — Sk.— Lappl. (6—8). . 5. torvus OST.-SACK. (topiarius). Ansikte utan svart midt- strimma. Ryggsköld täml. matt, grågrön. $:s ögon fint och stundom rätt otydligt håriga. Längd 11,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—3). S. vittiger ZEYY. Ansikte med täml. smal svartbrun langs- strimma. Ryggsköld täml. glänsande, blasvart. Bakkrop- pens 2. och 3. band äro djupt utskurna och endast med framhörnet naende sidokanten. !/3—*/4 af framlaren och 1/,—1/5 (hos 2 8/4) af baklaren svarta, framtarserna utom basleden mörka, bakskenbenen äro försedda med en bred, obestämd mörk ring, och baktarserna äro svartaktiga. Längd omkr. 9 mm. — Lappl. S. annulatus ZETT. Mycket lik föreg. men utom genom hvad i artöfversikten nämnes skild fran denna genom mindre storlek, bredare ansiktsstrimma, mer öfver sido- kanterna nående bakkroppsband och ljusare lår. Jämför äfven. S. corolle. Längd 7-8 mm. — Sk.—Lappl. (7), sälls. . S. lincola ZETT. Afvenledes mycket lik S. vittiger, men benen nästan helt svarta utom framskenbenens bas och _ un 16. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 47 spets, som äro mörkt rödgula samt basen af bakskenbenen, som ar svagt rödgul; ®:s ben äro visserligen ljusare, men alltid mörkare än hos S. vittiger. Längd 8—9 mm. — Göteb., Ög.—Jämtl. och Västerb. S. grossularie MEIG. Ryggsköld svartgrön, nagot glän- sande, framtill med 4 svaga ljusa längsstrimmor, af hvilka de 2 mellersta äro tydligast. Bakkroppsband breda, raka, obetydligt om ens något utskurna, samt naende öfver sido- kanten. Längd 12—13,; mm. — Sk.—Og. (6-9). . S diaphanus ZETT. Som föreg. Bakkroppsbanden näende men endast vidrörande sidokanten. Längd 10—11 mm. — Og., Vg., Smal. Fig. 20. Syrphus ribesit 5. först. . S. ribesii L. Fig. 20. Ryggsköld matt grönsvart med mycket otydliga mörka linjer. Bakkroppens mellanband inskuret. Längd 11—12 mm. -— Sk.—Lappl. (5—g); allm. . S. vitripennis MEIG. Mycket lik föreg. men i allmänhet mindre. Vingar i allmänhet ljusare an hos .S. ribesii sär- skildt vid basen, och baklaren äro äfven hos J mörkare. Mahanda ar den endast en varietet af föreg. Längd 8—12 mm. — Sk.—-Lappl. (6—8). S. latifasciatus MACQ. (abbreviatus). Ryggsköld glänsande svartgron. Bakkroppsband breda, baktill utskurna. Ben rödgula; framlar till 7/5 och baklär till ?/5 svarta; tarsernas melianleder brunaktiga. Längd omkr. 9,5 mm. — Lapp. S. exsisus ZETT. Liknar föregäende men har laren helt gula och bakkroppsbanden smalare. Endast & känd. Längd 10 mm. — Lappl. S. melanostoma ZETT. Lik S. fasciatus, men bakkropps- banden ga langt öfver sidokanterna och äro mindre in- 48 19. N iS) i) WwW UT ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. skurna. Ben helt gula; baktarser nagot förmörkade. Längd som föreg. — Ög., Jamtl., Lappl. S. ochrostoma ZETT. Lik föreg. Bakkroppsband mera inskurna. — Sk.—Lappl., sälls. S. nitidicollis MEIG. Rygesköld starkt glänsande, grön- svart. Bakkroppsband ej eller obetydligt inskurna. An- tenner gulröda. Lar blott vid själfva basen svarta. Längd 10—12 mm. — Sk.-—Uppl. (6—8). S. zitens ZETT. Lik föreg. men lätt skild genom 1 öfver- sikten angifna kannetecken. Framtarsernas mellersta leder brunaktiga. Antenner ljusbruna, undertill gula. Langd 9—10 mm. — Smal.—Lappl. S. nigritarsis ZETT. Lik S. nztdicollis men mindre. Bak- kroppsband utskurna. Laren vid basen bredare svarta och alla tarser svarta eller atminstone mörka. Langd 9 mm. — Smal, ‘Oo. UppklylVästerb! S. arcuatus FALL. (inbegr. /apponicus). Ryggsköld glan- sande grönsvart. Bakkropp med 3 par fran sidokanten fria halfmanformiga fläckar. Ansikte med kort mörk midt- strimma. Längd omkr. 10 mm. — Sk.—Lappl. (5—9); ej sälls. S. corolle FABR. Ansikte med kort mörk midtstrimma. Ryegsköld ungefär som föreg. Bakkropp med 3 par gul- röda, halfmänformiga fläckar, som hos d ofta samman- hänga men da äro djupt inskurna saväl fram- som baktill, hvarigenom arten skiljes fran S. annulatus, som dessutom har gula framtarser, medan S. corolle har ofvan bruna. S. corolle har också, olikt S. annulatus, pannan heltgul. Längd 8,5—0,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—9); allm. S. sexmaculatus ZEIT. Lik föreg., men bakkroppsfläckarna äro raka, ej halfmanformiga, och skutellen ar svartharig, hos föreg. gulharig. Längd g—10 mm. — Jämtl., Lappl. (6—8). Anm. I närheten af denna art bör sannolikt stallas S. relictus ZETT. (1 © fran Lappl.), som dock har tydlig mörk ansiktstrimma som + PP , J 5 S. lineola. Se afven 36. S. maculatus. S. luniger MEIG. Ryggsköld starkt glänsande. Bakkropps- fläckar halfmanformiga. Längd 8—11 mm. — Sk.—Lappl. (5—8); ej sälls., särskildt pa våren. 30. 31. [OS Os (OS ud un bo WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 49 S. bifasciatus FABR. Ryggsköld glansaride. Bakkropp med ett par stora triangulara flackar pa 2. leden, hvilka stundom hos ¢ sammanflyta, samt pa 3. leden ett smalt band, hos J stundom deladt. Längd ro—11 mm. — Sk. Uppl. (5—7). is S. unifasciatus ZETT. Längd 7 mm. — Boh., Og., Jämtl., Lappl. S. balteatus DEG. Lätt skild från alla andra genom 2. och 3. bakkroppsbanden, som genom smala, mörka, i midten inskurna eller afbrutna tvärstrimmor hvardera äro ofull- ständigt delade i tvänne band, af hvilka det främre är smalare. Längd ung. 10 mm. — Sk.—Uppl. (6— 10); allm. S. cimctus FALL. Ryggsköld glänsande grönsvart med öf- vervägande brungul behåring. Pannan, sedd framifrån, gråaktig, ofvan antennerna med en smal svart halfmåne, som dock skiljes från antennroten af en smal gul half- mane. Längd g—10 mm. — Sk.—Uppl. (5—38). S. cinctelus ZETT. Lik föreg., men ryggsköld oftast mera mörkhårig. Panna klart gul med en skarpt begränsad, svart, glänsande fläck omedelbart ofvan antennerna. Längd 9—10 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). S. auricollis MEIG. (inbegr. cinctipes, maculicornis). Rygg- sköld glänsande grönsvart med gul—gulbrun behåring. Bakkroppsbanden bildade af nästan triangelformiga fläckar, i midten smalt förenade eller åtskilda (v. maculicornis ZETT.). Längd 9—10 mm. — Sk.—Boh., Gottl. (6—9). S. euchromus Wow. (decorus). Ansikte, utom vid själfva munkanten,, antenner och ben, utom lårbaserna hos d, rödgula. Ryggsköld glänsande grönsvart med brungul behåring, som på bröstsidorna blir hvitaktigt gul. Skutell något gulbrun. Bakkroppens 2. och 3. par fläckar nästan kvadratiska. Längd 9—10 mm. — Sk.—Lappl. (5, 6). S. curvipes BOH. Ansikte nästan helt svart, endast an- siktsknölen något gulbrunaktie. Ryggsköld grönsvart, glänsande, ljushärig. Skutell grönsvart, glänsande, endast 1 spetsen något gulbrunaktig. Bakkroppsfläckar som föreg. Lar vid basen svarta; bakskenben med mörk ring. Längd 7,5 mm. — Smäl. I ex. (d). S. Zriangulifer ZETT. Lik S. cuchromus, men bakkroppen Entomol. Tidskr. Arg. foe Ed. 7 (1909): 4 (#2) NN [GE (ee 39. 40. AI. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. ar smalare och flackarna nästan triangelformiga, ansiktet och antennerna — 3. antennleden ofta rödbrun — mör- kare och benen hos 4 äfvenledes mörkare (bakre skenben vid basen och pa midten stundom svarta). Längd 8—9 mm. — Vg., Smal.-—Lappl. (5, 6). S. macularis ZETT. Ansikte endast vid sidorna gult, for öfrigt hela hufvudet svartglansande. 3. antennleden helt svart eller undertill ljusare. Ogon fint häriga. Rygesköld glänsande svartgrön. Ben (J) nästan helt svarta. Längd 8 mm. — Jamtl., Vasterb. Anm. Af de af ZETTERSTEDT beskrifna exemplaren fran Västerb. tillhöra de med undertill ljusare 3. antennled enl. VERRALL sannolikt S. punctulatus VERR., till hvilken art, äfvenledes enl. VERRALL, ocksä S yvelictus var. b. ZETT. (I ex. fran Jamtl.) troligen hör. Som detta emellertid ar osäkert, upptages S. punctulatus ej har. S. guttatus FALL. Ryggsköld glänsande grön, med hvit- gula sidostrimmor och vanl. med en hvitgul dubbelfläck framför skutellen. Bakkropp mycket smal; bakkropps- fläckar nästan kvadratiska. Längd 8—9 mm. — Sk.— Lappl. (6—9). S. umbellatarum FABR. Denna och följande arts hanar skiljas lätt pa ryggskoldens glans och framskenbenens färg. Ryegskölden ar hos honorna af båda mer eller mindre glänsande, minst hos 5. composttarum. Denna senare har det parti af pannan, som ligger mellan den svartglansande hjassan och den likaledes svartglansande halfmänen öfver antennerna, gratt, medan det hos S. zum- bellatarum är ljusare, gragult eller gult, och bakkropps- fläckarna aro hos S. umbellatarım hvitare an hos S. com- positarum. Längd 9—10,; mm. — Hall., Ve. (Göteb.), Og. S. compositarum NERR. (delv. umbellatarum). Se föreg. Q:s ben ljusare än hos d, mörkare än hos föreg. Längd S- 10 mm. — Sk.—Lappl. (6—8); allmännare än föreg. S. lasiophthalmus ZEIT. Ryggsköld något glänsande svart: grön, hos d med ovanligt lång, blekgul behåring. Skutell mörkbrun. Längd 10 mm. — Uppl. S. arcticus ZETT. Ryggsköld svart, hos d nästan matt, hos © något glänsande. Denna och följande arts hanar genom det mörka ansiktet lätt skilda från de närmast WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 51 föreg. och fran hvarandra genom bakkroppens teckning. Genom de morka svangkolfvarna skild fran saval foreg. som följ. art. Fran S. ummbellatarum och compositarum skild genom mörkbrun eller brungul skutell. Längd 8 mm. — Lappl., Vasterb. 42. S. barbifrons FALL. Mycket mörk art, som liknar en Melanostoma, men skutellen ar i midten brunaktig. An- sikte hos d glänsande svart, hos 2 något ljusare med mörk linje. d olik alla andra arter genom endast 2 fläck- par. Längd 7—8 mm. — Gotl., Uppl.—Lappl. (5—8). 19. Sikt. Sphærophoria Sr. Farce. Medelstora, smala, långsträckta, föga håriga arter. An- tennernas 3. led linsformig med ytterst finharigt ryggborst. Ögon nakna, hos d sammanstötande. Ryggsköld aflängt fyr- kantig med gula sidostrimmor och gula fläckar på bröstsidorna. Bakkropp lang och smal, hos 2 tillspetsad, hos 4 klubbfor- mig i bakändan. Ben enkla. Vingar i hvila liggande paral- lellt på kroppen; ribbförgrening som hos föreg. släkte. Flugorna anträffas allmänt sväfvande kring blad och blommor eller hvilande på desamma. Larver och puppor likna föregående släktes, och de förra lefva af bladlöss. Artöfversikt. I. Ryggsköld ej starkt glänsande; dess gula sidostrimmor oafbrutna. A. Bakkropp mycket lång. Skutell vanl. gulhårig. Större art. I. S. Scripla. B. Bakkropp kortare. Skutell vanl. svart- harig. Mindre art. 2. S. menthastri. II. Ryggsköld starkt glänsande; dess gula sido- % strimmor vanl. afbrutna vid tvärfåran. ’ A. Antenner helt eller till större delen röd- gula. 3. S. flavicauda. B. Antenner svarta. 4. S. Loewü. or SEO hig 2T. Fig. 21. Spherophoria scripta © först. 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. Öfversikt af varieteterna. I. Alla ben (äfven höfter och lärringar) helt gula. Hufvudformen. II. Ben gula men höfter svartaktiga. A. Framhöfter helt, bakhöfter blott delvis svartaktiga. Var. dispar Lw. B. Alla höfter helt svartaktiga. 1. Bakkroppsfläckar naende sidokanten. Var. nigricoxa ZETT. 2. Bakkroppsflackar ej naende sidokanten. Var. strigala STÆG. Rygesköld svagt glänsande eller matt med spar till tva breda, närställda, ljusgra strimmor 1 främre delen. Bakkropp mattsvart eller brunsvart med gula teckningar, hos d atmins- tone 5 ganger sa lang som sin storsta bredd (2. bakkropps- leden) och betydligt langre an vingarna. 2., 3. och 4. bak- kroppslederna med gula tvarband, som pa den senare leden är mer eller mindre deladt af en svart langsstrimma. Hos hufvudformen, som ar den ljusaste, ar 1. bandet sammanbundet med de framtill ljusa bakkroppssidorna, hos var. dispar likasa ehuru mindre tydligt, hos var. nigricoxa nar bandet endast själfva kanten, och hos var. strigata nar det ej sidokanten. 3. leden är hos hufvudformen och var. dispar gul med svarta teckningar, hos var. nigricoxa mörkare, och den gula färgen bildar ett M; hos de mörkaste ex. af var. strigata är 5. leden svart med ett gult V. Längd omkr. 10 mm, — Sk.—Uppl. (6—0); allm. 2. S. menthastri I." Öfversikt af varieteterna. I. Skutell svarthårig. 4 A. Bakkroppsband (atm. 2. och 3.) hela. 1. Alla band hela. Var. dubia ZETT. 2. 1. bandet deladt i 2 flackar. Hufvudformen. B. Alla bakkroppsbanden i midten afbrutna. I. A:s lärringar och höfter helt gula. Var. philanthus MEIG, 2. ':s lärringar och höfter svarta. Var. picta MEIG. II. Skutell gulhärig. Var. teniata MEIG. Rygesküld svagt glänsande svart med 3 smala, mattare, svarta linjer, stundom helt matt. Bakkropp svart med gula 1 I var. philanthus inbegripes ZETT:s insignita och multipunctata, 1 var. picta ZETT:S abbreviala. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2) I. 53 tvärband eller fläckar, hos 4 4!/2 gånger sa lang som största bredden men icke tydligt langre an vingarna. Längd omkr. 8 mm. — Sk.—Lappl. (6—9); allm. 3. S. flavicauda ZEYY. (inbegr. melisse). Ryg elansande svart med ett par breda, svagt gr mor framtill. Bakkropp, i synnerhet hos d, starkt klubb- formig, hvarigenom arten i allmänhet Jatt skiljes fran föreg., hos d 3 ganger sa lang som bred. Bakkroppsband hela eller smalt afbrutna. Lar gula (hufvudformen) eller stundom hos ¢ till stor del svarta: var. mitidicollis ZETT., da äfven bakkroppen ar mörkare och banden upplosta i val atskilda gsköld starkt aaktiga strim- flackar. En mycket mork form med sma brungula, rundade fläckar pa bakkroppen och mörka ringar vid basen af fram- och mellanlar ar var. pictipes BOHEM. ($). Längd omkr. Gm, ASE Og, 4. 5. Lewi ZETT. Bakkropp svart med gulröda näst. trian- gulära sidofläckar, till formen nedplattad, bakat svagt bre- date Kaned mms Sk Os. och Ve. (7). Sälls. pa vattenväxter. 20. Sikt. Xanthogramma SCHIN. Täml. stora, Syvphus-liknande arter men med tydliga gula sidostrimmor pa ryggskölden och gula fläckar pa bröstsidorna. 3. antennleden aflängt rundad med naket ryggborst. Ögon hos ¢ sammanstötande. Ryggsköld aflängt fyrkantig med afrundade horn. Bakkropp mer än dubbelt sa lang som rygg- skölden, taml. bred och tillplattad, elliptisk, tydligt kantad. Ben enkla. Vingar som hos Syrphus. Flugorna uppehålla sig på blommor. Larver af X. ornatum lefva i grästorf. Artöfversikt. I. Bakkroppens I. par fläckar breda och triangulära. Bakre lår och skenben med mörka ringar. 1. X. ornatum. II. Bakkroppens I. par fläckar smala, streckformiga. Bakben enfargadt gulröda. 2. X. citrofasciatum. 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. N. ornatum MEIG. Fig. 22. Rygg- sköld glänsande svart med gula sidostrimmor och 1—2 gula fläc- kar pa bröstsidorna. Skutell i främre halften svart, 1 den yttre eul. Bakkroppens 2. och 3. tvar- band smala, smalt afbrutna 1 Fig. 22. Xanthogramma orna- E tum I först. midten eller (2. bandet) smalt sammanhängande. Vingar gra- brunaktiga med en tydligt mörkare fläck kring vingmärket. Längd 11—13 mm. — Sk.—Uppl. (6—8). N. citrofasciatum DEG. (festivum). Ryggsköld som föreg. Skutell brunaktig, yttre tredjedelen gul. Bakkroppens 1.— 3. tvärband sinsemellan lika, strimformiga, i midten smalt af- to brutna. Den gula fargen ofta mera stotande i rödgult an hos föreg. Vingar som föreg. Längd 10—11 mm. — Sk. Uppl. (5—8). 21. Slkt. Doros MEIc. Stor, täml. getingliknande, föga hårig art. Antennernas 3. led kort, med något hårigt, kort ryggborst. Ogon nakna, hos ¢ sammanstötande. Panna knöllikt utskjutande. Rygg- sköld kort, fyrkantig med afrundade hörn. Bakkropp klubb- formig, 3 gånger sa lang som ryggskölden, dess 2. led be- tydligt smalare an de öfriga. Ben enkla. Vingar som hos Syrphus. 1. D. conopeus FABR. Fig. 23. Ryggsköld glänsande brun- svart med gula sidostrimmor och 2 gula fläckar pa bröst- sidorna. Skutell gulbrun. Bak- kropp glänsande svartaktig; 2. leden i främre hälften med Fig. 23. Deros conopeus & först. smala gula sidostrimmor; 3. ledens framkant och 4. ledens fram- och bakkanter smalt gula. Vingar langa och smala, i främre hälften svartbruna, i bakre glasklara. Längd 14 — 17. mm — Sk.—Uppl. (57). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2) I. 55 Flugan är taml. sällsynt och uppehåller sig pa blommor och. blad, of- tast i närheten af vatten. Utvecklingen är ej känd; larven funnen under mossa, i mylla, enligt en uppgift i trad bland myror. 22. Sikt. Baccha FABR. Medelstora, foga hariga arter med ytterligt smal och lang, i spetsen klubbformigt uppsvalld bakkropp. 3. antennleden rund, skifformig, med naket ryggborst. Ögon nakna, hos ¢ sammanstötande, hos 2 smalt skilda. Ryggsköld kort, rundad. Bakkropp 4 gånger sa lang som ryggskölden, 2. 0. 3. lederna starkt forlangda, utomordentligt smala. Vingarnas ribbforlopp ungefär som hos Syrphus. Arterna svafva fram och ater vid skuggiga bäckstränder och i lunder och tyckas sällan hvila pa blad eller blommor. Larverna lefva af blad- och sköldlöss. Artöfversikt. I. 5:s panna starkt svartglansande: Q:s panna glänsande intill hjässan och ofvan antennerna samt i midtlinjen mellan dessa partier. I. B. obscuripennis. II. is panna mattgrä; Q:s något glänsande vid hjässan samt stundom pa en midtlinje nedom detta parti. 2. B. elongata. 1. D. obscuripennis MEIG. Mörkt metallglänsande grön. Bak- kroppen med gulaktiga fläckar i framhörnen af 3. och 4., stundom äfven af 5. lederna. Vingar hos d starkt svartbruna, hos © lju- sare. Längd 8—10 mm. — Ve, mar OLUppl,, Dire (6, 7). . B. elongata L. Fig.24. Mycket I lik föreg. Vingar hos d ljusare. Fig. 24. Baccha elongata I först. Längd 7,,—10 mm. — Sk.—Lappl. (5—8); täml. allm. No 23. Slkt. Chamæsyrphus MIK. Taml. liten, smart, nastan naken art. 3. antennleden run- dadt fyrkantig med tydligt ryggstalldt, smalt borst. Ogon nakna, äfven hos SJ bredt åtskilda. Ryggsköld aflangt fyr- 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. kantig med afrundade hörn. Bakkropp långsmal, platt, med nästan parallella sidor. Vingarnas ribbförlopp ungefär som hos Syrphus. 1. C. scevoides FALL. Antenner rödgula. Ryggsköld metal- liskt grönsvart, glänsande, på skuldrorna mörkt gulaktig och hvitpudrad. Bakkropp något mindre glänsande med at- minstone 3 par gulaktiga fläckar. Vingar något brungula. Arten erinrar mycket om Melanostoma mellinum men skiljes lätt från denna genom antennernas form. Längd 4,5—7 mm. = Ob Got {Oe “Uppl., appli (6 8); salle: 24. Slkt. Pelecocera MEIG. Som föreg. men 3. antennleden är stor, triangelformig, med skenbart spetsställdt, kort och tjockt borst. 1. P. bricıneta \MEIGE Fig. 25. lak “ens liten smart Syrphus-art. Ryggsköld och bakkropp | elansande svarta; den senare med 3 gula, bak- Fig. 25. Antenn till i midten utskurna eller afbrutna tvärband. af Pelecocera Vingar något brunaktiga. Längd 4,5—7 mm. tricincta. — OI, Gotl., Smal., Uppl. (7); sälls, 25. SIkt. Sphegina MEIG. Täml. sma, smärta, föga häriga arter. 3. antennleden rundad, tillplattad, vid basen med täml. starkt ryggborst. Ögon nakna, hos bada könen skilda. Ryggsköld nästan 4- kantig med afrundade horn. Bakkropp 2—3 ganger sa lang som ryggskölden, klubbformig; 2. leden mycket smal, skaftlik, af mellankroppens längd. Baklär starkt förtjockade, undertill med en rad af starkare och tvänne rader svagare taggar Skenben något böjda. 1. baktarsleden förtjockad. Vingar länga och breda. Flugorna träffas i skuggiga lunder pa blommor, såsom umbellater, skvattram m. fl. 1. S. clunipes FALL. (inbegr. zégra). Glänsande svart. Bak- kropp helt svart eller med gulrödt, stundom afbrutet band WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI. 2, I. 57 u pa 2., stundom äfven pa 4. leden. Framben blekgula, vanl. med svag brun ring pa skenbenet och stundom nagot mör- kare vid lärens spets. Vingar gulgra. Längd 7 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). S. Zetterstedti SCHIN. (nigricornis) är förf. obekant; synes vara ytterst lik foreg., men ¢ har frambenen, med undantag af lärens bas och knäna, svarta. — Lappl. WW 26. SIkt. Neoaseia WILLIST. Sma, smärta, nästan nakna arter. 3. antennleden aflangt tillspetsad eller oval, pa midten med naket ryggborst. Ogon nakna, hos bada könen skilda. Ryggsköld aflangt fyrkantig med afrundade horn. Bakkropp ungefär 2 ganger sa lang som ryggskölden, klubblik, med bakre delen af 1. och framre delen af 2. leden smala. Baklar starkt förtjockade, undertill starkt taggiga. Bakre skenben böjda. Vingar breda, täml. stora. Ribbförlopp, se fig. 26. Flugorna äro allmänna i trädgärdar och ängar, sväfva som sma glän- sande stift bland lägre växter och hvila gärna ut i toppen af torra stänglar. Artöfversikt. I. Tvärribbor tydligt brunskuggade. Yttre bakre hörnet af 1. bakkantfaltet rätvinkligt. 1. N. podagrica. II. Tvärribbor ej brunskuggade. 1. bakkantfältets yttre bakre hörn nagot rundadt. 2. N. floralis. TOM podagnca se ABR» Fig=26... 3. \ antennleden mer an 2 gånger sa QS sa lang som hog. Ryggskold << nagot glänsande svartgrön. Bak- kropp glänsande svart med gul- röda fläckar eller band ätminstone pa 2. och 3. lederna. Vingar med ett obestämdt mörkt tvärband 1 främre hälften. Längd 6 mm. — Sk.—Dir. (5—9); allm. N. floralis MEIG. (Da det för närvarande icke ar möjligt att skilja N. dispar, floralis, geniculata och interrupta, sam- manfattas de har till en art.) Antenner kortare an föreg. > Fig. 26. Neoascia podagrica o först. bo 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. (3. leden ej 2 gånger så lang som hög). Ryggsköld som föreg. Bakkropp helt svart eller med 1—2 band, stundom upplösta i fläckar. Längd 5 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). 27. Sikt. Brachyopa MEIG. Täml. stora, nästan nakna, korta och tjocka arter, till kroppsformen liknande de egentliga flugorna. 3. antennleden ovalt rundad med obetydligt härigt ryggborst. Ögon nakna, hos 4 sammanstötande. Ryggsköld kort, rundad, täml. starkt hvälfd. Bakkropp kort, äggrund. Ben enkla. Vingar mycket längre än bakkroppen. Arterna anträffas på blommor eller på trädstammar. Larverna lefva i den utsipprande saften från skadade trädstammar, Artöfversikt. I. Mellankropp helt grå, ofvan med mörka längslinjer. A. Bakkropp gulröd. 1. B. bicolor. B. Bakkropp svartbrun. 2. B. cinerea. II. Mellankropp ofvan som föreg.. pa sidorna gulbrun. B. dorsata. Oo I. B. bicolor FALL. Fig. 27. Rygg- sköld gra med 4 smala svarta langsstrimmor, af hvilka de mel- lersta ligga nara intill hvarandra. Bakkroppen stundom med mör- kare bakre ledkanter; stundom hela 4. leden brunaktig. Vingar Fig. 27. Brachyopa bicolor 5° först. slasklara and 7 mm — Sk -Uppla(5 7): 2. B. cinerca WAHLB. Ryggskôld som föreg. Vingar vid basen gula. Längd 5 mm. — Västerb. (6); 2 ex. 3. D. dorsata ZETT. Ryggskölden växlar i färg; stundom helt oulröd med endast langdstrimmorna svartgra. Bakkropp rodgul med bruna flackar. Vingar glasklara. Langd 7 mm. — Dir. Lappl., Vasterbi(6," 7). 28. Slkt. Hammerschmidtia SCHUMM. Som föreg. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 59 Artôfversikt. I. I. bakkantfältet utåt rundadt, längskaftadt. 1. H. ferruginea. II. 1. bakkantfältet utåt begränsadt af en nästan rak ribba, knappt skaftadt, A. Mindre art. 2. H. conica. Bs Storre art. TUE. 1. H. ferruginca FALL. Ryggsköld rödgul med 4 mörka langs- strimmor, de mellersta narstaende, stundom förenade. Bak- kropp ofvan brun, pa sidorna med rödgula fläckar. Vingar svact brunaktiea. Langd 11 mm. — Boh. Ög. Lappl. (6—8). H. conica PANZ. (testacea). Ryggsköld ljusare an föreg. Bakkroppen med brunaktig längslinje, sidokant och led- gränser, hvarigenom den rodgula färgen bildar isolerade to fläckar. Vingar brungula, särskildt i framkanten. Längd So mm, vinslansdi = =, mm. — Öe,o Vo -Lappl. (6—8). 2 CA OA LECT: Lak Ey fersuginea: syooskold \jusate. Längd 7—8 mm., vinglängd 8—9g mm. — Dir., Jamtl. (7). 29. Slkt. Rhingia Scop. Medelstora, korta, nakna arter, latt igenkanliga genom det nabblikt utdragna ansiktet. 3. antennleden kort aggrund, tillplattad, med nästan naket ryggborst nara basen. Ögon nakna, hos d sammanstötande. Ryggsköld aflängt rund. Bak- kropp kort äggrund, nästan klotformig, knappt langre men bredare an ryggskölden. Vingar ungefär som hos Syrphus. Flugorna antraffas pa blommor och blad i tradgardar och pa örtbackar. Larverna lefva sannolikt i kreatursspillning. Artöfversikt. I. Ryggsköld bläaktigt skiffergrä. I. R. rostrata II. Ryggsköld glansande svart. 2. R. campestris. 1. À. rostrata L. Ryggsköld hos d mörkare, hos 2 ljusare, med tre mörka linjer. Bakkropp brunröd, vid basen mör- kare. Ben gulröda; d:s lärbaser svartaktiga. Längd 10 mm. — Sk. (6—10); allın. 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. i) R. campestris MEIG. Fig. 28. Mycket lik föreg. men ryggskölden hos båda könen ;länsande. Bakkropp brun- Oo D mörkare, mera rod med svart rygglinje och svarta ledbak- kanter och hos = svart sidokant. Tar vid Fig. 28. Hufvud af basen och bakskenben pa midten svarta. name Te ned TOY mim Sk james, 2. Und.-fam. Volucellinæ. 30. SIkt. Volucella GEOFFR. Stora, lang- och tathariga (humlelika) eller nästan nakna (getinglika) arter. 3. antennleden aflang med langt och fjäder- hårigt borst nara basen. Ögon hos 4 sammanstötande, håriga, hos & skilda, nakna. Ryegsköld nästan fyrkantig, med af- rundade hörn. Bakkropp aflangt äggrund, knappt eller obe- tydligt längre an ryggskölden. Vingar i hvila halföppna, stora, breda; dess ribbförlopp ses a fig. 30. Flugorna uppehälla sig gärna pa blad och blommor. Larverna ha ansetts lefva som parasiter i humle- och getingbon, och flugornas dräkt har dä betraktats som en »skyddande förklädnad». Enligt SHARP förtära dock larverna af V. inanis, som lefva i bon hos balgetingen, endast redan döda puppor, och förhällandet mellan steklarna och Volucella- larverna vore säledes ett slags symbios. Huru harmed än ma förhälla sig, är det obestridligt, att flugorna i sin dräkt ganska noga härma de steklar, hos hvilka larverna lefva. Artöfversikt. I. Ryggsköld och bakkropp med läng, tät behäring. Skutell utan svarta borst rundt kanten. 1. V. bombvlans. II. Ryggsköld och bakkropp med kort, otydlig behäring. Skutell med svarta borst i kanten. A. Bakkropp gul med svarta tvärband. 2: VETEN AMS B. Bakkropp svart men med tydliga gula teckningar på 2. leden. V. pellucens. ww 1. V. bombylans L. Fig. 29. Behäringens farg mycket va- rierande. Följande former ma omnämnas: /ufvudformen eskölden svarthärig och bakkroppen i främre delen har rygs i) röd. Utom dessa finnas manga andra färg- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2) I. 61 a: svarthärig, baktill gulrödhärig; var. plumata Meta. har ryggsköldens behåring gulröd, bak- kroppens i spetsen hvitaktig; var. Aemorr- hoidalis ZEIT. har ryggsköldens behåring oulröd, bakkroppens i spetsen likaledes gul- variationer, och de olika formerna para sig _. 7 Fig.29. Hufvud 5 | ; ER af Volucella bom- klara; ribbor vid basen gulaktiga, för öfrigt pyrans à. med hvarandra. Vingar till större delen glas- bruna, nara spetsen tydligt beskuggade; i främre hälften bakom vingmärket ett brunt midtband. Längd 1I—15 mm. — Sk.—Lappl. (5—8). Arten är allmän pä blad och blommor i ängar och lunder. Den synes härma Bombus terrestris och B. lapidarius. Dess larver aro också funna i den senare humleartens bon samt, egendomligt nog, äfven i bon af en geting, Vespa germanica. I. inanis L. Ryggsköld något glänsande brunsvart, dess sidor, en fläck nära skutellen samt tvänne otydliga strim- mor gulbruna. Bakkropp vaxgul; 1. leden, 2. och 3. le- dernas bakkanter samt en smal svart midtstrimma pa 2. leden svarta. Vingar vid basen rödgula, pa midten brunare och nara spetsen med brun skugofläck. Längd 15—16 mm. — Boh. och Vg.—Uppl. (7, 8). Arten är mindre allman. Dess larver äro funna i bo af Vespa crabro. V. pellucens. Lo Figs30. Ryge- sköld glansande svart, pa sidorna mer eller mindre rödbrun. Bak- kropp pa 2. leden med ett bredt, benhvitt, stundom i midten smalt Fig. 30. Vinge af Volucella ; À afbrutet tvärband. Vingar vid pellucens. basen rostgula, pa midten med ett ofullständigt brunt tvärband samt i spetsen med stundom Näcklikt beskuggade ribbor. Längd 13—16 mm. — Sk.— Hals. Allman i södra delarna af utbredningsomradet pa blommor. Larven lefver i bon af Vespa vulgaris. 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. 3. Und.-fam. Eristalinæ. 31. Slkt. Eristalis LATR. Täml. stora, täthåriga eller föga håriga arter. 3. antenn- leden aflångt rundad, platt, med naket eller hårigt ryggborst. Ögon finhåriga, hos 4 sammanstötande eller skilda. Rygg- sköld aflångt fyrkantig med afrundade hörn. Bakkropp starkt hvälfd, oval eller kägelformig. Ben enkla. Vingar i hvila vanl. halföppna. Vingarnas ribbförlopp mycket karakteristiskt; IS MI Hi Flugorna äro mer eller mindre bilika och anträffas allmänt på blom- mor, särskildt kompositéer; stundom förekomma de inomhus. Larverna äro cylindriska, mot ändarna afsmalnande, baktill försedda med ett långt, tråd- likt, delvis indragbart andningsrör samt försedda med korta antenner, ett par små böjda »horn» (andningsorgan) samt 7 fotpar. De lefva i mer eller mindre smutsigt vatten, särskildt i gödselvatten. Vid förpuppningen lämnar larven vattnet, och pupporna utvecklas sedan antingen på fuktiga ställen i marken eller fästa med andningsröret vid växter, i ved- eller murspringor. Litteratur. F. TryBom. Bidrag till kännedomen om Syrphusflugornas larver och puppor. Öfvers. K. Vet.-ak. Förh. 1875. Öfversikt af undersläkten och arter. I. Antennborst naket eller finhårigt. A. Ögon fläckiga. I. :s ögon bredt åtskilda och tydligt håriga. Bakkroppens I. eller 2. o. 3. leder i midten mattsvarta med glänsande trekantiga sido- fläckar och bakkant. — Undersl. Eristalinus ROND. 1: E. sepulcralis. 2. A:s ögon sammanstötande och till största delen nakna. Bakkropp helt glänsande. — Undersl. Lathyrophthalmus MIK. 2. E. eneus. B. Ögon ej fläckiga. — Undersl. Eristalomyia ROND. I. Tätt sammetshåriga arter. a. Skenben svarta. 3. E. œstraceus. b. Skenben i inre hälften hvita, i yttre svarta. 4. E. anthophorinus. 2. Måttligt starkt håriga arter. a. Antenner rödgula. Skenben helt rödgula. 6. E. cryptarum. b. Antenner svartaktiga. Skenben svarta. 7. Exstenax. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 23 I. 63 II. Antennborst langharigt, åtminstone i inre hälften. — Undersl. Eristalis ROND. A. Täthärig, humlelik art. 8. E. intricarius. B. Mättligt häriga arter; särskildt bakkroppens behäring sparsam. I. A:s baklär helt svarta, 9:s stundom blekare vid själfva basen. a. Ansikte helt öfverdraget med blekt puder, Framskenben ovan- ligt cilierade. 9. E. arbustorum. b. Ansikte med glänsande svart midtlinje eller midtknül. g. Framtarser helt gula, baktarser helt svartaktiga. 10. E. pertinax. . Framtarser svartaktiga, pa sin höjd vid basen gula. BoD} + Vingar klara med obetydligt vingmarke. Bakkropp öfver- vägande ljushärig. Il. E. nemorum. ++ Vingar oftast med tydlig, mörk flack pa midten eller ät- minstone med beskuggade tvärribbor. Bakkropp till större del svartharig. Baktarser vid basen mer eller mindre hvita. 12. E. ruplum. 2. A:s baklär vid basen, Q:s åtminstone till hälften ljusa. 13. E. horticola. (5. E. fraterculus Zerr. ar förf. obekant och har därför icke kunnat upptagas i öfversikten.) ie SS Oo E. sepulcralis L. Ogonflackar oregelbundna, tättställda, delvis sammanflytande. Antennborst naket. Ryggsköld hos d svart med omväxlande, otydliga, glänsande och matta strimmor, hos 2 med 5 tydliga hvitaktiga strimmor. Skutell af ryggskôldens mörka färg. Q:s bakkropp helt glänsande grônsvart. Längd 7—10 mm. — Sk—Uppl. (59). Allmän i synnerhet vid ruttnande vatten t. ex. vid hafsstränder med uppkastad tang; träffas äfven pa blommor. . E. eneus Scop. Ogonflackar, utom i ögonens öfre del, punktformiga, glesare ställda och ej sammanflytande. An- tennborst naket. Rygeskdld hos d glänsande svart, hos ® med 5 otydliga grähvita strimmor. Skutell af rygg- sköldens färg. Längd 11 mm. — Sk.—Sdml. (5; 9, 10). Som föreg. allmän vid hafsstränder, sällsyntare pa blommor. . E. ewestraceus L. (apiformis). Humleliknande. Antennborst finharigt. Ryggsköld svarthärig med ett hvithärigt tvär- band öfver skutellen och bakkroppsbasen. Bakkropp för öfrigt svarthärig utom i spetsen, dar den ar lysande röd- gult eller euldgult hårig. Skutell hvitgul. Ben svarta; tarser 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. delvis ljusare. Vingar hos 2 med brunsvart skuggfläck pa midten. Längd 12—15 mm. — Uppl., Mdpd. (5; 8, 9). 4. E. antophorinus FALL. Täaml. lik föregående men mindre, bakkroppen mot ändan tillspetsad och kortare harig. Be- haring gulaktig, mot bakkroppsspetsen gulröd; öfver sku- tellen ett hvithärigt tvärband. Bakkropp med rödaktiga sidoflackar. Längd 11—13 mm. — Sk.—Lappl. (5—6, 9). Hit hör sannolikt äfven Æ. nitidiventris ZETT. Pa olika slags blommor. ZETTERSTEDT träffade flera ex. pa ett ruttnande farkadaver, dar de sannolikt lade agg. 5. E. fraterculus ZETT. Skall enl. ZETTERSTEDT mycket likna E. intricarius men skiljer sig genom naket antennborst, mera gräaktig behäring och helt svarta ben med endast framknäna smutshvita. — Torne lappm. 1 ex. (2). 6. E. cryptarum FABR. Antennborst naket. Ryggsköld gul- harig. Skutell gul. Bakkropp svart; 2. leden med 3-kan- tiga, rödgula sidofläckar, 2., 3. och 4. lederna med gula bakkanter. Vingar särskildt hos © med ett brunaktigt midtband i främre hälften. Längd 8—11 mm. — Sk.— Lappl. (5, 7, 10); allm. i. tenax Vo. Fig. 31. > Antenne g > borst naket. Ogon med tva otyd- AN À 5 liga, mörkhäriga strimmor. Rygg- | sköld brunsvart med gragul be- Fig. 31. Vinge af Evistalıs haring och hvitaktiga strimmor, tenax. som dock merendels döljas af beharingen. Skutell gul. Hufvudformen har pa 2. bak- kroppsleden ett bredt, afbrutet, rödgult tvärband, stundom äfven ett smalare pa 3. leden samt svarta lar; var. çam- pestris MEIG. har bakkropp som hufvudformen men bak- laren mer. eller mindre gulröda; var. hortorum MEIG. har bakkroppen helt svart eller med smala gulaktiga ledbak- kanter och laren svarta. Längd 15 mm. — Sk.—Lappl. (078,9). Allman i trädgärdar och ängar, varieteterna sällsyntare; pa hösten träffas den ej sällan inomhus. Larverna äro allmänna, särskildt i güdsel- vatten, Pupporna hänga med andningsröret på väggar, plank o. d. 8. E. intricarius L. Antennborst i inre hälften långhårig. Ryggsköld och bakkropp vid basen svarta, gulhåriga. Skutell LO: This WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 65 gulröd. 2. 0. 3. bakkroppslederna oftast med gulröda sido- flackar. Hos. var. furva VERR. ar beharingen, sarskildt pa ryggskölden, nastan helt svart och bakkroppsflackarna otydliga. Lar svarta utom i spetsen; inre halften af sken- benen hvit. Vingar vanl. med smalt, gulaktigt, ofullständigt tvärband. Längd 10—12 mm. — Sk.—Lappl. (5—9). Allmän på blommor i trädgårdar och ängar. Larver, som sannolikt tillhöra denna art, äro funna ien vattensamling med täml. klart vatten. . E. arbustorum L. Antennborst som föreg. Ryggsköld svart med otydliga ljusa strimmor, gulbrunt hårig. Skutell gulbrun. Bakkropp svart, hos 4 med breda ljusgula sido- fläckar på 2. och 3. lederna, hvilkas bakkanter äfven äro smalt gula, 2 blott med små, stundom inga fläckar på 2. leden. Ben ungefär som föregående; den hvita färgen stundom mera utbredd. Vingar nästan glasklara. Längd 10—11 mm. — Sk.—Lappl. (vår och höst). Mycket allman pa allehanda blommor och blad. Larven lefver i gödselvatten och väl äfven i annat stillastäende vatten med ruttnande organiska ämnen. Förpuppningen sker i fuktig jord, under blad o. d. E. pertinax Scop. (similis). Lik E. tenax. Antennborst i yttre hälfter vanl. naket. Ryggsköld svart med otydliga strimmor och gulaktig behåring. Skutell gulbrun. Bak- kropp svart, baktill glänsande, med gulröda sidofläckar på 2. leden. Vingar nästan glasklara; på midten stundom svagt beskuggade. Längd 13—16 mm. — Sk.—Og. (5—9). E. nemorum IL. Antennborst som föreg. Ryggsköld svart med gulaktig behåring. Skutell gulbrun. Bakkropp bak- till glänsande svart, med trekantiga, gula sidofläckar på 2. leden, stundom äfven med ett par fläckar på 3. leden. Flac- karna äro mindre än hos £. arbustorum, som arten mycket liknar. Längd 11—12 mm. — Sk.—Lappl. (6-9). . E. rupium FABR. (piceus). Mycket lik föreg. Ansikte med svart midtknöl. Vingarnas midtband vanl. starkt svartbrunt. Bakkropp mörkare med mindre och smalare fläckar. Längd 11—13 mm. — Öl, -Smäl., Vg., Boh— —Lappl. (6-9). E. horticola DEG. (flavicinctus). Lik föreg. Vingar, i synnerhet hos 2 med tydlig beskuggning pa midten ehuru ej sa stark som hos föreg. Bakkroppens fläckar aro större Entomol. Tidskr. Arg. SONT 7 (1909): 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. och tydligare an hos föreg. Längd 10—13 mm. -— Sk. —Lappl. (var—höst). Allmän pä flera slags blommor. Larven lefver i gödselvatten. 32. SIkt. Helophilus Metc. Taml. stora—smarre arter, som likna föreg., men äro be- tydligt mindre hariga. 3. antennleden rundad, med naket ryggborst. Ögon nakna, hos båda könen skilda. Ryggsköld aflangt fyrkantig med afrundade hörn. Bakkropp täml. lang, vanl. kägelformig, stundom med parallella sidor. Vingar i hvila liggande parallellt på kroppen, genom den starkt bakät- krökta 3. längsribban lika föreg. släktes men skilda genom det öppna kantfältet. Baklar förlängda och förtjockade och bakskenben bågböjda. Flugorna uppträda vanl på gräsrika ängar, ofta i närheten af vatten. Larverna (H. pendulus) likna Erisialis-larver och uppehålla sig i vatten med ruttnande organiska ämnen. Öfversikt af undersläkten och arter. I. Bakkropp äggrund. Medelstora—täml. stora arter med mindre starkt utskjutande ansikte. Undersl. Helophilus GIRSCHN. A. Bakkropp nästan utan gula teckningar (endast svagt antydda på 2. leden) men med 3 smala, vågformigt böjda, i midten ej eller knappt afbrutna, grå tvärlinjer. 1. H. bottnicus. B. Bakkropp med utbredda gula teckningar. 1. Antenner mörka. a. Ansikte med gul—rödgul midtlinje. 5. H. trivittatus. b. Ansikte med svart midtlinje. y. Ryggskölden bakom midten svartharig. Ryggstrimmor smala, gra. Baklär helt svarta. 2. H. grenlandicus. TO Ryggsköld helt gulhårig. Baklår ofta i själfva spetsen eller straxt före spetsen rödgula. + Bakskenben till högst !/3> gulaktiga. +. Alla lår endast i själfva spetsen rödgula. 3. bakkropps- leden, utom främre hörnen, och hela 4. bakkroppsleden svarta. Ryggens ljusa strimmor mycket smala, bakåt afsmalnande och ej nående ryggsköldens bakkant. 3. H. lapponicus. ++. Fram- och mellanlår till större del ljusa. 3. bakkropps- leden till större del gul och 4. leden nästan alltid med We NO WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 67 ljusa teckningar. Ryggsköldens ljusa strimmor bredare, fullstandiga, baktill ej afsmalnande. $. Framtarser gula. 4. H. affinis. $$. Framtarser svarta. 6. H. hybridus. ++ Bakskenben till ?/s gulaktiga. 7. H. pendulus. 2. Antenner ljust gulröda. a. Grundfärg svart, nagot gulaktig. Framskenben enfärgadt röd- gula. Baklär hos 5 vid basen med en tofs af svarta eller gula har. I. bakkroppsleden hos 9 med en enda, gra, halfmanformig flack. g. Pannan Ofver antennerna enfargadt svartharig. Baklarens tofs hos AY svartharig. 2. 0. 3. bakkroppsledernas sidoflackar hos & skilda och 4. leden nästan helt gul med en svart midt- strimma. 8. H. frutetorum. 3. Pannan öfver antennerna ställvis gulharig. Baklaren hos & med en grupp påfallande långa, gula och svarta har. œ:s sidofläckar på 2. och 3. bakkroppslederna tydligt samman- hängande och hans 4. led svart med 3 tydliga fläckar. Vv 9. H. versicolor. b. Grundfärg mörkare, rent sammetssvart. Framskenben mot spetsen svartringade. „':s baklar utan egendomlig behåring. I. bak- kroppsleden hos Q på hvardera sidan med 2 skilda grå fläckar. 10. H. consimilis. Bakkropp smal med nästan parallella sidor. Ansikte vid munkanten starkt utdraget. Mindre arter. — Undersl. Eurinomyia Bic. A. Den framskjutande munkanten i spetsen trubbig. I. Bakkroppens halfmanar ej ovanligt starkt bagböjda. Hjässan utan mörkt streck bakom ögonen. II. A. lunulatus. 2. Bakkroppens halfmänar ovanligt starkt bagbéjda. Hjässan med ett mörkt streck bakom hvardera ögat. 12. H. transfugus. B. Öfre munkanten ytterligt starkt framskjutande och spetsig. 13. H. lineatus. FH. bottnicus WAHLB. Ryggsköld svart med 4 smala, gul- gra strimmor. Ben svarta med knän och mellantarsernas 1. led hvitaktiga. Antenner stundom rödaktiga. Längd O—11 mm. — Norra Västerb. FH. groenlandicus O. FABR. (arcticus). Ryggsköld som föreg. Framlär i spetsen, framskenben vid basen gula. Längd 11—-13 mm. — Värml.—Lappl. och Västerb. . Hf. lapponicus WAHLB. 2. bakkroppsleden med stora tre- kantiga, gulaktiga fläckar. Baklar i sjalfva spetsen rödgula Längd 13 mm. — Jämtl., Lappl. (7, 8). . H. affinis WAHLB. 2. bakkroppsleden som föreg. Baklar 68 6. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. ofta på undersidan, straxt före spetsen, rödaktiga. Längd 13—15 mm. — Sk.—Lappl. (7, 8). . H. trivittatus FABR. Lik föreg. Ryggsköld svart med 4 gulaktiga strimmor. 2. 0. 3. bakkroppsledernas tvärband breda, ljusgula, det förra bredt, det senare smalt afbrutet. 4. ledens tvärband smalt, gulgratt |. gulrodt, i midten knappt afbrutet. Bakkroppsledernas bakkanter ytterst smalt, knap- past något gulröda. Längd 13—16 mm. S. Sv. (6—9). H. hybridus Lw. Ryggsköld som föreg. De gula sido- fläckarna à d:s 2. bakkroppsled sammansmälta med 3. le- dens, så att bakkroppen blir till större delen gul med svart längsband, på vissa ställen bredare, på andra smalare. Ledbakkanter hos båda könen bredt gula, hvarigenom arten skiljes från HY. affinis. Längd 13—14 mm. — Göteb. (5). . H. pendulus L. Mycket lik föreg. Ryggsköld som denna. 2. och 3. ledernas sidofläckar som hos föreg., men det svarta tvärbandet pa 2. leden straxt fore den gula bak- kanten nar hos d nästan och hos © just till bakkroppens sidokant. Ledbakkanterna smalare gula an hos foreg. Langd 10—12 mm. — Sk.—Lappl. (5—9). Allman i trädgärdar, ängar och skogar pa olika slags blommor och pa trad och buskars blad. . H. frutetorum FABR. Ryggskold svart med 4 breda, tyd- liga, gulröda strimmor, af hvilka de mellersta framtill aro forenade med sidostrimmorna. Denna och de bada foljande arterna äro mycket lika hvarandra. Fran 77. consimilis afviker arten genom att det utskjutande munpartiet, fran sidan sedt, ej nar langre fram an antennknölen. Längd 9—II,; mm. — Sk.—Uppl. (6, 7). . H. versicolor FABR. Morkare an föreg. Ryggskoldens strimmor mindre tydliga. Det utskjutande munpartiet som hos föreg. Längd 10 mm. — Boh., Goteb. (6, 7). 10. Hf. consimilis MALM. Munparti längre utskjutande an an- tennknölen. Panna enfärgadt svartharig. 2. och 3. bak- kroppsledernas sidofläckar hos d tydligt sammanhängande med hvarandra. d:s 4. bakkroppsled nästan enfärgadt gul med svart strimma i midten. Längd 10—12 mm. — Göteb. (6). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 25 I. 69 1. Hf. lunulatus MEIG. Ryggsköld med 4 breda, ljusa strim- mor. Mellanstrimmor framtill förenade med sidostrim- morna, men i bakre änden ej utvidgade. Bakkroppens gulgrå fläckar endast hos © halfmanformiga, hos d pa 2. och 3. leden vid sidokanten breda, sändande ett utskott in mot midtlinjen och bildande ett bredt afbrutet tvar- band; 4. leden gulgra med ett bredt svart A. Längd 8—g mm. — Sk.—Lappl., sälls. 12. H. transfugus L. Ryggsköldens gulaktiga strimmor mör- kare och smalare än hos föregående; midtstrimmorna i båda andar något utbredda. Bakkropp hos ¢ smalare an hos föreg. och smalare an ryggskölden. Bakkropps- flackar hos bada könen tydligt halfmanformiga, hvitgula, hos 2 bredare och mera sammanhangande med den bredt gula sidokanten. Längd 9—11 mm. — Sk.—Lappl. (6, 7): 13. Hf. Imeatus FABR. Fig. 32. Lätt skild il fran de bada föreg. genom ansiktets form. Ryggsköld med smala gragula midtstrim- mor och breda mattgula sidostrimmor. Bakkropp hos d med 3-kantiga ljusgula fläckar pa 2. och 3. lederna, 4. leden med Fig. 32. Hufvud hvitaktiga, smala sidostreck och en hvit- af Helophilus aktig fläck på bakkanten; 5. leden heit us © hvitaktig. © med 3 par blågrå mänfläckar och lika fär- gade flackar pa ledbakkanterna; 5. leden helt blägra. Längd 9—10 mm. — Sk.—Lappl. (5—7); allm. 33. Slkt. Myiatropa ROND. Täml. stor art, lik föregaende slaktes. 3. antennleden med långt, naket ryggborst. Ögon hos J sammanstötande. Ryggsköld som föreg. Bakkropp kägelformig. Vingar som föreg. . M. florea L. Ryggsköld svart med tät gulaktig beharing, som bildar mörkare och ljusare tvärband. Bakkropp svart med vanl. 3 par triangulära gula fläckar. Hufvudformen har benen, särskildt laren, till stor del ljusa; var. nigro- tarsata SCHINER har benen mörkare med laren utom själfva 79 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. spetsen och tarserna svarta. Längd 12—15 mm. — Sk. —Lappl. (5—8). Allman i synnerhet pa umbellater. Larvernas utseende och lef- nadssätt som föreg. 34. SIkt. Zetterstedtia ROND. Täml. stora humle- eller biliknande flugor med täthärig ryggsköld. 3. antennleden stor, högre än läng, platt, vid basen med starkt, naket ryggborst. Ögon nakna, hos d sam- manstötande. Ryggsköld 4-kantig med afrundade hörn. Baklar starkt förtjockade; bakskenben plattryckta, bagböjda. Vin- garnas ribbförlopp ungefär som hos föreg. Arterna uppehälla sig i tradgardar och lunder pa buskar. Artöfversikt. I. Ryggsköld och bakkropp tätt pälshäriga. Antenner svarta med gult borst. 1. Z. megilliformis. Il. Ryggsköld tätt pälshärig. Bakkropp nästan naken. Antenner svart- bruna; 3. leden med borstet ljusare. 2. Z. cimbiciformis. 1. Z. megilliformis FALL. Grundfarg metalliskt svartgrön. Ryggsköldens behäring rödgul; bakkroppens vid basen röd- gul, baktill blekare gul. Bakkropp äggrund, starkt hvälfd. Vingar pa midten med svartgra skuggflack. Langd 15 mm. — Og., Uppl. (6); sälls. . £. cimbiciformis FALL. Grundfarg svart. Ryggsköldens behäring blekgul; bakkroppens sparsamma behäring hvit- aktig. Bakkropp täml. lang, med parallella sidor, föga hvalfd. Vingar som föreg. Längd 14—15 mm. — Sk., Bl. (7, 9); sälls. bo 3. Und.-fam. Milesiinæ. 35. Slkt. Tropidia MErc. Medelstor, föga harig art. 3. antennleden med langt, na- ket ryggborst nära basen. Ögon nakna, hos ¢ sammanstö- tande. Ryggsköld kort äggrund. Bakkropp med nästan pa- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. Te rallella sidor, taml. platt. Baklar fortjockade, vid spetsen med tand; bakskenben platta, bojda. Vingar i hvila parallella pa bakkroppen. 3. langsribban svangd. 1. 7. scita HARR. (milesiformis). Ryggsköld glänsande svart, med kort, otydlig beharing. Bakkropp svart, nagot glan- sande; 2. leden med ett par nästan kvadratiska, gulröda sidoflackar, utbredda vid sidokanterna; 3. leden nästan helt gulröd utom vid bakkanten och en svart midtlinje; 4. leden med framhörnen och en midtflack rödaktiga; ledbakkanter gulröda. Vingar blekt brungrä. Längd 9—11 mm. — Sk., Ol., Gotl., Boh. (6, 7); salls. 36. Slkt. Myiolepta NEW. Medelstor, naken art. Antenner pa en liten antennknöl; 3. leden rundad, med naket ryggborst vid basen. Ansikte urholkadt under antennerna, med stark munknöl och hos ¢ med tydlig midtknöl. Ögon nakna, hos d sammanstötande. Ryggskold stark, äggrund, framtill smalare. Bakkropp täml. bred och lag, äggrund. Vingar ungefär som föreg. Baklar fortjockade; skenben böjda. Larverna i multnande poppel- eller lönnträ. 1. M. luteola GMEL. (lateralis). Ryggsköld glansande svart, pa skuldrorna hvitaktig. Bakkropp glansande blasvart, med de 3 första ledernas sidor bredt gulröda; hos @ ar den gulröda färgen mindre utbredd. Vingar vid basen gulak- tida, framtill pa midten svartbrunt beskuggade; vingmärke langt, gult. Längd 10 mm. — Sk. (7, 8). 37. Slkt. Criorrhina MEIG. Stora, hariga, humleliknande arter. 3. antennleden kort och hog, med naket borst. Ansikte urhalkadt under antenn- knolen och försedt med midtknöl och munknöl. Ögon nakna, icke fullt sammanstötande hos d. . Ryggsköld aflangt oval, täml. hvalfd. Bakkropp af växlande form. Vingar i hvila parallella pa kroppen; ribbförlopp det för underfamiljen vanliga. 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Arterna uppehälla sig om varen pa blommor af viden, hagtorn och slan. Larverna lefva sannolikt af den utsipprande saften fran skadade träd. Artöfversikt. I. Svarthårig med gråhvit—gulröd bakkroppsända. 1. C ranunculi. II. Gulaktigt håriga arter. A. Bakkropp rundad—oval, utan tydliga ljusa tvärband. Framskenben vanl. svarta. 2. .G@sfloccosa: B. Bakkropp smalare, svart med gula tvärband. Framskenben gulaktiga. 3. C. asilica. 1. C. ranunculi PANZ. Ryggsköld tätt och långt svartharig. Bakkroppens 3 forsta leder svarthariga. Langd 15—16 mm. P 3 sd 15 = Og Nee) i) C. floccosa MEIG. (regulus). Fig. 33. Hela kroppen ultäne ryggsköldens beharing tät och lang, bakkroppen svart med kort ‘beharing utom i ledkanternas framhorn. Längd omkr. 14 mm, IS HR) C. asilica FALL. Ryggsköld längt och tätt rödgulhärig. Bakkropp svart, med . leden baktill samt 2—3, i midten af- ee tvärband gulgrå. Längd 12 mm. — Sk.—Jämtl. (6, 7). [GG Fig. 33. Hufvud af Criorrhina floccosa 5). 38. SIkt. Pocota ST. Fare, Som föreg., men ansiktets bildning olika; se fig. 34. Larven lefver i multnande poppelträ. 1. P. apiformis SCHR. (apicata). Fig. 34. Lik Bombus terrestris. Ryggskölden framtill rödgult, baktill svart tät- och langharig. Bakkropp bred, mindre täthärig än rygg- skölden; behåring ofvan svartaktig, pa 3. ledens sidor gulröd, i spetsen hvitaktig. Fig. 34. Hufvud Vingar med brunaktigt midtband. Längd me à 13 mm. — Sk, Os formts ©. WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 13 39. Slkt. Cynorrhina WILL. Som Criorrhina. Beharing kortare och tunnare. Larverna lefva sannolikt af utsipprande saft från skadade ekar och bokar. 1. C. fallax L. Ryggsköldens behåring framtill och baktill hvitaktig, på midten svartaktig. Bakkropp svartaktig; 3. och 4. leden hos d och ätminstone delvis 4. leden hos 2 rodgula. Vingar gråaktiga med beskuggade tvärribbor. Längd 10-12 mm. — Sk.—Jämtl. (6—8). Pa hägg, berberis m. fl. blommor. 40. SIkt. Brachypalpus Macao. Större, täml. täthärig art. Antennernas 3. led rundad, med naket borst nära basen. Ansiktet urholkadt under an- tennerna, utan midtknöl men med munknöl. Ögon nakna, hos d sammanstôtande. Ryggsköld starkt hvalfd, något aflang. Bakkropp läng, längsträckt äggformig. Baklär starkt förtjoc- kade, med en rad borsttaggar pa undersidan. d:s bakre lär- ring med kort utskott pa undersidan. Vingar som hos un- derfam. i allmänhet. Larver i multnande trä. 1. B. laphriformis FALL. (valgus). Ryggsköld glänsande, nägot grönaktigt svart, med gulaktig beharing. Bakkropp glansande svart, framtill längre, baktill kortare gulharig, hos d mot spetsen svartbrun eller svartharig. Vingar med svartbruna, beskuggade tvärribbor. Längd 11—12 mm. — Sk.—Uppl. (5—7). Pa umbellater, berberis, hagtorn m. m. 41. Sikt. Xylota MEIG. Täml. stora, foga hariga, smärta arter. Ansikte som föreg. 3. antennleden oval eller rund, med naket borst vid basen. Antenner pa en täml. utskjutande antennknöl. Ryggsköld af- långt 4-kantig. Bakkropp 2—3 gånger sa lang som rygg- 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. skölden, smalare än denna och med nästan parallella sidor. Baklar förtjockade och långa samt undertill mer eller mindre tandade. Vingar som föreg. Arterna förekomma ofta i skogar, stundom på bredbladiga växter. Larverna lefva i multnande trä. Artöfversikt. I. Bakkropp på midten med utbredda röda teckningar. A. Ben delvis gulaktiga. I. Baklår med en rad starka och ungefär lika stora borsttaggar. Bakbenens larring hos 5’ med långt taggutskott. I. AN segnis bo Baklär blott smataggiga; taggarna pa sin höjd mot larets spets nagot större. a. b. Bakkroppens gulröda midtparti atminstone hos © genom 2. le- dens svarta bakkant deladt i 2 tvärband, af hvilka det främre dessutom genom en smal längslinje kan uppdelas i 2 fläckar. A:s taggutskott pa larringen kort. 2. X. tarda. Bakkroppens gulröda midtparti ej deladt i 2 tvärband. Go :s taggutskott pa larringen langt. 3. X. ignava. B. Ben helt svarta eller med skenben och tarser pa sin höjd brunaktiga. A:s bakre lärring utan taggutskott. 1. Baklår jämförelsevis korta och tjocka: undersidans borst mot spetsen större, taggliknande. 4. X. pigra. 2. Baklär längre och därför jämförelsevis smalare; undersidans borst liklänga, fina, härlika. 5. X. lenta. Il. Bakkropp ej pa midten röd men stundom med gula eller gulröda iso- lerade fläckar. A. Bakkroppens spets helt täckt at guldgult har. 6. X. sylvarum. B. Bakkropp ej guldgulharig i spetsen. 1. Lar (utom baklarens spets) röda. Bakkropp helt svart. 7. X. femorata. 2. Waresvarta. a. Bakkropp utan mässingsglänsande flackar. g. Skenben helt svarta eller endast vid själfva knät smalt gula. o:s bakre lärring oväpnad. *, Bakkropp med 4 fyrkantiga gula fläckar. Knän ljusa. 8. X. nemorum. ** Bakkropp utan gula fläckar. Ben helt svarta. 9. X nigribes. B. Framskenbenens inre 3:djedel gul. o:s bakre larring med kort sporre. +, Bakkropp med gula, kvadratiska fläckar. 10, X. florum. **, Bakkropp med sma, delvis gula eller blaaktiga flackar II. X. coeruleiventris. Oo NI A secs ING ST Rysg- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 75 b. Bakkroppens 4. led samt 3-kantiga sidofläckar pä 2. och 3. le- derna metallglansande mässingsgula, 12. X. triangularis, sköldguldglänsande mörkgrön. Bakkropp svart med hela 2. och största delen af 3. leden oulrôda, stundom med svart rygglinje. Lar svarta; skenben gula, de framre med mork ring pa midten, de bakre i yttre halften svartbruna; tarser gula med svarta spetsar. Langd 10 —12 mm. — Sk.—Jamtl. (6— 9); allm. Fig. 35. Bak- Fig. 36. Bak- . À. tarda MEIG. (bifasciata, ben af Xylota ben af Xylota - . . 2. K 20 S Så t et oO. cons EE 36..MAilsatore-4 ae n° arda < gaende, men baklärens borsttaggar ytterst fina, bakkroppens ljusa färg mera gul och främre skenbenen i yttre hälften bruna. 4. bakkroppsleden på sidorna hvitskimrande. Längd 9—10 mm. — Sk.—Jamtl. och Västerb. (7—8). . A. zgnava PANZ. Mycket lik föreg. men större och kraf- tigare byggd, bakkroppens ljusa färg klarare röd och framre skenbenen gula. Längd 12—13 mm. — Uppl. . A. pigra FABR. Ryggsköld svart, grönglänsande. Bak- kroppens ljusa farg lifligt gulröd, stundom utbredd anda till spetsen. Ben svarta med brunglansande skenben och ter Waned 11 mm. Oa. Uppie(6, 7). A. lenta MEIG. Ryggeskôld som föreg. Bakkroppens 2. och 3 leder, stundom afven framre delen af 4. leden gulröda. Ben svarta. Langd 12—13 mm. — Sk,—Uppl. (7). . A, sylvarum L. Ryggskold som föreg. Bakkropp svart med 3. ledens sidor och hela 4. leden med guldglansande har. Lar svarta; skenben i inre halften gula, i yttre brun- aktiga. Längd 11—14 mm. — Sk.—Uppl. (6—8). . A. femorata LT. Svart; ryggsköld grönaktigt, bakkropp blaaktigt glänsande. Skenben och tarser svarta. Längd 12—13 mm. — Sk.—Lappl. (6, 7). . A. nemorum, FABR. (forum). Ryggsköld grönaktigt glän- sande svart. Bakkropp med tydligt begränsade, nästan fyr- 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. kantiga, det främre paret aflanga, gulaktiga fläckar. 4. bak- kroppsledens bakkant tydligt gulharig. Längd 8 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). 9. AN, mieripes ZETT. Ryggsköld som föreg. Bakkropp stundom med något metallglansande sidoflackar som hos A. trian- gularis. Längd 7,;—9 mm. — Dir., Västerb., Lappl. (7). 10. \. forum FABR. (nemorum). Ryggsköld ofvan blaglän- sande, pa sidorna grönglänsande svart. Bakkroppens fläckar otydligt begränsade, brungula, hos Y sa mörka, att de knappt aro skönjbara. Fran .Y. zemorum afvikande bl. a. genom att 4. bakkanten, utom framtill vid sidorna, ar helt svart- hårig. Längd 10—12 mm. — Sk.—Lappl. (7, 8); täml. allm. 11. X. cocruleiventris ZEYY. (sannolikt = abzens WIED. och bör da bära det senare namnet). Lik föreg., men bak- kroppsfläckarna bläaktiga, eller hos d mycket sma gul- aktiga. Längd 9 mm. — Sk.—Lappl. (7). 12. \. riangularis ZETT. Ryggskold metallglansande grön- svart. Bakkropp täml. bred; 2. och 3. ledernas 3-kantiga flackar och hela 4. leden metallglänsande gröngula. Längd 11 mm. — Vrml., Dir., Lappl. (6). 42. Sikt. Syritta ST. FARG. Medelstor, smärt, nästan naken art, till byggnaden unge- fär som föreg. Vingarnas tvärribba är dock belägen vid disk- fältets midt och rätvinkligt mot längsribborna. Larver äro funna i häst- och nötkreatursspillning. I. S. pipiens L. Ryggsköld mattsvart med gulaktiga eller hvitgrå sidor och spår till 2 ljusa linjer framtill. Bakkropp sammetssvart, till större delen matt, med 3 hvitskimrande tvärband, hos 2 upplösta till 3 par fläckar. Baklår svart- glänsande, vid basen och på midten gulröda; bakskenben pa samma sätt färgade. Hos © äro bakbenen ljusare. Längd 7—9 mm. — Sk.—Lappl. (5—10). Mycket allmän på blad och blommor i trädgårdar, lunder och ängar. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 24 I. VT 43. Sikt. Eumerus Mei. Sma—medelstora, föga hariga arter. 3. antennleden med naket ryggborst framför midten. Ögon mer eller mindre ha- tiga. Ryggsköld ungefär fyrkantig, med afrundade horn. Bak- kropp langre an ryggskölden, jamnbred eller pa midten bre- dare. Baklär förtjockade, undertill mer eller mindre taggiga. Bakskenben böjda. Vingar i hvila parallella pa kroppen; se ÖNS hie. 137. Flugorna uppehälla sig pa skilda platser, pa blommor, bland buskar, i gräs, pa torra hedar m. m. Larverna lefva i lök. Artöfversikt. I. Bakkropp delvis röd. A. Bakkropp endast pa sidorna mer (2) eller mindre (5) röd. Större art. I. E. annulatus. B. Bakkropp van). till största delen röd. Liten art. 2. E. sabulonum. II. Bakkropp ej röd. A. Vingmärke svart. Ögon hos g& ett långt stycke vidrörande hvar- ändra. I. A:s baktarser breda, silfverhvita. 3. E. flavitarsıs. 2. A:s baktarser ej breda eller silfverhvita. 4. E. ornatus. B. Vingmärke blekbrunt. o:s ögon endast ett kort stycke vidrörande hvarandra. 1. Antenner gula eller ljusbruna. Ryggstrimmor knappt skönjbara. 5. E. ruficornis. 2. Antenner svartbruna. Ryggstrimmor tydliga. 6. E. strigatus. 1. E. annulatus Panz. (lateralis). Ögon täthäriga. Ryggsköld metallelansande mörkgrön, framtill med tva narstaende hvit- aktiga härstrimmor. Bakkropp svart, delvis röd, med 3 par hvitaktiga halfmanformiga flackar. Ben svarta; baklar grön- glansande, skenben vid basen gulaktiga. Langd 9 mm, — Sk.—Uppl: (7): 2 Dr Sabulonsie EAL. Pigs 37.\\¢ Ögon nästan nakna. Ryge- > sköld som föreg. Bakkroppens 2. och 3. och stundom delvis L \ OR, Fig. 37. Vinge af Eumerus 4. leden rödaktiga; manflackar DO Re 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. som hos föreg. Ben svarta; skenben vid basen gulaktiga, tarser delvis gulbruna. Längd 5—7 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). E. flavitarsis ZETT. Ögon svagt håriga, särskildt hos d. Ryggsköld glänsande grön- eller blasvart. Längsstrimmor hos ¢ otydliga, hos ® näende midten. Bakkropp svart med gul- eller blaaktiga, stundom otydliga halfmanpar. Lansd'6- 9 mm. — sk,Boh, Ol Os: 4. E. ornatus MEIG. Antenner brunröda. Ryggsköld metall- glänsande mörkgrön, med de närstående hvita längsstrim- morna nående öfver midten. Bakkropp svart, på sidorna guldglänsande, med skarpt begränsade hvitaktiga månfläckar. Ben svarta, skenben vid basen brunaktiga. Längd 7 mm. — Sk. (7). . E. ruficornis MEIG. Lik föreg. men har blekare antenner, och 4. bakkroppsledens bakkant ar gulharig. Ben svarta; sken- ben vid basen gula. Längd 5,;—6,; mm.— Sk. — Ög.(6—8). 6. E. strigatus FALL. (inbegr. funerals, grandicornis). Mycket lik föreg. men 4. bakkroppsleden 1 bakre hälften med tyd- lig, hvitaktig beharing. Langd 6—8 mm. — Sk.—Uppl. (6—9). [92] un 44. Slkt. Ferdinandea ROND. Täml. stor, föga hårig art. 3. antennleden aflångt rundad, med naket ryggborst nära basen. Ansikte under antennerna svagt urholkadt, med bred midtknöl och utstående munknöl. Ögon håriga, hos J sammanstötande. Bakkropp elliptisk, föga längre än den rundadt fyrkantiga ryggskölden. Ben enkla. Vin- garnas 3. längsribba svagt svängd; tvärribban snedvinklig mot längsribborna, på midten af diskfältet. Larver i saft från sårade träd. . F.cuprea SCOP.(ruftcornis). Metallglänsande mörkgrön. Rygg- sköld med 4 hvita harstrimmor; skuldror gula. Bakkropp guld- glänsande med lysande gul, kort, vid sidorna tätare behåring. Ben gula ; lår vid basen svarta. Vingarnas tvärribborsvartbrunt beskuggade. Längd 9—11 mm. — Sk.—Lappl. (5—8): 45. Sikt. Arctophila SCHIN. Stora, breda, humlelika, tathariga arter. Ausiktet med svag midtknöl och knappt urholkadt under antennerna, kagel- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 79 formigt nedskjutande, Antenner tjäderformiga. Ögon nakna, hos d sammanstötande. Ryggsköld stark, aflangt fyrkantig. Bakkropp bred och starkt hvälfd. Vingarnas ribbförlopp det för underfam. vanliga. Artöfversikt. I. Ryggsköld helt och hållet med hvitgul eller rödgul behåring. I A. mussilans. II. Ryggsköld framtill hvit- eller gulhvit-, baktill svarthärig. 2. A. bombiformis. I. A. mussitans FABR. Mycket lik en Crzorrhina men genast skild genom de fjäderformiga antennerna. Behäring pa bak- kroppen blekare, i spetsen stundom hvitaktig. Vingar med tydligt, svartbrunt tvärband fran vingmarket öfver tvärrib- ban. Längd 14—15 mm. — Sk. A. bombiformis FALL. Lik Bombus terrestris. Skutell gul- hvithärig. Bakkropp framtill och baktill hvitharig, pa midten svart genom bottenfärgens genomlysande. Vingar med svartbrunt tvärband. Längd 15—18 mm. — Sk. to 46. Slkt. Sericomyia MEIG. Stora, nagot getinglika, nästan nakna flugor, till byggnaden lika föreg. slaktes men afvikande genom att ansiktet ar nagot urholkadt under antennerna och försedt med tydlig midtknöl. Flugorna uppehalla sig pa blommor och blad. Larverna (S. borealis) tyckas något likna Eristalis-larver och aro funna i multnande torf. Artöfversikt. I. Bakkroppsband mörkgula, ät sidorna bredare. Skutell svartaktig. I. S. borealis. Il. Bakkroppsband gulhvita, mot kanterna ej bredare. Skutell rödaktig. 2. S. lappona. 1. S. borealis FALL. Ryggsköld svart, kort- men tatharig. Bakkropp svart med gul bakända och tre gula, smalt eller icke afbrutna tvärband. Längd 13,;—15 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). S. lappona L. Lik föreg. men med smalare tvarband och bakkroppens spets svart. Längd 12—13 mm. — Sk.— Lappl. (5—9). 166) O0 O ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. 47. Slkt. Spilomyia MEIG. Stora, kraftiga, getinglika, föga häriga arter. Ansikte under antennerna urholkadt, nästan utan midtknöl. 3. antenn- leden rund, platt, med naket ryggborst vid basen. Ögon nakna, hos ¢ knappt sammanstötande. Ryggsköld hvälfd, stor och stark. Bakkropp nästan dubbelt sa lang som rygg- skölden. Flugorna träffas pa blommor och blad oftast pa umbellater. Artöfversikt. I. Framtarser och delvis framskenben svarta. 1. S. saltuum. II. Framtarser och skenben helt gula. 2. S. diophthalma. 1. S. saltuum FABR. Fig. 38. Ryggsköld mattsvart med gula fläckar och strimmor. Bröstsidor med 4 gula fläckar. Bakkropp Spilomvia saltuum g. SVart med 6 gula tvärband, af hvilka det 1., 3. och 5. aro i midten smalt atbrutna; sidokanter gula. Vingar vid basen och framkanten gul- aktiga, mot spetsen brunaktiga. Längd 13—16 mm. — Sk.—Uppl. (8, 9). S. diophthalma VL. Som föreg. men ryggsköldens gula teckningar mindre utbredda; bröstsidor med blott 3 gula fläckar; alla bakkroppsband hela eller nästan hela och i kanten endast de tva pa samma led befintliga samman- hängande med hvarandra. Längd som föreg. — Sk.— Vrml. (8, 9). Fig. 38. Vinge af u 48. Slkt. Temnostoma Sr. FARG. Som föreg. Flugorna traffas hufvudsakligen pa umbellater. Larverna (T. vespiforme) i multnande tra. Artöfversikt. I. Bakkropp med 3—4 gula, nästan jämnbreda tvärband. I. T. bombylans. 11. Bakkropp med flera än 4, olikbreda tvärband. A A. Bottenfärgens mörka tvärstrimmor smalare än de gula banden. &:s bakända gul. Mellan- och baklår vid basen vanl. svarta. 2. T. vespiforme. A B. Bottenfärgens mörka tvärband bredare an de gula strimmorna. J&:s bakända svart. Mellan- och bakben helt rödgula. 3. T. apiforme. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 25 I. 81 1. I. bombylans FABR. Ryggsköld mattsvart med gula skuldror och en i midten bredt afbruten gul tvärstrimma. Bakben nästan till larens spets samt tarsändlederna svarta. Vingar i framkanten gula—gulbruna. Längd 13—14 mm. — Smal. —Uppl. (6, 7). | T. vespiforme L. Ryggsköld pa midten med en grä, bred langsstrimma; skuldrorna, en smal tvärstrimma framom midten, en trekantig flack pa hvarje sida framför skutellen och en bredvid densamma gula. Bakkropp med 8 smala eller bredare gula tvärband, som parvis sammanhänga 1 kanten, de sista paren vanl. afven pa midten. Vingar, sär- skildt i framkanten, brunaktiga. Längd 13—15 mm. — OL, Gotl., Smal. och Boh.—Lappl, (6—8). T. apiforme FABR. Lik föreg. De båda 3-kantiga fläckarna pa hvarje sida framför och bredvid skutellen saknas eller aro endast antydda genom ett ljust skimmer. Ansiktets och pannans behäring hvitaktig (hos föreg. guldgul). Längd 12,5—14 mm. — Smal., Ög, Vrml.—Vasterb. och Lappl. (7, 8). to bo 5. Und.-fam. Chrysotoxine. 49. Slkt. Chrysotoxum Meiıc. Taml. stora, mer eller mindre getinglika, foga hariga arter. Antenner langre an hufvudet; 3. leden lang, spolformig, platt, framom midten med smalt, naket ryggborst. Ansiktet urhol- kadt under antennknölen, med liten men tydlig midtknöl och munknöl. Ögon hos 4 sammanstötande. Ryggsköld rundadt fyrkantig. Bakkropp i regel äggrund, starkt hvälfd, ungefär dubbelt sa lang som ryggskölden. Bakbenens 1. tarsled lang. Vingar i hvila halföppna. Flugorna vistas pa örtbackar och blomrika ängar och besöka med förkärlek umbellater. Larver i multnande trä. Artöfversikt. . antennleden, matt pa insidan, nästan lika lang som eller längre än och 2. lederna tillsammans. A. Vingar med starkt brun framkant. Stor art. 1. C. /asciolatum. B. Vingar utan tydligt afsatt brun strimma i framkanten. Mindre art. + Ho 2. C. arcuatum. . antennleden tydligt kortare än de bäda andra lederna tillsammans. A. Bakkropp med flera än 2, nästan lika breda, gula tvärband. Entomol. Tidskr. Arg. 30. H. 1—2 (1909). 6 IT. w to Os UT ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. 1. Bakkroppsbanden näende öfver sidokanterna. Vingar utan tydlig fläck nära framkanten. a. Kort, klumpig. Den gula färgen förhärskande pä bakkroppen. 3. C. octomaculatum. b. Längre, smärtare. Den svarta färgen tydligare framträdande. 4. C. elegans. . Banden vid kanten afbrutna. Vingar med mörk fläck i framkanten utanför midten. to a. I. antennleden mycket längre än 2. Bakkropp smal, nästan jamnbred. 7. OC. nedre: b. 1. antennleden sa lang som 2. Bakkropp aflangt äggformig, mot midten bredare. g. Lar helt gula. 5. C. festivum. 3. Lar vid basen svarta. 6. C. vernale. B. Bakkropp med 2 gula tvärband. 8. C. bicinctum. C. fasciolatum DEG. (margimatum). Ryggsköld svart med 2 närstaende, till midten naende, hvitaktiga längsstrimmor, pa skuldrorna och bakhörnen gul. Bröstsidor med en gul dubbelfläck. Bakkropp med 6 gula tvärband och gul bak- anda. Längd 12,5—16 mm. — Boh., Oly Got 202 Lappl. (6—8). €, arcuatum IL. (fasctolatum). Lik föregående men bak- kroppen kortare och mera hvalfd, och de gula tvarbanden aro smalare. Läned 811 mm. .Gotl, Og, Vo —lWappe (6—8). C. octomaculatum CURT. (zn- termedium). Fig. 39. Lil föreg. men bakkroppen mera kortharig, nastan naken. Längd 10—12 mm. — Bl.—Lappl. (6—8). C, elegans LW. Fig. 40. Myc- ket lik föreg. men storre, langre och smalare. Bakkroppsleder- Fis. 39. Bak- Fig. 40.7 Bak- : kropp af Chry- kropp af Chry- nas bakkanter betydligt sma- 22 ; Son: | la anı fö i | à soloxum octo- soloxum ele- A res +] are guia an nos loreg., Nvari maculalum I. gans ©. genom de svarta tvarbanden blifva bredare. Langd 13 mm. — Sk, OL. C. festivum L. (arcuatum). Ryggsköld glänsande svart, framtill vanl. med 2 närstående, ljusa längsstrimmor; sido- linjer afbrutna, gula. Bröstsidor med 3 gula fläckar. Bak- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: 23 I. 83 kroppslederna 2—5 med afbrutna gula tvarband; bakkanten af 3. och 4. lederna smalt, af 5. leden bredare gul. Langd 12—13 mm. — Sk.—Uppl. (6—9). 6. C. vernale Lw. Mycket lik foreg, men morkare, antenner kortare, den bruna vingflacken stundom ratt otydlig, da arten dock genom de vid kanten afbrutna bakkroppsbanden skiljes fran C. octomaculatum och elegans. Längd 10—12 mm. — Sk.—Uppl. (6, 7). 7. C. lineare ZETT. Svartglänsande: Bakkropp med 4 gula, knappast afbrutna tvärband. Längd 13 mm. — Öl. (7); sills. 8. C. bicinctum 1. Ryggsköld som vanligt med gråaktiga längsstrimmor, som na öfver midten, och gula fläckar pa skuld- rorna och bakhörnen samt på brôstsidorna. Bakkropp smalare än hos öfriga arter (utom föreg.); de 2 breda, knappt afbrutna banden pa 2. och 4. lederna. Om de andra lederna bära tvärband, äro dessa mycket smala. Vingar med skarpt begränsad, svartbrun flack. Längd 8—11 mm. — Sk.— Jamtl. (6—8). 50. Sikt. Psarus L. Medelstor, längsträckt, naken art. Antenner längre än hufvudet pa en skaftlik äntennknöl. Ryggborst korthärigt, pa 3. ledens midt. Ansikte med pann- och munknöl. Ogon nakna, hos bäda könen skilda. Ryggsköld rundadt fyrkantig. Bakkropp föga bredare än ryggskölden, nästan 3 gänger sä lang som denna, platt, inböjd. Vingar i hvila parallellt pä kroppen. 1. P. abdominals FABR. Fig. 41. Svart. Bakkropp svart vid basen och spetsen, for öfrigt gulröd, stundom med svart langsstrimma. Lar svarta; skenben och = tarser bruna. Vingar brungula, i fram- AE ren 2 kanten mörkare; tvärribbor beskuggade. Psarus abdominalis I. Längd 9 mm. — Sk. (7). Synes föredraga Geranium sanguineum. 51. Slkt. Sphecomyia LaATR. Stor, getingliknande, nästan naken art. Antenner lang- sträckta, framätriktade, pa längt utskjutande antennknöl; 2. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. leden längst; 3. knappt längre än hög, med naket rygeborst. Ansikte svagt urholkadt under antennerna, nästan rakt, langt nedskjutande under ögonen, i profil kägelformigt. Ogon nakna, hos d sammanstötande. Ryggsköld starkt hvälfd. Bakkropp dubbelt sa lang som ryggskölden, pa midten bredast. Vingar jamforelsevis smala. 1. S. vittata WIED. (vespiformis). Lik Temnostoma vespiforme. Svart; 2 smala afbrutna längsstrimmor pa ryggskölden, skuldrorna, två fläckar pa bröstsidorna samt 7 (d)—9 (2) delvis afbrutna tvarband pa bakkroppen gula. Längd 14 mm. — Jämtl. I ex. 52. Slkt. Callicera Meic. Stora, taml. breda, täml. korthäriga arter. Antenner langre än hufvudet, framsträckta. 3. leden längre än de bäda inre lederna tillsammans, täml. smal, spetsig, med 1 spetsen hvitt, kort ändspröt. Ansikte nästan rakt. Ögon håriga, hos d pa “en lang sträcka sammanstôtande. Ryggsköld afrundadt fyr- kantig. Bakkropp oval, af ryggsköldens längd, starkt hvälfd. Vingar i hvila liggande pa kroppen; ribbförlopp ungefar som hos Syrphus. I. C. œnea FABR. Fig. 42. Ryegsköld glänsande svart, vanl. med ett par gra- aktiga langsstrimmor i främre delen; dess beharing kort, öfvervägande gulaktig, pa sidorna längre. Bakkropp metallglan- sande grön, gulharig. Längd 13 mm. fig 42. Hufvud af —. Boh., Vg. Os. Goth: (7). Callicera @nea I. 6. Und.-fam. Microdontinæ. 53. Slkt. Microdon Merc. Täml. stora, korta och tjocka, hariga arter, ganska mycket liknande honungsbin. Antenner langstrackta, framatriktade; I. antennleden längst; 3. leden med naket ryggborst vid basen. Ögon nakna, hos båda könen åtskilda. Ryggsköld rundadt fyrkantig, höghvälfd. Bakkropp äggrund, på midten bredare än ryggskölden, nedåtböjd som hos ett bi. Vingar i hvila parallellt på kroppen. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: 25 I. 85 Flugorna vistas i fuktiga ängar och sitta vanl. pa undersidan af blad eller pa gräs nara marken. Larverna likna nakna landsnackor — och beskrefvos först såsom sa- dana — pa buksidan platta med muskulös krypskifva, pa ryggsidan hvalfda, nätädriga; de äro funna hos Formica fusca och under bark. Artöfversikt. I. Skutell rödaktig. I. M. mutabilis. II Skutell af ryggsköldens färg. A. Panna smal (fig. 43). 2. M. devius. B. Panna bredare (fig. 44). 3. M. latifrons. 1. M. mutabilis L. Metallglänsande mörkt grön; bakkropp nästan svart. Ryggsköldens tata behåring gul—gulröd, bakkroppens gulaktig—hvit. Ryggskölden utan svarthärig flack mellan vingbaserna. Längd 9 mm. — Bl. -Ög., OI, Gotl. (6, 7); , sälls. Fig. 43. Hufvud af Microdon Fig. 44. Hufvud af Microdon devius. latifrons. bo M. devius L. (apiformis). Fig. 43. Som föreg. men rygg- skölden korthärigare och med svarthärig fläck mellan ving- baserna; bakkroppens behäring mera brungul. Längd 9 mm. — Smäl. och Vg. — Lappl. (6, 7); täml. sälls. . M. latifrons LW. Fig. 44. Som föreg. men utan svart- harig flack mellan vingbaserna. — Bl. (1 ex.). Oo 7. Und.-fam. Cerioidine. 54. Slkt. Cerioides ROND. Medelstora, langstrackta, nästan nakna arter. Antenner langa, pa en mycket lang, skaftlik antennknöl; 1. antennleden längst, 2. 0. 3. tillsammans bildande en spolformig klubba; 3. leden med kort ändspröt. Ögon nakna, hos d samman- stotande. Ryggsköld aflangt fyrkantig. Bakkroppen förlängd, cylindrisk, vid basen getinglikt hopdragen. Vingar i hvila 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. parallellt pa kroppen; 3. längsribban vinkligt inböjd i ı. bak- kantfältet och i vinkelspetsen försedd med ett kort ribbihang. Baklar forlangda, klubbformiga. Larverna likna Syrphus-larver men aro smataggiga och försedda med andror i bakandan. De lefva i multnande tra eller i den utsipprande saften ur sarade tradstammar. Fig. 45. Fig. 46. Hufvud (5) och vinge af Cerioides conopoides. 1. C. conopoides L. Fig. 45 och 46. Ryggsköld mattsvart med gula skulderfläckar och framför tvärfaran tva gula flackar, som forena sig till en smal, ofta otydlig tvarlinje. Bröstsidor med 2 gula flackar. Skutell vid basen med gult tvärband. Bakkropp något glänsande svart; I. leden med 2 gula fläckar; 2.—4. lederna med gula tvärband. Vingar i framkanten bredt och starkt bruna. Längd 12—14 mm. — Sk.—Uppl. (6—8). Vanl. funnen pa trädstammar med utsipprande saft. Rattelser. I de båda föregående Diptera-afdelningarna af »Svensk insektfauna ha tyvärr genom förbiseende nägra figurer vid reproduktionen rakat bli förbvtta. I Diptera I: 1, fam. 1 ar fig. 4 vinge af Limnophila ferruginea och fig. 14 vinge af Dicranomvyia longibennis Scuumm., bl. a. funnen i norra Finland och således möjligen förekommande äfven i vårt land. Ribbfôrloppet hos denna art är afvikande fran andra Dicranomyia-arters. I Diptera I: 2, fam. IS och 21 ha figg. 16 och 23 blifvit ombytta. I samma del har i släktöfversikten af fam. 20 upptagits slaktet IS. Stilpnogaster, ehuru ingen art anförts. Släktets enda art ar S. emulus MEIG., af hvilken. möjligen Asilus setiventris Zetr. — en gang funnen i Skane ar en varietet. Entomologiska föreningens samman- komst a Grand Restaurant National den 26 sept. 1908. Efter att hafva hälsat de närvarande medlemmarna väl- komna från sommarens exkursioner meddelade ordföranden, prof. AURIVILLIUS, de förluster, som föreningen lidit sedan förra sammankomsten, i det att följande medlemmar med döden afgatt: föreningens hedersledamot prof. W. LILLJEBORG, kyrko- herde JOSEF ANDERSSON, Färlöf, lektor C. H. JOHANSON, Vasteras, prof. J. G. H. KINBERG, Stockholm, prof. D. BER- GENDAL, Lund och prof. GUSTAV MAYR, Wien. Till heders- ledamot valdes prof. S. LÄMPA, till korresponderande leda- mot d:r H. FRIESE, Schwerin i Mecklenburg, till ledamö- ter fil. d:r C. FORSSTRAND, Stockholm och tandläkare J. H. WELIN, Stockholm. Redaktören meddelade, att häft. 2—3 af årgången lämnat prassen. Första föredraget för aftonen hölls af prof. AURIVILLIUS, som därvid redogjorde för sina under sommaren vid Malen nara Bästad anställda studier öfver insektlifvet särskildt pa sandfalten längs strandregionen. Till följd af förra sommarens regn och låga temperatur, hvilka inverkat hämmande på de solälskande insekter, som lefva på denna öppna terräng, hade insektfaunan i år där visat sig ganska fattig. Särskildt hade sandsteklar, som gräfva sina gångar i torr sand, lidit af den ogynnsamma vä- derleken, hvilket menligt inverkat på årets generation. Efter skildring af terrängens beskaffenhet, dess vegetation och all- manna karaktär. öfvergick föredraganden till de former, som varit af speciellt intresse, och hvaraf några för vår fauna voro 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. sällsynta och föga kända, såsom den lilla Aporus dubius, förut här blott funnen i ett exemplar, o. a. Ofta hafva dessa i sanden lefvande arter sina parasiter, som innästla sig i deras bon, där de förstöra larverna och därigenom hämma artens förökning. Af särskildt biologiskt intresse var ett förevisadt bo fran en humla /Bombus lapidarius), hvilket uppgräfts ur sanden, där insekterna tagit i besittning en gammal sorkgang, som apterats till rum för boet. Larverna lefva ej har som i en bikupa i hvar sin slutna cell, utan tillhopa i öppna celler, bildade af en med frömjöl hopblandad vaxmassa, för att först vid förpuppningen hvar för sig inkapsla sig i en pergament- artad kokong. Afven i dessa bon lefva en del parasiter, sa- som acarider, staphylinider o. a. Bland s. k. tapetserarebin, som bygga sina i jorden varande bon af utskurna bladskit- vor och uppsamla frömjöl i en af fina har bestaende apparat pa bakkroppens undersida, anfördes Megachzle argentata med silfverhvit sadan pollenapparat; bladskifvorna utskäras af denna art fran Æ/ymus. Talrika voro pompiliderna, snabba och lifliga steklar, som i sina gångar indraga spindlar till näring at larverna. I anslutning till dessa studier refererades afver drag ur FABRES nyligen utkomna sista del af hans »Souvenirs entomologiques», särskildt beträffande Geotrupes typhocus. Denna insekt ar synnerligen egendomlig darigenom, att ett bestamdt par af den ständigt haller tillsammans. I botten ai deras jordgangar antraffas om varen en hane och en hona, och om flera sadana par uppgrafvas, markas och hopblandas, skall man finna, att just samma hane och hona som förut äter uppsöka hvarandra. Slutligen visade föredraganden nägra nya entomologiska tidskrifter, som börjat utgifvas, däribland en från Egypten, som särskildt afhandlade den på egyptiska monument ofta afbildade »heliga pillerbaggen» Efter foredraget och i samband med detta yttrade sig docenten I. TRAGARDH om de i det omtalade humleboet funna acariderna; lic. E. MJÖBERG omnämnde talrika af ho- nom gjorda fynd af en mindre allman Geotrupes (mesolerus) pa Gotska Sandön, och undertecknad skildrade fran stepperna kring Kilimandjaro, huru » pillerbaggarna» tillverka sina be- SJOSTEDT: ENT. FOREN. SAMMANTRADE D. 26 SEPT. 1908. 89 ryktade stora kulor, som de nedgrafva i jorden och dari lägga sina age. I ett längre anförande refererade assistenten A. TULL- GREN ett nyligen utkommet arbete öfver ett slags pa barr- trad lefvande gallbildande bladlöss (Chermes) af d:r BORNER och de äsikter, som denne i olikhet med sin föregängare prof. CHOLODKOWSKY gjorde gallande angaende dessa djurs kombinerade och svartolkade utvecklingscykler, som omfatta "ända till fem generationer och flytta mellan skilda växter. Äfven det i Tyskland utgifna exsiccatverket »Zoocecidia et Cecidozoa, Sammlung von Tiergallen und Gallentieren» (af var landsman d:r A. Y. GREVILLIUS och J. NIESSEN) om- nämndes, hvarvid en fascikel af det värdefulla arbetet förevi- sades och förklarades. Yngve Sjöstedt. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska Föreningens i Stockholm räkenskaper för ar 1908 fa harmed afgifva följande Revisionsberättelse. Inkomster: Behallmimg tram 1907222 > Allmanna kassan: Ständiga ledamôters fond Kr. ASIE De eee eee) on race ee » RANÉOT Ly ede, we rare ar eee ee Sälda trycksaker . > Statsanslace i A oust Se ee > Gäfya at Prof Yo SjOSmenm gg 2 22 arch I En redovisning för 1907. . . . . Utgifter: Biblioteket, bokinköp och brandförsäkring Kr. Till utgifvande af Insektfaunan AA ad Till utgifvande af Entomologisk Tidskrift . >» Exkursions-kostnadra „I. 2 NE eee oe Diverse utgifter: säsom förvaring af värde- handlingar, porto etc. ee Öfverfört till Oskar SANDAHLS fond Till utgifvande af Uppsatser i praktisk En- tOMOLOSI AN: er Du nen a Allmänna kassans behällning till 1909 däruti inbegripet 100 kr. ständig ledamotsafoift. Föreningens fonder: Im: 100: ale 907: 73 299: 1,000: 954: 68 3,656: 73 Kronor 4,611: 41 778: 08 Kronor 4,611: 41 l/1, OO. 31/19, O8. VF IREGNEDES 992,000: — | =2:000:-—— C. F. WAHLBERGS 2,000: — 2,000: — OSKAR SANDAHLS 8,762: 70 9,727: 20 utvisande en ökning af kr. 964: 50 CLAFS GRILLS 157002270) ° 1,835:205 » » » » TASES I, W. Smirrs 5,018: 71 5,598: 80 minskn.’ >» » 19: 91 Ständiga ledamöters fond: 3,400: -- 3,500: » » Okning » » 100: ! Innebär en minskning af den besparade räntan, ej en minskning i fonden. Red. REVISIONSBERÄTTELSE. gi Influtit till Foreningens fonder: Till Oskar SANDAHLS fond af professor S. LAMPA . . . . . Kr. 202: — » » > D » CHR. AURIVILLIUS. » 62: 50 » CLAES GRILLS » » Ofversteléjtnant GRILL... » 50: — » > » 2 torsalda, publikationer „2.2... 2 3: — Kronor 317: 50 Tillgångar : Msmsablieationer jr satdorSanvetie., ner ek. eas) Ke 400077 8 st. dito i Sv. Sockerbruks A. B. SR AT ERA ANS » 8.000: — Dara ‚upplupen ränta fran "/u—"/ı2 . . oh 55: — Innestäende pä deposition i Stockholms Dana MOST ICONS. > i Sthlms Handelsbanks Sparkassa . . . . . UT TOO SO » iSthlms Intecknings Bank, a upp- och licher > 285: 83 Poraran tor salda separater ur biblioteket. .. . . ... » OL ÉGSS AR OO RP RE EN RENAN a REPARER Ne 816: 06 Kronor 25,503: 39 Skulder : APMRIEGNELLS ONE 9 SA CLR EU ur: M2 000 SE WAHLBERGS » . ME CMA ats a Os PS ts » 2,000: — aoe ledamöters fond ee ci. a ae 07: |B SOM at (ÖSTARYSAND NELSON ba eset ss eee op outs m 2 0727: 20 GUMESMGRILES StIpeNGlelONe so ae ua. 1,835: O5 DES MIS MONTE en, Loree MINE TSMR ot NEN BR S598: 80 OUD ULAIAICONTO Ns SA ån he ats oe TEE SEE » 842: 34 Kronor 25,503: 39 À särskildt inventariekonto är Föreningens bibliotek upp- taget till försäkringsvärdet . DH REL700047 ASS EUR en ee en set 00e Kronor 32,000: — Antalet ledamöter i Föreningen var vid 1908 ars utgång 258 st Enligt oss företedt af Stockholms Intecknings Garantiaktiebolag ut- färdadt förvaringsbevis dro Föreningens vardepapper i sagda bank depo- nerade. Räkenskaperna hafva befunnits vara förda med reda och omsorg, hvarför undertecknade harmed hemställa, det full och tacksam ansvars- frihet ma beviljas Föreningens Styrelse och kassaförvaltare för 1908 ars räkenskaper. Stockholm den 26 februari 1909. A. K. Aronzon. Justus Cederquist. Eine neue Chelifer-Art aus Schweden. Beschrieben von Alb. Tullgren. Chelifer Mjöbergi n. sp. WEIBCHEN. Æarbe. Der Cephalothorax ist hell rotbraun, am Hinterrande sehr blass, fast weiss. Die Pedipalpen sind einfarbig hell rotbraun. Die Rückenplatten des Abdomens sind dunkelbraun, die Bauchplatten und die Beine sehr hell braun. Morphologische Merkmale. Der Cephalothorax ist reichlich 1.2 mal so lang wie am Hinterrande breit, vorn breit abgerundet mit schwach abgesetztem Cucullus. Die erste Querfurche liegt an der Mitte, ist sehr deutlich und fast gerade, nur an den Seiten nach vorn gebogen. Die zweite Furche ist nur schwach angedeutet, an der Mitte derselben findet sich ein kleiner Eindruck. Das Integument ist stark glänzend, sehr fein und regelmässig granuliert und mit einfachen Haaren spärlich besetzt. Keine Augen oder Augenflecke vorhanden. Das Abdomen ist fast 2.3-mal so lang wie der Cepha- lothorax. Das Integument der Rückenplatten ist glänzend, schwach chagriniert. Die Rückenplatten I—X sind alle longi- tudinal geteilt, die vorderen Platten doch nicht vollständig. Die Platte XI hat auch eine Andeutung zur Längsteilung. Jede Platte hat am Hinterrande eine Reihe kurzer, einfacher Haare und vor dieser Reihe an jeder Seite ein Solches Haar. Auch an den Bauchplatten kommen solche Haarreihen vor, die doch von zahlreicheren Haaren gebildet sind. An den Analplatten sind die Haare länger, vier sind sehr lang und »taktil». Die Cheliceren. Der unbewegliche Finger hat am Innenrande drei winzige und fünf grössere Zähne. Die La- TULLGREN: EINE NEUE CHELIFER-ART AUS SCHWEDEN. 93 mina interior hat drei gezähnte Loben. Der bewegliche Finger ist mit einem grossen Subapikalzahn versehen. Die Terminalborste reicht kaum über die Mitte der \/ Galea hinaus, die ziemlich lang und kräftig gebaut und mit fünf Zähnen am Rücken ~ versehen ist. Die proximalen Zahne sind die | längsten und sitzen ungefähr an der Mitte der | Galea. Die Serrula ist von ca. 17 Lamellen zu- | ( sammengesetzt. Die zwei ersten Lamellen diver- BER MD gieren und die basale ist gespitzt und länger Mens epi als die übrigen. Das Flagellum besteht aus drei Galea ©. — Borsten, von welchen die erste die längste und | am Vorderrande fein gezähnt ist. Die Pedipalpen sind ein wenig kürzer als der Körper. Das Integument ist glänzend, äusserst fein granuliert, am Rücken der Hand fast unmerklich. Die Haare sind alle einfach, im Allgemeinen kürzer als die Breite der Stielchen. Der Trochanter ist ca. 1.3 mal so lang wie breit, am Vorderrande sehr schwach konvex, am Hinterrande mit einer knollenförmigen, konischen, etwas nach hinten gerichteten Erweiterung. Oben ist auch eine Erweiterung, die grösser, blasenförmig und auch etwas nach hinten gerichtet ist. Das Femur ist ca. 2.5 mal so lang wie breit, distal- warts ziemlich stark verschmälert, am Innenrande fast gerade, ein klein wenig . länger und schmäler als die Tibia, die am Innenrande sehr stark konvex ist. Die Hand ist fast 1.8 mal so lang wie breit, ca. I.2 so lang wie die Finger und ca. I.ı7 mal so breit wie die Tibia. Die Finger klaffen ein wenig und accessorische Zähne scheinen vorhanden zu sein. Die Beine. Erstes Beinpaar: das Trochantin ist breiter als das Femur, das ca. 1.3 mal so lang ist; die Tibia ist kürzer als der Tarsus, der ca. 4 mal so lang wie breit ist. Viertes Beinpaar: das Femur ungefahr doppelt so lang wie a Fig. 2. Chelifer Mjöberg! n. sp. Pedipalp Q. 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. das Trochantin und so lang wie die Tibia, viel länger als der Tarsus, der ca. 3.5 mal so lang wie breit ist. Das Integument ist glatt und mit einfachen, selten fein gezähnten Haa- ren bekleidet. Die termino- lateralen Haare stark ge- krummt, einfach. Die Kral- len einfach. Das taktile Haar des vierten Tarsus etwas vor der Mitte in- seriert. Masse. Länge des Ce- Fig 3. Chelifer Mjöbergi n. sp. Bein man? so. phalothorax: 0.55; die des Abdomens ca. I.s mm. Länge der Pedipalpenglieder: IT: 0.32}! III.: 0.62; IV.: 0.57, Ma: OST, Nb”: O.4a3 mm. Länge des ersten Beinpaars: Trochantin: 0.19; Femur: 0.3; Tibia: 0.26; Tarsus: 0.23 mm. Länge des vierten Beinpaars: Trochantin: 0.2; Femur: 0.39; Tibia: 0.39; Tarsus: 0.26 mm. Fundort: Gotland, Gotska Sandön unter Eichenrinde. Bemerkung. Diese neue Art steht unzweifelhaft dem Chel. nodosus SCHRANK und Chyserz TOM. am nächsten. Chel. nodosus unterscheidet sich aber durch folgende Merkmale: das Femur der Pedipalpen ist 2-mal so lang wie breit und ein wenig kürzer als die Tibia; die Hand ist nur 1.6 mal so lang wie breit; die Tibia I ist so lang wie der Tarsus, der ÿ-mal so lang wie breit ist; der Tarsus IV hat an der Mitte zwei dorsale, taktile Haare; die Galea ist dreigespalten (WITH, TÖMÖSVARY). Folgende Merkmale charakterisieren den Chel. Chysert: der Trochanter hinten an der Basis mit zwei getrennten Knollen, das Femur ca. doppelt so lang wie breit, die Galea mit einigen haarförmigen, rings um sitzenden Zähnen (EL- LINGSEN). Myrmarachne formicaria fran en ny fyndort. Af Gottfrid Adlerz. I en uppsats »Om en myrliknande svensk spindel» |Ent. Tidskr. 1895] meddelas några iakttagelser öfver hanarnas egendomliga lekar hos Myrmarachne (Salticus) formicaria. Då på den där omtalade fyndplatsen blott en enda och där- till ännu ej utvecklad hona anträffades, kunde ingen upplys- ning lämnas vare sig om boet eller om honornas lefnads- vanor. Till fullständigande af. den nämnda uppsatsen kunna därför följande iakttagelser från en ny fyndplats tjäna. Spindeln i fråga träffades i juli 1908 vid en bukt på södra sidan af Hamnholmen vid Räfsnäs i Roslagen. Rätt talrika individer (ett 20-tal) förekommo på en sträcka af om- kring 6—7 m. af den af klappersten bildade strandremsan, medan arten föröfrigt ej aterfanns pa nagon annan plats i trakten. Denna nya fyndort ligger ej sa synnerligen langt fran den plats, dar denna spindel for forsta gangen upptacktes af De Geer, och öfver hufvud taget tycks arten med för- kärlek, fastän ej uteslutande, uppehalla sig pa hafsstränder. I Tyskland, där den föröfrigt lär vara mycket sällsynt, upp- gifves den vara talrik vid Bonn. Alla de vid Räfsnäs anträffade individerna voro honor. De sutto i sina af hvitt silke förfärdigade bon pa undersidan af klapperstenarna. Boen voro aflanga, af omkring 2 cm. langd och ungefär hälften sa breda, afsmalnande mot bada andarna. Vid ena smaländan fanns en öppning, ur hvilken honan kom fram, om hon härdt ansattes. Enligt SUNDEVALL skulle boet vara öppet i bäda ändar. Sä tycktes ej vara 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT TQOQ. fallet med de af mig antraffade. Hvarje bo bestod af tva rum, ett inre, narmast stenen, och ett yttre af samma storlek och form, i det båda rummen upptogo boets hela längd. Det inre rummet innehöll vanligtvis sma ungar, medan det yttre innehöll en samling gula agg. Om bada rummen inne- höllo ungar, voro de i inre rummet större och tillhörde pa- tagligen en äldre kull. Honorna själfva plagade vistas 1 det yttre rummet. Ytterst sallan visade sig nagon af dem utan- för boet. Kanske infaller deras jakttid pa natten. Sundevall säger om denna art: »celeriter currit salitque». Själf har jag aldrig sett dem göra några hopp, såsom andra Attider pläga. På platsen i fråga funnos mellan stenarna på stranden bon af Myrmica ruginodis, men något förhållande mellan spind- larna och myrorna tycktes ej äga rum. I ett glas insläpptes tolf infångade honor, hvarjämte några bon med ägg och små ungar inlades. Honorna gingo på samma sätt som hannarna, d. v. s. höjde och sänkte ofta sin bakkropp. Sina långa, smala framben med den hvita ringen nära spetsen förde de pa ett sätt, som gjorde dem mycket lika myrornas antenner. Sins emellan iakttogo de samma uppförande, som skildrats i fråga om hanarna, i det de figurerade mot hvarandra med åt sidan vriden bakkropp samt med de antennlika frambenen upplyftade och vidt ut- spärrade. Då de emellertid sakna hanarnas kolossala cheli- cerer, hvilka vid dessas fäktningar spela en så väsentlig roll, blef skådespelet i detta fall vida mindre intressant. Föröfrigt misstänker jag nästan, att det vid honornas sammandrabb- ningar gäller blodigt allvar, att döma af den stora skyndsam- het, med hvilken den underlägsna parten plötsligt griper till flykten. Under min frånvaro, och, som jag tror, på nätterna hade flera af de inspärrade honorna blifvit uppätna. Samma öde vederfors alla de ungar, som vågade visa sig utanför de inlagda boen. Kanske var det tillfället till dylika kanni- baliska måltider som var orsaken till att inlagda små flugor alltjämt försmåddes. Vatten drucko dessa spindlar med begärlighet. Book med karbolineum och andra insektdodande medel. Af Alb. Tullgren och C. G. Dahl. Föreliggande uppsats utgör en redogörelse för en del försök med insektdödande medel vi gemensamt eller hvar och en för sig utfört innevarande är. Hufvudparten af försöken har blifvit förlagd till Adelsnäs tradgardar pa grund af det rika försöksmaterial, som därstädes statt oss till buds, sedan Herr Baron TH. ADELSWARD dartill godhetsfullt lamnat oss sitt medgifvande. Den ena af oss, ALB. TULLGREN, har for deltagande i försöken af styrelsen för Centralanstalten för jordbruksförsök erhallit benäget tillstand att pa lampliga tider besöka platsen for försöken. Ehuru vi ingalunda tillmäta vara försök värdet af att vara uttömmande eller till alla delar tillfredsställande, hafva vi dock velat offentliggöra dem redan nu. Detta pa den grund att vi åtminstone i ett par afseenden nått ett resultat, hvars bekantgörande torde vara af ett visst intresse for den fruktodlande allmanheten — vi asyfta särskildt resultaten af försöken med karbolineum. Försök med karbolineum. Redan för tjugo—trettio ar sedan började man i träd- garden använda karbolineum. Man begagnade det da som konserveringsmedel för trävirket i bänkar och växthus. Snart nog visade det sig emellertid, att de starkt luktande gaserna, som synnerligast vid solsken utgingo fran de med karboli- neum bestrukna bänkramarna eller drifhusväggarna, verkade ytterst skadligt, i mänga fall snabbt dödande pä växterna i synnerhet i deras spädaste älder. Entomol, Tidskr. Arg. 30. H. 1—2 (1909). MI te] 98 / ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Ehuru karbolineum sålunda visade sig som ett kraftigt eift för växterna, dröjde det emellertid ej länge, förr än pa nytt roster höjdes för anvandandet af detta medel 1 träd- gardsodlingens tjänst, men nu 1 ett helt annat syfte. Tanken pa karbolineets antiseptiska egenskaper hade foranledt nagon trädgärdsman att använda det för sarskador af hvarjehanda slag pa trädens stam och grenar. Metoden visade sig vara god, och darmed började karbolineum anyo komma i bruk. Den ene efter den andre proberade medlet an for ett, an for ett annat. Smaningom började man spruta öfver hela trad pa vintrarna, och en vacker dag började man t. o. m. med kar- bolineum bespruta löfvade trad och buskar. Pa en otroligt kort tid spred sig ryktet om karbolineums underbara egen- skaper, ej blott öfver metodens hemland Tyskland utan langt utanför dess gränser. Det betecknades såsom ett sannskyl- digt »universalmedel» mot insektangrepp, svampparasiter, ja, öfver hufvud alla sjukdomar, som behäfta trädgårdens träd och buskar. Och ej nog därmed! Karbolineum var för växterna rent af ett lifselexir. Träd, som af ålder eller andra orsaker sågo tynande ut, fingo efter behandling med karbo- lineum ett friskt och blomstrande utseende, påstod man. Korteligen, karbolineum kunde åstadkomma underverk i träd- vardsodlingens tjänst. För blott fyra a fem år sedan stod det nya »universal- medlet» på höjden af sitt rykte i det Tyska riket. Lyckligt nog fanns det emellertid bland de tyska trädgårdsodlarna och, de dem närstående vetenskapsmännen skarpsynt folk, som genomskådade det oerhörda geschäftsmakeriet och puffandet för medlet och som tydligt sago saval det verkligt goda som de stundom obotliga skador, ett oförståndigt bruk af karboli- neum kunde åstadkomma. Experiment i större och mindre skala började anställas för utrönandet af medlets verkliga värde: Dessa ha under de sistförflutna åren med all ifver fortsatts ej blott af enskilda utan äfven vid ett flertal veten- skapliga institutioner. Därvid har med all önskvärd tydlig- het framgätt, att karbolineum ar ett medel 1 tradgardsodlin- gens tjänst, som gifvet har en lang framtid för sig, men att man f. n. ännu befinner sig pa experimentets första stadium. En lang tid skall säkerligen förga, innan vi fullt lärt känna, hur och när vi skola använda det, samt hur de olika A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FORSOK MED KARBOLINEUM M. M. 99 karbolineumsorterna förhälla sig till vaxterna. Ty i närva- rande stund rader stor ovisshet harutinnan, och därför inträf- far det alltfor ofta, att svara, ja obotliga skador uppkomma efter behandling af trad eller buskar. For att styrka dessa pastaenden tro vi oss bora i största korthet referera en del uttalanden af framstaende utlandska auktoriteter. Härvid vilja vi i framsta rummet omnämna ett foredrag om »karbolineum als Baumschutzmittel» af framlidne chefen för biologiska anstalten 1 Dahlem vid Berlin prof. ADERHOLD och publiceradt i Deutsche Obstbauzeitung för 1906. Han pointerar först och främst de orsaker, som ligga till grund for de manga ofta hvarandra motsägande utlatan- dena rörande karbolineum. De kunna ej annat an härröra fran bristande kritik och sakforstand. For att bilda sig ett säkert omdöme om ett medels varde, ar det nödvändigt, att man dels kanner medlets sammansattning, dels utför försöken i större skala med tillräckligt jämförelsematerial samt dels noggrant jakttar de behandlade växternas beskaffenhet, ut- seende etc. samt tid, belysning m. m., då försöken anställas. Beträffande karbolineum framhåller han först och främst, huru- som man alltför litet tänkt på den mångfald sorter, som finnas i handeln. Sannolikt kunna de uppskattas till 2 a 300. Då karbolineum är en blandning af de vid beredning af sten- kols- eller trätjära erhållna biprodukterna, är det själfklart, att karbolineumsorterna till sin sammansättning ofta äro hvar- andra mycket olika. Detta hade också bekräftats vid de för- sök, som ADERHOLD anställt med 25 olika sorter. Resul- taten hade t. ex. vid behandling af sårskador på fruktträd blifvit väsentligen olika. Som allmänt resultat uttalade ADERHOLD den förmodan, att de »lätta» sorterna skulle mera lämpa sig för besprutning mot insekter eller deras ägg, under det att de mera tjockflytande, beck- och asfaltsrika sorterna borde föredragas vid t. ex. sarbehandling. Dock kunde karbolineum i sistnämnda fall ej jämställas med van- lig stenkolstjära. ADERHOLD erkänner således karbolineums goda egenskaper som insektdödande medel och relativa ofar- lighet, om det n. b. anvandes till vinterbesprutning. Om be- sprutning af träden under vegetationsperioden yttrar sig ADERHOLD ej alls. 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Denna senare fraga ar af allra största vikt, da ju pa senare tid manga, äfven mycket framstaende fruktodlare bör- jat förorda besprutning af löfvade träd. Dock torde fler- talet, som experimenterat 1 namnda riktning, kommit till den öfvertygelsen, att sommarbesprutningar i de flesta fall aro skadliga, äfven om starkt utspädda lösningar användas. Sa t. ex. framhaller föreständaren för försöksstationen för växt- sjukdomar i Geisenheim, Dr. G. LÜSTNER, som i förening med en framstående tradgardsman anställt talrika experi- ment, att karbolineum, användt pa aflöfvade träd, är ett godt medel mot insekter, särskildt sköldlöss, men han afrader pa det bestämdaste fran sommarbesprutning, da han vid dylika försök i allmänhet uppnätt mycket däliga resultat. En annan framstaende fackman, chefen för agrikulturbo- taniska anstalten i München, prof. L. HILTNER, har äfven helt nyligen uti Praktische Blatter für Pflanzenbau und Pflan- zenschutz», h. 5 och 6, 1908, uttalat sig i hithörande fragor. Han hade efter talrika experiment, som utforts vid anstalten, kommit till den öfvertygelsen, att besprutningar tidigt pa varen med c:a 10 °/o lösningar voro synnerligen fördelaktiga och för träden ofarliga. Höstbesprutning däremot kunde latt skada knopparna. Sommarbesprutningar anser HILTNER vara synnerligen riskabla, t. o. m. om man använder så starkt utspädda lösningar som !/2-procentiga!. Då karbolineum sålunda visat sig vara ett medel af ej ringa värde, och man de sista åren äfven här i vårt land börjat på sina håll förorda detsamma, syntes det oss synner- ligen önskvärdt få anställa en del försök, dels för att i vår mån söka lämna ett litet bidrag till hithörande frågors lös- ning, dels för att förskaffa oss själfva en smula erfarenhet rörande detta mångomskrifna »universalmedel». Det karbolineum, vi vid försöken användt, har dels varit svenskt, dels ha vi från Tyskland låtit införskrifva ett par vattenlösliga sorter: Lohsol och Arbolineum. De svenska sorterna ha vi erhållit dels från firman Becker & C:o i Stock- holm, dels fran Lexxmalm & C:oi Linköping, hvars karboli- neum betecknades som » Extra-karbolineum» fran JOHN OLSSON 1 Stockholm. ! Deutsche Obstbauzeitung h. 23/24 för i ar innehäller talrika uttalan- den uti karbolineumfrägan. A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. IOI For att fa de svenska sorterna att lätt lösa sig 1 vatten, ha vi användt flere metoder. I början försökte vi med en- bart vatten, som uppvarmts, men syntes oss resultatet foga eller ej alls tillfredsstallande. Försök med sodaisamma pro- portion som karbolineet lyckades ej heller bra. Soda löstes i en smula hett vatten, hvarpa den koncentrerade sodalös- ningen blandades med rent karbolineum. Därefter tillsattes den bestämda vattenkvantiteten. Sedermera pumpades vät- skan genom en success-spruta i c:a 10 minuter, men oaktadt detta befanns en stor del karbolineum olöst. Lätt inses vikten af att karbolineet ej får afskiljas ur besprutningsvätskan. De knoppar på fruktträden, som öfverdragas med rent karboli- neum, förmå i regel icke att slå ut. Utmärkt lyckades där- emot en blandning af lika mycket eller blott hälften så mycket grönsåpa (löst i minsta mängd vatten) som karbolineum. Vid pumpning af vätskan erhölls nästan omedelbart en präktig grahvit emulsion, som sedermera utan olägenhet kunde spädas mycket starkt och som kunde förvaras rätt länge, utan att man märkte den minsta förändring i utseendet. Öfversikt af försöken. I. Vinterbesprutning. Tvenne träd, ett äppleträd, belagdt med bladloppagg, och en hägg med bladlusägg, besprutades den 14 jan. 1908 vid Adelsnäs med kalkmjölk, innehällande 10 2/9 karboli- neum.” Ämnena blandade sig ej fullständigt, utan en stor del karbolineum flöt ofvanpa. Den 18 maj granskades träden, hvarvid befanns, att knoppsprickningen förlöpte fullt normalt och så vidt man kunde se, voro träden fria från bladlöss och bladloppor. Vid Entomologiska Afdelningen a Experimentalfältet gjordes den 22 jan. en del försök med en emulsion, beredd af ı lit. karbolineum + 1 kg. sapa + 10 lit. vatten. Af för- söken vilja vi blott omnamna tre, som lämnade bestamdt utslag: 2 Det karbolineum, som användes vid försöken i Adelsnäs trädgår- dar, var inköpt i Linköping. Vid försöken å Experimentalfältet användes karbolineum från BECKER i Stockholm. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. a. Hagtornsbuske, rikt belagd med bladloppägg. — Den 29 maj voro talrika larver framkläckta! b. En mindre tall, rikt besatt med öfvervintrande ullbeklädda barrlöss (Chermes). — Den 30 maj befanns tallen oskadd och lössen, som det tycktes, samtliga döda. c. Röd vinbärsbuske, som sommaren förut varit starkt an- grippen af bladlöss, — Den ”/s syntes ej någon nämn- värd skillnad i besprutade eller obesprutade buskars ut- veckling. Den ?”/5 var påtagligen den besprutade busken åtskilligt efter de andra. Den repade sig emellertid så småningom, men bar afsevärdt mindre bär än buskarna bredvid. Eventuella bladlössägg hade sannolikt dödats. Resultaten af dessa vinterbesprutningar blefvo ju delvis dåliga. Särskildt anmärkningsvärd var ju den iakttagelsen, att fruktsättningen å besprutad vinbärsbuske påtagligen lidit allvarsam skada. Hvad orsaken kunde vara till, att bladloppäggen å den besprutade hagtornsbusken kläcktes, är desto svårare att af- göra, som besprutningar med arbolineum och lohsol !?/5 1908 på äggbelagda hagtornsbuskar lyckades förträffligt. Däremot kunde vi ju glädjande nog konstatera, att kar- bolineumbesprutningen verkat utmärkt på det med bladlopp- ägg rikt belagda äppleträdet. Resultatet vari detta fall desto påtagligare, som träden ifråga blott till en fjärdedel behandlats med karbolineum. De 3 andra fjärdedelarna hade besprutats med lysol, fotogenemulsion och svafvelkalk men utan resultat. Dessa delar voro nämligen under sommaren öfverfulla med bladlopplarver. II. Varbesprutning. Dessa besprutningar utfördes af DAHL ensam omkring den 3 april 1908, men granskades resultaten den 26 maj af oss bada gemensamt. | Följande fruktträdsorter, af hvilka alla äpplesorterna voro rikt belagda med bladloppägg, besprutades: 1) Manningtons parmän Gyllenkroksastrakan | Stensnäs hvitgylling | 5°/,-ig emulsion af karboli- Melon [| neum och såpa. Vaxäpple | Gråpäron | A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. 103 2) Stor klar astrakan Stenkyrkeäpple Ribston Gragylling | Grapäron | — 10 °/o-ig emulsion af karboli- neum och säpa. Hofstapäron Röda kejsarplommon Ribston Cellini Stenkyrkeäpple Rosenhäger Gragylling Gravensteiner Åkerö Melon Manningtons parmän Kesäter Graparon Hostbergamott Lop) Ett antal trad af hvarje sort | besprutade med 10 °/o-ig \ emulsion af karbolineum och | såpa och ungefär lika manga | med 5°/oig sådan. | Jamte de besprutade traden hade vi som jämförelsematerial likaledes rikt aggbelagda trad, som besprutats antingen med svafvelkalkvatska eller med bordeaux-vatska. Vid granskningen den 26 maj visade det sig, att Anopp- sprickningen försiggick fullt normalt. Ej ett enda af de be- sprutade traden kunde sagas pa grund af karbolineumbe- handlingen ha hejdats i sin utveckling eller pa något annat satt tagit den minsta skada daraf. Beträffande bladlopporna var resultatet i hog grad till- fredsställande. Pa de besprutade träden kunde man knappt uppspara nagra fa larver, under det att pa andra trad larver förekomma i oerhordt stor mängd. Man kunde också med lätthet konstatera, att bladloppäggen verkligen dödats af kar- bolineum-emulsionen. De hade nämligen antagit en brun farg och syntes delvis atminstone ha intorkat. Visserligen anträffades ett om ocksa mycket litet antal larver pa besprutade träd, men detta fär naturligtvis icke för- klaras med att karbolineum ej skulle vara nog verksamt insekt- dödande medel, da det ju ar hardt nar omöjligt sa öfverspruta ett trad, att ej ett och annat age förblir oberördt af vätskan. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Vid jämförelse mellan de med 5- och 10 °/o-ig emulsion be- sprutade träden syntes det oss, som om visserligen de med 10°/o behandlade kunda uppvisa ett ännu bättre resultat an de, som besprutats med 5 °/o, men att äfven de sistnämnda voro praktiskt sedt befriade fran parasiterna. Till varbesprutningarna borde äfven kunna raknas ett par försök med Arbolineum och Lohsol, de förut omnämnda vattenlösliga karbolineumpreparaten, som den 12 maj utfördes a Experimentalfaltet. Af brist pa lämpligt försöksmaterial kunde endast hagtorn, som var rikt belagd med bladlopp- age, hägg, klent belagd med bladlusägg, samt rönn, rikt be- satt med sköldlöss (Chionaspis salicis), bli föremål för försöken. Af båda vatskorna användes 10-procentig lösning. Vid seder- mera den 29 s. m. foretagen granskning visade det sig, att arbolineum på bladloppäggen verkat förträffligt. Resultatet af lohsol-besprutningen var beträffande samma skadedjur blott relativt godt. Huruvida besprutningen verkat fördelaktigt på bladlössäggen, är svårt att säga, då häggens knoppar vid be- sprutningen voro något öppnade och sannolikt en mängd af de tidigt framkommande lössen i dem funnit skydd. Beträffande verkningarna gentemot sköldlössen kan man endast antaga som sannolikt, att resultatet var godt. Endast på häggen kunde någon skada förmärkas. Den blef nämligen starkt fördröjd i sin utveckling samt företedde långt fram på sommaren ett sjukligt utseende. III. Sommarbesprutning. Dessa försök utfördes alla efter knoppsprickningen och voro nästan uteslutande afsedda att adagalägga, i hvad man besprutningsvätskorna kunde åstadkomma skada på de be- handlade trädslagen. På ett par när äro alla försöken ut- förda i Adelsnäs trädgardar. 1) Den 2 juni 1908 besprutades vid Entomologiska Af- delningen ett par hampus- och päronträd med arbolineum och lohsol. Träden voro nästan i blom, och besprutningen ut- fördes en e. m. mellan kl. 5 och 6 under starkt solsken och lindrig bläst. Träden besprutades med dels 1 °/o-, dels !/2 ”/o-lösningar. A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FORSOK MED KARBOLINEUM M. M. I05 Den 6 juni kunde blott pa de med arbolineum bespru- tade hampus-träden skador i form af brännfläckar a bladen iakttagas. Skadorna, ehuru rätt i ögonenfallande, torde ej ha haft den ringaste betydelse för träden. 2) I Adelsnäs trädgårdar. Den 18 maj besprutades med karbolineum i sodalösning följande träd, rikt besatta med nykläckta bladloppslarver; ı Alexander 1/4 2/0 karbolineum + 1/, °/o soda. I Belle de Boskoop | Oe . RENTE ee 1 Stenkyrkeäpple | De bladlopplarver, som sutto inuti knopparna, visade sig den 26 maj vara lefvande. Trädens blad oskadda. Den 22 maj besprutades med karbolineum i saplôsning följande trad: (Karbolineum—säpa | | | Trädslag 0/, Resultat, 74/5 | | Charlamovskv tja — !/; | Brända bladspetsar | > I — OS » | Körsbär 1 Jo — My | Träd oskadadt | > I — T > » Plommon 1/2 — 1/3 | Svåra brännfläckar pa knoppar » I — Ti > » > » Körsbärs och plommonträden voro angripna af bladlöss. Dessa voro vid granskningen till större delen döda. Den 12 juni behandlades följande trad med en lösning af 1/2 °/5 karbolineum + 1/2 °/o såpa. Behandlingen utfördes pa förmiddagen i solsken. Trädslag | Anmärkningar | Resultat, 15/6 - | | di cn Ber | Appleträd | Oangripet | Blad betänkligt brunfläckiga | Päronträd | > |Blad har och dar brunfläckiga Körsbärsträd | Angripet afbladlöss Loss döda. Blad lindrigt skadade | Plommonträd Oangripet | Blad nägot skadade Ek | Angripenafbladlöss Löss döda. Blad lindrigt skadade | Björk > ledet » Blad oskadda | | Slan TEL | Löss i allmänh. lefvande. Blad oskadda Hagtorn » af bladloppor| Bladloppor döda. Blad skadade Krusbär Stekellarver Ingen skada. Larver döda. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Med lohsol och arbolineum anställdes talrika försök, som har tabellariskt anforas. Lohsol. | [al A Pre Trädslag | 8 4 a Skadedjur Resultat | & Eis wm | | = | "Rönn | 71/5) 1 °/o|Bladléss | Löss delvis lefvande. Blad | | | | svedda le Kôrsbär ON le IL FE Löss lefvande. Trad oskadadt| » | » 11/20/ol » | » » Plommon » |1%Fo| » | Löss delvis lefvande » > | > » |1/20/o » | Löss döda » Äpple 12/51 °/o| Inga skadedjur I Träd oskadadt 15/6 | Päron » | » (ry » | En del bruna bladkanter | Körsbär » | » | Bladlöss | Löss lefvande. Blad oskadda, Plommon » | » |Ingaskadedjur Trad oskadadt Slän | » | » | Bladlöss Léss lefvande Hagtorn |» | » | Bladloppor » Blodloppor döda | Björk | » | » | Bladlöss » » Löss lefvande | Ek | » » > | > » ) » Rönn MO ANSE EIS » skadadt » » | Krusbar » | » |Stekellarver | Buske oskadad. Larver? | all | » | » | Bladlöss I Träd oskadadt. Löss? Plommon LS 1/20/0! Inga skadedjur | | Körsbär » | ». | Bladlöss Löss lefvande | » | Apple » | » | Inga skadedjur > 2? | > | Päron He real eee > 3 5 | Rönn | » | » | Bladlöss , » Löss lefvande | Björk | » » | » ) ) » | Hagtorn » | » | Bladloppor » Bladlopp. » Rosor » | Bladlöss Blad oskadda. Lôss lefvande! Af denna tabell framgar forst och framst, att besprut- ning med !/a—ı °/o lohsol pa löfvade trad eller bus- kar i allmänhet ej medför nagon skada af betyden- het. Vidare tycka vi oss kunna draga den slutsatsen, att besprutning med sa svaga lösningar är till ingen eller ringa nytta gentemot bladlöss och bladloppor. Vi ha ju härutinnan blott i tva fall af 17 erhallit ett tillfreds- stallande resultat. A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. 107 Arbolineum. OO m a | a THI) a there ese | bo qs | ao | Trädslag 5 © = | Skadedjur | Resultat Ä | Sn | I = | | | | | Plommon ZU TOU he | Bladlôss | Manga bladlöss lefv. Bladspet- | | | | sar har och dar svedda. 245 2 Je | /2° lo | » Lee foreg. » | | Korsbar ane eet as UR: ‚Mänga bladlöss döda. ‘Trad lf jt oskadda » > | » | 1/2%o | |= föreg. > Maglemer eee iedie/a | Sköldlöss Bladspetsar en smula svedda. Pee gl | | Löss? » | Charlamovsky [22/6 |14/20/0 Bladloppor Bladspetsar en smula svedda. | | | _ Bladloppor: » Körsbär |» | » | Bladlöss | Bladlöss döda. Trad oskadadt | , | Plommon | Dales » | » delvis döda. Knoppar I | bruha | » | » [1274| 1/20/o | Inga skadedjur | Trad oskadadt 1516 Äpple D ANNE AE » | Blad något brunsvedda » Kôrsbär | » | » |Bladléss Löss döda. Träd oskadadt | » Slane St) es » ene » Blad uppbrända. » Päron* |» » Inga skadedjur | Blad uppbrinda | Rönn” SE Bladlôss | » nästan samtl. uppbrända | » | Björk” Sul 5 » » . | Hagtorn |» | » |Bladloppor |Bladloppor döda. Blad svagt | | | brända |» | Rosor | » | » |Stekellarver |[Larver lefvande. Blad starkt | | | brända Plommon | » | 10/0 | Inga skadedjur | Träd oskadadt : Apple | » | » Ian: | Blad obetydligt brända » | Päron er pee En] ». | » starkt brunfläckiga | Kärsbär ärar Bladlôss | Löss lefvande. Blad oskadda | » | Rönn* VETERAN regis |Uppbrand 23/5. I juli befanns | | | | toppknoppen något utveck- | | | lad samt en bladluskoloni | | | bildad > Slan* hoe pees » | Blad uppbranda. Loss döda 15/6 Bjork I» |» Blad och löss oskadda Resultaten af försöken med arbolineum blefvo, som synes, ännu mera otillfredsställande an försöken med lohsol. Sa t. ex. kunna vi endast anteckna 8 fall af 24, da den besprutade växten förblef oskadad af vätskan. Och anmärkningsvärdt är 3 De med * utmärkta neddoppades hastigt 1 vätskan. 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. ju, att dessa ätta fall pa ett undantag när gällde körsbär och plommon. En björk förblef oskadd efter 1°/o-ig lösning, men bladen förbrändes fullständigt efter neddoppning i 1/2 °/o-ig vatska. I öfriga fall, da vi begagnade den sistnämnda metoden, blef resultatet ungefar enahanda, ehuru det syntes oss, som om respektive försöksobjekt knappast blefvo mer fuktade vid neddoppningen an vid besprutningen. Att vi öfverhufvudtaget försökte med neddoppning, berodde darpa, att vi ville försöka att med vatskan komma at om möjligt samtliga löss i de stora kolonierna, speciellt pa rönnarna, dar lossen ju eljest genom bladens starka sammanrullning voro val skyddade. Anmärkningsvärdt var ju emellertid, att en ronn, som dagen efter behandlingen forefoll fullkomligt for- brand, sedermera frampa sommaren utvecklade nya topp- skott, som voro rikt besatta med bladlöss. Oaktadt behand- lingssättet sålunda var så radikalt, som gärna är möjligt, var det dock ej tillräckligt effektivt för att omintetgöra alla med- lemmarna i kolonien, låt vara att de voro ganska väl skyd- dade. Äfven i andra fall blef resultatet af besprutningarna beträffande skadedjuren relativt dåligt. Man jämföre blott besprutningarna af körsbär och plommon! Som slutresultat af sommarbesprutningarna har framgatt: 1:0) att besprutning med dekarbolineumemulsio- ner, som statt oss till buds, i de allra flesta fall medför stor risk för försöksobjekten, i vissa fall smart sagdt ebotlig skada. Dettat.o.m.om ytteuse svag vätska användes. 2:0) att +/e—-1'/s °/o starka karbolineumemulsio ner ingalunda alltid verka effektivt mot sadana skadedjur som bladlöss och bladloppor. Ofverblickar man resultaten af samtliga vara forsok med karbolineum, finner man lätt, att endast varbesprutningarna ur alla synpunkter varit lyckade. Härmed vilja vi dock ej ha sagt, att frågan rörande dessa skulle kunna anses ut- agerad. Tvärtom. Resultatet pekar oafvisligt han pa för- nyade försök i denna riktning, särskildt med olika karboline- umsorter. Att sommarbesprutningarna pa det hela taget misslyckats for oss, torde ej heller ge oss anledning definitivt fördöma dem. Försöken ha ju blott anställts med ett fatal A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. 109 karbolineumsorter, och i omfattning och planmässighet lämna de ju åtskilligt öfrigt att önska. De mana dock till försiktig- het, och anse vi oss därför t. v. böra pa det bestämdaste varna vara trädgärdsodlare för att okritiskt följa de rad rö- rande sommarbesprutningar, som af beundrare eller forsaljare af karbolineum eller darmed jämnställda preparat under skyd- dande namnförklädnad spridas genom press och cirkulär. Lika lifligt önska vi dock, att försök upptoges af kritiskt folk, och att resultaten blefve pa nagot satt bekantgjorda, ty man kan ju ej alldeles bortse fran att atskilliga framstaende utlandska fackmän pa det varmaste uttalat sig till forman för sommarbesprutningar. II. Försök med svafvelkalk. Under en studieresa i Nordamerika sommaren 1907 hade den ene af oss” tillfälle göra bekantskap med svafvelkalkbe- sprutningen, som 1 den nordamerikanska fruktodlingen fatt en synnerligen vidsträckt användning. Detta gaf oss anledning anställa en del försök, dels för att vinna en smula praktisk erfarenhet i medlets beredning, dels för att pröfva 1 hvad man det skulle vara effektivt gentemot en del i vårt land förekommande skadedjur. Svafvelkalkvätskan, »lime-sulphur wash» eller »California wash», har redan ett tjugotal år varit i bruk i Amerika. Gentemot den fruktade San José-sköldlusen har medlet visat sig vara synnerligen effektivt, men goda resultat hafva enligt uppgifter i den amerikanska litteraturen” äfven vunnits gent- emot talrika andra sköldlusarter, mot bladloppor och gall- kvalster m. fl. samt mot vissa svampsjukdomar. Ingredienserna i vätskan utgöras af pulveriserad osläckt kalk, pulveriseradt svafvel eller svafvelblomma samt vatten. Till vätskan sättes ofta en kvantitet koksalt, hvilket dock numera allmänt anses onödigt såsom varande fullkomligt verkningslöst. Ingrediensernas proportioner variera högst be- 4 CHG PDA, Reseberättelse afgifven till Kungl. Landtbruksstyrelsen. Sveriges Pomologiska Förenings Arskrift 1907. > Set. ex. A. L. QUAINTANCE, Lime-sulphur washes for the San José scale. Yearbook of the Department of Agriculture, 1606. 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. tydligt hos olika tradgardsodlare. Har vilja vi emellertid blott anföra den normalformel, som antagits af »Bureau of Entomology» i Washington: Kaka Yan. 20 pounds = 9,091 kg. SMA Melo mure no (ae — 6,8 kg. Vaitenz.n. Mag. 50 gallons = 189,3 liter I reducerade och afrundade tal skulle vi salunda fa pr 100 liter vatten c:a 5 kg. kalk och 3,5 kg. svafvel. Hur va- rierande vatskans sammansättning kan vara, synes af ett recept, som erhölls af en framstaende amerikansk fruktod- lare. Denne använde nämligen pa 100 liter vatten 10 kg. oslackt kalk och 6 kg. svafvel. Beredningen af vätskan ar tyvarr en smula tidsödande och fordrar, da den skall användas 1 större skala, en rätt om- fattande apparat. Uti en kittel upphettas till nära kokning ungefär en tredjedel af den önskade vattenmängden. Till det heta vattnet sättes sa den finpulveriserade kalken och strax därefter svaflet eller svafvelblomman, som uti litet vatten rörts till en gröt. Sedan kalken fullständigt slackts, till- sättes ytterligare en tredjedel vatten. Därefter far vätskan under ständig omrörning koka en timmas tid. Under koknin- gen försiggä i vätskan en del kemiska processer, hvarvid svafvelkalcium bildas, och vätskan antar en orangegul farg. Skulle efter en timmas kokning en del olöst svafvel flyta upp, sa ar det nödvändigt tillsätta ytterligare nagot kalk samt förlänga kokningen, tills allt svaflet blifvit löst. Stundom antar vätskan en grön färg, hvilket tyder pa närvaron af jarn- eller manganföreningar. Detta torde dock ejinverka menligt pa densamma. Nar vatskan ar fardig, silas den genom ett metalltradnat, sa att man far bort den grusliknande bottensatsen. Den sista tredjedelen af vattnet tillsättes nu. Vatskan anvandes helst innan den. hunnit svalna allt for mycket. Besprutning utföres endast vintertiden pa aflofvade trad, helst fram pa varsidan. Nagra som helst skador, framkallade genom besprutning, har man hittills ej kunnat iakttaga. Tra- den bli efter behandlingen ljusgrå. Beläggningen af svaf- velkalk häftar sa bra fast vid barken, att den ännu efter flera manaders tid ar fullt iakttagbar. A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖR MED KARBOLINEUM M. M. III Vi vilja nu redogöra for en del försök, som vi anställt med detta medel. De aro utförda dels i Adelsnäs tradgardar dels vid Entomologiska Afdelningen a Experimentalfältet. A. B. Den 9 dec. 1907 besprutade vi vid Adelsnäs tradgards- skola åtskilliga päronträd, som en följd af år varit rätt svårt angripna af pärongallkvalstret (Eriophyes piri PGST.). Besprutningsvätskan hade följande sammansättning. 1,4 kg. släckt kalk, 0,6 kg. svafvelblomma per 10 lit. vatten. Då vi ej kunde komma öfver osläckt kalk, togo vi kalk- kvantiteten 0,4 kg. större, än det följda receptet före- skref. — Sommaren 1908 visade sig de besprutade trä- den, såvidt man kunde se, fullt fria från skadedj uren. I Adelsnäs trädgårdar anställdes den 13 jan. 1908 följande försök med en svafvelkalkvätska beredd af 2 kg. nysläckt kalk, 1,2 kg. svafvelblomma på 20 liter vatten: Äppleträd, rikt belagdt med bladloppägg. — Granskade den 18 maj, hvarvid befanns, att knopparna voro rikt besatta med bladlopplarver. Hägg med bladlusägg. — Den 18/5 påträffades lefvande bladlöss. Pilstam rikt bevuxen med mossa och lafvar. — Parasit- vegetationen dödad 18/5. Följande försök äro utförda vid Entomologiska Afdel- ningen a Experimentalfältet. Besprutningsvätskan till- reddes efter följande. recept: 1 kg. osläckt kalk, 0,75 kg. svafvelblomma och 21 lit. vatten. *?/1. Hagtorn med bladloppägg. — ??/5 forekommo blad- lopplarver sparsamt. "2/4. Appleträd, med bladloppägg. — 7°/5 förekommo rikligt bladlopplarver. *2/,. Hage med bladlusägg. — °°/; visade sig resul- tatet godt. 8’, Hagtorn med bladloppägg. — ??/5 kunde blott ett fatal larver upptäckas. 3/2. Tall med Chermes-honor och agg på stam och gre- nar. — °°/;. Så vidt man kunde se, var resultatet godt. Omkring den 73/3 besprutades i Adelsnäs trädgårdar c:a 130 st. päronspaljeträd med svafvelkalkvätska, beredd enligt receptet: 100 lit. vatten, 4 kg. kalk och 3,75 kg. svafvelblomma. Ätskilliga af träden hade förut arligen 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. varit angripna af pärongallkvalster, delvis i rätt hög grad. Efter besprutningen voro dylika försvunna, och under hela sommaren kunde knappast ett enda af kvalster an- gripet blad upptäckas. E. Den 3 april besprutades vid Adelsnäs en stor mängd äppleträd, som voro rikt belagda med bladloppägg. — Re- sultatet visade sig den 26 maj lika med noll, ty knoppar och bladanlag voro öfverfulla med bladlopplarver. Samtidigt besprutades äfven ett päronspaljéträd angripet af kommasköldlöss. — I november granskades kvistar. Inga lefvande sköldlöss kunde då upptäckas. Försöken med svafvelkalkvätska ha som ofvan synes på det hela taget slagit illa ut. Endast mot pärongallkval- stret och kommasköldlössen har medlet visat sig effektivt. Däremot tyckes det, som om svafvelkalkens verkningar på bladloppäggen skulle vara synnerligen mini- mala. Ett förhållande, som ju står i direkt strid med upp- gifter i den amerikanska litteraturen. III. Jämförande försök med kejsargrönt och arseniksyrlighet. Frågan i hvad mån besprutning med kejsargrönt kan åstadkomma skada på våra fruktträd, har förut varit föremål för våra undersökningar.” Vi kommo då efter talrika försök till den uppfattningen, att kejsargrönt af fullgod beskaffenhet i allmänhet ej åstadkom någon skada och i alla händelser sällan eller aldrig en skada, som var till verkligt men för trädet. Sommaren 1907 konstaterades det på ett par ställen i Stockholmstrakten, att en del träd, däribland Hampus, efter besprutning började visa tecken till sjuklighet. Besprutningen företogs i medio af juli, och några dagar senare började löfven gulna och falla af. Hampusträden stodo fram på sensomma- ren så godt som alldeles nakna. 5 Arp. TULLGREN och C. G. Danr, Redogörelse för försök med kej- sargrönt och andra insektsdödande medel. — Meddelande från Kungl. Landtbruksstyrelsen. N:o 125, 1907. A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FORSOK MED KARBOLINEUM M. M. 153 Det var gifvet, att detta skulle’ ge anledning till den misstanken, att besprutningsvätskan förorsakat sjukligheten, ehuru manga andra omständigheter tydde pa, att detta kan- ske ej var den primära orsaken till löffällningen. Miss- tankarna fingo ju någon grund, da det vid analys framgick, att det kejsargrönt, som användts, var ovanligt starkt föro- renadt af fri arseniksyrlighet. Pa grund af ofvannamnda misstänkta fall beslöto vi an- ställa en del jämförande experiment för att söka bidraga till afgörandet af frågan, i hvad man fri arseniksyrlighet, före- kommande sasom förorening i kejsargrönt, kan astadkomma skador pa besprutade träd. Till försöken använde vi tvenne sorter kejsargrönt, det ena (I) praktiskt sedt fritt fran för- oreningar, det andra (II) starkt uppblandadt med fri arsenik- syrlighet. D:r ©. HOFMAN-BANG, Assistent vid Centralanstaltens afdelning för landtbrukskemi, har analyserat bada dessa kej- sargröntsorter. Enligt honom innehäller I »Total arsenikhalt,’ beraknad säsom a) eitsenlk (AS) sc cava 3858 Nå b) arseniktrioxid (AsO) 51,2 °/o 1 vatten löslig arsenik ej nämnvärd.» II »Total arsenikhalt beräknad sasom a) ersenk (AS) 140 3050/6 °/0 b) arseniktrioxid (As ,O,) 66,8 °/o i vatten löslig arsenik beräknad såsom arseniktrioxid (As,O;) O,06 Chae II »torde ratteligen kunna anses sasom en blandning af ‚Schweinfurtergrönt med arseniktrioxid. Vid behandling af preparatet med kall saltsyra eller ammoniak löses det förra under det att den senare kvarstannar sasom olöst, hvitt pulver». Till dessa besprutningsvätskor satte vi som vanligt ny- släckt kalk. Dessutom anställde vi jämsides härmed försök med enbart arseniksyrlighet i vatten eller tillsatt med släckt kalk och soda. 7 I kejsargrönt förekommer arsenik blott i form af arseniktrioxid (As,03) + arseniksyrlig kopparoxid. Entomol. Tidskr. Arg. 30. H. 1—2. (1909). 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 10909. Protokollen vid försöken, som utfördes vid Adelsnas trad- gärdar, anföra vi har nedan. | | | | I. Försök med rent kejsargrönt. la ag i eaten se | ER EX ER | Fruktsort SE | cee Ee Decne bee (ee Resultat | lin? | | © © 5 | ÅT I ö | RTE Rail | Rödt ananasäpple 24/5 °°! ze; gr.) Knoppsprickn. | #5 Ingen skada | | | Cox's Orange nos |» » Amanlis » » | es Gulplommon » » » Bigarra > | Krusbär Fullt löfvadt » Rödt ananasäpple » 10gr.. Knoppsprickn. | » » Cox’s Orange » » |» Amanlis » | | » Gulplommon » | » | » | Bruna fläckar pa blad Bigarra | » | » | Ingen skada Krusbar » » | Fullt löfvadt | » | Rödtananasäpple, » > 15 gr.| Knoppsprickn. AS ee Cox’s Orange » » » | » Amanlis » » > |» > Gulplommon » | » » | Obetydl. fläckar à blad | Bigarra | > | Ingen skada | Krusbär » » » | Fullt löfvadt SKIN » Charlamovsky — |!5/6 Sol £ mi or. Träden fofade | 20/6 » - Blast |? © | | Amanlis > » | » | | Körsbär | yo (| » ) | Plommon oq | ; 5 5 | Charlamovsky » roger | N N Cox’s Orange » » » | Bögar skada,: enstaka | | brända kanter Amanlis » » » | » |Ingen skada Körsbär » » | » lee » Plommon » | » |» I, Sa@lleres » | Charlamovsky » » is gr. » » | Täml.ringa skada. Fler- | talet blad oberörda | | Cox's Orange » » | Obetydlig skada: svarta | Pommersk Rosen-| häger Amanlis 8 Flere bladspetsar brända ?/6. bladkanter | Ett ungt blad dödt; i öf- rigt ringa skada | Några få svarta fläckar A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. I15 Se ja sel] n | + © | a 20 a3 | = 8 | Se s | s | Ex Belys- |% 7 | Tradets ut- E vs | = . | Fruktsort 25 ning | 5 = | veckling ig) | Resultat 2 | © © E | 8 IM: 18 | | a. | rl ee En à 251, SOI Ï. m Pos nf la : Körsbär [25/6 | Blåst |1S8r.| Träden löfvade | ?%/s | Ingen skada | € | Plommon Pad Bee he) dae | 3. FER SÖT | Säfstaholm ZN a ee or: Jr | ; Lael xe mir PE . | | Ribston | ) | Charlamovsky | Hvitgylling | Svensk astrakan | » | | | S Röd astrakan » | » | Tydliga fläckar pa fa | blad | : Cox’s Orange | | Ingen skada Plommon > | > 2. Försök med starkt förorenadt kejsargrönt. | lå le 3 | Io | a | Pers] i 0 | ie | | 2 x | & | (Se Belys- | 2 7 | Tradets ut- Bon + | 4 Fruktsort EE ning | a = veckling ras Resultat a | ve 5 3 Ma TC u m mes (©) | | | | a e Se | os : Rôdtananasäpple *"/s = an Als gr.) Knoppsprickn. | 2/5 Ingen skada Cox's Orange : |.» © 8 | » Amanlis » » | > » > _ Gulplommon » | oer | >. | » Fläckar pä knoppar | Bigarrä » | » I 0] » |Iugen skada | 7 a | | > Pe | Krusbär » | » » | Fullt löfvade Cox’s Orange » | Iıogr.| Knoppsprickn. > un]: | | Pommersk rosen | häger » | | Amanlis » | Gulplommon |» | » | | Bigarrå » » » ) Krusbär » | > | » | Fullt löfvade Cox’s Orange » 15 gt | Knoppsprickn. | » Pommersk rosen- | | häger » | » | | N 9 Amanlis ln. | | | Gulplommon » RE ® Flere bladspetsar svartnade ?/6. 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1990. Trädets ut- veckling Resultat Fruktsort Gransknings- dag Besprutnings- dag B 3 vo Kejsargrönt pr 10 lit. vatten Bigarra 5 gr. Knoppsprickn. | */s | Bladspetsar svedda | | | Krusbär » | » | » | Fullt löfvad | » Ingen skada Charlamovskv 15/6 Sol. £.m.|5 gr.| Trad lôfvade |?%s?| Nagra fa svarta flackar | | och kanter Amanlis Ringa skada Körsbär thee Elle Smärre fläckar? Plommon | > | » » | Ingen skada Charlamovsky » | ) to gr.| » | Ratt svar skada; manga | | | blad med talrika fläckar Amanlis IE » |Nagra få svarta fläckar Körsbär | | | » | Ingen ell. obetvdl. skada Plommon » | |» | » | Ingen skada Charlamoysky | » [LS gr. | Svår skada. Några blad | döda, alla mer eller | | mindre fläckade Amanlis | > Svarta fläckar på fler- | talet blad Körsbär | | » | Ingen skada Plommon | » | Pee wif Sell ae SH (hast 3 3 Säfstaholm Wu = a SOT ‘/; | Få brännfläckar? Ribston | » | » | Ingen skada Charlamovskv | > Hvitgylling | > | » | Fa, obetydliga fläckar Svensk astrakan |» | | Ingen skada Röd astrakan | > | | » | » | Fa obetydliga fläckar Cox’s Orange | Esperens herre- päron » | Ingen skada Plommon | Några bladspets. brända. 3. Försök med arseniksyrlighet (As,O,) + släckt kalk (CaO,H,). a = y | on a2 th = | eee A £ Eu Belysning =» = 5/ Trädets ut- | "B00 Fruktsort 59 on” oar as Resultat | „0 mm nO# veckling Die 5 <= : 3 Cs |ö | | | Ö ananas-| |Sol 3—4| 5+5 | x o | pel Rodt a ER ? A ) T3 | Knoppsprickn. | #/5 | Ingen skada äpple 22/6 zer mo wer Cox's Orange | > : PE ly IE Belysning .% S$) Tradets ut- En] Fruktsort (ES en. or” klin DS Resultat Ko rit veckling LÉ 2 ne how | et: | | Amanlis 12375 Sol Ar er | Kroppsprickn. | ?*/s | Ingen skada? MN . ï | Experimental- | a fältets sviskon) » > > Skuggmorell > Napoleon » 25 » > » 28/5 | Rödt ananas- | 10+ 10) | äpple | > | gr. | Cox's Orange | » | | | Amanlis | » » | > Experimental- | fits sviskon | » | » | » |Få blad brända i kanten Skuggmorell | » ) | » |Ingen skada | Napoleon » | | Rôdt ananas- IN TS i äpple | > gr | Cox’s Orange | » > > Leh 5 _Amanlis | > | Gulplommon ; » 10 | Skuggmorell Napoleon | » | | Sol. Wetter Pala | | | Charlamovsky | /6| Bjäst | SES | Trad löfvade |2%6:| Mycket svar skada. | CLS | | Några blad döda, alla | | | | svårt fläckade |Cox’s Orange | » > = föreg. | Pommersk ro- | Alldeles förstörd, blott senhäger | > outveckl. blad i knop- pen friska. ! Bladskaft | delvis gröna. Amanlis » Alla blad med svarta fläckar eller kanter | | Knappt något blad | | dock fullt förstördt oe ) » » | | Nästan alla yngre blad | | ha torra kanter, äfven | helt små blad i skott- EN | spetsarna mon | rs? » RS | Rätt stora brännfläckar | | | pä vissa blad. Fler- | | talet blad dock obe- 10 2/5 nagra blad svartnade i spetsen. tvdligt skadade 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. lo | c | Eee. Fruktsort ES Hair 3 = i ee | gs | Resultat | FA Aes : | à | e 16 | ANR | | Charlamovsky (157, >01 ee ‘Trad löfvade [20/62] Rätt svår skada, många, | | = BE | i synnerhet yngre blad | döda; de allra yngsta | | | täml. oskadade, Stun- | | | | | dom äfven dessa döda | | Cox's Orange | » | Vissa blad helt och hållet | | dödade, de flesta andra | | | mer eller mindre med | | brännfläckar | | Pommersk ro- | | Synnerligen svärt skadad. | senhäger | | Hela blad döda | Amanlis | » | Något lindrigare skada än | | | | efter 5 gr. | | Körsbär | | | Talrika fläckar på bladen, | | | | dock något mindre än | | | | | efter 5 gr. | | Plommon » | | » | Svåra brännskador | | Full sol, ‘ | | | | Säfstaholm 27/613 —5e.m. - | Fullt löfvadt | 4/7 | Obetydl. fläckar à bladen | Bläst | Ribston Några spridda fläckar Charlamovsky Fe » » Hviteylling Ingen skada | Stor klar astra- kan | Röd astrakan : | Cox’s Orange Nagra sma, spridda fläckar | Reine Claude Ingen skada? | Esperens her- | repäron > » 3 Säfstaholm as | Tydl. spridda brännfläck. | gr. | Ribston | Smärre spridda fläckar Charlamovsky Hvitgylling Svensk astra- kan Röd astrakan Cox’s Orange Reine Claude Esperens her repäron » » | Ingen skada Tydliga brännfläckar Täml. rikligt med fläckar | | Tydliga brännfläckar Få » A. TULLGREN OCH.C. G. DAHL: FORSOK MED KARBOLINEUM M. M. 119 % MN nS | & 'Eoo Belysning „ © 8 Trädets ut- Bon Fruktsort (ES Sen à = =| veckling a9 Resultat Die a | a 3 | (6) =| | 5 | |Full sol, | | Säfstaholm es e.m a Fullt löfvadt 4/7 | Ratt talrika fläckar A Blase.) à] | Ribston |» » » » | Fläckar här och där Charlamovskv » » | Talrika smärre fläckar Hvitgylling » » > Ra | Svensk - astra- | | kan | » | Talrika | Röd astrakan | » | » | | Cox's Orange | » » es] | Reine Claude | » » » » Mn | Esperens her- | | repäron | » » 4. Försök med arseniksyrlighet + soda. 5 gr. arseniksyrlighet. uppvarmdes c:a 15 minuter med 5 er. soda i vattenlösning. liter vatten. Vid besprutningen utspadt med 10 Följande sorter. besprutades den 27 juni kl. 6 pa e. m. vid solbelysning och bläst: Säfstaholm, Ribston, Charlamovsky, Svensk astrakan, Röd astrakan, Cox’s Orange, Reine Claude samt Esperens herrepäron. Resultatet blef svar skada a samtliga trad. Ätskilliga blad dödades helt och hället, andra erhöllo stora svarta fläc- Hvitgylling, kar. Afven skotten skadades. Svarast blef skadan pa Cox’s Orange, dar endast skottspetsarna vid granskningen visade lif. Lindrigast yttrade sig skadan hos Svensk astrakan. Skadorna kunna blott forklaras darigenom, att den i vat- ten synnerligen svarlösliga arseniksyrligketen med sodan bil- dade lättlöslig natriumarsenik, hvarigenom giftet kom att verka mångdubbelt starkare än eljes. Sammanfatta vi resultaten af ofvan anförda fyra försöks- serier finna vi, att skador uppkommit i följande fall efter be- sprutning med kejsargrönt eller arseniksyrlighet. 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. | | Rent kejsar- Förorenadt kejsar- Rent kejsar- | Förorenadt | __ grônt _ grônt | grônt © | kejsargrônt | | NS gr 4108 Sr. MSNsr | Sgr. | 10 gr. | 15 gr.) Summa Summa | Antal skador vid | knoppsprickningen © | I A} A || Oe 2? 3 A? | Antal skador ä 16f- | | | | vade träd ened I I See 2 Ae 12 | Antal försök"! (a TO" | VEE eres ao 9 38 36 Skadorna efter besprutning med »förorenadt» kejsargrönt hade i allmänhet mera utpräglad karaktär än efter besprut- ning med rent kejsargrönt. | Euer a = i) Arseniksyrlighet + kalk | E | Arseniksyrlig- — — ——— | |.) Sod 1 gr. | 2 gr. | 3 gr. | 5 gr. |10 gr. 15 gr.| B| PTS Antal skador vid, | | | knoppsprickningen | — | — — | o? re TN = | | | | | Antal skador à löl- enr | vade träd a? | 8 | o | 6 | 6 | — (334 9 | Antal försök | 9 9 9 12 129) Su 9 Granska vi ofvanstaende tabell finna vi, att skadorna af besprutning med arseniksyrlighet+kalk under knoppsprick- ningstiden varit obetydliga, men sedan träden löfvatst pa de hela taget varit synnerligen svarartade. Vid arseniksyrlighetens behandling med kalk i vatten uppkommer svårlöslig kalci- umarsenit. Om däremot soda tillsättes bildas lättlöslig nat- riumarsenit, hvilka som tabellerna visa varit för försöksob- jekten högst ödesdiger. Att en alltför stor mängd fri arseniksyrlighet i kejsargrönt medför stor risk, synes oss vara alldeles tydligt. Våra re- sultat bestyrka sålunda förut erhållna sådana, ehuru de ska- dor vi iakttagit efter besprutning med starkt »förorenadt» kej- sargrönt på det hela taget varit relativt obetydliga. Ej i något fall ha vi därvid erhållit skador, som kunna jämföras med de förut efter besprutning med samma slags kejsargrönt i Stock- holmstrakten erhållna. Härmed vare dock ej uteslutet, att nämnda skador verkligen härledde sig från besprutningen. Att såsom nu sker, kejsargrönt utan någon som helst kontroll i vårt land försäljes till allmänheten, är utan tvifvel förenadt med en viss risk. Önskligt vore, att det, såsom 11 I tabellerna frånräknas alla försök a löfvade krusbärsbuskar, da inga skador å dem iakttagits! A. TULLGREN OCH C. G. DAHL: FÖRSÖK MED KARBOLINEUM M. M. 12I fallet är inom vissa stater i Nordamerika, genom lag päbjö- des, att kejsargrönt, som ar afsedt for besprutning af växter, ej finge innehalla mer än en viss procent fri arseniksyrlighet. Och kunde ej en sadan lag genomforas, vore det ju en god sak, om de firmor, som leverera kejsargrönt, vill pa egen be- kostnad lata analysera varan och blott forsalde den i paket med påsatt kontrollmarke, utvisande maximiprocenten for fri arseniksyrlighet. Gingo blott nagra större och ansedda firmor i teten, skulle säkerligen smaningom de mindre firmorna med mindre renharig affarsmoral bringas till arlighet. IV. Försök med lysol, fotogenemulsion samt “fichtenin“. Da vi i januari 1908 anstallde forsok med karbolineum och svafvelkalkvätska, pröfvade vi äfven, i hvad man lysol och fotogenemulsion kunde verka pa bladlopp- och bladlus- ägg. Oaktadt vi blott utförde helt fa försök, vilja vi har omnamna dem. 1) Med 3'/2°/o lysol besprutades ett appletrad belagdt med bladloppagg och en hägg med bladlusägg. Den 18 maj visade sig bada slagen agg klackta! 2) Fotogenemulsion bereddes af 4 lit. fotogen, 120 gr. sapa och 2 lit: vatten a) 4 lit. emulsion + 6 lit. vatten. — Äppleträd med blad- loppagg samt hagg med bladlusagg. b) = föreg. men 2 lit. emulsion + 8 lit. vatten. Resul- tatet blef i samtliga fall = o — aggen kläcktes! Pa anmodan af en agent for firman CARL EBEL & C:o 1 Troppau (Österrike) anställde vi ett par försök med »Fich- tenin», ett preparat, som enligt prospekten skulle vara syn- nerligen verksamt mot sugande insektparasiter. Försöken an- stalldes den 21 maj pa med bladlöss behäftade plommon- och körsbärsträd. Resultatet visade sig vid granskning den 24 maj synner- nerligen otillfredsställande, i det blott en del af bladlossen dodats. Entomologiska Föreningens höstidssam- mankomstä Grand Restaurant National den 14 dec. 1908. Sedan förhandlingarna tagit sin början, meddelade byra- chefen J. MEVES, hvilken såsom den äldste närvarande af styrelsen tjänstgjorde som ordförande, till dess den ordinarie ordf., prof. AURIVILLIUS, som af Nobel-sammankomst var för- hindrad att infinna sig förr än senare, anländt, att öfverste- löjtnant GRILL äfven detta år till grillska fonden öfverlämnat 50 kr. Redaktören anmälde, att sista häftet för året af Ento- mologisk Tidskrift utkommit. Därefter redogjorde undertecknad för en från årets vandringsstipendiat, studenten EINAR WIRÉN i Uppsala, in- kommen berättelse öfver resultatet af hans under den gångna sommaren företagna exkursionen. Af densamma framgick, att stipendiaten, som förlagt sina studier till Hornsjön på Öland, under sommaren insamlat omkring 800 olika skalbaggar, motsvarande omkring en fjärdedel af de i Sverige kända arterna, och sålunda genom flit och intresse gjort sig sär- deles väl förtjänt af det anslag, han från föreningen erhållit. I tur att enl. stadgarne afga från sina befattningar voro ordf. prof. AURIVILLIUS, styrelseledamoten byrachefen d:r F. TRYBOM och styrelsesuppleanten byrächefen A. LYTTKENS, hvilka alla omvaldes. Till revisorer utsagos herrar J. CEDER- QVIST och A. K. ARONZON (nyvald), till suppleant artisten AXEL EKBLOM och till klubbmästare konservator O. ROTH. Föredraget för aftonen: hölls af lic. E. MJÖBERG, som därvid redogjorde för mallophagerna, deras byggnad, biologi och ställning 1 systemet. Representanterna för denna lilla grupp, som tillhör gnagar- insekterna eller Corrodentia, lefva parasitiskt pa daggdjur och ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS HOGTIDSSAMMANKOMST. 123 ännu mer pä faglar, dar de hufvudsakligen lifnära sig af dju- rens har och blott sällan synas de förtära värddjurets blod, hvilket, da de hafva bitande, ej sugande mundelar, i sa fall atkommes genom bett, ej stygn. Talaren redogjorde under föredragets gang för deras yttre och inre organisation och papekade, att, ehuru manga forskare ägnat dem sitt intresse, och stora arbeten voro ut- gifna öfver dem, de dock i anatomiskt hänseende ännu måste betecknas såsom blott ofullständigt kända. I allmänna drag vore emellertid deras byggnad naturligtvis tillräckligt känd; deras tarmkanal är af ganska sammansatt byggnad och upp- till försedd med ett slags kräfva, i munnens bakre del in- mynna spottkörtlar och i bakre tarmkanalen s. k. malpighiska kärl, som motsvara njurar. Längs ryggsidan löper ett lång- sträckt rör, som representerar hjärtat, andningsorganen bestå af tvänne större trachéstammar med från dessa utgående erenar, närvsystemet af en svagt utbildad hjärna och fyra par ganglieknutar, ett strupganglion och tre bröstganglier. En synnerligen egendomlig "bildning är den s. k. pharyn- gial-scleriten, en rörlig, i svalget sittande kitinplatta, en bild- ning, som blott är känd hos dessa insekter och hos de äfven- ledes till corrodentia hörande psociderna. Mallophagerna hafva ofullständig förvandling, d. v. s. hafva ej nagot hvilande puppstadium utan tillväxa, sedan de kläckts ur ägget, likar- tadt under upprepade hudömsningar. Äggen, som äro ovala, afläggas pä värddjuret, där de fastsmetas pa hud, här eller fjädrar. Ehuru mallophagerna ej sa ofta direkt genom bett skada de djur, hvarpa de lefva, kunna de dock, om de upp- träda i större mängd, förorsaka desamma mycket obehag, gifva dem ett sjukligt och lidande utseende och äfven för- orsaka deras död. Ofta har hvarje fagelart eller hvarje slags däggdjur sin bestämda parasit, som blott lefver pa dem eller pa närsläktade arter, men det vanligaste är, att flera arter parasiter förekomma pa samma värddjur. Sa hyser t. ex. albatrossen och stormfågeln ej mindre än 6 olika arter, kungs- örnen 5, vara vanliga höns 4 o. s. v. I regel ar det fôrhäl- landet, att en mallophag-art är gemensam för flera fägelarter, stundom för anda till 26 olika fåglar. Ehuru pa skilda hall, för närvarande hufvudsakligen i Amerika, där den förnämsta kännaren af dessa insekter är KELLOGG, studiet af mallopha- 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. gerna fortgår, synes inom Skandinavien ingen sedan LINNES tid hafva ägnat dem någon närmare uppmärksamhet. Hit- tills äro omkring 1,000 arter, fördelade pa rel. få släkten kända, det artrikaste af dessa, Docophorus, med mer än 200 på alla slags fåglar förekommande arter. Efter det väl framförda föredraget, för hvilket ordfö- randen framförde föreningens tacksamhet, yttrade sig un- dertecknad, som omnämde en af KELLOGG nyligen i Kili- mandjaropublikationen beskrifven mallophag, 77ichodectes co- lob?, upptäckt pa den vackra guerezaapan, hvilken lefver i Kilimandjaros regnskogar, och som är den första mallophag, som anträffats pa quadrumana, d:r ALFR. SVENSSON, prof. AURIVILLIUS, doc. TRAGARDH och föredraganden. Föredraget belystes af preparat, teckningar fran de inre organen och af ett tiotal vackra, farglagda planscher öfver mallophagernas mest typiska släkten. Vid supén föreslog ordf. en med liflig anslutning mot- tagen skål för Entomologiska Föreningen, som denna dag fyllde 29 år, och som från de första stapplande stegen gått mot en allt kraftigare utveckling. Yngve Sjöstedt. Zur Kenntnis schwedischer Dipteren. |. Von Einar Wahlgren. Scellus dolichocerus GERST. Von dieser Art war bisher nur ein einziges Exemplar, ein Männchen, bekannt, welches von GERSTÄCKER! im Jahre 1864 beschrieben ist. Dies Exemplar wurde von BOHEMAN auf Öland gefangen. Letzten Sommer gelang es mir auf der öländischen Alvar- steppe bei Vickleby die Art -wiederzufinden und zwar nicht nur das Männchen sondern auch das bisher unbekannte Weib- chen. Die Exemplare wurden zusammen mit mehreren an- deren Insekten mit der Netze gefangen und wurden erst nach der Heimkehr von der Exkursion wahrgenommen. Ich kann somit nicht ganz sagen, auf welchen Pflanzen die Art vorkam, so viel ist aber sicher, dass sie nicht auf Wasser, nicht einmal auf Wasserpflanzen oder an feuchten Stellen lebte, da ich gerade, un die xerophile Insektenwelt des Alvargebietes kennen zu lernen, die feuchten Pflanzenformationen sorgfäl- tig vermied. Drei Männchen und zwei Weibchen wurden eingesammelt. Zu der genauen Beschreibung GERSTÄCKERS von dem Männchen habe ich nichts von Bedeutung hinzuzufügen. Das Typexemplar scheint aber schon zur Zeit der Beschreibung etwas erblasst gewesen zu sein, oder es war nicht völlig ausge- färbt. Wenigstens zeigen meine frischeren und unverzehrten Exemplare schärfere Farben, was besonders an den Flügeln auffällt. Diese sind sehr dunkel schwarzbraun gefärbt und zwar nicht blasser sondern dunkler als bei S. sprnzimanus ZETT., ! A. GERSTÄCKER, Uebersicht der in der Umgebung Berlins bis jetzt beobachteten Dolichopoden. Entomol. Zeitung. Stettin. XXV. 1864. p. 46. 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. und die dunkle Färbung ist nicht so gleichmässig wie bei den Typexemplar verbreitet, sondern lässt wie bei S. spznz- manus einen helleren Wisch zwischen der dritten und vierten Langsader wie auch in der Diskoidalzelle. Die Antennen sind rein schwarz, glänzend. Die Vorderhüften sind bei un- beschädigten Exemplaren ganz silbergrau bereift, gar nicht, ebenso wenig wie die Beine, gelblich durchscheinend, und die Schienen und Tarsen sind wie die Schenkel schwärzlich, bisweilen grünlich, metallschimmernd. Das wichtigste Kennzeichen der Art, welches auch ihren Namen veranlasst hat, die sehr langgestreckten Antennen, findet sich insofern bei dem Weibchen wieder, als das dritte Antennenglied auch bei ihm etwas länger als bei den zwei übrigen Arten ist. Doch sind die Antennen bei weitem nicht so lang wie bei dem Männchen, und das dritte Glied ist nicht wie bei diesem dünn griffelförmig sondern eiförmig und viel kürzer als das erste Glied. Die Antennen sind wie bei dem Männchen schwarz; Stirn und Untergesicht grau. Das Rüc- kenschild ist oben an der Mitte weisslich bereift mit zwei einander nahestehenden metallischen Längslinien, an den Seiten rötlich kupferglänzend. Skutell an den Rändern grau- lich bereift, an der Mitte kupferfarbig. Beine wie bei dem Männchen gefärbt. Vorderschenkel wie bei diesem mit fast gleichlangen starken Borsten bewaffnet. Die Spitze der Vor- derschienen ist mehr als bei dem Männchen, obgleich nicht so stark wie bei übrigen Arten, klauenförmig ausgezogen, der Innenrand daher seicht ausgeschnitten. Der Haken am Innenrande der Vorderschenkel fehlt wie bei den Weibchen übriger Arten. Hinterleib an der Basis kupferrot, übrigens erzgrünlich glänzend. Die Flügel sind genau wie bei dem Männchen gezeichnet. Körperlänge 4 (S)—4,5 (2) mm. Flügellänge 4.5 (f)—5:s (2) mm. Unsere Cnemodon-arten. Die schwedische Dipterensammlung des Reischsmuseums enthält 7 Männchen und 4 Weibchen einer Cremodon-art, aus Norrbotten, von BOHEMAN eingesammelt. Sämtliche Männ- chen haben das Rückenschild schwarz behaart, die Schwin- WAHLGREN: ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER DIPTEREN. I. 127 ger weiss und den Metatarsus der Vorderbeine nicht verbrei- tert. Sie gehören folglich zu C. fulvimanus ZETT. oder C. anthracinus ZETT. Die vier Weibchen sind sämtlich mit €. ruficoruis MEIG., ZETT. identisch und haben somit das dritte Antennenglied unten rotgelblich. Diese rajficornzs-weibchen sind ganz sicher, wie auch ZETTERSTEDT | vermutet, MALM? für möglich und BOHEMAN® für wahrscheinlich gehalten haben Weibchen von C. fulvimanus (oder anthracinus). Die jetzt erwähnten norrbottnischen Exemplare sind nämlich von BOHE- MAN auf demselben Lokale, Rabäcken zwischen Lulea und Bredåker, gesammelt. Andere Cremodon-funde sind nicht in sei- nem Reiseberichte erwähnt. Dass. C. ruficornis also nicht das Weibchen von C. morinellus ZETT. ist, was KOWARZ * für möglich hält, ist sicher. Kommt so die Frage, ob C. fulvimanus und anthracinus verschiedene Arten sind. In dem Dipterenkatalog? von BECKER, BEZZI etc. und in VERRALLS »Catalogue of the Syrphide® wird C. anthracinus mit Fragezeichen als Syno- nyme. unter C. falvimanus gestellt. Vergleicht man ZETTER- STEDTS Diagnosen und Beschreibungen der beiden Arten, findet man gar nichts, was eine Artverschiedenheit berech- tigt. ZETTERSTEDT schreibt wohl von €. anthracinus: »an- tennæ subtus brunnez», erwähnt aber nichts betreffs der Farbe der Antennen von C. fulvimanus. KOWARZ gibt aber an, dass C. morinellus in beiden Geschlechtern gerade durch das an der Unterseite gelb gefärbte dritte Fühlerglied von C. fulvimanus zu unterscheiden sei. Der letztere würde somit ganz schwarze Antennen haben. Es verhält sich aber so, dass diese, die einzige Verschiedenheit zwischen den beiden Arten, die angegeben worden ist, nicht binnen der Gattung Cnemodon von systematischem Wert ist. Betreffs der Antennen 1 Diptera Scandinaviæ. XIIL, p. 6031. ? Anteckningar ôfver Syrphici. Göteb. Vet. o. Vitt. Samh. handl. 1863, p. 67. 3 Resa i Lappland. Öfvers. Vet. Ak:s Förh. 1844, p. 97. * Beiträge zu einem Verzeichniss der Dipteren Böhmens. V. Wiener entomol. Zeit. 4, 1885. 5 Katalog der paläarktischen Dipteren. III. Budapest 1907. ® British Flies. VIII. London 1901. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. von €, vitripennis MEIG. schreibt VERRAL: »the third joint being somethimes all blackish, but usually more or less lu- teous about the base beneath», was ich auch an schwedischen Individuen von (. wztripennis beobachtet habe. Dasselbe gilt aber auch für die von BOHEMAN eingesammelten Cye- modon-männchen: die rotgelbliche Färbung des dritten Anten- nenglieds wechselt bis zum vollständigen Fehlen. Ich trage darum nicht das wenigste Bedenken €. fulvi- manus und C. anthracınus als identisch zu erklären. Die drei erwähnten ZETTERSTEDT schen Cremodon-arten, wozu ja auch Pipisa carbonaria var a. hinzuzufügen ist, sind also eine ein- zige Art: C. fulvimanus. Die Grösse der norrbottnischen Exemplare beträgt von 5,5 bis zu 6,3; mm. Die Farbe variiert von ganz schwarz zu metallisch braunschwarz. Die Vorderschienen sind gewöhn- lich aber nicht immer in der Spitze heller, und die Färbung der Tarsen ist wechselnd. Über das Vorkommen von seiner Pipisa anthracina schreibt aber ZETTERSTEDT' auch: »in Ostrogothia ad Gu- sum, et in Uplandia ad Holmiam, teste D. Wahlberg», vor- sichtig zufügend: »specimina vero ex his provinciis non com- paravi». Diese Vorsicht war auch nötig, denn diese Exemplare, welche in der Sammlung des Reichsmuseums aufbewahrt sind, gehören nicht zu dieser Art. Von den zwei Exemplaren aus Östergötland ist das eine ein Männchen, welches dunkle Schwingerknöpfe und mehr oebräunte Flügel hat. Es gehört also zu Cnemodon mormellus ZETT., früher nicht nördlicher ais in Dänemark bekannt. Von den Exemplaren von Stockholm aber hat das einzige Männchen weisse Thoraxbehaarung, und gehört folglich zu Cnemodon vitripennis MEIG., welcher früher nicht aus Skan- dinavien bekannt war. Er Te ET Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnes till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: : Arg. ı. Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, rr. Hvitax- ©. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt två okolorerade öfver Nunnan, 13. ‘Tallspin- naren, 14. Nagra af vara för trädgärden nyttigaste insekter, 15. Tökflugan, 16. Rönnbärsmalen, a Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Ex- perimentalfältet, lämnas enskilda årgångar à I kr. och 4.50 Gre, då minst tio tagas på en gång. LAMPA, SVEN, Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera . . . GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok — —, Förteckning öfver . Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. Två delar, häftad . För ledamöter af Entomologiska Föreningen Exemplar tryckta på endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1: 20 kr. dyrare. REUTER, O. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera. I. Svensk -Insektfauna: r. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Apterygo- genea af EINAR WAHLGREN 22 Rätvingar. Orthoptera af CHR. AURIVILLIUS 3. Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata. af YNGVE SJOSTEDT MORSE LE a Aas NT TN 11. Tvavingar. Diptera. 1. Orthorapha. 1. Nemo- AE, Kam, 1-0 Kr. 2710 420 Drachvcerd, Pamir 4——2 3) Kern 2 Cyclorapna,.¥: Aschiza. Kr. —: 85. "Af EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. Mymenoptera. 1. Gaddsteklar, Aculeata. Fam. 1. Kr. 1: —. Fam. 2. Kr. = 7 a3 ON there 3.78... Kam. 7. Kr. —:50. Fam. 8, med register, öfver Aculeata, Fam. 1—8. Kr. —:50. Af Cur. AURIVILLIUS. x 13. Steklar. Z/ymenoptera. 4. Växststeklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricide och Tenthredinide (ex. p.). Af ALB. TULLGREN Svensk Spindelfauna: ı och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea af ALB. TULLGREN kr. : 50 “25 : 50 INNEHÄLL. ADLERZ, GOTTFRID, Myrmarachne formicaria fran en ny fyndort Sid. 95 : ARONZON, A. K. och CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1908 » 90 SJÖSTEDT, YNGVE, Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Restaurant National den 26 sept 1908 . . . . . » 87 — —, Entomologiska Föreningens högtidssammanträde å Grand Restaurant National den 14 dec. 1908 . ....... ».)122 TULLGREN, ALB. och Dauı, C. G., Försök med karbolineum a andra insektdédande medel... ea Ra oe es) eee ee TULLGREN, ALB., Eine neue Cheiifer-Art aus Schweden .... » 92 be aes Einar, Svensk Insektfauna Diptera, 2. Cyclorapha, Ge SEALE Es ies se Sane , HG ou Ve eee CAR CONS I — Br Kenntnis Bon Doch LES LEE AT RC ECTS Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN, Distributionsadress: Riksmuseum, Stockholm. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sä fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. Utgifvet den 24 april 1909. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. Ärg. SO | 1909 Haft. 3-4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1909 Entomologisk Tidskrift kommer att under är ıgıo af Entomologiska Föreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sä längt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pä ett organ i värt land. Alla lämp liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehäll mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf för riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitte, som bestär af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utgif- vare. Redaktör for tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverste, Ärsvik, Kungsängen. “Filip Trybom, fil. d:r, byråchef i Kungl. Landtbrukssty- relsen, Karlavägen 8, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna 1 redaktionskommittén. Annonser å omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 °/o af ofvanstående pris för hvarje gång de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10: årg. tagas på en gång, er- hålles 20 9/0 rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter. ett pris af 2-3 Ore pr Sida: Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsänd. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för året under postförskott. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. Svensk insektfauna. S. ÄTTONDE ORDNINGEN. NATVINGAR. NEUROPTERA. Natvingarna hafva bitande eller forkrympta mundelar och fyra tunna, likformiga eller olikformiga, natadriga vingar. Sal- lan aro vingarna rudimentära eller alldeles felslaende. An- tennerna aro vanligen tradformiga, stundom i spetsen klubb- lika. Tarserna aro femledade. Samtliga hafva fullständig forvandling. Larverna, som aro mycket olika de fullbildade insekterna, aro mycket vaxlande till form och utseende. De lefva antingen i vatten eller pa land. Ofversikt af underordningarna. I. Mundelar fria, öfverkäkar fullt utvecklade, vingar likfor- miga, hvilande öfver hvarandra, de bakre sammanläggas ej i veck pa langden, sällan rudimentära. 1. Plantpennia. II. Mundelar hopvuxna, rudimentara; vingar olikformiga, de framre ofta pergamentartade, de bakre mera genomskin- liga, pa längden sammanlagda i veck. 2. Trzchoptera. =. Entomol. Tidskr. Arg. go. Hy 3 (1909). 9 Neuroptera. JE FORSTA UNDERORDNINGEN. PLANIPENNIA. SE Eric Mjöberg. Hithörande insekter skilja sig genast vid första paseen- det fran Trichoptererna eller nattsländorna genom sina likformiga, tunna, glasklara, med talrika tvärnerver försedda vingar, hvilka under hvilan takformigt täcka hvarandra. Huf- vudet är vanligen lutande, tvärställdt. Punktögon finnas hos en del släkten. Första mellankroppsringen eller thorax (pro- thorax) ar fri, vanligen kvadratformig, eller ock lang och smal; andra och tredje mellankroppsringarna mättligt utbildade. Bakkroppen ar vanligen smart och längsträckt, mer eller mindre cylindrisk, eller ock kort och hopdragen. For att med sakerhet kunna bestamma hithörande djur fordras att noga känna nerverna och deras förgrening pa vingen. Fig. ı gifver en föreställning om nervernas förlopp på en framvinge. Längs vingens framkant löper costalnerven (a); under denna kommer subcostalnerven (b). Ingendera af dessa båda nerver har längre sidogrenar. Den tredje nerven framifrån räknadt är radialnerven (c), som bakåt utsänder flera eller färre grenar, subradialgrenarna (1, 2, 3), hvilka förlöpa till vingens spets och där vanligen förgrena sig Den fjärde ner- ven heter ulnarnerven (d) och grenar sig ej långt från ving- MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 131 roten uti en framre (df) och en bakre (db) gren. Den femte kallas subulnarnerven (e) och grenar sig äfvenledes uti tvenne grenar (ef, eb). Bakom dessa fem större nerver finnas bak- till ytterligare nagra langsnerver, hvilka vanligtvis sluta ogre- nade vid vingens bakkant. Rummet mellan costalnerven och subcostalnerven kallas costalfaltet (a!) och ar utom hos slak- tena Panorpa och Contopteryx genomdraget af mindre, vid costalnerven ofta grenade tvarnerver. Den narmast vingroten belägna tvarnerven ar hos vissa släkten (Drepanepteryx, He- merobius) bagformig och löper till vingroten, sa att har ett Fig. I. Framvinge af Hemerobius humuli, a costalnerv; b subcostalnerv; ce radialnerv ;1, 2, 3 subradialgrenar; d ulnarnerv; df främre, db bakre grenen; e subulnarnerven, ef främre, eb bakre grenen; ai costalfält; aıtnı dess första tvärnerv; bi subcostalfält, ci, 2,3 radialfalt; di ulnarfalt; e1,2 subulnarfält; tp trappstegsnerv. ovalt fält uppkommer. Ofta finnes utemot vingspetsen, stö- tande intill costalnerven, ett mörkare ställe, vingmärket (ptero- stigma pt). Rummet mellan subcostal- och radialnerven kallas subcos- talfaltet (b'), mellan radial- och ulnarnerven radialfälten (cr) och mellan ulnar- och subulnarnerven ulnarfältet (d!), hvilket senare ofta genom tvärnerver är deladt i flera fält, af hvilka det tredje inifran raknadt lämnar goda karaktärer for släktena Chrysopa och Notochrysa. Mellan subulnargrenarna ligga sub- ulnarfälten (e!,*), af hvilka det andra stundom ar öppet (vissa Hemerobius-arter). 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Hos de flesta släkten finnas tvärs öfver vingen ett par rader af ofta brunskuggade tvärnerver, de s. k. trappstegs- nerverna (tp). Litteratur. Mac LAcHLAN. British Planipennia. Trans. Ent. Soc. 1868. H. D. J, WALLENGREN. Skandinaviens Neuroptera. Kungl. Sv. Vetensk. Akad. Handl. 1871, Bd 9, N:o 8. Ofversikt af familjerna. I. Hufvudet nedtill ej näbblikt utdraget. A. Alla tarsleder likformiga, smala. I. Antenner i spetsen klubblika. Myrmelecontide. 2. Antenner i spetsen ej klubblika. a) Vingar med talrika tvärnerver; framvingarnas costalfalt med flera tvarnerver. +. Antenner tradlika, gronfargade arter. Chrysopide. ++. Antenner pärlbandslika. #._ Framvingarnas subcostalnerv samman- löper mot spetsen med radialnerven. Osmylide. Framvingarnas subcostalnerv samman- löper ej med radialnerven. Hemerobuda. b) Vingar med fa tvärnerver; framvingarnes cos- talfalt saknar tvarnerver. Contopterygid«. B. Tarsernas tredje eller fjärde led hjartlik eller tväflikad. Stalide. If. Hufvudet nedtill nabblikt utdraget. Panorpide. 1. Fam. Myrmeleontidæ. Myrlejonsländor. Kroppen langstrackt, nästan jämnbred. Antenner tam- ligen tjocka, i spetsen klubblikt utplattade, bildade af ett stort antal leder, korta, knappt längre än hufvudet och första mellankroppsringen sammantagna. Öfverkäkar kraftiga, med MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 133 en tand pa insidan. Underkakspalper femledade, underlapps- palper treledade. Tibier med taggar, i spetsen med raka eller lindrigt krökta sporrar. Tarsleder likformiga, tradsmala. Klorna ganska langa, enkla. Alla fyra vingarna likformiga, glasklara, med eller utan mörkare fläckar; under hvilan takformigt täc- kande bakkroppen. Myrlejonsländorna, som i tropikerna uppträda i stätliga och vackert tecknade former, representeras i Europa af blott nägra fä arter. De äro nattliga djur, som om dagarne vanligen halla sig doida pa skyddade ställen. 1. Slkt. Myrmeleon L. Hufvudet af den utbildade insekten (fig. 2) ‘ar tvarstalldt, lutande; antenner korta; 6gon mycket stora, starkt hvälfda; Fig. 2. Myrmeieon formicarius i naturlig stcriek. oceller saknas. Ben medelmättiga, andra och tredje tarsleden hvar för sig betydligt kortare an den första. Costalfaltets tvärnerver pa inre hälften enkla, längre ut gaffelgrenade. Vingmärken tydliga. Larverna (fig. 3), de s. k. myrlejonen, äro synnerligen glupska och rofgiriga. De lefva pa sandiga, solbelysta ställen och gräfva sig medelst den mycket rörliga bakkroppsspetsen trattliknande hälor i sanden, pä hvil- kas botten de ligga dolda med endast de kraftiga, bägböjda öfverkäkarna synliga. De lura dar pa förbilöpande insekter, särskildt myror. Dessa halka latt ned i fängstgroparna och gripas af larven. Skulle bytet göra försök att fly undan, kastar myrlejonet genom upprepade valdsamma knyc- kar pa hufvudet sand öfver detsamma, sa att det änyo nedfaller i gropen, Fig. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. hvarpa det gripes och utsuges af de till en sugtang ombildade käkarna. De utsugna insekterna aflagsnas ur hälan, genom att larven placerar dem pa käkarna och med en valdsam knyck kastar dem afsides. Skulle myrlejonet finna sin jaktplats alltfôr mager, kryper det nattetid, alltid baklänges, flera meter bort frän sin förra bostad och förfärdigar sig här en ny häla, När larven är fullväxt, omger han sig med en klotrund kokong af hopsmetade sandkorn och förvand- lar sig till en fri puppa. I slutet af juni och i juli framkomma de fullbildade slandorna och börja agglagg- 3. Larv af ningen, hvilket sker först efter mörkrets inbrott. De Myrmeleon formi- flyga da tatt utmed marken och neddoppa har och hvar carius. $ : 3 ; hastigt bakkroppsspetsen uti sanden, hvarvid hvarje gång ett ägg aflägges. De ur dem framkläckta larverna öfvervintra. © Hb H5 oD bo Artöfversikt. Vingar ofläckade, bakhufvud enfärgadt svart. I. M. formicarius L. Vingar, särskildt de främre, med tydliga mörka fläckar. 2. M. europeus M’Lacht. M. formicarius L. (fig. 2—3). Svart; hufvud svart, mun- sköldens kanter, öfverläpp, antennbasen, en ring kring första leden och en kring ögonen gula. Antenner af mel- lankroppens längd. Thorax svart, med bredt gula sido- kanter och bakkant, utan gul midtellinje. Ben brungula, lar och skenben i spetsen samt tarser bruna. Frvr 34—39 mm. Sk.—Hls. t. s. juni—aug. M. europeus Mac LACHL. Svartgra; hufvud gult, en fyr- kantig fläck vid munsköldens bas, en undertill i midten djupt utskuren ansiktsfläck, tva tvärrader af fläckar pa hjässan och bakom dessa ytterligare nägra fläckar svarta. Antenner kortare än mellankroppen. Thorax gråbrun, med gula sidokanter och bakkant, och gul midtellinje. Ben gula, höfter, lår, skenben och tarser till större delen svarta. Frvr 30—32 mm. Gotska Sandön (MJÖBERG) s. juni—sept. MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 135 Ofversikt af larverna. A. Kraftigt byggd, kroppen mera långsträckt, andra antennleden kortare än den första. I. M. formicarius. B. Mindre kraftigt byggd, kroppen bredt äggformig, andra antennleden lika läng eller längre än den första. 2. M. europeus. 2. Fam. Chrysopidæ. Stinksländor. En väl begränsad familj, omfattande tvenne svenska släk- ten med flera grönfärgade arter, kända under namn af stink- flugor eller stinksländor, sa benamnda emedan de vid beröring ofta gifva fran sig en illaluktande, stinkande vatska. Kroppen smart, långsträckt. An- tenner langa, tradsmala. Oceller sak- nas. Ögon starkt guldglänsande (»guld- öga»). Benen smala, likformiga. Klor starkt krökta. Ingen väsentlig yttre skillnad konen emellan forefinnes. 1 Vingar alltid tva par, tunna, glasklara, starkt iriserande, i spetsen rundade, i fram- och bakkanten ofta harbarande. Nerver mer eller mindre tatt harbevuxna. Costalfältet med talrika, ogrenade tvärnerver. Subcostalnerven löpande fritt ut till spetsen. Tredje ulnarfältet deladt af en nerv uti tvenne likstora eller olikstora fält. Fig. 4. Chrysopa abbreviata; spännvidd 25 mm. Stinksländorna äro tröga, merendels stillasittande in- sekter, Deras flykt är osäker och vacklande. De uppe- halla sig med förkärlek på skuggiga ställen, på under- sidan af blad o. d. och äro i rörelse merendels mot aft- narna och vid mulen eller regnig väderlek. Som fullbil- dade ha de en kort lifslängd (omkring 14 dagar). De lif- nära sig af söta safter. Vid äggläggningen håller honan spetsen af bakkrop- Fig. 5. Ägg af Pen tryckt mot underlaget, utpressar en klibbig vätska. Chrysoba perla. hvarefter hon upplyfter bakkroppsspetsen och liksom ut- drager den lätt stelnande vätskan till en fin tråd, i hvars spets hon afsätter ett ägg. Dessa komma härigenom att bli skaftade. De höllos förr för svampar och beskrefvos under namn af Ascophora ovalis. 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOOQ. De olika arterna uppehälla sig pa bade löf- och barrträd och tyckas i regeln vara bundna till nagra fa eller ett enda trädslag. Larverna (fig. 6), de s. k bladluslejonen, äro långsträckta och för- sedda med kraftiga Gfverkakar. Har och hvar pa kroppen finnas har- bärande vårtor. De äro mycket glupska och bedrifva ifrig jakt pa alle- handa smärre, mjukskaliga insekter, särskildt bladlöss. Anträffar en larv en mindre bladluskoloni, nedslaktar han alla dess invånare. Äfven sköld- löss och bladloppslarver äro dem ett välkommet byte. De starka mandib- lerna utgöra fruktansvärda vapen. Ofta angripa cch uppäta bladluslejonen hvarandra. En följd häraf är, att de alltid ströfva ensamma omkring. Flera generationer förekomma årligen. Fig. 6. Larv af Chrv- Fig. 7. Kokong af Chry- sopa perla. sopa. Vid förestående förpuppning uppsöker larven ett skyddadt ställe, en barkspringa, ett hoprulladt blad, en blomställning eller dyl, och inspinner sig här uti en hvit, fin silkeskokong (fig. 7k). De senast framkomna lar- verna öfvervintra som puppor. Larverna angripas stundom af parasitsteklar af släktet Hemiteles. Öfversikt af släktena. I. Framvingarnas tredje ulnarfält på längden deladt i tvenne likstora delfalt (fig. 8 da). 1. Nothochrysa. II. Framvingarnas tredje ulnarfält snedt deladt i tvenne olik- stora delfalt (fig. 9ds3). 2. Chrysopa. MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 137 1. Slkt Nothochrysa M’LACcHL. Ofverlappen framtill utskuren. Framvingarnas tredje ul- narfalt deladt uti tvenne parallella, ungefar lika stora falt. Kroppen mera robust an hos följande slakte. — Detta släkte, som är foretradt i alla världsdelar utom Amerika. representeras i vart land af blott en art. 1. N. fulviceps STEPH. Huf- vud orangegult, bak- kropp brun med ljusare sidolinje. Thorax pa sidorna svartaktig, i midten gul. Klor med hak. Vingnerver svarta, costal- och subcostal- nerven samt radial- och subulnargrenarna hvitgröna. Frvr 19—23 mm. Sk. s. juni—juli. Fig. 8. Framvinge af Nothochrysa fulvt- ceps. 2. Slkt. Chrysopa LEACH. Ofverlappen rundad, ej utskuren. Framvingarnas tredje ulnarfalt deladt af en snedgaende nerv uti ett framre, mindre, Fig. 9. Framvinge af Chrysopa vulgaris, d3 tredje ulnarfaltets bada delfält; tp innersta tvärnerven. äggformigt och ett bakre, större, trapezformigt falt (fig. 9 d3). Kroppen smärt och smal, grön eller gulgrön. Artöfversikt. I. Innersta tvärnerven pä framvingarna mellan subradial- och ulnarnerven träffar denna senare inom tredje ulnarfältets mindre äggformiga del (fig. 10). A. Pannan mellan antennerna med en svart x-formig teckning eller en svart punkt. 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. +, Hjassan med svart teckning eller punkt. a) En: svart x-formig teckning pa pannan mellan antennerna. *. Framvingarnas subcostalnerv grön, i Che perla: ** Framvingarnas subcostalnerv svart. 2. Ch. dorsalis. b) En svart punkt pa pannan mellan antennerna. Framhörnen af thorax med tvenne bägböjda svarta linjer. + Bakhufvud grönt, med en svart punkt bakom ögonen på hvardera sidan. Klor enkla. 3. Ch. phyllochroma. ** Bakhufvud med svart tvärlinje. Klor med hak. 4. Ch. abbreviata, tt. Hjässan enfärgadt grön, a) Framvingarnas costalnerv med svart punkt vid roten. *, Buken svart. 5. Ch. ventralis. ** Buken grön. . Ch. aspersa. b) Framvingarnas costalnerv utan svart punkt vid roten, 7. Ch. septempunctala. B Pannan mellan antennerna enfärgadt grön. i. Framvingarnas costalnerv bakom vingroten starkt utåtböjd. 8. Ch. flava. ff. Framvingarnas costalnerv jämnt rundad. a) Kinder enfärgadt gröna. *, Alla tvärnerver i framvingarnas costalfält gröna eller de narmast vingroten belagna pa midten svarta. Vingbredd 38—45 mm, 9. Ch. vitiata. ** Alla tvärnerver i framvingarnas costalfält svarta. Ving- bredd 22—26 mm. 10. Ch. alba. b) Kinder med svart punkt eller ock rödaktigt bruna. * Kinder med svart punkt. 11. Ch. tenella. ** Kinder rödaktigt bruna. 12. Ch. flavifrons. II. Innersta tvärnerven pa framvingarna mellan subradial- och ulnarnerven träffar denna senare utanför tredje ulnarfältets mindre äggformiga del (fig. 9). 13. Ch. vulgaris. 1. Ch. perla L. (fig. 5, 6,10). Vingarnas längsnerver gröna, tvärnerver svarta, andra antennleden svart, de följande gula, thorax blågrön med tvenne svarta fläckar på hvardera sidan, mellan- kroppsringarnas buksidor och bak- kroppen med svarta teckningar. Frvr 12-15 mm. Sk.—Lpl. a. : Larven (fig. 6) ar gra, pa sidorna | då brunaktig; längs midten af hela öf- Fig. 10, Framvinge af Chry- : = Et N eel. versidan en mörk linje. narfältets: båda delfaits. 2-..C/.-dorsalis BURM. .. Lik foregaende; tp innersta tvärnerven. men subcostalnerven helt svart; andra [GS un ST MJÖBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 139 antennleden gul-svartbrun, de mörka teckningarna pa huf- vudet skarpare markerade. Thorax pa sidorna bredt svart- kantad. Frvr 16—18 mm. Sk.—Uppl. s. | Pä tall. Larven är rödaktigt gul, med mörkare teckningar. Ch. phyllochroma WESM. Nagra tvärnerver mot vingroten mörka vid ändarna; en svart fläck bakom hvardera anten- nen, en mellan dem, en framför dem, en pa hvardera kin- den och en pa sidan af munskölden; andra antennleden mörkfärgad. Klor enkla. Frvr 10—12 mm. Sk., Sm., Hall, Gettl., s. juni—aug. Ofta pa rosor. Ch. abbreviata CURT. (fig. 4). Thorax med svart tvär- linje, de öfriga mellankroppsringarna med nagra sma, svarta punkter. vingar mera trubbiga. Klor med hak. Frvr 10—13 mm. Sk., Hall, Gottl., s. maj—juli. Mest pa al. Ch. ventralis CURT. Tvarnerverna i framvingarnas costal- falt svarta utom närmast intill costalnerven, dar de aro gröna. Alla öfriga tvärnerver gröna pa midten, svarta vid ändarnas) Ervr 1215 mms Sk, Sonp~Uppk, #s. juli. Mest pa al och björk. Ch. aspersa WESM. De flesta tvärnerver svarta eller gröna pa midten och svarta vid andarna; kinder och mun- sköld med en svart flack pa hvardera sidan; thorax pa sidorna med tva till tre svarta punkter, ofvan med tvenne dylika. Frvr 13—18 mm. Sk.—Uppl. t. a. juli—aug. Mest pa ek. Larven har gult hufvud med en tresidig brun flack och tva bruna streck. Pa bakkroppsringarna tva sneda, gula, fyrsidiga fläckar i midten och en tresidig mörkt vio- lett. Bakkroppen for öfrigt ofargad. Anm. Af denna art finnes en var. (addominalis BR.) med en rad mörka punkter pa bakkroppen. Uppställes stundom som egen art. (Bl. ı ex.) Ch. septempunctata WESM. Costalfaltets tvärnerver svarta, första antennleden starkt uppsvälld, nedom antennerna merendels tva svarta, halfmanformiga punkter; under ögo- nen en stor, rundad och pa sidan af munskölden en aflang, 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. svart fläck. Thorax’ framhörn svarta. Frvr 17—20 mm. Sk.—Hls. t. s. juni — juli. Pa ek. 8. Ch. flava Scop. Costalfaltets tvarnerver mot vingroten vid subcostalfaltet morkfargade. Kroppen enfargadt gul. Frvr 18—21 mm. Sk.—Uppl., t. a. arven ar svafvelgul med en mörkare midtellinje pa öfversidan. 9. Ch. vittata WESM. Costalfaltets tvärnerver antingen pa midten svarta eller ock helt gröna; äfven nagra andra tvärnerver inemot vingroten mörka pa midten. Frvr 19— 22 mm, Sk. Bl Os, jun jul. 10. Ch. alba Lin. Tvarnerverna i costalfältet jamte trapp- stegsnerverna helt svarta; öfriga tvarnerver vid ändarna Syarta, Vi 12 15 mm. sk_—Uppl ts: juli Ofta i närheten af vatten. 11. Ch. tenella SCHM. Tvärnerverna i costalfältet blott in- vid subcostalnerven svarta. Kinder och munsköld pa hvardera sidan med en svart fläck eller ett streck. Frvr II 132mm: Sk, TIBET Sthlm, Gott,” ST mai jum: Pa ek och hassel. 12. Ch. flavifrons BR. Tvarnerverna i costalfaltet alltid gröna pa midten. Trappstegsnerver helt och hället, öfriga tvar- nerver vid en eller bada ändarna svarta. Thorax pa hvardera sidan med en rödbrun s-formigt krökt linje. Frvr 12—15 mm. Og. (troligen), Sdml. s. juli—aug. 13. Ch. vulgaris SCHM. (fig. 8). Hela kroppen gräsgrön med ett bredt gulaktigt band längs ôfversidan. Frvr 12—15 mm. Sk.—Jmtl., a. maj—okt.—jan. Larven ar citrongul med ljust rödbruna mandibler och antenner. Uppträder äfven under blida vintrar ute i fria naturen; ofta inomhus. 3. Fam. Osmylidæ. Antenner kortare an kroppen, pärlbandslika, håriga. Ocel- ler saknas eller finnas. Kroppen långsträckt, hos £ stundom med tydliga analbihang. Klor enkla, krökta. Vingar betyd- ligt längre än kroppen. Subcostalnerven på framvingarna förenar sig mot vingspetsen med radialnerven. MJÖBERG : SVENSK INSEKTFAUNA STE JAI Larverna lefva af rof och uppehälla sig i eller vid vatten. Puppan skyddas af en kokong och intager liksom hos de båda föregående famil- jerna en krökt stälining. De fullbildade insekterna äro tröga i sina rörelser; de uppehålla sig med förkärlek vid bäckar och åar med stenig och grusig botten. De träf- fas här på blad och stammar af träd eller buskar, som hänga ut öfver vattnet. Flykten är fladdrande och osäker. Öfversikt af släktena. I. Costalfaltets tvärnerver enkla; framvingar med få tvär- nerver. I. Szsyra. II. Costalfältets tvarnerver till stor del greniga; framvingar med talrika tvarnerver. 2. Osmylus. 1. Slkt. Sisyra Burm. Punktögon saknas. Antenner starkt hariga, nagot kortare än vingarna. Palpernas sista led mycket lang, nara fyra gänger langre an den närmast foregaende. Trappstegsnerver saknas. Artöfversikt. A. Vingar mörkbruna, antenner helt svarta. 1, S. fuscata. B. Vingar gräbruna—askgrä, antenner i spetsen blekgula. 2. S. terminalis. 1. S. fuscata FABR. Vingar mörkbruna, de främre nagot mörkare an de bakre. Kroppen svartbrun. Hos ¢ tvenne krökta, spetsiga analbihang. Frvr 5-6 mm. Sk.—Lpl. Es um aug: Larven, som lefver i det inre af sötvattenssvampen Spongilla la- custris, bar beskrifvits under namn af Branclicioma spongille. bo S. terminalis CUR’. Vingar askgra, krop- pen brun. Hos dj sma, knappt markbara anal- bihang. Frvr 5—7 mm. Blaze! juli. Fig. 11. Framvinge af Sisyra terminalis 2. SIkt. Osmylus LaATR. Punktögon finnas. Antenner fria, hariga. Palpernas sista led föga längre än den föregäende. Trappstegsnerver talrika. 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Larverna lefva vid stränderna af skuggiga, snabbt flytande bäckar med stenig botten. De uppehälla sig under mossa, bland växtlämningar o, d. och mäga. De sägas vandra utefter bottnen för att gripa Fig. ı2. Larv af Os- mylus chrysops, först. äro ej egentliga vattendjur, ty de sakna simför- smärre mjukskaliga djur, hvilka de utsuga med hjälp af sin kraftiga sugtäng. Vid förestäende förpuppning omgifva de sig med en stark och tät kokong. O. chrysops L. Kroppen svartgrä, huf- vud rödbrunt, thorax i midten jämte benen gulaktiga. Framvingarna särskildt vid fram- och bakkanten med svartbruna fläc- kar. Frvr 22—24 mm. Sk., Og. s. juni —juli. Larven (fig. 12) har hufvudet svart- brunt, palper och antenner ljusgula, sug- tängen rödbrun. Prothorax blekgul med gräa kanter, kroppen ofvan askgra med en fin blekgul midtellinje, som i midten af hvarje kroppsring triangulärt utvidgas; pa kroppringarnas Ofversida tvenne rader af borstbärande vartor. 4. Fam. Hemerobiidæ. Florsländor. Florslandorna aro mindre, obetydliga in- sekter med i regeln fyra, tunna, med fina nerver forsedda vingar, De aro af en graaktig eller brunaktig färgton. Antenner vanligen kortare än kroppen, håriga. Hufvudet något långdraget, lutande. Oceller saknas. Kroppen kort; bak- kroppen smal, hos 4 ofta med karakteristiska analbihang. Vingar tven- ne par, blott hos släktet | Psectra stundom det bakre paret rudimentärt. Fram- vingarnas subcostalnerv sammanlöper ej med ra- dialnerven mot vingspet- Fig. 13. Hemerobius hirtus, spännvidd 15 mm. Sen. 2 3 Ws br à i Die IE =I Fig. 14. Larv af Micromus, först. MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 143 Larverna (fig. 14) aro langsträckta, mot bada ändarna af- smalnande. De paminna till form och utseende rätt mycket om Chrysopalarverna. De ha vanligen tre punktögon strax bakom antennerna. De fullbildade insekterna äro tröga i sina rörelser och uppehälla sig vanligen pa lagre trad eller buskar, De hvila i regeln om dagen, äro där- emot i rörelse mot aftnarna och vid mulen väderlek. De äro däliga flygare. Vid infängandet falla de ned pa sidan och ställa sig liksom döda. Benen hopdragas, hufvudet böjes in under thorax och antennerna döljas pa kroppens undersida. Larverna lefva hufvudsakligen af bladlöss och sköldlöss. De utsugna insekternas skinn kastas genom knyckar pa hufvudet bakät pa ryggen, dar de jamte främmande partiklar sammanbakas till ett slags sköld, som till större delen betäcker larvens Gfversida. Puppan ligger innesluten inom en lös, grofmaskig kokong. Den genom- bryter nägot före öfvergängen till fullbildad insekt väggen och kryper kring för att senare pa nagot fristaende föremäl förvandla sig till en färdig flor- slända. Äggen, som äro mer eller mindre skaftade, afsättas pä blad. Öfversikt af släktena. I. Första tvärnerven vid vingroten i framvingarnas costalfalt bagformigt tillbakalöpande till vingroten, hvarigenom ett ovalt fält uppkommer (fig. 2). A. Tvarnerverna i framvingarnas costalfält sins emellan förenade genom tvärnerver. 1. Drepanepteryx. B. Tvarnerverna i framvingarnas costalfalt ej förenade genom tvärnetver (fig. 2). 2. Hemerobius. Il. Första tvärnerven vid vingroten i framvingarnes costal- falt rak, gäende till costalnerven, ej tillbakalopande till vingroten (fig. 26). A. Framvingar med 3—5 subradialgrenar (fig. 26). 3. Micromus. B. Framvingar med 1—2 subradialgrenar (fig. 27). 4. Psectra. 1. Sikt. Drepanepteryx LEACH. Antenner pärlbandslika, fint hariga. Framvingarna obe- tydligt genomskinliga; båda paren vingar, men särskildt de främre, bakom spetsen bågformigt utskurna. Framvingar- T44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. nas costalfält synnerligen bredt. Subradialgrenarna manga, ända till elfva eller flera. Bakvingarna vid basen i franı- kanten med en harbarande flik. 1. D. phalænoides L. Framvingar brungula med en matt, natformig, brun vattring och tvenne tvär- gaende, slingrande linjer, hvilka genomskäras af ett rakt, 1 ving- kanten utlopande, langsgaende Fig. 15. Drepanepleryx phaleno- streck. Vid första tvarlinjens sam- sop ya An -mantraffande med bakkanten en hvit af brunt omfattad, kilformig flack. Frvr 13—17 mm. Sk.—Lpl. s. juli—aug. Mest på alm. Påminner, da den hvilar, mycket om torra bladdelar; den något ojämna utskärningen i vingarnas bakkant gifver densamma ett sön- dertrasadt utseende. 2. Sikt. Hemerobius L. Antenner pärlbandslika, starkt håriga. Tvärnerverna i framvingarnas costalfält vid costalnerven, gaffellikt grenade. Subradialgrenarna två till sju. Hannarna ofta med synner- ligen karakteristiska analbihang. Innefattar ett stort antal, hvarandra mycket närbesläktade och svärbestämda arter. Vingfärgen delvis ganska variabel. Goda och hållbara karaktärer kunna med fördel hämtas från subradialgrenarnas antal på framvingarna och subulnarfältens beskaffenhet samt framförallt fran analbihangen hos 4. Artöfversikt. I. Framvingarna med ı—2 subradialgrenar (fig. 16). I. H. elegans. IT. Framvingarna med 3 (sällan 4) subradialgrenar (fig. 2). A. En tvärnerv mellan första subradialgrenen och ulnarnervens framre gren pa framvingarna (fig. 18). + Framvingarnas andra subulnarfält slutet. a) De tva främre benparens lar, skenben och tarser med breda, svartbruna ringar. 2. H. subnebulosus. b) De tvä främre benparens skenben med svartbruna fläckar pa yttersidan, 3. H. nervosus. ** Framvingarnas andra subulnarfält öppet (fig. 19). 4. H. pellucidus. Wal. IV. ic MJÖBERG : SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 145 B. Ingen tvärnerv mellan första subradialgrenen och ulnarnervens främre gren pa framvingarne. *) Framvingarnas andra subulnarfält öppet. a)’ Panna och munsköld svarta. 1) Framvingarnes subcostalnerv ej brunfärgad. 5. HA. nitidulus. 2) Framvingarnes subcostalnerv brunfärgad. 6. H. suecicus b) Panna och munsköld gula. 1. Framvingarnes nerver bleka, med fina bruna punkter. 7. H. micans. 2. Framvingarnes subcostalnerv och cestalfältets tvär- nerver bruna. 8. H. fuscinervis. ++ Framvingarnes andra subulnarfält slutet. a) Thorax enfärgadt brun. 9. H. strigosus. b) Thorax gul med bruna kanter. jf. Ansiktet gult eller gulaktigt. []: Framvingar långsträckta, längs bakkanten med små gråaktiga fläckar. (1) Framvingar långsträckta, gråaktiga. 10. H. orvtypus. (2) Framvingar mindre längsträckta, nästan ofär- gade. 11. A. humuli. [JL] Framvingar breda, hvitgula, längs bakkanten med stora lefverbruna fläckar. 12. H. marginatus. ir. Ansiktet brunt. a) Langs trappstegsnerverna pa framvingarne tvasvart- bruna band; langsnerver pa midten af vingen brun- punkterade, 13. H. pint. b) Framvingarnes trappstegsnerver brunskuggade, pa midten af framvingarne en glasklar spegelflack. 14. H. limbatellus. tft. Ansiktet glänsande svart. 15. H. atrifrons. Framvingarne med 4—5 (sällan 3) subradialgrenar (fig. 24). 16. H. concinnus. Framvingarne med 6—7 subradialgrenar, (Underslaktet Megalomus Mac’LAcxL.) (fig. 25). 170 Hm hürtus. H. elegans STEPH. Framvingar (fig. 16) breda, korta, brungra, je} je} . med manga, sma, runda, hvit- aktiga, genomskinliga fläckar; trappstegsnerver brunskuggade; benen blekgula. Frvr 6—7 mm. a 2e ig. Sk Nezxoch Hall Ol Goths.) =~ . ee D À ’ bius elegans. juni— aug. I, 2 subradialgrenar. Pa flera tradslag. Entomol, Tidskr. Arg. 30. H. 3—4. (1909). 10 16. Framvinge af Hemero- 146 5 5. 6. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. H. subnebulosus STEPH. Framvingar långsträckta, brun- eraaktiga, trappstegsnerver brunskuggade; bakvingar blek- era. Ansiktet svartaktigt; thorax med svartaktiga sidokan- ter, i midten bredt gul. Analbihang hos £ i spetsen med nästan vinkelrät krökning (fig. 17). Frvr 7—9 mm. Sk.— Lpl. a. maj— juli. Pä flera trädslag. Fig. 17. Analbihang hos © Fig. 18. Analbihang hos 5 af Hemerobius subnebulosus. af Hemerobius nervosus. H. nervosus FABR. Framvingar langstrackta, blekt graa, med mörkbruna fläckar i kanterna och längs trappstegs- nerverna. Ansiktet svartaktigt. Analbihang hos di spet- sen med jämnt rundad krökning (fig. 18). Frvr 7—9 mm. Sk.—Lpl. s. juni—juli. Pa flera tradslag. Do 4. A. pellucidus WALK. Fram- um vingar (fig. 19) aflanga, trubbiga, blekt grabruna, ofläckade. Krop- pen svartbrun, thorax och bak- kroppen blekare, den senare un- dertill gulaktig. Ben smutsgula. 19. Framvinge af Hemero- Frvr s—7 mm. Sk.—Uppl.,Gottl bius pellucidus el PEs i I, 2, 3 subradialgrenar. Se juni—juli. Mest pa tall. A. nitidulus FABR. Framvingar breda, rödgrä, med blekare, tätt och fint brunpunkterade ner- ver. Trappstegsnerverna bruna, 6—7 1 hvar- dera af de tvä yttre tvärraderna. Ansiktet glän- « sande svartbrunt. Analbihang hos 4 i spetsen Fig. 20. Anal- djupt tvaklufna (fig. 20). Frvr 6—8 mm. Sk.—— bihanghos o af Hemero- Lpl. t. a. juni—juli. Mest i barrskog. A. suecicus MJöß. Framvingar långsträckta, starkt iriserande; subcostalnerven och tvarnerverna i cos- taltaltet helt mörkbruna, trappstegsnerver 5 i den yttre bius nitidu- lus. MJÖBERG: SYENSK INSEKTFAUNA 8: I. 147 6 i den mellersta raden, bredt brunskuggade. Kroppen mörkbrun, mellankropp med gul midtellinje. Analbihang som hos, föregående art, men de båda öfre hornen spet- siga och inatbdjda, de undre med spetsarna samman- stötande. Frvr 6 mm. Sm. juni s. — Blott 7 känd. 7. H.micans OL. Framvingar ovala, blekgulaktiga, vattenklara, alla längsnerver blekgula, tätt och fint brunpunkterade; trappstegsnerver (7) 8 i . den yttre, 6 i den mellersta raden; hela krop- ““* pen gul, blott thorax pa sidorna rödbrun. Fig 21. Anal. Analbihang hos ¢ i spetsen grundt klufna bihang hos I (fig. 21). Frvr 6—8 mm.; Sk.—Og., Gottl. t. a. 2fHemerobius maj—aug. micans. 8. A. fuscinervis SCHN. Framvingar ovala, blekgulaktiga, vattenklara, med brunaktiga, otydl. ljusfläckade längs- nerver och bruna trappstegsnerver, dessa senare aro 7 i den yttre, 6 i den mellersta raden; subcostalnerven och costalfältets tvärnerver enfärgadt mörkbruna. Kroppen gul, thorax pa sidorna rödbrun. Frvr 6-8 mm. Sk. s. 9. À. strigosus ZETT. Framvingar långsträckta, afsmalnande mot spetsen, brungula, med mörkare bred söm längs bak- kanten; trappstegsnerverna brunskuggade, 7 i den yttre, 6 i den mellersta raden. Analbihang hos £ djupt gaf- felformigt klufna. Kroppen enfärgadt rödbrun. Frvr 7--9 mm. Sk.—Lpl. t. a. juni—aug. Pa bade barr- och löfträd. 10. H.orotypus WALLGR. Framvingar långsträckta, likformigt afsmalnande mot spetsen, glänsande, gräaktigt hvita. Trappstegsnerverna 6—7 i den yttre raden, 6 i den mel- lersta. Analbihang hos J korta, med ett långt smalt horn. Kroppen brungul, thorax’ sidor bredt svartbruna. Frvr 7 10 1. IDEAS jui. Al. humuli L. Framvingar som hos füre- gaende, dock mindre längsträckta, ljusare. Analbihang hos 4 breda, korta, i spetsen tvaklufna (fig. 22). Kroppen helt svafvelgul, Fig, 22. Analbi- thorax’ sidor mindre bredt mörkbruna. Frvr hang hos œ af -. 6—8 mm. Sk.—Lpl. a. Hemerobius hu- Mest pa humle, björnbärs- och hallonbuskar. — Den mult. allmännaste arten. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. 12. A. marginatus STEPH. Framvingar breda, mot spetsen snedt tvära, glänsande, hvita med gul anstrykning; längs bakkanten och spetsen med stora, lefverbruna fläckar. S Tvärnerven från ulnarnervens bakre gren Fig. 23. Analbi- med större mörkare fläck. Analbihang hos Dann cic ET d enkla (fig. 23), Frvr 8—10 mm. Sk.— Em OB ar Uppl., Lpl. t, s. juni—juli. 13. 7. pini LEACH. Framvingar ovala, brun- gula, längsnerver bleka, med täta, mörka punkter. Längs trappstegsnerverna en mörkare skuggning, hvarigenom trenne tvärband uppkomma. Kroppen gulbrun, ansiktet brunt. Frvr 7—8 mm. t. s. Sk.—Jmtl. juni—juli. I barrskogar. 14. 7. limbatellus ZETT. Fram- EN N vingar ovala, brungula, sub- SRA SELF costalnerven ofta helt svart- brun, vingens midtfält om- gifvet af en mörkare skugg- ning och framträdande som en ljus spegelfläck. Krop- pen ljusare. Frvr 6—8 mm. Sk.—Lpl. t. s. maj—juli. I barrskogar. Fig. 24. Framvinge af Hemerobius Dr H. atrifrons NE "EAeHtr. concinnus, I, 2, 3, 4 subradialgrenar. Framvingar korta, breda, med ljusa nerver; längsnerverna med sma svarta fläckar. Thorax’ sidor bredt svartbruna, bakkropp svartbrun med gul sidolinje. Frvr 7-9 mm. Sk.—Lpl. t. s. juli. 16. H. concinnus STEPH. Framvingar (fig. 24) matt brungula, med två otydliga, genombrutna tvärband. Alla längs- nerver utom subcostalnerven tätt, mörkbrunt punkterade. Trappstegsnerver 7—9 i den yttre, 6—8 i den inre raden. Kroppen ljusgul, pannan ofta brun. Frvr9—12mm. Sk.— Og., Gottl. s. juli. Fig. 25. Framvinge af Hemerobius 17. FH. hartus L. (fig. 25). Fram- hirtus. vingar korta, breda, rundade, ginatus. MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 149 blekt gulbruna, med gula, mörkbrunt fläckade langsnerver och bruna fläckar, samt längs trappstegsnerverna med tvä bruna linjer; bakvingar hvitaktiga, bredt kantade med gräbrunt. Kroppen svartbrun, thorax pa sidorna gulaktig. Frvr 7—9 mm. Sk.—Uppl., Gottl. t. s. juni—juli. 3. Sikt. Micromus Ramps. Antenner starkt häriga. Tvärnerverna i framvingarnas costalfält talrika, vid costalnerven gaffellikt grenade, ej för- enade med tvärnerver (fig. 26). Subradialgrenar tre till fem. — Släktet omfattar tre sven- ska arter, som till sitt yttre utseende rätt mycket paminna om Hemerobiusarterna, men latt skiljas fran dessa genom Fig. 26. Framvinge af Micromus varie- första tvärnerven i framvin- RUN: garnas costalfält, som ej löper bägformigt tillbaka till ving- roten, utan rakt till costalnerven. Artöfversikt. I. Framvingar med en till tre subradialgrenar. I. M. variegatus. II. Framvingar med fyra subradialgrenar. 2. M. aphidivorus. III. Framvingar med fem till sex subradialgrenar. 3. M. paganus. 1. MW. variegatus FABR. Vingar (fig. 26) hvitaktiga, de främre med tva oregelbundna, genombrutna svartbruna tvarband, som ofta aro upplosta i flackar; de bakre glasklara med bruna flackar i spetsen. Antenner gulaktiga med första leden brun. Frvr 6—7 mm. Sk—Ve. s. juni—jull. M. aphidivorus SCHR. Vingar brungula, de framre med tva sneda mörkbruna tvärlinjer; de bakre ofläckade. Krop- pen mörkt rödbrun. Frvr 4-6 mm. Sk.— Ängml. S. juli—sept. 3. M. paganus L. Vingar blekgula, de främre med två sneda, bruna tvärlinjer, som genomskäras af tre andra längs- gaende, otydliga, i vingkanten utlöpande Jinjer. Antenner hvitgula. Frvr 9-12 mm. Sk.—Jmtl. t. s. juni—aug. I skogsmarker. bo 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. AUSIKEMPSectra Hac: . Framvingarnes costalfalt med talrika enkla tvärnerver, subcostalfaltet med blott nagra fa sadana. Bakvingar stun- NA dom starkt förkrympta. (Fig. 27.) m 1. P. diptera BURM. Framvin- gar blekt gulbruna med bruna flackar och bredt svartbruna trappstegsnerver. Antenner och kropp svartbruna; ben blekgula. Frvr 2,5—3,6 mm. (2 ving.); 3,5—3,8mm. (4 ving.). Fig. 27. Psectra diptera, spännvidd Sk. ÖS, Vo, Sthlm s. juli. 6 mm. : 4 ; Anm. Huruvida de med rudimen- tara bakvingar försedda individerna äro © eller Q, har, alltsedan arten be- skrefs, varit en omtvistad fraga. Troligt ar emellertid, att arten ar dimorf, d. v. s. dels upptrader med 4 fullt utbildade vingar, dels med rudimentara bakvingar. Angående denna fråga se: MJÖBERG, Arkiv f. zool. 1909. 5. Fam. Coniopterygide. Antenner minst lika langa som kroppen, parlbandslika. Vingar (fig. 31) med mycket fa tvarnerver. Cestalfaltet sak- nar i regeln tvärnerver; understundom forekomma tvenne sa- dana; framvingar med tva subradialgrenar, af hvilka bada eller endast en ar gaffelgrenad mot vingspetsen. — Mycket sma insekter, med fyra langstrackta, med hvitaktigt stoft betackta vingar. Larverna lefva pa trad och buskar och lifnara sig af sköld- och bladlöss. De spinna vid forpupp- ningen en rund kokong af fint silke. » Släktöfversikt. I. Framvingarnas subradialgrenar tvagrenade (fig 31). 1. Contopieryx. II. Framvingarnas subradialgren ogrenad (fig 34). 2. Aleuropteryx. Fig. 28. Larv af en Hufvud längre an bredt, mycket smalare an tho- Coniopte- rax. Subradialfältet med ingen eller endast en tvärnerv. y*, först. 1. Slkt. Coniopteryx Curr. MJÖBERG : SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 151 Larverna (fig. 28) forsedda med en kort, trekantig, rak sugtang, som helt eller delvis täckes af hufvudskölden. Artöfversikt. I. Bakvingar blott föga mindre än framvingarne. A. Nervförgreningen pa fram- och bakvingarne olika. 1. C. timertormis. B. Nervförgreningen pa fram- och bakvingarne lika. a) Vingarna täckta af hvitt stoft. 2. C. aleurodijormis. b) Vingarna mörkbruna, ej täckta af stoft. 3. €. fuscipennis. If. Bakvingar betydligt kortare och smalare än framvingarne, med redu- cerade nerver. A. Antenner med trettioen till trettiotvå leder (4 och 2). 4. C. reticulata. B. Antenner med trettiosex till fyrtioen leder (>) eller tjugunio till trettio leder (©). 5. C. psociformis. I. C. tineiformis CURT. Antenner af kroppens längd, med omkring tjugufem leder, hos SJ alla utom basalleden och spetsleden med en krans af tata, grofva, trubbiga har PON ALO Fig. 30. Framlar hos J af Conio- - pteryx tineitormis. a Fig. 29. Antenner af Conio- Fig 31. Vingar af Coniopleryx pteryx tinetformis; a I, b ©. aleurodiformis. (fig. 29). Framlären hos I undertill med en rad af långa borst (fig. 30). Bakkroppen ockragul. Frvr 2—3 mm. Sk.—Lpl. t. a. Mest i barrskog. 2. C. aleurodiformis STEPH. Antenner längre an kroppen, med mer än trettio leder, tämligen ljusa, särskildt mot 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. basen. Subradialgrenarna på både fram- och bakvingarna gaffelgrenade (fig. 31). Frvr 3 mm. Sthlm, s. (TULLGREN). Pa slanbuskar. C. fuscipennis O. M. REUT. Antenner med trettio leder, jämte palper och ben mörkbruna. Vingar mörkt brun- rökiga, alla nerver ljust kantade. Frvr 2,3 mm. Gottl., Sthlm, s. 4. C.reticulataTULLGR. Hufvud, mundelar, antenner och ben svartbruna.' Bakbe- nens skenben blott svagt förtjockade, Frvr2,smm. Sthlm,s. (TULLGREN). På gran. — Troligen blott en varietet af föl- Fig. 32. Coniopleryx psociformis, spännvidd 7,5 mm. jande art. 5. C. psociformis CURT. (fig. 32). Färgen som hos fôre- gående. Bakbenens skenben tydligt förtjockade. Vingar nägot större. Frvr 3,4 mm. Og. s. (TULLGREN). Oo 2. Sikt. Aleuropteryx Löw. Hufvud sedt ofvanifrän nästan bredare an långt, föga smalare an thorax. Subradialfaltet med tvenne tvärnerver. Larverna (fig. 33) aro försedda med en lang, smal, nal- formig sugtang, som täckes af hufvudskölden. I. A. lutea WALLENGR. — (fig. 34). — Hela krop- pen täckt af ett hvitt stoft, kroppen blekt rödaktig, öfversidan och sömmarna pa thorax’ undersida mörkbruna. Ben och antenner blek- gula, de senare mot spet- sarna mörkare. Anten- ner hos bada könen med tjugutvä—tjugutreleder. Se. Fivr 3,8 mom. (2 )) Sa ae Fig. 34. Framvinge af Aleuro- mm. (4). Gottl., Sthlm, s. ryx lutea, pteryx lutea. Pa gran, först. 1 Den verkliga färgen pa dessa djur framträder först, da de fuktas med t. ex. alkohol. MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 153 6. Fam. Sialidæ. Antenner tradformiga korta, 6fverkakar val utbildade, pa insidan tandade. Ben tamligen langa, skenben medelmattiga, med fina tornar; klor ej sagade. Alla fyra vingarna likfor- miga, langstrackta, genomskinliga med talrika tvärnerver i costalfaltet. Pa framvingarne förenar sig subcostalnerven an- tingen med radialnerven eller med costalnerven. Subradial- grenar tva till flera, greniga. — Familjen sönderfaller rtvenne fran hvarandra val skilda underfamiljer. Ofversikt af underfamiljerna. I. Punktogon saknas. Framvingarnes subcostalnerv förenar sig med radialgrenen (fig. 37). Underfam. Szalıne. II. Punktögon finnas i regeln. Framvingarnes subcostalnerv förenar sig med costalnerven (fig. 40). Underfam. Raphidine. I. Underfam. Sialinæ. ° Safslandor. Hufvud tvärställdt, thorax bredare än läng, kvadratisk. Tarsernas fjärde led hjärtformigt utvidgad. I vart land blott ett släkte med tvenne arter. 1. SIkt. Sialis LATR. Antenner en tredjedel kortare an framvingarna. Öfver- läpp hos ¢ triangular, hos © rundad. Bakkropp kort, kraftig. Vingarna genomskinliga, ehuru något rökiga. Vingnerver mycket grofva och starka, vingmärket ej skarpt markeradt. Larverna (fig. 35e) äro långsträckta; de tre bröstringarna jämte hufvudet äro hornartade, gulbruna, med mörkare punkt- formiga fläckar. De ha sex punktögon på hvardera sidan. Bakkroppen slutar i ett långt fjädradt borst, och de sju första bakkroppsringarna ha på hvardera sidan ett ledadt, trådlikt bihang, hvilket .dels tjänstgör som rörelse(sim-)organ, dels har respiratorisk uppgift. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Förpuppningen sker i en hala i jorden pa strandbädden under mars och april. Aggen (fig. 35 c o. d) afsättas antingen pa i vattnet staende safstran i form af stora, bruna, kakformiga massor, och larverna nedfalla vid klack- Fig. 35. ‘Sialis lutaria. a, b fulländade slandor, c, d agg; e larv; f forpuppningsfardig larv. ningen i vattnet, eller ock pa nägot afstand därifrän, da larverna vandra fram till vattensamlingen. | Äggen angripas understundom af den till Pteromalidernas grupp hö- rande egendomliga stekeln Oophtora semblidis Aurıv. Larverna lefva i sött vatten. ' Artöfversikt. I. Vingar vid basen svartbruna. I, S. fuliginosa. II. Vingar vid basen af samma färg som den öfriga delen. 2. S. lutaria. 1. 5. /ulisinosa PICT. Kroppen svart, vingar mörkt brunrökiga; costalnerven vid basen svartbrun; tvärnerven i subcostalfältet träffar första fältet mellan radialnerven och subradial- nes grenen pa eller bakom midten. Analsegmen- lis fuliginosa. tets bukvalvel hos £ kort, triangular och spet- sig (fig. 36). Frvr 12--17 mm. Sk., Lpl., s. juli. S. /utaria L. (fig. 37). Kroppen mörkare; vingar blekt brunrökiga; costalnerven vid basen brungul; tvärnerven 1 subcostalfaltet traffar första fältet mellan radialnerven och subradialgrenen närmare spetsen (fig. 37). Analsegmen- tets bukvalvel hos lang, bred och trubbig (fig. 38). Frvr 12—17 mm. Sk.—Lpl. a. maj—juni. Fig. 36. Anal- DL MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 15 un 2. Underfam. Raphidinæ. Ormslandor. Hufvudet aflangt—triangulärt, thorax mycket längre än bred. Tarsernas tredje: led tvaflikig. Fig. 37. Framvinge af Szalis lutaria, Fig. 38. Analsegment a subcostalfältets tvärnerv. af Sialis lutaria. — Innefattar tvenne närstaende slakten med nagra fa arter. Ofversikt af släktena. A. Vingmarket utan tvärnerver. 1. Lnocellta. B. Vingmärket med en—flera tvarnerver. 2. Raphidia. 1. Slkt. Inocellia SCAN. Punktögon saknas. Antenner tjocka. Thorax knappt dub- belt sa lang som bred. Kroppen nagot tilltryckt. — Slaktet, som egentligen tillhör Syd- och Mellaneuropa, företrädes i vart land af arten 1. /. crassicornis SCHUM. Hufvud bakom ögonen kvadratiskt; antenner tämligen länga, svartbruna, de tva första lederna gulaktiga; thorax i fram- och bakkanten gulbandad. Bak- kroppsringar. med gula kanter; ben gula. Framvingar med vanligen atta tvarnerver i costalfaltet; bakom vingmärket mellan radialgrenen och den inre subradialgrenen trenne vingfält. Frvr 14—16 mm. Dir (vid Borlänge, BORG, °/r 1888) s. Pa tall, blott Q-ex. anträffadt. — Möjligen införd. 2. Slkt. Raphidia L. Punktögon finnas. Antenner minst tva tredjedelar kor- tare an framvingarne. Bakkroppen lang och smart, hos 9 forsedd med en lang äggläggningsslida. 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Larvernas (fig. 39) hufvud och thorax äro kvadratiska, hornartade, bruna. De öfriga lederna äro mjuka. Bakkropp brun med hvita längsstreck. Larverna lefva under bark. -De äro rätt lifliga i sina rö- relser och bedrifva mellan barkspringorna jakt pa smärre insekter och larver. Oroade, krypa de genom häftiga krökninger af krop- pen baklänges. Puppan liknar till formen den fullbildade insek- ten. Den hvilar utan kokong uti en liten hala i barken. Häri- fran utträder den kort före förvandlingsögonblicket, huden spric- ker upp längs ryggen, och den fullbildade insekten framträder. Honan aflägger äggen i barkspringor med hjälp af sin länga ägg- läggningsslida. Hithörande insekter förekomma pa såväl löf- som barrträd. Fig. 39. Dä de hvila, upplyfta de thorax och böja hufvudet nedät; oroade, Larv af söka de bita kring sig genom vridningar af hufvudet och den för- Raphidia längda thorax. Dessa egendomliga rörelser i förening med deras ophiop- smala och ormliknande kropp ha förorsakat dem benämningen Sas. ormslandor. Artöfversikt. A. Mellan radialnerven och den inre subulnargrenen bakom vingmärket pa framvingarne fyra längsfält, af hvilka det andra stundom triangu- lart (ig: 40, r, 2435/4): I. R. notata. B. Mellan radialnerven och den inre subulnargrenen bakom vingmärket pa framvingarne tre längsfält (fig. 42, 1, 2, 3). a) Hufvudets sidor anda till halsen parallella. 2. R. laticeps b) Hufvudets sidor bakät tydligt konvergerande. 1) Vingmärket kort, brunt. 3. R. ophiopsis. 2) Vingmärket längsträckt, blekgult. 4. R. xanthostigma. I. R. nolata FABR. Huf- vud tämligen jämn- bredt, med gult streck längs hjässan. Ben brungula, de främres lar mot basen, de bak- res helt svartbruna; vingmarket svartbrunt med tva till tre, stundom gaffelgrenade tvarnerver. Costal- fältets tvärnerver tolf till femton. Frvr 9—12 mm. Sk.— Lpl. t. s. juni—juli. Mest i löfskogar. R. laticeps WALLENGR. Hufvud med parallella sidor, med ljusbrunt streck längs hjässan. Ben brungula, de främres i) MJOBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: 1. 157 lar ofvan med ett svart streck, de bakres svartbruna. Ving- märket brunt, med en till tre stundom gaffelgrenade tvär- nerver. Costalfaltets tvarnerver tio till elfva. Frvr 9—12 mms SR Bl Oo. Uppk. 5. juni. Mest i löfskogar. R. ophiopsis L. (fig. 41). Hufvud 2 bakät afsmalnande. Ben brun- gula, de mellerstas lar ofvantill, de bakres helt svarta. Vingmär- ket trapezformigt, med en stun- dom gafflad tvarnerv; sällan fin- nas tvenne tvarnerver; dess framre kant kortare an det bakom lig- gande längsfältet. Tvärnerverna i framvingarnes costalfält ej flera: an tolf. Frvr 10—11 mm. Sk.—Lpl. s. juni. Bland björk- och barrtrad. S. xanthostigma SCHUMM. Lik foregaende, men ving- märket längsträckt, blekgult; dess främre kant lika läng som det bakom liggande längsfältet. Tvärnerverna i framvingarnes costalfält ej flera än ätta (fig. 42). Frvr 8-10 mm, Sk.— Lpl.; juni--aug. I barrskogar. Den allmän- naste arten. — Larverna övervintra i stor mängd under den löst sit- Fig. 41. Raphidia ophiopsis, spännvidd 24 mm. Fig. 42. Framvinge af Raphidia xan- thostigma. tande barken vid roten af större tallar. Öfversikt af larverna. Thorax med en gul linje pa längden och en pa tvären. I. R. notata. Thorax enfargadt rödbrun—svartbrun. a) Ben, ätminstone de bakre, brunfläckade. 2. R. laiiceps. 1) De två bakre benparen brunfläckiga; bakkroppen med en rad gula fläckar längs sidorna och en rad längs ryggen. 3. R. ophiopsis. Alla tre benparen brunfläckiga, bakkroppen svartbrun, med bo Ww gula teckningar. b) Ben oflackade, blekt gulbruna. 4. R. xanthostigma 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. 7. Fam. Panorpide. Antenner trädformiga, tämligen länga. Öfver- kakar belägna i spetsen af det näbblikt utdragna hufvudet (fig. 43), sma, pa insidan tandade. Thorax ej forlangd, smalare an de bada öfriga mellankropp- ringarna. Ben langa och smarta, med tvenne spor- rar vid spetsen af skenbenet; tarserna med lik- formiga leder, den första af dem langre an de öfriga. Vingar antingen tva par, och da likformiga lang- Fig. 43. Sträckta, glaslika, under hvilan bakatriktade, nästan Hufvud af horisontella, eller ock alldeles rudimentära. LOREAL ect — Familjen representeras i vårt land af tvenne "ana släkten, tillhörande tvenne väl skilda underfamiljer. Öfversikt af underfamiljerna. I. Punktögon finnas. Vingar val utbildade. te) D> 1. Panorpine. II. Punktogon saknas. Vingar rudimentära. 2. Boreine. te) te) 1. Underfam. Panorpinæ. Skorpionflugor, Klosländor. Läppalper fyrledade. Tarsernas klor breda, intill sà- evade. Hos © intet skarpt afsatt äggläggningsrör. 1. Sikt. Panorpa I. Hjässan i midten med tre tydliga punktögon. Öfverkä- kar med en tand pa insidan. Bakkroppen lang, kagelformig, hos 7 med en tillbakaböjd halltang, hos © tillspetsad. Vingar vid basen smala, utat bredare, trubbiga. Nervförgreningen (fig. 50) karakteristisk, paminnande om Trichopterernas och Lepidopterernas. Detta har foranledt somliga att lata denna familj bilda sjalfstandig grupp. Också ar släktskapen med föregående familjer mindre tydlig. Famvingarnas subcostal- nerv förenar sig med costalnerven i närheten af vingmärket. Langsnerver talrika, ofta greniga. Hos ¢ de tre sista seg- MJÖBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 159 menten hornartade, de två första af dem aro koniska, det sista däremot ar uppsvälldt, äggformigt och slutar med en tang, hvars bada grenar intill aro tandade. Pa samma seg- ments undersida finnas tva langa bihang. Hos Q äro de tre sista segmenten smalast och baras ej som hos 4 uppatbdjda. Det sista har tva divergerande, ledade bi- hang. Larverna aro vid klackningen hvita, med svarta ögon, men bli senare gråa. Ofverkäkarna äro synnerligen kraftigt utvecklade. Första mellankroppsringen hornartad, bredare än lång; de sju bakkroppsringarna bära ofvan en bred, trekantig, hornartad fläck. På undersidan äro de utrustade med vårtliknande föt- ter, som bakåt äro större. Åttonde och nionde segmenten ha ofvan två långa vårtor med ett ledadt borst, det tionde har blott en enda vårta, men dessutom en utsträckbar, fyr- ledad hållgaffel. Fran denna afsöndras en klibbig vätska, med hvars hjälp larven en längre stund kan hålla sig fast äfven vid glatta ytor. Larverna gräfva gångar i jorden och lifnära sig af rof. Äggen af- Fig. 44. Panorpa germanicg, i naturlig storlek. läggas i klumpar på fuktig mark. De äro ej flera än tolf och omgifvas af en slemmig vätska. De fullbildade klosländorna (fig. 44) lefva såväl i löf- som barrskogar. De lifnära sig af andra mjukskaliga insekter, som de fånga och utsuga, under det de fasthålla dem med fötterna. Artöfversikt. A. Framvingarnes spets med en blek, gulbrun fläck. Bakkanten af den femte bakkroppsringen hos o urbuktad (fig. 45). i. PB: cognata. 4 Fig. 45. Bakkroppsspets hos 5 Fig. 46. Bakkroppsspets hos gZ af Panorpa cognata. af Panorpa communis. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19009. B. Framvingarnas spets med en svartbrun fläck. Bakkanten af den femte bakkroppsringen hos & rak (fig. 46). a) Tvärs öfver framvingen ett tydligt, bredt, svart tvärband. 2. P, communis. b) Tvärs öfver framvingen intet svart tvärband, 3. P. germanica. I. P. cognata RAMB. Framvingar ofärgade med svag gröngul glans, och nägra fa blekt gul- bruna fläckar. Analbihang hos 4 långa, raka, mot spetsen divergerande (fig. 47). Frvr 13—15 mime SR Bie Sä I På fuktiga ängar och skogsmarker. Fig 47. Anal- bihang hos 9 2. P. communis L. Vingar genomskinliga, med af Panorpa cog- svag brunaktig glans och svarta fläckar, som 20% bilda ätminstone ett tvärband bakom midten. Analbihang hos J långa, håriga, något bagböjda (fig. 48). Frvr 14—16 mm. Sk.—Lpl. t. a. maj—sept. I skogar och tradgardar. Fig. 48. Analbihang hos gg af Fig. 49. Analbihang hos J af Panorpa communis. Panorpa germanica. 3. P. germanica L. (fig. 44). Vingar genomskinliga, med grönaktig—brun glans och svartbruna fläckar, som ej bilda tvärband. Analbihang hos SJ korta, platta, i spetsen ut- vidgade och tvära (fig. 49). Frvr 12 MO 00 en maj— sept. Vistas förutom pä lägländta stäl- len äfven pa backar och bergshüjder. E18.950, Era germanica. 2. Underfam. Boreinæ. Vinterslandor. Läppalper tväledade. Tarsernas klor enkla, smala utan tänder. Hos © ett skarpt begransadt, tydligt äggläggningsrör. MJÖBERG: SVENSK INSEKTFAUNA 8: I. 161 1. Sikt. Boreus LATR. Vingarne rudimentära, hos § utgöras de af fyra perga- mentartade sylformiga, lappar, som aro krökta och intill sa- gade, hos © besta de af tva korta, tilltryckta lober, en pa hvardera sidan af mellersta mellankroppsringen. Öfverkäkar med flera tander nara spetsen. Bakkroppen kort och kraftig, hos © med ett långt treledadt äggläggningsrör, inneslutet mellan tvenne langa smala valvler. Härigenom far © en viss aflagsen likhet med © hos Locustiderna. Larverna äro korta, tjocka och krökta; mellankropps- ringarna äro bredare än öfriga kroppsringar; bakkroppen cy- lindrisk, med vårtor på öfversidan. Larverna lefva bland mossa, som äfven utgör deras föda: i septem- ber omvandlar sig larven till puppa nere i jorden uti en med silkesväf fod- rad håla. De fullbildade insekterna förekomma blott under vintermånaderna bland. mossa eller hoppande och krypande på snön. Vid parningen sitter © på ryggen af g. X 1. B. hiemalis L. (fig. 51) — Snö- slandan. — Kroppen mörk- grön—mörkbrun—metallglän- sande. Antennroten, näbbets bas, bröstet och benen gul- aktioa. Gre 3: mm. © 3—4 mm. Lpl.—Sk., okt.— mars. — Sällsyntare i de syd- Fig. st. Boreus hiemalis, ligare landskapen. Q, längd 4 mm. Entomol. Tidskr, Arg. 30. H. 3—4. (7909). Il Litteratur. Det är ej ofta, som man i den utländska litteraturen finner uppgifter om den skandinaviska insektfaunan, och sådana blifva ocksa därföre lätt förbisedda af oss här i landet. Det torde där- fore vara skäl att fasta uppmärksamheten a följande tvenne sma uppsatser. Uvttenboogaart D. L. Lijst van Coleoptera verzameld in Dalekarlié (Zweden), Juni 1908. — Haag Ent. Berichten 2. p. 2072391, 190g. 209 arter uppräknas; de flesta bestämda af den framstäende holländske koleopterologen E. Everts. Tre arter Dapfolinus lon- giceps Fauv., Anthophagus scutellaris ER. och Anthophagus forti- cornis KIESENW. angifvas säsom nya för Sverige, enär de ej fin- nas upptagna i ERICSONS och Sanpıns katalog. Äfven i Gritts katalog, som förf. ej synes känna till, äro dessa arter ej upp: tagna såsom funna i Sverige. De äro således ett intressant till- lägg till vår fauna. Ledsamt nog lämnar förf. ingen uppgift om, hvar i Dalarne insamlingen har skett. Äfven med afseende på arternas utbredning inom landet är förteckningen af vikt, ty vid en jämförelse med Grills katalog visar det sig, att flere arter hit- tills ej varit kända från Dalarne. Csiki, £. Neuer Carabus aus Norwegen. — Rovartani Lapok B. 16)p. 20, 32, 1000. Meddelandet är skrifvet pa ungerska med en kort tysk re- sume. Den nya formen dr en varietet af Carabus violaceus L och kallas var. offonis. Den är funnen vid Bergen och Trond- hjem af herr Otto Herman. Dä denna form antagligen äfven förekommer i Sverige, införes här den latinska beskrifningen: »A C. violaceo typico differt: statura minore, corpore angustiore, man- dibulis angustioribus, pronoto dense rugoso-punctato, elytris dense fortiusque irregulariter asperato-granulatis. Penis ut in forma ty- pica compresso, apice rotundato ante apicem minus constricto, non incurvato. Colore nigro, marginibus pronoti elytrorumque violaceis vel cyaneis, pronoto basi cyanescente. Long. 21—23 mm.» Chr. Aurivillius. Nya iakttagelser öfver Ammophila (Miscus) campestris. Af Gottfrid Adlerz. I »Lefnadsforhallanden och instinkter inom familjerna Pompilidae och Sphegidae» har jag meddelat en del iaktta- gelser öfver denna stekel, som adagalägga, att han ur flera synpunkter ar af mindre vanligt intresse. Dels visar han namligen en bland solitära steklar enastaende vard om afkom- man, dels erbjuder han ett synnerligen tacksamt material for psykologiska studier. Varden om afkomman inskranker sig hos de allra flesta solitara gaddsteklar till att jämte ägget i cel- len inlagga en viss mängd foder, vare sig honung eller frö- mjöl, sasom hos bien, eller förlamade smadjur (spindlar eller insekter), sasom hos vägsteklar, rofsteklar och solitära ge- tingar. Gemensamt for dessa steklar ar, att den ur ägget kläckta larven är alldeles öfverlämnad at sig själf att hus- halla med det inlagda näringsförrädet, som är afsedt att räcka for hans hela utvecklingstid. Sedan modren tillslutit cellen, bekymrar hon sig ej vidare om sin afkommas öde. Hos rof- stekelsläktet Aembex har det däremot påvisats, att hela fo- derfôrradet, som utgöres af hvarjehanda slags flugor, ej in- lagges pa en gang, utan fördelas under larvens hela växtpe- riod, hvarför man med ett visst berättigande kan säga, att Bembexlarverna uppfödas af sina mödrar. Hos Ammophila campestris, som förser sin afkomma med sma förlamade fjä- rillarver, företrädesvis mätare, ar forhallandet detsamma. Men hartill inskranker sig ej denna stekels vard om sin afkomma. Campestris-honan visar en högre utvecklingsgrad af de mo- 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQOQ.. derliga instinkterna, som röjer sig däri att hon, alltsedan ägget fästats pa den först inlagda foderlarven, alltemellanät underkastar sig besväret att öppna cellens med gruskorn eller jordklumpar provisoriskt stängda ingang for attse efter, om ägget ännu är kläckt. Är sa fallet, gar hon pa jakt for att anskaffa färsk foderlarv. På samma sätt inspekterar hon under larvens uppväxttid alltibland cellen för att se efter, när nya förråd äro af nöden. Skulle det därvid visa sig, att någon af de förut inburna foderlarverna är hopsjunken och skrumpnad, kastar hon ut den ur cellen och anskaffar färsk föda i stället. Det är i denna ofta upprepade inspektion af cellen, utan att samtidigt foder medföres och utan annat syfte än att öfvertyga sig om afkommans tillstånd och behof, som denna stekel visar sig som en högre utvecklad moder an andra solitära steklar. Man skulle till och med nästan vara frestad att pasta, att hon drager slutsatser af tillständet 1 cellen och handlar darefter. Skulle en langre tids ihallande ruskväder tvinga henne att sitta overksam i sitt gömsle, sa glömmer hon anda ej bort sin larv, utan, sa snart solen ater skiner fram, uppsöker hon och öppnar ater cellen för att se efter om larven, som under tiden fatt svalta, annu ar vid lif, i hvilket fall hon skyndsamt anskaffar nytt foder, medan hon i motsatt fall kastar bort honom. Ammophila campestris tycks vara betydligt allmännare i vart land an A. sabulosa, med hvilken den forra ofta torde ha blifvit forvaxlad. Medan sadu/osa vanligen anträffas en- staka, forekommer campestris ofta kolonivis i ratt stort antal pa sina ar efter ar begagnade boplatser, foretradesvis pa san- diga marker i soliga skogsbryn. Afven af denna anledning ar hon ett lampligt foremal for studier. Till fullstandigande och bekraftelse af forut gjorda meddelanden om denna stekel torde nedanstående senare iakttagelser kunna paräkna in- tresse. De bekräfta bl. a. min vid studiet af stekiarnas hand- lingssätt under från de vanliga afvikande omständigheter ofta upprepade erfarenhet, att dessa insekter röja så utpräglad individualitet, att man ingalunda af den enas handlingssätt kan sluta till den andras under liknande yttre omständigheter. De flesta af dessa iakttagelser härröra. från en större cam- pestris-koloni, som iakttagits under sommaren 1908 nara Ka- ADLERZ: NYA IAKTTAGELSER ÖFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. 165 pellskär i Roslagen. De pa samma plats gjorda försöken att utröna denna stekels orienteringsformaga meddelas i en annan uppsats. (Orienteringsförmägan hos steklar. Sundsvall 1909.) 1. En campestris sags, utan att medföra foderlarv, öppna en provisoriskt tillsluten hala, tranga in dari och ater komma upp for att stanga pa nytt. Halan uppgräfdes fran sidan, sa att ingängsöppningen ej skadades. Cellen innehöll blott en foderlarv, pa hvilken stekelns aflanga, hvita agg var fastadt. Stekeln hade saledes redan nu inspekterat den for att se efter om ägget var klackt. Foderlarven med agget lades vid ingangen, och larvkammaren aterstalldes i sitt förra skick. Stekeln, som under tiden vantat i narheten, kom strax fram och gick ner i sin hala for att bara upp nedrasad sand. Dar- efter stängde han den nu tomma halan. Foderlarven med ägget grep han visserligen, stack den och bar den ett stycke, men lat den sedan ligga och brydde sig ej vidare om den, utan flog bort. 2. En campestris inspekterade sin hala och började ater stänga den, da jag ingrep och uppgräfde den, medan stekeln vantade i narheten. Larvkammaren innehöll stekelns half- vuxna larv och 4 mätarlarver. Stekellarven lades vid gropen efter den uppgräfda halan. Stekeln kom fram och grep den omväxlande i främre och bakre ändan, medan han sökte pa- ralysera den pa samma sätt som foderlarverna behandlas. Därefter sökte han länge efter sin förstörda hala, men bör- jade slutligen gräfva en ny alldeles bredvid platsen för den förra. "Arbetet afbröts ibland däraf att han bar omkring sin larv, som greps om strupen och bars pa samma sätt som foderlarver, med ryggen nedät. Marken matte emellertid varit olämplig att gräfva i, ty stekeln stangde snart den pa- började halan, lät sin larv ligga och flog bort for att ej mer visa sig. 3. En campestris hade nyss burit in en foderlarv i sin hala och höll pa att ater stanga den, da jag med en pincett räckte fram en af de ur n:r 2 härofvan uppgrafda foderlar- verna. Stekeln grep den utan mycken tvekan, stack den, öppnade ater sin hala och bar ner detta oparaknade byte. Innan stängningen sedan afslutats, lades den under n:r 2 har- ofvan omtalade stekellarven framför honom. Han grep den, 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. stack den, öppnade äter halan och bar ner äfven denna larv, som han sälunda betraktade som en foderlarv, utan att fästa afseende vid att den var af helt annan art än hans vanliga foderlarver. Sedan stängningen därefter delvis skett, erbjöds han ännu en matarlarv och underkastade sig ater besväret att, sedan han stuckit den, for 4:de gangen pa en kort stund Oppna sin hala for att slapa ner den. Men da efter nara fullbordad stängning en ny mätarlarv lades fram, trot hans talamod. Denna gang grep han larven, kastade bort den i en häftig flyktsvang at ena sidan, fortsatte den afbrutna stang- ningen och flog bort. Denna stekel visade sig ej vara en slaf af sin instinkt, utan maktig att pa ett andamalsenligt sätt be- gagna sig af de ovanliga, eller kanske riktigare enastaende, omständigheter, 1 hvilka han plötsligen fann sig försatt. Han tillhör ı sitt handlingssätt en annan typ an n:r 1, hvilken ej forstod att begagna sig af det fördelaktiga anbudet af en utan möda förvärfvad foderlarv. 4. En campestris började, utan att medföra ny foderlarv, öppna sin hala, i hvilken. han inträngde och drog ut en i förruttnelse stadd matarlarv, som bortkastades i en flyktsväne. Darefter stängde stekeln ingangen och flog bort. Han hade saledes blott inspekterat sin hala, som vid undersökning be- fanns innehalla stekelns halfvuxna larv jamte tva friska foder- larver och en halft uppäten. 5. En campestris kom bärande en mycket lång mätar- larv. När han lagt den ifrån sig för att öppna sin håla, ut- byttes denna stora larv, som var gråbrun, mot en helt liten, grön, knappt fjärdedelen så stor, nyss tagen från en annan stekel af samma slag. Med detta ombyte lät sig stekeln nöja. Utan någon påfallande tvekan släpade han nu den lilla larven. Hade han haft något tydligt minne af sitt eget byte, skulle man kunnat vänta, att han först sett sig om- kring efter detta, hvilket han dock ej gjorde. 6. Den under n:r 5 omtalade stora, gråbruna mätarlar- ven erbjöds åt en campestris, som nyss burit in en hemförd foderlarv och just höll på att stänga sin håla. Han grep den begärligt, men, i stället för att sasom n:r 3 ater Oppna sin hala och släpa ner detta oparaknade byte, började denna stekel planlöst bära omkring det i alla riktningar, alltibland ADLERZ: NYA IAKTTAGELSER ÖFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. 167 stannande för att sticka det. Under dessa irrfärder aflagsnade han sig ibland anda till 10 meter fran halan for att ater och ater bära fram sin börda till dess närhet, utan att det dock föll honom in att ånyo öppna halan och släpa ner larven. Pa detta sätt fortsatte han i mer an tva timmar och i alla händelser längre an jag hade tålamod att öfvervaka honom, Det såg emellertid ut som om han blifvit förvirrad öfver att se sig i besittning af ett så lättfånget byte. Kanske dref in- stinkten honom att, innan bytet nedbars, underkasta sig de mödor, med hvilka jakten och den ofta långa transporten af bytet från jaktmarkerna i vanliga fall äro förknippade. 7. En campestris öppnade sin håla utan att medföra ny foderlarv, gick ned för att inspektera och kom åter upp om en stund samt började stänga. Halan uppgräfdes nu på van- ligt sätt från sidan, så att ingångsröret lämnades oskadadt och blott en liten öppning gjordes på larvkammarens sido- vägg. I larvkammaren fanns blott en mätarlarv, som bar stekelns ägg, som vanligt fästadt på en af de mellersta le- derna. Liksom n:r I härofvan hade stekeln således blott öpp- nat för att se efter om ägget ännu var kläckt. Larven med ägget lades vid ingången, och hålan återställdes. Stekeln va- gade sig åter fram, grep larven och kastade bort den i en häftig flyktsväng, hvarefter han fortsatte stängningen af den nu tomma hålan. Man skulle kunna förmoda, att stekeln, med friskt minne af att ägget ännu ej var kläckt, ansåg ny foder- larv för tillfället obehöflig. Men a andra sidan ser man ofta 2 eller 3 foderlarver i campestrisceller, där ägget ännu ej kläckts. 8. En campestris hade nyss inburit en foderlarv och delvis åter stängt sin håla, då han bortskrämdes och dröjde länge borta. Under tiden öppnades larvkammaren från sidan. Den innehöll stekelns nära fullvuxna larv, tre friska, bruna mätarlarver och en halfäten dylik. Stekelns egen larv lades vid ingången, och hålan återställdes. Vid sin återkomst med- förde stekeln en grön mätarlarv, som han lade ett stycke från hålan, hvarefter han begaf sig fram för att i vanlig ord- ning efter återkomsten från jakten öppna ingången. Såsom nyss nämndes, hade han emellertid blifvit bortskrämd strax i början af stängningen, så att han nu fann ingången vid- 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. öppen. Detta var nagot för stekeln sa främmande, att det alldeles förvirrade honom. I en häla, som redan pa förhand stod öppen, tillät honom ej hans instinkt att nedbära en foderlarv. Först mäste den stängas, och ät denna föga än- damalsenliga sysselsättning hängaf sig stekeln nu att börja med. Sedan detta h'nder för foderlarvens nedsläpande sa- lunda blifvit undanrojdt, skulle han naturligtvis ater öppna, men upptackte i detsamma sin egen larv ligga vid ingangen. Han grep den och vande den nagra ganger, under det han stack den, kastade darefter bort den i en haftig flyktsvang samt hämtade sedan den gröna foderlarven, som lades vid ingången. Nu öppnades den nyss stängda mynningen, lar- ven släpades ner, och stekeln började åter stänga. Sedan han nedfört några jordklumpar, lades en af de ur samma larvkammare förut uppgräfda bruna mätarlarverna vid in- gängen. Dä stekeln fick se den, stack han den, tog äter bort de nedförda jordklumparna och släpade ner larven. Under tiden lades den andra bruna mätarlarven vid ingängen. Da stekeln kom upp, stack han äfven denna larv, gjorde ett kortvarigt besök nere i halan, hvarefter han drog ner larven. Pa samma satt forfor han med den 3:dje bruna matarlarven. Innan han denna gang kommit upp, lades vid ingangen annu en brun matarlarv, som nyss tagits fran en annan campestris i närheten: Nu matte emellertid stekeln tyckt sig fa för mycket af det goda, ty visserligen- grep han och stack äfven denna sista larv, men kastade bort den ien flyktsvang, hvar- efter han stängde ingangen och flög bort. Da larvkammaren sedan undersöktes, visade det sig, att stekeln ej lagt agg pa den gröna larven, som nedbars i den förut tomma cellen, och ej heller pa nagon af de senare nedburna. Han hade saledes ej gifvit akt pa att hans egen larv tagits bort. Denna stekel visade under de frammande omständigheterna en bland- ning af instinktmässiga, andamalsvidriga och forstandsmassiga, andamalsenliga handlingar, en föröfrigt ofta äterkommande typ icke blott bland steklar. 9. En campestris slapade ner en hemförd foderlarv och kom ater upp. Innan han ens hunnit börja stängningen, öppnades larvkammaren fran sidan, hvarunder stekeln, som var ovanligt foga skygg, upprepade ganger gick ner genom ADLERZ! NYA IAKTTAGELSER ÖFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. 169 ingangen och kom ut genom den pa larvkammarens vägg gjorda öppningen. Den ifver, med hvilken han därvid ater och ater flog upp till den ordinarie öppningen för att allt- jamt komma ut genom den konstgjorda, tycktes vara ett ut- tryck såväl för hans förvåning som för hans önskan att ut- röna orsaken till detta Ofverraskande resultat. Emellertid plockades kammarens innehall ut. Det utgjordes af stekelns nästan fullvuxna larv, tva friska foderlarver och en till hälf- ten fortard. Stekelns egen larv lades vid ingangen, och larv- kammaren äterställdes i sitt förra skick. Stekeln infann sig strax ater, gick ner i halan och började bara upp nedrasad sand. Därvid lade han flera ganger marke till sin larv, som han försökte gripa fran undersidan, hvilket dock erbjöd sva- righeter, enär larven vid beröringen krökte ihop sig at denna sida. En synnerligen marklig olikhet i denna stekels hand- lingssatt, 1 jamforelse med de under t. ex. n:r 8 och 10 nämn- das, med hvilka samma försök gjorts, var, att han ej stack sin larv, hvilket adagalagger, att han ej i honom sag en fo- derlarv. Sedan stekeln afslutat uppbärandet af sand, grep han sin larv i bakre ändan och bar ner den, äfven nu utan att förut sticka den. Därefter kom han upp och började stänga. Sedan han fort ner ett torrt lingonblad till underlag for sandfyllningen, lades en af de friska foderlarverna vid in- gangen. Stekeln stack den nagra ganger, hamtade sa upp det medförda lingonbladet och bar ner larven. Da han kom upp, fann han vid ingangen den andra under tiden ditlagda foderlarven. Han stack afven den och drog ner den. Den till hälften uppätna .lades fram. Denna larv stacks ej, men -stekeln försökte lägga den i nedsläpningsställningen, d. v. s. med framandan hängande öfver mynningen till halan. Da emellertid just denna anda var skrumpnad och styf, intog larven ej det lampliga laget. Stekeln tycktes forestalla sig, att motstandet berodde pa att larven ej var tillrackligt for- lamad, ty han stack den och försökte pa nytt, men forgaf- ves. Han sökte da med hufvudet tränga ner larvens fram- anda i öppningen, men ej heller detta lyckades. Stekeln grep da larven och kastade bort den i en flyktsväng samt stängde därefter ingangen. Denna stekel tillhörde den bland insek- terna mindre vanliga psykologiska typ, som. under synner- 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1000. ligen frammande yttre forhallanden formar nästan fullstandigt frigöra sig fran instinktens missvisande ledning och i stallet ändamålsenligt lämpa sitt handlingssatt efter for handen va- rande omstandigheter. Han erinrar 1 behandlingen af sin egen larv om den 1 »Lefnadsforhallanden och instinkter» omnämnda A. campestris (n:r 44), som, sedan hans hala blifvit fullstän- digt förstörd, gräfde en ny och i den bar ner sin larv. (Se vidare om denna stekel n:r 16 härnedan). 10. En campestris öppnade sin hala utan att medfora foderlarv, gick ner dari och kom ater upp for att stänga. Da larvkammaren öppnades fran sidan, befanns den blott innehålla stekelns halfvuxna larv, som förtärt allt sitt foder, hvarför stekeln vid denna inspektion mäste ha blifvit öfver- tygad, att mera sädant var af nöden. Larven lades vid in- gången, och larvkammaren återställdes. Stekeln kom ater och fortsatte stängningen, men upptäckte därunder sin larv, stack honom, bar bort honom nagra meter, stack honom anyo samt lat honom sedan ligga. Därefter vände han ater hem for att afsluta stangningen och flog sedan bort. Den öfver- gifna larven erbjöds at flera andra steklar af samma slag, dels åt sådana som höllo på att gräfva håla, dels åt andra i utbyte mot en nyss hemförd och vid hålan lagd mätarlarv. Alla stucko honom och buro bort honom ett stycke för att skaffa honom ur vägen, men ingen ville taga vara på honom ens till foderlarv, hvilket däremot den under n:r 3 omtalade stekeln gjorde med annan erbjuden campestris-larv och n:r I4 med sin egen. 11. En campestris inspekterade sin hala. Sedan han bör- jat stänga den, erbjöds han en foderlarv, tagen fran en af hans grannar. Han stack den nagra ganger, under det han pa samma gang bar bort den omkr. 1 m. fran hälan. Därpå vände han ater, tog bort det redan inlagda stangningsmate- rialet, bar ner larven, stängde och flog bort. Omkring 15 minuter darefter aterkom han med en ny foderlarv, hvarefter han begaf sig pa ny jakt. Denna gang drojde han borta omkring 20 minuter och medförde vid aterkomsten ännu en mätarlarv, hvarpa han ånyo flög bort till sin jaktmark i det närbelägna skogsbrynet. Under hans frånvaro undersöktes larvkammaren. Den innehöll stekelns nara fullvuxna larv, ADLERZ: NYA IAKTTAGELSER OFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. LL tre friska foderlarver och en halfäten. Dessa togos bort, och cellen återställdes. Efter mer än en timmes frånvaro äter- kom stekeln ‚med nytt jaktbyte, en mätarlarv, hvilken han lade ett stycke från ingången, medan han plockade bort de stängande gruskornen. Sedan detta skett, lades hans egen larv (d. v. s. den ur cellen upphämtade stekellarven) vid in- gången. Stekeln kom fram, grep larven och vände den några gånger samt stoppade därefter ner den i ingängsröret på det ovanliga sättet, att han lade larven i mynningen och tryckte ner den med hufvudet. Detta sätt för nedförandet användes aldrig för foderlarver, hvilka däremot undantagslöst nedsläpas på det sätt, att stekeln först kryper baklänges in och där- efter sträcker fram hufvudet ur ingången för att gripa den därbredvid lagda foderlarven, som sålunda drages baklänges ner. Saväl häraf, som af den omständigheten att larven ej stacks, framgår, att stekeln insåg, att det ej var någon foder- larv, utan hans egen afkomma, som han vid detta tillfälle behandlade. Sedan stekeln åter kommit upp, uppsökte han den foderlarv, som han förut lagt några cm. åt sidan, och sökte draga ner den på vanligt sätt. Men nu befanns det, att den med hufvudet inskjutna stekellarven stannat som en propp i röret, så att, då stekeln skulle krypa baklänges ner, kom han ej längre, än att hans hufvud stannade i rörets myn- ning. Otaliga gånger försökte han nu genom att lägga fo- derlarven på annat sätt vid ingången öfvervinna denna svå- tighet. Han föreställde sig synbarligen, att motständet här- rörde från foderlarven. Dock anlitade han ej metoden att sticka den, som eljes af flertalet steklar af denna art tillgripes | som ett universalmedel mot inträffande hinder. Han började i stället gräfva ut sand från rörets sidovägg och lyckades på detta sätt till sist bereda utrymme för foderlarven. Denna stekel tillhörde samma förståndiga typ som den under n:r 9 omtalade. Troligen var det ej densamma, ty han bodde i motsatt ända af sandfältet. 12. En campestris sågs en längre tid sysselsatt med att gräfva ny håla, därvid som vanligt bortkastande den mellan hufvudet och frambenen fasthållna sanden i en kort flykt- sväng. Då arbetet var nära färdigt, erbjöds han en med pincetten framräckt foderlarv, som han efter någon tvekan 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. tog emot, stack nägra gänger och lade vid sidan af hälan, medan han afslutade gräfningen. Darpa drog han ner larven, stängde halan och flog bort. Det ar ingalunda alltid eller ens ofta, som resultatet blir detta. Oftare framkallar anbudet af en foderlarv at en gräfvande stekel endast förvirring. Han är sa helt och hället upptagen af reflexverksamheten gräfva, att hans hjärna ej kan rymma föreställningen om någon annan, förr än denna verksamhet afslutats. Somliga af dessa steklar anse till och med uppträdandet af en foderlarv pa detta stadium af den vanliga handlingsföljden som nägot sa oberättigadt, att de kasta bort den, hvarpa exempel medde- lats 1 ofvan anförda arbete (t. ex. mir 51). 13. En campestris hade setts tva ganger under formid- dagens lopp inbara foderlarver i en hala. Sista gangen un- dersöktes larvkammaren. Den innehöll stekelns blott nagra fa mm. länga, sannolikt blott 3—4 dagar gamla larv, tva friska foderlarver och en till större delen förtärd. Stekelns egen larv lades vid ingangen, under det att denna stangdes pa vanligt satt. Först nar detta skett, upptackte stekeln sin larv, grep den och flog bort med den ett stycke, stack den och lat den ligga. Han ansag den formodligen for en foderlarv, fastän af sa oansenlig storlek, att det ej lonade sig att taga vara pa den. Pa samma sätt brukar Psammophila hirsuta, som graft fram en noctuidlarv af alltfor ringa stor- lek, sticka och sedan üfvergifva densamma. 14. En campestris bar in foderlarv. Larvkammaren un- dersöktes. Den innehöll stekelns något mer an halfvuxna larv, sex friska foderlarver och en till större delen förtärd. Stekelns larv lades vid ingangen, dar den snart upptacktes af modern, som först stack den upprepade ganger och sedan drog ner den i halan. Sedermera förfor hon pa samma satt med tva af de ur larvkammaren framtagna foderlarverna. Vid stängningen af halan råkade denna stekel ofta i delo med sin närmaste granne (n:r 15), som samtidigt höll pa att inspek- tera sin omkring 20 cm. darifran befintliga hala. Icke utan skal voro dessa steklar misstänksamma mot hvarandra, ty hvar och en sökte beröfva den andre de framför hälans myn- ning liggande, ur röret upplockade gruskorn, som vid stäng- ningen begagnas som underlag, för att ej den pafyllda san- ADLERZ: NYA IAKTTAGELSER ÖFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. ws den skall rasa ner i larvkammaren. Dessa gruskorn voro har bland den fina sanden svara att finna i lämplig storlek och mäste ofta med mycket besvar uppsökas pa langa af- stand. Da darfor endera af de bada grannarna ertappade den andre vid en sadan stöld, drabbade de genast haftigt tillsammans for några ögonblick i flykten pa fa cm. höjd öfver marken, hvarefter hvar och en återvände till sitt arbete. N:r 14 var den som först afslutat stängningen, hvarefter han började ströfva omkring och äfven slog några lofvar kring den andres håla. Detta inträffade just som denne (n:r 15) höll pa att släpa ner en foderlarv, som han mottagit, då den framracktes med pincetten. Bakre hälften af larven sags annu röra sig i halans mynning, da n:r 14, liksom fattad af en plötslig ingifvelse, grep ett af de bredvid liggande grus- kornen och stoppade in det i öppningen, sa att larven blef fastkilad. Då stekeln nere i hålan märkte detta, störtade han ut och angrep förbittrad den skyldige, som hastigt lagade sig undan. Hos de flesta människor skulle med största sanno- likhet vid bevittnandet af denna scen ordet skälmstycke svat- vat pa tungan. 20:de seklets anhängare af den gamle filo- sofen Cartesius, som i djuren. ej se nagot annat än reflex- maskiner och som anse slagordet aztropomorfism vara en mördande kritik af motpartens standpunkt, skulle mahända konstruerat ett lardt uttryck, såsom /xdireflex eller något lik- nande, for att beteckna saken. Men ett tomt ljud ar ingen förklaring. För dem som i djuren endast se reflexmaskiner maste utiliteten anses vara driffjädern i alla djurens hand- lingar. De handla sa, därför att det ar för artens bestand nyttigt. Huru dä förklara djurens lekar, om man förnekar ett psykiskt element i dem? Da finns ingen annan utväg an att förneka att djuren leka, naturligtvis de s. k. lägre djuren, till "hvilka man plägar räkna alla ryggradslösa, således äfven insekterna. Men den som, utan att på förhand vara intagen af någon fördom, på nära håll och tillräckligt länge ger akt på hvad som försiggår i en vanlig myrstack en lugn och varm sommardag, naturligtvis under sådana förhållanden att invånarna: ej oroas, skall snart känna sig öfvertygad om att myrorna leka. Många andra liknande exempel att förtiga. För egen del kan jag ej undgå att finna ett tydligt framträ- 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19009. dande psykiskt element t. o. m. i den retsamma ihärdighet, med hvilken en oupphörligt bortjagad fluga återkommer och liksom njuter af den behändighet, med hvilken hon kan undga vår förföljelse, då hon ej tröttnar på att surra i vårt hår eller sätta sig 1 vårt ansikte. 15. En campestris inspekterade sin håla och påbörjade därefter stängningen. En af de under n:r 14 omtalade, ur en annan stekels larvkammare framtagna foderlarverna fram- räcktes med en pincett. Stekeln grep den, flög bort med den ett stycke och stack den därvid flera gånger, vände sa ater, plockade bort de redan införda gruskornen och drog ner lar- ven. Sedan han äter börjat stänga, framräcktes en annan foderlarv, med hvilken stekeln förfor pa samma sätt. Det var vid nedsläpandet af denna som den under n:r 14 omta- lade episoden inträffade. Da steklar af denna art mottaga de med pincett framräckta larverna, söka de fa tag 1 deras framre anda, hvarfor denna lämpligen bor vandas mot ste- keln. Enar denna stekel nödgades söka ovanligt länge för att finna lämpliga gruskorn, framracktes äfven sadana at honom med pincetten. I borjan brydde han sig ej om dem, men da jag envist höll fram dem, ryckte stekeln dem häftigt till sig under starkt surrande, som kandes genom pincettens dallring, och kastade genast bort dem. Om daremot grus- kornet med pincettens tillhjälp lades pa vederbörlig plats, d. v. s. i halans mynning, mottogs det ej med nagra pro- tester. Pa detta sätt hjalptes vi at att i all sämja fylla in- gangsroret, och stekeln upptog ej illa, att jag ibland makade honom at sidan for att komma at battre. Ett liknande med- arbetarskap med Psammophila hirsuta har jag forut omtalat (n:r 29 i ofvananförda arbete). Sedan denna hala blifvit stängd, hvilade stekeln några ögonblick och Ofvergick därefter till inspektionen af en annan, belägen ett tiolal cm. darifran. Har framgar saledes det intressanta förhällandet, att dessa steklar samtidigt uppföda flera larver, hvilket jag föröfrigt redan förut pavisat. I betraktande af dessa steklars aldrig slapp- nande verksamhetslust och den lätthet, med hvilken de kunna anskaffa de erforderliga mätarlarverna, förefaller det sanno- likt, att det kan vara flera an tva. Halornas mynningar aro sa omsorgsfullt dolda af hopkrafsad sand, att intet yttre tec- ADLERZ: NYA IAKTTAGELSER ÖFVER AMMOPHILA CAMPESTRIS. 175 ken röjer deras lage. Men stekeln maste ha reda pa hvar han har sina här och där utplanterade afkomlingar, och där- for har han inpräglat den hvarje hala omgifvande markens beskaffenhet 1 sitt minne. Det skulle vara ödesdigert för honom, om man röjde bort den kringstäende glesa vaxtlig- heten eller om man utjämnade sandens yta, ty man skulle därmed ha förstört de ögonmärken, som ensamt möjliggöra för honom aterfinnandet af hälorna. I nyssnämnda, senare inspekterade hala införde stekeln tre med pincetten framräckta foderlarver och stängde därefter. Denna häla innehöll en mer än halfvuxen stekellarv, fem friska foderlarver och två tomma skinn af dylika, medan den först inspekterade inne- holl en nyklackt stekellarv jamte fyra foderlarver. 16. Samma stekel, som omtalas under n:r 9 ha burit ner sin vid halans mynning lagda larv, sags sex dagar dar- efter inspektera och sedan mycket omsorgsfullt stänga samma hala. Framförallt sokte han med mera noggrannhet än förut vid de provisoriska stangningarna göra den utfyllda myn- ningen fullstandigt lik omgifvande mark. Det var därför pa- tagligt, att det har gällde en definitiv stängning, och att denna hala ej mer skulle öppnas. Kanske var det af detta skal som stekeln afbojde min hjälp, som han vid flera föregäende till- fallen mottagit. Da jag namligen ville paskynda arbetet ge- nom att med pincetten lagga sma gruskorn eller jordklumpar i mynningen, ogillades detta af stekeln, som genast plockade bort dem och kastade dem ett stycke därifrån (jfr n:r 15 här- ofvan). Sedan arbetet omsider afslutats och stekeln flugit bort, undersöktes larvkammaren. Det befanns då, att ste- kelns larv spunnit kokong, och detta iakttagelsefall lägger således på det tydligaste i dagen, hurusom dessa steklars omvårdnad om sin afkomma utsträcker sig öfver hela larv- perioden. 17. Sedan en campestris inspekterat och delvis åter stängt sin håla, uppgräfdes larvkammaren från sidan. Den innehöll blott en foderlarv med stekelns ägg. Larven med ägget lades vid ingången. Stekeln kom åter, bar larven ett stycke och stack den, upptäckte därefter ägget, som han sög ur. Sedan lät han larven ligga, återvände och afslutade stäng- ningen af den nu tomma hålan, hvarefter han flög bort. 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. 18. En campestris hade nyss burit in en foderlarv och redde sig att stanga, da halan uppgräfdes fran mynningen, sa att denna blef ganska vid. I larvkammaren funnos 2 fo- derlarver, af hvilka den ena bar stekelns agg. Bada lades vid öppningen. Stekeln, som helt nara invid bevittnat mina at- göranden, kom strax fram, tog först larven med ägget, bar in den och packade den med hufvudet så långt in som möj- ligt. Därpå drog han in den andra och behandlade den på samma sätt. Sedan kom turen till stängningen. Men halan, som var gräfd i grusig mark, var efter min uppgräfning så vid, att den ärtstora sten, som stekeln först bar fram, var alldeles för liten, hvilket stekeln afgjorde med ögonmätt, utan att ens försöka inpassa stenen. Han kastade da bort den och pröfvade därefter med allt större stenar och till sist sa stora, att stekeln knappt kunde bibehälla jämvikten, da han bar dem mellan kakarna. 12 a 15 sadana stenar maste sam- manpassas, innan stekeln kunde borja fylla pa sand. Detta fall ar alldeles enastaende inom min erfarenhet. Om ingangen vid uppgräfningen utvidgats sa mycket, att ej den vanliga enda stenen eller jordklumpen, som först införes, kan utfylla öppningen, plägar halan öfvergifvas och en ny grafvas. Fallet ar bland manga andra ett nytt bevis for att vissa individer bland steklarna pa ett fullt sjalfstandigt och originellt sätt lösa de problem, som föreläggas dem, om man blott ej framställer orimliga anspråk. Om en människa handlat såsom ofvan- nämnda stekel, skulle man sagt detta vara en yttring af hen- nes förstånd. Hvarför anstränga sig att uppfinna en ny term för att beteckna samma sak hos en stekel? Über eine neue, schwedische Hemero- bius-Art. Von Eric Mjöberg. Als ich das vorige Jahr mit einer Revision der im Reichsmuseum Stockholms vorhandenen Kollektionen von schwedischen Planipennien beschäftigt war, traf ich eine kleine Art an, die sich mit keiner der bisher aufge- stellten Arten identifizieren liess. Bei näherer Prüfung habe ich gefunden, dass hier eine neue Art vorliegt. Leider ver- füge ich nur über ein einziges Exemplar, dies ist aber von männlichem Geschlecht, weshalb ich in den hier so charak- teristischen Analanhängen gute Charaktere habe finden können. Das Exemplar ist von dem verstorbenen Dr. E. HAGLUND, 28/, in Östergötland oder in Småland eingesammelt worden. Hemerobius suecicus n. sp. Die neue Art gehört an der Gruppe nitidulus—fusci- nervis-—micans, d. h. sie teilt mit diesen das Fehlen einer Quernerve zwischen dem ersten Subradialaste und dem vor- deren Ast der Ulnarnerve. Auch ist. wie bei diesen drei Arten das zweite Subulnarfeld ganz offen, d. h. von keiner Quernerve geschlossen. Sie weicht doch betrachtlich von diesen ab, nicht nur durch die Farbe und die Proportionen sondern auch hinsichtlich der Analanhänge, was betont zu Entomol. Tidskr. Arg. 30. H. 3—4. (1909). 12 S 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. werden verdient, denn bekanntlich ist die Form dieser Teile bei den verschiedenen Arten ausserst charakteristisch und unterliegt wie es scheint keiner Variation. Der Körper ist dunkelbraun, die Stirn glänzend braun ; das Hinterkopf ein wenig heller; die Antennen gelb, abwech- selnd ringförmig dunkler; die Thoracalsegmente mit einem gelben Mittelstreifen; die Beine gelb, die Tarsalglieder ge- gen die Spitze dunkler; die Vorderflügel länglich, nicht so breit wie bei H. nztzdulus FABR., dunkler gefärbt, schön irisierend; die Subcosta und die Queradern im Costalstreifen gänzlich dunkelbraun, dieübrigen Längsadern dunkelmithelleren Flecken; die Queradern sind sehr stark angeraucht und nicht so zahlreich wie bei den drei verwandten Arten, denn diese haben 6—7 in den beiden äusseren Querreihen, während hier in der äusseren Reihe nur 5, in der mittleren Reihe 6 Queradern vorhanden sind; zwischen der ersten und der zweiten Querader in der äusseren Reihe 2, zwischen der vierten und der fünften und zwischen der fünften und der sechsten nur ı Zwichenraum; in der mittleren Queraderreihe finden sich, wie oben erwähnt, 6 Queradern mit zwei Zwischenräumen zwischen der ersten und der zweiten (am rechten Vorder- flügel ist die letztere Ader nicht entwickelt) Querader. In der inneren Reihe finden sich 3 Queradern. Zwischen dem hinteren Ast der Ulnarnerve und dem Subulnarast etwa bei der mittleren Ader in der inneren Queraderreihe findet sich eine sehr deutliche, schiefe, braune Linie. Auf der Flügel- membrane finden sich diffuse, dunklere Flecke. Auf den Hinterflügeln sind alle Adern dunkel gefärbt. Die Analanhänge (Fig. ı) sind ein wenig denjenigen bei H. nitidulus FABR. ähnlich. Doch sind sie bei weitem deut- licher entwickelt, und die beiden oberen Processe sind spitz und nach innen gebogen; die unteren stossen mit ihren Spit- zen zusammen. Sie sind an der Basis dunkel, in der Spitze gelb gefärbt. Auf dem letzten Segmente finden sich zwei gelbliche, runde Flecke. Die Spitze des Hinterleibs ist ziehmlich dicht und lang behaart. Länge der Vorderflügel 6 mm; die Körperlänge 4 mm. Diese kleine charakteristische Art zeigt viele Ähnlichkeiten mit AY. nitidulus FABR., ist aber von dieser Art durch die Form der Vorderflügel, die Farbe und die Flügeladern wie MJOBERG: EINE NEUE SCHWED. HEMEROBIUS-ART. 179 auch durch die Form der Analan- hänge des J gänzlich verschieden. Mit HY. fuscinervis SCHN. teilt sie die einfarbig braune Subcosta, weicht aber von dieser Art durch die Farbe, die Flügeladern und vor allem durch die Anal- anhänge des d deutlich ab. Selbst habe ich nicht 77. fuscener- vis SCHN. gesehen, aus der Be- schreibung Wallengrens (Kungl. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 9. Fig. 1. Analanhänge von /7. suecicus MJÖB. n. sp. p. 40) geht aber hervor, dass die Art mit 77. mzcans OL. nahe verwandt ist, speziell in der Form der Analanhänge, die aber in der Spitze nicht so tief gegabelt sind. Auch sind bei diesen Arten die Stirn und die Tarsalglieder gelb. Nach 7 Zachlan (Brit. Neuropt. Trans. Ent. Soc. 1868) ist übrigens 7. fuscinervis SCHN. nur eine Farbevarietät von 77. mzcans OL. Fran svenska forskningsresor. Friherre AXEL KLINCKOWSTROM, som under sommaren företagit en resa till Islands norra delar, har säsom gäfva till Riksmuseets entomolo- giska afdelning ôfverlämnat en därunder hopbragt riklig och vacker samling af insekter och spindlar. Gafvan ar sa mycket mer välkommen, som museets samlingar af isländska insekter — i motsats till de grön- ländska — hittills varit ganska ofullständiga, och hufvudsakligen utgjorts af dem, som under ett kort uppehäll pa Island hopbragtes af den Nor- denskiöldska Grönlandsexpeditionen 1883. Äfven doc. CARL SKOTTSBERG, som i juni mänad hemkom frän sin framgångsrika expedition till Falklandsöarne, Patagonien och Chile har, ehuru färden hufvudsakligen gällde botaniska undersökningar, där- under hopbragt en del insekter och spindeldjur, hvilka likaledes kom- mit museet till godo. Lika glädjande för museet som till gagn för samlingarne själfva är, att vara forskningsresande sålunda i första rummet tanka pa svenska statens museum, dar samlingarne, sedan de preparerats, blitva tillgängliga för in- och utländska forskare, hvaremot de, om de spri- das i landsorten, blifva vida mer svåråtkomliga och mången gang med tiden alldeles kunna falla i glömska. Yngve Sjöstedt. Isländska Collemboler. Af Einar Wahlgren. Genom intendenten vid Göteborgs Museum, Dr L. A. JAGERSKIOLD, har jag erhållit till bestämning några ror col- lemboler fran Island, samlade ar 1907 af muséets konservator, Herr H. SkooG, vid Hjalteyri, det svenska aktiebolaget Islandska kompaniets hufvudstation vid Eyjafjord à nord- kusten. Den lilla samlingen innehöll följande arter. Onychiurus armatus TULLB. ?/9 (4 ex.), 5/9 (2 ex.). Isotoma viridis BOURL. °/s (1 ex.), 7/9 (5 ex.), 5/9 (1 ex.). Bade den gröna och den violetta formen jamte mellanformer, ofvan violetta, undertill gröna, finnas i samlingen. Lepidocyrtus lanuginosus GMEL. 2/9 (1 ex): Största intresset med de funna arterna är, att de äro de första collemboler, som hittills antecknats från det insekt- fattiga Island. Samtliga ha emellertid en vidsträckt utbredning öfver de arktiska fastlanden och öarne. De äro förut kända från flera platser pa Eurasiens ishafskust — /sofoma viridis äfven fran Alaska — Lepidocystus lanuginosus dessutom fran Spets- bergen, Onychiurus armatus fran Vastgronland, Jan Mayen, Beeren Eiland och Novaja Semlja och /sofoma viridis fran Ellesmereland, Väst- och Ostgrünland, Jan Mayen, Beeren Eiland, Spetsbergen och Novaja Semlja. Alla tre arterna tillhöra de hos oss allmännaste, saval i låglandet som pa fjällen, och samtliga aro allmant spridda atminstone ned genom hela Mellaneuropa. Om de svenska formerna af släktet Tetrix LATREILLE. Af Bernhard Haij. Tetrix LATR. ar genom den oerhördt stora variabilitet, som utmärker dithörande arter, utan tvifvel ett af de allra svärast utredda, men pa samma gang mest intressanta släk- tena af Acridiodeernas grupp. Jag vill nu ej tala om den snart sagdt oräkneliga mängd färgaberrationer, som flera arter förete på grund af deras rent af öfverraskande förmåga att anpassa sin färgteckning efter den omgifvande markens växlande detaljer. Äfven i afseende på själfva kroppsformen, enkannerligen beträffande formen af pronotum och graden af flygvingarnas utveckling, framträder en så stark tendens till variation, att samma art ej sällan kan uppträda under ett mycket olika och ofta förvillande utseende. Allt detta har haft till följd, att — jag afser gifvetvis endast de europeiska formerna — artbegränsningen sedan långt tillbaka varit i hög grad sväfvande och osäker samt under olika tider gifvit an- ledning till vidt skilda uppfattningar och stora villfarelser. Och ännu i dag torde artfrågan i vissa fall knappast kunna anses slutgiltigt utredd. Hvad de nordiska formerna beträffar, blefvo som bekant LINNE’S Gryllus subulatus och G. bipunctatus af ZETTERSTEDT (Orthoptera Sveciæ 1821 och Insecta Lapponica 1840) upp- delade i ett 20-tal olika arter, sammanförda under släktet Acridium, och är det ofta färgteckningen som härvid tiller- känts en afgörande betydelse. Om den förvirring i artbe- gränsningen, som häraf blef en följd, kan man lätt öfvertyga 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. sig vid en granskning af de typsamlingar, som legat till grund för ZETTERSTEDTS beskrifningar. Dar moter oss ej sällan en olycklig forvaxling af de bada Linnéanska arttyperna. For Vv. BORCK, som hade en mera öppen blick for Terrix- arternas stora variationsformaga, fanns därför giltig anledning att i sitt arbete »Skandinaviens rätvingade insekters natural- historia» slopa alla de Zetterstedtska färgarterna och åter sammanföra dem till de Linnéanska 7. subulata och 7. bi- punctata. I Ofversikt af Finlands hittills kanda Orthopterer» (Finska Vet. Soc:s Bidr. till Finlands naturkänned. 6:e häftet 1859) har E. HISINGER i hufvudsak följt v. BORCK men foranledt en ytterligare komplikation i artuppfattningen genom att som särskild art upptaga den af FIEBER beskrifna Zetrix Schrankit, hvilken redan förut dock visats vara blott en larvform. I »Prodomus der europäischen Orthopteren» 1872 har BRUNNER V. WATTENWYL upptagit 3 skandinaviska arter af ifragavarande släkte, i det han utom de bada Linnéanska arterna uppställt ZETTERSTEDTS DK KASSE SAULCN. » » T. Kiefferi SAULCY. Be » » IT. subulata 3 Sahlbergi SAULCY. Alla figurerna förstorade. Anteckningar rörande verksamheten vid Centralanstaltens för jordbruksförsök entomologiska afdelning 1908. Väderleken under sommaren var olik den under forega- ende ar och pa det hela taget mycket gynnsam för sädes- slagens och foderväxternas utveckling och mognad, hvilken inträffade i vanlig tid, och skördearbetet kunde äga rum utan större afbrott, hvarför en allman belåtenhet med såväl grö- dans kvantitet som kvalitet synts rada bland vara jordbrukare. Som vanligt under dylika förhållanden, förmådde skadeinsek- terna just ej åstadkomma några härjningar af större omfång, utan inskränkte sig deras synbaraste angrepp till mindre och mer enstaka belägna lokaler. Som ollonborrarna under nästföregående år, då svärm- ning under vanliga förhållanden bort äga rum, knappast vi- sade sig i Halland och Skåne, har man stora skäl för anta- gandet, att någon svårare härjning genom larverna ej skall inträffa, ätminstone icke under de nästkommande åren. Några nämnvärda angrepp å foderväxterna hafva ej heller inträffat, så vidt kändt blifvit. Den i nedre Tornea- dalen under de två närmast föregående åren pågående gräs- maskhärjningen synes ej antagit större dimensioner, ätmin- stone hafva inga underrättelser därom varit synliga i tidnin- gar, ej heller hafva sådana ingått till Entomologiska Anstalten. Några andra åtgöranden från dennas sida mot åkerns och ängens skadeinsekter än besvarandet af många frågor och meddelandet af skriftliga råd hafva just ej förekommit, hvilket visar, att skadorna varit af mindre betydenhet. Trädgårdarna hafva som vanligt varit besökta af hvarje- handa skadeinsekter, dock ej i sådan grad, att det kan bli Entomol, Tidskr. Årg. 30. H. 3—4. (1909). 13 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. tal om verkliga härjningar. En af orsakerna till detta lyckliga förhållande torde bestå däruti, att inga allmänna och svåra angrepp af frostfjäriln och rönnbärsmalen förekommit. Nästan det enda man haft att anmärka rörande den mangenstades ymniga äppleskörden har varit, att frukten tämligen allmänt varit angripen af Fuszcladium-svyampen, som lämnat bruna fläckar på skalet, hvilket nog får anses som ett minne från den våta sommaren 1907. Såsom stöd för detta påstående må jag här i korthet anföra de meddelanden, som efter uppmaning inkommit från länsträdgårdsmästarna i de olika landskapen. Malmöhus län. Länsträdgärdsmästaren C. J. LINNÉ i Malmö säger, att i länet ej förekommit några nämnvärda härjningar a fruktträden. Den enda skada af någon betyden- het har förorsakats af päronmyggan, som i länets norra del bidragit till, att den klena päronskörden ytterligare förmin- skats. Frostfjäriln och rönnbärsmalen hafva gjort föga skada, och rönnbären voro synnerligen talrika. Kristianstads län. C. EKENSTAM, Kivik. Frostfjäriln kan för närvarande lämnas ur räkningen som skadedjur i trädgården. En del äpplesorter, såsom drottning Louise, ribston och melon skadades förlidet år mycket af rönnbärs- malens larver, men i år icke alls. Wellington var däremot rätt mycket angripet, hvilket aldrig observerats förut. Någon orsak härtill omnämnes ej. I ett bref från NILS KARLSSON, Balingslöf, inhämtas föl- jande från S. Ö. Skåne. Året gynnsamt för växterna genom tjänlig väderlek. Våren sen, löfsprickningen omkring den 20 maj. Vecklarelarver i knopparna i vanligt antal, frostfjäriln mer sparsamt, dock allmän på hagtornsbuskar. Svärmningen på hösten ej stark, men något mer fjärilar än föregående åren. — Största och enda härjningen i trakten har förorsakats af krusbärsstekeln (Vewatus ribesit SC.), dock hafva förödel- serna tyckts varit något mindre än föregående år. Besprut- ning med kejsargrönt har försökts och visat sig vara af fullständig verkan. En starkare blandning än vanligt har ej skadat bladen å buskarna. Hvitkål och en i trakten mycket odlad sort af rofvor LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 195 hafva mycket angripits af fjärillarver, af hvad art kunde ej uppgifvas. Rönnarna blommade rikligt. Björkspinnarens (Bombyx lanestris L.) larver hafva varit mycket talrika, utan att dock orsakat någon väsentlig skada. Blekinge län. PETER LINDE, Karlshamn. Frostfjäriln har visat sig blott enstaka, utan att vålla anmärkningsvärd skada. Fruktodlareföreningen föranstaltade om regelbundna besprutningar. Ronnar äro ej talrika och bären voro spar- samma. Rönnbärsmalen var ej heller allmän. Kronobergs län. H. PETTERSSON, Vexiö. Frostfjäril- larver voro så godt som försvunna, och fjärilarna visade sig i ringa antal blott här och där under hösten, hvadan härj- ning ej är att motse kommande år (1909). Hvad rönnbärsmalen beträffar, var nog en del tunnskaliga äpplesorter angripna af larver, men skadan ej synnerligen stor, så vidt brefskrifvaren har sig bekant. Rönnen förekom- mer blott sparsamt och har just ej under senare tider plan- terats. De träd som observerats hade ej rikligt med bär. SIGURD KIHLSTRÖM, :Vexiö. Inga insekthärjningar ha observerats inom lanet. Smärre angrepp af rönnbärsmalen äro anmärkta pa några ställen, men af ingen betydenhet. Rikligt med rönnbär. Kalmar läns södra del. AUG. ERICSSON i Kalmar anför, att fruktträden i orten voro befriade fran saval frost- fjarilns och rönnbärsmalens som applevecklarens larver. Frukt- skörden var fullt medelmättig, och sjalfva frukten val utbildad samt af allra basta beskaffenhet, tack vare den gynnsamma vaderleken under sensommaren och hösten. Man kunde knappast finna ett apple, som var maskätet eller angripet af ronnbarsmalen. Rönnarna hade mycket bar förliden höst. Undersökte sådana utan att i dem finna larvgängar. — Fusi- cladium- och Monilia-svamparna uppträdde fortfarande i oro- väckande grad, synnerligast pa gravensteinerträden. Gotlands län. EMIL NILSSON, Visby. Nägra bety- dande insekthärjningar förekommo ej pa Gotland. Frostfjäriln 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. uppträdde pa en del ställen, dock utan att göra synnerlig skada, och rönnbärsmalen har ej visat sig (i äpplen nämligen). Rönnar äro ej talrika, utan förekomma här och där i parker och trädgärdar. De hade rikt med bär. Har granskat dessa vid olika tillfällen, men ej funnit spar efter larver. »Ar 1907, da rönnbärsmalen uppträdde, angrepos pa ett ställe de fruk- ter, som sutto pa trädens nedersta grenar, hvilka hängde ned i gräset, medan alla högre sittande voro felfria. Hallands län. C. E. LORENTZEN i Varberg omför- miler, att harjning genom rönnbärsmalen pa äpplen, sa vidt man har sig bekant, ej ägt rum i Halland, emedan rönnarna eifvit rikligt med bar. Ronntraden forekomma mycket tal- rikt pa ett cirka 6—10 kilometer bredt balte utmed hafvet och bara därstädes frukt nästan hvarje ar. N. A. LINDBLAD, Laholm, har ej sett spar efter mal- larvens harjning 1908, oaktadt rönnbären forekommo mycket sparsamt. Äfven frostfjäriln hade mycket litet visat sig. Jönköpings län. B. M. LORENTZON, Forserum. Hvar- ken frostijäriln eller rönnbärsmalen hafva under 1908 upp- trädt till skada någonstädes inom hans verkningsområde. Den senare har visat sig något litet, hvilket märktes vid frukt- skörden, då något enda äpple befanns stunget af larven. Vinterfrukten, t. ex. Alexander, grågyllen och något enda aker6, voro något angripna, men ej tidigare sorter. Östergötlands län. CHR. F. MOHR, Linköping. Länet har 1908 varit befriadt från såväl frostfjäriln som rönnbärsmal i äpplen. Rönnbären allmänna. VERNER BERGSTRÖM ger ungefärligen samma utlåtande rörande sitt distrikt. Rönnbärsmalen har han ej kunnat varse- blifva, ej ens på rönnarna(!. Sällan har man väl haft något ar under hvilket vegetationen varit så kraftig. Nyköpings län. O. BERGSTRÖM. Ingen insekthärj- ning har förekommit. Rönnbären voro ganska allmänna. I följd af frost under blomningen och den kalla sommaren blef fruktskörden ringa. Göteborgs- och Bohus län. C. M. LINDEBÄCK i Ly- sekil. Frostfjärillarven uppträdde sparsamt och blott på några LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 197 fa platser. »Rönnbärsmalen hade vi alls icke ondt utaf, tro- ligen därför, att vi hade rikligt med rönnbär». Föranstaltade om, att en mängd rönnbär under augusti månad nedplocka- des och koktes. Älfsborgs län. A. RUNDGREN, Boras. »Frostfjäriln och rönnbärsmalen hatva ej uppträdt 1908. Det har allmänt varit godt om rönnbär.» VERNER JONSON, Lödöse, Dalsland, har upptäckt hvar- ken frostfjärilar eller rönnbärsmal. Godt om rönnbär. Ena- handa uppgifter lamnar J. ÄKE, Ulricehamn. Värmlands län. JOH. RICHTER, Molkom. Frostfjariln visade sig nog pa enstaka ställen, men åstadkom ej harjning. Rönnbärsmalen förekom icke alls(?), fast ronnbaren voro mindre allmanna i Varmland. Rönnen ar mycket allman, saval i skogarna som a odlade platser, och man kan knappast traffa ett hem utan att i dess grannskap finna flera sadana trad, och ofta far man se alléer af dylika. »Oafsedt mer eller mindre rik tillgång pa rönnbar, sa har jag funnit, att rönnbärsmalen harjat endast de ar, som varit ovanligt regniga, sasom t. ex. 1898, 1902 och 1907». — En ny och nagot egen forklaring, som man ser, af orsaken till rönnbärsmalens harjningar. K. S. ANDERSSON, Skäre, hänvisar till Jon. RICHTERS meddelande. Stockholms län. C. G. BJORKLUND i Södertelje anför, att frostfjäriln förekommit högst obetydligt och har ej heller märkts à björkar eller andra löfträd. Nägot angrepp a äpp- len af rönnbärsmalen har ej anmärkts, men frukten har varit rätt mycket skadad af äpplevecklarens (Carpocapsa pomonella Br vlatver: Att frostfjärilar funnits, ehuru ej i så stor mängd, att de tilldrogo sig en allmännare uppmarksamhet, ar dock hogst sannolikt, da i Stockholms omgifningar larverna ej voro säll- synta pa aplar om vären, och fjärilarna sedermera pa hösten visade sig rätt allmänna, isynnerhet hanarna, förnämligast om- kring Djurgärdens ekar. Den milda väderleken pa senhösten torde nog bidragit till, att äggläggningen blef allmän, och att vi möjligen kunna ha att vänta en mindre härjning 1909. 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Örebro län. O. HOLMSTEN. Skador à fruktträden ge- nom insekter förekommo i mycket ringa grad. Frostfjäriln har ej alls iakttagits. Rönnbären voro rikliga och mallarver i dem ganska allmänna. De hafva dock ingenstädes visat sig 1 äpplen. Lindesberg, AUG. A. ANDERSSON. I stadens trädgårdar liksom i omgifningarna hafva inga angrepp af mallarven a äpplen ägt rum 1908, da det var godt om rönnbär detta ar. Se nedan under redogörelsen för föreständarens resor. a Västmanlands län. JOH. LARSSON, Västerås, meddelar, att blott obetydlig skada åstadkommits under år 1908 af frostfjäriln, och samma var förhållandet rörande andra insek- ter, som angripa fruktträd och bärbuskar. Inom länet har ingen skada formarkts a äpplen, som kunnat tillskrifvas rönn- bärsmalen. Rönnen bar rikligt med bär. Häckar af hagtorn, liguster och bärmispel /Melanchier) voro mycket besökta af insekter, såsom bladloppor, spinn- malar m. fl, så att de stodo kalätna någon tid, men snart blefvo de åter gröna. På bärmispelbuskarna syntes många tapetserarebin /Megachile), som af bladen förfärdigade sina rörlika bon. C. E. FREDLUND i Sala instämmer med föregående. Rönnbärsmalen har visat sig i stor mängd men ej å äpple- träden. VIKTOR LARSSON, Västerås, lämnar liknande upplys ningar. Har dock träffat mallarver i äpplen på två ställen, men öfverallt, där rönnbär undersökts, hafva dessa varit genomkorsade af gångar lika dem, som föregående ar syntes 1 äpplena. Rönnbären voro till 5 a 10 °/o skadade. Frost- fjärillarver hafva ej synts till, men fjärilarna flögo här och där i trädgårdarna under hösten, hvarför ny härjning snart kan befaras. | Uppsala län. J. J. EKSTEDT i Uppsala uppger, att in- sektangreppen i länets norra del varit jämförelsevis obetyd- liga. Rönnbärsmalen har ej skadat äpplena, och rönnbären hafva varit talrika. I Uppsalatrakten voro bären till omkring 10 °/o angripna af larverna. Det har uppgifvits, att gul richard skulle föga angripas, men i en tradgard i Uppsala befanns, LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 109 att applena a ett sadant trad 1907 voro mycket skadade af mallarver, likaledes ett dvärgträd af samma sort. Gefleborgs län. Hälsingland. C. E. LUNDGREN i Arbrå säger, att inga nämnvärda insekthärjningar inträffat i södra och västra Helsingland under 1908. Frostfjäriln har knappast synts till, ej heller rönnbärsmalens larver i frukten, hvilken varit bättre utvecklad och friare fran insektskador än under många föregående år. Rönnbären hafva varit allmänna, och det ser ut, som om frukten i trädgården får vara i fred, då det är godt om rönnbär. WILH. CEDERPALM i Delsbo lämnar ett liknande utlå- tande och säger, att rönnbären i hans distrikt funnits till i blott ringa antal, men att de varit vackra och höllo sig länge friska på träden. Fruktskörden blef obetydlig men af god beskaffenhet. Västernorrlands län. ALF. LINDSTRÖM. Hvarken frost- fjäriln eller rönnbärsmalen hafva förorsakat nämnvärd skada inom Medelpad, och rönnbären förekommo tämligen allmänt. Kopparbergs län. 'K. LINDEROTH, Hedemora. Insekt- angrepp obetydliga, af frostfjäriln blott på två ställen, inom Folkerna socken, där åtgärder vidtagits för att hindra sprid- ning. Godt om rönnbär, frukten därför oskadad. Västerbottens län. E. SÖDERLING, Umeå. Inga an- märkningsvärda härjningar, rönnbären allmänna. J. L. JONSSON, Skellefteå. Obetydligt med frostfjärilar, lika som föregående år. Rönnbären ej så allmänna 1908 som 1907. Som man ser, äro underrättelserna om skadeinsekter i allmänhet magra, beroende mest därpå, att frågan egentligen rörde förnämligast rönnbärsmalen och frostfjäriln, hvilka insekter torde vara bland dem af länsträdgårdsmästarna mest kända, emedan de på senare tiden gjort sig synnerligen bemärkta genom svåra härjningar å fruktträden. 200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Tjänstemännens resor. Da inga insekthärjningar af större omfattning forekommo under aret, blefvo resorna företagna nästan uteslutande för endast tva andamal nämligen besprutningar för utrönande af vissa insektmedels inverkan pa växterna, särskildt deras blad, samt om möjligt äfven pa insekterna, deras ägg och larver. Arbetena härmed utfördes hufvudsakligen i Adelsnäs trädgärdar, hvarom vidare ordas under assistentens resor. Det andra andamalet gällde uppsökandet af nagra passande platser för försök till motverkandet af rönnbärsmalens härj- ningar, förnämligast genom att förminska rönnarnas antal och genom en särskild behandling af detta trädslag. Fyra olika cirkulär angående denna sak utsändes, först och främst till länsträdgårdsmästarna och sedan till flera trädgårdsinnehaf- vare och fruktodlare, hvilka kunde anses intresserade för saken. En del förslag på försöksplatser inkommo äfven, men på grund af vidare upplysningar befunnos de flesta af dessa föga passande för ändamålet. Det blef därför nödvändigt, att genom besök a de platser, som efter beskrifning syntes lämpligast, taga dessa i närmare skärskådande. Som dessa besök ansågos böra ske tämligen samtidigt, fördelades de mellan undertecknad och assistenten. Till alla de personer, som blifvit anmälda, sändes cirkulär jämte skriftliga anvis- ningar och råd, ifall några af dem skulle vara hågade att på egen hand göra försök. Att besöken voro af behofvet påkallade märktes snart nog, ty på de flesta af de uppgifna ställena hade man föga klart för sig hvad som borde göras, ej ens kände man rön- narnas antal eller belägenhet i omgifningarna. Öfverlägg- ningar med ägare, trädgårdsmästare eller skogvaktare voro därför alldeles nödvändiga, om arbetena skulle komma att utföras sa, som vore önskligt. Hvad som i första rummet måste utrönas vid besöken, hvilket äfven antydts i cirkulären, var följande: I. Trädgårdens läge och om den vore utsatt för starkare vindar från angränsande öppna fält eller större vatten. LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 201 2. Omgifningarnas beskaffenhet for öfrigt, om de ut- gjordes af buskbevaxt mark, lofskog, angar, hagar eller sades- falt, samt slutligen afstandet fran angränsande trädgärdar. 3. Om ronnar växa 1 eller invid trädgården och i angran- sande falt. 4. Om härjningar a applen förut inträffat, och om rönn- bar saknats vid sadana tillfallen. 5. Om nagot atgjorts till sadana harjningars stafjande. 6. Om trädgärdsinnehafvaren vore villig att följa med- delade rad och föreskrifter rörande rönnbärsmalens utrotande eller förminskandet af dess antal och lämna biträde, om försöken komme att ledas direkt fran Anstalten. Med anledning af inkomna meddelanden ansag sig under- tecknad hafva tillräckliga skäl att besöka följande platser för att närmare undersöka därvarande förhällanden. I. Kungsängens station i Uppsala lan den 22 maj och dar belägna villalägenheter, af hvilka Fagerviks Orta- gard, tillhörig redaktör KNUT BOVIN och Längsand, som innehafves af sadelmakaren C. LINDEDAHL, besoktes. Hela området utgöres af en smal landremsa, pa ena sidan omgif- ven af barrskog och pa.den andra af en vik af Mälaren, som dock ej ar bredare, an att malfjarilarna med latthet kunna flyga ditofver fran andra stranden. Nagra rönnar syntes dock ej till darstades, hvadan platsen kunde anses val passande till försöken, om blott alla villaagare ville deltaga dari och kunde intresseras for saken 1 lika hög grad som de bada ofvan namnda personerna. Dessa lofvade att göra allt hvad de kunde for att fa försöken i gang. 2. Skokloster den 26 maj. Enligt meddelande fran tradgardsmastaren a slottet, K. H. PETTERSSON, skulle lamp- liga försöksplatser finnas inom slottets omrade. Detta befanns dock besta till större delen af öppna falt med sma skogs- dungar och gardesbackar, hvarpa vaxte hvarjehanda trad, och bland dessa voro rönnar ej sallsynta. Nagon genom barr- skog isolerad plats stod ej att finna. Den lämpligaste platsen syntes skogvaktarebostallet vara. Detta lag omkring 5 km. fran slottet pa en hdjd, men som blott at ett hall omgafs af barrskog, nedanför tillstötte det omnämnda öppna fältet. Af- ven här voro utsikterna således föga lockande, men efter en 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. öfverläggning med min körsven, trädgårdsmästaren, och skog- vaktaren på platsen, TH. OLSSON, syntes dock något böra och kunna göras. En intresserad skogvaktare kan i ett fall som detta vara en god hjälpare, då han så godt som. råder öfver skogen, och allt som afverkas-genom honom utsynes. 2% Örebro, Värmlands och Skaraborgs län. a) Lindesberg den 14 juni. | Besöket här gällde förnämligast byggmästaren Auc. A. ANDERSSON, en äldre man, som är mycket intresserad af tradgardsskôtseln och hvarken skyr besvär eller penninge- uppoffringar, då det gäller försök med nyare redskap och insektmedel. Han äger tre mindre trädgårdar på platsen och sköter dessa på bästa sätt. Någon härjning a äpplen genom rönnbärsmalen hade ej ägt rum 1907, och det kunde ju vara af intresse att söka utleta orsaken därtill. Tradgardarnas läge var dock sådant, att all tanke på, att de voro skyddade mot de flygande malhonornas besök måste uteslutas, synnerligast som närbelägna rönnar ej saknades, utan växte här och där i trädgårdar, gärdesbackar och alléer. Den enda orsaken syntes alltså vara, att ägaren besprutat sina fruktträd. Sådana besprutningar kommer han fortfarande att göra under rönn- bärsåren och då endast på rönnar, emedan besprutning af äppleträden, hvad rönnbärsmalen beträffar, ej kan under så- dana år lämna några erfarenheter af värde. I ett bref af den 6 augusti omnämner ANDERSSON, att två därtill utsedda rönnar hade besprutats, nämligen den ena den 23 juni, båda den 3 juli, den 21 juli och den 3 augusti. Den 5 augusti undersöktes både besprutade och obesprutade bär, men inga hål efter utgångna larver kunde han då upp- täcka i dem. Samma var förhållandet med nedfallen äpple- kart. Någon säker slutsats kan dock ej dragas häraf. I senare till Centralanstalten sända bär innehöll ı prof fran besprutadt trad inga utgangshal men gangar efter 5 larver pa 100 bar; ett annat fran obesprutadt trad hade 10 utgangs- hal och larvgangar till 19 procent. Ett prof af den 29 sep- tember fran ett besprutadt trad visade afven sex skadade bar men inga utgangshal, ty larverna hade dott. Haraf synes det verkligen, som om besprutningen gjort god verkan, men da bären kunna vara mer angripna pa det ena trädet an pa LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÜR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 203 det andra, kan ej heller nagot sakert omdome gifvas af detta fall. Att af enstaka sadana draga nagon bestamd slutsats, torde bora anses som förhastadt. Pa min fraga, om det visat sig, att bladen skadats 1907 genom besprutningen med kejsargrönt svarade herr ANDERS- SON, att sa i allmanhet ej varit fallet, om arbetet utfordes ordentligt. En »s. k. trädgärdsmästare» var en gang honom behjälplig vid sprutning med smäsprutor, och han använde en spade vid vätskans omröring i kärlet, hvilket visade sig vara alldeles olampligt, emedan darvid bottensatsen ej kunde sa noga slammas upp i vattnet. A ena sidan af ett mindre trad brändes därigenom bladen af vätskan. ANDERSSON an- vander numera alltid en karnstaf vid omroringen, och denna stötes upp och ned, liksom vid kärning af smör i forna tider, hvarvid vatskan silas upp och ned genom halen, och bland- ningen sker härigenom fullstandigt. Ett bra redskap erhalles, om man stampar flera hal pa en blecktratt, och faster denna vid en grof kapp. Af närliggande platser besöktes Dalkarlshyttegard, Haga och Haga m. fl. Rönnar funnos dar nästan öfverallt, och några försök till deras behandling syntes har knappast möjliga. b) Kristinehamn den 16 juni. Äppleträden hade nu upphört att blomma. I den stora hospitalsträdgärden hade äpplena härjats 1907, och öfverläkaren, d:r ENWALL, önskade ett besök för att rådgöra om medel mot rönnbärs- malen. Att här göra försök med rönnarna var dock f. n. ändamälslöst, då dessa voro ganska talrika såväl a hospitalets eget område som i dess grannskap, där det blefve nästan omöjligt, att fa ställenas ägare att vidtaga några åtgärder. Det återstod således ej annat än att meddela råd och anvis- ningar, hur man borde förfara såväl nu som framdeles. Det var meningen att äfven besöka Kummelön, som en- ligt beskrifning borde vara en mycket lämpligare plats, men vid ankomsten till den närmaste järnvägsstationen, Ölme, er- hölls den underrättelsen; att ställets ägare, godsägaren CARL WIKSTRÖM, var bortrest och ej skulle hemkomma på flera dagar. Ett besök vid Kummelön skulle nu blifvit nästan andamalslost, hvarför resan fortsattes till 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. c) Älgaräs, den 19 juni. I skogsbygden därstädes antog jag, att det skulle finnas lämpliga försöksplatser. En person, af hvilken jag trodde mig fa önskvärda upplysningar, är kom- minister B. LUNDBERG, hvars boställe ej lag langt ifran jarn- vägsstationen. Han har alltid varit mycket intresserad af växter och djur, särskildt insekter, och jag tog därför för gifvet, att han kunde vilja göra nagot mot rönnbärsmalen. Platserna vid och omkring komministergärden befunnos dock ej lämpliga. Barrskogar fattades visserligen icke, men den uppodlade marken var ganska vidsträckt och sammanhän- gande, hvarför nagot försök i smatt ej var tänkbart. Resan fortsattes därför till norra ändan af Vättern, nämligen d) Askersund och Boda den 20 juni. Egendomen ar tillhörig godsägaren C. A. MYHRMAN, som visat sig vara särdeles intresserad af försöken mot rönnbärsmalen. Rön- nen hade nu slutat blomma, och efter hvad da syntes, var detta trädslag ej talrikt pa platsen. Annu kunde intet göras at rönnarna, hvarför vid besöket endast forekommo öfverlägg- ningar rörande sättet för försökens utförande. Da dessa längre fram pa sommaren kunde påbörjas, och skogskanterna nogare granskades, befanns, att rönnarna där voro mycket talrikare, än man kunnat föreställa sig; men ägaren lat detta ej hindra, utan utsände arbetare med dragare, som borttogo bortat hundra sadana trad och buskar. Genom detta ener- giska uppträdande och platsens lämpliga beskaffenhet, kan man hoppas, att försöken därstädes skola framdeles blifva särdeles lärorika. Resorna till förenämnda landskap afslutades den 21 juni. 4. Djurö i Stockholms skargard den 12 juli till ett sommarstalle, tillhörigt grosshandlaren G. H. LUNDBERGH, som visat sig mycket intresserad rörande rönnbärsmalens be- kämpande. Laget syntes förträffligt, ty barrskog gransade till platsen pa den ena sidan och Saltsjön till den andra. Enda olagenheten syntes vara, att vattnet ej var bredare, an att det kunde vara tankbart, att malfjarilar skulle kunna flyga däröfver fran Stafsnäslandet, synnerligast da vinden kom där: ifran. Dar fanns blott ett fatal ronnar, hvarfor arbetet borde bli jämförelsevis latt. Rönnen hade slutat blomma, men minst atta dagar senare än i Stockholms omgifningar. Nu var intet LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFOKSOK ENTOM. AFD. 205 att göra vid träden, men skulle lämpliga ätgärder vidtagas vid ratta tiden darfor. Att sadana voro behofliga visade sig i början af augusti, ty af insända rönnbär, som da under- söktes, voro ej mindre än 27 proc. angripna af larver. 5. Stafsnäs a Värmdön den 12 juli. Ej langt fran ang- batsbryggan sta manga rönnar vid bostader och 1 kanterna af den omgifvande barrskogen. Trädgärdar af nagon bety- denhet finnas blott tva, den ena arrenderas och den andra ages af trädgärdsmästaren Hy. BÄCKMARK. Platsen skulle nog vara fullt lamplig till anställande af försök, om de manga agarna af de sma jordlotterna vore benägna att borttaga sina rönnar, men sa är ej handelsen i allmanhet, och i sa fall kan intet goras. Den narmast byn belagna tradgarden är omgifven af manga rönnar, de flesta a grannarnas mark, och dar hade äpplena härjats 1907. Nagra ätgöranden kunde här ej nu förekomma. Den andra trädgärden är belägen inuti barrskogen och syntes därför särdeles lämplig för ändamalet, fastän aplarna ännu voro mycket unga. Den utgör ungefärligen fem tunn- land mycket sandblandad mylla, och af rönnar funnos blott ett par buskar, som ej blommat. Enligt innehafvarens utsago hade mallarven ej visat sig i äpplena 1907. | Vid ett andra besök a platsen upptäcktes dock en förut ej observerad rönn innanför skogskanten och pa en höjd. Denna hade bär, hvilka voro nägot angripna, och detta var ju en nagot oväntad och ledsam sak, som dock torde kunna forklaras sa, att den ej rubbar min äsikt om rönnarnas infly- tande pa rönnbärsmalens uppträdande. Under ett par eller tre efter hvarandra följande rönn- bärsär ökas larvantalet allt mer, och dä bären ett kommande ar sla fel, maste de i juni framkommande talrika malhonorna sprida sig at alla hall öfver större omraden for att päträffa tjanliga trad for sin ägglägening. En eller annan kan da slutligen förirra sig afven till en val isolerad tradgard. Det behöfs ju blott en enda befruktad honindivid for att astad- komma en liten koloni, och blir ohyran en gang introducerad i fruktträdgärden, förökas den sedan ytterligare, i synnerhet da rénnar finnas dar och bara frukt följande ar. Men om bären borttagas 1 rätt tid och förstöras, tillika med inneboende larver, 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. och om detta förfarande upprepas, borde val härigenom nagon erans kunna sattas mot harjningarna a äpplena pa platsen. Sa hade troligen forhallandet varit i den nu berörda, som det forefaller, val isolerade tradgarden. Under harjningsaret 1907 hade dar nog funnits nagra larver i frukten, fastän i sa ringa mängd, att de ej observe- rades; 1908 hade fjarilar uppstatt efter dessa, som uppsokt den omnämnda rönnen och dar lagt agg, hvarfor larverna nu antraffades. Att fjarilarna ej ditkommit under sista rönn- barsaret, synes tämligen antagligt, da de hade öfverflöd pa blommande ronnar alldeles i närheten af de trädgärdar, hvar- ifran de sannolikt harstammade. Den omskrifna rönnen ar nu borttagen, och efterkom- mande undersökningar bora kunna lämna viktiga upplysningar om saken, fast de narmast belägna manga rönnarna i byn nog i nagon man torde missleda omd.ömet. 6. Fogelbro a Värmdön den 14 juli. Den del af on, som kallas Fogelbrolandet, erbjuder manga platser, som synas lämpliga för anställande af försök, ty de flesta mindre gardar och torp aro dar omgifna af barrskog eller delvis vatten. Nastan hela omrädet tillhör bankiren M. GEBER, som af in- tresse för saken nog skulle vilja stalla om, att hela trakten blefve ett försöksfält, men de manga lagenhetsinnehafvarna, som i allmänhet sakna tillräckliga arbetskrafter, utgöra ett svårt hinder däremot. Pa själfva hufvudgarden, Fogelbro, ligger trädgården tämligen öppen, med beteshagar, beväxta med löfskog på alla sidor. Många rönnar växa här och där, och det skulle erfordras mycket arbete för att få bort dem eller för att aftaga bären. Platsen var därför ej rätt lämplig till försök. Jag sökte intressera trädgårdsmästaren och skog- vaktaren för saken, ifall de skulle kunna göra något därför, och ägaren lofvade tillåta alla sina underhafvande att behandla rönnarna efter godtycke, d. v. s. enligt mina föreskrifter. Flera tryckta cirkulär och exemplar af skriften om rönnbärs- malen utdelades. Några flygande rönnbärsmalar syntes ej til. En senare undersökning af sända bär visade blott 6 proc. angripna. Vid den underlydande Malmö gård voro förhål- landena nästan lika dem vid Fogelbro. 7. Björnhufvud och Roslagskulla i Stockholms län den LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 207 25 juli. Ändamålet var att undersöka, om passande platser kunde anträffas afven i denna del af Stockholms skargard. Flera ställen. besöktes, men intresse för saken saknades hos ägarna, och arbetshjälp var äfven här mycket svårt att er- hålla. En vistelse på platsen erfordrades för att kunna uträtta något, och en sådan var det ej nu åtminstone möjligt att åstadkomma. Nagot rönnbärsprof erhölls ej därifrån seder- mera, oaktadt uppmaning ej saknades. 8. Stafsnäs den 18 augusti. Rönnbären började nu blifva röda, och tiden var således inne för att undersöka så- dana. Någon rönnbärsmal hade ej anträffats ute under förra delen af månaden, hvarför man kunde antaga, att flygtiden nu var slutad. I anseende till de många rönnarna och plat- sernas olika beskaffenhet, lämpade sig stället särdeles väl för undersökningar och studier. Vid nogare undersökning a platsen befanns, att rönnarna där voro långt flera, än som förut antagits. De upptäcktes nu lättare, sedan bären fått sin röda färg. I eller nära intill BACKMARKS egen trädgård uppgingo de till minst ett tjugu- tal, och voro de flesta tämligen gamla och höga. Invid bo- ningshuset på en liten kulle Ö. eller S. O. om trädgården stodo två tämligen stora träd, det ena bakom det andra från trädgården räknadt. Det närmast trädgården hade kraftiga klasar och tämligen mogna bär, af hvilka 7 °/o voro angripna. Det andra hade mindre och ej så mogna bär, och af dessa voro 6 ”/o skadade. Skillnaden var alltså obetydlig oaktadt bärens olika" beskaffenhet. Vid södra sidan af trädgården a lägre liggande mark stod en liten rönn med vackra bär- klasar. Här voro blott 4 °/o skadade. Om detta berodde pa vindriktningen under flygtiden, att trädet var litet och lägre beläget eller därpå, att bären ej voro så talrika, som på de större träden, torde ej kunna afgöras, möjligen inverkade alla dessa omständigheter. Invid vägen mellan nämnda trädgård och ängbätsbryggan växte fyra tämligen stora rönnar. En af de mellersta af dessa hade blott 1 ”/o skadade bär, en annan 5 °/o och den längst från trädgården belägna blott 3 °/o. Att ett kortare eller något längre afstånd från fruktträden ej betyder mycket syntes framgå däraf, att en rönn, som växer åt samma sida 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. af trädgården, på två eller tre gånger så långt afstand där- ifrån som de nyssnämnda träden, voro ej mindre än 17 °/o af bären angripna. Åt motsatta sidan fanns ingen fruktträd- gård, hvarifrån fjärilar kunnat komma, utan hade de säker- ligen blifvit utkläckta i Bäckmarks trädgård och därifrån flugit förbi de fyra träden, till den omnämnda, enstaka rönnen, som växte på ett högre beläget berg. Detta bekräftar i viss mån antagandet, att fjärilarna under sitt letande efter ägg- lägeningsplatser sträfva uppåt, hvilket nog måste underlätta deras sökande. Detta kan möjligen utgöra en fingervisning för den, som vill försöka att medelst fångstträd minska skade- djurens antal. Jag kan ej underlåta, att här omnämna innehållet af ett bref från f. d. skolläraren G. E. SÖRBERG i S:t Anna, Öster- götland, som äfven gjort iakttagelser samtidigt rörande rönnbärs- malens uppträdande. Han har undersökt, om rönnar, belägna i eller helt nära frukttradgard, äro mer utsatta för rönnbärs- malens angrepp än sådana, som växa på längre afstand, och fått den uppfattningen, att så i allmänhet är fallet; men så- väl väderlek som växtplatsens belägenhet kunna vara med- verkande orsaker. Så kan den ena rönnen blomma flera dagar tidigare än en annan, beroende helt och hållet på växtplatsen. A högt belägen och skyddad plats med god jord utvecklas bären tidigare. Han anför till sist följande observationer: 1) 20 stycken rönnar, belägna dels bredvid äppleträden, dels på ett afstånd därifrån af 50 meter, hade i medeltal 12 °/o skadade bär. 2) Å en ensam rönn, 50 meter från närmaste apel, på en kall och fuktig plats, var bärens mognad försenad, och de blefvo nästan fria från angrepp. 3) En annan, ensam och fritt växande rönn på omkring 100 meters afstand från en trädgärdstäppa, hade 55 °/o af bären skadade. Så belägna större rönnar hafva i allmänhet varit mycket mer angripna (öfver 50 °/o) än mindre träd, som växa på fuktiga och kallare ställen (här sällan mer än 6 °/o skadade). Afständet från trädgården inverkar knappast förr, än det utgör minst 500 meter, eller om rönnarna om- gifvas af barrträd. Rök och illaluktande ämnen äro ej heller LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 209 nagot skydd mot angrepp, ty i Valdemarsvik befanns, att ronnarna i en mindre tradgard strax invid ett garfveri hade 16 °/o angripna bar. Som haraf synes, sammanfaller brefskrifvarens asikter i det mesta med mina egna. Kort innan jag skulle resa fran Stafsnäs, fick jag syn pa en liten lund af ronnar, val ett tjugutal, invid ankan BLOMQVISTS bostad, och togs prof af dessa for att senare undersökas, hvarom kommer att nämnas vidare vid berät- telsen om en senare resa till platsen. g. Skepparviken a Fogelbrolandet den 20 augusti. Denna lagenhet jamte Malmokvarn i narheten skulle hafva ett for- traffligt lage for anställandet af försök, sasom varande om- gifven af skogklädda berg och vatten. Det sistnämnda be- star af Nämndö fjärd, Örsundet och ett nagot bredare vatten längre inat landet. Midt emot ligger Ingarön, och utgör det smala Örsundet skillnaden emellan denna och Värmdön, hvil- ket i vanliga fall dock ej kan hindra malarna fran att flyga öfver fran den ena ön till den andra. Alltså äfven har en olagenhet, som dock lätt nog kunde afhjälpas genom att borttaga de jämförelsevis fa rönnar, som vaxa vid stranden a Ingarösidan, dar för 6frigt marken ar betäckt med barrskog. Rönnarna såväl pa Skepparviken som vid den närbe- lagna Malmökvarn aro ej sa manga, hvarför behandlingen af dem ej skulle bli tidsödande, men arbetshjalp kunde dar ej erhallas, hvarfor Anstaltens vaktmastare maste resa dit och företaga nedhuggning af en del rönnar samt aftaga bären a de öfriga. Detta utfordes sa noga som möjligt for tillfallet, men en efterbesiktning nästa ar måste äga rum, om rönnarna da komma att ater .blomma, saval har som a nagra andra platser. Såväl vid Skepparviken som vid Stafsnäs fanns i ar blott obetydligt med oxelbär och alla sädana syntes oskadade. 10. Stafsnäs den 8 september. Ändamålet var nu att verkställa en ny och noggrannare undersökning af rönnbären samt de olika trädens lage vid och omkring änkan BLOM- QVISTS bostad, hvilket ej medhunnits vid förra besöket. Här växte a ett litet område omkring 20 rönnar, och bären under- söktes på sjutton stycken af dessa vid första besöket. — Entomol. Tidskr. Årg. 30. H. 3—4 (1909). 14 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Resultatet däraf torde har böra nämare omnämnas, fastän det äfven vidrörts i föregående årsberättelse. Talen angifva i procent antalet af genom larver angripna bär. ING Oa man Te. een RATE nn ae 18 procent pth 2isma bar a ae es PE TRUE Pe 2 > MAS Ml ME VEC K AGC” ._ 2 u ER ee 6) > AD RE TRA A ee see ee = 8 » Sy SD D RER Se I RER ea ee ee IS » > © baren röda, men bladen Hackiea 7 2 2 7 SNA men ganskar roda as oe O > ÿ 6 hallmogna wu... a ne en een OR > MO baren store, nastan MONA =. 4 De >TO! »% wal utbildade 2. 21a m rare 10 > II » ännutämligen gröna o. mindre utvecklade 2 > Sy » » » » » 2 » DST RO > > > » O » 2 316) » » » » 6 » ely » » » » O » Trädgruppen ar belagen invid en barrskog, men a mot- satta sidan stöter den till ett mindre, öppet falt ej langt fran Backmarks tradgard och andra platser med frukttrad. Bland rönnarna växte äfven ett och annat appletrad, och enligt upp- gift voro äpplena angripna 1907, da rönnarna saknade bar. Fran hvarje rönn, som undersöktes, togos som vanligt 2 till flera klasar och ur dessa plockades sedan pa mafa 100 bar, som sedan noga granskades bade utanpa och inuti. Det kan tyckas, att ett sa litet prof ej skulle kunna angifva angrep- pets styrka, men det har visat sig, att afven om flera hundra bär fran ett och samma trad aftagas och undersökas, resul- tatet blir nastan detsamma. Dock böra bar tagas saval fran trädets topp som fran de nedersta grenarna, ty det har ibland visat sig, att flera äro angripna i toppen an längre ned pa ett träd eller tvärtom, hvilket troligen ar beroende af lage och storlek. Af de uppgifna talen synes, att en del trad voro sa godt som oberörda af malen. Hos dessa voro pa ett undantag när bären försenade i sin utveckling, hvilket bekräftar G. E. SÖRBERGS iakttagelse. Å alla träd däremot, som blommat LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 211 tidigare, och dar baren utvecklats fortare, var angreppet in- tensivare, dock afven har med undantag (n:o 3). Vid det sista besöket sökte jag utreda, om trädens höjd eller afstandet fran appletrad skulle visa nagot inflytande pa larvernas förekomst i bären. Denna sak blef dock mer svar- lost an jag förmodat, 1 anseende dartill, att rönnar funnos öfverallt, och att aplar vaxte nastan i hvarje tappa. Det kan ju emellertid ej skada att undersökningarna har något utför- ligare anföras. Vid CARLBERGS gärd i ena kanten af byn stär en rad af rätt stora rönnar, pa hvilka bären voro vackra. Det ytterst mot fältet stående trädet hade 10 °/o skadade bär, ett annat i radens midt 4, men i ett tredje nära intill, a fru BLOMQVISTS gård, med samma belägenhet som det förstnämnda anträffades inga larver i det därifrån tagna profvet. Någon annan orsak härtill, än att dess blomning möjligen inträffat på en annan tid, kunde knappast tänkas. Ett invid kanten af barrskogen växande träd befanns hafva bären på den utåt vända sidan skadade till 6 °/o, men pa den inre sidan anträffades 24 maskätna bär af 100. Från detta hållet hade fjärilhonorna ej gärna kunnat komma, utan hade de troligen följt med vinden förbi trädet och sedan återvändt till detsamma i lä, där det var lugnare, ett tillvägagående som bräckliga små- fjärilar ofta iakttaga. I en trädgårdstäppa därbredvid med lika belägenhet hade ett träd i kanten mot fältet 2 °/o, a ett annat 1 °/o och ett tredje stående längre in och mer skyd- dadt 2 °/o skadade bär. Omkring BÄCKMARKS ena trädgård växa, som nämndt är, rönnar på alla sidor och dessa undersöktes åter på vanligt sätt. Vid bostaden på en liten höjd stå två tämligen stora rönnar, af hvilka den närmast fruktträdgården hade stora bär samt 7 °/o skadade, den något bakom stående dåliga och 6 °/o skadade. En låg rönn i södra gränsen hade 4 °/o skadade bär. 3 större, lågt belägna och tämligen stora rönnar vid vägen mellan trädgården och ängbätsbryggan: a) den fruktträden narmaste 5, en mellan denna och nästföljande nagot innanför I, samt den längst bort belägna 3 °/o skadade bar. En rönn väster om trädgården 20 °/o, en liten rönn bakom änkan 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. PETTERSSONS stuga 8 °/o; en d:o med vackra bär SV om Nya pensionatet närmare bryggan 19 °/o; i närheten däraf a) — 12, b) = 10 och längre inät berget 4 °/o skadade bar. En tämligen stor rönn uppa ett berg nara pensionatet visade vid första undersökningen d. '?/g 17 °/, skadade bar och vid den 2:a, den °/9, i toppen 8 och nederst 28 °/o ska- dade bar, eller i medeltal 18 °/o, alltså i det närmaste samma procenttal som vid första undersökningen. Häraf synes ater, som om honorna gärna sträfva uppat under sitt sökande efter plats for aggen, men att det pa en hojd belagna tradet mest besökts nedtill. I början af september träffades a bären at- skilliga hal, hvarigenom larver utgatt. Undersökningar a bar fran annu ett omrade i Stockholms skärgärd visade följande resultat. 11. Skepparviken a Värmdön i slutet af augusti: I Brunnsbacken några hundra meter norr om tradearden, baren.sma aise eens 28-°/o angripna Söder om trädgärden, vackra bär.................-- 13) 3 » > röda och tidiga .......-- FEAR > » daliga SS ee oS IS » » » D. poy Best Renee 25102 » Stora berget nara intill och S. om trädg. ... 38 » » Annu ett bevis for att honorna draga sig uppat fore agglageningen. Vid tradan sma, men oda baren 17 °/o angripna Smala ängen, ej langt fran trädgärden men skild darifran genom en med björkar be- kladd, ssinal sberoas sp lott ra menu re 4 > » En rönn 35 meter från trädgården men skild därifrån genom en ladugård och utanför denna en gödselhög; profvet visade intet angripet bär. Ett märkligt förhållande, som bör kontrolleras nästa ar. Svedjelandet Ö. om trädgården, öppet läge 40 °/o angripna. Skepparviks holme midt i viken, skild från trädgården, äfven från den vid Malmö- kvarn, af blott ett smalare vatten ......... 19 » » LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÜR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 213 Pa stranden af Ingarölandet, skildt fran de bada tradgardarna genom vatten af om- kting 10 kmibtedd, Intetttrads::2 223222 23 °/o angripna I Nämndö fjärd ä en liten holme tillhörande Skenora och benämnd Aftonvardskobben samt skild fran Far genom vatten Schar kon nen elle ét Le O » Skenorakobben vid mynningen af Örsundet, ej särdeles langt fran tradgard ..........-..-- O » » Skepparviksstranden vid Nämndö fjard, mellan Orsundet och Korshamn, tämligen langt skild fran andra bebodda plat- ser, forutom Skepparviken, och fran dess trädgard genom ett mindre och skogbekladt berg: ae Narmast Orsundet, litet trad 7" 7 °/o angripna b) midt emellan detta och Korshamn, kanske i något närmare Skepparvikstradgarden än derbadarandra jOE 13 » c) Närmast Korshamn och längst fran Skep- pasikserädsarden 2 2 Hr ANR I» > Malmö kvarn i en smal dalgång, instängd af skogbekladda berg, och med endast en smal öppning mot vattnet innanför Orsundet. Ronnar i omgifningen. Liten frukttradgard som hade rönnar med vackra bär, däraf skadade 21 °/o. I sammanhang härmed må omnämnas undersökningar a andra platser i Stockholms län. Entomologiska Anstaltens område med flera rönnar vid västra och norra sidan, hvilka alla undersöktes. Äpplena voro rätt mycket skadade .1907, dock något mindre än vid före- gaende härjning. a) Från en 1898 planterad sötrönn 2 prof, skadade ... 6 °/o Denna hade bär äfven 1907, då eljest sådana nästan öfverallt uteblefvo. Bären borttogos da i augusti. b) En rönn nära en gammal ek i nordvästra hörnet af området, omkring 100 meter från äppleträd med ekar emellan, invid stranden af Brunnsviken, me- deltal att ianproin-skadades ccs ss se I sch 4,5 > c) En annan något längre bort och mellan andra träd, DECO v BEGE SAME STEAM TN UE AS 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. d) Narmare tradgarden ej langt fran stranden, bespru- e) f) g) tad 26 juni med !/2 gm grönt per liter vatten och likaledesden 28 juli em “pr liter) ten en Nära den nämnda eken, glest med grenar och bär, 4 prof, däraf 2 visade 0 och 2 ı°/o skadade bar. Vid sjön närmast tradgarden, besprutad 26 juni, 8 juli och 78/9, 500 bar undersökta, däraf skadade... I bersan bland haggar m. fl. trad, helt nara frukt- traden, 2 prof, det ena visade 1 det andra 2 °/o skadade bar. A WAWRINSKYS tomt i närheten af och norr om Anstalten, liten rönn, tva prof, i medeltal skadade bar Experimentalfaltet. Ratt langt fran frukttrad, manga ronnar, skadade bar I det s. k. Arboretum med rätt manga äppleträd, bland hvilka flera hade mycken frukt, sta tva rön- nar af medelstorlek i hacken S. om BARTHELS villa. -Wen vena hadezsskadade base och den andra den största i medeltal af 2 prof ... 14. Bergianska trädgården. Värst skadade voro bären a en liten rönn nära sjön och innanför ingången vid S. kanten af Ekbac- ken, namligen u a2 Ma see ed ee eee och ‚en annan i/närheteng 2 2 ve NE were Äpplena hade varit mycket angripna pa stället 1907. En gammal rönn bland barrträden i bergen mellan sistnämnda trädgård och Entom. Anstalten, SV från Lilla Frescati, vid stranden, omkring 300 meter fran frukttrad, 2 prot, det ena fran toppen. = det andra fran de nedersta grenarna, skadade ...... 12 16 75 52 17 ‘lo » » » » » Kräftriket. Manga rönnar spridda öfver hela omradet. Narmaste fruktträd, utom de fa pa platsen, befinna sig pa andra sidan om en liten vik i norr vid Entomologiska Anstal- ten samt langre bort pa Experimentalfaltet. En undersokning af bären den !?/s lämnade nedanstående resultat. prof som vanligt utgörande 100 bär. Hvarje LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 215 1) Vid södra stranden af Brunnsviken. Söder därom ligga Bellevue, som synes sakna rönnar, samt Stock- holms stad, i väster Stallmästaregärden och Haga- parken pa längre afstand med sjö emellan, ska- SEGRE Abe LR ee. rin I ein. (DL 2) Närmast Bovins f. d. bostad nära stranden .......... 30 3) Vid norra stranden midt emot Anstalten: 31), EO T/L aS ee UC eR es Ree ne) ee ee rs ge 2a Piauppilläiktoppenitiene Bu era a ana Ad 4) Nara badhuset SV om trädgården vid viken ......... 2,5 » He wid tvattstugan midt emo Anstalten-” "1". LO» 6) 10 meter fran aplar och S. därom a) nedtill ......... ig EE b) 3 ‘hal. efter utkrupna larver, 1 toppen .............. Boe Avid landsvaeen i NOM) redire nat ee b)Mistoppen thers otal at 27155 8) Vid landsvägen norr om fruktträden a) nedtili ...... Un» b) i toppen... 3 » Som ofvan synes, kan man ej draga några tillförlitliga slutsatser af profven från platser, där rönnarna äro flera och spridda öfverallt. Att n:o I hade bären, som man ser, all- deles eller åtminstone nästan fria från larver, kan möjligen få sin förklaring däraf, att trädet stod lågt, och att läget var all- deles öppet mot S till V utan några rönnar eller trädgårdar i närheten, och, att det å andra sidan var omgifvet af andra löfträd. Högsta antalet skadade bär hade n:o 5, som var beläget vid stranden af den smala viken, midt emot den nära liggande Anstaltens trädgård. Ett prof från Södertelje visade märkvärdigt nog inga skadade bär. Nägon -orsak härtill kan ej angifvas, då man ej besökt platsen. Ett annat nästan oförklarligt fall visar skogvaktarebo- stället Mossen vid Gustafsberg, hvilket är omgifvet af barr- skog och står i förbindelse med öppet fält och trädgård endast genom en väg, ty äfven där voro bären angripna. Från flera skilda delar af landet erhöllos rönnbärsprof, som dock lämnat föga upplysande resultat, och anföras de här egentligen emedan de säkert konstatera, att rönnbärs- malens larver uppträdt i större eller mindre mängd där prof- ven tagits. 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Uppsala län: Skokloster. Rönnar vaxte spridda nästan öfverallt i trakten, men de angripna bären utgjorde enligt prof blott 1—3 procent. Orsaken till detta obetydliga an- grepp synes mig vara den, att de fjärilar, som utkläcktes 1908 och härstammade från larver i äpplen (rönnbär saknades 1907), varit för få att äggbelägga de många rönnarna i samma grad som pa andra ställen, där blott ett fatal sadana trad finnas; men detta hindrar ej, att antalet skadedjur skall bli större nästa ar, om bar da bli allmänna, ej heller att det kan vara tillrackligt stort for att astadkomma harjning i trad- gardarna, om bar da komma att saknas. Västmanlands län. 1) Tortuna blott 2 °/o skadade bar. 2) Arboga landsforsamlings fattiggard, 3 prof. a) fran ‘tradgarden allagsna ronnar 2 er Sin b)ai allésplanterade trad baren one Lt > c) » eyo CO PR PRE En à PAM 3), Viktorsberg, Vasteras /ARSSON) u eee 4 4) Härfsta i Simtuna (E. JOHANSSON). Unga och laga rönnträd vid fruktträdgärden, stället fritt beläget. I SV en stor slätt, i N och Ö skog och backar. Fruktskörd ringa. Om bärprofvet tagits fran ett ellen flera trad) obekant skadade tr PER aes 130.3 5) Hesslö invid Mälaren (R. STEPHANI) ett prof 1°/9 af daliga, men af mallarver oangripna bär. Örebro län. Granbergsdal (E. ERICSSON) skadade bär oooooooc>— 6 » ) Boda, Askersund. Agaren, C. A. MYHRMAN, visade mycket stort intresse för atgarder mot rönnbärs- malen och borttog omkring 100 rönnar. Ett prof visade ej mindre än 40 °/o skadade bar. — —— bo 3) Guldsmedshyttan (J. PEHRSON): a) Ronn, högt belägen, 50 m. fran tradgarden ...... 6 » b) Likaledes, buskgrupp, 20 m. fran >. eee PARKS c) » 25 m .frantradsardenz.. res On» d) Fristaende, 15 m. fran trädgärden, fran midten af trad et ec. cee ee ae ee en DE es 12273 LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 217 4) Lindesberg (AuG. A. ANDERSSON): a) Besprutad rönn, inga utgängshäl................-........-- @ 2/0 DI, ObesprutadoTorutgansan He. Ne At. a... 19 Har synes ju som om besprutningen gjort tamligen god verkan. I sammanhang med ofvanstaende ma har tillaggas ett meddelande fran direktör Hy. Du RIETZ, Sandvik vid Ulf- sundasjon helt nära Stockholm. Äpplena i hans trädgård voro mycket angripna af mallarver under foregaende harjningsar, men blott högst obetydligt 1907, hvilket tillskrifves besprut- ningarna med kejsargrönt nämnda ar. Detta är det tredje af mig kända fallet, dä besprutning företagits och visat god verkan äfven mot rönnbärsmalen. Värmlands län. 1) Hospitalstradgarden 1 Kristinehamn (K. A. HALL- BERG). Godt om rônnar -...-.......... baren skadade 12 °/o Zein (Ox (Ge sNOR BACK) N... » 220.) 3) Vidön, Karlstad (J. JANSON): FLO NDA ar Bu hist ren 4 > b) 79 [OFTA fa See BOSS CRUE House pe » 140 c) SONDE as. ir en ik IO » GUE OO DAT eMule > 17 e) » DURE eae oe SR Pr Pes re gg oe À ee > 8 » (CSAC A] ansehe re AE 10 » en Oaibats sn coy eta fed Le en O TO) MUO Op eee. CHR AU RP ur, mime IQ » Don han Re ne Dr u! ) 4,3 » RS OMID rå Ro Aror A eh mnt 19 » I medeltal skadade 9,2 °/o. 4) En annan sandning af den 14 september, men trä- den troligen ej desamma som förra gången, atmin- stone ej 1 samma ordning uppforda. a) Stort trad i tradgarden nedtill 6 °/o utgängshäl 3 > » upptill 14 > » I Medeltal 10 °/o. b) Litet trad i tradgarden, nedtill One 3 » | » i toppen 7173, > » 5 Medeltal 11 °/o 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. c) I gransen mellan parken och ett garde, 88 meter fran trädgärden stort trad nederst 10 °/o utgängshäl 3 » i toppen TER » 7 Medeltal 11,5 °/o d) Fristaende i allé, 165 m. fr. tradg. nedtill 3 Mö » 2 i toppen Tia Medeltal skadade 6 °/o e) Mellan ett garde och en hage med manga rönnar, 750 meter fran träd- garden, nedtill AGE i toppen 4 » f) Inuti skog af blandade trädslag, 1080 m. fr. trädg., skadade bar, nedtill 67 » » 30 itoppen 42 » » 23 Medeltal skadade 54,5 °/o, utgangna larver 26,5. Ett bar hade flera ingangar men blott 2 larver. I kla- sarna träffades 2 kokonger med puppor. Ej långt därifrån hade flera ronnar bar afven 1907, enligt hvad meddelaren vill minnas, och detta vore en förklaring öfver, att en sadan mangd bar nu voro angripna, fast afstandet fran tradgarden var ganska stort. I fall ej nämnda bir funnits föregäende 4r, skulle man näppeligen kunna förklara, hvarför larverna nu voro sa talrika, pa annat sätt, an att de i likhet med flera af sina samsläktingar äfven kunna lefva i andra föremål, t. ex. knoppar, hvilket dock ännu icke iakttagits af nagon. g) Mindre ronn vid stranden af Vanern bland alar, 1170 m. fr. tradg., nedtill 13 °/o utgängshäl 6 upptill 26 » » 8 Medeltal 19,3 °/o. Nästan alla dessa prof angifva, att bären voro mer an- gripna i toppen af träden än nedtill. 5) Kummelön, Ölme, i trädgården skadade bar 19 °/o, 4 ut- gangshal. i LAMPA : FRAN CENTRALANST!S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 219 Gefleborgs lan. Hälsingland. Jarfso (A. ANDERSSON). a) Nedtill a ett fristaende trad (blott 80 bar) 19 °/o, 2 ut- gangshal. b) Nederst, 18 meter fran fruktträd, 66 °/o, utgängar 6. c) Fran midten af ett trad, 55 meter fran frukttrad, bland andra trad, 37 °/o, utgangar 13. Ostergétlands lan. 1) S:t Anna (G. E. SÖRBERG). Skadade bär 11 °/o. Hallands lan. Dyas GOwler, skadade. un. u... 46 °/o SC hlanhals-socken, 200% bar. u... ug. 4 » Simoudllterpsysocken- 50 bar." ee a 23 eNMalldassocken,r100.bäar::. 2er "re BERN 6 » 5) Lindbergs socken, Gôingegärden ...................... rs Manga och stora rönnar, som arligen bara frukt? (Lo- RENTZEN). Som man ser fanns det afven i Halland ställen, dar rönnbärsmalen var talrik, t. o. m. i hög grad, hvilket motsäger andra uppgifter darifran. Göteborgs- och Bohus län. SAL (Seated Bs ING) er ee ea er 21 0/5 Nykôpings län. 1) Krognäs, 2 prof: a) Itradearden, 50 bar, däraf skadade 2:77" Cea Az (0 b) Oster om trädgärden, 50 bar, däraf skadade ...... 22 » 2) Käbbetorp, Marsjö (A. P. GUSTAFSSON) --..--..-..-.----- 44 >» 3) En andra sändning: RAT wirkung EE N te 2000 b) 50 meter fran trädgärden, skadade bär.............-- ÖL » c) 22 » » » » Decree aera IO I allmänhet ondt om rönnar, men äpplena skadade 1907. Kalmar lan. 1) Virstad, Hogsby (dr A. MOBERGER) skadade bar 18 °/o 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Påskallavik (E. LALLERSTRÖM gen. trädgardsmästa- ren -C. F.. DAHT.GREN) tya ‘prof: a) 12 meter fran fruktträden, äfven körsbärs- och plommonträd, högre belägenhet, ena sidan blan- bo =; dad’ skog, medtill,. = as 2 ne wre LO; oo b), Fran toppen, 8 utgangshal.. 2. Rene te Dia 3) Ölands Näsby 4 SO Öland, omgifvet iO. af Öster- sjon och V. af Alfvaret. Blasigt läge: a) 620 ‘meter fran aplar, skadaderbarı 2 100) b) 125 » » » » ee ee 2,08 c) 190 » > Don, Tk) Nee See Be I» 4) Skede mosse à Oland (C. HILDEBRAND), a) Fran trädgärden, vid midten af ett träd, skadade 4 » b)*"Fran toppen, uteangar’ 3) skadade mer ee 73% 5) Berga, Högsby (G. JEANSSON), a) I Hagmark, högt lage, fritt, 150 m. fr. tradgarden upptill, 3 TE San gar skadades 2s = =e 18 » nedtill, 6 » SW A en eae FR 19 » b) Bland ekar och andra löfträd, 100 meter fran trad@arden,! lasmarke a toppen Husa sae ies O » Nedtull. 242 ae RTE TETE PR ere 2 c) Bland löfträd i trädgärden, i toppen =: 22°» 3 kokonger i klasarna, 6 utgangar. NET ES met en Ve Re SE EEE 18 » Utgangar 7, 1 kokong. Har synes ater fall, da larverna ej gatt till jorden for att förpuppas, utan stannat kvar bland baren, som ar ratt sällsynt emellertid. 6) Vissefjärda (R. MALMSTRÖM) 11 sept. I O. granskog. a) Ronn i sankt lage, omgifven af andra trad nedtilll, skadade 10 °/o | i toppen > 8 » b) A lagmark, 15 meter fran tradgarden, nedtill 14 » i toppen 15 » c) À högre belägen mark, omgifven af löfträd. Bä- ren fran nedre delen af trädet ruttna. Fran toppen, skadade 32 » LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÜR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD, 221 d) Pa en höjd vid tradgarden nedtill 6 % i toppen 12 » e) 400 meter fran tradgarden, lagmark nedtill 26 » itoppen 4 » f) 100 meter fran trädgården, fritt lage nedtill a toppen? 4275 Gravensteineräpplen nagot angripna. Som man ser, blir man ej heller mycket klokare af dessa prof. Orsaken till att ett träd blir mer angripet än ett annat, äfvensom att det ena har bären mer skadade i toppen eller tvärtom, torde bero dels pa trädets afstand fran frukttrad- gard, om laget är sankt eller högt, men kanske annu mer pa blomningstid och vaderlek samt vindens riktning under flygtiden, hvilket allt ej kan afgöras utan tragna observatio- ner pa platsen, fortsatta kanske under flera ar. Jönköpings län. 1) Vallsnäs, Unnaryd (5. HANSSON) skadade bär ......... 1370 Kristianstads län. ı) Helmershus, Ekestad (H. ÖRTENGREN) sötrönnar, 2 (SO ATA EE ee nn ar Ord 8,5 °/o I sända slanbär (Prunus avium) anträffades äfven ett exemplar af larven af rönnbärsmalen. 2) Stenshufvud, Kivik (EKENSTAM), I utgang -........... TON 3) Algustorp, Balingslöf (N. KARLSSON) ---..-...--------.-- RER Dessa och andra undersökningar komma att fortsättas under nästa sommar sa langt tid och omständigheter med- gifva, da alltid nagot därvid kan vara att lara. Assistenten A. Tullgrens tjänsteresor 1908. Under året ha nio tjänsteresor utförts. Till Åtvidaberg och trakten däromkring, 12—17 jan., för praktiskt-entomo- logiska försök. Redogörelse för dessa försök återfinnes i Upps. i praktisk entomologi 18, 1908, under rubriken » Försök med karbolineum och andra insektdödande medel» af ALB. TULLGREN och C. G. DAHL. Till Värmdön den 5 maj för studier af rönnbärsmalen. Det hade nämligen uppgifvits, att ronnbarsmalen sommaren 1907 svart harjat i tradgarden vid skogvaktaren LARSSONS bostalle nara Mossen, oaktadt tradgarden som det tyckes ge- nom sitt isolerade lage bort vara skyddad. Den ar namligen pa alla hall omgifven af barrskogsbevuxna höjder. Till när- mast belägna öppna terräng ar c:a '/a km. och först har kunde tre sma rönnar patraffas. I skogen närmast tradgarden saknades enl. skogvaktar LARSSONS uppgift alldeles rönn. På större afstånd, t. ex. vid Mölnvik, fanns emellertid ehuru sparsamt(?) såväl rönn som oxel. Att malarna skulle öfver de skogklädda höjderna sökt sig fram till den ifrågavarande trädgården synes föga sannolikt. Antagligen torde de ha tagit sig fram längs landsvägen, som stryker omedelbart förbi trädgården. Vid Gustafsberg besöktes folkskolläraren LAGERSTRÖMS trädgård, där äfvenledes äpplena härjats 1907. Denna träd- gard var belägen vid Farstaviken och ‘hade flera andra träd: gårdar i grannskapet. Enligt herr LAGERSTRÖM fanns blott tvenne rönnar i grannskapet. Men då trädgården ligger täm- ligen högt och ej är skyddad af tätare och djupare skog, LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÖR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 223 finns det ju stora möjligheter för fjärilarna att med vinden foras till densamma. Själf kunde jag vid en tur 1 omgifnin- garna ej upptäcka mer än ett fatal mycket sma rönnar, som säkerligen ej i nagon män inneburo fara för fruktträden. Till Värmdön den 15 augusti för att pa samma ställen som vid besöket i maj anställa iakttagelser rörande rönnbärs- malen. Dessa blefvo i viss man utan Onskadt resuitat, da äppleskörden saval i skogvaktar LARSSONS som folkskollärare LAGERSTRÖMS trädgård alldeles felslagit. Pa de fa rönnar, som anträffades, voro baren relativt svart angripna af larver, som vid denna tidpunkt annu tycktes allmant uppehalla sig i frukterna. Till Atvidabergstrakten den 17—27 maj. Utom att full- folja de försök, som vid första besöket i januari pabörjades, hade jag under denna resa i uppdrag att eftersoka ett lamp- ligt omrade for anställandet af sadana försök mot rönnbärs- malen, som af prof. LAMPA pa annat ställe i denna ärsbe- rattelse närmare redogjorts for. For experimenten lampligt syntes skogvaktarbostället Skogshall, c:a 11/2 mil fran Atvida- berg. Genom sitt isolerade läge, rundt om begränsadt af granskog, inom hvilken rönnen knappast kunde förekomma i nägon större mängd, erbjöd denna lilla trädgärd mänga för- delar till anställandet af de asyftade experimenten. I sjalfva trädgården växte ett fatal större ronnar och ett par oxlar, af hvilka de förra genom stark nerskärning skulle oskadliggöras, endast en större rönnbuske fick sta kvar som fängstträd. Oxlarnas frukter skulle äfvenledes pa eftersommaren afklippas och förstöras. Eventuellt förekommande ronnar i grann- skapet skulle genom skogvaktarens forsorg nerhuggas och brannas. Till Jerfs6 och Falun. Anledningen var afvenledes for- sök mot ronnbarsmalen. Den vid Jerfsö foreslagna tradgarden lampade sig emellertid ej alls dartill, sa mycket mer som ronnbarsmalen tycktes vara sa godt som okand pa platsen. Till Falun foretogs tvenne resor (4 juni och 17—18 augusti). Bada gällde disponenten LJUNGBERGS stora träd- gård. Ehuru denna genom sitt läge föga lämpade sig för försöken, sådana de ursprungligen af prof. LAMPA blifvit före slagna, beslöts i samråd med trädgårdsmästaren LINDBERG 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. en del åtgärder. Bl. a. skulle ett antal rönnar inplanteras i själfva fruktträdgården. Genom gödsling och beskäring skulle man söka hålla dessa i den bästa utveckling, hvarigenom de skulle kunna bli utmärkta »fangstträd», eventuellt äfven under sådana år, då rönnarnas blomning i omgifningarna uteblefve. Vid besöket i augusti konstaterades, att bären å rönnarna i trädgården och omgifningarna voro starkt angripna af lar- ver. Sedermera meddelade trädgårdsmästare LINDBERG, att en stor mängd rönnar i omgifningarna blifvit nerhuggna och bären förstörda. Larverna hade emellertid redan vid mitt besök den 18 aug. börjat lämna bären. De få äpplena, som funnos i trädgården, voro ej angripna. Till Åtvidaberg den 11—16 juni för försök med karbo- lineum m. m. (Jfr föreg. resa). Resa genom Södermanland, Östergötland och Smäland med anledning af försöken mot rönnbärsmalen. Efter ett af föreståndaren uppgjordt program besöktes följande platser. Krognäs, c:a 12 km. fran Nyköping. Trädgärden var öppet belägen åt alla sidor. Åt norr begränsades den af vatten, åt öfriga väderstreck af äkerfält. Barrskog fanns på C:a 300 meters afstand. - Ehuru platsen ej lämpade sig för de åsyftade försöken erbjöd sig nämndeman EDV. KARLSSON, som innehade garden, att borttaga rönnarna i skogskanten samt en del rönnar i trädgården. Rönnarna blommade rikligt. Valinge, c:a 9 km. från Stigtomta, ingeniör W. B. KLEEN. Trädgården hade ett alltför öppet läge och rönnarna voro i trakten så talrika, att deras borttagande skulle bli snart sagdt omöjligt. Ålberga, c:a 2 mil från Stigtomta, godsagaren G. SEDER- HOLM. Trädgårdens läge var här äfvenledes sådant, att för- söken näppeligen skulle ge säkert utslag. Den omgafs rundt om af åkrar, i sin tur begränsade af barrskog. Rönn före- kom tämligen rikligt i trakten. En del, som stod 1 tradgarden, skulle nerhuggas, andra skulle användas som »fangstträd». Gustafsvik, c:a 11 km. fran Valla station, grefve CH. LEWENHAUPT. Trädgården var för ändamålet val belägen, at en sida begränsad af vatten, åt öfriga sidor tätt omgifven af barrskog, men hade man under sistförflutna vinter afverkat LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 225 nästan all rönn. Endast några fa äldre rönnar funnos vid gården; och på dessa skulle man så vidt möjligt aftaga bären i augusti. Några oxlar funnos äfvenledes. Högmark vid Söderköping, kronojägaren J. BERNDTSSON. Trädgården högt belägen, men föga lämpad för försöken. Rönn och oxel förekommo i trakten. Berga gård i Högsby i Kalmar län, godsägaren GUST. JEANSON. Trädgården omgifven af åkrar och löfskog. Rönn mycket allmän i trakten, till följd hvaraf försök härstädes ej lämpade sig. Virstad, Högsby, provinsialläkaren A. MOBERGER. För- hällandena lika dem vid Berga gard. Rydefors, 14 km. från Målerås, R. J. BERG. Träd- gården var på tvenne sidor omgifven af tallskog, åt nordväst af åkrar och bakom dessa björk- och barrskog i blandning. Platsen var ej särdeles lämplig för försöken, särskildt som rönnarna voro både stora och talrika. Kyrkeby vid Vissefjärda, godsägaren KR. MALMSTRÖM. Trädgården var rundt om omgifven af löfskog med mycket rönn, till följd hvaraf försök härstädes omöjliggjordes. Knutstorp, 7 km. från Flisby station, godsägaren G. GROMS. Af flera skäl kunde här ej heller några försök komma till stånd. Till Östergötland för studier af rönnbärsmalen den 26 aug.—1 sept. Anledningen var närmast den att ånyo be- söka skogvaktarebostället Skogshall för att ytterligare fatta beslut rörande det planerade försöket. Vid tiden för besöket voro rönnbären starkt angripna af larver, som i regeln ännu ej lämnat bären. Man skulle nu omedelbart förstöra bären a samtliga fangstträd samt ytterligare nedhugga och förstöra en del rönnar. Under mitt besök i Åtvidaberg meddelades, att rönn- bärsmalen äfven innevarande sommar angripit äpplen vid Ekhult, några km. från Björsätra station. Med anledning häraf besöktes detta ställe och utröntes, att malen angripit bl. a. hvitgylling, hampus, röd astrakan, Gyllenkroksastrakan, melon och ribston. Den senare sorten var rätt rikligt an- Entomol. Tidskr. Årg. 30. H. 3—4 (1909). 15 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. gripen, föregaende sommar mycket starkt. Att äpplena nu voro angripna var desto anmärkningsvärdare, som på blott c:a 100 meters afstand talrika och rikligt fruktbarande rönnar funnos. Rönnbären voro äfvenledes angripna af malen till sannolikt omkring 50 °/o. Fortsatt undersökning af grankottar. Granfröet var som förut omnämnts (se Upps. i praktisk entomologi 1907 m. fl. st.) under vintern 1906—07 mycket skadadt af insekt- larver, förnämligast af grankottvecklaren (Grapholitha strobi- lella Lin.) Af det då erhållna undersökningsmaterialet förvarades en del ute öfver vintern för att se, om skadein- sekter skulle fortfarande därur framkomma. De som sedan följande vår, 1908, intogos i rum lämnade såväl grankott- vecklare som Pteromaliner, hvilka tycktes vara af samma slag som de förut iakttagna och som således lefvat i kottarna under tvenne vintrar. Den gula gallmyggelarven fanns äfven kvar utan att ännu hafva förvandlats till puppa. Om angrepp genom rönnbärsmalens larver a äpp- len under förvaring inomhus. Framstående fruktodlare hafva till och med i tryck uppgifvit, att äpplen kunnat an- gripas och nästan helt och hållet förstöras efter inpackningen i lådor, äfven om de inlagts fullkomligt friska. Så anför direktör LIND i en uppsats, att vid Gripsholm t. ex. skulle äpplen, som i slutet af september 1907 ytterst noggrant sorterats vid inpackningen, »så att intet äpple medtogs, a hvilket minsta spår af rönnbärsmalen förmärkts», vid jultiden befunnits totalt förstörda af denna lilla fjärils larver. I min uppsats: »Om rönnbärsmalen och hvad vi veta därom» — se Uppsatser i prakt. entomologi 1908, sid. 42 — ansåg jag mig ej kunna förklara detta märkvärdiga förhål- lande på annat sätt, än att äpplena vid sorteringen varit be- lagda med ägg efter malen, eller ock att ett förbiseende varit begånget — ganska förlåtligt för resten — af den per- son, som verkställde sorteringen; ty att äggläggningen skett LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 227 inom hus i de packade ladorna, lar val ingen med allvar vilja pasta. Att applena varit belagda med agg vid tillfallet ar ju ej alldeles omöjligt, afvensom att aggen da förbisetts, emedan de nappeligen kunna upptackas utan noggrant sökande med hjalp af förstoringsglas; men häremot kan invandas, att in- packningen skedde sa sent som i slutet af september, da fjärilarna nog för lange sedan slutat flyga, atminstone har annu ingen mig veterligt bevisligen anträffat flygande rönn- barsmalar efter medlet af nämnda manad. Vare nu harmed huru som helst, tills kommande forskningar kunna lämna säkrare upplysningar om saken, jag kan ej nu utreda den- samma i saknad af tillfälle till egna iakttagelser. Min mening med denna lilla uppsats är förnämligast att omnämna ett fall, kanske ej alldeles olikt det nyss anförda, som visar hur lätt misstag skulle kunna begas, da man vill bedöma och förklara insektangrepp på odlade växter, synnerligast om man ej är tillräckligt erfaren rörande sådana saker. I ett kontor i min bostad hade jag förliden höst inlagt ett litet parti Säfstaholmsäpplen och vid skörden af dem ej observerat något anmärkningsvärdt, utan trott dem vara all- deles felfria. Längre fram, då de skulle användas, fann jag, att de hade fått en mängd mörka punktér och mindre fläckar pa skalet. Punkterna voro forsedda med en liten för- djupning i midten, som afven vid förstoring lätt kunde tagas for larvingan- gar. De hade dock sönd- riga och nagot upphöjda kanter, tydande pa, att nagot foremal trängt sig ut inifrån, hvarvid skalet brustit sönder. Halen kunde där- för ej härledas från larver, ty då skulle kanterna varit jämnare och formen mer rundad. Fläckarna syntes emellertid blifva allt större. 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Till botaniska afdelningen lämnades ett prof till under- sökning, och man förklarade där, att äpplena voro angripna af svampen Zuszcladium, hvilket man ju kunde vänta, och att svampen befann sig i ett tidigare stadium. Sporer hade an- tagligen medföljt äpplena vid skörden och da varit omärk- liga, men sedan bildat synbara flackar. Utan en mer kritisk undersökning skulle dessa punkter och fläckar kunnat förklaras vara märken efter rönnbärsmalen. Notis därom hade kanske införts i tidningarna och blifvit för allmänheten missledande, synnerligast om den lämnats af na- gon fackman inom fruktodlingens omrade. Närslutna figur framställer ett af de applen, som voro angripna af Fusicladium. Kastanjeborren (Melolontha hippocastani F.). Larverna hafva visat sig fastän i mindre antal pa flera ställen. Sa skrif- ver länsträdgärdsmästaren H. PETTERSSON i Växiô, att de 1 hans och en grannes jordgubbsland uppätit rötterna, hvarefter plantorna vissnat. Vid jordens gräfning bortplockades skade- djuren, och härjningen fick harmed ett slut for denna gang. Farade öronvifveln (Otorhynchus sulcatus L.). Denna skalbagge har vid egendomen Ruuthsbo nara Charlottenlunds station i Ystadstrakten visat sig vara ganska skadlig i vaxt- hus, dar den angripit bladen pa Dracena, Cyclamen och kanske flera vaxter, enligt uppgift af tradgardsmastaren AXEL NILSSON. Rôtterna pa Primula obconica angrepos af larver, som af allt att döma tillhörde densamma. Sa vidt jag vet är det första gången denna insekt hos oss iakttagits som skadedjur. Spannmälsvifveln (Calandra granaria L.). Afven detta är har denna skalbagge uppträdt pä flera ställen i spannmäls- magasiner och gjort stor skada, hvarför ett nagot utförligare omnämnande af densamma torde vara pa sin plats. Han skall härstamma fran orienten och har inkommit till Sverige . .. je] je} = med importerade sädesslag, såsom rag, hvete och majs. Ut- gängen frän varmare klimat täl han ej kylan hos oss under LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 229 vintern ute i det fria, utan maste da halla till under tak, dar temperaturen ar mer jamn och mindre strang. Den fullbildade skalbaggen är brunsvart, smal och har ett langt och smalt snyte eller nabb. Om varen lämnar han sina skyddade vinterkvarter i springor pa vaggar och tak e. d. och uppsöker soliga och varmare platser, dar parningen för- siggar. Den befruktade honan borrar sedan hal i sadeskornen och inskjuter dari sina agg, blott ett i hvarje korn. Detta sker vanligen i maj manad. Hon skall kunna lagga 150 agg, hvarigenom lika manga sadeskorn komma att förstöras. Enligt NORDLINGER skall efter en enda hona kunna under en sommar uppkomma 6,000 individer. Han tycker om mörka, fuktiga och varma platser samt vistas ej gärna i ytan af sädeshoparna. Larverna utkläckas efter 10—12 dagar, lifnära sig sedan af kärnan i kornen och förpuppas i det tomma skalet. I början af juli forvandlas pupporna till skalbaggar. Dessa aro snart fardiga att i sin - tur para sig och lägga agg. I slutet af september har denna andra generation blifvit fullbildad och uppsöker vinterkvar- teren. Flera medel att stafja detta skadedjurs framfart upp- gifvas, men jag mäste inskranka mig till att omnämna de viktigaste och enklaste, nämligen: Säden skoflas om ofta, och rummet vädras flitigt. Lukten af fenkolsfrö fördrifver skalbaggarna (TASCHENBG). Viflarna kunna infangas i maj och september pa ut- bredda färskinn (ROSTRUP) eller mattor, pa surdeg som lock- bete (HOLMGREN). I oktober eller innan ny sad införes rengöres magasinet och soporna uppbrannas. Springor och andra gömställen, anvandbara till vinterkvarter, smetas igen med kalk och tjära e. d. sa att väggar och tak bli sa slata och jamna som möj- ligt, hvarigenom sopning och rengöring underlättas. Be- strykning med kalkvatten och karbolsyra. Harpning af säden eller stöpning i vatten, hvarvid de urätna kornen med inneboende larver flyta ofvanpa och kunna afskummas och förstöras. Sädens uppvärmning till 60 grader C. 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. Angripen säd bör fortast möjligt förmalas, men ett litet parti kvarlämnas, hvari äggen kunna läggas, hvarefter detta tillika med larver males för kreaturen i juni och augusti eller början af september. Larverna kunna äfven dödas, om säden lägges i täta rum med lock eller annan betäckning, och ett platt kärl med kolsvafla sättes ofvanpa densamma, under betäckningen. Efter ett par dagar aftages denna, och säden luftas och har- pas. Kolsvaflan är dock explosiv och eldfarlig, hvarför den bör användas med stor varsamhet och endast i nödfall. Krusbärsstekeln (Nematus ribesiz SC). I närheten af Stehag försökte herr AXEL PEHRSSON enligt en trädgårds- mästares råd att lägga hästgödsel under buskarne, men detta medförde naturligtvis ingen verkan, ej heller behandling med karbolvatten. Larverna förekommo och gjorde skada i södra Halland (N. A. LINDBLAD). Voro äfven allmänna på Gottland och kalåto buskarna, om besprutning med kejsargrönt underläts (E. NILSSON). Detta medel synes vara det säkraste af alla, men bör användas i tid, så att giftet före bärens användning må hinna bortspolas af regn. För säkerhets skull kan man skölja de afplockade bären i vatten och upprepa detta tills sköljvattnet blir alldeles klart, då ej ringaste fara torde före- ligga för användandet af dem. Fruktbladstekeln (/7zocampa adumbrata KLUG.). Lar- verna uppträdde i södra delen af Kalmar län som vanligt på bladen af päron- och körsbärsträd. Man använde följande utrotningsmedel. ı) Trädens stoftning med finsiktad, nysläckt kalk. 2) Besprutning med 1'/, gm kejsargrönt och kalk pr liter vatten, samt 3) besprutning med en blandning af tobaks- vatten och sapa. Hvart och ett af dessa medel visade sig ganska verksamt, men de tillgrepos har val sent (AUG. ERICS- SON, Kalmar). Pilsagstekeln /Nematus salicis TE). Genom direktör AXEL PIHL erhölls prof pa larver, som i tusental angripit och kalatit en större hvitpil /Sa/ix alba) a inre garden till LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 231 k. hofstallet 1 Stockholm. Man hade satt limringar pa tradet och darigenom hindrat de nedfallna larverna att krypa upp. Dessa blefvo sa talrika, att de måste bortskaffas med skyffel. For att fa ett tillräckligt antal larver, besöktes plat- sen af vaktmästaren SELLBERG, som hemförde en stor hop af dem. Bättre hade det nog varit, att bespruta trädet med »schweinfurtergrönt» medan larverna ännu voro unga, än att använda limringar. Denna härjning kan synas märkvärdig nog, da den inträffat sa godt som midt i staden Stockholm och a en instängd gard. Bokspinnaren (Dasychira pudibunda TD). Är 1897 uppträdde denna spinnarefjarils larver pa Hallandsas och dess sluttningar, saväl pa den halländska som skanska sidan och i sådan mängd, att omkring 400 tunnland bokskog alldeles af- löfvades. Underrättelse lämnades härom af kammarjunkaren A. TH. GYLLENSKÖLD på Vallen i Halland: De hade äfven visat sig det nästföregående året, ehuru ej så talrikt. Bland de lefvande larverna funnos döda sådana i det till Anstalten sända profvet, hvilka troligen angripits af en bakteriesjukdorn, som dess bättre oftast är fallet under svårare insekthärj- ningar, och man hade därför goda skäl antaga, att härjningen denna gång var på väg att upphöra. Saken anmäldes dock hos Domänstyrelsen för vidare undersökningar (se Uppsatser 1 prakt. entomologi 1898, sid. 25). Hur det följande år blef med härjningen, kan ej med säkerhet uppgifvas, men man får antaga, att den då upphört, eftersom inga vidare under- rättelser därom inkommo. Äfven i år har en liknande härjning ägt rum, men denna gång i stadsskogen vid Sölvesborg, enligt ett meddelande från inspektor ALB. SANDBERG därstädes.” Enligt uppgift af jägmästaren H. G:SON LUNDHOLM af den 24 september skulle härjningen börjat omkring 14 dagar förut, sträckt sig öfver 40—50 har, där bokarna voro totalt kalätna, men ekarna förblefvo orörda. På hvarje bokträd: sutto tusentals larver, och på marken under somliga träd låg ett tumstjockt lager af sådana. Han fruktade att hela Ryssberget skulle sålunda ödeläggas. Om träden komma att dö ut efter härjningen, 232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19009. maste atgärder tillgripas för skogens afverkning samt för att hindra härjningens vidare utbredning. Då det kunde vara af vikt att känna, om larverna till större eller mindre grad voro angripna af sjukdom eller para- siter, anmodades brefskrifvaren att sända ett litet parti af dem, hvilket ock skedde. De flesta hade spunnit hylsor om- kring sig under vägen, och många fjärilar framkommo därur i sinom tid. Ringspinnaren (Malacosoma neustria LIN.) uppträdde allmant 1 Kristianstads lan (Kivikstrakten), men larverna an- grepos af en bakteriesjukdom sa att de dogo, hvarefter skin- nen blefvo hängande omkring nastena. Nagon nämnvärd skada förorsakade de icke (C. EKENSTAM). I Blekinge uppträdde den enstaka (P. LINDE). Brunfläckiga vecklaren (7 ostrix xylosteana LIN.). Denna fjärils larver lefva af flerahanda löfträds blad och kunna vara ganska allmänna vissa ar, men synas ej förorsaka större skada. I ar anträffades a ett päronträd pa Experimentalfaltet en hop blad, som voro prydligt hoprullade i spetsen, men äfven sadana, som voro medelst spinnträdar fästade intill hvar- andra. Inuti dessa syntes puppor, hvarur fjärilar framkommo den 12 juli. Detta var ej ovanligt, men val att en del af de hoprullade bladen hade ett stort hal pa sidan, hvarigenom pupporna uttagits. Detta hade antagligen utforts antingen af talgoxar eller sparfvar, atminstone hade endast dessa faglar synts till pa platsen. Jag är nästan böjd att skylla sparf- varna därför, emedan sådana hade bon under tegelpannorna på boningshuset i päronträdets närhet och förut visat sig flitiga i att bortplocka frostfjärillarver i närstående träd. Att sparfvarna under sommaren göra ej obetydlig nytta i träd- garden synes mig alldeles gifvet, ty de häcka då mer än en gång och hålla sig kvar på platsen samt uppföda sina ungar förnämli- gast med sadana larver, som de plocka pa fruktträden. De göra fran nagon upphöjd plats, t. ex. ett trad eller en takas, små utflykter i luften liksom flugsnapparna och upp- fånga därvid flygande smafjarilar såsom t. ex. ekvecklare m. fl. De aro visserligen dari ej sa skickliga som de nyssnamnda LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÜRSÜK ENTOM. AFD. 233 fåglarna, men deras bemödanden synas vanligen lyckas ganska väl. Clercks minerarmal /Zyonetia clerckella L.). Uppträdde 1 sa »ansenliga massor» i Halland, enligt L. C. LORENTZEN, att man icke kunde upptäcka ett enda blad à 6 à 7 års aplar, hvarå bladköttet ej var genomträngdt i alla möjliga riktningar af larvgangar, och måste i så fall anses ganska skadlig. Lar- verna uppträdde visserligen då icke allenast å bladen utan äfven på frukten, då denna hunnit rätt långt i sin utveckling, och således på en tid, då träden äro i behof af alla sina vege- tationsorgan, ej endast för utbildningen af årets frukt utan jämväl för en kommande. Vanligen uppträda dock dessa larver rätt sent på sommaren, sedan bladen nästan fullgjort sitt ändamål, och dessa torka ej helt och hållet utan bibehålla grönskan åtminstone ställvis. Häri- genom torde den skada larverna åstadkomma enligt mitt förmenande i allmänhet blifva blott obetydlig. Emellertid höras klagomål öfver dem från många håll. Apelspinnmalen /(Yponomeuta malinellus Z.) uppträder blott mer sällan i oroväckande grad, men under försommaren 1908 härjade larverna allmänt inom Onsala socken af Fjäre härad i Halland. Ien trädgård på omkring 600 meters afständ från hafvet samt omgifven af ung furuskog äfvensom löfträd, och hvari fruktträden äro 150 stycken af 20 års ålder, sko- nades ej ett enda äppleträd. En mindre härjning hade äfven förekommit aret förut, d. v. s. 1907. Angreppet var i ar sa våldsamt, att träden aflöfvades inom 5 dagar. Träden voro visserligen besprutade, men blott med 2 °/o kopparvitriol och kalk, för att förekomma parasitsvampars uppträdande, och detta hindrade ej fjärillarvernas framfart, hvilket ju nästan var att vänta. Träden blefvo öfverallt öfverdragna med larvspånader liknande en tjock päls. (Enligt meddelande från länsträd- gärdsmästaren L. C. LORENTZEN i Varberg). Malen har äfven gjort rätt mycken skada i Kristianstads län (EKEN- STAM) samt i Blekinge pa en del ställen (P. LINDE). Be- sprutning med schweinfurter-(kejsar-) grönt i god tid hade sakerligen förekommit nämnda härjning. 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Päronmyggan (Cecdomyia pyrivora R!L.) uppträder och sprider sig alltmer inom Kristianstads län (C. EKENSTAM). I nästan hvarje trädgård i Blekinge, dar päronträden satte någon kart, minskade eller förstörde skadedjuren skörden (P. LINDE). Bladlöss hafva förekommit i myckenhet inom Östergöt- lands lan (MOHR). Besprutning med 2 °/o lysol i vatten har för- sökts i Västmanland mot bladlöss och efter två besprutningar med några dagars mellanrum lämnade den godt resultat. (V. LARSSON). — I Blekinge voro bladlössen talrika på en del ställen (P. LINDE). Bladloppor hafva varit allmänna i Östergötland (MOHR). Samma besprutning som ofvan uppgifvits mot bladlöss, gör god verkan (V. LARSSON). Mjölkvalstret eller Oret | Zyrog/yphus (Acarus) farine PE] I min berättelse för 1907 (se Upps. i pr. entomologi 1908, sid. 13) anföres ett fall, da detta kvalster funnits i stor myckenhet i ett parti kli, som blifvit köpt i Göteborg, och att kreatur, som fodrats darmed, ej synts lida ringaste men daraf. Samma fôrhallande har sedan förekommit a en egen- dom vid Trollhattan, ty boskap, som utfodrades dar med likadan vara pa senhösten, var ännu i medlet af följande mars manad kry, fast den i öfver fyra manader fätt förtära detta fororenade födoämne. Nagon fara för kreaturens hälsa efter förtärandet af kvalsterbemängd föda synes säledes ej vara för handen. Entomologiska Anstalten har under aret besökts af 32 personer, däribland fem utlandingar. Nagra af de ifragava- rande hafva gjort flera besök. Gafvor till afdelningen: Ingenjôr C. V. SUNDIN, Lindesberg, larvspruta med till- behör. Entomologiska föreningen, restupplagan af skriften »Rönn- bärsmalen» för utdelning. LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÜR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 235 Lektor C. H. JOHANSON, Västeräs, en samling arter af slak- tet Corzza. Licentiat E. MJÖBERG, diverse insekter för samlingarna. Direktör E. ORSTADIUS, högnordiska fjärilar. Regementslakaren L. TRAFVENFELT, Miroleptidoptera. Sv. LAMPA, böcker och insekter. Undersökningsmaterial genom flera gifvare. Undersökningarna rörande rönnbärsmalens uppträdande m. m. hafva fortsatts, och försöksplatser upprättats pa flera ställen, i den man andra göromäl medgifvit. Undertecknads afhandling rörande detta skadedjur har genom Entomologiska Föreningens mellankomst kunnat anyo spridas i 1,600 exemplar kostnadsfritt bland fruktodlare och i skolor. De skrifter rörande praktisk entomologi, som af afdel- ningens tjänstemän författats, hafva intagits i Entomologisk Tidskrift och »Uppsatser 1 praktisk entomologi»; den senare redigerad af undertecknad, och har Centralanstalten däraf erhällit erforderligt antal separat för utdelning. Af ofvannamnda »Uppsatser», som med statsbidrag utgif- ves af Entomologiska Föreningen, har nämnda förening till afdelningen öfverlämnat: tillräckligt antal exemplar för byten af skrifter med utländska entomologiska försöksanstalter, för- eningar och enskilda personer, hvarigenom afdelningens bok- samling erhållit en rätt afsevärd tillökning. Korrespondensen rörande skadeinsekter m. m. har enligt diariet utgjort 730 nummer. Förfrågningar rörande skalbaggar och fjärilar m. fl. hafva till största delen besvarats af undertecknad, och öfriga insek- ter, såsom blad- och sköldlöss m. fl., af assistenten. Uppfödningar af skadeinsekter och iakttagelser rörande deras förvandlingar och olika stadier hafva gjorts i den mån material inkommit eller kunnat insamlas. Flera intresserade personer hafva välvilligt insändt sådant material. Insektsamlingar för skolor hafva af undertecknad upp- rättats i mån af efterfrågan, och afdelningens numera ganska rika insektsamlingar hafva varit tillgängliga för alla, som velat studera desamma. 236 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Assistenten A. TULLGREN har deltagit i förefallande arbeten och dessutom studerat och utgifvit afhandlingar om bladlössen, hvilka hittills foga beaktats af vara entomologer, men därför icke äro mindre viktiga i ekonomiskt hänseende. Dessutom har han utfört nästan alla resor till aflägsnare trakter, där undersökningar pakallats eller ansetts nödiga. Experimentalfältet 1909. Sven Lampa. Vära allmännaste fröviflar eller s. k. smygar (Bruchus L.). Med en tafla. Under de senare ären hafva prof pa skadade ärter inläm- nats vid Entomologiska Anstalten atskilliga ganger. Dessa hafva tagits ur artlaster, som ankommit fran sydligare lander i Europa. Importorerna hafva varit mycket bekymrade dar- for, da en sadan vara ej kan saljas som felfri och maste an- ses mindre lamplig till manniskofoda. De utlandska expor- törerna bruka vanligen söka göra gallande, att arterna angri- pits och skadats efter hitkomsten eller under vägen, och att de alltsa vore utan skuld. Detta ar dock, som jag vid manga tillfällen sökt visa, ej öfverensstämmande med verkliga för- hällandet, ty skadedjuren aro med all säkerhet fodda pa pro- duktionsorten och hafva medföljt inuti ärterna pa hitresan. Släktet Aruchus L. ar utbredt troligen öfver hela jorden och bestar af flera hundra olika arter. Hvar och en af dessa ar i allmanhet hanvisad till blott en eller atminstone högst fa näringsväxter, i hvars fron den lefver som larv. De for oss skadligaste arterna trifvas dess battre ej i kallare klimat, sa att de dar fordka sig, men en art, bonsmygan (47. rufimanus BOHEM.) har dock visat, att den kan acklimatiseras i Skane, sedan han dit inkommit fran Danmark; men nagon vidare utbredning af densamma har annu ej förekommit, möjligen medan de af honom skadade hästbönorna anvandts pa sina växtplatser, och ej spridts vidare omkring. LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 237 Man har ansett, att angripna ärter vore användbara till utsäde, emedan artsmygens (Dr. pisi L.) larv ej angriper själfva groddämnet. CARPENTER m. fl, påstår dock, att gro- ningsförmågan hos sådant utsäde betydligt minskats och till och med kan hafva upphört. Smygarna hafva en tämligen liten, bredt äggformig kropp, som är kullrig på undersidan, men mer plattad på den öfre. Spröten äro 11-ledade, klubbformiga i spetsen och fästade i en urbuktning hos ögonen. Hufvudet är något hop- snördt bakom ögonen, bildande en kort hals. Ryggskölden afsmalnar framåt och är på sidorna försedd med en kant, hvarpa ofta sitter en liten tand. Dess bakkant är två gånger urnupen och sluter tätt intill skalvingarna. Dessa äro breda och baktill rundade hvar för sig, lämnande öfversidan af bakkroppens spets obetäckt. Skydds- och utrotningsmedel. Dä smygarnas lefnads- sätt är tämligen lika hos de arter, som förekomma hos oss, blifva medlen mot dem alla, nästan desamma. Utsädet granskas noga, likasa den sad, som skall an- vändas till föda. Ärsgamla ärter äro lämpligast för sadd. Torr värme af 60 grader C. dödar saval larverna som skal- baggarna, och i fraga om mindre partier är det ej förenadt med större svärigheter att utsätta angripna ärter för sädan värmegrad. Vid Entomologiska Anstalten har försök blifvit gjordt enligt en i litteraturen synlig uppgift rörande ärtsmygens dö- dande medelst ärternas neddoppning i kokande vatten. Detta försök lyckades mindre val, i det att groningsförmägan där- igenom syntes upphöra. Om däremot ärterna lades i kallt vatten, som småningom upphettades ända till 63 grader, gick den ej förlorad. Detta sätt synes alltså vara mycket använd- barare än det nyss omnämnda. Att viflarna dö af denna värme är säkert. Om man slår ärterna i en tunna, sätter på dem en brinnande lampa och pålägger ett lock, skola viflarna krypa upp och samlas på ytan (ORMEROD). Vid hastigt påseende liknar en angripen ärta eller böna alldeles en frisk, men om skalet granskas nogare, märker man snart en liten rund och (på gula ärter) mörkare fläck 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1OCO. med jämna kanter pa detsamma. Denna lilla fläck är täckt af ett tunnt skal, som utstötes af skalbaggen vid utkrypandet, hvarefter uppstar ett rundt hal. Miss ORMEROD anser utsädets stöpning i vatten, hvari blästen blifvit upplöst, pa samma satt som brukas för so- tigt hvete, vara ett godt medel mot smygarna. Man kan äfven använda kolsvafla; hvarvid förfares sa som omnämnes under spannmalsvifveln a sid. 38. Stor för- siktighet maste naturligtvis äfven har iakttagas. Den som importerar ärter eller bönor fran sydligare be- lagna länder med mildare klimat, borde, sa vidt ske kan, skaffa sig palitliga prof pa varan för att af sakkunnig gran- skas, innan den beställes och afsändes. Faran af att skade- djuren skola hos oss acklimatiseras synes dess bättre ej vara stor, men importören riskerar alltid att fa sin vara af myn- dighet förbjuden till forsaljning, och detta kan vara obehag- ligt nog, sasom mycket förlustbringande, i synnerhet som det ej ar sa latt, att fa afsändaren att ätertaga varan. Jag vill nu litet utförligare omnämna i första rummet de tva ar- ter af släktet, som oftast förekomma i importerade ärter och bönor, samt ett par af vara inhemska, som dock aro af mindre betydenhet för jordbrukaren. Den art, som hos oss oftast later tala om sig, ar I. Artsmygen (Bruchus pisi el. pisorum L.). Gra- eller brunsvart, bekladd med korta har, som har och dar bilda sma hvitaktiga flackar, af hvilka omkring atta ligga i en bruten tvärrad öfver skalvingarnas midt. Spröten hafva de fyra innersta lederna rödgula, hvilken färg dessutom äterfinnes pa frambenens tarser (fötter) och skenben, samt pa mellanbenen, hvars skenben dock blott i spetsen hafva nämnda färg. Baklären äro försedda med en kraftig tand. Det mest i ögonen fallande kännetecknet är ett par aflangt rundade svarta fläckar pa öfversidan af bakkroppens yttersta led, hvilka dock genom nötning kunna vara mindre tydliga. Langd 5 mm. Vistelseort. Artsmygen forekommer allmänt i meller- sta och södra Europa, Syrien, Algier samt antagligen 1 öfriga länder omkring Medelhafvet. Äfven i Nordamerika är den LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENT. AFD. 239 inom manga omraden mycket allman, och LINNÉS lärjunge PEHR KALM omtalar redan 1748, att den i Pennsylvanien, New Yersey och södra delen af staten New York var sa all- man, att man dar måste Ofvergifva odlingen af ärter. Om dess ratta hemland ar Europa eller Nordamerika synes ej annu vara fullstandigt utredt. En framstaende praktisk en- tomolog, mr F. H. CHITTENDEN i Förenta staterna, anser honom harstamma fran Orienten (se Yearbook of the U. S. Departm. of agriculture 1898, s. 235). Flera andra forfat- tare hafva dock antagit honom vara infödd i Amerika, all- denstund han dar forst blef iakttagen i arter, och att den sedan kommit darifran till Europa; men det kan ha större skal for sig, att denna, liksom atskilliga andra skadeinsekter, som lefva pa odlade vaxter, härstammar fran Europa, dels emedan den har en tand pa thovax’ sidor, som skall sak- nas hos de amerikanska arterna, och dels emedan den lefver uteslutande i arter, som ej aro inhemska i Nordamerika. En- ligt TASCHSENBERG skall dock denna smyg en gang blifvit ut- kläckt ur Cyéesus-fron. Författare uppge, att honan lägger aggen pa fruktämnet i artblomman eller pa skidorna (ofta blott ett pa hvarje ställe). Nar de smä larverna utkläckts, ata de sig in i ärtämnena och bilda en rörlik halighet, som utvidgas] allt efter som larven växer, och slutligen gar han där i puppa samt öfvervintrar. Ett tunnt skal eller lock af cirkelrund form förblir orördt och täcker rörets mynning. Om vären finner man ibland döda larver under locket, isynnerhet ifall ärtan förvarats 1 varmrum. I april eller maj träffar man dar eljest skalbaggen, som snart praktiserar sig ut och sedan rätt lif- ligt spatserar omkring, ifall det ar ljumt i luften. Vid kyla håller han sig stilla och tycks vara död. Han medföljer är- terna till akern, eller letar sig dit flygande for att lägga äggen pa plantorna. En ärta innehåller tillräckligt med föda at en larv och lamnar sedan afven utrymme at puppan. Man träffar därför alltid. blott en larv, puppa eller skalbagge i en arta. Hålet hvarigenom skalbaggen gått ut har alltid jämna kanter, hvil- ket ej skall vara fallet efter andra på liknande sätt lefvande insekter. 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. Vid många tillfällen, troligen årligen, inkomma med ärt- laster tusetals ärtsmygar i landet, men det har ännu ej sports, att de fortplantat sig, hvarför vi nog ha det kalla klimatet i synnerhet vårtiden att tacka. 2. Bönsmygan. /Pr. rufimanus BOHEM.). Skall enligt ÖRMEROD vara densamma som granarius L. hos CURTIS och många andra författare. Liknar mycket före- gående hvad storleken beträffar, men är bakät bredare. Hela frambenen och de fyra innersta antennlederna gulröda. Helt nära midtsömmen hafva skalvingarna på hvarje sida ett mör- kare längsstreck, som är afbrutet af bleka, fyrkantiga fläckar. Skalvingarna hafva dessutom tvärrader, af mer otydliga, bleka fläckar. Yttersta bakkroppsringen har på den grä öfversidan blott små antydningar till de svarta fläckarna hos föregående art. Larven är hos båda dessa arter tvärskrynklig, hvitgul- aktig och saknar fötter. Dess lefnadssätt är ungefärligen lika med föregåendes, men bönsmygen håller sig hos oss till hästbönor, och träffar man i dessa tämligen små bönor vanligen blott en individ i hvarje. i Arten härstammar från södra Europa, Syrien, Egypten och för öfrigt hela Nordafrika. Han synes ej vara så ömtålig för klimatiska förhållanden och har acklimatiserats i England. Till Nordamerikas Förenta Stater kommer den ofta nog med importerade bönor, men synes ej hafva där blifvit så hemma- stadd som ärtsmygen. Han företrädes där af en annan art, Br. obtectus Say. Af denna kunna flera individer anträffas i samma böna. Att bönsmygan har lätt att vänja sig äfven vid kallare klimat hafva vi exempel på äfven hos oss. På 1880-talet in- köptes från Danmark till Charlottsberg nära Kristianstad ett mindre parti hästbönor, som voro behäftade med bönsmygar. Bönorna utsåddes under en tid årligen, och smygarna fortplan- tade sig i flera generationer på platsen. Sedermera erhöllos genom konservator MUCHARDT i Helsingborg dylika skalbag- gar, som fortplantat sig i Broby, i norra delen af Kristian- stads län. Det synes häraf, som om man hade mer att frukta af denna smyg än af föregående art, ifall hästbönor skulle LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FÜR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 241 komma mer i bruk och blefve spridda som utsäde. Da dessa bönor just ej odlas i större myckenhet af vara jord- brukare utan blott i mindre skala, borde det bli lattare att döda skadedjuren sa snart deras närvaro nagonstades markes. 3. Vialsmygen (Ar. atomarius LIN. = granarius LIN. GYLL.). Mycket mindre än föregående, blott 3,; mm. lang, svart, framryggen är baktill i sidokanterna något urringad samt har två små punkter på sidorna och en fläck vid midten af bak- kanten gråhvita. Sprötens fyra innersta leder och frambenen rödgula, sista bakkroppsleden ofvan grå, ibland med två svarta punkter. Arten är rätt allmän i Skandinavien och Finland, men några härjningar af larverna synas ej förekomma. Viflarna utvecklas inuti skidorna af flera slags ärtväxter, såsom Ovo- bus tuberosus, Lathyrus, Vicia sepium (TASCHENB.) samt bond- bönor (Vicia faba), hvilket senare jag aldrig haft tillfälle att observera. De utkläckas redan i september, men öfvervintra ej i smärre frön, utan tillbringa den kalla årstiden i så fall på andra gömställen. ; Gigelsmygen (4r. loft PAYK.) är mindre och sallsyntare än föregaende men har nästan samma utbredning. Ryggskölden på sidorna baktill ej urringad. Sprötens bas och frambenen rödgula. Enligt namnet skall denna art vistas i Lotus corniculatus och har troligen blott ringa betydelse som skadedjur. Med åtskilliga frön inkomma emellanåt flera andra Arw- chus-arter, men de hafva, dess bättre, ännu ej fortplantat sig i Sverige. Entomol, Tidskr. Arg. 30. H. 3—4 (1909). 16 D aX bo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. Förklaring öfver taflan. 1. Bönsmygen (Druchus rufimanus BOHEM.) 2. Bakkroppens sista rings Ofre sida. 3. Larven. 4. Puppan. 5. Larvgängar i en böna. 6. Bona med utgängshäl. 7. Artsmygen (Dr. prsi Lin.). 8. Ofversidan af bak- kroppens sista ring. 9. Larven. 10. Puppan. 11. Arta med utgängshäl. 12. Artskida med! larvingängar. 13. Vialsmygen (27. atomarıus LIN.). 14. Gigelsmygen (Dr. loti PAYK.). Sven Lampa. Om frostfjärilns uppträdande för närvarande. Sedan detta svara skadedjur ater börjat visa sig i oro- vackande mangd, kan man mojligen befara, att en harjning snart kommer att utbryta, kanske redan nästa var. Ma därför hvar och en fruktodlare fästa sin uppmärksamhet på träden och vara beredd, att vid lämpligt väder nästa vår bespruta dem på vanligt sätt med schweinpurter- (kejsar-) grönt, isynnerhet ifall man i höst märkt, att gråa ıjarilar flad- drat omkring stammarna; eller om man får se, att knoppar och späda blad angripas af larver. I så fall måste påpass- lighet iakttagas i vår, så att besprutningen ej äger rum sedan de flesta bladen äro förstörda, ty då är det försent att vid- taga åtgärder mot frostfjärillarverna. Experimentalfältet i Oktober 1909. Sven Lampa. Om Pissodes validirostris Gyll. en i Sve- rige hittills obeaktad skadeinsekt pa tall jämte en Ofversikt af öfriga skadliga arter af samma släkte af Eric Mjöberg. Till de uteslutande växtätande viflarnas eller curculio- nidernas stora brokiga och mängformiga grupp ha vi att föra ett ej ringa antal arter, hvilka redan af gammalt dokumen- terat sig som svara angripare à barrskogarna och detta i sadan utsträckning, att de vid sidan af tomiciderna eller barkborrarna i vikt och betydenhet komma långt fore öfriga skadegörare bland skalbaggarna. Jag åsyftar Æ/ylobius- och Pissodes-arterna, af hvilka ingalunda alla aro notoriska skade- djur, men som helt visst alla i olika hog grad äro till skada och förfane. Till typ och utseende aro de hvarandra ganska snarlika dessa båda vifvelsläktens arter, ej blott i yttre ut- seende, gestalt, färg, teckningar m. m., utan äfven till sin biologi. Till det yttre skiljas de lättast darpa, att hos slaktet Aylobius basen af skalvingarna märkbart öfverskrider hals- skölden i bredd, hvilket ej ar fallet hos släktet Prssodcs. I biologiskt hänseende öfverensstämma de därutinnan, att larv- formerna inom bada släktena gnaga gångar under barrträdens bark, afvika från hvarandra däri, att Hylobzus-arternas larver halla sig till döende eiler redan afdöda träd, under det att Pissodes- larverna angripa öfvervägande lefvande sådana. //ylobius-lar- verna äro därför relativt ofarliga, de utbildade skalbaggarna däremot så mycket skadligare, som de angripa unga tallar, 244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. dem de genom barkgnagning ofta alldeles förstöra. Med Prssodes-arterna ar förhållandet omvändt, i det att larverna genom att gnaga gangar under den friska barken äro till stor skada. Blott i fa fall har det konstaterats, att de fullbildade djuren åstadkommit någon nämnvärd sådan. Beträffande l’issodes-arterna vill det dock synas, som skulle äfven de till sin förekomst vara något sekundära, i det att de ofta före- draga sådana bestånd, som af en eller annan anledning för- svagats, t. ex. bestand 1 närheten af ett af eld härjadt om- rade, af rok fran fabriksdistrikt paverkade sadana, af kräfta angripna trad o. s. v. Af Prssodes-arterna ar det blott tvenne, som inom vart land gjort sig kända som skadedjur. Dessa äro de med syn- nerligen olämpliga namn betecknade s. k. större kottvifveln, P. pint. EE; ‘och den, s:..ks (mindre> (kottviiveln 2770248 FABR. De svenska namnen synas mig högeligen olampliga, da dessa arter ej pa minsta satt ha nagot med kottarna att skaffa. Påståendet, att ?. nofatus FABR. understundom skulle utveckla sig 1 barrtradens kottar, grundar sig namligen pa en förväxling med en annan art, och hvad PP. pez L. beträffar, har det aldrig blifvit pavisadt, att den angriper kottarna. Detta ar däremot fallet med en tredje art, P. valıdırostris GYLL., som nu afven af oss maste inregistreras som skade- gorare. Föreliggande uppsats behandlar denna art liksom ock en del i utlandet vunna resultat beträffande de öfriga arternas fortplantningsbiologi. Inom vårt land har ju tyvärr aldrig det forstentomologiska studiet på allvar varit upptaget, hvarom bland annat vittna de ytterligt få meddelanden inom hit- hörande frågor, som vare sig i original eller i form af litte- raturreferat inflyta i vår inhemska litteratur. Jag har därför ansett en redogörelse för såväl detta nykonstaterade skade- djur som för de öfriga Pissodes-arterna vara af intresse. Vis- serligen ha med den nykonstaterade P. validirostris GYLL. blott trenne arter inom vårt land uppträdt som skadedjur, men då fullständigare undersökningar af landets forstinsekter föreligga, skall det helt säkert visa sig, att de öfriga arterna äfven hos oss liksom i utlandet äro skadegörare. Beträffande Prissodes-arternas biologi rådde länge olika meningar, och de mest motstridiga uppgifter förefunnos uti ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 245 litteraturen. Först genom de synnerligen noggranna under- sökningar, som ungefär liktidigt företogos af Mac DOUGALL i England och NÖSSLIN i Tyskland, bragtes reda och klarhet angaende fortplantningsbiologien. Dessa undersökningar äro så mycket värdefullare, som de utfördes oafhängigt af hvar- andra, men dock ledde till ett i öfverraskande grad samstäm- migt resultat. De få afvikelser, som förefinnas, äro att tyda som direkta följder af klimatiska olikheter. MAC DOUGALLS undersökningar äro särskildt värdefulla, då de utförts uti det fria. Hans försök försiggingo nämligen uti botaniska trädgår- den vid Edinburghs universitet. Hans utvecklingsdata torde därför på det närmaste ansluta sig till dem i fria naturen. NÜSSLINS undersökningar äro mera grundade på anatomisk- fysiologisk bas. Som hufvudresultaten af dessa undersökningar förtjänar framhäfvas följande. De fullbildade skalbaggarna afsluta ingalunda med vege- tationsperioden sin tillvato, utan synas vara mycket lång- lifvade. Det har konstaterats, att de tva till tre ganger kunna Ofvervintra och vid hvarje ny vegetationsperiod ge upphof till nya generationer. . Aggafläggandet synes ej vara bundet till någon bestämd tid, utan forsiggar under hela säsongen fran april till septem- ber och utan fornyad kopulation. Denna, som vanligen ager rum om varen, sker alltsa i regeln endast en gang, hvarvid honan upptager sa stort spermaforrad i sin spermabehallare, att detsamma äfven racker till att befrukta de agg, som t. ex. aflaggas i september; ja, man har konstaterat, att en pa varen befruktad hona afven efter öfvervintringen, alltsa följande var, kunnat utan förnyad befruktning aflägga utveck- lingsdugliga agg. Detta har man kunnat fastslä pa sa vis, att man lockat samma fran all beröring med hanarna isole- rade honor till aggaflaggning pa i burar infördt lämpligt material, hvarefter aggen och de darur kommande larvgene- rationerna noggrant blifvit foljda. Skalbaggarnas genitalkörtlar synas mogna synnerligen långsamt, hvilket framgår däraf, att en ur samma ar aflagdt ägg uppkommen. hona först efter en öfvervintring blir fort- plantningsduglig. Detta gäller äfven i det fall, att honan 2 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. framkläckts redan midt i sommaren, d. v. s. härstammat från ett af de tidigaste våräggen. Häraf följer att i regeln generationstiden blir ettårig. Om salunda de fullbildades lifstid hos /7ssodes-arterna maste be- tecknas som ovanligt lang, är tiden för larv- och puppstadierna liksom hos de öfriga snytbaggarna sa mycket kortare. Sa ar t. ex. enligt NUSSLIN utvecklingstiden for de under som- maren framkommande individerna af de flesta /zssodes-arterna 9—14 veckor, enligt MAC DOUGALL 13—17 veckor, för de som larver eller puppor öfvervintrande enligt NUSSLIN 30— 40 veckor, enligt MAC DOUGALL 42—47 veckor. En följd af den fullbildade skalbaggens langa lifslängd med fran tidigt pa varen till anda in pa hösten ständigt försiggaende äggafläggning och den relativt kortvariga utvecklingen fran agg till imago är, att de mest olika aldersstadier när som helst kunna anträffas, fran nykläckta larver till fullvaxta sadana, puppor, ny- kläckta (»Jungkäfer»), väl bibehällna, vackra skalbaggar vid sidan af fleräriga (»Mutterkäfer»), mycket skamfilade dylika, hvilka ofta alldeles afslitit de eljest för arten sa karakteristiska, af fjäll bildade teckningarna och bindorna pa halsskölden och skalvingarna som nu äro af en enformig rödbrun färgton. I betraktande af att äggafläggningen är utsträckt öfver en sa lang tidsperiod, innebär en rikligare Pessodes-forekomst en ständigt hotande fara för skogen, och har man vid be- kampandet med t. ex. fangsttrad eller limgördlar, att noga beakta detta och salunda ej endast under en viss tid, som ofta vid andra skadedjurshärjningar, dar t. ex. flygtiden ar skarpt begränsad, upptaga striden, ty verkan blir i sa fall fullkomligt illusorisk. Som redan framhållits, aro /7ssodes-arterna till sin före- komst något sekundära, i det att de gärna foredraga under- narda eller af andra orsaker mindre motstandskraftiga trad. Dock saknas ingalunda exempel pa, att de i betydlig ut- strackning förgripit sig pa fullt friska bestand, detta dock hufvudsakligen i sadana fall, där pa passande lokaler en enorm massförökning ägt rum, och näringbrist nödvändiggjort inva- sioner och angrepp pa fullt friska trad. Med undantag af P. valdirostris GYLL. synes Prssodes- arternas lefnadssätt i det stora hela vara tämligen likartadt. ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 247 Äggen afläggas pä barrträdens bark, och de framkläckta lar- verna äta sig in ända till splinten och bilda slingrande gängar, som blifva allt bredare och bredare för att sluta uti de delvis i splinten insänkta, af afgnagdt material bildade puppkam- rarna. Stundom händer det, att flera ägg afläggas pa samma ställe, hvilket har till följd, att larvgangarna fa stralformig anordning och da ratt mycket paminna om en del tomiciders fratfigurer. De kunna dock med lätthet skiljas fran dessa genom de i bredd tilltagande gangarna. Äfven skadans art ar för de olika arterna tämligen lik- formig. Till foljd af den ständiga saftflytningen antaga träden vid allvarligare angrepp ett sjukligt utseende, barren gulna pa vissa grenar eller kvistar o. s. v. Larverna aro af den för viflarna vanliga typen, alltsa fotlösa, till färgen gulhvita, krumböjda med brunt hufvud. Pupporna aro likaledes hvita, pa öfversidan försedda med sma, pa upphöjningar sittande rödaktiga tornar eller borst, som pa bakkroppen äro anordnade i dubbelrader. Systematisk öfversikt af de svenska Pissodes-arterna. A. Halssköldens bakhörn spetsiga eller trubbiga, ej afrundade; skalvingar med gräa och gula fjäll, som bakom midten förtätas till ett tvärband, framom midten till en tvärfläck. 1. Halssköldens bakhörn spetsvinkliga, framkanten tydligt pa bäda sidor om midten inbuktad. Skalvingarnas strior först langt bakom midten med gropformiga punk- ter. 1. P. notatus FABR. 2. Halssköldens bakhörn rätvinkliga, framkanten otydligt inbuktad, skalvingarnas strior fran basen till spetsen med tämligen ensartad punktur. a. Skalvingarnas strior med tamligen sma punkter, 2. P. validirostris GYLL. b. Skalvingarnas strior med stora, 4-kantiga, gropfor- miga punkter. + Halskölden baktill ej hopdragen. ga Pare 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. ++ Halsskölden baktill något hopdragen. 4. P. Gyllenhalii GYL1. B. Halssköldens bakhörn afrundade, skalvingarnas 3:dje och site mellanrum nagot upphöjda. 1. Skalvingar framom och bakom midten med ett smalt tvärband. 5. P. harcynie HRBST. 2. Skalvingar pa midten med en bred tvärfläck. 6. P. piniphilus HRBST. Biologisk öfversikt af de viktigaste svenska Pissodes-arterna.* ASP NEA 1. Pa stammen och grenarna. a. Pa nedre delarna af 4—-8-ariga tallar; mest i kulturer. P. notatus FABR. b. Mest i kronregionen af äldre tallar (stundom äfven \ \ pa gran). Po pi Ne c. Pa masttrad (30—50-ariga). PP. piniphilus GYLL. 2. I kottarna. P. validirostris GYLL. B. Pa eran: P. harcynie HBRST. te) 7 I. Pissodes notatus FABR. Denna art hor till de bast kanda 1 vart land och har vid flera tillfällen visat massuppträdande. Dess utbredning pa fastlandet går från Skåne till Medelpad. Den är jämväl iakttagen på Gottland. Af tyskarna har den betecknande blifvit kallad »Kieferkulturpissodes», syftande därpå, att den ej sällan angriper unga tallkulturer af omkr. 4—38 ars alder. Ej blott under larvstadiet, om ock då företrädesvis, utan ! Här medtages ej en äfven i vårt land förekommande art, P. Gyl- /enhali GYLL. Arten står närmast P. pini L., skiljes fran denna genom helsvart rostrum och helsvarta tarser och genom teckningarna på skalvin- garna. Dess närmare lefnadsvanor synas vara obekanta; ingenstädes har den uppträdt som skadegörare. Biologiskt torde den säkerligen nära an- sluta sig till P. Dir L. Se för öfrigt n:o 4. ERIC MJÖBERG! OM VÄRA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 249 afven som fullbildad öfvar den skada, ty fall ha förekommit, att t. ex. efter massförökning skalbaggarna gnagt hal pa Sys i À, eben + ip MA AT } = ee ae A ty Né Fi. 1. Prssodes notatus FABR. Till vänster skalbagge, puppa och larv, till höger en tallstam med puppkammare och flyghal (eft. HENSCHEL). barken af de unga värskotten och detta sä tätt, att barken pa flera ställen antagit ett sil-liknande utseende. De öfver- 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. vintrande skalbaggarna framkomma i regel i medio eller slutet af april och äro i full verksamhet ända in i september, då den tilltagande kylan tvingar dem att uppsöka lämpligt vinterkvarter. De krypa därvid in i barkspringorna på yngre tallar. Larvgångarna äro längslöpande och bilda i regeln ej stralfigurer. Puppkamrarna ligga långt in i splinten och be- stå af rikligt med söndergnagdt, hopfogadt material. Som kampmedel mot denna art, som ar tatt vanlig i vara barrskogar, ma anbefallas att i första hand aktgifva pa, att endast fullt friska trad uppdragas uti kulturerna, eller da angrepp befaras ute i skogen, att nedhugga och aflagsna allt underhaltigt och sjukligt material. Fangstrad lata sig med fördel användas, men maste i sa fall i god tid indragas och förstöras. Äfven göra delvis nedgräfda, kortare gren- eller stamstycken god tjänst, i det honorna lockas att här nedlägga äggen. I mindre kulturer kan man lätteligen betydligt deci- mera de fullbildade djurens antal genom upprepade skak- ningar af grenarna öfver en skärm eller paraply. Skalbag- garna sitta nämligen ofta alldeles stilla mellan de öfre knop- parna och förlora vid skakningen fotfäste. En hel del parasiter göra sitt bästa med att minska individantalet af denna art. Hvilka de äro i vårt land, därom föreligga tills dato inga undersökningar eller litteraturupp- gifter. Här citeras därför blott de af RATZEBURG angifna formerna, ehuruväl en hel del af dessa ännu till följd af de knapphändiga originalbeskrifningarna äro osäkra och outredda. De äro: Drachistes atricornts, Br. labrator, Dr. firmus, Br.-palpebrator, Br. robustus, Br. sordidator, Dracon disparator, Microdus abscissus, Lr. mcompletus, ? Szealphus striatulus. Uti ELLIOTT & MORLEYS »Hymenopterous Parasites of Coleoptera», Trans. Ent. Soc. 1906—-1907, anföras ej mindre än 30 olika parasiter fran denna P%ssodes-art. Äfven om dessa gäller, att en hel del af dem är osäkra arter. Vidare ma beaktas, att en mängd af dem ej med säkerhet har fram- ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 251 kläckts fran /#ssodes-arter, ty de ha erhållits ur material, som jamval varit angripet af tomicider eller andra bark- eller ved- insekter, och det finnes saledes ej erforderlig garanti for, att de kommit just fran /7ssodes-arterna, äfven om dessa varit de egentliga angriparna af materialet. Den vanligaste para- siten pa P. notatus FABR. uppgifves af ELLIOTT & MORLEY vara Pteromalus guttatus. Den utvecklade skalbaggen har bakhörnen at den rynkigt- korniga halsskölden skarpt spetsvinkliga, bakkanten ar pa bada sidor om midten tydligt urbuktad. Skalvingarnas punkt- strior aro forsedda med tamligen sma punkter, det tredje och femte mellanrummet blott foga upphöjda. Djurets grundfärg stöter i rödbrunt. Ofver- och undersidan af kroppen regel- bundet tackta af hvitaktiga, glesa fjall, som pa fyra punkter af halsskölden och pa skutellen aro betydligt fortatade. Pa skalvingarna framom midten en vid suturen afbruten, bakom midten ett sammanhängande, utät gult, inat hvitt tvarband af fjäll. Kroppslängden ar 5--8 mm. 2. Pissodes validirostris GYLL. Af föreståndaren for Statens Skogsförsöksanstalt, d:r HESSELMAN, erholl jag hösten 1908 meddelande om, att en insekt i rätt stor utstrackning angripit kottarna pa tallar a mellersta Gottlands hailmarker. Ett rikligt material af bade angripna och friska kottar hade genom d:r HESSELMANS försorg blifvit insamladt och ställdes af honom benäget till min disposition. Misstänkas kunde ju a priori, att ett angrepp af ofvanskrifna art forelag, men först sedan jag erhällit full- bildade skalbaggar utkläckta, kunde jag definitivt fastsla detta. Inom vårt land har P. validirostris GYLL ej alls låtit tala om sig. Tvärtom har den gällt som en sällsynthet. Hittills ar den antraffad i de sydliga landskapen fran Skane till Västergötland samt i Norrbotten. Afven af utlandets entomologer synes arten ej ha blifvit närmare uppmärksammad. Detta atminstone fran litteraturen 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1900. att döma, ty de fa uppgifter, som om densamma foreligga, aro synnerligen knapphandiga och synas ofta ej vara fullt saker- ställda. I andra fall ater har den patagligen blifvit forvaxlad med P. notatus FABR., hvilken art den morfologiskt närmast ansluter sig till. I biologiskt afseende kontrasterar P. validirostris skarpt mot öfriga arter af samma släkte, i det den ej som dessa angriper barrträdens vegetativa utan, som det synes, öfver- vägande de fruktifikativa delarna. Arten är uteslutande bunden till barrträdens kottar, och torde nog denna dolda tillvaro, som den under en god del af sitt lif för, ha’ “orsakat. attadenees länge undgätt forstentomologernas när- mare uppmarksamhet. Redan RATZEBURG visste att be- rätta, att en /#ssodes-art angriper barr- trädens kottar, ty uti hans berömda arbete om forstinsekterna omtalas, att en Pissodes-art som larv lefver 1 tallkot- tarna och ofta i stor utsträckning för- stor fröna. Han hänförde felaktigt arten till P. nofatus FABR., som den mycket liknar. Senare foreligga 1 forstentomologiska litteraturen inga noggrannare uppgifter Fig. 2. Pissodes valid om arten. Man synes nämligen anda rostris GYLL. > ER o 5 : tills dato ha varit osaker pa, huruvida ej äfven Prssodes notatus FABR. kunnat förgripa sig pa kottarna. Uti vart grundligaste mera moderna forstentomologiska arbete »Lehrbuch der Mitteleuropäischen Forstinsektenkunde» af JUDEICH & NITSCHE framhälles salunda, att det är oafgjordt, huruvida ej ofta denna »Zapfenbewohner» ar /”. notatus FABR., att en säker bestämning af nara förvandta /#ssodes-arter ar förenad med stor svårighet, och att den definitiva lösningen af dessa spörsmål måste 6fverlamnas at kommande under- sökningar. Uti vart senaste mera sammanfattande forstento- mologiska arbete, NUSSLINS Leitfaden der Forstinsektenkunde Berlin 1905, erhaller arten ett synnerligen knappt omnamnande pa blott 6 rader. ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 253 Detta synes vara allt, hvad man tills dato kanner om denna till sitt lefnadssätt synnerligen karakteristiska /7ssodes- art. Det förtjänar framhäfvas, att ännu inga som helst bevis föreligga, att verkligen P. notatus FABR. angripit kottar. A priori redan synes det ju ytterst osannolikt, att en och samma art stundom skulle lefva under barken, stundom uti kottarna — lefnadssätt, som i flera afseenden äro hvarandra diametralt motsatta. Och med kännedom om de specifika lefnadsvanor, som tillkomma de olika /7ssodes-arterna, blir antagandet af en dylik rörlighet beträffande lefnadsvanorna for P. notatus FABR. ännu mera otroligt. Allt tycks sålunda tala för, att RATZEBURGS antagande är oriktigt, och att alltså P. notatus FABR. lika litet som de öfriga arterna förgriper sig på kot- tarna. En ofta fördärflig och ihallande auktoritetstro har emellertid gjort, att misstan- karna länge hvilat kvar pa P. notatus FABR., och att anda tills dato fragan om de kott- förstörande arterna ej blifvit fullständigt klargjord. — På goda grunder tror jag mig alltså kunna fastslå, att den af RATZEBURG och senare författare som P. notatus FABR. Fig. 3. Genomskurna tallkottar an- ; gripna af P. validirostris GYLL. (efter tydda kottangripande arten RATZEBURG). varit P. validirostris GYLL. Denna art är en typisk fröförstörare, i det att den som larv uräter det ena fröet efter det andra, lämnande efter sig ett mjölliknande pulver i kottens inre. Efter hvad jag funnit på det undersökta materialet, bestående af ej mindre än 200 kottar, synes i regeln endast en larv uppehålla sig uti hvarje kotte; någon gång hysas tvenne larver i samma. Lar- verna voro vid materialets erhållande, d. v. s. vid höstens början, då kottarna plockades från träden, halfväxta och öfvervintrade samtliga på detta stadium. Frampå våren gingo de vid något olika tider i puppa, och under den första veckan af juni sågos de första skalbaggarna fram- 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. komma. Ett rundadt hål på ena sidan af kotten markerade utgangsstallet. Betraffande dessa utvecklingsdata ma dock framhallas, att undersökningsmaterialet under senare delen af vintern och hela varen förvarades uti eldadt boningsrum, en faktor, som gifvetvis måste anses ha påskyndat de redan vid vinterns annalkande nara nog fullväxta larvernas öfvergäng till puppor och därmed ock framträdandet af fullbildade exemplar. I stort sedt synes alltså äfven denna /?ssodes-art lata inrangera Fig. 4. Tallkottar, i ôfre raden angripna, i nedre friska sådana. De mörka punkterna äro utgångshålen för parasitsteklar. sig i det för de öfriga Pissodes-arterna normala fortplantnings- och utvecklingsschemat: Honorna aflägga äggen om som- maren, larverna hinna äta sig väl halfväxta till den kallare ärstidens inträdande, öfvervintra som sådana, fortsätta sitt frat vid inträffande värme, gå i puppor mot vårens slut och framträda vid midsommartiden eller möjligen något senare i fullbildad form. : Redan på det yttre låter sig afgöra, huruvida en kotte är angripen eller ej. Angripna sådana äro nämligen till for- men något olika de friska. De äro, som framgår af fig. 4, ERIC MJÖBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 255. nagot spetsigare och ha i regeln skoldarna mindre tydligt utvecklade. Till en början aro de mera gröna än de friska; senare antaga de ofta en gulgra fargton. Af bifogade öfversiktstabeller framgår, i huru stor ut- strackning kottarna angripas pa mellersta Gottlands hallmarker. För att erhålla sa god statistik som möjligt, oeh da ett rik- ligt material af kottar stod mig till buds, undersökte jag noggrant tvenne parallelserier, hvardera omfattande 100 kottar, tagna utan urskiljning af det insamlade materialet. Då kottarna insamlats utan särskildt aktgifvande på angripna eller friska sådana, torde alltså dessa siffror kunna göra an- språk på att vara tillförlitliga, eller med andra ord angifva, i hvilken utsträckning kottarna å ort och ställe angripits af denna fröförstörande vifvelart. Gifvetvis ställa sig dessa siff- ror helt olika på olika trakter. Undersökningen af ett så stort antal kottar var synner- ligen svår och tidsödande. Kottarna voro nämligen mycket hårda och svåra att öppna. Genom att använda en hvass hoftång lyckades jag dock i regeln få så väl djuren som de båda kottehälfterna relativt oskadade. Hvarje kotte under- söktes noga för sig, och allt, hvad däri anträffades, isolerades omedelbart uti ett glasrör med bomullspropp och etiketterades. De af kottarna, som innehöllo larver eller parasiter, hopbundos försiktigt med en tråd och lämnades orörda någon vecka, då de granskades och journalfördes. Pa detta sätt vardt det möjligt att följa utvecklingen af såväl vifvellarverna som parasiterna. Serien: o Antal | | ER: Innehall | ; Ian | Anmärkningar | kottar | WEESSODESAIWEL cs) ee 2) sil 4 A 3 lefvande ı död Calyptus mucronatus TH. .| 15 | ı5 mest 29 Epiurus sp. af derita-gruppen | cn 3 | 1 d, 2 22 (om samma sp.?) et) iy Pi A AREA 718.676 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Som af tabellerna framgar, voro af den första serien 22 °/o af kottarna angripna. Uti blott 4 af dem anträffades vifvellarver, hvaraf trenne vid lif. Dessa lyckades jag upp- draga till fullbildadt stadium. De forpuppade sig under maj månad och framkommo som skalbaggar omkring 10 juni. I de öfriga 18 paträffades blott tomma skinn af vifvellarverna vid sidan af banemannen, parasiterna. Dessa, uteslutande steklar, förekommo i växlande antal i hvarje kotte, oftast I—2 i hvarje, stundom dock ända till 4. De framkläcktes något oliktidigt fran '?/5—?9/5. De tillhöra tvenne arter, Calyptus mucronatus TH. och Fpzurus sp. af detrita-gruppen. 15 af den förra arten, mest 99, 3 af den senare, 1 d och 2 PL Enligt THOMSON? ar Calypius mucronatus anträffad i Norrland och vid Wittsjö i Skane. Den håller sig öfver- vägande till barrskogarna. Värddjuret synes hittills ha varit okändt. ZFpzurus-arterna al defrifa-gruppen aro synnerligen svarbestämda. Möjligt är, att de framkläckta individerna till- höra tvänne olika arter. Il Serien. Antal kö, Innehåll Jo | Anmärkningar | kottar | Tıssodes-lansıe rer | 5 h » lefvande se at j AE ond ARN sees | (imagines början af juni) Calyptus mucronatus TH. . .| 16 | -16 | mest 29 = = See a S| | a nn a = ad LEE | Epiurus sp. af detrita-oruppen | | ea Er ee (nasa eee BINPE al à ar (om samma sp.?) Epiurus sp. af detritagruppen| 2 2 2 Q Prisha) Son ee EN A EN ESS 100 | 100 Af andra serien voro 27 °/o af kottarna angripna, 5 af dem innehöllo lefvande vifvellarver, 22 innehöllo parasiter. De kläcktes alla pa ungefär samma tider som de för första serien nämnda parasiterna och tillhöra minst 3 arter; all- ! Enl. A. ROMAN, som benäget åtagit sig bestämningen. > Opuscula entomologica. T. XVI p. 1704. ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 257 männast synes vara Calyptus mucronatus (16 ee) Epturus- arterna tillhöra detr7ta-gruppen. Som synes, sätta på ifrågavarande lokal parasitsteklarna en god gräns för detta skadedjurs framfart. Af 22 vifvelangripna kottar i första serien lämnade blott 4 (3) oangripna vifvel- larver, d. v. s. i ej mindre än 82 °/o hade viflarnas afkomma blifvit hämmad i sin utveckling af parasiter. Och i den andra serien fås i det närmaste samma höga reduceringssiffra. Huru stor skada denna FPrssodes-art inom vårt land för- öfvar, därom är ännu för tidigt att yttra sig. Att den emel- lertid på vissa trakter är ett skadedjur att räkna med, synes vara säkert. I Tyskland lär enligt HARTIGS utsago stundom hälften, ja ända till tre fjärdedelar af ett träds kottar vara angripna. I anseende till sin dolda, undangömda tillvaro torde arten vara svår att bekämpa. Dock kan man med någon ötning urskilja, huruvida en kotte är angripen eller ej. Och då man äfven träffar kottar på marken, innehållande vifvel- larver eller puppor, kan ju en viss reducering af skadedjuren ernås, genom att dylika kottar insamlas och förstöras i god tid. Något verkligt rationellt kampmedel torde näppeligen finnas. De alltid påpassliga parasitsteklarna äro emellertid här om någonsin på sin plats. Den utbildade skalbaggen har bakhörnen af den fint, rynkigt korniga halsskölden skarpt rätvinkliga, dock märk- bart mindre spetsiga än hos P. znotatus FABR., bakkanten är på båda sidor om midten betydligt inbuktad. Skalvingarnas punktstrior med tämligen små, likstora punkter. Kroppens grundfärg stötande i brunt; öfver- och undersidan med hvit- aktiga fjäll; skutellen och två punkter på halsskölden med tätt sittande hvita fjäll. Skalvingarnas främre tvärband röd- gult, rektangulärt, vid suturen afbrutet, det bakre utåt bre- dare, nästan triangulärt, oatbrutet, utåt rödgult, intill hvitaktigt. Kroppslängden är 5—7 mm. 3. Pissodes pini L. Ett i vårt land ganska vanligt skadedjur, som synes hålla till godo både med tall och gran, äfven om det kanske o Entomol. Tidskr. Arg. 30. H. 3—4 (1909). 17 258: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. i regeln föredrager det förra trädslaget. Den synes bäde som larv och fullbildad uppehålla sig i kronregionen af äldre tallar. Larvgängarna förlöpa mera oregelbundet kring hvar- andra och bilda endast undantagsvis stralfigurer. Pa om- staende figur 6 synes en niostralig sadan. ALTUM omtalar att han sett ända till trettiosträliga figurer. Pä en del andra barrträd, t. ex. pa Weimutstallar, har man i utlandet funnit, att arten under larvtiden uppehäller sig under den kraftiga barken pa stammen och da i regeln bildar vackra stralformiga fratfigurer. 4 Puppkamrarna aro bildade af groft 17 # afgnagdt material. De ligga vanligen en / bit in i splinten, men kunna äfven ligga till större delen i barken, detta senare pa tjockbarkiga stammar. Stundom angripas svaga tunnbarkiga stammar, i hvilket fall larverna äta sig djupare in i veden, så att vid afbarkandet puppkamrarna ej längre stå att upptäcka. Stundom kan man pa ett och samma fratstycke finna bade ytliga och djupare liggande puppkammare. De öfvervintrande skalbag- garna framkomma i slutet af april och början af maj och fortsätta sitt angrepp till in pa hösten. Sitt vinterkvarter välja de ej sa som föregående art i stammens barkspringor, utan under mossa nere vid roten. Flyghälen äro som efter alla arter cirkelrunda, 2—3 mm. i genomskärning. I fraga om kampmedlen gäller ihufvudsak, hvad som blifvit sagdt om foregaende art. Särskildt lata korta gren- och stamstycken med framgang använda sig som fangstmaterial, ty ingen annan /#ssodes-art later sa lätt och osvikligt fånga sig som den ifragavarande. Skalbaggarna anträffas i stor mängd, ofta kopulerande, pa undersidan af fangststyckena. Som parasiter pa denna art har hittills blott anförts Pteromalus pint. Fig. 5. Pissodes pini L. Till hoger profil af hufvudet (eft. RATZEBURG). ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 259 Den fullbildade skalbaggen har bakhörnen af den ryn- kigt korniga halsskölden skarpt rätvinkliga och bakkanten pa bada sidor om midten otydligt urbuktad. Skalvingarnas punktstrior aro förseddä med stora 4-kantiga, gropliknande were i | Il] ll) H f IN) | l NU Nil AE = SSS | | | i | | | | | Fig. 7. Afbarkad tall | ’ Au stam med larvgängar och puppkammare af Fig. 6. Stralformiga fratgängar af Pissodes pint L. Pissodes pini L. (efter i basten af en Weimutstall (efter JUDEICH). JUDEICH & NITSCHE). punkter; hvartannat mellanrum ar något upphöjdt. Grund- färgen är brun, öfver- och undersidan med gula fjäll, som framom vingmidten äro förtätade till ett smalt, vid suturen afbrutet, och bakom midten till ett smalt, sammanhangande enfärgadt gult tvärband. Kroppslängden är 6-9 mm. 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19009. 4, Pissodes Gyllenhalii GYLL. Denna som det tycks mycket sällsynta art är inom lan- det påvisad på flera ställen såsom i Småland, Västergötland, Bohuslän, Uppland, Värmland, Hälsingland och Lappland. I utlandet har den ännu ej låtit tala om sig och har i intet kändt fall uppträdt härjande. Föröfrigt är den den enda af våra sex inhemska arter, som till sin biologi är fullkomligt obekant. Den utbildade skalbaggen är mörkfärgad med den ryn- kigt punkterade halsskölden bakåt något hopdragen, hvar- igenom dess bas blir märk- bart smalare än basen af skal- vingarna; dessa äro ganska djupt punkterade, punkterna i midten djupare, med tvenne af fjäll bildade tvärband, af hvilka det bakre, som är be- läget ungefär i midten, är upplöst uti fläckar. Arten Fig78. Passodes Gylienhahi Gyr. Vill 7 EEE = te hoger en förstorad bild af hufvudet Star 1 öfrigt nara P. pm =, Papa JD) Nees Se ae A (citer RAUZEBURG): men skiljes därifrån, förutom genom de nämnda karaktärerna, att snytet och fotlederna äro enfärgadt svarta. 5. Pissodes harcyniæ HRBST. Denna art är i motsats till de föregaende strängt bunden till granen. Inom Sverige har den blifvit anträffad uti Skane och Smäland, vid Göteborg och Stockholm samt i Dalarne. Som skadedjur synes den hittills vara alldeles obeaktad. Annorlunda förhåller det sig i utlandet, ty där har den pa flera ställen och vid upprepade tillfällen gjort sig känd som ett svårt skadedjur. Skalbaggarna synas öfvervägande halla ERIC MJOBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 261 sig till äldre granbestand, och honorna föredraga för ägg- läggningen, som i Tyskland sker i maj, pa 50—70-ariga trad med glatt, jamn bark. Men afven yngre masttrad liksom afven aldre 100-ariga trad ga ej fria fran angrepp, och vid massupptradande synas äfven grenarna angripas. Aggen afläggas flera tillsammans, ty larvgängarna äro radi- ärt anordnade frän utgängspunkten. Ägg- läggningen försiggär sa, att honan med sitt rostrum borrar ett hal i barken, hvar- efter hon insticker ägget; strax intill inlägges ett nytt ägg inuti ett nytt hal o. s. v. Af detta angrepp reagerar trädet, | &@ sa att en hartsdroppe utsipprar; till en #7 & Re, början ar denna klar och genomskinlig, men Fig. 9. Péssodes har- den stelnar snart och blir helt hvit. Bar- eo ken pa det angripna stället far därigenom ett karaktäristiskt utseende liksom vore den bestänkt med kalk. Mera sällan afläggas äggen ensamma eller tva i ett och samma borrhal. Larvgängarna förlöpa hufvudsakligen i barken, som stundom blir svagt uppdrifven. I ändan af den krokigt löpande gangen anlägges puppkammaren, som van- ligen gär uti stammens längsriktning och ligger djupt insänkt i splinten. Stundom kan en stam vara angripen af flera hundrade larver, hvarigenom barken fläck- vis blir alldeles forstord. Puppkamrarna komma da att liesa@tate intillihvarandra, , Ett _ godt exempel härpa lämnar det af WILL- sl KOMM omnämnda fallet, då på ett ytligt splintstycke af 34 cm. längd och 14 cm. bredd förekommo ej mindre än 74 kam- (8 mare Fig. 10. Puppa af Pis- ir é : Plane sodes harcy- Skadan yttrar sig ej genast. Trad, Zar nie TIRBST, fnnas, som kunna hysa hundratals lar- crie Hresr, (efter RATZE- o : fe (efter RAT- pure). ver och dock sta fullkomligt gröna. Blott ”;FBurG). i det fall, att gangarna omfatta hela periferien, sker en hastig reaktion, i det att barren stall- vis gulna och barken torkar och aflöser sig. Afven har 262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. man sett exempel på, att en enda gång, som löpt rundt peri- ferien, kunnat döda en stam. Äfven för denna art gäller, att man sorgfälligt bortgallrar allt svagt och underhaltigt material, såväl hela träd som mera un EN 1 \ il: | qi Glan | HW ill | I Ht Wh \ | a bags), A fe ay go whey | | ur A D un N IN! is NR || | 1 GERD | ak 1) ll sam A SRE AU WALA TTT TTT a Ene (ONE RSS" Fig. 12. Fratgängar och puppkammare etter Prssodes harcyni@ HRBST, (efter HENSCHEL.) tillfalligt skadade delar, vindbrutna grenar, af snotyngd ska- dade sadana o. s. v. Skulle en massförökning redan ha ägt rum och skade- djuren fätt fast fot, kan man med fördel lata de nyligen angripna träden sta pa rot och göra tjänst som fangstträd. Ett noggrant arligt aktgifvande pa eventuellt angripna trad ERIC MJÖBERG: OM VARA SKADLIGA PISSODES-ARTER. 263 med de pa langt hall for ett nagot vant öga lätt igenkännliga, karakteristiska, hartsprickiga barkpartierna ar af stor vikt, ty ofta nog kan man genom tillintetgörandet af dylika kolonier kväfva en massförökning sa att saga i lidan. Afven om intet massuppträdande, atfoljdt af härjning inom landet tills dato blifvit konstateradt, ma man dock hafva detta skadedjur i nogsam hagkomst. I Tyskland m: fl. länder har det nämligen åstadkommit ansenlig skada. Sa- lunda uppgifver LORENZ, att i det af fyra revir bestaende »Harzforstinspektion Lauenthal», som omfattade en trädvege- tationsyta om 6,767 hektar, omkring 3,400 hektar voro an- gripna, och att visitations- och förstöringskostnaderna för de da fällda 117,967 träden uppgingo till 11,000 mark. Dessa fällda träd voro af följande groflek, mätta pa gammalhanno- veranskt sätt omkr. 45 cm. öfver roten till 20 cm. öfver 20—35 cm. öfver 35—50 cm. öfver 50 cm. diameter 83,835 st. 233,257 St: 840 st. AT st. Som parasiter pa denna art uppgifver RATZEBURG: Pimpla terebrans, Xorides crassipes, Brachistes atricornts, A, harcynianus. Szealphus curculionum, Den utbildade skalbaggen har bakhornen af den glatta, tatt med stora, runda, fordjupade punkter forsedda halsskölden trubbiga och något afrundade, Skalvingarnas tredje och femte mellanrum äro upphöjda, punktstriorna försedda med ganska stora fyrkantiga punkter. Kroppen är belagd med gulhvita fjäll, som pa nagra fläckar af halsskölden, pa skutellen och tva smala atbrutna tvärband pa skalvingarna sta tätare. Kroppslängden ar 6—7 mm. 6. Pissodes piniphilus HRBST. Ej heller denna, till sitt yttre mycket karakteristiska art, har inom landet gjort sig kand som skadedjur. Den ar an- träffad inom de flesta landskapen fran Skane till Lappland, ehuru ingenstädes sarskildt allmänt. 264 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. De trad, denna art företrädesvis angriper, äro 30—50- ariga s. k. mastträd med jämn och tunn bark, på hvars öfre del honorna vid sommarens början aflägga sina ägg. Undan- tagsvis förekommer den äfven uti yngre bestånd. Larvgan- garna äro böjda och bilda, efter hvad man vet, ej strålfigurer. Puppkamrarna ligga delvis insänkta i veden och äro vända med längsaxeln parallel med stammen. I utlandet synes arten flerfaldiga gånger ha uppträdt härjande och är tydligtvis ett skadedjur att räkna med. Det har konstaterats, att den jämväl kan angripa fullt friska träd och därigenom blifva den primära orsaken till dessas utga- ende. På de angripna ställena utträda ofta hartsdroppar och stelna. Då emel- lertid angreppet sker på tämligen stor höjd öfver marken, undgår det vanligen all uppmärksamhet. Af vikt vid motarbetandet är gif- vetvis, att så noggrant som möjligt utgallra underhaltigt och sjukligt mate- rial. De angripna träden skalas, barken uppbrännes och puppkamrarna, om sa- dana äro bildade, förstöras. Redan sa tidigt som 1834 kände .. man i Tyskland denna //ssodes-art som Fig. 13. Pissodes pint- i x : philus rest, (efter Skadedjur. Därefter har den flerfaldiga RATZEBURG). gänger visat massuppträdande med ät- följande härjning. Sa var i hög grad fallet ar 1884 i »Oberförsterei Falkenwalde» strax efter en svårare tallspinnarehärjning (1881—83). Skalbaggarna härjade da nästan alla mastträd, särskildt starkt uti tvenne skiften, pa hvilka ej mindre än 60 °/o af mastträden med 30 °/o af skogen maste afverkas och bortföras, Den utbildade skalbaggen har bakhörnen af den med täta, runda fördjupade punkter försedda halsskölden trubbiga och nagot afrundade. Skalvingarnas punktstrior med tämligen sma punkter. Grundfärgen ar rostbrun. Kroppen ar täckt af tämligen tätt staende gulgra fjäll. Det främre tvarbandet saknas alldeles, det bakre ersättes af en större rödaktig, af fjäll bildad flack. Kroppslängden ar 4-5 mm. Entomologiska Föreningens samman- trade a Grand Restaurant National den. 27. febr. 1909. Vid Entomologissa Föreningens första sammankomst under innevarande ar meddelade ordf., prof. AURIVILLIUS, att k. m:t beviljat föreningen ett anslag af 1,000 kr. för fort- satt utgifvande af Uppsatser i praktisk entomologi. Till med- lemmar af föreningen invaldes adjunkten 1 biologi vid Vasteras högre allm. läroverk fil. kand. K. P. HAGERSTROM samt fil. stud. EINAR WIREN, Uppsala. Frän föreningens stipendiat for 1908 stud. HELGE HOPPE hade reseberättelse ingått. Revisionsberättelse föredrogs, hvarvid full och tacksam an- svarsfrihet beviljades styrelsen och kassaförvaltaren. Därpå höll docenten IVAR TRAGARDH ett aftalrika teck- ningar och preparat belyst foredrag ofver Aleurodiderna, som föredraganden studerat hos prof. SILVESTRI vid landtbruks- institutet 1 Portici i Italien. Efter en inledande historik redo- gjorde foredraganden utforligt for de fullvuxna djurens organisa- tion och biologi, hvarefter äggläggningen samt de olika utveck- lingsstadierna skildrades och deras anpassningar till sitt lef nadssätt pa undersidan af bladen framhölls, hvarvid särskildt anordningarna för att möjliggöra andningen samt andöppnin- gens dorsala läge och betydelsen däraf diskuterades. Före- draganden kritiserade MORRILLS pästäende, att partenogenes skulle vara vanlig hos Aleurodiderna. Till slut skildrades i korthet de endo- och ectoparasiter, som bidraga att hälla dessa skadeinsekter inom behöriga gränser 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. Äfven det därpå följande anförandet var af doc. TRÀ- GÄRDH, som därvid, i anslutning till nägra af honom 1905 i Natal och Zululandet gjorda fynd, redogjorde för de senare ärens upptäckter af vinglösa flugor. Af dessa voro ett par sa afvikande fran förut kända former, att entomologerna till en början ej kunnat ena sig om, huruvida de voro att hänföra till flugor eller skinnbaggar. Efter foredragens slut vackte lic. E. MJOBERG fragan om ett entomologiskt möte under kommande sommar. Denna fraga blef af föreningen remitterad till styrelsen och herrar MJOBERG och A. TULLGREN för narmare yttrande till före- ningens nästa sammankomst. Yngve Sjöstedt. Aneurus tuberculatus Myon. en France. Par Eric MJÖBERG, à Stockholm. Dans le cours de mes excursions dans lile d’Oeland l'été 1902, j'ai trouvé une éspèce du genre Aneurus qui, soigneusement examinée, se trouva pour les deux genres bien différente de l’éspèce européenne déjà décrite, ce qui a fait que je Pai décrit sur le nom de /xberculatus comme une nouvelle éspèce dans Entomologisk Tidskrift, anneé 1903 p. 79—80. En 1903 M. le Docteur BERGROTH a fourni un critique de la nou- velle éspèce, dans lequel il prétendait qu’elle était identique à l’éspèce A. /evis Fapr. Dans un contre-critique j'ai démontré que c’est vraiment d'une espèce différente qu'il s’agit. (Voir: MJÖBERG, Über Aneurus tuber- culatus MJÖB. und seine systematische Beziehung zu A. /@vis FABR. Ar- kiv f..Zool. Bd 5. N:r 11. 1909). Ce qui doit être d'un interét special pour les entomologistes fran- çais, c'est qu’il est certain que cette éspèce est à trouver en France. En examinant les collections exotiques du Musée National d’Histoire naturelle de Stockholm jy ai trouvé sous le nom de /ævis FABR. un exemple tout à fait analogue aux exemplairs trouvés par moi dans Vile d’Oeland. D'après létiquette cet exemplaire à été pris par. M. MuL- SANT en »Gall. mer». Donc l'éspèce A. tuberculatus MJÖB. se trouve en France, et c'est afin d'attirer l'attention des entomologistes francais sur ce fait que j'ai pris la liberté de lancer cet appel. Entomologiska Föreningens samman- träde a Grand Restaurant National den 24 april 1909. Sedan förhandlingarna tagit sin början, meddelade ordf., prof. AURIVILLIUS, att styrelsen till ledamot af föreningen in- valt bokhandlaren herr KARL SJÖVALL, Stockholm. Föreningens vandringsstipendium för sommaren tillde- lades studeranden vid Jönköpings högre allm. läroverk HJALMAR RENDAHL. Dessutom beslöts att för året utdela ett extra stipendium på 50 kr., som tilldelades studeranden vid Västerås högre allm. läroverk "EINAR SELLMAN. Som er- kännande och uppmuntran från föreningens sida tilldelades studeranden vid Västerviks högre allm. läroverk G. EDHOLM ett ex. af Grills katalog öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera och stud. FOLKE BORG, Karlstad, ett ex. af Lampas katalog öfver Skandinaviens Macrolepidoptera. Med anledning af ett af lic. E. MJÖBERG väckt förslag om möte mellan entomologer under innevarande sommar uppdrogs åt styrelsen, att sedan svar på utsända förfrågningar om deltagande ingått, och frågan visade sig erhålla tillräcklig anslutning, närmare bestämma tid och program för ett så- dant möte. Undertecknad meddelade, att dubbelhäftet 1—2 af En- tomologisk Tidskrift för innevarande år lämnat trycket. Föredraget för aftonen hölls af assistenten ALB. TULL- GREN, som därvid redogjorde för sina sedan flera år paga- ende studier öfver bladlöss. Ehuru dessa insekter till följd af sitt ofta massvisa upp- trädande och den skada, de därvid förorsaka i trädgårdar, 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. plantskolor, sädesfält o. s. v. i vissa hanseenden aro sa val kanda, hafva de hittills hos oss saknat en mer uttömmande och noggrann bearbetning, hvarfor var kannedom om denna del af landets insektfauna varit mycket bristfallig. Föredra- ganden redogjorde for de viktigaste systematiska dragen inom de hos oss förekommande bladlössen och omnämnde de rela- tivt fa arter, som voro kanda af LINNE, DE GEER, DALMAN och THOMSON. Af nu lefvande forskare har endast professor LAGERHEIM vid sina gallbildningsstudier bidragit med nya fynd och därvid konstaterat tre för landet förut okända for- mer. Under sina studier öfver denna grupp hade föredra- ganden antraffat 20 for landet, daraf tva afven for veten- skapen nya arter. I den följande, hufvudsakligen Pemphigi- derna gällande redogörelsen papekades viktigare hos dessa förekommande karaktärer, vaxplattornas olika typer, de pa antennerna förekommande, som luktorgan tolkade bildningarna o. s. v. Vingarnes nervatur vore visserligen ganska enkel, men dess tolkning hade icke desto mindre mött svårigheter, då det gällt att homologisera nerverna med dem hos andra insekter, hvarvid olika meningar gjort sig gällande. Som allmänt kändt, hafva bladlössen på ryggen tvenne uppskjutande »saftrör», som ansetts afsöndra den söta, klib- biga vätska, bladlössen sprida omkring sig. Emellertid äro dessa organ i stället försvarsvapen, och den därur afsöndrade vätskan tjänar till skydd mot fiender; den omtalade söta vätskan kommer från analröret. Häraf följer, att dessa saftrör böra vara mer utvecklade hos fritt lefvande former än hos dem, som lefva i gallbildningen, något som också är fallet. Slutligen redogjorde föredraganden för de nya systema- tiska synpunkter, till hvilka hans studier ledt, och uppdrog konturerna af ett revideradt system öfver dessa insekter. Föredraget belystes med en mängd olika former och bland dem förekommande gallbildningar, dels svenska, dels af material insamladt under en resa i Österrike. Efter föredragets slut framförde ordföranden föreningens tack för föredraget och lyckönskade föredraganden till afslu- tandet af den omfattande viktiga del af dessa hans studier, som nyligen inlämnats för publicering i Vetenskapsakademiens skrifter. Yngve Sjöstedt. Neue afrikanische Orthopteren Yngve Sjöstedt. Während der Arbeit mit den vom Kilimandjaro mit- gebrachten Orthopteren (SJOSTEDTS Kilimandjaro-Meru-Ex- pedition, 17. Orthoptera, p. 49-199, Taf. 4—7) habe ich im Reichsmuseum ein paar bisher unbekannte Arten angetroffen, die ich hier beschreiben will. Gratidia congoénsis n. sp. Braunschwarz, Beine oben, und nochmehr unten, ct: was heller, die aufgeblasenen Endsegmente und Cerci ocker- gelblich, Thorax braunrot; Kör- per und Thorax glatt, ohne Kiele, der Dorsalkiel kaum be- merkbar, nach hinten etwas deut- licher; Analsegment fast halb- kugelförmig, etwas breiter als lang, nach hinten in einen unten mit feinen Dörnchen besetzten Process ausgezogen: Cerci kräftig gebaut, einwärts gebogen, breit, abgeplattet, längs der vorderen Hälfte der Aussenseite ausge- Fig. 1. Spitze des Hinterleibs von = are Gratidia congoénsis; rechts Anal- höhlt, nach aussen allmählich "segment und Cerci von oben. etwas verengt, an der Spitze fuss- förmig erweitert; Subgenitalplatte vorn abgerundet, jederseits mit einem langen, fast geraden, schräg nach aussen gerich- 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19909. teten Dorn versehen; Dorsalkiel des Analsegments kurz. L. 73—78, Mesoth. 16—17, Metath. 15—16, Vorderschk. 35—38, Mittelschk. 22—25, Hinterschk. 28—30 mm. Kongo: Mukim- bungu, 2 d, coll. K. A. LAMAN. Steht Gr. gracilipes WESTW. {Cat. Phasm. p. 5 pl. VIII, fig. 5) aus Ober-Guinea nahe; Cerci sind aber am Grunde viel breiter, nach aussen allmählich verengt und dann fuss- förmig erweitert, die Fühler sind 17-gliedrig und reichen über die Mitte der Vorderschenkel. Die langen, geraden Dornen vorn jederseits der Subgenitalplatte sind für graczlzpes nicht angegeben. Tarachodes nigricoxa n. sp. Von Kigonsera in D. O. Afrika liegt ein mit 7. par- therina GERST. (vergl. WERNER, S. Ber. K. Akad. Wiss. Wien, mat.-nat. Cl, 1907, p. 195) verwandte aber ver- schiedene Art, ohne Hocker oben am Prothorax, vor. Grundfarbe braungelblich, Oberseite der Beine fein dun: kel gefleckt; Vorderschenkel innen mit Ausnahme am äus- sersten Vorderrand und an der Spitze ganz und gar glän- zend schwarz; Vorderschenkel innen etwas braunrot schattiert, ohne Flecke, Vordertibien innen gelblich; Prosternum etwas hinter der Mitte mit einem grossen, schwarzen, die Seiten nicht erreichenden Fleck; Stirnschild deutlich breiter als hoch, ohne dunkle Querbänder, mit geraden Seiten und etwas gebogenem Ober- und Unterrand; Scheitelrand etwas gebogen, ohne Höcher, die Furchen von vorn gesehen nicht oder kaum bemerkbar; Mittel- und Hinterbeine unten ein- farbig gelblich, Bauch einfarbig gelblich, jedes Segment mit zwei punktförmigen schwarzen Flecken, das letzte fein dunkel punktiert; Cerci stark abgeplattet, 5 mm lang, dicht und fein dunkel punktiert, Endglied oval, ziemlich doppelt so lang wie breit, die übrigen kürzer als breit, nach der Basis zu allmählich kürzer; Prothorax rektangulär mit abgerundeten Ecken, nach hinten allmählich ein wenig verengt, ohne Höcker, die Seitenränder dicht und fein bedornt. L. ohne Cerci 40, Prothorax 10 X 5, Deckflügel 9, Vorderschenkel 7,8 mm. Den första internationella entomolog- kongressen i Brüssel, den I—6 aug. 1910. Vid de zool. kongresser, som hvart tredje är äga rum i nagon af Europas städer, hafva visserligen äfven entomolo- giens intressen i viss man blifvit tillgodosedda, dock icke i sadan grad, som statt i samklang med ämnets vikt och stora omfattning. Med anledning häraf hafva entomologiens repre- sentanter i skilda länder beslutat att 14 dagar fore hvarje zool. kongress sammankalla entomologerna till en särskild kon- gress, bland annat for dryftande af de speciella frågor; som i första hand synas vara af vikt att framlägga pa följande allmänna kongress. Den första af dessa internationella ent. kongresser skall enligt fattadt beslut äga rum instundande sommar under världsutställningen i Brüssel, den 1—6 aug. I spetsen för densamma star en »internationell ständig kom- mitte» och under denna en »exekutiv kommitte». Till denna senares understöd utses för hvarje deltagande land en person, eller en lokalkommitte, hvars uppgift är att inom sitt land sprida kannedomen om kongresserna samt meddela närmare upplysningar om desamma. Namnen pa nämnda kommittéers medlemmar för sommaren, cheferna för lokalkommitteerna jämte andra upplysningar meddelas i ett detta häfte af E. T. medföljande prospekt. Alla grenar af entomologien, såväl de praktiska som rent vetenskapliga, blifva föremål för kongressens uppmärksamhet. Till densamma äro ej blott entomologiska fackmän utan alla, som i ett eller annat afseende intressera sig för entomologi, 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1909. inbjudna. Ständig ledamot inbetalar i ett för allt 200 Mark, medlemmar för hvarje särskild kongress erlagga 20 M. och erhälla da kongressens alla publikationer. — Pa aftonen den 31 juli sammantraffa deltagarne mera privat for att göra hvar- andras bekantskap eller upplifva gammal sadan. Denna per- sonliga beröring fackmannen emellan bildar ofta det varakti- gaste minnet och den basta behallningen af dylika kongresser, och manga vänskapsband for lifvet hafva under sadana för- hallanden knutits. Pa f.m. mandagen den 1 aug. ager det första officiella mötet under presidenten prof. LAMEERE’s ordfö- randeskap rum, hvarefter val af ambetsman för de olika sek- tionerna företagas. Redan samma eftermiddag sammanträda sektionerna för behandling af olika fragor. Fran tisdagen den 2 t. o. m. torsdagen den 4 sammanträda kongressmed- lemmarne hvarje förmiddag till generalsammankomst, under det att eftermiddagarne äro reserverade för sektionernas för- handlingar. Fredagen den 5 afslutas de officiella förhand- lingarne, hvarpa val af medlemmar för den ständiga kom- mitten, af president och plats för nästa kongres äger rum; lördagen ägnas ät en gemensam utflykt till Ardennerna. Under det att den exekutiva kommittén till nagra kända entomologer kommer att rikta anmodan om langre foredrag for generalsammankomsterna, 1—2 for hvarje, hvarvid franska, tyska och engelska blifva de officiella spraken, riktas till alla kongressmedlemmar en liflig uppmaning att for sektionssam- mankomsterna anmäla kortare föredrag i skilda ämnen. Endast i sektionerna äro diskussioner tillåtna, och korta referat öfver desamma blifva, om de skriftligt inlämnas, införda i kongres- sens publikation. Enligt uppdrag får undertecknad härmed anhålla, att meddelanden om deltagande i kongressen och om eventuella föredrag för sektionerna ville insändas till honom. Det vore för vårt land hedrande, om ett större antal af våra entomologer kunde infinna sig på denna första inter- nationella kongress och därmed visa det intresse, hvarmed vi här följa entomologiens utveckling. Yngve Sjöstedt. Entomologisk Tidskrift Ärg. 30 (1909). m. B. Haij delin, Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. » Entomologisk Tidskrift. Årg. 30. (1909). Tafl. 3. ur a u er x ÅR |! ESF RR = 7 14 B. Haij delin. FOR Cederquists Graf. A.-B., Sthim. Entomologiskt Mikroskop för saval pafallande som genomgäende ljus. (System I. B. ERICSON.) a — Vidstäende afbildning visar mikroskopet, uppställdt pä locket af förvarings- lådan, hvara det kan vridas i olika riktningar, och apteradt för påfallande ljus. I stället för objektbord synes en tväarmad bygel, försedd med tvenne standare. Pa den ena ständaren är fäst en aftagbar arm med dubbel »kul-led», försedd med en vridbar metallring, i hvilken en korkskifva är fästad. Pä korkskifvan tastsättes den insekt eller det föremäl, som skall undersökas; och pä grund af armens konstruk- tion kan föremälet vid pägäende undersökning vridas och vändas i olika riktningar. Som likaledes framgär af afbildningen, är ä den andra ständaren fästad en belys- ningslins, uppburen af en arm af samma konstruktion som den, hvilken uppbär korkskifvan. Da mikroskopet skall användas for genomgående ljus, afskrufvas den tvä- armade bygeln med alla dess tillbehör, och i stället päskrufvas det inuti lådan be- fintliga (à afbildningen ej synliga) objektbordet med tillhörande bländare och spegel, och sä har man systemet af ett vanligt mikroskop. För det billiga priset af 115 Mark erhålles detta mikroskop med ocular N:r I och IV samt objektiv N.r 3. Genom bortskrufvande-af nedre linsen 4 objektivet N:r 3 kan man, om sa önskas, skaffa sig svagare förstoring. Naturligtvis kan man sedan, allt efter den förstoring man önskar, a mikro- skopet anbringa andra kombinationer af objektiver och ocular, irisbländare m. m. Mikroskopet tillverkas af den stora optiska firman E. LEITZ i Wetzlar, och dess agent i Stockholm är Herr AXEL LUNDQVIST, Handtverkaregatan 15. Som bilaga till detta häfte medföljer ett prospekt angäende den första internationella entomologkongressen i Brüssel den 1—6 augusti 1909. INNEHÄLL. ADLERZ, GOTTFRID, Nya iakttagelser öfver Ammophila (Miscus) campestris FORE Ee ee 0.0. ne edlen > Sid. 163 AURTVITETIUS CHR itteraturt >. Fee aaa ne ST ER ER » NOTE Hay, BERNH. ARD, Om de svenska formerna af släktet Tetrix TRES (med taflorna 2—3 7) fees ne re ET » 181 LAMPA, SVEN, Anteckningar rörande verksamheten vid Centralan- staltens för jordbrul störsök entomologiska afdelning 1908 » 193 — —, Vara allmännaste tröviflar eller s. k. smygar (Druchus L) (med .tallan 1) ae te SRE a Er EEE » 236 — —, Om frostfjärilns uppträdande för närvarande ______._.___.____. » 242 MJÖBERG, Eric, Svensk Insektfauna 8:1 Neuroptera planipennia » 130 — —, Uber eine neue, schwedische Hemerobius-Art, (H. suecicus) » 177 —, Om Pissodes validirostris GyEm went Sverige hittills obe- aktad skadeinsekt pä tall jämte en öfversikt af öfriga skadliga Arte amesaminia: sauer uv » 243 — —, Aneurus tuberculatus MjöB. en France ___.-..-----.----------- » 266 Son YNGVE, Fran svenska forskningsresor 2 oe » 179 — . Entomologiska Föreningens sammanträde 4 Grand Restau- rant National den 27. tabr..; 1909 1 2 DT I eee » 165 — —-, Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restau- rant National den 24. ‘april 1909 1m SEE Er - » 267 — ==. Neue Afrikanisehe Orthoptereni = 2 ee NO » 269 — —, Den första internationella entomologkongressen i Brüssel, dei TG" aut 1 O10. 1m. ee RES cee ee eee ms DRA WABLGREN MEINAR Islandska collemboler cs » 180 Föreningens kassaförvaltare: Hr E. Roeser. Barnhusgatan 12. Tidskriftens distributör: Hr G. HOFGREN. Distributionsadress: Riksmuseum, Stockholm. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sä fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. Utgifvet den 14 dec. 1909. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum, me a PEN " 7 OSs Ge SIAN ' 7 ot 1" = pe,