JAA DRIV SL WA ER A AI YE AR VT SO EN EE A D OO Hi 748 eS Sn | ES = = se ee ES et we YONG bre ti (FO \ cie An: Ne i 2 A = LS SERIE i = a ee I pe as er? PH N ores SS Se creer Sar ee ES SAS ETES ee 33 A nai 4 | wit | Cf = res PATS Sy ert = LES DES = EHE c Eee ER = REP. SETI ne ee x = Eee Lee HART tuer we met bate biel ho Healt il vs ss ‘| un Ain ! shih À mu Rite) 1} NOTE A PRO) HN RE HN i a TAL RRR | H 5 Ke eat SELL UAE a AA i RN Nett Ran tH A. Auen à PATES qi rat ‘ if BI ANRT erp 9 i) fe Huit fans M H at + SN rit j 4 i AN vr y H 4 à == Pas Hot ih BM Hier KR Ï { DAC TN by a oi AIT TR ie | RR | id an | mat. | | ' is i 5 \ i ‘ a 6 & t th I ‘# q 4 a u i = > > i : 1 Le LE as a h i d | = A4 : = | | I ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM TRETTIOFORSTA ARGANGEN 1910 MED 1 TAFLA UPPSALA 1910 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI A.-B. VES INNEHALL: ADLERZ, G., Stekellarver som ytterparasiter pa fritt kringströfvande ‘Syn ail lich MERS RTE EE RE OR ss ARONZON, A. K. och CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1909 EICHELBAUM, F., Liste der von mir im Jahre 1910 in Schweden antoeundenenwStaphylinidene een RENE AE" ORENISEIUSE NDR NO TS muses ewe see Abe Jee AR Ae a ee Hackwitz, G. v., Entomologiska anteckningar LAMPA, S., Anteckningar rörande verksamheten vid Centralanstal- tens för jordbruksförsök entomologiska afdelning 1909 NORDENSTRÖM, H., Några fynd af steklar under exkursioner i Syd- Halland ach. Österaötland 1908 — 2.2 2... Poprius, B., En ny varmhus-myra (Prenolepis vividula NYL.)------ Roman, A., Notizen zur Schlupfwespensammlung des schwedischen KReichshnusetummeser Se m en ARS ee EE ScHULZ, W. A., Ein Beitrag zur Kenntnis der Lebensweise, Syste- matik und geographischen Verbreitung der Trigonaloiden SCHÖNFELDT, H. v., Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerunes N: 085087 37:2710 ATE ae EE SJÖSTEDT, Y., Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von Kame- Fa Ns OMS CAL OUEN SA SER EE ER AE — —, Entomologiska Fôreningens sammanträde à Grand Restau- kan Nationalrden®25sept.21909.. <2 2 Be 2 — —, Entomologiska Föreningens högtidssammankomst ä Grand Restaurant, National dem 14 dee. 190927". — —, Entomologiska Féreningens sammanträde a Grand Restau- rantsNationaludenn26sfebr.s1gror ER nr nen nam — —, Entomologiska Föreningens sammanträde ä Grand Restau- fant National denesouaprilero1Oe = 2.2.0 22 1,2 BORA OT MIE varasentomologer|| 0 2 2 ee er TRAGARDH, I., Strödda meddelanden om kvalster _________._.......... — —, Om Berleses apparat för snabb och effektiv insamling af Sans EN SPP See! BORN ER RE PORT A N — —, Lärkträdsmalen (Coleophora laricella HüBxX.) ___.--.--.------. — —, Clercks minerarmal (Lyonetia clerckella L.)____......-..-------- = En nyaomesed, att mitkota myrorı 2.2 el nn nn. — —, Röda tallstekeln (Zophyrus sertifer GEOFFR.)...--------------- — —, Huru sprida sig de träd beboende gallkvalstren? = — —, Pärongallkvalstret (Ærzophyes pyri NAL.).-..-..----------------- — —, Ett nytt medel i kampen mot fruktträdens skadedjur ....-. » TULLGREN, ATP, Sprutredskap ior tradgarden == eee — —, Frostfjäriln (Chetmatobia brumata L.)_-._-.------------------------ — —, Vid den 1:sta internationella entomologkongressen i Brüssel, TE Oj AO: MOTO EE ke Ne OS — —, Oversigt over Landbrugsplanternes sygdomme 1 1909 (ref.) — — En emülsionsapparat 2... 233. PRE Re re — —, Växtsteklar som angripa vara fruktträd (med tafla)..........-- — —, De vanligaste besprutningsvatskorna gentemot skadeinsekter — —, Entomologiska afdelningens arbetsplan för 1911. WIAHLGREN) Es, leitteratur oo sa 0 a se AE SNR — —, “ur Kenntnis/schwedischer Dipteren: Le — —, Svensk Insektfauna XI: 1; 2. Dansflugor. Empidide.......- — —, Svensk Insektfauna XI: 1; 2. Ogonflugor. Prpunculide ..- Arg. 31 1910 Hatt. 1 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE À STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1910 Entomologisk Tidskrift kommer att under ar 1910 af Entomologiska Föreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill bemöda sig om att, sa langt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehall mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf för riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitté, som består af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Stockholm. Ansvarig utgif- vare. Redaktör för tidskriftens vetenskapliga afdelning Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Redaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverste, Ärsvik, Kungsängen. Filip Trybom, fil. d:r, byråchef i Kungl. Landtbrukssty- relsen, Karlavägen 8, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna 1 redaktionskommittén. Annonser å omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 9/0 af ofvanstående pris för hvarje gång de ånyo under året införas. Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2-- Ore pr, Sica: Föreningens ledamöter erhålla, sea ärsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsänd. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för året under postförskott. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. Beitrage zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerun. N:o 31. Acridiodea. Von Yngve Sjôstedt. Die hier angeführten Acridiodeen wurden schon 1890, 92 wahrend der Reise im nordwestlichen Kamerungebiet von mir eingesammelt, sind aber bisher grösstenteils unbestimmt geblieben, da sie nach längerer Abwesenheit vom Museum be- hufs Bestimmung zum grössten Teil unbestimmt zurückka- men. Mit der Bearbeitung der Acridiodeen von meiner ostafrika- nischen Reise beschäftigt, welche Arbeit soeben abgeschlossen wurde (Sjöstedts Kilimandjaro-Meru-Expedition 17 Orthoptera, 7 Acridiodea), habe ich für das Reichsmuseum auch die west- afrikanische Sammlung bestimmt und gebe hier eine Verzeichnis der in derselben vorkommenden Arten, da das untersuchte Gebiet betreffend diese Gruppe bisher unbekannt geblieben ist. Das mitgebrachte ziemlich 1400 Exemplare umfassende Ma- terial repräsentiert 32 Arten. Das während der Reise unter- suchte Gebiet erstreckt sich vom Kamerunberge im Süden nordwärts bis nach Itoki na Ngolo, vom Rio del Rey im Westen bis an den Richardsee (Kottasee) im Osten. Einer der wichtigsten Fundorte ist Bonge am Flusse Meme. Tettigidæ. Piezotettix clypeatus KaArscu. Bel VEN Zeit | 36, *-18901,,.p-- 196.1. Ein jüngeres: 2 mit kurzem, nur etwa die Mitte des Hinterleibs erreichendem Pronotum von Buea (Knutson & Waldau). Entomol. Tidskr. Arg. Bie len (1920). I D ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOIO. Acmophyllum nigropunctatum Bor. BOLIVAR, Mem. Soc. Esp. Hist. Nat. Tom. J, Mem. 13, 1OO54ep- 212, Bin von Bonse. 1L...18, Pronor, 10 bin terschk. 7,5 mm. Ist nach einem d aus Kamerun beschrieben worden. Trachytettix bufo Costa. BOLIVAR, Ann. Soc. Ent. Belg. 31, 1837, p. 213. — Die zwei von Bonge mitgebrachten Exemplare sind etwas grösser als der vorliegende Typus des scaberrimus STAL, der von BOLIVAR c. |. mit dufo vereinigt wird. L. 10, Hinterschk. 4,6 mm. Paratettix scaber ‘THUNB. BOLIVAR, Ann: Soc, Ent. Bele. Sr 01887 p.272 02710 Zahlreihe Exemplare dieser weit verbreiteten Art von Itoki, Kitta, Bonge. Paratettix meridionalis Re. BOLIVAR, Ann. Soc. Ent. Belg. 31, 1887, p. 271, 275. — Mehrere Exemplare von Bonge. Sie stimmen mit vorliegen- den Exemplaren aus Nubien gut überein. Mastacidæ. Thericles zebra GERST. Mitth. naturw. Verein f. Neu-Vorpommern und Rügen in Greifswald, XX, 1888, Berlin 1880, p. 47. — Nach der Be- schreibung der 7%. guagga KARSCH. (B. E. Z. 38, 1893, p. 116) von Togo schreibt KARSCH: » Von allen beschriebenen Thericles-Arten durch die Zahnelung auch des äusseren Kieles der Hinterschenkeloberseite plastisch verschieden.» Von Ka- merun habe ich zwei 7hericles-Exemplare (f2) mitgebracht, die mit 7%. sebra GERST., welche Art auch von Kamerun, und zwar von Victoria, nicht weit von der Gegend, wo ich diese zwei Exemplare gefunden, beschrieben worden, in ihrer cha- rakteristischen Zeichnung gut übereinstimmen. Nur die Fühler sind etwas verschieden, rotbräunlich oder licht braun, an der Basis etwas dunkler angehaucht, während GERSTÆCKER sie als »licht braun, gegen die Basis hin in verschiedener SJOSTEDT: ACRIDIODEA. 3 Ausdehnung (zwei bis sechs Glieder) blassgelb» beschreibt. Beide Exemplare haben aber, wie guagga, nicht nur den Mittelkiel, sondern auch den Aussenkie! der Hinterschen- keloberseite gezähnelt. GERSTÆCKER gibt diesen Charakter nicht deutlich an, sondern sagt nur »die Sagezahne der oberen Schenkelkanten, die Innenseite und die Dornen der Schienen pechschwarz». Was das betrifft, dass die »In- nenseite» der Hinterschienen schwarz, oder wenigstens dunkel, Seid sollte, so silt dieses fur die Unterseite, d.h. die Seite gegenüber der bedornten Oberseite. Auch die Spitze der Hinterschienen dunkel angehaucht. o L. 11, Pronot. 2,5, Hinterschk. 9, Hinterschn. 9 mm. OST 7 » 3 » II » II » Die Hinterschienen, besonders am 9, schwach wellig gebogen. Kamerun, 62. 1891. Tryxalidæ. Acrida nasuta LIN. Burr, Monogr. Gen. Acrida; Trans. Ent. Soc. Lond. 1902, p. 164. — Zwei $ von Bonge, Sept. 1891. Holoperena coelestis KARSCH. Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 177. — Bonge, Sept.— Dez. 21762: häufige. Chortoicetes varians KarscuH. Gymnobotrus varians KARSCH, Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 178; Chzrista varıans KARSCH, 0. c. 1893, p. 76. — Ahnelt recht sehr Chortoicetes (Chirista) temporalis STÅL (vergl. Sjostedts Kilimandjaro-Meru-Expedition 17 Orthoptera, 7 Acri- diodea, p. 165, 1909), ist aber etwas kleiner und unterscheidet sich sofort durch die unten gelben, nicht roten Hinterschenkel. Costa frontalis ist oben zwischen den Fihlern und den Ocel- len mehr eingeschnürt. Beim ¢ der Ch. temporalis ist costa frontalis breiter, oberhalb der Ocelle nicht rinnenformig, bei varians schmaler und oberhalb der Ocellen nach oben bis zur Spitze (»Basis») tief rinnenformig. Hinterschienen am Aussen- 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. rande bei Zemporalis mit 9, bei varians mit 12 Dornen. — Bonge, Itoki, Bibundi, Ndian, sehr haufig, besonders im Sep- tember; 220 Exemplare heimgebracht. Pyrgomorphide. Parapetasia femorata Bot. BOLIVAR, Monogr. Pirgom. 1884, p. 139; BOLIVAR in WYTSMANS Genera Insectorum, Fam. Acridiidæ, Subf. Pyr- gomorphinz 1909, p. II, 14. — Itoki, Jan. 1901; 1 6, 9) 2. Leben im dichten, feuchten Buchenwald am Boden unter ver- faulten Blättern. Das d ist, wie KARSCH schon angibt, bedeutend kleiner als das $; L. d 42, 2 58—65 mm. Peristegus squarrosus Lin. BOLIVAR, Soc. Esp. Hist. Nat. 1904, p. 402; BOLIVAR in WYTSMANS Genera Ins. o. c. p. 17. — Bonge, 1 d. Zonocerus variegatus LIN. BOLIVAR in WYTSMANS Genera Ins..0. c. p. 20. — Zwei ? von Bonge. Taphronota tælephora SToLL. BOLIVAR in WYTSMANS Genera Ins. o. c. p. 16, — Bonge, Sept.; 1 6, 4 ®. Atractomorpha Gerstæckeri Bor. BOLIVAR, Monogr. Pirgom. 1884, p. 66. — BOLIVAR in WYTSMANS Genera Ins. 0. c. p. 40. — Eine im Gebiete äusserst häufige Art, die in etwa 100 Exemplaren, die meisten von Bonge, Sept. 1891., vorliegt. Atractomorpha aberrans KARSCH. Entom. Nachrichten XIV, 1888, p. 233, n:o 25, 2; Berl. Ent. Zeitschr. XXXVI, 1861, p. 179. — Bonge, Sept., Okt.; scheint im Gebiet viel seltener als vorige Art zu sein, indem nur 2 d und 2 ® heimgebracht worden sind. SJOSTEDT: ACRIDIODEA. un Acridiide. Acridium (Cyrtacanthacris) ruficorne F. FINOT, :Ann.: Soc. Ent: Fr. LXXVI (1907) p. 304 — Bonge, Bibundi; Sept., Dez., 2 d, 4 2. Wie die folgende, eine im Gebiete häufige Art. Sitzen oft im Blätterwerk der Gebüsche und niedriger Bäume. Acridium (Cyrtacanthacris) hottentottum STAL. Bivor, Ann. ,Soe. Ent. Kr. LXXVI J @oo7)-.p. 284. Bonge, Bibundi, Itoki, Ndian; 7 d, 1 §&. Barombia tuberculosa KarscH. Berl. Ent. Zeit. 36, 1891, p. 180, Textfig. — Ein d dieser vom Kamerunberge beschriebenen Art aus Bonge. Coptacra anguliflava KARSCH. Coptacra succinea nec KRAUSS; KARSCH, Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 181; XXXVIII, 1893, p. 92; Coptacra an- guliflava KARSCH |. c. 1893, p. 92. Pallide brunneo-ochracea, capite et pronoto in mare sæpe paulo fuscioribus; angulo postico prothoracis in mare szpis- sime, in femina nonnumquam late flavo-albido limbato; anten- nis filiformibus, flavidis, fusco annulatis; elytris unicoloribus; alis hyalinis succineo adumbratis; area infero-externa femo- rum posticorum rugosa, fusca, marginibus utrinque sparse nigro-maculatis, area interna pallide flavida; femora postica supra maculis I—3 fuscis nonnumquam vix conspicuis ornata; tibiis tarsisque posticis flavescentibus, margine externo spinis apice nigris 9, interno II instructis; calcaribus duobus ex- ternis et internis inter se subzequalibus, internis minoribus; facie grosse impresso-punctata; costa frontali marginibus paulo elevatis, præsertim in 2 inter antennas latissima, antrorsum sensim angustata, inter antennas et ocellos valde constricta, retrorsum ampliata et marginibus elevatis inter oculos defi- cientibus paulo convergentibus retrorsum angustata; pronoto colore elytrorum, impresso-punctato, carina media distincta, antice vix, postice valde producto, angulo fere recto, rotundato, 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. sulco postico paululo ante medium sito; tuberculo prosternali recto, conico, lateribus et antice paulo applanato; lobis me- sosternalibus latissime (longitudine loborum), metasternalibus in mare vix, in femina latius distantibus; intervallo mesoster- nali retrorsum sensim paulo ampliato; cercis d teniiformibus, latis, apicem abdominis attingentibus, introrsum paulo cur- vatis, apice exciso, angulo superiore paulo producto, rotundato- accuminato, angulo inferiore augustiore et paulo longiore. A o Long. corp. 15—16, proth. 4, elytr. 13—15,5, fem. post. 10—10,8, tib. post. 9—IO mm. © Long. corp. 21—23, proth. 5, elytr. 17,5—18, fem. post. 12,5—13, tib. post. I10,5—11,5 mm. Unter dem Name succinea KRAUSS hat KARSCH I. c. einige Coptacra-Exemplare aus Togo und Kamerun angeführt und dabei ein darunter befindliches 4 als das bisher unbekannte d der succinca beschrieben. Wie ich kürzlich (Sjöstedts Kili- mandjaro-Meru-Expedition, 17 Orthoptera, 7 Acridiodea, p. 196) nachgewiesen, gehören aber diese Exemplare nicht der szc- cinea KR. an, wogegen vom Kilimandjaro mitgebrachte Copt acra-Exemplare mit der Originalbeschreibung der swccznea völlig übereinstimmen. Unter dem Namen Coféacra anguliflava beschreibt KARSCH 1. c. 1893, p. 92 aus Togo ein d mit weiss- gelbem Fleck an der Hinterecke des Pronotum. Dieses d ge- hört indessen derselben Art an, wie die anderen KARSCH schen »succinea»-Exemplare, welche Art bisweilen mit (die mei- sten J), bisweilen ohne (die meisten 2) solchen hellen Fleck versehen ist. Da aber für die Guinea-Art, wenn auch unter anderer Bedeutung, der Name anguliflava schon gegeben ist, habe ich denselben hier behalten. Durch Über- sehen ist im Kilimandjarowerk 1. c. eine Meinung unrichtig ausgedrückt worden. Auf Seite 195 soll unter Copiacra succinea Zeile 4—5 stehen: Das d ist kleiner, Cerci band- förmig, gleichbreit, etwas einwärts gebogen ... Epistaurus crucigerus Bor. Jornal Science Mathem., Physic. Nat. (2) N:o III (2) — KARSCH, Berl. Ent. Zeit. 1893, p. 92 (d'). — Bonge und Itoki SJOSTEDT: ACRIDIODEA. 7 5 d und 5 2. Die Beschreibung von KARSCH |. c. der Cerci des d ist nach vorliegenden Exemplaren nicht ganz zutreffend; sie sind zylindrisch, etwas abgeplattet, zuerst ziemlich gerade, nach aussen fein, einfach, und stärker ein- wärts gebogen; sie reichen nicht völlig an die Spitze der Subgenitalplatte. Cyphocerastis tristis KARSCH. Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 182. — Ein d und 3 2 von Bonge und Itoki. Innen- und Unterseite der Hinter- schenkel blutrot, was von KARSCH |. c. nicht angegeben ist. Auch die Hinterschienen in frischem Zustande von derselben Farbe. Cyphocerastis læta KARSCH. Berk Ent Zeit. XXX Vil, 2898, p.(1826-- Bin‘? von Bonge am Meme-Flusse, Okt. 1891. Auch diese Art hat die Innen- und Unterseite der Hinterschenkel blutrot. Serpusia opacula Karsch. Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 188, Fig. — Kamerun, 1 d und I ® vom feuchten Buchwalde bei Kitta. Nur das d hat den in der Beschreibung erwahnten schwarzen, glanzenden Fleck an der Spitze der kleinen Deckflügel, die am @ einfarbig gelbbraun erscheinen. Der Basalteil der Hin- terschienen nicht schwarz, sondern von der olivengrünen Farbe des Körpers. Die Seitenlappen des Pronotum mit einem grösseren weissgelben Fleck an der Hinterecke, der in der Originalbeschreibung nicht erwähnt ist. Pteropera verrucigena KaARSCH. Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 186. — Zwei schöne d dieser Art von Ndian, Ende Mai 1891. Catantops annulipes STAL. Rec: Orth: 1873, pP: 7o:— KARSCH, Berl..Ent. Zeit. XXXVI, 1801, p. 189. — KARNY, S. B., Akad. Wiss. Wien, mat.-nat. Cl., Jahrg. 1907, p. 339. Die Kamerunform stimmt 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT TQIO. mit den voliegenden Typen des C. annulipes (2) gut überein und gehört sicher derselben Art an. Die dunkelbraunen Zeichnungen an den Hinterbeinen sind nur bei der Kamerun- form kräftiger; die von KAKSCH |. c. erwähnte schwache winkelförmige, hinten offene, dunkle Zeichnung, die auch bei den Kamerun-Exemplaren fast verschwinden kann, ist, wenn auch recht schwach, auch an den Typen (2 2) vorhanden. Der dunkle Mittelfleck im äusseren Mittelfelde der Hinterschenkel ist an recht Kamerunform, wie KARSCH bemerkt, etwas kleiner und erreicht nicht, wie bei der Sierra-Leone-Form, den Unterrand dieses Feldes. o L. 30—31, Pronot. 7, Deckfl. 27—28, Hinterschk. 17—18, Hinter- schn. I4—14,: mm. Q L. 43—44, Pronot. 9—9,5, Deckfl. 36—37, Hinterschk. 21—25, Hin- terschn. 18—21,5s mm. Bonge, Sept.; 3 d,.9 2. Catantops mimulus Karscu. Berl. Ent. Zeit. XXXVI 71891, 4p.) 189. — Über 60 d und &, die meisten von Bonge, Sept. 1891. Eine im Ge- biete sehr häufige Art. Euprepocnemis plorans CuHarp. Orthopt. descript. et depict., 1825, Tab. 47. — Eine im Gebiete sehr gemeine, in über 70 Exemplaren vorliegende Art. Die Flecke der Deckflügel sind viel schwacher als bei der Kilimandjaro-Form und oft ganz verschwunden. Kamerun, die meisten von Bonge, Sept. 1861. Euprepocnemis guineensis KRAUSS. Zool. Jahrb. V, 1800, Abth: f Systep.:659, Lat. 2a Fig: 5.2— KARSCH,' Berl. Ent.’ Zeit: 36, 1801; p. 191; 38, 1803, p. 104. — 2 d und I Y dieser schönen Art von Bonge. Pterotiltus impennis Karscu. Pygostolus tmpennis KARSCH, Berl. Ent. Zeit. XXXVI, 1891, p. 193; Prerotiltus impennis KARSCH o. c. 1893, p. 108. — Variiert etwas in der Farbe. Die Grundfarbe am Kopf SJOSTEDT: ACRIDIODEA. 9 und Thorax der vorliegenden Exemplare ist mehr grünblau als schwarz, Vorder- und Hinterrand des Pronotum und Hinterrand des Metanotum oft mehr oder weniger gelblich angehaucht, die Beine sind gelblich oder grüngelblich; Hin- terschenkel an der Spitze, wie die Basis der blaulich ange- hauchten Hinterschienen blutrot. Sowohl am @ als am Cd etwa die aussere Halfte des Hinterleibes rot. Aussenseite der Hinterschenkel oft eintarbig, ohne schwarz. Fühier dunkel, die Basalpartie griinblau. Der aufrechte Haken des d am hintern Ende des letzten Rückensegments des Hinterleibs deutlich. 3 d, 3 $ von Bonge. OL, 21—22, Pronot. 4,3—4,5, Hinterschk. 13,5—14,5, Hinterschn. II— 12,5 mm. Q » 24—26, » i » 15,2—16, » 13,2—14,2 » Die Art ist von der Barombi-Station, unweit Bonge, be- schrieben worden. Badistica bellula KARSCH. Berl. Ent.. Zeit. XXXVI, 1891, p. 195. — 16 d und © von Bonge, Itoki, besonders im Sept. Die Oberseite des Tieres ist heller oder dunkler olivengrün; Hinterschenkel rot- gelb mit schwarzer Spitze. Gemeneta terrea KARSCH. Berl. Ent. Zeit XXXVII; 1892, p. 72. — Eine 2 von Bonge. Oxya serrulata KRAUSS. Zool, Jahrb.- V, 1890/01. Syst. Abt. p. 662, Taf 45, Fig. 8. — Bonge, 2 d und 5 &, einige im September erbeutet. Spathosternum nigroteniatum STAL. Öfvers. K. Vet.-Akad. Förh. 1876,-N:o 3, p. 45. — Ein defektes ©, mit kurzen Deckflügeln und rötlicher Farbe. E28... Decekir my) mn Strodda meddelanden om kvalster. NG Ivar Trägardh. Fran Centralanstaltens entomologiska afdelning har under- tecknad till bestamning fatt emottaga en samling kvalster, som under årens lopp insändts till undersökning. I det följande lämnas jämte korta beskrifningar en redo- görelse for dessa former och deras vanor; äfven några sådana, som undertecknad själf iakttagit, omnämnas. Kvalster på träd och buskar. På snart sagdt alla träd och buskar skall man, om man undersöker bladens undersida med tillhjälp af ett förstorings- glas, finna små blekgröna, skära eller brungula kvalster, som springa omkring, och vid noggrann undersökning skall man nog äfven upptäcka deras ägg och ungar. Det är emellertid långt ifrån att alla dessa äro skadliga. Flera af dem måste tvärtom betraktas som nyttiga, emedan de dels lifnära sig af andra, skadliga kvalster, blåsfotingar o. d., som också finnas på bladens undersida, dels förtära. para- sitsvampsporer. Till de nyttiga kvalstren hör först och främst Anystis baccarum (L.). Fig. 1. Detta kvalster, som redan LINNÉ kände till, ar mycket I. TRAGARDH: STRODDA MEDDELANDEN OM KVALSTER. TOT vanligt pa löfträden. Det är lätt att känna igen pa sin bjärt röda färg, sin storlek, 1,5 mm., hvarigenom det öfverträffar alla andra pa löfträd förekom- mande kvalster, samt sitt ytter- ligt snabba kringirrande lopp. Vidstaende figur ger en föreställning om dess utse- ende. Kroppen är nästan tre- kantig, baktill tvärt aftrubbad, och benen äro mycket langa i förhällande till kroppens storlek. Arten ar allman i hela Europa och ar äfven funnen 1 Sibirien och pa Grönland. Ett annat släkte, som 1 synnerhet uppträder på sälg och pilar, är /phzdulus. Den vanligaste formen, /. vepallidus KOCH, är till färgen ljust gulbrun, af oval form och tämligen platt med glänsande öfver- sida. Äfven detta släkte är fullkomligt oskadligt och gör möjligen, enligt A. N. LUNDSTRÖMS undersökningar, nytta ge- nom att förtära sporer af parasitsvam- Fig 2. Iphidulus vepal- par. ae Koch, Till de skadliga kvalstren höra täm- RN ligen mänga släkten, men endast tva af dem ha hos oss anställt märkbara skador, nämligen Teiranychus och Bryobia. Alla ha gemensamt den egenskapen, att käkarna äro utbil- dade till fina nålar, som de sticka in i bladens väfnad för att uppsuga dess saft. Tetranychus, som hos oss är känd under namnet »spinn», är af dessa på grund af sin allmänna förekomst den skadli- gaste; också utgöres den största delen af de insända profven af denna. Det har i alla fallen varit fråga om samma art: ILE telavius, Big. 3. Har nedan lämnas en lista pa de lokaler, hvarifrån deinsändts. Pa gurkblad, Västanfors, aug. 1904. Pa lonn, Albano, 11 aug. 1905. Pa h ag g » » » » Fig. 1. Anystis baccarum (L.), efter BERLESE, 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. På asp, utan lokal. På gran, 5 aug. 1904, Rosendal i kallbänkar. På plommon, 2 juni 1905, Västantorp. På lind, stadsplanteringen i Kristinehamn 15 sept. 1909. »Spinn» i kolossala massor. Då spinnkvalstret förut skildrats af TULLGREN, dels i Ent. Tidskrift, dels i »Skadeinsekter i trädgården och på fäl- tet», är det onödigt att här ingå på dess lefnadsvanor, sättet att utrota det o. d. Ifråga om utrotningsmedel torde kan- ske trädstammens bestrykning med kalkmjölk, helst tillsatt med lämplig mängd löslig karbolineum, förtjäna att sättas i främsta rummet; ty på hösten tränga sig djuren — det är endast fullvuxna honor som öfvervintra — tätt tillsammans 1 sprickor af barken och borde då med denna metod lätt kunna tillintetgöras. Bryobia prætiosa Kocx. Afven detta kvalster forekommer allmant pa trad och buskar, men i motsats till det forega- ende patraffas detta af- ven pa marken, under stenar, bland multnande Fig. 3. Zetranychus telarius (L), löf och lafvar o. d. efter BERLESE. Det skiljes latt fran foregaende, utom darigenom, att det saknar spinnformaga, genom sin plattare kropp, som dess- utom ar jämförelsevis bredare vid skuldrorna; dessutom ar det första benparet längre, och slutligen märka vi i framän- dan ofvanför munkäglan en tunn vågrät skifva, delad i 4 spetsar. Det är ej så skadligt som det förra, då det mera sällan uppträder i större antal. De enda uppgifter om, att det förorsakat skador i vårt land, är fran Ent. Anstalten, där det i juni 1909 uppträdde på krusbär, samt från villa Martin 1 Mariefred. I. TRAGARDH: STRODDA MEDDELANDEN OM KVALSTER. 13 Kvalster på gurkor. Under det att den sto- ra hufvudmassan af Gama- f siderna äro rofdjur och i manga fall tvifvelsutan göra oss stor nytta, utan att vi ro. q ES veta därom, finnes det en ee grupp bland dem, som till a större delen dr växtätare, Fig. 4. FA Fe Que något som for öfrigt tagersitt uttryck i deras tröga gang, och vid närmare undersökning äfven i deras käkar, hvilkas tuggytor äro breda och »knöltandade». Hittills är det likväl blott en art bland dem, som ådragit sig uppmärksamheten genom de skador den förorsakat. Det är Uropoda obnoxia REUTER. Den har i Finland, där den först påträffades, på flera ställen angripit gurkor. Afven i Sverige har den gjort skada pa denna vaxt. Bland de insända profven finnas salunda ej fullvuxna exem- plar af densamma med etiketten »Pa gurkor, Rosendal, aug. 1905». Af TULLGREN tagen vid Gröndal, Djurgården, juli 1908 i bänkar massvis pa nattflylarver. Efter all sannolikhet har det varit sjuka larver som angripits, for så vidt Uro- poda-nymferna ej rent af användt nattflylarverna som tran- sportdjur, något hvarpå man känner många exempel. Om gallkvalster. Som bekant finnas gallkvalster på en stor mängd växter och förorsaka på dem missbildningar af olika slag, såsom hop- rullning af bladen, sjuklig stegring af bladens och grenarnas tillväxt, felslagning af blommor o. s. v. Till de mest i ögo- nen fallande höra väl de säcklika, ofta bjärt färgade bildningar, som påträffas på lind och framför allt på al, där stundom hvarje blad är så öfversålladt med rödgula knoppar, framkal- lade af gallkvalster, att träden få en rödgul färgton. Klart är, att genom dessa angrepp bladens verksamhet betydligt nedsättes, och tillväxten därigenom hämmas. I vårt land är det hittills endast ett fåtal gallkvalster, som ådragit sig uppmärksamheten som skadedjur, nämligen päron- 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. gallkvalstret (Eriophyes piri PGST.) och vinrankgallkvalstret (Eriophyes vitis LAND). Sistlidne sommar hade jag emeller- tid tillfälle att observera ännu ett skadligt gallkvalster, näm- ligen Æriophyes avellane (NAL.), som i trakten af Båstad i Skane på hassel förorsakade förkrympning af skotten. Vid- stående bild visar oss en dylik af gallkvalster angripen gren; skotten växa ej ut utan förbli helt små, och bladen bli tjocka och köttiga. Om kvalster i bo- ningshusen. Under de senare aren ha såväl i Tysk- land som i Danmark på sina ställen bör- jat uppträda kvalster i boningsrummen, och märkvärdigt nog är det stoppade möbler ae Fig. 5. Gren af hassel; pa kvisten till höger de valja som tillhall. aro skotten angripna af hasselgallkvalstret. Efter Det är dock ej nu fotografi af tort. fraga om några främmande kvalster, som plötsligt invandrat, utan det är välkända arter, som nog, om än i ringa antal, finnas i de flesta bostäder. Alla torde väl känna till ost-oret (7yroglyphus siro L.) och mjöl-oret (Aleurobius farine D. G.). Det förra lefver på ost, som det så småningom förvandlar till ett fint pulver, hvil- ket ock består af kvalstrens exkrementer samt de skinn, som de afkasta vid de hudömsningar, de genomgå under sin utveckling. Om de fa fortsätta ostörda, blir till slut hela osten förvandlad till ett fint pulver. Det är för öfrigt ej endast ost, som de angripa, utan äfven andra födoämnen, ja, till och med något efter vår upp- fattning så oätbart som skosvärta hålla de till godo med! I Lyon blef för några år sedan 10,000 askar af denna vara fullständigt fördärfvade af ost-oret. När askarna öppnades, visade det sig, att skosvärtan var förvandlad till ett gratt pulver, som bestod af kvalster; och dock innehöll skosvärtan 5 cer. sublimat pr kilogram. I. TRÂGARDH: STRODDA MEDDELANDEN OM KVALSTER. 15 Mjôl-oret ar ett af de värsta skadedjuren och ar spridt öfver hela Europa. For omkring 15 ar sedan började det upptrada. afven i Amerika, och pa Nya Zeeland ar det kandt sedan lang tid tillbaka. Fig. 6. Mjöl-oret (A/eurobius farine D. G.), efter MICHAEL. Det patraffas i all slags spannmal och angriper äfven kli, allt slags mjöl, ost o. d. I Frankrike lar det till och med förekomma talrikare pa ost än pa spannmål. En Fig. 7. Ost-oret (7 yroglyphus siro L.), efter MICHAEL. Det lifnär sig ocksà af humle samt allehanda torkade pro- dukter ur vaxtriket, till och med tobak. En engelsk vetenskapsman, MICHAEL, har studerat pa hvilket satt det angriper spannmalen. Sädeskornet angripes vanligen fran den ena spetsen. Dar biter kvalstret med sina 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQIO. käkar ett hal i skalet, och genom detta ater det sig sa sma- ningom in i det inre af sädeskornet, sa att till slut endast skalet blir kvar. Samtidigt fortplanta och fordka sig djuren hastigt, sa att man i ett nästan urätet skal finner alla utveck- lingsstadier fran agg till fullvuxna. Beskrifning. Djuren aro mycket sma, hanen ej fullt */2 mm. lang, honan däremot uppnår en längd af 0,7 mm. Till fargen aro de nästan hvita och halfgenomskinliga, med ljust rödbruna ben och mundelar. Formen är oval, framåt afsmal- nande, pa ryggen sitta langa fina har, hvilkas storlek och an- ordning framga af fig. 6. De igenkannas fran ost-oret latt darpa, att hanens fram- sta benpar ar betydligt tjockare an de öfriga samt pa låret, som ar beväpnadt med ett kraftigt utskott. Förutom i spannmål o. d. trifvas de äfven godt i klister, och när detta användes vid päsättandet af tapeter, kan man latt fa vaggarna befolkade med mjol-or. Det är emellertid ej denna art, som nu börjat uppträda i stoppade möbler, utan två arter af ett annat, närstående släkte, Glyciphagus. Dessa finnas normalt på allehanda tor- kad frukt, såsom fikon, russin, sviskon o. d. Det fina hvit- aktiga pulver, som man ofta ser på dessa varor, är nämligen ej alltid socker, utan utgöres ofta af små kvalster, tillhörande detta släkte, och det är framför allt ett af dem, som vi kunna kalla huskvalstret, G. domesticus, hvilket under de sista åren börjat uppträda i oroväckande antal i våra boningshus. Släktet G/yciphagus skiljes lätt från 7yroglyphus därige- nom, att alla dess hår äro fint fjädrade. I öfrigt hänvisas till figur 8. Att kvalster ibland uppträda i möbler var förut kändt, men det har då visat sig, att dessa möbler varit stoppade antingen med gammalt höaffall, som ju är en älsklingslokal för många kvalster, eller också med tagel eller nöthår, som ej varit tillräckligt omsorgsfullt rensadt och befriadt från fett'o: d. Denna gang var det emellertid i splitter nya möbler, leve- rerade direkt fran förstklassiga möbelaffärer, som otyget visade sig, och möblerna voro stoppade med s. k. krollsplint, ett mate- rial, som består af dvärgpalmens fint upprispade blad. Det I. TRAGARDH: STRODDA MEDDELANDEN OM KVALSTER. it 7/ kallas: »Crin d'Afrique» och fabriceras i Nordafrika framför allt i Algier. Invasionen visar sig pa följande sätt, enligt skildringar, som lämnats mig af en i Upsala boende person, och som öfverensstämma med A. S. JENSENS redogörelse! för, huru djuren uppträdt i Danmark, hvarur mänga af mina uppgifter hämtats. Först marker man ett fint hvitt damm pa t. ex. soffan. Detta torkas af, men följande morgon ar det likadant, och trots all afdamning sprider det hvita dammet sig mer Fig. 8. Glyciphagus domesticus, efter MICHAEL. och mer i rummet, på väggar och golf, stolar och taflor. Ty »dammet» är lefvande och består af otaliga kvalster. Alla möjliga medel ha användts för att få bukt med de besvärliga inkräktarna; för att nämna några exempel ur högen: insektpulver, kamfer, naftalin, fotogen, karbol, terpentin och sublimat. Rökning med svafvel, ammoniak eller formalin hjälpte för en tid, men inom kort var det åter samma elände — kvalstren myllrade fram igen. Till slut använde man torr värme. Möblerna anbragtes i en desinfektionsugn öfver en timme och utsattes för en värme af 88° C — och likväl fick man ej bukt med kvalstren. ! En Mideplage i vore Boliger Arch. f. Pharmaciog Chemi. Januar 1908. Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. 1 (1910). 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Som sagdt, det har i de allra flesta fall konstaterats, att det ar med stoppningen af möblerna, när denna utgöres af krollsplint, som djuren komma in i bostaderna. Man skulle ju tycka, att krollsplinten svarligen skulle kunna erbjuda kvalstren något födoämne, men genom JENSENS undersökningar ar det adagalagdt, dels att äfven da denna ar torr, resterna af bladväfnaden, som finnas, tjäna kvalstren till näring, dels att vid fukt en mögelsvamp angriper kroll- splinten, och denna fortares af kvalstren. Krollsplinten erbju- der foljaktligen kvalstren betingelser for att trifvas. Om sålunda krollsplinten harbergerar dessa kvalster, sa medfölja de i stoppningen. Men det kan dröja lange, innan de visa sig pa möblerna; det sker ej förr, än de förökat sig och tilltagit sa mycket i antal, att möblerna bli öfverbefolkade. Da krypa de igenom tyget och uppsöka nya betesmarker. Denna utvandring försiggår åtminstone i Danmark på hösten, hvilket man anser bero därpå, att vid den da vanliga fuktiga väderleken lifsbetingelserna för kvalstren äro bättre än annars och befrämja deras förökning. Men det är ej alla som emigrera, en del stannar kvar, och däraf kommer det sig, att kvalstren ibland uppträda massvis flera ar a rad på samma ställe, och da på hösten. Någon egentlig skada göra kvalstren icke, men obehaget af att ha dessa objudna gäster hos sig, känslan af att veta, att tusentals smådjur krypa omkring hos en, är ju anledning nog till att medel böra användas för att bli dem kvitt. Som redan framgick af förteckningen på de medel, som utan framgång användts mot dem, äro de otroligt seglifvade. En anledning till att rökning med olika ämnen slagit fel är nog, att gaser svårligen kunna tränga djupt in i stoppningen. Men en annan orsak är den, att kvalstren ej ha några andedräktsorgan. I motsats till insekterna sakna de and- hål, hvarigenom gaserna skulle kunna tränga in. Och slutligen uppträder under dessa djurs utveckling en period, hvarunder de inkapsla sig i ett hårdt skal på ett sådant sätt, att det torde vara alldeles omöjligt att med hvilket som helst medel kunna förgöra dem, då de ligga gömda i stoppningen. Emellertid är det visadt, att kvalstren genom torr värme i. TRAGARDH: STRODDA MEDDELANDEN OM KVALSTER. 19 minskas högst betydligt i antal, om an de ej alldeles för- svinna, och t. ex. i ett hus, dar centralvärme finnes, behöf- ver man ej frukta nagot massupptradande af kvalster, afven om man skulle råka att fa en inficierad möbel. Men som sagdt, att helt bli kvitt huskvalstret, nar man en gang har det i sina möbler, det torde vara omöjligt; i hvarje fall vet man ännu intet botemedel. Det enda sakra sättet ar att förebygga, att stoppningsmaterialet innehåller dem. Sannolikt importeras stora mängder af kvalster sam- tidigt med krollsplinten; ty då importen väl ej går direkt hit från Algier utan öfver Hamburg eller Antwerpen, finnas ju på omlastningsställena många tillfällen att få krollsplinten inficierad, äfven om den vid inlastningen var kvalsterfri. Och det vore därför af vikt att importörer såge upp med hvad för slags råvara de få. Vidare bör naturligtvis kroll- splinten alltid förvaras torrt och ej tillsammans med ho o. d., som ju ofta också kan härbergera kvalstren. En ny svensk varmhus-myra. (Prenolepis vividula NYL.) At B. Poppius. Vid ett besök den 23 juni 1908 uti varmhusen i Bergian- ska tradgarden i Stockholm fastes min uppmärksamhet vid en darstades ganska talrikt upptradande liten myra, som särskildt utmärkte sig genom sina ovanligt snabba rörelser. Jag antog redan då, att denna lilla art sannolikt var den från varmhusen i botaniska trädgården i Helsingfors af NYLANDER redan ar 1846 beskrifna Prenolepis vividula. Detta besan- nades äfven vid jämförelse med de NYLANDER'ska typerna, hvilka befinna sig i zoologiska museets i Helsingfors samlingar. De funna exemplaren voro endast arbetare. Sannolikt skall vid en noggrannare undersökning äfven hannar och honor kunna anträffas, då detta tidigare varit fallet i Helsingfors. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Pa detta senare stalle har arten redan sedan lange varit forsvunnen fran sin tidigare fyndort, och mig veterligen torde den ej sedan NYLANDERS tid har blifvit iakttagen. Arten har afven blifvit funnen pa flera stallen i Europa, dock en- dast i varmhus, hvilket naturligtvis tyder pa, att den fran varmare trakter hit blifvit införd med någon växtsändning och sedan genom dylika blifvit spridd från en ort till en annan. Länge och väl har dess rätta hemland varit okändt eller orätt angifvet. FOREL försätter dess hemland till Orienten, detta pa grund af en förväxling med en narstaende art, Pr. F@gerskjoeldi MAYR. For kort tid tillbaka har EMERY i Ann. Soc. Ent Belo. MT. 11006, pP. 130, marmare utredt denna fråga. Han kommer till den slutsatsen, att vzvzdula NYL. ar mycket nara besläktad med Pr. Melanderi WHEELER fran Texas, hvilken senare endast ar att betrakta som en underart af vividula. EMERY anser därför, att äfven nu ifrågavarande arts hemland är att söka i Nya världen, troligtvis i Mexico. I samma uppsats är släktet Prenolepis underkastadt en när- mare granskning. Här uppställes för vzvzdula äfven ett nytt undersläkte Nylanderia. Beitrage zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerun. N:o 32. Brenthide. Von Hilmar v. Schônfeldt. Die hier angeführten Arten stammen aus dem nordvest- lichen Kamerungebiete, vom Kamerunberge im Süden nordlich nach Itoki, wo sie von Prof. SJÖSTEDT 1890/92 eingesam- melt worden sind. Die wichtigsten Fundorte sind Bibundi, Ekundu, Bonge Kitta und Itoki. Aus Kamerun sind bisher nicht viele Brenthiden einge- bracht und dementsprechend ist auch die Literatur uber die Brenthidenfauna von Kamerun nur eine spärliche. In der Stettiner entomologischen Zeitschrift 1892, p. 166 stellte KOLBE die Gattung Cormopus mit der einzigen Art penicillifer auf. In seiner Revision der Genus Cerobates SCHOE. beschreibt SENNA (Not. f. the Leyd. Mus. Vol. XVII. 1895, p. 217) Cerob. complanatus und bringt in seinen » Additions a la faune brenthidologique du Kamerun (Deutsche Ent. Zeitschr. 1898, p. 369) eine Aufzählung von 18 Arten, von denen IO neu sind, während die übrigen sich auch in anderen Regionen von Westafrika finden und als von dort stammend be- schrieben sind. Anisognathus distortus WESTW. Trans, Ent2Soc. Lond! V, 1349, 4p: 206, t, 22,f. 3. it Cee Cerobates SP. 1 Exemplar. 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Cerobates punctulatus SENNA. Deutsch. Entom. Zeitschr. 1898, p. 373. 1 Exemplar. Cerobates cruentatus. Deutsch. Entom. Zeitschr. 1898, p. 372. 2 Exemplare. Spatherinus gabonicus THOMS. Arch. Ent. II, 1858, p. 116. — S. juvenzlis KOLBE, En- tomol. Nachricht. XIV, 1888, p. 307. — SENNA Ann. Soc. Ent. Belg. 1897, p.229: 2 Exemplare, aS, Spatherinus longiceps KOLBE. Entomol. Nachricht. XIV, 1888, p. 308. — SENNA Ann. Soc. Ent. Pr. LX, so4 ep Anl: I BR Spatherinus medioximus THOMS. Arch Entom.' ll, (1858, tp M7 4 &. Rhinopteryx foveipennis THOMS. Arch. Ent. II, 1858, p. 119 (Ceocephalus). TR Ceocephalus depressus LUND. Skrivt af Naturh. Selsk. II, 1790, p. 83; BOHEM. in SCHOENH. Gen. Cure. V, 1840, p. 515. 6 2. Storeosomus Rissi LABR. U. IMH. Gen. Cure, 1842 n'es IEAGCORD. Gen. Col. VI 17208 DAS A Notes: Ta? Nagra fynd af steklar under exkursioner i Syd-Halland och Ostergotland 1908. Af H. Nordenström. Parasitsteklar. Coelichneumon fuscipes (GMEL.) d OG) St. Lass; ı flykten, vid ekstammar, 7. 10; enligt THOMS. täml. sälls. i mell. o. s. Sv. Stenichneumon rimulosus (THOMS.) d (determ. A. ROMAN); OG, Linköping, trädg. pa Cornus sanguinea. (THOMS.: »funnen vid Ramlösa, Sk.») Neotypus nobilitator (GRAV.) 2 Hall., Karup, åsen, gräs- mark. (THOMS.: »sälls. i s. Sv.») Brachycryptus sordidulus (THoMs.) d, OG, Wist. 18. 8, grasmark. (THOMS.: »sälls., Ringsjön, Sk.») Stilpnus blandus (GRAV.) & 2. OG, Linköping, trädg. pa Cornus sanguinea, 7. 9. (THOMS.: »sälls., Lund, Sk.») Hemiteles chionops (GRAV.), OG, Linköping, pa Cornus sanguinea, 20. 9. (THOMS.: »Sk. vid Pälsjö».) Flemiteles longisetosus (SCHMK.) ORO GaeSt. Ars, pa ekstammar, 1 aug. o. okt. Cteniscus marginatus (THOMS.) 6, Hall., Hasslöf o. Karup; juli o. aug. Synodytes assimilis (HOLMGR.) 2 d, Hall., Karup, juli o. aug.; OG: St) Lars, aug. (HOLMGR.: »funnen a ez lokal i Sk.») Mesoleius sinuatus (THOMS.) & 2, Hall., Karup, 20. 6; 6. 7. (THOMS.: »Pälsjö, Sk.») Phthorimus compressus (DESV.) 2, OG, Linköping, pa Cor- nus sanguinea, 2. 9. (THOMS.: »funnen vid Göteborg».) 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Promethus albicoxa (THOMS.) d, OG, St. Lars, gräsmark; 2, Linköping, pa Cornus sanguinea. (THOMS.: »funneni Sk.») Homotropus Sundevalli (HOLMGR.) 2, OG, Linköping, pa Cornus sanguinea, 18. 9; 3. 10. Homotropus longiventris (THOMS.) 6, OG, Linköping, pa Cornus sanguinea. (THOMS.: »sälls., tva lokaler i Sk.») Exochus flavomarginatus (HOLMGR.) & OG, Linköping, pa Cornus sanguinea, 7.9; J St. Lars, pa hassel, 24. 8. (THOMS.: »sälls. i s. o. mell. Sv.») Exochus nigripalpis (THOMS.) AOC Atvid, gräsmark, g. 8. (THOMS.: »Sk., Örtofta».) Exochus femoralis (FOURCR.) OG, Linköping, pa Cornus sanguinea, 9. 9. (HOLMGR.: »minus frequ.») Plectiscus collaris (GRAV.) OG, Karna 29. 5. Sarskildt kunde förtjäna omnämnas den rika fångsten af parasitsteklar på Cornus sanguinea under sept. och okt., in- alles ej mindre än 88 arter och nära nog alla på en enda buske,sett mindre ex., redan vid medlet af sept. halfvissnadt, måttligt hemsökt af Aphider och Diptera; några andra värdar (fjärillarver m. m.) kunde jag aldrig iakttaga, ehuru det kunde väntats af fynden, i hvilka ingingo bl. a. ett tiotal arter af sl. /chneumon (SS och $S), lika manga af sl. Pimpla och af Preustici; de pa Diptera parasiterande Passidæ utgjorde omkr. 20 arter, de likaledes pa Diptera lefvande Stlpnine 5 arter; en Hemateles-art (FH. inimicus) mycket vanlig. Af mer och mindre sällsynta fynd inom andra grupper af steklar kunna nämnas: Emphytus tibialis (PANZ.) OG, Björka, på hassel 6. 9. (THOMS.: »täml. sälls.») Cimbex lutea (LIN.) d, Hall, Karup, Strandshagen vid haivet, nära Skånegränsen; enligt THOMS. ej salls. i n. och mell Sy. men >troligen> el funnena Sk. Andrena carbonaria (LIN.) d, Hall, Karup, buskmark, 10. 6. (THOMS.: »ej allm.».) Coclioxys 4-dentata (LIN.) S, Hall., Karup, pa murar 21.7; a hafsstranden 24. 6, (THOMS.: »ej sälls. i n. och mell. Sv., sparsam 1 Sk.»;.AURIV.: »Sk.—Upl.».) Trachusa serratule (PANZ.) 3, OG. St. Lars, 23. 7: NORDENSTROM: NAGRA FYND AF STEKLAR 1908. 25 Podalirius parietinus (FABR.) é& Halls Karup, talrikt forek. pa en murvägg i juli. (THOMS.: »ej sälls. i s. Sv.»; AURIV.: »Sk.-—Upl.».) Nagra for arstiden mindre vanliga fynd kunna mojligen förtjäna omnämnas, bl. a. sa sent som d. 27 okt. Protechneu- mon fusorius LIN.) $, ett stâtligt ex. om 23 mm:s längd, som anträffades krypande pa den graskladda vägkanten i en barrskog 3/, mil söder om Linköping; pa samma dag och lokal en ® af Jchneumon lincator (GRAV.). Under en af de varma dagarna i medlet af okt. togos 7 flykten i en solbelyst skogsbacke i samma trakt bl. a.: Ephialtes Rex (KRIECHB.) 2, Tromatobia angens (GRAV.) &, Stenichneumon castaneus (WESM.) var. d, /chneumon deliratorius (LIN) S, Cratich- neumon nigritarius (WESM.) d, Chasmodes motatorius (GRAV.) 2, Microcryptus micropterus (GRAV.) S, Lagarotus semicaligatus SR (GRAV.), förutom åtskilliga fynd pa mossa, ss. Micro- cryptus sericans (GRAV.) 2 eller pa vedstaplar (Melanichneu- mon monostagon (GRAV.) &). Litteratur. En ny svensk fjäril. Under rubriken »Neue palæarctische Macro- lepidopteren» beskrifver i »Deutsche Entomol. Zeitschr. Iris» for ar 1908 den bekante lepidopterologen R. PUNGELER en för Sverige och vetenskapen ny fjäril, som han benämner Mamestra rangnovi. Da arten förtjänar att vidare eftersôkas i vara fjälltrakter, lämnas här- med en öfversättning af originalbeskrifningen: »Spännvidd 34 mm., fram- vingens längd 17 mm. Genom framvingarnas färg och teckning lik ento- niga ex. af JZ. glauca men mindre, med mycket bredare vingar, den halfva tvärlinjen ej skônjbar, inre midtlinjen enkel, svart, pa midten starkare böjd, yttre midtlinjen och ringflacken ej skônjbara, njurfläcken längre och sma- lare, endast pa utsidan hvit, tappfläcken ej ljusare inuti, vaglinjen otydlig, nästan parallell med kanten, icke alls tandad, pilflackarna innanför den- samma smärre och bredare svarta, vingfransar otydligare ljusfläckiga. Bak- vingar mera rundade, rent hvita, med bredt, djupsvart kantband, gras: art framkant, mörk diskpunkt och hvita fransar. Fram- och bakvingarnas undersida med tydliga diskpunkter, utan båglinjer; framvingarna undertill gråpudrade med bredt, mörkt kantband, bakvingarna hvita med mattare och smalare kantband än på öfversidan. Palper mindre starkt håriga, smalare och ljusare; ögon håriga som hos M. glauca och ej cilierade; antenner hos 9 som hos nämnda art, hos & trubbtandade, tofslikt cilierade. Panna hvit, hjässa, mellan- och bakkropp grå med hvitinblandning, bakkropp utan hårtofsar, ben af vanlig beskaffenhet.» Förf. framhåller vidare, att arten är "tydligt skild från M. skrelingia v. kenteana STAUD., med hvilken den på grund af de ljusa bakvingarna kunde förväxlas, samt att dess plats är mellan MM. glauca och skretingia. Två ex., I och 2, fångades 1907 i Lule lapp- mark på skogbevuxen kärrmark. Einar Wahlgren. Entomologiska Foreningens samman- trade a Grand Restaurant National den 25 sept. 1909. Sedan aftonens forhandlingar tagit sin borjan, meddelade ordf., prof. AURIVILLIUS, att foreningen sedan sitt sista sam- mantrade genom döden förlorat sin medlem öfverläkaren d:r CARL HÄGGSTRÖM. Till ny medlem invaldes forstmastaren CARL MUNSTERHJELM, Pello, Finland. Darpa redogjorde prof. AURIVILLIUS for sina under som- maren utförda entomologiska undersökningar vid Stora Rör pa Öland, hvars insektvarld i manga afseenden har en originell pra- gel, detta till en del beroende pa florans säregna karaktär. Flera af var faunas sällsyntare former såsom Ocdipoda tuberculata, Nothorrhina muricata, Amphipyra per flua o. a. hade anträffats, och drag ur insekternas lif skildrades. Af särskildt intresse hade en del nara 400 ar gamla ekar vid Halltorp visat sig vara, dar bland andra den statliga longicornen Cerambyx cerdo holl till, och äfven andra former af intresse anträffades. Tyvärr synas dessa praktiga gamla trad och darmed deras insekt- värld vara dömd till snar undergång, och redan nu hade en del träd fallit för yxan. Här vore ett tillfälle, framhöll före- draganden, att tillämpa lagen om naturskydd för att åt efter- kommande bevara dessa gamla åldriga minnen med deras egendomliga insektvärld. Sedan byråchefen J. MEVES redogjort för senare fynd af nunnan, hvilket föranledde en lång och liflig diskussion, redogjorde lic. E. MJÖBERG för ett fall af dimorfism bland Planipennia. Exempel på ett egendomligt fall af ving- dimorfism erbjöde en liten nätvinge vid namn Psectra diptera, så tillvida att den dels uppträder i en form försedd med fyra väl utvecklade vingar, dels i en tvåvingad sådan med små obetydliga rudimentära bakvingar. Enligt den gängse uppfatt- ningen skulle de 4-vingade vara honor, de 2-vingade hanar. SJÖSTEDT: ENTOMOLOGISKA FORENINGENS SAMMANTRÄDE. 27 Ett motsatt förhällande till det vanliga skulle alltsa har aga rum, i det att ju eljest det plagar vara honorna som först bortreducera sina vingar, som t. ex. fallet ar med lysmask- honan, frostfjärilhonan o. s. v. Föredraganden, som undersökt djuret närmare, hyste en annan mening angående genusfragan. Till en början lämnades en historik, hvaraf framgick, att djuret första gången blifvit beskrifvet 1839 af BURMEISTER från 2 exemplar funna i Tysk- land; senare hade Psectra diptera blifvit påvisad i ett eller några få exempl. i Ryssland 1858, i Schweiz, i England 1843, i Nordamerika 1870, i Sverige 1871, 1 Nederländerna 1874, i Italien 1882, i Österrike, i Finland och i Sibirien. De insam- lade exemplaren voro antingen 4-vingade eller 2-vingade. Orsaken hvarför man ända tills dato sväfvat i ovisshet om genusfrågan — de mest olikartade tydningar hade samtidigt af en mängd forskare blifvit framställda, somliga höllo de olika formerna för skilda arter, andra de 2-vingade för ha- nar o. s. v. — berodde därpå, att ingen ännu lyckats påvisa de för flertalet öfriga Planipennia så karakteristiska analbihan- gen hos hanen, hvilka genast möjliggöra en säker könsbe- stämning. Föredraganden som haft större material än någon föregående forskare — ej mindre än 19 individ — hade nu lyckats påvisa dessa bildningar och därigenom bringat klarhet i denna under snart 70 år mycket omdebatterade fråga. Det visade sig, att såväl hanarne som honorna kunna uppträda stundom som 4-vingade och stundom som 2-vingade. Och då mellan dessa ingen som helst morfologisk skiljekaraktär af någon forskare kunnat påvisas, återstode blott möjligheten, att arten uppträder dimorf. Detta antagande erhölle ytterligare stöd däri, att analbihangen hos de 4-vingade och de 2-vingade voro fullkomligt lika. Representerade de båda formerna olika arter, borde dessa bildningar, som fallet är hos öfriga Hemero- biider, vara hvarandra olika. Det konstaterade fallet af dimor- fism vore det enda hittills bekanta bland Planipennierna. Med anledning af föredraget fäste byråchefen F. TRYBOM uppmärksamheten på, att hos Physopoderna hanarne först få reducerade vingar, då detta förekommer hos ena könet. Yngve Sjöstedt. Zur Kenntnis schwedischer Dipteren. II. Von Einar Wahlgren. Brachystoma aucta ZETT. und Paramesia tenella WAHLB. Diese Arten sind bekanntlich C/nocera-arten, obgleich man über ihre Stellung in der Gattung etwas unsicher gewe- sen ist. In seiner Monographie der Gattung C/nocera spricht Mik? die Vermutung aus, dass C. aucta »wahrscheinlich nur eine Varietät einer anderen Art ist». Diese Vermutung schien um so mehr plausibel zu sein, als das für C. aucta eigentüm- liche Flügelgeäder zufällig auch bei anderen Arten (z. B. C. stagnalis) vorkommen kann und als ZETTERSTEDT? erwähnt, dass er zmzcum individuum, in Lappland von WAHLBERG gefangen, erhalten hat. In der Samm- ER lung des Reichsmuseums zu Stock- = (ep ese, holm finden sich aber nicht we- i eher niger als 11 Exemplare von €. aucta, Fig, 1. Flügelgeäder von Ch. welche BOHEMAN in Lappland ein- nocera aucta. gesammelt hat, und da sämtliche dieselbe sebr charakteristische Aderung (Fig. 1) aufweisen, mag ihr Artrecht unzweifelhaft sein. Die Art gehört zur Untergattung C/znocera s. str. MIK und ihre nächste Verwandte scheint €. appendiculata ZETT. zu sein. Betreffs Paramesia tenella WAHLB. kann ich dagegen 1 Ueber die Arten der Gattung Clinocera Meig. Wiener Entomolo- gische Monatschrift, Bd 2, 1858, p. 257. ? Diptera Scandinavie. T. IXX, p. 3020. WAHLGREN: ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER DIPTEREN. II. 29 die Vermutung MIKS! nur bestätigen, dass sie mit Clinocera (Kowarzia) bipunctata HAL. identisch ist. Durch das behaarte Gesicht erweist sie sich als der Untergattung Aowarsza ange- hôrig, und das Typexemplar besitzt ausserdem ein an Form typisches obgleich sehr schwaches Randmal. Dolichopus Zetterstedti STENH. Diese Art wird von SCHINER® und im »Katalog der pala- arktischen Dipteren» zur Gattung Æ/ygroceleuthus geführt. Sie gehört aber nicht zu dieser Gattung sondern ist eine Dolz- chopus-art, was von ihrem kurzen Untergesicht hervorgeht. Sie gehört zu jener Abteilung dieser Gattung, welche wenigstens die Mittelschenkel hell gefärbt und weisse Postocularcilien hat. Mit D. fraterculus ZETT. und mecropygus WAHLB. stimmt sie darin überein, dass ihre Vorderschenkel oben dunkel gefärbt sind, unterscheidet sich aber von diesen durch ihre hellen Hinterschenkel. Porphyrops nigribarbatus BECK. Unter den Porphyrops-arten des Reichsmuseums fand ich nicht nur den für Schweden neuen P. penzcrllatus Lw., dessen Vorkommen in Südschweden (Halland) ja nicht sehr über- raschend war, sondern auch einige Exemplare von P. nigri- barbatus BECK., von welcher Art bisher nur ein einziges Indi- viduum, und zwar ein Männchen, aus Sibirien bekannt war.” Der Sicherheit wegen sandte ich ein männliches Exemplar zu Herrn TH. BECKER, welcher meine Bestimmung bestätigte und mir gütigst mitteilte, dass das Exemplar von dem typi- schen sich nur dadurch unterscheidet, dass die inneren An- hänge des Hypopygiums etwas heller sind, was sich auch den Wimpern und den Schüppchen mitgeteilt hat. Ebenso verhält es sich mit einem zweiten männlichen Exemplare, welches ich in dieser Hinsicht zu untersuchen Gelegenheit gehabt habe. Die Körperfarbe des Weibchens ist dunkel metallisch- TC page) 252. ? Fauna austriaca. Diptera I, pag. 212. 3 Tu. BECKER. Beiträge zur Dipterenfauna Sibiriens. Acta. Soc. Sc: Fenn. XXVII, 1900, p 38. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. grün, etwas kupferrot glänzend. Rückenschild mit zwei dunk- len Längsstriemen. Brustseiten graulich bereift. Untergesicht breit, mattschwarz, weissschimmernd. Auch die schwarze Stirn weisslich bereift. Hinterkopf schwarz; obere Postocular- cilien schwarz; die Behaarung des unteren Teils des Hinter- kopfes und der Kinnbart weiss. Fühler schwarz; das 3. Glied kaum länger als breit. Fühlerborste etwa doppelt so lang als der Fühler. Schüppchen und Schwinger gelblichweiss; erstere weiss bewimpert. Beine hell braungelb. Hüften grau; Vor- derhüften bisweilen an der Spitze und innen gelblich. Alle Hüften weiss behaart. Mittelhüften natürlich unbedornt. Hin- terschienen an der Spitze braun. Vorder- und Mitteltarsen gegen die Spitze gebräunt, Hintertarsen schwarz. Tarsen- glieder nicht erweitert. Mittelschenkel ohne längere Härchen. Flügel zart gelblich, doch ein bisschen gelblicher als beim Männchen. Länge 4,5 mm. Mehrere Exemplare dieser Art sind von BOHEMAN in den Gebirgen von Dalarne (Die. alp.) eingesammelt. Platypezina nov. gen. Typus: Platypesa connexa BON. Diese Art unterscheidet sich in so vielen und wichtigen Hinsichten von den übrigen P/latypesa-arten, dass es mir not- wendig scheint, für dieselbe eine eigene Gattung aufzustellen, welche ich Platypesina benenne. Schon durch ihre Körperform weicht sie von den Platy- pesa-arten ab. Während diese letzteren eine kurze und breite, plumpe Gestalt haben, ist ?. connexa schmal und schlank und gleicht in dieser Hinsicht völlig einer Callimyia oder Agathomyia, was auch aus der Beschreibung BOHEMANS her- vorgeht: »Reliquis qua apud nos inveniunter speciebus multo gracilior, primo adspectu Callomyiæ statura et facie.»! An eine Callomyia erinnert auch das eingekrümmte Hinterende des Männchens. In einer vielleicht noch wichtigeren Hinsicht stimmt sie auch mehr mit den Arten der erwähnten Gattungen als mit den //atypeza-arten überein, nämlich im Bau der Hinter- 1 Bidrag till Lapplands Dipterfauna. Öfvers. K. Vet. Akad. Förh. 1858, pag. 55. WAHLGREN: ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER DIPTEREN. II. QE tarsen. Während bei ?/atypesa das 3. Glied der stark ver- breiterten Hintertarsen das längste ist, ist bei P. connexa (Fig. 2) das 1. Glied (Metatarsus) viel länger als die übrigen Glieder, wenigstens so lang wie die drei folgenden Glieder zusam- mengenommen; beidem Weibchen ist es nicht breiter als diese, bei dem Männchen aber ist es stark verbreitert, oval. Fig. 2. Hinterbein von Platy- Platypesa und Platypesina stim- pezina connexa I. : ees TR : men miteinander darin überein und unterscheiden sich dadurch von den beiden anderen Gattungen, dass die 4. Längsader gegabelt ist. Während aber diese Ga- belung bei Platypesa weit hinter der Querader stattfindet, steht die Gabel bei /Vatypesina dicht bei der Querader (BOHE- MAN, |. e. Tafel II, Fig. 2). Von Platypezina connexa sind bisher nur die BOHEMAN - schen Typexemplare aus Lycksele, Ume Lappmark, bekannt. Die Gattung Agathomyia VERR. Durch das Errichten dieser Gattung wurde die generische Stellung eines grossen Teils unserer von ZETTERSTEDT in die Gattung Callımyia zusammengebrachten Arten unsicher. VER- RALL ! überführte in seine neue Gattung Callimyia Fallen ZETT., Zetterstedti W AHLB., antennata ZETT. und viduella ZETT. Diesen hat später Woop? auch C. doreella ZETT. zugefügt. Gibt man aber dieser Gattung einen so grossen Umfang als für das Zusammenführen dieser in gewissen Hinsichten recht verschiedener Arten erforderlich ist, muss man aber in diese Gattung auch einreihen C. Dahlbomi ZETT., scutellaris ZETT., cinerea ZETT. und elegantula FALL. (welche nicht mit WOOD'S elegantula identisch ist). Die hierhergehörigen skandinavischen Arten lassen sich in zwei Sektionen gruppieren: 1) diejenigen welche langge- streckte Antennen von aniennata-typus besitzen, und 2) dieje- nigen welche kürzere, birnförmige Antennen haben. 1 Catalogue of the Platypezidæ of the European District. British Flies. London 1900. ? The occurence in Herefordshire of Callimyia elegantula FALL. and Agathomyia boreella. Ent. Monthl. Mag. 41. 1905, p. 5. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Zu der ersten Gruppe gehören von unseren Arten nur A. antennata und A. viduella, deren Männchen, wie Woop! gezeigt hat, sich durch den Bau der Hintertarsen unterscheiden lassen. Die Weibchen unterscheiden sich leicht durch ihre Farbe. Zu der zweiten Gruppe gehören alle die anderen Arten. Denn wenn auch ZETTERSTEDT'S Gruppierung der Arten nicht ganz unberechtigt war, haben doch A. Fallen? und Zetterstedti bei weitem nicht solch ein 3. Antennenglied wie A. antennata und vzduella. Die augenfälligsten Verschiedenheiten zwischen den Arten dieser zweiten Gruppe gehen vielleicht am besten aus folgender Bestimmungstabelle hervor. 1 (14). Männchen. 2(3). Rückenschild hinten rotgelb. A. Dahlbomi ZETT. 3(2). Rückenschild schwarz oder grau. 445). Grössere Art. Rückenschild mattgrau. A. Fallen! ZEIT. 5 (4). Kleinere ,Arten. Rückenschild samtschwarz. 6 (7). Skutell wenigstens an der Spitze rotgelb. A. scutellaris ZETT. 7(6). Skutell dunkel. S (9). Hinterleib ganz schwarz. A. boreella ZETT. 9(8). Hinterleib teilweise gelblich. ı0(11). Die 31/2 ersten Hinterleibssegmente rotgelb. A. Zetterstedti WAHLB. 11 (10). Hinterleib zu einem geringeren Teil als bei der vori- gen gelb. ı2 (13). Das 2. Hinterleibssegment ganz rotgelb. A. elegantula FALL. 13 (12). Die 3 ersten Hinterleibssegmente mit gelblichen Seiten- flecken, welche wentral aber nicht dorsal zusam- menschmelzen. A. cinerea ZETT. ). Weibchen. 6). Rückenschild rotgelb. A. Dahlbomi ZETT. 5). Rückenschild grau oder schwarz. 8). Grössere Art. Hinterleib gelb mit bräunlichen Quer- binden. A. Falleni. ZETT. 1 Agathomyia viduella Zerr.: A new british Fly. Ent. Month. Mag. 39, 1903, p. 271. WAHLGREN: ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER DIPTEREN. II. 33 7). Kleinere Arten. Hinterleib anders gefarbt. 19 (20). Skutell wenigstens an der Spitze gelbrot. A. scutellaris ZETT. 20 (19). Skutell dunkel. 21 (22). Hinterleib beinahe ganz gelbrot (nur das Hinterende, vom 5. Segment, dunkel). A. Zefterstedti WAHLE. 22 (21). Hinterleib an der vorderen Hälfte gelbrot, an der hinteren schwarz. 23 (24). Rückenschild oben samtschwarz. A. elegantula FALL. und A. boreella ZETT. 24 (23). Rückenschild grau. A. cinerea ZEIT. Von diesen Arten habe ich das Männchen von A. ele- gantula nicht gesehen. Die Weibchen von A. elegantula. und A. boreella kann ich nicht von einander sicher unterscheiden. Aus den obigen Auseinandersetzungen erleuchtet u. a., dass A. cinerea nicht, wie VERRALL vermutet, mit A. anten- nata identisch ist, und dass Woon’s Callımyıa elegantula nicht mit FALLENS und ZETTERSTEDTS C. elegantula identisch ist. Pipunculus borealis n. sp. In der Sammlung des Reichsmuseums stecken unter die- sem Namen, mit THOMSONS Hand geschrieben, 6 Mannchen und 8 Weibchen einer noch nicht beschriebenen Pzpunculus-art. Fühler an der Basis schwarz; 3. Glied lang zugespitzt, gelb. Augen des Mannchens sich berührend. Scheitel schwarz, elänzend. Stirn und Gesicht silberweiss. Hinterhaupt schwarz, an den Seiten weisslich schimmernd. Riickenschild und Schild- chen glänzend braunschwarz; Brustseiten graulich. Hinterleib braunschwarz, glanzend; erstes Segment oben etwas graulich. Hüften und Schenkelringe schwarz. Schenkel schwarz, an der Spitze gelb. Schienen gelb. Tarsen gelb; Endglied dunkel. Fliigel farblos. Randmal der Flügel ganz ungefarbt. Der vierte Randaderabschnitt etwa dreimal langer als der dritte. Kleine Querader weit vor der Mitte der Diskoidalzelle. Hypopygium des Mannchens ziemlich klein mit rundlicher Vertiefung, etwa wie bei P. maculatus WALK. Legestachel gerade. Länge des Körpers 3,5 mm., der Flügel etwa 5 mm. Die Exemplare des Reichsmuseums stammen von »Lap- Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. I (1910). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. ponia inferior» (BOHEMAN und ADN), »Lapponia intermedia» (WAHLBERG) und Stockholm (BOHEMAN). Wie aus der Beschreibung hervorgeht gehört die Art zu Verralls »Gruppe IV», unterscheidet sich aber u. a. durch ihre dunklen Beine von den zu dieser Gruppe gehörenden Arten mit zusammenstossenden Augen (P. maculatus WALK. und sememaculatus BECK). Sphærophoria pictipes Bon. Diese Spærophoria-form, welche BOHEMAN! 1863 beschrie- ben hat, scheint seitdem ganz übersehen worden zu sein; wenigstens wird sie weder in BECKER, BEZZI etc. »Katalog der europäischen Dipteren» noch in VERRALS »Catalogue of the Syrphidæ» erwähnt. Diese Form verdient doch einiges Interesse. Ihr Rücken- schild ist, wie aus der Beschreibung BOHEMANS hervorgeht, elanzend, die gelben Seitenstriemen desselben sind an der Quernaht abgebrochen, und die Antennen sind rotgelblich. Kommt dazu, dass der Hinterleib kolbenförmig ist, ist ihre systematische Stellung gegeben: sie gehört zur Formenkreis von Sperophoria flavicauda ZETT. Sperophoria flavicauda var. (vielleicht richtiger ab.) pictipes ist die dunkelste Form dieser Art und unterscheidet sich von var. nitidicollis ZETT. durch mehr verdunkelte Beine und durch sehr reduzierte, breit getrennte Abdominalflecke. Zu derselben Form rechne ich auch ein im Reichsmuseum befindliches, von BOHEMAN auf Gottland gefangenes Männ- chen. Dies hat die Antennen ungewöhnlich dunkel rotbraun, unten an der Basis des dritten Glieds rötlich. Die hellen Flecke des Hinterleibs sind gerundet, rötlicher als bei nztidi- collis. Die Hinterschenkel ausser der äussersten Spitze, die Mittel- und Vorderschenkel bis zur Mitte schwarz. Die Hin- tertarsen sind dunkelbraun, die Schienen und die übringen Tarsen dunkler als gewöhnlich. Andere Individuen aus Gottland nehmen eine Mittelstel- lung zwischen fzctipes und nitidicollis ein. 1 Entomologiska anteckningar under en resa i norra Skane och södra Halland ar 1862. Ofvers. Vet. Ak:s Förh. 1863, pag. 80. Om Berreses apparat for snabb och effektiv insamling af sma leddjur. Af Ivar Trägårdh. Med 1 textfigur. I 35:e årgången af Bulletino della Societa Entomologica Italiana beskrifver Prof. A. BERLESE en af honom konstru- erad apparat, hvarmed han lyckats lösa problemet att insamla små land-antropoder på en gång snabbt och i stort antal. Då apparaten, som af BERLESE användts och pröfvats under flera år, gifvit synnerligen goda resultat, synes den för- tjäna att bli känd i vida kretsar af entomologer, hvarför här nedan ma lämnas en beskrifning af densamma. Instrumentmakare ROSE i Uppsala är f. n. sysselsatt att förfärdiga en dylik, ehuru i något modifierad form och hop- pas jag senare bli i tillfälle att för föreningen meddela mina resultat med densamma. Apparaten består i princip af en rymlig tratt, som löper ut i ett rör, hvarmed kan förbindas ett profrör; tratten om- gifves af varmt vatten från 60°—100° C. Ofvanpa tratten lägges ett fint såll af metallväf och på detta placeras det material, mossa, vissna löf, murket trä o. d., som skall under- sökas. Antingen emedan materialet gradvis, men likväl täm- ligen hastigt, förlorar sin fuktighet, och djuren därför öfver- gifva det, eller emedan de dragas till värmen, alltnog, säkert är att de alla sträfva nedåt mot metallväfven, krypa igenom denna, och störta ned 1 tratten. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Trattens väggar äro emellertid för varma för att de skola få fotfäste där och följaktligen ramla de ned i profröret. Efter ett par timmar, försäkrar BERLESE, äro på detta sätt alla de småkryp, som finnas i det för undersökning af sedda profvet, samlade i profröret, och profvet är så att säga kemiskt rent från alla varelser, som öfver hufvud taget kunna röra sig. a. Under proceduren är det af vikt att ej stöta till eller rubba apparatens ställning, detta för att förebygga att smolk och dylikt faller ned i glasröret. Figuren föreställer den af ROSE konstruerade apparaten, som ar afsedd att uppvärmas med spritlampor och ar mera portativ än BERLESES apparat. Den ar gjord af zinkbleck. I. TRÄGÄRDH! OM BERLESE’S FANGAPPARAT RG 6 ar en cylinder, i hvilken ar inlödd en tratt a, som täc- kes af ett såll Z med uppstaende kanter, som bör vara löst for att kunna ombytas; / ar en kran, hvarigenom vattnet tappas ut; i tratten e hälles vattnet ned, tratten ar med af- sikt gjord stor for att vattenstandet i cylindern skall kunna iakttagas dar. Vattenreservoiren hvilar pa tre vinkeljarn, fastade pa insidan af en cylindrisk stallning; pa lampligt afstand under reservoiren finnes en rund skifva 4, pa hvilken de båda sprit- lamporna sta, denna skifva hvilar lost pa tre vinkeljarn, som medels skrufvar kunna sänkas och höjas sa att en något sa när konstant varmegrad 1 vattnet erhålles. c ar ett profrör, som medels en kautschukligatur kopplas vid trattens nedre mynning; 7 ar ett lock bestaende af en ring hvari en duk är utspand. Ändamålet med denna ar att t. ex. vid sallning af myrbon hindra myrorna att undkomma. Finnes däremot tillgång till gas, t. ex. pa en institutions- lokal, sa ar naturligtvis BERLESE’S stôrre apparat, pa grund af dess större samlingskapaciter att foredraga. Denna består af en träcylinder invändigt klädd med bly- plat; i denna finnes 4 trattar, som upptill äro kvadratiska med 5 dm. sida; pa sa sätt erhalles en sallningsyta pa 1 kvm., som antingen helt och hallet kan tagas i ansprak for material fran en viss lokal eller också kan användas för 4 olika sor- ters material. Vattenmangden som atgar till en sadan apparat ar om- kring 3 hl. och gasatgangen för att halla vattnet vid 60°— 70° C. under en dag ar 3 kbm., hvarvid dock är att märka, att apparaten samtidigt gör tjänst som en förträfflig kamin. Med en dylik apparat säger sig BERLESE kunna under en dag insamla en så stor mängd små leddjur, att 10 perso- ner, som arbetade i sträck under samma tid, ej skulle kunna åstadkomma ett lika godt resultat och härtill kommer att apparaten arbetar så effektivt, att det är så godt som säkert, att ej ett enda djur undkommer. Till slut må här (enl. BERLESE'S uppgifter) bifogas en förteckning på det material, som ägnar sig för undersökning med den ofvan beskrifna apparaten. 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Mossa, nedfallna lof, jord under stenar, murket tra o. s. v. undersokes mycket lätt och effektivt. Likaså spillning, som ju, som bekant, härbärgerar en mängd olika sma insekter, acarider o. s. v., som aro svåra att annars fånga pa grund af den snabbhet hvarmed de dölja sig, och hvilken dessutom ar föga angenäm att undersöka med de vanliga metoderna. Vidare kunna med den insamlas de smådjur, som finnas på växternas blad, om man lägger bla- den på apparaten omedelbart efter det de afskurits. Slutligen kan apparaten med den allra största fördel an- vändas vid insamling af parasiter på smärre däggdjur och fåglar. Dessa läggas på apparaten parasiterna attraheras af värmen innunder och hamna 1 profroret. Det ar tydligt att, i och med det att det lyckats kon- struera en sa tillförlitligt och snabbt arbetande apparat som den ofvan beskrifna, det yppar sig forut oanade môjligheter for t. ex. ett museum eller enskild person att utan större svarigheter eller omkostnader fran skilda trakter skaffa sig ett rikt material af de annars svaratkomliga microartropoderna. Ty mossa, multna löf o. d. kan utan men försändas om det blott forpackas sa att materialet ej torkar, och det skulle sa- lunda ej möta några svårigheter att fran intresserade personer i olika delar af landet erhålla material. I Italien har, som sagdt, apparaten redan flera ar med storsta framgang användts. Det ar att hoppas att den afven har 1 Sverige ma komma till användning vid lösandet af den stora uppgift som annu till stor del ligger framfor oss, att genomforska vart lands microartropodfauna. Undertecknade utsedda att granska Entomologiska Föreningens i Stockholm räkenskaper och förvaltning för år 1909 få efter fullgjordt upp- drag afgifva följande Revisionsberättelse. Allmänna kassan. Inkomster: Behallning från 1908 . Kr. 842: 34 Ärsafgifter 5 Kr. 1,194: — Statsanslag DT ÖÖM — Räntor - » 860: 12 Salda ir : NER ANG Gåfva af Professor SJÖSTEDT . >» On SEE 50 Kronor 4,195: 64 Utgifter : Biblioteket . NT Kr 39537 Entomologisk Tidskrift 2 » “1,424: 23 Uppsatser i Praktisk Entomologi 863: 87 Svensk Insektfauna . : A753 17 Öfverfördt till O. SÄNDES nde 2002727180 Tillskott till ett Resestipendium . » 30: — Omkostnader » 246: 25) | > 3,700 II Behallning till 1910 » 489: 53 Kronor 4,195: 64 Foreningens fonder. 1/1 09 31/12 09. A. F. REGNELLS 2,000: — 2,000: — P. F. WAHLBERGS 2,000: — 5,000: — O. SANDAHLS 9,727: 20 10,000: — utvisar en ökning af kr 272: 80 CLAES GRILLS 18035, OF 0,072. a » » Sor. AT I. W. SMITTS 5,598: 80 5,901: 69 » » » MES 027189 Ständiga ledamö- Kr. 653: 16 ters fond: 3,500: — 3,500: — Upplupna innestående räntor 80: -— Tillgangar : Obligationer Innestäende pa en i So Pantbank OAS > » i Stockholms Handelsbanks Sparkassa . . . oo» Inteckningsbank . » » » Transport Kr. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Transport Kr. 25,253: 56 Bibliotekets utestaendeztordranen ya). = es eee SO: — Upplupnatinnestaende rantor . 2 2.0 ie ee es lee 80: — Kassapehalloin gen. er operas | oas to brer ye Tk EN 500: 18 € Q ur Kronor 25,883: 74 Skulder : AE MREGNELLSMONd RP fer CO ea eee, ONE SKOOG BÄNESRVVSAFIEBERG SL O NAME ee LEE CEE RP ae » 2,000: — Oscar SANDAHLS » FRE ONE SAMPLE rk MIO O0O RE CAES (Grins Stipendicioud Fri esta 1,912: §2 LPS MIS TONG Em ee rn comin. Rua » 5,901: 69 Standiea,ledamöterstondep ss vh ee sd Bee 3,500; — Upplupna inmestacndesranton 2 2 ee coer es ee ee? 80: — Kapital Kontoyss i: tii OMR NOR EN Ere » 489: 53 € - Q . fF Kronor ‚25,883: 7 + À särskildt Inventariekonto är Fôreningens Bibliotek upp- taget stillsforsakrinesvärder I»... ee url REA OLD Börlagsartıklar‘. nn en om Let ge » 15,000: — . Kronor 32,000: — Ledamöternas antal vid ärets slut voro: kiedersledamoters eu dL IRESS 5 6 66 56505 6 6 56 6 6 8 6 oO 8 8 » » » II » US vet cat Re VEN ts vet fet OS On VAR frn I Korresponderande Jcedamoter 2 Aue ee oy es ee) eee RC Siandiga deedamoter, korporationer an. sees eye RC CR 4 » » personen wa. jer ala sera ee ee ce Ledamoter, korporationer 4: RCE eee CRIE » Stockholm : 20.0 rer ole N ee! » »landsorten. antennleden kägelformig; borst i sjalfva J 5 D ? J spetsen. 15. Leptopesa. to . Sugrör långt, vanl. lodrätt; om det är kort eller vag- rätt, ar 3. längsribban gaffelklufven. Ryggskold måttligt hvälfd. — 2. underfam. Empidine. 1 Skillnaden i längsribbornas tjocklek är i verkligheten tydligare an pa fig. 4. 44 B. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. a. 3. langsribban enkel. 5. Khamphomyia- b. 3. langsribban gaffelklufven. a. Sugror tydligt längre an hufvudet. * Sugrör langt och smalt) lodrätt eller till- bakaslaget. 6. Empis. . sugrôr täml. tjockt, horisontellt. 7. /eaphila. are af hufvudets längd eller kortare. * 3. antennleden rund eller aggformig. . Antenner mycket korta, skenbart 2-ledade ; andled äggformig med kort, tjockt, oledadt Ko + ‘ ändspröt. 8. Hlormopesa. (+. Antenner tydioteledade a ledenmlitens rund, med långt andborst. 20. Gloma.) ** Antenner längre, tydligt 3-ledade; ändled paron- eller nästan sylformig, med 2-ledadt andsprot. +. Sugrör af hufvudets längd, lodrätt. (Sug- ror ungefar af hufvudets langd, vagratt = Iteaphila nitidula) Frambenens 1. tarsled hos d i regel förtjockad. 10. Hllara. ++. Sugrör kortare. 1. framtarsleden hos d ej förtjockad. Jmfr öfvers. af Arlara-ar- terna. 9. Rhagas. Vingarnas bakhörn otydligt eller saknas (und. Gloma); vingar ofta kilformiga. Framhöfter förlängda, stundom af lårens längd eller längre. — 4. underfam. Hemerodromine. 1. 3. langsribban gaffelklufven. a. Vingar utan bakhorn. a. Framhöfter ungefär lika med eller längre an de starkt förtjockade laren. 18. Hemerodromia. 6. Framhofter kortare an de ej särskildt starkt för- tjockade laren. + Vingar gråbruna med talrika runda, hvita fläckar. 19. Dolichocephala. . Vingar på annat sätt tecknade eller, oftast, ofläckade. t + 3. antennleden förlängd, med långt borst. Sugrör långt. Kantribban blott rackande WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA. XI: rt 206 45 till vingspetsen. 21. Lrichopeza. +. 3. antennleden kort; borst måttligt långt. Sugrör kort. Kantribban rackande förbi vingspetsen. 17. Clinocera. b. Vingar med tydligt bakhorn. 20. Gloma. 2. 3. langsribban enkel. a. Framhofter obetydligt förlängda. Diskfalt finnes. 24. Sciodromta. b. Framhôfter ungefar af larens langd. g. Diskfalt saknas. 22. Lepidomyia. 6. Diskfält finnes. 23. Phyllodromia. IL. Analfalt saknas eller ar mycket litet; under alla forhallan- den ar den del af analribban, som bakat begransar anal- faltet nästan osynlig. Framhöfter kortare an laren. — 5. underfam. 7achydromine. A. Analfält finnes; analribban bakom analfaltet dock myc- ket svar att se. 1. Ögon sammanstötande öfver antennerna. 32. Symballophthalmus. 2. Ögon ej sammanstötande öfver antennerna. 33. Lachydromia. B. Analfält saknas; den tvärriba, som hos de föregående begränsar det utåt, finnes dock stundom. 1. Framhöfter förlängda. Framlar utomordentligt tjocka. a. Bakre basfalt langre an framre. a. Analfältets tvarribba finnes. Vingar ej bandade. 27. Tachypeza. 6. Analfaltets tvärribba saknas. Vingar bandade eller glasklara med mörk skuggning i spetsen. 28. Lachista. b. Bakre basfalt obetydligt kortare an framre. Liten gul art med svart hufvud. 29. Dysaletria. 2. Framhofter ej förlängda. Framlar ej förtjockade. (und. S/z/pon). a. Främre basfalt af det bakres längd eller längre. 31. Chersodromia. b. Framre basfalt kortare an det bakre. a. 3. antennleden förlängd, kagelformig. 30. Elaphropeza. 46 : ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. 6. 3. antennleden kort, aggrund—rund. * Panna 3-kantig. Antennborst i spetsen. 25. Drapeitis. Panna jämnbred. Antennborst ryggställdt. 26. Stilpon. I. Underfam. Hybotinæ. 1. Sikt. Hybos MEic. Medelstora, smärta, håriga arter. Antenner korta, änd- leden kägelformig med långt ändborst. Sugrör vågrätt, af hufvudets längd eller något längre. Ögon hos båda könen sammanstötande. Baklår förlängda och förtjockade, på un- dersidan med taggar. Vingarnas ribbförgrening syns af fig. 2. Flugorna uppehålla sig gärna bland buskar på fuktiga ställen, där de sitta på blad och grenar. Artöfversikt. I. Fram- och mellanben helt eller öfvervägande svarta. A. Vingar brunaktiga el. gråaktiga. 5':s parningsapparat starkt utvecklad. 1. Ben helt svarta eller mörkbruna, ofläckade. I. H. grossipes. 2. Ben med rödbrun flack pa knät och tarserna ätminstone delvis rödbruna eller rödgula. a. Skenben svarta; mellantarsernas I. Jed vid basen rödbrun. 2. H. infuscatus. b. Tarser och mellanskenben rödgula. 3. HA. rufitarsis. B. Vingar knappt gråaktiga. o7:s parningsapparat föga förtjockad. 4. H. culiciformis lI. Fram- och mellanben gula (de främre stundom bruna). A. Vingar brunaktiga. 5. H. fumipennis. B. Vingar alldeles glasklara. 6. H. femoratus. 1. H. grossipes L. (funebris). Fig. 2. Svart, glänsande. Ryggsk6ld något gräskimrande. d:s baklår starkt förtjockade. Vingar hos. Fig. 2. Vinge af Hybos grossipes. Q ljusare än hos cu Längd 4—6 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). Allm, i lunder. 2. H. infuscatus ZETT. Lik föreg. d:s baklär mindre starkt förtjockade. Längd 5 mm. — Gottl., Og. sills. WAHLGREN: SVENSK INSEKTAFUNA XI: I; 2. 47 3. A. supftarsis Zev. Som foreg. — Sk., Og. sills. 4. H. culiciformis FABR. (vitripennis), Längd 3—4 mm. — Sk.—Lappl. (7—9); allm. 5. H. fumipennis MEIG. Svart, glänsande. Ryggsköld något graskimrande. Längd 4—5 mm. — Sk.—Uppl., sills. 6. H. femoratus MULL. (flavipes). Lik föreg. Bakskenbenen äro dock något tjockare och vingmarket ännu otydligare än hos denna. Längd som föreg. — Sk.—Lappl. (7—9). 2. Sikt. Syndyas Lw. Endast en art: I. S. nigripes ZETT. Glänsande svart. Bakkropp utspärradt hvitharig. Ben svartbruna—svarta. Bakre skenben och 1. tarsled förtjockade. Svängkolfvar (olikt föreg. släktes arter) svarta. Vingmärke tydligt. Längd 3 mm. — Smäl., ÖL, Gottl. 3. Slkt. Microsania ZETT. Sma, finhåriga arter. Antenner korta; ändleden med täml. långt, rakt ändborst. Sugrör mycket kort. Ben, isyn- nerhet de bakre, langa; de bakres skenben och 1. tarsled fortjockade. Vingar korta och breda, analfaltet nagot langre an det tillgränsande basfaltet. Främre basfaltets begränsning utat otydlig, se fig. 3. Artöfversikt. I. Vingens framkant utan borstkam. I. M. stigmaticalis. II. Vingens framkant i inre hälften med kamformigt ordnade sma borst, 2. M. pectinipennis. 1. M. stigmaticalis ZETT. Fig. 3. Glänsande brunsvart (4) eller gräaktig (2). Ben mörkbruna. Vingar glasklara med stort gulbrunt vingmärke. Längd 1,5 mm. —- Lappl., Og., Smal. Er a NEN Gar i fjällen upp i regio alpina till 5) 1000, Mi Oa he . M. pectinipennis MEIG. Rygg- skôld brun. Bakkropp svart. Ben som föreg. Vingar glasklara. Fig. 3. Vinge af Microsania Langd 1 mm: — Og;,, sills: SAUT NO 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 4. Slkt. Bicellaria Maca. Sma, finhariga arter. Antenner korta; ändleden förlängd med kort, nedåtböjdt, 2-ledadt ändspröt. Sugrör mycket kort. Ögon hos båda könen sammanstötande. Ben smärta, de bakre förlängda. Vingarnas analfält kortare än det bakre basfältet; se for Ofrigt fig. 4 Arterna uppehalla sig i gras. Artôfversikt. I. Bakbenens 1. tarsled starkt förtjockad. I. B. nigra. II. Bakbenens 1. tarsled ej förtjockad. A. Bakskenben mot spetsen förtjockade och pä baksidan försedda med talrika langa borst. 25 PBEESDURIGE B. Bakskenben ej förtjeckade, pä baksidan med talrika korta och ett fätal (2—3) längre borst, 3. B. simplicipes ZEIT. 1. B. migra MEIG. Svart, nagot glänsande. Vingar svart- aktiga. Svängkolfvar bruna (d) eller gula (2). Längd 2,5—3 mm. — Sk.—Lappl. (7, 8) 2. B. spuria FALL. (inbegr. sulcata) Fig. 4. Lik föreg. men vingarna snarare brun- än svartaktiga. Svängkolfvar hos båda könen oftast mörka. Längd 4 mm. — Sk. Fig, 4. Vinge af Bicellaria spuria. Er Uppl. (4—10); allm. 3. B. simplicipes ZETT. Endast genom bakskenbenens beskaf- enhet skild. fran föreg. — Gottl., Og., sälls 2, Underfam, Empidine. 5. Sikt. Rhamphomyia MEtc. Sma till medelstora, svagt hariga arter. Antenner af hufvudets längd, sällan längre; 2. leden kortare an den 1. 3. leden kägelformig med 2-ledadt, borstformigt andsprot. Öken Rise ¢ vanl. sammanstötande, hos © atskilda. Bakben for- längda, hos © stundom med ER t anordnade fjällika borst. Vingar stundom ovanligt breda. 3.längsribban ej g gaffelklufven. Diskfält finnes, hos & ofta ae nästan till vingkanten. Anal- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 49 falt kortare an det närliggande basfaltet; bada dessa falt be- gransade af en med vingkanten parallellt lopande ribba; se fig. noch 6. Flugorna uppträda ofta i stora dansande svärmar om våren, särskildt i närheten af vatten) eller sitta pa buskars och örters blad och lura pa rof. Artöfversikt. I. Vingar ovanligt breda, 3-kantiga, med bred brun kant. 1. R. platyptera. II. Vingar af vanlig form om också stundom breda och stora, A. Ryggsköld gulaktig. 61. R. flava. B. Ryggsköld gra eller svart, enfärgad eller strimmad. I. I. tarsleden a alla benparen uppsvälld och pa mellanbenen starkt långhårig. ©. 23. R. paradoxa. 2. Ben annorlunda beskaffade. a. Baklär tjocka och bakknän starkt uppsvällda. 5. 16. R. poplitea. b. Ben annorlunda. g. Ben hos © fjädrade eller (R. gibba, vesiculosa och atripennis) langcilierade. A:s bakända förtjockad, *, Svängkolfvar hvita. f. Antennernas 2 fôrsta leder gula, 3. leden svart. Bak- kropp och ben gula. 2. R. pennata. ft. Antenner helt svarta eller åtminstone de 2 inre lederna mörka. $. Mellankropp svart. ». Mellankropp glänsande. Äfven bakskenben fjäd- rade. 3. , R. tarsata. 3. Mellankropp mattsvart. Bakskenben ej fjädrade. +. Större art. Vinglängd 5 mm. 4. R. modesta + +. Mindre art. Vinglangd hôgst 3,5 mm. 5. R. obscura $$. Mellankropp gra med 3, stundom otydliga, längs- strimmor, Bakskenben fjädrade. ». Baklar hos © ej fjädrade, blott fint cilierade. 6. R. costata. %. Bade baklär och bakskenben hos Q tyd]. fjäd- rade. +. Ben bruna, 7. R. plumipes. + +. Ben svarta med ljusa knän. 8. R. gracilipes. ** Svängkolfvar mörka. f. Liten svartglänsande art med alldeles färglösa vingar. Längd 2 mm., vinglängd under 2 mm. 9. R. gibba. TT. Större arter med öfver 3 mm. vinglängd. §. Ryggsköld svart, mer eller mindre glänsande. Entomol. Tidskr. Årg. DEL I (1910) 4 ENTOMOLOGISK ‘TIDSKRIFT 1910. a. I, tarsleden a bakbenen hos båda könen bre- dare an de följande lederna. Vingar mörkbruna. 10. R. plumifera. a. I. baktarsleden ej bredare än de följande. Vingar ljusare. II. R. æthiops. $$. Ryggsköld gra med mörka längsstrimmor, Större arter. Q:s vingar gråbruna eller bruna. w, Q:s vingar ljust gräbrunaktiga. 12. R. vespertilio. a. 9:s vingar mörkbruna—svarta. +. Q:s vingar mörkbruna. 13. KR. vesiculosa. ++. Q:s vingar svarta. 14. À. atripennis. 3. Ben hos Q ej fjadrade. *, Svängkolfvar hvita eller bleka. T. Rvggsköld gra med mörka strimmor. $. Ryggsköld med 2 eller 4 strimmor. a, Vingar i bakre hälften med 2 tydliga mörka fläckar. 17. R. maculipennis. ss . Vingar oflackade. +, Vingar hos © mot spetsen breda, i yttre hälften förmörkade. g& med lang utstående parningstang, hvars sammanlagda skedfor- miga skänklar likna en afläng, kortskaftad, gulbrun klubba. 18. R. tipularia. ++. Vingar af vanlig beskaffenhet, enfärgade. œ:s parningsapparat annorlunda beskaffad. []. Q:s diskfält utvidgadt nästan till vin- gens bakkant. (Fig. 5.) o':s parnings- apparat bl. a. med en läng svart träd; hans I. framtarsled starkt förtjockad. /\. 9:s bakkropp ofvan silfverglansande, Af de från diskfältet utgående trenne ribborna är hos © den mellersta kortast och kan stundom atldeles saknas. 20. R. anomalina AM. 9:5 bakkropp ej slifverglänsande. ©. Ryggsköld (ofta otydligt) 4- strimmig. Vingar obetydligt grå- aktiga. Af de från diskfältet utgående trenne ribborna äro hos Q de båda bakre (inre) ungefär lika långa. 19. R. nigribes. OO. Ryggsköld 2-strimmig. Vingar all- deles ofärgade. Af de nyssnämnda ribborna är den bakersta (inner- sta) hos 9 kortast och kan stun. dom saknas. 21. R. spissirostris. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. RI TS 22% SI JE). Q:s diskfält ej utvidgadt. /\. o&:S bakskenben med en stark tand nara basen och baklaret med 2 smärre rundade tänder vid spetsen. 24. R. dentipes. /\/\. Ben ej bevapnade. ©. Diskfält öppet. 25. R. anomalipennis. OO. Diskfält slutet. x. Ben gula. Vingar hos 9 gråbruna. 26. R. lividiventris. . Vingar hos 2 svartbruna. Ribbor hos & tydligare. 56. R. fuliginella. OO. Stôrre art. 45. R. fuscipennis. $$. Ryggsköld gra till brun eller (R. pallidiventris) svart med ljust gragula bröstsidor. a. I. baktarsleden hos g starkt uppsvälld, myc- ket långhårig. 39. R. metatarsata. 2.1. baktarsleden hos © ej starkt uppsvälld. +. Bakkropp gul med svarta ryggfläckar; bröst- sidor grågula. 46. R. pallidiventris. ++, Bakkropp mork. []. A:s bakskenben med en stark tand nara basen och bakläret med 2 sma rundade tänder vid spetsen. 24. R. dentipe:. (JL). Ben oväpnade. /\. Sma arter (2—3 mm.). Sugrör ung. af hufvudets langd. ©. A:s parningsorgan enkelt, utan trådlikt utskott. 47. R. albipennis. OO. o':s parningsorgan mera kom- pliceradt, bl. a. med långt utskjutande trädlikt utskott. 48. R. niveipennis. ANM: Större: arter, WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: Ij; 2. 53 ©. Sugrör 3 gånger hufvudets längd, mycket smalt. 49. R. tenuirostris. OO. Sugrör högst 2 gånger hufvu- dets langd, tjockare. X. Ben gula. 50. R. variabilis. X X. Ben mörka, bruna—svarta. —. Antenner vid basen gul- aktiga. 31. R. albosegmentala. =. Antenner helt mörka. 29. R. rufibes. **, Svängkolfvar förmörkade, t. Kraftigt byggda arter med starka ben, $, Större arter. a. Ryggsköld svartaktig, så godt som utan strim- mor. Vingar färglösa (5) eller gråaktiga (2). SI. R. morio. 2. Ryggsköld svartgrä med 3 tydligare mörka strimmor. Vingar hos bada könen bruna. 52. R. alpina. $$. Smärre arter. 3 a. Ryggsköld glänsande svart. +. Sugrör snedt framåtriktadt. 42. R. fraternella. +-+. Sugrér nedatriktadt. 53. R. caudata. 4. Ryggsköld mattsvart eller gråsvart. +. Svängkolfvar äfven hos © svarta. Vingar hos båda könen färglösa. 54. R. pusilla. ++. Svängkolfvar hos & hvita eller gra. Vingar hos © brunaktiga. ©. Vingribbor hos æ mycket otyd- liga, Vingar hos © ljusbruna. 55. R. dispar. OO. Vingribbor hos æ tydligare. Vin- gar hos © svartbruna. 56. R. fuliginella. tt. Kropp smart; ben långa och smala. $. Större art. (4—5,5 mm.). Vinglangd 4,;—5,5 mm. 57. R. culicina. $$. Mindre arter (högst 4 mm.). Vinglängd högst 4 mm. ». Ryggsköld starkt glänsande svart. Ben mörka. 58. R. lucidula. a. Ryggsköld ej glänsande svart. +. Ryggsköld gra med mörka strimmor, 59. R. sciarina. + +. Ryggsköld svart. 60. R. umbripennis. R. platyptera PANZ. (marginata). Svartaktig med ljusgrå an- strykning, särskildt a bröstsidorna. Svängkolfvar gula. bo [88] UT N 10. 15% ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Ben brungula med mörkare tarser. Längd 3,5 mm. — Sk. (6), sälls. R. pennata MACQ. Ryggsköld ljusgrå med 3 mörka längs- strimmor. Bakkropp rostgul. Ben gula med mörkare tar- ser. d:s baklär undertill med 2 rader mörka borst samt 2 borsttofsar i spetsen. ©:s baklär och bakskenben plat- tade. Vingar glasklara (4) eller brunaktiga, vid basen sula (©). Längd 4,5 mm. — Sk., Ol. (6, 7). . R. tarsata MEIG. Glansande svart. Ryggsköld med svag, hvitgra anstrykning och 3 svarta langsstrimmor. Ben bruna — svartaktiga. Vingar glasklara eller, hos 2, något beskug- sade. «langd 4 mm sk, Oase); alle R. modesta WAHLB. Brunsvart med otydliga strimmor. Ben svartbruna. Vingar hos $ gråbruna. Längd 4 mm. — Lappl. . R. obscura ZETT. Som föreg. Vingar hos ¢ glasklara, hos 2 graaktiga. Längd 3 mm. — Og., Dir — Lappl. (7). . R. costata ZETT. (inbegr. bella). Ryggsköld gra med svagt antydda mörka langsstrimmor. För öfrigt som föreg. Längd 2—3 mm. — Sk. — Og. (7); salls. . À. plumipes FALL. Vingar hos d färglösa, hos 2 obetyd- ligt mörkare. Längd 3,5 mm. — Sk. — Lappl. (5—7). Särskildt om våren allmän i lunder i närheten af fuktiga ställen. . À. gracilipes LW. (geniculata). Sannolikt endast en form af föreg. Längd och utbredning som föreg. R. gibba MEIG. Ben svartbruna; bakskenben hos © läng- fransade. — Sk. — Lappl. (8, 9). R. plumifera ZETT. Glänsande svart. Ben svartbruna; mellanlär samt baklär och bakskenben hos 2 fjädrade. Vingribbor bredt mörkkantade. Längd 3,5—4 mm. — Jämtl., apply 209.7): R. ethiops ZETT. Ryggsköld nästan matt, bakkropp glän- sande svart. Baklär hos @ fjädrade, bakskenben cili- erade. Ben svarta. Vingar nästan glasklara. Längd 4 mm. -- Lappl. — Ög. (6); salls. R. vespertilio ZETT. Ryggsköld gra med 2 tydliga, svarta längsstrimmor och antydan till den tredje, midtstrimman. Bakkropp gra. Ben svarta. Mellan- och baklar samt bak- skenben hos 9 fjadrade. d okänd. Lang 5,5 mm. — Dir., Jamtl. (6); salls. 1 fjälltrakterna. N WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I: 2. 55 . R. vesiculosa FALL. (inbegr. alata). Ryggsköld mörkgrå med 3 svarta längsstrimmor, den mellersta mycket smal. Bakkropp mörkgrå. Ben mörkbruna; hos d bakskenbe- nen samt basen af mellanskenbenen gula, hos 2 knäle- derna gulhvita; ©:s bakben fransade, knappast fjädrade. Längd 5—7 mm. — Sk. — Lappl. (5—7). Jämför följande. . R. atripennis ZETT. Som föreg. — Jämtl., Lappl. (6—7). Ar forf. obekant likasom följande art. . R. lugens ZETT. Synes endast skilja sig fran föreg. ge- nom tydligare trestrimmad ryggsköld. — Lappl. . R. poplitea WAHLB. Ryggsköld matt gråsvart utan tyd- liga strimmor. Ben bruna. Vingar färglösa. Längd 3 mm! kappa ‘ex. (SN: 7. R. maculipennis ZETT. Ryggsköld grå med 4 mörka rygg- strimmor. Bakkropp grå. Ben mörkbruna. Vingar utom fläckarna färglösa. Jämför 2. spissirostris. Längd 4 mm. ESPLIÖK Kappl:ssalls. . R. tipularia FALL. Ryggsköld gra med 2 knappt antydda mörkare strimmor. Bakkropp brungul. Antenner rostgula, mot spetsen bruna. Ben gula med mörkare tarser. Vingar hos ¢ glasklara. Längd 6—7 mm. — Sk. — Mdpd. (6, 7). . R. nigripes FABR. Bakkropp grå. Ben bruna — svarta. Vingar färglösa. Längd 4—5 mm. — Sk.—Jamtl. (5—7). . À. anomalina ZETT. Ryggsköld med 4 otydliga strimmor. Afven i öfrigt som föreg. Längd 3.5 4,5 mm. — Lappl. (7). . R. spissirostris FALL. Fig. 5. Bakkropp gra. Ben bruna —svarta. I. framtarsleden hos 4 förtjockad (olikt X. migripes). Vingar hvitaktigt glasklara, någon gang med otydliga fläckar som X. maculipennis. Längd 5 mm. — Sk. — Lappl. (5—7). Jamfor fol- Bes jande art. Ro aisstmalis * ZETT:,\ för fort. obekant, skall enligt ZETTER- STEDT sta narmast foregaende men afvika genom tydligare strimmad ryggsköld och hos d langharigare bakskenben, hvarjämte diskfältet hos © ar beläget 1 vingens midt. — Sk. (1 ex). SE DE 7 Fig 5. Vinge af Rhamphomyia spissirostris Q. bo NI Oo Wo Or [OS ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. . R. paradoxa WAHLB. Matt gråsvart; ryggsköld med 2 otydliga mörka strimmor. Ben svartbruna. Vingar färg- lösa.. 2 okand; Läned 4, mm, — Kappl. . À. dentipes ZEIT. Gra. Ryggsköld med 2 otydliga längs- strimmor. Ben svarta. 1. framtarsleden hos J knappt fortjockad. Vingar glasklara. Hufvudsakligen genom be- nens beväpning skild fran R. spissirostris. Längd 3,5—5 mm. — Oo — Bappli(6) . À. anomalipennis MEIG. Ben brunaktiga. Vingar glas- klara. Längd, 2-=2).. mm, Os Jamtl., Lappl. (6). . À. lividiventris ZETT. Ryggsköld ljusgrå, otydligt 2-strim- mad. Bakkropp hos d mörk, vid basen nästan genomlysan- de, hos ® blekgul. Ben blekgula med mörkare tarser. Ving- ar hos © grägula. Längd 3—4,; mm. — Lappl., Jamtl. (7, 8). . À. levipes FALL. Ryggskold gra med 4 mörka strimmor. Ben svarta. Längd 5 mm. — Sk. — Dir. (6). . À. filata ZETT. Ryggsköld askgra med 2 atm. framtill tydliga strimmor. Bakkropp mörkare. Ben mörkbruna. Vingar färglösa. Längd 5 mm. — Sk. — Lappl. . R. rufipes ZETT. Ryggsköld grå utan eller med 2 myc- ket otydliga strimmor. Ben gulbruna; d':s I. baktarsled fortjockad. Vingar hos ¢ färglösa, hos @ ljusbruna, vid basen färglösa. Längd 4—4,; mm. — Sk. — Lappl. _ R. spinipes FALL., 'Svartgra.' Ben svarta, hofter gra: Längd 6—8 mm. — Sk. — Lappl. (7—9). Allman i synnerhet pa hösten bland trad och buskar, dar den jagar smärre insekter. Ar i fjällen funnen pa snön ungefär 1200 1s) 0. yD . À. albosegmentata ZETT. Mörkgrå. Ryggsköld otydligt 3-strimmad. Bakkroppens ledgranser ljusare. Ben svarta med gra höfter. Vingar hos d glasklara, hos © ljust grä- bruna. - Langd-4,s= 5 mm. ©), Bob. Lappligans): . À. sulcata MEIG. Svart. Ryggsköld mörkt 3-strimmad. Ben glänsande brunsvarta—svarta. Längd 6—8 mm. — Sk.— Lappl. (5—7); Ej sällsynt om våren på buskar. . R. fuscipennis ZETT. Svartgra. Ben svarta. Vingar hos 2 svartbruna. Längd 6 mm. — Jämtl., Lappl. (6, 7). Jäm- för följ. 3 arter, som äro för förf. okända. 34. 36. Oo Sy 40. 43 WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 57 R. coracina ZETT. Ryggsköld svartgrä med 3 mörka strimmor. Bakkropp glänsande svart. Sugrör ung. dub- belt sa langt som hufvudet. Vingar brunaktiga. Star, enligt ZETTERSTEDT, nara föregående, fran hvilken den skall afvika genom nagot mindre storlek, kortharigare kropp och längre sugrör (som hos föreg. ar något längre an huf vudet). d okänd. — Lule lappm. 1 ex. . À. confinis ZETT. Lik föreg. men med hvitaktiga vingar. Endast 1 ex. (d) kändt Enl. ZETTERSTEDT möjl. d till foreg. — Uppl. R. trilineata ZETT. Star enligt ZETTERSTEDT nära de foregaende och skall skilja sig: »frän fuscipennis genom att kropp och ben aro mindre hariga, fran coracina genom mindre mörk färg och kortare sugrör, fran confinis genom något ansenligare storlek, mörkare vingar och mera aflångt diskfält, från samtliga genom på utsidan fårade baklår. — Sikguinex. (2). . À. reflexa ZETT. Ryggsköld mörkgrå med 3 mörka strim- mor. Bakkropp svart. Ben rödgula. Vingar färglösa (4) eller brunaktiga, breda (2)- Längd 5,; mm. — Lappl. 1,200 mm. Oo. h. . À. flexicauda ZETT. Som föreg. Längd 6—8 mm. — Lappl. . À. metatarsata ZETT. Svart, något glänsande. Rygg- sköld hvitglänsande; bröstsidor ljusgrå. Ben rödbruna— mörkbruna. Vingar hvitaktigt glasklara. 2 okänd. Längd 3—3,5 mm. — Lappl. (7). R. hybotina ZETT. Sugrör hos d 2, hos $ 3 gänger hufvudets längd. Ögon hos d smalt åtskilda. Bakkropp undertill gul. Ben gula; baklårens och skenbenens spets samt tarserna mörka. Vingar färglösa— gråaktiga. Längd 2,5 mm. — Sk.—Lappl. (7, 8); flerestädes allm. . À. @dalina ZETT. Svartglänsande. Sugrör näst. kortare an hufvudet. Ben smutsgula med ljusare knän. Vingar hvitaktigt glasklara. Längd 2,5—3 mm. — Dir., Lappl. (6). . R. fraternella ZETT. Endast genom något längre sugrör och hos 4 mörka svängkolfvar afvikande fran föreg. Storlek och utbredn. som föreg. . À. nitidula ZETT. Glänsande svart; bröstsidor något gra- 58 44. 40. in bo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. aktiga; ryggsköld stundom mycket otydligt 2-strimmad. Ben svarta, fårade; skenben och tarser hos ¢ med borst- taggar på utsidan; bakskenben mot spetsen bredare, bak- tarsleden hos d förtjockad. Vingar glasklara (S)— graak- tiea (2). Wangd 3,;—4,5 mm, Smal, Dit! —Lappl6—8); allman flerestades. Jämför följ. art, som ar for forf. obekant. R. lugubrina ZETT. Mycket lik föregående men något större och med mattare ryggsköld. Vingar äfven hos d något förmörkade. — Jämtl. (1 ex.). . R. fuscipennis ZETT. Svartgra. Ben svarta. Vingar hos ® svartbruna. d okänd. Möjligen = föreg. art. —Lappl. R. pallidiventris FALL. Ryggsköld ljusgrå med rödbruna skulderflackar. Bakkropp gul med mörka rygeflackar. Sugrör af mellankroppens längd. Ben blekgula, sken- benens spets och tarser mörka. Vingar glasklara. Lik R. lividiventris, som dock har kortare sugrör och inga eller endast punktformiga skulderfläckar. Längd omkr. 3 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). R. glaucella ZETT., som ar forf. alldeles obekant, star möjligen föreg. art närmast. I ex. ar af ZETTERSTEDT funnet i Jämtl. Hvart AR. ignobilis ZETT. — 1 ex. (©) Lappl. — hor, ar afvenledes osakert. . À. albipennis FALL. (inbegr. frcipes). Mörkgrå. Ben brun- svarta; höfter gra. Vingar mjölkhvita (d') eller glasklara (ONE nm Sk.—Dir. (5—7). . R. niveipennis ZETT. (inbegr. lacteipennis). Skiffergra. Ben svatta: Vingar som foreg:)viangd 2), 53mm Uppl.—Lappl. (6, 7). . R. tenuirostris FALL. Mörkgrå. Ben gula; tarser mörka. Vingar svagt graaktiga. Längd4 mm. —Sk.—Og.o. Vg.(7, 8). R. variabilis FALL. Skild fran föreg. endast genom kor- tare sugrör. — Sk.—Gastr. (7—9). . R. morio ZETT. Ryggsköld glänsande gråsvart, mycket otydligt strimmad. Bakkropp gra. Ben mörkbruna— svarta. Svangkolfvar taml. ljusa. Langd 5—6 mm. — Lappl. . À. alpina ZETT. Svartgra, något glänsande. Ben svarta. Lik À. spinipes men d saknar den svarta tofsen pa bak- laren. Längd 7—8,; mm. — Lappl. (8). UT UL 56. wn NI 58. 59. 60. 61. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 59 . À. caudata ZETT. Svartglänsande. Ben svartbruna— svarta. Vingar glasklara (d') eller gråaktiga (2). Längd 2,5 mm. — Lappl. _R. pusilla ZETT. Ryggsköld gråsvart, otydligt 3-strim- mad. Bakkropp svartaktig. Ben brunsvarta. Vingar glasklara, endast i framkanten något gråaktiga. Längd 3 mm. — Lappl. . À. dispar ZETT. Vingar och svängkolfvar hvitaktiga (4) eller förmörkade (Q). For öfrigt som föreg. d ar mycket lik À. albipennis. Längd 2—2,5 mm. — Lappl. (6, 7). R. fuliginella ZETT. Mycket lik foregaende, fran hvilken den knappast ar val skild. — X. aperta ZETT. med öppet diskfalt ar sannolikt endast en aberration af denna. — Jämtl., Lappl., Västerb. . R. culicina FALL. Svart (d) eller gra (2). Ryggsköld med 3 (4) eller 2 (2) mörka strimmor. Bakkropp un- dertill gul. Svängkolfvar mörka (4) eller blekgula (2): Ben gula; skenbenspets och tarser mörka. Vingar hos Q nästan glasklara, hos d nagot grabruna. Längd 4,5 mm. — Sk.—Lappl. (6, 7). R. luctdula ZETT. Vingar glasklara. Langd 3—4 mm. ROSES eappla(s): R. sciarina MEIG. Svart. Bakkropp undertill gul. Ben gula med mörka tarser. Vingar hos d gråbruna, hos 2 glasklara. Mycket lik A. culicina fast mindre. Längd 2,s—4 mm. — Sk.—Lappl. R. umbripennis MEIG. (nigripennis) Svart. Bakkropp undertill gul. Ben hos 4 mörka, hos © gula med mörka tarser eller äfven med baklarens spets och alla skenben mörka. Vingar hos d bruna, hos ® glasklara. Längd 2,5 mm. — Sk.—Lappl. (6-8). Allman pa gras och umbellater. R. flava Faw. Fig) 6: Bak: kropp gul med mörkare led- gränser. Antenner helt (9) N ty eller mot spetsen (4) mörka. Ben gula med mörka tarser. Vingar glasklara. Langd 3—4 mm. — Sk.—Lappl. (7—9). Allm. pa compositéer och umbellater. Fig. 6. Vinge af Rhamphomyia flava. 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 6. Slkt. Empis IL. Smärre—täml. stora arter, som, utom genom hvad som i öfversikten nämnes, likna föregående slaktes. 3. langs- ribbans gaffelgrenar bilda hos detta släkte alltid en större vinkel (som stundom närmar sig en rat) an hos släktet Hilara. Ribbförgreningen framgår af fig. 1. Flugorna likna äfven till lefnadssättet föregående släkte; de äro sär- skildt om våren allmänna, uppträda stundom i stor mängd och anträffa äfven på torra ställen, såsom hedar, långt från vatten. De med fjädrade ben försedda besöka med förkärlek compositéernas blommor. Larverna lefva i jorden. Artöfversikt. I. Mellankropp åtminstone på sidorna och bakkropp gula. A. Ryggsköld med 1—2 längstrimmor. I. Ryggsköld med I langsstrimma. a. Ryggsköld glänsande; langsstrimma smal. I. E. stercorea. bp. Ryggsköld knappt glänsande; langsstrimma !/;—!/ı af ryggsköl- dens bredd. 2. E. univitiata. 2. Ryggsköld med 2 tydliga längsstrimmor; mellanrummet mellan dem gråaktigt. 3. E. bilineata. B. Ryggsköld med 3 längsstrimmor. 1. Ryggsköld mellan längsstrimmorna gul. Inga grå fläckar öfver mellan- och bakhöfterna. 4. E. trigramma. 2. Ryggsköld mellan längsstrimmorna grå. Grå fläckar öfver mel- lan- och bakhöfterna. 5. ME. punctata. II. Gra—svarta arter. A. Stürre arter (üfver 6 mm.), ofta med bruna vingar. Q:s ben ej fjad- rade: 1. Vingar starkt bruna. Ryggsköld gra med mörka strimmor. a. Ryggsköld med 3 svarta strimmor. Vingar af vanlig form. 6. E. tesselata, b, Ryggsköld med 4 svarta strimmor. Vingar hos © utät myc- ket breda. 7. E. borealis. 2. Vingar glasklara eller graaktiga. a. Glansande brunsvart—svart; ben mörkbruna eller svarta. 10. E. lucida b. Ryggsköld grä—grägul med 3 tydliga langsstrimmor. Lar gula eller ljusbruna. g. 4. längsribbans grenar näende vingkanten. 8. E. nigricans. B- 4. längsribbans 2 främre grenar ej näende vingkanten. 9. . E. livida. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I = De 61 B. Mindre arter (6 mm. eller därunder). Vingar pa sin höjd gråaktiga. Q:s ben stundom fjädrade. I. Ben hos Q ej fjädrade. a. Antennernas 2 inre leder bruna. Din 2 grisea. b. Antenner helt svarta. a. Baklär starkt förtjockade. g&:s bakända starkt uppsvälld, framåtböjd. 14. E. nitida. 6. Baklär ej förtjockade. :s bakända ej framåtböjd. xx . Ryggstrimmor finnas. 12. E. maculipes. . Ryggstrimmor saknas. Da ee (GUNCTER. 2. Ben hos Q fjädrade, a. Svangkolfvar hvita eller bleka. 0: 4 * ** . langsribban ej näende vingkanten, . Endast baklaren hos © fjädrade. 1 baktarsleden hos on ej förtjockad. 15. E. hyalipennis. . 9:s baklar cch bakskenben fjädrade. 1. haktarsleden hos + förtjockad. 16. E. albinervis. . langsribban fullständig. . Bakkropp delvis rüdgul. 17. E. rufiventris. **, Bakkropp grä—brun. FT. Ryggsköld glänsande svart. $. Bakkropp svarthärig. 18. E. pennipes. $$. Bakkropp hvithärig. 19. E. nitidula. it. Ryggsköld matt, gra. $. Q:s framskenben fjädrade. A:s bakskenben och 1. baktarsled utbredda. 20. E. plumipes. $$. Q:s framben ej fjädrade. %':s bakben föga utbredda. ». Ben rödgula., Ryggsköld ljusgrä, ostrimmad. Vingribbor hos Q mörka. Vingar hos o van- ligen gråaktigt glasklara. 21. E. pennaria. . Ben mörkbruna—svarta. Ryggsköld mörkare gra, vanl. ostrimmad. Vingribbor hos Q gul- bruna. Vingar hos & hvitaktigt glasklara med mycket bleka ribbor. 22. E. vernalis. ss b. Svängkolfvar mörka. a. Bakkropp svarthärig. ok . Längsribbor fullständiga. 23. E. caudatula. **, Vissa längsribbor förkortade. f. 4. längsribban fullständig; 6. ej näende vingkanten, 24. E. estiva. tf. 4. längsribban ej näende vingkanten. 25. E. pilimana. 3. Bakkropp hvithärig. a *% Härskärmen framför svängkolfven svart. 26. E. prodromus. . Härskärmen framför svängkolfven hvit. 27. E. chioptera. i) 6. 8. 10. . £. stercorea L. Fig. 1. Bakkropp rödgul med svart ry ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. Ss strimma och smala, svarta sidostrimmor. Ben gula; knan och tarsspetsar mörkare. Vingar gråaktigt glasklara. Längd 6—7 mm. — Sk.—Lappl. (5—7). Allman, stundom massvis upptradande, pa umbellater, Achillea m. fl. E. univittata LW. (stercorea var. b.) Som föreg. något mindre. — Sk. E. bilineata LW. (testacea). Som föreg. Längd 6—7 mm. — Sk. (6, 7). E. trigramma MEIG. Bakkropp glänsande gul med bred rygostrimma och smala sidostrimmor. Ben gula, tarser svarta. Vingar som hos de föreg. Längd 5,5—7 mm. — Sk. (5, 6). Allman pa gräs och varblommor. E. punctata MEIG. (ignota). Som föreg. Längd 5 mm. Sle On (0407) E. tesselata FABR. Svartbrun. Bakkropp med gulbruna, skimrande fläckar. Ben svarta eller bruna; skenben och tarser delvis rödgula. Vingar bruna, vid basen rostgula. Längd 9—11 mm. — Sk.—Jamtl. (5—7). Allmän i skogar och lunder. E. borealis L. Svart. Ben till stor del, äfven baklären, gulröda. Vingar starkt bruna. Längd 6—8 mm. — Sk. —Lappl. (5—8). I skogar; allmapnast i Norrland. E. nigricans MEIG. (rustica). Bakkropp svart. Ben gula med svarta tarser. Vinger gulgrå. Längd 9—10 mm. — Sk., Gottl. (6—8). | E. livida L. Bakkropp brungul (d') eller svartaktig (2), sidenglänsande. Ben gula; knän, skenbenens spets och tarser svarta. Vingar hos d gulgrå, hos © glasklara. Längd 6—9 mm. — Sk.—Uppl. (6—g); allm. E. lucida ZETT. Ryggsköld svart, i viss belysning hvit- glänsande med 3 svarta strimmor. Bakkropp glänsande svart. Ben svarta. Vingar gulaktigt grå. Längd 7 mm. — Lappl. ami Västerba 4020101687) Flerestädes allmän på sälg; är i fjällen funnen på snö ung. 1000 m. ö. h, . E. grisea FALL. Ryggsköld grå med 3 mörka strimmor. Bakkropp glänsande svartgrå. Ben gula; tarser mot spet- 14. ms 17. IS. 19. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 63 sen mörka. Vingar nästan glasklara. Längd 3,5—5 mm. — Sk.—Og. (6—8). Pa umbellater, tistlar m. m. flerestades allman. . E. maculipes ZETT. Bakkropp gråaktig. Ben som föreg. Vingar gräaktiga, tydligast hos d. Frän föreg. art, som den mycket liknar, skiljes den utom genom antennernas och vingarnas färg genom sina helt grä höfter, genom att d:s lar pa midten aro brunaktiga samt genom att Q:s mellanlär icke som hos föreg. äro pa undersidan svartcili- erade. Längd 4,5—6 mm. — Sk.—Gastr. (6). . E. cinerea ZETT. Gra. Ben mörkbruna. Vingar nästan färglösa. Längd 4.5 mm. — Öl. E. nitida MEIG. Ryggsköld mattgra med tva tydliga mörkbruna strimmor. Bakkropp glänsande svart. Lar utom i spetsen svartbruna—svarta; skenben gula; tarser vid basen gula, för öfrigt mörka. Vingar hos d färglösa, hos ® svagt graaktiga. Längd 4—5 mm. — Boh, Ög., Vg. Dir. (6). E. hyalipennis FALL. Ryggsköld gråaktig utan tydliga langsstrimmor. Bakkropp gra, atm. hos 2 med längs- strimmor. Ben rddgula. Vingar hvitaktigt glasklara. Längd 2,;—3 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). E. albinervis MEIG. (albipennis) Ryggsköld stund. med 3 otydliga langsstrimmor. For öfrigt som föreg. — Sk. —Uppl. (7). E. rufiventris MEIG. (ventralis) Svartaktig. Ryggsköld gra- aktig med 3 otydliga strimmor. Bakkropp undertill rödgul. Ben brunsvarta. ©:s alla skenben samt mellan- och bak- lår fjädrade. Vingar gråaktiga. Längd 4—4,; mm. — Sk. E. pennipes L. Ben mörkbruna. Befjädring hos 2 som hos föreg. Vingar gråaktiga. Längd 3—4 mm. — Sk. —Jamtl. (7, 8). E. nitidula ZETT. Ben som föreg. Befjädring? Längd omkr. 3 mm. — Sk. Okänd för förf. . E. plumipes ZETT. Ryggsköld med 3 otydliga strimmor. Ben brunsvarta. @:s alla skenben samt mellan- och bak- laren fjädrade. Vingar näst. färglösa. Längd 3,; —4 mm. — Sk.—Jamtl. (7, 8). . E. pennaria FALL. :s mellan- och baklär samt bak- 64 26. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. skenben fjadrade; mellanskenben knappt fjädrade, fransade. Vingar ‘hos’ 2 eraaktica, Lansdr2s 53mm AS Lappl. (6—8); allm. E. vernalis MEIG. Som föreg. — Sk.—Lappl. (6—8); stallvis allm. E. caudatula LW. (2? morosa) Grasvart. 2:s baklär svagt fjädrade. Vingar hos d hvitaktiga, hos @ färglösa. Panedistmmie (Sie, Öl E. @stiva LW. Glänsande svart. @:s mellan- och bak- lar pa öfver- och undersida fjädrade, mellanskenben endast ofvan, bakskenben ofvan fullständigt och pa undersidan till hälften fjädrade. Vingar hos ¢ glasklara, hos © grä- aktiga. Längd 3 mm. — Sk.—Uppl. E. pilimana Lw. Glänsande svart. Befjädring som föreg. Vingar hos d glasklara, hos @ gräaktiga. Längd 3 mm. — Sk. E. prodromus Lw. (?volucris) Glänsande svart. Mellan- och bakbenen hos ® ofvan svagt fjadrade. Vingar hos d hvitaktiga, hos + nästan färglösa, Längd 2 mm. — OL, Gottl? . E. chioptera FALL. Grasvart. Baklar hos © tydligt men kort, mellanlar otydligt fjädrade. Vingar hos d hvitak- tiga, hos @ gråaktiga. Längd 2,5 mm. — Sk.—Uppl. (58). Flerestädes allman pa blad och blommor i synnerhet om vären. 7. Sikt. Iteaphila ZETT. Sma, täml. täthäriga arter, som likna foreg. Antenner längre än hufvudet; ändleden utdraget kägelformig med myc- ket kort spröt. Vingarnas ribbförgrening som hos Zimpzs. ie II. 1e Artöfversikt. Mattsvart. Ben svarta med ljusare knän. 1. I. Macquarti. Glänsande svart. Ben gulaktiga. 2. I. nitidula. I. Macguarti ZETT. Svart—svartgrä. Ryggskold otydligt strimmad. Svängkolfvar svarta. Vingar brunaktiga (35) WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 65 eller glasklara (2) med brunskuggade ribbor, och mörkt vingmarke. Langd 5—6 mm. — Lappl., Västerb., Jämtl. (5-0). Allmän, på våren stundom i massor, på blommor af Salix-arter. Funnen pa snofalt i fjällen ung. 1200 m. à. h. 2. I nitidula ZEVY. Svangkolfvar som föreg. Laren med en bred mörk ring vid spetsen. Vingar gråaktiga, for öfrigt som hos föregående. Längd 3—3,5 mm. — Dir. 8. Slkt. Hormopeza ZETT. Som foreg. utom betraffande antennerna. 3. langsrib- bans gaffel mera spetsvinklig. 1. A. obliterata ZETT. Lik en Rhamphomyza. Svartbrun. Antenner mycket kortare an hufvudet, andled aggformig med kort, tjockt spröt. Svangkolfvar smutshvita. Ben gulbruna. Vingar hvitaktiga med otydliga ribbor. Längd 3—4 mm. — Lappl., Västerb., Vg. 9. Sikt. Rhagas WALK. Mycket liten, mörk art. Sugrör betydligt kortare an hufvudet. Vingarnas diskfält både utåt och inåt starkt af- smalnande. 1. À minuta ZETT. Svart. Ryggsköld ostrimmad. Sväng- kolfvar svarta. Ben mörkbruna. Vingar gråaktiga. Längd TS On Si Oe: 10. Sikt. Hilara Meiıc. I \ Medelstora—sma, fôga hariga arter. Antenner af huf- vudets längd eller längre; de bäda baslederna korta, den tredje prylformig med 2-ledadt ändspröt. Sugror lodrätt, kortare an hufvudet, Ogon vanl. hos bada konen atskilda. Ryggsköld äggrund. d:s 1. framtarsled vanligen förtjockad. 3. längsribbans gaffelgrenar bilda med hvarandra en mycket spetsig vinkel. Ribbförgreningen framgår for öfrigt af fig. 7. Flugorna svärma ofta i skaror tätt öfver ytan af rinnande vatten. Entomol. Tidskr. Arg. Fila ed eT CLO LO) 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. Litteratur: G. SrroBz. Die österreichischen Arten der Gattung Hilara Meig. Verh. zool.-bot. Ges Wien, 1893, fran hvilket arbete nedanstående artöfversikt ar hamtad. Artôfversikt. Hanan: I. Mellankropp helt eller till största delen rödgul; likaså benen. 34. H. tenelia. II. Mellankropp helt eller nästan helt mörk. A. 1. framtarsleden ej förtjockad, tunn och lång. 1. Ögon sammanstôtande. Ryggsküld svart. Svangkolfvar mörka. Ben och buk blekgula. 23. H. gracilipes. . Ogon skilda. D a. Ögon smalt skilda. Ryggsköld glänsande gra med 2 svarta strimmor. Ben och buk rédgula. Bakkropp med hvitaktiga ledgranser. 22. H. cingulatu. (b. Ogon täml. bredt skilda. Kropp och ben svarta. Rhagas minuta). B. I. framtarsleden tydligt tjockare an skenbenet och de följande tarslederna. I. Ryggsköld, sedd framifrån, alldeles svart pa sin höjd med 2 ljusa strimmor; sällan, fran sidan sedd, svartgra med 3 breda svarta strimmor. Panna och bakhufvud mattsvarta. Svangkolf- var, höfter och ben helt svarta (knän ofta ljusa). Högst 4 mm. a. Baklar starkt förtjockade, i spetsen plötsligt fortunnade. g. Större art (3,5—4,2 mm.) med ytterst korta 3-radiga midt- strimborst ! och oregelbundet 2-radiga sidostrimborst. Vingar nastan glasklara. 7. H. nitidula. B. Mindre. med längre, oregelbundet 2-radigt borstbesatt midt- strimma och enradigt borstbesatta sidostrimmor. Vingar mörkgrä. 6. H. femorella. b. Baklär ej förtjockade eller, om de äro täml. tjocka, ätınin- stone ej mot spetsen plötsligt förtunnade. g. Sidostrimborst 2-radiga. Bakkropp och ben tydligt ljus- hariga. Minst 4 mm. 8. H. maura. 6. Sidostrimborst enradiga. Bakkropp och ben mörkhåriga. *, Ryggsköld alldeles matt, sammetsvart, stundom fran sidan sedd, svartgrä. x. H. longivittata. **, Ryggsköld ej alldeles matt, fran alla sidor sedd helt svart. 1 Ryggsköldens borst äre som vanligt ordnade i 3 strimmor, midt- strimman (»acrostichalborst») och sidostrimmorna (»dorsocentralborst» ). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: ley 225 67 §. Framskenben pa utsidan med täml. langa dunlika har och med långa fina borsthar däremellan. ». Ryggsköld mycket starkt glänsande. 1. framtars- leden kvadratisk, Alla ben grofva. 2, H. chorica. 2. Ryggsköld måttligt glänsande. 1. framtarsleden dubbelt sa lang som bred. Ben smärtare. Vingar nastan svarta. 3. A. nigrina. §§. Framskenben pa utsidan ej dunhäriga och, utomspets- borsten, utan påfallande långa borst. ». De båda bakre benparen och ännu mer fram- benen korta och grofva. Bakbenens 3 meller- sta tarsleder ej tydligt längre än breda, Rygg- sköld smutsigt brunsvart. 4. H. pinetorum. - De båda bakre benparen täml. långa cch smärta. Bakbenens 3 mellersta tarsleder mycket langre an breda. Ryggsköld och bakkropp starkt glän- sande svarta. I. A. clypeata. ss 2. Ryggsköld, sedd framifrän, ej helt svart, frän sidorna sedd tyd- ligt mörkgrå eller ännu ljusare. Om ryggskölden är brunsvart, äro svängkolfvar och ben ljusa. a. Framskenben och 1. framtarsleden på utsidan med talrika, mycket långa, starka borsthår. 0. Ad. Mellanskenben långt ullhåriga. Ryggsköld svartgrå. Sväng- kolfvar gulhvita. Ben smutsigt gulbruna med mot spetsen mörkare tarser. 30. H. infans- . Mellanskenben ej egendomligt behärade. Ryggsköld mörkt brungra eller brunsvart, Svängkolfvar svartbruna. Ben svartbruna. 29. H. spinimana. . Ätminstone 1. framtarsleden utan länga, starka borsthär. Stora (minst 4 mm.), mycket mörka arter. Nästan alltid mörka svängkolfvar. Ben starka, svarta. Ryggsköld med opariga, mörka, ofta otydliga strimmor. $. Vingar svartgrä. 4,5—6 mm. Ryggsköld med 3 breda svarta strimmor. Svängkolfvar svarta. Bak- kropp mattsvart. 9. H. lugubris. §§. Vingar ej svartgrä, på sin höjd gra eller brunaktiga. Svängkolfvar mörka. >. Bakskenben utan spar till borst, pa sin höjd med längre finare hår mellan dunhåren. Rygg- sköld framifrån sedd- nästan svart, från sidan sedd med 3 närstående, svarta, skarpt begrän- sade strimmor. 8. H. maura. SS . Bakskenben baktill med tydlig borstrad. 3 ryge- sköldstrimmor, ej sa närstående, svagt begrän- sade, ofta otydliga. [_]. Bakkropp mörkgrå, pudrad. Parnings- 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. apparat stor, ofta högre an kroppsändan. 1. framtarsleden starkt förtjockad. 10. H. pilosa. [JL]. Bakkropp glänsande svart, opudrad. Parningsapparat mindre, ej högre än kroppsändan. I. framtarsleden mindre förtjockad. II. A. interstincta. 3. Mindre arter eller, om de äro stora, ljusare fargade eller med icke svarta ben eller pariga ryggsköldstrimmor. $. De 4 nakna ryggsköldstrimmorna betydligt mörkare an de 3 håriga, täml. breda och skarpt begränsade, oftast fullständigt skilda. Ben (hos fullvuxna) alltid mörka, +. Mellanlår framtill tätt besatta med långa hvita dunhår. Mellanskenben o. 1. tarsled äfvenledes tätt, måttligt långt dunhåriga och utan borst. Bakkropp hvithårig. 13. H. pubipes. +7. Mellanskenben ej pafallande dunhariga eller ocksa for- sedda med borst. a. I. framtarsleden föga bredare än den knappt förtjockade skenbensspetsen. Ben smärta, med ljusa knän. Svängkolfvar ljusa. De 4 mörka ryggsköldstrimmorna täml. svaga, de mellersta närmade hvarandra, de yttersta oftast skenbart sammansmälta med dessa. [| |. Öfver 4 mm. Framskenben på utsidan täml. långhåriga, däremellan tydliga, längre, fina borsthår. I. framtarsleden = %/, skenben. Parningsapparaten mått- ligt stor. Vingribbor svarta. Bakkropp täml. smärt. ‚20. H. fuscibes, [|]. 3 mm. Framskenben pa utsidan kort- häriga eller med otydliga längre borst- har. 1. framtarsled = ?°/s skenben. Vingribbor bruna. Bakkropp tjock med mycket stor parningsapparat. 21. H. griseola. &. I. framtarsleden tjock, minst hälften bredare än skenbensändan; om den är smal, äro sväng- kolfvarna mörka. Ben oftast tjocka. []. Hufvud ofvan och baktill grått. Ben tydligt grå. 14. H. quadrivittata. (JL). Hufvud baktill, åtminstone ofvanifrän sedt, svart. /\. Ryggsköld grå; alla strimmor myc- ket tvdliga, de mellersta tydligt WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I, 2. 69 skilda fran hvarandra. Ben glän- sande svartbruna med ljusare knän. Hufvud mattsvart med gra 3-kantig pannflack. Bakkropp mörkgrå. IS. H. Beckeri. AMN. Midtstrimmor mycket närstående, ofta otydliga. Hufvud nästan helt svart. Knän ej tydligt ljusare. O. De 4 ryggsköldstrimmorna tyd- liga. Svängkolfvar svartbruna. Framskenben måttligt håriga. 16. H. bistriata. OO. Ryggsköldstrimmor taml. otyd- liga. Framskenben långt dun- håriga med 5—8 ännu längre, fina borsthår. +. Svängkolfvar hvitgula 18. Hi. pilipes. ++. Svängkolfvar svartbruna. 17. H. brevivittata. $$. De 4 nakna ryggsköldstrimmorna ej eller blott framtill mörkare. Ryggsköld enfärgad eller med de 3 häriga strimmorna mörkare; om den är tyd- ligt 2-strimmig, äro benen gula. ”. Vingar mjölkhvita med hvita ribbor. Bakkropp hvitullig. Späd, hvitgrä, 2 mm. stor art. 19. H. niveipennis. SS . Vingar ej mjölkhvita, på sin höjd glasklara. Vanl. större arter. L]. Liten, klumpig art med korta, kraftiga ben. Ryggsköld svartgrä med mycket tydliga svarta strimmor. 5. A. longivittata. [IC]: Smärta, smalbenta eller större arter. Ryggsköld aldrig skarpt 3-strimmig, på sin höjd 1-strimmig eller otydligt 2—3- strimmig. /\. 4,5 mm. Bakkropp näst. alldeles rödgul. Antennbas rödgul. Alla lår och skenben långa, tätt, näst. ulligt håri a. 32. H. abdominalis. \/\. Bakkropp atm. till största delen mörk. Antennbas mörk; om den är rödgul, äro benen ej dunhåriga. O. 4 mm. eller däröfver. Buk till största delen gul, genomlysande. Midtstrimborst 3—4-radiga, täml. långa. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. +. Knappt 4 mm. Hufvud alldeles grått. Midtstrimborst alltid tydligt 4-radiga. Rygg- sköld brungrå med täml. bred mörk midt- strimma. 24. H. litorea. ++. Minst 5 mm. X. Hufvud och ryggsköld ljus- gra. Bakkropp ställvis pud- rad, med hvitgrä ledgränser. Antennbas delvis rödgul eller rödbrun. Framtarser mörka. 33. H. heterogastra. XX. Hufvud svart. Ryggskôld svartgra. Bakkropp svart- brun, glänsande, opudrad, utan ljusa ledgränser. Anten- ner helt svarta. I. fram- tarsleden gulbrun. 31. H. lurida. OO. Buk ej eller fôga gult genomlysande; i annat fall stôrre art. +. Ben med untantag af knäna svarta eller mörkbruna. Vingmärke mörkt. Strimlösa varieteter af 20. H. fuscipes. och 21. H. griseola. + +. Åtminstone frambenen helt eller till största delen rödgula. X. 2,5—3 mm. Ben smärta, med alldeles mörka tarser och näst. alldeles bruna eller svartbruna bakskenben. !. Bakskenben utom vid basen svartbruna. Svängkolfvar mycket ljusa. Vingmärke gult, otydligt. Ryggsköld ostrimmad. 26. H canescens. !!. Bakskenben på sin höjd bruna. Sväng- kolfvar oftast mörka. Vingmärke mörkt. Ryggsköld oftast med mörk ryggstrimma. 25. H. manicata. XX. Åtminstone 4 mm. Ben kraftigare; skenben på sin WAHLGREN: SYENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 32% 71 höjd mot spetsen bruna. Vingmärke mörkt, !. Ung. 4 mm. Skenben och tarser vid basen ljusa. 27. H. gallica. !!,. Nästan 5 mm. Sken- ben i spetsen och tar- ser helt mörka. 28. H. obscuritarsıs. Honor. . Ryggsköld och bakkropp helt eller till största delen rödgula eller röd- bruna; likasa benen. 34. H. tenella. . Åtminstone ryggskölden med svart bottenfärg. A. Ryggsköld, sedd framifrån, helt svart, på sin höjd med fina ljusa strimmor; sällan från sidorna sedd svartgrå med 3 breda svarta strimmor. Panna och bakhufvud alltid mattsvarta. Svangkolfvar, palper och ben mycket mörka, de senare med ljusa knän. Högst 4 mm. 1. Baklar starkt förtjockade, i spetsen plötsligt fortunnade. a. 3,5; —4 mm. Midtstrimsborst ytterst korta, oregelbundet 3- radiga; sidostrimborst oregelbundet 2-radiga. Vingar svagt gra eller nast. glasklara. 7. H. nitidula. b. Mindre. Midtstrimborst langre, oregelbundet 2-radiga; sido- strimborst I-radiga. Vingar intensivt gra. 6. HA. femorella. 2. Baklär tunna, enkla, eller’ om de aro täml. tjocka, ej plötsligt förtunnade mot spetsen. (a. 2 mm. Punktögonknöl tydlig. Ben enkla, näst. nakna, bak- skenben pa baksidan knappt beharade, framtill med ytterst korta upprattstaende har. Diskfält smalt, forlangdt. Rhagas minuia.) b. Större arter, eller med pa annat sätt håriga ben. Diskfalt bredt afslutadt. a. Ryggsköld alldeles matt, sammetsvart, ätminst. baktill ljust strimmad. 5. H. longivittala. 5. Ryggsköld ätmst. nägot glänsande, nästan alltid utan strimmor. *, Bakskenben alldeles raka, hvarken plattryckta eller mot spetsen tydligt förtjockade, pä sin höjd i spetsen nägot inböjda. t. Ben korta och täml. tjocka; de 3 mellersta tarslederna näst. lika länga och oftast tjockare än langa. Bak- skenben alldeles utan borst. Ryggsköld svagt glän- sande. 4. H. pinetorum. tt. Ben tunna, täml. långa; de 3 mellersta lederna utåt aftagande i längd, alla tydligt läugre än breda, Bak- 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. skenben med tydliga borst. Ryggsköld starkt glan- sande. I. H. clypeata. **, Bakskenben mer eller mindre förtjockade eller vid mid- ten krökta. +. Bakskenben alldeles raka, fran midten tydligt för- tjockade, vid spetsen ej afsmalnande, pa 6fversidan alldeles utan borst. Bakkropp hvitharig. Längd 3,5—4,5 mm. 8. H. maura. ff. Bakskenben något krökta och plattryckta eller i midten spolformigt förtjockade, at båda andar af- smalnande. Vanl. 2,5 mm. $. Vingar nästan svarta. Bakkropp alldeles matt; skenben till inre tredjedelen tunna, därpå tydligt kulformigt förtjockade och krökta, slutligen åter något afsmalnande. 3—4 mm. 3. H. nigrina. $$. Vingar ljusare. Bakskenben annorlunda gestaltade. ». Ben helt svarta. Bakskenben endast vid spet- sen något inåtkrökta, baktill alldeles utan borst. 4. H. pinetorum. . Ben näst. alltid med ljusa knän. Bakskenben ss vid midten utät krökta, ätminst. med korta borst bland ullhären. 2. H. chorica. . Ryggsköld framifrån sedd ej svart, fran sidorna sedd tydligt gra, brun eller ljusare; om den är svart, äro ben och svängkolfvar gula. 1. Åtminst. 4 mm. Mycket mörkt färgade, med mörka palper, djupsvart hufvud, kraftiga, svarta ben (knän oftast rödgula), näst. alltid mörka svängkolfvar och opariga, mörka, ofta otyd- liga ryggsköldstrimmor. a. 5—6 mm. Vingar svartgrå med starka ribbor. Ryggsköld mörkgrå med 3 skarpt begränsade, lika breda svarta strimmor. Behåring alldeles mörk. Bakskenben enkla. 9. H. lugubris. b. Vingar ej svartgra. I annat fall mindre arter. 4. Bakskenben raka, utåt tydligt förtjockade, vid spetsen ej afsmalnande. 8. H. maura. 3. Bakskenben ej så tydligt förtjockade, pa sin höjd längs hela sin längd plattryckta. *. Bakkropp glänsande svart, opudrad, ej platt. Vingar brunaktiga. Bakskenben något plattade och krökta. 11. H. interstincta. ** Bakkropp alltid tydligt grapudrad, svartgra, vanl. till- plattad. Bakskenben enkla, tunna, raka. 10. H. pilosa. 2. Mindre arter, eller, om de äro stora, ljusare färgade eller med icke helsvartaben eller de mörka ryggsköldstrimmorna pariga. a. De 4 bara rvggsköldstrimmorna betydligt mörkare an de 3 håriga, täml. breda, skarpt begränsade, vanl. helt skilda; om WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I: 2. eS de aro skenbart blott 2, aro dessa i midten genom de med dem sammansmälta förkortade sidostrimmorna dubbelt sa breda. Ben (hos utfargade) alltid helt mörka, vanl. med ljusa knän (H. argyrosoma med tydligt 4-strimmad ryggsköld har silfverhvit bakkropp). a. Hvit eller blågrå. Bakkropp hvithärig. 13. H. pubipes. 3. Mörkgrä eller mörkbrun. Bakkropp mörkare härig. + Midtstrimborst ytterst korta, oregelbundet 2- eller tydligt 4-radiga, Mellanstrimmor väl skilda. Ryggsköld rent gra, på sin höjd något brunaktig, tydligt 4-strimmad. Bak- skenben något bredtryckta och böjda. Ben täml. kraftiga. +. Hufvud ofvan och baktill grått. Ben tydligt grå. 14. H. quadrivittata. ff. Hufvud svart. Ben svarta, något glänsande. TS elie Eckert. ** Midtstrimborst ej särskildt korta, ibland taml. långa, tydligt 2-radiga. Mellanstrimmor närstäende. Strimmor ofta föga tydliga. Ben tunnare. $. Atminst. 3 mm. Bakhufvud grått, pa sin höjd svartgrått. Ryggsköld gra, på sin höjd något grönaktig eller brunaktig. Ben långa, tunna, vanl. med ljusa knän. +. Näst. 4 mm. Ribbor svarta. Bakskenben tunna och nästan raka. 20. H. fuscipes. tf. Högst 3 mm. Ribbor bruna. Bakskenben något bredtryckta och krökta. 21. H. griseola. ur um . Vanl. mindre. Hufvud ofvan djupsvart. Ryggsköld mycket mörk, grasvart eller brunsvart. Ben kor- tare och tjockare, alldeles mörkbruna. f. Knappt 2 mm. Svängkolfvens knopp ljusgul. Rygg- sköld svartbrun. 18. H. pilipes. ff. Ätminst. 2,; mm. Svängkolfknopp svartbrun (hos en var. af H. bistriata rödgul). mv. De 4 ryggstrimmorna skarpa, svarta, breda. Ryggsköld brungrå. Bakben tjocka. 16. H. bistriata. . De 4 ryggstrimmorna svaga, ofta otydliga. Rygg- sköld vanl. rent grå. Bakben ej tjocka. 17. H. brevivittata. ss . De bara ryggsköldstrimmorna ej eller blott framtill nägot mörkare; ryggsköld alltsa mer eller mindre enfärgad eller de 3 häriga strimmorna mörkare. Om ryggskölden är tydligt 2-strimmad, aro benen ljusa. g. 2,5 mm. Ryggsköld matt gråsvart. Ben fina, helt eller till största delen ljusa. Bakkropp vanl. mörk. Buk blek. 21. H. gracilipes. HA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. 6. Större eller med ljusare ryggsköld. + Vingar mjölkhvita med hvita eller gulaktiga ribbor. Bakkropp hvitdunig. Liten hvitgra art med ostrimmad ryggsköld. 19. H. niveipennis. **, Vingar pa sin höjd hvitaktigt glasklara. Ribbor mörkare. +. Rvggsköld glänsande gra, täml. tydligt 2-strimmig. Buk och ben gula: stund. hela bakkroppen rödgul. Ledbakkanter hvitgula, Vingmärke mycket blekt. 22. H. cingulata. +7. Ryggsköld matt eller ej gra. §. Ryggskold svartgra med 3 breda, djupsvarta strim- mor. Hufvud, svängkolfvar och ben svarta. 5. H. longivittala. $$. Ryggsköld annorlunda färgad. «. Bakkropp gulbrun. Antennbas helt eller till största delen rödgul. [_]. Svängkolfvar hvita. 32. H. abdominalis. [ ]L_]. Svängkolfvar delvis mörka. 33. H. heterogastra. %. Bakkropp ofvan mörk; antenner vanl. helsvarta. [1 Ryggsköld mycket mörkt brungrå eller svartgrå. Vanl. åtminst. 4 mm. Z\. 45 mm. Ben vanl. nästan helt svarta. endast höfter och Jarstrim- mor tydligt rödgula. Svängkolfknopp mörk. 2. bakkroppsleden på sidan med en samling (»borste») af långa svarta borst. 29. H. spinimana. AM. 2. leden utan tydlig sådan harsamling. +. Knappt 3 mm. Svängkolfvar hvitaktiga. Ben smutsgula, näs- tan nakna; tarser och skenbenens spetsar mörka. 30. H. infans. ++, Åtminstone 4 mm. Svärgkolfvar morka, Ben pa sin hôjd bruna, vanl. ljusare; tarser mörka, 31. Hi lurida: [J]. Ryggsköld ljusgrå eller hvitgrå. Vanl. mindre. /N. Höfteroch ben mörka (blott knän ljusa). +. Bakkropp silfverhvit. Hufvud och ryggsköld hvitgrå; den senare stundom med 4 tämligen tydliga mörka strimmor. Midtstrimborst ytterst korta, oregelbundet 2- radiga. 12. H. argyiosoma. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I 2% 75 ++. Bakkropp ej silfverhvit. X. Bakskenben tunna och all- deles raka. 20. H. fuscipes. XX. Bakskenben något bred- tryckta och büjda. 21. H. griseola v. nigritarsis. AMN. Framben ätminst. delvis och alltid framhöfterna rödgula. +. Framlär mörkt strimmade eller nästan alldeles mörka; benen öf- ver hufvud taget till största delen mörka. Svängkolfknopp mörk. x. Midtstrimborst öfverallt 4- X X radiga. Vingmärke ytterst otydligt. Hufvud, ryggsköld och bakkropp hvitgrä. 24. H. litorea. Midtstrimborst framtill 2- radiga, baktill 4-radiga. Ving- märke mörkt. Kropp mör- kare gra. 25. H. manicata. ++. Framben med undantag af tar- serna rödgula; laren pa sin höjd svagt mörkstrimmade; ben aldrig till största delen mörka. x. xx: Palper mycket mörka. Ben helt rödgula, tjocka; blott tarser mörka. 4—5 mm. 27. H. gallica. (Hit hör sannolikt äfven 28 NH. obscuritarsis, hvars @ ar okänd). Palper alltid rédgula. Sma arter med smärtare ben. ©. Midtstrimborst regelbun- det 2-radiga. Baksken- ben nägot bredtryckta och krökta, utom vid basen svarta. Vingmärke otydligt. 26. H. canescens. OO. Midtstrimborst baktill 4-radiga. Bakskenben ej glansande svarta. Ving- marke mörkt. 25. H. manicata. 76 I: ba 4. 5 6. fl 10. ne: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. A. clypeata MEIG. Längd 2,5—3 mm. — Sk. — Ang. HT. chorica FALL. Längd 2—2,; mm. — Sk. — Lappl. (6—9). Allman pa örter och lägre buskar; ses ofta i dansande flykt öfver vattenytor. H. nigrina FALL. — Sk. (7). H. pinetorum ZETT.— Möjl. i S. Sv: H. longivittata ZETT. Langd 2,; mm. — Sk.—Uppl. (6). H. femorella ZETT. — Vasterb., Dlr., (6—8). H. nitidula ZETT. Fig. 7. Sannolikt endast en varietet af föreg. — Og., Värml. — Lappl. 8. Hf. maura FABR. Längd 4 mm. — Sk.—Lappl. Flerestades allman. Flyger garna med dansande rörelser öfver vatten. De Hanen simian ett litet Silver rande, aggformigt nat, som han bar med sig i flykten, och i hvilket han insnärier de sma insekter, phrvgani- der, mygg, knott, bladlöss 0. a,, som han, likaledes under flykten, utsuger. A. lugubris FALL. —Sk.—Uppl. (6, 7). H. pilosa ZETT. Längd 4,5 mm. — Sk., Jamtl. H. interstincta FALL. Längd 4—5 mm. — Sk.—Lappl. (5—8). Flerestades allman, Hanen spinner nat som H. maura. H. argyrosoma SYROBL. (niveipennis var. a och 6.) — Sk. —Uppl. . H. pubipes Lw. Längd 4—4,5 mm. — Og. FH. quadrivittata MEIG. Längd 3,5—4,5 mm. — Sk.— Lappl. (6 —8). . H. Beckeri STROBL. Längd 3—3,; mm. — Sk. (6—8). H. bistriata ZETT. Längd 2,5 mm. — Smal., Uppl. . H. brevivittataMACQ. Längd 2,,—3,; mm. — Sk.—Lappl.(6). A. pilipes ZETT. — Sk.—Lappl. (7). . H. niveipennis ZETT. Ryggsköld ostrimmad. — Bl.—Uppl. . H. fuscipes FABR. — Sk.—Uppl. (7). . H. griseola ZETT. (inbegr. #igritarsis) — Boh., Smal., Dir. — Lappl. (6—8). . H. cingulata DAHLB. Längd 2,;—3 mm. — Smal. (8). Hf. gracilipes BoH. Längd 2—3 mm. — Sk. . H. litorea FALL. — Sk.—Uppl. (7—9). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA.. XI: I; 2. 77 25. Hf. manicata MEIG. Längd 2—3 mm. — Sk.—Jämtl. (8). 26. H. canescens ZETT. Längd 3 mm. — Og., Smäl. 27. H. gallica FALL. — Sk. — Jämtl. (6—8). 20) Als obscurilarsıs LETT: appl? (Tres): 29. A. spinimana ZETT. — Boh., Dir., Jämtl., Lappl. (7, 8). 30. À. infans ZETT. Som föreg. 4 31. A. lurida FALL. Ryggsköld 2-strimmig. Ben gula med mörkare tarser. Längd 5,5 mm. — Sk.—Uppl. o. Värml. (7). 32. A. abdomgnalis ZETT. Som föreg. — Jämtl., Lappl. (7). 33. A. heterogastra Now. —Lappl. 34. H. tenella MEIG. Ryggsköld och bakkropp hvitglänsande. Längd 2—3 mm. —Sk. (HH. carbonella ZETT. och hirtula PRIME livardeta imett ex. shmnen-t appl, aro’ tor fork: okanda). 3. Underfam. Ocydromiine. 11. Slkt. Trichina MEic. Sma, svarta, foga hariga arter. Antenner af hufvudets langd, skenben 2-ledade. Ben smarta, de bakre forlangda. Ribbforgrening, se fig. 8. Flugorna uppehalla sig pa blad. Artôfversikt. I. Ben helt gula. Bakskenben i spetsen knappt fürtjockade. I. T. flavipes. II. Bakskenben med spetsen mörk, förtjockad. 2. T. clavipes. 1. 7. flavipes MEIG. Fig. 8. eo ee sköld glänsande svart. Bak- kropp svartbrun med gul buk. Längd 2,5—3 mm. — Sk.— Lappl. (7—9). Ir clavipes MEIG. Ryg gsköl d Fig. 8. Vinge af Trichina flavipes. : > som föreg. Bakkropp svartbrun. Längd som föreg. — Sk.—Lappl. (5—8). bo 12. Slkt. Microphorus Maca. Som fôreg. Analfält lika langt som det bredvidliggande basfaltet; se fig. g. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Artöfversikt. I. œ med bakskenbenens yttre hälft och 1. baktarsleden starkt tillplattade och utbredda. Q:s ryggsköld nästan lika svart som g':s. 1. M. anomalus. II. A:s bakben ej tillplattade och utbredda. Q:s ryggsköld med skiffergra pudring. 2. M. velutinus. 1. M. anomalus MEIG. (tarsellus, pusillus). Ryggsköld hos d matt- svart. Ben brunsvarta. Sväng- kolfvar brunsvarta (d) eller bleka (2). Längd 2 2,,mm == Fig. 9. Vinge af Microphorus Sky, Gottl. (7): velutinus. 2. M. velutinus MACQ. (inbegr. fus- cipes och ? holosericeus). Fig. 9. Ryggsköld hos d som föreg. Ben svarta. Svängkolfvar svarta (d') eller bruna (2). Längd som föreg. — Sk.—Lappl. (6, 7). 13. Slkt. Oedalea MEIG. Sma, smarta, svarta, nästan nakna arter. Antenner längre an hufvudet, tydligt 3-ledade. Sugrör vågrätt. Baklar för- tjockade och förlängda, nedtill med taggar. Vinge, se fig. 10. Flugorna uppehalla sig pa bladen af buskar. Artôfversikt. I. Större arter (2,5—4 mm). A. Vingar 1 framkanten med 2 mörka skuggfläckar. 1. O. hybotina. B. Vingar i frarnkanten endast med enkelt vingmarke. 1. Baklar i spetsen morka. 2. O. stigmatella. 2. Baklar helt gula eller i spetsen endast svagt beskuggade. a. Svangkolfvar blekgula. 3. O. flavipes. b. Svangkolfvar mörkare. 4. O. Holmgreni. II. Mindre art. 5. O. pallipes. I. ©. Aybotina FALL. Glansande svart—svartbrun. Längd ungefär 3,5 mm. — Sk.—Norrb. (6—7). bo OS “strematella -LEXT Wie 20: Ben gula. Utom baklarens spets äfven bakskenbenet nästan helt svart. Tarser mörka. Längd som Fig. 10. Vinge af Oedalea föreg. ae. Sk.—Jamtl. (75 8): stigmatella. 3. ©. flavipes ZETT. (inbegr. mzruta). Lik föreg. — Sk.—Jämtl. (7, 8). WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I: 2. 79 4. O. Holmgreni ZETT. Som foreg. — Og. (7). 5. ©. pallipes ZETT. Svart. Ben och svängkolfvar gula. Bak- skenben i spetsen förtjockade, brunaktiga. Längd 1,25 — 2,5 mm. — Gttl., Smäl., Lappl. 14. Slkt. Ocydromia Meıc. Liten, smärt, nästan naken art. Antenner kortare än hufvudet. Sugrör kort, füga framträdande. Ben smärta; bak- ben något förlängda. Vinge, se fig. 11. Larven är funnen bl. a. under boklöf. 1. O. glabricula FALL. (inbegr. scutellata, rufipes). Fig. 11. Mycket varierande. Ryggsköld glänsande svart eller rost- brun, i senare fallet med svart midtlinje eller svart rygg- flack. Bröstsidor oftast roströda. Bakkropp mörk med gula sido- fläckar eller gulaktig med mör- > kare fläckar. Vingar glasklara— brunaktiga. Äfven benen växlande 1 färg. Längd 3,5 mm. — Sk.— Fig. 11. Vinge af Ocydromia Lappl. (5—9). glabricula. Allmän i trädgärdar, lunder m. m. 15. SIkt. Leptopeza Maca. Som föreg. Utom de 2 fran diskfaltet utgående ribborna finnes vanl. en antydan till en tredje. Flugorna antraffas pa blad. Artôfversikt. I. Palper gula. A. Ryggsköld glänsande svart. I. L. flavipes. B. Ryggsk6éld gulröd. 2h Esvuficollas. II. Palper svarta. 3. L. borealis. 1. L. flavipes MEIG. (inbegr. #4zalis). Ben gula; tarser och bakskenben bruna. Vingar brunaktiga. Längd 3—5 mm. —Bl.—Lappl. (7, 8). 2. L. ruficollis MEIG. Bakkropp gulröd med mörkare tvär- band eller fläckar. Ben gula; tarser mörkare. Längd som föreg. — Sk.—Uppl. (7, 8). 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 3. L. borealis LEIT.; Lik ZI Jean 2 3 mm. Lappl., Jämtl., Og. (7, 8). 16. SIkt. Euthyneura Maca. Som foreg. Vinge, se fig. 12. Artôfversikt. I. Vingar i framkanten med stor mörk flack, ofta fortsatt af ett tvärband öfver vingen. 1. E. Gyllenhali. II. Vingar ofläckade. A. Svarta arter. I. Sugrör tvdligt langre än hufvudet. 2ER IMC 2. Sugrör kortare, obetydligt längre än hufvudet. a. Vingribbor tydliga. 3. 2. nigra. b. Vingribbor bleka, otydliga. g. Sugrör ung. af hufvudets längd. A. E. myrtilli. B. » kortare. Mindre art. 5. £. Schonherri. B. Gulbrun med svart längslinje pa rvggsköld och bakkropp. 6. E. pallida. 1. £. Gyllenhali ZETT. Glansande svart. Ben gula. Ving- ribbor hos ; bleka, hos © tydliga. Längd Bl, Boh# Dir. Jamtli Lapplix(7; 8): EN) TIC ae (rostrata). Fig. 12. Som föreg. Vingrib- bor hos båda könen bleka. Längd 2—2,; mm. — Smal.— Lappl. på spridda ställen (6—8). 3. E. nigra ZETT. Ryggsköld och ben som föreg. Skild från de andra genom något gråaktiga o D Di N vingar. Länad 2 2,, mm. Dir, Eappl,, Mästerb (CAE Fig. 12. Vinge af Euthyneura 4. E. myritilli Maca. (albipennis). nz: Som föreg. men vingar hvitak- tigt glasklara. Längd 2 mm. — Dir, Jämtl. (6, 7). 5. £.. Schonheria ZEIT. Som, töres. „LängdI»..nms — Lappl. 6. E. pallida ZETT. Ben gula, Lappl. (1 ex). Obekant för förf. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: Ij 2. 81 4. Underfam. Hemerodromiinæ. 17. Slkt. Clinocera MEIG. Sma, smärta, obetydligt hariga arter. Antenner korta; 3. leden tillspetsad, aggformig eller kagellik, med kort ned- böjdt ändborst. Sugrör tjockt, nedätriktadt. Ögon hos båda könen åtskilda. Ryggsköld aflang. Bakkropp smal och lang. Ben smärta; framhöfter förlängda, ehuru kortare än laren. Vingarnas ribbförgrening växlande. Diskfält finnes alltid. Anal- fält af bakre basfältets längd eller kortare; se i öfrigt fig. 13. Flugorna äro sällsynta. Lara dock stundom uppträda i tata svärmar om aftnarna öfver eller i närheten af rinnande vatten. Öfversikt af undersläktena. I. Ansikte under antennerna hårigt. Kowarzia MIK. (bipuncitata). II. Ansikte naket. A. Alla lår nära spetsen på fram- och baksidan med ett litet borst (preapikalborst). Eucelidia MIK. (Zetterstedti, Escheri). B. Lar utan sadana borst. 1. Vingens framkantflack rund, langt utanfor 1. langs- ribbans mynning. Wiedemannia ZETT. (bistigma). Framkantflack aflang, längre än bred, börjande vid 1. langsribbans mynning, stundom otydlig. a. Skutell utom de 2 stora kantborsten med smärre borst ofvan eller i kanten. Philotrura MIK. (Bohemannt). b. Skutell blott med 2 stora kantborst, för öfrigt naken. a. Vingar fläckiga. Diskfalt trubbigt. | Helodromia HAL. (stagnalis, Wesmaelir, fontinalıs). . Vingar ofläckade eller med otydliga fläckar. Diskeilt i spetsen utdraget. Clinocera MEIG. (appendiculata, aucta). Entomol. Tidskr. Arg. BAR ON (GLO) © 6 NO 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOIO. Artöfversikt. I, Vingar utan framkantflack. A. Vingar i öfrigt ej fläckiga. I, 2. Jangsribban förbunden med 3, langsribban medelst en tvärribba, fran hvilken 3. langsribbans ôfre gaffelgren utgår, vanl. med ett litet ribbihang inat. (Fig. 13). 3. langsribbans gaffelbas nagot beskuggad. 2. ©, ‘aucia. 2. 2. langsribban ej förbunden med 3. längsribban vid den senares gaffelbas. Vingribbor ej beskuggade. a. Ben svarta. Diskfalt täml. kort. 1. C. appendiculata. (b. Ben ljusa. Diskfält långsträckt. 6. C. bipunctata). B. Vingar fläckiga. 1. Vingribbor ganska otydligt beskuggade. 3. €. stagnalis. 2. Vingar med skarpt begränsade fläckar, hufvudsakligen pa tvär- ribborna. a. 2. längsribban slingrande. 4. C. Wesmaelit. b. 2. langsribban ej slingrande. 5. C. fontinalis. IT. Vingar med (stundom svagt antydd) framkantflack (vingmärke). A. Framkantflack svag, aflang. 1. Lar gula; skenben och tarser bruna. 6. €. bipunctata. 2. Ben svarta. a. Lar med starkare borst nara spetsen. g. Vingens framkant utom de sma haren med en gles rad borst- taggar. 7. C. Zetterstedt. 3. Vingens framkant utan borsttaggar. 8. C. Eschert. b. Lar utan borst nara spetsen. 9. C. Bohemani. B. Framkantflack rund, vanl. skarpt framträdande. 10. C. bistigma. 1. C. appendiculata ZEYT. Gra. Ryggsköld ofvan mörkare. Svängkolfvar och ben svarta. Vingar svagt gråaktiga. Längd 2,;—4 mm. — Lappl. US en Chance VÄ SAN RS 732 OVER mörk, under gra. Svängkolf- var och ben smutsgula. Vingar glasklara. — Lappl. Fig. 13. Vinge af Clinocera 3, C. stagnalis HAL. (Wester- ae manni). Ofvan mörkare, under ljusare gra; ryggskold med 2 smala morkare strimmor; bakropp likaledes med mörk längsstrimma. Svangkolfvar mörka. Ben svartgra med ljusa knän. Längd 2—4 mm. — Lappl. (6). 4. C. Wesmaelii MAEG. Ofvan mörk, undertill ljusgrå. Rygg- sköld som föreg. Svangkolfvar mörka. Ben gula med mörka tarser. Längd 3,5; mm. — Sk., Dir. (9). WALHGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 83 . C. fontinalis HAL. (delv. Wesmaelii). Lik föreg: — Dir. . C. bipunctata HAL. (tenella) Gra. Ryggsköld ofvan mör- kare. Svängkolfvar gula med mörka knoppar. Vingar gråaktiga. Längd 2,5 mm. — Lappl. 7. C. Zetterstedii FALL. Ofvan matt svartaktig, undertill gra. Svangkolfvar mörka. Ben svarta. Vingar mörkgrå. Längd 3,5—4 mm. — Sk.—Dir. (6, 7). 8. C. Escheri ZETT. Som foreg. Vingar ljusare. Längd > 7. min. — Smal, Os.) Lappl 9. C. Bohemani ZETT. Som föreg. Vinge som C. Zetter- stedti. Längd 3,5—4 mm. — Lappl. 10. C. bistigma CURT. (borealis, juvenalis) Som föreg. Vin- gar nagot ljusare gra. Längd 4 mm. — Häls., Dlr.— Eappl. (73 8): © ur 18. Slkt. Hemerodromia MEIc. Sma, smala, nästan nakna arter. 3. antennleden med mycket kort andborst. Sugrör kortare an hufvudet, lodrätt. Ryggsköld förlängd. Ben långa, smärta; framhöfter starkt förlängda. Lar förtjockade, på undersidan taggiga. Vingar långa och smala. Af de 2 från diskfältet utgående ribborna är den första oftast gaffelklufven; stundom saknas diskfält, då 4. längsribban alltid är gaffelklufven. Analfält finnes eller saknas. Flugorna uppehålla sig bland gräs. Artöfversikt. I. Diskfält finnes. A. Vingmärke tydligt. 1. H. precatoria. B. Vingmärke saknas. I. Ryggsköld ljusgul, utan mörkare band. 3. H. melanocephala. 2. Ryggsköld grå—grågul med 2 mörka längsband. a. Diskfält rektangulärt. 2. H. Frigelii. b. Diskfält parallelltrapezformigt. 4. H. trapezina. II. Diskfält saknas. A. Ryggsköld gul med svart längslinje. 5. H. unilineata. B. Ryggsköld grå eller gulaktig; i senare fallet stund. med 2 rygg- linjer. I. Ryggsköld med 2 tydliga längslinjer. 6. H. raptoria. 2. Ryggsköld utan längslinjer. 7. H. oratoria. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO, er ld. precarorzen Dees (inbegr. es monostigma). Fig. 14. : Gra. Ryggsköld med 2 mörka längs- strimmor. Bakkropp mörk med Fig. 14. ‘Vinge af Hemerodromia : ora ledgränser. Antennernas bas, PURE: svängkolfvaroch ben hvita: Längd 3—4,5 mm. — Sk.—Lappl. (6-9). - Ne Taml. allman i trädgårdar och skogar pa blad af diverse träd och pa gräs, oftast i närheten af vatten. ; . H. Frigelii ZETT. Gra. Ryggsköld som föreg. Bakkropp något mörkare gra an ryggskölden. Antenner i spetsen mörka. Svängkolfvar och ben hvita, de senare med mörka tarser. Längd 3,5 mm. — Dir:—Lappl. (7, 8). . Hf. melanocephala HAL. (flavella). Gul: Hufvud grått. Antenner, svangkolfvar och ben hvitaktiga. Längd 2,;—3,5 mm. — Sk.—Dir. (7—9). 4. A. trapezina ZETT. Ofvan gulgra, undertill ljusare. Bak- kropp ofvan mörkare. Antenner, svängkolfvar och ben utom de yttersta tarslederna gulhvita. Längd 3—4 mm. — Uppl.—Lappl. (7, 8). 5. H. unilineata ZETT. Bakkropp ofvantill mörk med ljusa ledgränser, undertill hvit. Antenner, svangkolfvar och ben som föreg. Längd 2—2,; mm. — Sk., Og. 6. A. raptoria MEIG. Ryggskold ofvan gra. Bakkropp ofvan mörk, undertill hvit. For öfrigt som föreg. Längd 2,5—4 mm. — Sk.—Dir. (7, 8). . H. oratoria FALL. Ofvan grågul (4) eller gra (2), under- till gulhvit. For öfrigt som föreg. Längd 2—2,; mm. — Sk.—Lappl. (7—9). bo Oo N 19. Slkt. Dolichocephala Maca. Liten, smart, nästan naken art. Hufvud långt, utdraget. Antenner korta; 3. leden äggformig, sammantryckt, med myc- ket långt ändborst. Sugrör kort och tjockt. Ögon stora, atlångt rundade. Ben smala, långa. Vingar långa och smala. 3. langsribbans främre gaffelgren förenad. med. 2. langsribban WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI I; 2. 85 medelst en tvarribba. Fran diskfaltet utga 3 ribbor. Längs- ribbor vagiga. Flugorna uppehalla sig i gras, sarskildt i kärr. 1. D. zrrorata FALL. Metallglansande svart. Ryggsköld med en hvitskimrande längslinje. Svängkolfvar hvita. Ben rostgula. Vingar gråbruna, med strödda, hvita punkter. Längd 2—2,; mm. — Sk.—Lappl. (6—9). 20. Sikt. Gloma MEIG. Täml. liten art. Antenner korta; 3. leden klotrund med långt nedåtböjdt ändborst. Sugrör kort och tjockt. 3. längsrib- ban gaffelklufven. Från diskfältet 3 ribbor. I. G. fuscipennis MEIG. Svartbrun—svart. Bakkropp vid basen gulaktig. Antenner svarta. Svängkolfvar bruna. Ben bruna. Vingar gråbruna, i framkanten mörkast. Längd 4 mm. — Boh., Uppl. 21. SIkt. Trichopeza ROND. Täml, liten, smärt art. Antenner täml. långa; 3. leden pisklik, öfvergående i ett långt ändborst. Vingribbor som föreg. 1. 7. longicornis MEIG. Svartbrun. Bakkropp hos d vid basen hvit. Antenner svarta. Svängkolfvar och ben rost- gula; tarser bruna. Vingar något brunaktiga. Längd 4—5,; mm. — Sk., Hall., Ög. 22. Slkt. Lepidomyia Bic. Liten art. Antenner täml. korta; 3. leden kort kägel- formig med långt andborst. Ben smärta; framhôfter fortjoc- kade, pa undersidan taggiga. 4. langsribben gaffelklufven. I. L. melanocephala FABR. Rodgul. Ryggsköld stundom med mörk ryggstrimma. Hufvud gråsvart. Bakkropp ofvan svart. Ben blekgula. Vingar färglösa. Längd 2,;—3 mm. — Sk.—Lappl. (7—9). Allm. pa blad af al, hassel, björk m. fl. äfvensom pa gras. 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 23. Slkt. Phyllodromia ZETT. Som föreg. 1. P. vocatoria FALL. (inbegr. albisera). Rödgul; ryggsköld ofvan i större eller mindre utsträckning gra—grasvart. Ben gula. Vingar färglösa. Längd 2 mm. — Sk.—Lappl. (7—9). 24. Slkt. Sciodromia HAL. Liten art. Antenner som föreg. Vingar smala; diskfalt långt, med 3 ribbor till kanten. 1. S. zmmaculata HAL. (Microcera rostrata). Grasvart. Anten- ner svarta. Ben svartbruna med gra höfter. Vingar gul- gra med mörka ribbor. Längd 2 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). 5. Underfam. Tachydromiinæ. 25. Slkt. Drapetis MEIG. Sma, nastan nakna arter. Antenner skenbart 2-ledade, kortare an hufvudet; ändborst långt. Sugrör kort, lodrätt. Vingar med 3. langsribban enkel. Diskfalt saknas. Se fig. 15. Flugorna springa snabbt omkring pa blad, tradstammar m. m. Artôfversikt. I. Svangkolfvar hvita. I. D. morielia ZETI IL. Svängkolfvar svarta. A. Tvärribbor stäende langt fran hvarandra. I. I. langsribban långt aflagsnad fran framkanten, som den nar i vingens midt. 2. D. arcuata Lw. 2. 1. langsribban ej sa langt aflagsnad fran framkanten, som den nar ett stycke utanför vingens midt. 3. D. assimilis FALL. B. Tvärribbor ej sa langt aflägsnade fran hvarandra. 4. D. nigripes ZETT. 1. D. moriella ZETT. (inbegr. curvinervis, ?nigritella, tnigra, ?picipes).' Fig. 15. Svartglansande. Antenner svarta. Svangkolfvar hvita. Ben vanl. morka. Langd 1,5 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). ! Svnonymiken ej utredd. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 3 87 2. D. arcuata LW. (minima + exilis) Som föreg. Ben smutsgula. Längd I—I,5 mm. Sk.—Jamtl. 3. Oiassimilis FALE. Som föreg. Ben gula. — Sk. 4. D. nigripes ZETT. Som föreg. Fig. 15. Vinge af Drapetis Ben svarta, skenben brunaktiga. moviclla. — Sk. (I ex.). okänd för förf. 26. SIkt. Stilpon Lw. Som föreg. 1. S. graminum FALL. Svart. Ben gulhvita. Vingar glas- klara eller i främre hälften gråaktiga. Längd 0,,5—-I mm. — Sk.—Uppl. (6—9). Arten uppehåller sig pa gräs. 27. Sikt. Tachypeza MEIG. Sma, smärta, nästan nakna arter. Antenner korta, sken- bart 2-ledade, med långt, nedåtböjdt borst. Sugrör af hufvu- dets längd eller kortare. Ryggsköld föga hvälfd. Bakben förlängda. . Vingar, se fig. 16. Flugorna springa snabbt omkring på trädstammar, grindstolpar, väg- gar o. d. Artöfversikt. I. Fram- och mellanben helt gula. Vingar bruna med ljus bas och spets. I. T. fusctpennis Far. II. Fram- och mellanben mer eller mindre mörka, A. Lar Och skenben enfärgadt mörka. Vingar bruna, bakät ljusare. 2. T. Winthemi ZETT. B. Ben ej enfargade. I. A:s framskenben mot spetsen småningom starkt förtjockade, hos Q svagare, Framlär gula med en mer eller mirdre mörk flack pa öfversidan. Framskenben vid basen ljusa, mot spetsen mörka. 2,5, mm. 3. T. nubila Meıc. 2. Framskenben ej förtjockade. Större arter. a. Framlar hos den utfärgade 6 öfvervägande bruna. 4. T. truncorum. b. Framlär hos G' öfvervägande ljusa. Kantribban särskildt hos © starkt uppsvälld vid ı. längsribbans mynning. 8. Dshlieeri. 88 Ie bo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO, T. fuscipennis FALL. Glänsande svart. Palper och sväng- kolfvar gulhvita. Bakben brunaktiga med larets och sken- benets bas gul. Längd 2—3,; mm. — Sk.—Lappl. (6—8); i söder allm. T. Winthemi ZETT. Svart. Antenner, palper och sväng- kolfvar svarta. _Langd 2,5—3,5 mm. — Dlr., Lappl. (6—8). T. nubila MEIG. (nervosa) Fig. 16. Brunsvart, föga glan sande. Bakkropp svart. Antenner, palper och svängkolf- var blekgula. Vingar glasklara med skuggade ribbor. Langd 25 Ti — Sk.—Angerm. och Jamtl. (6—8). Fig. 16. Vinge af Tachypeza 4 T. truncorum FALL. Brunsvart, We NO vubila . = äg ii foga glänsande. Bakkropp svart. Antennernas bas gul. Palper och svängkolfvar som foreg. Ben morkgula—svarta, delvis gula. Vingar gråaktiga, vid basen ljusare. Längd 3—3,; mm. — Sk.—Lappl. (6—8). T. Heeri ZETT. Mycket lik foreg., från hvilken den san- nolikt ej är tydligt skild. — Boh., Ang., Jamtl.—Lappl. (6—8). 28. SIkt. Tachista Lw. Som 'foreg... Vingar, 'se fig. 17. Lefnadssätt i allmanhet som fôreg. Artôfversikt. . En hvitskinande fläck mellan framhôft och skuldra. A. Vingar blott i spetsen något förmörkade. 1. T terricola: B. Vingar med utbredda mörka teckningar. I. Vingar med 2 i framkanten hopsmälta tvärband. 2. T. connexa. 2. Vingar med 2 skilda tvärband. 3. T. arrogans. Utan hvitskimrande fläck. 4. T. annulimana. T. terricola ZETT. Svartglänsande. Antenner och ben gula, skenben dock stundom mörkare, tarser svartringlade. Längd 1,5—2 mm.— Sk., Smal., Gttl. (6—9). Traffas pa sandiga strander. T. connexa MEIG (moro). Svartglansande. Antenner vid basen brunaktiga, for öfrigt svarta. Ben svarta, de fram- WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 89 res knan och 1. tarsled rödbruna. Längd 2 mm. — Sk. --- Jamtl. (6, 7). De (ORDS Nor 2Kıo. 17 lik foreg. men benen i regel nagot ljusare. Längd 2,:5—3 mm.— Sk.—Lappl. (fö) Fig. 17. Vinge af Tachista arrogans Allm. på trädstammar, väggar o. d. men anträffas äfven bland gräs 4. T. annulimana MEIG. (albizarsis). Som föreg., men I. tars- leden å alla benparen hvit. Vingar med två skilda tvär- band. Längd 1,;—2,; mm. — Boh., Smal.—Lappl. (7— 9). N On 29. Slkt. Dysaletria Lw. Som fôreg. Vinge, se fig. 18. I. D. atriceps BOHEM. Fig. 18. Gul. Antenner och ben gula; sista tarsleden nagot utbredd, svart. Fig ie. [Mines Di re Vingar färglösa med gula rib- atriceps. bor. Längd 1,; mm. —Sk.—Uppl. (7). 30. Sikt. Elaphropeza Maca. Vingar ungefär som Tachista. Flugorna anträffas på blad och gräs. I. £. ephippiara FALL. Ryggsköld gul, framför skutellen med 2 korta strimmor. Bakkropp svart, vid roten gul. Anten- ner, svängkolfvar och ben gula. Vingar glasklara. Längd 1,5 mm. — Sk.—Uppl. 31. Slkt. Chersodromia Wa tk. Liten, foga harig art. Antenner korta, tydligt 3-ledade; 3. leden ung. af den näst föregåendes längd. Sugror taml. kort. Bakkropp taml. bred. Bakben knappt förlängda. Vingar ungefar som hos Dysaletria. Flugorna uppehålla sig pa sandstränder vid kuster och vid sötvatten. I. C. cursitans ZETT. Matt mörkgrå. Ben svartaktiga. Pal- per och svängkolfvar mörka. Vingar gräaktiga med mörka ribbor. Längd 1,5 mm. — Sk.—Og. (5-9). 90 EOTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. 32. Slkt. Symballophthalmus BECK. Vingar som hos följande släkte. 1. S. dissimilis FALL. Glänsande svart. Bakkropp framtill blekgul. Antenner mörka. Ben gulhvita med mörkare tar- ser. Framlår förtjockade. Vingar glasklara med mörkare ribbor. Längd 1,5—2 mm. — Sk.—Jamtl. (6, 7). 33. Sikt. Tachydromia MEIG. Små, nästan nakna arter. Antenner skenbart 2-ledade, vanl. kortare än hufvudet, med ändborst. Sugror kortare an hufvudet. Ögon hos båda könen åtskilda. Ryggsköld mått- ligt hvälfd. Bakkropp baktill afsmalnande. Ben måttligtlånga; fram- och mellanlar förtjockade, undertill vanligen med taggar. Analfält finnes, men 6. längsribban är vanl. vid basen, d. v. s. den del som baktill begränsar analfältet, otydlig; se i öfrigt fig. 10. Arterna uppehälla sig pà blad, där de snabbt springa omkring, och träffas stundom i stor mängd. De lefva af rof. Artôfversikt.! 1. Mellanskenbenets spetstagg stor och spetsig, så lang som eller längre an skenbenets tjocklek (und. T. articulata och brevicornis, som genom sin gräpudrade ryggsköld höra till denna afdelning). A. Ryggsköld och skutell med svaga, gulhvita borst. 1. Antenner helt gula. a. och 4. langsribborna parallella. Go g. Tarsledernas spetsar svarta. I. T. flavicornis. 6. Tarsleder ej ringlade, endast sista leden svart. 2. T. albicornis. b. 3. och 4. längsribborna ej parallella. 9. Demajor. . Antenner helt eller delvis svarta. to a. Antenner vid basen gula. y. 3. och 4. längsribborna nästan parallella. *, Mellanskenbenets spetstagg liten och trubbig. 3. T. articulata. ++ Mellanskenbenets spetstagg stor och spetsig. 'Tachydromia coxata ZETT. (I ex. i Skane) ar förf. obekant, och har därför icke kunnat upptagas. Tachydroma parvicornis ZETT. ar sannolikt Chersodromia cursitans. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I, 2. 91 t Alla tarsleder tydligt svartringlade. 4. T. pallidiventris. it. Tarser enfärgadt gula eller endast med svaga mörkare ringar §. Mindre. Ryggsköld svagt gråpudrad. 5. I. calceata. $$. Större. Ryggsköld starkt gulbrunt pudrad. 6. T. bicolor. 3. 3. och 4. längsribborna mot spetsen starkt konvergerande *. 4. langsribban i starkt böjd jämn båge närmande sig den 3. Tarser ej svartringlade, 7: T. candicans. ** 4, langsribbans bage mot spetsen uträtad. Tarser tyd- ligt svartringlade. i. Bakkropp enfärgadt svartglansande, 4. T. pallidiventris. it. Bakkropp med breda gra sidofläckar. 8. T. cursitans. b. Antenner helt svarta. g. Ben öfvervägande gula. *, 3. antennleden 3 ganger sa lang som bred. 10. T. maculipes. **, 3 antennleden ej längre än bred. f. Liten art. Ryggsköld svagt hvitgrätt pudrad. Die decornurnaia, ff. Större art. Ryggsköld brungult pudrad. 12. T. flavipes. 5. Ben öfvervägande svarta. =, Palper hvita. Ryggsköld ej metallglansande. bee Ls aa: . Palper svarta. Ryggsköld metallglansande, 14. T. enetcollis. OK li, Ryggsköld med starka, svarta borst. 1. Mellanskenbenets spetstagg liten och trubbig. 15. T brevicornis. 2. Mellanskenbenets spetstagg stor och spetsig. a. Skutell med 4—6 borst. g. Antenner svartbruna, sid basen gula. 16. T. sordida. 3. Antenner helt svarta. 17. DE aedlis. b. Skutell med blott 2 starka borst, g. Bak- och mellanlären i yttre hälften ofvan svarta; ben för öfrigt rödgula. 18. N. fascibes. 3. Ben öfvervägande svarta. +, Tarser svartringlade. 19. T. minuta, **, Tarser, med undantag af de 2—3 sista lederna, enfärgadt ljusa. LOMME EUR: II. Mellanskenbenets spetstagg liten och trubbig, kortare än skenbenets tjocklek. Ryggsköld opudrad, glänsande svart eller gul. A. Ryggsköld gul. I. Ryggsköld och bakkropp enfärgadt gula. 21. T. lutea. 2. Ryggsköld med svart midtstrimma. Bakkropp svart. bi i) Os ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. a. Kantribba med svart vingmärke. Antenner svartbruna. 22. T, pectoralis. b. Kantribba enfärgadt blekgul. Antenner blekgula. 23. T. stvaminetpes. I’. Ryggsköld glänsande svart. 1. Antenner kortare än hufvudet. a. Mellanlar pa sin höjd dubbelt sa tjocka som skenbenen. g. Antenner svarta, vid basen gula. +; Pa sin höjd yttersta tarsleden mörk. 24. T. unguiculata. ** Baklärens spets och hela tarserna: mörka. 25. I. fuscitarsis. 3. Antenner helt svarta. 202, De cihannıs: b. Mellanlär starkt förtjockade, mer än dubbelt tjockare än skenbenen. a. Palper mycket stora. 27. T. pallipes. B- Palper betydligt kortare än sugröret, + Vingarnas framkant vid 1. längsribbans mynning förtjoc- i kad och svart. t. Större art. Panna glänsande. 28. T. stigmatella. ff. Mindre art, Panna matt. 29. T. confinis. ** Vingarnas framkant ej förtjockad. +. Tarser mörka. 30. T. macula. ff. Pa sin höjd sista tarsleden helt mörk. 31. T. fuscicornis. 2. Antenner af hufvudets langd eller langre. a. Antennborst mörkt, kortare an antennen, a. Mellan- och bakhöfter helt svarta. 32. T. nigritarsis. 5. Hôfter enfargadt gula. + Kantribba enfärgadt blekgul. 33. T. longicornis. **. Kantribba vid I. längsribbans mynning svart. 28. T. stigmatella. b. Antennborst hvitt, af antennens langd. y. Ben bruna-svarta. 3. 0. 4. langsribborna konvergerande. 34. T. albocapiilata. B. Ben öfvervägande gula. *, 3: och 4. ribborna mot spetsen konvergerande. 35. T. albisela. ** 3, och 4. ribborna nästan parallella. 36. T. niveisela. T. flavicornis MEIG. Ryggsköld gråaktig. Bakkropp svart med grä ledgränser. Ben gula; tarser delvis mörka. Vingar glasklara med gulaktiga ribbor. Längd 1,5—2 mm. — Ög., Uppl. T. albicornis ZETT. Som föreg. — Sk.—Uppl. (7). T. articulata MacQ. Ryggskôld svagt hvitpudrad. Bak- =I 9. WAHLGREN; SVENSK INSEKTFAUNA, XI: I; 2. 93 kropp. glänsande svart. Ben gula; tarser svartringlade. Vingar nästan glasklara med bruna ribbor. Längd 2,25 mm: — Sk., Uppl; . I. pallidiventris MEIG. (inbegr. longzseta). Ryggskold gra- pudrad. Bakkropp glansande svart. Ben gula. Vingar glas- klara med gularibbor, Längd 2— 3 mm. — Sk.—Lappl.(6—9). . T. calceata MEIG. (inbegr. ecalceata). Ry ggsk6ld svagt gra- pudrad.. Bakkropp helt svart. Ben gula. Vingar med blek- gula ribbor. Längd 1,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—9); allm. . T. bicolor MEIG: Ryggsköld starkt gulbrunt pudrad. Bakkropp vid basen med gra sidofläckar. Ben gula. Vingar blekgula med hvitgula ribbor. ' Längd 2,;—3 mm. — Sk.—Lappl. (5—9). . T. candicans FALL. Ryggsköld grapudrad.. Bakkropp svartglansande med svagt gra ledgränser; buken hos 9 vanl. gul. Ben hvitgula. Vingar farglosa; ribbor gulhvita. Längd- 3—4 mm. — Sk.—Lappl. (6—9); allm. . T. cursitans FABR. Ryggsköld ljusgrått pudrad; framtill med 2 mörkare strimmor. Bakkropp svart med at sidorna bredare gra tvarband. Ben gula; tarsleder i spetsen morka. Vingar glasklara; ribbor mot spetsen mörkare. Langd 3 mm. — Sk., Smål., Öl., Ängerm. T. major ZETT. Som föreg. Längd 4—5 mm. — Sk.— Jamtl. (7, 8). . I. maculipes MEIG. Ryggsköld brungrå, bröstsidor hvit- era. Bakkropp svart med gra ledgränser. Ben gula; tar- ser vanl. i yttre hälften mörka, mellan- och baklären stun- dom med brun fläck. Vingar glasklara med bruna ribbor. Längd 2 mm. — Sk.—Og. . I> cothurnata MACQ. Bakkropp svartglänsande.. Ben gula.. Vingar glasklara;: ribbor vid roten bleka. Längd 2 -mm. — Og., Uppl., Lappl. (7, 8). . I: flavipes : FABR. ,-Bakkropp svart. Ben gula; tarser mörkringlade. Vingar glasklara; ribbor bruna. Längd 2,5—4 mm. — Sk.—Lappl. (5—9); allm. . I. atra WAHLB. Ryggsköld glänsande svart, endast i ‘kanten och pa bröstsidorna grapudrad. Bakkropp svart- glänsande. Ben svarta; framknän gulrôda. Vingar glas- klara; ribbor mörka. Längd 2—2,; mm. — Lappl. 94 14. g. 19. Vinge af Tachydromia ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. T. œneicollis ZETT. Som föreg. Längd 2 mm. — Gottl. (6). . IT. brevicornis ZETT. Antenner svartbruna, hälften sa langa som hufvudet. Ryggsköld svagt grapudrad. Bak- kropp helt svart. Ben gula; lär ofta pa midten mörkare. Vingar glasklara med bleka ribbor. Längd 2,; mm. —- Sk. (1 ex. 2). . T. sordida ZETT. Ryggskold svagt grapudrad. Bakkropp svart med otydliga gra bakkantstrimmor. Ben svarta; sken- ben och tarsbaser rödgula. Vingar glasklara med mörka ribbor. Längd 1,;—2,; mm. — Sm., Og., Vg., Lappl. . T. agilis MEIG. Ryggsköld taml. starkt grapudrad. Bak- kropp svart med otydliga gra ledgränser. Ben hos ¢ helt rödgula, blott låren ofvan svagt svartstrimmade; hos © äro baklåren helt, de öfriga låren på midten svarta äfvensom bakskenbenen och yttre hälften af tarserna. Färgen på benen är för öfrigt mycket växlande. Vingar glasklara, ribbor föga mörka. Längd 2,;—3 mm. — Sk.—Og. (5). . T. fascipes MEIG. (notata). Ryggsköld grapudrad. Bakkropp helt svart. Antenner svarta. Tarser svartringlade. Vingar glasklara med bruna ribbor. Längd 2,;—3 mm. — Sk., Bohs, Œottl (7): . T. minuta MEIG. (inbegr. annulata). Ryggsköld grapudrad, nagot glänsande. Bakkropp helt svart, glänsande. An- tenner svarta. Ben svarta; lar vid basen och skenben till största delen rödgula. Vingar glasklara med mörkbruna ribbor. Längd 2—3 mm. — Sk.—Lappl. (5—9); allm. . T. exigua MEIG. (femoralis). Mycket lik föreg. Längd 1,; mm. — Sk. (7). . T. lutea MEIG. (inbegr. glabra). Fig. 19. Antenner, gula, spetsen mörkare. Ben gula; tarsändleder svarta. Vingar blekgula. Längd 2,5—3,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—8); allm. 22. T. pectoralis FALL. Ben som föreg. Vingar glasklara med blekgula ribbor. Längd 2,5 mm. — Sk.—Uppl. (6—9). 23. 7. stramineipes ZETT. Som föreg. Längd 2 mm. — Sk.-- Uppl. (7). lutea. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA. XI: I; 2. 95 T. unguiculata ZETT. Ben gula. Vingar glasklara med bleka ribbor. Längd 1,5—2,25 mm. — Smäl., Dir—Lappl. (7, 8). 25. li yusciargs7s CELT. Lik. föreg._ Langd 1; mm. —-Sk. ios) Ono . T° aliaris FALL. Ben rödgula; tarsändleder svarta. Vingar glasklara, vid basen bleka. Längd 2,5; mm.—Sk.—LappIl.(8, 9). . T. pallipes FALL. Ben vanl. gula; tarser stundom mör- kare. Vingar glasklara med mörka ribbor. Längd 3 mm. —Sk.—Lappl. (6—9). . T. stigmatella ZETT. Antenner svarta, hos d af hufvu- dets langd, hos © kortare. Ben gula; mellanlar med en aflang mörk flack, baklar med en bred mörk ring vid spetsen, bakskenben och tarser mörka. Vingar glasklara med svarta ribbor. Längd 2,; mm. — Hals.—Lappl. (6—8). . T. confinis ZETT. Mycket lik föreg. Antenner kortare. Längd 1,5—2 mm. — Sk., Hall., Jämtl. . 7. macula ZETT. Ben gula; tarser mörka. Mycket lik T. pallipes, fran hvilken den bl. a. skiljer sig genom att baklaren hos d ofvan ha en mörk, aflang flack nara spetsen samt genom att 3. antennleden ar kort kagelformig, icke aflangt kägelformig. Längd 2,5—3,5 mm. — Sk. — Lappl. . I. fuscicornis ZETT. Ben gula; tarser svartringlade. Myc- ket lik föreg. Längd 2—2,; mm. — Sk., Lappl. . I. nigritarsis FALL. Antenner svarta. Ben rödgula; baklar i spetsen, mellan- och framlar ofvan, framsken- ben nästan helt och tarser i spetsen svarta. Mellanlar starkt förtjockade. Vingar glasklara med svartbruna ribbor. Längd I,>—2,; mm. — Sk.— Lappl. (7—9). . T. longicornts MEIG. (pubicornis). Antenner svarta. Ben gula; tarsändleder mörka. Mellanlär svagt förtjockade. Vingar glasklara med bleka ribbor. 3. och 4. ribborna näs- tan parallella. Längd 1,5—2,25 mm. — Sk.—Lappl. (7—9). . I. albocapillata ZETT. Vingar gråaktiga med svarta rib- bor. Längd 2,25—2,5 mm. — Sk.—Uppl. (6—8). . I. albiseta PANZ. Skenben delvis och tarser helt mörka. Vingar glasklara med mörka ribbor. Längd 2—2,; mm. SE 02 . I. niveiseta ZETT. Lik föreg. Ben blekare: Vingar gulak- tigare med blekare ribbor. Längd 1,;—2 mm. —Sk.—Lappl. Entomologiska Foreningens hogtids- sammankomst a Grand Restaurant National den 14 dec. 1900. Entomologiska föreningen sammanträdde den 14 dec. för firandet af sin högtidsdag, hvilken samtidigt var dess 30-arsdag. Sedan förhandlingarna tagit sin början, meddelade ordföran- den, prof. AURIVILLIUS, att styrelsen till medlemmar af föreningen invalt jägmästaren SAM. HAGSTRÖM, domänstyrelsen, fil. d:r Tors- TEN LAGEREERG, statens skogsförsöksanstalt, samt fil. kand. C. G. Dani, föreståndare för Adelsnäs’ trädgårdsskola. Genom dö- den hade föreningen förlorat en af sina hedersledamöter, prof. GusTAF KRAATZ, grundare af tyska entomologiska sällskapet, tyska nationalmuseet och entomologiska föreningen 1 Berlin. Till suppleant i styrelsen invaldes föreningens kassaförvaltare hr ERNST Rorsrer. Redaktören för Entomologisk Tidskrift meddelade, att sista häftet af innevarande årgång samma dag utkommit. Hufvudföredraget för aftonen hölls af docenten Ivar TRA- GÅRDH och handlade om »bladminerande insektslarver». Efter en kort inledande öfversikt öfver bladminerare i allmänhet skildrade föredraganden, hufvudsakligen stödd på sina egna, under sista sommaren företagna undersökningar, de olika typer, man pa- träffar af bladminerare, de olika sätt, hvarpå gångarne i bladen göras, larvernas morfologi och anpassning till detta lefnadssätt samt de olika insektsgrupper (coleoptera, lepidoptera och diptera), hvilkas larver förorsaka dessa så i ögonen fallande angrepp på växternas blad. . Föredraget illustrerades af planscher och tal- rika preparat samt blad, angripna af bladminerande larver. Docenten Nits HOLMGREN visade därpå representanter för en del sällsyntare termitsläkten och redogjorde för deras vikti- gaste karaktärer, hvarjämte d:r R. L. TRAFVENFELT, Umeå, och fil. kand. G. A. RINGSELLE demonstrerade en del sällsyntare in- sektsfynd. Vid supen föreslog ordf. en skal för Entomologiska Förenin- gen och erinrade om, huru denna från en ringa början och bryd- samma . förhållanden allt kraftigare utvecklat sig, sa att den nu på 30-arsdagen intog den första platsen bland sådana sällskap i norden. Ett stort antal af föreningens medlemmar hade infunnit sig på högtidsdagen. i YNGVE SJÖSTEDT. STADGAR LEDAMOTSFORTECKNING FOR ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JANUARI 1910 UPPSALA TO To ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. ir CIO Le LE Parte are dei 7 nn RE = if RESTITUER | er 5 ms "Hi HOHE | NT: ae ie He | | PR ie u | Aa u EME LE pees oa 43% | 2 + he Set oe Sd 7 Da r ad ii + . | at en nee we (FE) “4 d | | a | | Plies! thee * 14127 3 ha 901II08 Mao OO TR «ff = Aim. - use SONNE wa oie, 8 CR N | ; corned EVE ie à Wee ter 4 ae AY TR RA ve qu ha AA fr MOE BAUGH ARE) S09 ae | ie‘ CT Ce i (Le | Fv | u =, Gh, re, ais (ENTER pi | Er | 0 UN à de N 5 | | BE 277 re ne er? ny > | ig | | =; u bine NR Mare] | 4 ree bse why Se BR oat | OO i ‘ome ARN. t ma kad au fa PAL : rae ae i pS eee ee le BA wur - w al ap se År 4 DURE baie | 5 4 7 Age ah hy ae il) F "a : | a u PN een Lo an, ui Ÿ ce + # eher; Le TA 2 | Ara Sedat | |. db SR TENTAN [AL 7 | ae sara ares = TOUS STADGAR FOR DEN ENTOMOLOGISKA FOR- ENINGEN I STOCKHOLM. Antagna den 14 december 1879, med ändringar och tillägg af den 4 mars 1882, den 24 februari 1883, den 27 februari 1886, den 23 februari 1889 och den 11 mars 1803. Sn Den Entomologiska Föreningens uppgift är att efter bästa förmåga söka främja det entomologiska studiet i vårt land samt att åstadkomma ett samband mellan entomologiens idkare, vän- ner och gynnare. IM 2. Foreningen häller ordinarie sammankomst den sista lör- dagen i februari, april och september. Dessutom hälles samman- komst den 14 december, årsdagen af Föreningens stiftande, samt under maj mänad a dag, som särskildt bestämmes vid en föregående sammankomst, helst i samband med en utflykt i Stockholms omgifningar. Dock vare styrelsen obetaget, att då omständigheterna så föranleda, bestämma andra dagar för sam- mankomsterna. 5 3. Föreningens angelägenheter handhafvas af en bland För- eningens medlemmar vald styrelse, bestående af ordförande, sek- reterare samt tre andra ledamöter, hvilka, tillika med två supp- leanter, på sista sammankomsten under året med sluten omröstning och medelst enkel pluralitet väljas för en tid af två år så- lunda, att ena året sekreteraren äfvensom, första gången efter lottning, två andra ledamöter och en suppleant, samt påföljande året ordföranden, en annan ledamot och en suppleant (nämligen de som icke valts året förut) i sin tur afgå, och val till fyllande af deras platser förrättas. De afgående kunna återväljas. Styrelsens ordförande och sekreterare äro tillika Föreningens. Afgår styrelseledamot eller suppleant under det första af de två år, för hvilka han blifvit vald, inväljes å Föreningens näst- påföljande decembersammankomst efterträdare för blott det åter- stående året. Vid uppkommen ledighet, intill dess val ägt rum, och vid tillfälligt förfall inträda för ordföranden och sekreteraren annan ledamot och för annan ledamot suppleant. Styrelsen utser kassaförvaltare. II ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. Styrelsen äger icke att fatta beslut med mindre, än att tre ledamöter äro närvarande. Viktigare ärenden underställas Före- ningens beslut. $ 4. Mom. a. ‘Till Föreningens kassa inbetalar hvarje ledamot vid arets bôrjan en arsafgift af sex kronor. Mom. b. Ledamot, som till en fond, benämnd »Ständiga ledamôters fond», erlägger ett hundra kronor, är fran arsafgift befriad. Denna fond skall särskildt bokföras, och endast räntan af densamma till Föreningens utgifter användas. Sse För granskning af Föreningens räkenskaper utses vid årets sista sammankomst två revisorer och en revisorssuppleant. S 6. Vid sammankomsterna böra föredrag hållas och kortare med- delanden eller redogörelser för iakttagelser och rön inom insekt- världen lämnas, hvarjämte entomologisk litteratur refereras. $ 7- Foreningen utgifver en Zirtomologisk Tidskrift, hvars redak- tôr och ansvarige utgifvare af styrelsen utses och entledigas. Tid- skriften bör utkomma 1 tvängfria häften (önskningsvis fyra häften om året, om tre ark i hvartdera) och utdelas kostnadsfritt till hvarje ledamot, som erlagt årsafgiften. Skulle redaktören finna en för tidskriften ämnad artikel för ändamålet olämplig, under- ställes densamma styrelsens ompröfning, och skall dess beslut lända till efterrättelse. $ 8. Till ledamot af Foreningen antages af styrelsen, efter skrift- ligt förslag af någon Föreningens medlem, in- eller utländsk per- son, som teoretiskt eller praktiskt sysselsätter sig med entomo- logiens studium. Pa framställdt förslag af styrelsen kallar Före- ningen hedersledamöter af första och andra klassen. De förra skola vara tio. S 0. Öfver Föreningens medlemmar skall af sekreteraren föras matrikel. | . x . e = + o Förslag till andring af dessa stadgar bör väckas pa decem- bersammankomsten och afgöras pa nästa ars första sammankomst. III ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM LEDAMÖTER DEN 1 JANUARI 1910. Styrelse. Aurivillius, Per Olof Christopher, Fil. Dr., Professor, Kgl. Vet. Akademiens Sekreterare, Stockholm. Invald i styrelsen 1879. Ordförande. Sjöstedt, Bror Yngve, Fil. Dr., Professor, Intendent vid Riksmusei Entom. Afdeln., Kgl. Vet. Akademien, Stockholm. Inv. 1903. Sekreterare. Tidskriftens redaktör och ansvarige utgifvare. Lampa, Sven, Professor, f. d. Föreståndare för Centralanstaltens för för- söksväsendet på jordbruksområdet afdeln. för entomologi, Experi- mentalfältet. Inv. 1879. Redaktör för tidskriftens praktiska afdelning. Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kel. Domänstyrelsen, Observatoriegatan 8, Stockholm. Inv. 1886. Trybom, Arvid Filip, Fil. Dr., Byrächef för fiskeriärenden i Kgl. Landt- bruksstyrelsen, Karlavagen 8, Stockholm. Inv. 1892. Lyttkens, August, Byrachef för landtbruksärenden 1 Kgl. Landtbruksstyrel- sen, Linnégatan 33 0. 35, Stockholm. Inv. 1894. Suppleant. Roesler, Ernst Johan Robert, Entomologiska Föreningens kassaförvaltare. Barnhusgatan 12. Stockholm. Inv. 1909. Suppleant. Kassaforvaltare. Roesler, Ernst Johan Robert, f. d. Fotograf, Barnhusgatan 12, Stockholm. Inv. 1907. (se styrelsen). Hedersledamöter. Af 1:a klassen. Aurivillius, Per Olof Christopher, Fil. Dr., Professor, Kgl. Vet. Akademiens Sekreterare (se styrelsen), Stockholm. Invald 79. Hedersl. 1902. Brunner v. Wattenwyl, Carl, Dr. Hofrath, Schönburgstrasse 3, Wien 82. Hedersl. 98. TW ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Fabre, Jules Henri, Med. Dr., Insektbiolog, Sérignan, Departement Vau- cluse, Frankrike 98. Hedersl. 98. Howard, Leland O., Chef för Entom. Afdeln. i Förenta Staternas Landt- bruksdepartement, Washington D. C, U. S. A. 98 Lampa, Sven, Professor, f. d. Föreståndare för Centralanstaltens för försöks- väsendet pa jordbruksomrädet afdeln. for entomologi (se styrelsen), Experimentalfältet, 79. Hedersl. 1908. Meinert, Fredrik Wilhelm August, Fil. Dr., Inspektor vid Zool. Museum, Kong Georgs Vei 19, Köpenhamn F. 80. Hedersl. 94. Seidlitz, Georg von, Fil. Dr., Ebenhausen, Bayern. Hedersl. 95. Simon, Eugene, Fil. Dr. Villa Said 16, Rue Pergolèse 70, Paris 16. Hedersl. 1906. Snellen, Pieter Carl T., Mikrolepidopterolog, Köpman, Redaktör för Tijdschrift voor Entomologie, Wijnhaven 45, Rotterdam, Holland. Hedersl. 1900. Af 2:dra klassen. Wahlberg, Anna Sophia, Fröken, Stockholm C, Kungsgatan 4. H. 1. 94. Korresponderande Ledamöter. Bolivar, Ignacio, Professor, Direktör för naturh. museet, Alfonso XII 74, Madrid, Spanien 82. Busck, August, Assistent, U. S. Dep. Agric. Div. of Entomology, Was- hington, D. C. 98. Distant, William Lucas, Esq., Mannon Lodge, Selhurst Road, South Norwood, Surrey, England. 82. Friese, Heinrich, Dr., Schwerin, Friesesihaus. 1908. Gestro, Rafaello, Dr., Vice Direttore del Museo Civico di Storia Naturale, Genova, Italien. 82. Horväth, Geza von, Doktor, Director der Zool Abtheilung des National Museums, Budapest, Ungarn. 82. Reuter, Odo Morannal, Fil. Dr., e. 0. Professor i Zoologi, Helsingfors, Finland. 80. Ritzema-— bos, /., Dr., Professor am Phytopathologischen Institut, Wage- ningen, Holland. 98. Sahlberg, John Reinhold, Fil. Dr. e. 0. Professor i Entomologi, Helsing- fors, Finland. 380. Saunders, Edward, Esq., St. Ann's, Mount Hermon, Woking, Surrey, Eng- land. 82. Ständiga Ledamöter. Korporationer. Gottlands Läns Hushällnings Sällskap, Visby. 92. Norrbottens Läns Hushällnings Sällskap, Luleå. 93. Alfsborgs Läns Norra Hushällnings Sällskap, Vänersborg. 93. Örebro Läns Hushållnings Sällskap, Örebro. 93. LEDAMOTSFORTECKNING. Vv Enskilda Personer. Aurivillius, Per Olof Christopher, Fil. Dr., Professor, Kgl. Vetenskaps Aka- demiens Sekreterare (se styrelsen o. hedersledamöter) Stockholm. 79. St 1) 83: Cronvall, Johannes Magnus, Med. Fil. Stud, e. o. Amanuens, Upp- sala. 96. De Geer af Leufsta, Carl Louis Emanuel, Friherre, Leufsta, Tobo. (Upps. 1.) 9o. Dusén, Karl Fredrik, Fil. Dr., Lektor, Kalmar. 80. Enell, Henrik Gustaf Olof, Apotekare, Apoteket Ornen, Stockholm. 80 Ericson, Isaac Birger, Disponent, Mölndal. 86. St. 1. 95. Grill, Claes Erik, Ofverste, Ornäs, Kungsängen. 86. St. 1. 89. Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Stockholm. 80, St. 1. 84. Lampa, Sven, Professor (se styrelsen), Experimentalfältet. 79. St. 1. 83. Lundstrom, Carl, Med. Dr., Professor, Helsingfors, Finland. 1907. Lyttkens, August, Byrachef i Kgl. Landtbruksstyrelsen (se styrelsen), Stockholm. 93. St. 1. 1903. Löwen, Sven August Fritz, Grefve, Gerstaberg, Jerna, (Stockholm 1.) 1900. Mewes, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byrächef i Kgl. Domänstyrelsen (se styrelsen), Stockholm. 80. St. I. 91. Quennerstedt, August Wilhelm, Fil. Dr., f. d. Professor, Lund. 95. Sjöstedt, Bror Yngve, Fil. Dr. Professor, Intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum (se styrelsen), Stockholm. 89. St. 1. 1902. Sjöström, David, Notarie, Stockholm. 96. Stjernquist, Olof, Direktör, Sekreterare i Stockholms Läns Hushållnings- Sällskap, Stockholm. 92. St. 1. 95. Stjernsvärd, Erik Rudolf Hodder, Godsägare, Vidtsköfle, (Krist. L), 1908. Theorin, Fritz G., Grosshandlare, Deutsche Westafrikanische Handels- gesellschaft, Hermannsstrasse 25 0. 27, Hamburg. 82. St. 1. 83. Wachtmeister, Axel Fredrik Cl:son, Grefve, Kansler för rikets universitet, Kabinettskammarherre, Stockholm. 98. Ordinarie ledamöter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Svenska Ledamöter. Korporationer, Blekinge Lans Hushällningssällskap, Karlskrona. 93. Centralanstalten for Försöksväsendet på Jordbruksomrddet, atdeln. för Entomologi, Experimentalfältet. 1903. Göteborgs och Bohus Lans Hushällningsällskap, Göteborg. 92. Kalmar Läns Södra Hushällningssällskap, Kalmar 93. Kronobergs Läns Hushdliningssallskap, Växsjö. 92. VI ENTOMOLOFISK TIDSKRIFT 1910. Stockholms Läns Hushållningssällskap, Stockholm. 92. Sveriges Utsadesforening, Svalöf (Malm. 1.). 92. Värmlands Läns Hushållningssällskap, Karlstad. 92. Västernorrlands Läns Hushållningssällskap, Härnösand. 92. Västmanlands Läns Hushållningssällskap, Västerås. 92. Östergötlands Läns Hushällningssällskap, Linköping 93. Enskilda personer, Adelsvärd, Axel Theodor, Friherre, Bergsingenjör, Disponent, Åtvidaberg (Östg. 1.). 96. Adlerz, Ernst, Fil. Dr. Lektor, Örebro. 95. Adlerz, Gottfrid Agathon, Fil. Dr., Lektor, Sundsvall. 80. Afzelius, Karl Rudolf, Fil. Kand. Artillerigatan 28 B, Stockholm ©: 1908. Ammitzboll, Ivar Frederik Christian, Med. Lic.. Regements- o. Lasaretts- läkare, Ystad. 80. Andersson, Cecilia, Fru, Bastad (Krist. 1.). 1906. Aronzon, Axel Konrad, Bokbindaremästare, Lilla Vattugatan 19 A, Stock- holm C. 97. Asklund, Carl Georg, Apoteket Biet, Göteborg. 96. Barnekow, Adolf Hans Fredrik, Friherre, Ryttmästare, Araslof, Vinslôf (Krist. L.) 1906. Barthelson, Erik Herman, Jägmästare, Mariestad, (Skbgs. 1.). 1900. Bengtsson, Simon Fredrik, Fil. Dr., Docent, Lund. 95. Berg, Per Ake Edvard, e. Jägmästare, Råneå (Nbtn. 1). 1907. Berggren, Johannes Emil, Landtbruksingenjör, Alfsborg, Gammelstad (Nbt 1). for Bergman, Arvid Mathias, Fil. Kand., Direktör, f. d. Lektor v. Alnarp, Malmö. 92. > Borg, Karl Anders Hjalmar, Fil. Kand., Adjunkt, Linköping. 83. Bovin, Knut, Trädgärdsdirektör, Fagerlid, Kungsängen (Uppsl.). 1901. Brorstrom, Carl Jakob Walfrid, Jägmästare, Hälsingborg. 84. Bruce, Nils Ivan, e. o. Kammarskrifvare, e. o. Postexpeditör, Kronobergs- gatan 15 B, Stockholm K. 1905. Brundin, Gustaf Ragnar Waldemar, Postexpeditör, Uplandsgatan 43, Stockholm C. 97. Baarnhielm, Georg Mauritz, Häradshöfding, Kungälf (Gbgs. 1.) 98. Cederberg, Sven Johan, Jägmästare, Haparanda (Nbt. 1). 1908. Cederqvist, Justus, Direktör, Riddaregatan 51, Stockholm Oke 3905: Dahl, C. G., Föreståndare för Adelsnäs trädgärdsskola, Åtvidaberg. Edelstam, Fritz Fabian, Hofjägmästare, Intendent vid Kgl Djurgården, Djursborg, Karlaplan, Stockholm O. 99. Ekblom, Axel Richard, Artist, Helsingegatan 11, Stockholm VA. 92. Eklund, Ragnar Isaak Magnus, Med. Kand., Gref Thuregatan 53, Stock- holm O. 1906. Elfstrand, Per Fredrik, Jägmästare, Karlstad. 84. Fahlcrantz, Erik Gustaf, Jägmästare, Revisor, Engelbrektsgatan 4, Stock- holm O. 99. LEDAMOTSFORTECKNING. VIF Falck, Johan Torsten Leonard, Med. Lic., Regementsläkare, Stadsläkare, Kristianstad. 84. Feilitzen, Carl Melcher von, Fil. Dr., Öfverdirektör och Chef i Kgl. Landt- bruksstyrelsen, Gref-Thuregatan 66, Stockholm O. 1900. Fleetwood, Carl Edvard, Friherre, f. d. Jägmästare, Lundby, Rasbo (Ups. 1286: Forsstrand, Carl Wilhelm, Fil. Dr. Medarbetare i Svenska Dagbladet, Saltsjö-Dufnäs (Stockh. 1.). 80. Francke, Johan Robert, Grosshandlare, Norrlandsgatan 1, Stockholm C. 99. Francke, Otto, Grosshandlare, Villagatan 1, Stockholm O. 99. Fredberg, Lars Johan, Veterinär, Mellerud (Elfsb. 1.). 89. Fredenberg, Karl Vilhelm Astley, Generaldirektör och Chef i Kgl. Doman- styrelsen, N:a Blasieholmshamnen 5 B, Stockholm C. 1905. Fredlund, Erik, Kyrkoherde, Järlåsa, Aland (Ups. 1). 1900. Frögren, Carl Emil Abraham, Apotekare, Tumba (Stockh. 1). 91. Giobel, Carl Fredrik, Byrächef i Kgl. Domänstyrelsen, Tullinge (Stockh. 1.) 1906. Grönberg, Gösta, Fil. Dr., Docent, Lärare v. Kgl. Skogsinstitutet, Skeppare- gatan 6, Stockholm O. 1901. Gyllenkrok, Carl Axel Fredrik, Öfverjägmästare, Tenhult (Jkpg. 1). 96. Hackwitz, Gustaf Olof David von, Fil. Kand., Adjunkt, Vänersborg. 80. Haglund. Leonard, Tandläkare, Kalmar. 91. Hagstrom, Sam. Jägmästare, Kg]. Domänstyrelsen.Scheelegat. 13, Stockholm. Haij, Julius Bernhard, Fil. Dr., Lektor, Växjö. 80. Hamilton, Hugo Erik Gustaf, Grefve, Statsråd och Chef för Civildepar- tementet, Villagatan 24, Stockholm O. 95. Hammar, Sven, Fil. Kand., Fôreständare for kemiska stationen, Skara. 95. Hammarstrom, Johan Fredrik Magnus, Direktôr, Skara. 91. Hanström, Karl, Jägmästare, Registrator och Aktuarie i Kgl. Domän- styrelsen, Vallhallavägen 45 A, Stockholm O. 1902. Hasselblad, Carl Fredrik, Disponent, Direktör, Sprängsviken (Vstnl. 1.). 98. Hedlund, Johan Theodor, Fil, Dr., Lektor, Alnarp, Akarp (Malm. 1.). 1905. Hedstrom, Herman Oskar, Fil. Lic., Statsgeolog, Hégbergsgatan 68, Stock- holm. 89. Holmgren, Nils Frithiof, Fil. Dr, Docent, Västmannagatan 41, Stock- holm. 99. Hultgren, Johan Albert, v. Häradshöfding, Örebro (bor äfven Artilleri- gatan 26, Stockh.). 80. Hultmark, David Vilhelm Primus, e. Jägmästare, St. Larsgatan 5 A, Lin- kôping. 1907. Hägerström, Karl Peter, Fil. Kand., Adjunkt, Västerås, 1909. Hoglund, Otto Magnus, Fil, Dr., Grosshandlare, Stureplan 2, Stock- holm Ö. 89. Hök, Adolf Fredric, Possessionat, Forsnäs, Vadsbro (Sdml. 1.). 96. Jonsson, Johan Wilhelm, Fil. Lic., Skolföreständare, Käfvesta, Sköllersta (Öreb. 1.). 80. Jagerskiold, Axel Krister Edvard Leonard, Fil. Dr., Docent, Intendent vid Museum, Goteborg. 86. VIII ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Kaudern, Walter Alexander, Fil. Kand., Sibyllegatan, 11, Stock. holm Ö. 1903. Kindberg, H. C., Direktör i Aktiebolaget Fröodlingens Fröhandel, Drott- ninggatan 20, Goteborg. 98. Kjellin, Carl Gustaf, Apotekare, Västerlånggatan, Sater (Kpbg. 1). 91. Kjellin, Daniel, f. d. ı:ste Landtmätare, Mellerud (Alfsb. 1.). 84. Kjellström, Mauritz Herman, Apotekare, Strömsholm (Wstml. 1). 87. Knutson, Knut Wilhelm August, Grosshandlare, Döbelnsgatan 9, Stock- holm C. 89. Kolthoff, Gustaf Isak, Fil. Dr., Konservator v. Zool. Museum, Uppsala. 80 Kopp, Anders Frithiof, Jägmästare, Gislaved (Jkpg, 1.). 84. Lagerberg, Torsten, Fil. Dr. Artillerigatan 32, Stockholm. Lagerheim, Nils Gustaf, Fil. Dr, Professor vid Stockholms Högskola, Tunnelgatan 25, Stockholm C. 96. Landin, John, Handelskemist, Civilingenjör, Grefgatan 11, (byrå Drett- ninggatan 40), Stockholm 1902. Larsson, Johan Magnus, Possessionat, Kristinehamn. 83. Lind, Gustaf Herman, Yrädgärdsdirektôr, Exprimentalfaltet. 1903. Lindahl, Wilhelm Nils Andreas, Fil. Dr., f. d. Auditor, v. Häradshöf- ding, Karlskrona, 82. Lindegrén, Johan Fredrik August, Med. Lic, Provinsiallakare. Säffle (‚Menml. 1.) 201. Lindner, John Severin, e. Jagmastare, Forshaga, Ousby (Krist. I). 1902. Ljungström, Ernst Leopold, Fil. Dr., Götgatan 69, Stockholm Sö. 94. Lundberg, Johan Bernhard, Komminister, Älgarås (Skbgs. 1.) So. Lundell, Johan August, Fil. Dr., Professor, Skolgatan 17, Uppsala. 91. Lübeck, Oskar Ragnar, bitr. Länsjägmästare, Uppsala. 1907. Långström, Hakon, Folkskollarare, Göteborg. 1900. Lönnberg, Axel Johan Einar, Fil. Dr., Intendent vid Riksmusei afd. för vertebrerade djur, Roslagsgatan 29, Stockholm VA. 90. Maas, Paul, ı:ste Konsulatsekreterare i Tyska Generalkonsulatet, St. Badstugatan 36 B, Stockholm C. 95. Martin, Knut Edvard, e. Jägmästare, Gefle. 1907. Mellin, Marcus, Trädgärdskonsulent, Linköping. 1907. Modin, Sven Olof Arvid, e. Jägmästare, Ljusdal (Gflb. 1). 1907. Mjöberg, Eric Georg, Fil. Lic., Norrtullsgatan 10 A, Stockholm VA. 1903. Muchardt, B. M. Harald, Konservator, Hälsingborg. 1900. Munthe, Carl David Ludvig Vilhelm W-son, Öfverste, Brevik, ångf. Lidingön. Mörner, Robert Fredrik, Grefve, Kapten, Föreståndare för Jämtlands folkhögskola, Hof, Tang (Jmtl. 1.). 99. Nathorst, Johan Louis, Direktör vid Malmöhus läns landtbruksskola, Västraby, Löberöd (Malm. 1): 91. Nettelbladt, Carl Gustaf Teodor, e. Jägmästare, Piteå. 1907. Neuman, Carl Julius, Fil. Dr., Rektor, Borås. 80. Nobel, Ludvig I., Ingenjör, Djursholm. 1903. Nordenskjöld, Signe Adelaide Virginia Maria, Fru, Virqvarn, Oskarsh. 92. Nordenstrom, Henning, Med. Dr. f. d. 1:ste Provinsialläkare, Linköping. 80. LEDAMOTSFORTECKNING. IX Nordin, Allan Emanuel, Kontrollôr i Tullverket, Göteborg. 84. Nordstrom, Frithiof G. D. Tandläkare, Kungsholmsgatan 17. Stock- holm K. 1905. Nystrom, Carl Ludvig Hippolit, Med. o. Fil. Dr., Led. ı:sta Kam., Bryg- garegatan 16, Stockholm C. 84. Odelberg, Albrecht Theodor, f. d. Statsråd, Landshöfding, Nybrogatan 9, Stockholm O. 83. Ohlson, Nils Conon, Kapten vid Kgl. Smålands Art. Regm., Jönköping. 90. Ohlsson, P. E. Landtbrukare, Kristineberg, Färlöf (Krist. L). 87. Orstadius, Ernst Teodor, Direktôr, v. Häradshôfding, Langholmen, Stock- holm Sö. 1906. Palmer, J. E. Disponent i Allmänna Svenska Utsädes Aktiebolaget, Sva- löf (Malm. 1.). 92. Palmstierna, Nils Otto Magnus, Friherre, Ryttmästare vid Lifreg. Husa- rer, Skenäs, Vingåker. 1901. Persson, John, Apotekare, Tranås (Jkpgs. 1). 89. Peyron, John Adam, Med. Lic., Regeringsgatan 54, Stockholm C. 89. Pihl, Axel Gustaf, Direktör, Rosendal, Stockholm Dj. 80. Porat, Carl Oskar von, Fil. Dr., Lektor, Jönköping. 80. Post, Stafs Adolf von, Disponent, Äsgård, Äs (Sdml; 1.) 95. Ramstedt, Carl Gustaf, Jigmästare, Grönbo, Kåfalla (Öreb. 1.). 99. Reuterskiold, Bror Ernst Gerhard Casimir, Apotekare, Karlbergsvägen 16, Stockholm VA. 95. Reuterskiöld, Carl Axel Fredrik, Brukspatron, Norrgarn, Knutby (Stockh. L.). 92. Ringselle, Gustaf Alfred, Fil. Kand., Adjunkt, Upplandsgatan 77, Stock- holm VA. 92. Roesler, Ernst Johan Robert, f. d. Fotograf, E. F:s kassaförvaltare, Barn- husgatan 12, Stockholm C. 91. (se styrelsen). Roman, Per Abraham, Fil. Dr., Vaksalagatan ı2, Uppsala. 97. Rosen, Anna Euphrosyne von, Friherrinna, Helgslatt, Sya (Ostg. 1.). 93. Rosen, Carl Clarence von, Grefve, Ryttmästare vid Lifreg. Husarer, Väsby, Äs (Smdl. 1.). 1904. Rosen, Helge Ossian, Fil Kand., Nosaby (Krist. 1.). 1907. Roth, Carl Oscar, Konservator vid Stockholms Högskola, Dalagatan 34, Stockholm VA. 91. Sandgren, August, Handelsträdgärdsmästare, Varberg. 95. Sandin, J. Emil, Bankbokhällare. Skand. Kreditaktiebolaget, Göteborg. 82. Schillberg, Axel Jacob, Apotekare, Apoteket Bäfvern, Hornsgatan 79, Stock- holm Sö. 89. Schotte, Gunnar Viktor, Jägmästare, Notarie i Kgl. Domänstyrelsen, Före- ståndare för Statens skogsförsöksanstalt, Dalängens hållplats, Li- dingön. 1900. Schott, Harald Gerhard, Fil. Dr., Lektor, Linköping. 80. Sjöblom, Magnus August, Med. Lic., 1:ste Provinsialläkare. Härnösand. 93. Sjöstedt, Sten, Grosshandlare, Göteborg. 98. Sjovall, Karl, Bokhandlare, Kungsholmsgatan 6, Stockholm K. 1909. Sparre af Sofdeborg, Nils Gustaf Alexander, Grefve, Godsägare, f. d. talm. r:sta Kam. Järnvägsräd, Mariedal, Lundsbrunn (Skbg. L). 91. x ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Strandberg, Georg Wilhelm, e. Jägmästare, Älfsbyn (Jmtl. 1). 1907. Stromman, Per Hugo, Fil. Dr., Adjunkt, Hudiksvall. 91. Svensson, Anders Teodor Alfred, Fil. Dr., Adjunkt, Fleminggatan 20 A, Stockholm K. 99. Svensson, Gustaf Esbjörn, Jagmästare, Uppsala. 1907. Svlvén, Erik Gustaf Hjalmar, e. Jagmastare, Hasslerör (Skbg. 1)-1%007. Svlvén, Nils Olof Waldemar, Fil. Dr., Assistent vid statens skogsförsöks- anstalt, Humlegårdsgatan 14 0. 16, Stockholm Ö. 1907. Tamm, Claes Oscar Sebastian, Domänintendent, Kungsholmstorg 6, Stock- holm K. 91. Tedin, Hans, Fil. Kand., Assistent vid Sveriges Utsädesfôrening, Svalöf (Malm. 1.\. 87. Thedenius, Carl Gustaf Hugo, Apotekare, Apoteket Enhörningen, Göte- borg. 80. Tholander, Gustaf A., Litograf, Upplandsgatan 17, Stockholm VA. 1907. Thott, Tage Alexis Otto, Grefve, Förste Hofjigmästare, Skabersjö (Malm. 1.) 8o. Tiberg, Hugo Viktor, Grufdisponent, Langbanshyttan (Vrml. 1). 92. Trafvenfelt, Reinhold Ludvig, Med. Lic., Regementsläkare, Umea. 81. Trolander, Anders Sebastian, Apotekare, Herrljunga (Alfsb. 1.). 82. Trybom, Arvid Filip, Fil. Dr, Byrächef i Kgl. Landtbruksstyrelsen (se styrelsen), Karlavagen 8, Stockholm Ör 80: Trägårdh, Ivar Oskar Herman, Fil. Dr, Docent, Vasagatan 1, Upp- Sala. 97. Tullgren, Hugo Albert, Fil. Kand., Föreståndare för Centralanstaltens for törsöksväsendet pa jordbruksområdet afdeln. för entomologi, Experi- mentalfaltet. 97. Ulriksen, Fredrik, Trädgärdsdirektör, Alnarp, Akarp (Malm. 1.). 8r. Wahlgren, Einar Otto, Fil. Dr. Lektor, Härnösand. 98. Welin, Henrik August Johannes, Tandläkare, Drottningatan 51, Stock- holm C. 1909. Wermelin, Johan Henrik, Öfverjägmästare, Malmö. 81. Westberg, Claes Gottfried Hugo, Jägmästare, Föreståndare för Ombergs skogsskola, Alvastra (Ostg. 1.). 95. Westerlund, Ernst Otto Theodor, Med. Dr., f. d. Fördelningsläkare, En- köping. 80. Westerlund, John Fredrik Agardh, Apotekare, Åtvidaberg (Ostg. 1.). 90. Westman, Abraham Henrik, Med. Lic., f. d. Fördelningsläkare, Göteb. 98. Wetterhall, Johan Erland Wilhelm, Fil. Kand., Läroverksadjunkt, Häl- singborg. 80. | Wibeck, Johan Edvard, Fil. Kand., e. Jägmästare, Assistent vid Statens skogsförsöksanstalt, Brahegatan 36, Stockholm Ö. 1907. Widmark, Erik Matteo Prochèt, Fil. Kand., Villa Skalet, Hälsingborg. 1907. Wijkström, Oskar Laur, Ferd., Fil. Kand., Adjunkt, Askersund. 81. Wilner, Olof P:son, Apotekare, Apoteket Svanen, Göteborg. 92. Wingborg, F. August, Fil. Kand., Redaktör, Fleminggatan 20 B, Stock- holm K. 1901. LEDAMOTSFORTECKNING. XI Wirén, Axel Einar, Fil. Stud., Sysslomansgatan 31 B, Uppsala. 1900. Wittrock, Kurt Jonas Henrik, Fil. Kand, Bergielund, Albano. 1907. Wittrock, Veit Brecher, Fil. Dr., Professor, Bergielund, Albano. 80. Wretlind, Erik Gabriel, Fil. Kand., Adjunkt, Enköping. 1908. , Agren, Hugo Andreas, Fil. Lic. Lund. 97. Alund, Vilhelm, Jägmästare, Umea. 1907. Öhrström, Carl Adolph, Länsjägmästare, Engelbrektsgatan 13, Stock- holm O. 96. Ortenblad, Veit Thorsten, Byrachef i Kgl. Domänstyrelsen, Odengatan 28, Stockholm VA. 84. Ortengren, Carl Helmer, Godsägare Helmershus, Ekestad (Krist. 1.). 95. Österberg, Johan August, Folkskollarare, Montebello, Experimentalf. 85. Ostrand, Carl Herman, Trafikinspektôr, Engelbrektsgatan 4, Géteborg. 95. Norska Ledamôter. Huitfeldt-Kaas, Valentin Wilhelm Hartvig, Konservator vid Zool. Mu- seum, Kristiania. 90. Lysholm, B., Med. Dr., Trondhjem. 97. Münster, Thomas, Bergmester, Hammerfest. 84. Schöyen, Wilhelm Maribo, Statsentomolog, Kristiania. 80. Storm, Wilhelm Johan, Konservator vid Zoologiska Museum, Trond- hjem. 81. Warloe, Hans, Skolbestyrer, Risör. 89. Wessel, Andreas Bredal, Med. Dr., Distriktlæge, Kirkenæs, Syd Varanger, Ost Finmarken. 93. Danska Ledamöter. Budde-Lund, Gustav, Kand., Köpman, Upsalagade 20, Köpenhamn 80. Hansen, H. J. Fil. Dr., Assistent vid Zool. Museum, Köpenhamn. 80. Lundbeck, Wilhelm, Kand., Dr. Priemers Vei 4, Köpenhamn V. 98. Nielsen, J. C., Fil, Kand., Vester Vollgade 103, Köpenhamn B. 1906. Sorensen, William, Fil. Dr. Zool. Museum, Schönbergsgade 15, Köpen- hamn. 80. Finska Ledamöter, Bergroth, Ernst Evald, Med. Lic. 7 West Superior Street, Duluth, Minn. U. S. A. Elfving, Karl Oskar, Forstkonduktör, Föreständare för skogvaktareskola, Nickby, Söderkulla. Federley, Harry, Fil. Dr., Docent, Boulevardsgatan 19, Helsingfors. Järvi, Toivo, Fil. Mag. Helsingfors. Linnaniemi (Axelson), Walter Mikael, Fil. Dr., Lektor, Sordavala. Munsterhjelm, Carl, Forstmästare, Pello. Nordenskiöld, Nils Erik, Fil. Dr., Docent. Zool. Museum, Helsingfors. Palmen, Johan Axel, Friherre, Fil. Dr. Professor emeritus i Zoologi, Helsingfors. Poppius, Bertil Robert, Fil. Dr., Entom. Museum, Helsingfors. XII ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Reuter, Enzio Raphaël, Fil. Dr., Statsentomolog, Fabriksgatan 21, Hel- singfors. Sandman, Jonas Albin, Fil. Mag. Fiskeriinspektör, Helsingfors. Schneider, Guido, Fil. Dr., Polytechnisches Institut, Riga. Stltala (Silfvenius), Anti Johannes, Fil. Dr. Docent, Zool. Museum, Helsingfors. Wasastjerna, Björn Rudolph, Häradshötding, Helsingfors. 200) Nr COR TN pre re ANN NEN eet Gwe Lin ol ae is u bi uaa sats » | q 5 LA Va Li h, BR = Bel nae 4 À - h = Te = | a 0 2 N | 24 a N m; . fi 7. aa ï r I > x v . et 1 Bei = + u hs . 3 i i i en LE > | | te or 7 > . 1 | I ö = & a pr E 4 vr 1 F FR ye : f ‘Hos Entomologiska Föreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser 1 Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Arg. 1 Hvetemyggan, 2. I een 3. Grasflyet; 4. en a LL Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 10. Löfskogsnunnan, rr, Hvitax- o. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt två okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nagra af vara for trädgården nyttigaste insekter, 15. Lökflugan, 16. Rönnbärsmalen, à Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Ex- perimentalfältet, lämnas enskilda årgångar à ı kr. och à 50 Ore, dä minst tio tagas pa en gang. LAMPA, SVEN, Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Mans ae GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk ‘Ordbok — —, Förteckning öfver Skandinaviens,, Danmarks och Finlands Coleoptera. "Två delar, häftad. For ledamöter af Entomologiska Föreningen + Exemplar tryckta pa endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1:20 kr. dyrare. Reurrr, O. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Æemiptera Heteroptera. I. Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. ee genca af EINAR WAHLGREN . : Rätvingar. Orthoptera af CHR. AURIVIL LIUS Sländor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af YNGVE SJOSTEDT Casa Siena”, ES ES dr 11. Tvavingar. Diptera. 1. Orthorapha. x. Nemo- pera, Kam. 1 OKT 275.02. Drochycera, Kam.org >23, kr. —_ Us Pam. 24, Zmpı- Aide kr. — 2475. - 2. Cyclorapha, 1. Aschiza kr. —:85. Af EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. Zvmenoptera. 1. .Gaddsteklar. Aculeata. Fam. 1. kr. 1: —. Fam. 2. kr. AIN SE 0a En ann 17. Kr so.) Bam. . 8, med register Ofver Aculeaia, Fam. ı—8. kr. —: 50. Af Chr. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Mymenoptera. 4. NVäxtsteklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricide och Tenthredinide (ex. p.) Af ALB. 'TULLGREN Svensk Spindelfauna: tl 1 och 2. Klokrypare, Chelonethi och Lacke- spindlar, Phalangidea_af ALB. 'TULLGREN . Gos N kr. » : 50 “a Ge ~I un INNEHALL. ARONZON, A. K. och CEDERQUIST, J., Revisionsberättelse för 1909 Sid. NORDENSTRÖM, H., Nagra fynd af steklar under exkursionen i Syd- Halland och Ostergôtland 1908 Poppius, B., En ny svensk varmhus-myra. (Prenolepis vividula NYL.) SCHONFELDT, HILMAR v., Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna VOM: KR AMENMINMN ON D D C7 Ce ee ee eee SJÖSTEDT, YNGVE, Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerun #eNio $i. Aer Rad IN ee een an — —, Entomologiska Féreningens sammantrade 4 Grand Restaurant National den 25. Septy1900 x EURE a — —, Entomologiska Föreningens hégtidssammankomst a Grand Restaurant National*den’I4 dec. 3909" nya TRAGARDH, L, Strôdda meddelanden om kvalster____-.__--__-_----__-.-- — —, Om Berleses apparat för snabb och effektiv insamling af sma Meche jun FE NA ENS ET NE ee er ae W.SHEGREN MIN ARS UettLerabli taste ro een nuke cone Eesha andes Strona == Zur Kedutms: schwedischer Dipteren ll — 750 — —, Svensk Insektfauna. XI: 1;2 Dansflugor. Ærmpidida__ Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. as ww N m GO VA Ma Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att så fort som möjligt därom underrätta redaktionen. Utgifvet den 30 april 1910. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. Arg. 31 1910 Hatt. 2-3 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1910 Entomologisk Tidskrift kommer att under ar 1910 af Entomologiska Fôreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill beméda sig om att, sa langt omständigheterna medgitva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehall mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf for riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitté, som består af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Stockholm. Snyltere i Edderkoppeeg. [Entom. Meddel. 1910, sid. 265.] 3 Ichneumons of Great Britain. III, sid. 119. 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19190. Själf gjorde jag under sistlidne sommar en iakttagelse, som kom mig att se BERTKAUS meddelanden i en annan dager än förut. I juli månad spunno talrika unga Linyphior sina glesa väfvar mellan bladen på ekbuskarna i Mems park i Östergötland. 10 juli sågs en af dem, möjligen en ännu icke könsmogen Linyplia phrygiana WALCK (enl. D:r TULL- GREN) längs midtlinien af abdomens ryggsida bära en vid abdomens bas fastsugen stekellarv af gråhvit färg. Larven var då lika lång som spindelns abdomen, d. v. s. omkring 3 mm. Den infångade spindeln rörde sig obehindradt och spann trådar i den flaska, där han inspärrades. Redan följande dag, på morgonen, befanns emellertid spindeln ha dött, och hans abdomen var till hälften hop- sjunken. Fram på förmiddagen hade han fallit ner till flaskans botten. Stekellarven däremot, som hängde kvar vid de af spindeln spunna trådarna, började, med hufvudet nedåtriktadt, spinna på sin kokong, som blef ljusbrun, smal, till omkretsen trekantig samt så tunn, att man tvärs igenom den kunde se, huru larven efter några få dagars förlopp förpuppats, hvar- jämte man under den följande tiden kunde iakttaga färgernas framträdande hos puppan. 22 juli framkom ur kokongen en liten parasitstekel, som af D:r ROMAN benäget bestämts såsom en för vårt land ny art af underfam. Pimpline, nämligen Acrodactyla degener Hat. Enligt MORLEY har denna art redan förut i England iakttagits parasitera på samma egendomliga sätt som släktet Polysphincta. Med föreliggande fakta för ögonen tyckt det mig emel- lertid ’gga nara tillhands att antaga, att något misstag eller någon förväxling ägt rum vid bestämningen af den af BERTKAU omtalade stekeln. Flera parasitsteklar visa en ganska pompilidliknande habitus, sa att en förväxling vid flyktigt betraktande skulle kunna vara tankbar, och osanno- likt är ju ej, att äfven andra parasitstekelslakten med hittills okändt lefnadssätt tillämpa samma parasitiska metod som de ofvan nämnda pimplinerna. Entomologiska Foreningens samman- trade a Grand Restaurant National. Den 26 febr. 1910. Sedan förhandlingarne tagit sin början, meddelade ordf., prof. AURIVILLIUS, att foreningen sedan sista sammankomsten genom döden förlorat en af sina korresponderande ledamöter, den bekante engelske hemipterologen EDWARD SAUNDERS; revisionsberattelse for 1909 föredrogs, hvarvid full och tack- sam ansvarsfrihet beviljades styrelsen och kassaförvaltaren. Därefter höll docenten NILS HOLMGREN ett af talrika teckningar illustreradt föredrag om »frågor inom termiternas biologi och systematik». Som bekant ådraga sig dessa i tro- piska och subtropiska trakter utbredda, i kolonier lefvande insekter i hög grad uppmärksamhet, särskildt genom sina ofta ofantliga, uppmurade bostäder, som på vissa områden kunna vara så talrika, att de förläna landskapet en egen, karakteristisk prägel. Om själfva grundorsakerna till kolo- nibildningen bland insekterna ej kunna angifvas, kunna vi dock mera positivt yttra oss beträffande några få faktorer, som vid kolonibildningen spela en viktig roll. Då koloni- bildning knappast synes uppkomma annat än pa ‘basis af familjen, så framgår däraf, att vården om afkomman är en af grundbetingelserna för insekternas sociala samlif. Men vården om afkomman är dock endast undantagsvis så starkt utpräglad, att ett samlif endast på den grunden kan uppstå. Villkoret därför är, att afkomman födes till världen i ett mycket hjälplöst tillstånd samt så förblifver mer eller mindre under ett antal larvstadier, hvilket äfven är fallet hos termi- terna. | Märklig är också äggets beskaffenhet hos de sociala in- sekterna, 1 det att det visar sig gulfattigare än hos andra, 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. hvilket torde betinga de nyfödda larvernas hjalplosa och out- vecklade byggnad. Under foredragets gang redogjordes vi- dare for inom insektssamhällen, särskildt termiternas, radande arbetsfordelning mellan de olika kastena, dessa senares upp- komst, koloniernas grundlaggning, hvarvid bland annat inaf- velns betydelse framhölls som en betydelsefull faktor, de olika termiternas inbördes släktskap samt nya synpunkter för deras systematik. Termiterna, som ofta anträffas fossila, ansagos leda sina anor tillbaka till senare delen af permformationen. Efter den diskussion, som i anslutning till anförandet uppstod, och hvari professorerna AURIVILLIUS och SJÖSTEDT, docenten TRÄGÅRDH och föredraganden deltogo, framförde ordföranden föreningens tack för det intresseväckande, inne- hållsrika och väl framförda föredraget. Yngve Sjöstedt. Till våra entomologer! För en påtänkt bearbetning af Sveriges myriopoder, af- sedd som fortsättning af »Svensk Insektfauna», mottager undertecknad villigt och med tacksamhet svenska myriopod- samlingar till granskning och event. bestämning. Da de olika arternas utbredning ännu är föga känd, äro äfven de minsta bidrag välkomna. Jönköping i juni 1910. C. O. v. Porat. Fil dash dulektor Ein Beitrag zur Kenntnis der Lebens- weise, Systematik und geographischen Verbreitung der Trigonaloiden. Von W. A. Schulz, Villefranche-sur-Saône. Bei einem Besuche im naturhistorischen Reichsmuseum zu Stockholm im September vorigen Jahres wurde mir Ein- sicht in das dort vorhandene Trigonaloiden-Material ver- stattet. Die Type von Semznota depressa (GEER, 1773) in der gesondert aufbewahrten Sammlung GEERscher Typen, hat leider bereits den Hinterleib eingebüsst, weswegen sich ihr Geschlecht nicht mehr feststellen lasst. Beilaufig findet sich bei ihr im rechten Vorderflügel infolge von Anomalie eine schmale vierte, geschlossene Cubitalzelle ausgebildet. In der eigentlichen Museumssammlung gab es dann noch ein 7 dieser selben Art ohne Fundortangabe (»Mus. Payk.»), mit einem Zettel aus alter Zeit: »nzgrita», das bereits von WESTWOOD (Thesaurus Entomologicus Oxoniensis, 1874 p. 125) erwähnt worden war; ferner I © von Pseudogonalos Hahni (SPIN.), dass Herr Prof. Dr. AURIVILLIUS bei Meran in Sud- Tirol erbeutete. Am interessantesten aber waren 2 ZZ und 1 © einer vom schwedischen Missionar und Naturforscher K. E. LAMAN aus Mukimbungu im Congostaate (unweit Ma- tadi) eingelieferten Discenea. Trotz des schadhaften Zustandes aller drei Stücke erhielt ich die liebenswürdige Erlaubnis, sie zum Zwecke eingehenderen Studiums mit nach Hause zu nehmen. Diese drei Wespen waren von LAMAN nach den ihnen angesteckten Originaletiketten an dem genannten kongole- sischen Orte im August 1905 im Raupenkäfig als Parasi- 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. ten von Lepidopteren erzogen worden. Damit erhalten wir die erste Nachricht über die Lebensweise bezw. die Wirte der Formen des Genus Dzscenea und zugleich eine Bestätigung der spärlichen, bisher veröffentlichten Beobachtungen über Trigonaloiden als Schmarotzer bei Schmetterlingen überhaupt. “Was die morphologischen Verhältnisse anbelangt, so er- gibt ein sorgfältiger Vergleich mit der (weiblichen) Type der südostafrikanischen Discenea natalensis (KRIECHB.), die ich glücklicherweise vonseiten ihres Eigentümers, Herrn Dr. HANS BRAUNS in Willowmore (Kapland), noch in Händen hatte, gegen diese in den Merkmalen der Skulptur und Plastik keinen fassbaren Unterschied. In der Grösse allerdings blei- ben die Congo-Stücke hinter der erwähnten Type zurück, allein ein zweites, von mir früher untersuchtes Weibchen von natalensis im Berliner Museum war auch nicht grösser als jene Stücke. Hingegen finden sich nun ziemlich erhebliche Ab- weichungen in der Körperzeichnung. Zunächst sind die Flü- gel der von LAMAN eingelieferten Exemplare nicht so aus- gedehnt und schwächer rauchig getrübt; diese Wol- kentrübung erfüllt hier nicht, wie bei den Südostafrikanern, den grössten Teil der Flügel, sondern beschränkt sich auf deren kleinere Distalhälfte und ist noch am dunkelsten im Vorderpaare, unterhalb des Stigmas, wo fast, ähnlich wie in der Gattung Pseudogonalos, eine Art Querbinde abgesetzt erscheint. Kaum weniger deutliche Unterschiede bemerkt man in- betreff der weisslichgelben Fleckenzeichnung. Der Vorder- körper zwar ist in beiden Geschlechtern der Form aus dem Congobecken ebenso bemakelt wie am © der Natal-Wespe, aber der Hinterleib.des O''jener'äst/reicher, dem deze ärmer gezeichnet wie bei dieser. An die schon öfter ge- nannte weibliche Type herangehalten, zeigt das Congo-Q in dieser Hinsicht folgende Abweichungen: es fehlen ihm frei- lich helle Flecken am Mittelsegmente und am ı. Hinterleibs- tergite, dafür aber ist die unterbrochene, schräge Querbinde seines 2. Abdominaltergits breiter und voller, am 3. und 4. Tergite steht bei ihm jederseits ein grosser, hellgelber Fleck, und von den Sterniten besitzt das I. einen ebenso gefärbten Endsaum, das 2. ist in den ganzen hinteren Zweidritteln (mit SCHULZ: BEITRAG ZUR KENNTNIS DER TRIGONALOIDEN, 106 Ausnahme einer eingeschlossenen, rundlichen, schwarzen Ma- kel beiderseits, ungefahr im letzten Drittel des Segments, ein wenig vom Seitenrande entfernt) und endlich das 3. Sternit in Gestalt eines die Armatur einbegreifenden mittleren Quer- bandes weisslichgelb gezeichnet. An dem entsprechenden ist die lichte Hinterleibs- zeichnung auf eine mässig breite, vorn in der Mitte weit aus- gebuchtete Endrandbinde des 2. Sternits und auf vier Flecken am 2. Tergite zusammengeschmolzen, welch letzte die schiefe Querbinde auf demselben Tergite des © vorstellen, namlich zwei langgestreckte, mitten nach oben gekriimmte Flecken an den Seiten und darüber zwei kiirzere, trapezformige auf dem Ubergange zur Tergitscheibe. Da die soeben gekennzeichneten Differenzen lediglich die Körperzeichnung angehen und somit nicht ausreichend er- scheinen, um auf der Discenea vom Congo eine besondere Species zu errichten, so glaube ich diese nach reiflicher Über- legung für eine blosse geographische Form oder Unterart von D. natalensis (KRIECHB.) ansprechen zu sollen und führe sie, ihrem Entdecker zu Ehren, unter dem ternären Namen: Discenea natalensis Lamani subspec. nov. in die Systematik ein. Das männliche Geschlecht war in der Gattung Discenea bislang überhaupt unbekannt; die beiden mir vorliegenden dngn\der D. natalensis Lamant weichen nun in der Grösse, allgemeinen Gestalt und Körperskulptur nicht wesentlich vom dazugehörigen © ab, höchstens will mir ihr Hinterleib ein wenig weitläufiger punktirt als in diesem Geschlechte vor- kommen. Der sekundäre Geschlechtsunterschied freilich, der in der Bildung der Abdominalsternite zum Ausdruck kommt, lässt sich leider nicht untersuchen, denn an dem einen der zwei {gf fehlt der Hinterleib ganz, an dem andern ist seine Spitze vom 4. Tergite und 3. Sternite an völlig ins Ab- domeninnere eingebogen, und ich habe es nicht gewagt, an dem wissenschaftlich wertvollen fremden Eigentum eine Um- präparirung vorzunehmen. Immerhin erscheint es so gut wie sicher, dass die männlichen Sternite unbewehrt sein werden. Es ist dann weiter noch meine Aufgabe gewesen, in anderen skandinavischen Museen nach Trigonaloiden zu fahnden. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIET 1910. In dem durch die Hymenopterensammlungen DAHLBOMS und C. G. THOMSONS so kostbaren entomologischen Universi- tätsmuseum in Lund ist diese Familie nicht vertreten, ebenso- wenig im zoologischen Universitätsmuseum zu Upsala, und zwar hier weder unter den wenigen, dort aufbewahrten Ty- pen LINNES — dessen Hauptsammlung sich bekanntlich in Lon- don befindet — noch in der gesondert aufgehobenen Kollektion THUNBERGS. J. C. FABRICIUS hat keine Trigonaloiden ge- kannt, wie mir die Untersuchung seiner zalreichen Hyme- nopterentypen in denzoologischen Universitatsmuseen in Ko- penhagen und Kiel bewies. Hingegen sind im Kopenha- gener Museum sonst folgende zwei Arten der uns hier beschäftigenden Familie vertreten: 1) Pseudogonalos Hahni (SPIN.) in einem © von Lau- bengrund in Thüringen, 14. VII. 1875 (coll. DREWSEN; Sammler wol SCHMIEDEKNECHT) und in einem weiteren © von Ala Tau in der Dsungarei. 2) Trigonalos melanoleuca WESTW. in 2 gg und I © von Rio de Janeiro (coll. DREWSEN). Ein negatives Ergebnis meiner Reise nach dem Norden besteht nun darin, dass Pseudogonalos Hahni (SPIN.) wirklich in den skandinavischen Ländern zu fehlen scheint, wie ich es bereits in meinen »Hymenopteren-Studien» (1905, S. 71) ausgesprochen hatte, denn abgesehen von den oben genann- ten öffentlichen Kollektionen fand sich diese Wespe auch beispielshalber in der reichhaltigen Privatsammlung dänischer Hautflügler des Herrn Konservators W. SCHLICK in Ko- penhagen nicht vertreten. Hingegen erfährt meine damals geäusserte Mutmassung, dass sie auch dem Mittelmeergebiete abgehe, insofern eine Einschränkung, als sie auf der grie- chischen Insel Corfu vorkommt, woher ich ein durch ©. SCHMIEDEKNECHT im Mai 1889 gefangenes © von Pseudogo- nalos Hahni vor drei Jahren im Britischen Museum, London besichtigt habe. Zum Schlusse darf ich vielleicht noch eine Bemerkung über den Auktornamen GEER beifügen. An meiner früheren Meinung, dass man GEER und nicht DEG. oder DE GEER zu setzen habe, halte ich nämlich noch immer fest, und ein Ver- teidiger dieser Auffassung ist seither in DAHL erstanden. SCHULZ: BEITRAG ZUR KENNTNIS DER TRIGONALOIDEN. 107 Gegenüber SCHOUTEDENS Einwand, dass es sich bei dem »de» oder »De» im Namen des alten schwedischen Entomo- logen möglicherweise gar nicht um die Adelspartikel handele, liesse sich sagen, dass es alsdann nur der niederdeutsche (vlämisch-holländische) bestimmte Artikel sein könne, den man aber in der Auktorbezeichnung hinter Tiernamen ebenso wenig zum Ausdruck zu bringen hat, als es, um zwei Bei- spiele aus dem französischen Sprachgebiete zu nehmen, nach meiner Ansicht unzulässig ist, LEP. statt PEL. (LE PELETIER) und LEB. oder LE Bar. statt BARON (LE BARON) abzu- kürzen. Die neueste Äusserung zu dieser Frage stammt von ERNST CLEMENT her (Zoologischer Anzeiger, Bd. XXXV, N:r 17, S. 521—522, 15. März 1910). CLEMENT, ein bisher unbekannt gewesener Auktor, anscheinend ein Student, ist von DALLA TORRE auf eine Anmerkung GOEZES, des Über- setzers GEERS, aufmerksam gemacht worden, wonach der letzte selbst die Schreibweise DEGEER gewünscht habe, weil das De in seinem Namen »nicht der Teutschen von sey». Infol- gedessen heisst es bei CLEMENT: »Es muss also wol in Zukunft bei »DEGEER», »DEG.» und »DEGEERI» sein Bewen-, den haben». Gemach! Die GOoEZEsche Anmerkung hatte schon vor Jahrzehnten SCHMIDT-GÖBEL hervorgezogen (Ber- liner entomolog. Zeitschr., 1876 S. 149), und durch ihn war sie mir ebenfalls bekannt, wie ja auch aus »Spolia Hymeno- pterologica», S. 237 hervorgeht. Selbst wenn nun das strittige »De» wirklich keinen Adel, sondern den niederländischen Artikel ausdrücken sollte, so dürfte es auch in diesem Falle, worauf hier nochmals hingewiesen sei, in der Auktorabkür- zung hinter Insektennamen auszulassen sein. DESNEUX freilich, den mir SCHOUTEDEN entgegengehalten hat, wird niemand einfallen, NEUX abzukürzen, weil.beide Namenbe- standteile in innigem Zusammenhange stehen; auch DEJEAN z. B. kann man füglich nicht als JEAN führen, denn auch hier ist das de mit dem folgenden Worte zu einem Namen- ganzen fest verschmolzen. VAN DER LINDEN gehört aber nicht in diese Klasse von Namenbildungen, und ihn trage ich darum nach wie vor kein Bedenken, als LIND. abzukürzen, wenn es auch in Belgien Zusammenziehungen wie Verlinden 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. gibt. Inbetreff der Autornamen mit vorgesetztem Artikel freilich enthalten, wie ich wol weiss, die internationalen zoo- logischen Nomenklaturregeln eine von dem oben Vorgetra- genen abweichende Bestimmung. Und was schliesslich die Frage: »GEER» oder »DEGEER» betrifft, so wäre es vielleicht gut, wenn dazu einmal ein kompetenter und unparteiischer schwedischer Entomolog oder Zoolog nach voraufgegange- ner genauer Untersuchung des Tatbestandes das Wort er- griffe. Ein Erfolg in der angedeuteten Richtung steht um- somehr zu erwarten, als nach meinen Erkundigungen die Familie jenes Namens noch heute in Schweden blüht. Schon bei dem Besuch des Verf, hier am Reichsmuseum habe ich die Ansicht ausgesprochen, dass der Name DE GEER unter keinen Umständen zu nur »GEER» verkürzt, als Auctorname aber zu DEGEER zusammen- geschoben oder zu D. G. resp. DEG. verkürzt werden könnte, Diese An- sicht ist mir von meinem Freunde Herrn Baron Prof. Dr GERHARD DE GEER, Rector der Universität zu Stockholm, bei einem Gespräche mit ihm bestä- tigt worden. (YNGVE SJÖSTEDT). Notizen zur Schlupfwespensammlung des schwedischen Reichsmuseums. Von A. Roman. Auf den folgenden Seiten werden den Ichneumonologen einige Resultate vorgelegt, die während des Ordnens der ausserskandinavischen Schlupfwespen im Stockholmer Museum entstanden sind. Dieses Material ist bis in den letzten Jahren unbeachtet und zerstreut gewesen, weshalb das Zusammen- stellen und die teilweise Bestimmung desselben viel Zeit er- fordert hat. Nach Beendigung dieser Arbeit nimmt die, die Familien /chneumomde, Agriotypide, Evanide, Pelecinide und Draconide umfassende Sammlung, 57 grosse Schubla- den mit sechsreihiger Aufstellung der Arten in Anspruch. Die Exemplare sind z. Teil sehr alt, den Sammlungen SCHÖNHERRS und PAYKULLS entstammend, die meisten wur- den jedoch in neuerer Zeit gesammelt. Am reichlichsten ist die afrikanische Fauna, dank den Einsammlungen J. WAHLBERGS und denen des gegenwärti- gen Intendanten, Prof. Dr. YNGVE SJÖSTEDTS, vertreten. Er- sterer hat das südöstliche Afrika (»Caffraria»), letzterer das Kilimandjaro-Gebiet und Kamerun untersucht. Aus Süd- westafrika hat DE VYLDER, aus Kongo, Gabun und Sierra Leone haben mehrere Sammler, darunter der schwedische Kongomissionär LAMAN, aus Nubien und Ägypten endlich hat HEDENBORG Material geliefert. Der letztgenannte Reisende sammelte jedoch hauptsächlich im östlichen Mittelmeergebiet, besonders auf Rhodus und in der Gegend des Bosporus, TO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. weshalb diese mehr ungewöhnlichen Lokalitäten gut vertreten sind. Europa ist verhältnismässig schwach, aber selbstver- ständlich besser als Asien vertreten, aus welchem Weltteil J. SAHLBERG und F. TRYBOM sibirisches Material vom Jenissei- gebiete geliefert haben, während aus dem insektreichen Süd- ostasien nur einzelne Arten und aus dem eigentlichen Osten, China und Japan, fast nichts vorhanden ist; ebenso ärmlich ist das australische Material, wird aber hoffentlich bald reicher werden. Aus Nordamerika hat BELFRAGE vieles gesandt, wovon namentlich die texanischen Arten als Topotypen wert- voll sind, indem E. T. CRESSON viele neue Arten nach von B. gesammeltem Material beschrieb. Das mexikanische und brasilianische Material ist ziemlich gross, wogegen Argentina und Chile spärlich vertreten sind. Auch von diesen wenig beachteten Insekten ist eine Reihe von Typen im Stockholmer Museum vorhandenñ. Am ältesten sind die der Eugénie-Expedition entstammenden, wel- che von A. E. HOLMGREN in einer 1868 publizierten Ab- handlung beschrieben wurden. Die meisten sind gegenwärtig verschollen, einige behandelte ich nochmals im J. 1907, und viele werden in den folgenden Notizen besprochen werden. Die zweite und zahlreichere Typenreihe gehört zur afrika- nischen Ausbeute Y. SJÖSTEDTS, von V. SZEPLIGETI-Buda- pest in zwei Abhandlungen, 1904 (Kamerun) und 1907 (Kili- mandjaro-Meru) bearbeitet. Auch von diesen neuen Typen habe ich auf den folgenden Seiten nicht wenige besprochen. Das Museum besitzt ausserdem einige Kotypen WESMAELS und BOIES, von denen die letzteren ein besonderes Interesse bieten. — Die verschiedenartigen Typen haben den haupt- sächlichsten Stoff zu meinen Notizen gegeben, indem mehrere derselben nochmals beschrieben und andere den richtigen Gat- tungen zugeteilt worden sind. Neue Gruppen und Arten habe ich dagegen nur spärlich beschrieben, obschon unbeschriebene Formen in der Sammlung zahlreich vorkommen. Vorschlags- weise habe ich die Tribus Zzstrodromint als unnatürlich ein- gezogen und die Tribus Foppini in zwei (Foppini s. str. und Trogini), den Holo- und Hemijoppinen KRIECHBAUMERS nicht entsprechenden zerlegt. Als Seltenheit möchte ich schon hier einen Zwitter der Gatt. /chneumon als in der Sammlung vor- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. LEY handen erwähnen. Die Notizen sind zuerst nach den Fami- lien und dann, um das Auffinden zu erleichtern, alphabetisch nach Gattungen geordnet. Die im folgenden beschriebenen neuen Gattungen sind: Braconidæ. Austrozele (Macrocentrine). Monocoila (Braconine). Coeloreuteus (Exothecine.) Tricoelopyge ( » Je Doryctinus (Doryctine). Ichneumonidæ. Microcharops (Campoplegine). Pseudocillimus (Foppine). Nematocryptus (Cryptine). Selenaspis (Pimpline). Neurogenta (Tryphonine). In den folgenden Gattungen werden neue Arten oder Varietäten beschrieben: Cardiochiles, Disophrys, Merinotus, Tricoelopyge. Arotes, Charops, Exeristes, Hoplojoppa, Phenolobus, Prot- zchneumon. Pelecinus. Neue Lokalitaten sind nicht selten vorhanden, aber ich habe sie nur, wenn sie ein grösseres Interesse boten, ange- führt. Fam. Braconidæ. Agathis Latr. A. chinensis, siehe Eugathis! A. coxata, siehe Disophrys! A. flavofasciata, siehe Microdus! A. media, siehe Cremnops! Aphidius NEEs. Syn. Theracmion Homa. Die Typen der HOLMGREN’schen Gattung sind noch vorhanden und bestehen aus 1 $, 2 SS obiger Gattung sensu FE2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. stricto, weshalb die Vorderflügel eine Diskokubitalzelle vom Ichneumonidentypus besitzen. Atanycolus FÖRST. Diese Gattung ist auf europäisches Material gegriindet, weshalb eine klare Auffassung derselben von den europäischen Autoren erwartet werden könnte. Dies ist aber, Vas wie die folgenden Synonyme zeigen, nicht im- mer der Fall, obschon ein sicher ausschlag- gebendes Gattungsmerkmal vorhanden ist. Der Fühlerschaft ist nämlich bei allen Arten mit einer scharfen, schiefen Kante versehen, die von der Basis aus auf der Aussenseite verläuft, wo- durch der Schaft oberhalb derselben zylindrisch bes wird. Bei vielen Arten ist ausserdem der Pedi- Fühlerbasis. cellus unregelmässig geformt, meist schief nach vorne ausgezogen. Dieselben Merkmale zeigt die südost- asiatische Gatt. Platybracon SZEPL., die sich dadurch, sowie durch den flachen Thorax (der auch bei einigen Alanycolus- arten ganz ähnlich vorkommt) als die nächstverwandte Gruppe erweist. A. impressus (SZEPL.) — Syn. /pobracon SZEPL. 1907. A. pulchripennis, striatus. siehe Merzmotus! 4 Coeloreuteus n. nom. Syn. Atoreuteus SZÉPL. 1907 nec FÖRST. 1862. Von Atoreuteus FÖRST. unterscheidet sich diese Gattung u. A. durch das nicht gleichseitig dreieckige Stigma, indem der Radius vor der Mitte desselben ausgeht. Darin, wie in den meisten übrigen Merkmalen stimmt sie mit Exothecus WESM. überein, von welcher Gattung Coeloreutens durch den Besitz von Sternaulen abweicht. Sonstige Gattungsmerkmale sind: Kopf mit gerandeten Seiten, aber ungerandetem Schei- tel, das Mediansegment nicht gefeldert, aber grob skulptiert, Hinterhüften vorne gerundet, ohne scharfem Winkel, Nervulus der Vorderflügel postfurkal, Medianader an der Basis breit farblos, Parallelader etwas unterhalb der Mitte der Brachial- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 113 zelle (2. Diskoidalzelle) inseriert, Nervellus nicht sehr nahe der Basis der Hinterflügel stehend, eine rekurrente Ader dersel- ben Fliigel angedeutet. — Nach sowohl FORSTER und Mar- SHALL, als nach THOMSON (Op. ent., S. 1685) muss folglich die Gattung in die Subfam. Zxrothecine neben Exothecus gestellt werden. Die Type ist Aforeuteus africanus SZEPL. aus der Kulturzone des Kilimandjaro. Austrozele n. gen. Genus habitu structuraque generis Zeles CURT., sed ab eo sequentibus notis differt: Caput postice immarginatum oculis prominulis parum elongatis, palpis maxillaribus articulo 4. 3:0 circ. tertia parte breviore, palpis labialibus articulo 2. minus fortiter dilatato. Antenne scapo sat magno, pyriformi. Thorax lobo medio fortiter prominente, mesopleuris totis nitidis sulco tantum postice indicato, segmento mediano apice subtruncato, insertione abdominis subelevato. Pedes postici trochantello fulcrante. Alz anteriores sicut in genere Æ/elcone NEES radium e triente posteriore stigmatis emittente; posteriores cellula radiali medio fortius constricta. Patria: Tahiti. Typus: Perzlitus longipes HOLMG. 1868. Die Gattung bildet ein Übergangsglied zwischen Macro- centrus CURT. und Zele "CURT. bei völligem Habitus der letzteren Gattung. Bathyaulax SZÉPL. Syn. Eumorpha SZÉPL. 1907 nec FRIESE 1899. Die Arten dieser Gattung sind fast durchweg stattliche Tiere mit dunklen, nicht oder wenig gefleckten Flügeln. Die roten Arten scheinen allgemein eine gelbe Basalhälfte des Stigmas zu haben. Bei mehreren Arten ist der Bohrer gegen die Spitze hin sehr eigentümlich gebaut, indem er durch mehrere scharfe Einknickungen von unten her wie in gebo- gene, gleichlange Glieder geteilt ist. Das Ende der Bohrer- scheide kann verbreitert und auffallend behaart sein, aber Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. 2—3 (1910). 8 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. dies kommt sowohl bei Arten mit einfachem wie bei solchen mit »gegliedertem» Bohrer vor. — Die einzige Art der »Gatt.» Eumorpha SZEPL., E. nigripennis SZEPL. aus der Kulturzone des Kilimandjaro, kann nicht von Lathyaulax getrennt werden und hat sogar den »gegliederten» Bohrer. Die postfurkale Lage des Nervulus ist zum Überführen in die Subfam. Æxo- thecine nicht ausreichend, denn auch andere Lathyaulax-arten, z.B. B. cyanogaster SZEPL., haben einen postfurkalen Nervulus, ohne dass sie der Autor deshalb zu Zumorpha gestellt hatte. B. cyanogaster SZEPL. — Syn. [phiaulax rufithorax BING- HAM, Tr. zool. Soc. London 1909, p. 179. -— Durch den in der Beschreibung erwahnten, bei einer Braconide ausserst sel- tenen Metallglanz des Hinterleibes wurde ich veranlasst, die Beschreibung des vufithorax mit einem von SZEPLIGETI be- stimmten 2 des cyanogaster aus Kamerun zu vergleichen. Die Ubereinstimmung war vollstandig, nur dass die Hinterhiiften beim rufithorax rot, unten gebräunt sein sollten, während sie beim Kameruner-Exemplar schwarz sind. Die eben bespro- chene Art gehört folglich nicht ausschliesslich zum westafri- kanischen Küstengebiet, sondern hat sich bis zur Grenze Ost- afrikas verbreitet. Blacus NEES. Das Museum besitzt ein unbenanntes alpines ® dieser Gattung vom Kilimandjaro (2,000 —3,500 m, Oktober. SJÖ- STEDT). Das Schildchen ist in derselben Weise bedornt wie bei 5. armatulus RUTHE, aber das Mesonotum besitzt rote »Schultermakeln», weshalb ziemlich sicher eine neue Art vorliegt. Bracon NEES. Hierher hat HOLMGREN bei seiner Bearbeitung des Ma- teriales der Eugénie-Expedition — wie damals üblich — fast alle cyclostome Braconiden gestellt. Die Typen gehören, wie es zu erwarten war, hauptsächlich zur Subfam. Braconine, aber einzelne Formen auch zu Æxofhecinæ und Rhogadine. B. maculiventris HOLMG. ist ein wirklicher Dracor mit apikalem Mittelkiel auf dem Mediansegment. Die zweite Su- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 115 ture des Hinterleibes ist in der Mitte fast unmerklich sinuiert. B. didymus, melanopus, siehe /phzau/axr! B. faustus, mavoritus, siehe Campyloneurus! B.? ferruginosus, siehe Megaproctus! B. lugens, melanocephalus, taiticus, Victorinii, siehe Ipobracon! B. orbitalis, siehe Cyanopterus! B. pectoralis, siehe Monocozla! B. unicarinatus, siehe Ahogas! Braconella SzEPL. Die beiden von SZEPLIGETI (1906) beschriebenen Arten dieser Gattung scheinen mir auf zu wenig Material gegründet und nur Farben- und Grössenvariationen einer einzigen Art zu sein. Ich stütze dieses Urteil auf einen Vergleich zwischen den genannten Beschreibungen und den drei Stücken des Museums (Caffraria, WAHLBERG, I 2; Kilimandjaro, Steppe, September, SJÖSTEDT, I 2; Damara, DE VYLDER, I d), wo- bei sich die SZÉPLIGETI schen Arten nicht auseinanderhalten lassen. Die beiden 22 haben eine Zwischengrösse (4,5—5 mm), ihr Hinterleib ist wie bei 6b. major SZEPL. gefärbt, Rücken und Seiten des Thorax, sowie die Zwischenhüften ‘ grösstenteils, sind. bei beiden schwarz. Beim Exemplar aus Caffraria sind aber die Mittelbrust hell und die Hinterschen- kel grösstenteils schwarz, beim zweiten $ die Mittelbrust schwarz und die Hinterschenkel rot mit schwarzem Wisch un- terseits an der Basis. Das d hat den ganzen Mesothorax, die Hinterleibssegmente 6—7 und den grössten Teil der vier hinteren Hüften schwarz, die Hinterschenkel dagegen gänzlich rot. Ob es mit den ostafrikanischen QQ zusammengehort, ist offenbar sehr fraglich. Calobracon SZEPL. Ein ziemlich sicher hierher gehörendes Exemplar des Museums, aus Brasilien, macht uns mit dem bisher unbeschrie- benen ¢ bekannt. Ich würde dieses unbenannte Stück nicht erwähnt haben, wenn nicht die Form des Hinterleibes auf- fallend an Coelotdes abdominalis (ZETT.) THOMS. erinnerte. 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190910. Dieser Körperteil ist namlich fast ganz zylindrisch und zuge- spitzt mit dem letzten Rücken- und den zwei bis drei letzten Bauchsegmenten lang behaart. Die Mandibeln sind kurz und kraftig, deutlich nach unten gekniet. Calyptus Hatin. Hierher gehören zwei alpine 2? vom Kilimandjaro (3,000 — 4,000 m, Februar. SJÖSTEDT). C. major Cress. §. — Syn. C. rotundiceps CRESS. d. — Nach dem topotypischen Material des Museums (Texas, BEL- FRAGE) gehören diese beiden »Arten» unbedingt zusammen. Die Basis der Fühlergeissel und die Hinterschienen variieren etwas in der Färbung. Campyloneurus SZEPL. Die nordamerikanischen Arten dieser Gattung können nur durch das ausgebildete Mittelfeld des 2. Hinterleibssegmentes von /phiaulax (FÖRST.) SZEPL. 1906 getrennt werden und scheinen letztere Gattung zu ersetzen. C. faustus, mavoritus (CRESS.). — Syn. Dracon CRESS — Von beiden diesen Arten hat das Museum Topotypen (Texas, BELFRAGE). Cardiochiles NEES. Maxillen und Labium bilden bei allen Arten dieser Gattung einen Saugrüssel, der demjenigen vieler Areoları und Cyclo- stomi vollkommen ähnelt, nur dass die Unterlippe am Ende umgekehrt herzförmig gestaltet ist. Dieselbe Bildung findet sich auch bei der äusserst nahe verwandten, amerikanischen Gattung Toroneuron SAY. C. longiceps n. sp. d. — Syn. C. testaceus SZEPL. 1907 nec SZEPL. 1902 nec CAMERON nec KRIECHB. — Luteus, oculis, antennis stigmateque totis nigris, fronte macula trans- versa fusca, ocellum anteriorem sed non posteriores cingente nec basin antennarum attingente, ornata, alis modice, triente apicali paullo magis, fumatis. Long. circ. 5 mm. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 117 U Caput thorace angustius, pone oculos sat angustatum, a fronte visum latitudine nonnihil longius, genis haud buccatis, mandibularum latitudine basali distincte longioribus, clypeo bene discreto mag- no, parum transverso; antennæ fla- gello minus crasso, articulo I. circ. duplo longiore quam latiore, articulo circ. 12. quadrato. Alæ anteriores cel- lula cubitali 2. longa, abscissa 2. radii nervo transverso I. cubitali duplo lon- giore. — Ceterum fes/aceo KRIECHB. simillimus videtur. Die Art scheint im ganzen mit testaceus KRIECHB. übereinzustimmen, Fig 2. €. longiceps: Kopf ist aber durch das ganz schwarze Y: Yon, Vorderilügel. Stigma und den kleinen, etwas verlängerten Kopf leicht davon getrennt. Die gelbe Körperfärbung ist bei den tropischen Arten nicht selten, weshalb die Art KRIECHBAUMERS wie oben er- sichtlich schon zweimal früher falsch gedeutet wurde. Der test. SZEPL. 1902 heisst jetzt Sseplzgetii ENDERL. (1906), der test. CAM. testaceipes CAM. (1906); die obige Neubeschreibung ist somit die dritte Berichtigung eines sogenannten Zestaceus KRIECHB. Die ursprüngliche Art stammt aus Kamerun. Cenocoelius HALID. Betreffs dieser umstrittenen Gattung, die SZEPLIGETI in WYTSMAN, Gen. insect., als besondere Subfamilie zwischen den Evaniiden und den Braconiden stellt, bin ich wie THOM- SON und ASHMEAD der Meinung, dass sie sich am natür- lichsten der Gatt. //e/con NEES anschliesst. Darauf weist vor allem der Bau des Kopfes und das Geäder der Flügel hin. Die Befestigung des Hinterleibes am Mediansegment zeigt zwar eine Ähnlichkeit mit den Evaniiden, aber dieselbe ist auch bei Zelvon höher als die Basis der Hinterhüften gelegen. Die übrigen Unterschiede letzterer Gattung sind weit weniger durchgreifend als diejenigen von den Eva- niiden. Der Fühlerschaft ist schlank, aber niemals wie bei den Evaniiden unmittelbar über dem Clypeus inseriert; die 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Sternaulen sind furchenformig, wenn auch zuweilen ziemlich breit (bei //e/con werden sie von einem breiten, schwach be- grenzten Langseindruck ersetzt); das 1. Hinterleibssegment ist nicht oder wenig langer als breit, glatt oder wenigstens nicht rauh; die Hinterhiiften sind bei den mir bekannten 22 niemals einfach, sondern gewohnlich innen mit einer schiefen Furche und unten mit einer + deutlichen Langskante versehen (diese Anordnung kann nur zum Richten des langen Bohrers dienen, indem dieser zwischen den Hüften gefasst wird und dann in dem von den beiden Furchen gebildeten Ring lauft); die Hinterschenkel entbehren des Zahnes und sind auch nicht am Ende unten gebuchtet; das Stigma der Vorderflügel hat dieselbe Form wie bei Macrocentrus und Zele CURT., d.h. ist lang mit gleichlangen unteren Seiten; schliesslich ist die rekur- rente Ader derselben Flügel + genau incident. — Einige Formenverhältnisse bei sowohl Cenocoelius wie Helcon, ich denke besonders am Mesonotum und am Nervellus, zeigen eine Verwandtschaft mit den Macrocentrinen an, wobei die übereinstimmende Form des Stigmas bei Cenocoelius sogar ein Plus von Verwandtschaft bekundet. Die auffallenden Unterschiede letzterer Gattung in den Hinterhüften und der Insertion des Hinterleibes sind offenbar durch den Gebrauch des langen Bohrers ausgebildet worden. Chelonogastra ASHM. Die Sammlung enthält ein 2 dieser eigentümlichen Gat- tung aus Malacca (Eugénie-Exp.). Das sehr kleine (2,8 mm) Exemplar hat, entgegen der Angabe ASHMEADS, das Median- segment mit einem scharfen Mittelkiel versehen. Die sonst- ige Übereinstimmung mit der Originaldiagnose ist jedoch so gut, dass ich meiner Bestimmung sicher bin. Die beiden ursprünglichen Arten stammen aus Japan. Im folgenden werden zwei weitere Gattungen der Sub- fam. Draconine mit einem hinten eingeschnittenen Hinter- leibssegment beschrieben. Es dürfte daher von Nutzen sein, eine Übersicht sämtlicher zu geben. — Bei allen ist der Kopf hinter den Augen verengt, die Basis der Kubitalader gerade und ein bischen unterhalb des Prästigmas inseriert, dié rekurrente Ader in die 1. Kubitalzelle mündend. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 119g A. Das 6. Hinterleibssegment in der Mitte tief und schmal einge- schnitten. Vorderecken der Segmente nicht abgetrennt (diejenigen des 3. bisweilen angedeutet), Segmente 2 u. 3 sehr gross, die Suture zwischen ihnen sehr fein. Pronotum mit einfachem Oberrand. Kopf quer mit flachem Gesicht. — Kleine (3—6 mm) ostasiatische Arten. Chelonogastra ASHM. B. Das 5. Hinterleibssegment mit einem oder drei nicht sehr schma- len Einschnitten, das 6. klein und eingezogen. Vorderecken der Segmente 3—5 durch eine punktierte oder krenulierte Furche abgetrennt. — Siid- afrikanische Gattungen (die Arten kaum unter 5 mm Lange). a. Das 5. Segment mit einem, annähernd winkelférmigen Ein- schnitt. Die Segmente 2 u. 3 sehr gross, die Suture zwischen ihnen stark geschwungen, schmal aber punktiert, das 2. ohne Mittelfeld. Pronotum mit einfachem Oberrand. Kopf quer mit flachem Gesicht. Monocoila RN. b. Das 5. Segment mit drei halbzirkelförmigen Einschnitten. Die Segmente 2—5 gleichlang, stark quer und reich skulptiert, die Suturen zwischen ihnen gerade und krenuliert. Das 2. Segment mit grossem, herz- formigem und längsgerieftem Mittelfeld. Oberrand des Pronotums in der Mitte erhöht, die erhöhte Partie ein wenig vorstehend und oben schwach ausgebuchtet. Kopf kaum quer, das Gesicht von der Seite gesehen stark vorstehend. Tricoelopyge Rn. Chelonus Jur. Ch. laticinctus Cress. ¢: feminæ corpore angusto capi- teque pone oculos dilatato similis, sed antennarum flagello (unico integro) 22-articulato (Q 15— 16-articulato), abdominis basi medio vel tota nigra, apice rima lata transversa perforato, differt. — 2 Exemplare nebst einigen P$ aus Texas (BEL- FRAGE). Ch. bispinus und fraterculus HOLMG. — Diese beiden Arten sind nach dem Autor einander äusserst ähnlich, trotz- dem erstere aus Südamerika (Insel Puna, Ecuador), letztere aus Tahiti stammen soll. Die Type des dzspzzus war mit Namens- zettel von HOLMGREN versehen, aber den fraterculus konnte ich zuerst nicht finden. Beim Ordnen des unbestimmten Che/o- nus-Materiales kam ich indessen auf zwei »Taiti, KINB.» be- zettelte Exemplare. Da KINBERG der Zoologe der Euge- nie-Expedition war, so fand ich die Exemplare verdächtig und verglich sie mit dzspznus. Es stellte sich dann heraus, dass alle drei wahrscheinlich eine Art sind, dzspinus das d, 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQOIO. die beiden übrigen dazu gehörende 22. Die Glieder des Fühlergeissels sind beim d 28, bein © 23, was sehr gut zu- sammen passt; die Hinterschenkel, in deren Färbung HOLM- GREN den beinahe einzigen Unterschied zwischen &zspinus und fraterculus sah, sind bei allen dreien schwarz mit schmal röt- licher Spitze. Trotz der übereinstimmenden Schenkelfärbung muss ich dennoch die beiden 2% als Typen des fraterculus ansehen, denn ich stelle mir vor, dass der Autor Tiere so verschiedener Herkunft nicht als dieselbe Art enklären wollte (ein gleichartiges Beispiel ist der Lassus cnctipes HOLMG. = lætatorius FABR. aus Kap) und deshalb einen Unterschied »her- auspresste». Eben diese verschiedene Herkunft ist aber sehr fraglich, denn Exemplare der Eug.-Exp. haben sich schon früher als unrichtig bezettelt erwiesen, und ich bin überzeugt, dass dies auch hier der Fall ist. Welches die richtige Heimat dieser Art ist, lässt sich jetzt nur durch Vergleich mit Ma- terial aus den resp. Lokalitäten beweisen. — Die Art ist mit annulipes WESM. nahe verwandt, aber kleiner und hat bei beiden Geschlechtern weisse Basalmakeln am Hinterleib. Coeloreuteus, siehe S. 112. Creninops FÖRST. C. costata (BR.) SZÉPL. — Vielleicht gibt es eine beson- dere westafrikanische Rasse dieser Art, denn ein @ aus Sierra Leone (AFZELIUS) hat die basale gelbe Zeichnung der beiden Flügelpaare stärker entwickelt als bei den ostafrikanischen Exemplaren des Museums (Kilimandjaro, Kulturzone, und Usambara. SJOSTEDT). Wenn dies an mehr Material be- stätigt wird, so schlage ich den Namen occidentalis für diese Rasse vor. C. vulgaris (CRESS.) How. — Syn. Agathis media CRESS. d. — Das Material des Museums ist topotypisch (Texas, BELFRAGE). Cyanopterus HALID. In seiner Diagnose der Gruppe Dracambus (= Cyanopterus) hat THOMSON durch einen Druckfehler »frons flava» als Merk- mal mitgenommen. Es ergibt sich indessen sowohl durch die vorläufige Gruppendiagnose (Op. ent., S. 1787) wie durch ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. E20 die Beschreibung der einzigen Art, dass er »frons plana» ge- meint hat. C. flavator (NEES) SZEPL. — Das Synonym xigv7- palpis THOMS. ist infolge des oben besprochenen Druck- fehlers von einigen Verfassern als eine besondere Varietat dieser Art aufgefasst worden. Von SZEPLIGETI wird sogar als Fundort dieser Varietat Tanger in Marokko angegeben (Ann. mus. nat. Hung. 1906), was natiirlich einer nachtrag- lichen Erlauterung bedarf, denn es ware interessant zu er- fahren, ob diese Form wirklich dem favator angehört. Wenn dies bestätigt wird, so muss sie jedenfalls als neu bezeichnet werden, da eine Var. »zgripalpts THOMS. nicht existiert. C. orbitalis (CRESS.). — Syn. Bracon CRESS. — Diese Art hat ganz den Habitus des favator (NEES), aber die Pal- pen sind etwas schlanker und weniger deutlich schief zuge- spitzt, wenn auch das letzte Glied der Maxillarpalpen länger als das vorhergehende ist. Das zweite Hinterleibssegment hat die nach hinten divergierenden Furchen nur schwach an- gedeutet, während das basale Mittelfeld viel besser als bei Jlavator ausgebildet ist (jedoch hinten unvollständig). Dacnusa HaLı. D. confinis RUTHE aus Island gehört nach den Kotypen (STAUDINGER) des Museums (unrichtig »Andalusia» bezettelt) zur Untergattung Xzsarcha FÖRST. Disophrys FÖRST. D. coxata (HOLMG.) — Syn. Agadhis HOLMG. Diese Art stammt von der Insel Puna bei Guayaquil (Ecuador), nicht, wic DALLA TORRE und nach ihm SZEPLIGETI (in WYTSMAN, Gen. Ins.) annehmen, von Puna auf Hawaii. D. mellea n. sp. 2. — Species D. lutee (BR.).SZEPL. colore et habitu simillima, at sequentibus notis discedens. Abdomen segmento 1. latitudine apicali vix duplo (apud luteam 2,5—3 X) longiore, segmento 2. subtransverso (Zut.: latitudine distincte longiore), terebra longius exserta, circ. 3/4 metatarsi postici æquante, valvulis totis nigris (Zu: circ. 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. '/; metatarsi postici, valvulis apice late flaves- centibus). Pedes postici rufescentes, tibiarum apice tarsisque parum obscurioribus (/#7.: tibia- rum apice tarsisque pure nigris). Ale omnino ut in /utea. Long. 6,5-—7 mm. i Patria: Nubia (Syrkut 2 29, HEDENBORG; Bahr el Abiad 1 2, TRAGARDH). Die oben beschriebene Art kann leicht, wie ich es anfangs tat, mit D. /utea (BR.) SZEPL. verwechselt werden, aber die angegebenen Unterschiede dürften wohl ihre Trennung recht- fertigen. Fig. 3. Hinter- leib v. oben: a D mellea, b D. lutea. Doryctinus n. gen. Genus Doryctt HAL. valde affinis, sed ab hoc prothoracis collari superne simplici nec incrassato, segmento mediano area centrali nulla, abdominis segmento 1. latitudine non longiore abdominisque latitudine maxima vix angustiore, et alarum anteriorum cellula discoidali 2. (— c. brachiali) apice aperta, brachio (= vena postica FÖRST.) nempe apicem cellule non attingente, discedens. Patria: Texas (2 $2. BELFRAGE). Typus: Exothecus rugulosus CRESS. Diese Gattung steht Voryetes HALID: äusserst nahe und kann ebensogut als Untergattung desselben aufgefasst werden. Was die Gattung am besten charak- i terisiert ist dasaussergewohn- lich kurze und breite 1. Hin- terleibssegment nebst der offenen zweiten Diskoidal- zelle, wo die Öffnung durch die Kürze der Brachialader verursacht ist und nicht wie gewöhnlich durch die Ab- beugung der Parallelader, che sie die Brachialader Fig. 4. D. rugulosus: Hinterleib v. oben, erreicht hat. Die Hinter- Hinterhüfte v. der Seite. hy ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 123 häften sind wie bei Doryctes gebildet, d. h. sie haben unten und vorn einen scharfen Winkel. Die Randung des Hinterkopfes ist vollständig, nicht wie bei Æxofkecus oben unterbrochen. Euagathis SzÉPL. H. chinensis (HOLMG.) — Syn. Agathis HOLMG. — Nach der Type. Eumorpha, siehe Lathyaulax! Eutanycerus FÖRST. Hierher gehört ein unbeschriebenes alpines Exemplar vom Berge Kilimandjaro (3,000 m, Februar. SJOSTEDT). Ob ein d oder ein ® vorliegt, wage ich nicht zu entscheiden, denn ich habe nur dieses Stück gesehen, und die Bohrerlänge innerhalb der Gattung ist unbekannt, weil nur das d der ty- pischen Art beschrieben wurde. Das Exemplar stimmt voll- kommen nach der Gattungsdiagnose, aber die Fühler haben zwanzig Glieder. Von einem Bohrer ist nichts zu sehen, aber auch nichts von männlichen Genitalvalveln. ' Gastrotheca GUERIN. Die Arten dieser Gattung sehen ganz wie Cheloninen aus und wurden bisher allgemein zu diesen gestellt. Eine genaue Untersuchung des Korpers zeigt indessen mit Sicher- heit, dass wir es mit echten Braconinen zu tun haben, und ich werde unten die dahin zielenden Merk- male aufzahlen. Der Kopf ist hinten vollig ungerandet, die runde Offnung oberhalb der Mandibeln ist deutlich vorhanden, die Fühler sind kurzgliederig und auch beim Q gerader 2 Dessay horaxs tract. keine Spur von Sternaulen, die Vertiefung vor dem i Schildchen ist flach und schlecht be- RNCS rh Jee grenzt. Der Hinterleib hat ein ausge- terleib v. der Seite (9). 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. zogenes, spitzes Hypopygium beim ®, der Bohrer ragt ziem- lich weit hervor und ist fein, gerade oder ein wenig nach unten gekrümmt. In den Flügeln ist die 2. Kubitalzelle lang und parallelseitig, der Nervulus interstitiell; der Nervellus ist sehr wenig von der Basis der Hinterflügel entfernt, keine re- kurrente Ader vorhanden. An die Cheloninen erinnern: die matten, auf dem Hinterleib groben Körperskulpturen, die klei- nen runden Augen, das zweizähnige Mediansegment und die zu einem eiförmigen Gewölbe verschmolzenen vorderen Hinter- leibssegmente. Da alle Merkmale der Subfam. Praconine vorhanden sind, darf man indessen den zuletzt aufgezählten Eigentümlichkeiten (ein gezähntes Mediansegment kommt übrigens auch bei anderen cyclostomen Braconiden vor) nicht zuviel Gewicht zuschreiben; sie kommen zu vereinzelt vor, um die Gattung in die Subfam. CXeloninæ versetzen zu können. Glyptomorpha HOLMG. Das Zentrum dieser Gattung scheint im Mittelmeergebiet und ostwärts davon zu liegen; auch das östliche und süd- liche Afrika ist keineswegs arm an Arten, wogegen dem Ostseegebiet nur eine einzige Art eigentümlich ist, die G. varze- gata (BOHEM.) (= guttiventris THOMS.). Die Arten gehören zwei Haupttypen an: 1. die desertor-Gruppe (wozu die typische Art, G. ferruginea HOLMG., gehört): die 2. Kubitalzelle mit annähernd parallelen Kurzseiten, die 2. Kubital- ader geschwungen mit zwei hyalinen Flecken; Maxillen und Labium bilden einen Saugrüssel, der gewöhnlich kurz ist, aber Kopflänge erreichen kann. Der Kör- per ist rot, oft mit schwar- zen Zeichnungen auf Kopf Fig. 6. Glyp'omorpha: Kopf v. der Seite: a deserlor, b rossica Kubitalzelle: c desertor, d variegata. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 125 und Thorax; Flügel dunkelbraun mit spärlicher und unregel- mässiger hyaliner Zeichnung. 2. die vartegata-Gruppe: die 2. Kubitalzelle mit nach oben konvergierenden Kurzseiten, die 2. Kubitalader gerade ohne deutliche hyaline Flecken; Saugrüssel fehlt. Körper ge- wöhnlich gelb mit schwarzer Zeichnung, die sich meist auch auf den Hinterleib erstreckt, selten ist die Grundfarbe rot; Flü- gel gewöhnlich hell, wenn dunkelbraun, so ist die helle Zeich- nung reichlich. Im Material des Museums gehören hierher: G. castrator (FBR.) SZEPL., maculata SZEPL. und ihre Varietät apzcalıs (SZÉPL. als Art), dubia SZEPL. und varie- gata (BOHEM.). G. ferruginea HOLMG. hat den Saugriissel ungefahr von Augenlange. Der Bohrer wird von HOLMGREN als kurz angegeben, ist aber bei der Type abgebrochen. Bei einem zweiten ® (Damara, DE VYLDER) ist er doppelt so lang als der Korper. G. rossica KOKUJ. — Von dieser grossen und kräftigen Art hat das Museum zwei syrische 22 (BECKER). Der Saug- rüssel ist aussergewöhnlich lang, ungefähr von der Länge des Kopfes, etwa um das doppelte länger als bei den naheste- henden Arten desertor (FABR.) und caucasıa KOKUJ., die eben- falls im Museum vertreten sind. G variegata (BOHEM.) — Syn. Agathis BOHEM. 1851. — Vipio guttiventris THOMS. — Der BOHEMAN’sche Aufzatz ist bei ARhogas miniatus nachzusehen. Goniobracon SZEPL. Diese Gattung ist weniger ausgezeichnet durch die Inser- tion der rekurrenten Ader als durch die breiten, stark queren Vorderwinkel des 3. Hinterleibssegmentes und die gerade erste Abscissa des Kubitus. — Unter den von SZEPLIGETI bestimmten Exemplaren des /phzaulax coccimeus (BR.) vom Kilimandjaro befand sich auch ein kleines 2 (8,5 mm) dieser Gattung (Kibonoto 2,000 m, Februar. SJÖSTEDT), das in- folge des kurzen und breiten Hinterleibes und der hellen Zeichnung der braunen Flügel wirklich dem coccznews sehr ähnelt. 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Helcon NEES. H. equator NEES var. occidentalis (CRESS. als Art). — Diese nordamerikanische Varietat einer wohlbekannten euro- paischen Art unterscheidet sich nur durch die etwas langere 2. Kubitalzelle von der Stammart. Das Museum besitzt von der ersteren ein 2 aus Georgia (MORRISON?), von der letz- teren ein $ aus Deutschland (STURM) nebst schwedischen Exemplaren. Heterogamus, siehe Yelzcones! Heterospilus Hatin. SZEPLIGETI stellt diese Gattung wegen der zum grossen Teil ungefarbten I. Kubitalquerader in die Subfam. Hecado- line. Da indessen der ganze Verlauf der Ader deutlich sichtbar ist, so haben die Vorderflügel dennoch drei Kubitalzellen, weshalb die Arten entweder zu den Hormiinen oder zu den Doryctinen gehören. Von ASHMEAD wird die Gattung bei den ersteren aufgezählt, und auch THOMSON stellt die dazu gehörenden schwedischen Arten nahe der Gattung Hormzus. Keiner von beiden scheint indessen bemerkt zu haben, dass die Hinterhüften wie bei Doryctes auf der Unterseite vorn einen scharfen Winkel haben. Dieser Winkel kommt übri- gens in derselben Weise bei Spatkzus vor, und meine Ansicht ist, dass er ein sehr brauchbares Gruppenmerkmal abgibt und eine grössere Aufmerksamkeit verdient als bisher, wo er nur bei einzelnen Gattungen erwähnt, oft aber gar nicht beach- tet wurde. Histeromerus WESM. Der eigentümliche Bau dieser Gattung macht es schwie- rig, sie ins System zu placieren. Gegenwärtig ist die ein- zige Art allgemein als Doryctine anerkannt, wozu der grosse Kopf und das Vorkommen einer gut entwickelten rekurrenten Ader in den Hinterflügeln eine gewisse Berechtigung geben. Das Mediansegment ist indessen nicht, wie bei den ech- ten Doryctinen, rauh und eckig, sondern glatt und gerundet, ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 127 und die Hinterhiiften zeigen keine Spur des scharfen Winkels dieser Gruppe, weshalb ich der Meinung bin, dass Hästero- merus besser bei den Exothecinen stehen würde, wenn auch der Hinterrand des Kopfes vollstandig ist. — Anfangs glaubte ich, dass die Gattung bei den Opiinen stehen könnte, denn die breite Offnung oberhalb der Mandibeln erinnert in der Tat mehr an diejenige mehrerer Opiinen als an irgend- welcher Cyclostome, aber der Mangel an Sternaulen, die Form und Skulptur des Mediansegmentes und das Vorkommen der rekurrenten Ader in den Hinterflügeln sind zu abweichend. Hormiopterus Gir. H. aciculatus (CRESS.) ASHM. -— Diese Art ist eine Uber- gangsform zwischen den Hormiinen und den Doryctinen, denn einerseits ist der Nervus parallelus interstitiell, anderer- seits ist der Kopf kubisch, und die Hinterhüften haben den scharfen Winkel auf der Unterseite, durch welchen die meis- ten Doryctinen zu erkennen sind. — Das Material des Mu- seums ist topotypisch (Texas, BELFRAGE). Iphiaulax (FÖRST.) THOMS Eine sehr natürliche Gattung, deren Zentrum in Afrika, besonders in den trockenen Teilen dieser Kontinente, gele- gen ist. Die Verbreitung geht nordwärts bis zum südlichen Schweden (zmpostor (SCOP.) THOMS.), ostwarts bis zu den Sundainseln. In Nordamerika ist die Gattung, soweit mir bekannt, durch Campyloneurus-Arten ersetzt; es scheint mir jedoch sehr möglich, dass auch wirkliche /phzaulax-Arten dort vorkommen, denn der Unterschied zwischen beiden ist gering. — Die afrikanischen Arten sind sehr zahlreich und von den naheverwandten, ebenfalls in Afrika vorkommenden Gontobracon-Arten hauptsächlich durch die verschiedene Aus- bildung der Vorderecken des 3. Hinterleibssegmentes ver- schieden. Bei ///ranlax sind diese klein, kissenformig erhaben und scheinen in der breiten 2. Suture zu liegen, bei Gonzo- bracon sind sie gross, + quer und durch eine gekrümmte, punktierte Linie abgetrennt. Der Bohrer ist bei ersterer 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Gattung kürzer, höchstens so lang wie der Hinterleib, bei der letzteren bedeutend länger. I. Bohemani (HOLMG.) — Syn. Lracon HOLMG. — J. S70- stedtii SZEPL. $ pro p. — Die Art ist aus dem südwestlichen Afrika beschrieben, kommt aber auch am Kilimandjaro vor (1 2, SJÖSTEDT) und ist folglich weit verbreitet; das Museum besitzt auch ein d von der ersteren Lokalitat. Dass SZEP- LIGETI diese „Art mit Syüs/edtii verwechselte, ist erklarlich, denn beide sind in Grosse und Farbung fast identisch und können nur durch eine genaue Vergleichung getrennt werden. Die Unterschiede sind folgende: Bohemani: Kopf kurz, hinter den Augen stark verengt. Der Hinterleib vom 2. Segment an um beinahe das Dop- pelte länger als breit (d'$,) das 2. Segment um etwa 1 1/2 X breiter als lane, Segmente 4 u. 5 glänzend, spärlich punk- tiert, besonders das 5., dessen Hinterrand gerade ist mit etwas stumpfen Hinterecken. Der Bohrer ist dick, stark nach un- ten gekrümmt mit kurzer, etwas stumpfer Spitze. Hinter- hüften schwarz, rötlich bespitzt, Stigma mit beinahe der ganzen äusseren Hälfte schwarz. Sjöstedtü: Kopf beinahe kubisch, hinter den Augen nur schwach verengt. Der Hinterleib vom 2. Segment an wenig länger als breit (nur 2 bekannt), das 2. Segment um gut das Doppelte breiter als lang, Segmente 4 u. 5 matt und runzelig (wie das 3.), das 5. mit schwach geschwungenem Hinterrand und etwas spitzen Hinterecken. Bohrer schmal, schwach nach unten gekrümmt mit langer und scharfer Spitze. Hinterhüften rot, oben bisweilen schwarz gefleckt, Stigma nur in der äussersten Spitze dunkel. I. calopterus und tigrinus SZEPL. gehören nicht dieser Gattung an, sondern besitzen die oben genannten Merkmale von Gomiobracon. Auch die Flügelzeichnung mit grossen, gelben Makeln weicht von /phiaulax ab und stimmt mit Goniobracon (wenigstens robustus SZEPL.) überein. Dass die rekurrente Ader der Vorderflügel bei beiden nahezu intersti- tiell ist, dürfte weniger wichtig sein, als man infolge der SZEPLIGETI’ schen Gattungsübersicht (Ann. mus. nat. Hung. 1906) glauben könnte. I. coccineus (BR.) SZEPL. — Die von SZEPLIGETI hier- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 129 her gestellten Exemplare vom Berge Kilimandjaro stimmen alle, mit Ausnahme eines unter Dathyaulaxr besprochenen Stückes, mit der Originalbeschreibung überein. Eine Angabe BRUL- LES ist jedoch abweichend, denn »les tubercules triangulaires des côtés» der Segmente 3—5 werden als punktiert angege- ben, sind aber bei den vorliegenden Exemplaren glänzend glatt. Dies kann bei der grossen Ähnlichkeit vieler /phzaulax- Arten sehr gut einen Artenunterschied andeuten, erfordert aber Einsicht typischen Materiales um entschieden zu werden. Die vorliegende Art hat an den Seiten des Prosternums ein ovales schwarzes Fleckchen, das der Type des äusserstähnlichen /. fuscitarsis SZEPL. fehlt und vielleicht einen konstanten Unter- schied bildet. — Ein einziges Stück wurde hoch oben auf dem Berge Meru (3,000 m, SJÖSTEDT) gefunden, während alle übri- gen der Kulturzone des Kilimandjaro entstammen; ich ver- mute, dass es vom Winde hinaufgetrieben wurde. I didymus (BR.) — Syn. Dracon Br. — Das Museum besitzt ein d dieser Art ohne Lokalangabe, aber mit einem alten, den Namen »asszmz/ator» führenden Zettel. Diese von LINNE (Syst. nat., Ed. 13) beschriebene Art stammt aus Nordamerika und kann somit nicht der ddymus sein; auch die auffallenden gelben Zeichnungen des Kopfes bei letzterer Art sollen bei asszmzlator fehlen. I. melanopus (HOLMG.) — Syn. Dracon HOLMG. — Dies ist nicht der Dr. melanopus BRULLE aus Brasilien, welche Art der Beschreibung nach wahrscheinlich zur Gatt. /pobra- con (THOMS.) SZEPL. gehort. I. rufithorax, siehe Lathyaulax! I. Wahlbergi (HOLMG.) SZEPL. wurde zwar von SZEPLI- GETI in die richtige Gattung überführt, aber die von diesem Autor vorgenommene Synonymisierung mit fagrator (GERST.) ist unrichtig. Beide Arten stimmen darin überein, dass die Hinterleibssegmente 4 u. 5 matt und runzelig sind, aber Wahlbergi ist grösser (12—14 mm) mit aussergewöhnlich langen Fühlern (sie sind um etwa 1 */3 X länger als der Kör- per), die oben erwähnten Hinterleibssegmente sind wie auf- geblasen, so dass sie in der Mitte ihren Hinterrändern über- hangen, und die Flügel haben keine gelbe Zeichnung an der Basis. Entomol. Tidskr. Ärg. 31. HM. 2—3 (1910). 9 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Ipobracon (THOMS.) SZEPL. Syn. Pseudobracon SZEPL., saltim pro p. Was ich über das Verhältnis zwischen Lathyaulax und Eumorpha SZEPL. bei ersterer Gattung gesagt habe, gilt auch für /pobracon und Pseudobracon, wenigstens für die einzige mir bekannte Art der letzten Gattung, Ps. Servallei (BR.). I. impressus, siehe A/anycolus! I. luctuosus (BR.) SZEPL. Mit dieser Art stimmen ein Q aus Sierra Leone (AFZELIUS) und eines vom Kap (Sammler nicht angegeben) in Flügel- und Beinfärbung völlig überein, nur dass die vier vorderen Schenkel beim einen Stück braun sind. Die Skulptur der Hinterleibssegmente 2 u.3 ist jedoch wie beim /zgens (BR.), weshalb ich in dieser Fär- bung eine (westliche?) Rasse des /zgens vermute. I. lugens (Br.) — Syn. Bracon BRULLE. — B. Victorini HOLMG. — Die Typen der HOLMGREN’schen Art stimmen mit der Beschreibung BRULLES genau überein. I. melanocephalus (HOLMG.) — Syn. Dracon HOLMG. — Diese vom westlichen Südamerika stammende Art erinnert sehr an /. coriaceus SZEPL. vom Kilimandjaro (Ostafrika). Übereinstimmend sind: der kurze Fühlerschaft, die undeutlich abgetrennten Vorderecken des 3. Hinterleibssegmentes, die Insertion der geraden Kubitalader knapp unter dem Preestig- ma und der kurze Bohrer. Der Hinterleib des selanocepha- /us ist jedoch ganz glatt mit glänzendem Mittelfeld des 2. Segmentes. I. taiticus (HOLMG). — Syn. Dracon HOLMG. — Eine sehr kleine Art, die ebenfalls an corzaceus SZEPL. erinnert. Das 2. Hinterleibssegment hat ein schmales Mittelfeld und je- derseits davon eine Langsfurche. Ischius, siehe Microdus! Megaproctus BRULLE. M. castaneus BR. — Syn. Pracon? ferruginosus HOLMG. — Die HOLMGREN’sche Type stimmt mit der Be- schreibung BRULLES vüllig überein. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 131 Merinotus SZEPL. Syn. Atanycolus SZEPL. saltim pro p. Die Arten dieser Gattung gehören, dem Material des Museums nach, zwei Typen an. Typus 1 (pulchripennis und striatus SZEPL.) hat einen schlanken Hinterleib mit längsrun- zeliger Skulptur und überall skulptiertem 1. Segment, das 2. Segment ist gewöhnlich etwas länger als breit mit schwach erhabenen schiefen Kielen, die Segmente 3 u. 4 ohne oder mit schwach angedeuteten Seitenbeulen; die Flügel sind gelb mit dunkelbrauner Zeichnung. Typus 2 (melanosomus (BR.), Tregärdhi und sanzibartcus SZEPL.) hat den Hinterleib kräf- tiger gebaut mit längsgeriefter Skulptur, Segment ı mit skulptiertem Hinterrand, aber sonst glatt und glänzend, Seg- ment 2 nicht länger als breit, oft etwas quer, mit scharf er- habenen schiefen Kielen, die Segmente 3 u. 4 mit deutlichen Seitenbeulen (an die Ichneumonidengatt. Æpzaltes erinnernd); die Flügel sind dunkelbraun mit spärlicher hyaliner oder etwas reichlicherer gelblicher Zeichnung. — Die Synonymik mehre- rer Arten ist ziemlich verwickelt, die im Museum befind- lichen hoffe ich jedoch ins Reine gebracht zu haben. M. melanosomus (BR.) — Syn. Vipio BRULLE. — M. striatus SZEPL. 1906. M. pulchripennis (SZEPL.) — Syn. Aranycolus SZEPL. 1907. — Wie der Autor diese Art als Atanycolus beschrei- ben konnte, ist mir unbegreiflich, da er doch selbst im J. 1906 die Gatt. Merrmotus aufgestellt hatte. M. striatus (SZEPL.) — Syn. Atanycolus SZEPL. 1907. — Dieselbe Bemerkung wie bei der vorigen Art gilt auch hier. M. Trægärdhi (SZEPL.) — Syn. /phiaulax SZEPL. 1904. — Rhadinobracon SZÉPL. 1906. — JM. bicostatus SZEPL. 1906. — Die Synonymik zeigt, wie unsicher der Autor betreffs dieser Art gewesen ist. Die Ursache dieser Unsicherheit ist ein- fach, dass die Typen nach der Bearbeitung im J. 1904 wieder zurückgesandt wurden, weshalb sich der Autor später auf seine Beschreibung und sein Gedächtnis verlassen hat. Beide haben sich jedoch als ungenügend erwiesen, und so hat der Autor neues Material derselben Art (vom Kap) nochmals als 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. bicostatus beschrieben. — Das 1904 als »Var. oder d (gebro- chen)» bezeichnete Stück hat ein schmäleres Gesicht als das 2 und muss folglich, in Analogie mit vielen anderen Vzpzo- artigen Braconine, als d erklärt werden. Diese Art ist offen- bar über ganz Ostafrika verbreitet, denn die Typen des 7r@- gärdhi stammen aus dem östlichen Sudan. M. zanzibaricus SZEPL. — Die vom Autor erwähnte Varietät mit rotem Hinterleibsende ist im Museum durch einige, ebenfalls südafrikanische 2° vertreten, weshalb ich dieselbe als eine Lokalrasse betrachte und mit dem Namen australis benenne. Die Hauptart fehlt indessen dem Museum, weshalb ich sie nicht mit der Varietät vergleichen konnte. Sollten sich die beiden künftig als verschiedene Arten erwei- sen, so ist der neue Name auch in diesem Falle brauchbar. Mesobracon SZEPL. Durch das kleine ı. Hinterleibssegment ist diese Gattung gut charakterisiert und erweist sich als dem Odontogaster SZEPL. nahe verwandt. Sie wird vom Autor zu den Exothe- cinen gestellt, aber mit ebensowenig Recht als Lumorpha SZEPL. und Pseudobracon. Dagegen würde sie zur Tribus Euurobraconint ASHM. gehören, wenn sich nur diese Gruppe aufrechthalten liesse, was jedoch nicht der Fall ist, denn ich habe oben bei Dathyaulax nachgewiesen, dass die Lage des Nervulus sogar innerhalb derselben Gattung variiert. Meteorus HALID. Syn. Saprotichus HOLMG. (non -stichus). Die HOLMGREN’sche Gattung wurde von verschiedenen Verfassern verschieden plaziert; SZEPLIGETI hat ihr zuerst die richtige Stellung als Synonyme von Meteorus gegeben. Die beiden Arten sind typische Meieorus-Arten, und das von ASH- MEAD benutzte Gattungsmerkmal, die lange 1. Abscissa des Radius, trifft nur bei der einen Art (vztticollis) zu, ist also ein Artmerkmal. — Meteorus kommt auch im tropischen Afrika vor, denn das Museum besitzt ein 2 aus Kamerun (Novem- ber, SJOSTEDT). ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 133 M. islandicus (RUTHE) — Syn Pertlitus RTHE. — Das Museum besitzt von STAUDINGER erworbene Kotypen dieser Art. Microdus NEEs. M. flavofasciatus (MOTSCH.) — Syn. Agathis MOTSCH. — Nach einer Kotype von MOTSCHULSKY aus Ceylon. M. leucogaster (HOLMG.) — Syn. /schius HOLMG. — Die Areola dieser australischen Art ist lang gestielt mit un- deutlicher Aussenader. Microgaster maculipennis, siehe Protomicroplitis ! Microplitis FÖRST. M. croceipes (CRESS.) — Syn. Microgaster CRESS. — Das Material des Museums ist topotypisch (Texas, BELFRAGE). Monocoila n. gen. Genus /p/iaulaci (FÖRST.) THOMS. abdomine et terebra brevibus, hac decurva, area media basali deuteri nulla, angulis basalibus segmenti 3. parvis callosis, segmentis 3.—5. limbo apicali margi- nato, 6.—7. retractis, proxi- me affinis, sed differt anten- nis subfiliformibus corpore Fig. 7. fere brevioribus, segmentis M. pectoralis: Hinterlieb v. oben und v. 2 & 3 magnis planiuscu- der Seite. lis, sutura 2. fortius sinuata, minus profunda at crenata, segmento 3. postice fortissime, 4. distincte callosis, segmento 5. apice medio subangulatim exciso, linea marginali tamen hand interrupta. Typus: Bracon pectoralis HoLMG. 8 (= Holmgreni DT.). Patria: Africa australis. Diese Gattung zeichnet sich durch die grossen, flachen, in einer Flucht mit einander verbundenen 2. und 3. Hinter- leibssegmente mit stark schwieligem Hinterrand des 3. sowie 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. durch den ziemlich tiefen, gerandeten Einschnitt im Hinterrande des 5. Segmentes aus. Ob dieser Einschnitt auch beim d vor- handen ist, bleibt bis auf die Entdeckung desselben unbe- kannt. — Ausser den Typen vom Kap (Eug.-Exp.) ist noch ein 2 aus Caffraria (WAHLBERG) im Museum vorhanden. Myiocephalus Marsu. Die einzige Art dieser Gattung (MM. doops (WESM.)) ist in Europa zwar selten, aber weit verbreitet. WESMAEL fand sie in Belgien, SCHMIEDEKNECHT in Deutschland, BOHEMAN in Osterreich (Kärnten), derselbe, ich selbst und vermutlich auch THOMSON in Schweden (nördlich bis zur Upsalaer Gegend). Odontobracon Cam. 1887. Syn. Zombrus MARSH. 1897. SZEPLIGETI halt noch in den Ann. mus. nat. Hung. 1906 die beiden obigen Gattungen fiir verschieden, vermutlich weil das Budapester Museum keine anerkannte Odontobracon-Art be- sitzt. Dass sie jedoch identisch sind, zeigt ein 2 des Stock- holmer Museums von ©. semistriatus (BR.) (Kongo, BERTHE- LIUS), bei welchem die Hinterhüften in derselben Weise wie die Zombrus-Arten bewehrt sind. Die Gattung scheint in allen tropischen und subtropischen Gebieten, vielleicht mit Ausnahme von Südostasien, vorzukommen; die Zähne der Hinterhüften bilden ein auffalliges Gattungsmerkmal, und so kann es nicht wundernehmen, dass mehrere Bearbeiter von tropischen Schlupfwespen diese meist ziemlich grossen Tiere neu be- schrieben und somit die Synonymik bereichert haben. Odontogaster SZEPL. Schon bei Mesobracon habe ich hervorgehoben, dass diese Gattung mit Odontogaster sehr nahe verwandt ist. Beide haben die Hinterleibssegmente 1—5 gleichlang, lederig skulp- tiert, das 1. quadratisch oder etwas quer, wodurch es sehr klein wird. Bis auf weiteres können sie als verschiedene Gat- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 135 tungen bestehen, ich wäre doch keineswegs erstaunt, wenn neue Funde den Abstand zwischen ihnen uberbräckte. Der . Unterschied in der Lage des Nervulus kann höchstens als Artmerkmal gelten, die Gattungsmerkmale sind: Mesobracon: Das 2. Hinterleibssegment ohne Mittelfeld, mit zwei nach hinten konvergierenden Furchen, das 5. mit ein- fachem Hinterrand. Der Kubitus im Vorderflügel mit gerader Basis, knapp unter dem Præstigma inseriert. Odontogaster: Das 2. Hinterleibssegment mit dreieckigem Mittelfeld und jederseits davon mit einem schief nach hinten und innen verlaufenden Kiel versehen, die Kiele ersetzen folglich die Furchen voriger Gattung; das 5. mit gezahneltem Hinterrand. Der Kubitus im Vorderfligel mit gekriimmter Basis, seine Insertion deutlich vom Præstigma entfernt. Opius WESM. Ausser ©. cephalotus SZEPL. besitzt das Museum vom Kilimandjaro-Gebiet noch ein paar kleine, unbeschriebene Exemplare. O. rufus (HOLMG.) — Syn. Microctonus HOLMG. — Die Type aus Argentina wurde vermutlich wegen der Färbung vom Autor zu Microctonus gestellt. »Perilitus.» P. islandicus, siehe J/efeorus! P. longipes, siehe Austrozele! Platybracon Sz£pr. Ist, wie ich schon erwähnt habe, der Gatt. Aranycolus FÖRST. äusserst nahe verwandt, aber gut getrennt. Das auffallendste Merkmal ist die halbkreisförmige Gesichtslamelle, aber auch die matte, lederige oder chagrinierte Hinterleibs- skulptur ist charakteristisch. Das 2. Hinterleibssegment hat sowohl ein Mittelfeld, wie zwei seitliche, nach hinten diver- gierende, kurze Furchen. Die Afanycolus-Arten haben das Mittelfeld, die Furchen sind zwar vorhanden, aber fast im- 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. mer lang und nahezu parallel. Nur bei einer afrikanischen Art des Museums (aus Kongo) mit stark depressem Thorax habe ich dieselbe Lage der Furchen wie bei Platybracon- gesehen, aber ‘dann war das Mittelfeld, wenn auch ange- deutet, schlecht begrenzt. Plaxopsis SZÉPL. Stimmt in allem mit /pobracon (THOMS.) SZEPL. überein und kann höchstens als Untergattung desselben bestehen. Die einzige Art, P. Sjöstedtii SZEPL. aus Kamerun, hat das Gesicht mit einem vorspringenden »Auswuchs» versehen, dessen Vorkommen das hauptsächliche Gattungsmerkmal bil- det. Diese Bildung ist oberhalb der Clypealgruben gelegen, hängt jedoch auf der Unterseite durch eine breite Erhöhung mit dem Clypeus zusammen und ist vielleicht diesem zuge- hörig. Die gleichfalls in Kamerun heimischen /pobr. consultus, deliberator, neger und possessor (alle SZEPL.) sind in der Hauptsache wie //axopsis gefärbt und derselben ohne Zweifel am nächsten verwandt, wenn auch ihre Gesichtsbildung die gewöhnliche ist. Praon Ha tip. P. peregrinus RUTHE. — Syn. Perzlitus DT. nec HERR.- -SCHÄFF. — Die Kotypen des Museums (STAUDINGER; unrichtig »Andalusia» statt »Island» bezettelt) zeigen, dass RUTHE einen wirklichen /raon beschrieben hat. Jn DALLA ToRRE’s Katalog ist die Art unter Perzlitus aufgeführt, und als Auktorität für diese Änderung ist REINHARD angegeben. Dieser schreibt indessen nicht von der RUTHE’schen Art, sondern vom Peril. peregrinus HERR.-SCHAFF. in PANZERS Fauna germ. 156. Protomicroplitis Asthma. P. caliptera (SAY) ASHM. — Syn. Microgaster maculipennis CRESS. — Das Material des Museums ist topotypisch (Texas, BELFRAGE). ROMAN! NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 137 Pseudobracon Servzillei, siehe [pobracon ! Rhammura ENDERL. Rh. longiseta (SZÉPL.) ENDERL. — Das J dieser Art und vermutlich auch die übrigen dd der Gattung haben ein auffallend schmäleres Gesicht als das 2. Dieses Geschlechts- merkmal kommt auch bei den Gattungen G/yplomorpha HOLMG. und Merinotus SZEPL. vor und dürfte wahrscheinlich bei den Vl’Zp10-artigen Braconiden weiter verbreitet sein. Rhogas NEES. Rh. delicatus, siehe Ye/zcones! Rh. dimidiatus (SPIN.) var. alpina (THOMS. als Art). — Im Museum befindet sich ein Q aus Kärnten (BOHEMAN), das mit der THOMSON’schen Beschreibung von RA. alpinus gut übereinstimmt und das ich deshalb als diese »Art» be- trachte. Es hat die charakteristischen, gedrungenen Fühler des dimidiatus und stimmt auch im übrigen Körperbau mit dieser Art überein, aber Kopf und Thorax sind schwarz. Da THOMSON offenbar sein a/pinus vom dimtdiatus abgetrennt hat, so glaube ich nicht zu irren, wenn ich den ersteren als eine durch das rauhe Alpenklima hervorgebrachte Lokalrasse der letzteren Art annehme. In den nordskandinavischen Ge- birgen sind solche Melanismen häufig, und ich vermute, dass sie auch in den Alpen nicht selten vorkommen. Rh. miniatus HERR.-SCHÄFF. — Syn. RA. bicoloratus BOHEM., Sv. Vet. Ak. Handl. 1851. — Die BOHEMAN’sche Beschreibung ist gut erkenntlich und die Typen wohlerhalten, aber man sucht vergebens sowohl diese, wie die tibrigen Arten seines Aufsatzes, in dem DALLA TORRE’schen Kataloge. Rh. unicarinatus (HOLMG.) — Syn. Pracon HOLMG. — Die Typen stammen aus Tahiti (Eugénie-Exp.). Stantonia ASHM. Das Museum besitzt ausser der S. Zestfacea SZEPL. vom Kilimandjaro zwei dd einer äusserst nahestehenden west- 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. afrikanischen Form (Sierra Leone, AFZELIUS), welche haupt- sächlich durch ihren zarteren Körper von /estacea abweicht. Wahrscheinlich liegt eine Lokalrasse vor. Tetrasphæropyx Asım. Im Museum befindet sich ein topotypisches d der ein- zigen Art, 7. pilosa (CRESS.) ASHM. (Texas, BELFRAGE), die ursprünglich als »Rogas?» beschrieben wurde. ASHMEAD hat die Ähnlichkeit des Hinterleibes mit der Gatt. Spheropyx ILL. so überzeugend gefunden, dass er seine neue Gattung zu den Cheloninen stellte. Dies ist jedoch irreleitend, denn die Art ist ganz bestimmt, was CRESSON vermutete, eine Rhogadine. Die den Cyclostomen eigentumliche runde Off nung oberhalb der Mandibeln ist deutlich vorhanden, der Hinterhauptsrand ist vollständig, das Mediansegment gerundet mit Mittelkiel, die Hinterleibssegmente 1—3 haben gleichfalls einen feinen Mittelkiel, während der Nervellus wie bei den übrigen Rhogadinen von der Flügelbasis ziemlich weit entfernt ist. Der Gattung eigentümlich ist der dicke, gleichwie auf- geblasene, scheinbar viergliederige Hinterleib mit gerundetem Hinterende und aufrechter Behaarung sowie der farblose, aber infolge der rauchigen Färbung der Flügel gut sichtbare Ner- vellus. Das d ist äusserlich dem © ähnlich. Tricoelopyge n. gen. Genus Bathyaulaci SZEPL. (Subfam. Praconinæ) proximum. Caput crassum, sed pone oculos angustatum, fronte late impressa. Antenne longæ, corpore circ. 1°/s X longiores setiformes, scapo crasso pyriformi articulo 1. flagelli (postan- nello) saltim duplo longiore. Thorax altitudine fere duplo longior. Prothorax margine postico ante mesonotum elevato, hoc notaulis distinctis sed parum profundis. Abdomen thorace latius apice truncato, segmentis I.—5. profunde sculpturatis, reliquis parvis retractis, 2.—5. trans- versis. Segmentum 2. area media basali completa, sutura 2. lata crenata, segmenta 3.—5. angulis basalibus discretis, sub- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 139 rotundis, 3.—4. limbo apicali late calloso, 5. apice nec calloso nec marginato incisuris tribus semicircularibus ornato. Hypo- pygium ® apicem abdominis non superans, terebra tenuis decurva, abdomine vix longius. Pedes breviusculi, postici femoribus apicem segmenti 4. abdominis non attingentibus, tibiis breviter pubescentibus. Ale fasciatæ, anteriores cubiti abscissa I. recta, e nervo basali egrediente, nervo recurrente haud interstitiali, areola longa parallela. Diese neue Gattung erinnert durch die langen Fühler, den kurzen, am Ende wie abgehauenen Hinterleib und die lebhaft rote Hinterleibsfarbung sehr an Iphraulax (FÖRST.) THOMS., weicht aber sowohl durch die drei Einschnitte des I 5. wie durch das breite, vollständige Mittelfeld des 2. Hinterleibssegmentes davon ab und dürfte durch letzteres Merkmal, sowie durch die gebänderten Vorderflügel der Gatt. Bathyaulax SZEPL. am nächsten verwandt sein. Tspulehraunlsp.02.- Rufa,ran- tennis, capite supra late, prosterni late- ribus, mesonoto cum scutello, mesosterno cum maxima parte pleurarum, meta- \ pleuris antice, tibiis omnibus præter \ imam basin, tarsis posterioribus valvulis- Fig. 8. que sterebree, nigris. 6 Alævanterioresttri-11-Pulchra: Hinterleib, v. der Seite und von oben; colores, ‚dimunlio „teren bäsalisHayescente,npronstum'schier y oben. apicali fusco, hoc fascia hyalina infra stigmatis dimidium flavum basale et macula vaga subhyalina nervum 2. transversocubitalem includente apicemque stigmatis fere attingente, ornato; stigma dimidio apicali fusco, costa flava, apice cum præstigmate nigro. Alæ posteriores flave- scentes limbo lato apicali fusco. Long. 8,2 mm. Caput a latere visum paullo crassius quam altius, facie nempe fortiter prominente, oculis parum elongatis, genis mandibularum basi nonnihil longioribus sulco distincto, palpis 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. maxillaribus articulis duobus ultimis æquilongis. Antenne flagello saltim So-articulato, articulis 1. & 2. æquilongis. Thorax subcompressus politus, pronoto medio superne elevato subemarginato, epomiis nullis, mesosterno epicnemiis et sulco laterali nullis, segmento mediano costa tantum pleurali delineata, sed ante apicem leniter impresso (num semper?). Abdomen depressum nitidum subpyriforme, capite + tho- race fere brevius, segmento I. subelongato area media pulvi- nata postice medio carinata, sulco laterali minus lato. Segmen- tum 2. + 3. (simul capta) latitudine apicali non longius, a sutura 2. recta exacte in medio divisum. Segmentum 2. area media basali late cordiformi, longitudinaliter striata, sulco lato crenato circumdata; sulco utrinque laterali margini parallelo. Segmenta 3.—5. æquilonga, pone basin depressam callo transverso utrinque abbreviato ornata; limbus apicalis segmentorum 3. & 4. callosus, quam callus basalis fere latior et ab hoc sulco latius- culo crenato separatus, limbus segmenti 5. planus, callo basali angustior et ab hoc sulco latissimo fortiter striato separatus. Limbus apicalis segmentorum 3.—5. levis nitidus; callus basalis segmenti 3. distincte, 4:i & 5:1 obsolete striolatus. Segmentum 5. incisuris exterioribus margini fere contiguis, incisura media prioribus angustiore, omnibus tamen sulcum medium trans- versum attingentibus. Pedes tarsis anticis tibia fere 1 1/2 X, posticis hoc vix longioribus, metatarso calcare longiore tibiæ circ. duplo longiore, ungue articulo 3. æquali. Alæ anteriores abdomen superantes, stigmate sat magno radium e medio emittente, hoc (radio) apicem alæ non attin- gente, nervo recurrente in cellula cubitali 1. recepto. Caffraria 1 2. J. WAHLBERG legit. Die Art ist durch ihre äusserst reich entwickelte Hinter- leibsskulptur ausgezeichnet und dürfte in dieser Hinsicht von keiner bekannten Braconide übertroffen werden. Urogaster ASHM. U. carbonarius (HOLMG.). — Syn. Microgaster HOLMG. U. guamensis (HOLMG.). — Syn. Mäicrogaster HOLMG. U. taiticus (HOLMG.). — Syn. Microgaster HOLMG. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 141 Diese drei Arten wurden von der Eugénie-Expedition gesammelt, und die Typen befinden sich im Museum. Vipio LATR. V. appellator (NEES.) — Syn. Agathis longicauda BOHEM. 1851. — V. pseudappellator KOKUJ. 1898. — KOKUJEV ist (Horæ soc. ent. ross. 1898, S. 293) der Meinung, dass der von THOMSON (Op. ent., S. 1788) beschriebene appellator eine andere Art als die von NEES beschriebene sein muss, weil die Skulptur der 2. u. 3. Hinterleibssegmente verschieden sein soll. Ich habe nur die Typen der BOHEMAN’schen Art ge- sehen, aber diese stimmen mit der KOKUJEV'schen Be- schreibung des echten appellator überein, wodurch das Vor- kommen dieser Art in Schweden bestätigt wird. Die ge- nannten Typen entstammen den Triebsandgebieten der Provinz Schonen, wo auch THOMSON einen Teil seines Ma- teriales gesammelt hat. Die vom russischen Autor gefundenen Unterschiede der THOMSON’schen Beschreibung rühren meiner Meinung nach von ein paar Druckfehlern her. Das 2. Hinter- leibssegment ist ungewöhnlicherweise zweimal erwähnt; wenn das letztere »2:0» in »3:0» und das in derselben Meinung folgende »3:0» in »4:0» geändert werden, so stimmt die Beschreibung mit appellator (NEES) überein, und der von KOKUJEV für die THOMSON sche Art eingeführte Name »pseudappellator» fallt als unnötig weg. Yelicones Cam. Y. delicatus (CRESS.) — Syn. Rogas CRESS. — Heterogamus ASHM. — Die Art ist im Museum durch topotypisches Material vertreten(Texas, BELFRAGE) und erweist sich durch die kurzen vorderen Tarsen, deren deal sc = drei mittlere Glieder quer sind, als as RE 65 2 dieser Gattung angehörig. Die Fühler > v sind relativ kurz, borstenförmig, wo- Fig. 9. : rte Y. delicatus: oben Vorder- durch» sic any diejenigen des /ogas| sel unten Mittéltarse. 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. dimidiatus (SPIN.) erinnern. — Alle übrigen bekannten Arten dieser Gattung sind zentralamerikanisch, so dass delicatus einen nördlichen Vorposten derselben bildet. Fam. Evanidæ. Aulacus JUR. A. rufitarsis CRESS. — Syn. A. erythrogaster KIEFF. 1904. — KIEFFER vergleicht seine Art mit keiner anderen, und die Typen stimmen so gut mit der CRESSON’schen Art überein, dass ich keinen Anstand nehme, sie als identisch zu erklären. Gasteruption LATR. G. albipes n. nom. — Syn. G. leucopus KIEFF. 1904 nec SCHLETT. 1889. — Die Literatur scheint nicht benutzt worden zu sein, als KIEFFER diesen schon vergebenen Na- men nochmals aufnahm. G. erythrostomum (DAHLB.) — Syn. G. Frey: (TOURN.) — Von dieser in Schweden seltenen Art habe ich einige PQ bei Upsala gefangen; von G. Æreyr befindet sich im Museum ein von KIEFFER bestimmtes mitteleuropäisches 2. Beide sind, wie SCHLETTERER vermutete, dieselbe Art. G. fulvivagina KIEFF. — Ausser der südafrikanischen Type besitzt das Museum noch ein $ aus der Kulturzone des Kilimandjaro (September, SJÖSTEDT). In derselben Ge- gend kommt wenigstens noch eine Art vor, im Museum durch ein unbeschriebenes d vertreten (Meru-Niederung, Dezember. SJÖSTEDT). G. pedemontanum (TOURN.) — Syn. G. Zrifossulatum KIEFF. 1904. — Die KIEFFER’sche Art wurde gleichzeitig mit dem Bestimmen des ganzen Evaniiden-Materiales des Mu- seums, in welchem sich auch ein d des pedemontanum be- fand, beschrieben. Man sollte daher erwarten, dass er die Unterschiede von dieser Art angegeben hatte, aber so ist nicht der Fall. Ich kann keine spezifischen Unterschiede zwi- schen beiden entdecken und muss sie folglich fiir identisch erklaren. Nur quantitative Unterschiede kommen vor, und diese von sehr geringfügiger Natur. Das #zfossulatum hat eine etwas schwacher skulptierte und daher glanzendere Stirn ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 143 (die Skulptur ist aber derselben Art), der kragenfürmige Hin- terrand seines Kopfes ist etwas mehr vorstehend und das Mesonotum etwas gröber gerunzelt. Diese kleinen Verschie- denheiten können, wenn sie konstant sind, höchstens eine Lokalrasse abtrennen, aber die Konstanz lässt sich eben nicht an einem einzigen Exemplar konstatieren. Fam. Ichneumonid. Aclastus (FÖRST.) RN. Naturw. Unters. des Sarekgeb. IV: 3, S. 235. A. borealis (BOHEM.). — Syn. Hemiteles BOHEM., Of vers. Vet. Ak. Förh. 1865, S. 569. — WH. septentrionalis HOLMG. — Diese bisher nur von Spitzbergen bekannte Art kommt vielleicht auch in den nordskandinavischen Gebirgen vor, wenigstens ist ein ähnlich gefarbter Ac/astus in Lapp- land nicht selten. Nach den Typen zu beurteilen, ist aber die dunkle Färbung der arktischen Form konstanter als bei den lappländischen Exemplaren, welche letztere auch kleiner sind. Von dem häufigen nordeuro- | päischen A. gracilis (THOMS.) RN., O° g der in den lappländischen Gebir- gen sicher vorkommt, weicht 4orea- a b ts besonders durch die Form des Fig. 10 Aclastus: Kopf v. vorn: Kopfes ab. Dieser ist in die Länge a gracilis, b borealis. ausgezogen, sodass die Wangen wenigstens um das Doppelte langer sind als die Breite der Mandibelbasis. Die Art fehlt in dem DALLA TORRE’schen Kataloge. REX Acoenites, siehe Phenolobus! Acrorhicnus RATZEB. A. cubensis (CRESS.). — Syn. Cryptus CRESS. — Das Exemplar des Museums stammt von DOHRN in Stettin her. Nach CRESSON schmarotzt die Art bei Pelopeus (jetzt Sceli- Phron) lunatus und zeigt somit völlige biologische Uberein- stimmung mit wenigstens einer europäischen Art. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Adelognathus Houma. Die Gattung gehört, wie ich schon früher (1909, S. 272) hervorgehoben habe, zu den »/chneumones pentagoni» THOMS. und bildet wohl am besten eine eigene Tribus neben den Hemitelinen. A. fasciatus THOMS. — Das Museum besitzt ein © aus dem nördlichen Finnland (Kuusamo, J. SAHLBERG). Agrypon FÖRST. A. batis (BOIE). -- Syn. Anomalon BOIE. — Agr. steno- stigma THOMS. — Die Übereinstimmung mit der THOMSON’- schen Art wurde mittelst einer Kotype von BOIE entdeckt. Amblyteles (WESM.) THOMS. A. annulicornis, niger und rufiventris SZÉPL. 1007. — Diese drei aus dem Kilimandjaro-Gebiet beschriebenen For- men können nicht als verschiedene Arten angesehen werden. Die zwei ersteren sind nämlich die beiden Geschlechter der- selben Art, wenn auch das d (niger) etwas dunkler als das 2 gefärbt ist. Die von SZÉPLIGETI S. 67 charakterisierte Varietat des d ist dem ® am meisten ähnlich und bildet wohl die Hauptform, seine Hauptform würde dann eine Va- rietät sein. Der 7wfiventris weicht nur in der Färbung von der Stammart ab und ist somit eine weibliche Varietät der Art. — Eine gleichfalls auf dem Kilimandjaro und dem Meru (3000 m, SJÖSTEDT. 3 dd) gesammelte, prachtvoll blaue und gelbe Art (dies ist eine bei mehreren alpinen Ichneumoniden des Kilimandjaro beobachtete Färbung) steht der soeben be- sprochenen äusserst nahe, indem die Tyloiden, Thyridien und die Bauchfalte ganz ähnlich ausgebildet sind. Erstere befin- den sich auf den Geisselgliedern 10—20 und sind wenigstens auf den mittleren Gliedern vollständig (— nicht abgekürzt). Die Thyridien bestehen nur aus einer schwachen, schiefen Furche; die Bauchfalte ist nur auf den Segmenten I u. 2 vor- handen. Das Schildchen ist dagegen mehr erhöht als bei annulicornis. SZEPLIGETI hat auch die alpine Art gesehen, ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 145 aber erst als annulicornis schon zurückgesandt war; sonst würde er wohl bemerkt haben, dass beide zu derselben Gat- tung gehoren (seine brieflich gegebene Bestimmung der alpi- nen Art ist Zybophorus?). A. atrifrons (CRESS.), — Syn. /chmeumon CRESS. — Die Exemplare sind von BELFRAGE gesammelt und stimmen vollstandig mit der Beschreibung CRESSONS von 1877 überein. A. punctus (GRAV.) THOMS. — Syn. /chneumon obscu- ripes HOLMG. — Schon THOMSON vermutete die Identität dieser beiden Arten; ich habe sie an der Type von odscur:- pes bestätigen können. Der Name /chn. obscuripes TISCHB. wird somit wieder geltend, und sein Ersatzname gavatipes SCHMIEDEKN. fallt weg. A. Slaviceki (KRIECHB.) BERTH. — Die Verbreitung dieser Art ist eine weite, denn das Museum besitzt ein 9 aus Jenisseisk in Sibirien (J. SAHLBERG). A. tauricus, siehe CZenichneumon ! Angitia (HOLMG.) THOMS. | A. (Dioctes) nigra (SZEPL.). — Syn. Limnerium (Phe- droctonus) SZEPL pro. p. — Nach SCHMIEDEKNECHT (Op. ichn.) soll die FORSTER’sche Gattung Phadroctonus die Nemeritis- Arten mit fehlender Areola umfassen. Von den drei Typen gehören nur zwei zur obigen Art, die dritte hat Areola (die Flügel waren verklebt) und ist eine Omorga THOMS. A. sinica (HOLMG.) — Syn. Zimneria HOLMG. — Durch den Mangel an Areola gehört die Art zur Gatt. Dioctes (FÖRST.) SCHMKN., die ich jedoch nur als Artengruppe in- nerhalb Azxgztza auffasse. Anomalon, siehe Agrypon! Apæleticus WESM. Die Gattung ist nach einem unbestimmten 4 des Mu- seums auch in Nordamerika vertreten (S. Carolina, BEL- FRAGE). Entomol. Tidskr, Arg. 31. H. 2—3. (1910). 10 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. Arotes GRAV. Von dieser schön gezeichneten und, wenigstens in Eu- ropa, seltenen Gattung waren bisher nur aus Europa und Nordamerika Arten bekannt. Jetzt kommt dazu eine neue südostafrikanische Art, von welcher das Museum ein einziges 2 besitzt. A. Wahlbergü n. sp. 2. — Niger capite toto, apice valvularum terebræ & latere antico femorum tibiarumque ’ \ anticorum, rufis, antennis annulo apicali 6—7-articulato (articulus ulti- mus dimidio apicali nigro) albo, plica ventrali abdominis maxima parte (apicem versus cum hypopy- gio nigro) pallide flavo. Alæ hya- linæ, anteriorum apice maculaque majuscula sub stigmate, posteriorum solo apice, determinate fuscis, ner- vis, radice tegulaque nigris, stig- matis medio rufescente. — Long. circ. 9 mm.; terebra abdomine pa- rum longior. Caput læve facie fortiter ru- gosa. Antenne breviuscule fili- formes, flagello breviter piloso. Fig. 11. A. Wahlbergi 9. Thorax pronoti angulis infero- posticis horizontaliter striatis, me- sonoti lobo medio antice truncato, superne sulco longitudinali bipartito, scutelli fovea basali costis paucis, segmento mediano nitido, exareolato. Abdomen capite + thorace vix longius hypopygio @ apicem superante. | Alz abdomen superantes; anteriores nervo areolari soli- lito modo longo, sed obliquo, versus apicem alz inclinato; posteriores nervello distincte supra (ante) medium fracto. Patria Caffraria (J. WAHLBERG). Diese erste afrikanische, durch den roten Kopf, die dop- pelt gefleckten Vorderfliigel, die schiefe Lage der Areolarader ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 147 und die kleine Körpergrösse ausgezeichnete Art sei zu Ehren ihres Entdeckers benannt. Von ihm, der ein gewaltiger Ja- ger war und zuletzt einem verwundeten Elefanten zum Opfer fiel, hat auch die entomologische Abteilung des Stockholmer Museums grosse, vorzüglich konservierte Sammlungen erhal- ten. — Zum Vergleich habe ich nur den nordamerikanischen A. amoenus CRESS., die wahrscheinlich haufigste Art der Gattung, gehabt. Die europäischen Arten sind mir in natura unbekannt; keine derselben wurde bisher in Skandinavien gefunden. Asthenarus THOMS. (num -@ FORST?) A. socius (HoLMG.) — Syn. Zuryproctus HOLMG. — Catoglyptus (Asth.) crassifemur THOMS. — Die von THOM- SON vermutete Identität der beiden Arten wurde durch Un- tersuchung der Type von soczus bestätigt. Asthenara FÖRST. ist zu Zryphonorde@ gestellt, während soczus einen schmalen Hinterleibsstiel ohne Glymmen besitzt. Astomaspis FÖRST. A. fulvipes (GRAV.). — Syn. Hemiteles GRAV. — H. populneus BOIE $. — A. socialis (RATZEB.) BOIE d. — Die FORSTER’sche Gattungsdiagnose passt nur auf diese Art, die nach meiner Meinung wohl verdient, als eigene Gat- tung abgesondert zu werden. Ob auch der ähnliche 7. sub- marginatus BRIDG. hierher gehort, kann ich nicht entschei- den, weil mir die Art zu wenig bekannt ist. Die beiden BoIE'schen Synonymen wurden nach Kotypen des Autors aufgestellt. Asyncrita FÖRST. A. foveolata (GRAV.) FÖRST. — Diese bisher nur aus Europa bekannte Art kommt nach einem ® des Museums auch im arktischen Sibirien vor (Dudinka im Jenisseital); vermutlich ist sie circumpolar. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 191090. Atropha KRIECHB. A. tricolor (SZEPL.). — Syn. 2 Ctenopelma SZEPL. 1907. — Leider habe ich nicht die Originalbeschreibung von Afro- pha und deren Typenart vergleichen konnen, aber mit der (vermutlich nur abgeschriebenen) Gattungsbeschreibung in WYTSMANS Genera Insect., Fasc. 62, deckt sich diese Form völlig. Die Gattung steht Zreiastes GRAV. sehr nahe und hat auch den Habitus desselben, ist aber durch den langen, schmalen, drehrunden Hinterleibsstiel ohne Glymmen von sowohl Exetastes, als Ctenopelma HOLMG. verschieden. Nur die vier vorderen Beine des ® haben gekämmte Klauen, die Areola ist schmal, nicht rhomboidisch, und der Nervellus ist nicht stark postfurkal. Ich glaube mit SCHMIEDEKNECHT und SZEPLIGETI (brieflich), dass die Gattung am besten bei den Lissonotinen steht. Banchus, siehe Corynephanes ! Barichneumon THOMS. Hierher gehört wahrscheinlich eine unbeschriebene Hoch- gebirgsart vom Kilimandjaro (3,000 m., Y. SJÖSTEDT. 1 9). Das Exemplar ist insoweit interessant, dass die Fühler des gewöhnlichen weissen Ringes entbehren und ganz schwarz sind, eine Erscheinung, die bei mehreren arktischen und alpi- nen /chneumones pentagont aus Europa vorkommt, z. B. Coe- lichneumon solutus (HOLMG.) RN., Meicrocryptus halensıs (TASCH.) var. exannulata STROBL. 17. borealis THOMS. var. exannulata RN u. A. Es ist zu vermuten, dass auch bel der afrikanischen Hochgebirgsart der Kaltemelanismus diese Wirkung hervorgebracht hat, aber der Fall steht so einzeln und die klimatischen Verhaltnisse sind so verschieden von den europäischen, dass weitere Funde derselben Art abge- wartet werden müssen, ehe wir diese Frage sicher entschei- den können. B. astutus (HOLMG.). — Syn. /chneumon HOLMG. 1868. — Kommt in der Färbung dem /. scbilis CRESS. am nächsten. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 149 B. erythrogaster (HOLMG.) — Syn. /chneumon HOLMG. — /. conspersus HOLMG. — Das Schildchen ist über die Mitte hinaus gerandet, weniger deutlich beim 2. B. soror (CRESS.) — Syn. /chneumon CRESS. — Nach Exemplaren aus Illinois und Texas (BELFRAGE). Bassus (GRAV.) FÖRST. B. letatorius FABR. — Syn. D. cnctipes HOLMG. 1868 sec. typum. —- Das Museum besitzt von dieser Art Exem- plare aus vier Weltteilen, aber alle mit Ausnahme eines ein- zigen sind Weibchen. Dieses d (Texas, BELFRAGE) zeigt die üblichen Geschlechtsmerkmale der Gattung, vor allem ein ganz gelbes Gesicht. In Europa ist meines Wissens das d niemals gefunden worden. B- maculifrons, siehe Homotropus ! Brachycoryphus KRIECHB. 1894. Syn. Hoeocryptus HABERM. 1904. Wie ich im J. 1907 (Festskr. f. Tullb., S. 75) auseinan- dergesetzt habe, gehört diese Gattung zur » Goryphus-Gruppe» der Cryptin! (nach Goryphus HOLMG. 1868 benannt), welche zur 2. Sektion THOMSON gehört und mit Mesostenus GRaV. nahe verwandt ist. Die Arten sind über die äthiopischen und orientalischen Regionen verbreitet. Ein paar der afrika- nischen » Gambdrus»-Arten SZEPLIGETIS (1907) sind ohne Zwei- fel dieser Gattung zugehörig. Campoplex GRAV. Die tropischen Arten dieser Gattung sind schlanker ge- baut als diejenigen der temperierten Zone. C. atricolor und marmoratus SZEPL. 1907 haben beide das breite, viereckige Schildchen der Gatt. Charops HOLMG. und können nur durch die Areola davon getrennt werden. C. fuliginosus SZEPL. 1907 weicht von allen übrigen durch den ganz geraden Innenrand der Augen ab. Das Schildchen ist von gewöhnlicher Form. 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Centeterus WESM. C. quadriceps (CRESS.). — Syn. Pheogenes CRESS. — Noch ein paar unbestimmte Arten dieser Gattung kommen in der Sammlung vor. Charops Houma. Unser europäischer Ch. decipieus (GPAV.) HOLMG. ist of- fenbar nur ein letzter nördlicher Ausläufer dieser Gattung, die in Afrika ihr Centrum zu haben scheint. Die afrikanischen Campoplex-Arten teilen mit Charvops den schlanken Körperbau und bisweilen auch das breite Schildchen, was dafür spricht, dass die Urform beider Gattungen, wahrscheinlich eine Ano- malon-ähnliche Form, tropischer Herkunft war. Charops hat diese Verbreitung im Ganzen beibehalten, während Campoplex den kräftigeren Körperbau und den grössten Formenreichtum in der temperierten Zone entwickelt hat. Der ursprünglichere Typus dürfte demnach von Charops vertreten sein. Ch. ater SZEPL. 1907. — Die Typen dieser Art enthalten zwei verschiedene Formen, indem ein d (Kibonoto, Kultur- zone. Mai.) durch seine scherbengelben vier vorderen Schienen und Schenkelspitzen von den übrigen Exemplaren abweicht. Diese Varietät oder Art mag dversipes benannt werden. Ch. tegularis SZEPL. 1907. — Nur das $ wurde be- schrieben, aber auch das d ist unter den Typen vertreten. Auch hier sind die Typen in zwei Farbenformen vorhanden, von denen die hellere (2 2) der Beschreibung entspricht. Die dunklere Form (sie mag als Var. obscurior bekannt werden) ist durch ein ® und den zwei CL vertreten und weicht durch schwarze Tegule und rote (nicht gelbe) vordere Beine (wenig- stens die Schenkel) von der Hauptart ab. Christolia BRULLE. Von dieser Gattung sagt der Autor, dass die © © einen nicht sichtbaren Bohrer besitzen. Aus der Abbildung erhellt sich indessen, dass die vermeintlichen Weibchen, Mannchen sind. Glücklicherweise hat er als Gattungsmerkmal auch den kurzen, ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. ISI oben abgeflachten Thorax erwahnt, wodurch es moglich wurde, beide Geschlechter zu finden. Es zeigt sich dann, dass die wirklichen 2% einen hervorragenden, aber nicht besonders langen Bohrer haben; wenigstens ein paar 29 hat BRULLE selbst als Mesostenus beschrieben. Ch. albipes (BR.). — Syn. Mesostenus BR. 2. — Brasi- lien (F. SAHLBERG). Ch. ruficoxis (BR.). — Syn. Mesostenus BR. 2. — Bra- silien (F. SAHLBERG). Cidaphus FÖRST. Syn.? Plesiophtalmus FÖRST. pro p. Ich kann nicht umhin zu vermuten, dass in Pleszopthalmus alle bleichen Mesochorinen mit grossen Ozellen mit einbegriffen sind. Wenn dies richtig ist, so muss nach den FÖRSTER schen Tabellen auch das d von Crdaphus alarius (GRAV.) dazu ge- stellt werden, während das © als Paniscine gilt. Nach meiner Meinung sollte Czdaphus zu den Mesochorinen versetzt werden, denn die Areola, wenn auch gestielt, ist jedenfalls breiter als bei den Paniscinen. Eine Übergangsform muss diese Gattung immer bleiben, wodurch die nahe Verwandtschaft zwischen Paniseinen und Mesochorinen auf das beste gezeigt wird. C. alarius (GRAV.) BRAUNS. — Syn. Paniscus areolatus BOIE 1850. — Nach einer männlichen Kotype von BOIE. Cillimus SZÉPL. 1907 nec TosQ. 1806. Unter den TOSQUINET'schen Gattungsnamen hat SZEPLI- GETI eine neue Art vom Berge Kilimandjaro beschrieben. Die Type derselben kann indessen nicht der genannten Gat- tung angehören, denn das 1. Geisselglied der Fühler (2) ist länger als das 2., die Gastrocölen sind ziemlich tief und die Flügelareola ist nach oben (vorn) geschlossen (d.h. zugespitzt), was alles dem C7z//zmus TOSQ. widerspricht. Leider habe ich keine echte Cz//zmus-Art gesehen, was die Beurteilung der SZÉPLIGETI schen Gattung erschwert, aber eine Bestätigung der Verschiedenheit der beiden Gattungen habe ich darin gefunden, E52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOIO. dass eine unten verzeichnete HOLMGREN’sche »/chneumon»-Art zweifellos dem C2//zmus SZEPL. angehört, aber von TOSQUINET, der dieselbe Art unter einen neuen Namen beschriebenen hat, als »/chneumon» aufgeführt wird. Beide Gattungen können folglich nicht denselben Namen führen; die jüngere nenne ich Pseudocillimus m. — Crllimus SZEPL. Genus a Cz//ömo TOSQ. (quem non vidi) antennarum post- annello 2 articulo sequente longiore, gastrocoelis sat profundis areolaque alarum supra (antice) acuminata dissimilis. Typus: Cillimus major SZEPL. 1907. Hierher gehört nach den Typen Ps. lævifrons (HOLMG.). — Syn. /chneumon HOLMG. 1868 ER. — I. macrocephalus Tosa. 1896 d- Die Gattung ist, meiner Meinung nach, zu den Joppinen zu stellen (siehe unter »Lzstrodromoid@»). Coelichneumon THOMS. C. ceruleus (DRESS.), jejunus (CRESS.), pulcher (CRESS.), navus (SAY.). -— Syn. /chneumon CRESS., SAY. — Es scheint mir fraglich, ob CRESSON das richtige d von pulcher beschrie- ben hat, denn der von ihm hervorgehobene Farbenunterschied von ceruleus d ist bei diesen reich gezierten d 4 ziemlich unbedeutend. Das Museum hat zwei dd (Carolina bor., MOR- RISON), die mit der Beschreibung von pulcher übereinstimmen, aber ziemlich sicher mit den vorhandenen $$ von ceruleus zusammengehören, zumal eines der letzteren gleichfalls mit »Carolina bor., MORRISON» bezettelt ist. C. solutus (HOLMG.) Rn. — Wie es zu erwarten war, hat diese boreal-alpine Art eine östliche Verbreitung. Das Museum besitzt ein ¢ vom nordöstlichen Finnland (Kuusamo, J. SAHLBERG), das von den schwedischen durch die seitlich rotgefleckten Hinterleibssegmente 2—4 abweicht. Diese An- deutung einer roten Hinterleibsmitte ist noch eine Hinweisung ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 153 auf die castaniventris-Gruppe, wohin ich die Art im J. 1909 führte. Collyria SCHJÖDTE. Von den aus C. calcitrator (GRAV.) ausgeschiedenen beiden Arten ist ohne Zweifel puncliceps THOMS. am weitesten ver- breitet. Das Museum hat Material dieser Art von Frankreich, Rhodus, Syrien und Ägypten. Da bei der Spaltung einer alten Art der ursprüngliche Name bewahrt werden sollte, wenn man es auch willkürlich vergeben muss, so scheint es mir in Betracht der Verbreitung am zweckmässigsten, den Namen puncticeps durch calcitrator zu ersetzen. Die zweite Art THOMSONS, Zrzchophthalma, ist gegenwärtig nur aus Schweden bekannt. Compsocryptus ASHM. C. buccatus (CRESS.). — Syn. Cryptus CRESS. — Nach Exemplaren von Texas (BELFRAGE). Corynephanes WESM. Syn. Banchus GRAV. pro p. C. groenlandicus AURIV. — Das @ weicht kaum von montleatus (GRAV.) WESM. ab, das d aber ist weniger reich- lich gelb gezeichnet als die europäische Form und dürfte als eine kältemelanistische Varietät derselben aufzufassen sein. Cratichneumon THOMS. Hierher gehören die folgenden Arten, welche alle, mit Ausnahme des arktischen /arz@ (Westgrönland), aus Nord- amerika stammen: C. annulatus (PROV.), annulipes (CRESS.), lariæ (CURT.), w-album (CRESS.). — In dem DALLA TORRE’schen Kataloge (1900) sind sie noch unter /ckneumon aufgeführt. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Cratocryptus THoms. C. septentrionalis ROMAN 1909. — Das von mir S. 206 u. 261 zitierte sibirische @ des Museums ist nach näherer Untersuchung eine andere Art. Die Stirn ist matt (eine solche Varietät des sep/. aus finnisch-Lappland existiert freilich), der Fühlerring breiter (Geisselglieder 6—9 weiss mit schwärzlicher Unterseite) und das Mediansegment vollständig, wenn auch schwach gefeldert. Das Exemplar ist 11 mm., der Bohrer 8 mm. lang; dieselben Masze der lappländischen Art sind 7—8 und 5,6— 7,2 mm., woraus ein beträchtlicher Grössenunterschied hervorgeht. Cryptanura BRULLE. Syn. Polyenus CRESSON. Wie bei Christolia (s. oben) hat der Autor Männchen für Weibchen genommen, was dadurch entdeckt wurde, dass beim Durchlesen der Artbeschreibungen die Erwähnung zweier Stirndorne bei € s/riata auffiel. Da so etwas unter den Cryptinen nur bei Polyænus CRESS. bekannt ist, so wurden die vorhandenen Exemplare dieser Gattung mit der betreffen- den Beschreibung verglichen. Als Resultat entpuppte sich das wirkliche 2 der C. striata Br. (Brasilien, F. SAHLBERG), das fast vollständig mit der Beschreibung des d (2 BR.) übereinstimmt. Der BRULLEsche Gattungsname ist der ältere und sollte deshalb benutzt werden, trotz der gegen die Wirk- lichkeit streitenden Bedeutung und trotz dem Umstande, dass die Gattung BRULLES auch Arten ohne Stirndorne umfasste. Cryptopimpla TASCHENB. 1863. C. arctica (HOLMG.). — Syn. Szbrriakoffia HOLMG. 1880. — Nach den Typen. Die Art ist von den europäischen verschieden. Die Körpergrösse ist kleiner, c:a 6 mm., das Mediansegment hat eine scharfe Querleiste und meist zwei ziemlich breit getrennte obere Längsleisten. Die Bauchfalte ist immer hell, die Areola variabel (bei der weiblichen ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 755 Type fehlt sie gänzlich), der Bohrer ist ungewöhnlich lang, c:a ?/s des Hinterleibes. Das d hat den Clypeus immer, die Seitenränder des Gesichtes bisweilen gelb; die Hinterschenkel sind gewöhnlich bei beiden Geschlechtern rot, bei einem d ohne helle Gesichtsränder aber schwarz. Cryptus (FABR.) THOMS. C. albatorius TSCHEK var. infumata (THOMS.) RN. 1900. — Wie ich schon a. a. O. (S. 265) vermutete, ist diese kleine Form auch ausserhalb Nordeuropas verbreitet, denn das Mu- seum besitzt ein @ aus Frankreich (SICHEL). C. augustus, siehe Kaltenbachia! C. buccatus, siehe Compsocrypitus ! C. corpulentus, eugeneus, fervidus, formosus, vittatus, siehe Onezlella! C. cubensis, siehe Acrorhzcnus! C. erythrogaster HOLMG. aus Kap ist nach den Typen dieser Gattung angehorig. C. Kinbergii HOLMG. dürfte ebenfalls ein wirklicher C7rp#us sein, weicht aber von den typischen Arten durch seine wel- lige Diskokubitalader ohne Andeutung eines Ramellus ab. Ausser den Typen besitzt das Museum ein d von Uruguay (BOUCARD) und ein 2 von Patagonien (O. NORDENSKJÖLD). Fig. 12. Cryptus: Mitteltarse © ; a obscurus, b recreator. Mediansegment schief v. oben: a obscurus, b recreator. C. obscurus (GRAV.) TSCHEK. — Scheint auf Mittel- und Südeuropa beschränkt zu sein. Ich habe ein 2 aus Deutsch- 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. land erhalten, und das Museum besitzt ein zweites aus Rhodus (HEDENBORG). Habituell ist die Art dem C. vecreator (FABR.) TSCHEK ganz ähnlich. Das @ lässt sich immer durch die schmäleren vier vorderen Tarsen davon trennen, aber mit dem d stand diese Sache bisher schlimmer. Hoffentlich wird indessen das folgende Merkmal beiden Geschlechtern von obscurus gelten wie es bei recreator der Fall ist. Die Area postica des Mediansegmentes ist bei odscarus deutlich höher als bei recreator, und die Folge davon ist, dass die hintere Querleiste der vorderen näher kommt; der kürzeste Abstand zwischen beiden (nahe der Mitte) ist bei odscurus um gut dreimal, bei recreator kaum doppelt kürzer als der längste (bei der Costa lateralis). C. saturniæ, siehe Hoplocrypius! C. subquadratus THOMS. hat eine östliche Verbreitung, denn das Museum besitzt ein 2 vom Jenisseigebiet in Sibirien (Kurejka, F. TRYBOM). C. tarsoleucus GRAV. -— Syn. curvicauda THOMS. 1896. — Das Verhaltnis zwischen dieser Art und C. curvicauda THOMS. ist jetzt klar. Zuerst abzufertigen ist die HABER- MEHL’sche Angabe (Jahresber. des Gymn. Worms 1904, 5. 34), dass die Hinterschienen des curvicauda in der Mitte bleich seien, denn so etwas hat THOMSON nicht geschrieben. — Den curvicauda habe ich aus zwei Provinzen Schwedens, Upland und Dalekarlien, und neulich auch aus dem südlichen Finnland (leg. R. FORSIUS) gesehen, aber immer 227 In dertent Tidskr. 1903, S. 77 (schwedisch) habe ich die Meinung aus- gedrückt, dass curvzcauda eine mit ein paar männlichen Merk- malen versehene Form des Zarsoleucus-? (sensu lato) sei, die folglich kein besonderes d habe. Der curvicauda zeigt in- dessen noch einen Unterschied von der letzteren Art, denn der Kopf ist nach hinten stärker verschmalert, nicht viel, aber deutlich, wenn man mehrere Exemplare vergleicht. Dies ist kaum ein blosses Geschlechtsmerkmal, denn bei anderen Arten, auch bei dem äusserst nahestehenden, häufigen /#/vipes (KRIECHB.), ist der Kopf bei beiden Geschlechtern ähnlich geformt. Ich bin deshalb geneigt, meine frühere Meinung aufzugeben und curvicauda als Art anzuerkennen, teile aber nicht die Ansicht HABERMEHLS, dass alle drei, Zarsoleucus, fulvipes und curvz- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 157 cauda, verschiedene Arten sind. Während eines Besuches bei Herrn Prof. HABERMEHL im verflossenen Vorsommer habe ich seine beiden 22 des /arsoleucus gesehen und fand, dass sie mit curvzcauda THOMS., dessen Typen ich im entomol. Museum zu Lund besichtigte, identisch sind. Es bleiben folglich zwei nahe verwandte Arten übrig, Zarsoleucus GRAV. und /ulvipes (IKRIECHB.), die sich durch Kopfform, Felde- rung des Mediansegmentes und Form des Postpetiolus tren- nen lassen (wenigstens die 22). Noch zwei Merkmale sind zur Charakterisierung herangezogen worden, die Form des Bohrers und die Färbung des Stigmas; beide sind nach mei- ner Erfahrung unzuverlässig. — Das d des Zarsoleucus liegt immer noch im Unklaren, und ich bin nicht einmal sicher, ob die Beobachtung der Kopfform sein Erkennen erleichtern wird. — Die 22 des Museums (aus Finnland, Kärnten, Tirol und Frankreich) gehören alle zum fulvipes. Ctenichneumon THoms. Ct. tauricus (KRIECHB.) d: mari Devylderi simillimus, sed abdominis saltim dimidio apicali rufo discedit. — Tria individua e pupis Chariclee Treitschkei et victorin@ exclusa (MEWES). Diese Form dürfte nur eine südliche Rasse des (7. De- vylderi HOLMG. sein, da die Unterschiede auf kleine Einzel- heiten der Färbung beschränkt sind. Die Grösse ist offenbar etwas variierend, denn ein ägyptisches 2 des Museums (HE- DENBORG) ist ebenso gross wie der nordeuropäische Dewy/- ‚deri, und die beschriebenen dd sind nicht kleiner als zwei französische dd mit ganz schwarzem Hinterleib und ebenso gefarbter Flügelbasis, die ich zum Devy/deri gestellt habe. Ctenopelma Houma. Ct. nigrum (HOLMG.). — Syn. C£ borealis Houma. 9. — Eryma stygium (FÖRST.) KRIECHB. — KRIECHBAUMERS Beschreibung der FORSTER’schen Type stimmt vollkommen mit schwedischen Stücken der HOLMGREN schen Art überein. Es kann nur verwundern, dass weder FORSTER noch KRIECH- 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. BAUMER die langen, dichten Kammzähne der Klauen bemerkt haben. Das Museum besitzt ein 2 aus dem nordöstlichen Finnland (Kuusamo, J. SAHLBERG). — Ich finde die Art jahr- lich im Vorsommer auf alten Fichtenhecken des botanischen Gartens zu Uppsala, wo sie ziemlich sicher bei der gleich- zeitig schwärmenden Blattwespe Zyda scutellaris THOMS. schmarotzt. Merkwürdig genug habe ich dort einmal gesehen, wie ein Ei der Schlupfwespe in ein Ei der Blattwespe gelegt wurde. Letzteres war an einer Fichtennadel geklebt und ersteres liess sich nach der Operation als ein weisser Streifen durch die Eierschale hindurch bemerken. Leider verunglückten die weichen Eier als ich das ganze heimführen wollte, es wäre sonst sehr interessant zu sehen gewesen, ob, und in günstigem Fall, wie weit sie sich entwickelt hätten. Ein so grosses Tier wie C/enopelma kann unmöglich Schma- rotzer eines einzigen Wirtseies sein, und ich kann mir nur vorstellen, dass diese sonderbare Placierung des Eies aus Legenot geschah, wo eben der Geruch des gewöhnlichen Opfers gespürt wurde. — ASHMEAD hat den FÖRSTER’schen Namen in Neoeryma verändert. Da nun die typische Art wegfällt, bleiben nur die amerikanischen Arten nach, welche selbstverständlich einfache Klauen haben. ?Ct. tricolor, siehe Arropha! Cubocephalus RATZEB. C. nigriventris (THOMS.) MORL. — Das Museum hat Stücke aus dem Jenisseigebiet in Sibiren bis zum 70° ı0 n. Br. (Tolstoinos, F. TRYBOM). Vielleicht circumpolar. Cymodusa Houma. Das Museum besitzt zwei 22 einer nordamerikanischen Varietat von C. deucocera HOLMG. (N. Jersey, BELFRAGE), die sich nur durch weisse Tegulæ und rote Farbung der vier vorderen Hiiften von der Stammart unterscheidet. Dioctes, siehe Angitza! Dicksonia, siehe Syxodytes! Dinotomus, siehe Ps7lomastax! Dolichoblastus, siehe Arorus! ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 159 Echthromorpha HoLMG. E. interrupta (BRULLE) HOLMG. — Syn. Pimpla BR. — E. striata KRIEG. 1909. — Das Exemplar des Museums (1 2 Tahiti, Eugenie-Exp.) scheint mir von HOLMGREN richtig bestimmt zu sein, wofür ja auch die Lokalität spricht. KRIEGER hat die Art BRULLES offenbar nicht als eine Echthromorpha erkannt und erwähnt sie deshalb garnicht in seiner Mono- graphie. E. mixta HOLMG. d gehört, wie es KRIEGER vermutete, in seine I. Sektion und scheint der £. macula (BR.) nahe ver- wandt zu sein, aber die Färbung des Mediansegmentes und ' des Hinterleibes sind verschieden. Auf dem ersteren sollen nach der Beschreibung drei schwarze Längsbänder vorkom- men, bei den Typen ist es jedoch einfarbig rot. Die übrigen Angaben sind richtig, aber ich kann aus Mangel an Vergleichs- material von Æ. macula keine nähere Prezisierung der Art geben, und die Untersuchung der Typen von wzx7a hat keine greifbaren plastischen Unterschiede zum Vorschein gebracht. E. variegata (BR.) KRIEG. — Syn. £. continua SZEPL. 2 nec BR. nec d. — Die Art ist durch zahlreiche Exemplare SQ im Kilimandjaro-Material des Museums vertreten. Der Bearbeiter dieses Materiales, SZEPLIGETI, hat die QQ (durch einen Druckfehler als dd angegeben) infolge der verschiede- nen Hinterleibsskulptur der Geschlechter als £. continua (BR.) bestimmt. Letzterer Name wird von KRIEGER als Synonyme zur südasiatischen Æ. nozwlatoria (FBR ) gestellt. Eiphosoma CRess. Der: von SCHMIEDEKNECHT eingeführte Name A7zphosoma gibt zwar bessere Meinung als der ursprüngliche, muss aber verworfen werden. Es ist wohl möglich, dass das beginnende E durch einen Druckfehler entstanden sei, aber es muss trotz- dem behalten werden, um so mehr als CRESSON selbst diese Schreibart immer benutzt hat. — Die systematische Stellung dieser Gattung ist nach meiner Meinung unrichtig aufgefasst worden, denn mehrere Merkmale weisen entschieden nach den Cremastinen hin. Die Form des Scheitels würde bei den 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19010. Anomalinen ganz allein stehen, ist aber die gewohnliche unter den Cremastinen; ebenso die Kürze der Abscissula im Hinter- flügel und der lange Bohrer. Die Areola im Vorderflügel erinnert an Demophorus THOMS., der Zahn der Hinterschenkel an Pristomerus HOLMG., die Farbung von Kopf und Thorax ist bunt und scharf begrenzt wie bei den Cremastinen. Es will dann das schmale Stigma nicht viel sagen; dies ist einfach ein Gattungsmerkmal, dem mit Unrecht eine zu hohe systematische Schatzung gegeben worden ist. Ephialtes Grav. E. cephalotes HOLMG. — Syn. Æ. longicauda Mocs. — Ein sibirisches 2 des Museums (Jenisseisk, F. TRYBOM) stimmt mit den Beschreibungen beider Arten überein. Ausserdem hatte ich Gelegenheit, das Exemplar mit der Type von ce- phalotes zu vergleichen und bin also über diese Art gewiss. Da beide Beschreibungen nach einzelnen Stücken gemacht worden sind, so treten die individuellen Verschiedenheiten zu scharf hervor; nach Einsicht der zwei erwähnten Exemplare steht es fest, dass die Type MOCSARYS zur selben Art gehört. Ephialtina, siehe Syseuctus! Epiurus FÖRST. E. transgressus (HOLMG.) — Syn. Pimpla HOLMG. 1868. — Ist dem &. brevicornis (GRAV.) nahe verwandt, aber das Stigma der Vorderflügel ist schwarzbraun. Erythropimpla Asın. Syn.? Hemipimpla SAUSSURE. Das Museum besitzt ausser den beiden SZÉPLIGETI schen Arten auch die Æ. vzpzoides (BR.) SZEPL. aus Südafrika. An diesen sieht man, dass die Gattung, entgegen der Meinung SZEPLIGETIS, von Pimpla (FABR.) FÖRST. sehr gut getrennt ist, ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 161 und zwar nicht nur durch den vorn eingedriickten Clypeus und die an gewisse /olysphicta-Arten erinnernde Hinterleibs- skulptur, sondern auch durch die bogenformige 2. rekurrente Ader mit punktförmigen Fenestræ. Das erste und letzte Merkmal kommen bei Æphialtes GRAV., Epiurus FÖRST., Exeristes FÖRST. und noch einigen Gattungen wieder. Exeristes FÖRST. E. areolaris (SZEPL.) — Syn. Pimpla SZEPL. — Diese Art weicht von den europäischen durch den ungewöhnlich dünnen Kopf mit grossen, den Fühlern gegenüber ziemlich stark eingebuchteten Augen ab, dürfte aber am besten in dieser Gattung stehen. Eine ost- und eine westafrikanische Form der Art sind im Museum vertreten: F. Zypica: minor (2 12 mm), pedes postici toti nigri, nervellus paullo inferus. — Kilimandjaro. Var. ocadentahs v0. yar.. ‚major,(? 15-18, d 12175 mm), pedes postici preter coxas et trochanteres rufi, ner- vellus in medio fractus. d feminæ colore et sculptura similis. — Kongo, Mukimbungu (LAMAN). Viele Exemplare aus un- benannten Lepidopterenpuppen gezogen. BH. concolor (SZEPL.). — Syn. Pimpla SZEPL. — Dies ist eine typische Art der Gattung. Das 1. Hinterleibssegment ist länger als breit. Gambrus (FÖRST.) THOMS. Diese Gattung ist auch in der afrikanischen Hochgebirgs- fauna vertreten, denn im Museum steckt ein mit virginalis nahe verwandtes d vom Berge Meru (3,000 m, Januar, SJÖ- STEDT). G. virginalis (HOLMG.) — Syn. Goryphus (Psacus) HOLMG. — Ausser den Typen vom Kap besitzt das Museum ein Q aus der Kulturzone des Kilimandjaro (Mai, SJÖSTEDT), das eine melanistische Varietat bildet. Die Basis des Hinter- leibes ist schwarz, dem 4. Segment fehlt der weisse Endrand, ebenso fehlt der weisse Ring der Hintertarsen, aber die Hin- terschenkel sind rot mit schwärzlicher Basis und Spitze. — Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. 2—3 (1070). II 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT! IQTO. Diese Art kann gegenwartig infolge der Form der Areola nur zu Gambrus gestellt werden, ist aber den europäischen Arten ziemlich unähnlich. Der Platz bei Gamdérus kann jedoch fast besser verteidigt werden, als die afrikanischen Æ/oplismenus- Arten den europäischen gegenüber. Giraudia FÖRST. Nahe dieser Gattung kommt ein d von Kilimandjaro (Kulturzone, Mai. SJÖSTEDT. N:o 99), das SZEPLIGETI als Phygadeuon sp. bestimmt hat. Von Phygadeuon, Stylocryptus und Hemzteles ist es indessen durch die 2. rekurrente Ader und deren Fenestra im Vorderflügel getrennt, mit Gzraudia stimmt der schmale, drehrunde Hinterleibsteil überein, ab- weichend sind aber der längere obere Mandibelzahn und die breite, parallelseitige Areola im Vorderflügel. Glypta GRAV. G. flavolineata GRAV. kommt auch in Nordamerika vor. Das Museum hat Exemplare aus N. Jersey und Illinois (BEL- FRAGE). G. xanthognatha THOMS. — Nach einem @ aus N. Jersey (BELFRAGE) ebenfalls in Nordamerika vorkommend. Goryphus HOLMG. Die Typen dieser Gruppe habe ich in der »Festskrift for Prof. T. Tullberg», Uppsala 1907, S. 71—85 naher besprochen und eine neue Art (G. javanicus m.) beschrieben. Gravenhorstia Bole. Die Gattung wird wegen der Einmündung der 2. rekur- renten Ader im Vorderfliigel jetzt allgemein in die Tribus Ophionini gestellt. Nach meiner Meinung gehört sie jedoch zur Trib. Aromalini, und das oben genannte Merkmal, das übrigens nicht in derselben Weise wie bei den echten Of/zo- nini gestaltet ist, bildet nur ein vereinzeltes Gattungsmerkmal. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 163 Für die von mir behauptete Verwandtschaft spricht in erster Reihe die Form des Scheitels, welche die bei den Anomalinen gewöhnliche,: aber sonst sehr selten ist und meines Wissens bei keinen anderen Ophioniden vorkommt. Weitere Anoma- linen-Merkmale sind die Form des Clypeus (mit Ecke) und die grob runzelige Skulptur des Thorax ohne Felderung auf dem Mediansegment. Das Museum besitzt eine weibliche Kotype von BOIE. Habrocryptus THOMS. Hierher gehört ein nordamerikanisches 2 von Wisconsin (KUMLIEN) mit offener Areola. Dass das Fehlen des Aus- sennerves bisweilen nur als ein Artmerkmal angesehen werden muss, zeigt auch die Gattung Aygrocryptus THOMS., wo eine Art mit offener Areola {74fus MORL.) im J. 1907 aus Eng- land beschrieben wurde. Harrimaniella ASH. H. xanthopyga (HOLMG.) — Syn. Zissonota HOLMG. — Nach den Typen. Hemiphanes FÖRST. Diese Gattung ist jetzt nach dem Vorgange FÖRSTERS zu den Plectiscinen gestellt. Wenn nicht diese Tribus eine ganz unformliche sein soll, so muss Hlemzph. jedoch davon getrennt und nicht, wie ich aus mangelnder Untersuchung im J. 1909, S. 272, gesagt habe, zu den Tryphoniden, sondern zu den »Ichneumones pentagoni» THOMS. überführt werden, wo indes ihr Platz nicht leicht anzugeben ist. Diese Überführung be- gründe ich damit, dass die Oberlippe sichtbar ist, die Fühler des d Tyloiden -tragen (bei HH. gravator FÖRST. auf den Geisselgliedern 8, 9-11) und die Seiten des 1. Hinterleibs- segmentes ohne Glymmen sind. Wenn auch ihr Habitus sehr verschieden ist, so ware wohl die Gattung am besten in die Trib. Pheogenint plaziert, da keine Sternaulen vorkommen, der Postpetiolus breit und der Bohrer unsichtbar ist. Die 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Areola ist offen wie bei Hemiteles, aber dies ist ja schon bei mehreren Phæogeninen bekannt. Hemipimpla, siehe Selenaspzs! Hemiteles Gray. Von dieser Gattung hat das Museum eine Reihe afrika- nischer Arten, unter denen sechs durch Typen vertreten sind. Die Formen des afrikanischen Tieflandes gehoren meist zur msignis-Gruppe, die folgendermassen charakterisiert werden kann: Kopf von vorne gesehen triangulär mit grossen Augen, hinter diesen dünn, ziemlich stark verschmalert. Fühler sehr schlank, beim © mit langen, basalen Geisselgliedern, nicht weissgeringelt. Kopf, Thorax und meist die 3—4 ersten Hinterleibssegmente grob und matt skulptiert. Notaulen vollständig, hinten vereinigt. Felderung des Mediansegmentes meist wegen der groben Skulptur undeutlich. Bohrer kürzer als der Hinterleib. Flügel wenigstens beim @ braun ge- bändert, Areolarader bald vollkommen ausgebildet, bald ganz reduziert, Fenestræ der 2. rekurrenten Ader punktförmig, weit getrennt, Nervellus antefurkal. Dieser Gruppe zugehörig sind: H. coelebs und ferruginosus (HOLMG.) — Syn. /schno- cerus HOLMG. — Coelebs ist als d angegeben, aber die Type ist ein Q mit kaum sichtbarem Rest des abgebrochenen Bohrers. DALLA TORRE (Cat. Hym.) und nach ihm SCHMIE- DEKNECHT (Gen. Ins.) geben beide Geschlechter als be- schrieben an, in welchem Falle der Name »coelebs» (Witwer) unerklarlich wäre. Bei ferruginosus hat HOLMGREN den Gat- tungsnamen mit ? gegeben. i H. pulcherrimus, pusillus und rimulosus SZEPL. 1907, alle drei von der Kulturzone (1,300—1,900 m) des Kiliman- djaro stammend. Bei 72#ulosus (nur d) haben die Vorder- flügel kräftige doppelte Querbänder, während diese beim süd- europäischen maculipennis GRAV. d fehlen. Mit palcherrimus (nur 2) hat 72mulosus eine grosse Ähnlichkeit, aber sie dürf- ten kaum zusammen gehören, weil die Hinterleibssegmente 4 u. 5 zu verschieden gebildet sind. Das 4. und die Basis ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 165 des 5. Segmentes sind bei pulcherrimus in derselben Weise wie die vorderen längsgerieft, bei rimulosus aber beide ganz glatt und etwas zurückgezogen. Nicht zur z»szenzs-Gruppe gehören: H. albipes SZÉPL. — Wie eigenartig und leicht erkennt- lich diese Art ist, lässt sich kaum aus der Originalbeschrei- bung ersehen. Der Kopf ist wie in der zxszgnzs-Gruppe geformt, also nicht »hinter den Augen mässig erweitert». Die Fühler haben je zwei weisse Ringe, an der Basis und an der Mitte. Die Mesopleuren haben ausser den grob krenulierten Sternaulen auch eine feinere, aber scharf begrenzte und vorne punktierte Furche unter dem Spiegelfleck. Das 3. Hinterleibssegment ist nicht kürzer als das 2., Schenkel und Schienen sind rot gestreift. Im Vorderflügel ist der äussere, untere Diskoidal- winkel wie gewöhnlich spitz, aber die Fenestra externa ist einfach und nimmt mehr als die halbe rekurrente Ader auf; die rauchige Farbe der Flügel ist gegen die Spitze zu heller. H. gastricus HOLMG. hat kräftig gebaute Fühler und Beine und kann ebensogut zu Phygadeuon gestellt werden. H. testaceus SZEPL. gehört zur Trib. Cryptenz und kommt der Gatt. Drachycoryphus KRIECHB. am nächsten. Zum Vergleich diene das unter Æabrocryptus gesagte. — Kongenerisch mit Zeszaceus ist eine kleine unbeschriebene Hochgebirgsart aus Kilimandjaro und Meru (3,000 m. SJÖ- STEDT). SZEPLIGETI hat das Q als »Gamdbrus», die beiden dd als »Hemiteles » bestimmt. H. borealis, gracilis, septentrionalis, siehe Adastus! H. fulvipes, siehe Astomaspis! Henicospilus STEPH. H. apicalis SZÉPL. — Ist als ¢ beschrieben, die einzige Type ist aber ein ®. H. volubilis (HOLMG.) — Syn. Ophion HOLMG. — Eine Aufforderung des Herrn J. BRETHES in Buenos Aires hat mich veranlasst, die Typen dieser Art mit 7. merdartus (GRAV.) zu vergleichen. Nach meiner Meinung sind beide dieselbe Art, wenigstens stimmen die 22 völlig überein. Das 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. d von volubilis hat vielleicht etwas kürzere Fühler und etwas gröbere Skulptur des Thorax als das d von merdarius, aber der Unterschied ist so gering, dass man die südamerikanische Form höchstens als Varietät der europäischen Stammart auf- fassen kann. Bei dem spärlichen Material des Museums lässt es sich auch denken, dass die Abweichungen rein individuelle Aberrationen waren. H. pacificus (HOLMG.) — Syn. Ophion HOLMG. Holocremna THOMS. H. extrema (HOLMG.) — Syn. Zimneria HOLMG. 1872. Homotropus (FÖRST.) THOMS. H. maculifrons (HOLMG.) — Syn. Bassus HOLMG. 1868. — DB. pacificus CRESS. 1878. Hoplismenus Gravy. Hierher hat SZEPLIGETI (Wiss. Ergebn. d. schwed. Exp. Kilimandj. 8: 3, S. 55—65) nicht weniger als zwanzig neue Arten aus dem Kilimandjaro-Gebiete gestellt. Bei der Untersuchung der Typen zeigt es sich, dass diese Zusammen- stellung wohl ziemlich willkürlich war, aber dass die Haupt- masse der Arten einer und derselben Gattung angehôüren, die man ohne zuviel Zwang als //oplismenus GRAV. ansehen kann. Dagegen müssen wenigstens sechs »Arten» unbedingt als Synonyme eingezogen werden. H. concolor SZEPL., siehe Hoplojoppa! H. frontalis SZEPL. — Syn. 77. albomarginatus, bipunc: tatus und dubius SZEPL. H. lucidus SZEPL. — Syn. H. trochanteratus und fuscr- larsis SZEPL. Die beiden letzten Arten sind einander habituell sehr ähnlich, können aber folgendermassen getrennt werden: frontalis: Kopf hinter den Augen ziemlich stark ver- schmälert, stärker beim 9, wo er von vorne gesehen fast breiter als lang ist. Erstes Glied der Fühlergeissel Q so Vv ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 167 lang wie Schaft + Pedicellus (beim d etwas länger). Schildchen fast bis zur Spitze gerandet. Area superomedia des Median- segmentes langer als breit, ar. petiolaris der Lange nach ein- gedrückt. — Kopf SY schwarz mit weissgezeichneten inneren Augenrandern. Flügelbasis ohne weisse Zeichnung. Unter- seite des Thorax oft schwarz, beim d bisweilen auch das Mediansegment. Erstes Hinterleibssegment schwarz. Hinter- tarsen mit weissem Ring. lucidus: Kopf hinter den Augen weniger verengt und mehr gerundet, beim ® von vorne gesehen fast länger als breit. Erstes Gleid der Fühlergeissel 2 viel kürzer als Schaft + Pedicellus (beim d diesen gleichlang). Schildchen breiter, bis zur Mitte gerandet. Area superomedia so lang wie breit, ar. petiolaris Nach. — Kopf © rot, d rot oder schwarz mit weissen sowohl inneren als äusseren Augenrandern, bisweilen das ganze Gesicht d weiss. Flügelbasis mit weissem Strich vorne und unten. Thorax unten und Mediansegment rot. Erstes Hinterleibssegment rötlich. Hintertarsen schwarz. H. signatus und seminiger SZEPL. sind einander äusserst nahe verwandt und bilden wahrscheinlich nur Tieflands- und Hochgebirgsrasse derselben Art. H. sinuatus und polyænoides SZEPL., die einander ebensosehr wie die beiden vorhergehenden Arten ähneln, sind jedoch ohne Zweifel artlich verschieden. Sie stimmen aber durch die Form des Kopfes und des Mediansegmentes zu sehr mit Cillimus SZEPL. überein, um bei Zoplsmenus verbleiben zu können. Auch das Schildchen ist wie bei Crllimus gebildet, nur stärker gewölbt, aber die Areola der Vorderflügel ist bei pol/yænoides oben (vorn) geschlossen, bei sinuatus offen, weshalb ich bei meiner gegenwärtig sehr un- vollständigen Kenntnis der Gatt. Cillmus die Frage betreff der richtigen Gattung dieser beiden Arten lieber offen lasse. H. variabilis SZEPL. — Syn. 7. bicornutus SZEPL. Hoplocryptus THoms. H. femoralis (Grav.). SCHMKN. — 1 ® aus Ägypten (HEDENBORG). 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQIO. H. nigripes (GRAV.) SCHMKN. — 1 @ aus Algier (KORMOLIN?). Beide diese Arten werden von SCHMIEDEKNECHT (mit Zweifel) in diese Gattung gestellt und scheinen auch mir ganz gut dahin zu passen. Bei fermoralıs ist das Mesonotum gröber als gewöhnlich punktiert, bei zzgrzpes ist der Nervellus eher oppositus als postfurkal, aber diese Abweichungen allein können doch nicht neue Gattungen bilden. Beide haben eine ausgebildete area coxalis auf dem Mediansegment, was ja THOMSON mit zu den Gattungsmerkmalen von //oplocryptus rechnet. H. saturniæ (BOIE). — Syn. Cryptus BOIE 1855. — Durch ein im Museum befindliches, kotypisches Pärchen, von BOIE aus Saturnia carpini gezogen, ergibt sich diese Art als ein dem cxator TSCHEK nahestehender Æ/oplocryptus. An- fangs glaubte ich, diese Art vor mir zu haben, aber neulich kam mir ein ® des richtigen corator (aus Finnland) zu Ge- sicht, und ich fand, dass beide artlich verschieden sind. Bei saturnie SY haben die Hinterschienen einen kleinen weissen Basalring, am deutlichsten beim d; dieser fehlte dem finn- ländischen 2 und ist auch nicht in der Beschreibung THOM- SONS erwähnt. Ein ernsteres Kriterium des artlichen Unter- schiedes ist jedoch, dass die Basalglieder der Fühlergeissel beim saturnzæ deutlich kürzer und dicker sind als beim cox- ator (wenigstens $), wo man sie sehr schlank nennen muss. Nach dem Augenmass geschätzt, beträgt die Länge des Post- annellus bei corator 2 um 6—7 mal, bei saturnie SL um 4—4,5 mal die Apikalbreite; letztere Art hat die 3—4 ersten Geisselgleider des & rot. Hoplojoppa KRIECHB. Durch das lange Mediansegment mit fast immer fehlen- der oder undeutlicher Felderung steht diese Gattung dem Ctenochares FÖRST. am nächsten und ist nur durch die ein- fachen Klauen, das fast immer oben flache und schmal ge- randete, von der Seite gesehen geradlinig abgestutzte Schildchen und die oben (vorn) zugespitzte Areola davon getrennt. Eine Übergangsform ist die #7. nigriceps SZEPL., bei welcher das ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 169 Schildchen oben gewölbt und ringsum breit gerandet ist. Bei den drei folgenden, einander sehr ähnlichen Arten hat das Schildchen die typische Form, und die Körperfärbung ist gänzlich gelbrot. 1. Mediansegment deutlich gefeldert. Kopf beinahe breiter als lang, sein Hinterrand trifft die Mundleiste (costa oralis) knapp hinter der Man- dibelbasis. — Kleinere Art, 9,5 mm. — Ostafrika: Kulturzone des Kili- mandjaro H. concolor (SzéPL.) Rn. — Mediansegment nicht oder sehr undeutlich gefeldert. Kopf länger als breit, sein Hinterrand trifft die Mundleiste ziemlich weit hinter der Man- dibelbasis. Grössere Arten, II—I5,5 mm — 2. 2. Kontur der Wangen von vorne gesehen gerade. Keine Aushöh- Jung hinter der Mandibelbasis. — Ostafrika: Kulturzone des Kiliman- djaro H. fuigens n, sp. — Kontur der Wangen, von vorne gesehen, konvex. Hinter der Mandi- belbasis eine sich bis zu den Schläfen erstreckende Aushöhlung mit schar- fem Aussenrand. — Westafrika, Kamerun H. excavata n. sp. H. concolor (SZEPL.) — Syn. Hoplismenus Szepl. — Wangen kaum so lang wie die basale Mandibelbreite. H. fulgens n. sp. — Caput elongatum, genis latitudine basali mandibularum circ. 1 '/a x longioribus. Scutellum forti- ter elevatum supra planiusculum, complete anguste marginatum 3 apice abrupte declivi. Abdomen segmento 2. thyridiis elongatis haud profundis, spatio interja- cente lato. Alæ arcola superne (antice) acuminata, rhomboidali. Corpus totum ochraceum. — Kopf v. PC der Seite : Ene rar ade ; a fulgens, b excavata. Diese neue Art ist nach i; SZÉPLIGETI 1907 (Kilimandjaro- Exp. 8:3, S. 55) die 7. fulgens TosQ. TOSQUINET hat gar keine Hoplojoppa beschrieben, aber wohl einen Hoplismenus ful- gens, der jedoch nicht die vorliegende Art ist. Da er aus- serdem aus Westafrika stammt, war die Identität schon im 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Voraus zweifelhaft. Die obige kurze Diagnose hebt fast nur die von mir bemerkten. Unterschiede von der TOSQUINET'- schen Beschreibung hervor. H. excavata n. sp. d. — Species .H. fulgenti fere in omnibus simillima, sed capite pone oculos paullo minus an- gustato, et præsertim genis dilatatis pone mandibularum basin late excavatis, costa nempe genali quasi furcata spatio inter- jacente concavo,® discedens — Long. citc12 mm. m Kamerun (SJÖSTEDT). Beim ersten Blick ist die Art der vorigen beinahe iden- tisch, aber die Wangen sind noch etwas langer und ganz verschieden gebildet. Hybophorus, siehe Amdlyteles! Ichneumon (L.) THOMS. Beim Ordnen dieser Gattung wurde eine Seltenheit ersten Ranges entdeckt. Ein mexikanisches, unbenanntes Exemplar erwies sich namlich als ein halbierter Zwitter. Die Halbie- rung tritt nicht nur durch Färbung und Fühlerform (rechts d, links ®) hervor, sondern auf dem Hinterleib auch durch eine schwach, aber deutlich erhabene Längsleiste der Seg- mente 3—5. Die äusseren Geschlechtsteile sind beiderseits männlich. I. canadensis CRESS., devinctor SAY, funestus CRESS., jucundus Br., letus BR, parvus CRESS., rufiventris BR., seminiger CRESS. und unieinctulus DT. (= umzfasciatus HOLMG.) sind alle echte /chkneumon-Arten und im Museum vertreten. Alle mit Ausnahme der letzten, südafrikanischen Art stammen aus Nordamerika. Die sarcztorzus-Gruppe ist in Nordamerika durch jucundus repräsentiert und scheint eine weite Verbreitung zu haben, denn im Museum steckt eine unbenannte Art derselben (4 8) von der Insel Woodlark bei Neu-Guinea: In Europa kommen nebst dem überall verbrei- teten sarcitorius L. eine mitteleuropäische, /autatorius DESV., und zwei mediterrane Arten, 7epetitor KRIECHB. und corsus KRIECHB., vor. I. comptus SAy, von welcher Art das Museum nur ein cf (Wisconsin, KUMLIEN) besitzt, hat ganz wie Darzchn. va- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 171 cillatorius (GRAV.) und die meisten Phæogeninen kurze, aber scharf eingedriickte Sternaulen. I. didymus (GRAv.), d Rn, Ent. Tidskr. 1904. — Ein Exemplar aus Finnland (Jaakima, J. SAHLBERG). Dass dieses ¢ jetzt auch aus Finnland, dem typischen Fundort des 2, nach- gewiesen worden ist, kann nur zur Bestatigung der Zusammen- gehörigkeit dienen. Leider habe ich weder den didymus 2 noch den /. datis HOLMG., den THOMSON vermutet, damit identisch zu sein, gesehen, weshalb volle Gewissheit darüber noch nicht erzielt ist.* I. gradarius WESM. var. Zhulensis (RUTHE ut speci- es). — Von dieser isländischen Form besitzt das Museum mehrere Kotypen d® (einige jedoch aus Versehen »Anda- lusia. STAUD.» bezettelt), weshalb sie jetzt klargelegt wer- den kann. RUTHE sagte selbst (Stett. ent. Zeit. 1859), dass das ® vom gradarius 2 nur durch den schmäleren weissen Fühlerring abweiche, aber die Färbung des d warihm neu und vermochte ihn die neue Art /. Zhulensis aufzustellen. Diese Färbung weicht in zweierlei Hinsicht von der bei europäischen Stücken gewöhnlichen ab. Erstens sind alle sonst gelben Körperteile tiefrot. Dies dürfte kaum die ur- sprüngliche Farbe sein, sondern ist vermutlich durch zu lange Aufbewahrung in einer Cyankaliflasche verursacht. Zweitens sind die schwarzen Zeichnungen der Hinterleibssegmente 2 und 3, die in Europa oft fehlen, hier besonders stark ent- wickelt. Es dürfte wohl kaum unrichtig sein, wenn ich in der Verschmälerung des weiblichen Fühlerringes und der Verbreiterung der schwarzen Hinterleibsfärbung beim d eine Wirkung der arktisch-alpinen Tendenz zum Melanismus er- blicke. Die Art RUTHES sinkt also zu einer klimatischen Rasse herunter, ist aber, weil von einer gut bekannten euro- päischen Art abgezweigt, besonders interessant und lehrreich. I. Thomsoni HOLMG. var. connectens RN.-— Diese Form scheint eine besondere sibirische Lokalrasse zu sein, denn das Museum besitzt ausser der kleinen Type ein zweites $ (Kan- taika im Jenisseigebiet. J. SAHLBERG) von 12,5 mm Länge. 1 Diesen Sommer habe ich die Type des I. batis im entomol, Museum zu Lund gesehen. Dieselbe gehört wahrscheinlich mit meinem didymus 5 zusammen. 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Die Körpergrösse scheint bei dieser Art besonders wechselnd zu sein, denn STROBL gibt für sein einziges steirisches Exemplar (der Hauptart) ein ungewöhnlich kleines Masz an. Auch die Färbung der Hinterschenkel ist variabel, bei der Type der Varietät rot, beim zweiten Stück schwarz. Dies ist jedoch von den QQ anderer nördlicher /chneumon-Arten bekannt (besonders oft beim /. vulneratorius ZETT.) und ge- hört wahrscheinlich mit zum bei der vorigen Art erwähnten Melanismus. I. thulensis, siehe gradarzus! I. atrifrons, obscuripes, siehe Amblyteles! I. astutus, conspersus, erythrogaster, soror, siehe Da- richneumon! I. levifrons, macrocephalus, siehe Cillimus! I. ceruleus, jejunus, pulcher, navus, solutus, siehe Coelichneumon! I. annulatus, annulipes, lariæ, w-album, siehe Cratich- neumon! I. disparis, mendax, viola, siehe Melanichneumon! I. centrator, cincticornis, flavicornis, lividulus, otio- sus, siehe Sienzchneumon! Ischnocerus, siehe Hemzteles! Ischnojoppa KRIECHE. I. dubia SZÉPL. — Syn. /schnus melanopygus HOLMG. var I. melanopyga (HOLMG.) — Syn. /schnus HOLMG. Iseropus FÖRST. I. pulchripennis (SZEPL.). — Syn. Pimpla SZEPL. — Die Type stimmt in Körperbau und Flügelgeäder mit dieser Gattung überein, aber die Hinterhüften haben ein glatte Un- terseite. Joppidium Warsn. J. rubriceps CRESS. (nec »7wbripes», DT.). — Nach der Topotype des Museums (1 2 aus Texas, BELFRAGE) ist ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 173 diese Art in der Hauptsache (auch Mediansegment und Ner- vellus) mit Osprhynchotus SPIN. übereinstimmend, aber folgen- de Merkmale sind abweichend: der Kopf ist nicht besonders verlangert, die Hinterschienen sind normal, d. h. ohne beson- derer Verbreitung, die Areola ist parallelseitig und die Disko- kubitalader stärker gekrümmt. Joppini, siehe Lzstrodromoida! Kaltenbachia FÖRST. K. augusta (DALM.) THOMS. — Syn. Cryptus DALM. — Nyxeophilus apum THOMS. K. dentifera (THOMS.) — Syn. Cenocryptus dentifer THOMS. — Ä. castaniventris HABERM. 1909. — Das finnlän- dische 2 des Museums (Yläne, J. SAHLBERG) weicht von der THOMSON schen Beschreibung nur durch die dunkle Flügel- basis ab. Die Art kommt in Schweden auch mit schwarzem Hinterleib (aber rotem Postpetiolus) vor. Lathrolestus THOMS. Die ersten Arten dieser gewöhnlich seltenen Gattung wurden von HOLMGREN als Perzlissus und Grypocentrus beschrieben. Mit dem Namen ZLathrolestes hat FORSTER wahrscheinlich einen Teil der hierher gehörenden Arten ge- meint, weshalb THOMSON den Namen mit veränderter En- dung aufnahm, als er die Gattungsgrenzen erweiterte. — Wie fremdartig diese Tiere einem beim e:sten Anblick vorkom- men, zeigt die Geschichte der folgenden Art zur Genüge. L. ensator (BRAUNS). — Syn. Tryphonopsis BRAUNS § 1897.— L. dilatatus NORDENSTR. d & Ent. Tidskr. 1905. — Diese bisher nur in Norddeutschland und Südschweden gefundene Art fehlt dem Museum, da ich aber schon früher die Uberein- stimmung von Lathrolestus und Tryphonopsis den Herren Prof. BRAUNS und Dr. NORDENSTRÖM brieflich vorgelegt habe, scheint es mir passend, die Sache in dieser Sammlung zum grossen Teil synonymischer Notizen zu veröffentlichen. Unter den übrigen kleinen Arten nimmt sich exsafor mit seiner Länge von 7—8 mm riesenhaft aus. Am nächsten verwandt 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. dürfte der Z. /uteolus THOMS. (nur d) aus dem südlichsten Schweden sein. BRISCHKE hat unter dem Gattungsnamen Perilissus einige Lathrolestus-Arten beschrieben; vielleicht ist eine dieser beiden darunter verborgen. Leptocryptus, siehe Panargyrops! Limneria HOLMG. Diese von THOMSON und SCHMIEDERNECHT aufgelöste Gattung wird von SZEPLIGETI in seiner (Ann. hist.-nat. Mus, nat. Hung.). 1905 gemachten Einteilung der Ophioniden als Ty- pus einer eigenen Subfamilie aufgestellt. Dies betrachte ich als ganz unnötig, weil die dazu gehörigen Formen in allen wesentlichen Merkmalen Campopleginen sind und nur künst- lich, durch die runden Spirakeln des Mediansegmentes, da- von getrennt werden können. — Holmgren hat im J. 1868 eine Reihe von der Eugénie-Expedition gesammelter Campo- pleginen verschiedenster Herkunft unter diesem Gattungsna- men beschrieben. Die Typen sind noch alle erhalten, aber ich habe die meisten unerwähnt gelassen, teils weil die Ty- pen aus einzelnen Stücken bestehen, teils weil sie, ohne auf- fallendere Merkmale zu besitzen, nicht in die vorhandenen Gattungen passen. L. extrema, siehe Holocremna! L. (um) (Phedroctonus) nigra (-um), siehe Angzia! L. sinica, siehe Angitia! L. taitica, siehe Mzerocharops! Lissonota GRAV. . trochanterata, siehe Pimpla! . xanthopyga, siehe //arrimantella! BE »Fam. 32. Listrodromoidz» FÖRST. (-@r2 ASHM. (tribus), -me@ DT. (subfam.). Diese noch bestehende Gruppe hat sich bei besserer Kenntnis, besonders der exotischen Formen, als eine völlig artificielle herausgestellt. Schon das europäische Material ist ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. YVES in der Bildung der Klauen nicht zuverlassig, z. B. die Gatt. Neotypus FÖRST., wo die 2? gekämmte, die dd aber ein- fache Klauen besitzen, und die Gatt. Szenzchneumon THOMS., wo es eine europäische Art mit gekämmten Klauen bei bei- den Geschlechtern, 5. homocerus (WESM.) (gewöhnlich zu Am- blyteles gerechnet), gibt. Bei den Exoten gilt dasselbe; zwi- schen Cenochares FÖRST. und Zoplojoppa KRIECHB. steht die schon früher erwähnte 77. nzgrzceps SZEPL., die im ganzen Körperbau ein Cfenochares ist, aber wegen der einfachen Klauen zu Hoplojoppa gestellt wurde. Eine gleichartige Form erwähnt BERTHOUMIEU in seiner Monographie (als JOPPITES). Man sollte meinen, dass ein so wackelnder Ein- teilungsgrund schleunigst zu verlassen ware, aber so ist an- scheinend nicht die allgemeine Meinung der Ichneumonologen, denn die neuesten Arbeiten behalten ihn bei. Die Ursache ist jedoch einleuchtend, man weiss keine bessere Ordnung in diesem Wespennest von naheverwandten Formen zu schaffen und fürchtet sich dasselbe anzurühren. KRIECHBAUMER hat (1898) den eingehendsten Versuch gemacht, aber die Formen mit gekämmten Klauen beiseite gelassen. Hier könnte ein Aufschlag C. G. THOMSONS in erweiterter Form von Nutzen sein, und ich will ihn deshalb den Interessierten vorstellen. In seinen Opusc. ent., S. 2099, findet THOMSON, dass die Gat- tungen Azzsobas WESM., Weotypus FÖRST. und Zzstrodromus WESM. zusammen eine natürliche Gruppe bilden, deren Dia- gnose er dann gibt, ohne die Beschaffenheit der Klauen zu erwähnen, da sie ihm zweifellos von untergeordneter Beschaf- fenheit erschien. Nun zeigt es sich, dass eine Reihe tropischer Gattungen, gegenwärtig den Joppinen und Listrodrominen einverleibt, ausgezeichnet in diese Gruppe passen. Im Stock- holmer Museum sind folgende derartige Gattungen vertreten! Ctenocalus SZEPL., Diacantharius SCHMRN., /schnojoppa KRIECHB., Foppa (FABR.) KRIECHB., Zzojoppa SZEPL., Oedı- cephalus CRESS., Pseudocillimus m. (= Cillimus SZEPL. nec TOSQ.), Pyramidellus SZÉPL. und Tetragonochora KRIECHB. pro parte. Die Gruppendiagnose könnte man folgendermassen aufstellen: Caput crassiusculum occipite fere semper profunde emar- ginato, costa genali continua, genis tumidis sæpissime longis, 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. clypeo haud discreto foveolis basalibus minutis, labro occulto. Antennæ post mortem non invoiutæ, propter longitudinem genarum vulgo alte insertæ. Pronoti collare supra sæpe va- riis modis elevatum et impressum. Segmentum medianum latum supra æqualiter convexum, rarissime angulatum. fere semper complete areolatum, area superomedia szpe elongata. Abdomen petioli lateribus sæpissime glabris, segmento 2. gastrocælis haud parvis plerumque maximis. Da diese Gruppe auch Yoffa FABR. mit einschliesst, wäre der richtige Name Ÿoppinæ (oder -7, wenn sie als Tribus aufgefasst wird), was leider mit Yoppinæ KRIECHB. zusam- menstösst. Ein Teil der übrigen Joppinen (mir bekannt sind Trogus, Psilomastax, Macrojoppa und Cryptopyge) haben in dem von der Basis an abschüssigen Mediansegment mit sehr reduzierter Area superomedia ein auffallendes Gruppenmerk- mal, das meist mit einem kleinen, triangulären Kopf verbun- den ist. Dieser Gruppe könnte man den Namen Trogzne (oder -z) geben. — Mit dem Aufstellen der beiden eben skizzierten Gruppen wäre die Auflösung der allzu unförmlich angewachsenen Foppine KRIECHB. in annähernd natürlicher Weise erfolgt, denn Foppine und 77oginæ in obiger Umfas- sung bilden die beiden Extreme, zwischen denen der Körper- bau aller grösserer Ichneumoninen variiert. Listrognathus TSCHEK. Syn. Mesostenoideus ASHM. Die Identität dieser beiden Gattungen wurde an einem vom Autor erhaltenen Exemplar der typischen Art JZ. albo- maculatus (CRESS.) ASHM. in meiner Sammlung entdeckt. Die Gattung TSCHEKS kommt somit auch in Nordamerika vor. Mansa Tosa. Die oben (vorn) verbreiterte Areola kommt nicht nur in dieser Gattung vor, denn das Museum besitzt ein d aus Me- xiko und ein Parchen aus Australien, die durch dasselbe auffal- lende Merkmal ausgezeichnet sind, aber nicht zu Mansa ge- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 177 stellt werden können. Die wirklichen Mansa-arten sind jeden- falls nicht mit den TOSQUINET schen erschöpft; im Museum steckt ein von denselben abweichendes, gelbrotes © dieser Gattung aus Caffraria (J. WAHLBERG). Matara HoLMG. Als ich diese Gattung im J. 1907 klarlegte, war es mir unbekannt, dass dies schon im J. 1904 geschehen worden war. Spater habe ich durch Korrespondez mit dem Autor, Herrn J. BRETHES in Buenos Aires, seine diesbeziigliche Ab- handlung erhalten (Insectos de Tucuman. Buenos Aires 1904). Seite 335 kommt er zu demselben Resultate wie ich selbst, und das d war ihm ebensowenig wie mir bekannt. Melanichneumon THOMS. M disparis (PODA). — Syn. Protichneumon MORLEY 1904. — Diese grosse, scherbengelbe Art wird nicht von THOMSON erwähnt und ist deshalb noch nicht endgültig in eine seiner Untergattungen gestellt. MORLEY ist nach eige- ner Angabe bei seiner Plazierung der Meinung SCHMIEDE- KNECHTS gefolgt. Ich kann mich derselben aus folgenden Gründen nicht anschliessen. Die Area superomedia des Me- diansegmentes ist nicht verlängert wie bei Protichneumon, sondern breit mit kräftiger Costula. Der Postpetiolus hat nicht drei scharf getrennte Felder, von denen das mittlere dicht längsgerieft ist, sondern der ganze Postpetiolus ist dicht punktiert mit nur angedeuteten Feldern. Beide diese Merk- male passen vorzüglich bei Melanicheumon. Dazu kommt, dass dzsparis nicht bei den Sphingiden schmarotzt, die ja den Protichneumonen fast ausschliesslich als Wirte dienen. Ge- gen die helle Färbung kann keine ernste Einwendung ge- macht werden denn MORLEY hat schon, anscheinend mit Recht, eine rote Art in Melanichneumon versetzt. THOMSON benann- te diese Gattung nach den ihm vorliegenden schwedischen Arten, die alle matt schwarz sind. M. mendax, viola CRESS. — Syn. /chneumon CRESS. — Diese Arten sind wohl keine typischen Vertreter dieser Gat- tung, kommen aber derselben am nächsten. Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. 2—3. (1910). 12 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. M. saturatorius (L.) THOMS. kommt auch in Nordame- rika vor, denn dass Museum hat ein ¢ aus Illinois (BEL- FRAGE), das mit der schwarzbeinigen europäischen Form voll- kommen übereinstimmt. Meniscus, siehe Phytodietus! Mesostenoideus, siehe Zzstrognathus! Microcharops n. gen. Genus medium inter Charopem HOLMG. et Zrophocann- pam SCHMKN. occupans, illi scutello depresso subquadrangu- lari areolaque deficiente (nervo areolari longo), huic spira- culis minutis subcircularibus segmenti mediani, affinis. A 7y- menobosmina DT. mandibularum dentibus æqualibus, scutelli lateribus nec apice marginatis, segmento mediano exareolato abdomineque compresso, differt. — Segmentum medianum apice subproductum costa transversa basali, inmedio aream ba- salem versus fortiter sinuata, instructum. Ale fenestra externa simplici, angulo discoidali exteriore subacuto, nervo parallelo leniter supero, nervello simplici verticali. Typus: Limneria taitıca HOLMG. 1868. Diese Gattung hält die Mitte zwischen Charops HOLMG. und der von Casznaria HOLMG. ausgesonderten Gatt. 7rop%o- campa SCHMKN. und kommt anscheinend der mir unbekann- ten südasiatischen Gatt. Hymenobosmina DT. ziemlich nahe. Die typische Art wurde von der Eugénie-Expedition auf Tahiti gefunden, aber nur im weiblichen Geschlecht. Microcryptus THOMS. M. erraticus, waigatschensis (HOLMG.) — Syn. Phy- gadeuon HOLMG. — Die Typen dieser beiden arktischen Ar- ten sind noch vorhanden. Monoblastus, siehe A/orus! Neastus siehe Syzdipnus ! Nematocryptus n. gen. Syn. Nematopodius SZÉPL. nec GRAV. Genus Nematopodio GRAV. nervello medio vel supero, postfurcali similis, sed thorace fortiter sculpturato, genis an- ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 179 gustis, epomiis superne angulatis, mesonoto sulco medio lon- gitudinali impresso, nervo parallelo supero anguloque infero discoidali alarum anteriorum obtusiusculo bene distinctum. Typus: Mesostenus exitialis Tosa. Als Nematopodius GRAV. hat SZEPLIGETI ein par Meso- stenus-artige Cryptinen aus Usambara und dem Kilimandjaro angefuhrt, die zwar durch den postfurkalen Nervellus mit dieser Gattung übereinstimmen, aber sonst erheblich verschie- den sind, Ich finde es besser, diese Unterschiede durch die Bildung einer neuen Gattung hervorzuheben, als die Grenzen der Gatt. Nematopodius zu verwischen. N. rufithorax (SZEPL.). — Syn. Nematopodius SZEPL. — Das Museum besitzt auch ein 2 aus Caffraria (J. WAHLBERG). Neotheronia KRIEG. N. melanocera (HOLMG.) — Syn. Pimpla HOLMG. 1868 — Nach der Bestimmungstabelle KRIEGERS (1905), die keine afrikanischen Arten enthält, kommt man zur Alternative bei 35, wo zwar »Flügelmal hell» stimmt, aber der Hinterleib (wie Kopf und Thorax) nicht schwarz gezeichnet ist. Die Mandibeln haben gleichlange Zähne, die Epiknemien hören ungefähr in der Höhe der Vorderhüftenbasis auf, die Meso- pleuren sind nicht skulptiert. Der Kopf ist verhältnismässig dick, hinter den Augen stark gerundet. Neurogenia n. gen. Syn. Prionopoda SZEPL. 1907 nec HOLMG. Genus medium inter Spanotecnum THOMS. et Prionopo: dam HOLMG. occupans, illo nervello supero longe postfurcali, hoc ungui- culis (tamen minus fortiter) pectina- tis, ambobus abdomine petiolato glym- mis profundis petioli munito, alarum areola irregulari mesopleurisque punc- tatis nec coriaceis, affınis, sed ab ut- roque genere ramo brevi e triente posteriore nervi mediani (cubiti) costam versus egrediente, discedens. Fig. 14. N. testacea: Flügel. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Typus: ? Prionopoda testacea SZEPL. 1907, p. 90. SZEPLIGETI meint a. a. O., dass diese Gattung in die Subfam. Zissonotine eingereiht werden muss. Ich bin nicht dieser Meinung, wenn ich auch zugebe, dass die Lissonotinen und die Perilissinen, denen letzteren diese Gattung zuzuteilen ist, wahrscheinlich denselben Ursprung hatten. Die Perilis- sinen, und sicherlich auch Neurogenza, sind fast sämtlich Blatt- wespenschmarotzer und haben dadurch ihren Bau zuviel mo: difiziert, um ohne weiteres mit den Lissonotinen, die, soweit bekannt, Lepidopterenschmarotzer sind, zusammengestellt zu werden. — Deraus der Medianader nach oben (vorn) entsprin- gende freie Aderast, wodurch diese Gattung besonders cha- rakterisiert wird, sieht wie eine Monstrosität aus, ist es aber sicher nicht. Erstens ist er in beiden Vorderflügeln in der- selben Weise ausgebildet, zweitens kommt er bei einem zwei- ten Exemplar des Museums (Damara, DE VYLDER, eine nahe verwandte, aber wahrscheinlich verschiedene Form) an genau derselben Stelle vor. Notosemus FÖRST. Durch ein d des Museums (N. Jersey, BELFRAGE) kann ich konstatieren, dass die Gattung auch in Nordamerika ver- treten ist. Die Art scheint dem Phaogenes discus CRESS. ahnlich zu sein. Nototrachys MARSH. Diese Gattung ist auch in der afrikanischen Hochgebirgs- fauna repräsentiert. Das Museum besitzt ein defektes d vom Berge Meru (3,000 m, SJÖSTEDT). Nyxeophilus siehe Kaltenbachia! Oneilella CAM. 1904. Die typische Art der Gattung ist eine der grössten exi- stierenden Cryptiden, der stattliche Cryptus formosus BRULLE aus Kap. CAMERON hat keine weitere Art beschrieben und betrachtet, von SCHMIEDEKNECHT (Gen. Insect., Fasc. 75, ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 181 1908) gefolgt, die stark quergestreifte Skulptur des Median- segmentes als entscheidendes Gattungsmerkmal. Das Mu- seum besitzt indessen mehrere Exemplare aus verschiedenen Gegenden Afrikas, die eine andere Skulptur des Medianseg- mentes besitzen, aber dennoch zweifellos Gattungsgenossen des formosus sind. Da ausserdem TOSQUINET, wie es unten weitläufiger besprochen wird, einige hierher gehörende Arten beschrieben hat, so ist es notwendig, die Gattung zu erwei- tern. Die folgende Beschreibung ist ein Versuch, die Gat- tungsmerkmale darzustellen: Corpus magnum robustum colore vulgo cyanescente ca- pite rufo. Caput crassiusculum genis haud brevibus, clypeo sæpis- sime dente apicali armato, mandibulis validis dentibus aqua- libus. Antennæ setiformes ¢@ alboannulatæ, articulis inferis flagelli 2 longis, lineis elevatis d ultra annulum sitis. Thorax breviusculus fortiter sculpturatus. Pronotum epo- miis rectis, superne non geniculatis. Mesonotum planiuscu- lum notaulis brevibus haud profundis, scutello pulvinato im- marginato fovea basali profunda. Segmentum medianum rugosum vel transversim striatum, exareolatum angulis superio- ribus nullis, ad summum area basali lateribus indicata, spira- culis longis. . Abdomen breviusculum punctatum, $ ellipticum thorace non an gustius, d lanceolatum, petiolo longiusculo postpetiolo carinis dorsalibus nullis vel obsoletis, segmentis ultimis apice membranaceo-albidis, terebra valida apice acuto sed non hastato. Pedes graciles, postici anterioribus fere abrupte longi- ores, illorum tibiis non spinulosis, tarsorum articulo 4. vix dilatato apice emarginato, ungue articulo 2. circ. quali, un- guiculis simplicibus validis pulvillo minuto, apud d parvis fortiter curvatis, pulvillum parum superantibus. Ale ample obscure abdomen superantes, anteriores fascia lata hyalina ultra medium ornate. Stigma cellulaque radiali angusta, radii abscissa 3. sinuata. Areola minuta pa- rallela vel superne nonnihil angustata, extus occlusa, nervo discocubitali æqualiter curvato, recurrente 2. recto fenestra parva media, angulo ejus infero recto vel subacuto, nervo parallelo medio, nervulo postfurcali. Alæ inferiores abscis- 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. sula haud brevi, nervo cubitali prope basin curvato, nervello infra medium fracto, sæpissime antefurcali. Patria; Africa fere tota a Senegal et Erythræa ad Caput bonæ Spei. Durch den kurzen Thorax, den verlangerten Hinterleibs- stiel und die kleine Areola ist diese Gattung mit C#rzstolia BR. nahe verwandt, weicht aber durch die geschlossene Areola und das ungefelderte und unbedornte Mediansegment ab. Metarhyssa ASHM. aus Afrika hat eine kleine Areola und ein ungefeldertes, quergerieftes Mediansegment, aber der Mit- telrücken ist vorne stärker gewölbt mit vollständigen Notau- len und der Nervulus ist antefurkal. Cyanocryptus CAM. hat einen schmalen Hinterleibsstiel und ein ungefeldertes Median- segment, aber der Hinterleib ist unpunktiert und die Flügel scheinen ganz dunkel zu sein. — In diese Gattung sind ziem- lich sicher die folgenden vier Arten TOSQUINETS (Ichneum. d’Afrique) zu stellen: »Cryptus» corpulentus (aus Togo), vit fatus (Senegal, Guinea, Kap, Delagoa-Bai), fervidus (Togo) und eugeneus (Togo). Derselbe Autor hat als angeblichen formosus BR. ein d aus Usambara beschrieben, das meiner Meinung nach irgend einer anderen Art angehört. BRULLE beschreibt nämlich das Mediansegment des @ als »régulière- ment strié en travers; les flancs . .. sont plus finement stries», was nicht mit dem TOSQUINET'schen d, aber sehr gut mit einem d des Museums (Caffraria, J. WAHLBERG) übereinstimmt. — Der C. vittatus, von welchem der Autor verhaltnismassig viel Material gehabt hat (5 22,4 d'd), enthält vermutlich mehr als eine Art, teils wegen des weit ausgedehnten Vor- kommens, teils wegen der verschiedenen Lage des weis- sen Fühlerringes beim d. Auffallend ist es dagegen, dass Tosquinet nicht weniger als drei Arten aus dem relativ klei- nen Togogebiet beschrieben hat; vielleicht sind C. corpulen- tus (2) und fervidus (S) die beiden Geschlechter einer ein- zigen Art, da beide Typen die Angaben »Bismarksburg. R. BÜTTNER» tragen. — Die Arten dieser prächtigen Gattung sind einander sehr ähnlich und können nur durch Untersuchung und Vergleich eines grösseren Materiales fixiert werden. So z. B. hat das Museum 2 22 und ein d aus Kongo. Die beiden 22 gehören sicher zur selben Art, aber das d, das ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 183 von formosus SY durch das verschieden skulptierte Median- segment abweicht, kann nicht unbedingt mit den OO zusam- mengestellt werden, und diese Unsicherheit wird so lange fortwähren, bis entweder ein dem d ähnlicheres 2 gefunden wird, oder die beiden unsicheren Geschlechter unter überzeu- genden Umstanden zusammen erbeutet werden. Ophion GRAV. O. artemisiæ BOIE gehört nach einer männlichen Kotype des Museums zur /wteus-Gruppe und hat ein ungerandetes Schildchen. O. nigricans RUTHE aus Island ist nach den Kotypen des Museums eine melanistische Form der /#teus-Gruppe mit ungerandetem Schildchen. Der Melanismus aussert sich in einem schwarzbraunen Anflug des ganzen Korpers. Dieser äusserste Vorposten der Gattung gegen Norden ist, wie man es bei dem rauhen Klima Islands erwarten konnte, durch- schnittlich kleiner als die europäischen Gruppengenossen. O. volubilis, siehe Henzcospilus ! Osprhynchotus SPIN. Syn. Distantella SAUSS. ASHMEAD, gefolgt von SCHMIEDEKNECHT, hat diese Gattung unrichtig tabuliert, indem beide den Nervellus als unterhalb der Mitte gebrochen und die hintere Querleiste des Mediansegmentes als vorhanden angeben. Der Nervellus ist entschieden oberhalb der Mitte gebrochen und die ge- nannte Querleiste fehlt gänzlich. DALLA TORRE hat Osprhyn- chotus mit Acrorhicnus RATZEB. zusammengeworfen, aber letztere Gattung ist durch den nicht verlangerten Kopf, nor- male Hinterschienen, die vorhandene hintere Querleiste des Mediansegmentes und den unterhalb der Mitte gebrochenen Nervellus gut getrennt. Die’ meines Wissens nächst ver- wandte Gattung ist Joppidium \WALSH aus Amerika. O. capensis SPIN. — Syn. Distantella trinotata SAUSS. — Die Identität geht aus der Beschreibung SAUSSURES klar hervor. 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Panargyrops FÖRST. Die unten verzeichnete Art ist nach meiner Meinung kein echter Panargyrops, sondern ein Leptocryptus s. str. In DALLA TORRES Katalog, nach welchem die Sammlung geord- net ist, sind aber beide unter obigem Namen vereinigt. P. æreus (GRAV.) DT. — Das Museum besitzt zwei nordamerikanische QQ dieser Art (Illinois, BELFRAGE). Paniscus GRAV. P. areolatus, siehe Czdaphus! P. latro, capensis, melanocotis und semirufus HOLMG. gehören nach den Typen zum /anzscus s. str., nicht zum Parabatus THOMS. Pheedroctonus, siehe Angitia ! Phænolobus FÖRST. (incl. Chorzschisus FÖRST.) Nach FÖRSTERS Synopsis soll bei Chorzschisus ein Ra- mellus vorhanden sein, aber nicht bei Phenolobus. In der Wirklichkeit hat jedoch auch die letztere Gattung diesen Ader- stumpf wenigstens durch einen Winkel auf der Diskokubitalader angedeutet. Nichts destoweniger behält SCHMIEDEKNECHT beide Gattungen bei, ohne einen besseren Unterschied anzu- geben und gibt ausserdem in WyYTSMANS Gen. Ins. eine irreleitende Figur (62) des Ph@nolobus-Flügels. Die afrika- nischen Arten des Museums zeigen alle Übergänge zwischen einem gut ausgebildeten Ramellus und einem blossen Win- kel, und ich fühle mich deshalb berechtigt, Chorischisus in Phenolobus, dem die Priorität zukommt, einzuziehen. Ph. luteus (HOLMG.) — Syn. Acoenztes HOLMG. — Kap. Ph. flavus n. nom. — Syn. Ph. luteus SZEPL. nec HOLMG. — Kilimandjaro. Beide Arten sind gelb mit schwarzen Fühlern; die Flü- gel sind hyalin mit rauchfarbenem Endrand. Sie lassen sich jedoch folgendermassen leicht unterscheiden: _ luteus: radii abscissa 2. sinuata, Pedes postici tibiis et tarsis cum stigmate nigris. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 185 flavus: radii abscissa 2. recta. Pedes postici tibiis et tarsis fuscescenti-flavis. Stigma flavum obscure marginatum. Phæogenes, siehe Cexteterus! Pharsalia Cress. Diese eigentümliche Gattung, im Museum durch 7%. texana CRESS. d vertreten, zeigt im Körperbau einige Ähn- lichkeiten mit der Evaniiden-Gattung Gasteruption LATR. Die Fühler sind sehr kurz und gerade wie bei der genannten Gattung, aber nicht wenig-, sondern 22—25-gliederig (d). Der Thorax hat dieselbe tiefe Seitenfurche zwischen Meso- und Metathorax, das Mesonotum ist hinten von derselben geraden Querlinie vor dem Schildchen begrenzt und die Hin- tertarsen haben dieselbe kurze, gegen die Basis zu verdickte Form. Die Vorderflügel ragen wenig über das ı. Hinter- leibssegment hinaus, können aber nicht gefaltet werden. Die Skulptur und Behaarung der Thoraxseiten erinnert an man- che Zvamia-Art. Der Hinterkopf ist oben meines Wissens in einzig dastehender Weise gerandet. Die Randleiste spaltet sich nämlich in der Höhe der Schläfen in eine obere, mit der- selben Lage wie bei den Anomalinen und eine untere, wie bei den Cremastinen verlaufende. Die männlichen Genital- valveln sind stäbchenförmig, an diejenigen der Mesochorinen erinnernd. Der Bohrer scheint nicht länger als bei den Anomalinen zu sein; ich habe kein 2 gesehen, nur die Fi- gur CAMERONS in der »Biologia Centrali-Americana». Im Vorderflügel ist die 2. Diskoidalzelle sehr kurz, nach unten (hinten) zu stark verengt; die Abscissula im Hinterflügel ist ebenso kurz wie bei den Cremastinen und Porizoninen. Die eben besprochenen Anklänge dieser Gattung an Evaniiden, Anomalinen und Cremastinen scheinen mir anzu- deuten, dass die Evaniiden aus den Ophioniden entsprungen sind. Die Ophioniden in jetziger Auffassung sind aber poly- phyletisch; näher bestimmt dürften daher die Evaniiden ihren Ursprung in dem Ophionidenstamme haben, der gegenwärtig durch die Hellwigiinen, Nototrachidinen, Anomalinen, Porizo- ninen, Pristomerinen und Cremastinen vertreten ist und von welchem die Campopleginen einen zweiten, aber viel näher verbundenen Seitenspross bilden. 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Phygadeuon GRAV. Ph. erraticus und waigatschensis, siehe J/icrocryptus! Ph. scaposus THOMS. ist weit verbreitet, denn das Mu- seum besitzt ein d von der Türkei (Bosfor, HEDENBORG). Die Art ist eine Ubergangsform zu Szylocrypius THOMS., des- sen Fühlerschaft sie hat. Auch die Costa genalis stimmt mit dieser Gattung überein, indem sie die Costa oralis knapp hinter der Mandibelbasis trifft. Phytodietus GRAV. Ph. concolor (SZEPL.) — Syn. Meniscus SZEPL. 1907. — Dies ist eine typische Art mit langgekammten Klauen, wenn auch die gelbe Farbung des ganzen Korpers fremdartig erscheint. Aus Afrika war friiher keine Art bekannt. Pimpla (FABR.) FORST. P. areolaris, concolor, siehe Zrerzstes! P. citrina, siehe Nanthopimpla! P. melanocera, siehe Neotheronta! P. pulchripennis, siehe /sevopus ! P. rubripes (HOLMG.) — Syn. P. hyalinipennis SZEPL. 1907. — Die Art scheint ungewöhnlich weit vertikal ver- breitet zu sein, denn das Kilimandjaro-Exemplar wurde auf 3,000 m Höhe erbeutet; vielleicht hat es jedoch der Wind hinaufgetrieben. Die Hinterschenkel der HOLMGREN’schen Type sind einfarbig rot. P. sodalis RUTHE. — Syn. P. Nordenskioldit HOLMG., longiceps THOMS. — Dies dürfte wohl der endgültige Name sein. Jedesmal, wenn diese alpine Art in einer neuen Ge- send gefunden worden war, glaubte der Beschreiber etwas neues vor sich zu haben und gab ihr einen neuen Namen. Der letzte soll nach SCHMIEDEKNECHT »zgrohirsuta STROBL aus Steiermark sein, obgleich wenigstens isländische, grön- landische und lappländische Exemplare nicht auffallend schwarz- behaart sind. Vielleicht hat die Art in den Alpen eine be- sondere Rasse ausgebildet. Die isländischen Kotypen des Museums sind aus Versehen »Andalusia. STAUD.» bezettelt. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC, 187 P. transgressa, siehe Æprurus ! P. trochanterata (HOLMG.) — Syn. Lzssonota HOLMG. 1868. — P. rufiventris SZEPL. 1907. — Diese Art ist wie rubripes durch die scharf abgegrenzte, glänzend glatte Area postica des Mediansegmentes ausgezeichnet, was offenbar HOLMGREN veranlasst hat, das d als Lzssonota zu beschreiben. P. turionellæ FABR. kommt nach den vielen Exempla- ren des Museums auch in Nordamerika häufig vor (N. Jer- sey, Wisconsin, Illinois, S. Carolina, Texas). Sicherlich hat die Art dort einen eigenen Namen erhalten, zumal die ameri- kanische Form ein wenig .von der europäischen abweicht. Das 1. Hinterleibssegment ist nämlich breiter, bisweilen fast quer, und beim ı. Glied der Hintertarsen ist wenigstens die Basalhälfte bleich. P. variabilis, siehe Zromatobza! Platylabus Wesnm. Ist im Museum sowohl vom afrikanischen Hochgebirge wie von Australien vertreten, vom ersteren durch zwei unbeschrie- bene Arten, die von SZEPLIGETI als » Gambrus» bestimmt waren (1 2 Meru 3,000 m, Januar; 2 dd Kilimandjaro 3,000 m, Februar, SJÖSTEDT). Plesiophthalmus, siehe C7daphus! Polyænus, siehe Crypianura! Polysphincta GRAV. P. carbonator (GRAV.) — Kommt nach Exemplaren aus Illinois (BELFRAGE) und Wisconsin (KUMLIEN) auch in Nord- amerika vor. Die amerikanische Form ist eine Varietat mit rein weisser und schwarzer Zeichnung der Hinterschienen und weissem hintersten Metatarsus. Im Körperbau und in der Skulptur vermag ich keine Unterschiede zu entdecken. Prionopoda, siehe Neurogenza! Probolus WESM. Nach einem 2 des Museums aus Süd-Carolina (BEL- FRAGE) ist diese Gattung auch in Nordamerika vertreten. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Proscus Horna. Ein ® aus Illinois (BELFRAGE) gehört dieser Gattung an und ist möglicherweise mit Phygadenon mellinus PROV. identisch. Protarchus FÖRST. P. heros (HOLMG.). — Syn. MWesoleius HOLMG. — Diese stattliche und seltene Tryphonide war bisher nur aus Schweden bekannt, aber das Museum besitzt ein 2 von der Ostgrenze Finnlands (Carelia rossica, wahrscheini. von J. SAHLBERG gesammelt). THOMSON erwähnt die Art garnicht. Protichneumon THoxs. P. pisorius (L.) THOMS. var. dorso-niger n. var.: forma mediterranea a specie genuina alis fuscis, basi alarum scutel- loque nigris, discedens. Sicilia (SICHEL); Asia min., Amasia (STAUDINGER); d a DREWSENIO receptum, loco nullo natali indicato. BERTHOUMIEU scheint diese dunkle Form des Mittel- meergebietes nicht bemerkt zu haben, falls sie nicht in seiner Var. dorso-niger von P. Cogueberti WESM. mit einbegriffen ist, was sehr möglich wäre, da die beiden Arten wenig ver- schieden sind. — Aus Sibirien besitzt das Museum ein Pär- chen, dessen Geschlechter in dem weissen Schildchen über- einstimmen, aber sonst verschieden sind. Das $ hat helle Flügel und nur rudimentäre weisse Zeichnungen an der Flü- gelbasis, das d hat dunkle Flügel wie die Var. dorso-niger, aber gut entwickelte Zeichnungen an der Flügelbasis. Nähere Lokalangaben fehlen leider, aber beide oder wenigstens das eine Stück dürfte vom Jenisseigebiet stammen. Psacus Houma. Diese Gattung steht Lzstrognathus TSCHEK am nächsten und ist nur durch die unbewehrte Stirn davon getrennt Da keine von beiden artenreich ist, können sie sehr gut vereinigt werden; der HOLMGREN’sche Name hatte dann die Prioritat. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 1389 — In meiner Tabelle der Goryphus-Gruppe (Festskr. f. Tull- berg, 1907, S. 77) habe ich eine auffallende Verbreiterung der Postcosta bei Ps. areolaris HOLMG. als Merkmal benutzt. Nach weiterer Besichtigung der Type glaube ich, dass die Verbreiterung eine künstliche, durch Verunreinigung hervor- gebrachte ist. Ps. hilarulus (TOSQ.). — Syn. Mesostenus TOSQ., SCHMKN. — Diese hübsche ägyptische Art gehört ohne Zweifel zur Gatt. Psacus und ist dem areolaris nahe verwandt. Die Postcosta ist nicht verbreitert. Ps. virginalis, siehe Gamdbrus! Pseudocillimus, siehe C2//imus! Psilomastax TISCHB. Syn. Dinotomus FÖRST. Ps. lapidator (FABR.). — Diese Art ist durch ein unter den »echten» Ichneumoniden alleinstehendes, bisher über- sehenes Merkmal ausgezeichnet. Auf der Stirn stehen näm- lich wie bei der Cryptinengattung Crypianura BR. (Polyenus CRESS.) zwei kleine Dorne nebeneinander. — Unter obigem Artennamen sind drei bisher als verschiedene Arten ange- sehene Formen zu vereinigen, da sie im Körperbau und Skulptur völlig übereinstimmen und nur durch die Färbung der Flügel und Beine getrennt sind. Ich meine die folgenden: F. Zypica: die im ganzen Mittelmeergebiete vorkommende Rasse mit dunklen Flügeln und roten Beinen. Var. ceruleator (FABR.): die mitteleuropäische, nördlich bis zum südlichen Schweden vorkommende Rasse mit hellen, dunkel gesäumten Flügeln und roten Beinen. Ein schwedisches Exemplar war nicht bekannt, bis ich von Dr T. LAGERBERG ein von ihm aus Pap. machaon auf der Insel Gotland gezo- genes & erhielt. Var. violaceus (MOCS.): die auf den Inseln Sardinien und Sicilien vorkommende, ausschliesslich bei Pap. hospiton schma- rotzende Rasse mit dunklen Fliigeln und schwarzen Beinen. — Das Museum besitzt von dieser Varietät ein Pärchen aus Sicilien (SICHEL). 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO, Rhorus FÖRST. Syn. Dolichoblastus STROBL 1903. Die typische Art dieser Gattung, 77yphon mesoxanthus GRAV., wurde im J. 1855 von HOLMGREN der neu aufgestellten Gatt. Cienopelma zugeteilt, aber 1868 von FORSTER als eigene Gattung abgesondert. KRIECHBAUMER erkannte im J. 1891 die Gatt. Rhorus als berechtigt an und glaubte zu finden, dass sie »zu den eigentlichen Tryphoninen, etwa in die Nähe von Trematopygus» gestellt werden sollte. Nach den Exemplaren, die ich gesehen und z. Teil selbst bei Upsala gefangen habe, weicht diese Art nur durch die bedeutende Grösse und die gelbe x Hinterleibsmitte vom Monoblastus HTG ab. Der Hinterleib ist zwar entschieden gestielt, aber dieselbe Form des 1. Hinterleibssegmentes kommt auch dem M. /ongicornis So nile Meee en HOLMG. zu. Gerade dieses Merk- a, (Rhorus. bl Monotiasius: . , mal hat, STROBL "benutzt, umadie Untergattung Dolzchoblastus von Monoblastus zu trennen. Seine typische Art, #7. (Dol.) flavo- pictus STROBL $ scheint mir der Beschreibung nach nur eine Varietat des Ak. mesoxanthus (GRAV.) KRIECHB. zu sein und der Var. punctus (GRAV.) nahezustehen. — Die Gatt. Rhorus FÖRST. kann somit als Untergattung von Monoblastus bestehen, aber der 7. longicornis muss in die- selbe überführt werden. Neben dem Unterschied im Hinter- leibsstiel ist auch zu bemerken, dass die 22 der Rhorus-Ar- ten ein kürzeres Hypopygium haben, wodurch der Bohrer nicht wie gewöhnlich nach oben, sondern nach hinten und sogar etwas nach unten gerichtet wird. Rh. mesoxanthus (GRAV.) KRIECHB. — In der Samm- lung befindet sich ein sibirisches d (Krasnojarsk, F. TRYBOM). Ich vermute, dass der im bayrischen Gebirge gefundene, nur durch die Färbung abweichende RA. Braunsi HABERM. 2 1904 nichts als eine melanistische Varietät dieser Art ist. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. IOI Selenaspis n. gen. Syn. Hemipimpla SZEPL. 1907 nec SAUSS. Generis Polysphincte GRAV. speciebus abdomine tuber- culato affinis, sed ab iis clypeo apice semicirculariter impresso terebraque longa differt. Mesonotum lobo medio parum pro- minente. Segmentum medianum equaliter convexum, costis preter pleuralem nullis, sed area superomedia sulco brevi in- dicata. Ale areola nulla, nervo areolari longitudine mediocri, nervello inferne fracto, antefurcali. Typus: Hemipimpla alboscutellaris SZEPL. Patria: Mons Kilimandjaro Africæ orientalis (zona culta). Diese neue Gattung ist ein Zwischenglied zwischen Zpz- urus FÖRST. und Polysphincta GRAv., dürfte aber dem ersteren am nachsten verwandt sein, indem der ganzliche Mangel an Areola den fast einzigen Unterschied bildet. —- Die Gatt. He- mipimpla SAUSS. soll nach der Beschreibung eine Areola haben und scheint übrigens mit Zryzhropimpla ASHM. identisch zu sein, in welchem Falle der Name SAUSSURES die Priorität hätte. Sibiriakoffia, siehe Cryptopimpla! Sjöstedtiella SZÉPL. Sj. pulchella SZEPL. — Bei den Typen sind alle Klauen gekammt, nicht nur die der Vorderbeine, wie der Autor in seiner Beschreibung sagt. Spiloeryptus THOMS. S. nigricornis KRIECHB. d': pictura feminæ, sed antennis setaceis articulis flagelli 16.—20. linea elevata instructis. Long. OM REX aus, Siebenbürgen (CHR. AURIVILELUS): Stenichneumon THOMS. Die extremen Formen dieser Gattung, welche die caséa- neus-Gruppe bilden, sind durch Kopfform, Gastrocülen und 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOIO. Skulptur des Postpetiolus sehr gut vom /chneumon s. str. ge- trennt. Die Arten mit gerieftem Mittelfeld des Postpetiolus bilden dagegen ein Übergangsgebiet, wo die beiden Gattungen zuletzt in einander hinüberfliessen. Als Beispiele mögen einige Ichneumonarten angeführt werden: /. cessator MULL., gracili- cornis GRAV. und »stigmatorius ZETT.»! haben die Kopfform, Fühler (beim 2) und Gastrocölen von Sienzchneumon, und werden wohl nur wegen der Analflecken des 2 zu /chneumon gestellt; diese können ja bei cessator fehlen. Streng genom- men sollte deshalb nur die cas/aneus-Gruppe als Stenzchneumon gelten. Auch die Gatt. Amdlyteles WESM. weist eine Reihe von Arten auf, die nur durch das längere Hypopygium des 2 vom Stenichneumon abweichen. Sie werden gewöhnlich zu Szenzch- neumon THOMS. gestellt, weichen aber durch Kopfform, Fühler des d und kürzeres Hypopygium des 8 ab. — Unten habe ich aus dem Museumsmaterial eine Reihe von Arten angeführt, die in der Form des Kopfes, der Fühler (2) und der Gastro- cölen mit SZenzchneumon übereinstimmen. Ichn. centrator SAY, cincticornis CRESS., fiavicornis Cress. (4), lividulus PROV., malacus SAY und otiosus SAY, sämtlich aus Nordamerika. Der cencticornis hat die Hinter- höften ganz wie der europäische culpator SCHRK unten mit einem behaarten, kräftigen Tuberkel bewehrt. Ambl. camelinus WESM., chalybeatus (GRAV.), hære- ticus WESM., homocerus WESM., sputator (FABR.), aus Europa und ormenus CRESS. aus Nordamerika. Bei ovmenus ist das Hypopygium des ® länger als bei den europäischen Arten. Stilpnus GRAV. Auch in Südafrika kommt diese Gattung vor, denn das Museum besitzt ein ® aus »Caffraria» (J. WAHLBERG). Stylocryptus THOMS. Die Untergattung G/yphicuemis FÖRST. mit ausgezogenem 1 Die gewöhnlich so benannte Art ist gemeint. Im entomol. Museum zu Lund habe ich die ZETTERSTEDT’sche Type gesehen. Diese erwies sich als ein vorzüglich erhaltenes 9 von melanopygus WEsM. und stimmt mit der Beschreibung völlig überein. ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 193 Ende der Hinterschienen ist auch in Nordamerika vertreten (ein d aus Wisconsin, KUMLIEN, im Museum). Syndipnus FÖRST. Syn. Neastus HOLMG. Die einzige Neastus-Art, N. lœviceps HOLMG., ist ein Syndipnus s. str. mit schwarzer Bauchfalte. Synodytes FÖRST. Syn. Dicksonia HOLMG. Die einzige Dicksonza-Art, D. arctica HOLMG., steht dem Synodytes contractus THOMS. am nächsten und ist vielleicht nur eine Varietät desselben. Die THOMSON’sche Art ist nicht mit dem Æ/esoleius contractus HOLMG. identisch, denn die Typen dieser Art (2 2%, 1 d von Umefors) gehören wirklich zur Gatt. Mesoleins (HOLMG.) THOMS. dj Syzeuctus FÖRST. Syn. Ephialtina SZÉPL. 1907. S. capensis (HOLMG.). — Syn. Zzssonota HOLMG. — Die Art ist besonders durch den stark verlängerten Kopf ausgezeichnet, welches Merkmal an die vostvata-Gruppe der Gatt. Glypta GRAV. erinnert. Diese Gattungen sind einander sowohl durch die Skulptur des Körpers, wie durch die in die Mandibelbasis einmündende Wangenleiste nahestehend. Die Querleiste des Mediansegmentes fehlt bei dieser Art. S. ephialtinus n. nom. — Syn. Eplualtina apicalis SZEPL. [nec Sys. apicalis (GRAV.)|. — Die Type ist ohne jeglichem Zweifel ein Syseuctus, und man kann sich nur darüber wundern, dass der Autor dies nicht bemerkt hat, da er doch in seiner Beschreibung sowohl das grosse Hypopygium, wie die ge kämmten Klauen und die langgestielte Areola erwähnt hat. Entomol, Tidskr. Arg. 31. H. 2—3 (1910). 13 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. Tetragonochora KRIECHB. Eine artificielle Gattung, aus der Gruppe ß der Gatt. Foppa BRULLE gebildet. Die beiden Arten des Museums gehören ganz verschiedenen Gattungstypen an. T. maurator (BR.) KRIECHB. kann kaum für eine Joppine gehalten werden, wenn auch die Fühler des d »gesägt» sind, d. h. die meisten Geisselglieder auf der Unterseite einen Quer- kiel haben. Der Kopf ist von gewöhnlichem Ichneumoninen- typus, die Fühler des ® sind gegen die Spitze hin sehr all- mählich und wenig verbreitert, das Schildchen ist ungerandet und nicht besonders erhaben, das Mediansegment ist winkelig mit grosser Area superomedia und der Hinterleib hat nicht einmal den Postpetiolus gerieft. T. melanopyga (BR.) KRIECHB. ist dagegen eine echte Joppine, wie ich sie oben (siehe »Lzstrodromoide»!) begrenzt habe, wenn auch das Mediansegment durch seine winkelige Form abweicht. Der Kopf ist von dem a. a. O. beschriebenen Typus, die Fühler des 2 sind ausserhalb der Mitte plötzlich verbreitert und das Schildchen ist mässig gewölbt und erhaben mit vollständig gerandeten Seiten. Abweichend sind 1. die schon erwähnte Form des Mediansegmentes, das an sowohl den oberen, wie den unteren Hinterecken bedornt und statt der Felderung (eine basale Querleiste ist jedoch vorhanden) kräftig quergerieft ist, und 2. der schmale Hinterleib (schmäler als der Thorax) mit kleinen Gastrocölen; der Bohrer ist vorstehend mit dem freien Teil beinahe so lang wie das 3. Segment. — Nach meiner Meinung sollten nur die mit me/anopyga ver- wandten Arten in der Gattung behalten werden. Theracmion, siehe Aphidius (Bracomide)! Thersilochus Houma. Die Sammlung enthält ein I dieser Gattung von der Hocheebireszone des Kilimandjaro (Kiboscho 3,000 m, Regen- wald, Februar, SJÖSTEDT). ROMAN: NOTIZEN ZUR SCHLUPFWESPENSAMMLUNG ETC. 195 Trogini, siehe Listrodromoida ! Tromatobia FÖRST. T. arundinator (FABR.). — Syn. Pempla variabilis HOLMG. — Diese beiden »Arten» gehören zweifellos zusammen und können kaum einmal als Varietäten getrennt werden. Das von HOLMGREN als arundinator bestimmte, schwedische 9 ist tatsächlich ein wenig schlanker und hat den Bohrer merklich länger als die Typen von varzabılis 9, aber im übrigen stim- men sie genau überein; ich glaube, dass die Unterschiede nur individuell sind. Die Art kommt auch in Nordamerika vor (ein Pärchen aus Illinois, BELFRAGE, im Museum), wo Tegule und Flügelbasis weisslich, die hellen Scheitelpunkte aber sehr undeutlich sind oder fehlen. Tryphonopsis, siehe Zathrolestus! Tylocomnus Horn. Nach ASHMEAD (Classif. Ichn., 1900) bildet diese Gattung nebst vier mir unbekannten nordamerikanischen die Tribus Tylocomninz, die der Autor zwischen den Exochinen und der Gatt. Sphinctus GRAV. gestellt hat. Die einzige Art, der im nordeuropäischen Nadelwald vorkommende 7° scaber (GRAV.), hat ganz und gar den Habitus eines Meiopius ohne gelbe Zeichnungen, und mehrere Einzelheiten im Körperbau weisen auf eine Verwandtschaft mit dieser Gattung hin. Der Körper hat dieselbe grobe und matte Skulptur, die Vorderflügel sind ganz ähnlich geädert. Besonders aber möchte ich den Bau des Hinterleibes hervorheben. Die Segmente sind alle kurz und gleichlang, beim ® sind nur sechs, beim d sieben sicht- bar, die Epipleuren sind breit, das Hypopygium des @ flach, am Ende gerundet und verbirgt völlig den schmalen Bohrer. Alles dies stimmt mit Metopius überein und ein losgenom- mener Hinterleib von 7y/ocomnus könnte in der Tat, wenn man von den Rückenkielen des 2. Segmentes absieht, sehr leicht als einem Mezoprus angehörig bestimmt werden. Ich bin deshalb der Meinung, dass 7y/ocomnus seine natürliche Stellung zwischen den Exochinen (speziell Chor/neus HOLMG.) und Metopius PANZ. hat. 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Xanthopimpla Sauss. X. citrina (HOLMG.). — Syn. Pampla HOLMG. — Diese kleine Art kommt nach der KRIEGER’schen Tabelle der X. crassa KRIEG. aus Neu-Guinea am nächsten, die jedoch grösser ist. Die cz/rina hat den Hinterleib gelb ohne Makeln, ihre Flügel haben keinen dunkleren Rand, die Mesopleuren sind nur unten fein und undicht punktiert, die Area superomedia und das 1. Hinterleibssegment sind beide länger als breit. X. luteola (TosQ.) KRIEG. — Von der SJÖSTEDT schen Kilimandjaro-Expedition liegen zwei mit diesem Namen be- legte 22 vor. Das eine (Kibonoto-Niederung, November) ist zweifellos richtig bestimmt, das zweite (Meru-Niederung, Ja- nuar) ist zwar habituell dem vorigen sehr ähnlich, hat aber einige abweichende Details. Die Epiknemien sind beinahe vollständig, indem sie die Furche unterhalb der Flügelbasis erreichen (bei /ufeola erreichen sie nur die Schwiele unterhalb dieser Furche). Die Area superomedia ist nicht länger als breit (bei /f. deutlich länger als breit). Die Bohrerscheide ist ebenso lang wie der Abstand zwischen ihrer Basis und die Basis des Bohrers (bei /#f. kürzer). Wenn die aufgezählten Unterschiede konstant sind, und dies halte ich für wahrschein- lich, so liegt die fünfte Art des Kilimandjaro-Gebietes vor. Fam. Pelecinidæ. Die einzige Art dieser Familie, Pelecinus polyturator DRURY, variiert sehr in der Körperfärbung, und viele dieser Variationen sind als Arten beschrieben worden. Dagegen scheint man bisher keine Verschiedenheit in der Flügelfärbung beobachtet zu haben, weshalb die folgende Varietät von In- teresse! seinwdunite: Var. apicalis n. var. 2: ale anteriores apice sat late de- terminate fusco. — Peru, Chaquimayo. N. HOLMGREN. — Ein Exemplar mit defektem Hinterleib (nur die zwei ersten Segmente vorhanden). Liste der von mir im Jahre 1910 in Schweden aufgefundenen Staphyliniden. Die fett gedruckten Arten sind neu für die Fauna Schwedens. 1. Zu Lomma in Skane an der Küste der Ostsee unter angeschwemm- ter Seetang, Fucus vesiculosus L, am 18 Mai gefundene Arten. Atheta(Glossola) gregaria Er. Viele Exemplar. » (Badura) parvula MNu. 1 Ex. » (Dimetrota) nigripes THOMS. Giy Oech leper » (Acrotona)parvaSAULEB.1Ex. » (Thinobaena) vestita GRAV. 6, Ex: Mycetoporus forticornis BOISD. et FACMERÉEX Philonthus nigritulus GRav. 3 Ex. » virgo GRAN. 9. 1 Ex. Oxytelus tetracarinatus BLOCK. 8 Ex. » rugosus FABR. 5 Ex. Omalium riparium THOMS. var. signatum EICHELB. 1 Ex. 2. Zu Falsterbo in Skane unter angeschwemmter Seetang an der Küste der Ostsee am 15—16 Mai gefundene Arten. Atheta( Hydrosmecta)fragilicornis KRAATZ. » (Amischa) analis GRAY. me E32 » (Acrotona) aterrima GRAV. WWE » (Pelurga) luridipennis MANNH. I Ex. 0. (Metaxya) halophila THoms. elope Aleochara obscurella GRAV. 1 Ex. » brevipennis GRAV. 1 Ex. Amarochara forticornis Boisp, et AG: Gymnusa brevicollis Pay. Tex Mycetoporus forticornis BOISD. et PAC SZahlreichenpx Stenus morio GRAV. 1 Ex. 9. Staphylinus fuscatus GRAN. 1 Ex. Philonthus varians PAYK. I Ex. ©. » ventralis GRAN. 1 Ex. Cafius xantholoma GRAV. 1 ex. Xantholinus atratus HEER. 1 Ex @. Oxytelus inustus GRAV. » sculptus GRAV. Platystethus arenarius FOURCR. 3 Ex. Trogophlaeus bilineatus SYEPH. 1 Ex, » rivularis MATSCH, 1 Ex. » gracilis MANNH. 1 Ex. Olophrum consimile GYLL. 2 Ex. SEX 3. Bei Abiskojokk, Norrbotten, aus moorhaltiger Erde, welche dort als Dung benutzt wird, gesichtete Arten. unter feuchter Moos (Polytrichum). Atheta (Dimetrota) atramentaria (GYiE sO Ex. > (Microdota) subtilis SCRIBA. 1 ler » (Dralica) vilis Er. r Ex. Nur Afheta vestita fand ich Atheta (Thinobaena) vestita GRAV. 1 Ex. | Omalium Allardi FARM. 7 Ex. Proteinus brachypterus Fawr. 1 Ex. Arpedium brachypterumGRAv. 1 Ex. F. Eichelbaum. Anteckningar rorande verksamheten vid Centralanstaltens for jordbruksförsök entomologiska afdelning 1909. Under den förflutna sommaren var väderleken liksom före- gäende ar mycket gynnsam för de a akern odlade vaxternas utveckling, och nagon insektharjning a dem af större omfang afhördes ej, hvilket nästan alltid är fallet under s. k. goda ar. De vanligast uppträdande skadeinsekterna, såsom sädes- knäppare, kornflugor, hvetemyggor, sädesbroddflyn, axflyn m. fl. voro nog i verksamhet har och dar, men formadde ej astadkomma någon svårare ôdelaggelse a de kraftiga och snabbt sig utvecklande akervaxterna. Ollonborrelarverna hafva ej pa flera ar visat sig allmanna, atminstone hafva inga uppgifter därom forsports. Att den betydliga insamling af ollonborrar, som under senaste härj- ningen försiggick, i ej ringa man bidragit till detta goda för- hållande, må ej kunna förnekas. Att de förr eller senare ater komma att uppträda härjande torde dock vara alltför sannolikt, hvarför fortsatta insamlingar nog komma att bli nöd- vändiga. Man får likväl ej dröja därmed så länge som förra gången, d. v. s. tills skadedjuren fått helt och hållet öfver- hand i de orter inom Skåne och Halland, där de periodvis bruka inställa sig i mängd. Grasmasken (Chareas graminis L.), som ibland ödeläg- ger gräslindorna i Norrland, senast i Torneådalen, synes dess bättre hafva minskats i antal, eftersom intet hörts af rörande någon sådan härjning under året. Kanske att man följt förut gifna råd och uppodlat så mycket af lindor man kunnat och besått dem med hafre eller korn och timotejfrö, då gräsmaskens tillbakaträdande vore lätt LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 109 forklarligt, eftersom larverna knappast ens i nödfall angripa nämnda växter. Tradgardarna hafva lämnat en god afkastning äfven ifråga om fruktträden, som ej i någon högre grad angripits af insek- ter. Såsom en följd af de milda och snöfattiga höstarna på senare tiden har frostfjärilns antal ökats fastän ännu ej i oroande grad, men dock så, att fruktodlaren bör vara på sin vakt och ej underlåta att vid behof använda utrotningsmedel, bestaende af limning eller besprutning med schweinfurtergrönt. Uppmaningar härtill hafva införts i allmänna tidningar. Det sistnämnda utrotningsmedlet har vunnit allt större insteg och förtroende hos trädgårdsodlare, oaktadt försök att i tidningar nedsätta dess värde och varningar mot dess använ- dande ej saknats. Om tillfälligtvis ifrågavarande vätska, beredd af schweinfurtergrönt, kalk och vatten, skulle orsaka någon skada på bladen, vanligen en följd af oskickligt tillvägagående vid besprutningen, blefve detta ju af mindre betydelse, än om larver uppäta dem helt och hållet och sedan som fjärilar lägga ägg, som öfvervintra och lämna fullbildade insekter i kanske ännu mycket större antal nästkommande höst. Det ar ej manga ar sedan svåra härjningar i våra träd- gardar forekommo, sa att äppleträden pa försommaren stodo kala, men öfverallt dar besprutning i rätt tid företagits for- blefvo de gröna hela sommaren. Man fick da den erfarenhe- ten, att frostfjarilns, detta mycket svara skadedjurs harjningar kunna omintetgöras, om man vill underkasta sig litet besvär och jamforelsevis ringa kostnader, hvilket tyvarr ej ar fallet med manga andra af vara skadeinsekter. En af dessa ar rönnbärsmalen (Argyresthia conjugelia ZELL.), som först pa senare tiden blifvit uppmärksammad, huf- vudsakligen under sådana år, då rönnbär saknas och larven lefver i äpplen. Hvilken skada han då kan åstadkomma torde vara allmänt bekant. Man har dess värre ännu ej kommit på det klara rörande oskadliggörandet af denna insekt, oaktadt fleråriga undersök- ningar ägt rum såväl vid Entomologiska Anstalten som å andra ställen, synnerligast i Stockholms omgifningar och å Värmdön i skärgården. Fa se om fortsatta bemödanden, hvilka äro mycket önskvärda, kunna lämna något afgörande resultat. 200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Undersokningar gjordes enligt samma plan saval detta som föregående ar. Som rönnbären voro talrika, gingo app- lena nästan fria fran angrepp, hvarför uppmärksamheten huf- vudsakligen riktades på de förstnämnda. Rönnbären voro i allmänhet rätt mycket angripna af larver, hvilket var att vänta, eftersom år 1908 äfven var rönnbärsår, och skadedjuret äfven då haft tillfälle att föröka sig i hög grad. Enligt mitt förmenande är det egentligen blott två saker man kan räkna med vid försöken att hämma eller förebygga rönnbärsmalens härjningar, nämligen: 1) Att genom besprutningar med schweinfurtergrönt döda larverna sedan de lämnat aggen och borja krypa in i frukten. Detta har ej ännu, savidt jag vet, försökts a appletrad och kan ej användas vid andra tillfallen, an da rönnbären sla fel. Försök med besprutningar hos rönnbären hafva ägt rum bade vid Entomologiska Anstalten och af byggmästaren AUG. A. ANDERSSON i Lindesberg, men resultatet blef ej sa godt, som man vantat. Att en minskning af larvantalet genom besprut- ningen ägde rum kunde nog konstateras, emedan döda larver anträffades i bären och utgångshålen blefvo färre, men att fere larver krupit ut för att på marken förpuppa sig syntes ganska påtagligt. 2) Att minska antalet rönnar och bibehålla endast så många sådana, som man kan behandla medelst besprutningar, eller på hvilka bären kunna afplockas för att förstöras, medan larverna i dem äro kvar. Man har på vissa af mig besökta ställen tagit itu med detta arbete för att se, hvad verkan det kan åstadkomma, men något godt resultat däraf kan ännu ej uppvisas, allraminst där grannarna behålla sina rönnar kvar, eftersom de små fjärilarna hafva god flygförmåga. Goda hjäl- pare synas trastar, särskildt snöskatorna vara, da de i stora flockar besöka träden och snart uppäta bären helt och hållet. I detta fall måste man ock anse fåglarna vara mycket nyttiga. Man har nog föreslagit att omgräfva jorden under de träd, hvars frukter äro angripna, men detta kan ej betraktas annor- lunda än som ett sekundärt hjälpmedel. Det måste för öfrigt användas äfven 'under de ute i markerna växande rönnarna, om någon kraftigare verkan skall kunna väntas däraf, och detta vore nog en sak, som aldrig skulle bli genomförd. Bättre synes då vara att borttaga dessa rönnar. LAMPA : FRAN CENTRALANST!S FÜR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 201 Äfven under detta rönnbärsär har det visat sig, att fjäri- larna lämnat äpplena i fred’i stort sedt, hvarom flera intyg ingatt fran de flesta landsdelar, och man har därigenom all anledning fortfarande hoppas, att pastaendet, att malen nu ej mer ar beroende af rönnbären, varit forhastadt. Att ett och annat apple angripes, äfven da rönnbären ga till, ar nog obe- stridligt, men nagon harjning vid sadana tillfallen har ej pavi- sats under de sista tio aren. Rönnarnas behandlig pa af mig föreslaget sätt, anses af manga vara riktigt, men en del personer vill ej gora sig af med de under blomningen och bartiden vackra träden. Om man kunde lita pa, att snöskatorna skulle regelbundet infinna sig i träden och i tid förstöra bären, behôfdes knappast några atgärder från fruktodlarens sida, men äro rönnarna talrika, så hinna fåglarna ej uppäta bären öfverallt, innan många larver krupit till jorden för att undergå sin förvandling till puppor. Tyvärr kan det nog hända, att fåglarna dessförinnan hafva plundrat åtskilliga fågelbärsträd, men detta är ju af jämförel- sevis mindre betydelse. De flesta af våra svåraste skadeinsekter äro utförligare omnämnda och afbildade i »Uppsatser 1 praktisk entomologi», hvadan en utförligare beskrifning på dem och deras lefnads- vanor här kunna forbigas. I ett mig förevisadt bref från en trädgårdsmästare i Malmö- trakten, omnämnes, att en person, biträdd af två danska handt- langare, besökt större trädgårdar i Skåne och mot ganska drygt honorar besprutat fruktträden med ett i Danmark pa- tenteradt ämne, som skulle bevara fruktträden mot ohyra. Medlet var desto anmärkningsvärdare, som det skulle lämna skydd i tre år. Intyg om medlets förträfflighet skulle med- delats af direktör G. LIND och undertecknad. Något sådant har naturligtvis ej kunnat lämnas, synnerligast som uppgiften, att medlet skulle skydda i flera år, måste förefalla orimlig, ty om ock en insektart af medlet dödas det ena året, men en annan uppträder ett följande, kan denna väl ej lida något af den förra besprutningen. Det är ej första gången dylika, af uppfinnare som ofel- bara uppgifna medel sett dagen, och jag vill här för kuriosi- tetens skull omnämna några. 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQIO. En person pa Gotland hade fatt i sitt hufvud, att inplan- tering af stackmyror 1 trädgården skulle hafva en sådan ver- kan, att denna blefve befriad fran allehanda skadeinsekter, och han önskade fa intyg härom, for att möjligen kunna erhålla en nationalbelöning. För att i någon mån tillmötesgå förslagsmakarens önsk- ningar, besöktes platsen, där uppfinningen var gjord och till- lämpad, af Anstaltens assistent, och hans undersökning lämnade ett motsatt resultat än det uppgifna, hvilket ju var att vänta. Genom förfrågningar hos en del fruktodlare och insända klagomål rörande myrors uppträdande i trädgården, måste man bli öfvertygad om, att dessa insekter där göra mer skada än nytta, och att således deras inplantering ej kan förordas. En annan uppfinnare föreslog, att man genom att upp- föda spindlar skulle kunna utrota alla inom hus besvärliga insekter. Han hade naturligtvis sett, att husspindeln griper en och annan fluga, som han släpar till sitt nät och där utsu- ger och dödar. Han besinnade ej, att spindlar i rum och deras nät i hvarje hörn skulle bli orsak till hvarjehanda olä- genheter och obehag. En fantast i Kristianstads län hade for flera ar sedan anmält hos landstinget, att han kände ett osvikligt medel, hvarmed ollonborrelarver skulle kunna dödas i jorden. Tin- get tillsatte en kommitté, hvari äfven undertecknad blef leda- mot, och försök gjordes å en gård i länet, där larverna voro talrika. Försiagsställaren hade någonting jordliknande i en påse, hvilket hemligen utsåddes på ett jordstycke, och resultatet blef så godt som intet, hvilket man ej kan förundra sig öfver, då medlet hufvudsakligen lärer bestått af kalk, s. k. bleke och jord. Äfven hans förhoppningar blefvo totalt grusade. Med- len omnämnas visserligen a sina ställen i »Uppsatser i prak- tisk entomologi», men det är nu flera ar sedan, och torde saken fallit ur minnet hos Uppsatsernas läsare. De upprepas här för att tjäna som en ny varning mot att blindt tro på alla uppgifter i tidningar m. fl. rörande insektmedel, utan bör man pröfva dem i smått innan de begagnas. D LAMPA: FRAN CENTRALANST:S FOR JORDBRUKSFÖRSÖK ENTOM. AFD. 03 Tjänstemännens resor. 1) Undertecknad har besökt Djurö, Värmdö (Stafsnas och Skepparviken) samt ett par platser å Ingarön för att fort- sätta de under föregående år påbörjade undersökningarna af rönnbärsmalens uppträdande. Som rönnbären voro allmänna föregående år och larverra likaså, funnos de sistnämnda gan- ska talrikt i baren. Saval pa Djurö som vid Skepparviken voro manga rönnar borttagna i närheten af gårdarna redan förra året och några fler nedhöggos äfven nu, och bären afto- gos pa de kvarlämnade... Någon verkan däraf kan dock ej märkas förrän vid nästkommande härjningsår å äpplen. Assistentens resor. | Fyra gånger till Mariefred och tre gånger till Åtvidaberg för försök med besprutning af fruktträd med karbolineum af flera slag. Vid sistnämnda ställe deltog kandidat C. G. DAHL uti arbetet. Resultaten torde framdeles komma att offentlig- göras. Till Stockholms skärgård och Vadsbro i Söderman- land för undersökningar rörande vattensorken. Till Värmdön och Östergötland för undersökningar rörande rönnbärsmalens uppträdande. Undertecknad har liksom förut redigerat »Uppsatser i praktisk entomologi» och däri skrifvit följande uppsatser: a) Berättelse till Centralanstaltens för jordbruksförsök ento- mologiska afdelning för år 1908. Häraf har tillräckligt med särtryck tagits och lämnats till Centralanstalten och dess ento- mologiska afdelning för gratisutdelning. b) Om våra skadliga, i ärter och bönor lefvande s. k. smygar (Druchus) med en färglagd tafla. Assistenten TULLGREN har författat Aphidologische Stu- dien I, som utgått som meddelande från Centralanstalten. Entomologiska Anstalten har besökts af åtskilliga per- soner, dels för studier af insektsamlingarna och Anstaltens 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1010. arbeten och dels för att förevisa prof pa skadeinsekter och begara rad for deras bekämpande. Gafvor af böcker och preparerade insekter hafva ej hel- ler i ar uteblifvit. Särskildt må omnämnas, att Entomologiska Foreningen efter vanligheten till afdelningen öfverlämnat ett behofligt antal exemplar af »Uppsatser i praktisk entomologi» for att anvandas vid byten af skrifter med in- och utländska föreningar, försöksstationer och författare, hvarigenom afdel- ningens bibliotek kunnat rätt ansenligt ökas. Korrespondensen rörande skadeinsekter samt afdelningens arbeten har enligt diariet utgjort 470 nummer, och äro under- rättelser om fjärilar och skalbaggar vanligen lämnade af under- tecknad samt om öfriga insektordningar af assistenten. Insektsamlingarna hafva under året betydligt ökats genom insamlingar af tjänstemännen, byten, skänker af intresserade personer och mindre inköp af typer. De exemplar, hvars examinering medhunnits, hafva införlifvats med hufvudsam- samlingarna. Insektsamlingar för skolor hafva af undertecknad upprät- tats i mån af efterfrågan. Uppfödningar af insekter från ägg till fullbildade och iakttagelser rörande deras lefnadssätt och förvandlingar hafva gjorts i den mån försöksobjekt kunnat anskaffas. Assistenten A. TULLGREN har som vanligt deltagit 1 nas- tan alla afdelningens arbeten. Af arliga statsanslaget for afdelningen har en ej obetyd- lig del kunnat anvandas till inkôp af ett battre mikroskop an de forut befintliga. Ombyte af tjänstemän vid afdelningen har sa till vida ägt rum, att undertecknad vid arets utgang erhallit afsked med pension, att assistenten A. TULLGREN utsetts till eftertradare och docenten I. TRAGARDH till assistent. Sedan mig beviljats afsked fran forestandareplatsen vid Centralanstaltens for jordbruksförsök entomologiska afdelning, anser jag mig böra till min efterträdare öfverlämna redaktörs- LAMPA: FRAN CENTRALANST!S FOR JORDBRUKSFORSOK ENTOM. AFD. 205 skapet af Uppsatser i praktisk entomologi, och far jag nu uppriktigt och ödmjukligen tacka dess läsare för visadt öfver- seende med publikationens brister och särskildt alla de per- soner, som dari meddelat sina erfarenheter rörande vara skadeinsekter, hvarigenom arbetet, som jag hoppas, kunnat nagorlunda motsvara sitt andamal att Jamna jordbrukare, trad- gärdsodlare m. fl. nödiga upplysningar rörande nämnda in- sekters upptradande, lefnadssatt samt kanda medel till deras bekampande. Min allvarliga önskan ar fortfarande, att Entomologiska Foreningen äfven hädanefter ma istandsattas att utgifva dessa »Uppsatser», hvilka, enligt hvad jag kan förstå, kraftigt bi- draga till att lämna allmänheten behöfliga upplysningar och bättre kännedom i den för densamma högst nyttiga praktiska entomologien. Stockholm i april 1910. Sven Lampa. Entomologiska Foreningens samman- trade a Grand Restaurant National den 30 april 1910. Vid Entomologiska Föreningens varsammankomst valdes pa styrelsens förslag till utländsk hedersledamot den berömde finske hemipterologen prof. ©. M. REUTER i Helsingfors. Genom sin omfattande författarverksamhet, sin djupa lärdom, sin klarhet och tankeskärpa är prof, REUTER en af nutidens mest framstående entomologer; och det är för Entomologiska Föreningen en särskild glädje att allt ifrån sin början hafva fatt räkna honom bland sina medlemmar och medarbetare. Genom döden hade föreningen förlorat sin ledamot adjunkten vid Vasteras läroverk fil. kand. K. P. HAGERSTROM. Arets vandringsstipendium tilldelades studeranden vid Karlstad laro- verk FOLKE BORG. Undertecknad meddelade, att första häftet af Entomo- logisk Tidskrift för innevarande år samma dag utkommit. Föredraget för aftonen hölls af prof. V. B. WITTROCK, som i ett längre anförande skildrade intressanta drag fran de biologiska studier, han särskildt i Bergianska trädgarden under nio ars tid anställt öfver en del dar förekommande humlors lefnadssatt, deras blombesok, tiden for deras framtradande, de växter, som de olika arterna företrädesvis besöka o. s. v. Dessa studier gällde sju olika arter nämligen Bombus terrestris, hypnorum, lapidarius, subterraneus hortorum, agrorum och stlvarum. Först af alla framkommer på våren den svarta och gula jordhumlan, 2. Zerrestris, hvars öfvervintrande stora honor varma varar redan före midten af april under brum- mande flykt fara omkring i den första solen. Under sex månader aro dessa humior i verksamhet från tidigt på mor- gonen till sent på kvällen. Men vid hvilken tid börja dessa SJÖSTEGT: ENT. FOREN. SAMMANTRÄDE DEN 30 APRIL IQIO. 207 flitiga varelser sin tragna verksamhet, aro de i rörelse blott da solen hunnit uppvärma luften och sända sina lifgifvande strålar öfver naturen, eller vakna de redan förut till lif och rörelse? Föredraganden hade tänkt sig finna de första i verk- samhet vid sextiden på morgonen, men fann till sin öfverrask- ning denna tid redan ett myllrande lif af blombesökande humlor. Dag för dag skedde observationerna allt tidigare, men alltid voro de flitiga varelserna i verksamhet, och blott till före klockan två eller half tre på morgonen befunno sig humlorna ännu i natthvila. Men jordhumlorna fördraga ej blott den svala mor- gonluften utan arbeta äfven under regn. Deras temperament är olika, somliga äro lata, andra flitiga, somliga raska, andra tröga. Skulle blomman, som döljer den sökta nektarn, vara svaratkomlig, afbita de, såsom pa Corydalis solida, helt enkelt sporren och uppslicka den blottade saften. Om äfven en del växter såsom ljung, blåklockor, vallmo, liljor, lejongap o. a. med förkärlek uppsökas af jordhumlorna, utsträcka de sina besok till en hel massa andra växter, hvilkas artantal under tre ars observationer uppgick till ej mindre än 328. Bombus hypnorum ar enl. foredraganden en mycket artig humla. Sa fort hon pa varen vaknar till lif, infinner hon sig 1 tradgardens arbetsrum for att anmala sin ankomst, som sker något senare an den föregåendes, i ar den 17 april. Det ar en härdig humla, som äfven under snöfall och regn ar I verksamhet och langt efter solnedgangen far omkring bland nektarfyllda blommor; krusbär, hallon, björnbär och rosor aro dess favoriter. Ännu litet senare och den kanske allmännaste af dem alla, den vackra, svarta, med röd abdominalspets prydda sten- humlan, 2. lapidarius, vaknar till lif ur vintersömnen. Om den än uppsöker nästan alla slags blommor — på tre ar hade föredraganden observerat, att den besökt 570 arter — håller den sig dock särskildt gärna till compositéer, Sedum, Syringa o. a., aldrig exempelvis, till Papaver, stannar nagra ögonblick vid en blomma för att rastlöst ater gifva sig till en annan. Pa en minut hade ej mindre än 26 blommor sa- lunda pröfvats och fått lämna den skatt af nektar, de möj- ligen hyste. Den ståtliga, med langt sugorgan försedda B. subterra- 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIo. neus ar mera nograknad i valet af vaxter och pa samma tid af tre ar hade blott 98 olika af den besökta växtarter kunnat konstateras. PB. hortorum ar i Bergianska trädgården om ej sa allman dock ingen sallsynthet; Labiater, Scrophulariacéer och andra aro dess favoriter bland vaxtvarlden, hvaribland tillsammans 119 arter under en treårsperiod blifvit konstaterade såsom be- sökta af denna humla. För landtmännen ar den med lang sugapparat försedda PB. agrorum af största vikt, da rödklöfverns fruktsättning är beroende af denna humlas närvaro. Studiet af dessa insekter hade beredt föredraganden stor glädje; några vaknare, arbetsammare och godlyntare djur funnes icke, aldrig anfalla de någon under arbetet, och hela deras lif tycks vara uppfylldt af tillfredsställelse och arbets- glädje. Yngve Sjöstedt. en pay TN Hos Entomologiska Féreningen i Stockholm finnas till salu: Uppsatser i Praktisk Entomologi, med statsbidrag ut- gifna af Ent. Föreningen i Stockholm. Med föl- jande färglagda taflor: Arg. 1. Hvetemyggan, 2. Kornflugan, 3. Gräsflyet, 4. Rapsbaggen m. fl., 5. Skinnarbaggar, 6. Jordloppor, 7. Krusbärsägstek- lar, 8. Frostfjärilar samt 2 taflor öfver Entom. Anstalten, 9. Nunnan, 1o. Löfskogsnunnan, 11. Hvitax- o. Slökornflyet, 12. Malfjärilar inom hus samt två okolorerade öfver Nunnan, 13. Tallspin- naren, 14. Nagra af vara för trädgården nyttigaste insekter, 15. Lökflugan, 16. Rönnbärsmalen, à Vid rekvisition hos Entomologiska Anstalten, Ex- perimentalfältet, lämnas enskilda årgångar à I kr. och à 50 Ore, da minst tio tagas pa en gang. LAMPA, SVEN, Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera . . GRILL, CLAES, Entom. Latinsk-Svensk Ordbok — —, Förteckning öfver Skandinaviens, Danmarks och Finlands Coleoptera. ‘Tva delar, häftad. För ledamöter af Entomologiska Föreningen Exemplar tryckta på endast ena sidan, afsedda till etikettering, eller interfolierade, 1: 20 kr. dyrare. Reutrr, ©. M., Finlands och den Skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera. I. EN Svensk Insektfauna: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar. Afierygo- . genea af EINAR WAHLGREN . : Rätvingar. Orthoptera af Cur. AURIVILLIUS Slindor. Pseudoneuroptera, 1. Odonata af YNGVE SJOSTEDT à tr. Tvavingar. Dzpiera. 1. Orthorapha. Le ee Oo N Gera, Kam 7 20: kr. DO 22 Drachvcera, Fam: BA 29, RDS Cr Ram... 24 DT ide) kr. '——: 75... 2. Cydorapha, . Aschiza kr. —:85. Af EINAR WAHLGREN. 13. Steklar. Hymenoptera. 1. Gaddstéklar. calais. Bam. ere Fame 2. kr. NE PAT CANON RE CE md care 0 PA € Ke) 50. Fame med resrs/ers Ofver Ackleoia, Kam. a 8. ke" 50. AfN Car. AURIVILLIUS. 13. Steklar. Hymenoptera. 4. NVäxtsteklar. Phytophaga. Fam. Lydide, Siricidæ och Tenthredinide (ex. p.) Af ALB. TULLGREN Svensk Spindelfauna: 1 och 2. Klokrypare, Chelonethi och Läcke- spindlar, Phalangidea ef ALB. 'TULLGREN . kr. © © AO : 50 INNEHÄLL. ° ADLERZ, G., Stekellarver som ytterparasiter pa fritt kringströfvande Spindlar' cs pol „0 es a a RE RS EICHELBAUM, F., Liste der von mir im Jahre 1910 in Schweden aufgefündenen. Staphyliniden 42. 2 rss ee LAMPA, S., Anteckningar rörande verksamheten vid Centralanstal- tens för jordbruksförsök entomologiska afdelning 1909 ROMAN, A., Notizen zur Schlupfwespensammlung des schwedischen Reichsmuseunas: Les sers gr ee ee TEE RE Schulz, W. A., Ein Beitrag zur Kenntnis der Lebensweise, Syste- matik und geographischen Verbreitung der Trigonaloiden SJÖSTEDT, Y., Entomologiska Föreningens sammanträde à Grand Restantant; National den 26rfebr K 1970 Zar er nen — —, Entomologiska Föreningens sammanträde a Grand Restau- rant National: den 30 apnlıgror 2) ar eye PORAT CHOO: Vs Till Vär kent om ole een ie ees Be Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. » » » » » Ledamôter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sa fort som möjligt därom underrätta redaktionen. Utgifvet den 24 september 1910. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. Arg. 31 1910 Hatt. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM UPPSALA ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1910 Entomologisk Tidskrift kommer att under ar 1911 af Entomologiska Foreningen i Stock- holm utgifvas efter samma plan som hittills och vill beméda sig om att, sa langt omständigheterna medgifva, äfven tillgodose den praktiska entomologiens kraf pa ett organ i vårt land. Alla lämp- liga uppsatser af vare sig praktiskt eller vetenskapligt innehall mottagas med tacksamhet. Hvarje författare svarar själf for riktig- heten af sina meddelanden. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktionskommitté, som består af följande fem ledamöter: Chr. Aurivillius, professor, Kungl. Vetenskapsakademiens sekreterare, Stockholm. Entomologiska Föreningens ordförande. Yngve Sjöstedt, professor, intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum, Vetenskapsakademien, Stockholm. Awsvarig utgif- vare. Redaktor för tidskriftens vetenskapliga afdelning. Sven Lampa, professor, föreståndare för Statens Entomo- logiska Anstalt, Experimentalfältet. Aedaktör för tidskriftens prak- tiska afdelning. Claes Grill, öfverste, Ärsvik, Kungsängen. Filip Trybom, fi. d:r, byråchef 1 Kungl. Landtbrukssty- relsen, Karlavägen 8, Stockholm. För tidskriften afsedda manuskript kunna insändas till någon- dera af ledamöterna i redaktionskommittén. Annonser” à omslaget betalas med 10 kronor för hel, 5 kr. för half sida och 20 öre för rad; för stående annonser erlägges 25 °/o af ofvanstäende pris för hvarje gång de ånyo under året införas. ; Äldre årgångar af tidskriften finnas tillgängliga för ett pris af 5 kronor pr årgång; om minst 10 årg. tagas på en gång, er- hålles 20 °/o rabatt. Medlem af Föreningen, som önskar kom- plettera sin serie af tidskriften, erhåller en betydlig ytterligare rabatt. Lösa häften säljas ej, men af en del af de i tidskriften intagna uppsatserna finnas ännu separat till salu efter ett pris af 2 3 KÖTT pi stea. Föreningens ledamöter erhålla, sedan årsafgiften blifvit erlagd, tidskriften sig gratis tillsind. Om denna afgift ej redan erlagts, sändes första eller andra häftet för året under postförskott. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) 10 af de äldre årgångarna gratis. DIPTERA. 2. ANDRA UNDERORDNINGEN. CYCLORAPHA. FORSTA GRUPPEN. ASGHIZA. Fam. 2—4. Af EINAR WAHLGREN. 2. Fam. Ogonflugor. Pipunculide. Hithorande flugor aro sma, langstrackta, forsedda med langa vingar och utomordentligt stora ögon, som nästan upp- taga hela hufvudet, hvilket darigenom blir klotformigt och bredare än ryggskölden. Antennerna dro korta, treledade; 3. leden njurformig eller äggrund, oftast förlängd nedåt och nedåtriktad; dess borst nära basen, i regel uppåtriktadt. An- sikte smalt jämnbredt. Sugrör doldt. Hjässan med 3 punkt- ögon. Ryggsköld aflångt fyrkantig. Bakkropp 6—7-ledad, smal och rund eller något hoptryckt. d:s parningsapparat starkt uppsvälld, i spetsen ofta med en större eller mindre in- tryckning, som är olika hos olika arter. Q:s äggläggningsrör Entomol. Tidskr. Årg. 31. H. 4 (1910). 14 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. vanl. långt och inslaget mot buken. Lar vid basen något förtjockade. Vingarna äro nästan dubbelt så långa som bak- kroppen, i hvila liggande parallellt på denna; ribbförloppet framgar af fig. I och 3. Flugorna äro dåliga fotgängare men utomordentligt skickliga och ut- hålliga flygare, som gärna sväfva bland buskar på skuggiga ställen och då och då för en kort stund slå sig ned på bladen. Larfverna lefva som parasiter hos stritar. Litteratur. C. G. Tuomson. Opuscula entomologica. II. Lund 1870. Th. Becker. Dipterologische Studien V, Pipunculidæ. I Berl. Ent. Zeitschr. 1897 och 1900. G. H. VERRALL. British Flies, vol. VIII, London 1901, hvarifran har med- delade figurer äro hamtade. Fig. 1. Pipunculus campestris I. Ofversikt af slaktena. 1, 4. och 5. langsribborna nara den senares spets förbundna med en tvär- ribba (fig. 1). A. Skuldror och skutell uppblasta. Inga långa borst vid punktögonen, 1. Nephrocerus. B. Skuldror och skutell ej uppblästa. 1. Behäring ytterst sparsam eller saknas. Bakre delen at hufvudet uppsvälld (fig. 2). Inga långa borst vid punktögonen. 2. Pipunculus. 2. Beharing stark. Bakre delen af hufvudet ej uppsvalld (fig. 4). Nagra långa borst vid punktögonen. 4. Verrallia. II. 4. och 5. längsribborna ej förenade med en yttre tvärribba (fig. 3). 3. Chalarus. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 211 1. Slkt. Nephrocerus ZETT. Jämfôrelsevis stora arter. Hufvud uppsvalldt som hos Pipunculus. 3. antennleden oval eller njurformig, ej sprôtlikt förlängd. Ögon hos d sammanstétande. Ryggsköld och skutell med flera tydliga borst. Bakkropp mycket lang och smal. Vingmarke kort och ofärgadt. 4. langribban med en gaffelgren, som ej nar vingkanten. Artöfversikt. I. 3. antennleden gul. I. N. flavicornis. II. 3. antennleden svart, 2. N. lapponicus. 1. N. flavicornis ZETT. Ryggsköld svart, nagot glänsande, framtill och längs sidorna gulaktig. Bakkropp glänsande svart; de främre lederna med gulaktiga fram- och bak- kanter. Ben helt gula. Längd 6,5 mm. — Sk. . N. lapponicus ZETT. Ryggsköld som föreg. Bakkropp glansande svart med sma gulaktiga bakkantfläckar pa 2. och 3. leden. Ben som foreg., hofter och yttersta tarsleden stundom förmörkade. Längd omkr. 5 mm. — Lappl., Jämtl., Og. (6, 7). tN 2. Sikt. Pipunculus LATR. Sma arter. Hufvud som hos föreg. Antennernas 3. led vanl. starkt näbblikt utdragen. Ögon hos d sammanstötande eller åtskilda. Bakkropp jämförelsevis kort. Artöfversikt. I. Vingmärke, d. v. s. fältet mellan hjälpribbans och ı. längsribbans spet- sar, mörkare eller ljusare men alltid tydligt färgadt. A. 4. längsribban ınot spetsen gaffelgrenad, bakre gaffelgrenen kort, ofullstandig. I. P. furcatus. B. 4. längsribban ej gaffelklufven. 1. Bakkropp helt och hållet matt. Lar ej håriga. a. Alla lar pa baksidan glansande. 4. P. obtusinervts. b. Endast baklaren glansande. gZ. Vingmarke ej i hela sin längd mellan längsribborna fargadt. 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. *.4. langsribban rak, d. v. s. icke eller knappt vinkelböjd vid bakre tvärribbans inmynning. Q:s äggläggningsrör böjdt. 2.2P. .obacus. ** 4. langsribban som vanligt vinkelböjd vid bakre tvärribbans inmynning. Q:s äggläggningsrör rakt. 3. P. fusculus. 3. Vingmärke fullständigt. + Hana. t+. Hanorgan med liten, rundad eller trekantig intryckning. $. Ben näst. helt svarta. 8. P. unicolor. $$. Skenben och tarser nästan helt gula. Hanorganets intryckning knapt skönjbar. 9. P. terminalis. it. Hanorgan med stor springa. $. Mindre art (3 mm.). Ben mörka; knän och sken- benens inre tredjedel gula. 7 P= juscipes. $$. Större arter (4 mm. eller däröfver). ». Skuldror, svängkolfvar och tarser svartbruna. 5. P. sonatus. #. Skuldror och tarser gulaktiga; svangkolfvar brun- gula eller mörkare. 6. P. fascipes. TXT Honor. +. Större arter (4 mm.). Q-organ med tydlig midtfåra. §. Skuldror, skenben och tarser svartbruna. 5. P. zonatus. $$. Skuldror, skenben och tarser gulaktiga. 6. P. fascipes. tf. Mindre: arter. $. Skenben och tarser nästan helt gula. Q-organ med tydlig midtfara. 9. P. terminalis. . Skenben och tarser öfvervägande mörka. w. Bakkropp med tydliga, breda, sammansmältande sidofläckar. Skuldror mörka. Q-organ nästan utan midtfara. 7: 2. fUSCIDES. . Bakkropp med otydliga, sma och ej samman- smältande sidoflackar. Skuldror gulaktiga. Q-organ med smal midtfara. 8. P. unicolor. 2. Bakkropp mer eller mindre glänsande, åtminstone vid ledbakkanterna. un nr SS Lar, atminstone de mellersta, hariga. a. Mellankropp ofvan fint men tydligt harig. Mellanlar baktill med tvdlig blek behåring. Ben till stor del mörka. a. Ryggsköld glänsande Alla lår undertill och baktill glänsande. 10 P. varipes. 3. Ryggsköld matt. + Mindre art (3,5 —4,; mm.). Il. P. campestris. ++. Större: art. 12. P. pratorum. b. Mellankropp så godt som naken. Mellanlar utan eller med myc- ket fin behåring baktill. Ben övervägande gula. * Hanar. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 213 +.De tre framsta bakkroppslederna mattsvarta. $. 3. antennleden trubbig. Endast baklaren pa bak- sidan glänsande. 13. P. semifumosus. $$. 3. antennleden med kort spets. Alla lar pa bak- sidan glänsande. 14. P. pulchripes. ++. Bakkroppsleder med mattsvarta framkantband eller flackar. $. Lar helt gula. 16. P. flavipes. $$. Lar i inre hälften med tydlig svartbrun strimma. 15. P. vittibes. ** Honor. +. Lar helt gula. 16. P. flavipes. tt. Lar ej helt gula. $. Lar med obestämda, brungrå band eller strimmor. oa. Lar med brungrå band eller fläckar. 3. an- tennleden gulbrun, trubbspetsad. Skuldror bruna. 13. P. semifumosus. . Lar med bruna strimmor. 3. antennleden svartbrun, trubbig. Skuldror gula. Ly. D. vitiibes. $$. Lär med tydliga, breda svartbruna band. 3. an- tennleden med tämligen läng spets. 14. P. pulchripes. Il. Vingmärke ofärgadt och knappt en fjärdedel sä längt som afständet mellan I. och 2. langsribbans spetsar. A. Främre tvärribban vid eller utanför diskfältets midt. I. Tarser nästan helt svarta. 17. P. geniculatus. 2. Tarser nästan helt gulaktiga. 18. P. silvaticus. B. Främre tvärribban längt innanför diskfältets midt. I. d:s ögon ej sammanstötande. Q:s ben ej helt gula. a. Ben svarta med föga mer än knäna gulaktiga. ss 19. P. incognitus. b. Ben ljusare. a. d-organ utan intryckning. * Skenben helt gula. 20. P. rufipes. ++ Skenben med mörk ring pa midten. 21. P. confusus. B- g-organ med intryckning. Smärre arter. *, Lar svarta med endast spetsen gulaktig. 22. P. hamorrhoidalis. ** Lar gula med blott en svart ring. 23. P. xanthopus. 2. æ:s ögon sammanstötande. a. Bakkropp med gula sidoflackar. Ben nästan helt gula, 24. P. maculatus. b. Bakkropp helt svart. Ben till stor del mörka. 25. P. borealis. 214 I. tN ios) 8. 10. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. P. furcatus EGG. Ryggsköld brunaktig, matt, pa skuldror, sidor och bakrygg gräskimrande. Bakkropp mattgrä med bredt svarta ledframkanter, pa sidorna graskimrande. Längd 3,5—4,25 mm. — Sk. . P. opacus FALL. Mörkbrun, glanslés. Bakkropp hos d sammetssvart. Ben bruna; knan och tarser ljusare. Langd 1,35 mm. — Bl., Og., Uppl. P. fusculus ZETT. Färg som föreg. Ben svarta; knän, skenbensbaser och tarser svartbruna. Vingmarke dubbelt sa langt som afstandet mellan 1. och 2. langsribban. Längd 1,75 mm. — Og., Uppl. P. obtusinervis ZETT. Ryggsköld matt, brun eller gra- aktig. Bakkropp mattgra. Ben gula; lar, utom i andarna, och en ring pa skenbenen morkare. Vingmarke fullstan- digt (d') eller ofullständigt (®) färgadt. Längd 2,5—3 mm. — S. o. M. Sv. . P. sonatus ZETT. Matt morkbrun med gra sidoflackar pa bakkroppen. Ben mörka utom knän, skenbenens inre hälft samt tarsbasen. Längd 3,75—4,; mm. — Sk., Öl. (6, 7). P. fascipes ZETT. Mycket lik föreg. men ljusare. P. zo- natus ar måhända endast en form af denna art. Längd omkr. 4 mm. — Sk., Västerb. (7), P. fuscipes ZETT. Mycket lik P. sonatus men mindre: Skenben och tarser nagot ljusare. Langd omkr. 3 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). Larven ar funnen hos Thamnotettix sulphurellus ZETT., samt Typhlo- cyba-arter. P. unicolor ZETT. Mera enfargadt mörk än föreg. Ben, utom knäna, nästan helt svarta. Längd som föreg. — Gotl., Og.) Uppl. (7). P. terminalis THOMS. Skild fran de föreg. genom sina ljusare ben. Längd 2,;—3 mm. — Sk., Og. P. varipes MEIG. Ryggsköld glänsande svart med fina, gulaktiga har. Bakkropp glänsande svart utom forsta le- den, som är gra. Ben svarta; larens spets och inre halften af skenbenen ljust rödgula, skenbensspets och tarsbas mörkt rödgula. Ben hos @ ljusare. Längd 4—5 mm. — Sk.— (atm.) Uppl. (6, 7). Wk = Ios) WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 215 P. campestris VATR. (inbegr. ater). Fig. 1. Ryggsköld matt brunsvart med kort, tat beharing. Bakkropp hos 2 glänsande, hos d med mattsvarta ledframkanter och glänsande ledbakkanter. Ben svartaktiga; lar vid bas och spets, skenbenens inre halft och spets samt tarser vid basen ljusare. Längd 3,5—4,5 mm. — Sk.—Lappl. (6—8). . P. pratorum FALL. Mycket lik föreg. men större och med i allmänhet mycket ljusare ben. Skenben utom ett bredt svart streck baktill a spetshalften och tarser utom spetsarna gula. Ryggskölden ar något mera glänsande och brunare an hos föreg. Längd 5—5,5 mm. — Sk.--Lappl. (6—9). . P. semifumosus Kow. Ryggsköld matt brunsvart, endast framfor skutellen nagot glänsande. Ben gula, lar med breda bruna band, skenben undertill vid spetsen och sista tarsleden bruna. Längd 2,7;—3,5 mm. — Lokal? . P. pulchripes THOMS. Ryggsköld helt mattsvart. Ben gula; lar pa midten bredt mörka, skenben med smal eller ingen mörk ring. Längd 3—4 mm. — Sk.—Uppl. P. vittipes ZETT. (inbgr. flavipes var. b.). Ryggsköld matt brunsvart. Bakkropp obetydligt glänsande svart. Vingar ovanligt langa. Främre tvärribban nagot innanfor hjälp- ribbans spets. Langd 4 mm. — Uppl., Jamtl., Lappl. . P. flavipes MEIG. Mycket lik föreg. men vingarna något mindre. Tvärribban något innanför hjalpribbans spets. Ben helt gula utom höfterna, själfva lårbasen och yttersta tarsleden. Längd 3,35 mm. — Sk.—Lappl. . P. geniculatus MENG. (nigritulus). Fig. 2. Ryggsköld matt brunsvart, endast vid skutellen nagot glänsande. Bakkropp nagot glänsande svart. Ben utom la- rens spets och skenbenens bas svarta. Längd omkr. 3 mm. — Sk.—Jamtl. (8). Fig. 2, Hufvud af . P. silvaticus MEIG. Lik föreg. Bak- Pipunculus genicula- kroppen glänsande svart, vid spetsen LS med fina, svarta borst, som saknas hos foreg. Ben grasvarta; larens spets och skenben vid basen bredt, vid spetsen smalt gula. Längd om föreg. — Sk.— Lappl. (6—8). 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 19. P. incognitus VERR. (geniculatus). Ryggsköld som föreg. Bakkropp brunsvart. Längd 3—3,25 mm. — Sk.—Lappl. 20. P. rufipes MEIG. Färg som föreg. Ben ljust rödgula; framlär till ?/3 och baklar till ?/s jämte höfter och yttersta tarsleder svarta. Längd omkr. 3,73 mm. — Sk.?, Smal. 21. P. confusus VERR. Endast genom skenbenens färg skild från föreg. — Sk.—Uppl. . P. hemorrhoidalis ZETT. (inbegr. albitarsis). Lik P. in- cognitus, men laren äro rödgula vid bas och spets, och skenben och tarser äro öfvervägande rödgula. Fran föl- jande art afviker den genom mörkare ben och spetsigare 3. antennled. Längd 3,5 mm. — Og.—Lappl. (6—8). . P. xanthopus THOMS. Lik föreg. Skenben och tarser gula. Längd 3,73 mm. — Sk.—Uppl. 24. P. maculatus WALK. (fulvipes). Ryggskold och bakkropp nagot glansande brunsvarta. Ben, utom hôfter och sista tarsleder, helt gula. Längd 4 mm. — Sk.—Lappl. 25. P. borealis WAHLGR. Glänsande svartbrun. Lar, utom i spetsen, svartbruna, skenben ocb tarser, utom yttersta tarsleden, gula. — Lappl., Uppl. to No bo WwW 3. Sikt. Chalarus WALK. Liten, starkt harigt art. Bakhufvud ej uppsvalldt. Borst vid punktögonen. 3. antennleden rundad. @:s äggläggnings- rör kort och otydligt. Ögon hos d ej fullt sammanstötande. I. CE: spurius FALL: Fig. 3. Ryge- sköld och bakkropp hos d djupsvarta, hos © svartgrä. Ben brunsvarta, hos © stund- & om gulaktiga vid lärbaser, knän och tarser. Längd 2,5 Fig. 3. Vinge af Chalarus spurius. mm. — Sk.—Lappl. (4—8). Allm. bland örter och buskar. Larven funnen hos Typhlocyba rose L. 4. Sikt. Verrallia Mix. Små, starkt håriga arter. 3. antennleden rundad. dis ögon sammanstötande. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 217 Artôfversikt. I. 4. langsribban ei mot spetsen gaffelklufven. 1. V. pilosa. Il. 4. langsribban mot spetsen gaffelklufven. 2. V. aucta. IM apse ZEIT, Eis. 4. Kyooskold mattsvart, hos 2 gräpudrad, pa sidorna grå. Bakkropp mattsvart, hos © med era sidofläckar. Längd 4,; mm. — Boh., Og.—Lappl. (7). à Fig. 4. Hufvud af 2. V yactia PALL: Som foreg- Längd. 4,5 Verrallia pilosa. mma SR Op (78) 3. Fam. Puckelflugor. Phoridæ. Puckelflugorna aro sma flugor, som fatt sitt namn af den starkt hvälfda ryggskölden, och som äro lätt igenkännliga pa vingarnas egendomliga ribbforgrening. Hufvudet är tämligen litet, framtill plattadt med mycket kort ansikte och hos båda könen bred panna, hvilken senare hos de olika släktena bär karakteristiskt ordnade borst. Hjässan med tre punktögon. Antenner nära munkanten, 3- (skenbart 2-)ledade; 3. leden vanl. rundad med naket eller föga hårigt rygg- eller spets- borst. Bakkropp 6—7-ledad, kort, kägelformig, baktill van- ligen nedåtböjd. Höfter förlängda; lår, särskildt de bakre, starkt utvidgade, plattryckta; bakskenben ofta böjda och I. baktarsleden starkt utvecklad. Vingar stora, i hvila lig- gande parallellt på kroppen. Deras ribbförlopp, som framgår af fig. 5, är mycket egendomligt. Hjälpribban kan finnas eller saknas. De 2 starka ribborna i 2m främre delen af vingen 4ro 1. och 3. langsribborna. 2. langs- ribban saknas eller kan anses sammansmält med 3.langsribban; stundom ar 3. längsribban gaffel- klufven. 4. langsribbans främre Fig. 5 Vinge af Phora. 2 ‘ hj.r. = hjälpribba. gren tyckes utga fran 3. langs- I-—VII = 1.—7. längsribborna 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. ribban men är i själfva verket pa en lang sträcka samman- vuxen med denna, sasom antydes genom den prickade linjen pa figuren. 6. langsribban saknas eller bestar blott, sasom pa figuren, af en kort ribbstump. En del arter kila snabbt fram och ater pa bladen af trad och buskar, somliga äfven pa fönsterrutor, andra ses stundom i flykt kring buskar. Larverna äro funna i såväl lefvande som döda snäckor, skalbaggar, steklar och fjärilar men äfven i ruttnande vegetabiliska ämnen, såsom svam- par, potatis m. m. En del arter synas med förkärlek välja människolik. Litteratur. TH. Becker. Die Phoriden. Abhandl. zool.-bot. Gesellsch. Wien, 1901, hvarifrån har meddelade figurer och öfversikter äro hämtade. Ofversikt af släktena. I. Kantribba endast finharig. Panna utan starkare borst. 6. Gymnopora. Il. Kantribba borstbesatt. Panna med starkare borst. A. Ögon nakna. Panna med 4 borsttvärrader. 4. Trineura. B. Ögon håriga. Panna med ett par främre, omedelbart ofvan antennerna sittande, stundom nedböjda borst samt 3 borsttvärrader om hvardera 2—4 borst. I. Antennborst ryggställdt. a. Alla pannborst bakåtriktade (fig. 6). Panna utan midtfara. Skenben utom andsporrarna med längre enstaka borst. g. 3. langsribban gaffelklufven. 1. Phora. 6. 3. langsribban ej gaffelklufven. 2. Æypocera. b. De framre, ofvan antennerna sittande 2—4 pann- borsten framatriktade (fig. 10). Panna med midt- fara. Skenben utom andsporrarna utan enstaka borst, ehuru stundom med i rad ordnade borst. 3. Aphiocheta. 2. Antennborst spetsställdt. 5. Conicera. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 219 1. Slkt. Phora Latr. Sma till nästan medelstora, svarta—svartbruna, sällan gul- eller rödaktiga arter. Hjälpribban finnes eller saknas. Artöfversikt. I. Utom de grofva framkantribborna finnas blott 3 finare ribbor. A. Palper utomordentligt stora, hos & större än hufvudet, njurformiga, uppåtriktade. 4. längsribbans främre gren utgår från 3. längsribbans gaffelbas och är jämnt och svagt böjd. 1. P. palposa. B. Palper af vanlig storlek. 4. langsribbans främre gren utgår fran 3. langsribban utanför gaffelns bas och är starkt böjd. D PPMOPACA ll. Utom de grofva framkantribborna finnas 4 tydliga finare ribbor. A. Svängkolfvar gulaktiga. I. 3. längsribban i hela sin langd till gaffeln borstbesatt. a. Vingar i yttre tredjedelen brunaktiga. Kantribba hos © starkt förtjockad. 3. P. thoracica. b. Vingar ej brunaktiga g. Kantribba ej förtjockad. Ryggsköld svart. 4. P. caliginosa. 3. Kantribba, särskildt hos 9, starkt förtjockad. Ryggsköld rostrod—svartaktig. 3. P. thoracica v: claripennis. . langsribban ej pa sådant sätt borstbesatt. | a. Ryggsköld med svart grundfärg. g. Skutell med 4 borst. *, 4. langsribbans främre gren vid roten rak 6: P. concinna Q. to Ww ** 4. langsribbans framre gren vid roten mer eller mindre böjd. $. Ryggsköld med 2 par ryggmidtborst.! 7. P. maculata. $$. Ryggsköld med endast I par ryggmidtborst. f. Ben svartbruna. 8. P. Bohemanni. ft. Ben rödgula. Q. | P| excisa. 8. Skutell med endast 2 tydliga borst. 10. P. unispinosa. b. Ryggsköld med röd grundfärg. gZ. Ryggsköld helt rödgul, glänsande. Bakkropp matt rödgul. Ben blekgula. 11. P. unicalcarata 9. 6. Ryggsköld rödgul, bröstsidor svarta. Bakkropp mattsvart med smala gula ledbakkanter. Ben gula, bakben svartbruna. 12. P. erythronota. 1 Ryggmidtborsten (dorsocentralborst) sitta baktill pa ryggskölden närheten af skutellen. 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQI1O. i) B. Svängkolfvar svartbruna. I. 3. langsribban med har eller borst. Hypocera agilis. 2. 3. langsribban utan borst. a. Skutell med 2 borst. 10. P. unispinosa. b. Skutell med 4 borst. g. Bakkropp rödgul. 13. P. abdominals. 3. Bakkropp svart. + Palper rödgula. 13. P. abdominalis var. **, Palper svarta. $. ©. 3. antennleden liten, rödbrun. 5. P. crassicornis 9. 7.3. antennleden svart, stor, citronformig. Bak- skenben med 3—4 korta borst pa baksidan och 3—4 pa utsidan. 5. P. crassicornis ©. ft. 3. antennleden liten, kulformig, mörkt rödbrun. Bakskenben endast pa utsidan med nagra borst. 6. P. concinna ©‘. P. palposa ZETT. Ryggsköld, bakkropp och svängkolfvar svarta. Ryggsköld glänsande med 1 par ryggmidtborst och 2 skutellborst. Bakkropp matt. Ben rostgula med svartbruna mellan- och baklar. Vingar gräbrunaktiga. Längd 1,35—2 mm. — Lappl., Västerb. P. opaca MEIG. Ryggsköld och bakkropp mattsvarta. Svängkolfvar hvitaktiga— mörkbruna. Ben smärta, svart- bruna, ofta med rostgula knän; skenben, särskildt de framre, ljusare. Vingar mycket länga, brungra. Längd 2,5—3 mm. — Sk.—Uppl. P. thoracica MEIG. (inbegr. dimidiata). Ryggsköld och bröstsidor rostgula—rostbruna eller mörkare. Bakkropp svart. Ryggsköld med 1 par ryggmidtborst och 4 tydliga skutellborst. Ben gula. Vingar i spetsen brunaktiga (hufvudformen) eller ofargade (var. claripennis BECK.). Längd 3,5—5 mm. — Sk.—Lappl. (6—0). Ej sällsynt på trädstammar, stundom på fönster. . P. caliginosa MEIG. (trochanterata, urbana). Ryggsköld och bakkropp svarta, den senare stundom med smalt gula ledbakkanter. I par ryggmidtborst och 4 skutellborst. Ben rostgula—rostbruna; lår och höfter vanl. mörkare. Vingar gulaktiga med gula ribbor. Längd 3—4,5 mm. -— Sk.—Uppl. (4, 5). 5. N 8. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 221 P. crassicornis MEIG. Fig.6. Ryggsköld svart. I par ryggmidtborst och 4 skutellborst. Ben svarta; framben nagot ljusare. Vingar brun- aktiga. Längd 3 mm. — Sk.—Uppl. o. Värml. (8, 9). ey 2. Gong NIEIG (in- Fig. 6. Hufvud af Phora crassicornis 9‘. begr. gymnophorina). Lik föreg., äfven storleken. — Sk. — Uppl. . P. maculata MEIG. (inbegr. notata). Bakkropp matt svart med smalt gula ledbakkanter, särskildt pa 1. och sista leden. Ben rostgula—rostbruna med morkare lar och lju- sare knan. Vingar svagt grabrunaktiga med en morkbrun flack vid gaffeln. — Sk. P. Bohemanni BECK. Vingar gulbrunaktiga utan flack. For öfrigt som föreg. Längd 3 mm. — Boh. (1 ex. ®). 9. P. excisa BECK. Ryggsköld något glänsande svart; bröst- TO! JEU 12. 13. sidor vid skuldror och vingrot med roströda fläckar. Bak- kropp mattsvart. Vingar gulbrunaktiga. Längd 2,5—3 mm. — Sthlm, Ve. P. unispinosa ZETT. Ryggsköld svagt glänsande. Bak- kropp svart. Ben rostbruna, framskenben nagot ljusare. Vingar svagt brungrå. Längd 1,5—2 mm. — Sk.—Vasterb. P. unicalcarata BECK. Vingar färglösa med blekgula rib- bor Laned Ng vin PHLokRı Der), P. erythronota STROBL. Vingar svagt gulbrunaktiga, mot spetsen stundom mörkare. Längd 2,5 mm. — Sthlm. P. abdominalis FALL. (inbegr. fulviventris, palpina). Rygg- sköld något glänsande svart. Bakkropp svart eller röd. Den svarta formen liknar P. concinna men skiljes genom sin storlek och de starkt utvidgade palperna. Ben brun- svarta med ljusare leder. Vingar gulbrunaktiga. Längd 4—4,; mm. — Sk.—Lappl. (7— 9). 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 2. Slkt. Hypocera Lioy. Smärre, delvis mycket sma, gra—svarta arter, mycket lika föreg. slaktes. Hjälpribba finnes. If. to D Artöfversikt. . Panna vid hjässan med tydlig knöl. A. Hjässknöl bred. Framskenben i regel med 2 borst pä utsidan. 4. längsribbans främre gren vid roten starkt böjd. I. H. incrassata. B. Hjässknöl smal. Framskenben med endast ı borst. 4. längsribbans främre gren vid roten endast svagt böjd. 2. H. carinifrons. Panna utan knöl vid hjässan. A. 3. längsribban vid roten tydligt borstbesatt. Antenner rôdbruna ; 3. leden täml. stor. Palper gula. 3. H. mordellaria. B. 3. längsribban utan borst eller till hela sin längd mikroskopiskt fin- härig. I. 4. längsribbans främre gren vid roten starkt böjd, i spetsen, sär- skildt hos ©, utbredd (fig. 7). 4. H. femorata. 2. 4. langsribbans främre gren ej vid roten sa starkt böjd, i spetsen ej utbredd. a. Vinge — se fig. 8. 5. H. agilis. b. Vinge — se fig. 9. 6. H. vitripennis. . H. incrassata MEIG. Ryggsköld, bakkropp och svangkolf- var svarta. Ryggsköld svagt glänsande med ett par rygg- midtborst och 2 starka skutellborst. Panna bred, starkt hvälfd. Punktögonen pa en starkt hvälfd knöl, */3 af pan nans bredd. Antenner och palper vanl. svarta; 3. antenn- leden liten, stundom roströd. Bakkropp svagt glänsande, stundom med smalt gula ledbakkanter. Ben svartbruna med rostgula leder, framskenben och framtarser. Vingar gulbrunaktiga. Längd 3,; mm. — Sk Os (70) H. carinifrons ZETT. Som föreg. men hjässknölen af pannans !/2 bredd, bakskenben starkare och klubbformigt förtjockade och 1. baktarsleden hos d starkt utbredd. 4. langsribbans bada grenar nästan parallella, ej starkt diver- gerande som hos föreg. Längd 2,25 mm. — Boh., Smal. —-Uppl. . H. mordellaria FALL. Ryggsköld, bakkropp och sväng- kolfvar som föreg. Antenner rödbruna—svartbruna; 3. leden hos ¢ täml. stor. Palper rödgula. Ben till färgen WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2; I. 223 som föreg. Vingar starkt brunaktiga. Längd 3—3,5 mm. — Sk.—Uppl. (7). 4. H. femorata MEIG. Fig. 7. Ryggsköld, bakkropp och svängkolfvar som föreg. Antenner och palper svarta. Ben svartbruna med föga ljusare leder; framskenben och fram- tarser rostbruna. Vingar svagt gulbruna. Längd 2,5—3 mm. — Sk.—Lappl. TE ee x Re Fig. 7. Vinge af Hypocera femorata. Fig. 8. Vinge af Hypocera agilis. 5. H. agilis MEIG. (carinifrons 2). Fig. 8. Mycket lik föreg. Längd ung. 3 mm. Lok? 6. A. vitripennis MEIG. Fig. 9. Rygg- sköld, bakkropp och svangkolfvar som de föreg. Antenner svarta; 3. leden hos ¢ mycket stor, nästan så stor som ögat, aflångt citron- formig, hos © mindre, rödbrun. Palper rostbruna. Ben rostgula, de bakre rostbruna. — Jämtl.? Be sr Fig. 9. Vinge af Hypocera vitripennis. 3. Sikt. Aphiochæta BRUES. Sma, delvis mycket sma, gula—bruna—svarta arter. Hjälp- ribba finnes, 3. langsribban gaffelklufven. Artôfversikt. I. Ryggsköld ljusréd eller gul. A. Kantribba kort, ej naende vingens midt. 1. Bakkropp gul med mattbrun öfversida och smalt gula ledbak- kanter. 3. antennleden rund. Baklar med brun spets. I. A. pygmaa. 2. Bakkropp gul; 2., 3. och 4. lederna mattsvarta, 3. antennleden aflang. Baklar helt gula. 2. A. fasciata. 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. B. Kantribba nående vingmidten eller längre. I. Vingar mellan kantribban och 1. längsribban med bredt och stort, brunt vingmärke. 3. A. Costalis. 2. Vingar utan sadant vingmärke. a. Skutell med 4 kantborst. g. 4. längsribbans främre gren jämnt bägböjd. *, Kantribba kort och fint cilierad. Nästan alla Be lederna med svarta, hela eller i midten afbrutna band- 4. A. picla. ++ Kantribba längre hårig, Bakkropp mattsvart. 11. A. ruficornis. B. 4. langsribbans främre gren svagt S-formigt krökt. 5. A. Meigeni. b. Skutell med 2 kantborst. g. Kantribba mycket kort cilierad. Bakkropp ofvan brun; I. leden stundom gul. Baklar i spetsen brunaktiga. ~ 6. A. flava. 5. Kantribba med långa har. *. Bakkropp helt mattgu) eller helt svart. 7. A. lutea. ++ Bakkropp med svarta tvärband. §. 3.—5. bakkroppslederna med mer eller mindre bredt svartbruna ledbakkanter. Bakskenben tydligt borst- cilierade. Större art. 8. A. melanocephala. en an . 3.—4. bakkroppslederna med svartbruna, i midten något afbrutna band öfver hela leden. Bakskenben ej borstcilierade. Mindre art. 7. A. lutea. II. Rvggsköld helt svart eller blott delvis rostrüd. A. Svangkolfvar ljusa, gula eller gulbrunaktiga. I. Skutell med 4 tydliga, lika starka borst. a. 3. langsribban påfallande starkf förtjockad. 9. A. cubttalis. b. 3. langsribban ej starkt förtjockad. ; a. Palper stora, framåtriktade, bladformigt utbredda. 2. bak- kroppsleden utan tydliga sidoborst. 10. A. projecta. 5. Palper af vanligt utseende. 2. bakkroppsleden med tydliga sidoborst. *, 4. langsribbans främre gren svagt S-formig, vid spetsen något bakåtböjd (fig. 11). 5. A. Meigen. ** 4. Jangsribbans främre gren jämnt bägböjd. §. Baklar ända fram mot spetsen starkt utbredda och darpa plôtsligt afsmalnande. 18. A. latifemorata. $$. Baklar af vanlig form, mot spetsen småningom af- smalnande. 11. A. ruficornis. 2. Skutell med endast 2 tydliga borst. a. Kantribban langt eller taml. langt harig. g. 4. bakkroppsleden ofvan och undertill matt elfenbenshvit. Liten art. 12. A. zonata. D WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 225 5. Bakkropp helsvart, stundom (4. pygmæa) med hvita led- gränser. + Kantribba ej naende vingens midt. I. A. pygmea. ** Kantribba näende vingens midt eller längre. . Baklar i inre halften pa undersidan med langa, tatt- stående borsthär. &A:s bakkropp i spetsen med korta upprattstaende har. 14. A. sordida. un vun Baklär utan egendomlig behäring. +. 0:5 bakkropp i spetsen med långa, utstående fjallika har. 13. A. rufipes. tf. A:s bakkropp nästan naken. 15. Å. pulicaria. b. Kantribba mycket kort hårig. a. Panna lång, glänsande. 16. A. minor. B- Panna af vanlig längd, grapudrad. 17. A. ciliata. B. Svangkolfvar mörka, svartbruna—svarta. I, Vingar mellan kantribban och 1. längsribban med bredt och stort, brunt vingmärke. eS a 3. A. costalis. to Vingar utan sådant vingmärke. a. Skutell med blott 2 kantborst. g. Kantribba långhårig. Baklår hos båda könen af vanlig form, mot spetsen småningom afsmalnande. 16. A. pulicaria. 5. Kantribba korthårig. Baklår, särskildt hos 5’, mot spetsen starkt utvidgade och plötsligt afsmalnande. * Panna mycket lang och glänsande 16. A. minor. ** Panna af vanlig langd, grapudrad. 17. An ceiliata. b. Skutell med 4 kantborst. II. A. ruficornis. PVC, SLENTS ig. AIO; Ryggsköld och bakkropp svarta, bruna, rödaktiga eller gula; bak- kropp stundom med mörka tvär- band. Antenner gula—bruna. Ben gula—svartbruna—svarta med mörka baklärspetsar; bak skenben baktill svartstrimmiga. Vingar svagt gulbrunaktiga. Fig. 10. Hufvud af Aphio- Längd 1,5—2 mm. — Sk.— GR RES CCR Uppl. (7—9). A. fasciata FALL. Ben gula; bakskenben svartkantade, och baktarser, särskildt hos 2, svarta. Vingar nastan färglösa. Kantribba något längre an hos föreg. Längd 1,75—2 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). Entomol. Tidskr. Arg. 31. H. 4 (1910). 15 Oo 6. 9. 10. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910: A. costalis N. Ros. (axillaris, costata). Ryggsköld, bak- kropp och svängkolfvar rödaktigt gula—svarta. Utmärkt genom sitt stora vingmärke, som hos © är mindre än hos dé. Langd 22,5 mm: — /Gottl.; Uppl: A. picta LEHM. (interrupta). Vingar något gulbrunaktiga, ribbor gulbruna. Längd 2,5 mm. — Sk.—Og. o. Vg. A. Meigeni BECK. (bicolor). Fig. 11. Ryggsköld hos I PES > rodbrun—svartaktig, hos ET AIL li = ge Sn > Mes I 2 oul. Antenner röd- 2 bruna. Palper ljusgula. y Ben gula; baklar med Be svart spets. Vingar gul- Fig. 11. Vinge af Aphiocheia Mei- brunaktiga. Langd nes geni. 3 mm. — Sk.—Lappl. A. flava FALL. Ryggsköld rödgul—mörkt rödbrun. Bak- kropp och svängkolfvar rödgula. Ben som föreg. Anten- ner och palper ljusgula—rodgula. Vingar smutsbruna. Langd 1,5—2 mm. — Sk.—Uppl. (7, 8). A. lutea MEIG. Ryggsköld, antenner och palper gula. Bakkropp af växlande färg. Ben som fôreg. Vingar gulaktiga. Längd 2 mm. — Sk.—Lappl. (79). A. melanocephala Vv. Ros. Ryggsköld gul, stundom med 3 mörkröda längsband, de yttre uppdelade i fläckar. Bak- kroppen afviker från andra genom att 3. och 4. lederna, särskildt hos d, äro kortare än vanligt och tillsammans ej längre an 2. leden. Ben som föreg. . Vingar stora, gulbruna. Längd 3 mm. — »Skandinavien», enl. BECKER. A. cubitalis BECK. Ryggsköld roströd, matt brunskim- rande. Antenner och palper roda. Bakkropp mattsvart med smalt hvita ledbakkanter. Ben roströda; baklar brun- fläckiga. Vingar färglösa eller hvitaktiga. Längd nästan 2 mm. — Lappl. A. projecta BECK. Ryggsköld mörkt rôdbrun—svart. An- tenner mörkbruna. Palper hos 4 rödbruna, hos @ gula. Svängkolfvar hvitaktiga—ljusbruna. Bakkropp mattsvart med mycket smalt gula ledbakkanter. Ben ljust rostgula med något förmörkade bakskenben och tarser. Vingar färglösa. Längd 1,75—2 mm. — Sthlm (1 ex.). Jam 14. 16: 18. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 25 I. 227 A. ruficornis MEIG. (inbegr. carbonaria och flavicoxa). Ryggsköld rödbrun--svartbrun, hos © stundom rödaktig med bruna fläckar. Antenner rostbruna, hos © stundom gula. Palper gula. Bakkropp mattsvart. Ben gula— rostgula—rostbruna. Vingar gulbruna. Längd 2—2,; mm. — Sk.—Lappl. A. sonata ZETT. Ryggsköld svart, föga glänsande. An- tenner svarta. Palper gula. Bakkropp, utom 4. leden, mattsvart. Ben rostgula. Vingar gulbrunaktiga. Längd 1 mm. — Lappl. (endast + kand). . A. rufipes MEIG. Ryggskold, bakkropp och antenner svarta. Palper gula. Ben rostgula—bruna; baklar i spetsen ofta môürkare. Vingar färglôsa. © är svar att skilja fran närstående arter. Längd 2,5—-3 mm. — Sk.—Lappl. Allman under hela sommaren pa örter och buskar, äfvensom i fönster, där den påträffas midt i vintern. I fjällen är den funnen ända på toppen af Åreskutan. A. sordida ZETT. Ryggsköld och antenner svarta. Palper gula. Bakkropp matt svartgrå med mycket smalt ljusa ledbakkanter. Ben rostbruna. Vingar färglösa. Längd 2,5 mm. — Smal.—Lappl. (7, 8). A. pulicaria FALL. Ryggsköld svart, brunskimrande. Bak- kropp mattsvart. Antenner svarta. Palper ljusgula—gul- bruna. Ben rostgula—rostbruna; baklar i spetsen nagot mörkare, taml. breda. Vingar svagt brunaktiga. Längd I—I,5 mm. — Sk.--Lappl. Åtminstone i s. o. m. Sv. ej sällsynt bland gräs och buskar eller, i synnerhet på hösten, i fönstren, A. minor ZETT. Ryggsköld och bakkropp svarta; den senare, utom I. leden, täml. glänsande. Antenner svarta. Palper gula—rostbrunaktiga. Ben rostbruna, framben lju- sare. Vingar svagt gulbrunaktiga. Längd 1—1,; mm. — Sk.—Uppl. . A. ciliata ZETT. Ryggsköld, bakkropp och antenner svarta. Palper gula. Ben bruna—svartbruna. Vingar nagot brunaktiga. Längd omkr. 2 mm. — Sk.—Uppl. A. laitfemorata BECK. Svart. Ben gulbruna med förmör- kade lar och bakskenben. Vingar tydligt smutsgulbruna. Längd 2—2,25 mm. — »Sverige» enl. BECKER. 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTO. 4. Slkt. Trineura MEIG. Sma sammetssvarta arter. 3. langsribban ej gaffelklufven. Artôfversikt. I. Framtarser ej utbredda. Mellanskenben hos & med 4—5, hos © med 2—3 ytterborst. I. T. aterrima. II. Framtarser utbredda. Mellanskenben hos & med 5—7, hos © med 3 ytterborst. 2. T. velutina. 1. I. aterrima FABR. (inbegr. obscura, stictica). Sammetssvart. Antenner, palper och svängkolfvar svarta. Ben mörkbruna. Vingar färglösa eller obetydligt gulgra. Längd 2—3 mm. SK Lappl- (629): Allman särskildt mot hösten pa blommor och blad i skogar, ängar och trädgårdar. Hanarna samlas i skymningen till dansande svärmar. I fjällen är den funnen ofvan snögränsen. T. velutina MEIG. Mycket lik föreg. Vingar något gra- aktiga. Längd som foreg. — Sk.— Lappl. Uppträder pa samma sätt som föreg. och tillsammans med denna. D 5. Sikt. Conicera MEIG. Liten svart art. Ögon håriga. Alla pannborst bakätrik- tade. 3. längsribban enkel, starkt bagböjd. LS I. C. atra MEIG. Fig. 12. Ryggsköld, Se = bakkropp, antenner och palper svarta. 3. antennleden ar, olikt Pora-arter, + hos d mycket långt kagelformig. Ben Fig. 12. Vinge af Co- rostgula—rostbruna. Vingar färglösa. micera aira: Längd 1—2 mm. — Sthlm, Lappl. 6. Slkt. Gymnophora Maca. Liten mörk, föga hårig art. 3. langsribban gaffelklufven. 1. G. arcuata MEIG. Svartbrun; något, pa bröstsidorna starkt, glänsande. Antenner och palper bruna eller brungula. le WAHLGREN : SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 229 Svängkolfvar gula. Ben rödgula—mörkbruna. Vingar något brunaktiga. Langd 2—3 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). Allmän pa örter och buskar, helst pa fuktiga ställen. Träffas stundom på fönster. 4. Fam. Svampflugor. Platypezidæ. Hufvud bredt. Ögon nakna, hos d sammanstötande. Antenner 3-ledade; 3. leden med långt spetsborst. Ryggsköld nästan fyrkantig med talrika borst. Bakkropp 6—7-ledad, tämligen smal och vanligen längre än ryggskölden, hos 2 ofta delvis lysande gul. Bakben hos d ofta förtjockade. Vin- garnas ribbförgrening, som är mycket karakteristisk, framgår af figurerna. ; Flugorna flyga pa skuggiga ställen, ofta i narheten af bäckar, eller uppehalla sig pa blad. Larver af en del arter aro funna i svampar. Litteratur. G. H. VERRALL. British Flies, vol. VIII, London 19017, hvarifrån har med- delade figurer äro hämtade. Öfversikt af släktena. I. Diskfält saknas, d. v. s. är öppet. A. 4. längsribban gaffelklufven (fig. 13). I. Opetia. B. 4. langsribban enkel (fig. 14), 2. Platycnema. II. Diskfalt slutet af tvarribba. A. 4. langsribban ej gaffelklufven (fig. 15). I. I. langsribban besatt med borst. 3. Callimyia. 2. I. längsribban ej borstbesatt. 4. Agathomyia. B. 4. längsribban gaffelklufven (fig. 16). I. 4. längsribbans gaffelgrening långt utanför bakre tvärribban. 5. Platypeza. . 4. längsribbans gaffelgrening tätt invid bakre tvär- ribbans främre spets. 6. Platypezina. bo N 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 910. I. SIkt. Opetia MEIG. Liten svart art. 3. antennleden förlängd med pubescent spetsborst. Bakskenben föga utvidgade; tarser enkla. Vinge, Se Higa 13: 1. O. mgra MEIG. Fig. 13. Glänsande svart. Ben bruna— svarta. Vingar morka, 1 synnerhet mot framkanten. Langd Fig. 13. Vinge af Opetia nigra. Fig. 14. Vinge af Platycnemia pulicaria, 2. Sikt. Platyenema ZETT. Liten, Svart art. 3. antennleden föga langre an hog; spetsborst finharigt. Bakskenben starkt utvidgade; baktarser ej sa starkt utvidgade. Vingar, se fig. 14. 1. P. pulicaria FALL. Fig. 14. Ryggsköld glänsande svart. Bakkropp mattbrun. Ben gulbruna—svarta. Vingar mer eller mindre brunaktiga. Längd 2 mm. — Sk.—Uppl. 3. Sikt. Callimyia MEIG. Taml. sma arter, hvilkas hanar äro mörka till färgen, medan honorna hafva silfverhvita eller rödgula band på bak- kroppen. Bakben utvidgade. Vinge, se fig. 15. Artôfversikt.! I. A:s svängkolfvar svartaktiga: © med 4 gula eller silfverglansande band pa bakkroppen. I. Ox speciosa: Il. o:s svängkolfvar rödgula: 9 med främre hälften af bakkroppen rödgul. 2. C. amena. ! Huruvida C. leptiformis och C. elegans aro fran de andra skilda arter ar f. n. omöjligt att afgora. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2: I. 251 1. C. speciosa MEIG. (inbegr. dives), d mattsvart. Bak- kropp pa sidorna med silf- verskimmer. Längd omkr. 4 mm.— Sk.—Lappl.(6—8). | C. amoena MEIG. (inbegr. Fig. 15. Vinge af Callimyia amæna. leptiformis atm. delv.). Fig. 15. Som föreg. Längd omkr. 4,5 mm. — Sk.—Lappl. (7, 8). to 4. Slkt. Agathomyia VERR. Små— medelstora arter af växlande färg. 3. antennleden kort päronformig—lansettlik. Bakben hos 4 oftast utbredda. Artöfversikt. Hanar. I. 1. baktarsleden ej eller föga bredare an de följande lederna. 3. antenn- leden utdraget lansettlik. I. A. antennata. IT. 1. baktarsleden starkt utvidgad och bredare an de följande lederna. A. 3. antennleden utdraget lansettlik, ungefär 3 gånger sa lang som hög. 2. A. viduella. B. 3. antennleden kortare. I. Ryggsköld baktill rödgul. 3. A. Dahlbomi. Ryggsköld svart eller grå. to a. Större art. Ryggsköld mattgra 9. A. Fallen. b. Mindre arter. Ryggsköld sammetssvart. g. Skutell åtminstone i spetsen gulröd. 4. A. scutellaris. 3. Skutell mörk. *, Bakkropp helt svart. 8. A. boreella. **, Bakkropp delvis gulaktig. +. De 31/2 främsta lederna gulröda. 5. A. Zetierstedti. +7. Bakkropp till mindre del gulröd. $. Bakkroppens 2. led helt gulröd. 7. A. elegantula. $$. Bakkroppens 3 första leder med gulaktiga sido- fläckar, som förenas pa buken men ej pa ryggen. 6. A. cinerea. FO DON. I. 3. antennleden långt utdragen, ungefär 3 gånger så lang som hog. A. Bakkropp helt svart. 2. A. viduella. B. Bakkropp mer eller mindre graaktig. 1. A. antennata. 232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. DIE bo Oo NI 3. antennleden kortare. A. Ryggsköld rödgul. 3. A. Dahlbomi. B. Ryggsköld gra eller svart. I. Större art. Bakkropp gul med brunaktiga tvärband. 9. AY Fallent. D Mindre arter. Bakkropp annorlunda tecknad. a. Skutell åtminstone i spetsen gulréd. 4. A. scutellaris. b. Skutell mürk. gZ. Bakkropp nästan helt gulröd (endast bakändan fran 5. leden mörk). 5. A. Zetterstedti. 3. Bakkropp i främre hälften gulröd, i bakre hälften svart. *, Ryggsköld ofvan sammetssvart. 7. A. elegantula och 8. A. boreella. ** Rvggsköld gra. 6. A. cinerea. A. antennata ZETT. d sammetssvart. ©:s ryggsköld ljus- gra, bakkropp vaxlande fran svart med graaktiga flackar pa ryggsidan af de första lederna till öfvervägande gra. Längd omkring 3' mm. — Sk.—Uppl. o. Värml. . A. viduella ZETY. d sammetssvart. Längd 2,5—3 mm. — Hall., Uppl. . A. Dahlbomi ZEIT. Ryggsköld hos J framtill sammets- svart. Skutell gul. Bakkroppens 3 främsta leder hos d nästan helt gulröda, hos 2 endast bakändan svart. Längd 2,5 mm. — Smal., Og., Jamtl., Lappl. (7—9). . A. scutellaris ZEIT. d:s ryggsköld och en del af skutellen sammetssvart. Bakkropp svart, framtill med gulrödaktiga sidofläckar. ® okänd. Längd 3 mm. — Jämtl., Lappl. . A. Zetterstedti WAHLB. Ryggsköld hos @ gra. Längd 2,15— 3.5 mm. — Og., Uppl. A. cinerea ZETT. &:s bakkropp, som vid basen är ljust gulgrå, har öfver 3. och 4. lederna 2 brunsvarta tvärband och ar baktill silfvergra. Längd 3—4 mm. — Ög., Uppl. A. elegantula FALL. d:s bakkropp med 1. leden i spetsen, 2. leden helt och 3. leden pa sidorna gulröd. Längd omkr. 3 mm. — Sk.—Jamtl. A. boreella ZETT. 82 kan ej skiljas fran föreg. Längd som föreg. — Jamtl., Lappl. A. Falleni ZEYY. Bakkropp gul med mer eller mindre tyd- liga brunaktiga tvärband. Längd 4—5 mm. — Sk. WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 23 I. 233 5. Sikt. Platypeza MEIG. Täml. sma— medelstora, jämförelsevis korta och breda flugor med mörka eller matta färger. 3. antennleden täml. kort. Baktarser starkt utvidgade; 3. tarsleden längst. Artöfversikt. I. Analfält lika med eller kortare än den utanför analfältet belägna delen af 6. längsribban. 5 A. Bakre tvärribban längre an dess afstand (matt längs 5. langsribban} frän vingkanten. I. Främre tvärribban ungefär midt för hjälpribbans mynning. 1. P. consobrina- 2. Främre tvärribban längt innanför hjälpribbans spets. a. Ben delvis gul- eller rödaktiga. g. 4.längsribbans bakre gaffelgren ofullständig. ©:s bakkropp ej rödaktig. 2. P. modesta. 3. 4. längsribbans bakre gaffelgren fullständig eller nästan fullständig. Q:s bakkropp rödaktig med smala svarta tvärband. oie Mea any foe b. Ben, antenner och bakkropp helt svarta eller svartaktiga. Bi, Eee ANAL B. Bakre tvarribaan mycket kortare 4n dess afstand fran vingkanten. 9. P. furcata. II. Analfält längre an den utanför analfältet belägna delen af 6. längsribban. A. Bakre tvärribban mycket kortare än dess afständ frän vingkanten. 4. längsribbans främre gaffelgren rak eller nästan rak. 9. P. furcata. B. Bakre tvärribban längre än dess afständ frän vingkanten. 4. längs- ribbans främre gaffelgren tydligt böjd. I. Främre tvärribban midt för eller obetydligt innanför hjälpribbans spets. Analfält mättligt längt. a. Främre tvärribban midt för hjälpribbans spets. Antenner helt svarta. 5. P. fasciata- b. Främre tvärribban tydligt innanför hjälpribbans spets. An- tenner vid basen gul . 6. P. boletina. N Främre tvärribban långt innanför hjälpribbans spets. a. 4. längsribbans bakre gaffelgren vanligen ofullständig. Anal- fält ej mycket långt. 7. P. infumata. b. 4. längsribbans bakre gaffelgren vanl. fullständig. Analfält mycket långt. 8) P. picta: 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. bo ios) un = 1. P. consobrina ZEIT. Fig. 16. d sammets- svart. 2 gra med matt- svarta tvärband pa bakkroppens ledbak- us kanter. Ben svartak- Fig. 16, Vinge af Platypeza consobrina. tiga (J) eller oraak- tiga (2) med knän och framtarsbaser (hos ® äfven baktarsbaser) samt delvis sken- benen ljusare. Längd omkr. 4,3 mm. — Smäl., Ög., Uppl.; sälls. P. modesta ZETT. d matt brunsvart: bakkropp atminstone framtill pa sidorna brunaktig, med svarta ledbakkanter. 2 ljusgrå till brunaktig med 3 mörka linjer à ryggskölden samt tämligen bredt svarta ledbakkanter a bakkroppen. Ben brungula. Langd omkr. 4 mm. — Sk. P. rufa MEIG. d:s ryggsköld mera gråaktig, bakkropp matt gulröd med smalt svarta ledbakkanter. @:s ryggsköld van- ligen utan mörka linjer. Bakkropp hos © rödaktig med smalt svarta ledbakkanter; bakändan svart. Ben gulröda. Längd omkr. 4 mm. — Sk. P. atra MEIG. d mattsvart. Q:s ryggsköld brunsvart, bakkropp mattsvart. Ben brun- till svartaktiga. Längd omkr. 3 mm. — Sk.—Lappl. (6—9). . P. fasciata MEIG. (inbegr. media). $ helt mattsvart, äfven benen. @:s ryggsköld brunsvart med ljusgrå bröstsidor; bakkropp ljusgra med breda svarta tvärband, som i midt- linjen beröra hvarandra; ben svartaktiga. Vingar hos d svartaktiga, hos yngre ex. och © färglösa. Längd omkr. 4 mm. — Sk.—Lappl. (7—9); sälls. P. boletina FALL. d:sryggsköld mattsvart, bakkropp matt- svart med gra stundom ofullständiga tvärband. © gra; bakkroppen med jamnbreda svarta tvarband. Ben brun- (4) eller gulaktiga (2). Längd 3,;—4 mm. — Sk.—Uppl. (7—9). . P. infumata HAL. (vittata). %:s ryggsköld mattsvart, bak- kropp, brungra i framkanten af 3., 4. och 5. lederna samt främre hälften af 6. leden. ©:s ryggsköld ljusgrå med 3 breda svarta strimmor; bakkropp svart a hela 2. leden, WAHLGREN: SVENSK INSEKTFAUNA XI: 2, I. 23 On 3. leden utom de hvitgra sidoflackarna, samt framkanten af 4.—6. lederna, for öfrigt ljusgrå. Ben svartaktiga, delvis rödgula. Längd omkr. 3!/4 mm. — Sk.—Dlr. (8, 9); sälls. 8. P. picta MEIG. d svart; bakkroppens ledframkanter och spets mörkgrä. Y:s ryggsköld ljusgrå med bred svart midt- strimma samt i fläckar upplösta sidostrimmor; bakkropp svart i midten af 1. leden samt öfver hela 2. leden, van- ligen med undantag af 2 runda hvitgrå fläckar; triangel- formiga svarta fläckar vid basen af 3.—5. lederna (3. och 4. ledernas mörka trianglar förenade i midtlinjen) hela 6. leden svart; for öfrigt hvitgra. Ben mer eller mindre röd- gula. Längd 3—5 mm. — Sk.—Lappl. (8, 9). 9. P. furcata FALL. d svart. 2 äfven svartaktig men något gråare pa ryggskölden; bakkropp mera glänsande. Ben gulbruna—svartaktiga. Längd omkr. 4 mm. — Sk. 6. Slkt. Platypezina WAHLGR. Afviker från föreg. genom smärtare kroppsform samt genom att baktarsens 1. led är längre än de följande lederna, hos ¢ dessutom bredare. 1. P. connexa BOH. d:s ryggsköld svart; bakkropp svartak- tig, vid basen och undertill brunaktig. Q:s ryggsköld grå, bakkropp gulbrun. Ben gulbruna. Längd 3,5 mm. — Lappl. Entomologiska anteckningar. Af G. von Hackwitz. Da jag under manga ar pa lediga stunder sysslat med en- tomologi och insektsamlande, har jag ju ej kunnat undga att darunder patraffa atskilligt, som kunnat vara af intresse icke endast for mig. Naturligtvis ar det hufvudsakligen i min hembygd Västergôtland, som jag gjort mina exkursioner och samlingar, och ehuru vi har haft flera framstaende entomo- loger, finnes nog dar mycket nytt att göra bekantskap med. Insekternas utbredning i vårt land är ännu mycket ofullkom- ligt känd, och manga glada Ofverraskningar vänta säkert dar insektsamlaren. Att upprakna alla arter, som forut ej varit anmärkta i landskapet, skulle upptaga allt for stort utrymme och vara af jämförelsevis litet gagn. Jag har därför anfört endast sådana, som jag tror ej förut varit funna i Sverige, eller som jag tycker vara af något större intresse. Hvad bestämningarna beträffar, så kunna ju där felaktigheter ha insmugit sig, bero- ende dels på bristande förmåga och saknad af exemplar till jämförelse och dels på otillräcklig litteratur. Arter, hvars bestämning jag ansett tvifvelaktig, har jag dock ej medtagit. Hymenoptera /chneumonide. Hoplismenus bidentatus GRAV. Källstorp.! urylabus dirus VESM. Kallstorp. Platylabus chothurnatus GRAV., Kalls- torp, Lidköping, Vänersborg, pa barrträd. Platylabus varie- gatus WESM., Halleberg. Vid Vänersborg har jag funnit 1 ' Källstorp, en egendom väster om Lidköping i Orslösa församling vid Vänern, där jag mycket vistades på 1870- och 8o-talet. HACKWITZ: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR, 237 ex. af Platylabus, som ej omtalas af vara svenska författare och ej heller i SHMIEDEKNECHTS Opuscula. Den liknar till storlek och färg P/. fenuzcornis, men har scutellen hvit okantad, falten pa bakryggen mycket mindre starkt markerade, utan tillstymmelse till tand, öfre mellanfältet rektangulärt med något större bredd an höjd. Längd 11 mm. Mäicrope maci- lenta WESM., Vänersborg. Pheogenes spiniger GRAV., I ex. vid Vänersborg. THOMSON anför den från norra Tyskland. Cryptide. Spilocryplus fumipennis GRAV. Thamstorp.! Hygrocryptus carnifex GRAN. 2 ex. vid sjöstranden nara Lidköping pa vass. Enligt THOMSON i Danmark. Æ/ygrocryptus palustris THOMS. Kallstorp. Mecocryptus caliginosus GRAV. Vänersborg. Ne- matopodius formosus GRAV. Vänersborg I ex. Enligt SCHMIEDE- KNEGHT i mellersta och södra Europa. Microcryptus crasst- cornis KRIECHB. 2 ex. vid Vänersborg. Enligt SCHMIEDE- KNECHT fran Bayern. Mzecrocryptus nigriventris THOMS. Vänersborg. Âemiteles platygaster SCHMIED. I ex. Väners- borg. Enligt SCHMIEDEKNECHT tagen i Thüringen. Hemiteles liksom Pesomachus aro svarutredda släkten och i synnerhet de bevingade hanarna till det senare. Jag har darfor mast lämna några obestämda. : Ophionide. Anomalon Heros WESM. Vänersborg. Opheltes glaucop- terus LINN. Lidköping. Campoplex lapponicus HOLMGR. Vanersborg. Pyracmon fulvipes HOLMGR. Vänersborg. Pyrac- mon Xoridiformis HOLMGR. Vänersborg. Anzlasta sicaria GRAV. Vänersborg. Enligt THOMSON i Tyskland. Cremastus subnasutus THOMS. Källstorp. Enligt THOMSON i Tyskland. Pimplide. Pimpla melanocephala GRAV. Vänersborg. Lycorina trian- gulifera HOLMGR. Vänersborg. Polysphincta. Af detta släkte har ! Thamstorp, en egendom ungefär !/» mil fran Grästorps järnvägs- station och ej langt fran Nossan. 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. jag vid Vänersborg fått 1 ex., som jag ej kan finna hos mig tillgängliga författare. Hufvud och thorax svarta, bakkroppen tätt punkterad, något glänsande, på midten rödaktig med svarta tvärvalkar, benen rödgula med höfterna och baktibi- ernas spets svarta, clypeus gul, scapula bruna, nervellus post- furcal, bruten på midten med därifrån utgående nerv. Längd 5 mm. Tropistes rufipes KRIECHB. Vänersborg. Tryphonide. Saotus nigriventris THOMS., Vänersborg I ex. THOMSON beskrifver den fran norra Tyskland. Dyspetus prerogator GRAV. Vänersborg. T7hymarus compressus THOMS. Utom denna art har jag vid Vanersborg funnit nagra exemplar af en annan art, som har hufvud, rygg och abdomens spets svarta men för öfrigt ar rod, samt något större an den förra. Colpotrochia elegantula SCHRENK. Kallstorp. Zrochus Wold- stedtii HOLMGR. Jag har vid Vänersborg utom denna fått I ex. af en insekt, som hor till Exochi, men har ett alldeles olika hufvud. Det ar nästan triangulärt, afsmalnande mot munnen och ofvan plattadt. Laren aro ovanligt tjocka. De framre benparen, ansiktet nedanfor antennerna och dessa rödgula, det bakersta benparet brokigt af svart, hvitt och rödt. Kroppen svart, abdomen något knölig, nästan utan glans, korthårig. Vingar utan areola. Längd 7 mm. Braconide. Vipio Apellator NEES. Källstorp. Vipio heteropus THOMS. Källstorp. Vipio. Impostor Scor. Källstorp 2 ex. Enligt THOMSON förut känd från norra Italien. Petalodes unicolor WESM. Vänersborg. /sciogonus oblileratus NEES. Enligt WESMAEL tyckes den ej vara sällsynt i Belgien. 1 ex. Vaners- borg. Rhyssalus Indagator HAL. Vänersborg I ex. MARSHALL säger den ej vara sällsynt i England. Phenodus FOERSTER? På ett skuggigt ställe nära sjöstranden vid Vänersborg har jag träffat I ex. af en liten Brachonid, som utmärker sig för de starka taggarna på bakryggen och hvitringade antenner. Den kan kanske höra till detta släkte, men beskrifningen i HACKWITZ: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 239 Foersters Gattungen der Brachonen ar for kort. Antennerna längre än kroppen, tämligen grofva, i toppen hvitringade, terebran ej fullt så lång som abdomen, som är äggrund, glänsande, rödaktig, hufvud och thorax svarta, ben och an- tennrot gulaktiga. Längd 2 mm. I oktober träffade jag en art Aphidius, volucris Hal.?, i en stor flock svarmande i sol- skenet som myggor. Jag har ej förut sett parasitsteklar samlade i svärmar. Proctotrupide. Helorus anomalipes THOMS., Källstorp. /nrostemma Bosciz NEES. Denna lilla insekt är märklig för det långa horn, som utgår från början af bakkroppen och böjer sig fram öfver ryggen och hufvudet. Jag har traffat den i min tradgard i Vänersborg. Zmbolemus WESTW. spec? Vingar nästan som Dryinus, men antennerna langre an kroppen, sittande tatt till- samman pa den spetsiga pannan. 1 ex. vid Vänersborg. Ooctonus HAL.? Jag har vid Vänersborg traffat ett par arter, som möjligen hora till detta släkte. Antenner långa, spensliga, hos den ena sista leden bildande en aflång klubba, hos den andra ej klubblika; benen långa, spensliga, hos den ena rödaktiga. - Längd I mm. Cynipine. Jag har vid Vänersborg funnit en liten art Cyr1ps med afvikande antennbildning. Tredje leden ej fullt '/s af an- tennens längd, nästan päronformigt uppsvälld. Svart, anten- ner, ansikte, ben och anus gula. Längd 2 mm. Pferomalide. Haltichella armata PANZ. Vid Källstorp har jag träffat I ex., som ej fullt stämmer med THOMSONS beskrifning pa denna art. Vingarna aro oflackade, men jag ser inga faror vid abdomens bas. Perilampus splendidus DAUM. Vänersborg. Calcis fumata THOMS. Kallstorp. Olgosthenes Stigma FABR. Vänersborg. Theocolax formiciformis WESTW. I boningsrum har 1 Vänersborg liksom i Skane. 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. Coleoptera. Stomis puricatus PANZ. Kinnekulle. Platydracus late- bricola GRAV. och fulvipes PAYK. Kallstorp. Azraphzlus elon- gatus GYLL. Kinnekulle. Zrzphyllus punctatus HELLY. Kinne- kulle. En gang talrik i oxtungesvamp. Orchestes spec. I Jamt- lands fjälltrakter har jag pa al träffat en art till färgen svart, antennskaft och tarser roströda, baklaren med otydlig tand, kroppen tackt med gragula har men med flera nakna flackar pa vingarna, hvaraf en rundad pa suturen i synnerhet hos den lefvande insekten föll i ögonen. Cossonus cylindricus SAHLS. Skara: Anoncodes rufiventris SCOP. Doktor C. O. NOREN företog 1903 en botanisk resa till Gotska sandön. Han träffade då där denna art rätt talrik och medtog några exemplar, afhvilka han välvilligt lämnade mig ett par. Den kan ej länge ha funnits där, ty EISEN och STUXBERG, som noggrant undersökte ön, upp- taga den ej i den förteckning på af dem funna coleoptera, som finnes införd i Öfversikten af Vet. Acad. Handlingar för 1868. Enligt notis i Ent. Tidskrift fanns den 1904 på Fårön. Utan tvifvel har den kommit på senare tider från öster. Lepidoptera. Lycena Aquilo BOIsSp. Fjället Kotnjuonjes vid Tarras- dalen Kvickjock. Lycena Orion PALL. Af doktor C. O. NORÉN tagen pa Hunneberg i branten mot Flo kyrka. Zycena Don- selii BOIS». Vid Garbergs gästgifvaregård i Österdalarne. Lycena' Hylas ESP. Åhus i Skåne. Vanessa Jo L. tyckes vara mycket sällsynt i Västergötland. Jag har endast sett ett slitet exemplar i Vänersborg. Coenonympha Hero L. Nära Stehag ej långt från Ringsjön i Skåne. Pararge Egeria L. Dalbobergen vid Vänersborg. Sphinx Convolvuli L. Af lektor Halj tagen vid Onsjö nära Vänersborg. Diptera. Tabanus auripilus ZETT. Skaraborg nära Skara. Piiolina nitida WAHLB. Venersborg. Rhamphomyia marginata FABR. En hona vid Thamstorp. Ramphomyia caudata ZETT. vid Vänersborg. Rhaphium fasciatum MEIG. Kallstorp. Stachynia punctata FABR. Källstorp, Vänersborg, pa försommaren. Phasia umbrata WAHLB. Källstorp. Phasza pusilla MEIG. Kallstorp. Phasia nana MEIG? ZETTERSTEDTS beskrifning HACKWITZ: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 241 passar, men främre hälften af abdomen lerfargad. Väners- borg. Phasia Rothi ZETTERST. Kallstorp. Phasza spec.? Vid Vänersborg har jag fått ett I ex., som har den föregåendes nervförgrening men hufvud, bakkropp och ben äro gula, thorax askgra. Ofvanpa midten af de 3 forsta abdominal- segmenten en liten svart punkt. Tibierna mot spetsen mörka och tarserna svarta; ögonen ej hopstötande. Längd 5 mm. Trixa ostroidea MAQ. Vänersborg. Palloptera ambusta ZETT. Kvickjock. Enligt ZETTERSTEDT från Dovre. Lissa loxo- cerina MEIG. Vänersborg. Sapromysa notata STEG. Enligt ZETTERSTEDT kanske från Danmark. Vänersborg Platycephala umbraculata MEIG. Vänersborg. Agromyza exigua MEIG. Vänersborg. Nagot afvikande genom ljusa knän och dito smala kanter på abdominalsegmenten. Enligt ZETTERSTEDT fran Danmark. Vid Thamstorp har jag fått en liten Agro- myza med förkortade vingar. Benen längre och starkare än vanligt, gula, liksom hufvud och antenner; för öfrigt svart- aktig. Längd ej fullt 2 mm. Zzpara lucens MEIG. Thams- torp 1 ex. Enligt SCHINER tämligen sällsynt i Tyskland. Lefver som larv i vasstran. Zygoneura sciarina MEIG. Va- nersborg. 7Zpula grisescens ZETT.? vid Thamstorp äro kortvingade honor talrika pa eftersommaren, som kanske höra till denna art. Jag har ej sett nagon i copula. Som bekant traffas i Vanern flera djurformer, som stannat dar sedan han var en hafsvik. Vid stränderna häcka äfven nagra hafsfäglar. Man borde da kunna vänta, att en och annan strandform bland insekterna äfven skulle lyckats öfver- lefva denna stora förändring. Jag har har vid Vänersborg funnit Polystoma obscurella GRAV., som, enligt THOMSON, träffas vid västra kusten. Da de sma Aleocharinarna dro ganska svarbestamda, ar jag dock härom nagot tveksam. Af flugor har jag funnit Lphydra fumosa vid Lidköping, samt vid Vänersborg Scatomysa fucorum FALL. och Meromysa pratorum MEIG., som enligt ZETTERSTEDT träffas vid hafs- stränderna. Den myrliknande spindeln Sadtecus formicarius DE GEER, som är funnen pa ett par ställen pa östra och västra kusten, och hvilken jag tagit pa sjöstranden vid Källs- torp, kan också kanske räknas till dylika öfverliggare. An- tagligen kunna flera finnas vid noggrannare undersökning. Entomol. Tidskr. Årg. 92.08 H2 4 (1970): N 16 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Trichoptera. Agraylea cognatella M'LACHL. Jag har i Vänersborg fått några exemplar, som närmast öfverensstämma med be- skrifningen på denna art, men de äro så mycket större, att de möjligen äro en annan, som ej finnes hos VALLENGREN eller M'LACHLAER. Vingbredd 12 mm. (Cognatella 8—9). Oxyethira costalis CURT. vid Vänersborg. Utom Orthotrichia brunnetcornis PICT. har jag vid Vänersborg funnit 1 ex. af detta släkte?, som har vingarna tackta med tata atliggande gulhvita har utan uppstaende svarta och utan fläckar. Fram- vingarnas spetsar något nedatbôjda. Da jag ej undersökt vingnerverna, ar det ju mycket möjligt, att den bor föras till ett annat släkte. Vingbredd omkring 10 mm. Dessa sma slandor forblandas antagligen ofta med malfjarilar, hvilka de förvillande likna. Odonata. Libellula fulva MÜLL. Skanör. Libellula caudalis CHARP. Denna i vart land sällsynta slanda forekommer i mängd vid Källstorp, ja är där bland de allmännaste under nästan hela sommaren. Den aflägsnar sig dock aldrig fran sjöstranden och företager inga utflykter inat ‘land. Som bekant upp- gifves den som svensk af PAYKULL, men utan lokal. Man skulle nu kunna tänka sig, att hans exemplar härstammade härifrån. DALMANS fädernegärd Roo ligger ej långt fran Kallstorp och betraktas dar nästan som granngard. Att DALMAN understundom besökt Kallstorp, ar val tämligen säkert. Om denna slanda dar da var lika allman som nu, kunde han val ej undga att observera den, da hanarna ge- nom sitt hvita vingmärke och sin bla, klubblika bakkropp lätt falla i ögonen, Man kan val da tänka, att PAYKULL pa nagot satt fatt den ur DALMANS samlingar. Det berattas om PAYKULL, att han vid granskning af andra entomologers samlingar alltid satt med en stor hatt pa hufvudet, inuti hvilken han i obevakade ögonblick uppstack exemplar, som han ansåg sig behöfva. I MARKLINS samlingar i Uppsala förvaras ett bref, där denne på det högsta beklagar sig öfver förlusten af en Herkulesbagge, som PAYKULL hade annek- HACKWITZ: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 243 terat. Han var darfor mycket fruktad af entomologerna, som man kan se i Svenskt Biogr. Lexikon. Orthoptera. Chelidura acanthopygia. Pa ekbuskar vid Vänersborg. Oedipoda migratoria. Hôsten 1858 traffade jag den rätt tal- rikt flygande pa Skanörs Ljung, dar voro äfven honor. Hemiptera. Eusarcoris binotatus HAHN. Vänersborg I ex. Enligt FIEBER förekommer den i Tyskland och södra Europa. Cyphostetus tristriatus FABR. Källstorp i ronnblommor. Arrac- tus Dalmant SCHILL. Denna insekt, som vanligen förekom- mer ganska: sparsamt, fann jag en gång rätt talrik på Az- themis arvensis på en skogsbacke vid Vänersborg. Nezdes fipularius L. Kinnekulle. Aradus erosus FALL. Vänersborg. Aradus crassicornis BOH. Vänersborg- Microvelia Schnei- der! SCHOLZ. Källstorp i sma vattensamlingar vid sjö- stranden, endast obevingade exemplar. Öfverses lätt för sin ringa storlek. Mesovelia furcata M et R. Källstorp. Talrik i vegetationsrika sjövikar. Jag sag endast vinglösa exemplar, ehuru jag sökte efter bevingade. Hör egentligen till södra Eu- ropa, men äfven funnen i Finland. Hydrometra stagnorum L. Källstorp, Vänersborg, vid sjöstranden. Teratocoris paludum SAHLB. Kallstorp pa sanka ängar nara sjöstranden. Panlti- ius tunicatus FABR. Källstorp pa al, Thamstorp, Vänersborg pa hassel. Ungarna helt gröna. Phytocoris Tilia F. Källs- torp, Vänersborg. Myrmecoris gracilis SAHLB. Ei sällsynt pa sanka ängar. Källstorp, Lidköping, Vänersborg. Äfven i Lappland. Af alla våra myrliknande insekter har väl denna kommit förebilden närmast. Vid första ögonkastet misstages den nästan säkert for Formica fusca. Deræocoris scutellaris F. Källstorp. Ranatra linaris L. Källstorp. Inkrupen i ryssjor, som utsatts under isen för lake. Notonecta lutea MÜLL. Kallstorp. Melampsalta montana Scop. Skaraborg nära Skara. Ommatidiotus dissimilis FALL. Källstorp, Lidköping nära sjöstranden. /ssus coleoptratus GEOFF. Kinnekulle. Ch/o- riona unicolor U. SCH. Källstorp. Sprutredskap for tradgarden. Af Alb. Tullgren. Uti hvarje tradgardsodlares, speciellt fruktodlares arbets- program ingar numera som ett oundvikligt moment besprut- ningar af hvarjehanda slag mot skadeinsekter. An galler det be- „> handla fruktträden mot frostfjärillarver, än äro krusbärsbuskarna an- gripna af »mask» eller gurkorna af bladlöss. I hvarje fall gäller det, att pa bekvämaste och ef- fektivaste sätt bibringa skadedjuren den dö- dande vätskan. För det- ta ändamäl finnes i han- deln en mängd sprut- redskap, af hvilka här Vermorel-spridare, bäda fästa vid mellanstycke redogöres för de vikti- försedt med stänghällare. (Orig.). gaste och i vart land allmännast brukade. Af allra största vikt för ernäende af bästa resultat vid besprutning i allmänhet är att besprutningsvätskan sprides öfver växterna i ytterst fint fordeladt tillstånd. Endast här- igenom blir t. ex. giftet i kejsargröntvätskan allsidigt fördeladt på växten och sitter lättare kvar. Ty om man använder en grof spridare komma giftpartiklarna lätt i flytning och rinna bort, emedan man för vinnandet af en allsidig och omsorgs- full besprutning måste gifva växten en större vätskekvantitet Kiki, Fig. 1. Till vänster Bordeaux-, till höger enkel TULLGREN: SPRUTREDSKAP FOR TRADGARDEN. 245 an i forra fallet. En god spridare sparar tid, arbetskraft och besprutningsvatska. I handeln finnes tva olika slags spri- dartyper: Bordeaux- och Vermorel-spri- darna. Den förra ar kanske den i vårt land mest använda typen, beroende darpa, att dess konstruktion ar ytterst enkel och apparaten därför lätt att rengöra (Fig. I t. v.). Bordeaux-spridaren gifver en skif- formig, solfjäderlikt utbredd dusch, hvars finhet man genom ett lätt handgrepp kan reglera. Den kan likväl ej gifva en så É fin dusch som Vermorel-spridaren, men Fig. 2. Success-spruta. drifver duschen afsevärdt längre, anda till 2 meter, hvilket ju kan vara till en viss fördel, da det ar fråga om besprutning af större trad. Vermorel-spridaren, af hvilken den enkla, ovridbara typen ar afbildad a Fig. 1 t. h., gifver en dusch af konisk, strutlik form. Duschens finhetsgrad kan regleras genom tre olika sma munstycken, som man skrufvar pa apparaten. Dar- igenom att vatskan kraftigt drifves genom tvenne spi- ralvridna gangar, darefter passerar ett koniskt format rum och ut genom ett litet rundt hal kan den bli yt- terst fint fordelad, rent af dimmliknande. Däremot blir duschen knappast fullt effektiv pa sa langt afstand som I meter fran mun: stycket. Som rengörings- instrument fungerar en cen- tralt sittande metallstaf, som genom ett lätt tryck pressas in i och rensar spridarens mynning. Af Figs . 3. Success spruta i verksamhet. Vermorel-spridarna finnas (Orig ) 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. åtskilliga olika konstruktioner. Utom den här afbildade finnas enkla och dubbla, vridbara spridare. Fördelen med dessa är, att man kan på ett bekvämt sätt rikta duschen uppåt eller nedåt. De enklaste typerna af Bordeaux- och Vermorel-spridarna (Fig. 1) betinga ett pris af kr. 3: 50. Vid besprutning af högre träd är det nödvändigt att sprutan förses med en längre slang, som kan medelst en i = Fig. 4. Bill-spruta med tillbehör. särskild hållare (Fig. 1) fäst stång lyftas tillräckligt högt upp. Bekvämare och lättare är att använda ett särskildt skarfrör af mässing, hvilket kan erhållas i längder om 1!/2—2!/3 meter, betingande ett pris af 2: 50—5 kr. Ofvan beskrifna delar kunna monteras pa en vanlig assu- ransspruta. I handeln finnes emellertid numera for tradgards- bruk särskildt konstruerade sprutor, i alla afseenden öfver- lägsna assuranssprutan och därför obetingadt att föredraga. TULLGREN: SPRUTREDSKAP FOR TRÄDGÅRDEN. 247 Den vanligaste och billigaste torde vara Success-sprutan (Fig. 2), med tillbehör kostande 17 à 22 kr. Sprutan placeras i en vanlig vattenhink och kan efter någon öfning lätt skötas af en man (Fig. 3), särskildt om det gäller besprutning af buskar och dvärgträd. Skola högre träd besprutas, bör gärna en man Sköta pumpningen. En olägenhet, som vidlåter denna spruta är, att den saknar lämplig omrörningsapparat. En dylik, afsedd att kopplas till sprutan, kan visserligen erhållas, men föranleder obehag bl. a. genom stark skvalpning af vätskan i den öppna hin- ken, hvarför tillfällig om- rörning med en käpp gifvet är att föredraga. Till sin konstruktion och användbarhet mycket likartad är den med dubbla fotsteg och propellerformad omrörare försedda Pomona- sprutan. Då emellertid om- rörningspropellern mycket lätt förorsakar besvärliga hinder, torde denna spruta näppeligen böra föredragas framför Success-sprutan. På de senaste åren ha åtskilliga utländska SDELLOT, Fig. 5. Bill-spruta i verksamhet. vid hvilka komprimerad luft (Orig.) användes som drifkraft, in- forts i vårt land. Da dessa visat sig synnerligen bekväma och effektiva, men man haft grundad anledning anmarka pa saval pris som konstruktion, har en spruta, »Dz//», byggd pa samma principer, förts i handeln af en svensk firma. 42//-sprutan (Fig. 4) kostar med nödiga tillbehör 56 kronor. Sin största förtjänst har sprutan däruti, att den bekvämt kan skötas af en man. Den rymmer omkr. 11 liter besprutningsvätska, bäres a ryg- gen (Fig. 5), är försedd med en utmärkt god spridare, silin- rättning, manometer för lufttryckets reglerande o. s. v.1 Uti 1 Af »Bill» finnes två typer. Den i Fig. 4 afbildade är försedd med vanlig luftpump. Man får således använda handkraft för åstadkommandet 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. mindre tradgardar, dar en man skall utfora allt arbetet, ar denna spruta idealisk. For stora tradgardar ar den utmarkt, da det gäller enstaka besprutningar har och hvar inom ett större område, men skola mera omfattande besprutningar inom en större trädgård utföras, torde den i likhet med de förut omnämnda sprutorna på grund af sin litenhet ej med fördel kunna användas. Apparatens spridare gifver en ytterst fin dusch, men liksom Vermorel-spridaren sprider den ej så långt, Fig. 6. Simplex-spruta med två slangar i verksamhet. (Orig.) hvarför det kan ifrågasättas, om man ej bör föredraga an- vändandet af spruta med Bordeaux-spridare, om det gäller bespruta större, löfvade träd. Som nämndt torde de hittills anförda sprutorna ej med fördel kunna användas vid omfattande besprutningar 1 större af lufttrycket. Den andra typen är konstruerad så, att man, om man så vill, kan använda kolsyretryck i stället för lufttryck. Då det emellertid visat sig att kolsyran kan ha ett ofördelaktigt inflytande på vissa besprut- ningsvätskor torde man t. v. böra föredraga den vanliga typen med luftpump. TULLGREN: SPRUTREDSKAP FOR TRADGARDEN. 249 tradgardar. Man bor da forskaffa sig en apparat, som rym- mer 150 a 200 liter vatska och som kan dragas af hast. En sådan spruta benämnd »S7mplex», kan erhållas till ett pris af omkr. 150 kr. från S/öörs redskapshandel i Stockholm. Till Szmplex-sprutan kan kopplas tvenne slangar, hvarigenom vinnes, att tvenne trädrader samtidigt kunna besprutas (Fig. 6). Munstycken af såväl Bordeaux- som Vermorel-typen kunna användas. Till pumpverket är en effektiv omrörings-apparat kopplad. Med en spruta af denna storlek och dragen af häst kan man ledigt hinna behandla omkring 500 medelstora träd Fig. 7. Depot vid besprutningarna i Gripsholms slottsträdgård våren 1910. Från v. t. h.: Bill-spruta kopplad till kolsyrebehällare för på- fyllning, fat med vattenlöslig karbolineum (Defensolat), vattenliggare och kopparkittel för vätskans blandning, Simplex-spruta (Orig.) per dag. Då emellertid lätt nog vid så omfattande besprut- ningar enstaka grenar bli förbisedda, torde det vara forman- ligt, om en man, försedd med 5z//-spruta, följer efter för kom- pletteringsarbeten. Frostfjariln (Cheimatobia brumata L.) Af Alb. Tullgren. Frosttjariln torde vara en af trädgårdens värsta fiender bland skadeinsekterna. Ej nog med att den förökar sig snabbt och kraftigt, larverna angripa med nästan samma aptit fler- à. = ER 4 Fig. 1. Frostfjäriln (Cheimatobia brumata L). 1—2 hanar och 3—4 honor i naturlig storlek, 5—5 honans vingar och 7 agg, starkt förstorade, 8 larver i nat. storlek. (Efter PEYRON). talet af våra löfträd och buskar. För fruktodlaren innebär därför en frostfjärilhärjning, som i allmänhet upprepas några år i följd, en betydande skada. TULLGREN: FROSTFJARILN. 251 Beskrifning. Hanen mater mellan vingspetsarna 23— 26 mm. Af de tunna och brackliga vingarna aro de framre gråbruna, oftast med tydliga, vågiga tvärband, de bakre lju- sare grå med oftast otydliga tvärband. Honan har starkt förkrympta, till flykt odugliga vingar, prydda med mer eller mindre tydliga, band- eller fläckformiga, svartaktiga teck- ningar. Hennes kropp är mörkgrå och blir ungefär 6 mm. lång. Puppan är ljust gulbrun, c:a 5 mm. lång, i bakändan försedd med en tuklufven tagg. Hon omslutes af en lös, med jordpartiklar klädd kokong. Larven når en längd af omkring 25 mm., är i främre ändan försedd med 3 par korta ben och i bakre med 2 par vårtliknande s. k. sugfötter. Vid gåendet krökes midtdelen af kroppen starkt uppåt. Till färgen är larven vanligen ljusgrön med sex smala, paralella, hvit- aktiga langsstrimmor. Ofta äro dessa mer eller mindre af- brutna eller otydliga. Hufvudet är grönt eller brunt. Ägget är c:a I mm. långt, till formen ovalt med ena ändan något afplattad. Nyss aflagdt är det ljusgrönt, men blir småningom brunrödt. Utveckling och lefnadssätt. Frostfjärilarna framkomma tidigast i slutet af september, i Stockholmstrakten vanligen först in i oktober, oftast förebådade af en eller annan frost- natt. I skymningen, särskildt fuktiga och relativt ljumma kvällar ses hanarna fladdra kring trädstammarna sökande efter honorna, som befinna sig på väg uppåt. Oftast visa sig hanarna några dagar före honorna. Efter skedd parning aflägger honan sina ej sällan till 2 å 300 st. uppgående ägg på trädens grenar och kvistar. Hon utväljer då sådana ställen som t. ex. knoppveck, sprickig och skroflig bark på frukt- sporrarna, sprickor mellan ved och bark på sådana ställen där kvistar afskurits o. s. v. Aggen läggas sällan i större samlingar, vanligen enstaka eller ett fåtal tillsammans. På våren, ungefär vid knoppsprickningen kläckas äggen. Några dagar dessförinnan öfvergår den brunröda färgen till mörkgrå. De små larverna tränga så omedelbart in mellan knoppfjällen och angripa de späda blad- och blomanlagen. Vanligen slår den angripna knoppen ut, hvarefter de mer eller mindre sargade bladen sammanbindas med spindelväfs- fina trådar. Tills framemot midsommar räcker larvernas ät- 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. period. På fina trådar sänka de sig då till marken, där de på några centimeters djup spinna in sig i kokonger, inom hvilka de snart därefter förvandla sig till puppor. En frostfjärilhärjning inträffar sällan eller aldrig plötsligt. Vanligen förebådas den under ett par år genom larvernas gradvisa förökning. Så följer ett eller ett par års intensiv larvhärjning, hvarefter angreppet går tillbaka. Detta var åt- Fig. to Fig. 2—4 visa en äpplekvist i bôrjan, i midten och slutet af larvernas ätperiod. (Efter PEYRON). minstone fallet under den senaste frostfjärilperioden 1901—1905, da större delen af södra Sverige hem- söktes. Sin kulmen nadde dä härj- ningen aren 1902—1903, med an- märkningsvärda smärre efterdynin- gar 1904 och 1905. Vid en stark harjning skonas knappt nagot af de trad- eller buskartade växterna i tradgarden. Af fruktträden an- gripas i främsta rummet äpplena. Päronträden synas vara minst utsatta. Omstaende fotografi härstammar från en trad- gard i norra Småland, dar 1902 af c:a 500 trad knappast 10 skonats, däribland flertalet päronträd. Äppleträden voro samt: liga fullständigt kalätna, pa manga trad äterstodo knappt bladskaften af löfverket. TULLGREN: FROSTFJÄRILN. 253 Af parktraden angripas i främsta rummet ek, lind, lönn, björk! och ask. Asp och al synas vara mindre begärliga. Barrträden angripas ej alls. Mången gang har man dock trott detta vara fallet, men har det da visat sig, att träden ifraga statt under hoga loftrad, fran hvilka larver sänkt sig ner. Dessa ha sedan någon tid stannat pa barrträden, till Fig. 5. Kalätet appletrad fran härjningsäret 1902. (Orig.) följd af svårigheter att komma därifrån, intrasslade, som de till foljd af spinntradarna blifvit, bland barren. Af buskar angripas flertalet af vara bär- och prydnads- former. Och skulle fodan pa trad och buskar tryta, har man ! Det torde böra påpekas att pa björken förekommer en närstående art, björkfrostmätaren (Cheimatobia boreata Hs.) sakligen afviker fran frostfjärilns genom sitt svartbruna hufvud. Bjürk- frostmataren anställde aren 1902—1904 svåra härjningar à björkskog pa manga ställen i vart land. hvars larv hufvud- 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. många exempel på att larverna under en tid lifnärt sig af örter. Sedan larverna i slutet af juni lämnat träden, löfvas dessa på nytt och stå i allmänhet åter gröna och vackra redan i augusti. Fruktskörden för året är emellertid omintetgjord och ej sällan blir äfven året efter en allmän kalätning frukt- sättningen ytterst klen. Skydds- och utrotningsmedel. Pa grund af larvernas mångsidiga diet ar det ofta nog svårt eller rent af omöjligt skydda de dyrbara frukttraden gentemot frostfjariln. Att förlägga fruktträdgärden inuti eller delvis begränsad af en park innehällande hufvudsakligen lôfträd, pa hvilka man nap- peligen kan tillampa besprutnings- eller andra skyddsmetoder n a, ar således förkastligt. Ty fran de hoga parktraden torde stora mangder larver lätt nog komma öfver pa frukt- , träden och minska sålunda effekten af på dem tillämpade utrotningsme- toder. En gifven fördel i kampen mot frostfjäriln är, att träden hållas i öppen jord och att denna gräfves eller, där så ske kan, plöjes och harfvas, innan : ER .__. fjärilarna pa hösten komma fram. Ty Fig.6. Limgördel: a limsträng, °., . 3 : d b papp. 6 lager af vada, » Vid jordens bearbetning sar alltiesen Tvarskuren d och urnupen € afsevärd mängd puppor under, en del spatel för limmets pastrykan- & = de. (Efter PEYRON). krossas, andra komma pa alltfôr stort djup. Till de mera direkt verkande utrotningsmedlen hora i främsta rummet limgördlarna, en modern förbättring af de fängstgördlar af tjärad halm, som redan pa 1700-talet kom i bruk mot detta skadedjur. Limgördlarna, som fastsättas kring trädens hufvudstam, äro afsedda till fangst af honorna, nar dessa pa hösten krypa upp för stammarna. De kunna tillverkas pa manga olika satt. Den vanligaste typen kon- strueras pa följande sätt. (Jfr. Fig. 6). En pappremsa om 12—14 cmtrs bredd bindes härdt kring stammen. Da de yngre trädens bark lätt tar skada af limmet, forordas anvan- dandet af asfaltpapp, som ju kan köpas i remsor af lämplig TULLGREN! FROSTFJARILN. 255 bredd. Till bindslen kan man med fordel anvanda mjuk jarntrad. Under det nedersta bindslet lägges ett lager vadd rundt om gördeln. Skulle man nödsakas binda gordeln öfver en gröfre spricka i stammens bark eller öfver ett kräftsjukt ställe, bör man fylla det under gördeln uppkomna rummet med mossa, träull eller dylikt. Rundt om gördeln, något öfver midten, strykes därefter en sträng af s. k. frostfjärillim med tillhjälp af en i den tvärskurna kanten urnupen trä- spatel. Limsträngen bör ha en bredd af ett par centimeter och, om limmets konsistens det tillåter, göres haket i spateln spetsvinkligt, så att limsträngen erhåller en skarp kant. Stor vikt ligger pa erhallandet af ett godt lim. I han- deln, speciellt hos fröhandlare, salubjudes flere olika sorter af varierande sammansattning och brukbarhet. Pa ett godt lim ställer man följande fordringar. Det skall vara klibbigt och af något så när fast konsistens; det bör ej vid solsken eller regn rinna bort. Vidare far det ej efter nagra dagar bilda fast hinna pa ytan samt maste bibehalla sina goda egenskaper under minst 2 a 3 veckors tid. Gordlarna gor man fardiga redan i september manad, men limmet pastrykes först, sedan man iakttagit, att hanarna börjat flyga. Minst ett par gånger i veckan måste man se- dermera se till gördlarna, stryka om, eventuellt förnya limsträngen samt framförallt laga, att i limmet fastnade hanar ej bilda för honorna lämpliga öfvergängsbryggor. Strax pa nyaret tagas’' gördlarna af och bör man da pa ett eller annat sätt oskadliggöra under desamma ôfvervintrande skadedjur. Under härjningstid torde enbart bruk af limgördlar ej vara tillfyllest, utan måste man på våren söka komma lar- verna till lifs genom besprutning. Den härvid i vårt land allmänt brukade vätskan utgöres af en blandning af kejsar- grönt (schweinfurthergrönt), nysläckt kalk samt vatten. Kej- sargront är ett färgämne, hvars hufvudbeståndsdel ar ett s. k. dubbelsalt af arseniksyrlig och attiksyrad koppar. Det inne- håller dessutom ofta som förorening fri arseniksyrlighet. Vid kop af kejsargrönt, som numera utan några som helst forma- liteter tillhandahalles af farghandlare, ma man vända sig till 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. välkända firmor och fordra, att det bor innehalla c:a 50 % arsenik, samt vara sa vidt möjligt fritt fran fri arseniksyrlighet. Man akte sig for att ej i stället for kejsargrönt erhålla spansk- gröna, som ej innehåller arsenik. Vid tillredningen utröres först kejsargrönt och kalk med vatten till en gröt i ett mindre karl (t. ex. en kopp), enar pulvren eljes latt klumpa sig eller flyta ofvanpa. Under be- sprutningen, som bor företagas med en med Vermorel- eller Bordeaux-munstycke försedd spruta, hållas vätskan i ständig omröring. Lämpliga, för trädgårdsbruk afsedda sprutor finnas i redskapsaftärer. För mindre trädgårdar rekommenderas Success-sprutan samt 5z//-sprutan, hvilken senare drifves med komprimerad luft och bäres på ryggen. För större tradgar- dar lämpar sig bäst större sprutor med tva eller flera slangar. De tider, då man lämpligast bör företaga besprutningar mot frostfjärillarver äro följande: 1) Omedelbart före knoppsprickningen. 2) Omedelbart före och 3) Omedelbart efter blomningen. Kan man passa lämpligaste tiden är naturligtvis den första besprutningen den effektivaste. Genom att observera äggens färgförändring bestämmer man tiden säkrast. De brunröda äggen bli nämligen några dagar före kläckningen mörkgrå. Så snart färgskiftningen försiggått är rätta tiden inne. Ofta nog skjutes första besprutningen upp tills knop- parna något öppnat sig. Larverna ha då i allmänhet hunnit dölja sig i knopparnas inre och besprutningen blir så godt som värdelös. Under blomning stiden bör man aldrig bespruta träden. Dels minskas frömjölets groningsformaga, dels kunna bien taga skada af giftet. Som besprutningsregler må äfven framhållas följande: 1) Undvik att spruta i starkt solsken, emedan då lätt brännfläckar uppkomma. 2) Spruta ej när regn omedelbart väntas. 3) Gif träden blott en lätt, men allsidig dusch. Be- sprutningsvätskan får ej i strömmar rinna utför stam och grenar. TULLGREN: FROSTFJARILN. 257 Naturliga fiender har frostfjäriln flere. Larverna aro en omtyckt föda for en stor mängd fåglar, kanske i främsta rummet stararna, hvilkas skydd sålunda bör ligga hvarje trädgårdsodlare om hjärtat. Bland insekterna finnas också åtskilliga stekel- och flugparasiter, som angripa frostfjäril- larverna, och gifvetvis spela en viktig roll vid större härj- ningar. Vid den 1:sta internationella entomologkongressen i Briissel, 1—6 aug. 1910, som besöktes af omkring 275 entomologer fran skillda hall af virlden, var den praktiska entomologien ganska val representerad. Bland föredragshällarne märktes en af Englands förnämsta prak- tiska entomologer F. V. ‘THEOBALD, som höll föredrag i följande ämnen: Artificiell spridning af skadedjur bland insekterna, Gula feber-moskitons (Stegomyia fasciata) utbredning samt om Skador på diverse växter framkallade af hoppstjärtar (Collembola). Det må anmärkas, att fullkomligt liknande skador på potatisblad, vin- bärsblad m. m. äfven ha iakttagits här i Sverige. De utgöras af smärre hal och sprickor 1 bladväfnaden, af mer eller mindre förkrympta skott och blad samt torde snarare böra tillskrifvas vissa skinnbaggar (capsider) än hoppstjärtar, hvilkas mundelar näppeligen torde kunna åstadkomma skador af dylik art. Före- drag af praktiskt innehåll höllos vidare af den irländske ento- mologen C. H. CARPENTER rörande Oxstyngets utvecklingshistoria m. m., af skotten R. Mac DouGALL om Galerucella lineola, som visat sig vara ett svårt skadedjur på sälg, af Sir D. Morris om kontroll af importerade växter, säd etc. i brittiska Västindien, af J. M. Howrerr rörande prakt.-entomolog. frågor i Bengalen, af L. GEDOELST om styngarterna i Congo, af P. H. RENARD om in- sekter, som sprida infektionssjukdomar o. s. v. Märkligt var att den praktiska entomologien hufvudsakligen representerades af engelsmän och fransmän. Af tyska phyto- pathologer hade endast L. REH, Hamburg, infunnit sig. Danskar, finnar och norrmän saknades alldeles. Af svenskar deltogo blott Professor Y. SJOSTEDT samt undertecknad. Alb. Tullgren. Entomol. Tidskr, Arg. fim, Jak 21 (OTO) 17 Larktradsmalen (Coleophora laricella HöBN). Af Ivar Trägårdh. = ena ~ Fig. I. Lärkträdsmal, omkr. 5 ggr förstor. (Efter STAINTON). Under de senaste aren ha lärkträden i Stockholmstrakten harjats af denna lilla maltjaril, och skadorna ha varit sa om- fattande, att trädens annars så vackra grönska förbytts i en gulaktig färgton, och i ett par fall ha några mindre lärkträd dött ut, sannolikt på grund af malens angrepp. Larktradsmalen tillhör ett genom sitt lefnadssätt mycket karakteristiskt släkte, säckdragarmalarne. Dessas larver skydda sig nämligen, åtminstone under den senare delen af sitt lif, genom att dölja kroppen i en hylsa eller ett ror, som de forfardiga at sig af den växt, som tjänar dem till foda. Ur denna hylsa, som de släpa med sig öfverallt, sträcka de en- dast ut hufvudet och en del af bröstringarne, nar de ga, och om de oroas draga de genast in kroppen uti roret, alldeles som snackorna i sina skal. Af detta slakte finnas i vart land omkring 35 arter, af hvilka den allmännaste och mest iögonfallande torde vara C. fuscedinella ZELL., som under försommaren konstant träffas pa undersidan af alens blad. TRAGARDH: LARKTRADSMALEN. 259 Malarne äro mycket sma, vanligen ej mera än en cm. mellan vingspetsarne, samt till fargen antingen enfargade eller försedda med ljusa längsstrimmor. Lärkträdsmalen (Col. laricella HÜBN). Beskrifning. Hane och Zona. Framvingarne aro en- färgade, gråbruna, svagt glänsande och tämligen breda. Bakvingarne äro mörkgrå och afsmalna lancettformigt redan innanför midten. Hufvud, rygg, och halssköld af samma färg som framvingarne, likaså hanens antenner; honans antenner äro däremot ljust ringade. Längd mellan vingspetsarne 9 mm. Puppan ar smal och till färgen svartbrun; bakkroppens spets är. trubbig och försedd med två skarpa sidoutskott. Larven, Den fullvuxna larven är omkring 8 mm. lång samt knappt I mm. bred, jämnsmal. Färgen är mörkt röd- brun, men hufvudet, bröstfötterna, en större, af en ljus langsstrimma itudelad flack pa den första, en mindre dylik pa den andra bröstringen, samt Ofversidan af den sista bak- kroppsringen äro svarta, och slutligen märka vi pa sidorna af de tre bröstringarne en liten svart fläck. på hvarje. Bröst- fötterna äro kraftigt utvecklade, och det är endast dessa som larven använder, när den går: de 4 paren bukfötter äro där- emot mycket svagt utvecklade under det att analfotparet, med hvilket larven framförallt håller sig fast i röret, är mycket kraftigt. Ägget är halfklotformigt och från toppen utstråla omkring 12 refflor, som ge det ett utseende närmast liknande en pud- dingform. Utveckling och lefnadssätt. Vid en skildring af ma- lens utveckling torde det vara bäst att börja vid vegetations- periodens början. Om vi i midten af april, således innan lärkträdens skott börjat slå ut, undersöka ett angripet lärk- träd, skola vi finna små gråaktiga, omkring 2,; mm. långa rör, sittande 4—6 tillsammans i små buntar i vinkeln mellan smågrenarne, mera sällan i deras spets. I dessa rör ha larverna öfvervintrat. Rören äro med ena ändan stadigt fastspunna vid grenarne. 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Något senare, när larktradens skott nått en längd af 6—8 mm., ha larverna försvunnit från dessa sina vinterkvarter och begifvit sig ut på bete på de saftiga, unga skotten. I vinter- kvarteret, där små runda, hvitskimrande skålar af silke ut- märka de platser, hvarest rören suttit fästade, ha de kvar- lämnat ett litet, svart skal, den gamla hufvudkapseln, och vi kunna häraf draga den slutsatsen, att larverna ej öfvervintra som fullvuxna utan, innan de lämnat sitt vinterkvarter, byta om skinn. Barren angripas på föl- jande sätt: forst skares ett litet rundt hal ut i väggen, vanligen midt pa barret eller närmare spetsen, mera sallan vid dess bas. Genom halet ater sig larven in i bar- ret och spinner samtidigt fast ihop halets kanter med kanten pa dess. eget ror, (Pig 2b): Allteftersom larven fortar blad- vafnaden, vidgas gangen i bar- ret 1 bredd och pa langd, och Fig. 2. Batr af larktrad, angripet EE Din see au See af larv. 12 ggr förstor. a. hal och M kroppen langre och langre; mingäng mot spetsen af barret. b. bakkroppen förblir dock alltid mingang at båda sidor om hålet | Ey i jamte larvrér; larvens framre del kvar i larvroret. Nar larven angifves genom den punkterade fortart sa mycket den kan na he ae åt båda sidor (Fig. 2 b), be- ger den sig öfver pa ett annat barr, som angripes pa samma sätt. Sålunda förstör en enda larv en stor mängd barr. De angripna delarne af barren äro först hvitaktiga, på grund däraf att luften tränger in i de urhålkade gångarne, men snart torka de ihop och gulna. När nu larverna börja växa, blir det gamla vinterröret för trångt och måste utvidgas. Detta tillgår på så sätt, att larven till att börja med skarfvar till en krage af silke rundt omkring rörets mynning; denna ökas så småningom på, så att den blir nära pa hälften så lang som röret. Sedermera spränges rörets vägg upp framtill pa buksidan och i kilen TRAGARDH: LARKTRADSMALEN. 261 väfves silke i (Fig. 3 b). Efter hand vidgas sprickan mer och mer och i samma man skarfvas silke i, sa att till slut det gamla vinter- röret är öppet utefter hela buksidan, som täckes af ett stort stycke silkeväf. (Fig. 3 a). Slutligen blir dock äf- ven denna bostad för trång. Men larven vet rad. Den urhalkar ett annat barr, biter af det 1 ett lampligt stycke och erhåller på så Fig. 3. Olika larvrör. 12 ggr förstor. sätt en tuta; denna spinnes (Orig.) b. vinterrér, skarfvadt med silke upp- till. a. dito, skarfvadt upptill samt med sedermera fast med myn- ett stycke silkeväf iskarfvadt utefter buk- ningen vid det gamla röret. sidan. c. rör med vidspunnet nytt dito, Sedan klyfves tutan utefter RU den sida, som är vänd mot det gamla röret och spinnes fast utefter detsamma, hvarigenom en rymligare bostad erhälles. (icles): I senare hälften af maj äro larverna fullvuxna, sluta da upp att äta och krypa ned mellan barren, där de spinna fast rören, som sedan spinnas ihop framtill; i rören Ofverga lar- verna till puppor. I den andra veckan af juni kläckas fjärilarne, para sig sedermera och lägga ägg; dessa placeras enstaka på ytan af barren. I Tyskland lära äggen kläckas redan efter omkring 10 dagar; i vårt land åtgår därtill en vida längre tid, ty ägg som lades omkring den 15 juni kläcktes ej förrän omkring den 20 juli, alltså efter 5 veckors tid. Den nykläckta larven äter sig direkt in i barret genom ett hål i bottnen på äggskalet och gräfver där ut en gång, som först är mycket smal, men så småningom fyller ut större delen af barrets bredd. Under hela denna tid, hvarunder larven minerar inuti ett barr, är den så liten, att ett enda SS Va ET Fr ie RS 2 i D arte 7 we 1% ST yi eh RT EE a; 262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. barr är mera än tillräckligt för dess behof och den stannar också uti det barr, hvarpå ägget blifvit lagdt. I midten af september öfvergår larven till att förfärdiga sig ett rör; detta tillgår helt enkelt så, att den skär utaf ett lämpligt stycke af det barr, som den bott uti och förut mi- nerat ut, så att blott väggarne äro kvar. När röret är färdigt, börjar larven att krypa omkring och angripa barren, alldeles som dess föräldrar gjorde på våren. Nar barren börja falla af, bereda sig larverna att gå i vinterkvarter och begifva sig ned på grenarne, där de spinna sig fast. Lefnadsförloppet blir sålunda följande: ägg: omkring 10 juni — slutet af juli, minerande larv i ett barr: slutet af juli — midten af september, 1910 angriper utifran flera barr: midten af sept. — barrfallningen, öfvervintrar: barrfallningen — midten af april, angriper utifrån flera barr: midten af april, | — senare hälften af maj, IQII, puppstadium: senare hälften af maj — omkring | 10 juni, fullvuxen: omkring 10 juni. Det behöfver naturligtvis ej papekas, att utvecklingen röner inflytande af väderleksförhällandena, samt att de olika perioderna vaxla i langd alltefter dessa. Utbredning. Lärkträdsmalen ar vidt utbredd; i Sverige är den känd fran Skane, Blekinge, Vestergötland, Stockholms- trakten samt fran Västerbotten, och den finnes sannolikt öfver- allt, dar lärkträdet planteras. Dessutom ar den spridd i Norge, Danmark och Finland samt i Frankrike, Schweiz och Tyskland, hvarest, pa Alpernas sluttningar, larktradets egent- liga hemvist ar belagen. Skada. Af de skador, som larverna förorsaka, äro sa- kerligen de störst, som vållas på våren, omedelbart efter barr- sprickningen, eftersom - därigenom trädens tillväxt hämmas och inga ersättningsskott synas bildas för att motväga härj- TRAGARDH: LÄRKTRÄDSMALEN. 263 ningen, sasom fallet exempelvis ar med eken, nar den angripes af den gröna ekvecklaren. Emellertid blir det ju i vårt land, i motsats till i Tyskland, ett afbrott pa omkring 5 veckor i harjningen, d. v. s. under den tid som atgar, innan aggen Fig. 4. Gren af lärkträd, angripen af lärkträdsmalen. Nat. storlek. (Orig.) klackas, och träden få därigenom tillfälle att repa sig. Vidare är den skada, som larven förorsakar under första delen af sitt lif — till omkring midten af sept. — ju rätt ringa, eftersom den da håller sig till ett enda barr. Utrotningsmedel. Det ar tydligt, att malen genom sitt lefnadssätt ar synnerligen val skyddad gent emot de åtgärder, som man annars brukar vidtaga mot tjärillarver. Dels aro lar- 264 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. verna ju inkrupna i rör, dels förtära de endast de inre delarna af barren. Alla besprutningsmetoder, som ha till ändamål vare sig att förgifta larvernas föda eller att döda dem genom s. k. kontaktgifter kunna därför på förhand sägas vara lönlösa. De enda skeden i malens lif, då man skulle kunna tänka på att ingripa med utsikt till framgång, äro dels äggstadiet, dels när den är fullvuxen, genom att antingen bespruta träden med någon lämplig, starkt luktande vätska, så snart malarne börja visa sig, och på så sätt förhindra äggläggningen, eller också genom att finna någon besprutningsvätska, som dödar äggen. Naturliga fiender. I Tyskland har man iakttagit att larverna jagas och förtäras af flera fåglar, framför allt bofin- kar, löfsångare och mesar. Dessutom angripas de af parasit- steklar, i synnerhet de små Chalcididerna. Enligt undersök- ningar, utförda i sommar vid den Entomologiska Afdelningen, voro 20—25 % af pupporna parasiterade. Oversigt over Landbrugsplanternes sygdomme i 1909 af M. L. Mortensen, Sofie Rostrup og F. Kolpin Ravn. (Tidskr. f. Landbrugets planteavl, 17 Bind, Kobenhavn 1910). Ur redogürelsen for de under ar 1909 i Danmark upp- tridande skadedjuren ma meddelas följande. Knäppar- larverna (Agviotes lincatus) ha under året anställt svåra skador pa värsäden, särskildt kornet, pa flere stallen sa svart att omsäning blifvit nödvändig. Orsaken till de svåra harj- ningarna anser fru ROSTRUP, som speciellt behandlat skade- insekterna i den föreliggande redogörelsen, böra tillskrifvas den fuktiga och kalla väderleken, som gjorde, att brodden växte långsamt. Svårast var angreppet efter flerårig gräsvall och rofvor samt å kall, sur och dåligt kultiverad jord. Knäp- parlarverna ha äfvenledes gjort skada på ärter kålrötter, mo- rötter och potatis. — Harkranklarver ha uppträdt här- ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910, 265 jande a varsid pa mossjord. — Ragbroddflugan (Æ/y4e- myra coarctata) skadade svårt hvetet, pa vissa hall sa grund- ligt att man måste sa om. — Fritflugan (Oscnis frit) och Kornflugan (Chlorops teniopus) ha flerstädes gjort skada. Likaledes synas hvitaxflyet (Hadena secalis) och slökorn- flyet (Hadena tritici) ha varit rätt allmänna. — Tack vare den fuktiga väderleken voro akersniglarna (Agriolimax agrestis) ovanligt talrika. Pa senhösten klagades öfverallt öfver härjningar på ragbrodden. Äfven andra växter ha lidit svårt genom dessa skadedjur. — Betflugan (Anthomyia conforms) har pa sina håll gjort betydande skada, särskildt på sådana ställen där betorna till följd af näringsbrist eller sjuklighet stodo efter i växten. Betorna angrepos äfven på manga hall af potatisstamflyet (Hydroecia micacea). — Sarskildt under senare halften af maj voro jordlopporna svara pa kalvaxterna, men afven langre fram pa sommaren märktes svåra skador. Pa ett ställe förstördes i juli månad c:a 10% af kålplantorna. Jordloppornas angrepp synes fler- städes hejdats af hackrensning och varit mindre anmärknings- värda om sådden varit riklig. Försök har gjorts med frönas stöpning i terpentin, men utan tydliga resultat. — Fyrtan- dade rapsvifveln (Ceutorhynchus quadrıdens), hvars larv företrädesvis lefver i bladskaft, har flerstädes varit mycket allmän på kålrötter och turnips och krussjukan på morötter, framkallad af bladlöss och bladloppor, har varit betydligt svårare än under de båda föregående åren. Likaledes ha morötterna lidit synnerligen svårt på sensommaren af morot- flugans larver (Psila rose). A. T. Clercks minerarmal (Lyonetia clerckella \..) af Ivar Tragardh. i \ bä Fig. 1. Clercks minerarmal. Fruktträdens blad angripas som bekant af många slags fjärillarver, som förorsaka skador af olika slag. Ofta nog är det sätt, hvarpå bladen angripas, så karakteristiskt, att man enbart på grund af de spår, som en larv lämnat efter sin framfart, kan med säkerhet säga dess namn. Detta gäller framför allt om de s. k. bladminerarne, hvilka utmarka sig därigenom, att de ej förtära hela bladen, utan göra gångar eller rum inuti dem; de förtära nämligen endast själfva bladväfnaden, men lämna omsorgsfullt huden orörd. Dessa gångar och rum äro oftast synnerligen karakteristiska genom sin form; somliga gångar slingra sig zickzackformigt, andra i spiral, andra åter i en stor båge; somliga äro nästan jämn- breda, andra åter vidga sig mer och mer; rummen återigen befinna sig antingen närmare öfver- eller undersidan, äro an- tingen bildade genom hopsmältning af gångar eller också genom så småningom skeende utvidgning af ett mindre rum. Bland de mest karakteristiska gångarna äro just de, som åstad- TRÄGÄRDH! CLERCKS MINERARMAL. 267 kommas af den CLERCK’ska minerarmalens larv (fig. 2) och som man finner pa såväl äpple- som korsbarstrad, men äfven pa rônn och bjork. Beskrifning. Hane och Zona. Framvingarne aro smala, lancettformiga och svanslikt tillspetsade, till fargen silfverhvita, men ofta med en gra eller gul anstrykning 1 fram- kanten; utanfor midten pa dem ar en aflang, brun Do och utanfor denna 3 smala, bruna tvärband; i själfva S spetsen på vingen en kolsvart punkt, från hvilken den svarta svansen utgår; vingfransarne aro gra- bruna i likhet med bakvingarne och deras fransar. Hela kroppen är beklädd med stålglänsande fjäll. Antennerna långa och smala; bakbenen med täm- ligen långa sporrar. Puppan är omkring 3,5 mm. lang, till färgen blekt äpplegrön, med svarta ögon och spetsar på ving- och benslidorna. Larven är fullvuxen 6 mm. lång och mycket smal, med djupa inskärningar mellan kroppslederna, som äro rundade. Till färgen är den äpplegrön; hufvudkapseln är brun, likaså två halfmanformiga fläckar pa den I:sta bröstringen samt en rundad fläck på den sista bakkroppsleden; bröstfötterna, som äro mycket korta, kägelformiga, äro svartbruna. Utveckling och lefnadssätt. Angående sät- tet för öfvervintringen råda olika asiktet. Enligt Fig. 2.Larv. tyska fôrfattare, som t. ex. TASCHENBERG, skulle aan ER malen ej öfvervintra utan pa hösten lägga sina agg pa knopparne och sedan do. Enligt engelska forfattare (THEO- BALD) däremot Ofvervintra honorna (möjligen äfven hanarne) och lägga på våren sina ägg på de nyss utspruckna bladen. Förutom det att THEOBALD verkligen har funnit öfver- vintrande honor i sin trädgård, så förefaller äfven af andra skäl uppgiften att äggen skulle läggas på knopparne på hös- ten mindre sannolik. Ty det är så godt som regel, att blad- minerande insekters ägg läggas på bladen samt att mingången börjar på den punkt, dan, ägget är lagdt. Ej heller har jag, 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. trots noggranna undersökningar, kunnat upptäcka några ägg på knopparne af de äppleträd, som finnas vid Entomologiska anstalten och som i år i mycket stor utsträckning angripits af malen, och slutligen hafva puppor som insamlades d. 15 okt. ännu när detta skrifves, (d. 23 nov.) ej kläckts. Vi kunna därför taga för gifvet att fjäriln först på våren lägger ägg och öfvervintrar antingen som fullvuxen eller, hvilket är sanno- likare, i puppstadiet. Äggen läggas vanligen nära midtnerven på bladen, och den till en början mycket smala gången följer i allmänhet midtnerven ett stycke; sedan böjer den af utåt mot blad- Fig. 3. Äppleblad angripna af Clercks minerarmal. Omkring 1/> nat. storlek. ( Orig.) / kanten, som den följer på något afstånd för att sedermera återigen böja af inåt bladets midt. Gången vidgar sig så småningom under sitt lopp, men blir sällan bredare an 1'/2 mm. med undantag för de sista 5—6 mm., där den vidgar sig till en aflang, oval hala. (Fig. 3). Till fargen ar den an- tingen hvit, gra eller gul med en smal, svart strimma i midten, som utgöres af larvens exkrementer. Vanligen förekommer blott en gang pa hvarje blad och detta gäller i synnerhet om den I:sta generationen, men under den andra och ännu mera under den tredje generatio- nen, då larverna tilltaga allt mera i antal, kan man finna ända till 5—6 gångar i ett enda blad. När larven är fullvuxen, hvilket i Stockholmstrakten, enl. TRAGARDH: CLERCKS MINERARMAL. 269 observationer gjorda a Entomol. Afdelningen, synes vara i sista veckan af juni, skär den en halfcirkelformig öppning i spetsen pa mingangen pa Ofversidan och kryper ut pa bladet, hvarefter den efter en eller ett par dagar bôrjar spinna en kokong. Detta sker oftast pa undersidan af det blad, som den minerat, men det kan ocksa handa, att den beger sig Ofver pa ett annat blad. Kokongen forfardigas med stor konstfardighet pa foljande sätt (fig. 4): först spinnes en gles vaf fran kanten af bladet och inat skifvan (se fig. 4), sedan spinnas tva tjocka med hvarandra parallella rep — pa omkring 5 mm. afstand fran hvarandra — fran kanten till en lämplig punkt pa bladytan; Fig. 4. Äppleblad med kokong af Clercks minerarmal. Nat. storlek. (Orig.) dessa rep kunna na en längd af anda till 3 cm. Mellan dessa och bladytan spinner larven ett i båda andar öppet rör, som stagas pa båda sidor medelst kortare rep, som löpa ut fran rorets andar till bladskifvan. Pa detta sätt kommer kokongen att bli upphängd i fria luften, liksom i en hangmatta, dock med den skillnaden, att den ej kan svanga, utan ar ordentligt stagad at alla sidor. Sa snart kokongen ar fardig, forpuppas larven. Puppstadiet räcker omkring 14 dagar. De första malarna observerades d. 8 julii ar. Denna generation gifver upphof till en 2:dra generation, som ar färdig i senare hälften af aug. och denna aterigen till en 3:dje. Annu sa sent som i borjan af oktober d. a. påträffades, om an sparsamt, larver samt talrikt med puppor. Malen har salunda tre generationer arligen. 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. 1910. Utbredning. I Sverige är malen känd ända sedan LIN- NÉ'S tid; den är funnen i Skåne, Blekinge, Västergötland, Östergötland och Uppland. Vidare förekommer den såväl i Norge som i Finland och Danmark samt i större delen af Europa. Skada. Ehuru CLERCKS’ minerarmal ej hör till frukt- trädens värsta fiender, så bör den likväl allvarligt bekämpas. Genom mingangarne afstängas ju, 1 synnerhet när de äro flera, större och mindre delar af bladen från safttillförseln. Då dessa delar det oaktadt ofta bibehålla sin gröna färg, har man daruti sett ett bevis för att skadorna blott voro obc- tydliga. Senare undersökningar hafva emellertid visat, att så ej är fallet. De genom gångarna helt eller till större delen afstängda delarne af bladen kunna ej bereda någon näring och äro således lika värdelösa som om de vore afbitna. Det är klart, att härigenom tillvaxtes och skottbildningen hämmas, och detta torde framför allt gälla i fråga om dvärg- och spalierträd, som ju hafva en proportionsvis mindre löfmassa. Vidare är det att märka att malen har 3 generationer årligen, och att det alltså är fara värdt att den under gynnsamma förhållanden, om den lämnas ifred, på några år kan tilltaga oerhördt i antal. Huru våldsam en härjning kan bli, om malen år efter år får tilltaga utan att någonting göres för att utrota den, visas bäst af SCHÖYENS skildring af en härjning i Norge 1908. Både fruktträd, rönn och hägg hade alla blad genomkorsade af larvgångar och redan i juli månad voro de alldeles för- torkade. Oerhörda massor af larver hade spunnit in sig pa torra blad, grenar, stammarne och öfver hufvud taget öfver- allt hvar de kunde finna lämpliga platser, så att träden voro alldeles hvita. Utrotningsmedel. Som framgår af skildringen af lar- vens lefnadssätt, för den en mycket skyddad tillvaro och det är endast omedelbart före förpuppningen som den kryper omkring fritt på bladen. Besprutning af träden skulle därför vara skäligen gagnlös. Emellertid finns det en tidpunkt, då man med framgång kan upptaga kampen mot malen, och det är i slutet af juni, innan den I:sta generationens larver lämnat minorna, men äro nästan fullvuxna, så att gångarne i bladen äro lätt synliga. TRAGARDH: CLERCKS MINERARMAL. 271 Om man da antingen klipper af alla angripna blad eller ocksa genom att pressa gangens spets mellan fingrarne krossar larven, hvilket åtminstone pa dvärg- och spalierträd borde vara ett lätt arbete, sa hindrar man de följande generationerna att komma till utveckling; och efter ett par ar borde man kunna vara skadedjuret kvitt. Da, som förut nämnts, malen äfven angriper rönn och björk, är det naturligtvis af vikt, att några dylika träd ej finnas i trädgården, då de ju skulle kunna tjäna malen som tillflyktsort. Slutligen bör på hösten efter bladfällningen alla blad och allt skräp och bråte under träden noga uppsamlas och brännas. En ny metod att utrota myror. Ref. efter A. O. MARSH: U. S. Departement of Agriculture. Bureau of Entomology — Bull. No, 64. Part IX. Washington ıgıo. I trakten af Rocky Ford, Colorado är en medelstor myra, Formica cinereorufibarbis Foret allmän. Dess bon före- komma utefter inhängnader och bevattningsdiken. De höja sig sällan öfver marken, men upptaga däremot en jämförelsevis stor yta, omkr. 1 kvm. samt hafva alltid flera öppningar. I trakten odlas bl. a. bomull, meloner och vin. Det är den allmänna meningen bland farmarne, att myrorna åtminstone delvis äro skuld till att bladlössen på vinet sprida sig från en planta till en annan. Säkert är emellertid, att de regelbundet »mjölka» bladlössen, som finnas på dessa växter och skydda dem genom att döda de nyttiga Syrphid och Chrysopidlarver, som lifnära sig af bladlössen. För att utrota myrorna använde Mr. MarsH cyankalium i vattenlösning. Det visade sig att en lösning af omkr. 3,5 gr. cyankalium pr lit. vatten var för ändamålet tillräcklig. Med denna vattnades boens yta, så att den blef väl genomdränkt, hvarjämte en del hälldes ned i öppningarne. Vid undersökning af boen visade det sig, att de myror, som träffats af vätskan, omedelbart dogo och de, som straxt efter ge- nomdränkningen sprungo öfver boens yta, dogo efter ett par sekunder. Ett par dagar efteråt lågo tusentals döda myror på och omkring boen. Ute i fältet funnos nästan inga myror alls, de fa öfverlefvande hade samlats vid boen och efter omkring 10 dagar började grundlägga nya bon. 14 dagar senare hade på den be- handlade markremsan omkr. ett dussin små kolonier startat på nytt. Då upprepades behandlingen, hvarvid det visade sig, att ett par månader efteråt inga myror funnos kvar. Ivar Trägårdh. Roda tallstekeln (Lophyrus sertifer Grorrr.) Af Ivar Tragardh. Under det att den röda tallstekeln under 1890-talet upp- repade ganger inrapporterades fran skilda delar af vart land, hafva pa senare tiden inga klagomål öfver densamma for- sports, och det ar först 1908 samt i ar, som den ater latit hora tala om sig. Den röda tallstekeln hör till de s. k. barrsteklarnes släkte Lophyrus, hvilket igenkannes fran öfriga vaxtsteklar genom sina pannspröt, hvilka hos hanen äro kamformiga, hos honan sa- gade samt 18—30-ledade. Af detta släkte finnes i vårt land ett dussin arter, men af dem ar det endast tvenne som, at- minstone hittills, uppträdt som skadediur, nämligen Z. serz- fer GEOFFR. och Z. pint F., hvilka båda angripa tall. Fig. 1. Röda tallstekeln. a hane; b hona;c larv; d kokong. (Efter LAMPA). TRAGARDH: RODA TALLSTEKELN 273 Beskrifning. (Fig. 1). Hanen och honan. Hanen ar glänsande svart; blott de första bukringarne samt benen röda, med undantag af klorna, som äro svarta. Pannspröt med 23—25 kamgrenar. Honan något större än hanen, med röda ben och rödgul kropp, på hvilken dock en större eller mindre del af ryggen samt en del af bakkroppen är svartbrun. — Längd 7—9 mm. Kokongen (fig. 1d) är omkr. 1 cm. lang, tunnväggig samt till färgen antingen hvit eller blekt gulaktig. Fig. 2. Larv af röda tallstekeln. (Orig.) Larven (fig. 2) skiljes lätt fran L. pini-larven genom sitt kolsvarta hufvud. Kroppen, som afsmalnar nagot bakat, ar till färgen grågrön, pa buksidan ljusare; den gråaktiga an- strykningen, som till största delen framkallas genom korta, svarta borst, anordnade i tvärrader, afbrytes genom en hvit langsstrimma midt pa ryggen och stracker sig ned till mid- ten af kroppens sida, dar den afgransas af en hvit strimma, nedanför hvilken mörkare fläckar finnas, som fig. 2 visar. 3 par svarta brostfotter samt 8 par bukfötter finnas, alltså tillsammans 11 par. Längd 22—25 mm. Utveckling och lefnadssätt. Stekelns flygtid inträffar antingen på våren eller hösten, och det har i mellersta Europa under gynnsamma förhållanden inträffat, att den uppträdt med 2 generationer årligen. Hos oss synes den i regel flyga i september. Djuren äro rätt tröga i sina rörelser, och detta gäller i synnerhet om honorna, som till och med kunna skakas ned från grenarne; men man känner likväl exempel på att de kunna svärma 1 stora skaror och med vinden drifvas till om- råden, som förut varit skonade. Äggen placeras inuti hålor i barren. Därvid går honan så tillväga, att hon med tillhjälp af ett i bakkroppens spets befintligt, sågformigt bihang sågar en smal ränna i kanten Entomol. Tidskr. Årg. 31. H. 4 (1910). 18 274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. på barret; i botten på denna placeras äggen med regelbundna afstand af 10—12 på hvarje barr. Där äggen ligga, gulnar den omgifvande delen af barret efter en tid, så att äggbe- lagda barr lätt igenkännas pa en eller två rader af gula fläckar i kanterna. Om, såsom i vårt land synes vara fallet, äggen läggas sent på hösten, placeras de på barr, tillhörande arsskotten; i annat fall, d. v. s. om äggläggningen äger rum på våren, sker det på fjolårets skott. På våren kläckas äggen, sannolikt i slutet af 2:dra vec- Wf kan af maj — de första, tro- wyligen omkring 8—10 dagar gamla larverna observerades , vid Entomol. Afdelningen d. 24 maj — och larverna be- gynna sa att fortara barren. De börja alltid 1 spetsen af barren och halla tillsammans i sallskap; det ar salunda mycket vanligt att se 4—5 larver sitta 1 en ring omkring ett barr och fortara vafnaden fran spetsen och nedat, kvar- lämnande en smal sträng i midten. Dessa torra, smala, borstlika strängar äro mycket karakteristiska för deras an- erepp (Se) ner sha). Fig. 3. Grenar, angripna af röda tall- Nar larverna bli storre, stekelns larver, ärsskotten orörda. A _, = : = fig. 3a synas barr som äro afätna, sa förma de emellertid att ata att endast fina strangar aro kvar. Å upp hela barren, ända ned till b synes på ärsskottet kokonger. (Orig.) .. À is slidan, som dock i allmänhet, d. v. s. nar det ar godt om föda, lämnas orörd; man känner äfven exempel pa att de af- gnagt barken fläckvis. En egendomlighet — lika oförklarlig, som för människan lycklig — är att lägga märke till vid larvernas angrepp: de lämna i regel årsskotten orörda, och det är blott den ytter- sta nöd, som drifver dem till att också anfalla dessa. TRAGARDH: RODA TALLSTEKELN. 275 Larverna aro tröga i sina rörelser och halla sig som nämndt vanligen tillsammans i stora klungor, ofta pa flera hundra stycken. De dro därför lätta att upptäcka, sa myc- ket mera som de hafva den karakteristiska vanan att sa snart de oroas alla pa en gang hoja bakkroppen i vadret och svanga den af och an. Man har iakttagit, att de vanligen fôrst angripa unga, fritt staende tallar, helst sjuka dylika, samt forst senare kasta sig öfver äldre trad, samt att de sprida sig sa småningom inat skogen fran skogskanten, vanligen den at sôder vettande. I midten af juli ar larven fullvuxen; den kryper da ned pa marken ibland ljung och skogsaffall, dar den forfardigar sig en kokong. Inuti kokongen ligger larven anda till slutet af augusti, innan den förpuppas. I midten af september kläckas stek- larne och para sig, hvarefter hanarne omedelbart dö och ho- norna lägga ägg på barren, på sätt ofvan skildrats, hvarefter de också dö. Från det ofvan skildrade utvecklingsförloppet äga emel- lertid afvikelser rum, beroende darpa, att under vissa omstän- digheter, hvars natur man ej närmare känner, en del larver öfvervintra och först på våren klackas. Detta synes likväl ej inverka på härjningsperioden, eftersom de på våren lagda äggen sannolikt kläckas blott obetydligt senare än de på hösten lagda. Utbredning. Den röda tallstekeln är spridd i mellersta och norra Europa samt förekommer i vårt land från Skåne ända upp till Lappland. I Danmark är den den vanligast förekommande arten, och man anser där, att den spridt sig dit från Sverige. Skada. Af redogörelsen för röda tallstekelns lefnadssätt framgår, att larverna hålla sig tillsammans i täta klungor och med stor grundlighet förtära barr efter barr — alltså ej bita af barren och äta litet här och litet där. Det ligger i öppen dag, att tack vare denna deras vana ett jämförelsevis betyd- ligt mindre antal barr skadas, än om larverna lefde spridda och endast åto ett mindre stycke af hvarje barr. Vidare angripa de i regel ej arsskotten och det inses ju lätt, att därför i allmänhet ingen fara förefinnes, att de an- 276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IO10O. gripna träden skola dö ut. Däremot blir, till följd af den stora barrförlusten, ämnesomsättningen betydligt nedsatt; detta visar sig på så sätt, att under följande år såväl hufvud- som sidoskotten samt dessas barr blifva betydligt mindre än förut; men redan 2:dra året därpå är denna minskning utjämnad, och såväl skotten som barren ha återtagit sin normala längd. Annorlunda gestalta sig emellertid förhållandena, när härj- ningen blir så stark, att äfven årsskotten angripas och kal- ätning inträder, ty då duka träden under. Barrträden hafva nämligen ej löfträdens förmåga att kunna uthärda och repa sig efter en kalätning. I vårt land synas dess bättre inga dylika härjningar ha ägt rum, men i vårt grannland Norge härjade den röda tall- stekeln under 6—7 ar à rad tallplanteringarne pa Jäderen, sa fruktansvardt att tusentals trad dukade under. Och lik- nande härjningar känner man fran Österrike och södra Tysk- land. Utrotningsmedel. I fråga om den röda tallstekeln, lik- som ifråga om alla andra skadeinsekter, kan det ej tillräck- ligt framhållas, huru viktigt det är, att vederbörande, genom att regelbundet besiktiga tallplanteringarne, sätta sig i stånd att observera angreppen i deras första eller i hvarje fall ett tidigt skede. Ty det är naturligtvis ojämförligt mycket lät- tare att då utrota djuren, än om de under åratal få oför- märkt föröka sig, tills en vacker dag en härjning inträffar, d. v. s. de tilltagit så i antal, att vederbörande ej kan under- låta att lägga märke till dem. Man skall nämligen icke tro, att en massförökning är en företeelse som inträder plötsligt. Den förberedes så små- ningom under en längre eller kortare tidrymd; och det borde ej vara omöjligt, att genom besiktningar komma den på spa- ren, innan den antagit allt för stora dimensioner. Den lämpligaste tiden är i detta fall slutet af maj eller början af juni, då larverna äro stora nog att lätt synas, så mycket mera som de alltid sitta tillsammans i klungor. Finner man då larvsamlingar i grenspetsarne, så kunna dessa antingen skakas ned i en korg eller på dukar, utbredda på marken, eller också kunna grenspetsarne klippas af med en trädgårdssax. Man har äfven med utmärkta resultat be- TRAGARDH: RODA TALLSTEKELN. 277 tjänat sig af den metoden, att med tumvantar af skinn klämma sonder larverna. Slutligen ma nämnas, att i Holland besprutning med fotogenemulsion enligt formeln: I kg. grönsäpa, 15 lit. vatten och 10 lit. fotogen, visat sig synnerligen verksam. Daremot har samma metod i Norge varit resultatlös. Besprutnings- metoden kan salunda ej sagas vara utexperimenterad annu. Har daremot harjningen antagit stora dimensioner, sa torde de flesta ofvan rekommenderade medlen vara värdelösa, i synnerhet om det gäller skogar eller äldre planteringar, där ju trädens höjd lägga hinder i vägen för deras användande, och man får då inskränka sig till att förebygga härjningens spridande. ] Är det åter fråga om planteringar, där det på grund af naturförhållandena är fara värdt, att träden skola duka un- der, om de försvagas genom härjningen, och där nyplante- ringar aro svara att utföra, t. ex. vid flygsandsfalt och vid exponerade sandstränder, sa torde metoden att med tumvan- tar af skinn krossa larverna med stor framgång kunna an- vändas äfven i stor skala, förutsatt naturligtvis att tallplan- torna ej äro mera än manshöga. Som exempel på, hvilka glänsande resultat som kunna ernås genom energiskt bedrifna sönderkrossningsmetoder, må nämnas, att i Pommern vid en härjning af strandplanteringar omkring 9 millioner larver på detta sätt tillintetgjordes. Har stekeln förökat sig till den grad, att larverna, efter att hafva kalätit ett visst område, begifva sig ned på marken och börja vandra till nya områden, så blir det nödvändigt att genom diken sätta hinder i vägen för deras framfart. Detta är naturligtvis blott möjligt på stenfri mark. Dikena böra hafva den at det icke angripna omradet vettande sidan så lodrät som möjligt, och i botten på dem böra djupare gropar gräfvas, i hvilka larverna tid efter annan skyfflas ned, hvarefter de betäckas med jord från nya gropar, som tagas upp vid sidan af de gamla. I sådan terräng, där fångstdiken ej kunna användas, bru- kar man ersätta dem med i en tät rad lagda högar af färskt tallris; genom den sålunda erbjudna födan hejdas de utvand- rande larverna i sin framfart och kunna lätt förgöras. 278 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Naturliga fiender. Saväl larver som kokonger och steklar jagas och förtäras massvis af hackspettar, nötväckor, råttor samt i synnerhet af ekorrar; äfven räfvarne forsma dem icke. Parasitsteklarne däremot synas ej spela någon nämnvärd roll, åtminstone gifva de tills dato gjorda observationerna ej det vid handen. Sålunda syntes stekeln vara alldeles fri från parasitsteklar i Norge, där den likväl uppträdde 5—6 ar a rad utan afbrott. I Sverige däremot har man efter härjningen på Hökensås 1890—92 funnit 18,5 % af de pa hösten 1892 insamlade kokongerna vara parasiterade; och man tillskref da parasi- terna fortjansten af harjningens stoppande, hvilket dock enligt min mening torde vara att Öfverskatta deras betydelse, efter- som en sådan inficieringsprocent i och för sig ej torde vara sarskildt hog och sakerligen alldeles otillracklig for att stoppa en härjning. Huru sprida sig trädens gallkvalster? Ref. efter A. Nalepa: Naturwiss Zeitschr. f. Forst- und Landwirdschaft. Arg. S TOV. (Ely 7A pis 3317 5. Denna fraga har hittills ej kunnat tillfredsstallande besva- ras i brist pa verkliga observationer. Lösa antaganden har det däremot ej felats. Det är tydligt, att gallkvalstren hvar- ken som larver eller fullvuxna äro utrustade för att göra aktiva vandringar; och spridningen till nya vårdplantor på detta sätt är möjlig för dem endast under särskildt gynnsamma omständigheter, såsom ringa afstand från infektionshärden, och tätt bestånd af växten m. m. Redan bredden af en väg och höjden på en trädstam äro afstånd, som äro oöfverkom- liga för djuret utan hjälp. Under sådana förhållanden äro härkomsten och åldern af gallkvalsterkolonierna i trädkronorna frågor af stort intresse. Två engelska forskare, WARBURTON och EMBLETON, ha uttalat den åsikten att transport medels insekter skulle vara det härvid verksamma medlet. Men mot detta antagande talar enligt NALEPA flera fakta bl. a. att i alléer ofta blott enstaka träd äro angripna och det i mycket hög grad, under det att ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT TIOIO, 279 andra närstående trad äro alldeles fria. Om insekter tjänst- gjorde som transportmedel vore detta förhållande oförklarligt. Huru infektionen i själfva verket tillgår blef NALEPA själf i tillfälle att konstatera ifråga om den tyska lönnen (Acer pseudoplatanus L.) Under sina promenader observerade han en gång ett tätt bestånd af unga lönnplantor växande emellan gamla granar pa en bergssluttning. Lonnbestandet härstam- made tydligen från tvenne gamla lönnar, som stodo omkr. 3—400 m. högre upp; från dessa spredo sig frukterna medels höststormarne i den förhärskande vindriktningen. De unga lönnplantorna voro starkt angripna af gallkval- ster, som förorsakade filtbeklädda fläckar på bladen. Som- maren 1908 voro på somliga ställen anda till 90 °/o af dem angripna och ofta så starkt, att samtliga blad voro filtklädda såväl på öfver- som undersidan. Hvarifran kommo nu kval- stren Härpä fick NALEPA svaret, då han i juli s. a. efter en kort men häftig storm företog sig en spatsertur i trakten. Massor af löf samt grenar med frukter och angripna blad lågo på marken vid beståndet och det var ej tvifvel under- kastadt att det härrörde från de två gamla lönnarne högre upp, som också vid närmare undersökning, visade sig hysa massor af erinéer. Af iakttagelsen framgår, att vinden spelar hufvudrollen vid spridandet af kvalstren. I detta fall var det den i trakten rådande vindriktningen, som först förorsakat uppkomsten af det unga lönnbeståndet bland granarne och sedermera hade vinden ombesörjt plantornas infektion med kvalster från mo- derträden. Senare undersökningar ha visat, att detta i all- mänhet ar det sätt hvarpa kvalstren spridas, att unga plan- tor infekteras medels gallbesatt lof fran modertra- den. De ha ocksa visat, att det i regel är som unga plan- tor traden bli inficierade under det att det torde hora till undan- tagen att aldre trad blifva det. Ivar Trägardh. Pärongallkvalstret (Eriophyes pyri Nat.). Af Ivar Trägardh. Gallkvalstren aro mikroskopiskt sma djur, som finnas pa trad, buskar och örter af allehanda slag och hos dessa for- orsaka missbildningar af den mest olika beskaffenhet. Dessa aro utan undantag sa karaktaristiska for de olika arterna att Fig. 1. Pärongall- kvalstret, starkt für- storadt (efter Nalepa). man enbart pa dem kan saga kvalstrets namn. Man urskiljer omkring ett dussin olika slag af missbildningar fran såväl knoppar, som blad, blommor och frukter; har ma emellertid vara tillrackligt att om- nämna de viktigaste och mest karaktaris- tiska af dem. Hit hora framfor allt de missbildningar, som uppsta pa bladen och som antingen te sig som pung- eller horn- lika utväxter, sasom hos al och lind, eller som filtbekladda flackar, hvilka forr i tiden troddes vara parasitsvampar, eller som upp- höjda blåsor pa bladet, såsom fallet ar med pärongallkvalstret. Beskrifning, Hanen ar 0,175 mm., honan 0,2 mm. lang, Kroppen lang och smal, baktill afsmalnande samt mycket tatt vinglad. Endast tva par ben, i kroppens framanda. Fargen ar hvit, mer eller mindre genomskinlig, ibland med skar anstrykning. Utveckling och lefnadssätt. Kval- stren Ofvervintra under knoppfjallen; de TRAGARDH: PARONGALLKVALSTRET. 281 synas föredraga det andra och tredje lagret af knoppfjäll och forefinnas ofta i sma kolonier pa 50 stycken. Sa snart knop- parne börja spricka ut, krypa djuren ned till basen af knopp- fjällen och byta om skinn. De åstadkomma först sma röda blåsor på de ännu ej utslagna bladen; dessa äro först ej större Fig. 2. Päronblad, i olika grad angripna af pärongallkvalster. Nat. storlek. (Orig.) än en nålspets, men tilltaga inom loppet af en vecka i stor- lek, så att de bli som ett knappnålshufvud. Hvarje dylik blåsa eller gallbildning innehåller blott en hona, som där lägger 5-6 ägg. Efter som bladen tillväxa, krypa de kvalster, som utvecklats i de små blåsorna, ut ur dessa och intränga genom klyföppningarne på andra ställen af bladet eller också på andra blad, alltid från undersidan. Nya blåsor bildas därigenom, att kvalstren förtära bladköttet 282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. och genom irritering förorsaka att bladet sväller. Inuti bla- sorna läggas ägg, sålunda 2:dra generationens, och när de klackas, grafva sig larverna gångar i bladväfnaden, hvarige- nom gallblåsan förstoras. De fullvuxna krypa ut och in ge- nom små öppningar på undersidan af gallblåsorna och upp- söka ständigt nya platser, hvarest de åstadkomma nya blåsor, i hvilka nya kolonier uppstå. Huru många dylika en hona kan åstadkomma eller huru många generationer som kunna förekomma årligen, därom vet man intet af lätt förklarliga skäl, då dessa djur genom sin ringa storlek äro synnerligen svåra att studera ingaende. Alltnog, blasorna tilltaga alltjämt under hela vaxtperioden. Först uppträda de i fader pa bada sidor om midtnerven (fig. 2,a), sedan sprida de sig alltmer och flyta tillsammans, så att de slutligen kunna upptaga större delen af bladytan (fis) 2; bochyc): Nar de fôrst visa sig, aro de tämligen bjärt roda eller rödgula; sedermera blifva de gröngula och slutligen svarta, nar bladvafnaden ar alldeles düd. Nar bladen börja att gulna, utvandra djuren fran bla- sorna och bege sig öfver till knopparne, dar de krypa in emellan de yttre fjällen. Toppknopparne synas hysa det största antalet af dem. Djurens spridningsförmåga är emellertid mycket ringa och det ar därför mycket vanligt, att man ar efter ar i en tradgard finner blott ett eller par trad eller till och med en- dast vissa delar af dem angripna, under det att öfriga trad ga fria. Man vet numera, genom undersökningar utförda pa andra tradslag, att det är med vinden de spridas, pa sa sätt att inficierade grenar vid stormar lösbrytas och föras öfver till andra trad. Utbredning. Parongallkvalstret ar vida spridt; man kanner den fran Europa, Norra Amerika, Australien och Syd- Afrika och man anser att den i det senare landet blifvit ny- ligen inford, ty endast unga samt nyligen ympade trad hafva blifvit inficierade; sannolikt har den ocksa blifvit inford fran Europa saval till Amerika som Australien. Forutom päron angriper den ocksa apple, rônn, oxel, Cotoneaster samt Amelanchier. Egendomligt nog synes det TRAGARDH: PARONGALLKVALSTRET. 283 egentligen blott vara i Amerika som den angriper äpplen. I England t. ex. känner man blott ett fall, da den angripit äpplen och i Sverige synes det ocksa hora till undantagen. Skada. Det är tydligt, att trädens blad genom gall- bildningarne hindras högst betydligt från att fullgöra sitt värf, att bereda näring; och då skadorna börja samtidigt med löf- sprickningen och fortgå utan afbrott under hela växtperioden, har trädet sålunda intet tillfälle att ersätta skadorna. Följden blir, att vid starkt angrepp redan tidigt en mängd blad bli fullständigt förstörda och vissna och detta, i förening med den starka nedsättningen i de öfriga bladens arbetsför- maga, aterverkar på frukten högst betydligt. Fig. 3. Skott af päronträd, angripet af pärongallkvalster. (Efter Parrott, Hodkiss & Schoene.) Men päronen angripas också direkt af kvalstren och detta så snart som blombladen fallit af, stundom angripes redan fruktämnet; på de angripna frukterna synas små röda blåsor, som sprida sig mer och mer och de sålunda angripna frukterna blifva alldeles förstörda. Slutligen må nämnas, att i plantskolor på unga päron- träd såväl bladen som toppskottets stamdel angripas och på grund häraf hejdas i sin tillväxt (fig. 3). Utrotningsmedel. Det kan ej råda något tvifvel om, att djuren spridas med handelsträdgårdsalster och man bör därför noga se till, att man ej får infekterade träd eller ymp- kvistar. Likaså bör naturligtvis vid ympning skotten ej tagas från infekterade träd. 284 ' ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Vid mindre angrepp, framför allt pa dvärg- och spalier- trad, bora de angripna bladen plockas bort och brännas upp sa snart som blasorna borja visa sig. Genom detta forfarande kan man pa ett par ar bli kvitt kvalstren. Utomlands, i synnerhet i Amerika, betjänar man sig med framgang af besprutningar mot kvalstren. Dessa aga rum tva ganger arligen, tidigt pa varen, strax fore knoppsprickningen samt pa senhösten, da de lämna bladen för att söka vinter- kvarter i knopparne. Man har darvid funnit kerosen vara bast, ett kolvate som finnes i bergolja och erhalles vid dess rening. Tyvärr har detta medel hes oss aldrig blifvit pröf- vadt och det finnes ej heller tillgängligt i marknaden. | I vårt land hafva däremot försök blifvit gjorda dels med 5 °/o karbolineum, men utan nagra tydliga resultat, dels med svafvelkalk, och det har visat sig, att vi i detta hafva ett utmarkt medel mot parongallkvalster. Svafvelkalkvatskan utgöres af 5 kg. oslackt kalk, 3,5 kg. svafvelblomma pa 100 liter vatten. Besprutningen utfores endast vintertiden pa aflofvade trad, helst fram pa varsidan. Narmare upplysningar om vatskans beredning och anvandning erhallas fran Entomologiska Afdelningen. Ett nytt medel i kampen mot fruktträdens skade- djur. Ref. af »The mally fruit fly remedy». i Cape of good Hope Agric. Journal. N:o 49. November 1909. Ehuru det ej i vart land finnes flugor som attackera frukttraden och det medel, som har nedan omnamnes, egent- ligen ar afsedt mot dylika, torde det dock fôrtjäna att om- namnas, da metoden pa satt och vis innebär ett uppslag och det ju ej ar uteslutet att den i en eller annan form, kan fa anvandning hos oss. Metoden uppfanns för några ar sedan af Mr. C. W. MALLY, som nyss tilltradt den nyinrattade platsen som ento- molog i de östra provinserna af Kapkolonien. Det gällde att stoppa framfarten hos Ceratitis capitata, en fluga som härjade framfor allt persikorna, men afven angrep aprikoser, paron, apelsiner m. m. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. 28 5 Det nya uti den består i att man sprutar en söt vätska som är förgiftad öfver träden. Blandningens sammansätt- ning är följande: 10 lit. vatten, 850 gr. socker och 60 gr. pul- veriseradt blyarseniat. Blyarseniatet röres upp i en mindre kvantitet vatten och spädes sedermera ut. Huru billigt soc- ker som helst kan användas. Munstycket på sprutan bör vara så fint som möjligt och endast en ringa mängd vätska användas. Omkring 1/2 liter är tillräckligt för ett väl utveckladt 10-års persikträd. Första sprutningen bör äga rum ungefär en månad innan masken brukar visa sig i frukten och sedermera 2—3 ggr i månaden. Frukten bör ej besprutas utan blott blad- verket. Med denna metod lyckades Mr. MALLY fullständigt stoppa en härjning på persikor år 1909. Infektionsprocenten på de besprutade träden sjönk från 50 °/o till under ı °/o, under det att på obesprutade träd härjningen tilltog så, att praktiskt taget all frukt fördärfvades. Ivar Trägårdh. En Emulsionsapparat har förts i handeln af firman Gebriider HOLDER i Metzingen, Wittenberg. Apparaten, hvars uppgift är att på ett bekvämt och effektivt sätt blanda sådana besprutningsvätskor, som bestå af t. ex fotogen eller karbo- lineum samt vatten, är synnerligen enkel till sin konstruktion och lätt att sköta. Den utgöres af ett cylinderformadt, slutet kärl, i hvilket en rund, genomborrad skifva kan »pumpas» upp och ned. På en kort stund kan man åstadkomma en utmärkt och hållbar emulsion. Apparaten tillverkas i tre storlekar om 0.6, 2 och 10 liters kubikinnehåll samt kostar resp. 3.50, 8 och 25 Mk. — En 10:liters apparat kommer att pa nyåret profvas vid Entomologiska afdelningen. APT: Vaxtsteklar, som angripa vara frukttrad. Af Alb. Tullgren. Med en färglagd tafla. Den stora insektordning, vi kalla steklar, representeras ju i öfvervägande grad af arter, som lefva af rof, äro snylt- gäster eller rent af lefva parasitiskt pa insekter eller mera sällan andra lägre djur. En stor mängd arter förtjänar sa- lunda i eminent grad beteckningen nyttiga varelser. Till steklarna räkna vi emellertid äfven en grupp, växt- steklarna, karakteristisk ej blott genom sin kroppsbyggnad och sina larver, som erinra om fjärilarnas, utan äfven genom sitt lefnadssätt. Alla hithörande former äro nämligen, i larvsta- diet atminstone, utpräglade växtätare. De flesta torde lifnära sig af örtartade växter, men en stor mängd angriper buskar och trad. Bland dessa senare finna vi ätskilliga af vara sva- raste skadeinsekter. I det foljande lamnas en redogorelse for de viktigaste, pa frukttraden lefvande arterna. Päronspinnarstekeln (Neurotoma [Lyda] flaviventris RETZ.) Beskrifning. Den fullbildade insekten karakteriseras af en tämligen bred och plattryckt kropp, med stort hufvud, som nästan är bredare än mellankroppen, och långa, tråd- smala antenner. Kakarna äro stora, pa midten försedda med en tuklufven tand. Till färgen äro båda könen svarta med TULLGREN: VAXTSTEKLAR PA FRUKTTRAD. 287 öfvervägande brunröd bakkropp. Ansiktet och mellankroppen äro försedda med mer eller mindre tydliga gula teckningar. De ljusgula benen äro hos honan försedda med en svart fläck vid basen af lårleden. Antennerna vid basen likaledes gulaktiga. De stora och ganska breda vingarna äro tecknade med ett mörkare tvärband bakom vingmärket. Längd 11— 14 mm. Larven är orangegul med glänsande svart hufvud och på hvarje sida af första bröstleden försedd med en trekantig svart fläck. Längs ryggens midt löper en mörkare, grön- aktig strimma, den genom huden synliga tarmkanalen. På Fig. I. Päronspinnarstekel (Neurotoma flaviventris RETZ.) Efter THEOBALD. hvarje sida om denna markes ett blekbrunt langsband. Lar- ven har framtill tre par ytterst korta och spensliga ben samt i bakändan ytterligare ett par tradlika ben, »svanstradarna». Antennerna äro tradformiga och ganska långa. Kroppen nar en langd af c:a 23 mm. Agget ar gult, längsträckt och betackt af en klibbig, oljeliknande substans. Lefnadssätt och utveckling. Oaktadt detta skadedjur flera gånger påträffats i vårt land har dess lefnadssätt och utveckling blott obetydligt varit föremål för svenska forskares studier. Följande redogörelse är därför till stor del hämtad ur utländska källor (F. V. THEOBALD! m. fl.) — I slutet af 1 THEOBALD, The insect and other allied pests. Wye 1909. 288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. maj eller början af juni framkomma steklarna och aflägga snart därpa sina agg. Dessa läggas i grupper om 30—60 stycken på undersidan af päronbladen. De äro vanligen ordnade 1 rader om c:a 10 stycken 1 hvarje: Inalles kan en hona aflagga omkring 200 agg. Efter 7—10 dagar kläckas äggen, hvarefter larverna börja förfärdiga den for denna och alla narstaende arter karakteristiska vafnaden. Samtidigt med larvernas tillväxt ökas det spindelvafslika boet, inom hvilka larverna lefva kolonivis. Sällan eller aldrig lämna de frivilligt detsamma förrän: de blifvit fullvuxna. När de äta, sträcka a de blott ut kroppen sa mycket ur nätet, som > « är- nödvändigt for att na bladen, som de an- N ay : ° == . 2 2 gripa fran kanten. Larvernas rörelser, inom sitt very 7 : o = ‚ar bo, aro. relativt snabba; raka de alla. dant; (TER förflytta de sig däremot med en viss svårighet & pa grund af de ytterst korta och klent byggda | extremiteterna. Deras rörelser bli da ormlik- nande, slingrande. Skulle födan i och omkring deras ursprungliga bostad tryta, flytta de pa | sig och forfardiga en ny vafnad. I vafnaderna kvarstanna stora mängder exkrementer jämte I okonsumerade bladrester. Sällan bli väfnaderna PRON större än en utsträckt hand, oftast mindre. RES ae Enligt THEOBALD behöfva larverna i genom- Päronspinnar- , : ; . stekeln. (Orig.) Snitt en utvecklingstid af fem veckor Troligen behöfva de emellertid ätskilligt längre tid pa sig. LAMPA (jfr U. P. E. 1894) erhöll nämligen den 13 juni ett antal larver, säkerligen minst en vecka gamla, som först sista dagarna i juli beredde sig till forpuppning. Nar lar- verna aro fullvuxna, lamna de pa spindelväfsfina tradar sina bostader och sänka sig ned till marken, i hvilken de inom en liten, pa insidan glattad hala tillbringa vintern, innan de forpuppa sig. Huruvida de redan följande var forpuppas eller kvarligga ytterligare en vinter. ar osäkert. Flere af de narmaste slaktingarna ha 2—3-ariga generationer. Utbredning. Päronspinnarstekeln uppgifves i facklittera- turen förekomma sällsynt i södra och mellersta Sverige. I U. P. E. finna vi den omnämnd blott ett par ganger. 1891 antraffades den af LAMPA i Skane vid Farlof. 1893 upp- TULLGREN: VAXTSTEKLAR PA FRUKTTRÄD. 289 trädde den rätt talrikt vid Stafsjo 1 Södermanland. Vidare har man funnit den vid Motala och Sjalfsehar jas: sett) enstaka väfnader tillhörande denna art fran Experimen- talfältet vid Stock- holm. Skada och utrot- ningsmedel. Tack vare sin sallsynthet i vart land ha de skadegörelser, som hittills observerats, varit af ringa bety- denhet. Utomlands, tuex. ı Eneland, har denna art emel- “ lertid visat sig vara ett ganska svärt skadedjur i trad- gardarna. I främsta rummet angripas päronen, mera säl- lan plommon. Lar- verna äro äfven fun- na på slån. Till följd af lar- vernas kolonivisa lefnadssätt inom de lätt iakttagbara väf- naderna är det enk- last att skära af de öfverspunna kvis- tarna och darefter pa ett eller annat sätt oskadliggöra > Er Ber | c o à 3 Fig. 3. Väfnad astadkommen af päronspinnar- innevanarna. Da stekelns larver. (Orig.) Entomol. Tidskr. Ars Bu, Jal (LOTO): 19 290 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. dessa, om de. oroas, latt falla ur väfnaderna, bor man vid kvistarnas afklippning helst halla uppsamlingskarlet inunder. Ha larverna lämnat träden och krypit ner i jorden tillrader THEOBALD jordens omgräfning och behandling med gaskalk, ett medel, som dock kanske ej ar utan risk, da gaskal' _n i manga andra fall pa grund af sina frätande egenskaper visat sig vara i viss man farlig for vaxterna. Plommonspinnarstekeln. (Veurotoma [Lyda] nemoralıs 1.) Denna art, som är mycket närstående den förra, men afviker genom sin mindre storlek och sina fullstandigt glas- klara vingar, ar i Sverige blott funnen i Skane och Smaland. Den gröna med mörk ryggstrimma och hornfargadt hufvud forsedda larven har utomlands visat sig sasom ett svart skade- djur pa stenfrukttrad. Ett särskildt svårt fall berättas fran Schlesien 1908. Tusentals plommon-, körsbärs-, aprikos- och persikträd kalatos fullständigt. Utom total förlust af arsskör- den lämnade härjningen allvarligare spår efter sig, ity en stor mängd träd under den följande vintern dogo ut. Apelmärgstekeln (7axonus glabratus FALL.) Beskrifning. Hane och /ona (fig.4) glänsande violett- svarta med brungula mundelar och till större delen rödgula ben. Kroppen utmärker sig genom sin långsträckta, jämbreda form och spensligt byggda ben. Längd 6.5—8 mm. Larven (fig. 5) är ofvan smutsigt gräs- grön, pa undersidan blekare, svagt gulbrun. Hjässan har två större mörkbruna fläckar, som ofta sammanflyta och sträcka sig fram på pannan. Ryggen är fint tvarrynkig. På hvarje sida af kroppen finnas nio svarta, springlika andhal. Inalles har larven 22 fotter. Fig. 4. Apelmärgstekel (Taxonus NR glabratus Fair.) Hona. (Orig.) Längd CARLO mm: TULLGREN: VAXTSTEKLAR PA FRUKTTRÄD. 291 Puppan ar gräsgrôn med blekgula vingslidor. Larven för- fardigar ingen kokong. Lefnadssätt ochutveckling. L ana art torde ej hora till frukt- trädens konstanta fiender. Man känner nämligen blott ett fall, då larver af denna art angripit SIA Re ar fruktträd, unga äppleträd i en (Orig.) trädskola vid Mälsåker i Mälaren. Larverna anträffades i fjolårsskott, som de genomborrat (jfr LAMPA, U. P. E. 1905). ' Troligtvis hör detta angrepp på appletrad till undantagen. Enligt utländska författare (Konow, TASCHENBERG) lefva larverna på ett flertal örtartade växter, såsom Polygonum, Rumex, Bidens, Lythrum och Chenopo- dium. TASCHENBERG uppgifver att larverna gärna halla till pa bladen af trddgardssyra (Rumex patientia), men att de som fullvuxna borra sig in i stänglarna af denna växt, där de öfvervintra. Förmodligen torde förekomsten pa äppleträd vara ett analogt forhallande. Rorande denna arts utveckling kanner man blott foga. LAMPA konstaterade, att de öfvervintrande larverna förpup- pades omkring den 13 juni samt att de fullbildade ungefar 7 dagar senare utklacktes. Plommonstekeln (Hoplocampa minuta Christ. [= fulvi- cornes F.]). Beskrifning. Hane och hona (Taf. 1, fig. 1 a) glänsande svarta med brungula ben. De bakre laren och fotlederna dock till större delen svarta. Vingarna äro glansklara. Den med ytterst kort, gulbrun behåring klädda kroppen är kort oval och omkring 4,3 mm. lång. Larven (Taf. 1, fig. 1b) är till färgen. gräddhvit eller svagt rödaktig med gulbrunt hufvud. Bakändan är något afsmalnande och krumböjd. Fötternas antal 20. Larvernas lukt erinrar starkt om vägglöss. Längd c:a 7,3 mm. Puppan är gulhvit och ligger innesluten i en liten oval brun kokong, pa grundaf sitt läge beklädd med jord eller gruspartiklar. 292 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Lefnadssätt och utveckling. Detta svåra skadedjur har upprepade gånger varit föremål för iakttagelser och studier. Steklarna framkomma tidigt på våren och aflägga sina ägg i de öppnade blommorna. Blott ett ägg aflägges i hvarje blomma. Enligt framlidne kyrkoherden J. ANDERSSON 1 Färlöf, som haft rikt tillfälle närmare iakttaga detta skadedjur (jfr. U. P. E. 1901) instickes äggläggningsapparaten i »fruktämnet i botten af blomkalken», hvarefter det lilla agget saledes pla- ceras direkt i fruktämnet." Det lilla grönhvita, nästan genom- skinliga agget klackes sedermera efter en a tva veckor (THE- OBALD), hvarefter larven smaningom ater sig fram till plommon- kärnan, i hvars inre den sedan förblifver tills den ar fullvaxt, hvilket inträffar efter 5 a 6 veckor. I slutet af juni eller början af juli månad torde larverna allmänt lämna plommon- karten och begifva sig ner 1 marken, där de sedan inom kokongerna förpuppa sig pa nyåret (enl. THEOBALD 1 febru- ari). Endast en generation forekommer arligen. Ett angripet plommon igenkannes lätt pa forekomsten af ett litet rundt hal, genom hvilket larven bortskaffar exkre- menterna. Sa lange larven befinner sig i plommonet ar detta hal fylldt af exkrementer och ofta hanger en stor klump sa- dana vid mynningen. Genomskares plommonet visar sig plommonkarnan vara uraten samt delvis fylld af exkrementer och en svart multnande materia. Klart ar, att de angripna plommonen stanna i vaxten. Oftast falla de tidigt af. Hittills har man trott, att plommonstekeln endast angrep plommon. Innevarande sommar erhöll emellertid Entomolo- giska Afdelningen från en trädgård vid Smedby i Småland (8/6 1910) såväl plommon som päronkart angripen af detta skadedjur. Angreppet var på båda fruktslagen likartadt. På päronkarten var hela kärnhuset konsumeradt. Anmärkas må att utländska författare (KONOW m. fl.) uppgifva, att den när- stående arten Hoplocampa brevis Klg. troligen lefver 1 paron- kart. Enligt TASCHENBERG skulle denna art lefva 1 hop- rullade blad af rosor. Utbredning. Plommonstekeln ar utan tvifvel talrilast 1 vara sydligaste provinser. I litteraturen uppgifves den egent- 1 THEOBALD uppgifvet (»The insect and other allied pests. Wye. 1909) att äggen läggas i de oöppnade blommorna, hvilket sannolikt är oriktigt. TULLGREN: VAXTSTEKLAR PA FRUKTTRAD. 293 ligen blott förekomma i Skane. Innevarande ar har den emellertid upptradt harjande i Smaland (se ofvan) samt iakt- tagits rätt talrikt pa ett par plommonträd a Experimental- faltet vid Stockholm. | Utrotningsmedel. Till foljd af larvernas lefnadssatt inuti fruktkarten ar all slags besprutning med giftiga vatskor utan gagn. Eventuellt skulle besprutning med starkt luktande ämnen kunna hålla steklarna på afstånd, men försök i den riktningen saknas ännu. I främsta rummet blir man därför hänvisad till insamling och oskadliggörande af den angripna fruktkarten. Härvid bör framför allt vikt läggas vid, att den affallna karten omedelbart uppsamlas och förstöras, emedan eljes larverna få tillfälle lämna den och gå ned i marken och förpuppas. Har detta skett, kan jordens bearbetning, om- gräfning och kalkning vara till en viss nytta. Under ägglägg- ningstiden iakttar man lätt de små svarta steklarna, da de besöka blommorna. Härvid kan man ha tillfälle lätt gripa och döda de små skadedjuren, särskildt mulna dagar då de synas vara föga skygga. Äpplestekeln (Hoplocampa testudinea KLG.). Beskrifning. Hane och hona rödgula med en svartaktig fläck å hufvudet; mellan- och bakkroppens rygg till större delen svartaktig. Antennerna äro rödgula, något mörkare i midten. Benen likaledes rödgula. Hanen är smalare än honan. Langd c:a 7 mm. Larven (taf. 1, fig. 2 a) ar 20-fotad, till färgen hvitgul eller hvitgra med rödbrunt hufvud. Langs ryggen märkes en mörkare, svagt rödaktig midtlinie. Längd c:a 12 mm. Lefnadssätt och utveckling torde i det allra närmaste öfverensstämma med föregående arts. Närmare undersökningar rörande förhållandena i vårt land saknas alldeles. Larverna angripa äpplekarten (Taf. 1, fig. 2 b—c), som småningom urholkas. Haligheten är till stor del fylld med exkrementer och multnad fruktväfnad. Angripen kart affaller, nar cen natt ungefär ett körsbärs storlek. I början af juli gå larverna ner i jorden. Utbredning. Applestekeln är hittills blott funnen i Skane och Halland, där den upprepade gånger anställt afsevärd 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIO. skada. Troligen forekommer den äfven, ehuru sparsamt, inom öfriga sydligare landskap. Utrotningsmedel se under föreg. art. THEOBALD uppgif: ver, att man med framgang försökt injektion med kolsvafla i jorden, sedan larverna forpuppat sig. Fruktbladstekeln (Zrzocampozdes limacına RETZ. [Errocampa adumbrata KGL.) ‚ Beskrifning. Hane och hona (Taf. 1. fig. 3 a) glänsande svarta; de främre skenbenen atminstone pa framsidan blek- bruna.- Längd 5,5 mm. Larven ar 20-fotad, bakom hufvudet nagot ansvälld, därefter starkt afsmalnande. Kroppen är gröngul med undan- tag af hufvudet; som till större delen ar svart. Huden af- söndrar ett svart slem, som fullständigt betäcker kroppen och ger larven ett utseende, som starkt paminner om en liten snigel. Efter sista hudömsningen, da larven saledes bereder sig till forpuppning, försvinner slemafsöndringen. Längd omkr. 10 mm. Lefnadssätt och utveckling. Nägra bestämda data rö- rande detta skadedjurs utvecklingshistoria och gällande för vart land saknas i det allra närmaste. I medio af juni torde ägg- läggningen äga rum. Äggen gömmas i smä fickor i blad- äfnaden, som honorna med hjälp af sin äggläggningsapparat astadkomma i bladens undersida, mera sällan öfversida. Efter ungefär en vecka framkomma de sma larverna. Dessa angripa bladen företrädesvis fran ôfversidan pa sa sätt, att den gröna, köttiga vafnaden af bladet konsumeras. Endast underhuden och nerverna bli kvar, bladet: blir »skeletteradt». I allmän- het förekomma "larverna blott i en fatal på hvarje blad; som därför endast fläckvis blir skadadt. Men stundom kunna de uppträda i större antal och helt förstöra bladytan, hvarefter bladet faller af. Säkra uppgifter om larvperiodens längd saknas fullständigt. Enligt THEOBALD förekomma i England två generationer under en sommar. TASCHENBERG, som stu- derat förhållandena 1 Tyskland, antar blott tillvaron af en gene- ration och förklarar närvaron af larver vid höstens inbrott så, att steklarna framkomma oregelbundet, sa att äggläggningsperioden blir relativt lang. Har i landet: ha larverna företrädesvis 1akt- Entomologisk Tidskrift årg. 31. 1910. date c ithG Tholat Stockholm. TULLGREN: VAXTSTEKLAR PA FRUKTTRAD. 295 tagits pa sensommaren och innevarande ar funnos larver kvar pa traden i början af september. Sannolikt ha vi i vart land blott en generation. De fullvuxna ga ner i jorden nagra centimeter och tillbringa dar i en liten kokong vintern für att sannolikt forst pa varen forvandlas till puppor. Utaf vara frukttrad angripas i framsta rummet paron- och körsbärsträd. Dessutom aro larverna funna pa följande väx- ter: Amygdalus communis, björk (olika arter), hagtorn, kvit- ten, plommon, slån, hägg, äppleträd, ek, rosor, hallon (och närbesläktade Audzs-arter), pil (olika arter), rönn och oxel. Den: skada, som larverna forosakar,-. kan vara af stor betydelse. Nästan hvarje. år: har meddelanden om härj- ningar af större eller mindre omfattning tillstallts Entomolo- giska Afdelningen. Ur ett meddelande fran Kalmar ar 1898 (jfr U. P. E. 1899) ma anföras följande: »Pa eftersommaren 1893 observerades fôrsta gangen denna lôfätare, — — — —, och da i sa stor mängd, att träden blefvo aflöfvade fran den 25 augusti, hvarefter frukten ej utvecklades och blef oduglig. Totalt aflöfvades hos mig 40 päronträd — — —. Afven 1894 ars skôrd var tillintetgjord — — —. Endast i min tradgard raknade jag forlusten à päron dessa nämnda tva ar till omkring 800 kronor.» Utbredning. Arten uppgifves förekomma öfver hela Sverige, men torde vara allmännast i södra hälften af landet: Utrotningsmedel. I främsta rummet förtjänar omnämnas besprutning” med kejsargrönt (I—1!/a gr. kejsargront + 2 à 3 gr: nysläckt kalk pr liter vatten). Att öfverspruta träden med pulveriserad kalk eller svafvel har också visat sig medföra godt resultat, men kan ju endast användas pa unga trad samt dvarg- eller spaljertrad. Jordens omgräfning och kalkning höst eller var under angripna trad kan ocksa vara till en viss nytta. Fôrklaring till taflan. Fig. 1. Plommonstekeln (Hoplocampa minuta Cur.): a hona, b larv, c an- gripna plommon, d angripna päronkart. Fig. 2. Äpplestekeln (Hoplocampa testudinea Kıc.): a larv, b och c an- gripna äpplekartar. Fig. 3. Fruktbladstekeln (Eriocampoides limacina Rrtz,): a hona, b angri- pet päronblad med larver. De vanligaste besprutningsvatskorna gentemot skadeinsekter. Af Alb. Tullgren. I kampen mot skadeinsekterna har besprutning med in- sektdüdande vätskor fått en vidsträckt användning, ej minst därför att denna utrotningsmetod oftast är bekväm, snabb och billig. Lika litet som man kan begagna sig af samma läkemedel mot människans olikartade sjukdomar, lika litet kan man vid bekämpandet af skadeinsekterna hoppas på ett universalmedel. Lyckligt nog behöfva vi emellertid ej be- gagna oss af så särdeles många medel, ty åtskilliga af dem kunna hvart och ett för sig med samma utsikt till framgång användas mot ett stort antal skadeinsekter. De insektdödande besprutningsvätskorna fördelas på tvänne "grupper: mag- och kontaktgifter. De förra konsumera insek- terna, när de förtära besprutade växtdelar, de senare göra effekt, blott de träffa djurens kropp. Maggifterna, till hvilka vi i främsta rummet räkna arsenikgifterna, t. ex. kejsargrönt, användas uteslutande mot insekter med bitande mundelar, såsom fjärillarver, skalbaggar, växtstekellarver m. fl. Kontakt- gifterna däremot brukas företrädesvis mot insekter med su- gande mundelar, t. ex. bladlöss, bladloppor och sköldlöss. Hit räkna vi sådana medel som kvassia, fotogenemulsion och tobaksdekokt. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de vanligaste besprutningsvätskorna, deras tillredning och bruk. TULLGREN: BESPRUTNINGSVÄTSKOR. 297 Kejsargrönt. (Schweinfurthergrönt, Parisergront) ar ett ljusgrônt färgämne, som numera utan några som helst forma- liteter erhalles i farghandeln till ett pris af kr. 3: 50 a 4 pr kg. Hufvudbeständsdelen i kejsargrönt utgöres af ett dubbel- salt, arseniksyrlig och ättiksyrad koppar. Dessutom ingar som förorening ofta fri arseniksyrlighet, ett hvitt pulver, hvars närvaro lätt kan konstateras med tillhjälp af ett forstorings- glas. Det i vatten olôsliga dubbelsaltet ar for vaxterna ofar- ligt. Den fria arseniksyrligheten däremot kan, om den finnes i tillräcklig mängd, pa de gröna vaxtdelarna åstadkomma brannflackar af varierande styrka. För att kejsargront skall vara användbart for besprutnings- andamal bor det innehalla minst 50 % arseniksyrlighet i bunden form samt vara sa vidt möjligt rent fran fri arseniksyrlighet. For att oskadliggöra den senare tillsätter man kalk, som med den fria arseniksyrligheten bildar en i vatten mycket svårlöslig förening. Helst bör man använda alldeles nyslackt kalk, emedan den släckta, om den är äldre och varit utsatt för fuktighet, har förvandlats till kolsyrad kalk eller krita och då är mindre lämplig. Nödgas man använda släckt kalk bör därför kvantiteten vara 2 a 3 ggr större än eljest. Till besprutning gentemot gnagande insekter användes vanligen ej mer an '/2 à I gr. kejsargrönt + I à 2 gr. ny- släckt kalk pr liter vatten. Vid blandningen utröras de båda pulvren först i en mindre kvantitet vatten till en tjock gröt, emedan de eljest lätt klumpa sig eller flyta på vattenytan. Då kejsargrönt är ganska tungt sjunker det i vattnet. Det är därför nödvändigt, att vätskan under besprutningen flitigt omrores. Pa grund af dess giftighet bör man iakttaga stor varsam- het särskildt i fråga om torrt kejsargrönt. Uppslammadt i vatten i ofvannämnda proportioner ar risken for forgiftning emellertid mycket ringa. Vid köp af kejsargrönt bör man endast vända sig till forstklassiga firmor. Mindre nogräknade affärsmän skulle kanske leverera något af de öfriga om kejsargrönt i färgen påminnande färgämnena, t. ex. spanskgrönt eller zinkgrönt, bada praktiskt taget arsenikfria, foga giftiga och saledes for besprutningsandamal odugliga. 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Kvassia. Kvassian, s. k. flugspån, utgöres af malen ved af en trädartad, sydamerikansk buske. Köpes på apotek eller i färghandeln till ett pris af omkring kr..0: 60 pr kg. Trä- spånen innehåller ett bitterämne quassiin, som visat sig vara ett utmärkt s. k. kontaktgift gentemot insekter med sugande mundelar, speciellt bladlöss, Besprutningsvätskan tillredes på följande sätt. ‘/4 kg. kvassiaspån lägges i 5 liter vatten samt får stå öfver en natt. Följande dag uppkokas vätskan, om man så vill, hvarefter spånen silas af. Till vätskan sättes så omkring '/s kg. såpa, som äfvenledes lösts i omkring 5 liter vatten. Den så er- hållna blandningen kan sedermera förvaras i slutet kärl under ganska lång tid utan att dess egenskaper förändras, Vid användningen utspädes densamma med 30 a 40 liter vatten. Hos fröhandlare tillhandahålles ett koncentreradt kvassia- extrak, »quassin», hvilket direkt kan blandas med såpa och vatten. Kvassiavätskan har visat sig vara fullkomligt ofarlig för växterna, samt torde för människor ej innebära den minsta risk. Man har därför sökt att använda kvassiabesprutning äfven gentemot gnagande insekter, om de upptrada pa frukt- träd och bärbuskar vid en sådan tid, då fruktkarten kan an- vändas och man då helst undviker besprutning med det gif- tiga kejsargrönt. Äfven mot sådana insekter, t. ex. den van- liga krusbärsmasken, har kvassiavätskan gifvit ganska godt resultat. Fotogen. Som kontaktgift mot sugande insekter har fotogen i emulsion med såpa och andra ämnen visat sig vara af utmärkt verkan. Medlet innebär emellertid en viss fara för växterna, af hvilka somliga äro ytterst känsliga. Fotogen- emulsionens sammansättning varierar därför högst betydligt för olika växter, och gör man klokast: i att företaga profsprutningar för att förvissa sig om, att den fotogenhalt man bestämt sig för ej är för stark. Som exempel på fotogen- emulsionens olika inflytande må nämnas, att kärnfruktträd äro betydligt känsligare än stenfrukttrad. Vidare är emulsionens verkningar olika vid torrt och fuktigt vader, den genom- TULLGREN : BESPRUTNINGSVÄTSKOR. 299 tranger lattare barken pa vintern än pa varen, strax fore knoppsprickningen o. s. v. | Fotogenemulsionen kan beredas: på. följande sätt. 125 gr. sapa löses: i ungefär l/2 liter vatten... Därefter tillsättas 2 liter ej alltför kall fotogen, hvarefter blandningen pumpas eller kärnas samman: Efter en stund: tillsättes ytterligare 1/2 liter varmt vatten, hvarefter kärningen fortsättes tills såpan och fotogenen äro blandade till en mjölkliknande vätska. Denna koncentrerade emulsion, som, om den förvaras pa svalt ställe, kan hålla sig länge, användes endast till besprut- ning på aflöfvade trad. När det gäller besprutning af gröna växtdelar förtunnas densamma, så att den kommer att inne- hålla 2 högst 4% fotogen. Till utspädning ma helst användas »mjukt» vatten, t. ex. regnvatten. Besprutningen utfores lämpligast morgon och kväll, aldrig i starkt solsken. Tobak är ett utmärkt kontaktgift och för de besprutade växterna alldeles ofarligt. Till besprutningsvätskor kunna de allra : billigaste sorterna godt användas. Bäst är, om man har större användning för detta medel, tillaga ett koncentre- radt tobaksextrakt. Man lägger en kvantitet tobak i hett vatten, hvarefter vätskan får stå och dra så länge, tills den blifvit mörkbrun och luktar starkt. Af detta extrakt användes sedan 1 a 2 liter pr 100 liter vatten.- Tillsättes ett-eller annat kg. upplost sapa blir vatskan annu effektivare. 300 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1910. Ur Entomologiska Afdelningens arbetsplan för 1911 må anföras följande. Utom fullföljandet af de af Direktör G LIND och afdelningens föreståndare vid Gripsholm anordnade be- sprutningsförsöken med karbolineum, komma jämförande försök med olika arsenikhaltiga besprutningsvätskor att anställas, sär- skildt för utrönande af deras användbarhet gentemot rönnbärs- malen, äpplevecklaren och frostfjäriln. De under innevarande år påbörjade försöken med jorddesinfektionsmedel gentemot knäp- parlarver skola fortsättas samt jämförande försök med olika medel mot jordloppor påbörjas. För erhållandet af noggrannare upplysningar rörande våra skadedjurs uppträdande, de uppkomna skadornas omfattning och ekonomiska betydelse m. m. kommer afdelningen att sätta sig i förbindelse med intresserade personer inom olika delar af landet med anhållan om regelbundna rapporter under årets vegetations- period. Rapporterna komma vid årets slut att sammanföras och publiceras. Den på så sätt erhållna statistiken torde framdeles kunna belysa åtskilliga viktiga frågor, såsom vissa insekters even- tuella periodiska uppträdande, härjningarnas beroende af de kli- matiska faktorerna m. m. Alb. Tullgren. Pa grund af uppdrag att for prof. HOLLERUNG’S Fahres- g berichte über die Pflansenkrankheiten referera den svenska zoologiska litteraturen far jag harmed vördsamt anmoda svenska zoologer att till mig snarast möjligt insända med- delanden om sina utgifna arbeten, afven sadana som tryckts 1909. Kempen. (Rhein.) Dr A. Y. Grevillius. pee KILIMANDIAR( = SMERU "EXPEDITION 3 Band med 2,328 sidor text, 87 taflor och 175 textfigurer. Pris 225 Kr: P. PALMQUISTS A.-B. STOCHHOLM INNEHALL. GREVILEIUS TAN Vat IN GUIS EEE TER ceo Siero es pee et ese Sid. 300 Hackwitzs G w;, Entomologiska anteckninpar es > 7236 TRAGARDH, I., Lärkträdsmalen (Coleophora laricella HOBN.) ------ » 258 — —, Clercks minerarmal (Lyonetia clerckella E). 22.2.2222 » 266 — FED Oy metod att TOR miy ror EEE een >20 271 — —, Röda tallstekeln (Lophyrus sertifer GEOFFR.).----------------- ».. 272 — —, Huru sprida sig de träd beboende gallkvalstren? ...........- » 278 — —, Pärongallkvalstret (Æ7zophyes pyri NAL.)------------------------ » 280 — —, Ett nytt medel i kampen mot fruktträdens skadedjur ....-- » 284 TULLGREN, ALB., Sprütredskap för tridgärden:- #22" » 244 — —, Frostfjäriln (Chezmatobia brumata L.) __..---------------------- » 250 — —, Vid den ı:sta internationella entomologkongressen i Brüs- sel, 1=6) aus. 1910, SSIAP RENE ee eee IT — —, Oversigt over Landbrugsplanternes sygdomme i 1909 (ref.) » 264 — — En ermulsiousappatat sm ENT 220 oe PER ee eee » 285 — —, Växtsteklar som angripa vara fruktträd (med tafla) ___.--... » 286 — —, De vanligaste besprutningsvätskorna gentemot skadeinsekter » 296 — —, Entomologiska afdelningens arbetsplan för 1911 .......--.-- » 300 WAHLGREN, E., Svensk Insektfauna XI: 2; 1. Ogonflugor. Pipun- CUT Mae 22222227222 ET ea ee » - 209 Föreningens kassaförvaltare: Hr E. ROESLER. Barnhusgatan 12. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att sä fort som möjligt därom underrätta redaktören. Utgifvet den 14 dec. 1910. Distribueras inom 14 dagar efter utgifningsdatum. Pr ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A SROCÉEIOIEM TRETTIOANDRA ARGANGEN NOK 21995b UPPSALA 1911 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. INNEHALL. ADLERZ, G., Cetonia aurata och Trichius fasciatus i myrbon ... Sid. 43 AURIVILLIUS, CHR., Svensk Insektfauna, Guldsteklar. Tubulifera — —, Gâfva till Entomologiska Föreningens bibliotek ......__...-.-- DAHLGREN, K, V. Ossıan, Förpuppningen hos Cossus cossus L. — —, Bidrag till Sveriges entomogeografi -.....-_.-...._..-------------- LaGERBERG, T., Anteckningar till Sveriges macrolepidopterfauna .. LJUNGDAML, D Nagra, fjärilnotiser == 7 LUNDBLAD, O., Nya lokaler för insekter NORDENSTRÖM, H., Anteckningar om några fynd af parasitsteklar TICE OOO —— GOs ENS ser N u eee et PEYRON, ]., Nagra lepidopterolosiska notiser "7" 2. REUTER, O. M., Profocimex siluricus Mos. och min uppfattning ATT SSA TINA SS tee ne nee i. QUE MNT a — —, Ytterligare fynd af Teratocoris herbaticus UHLER i Skan- dimaviemrer LE ear Re PE a a ee! RINGDAHL, O., Tvenne för svenska faunan nya Syrphici .. ______... Roman, A., Einige gezogene Ichneumoniden aus Südfinnland (RONSEA MOIS sen ten EAU EE ea ME pr IR. SANDIN, E., Coleopterologiska notiser, I. Nagra for Sveriges fauna H\ANCOICOD EIRE SEEN AT eo eS SJÖSTEDT, Y., Zur Termitenfauna Kongos — —, Termitidæ nove a Cl. Dom. Maurice de Rothschild ex ME MIO PLANTS DOR AIR PER ER STE RP vec Oe en min ee — 2 Neue Ost und) Westatrikanische lermiten ==. °2_ — —, Nagra sällsynta fjärilfynd.-__..-- TERN NE A KEEP ANT SIREN ER Ser N ee I a ee TRAGÄRDH, IL, Notes on the earlier stages of Orchestes fagi L..- — —, Om Prosopistoma foliaceum Fourc,, en för Sverige ny IB DIDIER DEI els oaks eee at ae N — —, Nagra anmärkningar till »Uber die Acarina der Russ. Polar- ExP.71900-1903» af Dr. Sig. Ihor...... 2. 2 „2... — —, Protura, för första gängen funna i Sverige _................. TULLGREN, ALB., En för Sverige ny klokrypare (pseudoscorpion) — —, Tysk entomolog gör upptäckter vid Abisko_____.-..-..__...... — —, Praia taczanowskit ANDRE funnen vid Abisko____ LE. Notisem morande. sköldlosse. m. 2 2.2.0 0 2 N Mr a SoA VRETLIND, ERIK, Lepidopterologische Mitteilungen 1—2 ...__....... — —, Imago af Æyiogaster lanestris L. var. arbusculæ FREYER fran/ Norge ee ln. WAHLGREN, EINAR, Eine neue Cfenophthalmus-Art omm WERNER-NIELSEN, J., Litt macrolepidopterstatistik for Norge » Nekrologer. Jo FL. Wermelimn a6]: MENGES TERRES eens ee Sid. 107 G. Löfgren aS. BENGISON) EEE eee ee » 108 KAAS. BOWE ae ee Er u » 109 Litteratur. Handlirsch, A., Die fossilen Insekten und die Phylogenie der rezenten Formen, af EINAR WAHLGREN __________________.. Sid. 110 Sjöstedt, Y., Wissenschaftliche Ergebnisse der Schwedischen Zoo- logischen Expedition nach dem Kilimandjaro, dem Meru und den umgebenden Massaisteppen Deutsch-Ostafrikas 1905- 1900, al ALB, TUELGREN En Een ee Sparre Schneider, J., Hilleso, af EINAR WAHLGREN -.----------------- 7 121 — —, Maalselvens insektfauna, 1. Coleoptera, af EINAR WAHLGREN » 121 Slevogt, B., Die Grossfalter (Makrolepidoptera) Kurlands, Livlands, Estlands und Ostpreussens mit besonderer Berücksichti- gung ihrer Biologie und Verbreitung, af EINAR WAHLGREN » 122 Reitter, Edm., Die Käfer des deutschen Reiches, Bd. I—II, af AGB TÜULLGREN CI nenn M ARE SE » 12 Danmarks Fauna, utkomna delar rörande insekter, af EINAR WAHL- GREN Föreningsmeddelanden. Sammankomsterna den 24 sept., 14 dec, 1910 samt 3 jan. och 25 febt. OIL ee M echt ne EN ge Sid. 129 Sammankomsterna den 29 april och 30 sept. Torre aN Summarisk redogörelse för innehållet i Entomologisk Tidskrift åren 1890—1909 af EINAR WAHLGREN -_.._------------- Sid. I—LVII m Ärg. 32 1911 Hatt. 1—2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA b SOCIETE ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM BES Ar ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 1911 Entomologisk Tidskrift som utgifves af Entomologiska Föreningen i Stockholm, vill fram- deles som hittills söka fylla uppgiften att vara ett organ für och en sammanhallande lank mellan vart lands entomo- loger och vill därför i främsta rummet bereda plats för sådana uppsatser, som beröra vårt eget lands fauna. Redaktionen riktar därför en vördsam uppmaning till alla föreningsmedlemmar att i tidskriften offentliggöra sina fynd och iakttagelser. Såväl längre uppsatser som kortare meddelanden eller notiser mottagas med tacksamhet. Från och med 1911 samlas alla meddelanden från det praktiskt-entomologiska området uti den af föreningen utgifna publikationen »Uppsatser 1 praktisk entomologi», hvilken medföljer tidskriften till alla Entomologiska Föreningens ledamöter. Redaktionen utgöres af en af styrelsen utsedd redaktions- kommitté, bestående af föreningens ordförande prof. Chr. Auri- villius, Kgl. Vetenskaps-Akademien, Stockholm, prof. Sven Lampa, Stockholm, öfverste Cl. Grill, Örnäs, Kungsängen, byrå- chefen F. Trybom, Stockholm, samt föreningens sekreterare, undertecknad, som är ansvarig utgifvare och redaktör for tidskrif- ten samt Uppsatser i praktisk entomologi. Hvarje författare svarar själf för riktigheten af sina med- delanden. Alla uppsatser, vare sig med rent vetenskapligt eller prak- tiskt-entomologiskt innehåll torde insändas direkt till undertecknad, redaktören, postadress Experimentalfältet. Albert Tullgren, Föreståndare för Centralanstaltens för jordbruks- försök” entomologiska afdelning. —— Är Aldre årgångar af tidskriften erhållas till ett pris af 5 kr. pr. arg.; 20% rabatt vid köp af minst 10 årg. Medlemmar af föreningen kunna erhålla ytterligare reduceradt pris. Lösa häften säljas ej. Af en del i tidskriften införda uppsatser finnas separat till salu for ett pris af 2 a 3 Ore pr sida. Föreningens ledamöter erhålla, sedan ärsafgiften (6 kr.) blif- vit erlagd, tidskriften jämte bilaga gratis tillsind. Om e ärs- afgiften redan erlagts, uttages densamma genom postförskott & tid- skriftens första häfte. Ständig ledamot erhåller vid erläggandet af afgiften (100 kr.) ro äldre årgångar gratis. Annonspris 10 kr. pr hel, 5 kr. pr half sida, pr rad 20 öre. För stående annonser erlägges 25 °/o af priset för hvarje gång de ånyo under året införas. Befordra föreningens syften genom att skaffa nya medlemmar! HYMENOPTERA. 2 GÜEDSTERTARZ EUBULRIFERA: Af CHR. AURIVILLIUS. Guldsteklarne aro sma eller medelstora steklar med tjockt kroppshölje, som helt och hållet eller till stor del ar starkt metallglansande. Antennerna äro fästade långt ner pa pan- nan nedanför ögonen och hafva första leden (skaftet) lang- sträckt; de öfriga lederna äro hos båda könen 12 till antalet och bilda vinkel mot skaftet; detta kan upptagas i en för- djupning på hvardera sidan af pannan. Ögonen äro kullriga, elliptiska utan inskärningar och nakna eller nästan nakna. Punktögonen äro tre och stå i en rätvinklig eller nästan rät- vinklig triangel. Halsskölden (fig. 1a) ar stor och rörlig, vanligen kort och jamnbred, sällan långsträckt och framåt afsmalnande. Mellanryggen (fig. 1d +e) ar ganska kort och genom tva längsfäror afdelad i tre fält. Skutellen (fig. 1 j) af vanlig form. Bakryggen (fig. 1k) ar ofta stor och kull- rig och utloper stundom i ett utskott. Efterryggen (fig. I 1+ m) tackes i midten af bakryggen, men är pa sidorna syn- lig och utlôper baktill pa hvardera sidan i en skarp tagg. Vinglock finnas. Vingarne na hoplagda till eller bortom bak- kroppens spets; framvingarne hafva tydligt vingmarke och tva rotfalt, af hvilka det främres framhorn nar till eller nara intill vingmarket; radialfaltet ar ofta öppet, stundom slutet; mellan radialribban och midtribban finnas inga tvärribbor och således intet slutet kubitalfält; diskfältet är vanligen slutet, Entomol. Tidskr. Årg. 0%, Jaksse (GTI): I 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. sa ock bakre diskfaltet; bakvingarne hafva ej några slutna vingfält. Benen hafva enkel oledad lårring och baktibierna 2 sporrar; de kunna mer eller mindre fullständigt inläggas i fördjupningar à brôstets sidor. Bakkroppen består vanligen endast af 3, mera sällan af 4—5, synliga leder; de öfriga lederna äro hos honan ombildade till ett långt, böjligt och mjukt äggläggningsrör, som helt och hållet kan indragas, ungefär på samma sätt, som man hopskjuter en kikare; bak- kroppens buksida är vanligen urhålkad och hela bakkroppen kan böjas in mot bröstets undersida, så att den täcker öfver de indragna benen och hela djuret blir klotformigt. Vid fara rulla guldsteklarne ofta ihop sig på detta sätt. Fig. 1. Mellankropp af Elampus Panzert FABR. a halsskölden; b frambrös- tet; c framhöften; d+e mellanryggen; /+g mellanbrôstet; h vinglocket; j skutellen; k bakryggen; p och nedre m bakbröstet: 7 och öfre m efter- ryggen; n efterryggens sidotagg; o andhäl; g mellanhöft; 7 bakhöft. Könen äro i allmänhet mycket lika hvarandra och svära att skilja, da djuren aro torra; lefvande honor igenkännas lätt pa det långa äggläggningsröret, hvilket de liksom trefvande utskjuta och böja at olika hall, nar man fasthäller dem vid mellankroppen. Hos släktet C/epfes har hanens bakkropp 5, men honans blott 4 leder; hos öfriga svenska släkten hafva båda könen endast tre leder i bakkroppen. Äggen äro jämförelsevis små, aflånga eller ovala, raka, hvitaktiga samt tunnskaliga och halfgenomskinliga. Larverna aro fotlösa, hvita, hafva stort, tydligen afsatt hufvud och trettonledad kropp. I första stadiet, som ar myc- ket rörligt, är sista leden djupt klufven. Den fullväxta lar- ven omgifver sig vanligen med en af silkesvätska bildad kokong, i hvilken den öfvervintrar. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA XIII. 2. 3 Puppan bildas oftast först pa våren, kort fore stekelns klackning. Guldsteklarne aro mycket lifliga djur, som alska varme och solsken och därföre mest aro i rörelse under dagens var- maste timmar. De träffas visserligen pa blommor, t. ex. um- bellater, for att suga honung, men honorna bora framforallt sökas pa de ställen, dar deras värddjur bygga och bo. Guld- steklarne samla nämligen ej sjalfva foda at sina larver sasom en mängd former bland gaddsteklarne, utan begagna sig an- tingen af det foder, som dessa insamlat, d. v. s. aro foder- parasiter, eller lefva direkt pa bekostnad af vissa stekellarver. Nagra guldsteklar synas, om man far tro de uppgifter, som foreligga, an kunna vara foderparasiter, an direkta parasiter. Foderparasiterna, till hvilka Crysis neglecta och ignita hora, förfara pa det sättet, att honan lägger sitt agg bland de af guldstekeln insamlade insektlarverna, kort innan gadd- stekeln stanger sin cell. Den nyklackta guldstekellarven upp- söker da gaddstekelns agg eller unga larv, dödar och utsuger den samt lefver sedan pa det i cellen inlagda förrådet af for- lamade insektlarver. Ar guldstekellarven däremot parasit pa gaddstekellarven, väntar den tills denna blifvit mer eller mindre fullvaxt och faster sig därefter pa den och utsuger den sa småningom. Detta är alltid förhållandet, nar guldstekeln ar parasit hos bin, ty af den föda, som bien insamlat at sina laver, kan guld- stekellarven ej lifnära sig. Stundom forfar guldstekelhonan, såsom ADLERZ iakttagit hos Chrysis viridula, pa det, sätt att hon uppsöker den redan inspunna gaddstekellarven, biter hal pa kokongen och sa lagger sitt agg pa den daruti inneslutna eaddstekellarven. Litteratur. ADLERZ, G., Den parasitiska metoden hos Chrysis viridula L. — Arkiv för Zoologi. Band 3, n:o 8, 1905. 8 sid. ——, Chrysis ignita L. och Chr. neglecta SHUCK såsom foderparasiter. — Arkiv för Zoologi. Band 6, n:o 11, 1910, 7 sid. Buysson, R., Les Chrysidides. — ANDRÉ. Species des Hymenoptères. Tome 6. 1891—1896. THOMSON, C. G., Öfversikt af de i Sverige funna arter af släktet Chrysis L. -— Opuscula Entomologica. 2. 1870. p. 101—108. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Släktöfversikt. 1. Bakkroppen pa undre sidan kullrig, mot roten afsmalnande och bildad af 4 (2) eller 5 (5) synliga leder (fig. 3). I. Cleptes. II. Bakkroppen längs undre sidan rännformigt urhälkad med skarpa sido- kanter, ej eller knappt afsmalnande mot roten, hos bada könen endast bildad af 3 synliga leder. A. Bakkroppens tredje ryggled utan tvarfara. Framvingarnes radialfält i spetsen mer eller mindre öppet. Klor med en eller flere tänder. Kroppen kort och bred. g. Bakkroppens sista ryggled med en tydlig inskärning i bakkantens midt (fig. 4 och 5). Framvingar utan diskfält. 2. Elampus. 3. Bakkroppens sista ryggled med hel, ej inskuren kant. Framvin- gar med slutet diskfält. *, Framvingarnes främre rotfält utät begränsadt af en starkt inatböjd tvärribba. Bakkroppens tredje ryggled utan tand i sidokanten. 3. Holopyga. . Framvingarnes främre rotfält utät begränsadt af en föga böjd tvarribba. Bakkroppens tredje ryggled pa hvardera sidan före midten med en liten, föga tydlig, tand. 4. Hedychrum. B. Bakkroppens tredje ryggled före spetsen med en djupt intryckt, båg- formig tvärfåra, som är försedd med djupa gropar. Klor oväpnade, Kroppen långsträckt, jämnbred. g. Framvingarnes diskfält utåt öppet. — Små, smala och spensliga arter. 5. Chrysogona. g. Framvingarnes diskfält fullständigt slutet. — Större och mera kraftigt byggda arter. 6. Chrysis. 1. olkt. Cleptes! IAtR: Halsskôlden långsträckt och framtill afsmalnande, fore midten med djup tvarfara (fig. 2). Bakryggen kort, ej bakat förlängd öfver efterryggen. Denna med jamn- bred vagrät del och skarpa tagglika sidohorn. Framvingarnes radialfalt och diskfält slutna. Mellanryggen a hvardera sidan med 2 langs- faror. Genom halssköldens form och bakkrop- Fig. 2. Cleptes onc 5 2 rs pens byggnad skiljer sig detta släkte genast Halssköld. fran alla andra guldsteklar. Arterna snylta hos sagsteklar af slaktet Nematus, bland andra hos den bekanta krusbärssagstekeln. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA XIII: 2. 5 Artöfversikt. A. Halsskölden utan tvärfära invid bakkanten. Honans halssköld gul, ej metallglansande. 1. C. nitidulus. B. Halsskölden invid bakkanten med en djup, groft punkterad tvärfära (fig. 2), hos båda könen med metallglans (grön-blä-violett). 2. C. semiauratus. 1. C. nitıdulus FABR. Bakkroppens rot (I:a, 2:a och större eller mindre del af 3:e leden), skenben, fotter och delvis af- ven laren samt hos honan äfven halsskölden gula — | brungula; öfriga kroppsdelar metallglänsande gröna-bla- violetta. 6 mm. — Sk.—Öl. C. semiauratus L. Hufvud, mellankropp, lar (ofta) samt bakkroppens spets metall- glansande bla (4 )eller gröna; Fig. 3. Cleptes semiauratus L. Q. bakkroppens rot, skenben och Äggläggningsrör utskjutet. bo fötter gula — brungula; antenner svarta. 6—7 mm. — Sk.—Og. och Ve. 2. Slkt. Elampus Spin. Hithörande arter hafva en kort, rundad, treledad bakkropp och igenkännas genast 2 därpå, att sista ryggleden har en tydlig in- skärning i spetsen (fig. 4, 5). Hufvud och mel- lankropp äro i allmänhet groft, bakkroppen däremot vanligen fint punkterad. Fig. 4, Elampus panzert FABR. Sista ee R bakkroppsleden Artöfversikt. sedd: a bakifrän: b fran sidan. A. Bakryggen försedd med ett långt, plattadt, fritt ut- stående utskott (jfr fig. I). Ögonen na till öfver- kakarnes rot; kinderna saknas alltså. — Underslaktet Notozus FÖRST. — Bakkroppen hos vara arter guldgrön; tredje ledens inskärning med för- tjockade kanter (fig. 4). 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. g. Bakryggens skiflika bihang mot spetsen nagot afsmalnande. Hufvud och mellankropp mörkblå. I..E. spina. 3. Bakryggens skiflika utskott jämnbredt med nästan tvär spets. Huf- vud och mellankropp (blåaktigt) gröna. 2. E. Panzeri. B. Bakryggen pa sin höjd starkt kullrig, men utan fritt utstaende utskott. Kinderna tydliga. 4. Halssköldens midt (halfcirkelformigt) samt mellanryggen starkt glän- sande, nakna och endast med nägra fä strödda punkter. Tredje ryggledens inskärning grund och afrundad. Kroppen blägrön-vio- lettbla, Biwi. œneus. B. Halsskölden och mellanryggen öfverallt groft punkterade och håriga. *, Tredje ryggledens sidokanter alldeles jämna och inskärningens sidohörn ej utstående (fig. 5). Hufvud och mellankropp bla. 1. Bakkroppen ofvan grôn med stark guldglans. Tredje ryggle- dens inskärning djup och mer eller mindre spetsig (fig. 5). 4. E. auratus. 2. Bakkroppen ofvan mörkt bla. Tredje ryggleden i spetsen grundt urringad. 5. E. violaceus. ** Tredje ryggledens sidokanter svagt men tydligt s-formigt böjda; dess inskärning med tandlikt utstående sidohôrn och förtjockade kanter. 6. E. truncatus. 1. E. spina LEP. (productus THOMS.). 6—7 mm. — Gotl.; Skiss NO . E. Panseri FABR. Ofverkäkar och fötter gula. Sista ryggleden groft punkterad. 5 mm. — Sk. Os: Gtt. a. Snyltar hos Mimesa bicolor. Fig. 5. Elam. 3. Æ. @neus FABR. 5—6mm. — Sk.—Dalarne; a. eyes _ Snyltar hos Pemphredon-arter. a kroppsleden 4. £. auratus L. 4—5 mm. — Sk.—Södra Lappl.; a. Jo Funnen såsom snyltgäst hos 77ypoxylon och flere andra rofstekiar. 5. Æ. violaceus SCOP. (coeruleus DE GEER.) Framvingar i spet- sen rökiga. 6 mm. — Sk.—Södra Lappl. Lefnadssätt okändt. 6. E. truncatus DAHLB. (coeruleus THOMS.). Helt och häl- let mörkblå. 4--5 mm. — Sk.; Öl. Lefnadssätt okändt. 3. Sikt. Holopyga DAHLs. Ofverensstimmer med afseende pa kroppsformen med föregående släkte, men skiljes lätt genom bakkroppens tredje ryggled, som saknar inskärning 1 spetsen. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA XIII: 2. 7 Artôfversikt. Bakkroppen grôn med A. Framvingarnes radialfält i spetsen bredt öppet. Klor med flere tander (fig. 6a). I. H. amoenula. stark rödaktig metallglans. B. Framvingarnes radialfalt slutet, utdraget i en lang spets. Klor med en tand före spetsen (fig. 6b). — Undersläktet Hedychridium. gZ. Bakkroppen rödgul utan tydlig metallglans. 3. Bakkroppen med stark metallglans, grön — kopparfärgad. 2. H. rosea. 1. Bakkroppen i spetsen med långa, utspärrade ljusa har; ofvan föga kullrig, starkt glansande, fint punkterad, blaviolett med koppar- glans. 3. H. integra. 2. Bakkroppen i spetsen endast tilltryckta här; ofvan kullrig, tydligt punkterad, grön med rödaktig guldglans. 4. H. ardens. med fina, korta, 1. 7. amoenula DAHLB. (ovata THOMS.) Hufvud och mel- lankropp bla, groft punkterade; antenner (utom skaftet) samt fôtter svarta. 5—8 mm. — Sk.—Vg. och Og. Anträffad såsom snyltgast hos murarbiet (C/a- licodoma muraria), hvilket dock ej finnes i ” MG Sverige; lefver troligen äfven hos andra bin. 2. H. rosea Rosst. Hufvud och mellankropp 8 Zg— bla. , 6,mm, - Sk. Vo. och Os. Snyltar hos rofsteklar af släktena Zachytes och ET Gorytes. Snyltar hos Odynerus-arter samt hos rofsteklar. 4. Slkt. Hedychrum LaTr. Fig.6. Klo af 3. H. integra DAHLB. (minuta THOMS.). Hufvud * Holobyga amoenula, och mellankropp bronsgröna; fötter brungula; 6 Holopyga halsskölden oregelbundet punkterad med fa ran, a 52 ce Hedychrum större punkter. 4 mm. — Sk.—Og. nobile. Lefnadssätt ej kändt. 4. H. ardens COQU. (integra THOMS.). Hufvud och mellan- kropp gröna; fötter gulaktiga. 4—5 mm. — Sk.—Og.; Gotl. Äfven detta släkte öfverensstämmer i afseende pa kropps- formen med de båda föregående och skiljes lättast fran Ho/lo- 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. pyga genom den föga böjda tvärribban, som utåt begränsar framvingarnes främre rotfalt. Klor i spetsen djupt klufna (fig. 6c). 1. A. nobile Scop. Bakkroppen ofvan grön med stark, i rödt skiftande guldglans; hufvud och mellankropp jämte lår och skenben hos hanen mörkt blå; honan afviker därigenom att halsskölden och mellanryggen äro gröna med guld- glans; antenner och fötter svartbruna; hufvud och mellan- kropp groft punkterade, bakkroppen ofvan tätt, men mindre groft punkterad. 8—9 mm. — Sk.—Stockh.; Öl. Funnen såsom snyltgäst hos Odynerus parietum samt hos bin af släktena Osmza och Halictus. 5. Sikt. Chrysogona. Hithörande arter likna alldeles sma CZryszs-arter och skil- jas därifrån endast genom de i släktöfversikten angifna känne- tecknen. Kubitalribban ar kort och bäagböjd och nar ej fram till diskfältets nästan raka yttre tvarribba. Hos oss är blott en enda art antraffad; densamma ar mycket sällsynt och hit- tills ej funnen annorstädes an i Sverige. I. Ch. soluta DAHLB. Mörkblå, ett tvar- A streck a hjässan, första och andra rygg- ledens bakkant blågröna; sista ryggleden 2 wen med 4 tänder i bakkanten. 4—5 mm. — Sk. — Mojligen endast en missbildad dvärgform af Chrysis nıtidula. a, Fig. 7. Sista rygg- 6. Slkt. Chrysis L. ledens bakkant af: a Chrysis neglecta, : zi o à EU En Hit höra vara största och mest bekanta , c » ignita. guldsteklar. De igenkännas lätt pa den gropiga tvarfaran nara tredje ryggledens bakkant. Kroppen ar vanligen mera långsträckt an hos Elampus och Ffolopyga-arterna. AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA XIII: 2. 9 Artöfversikt. I. Tredje ryggledens bakkant alldeles jämn utan tänder eller inskärningar (fig. 7a). A. Kinder helt korta. Framvingarnes radialfält vidöppet. Pannans fördjupning rätt djup, ej punkterad. — Bakkroppen grön med guld- glans; dess första led med gröfre punkter än de följande. I. Ch. neglecta. B. Kinder mycket långa, ungefär så långa som halfva ögat. Framvin- garnes radialfält slutet eller nästan slutet, spetsigt. Pannans för- djupning grund och tydligt punkterad. — Bakkroppen grön med guld eller kopparglans. | g. Bakkroppen under purpurglänsande; sista ryggleden i spetsen tvär, pa sidorna hvithärig. Hufvud och mellankropp bla. 1. Bakkroppens första led mycket groft, gropigt punkterad; den andra olikformigt punkterad med större punkter mellan de sma. Kinderna baktill med en skarp upphöjd list. 2. Chr. pustulosa. 2. Bakkroppens fôrsta led mindre groft punkterad; den andra tätt men likformigt punkterad Kinderna utan tydlig list. : 3. Ch. osmie. Bs Bakkroppen under grön. Sista ryggleden i spetsen nästan jämnt afrundad, Hufvud, bröst, bakrygg, efterrygg, lar och skenben bla; halsskölden, mellanryggen och skutellen gröna. 4. Ch. Gyllenhali. II. Bakkroppens sista ryggled med en till flere tänder i kanten (fig. 7 b,c). A. Sista ryggleden i spetsen jämnt bägböjd utan tänder, men pa hvar- dera sidan nära roten midt för tvärfärans början med en tydlig tand. Framvingarnes radialfält i spetsen vidöppet. Kinderna korta utan skarp list. Bakkroppen kort och bred. Hela kroppen blågrön- violett. 5. Ch. unicolor. B. Sista ryggleden i spetsen med 1--6 tänder eller hörn. Framvin- garnes radialfalt vanligen slutet och med lång spets Bakkroppen långsträckt och jämnbred. Kinderna och tinningarne bakom ögonen med en skarp, upphöjd list. u. Sista ryggleden i bakkantens midt med en tand eller vinkel och äfven pa hvardera sidan med ett hörn eller tand. Kroppen of- van enfärgad bla; bröstet och benen gröna. 6. Ch. cyanea. 3. Sista ryggleden i bakkantens midt mer eller mindre djupt urrin- gad, pa hvardera sidan därom med 2—3 korn eller tänder. *, Sista ryggledens bakkant pa hvardera sidan om midten med en utskärning och alltså med tre bukter och fyra hörn eller tänder (figg. 7 b,c och 8). f. Utskärningarne i tredje ryggledens bakkant grunda och åtskilda af trubbiga, ej tandlika hörn. 1. Mellanryggen bla, Skutellen däremot guldglansande. Bakkroppen ofvan guldglansande, men sista ryggleden ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1911. i bakkanten blå. Pannan hvithårig. Ögon uppåt starkt divergerande. 7. Ch. scuteilaris. 2. Mellanryggen guldglänsande eller kopparröd a. Mellersta utskärningen i tredje ryggledens bakkant kortare än sidoutskärningarne. Mellanryggen guld- glänsande, mellankroppen i öfrigt blå. Sista ryggle- den med starkt rödaktig metallglans, i bakkanten (bakom tvärfåran) vanligen svartbrun med otydlig metallglans. Kinder rätt långa. 8. Ch. succincta. b. Mellersta utskärningen i tredje ryggledens bakkant grund, men lika lång som sidoutskärningarne (fig. 7b). Hela mellankroppen (utom efterryggen) samt bakkroppens första och andra ryggleder ofvan kop- parröda, tredje ryggleden bla. Kinder korta. 9. Ch. viridula. ft. Utskarningarne i tredje ryggledens bakkant djupare och åtskilda af skarpa, tand- eller tagglika utskott (fig. 7c). §. Bakkroppen ofvan med tva skarpt skilda farger. 1. Bakkroppens första och andra led gröna med stark rödaktig guldglans; den tredje lifligt bla med eller utan en grön flack före spetsen. 10. Ch rutilans. Bakkroppens första led mörkblå; den andra och tredje med stark rödaktig guldglans: den andra dock to hos hanen med en mycket stor rundad svartbla flack. 11. Ch. fulgida. $$. Bakkroppens ryggleder alla af samma färg. 1. Bakkroppen ofvan bla. 12. Ch. nitidula. 2. Bakkroppen ofvan med stark rödaktig guldglans. Hufvud och meliankropp bla. a. Bakbenens fötter kortare än deras skenben. Of- verkäkar i spetsen tvatandade. Sista ryggleden med nästan vagbraddad kant. 13. Ch. brevitarsis. b. Bakbenens fötter längre än deras skenben. Of- verkakar med enkel spets. a’. Vinglocken och laren bla. Bakkroppens buk- sida ej guldglänsande. 14. Ch. igmta. b', Vinglocken och laren glänsande gröna, Bak- kroppens buksida med stark guldglans. 15. Ch. Ruddei. ** Sista ryggledens bukkant pa hvardera sidan om midtinskar- ningen med tva inskärningar och alltsa med 5 urbugtningar och sex horn, af hvilka de fyra mellersta äro långa och tagg: lika Kinderna rätt långa. 16. Ch. Zetterstedti. D 10. ie AURIVILLIUS: SVENSK INSEKTFAUNA XIII: 2. TAT: . Ch. neglecta SHUCK. Hufvud, mellankropp, lar och sken- ben bla, mer eller mindre grönskimrande: 6—7 mm. — Sk.—Bohusl. och Og. | Snyltar hos Odynerus-arter och är enligt ADLERZ iakt- tagelser foderparasit. Ch. pustulosa AB. (bicolor THOMS.). 8—10 mm. — Sk. Lefver hos Osmza-arter. . Ch. osmie THOMS. 6—9 mm. — Sk.—Stockh. Lefver hos Osmza-arter. Ch. Gyllenhali DAHLB. 7 mm. — Vg; s Lefnadssatt okandt. . Ch. unicolor DAHLB. 5 mm. — Sk.; s Lefnadssätt okändt. Ch. cyanea L. 5—6 mm. — Sk.—Upl. och Dalarne. Snyltar hos 7rypoxylon-, Osmia- och Odynerus-arter. . Ch. scutellaris FABR. Hufvudet och mellankroppen, med undantag af den guldglänsande skutellen, bla. 7—8 mm. — Sk. s Lefnadssatt okandt. . Ch. succincta L. Hufvudet och mellankroppen, med un- dantag af den guldglansande mellanryggen, bla. 5—7 mm. — Sk.—Stockh.; Gotl.; Ol. Lefnadssätt okändt. Ch. viridula L. Hufvudet samt kroppens undre sida jämte laren gröna eller bla. 7—9 mm. — Sk.—Upl. Snyltar hos Odynerus reniformis och spinipes samt träf- fas vanligen flygande omkring ingangarne till dessa ge- tingars bon; ar parasit pa sjalfva getinglarven. Ch. rutilans OLIV. Hufvudet, hela mellankroppen samt bakkroppens undre sida och tredje ryggled bla; första och andra rygglederna stark guldglansande; sista rygg- leden ofta med ett grönt tvärstreck fantom groparne. 6—7 mm. — Funnen pa Gotl. af P. F. WAHLBERG. Ch. fulgida L. Svartbla delvis i viss dager med ljusare bla eller blägrön glans; andra och tredje ryggleden helt eller delvis guldglänsande. 7—11 mm. — Sk.—Upl. Träffas pa gamla trädstammar och gammalt virke; snyl- tar sakert hos steklar, som bygga 1 gammalt tra. 12 Te CK: blå skiftning. 13: - 15. 16. aeneus 6. amoenula 7. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. nitidula L. Enfärgad bla, har och dar med grön- 6—10 mm. — Smal.—Upl. Snyltar hos getingar och rofsteklar, som bygga i ved. Ch. brevitarsis THOMS. Bla; bakkroppen ofvan med kop- parglans; bakskenbenens inre sporre grof och böjd. 8—g mm. — Nerike; s. Lefnadssatt okändt. \ 14. Ch. ignita L. Bla; bak- kroppen ofvan med guld- eller kopparglans. 6—0 mm. — Sk.—Lappl,; a. Snyltar hos steklar, som bygga 1 tra, och ar den all- mannaste af alla vara guld- steklar; traffas hela som- maren och ar 1 synnerhet vanlig 1 nybyggda trahus. Fig. 8. Chrysis tgnita L. Ch. Ruddei SHUCK (=auripes THOMS.) är till öfver- sidans färg alldeles lik föregaende art och endast skild genom de 1 Ofversikten upptagna kännetecknen. 6—9 mm. — Smäl.—Upl; s. Haller sig till marken och till murar samt snyltar troligen hos dar byggande steklar. | Ch. Zetterstedti DAHLB. Mörkblå, fläckvis ljusare bla; » bakkroppens ryggleder med skarpt framträdande, guld- glänsande bakkantsband. 7—11 mm. — UÜpl.; s. Lefnadssätt okändt. Register. scutellaris 10,11. semiauratus 3. soluta 8. Elampus 4, 3. nitidula 10, 12. nitidulus 5. fulgida 10,11. ; 2 nobile 8, ardens 7. auratus 6. auripes 12} bicolor II. brevitarsis Io, 12. Chrysis 4, 8. Chrysogona 4,8. ~ Cleptes 4. coeruleus 6, cyanea 9, ITI. Gyllenhali 9, 11. Hedychridium 7. Hedychrum 4, 7. Holopyga 4, 0. ignita 10, 12. integra 7. minuta 7. neglecta 9, 11. Notozus 5. osmiae 9, 11. ovata 7. Panzeri 6 productus 6. pustulosa 9, Ti. rosea 7. Ruddei Io, 12. rutilans IO, II. spina 6 succincta IO, II. truncatus 6. unicolor 9,11. violaceus 6. viridula 10, II. Zetterstedti 10, 12° Anteckningar till Sveriges macro- lepidopterfauna. Af Torsten Lagerberg. Det hade varit min afsikt att 1 det följande endast lämna en förteckning pa de fjarilarter, som förekomma inom de nordliga delarna af det småländska höglandet, ett område, hvars fjärilfauna hittills icke varit föremål för någon fram- ställning. Da jag emellertid äfven fran andra delar af landet, hufvudsakligen från våra nordligaste trakter, äger en del fynd, som kunna vara af mera allmänt intresse, har jag något ut- vidgat den ursprungliga planen. | Sedan år 1897 har jag haft tillfälle att göra samlingar i norra Småland. Området, från hvilket observationer föreligga, — i det följande benämndt Eksjoomradet — är ganska litet och omfattar trakten närmast Eksjö, d. v. s. stadens lands- församling samt Hults, Höreda, Nässjö och Solberga sock- nar. Landskapet är starkt kuperadt — enstaka höjder nå upp till omkring 335 m. 6. h. — och till större delen bevuxet med barrskog; i sjösänkorna förekomma emellertid flerstädes frodiga löfängar. Trakten innesluter äfven den nordligaste utlöparen af den småländska bokskogen; strax nordost om Eksjö finnes nämligen en större med bok och andra löfträd bevuxen höjd vid Qvensås. — Den bild af fjarilfaunan, som i det följande lämnas, kan ej göra anspråk på att vara full- ständig. Detta gäller speciellt beträffande nattflyn och i syn- nerhet mätare, af hvilka säkerligen många arter ännu äro att anteckna. Dagfjärilarna tror jag dock vara någorlunda full- ständigt behandlade. Några särskilda arter bland dem, som skulle kunna anses för särskildt utmärkande för trakten, före- komma väl icke, däremot frapperas man af att finna, att flera arter, af hvilka många finnas i omedelbart tillstötande om- 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. råden, fullständigt saknas i Eksjöomrädet. Till dessa hora Melittea cnxia och maturna, Pararge megera, Cœnonympha arcania, Nemeobius lucina, samtliga Thecla- och Zephyrus- arter, Crysophanus hippothoö samt Lycena eumedon och mt- NIMUS. I nordligaste Sverige har jag under ären 1907, 1908 och 1909 samlat i tjallomradet kring västra delen af Torneträsk samtidigt med därstädes bedrifna blombiologiska studier. Jag har ansett, att det kunde vara afintresse att meddela de fynd jag gjort, då traktens tjärilfauna icke under senare tid, sedan kommunikationerna dit blifvit bekvämare än förr, varit före- mal för någon behandling från svensk sida. Slutligen meddelar jag äfvenledes enstaka fynd från skilda delar af landet, gjorda under mina tjänsteresor. Papilionide. Papilio (L.) LATR. machaon L. — Sm. Förekommer flerstädes inom Ek- sjoomradet, dock i allmänhet sparsamt, såsom a Qvensas, Korpaberget och vid Ormaryd. Larven finner man oftast pa Peucedanum palustre. — Gil. Sommaren 1905 insamlade jag vid Mastermyr en del larver, som sedermera forpuppade sig. Ur en af pupporna framkom följande var en stor ichneumo- nid, Pselomastax lapidator (FABR.) var. cœruleator (FABR.), enligt ROMAN (sid. 189) det forsta exemplaret fran svenskt område. — Hall. Anmärkt pa Skedala kronopark. — Ufl. I botaniska trädgården antraffades ett större antal larver pa Ruta graveolens. Parnassius LATR. apollo L. — Sw. Mindre ‘allman i Eksjöområdet, exem- pelvis Ovensas. — Og. Tämligen allmän vid Söderköping samt a Norra Finnö. Pieridæ. Aporia HB. crategi L. — Sm. Forekommer tamligen sparsamt i LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. I5 Eksjöomrädet och synes hafva blifvit mindre allman pa de senare aren. Pieris SCHRK. brassice L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. rape L. — Sm. Tämligen allman i Eksjoomradet, dock afgjordt vanligare i sin höstgeneration. napi L. med var. napææ Esp. — Sm. Allman i Ek- sjoomradet. — 7. Lpm. Förekommer tämligen allmänt a örtrik gräsmark kring västra delen af Torneträsk och oftast i björkregionens öfre del, exempelvis a fjällen Nuolja, Palno- vare, Snuritjakko och Vilkisorta. QQ uppträda alltid som typiska var. bryoniæ (HB.) och ha understundom ofvan helt och hållet svartgråa vingar. Många 22 — och vanligen då af mindre storlek — utmärka sig genom en starkt mättad smörgul färg a bakvingarnas undersida. I ett 1908 utgifvet arbete framhåller STICHEL (sid. 65), att var. bryonie inom det arktiska området ej blott sammansättes af QQ; äfven de härstädes förekommande dd bora räknas till denna varietet, da de utmärkas af egenskaper, som val skilja dem från huf- vudformen. De ha sålunda mera markerade och svarta kil- flackar i spetsen och framre delen af framvingarnas utkant, starkare skuggning af ribborna a bada vingarna, streckformade skugeflackar kring ribbornas andar a bakvingarnas Ofre sida samt a deras undersida mycket bredare mörkskuggade rib- bor. Af nu närnnda karaktärer är det egentligen blott den sista, som verkligen ar påfallande; de öfriga aro mycket varia- bla. De dd, som jag fangat vid Torneträsk, ha i allmänhet haft en rent hvit ôfversida pa vingarna, och det synes mig darfor ingalunda osannolikt, att de kunna ha vissa relationer till den fran arktiska Amerika beskrifna var. frigida SCUD- DER, ehuru STICHEL ej tycks tro pa en sådan möjlighet. Euchloé Hz. cardamines L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. Leptidia BILLB. _ sinapis L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOTI. Colias (F.) LEACH. paleno L. — Sm. Forekommer tamligen allmant pa myrar och mossar i Eksjöomräadet. Något exemplar, som skulle kunna hänföras till var. lapponica STGR., har jag dock ej anträffat. — 7. Lpm. I juli 1900 sag jag vid Abisko ett exemplar, som sannolikt tillhörde denna varietet. — 5%. Var sommaren 1910 mycket vanlig pa mossen i Kolleberga krono- park. nastes B. var. werdandi (ZETT.) — 7. Lpm. Täm- ligen allman i björkregionens ôfre delar a ett flertal fjäll kring västra delen af Torneträsk. Utefter de ört- och grasrika bäck- ravinerna gar den ofta ned till lagre nivaer. Den flyger afven pa grasrika sluttningar i regio alpina inferior. Pa Vassitjak- kos vastsida har jag sett den pa en niva af mer än 1,000 m. 6. h. ab. d immaculata LPA. Tvenne pa Nuolja tagna individ med det svarta begransningsbandet innanför kant- bandets fläckar a framvingarna endast i fälten 5 och 6 helt lätt antydd närma sig denna form. hecla LEF. var. sulitelma AURIV. — 7. Lpm. Före- kommer tämligen allmänt å norra stranden af Torneträsk mellan Vilkisorta i öster och Njuonjevare i väster, dock all- tid ofvan björkregionen. Sarskildt talrik var arten sommaren 1909 på Vilkisortas och Njuonjevares kalkområden. Gonepteryx LEACH. rhamni L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. Nymphalide. Nymphaline. Limenitis F. populi: L. — Sw. Förekommer sällsynt i Eksjoomra- det. Tagen 1899 och 1900 vid Haknarp, — Observerad i augusti 1903 pa Korpaberget. Pyrameis HB. atalanta L. — Sm. Uppträder inom Eksjöomradet un- LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 17 der alla ar i enstaka exemplar såsom vid Ovarnarp, Hesselas och Ranneslatt. Larven ar flera gånger antraffad pa nässlor och uppfödd. — Vg. Flera exemplar sagos i sept. 1910 pa Olle- stads kronopark — Og. Observerad pa Omberg i sept. 1910. cardui L. — Sm. Har mig veterligen endast upptradt en enda gång inom Eksjoomradet, nämligen sommaren 1902. Den anträffades da rätt talrikt pa blommande Carduus cris- pus och Centaurea scabiosa i åkrar norr om Eksjö. Vanessa F. io L. — Sm. Forekommer 1 allmänhet blott enstaka i Eksj6omradet, vissa ar i stôrre antal. urtice L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. — 7. Lpm. Sommaren 1909 sag jag ett exemplar vid Abisko, sannolikt tillhörande var. polaris STGR. polychloros L. — Sm. Upptradde sommaren 1901 tam- ligen sparsamt i Eksj6 och har senare icke observerats. Lar- verna lefde efter allt att döma pa skolgardens almar, kring hvilka fjärilarna ofta flogo; puppor anträffades sedermera pa vägoar af narstaende hus. antiopa L. — Sm. Tämligen allman i Eksjöomrädet. Polygonia HB. c album L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. Melitæa F. cinxia L. — Sm. Arten saknas alldeles i Eksjoomra- det. — G#. 1905 allman pa Torsburgen. — Og. Allman pa Ramundershäll vid Söderköping. athalia Rorr. — Sm. Allman i Eksjöomrädet och starkt varierande. Ett individ, taget vid Eksjö, närmar sig genom framvingarnas afvikande teckning till parthenie BRKH. En- dast deras inre del till och med strax utanför diskfaltet samt fram-, ut- och bakkanterna äro svartbruna. Utkantsbandet har en särdeles skarp begränsning inåt; det mörka bandet n:o 2, från utkanten räknadt är upplöst i små, otydliga skugg- fläckar, som äro bäst markerade i vingens bakhörn; tvärban- Entomol. Tidskr. Årg. 32. H. 1 (1911). 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. det n:o 3 finnes, men är mycket smalt och svagare framtra- dande. Den rödgula grundfärgen blir härigenom afgjordt förhärskande i vingens yttre två tredjedelar. aurelia NICK. — Sm. Af denna art{?) har jag endast anträffat ett exemplar i närheten af Broarp invid Eksjö. Till karaktärerna stämmer det väl öfverens med den beskrifning AURIVILLIUS lämnar (sid. 29) pa var. parthente BORKH. (syn. aurelia NICK.); inre hälften af bakvingarnas midtband pa un- dre sidan ar dock foga starkare gul an den yttre. Vingbredd 32 mm. ; dictynna Esp. — Sm. Forekommer tamligen allmant inom Eksjöomrädets lofskogar pa sidländta grasangar såsom vid Broarp, Brevik och Häknarp. — Sk. Var förliden som- mar allman a mossen pa Kolleberga kronopark. Argynnis F. aphirape HB. var. ossianus HRBST. — 7. Lpm. Fore- kommer tämligen sparsamt vid Torneträsk; exemplar före- ligga. fran Vilkisorta och Abisko. — Pb. 2 ex. erhöllos för- liden sommar pa Stormyren, kronoparken Kulbacksliden. selene SCHIFF. — Sm. Allman i Eksjoomradet. — 7. Lpm. Saknas, sa vidt jag kunnat finna, vid Torneträsk. euphrosyne L. — Sm. Allmän i Eksjöområdet. var. fingal HRBST.— 7. Lpm. I björkregionen kring Torne: träsk är A. euphrosyne en af de vanligaste fjärilarna. Varieteten träffar man emellertid ingalunda uteslutande. Former, som komma hufvudarten närmare, finnas här i fullt lika stort antal. Samma iakttagelse har WAHLGREN (sid. 7) redan förut gjort i Torne lappmark vid Vakkokoski. Beträffande Tromsötraktens former säger SPARRE-SCHNEIDER (sid. 32), att han endast träffat ett par exemplar, som med någon rätt kunna föras till var. fingal HRBST. Vid Torneträsk finner man ofta starkt melanistiska former med mycket starkt isolerade kantfläckar; många af dem utmärka sig emellertid icke genom mindre storlek (vingbredd 37 mm.) Å andra sidan finner man äfven små individ, som icke äro mörkare än hufvudformen. Oak- tadt denna växling är det dock några karaktärer, som synas mig vara tämligen konstanta hos denna högnordiska form. Kantfläckarna — mer eller mindre tydligt isolerade — äro LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. IQ nämligen ofta betydligt ljusare än den rödbruna grundfärgen 1 öfrigt, understundom nästan hvitaktiga. Undersidans svarta teckningar äro kraftigare och mera distinkta, och den röd- aktiga färgen på bakvingarnas undersida är uppblandad med mera brunt. Med dessa fakta för ögonen blir det af intresse att ägna STICHELS (sid. 80) behandling af var. fingal några ord. HERBST beskref denna vår lappländska form som art under detta namn (sid. 92, tafl. 270, fig. 1, 2). Beskrifningen är särdeles god; om artratten är han emellertid själf icke öfvertygad. Till slut beskrifver och afbildar han (sid. 97, tafl. 270, fig. 3) en varietet af denna form (utan att namn- gifva densamma) med ljusare grundfärg och hvitaktiga kant- fläckar på båda vingparen. STICHEL anser denna varietet omöjligen kunna förenas med euphrosyne och menar, att den i stället bör vara en individuell aberration af var. kela SCHIFF. under selene. För min del är jag alldeles öfvertygad, att HERBST som original för sin i öfrigt mycket goda afbildning råkat få just en sådan fingal-form med hvitaktiga kantflackar, hvarom jag i det ofvanstående har talat. pales SCHIFF. var. lapponica STGR. — 7. Lpm. Förekommer täm- ligen allmänt vid Torneträsk. var. isis HB. — 7. Lpm. Anträffad enstaka vid Vakke- jokk samt på Nuolja vid Abisko. var. arsilache ESP. — 7. Lpm. Den allmännaste formen, starkt variabel. Understundom äro de svarta banden på vin- garnas Ofversida kraftigare och bredare och vingarna i sin helhet violettskimrande ofvan — ett exemplar” från Abisko har, ehuru ej helt mörkt, gulaktiga spetsar på framvingarna;* dessa former tendera at ab. zzducta SANDB. Ofta finner man helt små exemplar med mycket inskränkt svart teckning på vingarnas Ofre sida; de äro alltså lifligare rödgula. — Den i Lappland förekommande var. arsilache är verkligen ur flera synpunkter rätt mycket olika den, som förekommer i landets sydliga delar, och har af STICHEL blifvit urskild som en sär- skild underart af pales under namn af aquilonaris (sid. 81, tafl. III, fig. 5). Han håller för troligt, att alla de individ ! De med * utmärkta fynden äro gjorda af min broder med. kand. IvaR LAGERBERG. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIT. fran arktiskt område, hvilka hänförts till var. arszlache, hora till denna nya underart. — Sm. I Eksjoomradet endast tagen i ett enda exemplar" i aug. 1900 pa en sank gräsmark norr om Hunsnäsasjön vid Eksjö. — .S£. Antraffades i mängd pa mossen a Kolleberga kronopark, juni 1910. freija THUNB. — 7. Lom. Förekommer ej sällsynt i örtrik björkskog kring Tornetrasks västra del. thore HB. var. borealis STGR. — 7. Lpm. Arten torde vara ratt sallsynt vid Tornetrask. Den antraffades blott pa en enda lokal i örtrik björkskog kring Nuoljabackens nedre lopp, hvarest den varit utsatt för tyska entomologers utrot- ningsförsök; lokalen ligger nu dess bättre inom nationalpar- kens råmärken. ino Rorr. — Sw. Allman i Eksjoomradet. lathonia L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt i Eksjöomrädet, dock afgjordt talrikast i sin höstgeneration. aglaja L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. niobe L. — Sy. Hufvudarten ar icke med säkerhet ob- serverad i Eksjöomrädet; af var. eris MEIG. aro antraffade endast tvenne exemplar, ett vid Eksjö och ett" vid Haknarp. adippe L. — Sm. Allman i Eksjoomradet och rätt variabel. En d med fa och sma svarta fläckar pa vingarnas öfversida — bagflackarna vid utkanten aro nästan fullständigt forsvunna — endast svagt silfverglansande utkantsflackar pa bakvingarnas undersida och det fina mörka streck, som utåt markerar dessa flackar, nästan fullstandigt utplanadt, narmar sig var. cleodoxa O. Denna varietet antraffas sallsynt mer eller mindre typisk: 4 ex. foreligga fran Eksjo, Brevik och Haknarp. Alla ha ögonpunkterna pa bakvingarnas undersida i fälten 2, 3 och 5 silfverglansande, ett exemplar har dess- utom kantflackarna mycket svagt silfverskimrande (tydligast i vingens framhorn) samt yttre mellanfaltet pudradt med morkt gronbrunt. paphia L. — Sm. Uppträdde i stor myckenhet som- maren 1901 i Eksjö och antraffades da allmänt pa blom- mande lindar i staden. Har efter detta ar endast observerats sommaren 1906 vid Brevik (ett individ"). — S£. Anmärkt vid Hästveda.” LAGERBERG : ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 21 Satyrine. Erebia DALM. ligea L. — Sm. Förekommer allmänt i Eksjöomrädet. — IT. Lpm. var. adyte HB. förekommer allmänt i örtrik bjorkskog flerstades vid Torneträsk. embla THUNB. — VÖ. Tvenne exemplar fångades i juli 1910 vid Stormyren a kronoparken Kulbacksliden. lappona Esp. — I. Lpm. Förekommer allmänt vid Torneträsk bade 1 och ofvan björkregionen. Den enda dag- fjäril, som i större antal träffas pa de stora fjallhedarna längre västerut vid Vassijaure och Riksgränsen. ab. pollux ESP. förekommer öfverallt tämligen allmänt bland hufvudformen. Oeneis HB. norna THUNB. — 7. Zpm. Endast anträffad på norra sidan af Torneträsk på Vilkisorta och Snuritjakko ofvan träd- gränsen. jutta HB. — 4. Flog allmänt i det forsumpade om- rådet af tallskogen intill Stormyren a Kulbäckslidens krono- park i juli 1910. Satyrus (LATR.) WESTM. semele L. — Sm. Inom Eksjöområdet allman a sten- bundna fällor och på hedartad mark (Ränneslätt). — Og. Allmän på N. Finnö. Pararge Hp. egeria L. var. egerides STGR. — GX. I tallskog kring Torsburgen, sparsamt. megæra L. — Dh. Förekom 1906 allmänt vid Kristine- berg och pa Styrsö. hiera FABR. — Sm. Upptrader i maj och juni allmant inom Eksjöomrädet. mera L. — Sm. Allman inom Eksjoomradet. Aphantopus WALLGR. hyperantus L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Epinephele HB. jurtina L. — Sm. Allman 1 Eksjoomradet. Coenonympha HB. hero L. — 5%. Anträffad tämligen sparsamt på mossen a Kolleberga kronopark. arcania L. — Sm. Saknas fullständigt inom Eksjoom- rådet; vid Grenna är arten allman. — Og. Allmän ä Om- berg samt vid Mjolby. pamphilus L. — Sm. Allman inom Eksj6omradet. tiphon ROTT. — Sm. Förekommer tämligen allmänt och fullt typisk pa rismyrar i Eksjöomrädet. — 5%. Allman a Kolleberga kronopark. var. isis THUNB. — Sz. Anträffas enstaka inom Eksjo- omradet mer eller mindre utpraglad. Ett exemplar fran Ek- sjö ager endast en, helt liten ögonpunkt (med ljus ring) i fal- tet 5 pa framvingarnas undersida (ej pa öfversidan); bakvin- garnas undersida uppvisar endast en, ytterst liten punkt utan ljus ring i fältet 1, ofvansidan saknar punkter. — 6. Exem- plar fran Stormyren a kronoparken Kulbäcksliden tillhöra denna varietet. Lycenide. Callophrys BILLB. rubi L. — Sm. Allman i Eksjöomradet. Zephyrus DALM. quercus L. — Sm. Saknas inom Eksjöomrädet. — Og. Antraffad pa N. Finno vid Gettero. betulæ L. — Sm. Saknas inom Eksjoomradet. — Og. Antraffad pa N. Finnö vid Gettero. Chrysophanus HB. virgaureæ L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. hippothoë L. — Sm. Saknas fullständigt i Eksjoom- rådet. Anträffad norr om Grenna. var. stieberi GERH. — 7. Lpm. Anträffad flerstädes i ortrik björkskog vid Torneträsk såsom pa Nuolja, Palnovare, LAGERBERG : ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 23 Snuritjakko och Vilkisorta. — Den har förekommande for- men hor sakert till ifragavarande varietet, ehuru manga indi- vid forete egenskaper, som mera narma dem till hufvudarten. Hvad forst storleken beträffar, sa ar denna ej i nagon hôgre grad reducerad hos de lappländska exemplaren — vingbred- den varierar mellan 28 och 31 mm. dd äro i alla fall be- tydligt blekare röda, sa att undersidans mörka fläckar lysa igenom; det röda bandet långs bakvingarnas utkant är oftast skarpt begränsadt. En del har innanför det svarta utkants- bandet på framvingarna en rad skuggfläckar, som mot bak- kanten stå längre aflägsnade från utkanten. Understundom äro vingarna i sin helhet öfverdragna med ett starkt blavio- lett skimmer, hvilket särskildt tydligt märkes på bakvingarna. Många exemplar ha bakvingarnas öfversida till största delen mörkbrun; den röda färgen är inskränkt till partiet mellan bakre diskribban och framkanten, och det röda utkantsban- det är försvunnet. De i det mörka partiet löpande ribborna 1, 3 och 4 samt bakre diskribban äro emellertid klart röda. Af 2% träffar man ofta manga små individ (28 mm.) med ofvan helt och hållet mörkbruna vingar såsom hos hufvud- arten, men afven exemplar med klart röda framvingar. Un- dertill äro vingarna hos båda könen mera blåaktigt askgrå an hos hufvudarten.! — Af denna varietet fann jag i juli 1909 pa Palnovare en sardeles anmarkningsvard albinosform ab. nova testacea m. Alarum colore fundali supra pal- lide testacea, alarum posticarum obscure ceruleo-violacearum costa mediana anteriore et postertore atque costis 2—O6 testa- cers, area ante costam medianam anteriorem sita testacea, cærulescente et fascia marginali supra paulo saturatius testa- cea. Pedibus et tegulis ceruleo-pilosis. — à. Denna sardeles vackra aberration utmarkes daraf, att den rödgula grundfärgen är utbytt mot en blekt sandgul (‘beige’) färg, bakvingarna aro ofvan mörkt blavioletta med undantag af det framför diskfältet liggande partiet, som är ljusgult med en ljusblå skiftning, samt de båda diskribborna och ribborna 2—6, hvilka alla äro starkt gula; det ljusa bandet straxt in- ! Det är af intresse att kunna konstatera, att den ifrågavarande varie- teten äfven vid Tromsö visar samma växling i karaktärerna (jfr SPARRE- SCHNEIDER, Sid. 19, 20). 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQII. nanfor utkanten har en något mörkare anstrykning än grund- färgen. Vinglockens och benens behåring är ljust blågrå. — Endast ett individ (4) antraffades och finnes nu i min samling. phleas L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt i Ek- sjoomradet, talrikare i sin höstgeneration och uppträder da understundom som var. eleus FABR. — 7. Lpm. De två exemplar, som jag lyckades fånga på Nuolja sommaren 1908 tillhöra var. hypophlæas B. — Denna form är enligt SPARRE- SCHNEIDER (sid. 20 21) utbredd öfver hela norska Finnmarken. Lycæna FABR. argus L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. argyrognomon BERGSTR. — Sm. Allman 1 Eksjüom- radet. — 7. Lpm. Förekommer allmänt kring Torneträsk som var. ægidion MEISS. Den varierar rätt mycket. Un- dersidans svarta bagflackar pa bakvingarna aro ofta mycket forstärkta samt tillspetsade och utdragna inat mot punktraden i vingens midt. optilete KNOCH. — Sm. Förekommer ganska allmänt på rismyrar och ljungbackar inom Eksjöområdet. var. cyparissus HB. — 7. Lpm. Allman öfver allt 1 hedartad bjorkskog kring Tornetrask. orbitulus PRUN. var. aquilina STGR. — 7. Lpm. Denna fjaril har sakerligen en ratt lokal forekomst vid Tornetrask. Jag anträffade den endast norr om sjôn pa de stora kalkhe- darna ofvan björkregionen — omkr. 700 m. 6. h. — a Vilkis- orta och Njuonjevare bade 1908 och 1900. Vid ett tillfälle fangade jag emellertid vid Vakkejokks mynning pa de nakna stenreflarna tvenne individ, som sålunda hade vagat sig ned genom björkregionen. Pa grund af sin snabba flykt och sin förvillande likhet i färg med den i dagen tradande grahvita kalkgrunden ar den mycket svar att fånga. Fjäriln besökte med förkärlek Astragalus alpinus, som möjligen kan vara naringsvaxt for dess enligt AURIVILLIUS (sid. 11) okanda larver. astrarche BERGSTR. — Sw. Förekommer tämligen all- mänt i Eksjöomrädets löfskogsängar såsom vid Eksjö, Bre- vik och Haknarp; ab. (et var.) allous HB. anträffas nagon gang bland hufvudarten, exempelvis vid Brevik (juli 1902). LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 25 eumedon Esp. — Sy. Saknas absolut i Eksjöomrädet. — Gtl. Torsburgen 1905. icarus ROTT. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. — Vb. Två dd togos i juli 1910 vid Kulbäcksliden; vingarnas un-. dersida ar hos dessa mera ljust gra an hos sydsvenska exemplar. amandus SCHN. — Sm. Anträffas mindre allmänt i Ek- sjöomrädet. — Og. N. Finnö vid Getterö allman. hylas Esp. — G#. Var i juli 1905 mycket vanlig pa Torsburgen. minimus FUESSL. — Sm. Saknas fullständigt i Eksjö- omradet. — Gil. Stora Karlsö, 1905, 2 exemplar. semiargus ROTT. — Sm. Förekommer tämligen all- mänt i Eksjöomrädet. arion L. — Sm. Saknas alldeles i Eksjoomradet. — Gu. Sommaren 1905 mycket vanlig pa Torsburgen, dar den sa godt som uteslutande besökte Prunella grandiflora. Cyaniris DALM. argiolus L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt i Eksjoomradet, dar den ofta anträffas i tat skog. Uppträder endast i en (var-)generation. Hesperiide. Augiades (HB.) WATS. comma L. — Sm. Förekommer allmänt i Eksjöomrädet. ab. (et var.) catena STGR. — 7. Lpm. Tämligen allman 1 örtrik björkskog vid Torneträsk. sylvanus Esp. — Sy. Allman i Eksjoomradet. — Sz. Kolleberga kronopark. Hesperia (FABR.) WATS. andromedæ WALLENGR. — 7. lpm. Förekommer spar- samt vid Torneträsk och endast fangad i enstaka exemplar såsom pa Nuolja (björkregionens ôfre del), Vilkisorta (ofvan bjôrkregionen). Pa Vassitjakkos vastsida sags ett exemplar i juli 1908 pa mer än 1,000 m:s h. 6. h. malvæ L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQII. Thanaos B. tages L. — Sm. Förekommer allmänt i Eksjoomradet. Sphingide. Smerinthus LATR. populi L. — Sm. Endast ett exemplar ar fangadt vid Eksjö 1901. ocellata L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt i Ek- sjöområdet. Larven flera gånger anträffad på äppleträd och pil samt uppfödd till imago. Dilina DALM. tilie L. — Sm. Ej antraffad i Eksjöområdet. — Ög. Ta- gen a Ramundershall vid Söderköping. Sphinx (L.) O. ligustri L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. — Og. Allman vid Söderköping. Hyloicus Hp. pinastri L. — Sm. Tämligen allman i Eksjoomradet. — Og. Söderköping allman. Chærocampa Dur. elpenor L. — Sm. Tämligen allman i Eksjoomradet. — Og. Norra Finnö vid Gettero. Metopsilus DUNC. porcellus L. — Sm. Tämligen allman inom Eksjöom- radet vissa ar, andra däremot sallsynt. Macroglossa Sc. stellatarum L. — Sm. Endast tvenne exemplar tagna vid Eksjo. Hemaris DALM. fuciformis L. — Sm. Förekommer sällsynt 1 Eksjo- omradet. LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 27 scabiose Z. — Sm. Inom EksjOomradet tämligen all- man vid midsommartiden pa gräsvallar med Vscaria och pa syrenhackar. Notodontide. Cerura SCHRNK. bifida HB. — Sm. Förekommer ej sällsynt i Eksjoom- rådet. Larven ar flera gånger antraffad pa sälg och upp- fodd till imago. Dicranura B. vinula L. — Sm. Tamligen allman inom Eksjoomradet, dock oftast anträffad som larv pa asp och sälg; uppfödd till imago. Stauropus GERM. fagi L. — Hall. En @ fångades pa Tönnersjöhedens kronopark nara Halmstad '?/ 1910. Notodonta O. ziczac L. — Sm. Förekommer allmänt i Eksjöomrädet och traffas ofta som larv pa salgbuskar. dromedarius L. — Sm. Förekommer tämligen sällsynt inom Eksjöomrädet. Larven anträffad pa Alnus glutinosa och uppfödd till imago. Lophopteryx STPH. camelina L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt inom Eksjöomrädet; som larv funnen pa sälg och björk samt upp- född till imago. Phalera L. bucephala L. — Sm. Allman öfverallt inom Eksjöom- radet. Larverna ha flera gänger mer eller mindre fullstän- digt kalätit yngre lindar i Eksjö stads planteringar. Pygæra O. curtula L. — Sm. Mindre allman i Eksjöomrädet. 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. pigra Hurn. — Sm. Allman öfverallt i Eksjöomrädet. Larven anträffas i mängd pa salgbuskar och aspuppslag, ofta utvandigt behaftade med pteromalidlarver. Lymantriide. Orgyia O. antiqua L. — Sm. Ytterst allman öfverallt i Eksjoom- rådet och flera gånger uppfödd till imago. — 7. Zpm. I juli 1909 anträffades pa en aspstam pa sluttningen af Vilkis- orta norr om Torneträsk en kokong med inneliggande klackt puppa (2). AURIVILLIUS uppger (sid. 92), att arten förut ar funnen nordligast i södra Lappland. Dasychira STPH. fascelina L. — Sm. Endast ett exemplar (4) är taget vid Ovarnarp intill Eksjö. Lymantria H». monacha L. — Sm. Ej iakttagen inom Eksjöområdet. — Og. Norra Finnö vid Getterö. Lasiocampide. Malacosoma (HB.) AURIV. castrensis L. — Sy. Ej anträffad i Eksjoomradet. — Og. Ett exemplar (¢) taget pa N. Finnö vid Getterö. Trichiura STPH. crategi L. — 74. Ett exemplar (¢) togs vid Bracke i augusti 1909. Genom vingarnas morka teckning hor denna form narmast till var. ariæ HB. Eriogaster GERM. lanestris L. — Sm. Ar tämligen allman i Eksjöomrä- det. Larvkolonier anträffas ofta pa sälg och asp. Vid ett tillfälle uppföddes mer än ett 5o-tal larver till forpuppning. Det visade sig därvid, att kokongernas färg i viss man rönte inflytande af substratet. De, som fästes vid larvburens ljusa LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 29 traribbor, blefvo hvitgula, de, som lades vid jorden, mörkbruna. I ett fall inspunno tvenne larver sig i en och samma kokong, som da helt naturligen blef större och erhöll en afplattad form. Efter fyra ar hade endast 3 kokonger gifvit fjärilar. WALLENGREN (sid. 85) uppger som bekant, att pupporna o kunna ligga ända till 7 år, innan de kläckas. Lasiocampa SCHRK. quercus L. — Sm. Förekommer enstaka i Eksjoomra- det. Larven funnen och utvecklad till imago efter öfver- vintring. trifolii Esp. — Sm. Arten torde ej vara sällsynt i Ek- sjöområdet; endast I exemplar är emellertid erhållet ur en öfvervintrande puppa. Macrothylacia RBR. rubi L. — Sm. Allmän öfver allt i Eksjöområdet. Epicnaptera RBR. ilicifolia L. — Sm. Endast ett exemplar (4) är kändt från Eksjöområdet. Det antraffades som larv på Vaccinium myrtillus vid Ovarnarp intill Eksjö hösten 1900 och kläcktes följande år i juni. Endromididæ. Endromis O. versicolora L. — Sm. Endast 2 individ (d och ®) aro fångade vid Eksjö. Saturnide. Saturnia SCHRK. pavonia L. — Sm. Förekommer sällsynt i Eksjöom- rådet. Larven anträffad pa Rosa och uppfödd till imago. — Og. Ett exemplar" (4) anträffadt pa Ramundershall vid Söderköping. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Drepanide. Drepana SCHRK. falcataria L. — Sm. ” Förekommer tämligen allmänt inom Eksjöomrädet. lacertinaria L. — Sm. Tämligen sällsynt 1 Eksj6om- radet, exempelvis vid Haknarp. Noctuidæ. Acronyctine. Demas STPH. coryli L. — Sm. Anträffad bade som larv och fjäril vid Eksjö. Acronicta O. leporina L. — Sy. Anträffas ej sällsynt inom Eksjö- omradet. aceris L. — Sm. Larven har flera ganger anträffats pa lönn och ek vid Eksjö och uppfödts till imago. auricoma FAR. och rumicis L. — Sy. Bada dessa arter aro synnerligen allmänna i Eksjoomradet, deras larver träffas allmänt pa asp och sälg. Trifineg. Agrotis O. augur FABR. — Sm. Tämligen allman i Eksjöomradet. pronuba L. — Sm. Ej allmän i Eksjoomradet; exem- plar föreligga fran Eksjö och Olstorp. — Og. Anträffad à N. Finnö vid Getterö samt pa Omberg. comes HB. — Dh. Ett exemplar erhållet vid Kristine- bergs zoologiska station 1 juli 1906. speciosa HB. var. arctica ZETT. — 7. Lpm. Ett vac- kert exemplar togs vid Vakkejokks utlopp i Torneträsk °°/; 1908. primule Esp. — Sm. Ett exemplar taget vid Eksjö. var. conflua TR. — 7. Lpm. Ett individ infångades pa LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 31 Snuritjäkkos sydsluttning nara Jebrenjokk °/s 1908. Det an- träffades midt i solskenet sugande pa en blommande Ange- lica archangelica. plecta L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt i Ek- sjöområdet. exclamationis L. — Sm. Allmän i Eksjöområdet. tritici L. — Dh. En d anträffad vid Kristineberg. corticea HB. och segetum SCHIFF. — Sm. Bada ar- terna äro allmänna i Eksjöomrädet. | occulta L. — Sm. Endast tvenne, fullt typiska individ hafva tagits vid Eksjö. Charzeas STPH. graminis L. — Sm. Allmän i Eksjöområdet och rätt starkt variabel. Mamestra Hb. advena FABR. — Sm. 2 exemplar, Eksjô, juni 1905. tincta BRAHM. — Sy. 1 exemplar, Eksjö, juli 1901. brassice L. — Sm. Allman i Eksjöomradet. oleracea L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. dissimilis KNOCH. — Sm. Allman i Eksjoomradet. pisi L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. glauca HB. — Sy. Tva exemplar tagna vid Ovarnarp intill Eksjö, °/6 1906. dentina Esp. — Sm. Allman Ofverallt i Eksjöomrädet; upptrader ofta som var. hilaris ZETT. reticulata VILL. — Sm. En i Eksjöomrädet mycket allman art; uppgifves af AURIVILLIUS (sid. 132) såsom sällsynt i allmänhet. Diantheecia B. nana Rorr. — Sm. Endast 1 exemplar är fangadt vid Qvarnarp intill Eksjö, °/6 1906. Miana STPH. strigilis CL. — Sm. Anträffad enstaka vid Eksjö. — Hall. Strax norr om Halmstad togs 1 juni 1910 ett exem- plar, som genom vingarnas mörka färg och de otydliga teck- 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1011. ningarna närmast sluter sig till var. ethiops Hw. Denna varietet ar hos oss hittills endast funnen vid Göteborg (enl. AURIVILLIUS, sid. 144). Hadena SCHRK. gemmea TR. — Sm. Sällsynt vid Eksjö. Två exem- plar erhållna, ett" ”/g 1901 på blommande Szene inflata, samt ett u 1906. monoglypha HUFN. — Sm. Förekommer tämligen all- mänt vid Eksjö. lateritia HUFN. — Sm. Förekommer mycket allmänt i Eksjöomrädet. rurea FABR. — Sm. Hör till de flyn, som pa försom- maren oftast fangas pa blommande syréner o. s. v. i Eksjö- omradet. basilinea FABR. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. secalis (L.) BJERK. — Sm. Allman i Eksjoomradet. Pohlia O. TR. chi L. — Sm. Tagen i enstaka exemplar vid Eksjö. — 08. exemplar Omberg. septa 1910: Dasypolia GN. templi THUNB. — Sm. Två individ (d och 2) togosi Eksjö, oktober 1909. — Sr. En ®, Stockholm, oktober 1900. — Upl. En $*, Uppsala, slutet af sept. 1910. Brachionycha Hb. nubeculosa Esp. — Ufl. En utmärkt vacker d anträf- fades nyklackt i Uppsala pa Trädgärdsgatans trottoar den °°/4 1908. — Arten ar enligt AURIVILLIUS (sid. 170) i Sverige , forut endast funnen i Skane samt vid Stockholm och Uppsala. Miselia O. oxyacanthe L. — Sm. Endast i tvenne exemplar ta- gen vid Eksjö, sept. 1906 och 1900. LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 33 Euplexia STPH. lucipara L. — Sm. Endast ett exemplar taget i Eksjö, 29/6 1909. Hydroecia GN. nictitans BKH. — Sm. En inom Eksjoomradet allman art, som nara nog lika ofta uppträder därstädes som var. erythrostigma Hw. micacea Esp. — Sm. Ej sällsynt i Eksjoomradet, till fargen ratt variabel. Tapinostola Lp. fulva HB. — Sm. Endast tvenne exemplar aro anträf- fade i närheten af Eksjo (Ranneslatt och Hesselsas) bada i september 1909. Bada exemplaren ha enfärgade rödaktigt gra framvingar och hora sålunda till var. fluxa TR. Leucania HB. pallens L. — Sm. Allman inom Eksjöomrädet. comma L. — Sm. Allman inom Eksjöomrädet. conigera FABR. — Sy. Allman inom Eksjöomrädet. Caradrina (HB) ©. quadripunctata FABR. — Sm. Allman i EksjOomradet. — Og. Omberg, sept. 1910. Amphipyra O. tragopogonis L. — Sm. Ej sällsynt vid Eksjö. — Dh. Tagen vid Kristineberg 1906. Xanthia O. lutea STROM. — Sm. Sällsynt i Eksjoomradet (Ormaryd). fulvago L. — Sm. Två exemplar erhållna vid Eksjö. Calocampa STPH. solidaginis HB. — Og. Ett vackert exemplar (2) togs pa Omberg vid Alvastra, september 1910. Arten uppgifves af AURIVILLIUS (sid. 169) såsom mycket sällsynt i Sveriges slättbygder. Entomol. Tidskr. Arg. sp JEL 30 (ON We 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1911. Cucullia SCHRK. umbratica L. — Sm. Tämligen allmän i Eksjöområ- det, exempelvis vid Qvarnarp. Anarta HB. cordigera THUNB. — 7. Lpm. Förekommer tämligen allmänt i Torneträskomrädet, såväl i som ofvan björkregionen, sasom vid Abisko och Vassijaure. melaleuca THUNB. — 7. Lom. Allmänt förekommande vid Abisko. melanopa THUNB. — 7. Lpm. Uppträder allmänt pa fjallheden vid Vassijaure — saledes praktiskt taget ofvan trad- gränsen; vid Abisko har jag icke antraffat denna art. STICHEL uppger ocksa (sid. 105), att fjariln 1 Lule lappmark har en lokal forekomst och saknas pa vissa strackor. Den ar som bekant ratt variabel. I mitt material har jag ett exemplar, insamladt pa Vilkisorta pa norra sidan af Tornetrask, med af- vikande teckning a framvingarna. Deras yttre del intill yttre tvarlinjen ar enfärgadt svart; den yttre tvarlinjen ar i alla fall utåt markerad af en fin gra skugga. I öfrigt ha vingarna sin vanliga teckning oförändrad kvar. Genom sitt svarta ut- kantsband bli framvingarna i viss mån påminnande om bak- vingarna. Denna afvikande form, som hör till samma kate- gori af aberrationer som de af HUBNER beskrifna nidua och rupestralis, torde kanske vara förtjänt af ett namn. richardsoni Curr. — 7. Lpm. Af denna i Sverige mycket sällsynta art har jag anträffat ett enda exemplar på den stora lafheden intill Vassitjakkos västsida omkr. 600 m. 6. h. (juli 1908). Vingbredd 32 mm. Bakvingarna äro ofvan nästan helt svartaktiga, endast i midtpartiet finnes ett ljust diffust fält, i hvilket kan skönjas en diskfläck; undertill äro vingarna gråhvita med tydlig diskfläck och 2 mm. bredt svart utkantsband. Äfven framvingarna äro tämligen mörka, och fjärilen hör därföre närmast till var. dovrensis STGR. — I Sverige är arten förut endast tagen i Qvickjokk (enligt AURIVILLIUS sid. 176). zetterstedti STGR. — 7. Lpm. Inom Tornetraskomra- det förekommer denna art som det vill synas tämligen lokalt, LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 35 men dar den finnes ingalunda sällsynt. Den håller sig all- tid ofvan trädgränsen pa torr fjällhed, speciellt dar Dryas ar ett dominerande vegetationselement. Jag har antraffat arten pa Vassitjakkos västsida 800 m. 6. h. samt norr om Torne- trask pa Vilkisorta pa nagot lägre niva; pa det senare stäl- let var den ratt vanlig. Afven i norska Finnmarken upptra- der den enligt SPARRE-SCHNEIDER (sid. 59) pa liknande loka- ler; Dryas ar larvens näringsväxt. — I Sverige är arten förut endast känd från Qvickjokk (AURIVILLIUS, sid. 176); STICHEL . (sid. 108) omnämner äfven ett exemplar utan när- mare lokaluppgift (sannolikt fran trakten mellan Gällivare och Kaitum älf). funebris Hp. — V6. Ett exemplar fangades pa Stor- myren a Kulbäckslidens kronopark, juli 1910. Gonopterine. Scoliopteryx GERM. libatrix L. — Sm. Inom Eksjoomradet endast erhallen vid Eksjö i 2 exemplar. Quadrifine. Abrostola O. triplasia L. — Sm. Endast anträffad vid Eksjö. tripartita HuFN. — Sm. Ej sällsynt inom Eksjoomra- det; larven anträffad flere gånger pa Urtica dioica och upp- fodd till imago. Plusia O. chrysitis L. — Sm. Ej sällsynt inom Eksjoomradet, vissa ar pafallande vanlig. Larven ar anträffad pa Uriica dioica samt uppfödd till imago. Silkeshylsan ar tunn och gles med brunaktig anstrykning. — Og. Arten var mycket vanlig vid Alvastra a Omberg i september 1910. festucæ L. — Sm. Var sommaren 1003 särdeles van- lig i Eksjö. — Og. N. Finnö vid Getterö. jota L. — Sm. Ej sallsynt i Eksjoomradet. gamma L. — Sm. Allman öfverallt i Eksjoomradet. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Larven flera gånger anträffad och uppfödd till imago. Silkes- hylsan ar tunn och rent hvit. interrogationis L. — Sm. Ej sällsynt i Eksjoomradet. hochenwarthi HOCHENW. — 7. Lpm. Allman i björk- regionen kring Tornetrasks vastra del. Euclidia O. mi CL. — Sm. Inom Eksjöomrädet tämligen allman pa ljungbackar och torrare mark. glyphica L. — Sm. Tämligen allman i Eksjöomrädet pa liknande lokaler. Catocala SCHR. fraxini L. — Sm. Endast 2 exemplar" äro anträffade nära Eksjö, det ena strax söder om staden det andra, illa medfaret, inne i själfva staden. Herminia LATR. tentacularia L. — 7. £pm. Allman i björkregionen vid Torneträsk. Hypena SCHR. proboscidalis L. — Sm. Antraffas här och där i Ek- sjöområdet. Cymatophoride. Thyatira Hp. batis L. — Sm. Af denna art har jag endast en gang — i Skurugata, september 1909 — pa Audus zd@us funnit fyra stycken bruna larver, hvilka uppfoddes och alla lamnade fjärilar följande ar. Cymatophora TR. or FABR. — Sm. Tämligen allmän i Eksjöomrädet, sa- som vid Eksjö, Qvarnarp och Haknarp. duplaris L. — 74. 1 exemplar" togs vid Bräcke °°/6 1903. LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 37 Brephide. Brephos O. parthenias L. — Sm. Var våren 1905 ingalunda säll- synt kring Eksjö i björkhagar; infångades i den s. k. Präst- angen vid Eksjö den !/s detta år." Geometridæ. Geometrin«. Geometra L. papilionaria L. — Sm. Ej sällsynt inom Eksjöomrädet, sasom vid Eksjö och Häknarp. Nemoria HB. viridata L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. Thalera HB. putata L. — Sm. Tamligen allman i Eksjoomradet. Acidaliine. Acidalia TR. immorata L. — Sm. Tämligen allman i Eksjoomradet. incanata L. — Sm. Ej allman i Eksjoomradet. Larentiine. Lythria Hp. purpuraria L. — Sm. Förekommer tämligen allmänt 1 Eksjöomrädet; ett exemplar har bakvingarna försedda med samma mörkt grågröna färg som framvingarna, en analogi till ab. Mevesz LPA., dock i motsatt riktning; hör möjligen till ab. cruentaria HUFN. Ortholitha Hb. limitata Sc. — Sm. Tagen vid Eksjö. ios) 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Odezia B. atrata L. — Sm. Allmän öfverallt i Eksjöområdet. Cheimatobia STPH. brumata L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. Triphosa STPH. dubitata L. — Sm. Ett exemplar erhallet vid Eksjo. Lygris HB. prunata L. — Sm. Flera ganger tagen vid Eksjo. testata L. — Sm. Tamligen allman i Eksjoomradet. populata L. — 7. Lpm. Forekom allmant i bjorksko- garna kring Abisko. Larentia TR. Af detta släkte förekomma inom Eksj6omradet allmänt följande arter: bicolorata HUFN., juniperata L., miata L., truncata HUFN., viridaria FABR., didymata L., montanata SCHIFF., dilutata BKH. med ab. obscurata STGR., bilineata L.; mindre allmänt hastata L. (Ormaryd), corylata THUNB. samt comitata L. — 7. Lpm. hastata L. var. subhastata NOLCK. förekommer tämligen allmänt i Torneträskomrädet; 1907 tog jag af denna varietet 4 exemplar midt uppe pa det mer an kilometerlanga snôfalt, som star isamband med Peiva- tjäkkoglaciären, 1,300 m. 6. h. Boarmiine. Arichanna MOORE. melanaria L. — Sm. Sällsynt i Eksjoomradet. Abraxas LEACH. marginata L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet och starkt variabel. Deilinia (Hz.) HMPS. pusaria L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. exanathemata Sc. — Sm. Allman i Eksjoomradet. LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 39 Selenia Hp. bilunaria Esp. — Sm. Larven ar flera gånger antraffad vid Eksjö pa Rubus idæus och uppfodd till imago. Gonodontis HB. bidentata CL. — Sm. 1 d fångades vid Qvarnarp in- till Eksjö, 8/6 1906. Himera DUP. pennaria L. — Sm. Funnen som larv vid Eksjö och kläckt 1906; förekom tämligen allmänt därstädes i oktober 1909. — Upl. 1 d togs i Uppsala 1908. Angerona DUP. prunaria L. — Sm. Förekommer ej allmänt vid Eksjö. Antraffad som larv och kläckt. — all. Mycket allman i Skedala kronopark, juni 1910. Eurymene Dur. dolabraria L. — Sm. Endast ett exemplar* ar fangadt i dens. k. Sjöängen vid Eksjö. Opisthograptis Hp. luteolata L. — Sm. Tämligen allman i Eksjoomradet. Epione Dur. apiciaria SCHIFF. — Sm. Tva exemplar togos i Eksjö, oktober 1909. Semiothisa HB. notata L. — Sm. Allman i Eksj6omradet. Hybernia LATR. aurantiaria Esp. — Sm. En enda larv antraffad vid Eksjö pa bjork och uppfödd till imago, som framkom 7/10 1906. Amphidasis TR. betularia L. — Sm. Tvenne exemplar" tagna vid Eksjö. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQII. Boarmia TR. repandata L. — Sm. Allman inom Eksjöområdet. crepuscularia HB. Sm. Anträffad vid Eksjö 1901. Gnophos TR. sordaria THUNB. — 7. Lpm. Förekom allmänt pa Nu- olja ofvan bjorkregionen. Psodos TR. coracina Esp. — 7. Lpm. Allman a alla tjäll kring Tornetrasks vastra del ofvan tradgransen. Pygmæna B. fusca THUNB. — 7. Lpm. Allman i Tornetraskomra- det bade i och ofvan bjorkregionen. Ematurga LD. atomaria L. — Sy. Allman i Eksjoomradet. Bupalus LEACH. piniarius L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. Phasiane (Dur.) Hs. clathrata L. —- Sy. Allman i Eksjöomrädet. Arctiidæ. Spilosoma STPH. menthastri Esp. — Sm. Allman i Eksjoomracet. Phragmatobia STPH. fuliginosa L. — Sm. Tämligen allman i Eksjöomrädet. Larven anträffas ofta i stor mangd pa sälg. — Det enda exemplar jag lyckats klacka narmar sig genom bakvingarnas till större delen svarta färg till var. borealis STGR. Parasemia Hb. plantaginis L. — Sy. Inom Eksjöomrädet endast an- träffad vid Anneberg (1 6), 1899. LAGERBERG: ANTECKNINGAR TILL SVERIGES MACROLEPIDOPTERFAUNA. 4I Diacrisia Hp. sanio L. — Sm. Tämligen allman inom Eksjöomrädet. — Sk. Forekom allmänt pa Kolleberga kronopark. Arctia SCHRK. caja L. — Sm. Allman inom Eksjöomrädet. aulica L. — Sm. Endast, ett individ (2) är kändt fran Eksjoomradet (Haknarp, juli 1900). Coscinia HB. striata L. — Gil. Två dd togos pa Torsburgen i juli 1905. eribrum L. — G#. En 9, Torsburgen, juli 1905. Lithosiiræ. Endrosa HB. irrorella CL. — Sm. Förekommer sällsynt inom Eksjö- omradet (Brevik). Cybosia HB. mesomella L. — Tämligen sällsynt i Eksjöomrädet. — Sk. I exemplar, Kolleberga kronopark, juni 1910. Zygænidæ. Zygæna FABR. scabiosæ SCHEVEN. — Sm. Tamligen sällsynt i Ek- sjöomradet. exulans HOCHENW. var. (et ab.) vanadis DALM. — 7° Lpm. Denna högnordiska form synes vara mindre allman i Torneträskomrädet och uppehåller sig dar pa blomrika gräs- ängar i björkregionen. Jag anträffade den endast pa Vilkis- orta i björkregionens ôfre del, dar den besökte Crepis paludosa. meliloti Esp. — Sm. Forekommer ej sallsynt i trakten af Eksjö. loniceræ SCHEVEN. — Sm. Allman 1 Eksjoomradet. Ino LEACH. statices L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. A2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOLII. Sesiidæ.! Trochilium Sc. apiformis CI. — Sm. Sällsynt i Eksjöomrädet, såsom vid Brevik. Cosside. Cossus FABR. cossus L. — Sm. Allman i Eksjöomrädet. Hepialus FABR. humuli L. — Sm. Allman i Eksjoomradet. sylvina L. — Sm. Endast. anträffad en gang (1901) vid Eksjö och da erhållen i 3 exemplar (2 22 och 1 d). fusconebulosa DE GEER. — F4. Två exemplar togos vid Kulbäckslidens gard, Degerfors socken, i juli 1910. — T. Lpm. Pa Vilkisortas sydsluttning anträffade jag i juli 1909 i öfre björkregionen ett exemplar tillhörande ab. galli- cus LD. hecta L. — Sm. Forekommer tamligen allmant 1 Ek- sjoomradet. — VÖ. Uppträdde 1910 mycket talrikt pa Kul- backslidens kronopark. Litteraturförteckning. AURIVILLIUS, CHr., Nordens fjärilar. Stockholm 1888—0o1. HERBST, W., Natursystem aller bekannten in- und ausländischen Insekten. Schmetterlinge. 10. Theil. Berlin 1800. Roman, A., Notizen zur Schlupfwespensammlung des schwedischen Reichs- museums. Entomologisk Tidskrift, Uppsala 1910, SPARRE-SCHEIDER, J., Lepidopterfauna’en pa Tromsoen og i nærmeste omegn. Tromso Museums Aarshefter, 15, Tromso 1893. STICHEL, H., Ein Beitrag zur nordischen Schmetterlingsfauna und ankniip- fende Bemerkungen. Berl. Entom. Zeitschr., Band LIII, Berlin 1908. WAHLGREN, E., Bidrag till kännedomen om öfre Klarälfdalens entomogeo- grafi. Arkiv f. zoologi utg. af K. V. A., bd 4, n:o 13, Uppsala & Stockholm 1908. WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens Heterocer-fjärilar. 2. del. Spin- narne. Lund 1869. 1 Jag har tagit en Sesia vid Haknarp, N. Solberga socken, Smaland, men kan tyvärr icke angifva hvilken art, da exemplaret gatt fôrloradt. Cetonia aurata och Trichius fasciatus i myrbon. Af Gottfrid Adlerz. WASMANN var den förste, som fäste uppmärksamheten pa att de i stackar af Formica rufa, pratensis och exsecta sa ymnigt antraffade Cezonia-larverna uteslutande tillhöra //o77- cola, men däremot aldrig aurata. Sedan jag med anledning af denna uppgift agnat saken ratt mycken uppmarksamhet, har jag standigt gjort samma erfarenhet. De fullbildade guld- baggar, som sagos tränga ner i myrstackarna för att lägga sina agg i de multnande växtämnena i deras botten, visade sig alltjämt vara forzcola. Och till samma art ha de Cevonza- larver och kokonger, som antraffats hos de namnda stack- byggande /ormica-arterna, visat sig höra, i de fall, da deras utveckling kunnat följas. Någon tillförlitlig uppgift om att Cetonia aurata skulle tillbringa sitt larvstadium i något myrbo känner jag ej. Däremot omtalar FABRE i samband med sina Scolia-studier, att han uppgräft Cezonza-larver af flera slag, bl. a. äfven aurata och floricola, ur vegetabiliska affallshögar i sin trädgård. Icke heller forzcola tycks sålunda för sin existens vara beroende af myrstackarna, ehuru den åtminstone i det nordliga Europa med förkärlek uppsöker sådana. Att denna benägenhet att välja myrbon till plats för ägglägg- ningen äfven kan framträda hos aurata framgår af följande iakttagelse. Vid Mem i Östergötland träffades i slutet af juli 1909 ett bo af Camponotus herculeanus, som härbärgerade larver och kokonger af någon Ce/onza-art. Detta väckte min för- våning dels därför, att Ceiomia-larver aldrig förut anträffats 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQIT. hos denna myrart, dels också därför att Camponotus-bon öt- verhufvud taget äro fattiga pa myrgäster och inhysingar. Jag kan ej erinra mig ha dar iakttagit nagra andra an de underliga Microdon-larverna. Af denna anledning syntes det lämpligt att tillvarataga kokongerna för att genom deras kläckning utröna, hvilken Cezonza-art det var, som visade denna afvikande vana. Ifrågavarande Camponotusbo var beläget i en murken trädrot under markens yta, och alla tecken antydde, att det var gammalt. Det kan därför knappt antagas, att aurata- larverna funnits i trädroten, innan myrorna tagit den i be- sittning. De anträffade larvernas antal var 6. Dessutom funnos 3 kokonger. Som vanligt brydde sig ej myrorna om guldbaggarnas larver, hvilka påtagligen lefva af det murkna träet, ty äfven /orzcola-larverna hos de stackbyggande my- rorna träffas åtminstone företrädesvis i sådana stackar, som omsluta rester af någon gammal stubbe, om också blott rötterna återstå, djupt ner i jorden. Af de 3 kokongerna krossades en vid uppgräfningen och befanns innesluta en ännu ej förpuppad larv. De 2 atersta- ende tillvaratogos och inlades jämte larverna och en del murket trä i ett glaskärl. Larverna funno emellertid dessa omständigheter otillfredsställande för sin trefnad och dogo, den ena efter den andra. Omkring midten af augusti gjordes en liten öppning pa den ena kokongen, som dä befanns inne- halla en Cefonza-puppa, ännu hvit, men med svagt framtra- dande grön metallglans. Sedan öppningen blifvit tillsluten, lämnades kokongerna i ro under ytterligare ett par veckor. I slutet af augusti öppnades de båda och innehöllo då från pupphuden frigjorda, fullt utfärgade och hårdnade imagines af Cetonia aurata, hvilka förmodligen ämnat öfvervintra inom sina kokonger. Det förtjänar anmärkas, att några ur 7#/a- stackar i samma trakt och vid samma tid insamlade Ce/onza- kokonger endast gafvo upphof till foricola. Samma höst träffades i ett par rvufa-stackar vid Sundsvall oerhörda mäng- der af Cefonza-kokonger. Ganska många insamlades för kläck- ning, och alla dessa visade sig likaledes tillhöra floricola. C. aurata måste föröfrigt vara mycket sällsynt i Medelpad. Jag har aldrig där sett något lefvande exemplar, men har däre- ADLERZ: CETONIA AURATA. 45 mot traffat tva déda, bada under stenar pa en bergsluttning. Kanske star denna ovanliga fyndplats 1 samband med lar- vernas förekomst i de just under stenar pa bergsluttningar vanliga Camponotus-boen. Att sådana funnits under de ste- nar, dar de déda guldbaggarna antraffades, ar emellertid at- minstone ej angifvet i mina anteckningar. "Någon uppgift om, hvar Zrzchzus fasciatus tillbringar sitt larvstadium, känner jag ej. I första veckan af juli 1907 träffade jag i Jämtland i en kullfallen och murken björkstam och midt i ett bo af Myrmica ruginodis dels en nykläckt Trichius fasciatus, dels en nära fullgangen puppa, såvidt jag kan erinra mig ej omgifven af någon kokong. Puppan kläck- tes en vecka därefter. Visserligen skulle dessa enstaka fynd af Cetonia aurata och Trichius fasciatus i myrbon kunna vara rena tillfälligheter. Det murkna träet är för dem otvifvelaktigt hufvudsaken, helst som man känner andra cetoniiner, hvilkas larver regel- bundet tillbringa sitt lif i murket trä, utan att någonsin ha anträffats tillsammans med myror. Sålunda har jag t. ex. ofta ur muddret af de gamla ihåliga ekarna vid Mem plockat fram såväl imagines som larver och puppor af Osmoderma eremita, utan att några myror träffades ens i närheten. Men i betraktande af den hos forzcola synnerligen framträdande benägenheten att ansluta sig till myror, torde de ofvannämnda iakttagelserna dock förtjäna att beaktas. FABRE skildrar, huru Scolia bifasciata härjar bland de skyddslöst i marken lefvande Cetonia-larverna. Det förefaller därför ingalunda osannolikt, att man i vissa Cetonia-arters anslutning till myror har att se en gryende instinkt att för äggläggningen uppsöka sådana platser, som äro otillgängliga för Scolierna, såsom med all säkerhet är fallet med myrboen. Om ej en sådan instinkt funnes, skulle förmodligen Cetonia floricola i likhet med de flesta djur sky myrorna och blott uppsöka murkna rötter hellre än att underkasta sig myrornas ilskna bett vid sitt ned- trängande i deras stackar. Visserligen tyckas dessa bett föga bekomma guldbaggarna ifråga, och kanske är deras hårda kitinpansar att betrakta såsom en anpassning för just dessa lefnadsvanor. Men då man ser, huru hårdt de ansättas, kan man ej värja sig för tanken, att det måste vara en kraftigt 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIT. verkande drift, som formar dem att trotsa lat vara endast obehaget af att känna sig fasthallna, hvilket djuren i allmän- het instinktmassigt söka undgå. I vårt land finnas visser- ligen inga Scolier, som skulle motivera bibehallandet af en sådan vana som floricolas. Men de en gang förvärfvade instinkterna äro sega och kunna mycket val tänkas öfver- lefva invandringen till en trakt, dar omständigheterna göra dem öfverflödiga, så att de där nästan kunna betecknas som rudimentära. Fallet erinrar om en i senare tid rätt bekant historia om en landskyrka i Danmark, där hvarje inträdande bugade sig framför en viss fläck på den hvitstrukna väggen. Ingen visste numera, hvarför så skedde. Men förklaringen kom, när man under den bortskrapade hvitlimningen på denna fläck fann en målad bild af madonnan. Anteckningar om nagra fynd af Parasit- steklar under 1909—l0. Af H. Nordenström. Af nedannämnde härstamma de fleste fran fortsatta ex- kursioner i Syd-Halland (Hallandsas) och nordvästra Skane samt sydöstra Östergötland (fran Linköpingstrakten till Kal- marlänsgränsen). Tryphonide. Det kanske basta fyndet tillhör denna grupp, nämligen Sphinctus serotinus (GRAV.) d', Ög, Bjärka, 28.8. 10, på hassel; enligt GRAV. funnen vid Berlin och Halle samt i Italien (»in coryletis»); bestämningen af D:r A. ROMAN, som sett ett ex. i Upsala zool. museum (utan angifven lokal). — //yperacmus crassicornis (GRAV.) 6, Hall. 28. 8. 09; enligt HOLMGR. endast © funnen i Sverige; enligt meddelande af D:r ROMAN har THOMS. beskrifvit d i Deutsche Ent. Zeitschr. (utan angif- vande af lokal). — Lamachus marginatus (BRISCHKE) 2 Og, St. Lars, pa tallstammar 7.10; enligt THOMS. funnen vid Ilstorp, Sk. — Spudeus assiduus (HOLMGR.) Q Og., Bjärka 4.8. — Perispuda facialis (GRAV.) 3, Og. St. Lars, id hassel- buskar, i flykten, 26.5. Sphecophaga vesparum CURT. $, Og, Bjärka 5.6. — Notopygus (Polycinetis) resplendens (HOLMGR.) DATA Karup, asen, 22.6; (»frutic. rariss.» HOLMGR.). — Erromenus frenator (GRAv.) Hall., Karup, 2.7, grasmark. — Metopius (ad) anxius (WESM.) ®, var. facie tota nigra, Sk. Hjernarp (sydsidan af Hallandsas) vid buskar, i flykten; ex., 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. som har hufvud, thorax och 2:dra segm. svarta, genom struk- turen af margo faciei närmast denna art. — Smuzcroplectrus erosus (HOLMGR.) d Hall., Karup, 24.6, 2.7, gräsmark, i flyk- ten; dessutom 2 ex. tagna i Karup 1907 pa fol. Ceraci; enligt HOLMGR. endast ett 2 ex. funnet vid Anneberg, Smal. af BOHEMAN. — Mesoleius nivalis (HOLMGR.) d Og., Bjärka, 15. 8, gräsmark. — Homotropus caudatus (THOMS.) 2 Ge , Linköping, 24.5. pactlor JLonicete. Cryptide. Cratocryptus subpetiolatus (GRAV.) 2 Og., St. Lars, pa tall- stammar 7.10; »funnen 1 nr He) — Cratocryptus pleuralis (THONS.) © Os., Sto Pars, pa blad af unea, eka, 19.5. — sis nasutus (THOMS.) $ Og., Linköping, pa buskar; »Sk., Gotl., Öl.» ae — Sen tes tibialts (THoms.) 3, Hall, Karup, flor. Aegopodii 27.8; skild fr. S. migratory genom abdomens form; »Sk., Ol.» (THOMS.). Coelocryptus rufinus (GRAV.) d Hall, Karup, 12.6, »sälls. i s. Sv.» (THOMS.). — Phygadeuon Piped STROBL.) 62 Og., St. Lars, Wallaskogen, pa hassel, 28.8; bada ex. tagna pa samma buske; enligt SCHMIED. funnen i Steiermark och Thü- ringen. Ichneumonide. Amblyteles truncicola (THOMS.) d, Hall., Karup, i bonings- rum pa golfplankor, 10.7. »Salls. vid Lund» (THOMS.). — Ambl. Fabricii (GRAV.) melanocerus (WESN.) 2 Hall., Karup, 2.7, antennis totis nigris. — /chn. terminatorius (GRAV.) 2 Hall, Karup, pa umbellater, 11.7; enligt THOMS. sälls. i s. Sv., hvilket val gäller $, da d ar täml. vanlig. — Ichn. fusorius (ie) 2 Om: St. Lars, Rosenkalla, barrskog, funnen tre år à rad pa denna plats, krypande pa dikesrenar; en £ for flere ar sedan klackt ur puppa af Sphinx Pinastri (intagen 19. 10, kläckning 10.1). — P/atylabus Thedenii (HOLMGR.) d Hall., Karup 28.8; gräsmark. — Aethecerus rugifrons (HOLMGR.) 2 ÖR St. Lars, på Ekbuskar 30. 9; sälls. (THOMS.). — Dia- dromus intermedius (HOLMGR.) 2 Hall., Karup, gräsmark 9. 7, forut funnen i Og., Linkôping, pa Aegopodium. NORDENSTROM: FYND AF PARASITSTEKLAR UNDER 1909—10. 49 Pimplariæ. Coleocentrus excitator (PODA) 2, Og., Bjärka, pa aspstub- bat. 5.6, ex. 23 mm. 1ilangd. — X nan pilicornis (GRAV.) (Se ays FÖRST.) ® var. obscura (abdom. toto nigro); Og., St. Lars, gräsmark, 13.5. — Æphialtes gnathaulax (THOMS.) d,-Ög., St. Lars, vid buskar, i flykten, 19.5; förut endast QQ har antraffade. — Lissonota tenerrima (YHOMS.) & zm- pressor (HOLMGR.); Hall., Karup, hafsstranden, graminosis, 25.8. Ophionidaæ. Demophorus arenicola (Tuoms.) 2 Hall, Karup, hafsstr. 2.7; »pa sandfält i Sk. och Ol.» (Thoms.) — Diaparsis nu- tritor (GRAV.) $ Hall, Karup, 12. 6; »Esperöd, Sk.» (THOMS.) — Campoplex angustatus (THOMS.) 2 Ög., St. Lars, 24.9. — Angitia areolarıs (HOLMGR.) N'ES ee hafsstranden 24. 8. — Angitia vestigialis (RATZ.) d, Hall., Karup, åsen, grasmark. Braconide. Phylacter annulicornis (NEES) d Hall, Hasslöf 20.7. — Microgaster messorius (HAL.) d Og ERS 8. re vid Ortofta, Sk.» as == a Gravenhorsti (NEES) d Hall., Karup, hafsstranden, 29.7; »täml. sälls. is. Sv.» (THOMS.); arterna af detta sl. talrikt forekommande pa denna hafs- strands graminéer. Opius truncatus (WESM.) d; Hall., Karup 18.7, gräsmark; »Palsjo och Ramlösa i Sk.» (THoMs.). th % Dessutom nagra fynd inom andra grupper af hymenop- tera: Apide: Osmia maritima (FR.) 2 Hall, Karup, hafs- stranden, pa Thymus 20.7; Osmza rufa (L.) $ Hall., Karup. murväggar, 12.6; Coelionys quadridentata (L.) 2 Hall., Karup, hafsstranden 12. 7, pa murväggar 24.6; Melitta leporina (PANZ.) d Hall., Karup, grasmark, 25.7; Prosopis brevicornis ae 5 Hall., Karup, hafsstranden 2.7; Heriades florisom- #25 (1.) © Gas Bjärka 1.8; Andrena cineraria (L.) d Og., St. we 28.4, pa Salix repens; © pa dikesrenar 2.5. Entomol. Tidskr. Arg. ies Han. (LOL); 4 Coleopterologiska Notiser. Af Emil Sandin. 1. Nagra för Sveriges Fauna nya Coleoptera. Bledius furcatus Oliv. och v. Skrimshiranus Curt. Syn. D. taurus GERM. Denna den största af vara inhemska A/edzus-arter skiljes med största lätthet fran sin närmaste släkting 4. #zcornis HERBST därpå, att hornet pa hanens thorax ar i spetsen för- sedt med en fin pänselformig behåring. Det af OLIVIER i En- cycl. VIII p. 616 beskrifna hanexemplaret hade antagligen dessa har pa något sätt sammanklibbade, sa att beharingen kom- mit att se gaffelformig ut, hvilket gifvit anledning till nam- net »furcatus». OLIVIERS namn bor därför hafva priorität framför GERMARS »¢aurus», da det ar ställdt utom allt tvifvel, att han haft för sig denna art vid sin beskrifning. Typiska individer aro svarta eller svartbruna med mundelar, antenner och ben ljusare, men egendomligt nog ar denna form en stor sallsynthet hos oss, enar jag bland ett hundratal individer blott lyckats anträffa tva han- och ett honexemplar. Dar- emot ar varieteten med gulbruna tackvingar och mer eller mindre utbredda, mörkare skutellarflackar den vanligaste. Denna vackra och ståtliga P/edius-art upptäcktes af mig i Maj 1906 pa sanddynerna vid Wallda—Sandö i Norra Hal- land, och har sedan dar årligen tagits i stort antal af mig och mina härvarande kolleger. Fran midten af Maj till slutet af sommaren söker man den dar sällan forgafves, likväl synes SANDIN: COLEOPTEROLOGISKA NOTISER. 51 den uppträda i största mängd under högsommaren. I lugna sommaraftnar, då varm och vacker väderlek en längre tid varit rådande, kan man få se denna art liksom den å samma lokal talrikt förekommande 4. bicornis AHR. svärma öfver sanddynerna. Förmodligen äro de då ute på giljartag, fastän jag hittills icke lyckats träffa dem i kopula. I den lerblandade sanden gräfva de sig djupa tunnellik- nande gangar — jag har uppmätt anda till 40 cm. — och de röja sin tillvaro genom sma uppkastade sandhôgar, i hvilka de gärna dväljas under soliga och varma dagar; vid mulen, kall och regnig vaderlek aro de till finnandes langre ned i gångarna. Det har icke varit mig möjligt — trots upprepade försök — att kunna fa fram en profil af dessa gångar, all- denstund den lösa sanden genast faller tillsammans, och de- samma förintas äfven vid den allra lindrigaste beröring. Lik- väl tror jag mig kunna våga det påståendet, att gången först går rakt ned från ytan några centimeter, hvarefter den fort- sätter i sned riktning nedåt och når som sagdt ansenligt djupt. I hvarje gång träffas sällan mer än en eller två individer, men jag har dock funnit flera, anda till sex stycken; detta tror jag likväl beror på att olika individers gångar korsat hvarandra. Jag kan ej underlåta att här anmärka ett säreget förhål- lande, som berör de på våra låga hafsstränder uppträdande skalbaggarna, enkannerligen våra Dledius- och Heterocerus- arter. Det händer nämligen, att desss dyner, där de ha sina boningar, vid västliga stormar en längre tid stå öfversväm- made af hafvet. När sedan vid stadigare väderlek vattnet sjunker undan, äro naturligtvis alla dessa små sandhögar bort- spolade, men det behöfver blott komma några vackra dagar, så finner man dem på nytt uppkastade af dessa små gräf- vande biller, hvilka således ej tagit den minsta skada af att hafvet en längre tid stått öfver deras bostäder. Såväl imagines som isynnerhet larverna förföljas ifrigt af Dyschirius-arter. Jag har i de tunnelgräfvande skalbag- garnas hemvist på vara hafsstränder talrikast träffat Dyschi- rius salinus SCHAUM; men äfven Dyschirius thoracicus FABR., obscurus GYLL., politus DEJ., och @neus DEJ., förekomma där på rof och plundring. 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOQII. Arten ar, savidt jag därom kunnat fa kannedom, ej förr anträffad pa Skandinaviska halfön. Icke heller i Danmark lar den vara funnen. Däremot förekommer den pa Englands och Frankrikes kuster, äfvensom vid insjöar med saltbotten pa kontinenten. I det stora hela ar den dock att betrakta som en marin form, ty hafsstranderna synas vara dess rätta hem. Micropeplus fulvus Er. Syn. M. Margarite DUV. ferrugineus MOTSCH, angulosus MOTSCH. Fran vara inhemska arter JM. porcatus FABR. och c@latus ER. skiljes den lätt genom sin skulptur. Dessa hafva näm- ligen utom sutural- och humeralribban tre dorsalribbor, medan denna art endast har tva dorsalribbor. Dessutom ar fargen brun, thorax sidor, antenner och ben roströda, ibland ar hela djurets färg rostrôd. Fran var tredje inhemska art MM. tesse- rula CURTIS, som den i färg kommer närmast, skiljes den utom på storleken därpå, att rummen mellan ribborna äro punkterade, da dessa på M. tesserula äro glatta. Den 6 Januari 1910 fann jag denna Micropeplus-art i siktgods från en gammal lada vid egendomen Notegang i Slap socken i Norra Halland. Jag fann då endast två indi- vid, men har sedan lyckats få några stycken till. Vid hvilken tid man skall finna den talrikt, har jag icke ännu lyckats upptäcka. Ladan ifråga ar af en mycket hög alder, antagligen byggd i slutet af 1700-talet, och under golftiljorna i narheten af den utanfor liggande komposten lämnar sikten ett ofantligt rikt utbyte af biller. Dar upptrada 1 mangd Hypocyptus discoideus ER., Cratarea suturalis MANNH., Lathrt- dius Bergrothi REITT., Contnomus nodifer WESTW., Cartodere elongata CURT. och rwfecollis MARSH. m. fl. och i oerhörd mängd den lilla sirliga Mycezea hirta MARSH. Dess utbredningsomräde ar Syd- och Mellaneuropa. I Tyskland är den enligt REITTER funnen i Rhenprovinsen, Westfalen och Thüringen samt i Danmark enligt GRILL pa Seeland. Litt Macrolepidopterstatistik for Norge. Av J. Werner-Nielsen. Som bekjendt forekommer der sommerfugle i alle lande men i meget ulike antal. Deres tilstedeverelse avhanger av vegetationen, saaledes at hvor denne utfolder sig yppigst forekommer de talrikst. Utbredelsen er dels en vandret dels en lodret; i zoner og regioner. I den varme zone er form- rikdommen störst og avtar arternes antal litt efter litt mot polerne for tilsidst i den kolde zone at reduceres til et faatal. Paa lignende maate avtar artsantallet hurtig, eftersom man fra lavlandet stiger op i hôiderne — til fjeldtrakterne. Norge er ikke saa uheldig stillet 1 lepidopterologisk hen- seende, som man kanske paa grund av dets nordlige belig- genhet, bjergfulde beskaffenhet og dets ofte karrige natur kunde vere tillboielig til at tro. Ifolge prof. AURIVILLIUS: Nordens Fjärilar (Stockholm 1888—01) utgjör antallet av kjendte Macrolepidoptera-arter i Skandinavien, Danmark og Finland 977. Herav findes inden Norges landomraade 633 arter eller hele 64,8%. (Iflg. opgave fra 1893). Efterfölgende skematiske oversigt, der er utarbeidet paa grundlag av en av W. M. SCHÔYEN i 1893 optat »Forteg- nelse over Norges Lepidoptera», (Christiania Videnskabs- Selskabs Forhandlinger for 1893. No. 13), viser antallet av kjendte Macrolepidoptera indenfor hvert av landets amter, samt forholdet mellem undergrupperne, likesom det procent- vise forhold er angit. 54 HH D Ur Bw D \ J | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Antallet av kjendte Macrolepidoptera i 1893. Akershus Nedenæs Hedemarken Kristian Romsdal Smaalenene . Bratsberg Lister og Mandal Buskerud . S. Bergenhus N. Trondhjem . S. Trondhjem . I det hele land 484+[+]?? arter WE EINER Ara — 330 NA ELEer 301 arter . 221+? ? arter et Cee — 2060 © FALLEN - 202 + ? arter 189 arter — 188 22? 2 arter. 165 arter 158 arter . Jarlsb. og Laurvik Nordland . Finmarken Tromsö . Stavanger N. Bergenhus . Akershus . Buskerud . Bratsberg . Hedemarken Kristian Nedenæs Smaalenene . Jarlsb. ogLaurvik x 147 +? arter — 145 +??? arter TOI AP arter . a re els 7 arter . Rhopalocera. I det hele land 92 arter 97 arler, « = 60 arter . —HONarner 58 arter 55 arter . 53 arter . Lister og Mandal — 44+? arter Finmarken Romsdal S. Bergenhus S. Trondhjem . N. Trondhjem , Nordland . Tromsö , Stavanger N. Bergenhus . 39+? arter . 37 arter 36 JARCER EN pg A NE Secu iS Gat TN od OCW SE Gg GF DOS 2-5 6 SAS 5S eb S'm/artél ete vo we crie Me 633 arter I procent 76,5 bo PT: m ur = + WwW J S. Trondhjem . | Nordland . , Jarlsb. og Laurvik N. Trondhjem , Tromsö . J Stavanger . | Bergenhus WERNER-NIELSEN: LITT MACROLEPIDOPTERSTATISTIK FOR Sphinges. I det hele land 29 arter Akershus . . 26+[+] arter . Jarlsb. og Laurvik 19 arter Nedenæs HS MA TLC ME ale | Smaalenene . Hedemarken LOMaELe Gasca. | Bratsbers um > os Buskerud . 14 arter . Kristian ENT er 12 arter Lister og Mandal Bisarten. Romsdal HG) ARNE . Se Bersenhuse 2.2 ei ete Aneel SWEDEN dj em 4 5 er Stavanger Nordland . a ATEN Finmarken ‘ N. Trondhjem . 4 arter Tromso . Se Byars N. Bergenhus „ . — Tr art). Bombyces. I det hele land 80 arter Akershus 65 arter Nedenæs — 46 arter Hedemarken 40 arter Kristian 35 arter S. Bergenhus . — 30-6? arter . Romsdal = DS Anker. \ Smaalenene . Brace Lister og Mandal Bratsberg . 23MATte Te Buskerud . 21 arter Finmarken 19+? arter 19 arter . = 16) anter 15 arter 13 arter A edinhe ny NORGE. 55 I procent 89,7 65,5 62,1 13,8 en ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Noctue. I det hele land 2 arter 1 procent ? 2 Akershus , 158+? ? arten. 71,2 Aw + Nedenes 124 arter 55,0 Hedemarken 100 arter . : RAS Kristian: OI arter dde LATA 41 Smaalenene . ÖN mantener SER 20.3 Ronsdal 60? arten SLR 27 Lister og Mandal HARATETS 5 cz S. Bergenhus 55), (AGU C eme ~ = 24,8 Bratsberg . . . AMAR CT 2083 Sh 21,2 NPMDTON CINE SN ch 5 GS a oF Boe 20,3 S. Trondhjem . AQNATLCT AS Are SE 18,9 Jarlsb. og Laurvik 3 ÖMT ETAN SR geile 5 a SANTE 2 162 Finmarken . 33+? arter G Sule Chey len Buskerud BORATtED MERE é u RSS Nordland... 28+? arter . : atte 5 12,6 rOMSON ed se [ÖRA arten rer : 2 e 7,2 SÉAVANPE i gen TES anter re : Pre MCE N. Bergenhus 5 orks aieldern L'on ve ct eet au tas 1,8 Geometre. I det heie land 210 arter Akershus au 168 arter 80 Hedemarken . Il Santen. Va. 54,8 Kristian, 3 gl Tossanteur os 50 Nedenæs 94 arter. 6 44,8 Romsdal Oma Thelen å er N. Trondbjem , 7Osacke Lae . sed ARE) Buskerud 277% Lister og Mandal 64 arter . : 30,5 Nordland . : Bratsberg . . GOo--erartern x Mar 00250 S. Bergenhusı nun CONTENU sine AUREZ SE Smaalenene. . 57 arter Be D TANT S. Trondhjem . R'AMALTÉLIINN hae wide te ME NZ HN, Finmarken a AQVarter” en n 5 23,3 Tromsö . E AT arter re NS STONE Jarlsb. og Laurvik ZA artery od pee ces RPE O2 Stavanger . 2ORATCCE Neuse Homestar ske" PRE 9,5 N. Bergenhus I HONEY SIKT Se: WERNER-NIELSEN: LITT MACROLEPIDOPTERSTATISTIK FOR NORGE. 57 Ved at kaste et blik paa et kart over landet og sam- menligne med den skematiske oversigt ser man straks, at de sydöstlige amter dominerer med det störste antal arter. Som en god nr. I kommer her Akershus med 484 sikre arter eller 76,5°% av antallet for det hele land. Ogsaa med hensyn til undergrupperne hævder det overlegent den förste plads. Derefter fölger Nedenæs, Hedemarkens og Kristians amter. Dette sidste med sine 301 arter er bemerkelsesvær- digt paa grund av de tildels sjeldne alpine forekomster paa Dovre og i Boverdalen. Av vestlandsamterne er Romsdal fremtrædende med 221 sikre arter eller 34,9%. Det over- gaar enddog Smaalenene med sine 217 arter eller 34,3%. Av de sydlige amter indtar Jarlsberg og Laurvik en forholds- vis beskeden stilling med 158 arter eller 25%. (Amtet er dog i utstrekning Norges mindste). Av undergruppen Sphinges tæller dette amt dog hele 19 arter eller 65,5% og kommer Akershus med sine 26 sikre arter eller 89,3% nær- mest. Av oversigten fremgaar forövrig som för antydet, at artsantallet synker efter hvert som man kommer nordover. Av de tre nordlige amter er Nordland og Finmarken om- trent jevnbyrdige med henholdsvis 147 sikre arter eller 23,2% . og 145 sikre arter eller 22,9%; Tromso er artsfattigst med 101 sikre arter eller 16%. (Inden Nordlands amtsomraade har man det entomologisk bekjendte Saltdalen med tildels sjeldne arktiske forekomster og et rikt vekslende insektliv, der staar i samklang med den her ofte yppige vegetation). Stavanger og N. Bergenhus danner dog en paafaldende undtagelse fra denne regel, idet disse amter kommer sidst i rækken med henholdsvis bare 55 arter eller 8,7 % og 27 arter eller 43196. | Skyldes dette forhold, at her er litet undersökt? Dette var stillingen i 1893! I de aar som siden er förlö- pet er forholdet blit noget forrykket, idet enkelte arter som nye er indlemmet i vort lands lepidopterfauna, likesom antallet av arter i et og andet amt ved fortsatte undersökelser og nyopdagelser er blit noget foröket. Som et kuriosum kan sluteligen anföres, at den förste samlede fortegnelse over Norges Lepidoptera utkom 1876. 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQIT. (Siebke, Enumeratio Insectorum Norvegicorum, III, edidit J. SPARRE SCHNEIDER, Christiania 1876). 17 aar senere eller i 1893 blev som for omtalt en ny, revideret fortegnelse optat av W. M. SCHOYEN. Efter yderligere 17 aars forlöp! skulde nu tiden vere inde til at en ny »fortegnelse» ser dagens lys. En saadan vil visselig av entomologer og entomologisk in- teresserede bli hilset med glade, saameget mere som man kan formode at der nu foreligger adskillig nyt materiale til bearbeidning. ! Artikelen er skrevet i 1910. Nagra lepidopterologiska notiser. Af John Peyron. Under sysslandet med insekternas uppfodning fran tidi- gare utvecklingsstadier och studiet af deras biologi kan man ej undgå att under årens lopp göra en del ron och forskaffa sig erfarenheter, som i nagon man afvika fran eller kom- plettera forut gjorda sadana. Afsikten med foljande samman- ställning af strödda notiser öfver en del lepidoptera, som forf. under en följd af ar haft under arbete, ar ingalunda att vara ett försök till någon uttömmande skildring af de föremål, den behandlar, än mindre gör den anspråk på att bringa i ljuset uteslutande nya och förut okända förhållanden. Den är endast afsedd att utgöra en kortfattad resumé öfver en del iakttagelser, gjorda under åtskilliga års arbete med spe- ciellt äggen och larverna af skandinaviska macrolepidoptera, och grundar sig sålunda uteslutande på egna iakttagelser inom de områden, den behandlar. Dessa iakttagelser må nu hafva fördelen af nyhetens originalitet eller belysa åtminstone delvis förut kända förhållanden — de kunna dock måhända i ett eller annat afseende vara af intresse eller till ledning atminstone för dem, som, i likhet med förf., ägnat något af sin tid och sitt arbete at detta ännu i mangt och mycket oplöjda forskningsfält, som föreligger till fortsatt odling. Papilio machaon L. — Aggen sökas med största ut- sikt till framgång under senare hälften af juni—början af juli på Angelica silvestris, och äro ofta placerade ganska 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. langt ned pa stammarna, alltid enstaka eller nagra fa tillsam- man. — Larven upptrader afven, som bekant, ofta 1 trad- eardarna, och da, enligt min erfarenhet, oftast pa Pastinaca sativa, hvars blad han ej sallan grundligt spolierar. _ Parnassius apollo L. — Aggen laggas i juli—augusti. Ofvervintringen torde, atminstone i Stockholmstrakten, ske i äggstadiet, ehuru embryot redan pa hösten är fullt utbildadt. — Larvens näringsväxt är sannolikt företrädesvis Sedum Telephium, ej S. album. Åtminstone har jag ofta iakttagit densamma på den förra arten, aldrig på den senare, äfven där dessa arter växa tillsamman. Pieris brassice L. — Larven anträffas, förutom på kälarter, synnerligen ofta pa krasse, 77opæolum majus. De citrongula äggen, som afsättas gruppvis på bladens undersida, äro under nästan hela sommaren synnerligen lätta att finna. — De öfriga Pieris-arternas ägg afsättas alltid enstaka och äro makroskopiskt svåra att särskilja. Euchloë cardamines L. — De såsom nylagda hvita, såsom äldre blodröda äggen sökas i maj—början af juni företrädesvis på Cardamine pratensis, Turritis glabra och Capsella bursa pastoris. De aro nästan undantagslöst place- rade i blomställningarna, vanligast pa blomskaften eller se- nare pa fruktskaften, och sta har enstaka. — Larven synes sorefalligt dölja sig om dagen. Uppfödningen fran aggsta- diet forsiggar utan svarighet. Gonepteryx rhamni L. — Aggen erhallas ofta med stor lätthet i maj pa Rhamnus frangula, dar de vanligen aro placerade enstaka eller i mindre, oregelbundna grupper langs de späda bladens medelnerv. De unga larverna halla sig vanligen under hvilan tatt tryckta intill en grofre bladnerv, och öfverensstämma till färgen sa fullständigt med omgif- ningen, att de dro latta att forbise. Limenitis populi L. — Larven ôfvervintrar som ung och anträffas under gynnsamma förhållanden om hösten pa unga aspar. Den liknar vid denna alder vid första paseendet ratt mycket larven af Drepana lacertinaria L., men skiljer sig till lefnadssättet betydligt fran denna. Den håller sig nämligen innesluten i en rörformig hylsa, som den samman- drager af delar af det blad, pa hvilket den sitter, i den man PEYRON: NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 6t den förtär detta fran den fria framkanten mot basen. Bladets medelnerv kvarlamnas vanligen och framskjuter fran främre delen af nämnda hylsa i form af ett sprot. — Arten i fraga uppträder mycket ojämnt. Pa Lidingön bredvid Stockholm har jag ett par gånger sett den förekomma lokalt i stor mängd. Andra ar söker man den forgafves. — Puppan fästes fritt på baksidan af ett blad, hvilket den genom sin tyngd neddrager i vertikal ställning; och kan detta ofta vara till hjälp för densammas uppsökande. Vanessa cardui L. — Fjärilarna företaga, som bekant, stundom vandringar och uppträda då samtidigt i stora massor. Ett sådant massuppträdande iakttog jag vid ett tillfälle under sommaren 1897 vid Sturevagen utanför Stockholm. Fjäri- larna kunde räknas i många hundratal och formligen myll- rade om hvarandra, där de slagit sig ned på tistelblommorna, som växte på sidorna af den branta vägbanken. Däraf upp- stod ett ljud, liknande frasandet af papper. Argynnis aglaja L. torde öfvervintra i äggstadiet, ehuru embryot är fullbildadt redan under hösten. — Hos denna art har jag sommaren 1906 iakttagit en vandring af larverna vid Åre i Jämtland. Vid passerandet af en landsväg syntes här på ett begränsadt område stora mängder af larver krypa tvärs öfver vägen från den ena sidan till den andra. Jag iakttog äfven atskilliga larver, när jag efter ett par timmar atervande samma väg. Lycæna orion PALL. har jag i Stockholmstrakten fun- nit dels a bergen vid Danviken, varen 1801, dels a Lidingon vid flera tillfällen. — Larven, som lefver pa Sedum Telephium, äter sig som yngre fram gangformigt genom den köttiga bladsubstansen, pa bada sidor kvarlämnande epidermis, och är sålunda ofta fullständigt dold. Som äldre visar den äfven benagenhet att ga framat i mer eller mindre rak linje, men förtär da äfven bladets epidermis pa öfre sidan, kvar- lamnar däremot den undre sidans. — Larven ar synnerligen trög och orörlig. Cyaniris argiolus L. — De grönhvita äggen anträffas stundom 1 maj pa de späda bladen af Rhamnus frangula. Da larven är svar att anträffa och 2 ogärna synes afsätta 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQII. ägg under fangenskap, lönar sig sökandet efter agg i det fria. Uppfodningen moter inga svårigheter. Deilephila elpenor L. — Larven, hvars vanliga närings- växt ar FEpilobium angustifolium, har jag vid ett tillfälle i Uppsalatrakten iakttagit pa Calla palustris. Cerura furcula L. -— De sotsvarta, halfklotformade äggen anträffas i juli månad pa baksidan af bladen af Salix caprea. De äro på grund af sin färg mycket lätta att iakt- taga. Detsamma gäller om de båda följande arternas ägg. Cerura bifida HB. — Äggen likna mycket föregående arts, men återfinnas, atminstone i Stockholmstrakten ganska ymnigt, oftast på baksidan af bladen af unga aspar, stundom äfven på andra Populus-arter. — Som larven, som bekant, mycket ofta är angripen af parasiter, lönar sig gifvetvis upp- födning från äggstadiet, hvilken ej möter några andra svårig- heter, än att larverna redan från början måste hållas åtskilda, emedan de 1 motsatt fall gärna angripa hvarandra. Dicranura vinula L. — Äggen återfinnas synnerligen ofta på öfre sidan af bladen af Salix caprea, ofta flera på hvarje blad. De aro chokoladbruna med gulaktig midt- punkt. Drymonia chaonia HB., som förut vid ett tillfälle in- fångats vid Experimentalfältet nära Stockholm, har jag under flera år dels i äggstadiet, dels såsom larv iakttagit på Li- dingön. Häraf synes framgå, att arten på senare år fått mera fast fot i Stockholmstrakten. Pheosia tremula CL. — De hvitaktiga, plattadt half klotformiga äggen anträffas i Stockholmstrakten vanligen med ganska stor lätthet i juli månad på ställen där aspen växer ymnigt. De äro placerade på undersidan af bladen, nästan alltid enstaka. Sällan finner man på hvarje blad mer än ett ägg. Notodonta ziczac L. — Äggen sökas bäst i juni, och anträffas, under samma förhållanden som gälla for forega- ende art, äfvenledes vanligen på bladen af unga aspar. Notodonta dromedarius L. — Äggen anträffas ej sällan på undersidan af alens blad, och låta med lätthet uppföda sig. PEYRON: NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 63 Notodonta trepida Esp. har jag sommaren 1897 funnit i larvstadiet pa ekar a Lidingön. — Arten förekommer spar- samt fran södra Sverige upp till Uppsala. Lophopteryx camelina L. — Aggen anträffas i Stock- holmstrakten ofta pa undersidan af bladen af bjork och al, vanligen i juli. De förekomma enstaka eller i rader pa två a fyra stycken. Uppfodningen latt. Pterostoma palpina L. — Äggen anträffas pa bladen af asp och sälg. — Arten synes i Stockholmstrakten under gynnsamma förhållanden kunna hafva tvenne generationer. Pygæra anastomosis L. — Arten synes vara ganska allmän i Stockholmstrakten. Jag har nästan årligen i maj juni iakttagit densamma i larvstadiet, dels på Lidingön, dels för öfrigt i Stockholms omgifningar. — Öfvervintringen torde som regel ske i ett tidigt larvstadium. Af i slutet af juli 1905 lagda ägg utvecklades det stora flertalet larver under sensommaren endast till andra hudömsningsstadiet, då de stannade i växten och upphörde att äta. Smäningom in- spann sig hvarje larv för sig i en liten hvitaktig, fast sil- keshylsa, inom hvilken han därefter öfvervintrade. — Af samma äggkull utvecklades emellertid äfven ett fåtal larver till fullväxt redan på hösten och öfvergingo i puppstadiet i slutet af september. Dessa puppor öfvervintrade. — De lar- ver, man i maj—juni finner i frihet, äro alltid fullvaxta eller närma sig sin fullväxt; de förpuppas i midten af juni samt kläckas till imagines i midten eller slutet af juli. — Af detta synes äfven framgå, att arten i regel, åtminstone i Stock- holmstrakten, har endast en generation årligen, blott undan- tagsvis och under gynnsamma förhållanden tvenne. I Tysk- land däremot uppgifvas tvenne generationer som regel. Några fullväxta larver under senare delen af sommaren har jag aldrig iakttagit i frihet. — Jfr. f. 6. Ent. Tidskr., arg. 1890, sid. 130. Pygæra curtula L. — Larven, som är växlande till färgen, är, synnerligast som fullväxt, ganska svar att skilja fran larven af P. pigra HUFN. Den synes dock möjligen foredraga aspen som näringsväxt, ehuru detta ingalunda ar regel, och dess karaktäristiska, mörkgröna med en diffus och excentriskt placerad, brun skuggfläck försedda agg aterfin- 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. nas, vanligen flera i rad bredvid hvarandra, i slutet af juni ej sällan pa baksidan af aspens blad. — Larvens hufvud är ofta försedt med en gulaktig, mot mundelarna öppen vinkel- teckning, hvilken ätminstone ej lika tydligt äterfinnes hos pigra-larvens mera enfärgade hufvud. Huruvida denna teck- ning är konstant, har jag, i brist pa tillräckligt material, ej kunnat afgöra. Förhällandet torde förtjäna att närmare iakt- tagas. Orgyia gonostigma L. har jag vid ett tillfälle iakttagit i larvstadiet pa Lidingön. Stilpnotia salicis L. — De karaktaristiska aggsamlin- garna återfinnas ej sällan pa bladen af asp och pilarter. Aggen aro lagda i flerlagriga, oregelbundna hopar, och helt och hallet tackta af ett hvit- eller graaktigt lager af perga- mentliknande ämne. Larven, som öfvervintrar såsom ung, anträffas, som bekant, i maj juni ofta mycket talrikt repre- senterad. Trichiura crategi L.— Larven antraffas da och da pa äppelträd. Som den ej uppträder kolonivis, torde den emel- lertid ej ofta kunna göra någon vidare skada. Till färg och teckning varierar den mer än någon annan för mig bekant art. Ur samma äggkull erhåller man larver så olika, att man, utan vetskapen om deras gemensamma ursprung, svar- ligen skulle kunna tänka sig, att de tillhöra samma art. En del larver likna vid hastigt påseende rätt mycket unga lar- ver af Macrotylasia rubi L., då hvarje led är försedd med ett tvärs öfver ryggsidan löpande gult tvärband. Andra sakna dessa tvärband helt och hållet och äro i stället tecknade med breda, hvita långsband utefter larvens sidor. De olika färg- kombinationerna växla snart sagdt i det oändliga från de brokigaste former till de nästan helt och hållet svarta, som man stundom finner i fjälltrakterna, men som ingalunda synas vara karaktäristiska för dessa trakter, då man därstädes lika ofta anträffar mer eller mindre brokiga former, något som jag haft tillfälle att konstatera vid Storlien i Jämtland. Lasiocampa quercus L. — Larven har jag vid ett till- fälle iakttagit på jasminbusken, Philadelphus coronarius, hvars blad den förtärde. — Den anträffas för öfrigt, som bekant, ofta pa andra buskväxter, såsom sälg, björk m. fl. PEYRON: NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 65 Saturnia pavonia L. — Larverna variera betydligt och kunna stundom, afven som fullvuxna, vara helt svarta, utan spar af grön inblandning, hvilket jag iakttagit hos exemplar, klackta ur fran Hälsingland insanda agg. Motsatsen, helt gröna larver utan minsta svarta inblandning, har jag flera ganger funnit i Stockholmstrakten. Mellan dessa former torde inrymmas nästan alla tänkbara möjligheter. Såsom yngre är larven, som bekant, öfvervägande svartfargad. _ Acronycta alni L., som öfverallt inom området torde vara ganska sällsynt förekommande, har jag under trenne olika år anträffat i larvstadiet på asp, äppleträd och björk. Acronycta auricoma F. — Larven af denna art hor till dem, som man under sensommaren i Stockholmstrakten oftast anträffar i det fria. Den varierar betydligt till färgen från rent svart med citrongula vårtor till röd- eller gulaktigt. Ännu mer varierar dess näringsväxt och man finner den på de mest skilda arter af förnämligast buskvaxter. Ej sällan anträffar man densamma på hallonbuskar, äfven i trädgår- darna, och har jag äfven sett den med god smak förtära mogna hallon. Äfven har jag flera gånger iakttagit den på en stor, högväxt perenn trädgårdsväxt med hårda, nästan läderartade blad, Polygonum Sieboldit (?) Acronycta euphorbiæ F. har jag vid ett par tillfällen antraffat a Lidingön pa /Zeracium umbellatum och Salix caprea. Craniophora ligustri F. — I likhet med en del andra pa ask och liguster lefvande larver, tillgriper denna art sasom näringsväxt i man af tillgång äfven syrenens blad. Agrotis pronuba L. hör, som bekant, till vara oftast sedda agrotisarter, och flyger i flera generationer nastan hela sommaren. I Ofverensstammelse harmed sker också öfver- vintringen i olika utvecklingsstadier. Ur tidigare pa somma- ren klackta agg utvecklade larver hinna forpuppa sig pa hösten, och ôfvervintringen sker da i puppstadiet. Något senare, i augusti, ur äggen utvecklade larver bli pa senhösten fullväxta och nedkrypa i jorden, där de omgifva sig med en bräcklig kokong, i hvilken de öfvervintra för att först på våren förpuppas; alltså här en öfvervintring i fullvuxet larv- stadium. Ännu senare, i september, kläckta ägg utveckla Entomol. Tidskr. Årg. Fae dal ip (LOI) 5 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1911. larver, som Ofvervintra 1 halfvuxet stadium. — Aggen, som aro ovanligt sma i förhållande till fjärilns storlek, nylagda hvitaktiga, sedermera gravioletta, antraffas nästan under hela sommaren. De äro afsatta i stora hopar om flera hundra stycken. Särskildt ofta har jag iakttagit dem pa Asparagus, hvars smala grenar och blad de omgifva i form af ett fast, på längden utdraget rör, anordnadt efter samma plan som de bekanta »äggringarna» hos Malacosoma neustria L. Agrotis grisescens TR., en af våra sällsyntare arter af släktet i fråga, har jag sommaren 1909 funnit på Lidingön. Mamestra serena F. är tämligen allmän på Lidingön, där larven ej sällan anträffas i blommorna pa Hieracium umbellatum. Bryophila raptricula HB. Tvenne exemplar af fjärilen funna a Lidingön 1905. Nænia typica L. — Larven fann jag sommaren 1909 i stort antal på pelargonier, där den åstadkommit betydlig förödelse. — Larven Ofvervintrar i halfvuxet stadium utan svårighet i fångenskap och kan tidigt på våren uppfödas med sallad. Euplexia lucipara L. — Larven iakttog jag sommaren 1896 i trädgården på störbönor. Tæniocampa populeti TR. har under de senare aren varit taml. allman a vissa delar af Lidingön. Larven lefver mellan sammanspunna aspblad och ar latt igenkanlig genom sin grönhvita färg samt sitt stora och platta, hvitaktiga, med mörkbruna fläckar à sidoloberna samt mörkbruna mundelar försedda hufvud. Uppfodningen är rätt besvärlig, da larven synes vara något kinkig med afseende på absolut färsk föda, men lyckas med någon omsorg. Orthosia litura L. — Larven träffas ej sällan i träd- gården på hallonbuskens blad. Xanthia lutea STRÖM. — Aggen anträffas ofta om vin- tern eller tidigt på våren på sälgkvistar. De hafva en myc- ket karaktäristisk anordning sinsemellan och i förhållande till underlaget. De sitta nämligen i enkla rader, tätt fastlödda vid hvarandra, ofta i vecket mellan ett knoppfjäll och när- liggande stamdel. På denna stamdel sitta de svalbolikt upp- hängda; aflossar man äggen från underlaget, sammanhänger PEYRON: NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 67 hela raden och visar nedtill pa ena sidan ett rannformigt langsgaende aftryck af stammen. — Larverna lefva i salgens blomknoppar och blommor och aro mycket lätta att uppföda. Xanthia fulvago L. — Aggen anträffas under samma forhallanden, som for ofvan omnamnda art antydts, men mycket mera allmant. De skilja sig till utseendet mycket obetydligt fran föregående art och öfverensstämma till an- ordning o. s. v. fullständigt med denna. — Larverna aro äfven sa lika föregående arts, att de aro mycket svåra att skilja fran dessa. De äro synnerligen lätta att uppföda. Orthosia circellaris HUFN. — Äggen anträffas under samma förhållanden som hos föreg. tvenne arter, men skilja sig från dessa väsentligt, så väl till utseende som placering. De sitta vanligen på stamdelarna eller på knoppfjällen, en- staka eller ett par — tre tillsammans, ofta delvis täckande hvar- andra. De äro till färgen rödbruna, och skilja sig så föga från omgifningen, att det fordras ett vant öga för att upp- täcka dem. — Larvernas lefnadssätt öfverensstämmer med de bada foregaende arternas. De aro mycket lätta att uppfoda. Scopelosoma satellitia L. — De sma, brunvioletta äggen läggas vanligen enstaka och kunna ofta, vid noggrann undersökning, i början af maj iakttagas a äppelträdens kvis- tar. Den mycket karaktäristiska larven ar latt att uppfoda, men ar notorisk mördarlarv. Cucullia scrophulariz Cap. — Larverna, iakttagna vid Borgholm pa Öland 1891, förtärde hufvudsakligen blommorna af näringsväxten, Scrophularia nodosa. Abrostola tripartita HUFN. — De rent hvita äggen anträffas ganska ofta under större delen af försommaren på baksidan af bladen af Urtica dioica. Larverna synas i frihet helst angripa blommorna, men förtära i fångenskap fullt lika gärna bladen. De låta med lätthet uppföda sig och öfver- vintra som puppor. Plusia-arterna uppgifvas ofta hufvudsakligen flyga i sol- skenet, hvilket ju också äger sin riktighet. Emellertid fångar man dem äfven ofta i skymningen, särskildt på starkt dof- tande trädgårdsväxter. Sa har jag t. ex. ofta på kejsarkro- nan eller krolliljan, Lilzwm Martagon, hvilken, nar den i slu- 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQLI. tet af juni star i full blomning, ar ett fortraffligt lockbete för en hel del svärmare, nattflyn och mätare, infangat de all- manna arterna chrysitis L, pulchrina Hw, jota L, gamma L. och interrogationis L. Af dessa arter har, som bekant, gamma flera generationer och anträffas flygande fran tidigt pa våren till sent pa hösten. De öfriga torde i Sverige en- dast ha en generation och ôfvervintra i ungt larvstadium. Ofvervintringen i fångenskap, som hos sa manga arter er- bjuder ganska stora vanskligheter, forsiggar hos dessa arter synnerligen lätt. Jag har flera gånger med tillfredsstallande resultat helt enkelt förvarat dem vintern öfver i det fria, in- stängda i vida, med bomullspropp tillslutna glasrör. De öf- vervintrade larverna af jota och pulchrina kunna till att borja med uppfodas med sallad. Euclidia-arternas larver anträffas sällan i det fria, da de hålla sig väl dolda under dagen. Honorna kunna emellertid med lätthet fås att lägga ägg i fångenskap — något som ju äfven gäller med afseende å ett mycket stort antal andra fjärilarter af skilda grupper — och uppfödningen af larverna är lätt. Laspeyria flexula SCHIFF, en för öfrigt ganska säll- synt art, har jag flera gånger i olika utvecklingsstadier iakt- tagit på Lidingön. Parascotia fuliginaria L. flyger vissa år ganska all- mänt på Lidingön. Zanchlognatha emortualis SCHIFF. har jag vid ett tillfälle funnit på Lidingön. Cymatophora or F. — De ovala, plattade, hvitaktiga, starkt räfflade äggen anträffas ofta i juli på undersidan af bladen af små aspar, alltid enstaka och sällan flera än ett på hvarje blad. Brephos nothum Hb. har jag fortfarande under senare år gång efter annan i larvstadiet anträffat a Lidingön. (Jfr. Ent. Tidskr. arg. 1896, sid. 79). Larvens utseende växlar rätt betydligt. Grundfärgen ar grönhvit, och fran exemplar af rent grönhvit färg utan spar af svarta teckningar till of vervagande svarta sadana med endast obetydlig insprangning af grundfärgen, finnas alla 6fvergangar. Hufvudet synes emellertid, äfven hos de rent grönhvita exemplaren, alltid PEYRON: NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 69 behalla sina karaktaristiska svarta teckningar pa sidoloberna och svarta mundelar. Kort fore förpuppningen 6fvergar lar- vens färg till mer eller mindre mörkt rödbrun. Detta senare är äfven förhållandet med larven till B. parthenias L. Thalera putata L. — De små platta, halft genomly- sande äggen anträffas ofta i förra hälften af juni på under- sidan af blåbärsbuskens blad, alltid enstaka, men ofta flera på hvarje blad. De äro i regeln afsatta på själfva kanten af bladet, ofta delvis öfverskjutande densamma. Thalera lactearia L. — Äggen anträffas ej sällan på baksidan af björkblad; de äro mycket små, halft genomly- sande och på grund häraf lätta att förbise. Acidalia dimidiata HUFN. — Arten kan under gynn- samma förhållanden hafva tvenne generationer. Ur i slutet af juli 1901 af en 2 i fångenskap lagda ägg utvecklades en generation, som gaf imagines redan i slutet af augusti samma ar, således en exceptionellt kort utvecklingstid. Honor af denna generation lade nya ägg, och öfvervintringen följde i något af de första larvstadierna. Lobophora carpinata BKH. — De små, halft genomly- sande, hvitaktiga äggen anträffas ej sällan i maj—juni en- staka a undersidan af aspens blad. Cheimatobia-arternas ägg anträffas, som bekant, under härjningsperioder ofta med stor lätthet och i stor mängd om vintern eller tidigt om våren på resp. näringsväxter. Larentia miata L. — De små, hvitaktiga äggen an- träffas ofta i maj på undersidan af häggens blad, alltid en- staka. Larentia truncata HUFN. — Äggen har jag ofta an- träffat pa undersidan af bläbärsbuskens blad. Larverna öf- vervintra med lätthet i fångenskap. Larentia luctuata HB — Denna art synes numera vara rätt allmänt utbredd i Stockholmstrakten, dar jag an- träffat den pa skilda ställen (jfr AURIVILLIUS: Nordens Fjä- rilar, sid. 248). Larven skiljer sig rätt väsentligt fran L. tristata L. Larentia affinitata STPH. — De sasom nylagda rent hvita, sedermera laxfärgade äggen anträffas ofta, särskildt i fjälltrakterna, i blommorna och innanför blomfodret af Lych- 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. nis dioica. Larverna, som lefva inuti frukterna af nämnda växt äro ej svåra att uppföda. Larentia albicillata L. — Larven anträffas ej sällan i trädgårdar på hallonbuskens blad. Larentia corylata THNBG. — Äggen anträffas i slutet af juni på undersidan af björkblad. Tephroclystia absinthiata CL. — Äggen har jag ej sällan anträffat på blomfodren af Hieracium umbellatum. Tephroclystia subfulvata Hw. — Äggen anträffas syn- nerligen ofta i september på undersidan af bladen af Achzllea millefolium. Larverna ser man, ofta i stor mängd, på samma vaxt anda langt in i oktober. Chloroclystis rectangulata L. — Larven anträffas ofta i stor mangd i maj i de nyutslagna skotten af hagg, hvars spada blad den fortar. Epirranthis pulverata THNBG., flyger taml. allmänt i april—maj pa Lidingön. Aggen anträffas pa aspblad. Dilinia pusaria L. — Larvens farg vaxlar fran rent grönt till rent chokoladbrunt. Numeria pulveraria F. — De blodröda äggen träffas pa baksidan af björkens blad. Ellopia prosapiaria L. — Larven lefver, utom pa barr- trad, afven pa Populus tremula. Semiothisa notata L. — Larven har jag, utom pa pil- arter, äfven funnit pa rönn och äppleträd. Hibernia aurantiaria Esp. — Larven anträffas i Stock- holmstrakten i maj—juni pa diverse loftrad. Den vinglösa £ anträffas sällan i frihet, men kan naturligtvis lätt erhållas Fig. I. Hibernia aurantiaria Esp. 9. Fig. 2. Hibernia defoliaria CL. Q. genom uppfödning Som den i åtminstone for mig känd litte- ratur ar tämligen nödtorftigt afbildad, lämnas har for kom- plettering af forut gjorda teckningar en afbildning af ett lefvande exemplar af 8. (Fig. 1.) PEYRON; NAGRA LEPIDOPTEROLOGISKA NOTISER. 71 Hibernia defoliaria CL. — Larven anträffas pa för- sommaren synnerligen ofta dels pa frukttrad, dels pa talrika andra löfträd. Äfven af denna art lämnas en afbildning af den lefvande $. (Fig. 2.) Phigalia pedaria F. — Larven anträffas i Stockholms- trakten ganska talrikt under juni pa frukt- och andra löf- trad. Fjärilarna flyga mycket tidigt pa våren, | och redan i mars—april anträffar man stun- dom d sittande med utbredda vingar pa någon trädstam, vägg eller dyl. Den vinglösa Q är relativt mindre känd, da man sällan anträffar densamma i frihet, och lämnas därför här en Ben afbildning af ett lefvande exemplar. (Fig. 3.) pedaria F. 2. Boarmia cinctaria SCHIFF. ar ej säll- synt i Stockholmstrakten. Larven har jag anträffat pä sä skilda näringsväxter som. Rides alpinum, Salix caprea och Heltan- thus annuus, den vanliga solrosen. Fjarilen ar fullbildad inom puppskalet redan pa hösten och man ser vingarnas teckning skarpt framträda genom vingslidorna. Utvecklas emellertid forst efter Ofvervintring. Boarmia abietaria HB. — Larven har jag antraffat pa och uppfödt med Myrtillus nigra. Den uppgifves i allmän- het lefva pa tall. Bupalus piniarius L. — Äggen anträffas i slutet af juni pa tallens barr. De äro relativt stora, aflangt ovala, till färgen grågröna och ligga perlbandslikt ordnade med polän- darna riktade mot hvarandra. Larverna uppträda, som be- kant, ej sallan massvis. Hylophila prasinana L. — De om sköldarna hos Coc- cus nerii erinrande äggen anträffas stundom pa undersidan af ekens och björkens blad. Arctia caja L. — De halfklotformade, i stor grupp bred- vid hvarandra afsatta äggen finner man ofta mot senare hälf- ten af sommaren pa baksidan af bladen af flera buskvaxter, sasom bjork, salg m. fl. Redan ett flyktigt genomögnande af de fragmentariska notiser, jag i det föregående lämnat, ger vid handen, att 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOLI. jag särskildt sökt framhålla en del möjligheter att i det fria uppsöka och erhålla fjarilagg. Det hela har stundom nästan antagit formen af en upprakning, och har detta ej alldeles varit utan afsikt, da jag just velat papeka de äggarter, som man oftast finner i frihet — detta nu, sasom äfven tydligt framgår af det sagda, förnämligast gällande för Stockholms- trakten, som utgjort mitt hufvudsakliga undersökningsfält. Gifvetvis forefinnas i denna upprakning ett stort antal luckor, och utan tvifvel skulle ytterligare ett stort antal kunnat med- tagas. Men meningen har ej varit att lamna en fullstandig uppgift pa alla arter, som jag mer eller mindre tillfalligtvis funnit, utan fast hellre att papeka de arter, som jag vore frestad att pasta, att man knappast kan undga att finna, om man sorgfälligt söker pa rätt tid och pa rätt plats. I all- manhet kan ju sagas, att studiet af fjarilarnas agg hittills varit synnerligen försummadt, ehuru det mer an val förtjänar sitt intresse. Icke blott for aggens egen skull, ehuru ju annu pa detta omrade sa mycket aterstar att utfora, da vida flera ägg tills dato aro okända an kända, utan äfven for studiet af larverna, hvilka af ett mycket stort antal arter knappast torde kunna erhållas annat än genom uppfödning från ägg. Ty äfven då det gäller kännedomen om larverna, särskildt i deras yngre utvecklingsstadier, återstår ännu utan tvifvel ofantligt mycket att uträtta. På dessa frågor hoppas jag få anledning att vid ett annat tillfälle något närmare ingå. Notes on the earlier stages of Orchestes FASE by Ivar Trägardh. With 4 textfigures. j In a previous paper, »Contributions towards the Meta- morphosis and biology of Orchestes populi, O. fagi and O. quercus», the author described the larvæ and pupe of these beetles, especially with a view to investigate their structural adaptations to their leaf-mining habits. Only of one species, ©. populi, I was, however, able to examine the successive larval stages; of the other two I had only full-grown or nearly full-grown larve at my disposal and was consequently not in a position to describe any changes in the external morphology which they may undergo during their growth. As pronounced changes take place in ©. fopulz during its growth — thus in the 1St instar no prothoracic plates are developed, the head capsule is not retractible in the pro- thorax and the cuticle is quite smooth — we may, however, presume that the same is the case in O. fagz and O. quercus. During a visit at Hvidkilde in the South of Fyn, Den- mark, in the middle of May last year I had an opportunity of procuring the earlier larval stages of O. fagz and notice the beginning of the mines. 1 Arkiv f. zoologi. Bd 6. N:o 7. Uppsala & Stockholm 1910. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. Metamorphosis. The eggs are white, oval, 0,675 mm. long and 0,315 mm. wide, , Ihe 12} “instar, \ Fic (0) 1s r mm lone sand 08e mm. wide, tapering gradually backwards from the prothorax. The intersegmental constrictions are very small and the seg- ments not arched, but flat. The cuticle is not clothed with cuticular spinulæ as in the last instar, but, as a compensation, there are on the I—VII abdominal segments, a little behind and above the I 2a 2b 3 Fig. 1. ıst instar, dorsal view 30XI. Fig. 2a,2nd > » »: 301. Fig. 2b: 2nd instar, side view 30X 1. NE SRE » : 30X1I- stigmata, one pair of larger, conical bristles, pointing obli- quely backwards, which obviously serve for locomotorial pur- poses. Only the posterior edge of the head capsule is covered by the anterior edge of the prothorax. The mouth parts do not differ from those of the last instar. No tergal or sternal plates developed on prothorax. 2nd instar (2a, b.) attaining a length of 1,7 mm. and a width of 0,4 mm. The body tapers much more slowly back- wards than in the 1$t instar, and the abdominal segments I—V are of equal width. The intersegmental constrictions TRAGARDH: NOTES ON THE EARLIER STAGES OF ORCHESTES FAGI L. 75 are no deeper than in the 1$t instar, and the segments on lateral view only slightly arched. The locomotorial bristles on the abdominal segments I—VII persist, but beside these the cuticle has become clo- thed with small spinulæ, especially at the sides of the body, subventrally. The head capsule is not more capable of being retracted in the prothorax than in the 1$t instar, and there are no plates on the prothorax. These changes take place in the 3'd instar (Fig. 3). This attains a length af 2,8 mm. Comparing it with the 24 instar, we notice the following differences. The intersegmental con- strictions, especially between the abdominal segments I—VII, have become much deeper, as in the last instar (comp TRA- GARDH |. c. Pl. I fig. 12); the cuticle is clothed with mi- nute, pointed spinulæ, arranged in transverse rows and point- ing backwards. On the ventral side the whole cuticle is clothed with them, except the prothorax, but on the dorsal side the prothorax, as well as the posterior half of the meso- and metathorax is naked, and at the top of the abdominal seg- ments I—VII there are narrow, elliptical, naked areas, which are of equal size in segments I—III, but decrease in size backwards, so that the 7th one is only twice as wide as it is long. The lateral locomotorial bristles of instar I and II have disappeared. Further differences are that the plates on the prothorax are developed, on the ventral side in the shape typical in the last instar, on the dorsal side narrower. The 34 instar thus perfectly resembles the full-grown larva, except for its smaller size, of course, and during its further growth the only noticeable change is the 4th instar having increased considerably more in width than in length. Comparison with O. populi. If we compare the changes which take place during the growth of the larva with those of ©. populz, the conformity of them in several respects is evident. The cuticle in both is quite smooth in the 1% instar 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. and the intersegmental constrictions small; furthermore, the body tapers less and more slowly backwards, the prothorax has no shields and the head capsule is not, or only to a very small extent, covered by the prothorax. While, however, in ©. populi the features of the fullgrown larva appear already in the 24 instar, in ©. fagz! they do not appear until in the 3'd instar, The larve differ also in another respect. In the ı° instar of O. populi there are no structures for locomotorial purposes, whereas in the 1$t instar of O. fag? there are on the abdominal segments I—VII a pair of comparatively large locomotorial bristles, laterally. During the further growth of both larvæ structures for loco- motorial purposes develop, especially dorsally and ven- trally, in ©. populi also laterally, the cuticular granule being pointed on the lateral projections, semispherical on the rest of the body — in ©. fagi preferably dorsally, where the thin transversal, naked areas at the top of the abdominal segments I—VII presumably are of locomotorial use. Thus, in ©. fagz the ı°t instar, and to a certain extent also the 24 one, as the lateral bristles exist beside the cu- ticular spinulæ, are provided with lateral locomotorial struc- tures, while in the subsequent instars they are provided espe- cially with dorsal ones. Formation of the mines. This difference suggests that during these stages of its development the conditions under which the larva lives its life as a miner are different. And this is also the case. During the earlier period of its life the larva is exclusively a tunnel- miner, later it becomes a blotch miner. From the egg-chamber in the median nervule the larva makes a narrow gallery, running more or less parallel to a side nervule, straight, or only slightly winding, towards the ! It ought to be pointed out, that I have not been able to follow one larva of either species during its development, but have applied the terms »1ISt instar etc.» according to the different sizes of the larvæ com- bined with the structural differences. TRAGARDH: NOTES ON THE EARLIER STAGES OF ORCHESTES FAGI L. 7671 edge of the leaf. This gallery widens only very little as it approaches the edge of the leaf, and, to judge from the size of the larvæ found at the edge of the leaf, at the end of the gallery, this is made by the larvæ during the 15t and and instar. Arrived at the edge, the larva follows that for a short distance and then com- mences constructing a blotch mine, which widens gradually towards the middle of the leaf. It is obvious that the con- | ditions in a tunnel mine differ | form those of a blotch mine. In the former the upper and under cuticle of the leaf is pres- sed very_ closely to the body, and dorsal or ventral spinulæ would to all appearance be of little use, as there is very little room for contracting and extend- ing the body; the only room whe- re locomotorial structures can be Nat. left side a normal Leaf of beech-tree. the Fig. 4. size. On applied to the walls are at the sides of the body, since at least a small interspace is bound to arise there. In the blotch mine on the other band there is ample room between the roof and the floor, and here locomotorial struc- tures of the later instars can be brought into action. gallery is delineated. On the right a gallery made partly after the leaf has been picked. We notice that the gallery runs straight for ?/3 of the distance between the median nervule and the edge: this part was made before the leaf was picked; afterwards the gallery doubles back on itself and winds both to the left and to the right; the holes are caten by the adult beetles. Tropism of larva. An interesting feature in connection with the formation of the gallery of the larvæ is that the galleries on the leaves, as long as they are on the trees, always run straight towards the edge, but as soon as the leaves are picked, the larve appear to lose their capacity of taking their bearings. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQII. On the right side of the leaf, delineated in fig. 4, such a gallery is to be seen; we notice that the gallery is not continued towards the edge, but turns backwards in irregular windings. It is obvious that this difference is caused by the fact of the leaf and the larve in the It instance being under natural conditions, in the 224 instance under abnormal ones. The ability of the larva to find its way straight to the edge of the leaf is very likely due to a kind of #oprsm, but I have not had an opportunity of studying which kind. As the leaves, when picked, were put into a woo- den box, one upon the other, and the larvæ thus became enclosed in a dark chamber, it is, however, possible that it was this profound change in the environments which confused the larvæ and made them lose their bearings, not only the circumstance of the leaves having been picked off. Forpuppningen af Cossus cossus L. Af K. V. Ossian Dahlgren. Som bekant lefva denna fjärils larver uti växande löfträd.! Dessa kunna genom larvernas mineringsarbete lida svara ska- dor. Stundom gar förstörelsen sa långt, att första, något starkare vindil knäcker stammarna. Namnet »trädödaren» ar därför ganska betecknande. Den starka och oangenäma lukt, som larverna utsöndra, skall enligt ADLERZ t. o. m. kunna fornimmas utanfor tradet, i hvilket de vistas. Under sensommaren och hösten ser man ej sa sällan de lätt igen- känliga larverna krypa omkring pa marken. Enligt CURTIS lar man stundom ocksa traffa dem i maj manad. En dag i slutet af augusti ar 1907 iakttog jag vid Skug- gan i Sala ett osedvanligt stort antal larver, som kröpo fram längs en sandgang. For att om möjligt kunna utforska anda- målet med deras promenad, följde jag några stycken under en trettio minuters tid. Da de fortfarande endast kröpo fram pa den hårda sandgangen, öfverförde jag tre af dem till ett tradgardsland, som i kanterna var planteradt med fruktträd. Äfven har fortsatte de till en början med att oförtrutet krypa framåt. En af dem började dock ganska snart att grafva ned sig i jorden, och da jag i de öfrigas vag med fingret gjorde några fördjupningar i marken, borrade sig också de båda andra snart ned, begagnande sig af de gjorda hålen. 1 Anmärkas bör att kand. G. CEDERGREN meddelat mig, att en Cossus- larv, som af honom inneslutits i en blecklåda jämte ett stycke Zallbark, borrade sig in i barkbiten och där undergick sin förvandling 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQTI. Hvilken var nu anledningen till larvernas nedkrypande i jorden? Man skulle kanske hafva väntat, att de i stället skulle hafva sökt upp något lämpligt trad och ätit sig in i detsamma for att sedan fortsätta sin utveckling. Kanske deras nedkrypande i marken endast var nagot tillfalligt, ett sätt att dölja sig, da de ju tydligen måste hafva oroats genom omflyttningen och beröringen. En annan möjlighet förelåg ju äfven namligen den, att larverna genom jorden trangde sig ned till och borrade sig in i trädrötter. Eller också — och detta vore ju mycket intressant att fa konstateradt — forpuppade de sig nere i sjalfva marken. For att utröna saken fyllde jag en större glasburk med jord och nedsatte i denna en del af en björkstam af ungefär ett vedtras storlek. I burken nedslapptes en larv, som snart gräfde sig ned i jorden." Det hela sattes sedan pa en hylla och lämnades orördt. Någon vattning af jorden ägde aldrig rum. Burken stod under hela den följande vintern i oeldadt rum. I början af juni nästa år framkom en fullt utbildad imago. Vid undersökning af burkens innehåll befanns fjärilens kokong ligga i jorden nära intill kärlets botten. Alltså hade fjärilen spunnit sin kokong och förpuppats ej i den nedsatta björkdelen utan i själfva jorden. Man skulle därför med ganska stor sannolikhet kunna påstå, att de larver, som förra sommaren gräfde ned sig i trädgårdslandet, också därstädes undergingo sin förvandling. Dock skulle man kunna invända mot detta analogislut, att den i burken nedsatta björkstams- delen på något sätt kanske ej varit fullt lämplig för den. inneslutna försökslarven, hvilken därför mot sin natur tvungits att spinna sin kokong i själfva jorden. Så mycket visade dock experimentet, att förpuppning nere i marken är möjlig. Att verkligen också ute i naturen förpuppning kan för- siggå nere i jorden, var jag nog lycklig att samma sommar — 1908 — kunna konstatera. Någon af de första dagarna i augusti såg jag nämligen en kväll en nyss utkläckt Cossus sitta på en gräsmatta. Alldeles invid insekten fanns ett hål i marken, i hvars mynning det tomma pupphöljet befann sig. 1 En annan larv inneslöts i en glasburk jämte en bit af en tämligen grof aspgren men utan någon jord. Larven borrade sig ini trat, och nästa sommar framkom en fjäril. K. V. OSSIAN DAHLGREN: FORPUPPNINGEN AF COSSUS COSSUS L. 81 Genom att följa det 15 a 20 cm. djupa hålet antraffades äfven kokongen.! Denna var bildad af jordpartiklar och afgnagda rotdelar. Det torde saledes vara otvifvelaktigt, att atminstone en del Cossuslarver underga sin forvandling, ej uti sina vard- vaxter utan i likhet med sa manga andra fjarilar nere i jorden. Harigenom skulle man kanske hafva fatt en forklaring pa, att denna fjarils larver sa pass allmant träffas ute pa marken, ehuru man ju tycker, att pupporna skulle vara lika val skyd- dade i den vaxt, dar larverna lefva, som i jorden. Att ut- vandringen fran traden ager rum pa en nagorlunda bestamd tid — sensommaren och hösten — tyder ju också pa, att man har mindre torde hafva att göra med vandringar i och for uppsökandet af nya värdväxter än sådana, som sta i omedelbart sammanhang med förpuppningen. I mig tillgänglig litteratur har jag ej funnit något om- namnande af detta förhållande, utan man tyckes anse, att förpuppningen alltid ager rum inuti träden. AURIVILLIUS ord: »De spinna före förpuppningen in sig i en seg af träspanor bildad hylsa» tyda val närmast pa, att han ej iakttagit nagon förpuppning uti sjalfva marken. Bestamdare uttala sig andra. Sa säger OCHSENHEIMER om slaktet Cossus: »Die Verwand- lung geschieht in den Baumen, worin die Raupe gelebt hat, in einer eiformigen, mit abgenagten Holzspanen durchwebten Hulse». I CURTIS eleganta verk, British entomology, finner man följande ord: »The perfect insects may be taken the end of June and July resting upon the trunks of those trees in which they have been perfected, and upon the bark of which the females deposit their eggs». ES Citerad litteratur. OcHSENHEIMER, F. Die Schmetterlinge von Europa. Tom. III. Leipzig 1810. Curtis, J. British entomology. Tom. II. London 1825. AURIVILLIUS, CHR. Nordens fjärilar. Stockholm 1888— 1801. ADLERZ, G. Svenska fjärilar. Stockholm 1905. ! Denna fôrvaras nu i riksmuseets samlingar. Entomol. Tidskr. Arg. 5B, wal, re (0 TT). 6 Lepidopterologische Mitteilungen. Von Erik Vretlind. 1. Die Raupe von Gnophos sordaria THUNB. Von dieser Raupe, die zuerst STANDINGER (1861) be- schrieben hat (in seiner Reise nach Finmarken), findet man keine Abbildung in dem grossen Raupenwerk HOFMANN- SPULER'S (1904), es wird aber eine Abbildung von MILLIERE in Naturalista Siciliano VI, 1886—7, erwähnt. Da indessen diese Abbildung nur wenig erleuchtend ist, erlaube ich mir Fig. I. Raupe von Gnophos Fig. 2. 2-fach vergr., a Rücken-, b sordaria THUNB. Nat. Grösse. Bauchseite. 4 hier ein neues Bild mitzuteilen, nach ein paar Raupen ge- zeichnet, die im letzten Sommer im norwegischen Hochge- birge (Dovre in der Birkenzone) angetroffen wurden. (Keine andere Gnophos-art ausser sordaria kommt dort vor, diese ist aber häufig). Die Tiere lagen frei auf der Erde, unter Barentraube (Arctostaphylos uva ursi) verborgen, starr und unbeweglich; es soll eine ziemlich harte Behandlung dazu, um Bewegungen zu bewirken. Farbe graugelblich, wie die gemeiner Ackererde. 1 Die Zeichnungen der Riickenseite sind auf dem Bild leider gar zu scharf hervortretend, sie sind in der Tat nur ein wenig dunkler als der Grund. / VRETLIND: LEPIDOPTEROLOGISCHE MITTEILUNGEN. 83 Wie schon bekannt sind sie omnivor; ausser Barentrauber- blattern haben diese Exemplare Blatter von Preisselbeeren und von Pulsatilla vernalis gefressen; die Raupen MILLIERE’s sollen sogar von Fichtennadeln gelebt haben. 2. Raupe und Puppe von ? Anarta Richardsoni CURTIS. Wahrend meines Aufenthalts in Kongsvold auf Dovre- fjeld, Norwegen, im letzten Sommer (1910) bin ich am 20. Juli auf den südlichen Gipfel von Knutshô (1707 m ü. d. M.) aufgestiegen um ein Stück von Anarta Richardsoni CURTIS zu fangen zu suchen und zwar mit Erfolg. Der Gipfel ist wie meist alle Gipfel im Hochgebirge an der Ober- Fig. 3. Raupe von ? Anarla Richardsoni Curtis, a von oben, b von der Seite. Fig. 4. Puppe von derselben; b vergr. Umriss eines der Hinterleibsringen 7—9, in demselben vergr. Bild des Rückenteils desselben, von der Seite gesehen; c und d Cremaster, von dem Rücken- bezw. von der Seite gesehen 4-fach vergr. Fig. 5. Puppe von Anarta cordigera Tuung. (zum Vergleich), b vergr. Umriss eines der Hinterleibsringen 7—9, c Cremaster, 3-fach vergr.; d dasselbe 9 fach vergr., nur eines der Börstchen völlig ausgeführt, e End- röschen desselben von unten gesehen. fläche zum grössten Teil in einen Steinhaufen (norweg. » Ur») umgewandelt, nur hier und da findet man zwischen den Stei- nen ein wenig Schutt. Schnee fällt mehrmals im Sommer und kann einige Tage liegen bleiben. Temperaturen unter dem Gefrierpunkt können auch während des Tages vorkom- men. Der Pflanzenwuchs bleibt dabei ziemlich kümmerlich und wird, von Moosen und Flechten abgesehen, durch Ranun- culus glacialis, Cardamine bellidifolia, Sılene acaulis, Ceras- tium Edmondstonii, Salix polaris, Luzula arcuata, Poa laxa 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. und flexuosa gekennzeichnet. Die obere Birkengrenze be- findet sich bei ca. 1100 m Hohe, vom genannten Gipfel linear beinahe 4 km entfernt. Den Vorübergang einer grösseren Wolke erwartend habe ich mich damit abgegeben Steine aufzunehmen und habe dabei hier und da lose liegende leere Puppenhäute von der- selben Art und zwei Raupen gefunden. Diese waren einander sehr gleich an Zeichnung, verschieden an Grösse. Beschrei- bung folgt hier. Raupen: Grösse: der kleineren 22/3 mm, der grösseren 35/5,; mm. Gewöhnliche Eulenraupengestalt. Farbe und Zeichnung: die Seiten der kleineren rotviolett (genau dieselbe Farbe wie die des Blütenstands von Poa laxa), Rücken heller, Rückenmittellinie dunkel, wenig ausgeprägt; Seitenrücken- linien nur als Farbengrenze zwischen Rücken und Seiten. Seitenlinie breit, weiss; Atemlöcher schwarz. Unterseite blass. Kopf braun, glänzend, ebenso der kleine Halsschild und die Analplatte. Die vier winzigen Rückenhaare an jedem Seg- ment stehen in der Mitte von je einem kleinen kreisrunden weissen Fleckchen. An der grösseren Raupe sind die Farben erblasst, zum Teil durch grünlich-grau ersetzt. Puppe. 20/5 mm, von gewöhnlicher Eulenpuppenge- stalt, dunkel rotbraun, glänzend. Die Hinterleibsringe fein- körnig, die Mitte der Rückenseite der Segmenten N:is 7—9 ist mit einem Gürtel von kurzen ungeordneten Höckern ver- sehen. Analspitze ausgezogen, abgeplattet, eckig, mit 3 Paar Börstchen oder Haken, näml. zwei gebogene an der Spitze (in der Mitte), auf der Rückenseite zwei Widerhaken, an den zwei Ecken je ein sehr kurzes Börstchen mit knopfenartig erweiterter Spitze, Nagelähnlich. (Fig. 4 c). Zum Vergleich habe ich die Puppe von À. cordigera THUNB. abgezeichnet, man sieht dass die drei Hinterleibs- segmente 7—9 hier an der Rückenseite mit einer einfachen Reihe von scharfen Spitzen ausgerüstet sind, wie es schon G. SANDBERG (brieflich an AURIVILLIUS, siehe AURIVILLIUS, Nordens fjärilar, S. 175) mitgeteilt hat. Analspitze verküm- mert, zwei ziemlich grobe, rückwärts gebogene Börste tragen, die an ihre Ende nicht eben einen Querbalken tragen (wie es SANDBERG. sagt) sondern eine runde Scheibe, an der VRETLIND: LEPIDOPTEROLOGISCHE MITTEILUNGEN. 85 Oberseite, besonders am Rande mit steifen stumpfen Spitzen reichlich besetzt, an der Bliitenstand einer Scabiosa erinnernd. Fig. 5, c—e. Die Umstande, die meiner Meinung nach entschieden dafür sprechen, dass diese Raupen und Puppen einer Anarta zugehören, sind 1:0) das Vorkommen an einer so arktischen Örtlichkeit, dass nur wenige Arten dort genügende Lebensbedingungen finden können, wobei man unter Eulen am nächsten an die Anarten zu denken hat; 2:0) die rötliche Farbe der Raupe mit weisser Seitenlinie und die höckrigen Bänder an der Rückenseite der Hinter- leibssegmenten der Puppe, was an A. cordigera erinnert; 3:0) das Vorkommen an demselben Platze von A. Richard- soni (wenigstens zweimal in derselben Sommer festgestellt, wobei auch keine andere Eule ausser Anarta melanopa an- getroffen wurde). Für die Zusammengehörigkeit der Raupen und der Pup- pen reden das gleiche Vorkommen an demselben Platze und die Übereinstimmende Grösse. Selbstredend kann eine Raupe bei so ungünstigen Temperaturverhältnissen nicht in einem Sommer zu völliger Entwicklung gelangen, sondern bedarf mindestens deren zwei; diese zwei Stück stellen vermeintlich zwei verschiedene Jahrgänge dar. Haben wir es hier mit einer Anarta zu thun, kann es der Grösse wegen von keiner anderen Art als A. Richard- soni die Rede sein. Imago af Eriogaster lanestris L. var. arbusculæ Freyer fran Norge, (jämte anmärkningar om &. /avesérzsiallmanhet i Skandinavien). Af Erik Vretlind. I Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, jan. 1911, har konservator THOR HJ. SCH@YEN offentliggjort en intressant artikel om Eriogaster lanestrisformerna i Norge, men med hänsyn tillika till förhållandena i Sverige och Finland. Det viktigaste däri synes undertecknad vara framhållan- det och fastslåendet af det af AURIVILLIUS i Nordens fjärilar mer obemärkt gjorda påpekandet, att den i Fennoskandias lågland allmänna formen af arten icke är den i Mellaneuropa och Danmark förekommande, som hufvudart uppfattade, utan var. aavasakse Teich, utmärkt, icke genom någon tyd- lig skillnad pa imago (enl. SCHOYEN i motsats mot E. REUTER, som behandlat arten i Finland), utan väsentligast genom den gula, m. l. m. kvadratiska teckning, som upp- trader hos larven pa hvarje segments sida och i sista skinnet omger den röda filtflacken därstädes. Äfven synes mig böra observeras angifvandet af våren, närmare bestämdt mars och april, såsom fjärilens flygtid (exem- plaren i Kristiania universitetsmuseum). Redan förut hade undertecknad på grund af egna och andras iakttagelser kom- mit att tvifla på riktigheten af uppgiften i »Nordens fjärilar» om »aug.—okt., undantagsvis äfven tidigt på våren,» såsom fjärilens flygtid (uppgiften gäller släktet i dess helhet, inga särskilda uppgifter ges för de olika arterna). Efter SCHOYENS uppsats, där icke ett ord nämnes om flygtid på hösten, och där för Finland likaledes citeras »äggläggning i april», torde det få anses afgjort, att våren är, om icke den enda, dock den normala flygtiden hos oss.! ! Åtminstone en äldre upplaga af BErGEs Schmetterlingsbuch anger VRETLIND: ERIOGASTER LANESTRIS L. VAR. ARBUSCULÆ FREYER. 87 Till sitt utbredningsomrade val skild fran de andra formerna ar den for fjällen karakteristiska var. arbuscule Frr., likaledes egentligen endast till larven skild fran de andra, i det att var. aavasaksæs gula kvadrater har ersättas af endast 2 gula: större punktpar pa ryggen af hvarje seg- ment. Den ar utbredd öfver Alperna och anges i SCHOYENS uppsats for Norges sydliga fjalltrakter t. o. m. S. Trond- hjems amt. Da den emellertid ar allman i vara jamtlandska fjallbygder, torde den val ock finnas 1 N. Trondhjems amt. I de nordskandinaviska och finska fjällen tyckes den saknas. Ingen har nogentid seet Eriogaster i det nordlige Norge» (SPARRE—SCHNEIDER i bref till förf.).]? Dess vertikala utbredning är enligt min , erfarenhet :i mellersta Norge begränsad till öfre delen af björkregionen och ett litet stycke därofvan på fjällheden (c:a 850—1,150 m. 6. h.) (I Alperna: RUHL: aldrig under 6,500', mest 7-—8,000', FREYER: icke nedom 6,000 Fuss.) Att erhalla fjarilen af denna varietet har erbjudit de alpina forskarna stora svarigheter. Utom FREYER veta BISCHOFF och RUHL att beratta om mycken fruktlôs müda med uppfödande af larver. Samma tycks ha varit förhäl- landet i Norge; SCHOYEN omnämner misslyckade klacknings- försök af SIEBKE, SANDBERG och W. M. SCH@YEN. BISCHOFF ar den, som först afbildat fjärilen, en hona, som han till- handlat sig ur en amatörs samling i Ober-Engadin (se XII Ber. d. Naturw. Ver. Augsburg 1859; p. 87, t. I). Dess af- vikelse fran hufvudarten synes skäligen obetydlig. MILLIERE atbildar d och @ (i Iconographie Tome II, p. 283. pl. 134). SCHOYEN skrifver, att skandinaviska exemplar af fjärilen aro, savidt bekant, icke antraffade, utom att SIEBKE en gang funnit en död hona, förstörd af regn. Ett liknande fynd har undertecknad ock gjort vid sökande under kolonier (i våren, undantagsvis hösten, som flygtid; BARRETT, The Lepid. of the Brit. Is]. anger äggläggning i februari—mars. ? Vid entomologiska föreningens februarisammanträde i år sade sig fil. d:r T. LAGERBERG ha sett en fullvuxen larv vid Tornesjön ; månne icke möjligen en förväxling med den mångskiftande Trichiura? De lång väg synliga Eriogaster-kolonierna äro dock långt mer i ögonen fallande, men ha icke omnämnts därifrån. 88 ENTOMOLOGSK TIDSKRIFT IOII. juli manad). Ena sidans vingar vette uppat och voro all- deles urblekta, den andras, som lago mot markens lavtacke, hade farg och teckning tamligen bibehallna; tydligen hade den saledes flugit samma ar pa varen. Lockad af uppgiften i Nordens fjarilar: »Fjärilen ar ej kand», hade jag 1906 borjat syssla med arbusculæ-larverna och har sedermera fortsatt darmed, dels vid Jotunheimen, dels pa Dovre. I den förut refererade uppsatsen sags, att enligt W. M. SCH@YEN skulle var. arbusculæ troligen öfver- vintra som larv. Nagot sadant har jag icke markt; sa godt som utan undantag ha de larver, jag hemtagit, dar de icke varit angripna af parasiter, spunnit in sig i kokong, tidigast i «början af augusti (varma somrar) och sedan undan for undan till slutet af månaden efter min återkomst till låg- landet. I fjol har ock, enl. benaget meddelande af konser- vator SPARRE-SCHNEIDER, hr ANDREAS SPARRE-SCHNEIDER, Slemdal, Kristiania, fatt hela massor af larver fran Dovre att forpuppa sig. Uppfodandet har icke erbjudit mig nagra svårigheter; fjällglasbjörkens blanka saftiga blad, som forsla bättre än de små dvärgbjörksbladen, ha passat dem utmärkt; äfven våra låglandsbjörkars blad ha de ätit. Af de ar 1907 fran trakten af Kampesæter (Oster om Jotunheimen) medforda larvernas puppor kläcktes de första 1910; samtidigt kläcktes ock föregående sommar pa Dovre i na- turen (under stenar) uppsökta kokonger af således okänd alder. Pupporna intogos i mattligt varmt rum den 31 mars, fjarilarna framkommo 3, 6 och 9 april, tva stycken först 26 april. Hvad var. arbusculas sarmarken angar, vill jag blott an- gaende larverna tillagga, att jag icke hos dem kan minnas mig ha iakttagit hvit beharing, sasom man stundom finner hos var. aavasaksæ, nedtill pa sidorna (LINNE sager sig i sin Öländska resa ha sett helt hvithariga individ); RUHL anger arbuscule’s larver som nagot plattade emot hvd-formens cylindriska, detsamma tycker jag mig ha funnit hos oss be- träffande arbuscule gentemot aavasaksz (fullväxta). Till storleken aro arbusculæ’s mindre an aavasaksz’s; TH. SCH@YEN uppger för den förra 35—45 (enl. mina iaktta- gelser 45—50 mm.), for den senare 45—-55 mm. Kokongerna af arbusculæ äro påtagligt mindre an aava- VRETLIND: ERIOGASTER LANESTRIS L. VAR. ARBUSCULÆ FREYER. 89 4 16—18 ie sakse’s har i Uppland: 3 9, mm. emot 19/10 mm.; däremot ea E tyckas kokonger af aavasaksz, som jag erhällit fran Hede- 18 marken, med Beit oh ro mm. komma i jamnbredd med de största arbusculæs. . Ehuru larverna aro påtagligt mindre hos arbusculæ, tyckas fjärilarna, egendomligt nog, ha ungefär samma stor- lek hos båda varieteterna. Mina två arbusculæ-hannar ha en spännvidd af 35 mm.; precis samma medeltal ger mätning af 8 exemplar aavasaksæ Big’ si Eriogaster lanestris L. var. arbusculæ Frr. Ofre paret fran Dovre (Kongsvold); undre paret fran Vinstradaien (Kampesæter). Nat. storlek. fran s. och m. Sverige i Naturhist. riksmuseet i Stockholm. SCHOYEN uppger fran Norge 3—4 cm. — De bägge spänn- bara arbusculæ-honornas bredd: 40-43 mm.; 6 aavasaksæ- honor fr. s. och m. Sverige 40—46 mm.; SCHOYEN uppger ocksa 40—45 mm. Hvad farg och teckning angar, har jag icke funnit nagon pålitlig skillnad mellan de båda varieteterna, utom möjligen en liten afvikelse hos honan (påpekad af prof. AURIVILLIUS), i det att den hvita tvärlinjen öfver framvingarna bildar hos arbuscula en tydligt spetsig vinkel (c:a 64°) med sjalfva framkanten, hos $ af aavasakse (och hvd-arten) nästan rät (84°) — något mer än rät. Häri öfverensstämmer dock den go ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQII. alpina arbusculæ-hona, som BISCHOFF afbildat, med hvd- arten. De karaktärer, som fran Alperna anges för arbu- sculæ-fjärilen: bredare, mer tandad tvärlinje, passa icke hel- ler pa de norska exemplaren. Något afgorande omdöme kan naturligtvis icke fällas pa grund af materialets ringhet. Man torde således få med SCHOYEN anse var. arbusculæ som en klimatisk larvvarietet. Mot S:s påstående, för hvil- ket han icke anför någon som helst grund, att »arbuscule- larven i själfva värket kan betecknas som en aavasakse- larv på ett tidigare stadium», antagligen en återklang af AURIVILLIUS’ liknande uttalande, måste jag bestämdt oppo- nera mig. Påståendet låter visserligen vackert, men det, som A. anför som grund därför: att den unga aavasaksæ-larven skulle ha arbusculæ-larvens teckning, håller icke streck. At- minstone ha de unga larver af aavasaksæ, som jag varit 1 tillfälle att se, redan fran början haft den for denna varietet typiska teckningen och ej pa minsta vis närmat sig arbu- scule’s. Hvilkendera af Eriogaster lanestris-formerna, som är den fylogenetiskt äldsta, tors jag icke uttala någon giss- ning om; var. arbusculz’s utbredning synes ange, att den är af glacial ålder. Var. aavasaksæ tyckes ännu ha för litet uppmärksammats (såsom skild från hvd-arten), för att dess utbredning utom Fennoskandia skulle kunna anges; den larv, som i BARRET, Lepid. of Brit. Isl. afbildas ss. E. lanestris (hvd-f.) är tydligen en var. aavasaksæ. Med TH. SCHOYEN är jag alldeles öfverens om att fler- talet E. arbusculæ-larver falla offer för parasiter, mest en liten stekel (Apanteles-art enl. bestämning af d:r A. ROMAN) med två generationer om året, men äfven parasitflugor. I anledning af att SCH@YEN en enda gång träffat E. lanestris, hufvudarten, i Norge, vid Fredrikshald (en tynande coloni, som dog ut), hemställes till sydligaste Sveriges lepi- dopterologer att undersöka, huruvida denna äfven anträffas, kanske regelbundet finnes, där, då afståndet öfver till den danska stammen där är så mycket kortare. Om Prosopistoma foliaceum Fourc., en for Sverige ny Ephemerid. Af Ivar Tragardh. Med 10 textfigurer. Vid de undersökningar öfver laxarnes biologi, som Dir IVAR ARWIDSSON utförde i Lagan 1907 och 1908, och som nyligen publicerats,' påträffade han vid tvänne tillfällen i laxarnes mage en insekt af ett mycket besynnerligt utseende. Till sin kroppsform öfverensstämde den i hög grad med en Apus. Vid närmare undersökning visade det sig, att det var nymfer till Prosopistoma foliaceum Fourc. Da djuret dels afviker betydligt fran den vanliga Ephemeridnymf typen, dels hor till de former, om hvilkas plats bland artropoderna man först jämförelsevis nyligen kommit till rätt insikt, torde en redogörelse för densamma vara på sin plats, trots det att jag endast är i tillfälle att lämna ett par smärre tillägg till vår kunskap om densamma. Historik. Den förste som omnämner den är GEOFFROY, hvilken fann den nära Paris: I sitt verk »Histoire abrégée des Insectes des environs de Paris» (1764) placerar han den 1 Zur Kenntnis der Lebensgeschichte der jungen Lachse in den Flis- sen vor der Hinabwanderung ins Meer — Conseil permarent international pour l’exploration de la mer — Publications de circonstance N:o 54. Kö- penhamn 1910. 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IOII. under namnet »Binocle à queue en plumet» bland krustace- erna, vid sidan af Apus och Argulus. FOURCROY i sin »Entomologia pariensis» (1785) samt LATREILEE I sint> Histoire Naturellevdes Cmustaicesren des Insectes» (1802) folja GEOFFROY i fraga om djurets placering 1 systemet. Emellertid blef djuret ej vidare patraffadt, hvilket foran- ledde Bosc och DESMARET att i deras »Histoire Natu- relle des Crustacés (1830) under papekande af denna om- ständighet uttala sina tvifvel angående dess existens. Släktet Prosopistoma uppställdes af LATREILLE år 1833, men icke på den af GEOFFROY beskrifna formen, utan på en af M. Goupor på Madagaskar påträffad form. Han placerar det som förut bland krustacéerna, närmare bestämdt biand Bran- chiopoderna, men påpekar att det skiljes såväl från Apus som Argulus och betonar, att det ar den form, som mest närmar sig insekterna. Till samma släkte hänför han GEOFFROYS art, som han döper om till P. punctifrons. Först 1842 återupptäcktes den senare arten af MONTAN- DON under stenar i Seinen, nära Chaton, hvilket omnämn- des af GUERIN-MENEVILLE. 1840 placerar MILNE-EDWARDS den i sin »Histoire Naturelle des Crustacés» efter underklassen AX7zphosura och uttalar som sin mening, att den hor till de parasitiska kraftdjuren, eller rent af ar en larv- form. Det dröjde anda till 1872, innan det sa lange misskanda djuret sent omsider blef rehabiliteradt och placeradt dar, hvar det hörde hemma, bland Ephemeriderna. Ar 1868 återupptäcktes nämligen GEOFFROYS art af E. JOLY i Garonne vid Toulouse, och genom sina undersok- ningar adagalade denne, att djuret var en Ephemerid. Denna uppfattning rönte först motstånd fran de båda engelska en- tomologerna Mc LACHLAN och WESTWOOD, men sedan de själfva varit i tillfälle att se djuret, blefvo de öfvertygade. Ännu skulle det emellertid dröja några år, innan man fick full klarhet. Till att börja med trodde man nämligen, att djuret var fullvuxet och sålunda genomlöpte hela sin ut- veckling som vattendjur. Först 1880, sedan VAYSSIÉRE från Rhone, nära Avignon, hemförde ett dussin exemplar for att TRAGARDH: OM PROSOPISTOMA FOLIACEUM FOURC. 93 i akvariet folja deras utveckling, lyckades det honom att kon- statera att de utvecklades till typiska subimagines, och att de salunda foljde det for Ephemeriderna typiska utvecklings- forloppet. Sedermera har ?. folzaceum påträffats flerstädes i Frank- rike, samt i Moldau i Bohmen af PURKINJE och af NOLL i Rhen, mellan Coblentz och Mayence. Som VAYSSIERE pa- pekar i sin monografi öfver djuret,’ hvarur de flesta af dessa uppgifter aro hämtade, ar det sannolikt, att den finnes öfver- allt i Europa pa lämpliga lokaler, med undantag möjligen for England, dar den trots EATONS grundliga undersök- ningar ej blifvit funnen. I de skandinaviska landerna har den emellertid, sa vidt jag vet, ej blifvit påträffad förrän nu. Fyndorten i Sverige. Som namndt patraffades 2 exemplar af arten. Det ena af dessa var betydligt stôrre än det andra, omkring 5 mm. langt, d. v. s. af samma storlek som de i Frankrike patraffade; det mindre matte blott 3 mm., men öfverensstämde för öfrigt fullstandigt med det storre exemplaret. Det senare patraffades den 11 sept. 1907 i magen pa en 6 manaders laxhona, som fangades vid Hof med trawl pa eft