"| Oe Digitized by the Internet Archive in 2009 with funding from University of Toronto http://www.archive.org/details/entomologisktids41 ento ENTOMOLOGISK | TIDSKRIET UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN 1 STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOFÖRSTA ÅRGÅNGEN 820 UPPSALA 1921 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet 1 tryckt den 19 juni 1920 » 2—4 >» 22 jan:nI921 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB: TULLGREN, Experimentalfältet INNEHÅLL BryK, FELIX, Zur Nomenklaturfrage der schwedischen Argynnis LOG OKRN ABB DAN) ERT EA AE ERA SS SKR SE Sv PA ETEN EM EKA IESBEN=PETERSEN, -P., Nogle: Plecopterer fra Fappland ös ttornon FALKENSTRÖM, G., Coleopterologiska anteckningar. 1—2 =... JANSSON) ANTON, Coleopterologiska bidrag 1-3. Serene LJUNGDAHL, D., Ett osvikligt särmärke mellan honorna av våra DAdaAAEP AO S:ANTE TARGA EL EG RE SRA AEA TM [STIND BEND EKO 5701 S CUT AIN farsa SAN 0 Oe SRS TR MaLaAIsE, RENÉ. Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen MucHARDT, H., Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, VISS BOOT IAN AS Se SR Se E Nr Seg Es age LS göre — KA DLOKMHSNEY Np ror FENA ANTA TER ERE ES NS SEA Br AR BIR BEA INO RID SBR Ö MS bs, ATT LRYd Dee Åre ol EE oo ned ade ORrRsSTADIUS, ERNST, Några intressanta fjärilfynd i Härnösandstrakten RED AKINO NEN SKA flSkanrskalbagotyn de set see oe san ae RS kalDA 00 byn de SN re rr ORT OA ERE neon de KR ÄN Uf CI Gr SES SR SN TRO ET EAA TE OR a RE a EI = = lUfgaeborkovbolerebri (OjCINh To) so) Heba aka SR RA ROTE == —3 ID NOD PY ol or Ses pa ALA pr AR RN SARS TR a TRES a ES RINGDAHL; O5 Neuerskandinavische Dipteren 6 css one INO MANSEABRE sv LEE LVO KAISA FASEN ARE SEEN Sea 1 AE KRA GARID HIS LVÄRS (CldeS: i GYDLG fölrese nns sd sees ssd sasse Lea SS TULLGREN, AÅLB., Två bortgångna norska entomologer .............-- WNIRENEINID AES vis) ATL RO HS Cretka na alla des se AE TR EN ma Es EGIILLH EG (GD EMO OPERE TS S Peo SA AN RE SS WAHLGREN, E., De europeiska polaröarnas insektfauna .....-.--.----- (ÖSTRAN DELS V RA LELS & oe SIA a a ere RER ae La dt Sd NES Litteratur: BERGROTH, E., Finsk entomologisk litteratur 1914—18 -..ooooo----- DAHLGREN, K. V. Ossian, Ref. av Ärftlighetslära av Nils von BIO TSTÖN Eee a rs SNRA oc 12 LTS SUSIE 0 oa oboe bs Rast LUNDBLAD, O., Ref. av Svenska insekter av ALB. TULLGREN och ERNA TEE Gr JUE NIE ärvs OR NAR DIR Sd AE ae AS AL En åse hide TULLGREN, ALB., Ref. av Danmarks Fauna. Vol. 24. Cikader av JENSEN-HAARUP Sid. 129 » 159 SANEn3S JAR FINNS DITA » 97 » 164 » 165 RSS » 160 » 164 » 164 » 164 » 164 » 165 » 24 » 139 » 41 » 144 NDS 2 NDG) » I » 163 NN » 149 » 147 + ISO ÅHLANDER, FR., Svensk entomologisk och arachnologisk litteratur för åren IOIÖ— 17. moscoss-ossesssso=spbsonss Sapsarsn SAS ASASSEOS FA Föreningsmeddelanden: Meddelanden från Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. 7. Sammankomsterna "fe, 3/4, !8/10, och $/12 1915; !9/2, 8/5, Uf och 5410-1916; ?4/2, 5/5,-”9/1o "OCK "it. TOLYS SSK Och 22/11 1918; 1/8, 19/5, 28/40:10ch, Sia TO TGCEESEIAEN ee ng Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsterna !/10 och "4/42-1918; fs; ”/6, 27/5) Y5 tfao och 18jrastölggst » 46 De europeiska polaröarnas insektfauna, dess sammansättning och härkomst. ÄV Einar Wahlgren. Med de europeiska polaröarna åsyftas här Jan Mayen, Beeren FEiland, Spetsbergen, Franz Josefs land och Novaja Semlja. Islands insektfauna är icke av arktisk natur, om också frågan om dess härkomst nära sammanhänger med här behandlade spörsmål, varför den nedan endast i förbigående skall vidröras. Frågan om de europeiska polaröarnas biogeografiska ut- vecklingshistoria har blivit mycket olika besvarad. Här gäller närmast spörsmålet: ha dessa öar fått sin insektfauna över havet från de omgivande kontinenterna, eller ha insekterna utbrett sig till den arktiska övärlden över forna landbryggor? I sitt' arbete över »Insektlifvet i arktiska länder» [2] har AURIVILLIUS diskuterat denna fråga rörande Spetsbergen. Efter att skälen för och emot blivit vägda, sammanfattas re- sultatet i följande försiktiga form: »Tills vidare och intill dess det visat sig, huruvida de på Spetsbergen inhemska in- sekterna kunna återfinnas i Finmarken, anser jag, särskildt med hänsyn till växtvärlden, bäst att antaga den af Norden- skiöld, Nathorst och andra framställda hypotesen om en land- förbindelse med Skandinavien, men med den modifikation, att klimatet, så länge den fanns, varit nog strängt att för- hindra de ömtåligare formernas invandring. Skulle det där- emot visa sig, att Spetsbergens insektformer ej återfinnas i det arktiska Europa, så synes det mig vara föga troligt, att den ifrågasatta landförbindelsen förefunnits. Växtvärldens likhet finge då på annat sätt förklaras.» Här är således blott 1 — 20108. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 1 (1920). N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. fråga om en landbrygga från Skandinavien över Beeren Ei- land till Spetsbergen. I en senare avhandiing [3] om Lepidoptera och Coleop- tera, insamlade under NATHORSTS och KOLTHOFFS polarex- peditioner 1898 och 1899, synes AURIVILLIUS något mera deciderat luta åt den åsikten, att Spetsbergen erhållit sin in- sektfauna över havet, sedan ögruppen fått sitt nuvarande isolerade läge. Förf. diskuterar särskilt humlors och fjärilars frånvaro på Spetsbergen, oaktat dessa insekter i andra hög- arktiska länder, särskilt i norra Grönland, visat sig kunna uthärda ett klimat minst lika hårt som Spetsbergens, och fortsätter: »Då däremot Finmarkens humlor och fjärilar ej spridt sig till Spetsbergen, synes mig detta vara ett bevis för, att någon närmere landförbindelse i senare tid ej före- funnits mellan Spetsbergen och :Skandinavien. Denna förkla- ring af fjärilarnas och humlornas frånvaro från Spetsbergen vinner ett ytterligare stöd därigenom, att de insekter, som verkligen finnas å Spetsbergen, sannolikt hafva kunnat spridas dit äfven under nu rådande fördelning af land och vatten.» ; Från växtgeografiskt håll synes man vara mera böjd för antagandet, att invandringen skett över forna landförbindel- ser. NATHORST diskuterar utförligt i sin redogörelse för »Po- larforskningens bidrag till forntidens växtgeografi» [19] spets- bergsfrågan och slutar: »Man kan i alla händelser numera med fullkomlig säkerhet påstå, att Spetsbergens flora efter istiden invandrat dels från Skandinavien, dels från Novaja Semlja, med hvilka länder då en landförbindelse egde rum, samt att invandringen försiggått under en tid, då klimatet var något mildare än för närvarande». Det sistnämnda mo- tiveras därmed, att ett avsevärt antal spetsbergsväxter nu för tiden icke eller högst sällan utveckla mogna frön, ehuru de- ras utbredning måste antagas ha skett medelst fröspridning. I en samma år publicerad avhandling över »Spetsbergens kärlväxter» [20] ger NATHORST uttryck åt samma åsikt, som ovan anförts, ehuru icke i fullt så positiv form. Här disku- teras bl. a. frågan om icke spetsbergsfloran kan tänkas ha överlevat istiden, och framhålles, att detta icke gärna kan tänkas ha varit möjligt för kärr- och strandväxterna, på sin WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 3 höjd för fjällsluttningarnes arter, och beträffande dessa, »att det är möjligt och till och med troligt, att några få af Spets- bergens växter der kunnat bibehålla sig under istiden samt att de sålunda icke behöfva hafva invandrat dit under den postglaciala. Dock är det icke sannolikt, att detta antal varit synnerligen stort, ty under istidens kallare klimat hafva förhållandena för en dylik förekomst varit vida mindre gyn- samma. Och då dertill kommer», fortsätter förf., »att Spets- bergens flora icke har att uppvisa en enda för detta land egendomlig art, blir antagandet, att dess flora skulle till nå- gon del vara inhemsk, än mindre sannolikt.» Den åsikten, att polaröarna erhållit sin flora landvägen, hyses också av KJELLMAN, som avslutar sin studie över »Fanerogamfloran på Novaja Semlja och Wajgatsch> [13] med följande ord: »Man skulle visserligen kunna antaga, att Saxifraga aizoides, Arenaria ciliata och ÄAira alpina jämte Campanula uniflora inkommit till Novaja Semlja öfver hafvet från Skandinavien, men då de liksom också Potentilla sericea... alla förekomma på Spetsbergen och Grönland, så torde det vara sannolikare, att dessas förekomst på Novaja Semlja för- skrifver sig från de mera aflägsna tider, då föreningsbryggor existerade mellan dessa länder.» Däremot har EKSTAM »med styrka framhållit, att Spets- bergens mera exklusivt skandinaviska florelement mycket väl kunnat invandra öfver hafsvidder af den omfattning, som nu åtskilja ögruppen och den norska kusten» (citat efter SER- NANDER, »Den skandinaviska vegetationens spridningsbio- logi» [23]). Att frågan om de europeiska polaröarnas insektgeografi här efter ungefär 35 års vila å nyo upptagits till behandling beror på två ting; dels synes den mig nämligen stå i nära samband med frågan om det västarktiska eller förmodat in- terglaciala utvecklingshistoriska elementet i Skandinaviens fauna, varom förut i denna tidskrift varit tal [28], dels äro vi numera tack vare det av RÖMER och SCHAUDINN utgivna stora sammelverket »Fauna arctica» [22] i stånd ett få en jämförelsevis god överblick av de ifrågavarande polaröarnas insektfauna. Det är också huvudsakligen från detta arbete, 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. som de i det följande meddelade uppgifterna såväl om de enskilda öarnas eller ögruppernas insektvärld som om de en- skilda arternas korologi äro hämtade. En stor brist, som väl parit ohjälplig, är tyvärr, att utbredningsuppgifter från Asien saknas i fråga om dipterer och hymenopterer, medan sådana för andra grupper synas vara ganska fullständiga. Utom »Fauna arctica» och åtskilliga där anförda källskrifter har jag för den följande artsammanställningen använt senare publicerade arbeten av KIEPFER och THIENEMANN [12], HENRIKSEN och LUNDBECK [8], SKORIKOV [24] och WAHL- GREN [27]. För de särskilda öarna eller ögrupperna ha arterna för- delats i följande 5 korologiska grupper: 1) endemiska arter, 2 eurarktiskt insulära arter, som endast äro kända från de här nämnda europeiska polaröarna, eller möjligen dessutom endast på Waigatsch, 3) eurasiatisk-nordamerikanska arter, som äro utbredda- över delar av den eurasiatiska och den nordamerikanska kontinenten, inklusive Grönland, 4) e27- asiatiska arter, som förekomma någonstädes på den eurasia- tiska kontinenten men, så vitt jag känner, saknas i Nord- amerika, samt 5) grönländska arter, som utom de eurarktiska öarna blott äro kända från Grönland. Jan Mayen. Från ön äro kända 22 till arten bestämda insekter, varav 13 ikollemboler: ochro tdipteret: Endemiska arter. Diptera: Lycoria globiceps BECH., Exechia concolor BECH., Tendipes callosus BECH., YT. incertus BECH., Tricho- cera lutea BECH., Limnophora arctica BECH. Summa 6. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: ÅAnmnurida granaria NIC., Omnychiurus ar- matus TULLB., Hypogastrura armata NIC., Xenylla humicola WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 5 TULLE., Archisotoma - besselsi PACK., Folsomaa .sexoculata TULEB:) PI jfimnentaria «IUELBYS IsotomaånvntarsBOURB); Diptera: Scatopse pulicaria LW., Fannia incisurata ZETT. Summa IO. Av dessa äro de båda diptererna samt X. lumicola, Å. besselsiz och F-. sexoculara ej kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: ÖOnychiurus arcticus TULLB., O. neglectus SCHÄFF., O. ocltopunctatus TULLB., Tullbergia arctica WHLGR.; Diptera: Lycoria bicolor MG. Summa 5. Av dessa äro blott O. arcticus och O. octopunctatus kända från Asien, den senare ej från Europas fastland. Grönländsk art. Collembola: Önychiurus groenlandicus TULLB. Beeren Eiland. Öns insektfauna utgöres av 31 arter, av vilka 10 kollem- boler, 18 dipterer, 2 koleopterer och I hymenopter. Endemiska arter. Diptera: Zanypus frigidus HOLMGR., Ådiamesa hyper- borea HOLMGR., ÅA. ursus KIEFFE., Lanytarsus mimulus HOLMGR., Zrichocladzius ursus KIEFF. Summa 5. Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Lycoria consimilis FIOLMGR. (Spetsb.), Fungi- vora frigida HOLMGR. (Spetsb., N. Semlja), Diamesa lund- strömti KiEFF. (Spetsb.), Orthocladius mixtus HOLMGR. (Wai- 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. gatsch), O. holmgreni JAC. (Spetsb.), Camptocladius consobri- 2zus HOLMGR. (Spetsb:). Summa 6. Enligt LUNDBECK [16] är O. mzxrtus HOLMGR. identisk med ÖO. wvariabilis STAG. och C. consobrinus HOLMGR. san- nolikt med ÖO. pubitarsis ZETT. Båda skulle i så fall tillhöra följande grupp. KIEFFER anför dem dock utan reservation såsom självständiga arter. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: ÖOvnychiurus armatus NIC., Xenyplla humi- cola "TULLB., Hypogastrura viatica TULLB., Folsomia guadri- oculata ”TULLB., fIsotoma viridis BOURL., Sminthurinus niger LUBB., Sminthurides malmgremi TULLB. Diptera: Scopeuma Zitoreum FALL. Coleoptera: Micralymma marinum STRÖM, ÅArpedium brachypterum GR. Summa 10. Av de nämnda äro X. khumicola, S. litoreum och M. marinum ej kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: Onychiurus arcticus TULLB., O. neglectus SCHÄFF., Tetracanthella wahlgreni AXELS. Diptera: Pro- chironomus koenigi KIEFF., Trichocladius flexinervis KIEFF., Dactylocladius subpilosus KiEFF., D. petreus KIEFF. Hy- menoptera: Phygadeuon erratficus FIOLMGR. Summa 8. Endast den förstnämnda av dessa är känd från Asien. Grönländska arter. Diptera: ÖOrthocladius basalis STAEG., Lauterbornia po- LärTskKIRBYS Summa? 2. Under förutsättning att HOLMGRENS Chironomus polaris är KIRBYS polaris tillhör arten denna grupp, ehuru den se- nare ej är känd från Grönland men väl från Grinnel land och Melvilleön. JOHANNSEN [11] betvivlar emellertid denna iden- titet, och arten tillhör därför möjligen den endemiska gruppen. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 7 Spetsbergen. Ögruppens insektfauna omfattar 101 arter, av vilka 20 kollemboler, 1 anoplur, I trichopter, 55 dipterer, I aphanipter, 3 koleopterer, I lepidopter och 19 hymenopterer. Endemiska arter. Collembola: Hypogastrura hyperborea BOH., Isotoma binoculata WHLGR. Coleoptera: Örchestes flagellum ERICS. Diptera: ALycoria abbrevinervis HOLMGR., L. ecalcarata HOLMGR., £L. holmgrenm JAC., L. parva HOLMGR., Boletina maculata HOLMGR., 5. setipennis HOLMGR., Diamesa arctica BoH., Psilodiamesa spitsbergensis KIEFF., Tendipes spitsber- gensis KIEFF., Smittia brevipennis BOH., Orthocladius arcticus KIEFF., O. obscuripennis HOLMGR., O. conformis HOLMGR., O. decoratus HOLMGR., O. limbatellus HOLMGR., Psectrocla- dius borealis KIEFF., Trichocladius spitsbergensis KIEFF., Dactylocladius heptameris KIEFF., D. spitsbergensis KIEFF., Mäetriocnemus brevinervis HOLMGR., M: cataractarum KIEFF., M. obscuripes HOLMGR., Limnophora fuliginosa HOLMGR., JL illota FIOLMGR:, L. 2 denudara FHIOLMGR. Hymenoptera: Hemaäteles glacialis HOLMGR., H. septentrionalis HOLMGR., Bassus arcticus HOLMGR., B. iyperboreus MARSH, Orthocentrus pedestris HOLMGR., O. reptilis MARSH, Mesoleius arctophylax MARSH, JM. leucopygus FHOLMGR., Mesochorus dolorosus MARSH, M. palanderi HOLMGR., Ichneutes hyperboreus HOLMGR., I. reunitor NEES, Ceraphron spitsbergensis HOLMGR. Summa 41. Av dessa är åtminstone Hypogastrura hyperborea tvivel- aktig. Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Lycoria arctica HOLMGR. (Waigatsch), L. con- sömzlis HOLMGR. (Beeren E.), Fungivora frigida Bou. (Bee- ren E., N. Semlja), Diamesa lundströmi KIEFF., Orthocladius holmgreni JAC. (Beeren E.), Camptocladius consobrinus HOLMGR. 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. 1920. (Beeren E.), Lömnophora megastoma BoH. (N. Semlja). Hy- menoptera: /Nematus arciizcus HOLMGR. (N. Semlja), NV. fri- gidus Bou. (N. Semlja), Orthocentrus validicornis Bou. (N. Semlja). Summa 10. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: ÅÄnurida granaria NIC., Onychiurus arma- Zus TULLB., NXenylla humicola TULLB., Hypogastrura viatica TULLB., H. tullbeygi .SCHÄFFE., Årchisotoma besselsi PACK., Proisotoma schötti D.-T., Folsomia -quadrioculata TULLB., FF. fimentaria L., Å grenia bidenticulata TULLB., [sotoma wvi- ridis BOURL., Lepidocyrtus lanuginosus GMEL., Sminthurides malmgreni TULLB. Anoplura: ÅArctophtirius trichechi BOH. Coleoptera: :Åtheta - gramtinicola "GRAV. Lepidoptera: Plutella måäculipennis CURT. Diptera: TZendipes stegeri LUNDB., Camptocladius byssinus SCHR., Culex nigripes ZETT., Trichocera hiemalis DEG., Syrphus tarsatus ZLETT., Limno- phora dorsata ZETT., L. triangulifera ZETT., Acroptena fron- tata ZEYT., Malacomyza fucorum ZLEYT., Scopeuma litoreum FALL., Fucomyia frigida F., Helomyza modesta MG. Hy- menoptera: Plectiscus hyperboreus HOLMGR. Summa 29. Av dessa äro X. humicola, ÅA. besselsti, P. schötti, dipte- rerna och hymenopteren ej ännu kända från Asien. Eurasiatiska arter. Collembola: Onychiurus arcticus TULLB., Hypogastrura longispina TULLB., Tetracanthella wahlgreni AXELS., Isotoma violacea TULLB. Coleoptera: Atheta subplana SAHLB. Diptera: Trichocladius curvinervis KiEFF., Rhamphompia caudata ZLETT., Limnophora 2 vitticollis ZETT., Fucomyia exi- 2ta STENH., Cypsela fumipennis STENH. Suctoria: Cerafto- phyllus vagabundus BoH. Hymenoptera: Nematus ceruleo- carpus HTG. Summa 12. Av dessa äro H. longispina, T. wahlgreni, C. vagabun- dus, diptererna och hymenopteren ej kända från Asien. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 9 Grönländska arter. Collembola: ÖOnypchiurus groenlandicus ”TULLB. Tri- choptera: ÅApatania arctica BOH. Diptera: Lycoria palli- diventris FIOLMGR., Lendipes hyperboreus STAG., Camptocla- dius extremus HOLMGR., C. pumilio HOLMGR., Orthocladius basalis STAG., Metriocnemus ursinus HOLMGR. Hymenop- tera: ÖOrthocentrus nigricornis BOH. Summa 9. Franz Josephs land. Från ögruppen äro kända 6 insektarter, alla kollemboler, av vilka inga äro endemiska eller eurarktiskt insulära. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: ÅAnurida granaria NIC., Hypogastrura tull- 5 2 EN NAGE bergi SCHÄFF., Folsomia fimentaria L., Agremia bidenticulata MOT RBS Summa 3. Eurasiatisk art. Collembola: Hypogastrura longispina ”TULLB. Grönländsk art. Collembola: Onychurus groemlandicus TULLB. Novaja Semlja. De båda öarna hysa inalles 148 insektarter, av vilka 16 kollemboler, 1 plecopter, 2 mallophager, I hemipter, I tri- chopter, 16 koleopterer, 8 lepidopterer, 74 dipterer och 29 hymenopterer. 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 920. Endemiska arter. Collembola: Hypogastrura theeli TULLB. Lepidop- tera: Schöpenia unifasciata MEN. Coleoptera: Pierostichus Zmitatrix USCHITCH.; Phyllodrepa: polaris, SAHLBIIDiptera: Lycoria morionella HOLMGR., L. riparia HOLMGR., L. vilti- collis HOLMGR., Sciophaila fuliginosa HOLMGR., Boletina ery- thropyga HOLMGR., B. fuscula HOLMGR., Lauterbornia graci- lenta .HÖLMGR., £L. Aumerates. HOLMGR, Lå Mitidicollis HOLMGR., Smittia longipennis HOLMGR., Chasmatocladius transgressus HOLMGR., Tipula carinifrons HOLMGR., ZI. con- vexifrons HOLMGR., Z. divaricata "HOLMGR., TI. tnstabilis HOLMGR.; (ZH lonota. FIOEMGR., £:$Senex MHOEMGR., Li SeKo- zona HOLMGR., I. stagnicola HOLMGR., Rhamphomyia bruse- witzz "HOLMGR., &. kovgaardi FIOLMGR., R. kjellmani HOLMGR., £. nordquisti HOLMGR., Limnophora sordidipennis HOLMGR., Pegomyia balteata HOLMGR., Coenosia nordenskioldi HOLMGR., C. macroglossa HOLMGR., Scopeuma arcticum BECK., S. erythrostoma HOLMGR., S. mulfisetosum FOLMGR., S. stux- bergi HOLMGR., S. varipes HOLMGR., Microprosopa frigida HOLMGR., MM. varitibia BECK., Helomyza maculipennis BECK., Lentiphora prominens BECK., Piophila arctica HOLMGR., P. aterrima BECK. Hymenoptera: Cryptocampus morionellus HOLMGR., 'C. occipitatlis FIOLMGR:, CC: polars tloEMGR:, 6: reticulatus HOLMGR., Nematus abnormis FIOLMGR., NV. ancéeps HOLMGR., JV. extremus HOLMGR., NV: glacialis JAKOWL., N. lientericus HOLMGR., NV. mysticus HOLMGR.. N. nigriventris HOLMGR., |V. parvulus: HOLMGR., JV. picticollis HOLMGR., NV. udus THOLMGR., N. variipictus HOLMGR., Åptesis nordenskioldi HOLMGR., JDicksoma arctica "HOLMGR., Mesoleius mixtus HOLMGR., WVeastus leviceps HOLMGR., Lissonota commäixta HOLMGR. Summa 62. Av dessa förekomma emellertid Ramphomyia hovgaa di, Scopeuma muaultisetosum och Piophila arctica även på den när- belägna ön Waigatsch. Jag har dock ansett riktigare att föra dem till denna grupp än till någon av de följande. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. TT Eurarktiskt insulära arter. Diptera: Fungivora frigida .BOH. (Beeren E.;, Spetsb.), Limnophora megastoma BOH. (Spetsb.). Hymenoptera: /Ve- matus arcticus FIOLMGR. (Spetsb.), V. frigidus BOH. (Spetsb.), Orthocentrus validicornis BOH. (Spetsb.). Summa 5. Eurasiatisk-nordamerikanska arter. Collembola: ÖOnyckiurus armatus TULLB., Xenylla hu- nrcold: LULELB., Hypogastrura viateca TULLB., H. tullbergi SCHÄFF., Folsomia quadrioculata ”TULLB., Isotoma sensibilis NOTER TREK OZkzadzs AB OUR Ågrenia bidenticulata ”TULLB., Isotomurus palustris MÖLL., Sminthurus viridis 1L., Sminthu- rides malmgrenz TULLB. Mallophaga: ZTrinoton conspurca- Zum NITZSCH., Docophorus ceblebrachys NITZSCH. Lepidop- tera. Colimas. nastes BSD., Brentikis chariclea SCHN., B.. i7- proba BUTL., Sympistis lapponica THNBG, Ånarta richardsoni CURT., Cidaria sabim KirRB. Coleoptera: Agabus nigri- palpis SAHLB., Zachinus apterus MÄKL., Pediacus fuscus ER., Upis ceramboides L. Diptera: Culex pipiens L., Trichocera Yulegreddas mIDEG: Lipulm aretica CURT, Syrphusi ki0esie, 1.,.S. LARS ATSERAB TR SAO KkDus OSSE Tubera eroemnlandicar E., Cynomyia mortuorum I., Acrophaga alpina ZETT., Oedema- gena tarandi TL., Pogonomyia segnis HOLMGR., Limnoplhora HOLSALATRAET Re, ENG (danne ulifera LET, Chortophila fabricii HOLMGR., C. radicwn I., Scopeuma litoreum FALL., Fuco- myia frigida FALL., F. parvula HAL., Helomyza serrata 1. Hymenoptera: Bombus kirbyellus CURT., B. hyperboreus SCHÖNH. Summa 44. Av ovanstående äro X. /humicola, I. sensibilis, C. nastes, PB. improba, S. lapponica och samtliga dipterer utom C. pi- prens och C. mortuorum ej kända från Asien, Hypogastrura tullbergi SCHAFF., I. apterus och Pog. segnis ej 1 Europa. Eurasiatiska arter. Collembola: ÖOnychiurus arcticus TULLB., Hypogastrura longispina TULLB., Corypynothrix borealis TULLB., Tomocerus I2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. gminutus TULLB. Plecoptera: Capnopsis pymea ZETT. Hemiptera: Acanthia vutrybomis .SAHLB.. + Ttichoptera: Brachycentrus subnubilus CURT. Lepidoptera: Psodos co- racina Esp. Coleoptera: Amara alpina PAK., Pierostichus borealis MÉN., P. ochoticus SAHLB., Phyllodrepa angustata MÄKL., Coryphium hyperboreum MÄKL., Boreaphilus norden- skiöldi MÄKL., Atheta frigida SAHLB., ÅA. sibirica MÄKL., Chrysomela septentrionalis MÉN., Hydrothassa hannoverana F. Diptera: -Boletina -borealis ZETT., Tipula ?oleracea L., T. 2 variipennis MG., Prionocera serricornis LETTY., Piiolina nitida WAHLB., ÖOnesia altriceps ZLETT., Hydrophoria barbi- ventris ZETT., Lasiops olacialis ZETT., Scopeuma villipes ZETT., Fucomyia eximia STENH., Cypsela fumipennis STENH., Piophila fulviceps BECK. Hymenoptera: Nematus obscuri- pes HOLMGR., Bombus lapponiwus F. Summa 32. Av de nämnda äro Corynothrix borealis, Pterostichus borealis, Phyllodrepa angustata och Chrysomela septentrionalis ej kända från Europa, Nenylila humicola, Hyp. longispina, diptererna (utom 7. wvariipennis och S. villipes) samt Nem. obscuripes ej kända från Asien. Grönländska arter. Diptera: Limnophora almquisti FIOLMGR., L. deftorata HOLMGR., Scopeuma islandicum BECK. Hymenoptera: Åt ractodes aterrimus FIOLMGR., Bombus ternarius SAY. Summa 5. Scopeuma islandicum och Bombus ternarius saknas visser- ligen på Grönland men förekomma i andra arktiska delar av Nordamerika, den förra även på Island, men böra dock lämp- ligtvis föras till denna grupp. Betraktat som en enhet hyser de eurarktiska öarnas om- råde 253 insektarter. Av ordningarna äro Plecoptera, Ano- plura, Hemiptera och Suctoria representerade av var sin art, medan Mallophaga och Trichoptera äro företrädda av 2, Lepidoptera av 9, Coleoptera av 21, Collembola av 32, Hy- menoptera av 46 och Diptera av 137 arter; de senare utgöra således över hälften av hela antalet. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 13 De för de särskilda öarna eller ögrupperna endemiska arterna raror ITA (3 collemb., 3 coleopt:, I lepid:,:74 dipt.; 33 hym.) och de eurarktiskt insulära arterna utgöra 11 (8 dipt., 3 hymen.), tillsammans således 125 arter eller ungefär lika många som de kontinentala arterna (128), om de grönländska medräknas till dessa senare, Av de kontinentala arterna äro 112 kända från Eurasien och 78 från Nordamerika (inkl. Grönland), och av de sist- nämnda äro 14 icke träffade på den eurasiatiska konti- nenten. Gemensamma för två eller flera öar, resp. ögrupper äro 35 arter, d. v. s. något mer än en tjärdedel av hela antalet, om de endemiska frånräknas. Följande kombinationer äro representerade: Jan Mayen —Beeren Eiland—Spets- bergen—Novaja Semlja ooo 4 koll. Jan Mayen —Spetsbergen—Franz Jo- SEP SMA 5 ber ar se agn 20 Beeren Eiland —Spetsbergen—No- ENL SJEra0 HE NESES Su a IN CSES NN RASEN RA CE OR Ara oa Spetsbergen—Franz Joseps sad NOMdja Sean nga ah ibel ok Si Jan Mayen—Beeren Bland ANSE Ir Jan Mayen—Spetsbergen oo. SG NE Beeren sEiland-—Spetsbergjenests..etul. Bilrssbikdipt. Beeren; Eiland—Novaja Semlja so —" ,1 > Spetsbergen Novaja Semljas «tbc Sh rd vers hymn. 16 koll., 16 dipt., 3 hymn. Av de här gjorda sammanställningarna är det framför allt slående, hvilken utomordentligt stor procent de ende- miska och de eurarktiskt insulära arterna utgöra av faunan. Det är sant, att denna grupp sannolikt blivit något för stor därigenom att ett antal av dessa arter bland dipterer och hymenopterer säkerligen äro förbisedda i de kontinentala ark- tiska områdena, och en del äldre bestämningar av dessa kunna möjligen vara rätt osäkra. Men även om dessa felkällor kunna något reducera den endemiska procenten, återstå dock 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. säkerligen tillräckligt många arter, för att procentsiffran skall förbliva frapperande hög. Härför talar också det starka en- demiska inslaget i Grönlands insektfauna likasom den senaste bearbetningen av Beeren Eilands och Spetsbergens tendipe- dider av den främste fackmannen på området, prof. KIEFFER. Denna starka endemism talar avgjort emot varje tanke på att de europeiska polaröarnas insektfauna till någon avse- värd del skulle vara sammansatt av arter, som över de nu- varande havsvidderna inkommit från de omgivande konti- nenterna, men talar naturligtvis lika starkt emot en sentida, d. v. s. postglacial, invandring över landbryggor, frånsett att sådana med all sannolikhet icke existerat i postgla- cial tid. En invandring av de respektive öfaunorna över de nu- varande havsvidderna synes också av andra skäl otänkbar. Man må betänka att Jan Mayen är beläget ungefär 450 km. från närmaste fastland, att Beeren Eiland ligger ungefär lika långt från Nordkap och att nära 700 km. skilja Spetsbergen från Norge och över 850 km. från Novaja Semlja. Endast den senare dubbelön ligger något så när i fastlandets grann- skap och dess insektfauna är också, bl. a. genom förekomsten av humlor, makrolepidopterer och en rikare skalbaggfauna avvikande från de andra öarnas. Mot en aktiv invandring talar framför allt bristen — utom på Novaja Semlja —- av de starkaste flygarna, humlor och makrolepidopterer, av de senare hysa dock de arktiska fastlandskusterna så starka flygare som Coflzas-arterna. För en passiv spridning kan väl endast tänkas på de tre transportmedlen vatten, vind och fåglar. Att kollemboler kunna av strömmar föras från ö till ö i en svensk skärgård eller längs en kust, har jag på annat ställe hållit för möjligt, men att de helbrägda kunna stå ut med en vattenfärd över de sträckor det här är fråga om, är väl otänkbart, isynnerhet som flertalet leva dolda under stenar, och för de andra insekterna är det ju fullständigt ute- slutet. En passiv spridning med vinden är väl lika otänk- bart. AURIVILLIUS har riktat tanken på möjligheten av en spridning genom fåglar av vatteninsekters ägg, och något sådant vore väl möjligt för de tendipedider, som talrikt finnas inom området, men annars äro ju vatteninsekter förvånande WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA E5 sparsamt företrädda i faunan; ifråga om andra insekter är väl detta spridningssätt svårantagligt och för de talrika para- sitsteklarna är det, såsom AURIVILLIUS också framhåller, rent omöjligt. Däremot är det väl rätt sannolikt, att en del arter inkommit genom människans ofrivilliga förvållande. Att så är fallet med skalbaggarna Pediacus fuscus och Upis ceram- boides, vilkas larver leva under bark och multnande trä, och vilka det oaktat träffats på Novaja Semlja, har POPPIUS fram- hållit i >»Fauna arctica», och HOLMGRENS förmodan, att en del strandflugor kunnat komma till Spetsbergen med fångst- fartygens ballast, förefaller ju plausibel. Alla dessa passiva spridningsmöjligheter representera dock endast nödfallshypoteser att gripa till, om en sanno- likare förklaring saknas. Och mot den står alltjämt faunans starka endemism, för att ännu en gång återkomma till denna. Denna endemism kan, så vitt jag ser, endast förklaras på ett sätt, nämligen att de eurarktiska öarnas fauna är av så mögralderoch Nar sadange varit isolerad fran fastlandens, att antingen en mangd nya arter hunnit undenrdenna: tidvutbildast paroarna,. ellers, och väl sannolikare, att samma arter under tiden försvunnit från de arktiska kontinentalkusterna. De europeiska polaröarnas insektfauna måste därför till sin huvud- del härstamma från tiden före åtminstone den sista nedisningens maximum. Ingenting hindrar visserligen, att faunan kan vara av ännu högre ålder, men jag skall vid de följande resone- mangen utgå ifrån att den till sin huvudmassa härstammar från den sista interglacialtiden eller från första hälften av den sista, den baltiska eller mecklenburgska istiden. Närmast är då att undersöka, om spridningsbetingelserna under denna tid varit gynnsammare än i nutiden, framför allt om landförbindelserna då varit bättre. Rent teoretiskt sett är detta högst sannolikt. Åsikterna om nedisningens betingelser gå visserligen, som bekant, starkt isär, men såsom en viktig beståndsdel i detta betingelsekomplex synes man nu allt mer vara benägen att anse en landhöjning. En sådan landhöjning skulle ej blott starkt sänkt glaciations- och snö- gränserna utan även höjt den nordatlantiska havsbottnen och 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. framför allt Wyville Thomsonryggen, så att det varma golv- strömsvattnet mer eller mindre fullständigt avspärrades från polarbassängen, varigenom det nordeuropeiska och arktiska områdets temperatur ytterligare nedsattes. Om denna land- höjning varit en verklig och lokal sådan, som blott drabbade Nordatlanten och den närliggande delen av Ishavet, såsom väl de flesta förmena, eller den endast varit relativ, föror- sakad av en allmän sänkning av havsytan, såsom ENQUIST [4] håller för troligt, är i detta sammanhang likgiltigt. Eftersom det numera framför allt genom MUNTHES [18] undersökningar av interglaciala bildningar i Härnösandstrakten och ERIKSON-HALDENS [7] över liknande avlagringar i Boll- nästrakten blivit ådagalagt, att den sista nedisningen icke blott representerar en tillfällig och obetydlig oscillation av inlandsisens rand utan en fullkomligt ny istid, föregången av en avsmältning, som inskränkt glacierernas utbredning till lägre mått än det nutida, måste också denna sista istid före- gåtts och åtföljts av en stark förskjutning av kustlinjen till förmån för landet. Men även direkta bevis för en sådan kustförskjutning före och under den sista istiden finnas. Sådana utgöra bl. a. de under den nutida havsytan sänkta fjorddalar och sjunkna flodbäddar, vilka måste blivit uteroderade på fasta landet; sådana äro också de utanför Lofotenöarna belägna, djupt sjunkna gletschernischerna (ENQUIST [6]). Att döma av landisens rörelser i randområdena synes hela området mellan Franz Josephs land och Nordryssland, mellan Novaja Semlja och Västsibirien å ena sidan och Spetsbergen och Beeren FEiland å den andra under istiden varit fastland (jfr t. ex. NATHORST f[21]). En antydan till en landhöjning un- der den sista interglacialperiodens senare skede finnes även i södra Östersjön, där på Slesvigs östkust den marina Cyprina- leran, som avsatts under interglacialtidens varmare mellersta period, överlagras av grundvattensbildningar likasom samma djuphavslera på danska fyndlokaler underlagras av sötvat- tenssand, som erinrar om den näst föregående istidens högre landläge. Till vilket belopp denna relativa landhöjning uppgått är naturligtvis rätt osäkert. AHLMANN och HELLAND-HANSEN WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 17 [1] synas åtminstone antaga, att den belupit sig till 300 m., och meddela en karta utvisande, hur det nordatlantiskt-ark- tiska området under sådana förhållanden skulle gestaltat sig. ENQUIST [4, 5] anser sig på grund av sina undersökningar över glaciationsgränsens sänkning under istiden kunna draga den slutsatsen, att den relativa nivåförskjutningen till förmån för landet uppgått till ungefär 500 m. Enligt andras mening skulle landhöjningen kunnat nå dubbla detta belopp. Redan en niväförskjutning på 300 m. skulle ha till resul- tat, att samtliga de här behandlade polaröarna utom Jan Mayen skulle komma i bred landförbindelse med Eurasien och att avståndet mellan Spetsbergen och Grönland ansen- ligt förminskades, och vid en höjning på 500—600 m. skulle Wyville Thomsonryggen blottläggas och en förbindelse mel- lan Nordeuropa och Grönland över Island uppstå. Under den senaste delen av interglacialtiden eller snarare under första hälften av den sista istiden skulle alltså dessa landvägar kunnat trafikeras av de omgivande kontinenternas insekter, och den stora likhet, som trots all endemism onek- ligen finnes mellan dessas och polaröarnas fauna och i ännu högre grad deras flora, skulle få sin naturliga förklaring utan alla mer eller mindre fantastiska hypoteser om spridning över havsvidder. Någon svårighet att tänka sig, att insekterna inom om- rådet i fråga kunnat överleva den sista istidens maximum, föreligger knappast, vare sig man föreställer sig isfria nuna- takker såsom på det nutida Grönland, eller man med EN- QUIST håller före, att randområdena och kuststräckorna av den glaciala nordhavskontinenten även vid isens största ut- bredning varit isfria. Däremot skulle denna istidsmaximets skärpning av klimatets hårdhet ge en välbehövlig hjälp att första den beaktansvärda olikhet, som förefinnes mellan kon- tinenternas och öarnas fauna. Endast de allra mest köldhär- diga formerna kunde överleva i områdets centralare delar, och ett ytterligare urval, en gallring och splittring av bestån- den ägde sedermera rum, när de hopade ismassornas tyngd bragte området att åter sjunka i havet och reducerade det till de obetydliga och isolerade rester som den glesa arki- pelagen av nordhavets öar nu utgör. Ja, under ett skede 2 — 20108. Entomol. Tidskr. Arg. 41. Häft. 1 (1920). 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. av postglacial tid inskränktes deras landytor till och med i än högre grad, och samtidigt steg temperaturen över den nutida, den tid varom bl. a. Spetsbergens 70—980 m. över havsytan höjda strandlinjer vittna och de högt belägna strand- bankarna med skal av Litorina litorea, Anomoia squamula, Cyprina islandica och Mytilus edulis, mollusker som numera ej trivas i ögruppens kalla kustvatten. Att samma höjning av havsytan och temperaturen ej varit inskränkt till Spets- bergen, betygas av liknande fynd på Grönlands, Islands och Franz Josephs lands strandsluttningar. Efter att ha utstått istidens köld måste insektvärlden nu också uthärda den postglaciala värmetidens temperatursteg- ring utan att såsom kontinentens insekter kunna genom ut- och invandringar rädda sig till gynnsammare trakter. Följ- den måste bli en stark utglesning av artbeståndet, ytterligare påverkad av den inskränkta landarealen och de ännu mer inskränkta passande ståndorterna, från vilka de bevingade formerna av stormar sopades ut över havsvidder och snöfält. Även från sistnämnda synpunkt bör man måhända se polar- öarnas ofta påtalade brist på större och bredvingade insekter likasom deras relativt höga procent av vinglösa och undan- dolt levande former, huvudsakligen kollemboler. Den här i grova drag antydda växlingen i områdets ut- vecklingshistoria synes mig rätt väl kunna förklara den insu- lära polarfaunans armod och i viss mening enformighet även- som olikheten lika väl som likheten, den senare främst rö- rande kollembolerna, i de olika öfaunornas sammansättning. Olikheten mellan polaröarnas och de amerikanska och europeiska kontinentalkusternas insektvärld förstås också därav, att även i de sistnämnda områdena istidens maximum omvandlade, sållade och utarmade insektfaunan. Att så varit förhållandet i vårt land känna vi från vår enda insektförande interglaciallokal, den s. k. submoräna Härnögyttjan, av vars rester av 20 skalbaggsarter endast två enligt MJÖBERGS [17] undersökningar visat sig tillhöra nu levande arter, medan två andra arter med säkerhet och flertalet av de övriga san- nolikt äro utdöda. Är nu polaröarnas fauna av samma eller måhända ännu högre ålder, förefaller ju dess endemism rätt förklarlig. WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA., 19 Om de här utvecklade åsikterna angående polaröfaunans ålder och härstamning kunde godtagas, finge man väl också anse florans utvecklingshistoria vara därmed analog. Den fordran på att en del av invandringen måste förläggas till en tid med varmare klimat än nutidens kunde möjligen till- fredsställas, om man finge antaga, att landförbindelserna åt- minstone voro nödtorftigt trafikabla - redan medan inter- glacialtidens bevisligt varmare klimat ännu ej allt för starkt avtagit. Dock återstår att förklara den egendomliga olik- het floran visar gentemot insektfaunan, i det att den så gott som fullständigt kvalitativt överensstämmer med de kontinentala kusternas. Spetsbergen hyser således enligt NATHORST [19] ingen enda därstädes uteslutande förekom- mande fanerogam eller kärlkryptogam, och bland Novaja Semljas fanerogamer är blott enligt KJELLMAN en enda art ej funnen annorstädes. Denna olikhet synes emellertid helt naturlig, när man vet, hur oändligt mycket bättre växterna äro utrustade att genomleva även betydande växlingar i klimatets och substra- tets beskaffenhet. Redan i sin jordbundenhet, sin flerårighet och sin förmåga av vegetativ förökning ha växterna oskatt- bara fördelar framför insekterna. Ej heller äga dessa senare någon motsvarighet till växternas rika möjligheter att plas- tiskt omdana sin individuella storlek eller omforma sitt växt- sätt efter miljöns betingelser, att ekonomisera med närings- materialet eller att anpassa sig till ståndorter, som på lägre breddgrader icke äro deras naturliga, vilka egenskaper den arktiska floran, såsom framgår av KJELLMAN's undersökningar över »Polarväxternas lif» [14], i hög grad besitter. Skulle icke denna förklaring till olikheten hos faunan och floran räcka, måste väl orsaken även sökas däruti, att växterna i motsats mot insekterna kunnat passivt spridas med ström- mar och fåglar och kanske framförallt, såsom NATHORST ej anser omöjligt, med vintrarnas yrsnö och snöstormar över det isbelagda havet. Såsom i inledningen antyddes och av de förda. resone- mangen framgår, måste Islands livshistoria vara av enahanda art som de verkligt arktiska öarnas. Hypotesen om en post- 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. glacial landförbindelse mellan Island och kontinenterna, som stundom förfäktats, är redan av geologiska och meteorolo- giska skäl fullkomligt oantaglig (Jfr: THORODDSEN [25, 26). Däremot synas skäl föreligga för ett antagande, att ön under vissa skeden av istiden legat väsentligt högre än i nutiden. Åtskilliga av de större fjordarna fortsättas nämligen av åt- minstone 500—9500 m. djupa underhavsrännor. Medan THOR- ODDSEN daterar dessas ålder till mellersta delen av tertiär- tiden, hålla yngre forskare, bl. a. V. KNEBEL-RECK [15] före, att de äro betydligt yngre, och att särskilt den trågformiga överfördjupning åtskilliga av dem förete måste utmodellerats av isen, och att deras bottnar under istiden således varit höjda över havsnivån. Det är vidare ådagalagt, att Island genomgått flera istider, och att under den senaste interglacial- tiden glaciärerna varit sammankrympta till sina nuvarande gränser men sannolikt ännu mera. Det har också visat sig, att Island i postglacial tid legat 80—130 m. lägre än i vår tid, likasom att det genomgått en postglacial värmetid, då bl. a. Purpura lapillus levde vid dess kuster. Som man ser, är Islands geografiska utveckling under kvartärtiden fullt likartad med vad som antagits eller är känt för de egentliga polaröarna. Dess insektfauna, som här icke skall närmare analyseras, erbjuder också flera drag av likhet med de senare. Liksom dessa (utom Novaja Semlja) saknar Island säkerligen dagfjärilar; åtminstone äro fynduppgifterna om sådana osäkra. Av dess tämligen artfattiga fjärilfauna, i vilken även ingår Spetsbergens enda säkert kända fjäril, äro atminstone fyra arter, Cidaria thulearia H.-S., Stenoptilia zslandica STGR., Bryotropha thuleella STGR. och Coleophora algidella STGR., endemiska. Crino sommeri LEF. finnes utom på Island och Färöarna blott på Grönland, Crymodes exulis LEF. på samma ställen samt på Shetlandsöarna, i Skottland och på Labrador och KR/pacia gquadrangula ZETT. utom på Island endast på Grönland, Labrador och Nova Scotia. I Islands skalbaggfauna ingå åtminstone två endemiska arter, Bembidium tslandicum SHARP. och Åtheta geyseri SCHUB., samt bl. a. den ena av Beeren Eilands skalbaggar, Micralymma marinum. Den senares utbredning är av stort intresse, den förekommer nämligen utom på dessa öar på WAHLGREN: DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INSEKTFAUNA. 21 Nordhavets europeiska kuster från Storbritannien till Vita havet samt dessutom på Grönland. Slutligen må nämnas trichopteren Apatania arctica, som utom från Island och Spetsbergen blott är känd från Grönland. Att här dryftade spörsmål även ha betydelse för upp- fattningen av det s. k. västarktiska elementet i Skandinaviens fauna, som jag förut [28] i denna tidskrift behandlat, behöver ju ej framhållas. En modifikation av vad jag därom yttrat vill jag efter tagen kännedom om ENQUIST's undersökningar över Nordvästskandinaviens eglaciala utvecklingshistoria här göra så till vida, att det förefaller sannolikare, att de åsyf- tade västarktiska arterna överlevat den sista istiden på land- området 2/anrför Norges nuvarande kust än på densamma. Anförd litteratur. I. AHLMANN, H. W. 0. HELLAND-HANSEN, B., Sambandet mel- lan kontinentala nivåförändringar, Norskhafvets oceano- grafi och de pleistocena inlandsisarna omkring detta Häloärn Geolkaoft ÖNA OT. LONG. AURIVILLIUS, CHR., Insektlifvet i arktiska länder. — A. E. NORDENSKIÖLD, Studier och forskningar föranl. af mina resor i höga Norden. Stockholm 1884. sedda tn, Lepidoptera ochi,Coleoptera insamlade under profes: sor A. G. NATHORST's arktiska expeditioner 1898 och 1899, under den svenska expeditionen till Beeren Ei- land 1899 och under konservator G. KOLTHOFF's ex- NN pedition till Grönland 1900. — Öfvers. K. Vet. Ak. förh. 1900. 4. ENQUIST, F., Eine Theorie fär die Ursache der Eiszeit und die geographischen Konsequenzen derselben. — Bull. Geol Inst: Upsala.umn3. 1915. ga Der EimnflussTdes: Windesraufidieiverteilung der Glet- Seherir— Bu Geolkunst: WUpsalat r4uI9LÖ. 6. ——, Die Glaziale Entwicklungsgeschichte Nordwestskan- MiNAVIENSs-7 HV. Geo unders: Ser: Ci 285- 1013. 7. ERIKSON, B., En submorän fossilförande aflagring vid Boll- näs 1 Hälsingland. -— Geol. för. förh. 34. 1912. 8. HENRIKSEN, K. 0. LUNDBECK, W., Gronlands Lardarthro- poder. — Meddel. om Grönland. 22. 1917. 22 KO: IE: 3: TAS 10; NG 10. 20. NN NN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. HOLMGREN, A. E., Bidrag till kännedomen om Beeren Ei- lands och Spetsbergens Insektfauna. — K. Vet. Ak. handl. 8. 1869. JACOBSON, G., Insecta Novaja-Zemljensia. Petrograd 18938. JOHANNSEN, O. A., Aquatic nematocerous Diptera II. — N: Y. State” Mus: Bul: sor vAlbany rgos. KIEFFRR, J. J. u. THIENEMANN, ÅA, Chironomiden, gesam- melt von Dr. A. Koch auf den Lofoten, der Bären- insel und Spitzbergen. — Entom. Mitteil. 8. 1919. KJELLMAN, F. R., Fanerogamfloran på Novaja Semlja och W ajgalseh: Växtgeografisk studie. — Vega-exp. ve- tensk. iakttag. I. 18832 = —) (Uri polarväxternaslf.;-— VA: nE: NORDENSKIÖLD, (Stl; dier och forskningar föranl. af mina resor i höga Nor- den. Stockholm 1884. v. KNEBEL, W., Island. Eine naturwissenschaftliche Studie. Nach einem begonnenen Manuskript, Notizen und Bil- dern des Verstorbenen bearbeitet, fortgefihrt und her- ausgegeben von Dr. Hans RecK. Stuttgart 1912. LUNDBECK, W., Diptera groenlandica. — Vid. Meddel. Nat. For. Köbenhavn 1898, 1900. MjÖöBErRG, E., Uber die Insektenreste der sog. »Härnö- gyttja» im nördlichen Schweden. — Sv. -geol. unders. Es: GAL20'GE OMO. MUNTHE, H., Om den submoräna Härnögyttjan och dess ålder: ==iGeol. förs förh.:226.719042 NaTtHorsTt, A. G., Polarforskningens bidrag till förkläden VäxtgeOoral, = JAG NORDENSKIÖLD, Studier och forskningar föranl. af mina resor i höga Norden. Stockholm 1883. ——, Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens kärl- växter och dess växtgeografiska förhållanden. — K. Vet. Handl. :20:-1883. ——, De gåtfulla glacierrefflorna på Beeren-Eiland. — Geol. för: Or 30: ROTA. RÖMER, F. u. SCHAUDINN, F., Fauna arctiea. Jena:: SCHÄFFER, C., Die arktischen und subarktischen Col- lembola. Bd I. 1900. BrREDDIN, G.,, Die Hemipteren und Sipunculaten des arcetiscehen. .Gebietes. -Bd IL 1902. FrRiese, H:, Die arktischen Hymenopteren; Mit Aus- schluss der ”Tenthrediniden. Bd II: 1902: Kier, H., Die arktischen Tenthrediniden. Bd II 19902. PAGENSTECHER, AÅ., Die arktische FeReonterenane BAI: göe. DE: MEIJERE, J. Ci EH; Die Dipteren der arktischen InsSeln Es Bed VAL STO: 23: 24. 20. 2 ij 28. WAHLGREN :. DE EUROPEISKA POLARÖARNAS INKEKTFAUNA. 23 Poppius, B., Die Coleopteren des arktischen Gebietes. BARVER TOO: SERNANDER, R., Den skandinaviska vegetationens sprid- ningsbiologi. Uppsala 1901. ; SKORIKOW, A., Zoologische Ergebnisse der russischen Ex- pedition nach Spitzbergen im Jahre 1899. Collem- Bola: fa FANN HUMMUS: 4 Z00k 4 aCcadT Sc: Ste Retersbourg. 5: I900. THORODDSEN, 'TH., Hypotesen om en postglacial Landbro over Island og Färöerne set fra et geologisk Syns- UR MIND Ert IKGOAS =S — Endnu nogle: Ord om Landbro-Hypotesen. = .Ymer. 26. 1906. WAHLGREN, E., Collembola während der schwedischen Grönlandsexpedition 1899 auf Jan Mayen und Ost- Grönland eingesammelt. — Öfvers. K. Vet. Ak. förh. 19090. ——, , Västarktiska element i Skandinaviens fjärilfauna. — Ent: tidskr. 40: 1919. Neue skandinavische Dipteren. Beschrieben von O. Ringdahl. Dolichopus annulitarsis n. sp. Männchen: Fähler ganz schwarz, gross, So. läng. wieder IKopf; dass; Gled(Sross; länglich oval, schwach zugespitzt, Borste ziemlich nahe an der Spitze, Gesicht weiss mit einem Stich ins Gelbe, auf der Mitte etwa so breit wie das dritte Fählerglied, Hinterkopfci- lien schwarz. Torax metallisch schwarzgrän. Hinterleib me- tallglänzend grän, 2ter Ring an den Seiten gelblich behaart, Hypopyg mässig gross, Lamellen weissgelb, schwarz gesäumt, aussen schwarz bewimpert, am Ende zerschlitzt. Beine zum Teil gelb, Vorderschenkel bis uber die Mitte schwarz, Mittel- schenkel nur an der Basis schwarz, Hinterschenkel ganz schwarz, unterseits kurz weiss bewimpert, alle Schienen gelb, die hintersten an der Spitze breit schwarz, Vordertarsen ein- fach, gelb, die letzten Glieder schwarz, Mitteltarsen sehr ka- rakteristisch; letztes Glied breit schwarz gefiedert, Metatarsus gelb, die 3 folgenden flachgedräckt, schwarz mit weisslichen Spitzen, Hintertarsen schwarz, Metatarsus oben mit 4 Borsten, Mittel- und Hinterschenkel mit je I Präapikalborste. Flägel gegen die Spitze sehr breit, Costa an der Mändung der ersten Längsader etwas verdickt. Schuäppchen und Schwinger gelb, erstere schwarz bewimpert. Länge ca. 5,; mm. Diese grosse karakteristiscehe Art sammelte ich in Lapp- land auf dem Gebirge Nuolja. Sie kam hier auf feuchten Bergwiesen gerade oberhalb der Baumgrenze vor. Auch fand ich sie einzeln auf kleinen Mooren in der Birkenzone. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 25 Porphyrops glacialis n. sp. Die Art ist mit spinicoxa Lw. sehr nahe verwandt. Männchen: Gesicht schwarz fast so breit wie die Breite der Vorderschiene (bei spinzcoxa sehr schmal), Backenbart schwarz, drittes Fählerglied kurz kegel- förmig, kaum doppelt so lang wie breit (bei spinicoxa länger), Torax und Hinterleib wie bei der anderen Art. Mittelhäften mit Dorn, Hypopyganhänge den der spinzcoxa sehr ähnlich, an der Basis des äusseren Armes findet sich eine kleine zahn- förmige Krämmung, die bei spinicoxa fehlt (diese hat hier indessen lange schwarze Behaarung), innere Anhänge fast stachelförmig, gegen Spitzte dänn und zugespitzt (bei der anderen Art fast zur Spitze gleichdick). Beinfärbung gleich, die Hinterschienen meistens nur am Riäcken etwas gelb. Be- haarung der Schenkel kärzer und därftiger, Metatarsus der Vorderbeine gleichmässig kurz behaart und am Ende schwach verdickt, deutlich kärzer als die äbrigen vier Glieder zusam- men (bei spznrzcoxa so lang oder länger, aussen an der Spitze mit längeren Haaren und nicht verdickt), vierte Längsader nicht so stark geschwungen. Schäppechen schwarz bewim- pert. Länge: 4,5 55, mm. Die Art habe ich auf den Hochgebirgen bei Torneträsk in Lappland wie auch sädlicher auf dem Wällista in Jämt- land gefunden. In Lappland war sie nicht selten und auf dem Nuolja kam sie in einer Höhe von 800—900 Meter an den Bachufern und am Boden anderer feuchter Orte vor. Syntormon pennatus n. sp. Die Art ist an den sonder- bar gebildeten Hinterbeinen so karakteristisch und leicht kenntlich, dass eine genauere Beschreibung unnötig scheint. Männchen: Vorderbeine einfach, gelb mit zum grossen Teil schwärzlichen Schenkeln und Tarsen, Mittelbeine gelb, Schie- nenspitzen und Tarsen schwarz, die letzten schwach erweitert, Hinterbeine schwarz mit gelben Schenkelspitzen und Schie- nenbasis, die Schienen sind stark keulenförmig erweitert, beiderseits, besonders an der Räckenseite mit dichter schwarzer schuppenähnliche Beborstung, wodurch die Schienen sehr breit erscheinen, aussen eine Reihe schwarzer Borsten, die Tarsen- glieder am Räcken mit ähnlichen Schuppenhaaren, unterseits nackt, Metatarsus unterseits auf der Mitte mit einer gekrämm- 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. ten Borste, an der Spitze mit zwei dichtstehenden kurzen Börstchen. Hinterleib metallisch grän. Drittes Fählerglied kegelförmig, spitz. Länge 2,; mm. Bei Narvik in Norwegen auf einer feuchten Strandwiese gekätschert. Argyra subarctica n. sp. Männchen: Kopf und Fähler wie bei diraphana geformt, Stirn und Gesicht silberweiss, das letzte so breit wie bei diaphana. Torax blau-violett mit Silberschimmer deutlich tuberzogen, Schildchen gränglänzend, die Oberfläche mit kurzen Haaren besetzt. Hinterleib mit dichter Silberbestäubung, auf Ring 2 gelbe durchscheinende Seitenflecke, oft schwer zu sehen, Hypopyganhänge länglich dreieckig. Alle Schenkel ganz schwarz, die Behaarung der- selben kuäurzer als bei draphana, Schienen gelb, die hintersten in der Spitzenhälfte schwärzlich, Hintertarsen ganz, die ubri- gen grösstenteils schwarz, Vordermetatarsus unterseits mit sehr kurzen Börstchen (diese Börstchen bei diaphana viel länger), Fläugel glashell. Schuäppehen mit schwarzen Wimper- haaren. Schwinger gelb. Länge ca. 5;s-mm. Diese neue ÅArgyra-Art ist von mir in der Birkenzone bei Abisko in Lappland selten gefunden. Sie flog neben einem Bach und setzte sich öfters auf den Uferschlamm. Ausserdem habe ich ein I bei Narvik erbeutet. Limnophora rostrata n. sp. Eine beträchtliche wahr- scheinlich arktische Art, die mit triangulifera ZETT. ver- wandt ist. Männchen: Augen nackt mit den schmalen Or- biten zusammenstossend, Wangen von der Seite gesehen etwas schmäler als die Fihlerbreite, Backen unten gerade mit lang vorgezogenem Mundrand, Fähler kurz, drittes Glied unbedeutend länger als die beiden ersten zusammen, Borste nackt, zur Mitte verdickt, Russel lang mit ziemlich kleinen Lamellen und fadenförmigen Tastern: Torax schwarzgrau mit etwas bläulichgrauer Bestäubung und drei kaum sicht- baren Striemen, von denen die mittlere am deutlichsten ist, Torax reichlich behaart, Akrostikalborsten nur als Haaren entwickelt, 4 hintere Dorsocentralborsten, ziemlich schwach. Hinterleib mässig breit mit grossen fast dreieckigen Flecken, O.. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 27 die die Seiten und Hinterränder der Ringe erreichen, Be- stäubung bläulichgrau und dunkel, so dass die Flecken nicht scharf hervortreten, Hypopyg recht gross. Beine schwarz, Vorderschiene mit I oder 2 haarfeinen Borsten, Mittelschen- kel unterseits ausser der gewöhnlichen Borstenreihe mit reich- lichen Haaren, Mittelschiene aussen vorn ohne oder mit I oder 2 sehr kurzen unscheinbaren Börstchen, hinten mit einer Reihe von etwa 4 Borsten, Hinterschenkel unterseits abge- wandt der ganzen Länge nach mit Borstenreihe, zugekehrt in der Basishälfte mit einer Reihe von Borstenhaaren, Hin- terschienen nichts besonders bietend. Flägel wasserklar mit nackter Costa ohne Randdorn. Schäppechen weisslich, dass untere mit gelbem Rand. Schwingerknopf verdunkelt. Länge Ö—7,5 mm. Das Weibchen stimmt im Wesentlichen mit dem Männ- chen iäberein. Die Orbiten sind behaart, Wangen mehr gelb- lich. Forax. diehts aber nicht, ganz sonlangi behaarts wie beim g. triangulifera ZETT., die, wie erwähnt, mit der vorliegen- den Art sicherlich nahe verwandt ist, hat bei dem SJ einen mehr tiefschwarzen Torax, die Hinterleibsflecke sind scharf vortretend, der Mundrand ist bei weitem nicht so lang vor- gezogen, die Beine sind viel schwächer beborstet, Pulvillen klein, Schuäppcechen rein weiss. Das Weibchen hat einen deut- lich gestriemten Torax. Länge nicht tuber 5,5 mm. Diese ansehnliche Art ist ohne Zweifel arktisch. Sie wurde von mir auf den Hochgebirgen bei Torneträsk gefun- den. Ich sah sie nur oberhalb der Baumgrenze, wo sie auf Bachsteinen zusammen mit anderen Limnophora Arten, Ålliop- sis glacialis und Acroptena frontata, vorkam, Limnophora frigida n. sp. Ziemlich schmale, ganz schwarze Art mit den grossen Flecken auf dem dunklen Hinterleib ganz schwach vortretend. Männchen: Augen nackt, durch eine schmale schwarze Strieme und schmale kaum weissglänzende Orbiten ein wenig getrennt, Wangen ganz schwach weissglänzend, von der Seite gesehen etwa so breit wie die Fähler, diese mit kurz pubescenter Borste, Backen etwas breit mit fast geradem Unterrand und deutlich vorge- 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. zogener Mundecke, Russel mit kleinen Lamellen und faden- förmigen Tastern. Torax und Hinterleib schmal, der erstere schwarz, matt und ohne Striemen, nur die Vorderecken grau- lich, 4 hintere Dorsocentralborsten, Akrostikalborsten fehlen, Schildchen schwarz. Hinterleib kegelförmig, mit sehr grossen Flecken, so dass er ausser einer grauen Mittstrieme und grauen Ringenvorderrändern fast ganz schwarz erscheint. Beine schwarz mit kleinen Pulvillen, Vorderschiene meist mit Mittborste, Mittelschenkel unterseits mit Borstenreihe, Mittel- schienen aussen vorn mit 2 kurzen, hinten aussen mit 2 oder 3, hinten innen auch mit einzelnen Borsten, innen gewöhn- lich auch mit I oder 2 kurzen Borsten, Hinterschenkel unter- seits abgewandt vor der Spitze mit etwa 4 Borsten, zugekehrt borstenlos, Hinterschienen innen abgewandt mit 2 oder 3, aussen abgewandt mit 3 oder mehreren Borsten. Flägel etwas geschwärzt, Randdorn so lang wie die kleine Querader, 3. und 4. Längsadern divergierend, zweiter Abschnitt der Randader kurzhaarig, hintere Querader schwach gebogen und etwas gebräunt. Schuppchen weisslich. Schwinger gelbbräun- lich, oft etwas verdunkelt. Länge 5—6 mm. Das Weibchen hat bräunliche Orbiten und Wangen (wie bei vielen anderen Hochgebirgsanthomyiden), Torax und Hin- terleib grauer als beim SJ, Toraxecken breiter grau, letzter Hinterleibsring mit Mittstrieme, Spitze der Legeröhre mit feinen Haaren, Flägel heller mit deutlicher gesäumten hin- teren Querader, Subcostalzelle meistens gebräunt. Wie die vorige ist diese auch eine Hochgebirgsart und sie wurde auf denselben Fundorten gesammelt. Von mir bekannten schwedischen Arten ist diese mit dorsata ZETT. am nächsten verwandt. Dorsata hat breitere Backen und nicht so lang vorgezogenen Mundrand, im männ- lichen Geschlecht mehr getrennte Augen, beim 2 eine gelb- liche Kopf- und Körperbestäubung, Flägel gelblich ohne Bräunung der Subcostalzelle. Sie ist vielleicht auch etwas kleiner. Limnophkora seticosta n. sp. Männchen: Augen nackt, mit den ziemlich breiten silberweissen Orbiten zusammen- stossend, Wangen und Backen weiss, die ersteren von der O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 209 Seite gesehen nur wenig schmäler als die Fähler, Backen mässig breit, Mundrand nicht vorgezogen, KRässel von ge- wöhnlicher Form, Taster schwach erweitert, Fuhler mässig lang mit fast nackter Borste. Torax bläulichgrau bestäubt mit dunklerer Mittstrieme, Schulterecken hellgrau, 3 hintere Dorsocentralborsten, zwei dichtstehende Reihen kurzer Akro- stikalborsten, Schildchen schwarzgrau. Hinterleib wie der Torax bestäubt, oval-konisch mit ziemlich grossem Hypopyg und grossen Flecken. Beine schwarz, Vorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel unterseits mit einer Reihe langer Borsten, Mittelschienen hinten mit zwei Borsten, bisweilen auch aussen vorn mit einem kurzen Börstchen, Hinterschen- kel unterseits abgewandt von Basis zur Mitte mit kärzeren, davon zur Spitze mit den gewöhnlichen längeren Borsten, zugekehrt in der Basishälfte mit einer Borstenreihe, Hinter- schienen nichts besonders bietend, Pulvillen mässig. Flägel dunkelgrau tingiert mit dicken Adern und fast gerader, schwach ausgebuchteter hinterer Querader, zweiter Abschnitt der Randader mit kräftig entwickelten Börstchen. Schuäppcehen weisslich. Schwinger gelb. Länge 3,;—+4 mm. Das Weibchen ist wie gewöhnlich heller als das Männ- chen, die Orbiten und teilweise auch Wangen bräunlich oder grau bestäubt, Hinterleib mit grossen, schwarzgrauen bei vie- len Exemplaren nur schwach vortretenden Flecken, Lege- röhre mit feinen Haaren, Flägel glashell und gedörnelt wie beim J, Randdorn deutlich. Diese kleine Art fand ich nicht selten auf dem Gebirge Nuolja in Lappland in regio alpina in einer Höhe von ca. 990 Meter. Limnophora Malaisez n. sp. Eine kleine Art, die be- sonders im weiblichen Geschlecht leichter zu erkennen ist. Männchen: Augen nackt mit den schmalen weissen Orbiten fast zusammenstossend, Wangen schmäler als die Fähler, Backen mässig breit mit fast geradem unterem Rand und etwas vorgezogener Mundecke, Fähler mässig lang mit kurz pubescenter Borste, Rässel und Taster von gewöhnlicher Bildung. Torax schwarz und ohne Striemen, Schulterecken kaum etwas graulich, hintere Dorsocentralborsten 4, Akrosti- 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. kalborsten fehlen, Schildchen schwarz. Hinterleib länglich eiförmig mit dunkler, bleigrauer etwas glänzender Bestäubung, I. Ring schwarz, 2. mit zwei sehr grossen gerundet vierecki- gen Flecken, 3. mit zwei nicht so grossen Flecken, sämtliche wegen der dunklen Bestäubung nicht scharf vortretend, 4. Ring teilweise unbestäubt, Hypopyg mässig gross. Beine schwarz. VWVorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel un- terseits mit einer Reihe feiner haarförmiger Borsten, Mittel- schiene nur hinten mit 2, selten aussen vorn mit einem un- deutlichen kurzen Börstchen, Hinterschenkel nur unterseits abgewandt vor der Spitze mit ungefähr 4 Borsten, Hinter- schienen aussen abgewandt und innen abgewandt gewöhnlich mit je 2 Borsten. Flägel etwas dunkel tingiert und ohne Randdorn. Schäppechen und Schwinger gelblich. Länge + 35mm. Das Weibchen hat einen kurzen Randdorn, ist wie ge- wöhnlich ein wenig grösser als das Männchen, mit schwarz- grauem mattem Torax. Der Hinterleib ist schwarz und glän- zend, ganz ungefleckt, was besonders die Art kenntlich macht. In dieser Hinsicht stimmt sie ganz mit obscuripennis STEIN uberein, die jedoch etwas grösser ist und eine langpubescente Fiählerborste hat. > Die Art ist von mir bei Abisko und Vassijaure in Lapp- land gekätschert. Nach meinem Freund und Reisegefährten Kand. Phil. R: MALAISE benannt. Åcroptena separata n. sp. Die dicht weichhaarige Genital- zange macht diese Art leicht kenntlich. Männchen: Augen nackt, durch eine verhältnismässig breite Strieme, die be- deutend breiter als die Fählerbreite ist, getrennt, Fihlerborste lang gefiedert, Kopfform, Russel und Taster die gewöhnliche. Torax mit drei breiten Striemen, 3 hintere Dorsocentralborsten, Akrostikalborsten sehr kurz und kaum entwickelt, Präalarborste etwa halb so lang wie die Dorsocentralborsten. Hinterleib konisch mit breiter Räckenstrieme und schwärzlichen schmalen Ein- schnitten, die obere Genitalzange kurz, herzförmig, behaart aber ohne längere Borsten, die unteren Zangenarmen sind gelb, schwach gebogen, ungefähr von der Länge des zweiten Hintertarsengliedes, besonders räckwärts und aussen mit O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 31 dichten weichen Haaren, die gegen die Spitze zu, von der Seite gesehen, fast pinselartig aussehen, Bauchlamellen aussen mit längeren Borsten. Beine schwarz mit den gewöhnlichen Borsten, Hinterschenkel unterseits abgewandt von Basis zur Spitze mit etwa 6 grösseren Borsten, zugekehrt auf der Mitte mit einzelnen Borsten. Flägel glashell mit stark gebogener hinterer Querader. Schuppchen weiss. Schwinger gelb. Länge +5—7 mm. | Die Art wurde von mir bei Abisko im Juli J918 ge- fangen. Sie kam an einer schlammigen Bachufer in der Bir- kenregion vor. Prosalpia longipennis RINGD. Die Beschreibung dieser Art ist nach dem weiblichen Geschlecht hergestellt (Ento- mologisk Tidskrift 1918) Seitdem habe ich auch ein Männ- chen auf demselben Fundorte gefangen und will es hier kärz- lich beschreiben. Kopf klein mit ziemlich breit getrennten Augen, die Stirnstrieme ist deutlich breiter als die Fiähler, Fählerborste nackt, Backen unten nebst Mundecke mit zahl- reichen langen Borsten, Russel schmal, hornig und glänzend mit kleinen Lamellen, Taster sehr kräftig beborstet. Torax schwarz an den Seiten graubestäubt, undeutlich gestriemt, lang beborstet mit kräftigen Akrostikal- und Sternopleural- borsten und mit sehr langer Präalarborste. Karakteristisch ist der Hinterleib. Er ist schwarzgrau bestäubt mit undeut- licher, dunklerer Riäckenstrieme, lang und schmal, walzen- förmig, jederseits unten am dritten Ringe mit einem Biäschel von schwarzen Borstenhaaren, zweiter Ring ebenfalls dicht beborstet, Bauchlamellen hornig und glänzend mit konkav eingebuchtetem Vorderrand. Mittelschenkel unterseits kräftig beborstet, Hinterschenkel unterseits abgewandt und zugekehrt mit vollständigen Borstenreihen, Hinterschienen mit langen Rickenborsten. Flägel deutlich angeräuchert und ohne Rand- dorn. Schäppcehen klein, gelblich. Schwinger gelb. Länge 6,5 mm. Ein Männchen bei Abisko am Rande eines Moores im Juli 1918 gekätschert. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Anmerkung: Die Type der Gattung Prosalpia Por. ist wie bekannt sz/vestris FALL., die nebst borealis STEIN, Bäll- bergt ZETT. und sexnilis ZETT. von schwedischen Arten eine kleine Gruppe von nahe verwandten Formen bildet, wo sich das weibliche Geschlecht durch erweiterte Vordertarsenglie- der und schmal getrennte Augen kennzeichnet. Hinsichtlich der Männchen dieser Arten so besitzen sämtliche hornartige glänzende Bauchlamellen, und Professor STEIN hat in seinem vorzäglichen Werk »Die Anthomyiden Europas» infolge dieses Merkmals auch die Arten conifrons ZETT. und pilitarsis STEIN, deren Weibchen ihm unbekannt sind, zu dieser Gattung gefährt. Ausser diesen will ich noch folgende schwedische Arten erwähnen, welche derartige Bauchlamellen besitzen, nämlich denticauda LETT., moerens ZLETT., longipennis RINGD., dentiventris RINGD. und sepiella ZETT. Pilitarsis ausgenom- men sind mir sämtliche Weibchen bekannt, und sie haben alle im Gegensatz zu denjenigen der Silvestrisgruppe ganz einfache Vordertarsen und breiter getrennte Augen, denti- cauda, moerens und Jlongipennis haben jedoch eine deutlich verschmälerte Stirn. Während die Arten des Silvestriskreises sich als eine mehr homogene Habitus darstellen, nur sind die ubrigen von mehr heterogener Beschaffenheit; dentiventris kommt wohl der ersten Gruppe am nächsten, die Männchen von Jongipennis und pilitarsis haben auffallende sekundäre Kennzeichen, das erstere mit Haarbäschel am Hinterleib, das Letztere mit verkärzten und behaarten Hintertarsen, bei se- prella merkt man auch an den Hintertarsen eine abweichende Beborstung, während conzfrons ganz einfache Beine hat. Eine wunderbare Art ist denticauda mit ihren mandibelförmigen Bauchlamellen. Im Katalog der palearktischen Dipteren ist sie zur Gattung Myopina gerechnet. Sie gehört jedoch besser zu der Prosalpiengruppe, und vielleicht wird man fär diese eigentämliche Form eine eigene Gattung bestimmen mussen. Uber die von mir oben erwähnten Arten möchte ich hier eine Bestimmungstabelle geben. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. [ES (ST Männchen. I. Hintertarsen mit eigentämlicher oder abweichender Be- borstung 2. — Hintertarsen nicht auftallend beborstet 3. 2. Die drei mittleren Hintertarsenglieder verkämmert, jeder- seits lang beborstet, Bauchlamellen fussförmig verlängert am Ende unten mit zwei Börstchen. pilitarsis STEIN. Die Art ist nur aus Jämtland bekannt, wo ich sie in der borealen Region fing, Undersåker ??/&—13. — Hintertarsen nicht verkämmert, Metatarsus unterseits mit zahlreichen steifen Börstchen. sepiella ZETT. (Syn. Chortophila setitarsis STEIN). Die Art ist von mir bei Undersåker in Jämtland in der borealen Region und bei Abisko in Lappland in Regio subarctica gefunden. Durch Vergleichung mit Zetterstedts Type ist die Synonyme zuverlässig. Die etwas glänzenden Bauchlamellen sind nicht in Steins Beschreibung erwähnt. 3. Hinterleib lang und schmal, jederseits mit einem Borsten- bäschel. longipennis RINGD. — Hinterleib ohne Bischel 4. 4. Hinterschienen innen oberhalb der Mitte mit I oder 2 längeren Borsten SE — Hinterschienen innen ohne Borste 8. 5. Jede Bauchlamelle hinten zu einem grossen spitzen fast mandibelähnlichen Zahn entwickelt. Von hinten gesehen sieht diese Bildung wie eine Zange aus. denticauda ZETT. Eine eigentämliche graubestäubte Art mit ziemlich breit getrennten Augen und an der Basis milchfarbigen 3 — 20108. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 1 (1920). 34 6. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Flägeln. Wie bereits gesagt ist die Art fruher zur Gat- tung Myopina gefuhrt, wo sie indessen nicht passt son: dern besser zum Verwandtschaftskreis der Prosalpia ein- zureihen ist. Sie ist mir aus Jämtland, Norrbotten und Lappland bekannt. Anders gestaltete Arten ö! Schuäppechen und Flägelbasis gelb, Bauchlamellen ohne Einschnitt Za Flägel fast ganz glashell, Schäppchen weisslich, Bauch- lamellen am Unterrande mit einem kleinen Einschnitt. Kleinere schwarzglänzende Art ca. 5—7 mm mit dänner grauer Bestäbung. Billbergi ZETT. Uber das "ganze Land verbreitet, ist. die Artowe: nigstens hier in Schonen recht häufig im Frählinge. Toraxräcken deutlich gelbgrau und bräunlich bestäubt, so dass zwei breite, schwarze Seitenstriemen zu sehen sind, Bauchlamellen am Unterrand gerade, Borsten auf der Un- terseite des Hinterschenkels dem Körper zugekehrt länger oder so lang als die Schenkeldicke. Länge 7—9 mm. silvestris: FALL. Die Fliege ist uber das ganze Land verbreitet und kommt sehr häufig in den mittleren und nördlichen Teilen vor. Sie ist, wie wahrscheinlich mehrere Arten dieser Gruppe, räuberisch und lebt von Fliegchen, die sie mit den langborstigen Beinen festhaltet. Toraxräcken und Schildchen fast glänzend schwarz mit dänner brauner Bereifung, Schulterseiten weissgrau be- stäubt, Bauchlamellen unten konkav gebogen, die erwähn- ten Borsten der Hinterschenkel kärzer als die Schenkel- dicke. 6-—7 mm. borealis STEIN. Eine mit der vorigen nahe verwandte Art, die ich aus Jämtland und Lappland kenne. Besonders häufig fand ich sie in der Birkenregion bei Torneträsk. 8. IO. O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 35 Mundrand deutlich vorgezogen, Backenunterrand fast ge- rade. Eine ziemlich robuste schwarzglänzende Art, die an Billbergi ZETT. erinnett, Torax vorn dicht behaart, Hinterleib reichlich beborstet, Hinterschenkel unterseits abgewandt mit sehr dichten Borsten ca. 135 Stian se ungefähr 7 mm. moerens ZETT. Nur Fausta ppland. bekanntir ES ist. eme. oute Art und nicht wie Stein vermutet mit Bzl/bergi identisch, obwohl Zetterstedt auch Varietäten beschreibt, die nichts weiter als Billbergi sind. Mundrand nicht deutlich vorgezogen 9. Bauchlamellen weit unter den Bauch zahnförmig vor- springend, hinten gegen die Spitze mit einer auffallenden Borste, vorn an der Basis mit einem Zäpfchen. dentiventris RINGD. Ist bisjetzt nur aus Lappland bekannt, wo ich sie bei Abisko zwischen der Ufervegetation eines Moores fing. Vielleicht ist diese Art identisch mit der von Stein als Zerzolensis POK. aufgefasste Art. In solchem Fall ist wohl Steins Vermutung nicht richtig, da Pokorny seine Art auf ein Weibchen grändet, das erweiterte Vorder- tarsen hat, während diese bei dentrventris einfach sind. Betrefftend die. Pokornysche Art darf iehe niehts)mit Sicherbeit sagen, möglicherweise fällt sie mit borealis STEIN zusammen. Bauchlamellen anders | IO. Fliägel an der Basis geschwärzt mit langem Randdorn, Schwarz, Torax mit drei undeutlichen Striemen, Hinter- leib mit sehr breiter Ruckenstrieme, und schwärzlichen Hinterrändern der Ringe, Mundecke etwas vorragend, Wangen breiter als die Fäuhler, Präalarborste sehr lang, Pulvillen ziemlich gross. Länge 5—06,; mmr conifrons ZETT. Nach meiner Erfahrung ist die Art in den nörd- lichen Teilen häufig. In den Fichtenwäldern des west- NN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. lichen Jämtlands war sie nicht selten und in der Birken- region bei Torneträsk gehörte sie zu den allerhäufigsten Erscheinungen der Anthomyidenwelt. Flägel an der Basis schwach gelblich, ohne Randdorn. Torax deutlich gtau bestäubt ohne sichtbare Mittstriemen, Präalarborste mässig, Hinterleib mit mässig breiter Rik- kenstrieme und schwarzen Vorderrändern der Ringe, Borsten der Beine nicht kräftig, Bauchlamellen unten tief rundlich eingeschnitten, Wangen von der Seite gesehen schmäler als die Fäöähler, diese nebst den Orbiten deut- lich silberweiss bestäubt. Länge ca. 5,; mm. SeNnzlis. DETT. Ich kenne die Art nur aus Lappland, wo ich 2 3$ und I 8 bei Abisko fing. Zetterstedt beschrieb nur das 2, und das Typexemplar in seiner Sammlung habe ich gesehen und mit dem meinigen verglichen. Weibehen: Das 8 von pilitarsis STEIN ist mir nicht bekannt. 2tes und 3tes (bei sexz/zs auch das 4te und 5te) Glied der Vordertarsen erweitert 2 kr Vordertarsen einfach 5 Die drei letzten Vordertarsenglieder fast gleich breit und gleich gross. Dicht grau bestäubt, Kopf schön silber- weiss, Stirn von oben gesehen etwa halb so breit wie ein Auge, Wangen so breit wie die Fähler, Backen vorn auf- fallend breit, Torax grau mit undeutlichen braunen Strie- men, Akrostikalborsten kurz, Präalarborste lang, Hinter- leib grau und schwarz schillernd, matt, Beine kräftiger beborstet als beim SJ, Flägel gelblich mit kurzem Rand- dorn, Schäppchen weisslich. Länge + 6 mm. senilis ZETT. Die zwei letzten Vordertarsenglieder deutlich schmäler und kleiner als das 3. 3 SÅ be O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 37 Stirn mit den Orbiten sehr schmal, nur unbedeutend brei- ter als die Fähler, Beine sehr kräftig beborstet, Vorder- schienen aussen vorn mit I oder 2 Borsten in der Nähe der Mittborste, also mit 4 oder 5 Borsten bewehrt, Sterno- pleura mit 3 langen hinteren Borsten, Schuppchen und Flägelbasis stark gelb. SälvestKISNISALE,. Stirn doppelt so breit wie die Fähler oder breiter = !/s zu annähernd !/2 der Breite eines Auges 4. Schuppechen und Flägelbasis stark gelb, Flägel mit ziem- lich langem Randdorn. Hellbräunlich bestäubte Art mit ziemlich weit vorstehender Mundecke und Stirn. borealis STEIN. Schuäppechen weisslich, Fluägel schwach gelblich mit kur- zem Randdorn. Schwarzglänzende, äusserst duänn weiss- grau bereifte Art. Billberg ZLETT. Stirn mit den Orbiten kaum mehr als halb so breit wie ein Auge. 6. Stirn fast so breit wie das Auge 8. Mundecke ziemlich lang vorgezogen, Backenunterrand ge- rade. Schwarzglänzend, diänn weissgrau bereift, Akrosti- kalborsten sehr kurz, Flägel schwach gelb mit gelber Basis. moerens ZLETT. Mundecke kaum vorragend fs Schmale kaum 'bereifte schwarze Art mit langen schma- len stark gebräunten Flägeln, Schuäppchen und Schwinger gelb. longipennis RINGD Hellgrau bestäubte Art mit klaren Flägeln und weissen Schäppchen, Vorderschiene mit langer Mittborste, Mittel- schienen kräftig beborstet. denticauda ZETY. Randdorn sehr kurz. Kleine 4—5 mm. lange Art. Backen, Wangen und Orbiten teilweise weiss bestäubt, Wangen von der Seite gesehen etwas schmäler als die Fiähler, diese ziemlich lang mit kurz pubescenter Borste, Torax 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. schwarzbraun, auf der Mitte etwas heller, Schulterseiten heller grau, Akrostikalborsten ziemlich schwach, Präalar- borste nicht so lang wie die Dorsocentralborsten, die hin- tere untere Sternopleuralborste schwächer, nur haarförmig, Hinterleib schwarzgrau etwas graulich bereift, Beine mit schwächeren Borsten. sepiella ZETT. — Randdern kräftig und länger als die kleine Querader 9. 9. Die beiden hinteren Sternopleuralborsten fast gleich stark, Wangen breiter als die Fähler, Torax braun, matt mit etwas dunklerer Mittstrieme und sehr kurzen Akrostikal- borsten, Hinterleib braungrau, Schuäppechen, Schwinger und Flägelbasis dunkel gelb, Beborstung der Beine nicht besonders bietend, Hinterschenkel unterseits zugekehrt mit ziemlich kräftigen Borsten. conifrons ZLETT. — Die hintere untere Sternopleuralborste sehr kurz und haar- förmig oder fehlend, Wangen von der Seite gesehen schmal, nur von der halben Fihlerbreite, Fähler lang, Toraxräcken braun und etwas glänzend mit ziemlich breiten schwarzbraunen Seitenstriemen, Akrostikalborsten kurz, Hinterleib braungrau, Flägel schwach gelblich mit gelben Schäppechen und Schwingern, die Borsten auf der Unter- seite der Hinterscbenkel dem Körper zugekehrt spärlich und kurz. dentiventris RINGD. Mäicroprosopa lacteipennis n. sp. Kleine schwarzglän- zende kaum bestäubte Art mit erweiterten Hintertarsen. Männchen: Stirn breit, schwarz, vorn rotgelb, Fäihler schwarz mit gelber Basis und fast nackter Borste, Wangen schmal, Backen kaum !/2 der Augenhöhe, jederseits zwei Mundborsten, Taster etwas erweitert, gelb mit schwarzen Borsten an der Spitze. Torax schwarz, schwach grau be- reift mit vier schwarzen wegen der dännen Bestäubung nur schwach vortretenden Striemen, Torakal- und Skutellar- borsten schwarz, Sternopleura weisslich 'behaart mit 1 Borste, Schildchen mit 4 Borsten. Hinterleib wegen des grossen Genitalapparats stark kolbig, er ist schwarzglän- zend, nicht bestäubt, mit schwarzer Behaarung. Schenkel O. RINGDAHL: NEUE SKANDINAVISCHE DIPTEREN. 39 ganz schwarz, grau bereift, die hintersten unterseits abge- wandt und zugekehrt mit einzelnen langen Borstenhaaren, Vorderschenkel etwas verdickt, Vorderschiene am Ende mit I längeren und mehreren etwas käurzeren Haaren, die beiden vorderen Schienenpaaren gelb oder etwas verdun- kelt, das hinterste grösstenteils schwarz, Tarsen verdun- kelt, Vordermetatarsus aussen länger behaart, Hintertarsen auffallend kurz mit deutlich erweiterten Gliedern. Flägel fast milchweiss, hintere Querader etwas nach aussen ge- bogen. Schäppchen und Schwinger gelbbräunlich. Länge + 3 mm. Diese kleine Microprosopa ist wahrscheinlich arktisch. Sie ist von mir in Lappland auf dem Gebirge Tjuonjatjaäkko ca. 1000 Meter auf Carexwiesen gekätschert. Juli 1918. Coniosternum lapponicum n. sp. Männchen: Kopf deut- IchWebreiteralst der) lotass vorn, Stnn rotgelb mit breiten grauen Orbiten, Wangen und Backen gelb, duänn weisslich bereift, Hinterkopf grau, unten mit langen weisslichen Haaren, Stirn und Mundecke kurz eckig vorragend, ca. 5 grössere Mundborsten, Taster etwas verdickt, gelb, unten mit feinen weisslichen Haaren, am Ende kurz schwarz beborstet, Fähler schwarz mit nackter Borste, drittes Glied fast mehr als dop- pelt so lang wie das 2. mit fast rechteckiger und etwas zu- gespitzter oberer Ecke, unten abgerundet, Körperfärbung etwa wie bei obscurum, jedoch etwas dunkler. Toraxräcken roit zwei breiten braunen Striemen innerhalb der Dorsocen- tralborsten, Toraxseiten gelblich behaart, 2 vordere und 3 hintere Dorsocentralborsten, keine Akrostikalborsten, I Ster- nopleuralborste, Schildchen mit 4 Borsten. Hinterleib mit gränlichem Anflug und ziemlich grossem Hypopyg, Bauch- lamellen länglich mit konkavem Vorderrand, dicht und fein behaart. Schenkel schwarz, graubestäubt, mit breit gelber Spitze, alle Schenkel dicht und fein weisslich behaart, die hintersten auf der Unterseite mit einzelnen längeren feinen Haaren, alle Schienen gelb, dicht behaart, Beborstung wie bei obscurum, Tarsen gelb. Fliägel glashell. Schwinger und Schiuppchen gelblich. Länge ca. 5,; mm. Von obscurum FALL. unterscheidet sich die Art durch 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. beträchtlichere Grösse, das 3. Fählerglied ist vorn zugespitzt, bei der anderen Art abgerundet, die Mundborsten sind zahl- ' reicher und die Schienen haben eine lange dichte Behaarung, die bei obscurum fehlt. Die Art ist in einigen Exemplaren auf einem Moore bei Kiruna in Lappland von mir gefunden. IDYGem; 63. LAG-—=T50. 5. Förvaring av larver och puppor till småfjärilar och andra mindrerinsekter.: Tbidem;i5-GI2E I5 4. 6. Några önskemål för entomologien i Sverige. Ibidem, s. 278 20 Stern Te + Vespa craoros IDIdem 1800,65: Bör 8. Galeruca Xanthomelena SCHRANK. Ibidem, 1891, S. 157. 9. En missbildning. Ibidem, 1892, S. 52. o. Notes synonymiques sur quelques Coleoptéres decrits par denuGeer.: + IDidem,-S:4240=-2 55: 11. » Iropiphorus mercurialis FABR. Ibidem 1893, S. 256: 12. Den praktiska entomologiens ställning i Ryssland. Ibidem, SEO 2/00: 13. Färgförändring hos bladlöss. Ibidem 1894, s. 106. GHRABSKERILL 25 Zaria densa (LINK) Fries. Parasitsvamp hos vanliga ållon- borren (Melolontha vulgaris 1). Ibidem, s. 207—221. Tribolium confusum Duv. TIbidem. s. 232—233. En entomologisk försöksstation i Sverige. Ibidem 1895, s. 49— 50. Fnr Sverige nya Coleoptera. Ibidem, s. 78—179. Platyphyllus castoris Rits. Ibidem, s. 248. Catalogus Coleopterorum Scandinavie, Danixe et Fennix. Stockholm 1896. Statens entomologiska anstalt. Ibidem 1898, s. 129— 142. En liten historia. Ibidem: s. 203: Tomicus dispar FABR. på äppleträd. Ibidem 1899, S. 79. Ivar Trägårdh. Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för åren 1916—1917. (Jämte äldre tillägg.) Av Fr. E. Åhlander. Anmärkningar och kompletterande uppgifter emottagas med tacksamhet NN [SS] = . under adress: Arbetarbiblioteket, Folkets Hus, Stockholm. 1916. Insekter. ADLERZ, Gottfrid, Grävsteklarnas liv. — Sthlm 1916. 8:0. 3ITO:S., O5 texthg. ——, Svenska skalbaggar i urval. Inledning till skalbag- , Sarnes, Studium. tm FOTO: oss REVISE SOS KoRta VIN 36 textfig. ANDERSSON, Adolf, Drottning i drottningcell. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg. 15, 1916, S. 194— 195. AURIVILLIUS, Chr., Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika, 104 — ArkoZ001., Stilm. BAI, NIO AEG TÖFHÖMS ——, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia, 16... Ibid: N:o, 10, - 10106;--25-S53, L tavla Atexnor ——, Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expedi- tions to Australia 1910— 1013. 12. Cerampycide; == Ibid., NIO 22, NOT05. 50. Seg gu AVG TEKKEN Barkborrens uppträdande i Jämtland de senaste åren. — Skogvaktaren, Gävle, Årg. 25, 1915, S. 300-394; Årg. 20 OMNÖS SE IST BENGTSSON, Simon, se: LUND, Univ. Zool. Institution. N:r 46. BERGMAN, ARVID M., Huru utrota nötkreatursbromsen (Hypo: derma bovis) De Geer? — Skand. Veterinär-Tidskr., Uppsala IO. 10006 25 T3- TAN TSG 16. Te 18. 19. 24. 25. LITTERATUR. 47 & Sthlm, Årg. ÖRNTOMÖ ESS FAOkes ISA, 2 LEXENSN RANN nen, Linköping, Årg. 2b1bEN OM ÖFHSK IG OS ÖL texte. BERGMAN, ArviD M., Om renens oestrider. — Skand. Ve- terinär-Tidskr., Uppsala & Sthlm, Ärg. 6, 1916, 5. 309 — 340, 5 tavl. (Forts.). BERNHAUER, M., Results of Dr. E. Miöberg's Swedish Scientific. Expeditions' to Australia 1010-1913. 7. Sta- pbylinident == Ark ZookSthlm;Bdrroj N:o, 1ONÖ ES rt textfig. Bigården. Tidning för biskötare. Utgivare: Alexander Lundgren. Årg. 8, Norma n265——1 Sthlm 19x6.- 8:00 144 SENS GMS: Bitidningen. Sveriges Allmänna Biodlareförenings tidskrift för. är mom6: sv (Arg. ms) Redigerad av: Ni Nilsson. — Hälsingborg 1916. <8:0. 300 -s. BRUNDING bJEr Ar (75 Fjärilar från Kronobergs län. 1. — Entomol. ”Tidskr., Uppsala, Arg. 37; 1016, S. 99 110. CRANE,; J. Es; Varför bina icke alltid flyga lika långt efter nektar. — Bigården, Sthlm, Årg. 18, 1916, S. 128— 129. DaALMARK, Nils, Bin såsom smittospridare. — Trädgården, Sthlm; Årg-st5, Tor6jnsi 86: ERIGSON, Vv Isaak Bar Rhalsn Iberonis.I:B:; Best, Nn. Sp., — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. BANG ÖNYST 240, ESBEN-PETERSEN, P., Notes concerning African Myrmeleonidae. TEN VATTKS 19 40 0LHUStIimE 23 dT NEO ISA Ng LÖ 225 Sv, MO textfig. FRIESENDAL, Axel, Några coleoptera från Jämtland. — Ibid., SÄ3ORTTg 2 GER1Z, Otto, Några förlinnéanska uppgifter angående zoo- cecidier i svensk botanisk litteratur. Ett bidrag till cecido- logiens historia. — Fauna. och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 11, 1916, S. 145—164, 7 textfig. ——, Några lappländska zoocecidier. — Bot. Not. Lund, TORNE för NOR ——, Några zoocecidier från Island. — Ibid., s. 97— 111, 2jätavigiantextfg. ; . Görtz, S, Biraserna. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg. TSL II T24 GS NAKGUNÄNSAVITSd SMI 25: HamMFeELT, Bror, Kleinschmetterlinge aus den Färöern. — IATRINZOON FS thim; BENTO, N:OH2/5,L TOLO OK SKINS Elextng: HERMANSON, Sigurd, Några för Halland nya Coleoptera. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. LIL O LÖNSAÖg 105: HOLMGREN, Nils, Zur vergleichenden Anatomie des Gehirns von Polychaeten, Onychophoren, Xiphosuren, Archniden, Crustaceen, Myriapoden und Insekten. Vorstudien zu einer Phylogenie der Arthropoden. — Sthlm, Vet. Akad. Handl., BASG IIN:OrTANILOLO FOG Sy 12 tvi ISALLeXtNg. 48 AT: 42. 43. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. HOLMGREN, Nils & Karin, 'Termiten aus Neu-Caledonien und den benachbarten Inselgruppen. — I: Sarasin, Fritz & Roux, Jean, Nova Caledonia, A, Zoologie, Vol. 2, Wies- baden:1g915,5SFösF=03: HOLMGREN, Karin, se: Holmgren, Nils & Karin, N:o 26. Jansson, Alnton], En för Sverige ny strit. — Entomol. "Bidskr:sUppsala; Årg. 375 TÖLONSHÖR: ——, Hemipterologiska meddelanden. — Ibid., s. 33—41. JOHANSSON, Klarl| E[rik], Myrorna. — Goodtemplarlogernas Föreläsn.-Bibl., Sthlm, Årg. 13, 1916, S. 60—068. ——, Zwei fär Schweden neue Spinnen. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. 3ZUF TOLO SE. ARSA KEMNER, N. A., Fårade öronviveln (Otiorrhynchus sulcatus, F.) — ett skadedjur bland annat på krukväxter. — Träd- gården, Sthlm, Årg. 5 NO TÖS: TAR, E 2 TEN ——, Några nya mer eller mindre kända skadedjur på fruktträd. — Sthlm. Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 55, 1010, S. 413—429, 12 textfig. -- Även som: Sthlm, Medd. N:r 133 Centralanst. försöksv. jordbruksomr. Ent. Avd. NO 126. ——, Rapssugaren. Eurydema oleracea L. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 55, 1916, s. 19—29, 5 textfig. Även som: Sthlm, Medd. N:r 52 Centralanst. försöksv. jordbruksomr. Ent. Avd. N:r 23. ——, Ägna uppmärksamhet åt jättebarkborrens uppträdande. — Skogen, Sthlm, Årg. 3,NOLÖ, SS. 272 273 TNSKUIG KLEFBECK, FEinar, Bidrag till kännedomen om Macroplea curtisn Lacn= Entomol.”Tidskr. Uppsala; Årg. 375 IOLÖ, SNNINTS= IRA NI texte: ——, Om larverna av Calocampa vetusta. Hbn. — Ibid., SIÄTÖG. Krysantemumfiende, En ny. — Trädgården, Sthlm, Årg. 155 1OT0;=S: 370, KO texthig. LAGERHEIM, G., Baltiska zoocecidier. 2. — Ark: Bot., Sthlm, BA 14, N:0=I3, fOT6. 400585 Iötavlas LEMAN, Henrik, Nötkreatursbromsen. — Lantmannen, Lin- köping, Årg. 275 STO NOS STO = 3 LINDBERG, Ferd., Säckspinnarestekeln, Lyda campestris. — Sthlm, Skogsvårdsför. Tidskr., Arg: 14, 1916; 5S.663—9064, I textfig. se LiInDQvisT, Alfred, Nytt fynd av Colias hyale L. på Öland. — Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 11, 1916, SÅ 285: a one D[avidj, En puppbur. — Entomol. ”Tidskr., Uppsala, Årg. SJ 1oT6, sSMO0- -6m, FINtextngs ——, Några lepidopterologiska anteckningar och puppbe- 44. 45: 46. 47- 57 a. LITTERATUR. 49 skrivningen samt en del parasitstekelfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, 1916, S. 70—94, 37 textfig. LJUNGDAHL, David, Prunus avium som lockbete. — Ibid., SWOls 02 LJUNGSTRÖM, J. Alb.;, Sjuka bin. — Lantmannabl., Sthlm, TOHO TN IG STL SET OS LUND, Universitetets Zoologiska Institution. Entomolo- giska Avdelningen. / BENGTSSON, S[IMON], Entomologiska Avdelningen. [Redo- görelse för verksamheten läsåret 1915—1916.] — Lund, Univ. Årsber., 1915—1916, S. 93: LUNDBLAD, O., Anteckningar om våra vattenhemipterer. 2. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, 1916, s. 2: 230 Fitavla,t I textig: = Orthoptera, Odonata : och EFlemiptera heteroptera. (Sjön ”Tåkerns fauna och flora, 2). — Sthlm 1916. 4:0. FÖRS EL I tAVIG, VLTextAd: L—x, R., En insekthärjning på 1700-talet. — Skogvaktaren, Gävle, Årg: 26, 1916, s. IV. MaraiseE, R., Anteckningar om några lepidopterologiska fynd från Stockholms skärgård. — Entomol. Tidskr., Uppsala Årg. .37, 1016, S. 145— 147, I textfig. MeEveEs, J., Lepidopterologiska anteckningar. — Ibid., s. 210 2 TOR IL VS KIA TE SHASURZIEN 200 MJöBERG, Eric, Die Käferfauna der Färöer. — Ark. Zool., StNlm) vB dT N:OH27, I OMÖ TekIS, Örtextie, ÖÖM Fen nyvlgsparasit tuUNNen spa tenen: —-- Skand. Veterin.-Tidskr., Uppsala & Sthlm, Arg. 6, 1916, s. 56—58, 4 textfig. s Results of MEET Mjöbesgs swedish Seientific: Ex- peditions to Australia 1910—1913. 10. Cicindelidae, Gy- rinidae, Lucanidae, Paussidae. — Ark. Zool., Sthlm, Bd TOR INEOTLON TI OE OTO St ET textnot — —, Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Ex- peditions to Australia 1010—1913. 8. Ptinidae. — Ibid., INFÖR OF TO MÖT ESKSK ÖRLeX bio: ——, Uber die Insektenreste der sog. »Härnögyttja> im nordliehen sd Sehweden: = Stilm, Sv. Geolj Unders., Ser. C, N:o 268 [== Årsbok 9 (1915): N:o 4] 1916, 14 s., 2 tavl. N[iLsson], N., Bipesten. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg. TET FLOROFMS hI0, TS IAS TI: ——, Biraserna. [Undert. N. N.] — Ibid., s. 138—141. NORDENSTRÖM, H., Anteckningar om några insektfynd från FÖLSIESAuRtomolsWidskr) Uppsala, HAÄrgsigs,igi6, s. 59-— 060! 4— ows. Entomol. Tidskr. Årg. AT LLA TO20): 50 69. 70. TZ 13: 15: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. NORDSTRÖM, Frithiof, Lepidopterologiska notiser. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, TION ÖF EST INS GO INA LOS 4 textig: ——, Rättelse [ang. Ekeröns noctuidfauna i Ent. 'Tidskr. 915; p.u222)-—' Ibidi, s.-64: NystrRÖM, E., Medel för utrotandet av nötkreatursbromsen och oxstynget. — Lantmannabl:, Sthlm, 1916, N:o 45, S. 305307 BG AN | OrsSsTtTADIUS, Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län:; — HEntomol:-Tidskr:; Uppsala; Årg. 347, TÖLÖFESKIE 205 von Porart, C. O., Några fjärilsfynd i Jönköpigstrakten. — Entomol. Tidskr. Uppsala, Årg. .37, 1916, s. 62—63. RINGDAHL, O., Einige neue Anthomyiden aus Schweden. — Ibid., s. 233—239. ROMAN, A., Entomologiska naturförhållanden i brasilianska Amazonasområdet. — Ibid., s. 131— 144, 196 — 209, 9 textfig. ——, Ichneumoniden aus den Färöern. —" Ark. Zool., Sthlm; BA oj N:o Ip rrOor6, TÖRSko Östexthor ——, Ichneumoniden aus West-Grönland. — Ibid., N:o 2001 ELSE RoTHSCHILD, N. Charles, Results of Dr. E. Mijöberg's Swed- ish Scientific" -Expeditions to Australia -1910—1913. 5. Siphonaptera..— Ark.Zook; Sthlm; sBAd=10, N;O C85rx0n6, ÖrsSty 5: texta: RYDBERG, C. S., Biraserna. — Bitidningen, Hälsingborg, ÄT SEE OTO SK Ör TN ASEA Vere CS: ON: ——, Yngelrötan och de främmande biraserna. — Ibid., S020rT 9 25 SAHLBERG, John, »Kan något ytterligare göras för studiet av den svenska insektfaunan?» Ett diskussionsinlägg. — Entomol::Tidskr;,. Uppsala; Årg::37=1950; öst 55—59-. SJÖGREN, Karl, Biraser. — Bitidningen, Hälsingborg, Arg. TE NONÖ,KSLELH22 245 NUTS KAVLTedS Sar = Biraser och ;yngelrötan== IbidjsE53-—55: Soma LtdlleNareöse DIG: ASA ANG OO: SJÖSTEDT, Yngve, Se: Stockholm, Naturhist. Riksmuseet, INB RN STOCKHOLM. - Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Entomologiska avdelningen. TULLGREN, Alb., Entomologiska avdelningen. [Redogörelse för verksamheten under år 1915) — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 5 50NOT ÖN SIS A ASA ——, Entomologiska Föreningen. [TULLGREN, Alb.]), Redogörelse för sammankomsterna d. 6 raj 1915—29 april 1916] — Entomol. Tidskr,, Sthlm. 18 CI SD t(0)0 MO SAR LÖK rena SYNA 11: LITTERATUR. 51 STOCKHOLM, Naturhistoriska riksmuseet. [SjösTEDT, Yngve,| Entomologiska avdelningen. [Redogörelse för verksamheten under år. 1015.) — Sthlm; Vet. Akad. AGS DOK, 4 I OLÖRASE LO dMSJE ——, Entomologiska Afdelningen. [Uppkomst och utveck- ling. — I: Naturhist. Riksmus. Historia, Sthlm 1916, S. TT rr L99,1Ö, DOrtfil texten: ——, Statens Skogsförsöksanstalt. TräGÅRDH, Ivar, Entomologiska laboratoriet [år 19151. — Sthlm, Skogsvårdsför. Tidskr., Årg. 14, 1916, S. 170. STRINDBERG, Henrik, Beiträge zur Kenntnis der Entwicklung der Orthopteren. Dixippus morosus Br. (Eine embryolog- ische Untersuchung). — Zool. Anz., Leipzig, Bd. 45, 1914 == SE VA NSU ——, Embryologisches. täber Forficula auricularia L. — Ibid5NS 024-03 ACtextio: ——, Uber die Bildung und Verwendung der Keimblätter Hel om hyss Om Of = LIC, SKA Ser OA I IRICKUNT: ——, Zur Eifurchung der Hymenopteren nebst einigen damit zusammenhängenden Fragen. (Eine embryologische Untersuchung.) — Ibid., s. 248—260, 7 textfig. ——, Hauptzäge der Entwicklungsgechichte von Sialis lu- taria L. (Eine embryologische Untersuchung). — Ibid., BUP IOT Om a LÖ SNINON TÖS NORtextie ——, Noch eine Ameise ohne Serosa (Tetramorium caes- pitosum L.) — Ibid., s. 198—202, 4 textfig. ——, Zur Kenntnis der Hymenopteren-Entwicklung. Vespa vulgaris nebst einigen Bemerkungen iäber die Entwicklung von Trachusa serratule. FEine embryologische Untersuchung. — Zeitschr. f. wiss. Zool., Leipzig & Berlin, Bd 112, 1914 == lg HAr NEN SANERING ——, Zur Entwicklungsgeschichte und Anatomie der Mal- lOphasen4 = bid., BA INS; T050 SÅ SG2-- 450: SÖLtextig: —— , Studien täber die ectodermalen Teile der Geschlechts- organe einiger Mallophagengattungen. -— Zool. Anz., Leipzig, BARASV TOT Örriö SOA rr Oe ——, Azteca sp. Eine Ameise mit totaler Eifurchung. — IöNG RS Su a SAG SYLVÉN, A., Märgborrfaran för våra tallskogar. — Skogen, Sthlm, Årg.-.3, 1916, S. 153—161, 3 textfig. SYLVÉN, Hjalmar, Något om våra märgborrarters skade- görelse och utvecklingsmöjligheter. — Sthlm, Skogsvårdsför. Tidskr., Årg. FART ORO,TS 007-005, NJA textloe Tidskrift, Entomologisk. Utgiven av Entomologiska Före- ningen i Stockholm. (Tournal Entomologique publié par la Société Entomologique å Stockholm.) [Redaktör: Albert Tullgren.] Årg. 37. — Uppsala 1916. 8:0. 249 S. 2 100. OT; 102. 1Ö3: 104. TOS 106. TO. 108. 109. I IO. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. TRÄGÅRDH, Ivar, se: Stockholm, Statens Skogsförsöks- anstalt, N:o 79. TULLGREN, Alblert], Croesus latipes Vill. funnen i Sverige. =" Entomol, Tidskr., Uppsala, ArTg. 384, 10n0,05S- 104: ——, Det 16. Skandinaviske Naturforskermöte i Kristiania, 10./=— 14. juli 1916. — Ibid.,.s: 166-167. —, En lömsk fiende till vår vän nyckelpigan. — Ibid., SS: 105-007 I textfig. G | ——, En ny strit—'Typhlocyba Bergmani n. sp. — från NOrgentr-=ubids,F Si 05--00, I textip: = Ettinyttiskadedjur pa apple. Sthlm) ”Landtbr> Akad.: Handl., "Årg. 55, 1016, s. 121—122, I textfig. Även som: Sthlm Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., ElygbEeN:roSg: ——, Gurkväxternas fiender. bland insekterna. — Träd- gården, Sthlm, Årg. 15; MIONÖJ SE 2195 —, Intressantare insektfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. FTATOTO) SKOG. ——, Några av sensommarens skadedjur. — Landtmannabl., Sthlmj äng N6, IN: 30, 525-252: ==; Några iskadedjur: i sädesbrodden. ==-Ibid: N:o 20, FER HON fra bl [LO ——, Rosenstriten (Typhlocyba rosae L.) och en ny ägg- parasit på densamma. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 55, 1916, S. 404—412, 7 textfig. Även som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., Ent. Avd. N:r:v24. — ' Trädgården, Sthlm, Årg. 15, 1916, 3. 207 F=200,-4Etextig. ——, 16. Skandinaviske naturforskermode i Kristiania 10. —14. juli 1916. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, TON0; FST Ö3=-04: ——, Skadedjur på hallonbuskar. — Trädgården, Sthlm, Årg. T5SrIKOI ÖJ, "SMNSÖ= 159 ——, 'Skadeinsekter + spannmål och i frön. — Lant: mannabl5;FSthimroröFNT=ST ES: ——, Skadeinsekternaoch dyrtiden. — Ibid:, N:r N:o 47,5. 327. [——], Två fjärilfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Ärg., 375 RIO TOFAS: HÖG ——, Se: STOCKHOLM. Centralanst: 1. försöksverk- samhet på jordbruksområdet. N:r 75. ——, Se: STOCKHOLM, Entomoliska Föreningen, N:o 76. ——, Se: Tidskrift, Entomologisk. N:o 92. ULMER, Georg, Results, of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expeditions to Australia 1910—1913. 6. Ephe- meraptera. == Ark; - Zool, Sthlm; "Bd 10, N:o 4; 19016, 1855: TACtexthe: ——, Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Ex- JA III. WIRÉN, A., Zoologiska institutionen [läsåret 1915— 1916]. a ÖPPsalda UNIV: ReEdO2: KOES-OLG) IS: I 205 112. WAHLGREN, FEinar, En amfbisk kollembol. — Fauna och Flora, Uppsala SES öh), I Ar go myn, erg OM Se TA A SET textfig. 113. VARENIUS, B., Nya skalbaggfynd. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 37, 1916, S. 63. 114. Welse, J., Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expeditions to Australia 1910— 1913. 11" Chrysomeliden und Coccinelliden aus West-Australien. — Ark. Zool., Sthlm CB dd 10: NIO 720,1 10 TOS TS, mutavlarsr textfg. 115. WELANDER, Adolf, Barkborrens förmåga att döda friska granar experimentelt SR — Sthlm, Skogsvårdsför. Tidskr., Årg. TAG ANGEO, BRO rs 5 2/00 MEKENOS 116. WELANDER, E. a dinbnent från Rumskulla socken, Kalmar länsre Fauna och Flora, Uppsala & Sthlm, Årg. 11, 1916, SEM203I3r WiRÉN, Axel, se: UPPSALA Univ. -Zool. Institution, INBO TTT: 117. ÅHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachmo- logisk litteratur år 1913 (jämte tillägg för 1911—712). — Entomol; Iidskr., Wppsala,! Arg. 37, 100, SJ A4=—=54- INO: Fr Svensk Entomologisk och FAKE litteratur för år 1914 (jämte tillägg föREnNOT SE IDId ANSTeAT=T 240: 119. ÖBERG, J., Bi som mjöldaggspridare. — (gta okkden, Sthlm, ANOR HAR RO NÖT SNIA Arachnider. IE GERIAZ, Öllo, Nacrat lappländska Zoocecider. — Bot,” NO; und IrOTÖ, SÅ fe S 2. ——, Några zoocecidier från Island. — Ibid., s. 97— 111, 2ttavls sketextig. 3. TRÄGÅRDH, Ivar, Våra vanligaste spinnkvalster och deras be- kämpande. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl. Arg. 55, 1916, S. 462—465, 3 textfig. — Även som: Sthlm, Centralanst. för- söksv. jordbruksomr., Flygblad N:o 58. 4. ——, Växthusspinnkvalstret, en farlig fiende till gurkod- lingen. Trädgården, Sthlm, Årg. GG GT ÖJ ES 20-30, 12 textfig. 5 ÅHLANDE BER ER Svensk AR ER och Arachnologisk litteratur år 1913 (jämte tillägg för 1911—1912). — Ento- mol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. a INGE GY SME Ht SR Ör —==, Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för LITTERATUR. 53 peditions to Australia 1910—1913. 10. Trichoptera. — Ark. ZOO Sin YtATO, INO: Ls, OTON 23: Si 200teEXtlo: UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. Ano (jämtertilagg för? tÖT3)1-—-, LbiId:; +S: 241-249; 54 [SE IO; LG 13: 14. TS 16. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. TIL Insekter. AHLBERG, Olof, Några för Skåne och Halland nya Coleop- tera, tagna sommaren 1915. — Entomol. Tidskr., Uppsala, ATEN S; MO TJASAS2O ALM, Gunnar, Till kännedomen om de nätspinnande Tri- chopter-larvernas biologi. — Ibid., s. 285—297, 1 tavla. AMMITZBÖLL, I., Två för Sverige nya arter Eristalis. — Ibid., SAFLOAG ANDERSSON, J. O.; Cryptophagus populi. — Bigården, Söder- täljes FÅTOr 10; ILO TNS-LIGO. ANDERSSON, Lars Gabriel, Artilleri och skjutkonst hos djuren. Bonniers: iManadshy" Sthlm Arg. tr; LOK. ET, Så 3A NOR XtTO: AURIVILLIUS, Chr., Neue Cerambyciden aus der Sammlung G. van Roon. — Tijdschr. voor Entomol., s'Gravenhage, D. 5 03CTO TÖRSSAR2 TA Fr 24 rita vild ——, Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expe- ditions to Australia 1910—1913. 12. Cerambycidae. — Ark. Zo0l..-Sthlm; BA TO, N:O 2390 LOT 5045: Ttavlkon 3 NeEXtNOA Fn Svensk oimsektfauna.' Utg: av Entomologiska Förenim- gen i Stockholm. 9. Skalbaggar. Coleoptera. Första familje- gruppen: Mäxtbaggar.;:i Phytophaga..— - Uppsala 1o0r7. 8:0. TTO SKarSg texte: BENANDER, Två för vår fauna nya fjärilar. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. ZOE SANKKO2 ELLOS BENG'TSSON, Simon, Weitere Beiträge zur Kenntnis der nor- dischen Eintagsfliegen. — Ibid., s. 174—194. —— Se: Lund, :Umv.ZooksImstitution, N:0or40. BERGMAN, Arvid, M., Dödsfall genom knott, Melusina rep- tans L., bland nötkreatur i Västergötland. — Skand. Veterin.- Tidskr., Uppsala & Sthlm, Årg. TER TOT TG- SEAGO FORS ——, Om renbromsarna. — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 1, 10,17; :S.10:7 00,8 textfg. : j my Om renensk,oestrider,!=s= ISkand/Metenin.;idskr:; Uppsala &ISthlm; -Arg..6; 1016, :S:-300--34053 ATg. 75 IOLT, S: I 34,20! tavlo—> bbtomol TIdskr Uppsala, sABS3S, TOT SE 2 NAO 20 stav BerGrRotH, E., Heteropterous Hemiptera from Natal and Zululand;- 8:0; IA2!S:, 4 tavl; Cörtextie. ——, Mullvadssyrsan. En av våra märkligaste insekter. — Hela Världen, Sthlm, 1017, S. 475-479, 4 textfig. ——, Några av kålväxternas fiender under den gångna som- maren. — Lantmannabl., Sthlm, 1917, N:r 43, S. 373— 3174- ——, Om kornmalen. — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 1, TOM L SSAT; Sr textng: ——, Prov å förment skadedjur för bina. — Bigården, Södertälje, Årg. 19, 1917, S. 132. IOO. TOG IO2: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. "TULLGREN, Alb., Stinkflyn och kulturväxter. — Svenskt Land; Stnlm; Arg: I; 107545: 1307 2 texthg. ——, ”Tallsteklarna. Ett apropå för dagen. — Lantmannabl. Sthlmy 19 bj; Nåtyeggks dike ; ——, »Den vita flygaren.» — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 1,5 TOTT SATT SARNTLUtextna ——, Se: Stockholm, Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, N:r 68. ——, Se: Stockholms Entomol. Förening, N:r 69. ——, Se: Tidskrift, Entomologisk; Nr :77c "TURESSON, G., Binas sjukdomar. — Bitidningen, Hälsingborg, Årg... n6,; 1017, S. 301—302. UPPSALA. Universitetets Zoologiska Institution. WIRÉN, A., Zoologiska inststitutionen [1916—1917]. — Upp- sälta, Univ. Redog.,.: 1916 — 1017, nS, hes 35: WAHLGREN, Einar, Det öländska alvarets djurvärld. 2. — Ark: Zool, Sthlm, Bd 1, N:ol 1, HOxn/ing0ns: WALANDER, ÉE., Bidrag till kännedomen om Odonatfaunan i norra Kalmar län. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 38, FOT NSL = 102: ——, Fjärilsfynd från gränstrakterna av Kalmar och Jön- köpings län. — Ibid., s. 212—216. (Forts.) WIiRÉN, A., Se: Uppsala, Universitetets Zool. Institution N:r 96. Väggohyra, ) in Arachnida, Myriopoda, and Insects, with a summary of the external sensory organs in Arachnida. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 38, 1917, S. 240—259- LUNDBLAD, O., Zwei neue Arrhenurus-Arten aus Schweden nebst Bemerkungen zur Identitätsfrage von Hydrovolzia pla- cophora (Monti) und Hydrovolzia halacaroides Sig Thor. TLDId:ASK INS TNE tavlor von Porat, C. O., Spindelnät utspänt i lufthavet medelst Sanklödsk-- bid: , 45:32 TINtextfö ÅHLANDER, Fr. E., Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för år. 195, (Jämten äldre tillägg): = ITbid.,- 5: AT 30: Ac Finsk Entomologisk Litteratur 1914—1918. Av E. Bergroth, I. Entomologisk litteratur publicerad i Finland under krigsåren (1914—1918). Acta Societatis Scientiarum Fennic&e. Tom. XLIV. N:o 3. Poppius, B., Die Miriden der äthiopischen Region. II. Macrolophin&, Heterotomin&e, Phyline; Nachtrag zum Teil IFNirS ÖNS: KELelstngförss Höra. da(4HNa 0 HO2'DITSP;) ——, Tom. XLVI. N:o I. NORDENSKIÖLD, E., Histologiscehe Studien iber die Muskelentwicklung von Vanessa urtice L. Helsingfors 1914. 3SySsaärthak Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar. (Adi AES BA EMS > Elelsinoflorsimokras N:o 13. FEDERLEY, H., Ein Beitrag zur Kenntnis der Sperma- togenese bei Mischlingen zwischen Eltern verschiedener syste- matischer Verwandtschaft. 28 s. ne AB OFKVIESKEEIelStn Störst rort. N:o 26. FEDERLEY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. I. Die Chromosomenkonjugation bei der Gametogenese von Smerinthus populi var. Austauti X populi. Ein Beitrag zur Frage der Chromosomenindividualität und der Gameten- reinheit. 36 s. N:o 30... FEDERLEY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. II. Die Spermatogenese des Bastards Dicranura erminea 8 KD bornuläs dei s20 15: me bd EVIL C Helsingförs. 196; N:o 12. FeDErRLeY, H., Chromosomenstudien an Mischlingen. IiI. Die Spermatogenese des Bastards Chaerocampa porcellus Q Xx elpenor S 17 s. 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. N:o 17. FEDERLEY, H., Die Vererbung des Raupendimor- phismus von Cherocampa elpenor LIL. 13 s. ==" Bei LINA Flelsingförs mo. N:o 20. FRreY, R., Ein Beitrag zur Kenntnis der Dipterenfauna (Ceylons. -30 S=k Laf (HOA0: Sp) ——, Bd. LX. Helsingfors 1918. NO 13... FÖRSIUS, NG Uber einige von BEQUAERT in Nordafrika gesammelte Tenthredinoiden. 11 S. (6 n. sp.) N:o 14. FreY, R, Mitteilungen tber siidamerikanische Dip- teren-- 11-355 5. matt (3: NE So 13 LISPA) Annales Academiz&e Scientiarum Fennice. (Ser. A.) Tom. NTLE N:o I. Saanas, Die Fichtenkäfer Finnlands. Studien tuber die Entwicklungsstadien, Lebensweise und geographische Ver- breitung der an Picea excelsa Link lebenden Coleopteren nebst einer Larvenbestimmungstabelle. — I. Allgemeiner Teil und speziellereTelrs:) > Flelsinki (TOM: reS As omkat: Au Karte. Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica- Vol. XXXIX. N:0.3. . IUNDSTROM;: Ch Beiträge. zur Kenntnis.der Dipteren Finlands. IX. : Supplement 3. Mycetophilid&: Helsingfors I OLA... 27. Siugnslal (HN SP) sS- "MOL CI: N:o 5. Frey, R., Zur Kenntnis der Dipterenfauna Finlands. III; > Dolieho podidee: Eelsingförs /:1001 56-10 0mSs:53 «Lafkitrg NSP) N:o 6. HELLÉEN, W., Beiträge zur Kenntnis der Ichneumoniden Finlands. I. Subfamilie Pimplin&e. Helsingfors 1915. 89 s. (100;5p:) N:o 8. RAÄSÄNEN, W., Stridulationsapparate bei Ameisen, be- sonders: bei Formicide.. FHelsingforsbrons. v 104: == VOLT SCENE N:o I.: Järvi, 'T. H., Die Araneenfauna in der Umgebung von 'Tvärminne (Säd-Finnland). Helsingfors 1916. 46 S. N:o 2. LunDstRöÖM, C., Beiträge zur Kenntnis der Dipteren Finlands... X. Supplement 4. Bibionide, Chironomide, 'Tipulide. Nach seinen Tode zusammengestellt von R. FREY. Helsingfors 10r06::2r207 53 2::chaf (4) 1: Sp) Ni:0:-1g6 v KCOPONEN,- J:sSetrVWs nPlecopterologisene Studien. I; Die Plecopteren-Arten Finlands. Helsingfors 1916. 18 S. (2 NrrSp:) N:o 74. - KOPONEN, J. S. W.; Plecopterologische Studien. II. Bisher unbekannte Larven und Nymphen eniger Plecopteren- Arten. Helsingfors 1917. 28 Ss. LITTERATUR. 63 INFO GER IWVALLE, nKRSIJST Vergleichende sUnterstiehungen uber die Segmentierung und äussere Skulptur des Thorax bei den IBepidoptelen.s klelsingförstg mess a lat. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. Häftet 40. Helsingfors 1914. SAHLBERG, J:, Finus tectus: Boield., en till Finland importerad (COBO NE DAN SAHLBERG, J., Scymnus triangularis, en ny finsk coleopterart. S. 39—41. FABRITIUS, R., Anmärkningsvärda fynd af fjärilar, bland dessa den för Europa nya Callimorpha Menetriesi Ev. S. 471—49. HELLEN, W., Beiträge zur Kenntnis der Gattung Chilosia Meig. SRS ÖA AED SP. SaALaS, U., Finlands Scolytide eller ”Tomicide (på finska). S. (HANSA LEVANDER, K. M., Om undersökning af ett torfmarksområde ur topografisk-faunistisk och ekologisk synpunkt. S. 107—114. FreY, R., Cephenomyia Utlrichi Brauer, en på älg lefvande, för laändetiny, Oestridi. 5... 117 LL. SAHLBERG, J., Microlepidopterologiska forskningar och studier i Finland. S. 161—171. LEVANDER, K. M., Zur Kenntnis der Bucht Tavastfjärd in hydro- biologischer Hinsicht. S. 245—2064. FEDERLEY, H., Eine im Freien entstandene Aberration von JDPa- HeSSA i Entom. Tidskr. Årg. 30xUTON5E, Spskå2 ff. och »Nya svenska Diptera» ibid., p. 233 ff. 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Lektor EINAR WAHLGREN redogjorde för olika typer av gall- bildningar, framkallade av Cecidomyider. Pressadt material av samtliga typer visades, ävensom i många fall de utkläckta gall- myggorna och deras utvecklingsstadier. Med anledning av före- draget yttrade sig docent BEnGTSSOonN och hr RINGDAHL. Ordför. visade en till universitetets Entom. museum av säll- skapets medlem jur. doktor JoH. CH. LEMBKE skänkt loupe, som i livstiden tillhört den kände entomologen, Kommerserådet C. J. SCHÖNHERR, och anknöt därtill några biografiska data om denne. I samband härmed visade föredragaren de optiska hjälpmedel, uteslutande, såvitt känt, endast svagare och starkare louper, som tillhört framlidne akad.-adjunkt C. G. THOMSON och av denne använts vid hans omfattande samt på grund av objektens ofta så ringa storlek (Proctotrupider, Aleochariner o. s. Vv.) svåra och delikata undersökningar. Sammankomsten den 16 oktober 1915. Amanuens B. HAMFELT refererade H. PRELL, Ueber die Beziehungen zwischen primären und sekundären Sexualcharakteren bei Schmetterlingen. Folkskolläraren O. RINGDAHL föredrog om våra inhemska Brömsar (Tabanide), deras artkaraktärer och levnadssätt samt visade därvid dels tvenne förut i Skåne och överhuvud södra Sverige ej anträffade arter, den vackra Renbrömsen (Zabanus tarandinus IT.) och Z. lapponicus WAHLB., dels tre för vårt land nya arter, I. solstitialis SCHin., 7. Miihlfeldi Br. och T. Miki BR., samtliga av föredragaren funna under den gångna sommaren vid Åsljunga i norra Skåne. Se O. RInGDaAHL, Fyndorter för Diptera. Entom:. Tidskr.: Arg, n38y, 107, Pp: 302: 20] frö) SFÄMMFLIZBOEDE Entom. Tidskr. Årg. 30; NOT p: 24Tnoten. Ordföranden demonstrerade dels larven av den ståtliga, men i allm. sällsynta trollsländan Cordulegaster annulatus TATR., dels exemplar i båda könen av den egendomliga och sällsynta para- sitstekeln Ågriotypus armatus WALK., båda under den gångna sommaren träffade av föredragaren vid Skäralid i Skåne, samt redogjorde för deras affiniteter och levnadssätt. Jfr F. TRYBOM, Agriotypus armatus (WALKER) CURTIS, iakttagen i en svensk insjö. Entom. ”Tidskr. Årg. I 75006) PA 7 vidarenEntoms idskr: Årg. 34, 1913, p. 77 och A. ROMAN, Skånska Parasitsteklar, ibid. Årg. Fö,IIOT7 Pr 202 Lektor EINAR WAHLGREN gjorde ett meddelande om Podu- rider på vatten samt visade ett unikt fotografi av en dylik am- fibisk collembol. Senare publicerat i Fauna och Flora 1916, Pp. LIA FÖRENINGSMEDDELANDEN, : Sammankomsten den 4 december 1913. Sällskapets möte denna dag avhölls gemensamt med Zoolo: gisk-Geologiska föreningen å Zool. institutionen. Kand. SIGURD HERMANSON höll aftonens entomologiska före- drag, refererande RireY, The Mulberry Silkworm, varvid även- ledes visades en silkebrokad, vävd av silke från Lund stads »Mulbärs Plantage» från år 1766 och tillhörig universitetets Entom. museum. TI den följande diskussionen deltogo prof. HANS WAaL- LENGREN, docent BENGTSSON och med. kand. ERIK WIDMARK. Sammankomsten den 19 februari 1916. Till medlemmar av styrelsen för året valdes docent S. BENGTSSON, ordförande, amanuens OLOF AHLBERG, sekreterare, samt lektor EINAR WAHLGREN, Malmö, ingeniör E. STRANDMAN, Landskrona, och Amanuens B. HAMFELT. Till medlemmar av sällskapet invaldes fiskeriintendenten, fil. dokt. GUSTAF SWENANDER, folkskolläraren .PER BENANDER, fi. stud. WEDEL BENGTSSON och amanuens HELGE BERGMAN. Folkskolläraren OSCAR RINGDAHL höll ett med talrika teck- ningar illustrerat föredrag över viktigare organisationsdrag hos dipter-familjen Anthomyide, uppehållande sig särskilt vid macro- cheternas anordning och dessas användning inom systematiken. Efter föredraget yttrade sig docent BENGTSSON och lektor WAHL- GREN om termerna »Wange>», »Backe» och »Gesicht» och ut- talade önskvärdheten av en mera enhetlig nomenklatur i detta hänseende. Lektor WAHLGREN demonstrerade inemot ett 100-tal typer av gallbildningar, framkallade av insekter, undantagandes Diptera, vilkas cecidier demonstrerats vid ett föregående möte, samt av Acarider och gav därefter en kortare överblick av äldre och moderna teorier om desammas uppkomstsätt. Med anledning av föredraget yttrade sig hrr RINGDAHL och ALLGÉN. Kand. SIGURD HERMANSON visade ett 20-tal för Halland nya coleoptera, under den gångna sommaren tagna av föredragaren i trakten av Halmstad, och omnämnde deras geograf. utbredning. Se Entom. 'Tidskr. Årg. SHR ITORÖFNP. MOA Amanuens O. AHLBERG visade en för Sverige ny skalbagge, Cneorrhinus exaratus MARSH., funnen av föredragaren vid Halm- stad, samt redogjorde för dess viktigaste skiljekaraktärer och dess utbredning. Se Entom. Tidskr. Årg. SAGT NP 320 N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1020. st Sammankomsten den 6 maj 1916. Hrr BENANDER och V. BENGTSSON hälsades av ordföranden välkomna i Sällskapet. Efter protokollsjustering föredrogos revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvalt- ning under år 1915, och beviljades åt resp. sekreteraren och ordföranden tacksam decharge. Beslöt Sällskapet att uppdraga åt styrelsen att bestämma lämplig tid och mål för den sedvanliga vårexkursionen. Aftonens föredrag hölls av amanuens B. HAMFELT, Som gav en allmän skildring av Vecklare-fjärilarne (Zortricide), deras organisation, systematik och biologi, och illustrerades detsamma med exemplar ur framl. prosten JosEF ANDERSSONS till universi- tetets Entom. museum donerade vackra samlingar. I samman- hang därmed framlade föredragaren flera för den svenska faunan nya arter av gruppen, och komma närmare uppgifter om dessa och deras fyndort att av föredragaren senare offentliggöras. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och före- dragaren. Amanuens O. AHLBERG visade en del skalbaggar, tagna av föredragaren föregående sommar i Skåne och Halland och nya för dessa provinser, samt omnämnde deras skiljekaraktärer, geo- graf. utbredning m. m. Se Entom. ”Tidskr. Årg. 38, 1917, p.-320k Densamme demonstrerade BERLESE's apparat för snabbt och effektivt insamlande av småinsekter och andra microarthropoder. Sammankomsten den 14 oktober 1916. ÖRDFÖRANDEN omnämnde, att sällskapets vårexkursion till Heckeberga lördagen den 20 maj varit synnerligen rikt givande och gynnad av det härligaste väder, men beklagade, att så få medlemmar kunnat tillstädeskomma. DENSAMME framlade resultaten av sina undersökningar över Ephemerid-larvernas näringsförhållanden. Föredraget belystes med mikrofotografier och ett stort antal mikroskopiska preparat. En kort sammanfattning av detsamma återfinnes i Entom. ”Tidskr. Årg. 344 TOTÖFS P5 O: Lektor E. WAHLGREN redogjorde för det egendomliga marina dipter-släktet Clunio HAL. av GhironomiHernsst grupp och visade en av föredragaren under förliden sommar vid Åhus i Skåne anträffad art, CI. bicolor KiEFF., den första kända svenska repre- sentanten för släktet, vars få hittills bekanta arter tillhöra i öv- rigt Frankrikes och Englands kuster. Med anledning av före- draget yttrade sig ordföranden. nn FÖRENINGSMEDDELANDEN. 3 Läraren ÖSCAR RINGDAHL gav en på egna undersökningar baserad skildring av insektfaunan på flygsandsfälten vid Ängel- holm och Hälsingborg, med förevisande av fotografier och tal- rika för dessa kustbildningar karakteristiska, delvis mycket säll- synta insekter av olika ordningar. Av sådana omnämndes bland Diptera särskilt en för vetenskapen ny Anthomyid, Chortophila quadripila STEIN och den för Sverige nya intressanta Åctora estuum MEIG., samt bland Hemiptera den för sin utmärkt skyd- dande förklädnad karakteristiska Phimodera humeralis DALM. I anslutning till föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och visade ett par fjärilarter, även de flygsandsformer. Ordföranden framlade WESENBERG-LUNDS nya bearbetning av W. BerGso's »Fra Mark og Skov» samt den likaledes nyut- komna G. ADLERZ »Svenska Skalbaggar»>. Sammankomsten den 25 november 1916. Amanuens O. AHLBERG gav en allmän, översiktlig framställ- ning av vår närvarande kännedom om insektordningen Blås- fotingar (Physopoda), deras anatomi, systematik och biologi. Föredraget belystes med teckningar och mikroskopiska preparat. Docent BENGTSSON demonstrerade en för Sveriges fauna ny vattenhemipter, den mycket sällsynta och endast från få lokaler i Europa kända Aphelocheirus Montandoni FIORV., som av före- dragaren anträffats i tre exemplar, alla £. brachyptera, 1 kanalen vid Bromölla i nordöstra Skåne, samt redogjorde för dess mor- fologi, fortplantning och systematiska ställning. Folkskolläraren P. BENANDER framlade ett av honom iakt- taget fall av lysförmåga hos skalbaggen Dromius linearis OL. Ljuset, som utsändes, påminde om samma hos Phosphenus och varade omkring en kvarts timmes tid samt upphörde sedan helt plötsligt. Från vilken del av kroppen det utsändes, blev tyvärr ej konstaterat. Med anledning av meddelandet utspann sig en livlig diskussion. Sammankomsten den 24 februari 1917. Fiskeriintendenten d:r G. SWENANDER hälsades av ordföran- den välkommen 1 Sällskapet. Till medlemmar av styrelsen för året valdes docent S. BENGTSSON, ordförande, amanuens OLOF AHLBERG, sekreterare, lektor EINAR WAHLGREN, amanuens B. HAMFELT samt folkskol- läraren ÖSCAR RINGDAHL. Revisionsberättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under år 1916 föredrogos och godkändes samt beviljades full och tacksam decharge åt resp. funktionärer. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Invaldes till medlemmar i Sällskapet amanuens GUNNAR EKSTRÖM, fil. stud. STURE HEMBERG, folkskolläraren G. FOGEL- QUIST samt fil. mag. EINAR WESTBLAD. Läraren O. RINGDAHL höll föredrag om »sekundära köns- karaktärer hos Piptera> och berörde i samband därmed viktigare drag ur deras biologi. Föredraget belystes med talrika före- visade former. Lektor E. WAHLGREN framlade resultaten av en serie av honom, 1 avsikt att vinna klarhet i fråga om insekternas köld- härdighet, under sistl. december och januari månader i Söder- manland företagna snöexkursioner. Utbytet av exkursionerna utgjordes till största delen av Collembola, Diptera, Coleoptera och Spindlar, vilka senare uppträdde ännu vid en temperatur av — 12” C., då däremot insekterna försvunno redan vid en temp. av —5”C. En mängd av de därunder träffade formerna före- visades. Föredragaren redogjorde i samband härmed i korthet för BACHMETJEWS m. fl. experimentella undersökningar till för- klaring av insekternas s. k. vinterhärdighet. Med anledning av föredraget yttrade sig hr RINGDAHL och föredragaren. Amanuens Ö. AHLBERG demonstrerade den för den svenska faunan nya skalbaggen Clhrysomela marginalis DuFr., träffad av föredragaren vid Halmstad i Halland under sistl. sommar. Ordföranden redogjorde för en del resultat av sina under- sökningar över de svenska formerna av släktet Cienis STEPH., Jfr Entom. Tidskr. Årg. 38, 1917, p. 180 ff. Sammankomsten den 5 maj 1917. Till medlemmar i Sällskapet invaldes hrr EDGAR WIESLANDER och WILHELM MARTENS, Lund. Amanuens B. HaMFELT höll föredrag över »matematisk statistik, tillämpad på insekterna». Föredragaren gav därvid först en översikt över den matematiska statistikens arbetsmetoder efter CHARLIER, Grunddragen av den matematiska statistiken (Statsvet. Tidskr. 1910), och refererade därefter ingående under- sökningar av FUKUDA Över variationen av vinglängden hos vissa Satyrider och av FIiELD över individuell variation av fjärilvingen samt egna undersökningar över förhållandet mellan kroppslängd och vingbredd hos Åvcalla emargana FaABR. Slutligen refererades i korthet HanDpuirscH, »Die Verteilung der Insekten auf die Klimazonen in ihrer Beziehung zur Metamorphose» och »Ver- breitungswege der känozoischen Landtiere und insbesondere der Insekten>. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHL- GREN och föredragaren. Amanuens HARRY CHRISTOFFERSSON visade några af honom gjorda fynd av sällsyntare macrolepidoptera, nämligen den för FÖRENINGSMEDDELANDEN. 175 faunan nya Ephyra punctaria L. ab. foliata FUCHS, tagen vid Ystad, Arctia aulica L. från Söderåsen samt Ourapteryx sam- bucaria L. och Hepialus lupulinus L., båda från Lund, där den senare är tämligen allmän. Folkskolläraren P. BENANDER visade en för Sverige ny mine- rande växtstekel, Phyllotoma Arceris KALT., jämte dess minor och utvecklingsstadier, av föredragaren träffad 1 trakten av Tomelilla i Skåne minerande i bladen av vanlig lönn. Sammankomsten den 20 oktober 1917. Ordföranden omnämnde, att Sällskapets vårexkursion, som förlagts till Västra Vram den 31 maj, hade varit ganska rikt givande och gynnats av gott väder. Till medlem i Sällskapet invaldes kand. GUSTAF ALSTERBERG. Doc. BENGTSSON redogjorde för sina undersökningar över de sällsynta och såväl i systematiskt som biologiskt hänseende in- tressanta parasitstekelsläktena Veoneurus HaAL. och Elasmosoma RUTHE av Braconidernas familj; senare publicerade under titel: »Braconologische Beiträge. I. Die Gattungen Neoneurus HaL. und Elasmosoma RUTHE, monographisch dargestellt». Lunds Univ. Årsskrift, . N. F., Avd. 2. Bd. 14. Nr. 32, 1918. Amanuens O. AHLBERG visade dels den för faunan nya skal- baggen Scolvtus levis CuaPr., träffad vid Experimentalfältet av assistent A. KEMNER, dels några mindre vanliga arter av Coleop- tera, tagna under sommaren av föredragaren i Stockholmstrakten. Omnämnde kand. A. NEANDER fyndet av den stora och sällsynta skymningsfjärilen Sphinx Convolvuli Lin., som tagits av honom under sistl. september månad i Lund. Med anledning av anförandet meddelade hr BENANDER, att han påträffat samma art på eftersommaren i Bjärred, och lektor WAHLGREN framhöll, att arten knappast är inhemsk hos oss, möjligen ej ens i Dan- mark eller Norra Tyskland. : Folksskollärare P. BENANDER demonstrerade ett tjugutal för vår fauna nya eller sällsynta fjärilar, tagna av föredragaren, de flesta under sistlidne sommar, vid Bjärred, Benéestad, Ystad m. fl. ställen i Skåne samt i Småland. Fynden ha senare publicerats i Entom. ”Tidskr. Årg. 40, TOG pA SOC Lektor WAHLGREN visade exemplar av den för svenska faunan nya och egendomliga Bilusen (Braula coeca NITZSCH.), som under sommaren uppträtt i en del bigårdar i södra Skåne, och om- nämnde dess levnadssätt. Teol. lic. HELGE ROSÉN visade ett par i Nosaby i nordöstra Skåne tagna, helt svarta exemplar av Macrodytes circumcinctus ARR. Docent BENGTSSON föredrog över yngelvård hos Skinnbaggen Åcanthosoma griseum (LIN.), närmast med anledning av en upp- 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. sats av A. C. JENnNsEN-HaarUP, »>Yngelpleje hos en Tzege (Elas- mostethus griseus I.)». Flora og Fauna. Årg. 1076. Hefte 4, p. 124 ff. Föredragaren omnämnde, hurusom yngelvård hos ifrågavarande hemipter redan på 1700-talet studerats af Abp. MoDEERrR, hvilken bl. a. iakttagit, hurusom ynglet angripits av hannen, se A. MODEER, Några märkvärdigheter hos Insectet Cimex ovatus etc. K. Vet. Akad. Handl. Vol. XXV, 1764. Den- nes och JENSEN-HAARUP'S uppsatser i ämnet refererades, och fram- lade föredragaren slutligen sina redan i början av 1890-talet i Värm- land vid Arvika gjorda iakttagelser över yngelvården hos samma insekt. MODEER's uppsats hade ej varit JENSEN-HAARUP bekant. Sammankomsten den 24 november 1917. "Till medlem i Sällskapet invaldes fil. kand. INGE WETTERGREN. Läraren Osc. RINGDAHL höll föredrag över diptersläktet Sarcophaga MeIiG. och dess svenska representanter. I afseende på släktets biologi framhölls bl. a., att flera av arterna leva parasitiskt. Följande tio för vår fauna nya arter av släktet, som av föredragaren anträffats, demonstrerades: aguata ROND., aratrix PAND., clathrata MEIG., crassimargo PAND., offuscata PAND., sco: paria PAND. och Villeneuvei BöÖTTCH., alla från Hälsingborgs- trakten, Zeretirostris PAND. från Öland samt /renata PAND. och Rosellii "BötTCH. från Jämtland. Även visades ett par arter av det närstående släktet Agria MacQ., bland vilka ÅA. mammillata PaANnD. var ny för faunan. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN och ordföranden. Amanuens AHLBERG redogjorde för vår närvar. kännedom om autotomien hos insekterna, på basis av undersökningar av BORDAGE Över orthopterer, av ÖPPENHEIM Över ephemeridlarver samt av CHILD och YOouUnG över agrionidlarver. Med anledning härav yttrade sig lektor WAHLGREN och hr RINGDAHL. Visade ordföranden, med anledning av ett omnämnande vid förra mötet, ett exemplar av den sällsynta Sp/inx Convolvuli T., taget av kand. HEMBERG vid Simrishamn i augusti månad detta år. Sammankomsten den 16 februari 1918. Sedan revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under år 1917 upplästs och godkänts, beviljades åt resp. funktionärer full och tacksam decharge. 'Till medlemmar av styrelsen för året valdes d:r SIMON BENGTSSON, ordförande, amanuens O. AHLBERG, sekreterare, lek- tor EINAR WAHLGREN, folkskollärare OSCAR RINGDAHL och ama- nuens B. HAMFELT. Till Dansk Entomologisk Forening, från vilken inbjudan FÖRENINGSMEDDELANDEN. TN ingått till Sällskapet att till dess högtidssammankomst den 21 instund. februari med anledning av då infallande 50-årsjubileum sända representant, beslöts avskicka ett hälsningstelegram. Lektor WAHLGREN refererade utförligt TOWER, An investiga- tion of evolution in Chrysomelid Beetles of the genus Leptino- farsa, med hänsyn särskilt till författarens undersökningar över färgernas förhållande till olikheter i de yttre betingelserna, såsom temperatur, fuktighet etc. Med anledning av referatet yttrade sig aman. AHLBERG. Sammankomsten den 11 maj 1918. Ordföranden hälsade laboratorn vid K. Skogsförsöksanstalten d:r IvVAR TRÄGÅRDH och docenten d:r OrtTo GERTZ, vilka såsom sällskapets gäster bevistade sammankomsten, samt de nyinvalda medlemmarne hrr WETTERGREN och WIESLANDER välkomna. Uppläste ordföranden ett ingånget tack från Dansk Entomo- logisk Forenings ordför. CHR. ÉENGELHARDT med anledning av Sällskapets lyckönskningstelegram på dess g5o-årsjubileum. Invaldes till medlemmar i Sällskapet kand. HANS LOHMAN- DER och stud. ÖSSIAN LARSÉN, båda på förslag av ordför., samt kand. GUNNAR WERDENFELS, på förslag av sekreteraren. Docent O. Ger1Z höll föredrag över kallushypertrofier hos blad, minerade av insektlarver. Föredraget var grundat på egna undersökningar av arter tillhörande släktena Lonicera, Lamiun, Aegopodium, Pyrus och Betula. Som resultat av undersökningarna framhölls, att sekundära hypertrofier äro relat. vanliga hos vissa genom mineringen blottlagda eller isolerade celler. Larverna angripa, åtminstone till en början, endast det på assimilat synner- ligen rika pallisadparenkymet. Hos alla de undersökta arterna utvecklades från ledningsparenkymets celler thyll-liknande blåsor, vilka ofta visade tydlig tvärdelning. Samtliga hypertrofierade celler sakna alldeles eller åtminstone till större delen klorofyll. Ingående behandlades det förhållandet, att klorofyllet bibehålles omkring minorna, när på hösten det övriga bladet avfärgas. De minerande insekterna voro 1 de undersökta fallen Phiytomysza Lonicere BRISCHKE, Ph. obscurella FALL., Agromyza mobilis MEIG., Lyonetia clerckella L. samt troligen även Nepticula floslactella HAw. Med anledning av föredraget yttrade sig d:r TRÄGÅRDH. Docent GERrRTZ demonstrerade ett för Skandinavien nytt cecidium å grenspetsarne av Fjellglim (Silene acaulis 1.), fram- kallat av gallmyggan Perrisia alpina TLoEw och träffat vid Narvik i Norge i juli 1916 av doc. JoHn FrRöpDIN. Cecidiet var förut känt från Nedre Österrike, Italien och Skottland. Hr RINGDAHL visade följande för den svenska faunan nya arter av Dipter-familjen Dolichopodida: Hydrophorus micans FREY, 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. H. albiceps ERE, H. magnicornis FREY och Porphyrops tridactyla FREY, samtliga träffade av föredragaren i Lappland vid Gellivara, samt Porphyrops crassipes MEIG., tagen vid Hälsingborg. Jfr Entom. ”Tidskr. Årg. AO, TORD, PE 2 D:r BENGTSSON redogjorde för sina undersökningar över parasitstekelsläktet Phiylacter ”THOMS. och dess europeiska arter. Undersökningarne senare publicerade under titel: »Braconolo- gische Beiträge. II. Revision der europäischen Arten der Gat- tung Phylacter "THOMS.> Lunds Univ. Årsskrift. N. F., Avd. 2, BA. 14, NI 825 TOLO: Amanuens HERV. BERLIN demonstrerade exemplar av 1) den sällsynta parasitflugan Öxypterum pallidum LEACH., tagen på Torn- svalan (Cypselus apus) i Lund, 2) en sköldlus Dorthesia sp. från Eranthemum nervosum och 3) en förut i Sverige ej anträffad liten myra, som torde komma närmast släktet Zaszs; be båda senare tagna i Lunds Botan. trädgårds växthus och antagligen införda från utlandet. Sammankomsten den 22 november 1918. Ordföranden omnämnde, att på grund av »spanska sjukans>» härjningar 1 staden styrelsen ansett det lämpligt att inställa Säll- skapets första möte för terminen. i Ordföranden omnämnde vidare, att Sällskapets sedvanliga vårexkursion i år hade förlagts till Torup och Bokskogen och varit rikt givande samt gynnad av gott väder. Till medlem 1 Sällskapet invaldes på förslag av sekreteraren kand. MARTIN AÅLLMÉR. Ordföranden omnämnde, att sedan sista mötet tvenne fram- stående nordiska entomologer aflidit, nämligen d:r J. C. NIELSEN i Köpenhamn och helt nyligen vår landsman lektor GOTTFR. ADLERZ, och framhöll bådas stora förtjänster om den entomolo- giska vetenskapen samt beklagade den förlust, denna gjort ge- nom deras bortgång. Lektor E. WAHLGREN höll föredrag över variationsförhållanden (Saison-dimorfism m. m.) hos dagfjärilar av famm. Papiliomida och Pieride i ljuset av nyaste forskningar. Föredraget belystes med ett rikligt paläarktiskt material av fjärilarna i fråga. Kand. SIG. HERMANSON framlade fynden av ett dussintal sällsyntare svenska skalbaggar, träffade av honom under de sista somrarne i Halland och nya för denna provins. Fynden senare offentliggjorda i Entom. Tidskr., Årg. AON PASSA Lektor WAHLGREN lämnade meddelande om ett massupp- trädande under den gångna sommaren i Hvellinge-trakten i syd- västra Skåne av ”Tistelfjäriln Vanessa (Pyrameis) Cardui L. och ventilerade frågan om denna dagfjärils hemortsrätt i vårt land. FÖRENINGSMEDDELANDEN. 79 Anförandet gav anledning till ett livligt meningsutbyte, i vilket deltogo ordföranden, aman. AHLBERG, samt hrr RYDÉN, NEANDER och BENANDER jämte föredragaren. Meddelandet publicerat i Entom. Tidskr. Årg. 40, 1919, Pp. 179 f. Sammankomsten den I mars 1919. Ordföranden hälsade hrr ALLMÉR, LARSÉN och LOHMANDER välkomna i Sällskapet. Omnämnde ordför., att den entomologiska forskningen ånyo gjort en stor förlust genom den i vida kretsar kände och aktade norrmannen J. SPARRE SCHNEIDERS i fjol timade bortgång. Sedan revisorernas berättelser över verkställd granskning av räkenskaper och biblioteksförvaltning under år 1918 upplästs och godkänts m. m., företogs val av styrelse för året, varvid ut- sågos doktor SIMON BENGTSSON, ordför., aman. ÖLOF AHLBERG, sekret., lektor EiINAR WAHLGREN, folkskolläraren OSCAR RING- DAHL och aman. B. HAMFELT. Till medlemmar av Sällskapet invaldes på förslag av assistent S. HERMANSON amanuens OLOF TEDIN och på förslag av ordför. med. stud. CURT BÖRJESON. Amanuens HaAMFELT höll föredrag över lysorgan hos insekter, enligt nyare undersökningar av WILLIAMS, MC DERMOTT och G. CRANE m. fl. Höll lektor WAHLGREN ett längre, intressant föredrag över »element med vestarktiskt ursprung i Skandinaviens fjärilfauna>, och visades de flesta hithörande former. Föredraget finns senare tryckt i Entom. Tidskr. Årg. 40, 1919, p. 22 ff. Folkskollärare P. BENANDER demonstrerade ett flertal för den svenska faunan nya Lepidoptera, träffade av föredragaren under förra sommaren vid Benestad, Borgeby m. fl. platser i Skåne, och redogjorde för deras geograf. utbredning m. m. Fyn- den senare offentliggjorda i Entom. Tidskr. Årg. 40, 1919, p. 186 ff. Sammankomsten den 10 maj 1919. Ordföranden hälsade Sällskapets gäst för aftonen, laboratorn d:r Ivar TRÄGÅRDH, välkommen. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av ordför., lic. THOR. SCHELDERUP-EBBE. Laborator ”TrRÄäGÅRDH höll ett längre, intressant föredrag över sina undersökningar över märgborrarne, tallmätaren m. fl. skogsinsekters uppträdande i vårt land under de senaste åren samt medlen för deras bekämpande. Föredraget belystes med skioptikonbilder. Med anledning av detsamma yttrade sig lektor WAHLGREN, ordföranden och föredragaren. 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Lärare O. RINGDAHL föredrog om några karakteristiska Diptera från Lapplands fjälltrakter, med demonstrerande av många av honom därifrån hemförda former. Sammankomsten den 18 oktober 1919. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av kand. LOHMANDER, folkskollärare, kand. HJALMAR BJURULF. Amanuens OSCAR PALMGREN refererade P. DEEGENER, Bei- träge zur Kenntnis sozialer Raupen. Med anledning av referatet yttrade sig lektor WAHLGREN och föredragaren. Folkskolläraren P. BENANDER visade följande dels sällsynta, dels för den svenska faunan nya Lepidoptera, träffade av före- dragaren under den gångna sommaren inom Öja socken på Gottland, näml. av Microlepidoptera Notocelia junctana HS., Gra- pholitha duplicana ZettT., Coleophora millefoli Z., C. vulnerarie Z., C. directella Z., C. glitzella Horm., C. ochrea Hw., Mompha miscella SCHIFF. samt Heliozela hammoniella SORH. och av macrolepidoptera Colias hyale TiN., Hydrilla palustris HB., Åcontia luctuosa EsP. och Endrosa roscida EsP., samt angav arternas geografiska utbredning. Kand. ALVAR NEANDER demonstrerade några för provinsen nya. eller sällsynta Zrichoptera, tagna av honom vid Skäralid, Lund m. fl. platser i Skåne. Ordföranden visade en egendomlig melanistisk form av Åkerhumlan (Bombus agrorum F.), träffad under den gångna sommaren vid Nosaby i nordöstra Skåne av kyrkoherden M. ROSÉN. Sammankomsten den 13 december 1919. Till medlem av Sällskapet invaldes, på förslag av ordför., kand. STEN VINGE. Beslöts avsända en telegrafisk hälsning och lyckönskan till Entom. Föreningen i Stockholm, som samma dag firade sitt 40-årsjubeilum. Amanuens OLOF AHLBERG visade exemplar av den sällsynta skalbaggen M/uipiphorus paradoxus TiN., träffad förliden sommar av föredragaren i getingbo på Djurgården vid Stockholm, samt redogjorde för densammas och andra Meloiders biologi. Amanuens LOHMANDER inledde diskussion om »program för en djurgeografisk-ökologisk undersökning av Skånes insektfauna>. I den därpå följande mycket lifliga diskussionen deltogo ett fler- tal av de närvarande. På grund av den långt framskridna tiden avbröts diskussionen, och beslöts att ånyo upptaga den vid ett följande sammanträde. Upplästes ett från Entom. Föreningen i Stockholm nyss mottaget hälsningstelegram. B, Coleopterologiska bidrag. 1—3. Av Anton Jansson. 1. Larven av Cardiophorus ebeninus Germ. På våren 1911, enligt mina anteckningar närmare bestämt 7 maj, fann jag på gräset i kanten av en sandgrop vid Skråm- sta i Längbro socken omkring en kvarts mil från Örebro den sällsynta, förut i Sverige endast från Skåne, Öland, Dalarne och Hälsingland kända elateriden Cardiophorus ebeninus GERM. Det var en varm solig dag, och den lilla knäpparen kröp i solskenet omkring på grässtråna samt fanns ganska talrikt. På våren år 1919 kom jag att tänka på den gamla fynd- platsen, och då jag i REITTER's »Die Käfer des deutschen Reiches» sett teckning (efter SCHIÖDTE) av den högst märk- värdiga larven till Ci asellus ER., beslöt jag att göra ett besök på platsen för att söka återfinna Cardiophorus ebeninus och möjligen också finna dess larv, som synes vara okänd för vetenskapen. Det lyckades över förväntan väl. Då jag nu, också en solvarm vårdag, åter befann mig i sandgropen, var Cardioph. ebeninus just i svärmartagen, dock ej i så riklig mängd som förra gången, varför jag lät de på grässtråna och i sanden här och där sig visande skalbaggarna så tämligen vara i fred för att ej gå för hårt åt den i alla händelser på den begrän- sade lokaliteten ej synnerligen starka stammen. Platsen utgöres som nämnts av sluttningen och övre kanten av en nästan cirkelrund grop av fin sand, glest beväxt här och där huvud- sakligen med tuvor av xerofila gräsarter (Festuca- och De-' Schampsia-arter), Trifolium arvense o. s. v. På grund av den magra jordmånen och torkan ha dessa gamla grästu- 6 — 20200. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 2 (1920). 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. vor bildat omfångsrika, nu delvis multnade rotsamlingar. Skulle larven av Cardiophorus finnas på platsen, vore det först att tänka på dessa tuvor, då nämligen myrstackar — där larverna av några andra arter skola ha anträffats — icke funnos på platsen. Och mycket riktigt, då en dylik tuva ej utan besvär uppryckts och avskakats från sanden, fick jag ett stycke nedom grässtrånas utgångspunkt se en längsmal larv, som i rotvirrvarret slingrat sig omkring rötterna nästan som en tusenfoting av släktet Geophilus. Ett närmare be- traktande gav vid handen, att det verkligen var en Cardio- phorus-larv, en vidunderlig företeelse för övrigt, på vilken det ej var möjligt taga fel, med teckningen i ovannämnda arbete i minnet. Undersökning av andra tuvor på platsen gav till resultat flera Cardiophorus-larver men alltid blott en i varje gräsrottuva, och alla höllo de till ungefär på samma ställe nedom ytan. Ett grävande i blotta sanden efter larver gav negativt resultat. Svårligen kan man i denna maskformiga, böjliga, sin längd genom sammandragningar och utsträckningar avsevärt förändrande företeelse, som med framkroppen försiktigt trevar sig fram, för vatt hastigt draga sig tillbaka; då den störes, ana en elateridlarv, d. v. s. en släkting till dessa tröga, stela, valsformiga varelser, vilka utgöra knäpparelarvtypen. Larven av C. ebeninus synes i allt väsentligt överens- stämma med teckningen av larven till C. asellus ER., vilken jämte detaljteckningar finnes i REITTER's ovannämnda arbete samt även i K. HENRIKSEN's »Pragtbiller og smeldere»> i serien, Danmarks fauna, där även en kortfattad beskriv- ning lämnas av nämnda larv med en jämförelse med larven av2OM vauftcollmsil. Cardiophorus-larvtypen avviker som nämnts från alla andra kända elateridlarver genom sin långa, maskliknande form men företer också i detaljerna åtskilliga egendomliga avvikelser från dessa, påfallande särskilt med hänsyn till att Cardiophorus-imagon ju i intet väsentligt skiljer sig från den över hela linjen så likartade elateridformen. Den mest främ- mande bildningen har onekligen huvudet med mundelarna. Med sina parallela sidor är det rektangulärt i omkretsen, Mandiblerna äro raka, ej såsom i allmänhet sickelformigt böjda ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I SR 83 och sidledes djupt kluvna i två grenar, av vilka den övre på utsidan har ett par knöllika ojämnheter och på insidan är försedd med olika stora tänder eller taggar. Mandibel- spetsen är ej som i vanliga fall enkel och skarp utan slutar med en trubbig tand utåt och inåt samt är mellan dem tvär eller något insvängd. Båda grenarna äro på utsidan nedtill konkava mellan längsgående åsar. Den undre grenen är jämn i kanten, utan tänder, är mot spetsen plattad och något snett vriden samt grunt konkav. På grund av den fyr- kantiga clypeus' kraftiga utveckling på läng- den bli de komplicerade mundelarna långt framskjutna. Mundelarna utmärkas för övrigt av sin rika borstbetäckning. Antennerna, som äro egendomliga genom att andra leden är betydligt längre än den första, sitta fästade ovanom mandiblerna, och bakom dem äro ocellerna belägna. De tre thoracalplåtarna äro blanka, ofaå- rade, de därpå följande ryggplåtarna alla för- sedda med tre längsfåror. Sådana finnas också på buksidan. Dessa ryggplåtar äro skenbart flera än hos andra skalbagglarver, i det att varje led är genom tvärfåror delad i tre delar. Dessa tre delar finnas visserligen också hos andra skalbagglarver, men vanligen är endast en av dem starkare utvecklad och av de andra oftast blott en synlig, under det att hos Cardziop/horus-larven samtliga äro un- gefär lika stora och åtminstone då kroppen intager en viss utsträckning synliga i hela sin längd. På den första ryggleden är emellertid den första delen, prescutum, knappast märk- bar, den åttonde däremot är reducerad på den sista delen, postscutum. På bilderna i ovannämnda arbete av REITTER samt i K. HENRIKSEN's ovannämnda bok »Pragtbiller Fig.sr: . Starkt ut- sträckt larv av Car- diophorus ebeninus. Omkr. 5 ggr förstorad. Foto A. TULLGREN. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. og smeldere» (Köbenhavn 1913) intager kroppen en sådan längdutsträckning, att de tre delarna, prescutum, scutum och postscutum, bli helt synliga, slutna till varandra. Då den mel- lersta delen, scutum, hos den levande larven är bredare än de andra, liksom utsvälld, får kroppen ett knutigt utseende, Den sammandragbarhet i längdriktning, som i mer eller min- dre grad finnes hos olika skalbagglarver, har emellertid hos Cardiophorus-larven nått en osedvanlig utveckling, och kroppen kan därför alltefter den längdutsträckning larven för tillfället intager få ett högst olika utseende. Den på föregående sida avbildade levande larven av Ci ebeninus är ett ungt individ. hos vilket den omnämnda knutigheten, också på grund av den starka utsträckning larven intar, är mindre märkbar. På i sprit lagda exemplar kan med lätthet iakttagas, varav denna utsträckning och sammandragning betingas. Hos dessa är pre&scutum i en efterföljande led till sin största del indraget i föregående leds postscutum, och från sidan kan man se, hurusom postscutum som en hylsa omsluter efter- följande prescutum, av vilket endast en obetydlig del sålunda kan ses mellan föregående postscutum och scutum i den led det självt tillhör. Denna indragning av en del av en led i en föregående — ungefär som sammanskjutbarheten hos en kikare — sker tack vare de längdmuskler, vilka från ledgränsen (gränsen mellan postscutum och prescutum) gå till ledens främre del. Då nu prescutum och postscutum hos Cardiophorus-larven i motsats mot andra elateridlarver ha en så exceptionellt stor längd, förklaras att genom kontraktionen av desamma larvens längd vid skilda tillfällen kan vara så betydligt olika. Denna Cardiophorus-larvens stora kontrak- tionsförmåga liksom dess organisation för övrigt är uppen- barligen en anpassning för dess levnadssätt i det omgivande mediet, sanden. Just med hänsyn till Ilokomotionen häri kunde iakttagelser göras på de individ, vilka hemfördes från fynd- platsen. Dels nedsläpptes ett antal larver i sand i glasrör, dels hemfördes rottuvor med var sin larv, placerade i sand. Lar- verna grävde ned sig till bottnen av glasröret och förblevo där, åtminstone vid dagsljus, mest orörligt omböjda. De gångar vilka genomkorsade sanden i röret, röjde dock, att de ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. EES 85 varit i: rörelse, men jag tror mig ha funnit, att larvernas livligaste verksamhet infaller under den mörka delen av dygnet. Intressant var att iakttaga larvens tillvägagångssätt, då den lägges på sandytan. Den söker sig då genast ned i sanden, Under det den bakre delen av abdomen vilar på densamma och behåller sitt fäste sannolikt genom användande av två krokformiga, snett utåt och nedåt riktade bihang på analsegmentet, ett på var sida av anus, utsträckes och ut- tänjes främre delen av kroppen avsevärt tack vare den förut omnämnda in- och utskjutbarheten av det ena segmentet i det andra. Man ser, huru främre delen av kroppen försvin- ner i sanden, under det den bakre fortfarande: vilar: kvar, Efter några ögonblick sker ett ryck i den senare, och krop- pen sim helhet! glider: ned ett stycke i sanden. Så går.:en stund, ett nytt ryck följer, och slutligen är larven ej mer att skåda. Larven kan emellertid även röra sig baklänges och tyckes då använda bihanget på analsegmentet som något slags grip- organ. Vid nedträngandet i sanden bortskaffar larven ingenting därav. De relativt korta benen äro visserligen försedda med klo, taggar och borst men äro icke så starkt utplattade och kraftiga samt i övrigt organiserade som hos egentliga grävar- insekter, varför de vid nedträngandet i sanden knappast torde hava någon väsentlig betydelse såsom framdrivande organ. Vilka fortskaffningsmedel använder då larven för att komma på djupet i sanden, vartill ju onekligen fordras en viss kraft, större ju mer på djupet larven går? Då larven råkade befinna sig vid glasrörets väggar, kunde hans tillvägagangssätt iakttagas. Han sågs då under ryckvisa krängningar av huvud och framkropp liksom borra sig ned, och därvid befanns att de så egendomligt formade mandiblerna spela en sannolikt icke oväsentlig roll. Under dessa krängningar utspärras nämligen mandiblerna i omkring 45 gr. vinkel och slutas oupphörligt. Det kan knappast råda något tvivel om, att de härvid tjänstgöra som redskap för att trycka sanden åt sidan och därigenom underlätta fram- trängandet. Då emellertid mandiblerna som nämnts äro rätt 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. djupt kluvna, torde ej kunna undgås, att små sandkorn tränga sig in i springan. Naturligtvis kan mandiblernas besynnerliga form i övrigt, särskilt taggutskotten, icke förklaras enbart med hänsyn till lokomotionen. HENRIKSEN gör i sitt ovannämnda arbete gällande, att mandiblernas egendomliga form synes tyda på, att larven ej själv kan skaffa sig sin föda, en förmodan sannolikt grun- dad på, att larven av så väl Cardiophorus asellus som 'C. ruficollis träffats i myrstackar. Denna förmodan har emel- lertid hr HENRIKSEN — som jag är mycken tack skyldig för i brev meddelade upplysningar till förståendet av Cardzio- phorus-larvens organisation och biologi — numera övergivit, sedan nämligen genom senare fynd bl. a. av honom själv visats, att larverna av Cardiophorus-arter ofta träffats på lo- kaler, där absolut inga myror funnos i närheten, men alltid i lös, sandig jordmån, varför han numera anser, att larven ej har något med myror att göra, men att dess morfologi måste ses i relation till dess förekomst på nämnda lokaler. Vid tiden för insamlingen av mina ebexnznus-larver hade jag emel- lertid uppgifterna om förekomsten bland myror för ögonen och aktgav därför på om myror funnos i de tuvor, som hyste ebeninus-larven, men ehuru sådana väl sågos i närheten i sandgropen, saknades de alldeles i tuvorna. Då sedermera myror släpptes samman med larver i glasrören, kunde jag aldrig se, att de togo befattning med varandra. Varav lever då Cardiophorus-larven? Då REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») beträffande larven av C. gramincus SCOP. uppgiver, att densamma, som enligt honom träffas under ekbark, anställer jakt på de tidigare stadierna av Pyrrhlidium sanguineum och Phymatodes testaceus, sökte jag på platsen, där ebenznus-larverna höllo till, efter den ani- maliska spis, som kunde komma i fråga. Sandgropen var emellertid ganska steril även beträffande djurvärlden. Det enda som kunde framletas var av larver endast något ex. av Crypticus gquisquilius L., av en Byrrhus och några andra hårdkitiniserade skalbagglarver, vidare några stora noctuid- larver och av imagines några smärre staphylinider, byrrhider, några coccinellider, en del lyg&der och stritar, en Geophilus OMESSEVE | | ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 1—3. 37 Av ovannämnda djur insläpptes en del individ i glas- rören och även myror och myrlarver. Men ehuru de så agila rörelserna och hela habitus för övrigt hos larven av C. ebe- ninus synas häntyda på rovdjursnaturen, visade det sig ytterst svårt att få konstaterat vad den äter. Myrorna, tusenfotin- garna och de olika fullt utvecklade insekter, vilka nedsläpp- tes i rören, lämnade larven och lämnades av honom absolut i fred. Detsamma syntes vara fallet med de hårda Crypticus- och e/laterid-larverna, vilka jag såg Cardiophorus-larven stöta på i sanden men liksom oroad draga sig tillbaka för. De funnos också ständigt kvar i rören på morgonen, då jag un- dersökte deras innehåll. Däremot föreföllo myrlarverna, som då och då insläpptes, bli reducerade. Endast en enda gång lyckades jag emellertid komma på en Cardiophorus-larv under ätandet. Då jag vände röret för att få syn på larven, upptäckte jag först ej denna men såg på ett ställe i sanden underliga rytmiska rörelser. Med luppen kunde iakttagas, att här var ett larvskinn som inifrån utgräv- des genom något som följde dess inre yta med dessa regel- bundna rörelser. Det visade sig vara Cardiophorus-larven, som med huvudet trängt in i offret — kanske dock redan förut dött — och till slut helt tömt det på dess innehåll. Det skrumpnade larvskinnet tillvaratogs, men av resterna kan jag ej avgöra, om det tillhör en myr- eller fjärillarv. På grund av en sommarresa, då glasrören med larverna visserligen medtogos, kunde regelbundna observationer ej företagas och larverna ej heller ses till så som de borde. Då som bekant växtätande larver i nödfall kunna tillgripa animalisk spis, kan ju det av mig iakttagna enda fallet, då ebenznus-larven sågs äta, och det just en larv, ej tillmätas avgörande bety- delse, men dels även på grund av larvens agilitet, dels på grund av REITTER's ovannämnda uppgifter, tycktes det san- nolikt, att larven är av carnivor natur. Sedermera har jag emellertid genom hr HENRIKSEN's välvilja satts i tillfälle taga del av innehållet i en avhandling av amerikanaren J. A. HYS- LOP över larven till en Cardiophorus närstående nordameri- kansk elaterid, Horzistonotus Uhleriz HORN, vilken i avseende på sin organisation nära ansluter sig till Cardiophorus-larven och vilken enligt HYSLOP lever av »living vegetable matter». 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Horistonotus-larven saknar i motsats till Cardiophorus-larven oceller, är sålunda blind, vilket ju också häntyder på phyto- phagnatur. Förutsatt att Cardiophorus ebeninus-larven ävenledes nor- malt lever av växtföda, skulle för dess vidkommande knap- past annat än gräsrötterna i tuvorna, där den träffas, kunna härvidlag komma i fråga, då larverna som sagt aldrig anträf- fades utanför de samma. Hr HENRIKSEN är numera också, meddelar han i brev, böjd för att anse mandiblernas egen- domliga byggnad tyda på att larven är växtätare, och fram- håller såsom talande härför, att rena rovdjur utmärkas ge- nom sickelformiga mandibler med skarp spets eller med en skarp innertand men icke med utväxter, vilka icke direkt kunna användas som en sax att klippa sig in i bytet med. HYSLOP förmodar också, att de spetsiga tänderna på insidan av mandiblerna användas till att slita hål i växtvävnaden vid ätandet. Huru som helst synes frågan om Cardiophorus- larvens levnadssätt ej vara helt avgjord. Fortsatta under- sökningar äro önskliga för att få full klarhet häri. En säker metod, utförd av därtill kompetent person, vore ju under- sökning av larvens tarminnehåll, en undersökning som ej torde möta alltför stora svårigheter i betraktande av att man på detta sätt lyckats få konstaterat vad sådana pygméartade varelser som trichopterygiderna leva av. Att Cardiophorus-larven i lång tid kan helt undvara föda framgick av att larver, vilka förvarades i sand, vecktal utan tillförsel av vare sig något ätbart ur djur- eller växtvärlden befunnos reagera livligt vid oroande. Då emellertid i fångenskap det är svårt att återgiva de naturliga betingelserna för larverna och dessutom som nämnts en resa orsakade ständiga rubbningar, gingo de flesta lar- verna under före förpuppningen. Att larverna voro sjuka visade sig genom att kroppen på en punkt ungefär vid mitten svartnade och där smalnade; larven blev allt orörligare, till dess han slutligen dog. Dock fann jag till min glädje i bör- jan av juli, att en larv dragit sig samman och svällt ut, tyd- ligen kommen till stadiet omedelbart före förpuppningen. Denna inträffade också ”/1. Ej förrän den 31 i samma månad remnade puppan och en Cardiophorus ebeninus kom till synes. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 1I—23. 89 Den var emellertid defekt — tydligen beroende på de stör- ningar larven varit utsatt för — i det endast huvud och thorax voro fullbildade, under det bakkroppen med täckvin- garna var förkrympt, såsom ofta blir resultatet av dylika kläckningar under artificiella förhållanden. Kläckningen här i fångenskap inträffade förmodligen något tidigare än ute i naturen. Någon tid därefter fann jag på dess naturliga före- komstplats en larv just i sista stadiet före förpuppningen. Den gick också i puppa, men tyvärr dog den före kläck- ningen. I alla händelser hör Cardiophorus ebeninus till de elaterider, vilka kläckas på hösten och övervintra som imago, liksom förmodligen de knäppare, vilka visa sig tidigt på året. C. ebeninus synes också vara en av de tidigaste. Av de av mig hemförda larverna mätte de största om- kring 3 cm. Dessa levde påtagligen nu på den sista av de tre somrar, vilka elateriderna antagas genomleva. De av mig på våren iakttagna Cardziophorus-individen kunde ju antagas ha lagt ägg, vilka utvecklats till larver stora nog att kunna upptäckas på eftersommaren. Några sådana kunde emellertid ej anträffas, och överhuvud taget voro Cardiophorus-larverna försvunna vid denna tid. Larven av C. ebeninus synes ej visa några väsentliga avvikelser från larven av C. asellus. Som jag emellertid ej har tillgång till den litteratur, där de kända Cardiophorus- larverna finnas beskrivna, inskränker jag mig här till några mera ytliga jämförelsepunkter med de av HENRIKSEN i förut anförda arbete i korthet beskrivna larverna av C. asellus och C. ruficollis. Hos dessa säges bakkroppens färg vara vit. Hos larverna av C. ebeninus är färgen — och var det även hos de levande larverna — ljusgul, något mörkare på ovan- sidan. Huvudet liksom första thoracalsegmentet glänsande brungult, huvudet något mörkare, mandibelspetsarna än mörkare bruna. De övriga thoracalsegmenten av samma färg som bakkroppen. Hos larven av C. asellus angivas pre- scutum, scutum och postscutum vara kortare än breda, hos larven av C. ruficollis längre än breda. Hos ebeninus-larven är åtminstone scutum avsevärt längre än brett, Detta gäller emellertid i sprit lagda larver, hos vilka kroppen samman- drages och blir jämnsmal, så att den förut omtalade knutig- 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. heten försvinner: - Hos levande larver av C. asellus skall scutum vara ungefär kulformigt, hos larver av C. ruficollis kägelformigt. Med hänsyn till scutums form och längd synes larven av C. ebeninus mest överensstämma med den sist- nämnda. Det ovannämnda arbetet av J. A. HYSLOP över Hori- stonotus-larven, »Notes on the habits and anatomy of Horistonotus Uhlerii HORN» (Proc. Ent. soc. Washington XVII, 1915) kom mig i handom först sedan jag nedskrivit mina anteckningar över Cardiophorus ebeninus-larven. Av detta framgår emellertid, att vad HYSLOP funnit beträffande Horistonotus-larvens biologi överensstämmer med iakttagel- serna Över larven till C": ebexznus i huvudsak. Sålunda har HYSLOP sett Horistonotus-larven vid ställförflyttningen göra rörelser med mandiblerna liksom ebenznus-larven och anser också, att därigenom skjuter larven sanden åt sidan. Mun- delarnas borstbetäckning förmodar han även spela en roll i så hänseende, i det de hindra sandkorn att intränga i mun- kaviteten, I avseende på larvens ställförflyttning har HYSLOP in- tressanta förklaringar över funktionen hos de olika kropps- delar, vilka därvid komma i bruk. Sålunda framhåller han, att då larven skall tränga sig nedåt genom sanden, behåller bakkroppen sitt fäste och hindras att tryckas bakåt tack vare de retraktila, nu utspärrade analutskotten (vilka hos Horisto- notus-larven äro fingerlikt grenade). Då larven däremot rör sig baklänges, sker det huvudsakligen genom verksamheten hos framåt riktade, ävenledes retraktila ventralpapiller (också tillfinnandes hos Cardiophorus-larven), och vilka, då mandib- lerna och benen släppt sitt tag, hindra, att segmenten glida framåt på det lösa underlaget. På hårt underlag kommer också den borstbeklädda spetsen av nionde segmentet till användning, då kroppen rör sig bakåt, i det den då böjes ned och hugger tag ungefär som en ankarkrok. Då hela kroppen är i rörelse nedåt, äro såväl ventralpapillerna som anallo- berna indragna, så att ej motstånd därigenom uppkommer. HYSLOP gör gällande, att Horzstonotus-larvens kropps- struktur och rörelser äro anpassade på ett beundransvärt sätt för att hastigt kunna ändra läget i vertikal riktning i den ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I lö 9I jordmån, i vilken larverna leva, med hänsyn till temperatur och fuktighetsgrad, så att dessa faktorer, vilka på de öppna sandiga platserna äro utsatta för snabba och starka växlingar, komma i överensstämmelse med larvernas levnadsbetingelser. Då sanden uttorkar eller temperaturen sänkes, borra sig lar- verna hastigt ned, i motsatt fall begiva de sig lika snabbt uppåt. Enligt HYSLOP äro elateridlarverna i allmänhet mycket känsliga för dylika tvära temperaturväxlingar och kunna med få undantag ej uthärda omgivningens uttorkande »in the slightest degree». Härtill må anmärkas, att de larver av Cardiophorus ebeninus, vilka jag insarlat och hade under observation, en del från våren och fram över sommaren, och av vilka åtminstone en förpuppades och kläcktes, hela tiden förvarades i torr sand i glasrör, hemförd från fyndplatsen och vilken ingen enda gång fuktades, så att den måste ha varit fullständigt fri från fuktighet. 2. Skalbaggfaunan i barrhögar. En lokalitet, som synes otillräckligt ha beaktats av cole- opterologerna är de under ris upplagt efter avverkningar bil- dade högarna av granbarr. Våren 1919 strax efter snösmält- ningen företog jag mig i Örebrotrakten att låta dylika barr- anhopningar gå genom sikten och gjorde därvid intressanta fynd. Jag fann i stor mängd på detta sätt åtskilliga skal- baggarter, vilka jag dittills endast funnit enstaka och därför hade ansett som sällsynta i trakten. Här fanns först och främst en liten Arfheta i otrolig indi- vidrikedom. Det var den förut i Sverige endast från Skåne (THOMSON) anmärkta Å. (Xenota) myrmecobia KR. Denna art uppgives av GANGLBAUER (»>Die Käfer von Mittel- europa») förekomma i skogiga och bergiga trakter, ibland i sällskap med Formica rufa och congerens» och REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») uppger endast det sist- nämnda förekomstsättet. J. P. JOHANSEN säger också (»Dan- marks rovbiller»), att den förekommer i tuvorna hos For- mica rufa, men tillägger, att »den är icke, såsom KRAATZ anser, någon ständig eller äkta myrgäst; utanför tuvorna 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. finnes den på fuktig ängs- eller skogsbotten under växttäcket, överallt sällsynt». Själv har jag icke funnit Åftheta myrme- cobia i myrstackar, detta troligen beroende på att jag där icke sökt den på den tid då den egentligen uppträder, näm- ligen tidigt på våren. Helt säkert förhåller det sig emellertid så, som JOHANSEN framhåller, att arten alls icke är myrme- cophil, utan att dess förekomst i myrstackarna har andra grunder. Den oerhörda mängd i vilken den uppträdde i de av mig undersökta barrhögarna tyder på att det är just de halvmultnade barren som den uppsöker och i vilka den tro- ligen genomlever sin utveckling. Som ju myrstackarna till största delen bestå av barr, förklaras därigenom dess före- komst hos myrorna. Även under barrlagret under träden och på gamla mossbelupna stubbar har jag funnit ÅAzheta myrmecobia, men endast tidigt på våren. Då barrhögarna längre fram avdunstat sin fuktighet, är Altheta myrmecobia försvunnen. Det må upplysas, att lokalen, där jag fann arten, är bergig och skogig. En annan ÅAz£heta-art, som särskilt håller till i barrhögar, är ÅA. (Liogluta) microptera THOMS. Arten, som av GRILL i hans katalog endast uppgives för Skåne och Stockholm och som JOHANSEN säger vara »en alpin art, mycket sällsynt i mel- lersta Europas bergstrakter samt i Sverige och Finland>, förekommer över hela landet. Jag har ex. från Lappland (Abisko), Jämtland (ex. bland framlidne A. FRISENDAHL's åt mig överlåtna ouppsatta coleoptera) samt från olika loka- liteter i Närke. Ehuru arten väl också kan träffas under fuktigt löv, torde den liksom Aztheta myrmecobia egentligen tillhöra barrskogstrakterna, och söker man bland granbarren på högländ mark, där de hållit sig fuktiga och särskilt där de hopats i högar, torde man icke söka förgäves. Även vid sjöstränder under fuktigt löv har jag funnit arten men aldrig 1 torvmosskärr, där maniidäremot Här si trakten finner VA: (Liogluta) hypnorum KIESW. Möjligt är, att Å. microptera hos oss förväxlats med ÅA. granigera KIESW., som hos GRILL uppgives förekomma från Skåne till Lappland men vilken säkerligen är sällsyntare än Å. microptera. Åtskilliga andra staphylinider kunna anträffas i dylika barrhögar, men då bland dessa dels äro mera allmänna arter ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. I—3. 93 och dels artsammansättningen växlar efter lokaliteterna, må utrymmet ej upptagas av någon uppräkning. Endast må antecknas, att i Örebrotrakten i barrhögar på den med bland- skog av gran och björk bevuxna skogsås, där undersöknin- garna företogos, förekommo talrikt Oxypoda lateralis MANNH., O. annularis MANNH. och ÖQuedius scintillans GRAVH. samt särdeles allmänt Örz£hius myrmecophilus KIESW., ett rovdjur som här har god jaktmark. En larv av Xantholinintypen som allmänt träffades i barrhögarna torde tillhöra ÖOfZhzus-arten. Av andra coleopterfamiljer uppträdde ävenledes en del arter, vilka att döma av deras talrikhet synas mest höra hemma i barrhögar. Bland dem må framhållas Lathridius rugicollis OLIV., som jag förut sparsamt funnit en och annan gång 1 landskapet, oftast flygande, genom håvning men vars rätta vistelseort jag fick klart för mig vid sållning av barr- högar, då den visade sig kunna erhållas i mer än tillräcklig mängd för en samlare. Enligt GANGLBAUER skall den kunna finnas i mängd i gamla nedfallna multnade grankottar. Tal- rikt träffas i barrhögarna också Enicmus (Coninomus) nodi- fer WESTW., som emellertid ej heller föraktar trädsvampar samt gamla löv- ooh komposthögar. En annan lathridiid, av vilken i barrhögarna anträffas ett och annat ex., är Corticaria longicollis ZETT., en art vilken ju är vanlig i Formica rufa's stackar men lika litet som AÅztheta myrmecobia torde vara att betrakta som äkta myrgäst utan uppträda i stackarna på grund mera av det material av vilket dessa äro byggda än på grund av något direkt avhängighetsförhållande till my- rorna själva eller till deras yngel. Myrstackar funnos för övrigt naturligtvis på skogsåsen i fråga, ehuru ej i omedelbar närhet till barrhögarna. En enda äkta myrgäst — i detta fall en myrfiende — har jag funnit i barrhögar, nämligen en Myrmedonia i 1 ex., men arterna av detta släkte äro ju som bekant att betrakta som lönnmördare utanför myrboningarnas knutar. Överraskad blev jag av att finna i barrhögarna Sz/va- noprus fagi GUÉR. (Silvanus similis WESM) en i Sverige mycket litet observerad art, som emellertid på skogsåsen i fråga mycket ofta erhölls vid sållning av barrhögar. Arten finnes i Hjälmartraktens strandskog, och till uppgiften i 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. GRILL's katalog: Sthlm kan jag också lägga Småland: Vir- serum. Det intressantaste fyndet, som gjordes på dylika lokali- teter, var av Åtomaria (Anchicera) ornata HEER. Arten, som enligt GANGLBAUER förekommer sällsynt i Mellaneuropas bergstrakter, finnes i GRILL's katalog upptagen för Skåne (enligt G. MÖLLER) i tillägget och är också funnen i Norge. I en större men låg hög av granbarr på skogsåsen söder om Örebro sållade jag på våren 1919 fram det ena exemplaret efter: det andra av den vackra arten och fann den där till fram på försommaren, då högen var helt uttorkad. Sannolikt är det någon svamp eller mögelbildning på barren som för- klarar denna och en del andra lathridiiders och cryptopha- giders förekomst i barrhögarna. Att i dessa Micrambe abie- Zis PAYK. ej var ovanlig, står ju bra i samklang med upp- giften i faunorna, att den skall förekomma på barrträd. Lar- ven lever enligt PERRIS i processionsspinnarens (och väl andra fjärillarvers) nätbon. Rent tillfälligt nedkomma naturligtvis åtskilliga skalbaggar i barrhögarna, och många torde upp- söka dem som vinterkvarter för att lämna dem med den inbrytande vårvärmen. 3. Amara sylvicola Zmwm. och A. Quenseli ScHÖnH. Under vistelse vid Ljugarn på östra kusten av Gottland i juni 1919 fann jag förstn. art där vara allmän på en rätt stor yta av sandfältet innanför havskusten, och den kan räknas till sandfaunans karaktärsinsekter på platsen. Spe- ciellt uppehåller den sig till de av Zhymus, Galium verum m. ff. xerofila arter beväxta små låga tuvorna i sanden, där den lever nedgrävd vid dessa växters rötter. Vid min an- komst i början av juni voro de flesta individen som iakttogos ljusa i färgen och mjuka, påtagligen nykläckta. Larver iakttogos icke. Sedermera hade de iakttagna ex. erhållit en mörkare bronsfärg. Arten uppgives i GRILL's katalog förekomma. Sk.—Ög. Den står som bekant nära A. OQuenselz SCHÖNH., med vilken det kan misstänkas, att den hos oss delvis förväxlats. Då nu ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. TES 95 ÅA. Quenseli i GRILL's katalog nämnes utom från Lappland och Härjedalen också från Skåne (THOMSON) och Öland (HAGLUND), men den efter GANGLBAUER att döma synes ha en alpin utbredning, i det den säges förekomma »i Alperna, i Pyreneerna, i Kaukasus och i höga Norden», då den vidare i Tyskland endast anträffats i bajerska Alperna och på Glatz- bergen och ej finnes i Danmark, där däremot AA. sylvicola flerstädes förekommer, kan man vara böjd för att antaga en möjlig förväxling beträffande Skåne och Öland med A. syl- vicola. Ett ex. som jag erhållit under namn av ÅA. Quenseli från Hälsingborg, taget där av hr B. VARENIUS, var också Å. sylvicola. "Denna senare art synes också (enligt GANGL- BAUER, REITTER m. fl.) vara en huvudsakligen maritim art, utmärkande för sandmarker vid havsstränderna, varför också SCHIÖDTE kallade den ÅA. maritima. Nu uppger emellertid C. H. NERÉN, som först upptäckte ÅA. sylvicola i Sverige, enligt redogörelsen för 12:e skandinaviska naturforskaremötets förhandlingar (Ent. Tidskrift 1880), att han funnit ÅA. syl- vicola också på sandmark inuti landet i Östergötland, samt att den enligt SAHLBERG också förekommer ini landet i Fin- land. Vidare meddelar han, att AA. ÖQuenseli anträffats i Skåne just vid dyner vid havsstranden, sålunda på samma lokalitet som ÅA. sylvicola. Då NERÉN noga angiver skilje- märkena mellan ÅA. sylvicola och ÅA. Quenseli, borde man ju ej betvivla uppgiften om förekomsten i Skåne av den sist- nämnda arten. En förnyad undersökning av de båda arter- nas utbredning i Sverige har emellertid sitt intresse. ÅA. Quenseli har i Entomol. Tidskrift också angivits för Väst- manl.: Ängelsberg (K. V. O. DAHLGREN). En förväxling mellan de båda arterna kan lätt ske, då den för Å. sylvicola angivna väsentligaste karaktären, 4 borst på prosterni spets, ej är säker, i det ex. finnas med endast 2 borst — det utmärkande för A. Quenseli — ja, antalet kan vara ytterligare reducerat, möjligen beroende på avskavning. REITTER säger också om denna karaktär (»Die Käfer des deutschen Reiches»): Prosternalspitze meist mit 4 Haar- borsten. Om denna karaktär sålunda sviker, har man att hålla sig till kroppsformen, som hos ÅA. sylvicola är mera oval och bred, hos A. Quenseli mera långsträckt, och till 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. prothorax, som är framåt starkare avsmalnande hos ÅA. syl- vicola än hos Å. OQuenseli, samt slutligen till strimmorna på elytra, vilka äro tydligt punkterade hos ÅA. sylvicola, mycket otydligt hos ÅA. Quenseli, relativa karaktärer emellertid vilka göra skillnaden fullt tydlig först då man har ex. av båda arterna framför sig. Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen. Von René Malaise. Seit langer Zeit wurde das Studium der Blattwespen in hohem Grade vernachlässigt. Jedoch ist während der letzten drei Jahrzehnte das Interesse fär diese äusserlich unansehn- lichen Insekten in gewisser Hinsicht gestiegen. Erst KONOW war es vorbehalten am Ende des XIX:ten und Beginne des XX:ten Jahrhunderts, Ordnung und System in jenen Chaos zu bringen, worin sich unsere Tiergruppe befand. Auf der Ba- sis seiner Verfasserschaft arbeitete darauf Dr ENSLIN weiter, und in seiner vortrefflichen Abhandlung »Die Tentrediniden Mitteleuropas«, (1912—17), findet man eine Zusammenfassung von alldem, was auf dem Gebiete des europäischen Blatt- wespenstudiums erforscht wurde. Es ist nur ganz natärlich, dass auf dem grossen Gebiete einer so ausgeprägt paläarktischen und neoarktischen Gruppe, wie es die Blattwespen mit ihrer reichen Verbreitung in den hochnordischen Regionen sind, vom entomologischen Gesichts- punkte noch relativ wenig erforscht ist. Zahlreiche Arten sind noch unbeschrieben und ein grösserer Teil der Biologie der ubrigen ist noch nicht bekannt. Was Schweden beson- ders anbetrifft, so scheint Lappland das meist versprechende und dankbare Arbeitsfeld fär diese Tiere zu sein. In Schwe- den hat Prof. A. TULLGREN einen Teil von Blattwespen- gruppen in »Svensk insektfauna« behandelt und in Finnland 7 — 20200. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Häft. 2—4 (1920). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. arbeitet gegenwärtig Dr RUNAR FORSIUS. Sonst erstaunt die geringe Anzahl von Forschern, die sich mit Blattwespen be- fassen. Seit vielen Jahren beschäftige ich mich mit der Systematik und Biologie der Blattwespen. Waährend dieser Studien wurde es mir klar, dass noch all zu Vieles eräbrigt, um irgendwelche weitgehende systematische Schlussätze zie- hen zu können. Deshalb habe ich mich bis aufs weitere da- mit begnägt, hier unten neue Formen zu beschreiben, die ich gefunden habe, sowie biologische Beiträge und, Lokalangaben fur die bekannten Arten zu geben. Ausserdem habe ich noch Angaben iber die Verbreitung seltener oder weniger bekannten Blattwespen zusammengestellt. Es ist mir eine angenehme Pfliicht meinen schönsten Dank Herrn Prof. YNGVE SJÖSTEDT auszusprechen, der mich zuerst in dieses Gebiet eingefuhrt und mir wohlwollend die Blattwespensammlung des Reichsmuseums zur Verfägung gestellt hat; ferner Herrn Prof. CHR. AURIVILLIUS, sowie dem Kommitté fär die naturwissenschaftliche Station in Abisko, die mir drei Jahre nacheinander: Reisestipendien zuteilten, sowie einen Arbeitsplatz an der naturwissenschaftlichen Station in Abisko zur Verfägung stellten. In besonderer Dankesschuld stehe ich den Herren Prof. A; TULLGREN, Dr! Al ROMAN, Dr 1 TRÄGÅRDH, ZahnarztiE! NORDSTRÖM, ferner O. RINGDAHL, D. LJUNGDAHL, G. HED: GREN und E. INGELSTRÖM. Anm. Die mit + bezeichnete Arten sind för Schweden neu. + Tentiredo velox F. In der Sammlung des Reichsmuse- ums zu Stockholm gibt es ein 2 ohne Lokalbezeichnung; wahrscheinlich schwedisch. Tenthiredo balteata KL. In der Umgebung von Stock- holm kommen die Larven 'dieser Art an Hypericum qua- drangulum IL. und HA. perforatum LT. häuvfig vor. = Tenthredopsis fenestrata KNW. (flamaculata CAM.). Ein 3 von O. RINGDAHL in Jtl. gefangen. + Dolerus arcticola KIAER. Ein 82 von mir bei Vassi- jaure, in Lappland, erbeutet. MALAISE: BEITRÄGE. ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 99 = Dolerus madidus KL. (lateritius TH. nach KL.). Ich kenne diese Art aus Stockholm (Nacka), Upl. (Resarö) und His. Die von THOMSON als OD. lateritius bestimmten Exem- plare des Reichsmuseums sind alle OD. pratensis L. var nigri- ceps KNW. -— mediator ENSL. Ke oterusi: gessneri se DI VANDRES -Ichikenne dies rArt allsk om., Bh.,Sdm., die; breites' Basis, der; Schenkel,: die Fluftenundrdie Trochanteren sind schwarz, Hintertarsen bräunlich. Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma sowohl bei J wie £ einfarbig hellgelb. Kopf fein und dicht runzlig punktiert, fast matt. Stirn- feld 'seitlich unscharf begrenzt. Die grosse, erhabene untere Stirnwulst wird . AA von einer von der Supraantennalgrube 2 heraufziehenden Furche etwas einge- NNE kerbt, aber nicht unterbrochen. Cly- peus breit ,ausgeschnitten. (Fig: O-C). Fig. 9. Pontania herbacee Antennen kurz, beim &$ so lang wie CAM. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. III Kopf und Thorax zusammen, die des I kärzer als der Hin- terleib; drittes und viertes Glied gleichlang. Mesonotum und Mesopleuren im oberen Teil dicht runzlig punktiert mit schwachem Glanze. Sägescheide ziemlich lang vorragend, gegen das Ende stark verschmälert und dort rundlich zuge- spitzt. (Fig. 9). Länge 4—5 mm. Gezogenes Material 9 ss, 21 22. Die Larve lebt in sehr grossen ungleichmässig gerunde- ten Gallen an Salix. polaris, S. herbacea und S. polaris < Fig. 10. Gallen von Pontania polaris n. sp. und herbacee Cam. auf Salix polaris. Aerbacea. (Fig: 10). "Die Gallen, die durch Blätter: ge- : wachsen sind, zersprengen oder deformieren die kleinen Blät- ter ganz. Die Larve ist schmutzig graubraun ohne Zeichnung. Stigma dunkelbraun. Kopf und Antennen von gleicher Farbe wie der Körper; Stirnfeld und ein Strich oberhalb der Augen schwarzbraun. Das Aftersegment trägt zwei sehr kurze, schwarze Spitzchen (Cerci). Länge 10—12 mm. Verpuppung, Vorkommen und Verbreitung wie bei P. reticulate. II2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Pontania polaris n. sp. Aus Gallen, die denen von P. herbacee CAM. ganz gleichen, habe ich auch eine andere Pontanza erhalten, die der vorigen ziemlich ähnlich ist. Färbung ganz schwarz, Oberlippe, Tegulae, After und die Genitalkappe des J können etwas bräunlich sein. After und Spitze der Genitalkappe scheinen doch fast immer braun zu sein. Kniee, Tibien und Tarsen braun, Spitze der Hinter- tibien nebst ihren Tarsen mehr schwärzlich. Kopf hinter den Augen verengt, glatt und stark glän- zend. Stirnfeld seitlich nicht begrenzt, Stirnwulst wie bei P. Aerbacee. Unterhalb des unteren Ocellus ist ein tief einge- dräckter, rundlicher Punkt. Bei P. Herbacee ist hier nur eine schwache, kaum wahrnehmbare Furche. Clypeus tief rund- lich ausgeschnitten. Fähler des J so lang wie der Rumpf, beim 8 wie der Hinterleib; drittes Glied kaum wahrnehmbar kärzer als das vierte oder gleichlang. Mesonotum zerstreut und Mesopleuren im oberen Teil kaum bemerkbar punktiert, beide stark glänzend. Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma beim 29 hellgelb beim J$ braun, nicht zweifarbig. Sägescheide wie bei P. herbacee. (Fig. 10). Nur von oben gesehen etwas schmäler. Länge 3—4 mm. Material 4 SS TO PR Als ich die Gallen fär die Zucht einsammelte ”ahnte ich nicht, dass ich aus einander so gleichenden Gallen zwei ver- schiedene Tiere erhalten wärde. Fär alle Eventualitäten hatte ich aber die Gallen, die an Salix polaris gewachsen waren, von denen von SS. Aterbacea getrennt gehalten, und dasselbe habe ich mit denen vom Hybriden getan. Aus: allen drei Zuchtgläsern habe ich doch beide Arten bekommen, und ich weiss auch nicht, ob die Larve, die unter PL. herbacee be- schrieben ist, in der Tat nicht zur P. golaris gehört. Eine Hilfe, um die Gallen der zwei Arten trennen zu können, bietet möglicherweise die verschiedene Grösse der Tiere. Aus den Gallen habe ich auch 2 SS und 13 822 einer bisher nicht beschriebenen kleinen Schlupfwespe erhalten, die Herr Doktor A. ROMAN als Bracon ecfr. breviusculus Wi. be- stimmt hat. c Pontania lapponica n. sp. Färbung schwarz, braun- gelb sind: die Mundteile, ein Fleck der oberen Augenecke, MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 113 die Tegulae und die Pronotumecken sowie der After und die Umgebung der Sägescheide. Das J ganz schwarz, nur die Genitialien und die Spitze der Genitalkappe hellbraun. Beine des 2 hell braungelb, die Häften mit Ausnahme der Spitze schwarz. Die Schenkel an der Basis oben und unten schwarz gestreift, die des Js schwarz, nur die Kniee, Tibien und Tarsen braungelb, Hintertarsen braunschwarz. Flägel klar, Geäder braun, Costa hellbraun, Stigma einfarbig reingelb, beim J etwas schwärzlich bestaubt. Kopf fein gerunzelt mit mattem Glanze hinter den Augen kaum verschmälert. Stirnfeld deutlich, aber nicht durch scharfe Kiele begrenzt; untere Stirnwulst erhaben, von der grossen, längliche Supraantennalgrube breit unterbrochen. Scheitel 2!/2 mal breiter als lang, doppelt so lang wie der Durchmesser eines Ocellus. Cly- peus tief viertelkreisförmig ausge- N schmnitten. (Eigrrce) uber des 2 kärzer als der Hinterleib, die des J wie Thorax und Abdomen zu- sammen, drittes Glied beim 3 AG Fig. 11. Pontania lapponica n. Sp. lich kärzer als das vierte, beim £ fast gleichlang. Mesonotum schwach und zerstreut punktiert mit deutlichem Glanze, Sägescheide lang vorragend, gegen das Ende verschmälert und dort zu- gerundet. (Fig. 11.) Länge 4,;—5 mm. Gezogenes Material 2 SS und 3 LL, die aus Abisko, Torne-Träsk in Lappland stammen. Die Larve lebt in blasigen, dännwandigen, länglich ge- rundeten, durch das Blatt gewachsenen Gallen von gräner Farbe, die auf der Sonnenseite: oft rot sind. (Fig. 12.) Sie scheinen nur an Salix lapponum vorzukommen. Die Gallen sind auf der Ober- und Unterseite des Blattes gleich gut entwickelt und sind im Verhältnisse zu der Grösse der Larve sehr klein, 7 mm lang. Ich habe die Gallen nur dicht an der Basis der Blätter beobachtet und im allgemein nur ver- einzelt. In jeder Galle lebt nur eine Larve. Diese ist braungrau. Alle Segmente, mit Ausnahme des ersten und letzten, mit drei Querreihen schwarzer Punkte. (Fig. 13.) Kopf und 8— 20299. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Häft. 2—4 (1920). 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Antennen von gleicher Farbe wie der Körper. Stirnfeld und ein Strich uber den Augen schwarzbraun. Das Aftersegment trägt zwei, sehr kurze, schwarze Spitzchen. Stigmen gross und braun. Länge der Larve 10—13 mm. Pontania viminalis L. Aus typischen Gallen dieser Art an Salix nigricans habe ich 8 SS und $£Å von einer bisher Fig. 12. Gallen von Pontania lapponica n. sp. auf Salix lapponica. nicht beschriebenen Schlupfwespe erhalten. Herr A. ROMAN wird sie gelegentlich unter dem Namen AÅAadelognatus cubiceps beschreiben. Die Schenkeln der P. vzmzinalis I.-Individuen, die aus nördlichen Gebirgsgegenden wie Jtl. und Lappland stammen, können oben und unten fein braun liniert sein und das Stigma ist immer deutlich zweifarbig: weiss und dunkel graubraun. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. I 15 Pontania viminalis L. var. hepatimacul&e n. var. Aus Gallen an Salix phylicifolia, die von denen der Pontania vi- minalis sehr verschieden sind, habe ich ein Tier gezogen, welches ich fär eine eigene Art ansehe. Doch ist es der P. viminalis so gleich, dass ich es nur als Varietät von dieser Art zu beschreiben wage. Der Hauptunterschied die- ser beiden Arten ist, ausser den Gallen, die Form der Sägescheide, die von oben gesehen länglicher zuge- spitzt ist, und die Farbe des Stigmas, die viel hel- ler als gewöhnlich ist; es kommen auch Indivi- duen vor, deren Stigmen zwar zweifarbig aber so sehwach und ubhellsind; dass sie gut unter den Arten mit einfarbigen, gel- ben Stigma gesucht wer- | | den können. Es scheinen 2 | dies vielleicht etwas zu 3 | schwache Kennzeichen zu sein, danach eine neue Art INA ERAN aufzustellen, doch ist die Fig. 13—15. 13. Pontamnia lapponica n. sp. Form der Sägescheide bei allen von mir gezogenen Exemplaren sehr charak- a) 5. und 6. Segmente der Larve, Db) Analsegmente der Larve. 14. Pontania vi- minalis L. a) Sägescheide von der Seite und b) von oben, c) Rand des Clypeus. teristich und ich habe eine solche Form niemals bei Individuen bemerkt, die aus gewöhnlichen (Vergl-Fig: 14 und 15.) P. viminalis-Gallen geschläpft 15. Pontania viminalis L. var. hepatimacule n. v. a—c) wie bei Fig. 14. waren. Von der gewöhlichen PL. viminalis L. habe ich ein. sehr grosses Material, das aus Stockholm, Jtl. (Mörsil), N.B. (Fes- tung Boden) und Lappland (Torne-Träsk) stammt. Die Imago ist schwarz gefärbt und braun sind: das Untergesicht unterhalb der Fähler samt den hintereå und 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. oberen Orbiten. Die inneren Orbiten nicht oder nur sehr schmal braun. Die Fähler sind beim 9 kaum gebräunt beim J dagegen unterseits hellbraun. Braun sind weiter am Tho- rax die Tegul& und mehr oder weniger die Pronotumecken des 92, doch sind die letzten niemals breit braun; die des 3$ sind ganz schwarz. Am Hinterleib ist das neunte Segment und die Umge- bung der Sägescheide des 2 immer braun. Die Genital- platte des SJ ist im allgemeinen braun, kann aber ganz schwarz sein. Der Bauch ist schwarz, doch kommt es auch hier vor, dass die braune Farbe durchschimmert. Die Beine sind braun, die Häften schwarz, doch ist die Spitze derselben und die Trochanteren bleichgelb. Schenkel, besonders die Hin- teren, oben und unten, schwarz gestreift. Flägel klar, Geäder braun, Stigma zweifarbig, von weiss und hellgraubraun bis weiss und gelb. Kopf hinter den Augen stark verschmälert, dicht und fein punktiert mit fettem Glanze. Scheitel gut dreimal brei- ter als lang. Stirnfeld ziemlich scharf und sehr deutlich be- grenzt, untere Stirnwulst gross, von der grossen Supraanten- nalgrube ganz oder fast ganz unterbrochen. Clypeus tief viertelkreisförmig ausgeschnitten. Fähler des 2 so lang wie Kopf und Thorax zusammen, die des 3J wie der Hinterleib, und komprimiert, drittes und viertes Glied des Y gleichlang, beim J dagegen ist das dritte deutlich kärzer als das vierte. Ein solches Verhältniss kommt auch bei P. viminalis L. vor. Thorax schwach und zerstreut punktiert, stark glän- zend. Sägescheide lang vorragend, doppelt so lang und dop- pelt so breit wie die Cerci, gegen das Ende lang und fast bogenförmig verschmälert und scharf zugespitzt. (Fig. 15). Länge 3,;—4,5 mm. Die Larve ist gelbweiss. Der Kopfist grau mit dunklem Stirnfelde. Die Stigmen sind undeutlich (hell?), das Afterseg- ment etwa wie bei P. viminalis LL. Länge der Larve 6—7 mm. Die von der Larve erzeugten Gallen kommen an der Un- terseite der Blätter vor. Sie sind unregelmässig rundlich oder nierenförmig, oft in einer Form als ob sie von unten schräg abgeplattet wären. Die Farbe ist hellgrän, der Sonenseite MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. I gl zu nicht rotbackig, mit vielen ungleichmässig geförmten leber- braunen, Flecken.:vw(Hig: 16:) Die Gallen kommen bei Torne-Träsk sehr häufig vor. Pontania samolad n. sp. Färbung schwarz; braungelb sind: die Mundteile und beim J ausserdem ein dreieckiger Fleck unterhalb der Fähler und bei beiden Geschlechtern ein Fleck an der oberen Augenecke; die Flägelschuppen, der After, beim & die Basis der Sägescheide und beim g die Genital- platte, Beine braungelb; Basis der Häften schwarz, Trochan- teren bleichgelb, Schenkel oben und unten schwarz gestreift, besonders gegen die Basis. Hintertarsen geschwärzt. Flu- gel klar, Geäder braun, Stig- ma gelb, die Basis weisslich und gder Rand: vgegen die Spitze schwarzbraun. Kopf hinter den Augen etwas verschmälert, oben dicht und fein, etwas runzelig punk- tiert mit fettartigem Glanze. Scheitel dreimal breiter als lang. Stirnfeld seitlich deutlich aber nicht scharf begrenzt; un- | SNR a : Fig. 16. Gallen von Pontania vimi- tere Stirnwulst SroSss, von der nalis L., var. hepatimacule n. var. grossen Supraantennalgrube auf Salix phyllicifolia. völlig durchbrochen. Clypeus tief halbkreisförmig ausgeschnitten. (Fig. 17 c.) Fihler des 2 ganz schwarz, so lang wie Kopf und Thorax zusammen, drittes, viertes und fänftes Glied fast gleichlang, beim J$ so lang wie der Hinterleib etwas komprimiert und kaum wahr- nehmbar gebräunt, viertes und fänftes Glied gleichlang, drit- tes etwas kärzer. Die breiten Grenzen zwischen Mittellappe und Seitenlappen des Mesonotums sehr fein und dicht gerun- zelt mit mattem Glanze; Mesopleuren glatt und stark glän- zend. Sägescheide kaum länger als die Cerci, an der Basis 2 !/2 Mal breiter als diese letzteren, gegen das Ende stark, bogen- förmig verschmälert und am Ende zugespitzt; von der Seite gesehen "am Ende gerundet. (Fig. 17.) Länge (3,5) 4,5—5 mm. 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Die Larve lebt in runden, manchmal unregelmässigen und mit vielen Spitzen versehenen, dickwandigen Gallen an Fig. 17—20. 137. Pontania samo- lad n. sp. 18. Amauronematus spini- serra n. sp.: a—b) Sägescheide, a) Clypeus und Oberlippe. Zum Ver- gleich Sägescheide c) und Clypeus e) von Åm. longiserra Tu. 19. Amau- ronematus Lundbohmi n. sp. 20. Amauronematus arcticola D.T. (arc- ticus TH.) Sägecheide von oben. der Unterseite der Blätter von Salix lapponum. Sie sind mit einem grauweissen Filz iäberzo- gen. Die: Barbe last igelbgruän, oft rotbackig und die Grösse der Galle beträgt 4X5 bis 5X6 mm. Die Larve selbst hat wenig cha- rakteristiches, die Farbe des Körpers ist gelbweiss oder farb- los ohne: sZeichnungenin Der Kopf rista ganz | grau)! mord die Mundteile sind hell. Die scharfe Naht des Stirnfeldes oben hell und unten schwarz. Die Stig- men sind braun, ziemlich un- deutlich. Die Spitzchen des Af- tersegments gegen das Ende dun- kel. Länge der Larve 6—06,s5 mm. Zur Verpuppung verlässt die Larve die Galle und geht in diesErde: P. samolad steht dem P. vi- ainalis L. sehr nahe, ist jedoch, durch die völlig unterbrochene Stirnwulst, die ganz schwarzen Pronotumecken, das helle Stigma, die Form der Sägescheide von der Seite sovie durch die Larve und Galle, von dieser Art zu trennen. Ein völlig gleichendes Tier habe ich aus dännwandigen run- den Gallen an der Underseite der Blätter von Salix hastara erhalten. Diese Gallen sind im Verhältnisse zur Grösse der Larve (10—12 mm.) sehr klein. Sie .messen nur 4X5 bis 5X6 mm. Die Larve dieser Galle gleicht der von P. samolad, doch ist der Kopf unten gelb- MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 29 29) lich und iäber den Augen ist ein dunkler Strich, ausserdem hat sie im oberen Teil des Stirnfeldes einen schwarzen, vier- eckigen Fleck. Afterplatte wie P. samolad. Aus Gallen an Salix lapponum habe ich 3 SS und 7 292 und aus solchen an Salix hastata 3 2Y gezogen, die alle aus Torne-Träsk, Lappland, stammen. + Holcocneme princeps ZADD. Ein 2 von dieser unseren grössten Nemaride, fruöher von HAGLUND in Norrköping bei Ättorp. O.G. erbeutet, fand ich unter unbestimmten Materiale in der Sammlung der Reichmuseums. Amauronematus spiniserra n. sp. Rotgelb; schwarz sind: die Fuähler, zwei Streifen des Mesonotums, sowie die Gruben neben dem Schildchen, das Metanotum und das erste Räckensegment des Hinterleibs; Flägel leicht gelblich, Geäder braun, Costa uud Stigma gelb. Beine rotgelb, Tarsen braun liniert. Kopf hinter den Augen kaum verengt, die untere Stirn- wulst von der tiefen Supraantennalgrube unterbrochen. Unter- lippe lang, weisslich, Clypeus viertelkreisförmig ausgerandet. (Fig. 18 d.) Fihler so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied etwas kärzer als das viérte. Kopf und Thorax dicht punktiert, matt. Sägescheide sehr hervorragend, gegen das Ende länglich zugespitzt, von der Seite eckig, nicht gerundet. (Higdmöra undib)y Diet Sagerustwie bervA. longiserra IE. die Zähne sind nur ein wening feiner. Länge 7 mm. Metamorphose und 3 sind unbekannt. Dem ÅA. longiserra TH. ähnlich. Dieser hat jedoch den Kopf hinter den Augen stark verengt, der Clypeus ist flacher ausgeschnitten, die Sägescheide ein wenig länger und, von der Seite gesehen, gerundet. (Vergl. Fig. 18 c und e.) Ein 2 von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefangen. + Amauronematus tunicatus ZADD. Ein 2 von A. ROMAN bei Uppsala gefangen. + Amauronematus humeralis LEP. Ich kenne diese Art aus Sm. (BOHEMAN), O.G. (P. WAHLBERG) und Resarö, Upp- land; (der Verfasser). Amauronematus Lundbohmi n. sp. Schwarz, rotgelb sind: die Mundteile, der Infraantennalhöcker,innere und äus- sere Orbiten, Tegulae und Pronotum mehr oder weniger, und 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. eine Binde der Mesopleuren. Am Hinterleib sind rotgelb: der Hinterrand des achten Segments, das ganze neunte und teilweise die Sägescheide. Weiter sind die umgeschlagenen Platten der Räckensegmente und die Bauchsegmente mit rot- gelben Flecken gesprenkelt. Das J ganz schwarz, nur After und Genitalplatte rotgelb. Mundteile weisslich. Beine gelb, die Häften schwarz, die Basis der Schenkel oben und unten schwarz gestreift. Die Hinterbeine fast ganz schwarz, nur Kniee und Tibien mehr oder weniger hell gefärbt. Kopf und Thorax dicht punktiert, matt; die Mesopleuren mit schwachem Glanz; Kopf hinter den Augen bei 2 kaum, bei J deutlich verengt. Stirnfeld undeutlich begrenzt, die Supraantennalgrube gross und tief, die untere Stirnwulst nicht bis zum Grunde durchbrechend. Antennen schwarz, kärzer als der Hinterleib, drittes Glied kärzer als das vierte. Flägel klar, Geäder braun, Costa hellbraun, ihre Basis bleich, Stigma bleich mit braunem Rande. Sägescheide von oben dreieckig, gegen das Ende rasch verschmälert und stumpf zugespitzt, so; lang. wie, dienCerei:: (Fig. 10:): Fängel6=7 mm! Durch die schwarzen Antennen, das Stigma und die Sägescheide von ÅA. arcticola D. T. (arcticus TH.) geschieden. (Fig. 20.) 4 SS und 12 2 von mir bei Torne Träsk, Lapp- land erbeutet. =" Amauronematus (Pteronidea) spurcus KNW,. öber das Vorkommen dieser Art im nördlichen Russland und in Kri- stiania, Norwegen, liegen Berichte vor. Unter einigen Blatt- wespen, die mir O. RINGDAHL, Hälsingborg, freundlich zu- gesandt hat, ist auch ein £, das ich fär diese Species halte, obgleich es nicht völlig mit der Beschreibung äbereinstimmt. So sagt ENSLIN (13) Pag. 391: »Mesonotum ziemlich dicht punktiert, wenig glänzend, die Mesopleuren zer- streut und äusserst fein punktiert»; Mein AA. spurcus hat aber das Mesonotum nicht oder kaum, die Mesopleuren gar nicht punktiert, beide stark glänzend. Weiter sagt er: »Sägescheide schmal, doppelt so dick wie die Cerci, zum Ende schwach verschmälert, am Ende schmal gerundet»>. Die Sägescheide meines Ex. ist nur um die Hälfte breiter alsidierCerci. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 121 RINGDAHL hat die Wespe in dem Gebirge Vällistafjället, Jtl., oberhalb der Baumgrenze erbeutet. Amauronematus leptocephalus TH. Die Art ist bisher nur durch ein einziges Ex., das BOHEMAN in Lappland erbeutet hat, bekannt. Ausserdem ist es mir gelungen noch einen wahren Å. leptocephalus TH. bei Torne Träsk zu fangen, und beim Vergleiche mit der Type konnte ich die völlige Uber- einstimmung feststellen. Da die THOMSON'ische Beschrei- bung ein wenig kurz ist, duärfte eine Neubeschrei- bung berechtigt sein. Färbung rotgelb, schwarz sind: ein Fleck rings um die Basis jedes Fählers, ein fast vierecki- ger Ocellarfleck, die Mit- tel- und Seitenstreifen des Scheitels. Auf der Hinter- seite des Scheitels wird SE <7. der Mittelstreifen zu einem kleinen Fleck erweitert Die Seitenlappen des Me- 2 sonotums mit je einem kleinen Flecken und die 7. P4 Furche der Mittellappen Fig. 21. Amaurosoma leptöcephalis CH: schmal schwarz. Seitlich Fig. 22. » uliginose n. sp. von dem Schildchen ein schwarzer Fleck, der zum Teil auf demselben äbergreift. Metanotum ganz schwarz, nur das Hinterschildehen mit rotem Fleck. Hinterleibsräcken schwarz bis zum 7. Seg- mente; das 8. Segment rotgelb. Fähler schwarz mit röt- licher Unterseite, so lang als der Hinterleib, drittes Glied kärzer als das vierte. Kopf auffallend kurz (Fig. 21 d); mindestens dreimal breiter als lang, hinter den Augen verschmälert, wie der Thorax fein und dicht punktiert mit fettartigem Glanze. Ober- lippe lang, Clypeus tief rundlich ausgeschnitten. (Fig. 21 c.) Stirnfeld scharf begrenzt, untere Stirnwulst von der tiefen Supraantennalgrube etwas eingekerbt, aber nicht völlig unter- 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. brochen. Scheitel 2!/2 mal breiter als lang. Fläögel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide schmal, kaum breiter als die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert und dort zugerundet. (Fig. 21 a, b). Amauronematus uliginos2e n. sp. Gelb, schwarz sind: die, Fuhlet,. vem sOcellarfleck, der; Fimnterkopfydier Scheitel: furchen, drei Streifen des Mesonotums, die Schildchenspitze, die Grenze zwischen den Mesopleuren und dem Mesosternum, ausserdem das Metanotum und der Hinterleibsräcken, ausge- nommen das neunte und teilweise das achte Segment. Die helle Farbe des Oberkopfes und Thorax ist mehr rotgelb und die der Mundteilen weisslich. Die schwarze Färbung kann sich auch weiter ausdehnen, und gelb bleibt dann nur das Untergesicht, die Orbiten, zwei Flecke des Scheitels, die breiten Ecken des Pronotums, ein Fleck der Mesopleuren und die Umgebung der Sägescheide. Beine gelb; Basis der Häften, die Hintertarsen und Streifen der Schenkel und Schienen schwarz. Das 3 ist immer sehr dunkel. So können die Mesopleuren ganz schwarz sein und am Oberkopf bleibt nur ein Fleck hinter den Augen bleich. Die Hinterschenkel sind auch ganz schwarz. Kopf hinter den Augen wenig verengt. Unterlippe lang. Fähler ein wenig länger als der Hinterleib, drittes Glied kär- zer als das vierte, Stirnfeld deutlich aber nicht scharf be- grenzt. Die untere Stirnwulst von der grossen Supraanten- nalgrube eingekerbt aber nicht völlig durchbrochen. Scheitel mindestens doppelt so breit als lang. Kopf und Thorax dicht und fein punktiert mit mattem Glanze. Flägel ein wening gelblich geträbt, Geäder braun, Costa und Stigma hellbraun, der Rand dunkler. Sägescheide an der Basis viermal so dick als die Cerci, zum Ende rasch verschmälert und schmal zu- gerundet. (Fig. 22.) Länge 7—8 mm. Die Larve lebt auf Myrtillus uliginosa in alten, ganz verwachsenen Torfmooren auf Resarö, Vaxholm, Upl., die mit seichtem Kieferwalde bewachsen sind. Sie ist grän mit einer doppelten, hellgränen Ricken- linie. In ihrer Mitte schimmert das dunkle Rickengefäss durch. Die Seitenräckenlinie ist dadurch angedeutet, dass auf jedem Segmente eine Sammlung von kleinen rundlichen, MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 123 unbedeutenden Flecken von derselben Farbe wie die Rucken- linie vorkommt. (Fig. 23.) Kopf gelbgränlich, matt mit schwachem, fettartigem Glanze und eine dunkelgräne Grube in der Fontanelle. Die Stigmen sind schmal oval, weiss, oft mit feinem, hellbraunen Rande. Ocellen und Mandibeln schwarzbraun, die letzten oft dreigezähnt. Nach der letzten Häutung wird sie dunkelgefleckt und ölig und nimmt keine Nahrung mehr auf. Am dritten Tage nach der letzten Häutung bohrt sie sich zur Verpuppung in Kieferrinde o. dgl. hinein und spinnt sich da einen braunen pergamentenartigen Kokon. Die Larve kommt im Juli und im August vor. Tentrkennesdiel neue ATt in. 9 se ss und 48 2? aus Blidö und Re- JR 5 | | | sarö, Uppl., und Rönninge, Sdm. Da- von sind 4 2Y im Freien gefangen, | die ubrigen sind aus Larven er- EA AE zogen. PRE RE Amauronematus torneensisn. = = ee kel RE Eg sp. Rotgelb, schwarz sind: die Fih- ög. ATER SA ler, ein Ozellarfleck, zwei oder drei TT E | Streifenides Mesonotums, die Spitze' Fig. 23. 5. und 6. Seg- des Schildchens mehr oder weniger, mente der Larve von Amau- 5 : ; ronematus uliginose. sowie die Gruben neben ihm; das Metanotum mit Ausnahme des Schild- chenanhanges und der Hinterleibsräcken mit Ausnahme der zwei und drei letzten Segmente. Das Mesosternum kann auch ganz schwarz sein. Beine gelb, die Hintertarsen ge- bräunt. Kopf hinter den Augen verengt, Stirnfeld scharf be- grenzt, die untere Stirnwulst stark entwickelt, von der Supra- antennalgrube durchbrochen und in zwei Höcker zerlegt. Clypeus tief ausgerandet; Unterlippe lang. Fihler so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied wenig kärzer als das vierte, Scheitel vollauf doppelt so breit als lang. Kopf und Thorax- räcken fein, aber nicht dicht, punktiert, glänzend; Mesopleuren dicht punktiert, matt. Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma weisslich. Sägescheide schmal, nicht doppelt so dick wie die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert, am . 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ende zugerundet. (Fig. 24.) Länge 6!/2—7 1/2 mm. 422L von mir bei Torne-Träsk, Lappland, gefangen. Amauronematus abnormis HOLMGREN. Körper ge- drungen, Kopf und Thorax rotbraun gefärbt. Schwarz sind: am Kopfe zwei ovale Flecke, in welchen die Antennen stehen und die uber der Supraanten- nalgrube mit einanderinschma- ler Verbindung stehen und so zusammen eine »/M«<-ähnliche Figur bilden. Schwarz sind ausserdem ein Ozellarfleck und der irElinterkopfy dochist die Scheitelhinterseite in der Mitte rotbraun.skT hotas rötbranuns; Propleuren, Mesosternum, ein Fleck am Rande jeder Seiten- lappe des Mesonotums nebst den Tegule samt der Spitze des, «Schildsehens: ssehwarz: (a Metathorax und Hinterleib ganz schwarz, höchstens die å Basis der Sägescheide bräun- lich. -Beine . schwarz;/ -Kniee Gc und Vorderseite der Tibien NISSE braun. Fliägel sehr kurz und Fig. 24—27. 24. Amauronematus tor- — fast rudimentär; sie erreichen TR BUR mf drar fnardas-. Ende, desy Hinterleibes Tillbergi n. sp. 27. Amauronematus nicht und der VWerlauf des RE IN: men. (humeralis ZETT., Flägelgeäders ist ein ganz ab- HOMS. nec. LEP.) SH 5 normer und sehr variabler. Eine solche Variabilität kommt bei rudimentären Organen oft vor, uäbrigens sind die Flägel etwas schwärzlich bestäubt, das Geäder ist braunschwarz und das Stigma schmutzig braungelb mit dunkelbraune Rande. Kopf hinter den Augen verengt, wie der ganze Thorax dicht rundlich punktiert mit mattem Glanze. Scheitel 2 !/2 mal länger als breit. Stirnfeld durch schwache Kiele deutlich begrenzt, untere Stirnwulst erhaben, von einer breiten Furche, die von der Supraantennalgrube bis zum unteren Nebenauge R MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 125 geht, breit und völlig unterbrochen. Clypeus viertelkreis- förmig ausgeschnitten. (Fig. 25 c.) Oberlippe lang. Fähler ganz schwarz, so lang wie der Hinterleib, das dritte Glied kir- zer als das vierte. Sägescheide ziemlich kurz, wenig länger als die Cerci und wohl doppelt so breit als diese, gegen die Basis gleichbreit, dann gegen das Ende rasch verschmälert und dort abgestutzt oder zugerundet. (Fig. 25 a, b.) Länge 6,5; mm. Von dieser Art waren bisher nur drei Exemplare be- kannt, welche auf Novaja Semlja erbeutet wurden und von A. E. HOLMGREN (23) sehr schlecht beschrieben sind. Mir nun ist es gelungen auf der Gebirgsheide von Snuoratjokko, nördlich von Torne Träsk auf einer Höhe von 1000 M. ä. M., ein 82 dieser intressanten Art zu erbeuten. Durch die Fläugel ist sie von allen bisher in Schweden bekannten Blattwespen sogleich erkennbar. KONOW (39) sagt uber sie: »Der NN. abnormis HOLMGR. 8 ist uberhaupt kein Nemartus; aber weder die Beschreibung noch die hinzugefägte Abbildung giebt irgend einen Anhalt zur Bestimmung des fraglichen Thieres. Die Abbildung ist lediglich Fantasie; ein iihmerimit solehem; Hlugelgeader, mit. sc. LINS w. gibt es in der Wirklichkeit nicht. Möglicherweise handelt es sich um ein Exemplar von Loderes genucinctus ZADD., bei welchem am Kopf und Thorax rote Flecke durchscheinen«. Ich habe den Typus gesehen und kann bestätigen, dass die Abbildung im allgemein und besonders, was die Flägel anbelangt, mit dem Originale uäbereinstimmt, doch ist das Flugelgeäder dieses Exemplars meistens abnorm. Auch die ubrigen HOLMGREN "- schen Arten hat KoOoNOW zu deuten versucht und sie mit mitteleuropäischen Arten homologisiert, doch ist er damit völlig missgläckt. Ausser dem MN. abnormäis ist mir nur noch WV. arcticus HLMGR. bekannt, was ich unten mitgeteilt habe. Alle öbrigen Arten sind mir unbekannt. Ich hoffe später Zeit zu finden, um eine Neubeschreibung der schlecht konservierten Tiere liefern zu können. Amauronematus Tillbergi n. sp. Körper kurz und plump; schwarz. Am Kopfe sind die Mundteile gelb; die Orbiten, die Infraantennalhöcker und die untere Stirnwulst rotgelb wie auch die hell gefärbten Teile des Thorax und 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. des Hinterleibs. Am Thorax sind schwarz: ein Fleck des Pronotums, drei Streifen des Mesonotums, das Schildchen mehr oder weniger, das Mesosternum und der ganze Meta- thorax. Die acht ersten Räckenplatten des Hinterleibs sind auch schwarz. Die schwarze Färbung kann sich auch mehr ausdehnen, so dass das Tier ganz schwarz wird; bleich bleiben nur die Oberlippe, die Mitte des Clypeus, die Orbiten, mehr oder weniger, die Pronotumecken, teilweise die Tegul& und die Umgebung der Sägescheide. Beine gelb, die Häften schwarz. Bei dem dunkleren Ex. sind die Schenkel oben und unten an der Basis schwarz liniiert. Kopf hinter den Augen deutlich verengt, fein und ziem- lich dicht punktiert, matt. Oberlippe lang. Clypeus rundlich ausgerandet, Fähler lang, kärzer als der Rumpf, schwarz, drittes Glied kärzer als das vierte. Stirnfeld seitlich nur un- deutlich begrenzt, die untere Stirnwulst deutlich von der grossen Supraantennalgrube ein wenig eingekerbt aber nicht völlig unterbrochen. Scheitel kurz, dreimal so breit als lang. Thorax dicht punktiert, matt. Fläugel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide kurz, nur so lang als die Cerci und vollauf dreimal so breit als diese, gegen die Spitze nicht oder kaum verschmälert, am Ende abgestutzt. (Fig: :26:): . Länge 4 /2—5 mm. Var. foveifrons n. v. Diese Var., die vielleich eine eigene Art ist, unterscheidet sich von ÅA. Zäillbergi durch schmächtige Körperform und dadurch, dass die untere Stirn wulst von der Supraantennalgrube durchbrochen ist. Die Var. ist auch etwas grösser. Länge 5!/2 mm. 3 298 von A. Tillbergi und 2 $8 von der Var. foveifrons habe ich bei Torne Träsk gefangen. Amauronematus arcticus HOLMGREN. Bei Untersuchung der HOLMGREN'ischen Typen, die sich im Stockholmer Reichs- museum befinden, erkannte ich sobald in den Vematus arc- Zicus HLMGR. den THOMSON 'ischen NV. villosus und beim Ver- gleiche mit dem THOMSON'ischen Typus hat sich meine Auffas- sung bestätigt. Es waren ein 82 und drei gg aus Novaja Semlja. Das S von A. villosus TH., das nicht bekannt war, stimmt im Allgemeinen mit den Y8 iberein. Waährend beim 2 nur die Häften und Trochanteren schwarz sind, sind hier MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 127 auch die Basis der vordenen Schenkel gegen die Unterseite schwarz; Beine ubrigens hell rotbraun. Die Tegul&e sind ganz schwarz. Die Wespe scheint Sa/zr-Bläuten zu besuchen, da die meisten Ex. mit Samenstaub bedeckt waren. Da die HOLMGRENsche Beschreibung (22) aus 1869 stammt, und THOMSON's »Hymenoptera Scandinavix« 1871 gedruckt sind, muss der HOLMGRENSsche Name Priorität haben. +> Amauronematus hebes KNW. I82 vom Verfasser bei Torne Träsk in Lappland erbeutet. KONOW (43) sagt, das Tier lebe in Lappland; ob damit das schwedische Lappland gemeint ist, erscheint aber zweifelhaft, da er es zusammen mit Materiale von den neusibirischen Inseln beschreibt. Amauronematus Zetterstedti n. nom. (tumeralis ZETT. TOMS. nec. LEP.). Nemata humeralis kommt in der Literatur zum ersten mal im Jahre 1823 als Name fär die mitteleuro- päische Blattwespe vor, die noch diesen Namen trägt. Aus- serdem hat ZETTERSTEDT (58) eine NV. humeralis beschrie- ben, die von der LEPELETIRschen Form weit geschieden ist, und die auch THOMSON (54) beschreibt. KIAER (29) gibt eine unvollständige Beschreibung von einem Å. humeralis LEP. (ZETT.) aus dem nördlichen Norwegen, welcher der mittel- europäischen Form am meisten gleicht, aber wahrscheinlich eine eigene Art ist. Selbst habe ich nämlich im nördlichen Lappland in vereinzelten Exemplaren mehrere Amauronema- fus-Arten gefunden, auf welche die Beschreibung KIAER's passt. Da aber nichts uber die Stirnbildung mitgeteilt wird, bleibt dies nur eine Vermutung. In der Sammlung des Reichs- museums gibt es 3 28 und ein SJ, die von THOMSON als N. humeralis ZETT. bestimmt sind, und da THOMSON die ZETTERSTEDTschen Typen zur Verfägung gehabt hat, kann man wohl annehmen, dass diese Exemplare zu derselben Art wie die von ZETTERSTEDT beschriebenen gehören. Nun ist es mir gelungen, aus Larven, die von so ver- schiedenen Gegenden wie Stockholm (Nacka), Kalixfors (Lule Lappmark) und Torne Träsk stammen, Tieren zu ziehen, die mit den Exemplaren des Reiehsmuseums vollkommen iber- einstimmen. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ehe ich zur Larve äbergehe, will ich eine Beschreibung der Imago geben. Färbung schwarz mit weisslichen Zeichnungen. Hell sind beim 82 am Kopf: Oberlippe, Mandibelbasis, Clypeus ganz oder am Vorderrand, die Wangenanhang, ein dreieckiger In- fraantennalhöcker und mehr oder weniger die inneren und äusseren Orbiten. Thorax schwarz, die breiten Ecken des Pronotums immer weisslich. Die Färbung der Tegul& sehr variabel, sie können von ganz schwarz bis ganz bleich sein. Die Rickensegmente des Hinterleibs sind im allgemeinen hinten weiss gerandet. Die umgeschlagenen Platten der Rickensegmente, die Bauchsegmente und die Umgebung der Sägescheide sind mit breiten weisslichen Binden oder Flecken versehen. Das einzige $, das mir zur Verfägung steht und wahrscheinlich hierher gehört, ist viel dunkler als das 2 ge- färbt, dasselbe ist ganz schwarz, nur die Genitalplatte braun- lich... Beine schwarz, bei hellen Exemplaren Trochanteren, Kniee, Tibien und Basis der Tarsen weisslich. Die dunkle Färbung ist manchmal mehr ausgedehnt, sodass nur die Trochanteren, Kniee, Hinterseite der vier vorderen und Basis der hinteren Tarsen bleich bleiben. Flägel klar, nur gegen die Spitze sehr schwach verdunkelt, wie auch bei Å. anplus KNw. der Fall ist, Geäder, Costa und Stigma schwarzbraun, der Hinterrand, des Stigmas wenig heller. Kopf hinter den Augen etwas verengt, wie der Thorax fein und dicht punktiert, matt. Stirnfeld seitlich undeutlich begrenzt, von der Supraantennalgrube bis zum unteren Neben- auge geht eine breite Furche, die die grosse untere Stirn- wulst zwar breit einkerbt, aber nicht bis zum Grunde durch- bricht,=Scheitel-» 2'!/a mal breitervals lang. Clypeussfiach ausgerandet. (Fig. 27 c.) Fihler kurz, beim 2 so lang wie Kopf und Thorax zusammen, beim J$ gut so lang wie der Hinterleib, drittes Glied wenig kärzer als das vierte, so lang wie: das» fänftes .”Sägescherdewbreit ;gegen "dietSpitze fast dreimal so breit wie die Cerci, vor der Basis am breitesten, dann gegen die Spitze allmählich verschmälert, am Ende gerade abgestutzt, in der Mitte mit einem kleinen Zähnchen. (Fig. 27 a,b.) Länge 7—9 mm. (Fortsetzung.) Zur Nomenklaturfrage der scechwedischen Argynnis improba Btlr. (Mit 6 Fig.) Von Felix Bryk. Anlässlich der Beschreibung eines sphragoiden Gebildes bei 89 von Argynnis zmproba BTLR. aus Nordschweden (II) habe ich mir eine kritische Bearbeitung der Artbeziehung zwischen Arg. improba BTLR. und Arg. frigga THNEG. vor- behalten. Es sprechen nämlich einige Umstände dafär, dass wir in der kleinen, verfinsterten, niedlichen, aber degenerierten zmproba aus Nordschweden eine alpine, oder richtiger aus- gedräckt — eine Höhenform von THUNBERGS frigga zu er- blicken haben, eine Anschauung, die bereits von AURIVILLIUS (I), SEITZ (IV), STAUDINGER (V) vertreten wird. Aus ver- schiedenen Grunden, worunter Zeitmangel nicht der letzte ist, kann ich heute auf dieses vorgemerkte heikle Thema leider nicht zuräckkommen. Was gegenwärtig von mehr plausibler Aktualität ist, das ist die Beantwortung einer ganz anderen Frage: ist die bisher als zxiproba BTLR. geltende und bezeich- nete kleine Argynnzis aus Torneträsk uäberhaupt eine zmproba BTLR. (s. str.)? Hier handelt es sich sohin nicht mehr um subjektive Anschauungen bezäglich der Dehnbarkeit des Artbegriffes auf Grund det mehr oder weniger labilen Varia- tionsamplitude einer Art, Anschauungen hypothetischer Natur. Hier liegt die Frage viel einfacher: ein synoptischer Vergleich der beiden Formen gibt selbst die beste Antwort. 9 — 20290, Entomol. Tidskr. Årg. 40. Häft. 2—4 (1920). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Fig. 1 und 4 stellt ein Männchen der Argynnis improba BTLR. aus Nordamerika (c. m.; don. O. BANG-HAAS) dar. A. Tullgren phot. Fig. 1 und 4. Argynnis improba BirrR. aus Nordamerika, von oben und unten, 2 und 5 dieselbe Art aus Torneträsk (Schweden), 3 und 6 Argynnis frigga THNBEG. aus Schweden. Zum Vergleich wähle ich aus einer langen Serie ein helles Weibchen (Fig. 2 und 5) von derselben Art aus Torneträsk (leg. et don. R. MALAISE; c. m.), das der Amerikanerin am BRYK: ZUR NOMENKLATURFRAGE DER SCHWEDISCHEN ARGYNNIS. I13I nächsten kommt. Man bemerkt leicht all dieselben Zeich- nungskomponententen auf beiden Exemplaren. Die scharfe Zeichnung des amerikanischen Stäckes mit der klar abge- setzten submarginalen Fleckenreihe auf Vorder- und Hinter- flägeln kommt der typischen /frigga (Fig. 3 und 6: ein Weibchen aus dem Museum der Entomologischen Abteilung der Zentralanstalt fär landwirtsch. Versuchswesen, Experi- mentalfältet) viel näher, als die versehwommenen, ausgeflosse- nen Flecke bei der lappländischen; die Unterseite beider Improba-formen weist jedoch eine charakteristische Zeichnung! auf, die prima vista deren gemeinsame Artzusammenhörigkeit postuliert. Der weissliche Subkostalfleck der Hinterflugel ist freilich bei der Amerikanerin etwas anders als beim lapplän- dischen Vergleichsstäcke, seine luxuriöse Breite erinnert stark an den betreffenden Fleck bei vielen typischen frigga. Auf- grund dieses Anhaltes, den mir der Vergleich dieser beiden Stäcke untereinander bietet, zaudere ich keinen Augenblick die nordschwedische Form, die erst neulich von meinen Freunde NORDSTRÖM in dieser Zeitschrift so plastisch be- schrieben wurde (III), von der nordamerikanischen abzutren- nen, indem ich sie improbula benenne, um Verwechslungen känftig zu vermeiden, obwolh mir die eigentliche BUTLER'sche Type fortwährend unbekannt ist.” Es ist aber mit an Be- stimmtheit grenzender Wahrscheinlichkeit anzunehmen, dass sie keinewegs mit der lappländischen Form (improbula) identisch ist, gleichviel, ob sie mit der abgebildeten ameri- kanischen Form ibereinstimmt oder nicht. Schönsten Dank den Herren: O. BANG-HaaS (Blasewitz), R. MALAISE (irgendwo in Kamtschatka), die mich auf ent- gegenkommende Weise mit Material versehen haben, Herrn Prof. TULLGREN (Experimentalfältet), der liebenswärdigst die so wohl gelungenen Photogramme hergestellt hat und F. NORDSTRÖM fir die freundliche Verschaffung von LANGS Schmetterlingswerk. I Vgl. auch: GODART (cont. DUPONCHEL) Hist. nat. Lép. Franc. Suppl. (Diurnes) t. XIX f. 4 (1832). 2? LANG föährt (VI) p. 204 ÅA. frigga aus Labrador (!) an. In seinen Addenda (Val. I. c. 364) taucht ÅA. zxgroba aus Nowaja Zemlja auf, eine Lokalität, die u. a. von AURIVILLIUS als Fundort angezweifelt wird. Die Abbildung T. LXXXVII f. 8 ist unzuverlässlich; es fehlt u. a. der Mittel- zellfleck. d 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Angefährte Literatur. SCHÖYEN (AURIVILLIUS, CHR.) in: Ent. Tidskr. p. 139 — 144 (1885): Bryr, F. Bibliotheca sphrag., in: Arch. f. Nat., Vol. 35 AA SIp. fog. (Nota) (TO920); NORDSTRÖM, EF. un: sEnt.UTPidskr pi 300--321-(109 190). SEITZ; As Grosssehmetterlingerder Erde Vol Lip: 2321(19007): STAUDINGERI u((Rebel),, Kat. Keps.rpals (3) Pp... 37 (OO): LANG, H. CH IRHOpe bur Button... Vol T884: Coleopterologiska anteckningar 1—2. Av G. Falkenström. 1. Bidrag till kännedomen om betydelsen av staphylinidernas hinnkantade tergit. Även vid en tämligen flyktig bekantskap med denna stora skalbaggsordning undgår man icke att lägga märke till den utbredda förekomsten av det »vitkantade ryggsegmentet» a abdomen. Då frågan om betydelsen av denna bildning ganska snart inställde sig hos mig, gick jag igenom min tillgängliga skal- baggslitteratur. Därvid framgick, att endast THOMSON och GANGLEBAUER ägnat någon uppmärksamhet åt bildningen ifråga. THOMSON nöjer sig med att konstatera dess före- komst, under det att GANGLEBAUER därjämte antyder en mening om denna bildnings uppgift. Han skriver nämligen i sitt arbete, Die Käfer von Mitteleuropa, därom sålunda: »Das siebente, also in der Regel das fänfte freiliegende Dor- salsegment zeigt wohl bei allen geflugelten Arten am Hin- terrande einer feinen Hautsaum, der vermuthlich bei der Ent- faltung der Flägel eine Rolle spielt»>. GANGLEBAUER har ju i detta sitt storartade arbete ägnat staphyliniderna en synnerligen ingående behandling, varför jag väl får antaga, att vad: dittills varit känt om dessa djur också av honom uppmärksammats. I senare coleopterolo- gers arbeten har jag ej sett saken vidare berörd, och vågar jag därför utgå ifrån att frågan om denna bildnings betydelse fortfarande står öppen. Då jag haft tillfälle att se, huru en staphylinidart be- tjänar sig av sin vitkantade tergit, vill jag med följande söka bidraga till uppklarande av frågan. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Några Creophuus maxillosus L., som under slutet av förra sommaren levande hemfördes i ett preparatrör, blevo vid hemkomsten utstjälpta i en glasburk med ett jordlager i botten och gjorde sig där genast hemmastadda. Förmodligen hade transporten i det för så stora djur relativt trånga röret varit dem otjänlig, ty de började genast företaga sig puts- ningar av varjehanda slag. Ett par av dem vecklade snart ut sina flygvingar. Snabbt intogo dessa en rakt bakåt riktad ställning, täckande abdomen i dess hela längd och med ena vingens inre kant skjutande in över den andra vingens. Snart därefter började först det ena djuret och där- efter det andra att med sin abdomen intaga en mera ovanlig ställning. Samtidigt med att ab- domens buksida sänktes mot jordlagret, höjdes den vitkantade tergiten uppåt, och den utanför densamma befintliga pygidiumdelen tvingades att intaga en ganska skarpt markerad vinkel- ställning mot abdomen i övrigt. Därigenom kom den vitkantade tergiten att stå uppåtriktad som en fri, skarp kant. Därefter kröktes abdomen ännu starkare, och tergitkanten fördes under ale ända ooo. fram under elytras bakkant, varefter abdomen Skematisk bild vi- A Rh sanderettibrottskätades ut; under det att tergitkanten: ströks stycke från den utefter flygvingarnas undersida, därvid lätt lyf- vita tergitkanten SS A.: Det. tandade tände, desamma. -.:Denna procedur utfördes upp- kantskiktet B. repade gånger i rask följd. Jag iakttog därvid, att flygvingarnas inbördes läge en och annan gång ändrades, så att ej alltid en och samma vinge kom närmast tergitkanten. Efter sålunda verkställd strykning av vingarna vecklades dessa småningom ihop under elytra, varvid abdomen hjälpte till under lätta och stötvis skeende böjningar av ytterdelen uppåt och framåt. Därvid intog emellertid ej pygidiumdelen ovan beskrivna tvungna ställning utan låg den vita tergit- kanten då tätt åt följande segment. Jag tror mig sålunda hava varit i tillfälle att konstatera, att denna vita tergitkant har till uppgift att tjänstgöra som apparat för flygvingarnas rengörning eller, i vidsträcktare be- märkelse, för deras avputsning, så att de hållas i flygvärdigt G. FALKENSTRÖM, COLEOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR 1—2 135 skick. Flygvingarna vecklades ut, utan att denna tergitkant därvid var i minsta mån behjälplig, och vingarna föreföllo även före putsningens början att vara utan minsta skrynklor eller veck. Då jag ville införliva de fåtaliga exemplaren med min samling, har jag måst dröja, tills nytt material nu på våren kunnat insamlas för att genom dissektion möjligen söka tränga något djupare in i saken. Efter uppklippning av abdomen 3å ett dylikt djur finner man, att ifrågavarande tergit är mera rörligt skild från efter- föjande än någon av de andra. Så t. ex. framträder kropps- hålighetens övre tunna beklädnadshinna mycket tydligare mellan detta segment och följande, ovanifrån sett. Denna hinna ansätter å tergitens undersida omkring !/2 mm. innanför den vita kanten, vilken den jämt följer på detta avstånd hela bredden över. Den vita kanten själv är tämligen smal, omkr. !/4 mm. Redan vid medelmåttig förstoring (210 ggr) framträder den vita tergitkantens yttre kontur såsom fint kamtandad. Vid starkare förstoring t. ex. 600 ggr framstår tandningen synnerligen tydlig och jämn och detta lika, vare sig tergiten ses ovan- eller underifrån. Tänderna i denna fina kam eller skrapa äro visserligen mycket korta och utgöras av de något avrundade fria ändarna av en rad långsträckta, färglösa bild- ningar, innanför vilka man urskiljer ett gulfärgat lag, varefter följer mera vattenklara skikt samt därefter åter gulfärgade när- mast intill den skarpt markerade svarta chitindelen av tergi- ten. Varken i den ljusa tergitkanten eller i dess svarta del utanför den mjuka kroppsbetäckningens anfästning kunde något kanalsystem för eventuellt fortledande av fett eller annan avsöndring till kamtänderna iakttagas. Såsom resultat av denna lilla undersökning framgår alltså att, åtminstone vad staphyliniden Creophilus beträffar, den vilkantade tergiten är en mikroskopiskt fint tandad skrapa, varmed flygvingarnas undersida vid behov avputsas. Auszug. Beitrag zur Kenntnis der Bedeutung des feinen Hautsaumes des siebenten Dorsalsegments bei den Staphyliniden. 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Wozu die Staphyliniden dieses abweichend gebaute Tergit brauchen, wurde wohl bisher nicht festgestellt. Bei Creophilus maxillosus L. ist es mir gelungen, zu beobachten, dass das Tier die Unterseiten der entfalteten Fligel mit der Kante dieses Tergits abputzt in der Art, dass diese Kante unter starcken, S:förmigen Krimmungen des Abdomens mehrmals nach einander die Unterseiten der Fligel etwa von den Hinterkanten der Fliägeldecken bis an die Spitzen der Flägel streicht. Weder an der Entfaltung der Fligel noch an der Einziehung derselben war die Kante dieses Tergits beson- ders beteiligt. Unter dem Mikroskop tritt bei mittelstarker Vergrösserung, (einige 100: mal), der Bau dieses Hautsaumes als der eines feinen Kammes oder Strie- gelchens sehr deutlich hervor. Die Kammzähne sind die kurzen, etwas abgerundeten, freien Endchen einer Reihe von langgestreckten Bildungen, welche die Kante des Hautsaumes bilden. 2. Bidrag till kännedomen om ljudorgan hos vattenbaggar. Hos tre av våra svenska Gaurodytes-arter, nämligen affinis PAYK., biguttulus ”THOMS. och unguicularis THOMS., iakttager man å hanarnes buksida på 3:dje abdominalseg- mentet å ömse sidor om mittlinjen en snedställd, smal, täm- ligen kort och svag upphöjning, som vid starkare luppför- storing framträder tvärrefflad. THOMSON, som kreerat två av dessa arter, av vilka han förde unguzcularis till ett annat släkte, nämligen FErzgl!enus, nämner intet om denna bildning vare sig hos dessa bägge arter eller hos den förut sedan länge bekanta affinis. Ej heller någon annan av våra äldre coleopterologer tyckes hava uppmärksammat denna bildning hos G. affinis. Däremot har VON SEIDLITZ i sin » Fauna baltica> (II uppl.) begagnat sig av bildningen ifråga såsom en gruppkaraktär för fastställande av dessa trenne arters samhörighet såväl som för desammas avskiljande från övriga Gaurodytes-arter. Betydelsen av denna bildning har föresvävat VON SEID- LITZ, enär han inom parentes och med frågetecken efter sätter »(stridulationsapparat?)». GANGLEBAUER har i sitt ar- bete »Die Käfer von Mitteleuropa» i beskrivningen till G. affinis mera positivt angivit denna bildning såsom en stridu- lationsapparat. Senare tyska större coleopter-verk nämna ingenting om denna bildnings förekomst eller betydelse. G. FALKENSTRÖM, COLEOPTEROLOGISKA ANTECKNINGAR 1—2 18 Dock har CAMILLO SCHAUFUSS i sin nyedition av CALWER'S Käferbuch, 1916, velat hos G. affiznis förlägga en stridula- tionsapparat till den inre framklon, förmodligen en lapsus memorie&, i varje fall en given felaktighet. Då jag varit i tillfälle att beträffande ett par av dessa arter å levande exemplar verkligen konstatera denna bild- nings betydelse som stridulationsapparat — ljudorgan — och sättet för dess användning, vill jag härmed framlägga mina rön. Den 28 mars i år infångades i en liten skogsgöl ett par biguttulus-hanar och några affinis-honor och samma dag från ett annat närliggande kärr några affinis, hanar och honor. De medtogos levande hem, förvarade som vanligt efter loka- lerna i var sin burk med vatten tillsammans med övriga från samma lokal infångade skalbaggar. Under hemfärden förnams från ryggsäcken då och då ett raspande ljud och efter uppackningen därhemma av rygg- säckens innehåll konstaterades snart, att ljudet kom från de bägge burkar, vari ovannämnda Gaurodytes-arter befunno sig. Så snart en hane satt sig fast på honans rygg, förnams detta ljud, som hördes ungefär liksom då en nagelkant i hastigt tempo en 10 å I5 gånger med en viss kraft föres över eggen på en fin kam. Under ljudalstrandet höll hanen bakbenen alldeles raka, snett bakåtsträckta så att de diver- gerade en smula från varandra, något vridna omkring sin egen axel så att bakskänkelns ena kant kunde glida över den tvärrefflade upphöjningen. Ljudet från öbiguttulus för- nams svagare än det från affinzs-hanarne. Efter det att ljudframbringandet upphört, försökte hanen omedelbart att kopulera, vilket i burken med könen av skilda arter ej någon gång iakttogs leda till målet, under det att i burken med enbart af/inzs-arten verklig kopulation upprepade gånger inträffade. Under själva kopulationsakten avgavs aldrig något dylikt ljud, utan ljudalstrandet ingick alldeles tydligt såsom en znledningsprocedur till densamma, såsnart hanen satt sig fast på honans rygg. Det torde förtjäna anmärkas i detta sammanhang, att jag i fjol infångade dessa bägge arter från samma lokaler fastän då på sensommaren och hösten och hemförde dem likaledes 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. levande utan att något ljud då förnams. Eftersom detta ljud är alltför starkt för att undgå uppmärksamheten, vill jag draga den slutsats, att dessa arters fortplantningstid infaller å våren. Auszug. Beitrag zur Kenntnis der Lautorgane bei den Wasserkäfern. Bei Gaurodytes affinis PaAyvK. und G. biguttulus C. G. THoms. habe ich feststellen können, dass das Männchen im Frihling während der Fort- pflanzungszeit sogleich nach seiner Festsetzung auf den Ricken eines Weib- chens den Paarungsakt mit einem scharfen Laut einleitet. Der Laut gleicht etwa demjenigen, den ein Nagel durch zeimlich kräftige Reibung in schnell- stem Tempo mehrmals (10 å 15 Mal) iäber die scharfe Kante eines feinen Haarkammes machen kann, und wird dadurch hervorgebracht, dass das Männchen die Kanten seiner Hinterschenkel iber die quergerieften, schwa- chen Längserhebungen seines dritten Abdominalsegmentes reibt. Diesen Laut habe ich während anderer Jahreszeiten nicht wahrge- nommen und ich halte ihn demgemäss allein fär einen Ausdruck des Ge- schlechtsriebes. T In memoriam. H. Nordenström. Med doktor HENNING NOR- | DENSTRÖM, som hastigt, om ock ej oväntat avled natten d. Ar BEN OM. LOTO HvidiKöMEerlöl afs ålder, bortgick en av de sista av 1860—70-talets entomologer, samtida med vår kände och be- römde A. E. HOLMGREN och östgöte liksom han. En natur- vän av gamla stammen var han intresserad av allt levande, till en början mest av växterna, särskilt mossorna, sedan mer och mer av insekterna. Bland dessa valde han till sina sköte- barn de vanligen så litet beaktade parasitsteklarne och fann i deras samlande och studium en rik källa till vederkvickelse på fritiden under sina äldre år. Denna fritid var ej så riklig som man skulle tro efter pensioneringen, ty d:r NORDEN- STRÖM var en uppskattad och arbetsam läkare så gott som till det sista och åtog sig regelbundet vikariat i sin hemstad Linköping. Han förde därför ett rörligt liv med täta sjuk- resor åt östan och västan, varvid han ibland kom åt att ägna en stund åt sina kära steklar, då vädret var lämpligt. Också ägde han en för hans ålder förvånande marschförmåga. Under 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. högsommaren, som i närmare 20 år tillbragtes på det idyl- liska Ö. Karup i Hallandsås” bokklädda nordsluttning, gene- rade det honom ej att dag efter dag vandra halvmilen ned till havsstranden, taga sitt friluftsbad och gå tillbaka igen under träget användande av insekthåven. Det var under en sådan Karupsvistelse i juli 1902 som undertecknad, då som- margäst i Båstad, fick ett efterlängtat tillfälle att göra d:r N:s personliga bekantskap efter någon tids föregående ento- mologisk korrespondens. Sedan träffades vi sällan, men kor- respondensen fortsattes år efter år till bägges vår glädje. Det sista meddelandet från d:r NORDENSTRÖM till under- teeknad sär idaterat-d.:27-0kt. 1919: Personligen var d:r N. tillbakadragen och vanligen ganska tystlåten, men blev både livligare och språksammare i fråga om sina naturintressen. Hans samlingar blevo med tiden be- tydliga och innehålla en del mycket goda, till och med unika fynd, särskilt vad parasitsteklarne angår, vilka ju ständigt diskuterades i vår brevväxling. Det är familjens pietetsfulla avsikt, att insektsamlingarne skola komma till största möjliga nytta, varför Riksmuseets och Centralanstaltens f. jordbruksf. entomol. avdelningar ha utsikt att få disponera över önsk- värda delar däraf. Alltsedan år 1900 gav d:r NORDENSTRÖM nästan årligen i denna tidskrift en redogörelse för sina bästa insektfynd; dessa redogörelser uppräknas här nedan. I övrigt har han publicerat översättningar av medicinskt entomologiska artiklar ur utländska tidskrifter. D:r Nordenströms entomologiska skrifter. 1900. Några bidrag till kännedomen om svenska hymenopterers geografiska utbredning. — Ent. Tidskr. årg: 21, sid. 201 Fra 2.0 8: gör: NE: ET. NERENS Nekrolog:os tlbid.t23,5 sid:ötg5-- öga » Några bidrag till kännedomen om svenska hymenopterers geografiska ,utbredning..—. Ibid:, . förts. fr. arg. 214. sid: 100-200; 1903. Om några fynd af parasitsteklar från södra Östergötland ock >Frallandsås år 1902. — Ibid. 24; sid: 2205 2242 IN MEMORIAM. 141 1905. Om några fynd af sällsyntare parasitsteklar från Hallandsås och sydöstra Östergötland åren 1903 och 1904. — Ibid. 26, sid. 201—208. =” 1906. Reminiscenser från entomologiska ströftåg 1905. — Ibid. SVEN STOEHES 1305 1907. Några fynd af sällsyntare parasitsteklar i Halland och Östergötland år 1906. — Ibid. 28, sid. 112—116. 1908. Från excursioner i Halland och Östergötland 1907. — Ibid. 209, sid. 52= 50. 1910. Några fynd af steklar under excursioner i Syd-Halland och Östergötland 1908. — Ibid. 31, sid. 23—25. 1911. Anteckningar om några fynd af parasitsteklar under 1909 TON tDLd: K325 SIC: YA: 1912. Anteckningar om några fynd af parasitsteklar under 1911 och 1912 (Syd-Halland och s. ö. Östergötland). — Ibid. FGLNSICNN2 52 2ING: 1914. Anteckningar om nägra fynd af parasitsteklar under 1912 öch 1013: Ibid::35, sid rod-109: 1915. Några fynd af parasitsteklar under år 1914. — Ibid. 36, STAAKO PROS 1916. Anteckningar om några insektfynd från 1915. — Ibid. SYLT STA SOTO 1018. Parasitstekelfynd "i Sydsverige... — Ibid: 30, sid. 92-=94- Å. Roman. FEinar Sellman. Den 4 sept. avled i Stockholm efter något mer än halv- arig, obotlig sjukdom (akut leukämi) läroverksadjunkten vid Södermalms h. a. läroverk, fil. mag. EINAR SELLMAN i en ålder av 30 år. EINAR SELLMAN föddes den 31 aug. 1890 i Botkyrka komministergård. 1898 flyttades föräldrahemmet till Toresund, där fadern, CARL SELLMAN, då utnämnts till kyrkoherde. Skolutbildningen påbörjades i Strängnäs samt fortsattes på gymnasiet i Västerås, där studentexamen avlades vårterminen 1910. Redan under skoltiden visade EINAR SELLMAN ett avgjort intresse för entomologiens studium, särskilt för co- leoptera, i mindre grad även för diptera. I Västerås hade han förmånen att några år komma i beröring med den syn- nerligen framstående och mångsidige entomologen CARL HANS JOHANSON, vilken säkerligen verkat befruktande på hans in- 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920: tresse för insekternas stu- dium och givit rika impul- ser. Även med en annan av våra äldre och mer kände coleopterologer, kamrer EMIL SANDIN i Göteborg, stod SELLMAN ända till sin död i livlig beröring och företog i dennes sällskap ett flertal exkursioner. Höstterminen 1910 in- skrevs SELLMAN vid Upp- sala universitet, där han begynte sina studier för fil. ämbetsexamen. Naturligt- vis blev zoologien hans hu- vudämne, och han utmärkte sig genast inför kamrater 2 REA NR och lärare för sina grund- liga kunskaper och stora intresse, liksom också för den kraft, med vilken studierna bedrevos. Redan efter några få år tog han med höga betyg sin examen med zoologi, botanik och kemi som läroämnen. Efter slutad universitetsutbildning fick SELLMAN genast lärareförordnanden på skilda ställen, först i Hudiksvall (!?/9 -—18/,2 1915), varefter han genomgick provår i Göteborg (1916) samt tjänstgjorde som vik. adjunkt därstädes (v. t. 1917) och kom sedan till läroverket i Linköping (h. t. 1917—dec. 1919) samt blev slutligen, i januari 1920, utnämnd till ordinarie adjunkt vid Södermalm. Det var med stora förhoppningar han mottog detta förordnande, vilket skulle sätta honom i stånd att följa sin gamla önskan att vid sidan av det dag- liga arbetet dels fortsätta de akademiska studierna och dels genom tillgång till samlingar och bibliotek bli i tillfälle att bearbeta sina rikhaltiga skalbaggsamlingar. Med kännedom om den ovanliga energi, som alltid utmärkt EINAR SELLMAN, kan man också vara fullt övertygad om, att det skulle lyc- kats honom att här åstadkomma åtskilligt av bestående värde. Särskilt hade han under senare år alltmer börjat få blicken IN MEMORIAM. 143 öppen för de många entomogeografiska frågor, som ännu vänta på sin lösning. Somrarna I1918—1919 tillbringade han deivis vid Torneträsk, varifrån han hemförde ett synnerligen rikt och väl konserverat material, däribland en mängd för vår fauna nya arter, förut endast kända från Finlands och Norges arktiska områden. Som samlare var SELLMAN myc- ket framstående. Med tanke på hur oändligt litet vi veta om faunans sammansättning där uppe, om arternas frekvens och uppträdande etc., är det mycket att beklaga, att SELL- MAN ej fick tillfälle att själv bearbeta sina rika fynd. Förutom ovannämnda båda resor företog SELLMAN även en del smärre samt tillbringade alltid vår och höst långa tider på exkursioner, i vilka jag själv ofta deltog. De flesta somrar vistades han dock i föräldrahemmet i Toresund, en i coleopterologiskt hänseende rik och givande trakt, åt vars undersökning rätt mycken tid ägnades. Genom EINAR SELLMAN's bortgång har vår entomo- logiska forskning gjort en kännbar förlust. De svenska yngre coleopterologerna av facket äro lätt räknade, och vi behövde så väl några fler, som höjde sig över den vanlige samlarens stadium. Särskilt utmärkande för SELLMAN var hans grund- lighet och kritiska läggning. En i viss mån beklaglig följd härav var, att han aldrig kom att befordra sina rön till tryc- ket; han kände alltid behov av att komplettera och utvidga. Vid sin död hade han icke publicerat något. Emellertid har han författat en uppsats över Brychzus, vilken möjligen be- finner sig i sådant skick, att den framdeles kan publiceras i vår tidskrift. De stora och värdefulla insektsamlingarna hava av hans anhöriga frikostigt överlämnats till Centralanstaltens entomo- logiska avdelning. Vi bevara i minnet EINAR SELLMAN som en god kam- rat och en ovanligt skicklig, initiativrik och energisk ento- molog, av vilken vi hoppats mycket. O. Lundblad. 144 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Två bortgångna norska entomologer. W. M. Schoyen och H. J. Sparre Schneider. Väl har det nu förflutit över två år sedan dessa båda norska märkesmän på ento- mologiens område gingo ur tiden, men då de var på sitt område utfört ett livsarbete, som även för oss svenskar haft icke så ringa värde, bör deras bortgång finna om- nämnande i vår tidskrift, så mycket dess mer som båda, den ene till sin död, den andre en lång följd av år, voro medlemmar av vår för- ening. W. M. SCHOYEN, "1844 + 1918. Efter avlagda exa- mina, bl. a. vid högre landbruksskolan i Aas, började S. efter att ha slagit ur hågen påbörjade medicinska studier 1884 sin bana i statens tjänst som konservator vid zoologiska museet i Kristiania, där han verkade: i 10 år: Redan tidigt hade emellertid hos honom hågen väckts för studiet av insekterna. Praktiskt lagd och uppfostrad på landet som han var, rik- tades småningom intresset på insekternas ekonomiska bety- delse för växtodlingen. Att utforska hithörande spörmål, att skaffa den norske växtodlaren vapen i händerna mot alla de fiender ur djur- och växtvärlden, som hota skada eller om- intetgöra trädgårdsodlarens, jordbrukarens och skogsmannens ofta mödosamma arbete det blev snart hans livsmål. År 1894 utnämndes han till norsk statsentomolog, i vilken tjänst innefattades ej blott den praktiske entomologens utan även växtpatologens, mykologens, plikter. I nära 20 år fyllde han dessa på ett tvivelsutan högst förtjänstfullt sätt och detta IN MEMORIAM. 145 icke blott till gagn för sitt eget fosterland utan även för grannländerna. Sina iakttagelser och erfarenheter hade SCHOYEN samlat huvudsakligen i sina årsredogörelser, » Beret- ning om Skadeinsekter og Plantesygdomme» och »Om skade- insekter og sygdomme paa skogtreerne», avgivna till norska lantbruks- och skogsdirektörerna. Dessutom har han skrivit en lärobok i zoologi till lantbruksskolornas tjänst och en mängd andra, smärre skrifter av praktiskt-entomologiskt inne- håll, spridda i vetenskapliga eller populära tidskrifter. Vid sidan av sina praktiska arbeten fasthöll SCHOYEN ända till sena ålderdomen sin speciella kärlek till lepidoptera. Om den norska fjärilfaunan har han under sin konservatorstid utgivit ett fertal värdefulla arbeten. Särskilt torde hans skrifter om Norges arktiska lepidoptera (Archiv f. Math. og Naturvid. vol. V, Kristiania 1880 och Tromsg Museums Aars- hefter IV-V, Tromsg 1882) vara av stort intresse även för svenska lepidopterologer. FI. J: SPARRE. SCHNEIDER, "1853. 11918. Ingen svensk entomolog, som aldrig så litet ägnat sig åt studiet av vår högnordiska insektfauna, har kunnat undgå att stöta på SPARRE SCHNEIDER's namn, allra minst om intresset inrik- tats på entomogeografiska spörsmål. Ty för insektgeografen och biologen äro SPARRE SCHNEIDER's talrika skrifter en guldgruva att ösa ur. Liksom -SCHAÖOYEN funderade S. efter avlagd student- examen ett slag på att bli medicinare. Men snart nog av- bröt han dessa studier för att helt ägna sig åt zoologi, spe- ciellt entomologi. Redan 1877 kallades han till konservator vid det uyupprättade museet i Tromsg, och den befattningen skötte han sedan på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt ända till sin död. Tack vare honom har detta museum små- ningom utvecklats till ett synnerligen rikt specialmuseum för de arktiska djuren. Här finnas också samlade SCHNEIDER's egna utomordentligt rika samlingar av insekter från det hög- nordiska Norge. Med särskild förkärlek ägnade sig S. åt lepidoptera, coleoptera och Hymenoptera aculeata. Utrymmet tillåter oss icke här att lämna en fullständig förteckning över hans tal- rika skrifter. Några av de större måste dock omnämnas. 10 — 20290. Entomol. Tidskr. Årg. 40. Häft. 2—4 (1920). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. »Översigt over de i Neden&s amt bemerkede Lepidoptera» (Christiania Vidensk. Forhandl. 1882), »Lepidopterfauna'en på Tromsgen og i nermeste omegn» (Tromss Mus. Aars- hefler. 15. 1893), »Stavangers entomol. fauna. Lepidoptera» (Tromsg Mus. Aarsh. 18. 1895), »Saltdalens lepidopterfauna» (Tromsg Mus. Aarsh. 28. 1907), »Coleoptera og Lepidoptera ved Bergen og i nermeste omegn» (Bergens Museums Aarsbog 1901), »Oversigt over de i Norges arktiske region hidtil fundne Coleoptera» (Tromso Mus. Aarsh. 11 og 12, 1388—389), »Maalselvens insektfauna 1. Coleoptera» (ibid. Bd. 30 0. 33, I9IO, 1912), »Hymenoptera aculeata im arktischen Norwegen» (ibid. Bd. 29, 1909), »Die Hummeln der Kristiania Gegend>» (ibid. Bd. 40. 1918—19. Tryckt efter förf:s död). i Ai Tall Ken: Litteratur. ALB. '”TULLGREN och EINAR WAHLGREN: Svenska insekter. En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna. PIAS Norstedt” & "Söners förlag, Stockholm. ' 4:0. r70: sidor. 3Ktavlörs 137 textiomrer: I juli 1920 utkom i bokhandeln första häftet av ett stort anlagt arbete med ovanstående titel, författat av professorn och föreståndaren vid Centralanstaltens entomol. avdelning ALB. TULL- GREN och lektorn, Fil. D:r EINAR WAHLGREN i Malmö. Ytter- ligare två häften av ungefär samma omfång utlovas, och arbetet i sin helhet beräknas föreligga färdigt till våren 1921. Varje häfte skall omfatta c:a 180 sidor i kvart, vidare tre färgplanscher samt synnerligen talrika illustrationer i texten. Arbetet vill, som titeln antyder, vara »en orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna», och det må erkännas, att författarna i eminent grad lyckats förverkliga denna sin önskan genom den plan, de valt, i det att alla svenska insektsläkten upptagas, me- dan bland arterna helt naturligt blott ett urval kunnat göras. Ett dylikt arbete var i hög grad av behovet påkallat, då nämligen C. G. THOMSON's år 1862 utkomna »Skandinaviens In- secter», den enda bok av motsvarande innehåll vi äga, numera är fullkomligt föråldrad. Det nu föreliggande häftet inledes av ett kapitel om insek- ternas kroppsbyggnad, författat av prof. TULLGREN, och liksom boken 1 övrigt försett med goda och upplysande textfigurer. Härefter följer det intressanta kapitlet om: insekternas fortplant- ning och utveckling med utförligare omnämnande av märkligare och i ett eller annat avseende avvikande former. Detta kapitel, liksom det följande om insekternas geografiska utbredning, är författat av lektor WAHLGREN. Ehuru ju arbetet till sin lägg- ning huvudsakligen är systematiskt, eller kanske just därför, och som motvikt häremot, synes det rec., som om detta sistnämnda avsnitt kunde hava varit något utförligare. Det är sant, att vi veta så litet om insekternas utbredning i vårt land, men den ende, som sitter inne med den erforderliga erfarenheten på om- rådet är just lektor WAHLGREN. Det skulle ej ha skadat, om några fler exempel uppräknats på de olika regionernas insekter, varigenom bilden av insektlivets fördelning blivit fylligare. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Å sid. 28—41 skriver prof. TULLGREN utförligt om insekter- nas fångst och lämnar en mängd värdefulla tekniska råd be- träffande deras preparering och samlingens ordnande. Likaså behandlas här insekternas uppfödning och kläckning enligt olika metoder, alltsamman förträffligt åskådliggjort med figurer. Största delen av häftet är tagen i anspråk av den systema- tiska delen, varvid Hemiptera bearbetats av prof. TULLGREN, alla de andra ordningarna av lektor WAHLGREN. I föreliggande häfte behandlas Protura, Diplura, Thysanura, Collembola, Dermaptera, Orthoptera, PBlattoidea, Odonata, Ephemerida, Plecoptera, Corro- dentia, Mallophaga, . Thysanoptera och Hemiptera samt påbörjas Neuroptera. För 'samtliga ordningar lämnas lättfattligt och kon- cist uppställda familje- och släktöversikter i tabellform, och i många fall äro samtliga svenska arter upptagna. Ett stort antal textfigurer, vilka i de flesta fall äro originalfotografier och syn- nerligen konstnärligt utförda, böra i hög grad, ej minst för ny- börjaren, underlätta bokens begagnande. Likaledes äro färg- planscherna | ivdet: stora hela utmärkta. "Tavla t; exiger: en livfull föreställning om det myllrande insektlivet i ett skogsbryn en solig sommardag och bör förvisso, liksom de båda andra tavlorna, kunna i sin mån bidraga till att stärka kärleken till vår insektvärld och hos den unge entomologen utveckla hans önskan, att själv i naturen studera insekternas vanor och lev- nadsförhållanden och ej endast sticka på nålar och etiketteral! Som ett par smärre anmärkningar mot tavlorna skulle kunna framhållas, att Åcridium-( 7Tettix-)exemplaret på första tavlan synes sitta på en blomma, vilket ju ej inträffar i naturen, samt att det är svårt att på tavla III i fig. 10 igenkänna Pycnopterna striata. Beträffande häftets sakliga innehåll skulle måhända även några smärre anmärkningar kunnat göras. Dessa drunkna emel- lertid alldeles i arbetets stora och obestridliga förtjänster. Av vad som redan sagts framgår, att det är ett rikhaltigt och väl behandlat stoff, som erbjudes entomologen. Utstyrseln är även i alla avseenden förstklassig, vadan priset, 22 kronor, icke synes vara synnerligen högt tilltaget. »Svenska insekter» kompletterar i viss mån »Svensk insektfauna>, icke blott i fråga om de grup- per, som i den senare ännu ej hunnit bearbetas och varav många säkert ännu länge låta vänta på sig, utan även beträffande de övriga. Författarna äro att lyckönska till det utmärkta sätt, varpå de fyllt en länge förefintlig lucka i vår entomologiska litteratur, och beundransvärt är det arbete, som ligger bakom utarbetandet av detta första häfte, icke minst genom insamlandet av de spridda litteraturuppgifterna. Det är med spänning man motser de båda följande häftena, och fackentomologen, som re- dan tagit del av det nu föreliggande häftets innehåll, försummar säkert icke att skaffa sig även dessa senare. Då verket till nästa vår föreligger färdigt, äga vi ett arbete, som såväl för ny- LITTERATUR 149 börjaren som för fackmannen, vilken vill orientera sig inom de ordningar, han eventuellt ännu icke behärskar, lämnar den bästa och modernaste vägledning, som existerar på vårt språk. För- fattarna äro värda allt tack och deras arbete gör sig förtjänt av den vidsträcktaste spridning. O. Lundblad. NiLs Von Horsten. Ärftlighetslära. P. A. Norstedt & Söners förlag. Uppsala 1919. Den moderna ärftlighetsforskningen är ännu ej tjugu år gammal, men den har redan nått en enastående blomstring och fått den största betydelse ej bara för biologin i inskränkt be- märkelse utan även för anthropologi, medicin, rashygien etc. Vår populärvetenskapliga litteratur äger redan flera förtjänstfulla översättningar och goda originalarbeten, som behandla ärftlig- hetsfrågor. Docent v. HoFstEN är dock den förste svensk, som vågat försöket att utgiva en mera omfattande och översiktlig framställning av den genetiska forskningens alla områden; och han har löst sin uppgift på ett berömvärt sätt. Författarens stora belästhet, kritiska skärpa och förmåga att sofra och sam- manställa sitt material göra i förening med en ledig och fängs- lande stil hans bok både lärorik och lättläst. Att här lämna ett referat av det stora verket förbjuder ut- rymmet. Endast antydningsvis må nämnas något om innehållet. Stoffet är fördelat på sex huvudavdelningar, vardera omfattande flera kapitel. Först behandlas överförings- och kontinuitetsteo- rierna, modifikationer, skillnaden mellan den genetiska konstitu- tionen och de synbara egenskaperna, rena linjer och därmed sammanhängande frågor. Variationsstatistiken framställes på ett trevligt och lättfattligt sätt. I fjorton kapitel redogöres för bastardforskningens intressanta resultat. Här som annorstädes ger författaren en del goda över- sikter och sammanställningar av olika frågor och förhållanden. De så ofta brukade och missbrukade termerna — eller kanske oftare slagorden — variation, korrelation, latens och atavism analyseras med stöd av den föregående framställningen. De stora cytologiska problemen äro relativt utförligt be- handlade. I samband med dessa redogöres på ett mycket för- tjänstfullt sätt för den gamla lekmän och lärde alltid intresse- rande frågan om könets bestämning och nedärvning. »Nya biotypers uppkomst» är ett ämne, som tydligen in- tresserat författaren, och man läser hans instruktiva och över- siktliga framställning med nöje och behållning. Ärftlighetsläran och utvecklingsteorierna diskuteras. Den moderna genetikens födelse för ej två decennier sedan kom att i biologins historia 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. spela en lika stor roll som på sin tid DARWINS framträdande gjorde. Om arterna och variationen veta vi nu ofantligt mycket mer än den stora engelsmannen och hans närmaste efterföljare; det är ju därför också klart, att vår nuvarande uppfattning i mångt och mycket avviker från den, som var gångna tiders. Bokens båda sista avdelningar behandla ärftlighetslärans praktiska betydelse samt förhållanden rörande människan. En färgplansch och 191 textfigurer, av vilka en del äro original eller lyckade modifikationer efter andra, pryda den vackra volymen. I förklaringen till figur 6 har Vanessa levana blivit kallad för prersa och tvärtom. En nutida entomolog, amatör eller fackraan, har knappast ängre rättighet att stå främmande inför den moderna ärftlig- hetsforskningens resultat. Insekterna äro ju mycket tacksamma objekt för genetiska undersökningar, då generationerna följa tätt bå varandra, och kullarna äro stora. I synnerhet fjärilar, skal- paggar och flugor ha också blivit föremål för ett flitigt experi- menterande, som lämnat vackra resultat och skaffat nya pro- blemställningar. MORGANS, TOWERS, WILSONS, .GOLDSCHMIDTS, STANDFUSS' och andras försök med insektsmaterial har också ofta refererats och diskuterats i detta arbete. Bokens pris är 17,50; förvånansvärt billigt för en volym på över 500 sidor i lexikonoktav, tryckt på prima papper och med förstklassig utstyrsel. Författaren förtjänar en eloge för vad han presterat, men även förlaget kan göra anspråk på vår tacksam- het, då det utgivit boken på villkor, som knappast kunna er- bjuda någon ekonomisk vinst. | KE sOSssvan DD anleoren. Danmarks Fauna. 24. A. C. JENSEN-HaaARrUP. Cikader. G. E. C. Gads Forlag. Kebenhavn 1920: 19 Afbildn. En ny del av »Danmarks Fauna» hälsas av oss svenskar helt visst välkommen, ty de senast utkomna volymerna hava befäst vår tidigare uttalade mening om denna våra danska kolle- gers vackra serie handböcker över den danska djurvärlden: en god bearbetning av materialet, god redigering och gedigen ut- styrsel. Mer än de flesta föregående delarna fyller den nu ut- givna »ett länge känt behov», ty hittills hava vi alldeles saknat en på nordiskt språk avfattad bearbetning av de små vackra och intressanta stritarna. Det enda verk, som hittills behandlat den nordiska stritfaunan, J. SAHLBERG, Översigt af Finlands och den Skandinaviska halföns Cicadarie (Notiser ur Sällsk: pro Fauna; et. Flora. .Fennica. Förhandl.s 12. 1871), är ju till; större delen på latin och dessutom numera synnerligen föråldrat. JEN- SEN-HaaRrUPsS lilla verk, illustrerat med talrika förträffliga bilder, LITTERATUR TES ger nybörjaren en utmärkt handledning vid ett första inträngande i studiet av dessa insekter. Högre anspråk ställer nog icke heller författaren på detsamma, ty i åtskilliga stycken saknas ju ännu en fullt modern, vetenskaplig utredning. Så är fallet sär- skilt inom underfamiljen /assine, dito släktena Deltocephalus, Athysanus och Thamnotettix alltjämt bjuda systematikern stöte- stenar, som endast en grundlig monografisk bearbetning av ett stort material kan undanröja. Al gla Smärre meddelanden och notiser. Ett osvikligt särmärke mellan honorna av våra båda Brephosarter; — I Ent:-Tidskri 1015, pag. 24 gjorde under- tecknad ett försök att åstadkomma en nöjaktig bekrivning för särskiljande av de båda varandra relativt lika honorna av £7e- phos parthenias LT. och 5. nothum TT Hb. Beskrivningen understöddes av AI jär a fotografier efter naturen samt var SR uteslutande åstadkommen genom jäm- förelse av vingarnas teckning. På grund av bristande tid har ej förr än nu kunnat meddelas, att jag senare funnit ett med säkerhet osvikligt och lätt skönjbart särmärke mellan dessa arters honor. Tvänne av de bakre abdominal- segmenten äro på undersidan hos BL. parthemias IL. försedda med en beklädnad, som till sin karaktär be- tydligt avviker från den övriga, vil- Bis pb bkos päriköjtas. la, Os ken som bekant består av särdeles Bakre hälften av abdomen, sedd långa hår. Nyssnämnda beklädnad från undersidan. Lin. först. består av långa, smala, kilformiga 10 ggr. Teckn. av förf. fjäll, som i sin yttre breda ända äro Omböjda. ;. Fig: torde. trotstisitt groteska utseende lämna en god föreställning om deras plats; figuren visar bakre hälften av abdomen sedd från undersidan. Fjällen stå ytterst tätt packade och te sig för blotta ögat eller med lupp såsom varande svarta med guldfärgade spetsar; vid genombelysning synas de ljust gulbruna. Fig. 2 visar en del avskrapade mer eller mindre hela sådana fjäll, förstorade 50 ggr lineärt. På bilden har dessutom kommit med några av de långa håren samt ett och annat vingfjäll. Honan av 65. nothum Hb. saknar denna egenartade be- klädnad. Stockholm i april 1919. D. Ljungdahl. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 153 Fig. 2. Fjäll från undersidan av ett av de bakre abdomi- nalsegmenten hos Q till Brephos parthenias L. Lin. först. 50 ggr. Teckn. av förf. Fjärilfynd. — Härmed en del fynd av mer eller mindre sällsynta fjärilar, ävensom nya lokaler för en-del vanligare arter, varigenom nordgränsen i vårt land höjes för flera av dem. Då ej annan upplysning lämnas, äro fynden gjorda av undertecknad. Av Cerura bicuspis BRH. togs 1919 en larv på björk vid Jakobsberg, Södermanland. Av Pheosia tremula CL. togs en larv i Boden i aug. 1918; samtidigt togos där även larver till /Vofo- donta dromedarius T., på Betula nana. Not. trepida EsPp. och Lemonia dumi 1. fann jag som larver vid Drottningholm 1917, förpuppade sig ?9/, resp. ?!/1; dumi är även tagen på Runmarö, av HOFFSTEIN, 2/10 1895. En annan av HOoOFFSTEIN 1894 på Runmarö tagen fjäril är Drepana curvatula BKH. Acronycta leporina LIL. och megacephala F. voro i Boden 1918 ej ovanliga i larvstadiet. Av AA. ah L. tog jag en larv på ros vid Drottningholm 1917; förpuppning !5/g. — Agrotis polygona F. togs 1894 på Runmarö av HoFFsTEIN. Å. subrosea STPH. har jag funnit som larv på Vakö myr i sydligaste Småland, vid Enskede strax söder om Stockholm och på Ingarö i Stockholms skärgård. Larven äter helst Vaccinium uliginosum, men även myrtillus, Ledum, Salix och Calluna. A. stigmatica HB. har fil. kand. Ma- LAISE tagit på Resarö, Stockholms skärgård. ÅA. dahlii HB. och depuncta LIL. voro tämligen allmänna i första hälften av augusti 1917 vid Drottningholm; där togs även 18/8 en 2 av ÅA. grisescens 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. TR. Denna sista art är av d:r KEMNER tagen vid. Experimental- fältet och av HOoFFSTEIN på Runmarö. Vid Ljugarn på Gott- land voro i augusti 1919 larverna till A. cursoria HUFN. rätt vanliga i sanden vid stranden. En 98 av denna art togs i slutet av aug. 1918 i Mellby, södra Halland, ny för detta landskap. ÅA. »vpsilon RoTT. tog jag ”"/s 1917 vid Experimental- fältet. — Mamestra advena F. och thalassina RotT. togos i larvsta- diet i början av augusti 1918 i Ragunda, Jämtland, hittills nord- ligaste lokal för dessa fjärilar. — Dianthoecia cesia BKu. fann jag som larv i Silene maritima-frukter i Varberg, juni 1917, ny för Halland. I samma frukter på samma lokal voro D. capso- p/ula-larverna mycket vanliga, vid Drottningholm tog jag dem 1919 i Lychnis viscaria-frukter och samma år vid Ljugarn i frukterna av .Silene viscosa. — Miana latruncula f. ethiops HAw., jämte övergångar, var i mitten av juni 19:7 vanlig vid Lund i Skåne, där jag strax norr om staden en kväll tog ett 20-tal på lockbete. Minst lika vanlig var där M. fasciuncula Haw. jämte /. cana STGR., för första gången i Sverige tagen av BENANDER vid Benestad i sydöstra Skåne 1916 (Entom. tidskr. 1917, 102). Av M. captiuncula "TR. togs ett kopulerande par vid Drottningholm ?3/7 19017. Ur de för denna lilla fjäril påfallande stora äggen (18 stycken lades) kläcktes första larven !9/g, kulturen misslyc- kades. Hadena abjecta He. £. fribolus BSD. togs 1919 av apo- tekare HAMNER vid Vändelsö, Södermanland. MH. lithoxylea FE. tog .jag i flera exemplar vid Ljugarn 1919, ej förut antecknad från Gottland. —" Brachionycha nubeculosa EsP. är av HOFFSTEIN tagen på Runmarö, april 1897. — Däichonia aprilina L. Många pDuppor togos vid Jakobsberg i augusti 1919. De kratsades fram vid basen av stora, fritt stående ekar, där de lågo på ringa djup, tätt intill stammen, särskilt i rotförgreningarna. Vid Drottning- holm tog jag i september 1918 några exemplar av fjäriln på lockbete. — Helotropha leucostioma HB. var i slutet av juli 1917 vanlig i puppstadiet vid Experimentalfältet, där många puppor togos i det fuktiga avfallet bland strandvassen i Laduviken. De fjärilar som kläcktes tillhörde såväl huvudformen som /£. fibrosa HB., ett exemplar tillhörde /£. albipuncta ”Tutt. — Hydroecia nictitans BKH. togs i ett exemplar vid Boden, augusti 1918 och micacea EsP. i ett exemplar vid Ånge järnvägsstation i Medelpad, nordligaste svenska lokaler för dessa fjärilar. — Gortyna ochracea HB., förut känd från Skåne, är av A. JANSSON tagen vid stora Rör, Öland. — Bland en mängd Nonagria typhe-puppor, som av R. MaALaIsE hösten 1919 togos vid Nacka, Södermanland, fanns även en puppa tillhörande V. caznre Ocns., vilken lämnade ett synnerligen vackert ex. av fjärilen. Denna är enligt »Nordens fjärilar» förut endast funnen i Skåne; i Göteborgs museum finnes dock ett exemplar märkt »Sthlm». — Senta maritima "”TAUScH. tog jag vid Rydboholm, Uppland, i juli 1919, ny för Sverige. — SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 155 Tapinostola elymi "TR., förut känd från Skåne, tog jag i 2 ex. i slutet av juli 1918 vid Mellbystrand, Halland. — Luceria wvirens L. är av apotekare Hamner tagen så nordligt som vid Stäket å Värmdö. — Leucania obsoleta HB. var vid Drottningholm i aug. 1917 vanlig i larvstadiet. Larven lever av Phragmites-bladen, ej 1 strået, som uppges i »Nordens fjärilar», men sitter väl om dagen nedkrupen i en bladslida eller i ett avbrutet strå. I på marken liggande eller på rot stående, avhuggna strån övervintrar den fullvuxna larven, för att på samma ställe förpuppa sig, då våren kommer. — Ånomogyna letabilis ZEYT. tog jag i några ex. i slutet av juli 1918 på norra sidan av Torne träsk, nära Jebren- jokks utflöde, nordligaste svenska lokal. — Av Zenocampa populieti TgR. och stabilis ViEw. togos flera larver vid Jakobsberg 1919. Av TI. pulverulenta EsP. kunde man på samma lokal plocka in larver i 100-tal. — Av Calymmnmica trapesina 1. fick jag ur en larv från Jakobsberg den sällsynta f. badiofasciata TEIcH. — Dyscho- rista suspecta HB. tog jag 8 1918 så nordligt som vid Ra- gunda. — NXantlua fulvago IL. med f. favescens ESP. togos i några exemplar i Boden, slutet av augusti 1918. — I fruktsamlingarna till en stor ask och på marken under trädet bland nedfallna frukter insamlades 1918 vid Drottningholm flera hundra larver till Orthosia circellaris HuFs. Utom huvudformen kläcktes här- utur flera ex. tillhörande f. ferruginea EsP. f. fusconervosa PETER: SEN och f. marilenta H3N. Bland almfrukterna levde här även ett fåtal larver till Orrkodia vau-punctatum EsP. och vaccinii IL., många larver till Scopelosoma satellitia IL. och flera arter små- fjärillarver. — Vid Hökö i norra Skåne, Vakö i södra Småland och Mellbystrand i södra Halland tog jag 1 juni 1918 på Vacc. uliginosum och en gång på Myrica gale larver till Xylina lamda F. — Cucullia lucifuga He. tog jag i flera exemplar vid Drott- ningholm 1918. — Ånarta bohemanni STGR. togs i början av aug. 1918 i några ex. på fjället Snuoratjokko norr om Torne träsk. På samma lokal tog R. MaLtaisE 1917 ÅA. richardsomi CURT., 1918 togs där även ett ex. Å. lapponica THNB3a. — Av Åbrostola ascle- piadis SCHIFF., som enligt »Nordens Fjärilar» endast är funnen på Gottland av BoHEMAN, tog jag 1919 flera larver på Tors- burgen (Gottland). Efter hemkomsten från Gottland i mitten av augusti lyckades jag efter flera dagars och nätters målmedvetet sökande till slut upptäcka en larv även vid Jakobsberg. Larven lever som bekant på Cynanchum wvincetoxicum och liknar mycket vid första påseendet med sin brokiga dräkt en Cucullia-larv, men för ett huvudsakligast nattligt levnadssätt. Larvbeskrivningen i »Nordens fjärilar» kan utökas med, att de svarta punkterna eller fläckarna kunna fullständigt saknas (sällsynt), vara mindre än, lika stora som eller större än prickvårtorna; den gula sidolinjen är ej alltid tydlig. Enligt ett exemplar i Göteborgs museum är arten förut känd från Stockholmstrakten. Löjtnant C. SALMONSON I 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920, har även sommaren 1919 funnit asclepiadis-larver, nämligen i trakten av Möja i Stockholms skärgård. Arten torde med fram- gång kunna sökas flerstädes vid vår östra kust, där larvens nä- ringsväxt förekommer. Å. tripartita HUFN. var augusti 1918 van- lig som larv i Ragunda. — MPlusia microgamma HB. har jag funnit på några ovanligt sydliga lokaler, nämligen Enskede, där jag i april 1918 tog flera larver på Ledum palustre och i Tumba, Sö- dermanland, början av september samma år. — Av Euclidia nu CL. tog jag i augusti 1918 några larver i Boden, förut nordligast känd från Ångermanland. — Standfussia emortualis ScHirF. fann jag 1 några exemplar vid Jakobsberg 1919. Cymatophora or F. tog jag som larv såväl i Boden som Ra- gunda 1918, en puppa kläcktes ej förrän efter två övervintringar. Vid Jakobsberg tog jag sista sommaren ett exemplar tillhörande f. fuscostiomata STRD, ving- och njurfläckarna gråsvarta. Thalera putata IL. togs 1 några exemplar i Boden 1918. — Acidalia deversaria HS, en 2 ex pupa Stockholm 1916. — Ephyra pendularia CL. var ej ovanlig i Abiskotrakten 1918. — Av Lobophora halterata HUuFN. finnes 1 Experimentalfältets samlingar exemplar från Ångermanland (TRAVENFELDT) och Norrbotten (LAMPA; f. zonata "THNBG.) — HFucosmia undulata 1.. tog jag som larv i Ra- gunda, förut nordligast känd från Medelpad. — Scotosia rhamnata ScHiFF. är av HOFFSTEIN ”!/7 1896 tagen på Runmarö och av löjtnant SALMONSON vid Rosersberg 1919. — Larentia munitata HB. fångade jag i några exemplar i Ljungby, Småland, början av juli 1917. I Torne träsk-trakten var fjäriln 1918 rätt vanlig i juli +>augusti. ZL. pupillata TANBG. fann löjtnant Salmonson i några exemplar vid Rosersberg 1919. — L. minorata TR. före- kom i början av augusti 1918 på en fuktig äng i björkskogen på norra sidan av Torne träsk och flög där tillsammans med ade- guata B&H. och albulata SCHIFF., de två senare, i synnerhet den sista, betydligt vanligare. LZ. polata DurP. togs i rätt många ex- emplar i slutet av juli 1918 på fjällen norr om Torne träsk. De voro mycket svåra att fånga, flögo fort, uppehöllo sig gärna på fullständigt steril mark och då de slogo sig ned på marken eller på stenarna, voro de så gott som omöjliga att upptäcka. LL. bys- sata AUR. var mycket sällsynt på samma lokaler som föregående. Den allra vanligaste fjärilen i Torne träsktrakten var 1918 LZ. cesiata ScHiIFF. — I Experimentalfältets samling finnes ett exem- plar av Z. unangulata Hw., taget i Medelpad (TRAVENFELDT). I. silaceata HB. tog HOoFFsTEIN 5/7 1893 på Runmarö. LL. obliterata HUFN. tog jag i larvstadiet i Ragunda 1918, nordligaste lokal för denna art. — Zephroclystia indigata HB. var ej ovanlig som larv i Boden 1918. I. venosata F. förekom som larv i Varberg 1917 tämligen allmänt i Silene maritima-frukterna. Av I. assi- milata GUEN. tog jag 1912 vid Viggbyholm, Uppland, en hel samling larver på vildväxande svart vinbärsbuske. >. sobrinata SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 157 He. har jag från Boden. — Cabera pusaria LL. och exanthemata Sc. har jag likaledes från Boden, den senare nordligast känd från Över-Luleå i Norrbotten enligt exemplar i Experimentalfältets samling (Lpa 30/6 85). — Gonodontis bidentata CL. tog jag som larv i Ragunda. — Enligt I. TRAGARDH i »Skogsinsekternas skadegörelse under år 1916» (ur Meddel. fr. Stat:s skogsförs.- anst. H. 15, 1918) äro larver till Hibernia defoliaria CL. funna i Ovansjö i Gästrikland; arten ej förut observerad så nordligt. — Boarmia roboraria ScHiFF. fick jag 1 några exemplar vid Rydboholm, 1919. Av Årctia festiva BKH. togs en larv vid Vassijaure, Torne Lappmark, i juli 1918. — Zygena scabiose SCHEVEN och meliloti EsrP. äro funna så nordligt som i södra Dalarna av K. H. Forss- LUND. Frithiof Nordström. Fjärilnotiser från Halland. — På Sydhallands ljungbe- växta sandmarker, 1 början av juni härligt guldskimrande av då blommande inblandad hårginst (Genista pilosa 1..), en torr risig ärtväxt, något mindre än jungen och mestadels tryckt efter mar- ken, har undertecknad under de senaste fyra åren haft tillfälle att göra några besök (i Halmstadstrakten). Där finnes ännu liksom på Osbecks tid (slutet av 1700-talet) den av honom då anträffade, på ginsten (och har-riset = Sarothamnus scoparius WIMM.) levande mätaren Pscudoterpna pruinata HUFNS., om vilken ingen tyckes ha meddelat någon iakttagelse i Sverge efter Osbeck. Åt- minstone de två senaste åren har den förekommit rikligt; allmänt sågs 1 näninda trakt i juli och början av augusti på jungtopparna dess korta och tjocka, gröna, fint rödkantade larver med det tvåspetsade huvudet sitta döende, ruvande över ur dem utkrupna parasitsteklars vita kokongsamling. Från mitten av juni förpuppa sig de oskadade larverna, och efter c:a 18 dagar framkomma fjärilarna. Som nykläckta äro de blåa men bli genom färgens snara urblekning först gröna och slutligen grågula. De flyga både på dagen och i aftonskymningen. Tillsammans med Pseudoterpna Myger i slutet av juli och början av augusti men, efter som det vill synas, endast på dagen den förut icke från Halland omtalade större mätaren Selidosema ericetaria WVILL., vars larv också lever, om än icke uteslutande, av ginsten. Vid nedslaget kryper fjärilen gärna in under jungen, där dess jordgråa färg gör den osynlig mot marken. Från början av juni och juli ut ser man Ortholita plumbaria FABR., också en ginstätare. Den är synbarligen långlivad som imago, ty i juli finnas endast nötta exemplar, habituellt ganska olika de färska och erinrande om Phasiane petraria HB. På dylik jungmark anträffades 8 aug. 1919 ett nött exem- plar och i mitten av juli 1920 flera friska av ytterligare en ginst- 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920, mätare, Chesias rufata FABR., ny för Sverige. Den skall f. ö. före- komma från norra "Tyskland sällsynt och lokalt i M. och S. Europa. I LaAmpPas skandinaviska förteckning (1885) och AURIVILLIUS, Nordens fjärilar (1888—91) fanns den ännu icke men är numer enligt KLÖCKER i Danmarks Fauna (1915) anträffad flerestädes på Jylland. Den har således varit stadd i spridning men kan i vårt land icke gärna komma nordligare av brist på näringsväxt. Märkligt är, att 1 SPULER, Die Schmetterlinge Europas, anges dess flygtid till april men i Danmarks Fauna till juni —aug., vilket senare således stämmer med förhållandet hos oss. Den anträffa- des på ett par ställen, flyger upp om dagen, är ock i rörelse i skymningen. — Hur har den väl kommit hit? Språnget från såväl Jylland som Nordtyskland är ju högst betydande för en svag liten mätare. Kan den ha kommit med harrisbuskar, på vilka den enligt Danmarks Fauna också kan leva? Att så skett med den andra, sentflygande arten Ch. spartiata FUESsSL., som rikligt förekommer vid Halmstad på där utplanterade sådana buskar och lägger övervintrande ägg i oktober, får väl anses som självklart, försåvitt det är riktigt, att nämnda buske är först av människan införd i landet. Om nu den nykomna arten i Tyskland lägger ägg i april och buskar därifrån införts hit vid den årstiden (på den ena fyndplatsen finnas de planterade; nära in- till den andra ha några förr funnits i en trädgård), och fjärilen trots en plötslig förflyttning förmått att reda sig och ändra tiderra för sin utveckling parallellt med i Jylland, kunde det ju tänkas. Jämte de nu nämnda förekomma naturligtvis åtskilliga andra, för vanliga jungmarker utan ginst karaktäristiska makrolepidop- tera såsom AÅsgvroftis strigula TuBG, Percomia strigillaria HB., Ne- moria viridata TL. och fonbrialis Sc., Lycena argus L. och mi- nima FUESSL., Setina mesomella L. m. $9. Ematurga atomaria I. flyger här nere (liksom i Danmark och Tyskland) hela sommaren med nykläckta ex. ännu i augusti, fast då icke så talrik som på våren, liksom ÅAnarta myrtilli L. som bekant visar sig i nya ex. åtminstone i aug. Ins. håller snarare före, att det här är fråga om oliktidig kläckning av övervintrade puppor än om olika ge- nerationer, enär det i juni icke stod till att upptäcka larver av någondera arten på jungen, vilket däremot går bra för sig i augusti. På den numera bundna flygsandsmaårken utanför Halmstad Söndrums socken togs i juni 1918 Zanclognatha tarsipennalis Tr., i juni 1920 två larver av Pygara anastomosis L., förut känd blott från östra Sverge, och i augusti 1918 bland annat Agrotis cursoria HUuFN. Åcidalia bisetata HurFrnN. Agrotis comes He. ÅAcidalia muricata FCFN. Åsgrotis vestigialis ROoTT. Timandra amata 1. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 159 Hadena ochroleuca EseP. Tephroclystia linariata EaABR. (larver) Apamea testacea EsP. Sesia ichneumoniformis FABR., av vilka åtminstone de flesta måtte vara nya för landskapet. Så torde ock vara fallet med Boarmia luridata BKuH. En helt ung sådan larv dinglade på sin tråd under en bok vid Sperlingsholm; uppföddes till imago. September 1920. Erik Vretlind. Panthea coenobita Esp. — En larv av denna hos oss så sällsynta acronyctid nedskakades ur en gran i augusti i år i Karbenning, Västmanland. Förut är den funnen tre gånger i lander, i Skåne, Värmland och Södermanland (Dalarö). Exem- plaret är överlämnat till d:r JoHnN PEYRONS larvsamling. Erik Vretlind. Nogle Plecopterer fra Lappland. — Fra Hr. Oscar Ring- dahl, Helsingborg, modtog jeg nogle i Spiritus konserverede Plecopterer, som var indsamlede af ham i Lapplands Fjeld- trakter. Det var en meget interessant lille Samling, som jeg er Hr. O. Ringdahl meget taknemmelig for; men da der, saa vidt jeg ved, ikke foreligger Oplysninger fra nyere Tid om Sveriges Plecopterfauna, kunde en Fortegnelse over de indsamlede Arter maaske have sin Interesse, hvorfor jeg tillader mig at give en saadan Liste. Dictyopterygella MNanseni KMmenN. 1 sS, 22. Arten er forst beskreven fra Norge, hvor den gaar helt op mod nord. Arcyn- upteryx compacta Mac LACHL. 2. $, I 2. Arten er bekreven paa Eksemplarer fra Sibirien; men den er ogsaa kendt fra flere Lo- kaliteter i Norge. — Chloroperla Strandi KmePN. 2 2. Denne Att, der först er beskreven fra Norge, kendes kun fra dette Land og Riesengebirge. Capnia atra MORrTt., 4 $, er kendt fra flere Lo- kaliteter i Norge. MNemura Standfussi Ris. Flere Eksemplarer. Denne Art har en vid udbredelse i Europa, lige fra Alperne til Nord-Skandinavien. MNemura arctica ESB.-PETERS. 3 d. Det var serdeles interessant at genfinde denne Art, som jeg beskrev paa nogle faa Eksemplarer fra Karasjok (Norge). Nemura marginata Pict. Flere Eksemplarer. Denne Art har en stor Udbredelse i Europa. MNemura inconspicua (Pict.) Mort. 1 S, 12. Ogsaa denne Art har en vid Udbredelse. Det interessante ved Ind- samlingen, synes jeg er dette, at den er foretaget rent tilfeldigt, og dog indeholder den alligevel saa mange interessante Arter. Dette synes at tyde paa, att der ved Bredderne af Lapplands Elve findes en meget rig Plecopterfauna. Disse Insekter, der ber opbevares i Alkohol, findes under Sten ved rindende Vand, eller de kan bankes ned af ”Tréeer og Buske i Nerheden af Vand. P. Esben-Petersen, Silkeborg. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Några intressanta fjärilfynd i Härnösandstrakten. Macrolepidoptera. Lycena astrarche BGsTR. Av denna art har jag d. !9/7 1919 tagit en ännu ej beskriven form, som avviker från f. salmacis Harr och /. artaxerxes F. genom att den på framvingarnes ovan- sida tydliga vita diskfläcken har kraftig mörk kärna. Pyrameis cardui. L. var rätt allmän i Härnösand i mitten av augusti 1920. Eulepia cribrum 1. Vid 12-tiden på natten mellan d. 3 och 4 juli 1920 tog jag högst uppe på Härnöklubb 2 ex. av huvud- arten och Ii ex. av fpuncligera FRR. Nudaria mundana 1. 1 ex. 4 1920 vid Vangsta å Härnön kl: nt Tephroclystia cauctriata Der. 1 ex. !$/6 1919 Härnösand och I ex. 9/6 rorg Gådeåri Säbrå- socken. ' Ny för Sverige. D:r M: HERING i Berlin det. Tephroclystia denotata HB. 1 ex. !/g 1920 vid Bondsjön i Säbrå. Ny för Sverige. M. HERING det. Tephroclystia pernotata GN. (=satyrata HB... ab. subatrata STGR.) I ex. 2/6 1919 Gådeå i Säbrå socken. M. HERING det. Ny för Sverige. Tephroclystia succenturiata IT. v. oxydata TR. 1. ex. ?9/6 1919 Härnösand. Ny för Sverige. M. HeERING det. Chloroclystis chloérata MaB. 1 ex. 1 1920 Härnösand. M. HERING det. Microlepidoptera. Donacaula mucronella ScHiFr. Ej sällsynt i början av juli 1919 vid stranden av Bondsjön. Selagia spadicella HB. 3 ex. "/s 1920 Jeresta i Nordingrå socken. Energestis e&nealis L. "Allmän i slutet av juni, Sälsten å Härnön. Ny för Sverige. Pyrausta cingulata L. Allmän 1920 å samma plats och vid samma tid .som nästföregående art. Förut anmärkt fr. Sk.,. Gtl. och Ög Larven, som eljest skall leva på Salvia, vilken växt ej finnes härstädes annat än möjligen som odlad, har troligen den vid Sälsten allmänt förekommande Zhymus serpyllum till värdväxt. Pandemis cinnamomeana Tr. 1 ex. 0/7 1919 Härnösand. Eljest känd endast fr. Sk. och BI. Phalonia rupicola Curt. 2 I 5/6 och 3/6 1919 och en 8 7/7 1919, alla tagna i Härnösand, tillhöra en av KENNEL om- nämnd men ej namngiven var. Ny för Sverige. M. HERING det. Argyroploce rufana S. Ej sällsynt i slutet av juni vid havs- stränderna, dock endast, enligt vad jag tycker mig hava märkt, SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 16 I där Årctostaphylus växer. Denna växt synes dock ej förut vara anmärkt såsom larvens näringsväxt. Arten är i Sverige förut känd endast från Sk. Epiblema nemorivaga ”TGstrR. Flög allmänt vid havsstranden nedanför Murberget i Säbrå socken. Larven håller sig till mjölon. Enl. mig av TRAFVENFELT lämnad uppgift har han tagit den å Gtl. och i Bjästa i Ång. Ny för Sverige. I alla våra grann- länder är den funnen. Epiblema expallidana Hw. 1 ex. ”/1 20 Härnösand. Känd fr. Sm. > — Scoboliana Hw. 1 ex. "1/6 1920 Sälsten å Härnön. Av LJUNGDAHL anträffad i Uppland. Ny för Sverige. MHERING det. Depressaria conterminella Z. 2 ex. ?/1+ och ?!/; 1919 Här- nösand. Enl. WALLENGREN anträffad i Sk. och enl. ZELLER (»Die Depressarien») tagen av BoHEMAN i Stockholm. Depressaria rotundella DG. 2 ex. å Hälletorp i Säbrå socken 2/5 1920. Ny för Sverige. Enl. SpurerR förekommer arten i England, södra Tyskland, norra Österrike och södra Europa. HERING det. Gelechia infernalis H.S. Tagen 1 1 ex. i juli 1919 och i 3 ex. i slutet av juni 1920, alla i Härnösand. Arten finnes ej anmärkt av WALLENGREN, men enl. SPULER skall den förekomma i Skandinavien. Gelechia continuella Z. 2 ex. i början av juli 1919 vid stran- den nedanför Murberget, 1 vid gamla Säbråvägen !!/; 1919 och 1 vid Sälsten å Härnön ??/& 1920. Ej heller denna art är förut anmärkt för Sverige, men enl. upplysning av TRAFVENFELT har han tagit den i Ång. och mellersta Sverige. Lita psilella H.S. En mörk form anträffad i 1 ex. 2/5 1920 vid Bondsjön i Säbrå socken. Enl. WALLENGREN är arten i Sve- rige endast funnen i Sk. Lita atriplicella F.R. I flera ex. tagen i slutet av juni rg919 vid Bondsjön. Av TRAFVENFELT tagen i Vb. Ny för Sverige. Bryotropha umbrosella Z. Allmän vid Smitingsviken å Här- nön 3/7 1920. Samtliga tillvaratagna ex. hava påfallande kraftig vit teckning. Förut känd fr. Sk., Bl: ochoGtl. Xystophora unicolorella DuP. 2 ex. !7 1919 Härnösand. Av TRAFVENFELT tagen i Bjästa i Ång. Ny för Sverige. Coleophora antennariella H.S. Rätt allmän i slutet av maj. Ny för Sverige. Coleophora paripennella Z. Kläckt ur säck tagen 2/6 1920 vid Bondsjön. Förut känd från Sk. och BI. Coleophora troglodytella DurP. 2 ex. 3/6 1919 och 1 ex. 1/g 1920 Härnösand. Ny för Sverige. HERING det. Gracilaria populetorum Z. 1 ex. 2/4; 1919 Härnön. Om detta ex. har HERING sagt, att det sannolikt är en ny aberr., då det är mycket mörkare och grovfjälligare än den mörka v. 470- teella FREY. II — 20290. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 2—4 (1920). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920 Lithocolletis salictella Z. 1 ex. !0/6 1919 Härnösand. Känd fr: Skåne: Lithocolletis connexella Z. 1 ex. ”/6 1919 Härnösand. Känd fr: Växjö. Lithocolletis betule Z. 1 ex. !/&g 1919 vid Bondsjön. Känd fr. södra Sverige. Bucculatrix cristatella Z. 1 ex. !0/7 1919 Härnösand och 2 ex. "1/5 1920-1 Gadearsocken. . Känd. fr. ske Phyllocnistis sorhageniella TLöÖDERS. Minor ej sällsynta å asp 1: ex. kläckt t$/qrgrg: Lyonetia frigidariella H.S. 2 ex. "/6 1919 Kittjärn i Säbrå socken, I ex. ”/6 1920 Härnösand och 1 ex. 16/6 1920 vid Bondsjön. Förut tagen av TRAFVENFELT i Ång. Ny för Sverige. Om denna arts flygtid har jag funnit följande uppgifter i litteraturen: C.Svi FlEYXDEN? (Stett; ervZ: 1860.1 piss) usom rmSteMortz1 Ober-Engadin tagit larven, omnämner, att fjäriln utvecklade sig i slutet av augusti. "TEnGSTRÖM (Catalogus 1869, p. 63) säger, att.arten tagits av honom vid Petrosavodsk d.-16 juni och av E. NYLANDER i finska lappmarken d. 15 i samma månad. Antagas får väl, att det är som imagines de tagits. P. CC: ZELLER: (Stett. e. Z. 1878 p. 160) haritagitrarten i Graubinden i Schweiz d. 5 och 26 juni och yttrar »säkerligen äger här liksom hos eclerckella en övervintring såsom imago rum». Senare förekommande uppgifter hos HEINEMANN, FREY (Die Lepidopteren der Schweiz, 1880, p. 417), HARTMANN (Die Klein- schmett. des europ. Faunengebietes 1880, p. 117) och SPULER, vilka uppgifter tydligen äro hämtade från v. HEYDEN, angiva endast flygtiden till augusti, september. Då att döma av litteraturuppgifterna rörande örelalla ledi, prunifoliella "och pulverulentella, dessa övervintra såsom imago, och 'frigidariella såsom imago tagits både vår och höst, torde man väl med säkerhet kunna giva ZELLER rätt i hans ovan- nämnda förmodan om en övervintring såsom imago jämväl hos sistnämnda art. Elachista megerlella Stt. 2 ex. 12/7 och !7/7> 1919 Härnösand. Känd från Sk. och Gtl. HERING det. Elachista albidella "TGSTR. 2 ex. ”/7 1920 Smitingsviken och I ex. t/7 1920 Vangsta tillhöra alla enl. HERING v. rhynchosporella SITT: -Huvudformen: känd fri! Sk:, Sm. cochGtl: Swammerdamia. conspersella TGSTR. 2 ex. !8/; och 19/8 1920 Härnön. Av TRAFVENFELT tagen i Abisko. Omnämnes ej av WALLENGREN såsom svensk, men 'SPULER anför. den från Lpl. Zelleria ribesiella Joan: 2 ex. 8/5 1919 och ?9/5 1920 Här- nösand. Tagen av LJUNGDAHL i Upl. och av TRAFVENFELT i Ång. Ny för Sverige. SPULER omtatar arten säsom anträffad endast i södra Frankrike. Sedan jag, efter tagen del av de SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 163 JOANNIS” fullständiga beskrivning av arten i » Bulletin de la société entomologique de France» 1900, bestämt ett av mina och ett av LJUNGDAHLS ex. att vara denna art, sände jag dem för kontroll- bestämning till HERING, som säger: »Wir (Berlins zoologiska museum) besitzen leider die Art nicht, so dass ich sie nicht vergleichen konnte. Aber nach der Beschreibung scheint die Determination richtig zu sein!» Argyresthia pulchella Z. 2 ex. 30/7 1919 och I ex. "!/7 1920, alla i den till min bostad i Härnösand hörande trädgården. Ny för Sverige. SPULER angiver artens geografiska Hibrednings till alperna, södra Tyskland och Livland. Arten, som något på- minner om «conjugella, är karaktäristisk och lätt bestämd. ÅArgyresthia rufella "TGSTR. Togs först i några ex. i mitten av juli 1919 i min trädgård i Härnösand. I början av juli 1920 återfann jag arten i Härnösands hospitalsträdgård, där den i hundratal flög kring vinbärsbuskarne. Tagen av TRAFVENFELT i Ång. Ny för Sverige. Känd från bland annat Finland och Livland. ÅArgyresthia glabratella Z. 2 ex. 19/6 och !/7 1919 samt 2 ex. 3/6 1920, alla i Härnösand. Ny för Sverige. 2 av exemplaren bestämda av HERING. Svår att skilja från zlluminatella. ÅArgyresthia amiantella Z. 2 ex. ?/1 1919 och I ex. 5/7 1920, alla i Härnösand. Ny för Sverige... Ett av exemplaren bestämt av HERING. Denna art är lättare att bestämma på grund av de smala och något grå framvingarne. Tinea ignicomella H. S. Allmän 1 slutet av juni 1920 vid Säl- sten å Härnön. Känd från Sk., Vg., Gtl. och Dlsld. HERING det. Nemophora schwarsziella Z. Allmän i förra hälften av juni 1919 och 1920 i och omkring Härnösand. Förut känd fr. Sm. HERING det. Adela” rufimitrella Sc: 1 ex. iv 1919 Säbrå. Känd från Sk. och Vg. Härnösand den 10 nov. 1920. Ernst Orstadius. Rättelse. — I min uppgift å nya fyndorter för skalbaggar i Ent. Tidskr. 1919 sid. 182 ha för släktet Zrichopteryx angivits felaktiga namn och synonymer. Uppgiften torde benäget rättas till: Trichopteryx lata, MotscH, Hindås, Vg. Furusund, Sthlm Skg. » cautiana, MaTH, Göteborg » brevis, MotscH, Hindås, Vg. » sericans, HEER, » » Dessa äro de namn, som angivits i IsAAC B. ERICSONS Över- sikt av Trichopteryx, Ent. Tidskr. 1908 sid. 121, vilka böra till- mätas större tillförlitlighet än ReIirTtTERsS uppgifter i Fauna Ger- manica, varur jag hämtat djurens författaranamn. za C. H. Östrand. — 20290, 1604 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920 Meddelande om myskbockens, Aromia moschata, vistel- seort. — I häftet 2—4 1919 av tidskriften omnämnes att nämnda skalbagge anträffats å björk. Samma iakttagelse har underteck- nad gjort. På eftersommaren i fjol lågo i Hälsingborg stora förråd av björkved hopade och var veden enligt vad som med- delats mig hitkommen från Småland. En vedgårdsarbetare över- lämnade till mig en dag trenne exemplar av nämda skalbagge och på anmodan tillvaratog han på eftersommaren talrika exem- plar åt mig jämte en del andra longicorner såsom Saperda po- pulnea och Charcharias och Hylotrupes bajulus — samtliga antag- ligen kläckta ur björk. Märkligt att de båda Saperda-arterna anträffades på björk då de i allmänhet anträffas på asp. Upp: giften från "THOMSON i hans »Skandinaviens Insekter» att arten skulle leva på pil och sälg härleder sig möjligen från THOMSONS eller konservator RoTtHS insamlingar av arten i botaniska träd: gården i Lund, där arten på sin tid var allmän på några gamla pilträd. Hälsingborg i januari 1920. Harald Muchardt. Skånska skalbaggfynd. — Följande intressanta skalbagg- fynd hava gjorts av Postexpeditören B. VARENIUS i Hälsingborg. Hydroporus scalesianus SrtPH.: Sk. Råå mosse; Achenium humile NicoL.: Sk. Raus under tång, ny för faunan; Tapinotus sellatus FBrR.: Sk. Raus; Mäicrolestes maurus STURM.: Sk. Råå, ny för faunan; Dromius longiceps DeJ.: Sk. Engelholm (se Ent. tidskr. 1913, sS. 383). Exemplar hava varit tillsända tidskriftens redak- tion. Skalbaggfynd. — Tandläkaren LEONARD HAGLUND har med- delat redaktionen, att han vid stränderna av Kalmarsund an- träffat Dilacra fallax Kratz, vilken förut ej torde vara funnen INSVerge? Fjärilfynd. — En J av Oeneis jutta HB. anträffades som- maren 1918 på en mosse vid Gullringen N. om Vimmerby i Småland av Fil. Kand. MARTIN EKSTRÖM. Utnämningar och förordnanden. — Till Laborator vid Centralanstaltens Entomologiska avdelning har av Kgl. Maj:t utnämnts: Fil. .D:r N. A. KEMnNER: Då Dit /K.ofiin. befinner sig i holländsk tjänst på Java och ej kan hemväntas förrän till I maj 1921, har nuvarande assistenten Fil. Mag. O. LUNDBLAD för- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISEE 105 ordnats att t. v. upprätthålla befattningen. Som t. f. assistent fungerar amanuensen Ö. AHLBERG. — Till innehavare av assistentbefattningen vid Skogsför- söksanstaltens entomologiska laboratorium under år 1921 har förordnats Fil. D:r PaUuL SPESSIWzEFF, förutvarande tjänsteman vid Skogsinstitutet i Petrograd. Donation. — Till Centralanstaltens Entomologiska Avdel- ning har av Kyrkoherden C. SELLMAN i Toresund, Mariefred, som gåva överlämnats framl. Läroverksadjunkten EiNAR SELL- MANS för svensk faunistik utomordentligt värdefulla insektsam- ling, huvudsakligen Coleoptera. Samlingen, som är utomordent- ligt väl preparerad, har med synnerlig omsorg och möda hop- bragts under vidsträckta resor i landet. Särskilt intresserade sig S. för den terricola faunan, varför ock hans samlingar av sta- phyliner och andra micros äro företrädda i tusentals exemplar. Likaledes finnes ett storartat material av vattenbaggar. Till följd av EINAS SELLMANS förtidiga bortgång är emellertid en stor del av samlingarna obestämd. Detta är den tredje stora Coleoptersamlingen, som under loppet av några få år donerats till Centralanstaltens entomolo- giska avdelning (de båda föreg. voro hopbragta av J. AHLROT och A. FRISENDAHL). Då avdelningens tjänstemän icke äga möj- lighet annat än på »lediga stunder» nedlägga arbete på bearbe- tandet av detta för kännedomen om vårt eget lands fauna ytterst värdefulla material, fästes härmed uppmärksamheten på att delar av samlingarna gärna utlånas till kända specialister för bearbet- ning, om hänvändelse göres till avdelningens föreståndare. Al He Dödsfall. — Den 20 november i fjol avled i San Diego, Syd-Californien en av entomologiska föreningens f. d. ledamöter Fru CECILIA ANDERSON, maka till amerikanske generalkonsuln J. F. ANDERSON. Fru CECILIA ANDERSON var under ett tiotal år bo- satt i Sverge dels i Djursholm, dels i Båstad. På grund av hälsoskäl avflyttade hon jämte sin make till Södra Californien men donerade före flyttningen en stor del av sina storartade samlingar till olika museer i Sverge och erhöll Hälsingborgs museum en stor del av de entomologiska samlingarne. Dessa utgjordes av en särdeles rikhaltig samling fjärilar — såväl svenska som tropiska arter, skalbaggar och skinnbaggar, samtliga hop- bragta under resor i Australien, Japan, Syd-Amerika, Cuba, Ja- maica och Nord-Amerika samt Sverge. Harald Muchardt. Föreningsmeddelanden. Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 14 okt. 1918. Vid styrelsesammanträdet anmälde ordf., att K. Maj:t tillde- lat föreningen 1,500 kr. för tidskriften. och. Sv. insektfauna: Till medlemmar i föreningen hade styrelsen invalt: N:0 09007 J; RISEINDAT, DCerer;" Aarhus; Danmark: » 991. CARL A. SALMONSON, Löjtnant, Stockholm. >» 992. OO. SALMONSON, Direktör, Stockholm. >» 093. TORSTEN SETTMAN, Redaktionssekreterare, '”Timmer- nabben. » 994. FOLKE BorG, fil. mag., Upsala. » 995. G. E. BoLLINnG, folkskollärare, Adelöf. » 996. "TEODOR ÖDHNER, Professor, Stockholm. Vid allmänna sammanträdet meddelade ordf., att föreningens led. norske f. d. statsentomologen W. SCHOYEN avlidit samt gav några biografiska data. Föredrag hölls av den för dagen funge- rande sekr., dr ROMAN, om »jättechalcidider>», vartill förevisades planscher, museiexemplar och litteratur; i anl. af föredraget ytt- rade sig prof. AURIVILLIUS, dr ”TRÄGÅRDH, tandl. NORDSTRÖM, kand. MaLraiseE och föredraganden. Kand. R. MaALAISE anmälde en för Sverige ny gallbildning, tillhörande en växtstekel och funnen av honom på Salix babylonica vid Molins fontän i Kungsträdgår- den. Densamme meddelade, att han förfluten sommar i Torne Lappmark gjort rika insektfynd, mest parasitsteklar, på snöfläckar och jöklar, samt förklarade förekomsten bero på en sakta upp: stigande luftström, framkallad av fjällsidornas uppvärmning ge- nom en längre tids solsken. Den blänkande snön torde locka insekterna att slå sig ned, varefter de stelna.; det hela alltså en insektfälla i jättestil. Över detta yttrade sig prof. AURIVILLIUS, dr ROMAN och konserv. SMITT. FÖRENINGSMEDDELANDEN. 107 Sammankomsten den 14 dec. 1918. Vid styrelsesammanträdet meddelades, att överste CL. GRILL i följd av sjukdom önskade avgå ur styrelsen. Följande nya medl. invaldes: N:o 997. GuUST. WINBLADH, Götg. 61, Stockholm. > 998. GUNNAR LINDÉN, fil. mag., Tullinge. > 699. Fröken A.-L. GRANLUND, Expf. » 1000. C. FAGERBERG, skulptör, Stockholm. > 1001. B. LINGONBLAD, Estnäsg. 9 A, Helsingfors. Därjämte beviljades gratifikationer åt bibl.-aman. FR. ÅHLANDER för översikter i tidskriften över svensk ent. litteratur. Vid allm. sammantr. medelade ordf., att föreningens heders- ledamot lektor G. ADLERZ avlidit samt utlovade dödsruna i tid- skriften. Därefter förrättades val av styrelse, revisorer och klubb- mästare. Föredrag hölls av kand. MALaAIsE, som med vackra ljusbilder belyste sin skildring av sommarliv vid Abisko naturvet. station i Lappland. Sammankomsten den 8 mars 1919. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1002. Fröken E. ELGSTRÖM, Norrviken. » 1003. K. LITTORIN, grossh., Örebro. FET OA KE GAS LEKBLOM, fil: Stud); Upsala: » 1005. E. FONDÉN, folkskoll., Karlsborg. Vid allm. sammantr. meddelade aftonens ordf., byråchefen Lyttkens, att föreningens hedersledamot överste CL. GRILL avli- dit samt framhöll hans förtjänster om föreningen. Dr I. TRÄGÅRDH höll föredrag om cyanvätets användning mot skadeinsekter; i diskussionen deltogo hrr MEVES, LYTTKENS, BRrRYK, KEMNER, ROMAN och TULLGREN. Vidare talade dr TRÄGÅRDH om tallmär- tarens uppträdande i Sverige under senare år, varpå hrr MEVES, LYTTKENS och ROMAN yttrade sig. Sekreteraren meddelade, att Föreningens medlem AXEL FRISENDAHL avlidit vid unga år och donerat sin skalbaggssamling till Centralanst:s entom. avd. Slut- ligen förevisades en av artisten D. LJUNGDAHL tecknad ny serie 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. svenska nattfjärilpuppor samt, av hr LYTTKENS, ett fossilt trä- stycke med, gnag efter någon longicorn, funnet c:a 2 m. djupt i Stavsjö mosse. Sammankomsten den 2 maj 1919. , Vid styrelsesammantr. meddelades, att reseberättelse ingått från föreningens stipendiat 1918 K. H. FORSLUND. På ordföran- dens förslag beslöts att till det återupprättade Louvain-bibliote- ket överlämna en fullständig serie av föreningens tidskrift. Tolv nya medlemmar invaldes: NEO 000. 2. IOOM- 5 -TODG: >: IOO0; >». IOIO. >; TOLI. Fi IOT2: 103: >» -IO14. 3 TOLK. 1OI6. 2 ATOm E. H. LARSSON, fil. mag., Storg. 33, Sundsvall. A. OLSSON, folkskoll., Hornsg. 26, Stockholm. Dalarnes folkhögskola, Fornby, Borlänge. J. LUNDBERG, fil. kand., 'Töreboda. Ar FRISENDAHL, fil. dr, Göteborg. ALB. ANDERSSON, civiling., Skepparg. 20, Stockholm. = HULTGREN, tandl., Stockholm. G. STENIUS, arkitekt, Helsingfors. RÖ FREY, fl dr, Elelsingförs. Y; H: U HUKKINEN, fil. kand., Dickursby, Helsingfors. ARVIDSON, fil. kand., Vara. niv:s agrik.-entom. Trirättnd, Helsingfors. Vid allm. sammantr. godkändes revisionsberättelsen för 19138. Revisionsberättelse. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska För- eningens i Stockholm räkenskaper för år 1918, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse. Inkomster: ÄnSavolhters, kontörk.. sus ubrdeese nn Nr 4 sd JÖSLAGS Räntor: Resnellska fonden 1 svt, skys 4 sir) KurKtöRNOO Wahlbergska: fonden; sr sysvesjubger sy STENS Ständiga ledam. >» slagen BraNTRKNELSNRNOO Sandahlska.:fönden ft iss .ejsasaltis. skön HIOH:OO Smittska fonden sviktar kod ind tEUKSARS SO HOG Vinst och förlustkonto -. . fer sken ANAR O ÖKGA Transport 2,882: 79 FÖRENINGSMEDDELANDEN. Statsbidrag . eg Tidskriftens konto . Insektfaunans > Bibliotekets konto . Utgifter över inkomster Utgifter: Bibliotekets konto . Tidskriftens » Insektfaunans > Omkostnads »> Transport Kron Utgående Balans Konto: Tillgångar: Intresse konto Obligations konto Bibliotekets > Nassa kontO. fö css Skandinaviska Föredit NN ip Svensk Insektfauna (Coleoptera); Skulder : A. F. Regnells fond P. F. Wahlbergs >» O. Sandahls fond NÄ WEESmittsis > Claes Grills > År Ständiga Ledam. fond . ö Prof. Chr. Aurivillius Konto Almqvist & Wiksell . Kapital Konto . Föreningens fonder: 1/5 1918 AvEStRegnellsöfondi:, rm > Bl2,0005 RSK VVanNIDEFgSPöL inpasteet el 2,000: OF Sändahls föndmatsas vd $skao,0vor NEW. SmattsJ 2v als ur bo6,400; fölaesvGnlistfond kista? Bs Ständiga Ledam. fond . . . » - 3,600: » » Or Kronor 268: 26,188: 32,000: 140: 990: JE 50002: 2,000: 2,000: 10,000: 6,400: 2,950: STOOR 210: SSM 20-250 ELR 59,902: 31/2 1918 2,000: 2,000: 10,000: 6,400: 2,950: 3,700: 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Ledamöternas antal var vid årets slut: Hedersledamöter is . oc fn bs eter ngn Te NE a ARDEN AE 8 Korresponderande ledamöter. =-. sma USE 8 Ständigarledamötersstttksteitt. uta. Söder SIS SARAL 25 VN 4) (8 ER 00 (Old =) spenen vägs EE RR NE RR NARE I AR i afaja Ledamötersasutlandets ste onserbottueta an ACTA NSI: 19 Summa 3063 Med anledning av den deficit, som årets räkenskaper utvisa, vilja revisorerna framhålla önskvärdheten av att föreningens ut- gifter må komma att ställa sig i bättre överensstämmelse med dess inkomster. Revisorerna, som granskat samtliga räkenskaper, verifikatio- ner och värdehandlingar, hava funnit allt i god ordning och kunna på grund härav hemställa till Föreningen, att full och tacksam ansvarsfrihet beviljas styrelse och kassaförvaltare för rä- kenskapsåret 1918. Stockholm i April 1919. D. Ljungdahl. René Malaise. Härefter meddelades, att 7 ansökningar till årets vandrings- stipendium inkommit. Dr E. MJÖBERG höll föredrag om de föga kända Embiderna och gav ett sammandrag över vad som publicerats om hans australiska insektsamlingar. Ordf. tackade och lycköns- kade honom till hans nya befattning som zoolog vid holländska försöksstationen på Sumatra. Konserv. Smitt meddelade en me- tod att blåsa upp larver med hjälp av ett litet acetyléngasverk och löjtn. SALMONSSON demonstrerade en av honom uppställd kläckningsjournal. Sammankomsten den 27 maj 1919. Vid styrelsesammanträdet godkändes ett av skattm. och sekr. uppgjort förslag till stat för 1919 och invaldes följande nya medlemmar: N:o 1018. RicH. HYSLIN, med. stud., Anatomicum Upsala. » 1019. F. KINNMARK, med. stud., Skolg. 27, Upsala. » "1020. S. BöUNnsow, stud., Skokloster. » 1021. Frkn L. Bönsow, stud., Skokloster. FÖRENINGSMEDDELANDEN. få Beslut fattades att företaga en vårutflykt lörd. den 31 maj till Nya Björknäs på Värmdö. Sammankomsten den 31 maj 1919. Utflykt till Nya Björknäs, där man beslöt till årets stipen- diat utse K. E.: MAGNUSSON från Jönköpings h. allm. läroverk. Sammankomsten den 11 okt. 1919. Vid styrelsesammantr. meddelade ordf., att K .Maj:t även för 1919 beviljat föreningen 1,500 kr. på gamla villkoren. Följande nya medl. invaldes: N:o; 1022. EI. LINDBERG, stud., "Helsingfors. > 1023. Ö. SJÖBERG, prov.-läkare, Loos: > 1024. G. FALKENSTRÖM, direktör, Stockholm. > 1025. C. v. SYDow, löjtnant, Eriksberg, Katrineholm. >. 1026. O. Vv. SYDOW, fänrik, Malmslätt. Hrr TRÄGÅRDH, KEMNER och sekr. utsågos att ombestyra lo- kal etc. för firandet av föreningens 40-årsdag. Vid allm. sammantr. meddelades, att reseberättelse ingått från föreningens stipendiat 1919 K. E. Magnusson. Kand. S. BERGMAN höll ett av talrika ljusbilder belyst föredrag om sin sommarresa till Island. Slutligen beslöts att fira föreningens 40- årsdag lördagen den 13 dec. i st. f. påföljade söndag. Sammankomsten den 13 dec. 1919. Vid styrelsesammantr. upplästes inkomna hälsningstelegram, och invaldes sex nya medlemmar: N:o 1027. C. G. ÅGREN, Linnég. 45, Göteborg. > 1023. AX. JOHANSSON, med. vet. stud., Frejg. 9, Sthlm. >» 1029. F. WINQVisST, stud., Maltesholm, Tollarp. 2TIG30: KI ROSÉN, stud, Broby. » 1031. E. BRODDESSON, lärov.-adj., Manillag. 20, Örebro. > 1032. ÅA. WAHLGREN, professor, Expf. Vidare meddelades, att på utsända teckningslistor för en publikationsfond dittills influtit kr. 1,527:75- 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1920. Vid allm. sammantr. på Skogshögskolans zool. lärosal häl- sade ordf. först prof. Gorto från Tokio välkommen som gäst. Till sekr. efter prof. TULLGREN, som undanbad sig återval, utsågs dr ROMAN, Riksmuseum, och till styrelsesuppl. prof. A. BERGMAN. Dr S. BENGTSSON, Lund, valdes till föreningens hedersledamot. Högtidstalet hölls av ordf. prof. AURIVILLIUS, som utförligt skildrade föreningens uppkomst och utveckling under de 40 åren. Sedan demonstrerade kand. MALAISE en automatisk insamlings- apparat för smärre leddjur, avsedd till den förestående Kamt- schatka-expeditionen. Efter sammanträdet hölls på högskolans kårlokal ett festligt samkväm, varunder dr KEMNER med glatt skämt presenterade en rad karaktäristiska ljusbilder över kända föreningsmedlemmar och prof. TULLGREN uppläste. tillfällighetsbladet »Bombarderbag- gen», innehållande mer eller mindre oförargligt gyckel med med- lemmarnes svagheter och käpphästar. Den goda stämningen underhölls flitigt med tal, sång, musik å flera instrument och dans av både in- och utländska förmågor. ENTOMOLOGISK TIDSKRIET UTGIVEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN 1 STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOANDRA ÅRGÅNGEN IKIrZA UPPSALA, 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet 1 tryckt den 10 april 1921 » 2 » » S sept. 1921 » 3—4 » » 25 jan. 1922 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet INNEHÅLL AHLBERG, O., Zur Identitätsfrage von ZTr7ichothrips piniz HALD -.. Sid. 107 BENGTSSON: "SIMON DEI hard vtlalj: La, maCnIORAME-s ses sereeranES » 120 BeErGROTH, E., The first Heteropteron from Juan Fernandez ...... SEAT IBRYKSRELISYNSUCHBAatnasskd en: soc set ee Serene en ee Moe Ser 3 AIT2 — — , Beiträge zur Biologie und Morphologie einiger skandina- Vi SEN ENVINHO pa lOZerens= See eran ne SA Aer nRaEe RES — —, Zur Präsizierung des Puppenhabitus einiger Parnassiiden... » 224 EpwaRrpDs, F. W., A synonymic list of the mosquitoes hitherto HE GORA CS AK LEO MIN SNI CA CIN sno tru L de NA BEA AE pda SEA » 46 FALKENSTRÖM, G., Vattenskalbaggar från Gotska Sandön och Fårön, InSAmladekaväD SERIE MJÖBERG 6004 0 ena SEO re HORSSEUND AY KESEIE Skalbaggtyn ds -=ES6e0 een ee SINNE TA IT » 242 JANSSON, ANTON, Coleopterologiska bidrag 4— 5 oomonommoos oe Ek RS — —, Åtheta (s. str.) zidicola J. P. JoH. eine selbständige Art... » 254 — —, Bobyggnaden hos Odynerus angustalus ZETT, sosoooooooooo---- 254 HE SVERIGE SA Cl ARTE TALE ot oss er pa oh osann Er dre > MENS — —, Lamproplax (Drymus) picea FLoR funnen i Hälsingland » 256 LUNDBLAD, O., Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser JebendensRynchorten: Ses SNeANeaNNTeNR SRA Aer eAaN SET FNS SAS fy OLLES Ib SA 02 Bg SAME SANSENE MO pA DAR TOR BITR DEE AT ARNE 20 003 — —, Notiophilus hypocrita PUTZEYS funnen i Sverige ---------- » 125 MALAISE, RENÉ, Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen (FOTESE LE Ag Ze As KLO ON Ae Sr SN SARA On » I NORDSTRÖM, FRITHIOF, Något om svenska Eupilhecia-arter -—-- » 164 ÖRSTADIUS, ERNST, Fjärilar fran, Kronobergs länbssssesceseetrensme » 239 REDAKTIONEN, Uthamninoar ock föfotdnan GCD secs oso oo » 256 Re snellskzoologiskatgavomedel <= sis Ssemmes Nas een » 256 RINGDAHL, OscaR, Bidrag till kännedomen om de skånska sand- CyNErNaStuDSektS fl Aso bea ooo spe RE OR EAS ES EAEN » 21,65 RYDÉN, NILS S., Eupithecia sinuosaria Ev. funnen i Skåne --..-- 2ET20 FE NETNSTÖr tSVEnge ny: LatkocoUletes oss BEST OR TITANS SETS AT20 SETTMAN, TORSTEN, Strödda notiser om getingar och humlor -.. >» 249 SPESSIVTZEFF, PauL, Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäferfauna SEN Ede Serve så lyra krk RE RES RI REN ber san RUNS » 219 NVCAEILGREN,: I BINAR, LYCKO,. LUHDETE flisoomnerseononsoonoonoo a YNERYSSIRENES » 60 EKOT SVELIGELINY, AV LOMI TA AND ooo besten sans sens EN gE ones SVT2 WAHLGREN, EINAR, Nomenklatorisches uber Mimas tilie L. und seine ab. 2aculata WALLGR. ooo — —, Brunbandade malmätarens (Eupithecia sinuosaria EV.) nordiska utbredning BSR KANNNYNE ov SRISTEREERN, oe seen > ÖsTRAND, C. H., Skalbaggfynd på orter, som avvika från dem som upptagits i THOMSON'S »Skandinaviens insekter» — oo» Litteratur: BrRYK, FEUIX, »Entomölögia: vindobonensise ss sin rn » LUNDBLAD, O., Ref. av arbeten av JEAN ANKER, KaAI HENRIKSEN, ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN samt C. WESEN- BERGALUNDS, CYCseN ev Oee 5 erg ran Na em B TAS El Ren 27; förr Beiträge zur Kenntnis schwedischer Blattwespen. Von René Malaise,. (Forts. aus H. 2—4, 1920; S. 128.) ÅA. Zetterstedti bildet zusammen mit ÅA. amplus KNW., hebes KNW., pristiphorinus und dalecarlicus samt dem mir unbekannten Zaeznzatus LEP., alpicola KNW. und wahrschein- lich auch dem kurzgeflugelten zol//z KNW. eine gut begrenzte Gruppe von einander sehr nahe stehenden Formen, die durch die Grösse, das schlecht begrenzte Stirnfeld und durch die Farbe gekennzeichnet sind. Die Larve (Fig. 28), die an Salix pentandra LIN. lebt, hat hellgräne Grundfarbe mit zwei breiten, graugruänen Längs- bändern jederseits der Riäckenmittelinie. Die Ränder der Längsbänder mit schmaler, dunkler Begrenzung. Zwischen den Längsbändern bildet die Grundfarbe !/s+ mm Dbreite Li- nien, die deutlich von den dunkle- fen Längsbändern hervortreten.. Die si — SSE Ränder diese letzteren sind nicht - | eben, sondern ungleichmässig stache- lig. Oberhalb jedes Abdominalfus- | ses zwei schräge Flecke von dem- HIRERIrEDN bt RN selben Aussehen wie die Längsbän- le = kära der. Punktwarzen sehr klein, rein- I] WH schwarz. Stigmen farblos mit schma- JE sved len, hellbraunen Rändern. Kopf bc grän, Scheitel dicht dunkelpunktiert. Fig. 28. 5 und 6. Seg- Die Punkte erreichen die Stirn-Schei- mente der Larve von Amau- / a ronematus Zetterstedti n. n. (Ju- telnaht nicht, sondern enden längs meralis ZETT.). I — 237. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 1 (1921). N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. einer gedachten Linie parallel mit und auf !/, mm. Abstand von dieser, Ozellen und Antennen rein schwarz. Länge 20— 25 mm. Verpuppung in einem braunen Kokon zwischen Moss o. d. gl. auf der Erdoberfläche. Es kommt nur eine Generation vor, die sehr fräh im Frähling fliegt ehe die Knospen der Futterpflanze ausgespros- sen sind. Amauronematus pristiphorinus n. sp. Körper ganz schwarz, nur der After und die Tegul&e bleich. Beine schwarz; die Kniee, Tibien und Tarsen weisslich. Die Spit- zen der vorderen Schenkel auch hell gefärbt. - Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma hellgelb, das letzte mit braunem Hinterrande. Pa | U (DN Fig 29—30. 20. ÅAmauronematus bristibhorinus mn. sp. a) Sägescheide, Db) Clypeus. 30. Pteronidea pseudonotabilis ENSL. a) Sägesch. von der Seite und b) von oben, c) Rand der Clypeus. Kopf und Thorax grob und dicht punktiert, matt. Unter- lippe lang, Fäöhler kärzer als der Hinterleib, drittes und vier- tes Glied von gleicher Länge; drittes Glied nach unten ge- bogen. Kopf hinter den Augen verschmälert. Scheitel drei- mal so breit als lang, Stirnfeld nicht begrenzt, die untere 'Stirnwulst von einer Furche, die bis zum unteren Ozellus geht, schmal unterbrochen. Klauen zweispaltig. Sägescheide kurz, gegen die Spitze etwas erweitert, am Ende viermal so dick als die Cerci, dort ausgerandet und mit einem kleinen Mittel- zahn versehen. (Fig. 29.) Länge 7 mm. Ein 2 von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefangen. Amauronematus dalecarlicus n. sp. Färbung schwarz; schmutzig bleichgelb sind: Oberlippe und Vorderrand des Clypeus, Tegul& und die breiten Pronotumecken, neuntes Riäckensegment und die ganze Umgebung der Sägescheide samt den breiten Hinterrändern der umgeschlagenen Riäcken- MALAISE: BEITRÄGE: ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTIWESPEN. 3 segmenten des Hinterleibs. Ein Fleck an der oberen Augen- ecke braun. Beine schmutzig bleichgelb, die breite Basis der Häften und die Vorderseite der Schenkel gegen die Basis schwarz. Flägel klar, Costa und Stigma braun der Rand des Letzten dunkler. -Fähler wenig kärzer als der Hinterleib, drittes Glied kaum kärzer als das vierte. Kopf hinter den Augen verengt, runzlich punktiert, fast matt. Stirnfeld schwach begrenzt. Supraantennalgrube gross und flach, die untere Stirnwulst breit eingekerbt aber nicht unterbrochen. - Innerhalb des Stirnfeldes unterhalb des un- teren Ocellus eine kleine, glänzende Grube, die wohl so gross wie däs Nebenauge ist. - Scheitel: gut dreimal:so' breit. wie lang; Thoraxräcken dicht punktiert matt, Mesopleuren gerun- zelt, aber deutlich glänzend. Sägescheide wie bei ÅA. pristi- phorinus, doch ist die Basis eben so dick als die Spitze. Länge 8 mm. Ein 2 dem ?2/5 von Herrn E. KLEFBECK bei Säter in Dalekarlien erbeutet. Die ÅA. dalecarlicus steht dem ÅA. pristiphorinus sehr nahe. Ist jedoch durch die Stirnbildung, die Mesopleuren, die Farbe des Stigmas, der Oberlippe und des Hinterleibes von dieser gut zu erkennen und nimmt eine Zwischenstellung zwischen Å. pristiphorinus und Å. Zetterstedti ein. = Pieronidea pseudonotabilis ENSL. Färbung schwarz; am Kopfe sind beim 2 rötlichgelb, beim SI weisslich: Ober- lippe, Mandibelbasis, Clypeus ganz oder am Vorderrand; beim $ können ausserdem die äusseren Orbiten etwas bräun- lich gefleckt sein. Beim £Y rotgelb, beim SI hellgelb sind am Thorax die Ecken des Pronotums und die Tegul&. Der Hinterleib ist beim 2 rotgelb. Die zwei ersten Riäckenseg- mente haben in der Mitte zusammen einen grossen schwar- zen Fleck. Die folgenden Segmente in der Mitte: am Rande mit einem kurzen, und an der Basis mit einem etwas längeren Querstrich versehen, die in der Mitte durch einen Längsstrich vereint sind, so dass jedes Segment in der Mitte eine »7«- ähnliche Figur trägt. Beim 2 sind ausserdem Sägescheide und Cerci ganz schwarz. Bei beiden Geschlechtern ist wenigstens zwischen den vorderen Räckensegmenten in der Mitte eine kleine häutige Blösse. Das J hat den Hinterleibs- 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. räcken ganz schwarz und den Bauch bräunlich. Beine rot- gelb; Basis der Häften und Spitze der Hintertibien nebst ihren Tarsen schwarz, die Spitze der Häften und die Trochanteren bleichgelb. Flägel klar, Geäder, Costa und Stigma schwarz, der Rand des Stigmas gegen die Basis dunkelbraun. Kopf hinter den Augen deutlich verschmälert. Scheitel gut dreimal breiter als lang, mit deutlicher Mittelfurche. Stirnfeld durch scharfe Kiele begrenzt, die untere Stirnwulst nicht unterbrochen. Innerhalb des Stirnfeldes, unterhalb des unteren Ocellus eine kleine glänzende Grube. Clypeus iber seine ganze Breite flach ausgerandet. (Fig. 30 c.) Fihler ganz schwarz, kaum so lang wie der Hinterleib, beim J etwas komprimiert, drittes und viertes Glied gleichlang. Mesopleu- Fig. 31. Pleronidea pseudonotabilis EnsL. a) 5. und 6. Segment der Larve; b) Afterplatte der Larve. ren nicht oder kaum, Mesonotum schwach punktiert, beide stark glänzend. Schildchen wenigstens seitlich gerunzelt, je- doch glänzend. Sägescheide dreimal so dick wie die Cerci, anfangs gleichbreit, dann etwas verschmälert und am Ende breit zugerundet oder fast abgestutzt. (Fig. 30 a, b.) Länge desk d- 5,5, dest, 6-8 mm. Diese Art ist mit P. pseudonotabilis ENSL. identisch, kann jedoch möglicherweise als eine Var. davon aufgefasst werden. Duch die verschmälerte Sägescheide, die glänzenden Mesopleuren und durch die Farbe sie sich unterscheidet von der durch die Originalbeschreibung bekannten Hauptform. Von Torne Träsk, Lappland; Umgebung der Festung Boden, N.B5: und. Ragunda, Jel:; habe uecke og undiör fp gezäuchtet. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 5 Die Larven leben gesellig auf glattblätterigen Weiden (Salix phylicifolia u. a.) und nehmen bei Störung eine Schreck- stellung an. Die Grundfarbe des Körpers ist hell gränblau oder lasurblau, jedes Segment, ausser den zwei letzten, trägt an der Seite einen grossen gelben Fleck und mehrere schwarze. (Fig. 31.) Der Kopf ist lederbraun ohne Zeichnungen. After- platte mit zwei langen Hörnern (Cerci), die schwarze Spitze tragen. Länge der Larve 22—28 mm. + Pleronidea similis FORSIUS. Das Vorkommen der Att, die H. ROSÉN in Ånge, Medelpad, erbeutet hat, war in Schweden zu erwarten. Man kennt sie nämlich aus Finland und Dänemark. = Pteronidea fastosus KNW. In der Sammlung des Reichs- museums stehen zwei Ex. Das eine ist von E. WAHLGREN bei Torne Träsk in nördlichen und das andere von BOHEMAN im mittleren Lappland erbeutet. Die CArtisteht OF cauruspirasmHs sehtnahe, witdfaber durch den Clypeus und die Form die Sägescheide, von oben gesehen, deutlich geschieden. (Fig. 32 und 33.) Das WAHL- GRENsSche Ex. ist von KONOW bestimmt: (Type oder Co- type”) = Pteronidea polyspila FÖRST. Ein 8 von mir bei Re- sarö, Upl., und eins von A. ROMAN bei Uppsala erbeutet. Pleronidea brevivalvis TH. Diese THOMSONSche Art, die sowohl KONOW als ENSLIN zu deuten versucht haben, ist eine nur in Schweden gefundene, wahrscheinlich nördliche (sibirische?) Spezies. die der gemeinen Pteronidea Bergmanni DAHLB. sehr nahe steht. Die Antennen von Pe. brevivalvis sind länger als der Hinterleib, aber nicht wie bei Pt. Bergmanni so lang wie der Rumpf; vom Vorderrande des Pronotums gerechnet, errei- chen sie das fänfte, bei dem letzten das achte Hinterleibs- segment. Die untere Stirnwulst ist breit und völlig unterbrochen, breiter als bei PL. Bergmanni. Sägescheide schmal, kärzer als die Cerci, dem Ende zu nicht oder kaum verschmälert, am Ende gerade abgestutzt, von der Seite gesehen nicht spitzig vorgezogen. (Vergl. Fig. 34 und 35.) Ich kenne sie aus Sm., Jtl., B.S. und mittl. Lappland. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. + Pteronidea dispar BRISCHKE. 2 99 vom Verfasser bei Abisko und Vassijaure; N: Lapp., gefangen. Preronideastichz VvENSL: bildet IbermfornelTräskinLapp- land eine Var. mit dunklem Scheitel- und Ozellarfleck. Pteronidea seriepunctata n. sp. Färbung hellgelb. Schwarz sind: die zwei ersten Fählerglieder auf der Ober- Fig. 32—39. :32) Pleronidea fastosus KNw. 33) » curtisbina Tu. 34) » brevivalvis TH. 35) » Bergmanni DaAuLB. 36) » seriebunctata n. sp. 37) Pachynematus excisus TH. 38) » insularis n. sp- 39) » parvilabris Tu. seite, ein Strich zwischen dem Schildchenanhang und Hinter- schildchen, letzteres mit schwarzer Spitze. Die sechs ersten Hinterleibssegmente in der Mitte mit schwarzem Flecke und ausserhalb des Fleckes jederseits mit einem schwarzem Punkte. Die umgeschlagenen Platten der Riäckensegmente sind braun gefleckt, ebenso das letzte Bauchsegment; Die äusserste Spitze der Sägescheide ist schwarz. : Scheitel wie der ganze Kopf, Mesopleuren und Beine ganz gelb. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. i Oberlippe lang wie bei Amouronematus, Clypeus tief rundlich ausgerandet, Stirnfeld scharf begrenzt, untere Stirn- wulst gross, von den Supraantennalgrube völlig, unterbrochen. Scheitel vollauf doppelt breiter als lang. Kopf hinter den Augen gleichbreit, wie der Thorax glatt und stark glänzend. Fähler länger als der Hinterleib, drittes Glied deutlich kärzer als das vierte. Flägel klar, Geäder, Costa und Stigma hell- gelb. Sägescheide doppelt so dick wie die Cervi, gegen das Ende rasch verschmälert und schmal zugerundet. (Fig. 36.) Länge 5!/2—6 mm. Pt. sertepunctata steht dem Pt. flavescens STEPH. nahe. 6 22 von mir bei Torne Träsk, Lappland erbeutet. + Pteronidea pallens KNW. Ein 2 vom Verfasser bei Torne Träsk, Lappland, erbeutet. Sie ist eine sibirische Art. = Pferonidea ferruginea FÖRST. Ein £ von A. ROMAN im Sarekgebirge, Lappland, gefangen. Ausserdem habe ich die Art in vielen Exemplaren aus, Larven, die von Torne Träsk stammten, erzogen. Die Larven waren dort nicht selten. ; Pachynematus excisus TH. In einem Nachtrage, Seite 494 (13), beschreibt E. ENSLIN eine Blattwespe aus Crefeld, Deutschland, die er fär Pach. exrcisus TH. hält. Da ich THOMSSON's Type untersucht habe, will ich auf einigen Ver- schiedenheiten zwischen ihr und der Beschreibung hin- weisen. Ausserdem gebe ich einige Abbildungen des Clypeus und der Sägescheide. (Fig. 37.) Der Hauptunterschied ist, dass die Beschreibung angibt dass der Kopf hinter den Augen nicht verengt ist, was doch beim Typus deutlich der Fall ist, weiter ist die Supraanten- nalgrube gross und flach, nicht »kaum angedeutet«. Die Schenkel sind auch etwas heller. Das Tier stammt aus dem mittleren Schweden, Dal. und His. Pachynematus nigriceps HTG. In O.G. und Dal. kommt eine Var. vor, bei welcher der Kopf anstatt schwarz rotgelb ist, und nur ein Stirnscheitelfleck sowie der Hinterkopf schwarz bleiben. Pachynematus insularis n. sp. Färbung ganz schwarz. Oberlippe braun, die breiten Ecken des Pronotums und die 5 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Tegul&e sind bleichgelb. Am Hinterleib sind die Umgebung der Sägescheide und die Grenze zwischen Bauch und Räucken braun. Die umgeschlagenen Rickenplatten können mit Aus- nahme des Hinterrandes ganz braun sein. Beine weisslich, die Häften und Schenkel schwarz, die Spitze der Hintertibien und ihre Tarsen sind auch schwarz, die Vorderschenkel zur Spitze braun. Kopf und Thoraxriäcken deutlich punktiert, jedoch etwas glänzend. Kopf hinter den Augen verengt; Clypeus flach aber deutlich ausgerandet. Fiähler kaum so lang wie der Hinterleib, drittes Glied länger als das vierte. Stirnfeld schwach begrenzt, Supraantennalgrube gross, die untere Stirn- wulst nicht unterbrochen. Scheitel 22!/2 mal so breit als lang. Mesopleuren sehr fein punktiert, stark glänzend. Flögel klar, Geäder braun, Costa und Stigma dunkelbraun, Basis der Costa bleich. Klauen mit Subapikalzahn. Sägescheide sehr i kurz, viermal so breit als die Cerci, gegen. die ;Spitze zugerundet. (Fig. 38.) Länge 5!/2—6 mm. Es ist mir gelungen 4 29 auf der Insel Resarö bei Stockholm: zu fangen. Pachynematus parvilaoris TH. Eine Neubeschreibung dieser wenig bekannten Art därfte wohl nicht unerwänscht sein. Schwarz: Unterlippe und Tegul&e hellgelb, äusseren Or- biten und Hinterleib ein wenig gebräunt. Beine hellrotgelb, Häften und Basis der Schenkel schwarz. Clypeus flach ausgerandet; Supraantennalgrube gross; Stirnfeld deutlich, wenn auch nicht sehr scharf begrenzt; die untere Stirnwulst nicht unterbrochen, aber ein wenig einge- kerbt. Scheitel 3 mal so breit als lang. Kopf hinter den Augen verschmälert. Fihler so lang wie der Hinterleib, das dritte, vierte und fänfte Glied gleichlang. Mesonotum kaum punktiert, glänzend. Mesopleuren bei zwei Ex., dabei dem Typus, deutlich punktiert, jedoch glänzend, bei einem Ex. ganz glatt. Flägel klar, Geäder, Costa und Stigma hellgelb. Sägescheide fast dreimal so dick als die Cerci, gegen die Spitze rasch verschmälert und zugespitzt. (Fig. 39.) Länge 4—4 '/2 mm. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 9 Bei Kälahög, Jtl., und Vassijaure, nordlichsten Lappland, gefunden. Pachynematus punctifrons n. sp. Färbung schwarz, Oberlippe des 8, Mandibelbasis, Cerci, Genitalplatte des S, Kniee, Tibien und Tarsen rötlichgelb. Die letzten hinten der Spitze zu braun. Kopf fein punktiert, Slänsend, hinter den Augen deutlich verengt. Stirnfeld deutlich begrenzt, Supraantennalgrube lang und die untere Stirnwulst tief einschneidend aber nicht durch- brechend. Unter dem unteren Nebenauge eine tiefe rund- liche Grube. Scheitel vollauf dreimal so breit als lang. Cly- peus tuber seine ganze Breite flach ausgerandet. Fähler länger als der Hinterleib, drittes, viertes und fuänftes Glied gleich- lang. Bei dem J das dritte Glied etwas kärzer als das vierte. Thorax kaum wahrnehmbar punktiert, stark glänzend, wie der Kopf fein, grau behaart. Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma gelb. Sägescheide schmal, kaum breiter als die Cerci, gegen das Ende schwach verschmälert und dort Froegsnder [Kaänger plduslass5) Sing a Arm. 2 bre 32 von mir bei ko Träsk, Lappland, nen Steht zusammen mit FPach. parvilabris TH. dem Pach. ravidus KNW. und Pack. gehtrsz KNW. nahe. + Pachynematus Lichtwardti KNW. Ein 2 von O. RING- DAHL bei Undersåker, Jtl., gefunden. Sie unterscheidet sich von den deutschen Ex., die vom Harz und Altvater stammen, dadurch, dass das Stirnfeld ziem- lich scharf begrenzt und die untere Stirnwulst schmal einge- drickt aber nicht unterbrochen ist. = Pachynematus umbripennis EVERS. Ich kenne die Art in; vielen Ex. von. Sk. (Hälsingborg, Skanör, Råå), wo sie O. RINGDAHL erbeutet hat. Selbst habe ich sie.bei Resarö, Upl., Nacka, Sdm. und Torne Träsk, Lappland, gefangen. Die Larve soll nach BRISCHKE (4) auf Populus tremula leben und der Pieronidea mnigricornis so ähnmlich sein, dass er sie von dieser nicht unterscheiden konnte. Nun bemerkte ich dass diese Wespe auf einer sump- figen Strandwiese gar nicht selten war und doch waren keine Espen in der ganzen Gegend zu sehen. Am liebsten IO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. flogen sie nahe dem Wasserrande, wo nichts anderes als Carex vorkam. Um zu untersuchen ob dies nicht die Futter- pflanze war, liess ich einige lebende 22 in einen Behälter ein, wo ich einen Carer-högel gepflanzt hatte. Die Eier wurden vereinzelt am Blattrande, innerhalb des Blattes ge- legt. " Nach einiger Zeit fand ich im Behälter mehrere: Blått: wespenraupen, die sich Carex gut schmecken liessen. Diese Raupen wollten nicht Populus nehmen, unmöglich ist es jedoch nicht, dass Populus auch noch die Futterfplanze sein kann, obgeleich es viel näher liegt anzunehmen, dass BRISCHKE die zwei Raupen, die einander sehr ähnlich aussehen, ver- wechselt hat. Die Raupen ist in der Färbung grän, manchmal rot. Auf dem Riäcken eine -doppelte, weissliche Linie; die das stark pulsierende Riäckengefäss umfasst. Die Seitenlinie zweifarbig; im oberen Teil dunkel graugrän, im unteren Teil, wo die Stigemen "liegen, weissliehgrun; Jedest Seégment "mit Zwei Querreihen kurzer und undeutlicher, schwarzer Borsten. Die Querwälste oberhalb der Abdominalbeine sind auch mit schwarzen Borsten versehen. Das Analsegment ohne Körn- chen, aber mit schwarzen Borsten gekantet. Stigma braun. Kopf grän, in oberen Teil schmutzig braun. Zwischen den Augen ein schwärzlicher Strich. Augen schwarz, Antennen grän. Auf dem Hinterkopfe setzt der dunkle Teil der Seiten- linie mit einem: kurzem Striche fört. "Lange=ro— 15 mm: Waährend der Ruhe halten die Raupen ihre Abdominal- fusse eingezogen. Verpuppung in einem dunkelbraunen Kokon auf der Erdoberfläche. Es kommen jährlich zwei Generationen vor. " Lygeonematus compressus HTG. Ist fär Schweden nicht verzeichnet, weil er mit Lyg. saxesenz HTG. verwechselt wurde. Ich kennesimnr aus-O:G5- Sdm, UpkEDak?BISTundfBy: dalen, Jtl., (BRYANT-MEISNER). + Lygeonematus leucopodius HTG. Ein s von mir bei Resarö, Upl., und ein $& von Herr E. KLEFBECK bei Uppsala erbeutet: Lygeonematus mollis HTG. Ex., die von Gebirgsgegenden stammen, weisen oft eine abnorme Ausrandung des Clypeus MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. II auf, so dass man sie leicht fär einen Pachynematus hält. Solche Ex. därften dem Pach. penegalensis ENSL. aus Säöd- tirol sehr ähnlich sein, der einzige Unterschied wäre, dass bei Pach. penegalensis ENSL. die untere Stirnwulst nicht unter- brochen oder eingekerbt ist, während sie bei Lygm. mollis HTG. ein wenig eingekerbt ist.- Bei Lygm. mollis HTG. ist aber das Stirnfeld sehr scharf begrenzt, und man kann oft in Zweifel sein, ob es äberhaupt eingekerbt ist. Die Artberech- tigung von Pach. penegalenius ENSL. ist, solange man nicht bessere Merkmale erhält, ein wenig fraglich. Pristiphora frigidus BOHEMAN. Bei Untersuchung der BOHEMANSchen Typen von Spitzbergen erkannte ich in dem schlecht beschriebenen /Vematus frigidus Prist. adelungi KNW., die von KONOW viel später beschrieben ist. Nach den internationalen Nomenklaturregeln muss der BOHEMANNSsSche Name Anwendung finden. Pristiphora hyperborea n. sp. Färbung ganz schwarz, möätk=die Sspitzer der vorderen Schenkel; aller Pibien und die Basis der Tarsen weisslichgelb, die Spitze der Hintertibien jedoch nebst ihren Tarsen schwarz. Die Trochanteren sind ganz schwarz. Fussklauen mit deutlichem Subapikalzahn. Flägel klar, Geäder braun, Costa und Stigma s«hellbraun, die Basis der Stigmen oft, aber nicht immer mit braunem Flecke. Der erste Kubitalnerv meist fehlend. Kopf und Thoraxräcken fein und ziemlich dicht punktiert, wenig glänzend. Die Mesopleuren und das Mesosternum dicht punktiert, matt. Kopf hinter den Augen verschmälert. Stirnfeld nicht begrenzt, Supraantennal- grube sehr flach. Scheitel nicht länger als der Durchmesser eines Ocellus. Fäihler länger als der Hinterleib, bei SJ ein wenig komprimert, drittes Glied ein wenig länger als das vierte, fast gleichlang. Oberlippe ein wenig lähger als der Clypeus. Sägescheide vollauf so breit als das Ende der Hintertibie, am Ende ausgerandet. Länge 4—5 mm. 6 dS und 7 228 von mir bei Torne Träsk gefangen. Steht der Pt. Staudingeri RUTHE ziemlich nahe, der Unterschied tritt aber unter anderem durch die stark punktier- ten Mesopleuren sogleich hervor. Pristiphora pusilla n. sp. In der Färbung der Prist. 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. hyperborea ähbnlich. Fähler des s stark komprimiert, dunkel- braun, beim & fast ganz schwarz. Beine schwarz, die Spitze der vorderen Schenkel, aller Tibien und die Basis der Tarsen schmutzig weissgelb. Die Spitze der Hintertibie mit schwar- zem Flecke; der "aber. nicht scharf”begrenztnist:=DierTarsen, besonders die hintersten, sind braun liniert. ”Trochanteren ganz schwarz. Kopf fein und zerstreut punktiert, glänzend; Thorax- räcken und besonders die Mesopleuren dichter punktiert mit geringem Glanze. Stirnfeld nicht begrenzt, Supraantennal- grube sehr flach, kaum wahrnehmbar. Kopf hinter den Augen verschmälert. Scheitel sehr kurz, nicht länger als der Durch- messer eines Ocellus. Fiäbhler lang, kärzer als der Rumpf, drittes Glied beim &$ ein wenig länger, beim J etwas kärzer als das vierte. Flägel klar, Geäder, Costa und Stigma hell- braun, die Scheibe der letzten ein wenig dunkler. Fussklauen mit deutlichem Subapikalzahn. Sägescheide breit, am Ende ein Drittel breiter als das Ende der Hintertibie. Länge 3—4 mm. Ein 2 und 3 SJS von mir bei Torne Träsk, Lappland, gefunden. . ; + Pyristiphora geniculata HTG. Eine Sammlung Larven wurde an TULLGREN, Experimentalfältet, vom Agronomen ALB. ERIKSSON in Luleå zugesandt. Aus den Larven wurden von TULLGREN Imagines gezogen. + Pristiphora amentorum FÖRST. Eine von mir bei Stock- holm (Fridhem) gefangenes 9 gehört mit 'grösser Wahr- scheinlichkeit hierher. Pontopristia n. gen. suavis RUTHE var. fusca n. var. Kopf und Körper ganz schwarz, höchstens Oberlippe, Man- dibelbasis und Basis der .Sägescheide dunkelbraun. Genital- platte des J an der Spitze braun. Antennen und Beine schwarz, die Kniee, Tibien und Tarsen hellbraun, die letzten hinten braun liniiert. Klauen gespaltet. Flägel klar, Geäder dunkelbraun, Costa und Stigma gelb bis hellbraun, der Rand gewöhnlich ein wenig dunkler. Föhler fast fadenförmig, gegen das Ende kaum verdännt, Pontanzaäbnlich, ebenso iang als der Hinterleib, 3 länger, komprimiiert, drittes Fählerglied kärzer als das vierte. Unter- lippe gross, lang hervorragend, wie bei AÅAmauronematus MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 13 länger als der Clypeus, dieser flach aber deutlich ausgeran- det. (Fig. 41.) Kopf hinter den Augen verschmälert, sehr dicht und fein, kaum wahrnehmbar runzlich punktiert, wenig glänzend, Scheitel vollauf zweimal breiter als lang. Stirnfeld nicht oder kaum begrenzt. Unter dem unteren Nebenauge eine Grube, die mit der Supraantennalgrube nicht in Ver- bindung steht, die untere Stirnwulst also nicht unterbrochen. Fig. 40—47. 40) Sägescheide von drei einander verwandten Lygeonemalus- Arten: a) E. coatulus RutHE, b) L. pallipes FALL., C) L. boreus KNw. 41) Pontopristia (n. g) suavis RUTHE var. fusca n. var. Clypeus und Oberlippe. 42) Pontopristia suavis v. fusca. Sägescheide. 43) Pontopristia suavis v. fusca. Säge. 44) Pontopristia lapponica n. sp. Sägescheide von oben. 45) Pontopristia latiserra n. sp. Säge. 46) Pontopristia Romani n. sp. Sägescheide von oben. 47) Pontopristia brevilabris n. sp. Mesonotum kaum und Mesopleuren nicht punktiert, beide glänzend. Sägescheide dick, am Ende verbreitet und drei- spitzig, der mittlere Zahn kirzer oder wenigstens nicht länger als die zwei äusseren. Die Scheide so lang wir am Ende aret (BOSE SasermitvZahnentnursin: der Spitzesm (Hig: 43.) Länge 4—4 "/2 mm. Sägescheide gewöhnlich in die Höhe gerichtet wie bei allen Arten. 2 SJS und 7 282 von A. ROMAN bei Vassi- jaure, Lappl., gefangen. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Pontopristia lapponica n. sp. Wie bei der vorigen nur die untere Stirnwulst von einer schmalen Furche, die sich von der Supraantennalgrube bis zum unteren Nebenauge zieht, durchbrochen. Sägescheide 1 !/2 mal so lang wie am Ende breit. (Fig. 44.) Säge wie bei der vorigen Art. Drei Ex. haben die Furche ausserordentlich schmal und bilden somit einen Ubergang zu der vorigen Art. Länge 4—5 mm. 2 ds und 5 + 3 28 liegen mir vor. Pontopristia latiserra n. sp. Die Supraantennalgrube und die Grube unter dem Nebenauge sehr gross, zusammen- stossend, so dass die untere Stirnwulst breit durchbrochåén wird... Oberlippe und Basis der Sägescheide ganz schwarz. Sägescheide kurz und breit, kaum länger als am Ende breit. Säge sehr breit, bis zur Basis mit grossen Zähnen versehen. (Fig: 45). Länge 4 !/2—5 mm, 5 28 liegen mir vor. 'Pontopristia Romani n. sp. Kleine Art. 3 !/2—4 mm. Färbung wie bei der vorigen Art, Stigma jedoch braun. Stirn- bildung wie bei Pontopr. lapponica. Sägescheide kurz und dick, nicht länger als am Ende breit; der Mittelzahn beinahe zweimal so lang als die Seitenzähne. (Fig. 46.) 2 22. Ich benenne diese Art Herrn D:r A. ROMAN zu Ehren, der alle hier behandelten Pontopristia-Arten bei Vassijaure, Lappland, im Jahre 1908 gefangen hat Romani. Pontopristia brevilabris n. sp. Färbung etwas heller; so sind die Oberlippe und die Basis der Sägescheide hell- braun bis schmutzig weiss; Beine hellbraun, die Schenkel oben, unten und an der Basis schwarz; Hintertarsen hinten schwach braun liniiert. Ein Ex. hat jedoch die Schenkel ganz schwarz und die Tibien und Tarsen hinten schwarz liniiert. Mesopleuren im oberen Teil schwach runzlig punktiert, glänzend. Oberlippe kurz, nicht länger als der Clypeus. (Fig. 47.) Stirnbildung wie Pontopr. latiserra, doch ist die untere Stirnwulst nicht immer ganz durchbrochen. Fähler kärzer- als der Hinterleib, :drittes und viertes Glied gleich: lang. Säge und Sägescheide wie P. latiserra. Länge 4—5 mm. Pontopristia suavis RUTHE wurde bisher unter Amaurone- matus eimgeordnet. Hierher gehört sie aber wegen der faden- förmigen Antennen nicht, welche Verwandtschaft mit Pozntania MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 15 zeigen. HEine ähnliche Form der Sägescheide kommt weder bei Åmauronematus noch bei Pontania vor, sondern nähert sie zu Pristiphora. Bei Pristiphora ist der Clypeus aber-ab- gestutzt. Es bleibt daher nicht anderes äbrig als ein neues Genus zu etablieren mit Pontopristia suavis RUTHE als Typus, besonders da die Arten untereinander sehr nahe ver- wandt sind. + Aprosthema austriaca KNW. Ein 8 den !?/5 19 von mig be. kesaro, Uplk gefangen. Pampbhilius Thomsoni Nov. nom. (arbustorum THOMS. nec. FABR.). i Kopf und Thorax schwarz mit bleichgelben Zeichnungen. Hinterleib schwarz mit rotgelber Binde. Am Kopf (Fig. 48) sind gelb: das Untergesicht fast bis zum Fählerbasis; am oberen, inneren Augenrand jederseits ein länglicher dreiecki- ger Fleck, der zusammen mit einem eckigen, erhabenen, die untere Ozelle umgebenden Fleck, eine zweimal unterbrochene Querbinde der Stirn bildet. Von der oberen Augenecke je- derseits geht ferner ein Bogenstreifen bis zum Oberkopfe und ragt auf den Hinterkopf sehr schmal hervor. Der Schei- tel bleibt doch ganz schwarz mit Andeutung eines hellen Punktes am oberen Ende. Kopf mit Ausnahme des Scheitels, hinten 'scharf gerandet. Oberkopf glatt und glänzend nur mit ver-' einzelten, feinen Punkten. Wangen oberhalb der Fäh- ler mit deutlicher Kante und etwas gerunzelt, jedoch glänzend. Von dem unte- ren Nebenauge zieht nach unten eine flache Furche, die zwischen den Fählern in einen scharfen Kiel uäbergeht. Scheitel kaum länger als breit, fast quadratisch. Fihler 20-gliedrig, braun, die zwei ersten Glieder schwarz, drittes fast doppelt so lang wie das vierte. Flägel schwarz, gleich- mässig angeräuchert. Geäder braun, der Basis zu bleich; Fig. 48. Gesicht von Pamphilius Thom- sont? n. n. (arbustorum Tu. ' nec. FABR.). 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Stigma zweifarbig, braun mit gelber Basis; Costa gelb. Beine bleichgelb, Häften und Trochanteren schwarz, Tarsen, besonders die Hintersten, rotgelb. Länge 10 mm. Durch das lange dritte Fählerglied von der Gruppe des P. nemorum GMEL. (arbustorum FABR.) verschieden, und stebt unter den europäischen Pamphiliden dem französichen P. Kervillez KNW. am nächsten. E Paämphilius "Bistrios SCATRI CCALIST CPI Matefrorsik ATI. steckte fälschlich in der Sammlung Reichsmuseums ein 2 die- ser Art, ohne Lokalbezeichnung und von RUDOLPHI erbeutet. RUDOLPHI wohnte in Hlis., reiste jedoch viel im nördlichen Schweden umher. Pamphilius pallipes ZETT. Das ist die einzige Pam- phuilas-Art, die ich im nördlichen Lappland gesehen habe, dagegen ist sie dort ziemlich häufig. Um die Biologie ken- nen zu lernen schleppte ich einige 29 in ein Tällsäckchen ein, worin ich einen Birkenast hineingesteckt hatte. Auf die Birkenblätter legten die 22 mehrere Eier. Das Ei ist langgestreckt, drei mm lang und ein mm breit. In der Mitte des Eies eine Einschnärung. Das $ legt es immer vereinzelt und frei auf der Blattoberfläche nahe der Mittelrippe, also nicht I in eine Tasche wie andere Blattwespen. Die Larve erzeugt ein tätenförmiges Rohr, dessen & < grösste Öffnung gegen die Spitze ist. Die Farbe der Larve "ist helligelb oder schweinfurtergrän. Juängere e 3 Exemplar haben den Kopf Fig. 49. Rickenplatten des ersten Tho- oben glänzend schwarz und rakalsegmentes der Arve von Pam phi- Haben ausserdemsunter det lus pallipes ZETT. Fontanelle einen schwar- zen Fleck. Der untere Teil des Kopfes ist hell gelbbraun. Die Antennen weisslichgelb mit schwarzer Spitze. Das erste Thorakalsegment hat auf dem Ricken fänf glänzende horn- artige, schwarzbraune Flecke, wovon der mittlere und grösste halbmondförmig ist. (Fig. 49.) Uber die Thorakalfässe geht MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. sg ein unterbrochenes, glänzendes, schwarzes Band oder ein Strich. Das Aftersegmeet ist durch längliche erhabene Wilste in drei dreieckige schwarze Feldchen geteilt. Am Ende des Segmentes eine kleine, aufgerichtete Dornspitze. Ricken- gefäss schmal und dunkelgrän. Bei älteren Individuen verschwinden die schwarzen Zeich- nungen fast ganz und es bleibt nur ein schwacher Rest des Striches oberhalb der Thorakalfässe äbrig. Kopf gelblich, nur die Mundteile braun gerandet. Die Farbe des Körpers und Riäckengefässes bleibt unverändert. Bisweilen bleibt auch bei älteren Larven die Räckenzeichnung der jängeren, doch ist sie viel schwächer, und wie die Oberseite des Kopfes gelbbraun oder braun gefärbt. Länge 20-25 mm. (Cephus. znfauscatus; AVET.? (CE. THOMS, EC ANDR., ENSL.) Wer der Autor des Namen znfuscatus ist, ist mir un- bekannt. C. G. THOMSON spricht dariäber wie von einem Na- men einer schon lange bekannten Art und sagt in einer Anmerkung, schwedsich, auf Seite 323 (54): »C.: infuscatus gleicht am meisten dieser Art (C. pilosulus THOMS.), hat aber verdunkelte? Elugelk/ 7 so Belde (6) 2nfuscatas und CC ana- lis = hemorrhoidalis F.) sind im nördlichen Deutschland ge- funden.»> Aus diesem geht deutlich hervor, dass THOMSON nur die neue Art pzlosulus mit der schon bekannten, aber nicht schwedichen zrfuscatus vergleichen wollte. Diese letztere Art muss folglich vor dem Jahre 1871 beschrieben sein. Die Art ist in Schweden nicht gefunden, da sie aber in Finland erbeutet wurde (17), därfte sie auch im östlichem Uppl. vorkommen. + Xiphydria picta KNW. Aus der Privatsammlung des Herrn Dr. A. ROMAN habe ich ein 8 dieser Art erhalten. Das Tier wurde von Herrn E. WIRÉN bei Uppsalå gefangen. 2 — 20877. Entoml. Tidskr. Årg 41. Hält. I (1921). 10. IT. 19. 20: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Litteraturverzeichnis. ANDRÉ, ED., Species des Hymenoptéres d'Europe et d'Algé- rie, Tome I. Beaune 1879—382. Baer, W., Uber Laubholz-Blattwespen (Naturw. Zeit. f. Land- und” Forstwirtschaft, 13. Jahrg., 1915, p. 226). BoHEMAN, C. H., Spetsbergens insektfauna (Öv. av Vet. Akad. Förh. 'p. 338. NV. frigidus). Stockholm 1863. BriscHKE und ZADDACH, Beobachtungen iber die Arten der Blatt- und Holzwespen (Schr. Phys. Oecon. Ges. in Kö- NIgSberg 18 02,:0:3; O5, 75, G20 BS CAMERON, P., A Monograph of the British phytophagous Hymen. Vol. I—IV (Ray Society). London 1882—92. CARPENTIER, L., Sur les larves de quelques Nematidesf (Zeits. f. Hymen. u. Dipterologie Heft. 4.) 'Teschendor. 1901. ——, Sur quelques larves de Chalastogastra. (ibidem. Heft. 2.) ”Teschendorf 1917. DAHLBOM, A. G., Conspectus Tenthredinidum, Siricidum et Oryssinorum Scandinavie. Lund 1835. DALLA Torre, C. G. DE, Catalogus Hymenopterorum. Vol. I, Leipzig 1894. ENSLIN, E., System. Bearb. d. Europ. Arten des Genus Dolerus (Deut. Ent. Zeit.). Berlin 1909. ——, System. bearb. d. palearkt. Arten d. Gattung R/ogo- gaster (ibidem). Berlin 1910. ——, System. Bearb. d. Palearkt. Art. d. Gatt. Macrophya (ibidem). Berlin 1910. ——, Die Tenthredinoidea Mitteleuropas (ibidem, Beihefr). Berlin 1027. ——, Das Genus Allantus (Rev. Ent.). Petersb. 1910. EVERSMANN, E. S., Fauna Hymenopterologica Volgo-Ura- lensis. (Bull. Soc. Nat.) Moskau 1847. Forsius, R., Bidrag till kännedomen om Finlands Chalasto- gastra (Medd. av Soc. pro Fauna et Flora Fennica). Helsingfors 1907. ——, Något om Cephus infuscatus ANDRÉ (ibidem) 1909. ——, Zur Kenntnis einiger Blattwespen und Blattwespen- larven (ibidem) 1911. ——, Uber einige Diprion (Lophyrus LATR.) Arten. (ibidem) 1918. ——, Verzechn. d. bisher aus dem Lojo-Gebiete bekannt geword. ”Tenthredinoiden (ibidem) 1919. MALAISE: BEITRÄGE ZUR KENNTNIS SCHWEDISCHER BLATTWESPEN. 19 21. 22. 213: 24 HarTiG, TH., Die Familien der Blatt- und Holzwespen. Berling ros HOLMGREN, A. E., Bidrag t. känned. om Beeren Islands och Spetsbergens insektfauna (Kgl. Vet. Akad. Förh.). Stock- holm 1869. —, Insecta a vir. doct. Nordenskiöld in insulis Waigatsch et Nov. Semlja anno 1875 coll.t Hym. et. Dipt. (Ent. Tidskr.). Stockholm 1883. HeEim, FrR., Observ. sur les Galles produites sur Salix PBa- bylonica par Nematus salisis (Ann. Soc. Ent. Fr.). Paris 1893. JORGENSEN, P., De danske Arter af Bladhvepseslegten Pon- tania (Ent. Medd. 2 R. III Bd). Kobenhavn 1906. ——, Beitrag zur Biologie der Blattwespen (Zeit. wiss. In- sektenbiol. II. Bd), 1906. KriaerR, H., Fortegnelse over nogle for Norges fauna nye arter af phytophage Hymenoptera. (Ent. Tidskr.) Stock- holm 1892. ——, Fortegn. o. Bladvepse indsamlede i det sydlige Norge i 805 (ibidem). Stockholm 1895. -—-—, Uebersicht der Phytoph. Hym. des arktischen Nor- wegens (Tromsö Mus. Aarshefter). Tromsö 1898. Konow, Fr. W., Eine grosse Menge Aufsätze, wovon die wichtigsten sind: ——, Catalogus Tenthredinidarum Europe& (Deut. Ent. Zeit.). Berlin 1890. ——, Revis. d. Nematidengattung Pontaria (Zeit. Hym. u. Dipt.). Teschendorf 1901. ——, Anal. u. kritische Bearbeitung d. Gatt. Amauronema- zus (Termeszetraizi Fiäzetek). Budapest 1895. —, Syst. Zusammenstellung der bisher bekannt gewor- denen Chalastrogastra (Zeit. Hym. u. Dipt.; Deut. Ent. Häese Teschendorf (u. Berlin) 1901—08. Die Nematidengattung Pristiphora. (Annuaire Mus. Zod lI'Acad. Imp. Sciences.) S:t Petersburg 1902. ——, Uber neue oder wenig bekannte Tenthrediniden des Russischen Reiches und Centralasiens (ibidem) 1903. ——, Revis. d. Nematidengatt. Pachynematus (Zeit. Hym. u. Dipt.). Teschendorf 1903—04. ——, Revis. d. Nematidengatt. Pzeronus (ibidem) 1903—04. = » » > Lygeonematus (ibidem) 1904. — , Uber die Holmgrenschen Nematiden sowie uber Kiaer- Sche und andere Tenthrediniden (ibidem) 1903. ——, ZLydide (Genera Insectorum N:o 27). Brissel 1905. —, Siricide (ibidem N:o 28) 1905. ——, Tenthredinide (ibidem N:o 29) 1905. Sill 58. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ——, Uber die Ausbeute der Russischen Polar-Exped. an Blattwespen im arctischen Sibirien (Mem. I'Acad Imp. Sciences, Ser. VIII, Class Phys.-Matem. Vol. XVIII, N:o 3). S:t Petersburg 1907. LAGERHEIM, G. och Pam, B.: MaGNUsS, W., Entstehung d. Pflanzengallen, verursacht durch Hlym;, Jena rÖtA: MÖLLER, C. F., Nematus viridissimus n. sp. (Ent. Tidskr.). Stockholm 1882. NERÉN, C. H., Entomol. anteckn. (Ibidem) 1892 (Emplytus arciicus Nn sp.) NIELSEN, J. C., De danske Cryptocampus-arters biologi (Tid- skr. f. Skovvaesen). Kiebenhavn 1905. NIELSEN, J. C. og HENRIKSEN, K., Tr&e- og bladhvepse (Danmarks Fauna). Kobenhavn 1915. REuTER, O. M., Ent. Meddelanden (ematus latipes Vi. in Schweden gefunden) (Ent. Tidskr. p. 165) 1884. RuUTHE, J. FrR., Verzeichnis d. von Staudinger 1856 auf Island gesammelten Hymenopt. (Stett. Ent. Zeit.). Stettin Tö50:. SCHLECHTENDAL, Uber Selandria coronata Ki. (Allg. Zeit. f. Ent.). Berlin 1901. SIEBKE, H., Enumeratio Insect. Norvegicorum. Fasc. V, Pars I. Christiania 1880. THOMSON, C. G., Hymenoptera Scandinavie I. Lund 1871. 'TULLGREN, ÅA, Svensk Insektfauna. MHym. Phytoph. (ex parte) (Ent. Tidskr.). Stockholm 1908. , Om ett för odlingen av korgpil viktigt skadedjur, Euura leta Zapp. Medd. N:o 180 fr. Centr. försöksv. på jordbruksområdet entom. avdeln. N:o 31. Linköping 1919. VOLLENHOVEN, SN. VON, Die Inlandsche Bladwespen (Tjids. voor Ent.). Graven 1858—380. ZETTERSTEDT, J. H:; Insecta Lapponica.: Leipzig 1840. Bidrag till kännedomen om de skånska stranddynernas insektfauna. Av Oscar Ringdahl. Under sökandet efter dipterer ha mina vandringar ofta ställts till de vid skånska kusterna mångenstädes befintliga flygsandsfälten. För att söka få en bild av flygsandsfaunans sammansättning har jag under senaste åren jämväl insamlat insekter av andra ordningar. Några sammanhängande under- sökningar ha ej gjorts, men jag vågar likväl hoppas, att jag påträffat flertalet av de för Skånes stranddyner karakteristiska formerna. Insamlingstiden har förnämligast varit vär, för- sommar, eftersommar och höst. Av några grupper, huvud- sakligen mycket små insekter, såsom hoppstjärtar, blåsfotingar, mycket små steklar och flugor, chironomider, mycetophilider och cecidomyiider har ingenting alls eller föga medtagits. Chironomiderna t. ex. träffas ofta i rätt stort antal i Psamma- bältet. I första rummet är det den zon av Psamma och Elymus, som sträcker sig innanför havsstranden, vilken varit föremål för undersökning. Ehuruväl till flygsandsfaunan hör ett ej ringa antal verkliga sandformer, vilkas liv är intimt bundet vid sanden, ha därjämte ett stort antal arter träffats, vilka äfven förekomma i andra livssamhällen. Att ett till- skott av insekter från omgivningarna tillkommer dynerna, är ej att undra över, då dessa såväl på land- som sjösidan gränsa intill andra biotoper. De områden, där jag gjort de flesta insamlingarna, äro följande: dynerna vid Skälderviken mellan Rönneå och Vegea, Vejby vid Skeldervikens norra strand, vid Laholmsbukten, Svinabäck mellan Lerberget och Viken samt sandfältet vid 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Raus plantering inom Hälsingborgs stad. Dessutom har jag vid ett par tillfällen under helt korta besök samlat vid Fal- sterbo, Sandhammaren och Vitemölle på de södra och östra kusterna. Mellan Rönneåns och Vegeåns utlopp i Skälderviken sträcker sig ett ganska ansenligt flygsandsbälte. Närmast Könneå bildar sanden efter våra förhållanden ganska mäktiga och höga klitter, som till stor del äro övervuxna med Psamma arenaria. Spridda små furor och björkar växa här och var på de inre dynerna, både i sänkorna, på sidorna och uppe på krönen, där de av västanvinden tvingas till ett kry- pande” växtsätt. Fläckvis förekomma här och var Salix repens och Empetrum. Mot havssidan äro dynerna mången- städes urholkade av vinden och nakna. Där sanden rives opp av vinden, bildas kittelformade sänkor, varest de blottade rötterna av Psamma ofta hänga som ett nätverk av fina trå- dar längs kanterna. Dylika sandkratrar ha för entomologen sitt särskilda intresse. På deras botten kravla ofta skalbaggar och andra insekter, vilka glidit dit ned med den lösa sanden. De söka krypa upp för sidorna men rivas ständigt ned av sanden, och döda eller döende småkryp visa ej sällan, att en del av dem här finna sin grav. I synnerhet inträffar väl detta, då det längre tid är blåst, då sand och kryp oupp- hörligt virvla omkring i hålorna. Det lönar alltid mödan att efterse dylika hålor, ty en stor del av dynens insekter, i synnerhet dess skalbaggar kan man här träffa på. Mellan klitterna och havet finnes en omkring 25 m. bred stenfri strandremsa av fin sand utan växtlighet. De omtalade klit- terna fortsättas söderut till Vegeåns utlopp av en flera km. lång, låg flygsandsvall, som mot landsidan övergår i en svag sänka med småfuror, varefter Ängelholms kronoplantering vidtager. Omedelbart utanför vallen löper den förutnämnda sandstranden, som på en lång sträcka saknar växter. Man ser ej något annat än en och annan tångruska sticka upp. När man närmar sig Vegeån, blir vegetationen på havsstran- den rik, och mitt på densamma växa på en lång sträcka de kraftigaste . exemplar av AÅtriplex-arter, Sueda, Salsola och Cakile. Denna halofila formation synes dock vara ganska obeständig och kan den ena sommaren vara synnerligen RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 23 kraftig utvecklad, den andra gles och obetydlig. Innanför denna strandremsa löper den låga flygsandsvallen, vilken närmast de högre dynerna nästan uteslutande är bevuxen med täta Psamma-tuvor. Denna Psamma-vegetation består av två bälten, ett lägre liggande yttre yngre med höga, friska och gröna tuvor, ett inre äldre, som till följd av de många viss- nade stråna och bladslidorna har ett grågrönaktigt utseende. Som bekant frodas detta underbara sandbindande gräs bäst iNrdent »levande»i. sanden... Ir detvyttresbältet. växer spå många ställen det likaså förnöjsamma sandgräset Zriticum bjunceumimn Det ryttte bältetiranafiörrnastan «fritt afrån) in: blandade arter: v I: det inre «uppträder däremot. ett flertal andra, av vilka må nämnas Carex arenaria och Cory- nephorus canescens, varjämte även kråkriset här och var tränger in. Ju längre man avlägsnar sig söderut från de höga dynerna, desto lägre blir flygsandsvallen, Psamma arenaria uppblandas med Elymus arenarius och närmare Vegeån är Elymus förhärskande och bildar ett bälte, som genom sin färg tydligt skiljer sig från Psamma-formationen. I Elymus- bältet växer rikligt med Cakile maritima. Alldeles utanför bältet på gränsen till den flacka strandremsan finnes en zon av frisktgrön Halianthus. Strax innanför bältet ligger sanden något om än obetydligt lägre och här växa en hel del andra växter. Av sådana har jag vid ett av mina besök den ??/g 1917 antecknat följande: Matricaria inodora, Sonchus arvensts, Achillea millefolium, Senecio silvaticus, Artemisia campestris, Cirsiwum lanceolatum, Erigeron acris, Rumex crispus och acetosella, Viola tricolor, Linaria vulgaris, Sedum acre, Ange- lica och Haloscias, enstaka. Vid samma tillfälle observerades på Cakile-blommor i Elymus-bältet följande pollinerare: Va- nessa urticae, Pieris napi och rapae, Chrysophanus phleas, Coenonympha pampluilus, Argynnis lathonia, Satyrus semele i några trasiga ex., Luceria virens, tvenne arter småfjärilar, Bombus muscorum, lapidarius och terrestris, Apis mellifera, Eristalis tenax, arbustorum, sepulcralis och eneus, Helophilus pendulus och trivittatus, Lasiophthicus pyrastri, Syrphus vitri- Dennis, Melanostoma mellinum och Syritta pipiens. Det var varmt solskensväder den dagen och fjärilar och flugor flögo livligt omkring bland blommorna. I synnerhet fängslades man DA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. av de många nässelfjärilarna, där de sutto på de lilafärgade blommorna och exponerade sina prålande vingar. På ett stort exemplar av Cafkile sutto samtidigt ej mindre än 10 stycken. De hela vackra vingarna hos så gott som alla ex. tydde på att de nyligen kläckts ur pupporna. Knappt en mil norr om föregående finnes ett annat men mindre sandområde vid Skälderviken, kallat Vejbystrand. Högre dynbildningar saknas. En låg sandvall av det van- liga slaget, bevuxen med Elymus och Psamma, sträcker sig nära stranden och följer den väl några hundra meter. Innan- för är en uppvuxen furuplantering. Vid Laholmsbuktens stora flygsandssträckningar har jag vid ett par tillfällen samlat insekter dels vid Båstad, dels vid Lagans utlopp. På sistnämnda ställe äro dynerna ganska höga och med rik Psanma- växtlighet. Här växer även Hiera- cium umbellatum i stor myckenhet uppe på dynerna. Vid Svinabäck mellan Lerberget och Viken är även Psamma— Elymus-formationen rotfast, om än av obetydlig ut- sträckning. Ej mer än I!/2 mil avlägset från Hälsingborg har jag flera gånger kunnat besöka området. Hälsingborgs stad har även ett flygsandsområde, liggande mellan Raus plantering och Råå. En stor del av detsamma är numera bebyggt, och endast den del, som ligger mellan Ramlösa strandpaviljong och Kopparverket, är annu delvis orört. Något sammanhängande strandbälte av Psamma exi- sterar ej. Mellan stranden och furuplanteringen utbreder sig ett flygsandsfält om ett par hundra meters bredd, delvis sterilt och översållat med småsten, delvis bevuxet fläckvis med kråkris och ljung, varjämte kullar bevuxna med Salix repens, andra med Psamma och Elymus, ligga spridda här och var. "Om våren i början av maj råder ett svärmande liv av jordbin och flugor kring sälgkullarna. De på sanden lig- gande kvistarna, vilka på grund av värmestrålningen från denna först slå sina hängen ut, besökas då av de gråludna hannarna till Colletes cunicularia, det grävbi, som tidigast om våren synes komma fram ur jorden. Efter några dagar kläckas även de bruna honorna. Flera ÅÄndrena-, Halictus- och !Vo- mada-arter börja visa sig, och inom kort är det ett livligt surrande, flygande och krypande kring sälghängena. Även RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 25 några flugor med egendomligt utseende och beteende lägger man märke till. Det är tvenne Gonia-arter, ornata och fasciata, vilka på parasitflugornas vis flyga snokande omkring. Så är det en annan egendomlig fluga, Myopa testacea. Den som första gången observerar densamma, vill möjligen hålla den för en JVomada, där den på ett grävbis vis flyger fram tätt ovan sanden. Syrphider och diverse andra flugor lockas även till hängena. Ej sällan får man se den präktiga £Erzis- talis intricarius sväva i luften i närheten av några Salir-bus- kar. Då och då gör den en kastflykt åt sidan eller sänker sig till spetsen av någon gren för att inom några ögonblick blixtsnabbt åter fara till sitt utvalda svävställe. Samma pul- serande insektliv, som det är om våren kring sälgblommorna, är det om hösten bland den blommande ljungen, fast då av andra arter. Vårens många Andrena-arter äro försvunna och släktet företrädes nu av ett par höstarter, de vithåriga 7/om- somz och argentata. Av flugor på ljungblommorna må näm- nas Micropalpus wvulpinus, Echinomyia tessellata och fera, Myopa dorsata, ett antal syrphider, anthomyiider m. fl. De fynd, som blivit gjorda på ifrågavarande sandfält i Raus plantering, ha, på grund av terrängens något olika be- skaffenhet och vegetation i förhållande till stranddynerna, sammanförts i en särskild förteckning, vilken ej medtagits i denna uppsats. Övriga fynd äro alla gjorda i de parallellt med stranden gående dynerna och de flesta i de yttersta av WARMING kallade vita klitterna. Men även i de äldre grå klitterna, t. ex. i sådana vid Skälderviken och Svinabäck, ha insekter samlats. Busk- och trädbevuxna dyner ha undvikits för att så mycket som möjligt slippa ifrån löv- och barrskogs- arter. Ävenledes ha sådana ställen undvikits, där ljung och kräkris i större mängd trängt in eller där strandängar, bäckar eller åar berört sanden, överhuvud taget där havsdynernas karaktär märkbart varit förändrad. Dynerna övergå på landsidan flerstädes i sandfält be- vuxna med Corpnephorus canescens, Carex arenaria, Galium verum, Thymus serpyllum, lasione montana, Campanula rotundi- folia, Viola tricolor, Helichrysum arenarium m. fl. Faunan på dessa sandfält har jag på grund av för ringa kännedom ej kunnat ingå på i denna uppsats. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. För lämnad hjälp med bestämning av vissa insektgrupper får jag betyga min tacksamhet till herrar Amanuens B HAM- FELT och Folkskollärare P. BENANDER (småfjärilarna), D:r A. ROMAN (parasitsteklarna) och Fil. mag. E. SELLMAN (största delen av de insamlade skalbaggarna). Ett litet an- tal insekter äro ännu ej bestämda. HY M EN(O PIE RA: Fam. Apidae. Apis mellifera LE. Besöker ofta -Cakile-blommor samt Thymus serpyllum. Bombus muscorum I. Takttagen allmänt på Cakile-blom- mor vid Skälderviken ??/g 17. B. terrestris LE. Takttagen besökande Cakzile-blommor vid Skälderviken och Campanula rotundifolia vid Svinabäck. B. lapidarius LL. Blombesök på Cakzile vid Skälderviken. Hannar av denna art har jag ofta sett flyga fram längs Psamma-bältet under hastig flykt, ibland hejdande sig vid någon tuva liksom sökande men utan att slå sig ned där. B. scrimshiranus KIRB. 1 ex. på Cirsium lanceolatum. Skälderviken !9/; 19. x! Megachile argentata FABR. Vejby ?9/; 17, Lagaoset 24/7 19, kringflygande. x M. centuncularis L. En SS i en blomkorg av Cirsium lanceolatum. x Epeolas wariegatus LL. Viken ?9/7109,.: 1 ex. på blom- mor av Åchillea millefolium. x Dasypoda plumipes PANZ. Skälderviken ”"/g 18. En 2 påträffades gräva i läsidan av Psamma-bältet. Den !5/; 19 I SJ sittande nedborrad i en blomkorg av Cirsium lan- ceolatum. x Melitta hemorrhoidalis FABR. Viken 29/7 19 1 8 på blommor av Campanula rotundifolia i det inre Psamma-bältet. Flera SS sågos kringflygande bland Psanmma. > 1 De med x betecknade arterna förekomma, efter vad författaren kän- ner, företrädesvis på torrare marker, äro xerofila. Med h betecknade höra till våta livssamhäilen, äro hydrofila. Arter, vilkas namn äro tryckta med fetstil, leva uteslutande på dyner och flygsandsfält eller ha åtminstone sin typiska förekomst där. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 2 x Andrena argentata SM. I SJ kringflygande på den inre dynen. Skälderviken 93/7 19. x Sphecodes ? pilifrons THOMS. Skälderviken ??/5 16 på dynen. x Colletes succincta L. Viken ?9/7. Raus plantering juli. Ofta sedd besökande Ca£ile-blommor. Fam. Sphegidae. x Ammophila campestris LATR. Viken ??/g. 1 ex. på stranddynerna. x ÅA. sabulosa L. Skälderviken ??/9. I ex. på läsidan av dynerna. x Å. hirsuta SCOP. Viken ””/g. 1 ex. på de äldre dynerna. x Mimesa Dahlbomi WESM. Skälderviken !?/; 19. I ex. taget i de inre dynerna. x Pemphredon unicolor FABR. Vejby ??/717. Flygande över sanden. x Åstata stigma PANZ. Viken ?9/7; 19. I ex. som föreg. x Tachytes pectinipes L. Båstad !?/616 på sanden. x IT. nitidus SPIN. Skälderviken allm. slutet av maj, som föreg. x Goryptes tumidus PANZ. Viken ??/7. I ex. på sanden. x Mellinus arvensis L. Vejby juli, Skälderviken sept. På det förra stället var arten allm. och sågs gräva sina bon i sandhålornas väggar, på det senare fanns den all- mänt på landsidan av de inre dynerna. x M. sabulosus FABR. Vejby ?9/1417. 1 ex. samman med föreg. art. x Miscophus spurius DAHLB. Vejby ??/7 17. Flög bland Psamma, ej sällsynt. i x Crabro sp. Vejby som föreg. x Oxybelus aculeatus THOomMs. Skälderviken !"/; 19. Några ex. fångade på Mairicaria inodora i de inre dynerna. x O. uniglumis L. Vejby och Skälderviken vid flera till- fällen på sanden och på Matricaria. Fam. Vespidae. Vespa saxonica FABR. Hälsingborg !'/6. Ett ex. in- fångat i Psamma-formationen. Getingar ha vid flera andra till- 28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. fällen iakttagits bland dynerna, men deras förekomst där är nog endast tillfällig. x Pterochilus phaleratus PANzZ. Skälderviken ?”?/;5 16. Flera ex. sedda kringflygande bland Psanuna. Fam. Mutillidae. x Mutilla rufipes FABR. Skälderviken ?£'g818. I ex. observerades springande på sanden. Fam. Pompilidae. x Ceropales maculata FABR. Några gånger erhållen bland Psanmmma, Viken och Vejby juli. x Pompilus coneinnus DAHLB. Fångad på sanden bland Psamma vid Vejby och Viken juli, aug., även av SJ, vilken ej förut var känd, erhölls ett ex. x P. plumbeus FABR. Är en allmän art och har er- hållits på alla de besökta områdena. Vid Viken sågos !?/g två honor gräva i den ganska lösa sanden mellan ett par Psamma-tuvor blott några få cm. från varandra. Ännu så sent på efterhösten som den 4 okt. har jag sett både hannar och honor på dynerna. Arten är även iakttagen på sandmarker inne i landet, men den torde väl likväl få anses ha sin typiska förekomst vid kusten. x P. chalybeatus SCHIÖDTE. Erhållen på stranddyner vid Hälsingborg I 8 ??'s. x P. dispar DAHLB. Viken aug., sept. Erhölls i åt- skilliga ex. på ett litet område kring några Psamma-tuvor i stranddynerna. x P. 2 gibbus FABR. I 82 möjligen av denna art fångad vid Skälderviken !'/9. Xx P. viaticus T.. Vid flera tillfällen sedd på dynerna vid Skälderviken och Viken. Fam. Formicidae. Några insamlingar av myror ha ej gjorts, men flera arter ha iakttagits kringströvande på dynsanden, såsom Formica fusca, Myrmica rubra och Tetramorium caespitum. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 29 Fam. Chrysididae. x Holopyga integra DAHLB. Båstad "/6 16. 2 ex. tagna på sanden mellan Psanmma-stånden. x H. ardens COQU. Skälderviken ”?/5 19. I ex. som föreg. Fam. Ichneumonidae. Parasitsteklarnas stora artrikedom visar sig även i dy- nernas fauna att döma av det erhållna fångstmaterialet och av ingen annan insektfamilj har så stort artantal erhållits, fastän den ej blivit uppmärksammad mera än övriga. Åt- skilliga flera arter torde finnas. Samtliga insamlade para- sitsteklar ha bestämts av D:r A. ROMAN, som även med största tillmötesgående lämnat mig uppgifter om de olika ar- ternas förekomst m. m. Av artlistan framgår, att ett rätt stort antal arter förekomma på torra sandiga marker men att med säkerhet avgöra, vilka av dem som äro stenotopa, är i likhet med vad många andra insekter beträffar för närva- rande knappast möjligt, enär ingående undersökningar i den riktningen ej blivit gjorda. Av dylika maritima flygsands- arter nämner D:r ROMAN ÅLimerodes arctiventris, Lissonota- arterna och Glyptomorpha variegata men förmodar, att flera av de övriga kunna räknas hit, enär THOMSONS fynduppgifter för ett flertal arter från sandmarker torde hänsyfta på flyg- sandsfälten. Amöblyteles erratorius THBG. Vejby juli. Tricholabus strigatorius FBR. Vejby juli. Platylabus pedatorius FBR. Vejby juli. Cratichneumon tenebrosus WESM. Skälderviken sept. C. versator THBG. Hälsingborg september. x Ctenichneumon divisorius GR. Viken sept. x Limerodes arctiventris BoIE. Skälderviken sept. Dicaelotus pumilus GR. Viken sept. h Centeterus major W. Skälderviken aug. Cryptus laborator THBG. Hälsingborg juni. h Hygrocryptus palustris THUN. Råå aug. Phygadeuon ? trichops THN. Vejby juli. P. vagans GR. Viken sept. Mäicrocryptus serieans GR. Skälderviken sept. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. h Åccanthocryptus guadrispinosus GR. Vejby juli. Hemiteles. &stivalis GR. Viken sept. H. sp. Skälderviken augusti. x Gelis sericeus FRST. Vejby juli. Xx G. exareolatus FRST. Viken sept. x G. rufipes ERST: ,Miken.sept: h Åtractodes gravidus GR. Skälderviken aug. A. bicolor GR. Skälderviken aug. h A. gilvipes HGN. Skälderviken aug. Exolytus laevigatus GR. Skälderviken sept. h Epiurus brevicornis GR. Skälderviken aug. E. geniculatus var. suecicus ROMAN. Skälderviken sept. E. vesicarius RATzZ. Viken sept. Pimpla spuria v. strigipleuris THN. Hälsingborg juni. P. examinator F. Viken sept. Clistopyga incitator F. Viken sept. Cryptopimpla calceolata GR. Skälderviken sept. x Lissonota parallela v. nigricoxis STROBL. Vejby juli. x L. basalis BRKE. Viken aug. x L. dubia HGN. Viken sept. Xx Phytodietus albipes HGN. Skälderviken aug. Campoplex aversus FRST. Viken sept. x Casinaria claviventris HGN. Viken sept. Ewxetastes gracilicornis GR. Hälsingborg juni. E. adpressorius TnBG. Viken sept. Paniscus fuscicornis HGN. Viken sept. h Promethus cognatus HGN. Skälderviken aug. h P. sulcator GR. Skälderviken aug. Bassus letatorius F. Vejby juli. Exochus turgidus HGN. Skälderviken sept. Exenterus marginatorius F. Skälderviken sept. x Thymaris pulchricornis BRKE. Skälderviken aug. Pantorhestes xanthostomus GR. Skälderviken sept. Nototrachys foliator F. Vejby juli. Limnertum ruftfemur THEN. Vejby juli. Pyracmon melanurus HGN. Viken aug. Omorga mutabilis HGN. Skälderviken maj. Omorga ? unicingulata SCHMIED. Viken sept. x O. melampus THN. Viken sept. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. Sj ÅAngitia trochanterata THN. Skälderviken aug. Å. fenestralis HGN. Skälderviken aug. Å. tenuipes THN. Viken sept. x Cremastus infirmus GR. Skälderviken aug. x C-. confluens GR. Viken' sept. Thersilochus gibbus HGN. Skälderviken april. Nepiera concinna HGN. Viken sept. Xx Demophorus annellatus TAN. Viken sept. Fam. Braconidae. h Bracon fulvipes NEES. Skälderviken aug. B. fumipennis THN. Vejby juli. Xx Rhogas tristis WESM. Viken sept. x Chelonus intermedius TAN. Vejby juli. Xx Orgilus obscurator NEES. Viken sept. x Meteorus rubens NEES. Vejby juli. M. consimilis NEES. Viken sept. Macrocentrus marginator NEES. Vejby juli. M. collaris SPIN. Viken sept. x Coelinius viduus HAL. Vejby juli. x Glyptomorpha variegata BHN. Skälderviken maj. Fam. Tenthredinidae. Allanius. arcuata ”"KBORST.. 1 Viken. >e/T io, ,Hlera, ex. sedda på Achillea millefolium. Enstaka ex. av andra växt- steklar ha tillfälligtvis observerats. DEL BERE BE RYAS Av ordningens talrika representanter äro åtskilliga ut- präglade flygsandsformer. Med sin vitgrå färg eller behåring överensstämma de med den ljusa sanden. Hos ett antal så- dana sandfärgade arter finnes en intressant karaktär tydande på ett likartat drag i levnadssättet. Honans äggläggningsrör är nämligen i spetsen beväpnat med en krans eller kam av små taggliknande borst. Hur denna apparat användes, har jag ej sett, men det förefaller, som om den skulle begagnas av honan att borra röret ned i sanden. Fil. kand. DOUGLAS MELIN, som för närvarande ingående sysselsätter sig med 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. rovflugornas biologi, har bevittnat tillvägagångsättet hos Philonicus albiceps och har varit vänlig nog att i brev med- dela mig sina iakttagelser härutinnan: »Vid äggläggningen, som vanligen sker på läsidan av någon dynkulle, far 2 hit och dit mellan grässtråna och känner sig för på sanden med nedstycket av äggläggningsröret. När hon kommit på lämp- ligt ställe, sopar hon undan sanden med taggarna och sticker ner ungefär tredjedelen av bakkroppen. Sedan sopar hon åter över ”hålet mycket kraftigt, så att sanden yr bakåt.» Av de i förteckningen upptagna diptererna har jag obser- verat en dylik taggkrans hos ett flertal arter av olika familjer, de flesta inom Anthomvyiidae. Fam. Limnobiidae. h Dicranomyia ? modesta MEIG. Skälderviken ?9/g. I ex. bland Psamma. h Dicranomyia stigmatica MEIG. Hälsingborg sept. I ex. som föreg. h Symplecta punctipennis MEIG. Vejby ?”/1. 1 ex. som föreg. h Synplecta stictica MEIG. Skälderviken !9/9. 1 ex. som föreg. Trichocera hiemalis DEG. Denna härdiga och tidvis oer- hört talrika mygga har jag vid flera tillfällen under milda vinterdagar sett dansa över flygsanden. Fam. Tipulidae. Tipula oleracea L. Tillfälligt sedd bland dynerna. Även ett eller annat ex. av någon annan Zzpula har någon gång iakttagits men ej blivit infångat. Pachyrrhina lineata SCorP. Skälderviken ??/s. Sägs i många ex. på en kulle i de äldre dynerna. Fam. Culicidae. h Culex nemorosus MEIG. Hälsingborg maj. I ex. bland Psamma. Fam. Bibionidae. Dilophus vulgaris MEIG. Hälsingborg, Viken, aug., sept. Ej sällan träffad under håvning eller sedd sittande på axen. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 33 Fam. Asilidae. Rovflugorna ha egentligen: endast en representant i dy- nernas fauna, den sandfärgade Philonicus albiceps, som där har sin typiska förekomst, ehuruväl den även träffas långt inne i landet på sandiga marker. Den är en vanlig företeelse på alla Skånes flygsandsfält, är under soliga sommardagar skygg och svår att fånga och flyger oupphörligt undan, då man närmar sig den. Könen ses ofta i sammanhängande par flyga hän över sanden. Den lever av diverse flugor och har flera gånger iakttagits med HFucellia-arter och Scatophaga litorea som byte. Xx Lasiopogon cinctus FABR. Skälderviken, Svinabäck. Ses ej sällan på dynerna och framkommer ur puppan redan i början av maj. x Philonicus albiceps MEIG. Som förut nämnt en karakteristisk insekt för flygsandsfälten. I stort antal har jag särskilt iakttagit den längs Sandhammarens dyner. x Pamponerus germanicus L. Är iakttagen vid Skälder- viken på landssidan av dynerna invid småfurorna.. Nykläckta exemplar sedda redan 29 maj. Fam. Bombyliidae. Svävflugorna älska torra, sandiga, öppna och soliga marker men äro ej särskilt utmärkande för själva dynerna, där de sparsammare förekomma. På de innanför liggande sandfälten, vid furuplanteringarnas bryn eller på öppna platser i dem äro de allmännare. x Hemipenthes morio 1. Takttagen vid Skälderviken. Xx Anthrax fenestralis FALL. Skälderviken !?/7. 1 ex. Arten är sällsyntare här än föreg. AN mauris]) CI Sedd på dynermna viduBastadWock Viken. x Å. paniscus ROSSI. Ej sällan sedd bland dynerna vid Viken och Skälderviken. Bombylius minor L. Ett par ex. tagna på insidan av de äldre dynerna vid Skälderviken på blommor av Thymus serpyllum. A 2” 3 — ugn. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. I (1921). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Systöächus sulphureus MIKAN. Öbserverad i enstaka ex. på dyner vid Vitemölle. Var allmän på sandfälten där in- nanför, åtminstone lokalt. !4/719. x Phtliria pulicaria NMIKAN. På Hieracium pilosella vid Båstad. VWVitemölle som föreg. x P. canescens LW. Witemölle som föreg. arter men var den allmännaste av dem där. I nv. Skåne synes pulicaria vara den vanligaste och av den senare har jag hittills endast fångat enstaka ex. vid Viken; Fam, Therevidae. Den vackra Thereva annulata är överallt på de skånska flygsandsfälten en karakteristisk företeelse. Under soliga sommardagar bedriva hannarna sin luftiga lek över sanden, i det de som vita fjun snabbt skjuta upp i luften, fara hit och dit några slag för att snart åter slå ner på sanden. Xx IThereva subfasciata SCHUMM. Skälderviken, juli, aug. enstaka ex. x T. annulata FABR. Allm. på alla de besökta flyg- sandsfälten. Xx I. bipunctata MEIG. Viken juli, aug. Ej sällan träffad bland Psamma. Var allm. på sandfälten innanför dynerna. Fam. Empididae. Av de funna arterna är endast Chersodromia incana en äkta sandfluga. Den har,i likhet med många andra utpräg- lade flygsandstvåvingar, ljusgrå kroppsfärg och vitaktiga vingar. Hybos culiciformis FABR. Skälderviken !?/8 enstaka ex. bland Psanuma. Rhamphomvyia variabilis FALL. 1 ex. vid Viken ??/g. Drapetis setigera LW. Sällsynt träffad bland Psanmma Vejby? 4 17, Skälderviken ”"/s& 18: Tachista arrogans 1. Skälderviken ?!9/9 16. x Chersodromia incana WALK. Skälderviken ??/s 19. Träffades allmänt på sjösidan av stranddynerna, där den RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 35 snabbt löpte omkring på sanden bland Psamma. Arten är förut ej känd från Sverige. byt Can camsttanse LB Inex.oblandjiPsammra vid,Skäl- derviken ?!/g. Arten är ej att räkna till dynernas fauna utan hör hemma på den fuktiga strandsanden, där den ställvis kan vara allmän Tachydroniia flavipes FABR. I ex. bland Psanuma vid Vejby. T. strigifrons ZETT. Ganska allmänt träffad som föreg. vid Viken och Skälderviken aug., sept. T. pallidiventris MEIG. Ej sällan träffad som föreg. Skälderviken aug., sept. T. minuta MEIG. 1 ex. vid Skälderviken ?/9 19. T.. nigritarsis FALL. Viken och Skälderviken enstaka exNaug., sept. T. longicornis MEIG. 1 ex. vid Skälderviken !?/g 17. Fam. Dolichopodidae. De flesta arter inom denna stora familj äro fuktighets- älskande flugor, och de få arter av släktet Dolichopus, som under håvning träffats på dynerna, äro hemmahörande i vå- tare livssamhällen och äro därför att anse som tillfälligtvis ditkomna. Medetera-arterna föra däremot ett helt annat lev- nadssätt; de flesta »klättra» på trädstammar, plank, hus- väggar, stenar o. d. och visa ej någon dragning till vattnet. M. plumbella har jag endast träffat på flygsands- fälten och dess ljusa utseende talar för, att den är hemma- hörande där. Sciopus contristans WIED. Sällsynt infångad under håv- ning bland Psamma eller sedd på dynsanden. Vejby ”?/1 17. h Dolichopus clavipes HAL. Skälderviken ?9/g enstaka. h D. plumipes SCOP. Denna mycket allm. och vitt ut- bredda art träffas någon gång i enstaka ex. bland dyngrä- sen. Skälderviken. h D. longicornis STANN. Skälderviken ??/g 1 ex. h DO. agilis MEIG. Som föreg. h Zachytrechus insignis STANN. Arten hör ej till dy- nernas fauna utan lever på fuktig sand invid vattensamlingar 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. och är lokalt allmän vid Skånes kuster. Den avlägsnar sig stundom från vattnet och vid Viken iakttogs ””/s ett ganska stort antal, som livligt sprungo omkring på sanden bland de glesa Triticum junceum-stråna. h Zhrypticus bellus LW. Skälderviken aug. Sällsynt. h Scellus: sotarus FABRI USkälderviken SNsSept Fereexemi stranddynerna. i Xx Medetera plumbella MEiG. - Träffad sällsynt bland Psamma vid Vejby Yr 17. Xx Medetera micacea LW. 1vex; på äldre dynet vid Viken ””/sg19. På sandfälten innanför stranddynerna erhöllos åtskilliga ex. under håvning bland Corynephorus. M..gjaeular FAL. 1 ex: vid: Skälderviken "2/4 Fam. Syrphidae. De blomsterälskande syrphiderna uppsöka blommande växter på dynerna och om hösten äro Cakile och Matricaria flitigt besökta. Arterna träffas också inom biotoper av skilda slag och några för flygsandsfälten stenotopa former äro mig ej bekanta. x Paragus tibialis FALL. Hälsingborg !9/&. Vitemölle. Chilosia vernalis FALL. 'Lagaoset I 8 på Hieracium umbellatum. C. mutabilis FALL. Skälderviken några ex. under håv- ning. h Platychirus manicatus MEIG. Viken juli, aug., en- staka ex. h P. clypeatus MEIG. Skälderviken !9/g. I ex. Melanostoma mellinum L. Viken ??/s. Flera ex. obser- verade. Lasiophthicus pyrastri L. Viken "fs. 1 ex. Svrphus vitripennis MEIG. Skälderviken. Spherophoria seripta LL. Skälderviken, Viken. S. menthastri L. Som föreg. h Eristalis sepuleralis L. Som föreg. hi Eaeneus?SCoP. > Sompforeg: h E. arbustorum IL. Som föreg. h Heloplilus trivittatus FABR. Som föreg. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. Su h ÅH. pendulus LL. Som föreg. Syritta pipiens IL. Som föreg. Xx Eumerus sabulonuwm FALL. WVitemölle och Viken. På det senare stället var arten ganska allmän på sandfälten innanför dynerna men togs endast i enstaka ex. bland Psamma. Fam. Pipunculidae. Pipunculus silvaticus MEIG. Hälsingborg och Vejby, juni och juli under håvning bland Psanmma. x P. littoralis BECK. Hälsingborg ”"/5 17, Skälder- viken ?”/s19. Arten är ej förut känd från vårt land, men den torde sannolikt förekomma ganska allmänt på dynerna. Fam. Tachinidae. x Echinomyia tessellata FABR. Ej sällan träffad på dynerna t. ex. på Ihymus serpyllum såsom vid Hälsingborg, Viken och Vejby juli+—sept. Allmänt förekommer arten på sandfälten bakom dynerna. Ernestia intermedia ZETT. Sannolikt denna art. I ex. taget på dyner vid Båstad ??/g& 16. Exorista sp. Hälsingborg !?/6 16. I ex. på blommande Halianthus. Nemorilla maculosa MEIG. Viken ””/s 19. I ex. under håvning bland Psanmma. Lydella lepida MEIG. Hälsingborg !9/& 16, på blommor av Halianthus, Vejby "Jia, bland Psamma. L. nigripes FALL. Hälsingborg som föreg. samt på hösten "/9, under håvning bland Psanmma. Tachina rustica MEIG. Viken !8/g, Sandhammaren !'/g. Enstaka ex i Psamnma bältet. T. larvarum IL. : Hälsingborg 9/6 16. 1 ex. på blom- mande Halianthus bland Psamma. x Germaria angustata ZETT. Är en ofta sedd para- sitfluga på dynerna, där den flyger snokande omkring ovan sanden, juni—sept. x Wagneria carbonaria PANZ. Hälsingborg maj, Råå, Skälderviken aug., sept. Arten är på hösten ganska allmän 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. på sandfälten, där den ses springa på sanden med vif- tande vingar. Mera tillfälligtvis träffas den även på strand- dynerna. Bucentes icristata: FABR.: s Viken ?U710. 1 ex: B. geniculata DEG. Skälderviken ?!/g. I ex. Xx Pseudodemoticus geniculatus ZETT. Båstad !”/&, Fal- sterbo !”/g, på stranddynerna. x Plagiopsis soror ZETT. Höganäs ”t/;, bland Elymus. Eriothrix rufomaculatus DEG. Hallands Väderö, flera ex. sedda på blommande Matricaria inodora. Xx Sarcophaga haematodes MEIG. Ganska allmänt före- kommande på dynerna i nordvästra Skåne. Xx S. melanura MEIG. I likhet med föreg. art ganska allmän och som denna ofta sedd på exkrementer. S. Zuberosa PAND. Hälsingborg .??/«. 1 ex. på Ely- MUsS-aX. Sarcophaga carnaria LE. Denna starkt eurytopa art förekommer ej så sällan även på dynerna. x Blaesoxipha erythrura MEIG. Vitemölle !4/; 19. 2 ex. Xx 5. sp... En obestämd art har 1 nagra ia ex. an- träffats på äldre dyner vid Skälderviken ??/5 16, !?/g 17. x Sarcophila latifrons FALL. Hälsingborg !6/g, på ett hundkadaver, Skälderviken ??/5, Vejby juli, Viken ??/g, på samtliga lokaler i enstaka ex. Xx Miltogramma Germari MEIG. Lagaoset ?'/:, Vejby 5/8, på sanden, ganska sällsynt. x M. punctata MEIG. Falsterbo !?/g 15. Sällsynt på sanden. x Metopia campestris MEIG. Skälderviken ??/s5. På sanden. x Hilarella hilarella ZETT. Skälderviken ?”?;/s. Vejby /1. Ej sällsynt. x Sphecapata conica FALL. Flerstädes iakttagen på sanden. x Macronychia griseola FALL. Hälsingborg !9/s. På blommande Halianthus. Pollenia rudis FABR. Denna allmänna art träffas ej sällan ganska allmänt även på dynerna. Skälderviken, Viken au, Sept; 20 RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA. 39 Calliphora erythrocephala MEIG. Hälsingborg !”'e. På blommande Halianthus. Skälderviken ""/10. Cynomyia mortuorum IL. Ett par gånger sedd på dynen. Skälderviken ??/5, Viken ??/g. Fam. Anthomyiidae. Av det ganska stora antal anthomyiider, vilka förekomma på flygsand, är ett flertal utpräglade sandformer med ljusgrå färg, såsom Mydea protuberans, Chortophila lavata, elymai, candens, albula, quadripila, angustifrons och Dexiopsis-arterna. Samma är förhållandet med Lispa cesia och hydromyszina, Limnophora glauca, veterrima och scrupulosa, men dessa höra ej hemma på den torra dynen utan äro strandflugor, vilka leva på den fuktiga sanden vid vattensamlingar. £L. glauca har jag visserligen träffat endast en gång och då uppe på själva dynen, men då alla övriga arter inom släktet äro hy- drophila, torde väl näppeligen denna art utgöra undantag. Havsstrandens Fucellia träffas ofta på dynerna, på efterhösten t. ex. allmänt, och äro vid vinterns inträde och den tidiga våren oftast de enda flugor, som flyga på sanden. Lyperosia irritans L. 1 ex. träffat under håvning bland Psamma vid Båstad ”"/;. Arten är strängt bunden vid bo- skapen, och ex., som fanns, härrörde antagligen från en i närheten betande ko. Drymeia hamata FALL. Träffas ej sällan på hösten på t. ex. blommor av Hieracium umbellatum och Sonchus ar- vensis. Viken ?9/g. Flera ex. sedda. Mydaea duplicata (MEIG.) STEIN. Viken ??/g 19. Allmän. JM. anceps ZETT. Hälsingborg "7: Falsterbo !”/g. Tro- ligen ej sällsynt. x M. parcepilosa STEIN. Skälderviken aug., sept. På sanden. Falsterbo !7/g. x M. protuberans ZETT. Denna äkta sandfluga, en av flygsandens vackra företeelser, har jag en gång ”/e 15 träffat lokalt täml. allm. på flygsandsdrivor vid Skälderviken. Båstad Nell = 176RA M. guadrinotata MEIG. Falsterbo !4/g. Skälderviken ??/g. Bland Psanuma. 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fannia glaucescens ZETT. Skälderviken ej långt från Vegeåns utlopp lokalt allmän på Elymus. h Lömnophora glauca STEIN. Sandhammaren !''g 15. På flygsandsdrivor SS. h £L. scrupulosa ZETT. Sandhammaren t'/s15. Till fälligtvis anträffad på dynerna. k L. veterrima ZeTr. Falsterbo, Skälderviken, Vejby, som föreg. h Lispa caesia MEIG. Skanör !?/g, På flygsandsstrand invid vattenbrynet samt enstaka individ något längre in på stranden intill Elymus-vegetationen. h L. hydromygina FALL. Sandhammaren !'/g på flyg- sandsdrivor sg; tillsamman med Limnophora glauca. h £L. gpygmaea FALL. Sällsynt träffad under håvning bland Psamma. Vejby ”/,, Skälderviken ”?/g. Hylemyia variata FALL. Flera ex. sedda bland Psamma. Viken ??/g. Xx ÅAmmomyia albiseta V. ROS. Råå ”/s 19. I ex. bland Psamma. h Fucellia maritima HAL. Är tidtals allm. på dynerna. h F. fucorum FALL. Även denna art flyger kring på dynsanden men är troligen ej så allm. som föreg. Båda äro hemmahörande i strandzonen vid vattenbrynet, där de före- komma synnerligen talrikt. Anthomyia pratincola PANZ Vejby ??/717. 1 2 bland Psamma. Chortophila pullula ZETT. Hälsingborg !9/5. 1 2 bland Psamma. x C. longula FALL. Hälsingborg maj, Vejby juli. Skäl- derviken !7/9. Enstaka. x C. auda STROBL. Vejby, Viken, Hälsingborg. Juli, aug. Enstaka. x C. lavata BoHEM. En präktig flygsandsart, som jag endast funnit vid Båstad ?"/; 17 samt vid Lagans utlopp i Halland på båda ställena lokalt ej så sällsynt under håvning bland Psamma. x C. angustifrons MEIG. Båstad ??/; 14. Endast I ex. 2 funnet. 14 (Forts.) The first Heteropteron from Juan Fernandez. By E. Bergroth. During Dr. SKOTTSBERG's expedition to Juan Fernandez the zoologist of the expedition, herr BÄCKSTRÖM, also brought together a collection of insects, which I have had occasion to see in the Stockholm Museum. As he had to collect animals of all Orders, the insects are not so numerous as might have been desired, but albeit most insect-orders are represented only by few species, there is a fairly good num- ber of Coleoptera of various families. They have the aspect of antarctic insects and some of them will probably prove to be previously known from Southern Chili or Patagonia, but it is quite possible that also one or other New Zealand form might be found among them. It is well known that there is a decided close affinity between some animal forms of Chili and of New Zealand. Of the many examples that could be cited as illustrating this fact I will only mention the genera Uropetala SEL. (New Zealand) and P/henes RAMB. (Chili) among the Odonata, the occurrence of the Chilian Coleopterous genus Lagrioida F. G. in New Zealand, and the Lepidopterous genera Årgyrophenga DOUBL., Gonophylla MEYR., Drepanodes GUÉN., Diptychophora ZELL. and Sicu- lodes H. SCH., the New Zealand species of which are much more nearly allied to the Chilian species than to others. There can thus be little doubt that between New Zealand and Chili there has in bygone times existed a land-connec- 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I192I. tion, of which Austral Island, Pitcairn, Ducie Island, Easter Island and the Juan Fernandez group (Mäås-a-fuera and Mäas- a-tierra) are remnants. The four first-mentioned islands have not, so far as I know, been subject to any natural history investigations, and even Juan Fernandez, although only 650 kilometres distant from the Chilian coast, is very little known as to its fauna. During one of his voyages round the world the well known English entomologist J. J. WALKER collected a few insects at Juan Fernandez and among the Coleoptera found by him there was according to CHAMPION! at least one remarkable species (Pentarthirum apicale BROWN) pre- viously known only from New Zealand. The working up of all the collections brought home by the Swedish expedition would thus be highly desirable. Of Hemiptera only the species described below was found, but as Juan Fernandez has an abundant vegetation several other species certainly remain to be discovered. The new form belongs to the Myodochideée, but is very distinct from the Chilian insects of that family described by SPINOLA, BLANCHARD and SIGNORET. It belongs to the division Rhyparochromaria in STÅL's system, apparently coming nearest to Åstemmoplitus SPIN. Its affinity to that genus seems to me, however, to be rather remote, and it is much more related to Metagerra B. WHITE from New Zealand, although the latter genus must be placed in STÅL's division Lethearia. STÅL separated these two divisions solely on account of the different number and arrangement of the opaque spots (enclosing the trichobothria) of the fourth ven- tral segment, a character not supported by others. As I remarked in a former paper? they should in my opinion be united, for if their separation is maintained some genera must be severed from their nearest allies and placed near forms to which they are much less related. The new genus here described has much in common with Meragerra and has the same general aspect, although it in the structure of the posterior part of the corium is unique among the Myodochide. Y Ent. Monthly Mag. 1909, p. 122. 2 AnDN. Soc. Enti Belo. 1913, Pp. 193. BERGROTH: THE FIRST HETEROPTERON FROM JUAN FERNANDEZ. 43 Micrymenus nov. gen. (uizpos =small; vunv = membrane.) Corpus oblongo-ovatum, in longitudinem et in transver- sum modice convexum. Caput fere aeque longum ac latum, leviter exsertum, parte postoculari brevissime retrorsum an- gustata, ocellis inter se quam ab oculis magis remotis, clypeo a basi ad apicem nonnihil dilatato, tuberculis antenniferis a supero visis diametro longitudinali oculorum brevioribus, ex- terne parallelis, antennis dimidio corpore nonnihil longioribus, articulo primo dimidio suo apicem clypei superante, bucculis humilibus, postice breviter divergentibus, basin capitis haud vel vix attingentibus, rostro basin ventris paullum superante, articulo primo quam basali antennarum longiore, basin capi- tis attingente, secundo primo fere aeque longo. Pronotum nonnihil transversum, basi et apice subrectum, lateribus an- guste et obtuse marginatum, a: basi ultra medium subparalle- lum, deinde leviter rotundato-angustatum, apice collari angusto et latera versus magis angustato, angulos apicales haud at- tingente instructum, marginibus lateralibus longius post me- dium levissime sinuatis, apice a latere visis extrema lateralia collaris occulentibus, disco inter sinus laterales transversim levissime impresso, lobo ejus antico igitur postico multo longiore. Scutellum paullo latius quam longius. FElytra ab- domine paullo breviora, corio cum clavo sine sutura distincta subconfluente, intus per totam longitudinem contigua et ut videtur concreta, commissuram longissimam formantia, angulo eorum apicali et exteriore et interiore acutangulariter pro- ducto, partibus productis angulorum interiorum processum communem apice acutum formantibus, itaque margine apicali coril biangulato-sinuato, medio oblique recto, venis corii haud vel parum distinguendis (solum in macula submediana nigra bene distinctis), membrana parva, ultra angulos apicales corii leviter producta, venis cellulas duas forma et longitudine nonnihil variantes formantibus, cellula interiore majore, ex- teriore interdum oblitterata. Prosternum antice anguste line- ariter marginatum. Orificia brevia, area evaporativa parva, medium metapleurae haud attingente, externe truncata. An- guli postici metasterni acutiusculi. Abdomen elytris paullulo 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. angustius, tergito ultimo in utroque sexu apice rotundato, ventre medio subtiliter carinato, segmento genitali maris ver- ticali, complanato. Femora antica modice incrassata, subtus prope apicem spinulis duabus minutis armata; tibiae anticae rectae, inermes. Articulus primus tarsorum posticorum ceteris unitis vix dimidio longior. The length and structure of the buccule, as described above, are visible only when the first rostral joint is remo- ved froms-the throat: Micrymenus seclusus n. sp. Subglaber, supra opacus, subtus niti- dulus. Fusco-niger vel fusco-castaneus, vittis duabus verticis atris vel (in exemplis palli- dioribus) fuscis, clypeo saltem apice testaceo, pronoto, nota sublevata V-formi dimidii apicalis scutelli atque elytris ochraceis, pro- noti maculis tribus parvis apicalibus, macu- lis duabus parvis subbasalibus ac figura ba- sali ferme Y-formi ultra medium extensa et corii macula oblongula prope marginem / scutellarem, macula fusiformi guttam palli- 3 ne y dam includente prope commissuram, macula IOMA magna postmediana transversim subtriangu- lari (hac venis tribus pallidis persecta) macu- laque parva rotunda costali nonnihil ante apicem nigris vel fuscis, membrana ochreo-cinerea, margine basali et venis nigris, acetabulis luteis; antennae testaceae, articulis secundo apicem versus et duobus ultimis totis fuscis; rostrum fusco-testaceum, apice nigrum; pedes testacei, dimi- dio basali et annulo subapicali femorum piceo-nigris, tibiis saepe medio late infuscatis. Caput impunctatum, articulo secundo antennarum primo ”/4 longiori, tertio primo aeque longo, quarto tertio sesqui longiore. Pronotum lobo antico impunctatum, lobo postico remote fusco-punctatum. Scutel- lum impunctatum. Corium sparsim, hic et illic subseriatim fusco-punctatum. Pectus solum in metapleuris remote puncta- BERGROTH : THE FIRST HETEROPTERON FROM JUAN FERNANDEZ. 43 tum. Segmentum sextum ventrale maris quinto et quarto conjunctis paullulo brevius. Long. 4,;—5,3 mm. Juan Fernandez (Mås å-tierra, in August). 1 S, 3 2, and a larva. In spite of the long corium it must be considered a subbrachypterous form. The coria are apparently fused together along the whole commissure, the hindwings are in all probability lacking, and the insect is thus incapable of flying. It is not likely to have a macropterous form. Should such a form contrary to all presumption exist, it will prove to have the pronotum broader behind, the coria free and considerably shorter, and the membrane much longer. A synonymic list of the mosquitoes hith- erto recorded from Sweden, with keys for determining the genera and species. By F. W. Edwards. In connection with a revision of the palaearctic Culicidz, which the writer has in preparation, Prof. YNGVE SJÖSTEDT was so kind as to send to the British Museum for re-deter- mination the greater part of the collection of mosquitoes in the Stockholm museum. The examination of this material showed, as was expected, that in the case of some of the more difficult groups there were a number of species con- fused.: At Prof. SJÖSTEDT's request I have prepared a revised list of the known Swedish species, together with tables for their identification, which may be of use to Swedish collec- tors. The species will be more fully dealt with in the forth- coming revision of the palaearctic species referred to above; good descriptions of most of the species (often however under other names) together with their larv& are given in MAR- TINI's recent work, »Uber Stechmicken» (Archiv fär Schiffs- und Tropenhygiene. Bd. 24, Beiheft I, August 1920), where a fairly full bibliography will also be found. All recent work on mosquitoes has tended to show that the larve offer better characters for generic classification than do the adults, and the rather unsatisfactory table of genera given below is about the best that can be made for adults only. For discrimina- tion of species the best characters are to be found in the male hypopygium; but if sufficient latitude is allowed the tables given below based chiefly on colouration will probably be found to work fairly well. Some species are only dis- EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. Ae tinguishable by characters of male hypopygium or larve, for diagnosis of these reference must be made to published figures. The subjoined list gives the synonymy (according to the writers present opinion) so far as it affects North European species. The reasons for all changes and innovations will be explained subsequently. Species which have been found in adjoining countries (Finland, Denmark or North Germany) are inserted in square brackets both in the list and in the keys, since they are likely sooner or later to be found in Sweden. South European species have not been included. Anopheles MG. maculipennis MG. bifurcatus L. plumbeus STEPH. (nigripes STAEG.). Culex L. pipienswESM(6earas AETT): [apicalis ADAMS (£errizans H. D. K.).] Theobaldia N.-L. (Culiseta FEL). annulata SCHRANK. [subochrea EDW. MS] siberiensis LUDLOW (arctica EDW.; 2alaskaensis LUDLOW). bergrothi EDW. MS. morsitans THEO. fumipennis STEPH. (ficalbii NOÉ; theobaldi MEIJ.). Taceniorhynechus ARRIB. richiardii TIC. (aznulipes GOETGHEBUER; "flavirostris MG.). Aö&des, subgenus Ochlerotatus ARRIB. vexans MG. maculatus MG. (canrtans MG.; waterhousei THEO.). ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. semicantans MARTINI. annulipes MG. (guartus MARTINT). excrucians WALK. (abfitchii FELT, MARTINI; annulipes auct. partim). [freyi EDW. MS] lutescens FaAB. (fetcheri COQ.; favescens THEO.; arcanus BLANCH.; annulipes ZETT., MARTINI, ?FICALBI; 2bi- punctatus R.-D.). caspius PALLAS (dorsalis "THEOBALD, AUSTEN; puncta- us MG.). dorsalis MG. (currziez COQ ). [rusticus ROSSI (pungens R.-D.; quadratimaculatus MACQ.; diversus THEO.). alpinus L. (znigripes ZETT.; innuitus W. & K.; inearcti- cus DYAR). - cataphylla DYAR (prodotes DYAR; rostochiensis MARTINI). [salinellus nom. n. (zZerriez MARTINI nec THEO.)]. [detritus- HAT. (Salinas EFiC.; terriei VI HEO.): [diantaeus H. D. & K. (serus MARTINI)]. [intrudens DYAR (zmpiger H. D. & K.): [pullatus CoQ. (metalepticus DYAR; Ljugorum VILLEN.; gallii MARTINI)]. communis DEG. (z2nemorosus MG.; lazarensis FELT). [palmeni EDWw. MS] [parvulus EDW. MS] punctor (KIRBY) DYAR (2emo0rosus THEOB., AUSTEN, DE ME1IJ.; sylvae MARTINI nec THEOo.). [sticticus MG. (: Zateralis MG., ECKSTEIN; concinnus STEPH.; sylvae THEO.; dorsovittatus VILLEN., nigrinus ECK- STEIN). geniculatus OLIV. (ornafus MG., ECKSTEIN, MARTINI; lateralis ”THEO., ?MG.; albopunctatus ROND.; fuscu- lus "ZE TT: Aödes MG. (restricted). cinereus MG; (”cilaris EL. nec ZETT.; nigritulus” ZETT.). EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. 49 Key to genera (adults). (This. key will not necessarily apply to other species than those of North Europe.) Lig ba [ un N Abdomen without scales; female palpi as long as pro- DOSCIS” ISO SKYTIEN Are SENT - Anopheles. . Abdomenr SER I Bis at SEN Fen palpi Tan ENEShOrtettUNAN FE NETPLODOSTEISC---e== 5151 SAeANe Neger gen 2 Flindemetatarsivasktlon gaster tibraer = sees een Culex. . Hind”metatarsi distinetly shorter than the tibriae.. 3 Female abdomen blunt-ended; female claws simple, as arektalsorthernind. clawS,ot tie malet setttt ben "pastan 4. . Female abdomen pointed; front and middle claws, and usually also the hind pair, tootned. in both sexes === 65: Wing-scales (of the longer set) almost linear 7heobaldia. . Wing-scales (of the longer EN considerably broader Taeniorhynchaus. Proboscis longer than front femora; male palpi long Åédes, subg. ÖOchlerotatus. . Proboscis not longer than front femora; male palpi short Åödes, restricted. Keys to species (adults). Anopheles. Wings with dark spots caused by accumulation of scales on the cross-veins and bases of fork-cells »maculipennis MG. HIWinssfunspotted1at bed a stnintalbklidg)! IN VAR 2 Larger, brown species, mesonotum ROR in middle, without distinct patch of white scales in front bifurcatus IL. . Smaller, black species, mesonotum greyer in middle, with patch of narrow pure white scales in front plumbeus, STEPH. Culex, Pale abdominal bands at the bases of the tergites prpiens L. Pale abdominal bands at the apices of the tergites [2picalis ADAMS] 4 — 237. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 1 (1921). 50 [0 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Theobaldia. Wings spotted, by dense accumulation of scales on the cross-veins and bases of fork-cells; tarsal joints white- FIN SEA sa ty th ek aSeS ae er SA SE ro . Wings unspotted (unless indistinctly at base of vein R4+s) ran rr ir nr rr RA TOR er Sr 4. Femora before the tip, and hind metatarsi in the middle, WC I WIIIEe stay SSK oe een SNORRES . No white rings in these SO Kr EN ng LUDLOW. Abdomen dark brown banded with white annulata SCHRANK. . Abdomen nearly uniform ochreous [subochrea EDW. MS.] Tarstientirelysg dank es en bergrothi sp. n a datsi with -natrow pale, rings ooo. cc SPOT ENARE Front metatarsus of male dne öns than the re- maining joints together; proboscis of female almost en- ti ely; Lola Eka src AA a a EE a aa morsitans ”THEO. . Front metatarsus of male not longer than the remaining joints together; proboscis of female largely pale at the Sidesiand beneathece see ra a tee fumipennis STEPH. Ochlerotatus. Joints-of tarsr with white rineskat the basectoboiibliiet >» » » with pale rings embracing both ends ... 8. SAS Without! palestingsk enfau:seeda dit na. 9. Rings of middle joints of hind tarsi less than half as long as the joints; dark species; outer side of hind femora with numerous seattered dark scales unter fandyn. 3 . Rings on middle joints of hind tarsi: more than half as long vas the vjoints;lighter” species; outer sidesofehind femora "palesexce pt towards tip sea Ja säten Za Hind tarsal rings very narrow; smaller species; abdomen with distinct pale abdominal bands constricted in the middle ”andrat:tfhetstdeskertNevksune Ar a vexans MG. . Hind tarsal rings broader, nearly half as long as the joints; larger species; pale abdominal bands less distinct Siinoticonstriceted in the middle Leni maculatus MG. EDWARDS: A SYNONYMIC LIST OF MOSQUITOES. 51 . Costa pale-scaled on anterior edge, at least on basal half scales of mesonotum unicolorous; abdominal scales mainly Ölyrallgy ellowWspud desk. rena digg or pytt bergbana Ef 5. . Costa at most with scattered pale scales; scales of me- sonotum not unicolorous; abdomen largely dark Ö . Very yellow species; proboscis yellow with a black tip lutescens 7. . Darker species, especially on proboscis and wings [/reyz EDW: MS] . Abdomen dark, tergites with well defined basal white bands narrowed in the middle... semicantans MARTINI. . Abdomen paler, with ill-defined yellowish bands and Scattened yellowishi scales == ses Ao ae Ja . Mesonotum with a distinet broad median band of dark brown scalessusidestyellowishE= steam annulipes MG. Mesonotum without distinct median dark band excruciens WLK. . Scales of mesonotum fawn-coloured, with two narrow white longitudinal stripes, wing scales evenly mixed, darlyand; Ight ste ac ttuse Aid det [caspius PALL. . Scales of mesonotum darker brown in the middle and at the edges in front, with two broad creamy stripes; costa and veins R, and R4+5 with the scales mainly black, [eStaOole wing,,palefgl test oske tät Fedde dorsalis MG. Abdomen and legs mainly bluish-black; the abdomen without complete white bands dorsally; outer side of hind femora blue-black on the örn third; knees conspicu- Ouslyg stlyenrvawhitej orsa scan Gerdculatus, OT. . Abdomen and legs dull Fe or ilehiers the abdomen with complete white bands dorsally, except sometimes in O. diantaeus and O. sticticus; outer side of hind femora PA CKn Say RCON E Tip RN anat ang 10. Abdomen of female with a median longitudinal line of yellow scales, at least on the terminal segments; in the male this line is indicated on the second segment only [rausticus ROSSI. WAbBdomenr withontiumedianyellosw, pe -teiooc-.. SST. IT: Front and middle femora conspicuously mottled in front Wwithdarktand iehtiscalest: fen a ac RA rI2, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. . Front and middle femora with only a few light scales in : Hesa aid föras Such very dense bristles; integument deep black fe BAN ER IR AS Eder SVE? AA OR FÄSTAS MEN KISA öra . Head and thorax not näSuallys fbristly:; integument of legs paler a sar MON syr Bros LOHBYE ABA TA: The dark Arts gå he abdömumal t tergites vitt scattered pale”seales; male palpi all blackont SD [detritusBElAT] . Abdomen with sharply marked black and white bands, no pale scales scattered over the dark areas; male palpi with a whitish ring or numerous whitish scales on the löfigtbäsal fömtir. bodnablll HIN ai cataphylla DYAR [salinellus nom. n. (Zerriet MARTINI nec THEO.)|. . Hind femora pale, with a sharply defined black-scaled area at thestip oc. HET IN [dzaäntaexskER DISA KI: . Dark area at tip of hind femora much less sharply de- fined . SAS .r NYSE SAR ER ast Nese ETS STRANGER SITA ESERR Tar . Hind tibia on the outer side wiki a ödistihet Whitish stripe running nearly the whole length (at least in the female); mesonotum with white scales at the side, black in the ideer NN ACE Re SONEN I SU Sc rens AI NIGA]: . Hind tibia titkond hits Stör on Säter sider: sl 16. Scales of head and menosotum ochreous prown, the me- sonotum usually with one broad dark median stripe, more rarely with two ill-defined stripes or more [falmeni EDW. MS.] punctor KIRBY. . Scales of head and mesonotum darker brown, often mixed with white at the sides, the mesonotum usually without aitstinet FStrapes at 0 MRberh sANNTe communis DY. [farvulus EDW. MS; pullatus COQ.; tmpiger WALK. Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser lebenden Rhynchoten. Von O. Lundblad. Mit 2 Figuren im Text. Bei meinen Untersuchungen uber die Verbreitung und Biologie der schwedischen Wasserwanzen ist es mir schon mehrmals vorgefallen, wie wenig uber die Larven dieser Tierchen bekannt ist und wie schwer es sogar demjenigen ist, der durch mehrjährige Beobachtungen und mehrjährige Sammeltätigkeit im Gebiete der Hemipterologie gut einge- fuhrt ist, derartige Larven sicher zu bestimmen. Selbstver- ständlich gilt dies in besonders hohem Grade die Larven der terrikolen Fauna, die nicht nur sehr zahlreiche, sondern auch sehr oft kritische Arten umfasst. Die aquatile Wanzenfauna hingegen ist bekanntlich sehr arm an Arten; umsomehr muss es uns verwundern, dass bisher nur äusserst wenige Larven so gut beschrieben sind, dass sie sich an der Hand der vor- liegenden Beschreibungen identifizieren lassen. Die beste Weise, diesem Mangel abzuhelfen, wäre selbst- redend umfangreiche Zuchtversuche anzustellen und die gezogenen Larven abzubilden und zu beschreiben. Nur in dieser Weise könnte völlige Gewissheit in bezug auf das Stadium der vorliegenden Larvenform -sept. Den torde ej uteslutande förekomma på flygsand, eftersom jag även fångat den vid en bäck i en dalsänka. x D. minutalis ZETT. Förekommer ehuru sällsynt på alla Skånes dyner, juli>—sept. Coenosia tigrina FABR. Arten, vilken förekommer i bio- toper av olika slag, både våta och torra, har många gånger även iakttagits på dynerna. h C.: pumila FALL. Förekommer ej sällan i Psamma- bältet men är egentligen hemmahörande i fuktigare livssam- hällen. C. decipiens MEIG. Viken ??/g 19. Enstaka ex. anträffade. h Schoenomysza litorella FALL. Flera gånger erhållen vid håvning bland dyngräsen. Fam. Cordyluridae. Scopeuma stercorarium 1. Tillfälligt iakttagen på dy- nerna. h S. Zitoreum FALL. Tillhör strandfaunan. Förekommer tidvis allmänt i Psazma-zonen och är stundom den allmännaste flugan där. h Chetosa punctipes MEIG. Sällsynt träffad bland Psamma såsom vid Viken och Vejby. Den hör eljest hemma i våta livssamhällen, såsom fuktiga ängar och kärr. h Spathiophora hydromyzina FALL. Sällan sedd bland Psamma, såsom vid Vitemölle '4/;, Skälderviken !9/g, Råå 2/8, Som föreg. art hemmahörande inom våta biotoper. Den uppehåller sig gärna där helt nära vattenytan, flygande omkring och sättande sig på ur vattnet uppskjutande växter. På grund av sitt tillhåll helt nära vattenytan är den ej så lätt att fånga. Härvidlag påminner den om Hydromysza li- vens och Trichopalpus fraternus. Fam. Coelopidae. Tångflugorna äro som namnet säger hemma bland strand- zonens tång, där de kräla i oerhörda massor. Huru oerhört RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 67 stor deras individrikedom är, kan man göra sig ett begrepp om, när man t. ex. på hösten i september någon lugn, solig dag vandrar på :havsstranden. Millioner av dessa flugor draga då i ett oupphörligt tåg fram i sakta flykt, de flesta lågt ovan marken. I likket med cypseliderna äro de dåliga flygare och röra sig mest bland den uppkastade tången. Även om vintern under blid väderlek äro de i rörelse. De sprida sig naturligtvis även omkring på stranddynerna, där de ofta fås under håvning bland dyngräsen. De uppsöka även blommor och ses i synnerhet på Cakile i stort antal. h Fucomyia parvula HAL. Oerhört talrik i strand- zonen. h F. frigida FABR. Torde ej vara så talrik som föreg. ; h Heteromyzga buccata FALL. Ytterst allmän i strand- zonen. h ÖOrygma luctuosa MEIG. Endast 1 ex. funnet vid Skälderviken på en dynsida mot stranden. 7/9 16. Fam. Cypselidae. Cypsela equina FALL. Har iakttagits här och var och torde nog ej saknas, där exkrementer finnas på dynerna. C. sp. I 8-ex. vid Skälderviken !?/g. Sphaerocera pusilla FALL. Skälderviken ?/9 I ex. samt vid Viken på en död fiskmås. Fam. DryomyzZidae. h Helcomyza ustulata CURT. Förekommer endast inom strandzonens område, där den synes vara bunden vid själva strandkanten intill vattenbrynet. Flyger här tillsamman med Fucellia, från vilken den vid första anblicken skiljer sig genom större storlek och ljusare färg. Den uppträder ej i »skaror» som Fucellia utan endast i enstaka individ, spridda längs stranden, och den är också mycket skyggare än dessa. Den är ej funnen på dynerna, men omnämnes här, då den säker- ligen endast är hemmahörande på flygsandsstränder. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Fam. Sciomyzidae. h Melina nana FALL. Skälderviken !9/g, 1 ex. h Hedroneura cucularia L. Som föreg. Fam. Lauxaniidae. Caliope enea L. Skälderviken !?/9 16. Ej sällan erhållen under håvning bland dyngräsen. Mäinettia plumicornis FALL. Skälderviken !9/g, 1 ex. Sapromysza setiventris ZETT. Som föreg. Fam. Ortalididae. h Tetanops myopina FALL. TIakttagen på de flesta av mig besökta flygsandsfälten. Även inne i Skåne vid Bäckaskog har jag sett arten och även där på sandig mark. Ortalis urtice FALL. Sedd på Elymus flerestädes. Fam. Tephritidae. I Psamma— Elymaus-bältet växa flerstädes korgblomstriga växter såsom Sonchus arvensis, Taraxacum, Hieracium um- bellatum, Matricaria inodora Cirsium-arter m. fl., och i blom- korgarna» av en del av dessa örter leva antagligen larverna till hithörande flugor. Terellia ? tussilaginis FABR. Skälderviken !8/,. T. florescentiae L. Vitemölle !?/. På dynernas insida invid sandfälten. Ensina sonchi L. Skälderviken !9/g. Enstaka. Hoplocheta pupillata FALL. Vitemölle, Lagaoset på blommor av Hzeracium umbellatum ganska vanlig. Oxyna absinthii FABR. - Råå ?/g19. Flera ex. bland Psamma. Euribia dilacerata LW. Hbg "/9. I ex. E. ? angustipennis LW. Skälderviken !9/g, 1 ex. Irypanea stellata FUESSL. Skälderviken !9/g. Enstaka ex. T. cometa LW. Som föreg. art. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 69 Fam. Sepsididae. Sepsis sp. Erinrar mig ha sett Sepsis-arter på exkre- menter, men några ex. ha ej blivit infångade. Piophila affinis MEIG. Skälderviken ?/9. 1 ex. P. nigriceps MEIG. Som föreg. art. Fam. Psilidae. Psila rosae FABR. f£. nigricornis ZETT. Skälderviken ?/9. Ilex: Fam. Chloropidae. Flera arter inom denna familj äro vanliga bland dyn- gräsen. Den egendomligaste av dem är en mycken liten art, Öscinella brachyptera, vars hona har rudimentära ving- stumpar, vilka äro odugliga till flykt. Meromyza pratorum MEIG. Vejby, Viken, allmän. M. variegata MEIG. Viken ?”/g, allmän. Chlozopisca obscurella ZETT. Viken ”"/8. I ex. på de äldre dynerna. C. glabra MEIG. Skälderviken ?/9. Ej sällsynt. Chlorops pnmilionis BIERK. Skälderviken. Ganska allmän. Parectecephala longicornis ZETT. Viken, Skälderviken. Allmän. Siphonella palposa FALL. Råå ”/s. Flera ex. S. oscininra FALL. Viken 5/8. Allm. i de äldre dy- nerna. Oscinella brachyptera ZETT. Skälderviken. Ganska all- män på standdynerna. O. frit L. Hälsingborg /9. Troligen allmän. Fam. Ephydridae. De 6 första arterna äro fuktighetsälskande och äro att anse som mera tillfälliga på dynerna. I närheten av hydro- phila livssamhällen är det naturligt, att åtskilliga av dithörande flugor skola sprida sig in bland dynerna. Sålunda finner man ganska ofta av de små vattenälskande ephydriderna 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 flera arter, ej sällan i rätt stort antal, under håvning bland dyngräsen. h Hydrellia griseola FALL. Hälsingborg '"/9. h EF. ranunculi HAL. Som föreg. h Philygria flavipes FALL. Skälderviken ?!/sg. h Hyadina guttata FALL. Hälsingborg '"/9. h Scatella sp. Skälderviken !9/g. h Ockthera mantis DEG. Skälderviken !9/g, ?/9. x Hecamede albicans MEIG. Denna lilla sandfluga, som på grund av sin ljusgrå färg och sin litenhet lätt undgår uppmärksamheten, är under vissa tider, såsom på våren, ytterst allmän på flygsanden, där den ses ta sig fram med hoppande flyktrörelser. Hälsingborg, Skälderviken ??/4, ”/s, ”/9. Åsteia concinna MEIG. Vejby ”?/7. Under håvning bland Psamma, ganska sällsynt. Geomyza obscurella FALL. Ej sällan erhållen som föreg. Hälsingborg ??/5, Vejby ?9/;, Båstad !?/6. Balioptera venusta MEIG Viken !?9/g. 1 par. Opomyza florum FALL. Hälsingborg sept. 1 ex. x Ochtiphila maritima ZETT. Allmän bland Psamma såsom vid Hälsingborg och Skälderviken. Q.v'aridella "FALL. .Båstad !”/e, Viken ”;s. Troligen allmän på dyngräsen. O. ? geniculata ZETT. Viken ?”/g. Allmän. Leucopsis annulipes ZETT. Hälsingborg, Skälderviken. Sällsynt. IL. sp. Vejby "7, Sällsynt. Ordn: /LEPIDOPTERA Åt fjärilfaunan har ej ägnats den uppmärksamhet, som varit nödvändig för att få en något så när god bild av den- samma. En del storfjärilar äro redan förut nämnda. Vid håvning påträffas ej sällan en halmgul mätarelarv i Psamma- zonen. Vid Skälderviken har jag sammastädes funnit Papilio machaons larver på bladen och frukterna av en storbladig umbellat. På Cakile har jag ofta iakttagit gröna fjärillarver, såsom larven till Pzeris napi och ett par noctuidlarver. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA TE Fam. Papilionidae. Papilio machaon L. Som ovan nämnts, ha larver blivit funna på en umbellat. Fyndet har ej särskilt antecknats, antingen var det på Angelica eller Haloscias. Fam. Pieridae. Pieris rapae L. Takttagen på Cakile-blommor. Ve ZzapTRNkNSOm föreg: Gonepteryx rhamni LL. En gång !9/9 observerad flyga över dynerna vid Skälderviken. Fam. Nymphalidae. Vanessa antiopa L. Som föreg. VÄoNIEST Som föreg: V. urticae L. Allmän på blommande Cakile. x Årgynnis latonza IL. Både vår och höst iakttagen i Sina ex. på dynerna vid Skälderviken. x Satyrus semele LT. Är allmän på sandfälten innanför dynerna och ses ibland flyga in över dynerna. x Coenonympha pamphulus LL. Som föreg. Fam. Lycaenidae. Chrysophanus plleas LE. Vid flera tillfällen iakttagen på dynerna. Lycaena astrarche BERGSTR. Den-??/7; och ??/g iakttagen på stranddynerna vid Viken. L. icarus ROTT. Vid Viken den ??/7 19 flög tillsamman med föreg. Fam. Hesperiidae. Adopea thaumas HFM. Skälderviken 719. I ex. flygande bland Psamma. Fam. Noctuidae. x Agrotis ripae HB. Falsterbo !'/g 14. Luceria virens IL. 1 ex. på Cakile maritima vid Skäl- derviken. 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Plusia gamma LE. Flög allmänt om dagen på Skälder- vikens dyner ?/9 19. Fam. Arctiidae. Litkosia lutarella LT. Vejby ?9/7. 1 ex. på stranddy- nerna. Fam. Pyralididae. Phlyctenodes sticticalis L. 1 ex. på Cakile maritima- blommor vid Skälderviken. x Crambus fascellinellus HB. Skanör !?/g, Ej sällsynt. x C. inguinatellus: SCHIFF. På stranddyner vid Viken. Ci tristellus "SCHIFR., Som, föreg. Xx Anerastia lotella HB. Vejby ?9/;. I ex. Pionea prunalis SCHIFF. Skanör !?/g, I ex. Fam. Tortricidae. Epiblema infidana HB. Skanör !?/g, I ex. E. brunniehiana S. Båstad 6. Fam. Tineidae. x Scythris siccella ZELL. Skälderviken ”?/5, endast I ex. infångat. Troligen var arten där allm. på de inre dy- nerna. Möjligen är S. vartiella även att finna där, då denna art är synnerligen vanlig på sandfält vid Hälsingborg. Plutella maculipennis CURT. Flera ex. sedda på Cakue- blommor vid Skälderviken. Ordn. COTEOP FERA: Fam. Cicindelidae. x Cicindela sylvatica L. Ett till dynerna förirrat ex. an- träffat vid Viken. Hör eljest hemma i furuplanteringarnas utkanter. x C. hybrida EL. Då arten som känt är hemmahörande på sandiga lokaler, var det ju att vänta, att den även skulle RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 3 förekomma på flygsandsfälten, och på Skäldervikens dyner har jag också flera gånger sett den. Med sandens färg passar djuret väl samman. Fam. Carabidae. Av de omnämnda arterna är ingen någon uteslutande flygsandsinsekt utan de förekomma även annorstädes. Vad Bembidiwum pallidipenne beträffar, är den ju visserligen en utpräglad sandinsekt men förekommer i likhet med släktets andra arter på stränder och ej uppe på dynerna. I Danmarks fauna uppges, att den förekommer under tång på Jyllands västkust och vid brackvattensjöar innanför klitterna. De flesta jordlöparna ha tagits i flygsandshålor, under brädbitar och andra föremål eller fritt kringspringande på sanden eller ha de ruskats fram ur Psanmma-tuvorna. h Notiophilus aquaticus EL. Skälderviken ??/9. 1 ex. löpande på dynen. Xx Broscus cephalotes L. Både imago och larver träffade under plankbitar vid foten av dynerna invid strandzonen men också högre uppe. h Dyschirius globosus HBST. Skälderviken ??/4, Krav- lande i hålor samt under tång vid foten av dynerna. h Bembidium guttula F. Under uppkastad tång som föreg. h 5. eneum GERM. Som föreg. I Danmarks fauna säges, att arten är utbredd vid kusterna, ofta särdeles talrik under tång. h B. guadrimaculatum TLL. Skälderviken !/10. I flyg- sandshålor. h 5. bipunctatum LL. Som nästföregående arter. h 6B. pallidipenne ILL. Vejby ””/1. 1 ex. sågs på sanden bland Psamma. h £B. obtusum STURM. Skälderviken !!/;o. I sandhålor. Trechus quadristriatus SCHRANK. Skälderviken !9/g, !!/109: Calathus micropterus DEJ. Skälderviken ?/se. Under brädbitar. Poecilus versicolor STURM. ' Skälderviken ?9/s5. 1 ex. lö- pande på sanden i solsken. 714 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Pterostichus diligens STURM. Skälderviken ?”/4. 1 ex. Amara apricaria PAYK. Skälderviken ?5/;. Liksom den föreg. funnen på stranddynerna under tångruskor. Ett ex. löpande på sanden. ÅA. ingenua DFT. :Skälderviken !9/9. I ex. som satt uppkrupet på ett FElymus-strå. ÅA. tibialis PAYK. Skälderviken ?/s. Enl. REITTER före- kommer arten huvudsakligen vid havskuster. Å. familiaris DFT. Skälderviken Sa, Sa (0, Hälsingborg 2/5. Ofta sedd på dynerna, särskilt intill stranden. Bradycellus collaris PAYK. Skälderviken !9/g, 11/,4, B. similis DEJ. Skälderviken !9/9. Dromius linearis OLIv. Viken !2/g, Flera ex. under bladen av ett Crambe-stånd bland Psanmma. D. nigriventris THOMS. Viken !?/g, I ex. under håv- ning. D. sigma ROSSI. Skälderviken ?5/4. Ej sällan träffad i Psamma-tuvorna och under tångruskor vid dynernas fot. Fam. Staphylinidae. Många av de kortvingar, som träffas på dynerna, äro hemmahörande i den på stranden uppkastade tängen, där vissa arter finnas i stort antal. De ge sig ofta av krypande över sanden eller flygande och komma ej sällan in bland dynerna och hamna där i hålor, där de kravla omkring. Andra träffas tillsamman med ÅAphodius o. a. på exkrementer. Endast B/ledius är ett äkta sanddjur. Polystomaria algarum FAUV. Hälsingborg april. Oxypoda ? umbrata GYLL. Skälderviken ?5/4, Åcrotona sp. Skälderviken !!'/10. Tachinus flavipes F. Skälderviken !!/10. Ovedius boops GRAV. Skälderviken !!/;0. Staphylinus caesareus CEDERH. Viken ?39/g, 1 ex. lö- pande på de inre dynerna. Cafius xantholoma GRAV. Skälderviken ??/4. Remus sericeus HOLME. Hälsingborg april. Philonthus fuscipennis MNNH. Hälsingborg "/9. P. concinnus GRAV. Som föreg. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA I5 P. varians PAYK. Skälderviken ?”/s. P. cruentatus GMEL. Skälderviken ??/s. P. nigritilus GRAV. Skälderviken ?"/4. KXantholinus linearis OLIV. ??la, 25, a, 30. X. punctulatus PAYK. Skälderviken !!/:9. x Bledius arenarius PAYK. Vejby ?9/1. Förekom all- mänt i en håla i stranddynerna. Vid solsken kom den fram ur sanden och flög omkring. Oxytelus rugosus F. Skälderviken ??/4. Lesteva longelytrata GOEZE. Skälderviken !!/19. Omalium riparium THOMS, Skälderviken ??/a4. O. caesum GRAV. Skälderviken ?3/,. Fam. Histeridae. Saprinus eneus FABR. Skälderviken ?3/s. x Hypocaccus metallicus HBST. Skälderviken ??/s, Bå- stad !?/e. Xx H. rugifrons PAYK. Som föreg. Uti dynerna påträffas allmänt en liten histerid, som gräver i sanden och vars ut- veckling torde försiggå där, men vilken eller vilka av de nämnda arterna detta gäller är mig ej bekant. Under so- liga sommardagar har jag sett dem komma fram ur sanden och flyga kring. Fam. Scarabeidae. En av dynens mest karakteristiska skalbaggar är ÅAegi- alia arenaria, vilken t. ex. på Skäldervikens dynbildningar är en ganska vanlig företeelse. Den ses ofta krypa omkring på sanden och påminner såväl till kroppsform som rörelse mycket om viveln Cneorrhinus plagiatus. De båda skalbag- garna höra nog till dynernas uråldriga invånare och ett lik- artat levnadssätt har gett en konvergerande riktning åt or- ganens utveckling. I »Studier över Fåröns insektfauna» an- tager MJÖBERG, att Åegsalia där på ön, där den ävenledes lever i dynerna, skulle till levnadssättet avvika från artens fastlandsvanor. Detta torde väl knappast vara riktigt, och förekomstuppgiften i litteraturen: »am Meeresstrande» be- tyder blott förstås, att den lever i dynerna, som ju i regel 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 äro bäst utbildade i strandens omedelbara närhet. Den hör således ej till själva strandfaunan. Flera ÅAphodius-arter söka sig helt naturligt till på dy- nerna förefintlig spillning och den vanligaste synes i nv. Skåne vara inquinatus. ÅAphodius granarius LL. Hälsingborg ??/s. Å. ater DEG. Skälderviken 5/4. Under en tångruska: Å. porcus F. Skälderviken !'/9. ÅA. contaminatus HERBST. Skälderviken !?/9. Å. inguinatus F. Skälderviken ?5/4, 1/10. Är den oftast påträffade arten på dynerna. ÅA. panctatosulcatus STURM. ' Skalderviken” ?/s, ""fi0- Ganska allmän. ÅA. prodromus. Skälderviken !!/19. x Aegialia arenaria F. Har iakttagits på de flesta flygsandsområdena i nordvästra Skåne och den är tidtals rätt vanlig vid Skälderviken, där jag mest iakttagit den på de högre dynerna. Geotrupes vernalis L. ”Skälderviken ?/e 15. I ex. kom flygande i solskenet bland de äldre dynerna. ÅAnomala enea DEG. Sågos vid Sandhammaren flera ex. flygande bland stranddynerna. I dött ex. fanns i sanden vid Skälderviken. Dessutom sedd vid Lagaoset i Halland. Fam. Helophoridae. h Helophorus nubilus F- Har iakttagits allmänt vid Skälderviken 129, 'U/19 och Viken ??/g, där den erhölls vid håvning bland Psamma. Även iakttogs den :'i stort antal bland -multnande blad på sanden. h' PB. "aquaticus L. ”Skälderviken: "/io.” I ex. träffati en håla. Fam. Sphaerididae. h Cercyon ilitoralis GYLL. : Skälderviken 9/1. Träffad allm. under uppkastade tångruskor vid foten av dynerna. Arten hör till strandens fauna. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA fö Fam. Nitidulidae. Meligethes sp. Några ex. ha ej tillvaratagits men ofta erhållits vid håvning. Fam. Cryptophagidae. Cryptophagus affiris STURM. Skälderviken !9/s, Vid ruskande av Psamma-stånd erhölls arten i myckenhet. Fam. Phalacridae. Olibrus sp. Skälderviken ””/4. Under tångruska vid foten av dynerna. Phalacrus fimetarius F. Skälderviken ?9/g. Under håv- ning bland Psamma. Fam. Coccinellidae. Nyckelpigor ses ej sällan på dynerna och ditlockas nog av där levande bladlöss. På Elymus har jag sett en grön bladlus, som lever i stor myckenhet på ovansidan av bladen. I täta samlingar sitter den där och förutom nyckelpipor lockas även en massa flugor till, vilka begärligt slicka i sig av blad- lössens utsöndringar. Dessa droppa också ned på sanden och ' fukta den. I början av oktober d. å. observerade jag vid Viken en dylik grön bladlusart med mörkare rygglinje på några Elymaus-stånd i stranddynerna. Det var särskilt tång- flugorna av släktet Fucomyia, vilka infunnit sig i stort antal för att njuta av den söta saften lössen bjödo på, ett exsudat som minst lika starkt som blommornas nektar utövar drag- ningskraft på flugorna. På sanden kröpo några fullvuxna Coccinella-larver, antagligen av den vanliga 7-punctata. Den ludna rovgiriga flugan Scopeuma stercoraria hade även kom- mit till stället, och flera hade mellan frambenen Fucomyia och Fucellia som byte. Subcoccinella 24-punctata LL. Båstad !/;, Skälderviken 29/9, Tytthaspis sedecimpunctata L. Viken ??/;. Sedd i flera ex. på Psamma. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I192I Coccinella septempunctata IL. Skälderviken /10. Har många gånger iakttagits på dyngräsen ej sällan i ganska stort antal. C. undecimpunctata EL. Bland Psamma vid Skälder- viken 9/3. C. hieroglyphica L. Som föreg. C. bipunctata L. Som föreg. !!/ /10. C. decempunctata EL. Hälsingborg ??/s5 Jade / Fam. Byrrhidae. h Sömnplocaria semistriata F. Under håvning bland dyn? gräs vid Skälderviken !9/9, Fam. Elateridae. Adrastus limbatus F. Skälderviken !'/7 bland Psamma, några få ex. sedda. Xx Ågriotes obscurus I. Skälderviken ”/e. Tres VA: lineatus IL:> Som föreg. Corymbites eneus LL. Skälderviken ??/s5,”/e. Sedd några ex. krypande på sanden. Fam. Dascillidae. h Helodes minuta I. I ex. påträffat vid Vejby ??9/7. Fam. Cantharidae. Cantharis liturata. Båstad" C”/e: Elymas-stråna. Sågs ej sällsynt på Malachius viridis F. Båstad, Vejby, Skälderviken; åt- minstone på den sistnämnda lokalen allmän. M. marginellus OLIv. Hälsingborg, Vitemölle, ej sälls. Dolichosoma lineare ROSSI. Båstad ?!”/6 iakttagen på Hieracium pilosella i Psamma-bältet. Fam. Anobiidae. Xyletinus -ater PANZ. Skälderviken ”/s, enstaka ex. an- träffade på sanden invid småfurorna. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 79 Fam. Tenebrionidae. x Crypticus guisquilius L. Åtskilliga gånger sedd på de äldre dynerna vid Viken och Skälderviken. Fam. Anthicidae. x Notoxus monoceros L. I enstaka ex. vid flera tillfällen anträffad under håvning bland dyngräsen vid Viken och Skälderviken. x Anthicus bimaculatus ILLiG. Skälderviken !9/g, Viken ”9/g i Psamma tuvorna. Erhölls då man skakade dessa över sanden. x ÅA. antherinus LE. Hälsingborg april; erhölls som föreg. x Å. flavipes PANZ. Viken !98. Var mycket allmän på sanden, där den löpte kring bland gräsen. Fam. Chrysomelidae. På Skäldervikens äldre dyner äro tvenne arter, Melasoma collaris och Gastroidea polygoni, så pass allmänna, att de bilda ett frappant drag i insektlivet där, åtminstone tidvis. Den förras larver leva på Salix repens, och skalbaggen har jag vid dess parningstid fått se i riktiga små klungor på grenarna. Man finner dem ofta eljest krypande omkring på sanden. På flygsandsfälten vid Hälsingborg, där Saflix-kullar finnas gott om, har jag ej träffat denna art. Den andra arten ses gärna krypande på Psamma-stråna, oftast sittande på bladspetsarna. Om dess larv lever på några av dynernas växter har jag ej utrönt. I mig tillgänglig litteratur uppges örter såsom MFumex och Polygonum. På grund av skalbag- gens talrikhet på dynerna vill man gärna tro, att dess larv också skall finnas, men uteslutet är naturligtvis ej, att nä- ringsväxten är att söka i andra närliggande biotoper. Chrysomela marginata L. Skälderviken ?/9 19. 2 ex. under håvning bland Psanma. Gastroidea polygoni L. Tidvis allmän på de högre dy- nerna vid Skälderviken. 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Melasoma e&enea L. 1 ex. på de äldre dynerna vid Skälderviken. M. collaris EL. Vid Skälderviken allmän på de äldre dynerna. M. populi L. Skälderviken 9/5 17. Flera ex. sedda på Salix repens. Phyllodecta vulgatissima L. Skälderviken ?"/5. 1 ex. på sanden. h Hydrotassa marginella L. Skälderviken ?"/,. 1 ex. under en tångruska. h Prasocuris phellandri LT. 1 ex. som föreg. h Phaedon armoracie L. 1 ex. som föreg. x Ådimonia interrupta OLuv. Hälsingborg !f/e. 1 ex. under håvning bland Psamnmma. Galeruca suturalis ”THOMS. I ex. på sanden vid Skäl- derviken ?/s. Agelastica halensis L. Är allmän på stranddynerna vid Viken och erhålles ofta vid håvning bland Psamma. Larvens näringsväxt uppges vara Galium mollugo, men som denna art saknas på dynerna, torde väl Galium verum, vilken växer ymnigt just innanför Psamma-zonen, här vara den vikarierande arten. Phyllotreta atra F. Viken !5/8, På ett Crambe-stånd i Psamma-bältet. P. nemorum L. Som föreg. x Psylliodes marcida ILLIG. Som föreg. x Cassida flaveola THUNB. Skälderviken ”?/14, 2/5, Bå- stad !”/6. Har ofta iakttagits och vid Båstad sågs den myc- ket allmänt särskilt på Halianthus, vid Skälderviken fanns den även under tångruskor. XC. obs IL. Skälderviken "re. I ex. Fam. Anthribidae. Brachytarsus fasciatus FORST. Skälderviken ??/s5. I ex. i en håla. Fam. Curculionidae. Flera arter vivlar kunna räknas som dynens vanligaste och mest karakteristiska skalbaggar. Sålunda saknas väl RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA SI knappast Cneorrhinus plagiatus på något skånskt flygsands- fält och somligstädes, såsom vid Skälderviken, förekommer den talrikt. Man ser den ofta kravla fram på sanden eller sitta uppkrupen på ett Psamma-strå, gnagande på detta. Den svartglänsande Ötiorrlynchus atroapterus, även den en genuint psammofil vivel, är ej så allmän som den förra men i olikhet med denna starkt iögonfallande. På Skäldervikens dyner är det särskilt tvenne Sztona-arter, hispidulus och lineatus, vilka uppträda i stor myckenhet, en tredje art. Strophosomus la- teralis, ej fullt så talrikt. Vid blåsigt väder sopas de av vinden omkring på sanden tills de hamna i lä eller falla ned i hålor, där de tillsamman med andra småkryp virvla runt för vindstötarna och piskas av sandkornen. Otiorrhynchus ovatus LTL. Skälderviken !'/9; !!/19, några ex. funna i hålor. O; atroapterus D.-G, Ofta, sedd vid: Viken och Skälderviken men kan knappast sägas vara allmän. x Strophosomaus lateralis PAYK. Vid Skälderviken täm- ligen allmän. x Cneorrhinus plagiatus SCHALL. Allmän på dynerna i nv. Skåne. x Sitona hispidulus F. Vid Skälderviken mycket allmän på de högre dynerna. x S. lineatus LE. Som föreg., möjligen allmännare än denna. Måhända uppträder samman med denna någon snar- lik art, t. ex. punclicollis STEPH. att döma efter ett insamlat individ, som troligen är denna. x Cleonus fasciatus MuiLL. Sällsynt funnen vid Skäl- derviken och Båstad ??/5, 22/6. x C. n2ebulosus CL. Endast I ex. funnet vid Skälderviken på dynerna invid småfurorna. Pissodes pini L. Skälderviken ??'5. 1 ex. på dynerna i närheten av småfurorna, till vilken den ju också hör. P. notatus FABR. Skälderviken ”/s. 1 ex. som föreg. x Phytonomus fasciculatus HERBST. En sällsynt art, som jag endast funnit i ett ex. på Skäldervikens dyner, där den kröp på sanden. P.rumicis L. Skälderviken 2/9. 6 — 29. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 2 (1921). J NN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 A P. arator L. Ganska allm. på de högre dynerna vid Skälderviken. P. variabilis HERBST. Skälderviken ?9/5, i hålor. P. nigrirostris. FE. Som föreg: x Coeliodes fuliginosus MARSH. Skälderviken sept., okt. Sommiföreg: Ceutorrhynchus assimilis PAYK. Skälderviken ??/5, !/10. Som föreg. x Rhinoncus castor FABR. Vejby ?9/7, Skälderviken !?/x. Under håvning bland Psamma. h Phytobius quadrituberculatus F. Skälderviken 7/4. I ex./under: en tängruska: Apion sanguineum D. G. Skälderviken 0/9. 1 ex. 5 A. 2? rubens STEPH. Skälderviken ??;4. 1 ex. Ordn. Hemiptera. På Skäldervikens dyner är /shnodemus sabuleti den utan jämförelse vanligaste insekten. Den håller sig mestadels nere vid stråslidorna ofta i täta samlingar, och en enda Psamma- tuva kan härbärgera hundratals exemplar. Om man river sönder en sådan över den ljusa sanden, kan man få en före- ställning om huru oerhört talrik den är. De allra flesta äro kortvingade individ. Vid sållning av Psamma-tuvor vid Råå den 22 januari hemfördes 248 st., av vilka 17 voro lång- vingade. Detta är sannolikt ett jämförelsevis högt tal för fullvingande individ, och måhända får man många gånger se hundratals individ, alla kortvingade. Den egendomliga skinn- baggen erhålles ibland vid håvning bland Psamma i stor myckenhet. Men den synes likväl vara ganska lokal till sin förekomst och: saknas flerstädes helt och hållet. Detta är även förhållandet med Chorosoma Schillingiz, vilken emellertid aldrig förekommer i sådan mängd som den föregående. Ett det vackraste exempel på likhet med sandens färg erbjuder Phimodera humeralis. Den sammansmälter så noga med sanden, att den, när den sitter orörlig, är nästan omöjlig att upptäcka. På Skäldervikens dyner fann jag vid ett tillfälle ungefär ett dussin ex. på en inskränkt lokal, en fläck av endast några kvm. storlek, där sanden var beväxt med kort, RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 33 olest gräs. Utanför detta lilla område sökte jag den för- ves. I litteraturen uppgives arten som en stor sällsynthet. om. Fam. Acanthiidae. h ÅAcanthia saltatoria L. Skälderviken ?9/5, Ett förirrat ex. tillfälligtvis träffat på dynerna. Fam. Capsidae. Pithanus Merkel H. ScH. Ett kortvingat ex. bland Psamma vid Viken ??/g. x Miris virens 1. Skälderviken ??/g, bland Psanuna. x M. levigatus L. Vejby ”"/7 som föreg. x Megalocerea erratica L. Skälderviken, Viken, täml. vanlig på dyngräsen. x M. psammecolor REUT. Vejby ?9/;, på Psamma. Teratocoris antennatus BOH. Skälderviken !?/g, Phytocoris varipes BOH. -Viken ??/g 19. 1 ex. på de inre dynerna. Rhopalotomus ater L. Hallands Väderö ??/;. I ex. under hävning bland Psanma. Orthocephalus vittipennis H. SCH. Skälderviken !9/g, I exa pdoSset - ad LIL CX. Fam. Tingitidae. x Piesma quadrata FIEB. Skälderviken '?/9, Viken 18/g, enstaka ex. erhållna under håvning bland Psamma. Vid Viken iakttogs att arten var mycket allmän på Atriplex- arterna i strandzonen och färgen var hos olika ex. mycket va- rierande, gröna, bleka och mörka ex. x Acalypta parvula FALL. Viken ??/1;, Skälderviken ??/g. x Dictyonota tricornis SCHRNK. Vejby ?9.7. I ex. Fam. Lygaeidae. x Nysius thiymi WOLFF. Träffades ganska allmänt bland Psamma vid Vejby fr. På sandfälten innanför dynerna plägar arten förekomma i stor myckenhet, t. ex. på Cory- nephorus canescens. 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ921 h Cymus glandicolor HAHN. . Vejby ?9/;. Några ex. x Isechnodemus sabuleti FALL. Som förut nämnts, är denna egendomliga skinnbagge, där den förekommer, ytterst allmän och det största flertalet utgöres av kortvingade in- divid. x Geocoris grylloides L. Vejby på sanden kring Psamma-tuvor. x Macrodema micropterum CURT. Skälderviken ?”/4, ??/5. x Pionosomus varius WOLFF. Skälderviken !7/9. I ex. 20 / 7. Enstaka ex. sprungo på sanden. x Stygnocoris fuliginosus FOURCR. Sofiero. I ex. er- hållet vid skakning av Psamma-tuvor. Xx Peritrechus, sylvestris F. Som föreg: Xx Trapezonotus arenarius L.' Vejby ??/;. På sanden. x I. distinguendus FLOR. Båstad !?/6, Skälderviken ?!/g. Flera ex. på sanden kring Psamma. x I. anorus FLOR. Skälderviken 5/4. 1 ex. erhölls vid sållning av Psamma-tuvor. Xx ÅAphanus phoeniceus ROSSI. Skälderviken ??/4, 17/3. 2 ex. funna på insidan av dynerna invid några småfuror. Arten är möjligen ny för vårt land. I Danmark förekommer den enligt JENSEN-HAARUP mycket sällsynt och är där funnen på klitter i Jylland. Xx ÅA. pör L. Arten, som finnes allmänt bland ljungen i furuplanteringarna, förirrar sig nog också tillfälligtvis ut på dynerna. Den förra arten hör sannolikt även hemma i samma livssamhälle. x Gonianotus marginepunctatus WOLFF. Vejby ?”/,. I ex. som löpte på sanden. x Eremocoris erraticus F. Skälderviken ?9/5 16. 1 ex. på insidan av dynerna. Scolopostethus decoratus HAHN. Skälderviken !?9/9. I ex. under håvning bland Psanmma. Fam. Corizidae. x Myrmus miriformis FALL... Vejby ?/1, Viken ?9/3, Skälderviken 9/9. ” Ej sällan träffad i stranddynerna på Psamma. RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 35 x Chorosoma Schillingi SCHUM. Träffad lokalt gan- ska allmän på alla stranddyner i nordvästra Skåne. Corigus xufas SCHILL. Viken ””/s. 1 ex. på, de inre dynerna. Fam. Nabidae. x Nabis flavomarginatus SCHOLZ. Vejby ??/;, Viken 20/8. Enstaka ex. på Psamma. x N. ferus L. Skälderviken !9/s, !0/9. Ej sällan träffad bland Psamma. Fam. Reduviidae. x Coranus subapterus DE G. Flera ex. funna krypande i hålor på dynerna vid Skälderviken, alla kortvingade. Fam. Pentatomidae. x Åelia acuminata LE. Tokalt funnen i ett flertal ex. på dyner vid Skälderviken och Vejby. Dolycoris baccarum IL. Hälsingborg P/s, 1 ex. Chlorochroa juniperina IL. Skälderviken !'/9. 1 ex. Eurydema oleraceum IL. Hälsingborg, Viken och Skäl- derviken träffad i enstaka ex. Elasmucka griseus L. Skälderviken ?/5. 2 ex. funna i i en håla. Fam. Cydnidae. SI CHACMOCORUSE pPicspP es ERALE: SoL ex vid Viken: x Sehirus bicolor L. Skälderviken /1:0. 1 ex. i en håla. Fam. Scutelleridae. x Phimodera humeralis DALM. Arten har redan blivit omnämnd på grund av sin skyddande färgteckning. Den sandfärgade skinnbaggen harmonierar så noga med sanden, att den lätt tages för en liten sandklump och därför lätt förbises. Den är dock sannolikt, som förut nämnts, en sällsynt insekt, och förutom på den redan nämnda fyndorten har jag endast tagit I ex. vid Viken samt larver troligen till denna art på dyner vid Lagans utflöde. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Ordi.»FELOMOPTERA. Endast ett ganska ringa antal stritar ha insamlats, och av dessa äro några obestämda, varför nedanstående artlista är mycket ofullständig. Fam. Cercopidae. Lepyronia coleoptrata L. Vejby ””/1. I enstaka ex. Philaenus spumarius L. Skälderviken !9/8, Enstaka ex. P. lineatus L. Är vanlig bland dyngräsen. Viken, Skäl- derviken. Fam. Jassidae. Åcocephalus trifasciatus FOURCR. (VIA ETEN 4 | ELKO RT CLCL ENN eh Körgrek Före SENS AAA rg I 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Antal Xero- | Hydro- arter | fila fila Ovaga | | TENCOKIÖIMAAL o ov os ov & er se I | | | Anthicidae ; Srar 4 | Chrysomelidae . 5 FAR | Anthribidae Za ög S KN | Curculionidae . .. NA ; 21 | 126 | | Hemiptera. | LÄ COLMUMAEN mr oe es en AR RR I I | Capsvdderis IR os s 20 9 4 | 5 | Tingilidae varesrserskr sr 3 3 LYLALIAAE: me se oe er RR RR 16 | I4 I To | COZI2idde a se ra se RR RA oc ol 3 | 2) I | INGOZAR CR arken e ella RE 2 | 2 LVEUUUIAAE more eo - me a Le cl I | I Pentatomidae . . cr | 5 oo I I | Cydnidae verser r sr rrr 2 | 2 SCULElEFTAAE «ar 6 v es Rs lys | I I | 13 | 30 | 2 | II Homoptera. | | | Cercoprdaern 3 JASSIAAE —v a hh sv ske ss | Ja RR | | 10 | Neuroptera. | | | CHYYSOPIAAE sars Merkel « 5 | 2 | 2 Odonata. | LLGCLIULTA REN mensa SLS sr ee es | I | TMA VY I | Blattoidea. | | | BLACIIAGE a därnere ks ro SAR sel I | 1 | | Orthoptera. | | || ÅCEIdGAGE, mede es ae dere 35 GI 3 | VED GUSTIORG, oe 9 SN ige sen AR | 3 I | I I | 6 | SE I | 1 | Dermaptera. | Forficulidat «sverre r sr ra | ARE RINGDAHL: DE SKÅNSKA STRANDDYNERNAS INSEKTFAUNA 91 Förteckningen upptager enligt översikten 527 arter, det största antalet insamlade eller iakttagna vid Skälderviken och Viken i nordvästra Skåne. Då det syntes mig vara av intresse att veta, vilka arter, som äro mera utpräglat xero- fila eller hydrofila, har jag i förteckningen betecknat dessa, de förra med x de senare med h. Många arters rätta natur är mig dock obekant, och därför har försöket blivit ofull- ständigt och beteckningen för somliga arter möjligen felaktig. Detta gäller kanske mest skalbaggarna, om vilkas hemvist för många arters vidkommande jag är okunnig. Ej heller har det varit så lätt att avgöra, vilka arter som böra anses stenotopa, d. v. s. endast förekommande på dynerna. Dy- nerna och de innanför liggande sandfälten hysa naturligtvis många gemensamma former, och som stenotopa har jag be- tecknat alla arter, om vilka jag vet, att de äro äkta flyg- sandsdjur, d. v. s. ha sin typiska förekomst på flyg- sand. Namnen på dessa äro i förteckningen tryckta med grövre stil. Förutom de s. k. stenotopa arterna är det utan tvivel ett stort antal av de övriga, vilkas utveckling försiggår inom dynernas biocoenoser. Detta gäller i främsta rummet arter av xerofil natur, men även en och annan eljest fuktighets- älskande art tyckes ha trängt in på sandens område. Av den senare kategorien är det nog i många fall endast fråga om helt tillfälliga uppenbarelser av arter, som tillhöra när- liggande biotoper och vilka förts in på dynerna med vinden eller förirrat sig dit. Blommande örter såsom Cakile, Matri- caria, Cirsium, Halianthus m. fl. locka från omgivningarna till sig insekter av skilda ordningar: fjärilar, flugor, steklar, skalbaggar o. a. Även pollenätande flugor infinna sig i mängd på dyngräsens ax, då dessa blomma. Som förut är nämnt, öva bladlössens söta exkrementer stark dragningskraft på flugorna. Rovinsekter skona ej dynerna och as- och ex- krementsökare infinna sig där som annorstädes, när tillfälle gives. Att parasiter, i synnerhet steklar, gärna snoka kring bland dyngräsen, visar det rätt stora antal ichneumonider, vilka erhållits vid håvning, och det insamlade materialet av ifrågavarande familj har av alla gett det största art- 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 antalet. På den av solstrålarna uppvärmda sanden älska en del insekter slå sig ned. Av flugor har jag bland andra observerat Pollenia rudis, Eristalis tenax och Faucellia sola och värma sig på sanden. De bevuxna dynerna ge också gott skydd för havsvindarna. I Zur Kenntnis der jungen Larven einiger in Wasser lebenden Rhynchoten. INE=MIR Von O. Lundblad. Mit I Tafel. II. Einige allgemein-morphologische Bemerkungen iiber die Entwicklung der aquatilen Gymnoceratenlarven, insbesondere Hydrometra stagnorum L. Indem ich hier mit der Beschreibung der ubrigen von mir angetroffenen Larven von Hydrometra stagnorum I. fort- setze, sei es mir doch zuerst gestattet, einige Vorbemer- kungen zu machen. Was die Zahl der Larvenstadien bei dieser Art betrifft, habe ich .schon im. vorigen Hefte das von mir als erstes Stadium in Anspruch genommene behandelt. Ich werde nachstehend 4 weitere Stadien beschreiben. Falls nun wirk- lich, wie ROUSSEAU meint, die Wasserwanzen im allgemeinen nur 5 Stadien besitzen, wäörden wir also jetzt vielleicht die sämmtlichen Stadien kennen. Es gibt aber von diesem Re- gel auch Ausnahmefälle. Wie sich in dieser Hinsicht Hydzro- metra stagnorum verhält, wissen wir nicht sicher. Erst ge- setzmässig ausgefährte Zuchtversuche können in diesem Punkte sichere Aufschluässe bringen, oder wiederholte, genaue Beobachtungen in der Natur. Da meine Funde, wie fruher 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. hervorgehoben, nur zufällig gemacht wurden, kann ich eben- sowenig Ssicher behaupten, dass das von mir als erstes Sta- dium beschriebene auch wirklich das 1. Stadium sei, wie ich die Möcglichkeit verneinen darf, das mein 5. Stadium nicht das letzte sei oder dass sich auch nicht möglicherweise zwischen den 5 Stadien deren weitere, noch unbekannte irgendwo hineinschieben. Diese Frage zu beantworten, bleibt känftigen Untersuchungen vorbehalten. Doch will ich hier die 5 von mir gefundenen Stadien als I. bis 5. bezeichnen. Dass meine 5 Larvenformen wirklich gleich viele ver- schiedene Stadien repräsentieren, ist jedoch unzweideutig. Die ungleichartige Ausbildung der Deckflugel- und Flägel- scheiden beweist ja dies zur Genäge. Bei dem jängsten Stadium habe ich natärlich keine Flägelanlagen gefunden. Ich halte es fär äusserst wahrscheinlich, dass auch dieses der kurzgeflägelten Form angehöre. Es wurde mit den hier unten beschriebenen Larven und mit kurzflugeligen Imagi- nes an gleichem Orte erbeutet. Die Larven der langgeflä- gelten Form sind, meines Wissens, noch unbeschrieben, und ich kann. leider zur Erläuterung ihrer Morphologie keinen Beitrag liefern. Auch ist mein Material bei weitem zu diärf- tig, als dass ich eventuelle Geschlechtsunterschiede bei den Larven auffinden könnte, falls solche wirklich beständen. Was ich in bezug auf HH. stagnorum bringen will, ist also nur eine möglichst genaue Beschreibung nebst bildlicher Darstellung der von mir angetroffenen Larvenstadien, alle im Susaa, Seeland, Dänemark, am 19. Juli 1919 von mir ge- fangen. Dies erschien mir in hohem Grade wuänschenswert. ROUSSEAU beschreibt nämlich nur das 5. Stadium, das, mit Ausnahme gewisser Merkmale (siehe weiter unten), mit mei- nem ältesten Stadium ubereinstimmt. Von den täbrigen Lar- venbeschreibungen, welche mehr sorgfältig ausgearbeitet.sind und die fur eine sichere Erkenntnis der verschiedenen Sta- dien mir als unbedingt nötig erscheinenden Anhaltspunkte darbieten, ist nur diejenige von BOLLWEG in seiner ver- dienstvollen Wasserwanzenabhandlung zu nennen.! BOLLWEG 1 WILHELM BOLLWEG: Beitrag zur Faunistik und Okologie der in der Umgebung Bonns vorkommenden aquatilen Rhynchoten, mit beson- derer Beröcksichtigung ihrer Larvenverhältnisse. — Verhandl. des Natur- O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 95 fand nur 4 Stadien (ein ungeflägeltes und drei geflugelte), hebt aber ausdräcklich hervor, dass es wahrscheinlich deren mehrere gibt (äber die Vergleichung dieser Stadien mit mei- nen eigenen, siehe weiter unten). BOLLWEG äussert sich aber äber die Morphologie dieser Stadien recht oberflächlich; auch sind seine Figuren mehr skizzenhaft entworfen und ge- statten keine Kontrollierung in bezug auf Einzelheiten. Nachdem ich mein Manuskript schon abgeschlossen hatte, wurde mir freundlichst eine interessante und wichtige Abhand- lung uber Wasserhemipteren zugesandt. Die Abhandlung,deren Titel »Ceské Vodomérky (Gerroideae)» ist, ist von VLADIMIR TEYROVSKY verfasst (Sonderabdruck aus Entomologické pri- rucky, Vol. IX. Prag 1920). Was uns in diesem Zusammenhang besonders interessiert ist, dass hier zum ersten Male sämmtliche 5 Larvenstadien von Hydrometra stagnorum beschrieben werden. In einer Tabelle werden auch die Unterschiede der Larven- stadien untereinander ubersichtlich zusammengestellt. Nur das I. Stadium allein wird abgebildet und näher beschrieben.! Obgleich die von TEYROVSKY gegebene Behandlung der Entwicklungsstadien unserer Art die beste noch existierende sein därfte, ist sie dennoch so unvollständig, dass ich keinen Augenblick zögere, meine schon abgeschlossenen Beschrei- bungen und die dazu gehörigen Zeichnungen zu veröffent- lichen, umsomehr als die Hauptarbeit TEYROVSKY's in der tschechischen Sprache erschien. Da ausserdem die Entwick- lungsstadien sehr wenig bekannt und erst ganz neulich näher behandelt worden sind, erscheinen mir wiederholte Beobach- tungen eines anderen Verfassers und eine Vergleichung un- serer Beschreibungen miteinander nicht wertlos. Im ubrigen finden wir in TEYROVSKY's Arbeit mehreres von Interesse. Er bespricht in kurzem und bildet die Larven ab von Gerris rufoscutellatus, G. lacustris und Mesovelia furcata; er be- hist. Vereins der preuss. Rheinlande und Westfalens. Jahrg. 71. Erste Hälfte. Bonn 1915. 1 Nach TEYROVSKY soll bei diesem Stadium das Rostrum nur die Mittelhöäften erreichen. Bei meinem Exemplare öberragt es sogar, wie ich dies fräher beschrieben habe, die Hinterhuften. Vielleicht ist die Erklä- rung teilweise in die etwas gekrämmte Lage meiner Larve zu suchen. 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. spricht die Farbenveränderungen im Thorax bei Gerris; die Eiablage bei verschiedenen Formen (z. b. bei Mesovelia auf ”otamogeton-Blättern); die Ursache der Brachypterie in nörd- lichen Gebieten, die er in einer durch klimatische Verhält- nisse bedingten, allzu kurzen Entwicklungsperiode sieht, wobei neotenische Formen entstehen; die Artverschiedenheit bei Velia currens vad rivulorum, die er bezweifelt, eine Mei- nung, «die.!sehon:! BOLLWEG. nicht! ganz. fremdgewesen. zu sein scheint (BOLLWEG Il. c. p. 148-—149). Von 'Wasserläuferlarven beschrieb BOLLWEG (ausser Hydrometra stagnorum) noch Mesovelia furcata MULS. & REY, Velia currens FABR., Microvelia reticulata BURM. (syn. schnei- deri:. SCHOLTZ, :$ygmaea. CURTIS, DOUGLAS & SCOTT, nec: DUFOUR), Gerris paludum FABR., G. najas DE GEER, G. !ho- racicus SCHUMM., G. gibbifer SCHUMM., G. odontogaster ZETY., G. lacustris L. und G. argentatus SCHUMM. Bei erstgenann- ter Art (der apteren Form) hat er männliche und weibliche Larven unterscheiden können und fand von den männlichen 7 verschiedene Grössen, die er jedoch nicht sicher als eben- soviele Entwicklungsstadien anzusprechen möchte, weil sié nämlich sämmtlich aptere Larvenformen sind. Immerhin scheinen ihm mehrere Umstände fär die Annahme von min- destens 7 Larvenstadien zu sprechen; bei der apteren Vela currens scheint er 6 Stadien annehmen zu wollen, und bei Gerris paludum konnte er gleichfalls 6 Stadien durch Aqua- rienzucht feststellen. Von Mesovelia furcata hat er kein Sta- dium ausfährlich beschrieben und nur die älteste, 2,7 mm lange männliche Larve recht skizzenhaft abgebildet, ähnliches gilt von dem einzigen abgebildeten, ältesten, 4,, mm langen Stadium von Velia currens; ein 'Vergleich mit:meinen eige- nen, 1916 veröffentlichten Beschreibungen und Abbildungen dieser Larven. möchte "dies dartun. «Als ich ..die:fraglichen Beschreibungen lieferte, war mir die Abhandlung BOLLWEG's noch unbekannt, ich finde aber jetzt, dass sie keineswegs uberflässig waren, indem sie weit vollständiger als seine sind. — Wie aus meiner Abbildung ersichtlich, stimmt meine Velza currens-Larve bezäglich des Thoraxbaues mit BOLLWEG's' I. Stadium tberein, auch die Länge der beiden Exemplare ist O. LUNDBLAD; DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 97 ungefähr dieselbe; ob aber diese Larven das I. Stadium repräsentieren, -wage ich nicht sicher noch jetzt zu ' ent- scheiden. III. Das 2. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 1.) Schon bei diesem Stadium ist die allgemeine Körper- form eine andere als bei dem ersten. Der Körper hat sich nämlich sichtbar verlängert, wobei die hauptsächliche Ver- längerung auf das Abdomen fällt. Die Chitinisierung ist vorgeschritten, die Beborstung ist eine reichere, die Deck- flägel- und Flägelanlagen beginnen, sich zu differenzieren. Die Grösse des Exemplares ist etwa 2 mm, vom VWVor- derrand des Kopfes bis zum Hinterende des Abdomens ge- messen. Die Farbe ist hellbraun, auch die Beine besitzen noch dieselbe Farbe. Der Kopf ist gestreckter als beim 1. Stadium; sowohl im hinteren wie im vorderen Teil. Vor den Augen sind die Seiten des Kopfes immer noch stark gewölbt, doch beginnt diese Wölbung nicht, wie beim I. Stadium, unmittelbar vor den Augen, sondern in einiger Entfernung davon, indem die Seitenränder eine kurze Strecke einander parallel verlaufen.! Die so entstandene basale Partie ist die erste Andeutung des später sehr umfangreichen hinteren präokularen Kopfab- schnittes, der beim ausgereiften Tierchen dieselbe Länge wie der angeschwollene Rässelteil erhält. Hinter den Augen ist der Kopfseitenrand einmal eckig gebrochen; an der Ecke inseriert ein langes, seitlich stark abstehendes Haar und in der Nähe mehrere andere, kärzere Haare. Auch die hintere Kopfoberseite trägt einige kurze Haare. Am Augeninnenrand finden sich jederseits ähnliche Haarbildungen. Der präoku- lare Kopfabschnitt ist ebenfalls spärlich behaart. Die beim 1. Stadium schon vorhandenen 4 langen Haare kehren beim 2 dt 8 und allen folgenden Stadien wieder. Die hinteren und länge- 1 Die Wölbung auf der Tafelist vielleicht ein wenig zu stark markiert. ” 7— 259. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 2 (1921). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ren stehen auf stärker chitinisierten Flecken etwas vor der Mitte der angeschwollenen Partie, die vorderen und kleineren entspringen innerhalb des Antennenbulbus; alle 4 sind feiner als die äbrigen Borsten der Kopfoberseite. Alles in allem ähnelt doch der Kopf in diesem Stadium recht sehr dem des ersten. Die hauptsächlichsten Unter- schiede liegen wohl in der Beborstung, die im Hinterteil et- was reicher wurde, während vorne noch sehr primitive Ver- hältnisse bestehen. Das Rostrum ist schon bei diesem Stadium erheblich kärzer als beim ersten. Es erreicht, wie bei den späteren Stadien, nur den Hinterrand der Vorderhuärften. Die Antennen sind ähnlich gebaut wie beim jängsten Stadium. Im Verhältnis zum Körper sind sie, da dieser im ganzen, besonders aber das Abdomen, gestreckter ist, nicht mehr so lang, immerhin doch erheblich länger als jener. Die Borstenbewehrung ist spärlich, kaum reicher als beim 1. Stadium. Der Thorax ist in der Länge entwickelt; namentlich gilt dies vom Mesothorax, der als Sitz der Deckflugeln eine spätere durchgreifende Umwandlung durchzumachen hat. Das Pronotum ist hinten, wie auch in allen späteren Stadien, bogig gerundet und ragt ein wenig tuber den Kopf und das Mesonotum hervor. An den Rändern desselben stehen freilich nur einige wenige Haare, doch ist er reicher behaart als dies im 1. Stadium der Fall: ist. Die mittlere Scheibe ist. noch von Borsten ganz frei. Das Meso- und Metanotum sind stärker umgebildet. Deckflugel- und Flägeltaschen sind nämlich schon angedeutet. Dieses Stadium entspricht offenbar am nächsten dem ersten Stadium BOLLWEG's, das 2 mm lang ist. Zwar sind bei diesem Deckfläugel- und Flägelscheiden »noch nicht ent- wickelt», sein 2. Stadium entspricht aber völlig meinem 3 (siehe unten). Auch sind bei meinem 2. Stadium die frag- lichen Anlagen so schwach differenzilert, dass man ebenso gut mit BOLLWEG (und TEYROVSKY) sagen kann, dass sie nicht entwickelt sind. Doch hat sich das Mesonotum sicht- lich verlängert; sein Hinterrand ist nicht geradlinig abschlies- send, sondern jederseits gerundet hervorstehend. Zwischen O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN 99 diesen beiden Vorspriängen findet sich eine deutliche Bucht, die sich vorn in die helle Mittellinie des Mesonotums, Pro- notums und Kopfes fortsetzt. Nur wenige Borsten stehen an den Mesonotumrändern. Hinten decken die Deckflägel- scheiden schon ein wenig uber die Flägelscheiden. Das Metanotum ist in seiner Entwicklung mehr zuräöck- geblieben. Es ist noch sehr kurz, die später sehr langen Flägeln haben sich noch nicht gestreckt. Durch die mediane, unchitinisierte Linie ist es in zwei seitliche Teile deutlich zerlegt. Seine Beborstung erscheint sehr därftig. Das. rechtilanger Abdomen sti o-:eledrnig: "Es ist in seiner ganzen Länge schwach chitinisiert. Doch ist das 1., mit dem Metathorax in Verbindung getretene Segment mit einer transversalen Räckenschiene versehen, die Borsten trägt. Das 7.—9. Segment sind auch stärker chitinisiert. Dazu kommen am Vorderrande aller Segmente 2 quergestellte Chitinspangen. Das Abdomen ist, besonders hinten, reich behaart. Uber die Borstenstellung gibt Fig. 1, Tafel I, Auf- schluss. IV. Das 3. Larvenstadium von Hydrometra stagnorum L. (Tafel I, Fig. 2.) Die fortschreitende Entwicklung gibt sich bei diesem Stadium vorwiegend im Bau des Kopfes und des Meso- und Metathorax kund. Die Körperlänge meines Exemplares beträgt etwa 3 mm. DierkEiar beristhellbraun. = DiewEnNden”'der Tibien- und Schenkel haben sich deutlich verdunkelt. Auch die Anten- nen sind nicht mehr ganz einfarbig. Der Kopf ist mehr in die Länge ausgezogen und erhält dadurch eine graziösere Form. (BoOLLWEG 1. c, p. 141). Der Reihenfolge nach sollte dieses Stadium meinem 5. Stadium entsprechen. In diesem Falle scheinen aber beim ersten Blick die" beiden Beschreibungen einander nicht zu decken. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Vergleichen wir jedoch BOLLWEG's Figur mit der meinigen, so verschwinden die Unterschiede. BOLLWEG spricht nämlich vom ersten Abdominalsegmente, während es sich in der Tat um: dasszweiterhandelt:wBoLLrwEecG hat: nämliektdas T5rFmit dem Metathorax- zusammengewachsene tbersehen, was auch daraus ersichtlich ist, dass seine Figuren nur 8 Abdominal- segmente zur Abbildung bringen. Ich konnte aber beim I. Stadium, das ich schon fräher beschrieben habe, ganz deut- lich 9 Abdominalsegmente beobachten, indem hier das I. Segment noch nicht mit dem Thorax einverleibt war. Die BoOoLLWEG'sche Annahme von nur 8 Abdominalsegmente stimmt Ubrigens nicht mit den Verhältnissen uberein, die ich bei anderen Wasserläuferlarven gefunden und fräher schon beschrieben habe. Auch eine nähere Betrachtung meiner hier gegebenen Abbildung des 2. Stadiums beweist aufs deut- lichste die Anwesenheit von 9 Segmenten.! Die oben be- schriebene Räckenplatte, die ich bei diesem (und dem 3. Sta- dium,nsiehediex Taffel, .Fig:w2)" fand): muässtembesonderes Tergit repräsentieren, und in solchem Falle selbstredend ein Abdominaltergit. Wie bei allen anderen Abdominaltergiten ist sein Vorderrand mit zwei stärkeren Chitinleisten versehen:. Die Worte, mit welchen ROUSSEAU in diesem Punkte das 5. Stadium beschreibt, stimmen besser mit den von mir beobachteten Verhältnissen tuberein: »Mésonotum prolongé en arriére, dorsalement, en les rudiments élytraux, qui atteig- nent le deuxieéme segment abdominal, sous forme de languet- tes plates» (ROUSSEAU: Les larves et nymphes aquatiques des uninsectes-d"Eutrope,;: pros) Aufitder: ROUSSEAUISehen Abbildung erreichen aber die Flugeldeckenscheiden nicht ganz das 2. Abdominalsegment, während sie auf meinem eigenen, hier abgebildeten Exemplar das erste Drittel des 2. Segmentes tUberdecken. Sie 'äberragen also: um ein Stäck die Hinterenden der Metapleurae. Dieses Merkmal scheint aber ein wenig zu variieren. Ich besitze nämlich eine Hy- drometra-Larve, mit anderen hier erwähnten gleichzeitig er- beutet und zweifelsohne dem 5. Stadium angehörend, bei welcher die Deckflägeltaschen nur etwa den Hinterrand der 1 TRYROVSKY fand bei der Hydrometra-Larve ebenfalls 9 Segmente (CDEYROVSKY "Li. C, Di 23) O. LUNDBLAD: DIE IN WASSER LEBENDEN RHYNCHOTEN IC5 Metapleurae erreichen.! Sie iberdecken bei dieser Larve auch nur den äussersten Vorderrand des 2. Abdominalseg- Tabelle äber die relativen Längen der Antennen- und Beinglieder des 2.—5. Larvenstadiums bei Hydrometra stagnorum LL.” | RN INRE | Ante | Vorder Mittel- Hinter- bein bein bein I 3 | | Glied I 4,0 3,0 3,0 355 = 3 Glied 2 5:0 14,0 15,0 22,0 a Glied 3 20,0 19,0 20,2 28,3 [SI I Glied 4 -17,0 Ko) Sr SR | | — — - ; | Glied I 5,5 430 4,0 4,0 le / di | | 3 Glied 2 6,6 18,5 20,3 28,0 I 2) | | A Glied 3 26,5 25,0 27,0 39,0 | | Glied 4 18,0 6,0 6,1 6,3 Glied I 5,6 Soma | 5,0 5,2 z ST | ; = Glied 2 9,9 215,5 29,0 AO S I 2 pr RNE An Glied 3 ZD RAG 36,8 52,3 | - E | Glied 4 21,0 JES 8,0 SR GASA 50. dl 740 7 163 = Gliedf20) 13,4 40,0 46,5 61,5 ERNER | OT | An Gliedi3 AASOr IE 5246 Bör 83L0 | 1 =E ef é AE | Glied 4 | 23,2 10,0 I1,2 I 1,4 1 Dieses Exemplar stimmt also vollständig mit TEYROVSKY'S 5. Sta- dium öberein. Nach ihm kann man das 5 Stadium folgendermassen cha- rakterisieren: »Les écales atteindent presque le bord portérieur du meta- note». ? Diese Masse sind nicht mit den vom 1. Stadium fräher gegebenen vergleichbar, weil eine andere Länge als Einheit gewählt wurde. 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 mentes, reichen aber sohin auch in diesem Falle länger nach hinten als bei der ROUSSEAU'schen Abbildung. Das Abdomen ähnelt demjenigen des vorhergehenden Stadiums; auch" konnte ich am Röckenudesti: Segmentes keine Chitinplatte finden. Zuletzt gebe ich hier (S. 105) eine tabellarische Ubersicht. Dazu möchte ich bemerken, dass ich wie vorher das Trochanter als Glied I. bezeichnet habe und dass alle Glieder in grösster Ausdehnung gemessen sind. Erwähnenswert ist noch, dass die Tarsen bei allen Larvenstadien 1-gliedrig sind und dass ich bei den oben beschriebenen 2.—5. Stadien den Tibial- kamm, wie beim I. Stadium, immer nur am I. Bein fest- stellen konute. Erklärung der Tafel. Fig. 1: Zweites Larvenstadium von Hydrometra stagnorum IL. Fig. 2. Drittes Larvenstadium von » » » Fig. 3. Viertes Larvenstadium von » » » Fig. 4. Föäönftes Larvenstadium von » » » Sämmitliche Figuren sind bei gleicher Vergrösserung gezeichnet. O. Lundblad: Zur Kenntnis der Rhynchotenlarven 11—VI. ENTOMOL. TIDSKR. ÅRG. 42. 1921. DAVIS TE Auot. del. Ceder (sGraf. As B > St Zur Identitätsfrage von Trichothrips pini HaALuID. Von Olof Ahlberg. Im Aufsatze »Additional Notes on the Order Thysa- noptera» vom Jahre 1837 (Entomol. Magaz. Vol. IV, S. 145, Nr. 3 a) stellt HALIDAY eine neue Art auf, Phloeothrips pini, welche seitdem fast unwidersprochen als eine von 77ichothrips ulmi FABR. getrennte Art galt. Die Beschreibung, die er von /pznz gibt, stimmt aber mit derjenigen, die er teils in dem- selben Aufsatze (Nr. 3), teils ein Jahr vorher (>»An Epitome of the Brit. Genera in the Order Thysanoptera, with Indica- tions of a few of the Species», Entomol. Magaz. Vol. III, 5. 441, Nr. 3) von ami gibt, so sehr öberein, dass man schon aus diesem Grunde zu dem Ergebnis gelangen muss, dass die beiden Arten wohl in der Tat identisch sind. Dieselbe Ubereinstimmung zwischen diesen beiden Arten findet man in den Beschreibungen, die im Jahre 1852 (in WALKER: List of the Specimens of Homopt. Insects in the coll. of the Brit. Mus., Part IV, S. 1098 und 1099) veröffent- licht sind. ; Zwar spricht es schon TRYBOM (»Om blåsfotingarna och deras betydelse för träd och buskar«, Tidskr. för skogshus- hålln. 1896, S. 155) als seine Meinung aus, däss pinz mit ulmti identisch wäre, da er aber seine Äusserung nicht näher begrändet, därfte eine ausfuhrliche Kritik nicht unberechtigt sein. Es ist mir während meiner Exkursionen gelungen, ein ziemlich reiches Material von zum wie »pini> zusammenzu- 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 bringen, und, gestätzt hierauf, glaube ich eine Präfung der Artberechtigung der letzteren wagen zu können. Beim Durchlesen der Beschreibungen von HALIDAY uber die ausgebildeten Tiere findet man, wie gesagt, nicht vieles, was eine Trennung der beiden Arten gestatten wärde. Er hebt auch selbst hervor, dass pzz dem ulmi sehr ähnlich, »magis simillima» ist. Das einzige Trennungsmerkmal, das von einigem Werte zu sein scheint, bezieht sich auf die Flägelfärbung. Er sagt nämlich von 2/mz: »elytris subfla- vescentibus», von pin aber: »elytris extrorsum infumatis»>, was er später auf folgende Weise entwickelt: »The winged females (d. h. pzznz) evidently differ by the darker colour of their wings, the upper pair being brown in the outer half, with the hind margin paler, and the lower having that mar- gin alone brown». Bei Untersuchung einer za/m1-Kolonie von einigen hundert Exemplaren, darunter zahlreiche geflugelte Weibchen, fand ich in dieser Beziehung eine besonders grosse Variation, so dass ich auf einige Exemplare die Diagnose: »elytris subflavescentibus», auf andere wieder: »elytris ex- trorsum infumatis» beziehen musste; bezäglich der letzteren Exemplare war es gerade der Vorderrand der Vorderflugel und der Hinterrand der Hinterflägel, die dunkel getrubt waren. Bezäglich der Grösse sagt HALIDAY, dass zz viel länger, »magis elongata», ist als 2Z7z, und gibt später die genaue Angabe, dass ulmi !!/1909 und pini !t/199 Zoll lang ist, was freilich einen beträchtlichen Unterschied ausmacht, der aber keineswegs so gross ist, dass er ausserhalb der Variationsgrenze von 2/nz liegen wärde. Gleicherweise verhält es sich mit seiner Beobachtung, dass die Vorderschenkel von pzznz »are less thickened, which difference is particularly observable in comparing the males». Auch betreffs der Entwicklung der Vorderschenkel ist näm- lich, besonders bei den Männchen, eine grosse Variabilität nachweisbar: von Formen mit gleich breiten Schenkeln wie bei den Weibchen, bis zu solchen mit ein und einhalb Mal so breiten. Diese letzteren, extrem breitschenkeligen Formen sind aber weniger zahlreich als die iäbrigen. Gehen wir dann zu seiner Beschreibung der Larven ber, AHLBERG: ZUR IDENTITÄTSFRAGE VON TRICHOTHRIPS PINI HALID. TOO finden wir anscheinend grössere Unterschiede. Damit verhält es sich aber in der Tat so, dass er zusammen mit pznz nur ältere Larven, die bereit waren, in das Nymphenstadium uberzugehen, nebst einigen sehr jungen Larven fand. Da nun die verschiedenen Larvenstadien von z2/nz in mehrfacher Beziehung einander sehr ungleich sind (Vergl. Arkiv för zoo- logi Bdirsk(1020), Nix hy, cSstyrundsö)iundrer sie,niemals zusammen fand, ist es ganz naturläch, dass er äöber ihre Zusammengehörigkeit nicht im Klaren war. Durch ihre Un- gleichheit wurde er vielmehr in seiner Auffassung bestärkt, dass er mit zwei verschiedenen Arten zu tun habe. | / | (G / | AN | ÖR | NYE (€ AN | nig 4 | 5 | | Ng fin N / VY S ( Verschiedene Vorderschenkelformen von Trichothrips ulmi: a Weibchen, 6 und ce Männchen (alle drei Tiere derselben Kolonie entstammend). Aus dem jetzt in aller Kärze Gesagten därfte deutlich genug hervorgehen, dass HALIDAY'S pznz nichts anderes ist, als eine ziemlich grosse und schmalschenkelige Form von ami mit dunkler Flägelfärbung. Der Name pzznz muss also unter den Synonymen von u/mz folgendermassen nomen- klatorisch behandelt werden: 'Trichothrips ulmi FABR. Spec. ins. II, 17 SEE 96) SYD ang AT LNauna LINS: 828 (S. 2 säte ELATID: fEDtANASSIVS 1837 ES 145) apreran DUROURSTANDNIRSE Nat. 133 OM S.-320) parvipennis REUT. Thys. Fenn. 1880 (S. 14). Trichothrips ulmti ist ausserhalb Schwedens nur aus Deutschland, England und Finnland bekannt. Er scheint, I IO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 wenigstens in Deutschland und England, aller Wahrschein- lichkeit nach, zu den grösseren Seltenheiten zu gehören. In Deutschland ist er nämlich meines Wissens nicht seit FABRI- CIUS und in England nicht seit HALIDAY gefunden worden. UzZEL hat ihn nie gefunden und zitiert auch nur die Be- schreibungen HALIDAY'S. Bei uns gehört er dagegen zu den gemeinsten unseser Rindenthripse, aus dem grössten Teile Suädschwedens bekannt. Als Ergänzung zu den TRYBOM'- schen 'Fundnotizen (TULLGREN,) 'Ent: ”Tidskrl torp St6) möchte ich erwähnen, dass TRYBOM ihn 1893 am 5. Sept. bei Grevsätter in Kalmar Län unter Ulmenrinde und am 12. Sept. bei Munkedal in Bohuslän unter Eschenrinde gefunden hat (nach Etiketten in seiner Sammlung im Naturhistorischen Reichsmuseum)." Ausserdem hat er ihn nochmals in Kalmar Län gefunden, nämlich bei Blekhem am 10. Aug. 1894 un- ter Erlenrinde (Ent. ”Tidskr.. 1895, 5: 190):- Selbstubesitze ich ihn aus Skåne (bei Tollarp unter der Rinde von Ahorn) und Uppland (bei Rydbo unter Espenrinde, und von mehre- ren LDokalitäten bei Experimentalfältet unter Erlen- und Vogelbeerbaumrinde und in den Bläten von Vzicotiana). Man findet ihn unter der Rinde oft in allen Entwick- lungsstadien zu grossen Kolonien meistens im Spätsommer und Herbste. Im Sommer hat man nur gefluägelte Weib- chen gefunden, die sich wohl parthenogenetisch fortpflanzen, und die dann irgendwo unter morscher Rinde ihre FEier ablegen, aus welchen später die obengenannten Kolonien entstehen. Berichtigung. Betreffs meines Aufsatzes: »Beiträge zur Deutung der Zetterstedtschen Thripsarten» (Jahrg. 39, 1918, S. 140), wel- cher hauptsächlich eine Erörterung der Identitätsfrage von Thrips picipes enthielt, sehe ich mich zu folgender Berichti- gung genötigt. Ich erwähnte bei dieser Gelegenheit, dass er Zacenio- thrips primulae HALID. heissen sollte. Dies ist aber fehler- AHLBERG: ZUR IDENTITÄTSFRAGE VON TRICHOTHRIPS PINI HALID. III haft, weil ZETTERSTEDT schon im Jahre 1828 in seiner »Fauna Insectorum Lapponica» (S. 561, Nr. 3) — was ich nicht wusste (diese Arbeit stand mir damals nicht zur Ver- fäögung) — diese Art unter gleichem Namen und mit fast denselben Worten wie in seiner »Insecta Lapponica» be- handelt hatte. Nach der Prioritätsregel muss er also nicht T. primulae HALID., sonder 7. picipes ZETT. heissen. Neue Parnassiiden. (Mit 1—13 Figuren.) Von Eelix Bryk: In meiner Specialsammlung stecken viele Formen von Parnassis, die, merkwärdig genug, trotz der schon grotesk wirkenden Zerspaltung der Arteinheiten in Unterarten, Lokal- formen und Abarten einer Benennung bisher entgiengen, obwohl es sich in unserem Falle um ganz markante namens- berechtigte Formen handelt. Da mir die Revision uber die gesamte Parnassiidenliteratur durch Herausgabe eines Kata- loges fär JUNK seit Langem anvertraut ist und die Vollständig- keit es erheischt, vorhandenes Material im bald erscheinenden Kataloge anzufuhren, so muss ich unwillkärlich weiterhin an der schon verhängnisvollen parnassischen Namensflut mitwirken, indem ich um neue Namen die Nomenklatur bereichere. Parnassius smintheus DOUBL. ab. fermata (nova). (Fig. 1.) Bei eingehender Behandlung der Variabilität von Parn. phoebus wurde diese Form nicht behandelt; so selten ist sie. Wie bei Mnemosyne ab. fermata BRYK befindet sich zwischen Cu, und Ax, ein kräftiger Zwischenwurzelfleck, der parallell zur hinteren Zellrippe verläuft. Da es sich hier um ein g handelt, dem sehr oft der Hinterrandsfleck fehlt, so erhält das Stuck beim Ausbleiben jenes Fleckes durch diesen aberranten Ersatz eine fär das Genus Parnassius ganze ungewöhnliche Phy- siognomie. Da ich (II) bereits bei Mnemosyne eimen homo- logen, wenn auch nicht analogen, Fall mit fermara festgehalten habe, so muss schon wegen der Uniformierung der Namen ein homologer Zustand im selben Genus einen gleichen Namen erhalten, wenn es sich auch bei der Mnemosyne um einen F;. BRYK: NEUE PARNASSIER. IKT (SS Gå Se AHA META =O v NG ER (5) ] r O SET NTE EA NSP de ARN rela a FC SAN SA EST ANNE N NN NN SI IG SVIELYANIE He DN Ia SAR ES Nie FAR SS IR LING EN IRSFITIE= AS SA CAN SIREN Jem fa OG SN END N VA SOS her - . IT d > - ÖN STEN Ved SK SU CRRRO) NEN AN SÅ ARS, NIA QS fr ANS un FORS NSRUN NGA Ao AO = I ÖPERRS CX ERRIN COS PER oc 2Y: - REDAN Ö-A FANTA DIEN vig FIRE lärd od FAN spor DRESS HANS) Säffle få = Ne dåS ÖRON = ST SNES RR KO TANERS IFE SS - NORA TA AN 3 n GS A PSRCSNER II N VU NN NN =" NA GIVE INA HO NN RY 3 SS SINE Ne SIFO oe PER NN FS = rös BIEN =) fl TO «te le Fre v fd rr” TER 3 fu] -H NE SRYOCEA NS ae ENTRE IRS US KK) & on Vv 4 KE r LL fe > & luxuriösen Ornamentierungsäberschuss handelte, während es sich nicht schwer nachweisen lässt, dass bei unserem g eine Kompensationserscheinung anstelle des fehlenden Hinter- 8 — 20. Entomol. Tidskr. Irg. q4I: Häft: 2 (2622). TIA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. randsfleckes sich kundgibt. Zu dieser Annahme kam ich schon vor Jahren bei Betrachtung eines SJ von v. styriacus (c. m; REICHENSTEIN, leg. HUEMER), wo dieser aberrante Fleck sehr schwach durch eine kleine Schuppenkolonie unansehnlich angedeutet war, weshalb eine Benennung damals ausblieb. Der synoptischen Ubersicht halber bilde ich unter Fig. 2 ein Exemplar mit normalen Hinterrandsflecke ab, der natärlich unterseits fehlt. Ganz merkwärdig sind die Subkostalozellen mit ihren fast kipfelförmigen Augen wie auch die rotgefällten Medianaugen mit einem schwarzen Fortsatze bei der Ein- schnärung. Unterseits sind die vier Wurzelflecke ohne Rot (in den vordersten ein par rote Schuppen), wovon die drei roten Flecke der Prachtbinden Zone (der mittlere mit weissen Kerne) merkwärdig abstechen. Stiäcke mit schwarzen Weurzel- flecken missen melanophorus heissen. Diese schwarzen Flecke bei einem sonst normal geröteten Stäcke sind umsomehr auffallend, als selbst die seltenen Formen mit schwarzen Ozellen (I: fig:-t5 IIE:-t: IV, £.27) die Warzeln unterseitsiroteten. Ich bilde hier unter Fig. 3 ein noch mehr prägnantes 3 der f. Leonhardi ab, das oberseits auf den Hinterflugeln keine andere Ornamente als zwei kleine runde schwarze Ozellen zeigt, während unterseits nicht nur diese Ozellen sondern noch der nur unten erhaltene Kubitalfleck wie auch die vier Wurzelflecke sich scharf mit ihrem Rot abheben; die mittleren Äuglein zeigen sogar weisse Kerne. Stehen diese in irgend einer korellativen Abhängigkeit zu den zwei, drei roten unbemerkbaren Schuppen der Oberseite? Wie bei Fig. 3 ist der Subkostalfleck mit äusserst wenigen abzählbaren roten Schuppen auf der Vorderfluägeloberseite ganz unbemerkbar besetzt, die ebenfalls unbemerkbar unten durchschlagen. Habitat: alle drei Exemplare ex Denver Colorado Rocky mountains, Juni 1918; ex coll. BANG-HAAS, c. m. Parnassus mnemosyne LIL. Bureschi (nova). (Fig. 5, 6.) Eine kleine dicht beschuppte androtrope Form, die sich von allen Rassen dadurch unterscheidet, dass das Submarginal- bändchen nicht harmonisch, fast parallell, wie es doch fär die Art typisch ist, verläuft, sondern stark wurzelwärs bei Ma, vor- springend dort plötzlich abbricht, was beim 8 noch deutlicher zum Vorscheine kommt. Das Glasband setzt bis tuber Cu, fort, ganz undeutliche kleine hyaline Inselchen in der Mond- F. BRYK: NEUE PARNASSIER. IT5 binde zuriäcklassend, die beim g fast verloschen sind. Der Subkostalfleck beim SJ einzellig, beim $ nur wie ein hyaliner Schattenstrich noch zwischen M, und M, fortgesetzt. Von den kräftig schwarzen Zellflecken sind die diskalen am Zell- schlusse schwach azn£iguincunx. Der Hinterrandsfleck fehlt dem 92. Das SJ intakt, mit deutlicher Hinterrandsschwärze, die jedoch von der Verrussung der Bulgaren (Fig. 10), Bosniaken (Fig. 11) Abstand nimmt. Das £ zeigt die drei fär die Weib- chen von Mnwuemosyne charakteristischen Flecke. In der Zell- wurzel bleibt bei ihm jede Schwärze aus. Diese Rasse weicht beträchtlich von ihrer Nachbarrasse, die FRUHSTORFER als dejotaurus (V, p. 76) einfährte, ab. Ich kann bei dieser Gelegen- heit nicht umhin FRUHSTORFERS Beschreibung zu ergänzen. Das Y zeigt nach drei Exemplaren (m. Sammlung) stets einen Hinterrandsfleck, und auf den Hinterflugeln einen Sub- kostalfleck, sowie ein kontinuerliches Bändchen vom angelegten Endzellflecke bis zum Hinterrande, das in einem Falle offen bleibt. Das von FRUHSTORFER ibid. abgebildete & ist sohin keineswegs typisch und sohin fallen damit auch seine zusammen- fassenden Betrachtungen weg. Die Tiere stammen zum Teile von derselben Lokalität, die FRUHSTORFER angibt. Professor BURESCH hat in Mazedonien den Falter als sehr häufig bis 2,000 m im Piringebirge und im Banderifertale bezeichnet. Interessant ist seine Angabe das 3092, der Ausbeute heteropter deformiert ist (VI). Und just unter meinem Pärchen zeigt auch das SJ eine heteroptere Deformation. Es macht mir ein besonderes Vergnägen Herrn Prof. BURESCH diese Form zu deduzieren, auch als kleines Anerkennungszeichen fär die endgiltige Feststellung eines Sphragis bei Archon apollinus, die SPULER zuerst beobachtet hatte. Die Patria der v. Bureschi ist: Hudowa in Mazedonien; (leg. Rangnov ex coll. BANG-HAAS c. m.). Parnassus mnemosyne v.Uralka (nova). Fig. 5, (2) 7 (J) Die Rasse vom Ural gleicht in der Grösse der sädrussichen Rasse v. craspedontis FRUHSTORFER, in der Zeichnung weicht sie aber erheblich ab. Die 9 sind prononziert gynaikotrop,zeigen sohin stets den Hinterrandsfleck. Sie ähneln stark der v. Ugrju- movi BRYK, doch sind sie bedeutend grösser (35 mm); beson- ders bemerkenswert ist die unterseitlich ockergelbe Kernung der 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I92I. riesigen Ozellen (alle 8 2 c. m.). Auch die I unterscheiden sich von craspedontis, die in der Regel intakt sind; sie sind noch kräftiger gezeichnet als Ugrjumovi. Der Mittelzellfleck viel stärker. Mit einem Worte eine craspedontis-Form mit einer Ugrjumovi-Fazies. ROTHSCHILD besitzt nur I 8 aus dem Ural und kein Vergleichsstäck aus Nordrussland — ein Um- stand, der es erklärt, warum er das Uraltier zu meiner v. Ugrjumovi 2zog. (VI). (Typen 7 2 c. m. und unzählige I ex coll. SANDIG). Patria: Uralka bei Orenburg, sowie Ural mont., Kisilkaja; leg: RANGNOW 381123 ch m.). Herrn Professor TULLGREN meinen schönsten Dank fär die Herstellung der gelungenen Photogramme, die verkleinert wiedergegeben wurden. Neue Rassen von Parnassus apollo LL. in Tyrol. Verg- lichen "mit typischen Stäcken der vv. rubidus FRUHST. aus Attzwang, Rabenstein, Freiberg bei Meran, Eisacktal (alle c. m.) stechen Stäicke vom Tonalepasse derart markant ab, dass deren Abtrennung von der prägnanten FRUHSTORFER- schen Rasse uns fär geboten erscheint. 10:18 (ermi leg::HauptmannsWENZEL I5teV. =S. OM 1918; ex coll. WENZEL, BANG-HAAS. 1913). Das SJ sehr oft ganz kreideblass ist kleiner. Die Submarginale viel schmäler und graphitgrau, also nicht so akzentuiert, wie bei v. rubidus. Das Schwänzchen (der untere Medianfleck) fehlt dem Sub- kostalbändchen, das uberhaupt viel magerer ausfiel. Der Subkostalfleck dabei in der Regel ohne Verbindung mit dem oberen Medianflecke. Ozellen viel kleiner, die Analstriche bescheidener, der dritte fehlt auch unterseits. (Nur in einem Falle oberseits aberrativ, schwach ampliusmaciuata VRTY-.). Ein g$ (Fig. 12) zeigt einem Endzellfleck, wie er bisher bei keinem apollo beobachtet wärde, es sei denn bei dem e. Il. gezogenen verkräppelten 2 aus Gotland (??), der s. g. ab. Philipps (BRYKY III torxofiron)j.w Einesxtremerguicaunar, der sich insoferne von allen apollinischen Endzellflecken unter- scheidet, dass er, wie oft bei italienischen Mznemosyne-Formen, anstatt bis M, zu ziehen, sich nur bis M, erstreckt; vorne erreicht er den Radius nicht! Diese » Subaberratio» — um mit Prof. REBEL zu sprechen [Vgl. REBEL in: Verh. Zool. bot. Ges. Wien, 1920, p.- (104)]) — benenne ich Dr. M. KITT zu Ehren, der sich beson- F. BRYK: NEUE PARNASSIER. Ra ders um die lepideptorologische Erforschung des Ötztales so verdient gemacht hat, Kitti m. Ein J gehört der Form sphena- gon SCHAW. an. Die Hinterflugelschwärze ist nicht so präten- tiös wie bei rubidus, ist sie aber bisweilen so, dann mehr gra- phitgraudiffus. Grösse der 10 $: I (36 mm), 2 (38 mm), 3 (39 mm) I (39,; mm), I (40 mm), 2 (41 mm). Die 8 zeichnen sich ebenfalls durch eine schmälere wie auch weniger gesättigte Submarginale als bei rubidus aus. Sie sind ebenfalls kleiner (BEISEET (G/L min), (404 mm); IT (425mm)). Der Blugel: fond zieht oft leicht ins Gelbliche; die Ozellen in der Regel 12 13 Fig. 12: Harm. apollorL. si fi tonalemsisiE. Bab. Kirsti (Type). — Fig. 13. Parn. apollo LL. 9 v. marcianus Pagenst. Phot. A. TULLGREN. nicht rot ausgefällt, oft kleiner als bei zrubidus. Die & sind es, die eine Abtrennung von r7ubidus postulieren, denn die 2 alleine könnten allenthalben noch mit rubidus zusammengehalten werden. Tonalensis steht zwischen val- derienszs TURATI und zruördus FRUHST. Das auf Fig. 13 > abgebildete Y aus Schliächthal (Schwarzwald), c. m., 12. VII. 1920, ähnelt stark einem viel kleineren 8 von tonalensis. Parnassius apollo v. Wenzeli (nova). Unter diesem Namen zu Ehren des gätigen Erbeuters dieser prägnanten Form fuhre ich die örittingeriide nordtyroler Rasse aus Innsbruck (Patsch) ein, die in meiner Sammlung in 6 2 15 SI vertreten ist. Mittelgrosse Tiere. Das £2 bei weissem Flägelfonde mit 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. kräftiger karpathischer Schwarzfleckung und mehr oder weniger starken Schwarziäberpuderung der Wurzel wie der zwischen dem Hinterrandsflecke und Subkostalbändehen liegenden Zone; auf Hinterflägeln ist es vor allen die zwischen den beiden diffus umschwärzten OÖOzellen gelegen Zelle, die sich oft schwarz bestäubt. Die Wurzelschwärze greift kräftig um den Diskus herum. Kostalozellen in der Regel rot ausgefällt, die mittleren mit mehr oder weniger deutlicher Aufhellung. Das Glasband mit der körnigdiffusen Submarginale umschliesst eine schmale weisse Binde, die in einem Falle was fär 22nemosyne typisch ist, ausbleibt, [=ab. nox (nova)]. Die Hinterfläugel mit einer deutlichen hyalinistischen Tendenz des Aussenrandsver- glasung. Keine besondere Neigung zu decora, hierdurch von claudius und Brittingeri aus St. Aegyd, Ternitz verschieden. Die s zeigen in der Regel ein langes Glasband bis zum Hinterrande und eine deutliche Submarginale die bis zur s. g. »Analfalte» oder Cu, reicht, auch bleiben hier die Ozellen klein, die hinteren meistens mit weissen Kernen. Herr Hauptmann WENZEL hat diese Form als rubidus, später als c/audius ausgeboten. Zu beiden gehört aber der Insbrucker nicht. Er sticht stark von meinem $$ cdaudins (Karwendelgeb. (Kotypen:) ex coll. BELLING) wie Stäcken aus Kufstein, Kaisergebirge (Stripsenjoch), Passeiertal, c. m. ab. Vor allem sind die 2 von claudius heller aber seichter be- schuppt, auch nicht so schwarz tberstäubt. I 23 (e. l. DOBITSCH, Innsbruck) ist bedeutend kleiner (35 mm) und sieht wie dies bei Exlarvastäcken nur gewöhnlich ist, ganz abweichend aus; besonders das 9 charakterisiert ausser dem abweichenden gelblichen Flägelfond eine ganz helle V fgelbefran- sung. Man möchte es fär einen e. I. gezogenen rubidus an- sprechen. Auch ein anderes e, 1. $ 2 (c. m.) steht an Grösse stark dem typischen Wenzgeli zuräck; vor allem ist es das typische Schwänzchen des Kostalbändchens, das eingebusst wurde. Viel eher könnte man den” Apollo aus Landeck (viele ”Pärehen Ye m. don! et leg: DryKONZE) anväldudms anreihen, obwohl doch diese Form eigentlich zwischen claudzius und Wenzel steht. Mit den leicht gelblichen Exemplaren aus dem Zillertal(Mayerhofen) 3 SJ? (c. m. don. SCHAWERDA ex coll. BUBACEK) lässt sich Wenszeli ebenfalls nicht ver- F. BRYK: NEUE PARNASSIER. I 19 einigen. Der Raum gestattet es leider nicht näher die Be- ziehungen vom Wenzeli zu elandius und den an ihn anknäpfenden Nachbarformen zu besprechen; so viel ist jedenfalls sicher dass meine Bezeichnung von bartholomaeus fur den Zillerthalapollo (BRYNE: FÖ lnfaet(d) 122-82) falsehrist., Damals war mir nur ein Pärchen davon bekannt. Inzwischenliegen mir drei weitere Pärchen aus Meyerhofen vor, die mit bartholomaeus nicht zu vereinen sind. Ich benenne ihn determinatus. Die von mir abgebildete Höhenform des 726z7dus-Komplexes aus Pieve di Livinalungo ist eine wohl charakterisierte Rasse, besonders durch die gynaikotrope Fazies der $ mit dem deliusartigen Hinterrandsstriche der Hfgl., der als margopu- pillata oft den ganzen Winkel bis zum Saume ausfällt. Diese Rasse hatte BANG-HAAS in seinem letzten Kataloge als altitu- dinis BRYK angefuhrt. (Vgl. BRYK, Nachtrag zu: Abänd. v. Färna apollo sksrArch. f Natinio21): Zerynthia hypermnestra SCOP. ab. Mälleri (nova) Unter diesem Namen fäuhre ich zu Ehren des bekannten Zuchters Herrn F. MULLER (Krems a. D.), eine Abart ein, wobei auf dem Hinterflägel der der roten Kostalozelle parallele auszere Strich verschwunden ist, wodurch die Ozelle ganz parnassisch aussieht. Type: I Sf, c. m. e. l., aus von Herrn F. MULLER in Krems gezogenen Pupper., Stockholm I, 1921. Angefuährte Litteratur. I. BRYK, ParnasslanaringSoc ants vVOLk2764 I N:OIT250 De SES (1912). UT DAG VOL 210760 SE O1O Ola OS (1911). III. ——, Uber das Abändern von Parn. Apollo L.in: Arch. f. Natur tv olr8o, to rVi ff 2 (TOrA)- IV:s BURESCH,, in: Zeitsehr, f. wiss. Insektenbiologie, Vol. XIV PD: TA (TOOLS): V. FrUuUHsToRFER H, Neue Rhopaloceren a. d. Samml. Leonhard INSATS. fa NAR VIO SRS op: 1205 (EOTO)S VI. v. ROTHSCHILD, Catal. of the Parnassiinae in the Tring Mus. IN EEN ov: 2Z0 OM, NOLLA SVAR pia TS (fr TS) Bernhard Haij. In memoriam. Vid tiden för den En- tomologiska Föreningens i Stockholm startande fanns i Uppsala en handfull unga zoologer, vilka hugnades med inval i föreningen och vilkas namn därför återfin- nas i den första förtecknin- gen över dess medlemmar. De ha alla blivit föreningen sedan, «dess trogna. De flesta äro nu gångna ur livet och flera ha lämnat efter sig ett vackert och hedrat namn inom entomo- logien. Bland dessa står dödstecknet i dag även över BERNHARD HaAIJ, som oväntat avled den 21 april i fjol i Leksand. Dödsorsaken var en genom förkylning ådragen lunginflammation. De yttre konturerna av hans levnad äro följande: JULIUS BERNHARD HaIlJ föddes den 26 nov. 1859 i Västra Tunhems församling i Västergötland på Gäddebäck, som då ägdes av fadern, friherre ERIK WOLLRATH WILHELM IN MEMORIAM 2 HaAIJ och dennes maka, ANNA CHARLOTTA WENNERQUIST. Student i Vänersborg 1878, inskrevs han höstterminen samma år vid Uppsala universitet, där han i maj 1881 avlade fi. kand.-examen. Sina studier fortsatte han från och med föl- jande termin vid universitetet i Lund, varest han 1883 för- ordnades till e. o. amanuens vid Zool. institutionen och ab- solverade fil. lic.-examen 1885 samt promoverades till fil. doktor i maj 1886, efter att hava med heder försvarat en akademisk avhandling »Jemförande studier öfver foglarnes bäcken» (Lunds Univ. Årsskr. Tom. XXII, 1886, 81 + (3) Sid SON 40): UIStraxnkelterat samma ar förordnades han till docent i zoologi vid universitetet. Efter att under året 1887 ha i Lund genomgått provårskurs, utnämndes han 1 nov. 1889 till lektor i naturalhistoria och matematik vid högre allm. läroverket Växjö, vilken befattning han tillträdde höstterminen följande år. Under de tvenne sista åren av sin verksamhet här nödgades han på grund av vacklande hälsa upprepade gånger under längre eller kortare tid begära tjänst- "ledighet och år 1910 begärde och erhöll han avsked från sin tjänst. Hal] var alltifrån gossåren livligt intresserad för naturen och dess studium, en håg och kärlek som säkerligen i ej ringa grad underhölls genom inflytelse och uppmuntran från hans lärare vid Vänersborgs högre allm. läroverk, den själv för ämnet så intresserade adjunkten VON HACKWITZ. Lik- som hos denne drogs intresset i främsta rummet till fåglar och insekter, men med åren tog kärleken till »krypen» allt mer hos honom överhanden. Redan under skolåren finna vi unge BERNHARD som en flitig insektsamlare i sitt barndomshems omnejd. Kort efter sedan han invalts i Entom. Föreningen, sände han tidskriftens redaktör ett meddelande om några av honom vid Onsjö, en halv mil söder om Vänersborg, gjorda fjärilsfynd, bl. a. av den sällsynta svärmarefjärilen Sphinx Convolvuli TiN., som han | påträffat redan i aug. 1876, och av den för vårt lands fauna nya Sesiiden Sciapteron tabaniforme BROTT. (SE vEntomis Tidskr > Arg:l2)/ 1881) sids:213).= Sedan HAJ hösten 1881 förlagt sin fortsatta akademiska utbildning till Lund, hängav han sig med stor iver och framgång åt ento- 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 mologiens studium och var under många terminer en flitig och intresserad åhörare av akad.-adjunkt THOMSON'S offentliga "föreläsningar i ämnet. Och oförgätliga äro de många timmar, som vi under denne vår berömde lärares handledning till- sammans tillbragte dels vid föreläsningsbordet, dels på ex- kursioner. Här fick nu HaIJ en god skolning i sitt älsk- lingsämne och förskaffade sig en ganska solid underbyggnad inom flera områden av den speciella entomologien. Redan tidigt vände han sig likvisst med sitt intresse särskilt till Orthoptererna, vilken grupp alltsedan Vv. BORCK'S tid, vad våra inhemska former beträffar, hade varit föremål för endast ringa uppmärksamhet. Dessa ägnade han nu under en följd av år ett flitigt och ingående studium, insamlade av dem under talrika exkursionsresor i södra Sverige ett rikt mate- rial och granskade alla våra större offentliga museers och även flera privatpersoners samlingar — allt såsom förarbeten till ett planerat systematiskt verk över Skandinaviens Rät- vingar. Början gjordes med den mest omfattande familjen Acridiodea. Fotande på en grundlig framställning av dessas yttre morfologi, varvid flera viktiga, men dittills ej tillräckligt beaktade organisationsförhållanden närmare belystes, har HaIlJ i detta sitt förnämsta entomologiska arbete på ett synnerligen förtjänstfullt sätt lämnat en utredning av hit- hörande, ofta kritiska och svårbestämbara former och deras utbredningsförhållanden. Även till kännedomen om våra svenska former inom ett par andra grupper av samma in- sektordning har HAIJ publicerat mindre bidrag, men en av- slutande fortsättning av hans huvudarbete »Öfversigt af Skan- dinaviens Orthopterer» utkom dock icke. Hans gamla kärlek till Rätvingarne lämnade honom emellertid aldrig, och ej minst de sma, starkt varierande 7ezrzx-formerna följde han ända intill sina sista år med ett vaket, kritiskt öga. Som ett bevis på den entusiasm, varmed HaIJ omfattade sina forskningar och rön, kan följande anföras, särskilt som det på samma gång är så betecknande för HaIJ'S naturell. Ha1J hade, berättar en minnestecknare, en sommar »under tjänstledigheten nyss anländt till Leksand, då han på en av sina entomologiska exkursioner kom att undersöka en äng, på vilken han lyckades infånga några praktexemplar av en IN MEMORIAM 123 ytterst sällsynt gräshoppart, som han förut i olika delar av Sverige förgäves efterforskat. Hans förtjusning var obeskriv- lig. Genast uppsökte han ängens ägare och gav sig icke, förrän han inköpt området, »lyckotomten»>, vilken han sedan bebyggde med ett hem i Ornässtugustil, välbekant för otaliga Heksandsturister vo. . > Större delen av Ha1TJ'S vetenskapliga författarskap tillhör hans Lunda-tid, under vilken av hans ornithologiska publika- tioner, utom doktorsavhandlingen, även hans andra och sista hithörande arbete »Bidrag till kännedomen om den morpholo- giska byggnaden af Ilium hos Carinaterna» (Lunds Univ. Årsskr., Tom. XXIV, 1888, 18 sidor + 1 Taf.-4:o) såg dagen. Sedan HAIJ övergått till läroverken, utgav han år 1896 J. E. V. Boas' L&e&rebog i Dyrerigets naturalhistorie i svensk översättning och bearbetning och följande år en annan för undervisningen avsedd bok »De högre växternas inre bygg- nad och lifsförrättningar». HaIJ var en kunskapsrik man och som forskare grund- lig och samvetsgrann, med ett klart huvud, god blick för di- stinktionerna mellan formerna samt en god kombinations- förmåga, Sin läraregärning säges han hava skött med stort nit och skicklighet, i förening med en omutlig rättvisa i om- dömet om sina lärjungar, vilkas tillgivenhet han därför i hög grad lär ha vunnit. BERNHARD HaIJ var en mycket sympatisk personlighet, med en nobel och ridderlig karaktär, och någon ärligare och trofastare vän kunde man svårligen träffa. En omutlig rätt- rådighet och sanningskärlek samt en självständighet i tankar och åskådning, som ej lät dagtinga med sig i något, voro utmärkande drag i hans väsen. Begåvad och musikalisk som han tillika var, blev han därför en den angenämaste säll- skapsmänniska, och i sitt gästfria, idylliska dalahem »bland de hvitstammiga björkarne», där han så gärna uppsöktes av gamla vänner och bekanta, residerade han som en värd med utsökt charme. Där levde han efter avskedstagandet ett lyckligt liv samman med sin maka, född EVELINE SANDBERG, dotter av ingeniör CHR. P. SANDBERG och NANNY EVELINA WIKANDER, och där fick han ock sluta sina dagar. Må BERNHARD HaIJ'S ljusa minne länge leva! 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Utgivna skrifter med entomologiskt innehåll. r. Om den af J. B. v. BorcKk beskrifna Barbitistes gla- bricauda CHARP. jemte ett bidrag till kännedomen om 56. puncta- tissima Bosc. — Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl. 1887, n:r 8, sid. 533—534. 2. Bidrag till kännedomen om Acridiodeernas yttre morpho- logi särskildt med hänsyn till de skandinaviska formerna. — Bi- hang, tull Kn VetsAkad. Flandl.. Bad. 13, Afd i IV nar r0, Stock; hölm. 1888, 14 sidor + 1 Taft. 3. Öfversigt af Skandinaviens Orthopterer jemte beskrif- ningar. — Bihang till K. Vet.-Akad. Handl., Bd. 14; Afd. IV, ni:rv23 Stockholm sT888:; 4mmsidor Ge, 20ctaf. 4. Chelidura albipennis MeG. och Ck. acanthopygia GENE, tvenne ' för Sveriges fauna nya Forficulina — Entom. Tidskr., Årg. 0, 18308, Sid. II0-—-1.22 med 5 textho. 5. Secundäre Geschlechtscharaktere bei skandinavischen Acridioden. — Wiener Entom. Zeit., Jahrg. 9, Wien 1890, sid. 17—20: 6. ”Tvenne för Skandinaviens fauna nya arter af ÅAcridiodea. — Entom. Tidskr., Arg. 28, 1907, sid. 251—252. 7. Uber Zetrix Kraussi Saurcy. — Wiener Entom. Zeit., Tahnrg. SCC 2008, sid: 163— 1r605- med 2 textme. 83. Om de svenska arterna af släktet Zezrix LATR. — En- tom." Tidskr., Arg. 30; 1000, sid: I81=-1921 medsenfattochsda textfig. 9. Uber ÅAcrydium albomarginatum "De GEER. — Wiener Entom., £eit., Janrg., Zu diesem Gutachten werde ich unten zuräckkommen. Hier interessiert uns zunächst GILLMER's Beschreibung seiner bimaculata: »Die Mittelbinde zerfällt in einen (grösse- ren) Vorderrands- und (kleineren) Hinterrandsteil». Und dies scheint, sonderbar genug, auch die allegemeine Meinung öuber ab. maculata WALLGR. zu sein; so bei LAMPA (p. 27: »Fram- vingarnes tvärband afbrutet, bildande 2:ne fläckar») und AURIVILLIUS! (p. 43: »i midten afbrutet band»), so auch bei STAUDINGER (p. 100: »al. ant. fascia media latius interrupta, in duob. maculis dissoluta»), SPULER (p. 89: »Mittelbinde in der Mitte breit unterbrochen, so dass 2 getrennte Flecken 9 — 2813. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 3—4 (1921). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. enstehen») und TUTT (p. 404: »band broken medially into costal and inner-marginal parts»). Der letztere hat ausser- dem maculata unter die rot-grau-gräinen Formen der Art eingereiht. Offensichtlich haben alle diese Verfasser als ab. maculata die allgemeine Form von Mäimas tilie verstanden, bei deren die Querbinde in ihrer Mitte mehr oder weniger unterbrochen ist, dieselbe Form also, die GILLMER ab. hzmaculata benennt und wie ich sie auch im folgenden vorläufig benennen will. Und doch ist dies unrichtig. Diese bimaculata wurde nämlich von WALLENGREN in der Hauptform oder, wie er sie benennt, in der normalen Form einbegriften. Dies geht schon aus den Diagnosen, wenn auch nicht deutlich, hervor. Von der Hauptform schreibt nämlich WALLENGREN Pp. I5 » Alis — — fascia media saturiori, interdum interrupta. — Fram- vingarne — — med ett mörkare midtelband, hvilket stundom är genombrutet.> Und die Diagnose seiner var. maculata lautet, wie oben schon erwähnt ist: »Fascia media alarum anticarum in maculis dissoluta. (Framvingarnas midtelband upplöst i fläckar)». Weit -deutlicher ist dies aber aus den ausfuhrlicheren Beschreibungen, welehe WALLENGREN Pp. 16 in schwedischer Sprache gibt, und welche ich hier auch in deutscher Sprache wiedergebe. Von der Hauptform schreibt er: >»— — öfver midten ett mörkare (rödgrönt eller rödbrunt) tverband, bil- dadt af 2:ne oftast sammanhängande, men stundom genom grundfärgen från hvarandra skilda fläckar, af hvilka den främre, som med hela sin bredd fasthänger vid vingens fram- kant, är störst och utåt starkt vinklad» [in der Mitte eine dunklere (rotgriäne oder rotbraune) Querbinde, von zwei am öftesten zusammenhängenden aber bisweilen durch die Grund- farbe von einander getrennten Flecken gebildet, von denen der vordere, welcher mit seiner ganzen Breite am Vorderrand hängt, der grösste und aussen stark winkelig ist]. Die schwedische Beschreibung der Varietät maculata p. 16 lautet ganz anders und zwar wie folgt: »Varieteten liknar till alla delar den normala formen, men framvingarnes tverband är upplöst i fläckar, af hvilka den främre är tre- kantig och belägen i vingens disk samt alls icke samman- hängande med framkanten, och den bakre är spetsig och WAHLGREN : MIMAS TILLIE L. UND SEINE AB. MACULATA WALIGR. 131 belägen i vingens inkant.> [Die Varietät gleicht in allen Teilen der normalen Form, aber die Querbinde der Vorderflugel ist in Flecke aufgelöst, von denen der vordere dreieckig und im Discus des Flägels gelegen ist und gar nicht mit dem Vorderrand zusammenhängend, während der hintere spizig und am Hinterrand des Fläögels gelegen ist]. Hätte GILL- MER nicht nur die lateinische Diagnose sondern auch diese komplettierende Beschreibung durchgelesen, hätte er sie sicherlich nicht improbieren können. WALLENGREN's Nebenform »aculata ist also nicht mit der macularta der oben genannten Autoren oder, was dassel- be ist, mit ab. özsaculata GILLM. identisch; die letztere Form wurde von WALLENGREN gar nicht als Nebenform ausge- schieden sondern als zu der Hauptform angehörig betrachtet, ganz wie in der Tat noch REBEL es tut, der einzige von den mir bekannten Verfassern, der auch eine korrekte Beschrei- bung der WALLENGREN'schen Aberration gibt. Dagegen geht aus obigem deutlich 'hervor, dass ab. bipunctara CLARK, wenigstens wenn man nur die Zeichnung und nicht auch die Farbe beriäcksichtigt, mit ab. maculata WALLGR. ganz und gar identisch ist.! Dies hat sich auch durch eine Untersuchung des Originalexemplars bestätigt. In WALLENGREN's Schmetterlingssammlung, die dem Malmö Museum einverleibt ist, steckt nebst drei Exemplaren der »normalen» Form (ein rotgränes mit ganzer Binde, ein eben- falls rotgränes mit unterbrochener Binde und eine brunnea- Form mit ganzer Binde) auch das gut erhaltene Typexemplar der ab. maculata. Betreffs der Färbung ist es eine brunnea-Form mit gelblichbrauner Grundfarbe und gesättigt braunen Flecken. Besser als durch Weaorte, die nicht deutlicher als WALLEN- GREN's eigene werden könnten, kann ich das Zeichnungs- muster des Exemplares charakterisieren durch eine Hinwei- sung auf CLARK's Abbildungen von ab. bipunctata und zwar besonders auf Fig. 4 (links) oder vielleicht eher auf Fig. 6 (ebenfalls links), doch ist der hintere Makel am Hinterrande ! TuTtT's Beschreibung (Tabelle pag. 403) von bripunctata CLARK (»With band broken into costal and inner-marginal parts») ist unrichtig, wie auch seine Einreihung der Form in eine Gruppe mit »ground-colour pale-grey or fawn-grey (without green tinge)» unmotiviert ist. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ein wenig Dbreiter und darum vorn spitziger als auf diesen beiden Figuren. Sind also ab. maculata WALLGR. und ab. bipunctata CLARK hinsichtlich des Zeichnungsmusters völlig identisch, so sind sie doch, wenn man das Typexemplar der ersteren und die farbige Abbildung der letzteren berucksichtigt, hinsichtlich der Farbe einander ganz unähnlich; und es scheint mir deshalb nicht unangemessen, beide Namen zu behalten, und zwar maculata fär die braune, bipunctara fur die rotgrunliche Form. Ob der Name b6zmaculata GILLM. auch beizubehalten ist, das hängt von der namenstypischen LINNEÉ'ischen Form ab. Denn auch uber diese sind die Meinungen geteilt. Waährend die oben erwähnten Autoren die ganzbändige Form als die namenstypische auffassen, ist JORDAN der Ansicht, dass die Form mit geteilter Binde als Typform zu betrachten ist. Die Urbeschreibung "in Syst! Nat vedi Xp ry48g lautet: »S. alis angulatis: superioribus griseo fasciatis; posticis testa- ceis». Der Ausdruck »fasciatis» bedeutet fur TUTT die ganz- gebänderte Form. Gegen ihn wendet aber JORDAN ein, dass sich dies »griseo fasciatis» nicht auf die dunkle Binde be- ziehen kann, was ja natärlich ganz richtig ist. Die Beschrei- bung LINNÉ's kann wohl nicht anders gedeutet werden, als dass er die dunkelgräne Farbe der Flugelmitte und des Mar- ginalteils und den öfters dunklen Wurzelschatten fär die Grund- farbe des Flägels hält, gegen welche sich die dazwischen- liegende rötlich graue Färbung als zwei »grise&e fascie» abhebt; und als »fascie» könnten diese wohl hervortreten, auch wenn sie nicht durch eine ganz ununterbrochene dunkle Binde getrennt wären. Uber die Beschaffenheit dieser Mittel- binde sagt aber die Originalbeschreibung gar nichts. Gleich wie öfters muss dann das wortknappe »Systema Nature» mit Hilfe der ausfährlicheren, drei Jahre jängeren »Fauna Suecica>, ed. II, interpretiert werden. Hier' hat nun LINNÉ seine Ansicht äber die Grundfarbe und die Bänderung geändert und stellt die Diagnose pag. 287: »alis angulatis virescenti-nebulosis saturatius subfasciatis; posticis etc.> Dass dies »subfasciatis» nicht anderes als »mit schmal unter- brochener Binde» bedeuten kann, geht noch deutlicher aus MIMAS TILLIE L; UND SEINE AB. MACULATA WALLGR. 133 der beigefägten »Descriptio» hervor, wo es heisst: »ale supra virescentes, in medio fascia s. maculis duabus obscurioribus etc.» Zusammen mit »subfasciatis»> muss dies »s[ivel» seine klassische Bedeutung von »oder richtiger, oder wenn man so will» haben. Höchstens könnte die Beschreibung auf eine Form mit äusserst knapp zusammenstossenden Bindenflecken absehen. Ein solcher Grenzfall (=ab. constricta GILLM.) gehört aber eher zu der bimaculata- als zu einer transversa- Form. Auch im Syst. Nat. ed. XII pag. 797 behält LINNÉ wört- lich die Diagnose von Fauna Suecica bei. Als namenstypische Form von Manas tilie "hat also die Form mit gräuner, in zwei an dem Vorder- resp. Hinterrand des Flägels hängende Flecke unterbrochener Binde zu gelten, und der Name bimaculata GILLM. wird uberflässig. Uberflässig ist auch der Name fasczafa GILLM., denn die Form mit vollstän- diger gräner Binde soll, wie JORDAN vorschlägt, ab. transversa benannt werden. Als Autor dieser Nebenform muss JORDAN, nicht TUTT, der ja diese Form fär die Hauptform hielt, stehen. BARTEL's ab. brunnea enthielt ursprunglich alle braunen, nicht gränen Formen der Art; TUTT hat aber den Namen fär die braune Form mit in der Mitte unterbrochener Binde fixiert und benennt die örunnea-Form mit vollständiger Binde brunnea-transversa. Die Nomenklatur der hier behandelten Formen wird also die untenstehende, wo in jeder der beiden Farbengruppen die erste Form eine ungeteilte Binde, die zweite eine nur in der Mitte unterbrochene und die dritte eine in einem Diskal- fleck und einen Hinterrandfleck aufgelöste Binde besitzt. A. Formen mit rot-grau-gränlicher Grundfarbe und gräner Binde. I. ab. Zransversa JORD. ZASD TINGS Lölocg me 3. ab. öbipunciata CLARK. B. Formen mit hellbrauner Grundfarbe und brauner Binde. . ab. brunnea-transversa TUTT. ab. örunnea BART. . ab. maculata WALLGR. - N [SS 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Litteratur. AvuRIVILLIUS, CHR. Nordens fjärilar. Stockholm 1888—091. BartEL, M. Die palearktischen Grossschmetterlinge, II: 4. Leipzig 1900. CLARK, J. A. Variation of Smerinthus tilie. — Ent. Rec. Journ. Mar: RU T2: TOO: GILLMER, M. Zur Veränderlichkeit der Mittelbinde der Vorder- flägel beim Lindenschwärmer (Minas tilie L.) — Int. ent. Zeltschr:! 10... 1916. —— Zur Variation der mittleren Querbinde des Lindenschwär- mers (Minas tilie 1.). — Ibid. JORDAN, K. Familie: Sphingide. — Seitz, Gross-Schmetterlinge der "Erde: I:20 Stuttgart irigrsg. Lamra, S. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Ma- crolepidoptera. Entom. tidskr. 1885. LInnÉ, C. v. Systema Nature. Ed. X. I. Stockholm 1758. — Ed. XII. I: 2. Stockholm 1707. =—— "Falna Svecica. La. Il. Stockholm 1701. REBEL, H. Fr. Berge's Schmetterlingsbuch. Stuttgart 1910. SPULER, A. Schmetterlinge Europas. I. Stuttgart 1908. STAUDINGER, O. u. ReBEL, H. Catalog der Lepidopteren des palearktischen Faunengebietes. Berlin 1901. Toutr, J. W. British Lepidoptera. - III; London 1902. WALLENGREN, H. D. J. Lepidoptera Scandinavi&e Heterocera. I. Lund 1863. Malmö !/& 1921. Beiträge zur Biologie und Morphologie einiger skandinavischen Rhopalozeren. Von Felix Bryk. (Mit vier Abbildungen.) I. Neues tuber Parnassius apollo L. gZ. Ein gefährlicher Parasit. Nicht so lange ist es her, da konnte man lesen: die Parnassius-Arten »leiden so gut wie garnicht unter Schmarotzern« (SCHULZE, I1, p. 229). Eichen sich von selbst derartige scheinbar apodiktische Behauptungen, woraus unkritische aber phantastische Schlussfolgerungsvirtuosen leicht zu den verschrobensten Ideen (z. B. äber die Geschiätzheit eines Falters oder dergleichen) gelangen können, Ideen, wovon es leider in der Mimikrytheorie allzusehr wimmelt, mit einer herausfordernden wie berechtigten Skepsis, so bäumt sich gleichzeitig gegen solches offenkundiges Generalisieren von negativen oder unzulänglichen Befunden das Kriterium, das zur Vorsicht, die vor Ubereilung schätzt, ermahnt. Solange man aber derartigen Behauptungen nicht recht an den Leib heran kann, weil die ihnen widersprechenden Beob- achtungen sich nicht immer sogleich einstellen wollen, glimmt weiter im Stillen das Irrlicht des Trugschlusses: nur tatsäch- liche Widerlegungen aufgrund von Befunden vermögen seine Kreise, die es immer weiter unbehelligt rechthaberisch um sich zieht, zu zerstören,... ihm selbst der Garaus zu machen. Erst jetzt lässt ich mit einer Variierung von SCHULZES Behauptung sagen: die Parnassius-Arten leiden so gut 13 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. wie sehr unter Schmarotzern. Vier Schmarotzer sind mir alleine unter den Hymenopteren bekannt, von Dipteren (SEHULZE,; 11, p. 228), Fadenwiärmern (O.: SeHULTZ, 10,p: 149) ganz zu schweigen. Schon vor Schulze hatte KRIECH- BAUMER (7) und nach ihm SCHMIEDEKNECHT (9, Pp. 1489) auf Erigorgus apollinis KRIECHB. aufmerksam gemacht, als einen Parasiten, dessen Speziesnamen auf das Wirtstier allein schon hinweist. Ferner hatte RUDOW (8) Pimpla instigator als Feind der Apollolarve angefährt. Und ich habe die stattliche Schlupfwespe Exochilum circumflexum 1. (BRYK, 2 a) aus einer karelischen Apollopuppe gezogen. Der neueste Schma- rotzer stellt aber an Gefährlichkeit, schon wegen der Menge in der er schmarotzend auftritt, auch wegen seines gemeinen Vorkommens die drei fruäher bekannt gegebenen Schmarotzer- hymenopteren wohl in den Schatten: als Pteromalus puparum L. hat ihn Dr. A. ROMAN bestimmt. Nicht wenig uberrascht war ich, als an einem triben Vormittage des 20. Juni dieses Jahres aus einer Apollopuppe diese niedliche Chalzidide, eine nach der anderen, herauskroch. Wie bei einem Bienerkorbe gab es nur ein Ausflugsloch; und es war fast unheimlich zu sehen, welch eine grosse Menge vom Todesfeinde sich diese Apolloraupe grossgezogen hatte. Sofort nach dem Schluäpfen wurden die Weibchen von den beträchtlich kleineren Maännchen begattet. Die Männchen häpften zuerst auf den Kopf der Weibchen, kitzelten die herumkribbelnden 2 mit ihren Antennen, eilten hastig im Krebsgange den Thorax herunter um zum Ziele zu gelangen, krochen bald darauf wieder auf den Kopf hinauf, wieder- holten das Liebesfächeln mit ihren Fählern, um die Erlaubnis zum abermaligen Liebesakte zu erhalten. So gieng es auf und ab: vom Kopfe nach unten hinab und von unten zum Kopfe hinauf. Wenn ein Weibchen auf seinem Kopfe mit einem besonders winzigen Männchen, — und die Variations- amplitude der Grösse der Männchen war in die Augen fallend beträchtlich —, herumkribbelte, so machte es bei der Hell- beinigkeit der $ÖI anfangs den Eindruck, als sässe ein arts- fremder Parasit auf seinem Nacken. Fluchtversuche machten die Tiere bei dem träben Wetter nicht; sie flogen uberhaupt nicht auf, sonden häpften verfolgt wie Zikaden weg, oder FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 137 stellten sich tot, sich oft dabei auf den Riäcken legend. Ich zählte in allem am ersten Tage 131 Parasiten, davon 15 g. Am 21. Juni war es auch sehr tribe, desgleichen am 22. VI. Am 22. schläpften nach eintägiger Pause aus derselben Puppe weitere 5 Stäcke, darunter 2 g; in allem: 136 Stäcke(119 £, 17 JS)t Es ist merkwärdig, dass am 24. Juni eine andere Puppe ausschliesslich Weibchen ergab. Nachdem dort 46 Stäcke geschläpft waren,stellte ich diese Puppe von der Sonnen- seite in den Schatten; das Schläpfen hörte richtig auf. Am nächsten Tage, in die Sonne gebracht, schläpften weitere funf Weibchen: also zusammen 51 Stuck. Das war alles und kein einziges Männchen! Diese Tiere waren viel regsamer und flogen, verscheucht, in kurzem Fluge ans Fenster; wahr- scheinlich hatte die Sonnenhitze sie so rege gemacht, das trube,- Wetter die, fruherer so. träge. .Auch sie hatten nur ein eigentliches Ausflugsloch, auf der gleichen Stelle wie das der ersten Puppe: unten auf der Flägelscheide unweit vom Apex. Bei dieser Puppe ist aber noch ein kleineres Loch in einem der Segmentringe wahrzunehmen. Offenbar der erste Ausbruchversuch, der aber später auigegeben wurde, weil die Flägelscheide bei ihrer besonderen Durchsichtigkeit und ihrem geringerem Widerstande den richtigen Weg anzeigte. Das völlige Ausbleiben der SÖ und die geringere Anzahl an £ bei einem Gelege, im Vergleiche mit dem reich bevölkerten Gelege, auch mit männlicher Frequenz, bei der anderen Puppe ist mir unerklärlich. Auch bleibt es dahingestellt, ob das puparum- Weibechen tatsächlich 136 mal nach einander mit seiner winzigen Legeröhre die arme Apolloraupe maltrai- tierte,oder ob nicht veilmehr die Brut auf polyembryonalem Wege durch ovogenetische Embryoerzeugungen kettenweise aus einem einzigen Ei im Inneren der Raupe entstand, wie BUGNION (5, Pp. 574) ähnliche Fälle aus der Parasitenliteratur verzeichnet hat. Freilich sollten als Postulat fär eine »regel- rechte« polyembryonale Erzeugung Vertreter nur des einen Geschlechtes geboren werden, was aber hier nicht der Fall war; wogegen man eher in den Rahmen dieser Eventualität die monogyne Frequenz des zweiten Geleges hineinpassen 1 Herr Dr. ROMAN hatte die Freundlichkeit der Frequenz der & nach- zupröfen. 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. könnte. Aber wir haben ja eingangs vor allzu voreiligen Schlässen gewarnt, weshalb diese Frage Kompetenteren zur Entcheidung tberlassen wird, ... aufgrund ihrer eigenen Er- fahrungen. | Viele der im Zyankaliglase umgebrachten Exemplare erwiesen sich nur scheintot; herausgenommen lebten sie allmählich wieder auf und benahmen sich, selbst mehrere Tage eingetiitet, ganz lebensfroh. fp. Der Kremasterersatz bei der Apollopuppe. Es erscheint fast unglaublich, aber dennoch ist es wahr, dass trotz der bald unäbersehbaren Flut der Parnassiusliteratur bis heute die Puppe von Parnassius apollo auf ihbren Kremaster hin, bezw. auf das Negative davon, noch nicht speziell unter- sucht wurde. Die Beschreibung des Puppenhinterleibs lautet in der gesamten einschlägigen Literatur, die wir aus begrei- flichen Grinden nicht anfähren, ungefähr: »mit stumpfer Spitze«. Nur bei KAYSER (6, p. 125) könnte man als auf eine Variante dieser Diagnose, auf eine nur scheinbare An- spielung auf das nun näher hier zu beschreibende kremaster- oide Gebilde schliessen, die aber bei näherer Untersuchung unbedingt auf eine Verdrehung der erwähnten Diagnose auctorum zuriäckzufähren ist. Dort heisst es: »am Hinterleibe mit einer kleinen Spitze versehen«<; was keiner eigenen Beob- achtung zugrunde liegen kann. Das Ubersehen der wirklichen Fazies des Puppenendes beruht zum guten Teile darauf, dass im Puppenstadium der abgestreifte Raupenbalg, von den letzten Segmenten einge- klemmt, am Hinterleibsende hängen bleibt; und auf den naheliegenden Gedanken, diese Exuvien einfach zu läften, schien man nicht verfallen zu sein. Betrachtet man nun eine exuvienfreie Puppe, so muss, selbst bei unbewaffnetem Auge, ein hervortretender Zwillings- fortsatz auf dem zehnten Abdominalsegmente der Sternit- kutikula in die Augen fallen, den ich mir näher zu beschreiben hiermit gestatte. Bei der Unzulänglichkeit der Terminologie fur die sichtbaren Puppenextremitäten werde ich mich der FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL, EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 139 von BURMEISTER (3, p. 46) angewendeten französischen Fachausdriäcke (in lateinischer Ubersetzung natärlich) bedienen. Einen eigentlichen Kremaster oder ein ihm homologes Gebilde gibt es bei der Apollogruppe nicht, wenn darunter nur die Umbildung der äussersten Spitze des XIten Abdom.segmen- tes zu einem Greifapparate gemeint sein soll, womit sich die mei- sten echten Rhopalozerenpuppen an ihr spärliches Gewebrelikt festhalten. Fehlt nun der Apollopuppe ein Kremaster, so ist zwi- schen dem Anus fermatus und (bei den £) der Apertura sexu- alis ein deutliches Turbekelpaar (Fig. 1) sichtbar, das nur auf Fig. 1 und 2. Hinterleibsspitze einer Puppe von Parnassius apollo L., 9, mit sichtbarem Mimokremaster. (Makroskopisch; F. BRYK del.) den ersten FEindruck etwa ein sterigmaähnliches Gebilde in Erinnerung bringt, aber mit einem Sterigma durchaus nichts zu tun hat!; schon weil diese Analtuberkeln bei Puppen bei- der Geschlechter sich vorfinden. Ammeisten Ähnlichkeit zeigen sie, schon wegen ihrer gesättigt dunkelbraunen, fast schwarz erscheinenden Farbe mit Brustwarzen oder Zitzen. (Fig. 2.) Ich halte sie för Umbildungen des lezten Scheinfuss- paares (der Nachschieber) und bennene diesen kremasteroiden Zwillingsfortsatz: Mimokremaster.? Bei mikroskopischer Untersuchung von innen erweist er sich als kutikulär aus- gehöhlt mit einer gemeinsamen Spalte för beide Fortsätze. Es wäre von grossem Interesse die Differenzierung des Mimokre- 1 Selbst wenn auch eine Konvergenzerscheinung ihrer Funktionen vorliegen sollte! ? Diesen Namen postulierte ausschliesslich die biologische Bedeutung, die ich jenem Organe gerade fär die Apollopuppe beimesse! 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. masters bei verschiedenen Parnassius-Arten zu verfolgen, doch liegt mir vorläufig kein Vergleichsmaterial vor. Auch beim verwandten ÅArchon däfte man aus der Ähnlichkeit des Puppenhabitus mit dem der Parnasszus-Arten auf die Existenz eines ähnlichen Mimokremasters schliessen. Eine andere Zerynthiana Zerynthia hypermnestra Scop. (= Thais polyxena auct.) zeigt freilich uberhaupt keine diesbezäglich homologen Berihrungspunkte mit der Apollopuppe. Wie bei den echten Papilionen besteht die Spitze ihrer Puppe aus einem Kre- master mit einem Buäschel von angelartigen Häkchen, womit sich der Kremaster in sein Gespinst verankert; von den völlig räckgebildeten Nachschiebern sind nur noch ganz undeutliche Erhebungen der Kutikula an fraglicher Stelle kaum zu er- kennen, während man doch z. B. an gewissen Sphingidenpuppen selbst die Räckbildung der Bauchfässe nicht schwer entdecken kann. Nach der Abbildung der Hinterleibsspitze einer Morpho bei BURMEISTER (3, tt VIRTfL töfp. 23)4zusschliessen,dunfte eine ähnliche Mimokremasterbildung jenes sädamerikanische Genus auszeichnen; auch dort bemerkt man zwei Fortsätze vor der Apertura analis. Nach der Abbildung alleine ist es nicht kritisch sich ein Urteil zu bilden: ob diese Morpho- tuberkeln in irgendeiner homologen Beziehung zum Mimo- kremaster der Apollopuppe stehen oder nicht. Aber auf dem Vergleichswege mit anderen Puppen kommt man zum Schlusse, dass sie homologe Bildungen sind. Schon bei VAN BEMMELEN (1) fiel es mir auf, dass die Puppen von Vanessa Zorn (UsKer pe ROS Nä g:v20) und bPierts törassiee LA (les 109, fig. 3 C) eine Existenz von verdächtig umgebildeten Scheinfässen erkennen liessen, weshalb ich in Ermangelung jedweden Puppenmaterials (ausser dem erwähnten von Par. apollo und Zer. hiypermn.) mich an meinen Kollegen DAVID LJUNGDAHL mit der Bitte wandte, auf dieses »>neue« Puppen- merkmal hin seine reichhaltige Puppensammlung durchzugehen. Nachdem mehrere Puppen Freund Ljungdals Revi passiert hatten, stellte er mir auf entgegenkommende Weise zu Studien- zwecken folgende Puppen zur Verfägung: P. machaon L., Pieris brässice vs) Vänessartio EN ändaopa "IC: uzticeerlss C album L., Pyr. cardui L., Argynnis ino ROTT., cydippe L., Epinephele jurtina LL. und Smerinthus populi IL. FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 141 Um nicht allzusehr vom Ausgangsthema abzuschwenken und den Umfang dieser Studie nicht erheblich zu vergrössern, begnäge ich mich fär heute damit, nur im Kurzen die ge- wonnenen Beobachtungen tber die Mimokremaster-Ver- hältnisse bei den einzelnen Arten, wie sie mir der Zufall zusammangewärfelt hat, zusammenzufassen, so interessant es auch gewesen wäre: eingehende vergleichende Puppen- studien diesbeziäglich anzustellen. Eine mehr oder weniger starke Differenzierung des Mimo- kremasters lässt ich nicht schwer dabei verfolgen, wobei wir phylogenetische Beziehungen zwischen den einzelnen Arten untereinander diesmal ganz unberiäcksichtigt lassen, als wärde uns lediglich die stufenweise Entwickelung des Mimokre- masters kämmern. Während man beispielsw. bei Smer. populi nur von einer prononzierten Räckbildung der Nachschieber — also von keinem typischen Mimokremaster — sprechen kann, in der Art, wie er fast ganz verschwunden bei Zer. hypermn. erwähnt wurde, zeigen jene Tagfalterpuppen verschiedene Grade von Umbildung der Nachschieber zu einem mehr oder weniger ausgeprägten Mimokremaster. Bei keiner der unter- suchten Arten erreicht jedoch dieses Organ eine derartige Speztalisierung wie beim Apollo. Bei der Puppe von P: machaon lässt es sich eigentlich noch von keinem richtigen Mimokremaster sprechen; er ist kaum etwas deutlicher (oder richtiger undeutlicher) als bei Zer. Iypermn. Hingegen zeigt die Puppe von Pier. brassice zwei deutliche Hökerchen, die aber nicht besonders hervortreten (Vgl. VAN BEMMELEN, ll. c.). Die Vanessiden zeigen sehr deutlich eine stufenweise Ausbildung des Mimokremasters; bei carduz ist er am stärksten hervor- tretend, bei zrztice am schwächsten. Er ist hufeisenförmig und unterscheidet sich vor allem von dem der Apollopuppe, dass die beiden Hoökerchen einander nicht so nahe gerickt wurden, sondern viel weiter auseinander stehen. Bei den beiden Årgynmmnzs sind sie noch weiter auseinandergeräckt und nicht so hervortretend wie bei den Vanessen. Der Mimo- kremaster der FEpin. jurtina lässt noch deutlich die Rick- bildung der Nachschieber erkennen und bedeutet in der Entwicklung des Mimokremasters einen Schritt weiter von 1.42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. den fast garnicht markierten Nachschiebern der Puppe von Sm. popult. Uber die physiologische Bedeutung des Mimokre- masters ist es schwer, sich apodiktisch auszusprechen. Es liegt die Annahme an der Hand nahe, besonders wenn man die. wie.htige, Rolle der Nachschireber,bersdenAnfé hängeprozedurder Stutzpuppen sich in Erinnerung bringt, dass nach der Abstreifung des Raupenbalges bei der Ein- zwängung der vom sechsten Lebesringe eingeklemmten Exuvien, auch noch der Mimokremaster, der von dem Spinnstoffe in der . Regel: nicht jverschont:, verbleibt;,mithilfttundjkdasser seiner Funktion nach auf diese Weise zur Festhaltung des Balges beitragend einen Kremaster geradezu ersetzt, der doch sonst die Anhaftung der Hinterleibsspitze an die Gespinstoase bei. dem Gros, der .Tagfalter -bewerkstelligt.. In diesem;Zu- sammenhange muss man tberhaupt die Rolle im Auge be- halten, die der abgestreifte, aber stark festgehaltene Raupen- balg bei der Apollopuppe zu spielen vermag, eine Rolle, wie sie SCHÄFFER schon 1754 fär wahrscheinlich annahm und was Dr. FISCHER später beobachtete!; ich verweise den Lesser, dabei. aufimeme. ;Apolloarbeitt2re,r ANESA DiolAZ; Sep. Pa LÖ): Uber die physiologische Bedeutung des Mimokremasters kann ich mich sohin vorläufig nur in Mutmassungen ergeben; erst im Freien angestellte Beobachtungen können daräber einen exakten Bescheid geben und Klarheit bringen. Jeden- falls möchte ich in der tatsächlichen Kremasterlosigkeit der unbeweglichen Apollopuppe eher etwas Primitives er- blicken, das ganz gut ein Gegenstuck zum Spinntriebe der Larve bildet, als daraus auf eine Ruäckbildung des einmal vorhanden Kremasters schliessen. Der Literaturhistoriker hat noch eine Frage zu beant- worten: wurde wirklich dieser Mimokremaster der Apollo- puppe von Niemanden beobachtet? 50 viel aus der mir nun ziemlich geläufigen Parnasszus-TLiteratur bekannt, wurde diese 1 Aus Erfahrung kann ich nur Dr. FiscHERs Beobachtung (in zwei Fällen) bestätigen. ? Dort habe ich öbrigens den »Kremaster« erwähnt, aber schlechthin nur in seiner weiteren Bedeutung des Wortes anstatt Hinterleibsspitze. FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 143 Extremität bei keiner Parnassiuspuppe erwähnt oder abgebildet. Auf den ersten Blick macht freilich die Abbildung der Apollo- puppe bei DE GEER (4a, t. 18 f. 10) den Eindruck, als wäre jenes kleines Detail seinem scharfen Auge nicht entgangen. Aber schon beim Nachlesen des betreffenden Passus (ibid. p. 286) »Le brut du ventre qui est arrondi, est toujours courbé en dessous & ordinairement le dépouille de la Chenille y reste attachée«, [was GOEZE (4b, p. 59) folgend äbersetzt: »Der hinterste Theil der Flägelfutterale ist ein wenig aufge- trieben, und das rundlichte Schwanz-Ende immer etwas unter- wärts gekrämmt, welches auch gemeiniglich in dem abgestreiften Raupenbalge hängen bleibt«<] kommt man zur Uberzeugung, dass hier nur das Vorbild zu jener oberflächlichen Diagnose vorliegt, die dann durch die gesamte Literatur geht. Denn bei näherer Betrachtung mit einem Vergrösserungsglase er- weist sich das angefährte Puppenbild als mit den Exuvien versehen, was im En-facebilde (ibid. f. 11) erst ganz evident wird. Die Bezeichnung der freilich verdeckten Puppenspitze mit -demselben Buchstabe »p«, womit er auf fig. 13 die Sphragis kennzeichnete, will wahrscheinlich besagen, als ob DE GEER, der damals noch nicht wusste, dass die Sphragis nur beim Weibchen vorkommt, beide Extremitäten dort und hier homologisierte. I. Argynnis cydippe L. sphragophor! Dank dem besonderen Entgegenkommen seitens des liebenswärdigen Herrn Landgerichtsrat G. WARNECKE in Al- tona bin ich in der Lage einen weiteren bestehenden Fall von Sphragophorie unter den skandinavischen Rhopalozeren mitzuteilen. Diesmal handelt es sich um ein 2 von Årgynnis cydippe L. (= adippe auct.) Wie die nach einer von Professor A. TULLGREN vorzuglich hergestellten makroskopischen Auf- nahme abgebildete Fig. 3 zeigt, schmiegt sich an das (nun- mehr unsichtbare) Sterigma eine weissliche wächserne, nach hinten mit zwei kurzen Fortsätzen abschliessende, hängende, abgeplattete Sphragis fest an, uber deren Form nur nach einem Exemplare man sich nicht bindend auszusprechen 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. möchte: ob sie typisch oder nur individuell ist; ganz besonders die beiden symmetrischen Fortsätze. An die seinerzeit hier (BRYK, 2 b) mitgeteilten skandi- navischen Falter wäre nunmehr neben Argynnis v. improbula (vgl. Ent. Tidskr., 1920, p. 129) noch Argynnis cydippe IL. als sphragophor anzureihen. Unter den Argypynnis alleine wäre hiermit bei folgenden Arten die Sphra- gophorie festgestellt: cydippe IL., improba BTBR., papa IL. und pandora. : Beim mitgeteilten Argynnis $ ist — was freilich nicht direkt zum Thema gehört — als was Besonderes hervorzuheben, dass es ungewöhn- lich gezeichnet ist, indem aberra- tionswegig auf den Hinterflugeln völlig, auf den Vorderflugeln nur sehr schwach, die Binde, bezw. die Bindenelemente, des Mittelfeldes | | | i ruckgebildetisind.” HandlintHand RR damit ist unterseits die basalliegende A. TULLGREN.) Kontur der Silberbandmittellinie verloschen. Durch den Wegfall dieser Abgrenzungskontur wird unterseits ein abgetönter Ubergang von Silber zum Flägelfondbraun erreicht, was aber nicht so auffällt. Type: ein 2 von Argynnis cydippe L., ab. der chine- sichen Varietät (v. chrysodippe STGR.); Fig. 4. Patria? Sutsehan, c:m., ex: coll(G- WARNECKE, "Altona! Der Exaktheit zuliebe darf es nicht verschwiegen wer- den, dass auch der Mimokremaster an nicht-schwedischen Puppen der v. cetzus aus Krems a. D. und v. Wezzeli (Inns- bruck) nach einem reichlichen Materiale von etwa vier Dutzend Stucken festgestellt wurde, wie dass ebenfalls die puparum- Kolonie aus den gleichen ce£zus-Puppen [erhalten von Herrn FR. MULLER (Krems a. D.)| gezogen wurden. Es wäre aber ein an krankhaft-pedantische Vorstellungen angrenzender skeptischer Einwand, wollte man die an den nicht-schwe- FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 145 dischen Formen derselben schwedischen Arten beobachteten Befunde nicht auch auf die schwedischen Stammformen beziehen und auch fär sie gelten lassen. Und wie es logisch sich schwer vorstellen lässt, dass cydippe in Ostasien sphra- gophor sei, aber nicht etwa in Schweden, so wird sich wohl Niemand zu einer derartigen Annahme von seinem hyper- kritischen Geiste verleiten lassen, dass die Apollopuppe schwedischer Herkunft möglicherweise keinen Mimokremaster Fig. 4. Argynnis cydippe L., 9 (var. chrysodippe STGR. ex Sutschan) ab. nova (Phot. Prof. A. TULLGREN.) zeige, wie er bei den Formen aus Niederösterreich und Tyrol ausnahmslos vorkommt. Bei dem allgemeinen Vorkommen des insektivor-polyphagen Pteromalus puparum I. liegt eben- falls kein Folgerungshindernis im Wege, ihn auch als Parasit der schwedischen Apollolarve in Betracht zu ziehen. Es ist mir schliesslich ein angenehmes Bedärfnis meinen verbindlichsten Dank jenen Herren, die mir geholfen haben, auch an dieser Stelle auszudruäcken und zwar: DAVID LJUNG- DAHL fur das schöne Puppenmaterial, Dr. A. ROMAN fir die Bestimmung des neuen Apolloparasiten sowie Aufmerksam- machung auf Schmiedeknecht und Kriechbaumer, Prof. A. TULLGREN fär die makrophotographischen Aufnahmen und 10 — 218438. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 3—4 (1921). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Landgerichtsrat G. WARNECKE fär die Zusendung eines Exem- plars von ÄArgynnis mit der von ihm entdeckten Sphragis, die mir sonst unbekannt geblieben wäre. Nachschrift. — Hinsichtlich der unter Fig.4 abgebildeten Argynnis möchte ich noch hinzufugen, dass, nachdem Herr WARNECKE mir auf entgegenkommende Weise jenes Tier abgetreten hat unter Verzicht auf sein Recht der Benennung, ich mich nunmehr entschlossen habe, diese markante Abart mit dem Namen extincta festzuhalten mit der Diagnose: Mittelbinde auf der Hinterflägeloberseite völlig verschwunden; unterseits ist die entsprechende Silberfleckreihe wurzelwärts nicht abgegrenzt. Schliesslich sei noch mitgeteilt, dass ein Y der Uraler Form (c/lorodippey(c.m.)ebenfalls eine Sphragis trägt, die frelich viel rudimentärer als bei dem abgebildeten und beschriebenen ist. Sie ist ebenfalls weisslich wächsern. Diese kleine Mitteilung halte ich schon deshalb fär wichtig, um in- vornhinein etwaigen Zweifeln uber die mitgeteilte Sphrago- phorie entgegenzutreten, da die Mitteilung und Abbildung eines einzelnen Falles von manchen Forschern noch als kein Beweis betrachtet wird; (Vel. in diesem Zusammenhange Prof. REBELS imgrunde wohlwollende Kritik in: Verh. Zool. böt: Ges. Wien, Vol EXX; Pp: (5) 1920). Obwohluich inden »Grundz. d. Sphragid.« die Sphragis z. B. von P. chamissonia, nach einem mir von Prof. JORDAN (Tring) von selbst mit- geteilten und von ihm als sphragophor zuerst erkannten Exem- plare, abgebildet habe, hält Prof.REBEL diese meine Angabe fär irrtämlich, mit der ganz eigentämlichen Begruändung, dass sein museales Material nicht nur »keine Spur von Taschen- bildung zeigt« (jungfräuliche 2 oder 2 mit abgefallener Sphragis??), sondern dass hierfär »in der Literatur keinerlei Angabe vorliegt«. Bei Anwendung des letzterwähnten Ar- gumentes miässte man jeder neuen Entdeckung von Sphra- gophorie mit gleicher ablehnenden Skepsis begegnen..., weil doch hieräber jedesmal: »in der Literatur keinerlei An- gabe vorliegt«. N 1018 FELIX BRYK: BIOL. MORPHOL. EINIG. SKANDINAV. RHOPHALOZ. 147 Literaturhinweis. VAN BEMMELEN, J. F., Die phylog. Bedtg. d. Pupp.zng. b. d. Rhopar ete- -ete.swmns Menhandli deutsch: Zool (GES 23 HaAhKVerst BLemen EIOIg. AVBRYKA HS SRinYparnasstophi:Insektun SOC. tit., VOL FEXSVAIINED s SSE SOMEROT2:) b ——, Zur Ikonogr. d. skand. sphrag. Rhop. in: Ent. INTeISker 6 VOX po [TAS FAI (109). c ——, Ub. d. Abändern v. Par. apollo LT. in: Arch. f. Nat., Vol. 80, A 5—A 10 [1914] (1915), (Sep. unter Titel: Par. Ap. u. sein Formenkreis [1919].) IBURMEISTER, Ek, Atlas, "d. LI descr. pnysc Nep. Argent. Lep., 1—2 livr., Buenos Airos (1879 — 80); 4:0 (tout par.). ANDER GEER; Ch. Mem.pssetva bhistd. ins:; Vol hIStockh (TYS b ——, [äbers. GozezE, J. A. E.] Abhandl. z. Gesch. Ins., Moln Numb Cr7S)5- 420. BuUGNIOn, E., Hexapoda in: A. LAnG, Handb. d. Morph. d. wirbellos. Tiere, Vol. IV, 4 Lief., Jena (1914); 8:0. KayseEr, G., Deutschl. Schmett., Leipzig (1860); 8:0. KriEcHBAUMER, in: Ent. Nachr., Vol. XXVI, p. 174 (d 8) (1900). RuDow, in KRANcHERS Ent. Jahrb. (1908, p. 101); Klein 8:0. SCHMIEDEKNECHT, Opusc. Ichneum., Fasc. XIX (1908). SCHIKTZ, SÖ Filarniensnpal kepjauns tl entse here Bat. Vol. V, Pp. 148—297 .(1900)- SCHULTZE, P., D. Nackengab. d. Pap.raup: in: Zool. Jahrb. (ADt: -Anat: ontog.), Vol. XXXII, (2), P- [1817]—244 (m.' 3 Dopptaf.) (1911). Brunbandade malmätarens (Eupithecia sinuosaria EV.) nordiska utbredning. Av Einar Wahlgren. Alltsedan FEupithecia sinuosaria för ungefär 30 år sedan plötsligt visade sig på flera platser vid Nord- och Mellan- europas Östgräns och kort därpå även i vårt land, har den ådragit sig berättigat intresse från såväl fjärilsamlares som insektgeografers sida. Särskilt har dess fenomenalt snabba utbredning i Norden till synes utan hinder av orografiska förhållanden eller breda vattenytor varit ägnad att väcka för- våning. Det är ju ett nästan enastående fall, att en insekt, som icke kan räknas till skadeinsekterna eller till adventiv- formerna i vanlig mening, på så kort tid företar en invand- ring i så stor skala, att den nu icke blott i enstaka kolonier utan i, som det tyckes, tämligen jämn fördelning omfattar ett nordeuropeiskt område, som består av hela södra hälften av Finland och Sverige, södra delen av Norge, nästan hela Danmark, alla de baltiska randstaterna samt delar av östra Nordtyskland. Förf. har redan förut en gång (1908) varit inne på frå- gan om artens utbredning i Norden; sedan dess har jag emellertid dels själv haft tillfälle att se arten på ett par nya svenska lokaler, dels ha i litteraturen nya fynd från Sverige och grannländerna annoterats, men framför allt har jag genom att vända mig till svenska och utländska entomologer fått kännedom om ett förvånansvärt stort antal och för kunskapen om artens utbredningshistoria viktiga lokaler och data, var- E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 149 för jag trott det vara av intresse, att en sammanställning av dessa gjordes, i synnerhet som den karta WARNECKE år 1919 publicerat i »Iris» härmed visar sig vara ytterligt ofull- ständig såväl i fråga om den allmänna utbredningen i Nor- den (den upptar t. ex. inga lokaler från Danmark) som i fråga om spridningen inom området. Till nedanstående redogörelse för de mig bekanta fynd- orterna inom de olika länderna må fogas den anmärkningen, att uppgifterna från Asien och Östeuropa (inkl. de baltiska randstaterna) såsom liggande utanför det här närmast ifråga varande området endast äro helt summariska och ofull- ständiga. Asien. År 1848 beskrevs Eupithecia sinuosäria av EVERSMANN från Irkutsk i ÖOstsibirien, och ännu i STAUDINGER's katalog av år 1871 uppgives endast denna lokal. Sedan dess är arten emellertid enligt uppgifter i STAUDINGER's katalog 1901 och av PROUT (hos SEITZ, »Gross-Schmetterlinge der Erde») i olika former funnen flerstädes i Sibirien ända till dess väst- gräns, t. ex. på Barabastäppen (TSHUGUNOV), åt sydväst ned emot 40. breddgraden i ryska provinsen Fergana, i Central- asien i Östturkestan (Jarkand, Aksu och Korla) och Mongo- liet (Urga) samt i inre östra Asien ned till 30. breddgraden, vid Ta-tsien-lu i Kina. Ryssland. Enligt STAUDINGER's katalog 1901 förekommer fjäriln i mellersta och södra Ryssland. De exakta fynduppgifter, jag känner, äro fåtaliga. I ALBRECHT's katalog av år 1882 över Moskvatraktens fjärilar saknas arten. I mitt exemplar av detta arbete finnes emellertid ett litet hekografierat häfte på fem sidor med titeln » Beitrag zum Catalog der Lepidopteren des Moscowischen Gouvernements», undertecknat »1888. Den 30 November. Moscau. L. Albrecht». Det inledes med orden: »Folgende Schmetterlinge sind mit 1882 von mir gefangen und einzu- 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. reihen in den Catalog der Moscauer Lepidopteren», och i detsamma upptages även KFupithecia sinuosaria. Wid Petro- grad uppträdde arten i början av 1890-talet. BOHATSCH nämner 1893, att arten seit Jahren ber St! Petersburguge- fangen wird». Enligt E. REUTER, som samma år (1893) även omnämner arten från Petrograd, skall den enligt skrift- ligt meddelande från BOHATSCH där anträffats under »de senare åren», och TEICH skriver redan 1892 efter att ha omnämnt fjäriln från Livland: »In Petersburg war sie schon fräher bemerkt worden». Senast kan således Petrogradfyndet dateras till 1891. Från samma år, 1891, daterar sig även ett fynd från Petrosavodsk (BLÖCKER), 1896 träffades arten vid Schungu (B. POPPIUS), och den är dessutom funnen vid Spaskaja-Guba (BLÖCKER). Dessa tre fyndorter, som meddelats mig av disponenten TH. GRÖNWALL, Tammerfors, äro belägna i ryska Karelen, således omedelbart intill det finska området. Dessutom känner jag arten från Kasan, 1908 (KRULI- KOVSKI) och det fordom ryska, numera till nationaliteten tvivelaktiga Vilna, 1904 (DAMPF). Finland. Det älsta kända fyndet av £. sinuosaria omnärmnes av E. REUTER och härstammar från !!/g 1892, då den träffades inomhus i Valkjärvi kronopark på Karelska näset, således i närheten av Petrograd. För att få kännedom om artens nuvarande utbredning i Finland tillskrev jag professor ENZIO REUTER, som hade vänligheten att sätta mig i förbindelse med den utmärkte FEupzithecia kännaren, disponenten THORWALD GRÖNBLOM i Tammerfors. Tack vare herr GRÖNBLOM's utomordentliga välvillighet, för vilken jag är honom synnerligen tacksam, är jag icke blott i tillfälle att meddela nedanstående rikhal- tiga och detaljerade förteckning över de hittills gjorda fin- ländska fynden utan även att inlägga dem på bifogade karta, som vad Finlandsdelen beträffar är en så vitt möjligt trogen kopia av en karta i större skala, som herr GRÖNBLOM haft den stora godheten att sända mig. De efter de geografiska E. WAHLGRRN, . BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. I51 distriktsnamnen inom parentes stående initialerna äro de på finska biogeografiska kartor sedvanliga signaturerna. NG dare ken s(Kb)NKoniolanty":/7TIon3 (Ek BAST- MAN); Nurmes !9/7 1915 (MUSTONEN). radio gar Klar elen (Kl): Jaakkimal”"/6 1805 (NIPOP- PIUS); Kirjavalahti (B. POPPIUS); Soanlahti (B. CEDERHVARF); Blisenvaara see T LOTON (EX LÖFQUIST);S Pankkala" "nm I9I6 (E. LÖFQUIST); Sortavala ”"/1 1919 (O. WINTER, T. KAR- VONEN); Valamo :/7 1920 (T. KARVONEN). Karelska näset (Ik): Valkjärvi !!/g 1892 (K. J. EHN- BERG); Sakkola ??/& 1908 (H. FEDERLEY); Kivinebb ??/&6 1915 (E. SILLMAN); Terijoki och Kuolemajärvi 1919 (P. YLÖNEN). Kajanskar Österbotten! (Ok): Kajana 1899 (J. E: ARO). NO firas arvio lax (Sb):; Kuoplot/z 1899; Cm te LOT (IGEN ARO, EE. WiCSUOMAEATINEND) 0? /se 1002; "/1 T908-(R: FABRITIUS); Karttula !9/7 1901 (G. FABRICIUS); Salahmi ?/7 TOTTA (PE OT AVES) Södra Savolax (Sa): St. Michel ?!/7 1904 (R. FABRI- TIUS); Vuohijärvi 1918 (E. W. SUOMALAINEN). Sö dif arkarelem(Ka)jJöoskis H/6— Hi I9003, modd (]J. SUCKSDORFF, K. J. VALLE); Virolahti /7 1913 (C: NYBERG); Miborg, "/sitorg,, T-1On5 (MI LÖRGREN); Sippola .>/6 1915 (MIK UJOLA); Kotka (A. ULVINEN). Slöjdinarskav astiand (fajssjoutsa Hörsel -IOAL .(l SUCKSDOREF); ! Kangasala I 29/7: 19074 29/6 r1on3 (AD WEGE- KUUS)) SP örÖnI (AA. BOPPIrS); 'Hattulas 7) 1900, P/miIOTT, 7 1917 (A. WEGELIUS); Vierumäki !9/; 1909 (A. POPPIUS); Orivesi "7 1909. (Al. WEGBLIUS); iIuvlastil==>/fsmitgm (CARL MUNSTERHJELM); Birkkala ??/6—?9/7 1912 (TH. CLAY- HITES, oDENCERÖNBLÖM)SA) Janakkold tt bo Lo05.1 "6 YLOI6 (K. ABT, MUSTONEN); Lempäälä !74/g 1915 (T. PUTKONEN); Vanaja (H. BASTMAN), ??/6 1916 (A. WEGELIUS); Kalvola 1918 (V. Karvonen); Messuby "/7 1919 (TH. GRÖNBLOM). Nyland (N): Helsinge (A. WEGELIUS, E. OKER-BLOM), "”/e 1896, / 1899 (H. FEDERLEY), ””/e 1900 (G. FABRICIUS); Pärnå 12/6 1903 (Å. NORDSTRÖM); Ekenäs ?!/s&—'/; 1904 (RI FABRITIUS)K I914 (W. WAHLBECK, B. LINGONBLAD); Tvärminne zool. stat. 1912 (H. FEDERLEY, A. WEGELIUS, 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. TA: GRÖNBLOM); n?=!/71u19120(G:-MUNSTERHJEEM) V ILE: VANDER); Ingå ”/T 1914, ”/s8 1915 (G. MUNSTERHJELM); Borgnäs' '!/; "1914 (Al POPPIUS); !!/6—"/1 1916/(T. PUTKO- NEN); Kyrkslätt 7/7 1915, ”"/e&—'?/7 1916 (E. LÖFQUIST, NY- LUND); Esbo (B7 POPPIUSj: C:NYBERG)V: KARVONEN) Ef 1ö15 (ENMEÖFQUIST); Helsingforsun(C: INYBERGNIEN OÖKER: BLOM), '2/6&—!?/7 1917 (BJ. WASASTJERNA); Borgå, Pellinge 25/6 —?/7 1915 (A. MAGNUSSON), Borgå (W. WAHELBECK), /7 1920 (TH. GRÖNBLOM); Thusby (R. CEDERHVARF); Mörskom (CALONIUS). Södravr Österbotten! (Oa):x:Isokyrän (Ps NEDER: STRÖM). Satakunta (St): Tyrväa ts (E3 FÖRNVÅÄTLD): Flekiigo2, 16/7: 1903 (G. FABRICIUS);- Birkkala /5="5/7 1906) ?/7 1907, 20/5 1909, 8/21 190, IOITy? fe Pr ngr 261, 1913, 5Sjr=c13/G 1915, lay. Ba 1916, Föga 1917, 1—-23/; 1918 (THORW. o. TORST. GRÖNBLOM); Björneborg (J. E. ARO, E. W. SUOMALAINEN); Huittinen (LÖNNGREN); Karkku (E. W. SUOMALAINEN) Äb oo mrådet. (Ab): Kimito! ""5/7- 1895; 77 /e. 1899-(A8 POPPIUS); Nagu f—?!/6 1806:-(A. POPPIUS), 1919 (H. KLING- STEDT);" Bromarf 7/7 11809.-(]. SUCKSDOREF);! Pargas ?2E”"fe 1901 (A. -POPE1IUS), /6 IO14 | (LINDQUIST); Töfsala !/er16003 (A. Poppius); Karislojo (J. SAHLBERG), ”'/&6 1908, !?/1 1909 (R. o. I. FORSSIUS); Sammatti ”?/e 1908 (I. FORSSIUS); Viehtis r91074G: HUEET)- Lojocst/rsrörs (HAR SVEINDBERG)YCADbo !3/grr910 (TEA:SCLAYHILNS); Nådendal ”F?/7it919 (TH. CLAY HILLS); Luusjoki 1920 (N. KANERVA); Korpo (RINGBOM); Merimasku (TONNILA). Åland (Al): Mariehamn 1899 (ARO) SITS CLAYHILLS); Föglö 11—-29/; 1906 (Å. NORDSTRÖM). Estland. SLEVOGT uppgiver följande lokaler: Reval, Ass och Wittenpöwel (PETERSEN), Lechts och Kapps (HUENE). E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 153 Lettland. Det tidigaste fyndet från någon av de nuvarande baltiska staterna daterar sig från år 1891, då TEICH träffade arten på en husvägg i Dubbeln vid Rigaviken. SLEVOGT nämner också Kurtenhof (TEICH) och Wolmar (LUTZAU, 1896 myc- ket allm.), båda i Livland. Inom republikens Kurlandsdel uppträdde arten, så vitt känt är, först 1893 vid Bathen, där den sedermera regel- bundet förekommit. »Muss in Bathen erst 1893 eingewandert sein, da ich von 1882 bis zum genannten Jahre kein Tier dieser Art hier beobachtet», skriver SLEVOGT. Den senare nämner den även från Halswigshof 1903 (DAMPF) och Illuxt 1905 (KLINGENBERG). Preussen. År 1902 träffades arten enligt SPEISER första gången i Tyskland, vid Sorquitten i Ostpreussen (V. VOISKY), och 117 1909 fann DANNENBERG den vid Köslin i Pommern, där den även fångades 1910. Även vid Sorquitten uppträdde arten också de följande åren ?/c—!"/1. Polen. Enl. WARNECKE skall arten vara nämnd från Warszawa av SLASTSCHEFSKY i en förteckning av år 1911. Sverige. Uppgifterna i litteraturen om artens utbredning inom vårt land äro ännu skäligen sparsamma, och anledning finnes att förmoda, att dess spridning är betydligt jämnare än vad som av kartan och nedan sammanställda fynd framgår. Att jag här är i tillfälle att meddela åtskilliga förut ej offentliggjorda och för kännedom om artens spridningshistoria beaktansvärda fynd, har jag främst att tacka doktor L. TRAFVENFELT, som även denna gång haft den stora vänligheten att låta mig få 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT TO2:15 del av sin rika erfarenhet som fjärilkännare. Dessutom har jag att tacka lektor J. A. Z. BRUNDIN och läroverksadjunkten E. KLEFBECK för meddelanden om nya fynd, varjämte profes- 1909 1902 Utbredningen av Eupilhecia sinuosaria Ev. inom Skandinavien och de baltiska länderna. sorerna Y. SJÖSTEDT och A. TULLGREN haft godheten lämna mig upplysningar om artens förekomst i Riksmuseets och Centralanstaltens för jordbruksförsök samlingar. IR E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 155 Det första fyndet av. E. sinuosaria 1 Sverige gjordes av C. G. HOFFSTEIN, som ”/; 1895 fångade arten på Runmarö i Stockholms skärgård. De hittills kända fynden fördela sig på följande sätt på de olika landskapen. Mäastlerbotten: PS nordligaste fyndlokalen i vårt land far Umea, dar fjariln.+" (6 1913 samt: flera ex. or ce 1914 fångades av TRAFVENFELT. Ångermanland. Redan !'/; 1899 togs arten i Sol- lefteå av TRAFVENFELT, och från Härnösand har jag haft tillfälle att rapportera den från år 1912. Medelpad. Det första norrländska fyndet och det näst älsta i Sverige gjordes av TRAFVENFELT ?/s 1896, då han träffade fjäriln i byn Backen, Indalslidens socken. Hälsingland. Fynd i Delsbo ha gjorts av RUDOLPHI ”/&6 och !9/7; 1901 och bestämts av TRAFVENFELT. Värmland. I Ransby, Dalby socken i norra Värm- land, tog jag ett ex. ””/É€ 1907, och i Malsjö i mellersta delen av landskapet träffade TRAFVENFELT hösten 1916 larver, som kläcktes ””/i o. ?/s 1917, och år 1919 togs en nykläckt fjäril så tidigt som !4/2 (efter övervintring inomhus?). Uppland. Utom det ovan nämnda fyndet från Run- marö är arten träffad flerstädes i Stockholmstrakten. Vid Stocksund träffade jag den 1907. Ex. från Svartsjö, tagna av LJUNGDAHL fe, !?/; 1910 finnas i Riksmuseet; samma år, ?/6, togs den av ORSTADIUS vid Långholmen. Ett ex. från Blidö, fångat ”"/& 1914 av LJUNGDAHL, finnes i Riksmuseet, och i aug. 1914 träffade densamme larver av arten i utkan- ten av Stockholm. På Experimentalfältet fångade jag arten 1/8 1918 och på samma lokal är den enligt ex. i Central- anstaltens samlingar redan träffad av LAMPA !/g (årtal sak- nas). Lektor BRUNDIN har enligt meddelande i brev funnit den i Låddersta i Kalmar socken !?9/; 1919. Ex. från Upp- land utan närmare lokaluppgifter finnas i Riksmuseum sam- lade av LAMPA (?/7;) och AURIVILLIUS. Södermanland. MEVES uppgiver arten såsom täm- ligen allmänt förekommande vid Södertälje 1912—14. EX. från landskapet tagna av AURIVILLIUS finnas i Riksmuseum. Östergötland. Enligt meddelande i brev från läro- 15 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. verksadjunkten E. KLEFBECK har denne tagit arten i Skedevi i södra delen av landskapet. Småland. Inom Jönköpings län är fjäriln tagen i Ölmestad, ungefär I mil söder om Gränna, ??/ 1916 av BRUNDIN. I Kronobergs län är den fångad vid Växjö !”/e 1OM, YT IOT2:0: TÅ/aIOLSr av ÖRSTADIUSHochri Utshult 4 mil söder därom, 1912, 1013 0. 1915 av BRUNDING, I Kal mar län är den enl. meddelande av lektor BRUNDIN träffad på Hunö i Misterhults socken ??/&, ?/1+ och 4/7; 1920 Halland. -TRAFVENEELT, fann arten i Torup, !/e 1916 Skåne. 2 ex. på husvägg i Hästveda, norra Skåne, ”?/7 1919 (RYDÉN). Gottland. Redan ?/7 1904 träffade MJÖBERG flera ex. på husväggar och rönnar vid fyrplatsen på Fårön, och !0/7 1908 antraffades fjäriln även i Hemse, på södra delen av Gottland av TRAFVENFELT. Öland. ?7/& 1912 träffade jag ett ex. i Karlevi, Vick- leby socken på södra Öland. I Vickleby är fjäriln även träf- fad !7/6 1921 av BRUNDIN enligt meddelande i brev. Norge. För upplysningar rörande £. sinuosaria's förekomst i Norge är jag mycken tack skyldig statsentomologen T. H. SCHOYEN, som godhetsfullt lämnat mig samtliga nedan an- förda uppgifter. Akershus amt. Det älsta norska fyndet daterar sig från aug. 1907, då arten togs vid Nordstrand vid Kri- stiania..av./ WarM. SCHOYEN. : Sedermera är jdetr tagenyi Kristiania ?2/6&r0m-/7 1957 (J.: RYGGE) samt i Nesodalen vid samma stad, många fynd under flera år (HAANSHUS). Smaalenenes amt. Jelöen: vid | Moss. /+ 1908 (BARCA). Kristians amt. Röisheim mitt i Jotunheimen ?!/7 1915 (J. RYGGE), den nordligaste fyndorten i Norge; Bagn i Valders /7 1914 (HAANSHUS). | Biratsbergs amt Vraadali sBelemarken/tet9n; (J. RYGGE). Nieidemaäs amt. Risöty/nHIot9ARYCECE) E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 157 Danmark. Samtliga de nedan angivna fyndlokalerna äro nämnda i »Danmarks Fauna». För närmare detaljer angående fynden har jag att tacka herr A. KLÖCKER, Som haft godheten med- dela mig åtskilliga värdefulla upplysningar. Bornholm. Arten nämnes av JENSEN såsom tagen på Bornholm av A. SKARVIG. Fyndet är det älsta säkert daterbara från Danmark och är enligt KLÖCKER gjort "/+ 1905 i Aardale, där fjäriln även fångades ”"/& 1906 och /s6 (COA Sjelland. Det i»Danmarks Fauna» omnämnda fyndet från Stevns på östra kusten gjordes enl. KLÖCKER sannolikt omkring år 1912. Lolland. Det av L. JÖRGENSEN omnämnda och av honom gjorda fyndet vid Strandby, ett par km från södra kusten, härstammar enl. KLÖCKER från ””/s 1912, då 2 ex. fångades. Jylland. Den enda från Jylland kända fyndorten upp- gives av THOMSEN vara Allerup Bakker och i »Danmarks Fauna» Dannerhoj, som är en av dessa backar. Enligt med- delande av KLÖCKER, som inhämtat insamlarens mening, härleder sig fyndet dock sannolikt från trakten en mil norr om Frederikshavn. Som fjäriln lång tid förblev obestämd kan fyndet nu ej med säkerhet dateras; senast härstammar det från 1900-talets början, möjligen redan från 90 talet. Kasta vi en överskådande blick på de viktigaste i det föregående nämnda data, finna vi följande. Kring mitten av 8o-talet uppträder FEupithecia siumuosaria vid Moskva. Under de första åren av 90-talet har den med bred front nått Ost- europas västgräns: 1891 iakttages den i Petrosavodsk, Petro- grad och Rigatrakten, 1892 har den nått in över Finlands gräns och visar sig flerstädes i Östersjöprovinserna. Tre är därefter har den spritt sig till finska Karelen och Åbo- området, och dess förtrupper ha till och med överskridit Östersjön och visa sig i Stockholms skärgård. Redan föl- jande år, 1896, når den Medelpad, och innan århundradets slut har den utbrett sig över 7 finska distrikt, bl. a. så nordligt 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. som till Kajana, samt fått fast fot på Ålandsöarna, i stora delar av de baltiska provinserna och i Sverige besatt utom Medelpad även Ångermanland. Under 1900-talets första 5 är fortgår spridningen oavbrutet, den besätter ytterligare 3 av de finska distrikten, visar sig i Littauen och Ostpreussen, på Gottlands Fårö och på Bornholm, och två år därefter, således 15 år efter sitt första uppträdande i Nordeuropa, har den nått så långt i väster som till Värmland, Norge och Jylland. Jag vill icke ytterligare prässa materialet. Mången tycker kanske, att det redan skett för starkt, och invänder, att det anförda är fjärilns upptäckts- och icke dess vandringshistoria. Och naturligtvis är invändningen befogad. Men å andra sidan kan det knappast betvivlas,; att denna upptäcktshistoria, vars allt västligare fynd få allt senare datum, står i nära samband med spridningsförloppet. Särskilt synas de nämnda fallen Moskva (ALBRECHT) och Bathen (SLEVOGT), vars om- givningar åren före artens uppträdande blevo grundligt un- dersökta, förtjäna beaktande. Att den skulle vara en gam- mal europeisk art, som först på senare år blivit av olika an- ledningar uppmärksammad, är fullkomligt uteslutet, så på- fallande som fjäriln med sin klara och tydliga: teckning skiljer sig från alla andra europeiska Eupilhecia-arter, så öppet och iögonenfallande som den uppträder, nästan alltid i när- heten av människoboningar, och så grundligt som ett otal trakter av Mellan- och Nordeuropa äro genomarbetade med avseende på makrolepidopterer. Att £E. sinuosaria är en östlig och speciellt en sibirisk invandrare, därmed har man också redan tidigt (t. ex. TEICH) varit på det klara, och där- för talar icke blott hela dess utbredningshistoria utan även dess närmare frändskap med asiatiska former. I artens spridningshistoria är det framför allt två drag, som förtjäna att uppmärksammas: dess utpräglade favorise- ring av de nordiska länderna och dess förvånansvärt snabba utbredning inom detta område. Medan i det egentliga mellaneuropa endast två eller, om Polen hiträknas, tre isolerade lokaler äro kända, har den formligt översvämmat hela Norden åtminstone söder om 64. E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 159 breddgraden. Vill man söka någon klimatologisk förklaring på artens förkärlek för Norden, kan man icke tänka på som- martemperaturen, ty i Irkutsk är medeltemperaturen för juli manad «= 13 8,,inUtga ss 18-,2a och ArJ$asany tillochmed 19”,6. Ännu mindre kunna fuktighetsfaktorer vara de be- stämmande för en art, som kunnat utbyta Mongoliets öken mot Norges kust. Det enda man skulle kunna tänka på, vore dess behov av låga vintertemperaturer. Tänker man sig dess europeiska fyndorter inlagda på en meteorologisk karta utvisande januariisotermernas förlopp, skall man också finna, att de alla äro belägna ovanför eller (Danmark) strax utanför isotermen för o”. Attsåtskilliga nordliga och konti- nentala arter just behöva en låg vintertemperatur för sin utveckling, har jag på annat ställe betonat. Innan jag ingår något på den svåra frågan om artens snabba spridning, må några ord nämnas om dess ekologi. Larven träffades ursprungligen (HOFFSTEIN) i Sverige i blom- knopparna av Caragana grandiflora, en från Sibirien här- stammande buske. 1905 beskrevos utvecklingsstadierna ut- förligt av DRAUDT, som fann, att larverna i fångenskap levde av blommor av åtskilliga ÅAtriplex- och Chenopodium-arter, och dessa synas också vara larvernas vanligaste näringsväx- ter i Europa. På Chenopodium album äro nämligen larver bl. a. träffade vid Stockholm av LJUNGDAHL och i Malsjö (Värmland) av TRAFVENFELT. MEVES åter har funnit, att larver i fångenskap förtära blommor av åtskilliga växter, Chrysanthemum leucanthemum, Artemisia vulgaris och Cap- sella bursa påstoris, blad av Caragana arborescens, blad- och stjälkhår av AÅchillea mäillefolium men framför allt blommor av Irifolium repens och pratense. Den är således polyfag. Förpuppningen sker på marken och pupporna övervintra. Om artens spridningssätt ha, så vitt jag känner, endast tre entomologer yttrat: någon åsikt. MJÖBERG, som träffade den på Fårön, framhåller att den då dessutom var känd från Angermanland och Upplands skärgård, »sålunda vid de två smalaste ställena af Östersjön eller Ålandshaf och Kvarken. Det är därför ganska antagligt, att den invandrat just öfver dessa ställen. Och säkerligen har den äfven invandrat till Fårön österifrån. För goda flygare bör denna färd ej vara 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. omöjlig.» MJÖBERG framhåller i detta sammanhang också Fåröfyrens möjliga betydelse för ditlockandet av nattliga, vinddrivna insekter. DANNENBERG, som 1909 träffade fjäriln vid Köslin (Pom- mern), och som ej känt till fyndplatsen i Ostpreussen, skriver: »Ich dachte zuerst an eine VWVerschleppung mit der Eisen- bahn, obwohl dieselbe fast ?/, Stunden von dem Fundort entfernt liegt». Slutligen har WARNECKE upprepade gånger yttrat sig om artens vandring, senast 1919 i »Iris», där han påvisar dess »gleichzeitige Vordringen nördlich und säödlich der Östsee», ett yttrande som WARNECKE i brev ytterligare preciserat så, att han antager, att vandringen skett aktivt, och att den nordligare av dessa vägar gått över Ålands- öarna. Nu vill jag ingalunda betvivla, att £. sinuosaria är en mycket energisk och aktiv vandrare, vilket dess snabba spridning inom de områden, där den inkommit, synes ådaga- lägga, och för vilket dess relativa klimatiska härdighet och dess polyfaga möjligheter äro gynnsamma faktorer. Men räcker verkligen den förklaringen? Räcker verkligen denna aktiva vandringsförmåga till att förstå icke blott artens immi- gration till: Skandinaviska halvön från Finland utan också dess utomordentligt snabba besättande av de svenska och danska öarna, Gottland; Öland, Bornholm, Själland, Lolland samt dess förekomst på Jylland? Och hör arten verkligen till vad MJÖBERG kallar de goda flygarna? Har man verk- ligen, när man talar om flykt över stora vattenytor, tänkt något på färdtiden? Mellan Gottland och Kurland är av- ståndet ungefär 150 km. En fluga uppges vid ordinär flykt tillryggalägga 1,; m/sek. Tänker man sig, att £. sinuosaria under en längre tid kunde utveckla samma hastighet, vilket säkerligen är betydligt överdrivet, skulle den dock behöva 28 timmar för ifrågavarande överfart! Överger man tanken på aktiv flykt, och i stället tänker sig fjäriln buren av en storm på 20 m/sek, skulle färden dock ta fulla 2 timmar. Kan man tänka sig att en liten vingsvag mätare, som på sin höjd flyger ett par meter högt, kunde hålla sig uppe en sådan tid utan att hamna i de upprörda vågorna? Minskar man i tankeexperimentet hastigheten, så ökas ju tiden, och E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. TÖI risken såsom produkt av tiden och hastigheten blir den- samma. När man ser de massor av Przeris-arter och Cocci- nella septempunctata, som dock äro erkänt mycket goda fly- gare, vilka efter stark blåst ligga döda uppkastade längs Östersjöns stränder, blir man mer än betänksam. Vore det, såsom i de sistnämnda fallen, fråga om en art, som företoge massflykter eller åtminstone förekomme massvis, så kunde man kanske tänka sig, att även av en dålig flygare något enstaka ex. kunde bliva räddat, men sådant är ju icke fallet har: Oc huru stor ar då efter en luftfard på 150 kmuat: sikten att en befruktad hona skall i god kondition hamna på en ö i Östersjön? Ty det är ju häller inte fråga om enstaka, vinddrivna exemplar, eftersom arten träffats på två ställen på Gottland och är kolonibildande på Bornholm. Det synes mig därför vara alldeles nödvändigt att tänka på kulturella spridningsmedel. Man behöver ju inte med DANNENBERG 1 första hand tänka på upplysta tåg eller ång- båtar såsom direkta lock- och färdmedel, ehuru tanken i och för sig inte vore så absurd. Man kunde tänka på transporter av växter med vidsittande jord, ehuru sådana från våra östra grannländer icke lära förekomma i någon större omfattning, man kunde tänka på ballastsand från stränder, där Chenopo- diwn- och AÅrftriplex-arter ha sina växtplatser. Allt sådant är ju dock rena gissningar, men att kulturella hjälpmedel av något slag måtte spelat in vid artens snabba spridning, spe- ciellt över havet, synes mig man knappast kan komma ifrån att tänka sig. Därför talar också artens uteslutande före- komst vid människoboningar eller på kulturmarker, ehuru ju larvväxterna visst icke äro bundna till dessa utan lika mycket tillhöra naturstränderna. Alla ex. jag fångat äro tagna i eller invid trädgårdar, TRAFVENFELT skriver också, att alia ex. han sett äro från kulturlokaler, och detsamma gäller åtminstone om HOFFSTEIN's, MJÖBERG's, MEVES', LJUNGDAHL's, ÖRSTADIUS' och RYDÉN's fynd, likasom om de" första finska (REUTER) och baltiska (TEICH) fynden. 11 — 21313. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Hält. 3—4 (1921). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1927. Anmärkningar till kartan. Till följd av kartunderlagets lilla skala och dess fattigdom på detaljer samt dess särskilt i Finlandsdelen starkt schematiserade topografi har det icke varit möjligt att med någon större noggrannhet inlägga fyndlokalerna. Avsikten med kartan har också endast varit att ge en översiktlig bild av lokalernas antal och ungefärliga gruppering. Av de i texten anförda bal- tiska lokalerna äro endast Reval, Ass, Dubbeln, Wolmar, Bathen och Vilna inlagda, enär jag icke kunnat finna de övriga på mig tillgängliga kartor. Lokalen Sorquitten ligger egentligen något söder om kartgränsen men har inlagts i själva kanten, för att den och dess årtal dock skulle komma med. Litteratur. ALBRECHFI, L. Catalog der Lepidopteren des Moscowischen Gouverne- ments. Bull. Soc. Nat. Moskva 1882. BoHarscH, O. Mittheilungen uber Eupithecien. — Iris VI, Dresden 1893. BRUNDIN, J. A. Z. Fjärilar från Kronobergs län. — Ent. tidskr. 37, Upp- sala 1916. ——. Fjärilar från norra delen av Jönköpings län. — Ibid. 39, 1918. DawmpPr, A. Beitrag zur Lepidopterenfauna des Wilnaschen Gouvernements. — Hor. Soc. Ent. Ross. 38. Petrograd 1908. DANNENBERG. Tephroclystia sinuosaria Ev. — Zeitschr. wiss. Insekten- biol. 10. Husum. 1914. DrauDT, M. Mitteilungen äber zwei bisher nicht bekannte Raupen. — Iris, Dresden-173 1904: b HoOFFsTEIN, C. G. Eupithecia sinuosaria EVERSM., en för Skandinavien ny mätarefjäril. — Ent. tidskr. 17. Stockholm 1896. JENSEN, L. P. »Sjeldenheder.» — Flora o. Fauna. Silkeborg 1912. JORGENSEN, L. Fortegnelse over Lolland—Falsters Storsommerfugle. — Ftöra o. Fauna. Silkeborg 1913: KLÖCKER, A. Danmarks Fauna. Sommerfugle IV. Kobenhavn 1915. KRULIKOWSKY, L. Neues Verzeichnis der Lepidopteren des Gouverne- inents Kasans — Iris. Dresden 1918. LjJUNGDAHL, D. Några lepidopterologiska anteckningar jämte en del pupp- beskrivningar. — Ent. tidskr. 36. Uppsala 1915. MEves, J. Lepidopterologiska anteckningar. — Ent. tidskr. 35. Upp- sala 1914. ——. Tephroclystia (Eupithecia) sinuosaria Ev., dess utveckling från och med ägget: — Ibid. 38. 1917. MJÖBERG, E. Biologiska och morfologiska studier öfver Fåröns insekt- fauna. — Ark. f£: zoologi. 2. Uppsala. 1905. E. WAHLGREN, BRUNBANDADE MALMÄTARENS NORDISKA UTBREDN. 103 OrsraADIUS, E. Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan inom Kronobergs län. — Ent. tidskr. 36. Uppsala 1915. REUTER, E. Förteckning öfver Macrolepidoptera funna i Finland efter år 1869. — Acta Soc. F. et F. Fenn. 9. Helsingfors 1893. RYDÉN, N. S. Eupithecia sinuosaria Ev. funnen i Skåne — Ent. tidskr. 42. Uppsala 1921. StEvoGT, B. Die Grossfalter Kurlands, Livlands, Estlands und Ostpreus- sens. — Arb. Naturf.-Ver. Riga 1910. SpPEISER, P. Die Schmetterlingsfauna der Provinzen Ost- und Westpreus- sen. — Beitr. z. Naturk. Preussens. Physik.-ökon. Ges. Königsberg. 9. 1903. TeicH, C. A. Ueber einige in Livland gefundene Schmetterlinge. — Stett. ENGEL TSSL ISO 2: ; THOMSEN, A. C. Fra Allerup Bakker. Sommerfuglenotitser. — Flora o. Fauna. Silkeborg 1913. 'TsHuGUNOV, S. M. Lépidopteres chassés dans la partie occidentale de la steppe Baraba en 1899 et 1907... — Rev. russe d'Ent. 11. 1911. WAHLGREN, E. Bidrag .till kännedomen om övre Klarälfdalens entomo- geografi. — Ark. f. zool. 4. Uppsala & Stockholm 1908. ——. Tillägg till »Angermanländska fjärilar». — Ent. tidskr. 34. Upp- sala 1913. ; WARNECKE, G. Tephroclystia sinuosaria Ev. — Zeitschr. wiss. Insekten- biol. 11. Husum 1915. ——. FEinige Skizzen zur Zoogeographie der Schmetterlinge Deutschlands. — Iris 33. Dresden 1919. Malmö sept. 1921. Något om svenska Eupithecia-arter. Av Frithiof Nordström. Det bästa och som jag tror enda svenska arbete vi ha över Sveriges HEupithecia-arter, inklusive Gymnoscelis och Chloroclystis, är AURIVILLIU förträffliga bearbetning i »Nor- dens Fjärilar» (1). Sendrups bearbetning av de danska ar- terna är även mycket användbar (6). Men även med de noggranna bestämningstabeller, som finnas i dessa arbeten, kommer man vid determineringen ofta till korta. Arterna inom detta släkte variera ju i hög grad och att få något exakt bestämningsschema till dessa små mätare torde knappt låta sig göra. Varje fjärilsamlare lär nog också ha en större eller mindre låda med obestämda eller ej säkert bestämda exemplar av detta släkte, vilka då och då plockas fram till granskning och förnyade bestämningsförsök, varvid ej sällan händer, att samlaren i fråga kommer till helt skilda resultat mot förut. Då man således är oviss om, vilka arter man har, drar man sig för att publicera något och hoppar tills vidare över denna grupp för att ta itu med den »en annan gång». Som en följd härav äro dessa mätare jämförelsevis dåligt kända i vårt land, såväl vad utbredning som artantal beträffar, för att ej tala om deras biologi. Varje bidrag att öka vår vetskap om dessa små »mal-mätare» bör därför kunna påräkna intresse. På sista tiden har också i vår tid- skrift i fyndnotiserna då och då förekommit Fupithecia-arter, och i senaste häftet för 1920 omnämnas aåv skilda författare nya lokaler för ett 10-tal arter. F: NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 105 Här nedan lämnas en liten sammanställning av några ur ena eller andra synpunkten intressanta arter. Namn och ordningsföljd äro efter PROUT. (13) E. inturbata HbB., vars larv lever på lönnblommorna, är endast en gång funnen i vårt land, av PEYRON på Lidingön (11). Bör eftersökas! ; E. pini RE1Z. Detta är samma fjäril, som i »Nord. Fj.> heter Zogafa HB. Under detta senare namn upptages den även i RANGNOWS förteckning (14). Han fann »eine schöne, stark aufgehellte Form» i Lule Lappmark, norr om Gällivara; hittills nordligaste svenska fyndlokal. Även från norska lappmarken är arten känd, där SPARRE-SCHNEIDER i Sydvaranger tog ett ex., vilket troligen tillhörde päni RETZ (eller möjligen följande art) (16). I Entomol. Anstal- tens samlingar finnas exemplar från Ångermanland (leg. TRAFVENFELDT). Larven lever i tallens och granens omogna kottar. E. bilunulata ZETT. (strobilata HB.) har hos AURIVIL- LIUS namnet abietaria GÖZE. Nordligast i vårt land är den funnen i Pajala, där OÖRSTADIUS (9) tagit fjärilen. ZETTER- STEDT (22) anför den från södra Lappland, utan närmare lokaluppgift. Larven lever i Chermes-galler på gran, undan- tagsvis i kottarna. E. linariata FABR., som förut endast varit känd från Skane, tog MVRETLIND (21) 1 soödta Halland, + larvstadiet. Säkert finnes den ferstädes i södra Sverige, varför Linaria- beståndens blommor böra undersökas på larver. Själv har jag emellertid vid Ljugarn å Gottland samt i Södermanland förgäves sökt larven. Denna lär även, i likhet med den när- stående pulchellatus, leva i blommorna till Digitalis purpurea. E. valerianata HB. Denna för Sverige nya art fann jag i larvstadiet i Västerviks skärgård sistförflutna sommar. I slutet av juni fann jag på ön Händelöp ett exemplar av Valeriana officinalis, i vars blomkorgar det vimlade av små, 5 mm. långa Hupithecia-larver. Deras färg var vitgrön med 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. små grågröna prickvårtor och grågröna rygg- och sidorygg- linjer; några voro grågröna med vitgröna sidetsieslinjer Den fullvuxna larven är 12—14 mm. lång, ljusgrön med mörkare gröna rygg- och sidorygglinjer, de senare något bredare än rygglinjen och ofta avbrutna, buken är grön utan teckning; huvudet litet, grönt-gulgrönt. Mot tiden för förpuppningen blir larven enfärgat grön, ibland med spår av rygglinjen. Till förpuppningen spinner larven in sig bland mossa och växt- avfall. Under förra hälften av juli förpuppade sig de flesta larverna. Puppan är 6 mm. lång, abdomen gulbrun med något mörkare ledgränser, cremaster rödbrun, thorax och främre delen av ryggen brungröna, längs hela ryggsidan en smal, grön linje, ögon, antenner, vingar och ben klart äpple- gröna; övervintrar. Ett 70-+tal puppor erhöllos. Trots flitiga undersökningar av 100 tals Valeriana-stånd lyckades jag ej upptäcka ytterligare något, som innehöll larver. Mina efter- forskningar i Roslagen ha varit lika resultatlösa; på Åland såväl som i södra Finland är valerianata emellertid funnen, varför den bör eftersökas även i Stockholms skärgård. I Danmark är den flerstädes känd. E. venosata F. Av denna sällsynta art fann jag i Angarn, Uppland, !?/; i år, larver i blommor och frukter till Silene venosa. Den cylindriska, något plattade, framåt något avsmalnande, larven blir 15—18 mm. lång; under lup synes hela kroppen tätt svartborstig; ryggen är skiffergrå, mot sidorna markerad genom en något mörkare grå linje, för- löpande alldeles i kanten av ryggfärgen, de 3 thoracalseg- menten med smal, vitaktig rygglinje; ryggens prickvårtor små, svarta, de från dem utgående håren äro ljusbruna; i det mycket breda, grågula sidobandet stå de små ockragula-rost- gula, tjockt svartkantade stigmata; sidobandet är nedtill be- gränsat av en grå linje, som småningom övergår i bukens ljusgrå färg. Huvudet är svart, glänsande; nackplåten glän- sande gråbrun med fin rygglinje och bred framkant gråvita; analplåt glänsande gråbrun, analfötter med gråbrun, glän- sande kitinfläck på utsidan; bröstfötter svartbruna. Larven varierar något, så kan man träffa larver, som äro helt ljust grågula med huvud och bröstfötter ljusbruna eller larven kan F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. KÖ vara ljusgrå med mörkare ryggstrimma. Som yngre är lar- ven helt svart eller gråsvart. Förpuppningen ägde rum i slutet av juli (första puppan ??/;) inom det tillspunna blom- fodret eller bland växtaffall. Puppan är ljust nötbrun. E. helveticaria B. AURIVILLIUS (1) anger flygtiden till maj—juni; enligt mina erfarenheter från Stockholmstrakten och skärgården är flygtiden juni—juli, !/6—>?/7;. Den mera rent grå-violettgrå, ej brunaktiga, f. arceuthata FRR., som dess- utom oftast har skarpare teckning än huvudformen, är i Stock- holmstrakten rätt sällsynt. I Murjek, Lule Lappmark, tog RANGNOW en form av Aelveticaria. som STICHEL (19) anser troligt vara ZETTERSTEDT's zntricata. Enligt ZETTERSTEDT's beskrivning (22) tycks denna form närmast likna en mindre arceuthata med obetydlig diskfläck. Som lokaler uppger Z. för zatricata: Lycksele, Barrsele, vidare Jukkasjärvi, Vittangi och Muonioniska i Torne Lappmark; flygtid !"/;—/g. Hel- veticaria-larven lever i september—oktober på en och fås i Stockholmstrkten med slaghåven ofta in tillsammans med den likstora larven till Cidaria juniperata L. Från dennas larv skiljer den sig bland annat genom gröna bröstfötter (hos Juniperata röda) och vit sidolinje, vilken senare aldrig är kantad med rött, vilket oftast är fallet med junzperata-larven. Puppan grön, utan teckning. E. cauchiata DuP. Troligen "är det denna art, som ÖRSTADIUS (10) avser (cauctriata DGL såsom det står i hans uppsats är väl tryckfel!) . Denna för Sverige nya art tyckes förut vara nordligast känd från St. Petersburg (13). Från Norge, Finland och Danmark har jag ej sett den uppgivas. Larven lever på Solidago virgaurea, ej på blommorna, utan på bladen och skall på ett förvillande sätt likna de avätna bladskaften (4). E. pernotata GUEN. är enligt STAUDINGER's katalog (18) och ORSTADIUS (10) identisk med satyrata ab. subatrata STGR. Av PROUT (13) och CULOT (3) upptages den såsom säkert skild från sazyrata HB. och dess former. Enligt dessa författare är pernotata endast känd från få lokaler i Schweiz, 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. där fjäriln flyger i juni (i likhet med det. av OÖRSTADIUS an- träffade ex.); subatrara skall i de flesta trakter förekomma tillsammans med huvudformen, satyrata. Så är fallet i Fin- land (15), varifrån den närmast är känd. — Är det den verk- iga pernotata GN, som Orstadius träffat på, har härmed raden av fjärilar vi ha gemensamt med Schweiz fått ett intressant tillskott. Larven till pernotata lever på Artemisia absintlium, satyratas larv som bekant på litet av varje. C. satyrata HB. f. caeca DIETZE, vilken saknar disk- fläcken, har jag tagit på Resarö och Runmarö i Stockholms skärgård. RANGNOW (14) tog satyrata i Gällivaratrakten. E. absinthiata CL. Denna art har jag kläckt från lar- Oo Oo . .- - . . ver, fanna på så skilda växter som .Solidago virgaurera (ofta i mängd), Lysimachia vulgaris, Chenopodum album och Calluna. E. goossensiata MaB. (= »nznutara GN.) har jag från Tumba, Södermanland, och Näsby, Uppland, kläckta från larver på ljung, samt ett ex. från Drottningholm, taget ”!/7 1917. Ej förut med säkerhet anförd från Sverige. Även vid Jakobsberg, Södermanland, har jag sistförflutna september tagit larver på ljung, inhåvade tillsammans med larver till nanata HB. och pumilata HB. LDLarven lever i september— oktober på blommorna av Ca/lluna (och Erica), når en längd av 15 mm. Färgen är ljust lilas-färgad eller köttröd med brunaktiga, brett trekantiga ryggfläckar å abdominalsegmen- ten I—5, genomdragna av en ljusare rygglinje. I »Nordens Fjärilar» (p. 260) står, att minutata GN. (d. v. s. goossensiara MAB.) har framvingarna mörkbruna. Detta är dock felaktigt, goossensiatas färg går mera i ljus- grått, saknar fullständigt abszänttratas leverbruna ton, har of- tast mindre diskfläck samt är slutligen något mindre än absinthiata. E. denotata HB. tog jag ”/s 1912 vid Viggbyholm, Upp- land, som larv i en blomma till Campamnua rotundifolia. OÖRSTADIUS (10) nämner den från Säbrå i Angermanland F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 169 som ny för Sverige. Den är emellertid funnen förut hos oss, vilket t. ex. framgår av WAHLGREN 'S intressanta avhandling om Sveriges insektgeografiska indelning (20), där han bland fjärilar, tillhörande »subboreala regionen», även uppräknar denotata. BENANDER (2) fann larverna vid Benestad i Skåne och förmodar likaledes, att arten är ny. Den synes i varje fall vara sällsynt. »E. succenturiata L. v. oxydata TR.» är ej heller ny för Sverige, som ÖRSTADIUS förmodar, men väl för Ångerman- land. För tillfället kan jag ej peka på någon annan publi- cerad uppgift för oxpdatas förekomst i vårt land än Vv. PORAT's (12), vari oxpdata nämnes från Barkaryd i Jönkö- pingstrakten. Den är även tagen vid Särö, Halland enligt exemplar i Göteborgs museum; också för Skåne har jag sett den uppgivas, själv har jag tagit den vid Ljugarn, Gottland, och flerstädes i Stockholmstrakten, såsom på Resarö, Run- marö och Värmdö. I Stockholms skärgård flyger fjäriln först i slutet av juli och sedan långt in i augusti, varför ÖRSTADIUS” fångstdatum ?7/& får anses ovanligt tidigt, särskilt på så nord- lig lokal. — ÖOzxyvdata räknas numera som en form till sz6ö- fulvata HaAw. (larv på Achillea millefolium), vilken anses som egen art, skild från succenturiata IL. (larv på Artemisia vulgaris). PROuT (13) anför såväl subfulvata som oxydata såsom former av zcferata VILL (= zZntermedia D1ETZE), vilket är det namn, under vilket denna art först beskrevs. ES hyperboreatarSTeR. tran en larv, tagen i septem- ber i Tumba, Södermanland, på Ledum, kläcktes 1919 en 2, som måste tillhöra denna art eller möjligen den närstående nanata HB. Ledum är ju hyperboreatas närimgsväxt (ej Se- dum palustre som, väl av misstag, säges i SPULER's och SEITZ' arbeten). Larven liknade emellertid ej den beskriv: ning, som gives hos SPULER, utan mera den brokiga nanata- larven, som ju lever på ljung. Larven skeletterade bladets översida, endast kvarlämnade mittelnerven och sidokanten samt undersidans ludd. Fjäriln har ej så rent vita teckningar som mina »anaza-individ och saknar även det vitaktiga sned- strecket i framvingarnas spets, vilket oftast förefinnes hos nanata. 170 ENTOMOLOGISK. TIDSKRIFT 1921. E.. nanata HB. Larverna: äro i Stockholmstrakten ej sällsynta i augusti--september på ljung, vars blommor och omogna frukter utgöra larvens föda. Larven är, även för att vara en Lupithecra, ovanligt slank; blir omkring 20 mm. lång. Den vanligaste larvformen' är rödaktig, grundfärgen är dock vit-, gul- eller grönaktig, men de utbredda, ljusröda—mörkt rödvioletta teckningarna giva den dess röda utseende. Dessa röda teckningar bestå av: en bred rygglinje, delad av en fin, ljus linje å thoracalsegmenten; på abdoninalsegmenten 1—6 å vardera en stor, brett pilformig ryggfläck med spetsen framåt och bakhörnen tangerande den röda sidorygglinjen, vilken å samma segment 1—96 breder ut sig å varje till en långsträckt, framåt tillspetsad fläck; denna fläck når ned till den vitaktiga sidolinjen; buk- och analfötter med röd utsida; bröstfötter ljusbruna; huvud ljusbrunt med rödstänkta sidor. Buk av ryggens grundfärg med fin, rödaktig mittlinje, här och där avbruten. En mindre vanlig form av larven är grön, i det alla röda teckningar äro mörkgröna och mycket ut- bredda, så att de fylla nästan hela ryggen; huvud och bröst- fötter äro grönbruna; det enda röda, som finnes kvar, är ett brett, brunrött band på analledens ryggsida. — En mycket stor procent av larverna är parasiterad och jag har hittills kläckt 3 arter, ännu ej bestämda parasitsteklar. E. lariciata FR. I augusti 1919 tog jag vid Jakobs: berg, Södermanland, på lärkträd, tillsammans med larver till E. tantillaria BSD. (= pusillata HB.) även en larv till denna art: Larven blev omkr. 20 mm. lång; färg gulbrun med brett, brungrönt ryggband, som å thoracalsegmenten delas av en fin, ljus linje; den ljusa sidorygglinjen är nedtill kan- tad av ljusbrunt;. sidolinjen ljusgul, kantar analsegmentet, vilket närmast kanten är rostbrunt, i mitten mörkbrunt, buk violettbrun med 27 vitaktiga, breda linjer... Ur: den övervint- rande, enfärgat ljusbruna puppan kläcktes /Zarzczata. Fjäriln liknar mycket castigata HB., varifrån den lättast skiljes ge- nom en vit tvärfläck, i form av ett cirkelsegment med bågen framåt, vid bakkanten av thorax. E. tantillaria B., som av STAUDINGER (18) räknas som en form av pusillata F. (HB.), upphöjer PROUT (13) till huvud- F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. Ng form med pusillata som synonym; tantillaria är en mörk form från Sydeuropa. Den ljusare central- och nordeuro- peiska formen, vår »pusillata», heter piceata PROUT. — Av några larver, funna på lärkträd vid Jakobsberg, erhöll jag ett par ovanligt mörka exemplar av fjärilen, såväl kroppen som vingarna äro av en mera gråaktig färg, de senare med sud- dig teckning, vingfransarna, särskilt å framvingarna, nästan enfärgade; således väl överensstämmande med /£. laricis SPR (17), vilken enligt STAUDINGER (18) är detsamma som /Z4z- tillarrza B. Denna form är ej förut anmärkt hos oss. — Lar- verna voro 15—20 mm. långa, slanka, framåt avsmalnande. Färg ljusbrun med mörkare, ända till svartbrun, rygglinje, vilken å thoracalsegmenten är delad av en fin, gulaktig linje, sidorygglinje gulaktig, föga markerad, i dess underkant stå å abdominalsegmenten 1—6 å varje segment två små svart- bruna fläckar, en nära framkanten, en något bakom mitten, dessa fläckar äro ofta så utdragna på längden, att de nästan sammanflyta, stundom finnas de på alla segmenten och äro vid dessas framkant förenade med ett svartbrunt band tvärs över leden, någon gång saknas dessa sidoryggfläckar; sido- linjen är gulbrun, föga tydlig. Det lilla huvudet gulbrunt med något mörkare stänkfläckar. Första puppan ””/s; ljust nötbrun med svartbrun, avbruten sidorygglinje och svartbrun, tjock linje längs utsidan av antennérna; den enda Hupithecia- puppa jag känner med så markerad teckning. E. conterminata ZELL. har jag från Resarö, Runmarö, Sundbyberg och Jakobsberg, på sistnämnda lokal tagen 1921 så tidigt som !'/5 på blommande hägg, nattetid; mina andra exemplar äro tagna i början av juni. DIETZE har enligt HOFFMAN-KLOS (5) uppfött larverna med tall, varvid de små larverna borrade sig in i de mjukaste .barren. Larven är ännu ej funnen i frihet. Gymnoscelis pumilata HB. upptages av AURIVILLIUS (1) såsom en gång funnen i Skåne. Annorstädes har jag ej sett någon uppgift om dess förekomst i landet. I Entomo- logiska anstaltens samlingar finnes emellertid ett exemplar från Öland: Själv har jag de 2 senaste åren i augusti håvat 172 ENTOMOLOGISK- TIDSKRIFT 1921. larverna på ljung vid Jakobsberg, nära Stockholm och ur de övervintrande pupporna fått flera fjärilar. Några små exemplar av dessa sakna fullständigt de brunröda banden på framvingarna, vilket är ett särmärke för f£. tempestivata ZELL. — Larverna voro korta och satta, knappast överstigande 10 mm. Grundfärg ljust rödviolett; huvud litet, ljusbrunt med svartbrun fläck i panntrekanten och svartbrun hjässa; aå den svartbruna nackplåten synes en smal rygglinje och bredare sidorygglinje vitaktiga; 2. och 3. thoracalsegmenten med brett, svartbrunt ryggband, begränsat av de vitaktiga sidorygglinjerna (dessa äro å de övriga segmenten föga fram- trädande, uppgå i grundfärgen), detta ryggband breder å abdominalsegmenten ut sig till stora fläckar, en å varje seg- ment, brett trekantiga med spetsen framåt, och i bakkanten med inblandning av grundfärgen, i synnerhet å de bakre segmenten; analplaåten i mitten svartbrun; buksidan ljust röd- violett med brett, vitgrönt mittband; buk- och analfötter av bukens färg, de senare med brun kitinfläck på utsidan; bröst- fötter svarta. Larverna levde av ljungens blommor och omogna frukter. Larven lär för övrigt vara polyphag, fun- nen i blommor av diverse träslag och örter. Chlorochystis chloörata MaB., vilken jag 1918 (8) omnämnt som ny för Sverige, då jag ej i litteraturen funnit någon uppgift om dess förekomst i landet, fann jag sedan i Entomol. Anstaltens samlingar i några exemplar från Umeå (leg: (ÖPRAFVENEELTS "fe (och! "”/7 moo0)A Nurhargaesr min samling även exemplar från Resarö (leg. MALAISE ”/1); se- nast nämner ÖRSTADIUS (10) fjäriln från Härnösand: ?/r. Mina första exemplar uppföddes från larver, tagna i Tumba, Södermanland, på slån och kläcktes redan "/—"!9/e6. Senare har jag i maj tagit larver på hägg, inspunna i de späda, ej utvecklade bladen, dels i Bromma, strax väster om Stock- holm, dels vid Eknäs på Värmdön; ingenstädes har jag kun- nat finna, att Prunus padus, häggen, uppgives som närings- växt, i alla handböcker står endast slån, Pr. spinosa. En av mina hägg-fjärilar tillhör £. hsadenata FUCHKS, mörkare brun utan grönt och med otydligare teckning. — Chloerata är ganska svår att skilja från de närstående rectangulata L. och F. NORDSTRÖM, NÅGOT OM SVENSKA EUPITHECIA-ARTER. 13 debiliata HB. Vingarnas teckning, vilken oftast brukar nog- grant jämföras hos dessa tre, ger nog i många fall rätt ut- slag, men teckningarna variera hos samtliga, så att detta kännemärke ofta lämnar en i sticket. Om man närmare be- traktar bakkroppen, märker man, att de 3 första lederna hos chloörata äro på sidorna av ryggen konstant svagt roströda, vilken färg där alltid saknas hos de båda andra. I genital- apparaterna har MEIXNER (7) funnit skillnader mellan de 3 arterna, såväl hos J som hos £Y. Det finnes mycket att utreda beträffande Fupithecia- arternas biologi och utbredning i vårt land. Därför, larv- uppfödare och samlare, plocka in allt vad Eupithecia-larver heter och tag fram edra undanställda lådor än en gång och granska innehållet! En rätt god hjälp vid bestämningen kan man även ha av det fotografiska bildmaterialet i KLÖC- KER's »Danmarks Sommerfugle». Ett annat, tyvärr svåran- skaffligt arbete, är CULOT's förträffliga, ännu -ej avslutade l(:) »Noctuelles et Géométres d'Europe>» i 4 band, där alla arter äro på ett hittills oöverträffat sätt reproducerade, i färg och teckning så nära som möjligt överensstämmande med naturen. Bilderna i SEITZ äro dåliga, så gott som odugliga. DIETZES stora monografi »Biologie d. Eupithecien» (Berlin 1910—14) känner jag tyvärr ej mer än till namnet. Anförd litteratur. AuRriviLLIuS, CHR. Nordens Fjärilar. Stockholm x1888—91. BENANDER, P. ' Fjärilfynd. Ent. Tidskr. 1019. CuLot, J. MNoctuelles et Géométres d'Europe. Vol. IV. Geneve 1919. 4. DieTzZE, C. 'Beschreibung der Raupe von Eup. cauchpata' DUR, Stetfi Eat. Zt9: Skr. 5. HOFFMAN, EF. und RUD; Kros. Die Schmetterlinge Steier- DASTSSEIVEENE GT AZ OS: 6. KLÖCKER, A. Sommerfugle IV. Kobenhavn 19715. 7. MEIixXNER A. Der männliche u. weibliche Genitalapparat der Chiloroelystis rectangulata L. Zeitschr. fär wissensch. In- sektenbiologie 1906. FR 10. IT: TAG ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. NorpDsrrömM, F. : Fynd av sällsyntare fjärilar etc. Ent Tid- Skraf1OILS. E OrstaADIUS, E. Några anteckningar om fjärilfynd i Pajala. Ent. 'Tidskr. 1913. OrsTADIUS, E. Några intressanta fjärilfynd i Härnösands- trakten. ”Ent. Tidskr.To20: PEYRON, J. Nya fyndorter för några svenska fjärilar. Ent. Taidskr:. Loc VON Porat, C. O. Nya fjärilfynd 1 Jönköpingstrakten. Ent. SÖTeSkas Om. PrRouTt, L. B. Spannerartige Nachtfalter i Seitz” Die Gross- schmetterlinge des palearkt. Faunengebietes IV. Stuttgart HO T2 0: RANGNOW sen., H. Verzeichnis der von mir in Schweden, insbesondere in Lappmark gesammelten Macrolepidopteren. Zeitschr. fär wissenschaftl. Insektenbiologie 1917. REUTER, E. Förteckning öfver macrolepidoptera etc. Hel- singfors 1893. | SCHNEIDER, J. SPARRE. Sydvarangers entomologiske fauna II. Tromse. Mus: Ararshe. 18: 41805: SPEYER, A. Lepidopterologische Notizen. Stett. Ent. Ztg. 1873. STAUDINGER, O. und H. REBEL. Catalog der Lepidopteren etc!” Berlin igor. STICHEL, H. Zweiter Beitrag zur nordischen Schmetterlings- fauna, etc... Berl,,Ent; ;£etsehr: HofEr. WAHLGREN, E. Sveriges insektgeografiska indelning etc. Ent. Uidskri, roms. VRETLIND, E. Fjärilnotiser från Halland. Ent. Tidskr. 1920. ZETTERSTEDT, J. W. Insecta lapponica. Lipsixg MDCCCXL. Coleopterologiska bidrag. 4—5. Av Anton Jansson. 4. Till kännedomen om svenska skalbaggars utbredning. I det följande har jag sammanfört anteckningar om fynd av svenska coleoptera i den mån de vidga kännedomen om utbredningen i vårt land utöver vad som genom GRILL's katalog "eller genom senare meddelade uppgifter i denna tidskrift eller annorstädes är bekant. Uppgifterna hänföra sig antingen till egna fynd eller till fynd, gjorda av andra samlare, vilkas material jag haft tillfälle att se. Jag använder på samma gång tillfället till rättelse av en del felaktigheter i förut i denna tidskrift av mig publicerade fynduppgifter. Tyvärr ha icke så få dylika felaktigheter sålunda blivit införda, beroende på oriktig bestämning. Utom de fall beträffande vilka jag själv svarat för bestämningen och sålunda har att 'svara för felaktigheterna hänför sig emellertid en ej obetydlig del av oriktigheterna till bestäm- ning gjord av en numera avliden känd utländsk entomolog, vars auktoritet man tyckte sig ha skäl att lita till men vars bestämningar under hans ålders höst visade sig vara i hög grad opålitliga. : Detta belyses bäst av att samma ex. av en art i olika sändningar återkom från honom — med olika namn. Den maning som MJÖBERG, med fullt berättigande för övrigt, i en uppsats i denna tidskrifts årgång 1912 ställer till de svenska amatör-coleopterologerna att underkasta sina 1 1—3: Entom. Tidskrift 1920, pag. 31—96. 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT IQ21. fynd kontroll ledde sålunda i detta fall till motsatt verkan mot den åsyftade. Till sagde utländske coleopterologs ursäkt kan i vissa fall gälla att exemplaren i fråga ej voro otadliga i fråga om preparation o. s. v. Det kan ej med nog skärpa poängteras, att preparationen göres omsorgsfull och så att för ernaående av fullt säker bestämning viktiga detaljer bli tydligt synliga. -Särskilt gäller detta sista bakkroppssegmen- tet hos $JS hos en del staphylinidsläkten. Beträffande kort- vingarna, inom vilkas stora, på svårbestämda arter rika och synnerligen intressanta familj många för vårt land nya arter tillkommit på senare åren och flera kunna väntas tillkomma, hänvisas för övrigt för bestämning till den för närvarande störste auktoriteten beträffande dessa djur, d:r M. BERN- HAUER, Horn i Tysk-Österrike, hos vilken en del i denna uppsats upptagna kritiska staphylinidarter varit till granskning. Fam. Carabidee. Carabus nemoralis MÖLL. — I min uppsats »Gottlands Carabusarter» (Ent. Tidskrift 1914, pag. 110) har jag nämnt C”. violaceus LL: och Ci granulatmus IL: som de enda Carabus- arter vilka anträffats på Gottland. Enligt MJÖBERG (, Arkiv för zoologi, band, 2, n:r 17, 1905) har framlidne prof. LAMPA på Gottland även funnit C. z2emoralis MÖLL. Nebria iberica OLIVEIRA. — Av denna förut i Sverige endast på Fårön funna art (Ent. Tidskrift 1917 pag. 108) anträffade jag i juni 1920 ett ex. .paå stranden av Hornsjön på Öland. Dyschirius impunctipennis DAwS. — Ett ex. anträffat på stranden av Hornsjön på Öland i juni 1920. D. eneus DEJ. — Gottland: Etelhem. Amara (s. str.) 2igricornis THOMS. — Hälsingland: Ede- forsen i Järvsö socken, i september 1921 under stenar på grusiga platser. A. (s. str.) montivaga STURM. — Omnämnd förut (Ent. Tidskrift 1915 pag. 204) sasom funnen 1 ett-ex.-1 Narke: Sedermera har jag funnit sammanlagt 7 ex. av arten, samt- ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Zl TE liga ex. på våren och försommaren vid vägkanter dels söder om Örebro och dels vid Latorp i Tysslinge socken i kalk- trakter nedanför de s. k. Kilsbergen. Den granna metall- gröna färgen tillkommer endast hanarna. Honorna äro mör- kare färgade samt mattare. ÅA. (Celia) silvicola ZIMMERM. — Ett ex. funnet av mig i juni 1921 på en flygsandskulle vid Hornsjön på Öland, Vilket sgeriistöd sforrdend i Ent. fidskniftirg20pagiiosut- talade förmodan, att uppgiften om förekomsten av ÅA. Oucn- seli SCHÖNH. på Öland gäller ÅA. silvicola. Maicrolestes maurus STURM. — Av denna förut i Sverige endast i Skåne vid Hälsingborg anträffade art (Ent. Tidskrift NO2OKPpaC: TOA) harr jag funhit! ettrextri juniirg20, vid” Lau på Gottland. Av M. minutulus GOEZE (glabratus DUFT-.) har jag i min samling ex. från Skåne: Hälsingborg, samt Öland: Halltorp och Hornsjön. Fam. Dytiscide. Caelambus impressopunctatus SCHALL. var. 82 lineellus GYLL. — Av denna förut från Sverige ej anmärkta varietet har jag i juni 1921 fännit ett ex. i Hornsjön på Oland. Bidessus hamulatus GYLL. — Förekommer i största mängd på grund, steril botten i södra delen av Hornsjön på Öland samt ävenledes ytterligt talrikt i själva havet i det mycket långgrunda vattnet nedanför Högby kyrka, ävenledes på norra Öland. Deronectes assimilis PAYK. — Närke: Frösvidal i Kils socken, i bergsbäck med sandbotten. Hydroporus memnonius NICOLAI. — Gottland: söder om Ljugarn, i en bäck som rinner ut i havet; Närke: i bergs- bäckar på Kilsbergen i Kils socken. H. melanarius STURM. — Närke: Markkärret i Almby socken samt i bergsbäckar på Kilsbergen i Kils socken. Ilybius angustior GYLL. — Av mig uppgiven för Små- land (Ent. Tidskrift 1915 pag. 205) men utgår ur landskapets fauna, då bestämningen var felaktig. ÅAgabus (Gaurodytes) melanarius AvVBÉ. — Västergöt- land: Mösseberg, enligt ex. i J. HULTGRENS samling. 12 —- 01348. Emntom. Tidskr. Årg 41. Häft. 3—4 (1921) 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fam. Staphylinidee. Ilyobates nigricollis PAYK. — Jämtland: Ragunda (A. FRISENDAHL). Phleodroma concolor KR. — Av denna förut i Sverige endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art innehöll sållgods hemtaget från Markkärret i Almby socken, Närke, 21 nov. 1915 två ex. Då arten lever under trädbark, hade ex. för- modligen nedkommit i mossan från en trädstubbe. Aleochara (Isochara) tristis GRAV. =— Öland: vid Horn- sjön; Närke: Örebrotrakten. A. (Isochara) moesta GRAV. — Närke: Örebrotrakten. ÅA. (Polychara) sanguinea IL. — Närke: Örebrotrakten; Kumla: socken: 'I stallavfall. ÅA. (Polychara) fumata GRAV. — Närke, Örebrotrakten, endast på hösten i ruttna svampar. ÅA. (Polychara) sparsa HEER —-- Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). ÅA. (Polychara) lanuginosa GRAV. — Gottland: Ljugarn. I spillning. ÅA. (Dyschara) inconspicua AUBÉ — Närke: Örebrotrakten och Stora Mellösa socken, i avfall från trädgårdar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Microglossa pulla GYLL. — Närke: Orebrotrakten i en gammal lövhög; Stora Mellösa socken i bo av Zurdus merula. M. nidicola FAIRM. — Förekommer i stor mängd i strandsvalans bon samt utanför gångarna till dess kolonier i Örebrotrakten och torde finnas över hela landet i nämnda fågels bon. Även träffad undantagsvis i växtavfall. Oxypoda (s. str.) spectabilis MÄRK. — Av denna släktets största art, som jag under många aår förgäves eftersökt, fann jag ””/+ 1921 ett ex. under nedfallna löv i Karlslunds gamla vildpark i närheten av Örebro. 0. (8: str) vifara MÄRK. — Ettvex.rerhölls-??/8i1921 vid sållning av nedfallna löv på samma plats som föregående. O. (s. str.) Zazeralis MANNH. — Hälsingland: Forsa socken, i granbarrhögar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (s. str.) Zongipes M. et R. — Av denna förut i Sverige ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5-. LUFe) endast från Skåne (THOMSON) kända art tog jag i juni 1921 ett ex. i en komposthög vid Tattby i närheten av Stockholm och har från framlidne A. FRISENDAHL erhållit ett ex. taget av honom vid Ragunda i Jämtland. O. (Disochara) elongatula AVBÉ. — Hälsingland: Forsa socken. O. (Disochara) procerula MANNH. — Hälsingland: Forsa socken. O. (Podoxya) Skalitzkyi BERNH. — Denna hos oss förut endast från Jämtland (FRISENDAHL) anmärkta art har jag funnit i barrhögar här och där vårtiden på skogsåsen. söder om Orebro men alltid endast sparsamt. O. (Podoxya) exigua ER. — Utgår såsom felbestämd ur Närkes fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 24). O. (Podoxya exoletra) ER. — Närke: Markkärret, där ett ex. av denna hos oss förut endast från Skåne, (THOMSON), kända art togs ”!/; 1917. O. (Mycetodrepa) alternans GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (Sphenomma) planipennis THOMS. — Närke: Skråmsta i Längbro socken, under stenar sparsamt vårtiden på en torr sandbacke. O. (Demosoma) testacea ER. — Närke: Örebro, ett enda ex. taget i ett fönster i aug. 1919. O. (Demosoma) hemorrhoa MANNH. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (Demosoma,) formiceticola MÄRK. Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). O. (Bessopora) annularis MANNH. — Hälsingland: Forsa socken. Dinarda Märkeli KIESENW. — Närke: Tysslinge socken; Stockholm: Tattby; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Atemeles paradoxus GRAV. — Närke: Östra Mark i Alm- by socken. ÅA. emarginatus PAYK. — Närke: i en skog söder om Orebro på våren hos en Myrmica-art. Zyras collaris PAYK. — Närke: en allmän staphylinid i Markkärret, där man finner den i vitmosstuvorna, dock aldrig i sällskap med myror, såsom i REITTER's »Die Käfer des 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 10921. deutschen Keiches» m. fl. uppgives. Ehuru Myrmica allmänt förekommer därstädes i vissa tuvor och likaså Formica fusca- Picea NYL., synes det snarare tvärtom som om Zyrras skulle undvika just dessa tuvor. Myrmedonia (Pella) cognata MÄRK. — Södermanland: Fiskeboda i Julita socken. MM. (s. str.) lugens GRAV. — Närke: ett ex. taget flygande vårtiden i en skog söder om Örebro. Callicerus obscurus GRAV. — Närke: Markkärret, men synes vara mycket sällsynt; ett enda ex. erhållet under många ars sökande. ÅAlaobia scapularis SAHLBG. — Utgår ur Södermanlands fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 208). Åtheta (Bessobia) fungivora THOMS. — Närke: Örebro- trakten i ruttna svampar; Stockholm: Tattby i komposthög. ÅA. (Bessobia) excellens KR. — Av denna för Sverige nya art fanns en g i MJÖBERG's svenska samling, obestämd och utan lokaletikett. Själv har jag tagit några SS, som flögo mot solnedgången i maj månad 1921 i en öppning av skogen vid Markkärret i Almby socken, Närke. ÅA. (Bessobia) monticola THOMS. —- Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). I Närke har jag tagit arten under liknande förhållanden som föregående. A. (Anopleta) arcana ER. — Av denna förut endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art tog jag i september 1921 flera ex. under barken av en murken tall vid Näsviken i Forsa socken i Hälsingland. ÅA. (Anopleta) corvina ”THOMS. — Hälsingland: Forsa socken, i ruttna svampar. Å. (Ousipalia) cesula ER. — Fyndorten för Närke stry- kes såsom felaktig (Ent. Tidskrift 1915 pag. 2061. ÅA. (Amidobia) talpa HEER. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). ÅA. (Aloconota) sulcifrons STEPH. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Strykes däremot ur Närkes fauna (Ent. Tid- skrift 1915 pag. 207); fyndorterna därifrån gälla: Å. /(Aloconota) insecvta THOMS., som är funnen flerstädes i landskapet så på slätten som i bergstrakterna, alltid i vatten- ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—3: 181 kanten vid sjöar och åar. Vidare funnen av mig i Hälsing- land vid Edeforsen i Järvsö socken, i septemper 1921. ÅA. (Apimela) macella ER. — Lokalen för Närke (Ent. Tidskrift 1915 pag. 208) utgår, då bestämningen av ex. i fråga under alla omständigheter är osäker. ÅA. (Parameotica) complana MANNH. — Under en plöts- ligt inträffande översvämning av ängar och åkrar söder om Örebro i februari 1916 uppträdde denna art jämte en del andra coleoptera, särskilt staphylinider, såsom ÅA. (Glossola) gregaria ER., Å. (Amäischa) analis GRAV., Å. (Meotica) exilis ER., Lathrobium longulum GRAV., Heterothops quadripunctula GRAV. m. fl, i den mest otroliga individrikedom. Sedermera har jag återfunnit den här och där i trakten men alltid säll- synt och enstaka. ÅA. (Dinarea) equata ER. — Hälsingland: Forsa socken, under lövträdsbark. ÅA. (Halobrecta) puncticeps THOMS. — Gottland: Ljugarn vid havskusten. Å. (Halobrecta) flavipes ”THOMS. — Småland: Kalmar (L. HAGLUND); Öland (MJÖBERG). A. (Microdota) subtilis SCRIBA. — Är den allmännaste Mäicrodota-arten i Örebrotrakten, ytterst vanlig särskilt i ruttna svampar på eftersommaren och hösten. Jämtland: Forsa socken. Å. (Microdota) amicula STEPH. — Närke: sällsynt under ruttnande halm o. s. v. i Orebrotrakten. Å. (Hygroecia) magniceps J. SHLBG. — Denna som ytterst sällsynt ansedda art fann jag i stor myckenhet jämte en mängd andra allmänna eller sällsynta coleoptera i nedfallna löv o. dyl. söder om Svartåns mynning i Hjälmaren i februari 1916, då plötsligt inträffande blid väderlek orsakade hastig snösmältning med översvämning av sanka marker, varvid insekterna anträffades i vattenkanten i de uppslammade växt- lämningarna o. s. v. Ett och annat ex. också anträffat vår- tiden i Markkärret. Kan lätt förväxlas med mindre former av Åtheta (Metaxva) melanocera THOMS., men förutom an- tennbildningen och det breda huvudet lämnar formen av sista bakkroppssegmentet hos J det bästa kännemärket till skiljande från denna art. Ny för Sverige och funnen närmast i Finland. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. ÅA. (Hygroecia) fallaciosa SHARP. — En efter vad jag hittills funnit mycket sällsynt art, funnen i få ex. i Mark- kärret i Närke vårtiden under vitmossa. Ävenledes ny för Sverige men funnen såväl i Finland som i Norge och Dan- mark. ÅA. (Philhygra) palustris KIESW. — Uppträder ställvis och tidvis talrikt i Örebrotrakten. Sålunda funnen värtiden i barrhögar samt på sommaren under fuktig Hypnum vid ett kärr 1 lövskog, vidare tagen på försommarkvällarna flygande i skogskanten vid Markkärret. ÅA. (Traumoecia) divisa MÄRK. — Närke: några ex. tagna i Örebrotrakten i bo av backsvala och några ex. i Hypnum vid kanten av ett kärr 1 lövskog; vidare i bo av koltrast. ÅA. (Traumoecia) picipes THOMS. — Närke: Örebrotrakten I ruttna svampar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). ÅA. (Traumoecia) angusticollis THOMS. — Närke: Husön i Norrbyås socken, i eksvampar '/7 1921. A. (s. str.) pilicornis THOMS. — Närke: Örebrotrakten; vissa år ej sällsynt så väl under bark av barrträd som i ruttna svampar; Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ra- gunda (FRISENDAHL). A. (s. str.) crassicornis FABR. — Hälsingland: Forsa socken, i ruttna svampar. A. (s. str.) nitidicollis FAIRM. — Ett ex. erhållit i Mark- kärret i Närke. A. (s. str.) triangulum KR. — Utgår ur Närkes och där- med Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 207). Å. (s. str.) nigrizula GRAV. — En av de allmännare svampstaphyliniderna i Örebrotrakten. A. (s. str.) 2myrmecobia KR. — Hälsingland: Forsa socken, allmän i granbarrhögar. ÅA. (Sirstr.)ssodalisER =-rV ärmland:scArvika (G26A? RINGSELLE); Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). I Örebrotrakten allmän under nedfallna löv o. dyl. på fuktiga platser, mera sällan i ruttna svampar. AA. .(s.'str:)basicormis, REYV.y— Ett enda ex., d...erhållet vid sållning i Markkärret i Närke samt 2 ex. JL. under barken på en omkullblåst, av röta angripen ÅAlnus incana i ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4— 53. 183 Hjälmarens strandskog vid Svartåns utlopp i sjön ””/7 1921. Ny för Sverige. Närmast funnen i Danmark och Finland. A. (s. str.) Zzcognita SHARP. — Utgår ur Skånes fauna (EnCH Tidskrift TIOT5 page. 207): Å. (Liogluta) mäicroptera ”THOMS. — Hälsingland: Näs- viken i Forsa socken, tämligen allmän i högar av multnande bart ochwris: Å. (Liogluta) oblonga ER. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Skall förut vara funnen i Sverige 1 Västergöt- ländfav fram; IB ERICSON: Å. (Metaxya) terminalis GRAV. — Närke: ett ex. taget 15/5 1921 på sumpängarna vid Kvismaren i Norrbyås socken. A. (Metaxya) Aubez CH. BRIS. — Närke: förekommer i Markkärret i Almby socken samt på sumpängarna vid Kvis- maren på våren men mycket sällsynt. Förut i Sverige endast känd från Skåne (THOMSON). ÅA. (Metaxya) curtipennis SHARP. — Denna förut i Sverige ej funna art förekommer i Markkärret i Närke men är, att döma av att jag under många års samlande ej lyckats finna mer än sammanlagt 3 ex., alltid tidigt om våren, mycket sällsynt. En bland de glacialrelikter, vilka kvarleva på nämnda plats och vilka sannolikt kunna träffas flerstädes i vårt land på liknande lokaler. (Arten förekommer även i Danmark). Föres av J. P. JOHANSEN i hans »Danmarks rovbiller» till undersläktet Oreostiba och av CHARLES W. LENG i hans arbete »Catalogue of the Coleoptera of America, North of Mexico» (Mount Vernon 1920) till Amäischa. Å. (Pelurga) luridipennis MANNH. — Sällsynt i Närke, funnen dels under gammalt hö i Almby socken, dels vid en bäck på Kilsbergen i västra Närke, 1 maj och juni månader. ÅA. (Dilacra) luteipes ER. — Gottland: Ljugarn vid havs- kusten juni 1919; Närke: Örebrotrakten ett ex. vid kanten av en damm ”?/7 1916. Å. (Datomicra) cribrata. KR. — Ytterst sällsynt i Närke, erhållen i Örebrotrakten dels bland upprensat, i hög hop- kastat ogräs, dels under löv vid stranden av en vik av Hjäl- maren. Skall förut i Sverige vara funnen enl. I. B. ERICSON av VON PosT vid Äs i Södermanland. Å. (Datomicra) htodierna SHARP. — Vid Hjälmarstränderna I 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. erhållna ex. tillhöra enl. d'ir BERNHAUER denna art och ej Do -gostere. THOMS:;, till svilken :senare/artrdeovav mig be: stämts. Å. /Aodzerna skall förut vara funnen i Halland av I. B. ERICSON. Å. (Datomicra) germana SHARP. — Ex. från Örebro- trakten sända till d:r BERNHAUER såsom D. celata ER. ha av honom bestämts till D. germana. ÅA. (Datomicra) canescens SHARP. — En gång erhållen i största mängd i utsipprande björksaft vårtiden i Örebrotrakten. Å. (Badura) macrocera THOMS. — En gång funnen i två ex. på en gransvamp i en skog söder om Örebro; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL) i en mängd ex. ÅA. (Dimetrota): marcida "ER. — Stockholm, -(1 ),ex. i J: HULTGRENS samling). Uppgiven förut av I. B. ERICSON för Halland. Å. (Dimetrota) cadaverina BRIS. (? nudiuscula THOMS). — Några ex. tagna i ett på marken nedkastat ekorrbo i Örebro- trakten:-"?/s 1920: Å. (Dimetrota) picipennis MANNH. — Närke: Örebro- trakten i ruttna svampar; Hälsingland: Forsa socken; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL). ÅA: (Dimetrota). levara MULS. et. REY. — Närkexn en gång tagen i stor mängd i ruttnande vegetabilier i Örebro- trakten. A. (Coprothassa) sordida MARSH. — Öland: vid Hornsjön i nötkreatursspillning; Närke: Örebrotrakten. Å. (Åcrotona) pgygmea GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). ÅA. (Acrotona) aterrima GRAV. — Gästrikland (P. A. EISERMAN); Hälsingland: Forsa socken. ÅA. (Acrotona) parva SHLBG. — Närke: Örebrotrakten. ÅA. (Acrotona) clientula ER. — Tre ex. av denna vackra art togos ”/14 1920 i stallavfall vid Hjortsberga i Kumla socken, Närke. Nyilfför : Sverige... funnen Jsbl: a riDanmark och Finland. ÅA. (ÅAcrotona) laticollis STEPH. — Hälsingland: Forsa socken. Ischnopoda umbratica ER. — Utgår ur Närkes och där- med Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 207). ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—3: 185 I. leucopus MARSH. — Dalarna: Hedemora (RINGSELLE). Cardiola obscura GRAV. — Hälsingland: Forsa socken. Autalia impressa OLtIv. — Hälsingland: Forsa socken, allmän i ruttna svampar. ÅA. puncticollis SHARP. — Öland: Högby socken; Österg.: Byle i Skedevi socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Silusa rubiginosa ER. — Närke: ett ex. taget ?”/7 1919 i utsipprande almsaft vid Strömsnäs i närheten av Örebro. Förut hos oss endast känd från Skåne (THOMSON). Gyrophena pulchella HEER. — Närke: en gång tagen i mängd i en svamp på en granstubbe i skog söder om Orebro; Värmland: Arvika (RINGSELLE); Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL):. G. affinis SHLBG. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). G. nana PAYK. — Värmland: Arvika (RINGSELLE); Häl- singland: Forsa socken. Oligota granaria ER. — Närke: en enda gång träffad talrikt i stallavfall söder om Örebro. Ny för Sverige. Fun- nen närmast i Danmark. O. inflatra MANNH. — Närke: tillsammans med före- gående. Myllena gracilis MATTH. — Småland: Kalmar (L. HAG- LUND). Ny för Sverige men funnen i Finland. M. minuta GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jämt- land: Ragunda socken (FRISENDAHL). M. gracilicornis FATRM. — Ett ex. av denna förut endast inrHalland (1 :BI ERICSON) funna art bland FRISENDAHL'S ouppsatta coleoptera från Ragunda i Jämtland. Gymmnusa variegata KIESW. — Aterfunnen i Dalarne, nämligen av L. HAGLUND i Alvdalen. Phleocharis subtilissima MANNH. — Närke: ferstädes i Örebrotrakten, även i parker i staden, under bark av såväl löv- som barrträd. Hypocyptus leviasculus MANNH. — Gottland: Ljugarn. Conosoma bipunctratum GRAV. — Närke: Karlslund i naår- heten av Örebro, ett ex. ?/ 1921 under nedfallna löv vid en stubbe samt ett ex. !7/9 1921 därsammastädes. = C. littoreum L. — Hälsingland: Forsa socken. C. pubescens GRAV. — Hälsingland: Forsa socken. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. lachyporus abdominalis FABR. — Haälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). 7. solutus ER. — Jämtländ: Ragunda (FRISENDAHL). 7. scutellaris RYE. — Denna art, som är ny för Sverige men funnen i Norge och Finland, förekommer i Hjälmarom- rådet flerstädes, sålunda söder om Svartåns utlopp i Hem- fjärden, vid Markkärret samt i de stora sumpmarkerna vid Kvismaren i Norrbyås socken, alltid på fuktiga platser i när- heten av vattenkanten. 7. jocosus SAY var. obscurellus ZETT. — Förekommer i motsats mot föregående, synes det, alltid på högländ mark vid skogsbryn och torde höra till de skalbaggar, som särskilt uppsöka barrhögar. Funnen på skogsåsen söder om Örebro men blott lokalt och tämligen sparsamt. 7. pulchellus MANNH. — Denna art, som enl. FRISEN- DAHL (Ent. Tidskrift 1919 pag. 50) är allmän i Ragunda i Jämtland, är den vanligaste Zachyporus-arten 1 Markkärret i Närke. Synes ej gärna lämna vitmossan. 7. nitidulus FABR. — Hälsingland: Forsa socken. Tachinus laticollis GRAV. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). T. flavipes FABR. -— Gottland: Ljugarn. Habrocerus capillaricornis GRAV. — I Närke endast an- träffad på några ställen i närheten av Örebro, nämligen i större lövhögar i skogslundar, men där talrik från våren till hösten. Mycetoporus (Ischnosoma) splendidus GRAV. — Värm- land: Arvika. (RINGSELLE); Hälsingland: Forsa socken; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHL). M. (Ischnosoma) longicornis MÄKL. — Allmän i Mark- kärret i Närke... Synes föredraga vitmosskärr, under det före- gående art träffas under löv och barr på olika lokaler. JM. (s. str.) öraunneus MARSH. var. Zongulus MANNH. — Funnen flerstädes i Örebrotrakten. JM. (s. str.) splendens MARSH. — Närke: sällsynt i Mark- kärret i Närke, i mycket fuktig vitmossa. M. (s. str.) gunctus GYLL. — Ett ex. funnet våren 1921 i en lövhög vid Strömsnäs i närheten av Örebro; Jämtland (P. ÅA. EISERMAN). ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—535. 187 JM. (s. str.) rufescens STEPH. — Närke: förekommer på skogsåsen söder om Örebro, där arten träffas vårtiden i barr- högar eller under skogsmossa på höglända ställen. Av var. Jevicollis EPPH. har ett ex. erhållits. Bryocharis cingulata MANNH. — Denna ståtliga art har jag endast funnit i Markkärret i Närke, där den träffas på våren efter snösmältningen, övervintrande djupt ned i de högre vitmossetuvorna. Den måste dock anses som mycket sällsynt. Av de 9 ex. jag funnit tillhör egendomligt nog endast ett huvudarten med antennernas två slutleder gula. De andra tillhöra den hittills för Sverige ej anmärkta aberra- tionen pseudocingulara RTTR med endast sista antennleden gul. B. analis PAYK. — Närke: förekommer ävenledes i Mark- kärret men också funnen annorstädes i Örebrotrakten. Även av denna art är huvudformen, med mörk prothorax, sällsynt, under det man oftast träffar var. »2erdarza GYLL. med gul- röd halssköld. B. inclinans GRAV. — Närke: ett enda ex. funnet ”/6 1920 under mossa i en sänka på en bergknalle på skogs- åsen söder om Örebro. Bolitobius pulchellus MANNH. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Åcylophorus Wagenschieberi KIESW. — Av denna egen- domliga staphylinid, som lever vid växtrötterna och i vit- mossa i vattenkanten på mycket sumpiga platser och till och med lär gå under vattenytan, funnos i RINGSELLE's insam- lingar från Bladåker i Uppland åtskilliga ex. I Sverige, sedan CITROTH Lann Hatten frSkane, mig veterligt ej torran av RINGSELLE återfunnen. Euryporus 'picipes PAYK. — Närke: en av Markkärrets sällsyntaste staphylinider. Under många års samlande där har jag: endast lyckats finna två ex., det senaste ?”?/, 1917, båda djupt ned i mycket fuktiga vitmosstuvor, och den synes sålunda älska samma lokaler som 5ryocharis cingulata NIANNH., Mycetoporus splendens MARSH. och Bryoporus cernuus GRAV., vilka samtliga också höra till kärrets fauna. Heterothops previa ER. — Närke: ett enda ex. taget "/s 1921 vid sållning av bottenlagret till en gammal större hö- stack i Örebrotrakten. 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. IH. dissimilis GRAV. Närke: sällsynt i Örebrotrakten, där arten gärna håller sig under ruttnande halm och hö eller gödsel vid väggen av hölador. 'En gång, ”"/s 1921, erhållen i större myckenhet. Quedius (Microsaurus) brevicornis THOMS. — Närke: I ex. ?t/9 1921 vid Hjälmarsberg i Almby socken under bark av en död sasp. OQO. (Microsaurus) scitus GYLL. — Södermanland: Fiske- boda i Julita socken. O. (Microsaurus) xanthopus ER. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). OQO. (Microsaurus) maurus SAHLBG. -— Närke: träffas i enstaka ex. i skogarna söder om Örebro, särskilt på marken under löv o. dyl. vid gamla stubbar. OQO. (Microsaurus) ochripennis MÉN. — Uppland: Blad- åker (RINGSELLE). O. (Microsaurus) tenellus GRAV. — Närke: av denna hos oss förut endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna art fann jag på våren 1921 5 ex. i högar av ris och granbarr på en skogsås vid Östra Mark i Almby socken, Närke. Ett ex. även taget i Hälsingland: Forsa socken, i september 1921. Q. (Sauridus) limbatus HEER. — Såsom det vill synas i Närke en ej sällsynt art och träffas företrädesvis i barr- skogar på höglända ställen under djup skogsmossa; Jämt- land: Ragunda (FRISENDAHLI). Staphylinus (Pseudocypus) fuscatus GRAV. — Värmland: . Arvika (RINGSELLE). i S. (Tasgius) ater GRAV. — Dalarne: Särna (RINGSELLE). Phuilonthus chalceus STEPH. — Synes vara tämligen all- män i Närkes skogsbygder i utsipprande saft på lövträd; Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. umbratilis GRAV. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. decorus GRAV. -— Värmland: Arvika (RINGSELLE). Ph. (Gefyrobius) nitidulus GRAV. — Öland: Högby socken, under stenar på torr, sandig mark. Ph. debilis GRAV. — Närke: Örebrotrakten. Ph. discoideus GRAV. — Dalarne: Mora (RINGSELLE). Ph. quisquiliarius GYLL. — Närke: Markkärret i Almby ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5. 180 socken; Halland, Värmland: Arvika, Dalarne: Hedemora (RINGSELLE). Ph. longicornis STEPH. -— Närke: Almby socken; Da- larne: Mora (RINGSELLE). Ph. fumarius GRAV. — Vid Hjälmarstränderna i Närke och Julita socken i Södermanland. Ph. punctus GRAV. — Gottland: Ljugarn vid havskusten. Ph. puella NORDM. — Närke: Örebrotrakten. Otlhaus lapidicola KIESW. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i barrhögar sept. 1921. Baptolinus longiceps FAUV. — Närke: funnen i flera ex. i skogstrakterna kring Örebro men alltid endast i enstaka ex. under barken av multna, fuktiga stubbar och stockar av barrträd; Värmland: Arvika (RINGSELLE): Lappland: Pålno vid Torne träsk (FR. NORDSTRÖM). Funnen förut i Väster- götland och i Dalarne och sålunda av vidsträckt utbredning I Sverige men, såsom det synes, överallt mycket sparsamt förekommande. Leptacinus ZMinearis GRAV. — Halland: (RINGSELLE); Närke: Örebrotrakten; Gästrikland (EISERMAN); Hälsingland: Forsa socken. NXantholinus linearis OLIV. — Värmland: Arvika, Dalarne: Hedemora (RINGSELLE). Cryptobium fracticorne PAYK. — Halland, Dalarne: Mora (RINGSELLE). Lathrobium geminum KR. — Uppland: Singö (RING- SELLE). L. elongatum L. — Av denna art, som i GRILL's katalog uppgives förekomma Sk. — Lappl., har jag endast funnit några ex. vid sjön Kvismaren i Norrbyås socken i Närke. L. geminum däremot är allmän i Örebrotrakten. L. rufipenne GYLL. -— Öland: Hornsjön; Uppland: Blad- aker (RINGSELLE). L. (Tetartopeus) gracile HAMPE — Av denna i Sverige förut endast i Almby socken i Närke anträffade art har L. HAGLUND funnit ett ex. i Älvdalen i Dalarne. Scopens (Polyodontus) sulcicollis STEPH. — Ett ex. taget !5/6 1920 på ett trädgårdsland vid Tattby i Stockholms- trakten. I190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Stilicus simiäis. ER. — Hälsingland: Forsa och Järvsö socknar, i avfallshögar. ÅAstenus pulchellus HEER. — Torde ej vara sällsynt åt- minstone till upp i mellersta Sverige, om den sökes på rätta platsen, nämligen i lövhögar. Funnen av mig flerstädes i Närke samt i Stockholmstrakten, där jag funnit den i oer- hört antal i större högar av halvtorra löv. Eucesthelus bipunctatus TLJUNGH. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHILI). E. leviusculus MANNH. — Utgår ur Närkes fauna (Ent. Tidskrift 1915 --pag. 208). Den ir Markkärret och vid Hjäl- marstränderna jämte /&. bipunctatus förekommande arten är E. ruficapillus BOISD., som i GRILL's katalog endast finnes upptagen för Skåne. Stenus (s. str.) dzmaculatus GYLL. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). S. (s. str.) fasciculatus J. SHLBG. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (s. str.) proditor ER. — Närke: Markkärret i Almby socken. S. (Nestus) pusillus ER. — Närke: på sumpmark vid Svartåns utlopp i Hemfjärden. S. (Nestus) circularis GRAV. — Närke: Vid -lergravar söder om Örebro. | S. (Nestus) pumilio ER. — Närke: på mera öppen, mycket fuktig botten på sumpängar vid Kvismaren i Norrbyås socken. S. (Nestus) ruralis ER. — Av denna förut hos oss endast i Jämtland (FRISENDAHL) funna' art fanns i RINGSELLE'S sarnling ett ex. från Dalarne: Hedemora. S. (Nestus) Argus GRAV. — Värmland, Dalarne: Mora (RINGSELLE). S. (Parastenus) impressus GERM. — Närke: Orebro- trakten, endast i skogarna på höglända ställen under mossa. S. (Parastenus) flavipalpis TH. — Närke: sällsynt i Öre- brotrakten på liknande lokaler som föregående art; Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). S: (Tesnus) nigritulus "GYLL.- — Värmland: Arvika (RINGSELLE):. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Zn: 191 S. (Tesnus) crassus STEPH. — Hälsingland: Edeforsen i Järvsö socken. S. (Hypostenus) cicindeloides SCHALL. — Värmland: Ar- vika (RINGSELLE). S. (Hypostenus) similis HERBST. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (Hemistenus) pubescens STEPH. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). S. (Hemistenus) Orfoveolatus GYLL. — Värmland, Da- larne (RINGSELLE); Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Bledius (Blediodes) fracticornis PAYK. — Gottland: Lju- garn. B.: (Hesperophilus) arenarius PAYK. — Öland: Hornsjön. Oxytelus (Anotylus) fulvipes ER. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL'). O. (ÅAnotylus) hamatus FAIRM. — Närke: av denna i Sverige förut endast från Jämtland (FRISENDAHL) anmärkta art togos flera ex., därav några g 3, iruttnande vegetabilier söder om Örebro för några år tillbaka. !?/& 1921 fann jag några ex. av arten i en komposthög vid Tattby i Stockholms- trakten. I Riksmusei samlingar fanns bland O. tetracarinatus BLOCK en gJ av denna art, tagen i Stockholmstrakten.:' OÖ. (Anotylus) Fairmairez PAND. — Av denna art togs av mig 14 1921 en gg i vitmossa i Markkärret i Närke. Längre fram på våren samma år erhöllos vid sållning av en barrhög på skogsåsen söder om Örebro flera ex. av arten och likaså vid håvning i början av juni i skogskanten av Markkärret mot solnedgången flera ex. : Ny för Sverige. I Fennoscandia förut endast funnen i Karelen. Sannolikt är såväl denna som föregående art ej sällsynt men samman- blandad med OO. tetracarinatus, från vilken art åtminstone SS med lätthet skiljas. Trogophleus (Tenosoma) fuliginosus GRAV. — Uppland: Väddö (RINGSELLE); Närke: Örebrotrakten samt vid bergs- bäckar på Kilsbergen i Kils socken, alltid enstaka. T. (Tenosoma) impressus LAC. — Utgår ur Närkes och därmed Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 29). Syntomium eneum MÖLL. — Närke: ett enda ex. erhållet i Markkärret, Närke, !5/9 1919. 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Anthophagus omalinus ZETT. — Närke: Markkärret i Almby socken, men mycket sällsynt erhållen vid håvning. Phlcostiba plana PAYK. — Värmland: Arvika (RING- SELLE): Deliphrum tectum PAYK. — Hälsingland: Forsa socken. Omalium septentrionis THOMS. — Närke: Örebrotrakten. O. cesum GRAV. var. apicicorne SOLSKY. — Närke: 2 ex. tagna ””/g 1921 under nedfallna löv vid Karlslund i närheten av Örebro. Phyllodrepa nigra GRAV. — Uppland: Väddö (RING- SELLE). Ph. (Drepophylla) toptera STEPH. — Närke: Hjortsberga i Kumla socken, i stallavfall, Örebrotrakten, i avfall, kom- posthögar o. dyl., alltid sparsamt. ÅAnthobium minutum FABR. — Värmland: Arvika, Da- larne: Hedemora (RINGSELLE). Megarthrus simatocollis TAC. — Uppland: Vällnora (RINGSELLE). M. hemipterus ILLIG. — Utgår såsoni felbestämd ur När- | kes fauna (Ent. Tidskrift 1918 pag. 29). | Proteinus brachypterus FABR. — Hälsingland: Forsa socken. | Fam. Pselaphidee. Trimävn brevicorne REICHENB. — Närke: sällsynt ta- gen i Örebrotrakten i avfall vid en hölada samt under ned- fallna löv. Euplectus piceus MOTSCH. — Närke: av denna förut i Sverige endast på Gottska Sandön (MJÖBERG) funna art togs ?la 1921 i en barrhög i skogen vid Markkärret i Almby socken i Närke ett ex. och !?/& 1921 i närheten ävenledes ett ex. under håvning. E. signatus REICHENB. — Jämtland: Ragunda (FRI- | SENDAHL). | E. nanus REICHENB. —- Gottland: Ardre, und. tallbark. Pselaphaulax dresdensis HERBST. == Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—535: 193 Fam. Scydmenideae. Neuraphes angulatus M. et K. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i hög av barr och annat avfall. Stenichnus exilis ER. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Euconnmuis fimetarius CHAUD. — Närke: en gång funnen i mängd bland gräs och ruttnande vegetabilier vid en ut- husvägg vid Örebro. FE. /hirticollis ILLIG. däremot synes här i trakten helst förekomma i vitmossekärr. Cholerus rufus: MÖLL. et KUNZE. — Utgår ur Närkes fauna (Entom. Tidskrift 1918 pag. 96). Scydmenus tarsatus MÖLL. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i avfallshögar. Fam. Silphide. Catops Is. str.) 20rzo F. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). C-. (s. str.) 2igrita ER. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). C. (Sciodrepa) Warsoniz SPENCE. — Hälsingland: Forsa socken; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). C. (Laäsiocätops) ”alpirus' GYLL. — Skåne: Tyringe (L. HAGLUND); Närke: ett ex. under håvning vid Husön i Norr- byås socken i Närke !5/5 1921; Hälsingland: Forsa socken, 1 ruttna svampar; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Colon (Myloechus) dentipes SULBG. — Närke: ett ex., 3, erhållet vid sållning av löv 0. s. v. 2/g 1921 på en skogs- sluttning vid Karlslund i närheten av Örebro. C. (Myloechus) appendiculatum SHLBG. — Närke: ett ex. erhållet vid håvning !?/; 1921 på den kalhuggna med Azra bevuxna skogsåsen söder om Markkärret. C. (s. str.) fusculum ER. — Gottland: Etelhem; Närke: ej sällsynt tagen vid håvning i början av juni månad i sump- mark och på skogsåsen vid Markkärret. C. (S. str.) viennense HERBST. — Gottland: Etelhem. Liodes (s. str.) sileszaca KR. — Närke: bland flera Lzodes- 13 — 2103. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 3—4 (1921). 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. arter som visa sig mot solnedgången och erhållas vid håv- ning av AÅAzra-gräs, hallonbuskar o. s. v. på den kalhuggna skogssluttningen strax söder om Markkärret är denna relativt storvuxna art den vanligaste. Insamlad från början av juni till 15/9; Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). LZ. (s. str.) rketica ER. var. fracfka SEIDL. — Av denna förut i Sverige endast från Jämtland (FRISENDAHL) kända Liodes har jag under hävning i juli månad på en ängsslutt- ning vid Fiskeboda i Julita socken, Södermanland, tagit ett ex., d. L. As. str.) Aporida ER. — Närke: ett ex. infångat "/r 1921, flygande över skogsåsen söder om Markkärret. Ny för Sverige och funnen närmast i Finland. L. (Oospherula) parvula SHLBG. — Erhållen sparsamt under håvning i juni och juli månader på kvällarna i Närke på samma plats som föregående; Hälsingland: Edeforsen i Järvsö socken. Cyrtusa subtestacea GYLL. — På samma plats i Närke och tid som föregående men ännu sparsammare. C. minuta ARR. — Ett ex. på samma plats som före- gående art. ”/7 1921. ÅAgathidium (Cyphoceble) nigripenne KUG. — Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken. ÅA. (Cyphoceble) levigatum ER. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, i högar av barr och annat avfall. A. (Saccoceble) arcticum ”THOMS. — Hälsingland, med närmast föregående. Fam. Corylophidee. Sericoderus. lateralis GYLL. — Stockholm: Tattby, flera ex. sallader en tkomposthög juni 1921; Fam. Scarabeide. Aphodius (Nialus) niger PANZ. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4-3. 195 ÅA. (Nialus) plagiatus LL. — Gottland: Ljugarn i mängd i fuktig jord vid havskusten. Samtliga tillvaratagna ex. till- höra den enfärgade var. concolor SCHILSKY. ÅA. (Volinus) sticticus PANZ. — Närke, flerstädes. Åegialia arenaria FABR. — Gottland: Ljugarn. Cetonia aurata IL. ab. piligera MULS. — Av denna med länga, glesa hår på täckvingarna försedda aberration har jag tagit ex. så väl vid Hornsjön på Oland som i Ringkarleby socken i Närke. Fam. Hydrophilidee. Hydrochus elongatus SCHALL. — Värmland: Arvika (RING- SEKLER): Ochthebius (Homalochthebius) impressus MARSH. — Gott- land: Ljugarn. Hydrena (s. str.) nigra GERM. — Utgår ur Sveriges fauna! (Ent.. Tidskrift 1918 pag. 28). Ex. i fråga tillhöra H. riparia KUGEL., hos vilken art individ, särskilt smärre, kunna ha oregelbundna punktstrior mot ytterkanten av täckvingarna. H. (Henydra) gracilis GERM. -— Småland: Virserum; Närke: i steniga bergsbäckar på Kilsbergen i Tysslinge och Kils socknar. Plilydrus coarctatus GREDL. — Närke: allmän i Mark- kärret. Enochrus bicolor PAYK. — Närke: förekommer i Örebro- trakten i en damm med riklig vattenväxtvegetation. Laccobius decorus GYLL. — I största mängd funnen i juni 1920 i det grunda vattnet vid havskusten i Högby socken på norra Öland. L. bipunctatus FABR. — Öland: Hornsjön. L. alutaceus THOMS. — Närke: Örebrotrakten. L. nigriceps THOMS. — Öland: Hornsjön; Närke: Örebro- trakten. Limnebius nitidus MARSH. (sericans MULS.) — Utgår ur Ölands och därmed Sveriges fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 205) såsom under alla omständigheter osäker; ex. torde till- höra ÅL. trunrcatulus ”THOMS. I 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Cercyon bifenestratus KösST. — Flera ex. av denna förut hos oss endast i Skåne (THOMSON) funna art tagna vid stran- den av Hornsjön på Öland. Cryptopleurum crenatum PANZ. — Då denna art enligt REITTER (»Die Käfer des deutschen Reiches») skall före- komma »unter nassem Laub», har jag med tanke härpå bru- kat granska de Cryptopleurum-imdivid som jag funnit under dylika omständigheter, men det har då alltid visat sig, att ex. 1 fråga tillhört den vanliga C. minutum F: Ett enda svenskt ex. av C. crenatum har jag emellertid funnit — i min egen skalbaggsamling. Då jag nämligen underkastade de som C. minutum insatta ex. en revision, befanns att ett av dessa, märkt Öland, var ett tydligt C. crenatum. Ny för Sverige och närmast funnen i Finland. Fam. Nitidulidae. Meligethes difficilis STURM. — Närke: Stora Mellösa socken. JM. unmbrosus STURM. — Närke: Garphyttan i Tysslinge socken. Epurea nana RTTR. — Hälsingland: Näsviken i Forsa socken, flera ex. i hög. av bart och annat avfällnsept-10206 Epurea palustris J. SHLBG. — Denna art, som i en föregående uppsats (Ent. Tidskrift 1918 pag. 27) omnämnts såsom svensk, fann jag på våren 1920, några dagar i maj månad, svärmande över sumpängarna i Markkärret i Närke 1 största myckenhet; en enda håvning i gräset och buskarna inbragte hundratals individ. Sedermera har jag funnit den, även vintertid, i enstaka ex. i vitmossan i kärret. I utom- ordentlig individrikedom erhålles arten också vid håvning på våren och försommaren på de vidsträckta sumpängarna vid Kvismaren i Norrbyås socken i Närke. Torde utvecklas under de multnande löven av videbuskar. E. thoracica TOURN. — Öland: ett ex. taget på en barr- trädsstock vid Löttorp i Högby socken på norra Öland. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—35. FOT Fam. Cucujidée. Monotoma picipes HERBST. var. cavicula RTTR. — Gäst- rikland (P. A. EISERMAN). i M. brevicollis AUBÉ. — Närke: Örebrotrakten och Stora Mellösa socken; Stockholm: Tattby. I ruttnande vegetabilier. M. bicolor VILLA. — Närke: Almby socken. I ruttnande vegetabilier. Lemophleus alternans ER. — Närke: ett ex. taget ??/s 1918 i barrskog på skogsåsen söder om Örebro. Ny för Sverige. Funnen närmast i Finland. Fam. Cryptophagide. Telmatophilus Schönherrz GYLL. — Närke: Göksholm vid Hjälmaren i Stora Mellösa socken. Emphylus glaber GYLL. — Jämtland: Ragunda (FRI- SENDAHL). Paramecosoma melanocephalum HERBST. — Närke: under nedfallet löv vid Svartån i närheten av Örebro, sällsynt. Cryptophagus (Micrambe) abietis PAYK. — Hälsingland: Forsa socken, i barrhög. C. (Micrambe) bimaculatus PANZ. — Hälsingland: Järvsö socken. C. (s. str.) dadius STURM. — I stallavfall vid Horn på Öland. C. (s. str!) corticinus THOMS. — Hälsingland: ett ex. ?/9 1921 på vedstapel vid Näsviken i Forsa socken. CE (S Str?) muficornisi SAEPH. — Närkes ett ex. funnet i ett gammalt ekorrbo liggande på marken på skogsåsen söder om Örebro; flera ex. i multnande och ruttnande avfall vid ett uthus i närheten. C". (s. str.) evändrus KIESW. — Upptagen i min uppsats över Hjälmarområdets coleoptera (Ent. Tidskrift 1918 pag. 27) men utgår ur Sveriges fauna. Exemplaret i fråga hör visserligen inom gruppen av de tre från övriga Cryptophagus- arter. genom sin påfallande parallella form lätt skilda men I 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. varandra ytterst närstående C. angustus GANGLB. (parallelus THOMS.), cylindrus KIESW. och zrapeszoidalis J. SHLBG, men genom jämförande med några ex. av C. cylindrus KIESW. från södra Frankrike har befunnits tydligt, att Närkesex. i alla händelser ej är sistnämnda art. Sannolikt tillhör det, liksom ett av mig vid Löttorp på norra Öland taget ex., som flög över barrträdsstockar, C. angaustus GANGLB., men att utan jämförande med typex. av denna art (beskriven i THOMSONS »Opuscula entomologica»), och den av J. SAHL- BERG uppställda C. frapesoidalis (beskriven i »Meddelanden av Societas pro Fauna et Flora Fennica» h. 38 1911—1912) blott genom nämnda beskrivningar med bestämdhet avgöra vilken av de två arterna ex. i fråga tillhöra, synes ej möj- ligt. C. ftrapezoidalis är förut i Sverige funnen på Gottska Sandön av MJÖBERG samt i Finland, C. azgustus endast känd från Sverige (Skåne: THOMSON) och Norge (MÖNSTER, enl. hans »Index Coleopterorum Norvegie» Kristiania 1901). C: pilosus GYLL. — Närke: Garphyttan i Tysslinge socken. C. setulosus STURM. — Närke: Örebrotrakten, sällsynt i ruttna svampar. ; Cenoscelis ferruginea SHLBG. — Östergötland: Byle i Skedevi socken, I ex. flygande mot solnedgången, juli 1917. Atomaria (s. str). umörina GYLL. — Närke: flerstädes men nästan uteslutande i skivsvampar på granstubbar; Häl- singland: Forsa socken. Altomaria (s. str.)? Baranzi BRIS. — I MJÖBERG's svenska samling funnos bland ÅA. 2mörina GYLL. några ex., vilka synas mig böra föras till ÅA. Barani och av vilka också ett ex. av REITTER bestämts till denna art. I saknad av jäm- förelsematerial och då jag är något osäker, uppför jag arten emellertid tills” vidare med" frågetecken. AA; "Barani "ar ej hittills känd från Sverige, däremot funnen i Finland. A. (s. str.)? bella RTTR. — Även denna art nödgas jag på grund av bristande jämförelsematerial upptaga med fråge- tecken, ehuru samtliga de 4, med varandra fullkomligt över- ensstämmande, ex., som jag insamlat, väl låta sig inpassas i beskrivningen av arten hos GANGLBAUER. Samtliga ex. har jag” funnit" i Närke, ettrex!M/Pigio i en höglav granbarr ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Ae 199 på skogsåsen söder om Örebro, ett ex. !?/& 1920 flygande mot solnedgången i en skogsöppning vid Markkärret, ett ”/z på samma plats, också flygande, samt ett ”/+ 1921 i gran- barrshög i närheten. Enligt SEIDLITZ och REITTER skall ju A. bella förekomma i Sverige. I Norge har MÖNSTER (»In- dex Coleopterorum Norvegixe») funnit den, ehuru mycket sällsynt, i stackar hos HFormica rufa. A: (s. str.) diuta ER. — Närke: två ex. av denna ut- märkta art togos ”?/; 1917 flygande på kvällen vid Ströms- näs i närheten av Örebro. Ny för Sverige och närmast fun- nen i Danmark. A. (s. str.) affinis SHLBG. — Ävenledes en präktig. art, vilken också synes vara rätt exklusiv i avseende på sitt lev- nadssätt. Jag fann den första gången i ett enda ex. på den multnande veden vid roten av en gammal, av Cossonus paralle- lipipedus HERBST angripen svartpoppel i Karlslunds vildpark i närheten av Örebro. Genom att sålla nedfallna löv, mult- nande trästycken o. dyl. vid roten av svartpoppeln har jag sedermera under sommarens (1921) lopp kunnat insamla en stor mängd ex. av arten. Vid Neglinge i Stockholmstrakten fann jag !?/& 1921 ävenledes ett ex. på den nyss avbarkade, sa'tiga veden av en på rot stående asp. I Norge har MUN- STER, loc. cit., funnit Å. affinis, som är ny för Sverige, ge- nom siktning av löv o. dyl. vid roten av trädstubbar, men mycket sällsynt. Å. fuscicollis MARSH. — Jämtland: Edeforsen i Järvsö socken, A. (s. str.) proliva ER. var pulchra ER. — Närke: av denna varietet har jag i Örebrotraktens skogsomgivningar funnit sammanlagt 3 ex. och ett ex. i Kumla socken. 4: (SIIStE): prokaxa BERIvar amara RTTR. = Synesi Närke förekomma än sällsyntare än föregående. Ett ex. taget !0/9 1916 på vittmosstuva i skogen vid Markkärret i Närke och ett ex. på en granstubbe vårtiden på skogsåsen söder om Örebro. Ej förut anmärkt från Sverige men funnen bl. a. i Finland. Å. (Anchicera) impressa ER. — Närke: ett ex. av denna särdeles karakteristiska art erhölls !9/4 1916 i sållgods hem- fört från Markkärret, ett ex. ”?/5 1920 under håvning på 2:00 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. samma lokal samt ett ex. ””/g 1921 i sållgods hemfört från Karlslunds park vid Svartån i närheten av Örebro. Ny för Sverige och närmast funnen i Norge och Finland. ÅA. (ÅAnchicera) munda ER. — I'stallavfall vid Horn på Öland samt i Stora Mellösa socken i Närke. ÅA. (Anchicera) ntidula ER. -— Närke: flera ex. erhållna !H/5 1920 i en hög av löv och barr på Lindholmen i Hem- fjärden. , Å. (Anchicera) peltata Kr. — Närke: förekommer i Öre- brotrakten i multnande agnar och dyl. vid hölador men mycket sparsamt. Vid tre olika tillfällen endast ett ex. åt gången anträffat. ÅA. (Anchicera) morio KOLEN. — Första gången fann jag denna art !f/5 1920 i Karlslunds gamla park i närheten av Örebro i I ex. på undersidan av en på marken liggande .med mögelsvamp överdragen barkbit. På våren 1921 erhölls arten i flera ex. i multnande avfall vid en uthusvägg på skogsåsen söder om Örebro. Bland FRISENDAHL's oupp- satta, obestämda coleoptera från Ragunda i Jämtland funnos ett större antal ex. av den vackra arten. Å. (Anchicera) turgida ER. — I löv- och barrhögar fler- städes i Örebro- och Hjälmartrakten samt i skogiga bäck- dalar på Kilsbergen i västra Närke. A. (Anchicera) ruficornis MARSH. — Gästrikland (EISER- MAN). Å. (Anchicera) apicalis ER. — Gästrikland (EISERMAN); Hälsingland: Järvsö socken. Ephistemus globulus PAYK. — Hälsingland: Järvsö socken. Diphyllus (Diplocoelus) fagi GUER. — För bortemot 20 år sedan fann jag på en gammal omkullfallen pil på Östra Sundholmen i Stora Hjälmaren, St. Mellösa socken i Närke, 3 ex. av en skalbagge, som jag med den mig då tillgängliga litteraturen (THOMSON's »Skandinaviens coleoptera»), be- stämde till Diphyllus lunatus F. Då jag sedermera granskade desamma, fann jag dem tillhöra Diphyllus (Diplocoelus) fagi GUÉR. Denna art är, liksom undersläktet, ny för Sverige och varken funnen i Danmark, Norge eller Finland, däremot i Tyskland, där den uppgives förekomma under torr bok- bark. De av mig tillvaratagna individen infångades då ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5. 201 de livligt löpte omkring på barken och sökte dölja sig i springorna. Fam. ELathridiidee. Lathridius (Thes) Bergroth RTYR. (microps THOMS.). — Denna art som av GRILL endast var upptagen för Skåne och Västergötland men på senaste årtiondena spritt sig allt- mer förekommer nu åtminstone till Hälsingland, där jag fun- nit den i Forsa socken, samt Jämtland (FRISENDAHL). Cartodere jilum AUBÉ. — Närke: ett ex. funnet i ett herbarium i Örebro. Corticaria pubescens GYLL. — Hälsingland: Forsa socken. C. crenulata GYLL. — Öland: Böda, under havstång. C. serrata PAYK. — Gästrikland (EISERMAN). Fam. Cisidee. Cis (Hadraule) elongatulus GYLL. — Uppgiften i GRILL's katalog: »Motala (J. HULTGREN)» utgår. Cis (s. str.) punciulamus GYLL. — Närke: Almby socken, på lavliknande vita svampar under barken av gran; Hälsing- land: Näsviken i Forsa socken, ävenledes i svamp under barken av gran. C. (Eridaulus) lineatocribratus MELL. — Närke: Hjäl- marsberg i Almby socken, i björksvampar. Ennearthron cornutum GYLL. — Gottland: Etelhem. Fam. Coccinellidee. Scymnus (Pullus) hemorrhoidalis HERBST. — Gottland: Ljugarn. S. (Pullus) ater KUGEL. — Öland: Horn. S. (Pullus) auritus TANBG. — Öland: Hornsjön; Närke: Stora Mellösa socken. S. (Nephus) bipunctatus KUGEL. — Gottland: Ljugarn, S. (S. str.) rubromaculatus GOEZE. — Gottland: Ljugarn. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 190921. N Oo N Fam. Dermestidee. Globicornis (Hadrotoma) marginata PAYK. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Fam. Byrrhidee. Cytilus auricomus DUET. — Allmän i Markkärret, Närke, där; den= träffas. i, de; fuktigaste:-vitmösstuvorn CH Sericeas FORST. däremot har jag oftast funnit på sandiga, torra platser. Fam. Heteroceride. Heterocerus obsoletus CURT. — Ett ex. anträffat på stran- den av Hornsjön på Oland i juni 1920. Förut hos oss en- dast funnen 1 Skåne enl. THOMSON. Fam. Trixagidee. Irixagus carinifrons BONV. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken samt Ostra Mark i Almby socken. Fam. Helodidee. Helodes marginata FABR. — Närke: Blackstahyttan i Kils socken, vid en bergsbäck. Fam. Elateridee. Ådelocera (Danosoma) conspersa GYLL. — Jämtland: Ra- gunda (FRISENDAHL). Selatosomus (Haplotarsus) affinis PAYK. — Närke: Östra Mark i Almby socken. Fam. Cantharide. Dictyopterus (Pyropterus) affinis PAYK. — Öland: Hall- torp 2 ex. ?/7 1920 på en kullfallen gammal multnad och fuktig ekstam. dr ==" ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5: 203 Podabrus obscuripes J. SHLBG. — Den av mig (i Ent. Tidskrift 1914 sid. 104) upptagna PP. lapponicus GYLL. från Abisko i Lappland tillhör P. obscuripes, som är en god art. Vid Abisko har sedermera arten återfunnits av flera entomo- loger. Ny för Sverige men funnen i nordligaste Norge och Finland. Dasytes (Mesodasytes) coeruleus FABR. — Närke (J. HULT- GREN). | Fam. Cleridee. Thanasimus rufipes BRAHM. — Närke: Tysslinge socken. Necrobia violacea IL. — Hälsingland: Forsa socken. Fam. Anobiide. Ernobius longicornis STURM. — Närke: I ex. ?!/5 1921 under håvning i skogen vid Markkärret i Almby socken. Förut i Sverige endast funnen i Skåne (THOMSON). Fam. Ptinide. Piinus (Gynopterus) dubius STURM. — Närke: ett ex. taget vid håvning i skogen vid Markkärret i Almby socken JT) ”?/6 1917. Enligt THOMSON förut i Sverige endast funnen vid Stockholm. Fam. Tenebrionide. Cenocorse Ratzeburgi WISSM. — Närke: Örebro (införd). Gnathocerus cornutus FABR. — Närke: Örebro (införd med vete). Fam. Alleculidee. Mycetochara axillaris PAYK. v. morio REDTB. — Närke: Örebro. M. flavipes FABR. — Närke: Örebrotrakten. 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Fam. Melandryide. Hallomenus binotatus QUENS. — Närke: Hjälmarsberg i Almby socken, i lönnsvampar. Caridina triguttata GYLL. — Närke: Ostra Mark i Alm- by socken, på en art vit, lavlik svamp under barken på granstubbar, där också larver och puppor i kokonger an- träffades. Orchesia (Clinocara) minor WALKER. — Närke: tagen flygande i skogen vid Markkärret i Almby socken. Fam. Mordellidzee. Mordellistena (Mordellochroa) abdominalis FABR. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken. MM. (s. str.) zzcans GERM. — Närke: Almby och Tyss- linge socknar. M. (s. str.) garvula GYLL. — Öland: Hornsjön; Gottland: Ljugarn. Anaspis melanostoma Costa. — Närke: Markkärret i Almby socken. Fam. Anthicidee. Hylophilus (s. str.) populneus PANZ. — Närke: Göksholm i Stora Mellösa socken, flygande i antal vid solnedgången mot ett skogsbryn i lövskog. H. (Euglenes) pygmeus DE GEER. — Närke: Örebro, i en trädgård flera ex. flygande mot solnedgången i juli månad. H. (Euglenes) pygmeus DE GEER v. oculatus PANZ. — Närke: Stora Holmen i Örebro (J. HULTGREN). Fam. Cerambycide. Cortodera femorata FABR. — Närke: Hjälmarsberg i Almby socken. Grammoptera ruficornis FABR. — Närke: Östra Sund- holmen i Stora Mellösa socken samt i skogen vid Markkärret i Almby socken, i rönnblommor. ANTON JANSSON. COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5. 205 Hoplosia fennica PAYK. — Södermanland: Tockenön i Stora Hjälmaren. Fam. Chrysomelidee. Donacia vulgaris ZSCHACH. — Utgår ur Värmlands fauna (Ent. Tidskrift 1915 pag. 219). Orsodacne cerasi L. — Östergötland: Byle i Skedevi socken, i lindblommor. Clhrysomela hemoptera 1. — Småland: Virserums socken. Chalcoides aurata MARSH. — Utgår ur Närkes fauna (Crepidodera aurata MARSH., Ent. Tidskrift 1915 pag. 219). De till C. aurata bestämda ex. äro C. fulvicornis FABR. ab. Jucunda WEISE, vilken mycket liknar Ci aurata. Phyllotreta vittula REDT. — Närke: Örebrotrakten. Ph. crucifere GOEZE (obscurella ILL.) — Utgår ur Skånes fauna (Ent. Tidskrift 1913 pag. 383). Tyvärr har misstaget, som hänför sig till starkt metalliska. ex. av Ph. nigripes FABR., ej konstaterats i tid och arten därför blivit medtagen i »Svensk insektfauna.» Åphthona lutescens GYLL. — Gottland: Ljugarn. Longtitarsus succineus FOUDR. — Funnen vara en allmän art på torra ängar flerstädes i Närke såsom i Örebrotrakten och vid: Eatorp: i Tysslinge! socken. |Iakttagen bl: sas på Alchemilla. ; L. apicalis BECK — Lappland: Boden (FR. NORD- STRÖM). Psylliodes marcida ILriG. — Gottland: Ljugarn, bland Halianthus peploides och på Senecio viscosus vid havskusten. Fam. Anthribideae. Tropideres (Enedreutes) undulatus PANZ. — Öland: Hall- torp, ett! ex:i5/T 920; på torrt ris av Crategus. Fam. Curculionidee. Otiorrhynchus sulcatus F. — Närke: Örebro. Barypithes pellucidus BoOHEM. — Av denna förut endast 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I1921. från Kinnekulle (UIJTTENBOOGAART) anmärkta art har jag exempl. från Skåne: Hälsingborg (B. VARENIUS), Småland: Kalmar (I. B. ERICSON) samt ett från Stockholm: Bergianska trädgården, taget på en lövträdsstubbe, vidare många ex. funna under löv vid roten av en gammal ihålig svartpoppel vid Karlslund i närheten av Örebro, vären och sommaren 1921. Sannolikt hos oss förväxlad med 65. mollicomus AHRENS eller möjligen med Ommas concinnus BOHEM. Neliocarus faber HERBST. — Närke: på grusig ljung- mark söder om Örebro. Sztona lineellus BONSD. — Närke: Orebrotrakten och Latorp i Tysslinge socken. S. lineellus BONSD. var. brevicollis GYLL. — Öland: Horn. Magdalis 'frontalis "GYLL. — Värmland: Arvika (RING- SELILE): 47. nitida GYLL. — Uppland: Singö; Dalarne: Kallsveden (RINGSELLE). Trachodes hispidus L. — Närke: Östra Mark i Almby socken, på torra algrenar. Stenocarus fuliginosus MARSH. — Gottland: Ljugarn. Ceutorrhynchidius troglodytes FABR. — Gottland: Lye. Ceutorrhynchus (Glocianus) macula-alba HERBST. — Skåne: Eimhamnnenligts2 sexet J. FIULIGREN s-samling! Ny för Sverige och närmast funnen i Tyskland. C. (Glocianus) punctiger GYLL. -— Gottland: Ljugarn; Gästrikland (P. A. EISERMAN). C', (s. str.) rape GYLL. -—- Närke: Almby socken. C'. (Siustri) assanilisPAYKu—! Gottland: Ljugarn: C. (s. str.) griseus BRIS. — Öland: ett ex. vid Hornsjön. Förut funnen av AHLROT på Öland (GRILL's katalog i till- lägget). C. (Marklissus) Ihirtulus GERM. — Gottland: Ljugarn. Orobitis cyaneus IL. — Jämtland: Ragunda (FRISENDAHL). Limnobaris pilistrata STEPH. -- Öland: vid Hornsjön i juni 1920 på strandängar bevuxna bl. a. med Cladium mari- scus, på vilket halvgräs arten bl. a. uppgives leva. Ny för Sverige och ej funnen i Danmark eller Norge men förekom- mer i Finland. J. SAHLBERG's £. T-album är nämligen enligt REITTER (»Catalogus coleopterorum Europe, etc., ed. 2) L. ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—5: 207 pilistrata STEPH. under det £L. martulus J. SALBG. är = med BN ralbum 1 : Anthonomus inversus BEDEL. — Gottland: Alskog. Dorytomus. tortrix L. Gottland: Ljugarn. Erirrhinus. Nerezs PAYK. — Närke: Markkärret i Almby socken. Bagous frit HERBST. — Närke: Markkärret i Almby socken. Tychius Schneideri HERBST. — Öland: vid Hornsjön. Cionus wverbascz FABR. — Närke: Stora Mellösa socken. Nanophyes globulus GERM. — Värmland: Arvika (RING- SELLE). Oxystoma pomone FABR. — Öland: Hornsjön; Närke: Örebrotrakten. O. cracce L. — Närke: Örebrotrakten. ÅApion (Erypthrapion) sanguineum DE GEER (rubiginosum GRILL). -— Närke: Almby socken. ÅA. (Erythrapion) miniatum GERM. — Värmland: Arvika (RINGSELLE). Å. (Protapion) assimile KIRBY. — Oland: Horn. ÅA. (Perapion) curtirostre GERM. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). ÅA. (Perapion) violaceum KIRBY. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). ÅA. (Eutrichapion) Spencei KIRBY. — Öland: vid Hornsjön. ÅA. (Eutrichapion) Sundevalli SCHÖNH. — Lappland: Boden (FR. NORDSTRÖM). ; Diodyrrhynehus austriacus OLIV. Av denna, förut.i Sverige endast i Dalarne, av BOHEMAN, funna art finnes ett ex. i J. HULTGREN's samling, etiketterat Närke 1909. Rhynchites tomentosus GYLL. — Närke; Värmland: Ar- vika (RINGSELLE). | s. Tre sammanblandade Salpingus-arter. Då jag för något år sedan underkastade mina svenska Salpingus-arter en revision, fann jag, att under etiketten 5. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH funnos ex. av två arter. Med 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 10921. ledning av REITTER's »Fauna germanica, Die Käfer des deut- schen Reiches», fann jag till min överraskning, att samtliga ex. med undantag av ett enda måste hänföras till den för Sverige eller Skandinavien med Danmark överhuvud icke anmärkta S. (Rabocerus) Gaorieli GERH., en tämligen sent uppställd art. Dessa ex. voro alla insamlade i Örcebrotrakten, mest under barken av al. Det återstående ex., som jag tagit vid Abisko i Lappland under barken av björk, syntes höra till den verkliga S. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH. Ehuru som sagt fyndet av S. Gabrzielz här uppe i landet var. överraskande, behöver det emellertid icke betyda, att arten först på senare tider inkommit i vårt lands fauna. Den har sannolikt funnits här medan coleopterologer varit verk- samma men sammanblandats med S. foveolatus. Man kan sluta detta därav, att enligt ovannämnda Reitterska arbete S. Gabrieli tillsänts R. från Finland av framlidne prof. J. SAHLBERG under namn av SS. foveolatus ITJUNGH. I sin » Catalogus Coleopterorum Fauna Fennicee» (Helsingfors 1900) upptager SAHLBERG av hithörande arter endast S. foveolatus LJUNGH Att bland sex. från Pirdetta rarbetersuppräknade finska Jokaler emellertid dölja sig två arter, framgår av en senare avhandling av SAHLBERG: »För Finland nya coleop- tera» [Meddelanden av Societas pro Fauna et Flora fennica, h. «207 (1903): ”Felsingfors- 1903), i vvilkentSumeddelartatt han i Finland funnit Salpingus (Colposis) mutilatus BECK, som förut ej var känd från Finland, samt även att i Helsing- fors museums samlingar bland de till S. foveolatus bestämda ex. funnos ex. från flera finska lokaler av den av honom som S. (Colposis) mutilatus BECK ansedda arten. Då jag genom- läste hans avhandling med dess utförliga beskrivning av den av honom som 5. mutilatus fattade arten befanns emellertid, att vad SAHLBERG utsäger i beskrivningen om S. mutilatus beträffande bl. a. och särskilt clypei form ej alls passar in på REITTER's karaktärer för denna art i »Fauna germanica> utan på S. (Rabocerus) foveolatus LJUNGH hos REITTER. Av de: rader, i vilka SAHLBERG angivervskillnaden mellan de båda arterna, framgår vidare; att den: av hönom som S. foveolatus uppfattade arten i själva verket är S. Gabrieli GERH. Ehuru han icke omnämner, från vilka lokaler i Fin- ANTON JANSSON, COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 4—535:. 2009 land denna sistnämnda art är känd, med undantag för en: Malm, synes emellertid framgå, att även denna är funnen flerstädes i Finland liksom den verkliga S. foveolatus LJUNGH. Då jag emellertid i någon mån var osäker om riktig- heten av nu relaterade slutsatser, tillskrev jag framl. prof. SAHLBERG's son d:r UUNIO SAALAS i Helsingfors om saken och tillsände honom ett svenskt ex. av S. Gabrieli. Ej lång tid därefter erhöll jag med stort tillmötesgående, för vilket jag härmed framför min tacksamhet, från d:r SAALAS svar i brev, ur vilket jag återger följande, då det bekräftar de förut uttalade förmodandena: Jag har tagit reda på förhållandena med Sa/fpingus-arterna och fun- Mt att Ni har alldelesirätt i, Edra åsikter. , I Finland ha vi av de ifråga- varande formerna endast Gabrieli och jfoveolatus men ej mutilatus. Då min fader skilde de båda arterna, misstog han sig och beskrev foveolatus som etilatus (liksom CHAMPION och FOWLER före honom). Detta miss- tag har redan förut blivit rättat av SEIDLritz i »Naturgeschichte der In- sekten Deutschlands», Col. V Bd. 2, 1920 pag. 1108—1109. Han säger nämligen vid tal om foveolatus: »Dass J. SAHLBERG's» Salpingus (Colposis) mutilatus» zu unserer Art gehört, erkennt man schon aus der Beschrei- bung, und zwar aus den Worten: labro longitudine vix sesqui latiore, — elytris... punctis basi inordinatis». Diese beiden Angaben passen auf Colposis mutilatus gar nicht, wohl aber genau auf unsere Art, und wenn man diese mit £. Gabrieli vergleicht (den SAHLBERG als echten R. foveolatus anspricht), so kann man beide Arten nicht besser von ein- ander unterscheiden als durch SAHLBERG”s Worte: »a S. foveolato stawura magis convexa, puncturaque prothoracis remotiore, interstitiis levioribus, haud rugosis primo intuitu distinguenda». Ausserdem war der College SAHLBERG so freundlich mir sein ganzes Material zur Ansicht zu schicken.z Då väl för andra svenska coleopterologer liksom för under- tecknad ovannämnda arbete av SEIDLITZ ej är tillgängligt, har jag efter d:r SAALAS citerat uttalandena i detsamma. D:r SAALAS meddelar till yttermera visso slutligen i brevet: » Vid min ytterligare granskning av musei exemplar fann jag bland dem endast Gabrieli och foveolatus, varför saken synes vara alldeles klar». Det är sålunda konstaterat, att i Finland som i Sverige förekomma så väl S. foveolatus som S. Gabrieli, under det att ännu S. mutilatus ej är funnen i något av dessa länder. 14 — 213432. Entomol. Tidskr. Årg. 41. Häft. 3—4 (1921). 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Först genom granskning av ex. i samlingarna samt studier i naturen kan utredas utbredningen av de båda arterna i Sverige. Av S. Gabrieli har jag som nämnts i min samling endast ex. från Närke. De flesta av dessa voro tagna i Hjälmarens strandskog på och under barken av alar (så väl Alnus glu- finosa som ÅA. zncana), vilka voro döda och angripna av Dryocoetes alni GEORG. Prof. SAHLBERG omtalar i sin ovan- nämnda uppsats i Societas pro Fauna etc. förhandlingar, att han just funnit »Salpingus foveolatus» (=S. Gabrieli GERH.) och »Salpingus mutiatus» (=S. foveolatus LJUNGH) vid undersökningen av några nyligen avhuggna alstubbar, som voro starkt angripna av trägnagaren Dryocoetes alni. Av den verkliga S. foveolatus LJUNGH har jag som sagt i min samling endast ett ex. taget vid Abisko men har i de av framlidne d:r B. PorPrPIUS i Sarekområdet i Lappland hop- bragta coleoptera sett äveniedes ett ex. av. arten. I "Danmark uppgives i GRILL's katalog så väl S. foveo- Zatus LJUNGH som SS. mutilatus förekomma, den förra på Seeland, den senare på Lolland och Seeland. Huruvida för Danmark emellertid ävenledes gäller, att en förväxling gjorts, så att också där i stället för de nämnda böra införas namnen S. Gabriel: GERH. och S. foveolatus LJUNGH, återstär att utröna. Omöjligt är ju emellertid icke, att S. mutilatus kan anträffas där liksom i Sverige och Finland, då den enligt REITTER i ovan citerade arbete förekommer flerstädes i Tyskland. Sedan ovanstående inlämnats till redaktionen för tryck- ning, har tredje häftet av den nya finska entomologiska tid- skriften »Notule entomologice» utkommit, och av en uppsats i densamma av W. HELLÉN: »Veränderungen in der Kennt- nis der Insektenfauna Finnlands bis zum Jahr 1921» framgår (sid. 96), att misstaget med införande av Salpingus mutilatus i Finlands fauna rättats av SEIDLITZ redan 1916 i Deutsche entomol. Zeitung. Vidare upptages i samma uppsats (sid. 92) bland de till Finlands fauna nytillkomna arterna S. Ga- örzieli, enligt J. SAHLBEBG i Meddelanden av Soc. pro Fauna et, Flora fennica, IO17. Vattenskalbaggar från Gotska Sandön ock Farön, insamlade. av Dir Eric Mjöberg. Av G. Falkenström. Dessa samlingar, nu tillhörande Centralanstalten for för- söksväsendet på jordbruksområdet, Entomol. Avdelningen, hava av Prof. TULLGREN välvilligt överlämnats till mig för gransk- ning. De äro visserligen ej så betydande men erbjuda dock i några hänseenden ett visst intresse, varför jag tillåter mig att publicera granskningens resultat därvid börjande med sam- lingen från Gotska Sandön. Sommaren 1906 uppehöll sig MJÖBERG en längre tid, från den ”?/&—"/g& enligt hans anteckningar, för studier på denna i biologiskt hänseende synnerligen intressanta ö, och har han själv i denna tidskrifts årgång 1912 under rubrik »Om en syd- och mellaneuropeisk. relikt insektfauna» etc. lämnat meddelande om av honom där funna 15 insektarter, nya för vårt faunaområde. Om hans övriga nog så rikhaltiga insamlade material har tills dato intet vidare publicerats, vilket ur djurgeografisk synpunkt åtminstone torde vara att beklaga. De av MJÖBERG hemförda vattenskalbaggarna fördela sig sålunda: N -— NN ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. 1. Graptodytes lineatus F. (= Hydrop. lin.) — 1 ex. 3. 2. Hydroporus pubescens GYLL. — 2 ex. 3. Gaurodytes bipustulatus L. — 1 ex. 8: 4. » congener THUNB. (defekt). — 1 ex. d. 5. Jflybius ater DE GEER (defekt). — 1 ex. 28. 6. » guttiger GYLL. — 1 ex. 9. ÅS » cenescens THOMS. — I ex. I. 8. Rhantus notatus F. (defekt). — 1 ex. 2. 0. Acilzius.canaliculatus. NICOL. — 1 ex. d 10: Hydrobius: fuscipes IL, — 1:eX: II: PRUJALUS MNUTUS "kr N— Te Av MJÖBERG's anteckningar över sina fångster under hans dagliga exkursioner på ön framgår ingenting om en talrikare förekomst av någon av dessa uppräknade 11 arter, men väl nämner han däri om dylik förekomst beträffande andra av honom iakttagna insektarter. Detta än så tillvida anmärkningsvärt, som Doktorerna G. EISEN och A. STUX- BERG 1 deras uppsats: »Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön», intagen i Öfversikten af Kongl. Vetenskaps-Akade- miens Förhandlingar, 1868, angiva Ilybius guttiger såsom »den allmännaste insekt på stranden» och Hydrobius fuscipes sä som »högst allmän» därstädes, samtidigt som de nämna en annan art, som MJÖBERG ej synes hava påträffat, namligen Ilybius angustior, såsom så allmän, att den »kan insamlas i tusentals exemplar». Flera av MJÖBERG's exemplar äro defekta och bära tyd- ligt vittne om att vara tagna i dött tillstånd, vilket i MJÖ- BERG's anteckningar även angives vara förhållandet med Hydrobius-arten. Vidare framgår av hans anteckningar att han påträffat ätminstone några av sina exemplar på stranden under »tångruskor», alltså under enahanda förhållanden som EISEN och STUXBERG. Jämställes listan över MJÖBERG's insamling med nämnda EISEN och STUXBERG's uppsats, vilken innehåller den enda hittills publicerade förteckningen över vattenskalbaggar från Gotska Sandön, upptagande 8 arter Dytiscider och Hydro- philider samt Gyrinus minutus F., så äro nu inalles 18 arter vattenskalbaggar kända från denna ö. Vidare framgår av G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR 2153 en jämförelse mellan dessa listor, att endast 2 arter, nämligen Ilybius guttiger och Hydrobius fuscipes, igenfinnas å båda listorna, under det att flertalet av de vid de båda undersök- ningstillfällena konstaterade arterna äro olika. Detta är nog så anmärkningsvärt, alldenstund MJÖBERG började sin insam- ling nära nog på dagen vid samma årstid som EISEN och STUXBERG. Den växling, som ofta årstiderna medföra med hänsyn till förekomsten av vissa vattenskalbaggar, kan alltså ej förklara det anmärkta förhållandet, även i betraktande av att MJÖBERG utsträckte sin undersökning av ön under dubbla tiden mot deras. Beklagligtvis äro MJÖBERG's anteckningar för ofullstän- diga för att lämna någon säker hållpunkt för ett rätt bedö- mande av hans samling i biologiskt hänseende. Det drag av torftighet och tillfällighet, som nu synes vidlåda densamma, kvarstår oförklarat. Att enstaka exemplar vattenskalbaggar kunnat påträffas på denna ö, 7—8 mil från närmaste land, Fårön, är måhända i och för sig föga anmärkningsvärt, men att såsom på EISEN och STUXBERG's tid, 40 år förut, arter av dessa insektformer konstaterats att förekomma där massvis är desto mera för- tjänt av uppmärksamhet. Ur EISEN och STUXBERG's såväl som MJÖBERGS skildringar av Sandöns naturbeskaffenhet även- som ur JOH. GUNNAR ANDERSSON 's uppsats: »Mellan haf och dyner», intagen i Sv. Turistföreningens Åtsskrift 1895, fram- går, att Sandön består av lös sand med en långgrund sand- strand, ställvis bemängd med smärre stenar, klapperstenar m. m. På denna sandstrand säger MJÖBERG, att »våldsamma bränningar nästan ständigt rasa». Vidare säga EISEN och STUXBERG: »Emedan marken i följd av sin lösa natur ej är 1 stånd att på sin yta kvarhålla något vatten, finnas natur- ligtvis under ingen del av året några vattensamlingar på ön, ej en gång om våren, då man skulle vänta sig sådana». Att Sandön under sådana förhållanden kunnat lämna betingelser för förekomsten av vattenskalbaggar i »tusentals exemplar» är högst egendomligt. Att de därjämte angivas hava före- kommit massvis uppe på stranden under tång, förlänar ytter- ligare en särprägel åt djurlivet på Sandön. Mina jakttagelser hittills hava ständigt givit vid handen, 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. att man nästan uteslutande träffar imagines av Dytiscider å lokaler, varest betingelser finnas för utvecklingen av resp. arters larver. Flertalet av de från Sandön nu kända arterna har s. k. krypande larvformer, som behöva grunda, stilla vatten med rik växtlighet för sin fortkomst enligt hittills vunnen erfarenhet. Då dessa betingelser synas fullständigt saknas a Gotska Sandön, skulle larverna — om de över huvudtaget finnas här — hava helt omändrat sitt levnads- sätt med, som vanligt, åtföljande förändringar i deras mor- fologiska byggnad. Antingen leva de i likhet med imagines terrestriskt under tång m. m. eller pelagiskt eller på dju- pare vatten: Ingendera av dessa suppositioner förefaller att kunna hålla måttet vid ett närmare begrundande, varför en förekomst i mängd av vissa vattenskalbaggar å Gotska Sandön framstår såsom en synnerligen gåtfull företeelse, som behöver vidare uppklaras. Otvivelaktigt skulle den enk- laste förklaringen vara att söka däri, att där vid tiden för EISEN och STUXBERG's besök å ön funnits någon lugn vik med växtlighet i behövlig grad. Därom finnes emellertid ingen som helst antydan i föreliggande skildringar av denna ö. Fårön. MJÖBERG's samling härifrån innehåller följande 41 arter, därav en för vår fauna ny. 1. Haliplus furcatus SEIDL. — I ex. Denna art är, som sagt, ny för Sverige, men förmodligen torde den förekomma flerstädes inom vårt land, åtminstone söderut. Arten "beskrevs "först av GIV. SEIDLITZHANans »Bestimmungs-Tabelle der Dytiscide und Gyrinide des euro- peischen Faunengebietes» intagen i Verhandlungen des natur- forschenden Vereines in Bränn XXV. Bd., 1886 och återfinnes I hans Fauna baltica, Ed. II. I senare faunistiska arbeten har den merendels upptagits som varietet till Halipl. faulvi- collis ER. men har numera återinsatts i sin arträtt. Arten är känd från spridda ställen i Tyskland samt från Estland, Livland, Österrike, Ungern och Italien samt angives såsom sällsynt. G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR. 20S Utom på de hanliga generationsorganens form karak- teriseras denna art särskilt av sitt gaffelgrenat fårade pros- ternalutskott, varigenom den lätt skiljes från övriga Haliplider. Exemplaret från Fårön överensstämmer med hänsyn till kroppsform, prosternum, basalstrecken å protorax, makro- punkteringen och färgteckningen på elytra med den beskriv- ning över arten, som A. ZIMMERMAN lämnar i sin grund- läggande utredning av vattenskalbaggarne, intagen i Archiv fär Naturgeschichte, 38. Jahrg., 1917, Abt. A. Dock företer detsamma vissa avvikelser. Längden är nära 3 mm i stället för högst 2,; mm, protorax skutellarparti skjuter lika långt bakåt som hos faulvicollis, protorax relativa längd är likaledes densamma som hos faulvicollis, ehuru protorax är tydligt bre- dare, varjämte mikroskulpturen är annorlunda än som angives för furcatus. I sistnämnda hänseende kan man visserligen icke säga, att någon mikropunktering av det slag, som ut- märker confinzs-gruppens Haliplider, föreligger på skalvingarna av detta exemplar, men däremot förete desamma i ett smalt bälte längs ytterkanten en vid c:a 50 gångers förstoring tydlig etsning och i deras "apicalparti därjämte en fin punktering, varigenom glansen å dessa partier likvisst icke dämpas vid lägre förstoring. Å de tyska exemplaren av denna art an- givas elytra inom bägge könen vara fullständigt glatta utan spår av någon »Mikropunktulierung». Jag har emellertid funnit att mikroskulpturen hos en annan av våra arter, nämligen hos 8 av Halipl. ruficollis DE GEER är olika den, som råder hos de tyska represen- tanterna av samma art, i det att vår ruficollis 2, åtminstone från vissa lokaler, har elytra i sin helhet mikropunkterade, — liksom förhållandet angives vara hos Englands ruficollis 2, — under det att de tyska och övriga europeiska fastlandsrepre- sentanterna av samma art enligt ZIMMERMAN hava elytra endast delvis försedda med dylik punktering. Ovan anmärkta:' olikheter mellan Fåröexemplaret och ZIMMERMAN's beskrivning av furcatus synas mig böra få anses falla inom området för tillåten variation. 2. Haliplus variegatus STURM. — I €xX. 303 Bjdessus hamalatus GYLL.. — 2. ex. N [Se] SV wo Oo N Fö [BETR SET SE GS IN 3 [GS OY Un ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Bidessus unistriatus SCHRANK. — 2 ex. Hygrotus ineqvalis F. — 1 ex. Hydroporus erythrocephalus L..— 3 ex. » rufifrons DUET. — I ex. » pubescens GYLL. — 3 €x. » dorsalis F. — 4 ex. Graptodytes. Iineatus EF. (= Hydrop: lineatus F.): — I ex. Graptodytes granularis LL. — 4 ex. Deronectes halensis. F. — 3 ex. Agaporus oblongus STEPH. (= Hydrop. obl.). — I ex. Graurodytes congener THUNB. — 7 ex. » chalconotus PANZ. — 3 ex. » uliginosus L. — 3 ex. Eriglenus labiatus BRAHM(= femoralis PAYK.). -— 2 ex. Ilybius ater DE GEER. — I ex. » stmilis THOMS. -— I ex. | Ru wvargustor! GYLLaFT 1vex. | Nartus Grapei GYLL. — I €x. | Åcilius canaliculatus NICOL. — I €x. Gyrinus natator LL. — 5 ex. Helophorus nubilus F. — 4 ex. » aqvaticus TL., var eqvalis "THOHMS. — ARNE: Helophorus affinis MARSH. (= griseus THOMS.). — TC Helophorus — viridicollis STEPH. (= &eneipennis ITIOMS I s6Tex: Hydrochus elongatus SCHALL. — I ex. Ochthebius impressus MARSH. (= pygm&us PAYK.). 31 Ochthebius marinus PAYK. — 1 ex. Berosus signaticollis CHARP. — 1 ex. » luridus LL. — 2 ex. Hydrobius, fuscipes IL. — 1 ex. Plulydrus minutus F. — 1 ex. » testaceus F. — 4 ex. Helochares griseus F. (= lividus THOMS.). — I ex. NN -— G. FALKENSTRÖM, VATTENSKALBAGGAR. -— 37. Laccobius mimutus I. 30: > decorus GYLL. — 2 ex. GANGLBAUER har 1 sitt monografiska arbete »>Die Käfer von Mitteleuropa. Bd. IV, Heft I, 1904, vilket torde få anses vara det mest ingående, moderna arbete, som finnes, över Hydrophiliderna m. fl., uti en not meddelat, att han med hän- syn till pro- och mesosternums bildning hos denna art för densamma uppställer ett eget undersläkte: Campsolaccobius. Då arten ej förekommer i Mellaneuropa, har han ej närmare beskrivit densamma men angiver under släktdiagnosen pros- ternumswvara! utan. köl. I sin Fauna -baltica,s Ed anför V. SEIDLITZ sammalunda ävensom: »Kl. gross, die der Htarsen fast so lang als das Klgl.> GYLLENHAL har först be- skrivit arten men nämner intet om dessa karaktärer. C. G. THOMSON endast citerar GYLLENHALS caput-difinition i sin Skand. Col. Enligt Fåröexemplaren synas dessa båda karaktärer emellertid vara underkastade variation. Å ena exemplaret — en gg — visar prosternum en, visserligen svag, medianköl, under det att bakklorna äro i överensstämmelse med V. SEID- LITZ beskrivning; å det andra — en 9 — är prosternum slät men bakklorna betydligt kortare, knappast mer än hälf- ten så långa som kloleden. Mesosternum är däremot å båda exemplaren i enlighet med GANGLBAUER'”s och V. SEIDLITZ' uppgifter. 39. Dryops auriculatus FOURCR. (= prolifericornis F.). — 2 ev 3 ex. 40. Dryops Ernestr DE GOZ. (= auriculatus PANZ.). — BLICK: 41. Limmnius tuberculatus MÖLL. — 8 ex. MJÖBERG har publicerat resultatet av sin 3 månaders vistelse å Fårön 1904 i Arkiv för Zoologi, Bd. II under ru- brik: » Biologiska och morfologiska studier öfver Fåröns insekt- fauna», innehållande jämväl en »Tabellarisk öfversikt af de i de olika faunaområdena ingående viktigaste arterna». Denna avhandling är i flera hänseenden synnerligen intressant och 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. instruktiv. Jag nödgas emellertid att göra en anmärkning till uppgifterna om förekomsten på Fårön av vissa vatten- skalbaggar, på det att kännedomen om dessa arters utbred- ning inom vårt land icke skall komma på villospår. I den till mig för granskning överlämnade samlingen från Fårön buro nedanstående former namnetikett, härrörande, som det vill synas, från MJÖBERG's hand. Gaurodytes congener, SS, felbestämd t. G. clypealis » » FSA » SED paludosus Eriglenus labiatus, Sh » » » ungvicularis IHydroporus pubescens » » H. fuscipennis Helophorus affinis (= griseus TH.) » » » brevicollis. Intill dess det lämnats påtagligare bevis för förekomsten a Fårön av de till höger angivna 5 arterna torde alltså upp- gifterna därom i MJÖBERG's avhandling få lämnas åt sitt värde. Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäfer- fauna Schwedens. Von Paul Spessivtseff. I. Pityophthorus Trägårdhi sp. n. Länge 1,;—1,7,3 mm. Kopf schwarz-braun, fast schwarz. Stirn bei beiden Geschlechtern gewölbt, grob punktiert, uber dem Munde sehr undeutlich halbkreisförmig abgeflacht, mit kaum merkbaren, bisweilen ganz fehlenden kurzen Längskiel- chen; der Clypeusrand mit gelben Wimperhaaren dicht besetzt; der untere Teil der Stirn ist sehr sparsam mit nach der Mitte des Clypeusrandes geneigten Härchen bedeckt, die nur bei seitlicher Betrachtung oder bei starker Vergrösserung wahr- zunehmen sind. Fuähler rötlich-gelb; die Keule bei reifen Exemplaren dunkelbraun, glänzend; die Keulenglieder hellgelb bewimpert. Halsschild dunkelbraun, kaum länger, als breit (7 :6), an Basalhälfte mit schwach abgerundeten Seitenränder, vorn merklich eingeschnärt, vordere Hälfte mit ziemlich kon- zentrischen Höckerreihen besetzt, die hintere Hälfte ist dicht und tief punktiert, mit schmaler und glänzender deutlicher Längsschwiele in der Mitte. Bei frischen Exemplaren ist der ganze Brustschild regelmässig, doch sehr sparsam mit gelb- lichen, nach den Mittelpunkt des Brustschildes geneigten Härchen bedeckt, die bei abgewischten Individuen oben oft fehlen und nur an den Seiten und am Vorderteil des Hals- schildes zu sehen sind. Infolge dieser Behaarung' und der groben dichten Punktierung, sieht der Halsschild fast matt 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. aus, wodurch der Käfer schon fär das unbewaffnete Auge von den anderen Pityophthorus-Arten, die mit ihm gelegent- lich zusammen briäten können, leicht zu unterscheiden ist. Fläugeldecken dunkelbraun, zu der Spitze oft heller, schwach fettglänzend, noch sparsamer als der Halsschild mit gelblichen Härchen bedeckt, höchstens nur I ”/4 mal so lang, als zusammen breit, reihig flach und fein punktiert, mit glatten Zwischen- räumen; die Reihen sind oft wenig erkennbar, besonders an der Basis der Flägeldecken, wo die Punktierung im weitem Umfange viel dichter und stark irregulär ist; Nahtstreifen an der Basis der Fläugeldecken fast garnicht, sonst sehr schwach und an dem Absturze doch merklich vertieft; Längsfurchen am Absturze breit, flach und mehr glänzend, als die Flägel- decken selbst; die Nath und flachen Seitenwälsten sind mit kaum sichtbaren Höckerchen versehen und frei von Haar- börstchen; Spitzenrand gemeinschaftlich abgerundet, Naht- ecken nicht vorstehend. Was Kaumagen und Penis anbetrifft, so haben einzelne Teile dieser Organe dieselbe Form, wie bei unseren gewöhn- lichsten Pityophthorus-Arten. Nur die Dimensionen des Kaumagens und des Penis zeigen wesentlichen Unterschied. Beide Organe sind: verhältnissmässig kleiner, zarter, durch- sichtiger und heller in der Farbe. So bildet der Kaumagen !/;3 und der Penis !/6 der Gesammtlänge des Körpers; bei Pityophthorus glabratus EICHH. dagegen, der unter den schwe- dischen Pityophthorus-Arten der beschreibenden Art am näch- sten steht, macht der stark chitinisierte dunkele Kaumagen !',9 und der schwarz-braune Penis '/s des Körperlänge aus. Fundort. Hällnäs im Norrland (Nord-Schweden). Auf den dännen (0,5 — 1,5 cm.) Zweigen der Gipfel gefallener Fichte von Prof. Dr. IVAR TRÄGÅRDH in Mitte Juli 1921 gefunden. Bei weiterer Untersuchung des mir äbergebenen Materials gelang es noch 132 lebendige Käfer von verschiedenen Alter aus den Fichtenzweigen zu sammeln. Lejider waren die Gänge durch Ernährungsfrass der jungen Käfer und durch den Nach- frass der Alten so verworren, dass die Wiederherstellung ihres urspränglichen Charakters sich ganz unmöglich machte. Wie die Mutter- so auch die Larvengänge sind sehr ober- flächlich und greifen den Splint garnicht an, ausser den Pup- SPESSIVTSEFF : ZUR KENNYNIS DER BORKENKÄFERFAUNA SCHWEDENS. 221 penwiegen, die in den Splint ganz flache, doch merkbare Spuren lassen. Der Käfer unterscheidet sich von den europäischen Fichtenborkenkäfer P. micrographus L., P. exsculptus BRATZ. und P. fennicus EGGERS durch nicht vorgezogene Nahtecke, von P. lichtensteint RATZ , P. knotekz REITT und P. pubescens MRSH. durch unbehaarten Furchenrand; von den nahe ste- henden FP. glabratus EICHH. durch gedrungene Form, klei- nere Dimensionen, braune Farbe, matten Halsschild, mehr flache Furche der Flägeldecken und hauptsächlich durch die Sculptur der Stirn. Die Stirn bei P. glabratus 89 hat eine deutliche, von Seiten parallel-, von oben bogenartigbegrenzte Vertiefung, die von goldgelben Haaren dicht bedeckt ist; ein Teil der Haare sind lang, wachsen am Rande der Vertiefung und sind nach vorn und unten geneigt, der andere Teil be- steht aus kärzeren, fast anliegenden Härchen, die den Grund der Vertiefang bedecken und mit ihren Spitzen nach der glatten Längslinie gerichtet sind; bei P. glabratus SJ ist die Stirn gewölbt, kahl, uber dem Munde nicht abgeflacht, mit deutlichen, verhältnismässig längeren Längslinien. Mit PP. buyssonz REITT, P. carnziolicus WICHMANN (beide auf Pinus nigricans in Säd-Europa), P. htenscheli SEYTNER (auf Pinus- Arten in europäischen Alpen) und P.: seznex WICHMANN (H!es Aipes, Bistolas), 4 seltene, einander sehr ähnliche euro- päische Arten, ist unser Käfer auch nicht zu verwechseln. Von dem ersten unterscheidet er sich durch kurze Flägel- decken; von dem zweiten durch braune Farbe und Skulptur der Stirn, welche beim carniolicus 8 deutlich eingedräckt ist und scharfen deutlichen Längskiel hat; vom dem dritten durch seine gedrungene Form; von dem vierten durch kärzere Flugeldecken, durch Abwesenheit des glänzenden Ouerkiels äber dem Munde und durch unbehaarte Furchenrand. II. Ips duplicatus SAHLB. Der Käfer wurde ven mir im Versuchsparke Siljanfors bei Vimo einmal auf der Kiefer (1 J und I 8), zum zweiten- mal auf der Fichte (1 J und 2 22) den 8 August 1921 ge- funden. In beiden Fällen waren es Mutterkäfer, die mit ihrer N N N ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Eiablage beschäftigt waren. Sie bauten in der nächsten Nachbarschaft mit ps typographus ihre Gänge auf den in Juni dieses Jahres gefallenen Stämmen. Da der Frähling im Jahre 1921 sehr fruh begonnen und ausschliesslich warm war. so ist es wahrscheinlich, dass die beiden Käferarten zu der zweiten Generation gehörten. Ips duplicarus, der in den westeuropäischen Wäldern äusserst selten vorkommt, gehört zu der Fauna Ost-Europas, wo er fast immer in Gesellschaft mit /ps typographus brätet und in dieser Beziehung in seinem beschrenkten Verbrei- tungsgebiete den fehlenden JZps amitinus "EICHH. ersetzt. Schon in Finnland kommt er oft vor! und im europäischen Russland ist der Käfer uberall verbreitet, wo die Fichte na- tärliche Bestände bildet. Besonders häufig tritt er dort im Norden und Osten auf, und wird immer seltener in der Richtung nach Westen. In Sibirien trifft man ihn am häu- figsten in den Gegenden, die an das Uralgebirge unmittelbar an- grenzen, seltener im ubrigen West-Sibirien; im Ost-Sibirien tritt er nicht aufund scheint dort durch Zps ussurzensis REITT ersetzt zu werden. Versuchspark Siljanfors, wo Ips duplicatus zum erstere- mal in Schweden gefunden wurde, liegt in einer waldreichen von der Meereskäste weit gelegener Gegend, so dass eine zufällige FEintransportierung des Käfers aus Russland oder Finnland ganz ausgeschlossen ist. Wenn man in Betracht nimmt, dass die Bestände in Siljanfors einen ganz ausge- sprochenen nördlichen Charakter haben und in vielen Be- ziehungen die Wälder Nord-Russlands erinnern, so wird die Anwesenheit dieses Käfers in dieser Gegend ganz begreiflig, und es ist sehr wahrscheinlich, dass dupläcatus in Nord- Schweden ebenso verbreitet ist, wie in Nord-Russland, wo er auch bis zur letzten Zeit oft mit /ps typographus verwech- selt wurde. Doch ist der Käfer von Ips typographus leicht zu unter- scheiden. Er ist kleiner (3,;—4 mm), hat glänzenden, gröber punktierten Absturz der Flägeldecken; der zweite Zahn der Seiten des Absturzes ist plattenförmig und an der Basis mit 1 Uunio Saalas, Kaarnakuoriaisista ja niiden aiheuttamista vahingoista suomen metsissä. Helsinki 1919. SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA SCHWEDENS. 223 den dritten breit verbunden, der von der Spitze der vorher- gehenden (den 2-ten) viel weniger entfernt ist, als der letzte vom Suturalzähnchen; die Zwischenräume der dorsalen Punkt- streifen sind mit weitläufigen Punktreihen versehen, die bei Ips typographus fehlen. Die Figur der Gänge ist der des typographus im ganzen sehr ähnlich. Doch sind die Muttergänge verhältnissmässig enger (1,5—1,75 mm), nicht so geradlinig wie bei typograplus, und gewöhnlich mebr an Zahl, so dass aus den Rammel- kammer oft 4—5 Muttergänge ausgehen. Experimentalfältet, September 1921. Zur Präsizierung des Puppenhabitus einiger Parnassiiden. Von Fö Bryk: Dank dem freundlichen Entgegenkommen seitens der Firma Dr. O. STAUDINGER & A. BANG-HaAasS (Blasewitz), die mir je eine tote Puppe von Liihdorfia pusiloi (2), Sericinus tela- mon (S) und Archon apollinus (4) zusandte, bin ich in der Lage nachtraglich teilweise meine kleine Studie äber den Mimo- kremaster zu ergänzen, teilweise eine ausgesprochene Vermu- tung zu berichtigen. Bei der habituell den Parnassiuspuppen ähnlichen Puppe von ÄArchon apollinus HRBST. ist der Mimo- kremaster keineswegs, wie ich vermutete, stark ausgeprägt, sondern so unansehnlich, dass man ihn nie bemerken wärde, hätte man den von der Apollopuppe nicht fruher beobachtet. Seine beiden zitzenartigen, kirschholzrotbraunen Fortsätze sind ganz winzig, gedrungen an das betreffende Segment angepresst, dass sie sich nur mit schwerer Miähe entdecken lassen. Hingegen lassen sich, wenn auch undeutlich, die völlig räckgebildeten Bauchfässe erkennen. Auch sie treten nicht stärker plastisch hervor, als der Mimokremaster; bei der Apollopuppe liessen sich höchstens Negative der Bauchfuss- ansätze — schwach eingedräckt — enträtseln. Wie bei der Apollopuppe vermisst man auch bei der von ÄÅrchon jeden Kremaster; nur unbedeutende Höckerchen sind dort bemerk- bar. In diesem Zusammenhange sei erwähnt, dass SPULER (Vgl. seine Schmett. Europas, p. XXXII) das völlige Aus- bleiben von Kremaster bei den Schmetterlingen uäberhaupt zu bezweifeln geneigt ist. F. BRYK, PUPPENHABITUS EINIGER PARNASSIIDEN 225 DiecPappen? der! beiden anderen Parnassiiden sollen hier schon deshalb beschrieben werden, weil in der Literatur die diesbezäglichen Angaben sehr spärlich und unzulänglich sind. Nur einige Stichproben: VERITY schreibt uber die Puppe von Liihdorfia puziloi: »Plus grosse que celle du genre Thais« (= Zerpynthia), »plus semblable åa celle du P. machaon, mais recourbée au niveau des ailes« (idem, Rhop. pal pis2p) I SErFZ: (Gross 'Schmettyd” Erde Fauna pal; Vol: I, p. 15) fäöhrt VERITY's Diagnose an und STICHEL weiss sogar mitzuteilen, dass die Puppe »mit einzelnen Borstenhaaren be- Setsbbista:n (CET: LYVY TSMAN Gen InsEep, 59; pr 4 (1007): Dem gegeniäber ist festzustellen, dass die Puppe viel mehr der apollinus-Puppe ähnelt als der von machaon. Sie sieht auf den ersten Blick wie eine eingetrocknete sowie ein- gefallene apollinus-Puppe aus, die man sich gerade bei der Stelle der Einschnärung und Subimaginalflägel-Scheiden als eingeschrumpft zu denken hat, wodurch die deutlich abge- setzten Abdominalringe schärfer zum Vorscheine treten, was bei der apollinus-Puppe, die gerade dort den grössten Leibes- umfang zeigt, nicht der Fall ist. Gemeinsam fär beide Zerynthianae ist, dass ihre Subimaginalflägel-Rippen stark gekerbt sind: bei Liihdorfia noch mehr plastisch hervortretend als bei Archkonr. Auch in der Farbe gleichen die Puppéen einander. Die bei der apollinus-Puppe räckgebildeten kurzen Kopfspitzen sind bei der von Läihdorfia nicht mehr so unan- sehnlich und leiten zur bekannten Papilioniden-Puppenfazies hinäber, ohne sich jedoch diesbezäglich so stark wie bei machaon oder Sericinus es der Fall ist, differenziert zu haben. Die Spitzen der Flugelansätze viel markanter als Årc/hon, am ehesten zu Serzcinus hinäberleitend. Das Intermediäre an dieser Puppe, von Parnassius zu Zerynthza Hinäberleitende, kommt auch in den Kremasterverhältnissen zum Vorscheine, indem sich der Hinterleib derart zu einem Schnabel zuspitzt, "dass man deutlich einen Kremaster unterscheiden kann; er muss mit sehr feinen Häkchen besetzt sein, die aber von einem unbedeutendem anhaftenden Gewebfleckchen verdeckt sind. Der unansehnliche Mimokremaster nicht viel deutlicher als beim ÅArchon, nicht stärker hervortretend als die räckgebil- deten aber doch sichtbaren Bauchfässe. Beides dunkel bern- 15 — 2a3s, Entomol. Tidskr. Årg. 42. Häft. 3—4 (1921). 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I921I steingelb vom Braunrot des Puppenkörpers abgehoben. Der eben mitgeteilte Puppenhabitus von ÅLiihdorfia bestätigt nur die Richtigkeit meiner nach ihrer Imago vorgenommenen Zuteilung von Archonx zu den Zerynthizanae und verankert hierdurch die tiefere Erkenntnis seiner systematischen Stel- lung auch an. Belege aus. der.Ontogenie;) [VglXauchou. a E. REUTER, Uber Palp. Rhopaloc., p. 225 (nota 3) (1896).] — Die Puppe von Sericinus erinnert prima vista an eine Nymphalidenpuppe; sie ist länglich, in der Grösse einer Ze- rynthra-Puppe (17 mm.), mit scharfen Dornen besetzt; »mit zwei kurzen Fortsätzen am Kopf, uber den Räcken ziehen Reihen scharfer Dornfortsätze«, so wird sie fläuchtig von SBITZN skizziert:, ,-VERITY (lues poe3s) weissnoch,wenigen uber die Puppe zu erzählen: »Bifurquée a I'extrémité céphali- que, tronquée åa l'extrémité caudale, soutenue par un fil a mi-corps«. — Von den beiden Paaren der in Längsrichtung ziehenden Dornreihen, verläuft die dorsallaterale vom Segmente 8 bis 12; das Bemerkenswerte an ihren Dornen ist, dass die zwei vordersten dornigen Fortsätze nicht wie die ubrigen einfach, sondern doppelt bedornt sind (spina du- plex). Die des ventralen Reihenpaars beschränkt sich ledig- lich auf die Segmente 8 und 9. Die Dorne sind scharf, er- rinnnern fast an die Krallen der Larvenfässe. Der sich stark verjungende Hinterleib ist an seinem abgeplatteten Ende wie abgehackt; seine beiden scharfen Kanten gleichen fast Dornen. Die Puppe scheint sich offenbar nach Zerynt/ia- Art auch dort anzuspinnen; wenigstens lassen sich Spuren von Gespinste am Kremaster wahrnehmen. Der Mimokremaster ist nicht leicht sichtbar; auch er glänzt wie der Kremaster infolge eines ganz feinen öbriggebliebenen Uberzuges vom Gespinste. Hinsichtlich des Larvenhabitus sei auf A. SCHIER- BEEKS,On itheyset.. patt.-ofi-caterp.raspupa(Leiden 191780) t. V. fig. 14, (p. 120—121). verwiesen. 1 Vgl. Seitz (l. c., p. 16); bei STICHEL in WYTSMAN (1. c.) wird dieselbe Diagnose insoferne variiert, dass die Dornenreihe auf zwei(!) Reihen prä- zisiert wird. T In memoriam. Isaac Birger Ericson föddes i Göteborg den 8 okt. 1847. I sin ungdom gick han i lära hos sin far, som var konstsvarvare, och flyttade år 1866 till Amerika, där han bedrev tekniska studier. Efter sin återkomst till Sverige var han före- ståndare för Lundby snic- kerifabrik vid Göteborg 1873—77, biträdde vid in- redningen av Göteborgs slöjdskolor 1877—78, var föreståndare för byggnads- företag i Göteborg 1879— 81 samtblev disponent för M. E. DELBANCOS oljeslageri och kvarnar i Mölndal 1881. År; 1885 fångade han den första skalbaggen, en 8 av Örycetes nasicornis, varom han lämnat en beskrivning i Ent. Tidskr. 1896, pag. 258 Det är nog många som läst artikeln, men alla dessa ha nog inte tänkt på det kraftprov han då visade, nämligen att plugga latin för att kunna läsa THOMSSONS Skandinaviens Coleoptera, sedan han funnit THOMSSONS Skand. insekter för kortfattad. Detta studium hade emellertid till 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 följd, att han fick ett mer än vanligt intresse för våra skal- baggar, ett intresse, som aldrig sinade, och som tog all hans lediga tid i anspråk. När tiden inte ville räcka till, använde han nätterna till arbete med skalbaggarna, och detta kan i sin mån: bidraga till att förklara, hur han kunnat komma så långt i sin kännedom om dessa djur. Med sin stora flit och sitt goda tålamod hade han dessutom en ovanligt skarp blick, som uppfattade alla detaljer, och ett minne, som var rent av otroligt. Han hade kännetecknen på de olika skalbaggarna så klart för sig, att han endast i kvistigare fall måste till- gripa något av de verk på latin, tyska, franska eller engelska, som han hade i sitt bibliotek. År 1893 utarbetade han tillsammans med EMIL SANDIN en förteckning över Sveriges och Norges Coleoptera. Denna förteckning kompletterade på ett lyckligt sätt THOMSSONS Skand. insekter, enär den upptog författarenamn och en del synonymer. i 1894 uppstod i Mölndal en eldsvåda, som även lade ERICSONS hem i aska Härvid lyckades han rädda sina insektlådor, men skåpen, som de voro insatta i, och alla dubletterna, däribland en mängd oexaminerade djur, brunno upp. Denna olycka kunde likväl icke släcka hans håg. I stället tog han genast i på nytt och med kraftiga tag. År 1896 kunde han meddela, att samlingen uppgick till cirka 3,000 arter med omkring 20,000 individer. Han nöjde sig icke med att samla i hemorten, utan gjorde flera resor till andra trakter av landet och var t. ex. på Öland icke mindre än tre gånger. År 1908 reste han till London för att vid Natural History Museum studera MATTHEWS” trichopterygidsamling, sedan museet, på hans begäran att få samlingen sig tillskickad, svarat, att aldrig något skickats från museet, ej heller i fram- tiden komme att skickas. Efter 14 dagars vistelse vid mu- seet fann han djuren i den MATTHEWS'ska samlingen i hög grad hopblandade, men han hade gjort sig så väl känd där, att samlingen sedan sändes till honom för revidering. När den återsändes, var den rätt bestämd och kompletterad med en hel del djur. ISAAC BIRGER ERICSSON 229 Något före denna tid hade han med ett förvånande tålamod efter otaliga experiment lyckats konstruera ett mi- kroskop för överljus för att studera de minsta skalbaggarna, i synnerhet trichopterygiderna. Skicklig tecknare som han var, avritade han dessa skalbaggar sådana de tedde sig genom mikroskopet, men när han inte kunde bevisa, att djuren sågo så utr för dem; som ej; voro. i tillfälle att se dem genom mikroskopet, försökte han skaffa sig fotografier av de för- storade djuren. För detta ändamål konstruerade han en apparat, varmed han slutligen lyckades fotografera djuren med cirka 50 gångers förstoring. Detta arbete kunde inte utföras, förr än arbetet i kvarnarne slutat på lördagskvällarne, emedan eljest kvarnarnas gång förorsakade skakningar i huset, och tillräckligt stark ström för det elektriska ljuset ej heller kunde erhållas. Men hela natten mellan varje lördag och söndag var han under en lång tid sysselsatt härmed och lyckades få utmärkta fotografier av en massa trichopterygider m. m. Då författade han även ett arbete »Bidrag till Biets anatomi och biologi» med mikrofotografier av biets olika delar, varav han gjort preparat. Efter Londonvistelsen reste han till Wetzlar i Tyskland och vidtalade firman E. LEITZ att tillverka mikroskop enligt hans konstruktion, se Ent. Tidskr. 1909, häft. 3 —4, omslagets 3:e sida. Typiskt för hans intresse, att mikroskopet skulle kunna komma i många entomologers händer, var, att han gjorde som villkor för uppfinningens överlämnande, att mi- kroskopet ej finge kosta mera än 115 Mark. Det är inte hans fel, att kriget och valutan har ändrat detta pris. År 1912 erhöll han avsked med pension och flyttade då till en villa, som han byggt sig i närheten av Hindås, och som han efter initialerna i sitt namn kallade Ibero. Tidtals sysselsatte han sig med sitt barndomsarbete att svarva, och många utsökta arbeten i valross- och elfenben samt rosen- trä ha lämnat hans hand. På Ibero trodde han sig ostörd kunna få ägna sig åt sitt älsklingsstudium, men kort efter ditflyttningen kom sjuk- domen, som nedsatte hans krafter. Denna tog så småningom överhand, så att han på den sista tiden ej kunde lämna sängen, och den 23 mars i år fick han sluta sina dagar, 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 efterlämnande maka, som på sällsynt sätt haft förmåga att deltaga i hans studier och att sköta honom under sjuk- domen. Vännen ISAAC hade en sträv yta och ansågs av dem, som ej voro vidare bekanta med honom, som mycket envis. Undertecknad, som haft förmånen att känna honom väl, och som haft nöjet att räknas bland hans vänner, vill framhålla, att under den sträva ytan fanns ett mycket gott hjärta och en självbildning, som säkert saknar sitt motstycke. Hans envishet har jag alltid ansett som en av hans största för- tjänster i den meningen, att han eljest icke hade kunnat komma så långt i sitt entomologiska studium. Vid sin bortgång efterlämnade han en samling i 92 lådor, insatta i 2 skåp. Av dessa lådor äro 8 upptagna av världs- faunan av trichopterygiderna. I samlingen torde icke fattas ett tiotal av de i Sverige funna skalbaggarna, men det.är likväl icke samlingens storlek, som är mest imponerande. Det är ordningen och djurens utseende, som rent av frap- pera åskådaren. Där finnes icke ett enda trasigt djur, alla djur stå i samma höjd, och varenda nål står i snörrät rikt- ning. Det är många gryende entomologer, som han hjälpt över de första stötestenarne i skalbaggsstudiet, och ännu flera, som han hjälpt med namnbestämningar. Undertecknad, som varit en bland dessa, kan endast beklaga den förlust hans bortgång var för skalbaggsstudiet. Hade han fått be- hålla sina krafter och levt längre, hade han kunnat kungöra sina rön om trichopterygiderna, något som nu, till följd av ofullständiga anteckningar, icke torde kunna göras, förrän någon ny entomolog i detta hänseende kan upptaga hans mantel. Mycket mera vore att säga om denne märklige man och hans liv, men jag vill sluta dessa rader med de orden: Länge skall Isaac ERICSON leva 1 ett ljust och tacksamt minne hos sina vänner och icke minst hos C. H. Östrand. Svensk Entomologisk och Arachnologisk litteratur för år 1918. (Jämte äldre tillägg) Av Fr. E. Åhlander. Anmärkningar och kompletterande uppgifter emottagas med tacksamhet under adress: Arbetarbiblioteket, Folkets Hus, Stockholm. Insekter. ADLERZ, Gottfrid, De fotografiska bilderna i »Grävsteklarnas liv». — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. SÖ LÖLIINSA 332 TFLJJSE AHLBERG, Olof, Beiträge zur Deutung der Zetterstedtschen FIIINgIpSsarten.. sc, LPid:; SAO: LA2E ALM, Gunnar, Till kännedomen om Prosopistoma foliaceum HOTEN rs LD1G FAS SAS SON KN textihors tryckesesiss.. 50. AMMITZBÖLL, I., Ännu en tredje för Sverige ny Eristalis-art tagendiNstad: ——wIbid35-199: ANDERSSON, Lars Gabriel, »Farliga djur». — Bonniers Må- NaAdSshkeestbhlm LATE: 2093, NERE St 253, k2texthpr ——, Mer »Farliga djur». — Ibid., N:r 7, S. 12—17, 11 textfig. AURIVILLIUS, Chr., Släkten och släktnamn. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. SOL IOTS, SK OG L1O0: ss Svensk insektfaunat 2. Andra. ordningen. Nät: vingar. ,. Orthoptera. 2 uppl. — Uppsala 1918. | 8:0. 25 Su ITALtextho: ——, Svensk insektfauna. [13]. 1. Gaddsteklar. Aculeata. 'Tredje—sjätte familjen: Getingar. Vespide. Dolksteklar. Scoliidae. Spindelsteklar. Mutillidae. Plankstiklar. Sapy- gidaekresrupplkag— Uppsala, I0HRöX Nb 8:0,; Sa Ilan id2, 25 textfig. NN [GE 12 18. 19. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1 g21. BENGTSSON, Simon, Braconologische Beiträge. — Lund, Univ. Årsskr., N. F., Avd. 2, Bd 14, N:r 32 [= Fysiogr. Sällsk; Flandl., N. EF; Bd 20, N:r 32) 1018, 47 Sy 10 texter ==, 5e Kemnper, N. An Nr 30. Bigården. Tidning för biskötare. Svenska Biodlareför- eningens tidskrift. Redaktör H. O. Sand. Årg. 20, N:r I—12 + Lotterinummer. — Strängnäs 1918. 8:0. 184 +60s. BiMAn, Torsten, Äro getingarna bifiender? — Bitidningen, Helsing FOT rÄTE. LI JA LOS, S1t220 2 205 BINNING. Axel, Renbromsen anträffad i Västmanland. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. HO HON RI OKOl (LON T ——, Anthrocera scabiosae Scheven ytterligare funnen i Västmanland. — Ibid., 5. 100. Bitidningen. Organ för Sveriges Allmänna Biodlareför- ening. Red. och utg. N. Nilsson. Årg. 17, N:r 1—12. — Helsingborg 1918. 8:0. 284 S. BONDESSON, August, Djur- och växtlivet i en halländsk ljung- backe. En uppsats från skoltiden. — Sveriges Natur, Sthlm, Årg. Ox IOLS, -S5. 300 LU EKENE. BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar från norra delen av Jönköpings län. — foton Tidskr., Uppsala, Årg. 305 TÖLSK SE 100 ==085 BryK, F., Einige Randbemerkungen zu Dr Christeller's Studie äber die Missbildungen der Schmetterlinge. — Entomol. Mitt"; Berlin; '75- FOIS; sv S8--03: ——, Grundzige der Sphragidologie. — Ark. Zool., Sthlm, Bad II, Nr 28, OS, 3053 2 tavl., 2 eo: ——, [Om Vingribborna hos lepidoptera Papiliomförmia.| — Entomol: Tidskr., Uppsala, Årg. 30, ror82:s: rie: i Ueber die Radialgabel des Papilonitommagesdersis= Societas Entomologica, Stuttgart, Jahrg. 33, 1918, s. 17— 18, I textfig. a AT Iconographie der skandinavischen sphragophoren Rhopaloceren. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918, S. 143—147, 8 textfig. CEDERGREN, Gösta R., Några ord om de olika slagen av yngelröta hos bin. — Bitidningen, Helsingborg, Årg. 17, TOTS, SS: TOE-G2 ESBEN-PETERSEN, P., Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Expeditions to Australia ”Tg10==1913. 18. Neu roptera' and Mecoptera. == Ark: ZooLtSthim, BAT, Na 203 TOMS, SAS 3 tavla ns texte FaBRE, J. H., Instinktens mysterier. Övers. från franskan av Hugo Hultenberg. Med anmärkningar av professor A. Tullgren. — Uppsala” TfOT8..158:0:"" 210545, 9 tavlilortextng: FLOoERICHE, Ett flugkåseri. (Ur Floeriche's »Plagegeister». [SS JOk 34- SO 308 371: 39: 40. LT le NN . LITTERATUR 233 Övers. utförd av amanuensen Björn Johansson). — Hygien. INGVIyGr Lund SÄTE BIOS, NS ÖN FRISENDAHL, Axel, Coleoptera från Jämtland. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918, s. 202—205. GErRTZ, Otto, Skånes zoocecidier. Ett bidrag till känne- domen om Sveriges gallbildande flora och fauna. — Lund, Univ. Årsskr., N. F., Avd. 2, Bd 14, Nir 26 [= Fysiogr. Sällskl Elamdl5jöNe Eje Bdiieoy Nar 26), Tome, mest HecTOR, D. S., Samlaren. Praktiska anvisningar och råd vid anläggandet, ordnandet och förkovrandet av naturalie- samlingar. Efter utländska källor. — Sthlm 1918: 8:0. NS He Soy (OF PING JANSSON, Anton, Coleopterologiskt från Hjälmarstränderna. sr Hntomol Faidskr:” Uppsala fArFet 30, FOTS, sSIro= 30. ——, Iakttagelser över Megachile-honans blombesök och betende 1 'och för pollen- och honunginsamling. — Ibid:, SAO Ölrra 2TISE ——, Intressantare Coleoptera och Hemiptera heteroptera iakttagna i Skedevi socken, Östergötland. — Ibid., s. 195 —201. ——, Som myrmecofiler okända eller föga kända Coleop- Lenas IDG NISKOR JoHANNSEN, W., Ärftligheten i historisk och experimentell belysning. En översikt av ärftlighetsforskningens viktigaste resultat. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. GONG AMS EN NEXUNE KEMNER, N. A., Anchomenus Thoreyi Dej —ny för Sve- rige. En. dementi och förklaring. — Entomol:; ”Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918. s. 96—97. —— , Atlas över fjärilar och larver. 25 planscher i färg med 326 naturtrogna avbildningar jämte förklarande text. Med förord av docent Simon Bengtsson. 3. uppl. — Lund HOMO TNASKON. AORSYE25 tavINHONtextNe ——, Uber die Gattung Nothorrhina Redt. [Col]. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 3/0), OIMOR SE 2123 210 MIstextag. ——, Vergleichende Studien tuber das Analsegment und das Pygopodium einiger Koleopterenlarven. Akad. Avh. Lund. SHU PpPsSalaTÖTS ESO LOU Sy dest KLEFBECK, Einar, Några entomologiska notiser från Gott- landg = I Bntomolwittdskr UPppsalatrATe 30, 108, St: 340—342. ——, Några insektfynd i Dalarna. — Ibid., s. 344. KORSCHELT, . E., Livslängden, åldrandet och döden. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. 8:0. 192 S., 44 textfig. All 48. 49. HOS ÖL. 62. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. LUNDBLAD, O., Ithytrichia lamellaris Eaton. — Entomol. Tidskr:,. Uppsala, Arg) 3053-1078, (S:1S42 BAG: LJUNGDAHL, David, Lepidopterologiska anteckningar. — Ibid., s.s82—91, 4» textfig. : ——, Några puppbeskrivningar. — Ibid., s. 216—238, 41 textfig. MELIN, Douglas, Några tankar om mimicry och skyddande likhet med stöd av dipterologiska studier. — Ibid., s. 239 = 204,/t2ntavi. M., R., Intressanta insekter. En populärstudie av impopu- lära: «djur: => Hela Världen, «Sthlmat9n8, Stiunsj3==1378, 10 textfig. NEANDER, Alvar, Ytterligare om Kronobergs läns macro- lepidoptera.: — Entomol.» Iidskr., Uppsala; Årg. 305-108, SO 53: i NinssonN-EHLE, H, Årets svåra vetesjukdom. Olika sort- resistens mot dvärgstritens angrepp. — Landtmannen, Sthlm, Årg. 1, 1918, 5. 564—566. NorDpstRÖM, Frithiof, Bidrag till kännedomen om Sveriges dagfjärilar. — -Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg: 3ZÖFIIOTE SI208-—3 215,14 itextigw KCEoRts) ——, Fynd av sällsyntare fjärilar jämte anteckningar om någtasav dem Ibid ks:Ö0F-056 NORDENSTRÖM, H., Parasitstekelfynd 1 Sydsverige. — Ibid., S. 92—94. OrsTtaADIUS, Ernst, Ovanligt skadedjur å preparerade fjärilar. == Ibid:, Si 190 100: ——, Ytterligare anteckningar om fjärilar, huvudsakligen småfjärilar, i Kronobergs: läns Ibid: sw69-=STt,r7 textng. PratE, Ludwig, Härstamningsläran. Populärt framställd. Till svenska av Robert Larsson. — Sthlm 1918. 8:0. 120 S., 69 textfig. RANGNoOWw, H., Verzeichnis der von mir in Schweden, ins- besondere in Lappmark gesammelten Macrolepidopteren. — Zeitschr. wiss. Insektenbiol., Berlin, 13, 1918, S. 283 =—=207, I otavla. RINGDAHL, O., Neue nordische Anthomyiden. — Entomol. "Tidskr.; Uppsala: Årgaro 1018, Ssal48— 194: Roman, A., Beiträge zu den schwedischen Ichneumones pentagonio Ark. Zool, Sthlm, /B dare, Nie nings, 3205: ——, Beriktigande angående parasitsteklar ur grankottar. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918, s. 345— 3406. RYDpBErRG, C. S., Bidrottningens befruktning. — Bitidningen, Helsingborg, Atg:. Ey IONG,: ST 240-250: ——, Vaxmalen m. m. — Ibid., s. 223—2206. RyDÉN, Nils S., Några fjärilsfynd. — Entomol. ”Tidskr., Uppsala, Årg. 30, 1018, S- 344 345: 63. 68. 69. Tä H2 13: 74- 175: TÖ: Uäe LITTERATUR. 235 SETTMAN, Torsten, Om sammanslutning mellan idel arbets- humlor och om övervintrade humlehonors minne av sitt fjolårsbo. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918, SiU320r gg 2 SJÖSTEDT, Y., Insectes pseudonewropteres.” vi: lFermitidae. = MoyagerAluaud: ar Jeannel) Pafis gris, sit Is 18. ——, Neue Orthopteren aus Afrika und Madagaskar. — VAS KERZ0 OL SEIN 3 (2 NG STR LOIS RN (TGKISENESR textig ——, Results of Dr. E. Mjöberg's Swedish Scientific Ex- peditionst torPAtustralat T0To—-1013.,--0r7. Mantidae. und Phasmiddet t-— NIGER INTE TOÖNKOPSj KÖN ASA tavl. SLtextie: ——, Wissenschaftliche Ergebnisse der schwedischen ento- mologischen Reise des Herrn A. Roman in Amazonas 1914 LOTSA TS ÖdONAA DTE SNITSSA TOnSN SAS tavi. ——, Se Stockholm, Naturhist. Riksmus., N:r 70. STOCKHOLM. ' Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. 'TULLGREN, Alb., Entomologiska avdelningen [under år 1917]. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 57, 1918, 5. 138—139. — Entomologiska Föreningen. [——], [Redogörelse för förhandlingar den 24 februari 1917 —den 1 juni 1918]. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, HOMSNISE KO Nere IT 2 Alfra ÖR — Naturhistoriska Riksmuseet. SJÖSTEDT, Yngve, Entomologiska avdelningen [under år 1917]. — Sthlm, Vet.-Akad. Årsbok; 1918, S. [By IR STRINDBERG, H., Typstudien tber die Geschlechtsorgane einiger Mallophagengattungen. — Zeitschr. wiss. Zool., Leip- ZON TS, EOROT STAS sA05 3 TEDIN, Hans, Den praktiska entomologiens nuvarande ställ- ning och forsatta utveckling 1 vårt land. — Sv. Utsädes- för. Tidskr., Malmö, Årg 28, LOMSNS: h25-— 132. THULIN, I.,, Ist die Grundmembran eine konstant vorkom- mende Bildung in den quergestreiften Muskelfäsern? -— MATE GI Ful kare tj ANDA te ODIN 130 31 oL OSKARS INST Ore =S 2 E EAVIS Tidskrift, Entomologisk. Utgiven av Entomologiska För- eningen i Stockholm. (Journal Entomologique, publié par la Societé Entomologique å Stockholm). [Redaktör: Albert Tullgren]: Årg. 39. — Uppsala 1918. : 8:0. 348 .S. TRÄGÅRDH, I., On a new method of ascertaining the para- sites of the respective hostinsects in a mixed infestation. = IBL Entomol: Research, London, 9,.19F9, Sity5- 10: -——, Tallbocken (Monochamus sutor L.). En viktig tek- nisk skadegörare bland långhorningarna. — Sthlm, Skogs- vårdsför. 'Tidskr., Årg. 16, 1918, s. 349—360, 7 textfig. "TräGÅRDH, I., 'Tallviveln (Pissodes Pini L.), en allmän, N ( 50. 80. 37. 38. 39. 90. Ol: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. men i värt land hittills föga beaktad skogsinsekt. — Sko- gen, Sthlm, FrÅTg 15,11 O TS: SH23J 244; JUtexthg. ——, Undersökningar över gran- och tallkottarnas skade- insekter. — Sthlm, Skogsvårdsför. 'Tidskr., Årg. 16," 19138, S- 403-470, 44rtextig: -—-—, Översikt över skogsinsekternas skadegörelse under år TO 4ÖL FrASkogen; Sthlm; Årg. BJ ITOTGN SIINISE 206145 =028 TS textäg: TULLGREN, Albert, Apelrmärgmalen. Blastodacna putripen- nella Zell. Ett i vårt land föga beaktat, men tvivelsutan viktigt skadedjur. — Sthlm, Landtbr.-Akad. Handl., Årg. 57, 1918, S. 202—214, 1 tavla, 12 textfig. — Även som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., N:r 164: vBntomol.: avd. Niri20. => Brädgården,:Ssthlmt Arg. 175 1918, 5: 395—399,1403 404. ——, Bekämpa kålmalen! — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 2, TORG SIBA 405 4 texte: --—, Bekämpa äppeibladlopporna. — Lantmannabl., Sthlm, TOG; Ni röj usIr0- NO: ——, Halltorpsekarna räddade [Undert. A. T.] — Ento- mol: "Tidskr;, Uppsala, AT gOuNOLS, sa NON. ——, Insekthärjningarna på vetet inom östra delarna av Götaland; —-- Laåntmannabl., Sthlm, 1918, Nir 30; S: 271. ——, Lökflugan. Något om vad man vet om detta vik- tiga skadedjur och dess-bekämpande: == Ibid, N:r 16, S.A ET3ÖHS 130: ——, Lökflugan. (Acrolepia assectella Zell.). Ett i vårt land ej förut iakttaget skadedjur på lök. — Sthlm, Landtbr.- Akad. Handl., Årg. 57, 1918, s. 269—277, 6 textfig. — Även som: Sthlm, Medd. Centralanst. försöksväs. jordbruks- omr.,- Nitor67a vEntomeol; ravdsr Nirlgo: Frädgarden, Sthlm, Årg. 17, 1918, 8. 387—390. ——, Några ord om förödelsen på vetefälten inom Göta- land och den sannolika orsaken därtill. — Landtmannen, Sthlm, Årg. Is ON 83NISN SOA 5 O7Ar4: texts ——, Den praktiska entomologiens nuvarande ställning och fortsatta utveckling i vårt land. — Sv. Pomol. För. Årsskr., Sthlm, sa Aror uNOr I0ES, SNI :20, ——, Päronspinnarstekeln. — Svenskt Land, Sthlm, Årg. 24 4IOTS,.AS: 30 1 tenta ——, Rapsodlingen och rapsbaggarna. En viktig fråga in- för förnyad svensk rapsodling. — Lantmannabl., Sthlm, 1018; NIE T2,05S: (0- TO ——, Skadedjuren i äppelkarten. — Svenskt Land, Sthlm, ATON 25 mOrSNISuIgo0: 'TULLGREN, Albert, Stritangrepp på sädesslagen. — Landt- mannen, Sthlm, Årg. TI TOMBrES: 1807 OS: 94. 95: 96. ilj: KOT25 TO5S 106. LITTERATUR. 237 'TULLGREN, Albert, Trädgårdens fiender bland insekterna just nu. — Lantmannabl. Sthlm, 1918, N:r 385 s: 345-340: — Trädgården, Sthlm, Årg. 17, 1918, S. 348—349. ——, Ur bladlössens underbara liv. — Hela Världen, Sthlm, TO MÖN SIGGE BANANER ——, Våra insekter som sjukdomsspridare. På uppdrag av kungl... medicinalstyrelsen : författad. — Sthlm 1918: 8:0. 3OMSYAR 2KEeSENO ——, Ytterligare några ord om dvärgstriten, — Landtman- nen, Sthlm, Årg. 15: HOMO MSGO ENS ——, Zur Morphologie und Systematik der Hemipteren. 1. Uber das Vorkommen von s. g. 'Trichobothrien bei Hemiptera-Heteroptera und ihre Bedeutung fär das Heter- opterensystem. — Entomol. 'Tidskr., Uppsala, Årg. 39, TOLLORESE NG a ISSN EKEN SS SGSNebder Is ab INR ——, Se: Stockholm, Centralanst. försöksväs. jordbruksomr., INEEKOSE ——, Se: Stockholm, Entomologiska Föreningen, N:r 69. — Se: Tidskritt; Entomologisk, Nr fj4A: WAHLGREN, Einar, Einige Geädervariationen in der Dipte- rengattung Omphrale. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. FOR LOMSFISSK205 20 ORteXUNA ——, Trineura Schineri Beck., ny för Sverige. — Ibid., SAO: ——. Uber Musca pumilionis Bierkander. — Ibid., s. 134 mL: Sa gRKIKeTD TIS schwedischen; Dipteren:, gets ribid:Es: förr OG WASMANN, E., Nils Holmgren's Termitenstudien. 4. — Biol. Centralbl.,. Leipzig, Bd 35, 1915, S. 561—564. WELANDER, E., Fjärilsfynd från gränstrakterna av Kalmar och Jönköpings län. — Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 230 NIO DANSA Före oc ibidö CATO 36, ToNrss210. . WETTERHOLM, O., Om tvestjärten. — Bitidningen, Helsing- borg, Arg: 17, IOLS, S. 240. KERMAN, AR Angrepp av vetemygglarver på vårvete som- maren 1917. — Sv. Utsädesför. -Tidskr., Malmö, INS, Gö 1918, S. 90—93. ÖstTRAND, Ch. 'T., Skalbaggsfynd i majslast från Argentina. Entomol. Tidskr., Uppsala, Årg. 39, 1918, sS. 343344. NN oc un ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Arachnider. BryK, F., »Spindelnät med sänklod>. — Entomol. Tidskr., Uppsala, ÅTg.139, 108,5. "0709: FaBRE, J. H., Instinktens mysterier. Övers. från franskan av Hugo Hultenberg. Med anmärkningar av professor A. Tullgren. — Uppsala, 1918. 8:06. .205 s., 9 tävl.; i textfig. GERTZ, Otto, Skånes zoocecidier. Ett bidrag till känne- domen om Sveriges gallbildande flora och fauna. — Lund, Univ. Årsskr., N..F., Avd. 2, Bd 14, N:r 26, [= Fysiogr. Sällsk.; EHandl., N: F.SBd 20; Ni 201, f0r8, T20s: KORSCHELT, E., Livslängden, åldrandet och döden. Till Svenska av uNobert Larsson: = Sthlm: TOS" S:07 erO2KES, 44 textfig. "TRÄGÅRDH, Ivar, Barrträdskvalstret. (Paratetranychus unun- guis Jac.), en fiende i våra plantskolor. — Skogen, Sthlm, Årg. 5, kÖTE, SÅ 23-230 25 textig Smärre meddelanden och notiser. Fjärilar från Kronobergs län. — Till de fjärilar, som jag 1 denna tidskrift 1916, 1917 och 1918 omnämnt såsom av mig tagna i Kronobergs län, skola nedannämnda arter läggas, av vilka ett fertal först i år blivit säkert bestämda, i det jag haft dem till granskning av doktor M. HERInG vid Berlins zoo- logiska museum. Att hans bestämningar äro riktiga, torde man få antaga bl. a. på den grund att, innan fjärilarne sänts. till HERING, jag själv beträffande de flesta exempiaren, särskilt Coleo- phora-arterna, kommit till samma resultat som han. Eljest vet man av erfarenhet, att det är klokast att ej obetingat lita på utländska entomologers bestämningar av våra fynd. Beträffande Tephroclystia- och Chloroclystis-arterna har HERING jämfört dem med exemplaren i DIETZE's stora samling, och rörande de övriga har han även haft tillfälle jämföra dem med Berlins zoologiska museums stora material. Där ej annorlunda angives, äro alla fjärilarne funna 1 Växjö eller dess allra närmaste omgivningar. Macrolepidoptera. Larentia tenitata STPH. I > "0/4 18, Notteryd. Tephroclystia helveticaria B. v. arcenthata FRRk. 1 SJ 16/8 TY ENAPpe: Tephroclystia impurata HB. 1 P fs o15. Ny för Sverige. Chloroclystis chloérata MaB. 1 SI [6 14. » debiliata HB. "Tagen 1911, 1914, 1917 och 1918. Fumea crassiorella BRD. 1 SJS kläckt !!/6 15. I LAMPA'S för- teckning finnes arten ej angiven för Sverige, och om den seder- mera tagits i vårt land vet jag ej. HERING det. Microlepidoptera. Acalla schalleriana L. Ax ÖS av huvudformen !9/g 18. Phalonia aleella ScHULtzE. 1 J 6 18, Notteryd. Argyroploce palustrana Z. 2 SS "Jr 18, Notteryd. 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Argyroploce cespitana HB. 1 J ?h 18, Notteryd och i P sq rd, Fylleryd: Evetria posticana Zet1. 1 P 25 18. HERRING det. Semasia fractifasciana Hw. i P 19/5 18, Räppe. HERING det. Epiblema immundana F. R. 1 S hh 17. HERING det. » nisella Cl...v.decoranan FB... 117 49/8 re » solandriana 1. 1 S av huvudformen !/g 18, Gårdsby. Hemimene alpinana "Tr. 2 ex. 30 1/3 18; Tofta. Hemimene simpliciana Hw. 2 SS 2/8 18, Räppe. Laspeyresia ianthinana DuP. 1 P ?/1-.17. HERING det. Amblyptilia acanthodactyla HB. 2 ex. 6 17, Hollstorp och (6 17, Växjö. Stenoptilia bipunctidactyla Hw. "Tagen 1916, 1917 och 1918. Piterophorus lithodactylus Vr. 1 ex. 2/6 18. Öseyptilus ”"Ericetorun Zu: "al T5ar Tk .OCH sö0/7 eo Lör nee RING det. Borkhausenia flavifrontella HB. 4 SS "1 18, Notteryd. » läridicomela FS. förr Öhr, "fa 0: 20/7 947 Växjö, ?/7 18, Fylleryd. Epithectis pruinosella Z. 2 ex. 11438. > lathyri STI. 1 ex. taget i närheten av Bäckaslöf vid Växjö !6/5 18. Det togs vid håvninhg med slaghåv å torr, huvudsakligen med ljung och odon beväxt mark. Larven skall enl. STAINTON leva på Lathyrus palustris, men i närheten av denna fångstplats kunde jag oaktat sedermera verkställd grundlig undersökning ej upptäcka något stånd av denna växt, varför det är troligt, att larven levat på den å platsen rätt allmänt före- kommande, ZLazhrrus närbesläktade Orobus tuberosus. Arten, som är ny för Sverige, angives hos SPuLER och i STaAUDINGER'S katalog blott för England och Livland. Heringia dodecella L. 1 ex. ?/g 18. Teleia notatella HB. 1 ex. 15/5 18. Gelechia scotinella HS. 1 ex. ?/7 17. HERING det. Ny för Sverige. Gelechia galbanella Z. 1 ex. !/7 18, Notteryd. HRRInG det. > diffinis Flwa 2 sd .-/6 och ts 18. Lita knaggsiella. STI. . 1. Ex, "0/1, 18. -HERING det. Ny för Sverige: Bryotropha senectella Z. f. obscurella HEN. 1 ex. 7 18. HERING det. Bryotropha basaltinella Z. "I denna tidskr. 1916 sid. 21 om- nämnda affinis DGL. skola strykas ur min förteckning, enär de icke äro denna art utan basaltinella. Felbestämningen berodde därpå att d:r TRAFVENFELT, som granskat mina ex., I sin samling hade liknande ex., vilka av BanG-Haas oriktigt bestämts såsom affinis. HERING det. Förutom nämnda ex. har jag tagit arten 20/ /7 Tf och "Yg 17 103 ex. 7 218, VäxjörrockisInex; SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 241 Xystophora lutulentella Z. -1 ex. 2/7 17, Hollstorp. Även anträffad i Skåne av P. BENANDER. Tebenna raschkiella Z. 1 avfluget ex. ?3/6 18. Coleophora inncicolella Str. 1 ex. 18/6 17. Ny för Sverige. Denna och alla här nedan anmärkta Coleophora, förutom pyr- rhulipennella och currucipennella, hava granskats och bestämts av HERING. Coleophora lutipennella Z. 1 ex. ?3Y6 17. » limosipennella DuP. 1 ex. 1/6 18, Växjö och I ex. 21/7 18, Notteryd: Coleophora ochripennella Z. xo ex. 134 18. Ny för Sverige. » olvvacella SER I. ex. SM mL NY för Svenige: > oxbitellarZ: AL cex. fe 7... NävförSverige. » zdeella Horm. I början av maj 1917 fann jag i skogen invid Folkets park vid Växjö 2 å ovansidan av lingon- blad fästa säckar, av vilka den ena gav imago d. 3!/5. Ny för Sverige. Coleopuora vitisella GREGS. .3ACXi er 7, EIOllStörp, = Växjö och ”/6 18, Notteryd. Coleophora binderella Kort. 2 ex. 15/7. 17, Öjaby och !/g 17, Växjö. Ny för Sverige. Coleophora pyrrhulipennella Z. 1 ex. !/g 17. Ny för Sverige. l ( 5 17, » currucipennella Z. 2 ex. 0/6 18, Växjö och 5/1 18, Fylleryd. Coleophora therinella "TNGSTR. 1 ex. ”t/+ 17, Hollstorp. » cespititiella Z. Allmän i juli 1917 och 19183. » fulvosquamellas FIS. 1 ex. 19/5 18, Räppe. Ny för Sverige. Enligt SPuLER är arten anträffad endast i de höga alperna och i Kaukasus. Coleophora flavaginella Z. 2 ex. V/7 18 och ?/s 18. Lithocolletis sorbi FREY. 3 ex. ?/&6 18. » Stettinensis NICELLI. I ex. i alskogen vid stranden av. Norrsjön, cirka ett par km. fr. Växjö ?/&6 18. Förut anförd såsom tagen å Experimentalfältet. Lithocolletis klemannella F. 4 ex. '/6 18, Notteryd. Elachista nigrella HW. 1 ex. 2/7 18. HERING det: Cataplectica -fulviguttella Z. 2 ex. 30/7 18. Förut anmärkt fr Gt OCKASK Swammerdamia combinella HB. 1 ex. t/6 18. » lutarea Hw. 1 ex. 3/7 18. ”TRAFVENFELT det. ÅArgyresthia albistria Hw. 1 ex. ?3/, 18. Cerostoma lucellum EF. 1 ex. ?5/g 18. ÅAcrolepia arnmicella HeYpD. Vid jämförelse mellan ett av mig 1 Härnösand taget ex. av Åcr. cariosella TR. och de av mig i Kronobergs län anträffade »cariosella»-exemplaren (se tidskr. 1918, Pp. 81) kom jag underfund med, att dessa sistnämnda ej äro cariosella utan armicella. Tektor BRUNDIN 1 Växjö, som haft mitt 16 — 2143. Entomol. Tidskr. Årg. 42. Häft. 3—4 (1921). 4 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Härnösandsex. till påseende, har även konstaterat, att ej heller hans Smålandsex. äro cariosella, och doktor 'TRAFVENFELT, som i sin samling har av mig tagna ex. från Kronobergs län, har även beträffande dessa numera funnit, att de tillhöra arnicella. Även HERING har bestämt arten till arnicella. Enl. WALLENGREN skall cariosella vara anträffad i Sm., Bh. och Vg., men det är ju ej omöjligt, att arterna även på WALLENGREN'S tid förväxlats. Så- dant är ju i brist på jämförelsematerial lätt förklarligt, då bägge arterna äro varandra mycket lika. Min och, såsom jag antager, även d:r TRAFVENFELT'S bestämning berodde på att cariosella förut stod angiven såsom tagen i Sverige. Arnicella däremot är ny för landet. LTinea picarella Ci. 1 ex. ?/6 18 vid Bäckaslöf invid Växjö. Nemophora sehwarsziella Z. "Tagen 1915—1913. » metaxella HB. 1 ex. 3/1 16. Ådela cuprella "THNBG. 1 ex. 16/5 18. Nepticula weaveri ST1T. 1 ex. 21/7 18, Notteryd. Härnösand den 6 nov. 1920. Ernst Orstadius. Skalbaggfynd. — Följande coleoptera äro av mig funna utom de utbredningsområden, som angivas i GRrRILL's »Catalogus Coleopterorum> samt för cerambycider och chrysomelider i Svensk” Insektfauna. De flesta bestämningarna hava godhetsfullt utförts av trafikinspektör C. H. ÖSTRAND, Göteborg. N Dromius fenestratus,FABR. — Falun = Ämara convexior, STEPH. (= co2- 1919. finua, ”THoMs.). — Ludvika s:n Dromius mar ginellus, FABR. — Lud- 1917, 18. vika S:n 1917. Calathus fuscipes, GoEzE. — Lud- Trechus secalis, PAYK. — Ludvika vika s:n 1917. S:n 1917. Broscus cephalotes, LL. — Ludvika Bembidium Andrea var. femoratunm, 5: 10172 M. — | : 5 : : : STURM Ludvika s:n 1919 Anisodactylis binotatus, FABR. — Bembidium Mannerheimii, SABLB. — Ludvika s:n 1918. Pterostichus minor, DEJ. — Ludvika s:n 1919. Amara aulica, PANz. — SN 1018) 2. Amara alpina, FaBrk. — Fulufjäll Ludvika sin 1917, 1921. Harpalus fuliginosus, DuFT. — Lud- vika s:n 1918. Harpalus tardus, PANz. — Ludvika s:n 1918. Haliplus fluviatilis, NUBÉ. — Lud- Ludvika Särna 1918. Amara enea, DE GEER (= vulgaris, DuFT.). — Ludvika s:n 1918. Amara spreta, DEJ. — Falun, Lud- vika 1918. vika s:n 1918. Hygrotus decoratus, GYLL. — Karl- stad 1920. CÅlambus IX-lineatus STEPH. — Falun 1917. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 243 Hydroporus lineatus, FABR. — Lud- vika s:n 1919. Hydroporus tataricus, LEC. (= geni- culatus, ”THOMS.) var. rufino — Fulufjäll 1918. Hydroporus melanocephalus, GYLL. (= atriceps, CROTCH) var. rufino. — Fulufjäll 1918. Hydroporus melanocephalus, GYLL. (= antriceps CROTCH) var. opacino. — Fulufjäll 1918. Hydroporus piceus, AUBÉ. — Lud- vika s:n 1920. Hydroporus vittula, ER. — Ludvika s:n 1918. Dytiscus circumcinclus, ABBR. — Leksand 1912. Ilybius fuliginosus, FABR. — Lud- vika sin 1916, 20. Ågabus chalconotus, PANz. — Lud- vika s:n 1918. ÅAgabus nigroeneus, ER. — Fulu- fjäll 1918. Åsgabus congener vax. lapponicus, KraaATz. — Fulufjäll 1918. ÅAgabus Solieri, AUBÉ. — Fulufjäll 1918. Ågabus Solieri, var. rufino — Fulu- fjäll 1918. Philydrus affinis, "YHUNB. (= Mni- nutus, FABR.). — Ludvika s:n 1917, 20. Laccobius minutus, EL. — Eudvika SNIIOT7: Berosus luridus, L. — Ludvika s:n 1921. Helophorus aguaticus, LE. — Lud- vika s:n. Allmän. Helophorus griseus HERBST. (= bre- vipalpis, BEDEL). — Ludvika s:n. Allmän. Hydrochus elongatus, ScH. — Ludvika s:n 1917. Cercyon ustulatunm, PREYSSL. (= he- morrhounm, GYLL.). — Ludvika s:n 1918. Cercyon qguisguilium, LTL. — Falun 1917. Leistotrophus nebulosus, FABR. — Ludvika s:n 1917. Staphylinus fulvipes, Scor. — Lud- vika s:n 1916. Ocypus fuscatus, Grav. — Falun 1917, Ludvika s:n 1918. Philonthus chalceus, STEPH. — Lud- vika s:n 1917. Philonthus carbonarius, GYLL, — Ludvika s:n 1917. Philonthus ventralis. GRAV. — Lud- vika s:n 1919. Quedius xanthopus, ER. — Lud- vika s:n 1919. Baptolinus affinis, PAK. — Fulu- fjäll, Falun 1918. Xantholinus tricolor, FABR. — Fa- lun, Ludvika s:n. Allmän. Stenus cicindeloides, ScH. — Fa- lun 1918. Stenus oculatus, GRAv. — Ludvika S:n 1919. Lathrobium geminunm, KRAATZ. — Falun 1918, Ludvika s:n 1919. Stilicus similis, ER. — Karlstad 1920. Åtemeles emarginatus. PAYK. — Falun 1919. Aleochara fuscihpes, FABR. — Lud- vika sn 1917, 21. Baryodma nitida, GRAv. — Ludvika S:n 1918. Gyrophena boleti, L. — Ludvika s:n 1919, Falun 1918. Oxvytelus sculpturatus, GRAV. — Ludvika s:n 1919. Oxvporus rufus, L. — Ludvika s:n 1918. Tachyporus solutus, ER. — Ludvika s:n, Falun 1918. Tachyporus atriceps, STEPH. — Lud- vika s:n 1917. Tachyporus transversalis, — Ludvika s:n 1918. GRAV. 244 Leucoparyvphys silphoides, LL. — Fa- Jun 1917. Tachimus laticollis, GRAV. -—- Lud- vika s:n 1918. Conurus pubescens, PAYK. — Falun 1919. Conurus pedicularius, GRAV. — Ludvika -$:n 1917. Lordithon trinotatus, ER. — Falun 1918. Anthobium minutum, FABR. — Lud- vika sn I9I8,-20. Silpha granulata, THUNB. — Lud- vika ' s:n 1017, 18.190) 21 Ågathidium levigatum, ER. — Lud- vika” s:n 1918. Sciodrepa scitula, ER. — Ludvika S:n 1918. Scaphisoma boleti, PAnz. — Falun 10174 TO: Phalacrus corruscus, PAnz, — Lud- Vika sin 1017. Ips ferrugineus, L. — Ludvika s:n 1918, Transtrand 1918, Falun 1917. Carpophilus hemipterus, L. — I tor- kade aprikoser, Falun 1917. Brachypterus urtice, FABR. — Lud- Vika, sn. Allmän. Epurea melina, ER. — Ludvika s:n 1919. Epurea florea, ER. — Ludvika s:n 1919. Hister bissexstriatus, FARR, — Lud- vika s:n 1918. Saprinus conjungens, PAYK. — Lud- vika s:n 1917. Myrmetes piceus, PANz. — Falun 1918. ÅAphodius niger, PANz. — 1918, Ludvika s:n 1917. ÅAphodius porcus, FABR. — Leksand 1918. Åphodius pusillus, HERBST. — Lud- vika s:n 1918. Aphodius merdarius, FABR. — Lud- vika s:n 1913. Falun ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Lemophleus testaceus, FABR. — I majs, Ludvika s:n.1927. Trogosita mauritanica, L. — I majs, Ludvika s:n 1921. Ditoma crenata, HErRBST. — Falun 1918. Pinus raptor, STURM. — Ludvika s:n 1918. Pinus pilosus, MÖLL. — Ludvika S:n 1918. Pinus subpilosus, STURM. — Falun 1918, Ludvika s:n 1912, 1918. Anobium pertinax, L. — Falun, Ludvika sn. Allmän. Cis elongatulus, GYTL. — Ludvika s:n 1919 Cis cornutus, GYLL. — Ludvikassn 1918. Cis nitidus, HerBst. — Fulufjäll 1918. Monotoma picipes, HERBST. — Lud- vika s:n 1918. ; Lathridius rugicollis, OUv. — Fa- lun 1919. Enicmus minutus, LTL. — 1917, Ludvika s:n. 1919. Corticaria pubescens, GYLL. — Fa- lun 1919. Cryptophagus acutangulus, GYLL. — Falun 1917. Cryptophagus fumatus, MARSH. — Ludvika s:n 1919. Cryptophagus subdepressus, GYLL. — Sikterud, Värmland 1920. Falun Åtomaria prolixa, ER. — Falun 1917: Buprestis octoguttata LL. — Karlstad 1920. Athous subfuscus, MÖLL. — Falun, Ludvika s:n. Allmän. Agriotes lineatus, L. — Ludvika s:n 1918. Elater sanguineus, L. — Falun 1918. Elater ferrugatus, Lac. — Falun 1919, Ludvika s:n 1917. Elater erubescens, EScHscH. (= C7o- catus, LAc.). — Ludvika s:n 1917. FRA SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 245 Cryptohypnus hyperboreus, GYLL. — Fulufjäll 1918. Microcara Bohemani, MANNH. — Karlstad 1920. Cyphon variabilis, TACNB.— Falun, Ludvika s:n. Allmän. Cyphon padi, L. — Falun, Ludvika s:n. Allmän. Dolichosoma lineare, Rossi. — Lud- vika s:n I919, 1921. Cantharis wviolacea. PAK. — Lud- Vikar s:n 1OL7- Cantharis nigricans, MÖLL. — Lud- vika s:n. Allmän. Cantharis pellucida, FABR. — Lud- vika s:n. Allmän. Rhagonycha pallida, FaBrR. — Lud- VÄKA RS TOOLS Malthinus punctatus,FOURCR.(=/la- veolus, PAYK.) — Ludvika s:n. All- män. Malthinus biguttulus, PAYK. — Fu- lufjäll 1918. Malthodes mysticus, KIeEsw. — Lud- vika s:n 1918. Malthodes atomus, THOMS. — Lud- vika s:n 1918. Malthodes pellucidus, KieSw. (=/us- caus). Ludvika s:n 1917. Malachius viridis, FABR. — Lud- vika s:n. Allmän. Necrobia wviolacea, L;: — Ludvika SHYNTOTO, NIO: Tribolium ferrugineum, FABR. — I majs, Ludvika s:n 1921. Diaperis boleti, LTL. — Ludvika s:n. Allmän. Ånaspis frontalis, L.— Ludvika s:n. Allmän. ÅAnaspis lateralis, FABR, — Ludvika s:n 1917. Nhinosimus ruficollis, L. — Ludvika s:n 1918, Falun 1919. Notoxus monoceros, L. — Ludvika S:n 1919. ÅApion humile, GERM. — Ludvika s:n 1918. Sitona puncticollis, STEPH. — Lud- vika s:n 1918, 20. Sitona tibialis, HERBST. — Ludvika SME LOLO: Polydrosus flavipes, DE GEER. — Ludvika s:n, Fulufjäll 1918. Polydrosus cervinus, L. — Ludvika S:D TIOTON IG: Phyllobius pyri, L. — Falun 1918. Phyllobius maculicornis, GERM. — Ludvika sn. Allmän. Phyllobius 2laucus, Scor. — Lud- vika s:n 1920. Trachyphleus scaber, L. — Ludvika Si. ÖT: Larinus sturnus, ScH. — Ludvika S:n 1917—21. Phytobius quadricornis, GYLL. — Ludvika s:n 1920. Rhinoncus castor, FABR. — Ludvika Sin 1917. Ceutorrhynchidius floralis, PAYK. — Ludvika s:n 1918. Orchestes rufus, ScHRANK. — Karl- stad 1920. Orchestes decoratus, GERM. — Falun 1918. Cionus hortulanus, FOURCR. — Lud- vika s:n 1917. Tychius 5-unctatus, L. — Ludvika s:n 1918. Anthonomaus 7ubi, HERBST. — Lud- vika s:n 1919, 20. Calandra granaria, LL. — I majs, Ludvika s:n 1921. Calandra oryze, L.— 1 majs, Lud- vika s:n 1921. Scolytus Ratzeburgii, ”"THOMS. — Falun 1919. Leptura 7rubra, L. — Eudvika s:n 10173 10. Saperda scalaris, L. — Ludvika s:n 1917, 19, Fulufjäll 18. Saperda scalaris, var. hieroglyphica, PaLL. — Fulufjäll 1918. Cryptocephalus qguerceti, SUFFR. — Sollerö 1917. 246 Galeruca wviburni, PAK. — Lud- vika s:n 1921. Galeruca calmariensis, L. — Lud- vika s:n 1919, Falun 1917. Galeruca calm. ab. lythri, GYLL. — Söderbärke, (Dlr.) 1919. Luperus flavipes, L. — Ludvika s:n 1917—1921. Psylliodes cucullata, Ir11G. — Lud- vika s:n 1016, -10; 21. Phyllotreta ochripes, CURT. — Norr- köping 1921. Skalbaggsfynd på ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Longitarsus tabidus, F. — Ludvika s:n 1919. Cassida rubiginosa, MÖLL. — Lud- vika s:n 1916—1921. Hippodamia XIII-punctata, L. — Ludvika s:n 1919—1921. Halyzia XXII-punctata, L. — Lud- vika s:n 1917—1921. Halyzia conglobata, L. — Ludvika s:n. Allmän. Scymmnus suturalis, THUNB. — Fa- Jun 190; K. H. Forsslund. orter som avvika från dem som uppagits i Thomsons »Skandinaviens insekter». — Dromius melanocephalus, DEJ. — Almedal, Vg. Bembidiunm Strängnäs, Bembidium gilvipes, STRmM. — Ohs bruk, Smål. Calathus rotundicollis, DEJ. — Hind- ås, Vg. coOci222um, PUTZI: — Stenelophus flavicollis, STRM. — Borås. Hygrotus 5-lineatus, ZETT. — Lina- sundet, Upl. Hydroporus notatus, STRM. — Al- medal, Vg. Macrodytes dimidiatus, BERGSTR. — Svenljunga, Vg. Rhantus adspersus, FABR. — Al- vesta, Smal. Eriglenus unguicularis,Tu.— Sand- hamn, Stockh,. Skärg. Gaurodytes neglectus, Er. — Al- vesta, Smål. Hydrobius picicrus, Tu. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Helophorus brevicollis, TH. (eranu- laris, L.). — Alvesta, Smål. Helophorus laticollis, Tu. — Al- vesta, Smål, Helophorus nanus, STRM. — Öland, Alvesta, Smål. Hydrochus brevis, HrBst. — Al- vesta, Smål. Hydrochus carinatus, GERM. — Alvesta, Smål. Cercyon litoralis, GYLL. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Cercyon granarius, ER. — Borås. Philonthus succicola, TH. — Rönn- skär, Norrl., Hindås, Vg. Philonthus carbonarius, GYLL. — Alvesta, Smål. Philonthus umbratilis, GRAV. — Sandhamn, Stockh. Skärg. Philonthus debilis, GRAv. — Ohs bruk, Smål. Philonthus scybalarius, NORD. — Alvesta, Smål. Quedius lucidulus, ER. — Ohs bruk, Smål. Xantholinus multipunctatus, Tua. (Zinearis, OLIV.). — Alvesta, Smål., Oland. Stenus : scrutator, ER. — Alvesta, Smal: Stenus nigripalpis, TH. (cinarescens, ER.). — Alvesta, Smål. Stenus crassiventris, TH. — Sven- ljunga, Vg. Stenus subimpressus, ER. — Sven- ljunga, Vg., Alvesta, Smål. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER Stenus flavipalpis, TH. — Hindås, Vg., Fjärås, Fall: Stenus flavipes, GRAV. — Hindås, Vg., Göteborg. Myrmedonia lugens, GRAv. — Al- medal, Vg. Barvodma bisignata, ER. — Simp- näs, Stockh. Skärg. Baryvodma inconspicua, AUBÉ. — Alvesta, Smål. Leptusa fumida, ER. — Hall. Leptusa fuliginosa, AUBE. — Fjärås, Hall. Pachygluta ruficollis, ER. — Långe- näs, Mg: Alvesta, -Smål, Göte- borg. Dexiogyia corticina, Er. — Alvesta, Smål. Fjärås, ,” Cratarea suturalis, MANNH. — Al-: vesta, Smål. Encephalus complicans, ER. — Djur- gården, Stockholm. Gyrophena levipennis, Kr. — Alingsås. Aloconota immunita, ER. = Glos- sola gregaria. — Bor., Smål. Oxypoda lividipennis, MANNH. — Ohs bruk, Smål. Oxypoda umbrata, Er. — Alvesta, Smål. Disochara longiuscula, ER. — Al- vesta, Smål. Demosoma amoena, FAIRM. — Långe- näs, Vg. Coprothassa melanaria, Tu. (lividi- Dennis, MAN.). — Fjärås, Hall. Placusa humilis, ER, — Ohs bruk, Smål. Homalota marcida, Er. — Hilla- red, Vg. Åtheta melanocera, Tu. — Alvesta, Ohs bruk, Smål. ÅAtheta trinotata, Kr. (socialis, PaYK.). — Alingsås, Hindås, Vg. ÅAtheta xanthopus, Tu. — Alvesta, Smål. 247 Åtheta boletophila, Tu. — Hindås, Vg. Åtheta pilicornis, TH. — Ohs bruk, Smål. Åtheta celata, ER. — Alvesta, Smål. ÅAtheta zostere, TH. — Alvesta, Smål. Åtheta nigripes, Tu. — Alvesta, Smal, Fjäras, Hall: Åtheta Ievana, Murs. — Alvesta, Smål. Ploeocharis subtilissima, MANNH. — Långenäs, Svenljunga, Vg. Oxyteles insecatus, GRAV. — Ohs bruk, Smål. ÅAnotylus complanatus, ER. (depres- sus, GYLL.). — Hunneberg, Vg., Fjäras, Hall: Tenosoma elongatuia, Er. — Ohs bruk, Smål. Tenosoma pusilla, Grav. — Al vesta, Smål. Tachyporus abdominalis, GYLL. — Bor, Smål. Tachyporus solutus, ER. — Säfvö- sund, Stockh. Skärg., Fjärås, Hall. Tachyporus transversalis, GRAV. — Alvesta, Smål. Tachinus - humeralis, GRAV. — Hjortsberga, Smål. Conosoma fuscula, ER. — Göte borg, Hindås, Vg, Alvesta, Smål. Conosoma pediculariunm, GRAV. — Fjärås, Hall. Mvycetoporus longulus, MANNH. — Öland. Mycetoporus Almedal, Vg. Lordithontrinotatus,ER.— Alingsås. Lordithon exoletus, ER. — Alvesta, Smål. ÅArpedium guadrum, GRAV. — Al- vesta, Smål. Olophrum assimile, PAYK. — Östanå, Stockh. Skärg. Lathrimeum luteum, ER. — Göte- borg, Ohs bruk, Alvesta, Smål. ruficornis, KR. — 248 Etheothassa deplanata, GYLL. (de- pressa, GRAV.). — Bollebygd, Vg. Trichonyx Merkeli, AVBÉ. — Fjär- äs, Hall. ; Bibloporus bicolor, DENNY. — Fjär- äs, Hall: Fuplectus sanguineus, DEN. — Hind- ÅS, Vg. Hydnobius spinipes, GYLL.— Dalarö, Stockh. Skärg. Åoathidium piceum, Er, — Fjärås, Fall: Å vathidium varians, BeEcK. — Al- vesta, Smål. Nargus velox, SPENCE. — Ohs bruk, Smål. Scvdmanus scutellaris, MÖLL. — Ejäras, 'Flall: Smicrus filicornis, FAIRM. — Djur- gården, Stockholm. Clambus pubescens, REDTB. — Hind- AST VOR Meligethes corvinus, ER. — Djur- gården, Stockholm. Meligethes umbrosus, STRM. — In- garö, Stockh. Skärg. Meligethes obscurus, ER. — Öland. Epurea longula, ER. — Alvesta, Snial Dermestes atomarius, ER. — Sand- hamn, Stockh. Skärg. Hister arenicola, "Tu. (funestus, ER:): — Simpnäs, Stockh. Skärg. Ceryvlon impressum, ER. — Hindås, Vg. Silvanus similis, WsMm. — Hindås, Vg. ÅAnobium denticolle, Pz. — Alingsås. Hadraule elongatula, GYrr. — Al- vesta, Smål. Cis microgonus, TH. — Alvesta, Smål. Coninomus nodifer, WESTM. — Ar- holma, Stockh. Skärg. Corlticaria longicornis, Zetr. — Lin- köping. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Corticaria cylindrica, MANNH. (2un- bicilata, BECK.) — Ohs-. bruk, Smål. Corticaria hirtella, ”Iu. (fulva, CAMT.). — Långenäs, Vg. Corticaria truncatella, MANNH. — Hindås, Vg; Östanå, Stockh. Skärg. Cryptophagus umbratus, ER. — Gö- teborg. ÖCryptophagus labilis, ER. — Borås. Cryptophagus dorsalis, SAKLB. — Furusund, Stockh. Skärg. ÅAtomaria fumata, Er. (umbrina, GYLL.). — Arholma, Stockh. Skärg. ÅAltomaria prolixa, ER. — Göteborg. ÅAnchicera ruficornis. MARSH. (le7- 2inata, COM.). — Göteborg, In- garö, Stockh. Skärg. Throscus — carinifrons, BONnv. — Hindås, Vg. Elater lythropterus, GERM. (cinna- barinus, ESCcHS). — Bor, Smål. Cteniopus sulphureus, L. — Öland. Ånaspis monilicoris, MuULs. (mela- n0stoma, CosTtTA). — Hindås, Vg. Lytta vesicatoria; LE. — Oland. ÅAnthicus quisquilius, Tu. — Göte- borgs Skärg. Bruchidius (ÅAcanthoscelides, Scu.) obtectus, SAY. — Göteborg, införd med korkbark från Konstantinopel. Xhynchites pauxillus, GERM. — Lin- köping. ÅApion assimile, KiRrBY. — Arholma, Stockh. Skärg.; Hindås, Vg.. Åpion sulcifrons, HERBST. — Göte- borgs Skärg. Apion eneum, FABR. — Öland. Åpion onopordi, KIRBY. — Gottskär Hall. Phyllobius oblongus, L.— Halmstad. Erirrhinus brunnirostris, FABR. — Alingsås. Erirrhinus drega, Vg. Rhinoncus oranatus, GYrL. — Al- vestanmSmal. Nereis, PAYK. — Sex- DR SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER Ceutorrhynchus echii, FABR, (geog7a- phicus, GOEZE). — Göteborg. Ceutorrhynchus rape,ScH.— Oland. Cionus fraxini, DE G. — Östanå, Stockh. Skärg. Tomicus 4-dens, HARTIG 292. — Borås, Öland. Ergates faber, L. Gotska Sandön. 249 = Sand- Galeruca suturalis, Tu. hamn, Stockh. Skärg. Hermeophaga mercurialis, FABR. EPPROras: Cryptocephalus aureolus, SUFFR. — Hindås, Vg. Scymnus analis, FABR. (ferrugalus, Donacia discolor, HOPPE. — Alvesta, MoLLr.).. .— -Kråmö, Stockh. Smål. Skärg. CS RER KOStkand. Strödda notiser om getingar och humlor. — I häft. 3—4 för 1918 av Ent. Tidskr. redogjorde undertecknad för en del experiment med humlor, vilka bl. a. utvisade, att övervintrade honor på våren ha minne av sitt fjolårsbo och att strider mellan olika individer uppstå vid den gamla boplatsen. Som jag om- nämnde, att jag följande höst ämnade på något sätt märka de i ett observerat samhälle framkommande honorna för att våren därpå kunna vinna visshet om i vilken utsträckning det gamla boet hedras med uppmärksamhet, kan det kanske vara på sin plats, att jag med några rader meddelar hur detta försök utföll. I samband härmed vill jag relatera några iakttagelser och ex- periment beträffande getingars bobyggning m. m. Ifrågavarande iakttagna humlesamhälle befann sig i en ask stående innanför ett ständigt öppet fönster i mitt sovrum. Asken hade året förut varit bebodd av humlor — det var Bombus lapi- darius — och det var en av de från detta på hösten utgångna och övervintrade honorna, som på våren självmant tagit asken 1 besittning. På hösten ifrågavarande år infångades 39 av de honor, som framkläcktes i boet, och förseddes med en gul fläck av lackfärg på skutellen. Våren därpå ställdes asken tillbaka på sin gamla plats i fönstret. I motsats till året förut lät jag nu den gamla vaxbyggnaden, som upptog största delen av askens inre (förutom mossa), vara kvar. Jag ville nämligen se, om det gamla bygget hade något värde för de återvändande humlorna eller det blott var själva boplatsen, som eftersträvades. Den 19 maj sågs en humla komma insurrande genom fönstret. Det var en /apidarius och på skutellen fanns en gul fläck. Emellertid svek henne minnet av läget av ingången till asken. Hon infångades därför och insläpptes i boet, som hon med syn- bart intresse undersökte. Efter några timmar begav hon sig iväg, dock utan att nämnvärt orientera sig. Dagen därpå gjorde samma humla (oregelbundenheter hos bemålningen särskilde henne) en ny visit i asken. Kvarstannade egendomligt nog ej över natten. Löss påträffades redan i boet. 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 Den 12 anträffades en ej märkt humla sittande i boet. Den först iakttagna (och målade) humlan anlände strax därpå, men begav sig skynsamt av igen, när hon såg sig förekommen. På eftermiddagen sutto emellertid båda humlorna kurande i var sitt hörn av boet. Den omärkta övernattade på platsen. Under en därefter inträffande köldperiod sågos inga humlor till alls. Men en varm dag i slutet av månaden, då stenhum- lorna allmänt syntes ha lämnat sina vinterkvarter (jordhumlorna visade sig långt tidigare på våren), blev det nytt liv kring asken i fönstret. En hel mängd humlor, både märkta och omärkta, besågo den ännu lediga lägenheten. Någon bosättning blev det emellertid ej av för någon, och de året förut iakttagna striderna uteblevo helt, varav man torde kunna dra den slutsatsen, att dessa uppstå först sedan en humla bestämt sig för boplatsen, påbörjat vaxbyggnaderna och anser sig böra försvara sitt hem. Besöken i asken blevo emellertid sedan allt sparsammare. och omkring den 17 juni upphörde de alldeles. Orsaken till att ingen humla detta år tog boplatsen i be- sittning torde med all säkerhet vara den, att den kvarliggande gamla vaxbyggnaden ej lämnade rum för ett nytt bos anläggande. Att restaurera det gamla boet tyckes vara ett företag, som deras instinkt ej bjuder dem till, även om det — som jag funnit — ej är omöjligt att förmå ett utvecklat humlesamhälle att godtaga gamla kokonger, ja t. o. m. celler uppförda av tambiet, till ho- nungskärl. Det skulle således vara själva boplatsen. och ej det gamla boet, som intressera de återvändande humlorna. LO Iakttagelser, som jag varit i tillfälle att göra, giva vid han- den, att de i ett getingsamhälle på hösten framkomna honorna, i olikhet med dessa i ett humlebo, göra sin första utflykt först när de en kylig dag sent på hösten bege sig av för att gå i vinterkvarter. Förmodligen försiggår parningen i boet dessför- innan. Honorna lämna boet utan att på minsta sätt orientera sig framför detsamma. Något minne på våren av den gamla boplatsen och något återvändande på samma sätt som hos hum- lorna, skulle därför vara uteslutet. Då sedan föregående år kvarsittande getingbon under tak- åsar Oo. s. v. ofta äro alldeles oskadade, förefaller det emellertid onekligen som en oförsvarlig fördomsfullhet av vårhonorna att ej ta dem 1 besittning och därmed bespara sig mycket arbete. Åtminstone borde de små endast påbörjade bon, som finnas litet överallt (endast en mycket ringa del av på våren anlagda sam- hällen nå full utveckling), kunna förleda en stammoder att för- enkla sitt arbete. I själva verket synas humlorna vara så bundna vid vad en blind instinkt intalar dem, att de ej äro i stånd att göra en så pass stor avvikelse från den utstakade handlings- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 251 följden, som övertagandet av ett gammalt bo innebär. I två fall har jag iakttagit stammödrar, som fäst sitt bo på undersidan av ett gammalt bo, därvid på samma gång tillslutande det övres in- gång. Det är rätt egendomligt att tänka sig, att dessa getingar i de gamla bona tydligen blott sett ett gott fäste för sitt bo och under arbetet säkerligen ej alls reagerat inför det faktum, att de ständigt hade beröring med resultatet av ett arbete likt det de själva utförde. Ej ens materialet i det gamla boet föll det dem in att göra sig bruk av. Kanske getingarna ha någon utpräglad motvilja för det gamla bomaterialet? För att få detta utrönt nedtog jag ett gam- malt bo av ovanliga dimensioner, - klippte upp det, uttog kak- verket samt krängde det över ett mindre årsbo. Hemkommande getingar begåvo sig vid åsynen av det förändrade boet gång på gång ut genom den springa i en vägg de hade att passera och gjorde några flyktsvängar liksom om de ville övertyga sig om att de inte tagit fel om vägen. Slutligen vande getingarna sig emellertid vid de förändrade förhållandena och efter en tid be- fanns det påsatta omhöljet införlivat med getingarnas övriga byggnadsarbeten. Ett annat bo omgavs med ett hölje av vanligt brunt om- slagspapper. Med en viss förvåning såg jag getingarna öka i detta papper nedtill samt börja ett nytt hölje utanför detta. Men så en vacker dag började de plocka bort papperet bit för bit, ett arbete, som f. ö. förr eller senare blivit nödvändigt av den anled- ningen, att boet befann sig på det utvecklingsstadium, då yttre påbyggningar göras samtidigt med att de inre lagren avlägsnas för att lämna rum för det växande kakverket. De med yngel fullsatta kakorna i ett bo av Vespa media uttogos, varefter kakorna åtskildes och på två olika ställen upp- sattes några decimeter från det tomma höljet. Hur skulle ge- tingarna här förhålla sig? Skulle de vårda det spridda ynglet eller blott inrikta sig på restaurerandet av det ursprungliga boet? Resultatet lät ej länge vänta på sig. Yngelkakorna förseddes med skyddande omhöljen och det ursprungliga boet reparerades, vadan alltså av ett bo blivit tre. Den inträdande vintern avbröt vidare möjligheter för iakttagelser. ”Froligt var, att blott det av de tre bona, som fått stammodern på sin lott, hade någon fram- tid för sig. Detta påminner mig om en solitärgeting, som samtidigt ar- betade med 5 å 6 bon! Saken var emellertid ej fullt så märk- värdig som den kan låta. Getingen hade funnit en samling till små rör sammanrullade papper, vilka intill varandra stodo upp- 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 rätt i en kartong, lämpliga till boplats. Tyvärr lärde han sig emellertid aldrig att skilja det ena röret från det andra. För- gäves sökte jag hjälpa honom till rätta genom att ge de olika rören vissa särskillnadstecken. Hans verksamhet var och förblev ett sisyfusarbete. Visa getingar från olika samhällen fientlighet i likhet med t.ex. stambiet (ock myror: Mellan dubbla väggar i ett hus funnos tvänne bon av Vespa Crabro.. De hade sina resp. utgångar genom två runda hål, liggande c:a en: meter från varandra. En bräda ställdes upp mot väggen så, ått getingarna i ett av bona måste krypa under brädan för att nå sitt ingångshål. Efter några veckor flyttades brädan 'så, att den kom i samma läge över det bredvidsittande hålet. Ett stort antal getingar från det bo, framför vilket brädan stått, fortsatte nu att söka sin ingång under den förflyttade brä- dan, vadan de hamnade i det främmande boet. Många av dem sågos visserligen brådskande bege sig ut igen för att efter något sökande finna den rätta vägen, men några strider syntes ej till på grund av invasionen. Hur går ett getingsamhälle till väga, när det av någon an- ledning finner för gott att övergiva sitt bo för att anlägga ett nytt? Ett successivt avfolkande av det gamla boet alltefter som det nya uppbygges förefaller ej troligt av den anledningen, att invånarna på så sätt lätt kunde skingras, särskilt om den nya boplatsen är avlägsen. Förmågan att vägleda enstaka kamrater är nämligen redan hos det högre stående tama biet ganska be- gränsad. Därför företaga getingarna tvivelsutan sina flyttningar på samma »svärmning»-manér som bina, alltså 1 samlad tropp tillsammans med visen och ledda av vägvisare. De samhälls- bildande steklarna visa ju alltid långt större intelligens när hela samhället är i aktion än enstaka individer för sig (»Gruppsjälen!»). En samling getingar iakttogs även vid ett tillfälle svävande i luften likt en bisvärm. Hopen försvann så småningom genom en springa i en stenfot som sedermera även visade sig härbergera ett getingbo. En annan iakttagelse visade att getingarna vid utrymmandet av ett bo lämnat ynglet i sticket, vilket ju även det ger vid handen, att flyttningen ej skett successivt. Med "anledning av en i litteraturen synlig uppgift att ge- tingar kunna förmås bygga bo även i fångenskap instängdes på våren övervintrade honor av flera getingarter i en rymlig galler- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 253 bur innehållande erforderligt byggnadsmaterial, föda o. s. v. Getingarna förblevo emellertid hela sommaren i overksamhet, vilket var så mycket mera att beklaga som bland försöksobjekten befann sig en hona av den till sitt levnadssätt så pass okända V. austriaca. Ett försök att förmå på hösten infångade honor att i fången- skap övervintra 1 iordningställt vinterkvarter måste likaledes in- rangeras bland de misslyckade experimenten. En wulgarzis-hona, som senare väcktes till liv och därefter avled, intog dock den för vinterdvalan säkerligen karaktäristiska ställningen, nämligen hängande i käkarna, med extremiteterna placerade som i pupp- stadiet samt med vingarna framdragna vid midjan, så att de täckte bakkroppens undre del i stället för den övre. För en person, som önskar studera t. ex. släktet Vespine, uppstår lätt brist på undersökningsmaterial. Det kan kanske vara av intresse att redogöra för två sätt för denna brists av- hjälpande, vilka jag med fördel använt mig av. Det ena sättet är anordnande av ett friluftslaboratorium (»Harmas»), där t. ex. för getingars och humlors räkning i god tid på våren en stor samling lämpliga boplatser anordnas. På detta sätt har jag på ett mycket begränsat område till min dis- position erhållit t. ex. getingbon av Vespa vulg. och germanica i håligheter under stenar, VV. Crabro i en ditförd ihålig stubbe 0. S. V., varjämte jag inplanterat diverse sandsteklar i ett med konst anordnat mindre sandfält (då terrängen runt om utgjordes av skog, funno de utplanterade exemplaren för gott att stanna kvar). I en hög med lerjord byggde Odynerus reniformis sina böjda rör och i en av lera tillverkad och vid en fajansfabrik bränd »stekelholk>, en pyramid med djupa hål av olika kaliber riktade åt alla håll, bodde ett stort antal solitära getingar och bin. (För den händelse någon önskar upptaga idén med utsättande av en dylik stekelholk, vill jag ej underlåta att framhålla nöd- vändigheten av att på något sätt skydda den för solens strålar.) Ett annat sätt är följande: Getingar utfodras på någon lämplig plats med t. ex. honung. Några getingar, som synas ämna bege sig av, infångas och vingspetsarna avklippas. Om man sedan låter en sådan vingstäckt geting återfå friheten, kan man springande följa hans mödosamma flykt, och ofta tar han genaste vägen hem. Ett försök att binda en fin tråd om ett ben på en geting för att låta honom flygande leda mig till boet under det jag höll i den andra ändan av den långa tråden, som fästes i en käpp, lyckades så tillvida som jag verkligen på detta sätt av 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 getingen leddes till närheten av boet. Sittande på en buske fann han där för gott att gnaga av tråden, men när han sedan med en trådände bhbängande efter sig flöd in under en enbuske röjde han boets läge. En geting med rödaktiga band på bakkroppen anträffades en vårdag i ett fönster till en vind. Då jag ansåg det troligt, att det var den stammoder jag sett vara i färd med bobyggnad i taket, beredde jag henne fri passage genom fönstret. Senare erinrade jag mig, att den enda geting i vår fauna med rödaktiga band på bakkroppen är Vespa rufa, och denna bygger sina bon 1 marken och sålunda ej fritt hängande under tak. När jag därför några dagar därefter fann samma rödblandade geting lig- gande död i fönstret, anställde jag med en viss undran en när- mare granskning av exemplaret. Getingen hade rzfas känne- tecken f. ö., men ögonviken var /elt svart, vilket ingen av våra getingarter har. Jag sänder samtidigt med dessa rader den egendomliga getingen till redaktionen. Torsten Settman. Atheta (s. str.) nidicola J. P. Jon. eine selbständige Art. — In einem Aufsatze in dieser Zeitschrift: »Die Arthropodenfauna der Eichhörnchennester> (Jahrg. 1919, S. 82) meldete ich, dass Ex. obenerwähnter Art dem hervorragenden Staphylinidenkenner Dr. M. BERNHAUER, Horn, Deutschösterreich, fär erneute Präfung zugesandt waren, da er nähmlich zuerst die Art fär Aztheta (Ceri- faxa) testaceipes HEER halten wollte. Seitdem habe ich mehrere Ex., sS8, derselben Art, von ihm Aztheta nidicola J. P. Jon. bezettelt, von Dr. BERNHAUER zurickbekommen. Er billigt also jetzt ÅAzheta nidicola als selbständige Art. AÅtheta nidicola ist äibrigens jetzt auch fär Deutschland konstatiert. Herr L. BENICK, Liäbeck, teilt nähmlich in einem Briefe mit: »Ich habe hier in einem etwa 3 m hohen Nest, kein Sciurus-Nest, etwa 20 Ex. der Åtheta nidicola gefunden, die BERNHAUER wenigstens als diese Art bestimmte>. Anton Fansson. Bobyggnaden hos Odynerus angustatus ZETT. — I en uppsats »Zur Lebensweise einiger Hymenopteren> i Arkiv för zoologi band 12 nir 12, 1919 samt i en notis »Några stekelbio- logiska iakttagelser» i Fauna och flora 1919, pag. 89, meddelade undertecknad iakttagelser över bl. a. ovannämnda solitära getings byte och bobyggnad, vilka voro okända. Getingen hade anlagt sitt bo i en gång i lös torr ved, och bytet utgjordes av larver SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 255 till chrysomeliden Phyllodecta vulgatisstma IL. Sedan dess har jag emellertid funnit Odynerus angustatus bygga under helt andra omständigheter. Sommaren 1921 syntes nämligen i närheten av Örebro en solitär geting inflyga i ett hål i en lodrät sandvägg — 1 vilken för övrigt en mängd steklar, Hoplomerus-, Halictus-, Mäimesa-arter m. fl. byggde — och då den utgrävts, befanns det vara en 2 av ovannämnda Odynerus-art. Bytet synes mig vara samma skalbaggart som i förra fallet. Om gången utgrävts av getingen eller om han blott lagt beslag på en av annan stekel åstadkommen gång, kunde jag ej avgöra. Alltnog: Odvnerus angustatus anlägger påtagligen allt efter omständigheterna sitt bo antingen i trä eller i marken, ett nytt exempel på den stora plasticiteten beträffande bobyggnaden hos en del solitära getingar. Anton Jansson. Sveriges Aelia-arter. — Då undertecknad i juni månad 1920 vistades vid Ljugarn på Gottlands ostkust, insamlade jag från gräsvegetationen på sandmarkerna ett stycke innanför havet bl. a. ett tämligen stort antal Åe/za-individ i syfte att om möjligt söka finna ex. av Åelia rostrata BoH., som i Sverige endast var känd från Gottland, funnen där först av framl. prof. BoHEMAN och sedermera (se Entom. "Tidskrift 1916, pag. 34) återfunnen vid Visby av undertecknad. Bland de vid Ljugarn insamlade individen var emellertid intet av Ae. rostrata, utan alla tillhörde Åe. acuminata L. med undantag av ett som tillhörde den för Sverige i O. M. REuTER's »Finlands och den skandinaviska halv- öns Hemiptera heteroptera»> (Entom. Tidskrift 1880) samt i ALB. TULLGREN's & EINAR WAHLGREN'S »Svenska insekter» (Stockholm rg920) icke upptagna Ae. Klugi HAHN. Enligt JoHN SAHLBERG: »Enumeratio Hemipterorum heteropterorum faun& fennice>» (Hel- singfors 1920), pag. 24 uppräknar emellertid ÖSHANIN i »Ver- zeichnis der palearktischen Hemiptera» bland fyndorterna även Sverige, men till detta meddelande fogar prof. SAHLBERG: »men att den verkligen blivit tagen inom Sveriges område, känner jag ej». Det på Gottland gjorda fyndet skänker ju i viss mån stöd åt ÖSHANIN'S uppgift. Aelia Klugi, som enl. SAHEBERG's ovannämnda arbete är högst sällsynt i Finland bland gräs på sandiga fältbackar, endast funnen på några lokaler på Karelska näset, uppgives av honom vara en egentligen mera ostlig art, som är tämligen allmän i Östra Sibirien och funnen på flera ställen inom Ryssland även i trakten av Petrograd, i Östersjöprovinserna och Kaukasus. I övriga delar av Europa är den mycket sällsynt men dock funnen i Ungern, Tyskland, Italien och Frankrike. Under vistelse i juni och juli månader 1921 vid Hornsjön på norra Öland insamlade jag ävenledes från gräs och örter på 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921 de sandiga kullarna på östra sidan av sjön ett antal Ae/za-individ. De tillhörde alla Åre. acuminata utom ett, som var en tydlig 4. rostrata. De svenska Aelia-arterna och deras utbredning äro sålunda: Åelia rostrata Bou.: Gottland, Öland. Åelia acuminata 1.: Skåne—Uppland och Västmanland, Lappland. Åelia Klugi HAHN: Gottland. Anton Fansson. Lamproplax (Drymus) picea FLor funnen i Hälsingland. — Denna lygeid, som hittills varit känd i vårt land från en enda lokal: Markkärret i Almby socken, Närke (se Entom. Tidskrift 1916, pag: 37), fann undertecknad" i -ett ex. "bland fuktig vitmossa i försumpad granskog på ett berg vid Näsviken i Forsa socken, Hälsingland, i september 1921. I Markkärret är arten, som annars anses som en stor sällsynthet, numera allmän, och jag har där också funnit larver, vilka torde tillhöra Lamproplax. Anton Fansson. Utnämningar och förordnanden. Till professor och före- ståndare för Skogsförsöksanstaltens Entomologiska avdelning har av Kgl... Maj:t. utnämnts Fil Dir IVARYIRAGÅRDEHv= Wille. io; assistent vid Centralanstaltens Entomologiska avdelning hari an- ledning av det av riksdagen beviljade extra anslaget för under- sökningar rörande rönnbärsmalen förordnats Fil. kand. OLOF AHLBERG. : Regnells zool, gåvomedel. För bearbetning av vissa javan- ska insekter ur hemfört material har ett understöd å 1000 kr. tilldelats Fil. D:r N. ÅA. KEMNER. Litteratur. C. WESENBERG-LUND: Contributions to the biology of the Danish Culicide. — Det Kgl. Danske Videnskabernes Selskabs Skrifter, naturv. og mathematisk Afd. 8. Rekke, VII, 1. Kgbenhavn 1920—1921. Det är ofta så, att en ny och efter enhetliga principer genomförd behandling av ett gammalt ämne förmår avvinna detta nya synpunkter, och detta såväl då det gäller undersökningar på den teoretiska som på den experimentella zoologiens område. Sanningen härav framstår särskilt tydligt vid genomläsandet av ett större arbete med ovanstående titel, för- fattat av den kände danske hydrobiologen Dr CARL WESENBERG-LUND. Det är våra gamla bekanta stickmyggorna, som här synnerligen ingående behandlas i en kvartvolym på 208 sidor. Oaktat åtskilliga av de resultat, vartill förf. kommer, icke äro 'allde- les nya, enär de tidigare eller ungefär samtidigt framställts av andra ve- tenskapsmän, vilka oberoende av varandra kommit till ungefär samma slutsatser, är det dock med största intresse och utbyte man tager del av den intressanta avhandlingen, som är ett fullödigt uttryck för det glän- sande och självständiga sätt, varpå denne erfarne forskare löser ett om- fattande biologiskt problem. Arbetet är dessutom rikt på egna nya syn- punkter, och över framställningssättet vilar som alltid den underbara charm, som hos W.-L. bottnar i den djupaste kärlek till: naturen och som gör hans skrifter så lättlästa utan att något av vetenskaplig saklighet där- för går förlorat. Det är omöjligt att här ingående redogöra för arbetet, som är ett av författarens största och som till större delen upptagit hans tid under de sista åren. Den intresserade bör ovillkorligen själv läsa detsamma. Jag kan emellertid ej underlåta att beröra huvudpunkterna i avhandlingen. De arter, som behandlas, äro nämligen till stor del funna även i Sverige eller torde åtminstone förekomma här; dessutom kanske bokens relativt höga pris (29 kr.) hindrar mången att själv anskaffa densamma, varför en kort sammanfattning möjligen kan vara motiverad. Jag gör detta så myc- ket hällre, som jag under ett års tid själv haft nöjet att deltaga i åtskil- liga av författarens exkursioner på Själland oeh varit behjälplig med in- samling av material samt sett resultaten av arbetet så småningom växa fram. Redan inledningsvis berör förf. den gamla villfarelsen, att samtliga culicider skulle lägga sina ägg 1 äggbåtar på vattenytan. Denna uppfatt- ning härrör från REAUMUR, som på ett utmärkt sätt undersökt biologien hos Culexr pipiens. För denna art är iakttagelsen alldeles riktig. De flesta av våra nordiska arter lägga dock, under den tid då vattensamlin- garna äro uttorkade, äggen enstaka bland torrt löv eller i gräset. Genom att utvälja ett 30-tal temporära gölar, vilka regelbundet undersöktes under flera år i följd vid olika årstider, har förf. noga kunnat följa de flesta ar- ters utveckling. Talrika akvarieförsök komplettera naturiakttagelserna. Genom uppfödning och kläckning av ett stort larvmaterial har han vi- dare lyckats fastställa, vilka imagines och larver som höra samman samt nedlagt ett betydande arbete på noggrann beskrivning av samtliga arters larver. Icke mindre än 21 planscher komplettera diagnoserna. Som dessa larvbeskrivningar äro de första mera utförliga, som hittills publicerats, äga de ett särskilt intresse. I de flesta fall hava viktiga och iögonenfallande artkaraktärer kunnat påvisas. Larvbeskrivningarna utgöra arbetets kanske viktigaste del. Aven imagines beskrivas utförligt, och till varje art fogas en redogörelse för biologien, varav framgår, att de olika arternas levnads- sätt är lika olikartat som larvernas utseende. 17 — 21w438. Entomol. Tidskr. Årg. 42. Häft. 3—4 (1921). NN un [00] ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. Culiciderna delas av författaren i 3 biologiska grupper. Den första och största omfattar arter, som övervintra såsom ägg. Hit höra i Dan- mark följande arter: ÖOchlerotatus caspius, O. curriei, O. cantans, O. vexans, O. annulipes, O. excrucians, O. lutescens, O. detritus, O. com- munis, O. punctor, O. prodotes, O dianteus, O. sticticus, Aödes cinereus och Finlaya geniculata. Av dessa äro O. caspius, O.curriei och O. de- tritus brackvattensarter. Från de andra avviker särskilt Fialaya genom sitt levnadssätt i vattenfyllda trädhål. Den träffas aldrig annat än i det ofta starkt stinkande vatten, som samlar sig i dylika håligheter. Den är en av representanterna för den i Norden fåtaliga fauna, som i tropiska och subtropiska länder talrikt leveri de vattensamlingar, som i urskogarna huvudsakligen hava regnvattnet att tacka för sin tillkomst. Som vatten- reservoirer tjäna där bl. a. rosetterna av stora bladväxter, t. ex. brome- liåcéer. Arterna av första gruppen leva till större delen i temporära vatten- samlingar. Det är här vi ha att söka de för människan värsta plågoan- darna bland myggorna. Asggen läggas enstaka, sedan kläckningslokalerna torkat ut: »It is as if the mosquitoes, by means oftheir maternal instincts, were able to select all the localities where water will appear half a year later and which to a human eye are indistinguishable from the surround- ing localities where there will never be water». Förf. är den förste, som observerat denna äggläggning i naturen. Den andra gruppen omfattar Ochlerotatus rusticus, Culicella morsi- tans och Teniorhynchus richardi. Dessa arters larver föra sinsemellan ett rätt olikartat levnadssätt men överensstämma däri, att de övervintra på larvstadiet. O. zusticus lever liksom C. morsitans i temporära dam- mar, medan Zeniorhynchus alltid synes leva i större dammar med kon- stant vattenstånd. Samtliga dessa tre larver kunna under vintern undvara atmosfärisk luft. Medan ÖO. 7usticus och C. morsitans huvudsakligen ligga orörliga på dammarnas botten, utan att gå upp till ytan, lever Teniorhynchus-larven ständigt med andröret inborrat 1 någon vattenväxt för att på detta sätt tillfredsställa sitt syrebehov. För alla tre larverna torde hudandning spela en stor roll. Rörande den ytterst intressanta Taeniorhynchus- (= Mansonia-) larven har WESENBERG-LUND förut publi- cerat en avhandling. I nu anmälda arbete tilläggas en del nya iakttagel- ser, bl. a. rörande puppstadiet.! Den tredje gruppen omfattar Zheobaldia annulata, Culex pipiens, C. ciliaris och C. nigritulus. De båda senare arterna (av vilka ciliaris är tvivelaktig) hava ej närmare studerats, vilket däremot är fallet med de båda förstnämnda. Dessa övervintra som imagines, Aggen läggas i vat- ten i form av äggbåtar. Härefter följer en redogörelse för culicidernas blodsugande vanor och dessas samband med äggläggningen. Här uppvisas, att många arter, särskilt ZA. annulata, under vissa meteorologiska förhållanden äro blom- besökare och honungssugare i båda könen. Tidigare ansågs blodsugning nödvändig för äggmognaden. Man vet nu, att detta ej alltid behöves; men arterna förhålla sig olika, och en generalisering i ena eller andra riktningen är ej möjlig. Förf. ger i detta sammanhang en synnerligen intressant sammanställning av vad man känner rörande blodsugningsin- stinktens. utveckling och fogar härtill egna iakttagelser. Av icke mindre intresse äro de iakttagelser över parningen, som meddelas i följande ka- pitel. Culicidernas hannar bilda om aftnarna dansande svärmar, i vilka honorna enstaka då och då flyga in, varvid efter en kort strid honan i sällskap med en hanne lämnar svärmen. 1 I. Festschrift för ZSCHOKKE, Basel 1921, har WESENBERG-LUND sSe- nare i en uppsats (The pupa stage of the Mosquitoes) givit en samlad framställning av sin uppfattning av culicidernas puppor. LITTERATUR 259 Arbetet avslutas med en ytterst utförlig och kanske onödigt brett lagd men särdeles intressant framställning av Anopheles-arterna, särskilt Å. maculipennis, och deras törhållande till frossan. WESENBERG-LUND påvisar, att i Danmark, säväl som i en del andra nordliga länder, A. ma- culipennis tillbringar hela sommaren i ladugårdar, endast då och då fly- gande ut för parning och äggläggning. Vintern tillbringas i ouppvärmda uthus. Människan anfalles i regel ej, utan myggan lever av husdjurens, speciellt kors och svins, blod. Endast på vissa trakter, som genom vat- tenrikedom utgöra gynnsamma kläckningsplatser, men där samtidigt föga boskap hålles, såsom t. ex. omkring Silkeborg, angripes människan. Som bekant har frossan, eller som vi med tanke på dess häftighet gott kunna kalla den, malarian, tidigare härjat fruktansvärt i Danmark. 1826 utbröt den första starka epidemien; 1831—34 förekom även en be- tydande sådan. Senare hava blott smärre epidemier konstaterats (1847— 49, 1853—56, 1859—62), varefter sjukdomen märkbart avtagit. Följande intressanta, från C. A. HANSEN hämtade beskrivning över förloppet av 1831—34 års farsot tillåter jag mig här anföra: »After a few days of a nasty smelling blighting fog in July the malaria suddenly attacked a very great part of the population. As by a flash of lightning several hundreds were attacked in all directions in the same parish. Upon Lolland there were two parishes with 2000 inhabitants of which I 800 were attacked and 98 died. The percentage of mortality was greater in the Cholera vear 1853 when more than 50 946 of the attacked succumbed, but the actuel number of attacked persons was much greater in the malaria years». WESENBERG-LUND kommer härefter in på de olika teorier, som fram- ställts till förklaring av frossans avtagande, samt kommer till det resulta- tet, att ingen är fullt tillfredsställande. På grund av andras och egna undersökningar sammanfattar han sin egen mening på följande sätt: »— — we are now able to show that the real cause why malaria has receded ' from the greater part of Europe is that ÅA. maculipennis has lost its connection with man». — »Secondly it must be understood that over vast parts of distribution a change has taken place in the habits and biology of the mosquito within the last century. That this has been the case can in fact be shown.» — »Apriori it may be regarded as a matter of fact that when the Anophelines even nowadays in South Europe especially in the Balkans, but also in Italy, yearly transfers malaria to hundreds of thousands of people, it cannot live its life there as it now- adays does in more northern latitudes.» »It is thus actually proved that there is the greatest difference in the manner of life of ÅA. maculi- Dennis in South Europe and at the northern limits of its area of distribu- tion. In my opinion it is neither quininisation of mankind alone, nor water drainage of the field, nor lowering of tp., but just this alteration in the biology of the species, the very peculiar transition from an outdoor Species sucking upon man to a stable insect sucking upon our farm ani- mals which has been the main cause of the disappearance of malaria from its northern limits.» — »The question now arises: what has caused this transition? I do not dare to solve it for the many foreign countries but I think I am able to do so for my own country.» — »It is a well known fact that in the eighteenth century, and still in the first quarter of the nineteenth, the swine were driven to the woods where they lived on mast; special swine stables were hardly known. Horses and cattle lived the greater part of the year out of doors, — —.» — »It will be clearly understood that this change in Danish agriculture must of course be of the greatest significance to the Anophelines; for during a great part of their flying time the large mammalia year after vear disap- peared from their flying areas.» Teorien synes kanske något djärv, lösryckt ur sitt sammanhang, som 260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1921. jag här framställt den. Den som läst de 39 sidor, som WESENBERG-LUND i sin avhandling ägnar den intressanta frågan, ställer sig dock betydligt mindre skeptisk gentemot den föreslagna lösningen. Arbetet, som avslutas med några synonymiska anmärkningar och utförlig förteckning av hithörande litteratur, är, som var och en förstår, av det största värde även för kännedomen om vårt lands culicider och oumbärligt för envar, som framdeles kommer att arbeta med dessa djur. Det vore önskvärt, att en liknande undersökning av Sveriges culicidfauna komme till stånd. Härigenom skulle, icke minst genom studier i landets norra delar, vissa viktiga men ännu ofullständigt eller ej alls besvarade frågor kunna bringas närmare sin lösning. O. Lundblad. Entomologia vindobonensis. Erfreulich ist es zu sehen, dass in der Stadt, deren unverändert trostlose Lage spontan das Mitleid der ganzen zivilisierten Welt auf sich lenkt, es noch so viel von idealem Wis- sensdrange gibt, dass dort sogar drei neue hervorragende Spécialzeitschrif- ten zum Leben geweckt werden konnten. Das ist ein Kulturzeichen son- dergleichen! Die alte Tradition der Osterreicher seit den Zeiten eines PODA, SCOPOLI, JACQUIN, DENIS und SCHIFERMULLER lebt weiter in Wien. Figentlich ist die »Zeitsehrift des Österreich. Entomologen- Vereines Wien«< schon während des Krieges erschienen, so dass sie jetzt ihren siebenten Jahrgang einleiten kann, sohin sich ihre Leistung öberblicken lässt. Geleitet von Dr. FRITZ ZWEIGELT, einem ausgezeichneten »praktischen« Entomologen, versammelt sie in sich all die räöstigen und kundigen Federn, tuber die heute die österreichische Lepideptorologie ver- fägt: Prof. REBEL an der Spitze, HOFFMANN, PIESZCZEK, SCHAWERDA, STAU- DER, KITT nur um ein paar Namen zu erwähnen. Von den anderen deut- schen entomologischen Vereinsschriften unterscheidet sich die »Wiener« vor allem dadurch, dass sie ein bestimmtes Programm verfolgt, wordurch die Zeitschrift wie ein einheitlich gechlossenes Ganzes aus einem Gusse erscheint. Das Illustrationsmaterial ist sehr gut und der billige Bezugspreis wirkt verlockend, umsomehr wenn man weiss, dass man dabei und dadurch auch ein so schönes Unternehmen unterstätzt. Das originelle und praktische Programm der zweiten neulich gestar- teten Zeitschrift »Entomologischer Anzeiger«, eine Art Mischung von merkantilen Interessen mit bibliographischen, ist nicht genug laut mit Befriedigung zu begrässen; es beröhrt vor allem zwei anderswo notorisch vernachlässigte Seiten: den Marktbericht, von Bedeutung fär die Entomo- logia commerciale, und die Literaturschau, die äber den jedesmaligen Stand der entom. Publizistik orientieren soll und von besonders grossem Werte ist. Vor literarischen Originalbeiträgen sollten hauptsächlich »Saz- melberichte« zu Worte kommen. Leider ist man schon im Hefte 3 vom Programme abgewichen, indem die Spalten revisionistischen Spezial-Studien freilich sehr anregenden, sich preisgaben, die, so willkommen sie mir persönlich sind, imgrunde auf Kosten der laut Prospekte festgestellten »Sammelberichte« ihre Dasein fristen. Die Idee des Programms ist glänzend! Von der dritten »Zeitschrift för systematische Insekten- kunde: ist bisher noch keine Nummer erschienen; sie ist mit Ausschluss von Kolopterologie und Lepidept. als eine Art von Fortsetzung der ein- gegangenen KOoNOow'schen Zeitschrift gedacht. Unter der Leitung von Dr. REINHOLD MEYER sollen die in den gewönlichen Zeitschriften vernachläs- sigten uäbrigen Insektengruppen besonders beräcksichtigt werden: vor allem deren Biologie — ein Umstand der allein schon die wärmste Empfehlung rechtfertigt. Das Blatt kann aber einzig erscheinen, wenn mindestens 200 Abnehmer bei einer Bezahlung von 100 Mk. (ungefär 7 Kr.) pro Jahr (ein Band von 20-24 Druckbogen) dessen Existenz sichern. Herr FRITZ WAGNER, Wien, XVIII Hainzingergasse 4, nimmt Bestellungen entgegen. Gläckauf! , Far ENTFOMOFOGISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN -I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOTREDJE ÅRGÅNGEN 1.922 UPPSATTA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A:-B. Häftet 1 tryckt den i juni 1922 FRA > 16 dec: 1922 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet INNEHÅLL BARCA. EMIL, Seltene norwegische Schmetterlinge- -oc-ooocm ooo os ==. DATA 5 BRUNDIN, J. A. Z., Fjärilar från Smålandskusten och Öland =... 5 BryK, F., Neue Beiträge zur Variabilität schwedischer Schmetterlinge I 171 — — , Till belysningen av skyddade formers oätbarhet ooo. 194 FALKENSTRÖM, G., Stockholmstraktens vatten-coleoptera.........o..-..-- 10, 180 — — , Eine Kollektion von Wasser-Käfern aus Åland oo... 62 FoGELQVIST, G., Coleopterologiska anteckningar från Halland = 192 KEMNER, N. A., Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien einiger Sesiiden 41 Die Kanverder lermitoxenensentdecktl-=-..s.. .ss ss oe 58 — —, Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien und Lebensweise der SEIwEdiSchemn Eerambycid enes-csss = Freese ere ss SEGT LUNDBLAD, O., Anteckningar om våra vatten-hemiptera, III -ooooooooo- 139 NORDSTRÖM, F., Till Entomologiska föreningens medlemmar - 195 Redaktionen: Ielolotia hippocastarrmik,r ses KERSTIN NNO NE SSA SlA GA SA NE ROSIE SR ERS ee er ENA EE SEE pERArG 6 Stipendium tes Sc Ste 1rkeN. MISSAR I rev UA ST NER INR 6 RINGDAHL, O., Två fötbomyidsläktens SF RI FANN 00 SA TEE BAS SSANG — —, färska arg FATTAS Ut dosa FL OENS cec EI SR NE ET Ö rodleresa Värd g Cesar (Ser CONNZaA) ATTeTs so AR SEE RN ES EE 178 SEHNEIDERSKG5 MV And LAN de tv estjäntare-soeeSANseSARe See Zz TULLGREN, ALB., Ett massuppträdande av en för Sverige ny sjöslända (CPlecopiera) SAS a SAN SE BA SORTEN NAT SSARATe Nr SOM eR GBA GRAN SEAN GG — —, Lepinotus inguilinus HEYD. funnen i Sverige =somosmmsmsssoosootooon- 71 IWVIATIE GREN, C Ev ek LISTAN BLechOMIBINIDNYKAFÖRIS Ven gelk tet nn OA Litteratur: LUNDBI.AD, Ö., Anmälan av arbeten av ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN, WESENBERG-LUND samt LAVRIDS JORGENSEN-.. 67, 190 ROMAN, ÅBr., Anmälan av H. FrRIESE, Die europäischen Bienen -......... 189 WAHLGREN, E., Anmälan av arbeten av SVEN EKMAN och FRIEDRICH IDEN = 0 ER fa 3a 1 SCR BETER ER SATS SN OVER ESR See Sa FR TR SS og Föreningsmeddelanden: Entomologiska Föreningen i Stockholm: SAMODIANKONISteLNA vs oja vrolkOCIE "Sa 1920, "jog öga OCK Ti 1021 Entomologiska Sällskapet i Lund: Sammankomsterna '/s, 2/s, 18/10 och t/12 1920 Två nya anthomyidsläkten. Av O. Ringdahl. Trichopticus Steiniz RINGD. och dess systematiska ställ- ning. — År 1913 beskrev undertecknad i denna tidskrift en anthomyid under ovanstående namn. Professor Stein, som granskade arten, innan författaren beskrev densamma, ut- talade i brev som sin åsikt, att arten vore besläktad med Trichopticus hirsutulus ZETT., detta på grund av baktibiernas behåring samt den s. k. sporren i deras spets. I »Die Antho- myiden Europas» har Stein sedermera inrangerat arten under släktet Hera SCHNABL, därför att den har ett långfjädrat antennborst. Men han gör det med reservation, eftersom den i övrigt är ganska olik de övriga arterna och menar, att den kanske lika gärna kunde föras till släktet Alloecostylus SCHNABL. Redan för flera år sedan har jag emellertid funnit, att arten torde vara närmare besläktad med andra former än Lasiops- (Trichopticus) gruppens. Vid det tillfälle denna fluga upptäcktes av mig, tycktes den mig från första ögonblicket påminna om Polietes albolineata FALL., och i brev till pro- fessor Stein meddelade jag honom denna i mitt tycke habi- tuella likhet mellan de bägge arterna. Denna omständig- het gjorde också, att jag underkastade båda en noggrann jämförelse, varvid det lyckades mig att finna ett kännetecken, som tydligt pekar hän på en närmare släktskap med P. albolineata. Pteropleura äro nämligen håriga, en karaktär, som ej- utmärker något annat svenskt muscid-(anthomyid) släkte bland dem, som ha 4. ribban rak till vingkanten. Lispa har visserligen hårbesatta pteropleura, men detta släkte I — 2208. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. I (1922). 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. kan förstås ej här komma ifråga. Att den ej hör till Laszops- gruppen, synes på bakhöfterna, vilka sakna de för denna grupp betecknande borsten. Andra kännetecken såsom ett långfjädrat antennborst, högt huvud, utvecklade akrostikalborst samt förefintligheten av pannstrimborst hos honan har den gemensamt med /. albolineata. Flera av dessa återfinnas även hos Lasiops, och baktibiernas beskaffenhet synes tyda på att arten bildar en övergångsform till detta släkte. Avvikelser från Polietes äro förnämligast följande: kropps- form smalare och icke så starkt välvd, ansiktslister utan små- borst, 2. och 3. ribbornas förgreningsställe utan småborst. Att arten står närmare Polietes än Lasiops torde vara säkert. Men dess intermediära ställning i förhållande till dessa båda släkten jämte de olikheter den företer i förhål- lande till Poflzetes synas berättiga författaren att för den egen- domliga arten uppställa ett nytt släktnamn. I biologiskt avseende äro albolineata och Steinz så tillvida befryndade, att de bägge med förkärlek uppehålla sig på spillning. Polietella ov. gen. (Type: Trichopticus Steini RINGD.) Kopf hoch mit spärlich behaarten Augen, Orbitalborsten kräftig, Stirn beim Männchen schmal, beim Weibchen breit und mit deutlichen Kreuzborsten, Fähler lang mit langgefie- derter Borste, Wangen schmal, Tastern dick. Torax 4-ge- striemt, 3 vordere, 4 hintere Dorsocentralborsten, zwei voll- ständige Reihen von kräftigen Akrostikalborsten, Sterno- pleuralborsten I + 2(3), Pteropleura behaart. Schäppchen ziemlich gross. Hinterleib länglich eiförmig mit schimmernder Bestäubung und mit Räckenstrieme. Beine ziemlich kurz, Hinterschiene mit einer Räckenborste, Mittelschenkel unter- seits ohne stärkere Borsten. Flägel ohne Randdorn, 3. und 4. Adern gegen die Spitze schwach divergierend, 3. Ader ohne Börstchen an der Basis, 6. Ader den Flägelrand nicht erreichend. RINGDAHL: TVÅ NYA ANTHOMYIDSLÄKTEN. 3 Lasiops mutatus F ALL., hians ZETYT. och cristatus ZETT. — I det förut nämnda verket har Stein till släktet Lasiops MEIG. räknat utom dessa tre arter även semzcinereus WIED. = afpi- calis MEiG. Meigen grundade släktet på denna art, vilken alltså blir typ för detsamma. Närbesläktade med denna äro av svenska arter ZTrichopticus hirsutulus LETT., innocuus ZETT.. nigritellus ZETT. och separ ZETT., vilka samtliga ha bak- höfternas baksida försedda med borst i likhet med semi- cinereus och därför måste tillhöra Laszops. Detta kännetecken (upptäckt av den framstående dipterologen J. R. Malloch men okänt av Stein) är karakteristiskt för denna grupp, som inom sig även räknar de av Schnabl uppställda släktena Hera, Rhynchotrichops, Alloeostylus och Brachylabis, vilka alla möjligen endast böra betraktas som undersläkten till Laszops. Såsom enda representant för släktet Zrichopticus kvarstår, i enlighet med Schnäbls uppfattning, decolor FALL. Denna har nakna bakhöfter och är sålunda ingen Lasziops. Stein för den till släktet Pogonomyia ROND. i det citerade verket. Vad nu de övriga av Stein till Laszops räknade arterna (mutatus, cristatus och /zans) beträffar, så äro dessa tre sinsemellan mycket nära besläktade men kunna ej tillhöra ifrågavarande slakte, enär de karakteristiska borsten på bak- höfterna saknas. Ej heller synes det mig lämpligt att ställa dem in i det heterogena släktet Phaonia R. D., utan har jag för dessa tre arter uppställt ett nytt genus, som efter bak- lårens hopträngda borstklädnad hos hannarna blivit kallat Lophosceles, och för vilket efterföljande diagnos innehåller de viktigare kännetecknen. Lophosceles nov. gen. (Type: Musca mutata FALL.) Augen nur spärlich und kurz behaart, beim SJ eng zu- sammenstossend, beim Y ziemlich breit getrennt und mit geraden parallelen Innenrändern, Stirn ohne Kreuzborsten, Wangen sehr schmal, Fähler mässig lang mit pubescenter oder fast nackter Borste. Taster ziemlich dick. Torax kaum 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. merkbar gestriemt, 3 vordere und 4 hintere Dorsocentral- borsten, Akrostikalborsten beim J haarförmig, beim & kräf- tiger aber kurz in breit getrennten Reihen, Sternopleural- borsten I + 2, Pteropleura: nackt. .Hinterleib: breiter "oder schmäler eiförmig—oval gegen die Spitze länger beborstet. Beine sparsam beborstet, WVorderschiene ohne Mittborste, Mittelschenkel unterseits ohne stärkere Borsten, Mittelschiene nur hinten mit einer einzigen Borste, beim &Y& oft 2, Hinter- schenkel beim SJ gegen die Spitze zu mit zusammengedrängten Borsten, Hinterschiene mit I Ruäckenborste, aussen vorn mit I bis 3 kurzen Borsten, aussen hinten mit nur I kurzen Borste. Flägel besonders beim Y lang, mit sehr kleinen Randdorn, 3. und 4. Längsadern fast parallel, 6. Ader den Flägelrand nicht erreichend. Schäppechen mässig gross. — Mittelgrosse Arten. Fjärilar från Smålandskusten och Öland. Av JFACKZ. Brundin. Sommaren 1920 vistades jag på Hunö 1i Misterhults socken, Kalmar län, under tiden !?/g—"/g. Jag insamlade då omkring 140 arter storfjärilar och 170 arter småfjärilar. AN efterföljande rader äro de mer anmärkningsvärda fynden om- nämnda. Då lokal ej särskilt anges, har fyndet gjorts å Hunö. Ett fåtal arter äro tagna under en några dagars exkur- sion till Kalmar och Öland i mitten av juni 1921. Endast datum anger, att arten är funnen i ett exemplar. Av mig själv ej säkert kända småfjärilar äro godhets- fullt bestämda av doktor M. HERING, Berlin. Pararge megera L. SS och 2 anträffade '?/& på klippa vid stranden. Hos en SJ, tagen ?/g, är det mörka bandet från framvingarnas bakkantsmitt bredare och utåt mer rät- linigt begränsat än hos det i juni tagna exemplaret. Y ex. har ögonfläcken å framvingarnas översida ovanligt stor, oval, sträckande sig nästan över båda fälten 4 och 5 samt försedd med tvenne vita punkter; även i vartdera av fälten 3 och 6 finns en liten ögonfläck. Enl. WAHLGREN, Det öländska alvarets djurvärld, p. 61 (Arkiv f. zool., bd 9, n:o 19) tagen nordligast i Ög. och Vg. Deilephila euphorbie L. Ett ex., kläckt från larv, tagen 1916 å Lövön i Ålems s:n av studenten KARL HÅKANSSON, Växjö. Ex. skänkt till Växjö h. allm. läroverk. Arten förut tagen i Sk. och Upl., Ö. Lagnö. Hadena sordida BORKH. 3 ex. Öl, Mörbylånga. Enl. AURIVILLIUS, Nordens fjärilar, funnen endast i Sk. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Miana literosa Hw. !,;. Exemplaret tycks tillhöra den av VON WARREN i SELITZ, Die Gross-Schmetterlinge der Erde, uppställda formen Constricta; mittfältet är nämligen på smalaste stället föga mer än en mm brett. Zanclognatha tarsiplumalis HB. Denna art var icke säll- synt å Hunö och Skavetö under juli månad. Herminia derivalis HB. Ej sälls. å Hunö, där jag un- der tiden "”/,—?/8 tog ej mindre än 6 ex., 4 3Z och 2 2. Inom Sverige hittills endast funnen i Stockholms skärgård (Ent: Tidskr; 1016, p: 182 och 1918, p. 02). Tephroclystia valerianata HB. !?'5. Arten torde förut ej vara känd från Sverige men är funnen både i Danmark och Finland. Larver togos förra sommaren av F. NORDSTRÖM I Västerviks skärgård (Ent. Tidskr. 1911, p. 165). TT. pumilata HB. I a trål Hunörochrildi Va vid Elmekärr.: Förut tagen i: Sk. av WALLENGREN, ! på Öland samt: iv Uppland tavivE: NORDSTRÖM (EntsTidskri/uTo21; pPsdyt): Bland övriga storrjärilfynd må följande nämnas: Parnassius apollo LT. Sälls.; endast 1 ex. iakttaget ??/e å Skavetö.. — Melitea cinxia L. Ye. — Caenonympha ar- cania IL. "Ja. — Malacosoma neustria LL. Tarver:å ek !2/e6. == fDilova coeruleocephala JiiEarviparoxel a Örö ??9/6 20. — Agvrotis. obscura BRAHM. "7/6 21 ÖL, Vickleby. — ÅA. simu- JansiuwEIUFNS:29/71520 Hänöroch: 15/6 21 ÖM Mörbylånga. == Å. lucernea L. "8. — Epineuronia cespitis F. ' Ej sälls. å Hunö i början av aug. — Mamestra geniste BKH. "/6 21 ÖL, Mörbylånga. — Dianthoecia albimacula BKH. och D. 2ana ROTT. 2 ex. av vardera å Hunö i slutet av juni. — Leucania obsoleta HB. !5/6 21 ÖL, Mörbylånga. — Anarta myrtilli L. ”|g. — Toxocampa pastinum TR. +. — Habro- syne derasa L.: 3 ex. tjg 21 ÖL, Vickleby. — Nemoria viridara LL. Allm. å Hunö i juni. — Acidalia virgularia HB. Ej sällss. — ÅA. /humiliata HUFN. 4 ex. 4—”r. — Rho- dostrophia vibicaria CL. hh. — Anaitis plagiata L. Ye. — Larentia fulvata FÖRST. 2.ex. !5/; och "4. — L. cognata THNEG. 2 ex. ”/1 och Pi L. olivata BKH..””/7 Krist: dala s:n. — L. cucullata HUFN. ””/6. — L. rubidata F.2 ex. ?”/6 och !3/,. — Tephroclystia oblongata THANBG. 20/7; — BRUNDIN: FJÄRILAR FRÅN SMÅLANDSKUSTEN OCH ÖLAND. 7 T. sinuosaria EV. 3 ex. ??/e, ?/1 och "/z Hunö samt rex. !"/; 21 ÖL, Vickleby. — Collix sparsata TR. ?"i. — Phibalapteryx Zersata SCHIFF !4/& 21 ÖL, Mörbylånga. — Ennomos erosaria HB. 2 ex. !/g och "4/3. — Selenia lunaria SCHIFF. ??/6. — Eurymene dolabraria IL. "SJs. — Boarmia jubata THNBG ””[1. — B. lichenaria HUFN. "81. -— Gnophos myrtillata THNBG. Täml. allmän å Hunö.— G. obscuraria HB. 1;..— Scoria lineata Sc. Ej sälls. i mitten av juni. — ola strigula SCHIFF. "Yr. — Spilosoma lubricipedum ESP. Y'/s. Öl, Vickleby. — ÅAnthrocera purpuralis BRÖUNNICH. ”"/+. — Hepiolus fuscone- bulosus DE GEER. (7. Nephopteryx similella ZCK. 4 ex. !? &—”5/e. Förut fun- nen endast i Uppl. Cledeobia angustalis SCHIFF. Flög allmänt i mitten av juli å torra backar, hälst mycket tidigt om morgnarna. Dichelia grotiana F. "1. Exemplaret har det mörka bandet å framvingarna på mitten genombrutet. Förut fun- nen i Sk., Uppl. och Dalsl. Lozopera francillana F. ”/i å Skavetö. I KENNEL, Die paläarkt. Tortriciden, anmärkes: »An der Querader und längs des Saumes zeigt sich bei reinen Stuäcken zarter weisser Perlmutterglanz». Sådan saknas alldeles å mitt exemplar. Arten torde vara ny för Sverige. Enl. LARSEN, Fortegnelse over Danmarks Microlepidoptera, finns den sällsynt i Dan- mark. Argyroploce lucivagana Z. ?|g. Anses av KENNEL som en nordlig form av Å. rurestrana DUP. Enl. WALLENGREN TYSka Ancylis inornata H. S. (= subarcuana WILLK.) !"/6 21 ÖL, Mörbylånga. Denna art uppges av SPULER i »Die Schmetterlinge Europas» och KENNEL vara funnen i Lapp- land. WALLENGREN tycks dock ej ha känt den från Sverige. Han nämner endast Phoxopteryx subarcuana DOUGL., som enl. KENNEL är en var. till Åzzcylis biarcuana STPH. — Arten flög rätt allmänt i en aspdunge vid Växjö i maj 1921. Ett ex. ?!/5 1920 på samma ställe. Polychrosis sp. 1 ex. !5/6. -Om detta ex., som nästan fullständigt överensstämmer med KENNELS beskrivning och 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. figur av P. bicinctana DUP., säger d:r HERING: »Polychrosis spec. nahe der bicinctana DUP.; spec. nov.?» — P. bicinctana förekommer enl. KENNEL i Syd Frankrike och Syd-Ungern. Oegoconia qguadripuncta HW. 2 ex. !3/; och ?/g, Ny för Sverige. Enl. SPULER i Mellan- och Syd-Eur. Funnen i sett:ex..på Bornholm; enl: CARSEN. Coriscium brogniardellum F. "+ vid Elmekärr i Mister- hults s:n. Ny för Sverige. Enl. SPULER i Mellan: och Syd- Eur. samt i Nordväst-Ryssl. Elachista gpoe STT. !4/5 21 ÖL, Mörbylånga. Ny för Sverige. Enl. SPULER i Tyskl., Holl., Belg. och Engl. Även funnen vid Åbo i Finland. E. dispunctella DUP. 3 ex. !"/&.. Ny för Sverige:. Enl. SPULER nordligast i Tyskl. Bland övriga småfjäriltynd må följande nämnas: Myelois cribrella HB. 2 ex. !"Jg ÖL, Vickleby. — Sco- paria dubitalis HB. ?"Y+. — Pionea lutealis HB. "i. — Pyra- usta sambucalis SCHIFF. !'1g 21 ÖL, Vickleby. — Platyptilia rhododactyla F. 2 ex. YW,. — P. ochrodactyla SCHIFF. ??/1, — ÅAcalla variegana SCHIFF. 2 ex. "8. — Phalonia rutilana HB. 3/6. — Ph. manniana F. R. Ye. — Euxanthis hamana L. 3 ex. "/1. — Hysterosia inopiana HW. 4 ex. !?/& 21 Kalmar. — Argyroploce bifasciana HW. ?/; ön Hufalsen (= Hufvudlösa å Generalstabens karta). — AA. arbutella Z. Tam; allmii juni. — Ånceplis diminutana HW. ??/6.. — Lobesia permixtana HB. 5/6. — Epiblema cana HW. Ej sälls. i juli. — E:-ea- pallidana HW. "[1. — E. nemorivaga TENGSTR. ”Ye. — Las- peyresia funebrana TR. "Je, — L. nigricana STPH. "1. — Carcina qguercana F. Ej sälls. i juli. -—— ÅAlabonia bractella L. 2 ex. 16/6, — Borkhausenia flavifrontella HB. "Yi. — B. tripuncta HW. 2/6. — B. fuscescens HW. ? +. — Stenolechia gemmella 1. t[14. — Heringia dodecella L. 3 ex. ?”"[g=/4q. — Teleia triparella Z. "|. — Gelechia diffinis HW. W/;, — G. peliella TR. "Ja. — Bryotropha senectella Z.?|s. — Xysto- phora unicolorella DUP. 4 ex W/,—?8/6. — Aristotelia erici- nella DUP. Ej sälls. — Coleophora troglodytella DUP."[|i. — C. ochripennella Z. "|. — NXanthospilapteryx auro-guttella STPH. 9, — Lithocolletis froelichiella Z.- Ej sälls. i slutet av juni. — Bucculatrix ulmella Z. "I. — Lyonetia pruni- BRUNDIN: FJÄRILAR FRÅN SMÅLANDSKUSTEN OCH ÖLAND. 9 foliella HB. "Ii. — Cemiostoma scitella Z. VY; — Elachista humilis Z. |. — Hyponomeuta malinellus Z.””|1. — Swam- merdamia combinella HB. Ej sälls. — Årgyresthia albistria FINV ES] Sal SAR ar ceuthinia vd ns 6. KAN GextellantZ. 2016, — Dyscedestis farinatella DurP. Ej sälls. i slutet av juni. — Öcnerostoma pinrariella Z. Ej sälls. i mitten av juni. — Roesslerstammia erxlebeniella F. !?/7 Elmekärr. — Tinea fuscipunctella HW. !8/6. Stockholmstraktens Vatten-Coleoptera. Av G. Falkenström. Under de fyra närmast föregående åren har jag från tidigt om våren till sent på hösten ägnat lediga dagar i hu- vudsak till att söka utröna vattenskalbaggarnas förekomst i Stockholmstrakten. Området närmast staden intill ett radie- avstånd av omkring 2 mil, alltså med c:a 12 kv.-mils yta, har jag i dess helhet tämligen noga undersökt. Men där- jämte har jag såväl åt saltsjösidan som åt Mälar-öarna samt uppåt inre Uppland kunnat utsträcka mina undersökningar till vissa karakteristiska områden, belägna inom ett radieavstånd av 4 mil från Stockholms centrum. För den skull kan jag anse mig hava lagt ett område av c:a 50 kv.-mil under be- teckningen: Stockholmstrakten. Ehuru jag sålunda ej hunnit att lika noga undersöka hela detta område än mindre hunnit genomsöka alla däri före- kommande vatten och därför räknar med, att en eller annan art lyckats undgå upptäckt — tills vidare, får jag hoppas —, så vågar jag likvisst tro, att jag redan hunnit fram till en något så när beståndande uppfattning om vad Stockholms- trakten har att bjuda på med hänsyn till sammansättningen av vattnens skalbaggsfauna. Området ifråga är i förhållande till vårt vidsträckta land en obetydlighet men erbjuder i stället en omväxling med hän- syn till levnadsbetingelserna för vattnens invånare, som torde sakna motsvarighet annorstädes i Sverige. Åt det ena hållet saltvattens-, åt det andra sötvattens-skärgård, norröver lerfältens vatten, söderut skogsbygdens myrar och tjärn. Där- G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 8 I emellan allehanda övergångar ävensom inkast av småvatten, såväl i det fria som i parker, med en vegetation i och om- kring sig, vilken hellre hör hän under en sydligare bredd- grad. — Årsklimatet är, som känt, relativt blitt, dock finnes det inom områdets sankmarker gott om s. k. köldsträck, där årets medeltemperatur ligger åtskilligt under den i övrigt rådande. I betraktande av dessa växlande förhållanden är det lätt förstått, att Stockholmstrakten jämväl kan uppvisa arter, som förut endast äro kända från antingen de södra eller de nord- ligare delarna av vårt land. I. Dytiscidee. Man torde — a priori — vara benägen anse, att Dytiscid- faunan inom ett så litet område bör vara tämligen ensartad från vatten till vatten särskilt i betraktande av den utmärkta flygförmåga, som dessa insektformer besitta. Så är emellertid icke förhållandet i verkligheten. Knappast mer än trenne arter, nämligen Hydroporiderna exythrocephalus och palustris samt Gaurodytes bipustulatus, kunna sägas vara allestädes närvarande. Det stora fertalet arter däremot markerar sig ganska tydligt bundet till vissa vatten. Man är aldrig säker på att i närgränsande vatten, ej ens av till synes likvärdigt slag, träffa samma arter. Sjöarna hava sina karaktärsformer, småvattnen sina, lerslätternas vatten innehålla i huvudsak andra arter än skogarnes myrvatten. Detta är sedan gam- malt kända ting. Men att t. ex. småvatten intill varandra, ytligt besett av samma slag, stundom uppvisa helt olika for- mer vid samma fångsttillfälle, det är ett rön i fältet, som jag sannerligen ej väntat mig. Jag skall tillåta mig att nämna ett par exempel bland flera. I Loföns kronopark, ett skogsbestånd av huvudsakligen äldre barrskog i bergig kuperad terräng med småvuxen bland- skog i dälderna — alltså av den vanliga typen för våra trak- ter — fanns i våras på en numera utdikad kärrmark i en liten grop Hydroporus brevis. I gropen var vid tillfället föga vat- ten, endast ett par decimeter djupt. På själva fångstplatsen 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. bestod gropbottnen av lös, gulaktig, något lerig pinnmo, ställvis täckt av fjolårslöv. Här fanns arten i hundratals ex- emplar på ett par meters groplängd. Men intill denna plats i fortsättningen av samma grop kunde jag icke påtraffa ett enda exemplar brevis trots upprepade håvningar å en sträcka av över hundra meter. Där funnos i stället några tiotal Hy- drop. nigrita m. Hf. Ett annat exempel. Å Lotsberget på Dalarö fanns vid ett fångsttillfälle i juli 1920 ett par små vattensamlingar, en på norra sidan och en annan på södra sidan om själva den låga bergtoppen, knappt ett ro:tal meter avlägsna från var- andra. Båda voro för sitt vattenbestånd helt beroende av regnvatten. Bottnen i bägge gölarna bestod delvis av själva berget, delvis av lösa jordarter. Gölkanterna voro i vatten- brynet ställvis beväxta med gräs eller mossa. Den norra gölen var något större, c:a 3 kv.-meters yta, och något dju- pare. I denna fanns huvudsakligen Hydrop. tristis och i stor mängd; i den södra uteslutande Hydrop. nigrita UWkaledes i mängd. Flera dylika exempel skulle jag kunna anföra, men dessa båda synas mig nog för att illustrera mitt uttalande härovan ävensom för att göra sig frågan: Vari ligger orsaken till en dylik skarpt markerad skillnad i förekomsten av vissa Dyti- scider? Jag har visserligen ej ännu hunnit anställa tillräckligt ingående undersökningar för att exakt kunna besvara denna fråga, men min erfarenhet hittills beträffande Dytiscidernas biologi ger vid handen, att frågans besvarande sammanhänger med kännedomen om betingelserna för fortkomsten av resp. arters larver. Där dessa finna sin bärgning, där påträffar man ock imagines, åtminstone i större antal. För larverna är födan a och o. Men ej blott kvantitativt, d. v. s. i till- räcklig mängd. Intet berättigar nämligen till att anse att en Dytiscidarts larv är omnivor beträffande allt, som simmar eller kryper. Utan tvivel är han efter den vanliga regeln i naturen specialiserad med hänsyn till sin föda. För den skull framstår enligt mitt förmenande kännedomen om vad slags smådjur en Dytiscidarts larver med förkärlek, d. v. s. spon- tant, angripa såsom en grundbetingelse för att rätt kunna besvara ovan uppställda spörsmål. G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 13 Oavsett hittills berörda skillnad i förekomsten av de olika Dytiscidarterna har jag kunnat konstatera en tydlig växling i deras förekomst beroende på årstiderna. Vissa arter finner man endast tidigt om våren, andra längre fram på våren och åter andra på sommaren eller på hösten. För att få utrönt huru härmed förhåller sig i samma vatten an- ställde jag 1919 fortlöpande undersökningar från börjande islossning om våren till isbeläggningen på hösten av en större, grund, rikligt beväxt vattenuppdämning intill en av våra villasamhällen. Till en början håvades varje vecka, senare, framåt sommaren, med 2 å 3 veckors mellanrum, varje gång å samma ställen och torde sammanlagt inemot ett halvt tu- sental håvningar då utförts. Jag fann därvid, särskilt tydligt markerat på våren, att arterna så att säga kommo och gingo. En art var vid ett tillfälle talrikt representerad, men, en eller annan vecka därefter, var den antingen försvunnen, eller fanns den endast i enstaka exemplar. Man torde härav jämväl finna, att en undersökning av ett visst vatten under en mera begränsad tid ej lämnar en uttömmande inblick i vad detta vatten kan rymma i faunis- tiskt hänseende. Såsom luftandande djur äro Dytisciderna hänvisade till vatten med ringa djup. I större vatten träffas de för den skull endast vid kanterna och där i regel blott, varest riklig, finbladig växtlighet förekommer. De i våra trakter icke ovan- liga skogstjärnen med branta bergkanter eller med P/ragmites bevuxna grundare stränder äro merendels alldeles sterila med hänsyn till hithörande djurformer. I smärre vatten däremot, som äro mer eller mindre igenväxta, ned till de obetydli- gaste gölar, särdeles om dessa på något ställe i vattenbrynet äro bevuxna med Sphagna eller Hygna, synas de hava sitt rätta tillhåll. Härefter övergår jag till den mera speciella behandlingen av faunan inom området och har jag därvid använt den no- menclatur, som tillämpats i SCHENKLING's Coleopterorum Ca- talogus, Pars 71 av 1920 bearbetad av A. ZIMMERMANN, samt av praktiska skäl i huvudsak följt GRILL's katalog beträffande ar- ternas uppställning. Angående den i det följande använda be- teckningen »större vatten» må jag ävenledes förutskicka, att jag 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. därmed menar ett sådant, som ger intryck av att vara mera omfattande och vars vattenmassa till största delen är fritt från vegetation. Till ett »större vatten» har jag ansett mig böra räkna jämväl mynningen och närmaste sträcka av det- sammas till- eller avlopp, även om detta är än så igenväxt. (SS un Hyphydrus ovatus LL. — Allmän i större vatten. Hygrotus inequalis F. — Tämligen allmän i större vat- ten. Jämväl funnen i små saltvattengölar på lågskären vid Dalarö. Hygrotus versicolor SCHALL. — Endast funnen i ett par grunda lugnvikar av Mälaren med undervattensvege- tation, där den förekommer i spridda exemplar. Coelambus impressopunctatus SCHALL. — Tämligen all- män i större vatten. På levande exemplar synes ett mer eller mindre utsträckt gråvitt tvärband å halsskölden strax före mitten, vilket snart försvinner efter torkningen. I såväl äldre som nyare beskrivningar över denna art har jag förgä- ves letat efter något omnämnande av ett dylikt band. Bidessus geminus F. — Funnen talrikt i gräsiga små- vikar av saltsjön vid Dalarö samt i saltvattensgölar på lågskären därstädes. Bidessus unistriatus SCHRANK. — Sällsynt. Tagen i några ex. i Järlasjön vid Dufnäs. Potamodytes depressus F. — Endast funnen i saltsjön (Vadviken) vid Dalarö, där den förekommer vid småa- stenig strand i spridda exemplar. Arten angives annars endast förekomma i rinnande vatten. Potamodytes griseostriatus DE GEER. — Förekommer tämligen talrikt i smågölar med salt eller sött vatten på lågskären vid Dalarö. Denna art är känd från de arktiska regionerna av såväl gamla som nya världen ävensom från Alperna och Pyreneerna, varjämte den i Skandinavien såväl som i Finland förekommer i gölarne med mer eller mindre salt vatten på skären nära havsbrynet.': Här visar den ett i någon mån annorlunda utseende, varigenom man vid första påseendet lätt nog kan skilja mellan denna G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. TIS form — kustformen vill jag kalla den — och den alpina, resp. arktiska formen — fjällformen. Norrmannen HELLIESEN har i Stavangers Mus. Aarsb. 1890 uppställt dessa båda former såsom skilda arter och i detaljerade diagnoser angivit deras särmär- ken. Kustformen har han benämnt DO. maritimus och för fjällformen bibehållit namnet g7zseostriatus, anmär- kande; »Denne art antager jeg er den rette D. griseo- striatus De Geer». I DE GEER's typsamling å härvarande Riksmuseum finnes endast ett exemplar av arten och är detta av kustformen. Vore de båda formerna skilda arter, bör alltså kustformen bära namnet grzseostriatus och fjäll- formen erhålla nytt namn. Flertalet av de av HELLIESEN angivna artskiljande karaktärerna visa sig emellertid vid granskning av individserier av såväl kust- som fjällformen ej vara konstanta, utan påträffar man övergångar av varjehanda slag. Endast beträffande färgen ovan samt formen å protorax bakhörn synes mera beständighet råda. Kust- formen har mera utbredd svart teckning och halssköl- dens bakhörn är trubbigt, därigenom att protorax' bas- kant går i båge bakåt och ej rakt ut som hos fjällfor- men, vilken därför har rätvinkligt bakhörn å protorax. JOHN SAHLBERG har i Cat. col. Faun& fenn. 1900 upptagit kustformen såsom var. maritimus HELL. till fjällformen såsom huvudarten griseostriatus DE GEER. I Col. Cat. av 1920 har ZIMMERMANN gjort likaledes, angivande, egendomligt nog, Sverige såsom enda hem- ort för kustformen, ehuru den, såsom nämnt, jämväl är känd från både Norge och Finland. Zweifelsöhnetist es wohlbegrändet, dass man die Kästenförm und die alpine, resp. arc- tische Form aus einander hält. Die Kästenform aber ist, laut oben, der ware griseostriatus DE GEER, weshalb man den dieser Form später gegebenen Namen var. maritinus HELL. musste fallen lassen, um der Priorität volles Recht zu geben. Dem- gemäss und da bei der alpinen Form die schär- 16 IO: I.IL, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1G22. fere; schwarze. Liniierung. oben zuerst in's Auge fällt, proponiere,ichifördiese Formiden; neuen Namen var. multilineatus. Å levande exemplar av kustformen bär halsskölden ovan strax framom mitten ett smalt gråvitt tvärband, ofta uppdelat i två längre sidopartier och ett kortare mittparti. Detta tvärband försvinner snart efter djurets torkning. Ingenstädes i vare sig äldre eller nyare be- skrivningar över denna art har jag funnit någon anty- dan om förefintligheten av ett dylikt tvärband. Huru- vida levande fjällformsexemplar bära liknande tvärband, känner jag icke, enär jag endast sett torkade exemplar, men på samtliga av mig granskade lågskärsindivider, c:a ett 50-tal, var bandet tydligt markerat. En annan egendomlighet hos denna art vill jag här endast i korthet beröra i förhoppning om att framdeles få tillfälle återkomma därtill i annat sammanhang. Bei Durchmustern unter Loupe von einigen leben- den Exemplaren, eines nach einem aus dem Wasser auf- genommen, wurde ein starker Geruch, täuschend gileich, dem der in, Gättmereienreultivierten spa nischen Wicke, Lathyrus odoratus, bemerkt. Dieser Geruch blieb ungeschwäckt sowohl nach der Abtötung des Tieres in Aeter als auch nach dessen Aufbewahrung während 24 Stunden in 7594 Etylalcohol. Erst all- mählich während der Trocknung des Tieres nach dem Aufstecken verschwand der Geruch. Einige Exemplare, aus denen kein Geruch kam, behandelte ich mehr we- niger unsanft, ohne dass ich dadurch eine Reaction hinsichts eines Abgebens des Geruches hervorrufen konnte. Oreodytes halensis F.— Ej allmän, men tagen på spridda ställen i gropar med lerbotten. Graptodytes granularis LL. — Allmän. Föredrager smärre vatten på lergrund. Graptodytes pictus F.— Sällsynt. Har påträffats i större avloppsdiken å åkerfält. Graptodytes lineatus EF. — Förekommer mest i större vatten med angränsande åkerfält och där, i regel, i mängd. 14. G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. FJ Hydroporus dorsalis F. — Tämligen allmän i både större och mindre vatten och ingalunda ensamt i skogskärr (se THOMS. Skand. Col). Hydroporus rufifrons DUFT. — Sparsamt förekommande i både större och mindre vatten med lerbotten, sällan i skogskärr (se THOMS. Skand. Col.). I likhet med vad som kan sägas beträffande flera andra Hydroporider äro de olika författarnes beskriv- ningar över denna art i flera detaljer mot varandra tämligen stridande, varom man lätt kan övertyga sig genom att med varandra jämföra uppgifterna hos t. ex. GYLLENHAL (Ins. sv.), STURM (Deutschl. Faun., Ins.), W. F. ERICHSON (Käf. M-Brand.), SCHIÖDTE (Danmarks El) HOMS. (SkandfrColl)y v: SEmIITZ (Eaun) balt. Ed. II), GANGLBAUER (Käf. Mitteleur.) m. fl. Än säges djurets form vara tämligen jämnsmal eller parallell, än i mitten utvidgad, än starkt välvd, än måttligt välvd, än säges halsskölden vara knappt rundad, än starkt rundad, än fint kantad än mycket tydligt kantad etc., ja, beträffande själva den karaktär, varefter arten fått sitt namn, näml. pannans färg, gå uppgifterna isär. Orsaken till denna brist på överensstämmelse får väl sökas däri, att arten synes vara underkastad ej så obetydlig variation. Huruvida denna förklaringsgrund får anses gälla jämväl beträffande uppgifterna rörande ett par andra karaktärer, som annars bland Hydropori- derna visa stor beständighet, därom är jag mera oviss för att icke säga tvivlande. THOMSON uppgiver (Skand. Col. Bd IX), att 3:dje och 4:de antennlederna äro föga mindre än följande leder. Å samtliga av mig granskade individer av denna art, hän emot hundratalet från olika delar av vårt land, hava dessa leder, särskilt den 4:de, genomgående varit tydligt mindre än följande leder. GANGLBAUER uppgiver (Käf. Mitteleur., Bd I), att jämväl abdomen är grovt punkterad. I betraktande av att han för vissa andra Hydroporider skriver »Weurzel des Abdomens grob punktiert», har man ju berättigad anledning antaga, att han menar abdomen i sin helhet 2— 2258. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 1 (1922). 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hos denna art vara grovt punkterad. Jag har städse funnit, att endast de begge basalsegmenten — alltså «Wurzel des Abdomens» — hos denna art äro grovt punkterade, under det att de övriga segmenten äro fint eller delvis otydligt punkterade. Den variation, som arten i vårt land är underkastad, förlöper väsentligen i två riktningar. Vanligast upp- träder arten här såsom tämligen högvälvd — i minst lika grad som t. ex. huvudarten av exrythrocephalus — framåt avsmalnande och bakåt tvärt tillspetsad, inga- lunda särskilt långsträckt med tydligt på eller bakom mitten utvidgade kroppssidor och med rundade, i för- hållande till övriga Hydroporider snarare grovt kantade balssköldssidor. Färgen på pannan mörkbrun samt å kroppen ovan i övrigt svartbrun med svagt markerat ljusare basalparti å elytra tydligast framträdande i humeraltrakten. Mera sällsynt påträffas en form av helt annat ut- seende. Själv har jag endast funnit ett exemplar därav i en liten gräsbemängd skogsgöl nära Stockholm. Kroppen är här plattad liksom hos planaus, lång- sträckt och jämnsmal, sålunda ej utvidgad på sidorna, framåt tvärt avrundad och bakåt något mer avrundad än hos den förra formen, med något starkare pubescens ovan. Färgen ovan såväl som under ljusare brun, men, då exemplaret tydligen är ett ungt, outfärgat djur, är därvid ej att fästa mera avseende. TI alla övriga detaljer är detta exemplar helt överensstämmande med mot- svarande hos den vanligare formen. Särskilt beträffande den för åtskiljandet av vissa Hydroporider synnerligen viktiga mikroskulpturen förmärkes ingen olikhet. I förbigående vill jag nämna, att detta exemplar i det närmaste överensstämmer med den typbeskrivning, som JOHN SAHLBERG lämnat över Zntermedius i hans » Bidrag till nordv. Sibiriens Insektformer», intagen i Sv. Vet. Akad. Handl., Bd 17, 1880, blott att mitt ex- emplar är !/+ mm längre, alltså 4,,5 mm långt och har brunfläckig panna samt ljusare färg i övrigt med punk- teringen å halssköldens mitt ej anmärkningsvärt tät. 5 16. 17. G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 19 Intermedius har senare återfunnits i Ryska Lappmarken samt i södra Karelen. Ett annat exemplar, närmast likt det av mig funna, nyss berörda, har jag påträffat i D:r MJÖBERG's samling från Fårön. Detta är dock icke fullt så platt som mitt exemplar, fast långt ifrån högvälvt, något kortare och bredare samt svagt rundat åa kroppssidornas mitt, men ännu mera brett avrundat baktill. Jämväl detta exem- plar är av ett ungt, outfärgat djur. I svenska samlingen å vårt Riksmuseum finnas upp- satta flera exemplar av denna plattare, mera jämnsmala form. Ehuru denna form mycket tydligt markerar sig från den vanligare högvälvda formen, avstår jag, tills vidare undersökningar föreligga, från att avskilja den- samma under egen benämning. Arten 7rufifrons har enligt ZIMMERMANN 's undersök- ningar visat sig intaga en, såvida hittills är känt, alldeles isolerad ställning i förhållande till övriga Hydroporider genom den egenartade bildningen hos de g:liga gene- rationsorganen och är för den skull, har det synts mig, förtjänt av en mera utförlig behandling. Hydroporus erythrocephalus LL. — Synnerligen allmän i alla slags vatten. 8 var. deplanatus GYLL. — Förekommer likaledes myc- ket utbredd fastän i mindre antal bland huvudformen. Hydroporus planus F. — Tämligen allmän i småvattnen å lergrund utanför skogsområdet. Hydroporus pubescens GYLL. — Sparsamt förekommande i småvattnen å lergrund. I våra trakter är färgen på elytra hos denna art i regel mörk, svart—svartbrun, med något ljusare hume- ralparti. Punktraderna på elytra svagt markerade. An- tennlederna korta, lika breda som långa. Hydroporus discretus FAIRM. — Förekommer mycket sparsamt och träffas företrädesvis i åkergropar med sakta avfAlytande vatten. Utom genom flera andra goda kännemärken skiljes denna art lätt från jämförbara Hydroporider genom mikroskulpturen ovan. Huvudet och främre hälften av 20 19. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. protorax ovanparti äro chagrinerade av mikrofjäll, bakre hälften samt elytra äro blanka utan spår av dylika fjäll. Hydroporus fuscipennis SCHAUM. — Sällsynt i småvatten med lerslammig botten. Denna art är en av de svåraste bland Hydropori- derna att säkert identifiera och synes i samlingarne merendels förväxlad med pubescens, ja, till och med med pectoralis enligt en J. Sahlbergsk etikett. Liksom pubescens varierar fuscipennis ganska be tydligt såväl till storlek som form och erbjuder för den skull ingen pålitlig skillnad i dessa bägge hänseenden. Ett par andra karaktärer, som likaledes använts såsom artskiljande dememellan, näml. saknandet av grövre por- rader å elytra och epipleurernas genomgående mörkare färg hos fuscipennis visa sig för ändamålet något bättre. Men då enstaka pubescens hava mycket svagt markerade porrader, ooh en och annan fuscipennis företer vid basen av elytra enstaka grövre porer eller längsgående grunda fåror å platsen för porraderna samt då bägge arterna i våra trakter hava elytra mycket mörka, svarta—svart- bruna, och i samband därmed epipleurerna jämväl mörka, så lämna nämnda bägge karaktärer stundom även rum för tveksamhet. I sådant fall erbjuder antennledernas relativa längd en god hållpunkt. Fuscipennis har mel- lersta antennlederna längre, I !/2—2 ggr så långa som breda, under det att pubescens har motsvarande leder lika långa som breda och antennerna därigenom tjockare. Därjämte tror jag mig hava påträffat en god skilje- karaktär i ögonfacetteringen, vilken hittills hållit streck. Vid starkare förstoring framträda facetterna hos pube- scens skarpt markerade med mycket tydliga gränser till varandra. Hos fuscipennis däremot visa facetterna inga markerade gränser utan framträder ögats yta såsom täckt av ett sammanhängande, homogent, genomskin- ligt lag. Det var just under min strävan för några år sedan att säkert skilja fuscipennis från några snarliknande arter, som jag kom att tillgripa starkare förstoring, ända till G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 21 100 ggr, och därvid upptäckte, dels att mikroskulptur förekommer i långt större utsträckning, än de faunistiska arbetena angiva, dels att denna mikroskulptur bland Hydroporiderna visade inom de olika arterna en för- vånande beständighet. Sedermera har jag, då ZIMMER- MANN's »Coleopterorum Catalogus» av 1920 i början av innevarande år blev tillgänglig här, funnit, att han i ett ett år tidigare utgivet arbete framlagt samma erfarenhet, vilket skänkte mig tillfredsställelsen att hava varit inne på rätt väg för att komma till rätta med den tilltrasslade härva, vartill en del författares mer eller mindre adz&- qvata beskrivningar och missuppfattning av varandras arter bragt släktet Hydroporus. Mikroskulpturen å kroppsbetäckningen i övrigt ger för särskiljandet av fuscipennis och pubescens ingen väg- ledning, enär den, åtminstone vad SJS beträffar, ar hos båda lika. Huvudet ovan och ett smalt band längs protorax framkant samt dess sidopartier mer eller mindre äro retikulerade, men i övrigt äro protorax såväl som elytra blanka utan retikulation. Under äro båda arterna utom på några smärre, växlande ställen blanka. Enligt ZIMMERMANN (Archiv f. Naturg. 1917 (1919), Abt. A.) har fuscipennis elytra alltid fullständigt glatta. Detta har jag icke funnit vara förhållandet, vad 29 angår. Av mig påträffade 7 exemplar från mestadels spridda lokaler äro 3 honor. Det ena Q:exemplaret har bakre tredjedelen av elytra retikulerat, de två övriga hava elytra retikulerade utom på ett triangulärt parti vid basen, som är fullständigt spegelglatt. Detta tri- angulära fält har sin spets ungefär vid tredjedelen av fogens längd från basen av elytra och går därifrån snett framåt till vardera humeralvinkeln eller något in- nanför. I likhet med ZIMMERMANN tillmäter jag, såsom nämnt, mikroskulpturen en stor, stundom avgörande betydelse för åtskiljandet av vissa Hydroporider. Emel- lertid håller jag för troligt, att de olika faunaområdena komma att för vissa arter uppvisa en eller annan olik- het — en fortskridande, resp. retarderad utveckling från 25: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. ett fylogenetiskt äldre tillstånd, en rasbildning, om man så vill.. Trots ZIMMERMANN's positiva uttalande be- träffande frånvaron av retikulation å elytra hos fusci- pennis kan jag därför icke anse tillrådligt att för dessa tre exemplar uppställa en ny art eller ens en särskilt benämnd variationsform av fuscipennis. På de ytterligare exemplar av arten, som jag i samlingarna sett från andra platser i Sverige såväl som från Finland, har jag visserligen ej funnit någon retiku- lation å elytra, men, såvitt jag av tarsformen kunnat döma, hava dessa alla varit SS. Mig synes arten i berörda hänseende ännu vara för litet undersökt för att tillåta ett bestämt avgörande. Därjämte visa mina tre 2:exemplar, såsom framhållits, ej full kongruens med hänsyn till retikulationen, men däremot fullständig överensstämmelse med gJ:exemplaren i alla övriga jäm- förbara delar. Skulle det framdeles visa sig, att glatta 22 av denna art även finnas: härstädes, så ligger det väl närmast till hands att konstatera en dimorfism inom 2:könet, vilket ju är en ingalunda ovanlig företeelse bland vattenskalbaggarne. Hydroporus melanarius STURM. — Ställvis talrikt före- kommande i småvattnen inom skogsområdet. Hydroporus memnonius NICOL. — Förekommer i enstaka exemplar tämligen utbrett i småvattnen, företrädesvis inom skogsområdet. Hydroporus brevis R. F. SAHLB. — Endast funnen i kärrmarksgrop inom Lofö kronopark, men där i mängd. Se närmare om lokalen på sid. 11. Hydroporus obscurus STURM. — Tämligen utbredd inom områdets småvatten saväl inom som utom skogsmar- kerna, på enstaka ställen i mängd förekommande. Hydroporus nigrita F. — Allmän i smärre vatten, i syn- nerhet i vattenpussarne å berg såväl nära vattenbrynet av större vatten som uppe på bergskrönen inom inlan- landet. Även funnen i saltvattengölar å lågskären vid Dalarö. Hydroporus melanocephalus MARSH. — Förekomsten in- 30. 3. G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA, 23 skränkt till småvatten här och där i skog eller å berg, varest den dock kan förekomma ganska talrikt. Hydroporus tristis PAYK. — Mycket allmän, företrädes- vis i småvatten inom skogsområdet. Även funnen i gräsiga havsvikar på öarna vid Dalarö. Då individer av denna art nyligen sluppit ur pup- pan, äro de ej lätta att genast identifiera. Hela djuret är rött liksom t. ex. obscurus och huvudet synes rela: tivt ännu större än åa fullt utbildad individ. Efter en eller annan vecka få de emellertid normalt utseende. Hydroporus neglectus SCHAUM. — Förekommer spar- samt men utbrett i smärre vatten, företrädesvis i skog. Hydroporus notatus STURM. — Mycket sällsynt i skogs- kärr, endast I ex. hittills påträffat. Hydroporus piceus STEPH. — Förekomsten begränsad till vissa småvatten i skog, där arten ställvis är talrikt förekommande. Hydroporus palustris EL. — Synnerligen allmän i alla slags vatten. Denna art är här liksom överallt annorstädes mycket varierande till färgen. Som regel torde kunna sägas, att exemplar från större vatten och från smärre sådana åa öppna marker, särskilt dem med lerbotten, hava en ljusare grundfärg och mera utbredd gul teckning än de, som tagas i de mörka skogsvattnen, där djurens grund- färg är rent svart eller svartbrun och gulteckningen något reducerad ehuru merendels skarpt markerad. Hydroporus striola GYLL. — Mycket utbredd i alla slags smärre vatten, där den ställvis förekommer i större avtal. Jämväl funnen i gräsiga havsvikar å öarne vid Dalarö. GYLLENHAL's striola, beskriven efter exemplar från Lappland, och W. F. ERICHSONS wvzffula anses numera tillhöra samma art. ZIMMERMANN säger i Arch. f. Na- turg., 1917 (1919), Abt. A., Heft. 12.s. 165: »Durch Typen- besichtigung konnte ich feststellen, dass palustris var. vittula SEIDL. mit HA. striola identisch ist». Såväl GANGLBAUER (Käf. Mitteleur. Bd. 1) som REITTER (Fauna germ., Bd. I och Sässwasserf. Deutschl.) hava 33: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. likaledes sammanfört dessa bägge former under en och samma artbenämning. I »Fauna arctica» har B. POP- PIUS 1910 opponerat sig mot en dylik sammanslagning och ställer sig i likhet med JOHN SAHLBERG, senast dokumenterat i dennes Catal. Col. Faun& fenn. 1900, på den ståndpunkt, som våra äldre coleopterologer in- togo genom upptagandet av dessa båda former såsom skilda arter. För min ringa del har jag nedlagt mycket arbete på att söka bidraga till utredandet av vzttulas artbe- rättigande och därvid kommit till det resultat, att vz?- Zula icke kan upprätthållas såsom en särskild art vid sidan av sfrzola och att den ingalunda får sättas som varietet av palustris, såsom v. SEIDLITZ :gjortit.! ex. i Fauna balt., Ed. II. Jag må tillstå, att jag motvilligt måst gå med på att stryka wvezula såsom särskild art, alldenstund den bild, som typiska representanter av dessa båda former, särskilt i levande tillstånd, giva, är av en påfallande olikhet. Men skillnaden hänför sig endast till färgen och utplånas delvis efter torkningen. Någon konstant, skiljande karaktär i övrigt har jag icke kunnat iakttaga vid jämförelse mellan ett större antal individer. Måhända vore det berättigat att ställa den kronologiskt yngre viztula ER. såsom varietet av striola GYLL., vilkens rätta hemort synes vara nordliga trakter. Vittula-formen är den i Stockholmstrakten mest förekommande. Av seriola-formen har jag endast på- träffat 4 typiska exemplar från ett par långt åtskilda lokaler. Hydroporus augustatus STURM. — Sällsynt i smärre vat- ten intill åkrar. Hydroporus umbrosus GYLL. — Allmän i nästan alla slags smärre vatten. Det namn, som denna art på sin tid fått, passar mera in på torkade exemplar än på levande, vilket för övrigt torde kunna sägas i kanske ännu högre grad om JT. teistisiB ANI Låter man levande exemplar av dessa arter röra sig fritt i ett glaskärl med vatten och utsätter detsamma 34. 355 30. (GS NN G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 25 för solljus eller t. o. m. endast för skarp dager, så göra sannerligen djuren ifråga ingalunda skäl för sina namn. Allt efter deras rörelser glittrar det till som från blankskurad koppar. Det är täckvingar- nes ljusare främre och sido-partier, vilkas rödaktiga grundfärg, förmodligen i förening med mikroskulpturen, ger denna starka reflex, vilken säkerligen är djuren till gagn, då de i fria naturen föra sitt liv å dunklare plat- ser, där det kan gälla att taga vara på ett sol- eller mån-glitter. Noterus crassicornis MÖULL. — Allmän i större vatten. Laccophilus minuus LIL. — Tämligen allmän i gropar och gölar intill större vatten med angränsande åkrar. Laccophilus hyalinus DE GEER. — Sällsynt, funnen i ett par smärre åar med sakta avflytande vatten, på ena stället i större antal. Dytiscus latissimus L. — Sällsynt, i smärre vatten med rik växtlighet. Macrodytes marginalis LL. — Tämligen allmän i såväl större som mindre vatten intill åkerfält. I ett större igenväxt avlopp från en liten sjö nära Sandemar vid Dalarö fann jag bland talrikt företrädda circumcinetus ett JS-exemplar, som, ehuru något avvi- kande, likvisst torde böra hänföras till marginalis. Färgen ovan är svartbrun i botten med tydligt daggblått överdrag. Gulkantningen lik den å margi- nalis men å bakre hälften av elytra är den gula kan- ten delad av ett smalt, längsgående, brunt streck. Bakre metasternalflikarna starkt trubbiga med jämväl den yttre kanten konvex. Prosternalutskottet något smalare och längre än hos huvudformen. MHalsskölden är jämväl något mindre bred än hos denna. Som synes, närmar sig denna variationsform i vissa hänseenden ganska mycket till dimzdiatus, men har icke denna arts mera långsträckta form och teckning. P2 var. conformis KUNZE. — Träffas i spridda exemplar a samma lokaler som huvudformen. Macrodytes circumcinctus AHRENS. — Allmän i större vatten och närbelägna mindre. 26 40. AT. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Denna art synes på sina ställen hava alldeles un- danträngt 22arginalis och torde kunna betecknas såsom den inom området vanligaste arten av släktet. ? var. dubius GYLL. — Förekommer i spridda exem- plar bland huvudformen. ÅAcilius sulcatus LL. — Tämlgien sällsynt. Träffas mer- endels i gräsiga skogsgölar. Åcilius canaliculatus NICOL. — Allmän i alla slags stil- lastående vatten, som angränsa till åkrar. ab. Kotul&e ULANOWSKY. — Ett par exemplar funna bland huvudformen på skilda lokaler. Å Denna form har hela undersidan gul. Mig synes densamma ej vara förtjänt av att särskiljas från huvud- formen som varietet, enär övergångar stundom på- träffas. Så har jag funnit ett exemplar, som har under- sidan gul så när som på mittpartiet av bakkoxerna samt meso- och metasternums episterna, vilka äro svarta; ett annat exemplar, som likaledes har epis- terna svarta men bakkoxerna endast i främre kan- terna mörka (bruna) samt ett tredje exemplar, som endast har bakbröstets episterna svarta. Dä dessa 3 exemplar ej hava hela undersidan gul, kunna de gi- vetvis ej inrangeras under denna variationsform utan måste tillföras huvudformen, till vilken de i varje fall bilda en tydlig övergång. Graphoderes bilineatus DE GEER. — Allmän i större vatten och angränsande mindre invid åkerfält. Graphoderes zonatus HOPPE. — Mycket sällsynt; endast en 82 funnen i ett växtrikt större vatten. Graphoderes cinereus L. — Sällsynt, funnen i några exemplar i en liten sjö på slättbygden i Uppland. Hydaticus traänsversalis PONTOPP. — Tämligen allmän i såväl större som mindre vatten utanför skogsområdet. Hydaticus levipennis ”THOMS. — Sällsynt, funnen i några exemplar i en par smärre vatten på öppen mark. Hydaticus seminiger DE GEER. — Ej sällsynt i såväl större som mindre vatten. Colymbetes fuscus LL. — Tämligen allmän i större och 49. G. FALKENSTEÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 27 mindre vatten på lergrund i de uppländska slättbyg- derna. Colymbetes striatus LL. — Endast funnen i ett större av- loppsdike från en liten insjö på Södertörn men där i stort antal. Colymbetes paykulli ER. — Ej sällsynt i smärre vatten med mycket tät växtlighet. Det förefaller egendomligt, att faunisterna merendels ej synas hava fäst avseende vid den skiljaktiga beklädna- den på undersidan av fram- och mellantarserna hos 3 av denna art i förhållande till övriga arter av släktet. Dessa senare bära där kortskaftade sugskålar under det att paykulli har tarserna klädda med tätsittande, i spet- sen svagt dilaterade borst, givande tarserna utseendet av en borste. Härigenom intager paykulli en isolerad ställning inom släktet. MNartus Grapez GYLL. — Ej sällsynt i större vatten och närbelägna mindre utanför skogsområdet. Rhantus exoletus FORST. — Allmän i nästan alla skogs- vatten å lergrund. Rhantus notatus F. — Tämligen allmän i större som mindre vatten intill åkerfält. Rhantus surturellus HARR. — Ej sällsynt i större vat- ten och närbelägna mindre. Även funnen i gräsiga havsvikar vid Dalarö. Rhantus pulverosus STEPH. — Högst sällsynt; endast en 2 funnen i en mindre lerdamm vid Sandemar, Dalarö. Ilybius fuliginosus F. — Tämligen allmän i större som mindre vatten med rikare gräsväxtlighet. Även funnen i gräsiga havsvikar vid Dalarö. Ilybius fenestratus F. — Funnen endast i ett par större vatten, men där i mängd. Ilybius ater DE GEER. — Allmän i nästan alla slags stillastående vatten. Ilybius crassus THOMS. — Högst sällsynt. Endast en 3 påträffad i en skogsgöl å berg på Lofön. Ilybius obscurus MARSH. — Tämligen allmän i större och närbelägna mindre vatten utanför skogsområdet. Jämväl funnen i saltvatten vid Dalarö. 28 ÖT Ö36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Als ich im Aug. 1918 Gelegenheit hatte, eine grös- sere Anzahl lebender Exemplare dieser Art zu unter- suchen, wobei die meisten JJS von dem bei fruheren Autoren als selbständige Art oder Varietät aufgenom- menen sexdentatus waren, machte ich die Erfahrung, dass von Iden "Exemplaren inseemeinrerin'ziem- lich starker Geruch ausging. Insomeinen gleich- zeitigen Aufzeichungen gab ich an, dass dieser Geruch etwas an dem des Moschusbocks (Aroma moschata 1.) mit Zusatz von Apfelsäure oder dergleichen erinnerte, und dass dieser Geruch auch noch Tötung in Eter zuruck- blieb, aber dass er bald nach Aufstecken der Tiere verschwand. Ilpybius similis "THOMS. — Ej allmän i större vatten. Enstaka funna 9-exemplar av denna art kunna för- växlas med yngre, ej fullt utfärgade obscurus, från vilka de dock skiljas dels genom den hos szmilzs oftast förekom- mande streckningen å sidorna av sista buksegmentet, dels genom den av Konservator C. ROTH i denna tid- skrifts årgång 1897 först framhållna mera utbredda tag- gigheten på baktibiernas undersida hos similis. Tag- garna äro visserligen oftast bortfallna, men deras plats markeras tydlig av kvarstående gropar. Denna taggig- het skiljer dem för övrigt även från subeneus: 29, om icke det starka metallskimret ovan hos sistnämnda art vore särskiljande nog. Auch bei dieser Art habe ich einen aromati- schen Geruch konstatieren können, zwar ein wenig schwächer als bei oöbscurus. Der Geruch erinnert an Ameisensäure mit Zusatz von einer Obstsäure. Am 18/5 erhielt ich in meinem Streifsack etwa 30 JS nebst 3 Y£: Exemplaren. Nach meinem Heim- kehr untersuchte ich die Exemplare, und fand dabei, dass 3 ds, als sie in Räckenlage gemustert wurden, diesen Geruch abgaben. Ilybius subeneus ER. — Sällsynt i smågölar vid skogs- kanten. Ilybius guttiger GYLL. -—- Allmän i nästan allehanda vatten. 64. . FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA, 29 Ilybius cenescens THOMS. — Tämligen allmän i smärre vatten mest inom skogsområdet. Denna vår minsta //ybzus är stundom icke så lätt att skilja från småväxta guftzger, då de för dessa arter angivna åtskiljande karaktärerna äro underkastade ganska mycken variation. Hon-exemplaren äro mot vanlighe- ten lättast att hålla isär genom beskaffenheten av sista buksegmentet. För att åtskilja J-ne har jag funnit en god karaktär i ögonavståndet, som hos &nescens är mycket kortare, så att man med någon vana genast ser, vilken art föreligger. Att angiva ett mera exakt mått härå har visat sig svårt nog, dock vill det synas mig, att ögonavståndet hos cenescens är kortare än dju- rets halssköld i mittplanet under det att samma avstånd hos gulttiger är snarare något längre, åtminstone ej kortare än halsskölden. Samma förhållanden råda mer- endels jämväl hos S9-könet, dock hava vissa guttiger- honor något kortare ögonavstånd än samma arts JSS, ehuru i direkt jämförelse med «cenescens-honor tydligt längre än hos dessa. THOMSON, har, som bekant, först avskilt enescens från guttiger, med vilken den förut var sammanblandad, och beskrev arten i Opusc., Fasc. II. Där angiver han, att J har mellanbenets bakre klo undertill vid basen sinuerad. Detta är emellertid felaktigt och måste, så egendomligt det än må låta beträffande denne framstå- ende entomolog, bero på en förväxling med frambenen, där bakre klon vid basen är sinuerad. Jag har visser- ligen ej sett något typexemplar från THOMSON men har ej heller funnit den av THOMSON angivna karaktä- ren hos J återgiven av senare författare. Skulle, mot förmodan, THOMSON sett rätt, ha vi tydligen ännu en art att avskilja, som då vore för vetenskapen ny. Ilybius angustior GYLL. — Sällsynt, funnen i ett par större vatten angränsande till åkerfält. ÅAgabus serricornis PAYK. — Sällsynt, funnen i enstaka exemplar i ett par större vatten intill åkerfält. Platambus maculatus L. — Allmän i större vatten med småstenig strand. Även funnen i saltsjön vid Dalarö. 71: 79: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Scythodytes Sturmi GYLL. — Ej allmän men utbredd, förekommer i olika slags smärre vatten. Gaurodytes chalconotus PANZ. — Tämligen allmän i smärre vatten, isynnerhet i gropar med sakta avflytande vatten. Gaurodytes nigroeneus ER. — Sällsynt i smågölar före- trädesvis inom skogsbältet. Gaurodytes subtilis ER. — Ej sällsynt i småvatten, helst på lergrund, inom skogsområdet. Gaurodytes ungvicularis "THOMS. — Tämligen sällsynt i större vatten. Gaurodytes affinis PAYK. — Tämligen allmän i små- vatten inom skogsområdet. Gaurodytes biguttulus THOMS. — Tämligen sällsynt, fun- nen på tre spridda ställen i småvatten vid skogskanten. På ena stället med lergrund fanns den i större antal. Gaurodytes paludosus F. — Allmän om våren i bäckar. Gaurodytes uliginosus L. — Tämligen sällsynt i större vatten samt, egendomligt nog, i en berggöl vid Ladu- gårdsgärde. Denna art har jag i flera samlingar sett förväxlad med clypealis THOMS. Så t. ex. äro samtliga 4 exem- plar under etiketten för sistnämnda art i Svenska sam- lingen å Riksmuseum härstädes otvetydiga ulginosus. Clypealis är i Sverige endast känd från Skåne. Den skiljes lätt från u/zZginosus bland annat genom platt prosternalutskott, bred (som hos congener) metasternal- process mellan mellanbenen, smala (som hos paludosus) metasternalflikar å sidorna, kortare tibialtaggar å bak- benen, varjämte J saknar den triangulära utbuktningen åa framklon. Gaurodytes congener "THUNB. — Allmän i smärre vat- ten företrädesvis utanför skogsområdet. var. lapponicus ”THOMS. — Sällsynt, funnen bland huvud- formen i en gräsig skogsgöl med lerbotten. Gaurodytes guttatus PAYK. — Tämligen allmän i bäckar och gropar, särdeles om våren. Gaurodytes melanarius AVUBÉ. — Sällsynt, funnen endast i en liten lerhåla under norra slänten av en backe på Lofön. G. FALKENSTRÖM: STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN:COLEOPTERA. 31 Det förtjänar anmärkas att J synes vara ytterst sällsynt, enär jag endast funnit ett exemplar men över ett 20:tal 2L, vars flertal, inom parentes sagt, efter granskningen hemförlovats. Jag har i tre års tid vid upprepade besök under olika tider av året ivrigt sökt sg och därvid företagit i denna lilla håla med knappt !/3 kbm:s vatteninnehåll betydligt över ett 100:tal håv- ningar. Äntligen i höstas fick jag lön för mödan. — Även i omgivande trakt har jag sökt efter denna art fast utan resultat, ehuru där funnos flera lerhålor, om än icke så skuggigt belägna. Denna art har jag funnit vara heteromorf könen emellan med hänsyn till mikroskulpturen. Hanen har rutfälten å elytra blanka, glest beströdda med fina po- rer, 2 däremot har dem tydligt mikroretikulerade. Hals- skölden är hos bägge könen blank med glesa, fina porer i rutfälten. 80. Gaurodytes bipustulatus TLL. —— Synnerligen allmän i alla slags vatten. Såsom alla allmänt förekommande arter är jämväl denna mycket varierande, Färgen är än starkt metall- glänsande, antingen endast hos SS eller ock hos bägge könen, än rent svart. Halsskölden är stundom betyd- ligt smalare än basen av elytra särskilt hos 2 och hals- sköldens bakkant vid vinkeln i det närmaste rak, så att man frestas att anse den närstående arten solieri föreligga. Nätristningen hos 2 mer eller mindre tät och J:nens framklor jämväl mer eller mindre olika. 81. Gaurodytes striolatus GYLL. — Sällsynt, funnen på ett par ställen i åkergropar nära kärrig skogsmark. I denna redogörelse har jag sökt att ur mina anteck- ningar genom en sammanfattande benämning karakterisera fyndplatserna. Att uppräkna desamma bleve i många fall för vidlyftigt och förutsätter för övrigt lokalkännedom för att rätt kunna senteras. Såsom det torde framgå av redo- görelsen, föreligger i flertalet fall en viss specialisering med hänsyn till beskaffenheten av platsen, där arten företrädesvis håller till, ehuru i vissa fall måhända icke fullt så tydligt uttalad, som den framstår för den i fältet arbetande samlaren. 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. GRILL upptager i sin katalog 160 olika arter Dytiscider. Av dessa äro 18 st. ännu ej funna inom Sveriges gränser, såvitt hittills blivit bekantgjort, vadan vi endast ha att räkna med resterande 142 st. Av dessa äro emellertid 4 st. nu- mera ansedda som synonymer till eller variationsformer av andra arter, upptagna i GRILL's katalog, nämligen Hydrop. incrassatus ”THOMS. = neglectus SCHAUM., Hydrop. vittula ER. = striola GYLL., Laccoph. ströhmii ”"THOMS. = var. av minu- tus L. samt Colymb. groenlandicus AUBÉ = var. av dolobra- zus PAYK. Efter avdrag av dessa 4 synonymer och varie- teter återstå alltså 138 arter, till vilka emellertid bör läggas en i nämnda katalog ej upptagen art, nämligen Bidessus delicatulus SCHAUM., funnen enl. Tidskriftens årg. 35 av VARENIUS nära Hälsingborg. Av Sveriges 139 arter Dytiscider har Stockholmstrakten befunnits innehålla 81 st., alltså betydligt mer än halva an- talet. - Tager man vidare i betraktande; att: av dessa 139 svenska Dytiscider 9 st. äro rent arktiska former, så är det icke långt ifrån, att Stockholmstrakten rymmer ?/s av det temporerade Sveriges Dytiscider. I GRILL's katalog angives förekomsten av följande 6 arter sålunda: Coelambus CONfULAS oooooooseeesseeneneenaeosennoennnnonononan ann OK UpI. FIUrOPOKUS vetoroartas a Eee Mere et NI At re AR Sk.—L pl. INVOLEr US ISPAFSUS ooserOE SKEE FIälS! Acathodes fuscipenmes, =... see rear AS ee re teten SK. MEKL eo lenus femorales ss ss STI ee PARAS Re TROS KE EE pl fbr plern ssaTco Mas "SM TS Bora Ets esse NN SResSA SEIN SS kö Dessa arter synas ej förekomma inom området. För- modligen torde såväl för dessa som för flera andra arter GRILL's beteckning av deras förekomst få anses vara väl mycket summarisk. Bortsett likvisst härifrån och med accep- terande alltså av GRILL's uppgifter om arternas förekomst har jag enligt den lämnade redogörelsen påvisat, att Stock- holmstrakten inrymmer 15 arter ej förut kända från vare sig Sthlm, Srml. eller Upl. samt 2 variationsformer, varav den ena, lämpligare betecknad som aberration, är för Sverige ny och den andra förut endast är känd från Lappland. (Forts.) Seltene norwegische Schmetterlinge. Von Emil Barca. (Sarpsborg, Norwegen.) Diese Liste enthält nur Formen, die fräher in Norwegen sehr wenig beobachtet waren; die Arten mit fetter Schrift sind neu fär die Fauna Norwegens. Malacosoma castrensis L. scheint eine Kästenform des Kristianiafjords zu sein. Ich habe sie sowohl an der West- käste (Nevlunghavn) wie an der Ostkiäste (Rauö) gefunden. Friäher bei Larkollen (COLLETT). ÅAgrotis castanea ESP. Moss !"/g 10. Friäher bei Kri- stiania gefunden. ÅAgrotis segetum SCHIFF. Moss ”/7 15. Fröher in Akershus. Agrotis. putris L. 1 82. Moss ”/7 10. Auch fröher nur in Smaalenene gefangen. Apamea testacea HB. Zahlreich, Moss im August 1915. Auch von Ormöen (Haanshus) und von Risör (Student Kna- ben) bekannt. Thalpophila matura HUFN. I S. Rauö per Fr.stad 5/g 20. Fräöher bei Risör. Wohl eine Kästenform des Kri- stianiafjords. Aporophyla nigra HW. Von dieser Art kannte man in Norwegen nur ein Stäck von Bergen. Ich habe 8 Tiere, teils an verschiedenen Lokalitäten bei Bergen, teils bei Aale- sund' erbeutet. Tapinostola fulva HB. 2 SS. Sarpsborg im August 1920. Später bei Spro (Haanshus). 3— 2208. Entomol. Tidskr. Årg. 42. Häft. 1 (1922). 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Calamia lutosa HB. I gg. Sarpsborg !/1o 21. Petilampa arcuosa HW. 1 s. Moss ??/;. 15. Fräher aus Bergen bekannt, wo ich sie häufig fand; wohl bei uns eine Kuästenform. TXxniocampa pulverulenta ESP. Zahlreich Sarpsborg im April 1921. Teniocampa opima HB. I $. Sarpsborg "/1:21. Frö her in Akershus gefangen. T&Xniocampa gracilis F. SJ, 2. Sarpsborg '/4 21. Orthosia macilenta HB. Sarpsborg. Selten im September. NXylina furcifera HUFN. Ich habe 2 Stäcke bei Bergen und 2 bei Sarpsborg erbeutet. Wohl bei uns eine RNE form. ,Weiter von der,kKustementfernt. Z:1:B: ber Voss, Meilen von Bergen hat es meinem eifrigen Freunde, - GRÖNLIEN nicht gelungen diese Art zu finden. Toxocampa craccae F. 1 SS. Moss !9/g 10. Später bei Spro (Haanshus). Zanclognantha grisealis HB. JY8. Moss !2w14/7 15, Standfussia emortualis SCHIFF. I gs. Rauö ?/g8 20. Friäher bei Kristiania gefunden. Herminia derivalis HB. 1 J. Moss !7/; 15. Friäher bei Spro (Haanshus). Auch bei Risör (Student Knaben) ge- funden. Mesotype virgata HUFN. Flog auf Revlingen bei Moss 11/7 10 an dem Ufer. Fräher auf Vallö und bei Odnes (Strand) gefunden. Lygras associata BKH. Moss. Zahlreich im Juli 1915. Später bei Spro (Haanshus), auch bei Risör (Student Kna- ben) gefunden. Tephroclystia subnotara HB. Nicht häufig auf Rauö im Juli 1921. Friher nur in Akershus gefunden. Chloroelystis chloerata MAB. Sarpsborg, Varteig, selten. Fräher bei Tysfjord (Strand). Chloroclystis coronata HB. Von dieser soviel ich weiss auch nicht in Schweden gefangenen Art fand ich ein schönes Stuck bei Moss im Juli 1916. Ennomos alniaria L. Häufig im Herbst bei Sarpsborg. Fräher nur bei Kristiania. EMIL BARCA: SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 35 Phigalia pedaria F. Das erste Stäck dieser Art fand mein Vater !5'2 06. Im Jahre 1910 war die Art zahlreich bei Bergen und ich fand auch viele Raupen an Pappeln u. a. Amphidasis betularia LT. ab. doubledayaria MILL. Von dieser wohl urspränglich englischen Form fand ich ein Stäck 11/5 07 bei Bergen. Wenn es das feuchte Klima ist das diese dunkle Form verursacht ist es ganz natärlich dass sie bei Bergen zu finden ist. Nola cucullatella ET. Einige Tiere dieser Art wurden bei Moss ?/7; 10 in einem Apfelgarten erbeutet. Später bei Fredriksvern (Dr. RYGGE). Nola confusalis H.-S. 2 Stäcke fand ich '?/5 11 bei Moss an einem Eichenstamme. Pachytelia unicolor HUFN. Diese Art scheint bei uns eine Kästenform zu sein. Ich habe sie bei Nevlunghavn gefunden und in Smaalenene ist sie häufig. Pachythelia villosella O. Ein männlicher Sack dieser Art wurde bei Sarpsborg gefunden, das Tier schläpfte '/e 21. Sterrhopteryx standfussi H.-S. War fräher nur im nörd- lichen Norwegen gefunden. Scheint ganz häufig in Smaa- lenene zu sein. Die fressenden Raupen fand ich an ver- schiedenen Pflanzen, die erwachsenen Männlichen unten an Birken- und Föhrenstämmen angesponnen. Durch eine Mit- teilung (Ent. Tid. 1915, S. 267) von Herrn ÖRSTADIUS in Zwei- fel gebracht, sandte ich die. Art an Herrn E:: MÖBIUS, Dres- den, der mir frundlichst mitteilte dass sie eine sichere stand- fussi ist und »entspricht genau der Form wir sie im Riesen- gebirge vorkommt>. Die Form der Säcke variiert sehr, einige sind wesent- lich mit trockenen Blattstäcken oder Ästen bekleidet, an- dere mit unregelmässig angeordneten kurzen Grasstengeln unregelmässig bekleidet wie bei /ärsutella HB. und noch an- dere haben ganz regelmässig quergelegte Grasstengeln wie bei vzciella SCHIFF. Ich möchte darauf aufmerksam machen dass, mir bekannt, kein Falter weder von /äirsutella HB., viciella SCHIFF. noch graslinella B. in Norwegen gefunden ist und von letzterer auch keine Säcke mit Gespinst. Viel- leicht sind die Angaben dieser Arten in Norwegen alle auf 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Säcke von standfussi H.-S. zuräckzufähbren; mit viciella SCHIFF. ist es wenigstens sicher so. Homoeosoma nimbellum Z. I 2. Rauö Hrs20 Selagia spadicella HB. Rauö, nicht selten an einer trockenen Wiese, auch I Stäck bei Sarpsborg erbeutet. Salebria palumbella SCHIFF. FEin schönes Stäck bei Dröbak im Juli 1911. Hypsopygia costalis F. FKEinige Tiere in einer Barake, Rauö im Juli 1920. Ich glaube dass sich ihre Raupen an dem Strohhalm ernährten, das die Soldaten in einen Haufen hinter der Barake zusammengeworfen hatten. Pioncea olivalis SCHIFF. Moss, Sarpsborg, recht häufig. Zortrix politana HW. Selten bei Sarpsborg im Mai. Fräher Hvalöer (Strand). Tortrix cinetana SCHIFF. Rauö, nicht selten im Mai und Juli. i Tortrix incertana TR. Einige Exemplare bei Sarps- borg und auf Rauö im Juli. Ich hielt sie zuerst fär wahl- bomiana L. bis ich auf den Legestachel des Weibchens auf- merksam wurde. Phalonia roseana Hw. Sarpsborg, Rauö, nicht selten im Mai und Juli. Ph. gilvicomana Z. Moss. Selten, Juni—Juli 1910. Argyroploce semifasciana HB. Verbreitet, Fr.hald, Moss, Sarpsborg im Juli. Ar. roseomaculana H.-5. Ein schönes Weibchen Sarps- 30/6 20: Ar. lemniscatrana KENN. FEinige Stäcke bei Kongsvold auf Dovre auf Betula nana Anfangs Juli. An 2 Stäcken sind die Hinterflägel nicht »nach aussen weisslich bräunlich quer- gebändert» wie sie KENNEL beschreibt sondern einfarbig bräunlich. Cymolonia hartigiana RTZB. FEinige Stäcke Juni — Juli auf Rauö und bei Sarpsborg. Ancylis "mitterbachiana SCHIFF. Moss, Sarpsborg, Nev- lunghavn, nicht häufig im Juni. Fräher Aasgaardsstrand (Strand). Polychrosis artemisiana Z. I SJ. Rauö ?”/s5 20. Po. littoralis WsTw. J98. Rauö ?/g 20. borg EMIL BARCA: . SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 37 Lobesia permixtana HB. Rauö, Sarpsborg nicht sel- ten im Juni. Epinotia nanana TR. Diese Art, die auf Snaasen als Schädling auf Tannen gefunden ist, habe ich in Smaalenene sehr zahlreich gefunden bei Moss, Rauö und Sarpsborg. Epinotia nigromaculana Hw. Bei Hjellestad bei Ber- gen flog diese sädliche Form im Juni 1906 an einem son- nigen Nachmittag am Wege, wo Senecio an beiden Seiten in Massen wuchsen. Epiblema sordidana HB. Flog bei Sarpsborg im Au- gust 1921 mit solandriana IL. zusammen in einem kleinen Walde von Ålzuus glutinosa. Carpocapsa splendana HB. Bei Sarpsborg im Juli 1921 nicht häufig. Laspeyresia orobana TR. Revlingen bei Moss, Rauö, Sarpsborg nicht häufig. Pamene argyrana HB. Fliegt bei Sarpsborg zahlreich um Eichen im Frähling. Pa. splendidulana GN. Mit voriger Art zusammen aber seltener. | Chimabacche fagella F. Diese fräher auf Voss (GRÖN- LIEN) gefundene Art ist bei Sarpsborg häufig, sitzt oft an Eichen. Borkhausenia unitella HB. Auf Rauö fand ich ein SJ dieser Art 2 7; 20 zusammen mit vielen ztinctella HB. Bo. luridicomella H.-S. Zwei Exemplare Rauö ?/7 20. Bo. cinnamonea Z. Rauö, Sarpborg nicht häufig. Sophronia sicariella Z. Rauö im Juli an Rainfarn, zahlreich. Nothris asinella HB. Bei Sarpsborg ein etwas geflo- genes g$. '/s 21. Gelechia nigra Hw. 2 Stäcke, Sarpsborg ?/s 21. Ge. sororculella HB. 1 Js. Rauö ?/g 20. Fräher Vester- aalen (STRAND). Lita saltenella SCHÖYEN. 1 92. Kongsvold auf Dovre "[7 21. Friäher im nördlichen Norwegen gefunden. Paltodora striatella HB. Flog mit sicariella Z. zu- sammen an Rainfarn, Rauö, im Juli 1920. Anacampsis taeniolella Z. 1 2. Sarpsborg ?9/7 21. 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Xystophora unicolorella DUP. Sarpsborg nicht häufig im Juni. ÅAristotelia brizella TR. Fliegt zahlreich an den trocke- nen Wiesen Rauö's. Fräher auf Vallö (STRAND). Tebenna raschkiella Z. Moss, Sarpsborg, selten an Epil. angustifolium. Fräher im nördlicher Norwegen. Eustaintonia pinicolella DuUrP. Häufig auf Rauö im Juli 1920. Coriscium sulphurellum Hw. Bei Sarpsborg. 2 Exem- plare im August 1921. Ornix polygrammella WCKE. Bei Kongsvold auf Dovre 2 Stäcke gefangen. Fräher im nördlichen Norwegen, Fok- stuen, Ringebu. Ornix scoticella STT. Häufig, Sarpsborg, Dovre. Friö- her Hammerö, Tysfjord (STRAND). Lithocolletis heegeriella Z. Bei Sarpsborg nicht häu- fig an Eichen. Li. alnella Z. MNicht häufig bei Sarpsborg: Fruäher Hvalör, Vallö (STRAND). Li. salicolella SIRC. Bei Sarpsborg auf Weiden sparsam. Li. 'guercifoliella S. Bei Sarpsborg sehr zahlreich an Eichen. Fräher Hvalör, Kristiania (STRAND). Bucculatrix cidarella Z. Bei Sarpsborg selten im Juni. B. ulmella Z. Bei Sarpsborg im Juni gefangen. Phyllocnistis sorhageniella LUDERS. Sarpsborg, nicht häufig vom April bis Juni an Populus tremula. Cemiostoma susinella H.-S. Bei Sarpsborg an ver- schiedenen Stellen an Espen. Elackhista gleichenella F. Sarpsborg, selten im Juni. Fröher Sireosen, Suldal (STRAND). El. dispilella Z. Auf Rauö fing ich im Juli 3 Exem- plare, die in der Sonne im Grase flogen. Prays rusticus Hw. Bei Sarpsborg häufig. Argyresthia pulchella Z. Bei Sarpsborg nicht selten im September. Ar. albistria Hw. Sarpsborg, Rauö, ganz häufig. Cerostoma sylvellum L. Häufig an Eichen bei Sarps- borg und auf Rauö. EMIL BARCA: SELTENE NORWEGISCHE SCHMETTERLINGE. 39 Ce. lucellum F. I JS. Moss ?/9 13. Eidophasia messingiella F. I S. Rauö ?!/7; 20. Tinea semifulvella HW. Moss, Rauö nicht selten. Infurcitinea argentimaculella STT. Zwei Stäcke. Rauod Um 20 Tischeria dodonaea STT. Sarpsborg an Eichen, mit complanella HB. zusammen aber seltener Opostega salaciella TR. 1 S. Moss 1913. Friher Pors- grund, Siredal, Erfjord, Ose (STRAND). Mäicropteryx thunbergella F. Moss, Rauö, zahlreich an blähenden Eichen. Friäher bei Sande (STRAND) und Voss (GRÖNLIEN). Anhang. Lygris prunata L. ab. obscurata n. ab. (Fig. 1.) Die dunkle Form von Lygris prunata, die ich schon frä- her (Bg. Mus., Aarbog 1910, S. 17) erwähnt habe, habe ich auch später in Smaalenene ge- fangen. Sie ist so charakteris- tisch, dass sie einen besonderen Namen verdient. Ich nenne sie ab. abscurafa und gebe hier die Beschreibung: Thorax und Beine grau, Hinterleib an der Ober- seite graulich braun, Unterseite Srau. Alle Flägel ohne Weiss. Fig. 1. Lygris prunata L. ab Amuder: Oberseiter der! VMorder- obscurata n. ab. flägel ist das Weiss durch Grau- lichbrau ersetzt. Hinterfluägel grau, gegen den Saum an den Rippen bräunlich. Unterseite beider Flägelpaare grau mit schwarzem Discoidalpunkte und costalwärts, besonders an den Vorderflägeln, etwas bräunlich. Fransen fast einfarbig grau. Argyroploce noricana H.-S., var. dovreana an. nov. sp. (Eig.52 Grösse und Form wie 2o07zcanra, doch ist Costa der Vor- derflägel noch gerader, die Hinterflägel wohl etwas schmäler. 40 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1Lg22. Kopf und Palpen schwärzlich, Thorax vorn oben und der Schopf schwarz. Zeichnungen der Vorderflugel schwarz und weiss. Das Wurzelfeld schwärzlich mit einigen schwarzen Wellen, und undeut- lichen hellen -Häkchen an der Costa, . ihre äussere Begrenzung scharf, in der Fig. 2. Argyroploce Mitte mit einem spitzen Zahn. Die noricana H.-S. ; S : var. dovreana an. n. sp. folgende weisse Binde mit Andeutung einer schwarzen Teilungslinie von der die Flecke an der Costa und am Dorsum deutlich sind. Die schwarze Mittelbinde beginnt schmal aus der Mitte der Costa und geht später in einen grossen bleigrauen Fleck uber, in der man schwarze Flecke in der Mitte der Flägel, vor dem Apex und in der Mitte zwischen diesen sieht. Dann kommt an der Costa ein grosser weisser viereckiger Fleck, vorn mit zwei schwarzen Costalflecken, hinten von dem bleigrauen Flecke geradlinig begrenzt und von einem weisslichen Strich am Apex abgetrennt. i Von dem letzten Costalhäkchen geht eine gleichmässig gebogene schwarze Linie in den Saum und begrentzt ein dunkelgraues Spitzenfeld. Fransen grau, glänzend, mit schwarzer ”Teilungslinie, vorn undeutlich gescheckt. Hinter- flägel dunkel graubraun mit hellgrauen Fransen mit dunkler Teilungslinie. Exp; mÖjmm. Diese charakteristische Form fing ich Anfangs Juli 1921 auf Kongsvold (Dovre). Ich habe nicht geniägend Vergleichs- materiale um 'zu entscheiden ob es eine neue Art ist oder nur eine schöne Varität von zorzcana H.-S. Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien einiger Sesiiden. Von N. A. Kemner. Mit 8 Bildern im Texte. Die Entwicklungsstadien der Sesiiden können in gewis- ser Hinsicht als bekannt betrachtet werden, weil sie seit langem in den Schmetterlingsbächern abgebildet sind. Eine eigentliche Kenntnis dieser Larven liegt jedoch nicht vor und Angaben, die fär ihre wissenschaftliche Bestimmung gebraucht werden können, findet man nirgends, was um so mehr auf- fallend ist, weil verschiedene Arten dieser Gruppe als Schäd- linge bekannt sind, und ihre Entwicklungsstadien dabei aus- schliesslich den Schaden verrichten. Die Erklärung dieser Tatsache ist zweifelsohne darin zu suchen, dass diese Larven besonders durch ihre weiche Kon- sistenz und unbedeutende, monotone Farbe den auf Farben- charaktere besonders eingestellten Lepidopterologen keine genägende Gelegenheit zu Beschreibungen darbieten, und auch nicht zum Sammeln einladen. : Die einzigen brauchbaren Angaben tber diese Larven liegen in einer älteren Arbeit von STAUDINGER vor, in seiner Dissertation »De Sesiis agri berolinensis« 1854. Diese Ar- beit scheint inzwischen bald in Vergessenheit geraten zu sein, selbst RATZEBURG hat sie z. B. in seiner Arbeit »Die Waldverderbnis« 1866—68 nicht gekannt, als er (Th. II, p. 395) uber die Sesiiden sagt: »Von specifischen Verschie- denheiten der Larven lässt sich nichts Bestimmtes sagen, 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. höchstens, dass die hornigen Theile (Nacken- und After- schild) bald etwas heller, bald etwas dunkler sind, wie bei cephiformis. Auch Puppe giebt keine Gelegenheit zu speci- ellen Beschreibungen« etc. etc. Und doch giebt STAUDINGER einige wertvolle Angaben gerade daräber an. Spätere Untersucher haben auch nichts neues auffinden können weder iäber Larven noch iber Puppen, und die zahlreichen Beschreibungen der Sesiiden- larven, . z. B. in HOFFMANN: »Die Raupen der Gross- schmetterlinge Europas« oder in BUCKLER: »Larve of Brit. Butterflies and Moths» variieren nur wertlose Farbenanga- ben, die keinen Haltepunkt auch fär die Unterscheidung der Genera geben. Durch das Studium einiger ökonomisch wichtiger schwe- discher Arten habe ich Material zu diesem Beitrag mehr ge- legentlich bekommen und lege es hiermit vor in der Hoffnung, dass weitere Beobachtungen seitens der Sammler und Zuchter noch mehr unsere Kenntnis dieser interessanten Entwicklungs- stadien erweitern mögen. Meine Beobachtungen beziehen sich auf die folgenden Arten: Trochilium apiformis CL. Sciapteron tabaniformis ROTT. Bembecia hyleiformis TLASP. Sesia scolieformis BK. > Spheciformis GERNING. » Utpuliformis CL. > myopeformis BKH. > formiceformis ESP. > — culiciformis 1. > Vvespiformis I.” Dipsosphecia ichneumoniformis F.? ! Diese Form ist mir leihweise vom Zool. Museum in Kopenhagen durch Herrn Inspektor W. LUNDBECK gätigst Öberlassen worden. ? Dieses Material wurde mir teilweise vom Herrn Professor Dr. J. E. V. Boas, Kopenhagen, geliehen, teilweise wurde es durch Ankaut aus Deutschland erworben. > Nach gekauftem Materiale untersucht. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 43 Die Eier. Die Eier der Sesiiden sind durch ihre harte, feste Schale charakterisiert. Bei gewöhnlicher Ansicht zeigen sie keine Oberflächenskulptur, näher betrachtet sind sie jedoch netz- adrig skulptiert und bei Sciapteron ist diese Skulptur besonders grob und rauh. Die Form der Eier ist verschieden. Gewöhn- lich sind sie kugelförmig, an den Seiten ein wenig abge- plattet. Bei Bembecia nnd Sciapteron sind sie deutlich oval. Was die Grösse betrifft, sind die Eier von Bembecia die grössten: Bembecia hyleiformus 1,12 X 0,75 mm. Sciapteron tabaniformis 0,8 X0,s mm. Trochilium apiformis O,74X 0,60 mm. Sesta scolieformis 0,65 X 0,425 mm. Ihre Farbe ist gewöhnlich gelbbraun (Bembecia, Trochi- lium, Sesia), bei Sciapteron ist sie schwarz. Die Mikropyle liegt an einem Ende des Eies und durch dieses Ende ver- lässt oft die junge Larve beim Schläpfen durch ein unregel- mässiges Loch das Ei. Die Sesiiden besitzen keine Eierleger, und setzen darum ihre Eier oberflächlich an den Pflanzen ab. TYrochilium sowie Sciapteron setzen somit ihre Eier an der Pappelrinde ab, und man findet sie dort in der Nähe einer Ritze oder Uneben- heit, die einen Angriffspunkt fär die junge Larve darbieten kann. Sie werden "mit einer ihrer Breitseiten an der Rinde ziemlich lose befestigt und sitzen meistens in einiger Ent- fernung von einander. Bembecia-Eier fand ich auf dem Boden unter Himbeersträuchern! und vielleicht kann ihre abweichende Grösse durch diese Absetzungsmethode erklärt werden. Einige Arten scheinen jedenfalls gelegentlich ihre Eier während des Fluges zum Boden fallen lassen zu können, so wie die Eier bei den Hepialiden abgelegt werden. Herr Dr. F. NORD- 1 Vergleiche KEMNER, Hallon- och vinbärsglasvingarna (Bembecia hyleiformis LASP. und Sesia tipuliformis C1). Två skadedjur på bärbus- karna. Meddelande från Centralanstalten N:r 181. Entomol. Avdelningen N:r 32. Linköping 1919. 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. STRÖM, Stockholm, hat diese Beobachtung uber Bembecia ge- macht, und HAR WOOD! hat dasselbe bei 7rochilzum beobachtet. Was die Anzahl der Eier betrifft, steht diese in Beziehung zur Grösse der Eier und des Schmetterlings. Das grosse 7Trochi- lium mit seinen kleinen Eiern setzt (nach STAUDINGER) bis 1200 ab. Ein Weibchen von .S. scolieformis enthielt bei Untersuchung hier circa 400 FEier. Bembecia, die wie die letzte Art etwa gleichgross ist, aber viel grössere Eier legt; enthielt nur etwa 100. (STAUDINGER hat bis 120 gefunden). Sesia tipuliformis enthält nach STAUDINGER nur 60 Eier. Fig.1. Die Augenstellung einiger Sesiiden-Larven. A. Bembecia hyleiformis. a. Die obere Augenborste. B. Trochilium apiformis. C. Secia tipuliformis. Die Larven. Die Larven der Sesiiden haben Kranzfusse, sonst stim- men sie gut mit den Larven der gewöhnlichen Grossschmetter- linge äberein, besonders mit den der Noctuiden. Der Kopf stimmt gut mit demselben einer Noctuiden- Larve äberein und die Lebensweise im Holz oder in Pflanzen- teilen hat ihn nicht besonders beeinflusst. Sogar die Augen finden sich hier in gewöhnlicher Ausbildung mit 6 Ocellen jederseits. Die Augen sind auch nicht ausser Funktion ge- setzt,. weil., die, junge Larve .gewonhnlich. .ganz ,ins, Freie schläpft. If OThe Entomologist Vol. 44, 1911, p.- 362. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. 45 Die Augenstellung wechselt, sowie auch die Grösse der einzelnen Augen. Die vier oberen bilden eine Gruppe, die zwei unteren eine. Bei Bembecia ist das hintere Auge der unteren Gruppe kleiner als die äbrigen und ohne Pigment. Die obere Gruppe steht bei dieser Art unter der oberen Augenborste. (Vergleiche Fig. I A.) Bei Trochilium steht die obere Augenborste zwischen den zwei oberen Augen dieser Gruppe (Fig. I B). Bei Sciapteron und Sesia steht Fig. 2. A—B. Kopf von Trochilium apiformis. C. Kopf von Sciapteron tabaniformis. D. Hinterleibsende von Yrochilium apiformis. C. Hinterleibsende von Sciapteron tabaniformis. dieselbe Borste in der Mitte dieser Viergruppe (Fig. 1 C). Bei Dipsosphecia ichneumoniformis sehliesslich steht dieselbe wieder oberhalb der Viergruppe, was die Gattung Dipsosphe- ca auffallend von Sesza unterscheidet. Die Antennen sind dreigliedrig mit verschiedenen Sinneszapfen und einer grossen Borste am zweiten Glied. Die Mundteile sind nicht ab- weichend gebaut und auch das Spinnorgan ist wie gewöhn- lich ausgebildet. 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Systematisch wichtig ist die Frontalplatte durch ihre bei den verschiedenen Arten abweichende Form. Diese Platte, die bei dem Streifen des Larvenbalges als ein freies Stuck losfällt, ist bei Zrochilium breit, herzförmig mit zwei aus- gebuchteten Seitenecken (Fig. 2 A). Bei Sczapteron ist dieselbe Platte keilförmig, ohne hervorstehende Seitenecken (Fig. 2 B). Das Genus: Sesza zeigt zwei verschiedene Formen. Zzipuli- formis und myopeformis (Fig. 3 A) haben die Hinterspitze der Platte breit abgestumpft, scolieformis (Fig. 3 B), spheci- UV RANG y dl JV 5 14 Vi dv —— Fig. 3. Frontalplatte A. von Sesia myopeformis. B. von S. scolie- fJormis. C. von S. spheciformis. formis (Fig. 3 C), formicaeformis sowie culiciformis haben dieselbe mehr oder weniger zugespitzt ohne Abstumpfung. Bei Bembecia erimnert diese Platte am meisten an Sciapteron. Die Körpersegmente sind ein wenig dorsoventral abge- plattet, breiter als hoch. Die Chitinisierung ist schwach, ohne markierte Platten. Pronotum sowie das letzte Tergit sind doch oft mehr chitinisiert. Prothorax ist breiter als die ubrigen Segmente und Pronotum ist oft mit braunen Zeich- nungen versehen. Das letzte Tergit ist hinten abgerundet, mit einigen steifen Borsten versehen. Bei Zrochilzum und Sciapteron ist sie dazu mit Chitinhaken ausgeröästet. Bei Trochilzum steht in der Mitte ein nach vorn gebogener Haken (Fig. 2 D), bei Sciapteron zwei neben einander (Fig. N. A. KEMNER: DIE ENTWICKLUNGSSTADIEN EINIGER SESIIDEN. AT 2 E). Derartige Haken sind bei im Holze lebenden Larven gewöhnlich, besonders bei Kärferlarven, und spielen eine locomotorische Rolle in der Weise, dass sie, mit den Bauch- fiissen zusammenwirkend, die Hinterleibsspitze bei der Bewe- gung räckwärts fixieren können. Fär die Erkennung dieser Larven ist dieser Charakter ausgezeichnet, und es ist auffallend, dass er bis jetzt fast äbersehen wurde. STAUDINGER hat diese Haken bei Sciap- zeron gesehen, erwähnt aber derartige auch fehlerhaft bei Bembecia, was die Sache vielleicht verdächtig machte. BEU- TENMÖULLER (DYAR)! gibt zwei Haken fär Trochilium an, was dafär spricht, dass er eine Sciapteron-Larve fär Trochi- lium gehalten hat. OÖBERTHÖR (LE CERF)” bildet schliess- lich neulich eine Sciapteron-Larve mit den zwei Haken ange- deutet ab, ohne dieses gute Merkmal im Texte zu erwähnen. Von den iäbrigen zahlreichen Beschreibern ist es ganz iuber- sehen. Die Beine sind wie gewöhnlich drei Paare. Die Bauch- fässe sind kranzfässig, von denen 5 Paare vorkommen. Das letzte Paar hat jedoch wie gewöhnlich nur einen vor- deren Häkchenbogen. Die Häkchen der Kränze sind bei Sesia und Sciapteron am kräftigsten. Bei Zrochilium sind sie schwächer, und bei Bembecia hat eine kräftige Reduktion stattgefunden. Die Häkchen sind an dem 4. und 5. Paare (am 6. und 10. Abd.-Segment) fast ganz versechwunden, so dass nur zufälligerweise ein enziger Haken daran gefunden werden kann. Ubersicht iäber die Larven nach den oben gegebenen morphologischen Merkmalen. TGN Baarel.Abdominalfusse, mit Häkehem gig echo art 2 —. Nur die drei ersten Paare Abd. Fiässe haben Häkchen. Die obere Augengruppe unter der oberen Augenborste. Bembecia hyleformis. 1 BEUTENMULLER, W. Monograph of the Sesiide of America, North of Mexico. Memoirs of the Am. Mus. Nat. Hist., Vol. I, Part. 6. 1901. (Die Larven von DYAR behandelt!). 2 OBERTHÖR, CH. Études de Lepidoptérologie comparte. Fasc. XVII. 1920. Planch D XXIV, fig. 4352. SJ [06] ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Die Tergite des '9. Segmentes ohne Chitin-Häkchen 4 DiejJena "1902; pag. 855): Nickts ist aber unrichtiger, und die Sache braucht eine Widerlegung, weil derselbe geehrte Verfasser zwar später (Zool. Jahrb. Abt. Syst. Bd. 17, 1903, pag. 152) eine briefliche Mitteilung von ASSMUTH zitiert, wo dieser nach eigenen Beobachtungen in der Natur die neuentdeckte Art 'ZTermitoxenia Assmuthi WASM. als guten Läufer bezeichnet, aber diese Beobachtung nur als eine weitere Stätze fär seine Balancierhypotese ver- WEtte ts mERISA0tralso, NSSMUTEHEX erstrzitiertend (IXCkp.r5s2): »Die kleinen weissen Tiere fanden sich ziemlich tief im Nestinnern bei den jungen Larven der Termiten. Sie sind ziemlich gute Läufer trots ihres dicken Körpers; wenigstens sind sie viel lebhafter als die jungen Termiten, die mit ihnen gleiche Farbe haben« und fährt fort: »Diese Beobachtung bestätigt meine schon fräher ausgesprochene Ansicht, dass die Appendices thoracales von Termitoxenia beim Laufen als Gleichgewichtsorgane (Balancierstangen) dienen, worauf ihre basale Musculatur hindeutet« Die WASMANN'sche Ansicht wird nunmehr auch in den populären Darstellungen zitiert. Nichts ist aber, wie gesagt, unrichtiger als die Behauptung, dass diese Tiere umhergetragen werden oder Balancierstangen beim Herumlaufen brauchen. In der Tat sind sie geschickte Läufer, die fast wie gewöhnliche Fliegen laufen, ebensogut sogar mit dem Körper nach unten, also in hängender Stellung, und das auch, wenn ihr Hinterleib ganz von Eiern gefullt ist. Sie laufen viel schneller als die erwachsenen Termiten 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. selbst, und wenn man sie nur einmal in ihrer natärlichen Umgebung gesehen hat, ist jede Rede von Balancieren und Umhertragung ausgeschlossen. Der spitze Rässel der Termitoxenien hat weiter Veran- lassung zur Annahme einer parasitischen Lebensweise gegeben, indem diese Tiere nach WASMANN (Zermitoxenia etc. I. Teil. Zeit. wiss. Zool. Bd. 37, p. 015) ihre Nahrung als Ektopara- siten aus der Termitenbrut beziehen. Gegen diese Auffassung hat BUGNION opponiert ( Termitoxenia. Ann. Soc Ent. Belg. Tom 57, 1913), weil er in dem Darme dieser Tiere Conidien der Termitenpilze fand. Er behauptet wegen dieses Fundes, dass die Termitoxenien einfache Commensalen sind und wie die Termiten nur vegetabilische Nahrung nehmen. SCHMITZ stellt sich 1916 auf die Seite WASMANN's, und meint, dass die Pilzsporen aus der Termitenbrut beim Aussaugen der Larven mit aufgenommen werden können. Beide Ansichten sind nun nach meiner Auffassung nicht richtig. Nach meinen Befunden halten sich die Termitoxenien oft und gern, wenn ungestört, in der Nähe erwachsener Termitenarbeiter auf. Sie laufen gern unter ihnen, eilen geschwind zwischen ihre Beine und stecken dabei mitunter ihren immer nach oben gerichteten Saugrässel blitzschnell zwischen die Mundegliedmassen der Termitenarbeiter hinein und saugen ihnen den Mundinhalt ab. Dabei können natör- lich leicht Pilzsporen aus der gewöhnlichen Nahrung der Termiten mitfolgen. Die merkwärdige Richtung des Saugräs- sels dieser Tiere bekommt durch diese Beobachtung eine genuägende Erklärung. Eine parasitische Lebensweise wärde wohl dagegen keine derartige Richtung des Riässels her- vorgerufen haben. Die Gattung Odontoxenia SCHMITZ, die keinen so stark nach oben gerichteten Rissel hat, muss vielleicht damit zufrieden sein, die Termiten abzulecken. Leider waren Repräsentanten dieser Gattung in meinen Sam- mellokalen zu selten, um Beobachtungen anstellen zu können. Im Frähjahr 1921 ist es mir scbliesslich gelungen, mit der Biologie dieser Tiere so weit zu kommen, dass die dick- leibigen Weibchen in meinen Zuchtgläsern Eier legten. Und aus diesen FEiern habe ich Larven gezuchtet, ganz normale Fliegenlarven! Die WASMANN'sche Hypothese iber eine N. A. KEMNER: DIE LARVE DER TERMITOXENIEN ENTDECKT! ÖT Ametabolie der Termitoxenien, in vielen Schriften angefährt, ist also gefallen. Im Jahre 1913 hat WASMANN zwar, wahr- scheinlich auf Veranlassung seiner Kollegen PANTEL und DE SINETY, wie in der Frage des noch unbewiesenen Herma- phroditismus dieser Tiere, selbst Zweifel geäussert, ob seine Hypothese tuber Ametabolie genägend begrändet sei (Vergl. WASMANN, Revision der Termitoxeniine& von Ostindien und Ceylon" Ann. Soc EntytBelgtaron 3, p.r22)5SCHMITZAS: Je fuhrt sie doch 1916 ohne Kritik an (SCHMITZ l. c., p. 235) und in den populären Darstellungen wird diese schon von Anfang aus aller Beweise und sogar auch Wahrscheinlichkeit ermangelnde Hypothese bereits zitiert (Vergl. Brehms Tierleben 1915). In der Tat haben diese Tiere also Larven wie andere Phoriden, und die Puppe wird wohl auch bald entdeckt werden. Die Larven lebten bei mir an der Termitenbrut, also wahrscheinlich ektoparasitisch, leider konnte ich sie nicht zur Verpuppung bringen. Meine Zurickreise nach Europa kam dazwischen, und Zeit, um noch weitere Erfahrungen im Zächten dieser Tiere zu erwerben, stand mir leider nicht zu Gebote. Ein mehr ausfuhrlicher Bericht uber meine Beobachtungen und mein Material zur Kenntnis der termitophilen Dipteren Javas ist in Ausarbeitung. Vorläufig wird konstatiert: 1) Die Termitoxenien sind nicht ametabol. Aus den Eiern von Termitoxenia punctiventris SCHMITZ. schläpften Lar- ven wie bei anderen Dipteren. Die Termitoxenienlarven lebten in meinen Versuchen an Termiteneiern, wahrscheinlich parasitisch. 3) Die Imagines der Termitoxenien leben nach meiner Beob- achtungen nicht parasitisch. Ihr nach oben gerichteter Saugräössel ist ein vorzäöglicher Apparat, um von unten den Mundinhalt der Termitenarbeiter abzusaugen. 4) Die Termitoxenien sind geéeschickte Läufer, die auch in hängender Stellung geschwind herumlaufen, und garnicht getragen werden oder mit den Flägelstummeln als Balan- cierorgan herumbalancieren. N Ne Eine Kollektion von Wasserkäfern aus Åland. Von G. Falkenström. In einer Käfersammlung der entomologischen Abteilung der hiesigen »Zentralanstalt fär landw. Versuchswesen«, die Prof. A. TULLGREN mir gätigst zur Bestimmung tberliess, befand sich auch eine kleine Sammlung aus dem åländischen Archipel. Diese Kollektion entstammt von Einsammlungen, die Kand. HÅKAN LINDBERG in Helsingfors 1919 während etwa 6 bis 7 Wochen von Mitte Juni dort bewerkstelligt hatte. Uber seine Reise nach Åland hat Kand. LINDBERG ein. kurzes, » Berättelse» in Medd. Soc. pro Fauna et Flora fenn., 1920—21 gegeben. Mit der Bekanntmachung des Er- gebnisses der Reise (mehr eingehend behandelt) scheint es, leider, einstweilen anstehen zu mössen. Unabhängig davon hat indessen Kand. LINDBERG mir wohlwollend gestattet, dass ich das Ergebnis meiner Untersuchung der hiesigen Sammlung in Druck gehen lasse, wofiär ich ihm hier meinen besten Dank ausspreche. Diese Sammlung enthält wohl nicht Repräsentanten sämtlicher Arten, die Kand. LINDBERG aus Åland mitgebracht hat, därfte aber nichtdestoweniger Interesse genug be- zuglich der Kenntnis der Wasserkäferfauna dieseér Insel- gruppe darbieten. Åland ist wohl einer und der wichtigste der Wege, welchen die In- und Auswanderung der Fauna zwischen Schweden und Finnland, resp. Ost-Europa, folgt. . Infolgedessen ist die erweiterte Kenntnis der Fauna dieser Inselgruppe von grundlegender Bedeutung, um die Zusammen- setzung des Tierbestandes des östlichen Mittel-Schwedens und Säd-Finnlands richtig erklären zu können. G. FALKENSTRÖM: WASSERKÄFER AUS ÅLAND. 63 In seinem Catal. coleopt. Faunae fenn., 1900, hat Prof. J. SAHLBERG 73 Arten und 6 Varietäten von den Familien Haliplide, Dytiscide und Hydrophilide (ausser der Subfam. Spheridiini), der Fauna Ålands zugehörig und heute noch bestehend, aufgenommen. Von diesen allen enthält diese Kol- lektion 30 Arten und I Varietät gemeinsam mit SAHLBERG's Catalogus, dazu aber nicht weniger als 17 Arten und 2 Varie- täten, neu fär Åland, wodurch also die Anzahl der Repräsen- tanten oben genannter Familien auf Åland auf 98 erhöht wird. Der Inhalt der Kollektion verteilt sich, wie folgt, und die för das Faunengebiet neuen Formen sind mit einem Asteriskus bezeichnet. 1. Haliplus confinis STEPH. — 4 ex., Jomala. 2 » ruficollissDES GEER. — 5 ex., Ekerö. 3 » » var. Q multipunciatus WEHNCKE. Sex Saltvik Diese Varietät ist weder aus Åland noch aus Finnland bisher bekannt. Man kennt sie nur aus Nord- und Mittel- Deutschland samt Säd-Frankreich, als sporadisch vorkommend. Sie schliesst sich ziemlich nahe den grösseren Exemplaren der Hauptart an, unterscheidet sich aber von diesen durch ihre robustere Form, durch schärfer skulptierte Basalstriche des Halsschildes und durch die Mikropunktur der Flägeldecken, die sich auf ein schmales Feld längs der Seitenkanten der- selben einschränkt. Sämtliche 3 Ex. sind je 2,75 mm lang, zwei mit Flecken auf den Flägeldecken, eins ohne. Die Makropunktur der- selben kräftig; Prosternum grob punktiert, zwischen den Vor- derhöäften leicht gefurcht. Die Basalpunkte der 3—5 Punkt- reihen der Fliägeldecken vergrössert, bei den beiden gefleckten Exemplaren asymmetrisch, bei dem Ungefleckten symmetrisch. Laut ZIMMERMANN (Arch. f. Naturg., 83 Jahrg. 1917, Abt. A) soll diese Form keine vergrösserte Basalpunkte haben und sich dadurch u. a. von AH. Heydenz WEHNCKE unterscheiden. Ich will indessen vermuten, dass wie bei der Hauptart ryficollis ebenso bei der Varietät einzelne Exemplare vergrösserte, ja symmetrisch geordnete Basalpunkte auf- weisen können. 4." Haliplus immaculatus GERH. — 3 Ex., Finström. 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Sämtliehe 3,Ex. sind! $fwzWeiije3 mm,idas dritter27smm lang. Auf einem der grössten Exemplare hat die schwarze Liniierung der Flägeldecken, schärfer besehen, eine Tendenz, sich vorwärts in einzelnen schwarzen Punkten aufzulösen, ohne dass ich dadurch das Exemplar zu eine andere Art uberfähren kann. 5." Haliplus flavicollis STURM. — 1-Ex. Ekerö. 6. » variegatus STURM. — I Ex. Ekerö. 7.+ Bidessus geminus F. — 1 Ex. Hammarland. SH » hkamulatus GYLL. — 1 Ex. Hammarland. 9." Coelambus Marklini GYLL. — I Ex. Ekerö. 10. Hydroporus obscurus STURM. — I Ex. Ekerö. I. » melanocephalus MARSH. — I ex. Ekerö. 2; » erythrocephalus L. — 1 Ex. Ekerö. 132 » » var. Q deplanatus GYLL. — 1 Ex. Finström. 14. » tristis PAYK. — I Ex., Sund, I Ex. Ekerö. TAS » nigrita F. — 1 Ex. Sund. LÖ: » pubescens GYLL. — I Ex. Ekerö. IE > planusAiEs Mm Ex: Jomala! 18. Graptodytes granularis LL. — 1 Ex. Ekerö. 19. Deronectes griseostriatus DE GEER — 3 ex. Ekerö. 2085 > halensis E. — 1 Ex. - Saltvik. 21. Gaurodytes paludosus F. — 1 Ex. Hammarland. 2005 » congener ”THUNB. — I Ex. Finström. 20 » chalconotus PANZ. — 2 Ex. Saltvik, 3 Ex Sund. 24." Eriglenus labiatus BRAHM — 3 Ex. Ekerö. 25. Jtlybius aterv DE GEER — I Ex. Finström. 2055 » — obscurus MARSH. — I Ex. Saltvik. Dif » Subeneus ER. -— 1 Ex. Ekerö. In Ent.: Mitt; Bd; VI -1orz- hat Rs ScHokzZnachemigen Exemplaren aus Lappland eine neue Art, I. lapponicus, auf- gestellt. Laut der gegebenen Beschreibung der Art stimmt sie im Wesentlichen mit /. subeneus gut uberein, unterscheidet sich aber von diesem durch kleinere Grösse (8,;—10 mm lang), schmälere Form, hellere Färbung u. a. m. Das Exemplar aus Åland ist 10 mm lang und schmal in der Form, in beiden Hinsichten auffallend von den Z. sube- G. FALKENSTRÖM: WASSERKÄFER AUS ÅLAND. 65 neus abweichend, die in hiesigen Gegenden gefangen werden können. In einer Sammlung aus Lappland (Torne Träsk), die ich vor mir habe, stecken 2 Exemplare von JIlybius, welche mit dem Ålands-Exemplar vollständig äbereinstimmen. Da sämtliche 3 Exemplare die gewöhnlichen Hauptmerk- male des Z. subeneus aufweisen, bin ich in keinem geringsten Zweifel, dass hier wirklich diese Art vorliegt. Es ist nämlich nicht ungewöhnlich, dass eine Art aus nordlichen Regionen in kleinerer Grösse, in etwas anderer Form und Farbe (z. B. rufino-Farbe, mehr oder weniger verbreitet) auftritt als die- selbe Art aus mehr sädlich gelegenen Gegenden, resp., dass eine Serie von Exemplaren einer Art aus Norden eine viel grössere Variation in verschiedenen Richtungen unter den Exemplaren aufweist als eine Serie derselben Art aus Ge- genden mit besserem Klima und mit mehr gleichförmigen Bedingungen besonders fur die Entwicklung der Larven. Meines Erachtens bieten also die von SCHOLZ angefuhrten Abweichungen keinen reellen Grund zu einer Aufteilung der von alters her auch aus Lappland bekannten Art, I. subeneus ER., sondern es muss sein JL. lapponicus unter die Synonyme von I. subeneus verwiesen werden. 28. Ilybius” guttiger GYELY ==4 19 BE Saltvik: 29. >» — Onrescens "THOMS. — I Ex. Ekerö. 30. >» fuliginosus F. — 1 Ex. Saltvik. JL: SIA fenestkatusmEie ITrExpEkerö: 32. FRhantus notatus F. — 1 Ex. Finström. 23 >» Suturellus HARR. — 1 Ex. Finström. SAT » — exsoletus FORST. — I Ex. Finström. 35." Colymbetes striatus LL. — 1 Ex. Finström. 36." Helophorus agqguaticus I. var. equals THOMS. — 1 Ex. Ekerö. SVE » brevipalpis BEDEL — 1 Ex. Saltvik. 38." » griseus HERBST. — 2 Ex. Finström. Diese, Art list laut El LINDBERG in: Medd. Soc: pro Fauna et Flora fenn., 1919—20 erst neuerdings in Finnland (Lojo) angetroffen worden. Die von J. SAHLBERG in seinem Cat. col., 1900 zitierte Art, H. griseus HERBST, auch mit Åland als Fundort, ist, wie bekannt, eine andere Art, näml. H. brevipalpis BEDEL. 5 — 2258. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2 (1922). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. 39. Helophorus gramularis 1. — 1 Ex. Ekerö. 40. » viridicollis STEPH. — 1 Ex. Ekerö. AT > strigifrons THOMS. — I Ex. Jomala. 2. ÖOchthebius impressus MARSH. — 2 Ex. Saltvik. 43. » marinus PAYK. — 1 Ex. Jomala. 44. Enoplurus spinosus STEV. — 1 Ex. Finström. 45." Enochrus melanocephalus OLIV. — 1 Ex. Jomala. 46. Philydrus minutus F. — 1 Ex. Finström. ATG » frontalis ER. -— 1 Ex. Finström. AASE > fuscipennis "THOMS. — 1 Ex. Finström. 49. > Sahlbergi FAUV. —:21Ex: Ekerö?! Diese Artist vermutlich in FAUVEL'S Faune Gallo-Rhénane, 1868, beschrieben worden. Leider ist diese Arbeit in keiner schwedischen Bibliothek erhältlich, wofär ich diese Art vorläufig allein fide J. SAHLBERG (Cat. col. 1900) zitiere. Ph. Sahlbergi FAUV. scheint nichts mehr als den Namen gemeinsam mit dem Ph. Sahlbergi KUW. zu haben. Er ist derjenige, den J. SAHLBERG fräher (Enum. col. palpicornium fenn., 1875) als Ph. marginatus DUFT. gedeutet hatte. Dieser ist, wie bekannt, synonym von Cymbiodyta marginella F. Die beiden vorliegenden Exemplare (J und 9) sind aber laut heutiger Auffassung wahre Philydrus. Ph. Sahlbergi FAUV. ist weder von GANGLBAUER (Käf. Mittel-Eur., 1904) noch von PH. ZAITZEV (Catalogue des Coléop- teéres aquatiques etc., 1908) zitiert worden. Hoffentlich werde ich später Gelegenheit finden, noch einmal auf diese sehr interessante Art zurickzukommen. Sie steht wohl PA. fuscipennis am nächsten, ist aber kleiner, länglicher, auf den Flägeldecken dichter und tiefer punktiert, viel dunkler in Farbe, schwarzbraun bis schwarz, mit etwas helleren Seitenkanten der Flägeldecken und mit schwarzem Kopf, beim $$ mit je einem gelben Fleck vor den Augen. Die Oberlippe in beiden Geschlechtern schwarz. Ihr Aufenthaltsort ist, laut brieflicher Mitteilung von Kand. LINDBERG, ganz spezifisch, nämlich die" Felsentämpel am Meeresspiegel, wo Ph. fuscipennis nie vorkommen sollte. 50.5 Philydrus bicolor F. — 1 Ex. Jomala. Si. Cymbiodypta marginella F.— 1 Ex. Finström. Litteratur. ALB. TULLGREN och EINAR WAHLGREN: Svenska insekter, En orienterande handbok vid studiet av vårt lands insektfauna. P. A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. 4:0o. Andra häftet: 256 sidor, 3 tavlor, 221-textfigurer. - "Tredje häftet: 380 sidor, 3 tavlor, 284 textfigurer. Det med stort intresse motsedda tredje och sista häftet av ovanstående arbete har nyligen utkommit. Ett för svensk ento- mologi synnerligen viktigt verk har härmed blivit avslutat, varför en erinran om innehållet kan vara på sin plats. Då första häftet redan förut blivit anmält i denna tidskrift (1920; pp: 147— 149), inskränker jag mig här till att säga ett par ord om de två sista. »Svenska insekter> har blivit väsentligt omfångsrikare än vad som antyddes i första häftet, i det att såväl andra som sär- skilt tredje häftena avsevärt överskridit det beräknade sidantalet. Det är ej förvånande, att priset då ej kunnat hållas inom den beräknade ramen utan sprungit upp betydligt (32 resp. 38 kr. för häftena 2 och 3), men innehållet har naturligtvis också blivit så mycket rikhaltigare. I andra häftet avslutas Neuroptera. Dessutom innehåller häftet följande ordningar: Mecoptera, Trichoptera, Coleoptera, Strepsiptera och större delen av Lepidoptera. I tredje häftet avslutas ÄLepidoptera samt behandlas Diptera, Suctoria och Hymenoptera. Härav ha Coleoptera, Strepsiptera och Hymenoptera bearbetats av prof. TULLGREN, de Övriga av lektor WAHLGREN. De båda häftena åtföljas vardera av 3 färgplanscher, som i det stora hela äro mycket lyckade. Särskilt livfull synes mig tavlan 9. I några fall ha färgerna ej fullt kommit till sin rätt, som t. ex. hos FRhagium mordax och Plagionotus arcuatus på tavla 5, en i övrigt god plansch. Illustrationsmaterialet i texten är ypperligt och ofta tillika intressant ur biologisk synpunkt. Som exempel må endast framhållas sandjägarlarven i sitt grävda rör (fig. 157), Alsophila-honan, som vaktar sin äggsamling (fig. 297), barkborrarnas gnagfigurer, den synnerligen vackra bilden av en nyss utkrupen, på sin kokong sittande Anthrocera (fig. 3009) och den av myror besökta Ap/hritis-larven (fig. 425). Däremot synes mig bilden av fjärilmyggorna (fig. 375) dålig. Fotografien kan ju ej alltid ersätta teckningen; särskilt svåra att fotografera äro skalbaggarna, av vilka dock flera lyckats ganska bra. Beklagligtvis ha genom förbiseende några insektsläkten icke kommit med. Så t. ex. saknas bland Coleoptera de för våra nord- liga områden karaktäristiska Stenotrachelus TLATR. och Upsis F., tillhörande familjerna Melandryide resp. Tenebrionide. Tredje häftet avslutas med en litteraturförteckning, ett namn- register samt rättelser och tillägg. Litteraturförteckningen är 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. uppställd på ett mycket praktiskt sätt och torde i avsevärd grad höja arbetets värde som »orienterande handbok». Den litteratur, som anföres, är synnerligen rikhaltig och lämnar en god väg- ledning för den, som med »Svenska insekter» som utgångspunkt vill närmare sätta sig in i den svenska insektfaunan. Även fack- entomologen kan dock stundom ha nytta av en dylik förteck- ning. Den omfattar en allmän del samt speciell litteratur för de särskilda ordningarna. Det ligger i sakens natur, att specia- listen här saknar ett eller annat arbete, som han skulle ha önskat se upptaget. I stort sett är emellertid urvalet rikligt och väl träffat. Författarna ha härmed fullbordat ett arbete, som blir oum- bärligt för varje entomolog, men som även av icke fackmannen bör hälsas med glädje och tillfredsställelse tack vare sin rediga och modärna uppställning, sina tilltalande bilder, smakfulla ut- styrsel och vägledande litteraturöversikt samt i egenskap av den första samlade framställningen av vår rika och intressanta in- sektvärld. O. Lundblad. Danmarks Fauna. 25. LAVRIDS JORGENSEN. Bier. G. E. C. Gads Forlag. Koebenhavn 1921. 32 Afbildninger. Den i »Danmarks Fauna» sist utkomna entomologiska delen med ovanstående titel utgör icke endast en synnerligen väl- kommen, tidsenlig översikt över vårt södra grannlands bi-fauna, utan torde också med fog kunna rekommenderas till vidsträckt användning vid bestämmandet av våra egna bin. Huvudvikten har författaren lagt på texten, som är mycket fyllig, med icke blott skilda examinationstabeller, utan även särskild beskrivning över hannar och honor, medan däremot figurerna äro fåtaliga. En jämförelse med vår svenska bi-fauna visar, att denna är något fattigare än den danska (213 svenska arter mot 217 danska). Av släktena Apis (1), £ucera (1), Trachusa (1), Heri- ades (4), Biastes (1), Epeolus (3), Panurgus (2), Rhophites (1), Dufourea (2), Halictoides (2), Melitta (3) och Sphecodes (8) hava vi lika många och samma arter i de båda - länderna. Hos oss förekomma släktena Dioxys (1), Ceratina (1) och Panurginus (1), vilka ännu ej anträffats i Danmark. Härav torde dock åtminstone de två förstnämnda kunna påträffas där. Däremot kan Danmark ej uppvisa något släkte, som icke också är företrätt hos oss. Släktena Megachile (9), Stelis (4), IVomada (23) och Colletes (8) ha lika många, ehuru delvis andra arter i de båda länderna. Danmark äger här de mera sydliga Nomada braunsiana, Megachile apicalis och maritima medan Sverige har den nordligt alpina Megachile lapponica. Av följande släkten har Danmark talrikare arter än vi: ÅAnthiophora (6 mot 5), Melecta (2 mot 1), Anthidium (3 mot 2), Macropis (2 mot 1), Anthrena (45 mot 40), Halictus (28 mot 21) och Prosopis (17 mot 11). Det större antalet danska arter inom dessa släkten beror huvudsakligen på förekomsten LITTERATUR. 69 av en del sydliga former, som inom Danmark nå (eller i varje fall äro nära) sin nordgräns (exempelvis Anthidium strigatum, Macropis fulvipes [av några ansedd blott för en var. av labiata], Anthrena cyanescens, Å. labiata, Halictus costulatus, Prosopis cor- nuta, P. idypearis, P. sinuata, P. variegata, P. punctulatissima). Dock ha vi även inom nämnda släkten några arter, som Dan- mark saknar och varav åtminstone en (ÅAnthrena violascens) synes vara en nordlig art. De återstående släktena ha däremot tal- rikare representanter hos oss än i Danmark. Detta gäller således om Dasypoda (3 mot 2), Coelioxys (8 mot 5), Osmia (17 mot 14), Psithyrus (7 mot 6) och särskilt Bombus (21 mot 15). I synnerhet inom sista släktet beror vår större artsumma på förekomsten av vissa arktiska (B. consobrinus, B. hyperboreus, B. kirbyellus) eller arktiskt-alpina (5. alpinus, PB. lapponicus, B. mastrucatus) arter. Mot dessa har Danmark endast att uppställa den centraleuro- peiska B. pomorum. Av Psithyrus äga vi den arktiskt-alpina P. lissonurus och av Osmia den nordligt-alpina O. tuberculata. I övrigt torde däremot skillnaden mellan det svenska och danska artbeståndet blott vara skenbar, d. v. s. bero på brister i känne- domen om de båda ländernas faunor. Bl. a. då det gäller att utreda huru härmed förhåller sig torde »Bier»> kunna bidraga till att rikta uppmärksamheten på dylika frågor och genom sina rediga artöversikter vara en god vägledning vid bestämningar. O. Lundblad. Smärre meddelanden och notiser. Ett massuppträdande av en för Sverge ny sjöslända (Plecoptera). — Så vitt jag har mig bekant, har ej någonsin förut i litteraturen omnämnts något fall av massförekomst av plecopterer i vårt land. Utomlands hava emellertid dylika feno- men observerats, att döma av en uppgift av WESENBERG:LUND i »Insektlivet i ferske Vande>», där han pag. 11 på tal om plecop- terernas svärmning tidigt på våren säger: »ja, der gives Exempler paa, at Snemarker har veret sorte af Perlider>. Då det väl är troligt, att observationer av detta slag äro rätt sparsamma, har ett meddelande, som nyligen kommit mig tillhanda, ett visst in- tresse, så mycket dess mer, som de uppgifter jag fått äro syn- nerligen utförliga. I brev av den 17/4 1922 skriver sysslomannen vid Hola folkhögskola vid Prästmon (AÄngermanland) MAGNUS STATTIN följande: »”Torsdagen den 13 april på morgonen rådde ett här- ligt värmande solskensväder, men vid 1i1-tiden på f. m. följde ett intensivt regnväder, som pågick till fredagseftermiddag. Temp. c:a + 4” — + 10”. Vid allmänna vintervägen från Torsåker till 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Boteå (Ångermanland) iakttogs på älven (Ångermanälven) vid Prästbäckens ångbåtsbrygga i Torsåker på fredagseftermiddag detta fenomen, att snön på ett område av c:a 1 km. i längd och ett hundratal meter i bredd var översållad med massor av insekter — — — De hoppade i snön 1 olika riktningar och ha förblivit kvar under flere dagar, — — — på vissa ställen kunde deras antal uppskattas till minst ett tusental pr kvmtr. — — — Snön ligger djup, minst !/2 meter, och någon väsentlig tö har det icke varit vid tiden för denna iakttagelse i våra trakter. — — — Vidare kan tilläggas, att de icke, trots förföljeise förmåddes lyfta sig till flykt.» Med anledning av detta brev sände jag hr S. material för insamling i sprit av djuren och erhöll sedermera ett 5o-tal sådana tillika "med « ytterligare: , ett. brev, varur jag "eiterar följande: »Några dagar efter deras första iakttagande rådde värme och solsken, varför de blevo pigga och uppträdde i de närmaste trakterna i. bygden. De slogo sig ned i stockar, väggar och andra föremål i mängdevis och även personer, som vistades i arbete i omgivningen; besvärades av insekterna === De uppträdde exempelvis vid Prästmons ångsåg i sådana mängder, att de betraktades som ett verkligt plågoris för arbetarna vid sågen, och de skyggade icke för något, varför personer 1 arbete därstädes t. o. m; hindrades i sitt arbete av att handgripligen hålla från sig de angripande insekterna. — — Nu har emeller- tid kall, mulen och blåsig väderlek efterträtt förra veckans vackra väder, varför deras uppträdande inskränkt sig till en bråkdel av deras ursprungliga, men inne i husen och i alla skyddande hål eller öppningar sitta de fortfarande i stort antal. Å isen i Ångermanälven, där de första gången iakttogos, ligga nu massor i vattenpölarna och massor äro infrusna i issörjan. Egendomligt är dock att, om man rör 1 issörjan, ses de fortfarande vara vid liv, trots de legat i vattnet och temperaturen vissa nätter varit nere i — 10? C. — Angående utsträckningen av deras före- komst på isen vill jag meddela, att denna är av betydligt större omfattning än vad var känt vid min första skrivelse. Utsträck- ningen är c:a 5 km. från Hammar i söder till Prästbäcken i norr vid Ängermanälvens västra strand. — — — :Strandbildningen är i regel hög, nipformig, med ofta förekommande och nyligen inträffade ras vid vattenlinjen — —. —.> Den skildring, som ovan relaterats, antyder ju att det varit en oerhörd mängd djur, som visat sig inom ett relativt begränsat område. Helt visst hade det vackra vädret lockat fram den från övervintringsplatserna (huruvida dessa varit belägna i närheten av fyndorten eller ej torde nog ej med visshet kunna avgöras), varefter det till svärmning samlade »insektmolnet» slagits ned av det häftiga regnet, som t. v. avkylt den vaknande svärmnings- driften och helt visst också i avsevärd mån decimerat djuren i SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. fe antal. De gjorda iakttagelserna äro ju i och för sig av ett visst intresse. Detta ökas emellertid ej så litet därigenom, att de funna djuren tillhöra en art, som hittills ej observerats hos oss. Den bekante danske entomologen i Silkeborg ESBEN PETERSEN har haft vänligheten granska djuren och meddelar, att de tillhöra den av honom beskrivna arten Capnia Sparre-Schneideri (jfr. Tromsö Mus. Åarshefte 25, 1902), som förut var känd från nordligaste Norge. Arten är givetvis mycket nära besläktad med C. atra Most., om vars förekomst i Sverge man. ej heller vet nå- got. Denna senare är funnen i finska Lappmarken, men dessutom även i England, Tyskland och Schweiz. Alb. Tullgren. Lepinotus inquilinus Heyp. funnen i Sverge. — I mars d. å. lämnade mig Prof. ARviID BERGMAN några vinglösa copeo- gnather, som blivit anträffade kringkrypande å väggarna i några kanin- och marsvinsstallar vid Statens Veterinärbakteriologiska Anstalt i Stockholm (Experimentalfältet). En närmare gransk- ning har visat, att arten var den ovannämnda, och vi ha alltså 1 och med detta fynd nu sammanlagt tre svenska arter av familjen Atropide. De båda andra äro Åtropos pulsatoria 1.. och Hyperetes guestfalicus KorBE. Genom sin relativt långa, sista maxillar- palpled och sin ytterst smala, knappt synliga 1. tergit (det s. k. mittsegmentet) skiljer sig sl. Lepinotus lätt från de närbesläktade. Två Lepinotus-arter äro hittills kända. Förutom den nu anträffade arten finnes i Europa och Egypten LZ. reticulatus ENDERL., vilken avviker genom prothorax, som är mycket smalare än huvudet, samt genom vingrudimentens tydligt nätlika struktur (jfr. ENDER- LEIN, G., Morphologie, Systematik und Biologie der Atropiden und Troctiden. Res. Swed. Zool. Expedition to Egypt and the White Nile 1901 by L. A. JAGERSKIÖLD. No. 18,.1905). Enligt Danmarks Fauna 8 (ESBEN PETERSEN) p. 156 är.Z. Znguilinus HeYD. anträffad i Danmark. O. M. REUTER har i »Corrodentia Fennica»> (1894) upptagit den som funnen flerstädes 1 Finland, men i en senare skrift (Mitteil. uber finländ. Copeo- gnatheen; Medd. pro Fauna et Flora Fennica 1909) meddelar han, att de av henom funna djuren efter ENDERLEINS granskning be- funnits vara £L. reticulafus ENDERL. Denna art torde därför kunna anträffas även hos oss. Alb. Tullgren. Vandrande tvestjärtar. — Min assistent på entomologiska inrättningen vid Dorpats universitet, Kapten KARL ZOLK, Oobser- verade år 1816, medan han som rysk officer befann sig i ett läger några kilometer norr om Odessa, en egendomlig flyttning av Forficula auricularia L. En dag i början av augusti upp- trädde vid solnedgången tjocka moln av flygande tvestjärtar, vilka på en höjd av omkring 1,5; —2 meter flögo från väst till öst. Då de på sin väg mötte tält eller människor, slogo de sig ned 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. och kröpo in i kragar och ärmar på soldater, som hade det svårt att avvärja de besvärliga gästerna. Enligt herr K. ZoLKs beskrivning måste det ha varit milliarder av tvestjärtar som deltogo i den besynnerliga flyttningen, och det är svårt att förstå var så många hade kläckts på ett begränsat område och av vilken anledning de blivit tvungna att på en gång begiva sig på den äventyrliga resan rakt mot den vid västra horisonten synliga redan halvkretsformiga röda solskivan. Dorpats 22. wenr22. Prof. Dr. Guido Schneider. Föreningsmeddelanden. Entomologiska föreningen i Stockholm. Sammankomsten den 28 febr. 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1033. IVAR KoLTHOFF, brukspatron, Saltsjö-Dufnäs. » 1034. KARIN GILLGREN, fröken, Rörstrandsg. 30, Stockholm. Vid allmänna sammanträdet valdes till klubbmästare adj. G. ÅA. RINGSELLE efter d:r N. A. KEMNER, som tagit anställning på Java. Föredrag hölls av fill kand. D. MELIN från Upsala om asilidernas biologi och metamorfos, belyst af talrika teckningar och preparat. Sammankomsten den 30 april 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1035. SVEN ALINDER, stud., Falun. >» 1036. CARL JOHANSSON, semin.-elev, Växjö. >» 1037. OSSIAN LARSÉN, stud., Magn. Stenbocksg. 6, Lund. >» 1038. ALBIN ZERNANDER, Furulid, Ulvsby (Värml.). Ordf. meddelade, att föreningen förlorat sin hedersledamot, Kais. Rat Epm. REITTER, framstående coleopterolog. Vid allmänna sammanträdet uppläste ordf. revisionsberättel- sen, som av föreningen godkändes. D:r I. TRÄGÅRDH höll före- drag om nunnans uppträdande vid Gualöf i Skåne, med av- seende fäst på densammas stekel- och 'flugparasiter. - D:r P. SPESSIVTSEFF lämnade ett meddelande om barkborren Prteleobius vestitus på Krim. Slutligen omtalade d:r TRÄGÅRDH en härjning av Cidaria dilutata på björk vid Medstugan i Jämtl. med särskilt omnämnande av dess parasit, braconiden fXhogas circumsciptus NEES. FÖRENINGSMEDDELANDEN. — [GE] Sammankomsten den 2 okt. 1920, Vid styrelsesammanträdet meddelade ordf., att föreningen av Kol: Majstetildelatsrettranslag, på kri 2000: samt att Ne- dersledamoten prof. J. SAHLBERG i Helsingfors aflidit. Till nya medlemmar invaldes: N:o 1039. EMIL Barca, lektor, Sarpsborg, Norge. >» 1040. RAGNAR FERNQVIST, stud.. Uplandsg. 38, Stockholm. » 1041. Mary v. KocH, fröken, Experimentalfältet. » 1042. KNUT FeELDT, fil. kand., Hörngatan 3, Norrköping. Vid allmänna sammanträdet, som bevistades av finske led. d:r E. BERGROTH, meddelade ordf., att föreningen utom prof. Sahlberg förlorat även sina ledamöter bokbindaren A. K. ARON: ZON och adj. E. SELLMAN. Föredrag hölls av assistenten O. AHLBERG om physopoderna eller blåsfotingarna, varav Sverge f. n. äger 63 arter av 26 släkten. Doc. N. HOLMGREN förevisade de två första häftena av »Acta Zoologica», framhållande att tid- skriften även är öppen för »vetenskaplig»> entomologi. Under: tecknad förevisade Sydamerikas största skalbagge, cerambyciden Titanus giganteus L., erhållen som gåva jämte ett par tusen andra insekter av hr G. HUEBNER, Manaos, Brasilien. Hr F. BrRYK förevisade den äkta, nordamerikanska Avrgynnis improba BtL. under jämförelse med den vid Torneträsk funna s. k. zm- proba, begge raser av Å. frigga TuHBG. Slutligen förevisade red. A. JANSSON fr. Örebro flygsandgetingen Pierochilus phaleratus, vilkens levnadssätt han studerat på Öland. Sammankomsten den 18 dec. 1920. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1043. N. DAHLBERG, e. prov.-läkare, Ljungskile. > 1044. JOS. SCHULTZ, musiker, Konserthuset, Uddevalla. >» 1045. ST. ERLANDSSON, stud. Ordf. meddelade, att reseberättelse inkommit från föreningens stipendiat, stud. C. H. LInpDRoTH, Göteborg. Vid allmänna sammanträdet omvaldes de avgående styrelse- ledamöterna hrr AURIVILLIUS, CEDERQUIST och PEYRON, suppleanten hr NORDSTRÖM, revisorerna hrr ALM och SONESSON samt klubb- mästaren hr RINGSELLE. Vidare diskuterades frågan om tid- skriftens starkt ökade kostnad och beslöts på dir. G. FALKEN- STRÖMS 'förslag att höja priset till 10 kronor. Dir. S. LOVÉN höll ett med vackra skioptikonbilder belyst föredrag om sin expedition till berget Elgon i Centralafrika, under vilken bergets topp bestegs och insekter samlades även i den egendomliga vegetationen ovan skogsgränsen samt förberedelser gjordes för en biologisk station på berget. Ordf. tackade särskilt för sistnämnda 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hjälp ät vetenskapen. Slutligen visade tandl. F. NORDSTRÖM den för Sverige nya mätaren Larentia nobiliaria fr. Lappland. Sammankomsten den 26 febr. 1921. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande medlemmar: N:o 1046. HELMER ÅKERMAN, direktör, Huddinge. 1047. PAUL SPESSIVTSEFF, fil. dr., Experimentalfältet. >» 1048. TORGNY FRISK-BÅNG, skogselev, Experimentalfältet. 1049. FOLKE WESTMAN, skogselev, Experimentalfältet. 1050. ALGOT LAURELL, skogselev, Experimentalfältet. Vidare - beslöts, att i tidskriften trycka förteckning öfver givarne till publikationsfonden. Vid allmänna sammanträdet höll d:r P. SPESSIVTSEFF föredrag om de ryska barkborrarnes utbredning och biologi, belyst av "karta, teckningar och litteratur, varunder omtalades bl. a., att europ. Ryssland räknar 98, Krim och Kaukasus 93, Sibirien 92 arter "av dessa skadedjur. Adj. E. VRETLIND förevisade några fjärilar från Sydhalland, tillhörande de olika ginstarter (Genista), som äro egendomliga för detta område. D:r I. TRÄGÅRDH visade 1 anslutning till d:r SPESSIVTSEFFS föredrag en tabell över 6 olika barkborrars angreppstider, åskådliggörande hur den ena arten tar vad den andra lämnar. Undertecknad förevisade en samling vackert tecknade stritar av släktet Zestioonia och tandl. F. NORDSTRÖM - ett ex. av mätaren Hupithecia pumilata, funnet i februari levande i ett öppet fönster i staden. Sammankomsten den 7 maj 1921. Vid styrelsesammanträdet invaldes följande nya medlemmar: N:o 1051: sKi FH: EORSSLUND, student, Ludvika: > Tös2: BO ITJEDER, student, Falun, Ansökningshandlingarna från de 12 sökandena till föreningens stipendium genomgingos, och beslöt styrelsen till stipendiat före- slå J. W. ANDERSSON från Uppsala h. allm. läroverk, som hade för avsikt att entomologiskt undersöka Dalarnas sydberg. Vid allm. sammanträdet utsågs ovannämnde ANDERSSON till föreningens stipendiat samt meddelade ordf. tillkomsten av en ny entomologisk tidskrift, Notula entomologica, 1 Helsingfors. Hr F. BryK höll föredrag om fjärilsläktet Parnassus med begräns- ning till de 3 europeiska arterna, varav m»memosynre ännu ej nått Norge, delius saknas i Nordeuropa och hela slägtet i England. Arternas bekanta, oerhörda variabilitet behandlades och dess grundlinjer klargjordes. I anledning av föredraget yttrade sig prof. AURIVILLIUS, konservator SMIDT, undertecknad och föredra- ganden. FÖRENINGSMEDDELANDEN. 75 Sammankomsten den 1 okt. 1921. Vid styrelsesammanträdet meddelade orf., att föreningens stipendiat ANDERSSON insjuknat och återsänt stipendiet, att stän- dige ledamoten disp. I. B. Ericsson, Hindås, avlidit, samt att K. Maj:t beviljat tidskriften och Sv. Ins.-fauna ett understöd av 2,300 kr. Med anledning av en inbjudan från Soc. pro fauna & flora fennica att deltaga i dess 100-årsjubileum d. 1 nov. be- slöt styrelsen föreslå föreningen att sända ett lyckönskningstele- gram, såvida ej någon föreningsmedlem för egen del ämnade bevista högtiden. Till nya medlemmar invaldes: N:o 1053. Föreningen Linnea, Norra Latinlärov., Sthlm (stän- dig led.). >». 1054. ARV. WELANDER, Folkskoll., Sandsjö: ». 1055. NILS FAEGERSTEN, student, Johannesg: 22, Sthlm. Slutligen meddelade ordf., att två platser bland hedersleda- möterna blivit lediga. Till ny hedersled. föreslogs d:r E. BERG- ROTH, Jämsä, Finland. ; Vid allm. sammanträdet valdes d:r BERGROTH till hedersleda- mot och godkändes styrelsens förslag om telegram till Soc. pro fauna & flora fennica. Föredrag hölls av kand. G: HEDGREN om försök med cyankalimetoden mot trägnagande insekter i Kalmar slott. För de huvudsakligaste skadedjuren, skalbaggarna Ånobium striatum och Xestobium rufovillosum, tredogjordes liksom för äldre utrotningsförsök. Resultatet ansågs på det hela taget gott och visade metodens duglighet även i denna stora skala. ”Tandl. F. NORDSTRÖM uppläste ett brev från kand. R. MALAISE på Kamt- schatka, som på ett roande sätt meddelade åtskilliga upplevelser av den svenska expeditionen. Grossh. KNUTSSON meddelade en iakttagelse över spindlar, som medföljde fallande lönnfrukter. Hr BrYyK visade en abnort nerverad Parn. mnemosyne samt en för HAGEN okänd plansch öfver Pap. machaon av AvG. GOLDFUSS. Undertecknad förevisade några parasitsteklar av Stephanidernas huvudsakligen tropiska familj, i anledning varav yttrade sig d:r KEMNER. Konservator SmiprT meddelade ett fynd av trollsländan Epitheca bimaculata vid Nacka. Prof. TULLGREN redogjorde för en intressant iakttagelse av spindeln Steatoda bipunctata's parning. Sammankomsten den 1I4 dec. 1921. Vid styrelsesammanträdet beslöts väcka förslag om en kom- mitté för omarbetning av stadgarne, varav upplagan tagit slut. Vid allm. sammanträdet upplästes och godkändes revisions- berättelsen för det gångna året. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Revisionsberättelse för år 1920. Undertecknade, utsedda att granska Entomologiska För- eningens i Stockholm räkenskaper för år 1920, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse. Inkomster : Årsavgilters.skontois. (1: lil, a jo he db al1e. NDKT GJ OMS Räntors AT RES EN SS Bl SA 5 NS FR STEL Fre gr 13 in skolk Tidskriftens >» 30 SIE Af I SST ÖRA VÄRK ANDET 242:105 Statsbidrag' . ... SIC IRE OS VARDE BaRiså 19: KÖLEN GONOS Insektfaunans konto Sk SSF ITU. FLER NUTS 330: 90 Bibliotekets » SI ASRUTIRE NOS TEN DORA KNNGRS BISN216 Gåva av Chr. Aurvillus JET ridå STAR LA rf 20 200734 Omkostnaders konto . . . LE Sr ann 16: 50 Gåvor till publikationsfonden AÖTTTORLAIES CESROEN GOA IE 350: 00 Kapitalkonto: arets förlust « «sc. ERRIN Tox:62 Kronor 6,594: 16 Utgifter: Bibliotekets" komtO.A oe susse ende Fal slet EEE 20505 "Tidskriftens — > SES (SER SU SS, US NÄE SDR TRE OD Insektfaunans >» SES EON SAL Sr er FSE SRS FST ERA RN GR LO SSG Omkostnaders » SE Er VISTE SWE PRO SSE SSR ERE 329: 16 Räntors » — (ränta å lån och å Grillska fonden) > 427: 88 Avsättning till publikationsfonden . . . . . . » 35000 Krondh 6,594: 16 Utgående Balans Konto: Tillgångar: Kassa kontor ir fe as a EE HEIN an TIER I UT TIKar TS RANOTS KOMtOR se sover VPA ESIRET HIKDRNET VINNA 236: 76 Bibliotekets kontor -1 «ör. es ARG ER SUANPUS 0USS TRANS OONOO ÖDRITSArONS. «FRAN ge 2 SOS BOR SPEER SERIE Le ISS ORTSIS NINO Bank Köntöo, ade... Se RR en dre RSS SV NAR EARL NSI 08030 Svensk Insektfauna Col TT. SR fre a RO TRSERATTEST FRPERSI ES 3BLAA Kronor 63,826: 82 Skulder : AA. ES Regnellsfond.. sås s avinet cs tevjelse ia vo JÖTR 2rO0OA00 P:-ES Wahlberosnond... fet sus lasse us red tee USE 2,000: 00 DLlandiga leda Oters- OMC eriresien uj fort ret vs Ge FSE 3,900: 00 C: Grills fond ugted- . Artas afret PR STPISNSO OO: Sandahls föllCde:sn... sog drran böj legnsdgisL a NG, ODEN Jes Wi Smitts: öken. cs sgttttyriöa SÖN SAARE AENS 6,400: 00 Publikationsfonden -. .. fyebrT änn che sara CAR SONGS Stockholms Inteckningsgaranti FÅR B. 3 värd bäres 3,560: 00 Kapitalkontorslbsard 2» syalkimnsebictdstnsr dö Kronor 63,326: 82 FÖRENINGSMEDDELANDEN. Tr Föreningens fonder: 1/1 1920 3/42 1920 KRIE PRIS omelSsKfOnGEES me retre Nej Sa 2, OONOO Kr. 2,000: 00 PAN VWia hb erg sptlond börser» 2,000: 00 » 2,000: 00 (GlaeskGuilsk fond ErEr EA RES SNE 040850 2AMRISSIT 200180 (ÖsSkar Sandabhsfoönd «sc . sk. BIENITO,000300 Mi T0,000: 00 NER WEESmittskfomdäs ser 6,400: 00 » 6,400: 00 Riublikationstondensr a. ER 350 SES ERS ER Ständiga ledamöters fond . . - > 3,900: 00 » 3,900: 00 Summa kr. 31,004: 25 KT ST, A20NSG Ledamöternas antal utgjorde vid 1920 års slut: Hedersledamöter . SE VÄ SNRA fr 8 IKforresponderandefledamotenarn sm -ju ee moss EN KSR 9 Stan di saFledamöten sku. Cs ösäls dd. SATA INA UF20 IANESledarmötersdsvenskagme bt. nee se Rd ACL JU ds NRO » SOL RU bla Le FP ESR. lt PSA SN NEJ FA IN3O Summa 305 Revisorerna, som granskat samtliga räkenskaper, verifika- tioner och handlingar, hava funnit allt i god ordning och kunna på grund härav hemställa till föreningen, att full och tacksam ansvarsfrihet beviljas styrelse och kassaförvaltare för räkenskaps- aret. TO20. Stocknolm iden 12 dec: 1021. Nils Sonesson. Gunnar Alm. Styrelseval förrättades, varvid omvaldes de avgående, hrr LYTTKENS, TULLGREN, TRÄGÅRDH och ROMAN samt nyvaldes dir. G. FALKENSTRÖM efter hr CEDERQUIST, som avsagt sig. Som styrelsesuppleant omvaldes hr BERGMAN. Till revisorer valdes apotekare J. W. HAMNER och löjtnant C. A. SALMONSON. Till revisorssuppleant valdes d:r N. A. KEMNER, vilken även valdes till klubbmästare efter hr RINGSELLE, som avsade sig. Prof. TULLGREN föreslog att tillsätta en kommitté för revi- sion av stadgarne. Detta beslöts av föreningen, som för detta ändamål utsåg hrr TULLGREN, KEMNER och undertecknad. Efter dessa föreningsärenden förevisade och kommenterade d:r KEMNER en del skioptikonbilder från nederländska Indien, huvudsakligen Java, varpå genom d:r K:s försorg gavs en med mycket bifall mottagen filmföreställning av till större delen entomologiskt inne- håll. Filmerna, tagna i pedagogiskt syfte, voro särdeles vackra. De hade ställts till förfogande av A.-B. Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning. I ordförandens tack inlades en lyckönskan till nutidens ungdom, som på detta satt fick se saker som de äldre blott kunnat läsa om. Slutligen förevisade prof. TRÄGÅRDH några vackra, av d:r SPESSIVTSEFF utförda teckningar av skade- insekter. ÅA. Ra. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Meddelanden från Entomologiska Sällskapets i Lund förhandlingar. Ör Sammankomsten den 6 mars 1920. Revisorernas berättelser över granskningen av Sällskapets räkenskaper och bibliotekets förvaltning under år 1919 före- drogos, och beviljades åt resp. funktionärer full och tacksam decharge. Till medlemmar av styrelsen för året valdes fil. doktor SIMON BENGTSSON, ordförande, assistent SIGURD HERMANSON, sekreterare, lektor EINAR WAHLGREN, amanuens BROR HAMFELT och folk- skolläraren ÖSCAR RINGDAHL. På förslag av amanuens H. LOHMANDER invaldes med. kand. KurTtT G. W. FURSTER till medlem av sällskapet. Beslöt sällskapet att genom ett telegram sända den avgångne sekreteraren, assistenten ÖLOF AHLBERG, Experimentalfältet, sin hälsning och sitt tack för det arbete han nedlagt i Sällskapets intresse. D:r S. BENGTSSON höll föredrag över de av CARL von LINNÉ i hans »Skånska Resa» år 1751 omtalade insekterna och ställde dessa 1 kritisk belysning. Föredraget illustrerades med förevisande av flera av de avhandlade, särskilt mera kritiska formerna. Det- samma finnes senare tryckt i Svenska Linné-Sällskapets Arsskrift. Årg. III, 1920, sid. 80o—102. Den på föredragningslistan upptagna fortsättningen av dis- kussionen över den ifrågasatta ökologisk-geografiska undersök- ningen av Skånes insektfauna beslöt Sällskapet på grund av in- träffat sjukdomsfall att uppskjuta till ett följande möte. Sammankomsten den 8 maj 1920. Ordföranden hälsade laboratorn vid K. Skogshögskolan, d:r IvAR "TRÄGÅRDH välkommen som medlem 1 Sällskapet. På förslag av sekreteraren invaldes såsom medlemmar lek- torn, d:r AUG. HEINTZE Och konstnären OTTO FREDLIN. Beslöts att åt styrelsen uppdraga om anordnandet av den sedvanliga vårexkursionen. Laborator I. TRÄGÅRDH höll föredrag över nunnehärjningen vid Gualöf i nordöstra Skåne - under "åren! 1915— 1916, belyst med grafiska tabeller m. m. Med anledning av detsamma yttrade sig d:r BEnGTSSON, som i anslutning till föredraget även visade en serie instruktiva fotografier från de stora nunnehärjningarna i Södermanland åren 1898—-1902. FÖRENINGSMEDDELANDEN. 79 Lektor EINAR WAHLGREN höll föredrag om de europeiska polaröarnes insektgeografi, varvid han redogjorde för teorierna om de olika invandringsvägarne och lämnade en kritik över dessa. Föredraget finnes senare publicerat under titeln »De europeiska polaröarnas insektfauna, dess sammansättning och härkomst». Entom. Tidskrift. Årg. 41, 1920. Hft 1, sid. 1—23. Amanuens TH. SCHELDERUP-EBBE framlade några biologiska iakttagelser över Musca domestica TI. och Gryllus campestris IL. I anslutning härtill yttrade sig lektor WAHLGREN och doktor BENGTSSON. Sammankomsten den 16 oktober 1920. Ordföranden omnämnde, att Sällskapets vårexkursion hade i år förlagts till Kågeröd och att densamma varit rikt givande samt gynnats av rätt gott väder. Ordföranden erinrade om, att Sällskapet sedan sista sam: mankomsten genom döden förlorat tvenne av sina medlemmar, nämligen dels den unge och förhoppningsfulle, åt entomologien så varmt hängivne och personligen så älsklige fil. stud. STEN VINGE, vilken ännu frisk och kry hade deltagit i exkursionen till Kågeröd och den 20 juli avlidit i lunginflammation under en forskningsfärd till Sylfjället i Jämtland, dels civilingenjören ERNST STRANDMAN, som efter en längre tids sjukdom avlidit den 13 aug. i Åkarp, och framhöll den förlust Sällskapet lidit genom deras förtidiga bortgång. Meddelade ordföranden, att Sällskapet av sin medlem uni- vers.-lektor TH. SCHELDERUP-EBBE i Greifswald fått mottaga en gåva av 50 kronor, och uppdrogs åt ordföranden och sekrete- raren att till lektor SCHELDERUP-EBBE avsända en tacksamhets- skrivelse för den vackra gåvan. Till medlemmar av Sällskapet invaldes på förslag av ord- föranden studd. CARL GUSTAF AHLSTRÖM, STIG BOSTRÖM, ERIK MOBERG och OLOF RYBERG samt på förslag av sekreteraren folk- skolläraren ARVID HÖGFELDT. : Folkskolläraren ÖSCAR RINGDAHL, Som under den gångna sommaren företagit entomologiska undersökningar på Gottland, gav, i anslutning till olika där förekommande växtformationer, en skildring av dess insektfauna, varvid de för de olika vegeta- tionstyperna särskilt karakteristiska arterna av skilda insekts- ordningar visades. Med anledning av föredraget yttrade sig lektor WAHLGREN. D:r S. BENGTSSON demonstrerade två intressantare fynd, gjorda av honom sistlidne sommar vid Hemsjö i Blekinge, näm- ligen dels av den sällsynta parasitstekeln Spheropyx irrorator FaABR. av Braconidernas grupp, dels av mullvadssyrsan (Gryllo- talpa vulgaris TLATR.), och meddelade föredragaren sina iaktta- 380 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gelser om den senares »sång»> och flera andra drag ur dess biologi. Med anledning härav yttrade sig folkskollärare Sjö- STRÖM och föredragaren. Folkskolläraren NILS RYDÉN visade en melanistisk form av björkmätaren Åmp/hidasys betularia Lin., tagen vid Helsingborg, och redogjorde för en del korsningsförsök mellan densamma och huvudformen. Med anledning av föredraget yttrade sig hrr WAHLGREN, BENGTSSON och föredragaren. Densamme visade ett par för Sverige nya minerande små- fjärilar, tagna av honom 1 Pålsjö skog vid Helsingborg. Före- dragaren påpekade, att de det ena året förekomma i mängd, medan de ett annat uppträda mer fåtaliga, och satte detta för- hållande i samband med parasitsteklars ingripande, som han lyckats kläcka ur larverna. Med anledning härav yttrade sig hrr HAMFELT, BENGTSSON och föredragaren. Sammankomsten den 4 december 1920. Till revisorer för granskning av räkenskaper och biblioteks- förvaltning under år 1920 utsågos amanuenserna ÖHM och LARSÉN. Till medlem av Sällskapet invaldes på förslag av ordföranden docenten, med. doktor GustaAF HäÄGGQUIST. Den från ett föregående möte uppskjutna diskussionen om en ifrågasatt faunistisk-geografisk undersökning eller inregistrering av Skånes insektfauna fortsattes under ett livligt meningsutbyte, i vilket deltogo hrr WAHLGREN, LOHMANDER, RINGDAHL, BENGTS- SON, H. CHRISTOFFERSSON och HAMFELT, och varunder huvud- sakligen de allmänna och principiella riktlinjerna för ett dylikt företag dryftades. Själva saken omfattades med stort och all- mänt intresse, och beslöts det att vid nästföljande möte formu- lera huvudpunkterna i ett blivande arbetsprogram för företagets realiserande. Lektor EINAR WAHLGREN visade den geografiskt mångom- skrivna mätarefjärilen Fupithecia sinuosaria Ev. och redogjorde för dess invandringshistoria i Sverige och det övriga Europa, varvid han framhöll vikten av att till insamlingsuppgifterna knötos ökologiska notiser och ej endast data och årtal. Assistent HARRY CHRISTOFFERSSON demonstrerade några av honom under senare åren gjorda intressantare fjärilfynd från Skåne. Uppläste ordföranden ett hälsningstelegram från professor TULLGREN och Assistent AHLBERG. Be Zur Kenntnis der Entwicklungsstadien und Lebensweise der schwedischen Cerambyciden. Von N. A. Kemner, Stockholm. Mit 38 Bildern im Texte. Wenn auch die europäischen Cerambyciden zu den am besten bekannten Insekten gehören, so sind ihre Lebens- weise sowie ihre Larven in vielen Fällen wenig oder gar nicht bekannt. Grosse und prächtige Arten, die jedermann kennt, sind jedoch noch, was ihre Biologie anbetrifft, unbe- kannt, und finden wir zufälligerweise ihre mutmasslichen Ent- wicklungsstadien, so sind sie nach der einschlägigen Literatur unmöglich zu bestimmen. Eine erweiterte Kenntnis dieser Verhältnisse kann also zweifelsohne als erwänscht betrachtet werden und ein Stu- dium uber die Cerambyciden-Larven und ihre Biologie hat nicht nur theoretisches Interesse, sondern auch — und das in nicht so geringem Grade — praktische Bedeutung, da unter den Cerambyciden verschiedene wirklich bedeutende Holz- und Baumfeinde zu finden sind. Durch eine wohlwollende Unterstätzung aus der Stiftung fur Forstwissenschaftliche Forschungen in Schweden wurde ich 1919 in die Lage gesetzt meine seit Jahren betriebenen Einsammlungen und Beobachtungen zur Beleuchtung der Bio- logie und Entwicklung der Cerambyciden zu bearbeiten und 6 —22281. Entomol. Tidskr. Årg 43. Häft. 2 (1922). 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. kann hiermit den ersten Teil davon abschliessen. An die Direktion dieser Stiftung will ich hiermit meinen öffentlichen Dank bringen. Gleichzeitig will ich auch Herrn Professor Dr. TRÄGÅRDH wegen seines stets gezeigten Interesses fär meine Arbeit hier danken. Das Material zur vorliegenden Untersuchung stammt grösstenteils aus meinen eigenen Einsammlungen. FEinige wenige Arten, die in Schweden selten sind oder nur in den sädlichsten Teilen Schwedens vorkommen, habe ich jedoch nach mir gätigst geliehenem Material bearbeitet, was bei den betreffenden Beschreibungen erwähnt wird. Meine Darstellung wird eine kurze Ubersicht iäber die Biologie der Arten und eine kurze, fär die Indentifizierung genägende Beschreibung der Larven und Puppen enthalten. Auf die spezielle Frage hinsichtlich der forstwirtschaftlichen Bedeutung der einzelnen Arten wird nicht näher eingegangen. Es ist meine Hoffnung, dass durch eine erleichterte Be- stimmung der Larven eine genaue Festlegung der forstwirt- schaftlichen Bedeutung der einzelnen Arten ermöglicht wird. Zum Schlusse gebe ich eine schematische Ubersicht uber die Larven, unter Anwendung von morphologischen Merk- malen. Allgemeine Bemerkungen tber die Biologie der Cerambyciden. Die Mehrzahl der Bockkäfer ist an Holzarten gebunden, in deren Stämmen oder Ästen man ihre Entwicklungsstadien findet. Unter unseren Repräsentanten sind nur die Larven der Genera Ågapanthia und Phytoecia an Pflanzen gebunden, und Erdbewohner haben wir keine.? Nicht selten kommt es dagegen vor, dass die entwickelten Insekten stetige Blumen- besucher sind, und als Regel kommt dieses unter der grossen Abteilung Lepturinzi vor. Diese Käfer scheinen auch von sädlicheren Teilen Europas vorkommen, leben doch in der Erde, wo sie Wurzeln angreifen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED, CERAMBYCIDEN. 83 ist besonders för Blumenbesuch geeignet. Wovon die ubrigen, nicht blumenbesuchenden Bockkäfer im entwickelten Stadium leben, ist wenig bekannt. Vielleicht nehmen mehrere gar keine Nahrung während ihrer kurzen Lebenszeit als Käfer zu sich. Andere lecken Baumsäfte oder fressen Blätter und besonders habe ich das letzte bei Saperda carcharias auffällig gefunden, die grosse unregelmässige Löcher in Pappelblättern frisst (Fig. 1).! Man iöbersieht aber gewöhnlich diesen Bock- Kemner phot. Fig. 1. Saperda carcharias L. Imagofrass an Pappelblättern. !/2 X. käferfrass bei uns. In den Tropen habe ich Gelegenheit ge- habt zu sehen, wie bedeutend ein Imagofrass von Ceramby- ciden doch werden kann. Die Imagines haben gewöhnlich Stridulationsorgane, die besonders auffällig in Anwendung kommen, wenn die Käfer 1 Dieser Frass erinnert sehr an den von der Blattwespe Lygaeone- matus compressicornis, ist jedoch von demselben durch zerfetzten Frass- rand leicht zu unterscheiden. 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gegriffen werden. Sie streiten heftig mit einander, und zu- sammen eingesperrt beissen sie einander gewöhnlich sofort Beine und Antennen ab. Sie fliegen meistens in der Sonne und einige Lepturiden sind geschickte Flieger. Andere haben andere Gewohnheiten, fliegen schlecht oder wenig, und einige sollen schliesslich ihre Brutplätze im Holze gar nicht verlassen, sondern in einer Art von Ram- melkammer sich begatten und dann FEier absetzen, ohne das Holz zu verlassen. Besonders wird das von Hylotrupes bajulus L. behauptet, und tatsächlich zeigt von diesem Käfer schwer beschädigtes Holz sehr wenige Fluglöcher. Den Käfer findet man aber oft fliegend, was fär eine normale Kopula im Freien spricht. Kemner phot. D i e E i er. Fig. 2. Åcanthocinus aedilis IL. "richterförmig assgang C > i richte örmiger Frassgang durch Nach der Kopula werden Kieferrinde fär die Absetzung der Eier NARE: die Eier abgesetzt und dabei tritt der grosse biologische Unter- schied zwischen den Arten im Waählen von verschiedenen Holz- oder Pflanzenteilen zutage. Die meisten wählen Holz mit oder ohne Borke und dabei werden meistens schon vor- handene Holz-Ritzen, -Spalten oder die Bohrlöcher anderer Holzinsekten fär die FEiablage benutzt. Die unter Rinde lebenden Arten setzen ihre Eier besonders gern zwischen Rinde und Splint ab, und wenn keine entblösste Stamm- partie oder Ritze dazu Gelegenheit bietet, können sie auch selbst so was durch einen besonderen Frass ermöglichen. Bei Acanthocinus aedilis L. habe ich gefunden, dass das Weibchen oft ein trichterförmiges Loch durch die Borke nagt, und, mit seinem Abdomen darin eingesenkt, die Eier um die innere Öffnung herum, zwischen Borke und Splinte einschiebt. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 35 Der FEierleger ist bei dieser Art, sowie bei verschiedenen anderen, sehr lang und an der Spitze mit Taster versehen, um eine geeignete Stelle fär die Eiablage finden zu können. Eine Clytanthus-Art setzt, nach Beobachtungen von PERRIS, ihre Eier direkt auf die Oberfläche des Holzes ab, baut aber uber jedes Ei eine kleine, etwa 2 mm lange Kuppel von zu- sammengeklebten Holzpartikelchen. Die in frischen Zweigen eder jungen Stämmen lebenden Arten haben andere Gewohnheiten und einige zeigen eine Brutpflege von verschiedener Natur, indem sie die eier- belegten Zweige oder Stämme, um die Larvenentwicklung zu sichern, besonders behandeln. Saperda populnea L. nagt einen nach oben offenen, hufeisenförmigen Einschnitt in die Rinde des benutzten Pappelstammes und setzt ihr Ei in den untersten Teil desselben ab. Die junge Larve lebt anfangs in dem durch den Einschnitt begrenzten Rindenteile, und ist dadurch vor einem zu regen Saftflusse geschiätzt. Oberea linearis L. geht in anderer Weise ans Werk, und bringt durch ein paar kräftige Einschnitte oberhalb des fär die Eiabsetzung gebrauchten Punktes die jungen Haselzweige, die sie fär ihre Larvenentwicklung braucht, im Spitzenteil zum Absterben.! Die Eier sind mehr oder weniger lang-oval oder wurst- . förmig, weiss oder weissgelb, ohne auffallende Oberflächen- skulptur. Dierkarven.s Das Larvenstadium ist von besonderem Interesse, weil diese Tiere doch fast ?/10 ihres Lebens in diesem Stadium verbringen. Die frischgeschläpften Larven fangen sofort an durch einen kleinen Gang ihre känftigen Lebensorte aufzu- suchen und dabei zeigt es sich, dass ein gewöhnlich art- eigener Anspruch an Feuchtigkeit ihren Aufenthalt bestimmt. Die in lebenden Stämmen, Zweigen oder Pflanzen lebenden, 1 Tropische Arten gehen noch weiter, indem sie die eierbelegten Zweige oder Äste ganz abschneiden, um diese fär die Larven ganz zu sichern. Eine derartige Gewohnheit ist bisjetzt bei europäischen Formen nicht bekannt. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gehen fräher oder später den centralen Teilen nach, wo sie vom Saftflusse nicht gestört werden. Die in abgestorbenen Stämmen oder im- Holze lebenden, gruppieren sich in ver- schiedener Weise. Die meisten ziehen das nahrungsreiche Kambium vor und halten sich zwischen Rinde und Splint, so z. B. die Gattungen Callidium, Semanotus, Tetropium, Rhagium u. a. Einige leben ausschliesslich oder grössten- teils in der Borke, wie Nothorrhina, Pogonoclhaerus-Arten, Exocentrus und AÅlosterna tabacicolor DE GEER. Andere ziehen Holz und Splint vor, z. B. Asemum, Spondylis, Crioce- phalus, Hylotrupes u. a. Darunter befinden sich die schwer technisch schädlichen Arten, und einige davon sind besonders schädlich, weil sie auch altes verarbeitetes Nutzholz angreifen, wie z. B.: Hylotrupes bajulus L. und Leptura rubra L. Diese Gruppen von Rinde-, Kambium- oder Holz-be- wohnenden Larven sind im allgemeinen gut begrenzt. Unter gewissen Umständen kommen doch Abweichungen vor. Kleine Dimensionen des angegriffenen Holzes zwingen also ge- wöhnlich die Kambiumbewohner tiefer zu gehen, und eine sehr dicke Borke kann dieselbe Larvengruppe dazu veran- lassen, ihren ganzen Frass in die Borke zu verlegen (Plago- nolus detritus TL., Callidium testaceum 1... Morphologie der Larven. Die Larven der Cerambyciden sind sehr tubereinstimmend gebaut und tepräsentieren ,.einen fär ihr IebeniimnFlolZe hochspecialisierten Typus. Gewöhnlich sind sie leicht ab- geplattet und vorne breiter. Als Extreme kommen sehr ab- geplattete Formen vor, die dann fär ein Leben unter Rinde angepasst sind, (besonders auffallend bei gewissen Lepturiden). Die im Holze lebenden Larven sind nicht so abgeplattet, und die in frischen Zweigen oder Pflanzen lebenden Oberea- und Phytoecia-Larven sind fast dicker als breit. Der Kopf sitzt gewöhnlich grösstenteils im Prothorax zuräckgezogen. Bei den Lamiiden ist er lang und schmal und reicht fast den ganzen Prothorax hindurch (Fig. 3 4). Bei den Lepturiden ist er dagegen sehr kurz und die Scheitelnaht, die bei den N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 87 Fig. 3. Die verschiedenen Kranientypen der Cerambyciden-Larven. a. Lepturini (Rhagium sp.). 6. Cerambycini (Cerambyx Scopolii FÖSSL.). ec. Prionini (Ergates faber L.). d. Tamiinae (Saperda scalaris L.). MN 0 Fig. 3 B. Die Chitinplatten des neunten Tergites von a. Pogonochaerus hispidulus. b. P. hispidus. c. +P. fasciculatus. d. Tetrops praeusta. Alle in derselben Richtung von vorn nach hinten und derselben Ver- grösserung (c. 109 X) gezeichnet. Lamiiden sehr lang ist, ist von der grossen und breiten Frontalplatte vorne und einem winkeligen Ausschnitt hinten sehr abgekärzt, und fast punktförmig geworden (Fig. 3 a). 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Bei den echten Cerambyciden und Prioniden ist die Sagittal- naht länger, aber nicht so lang wie bei den Lamiiden (Fig. 30,c). Das Hinterhauptloch ist bei den Lepturiden, Ceram- byciden (sensu strictu) und Prioniden mehr oder weniger nach hinten gerichtet, bei den Lamiiden dagegen ventral ver- schoben, was eine tiefe Verbeugung des Kopfes ermösglicht. Die Frontalplatte ist breit und gross. Ihr Vorderrand, Epi- stoma genannt, bei den meisten nicht besonders markiert, bei den Prioniden aber dick, hinaufragend mit einem oberen Rande. Die Augen sind klein, 1—5 in Anzahl, die Antennen 3-gliedrig!? mit einem Supplementärgliede auf dem zweiten Gliede, oft jedoch stark reduziert, nur eingliedrig (z. B. bei Phytoecia). Von den Mundteilen sind die Mandibeln sehr stark entwickelt. Die Maxillen haben eine beborstete Kaulade und einen dreigliedrigen Taster. Bei einigen kleineren For- men ist dieser letzte jedoch nur zweigliedrig, indem das erste und zweite Glied nicht oder undeutlich geschieden sind (Exocentrus lusitanus TL., Pogonochaerus hispidus IL., P. fasci- culafus DE GEER und Zetrops praeusta STEPH.). Die Unter- lippe ist klein mit zweigliedrigen Tastern. Die Brustsegmente tragen meistens drei Paar kleine Beine. Bei den Lamiiden fehlen jedoch Beine ganz und ihre lokomo- torische Tätigkeit ist ganz von den Gangwarzen des Ab- domens ibernommen. Diese Warzen, die eine hervorragende Rolle bei der Lokomotion spielen, fehlen an den letzten Seg- menten; gewöhnlich an dem 8:ten und den folgenden, selten an Segmenten vor dem 8:ten. Ihre Oberfläche ist durch Furchen in verschiedener Weise geteilt und bei einigen mit Chitinkörnern besetzt, und sie liefern dadurch fär die Unter- scheidung der Arten gute Merkmale. Das neunte Segment trägt statt einer Warze oft eine chitinöse Ruäckenausrästung in Form von einer oder zwei Chitin-Platten, -Haken oder -Körnern. > Untef iden Eamiiden «kommen. Plattena vor, Bei Pogonochaerus-Arten und bei TZetrops (vergl. Fig. 3 B), ein Dorn bei Mesosa. Unter den Lepturiden kommt ein Dorn bei Rhamnusium und Rhagzum-Arten vor, zwei Höcker bei Toxotus ;ynunterisden. -.Cerambyciden:sdoppeltej-Körnen bei 1 Mehrere Verfasser nennen die Antennen 4-gliedrig, indem sie die lange Gelenkhaut derselben mitzählen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 39 Criocephalus, Spondylis, Åsemum, Tetropium und Nothorrhina. Beim Exocentrus scehliesslich findet sich eine derartige Aus- rästung als eine Querleiste mit chitinisierten, kurzen Längs- 'riefeln am 8:ten Segment, was bis jetzt nur fär dieses Genus bekannt ist. Von Stigmen gibt es neun Paare. Die Analöffnung ist gewöhnlich eine dreieckige Spalte. Nachschieber nicht aus- gebildet. Biologie des Verpuppens. Um ihre Puppe zu schätzen baut sich die erwachsene Larve eine Puppenwiege und dabei gehen die verschiedenen Arten auf verschiedene und meistenhs artcharakteristische Weise zur Arbeit. Eine gute Puppenwiege muss gegen Feinde sowie gegen böse Witterungsverhältnisse schutzen, und muss dazu fär die Arten, die im Imagostadium nicht so kräftige Kiefer haben, dem entwickelten Käfer Gelegenheit geben, leicht nach aussen gelangen zu können. Dieser letzte Gesichtspunkt lässt verschiedene Larven schon das Flugloch fur die käunftige Imago vorbereiten. Die Puppenwiegen können am einfachsten nach ihrer Plazierung in den Stämmen gruppiert werden, und also in Puppenwiegen in der Borke, zwischen Borke und Splint, im Splinte und tiefer im Holze verteilt werden. FEine weitere Gruppe bilden die Puppenwiegen in lebenden Stämmen und Pflanzen, die gewöhnlich zentral liegen (Saperda, Phytoecia), und eine letzte, besondere Gruppe bilden schliesslich diejeni- gen Larven, die sich gar nicht im Holze oder in den Pflanzen verpuppen,; sondern wie verschiedene frei an den Pflanzen lebende Käferlarven, wenn sie erwachsen sind, sich in die Erde begeben und dort ihre Entwicklung vollenden. Diese fur Cerambyciden merkwärdige Verpuppungsweise hat PERRIS fur Acmaeops collaris LT. konstatiert!, und wahrscheinlich kommt sie bei verschiedenen anderen kleineren Lepturiden auch bei uns vor. Puppenwiegen in der Borke werden von Larven, die nur Y Larves des Coléoptéres 1877. 90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. in der Borke ihre Gänge haben, angelegt z. B. von Vo- thorrhina mauricata DALM. und Ålosterna tabacicolor DE GEER. Larven, die normal ihre Gänge anderswo haben, aber sich zufälligerweise in der Borke aufhalten, legen dann auch ihre Puppenwiegen dort an wie ich es z. B. ein paar Mal fär P/la- gionotus detritus L.konstatieren konnte. Andere Larven, die ihre Gänge in der Borke haben, legen stets ihre Puppen- wiegen ”tiefer. sogar im Flolzerz, B: Pogonochaerus hispidus TLL. und Steno- stola ferrea SCHRANK. Puppenwiegen zwischen Borke und Splint haben gewöhnlich Arten, die als Larven auch doft lebensnsie sehen verschieden aus, je nachdem sie unter locker oder fest anliegender Borke angelegt werden. Die Rhagium- und Åcanthocinus-Larven, die diese Art von Puppenwiegen anlegen, leben in der Regel unter lose anliegender oder von Borkenkäfern schon unter- förutse sndkitsnn minierter Rinde, und, um ihre Puppen Frssbanp lund Puppen sedan schuätzen, nagen sie deshalb die unter Haselrinde. Nat. Gr. Splintoberflache' leicht ab 'undbauen von den Spänen einen Ring um die Wiege herum. FEinen gleichen Ring habe ich bei Liopus ne- bulosus (Fig. 4) unter Haselrinde gefunden. Unter fest anlie- gender Rinde fehlt er dagegen z. B. bei 7YTetrops praeusta IL. unter der Obstbaumrinde (Fig. . 37), und die Puppenwiege dieser Art ist gelegentlich nur eine seichte Einsenkung im Splinte unter der Rinde. Wenn auch die genannten Larven gewöhnlich die oben- erwähnte Art von Puppenwiegen haben, kommen doch oft Abweichungen vor. Åcanthocinus z.B. baut oft seine Puppen- wiege ganz im Splinte, und in einem von diesem Kärfer be- wohnten Stamme kann man oft beide Arten von Puppen- wiegen so dicht bei einander finden (vergl. Fig. 22), dass es schwierig ist einen hinreichenden Erklärungsgrund dieser Ver- schiedenheit zu finden. RATZEBURG behauptet in seinen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 91 »Forstinsecten»!, dass die tiefer liegenden Puppenwiegen be- sonders im Herbste angelegt werden, in der Absicht, die Puppen gegen Kälte während des Winters zu schätzen, dass Kemner phot. Abnormale Puppenwiegen im Splinte von Eichenholz. je X. Fig. 6. Saperda perforata Pair. Hakenförmige Puppenwiege in der Zitterpappel. Nat. Gr. Fig. 5. Rhagium mordax DE GEER. dagegen die mehr auf der Oberfläche gelegenen im Sommer angelegt werden. Selbst glaube ich einen Erklärungsgrund der tieferen Puppenwiegen dieser Art darin gefunden zu 1 Die Forstinsecten, Bd. I: Käfer: 1839. 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. haben, dass die an diesen Stellen ganz besonders los darauf- liegende Rinde der Larve keinen geniägenden Widerstand darbot, sondern im Begriffe abzufallen war, und die Larve darum ihre Puppenwiege in den Splint zu plazieren veran- lasst wurde. Auch die KRhagzum-Arten können zufälliger- weise ihre Puppenwiegen im Holze anbringen, und Fig. 5 zeigt einen HFEichenast, der zwei Fluglöcher von im Holze gelegenen Puppenwiegen aufweist, aus welchen ich R/hagzum mordax DE GEER bekommen habe. Puppenwiegen zwischen Rinde und Splint repräsentieren somit nur die fär die ge- nannten Larven gewöhnliche Bauart. Larven, die in der Kambiumschicht zwischen Rinde und Splint leben, haben oft die Gewohnheit ihre Puppenkammer als einen seichten Hakengang im Splinte anzulegen. Zufällig geschieht dies, wie oben erwähnt, z. B. bei Acanthocinus aedilis L., normal dagegen bei Saperda perforata PALL. (Fig. 6), scalaris L., Plagionotus detritus 1., Pogonochaerus hispi- dulus PILLER und verschiedenen anderen. Charakteristisch fär diesen Hakengang ist, dass die Larve, die ihn ausnagt, vor ihrer Verpuppung sich in der Puppenwiege umkehrt und als entwickelter Käfer den FEingang der Larve als Flugloch braucht. Diese Umkehrung hat sie mit den Larven ge- meinsam, die zwischen Rinde und Splint ihre Wiegen an- legen. In diesen wenden sich die Larven auch -oft, und das Flugloch liegt gewöhnlich dort, wo die Larve eingekrochen ist (Fig. 4). Die Larve stopft durch einen Pfropfen Späne den Eingang dicht zu, und der Käfer hat nur diesen zu ent- fernen, um aus dem Holze zu kommen. Durch die Rinde, wenn diese noch dariäber liegt, muss er sich selber durch- arbeiten, was doch gewöhnlich leicht geschieht. Durch die Rinde werden die Fluglöcher fast nie von den Larven aus- genagt. Einige unter Rinde lebende Larven haben die Gewohn- heit ihre Puppenwiegen tiefer im Holze zu legen, so z. B. Coenoptera minor LIL , Semanotus undatus T., Callidium coria- ceum PAYK. und violaceum TL., Pogonochaerus fasciculatus DE GEER (Fig. 13), Cerambyx- und TZetropzum-Arten. Der Bau der Wiege sowie das Benehmen der Larve ist wie bei den vorigen, nur wird der Gang zur Wiege verlängert. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 93 Abweichend verhalten sich einige Larven innerhald dieser Gruppe dadurch, dass sie ihre Puppengänge so weit in das Holz fähren, dass sie mehr in der Nähe anderer Seiten des Holzes kommen als der Seite, unter deren Rinde sie als Larven lebten. Durch irgendwelchen Instinkt den kärzesten Weg zu wählen, meiden sie dann den langen Weg Jb Kemner phot. Fig. 7. Pogonochaerus hispidus L. Lindenzweigen mit zweilöchigen Puppenwiegen. Nat. Gr. zuräick und nagen als Käfer einen besonderen Weg nach aussen. In dieser Weise tut es oft z. B. Callidum testaceum IL. und von diesem Kärfer angegriffenes Holz zeigt oft Fluglöcher von den berindeten Stellen, wo die Larven lebten, weit ent- fernt. Einige Larven, die unter oder in der Rinde leben, gehen erwachsen in das Holz, um dort einen längeren oder kärzeren Gang durchzunagen und schliesslich ihre Puppen- wiege dort anzulegen. Bei Pogonochaerus hispidus IL. ist dieser Gang oft sehr kurz und verläuft ziemlich oberflächlich 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. im: Holze (Fig:-7). Die: Puppenwiege wird am Ende des Ganges angelegt und mit ihrer Spitze nahe an die Ober- fläche des Holzes gefährt. Die Imago geht durch diese Spitze hinaus und die Wiege präsentiert sich dann als ein in beiden Enden offener Gang. Durch das eine Ende ist die Larve in das Holz gegangen, durch das andere hat der Käfer die Puppenwiege verlassen. Diese Art von Puppen- wiegen findet sich bei verschiedenen anderen Larven vor, aber meistens dadurch kompliziert, dass der Holzgang der Larve teils ein unregelmässiger, oft sehr verlängerter Gang ist, teils dass die Puppenwiege tief im Holze liegt, so dass das Flugloch ein besonderer Gang wird (Monochamus sutor L., Xylotrechus rusticus L., Exocentrus lusitanus L. u. a.). Ähnliche Puppenwiegen haben auch die stets im Holze lebenden Larven z. B. von Spondylis, Asemum, Hylotrupes bajulus, Leptura-Arten u. a. Gewöhnlich fähren sie ihren Gang nach der Oberfläche zu, nagen sogar oft das Flugloch aus, ziehen sich dann zuröck, verstopfen den Gang nach innen und aussen, erweitern ihn ein wenig und sind dann fur das Puppenstadium fertig. In ganz morschem Holze bauen sich diese Larven fär ihre Puppe in gewissen Fällen eine Art von Kokon, indem die am nächsten liegenden Holz- partikelchen zusammengeklebt werden (Prionus coriarius 1). Die in lebenden Stämmen hausenden Saperda-Arten legen ihre Puppenwiegen an der Spitze eines zentralen Ganges an, kehren sich vor ihrer Verpuppung um, und stehen als Puppen gewöhnlich mit dem Kopfe nach unten. Das Flugloch wird unter der Wiege ausgenagt (Fig. 206). Wie aus dem Gesagten hervorgeht, werden die Puppen- wiegen auf verschiedene Weise angelegt, und eine stich- haltige Gruppierung in einige wenige Gruppen scheint mir anders als nach der Plazierung im Holze unmöglich. Schliess- lich hat doch jede Art was charakteristisches in dem An- legen ihrer Puppenwiege, wenn auch Zufälligkeiten ver- schiedenes dabei beeinflussen können; die Kenntnis dieses biologischen Details ist eine gute Hilfe beim Bestimmen der Cerambycidenschaden an Holz, besonders bei Arten mit wenig charakteristischen Frassgängen, sowie wenn die Ent- wickelungsstadien nicht zu finden sind. Systematisch lässt N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 95 sich diese biologische 'Eigenschaft auch insoferne als Tren- nungsmerkmal verwerten, dass zweifellos verwandte Arten verschiedenartige Puppenwiegen anlegen. In der Gattung Pogonochaerus z. B. hat fasciculatus einen tiefen Hakengang im Holze, hispidus eine Wiege mit zwei Öffnungen und /Aäis- pidulus einen schräg stehenden, kurzen Hakengang, etc. Die Zeit des Verpuppens ist verschieden. Einige Arten, die im Frähling fliegen, verpuppen sich fruh. (Saperda po- pulrea). Andere schliessen ihre Larvenentwicklung durch das Puppenstadium im Sommer ab (Clyptus-arten, Callidium violaceum, Semanotus undatus, Plagionotus detritus etc.). Andere gehen noch später zur Puppe tuber und schläpfen im Spätherbst. Viele von diesen verlassen aber die Puppen- wiege nicht im Herbste, sondern fliegen erst im Frähling aus. (Rhagiuiwum mordax, Cerambyx cerdo u. a.) Die Puppenzeit dauert gewöhnlich 3 Wochen, kann aber auch länger werden. Morphologie der Puppen. Die Puppe spiegelt die känftige Imago ganz deutlich ab und die Antennen-, Prothorax- und Bein-Charaktere sind die- selben wie bei der Imago. Als besondere Puppenorgane fin- den sich an verschiedenen Stellen des Körpers Dorne und Borsten. Besonders sind charakteristiscehe Dorne an der Hin- terleibspitze zu finden, die gute systematische Merkmale dar- bieten. FEinige Formen mit langen Hinterleibsspitzen tragen diese im Puppenstadium ausgestälpt, was den Puppen eine ungewöhnliche Form giebt (Åcanthocinus, Liopus); und ebenso verhält es sich mit den langen Antennen einiger Ar- ten, die auf verschiedene Weise unter dem Körper zusam- mengelegt werden, bei den meisten einfach gebogen, bei Monochamus spiralig aufgerollt, bei Åcanthocinus in grossen Schlingen gelegt, u. s. w. Die Entwicklungsdauer der Cerambyciden. Die Frage nach der Generationslänge der Cerambyciden ist schwer zu entscheiden und nur durch mehrmalige genaue 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Beobachtungen der einzelnen Arten 'endgältig zu lösen. PER- RIS, der zweifelsohne eine sehr grosse Erfahrung in dieser Frage erworben hatte, kam durch Hunderte von Beobach- tungen zu der von der Auffassung mehrerer seiner Zeitge- nossen abweichenden Meinung, dass die grosse Mehrzahl eine einjährige Entwicklungszeit hat. Durch Beobachtungen an zu bekannter Zeit gefällten oder gestorbenen Stämmen stellte er dieses fär u. a: Arten folgender Gattungen fest: Rhagiunm, Åcanthocinus, Monochamus, Saperda, Exocentrus, Acanthoderes, Pogonochaerus, Callidium, Spondylis, Criocephalus und Plagio- notus. Nur fur Ergates fand er, dass es zwei Jahre dauerte, bis das fur die Eiabsetzung ausgesetzte Holz Imagines lieferte. Gewöhnlich — meint er — sind also die Cerambyciden ein- jährig, und nur wenige, besonders grössere Arten brauchen längere Zeit um ihre Entwicklung abzuschliessen.! Zweifels- ohne muss man ihm "auch darin recht geben, wenn auch die Sache in unsrem Klima etwas anders liegen könnte. Durch verschiedene äussere Faktoren kann aber die Ent- wicklungszeit bedeutend ausgedehnt werden. Besonders ist dabei nach meiner Meinung das Austrocknen des Holzes bei Arten hervorzuheben, die in nicht ganz trockenem Holze leben. Larven, die man mit dem Holze, worin sie leben, nach Hause mitbringt und weiter zächtet, leben gewöhnlich lange, und Entwicklungszeiten von mehreren Jahren sind nichts ungewöhnliches. Zweifelsohne sind aber die Bedingungen fur die Larven dabei sehr ungeeignet und die Resultate nicht normal. Beobachtungen direkt in der Natur geben, wie immer, bessere Auskänfte, und gerade hier ist eine Mithilfe seitens der Forstleute abzuwarten und sehr willkommen. An zu bekannten Zeiten gefälltem Holze sind doch immer wert- volle Beobachtungen zu tun, und die Entwicklungszeiten der Cerambyciden leicht festzustellen. Unsren Monochamus sutor hat Prof. TRÄGÅRDH in dieser Weise einjährig gefunden. 1 PERRIS, Larves des Coléopteres; Parisbrö7y. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED,. CERAMBYCIDEN. 97 Ubersicht iäber die Larvengruppen. Man teilt die Cerambyciden nun mehr in zwei Gruppen ein: Cerambycinae und Lamiinae. Die erste ist u. a. durch vorgestreckten Kopf und wenig ausgerandete Augen charak- terisiert. Die andere hat tief ausgerandete Augen und einen fast vertikal gerichteten Kopf. Was die Larven anbetrifft lassen sich diese Gruppen auch gut beibehalten. Die Lar- ven der Cerambycinae haben einen kurzen, breiten Kopf mit einer kurzen Sagittalnaht, oft mehrere Augen jederseits und gewöhnlich Beine. Die der Lamiinae haben einen lan- gen, schmalen Kopf mit einer langen Sagittalnaht. Augen fehien oder sind durch ein einziges jederseits vertreten und Beine fehlen ganz. Die Gruppe Cerambycinae wird in drei Tri- bus eingeteilt: Prionini, Lepturini, Cerambycini, deren Reprä- sentanten sich auch im Larvenstadium unterscheiden lassen, und wir können die vier grossen Larvengruppen wie folgt charakterisieren: 1. Kopf lang, schmal und gleichbreit mit langer Sagittalnaht (Fig. 3 d). Augen fehlen oder durch ein einziges jeder- Seitskvettreten. belnemfe hen —e beses ae Lamtinae. —. Kopf kurz oder so lang wie breit, mit kurzer Sagittal- naht. Augen 1I-—5. Beine vorhanden... Cerambycinae 2. 2. Kopf so lang wie breit, hinten ein wenig ausgeschnitten. Der Vorderrand der Frontalplatte dick, mit einer oberen oft4g ezalnten, Kante. See fras. SEA kes on Prionini. —. Kopf kärzer als breit. Der Vorderrand nicht dick, ohne OD EK HAM Esso oo EE agrar FA grenas nr rar 3 3. Kopf kurz und breit, mit gerundeten Seiten und hinten tief eingeschnitten. Die Sagittalnaht fast punktförmig (EOS Sr a EEE 2 Sar SR ARR nr ären ble rd Lepturini. — Kopf hinten nicht tief eingeschnitten. Die Sagittalnaht etwa. sormlang wiemciernalbetBreite des Kopfesi Die Kopfseiten nicht stark gerundet (Fig. 3 6) Cerambycini. 7 — 281. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2 (1922). 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Eamiinae. Die Larven dieser Gruppe sind leicht kenntlich durch ihren langen, schmalen Kopf, sowie durch das Fehlen der Beine. Biologisch ist die Gruppe dadurch merkwärdig, dass sie verschiedene Formen zählt, die in lebendem Holze oder Pflanzen hausen. So leben Saperda-Arten in lebenden Pap- pelstämmen, die Oberea-Arten ebenfalls in lebendem Holze und die Repräsentanten der Gattungen Agapanthia und Phytoecia in Pflanzen. Unsre Fauna zählt 15 Genera, die alle, in Bezug auf ihre Larven, bekannt sind. Mir liegen 14 Genera vor und davon folgende Arten: Lamia textor IL. Monochamus sutor IL. Mesosa nebulosa FABR. Hoplosia fennica PAYK. Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. > hispidus IL. > hisprdulus PILLER. Åcanthoderes clavipes SCHRANK. Liopus nebulosus I. Åcanthocinus aedilis I. Exocentrus lusitanus IL. Saperda carcharias IL. » populnea I. » scalaris 1: » perforata PALL. Stenostola ferrea SCHRANK. Oberea linearis L. Phytoecia cylindrica I. Tetrops praeusta STEPH. Lamia textor L. Die Larve. Eine erwachsene Larve misst 30—40 mm und ist 7,,—8 mm breit iäber Prothorax. (Vergl. Fig. 8.) N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 99 Ihre Farbe ist weissgelb, die Behaarung kräftig. Der freie Teil des Kopfes braun. Epistoma dunkel, seine dunklere Farbe aber nach hinten zu nicht scharf begrenzt. Der Vor- derrand eingeschweift. Antennen kurz, 4-gliedrig. Ein Auge jederseits. Beine fehlen. Pronotum besonders charak- KRANEN Vf yes orda Mean 00 be ÄA NN BRÄNNA VR fo hate EE JE ig inöl Lamiastexrtor. L.-rgktarve von der Oberseite, 4. Puppe, ar kopt und Brustsegmente der Larve von unten. Die Larve 30—40 mm lang. teristisch, nach vorn von einer gebogenen Linie begrenzt. Dicht hinter dieser Linie stehen in einer Querreihe einige runde vertiefte Punkte. Die Pleuren durch Linien abgegrenzt. Die Hinterhälfte des ganzen Tergites matt, mit kleinen strich- förmigen Furchen. Prosternum vom Sternellum durch eine 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. tiefe Querlinie geschieden, und Schräglinien grenzen die Hypo- pleuren ab. Mesothorax hat keine locomotorische Warzen, aber eine Reihe kräftiger Borsten. Metathorax hat eine wenig ausgebildete von einer Querlinie geteilte Warze. Am Hinter- leib finden sich die locomotorischen Warzen an den 1.—7. Seg- menten. Die Warzen haben eine seichte Mittelfurche und zwei deutliche Querlinien. Die Warzen der Unterseite sind hoch, ohne Querlinien aber von einer tiefen Furche geteilt. Anus ist eine Ouerspalte. Die Puppe. Ein Exemplar war 35 X13 mm gross (Fig. 8 6).7 Die grossen -Seitendorne des Prothorax sowie die kurzen, dicken Antennen sind artcharakteristisch. Die Flägel sind kurz, reichen nur bis zu dem dritten Segmente des Abdomens. Die Tergite des 1.—6. Abdominalsegmentes mit je zwei dreieckigen, dichten Bärsten von rotbraunen Haa- ren versehen. Die Abdominalspitze mit einem hoch aufste- henden Mitteldorn. Lamaa textor ist bei uns nicht selten und wurde in verschie- denen Teilen unseres Landes gefunden. Sie lebt in frischen Weiden- und Pappelstämmen, besonders in ihren Wurzelteilen. Der Frassgang geht gewöhnlich zentral. Die Entwicklungs- stadien wurden bei uns noch nicht aufbewahrt. Herr Profes- sor Dr. J. E. V. Boas, Kopenhagen, hat mir aber gätigst Material fur die Beschreibung geliehen, wofär ich ihm hier mei- nen besten Dank ausdräcke. Monochamus sutor I. Die Larve (Fig. 9). Die erwachsene Larve ist etwa 40 mm lang und 7 mm Dbreit iber Pronotum. Der Kopf ist 4 mm breit und die vordere Hälfte seines freien Teiles ist braunrot mit einer nach hinten ziemlich gut markierten Grenze. Jederseits ein Auge, seitwärts unter den Antennen. Mandibeln spitzig, einander mit ein paar Spitzen beruhrend. Pronotum in seinem vordersten Teil matt, grauweiss ; dahinten eine glänzende, braune Partie, die vorn und an den Seiten dicht haarig ist. Die hintere Hälfte matt, unregelmässig gefurcht. Sternellum an der Unterseite durch eine Linie abgeschieden; die chitinisierten glänzenden Hypopleuren dagegen kaum ab- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 101 gegrenzt. Die lokomotorischen Warzen besonders charak- teristisch. Sie haben die Form einer liegenden 8 und sind sämtlich von einer Längsfurche geteilt. Die Oberfläche ist in runde Kleinwarzen zerfallen, die in einige parallel verlau- fende Linien geordnet sind. Fig. 9. Monochamus sutor L. Die Larve 40 mm lang. Die Puppe. Nur einige kleinere Exemplare von 17—18 mm Länge lagen mir vor. Die Seitenhöcker des Pronotums sowie die spiralig aufgerollten Antennen zeichnen die Art gut aus. Die Bedornung ist kräftig. Der Stirn ist mit 30 —40 Dorne besetzt. Auf dem Scheitel zwischen den Anten- nen stehen vier Dorne, zwei jederseits. Der Vorderrand des Pronotums hat eine Reihe Dorne und dabhinten stehen ver- 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. schiedene zerstreute. Der Seitenhöcker trägt oben 3—4 Borsten. Die Tergite des 1.—6. Abdominalsegmentes tragen je eine durch die Mittelfurche breit geteilte Dornengruppe. Der 7. Tergit hat nur 16—18 Borsten. Das letzte Segment ist in eine hoch aufstehende Spitze, die in einen schwarzen Dorn endet, ausgezogen. Die Seitenwälste desselben Seg- mentes sind mit einigen schwächeren Dornen versehen. Monochamus sutor ist in Schweden gewöhnlich an frisch gefällten Kieferstämmen, greift aber auch ein wenig älteres Holz an, und mehrmals fand ich ihn an gespaltenen klei- nen Stämmen, die als Zaunholz gebraucht waren. Die Frass- gänge sind breit, grösstenteils in der Rinde gelegen und die Holzoberfläche wird nur in seichten, nicht scharf begrenzten Gängen abgenagt. Erweiterungen dieser Gänge kommen oft vor, und abgenagte Holzflächen von 35 cm? sind nicht selten. Der Gang ist von groben Spänen gefällt und endet mit einem ovalen Loch, etwa 5 X 11 mm gross, das in das Holz fäöhrt. Der Holzgang ist unregelmässig, verläuft oft in Bogen, geht mehr gerade nach der Puppenwiege. Gewöhn- lich ist er leer, und die Späne werden in die Rindengänge angesammelt oder durch kleine Löcher durch die Rinde nach aussen entleert. Die Puppenwiege liegt tief im Holze und die Larve geht in dieser zur Puppe äber in derselben Rich- tung, in der sie eingekrochen ist. Den Larvengang kann der geschläpfte Käfer also nicht als Ausgang benutzen und muss sich selbst ein Flugloch ausnagen. Nach der Form des Käfers wird dieses rund und erinnert nicht so wenig an die Flug- löcher der Holzwespen. Nach den Untersuchungen von TRÄGÅRDH! ist Mono- chamus sutor bei uns einjährig und die Flugzeit fällt im Hochsommer (Juli) ein. Als technischer Schädling des Kie- fernholzes spielt dieser Käfer bei uns eine nicht unbedeutende Rolle. Beschädigung kann aber einfach durch Entrindung des Holzes vermieden werden, da die Larve fär ihre Entwick- lung durchaus an Rinde angewiesen ist. 1 TrRäGARDH, Tallbocken (Monochamus sutor 1.) etc. Skogsvårds- föreningens Tidskrift 1918, S. 221. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 103 Mesosa nebulosa FABR. Die Larve (Fig. 10). Die erwachsene Larve ist etwa 23 mm lang. Der Kopf gleichmässig braun. Frontalplatte ein wenig erhoben, durch eine dunklere Mittellinie geteilt und mit einer Querreihe feiner Längsstriche in der Mitte versehen. Vor diesen Längsstrichen stehen sechs Borsten, jede in einer Vertiefung. Labrum und Clypeus hell. Ein Auge jederseits, ausserhalb der Antenne, seit- wärts gerichtet. Die Mandibeln schief abge- schnitten, unten in eine Spitze auslaufend. Pronotum vorne braun, fein chagriniert, nicht glänzend. Hinten wird es gröber skulp- tiert und dann längsgestrichelt. Die lokomo- torischen Warzen sind der Länge nach schwach geteilt, mit runden Kleinwarzen. Das 9. Seg- ment trägt einen herausstehenden Chitindorn, ohne Fussplatte, also an seiner Basis nicht erweitert. Anus ist dreieckig. Mesosa nebulosa ist bei uns selten, wurde nur in den sädlichen Teilen Schwedens ge- funden. 1916 fand ich die Larve bei Kalmar in Birke (Betula) und später auf Öland (Halltorp) in Carpinus betulus und Corplus avellana. Sie scheint abgestorbene Zweige stehender Bäume vorzuziehen. Die Gänge gehen nur wenig unter der Rinde, später im Holze, wo auch die Puppenwiege zu finden ist. Die Ent- wicklung erfolgt im Hochsommer. Eine Larve von 7 ging !9/; zur Puppe iäber, und der Fig. 10. Mesosa Käfer schläpfte 5/8 1916. nebulosa FABR. Die Larve etwa 20 mm lang. Hoplosia fennica PAYK. Die Larve (Fig. 11). Erwachsen wird diese Larve 17 —18 mm lang mit einer schmalen und langen Körperform. Kopf hellbraun, vorne dunkler. Frontalplatte eben, von einer 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. hellen Linie geteilt, vorne mit einigen Borsten. Das Epi- stoma wulstförmig erhoben und mit einer Querreihe kurzer Fig. 11. Hoplosia fennica PAYK. Die Larve 17—18 mm lang. scharfer Längsleisten versehen. Vorne trägt es 6 Borsten; Labrum und Clypeus hell. Antennen sehr klein. Ein Auge jederseits. Pronotum vorne braun und glänzend, hinten. un- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 190 O UU regelmässig netzartig gefurcht. Die Gangwarzen des 1.—06. Abdomensegmentes sind von einer Längsfurche, die in der Mitte zu einer runden Vertiefung erweitert ist, tief geteilt; die des 7. Segmentes ist dagegen nicht so tief geteilt, Kemner phot. Fig. 12. Hoplosia fennica PayK. Lindenzweige mit Frassgängen und einer zweilöchigen Puppenwiege (rechts). Nat. Gr. die beiden Teile der Warzen haben jede 5—38 kleine runde Erhöhungen oder Kleinwarzen. Die Puppe (Fig. 12) etwa 12 mm lang. Die Behaarung nicht dicht. Der Vorderand des Pronotums ein wenig erhöht mit einer Reihe kräftiger Borsten. Die Kniee haben ein Kränzchen von Borsten. Das letzte Segment trägt an den 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Seiten einige kleine Borsten, in der Mitte einen grossen Dorn. Zufälligerweise war dieser in einem Falle an der Spitze gega- belt, normal ist aber einfach. Die Flägel reichen bis zu den Tibien der Hinterbeine, decken aber ihre Tarsen nicht. Die Antennen verlaufen bogenförmig hinter dem zweiten Beinpaare und reichen mit ihrer Spitze bis zu ihrem ersten Gliede zuräck. Hoplosia fennica wird fast in ganz Europa als eine Seltenheit betrachtet und ihre Entwicklungsstadien waren bisjetzt unbekannt. Zweifellos hat sie aber SCHIÖDTE schon unter dem Namen Exocentrus balteus (= lusitanus 1..) beschrie- ben!, während die echte Exocentruslarve ihm unbekannt ge- blieben ist. (Vergl. uber Exocentrus!) Die Larve habe ich in verschiedenen Teilen Schwedens gefunden, in Skåne, Öster- götland, Uppland und bei Stockholm. Sie lebt gewöhnlich in Lindenzweigen (7z/a), besonders in schon abgestorbenen von 2—5 cm Dicke, aber auch in Weiden- (Salix)- und Buche- /Fagus) Zweigen. Unter Lindenrinde hält sie sich besonders in den Bastteilen auf, und erst, wenn sie grösser wird, geht, sie tiefer, soxdass die Oberfläche des Splintes beruhrt wird. Die Gänge werden dann (Fig. 12) etwa 5 mm breit, ohne scharfe Ränder und oft mit einander zusammenlaufend, sodass scheinbar noch breitere Gänge entstehen. Die Puppen- wiege liegt gewöhnlich im Holze, auch zwischen Rinde und Holz kann man Puppen finden. Das Flugloch liegt meistens dort, wo die Larve in die Wiege gegangen ist. Zufälliger- weise kann es aber auch wo anders liegen, da das weiche Lindenholz dem Käfer wenig Wiederstand bietet. Die Entwicklung findet im Vorsommer statt, und mehrere Puppen habe ich z:. Bi "/s 1917 bei Stockholm gefunden. Entwicklung einjährig. Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. Die Larve (Fig. 14). Die erwachsene Larve wird 10—13 mm lang, Ihr Kopfist gelb, ohne auffallenden dunkle- ren Vorderrand. Ein Auge jederseits. Maxillarpalpen 2- gliedrig mit dem dritten Glied an der Basis des langen ers- 1 SCHIÖDTE, De metamorphosi eleutheratorum observationes, Nat. Hist: Tidskrift, Bd XI876,p. 427: Tab; ÖCVIINSBiona=! N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 107 ten angedeutet. Pronotum vorne glänzend, hinten matt, mit undeutlicher Chagrinierung. Die Gangwarzen sind von einer Fig: 14. Fig. 13. Pogonochaerus fasciculatus DE GEER. Frassgänge und zwei Puppenwiegen im Fichtenholz ?/3 X. Fig: 14, ,Larve und Puppe: Dierlharve 13 mm, lang. fo) 2 D Mittelfurche geteilt. Jeder Teil ist in verschiedene Richtungen geteilt .und in je 4 bis 6 Kleinwarzen -:zerfallen. Das 9. Segment besonders charakteristisch. Dorsal trägt es hinten 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. eine kleine Chitinplatte mit einer einzigen erhabenen, schar- fen” Längsleister (VerglFignig BirSeiter87) Die Puppe (Fig: 14). 7 bisSt8mmölane. KPronotum gleichmässig beborstet, vorne ohne Borstenrand. Die Kniee haben 1—2 Borsten. Die Abdominaltergite haben hinten nur eine schwache Borstenreihe. Das letzte Segment hat einen kräftigen Mitteldorn und an seinen beiden Seiten einige Seitendorne, von denen die unteren nach vorne gebogen sind. Die Antennen reichen mit ihrer Spitze bis zu dem Kopfe zuräck. Die Flägel decken das erste Glied der Hintertarsen. In Fichten- und Kieferästen oder gespaltenem Zaun- holz derselben Holzarten ist dieser Käfer gewöhnlich, oft mit Semanotus undatus L., Coenoptera minor L., Magdalis vio- Zacea u. a. Käfern vergesellschaftet. Die Gänge gehen ziem- lich tief in: dem Splinte undvsindi bis 5 ramibreicissD;e Puppenwiegen (Fig. 13) werden als Hakengänge im Holz !'s—1 cm unter der Obetfläche und parallell mit dieser an- gelegt:. Ihre Grössevist 5X 11 mm; Der Käfer benutztrden Larvengang beim Verlassen der Wiege und die Flugzeit ist der Hoch- oder Spätsommer. Ein Käfer schläpfte ?/g 1913. Eine Puppe habe ich ??/& 1916 bekommen. Pogonochaerus hispidus L. Die Larve (Fig. 16) erinnert sehr an fasciculatus DE GEER, ist jedoch gewöhnlich kleiner und selten uber 9 mm lang. Abweichend verhalten sich die Maxillartaster, die nur zweigliedrig sind. Ihr bestes Kennzeichen hat jedoch diese Larve in ihrer Chitinausrästung des 9. Segmentes. Wie bei fasciculatus trägt dieses Segment hinten eine kleine Chi- tinplatte, die aber hier queroval (0,09 X 0,02 mm) und an der Oberfläche mit 15—20 feinen erhabenen Längsriefen ver- sehen-ist.ou(MetelnFig.: 30B) Die Puppe ist 5—5,; mm lang, mit der von fasciculatus sehr nahe tUbereinstimmend. Das besondere Merkmal des Käfers, die in eine äussere Spitze ausgezogenen Flägeldecken, ist auch hier bemerkbar. Die Flägelspitze ist abgestutzt und ihr ventraler Rand ausgezogen. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 109 Diese Art zieht bei uns besonders Lindenzweige vor, kann aber auch in anderen Laubhölzern leben, wie z. B. hier bei Stockholm in Sorbus aucuparia L. und Cotoneaster. An diesem letzten Strauch habe ich sie in sehr dännen (1,5 Kemner phot. Eiga Fiske. Fig. 15. Pogonochaerus hispidus L. Frassgänge an Lindenästen. Fig. 16. Larve, etwa 9 mm lang. —3 mm dicken) Zweigen gefunden. An der Linde findet man sie in I1—2 cm dicken, abgestorbenen Zweigen, sie geht aber auch in Reisig, wo sie oft mit Exocentrus lusitanus und Hoplosia fennica zusammen lebt. Ihr Gang geht anfangs im Bäste u(Eig IN). Erst als erwachsenigeht sie sojtief, dass der Splint abgenagt wird; am öftesten geschieht das gar 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. nicht, wenn nämlich die Rinde genägend dick ist. In sehr dännen Zweigen geht der Gang dagegen fast sofort zwischen Rinde und Splint. Der Gang ist unregelmässig, bald breit, bald schmal, gewöhnlich von Spänen gefällt. Die Puppenwiege (Fig. 7) liegt im Holze und, um diese anlegen zu können, geht die Larve als erwachsen durch ein kleines ovales Loch in das Holz hinein. Der Gang im Holze kann länger oder kärzer werden; schliesslich wird er nach der Oberfläche gefährt und in ihrer Nähe zu einer Wiege erweitert. Das Flugloch wird oft durch den Splint fertig genagt und dann mit einem Propfen zugestopft. Auf Fig. 7 sind Lindenäste mit Puppenwiegen dieser Art abgebil- det. Die Holzgänge sind sehr kurz und die Wiegen prä- sentieren sich als kleine gebogene Gänge mit zwei Öffnungen. Durch die kleinere, die nur circa 0,75 X 1,35 mm misst, ist die Larve in das Holz eingedrungen; die nicht ganz durch- nagte grössere, die 1,90 X 3,25 mm misst, ist das Flugloch des entwickelten Käfers. Die kleinere Öffnung ist auffallend klein und es ist merkwärdig, dass sich die Larve durch die- selbe einzunagen vermag. Die Entwicklungszeit ist im Sommer, und mehrmals habe ich Imagines Ende Juni bekommen.! Pogonochaerus hispidulus PILLER. (= bidentatus THOMS.). Die Larve (Fig. 18). Stimmt gut mit den beiden fräher erwähnten Pogonochaerus-Arten uberein. Der Kopfist jedoch an seinem vorderen Rande dunkler. Das Epistoma . vorne verdickt und an den Seiten mit einem oberen Rande. Maxillarpalpen deutlich 3-gliedrig. Pronotum grob chagri- niert. Die Chitinplatte des 9. Segmentes bedeutend grös- 1 Bei den vielen Exemplaren, die ich zächtete, hatte ich oft Gelegen- heit ihre eigentämliche Schreckstellung zu beobachten. Wenn der Käfer herunterfällt, nimmt er eine Stellung auf der Seite liegend ein, mit den Antennen hoch äber den Räcken gebogen und den Beinen unter dem Körper zusammengezogen, und ruht in dieser Stellung eine Weile. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 100 Gr ser als bei /Aispidus; O,3 X 0,15 mm gross, mit IO bis II Längskielen versehen. (Vergl. Fig. 3 B.) Die Puppe ist 7 mm lang, der von fasciculatus sehr ähn- lich. . Das letzte Segment hat einen Mitteldorn; Seitendorne Kemner phot. FaoNngt Fig. 15. Fig. 17. Pogonochaerus hispidulus PILtER. Frass, Flugloch und eine auf geschnittene Puppenwiege im Haselholze !J2 X. Fig. 18. Larve, etwa 10 mm lang. fehlen dagegen ganz und einige kleine Borsten nehmen ihre Stelle ein. Die Spitze der Flägel ist ventral ein wenig zu- gespitzt. Diese Art lebt bei nus ausschliesslich im Laubholz; ich fand sie in abgestorbenen Zweigen von Corylus avellana und [T2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Carpinus betulus. Die Frassgänge der Larven gehen haupt- sächlich in der Rinde und die Splintoberfläche wird wenig berährt. Sie werden etwa 4 mm breit, gehen oft längs den Zweigen und sind gewöhnlich von Spänen dicht gefällt. Die Puppenwiege ist im Hakengang, der fast rechtwinkelig in das Holz geht., Das. Flugloch ist /3 oder 3,5 Xx 2 mm weit, mit seiner grössten Breite in der Längsrichtung des Holzes angelegt (Fig. 17). Die Entwicklung wird im Juli beendet, und von >?/; 1916 gesammelten Larven bekam ich ”/; Puppen. Die Imagi- nes schläpften 25.—209. Juli. Acanthoderes clavipes SCHRANK. Die Larve (Fig. 19) wird bis 28 mm lang und 5 mm breit iber Pronotum. Der Kopf, breit, glänzend, mitieinigen eingedriäckten Punkten, sein Vorderrand dunkelbraun, hinten von einer geraden Linie begrenzt. Ein Auge jederseits: Pro- notum glänzend, vorne chagriniert, hinten grob netzartig ge- furcht. Die Gangwarzen des Abdomens von einer Mittel- furche geteilt und in runde Kleinwarzen zerfallen. (Siehe FigI0:) Die Puppe (Fig. 19) breit und abgeplattet, etwa 16 X 8 mm. Ihre Ruäckenseite trägt eine reiche Borsten- und Dornen-Ausrästung. Die Dorne haben gewöhnlich an ihrer Basis ein feines Haar. Der Kopf trägt auf dem Clypeus an der Basis der Antennen jederseits eine zu einer breiten Erhöhung zusammengewachsene Borstengruppe. Das Pro- notum zeigt verschiedene Borsten und Dorne. Besonders zahlreich sind derartige auch am vorletzten Segmente vor- handen, wo sie teilweise nach vorne gerichtet sind. Das letzte Segment hat einen Mitteldorn und an den Seiten ver- schiedene kleinere Dorne, von welchen die ventralen nach vorne gerichtet sind. Die Kniee haben jede mehrere Borsten. Die Deckflägel reichen öber die Tibien hinaus, die Tarsen liegen dagegen frei. Die Antennen erreichen die Tarsen der Vorderbeine nicht, sondern liegen äber ihren Tibien. Åcanthoderes clavipes ist bei uns ziemlich selten. Ich N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 113 habe ihn ein paar mal im Birkenholz (Betula alba) gefun- den, und immer in altem, liegendem, schon seit Jahren abge- / llif5 UUNKPTNK N AG Nd , i NV) SM KNDR, SVS H & SES) Fig. 19. Åcanthoderes clavipes SCHRANK. Die Larve bis 28 mm lang. storbenem Holze. Der Frassgang geht anfangs unter der Rinde und wird dort bis 8 mm breit. Später geht er in das Holz und endet dort in einer Puppenwiege, oft so oberfläch- S— 22037 — Entomol. Tidskr. Årg. 43- - Häjt. 2 (1922). I 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922: lich gelegen, dass die Rinde ihre äussere Wand bildet (Fig. 20). Das Flugloch wird von der Larve ausgenagt und mit einem Prop- fen Späne geschlossen. Es ist etwa II mm lang, 4.5 mm breit. Die Entwicklung scheint bei uns nicht immer zu gleicher Zeit 2008 1016 fand ich in der Nähe von Stock- holm mehrere Imagines fliegend beendet zu werden. oder an alten Birkenstämmen sitzend. Gleichzeitig wurden so- wohl erwachsene Larven, 25— 28 mm lang, wie halberwachsene etwa 15 mm lang gefunden. Lar- ven, von, 101-bis"22-mm Länge wurden im Mai in Småland ange- troffen. VWVielleicht kann die Ge- neration bei uns zweijahrig sein. In Frankreich ist sie nach PER- Kermner Hot... UNISternjahene. Fig. 20. Acanthoderes clavipes SCHRANK. Puppenwiegen und Flug- löcherim morschen Birkenholz. 1/3 X. Liopus nebulosus L Die Larve (Fig. 21) bis 15 mm lang und 3 mm breit uber Pronotum. Der Kopf ist 1,; mm breit. Sein Vorder- rand braun, sonst ist er gelb, glänzend und nicht skulptiert. Ein grosses, ovales helles Auge jederseits, ausserhalb der Antennen. Pronotum vorne glänzend, fast nicht skulptiert, seine hintere Hälfte matt, mit einigen unbededeutenden seich- ten Furchen. Diese matte Oberflächenpartie geht auch auf Metanotum iäber. Die Gangwarzen von einer Mittelfurche geteilt und ihre Oberfläche in unbedeutende Kleinwarzen zerfallen. Das 9. Segment ist unbewaffnet. Die Puppe (Fig. 21) etwa 16 mm lang. Die langen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. I15 Antennen gehen hinter die Kniee der Hinterbeine und er- reichen auf der Bauchseite wieder den Antennenschaft. Das Pronotum trägt an seinem Vorderrand eine Reihe von acht mit Basalhaaren versehenen Dornen und dahinten einige der- artige kleinere. Die ausgezogenen Seitenhöcker des Protho- rax tragen auch je einen Dorn. Die zwei letzten Abdomi- Fig. 21. Liopus nebulosus L. Die Larve etwa 15 mm lang. nalsegmente sind ausgezogen, lang. Die Tergite tragen ver- schiedene kleinere Dorne. Das letzte Segment hat drei starke Seitendorne, aber keinen Mitteldorn. Liopus nebulosus ist gewöhnlich unter der Rinde ver- schiedener Laubhölzer, wie Pyrus-Arten, Corplus avellana, Fagus silvatica, Prunus aucuparia, Quercus u. a. Keine be- sondere Dimensionen des Holzes werden vorgezogen, dage- 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. gen muss die Rinde nicht zu fest darauf liegen; und bereits seit einigen Jahren abgestorbene Teile werden mit Vorliebe angegriffen. Der Frassgang geht zwischen Rinde und Splint, hauptsächlich in der Rinde, und die Holzoberfläche wird sehr wenig abgenagt. Die Puppenwiege (Fig. 4, Seite 90) ist das erweiterte Ende des Ganges. Sie wird mit einem Ring von Spänen ausgekleidet, wie die fär R/hagium-Arten wohlbe- kannten Wiegen. Sie ist etwa 12 X 4 mm gross und die Larve kehrt sich gewohnlich in ihrer Kammer um und nagt ihr Flugloch in der Nähe der Larvengangmändung aus. Es ist abgerundet, 2—3 mm weit. Die Entwicklungszeiten sind unregelmässig und kleine wie grosse Larven werden gewöhnlich zusammen gefunden. Wahrscheinlich ist die Generation einjährig. Imagines habe ich in Juni und Juli bekommen. Frisch geschläpfte Käfer z. B. 5/7-1916 auf Öland. Acanthocinus aedilis L. Die Larve (Fig. 22) wird erwachsen 30—40 cm lang. Uber Prothorax ist sie abgeplattet, bis 7 mm breit. Der Kopf ist gelbbraun, am Vorderrande dunkel, bis 4 mm Dbreit. Die Oberseite des Kopfes platt, glänzend, von ein paar Ver- tiefungen hinter dem Vorderrand charakterisiert. Unter den unbedeutenden Antennen sind die Kopfseiten vorgezogen und von der Räöäckenseite als eine nach vorne gerichtete Spitze ausserhalb der Mandibeln zu sehen. Jederseits be- findet sich ein ovales, grosses Auge. Pronotum vorne glän- zend, hinten matt mit einigen Punkten in der Mitte. Die Gangwarzen matt, ohne Mittelfurche und ohne Kleinwarzen. Jederseits haben sie eine schiefe Seitenfurche und zwischen diesen zwei QOuerlinien, die in der Mitte weit getrennt sind und ein kleines Feld einschliessen, an den Seiten dagegen zusammenlaufen. Die Puppe (Fig. 22) ist gross und platt; die 2-Puppe bis 20 mm, die $ Puppe 22—24 mm lang; beide tragen die Hinterleibsspitze ausgestälpt und hinten weit ausste- hend. Bei der weiblichen Puppe, die gewöhnliche Antennen N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 1 hat, verlaufen diese einfach gebogen hinter den Hinterbeinen und erreichen mit ihrer Spitze das erste Glied. der Antennen Fig. 22. Acanthocinus aedilis CL. Die Larve bis 40 mm lang. wieder. Bei der Jg-Puppe gehen die sehr langen Antennen erst wie bei der weiblichen hinter den Hinterbeinen, weichen dann in einem grossen Bogen nach der anderen Körperseite aus, wobei die beiden Antennen sich kreuzen, laufen dann nach vorne in einem Bogen unter dem Kopf, gehen zuriäck I 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. und enden schliesslich uber den Hintertarsen. Die Beine ragen mit ihren Knieen weit hervor und es ist auffallend, dass die Tibien nicht dicht bei den Schenkeln liegen. Die Trochan- KALMAR I = 4 2 LÅ ; Kemner phot. Fig. 23. ÅAcanthocinus aedilis L. Frass am Kieferholz. Links eine Puppenwiege unter der Rinde, rechts das Flugloch einer derartigen im Splinter 26" teren sind vergrössert und an den Mittel- und Hinterbeinen säbelartig von den Schenkeln weit ausstehend. Die Hinter- leibsspitze ist kräftig bewaffnet, aber ohne Mitteldorn. ÅAcanthocinus aedilis ist bei uns weit verbreitet und äber- all auf Kieferholz zu finden. Er zieht dickere Stämme vor N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 119 und lebt auch gerne unter der Rinde von Baumstämpfen. Nach einer Uberwinterung in der Puppenweige oder — mehr ungewöhnlich — einer Entwicklung im Vorjahre fliegt er im Frähling, und im grellen Maisonnenschein kann man ihn auf Kieferstöcken und Stämpfen in Kopula finden. Die Eier werden unter die Rinde eingeschoben, und wenn keine ge- eignete Rindenritzen dafär zu finden sind, nagt das Weib- chen ein trichterförmiges Loch durch die Rinde (siehe Fig. 2) und schiebt seine Eier durch dieses unter die Rinde hinein. 3 bis 4 Eier fand ich ringsum das Loch eingeschoben. Die Eier sind langoval 3 X 0,,5 mm. Das Loch wird merkwiär- digerweise nicht an den dännsten Stellen der Rinde ausge- nagt, also in den Ritzen, sondern oft an den dicksten Par- tieen. Die Larvengänge (Fig. 23) gehen zwischen Rinde und Splint, hauptsächlich in der Rinde. Die Splintoberfläche wird nur durch einen seichten, nicht scharf begrenzten Gang abgenagt. Der Gang ist breit, oft drei cm oder mehr, und mit Spänen dicht gefällt. Oft gehen die Gänge dicht bei einander und die Späne bilden dann grosse Kuchen unter der Rinde. Die Puppenwiege wird entweder unter der Rinde oder als ein seichter Hakengang im Splinte ausgenagt. (Vergl. Seite 90.) Diese letzte Verpuppungsart reiht diesen Bock unter die technisch schädlichen Arten der Holzkäfer ein. Seine Wirk- samkeit unter der Rinde ist sonst ziemlich harmlos und ohne grössere Bedeutung. Das Flugloch durch die Rinde wird von dem Käfer aus- genagt. Es ist oval, etwa 3 X 8 mm gross. Die Entwick- lung findet wie gesagt gewöhnlich im Spätsommer statt und die Imagines öberwintern dann. Ich bekam z. B. mehrere Puppen Ende August I911. Exocentrus lusitanus L. Die Larve (Fig. 25)! ist klein und dick, erwachsen etwa 10 mm lang. Der Kopf ist tief in den Prothorax zuräckge- 1 Wie bei der Beschreibung von der Hoplosia fennica-Larve her- vorgehoben wurde, hat SCHIÖDTE diese in seinem klassischen Larvenwerke als Exocentrus beschrieben. Die richtige Exocenrtrus-Larve wurde jedoch bereits von PErrouD kenntlich beschrieben [Ann. de la Soc. Linnéenne de Lyon 1854—55, S. 231], was auch PERRIS zitiert (Larves des Coléoptéres 1877, S. 482). 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. zogen, hell, wenig dunkel auch an dem Vorderrand. Anten- nen klein, Augen fehlen. Mandibeln kurz, an der Spitze quergeschnitten. Die Maxillarpalpen zweigliedrig. Prono: at FEET agg Fig. 24. Exocentrus lusitanus EL. Lindenzweig mit Frassspuren und Flug- löchern. Nat. Gr. Fiös 25. ,Larve, etwa 10 mm. lang. tum durch die Dicke des Körpers schief gestellt, nur hinten mit einer dreieckigen Partie lokomotorisch tätig. Dieses Dreieck ist glatt, mit einigen seichten Längsfurchen. VWVorne ist das Pronotum gleichförmig behaart. Die hoch aufstehen- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. T21 den Gangwarzen glatt, von einer tiefen Längsfurche geteilt und jede Hälfte mit einer 'Seitenlinie und einer nach der Mitte zu gabelig geteilten Querlinie versehen. Das 9. Seg- ment ist unbewaffnet. Das 8. trägt vor seinem Hinterrand eine erhöhte Ouerleiste mit etwa 15 kurzen kleinen chitini- sierten strichförmigen Erhöhungen. Die Puppe (Fig. 25) ist sofort kenntlich durch ihre nach hinten gerichteten Seitenhöcker des Prothorax. Sie ist 5— 5,;s mm lang, weiss, mit langen Borsten besetzt. Die Kniee tragen jedes eine Gruppe Haare. Das letzte Segment trägt einen Mitteldorn und ein paar Seitendorne. Auf der Bauch- seite reichen die Flägel bis zum dritten Tarsalglied des letz- ten Beinpaares. Die Antennen liegen iäber den zweiten und dritten Beinpaaren und erreichen wieder mit ihrer Spitze das dritte Antennenglied, ohne den Kopf zu berähren. Exocentrus lebt, soweit ich gefunden habe, ausschliesslich in abgestorbenen Lindenästen, ist aber an dieser Baumart nicht selten. Gewöhnlich lebt er mit Pogonochaerus hispidus und Hoplosia fennica zusammen. Sein Frassgang geht an- fangs in der Rinde zwischen den dicken Bastschichten dieser Baumart, später verläuft er tiefer und ein 2—3 mm breiter Gang wird an der Splintoberfläche sichtbar (Fig. 24). Oft geht er in das Holz hinein, und selbst in der Markhöhle kann man Exoceatrus-Larven finden. Die Puppenwiegen werden auf verschiedene Weise eingerichtet. FEinfache Hakengänge kommen vor sowie Wiegen mit zwei Öffnungen, denen von Po- gonochaerus hispidus ahnlich. Die im Holze gehenden Lar- ven fuhren ihren Gang in die Nähe der Holzoberfläche und verpuppen sich dort, dicht hinter dem von der Larve aus- genagten Flugloche. Die Entwicklungszeit ist im Hochsommer. "(6 1917 fand ich z. B. mehrere Puppen bei Stockholm und Anfang Juli schlipften mehrere Käfer. Saperda carcharias IL. Die Larve (Fig. 27) wird erwachsen bis 40 mm lang, ihre grösste Breite 6—6,; mm, ihre Dicke 7 mm. Kopf 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. mehr oder weniger braun. Ein Auge jederseits. Antennen 3-gliedrig mit einem langen zweiten Glied, welches ein dännes zugespitztes drittes trägt; (Supplementärglied?) Das schief nach vorne gestellte Pronotum ist fast ganz chitinisiert. Die hintere Hälfte dicht mit breiten, nach hinten gerichteten Chi- Kemner pbhot. Fig. 20: Fog € AA Fig. 26. Saperda carcharias L. Puppenwiege in einem Pappelstamm 2/2 X Fig. 27. Larve, etwa 40 mm lang. tinkörnern versehen, die nach hinten zu kleiner werden. Die Hypopleuren sind auch chitinisiert und als zwei braune Plat- ten markiert. Die Gangwarzen sind mit kleinen Chitinkör- nern bekleidet, die jedoch kleiner sind als die des Pronotums. Die Warzen der Räckenseite haben eine Mittelfurche, zwei Seitenlinien und zwei zu beiden Seiten zusammenlaufende N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 123 Querlinien. Die Warzen der Bauchseite haben nur eine Querlinie, die an den Seiten einen nach vorne gehenden Ast aussenden. Diese Art lebt in lebenden Stämmen oder dickeren Zwei- gen von Populus- oder Salix-Arten. Die basalen Teile wer- den vorgezogen und auch in den grösseren Wurzeln gehen die Larven gern, wo sie oft mit Larven von Trochilium apti- formis zusammen gefunden werden. Der Gang geht im An- fang unter der Rinde, später tief im Holze, in kleinen Stäm- men oder Wurzeln oft in Zentrum. Die Gänge sind oval bis 15 mm breit, dagegen oft relativ kurz, 10 bis 20 cm lang, was zweifelsohne seine Erklärung darin hat, dass der reiche Saftfluss den Larven genägend Nahrung bietet. Die Puppen- kammer wird oft in der Spitze eines zentralen Ganges ange- legt:. Sie. ist in Ulmange 40615 mmyctundädie Puppe ruht dort mit dem Kopfe nach unten auf einem dicken Zap- fen zusammengepresster Späne. Das Flugloch wird von der Larve vorbereitet, indem sie den Gang dicht an die Rinden- oberfläche fährt. Es liegt gewöhnlich unter der Puppenwiege. Im Hochsommer findet das Schläpfen statt. Eine Puppe wurde t0/7 gefunden und Imagines anfang August beobachtet. Wie in der Einleitung gesagt, fressen die Käfer Pappelblätter. In ihren Scheiben nagen sie grosse Löcher aus, die durch die zerfetzten Ränder charakterisiert sind. (Stiehe Fig. 1.)- Die Entwicklung dieser Art ist wahrscheinlich zweijährig. Saperda populnea I. Die Larve (Fig. 29) stimmt ziemlich mit der von car- charias äberein, wird jedoch nur gegen 20 mm lang und ist bedeutend schmäler. Der Kopf ist gelbbraun mit dunklerem Vorderrand. Pronotum nicht so stark chinisiert, die Chitin- körner der Hinterhälfte im Gegensatze zu denen der carcharias ebenso stark wie die der Vorderhällte. Die Metapleuren der Unterseite nicht merkbar dunkler als Sternum und Metaster- num. Die Puppe (Fig. 29) hat wie der Käfer keine Seiten- höcker am Prothorax. Sie ist gelbweiss, 8 bis 17 mm lang. 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Ihre Form ist lang und schmal und die Kniee ragen wenig von den Körperseiten heraus. Die Beborstung spärlich und Haken wie Dorne fehlen auch am letzten Segment, das nur mit einer Borstenreihe versehen ist. Die Kniee sind nackt. Die Flägel reichen bis zum dritten Tarsalgliede des hinteren Kemner phot. Fig. 28. Saperda populnea LIL. Espenzweige mit Frassgängen und Gal- DD: len. Nat. Gr: Beinpaares. Die Antennen biegen sich hinter dem zweiten Beinpaare um, erreichen aber mit ihrer Spitze den Kopf nicht. Diese weit verbreitete und gewöhnliche Art lebt nur in lebenden kleinen Ästen oder kleinen Stämmen von Zitter- pappeln oder ausnahmsweise anderer Holzarten, wie anderer Populus- und Salix-Arten. Auch sehr dänne Äste können gebraucht werden; gewöhnlich haust sie in etwa centimeter- dicken Stämmen, die von dem Ancgriffe der Larve Gallen- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 125 artig verdickt werden (Fig. 28). Jeder Ast trägt gewöhnlich nur eine Galle. Zufälligerweise können doch mehrere unter einander liegen und dann eine längere Verdickung des Stam- mes bilden. Fär die Eiablage nagt das Weibchen nach BoaAs! Fig. 29. Saperda populnea L. Die Larve etwa 20 mm lang. eine nach oben offene hufeisenförmige Spalte in der Rinde aus und im untersten gebogenen Teile derselben setzt sie ein Ei ab. Die junge Larve lebt anfangs unter dem von dem gebogenen Gang begrenzten Rindenstäck, und es entsteht durch ihre Tätigkeit dort ausserhalb der normalen eine ab- 1 Boas J. E. V. Ueber einen Fall von Brutpflege bei einem Bock- käfer. Zool. Jahrbächer; "Abt. för Syst. 13. Bd. 1900, S. 247. 1260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. normale Holzschicht, was die Verdickung des Stammes her- vorruft. Die Larve dringt später in das Holz hinein, wo sie erst im Splinte einen horizontalen Gang ausnagt und schliesslich einen zentralen Gang anlegt. In der Spitze dieses zentralen Ganges legt sie schliesslich ihre Puppenwiege an und die Puppe ruht wie bei S. carcharias gewöhnlich mit dem Kopfe nach unten. Das Schläpfen erfolgt im Frähsom- mer. Die Generation ist nach BOoaAS entschieden einjährig. Saperda scalaris [L. Die Larve dieser Art, die wie die folgende perforata in von carcharias und populnea abweichender Weise unter Kinde lebt, weicht von den erwähnten :Saperda-Larven durch einen abgeplatteten Körper ab, und stimmt in dieser Hin- sicht nahe mit den öbrigen rindenbewohnenden Cerambyciden- larven iberein. Der Kopf ist von der gewöhnlichen Form. Frontale vorne matt, mit zwei vertieften Insertionsstellen fär Muskeln. Die Antennen unbedeutend mit einem spitzi- gen Endglied. Augen fehlen. Pronotum vorne glatt, hinten mit kleinen braunen Chitinkörnern bekleidet, die ihm ein mat- tes Aussehen verleihen. Diese Körner sind fast von derselben Grösse, ohne sich hinten zu verkleinern. Der Vorderrand trägt einige kräftige Borsten. An der Mittellinie stehen 4 Borsten ziemlich isoliert. Die Gangwarzen haben die zwei charakteristischen an den Seiten zusammenlaufenden QOuer- linien. Sie sind matt, durch eine glatte Mittelfurche geteilt. Die Puppe erinnert an die von populnea, ist aber grös- ser, 16—20 mm lang und mit Borsten und Dornen versehen. Pronotum trägt einige Dorne, wovon jeder eine Borste an seiner Basis hat. Ein paar grosse Dorne kann auch von der Räckenseiteper den "Antennen? gesehen werden. DastScu: tellum sowie die Abdominalsegmente tragen auch Dorne, und das letzte Segment hat jederseits ein paar Seitendorne, aber keinen Mitteldorn. Die Kniee sind nackt. Saperda scalaris ist polyphag und kommt: an allerlei Laubhölzern, wie an Eichen, Birken, Obstbäumen, Sorbus ' aucuparia, Populus- und Salixr-Arten vor. Sie lebt nur in N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN, [27 schon abgestorbenen Holzteilen undé zieht dickere Stämme” vor. Der Karvenganga.: (figi 30) geht ausschliesslich zwischen Holz und Rinde und die Holzoberfläche wird wenig abgenagt. Der Gang ist 5—7 mm breit. Zufälligerweise kann er aber breiter werden. Die Puppenwiege wird als ein einfa- cher Hakengang im Splinte ein- gerichtet; unter abnormalen Ver- hältnissen kann sie doch zwischen Rinde und Splinte liegen, in einer schalenförmigen Vertiefung des Splintes. Das Flugloch wird von einem Propfen Späne zugestopft und misst etwa 6 X 8 mm. Die Schläpfungszeit der Käfer ist im Frähling und mehrere Pup- peniibekam ich, Zz. BjaustBichen 2/5 1917. Verschiedene Grössen von Larven werden oft mit den Puppen zusammen gefunden und die Entwicklung kann wahrschein- lich in gewissen Fällen zwei Kemner phot. Jahre dauern, wenn auch eine FINN OVER fertar stallar einjährige Entwicklungszeit das Frass mit Fluglöchern in Eber- normale ist. esche. !/e X. Saperda perforata PALL. Die Larve (Fig. 32) stimmt mit der von scalaris sehr uberein, und eine Unterscheidung stösst auf Schwierigkeiten. Eine Untersuchung eines grossen Materials hat gezeigt, dass die Muskeleindruäcke an dem Hinterrand des Frontalen bei perforata undeutlich und nicht glänzend sind. Am Pronotum stehen bei der Mittellinie keine vier isolierten sondern jeder- seits meheren Borsten. 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Kemner phot. Fiostkod: Bion 32. Saperda perforata Pai. Fig. 31. Espenrinde mit Frassgängen !/4. 32. Larve und Puppe. Die Larve etwa 30 mm lang. Die Puppe (Fig. 32) stimmt genau mit der von scalaris uberein. Ihre Hakenbewaffnung jedoch kräftiger. Diese Art ist im Gegensatze zu scalaris monophag und lebt bei uns nur unter Espenrinde. Sie ist entschieden se- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 129 kundär und zieht schon seit langem abgestorbene Stämme vor. Die Gänge gehen zwischen Rinde und Holz, haupt- sächlich doch in der Rinde, und die Holzoberfläche wird sehr wenig abgenagt. Die Gänge sind breit und mit langen Spä- nen gefullt (Fig. 31). Die Puppenkammer ist ein Hakengang (Fig. 6, Seite 91) dicht an der Splintoberfläche und das Flug- loch wird mit Spänen zugestopft. Die Entwicklung erfolgt im Sommer, und mehrere Ima- gines schläpften z. B. in Stockholm ?/7 1914. Stenostola ferrea SCHRANK. Die Larve! (Fig. 34) erinnert ein wenig an Saperda scalaris, besonders durch die Chitinkörner des Pronotums. Sie wird erwachsen bis etwa 18 mm lang. Der Kopf ist glatt, vorne rotbraun. Die Antennen unbedeutend mit einem spitzigen Endeglied. Ein Auge jederseits. Bewaffnung des Pronotums kräftig. Die hintere Hälfte, die durch ein paar Seitenlinien von den Pleuren abgegrenzt wird, trägt eine reiche Körnerausräöstung. Die Körner werden nach hinten zu kleiner, und diese kleinen hinteren Körner gehen auch aufs Metanotum iäber. Die Gangwarzen haben die gewöhn- lichen Seiten- und Querlinien, sind aber sofort durch ihre Auskleidung mit kleinen spitzigen Dornen, die sowohl an den Räcken- wie an den Bauchwarzen vorkommen, kenntlich. Diese, bei uns nur in den söädlichsten Teilen unsres Lan- des vorkommende Art lebt in abgestorbenen Lindenzweigen. Der Frassgang der Larve (Fig. 33) geht anfangs in den äus- seren Teilen der Rinde, und dort oft so oberflächlich. dass die Rinde daräber aufplatzt. Später geht er tiefer in die Rinde. Erst kurz vor der Verpuppung geht er so tief, dass die Holzoberfläche berährt wird. Die Gänge an der Holz- oberfläche sind darum kurz, selten mehr als ein paar Zenti- meter lang. Die Puppenwiege kann von verschiedener Art sein. Sie ist in einigen Fällen ein einfacher Hakengang, in 1! Das Material zu dieser Beschreibung sowie zu der von Oberea linearis wurde mir gätigst von Herrn E. ROSENBERG zur Verföägung ge- stellt, und ich bringe ihm hiermit meinen besten Dank dafär. 9 — 228. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2 (1922). 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. anderen liegt sie viel tiefer ohne ihren Charakter als Haken- gang zu verlieren. Schliesslich kann sie auch ein Holzgang sein, der ohne umzubiegen in eine Puppenwiege ubergeht, Kemner phot. Fig: 33. Fig. 34. Stenostola ferrea SCHRANK. Fig. 33. Frass und Puppenwiege im Lindenholze !/2 X. Fig. 34. Larve, etwa 18 mm lang. welche dann der Käfer durch ein besonderes Flugloch ver- lässt. Die Wiege ist etwa 15 X 4 mm gross, das Flugloch 325 Mmm. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 131 Die Entwicklung endet im Mai, und ”?/5 1919 schläpften mehrere Käfer. Gleichzeitig wurden zwei verschiedene Grös- sen von Larven observiert, was darauf deutet, dass auch andere Entwicklungszeiten vorkommen können. Die Genera- tion ist in normalen Fällen zweifelsohne einjahrig. Oberea linearis L. Die Larve (Fig. 35) wird erwachsen 25 mm lang aber nur etwa 3 mm breit. Der Kopf ist relativ gegeniäber dem schmalen Prothorax gross, wenig abgeplattet und im Ouerschnitt kurz oval. Ein Auge jederseits (I. C. NIELSEN hat es nicht gesehen). Pronotum vorne glatt und unskulp- tert:ö Dersflinterten; der duteh einpaarSelten- furchen begrenzt ist, trägt eine vorne abgerun- dete Gruppe kräftiger schwarzer Chitinkörner, die nach hinten zu kleiner werden. Mesonotum unbewaffnet. Das Metanotum hat eine in der Mitte geteilte, mit kleinen Häkchen gekleidete Quer- wulst. Gangwarzen klein viereckig abgerundet muts einer utielgemscsenkten4Ouerfurehe.deten Ränder wulstartig erhöht und mit feinen Chitin- häkechen bekleidet sind. In der Mitte sind sie durch eine kurze Mittelfurche geteilt. Oberea linearis kommt nur in den sädlich- Sten. ueilen unstestykandeskvor., vie lebtffan Haselstauden, wo sie ihre Entwicklung in den dännsten, nur ein paar mm dicken Zweigen durehläuft.. Nach I; C: NIELSEN! zeigt sich bei ihr eine Art von Brutpflege dadurch, dass das Weibcehen oberhalb des fär die Eiablage benutzten Punktes den Zweig durch ein paar Einschnitte fast durchschneidet, sodass er bald danach verwelkt und abfällt. Durch dieses Ver- Fig. 35. Oberea linearis IL. Die Larve etwa 25 mm lang. 11. C. NIELSEN, Zur Lebensgeschichte des Haselbockkäfers (Oberca linearis L.). Zool. Jahrböcher. Abt. f. Syst. 1903, S. 659. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. fahren wird der Saftfluss verhindert und die kleine Larve kann ihre Entwicklung ruhig in dem zuräckbleibenden Zweig- teile beenden. Das 3 mm lange Ei wird unter die Rinde eines jungen Zweiges geschoben. Die Larve legt ihren Gang im Holze an, gewöhnlich in der Markhöhle, wovon kleine Öffnungen nach aussen angelegt werden um die Späne wegzubringen. Die Puppenkammer wird im Gange eingerichtet und laut der Untersuchungen des alten ROESELS!, der diesen Käfer schon 1749 studierte, ruht die Puppe mit dem Kopfe nach oben. Das Flugloch wird von der Larve ausgenagt, jedoch wieder mit Spänen geschlossen. Die Entwicklung nimmt nach NIEL- SEN 2 Jahre in Anspruch, und die Flugzeit fällt im Sommer ein. Phytoecia cylindrica L.? Die Larve (Fig. 36) ist schwefelgelb, 15—20 mm lang. Die Antennen sind reduziert eingliedrig. Ein Auge jeder- seits. Pronotum mit markierten Seitenfurchen, dazu vorne mit zwei nach hinten konvergierenden Furchen, die als braune Linien hervortreten. Zwischen diesen Furchen finden sich in der hinteren Hälfte des Pronotums zahlreiche Chitinkörner, die nach hinten zu grösser werden. Die Gangwarzen sind grösser als bei Öberea linearis, von einer Längs- und einer Querfurche geteilt, welche jedoch ohne wulstförmige Ränder sind. Die Warzen kommen an den 1.—7. Abdominalseg- menten- vor: Die Puppe (Fig. 36) ist schwefelgelb, etwa 12 X 2,; mm gross, mit zahlreichen Chitindornen am Hinterleib, am Kopfe und Prothorax nur spärlich beborstet. Das letzte Segment trägt mehrere kleine Dorne, ist aber ohne Mitteldorn. Die Antennen biegen sich hinter dem zweiten Beinpaare um und erreichen vorne den Kopf wieder. Phytoecia ceylindrica lebt bei uns in Umbellaten, beson- ! ROESEL, Insectenbelustigung II. Der Erd-Kefer zweyter Classe, S. 21. Tab. Ill 1749: > Vgl. KEMNER, N. A., Stjälkbocken (Phytoecia cylindrica L.) etc. Meddelande N:r 139 från Centralanstalten för jordbruksförsök. Entomol. Avd. N:r 26. 1916. N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. 11 [SN (GS ders in Ånthriscus silvestris und Daucus carota. Der Larven- gang verläuft im Zentrum der Stämme, besonders in den basalen Teilen, und die gröberen Wurzeln werden auch Fig. 36. Phytoecia cylindrica XL. Links Larve und Puppe, rechts eine Puppe in ihrer Puppenwiege in einem Stammrest von Åzthriscus. Nach KEMNER. ausgehöhlt. Die Puppe findet man in Stammresten dicht oberhalb des Bodens (Fig. 36 rechts), und die Puppenkammer ist einfach durch Verstopfung des Ganges eingerichtet. Die Entwicklung ist einjährig, und die Flugzeit ist Juli— August. Eine Puppe erhielt ich z. B. !9/7 1915. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Tetrops praceusta STEPH. Die Larve (Fig. 37) weisslich, erwachsen nur 5—6 mm lang. Der Kopf relativ breit, ein wenig dunkler am Vorder- rand, oben chagriniert, glänzend. HEin Auge jederseits. Cly- peus und Labrum weiss. Maxillarpalpen 2-gliedrig. Prono- Fig. 37. Tetrops praeusta L. Die Larve 5—6 mm lang. tum glänzend, hinten mit seichten Furchen. Die Gangwarzen von einer Mittelfurche geteilt und durch kleinere Furchen in runde Kleinwarzen zerfallen. Das 9. Segment ist besonders: charakteristisch. An seinem Hinterrand trägt es eine kleine braune Platte wie die Pogonochaerus Arten. Bei dieser Art hat diese Platte eine querlaufende Chitinleiste, die in der Mitte in eine kleine dunklere Spitze ausläuft: (Vergl. Fig 3 B.) Die Puppe (Fig. 37) ist von den äbrigen Lamiiden ver- N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. I35 ! Sie ist etwa 5 mm lang, schieden und ziemlich eigenartig. weiss, und beinahe ganz ohne Borsten und Dorne. Nur einige wenige feine Borsten finden sich am Pronotum und den Abdominaltergiten. Die Flägel decken die Hinterbeine fast ganz und auch die Kniee sind fast von der Räckenseite Kemner phot. Fig. 38. Tetrops praeusta L. Frassspuren und Puppenwiegen verschiede- ner Art in Asten wilder Apfelbäume. Nat. Gr. nicht sichtbar. Die kurzen Antennen enden mit einer klei- nen Biegung hinter dem zweiten Beinpaare. Tetrops praeusta lebt in abgestorbenen Zweigen verschie- dener Laubhölzer, wie Obstbäume, Prunus spinosa etc. Pro- fessor TRÄGÅRDH hat mir wilde Pyrus-Zweige aus Öland I PerRris beschreibt eine Puppe von Tetrops praeusta (Larves des Coléoptéres 1877, S. 498), die nicht die richtige sein kann, und wahrschein lich durch eine Verwechslung dorthingekommen ist. I 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. 1919 zugestellt, die sich von dieser Art angegriffen zeigten. Sie lebte mit Pogonochaerus hispidus zusammen. Die Larven- gänge (Fig. 38, links) gehen unter der Rinde, oft um die klei- nen Zweige ringförmig herum. Der Gang beriährt die Splint- oberfläche sehr wenig, liegt grösstenteils in der Rinde, und ist mit mehlartigen Spänen dicht gefullt. Die Puppenwiegen liegen auf verschiedene Weise. Ein paar Puppen fand ich dicht unter der Rinde in einer seichten, etwa 6 X 2 mm grossen Vertiefung des Splintes. Andere lagen in Hakengängen, die schräg gegen die Holzoberfläche standen. Das Flugloch ist 1,3 mm breit und gewöhnlich in Ubereinstimmung mit der Lage der Kammer schief gestellt. ”?/5 fand ich Larven und Puppen und gleichzeitig auch halberwachsene Larven. Die Entwicklung scheint somit in gewissen Fällen verspätet werden zu können, wenn auch eine einjährige Entwicklungszeit das normale ist. Schematische Ubersicht äber die Larven der Lamiiden. Hauptmerkmale der Lamiidenlarven: Kopf lang und schmal, der aus dem Prothorax ragende Teil desselben mit parallelen oder fast pa- rallelen Seiten. Beine fellen. Höchstens ein Auge Jedersetts. I. Das neunte Abdominal-Segment an dem Hinterrand mit einem Chitindorn oder einer kleinen Chitinplatte .... 2: —. : Das 9: Abd.-Segment ohne Dorn oder Platte. —--==---s- 6. Das 9. Abd.-Segment mit einem Dorne ohne mehr er- weiterte Basalpartie. Die Stirn in der Mitte längsge- riefelt; ” Die Earve bis'23 mm lang (Fig. fö) Mesosa nebulosa F. —. Das neunte Abd.-Segment mit einer kleinen Chitinplatte oder einem kleinen Dorne mit verbreiteter Basalpartie. Die”Batve bistI3 mmolane. ste Cees es per see arena 3 Das neunte Abd.-Segment mit einer kleinen genelelten Pl atter((Gremusttkooonockaenus)arse ere envar NN YeeAN N (GS) N. A. KEMNER, ZUR KENNTNIS DER SCHWED. CERAMBYCIDEN. NET —.; Das neunte Abd.-Segment mit einer Platte ohne Längs- riefen, mit einer OQuerleiste, die in der Mitte sich zu einem Dorne erhöht. Die Larve nur etwa 5 mm jlang mit 2-gliedrigen Maxillarpalpen (Fig. 37) Tetrops praeusta IL. 4. Die Platte. des 9. Segmentes hat nur eine Längsriefe. Die Larve circa 13 mm lang Pogonochaerus -fasciculatus DE GEER. RDS Rätten iiEN eltere ni, IN1efen see TN STadere 3 5. Die Platte sehr klein (0,09 X 0,02 mm) mit 15—20 feinen Längsriefen. Die Maxillarpalpen 2-gliedrig Pogonochaerus hispidus I. öNiekblatte rt viel I Stosset .(Osn> << Oxmskr Mn) LOS deutlichen Längsriefen. Die Maxillarpalpen 3-gliedrig Pogonochaerus hispidulus PILLER. 6. Das 8. Abd.-Segment vor seinem Hinterrande mit einer längsgeriefelten Querleiste. Die Maxillarpalpen 2-gliedrig. Augen fehlen. Die Larve circa 10 mm lang Exocentrus lusitanus I. —. Das 8. Segment sowie das 9. ohne Chitinausrästung 7. 7. Pronotum sowie die Gangwarzen ohne Chitindorne oder EIS OEI CR EAA 02 20 MANN MES En EN CTS NEN Be PAA Br Rang 2 8. —. Pronotum und die Gangwarzen mit Chitinkörnern 13. 3. Der Vorderrand des Kopfes (Epistoma) grob längsgerie- US ir ar ENE ESA SERLER UT (OD KOSKAS ST KIKA BI BR SYDDE —. Der Vorderrand des Kopfes ck (Fen Ob 9. Die Gangwarzen in kleine runde Warzen zerfallen ...... IO — Die Gangwarzen ohne runde Kleinwarzen ooo 2 10. Die hintere Hälfte des Pronotums glänzend mit tiefen netzartigen Furchen. Die Larve mittelgross, bis 28 mm LR rr r renen PENAPK AMD EAT ASA (BA KUK DANE SJÖNG O RANE — Die hibtete Ikälfte deESKEtono tumsmpmnat ts CS ena AND II. Die runden Kleinwarzen der Gangwarzen in konzentrische Linien geordnet. Die hintere Hälfte des Pronotums mit strichförmigen Furchen. Die Larve gross, bis 40 mm ET TEESE AE Sr IRA NETA ERNIE Monochamus sutor IL. —. Die den Aden Helt in Ek iien geordnet. Die Hinterhälfte des Pronotums fast ohne Furchen. Die Larve kleiner,nbisk 5 mm, lane -CESeees rop ausummebulosus. 12: -— 00 14. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Die Hinterhälfte des Pronotums in zwei chitinisierte Plat- ten geteilt, die einige wenige runde Vertiefungen haben. Die Larve gross und abgeplattet Acanthocinus aedilis I. Die Hinterhålfte des Pronotums nicht geteilt, mit meh- reren strichförmigen Vertiefungen. Die Larve nicht ab- SEPLALUEL dose man odolasas serna ssa es BAL BRA SR OLD SEIA LONA Die Larve breiter als dick. Pronotum nicht steil nach VOR ENab fallen? 235 32503 era Nena a ASAT ua nen rer ENS TA Die Larve dicker als breit. Pronotum steil nach vorne abfallend. £555 sect Rone SL NESS TE TRANSIT GA Die Chitinkörner schwarz, spitzig, deutlich sowohl auf dem Pronotum wie auf den Gangwarzen. Ein Auge jeder- seits. Die Larve mittelgross, bis 18 mm lang Stenostola ferrea SCHRANK. Die Chitinkörner auf dem Pronotum klein, auf den Gang- warzen. kaum bemerkbatr. . Augen tehleme: >> scssee IS: Stirn hinten mit zwei runden glänzenden Vertiefungen. An dem Vorderrand des Pronotums vier freistehende BOTS tem ss." ES! 2 FeesAeres B AA TN: MORIN REA Saperda scalaris IL. Stirnvertiefungen hinten weniger deutlich. An dem Vor- derrand des Pronotums keine freistehende Borste in der Mitterssnacttoes ee Et AST enda persona aa ATS: Die Gangwarzen wie gewöhnlich in der Mitte. der Seg- mente plaziert mit einer breiten Oberflächeo. so ooo. gg Die Gangwarzen im vorderen Teile der langen Segmente gelegen, klein, viereckig gerundet, mit einer tief einge- senkten Öuerfurche, deren Ränder wulstartig erhöht und mit kleinen Häkchen bekleidet sind... Oberea linearis IL. Pronotum mit einer braunen Schräglinie jederseits. Die: Farve sebwelelselb o5roee oe Phytoecia cylindrica IL. Pronotumsonne dunklere "Sehtaollmen —<-—----.--=eNSA 18. Die Larve bis 40 mm lang, 6 -6,; mm breit. Pronotum stark chitinisiert, braun. An der Bauchseite treten die Hypopleuren als ein paar braune Platten hervor Saperda carcharias I. Die: Larverbis 20- mm lang, 3 mm brett. Pronotum weniger chitinisiert, wie die Hypopleuren nicht braun Saperda populnea I Anteckningar om våra vattenhemipterer. III. Av O. Lundblad. Med 6 textfigurer. Närmaste anledningen till följande rader är några fynd av vattenhemipterer från de sista åren, fynd, som dels gjorts av mig själv!, dels i ett par fall meddelats mig av andra, och vilka synas mig vara förtjänta av att här publiceras. Jag har även haft förmånen att genomgå de huvudsakligen av prof. TULLGREN insamlade exemplar, som tillhöra Central- anstaltens för jordbruksförsök entomolog. avdelnings sam- lingar?, även de i Riksmuseets samlingar sittande exemplaren meddelas nedan.? Vår kännedom om arternas utbredning blir härigenom i någon mån ånyo vidgad. Mycket återstår dock ännu att utforska inom den svenska akvatila rhynchotfaunan, både beträffande biologi och utbred- ning. Oaktat så är fallet, vill jag dock försöka att i en foöl- jande uppsats på grundval av vår nuvarande kunskap ge en allmän framställning av denna del av vår insektvär!d, härvid dock huvudsakligen begränsande mig till några få entomogeo- grafiska och biologiska frågor. Vi veta redan nu så pass mycket, att det kan vara både lämpligt och behövligt att få en samlad översikt av hithörande förhållanden. 1 Fynden äro, där ej annorlunda anmärkes, gjorda av förf. 2 Dessa exemplar äro, då de insamlats av TULLGREN, i det följande betecknade med: (T.). I övriga fall angives samlaren. . Centralanstaltens samlingar förkortas C. e. s. 3 Riksmuseets samlingar förkortas R. e. s. 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Som bekant har studiet av våra vattenhemipterers ut- bredning och levnadssätt varit mycket försummat. Ända till på sista åren har kännedomen härom varit så gott som ingen, och beträffande åtskilliga arter förhåller det sig så allt fort- farande. Talrika luckor återstå således ännu att fylla. Om därför i en följande uppsats en första sammanfattning av kunskapsmaterialet på detta område göres, måste detta an- språkslösa försök givetvis bära prägeln av ofullständighet och en viss osäkerhet. Det är ingalunda något avslutat helt. Jag har huvudsakligen haft min egen alltför ringa erfarenhet att bygga på, då den svenska hithörande litteraturen är mycket obetydlig. Med vederbörligt beaktande härav hoppas jag dock, att efterföljande uppsatser kunna äga ett visst intresse. Vad litteraturen angår, hava vi för fam. Corixide WAL- LENGREN 's » Conspectus» av 1855 och särskilt hans »Revision» av år 1894 att hålla oss till. Den senare är den sista och modernaste översikt, som står oss till buds! och i flera av- seenden synnerligen förtjänstfull och omsorgsfullt utarbetad. Utbredningsuppgifterna äro därstädes naturligt nog likväl ganska ofullständiga, och även i systematiskt hänseende finnes enligt min mening åtskilligt, som behöver utredas och revi- deras. Vi återkomma härtill längre fram vid behandlingen av de särskilda arterna. Äldre, svenska arbeten, som WAI- LENGREN använt sig av, äro FALLÉN's »Hemiptera Svecie» 1826 och THOMSON's »Opuscula entomologica» (I: 1869, IV: 1871) samt ZETTERSTEDT's »Insecta Lapponica» 1840. Ett par andra äldre arbeten av FALLÉN äro i detta samman- hang utan större intresse, men anföras dock i litteraturför- teckningen i slutet av min uppsats.” För de övriga vatten- Y En visserligen ännu senare och även modernare översikt över dessa liksom över våra övriga hemipterer återfinnes i TULLGREN's och WAHL- GREN'S arbete (1920—1922). Alla arter äro dock ej där medtagna, och arbetet har ett annat syfte än de fackuppsatser, som här egentligen intres- sera OSS. >? Den för dessa och följande »Anteckningar» gemensamma litteratur- förteckningen publiceras först tillsamman med nästa uppsats. I fråga om litteraturförteckningen bör anmärkas, att jag, förutom den litteratur, vartill jag i mina uppsatser refererar, blott medtagit vad som vid studiet av våra svenska arter synts mig särskilt värdefullt. Någon fullständig lista över den av mig rådfrågade litteraturen är det sålunda icke. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. I4I1 hemiptererna bör REUTER's bekanta »Finlands och den Skan- dinaviska halvöns Hemiptera Heteroptera» 1882 särskilt fram- hållas. Tyvärr fullbordade REUTER aldrig detta viktiga arbete. Av vattenhemiptererna medhunnos sålunda ej mera än He- bride, Mesoveliide, Hydrometride, Velide och Gerride, me- dan Notonectide, Naucoide, Nepide och Corixide förblevo obearbetade. Genom WALLENGREN's ovan nämnda avhand- lingar avhjälptes ju sedermera bristen vad den sista av dessa familjer beträffar, medan vi däremot fortfarande sakna en översikt av de tre förra, vilket likväl är mindre kännbart, då dessa blott omfatta tillsamman 6 arter i vårt land. För Gerride hade STÅL redan förut, 1869, lämnat en liten över- sikt, även innehållande bestämningstabeller. Under senare år framkomna bidrag till kännedomen om våra hemipterer äro mera i undantagsfall enbart ägnade vatten- formerna; detta gäller ett par av mina egna skrifter. Oftast omnämnes endast en eller annan art i förbigående, och dessa bidrag innehålla i allmänhet alltför litet för att här särskilt förtjäna uppmärksammas. Framhållas må blott författarnamnen: SKEBENGTSSONI Gr. OPP SVON EIA CR WITZ, AS JANSSON SIE: MJÖBERG, H. MUCHARDT och I. TRÄGÅRDH. Titlarna på uppsatserna återfinnas i litteraturförteckningen. Då för en rätt förståelse av vår egen fauna även är nöd- vändigt att känna till grannlandens, måste vii detta samman- hang kasta en blick härpå. Danmarks och särskilt Finlands fauna är jämförelsevis grundligt utforskad, medan det däremot ej är möjligt att f. n. erhålla en tillfyllestgörande bild av Norges. För Danmarks vidkommande lämna SCHIODTE'S »Fortegnelse» 1870 och JENSEN-HAARUP's »T>ger» 1912 en utmärkt vägledning. De finska arterna ha särskilt behandlats i talrika arbeten av O. REUTER och J. SAHLBERG. Smärre bidrag ha lämnats av K. M. LEVANDER, A. J. SILTALA och särskilt HÅKAN LINDBERG. I synnerhet värda att på detta ställe. framhållas äro SAHLBERG's »Synopsis Amphib. et Hydrocor. Fennixe» 1875 och »Enumeratio Hemipt. Heteropt. Faun. Fennice» 1920. Den sistnämnda, vilken utkom strax efter SAHLBERG's bortgång, utgör en sammanfattning i fau- nistiskt hänseende såväl av andra forskares som av SAHL- BERG's egna, trägna studier över Finlands hemipterfauna och 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. är som sådan mycket värdefull och oumbärlig, ehuru här och där några tryckfel och vilseledande uppgifter insmugit sig. Arbetet inledes med en kortfattad historik över Finlands faunistiska utforskande samt avslutas med en karta över lan- dets: naturhistoriska provinser.! I tabellform meddelas även arternas fördelning på dessa provinser.” I Norge har intresset för hemipterologien ej varit lika stort som i Finland. Det enda arbete, som här bör påpekas, är SIEBKE's »Enumeratio» 1874, till vilken sedan smärre bidrag utkommit, nämligen av J. SAHLBERG 1881 a, W. M. SCHOYEN 1880 och 1889, J. SPARRE SCHNEIDER 1901 och E. STRAND 1899, 1900,:1902 och 1905. Vill man för att erhålla en geografiskt överskådlig bild av vattenhemipterernas utbredning göra upp kartor, är detta något som stöter på stora svårigheter. Utbredningen i detalj är ofta ej tillräckligt känd för att möjliggöra ett sådant till- vägagangssätt. Vad arternas allmänna utbredning betråffar har man härvid att hålla sig till OSHANIN's framställning 1906—1909 (med tillägg av senare litteratur). De kartor, som jag kommer att publicera över några mera intressanta och representativa arter, äro uppgjorda med hänsynstagande till alla i de nordiska länderna gjorda, publicerade, iokaliser- bara fynd samt mig tillgängliga samlingar. I fråga om den allmänna utbredningen har jag däremot i huvudsak hållit mig till ÖSHANIN's arbete, där lokaluppgifterna äro mera allmänt uttryckta och endast i vissa fall fixerade till en bestämd ort; jag har således i allmänhet icke gått till källskrifterna, vilket skulle tagit för lång tid i anspråk i förhållande till den jäm- 1 Sådana dessa antagas av SAHLBERG. Kartan avviker häruti från de av botanisterna använda provinskartor, som bruka åtlölja varje häfte av Meddelanden af Soc. pro Fauna et Flora Fennica och i ett avseende — Ryska Karelens uppdelning — även från SAHLBERG's egna tidigare kartor. Se härom p. 13 i SAHLBERG's arbete. 2 Jag får här med tacksamhet erkänna, att prof. SAHLBERG, redan innan han inlämnade sitt nämnda verk till tryckning, hade godheten att i brev lämna mig ett utdrag ur tabellen rörande vattenheniptererna samt meddela mig åtskilliga intressanta upplysningar. Samtidigt ber jag även att få uttrycka mitt tack till magister HÅKAN LINDBERG, vilken meddelat mig kartor över vissa formers utbredning i Finland samt härigenom under- lättat mitt arbete. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 143 förelsevis ringa vinst det eventuellt kunnat innebära. För särskilt intressanta arter — således med inskränkt utbredning — har jag dock sökt erhålla visshet om exakta läget av varje fyndort, såsom av den följande diskussionen under resp. arter kommer att framgå. En synnerligen viktig fråga rör arternas förekomst i öster och norr samt huru längt de framtränga i dessa riktningar. Ett arbete, som här lämnar värdefulla upplysningar, är, för- utom SAHLBERG's förut omnämnda »Enumeratio», samme författares »Bidrag till nordvestra Sibiriens insektfauna» 1878, som innehåller noggranna uppgifter om flera arter. Ofull- ständigheter vidlåda dock helt naturligt även detta arbete, som grundar sig endast på ett par kortvariga expeditioner i ifrågavarande trakter. Dessutom behandlar det, såsom fram- går av titeln, blott nordvästra Sibirien. Större delen av norra Asien, öster om Jenissej och dess bifloder, är ännu i dag ett terra incognita. Ett arbete, som då det gäller nordiska hemipterer åt- minstone förtjänar att nämnas, är BREDDIN's bearbetning av ifrågavarande djurgrupp i »Fauna Arctica» 1902. I djurgeo- grafiskt hänseende innehåller det ju åtskilligt av intresse, men vattenhemiptererna ha tyvärr fått en mycket ofullständig be- handling. Av större värde för de frågor, som i det följande komma att behandlas, är ZSCHOKKE's översikt över Alpernas hög fjällsfauna 1900. Vad vårt eget lands fauna beträffar äro vi särskilt dåligt underrättade om arternas utbredning i de norra delarna, något som i stort sett aven gäller för Finlands (och naturligtvis Norges) vidkommande. Spridda uppgifter föreligga ju, men dessa äro ofta av tämligen problematiskt värde och knappt användbara, då det gäller entomogeografiska frägor.! Härför erfordras betydligt mera ingaende upplysningar rörande arternas frekvens, förekomstsätt, fördelning i olika regioner etc. än vad som stå oss till buds, kort sagt upplysningar av ekolo- gisk art. Att intet enda område i norra Skandinavien är ekologiskt undersökt ifråga om vattenhemipterer är mycket 1 En del helt visst ganska otillförlitliga uppgifter rörande förekomsten i Lappland av vissa arter härstamma från FIEBER och PUTON. Dessa äro ej heller lokaliserbara. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. att beklaga, enär vi bland våra nordliga former helt säkert hava några av de ur djurgeografisk synpunkt mest intres- santa. Samma ofullständighet vidlåder f. ö. kännedomen om Alperna, vilkas vattenhemipterfauna ej heller närmare under- sökts. Den biologiska litteraturen på området är i Norden mycket fattig, varför gruppen bör kunna lämna rika tillfällen till studier i skilda riktningar. Här är dock allt skäl att nämna DE GEER's berömda »Memoires pour servir a I'histoire des insectes», i vars tredje volym, 1773, vattenskinnbaggarna behandlas, icke blott från systematisk synpunkt utan även med anförande av biologiska iakttagelser. I övrigt bör sär- skilt WESENBERG-LUND's »Insektlivet i ferske Vande»>, 1915, framhållas, men även ett äldre arbete av samme författare 1911. Om vattenlöparna har MEINERT skrivit en biologisk avhandling 1887—1888. Dessutom förtjänar måhända KIR- KALDY's »Guide» att nämnas, men särskilt hans arbete om stridulationsorganen 1901—1903 såsom varande viktigt för kännedomen om våra arter. Det senare är dock huvudsak- ligen av systematiskt innehåll. Några för bestämningen av nordiska arter viktiga utländska arbeten från senare år må till sist anföras. Danmarks » TXxger» av JENSEN-HAARUP har förut framhållits. Ett mycket använd- bart tyskt arbete är KUHLGATZ' bearbetning av Rhynchota i »Suässwasserfauna Deutschlands» 1909. Mindre känt men även utmärkt och för oss särdeles viktigt är HUEBER's »Deut- schlands Wasserwanzen» 1905. Storbritannien har redan sedan flera år haft en god översikt över sina vattenhemipterer i KIRKALDY”s ovan omnämnda »Guide», vilken utkom under en lång följd av år; den är nu något föråldrad men likvisst mycket värdefull. En närmare kännedom om Storbritanniens arter vore av ett särskilt stort intresse för oss svenskar, emedan högländerna, särskilt de skottska, men även de i Cumberland, i Wales och kanske på Irland, säkerligen visa en rätt nära djur- geografisk överensstämmelse med våra egna. En ingående jämförelse mellan våra och de skottska arterna ur systema- tisk och djurgeografisk synpunkt vore värdefull men är ej genomförd och kan på vetenskapens nuvarande ståndpunkt knappast företagas, då tillräckligt stort observationsmaterial O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER,. 145 ännu ej föreligger. Nämnas bör i detta sammanhang även, förutom SAUNDER's och DOUGLAS' & SCOTT's arbeten, BUCHANAN WHITE's uppsats »Notes on Corixa» 1873— 1874, sem dels innehåller en värdefull bestämningstabell, dels upp- gifter angående strigilns! utseende hos de brittiska arterna, varvid vissa systematiska frågor diskuteras. För att i en följande uppsats kunna diskutera våra arters djurgeografiska ställning, har jag nedan varit tvungen att be- röra arternas utbredning hos oss och i allmänhet, vilket dock skett så kortfattat som möjligt. Vad nomenklaturen beträffar, ansluter jag mig till OÖSHANIN's Katalog 1912. Översikt av de svenska vattenhemiptererna, deras utbredning i och utom Sverige jämte förteckning på nya fyndorter. Fam. Corixide. Micronecta KIRKALDY. 1. M. minutissima (L.). — Fyndorter. Smål.?: Kalmar- traktens emot TC eSsSS (ATEN. UP larver och unga imagines (uteslut. SS) vanliga vid stranden av Ormgårdssjön vid Deglinge, V. Ryds socken, !?/& 1922. 1 Strigil var en slags skrapa, som i antiken användes till rengöring av huden under badet. Strigiln hos corixiderna har, ehuru icke av sin upptäckare, antagits fungera som stridulationsorgan. Härpå synes även dess byggnad tvda. Senare forskare, särskilt HAGEMANN (1910), ha dock bestämt påvisat ohållbarheten av detta antagande samt framhållit, att den sannolikt står i kopulationens tjänst. ? En del i det följande ofta återkommande landskaps- och samlar- namn /iförkortas;i på, följande I sätt: Ski= Skånen Bl.= Blekinge; Hallj= Halland, Boh. = Bohuslän, Smål.= Småland, Gtl. = Gottland, Öl. = Öland, Östg. = Östergötland, Västg. = Västergötland, Söderm. = Södermanland, Upl. = Upland, Vstml. = Västmanland, Dlr. = Dalarne, Gästr. = Gästrik- land, Häls. = Hälsingland, Ång = Ångermanland, Hjd. = Härjedalen, Jmt.= Jämtland, Västerb. = Västerbotten, Lpl. = Lappland, AHL. = AHLROT, BHM. = BOHEMAN, C. H. J. = C.H. JOHANSON. 10 — 22231. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2 (1922). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Nordgränsen för artens utbredning hos oss är ej närmare fastställd. Så vitt vi f. n. veta utgöras de nordligaste före- komstplatserna av Ljungans område i Medelpad (TRYBOM 1885 p. 168) och Vikarsjön — tillhörande Ljusnans vattenområde — i Härjedalen (LUNDBLAD 1915 p. 189). Med nästan absolut visshet kan dock förutsägas, att den måste gå längre norrut. Visserligen omnämner ej ZETTERSTEDT (1840) arten från Lappland, men sannolikt är att den förekommer åtminstone i södra Lappland och Västerbotten, dock naturligtvis ej i fjällen, enär den är en utpräglad låglandsform. På en ut- bredning längre åt norr i vårt land än den hittills kända tyder även utbredningen i Finland; enligt SAHLBERG's senaste sammanställning (1920 p. 206) är arten nämligen funnen i provinsen Ostrobothnia borealis, vilkens sydgräns ligger på 64” n. br. och således i stort sett sammanfaller med syd- gränsen för svenska Lappland och Västerbotten. Fyndorten härstädes, Kuusamo, ligger på 66” 30' n. br., alltså något nordligare än Torneå och Haparanda. SAHLBERG har ju även undersökt nordligaste Finland, provinsen Lapponia, där han synes hava utsträckt sina forskningar från Muonioniska i söder till Kilpisjärvi i norr, dock utan att finna ovannämnda art (SAHLBERG 1868 a). Vad »Nordenfjeldske Norge» be- träffar, lyckades SAHLBERG ej heller där under sin resa upp- daga densamma (SAHLBERG 1881 a). Mig veterligt är den i Norge blott funnen av MÖNSTER i Hitterdal!, där den dock var allmän (SCHOYEN 1889 p. 9). Naturligtvis är arten vitt utbredd i Norge. I Sibirien saknas den, så vitt vi veta, fullständigt; den hittades icke av SAHLBERG under hans forskningar därstädes, ej ens i det längst åt söder belägna området, »bergiga terri- toriet>» (SAHLBERG 1878). Arten är tillsvidare blott känd från Europa, där den dock saknas i de nordligaste och i de bergiga delarna, samt förekommer i angränsande områden av Asien (Transkaspien) och Afrika (Marokko). I Storbritannien är den blott funnen i Sydengland och på Irland. THOMSON (1862 p. 121) uppger endast, att arten före- kommer »Ej sällsynt i rinnande vatten». Att den emellertid 1 Sydväst om Kristiania. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. AY huvudsakligen är en sjöform, är otvivelaktigt. Den lever stundom i bräckt vatten (LUNDBLAD 1915 p. 189). 2. M. foverfrons (THOMS.). — Rörande denna art säger THOMSON (1871 p. 397): »Sällsynt; funnen i Norrland vid grunda sandiga stränder av sjöar». Den är icke iakttagen annorstädes än 1 Sverige; jag vågar ej uttala mig om dess artberättigande. Möjligen skulle den kunna vara en nordlig art, men å andra sidan ha de nordfinska Mäicronecte av SAHL- BERG hänförts till mzzutissäma, varför det synes sannolikt, att den blott är en varietet eller tillfällig avvikelse.! Cymatia FL. 3. C. bonsdorffi (C. SAHLB.). — Fyndorter. Smål.: en- ligt R. e. s. (BHM.). — Söderm.: Dammtorpsjön, Nacka Socken, -./s. r916: (IT) = UP: enligt Reds (BEÉLERAGE). ! Dr SIMON BENGTSSON har varit vänlig att låna mig typexemplaren av denna och vissa andra av THOMSON's arter, för vilket tillmötesgående jag härmed får uttrycka mitt hjärtliga tack. Pannan strax ovan snabelns strior är i överensstämmelse med THOMSON's beskrivning tydligt intryckt. Jag känner mig ej fullt övertygad, att ej detta möjligen kan vara ett skrump- ningsfenomen vid torkningen, ehuru alla de av mig granskade 4 exem- plaren uppvisa egenheten. Dock är jag ej alldeles säker på, att min tyd- ning är riktig, och då Micronecta-arterna dessutom alla stå varandra ytterst nära och jag ej haft tillfälle att närmare studera dem, har jag icke velat stryka foveifrons som art. I THOMSON's samling är den f. ö. betecknad med namnet foveolata och icke foveifrons. Vad de av mig i Härjedalen funna Micronecta-exemplaren beträffar, sakna dessa intryckningen och hava därför av mig, liksom de annorstädes av mig i Sverige funna, publicerats som m»miänutissima. Påpekas bör, att i Tyskland förekommer arten scholtzi (FIEB.) och i Finland (den i andra trakter ej funna) z2gzcollis Horv. De borde ju även kunna anträffas hos oss. Om dessas artberättigande har jag ingen bestämd mening. Vid genomgången av Riksmuseets samlingar förvånades jag av att där, förutom småländska »minutissima, även finna flera exemplar från Skåne, betecknade som scholtzi. Samtliga hade insam- lats av BOHEMAN. Bestämningarna tyckas mig likväl ej fullt tillförlitliga. Det synes, som om de med scholtzi betecknade snarast vore 27nu- fissima. — Bland de 1915 och 1916 av mig som »mznutissima publicerade fynden finnas möjligen även flera arter. Att avgöra huru därmed förhåller sig är mig dock tillsvidare omöjligt, bl. a. av den orsaken, att talrika upp- gifter blott grunda sig på larvfynd. I många fall ha dessutom exemplar ej insamlats. 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Hjälstaviken, Hjälsta och Husby-Sjutolfts socknar, ”"/5 1917. Förekom här talrikt vid stranden. — Dlr.: enligt R. e. s. (BHM.). Limsjön ?/7 1918, Stordammen ?!/; 1918 och bland Batrachiuum i långsamt rinnande vatten i Dalälven ej långt från dess inflöde i Insjön, ”/7 1918; alla lokalerna liggande i Leksands socken. Den förstnämnda lokalen har rätt rik vegetation, den andra är däremot en ytterligt torftig, i ödslig barrskog liggande, grund men ganska vidsträckt damm, vid stranden huvudsakligen med Yuncus-vegetation. Höjden över havet torde för Stordammen vara ungefär 240 m. — Jmt.: enligt Ri ers. (BEM.): Arten förekommer hos oss åtminstone till Jämtland. Den går sannolikt längre norrut. FIEBER's uppgift Lappland (1851 a p. 39) synes icke otrolig, ehuru ZETTERSTEDT ej fann arten i dessa trakter (1840), enär ifrågavarande art av SAHL- BERG påträffats i trakten av polcirkeln i Finland, nordligast vid Turtola och Rovaniemi norr om Haparanda (1920 p. 205). Dock lyckades han icke finna den längre norrut under sin resa i Torne lappmark, varifrån han icke anför den (1868 a). På artens resistens mot rätt låga temperaturer tyder även en uppgift om dess förekomst i skottska högländerna (KIRKALDY 1906 p. 60) och i Schweiz; i sistnämnda land är den funnen vid 4,000: preussiska fots, 'd; v: s. cirka 1,250- meters; höjd på Gemmi (HUEBER 1905 p. 169). F. ö. är arten spridd över större” delen "av Europa, aven södra (ti 'ex. Spanien) Åt öster når den ävenledes en vidsträckt utbredning inåt Sibirien och Centralasien. SAHLBERG (1878 p. 39) anför den från »territorium silvosum» (byn Worogovo och Tobolsk) i Sibirien, REUTER (1891 p. 208) från Minussinsk och Krasnojarsk i trakten "av Sajanbergen, LINDBERG "(19205 pirusT) fan Jenisejsk. Själv har jag icke sett arten i fjällen. De av mig (1915 p. 190) påvisade förekomsterna i Härjedalen ligga båda på flackt land mellan 400—600 meters höjd i barrskogen. I Lappland lyckades jag ej finna den. Det är ej troligt, att den hos oss stiger så högt i vertikal riktning. I Norge är den mig veterligt blott funnen av MUNSTER vid Lillestrommen (SCHOYEN 1889 p. 9) och av SPARRE SCHNEIDER vid Bergen (SCHOYEN :1889 pi-0, SPARRE SCHNEIDER 1001 ps to): O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 149 4. C. coleoptrata (F.). — Fyndorter. Sk.: enligt R. e.s. — Bl.: enligt R. e. s. (BHM.). — Smål.: enligt R. e. s. (BHM.). — Östg.: E. SELLMAN har funnit den i Linköpingstrakten. — Söderm.: allmän vid stranden av Dammtorpsjön, Nacka socken 1920. — Stockholm: enligt R.e.s. (P.F.WAHLBERG). — Upl.: göl nära Ekhamns herrgård, Vassunda socken, ?”!/g 1919. Talrikt fångad tillsamman med föregående art i Hjälsta- viken, Hjälsta och Husby-Sjutolfts socknar, ?'/5 1917. Ösby, Danderyds socken, ”/9 1916 (T.). — Vstml.: expl. härifrån, sannolikt tagna i Västeråstrakten, sitta 1 min samling och hava insamlats av C. H. J. Arten, som hos oss nordligast är tagen vid Hillevik i Gästrikland (LUNDBLAD 1916 Pp. 218), är utbredd över större delen av Europa, ehuru ännu ej påvisad i vissa av de syd- ligaste delarna. Ej heller är den funnen i norra England, i Skottland eller på Irland samt synes ej förekomma i nord- ligaste Europa. I Norge är den ännu ej tagen, men går i Finland upp i södra och mellersta delarna. Huruvida den är funnen i Österbotten torde vara ovisst, då WASA- STJERNA's samlingar, som ligga till grund för uppgiften, ej alltid synas vara så tillförlitligt etiketterade. Emellertid tycks arten gå längre mot norr i Finland än hos oss. Österut finnes den i till Finland gränsande områden, såsom vid Svir- floden, Ladoga, Onega och är även funnen vid Kunguhr i östra europeiska Ryssland på ungefär 57” n. br. Ehuru SAHL- BERG ej fann arten i Sibirien, tyder fynd av densamma vid Irkutsk på vidsträckt utbredning inåt Asien. Att C. coleoptrata ej går lika långt norrut som föregående art synes vara ställt utom varje tvivel. Även utbredningen i vertikal led synes vara mera inskränkt. Inga meddelanden föreligga om dess förekomst i bergiga trakter med undantag av Schweiz, varifrån dock inga höjdsiffror finnas. Arten lever stundom i brackvatten (LUNDBLAD 1915 DIT SOK SAHLBERG (TLO2ONDE 205, EINDBERG. 1021. 29DpH055S)5 Enligt JENSEN-HAARUP (1912 p. 19) förekommer den »serlig 1 TULLGREN (1920—1922 p- 98) angiver, att den stundom förekommer i rinnande vatten. Detta torde vara felskrivning för föregående art, som i viss mån är rheofi. 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. i Skovdamme»>, enligt LINDBERG (1921 a p. 55) »oftast i gungflyträsk». Glanocorisa THOMS. 5. G. cavifrons THOMS. — Fyndort. Hjd.: 2 exemplar (3 och 2) av denna intressanta, ytterst litet kända och sanno- likt rätt sällsynta art anträffades av mig ”/s 1915 i en liten tjärn vid Långå skans, Hede socken. Tjärnen, som är 3 m. djup, ligger i myrmark i barrskogsregionen på cirka 430 m. höjd. Vattnet, som var brunt, hade en temperatur av + 14” C. kl. !/25 e. m. Vegetationen utgjordes av glesa Carer- stånd. Faunan i gölen var delvis av avgjort nordlig typ. Så t. ex. förekommo ej sällsynt hydracarinerna 7eutonia subalpina SIG THOR och ÅArrhenurus subarcticus LUNDBL. Inom Sverige är arten förut funnen i Skåne och Lapp- land, från vilka båda trakter THOMSON hade material för sin beskrivning av densamma (1869 p. 39—40)." WALLENGREN säger (1894 p. 162), att den »Är allmännare i halföns norra delar och förekommer äfven i vattensamlingar på fjällen högt öfver hafsytan». WALLENGREN (Il. c.) och SAHLBERG (1875 p. 296) hava, så vitt jag kan se med full rätt, identifierat ZETTERSTEDT's »C. carinata» (1840 spalt 285) med ifråga- varande art.? Rörande förekomsten säger ZETTERSTEDT följande (1. c.), som jag här meddelar i översättning: »Före- kommer allmänt hela sommaren i norra Lapplands smärre ! Exemplaren ha av mig förut felaktigt publicerats som Å. carinata (CE SAHLB:) (IO15) Pp. 103). | ? I sin »Conspectus» (1855 Pp. 150) upptar WALLENGREN som lokaler för »Corisa carinata (SAHLB.)» Trolle-Ljungby och Herrevadskloster. Då enl. samme författares »Revision» (1894 p. 162) denna 1855 omnämnda art är identisk med THOoMSoN's G. cavifrons, hade ju för den senare de båda ifrågavarande lokalerna även 1894 bort anföras. Egendomligt nog äro de likväl ej upptagna, och den enda skånska lokal, som nu omnämnes, är Farhult. Tydligen menas härmed den i nordvästra Skåne liggande Farhult socken, där WALLENGREN var kyrkoherde. Denna lokal har av mig inlagts på kartan. 3 Dock synes det mig sannolikt, att ZETTERSTEDT'S art även omfattar den verkliga carinata. Härpå tyder även THOMSON's uppgift (1869 p. 40) att han funnit ett 9-exemplar av carinata i ZETTERSTEDT'S samling. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. I5E floder och stillastående vatten tillsamman med föregående (ÅA- fossarum); i det s. k. Torneträsk fann jag denna art den 3 juli i kopula; i södra Lapplands små bäckar är den också funnen tämligen allmänt, och båda könen fångades vid Lyck- sele den 15—20 juni; vid Nordlandskusten är den knappast funnen, ej heller är den observerad söder om staden Luleå i Norrbotten». Flera svenska fyndorter äro mig ej bekanta!, och arten har på senare tid ej varit anträffad i vårt land. Själv har jag ej sett den på andra lokaler än den ovan nämnda och har aldrig lyckats finna den i regio alpina eller subalpina varken i Härjedalen eller Lappland. Vanlig synes den därför knappast vara, ehuru jag dock här anser mig böra framhålla, att jag i dessa trakter aldrig särskilt sökt efter vattenhemipterer. — G. cavifrons är en art med rätt egendomlig utbredning. Att den i huvudsak är en höglandsform med nordligt-alpin utbredning är tämligen säkert. I Norge är den enligt SIEBKE (1874 p. 26) funnen för många år sedan vid Kristiania. STRAND. (1902 p. 200) säger sie” har tagit den vid. Aall. I Danmark förekommer den icke, däremot är den tagen på ett par platser i Finland, nämligen i en sjö vid Järvälä i södra Tavastland (60” 40' n. br.) och i en sjö nära Muonioniska kyrkoby (68” n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 204). Inom Ryss- land är den funnen på toppen av Kivakkatunturi?, vid Var- suga på sydkusten av Kolahalvön samt vid Luttofloden (68” 40' n. br.) i västra delen av samma halvö (SAHLBERG |. c. p. 204—205). Arten är vidare observerad på 2,000 fots, d. v. s. 600 meters, höjd i en liten tjärn på toppen av Beinn Chearan, Strathglas, Skottland (DOUGLAS & SCOTT 1869— 1870 p. 249. KIRKALDY 1906, p. 61), i Frankrike, där enda lokalen synes ligga i bergen i Briangons omgivningar, varest den är funnen i talrika sjöar till inemot 2,500 m. ö. h., (ZSCHOKKE 1900 p. 209), i Schweiz i Lago Tom, 2,023 m. ! TULLGREN (1920—1922 p. 98) uppgiver, att arten hos oss blott an- träffats i Skåne. Detta är dock, som av det nyss sagda framgår, felaktigt och måste bero på förbiseende av uppgifterna rörande Lappland. > Exakta läget härav är mig ej bekant, men enligt en uppgift av SAHLBERG (1920 Pp. 199) ligger berget nära finsk-ryska gränsen öster om Kuusamo samt på 66” 10' n, br.; denna plats har av mig inlagts på kartan. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. ö. h., på sydsidan av S:t Gotthard (ZSCHOKKE 1. c) samt slutligen i Deschenitzersjön vid FEisenstein i Böhmerwald (FIEBER 1848 på 531). Huruvida några flera säkra fyndorter föreligga är ovisst. ÖSHANIN (1906—1909 p. 997) nämner »Austrie et Hungarie montes», därmed sannolikt åsyftande nyssnämnda böhmiska fyndort. Fig. 1. Utbredningen av Glenocorisa cavifrons. En kort granskning av fyndorternas karaktär är här nöd- vändig. Huruvida toppen av Kivakkatunturi når upp i reg. subalpina, eventuellt alpina, är mig obekant. Enstaka toppar nå i denna trakt upp till 500 å 600 meter, vilket torde inne- bära, att de sträcka sig upp i reg. subalpina och alpina. Torneträsk ligger i nedre delen av reg. subalpina!, alla våra andra förekomster i barrskog, något som även gäller Järvälä, Muonioniska samt Varsuga på Kolahalvön, vars sydkust in- tages av ett barrskogsbälte. Däremot kan jag ej avgöra om 3 Till östra ändan av Träsket når barrskogen fram. 0. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 153 Luttofyndet är gjort i barrskogen eller i reg. subalpina. Visserligen ligger Lutto inom Kolas barrskogsområde.! Ehuru så är fallet, är det dock möjligt, att fyndorten kan tillhöra reg. subalpina (event. alpina?), enär floden, som kommer från den cirka 700 m. höga vattendelaren söder om Enare, i sitt övre lopp rinner fram i ganska högt läge. Enstaka toppar sträcka sig här upp i dessa regioner. De norska fynden här- stamma från lågt liggande lokaler.” De franska fyndorterna ligga utan tvivel delvis ovan skogsgränsen, enär denna, även i Sydalperna, blott obetydligt höjer sig över 2,000 m. De schweiziska fyndorterna ligga i alpin natur, något, som ej kan gälla den skottska, ej heller den böhmiska.” Callicorixa B. WHITE. ON CC. preusia (FIEB). — Fyndorter. . Östg.: av.SELL- MAN tagen i Linköpingstrakten !/19 1917. — Upl.: vanlig i Hjälstaviken, Hjälsta och Husby-Sjutolfts socknar, ”"/5 1917. — Dir.: vanlig i Skebergstjärn, nära Skeberg, Leksands socken, 5/7 1918. ; Var. socia (DGL. SC.). — Fyndorter. Boh.: Långö en- ligt R. e. s. (WALLENGREN). — Upl.: i Hjälstaviken togs samtidigt med huvudformen ett exemplar, som lämpligen torde 1 Barrskogsgränsen löper nämligen från trakten söder om Ponoj i öster mot Kola i nordväst, varefter den närmar sig ishavskusten i Syd- varanger för att härifrån efter Enare träsks norra strand böja av söder ut mot Tana, Kautokeino och Torneträsk, Området söder om nyssnämnda linje är bevuxet med tall och till större delen även gran. Bekant torde även vara, att tallen norr om denna linje har flera isolerade förekomster i de nordnorska fjordbottnarna. Särskilt är Maalselven bekant för sina för ännu ett sekel sedan synnerligen rika furuskogar (SPARRE SCHNEIDER 1907— 1910 p. 43). Rörande vegetationsgränserna i här berörda trakter se av äldre arbeten exempelvis Fris (1872, kartan) och PLESKE (1886 p. 13 0. följ.) samt av nyare särskilt Atlas över Finland (1910, kartan 20 samt text- band I p. 57 o. följ.), FRIES (1913, kartan textfig. 98) och HOMÉN (1920 Pp. 141 o. följ. samt kartan i slutet av arbetet). Viktigt är även KIHLMAN'S arbete (1890—1892). I synnerhet i Atlas över Finland äro vegetations- gränserna noggrant återgivna. ? Aalfyndet ligger möjligtvis högre. > Höjdläget av den böhmiska fyndorten är mig ej bekant. I Skottland togs arten tillsamman med Dyltiscus lapponicus. 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. böra hänföras till denna form, enär fläcken å baktarserna är något sned. — Häls.: talrika exemplar härifrån, samlade av CELL) J.esittasiimin samling, Från: Bollnästhar jag. några exemplar, insamlade !9/9 1917 (JOHN HELLSTEN). — Hjd-.: åtskilliga av de av mig härifrån förut som preusta anförda exemplaren (LUNDBLAD 1915 Pp. 190) torde snarare böra hän- föras till ifrågavarande och följande varietet. — Lpl.: kraf- tiga, mörka, till denna var. hänförbara exemplar togos i tjärnar i björkregionen vid Abisko ?/; och !9/g 1918, enligt expl. i min samling (E. SELLMAN). Var. sodalis (DGL. SC). — Fyndorter. Häls.: i min samling sitta expl. härifrån, insamlade av C. H. J. — Jmt.: även härifrån har jag av C. H. J. insamlade expl. — Lpl.: i en liten tjärn i barrskogen ej långt från Jukkasjärvi kyrkoby fann jag !!/g 1917 några nykläckta SS och en nymf. Lyck- sele enligt R. e. s. (WALLENGREN). Var. producta REUT. — Fyndort. Boh.: denna för Sve- rige nya form kan jag härmed anföra från Blåbärsholmen vid Kristinebergs zoologiska station, Skaftö socken, där jag i juni 1911 fann m. 1. m. typiska exemplar i små bergsskrevor med bräckt vatten. I fråga om tarserna kunna samtliga exemplar hänföras till var. socia. Visserligen säger REUTER i sin be- skrivning (1880 p. 193), att den i fläckens utbildning skall likna prÅaestia och icke var. wollastoni, vilken liksom sodalis (och socia) har m. 1. m. trekantig fläck. Att denna distink- tion ej alltid håller streck framgår av mitt ovan nämnda fynd. Jag begagnar här tillfället att påpeka, att alla av mig i bohuslänska hafsbandet funna greusta (LUNDBLAD 1915 Pp. 190) egentligen tillhöra antingen var. socia eller var. producta. Att socia icke, som hos WALLENGREN (1894 Pp. 139), bör uppföras som särskild art, är alldeles uppenbart. ÖSHANIN (1912 p. 92) upptar den också blott som varietet. En annan hos WALLENGREN upptagen Callicorixa-art är sodalis (1. c. p- 140). Denna upptages i allmänhet även av moderna förff. som god art (ÖSHANIN I. c.). KIRKALDY (1906 p. 61) säger sig likväl ej säkert kunna åtskilja i Storbritannien funna Callicorixa-arter. Han anför SAUNDER's mening, att sodalis och boldi sannolikt blott äro former av preusta och är själv O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA / VATTENHEMIPTERER. 155 benägen att dela samma åsikt.! Även enligt HÖEBER (1905 p. 161) bör boldi antagligen strykas. Vad sodalis beträffar delar jag fullständigt SAUNDER's åsikt. Även SAHLBERG uttalade (1875 p. 284 noten) den meningen, att sodalzs, lik- som även Zatermedia J. SAHLB., / Z Vä ; / skulle vid närmare undersök- ning möjligen kunna visa sig blott vara former av preusta. (Eilllsodalstar vensmotrdligitran socia (och från huvudformen) ej skarpt avgränsad, måhända ljusare och något mindre varie- tet. Att så förhåller sig även med wollastonz (DGL. SC.), vilken f. ö. kanske ej ens kan upprätt- hållas gentemot sodalis (som den synes stå närmast??), är intet tvivel underkastat; den är ännu ej iakttagen hos oss, men an- föres av SAHLBERG från Finland Fig. 2. Den mer eller mindre starkt utbredda svartteckningen (MSS Des och 1920 P: 203): å baktarserna av a) Callicorixa Om den skotska caledonica KIRK. 2reusta, b) C. socia, c) C. sodalis ÅN och d) C. wollastoni, (E cognata DEL: ,SC. son EIEB:) 1 Alla av KIRKALDY granskade brittiska exemplar av »sodalis» visade sig tillhöra $reusta (KIRKALDY 1. c.). Det är sålunda möjligt, att K. ej sett exemplar av sodalis. I så fall skulle naturligtvis hans uttalande för identiteten av de båda formerna icke vara av positiv betydelse. 2 [ tarserna överensstämmer den nära med sodaflis (BUCHANAN WHITE 1873—1874 p. 76, DOUGLAS & ScOTT 1869—1870 pp. 243—246), men skiljer sig från denna och övriga former genom att de ljusa teckningarna på hemielytra äro mycket otydliga, knappast skönjbara (DOUGLAS & SCOTT 1865 p. 603, SAHLBERG 1875 p. 284). C. wollastoni, som av ÖSHANIN (1. c.) och SAHLBERG (1920 p. 203) uppföres som varietet av prenrsta, upp- tages ej av KIRKALDY (1906), vilken ej heller omnämner socia som brittisk (han upptager blott preusta, sodalis, boldi, caledonica och concinna). Huvudsakliga skillnaden mellan fpreusta, socia, wollastoni och sodalis ligger i den svarta fläcken å första tarsledens spets, vilken karaktär jag sökt åskådliggöra å bifogade figur. Övergångar förekomma likväl, och man finner ofta individ, som ej säkert kunna placeras. Det blir under sådana förhållanden en smaksak, vart man vill föra dem. Detta gäller t. ex. vissa av mina ovan anförda exemplar. C. wollastoni har jag aldrig sett. 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. ävenledes blott är en, kanske endast tillfällig, avvikelse, kan frnsejdavgöras: Vad utbredningen av denna variabla art i Sverige be- träffar, så anföres preusla av WALLENGREN (1894 p. 139) från Skåne-Lappl. Det är dock tvivelaktigt, huruvida/| de mera nordliga förekomsterna alla hänföra sig till huvudarten. Fig. 3. Den ungefärliga utbredningen av Callicorixa $preusta (9) och C. socia (+) 1 Fennoskandia. Sannolikt äro åtminstone många att anse som socza eller sodalis, mot vilka former arten i norra delen av sitt utbredningsom- råde synes tendera. Ett på stort material grundat studium av arten i dessa nordliga trakter för utrönande av formernas inbördes frekvens i olika områden och på olika höjd över havet skulle vara av ett visst intresse. Såväl sodalis som socta gå upp i reg. subalpina och antagligen även i reg. alpina. WALLENGREN (1894 p. 1I40—141) anför socia från Skåne, Bohuslän och Värmland samt sodalis från Torne Lappmark och Lycksele. C. socéa är av mig förut anförd från Upland O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 157 (1912 p. 260). SAHLBERG (1875 p. 282 och 1920 p. 203— 204) säger sig i Finland ha tagit sodalis i fjällregionen. I Norge är den, liksom socia och huvudformen, funnen på fera ställen. Jag kan här icke uppräkna alla fyndorter i Norden för de tre formerna eller diskutera deras läge. Då dessutom både Sverige och Norge äro synnerligen bristfälligt under- sökta, är antalet kända fyndorter här jämförelsevis ringa och lämnar ingen trogen bild av formernas utbredning. Finland är däremot bättre undersökt. Av här bifogade, av mig med ledning av tillgängliga litteraturuppgifter uppgjorda kartskiss, som synes mig vara av ett visst intresse, ser man sålunda, att huvudformen i Finland är sydligare än var. socia.+ En jämförelse mellan huvudformens och var. sodalis' finska ut- bredning skulle visa ungefär samma sak, dock med den skill- naden, att sodalis är ännu nordligare än socia och helt saknas i södra och mellersta Finland. C. preusta (inkl. dess varieteter) är en vidsträckt utbredd art. Den är sålunda funnen i större delen av Europa med undantag av de sydligaste delarna. Den anträffades av SAHL- BERG i samtliga territorierna i nordvästra Sibirien (1878 p. 38). REUTER (1891 p. 194) anför den från . Sajanbergen, LINDBERG (1921b p. 51) från Jenisejsk och Nikulina samt BREDDIN (1902 p. 548) från Alaska (Sitka samt Unalaschka bland Aleuterna). Det är således högst troligt, att arten har en i stort sett sammanhängande utbredning över hela norra delen av Eurasien och Nordamerika. 7. C. concinna (FIEB.). — Fyndorter. 'Sk.: enligt R. e. s. (STAD) -—- Östg srenligt) Rye: s. (ENE) WAHLBERG):;, Iumin samling sitta exemplar från Skåne, tagna av C. H. J. Arten är i Sverige rent sydlig, förut blott funnen i Skåne. Den är f. ö. observerad i södra och mellersta Europa”, men var- ken i Norge eller Finland. Likväl torde den ha en betydligt vidsträcktare utbredning än vad hittills är känt. Den är så: lunda funnen på enstaka ställen i Transkaukasien (bergsjön Goktscha, belägen 1,925 m. ö. h.), Turkestan, Ural, vid Omsk, ! För Finlands vidkommande har jag gått efter LINDBERG's till mig godhetsfullt överlämnade kartor. ? Enligt HorvåTtH är den vanligare i Osteuropa (HUEBER 1905 p. 163) 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Selenkina vid Irtisch (59? n. br.) och Potapovskoje vid Jenisej (cirka 68? 45' n. br.)! samt vid Ischikem nära Sajan i Mon- goliet. Särskilt är fyndet vid Potapovskoje anmärkningsvärt, enär platsen ligger just på övergången mellan skogsbältet och tundran. Fyndet visar, att C. concinna' s utbredning i Europa och Asien måste vara rätt bristfälligt känd och att den nu kända nordgränsen i vårt land samt »saknaden» av arten i Finland med största sannolikhet bero härpå och ej kunna vara klimatiskt betingade. KIRKALDY anför dessutom (1906 p- Or), att arten förekommer i Perthshire Highlands i Skott- land. "WALLENGREN uppgiver i sin »Conspectus» (1855 p. 147), att den skulle vara funnen i Lappland, men synes senare (1894 p. 138) vara benägen att återtaga detta påstående, enär han ej kan erinra sig varifrån uppgiften skulle härleda sig. Emellertid tyckes det ingalunda vara otänkbart, att arten verkligen kan vara tagen där. | Arctocorisa WALL.? 8. ÅA. selecta (F1EB.). — Fyndorter. Sk.: exemplar häri- från, tagna av C. H. J., sitta i min samling. I R.e.s. finnas 1 SAHLBERG (1878 p. 6 och p. 38) angiver läget olika: 68” s55' resp. 68” 35'. Breddgraden 68” 45' synes mig bättre motsvara ortens läge. ? Äldre författares släkte Corira är nu uppdelat i flera. Redan 1860 urskilde FLoR Cymatia (typ coleoptrata F.). 1869 beskrev THOMSON arten cavifrons och uppställde för den undersläkt- (eller grupp-) namnet G/wzo- corisa. Samtidigt uppställde han även Macrocorisa (typ geoffroyi LEACH), medan de övriga arterna av honom fördes till Corira GEOFFR., ett släkte, vilket grundades 1762. Callicorixa uppställdes 1873 av BUCHANAN WHITE (typ preusta FIEB.). Slutligen har WALLENGREN 1894 uppställt Årctocorisa . (typ carinata C. SAHLB.). Som emellertid KIRKALDY påvisat, kan namnet Macrocorisa ej bibehållas för de storväxta arterna. Typen för släktet Corixa GEOFFR. är nämligen striata GEOFFR. (22022 LINNÉ), d. v. s. LEACH's art geofroyvi. Då således namnet Corira måste reserveras för geoffroyi och närstående arter, bildade KIRKALDY 1898 för de förut till Corzra förda arterna släktet Basileocorixa. WALLENGREN's beteckning Årctocorisa för carinata och germani ströks av KIRKALDY såsom varande onödig, enär dessa arter i allt utom prothoraxkölen likna Basileocorixa-arterna. Detta är nog alldeles riktigt, men i så fall bör WALLENGREN'sS släktnamn ut- sträckas även till de prothoraxköl saknande arterna och kommer då att sammanfalla med KIRKALDY's Basileocorira. Detta sista namn blir då O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 159 4 exemplar, varav ett är taget av STÅL, utan närmare fynd- ortsuppgift; de övriga äro funna vid Malmö, säkerligen av THOMSON; ett av dem är etiketterat /2vzs. I THOMSON's typsamling finnas exemplar från Lomma och Skanör. — Smål.: Kalmar i maj 1900 (T-). THOMSON har (1869 p. 31) beskrivit en art under namnet levis. Denna form har av ÖSHANIN (1906—1909 p. 981 och 1912 p. 91) identifierats med DOUGLAS & SCOTT's stål (1865 p. 597), vilken ÖSHANIN upptar som varietet under lugubris. Genom Dr SIMON BENGTSSON's välvilliga förmed- ling har jag från THOMSON's typsamling fått låna ett par exemplar av /Zevis, det ena från originalfyndorten Lomma vid Malmö, det andra från Skanör. Båda äro tyvärr £- exemplar. I Riksmuseets samlingar finnas emellertid $-exem- plar, sittande under arten Zxgubris. Ett av dessa är etiket- terat /evis (se ovan). Vid undersökning av alla mig till- gängliga J-exemplar, d. v. s. Riksmuseets, Centralanstaltens samt mina egna, har jag gjort en oväntad upptäckt. Så vitt jag kan förstå böra alla svenska exemplar — vilka förut dels varit betecknade som J/Zugubris, dels som !evis — föras till arten selecta FIEB. Jag stödjer mig härvid på KIRKALDY, vilken senast behandlat frågan om dessa arters åtskiljande. ÅA. selecta skiljer sig från ÅA. lugubris (KIRKALDY 1901—1903 P. 44 och tavla 4 fig. 31—32; 1906 pp. 62—063) genom Ppro- notums tydligt upphöjda mittköl, som är hälften så lång som pronotum (icke som hos /Zugubris blott !/i så lång), samt palans utseende. Den viktigaste skiljekaraktären ligger i blott synonym till WALLENGREN's Årctocorisa (typ carinata C. SAHLB. 1819. Den äldsta beskrivna, hithörande arten är dock LINNÉ's striata 1758). — Om nomenklaturen se KIRKALDY 1898 d pp. 252—253. KIRKALDY har sedermera (1900 a p. 28 not 2 och 1906 p. 62) strukit namnet Basileo- corixa och upptagit WALLENGREN's Årctocorisa. Jfr även REUTER 1912 a Pp. 75. Även ÖSHANIN (1912 p. 91) använder detta senare namn, — I av- seende på släktnamnens stavning (Corixra resp. Corzsa) följer jag, som jag redan inledningsvis framhållit, det nämnda arbetet av ÖSHANIN. Någon konsekvens i stavningssättet erhålles på så sätt icke, då OSHANIN nämligen bibehållit de äldsta namnen och olika förff. ha stavat på olika sätt. Skriv- sättet Corisa vore otvivelaktigt rättare, då ordet är härlett av grekiska zops, vilket i ändelsen -coris även ingår i talrika andra hemipternamn (t. ex. Teratocoris, Bryocoris, Pyrrhocoris). 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. stridulationstaggraden, som enligt KIRKALDY hos Jlugubris skall vara avbruten, hos se/ecta sammanhängande. Detta är ju onekligen en synnerligen viktig karaktär. Med hänsyn till densamma äro av mig granskade exemplar tydliga selecta, Arten JZugubris bör således strykas ur vår fauna, och vi få istället upptaga selecta (= levis THOMS.) som svensk art. Enligt KIRKALDY har man tidigare i allmänhet förväxlat de båda arterna med varandra. Emellertid är frågan icke härmed fullt avgjord, då vissa detaljer ännu synas outredda. EDWARDS (1894 pp. I01—-102) har i en uppsats yttrat sig om de brittiska arterna till ifråga- varande artgrupp. Han har sänt exemplar av Zugubris FIEB. ochså! DGE:r& SCOTT: till PUTON; som: därvid funnit, att den senare är identisk med FIEBER's sefecta och alltså bör bära detta namn. Enligt EDWARDS skiljas /uguöbris och selecta på pronotumkölen samt pannans foveor och tvärköl. Han yttrar sig däremot ej om palan, som då ännu icke synes ha variti närmare undersökt, och ej hellersom; stugiln:g käser man igenom BUCHANAN WHITE's uppsats om strigiln (1873— 1874 p. 61) finner man däremot följande beskrivning: ståli: »sub-triangular, with three broad rows»; lugubris: »minute, quadrately circular, with about twelve very narrow rows». Även i strigiln förefinnes således en avsevärd olikhet. KIRKALDY (1. c.) nämner likväl intet rörande denna karaktär. De svenska exemplar, som jag haft tillfälle att undersöka, ha blott en enda, av cirka 13 tänder bestående rad och skulle således komma närmast se/ecta, ehuru de ej helt stämma med WHITE's beskrivning av stål. Enligt DOUGLAS & SCOTT's beskrivning av ssåli (1865 p. 597) skola coriums teckningar vara avbrutna av 3 longitudinella svarta linjer. Mina exemplar ha åtminstone 2, stundom 3 tydliga linjer. Med avseende på palans byggnad stämma exemplaren, som nämnt, överens med seflecta. KIRKALDY (1901—1903 1. c.) avbildar dock palans form både hos Zugubris och selecta rätt egendomligt, icke överensstämmande med figuren hos KUHLGATZ (1909 p. 92), vilken mera liknar de svenska individens. | Av ovanstående framgår, att hittills undersökta svenska exemplar närmast få anses vara selecta. Vad som gör saken O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. I6I något osäker är palans från KIRKALDY's teckningar avvikande form samt strigilns något olika byggnad. Egendomligt är också att ÖSHANIN (1912 p. 91) upptager ssålz DGL. & SCOTT som varietet under luguoris, istället för att betrakta den som synonym till selecfa F1IEB. För en utredning av huruvida vi i Sverige äga både /Zugubris och selecta samt dessa arters förhållande till varandra, vore insamling av större material på skilda lokaler i landet av intresse. ÅA. selecta är en art, som älskar bräckt vatten, liksom lugubris, och i överensstämmelse därmed säkert huvudsakligen är en kustform.! Då arterna sammanblandats, är det omöjligt erhålla tillförlitliga uppgifter om deras utbredning. OSHANIN (1906—1999 p. 981) upptar för selecta blott Holland, Portugal, Spanien och Böhmen. För szålz, som atminstone delvis be- visligen är identisk med se/lecta, uppger han Sverige, Stor- britannien, Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien. Säker- ligen är selecta, liksom Iugubris, en rätt sydlig art; ingendera är funnen i Finland. 9. Å. hieroglyphica (DUF.). — Fyndort. Sk.: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., sitta i min samling.” Hos oss är arten blott funnen i Skåne och Blekinge. Den är även tagen i Norge vid Smolen nära Trondhjem, men ej funnen i Finland. Redan i Danmark blir den emellertid vanligare och är i sin allmänna utbredning givetvis sydlig. Den är funnen i hela Sydeuropa och vissa delar av Nord- afrika, på Somalihalvön och Kanarieöarna, 1 Turkestan, Jar- kand, Tarimbäckenet, Indien (Bombay, Bengalen och Assam) m. fl. trakter och även i Nordamerika (Pennsylvania). WALLENGREN's båda former vaga och fieberi (1855 Pp. 143, 1894 Pp. 145), som äro grundade på ovan mörkare exem- plar, torde knappast böra upprätthållas ens som varieteter. Som arter hava de redan indragits av WALLENGREN själv. 10. ÅA. hellensi (C. SAHLB.). — Arten hör till de minst kända inom släktet. Den är sällan iakttagen, och härtill bidrager kanske i ej ringa mån dess levnadssätt i bäckar 1 THOMSON fann sin /Zevis i brackvatten och PUTON benämnde /v- gubris salina. ? Exemplar finnas i R. e. s. utan annan beteckning än Fht, vars be- tydelse är mig obekant. 11 — 22387, Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2—4 (1922). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. (varom mera i en följande uppsats). Den visar en inskränkt allmän utbredning, men det är mycket svårt att avgöra, om detta förhållande icke möjligen blott är skenbart, samman- hängande med bristande undersökningar. Den är uteslutande känd från Europa och funnen i Frankrike, Schweiz, Böhmen, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige, Finland och Ryssland (Petersburg). I Sverige är den hittills med full visshet ob- serverad endast i Skåne och Upland. WALLENGREN upp- giver även Lappland, sannolikt härmed avseende FIEBER's uppgift (1848 p. 521): >»Aus Schweden, Lappland und Finn- land nach Original Exemplaren (Berl. Mus. und Dr. Kunze)». Ehuru denna uppgift vad Lappland beträffar väl ej utan vidare kan anses ogrundad, vore det önskvärt att den kunde verifieras. Detsamma gäller uppgiften rörande Österbotten i Finland (SAHLBERG 1920 p. 202), där fyndorten ej är när- mare angiven; arten är eljest i Finland ej funnen längre norrut än vid: Jyväskyläl(62”!I5! nr br): 11. ÅA. sakhlbergi (F1EB.). — Fyndorter. Sk. Råå !/9 19170 (TT). —=Småälvsenligt R. ers (BAM): Kalmart”/x1917 (T.). — Öl: senligt» R.se.!ss(P. F. WAHLBERG) 1 = Gt enligt" RR. eos. == Östg nsenligt Resa (PF. WABLBERC): Linköpingstrakten ”!/;9 1917 (E. SELLMAN). -—— Söderm.: Nacka'”?/e8 1916 (T.)'==rStockholm: enligtrRi:e: so(STDÅT; P: FI WAHLBERG). -— Upl.: Experimentalfältet:"/e 1916 (T-). Ösby, Danderyds socken, "/9 1916 (T.). Rosersberg, Norr: sunda socken, ””/6 1917 (T.). — Dlr.: liten tjärn i myrmark nära Skebergstjärn, Leksands socken, ”/7 1918. Denna art är i Sverige nordligast känd från Gävle och Skebergstrakten i Dalarna, men förekommer med största sannolikhet längre norrut.” Den är t. ex. i Finland funnen vid Jakobstad och TIisalmi, båda vid cirka 63”:40' n. br., den är utbredd över hela Storbritannien, även Skottland samt funnen vid Soroka vid Vita Havets kust. F. ö. förekommer den över större delen av Europa ända ned till Medelhavs- 1 Även andra exemplar härifrån, märkta R.ke, sitta i Riksmuseet. Förkortningens betydelse är mig icke bekant. 2 THOMSON's uppgift Sk.-—Lpl. (1869 p. 30) får måhända icke be- tvivlas, men i Nordlappland torde arten dock ej träffas: O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 163 trakterna och Kaukasien.! På en vidsträckt utbredning även inåt Asien tyder ett nyligen av LINDBERG publicerat fynd från Jenisejsk (1921 b p. 51). SAHLBERG fann däremot ej arten bland det av honom bearbetade materialet från nord- västra Sibirien (1878). 12. ÅA. linnei (FIEB.). — Fyndorter. Smål.: Kalmar- trakten: enligt C. e. s. (AHL.). — Västg.: enligt C.'e. s (C. H. J.): — Östg.: Linköpingstrakten (E. SELLMAN). — Söderm.: Nacka ??/g 1916 (T.). — Stockholm: enligt R. e.'s. (STAL): — Upl.: Ösby, Danderyds socken,-"/9 1916 (T.). Allmän vid stranden av Hjälstaviken, Hjälsta och Husby- Sjutolftsirsocknarn, = -/s, -IOL7. NN stmi: "enligt "Re" ens: (CITE DE Denna i Sverige till Gävletrakten utbredda art förekom- mer över större delen av södra och mellersta Europa och även i vissa delar av norra Afrika. Åt öster synes den gå till Sajanbergen i Asien. Vad utbredningen i nordlig rikt- ning beträffar, äro nordligaste fyndorterna Sooseria vid Petro- savodsk (62” n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 198) och trakten av Leppävirta (62” 30' n. br.) samt Kongiskangas (62” 45' n. br.).? Hos oss torde den kunna anträffas norr om sina nuvarande fyndorter. 13. Å. limitata (FIEB.). — Fyndorter. Upl.: av denna art påträffades 3 SS i en liten vattenpöl å ett gräsbevuxet lergärde vid Vallby, Vaksala socken, ”?/s5 1917. Vegetationen utgjordes av glesa Carex-stånd, och lerbottnen var delvis blottad. Sannolikt var arten mycket allmän på platsen, ty massor av små ljusa corixor iakttogos, vilka troligen till större delen tillhörde denna annars som sällsynt betraktade art. Ytterligare en 2 (av något avvikande utseende) togs i ett Amblystegium-kärr vid Skogshyddan, Upsala, '!?/5 1917. — Vstml.: ett exemplar härifrån, sannolikt från Västeråstrakten, taget av C. H. J., sitter i min samling. — Stockholm: 2 22L i Ricesiss: (BHM.). j Denna art förekommer i vårt land till Upsalatrakten. 1 En enligt min mening osäker uppgift om högalpin förekomst föreligger (ZLSCHOKKE 1900 p. 209). 2 De. båda sista fyndorterna' enligt av LINDBERG med ledning av Helsingforsmuseeéts samlingar uppgjorda kartor. 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Fyndorterna på kontinenten ligga mycket spridda. Dess sammanhängande utbredningsområde är Väst- och Sydeuropa. Den är dessutom funnen i Kaukasus, i mellersta och östra europeiska Ryssland på ett par ställen, i Sibirien (närmare lokal ej angiven av FIEBER) samt anföres av FIEBER (och OSHANIN) t. o. m. från Pennsylvania. Den är likväl icke tagen i Finland, och SAHLBERG (1878 p. 39) anmärker sär- skilt, att den förgäves eftersöktes i nordvästra Sibirien, Huruvida de amerikanska exemplaren verkligen tillhöra denna art är väl ovisst. Å. limitata är föga känd samt värd att närmare studeras. Den synes icke gå synnerligen långt mot norden! eller i allmänhet förekomma på större höjd över havet. Emellertid är den i Schweiz, där den på vissa platser ej är sällsynt, funnen på ända till 1,400 meters höjd (ZSCHOKKE 1900 Pp. 209. HÖEBER 1905 p. 150). Den förekommer förutom i stilla- stående vatten av olika slag (t. ex. torvgölar: HÖEBER 1. c.) även stundom i rinnande (HUEBER 1. c.). 14. Å. semistriata (FIEB.). — Fyndorter. Söderm.: Nacka (T:). — Stockholm: enligt R. e. s. (BHM;).?:— Upl.: Experimentalfältet (T.).. Ösby, Danderyds socken (T ). Arten når en vidsträckt utbredning. Den är hos oss med såkerhet funnen åtminstone upp till Härjedalen och f. ö. utbredd över större delen av Europa och även norra Afrika (Algeriet). Den går åt öster till Krasnojarsk, Minussinsk och Jenisejsk (LINDBERG 1921 b p. 51). Dess talrika förekomst i dessa trakter tyder på, att vi ej känna den verkliga ost- gränsen (>»— — — Zn lterritorio silvoso frequenter». SAHLBERG 1878 1p:1 30): Åt norr går arten till ungefär 68? 20' n. br. i Finland (Saariselkätrakten enligt LINDBERG's kartor), varför det ej finnes direkt anledning att betvivla den av WALLEN- GREN efter FIEBER citerade uppgiften om dess förekomst i Lappland (FIEBER 1848 p. 529). Det är tvärtom högst tro- ligt att den förekommer där, ehuru jag ej själv lyckades finna den. Redan ZETTERSTEDT (1840 spalt 284—285) har upp- 1 FIEBER's uppgift Lappland (1848 p. 529) kan på goda grunder be- tvivlas. | 2 I Riksmuseet sitta dessutom exemplar märkta Fht och Jp, Be- tyvdelsen härav känner jag icke. . O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 165 givit, att den förekommer både i södra och norra Lappland! Han fann den bl. a. 8 juli kopulerande i Torneträsk (som ligger inom reg. subalpina), »då isen på ytan ännu knappt hade smält». Han meddelar även några biologiska notiser, bl. a. att »under klara och varma dagar i juni sågos många individer även flygande över Torneälvs vatten» (1. c. spalt 285). Vid Nordnorges kust fann han den »blott mycket sällsynt, nämligen ett enda exemplar vid Giebostad»> (Il. c. spalt 285). SAHLBERG har tagit varieteten levipennis TJ. SAHLB. (som blott skiljer sig från huvudformen genom en något annan skulptur på hemielytra och knappast torde böra upprätthållas som särskild var.) på berget Kivakkatunturi (66? 10' n. br.); möjligen ligger fyndorten i reg. subalpina eller alpina.” Själv har jag tagit arten i reg. subalpina på flera lokaler i Härjedalen (LUNDBLAD 1915 p. 192). Även i Tyskland synes den vara funnen i bergstrakter (HÖUEBER IGO5LP 52): 156 FÅ a stridfa ME) == yndorteri, Sk.senlige RI eYs. (STAD BEM).+-Bara (IN) KÖR senligtiRte. SL (Rike), GtlFrenlistoR Hess aPHE WAHCBERG): — Fall 3exem- plar härifrån, tagna av C. H.J., sitta i min samling. — Östg.: enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). — V stml.: exemplar häri- från, tagna avs: C:rH. J., sitta i min samling: = Stockholm: enligt R. e. s. (STÅL.) — Upl.: talrik i Hjälstaviken, Hjälsta och Husby-Sjutolfts socknar, ?"/s5 1917. Bäck norr om Sval- näs, Danderyds socken, ”;je 1922. — Dilr.: bland Batrachium i svagt rinnande vatten i Dalälven nära dess inlopp i Insjön, Leksands socken, !5/7 1918. — Häls.: några exemplar av båda könen togos i en i Varpen utmynnande bäck, Bollnäs, 10/4 1916 (JOHN HELLSTEN). Arten, som i Sverige är mycket allmän, är hittills ej funnen längre mot norden än till Lycksele. Den har en vid- sträckt allmän utbredning över hela Europa (dock ännu ej funnen på Pyreneiska halvön och södra Balkan). Den är tagen 1 Hans »C. sfriata> har nämligen, sannolikt med rätt, identifierats med ifrågavarande art (OSHANIN 1906—1909 p. 985). ? Jämför vad som ovan sagts om G. cavifrons” förekomst på denna lokal (p. 151). > Beteckningens betvdelse är mig obekant. 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. i Algeriet och Syrien samt går österut genom hela Asien till Shanghaj. Den är även observerad i Kanada. Vad nord- gränsen beträffar synes denna uppnås i Finland vid Jakob- stad (63” 40 n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 199); enligt LIND- BERG's kartor går den även i östra Finland ungefär lika långt norrut. Däremot är den så vitt jag vet ej tagen i arktiska Sibirien.! Själv har jag ej sett den i arktiska Sverige, men den är anförd från Dovre; Den lever i stillastående, stundom även i rinnande vatten och är iakttagen i bräckt vatten vid Finlands (SAHLBERG 1875 p. 287) och Schleswig-Holsteins (HUEBER 1905 Pp. 145, KUHLGATZ 1909 p. 97) kuster. 16. ÅA falleni (F1EB.). — Fyndorter.. Sk.: enligt R. e. s. (STÅL). — Hall.:: exemplar -härifrån, tagna av C: H.J., sitta i min samling. — Stockholm: enligt R. e. s. (DE VYLDER). — Vstml.: exemplar härifrån, tagna av=C. EJ: tillhöfa min samling (även Riksmuseets). — Dlr.: en 2 i Limsjön, Lek- sands socken, '”/7 1918: — Västerb.: enligt: R. 'e. s.(P. F. WAHLBERG). Exemplaren äro märkta »B. S.> (= Bothnia septentrionalis) och härstamma således från landskapets norra hälft::— LIL pl: enligt:.R. e:xs. (J.W. ZETTERSTEDT) fExemr- plaren äro märkta »Lp. m.» (= Lapponia meridionälis) och äro således insamlade någonstädes i Sydlappland.” Arten är funnen i nästan hela Europa, norra Afrika samt går åt öster in i Asien, där den bl. a. anföres från Krasnojarsk, Jenisejsk och Lebedevo, alla platserna liggande i skogsre- gionen (SAHLBERG 1878 p. 39), den senare på 62” 5' n. br. i Jenisejs dalgång. I Finland är den nordligast funnen vid Jakobstad (63” 40' n. br.) (SAHLBERG 1920 p. 199). I Sverige förekommer den åtminstone till Sydlappland och Norrbotten (väl huvudsakligen blott inom kusttrakterna?). Själv fann jag den dock varken där eller i Härjedalen. TI fjällen träffas den 1 Anträffades enligt SAHLBERG (1878 p. 38) blott vid Krasnojarsk i »territorium montosum». 2? Då ZETTERSTEDT således funnit: denna art i Lappland, men icke upptager den i Insecta Lapponica, är det sannolikt att en av hans Corzxa- arter är en kollektivart. Närmast skulle man väl då tänka på /ossarum, möjligen även på s/riafa. Rörande ZETTERSTEDT'S sfriata se f. ö. ovan under semistriata. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM. VÅRA VATTENHEMIPTERER. 107 säkerligen icke. HÖEBER uppgiver dock att den även kan förekomma i bergstrakter (1905 p. 147). Vad levnadssätt i övrigt beträffar må anföras, att den förekommer både i rinnande och stillastående vatten (SAHL- BERG 1920 Pp. 199). 17. Å. distincta (F1EB.) (Syn. C. vernicosa WALLENGR.) -— Fyndorter. Sk.: ett exemplar härifrån, taget av C: H. J., sitter i min samling. Odensjön, Röstånga socken, !"/9 1916 (RENT SImaL: enligte EC: fetssk(ANEIE 9 Up IetSvant sjön, Odensala socken, ”"/g 1918. — Vstml.: flera exem- plar härifrån, tagna av C. H. J.!, tillhöra min samling. — Dlr.: en 2 i Stordammen, Leksands socken, ”!/7 1918. WALLENGREN beskrev 1855 (pp. 145—146) en Corixa- art under namnet vernicosa. Denna art upprätthåller han sedermera även 1894 (p. 147), då han också till nämnda art för THOMSON's gebleri (1869 p. 34 och 1871 p. 396). Att denna senare icke är den verkliga gebler? FIEB., vilken är en Callicorixa-art”, torde vara ganska klart. WALLENGREN har med full rätt strukit gebleri ur Sveriges fauna.? ÅA. vernicosa upptages som skild art blott av få senare författare. Den anföres av OSHANIN både i »Verzeichnis»> (1906—1909) och » Katalog» (1912) som egen art, men f. ö., så vitt jag kunnat finna, endast av SAHLBERG (några avhandlingar), LINDBERG (1921 a p. 54) och SPARRE SCHNEIDER (1901 p. 10). BUCHA- 1 Även i R. e. s. sitta sådana exemplar. ? Tillhör samma grupp som cozncinrna och har alltså jämförelsevis svagt utbildad svartteckning å baktarserna. 3 SAHLBERG (1868 b pp. 184—185) upptager gebleri för Finland (Kex- holm och Pyhäjärvi). Som redan ÖSHANIN (1906—1909 p.- 996) påpekat, förekommer den dock icke vidare i SAHLBERG's »Synopsis» (1875). Det kan tilläggas, att den ej heller finnes upptagen i SAHLBERG's sista arbete, »Enumeratio», av 1920, varför det synes vara fullt skäl att stryka gebleri även ur Finlands fauna. Egendomligt nog har SAHLBERG i de båda sist anförda arbetena underlåtit att nämna, vart hans ge6blerz skall föras. 1920 p. 198 säger han blott, att THOMSON'”s gebleri bör föras till vernicosa. Möjligen är även SAHLBERG's egen gebleri identisk med denna, men han upptager dock icke för vernicosa (eller distincta) de för gebleri 1868 an- givna fyndorterna. På LINDBERG's kartor är dock wernicosa inlagd för Pyhäjärvi samt distineta för samma ort, däremot ingendera för Kexholm. Att SAHLBERG's gebleri är identisk med dristincta (och således enligt min mening även med werzicosa) torde få anses: sannolikt. 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. NAN WHITE upptager visserligen i sin förteckning över brit- tiska Corzxra-arter (1873—1874 p. 61 och 77) efter DOUGLAS & SCOTT (1865 p. O12) den av FIEBER efter ett exemplar be- skrivna douglasi, vilken enligt ÖSHANIN (1906—1909 p. 988) skall vara identisk med WALLENGREN's wvernicosa och på vilken ÖSHANIN grundar sin uppgift om vernicosa's förekomst i Storbritannien. Huruvida denna douglasi verkligen är iden- tisk med vernicosa kan jag naturligtvis ej säkert uttala mig om, då jag ej sett det brittiska exemplaret. WALLENGREN angiver i examinationstabellen (1894 p. 142) som ett av de viktigaste kännetecknen, att arten som /Zinxnei och sahlbergi skall hava jämförelsevis oavbrutna gula linjer på hemielytra. Enligt BUCHANAN WHITE skall doug/lasi däremot hava »interrupted lines» och ställes i hans tabell (1. c. p. 77) när- mast sZriafa. Detta behöver dock icke hindra, att vernicosa och douglasz, som ÖSHANIN anser, verkligen äro identiska. Att nämligen doug/lasi ej kan vara synnerligen nära släkt med striata synes antydas av strigilns utseende. Denna är hos striata utomordentligt stor och har omkring 15 strior samt är av en helt annan, mera långsträckt form, under det den hos douglasz skall vara »small, sub-circular, with about six very irregular eroded rows» (BUCHANAN WHITE l. c. p. 61). Enligt min mening kan emellertid vernicosa ej upprätt- hållas som självständig art. Jag har redan 1915 (p. 91) utan närmare motivering antytt denna min åsikt. Utan att här uttömmande kunna behandla denna fråga!, vill jag dock något gå in på densamma. Först och främst vill jag då påpeka, att man i de flesta moderna faunistiska förteckningar totalt saknar vernicosa.” Den har således ej anträffats på senare tid. Undantag utgöra dock bl. a., som nämnts, särskilt flera av SAHLBERG's arbeten, där den anföres. Efter att för SAHL- BERG hava uttryckt mina tvivel rörande Dberättigandet av vernicosa som art fick jag omgående följande svar i brev av den ?/2 1919: »C. vernicosa WALL. anser jag för en väl skild art, ehuru den är mycket sällsynt. Jag har däraf funnit flera exemplar endast vid Uleåborg. i Uleå elf. Troligen är det 1 Jag har nämligen icke haft tillfälle att granska WALLENGREN'S typ- exemplar. ? I systematiska upptages den över huvud icke (utom hos ÖSHANIN). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 169 samma art, som THOMSON upptagit under namn af C. gebleri>. SAHLBERG upprätthåller också arten 1920 i sin »Enumeratio». Enligt andra forskares mening är vernzcosa blott en varietet. Detta framhålles dock endast, så vitt jag sett, av HÖEBER (1905 Pp. 148), som sammanför wvernicosa och douglasi under distincta, av SAUNDERS (1892 p. 335), som upptager douglasi som synonym till dzstincta, samt av PUTON (enligt ÖSHANIN I1900—1909 Pp. 988), som anser vernicosa för varietet av distincta. Detta är enligt min mening fullt riktigt, och utan att känna något av ovanstående arbeten har jag beträffande vernicosa själv gjort detsamma 1915. Även DOUGLAS & SCOTT (1865 p. 612) säga, att palan av douglasi är »very like those of C. distincta>. HÖEBER anför dock inga särskilt vägande skäl för riktig- heten av sin åsikt. Vad douglasi beträffar, ber jag här isynnerhet få fästa uppmärksamheten på BUCHANAN WHITE'S notis om strigiln. Han beskriver även strigiln hos distincta — vilken jag naturligtvis även själv undersökt — och det är lätt att se, att överensstämmelserna äro så stora, att arterna ej enbart härigenom skulle kunna åtskiljas (douglasi: »small, sub-circular, with about six very irregular eroded rows»; distincta: »small, sub-quadrate, with five rows»). Av detta torde med ganska stor visshet framgå, att douglasi och di- stincfa verkligen äro identiska, enär beskrivningarna även i övrigt äro så gott som kongruenta. KIRKALDY upptager ej heller douglasi i förteckningen av kända brittiska former, varken I901—1903 1 sin översikt av stridulationsorganen eller 1906 i sin »Guide>. Då jag 1915 upptog vernicosa som synonym till distincta, skedde det delvis på grund av de för artdistinktionen otill- räckliga färgkaraktärer, varpå diagnoserna i huvudsak grunda sig. Jag kan tillägga, att jag i min samling äger exemplar från Västmanland, insamlade av C. H. JOHANSON och av ho- nom betecknade som vernicosa. Då JOHANSON stod i rätt intim förbindelse med WALLENGREN och bl. a. till den senare meddelade flera Corzra-fynd, är det sannolikt, att JOHANSON riktigt hade bestämt sina exemplar till vernicosa (i WALLEN- GREN's mening). JOHANSON var en framstående Corixa-kän- nare, såsom jag själv haft tillfälle att övertyga mig om, då KO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. jag nämligen granskat större delen av JOHANSON's Corixa- samling och genom därur via E. SELLMAN erhållna exemplar — sasom jag här i parentes kan framhålla — kom att intressera mig för dessa intressanta djur. JOHANSON's vernzcosa från Västmanland äro emellertid ingenting annat än däistincta. Dessutom sitter i Riksmuseets samlingar ett exemplar be- tecknat som »gebleri> och taget av JOHANSON i Västmanland. Detta, som jag haft till granskning, har befunnits vara en tydlig dzstinctra. Enda skillnaden, som jag möjligen skulle kunna finna mellan däestincta och wvernicosa, ligger däri, att hemielytras gula teckningar hos den senare kanske äro mera regelbundna, d.v.s. icke så avbrutna. 'Detta-är emellertid en synnerligen variabel karaktär, ej blott hos denna utan även hos åtskilliga andra Corixraarter. Jag kan därför ej tillmäta den den ringaste betydelse. I strukturkaraktärerna, som ju äro betydligt viktigare ur systematisk synpunkt, härska så vitt jag kan se full överensstämmelse. Hannens pala är lika- dant byggd hos båda. Jag har även undersökt strigiln, utan att där kunna finna minsta olikhet. Detta gäller såväl mina egna som Riksmuseets »gebleri»-exemplar. Det senare har t. o. m. rätt irreguljära, avbrutna teckningar och strigiln upp- visar cirka 6 strior.! Den av SAHLBERG (1920) angivna utbredningen av de båda arterna i Finland-Ryssland talar ej heller mot min åsikt rörande identiteten, utan låter sig utmärkt förenas härmed. ÅA. distincta går nämligen till Nuortijärvi på Kolahalvön (68” 40' n. .br.), Å. vernicosa till Kantalaks på Kolas sydkust vid Vita Havets nordvästra vik (67? 40' n. br.) och Tschapoma, ävenledes liggande vid Vita Havet på Kolas sydkust (cirka 66FuTOkanRIbtn. 1 Då exemplaret ej får dissekeras, har jag ej fullt säkert kunnat räkna striorna men kan med bestämdhet påstå, att de ej äro färre än 5 och fléra Män 7; (Forts.) Neue Beiträge zur Variabilität schwedi- scher Lepidopteren. Von Felix Bryk. 1. Zur Präzisierung der Zeichnung der Nominat- form von Rhodocera rhamni IL. (Mit i Figur.) Vor dem scheinbar unansehnlichsten Flecke oder Punkte auf einem Insektenflugel kann heutzutage ein modener Or- namentologe nicht so gleichgiltig wie es zuvor geschah vor- beigehen ohne Halt zu machen. Man weiss: das sind oft sehr wichtige Leitspuren, die zum vorgemerkten, wenn auch noch sehr entlegenen Ziele der Erforschung der phyletischen Zeichnungsabstammung fuhbren können. Deshalb wurde es von besonderem Werte nicht nur aberrative Zeichnungs- varianten an und fär sich genau beschrieben und abgebildet mitzuteilen, sondern auch den Zeichnungstypus einer Art festzusetzen; sonst weiss man ja oft nicht, wo eigentlich das Aberrative (auch im nomenklatorischen Sinne) beginnt. Das Zitronenblatt /(KX/hod. rhamni) bietet ein Schulbeispiel fur die Gleichgiltigkeit der Beschreiber gegenäber einem sehr auffallenden Zeichnungsmuster! Von LINNÉ, seinem Benenner bis auf RÖBER (in SE1ITZ) fand man es nicht der Mähe wert eine genauere Zeichnungsdiagnose zu geben. Ja man ignorierte völlig die Zeichnungskomponenten, während der Erste, der «den Falter fär die damalige Zeit wirklich sehr gut von der 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Unterseite abgebildet hat, HOEFNAGEL [IV, 2, t. 4 (links, unten)] schon drei interzellulare Punkte auf der Vorderflägel- und fänf auf der Hinterflägel-Unterseite zu notieren wusste. LINNÉ weiss dariäber jedoch nichts zu erzählen. Seine Diagnose in der "Fauns,Suec:, I (pir242, N:0x795), diesja der Original: beschreibung der Nominatform zugrunde liegt, kennt ausser den bekannten vier Diskalflecken an je einem Flägel nur noch die Saumpunkte (»>& ad marginem alarum primorum anteriorem puncta minutissima ferruginea«); auch auf der ersten Abbildung eines schwedischen Exemplares (DE GEER, V,t. 15, f. 8) ist jedenfalls die Punktreihe nicht zu bemerken.! Nun haben aber gerade diese Punkte fär die Phylogenie eine erkenntnis-theoretische Bedeutung (V. BEMMELEN, I, BRYK, III) was sich u. a. auch durch das eingehende Interesse, das die »holländische Schule« (BOTKE, II, DE MEIJERE, VI, SCHIER- BECK, VIII) einem von mir (BRYK, III) mitgeteilten aber- rativen Falle mit einer förmlichen Punktkette entgegenbrachte, kundgibt. Als »Typus« muss nach den Nomenklaturregeln jene Form gelten, die ammeisten der LINNÉschen Urbeschreibung nahe kommt. Stäcke ohne jede Punktierung der H.gl.u.seite sind mir unbekannt; betrachtet man unter einem Vergrösse- rungsglase jene Region des Flägels, wo jene Punktierung normalerweise vorkommt, so lässt sich dort (wie auch in der Regel aufder Vorderflägel.u.seite) zwischen den Rippen eine sei es auch nur ganz reduzierte, aus ein paar dunklen Schuppen- ansammlungen mehr oder weniger deutliche Punktreihe ent- decken. Fir einen Pedanten scheint somit uberhaupt in Schweden (auch wo anders nicht) der LINNÉsche Literatur- typus nicht vorzukommen, wenn man sich an das Manko von Punkten festhält. Mir ist wenigstens unter hunderten von Exemplaren kein derartiges Stuck aufgefallen. Auch WALLEN- GREN (X, p. 147) hat bei seiner Artbeschreibung die Punkt- reihe hervorgehoben, ohne die Anzahl der Punkte zu präzisieren. Die Form, bei der die unterseitliche Punktierung un- dezidiert mehr oder weniger undeutlich ist, betrachte ich somit als den » 7Zypus« im nomenklatorischen Sinne. 1 Dabei hat DE GEER noch eigens auf einer anderen Figur (F. 10) einen Hinterflägel besonders abgebildet. BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. E73 In seiner verdienstvollen Studie uber Ruhestellung der Schmetterlinge bildet OUDEMANS neben zwei Photogrammen (VIL, t. VIII, f. 88, 90) noch schematisch den Falter (Il. c., p- 66, f. 34) von der Unterseite ab. Diese Textfigur mit dem sie begleitenden Texte! ist fär unsere Untersuchungen be- sonders wertvoll, weil dem ausgezeichneten Auge des Beob- achters jene Punktreihe nicht entgangen ist. Waährend er die beiden Diskalflecke auslässt, konnte er auf die sieben Punkte auf der U-Seite der Hinterflugel und fänf auf der der Vordflugel nicht verzichten. Keine Punktreihe bei LINNÉ und eine Siebenpunktkette bei ÖUDEMANS — sieh da! die Ex- treme innerhalb deren Kombinationen sich die Abänderungs- möglichkeiten der Art beschränken. In meiner kleinen Studie (BRYK, HI, p. 452—453) hatte ich bereits hervorgehoben: »unterseits fällt noch auf den Internervalfalten je ein deut- licher Punkt auf, doch ist die Anzahl dieser Punkte variabel. In der Hinterrandzelle zwischen der Analfalte und dem Hinter- rande habe ich noch keinen Punkt entdecktz<. Nach diesen aus der einschlägigen Literatur vorange- schickten Vorbemerkungen erweist es sich vonnöten genauer die Variabilität der Zeichnung hervorzuheben. Wir beginnen mit dem Hinterfläögel: vor allem gilt als konstantes AÅrtmerkmal die dunkle Einfassung des Vor- derrandsbogens an der Flägelwurzel. Ausnahmslos ist sie bei allen untersuchten Stäcken (vom schwed. Festlande, von Gottland (Torsburg), aus Karelen, Tyrol, dem Altai, Juldus, bei der Amurrasse wie selbst bei der Mikrospezies cleopatra (alles c. m.)) wahrnehmbar. Die Endungen aller Rippen am Flägelsaume sind braun, die entsprechende Saumbefransung rot. Bei den Amurstäcken sind auch die Fransen der inter- zellularen Falten rot angedeutet. Die Anzahl der Punkte ist wie hervorgehoben variabel. Stäcke mit sieben deutlichen Punkten sollen ab. Hoefnageli heissen. (Type I 3 aus 1 »Ensuite la face ventrale de F'aile — 2 montre une série de 7 points noirs, entreles extrémités des veines, précisément, sur les veines dites, »con- caves«. Ces manquent sur la portion cachée de P'aile — 1, mais on les rencontre de nouveau, aussitöt que la partie visible est atteinte. J'en ob- servai 3 å 5. Les points sont formés par de petits amas d'écailles noires et ne se trouvent pas toujours facilement å I'ceil nu.« 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Myllykylä, Carelia ladogens. leg. AINO BRYK 1921; Vel. Fig. 1.) Ich nehme davon Abstand allerlei Ubergänge zu dieser Form mit weniger als sieben Punkten zu benennen, wovon ein typisches Stick TULLGREN und WAHLGREN (IX, t. 6, fig. 4) neulich farbig abgebildet haben. Die Punkte liegen stets auf der Ausmändungstelle der Zwischenfalte in den Flägelfond. Endzellfleck violett, mit blassvioletter Ker- nung, in der Grösse sehr variabel. Die Vfgl-useite markiert ein kleiner in der Mitte der Ouerrippe liegender Endzellfleck, sonst sind bis auf die hintersten alle Rippen nur am Saume mit dunkelviolettem Punkte angedeutet. Die drei oft vor- 1. Rhodocera rhamni L., 89 ab. Hoefnageli F. B. (Tvpe; vergrössert.) Phot. A. TULLGREN: kommenden Zwischenfaltenpunkte wurden eingangs besonders hervorgehoben. Von der Falte, wo der hinterste Zwischen- faltenpunktn sitzt, angefangen bis zum Hinterrande zeigt die hintere Flägelhälfte beim J und 2 die Flägelfarbe der Ober- seite verblasst, während sonst die Hinterflägelfarbe dumpf hellocker ist. Die der 2 ist heller, doch besitze ich 2 (z. B. aus: Karelenyy leg.? ÅA. BRYKGi1920);-deten Unterseiterbistaut die fragliche Mittelpartie des Vdflgls völlig der der Männchen gleichgefärbt ist. Das Zitrongelb der s kann bei gewissen Rassen (I I c m. ex Amur) ein warmes Orangerot an- nehmen. Die 2 sind elfenbeingelblich. Von den vier orange- farbigen Endzellfiecken sind die der Vorderflugel stets kleiner. Sie können fast verschwinden (f. cleodoxa) (1 J ex Nacka BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. 175 c. m., don. SMIDT). Die Endzellflecke der Amurrasse sind auffallend gross. Zum Schlusse wäre noch zu erwähnen, dass der Flägelteil am Vorderrande sehr fein netzartig geknittert ist, womit er an Årchon etwas anklingt. Angefährte Literatur. I. Vv. BEMMELEN, On the phylog. signif. wing-mark. Rhop. (Trans... Second:., Ent. . Congr., 1912, pP- 355—=379-) NERE BOTKETPECSKmMotS, prrm. sd; dess: altep.omg. piylét: (Onderzoekn. zoöl. Labor., 1916, Groningen.) HI. F. Bryr, Citronbl. ursprängl. Weissl. Zeichnung (Zool. Anz., 45, Pp. 451—458 (1914)). j IV. G. HOoEFNAGEL, Archetypa studiaque ... [1392]. Ma DER GERR 6 Mem at pour tservir Phisti 105... VOL II(n752): MESSI TER GESTER IDE WNIESIERE, Zelchn.. ns; bDesond:; Diptv und Lepid.flägel. (Tijdschrift voor Entomol., Deel LIX (1916)). VIL J. TH. OUDEMANS, Position d. repos chez lepid. (Verhandel. Akad. Wetensch. Amsterdam (2), Del. X, N:o 1, (1903))- VIII. AA. ScHIERBEEK, On the set. patt. caterp. pup., Leid., (1917). IX. AA. TULLGREN och E. WAHLGREN, Svenska insekter, Del. II. (1921). X. WALLENGREN, Lepidoptera Scand., Rhopal. (18533-) Lispa litorea FALL. und pilosa LOEW. Von O. Ringdahl. In der Stettiner Entomologische Zeitung 1847 beschreibt Loew mehrere neue Lispa-Arten und gibt auch hier eine Be- schreibung derjenigen Art, die er als litorea Fall. auffasst. Am Ende der Beschreibung hat er eine Bemerkung, aus welcher ich mir erlaube folgendes anzufähren: »Fallén's Be- schreibung der L. litorea ist nach dem 9 gemacht; er hebt es ausdröäcklich hervor, dass auf dem Hinterleibe keine Mittelflecke vorhanden seien; dieses Merkmal passt auf die von mir beschriebene Art durchaus nicht; ich habe deshalb lange Bedenken getragen, den Fallén'schen Namen auf sie anzuwenden. Meigen's Angaben sind nur aus Fallén's Werk entnommen, können also weiter keine Aufklärung geben. Ich hoffte sie in dem eben erschienenen 5. Bande der Dip- tera Scandinaviae von Zetterstedt zu finden; leider ist auch ihm das J unbekannt geblieben; hinsichtlich des Mangels der Mittelflecke stimmt seine Art mit der Fallén's iäberein, nur dröckt er sich uber diesen Umstand unbestimmter aus, fast als ob er nur Fallén's Beschreibung nicht habe wider- sprechen wollen. Dieser Umstand, die Ubereinstimmung aller Nebenmerkmale, das Vorkommen der Art in England haben mich endlich bestimmt, den Fallén'schen Namen fär sie anzunehmen.» Wie aus dem obenerwähnten hervorgeht, ist Loew nicht daran sicher, dass die von ihm beschriebene Art wirklich die Fallén'sche ist. Die Angabe Fallén's, dass die Art keine Mittelflecke am Hinterleibe hat, macht ihn unschlässig. Im Jahre 1862 beschreibt Loew in der Wiener Ent. Monatschrift seine pz/osa nach Exemplaren aus der Nordsee- käste. Er erwähnt hier nichts davon, ob diese Art vielleicht die wahre /Zzforea sein könnte. Schiner ist derselben Meinung O. RINGDAHL, LISPA LITOREA FALL. UND PILOSA LOEW. TN wie Loew in seiner Fauna austriaca wie auch Kowarz und Becker in ihren Monographien uber Lispa. Nach der Diagnose Fallén's ist die Art natärlich nicht mit Sicherheit zu erkennen, es scheint mir aber eigen- tuämlich, dass das Typexempiar, welches noch vorhanden ist, so viel ich weiss, von keinem Dipterologe untersucht worden ist. In der Sammlung Fallén's im Reichsmuseum befindet sich ein Ex. dieser Art, und ich habe Gelegenheit gehabt dasselbe etwas näher zu untersuchen. Dieses, welches ein Männchen ist, ist freilich ziemlich schlecht, aber nicht schlech- ter, als dass die Art mit Sicherheit zu erkennen ist. Dass Fallén das Stäck fär ein Weibchen angesehen hat, scheint mir nicht erstaunenswert, da von einer Lispa die Frage ist. Das Resultat der Untersuchung wurde, dass das fragliche Stuck der Art gehört, die Loew als pzlosa beschrieben hat. In der Sammlung Zetterstedt's im Lund gehören auch die mit /Zitorea bezeichneten Stäcke pzilosa. Diese Art ist die an den schlammigen Kusten des säd- lichen Schwedens am häufigsten vorkommende Lispa-Art, an welchen sie an geeigneten Orten, von Bohuslän, wo die Type von Gyllenhal gefunden wurde, bis Södermanland wenn nicht nördlicher verbreitet ist. Der Verfasser hat sie auch häufig auf den Inseln Öland und Gottland angetroffen. Die andere Art, Loew's litorea, kommt an ähnlichen Örtlich- keiten vor und hat vielleicht dieselbe Verbreitung, ist aber seltener und ist bisher nur in Skåne und auf Gottland ge- funden. (Verf.) Hätte Loew schon anfangs die beiden hier erwähnten Arten gekannt, ist es wohl anzunehmen, dass er die Fallén'- sche Art richtig aufgefasst hätte. Da, so viel ich weiss, Loews /Zitorea von einem anderen Autor nicht benannt ist, schlage ich hier fär dieselbe den Namen Loewr vor. Die Synonyme der beiden Arten werden also: fitorea FALL. Loewi n. nom. pilosa LW. litorea LW. gZemina V. D. WULP. 12 — 22281. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2—34 (1922). Våra Cinxia(Sericomyia)arter. Av O. Ringdahl, Sedan gammalt äro de båda Sericomyia-arterna borealis och JZappona väl kända för alla dipterologer. De höra ju också till våra största och vackraste tvåvingar. Ganska oväntad var upptäckten av en ny art i Lapp- land, vilken beskrevs av Schirmer i Wiener ent. Zeitung 1913 under namnet arctica. Under vistelse i Abisko sommaren 1918 fann jag i juli I JS-ex. av denna art vid några vatten- hålor helt nära Naturvetenskapliga stationen. Bland de få ex. av Sericomyia jag där infångade, befinner sig märkligt nog I J ex. av ännu en annan art. Under den gångna sommaren befann jag mig åter i samma trakt och efter- spanade då dessa båda med stor sannolikhet arktiska arter och lyckades finna 3 J-ex. av den senare men ej arctica. I Horae Societatis Entomologicae Rossicae 1874 har Portschinsky beskrivit en art, nigra, från Irkutsk, och då många s. k. sibiriska arter äro funna i norra Lappland, var det en möjlighet, att de lapska ex. kunde tillhöra denna art. Beskrivningen av nigra passar dock ej till alla delar in. Så skall denna, vilken beskrevs efter 2-ex., ha 4 band på bak- kroppen, under det den nyfunna liksom lappona endast har tre. Honan till den nya arten är visserligen ej känd, men båda könen hos Zappona ha tre band. Till utseendet erinrar arten om såväl borealis som lappona och är liksom ett mellan- ting av båda, och har jag därför för densamma valt namnet zntermedia. Den är i storlek som borealzs och har som denna O. RINGDAHL, VÅRA CINXIA(SERICOMYIA)ARTER. 179 svart skutell; abdominalbanden äro mycket smala såsom hos lappona. De fyra arterna kunna lätt åtskiljas efter följande tabeil. ar Baklskoppiuned; gm spetsseseErenyatatn 1 babisfökedlEspID. — Bakkropp med svart spets 2 2. Bakkroppsband i mitten ganska brett avbrutna, vid sidorna utvidgade. — Skutell rödgul, lår till största delen svarta, vingar utan fläcklik beskuggning vid spetsen...” arctica SCHIRM. — Band mycket smalt avbrutna, delarna i mitten nästan sammanstötande 3 3. Skutell rödgul, vingar vid spetsen med fläcklig beskugg- ning, 3. ribban mycket svagt svängd ............ Jappona L. — Skutell svart, vingar utan fläcklik beskuggning, 3. ribban Stanktynedatsvanedarsbansvnamelärnviv intermedia n. sp. Beschreibung der neuen Czznxia Art: intermedia n. sp. Männchen: Kopfform und Fähler wie bei borealis und lappona, die schwarze Gesichtstrieme so breit wie die bei borealis. ”Torax schwarz mit den gewöhnlichen weisslichen Schulterflecken, die vordere Hälfte mit weisslicher Behaarung, die hintere schwarz behaart, Toraxseiten gelb behaart, auch das Notopleuralfeld, Schildchen schwarz und mit schwarzer Behaarung, an der Basis schmal weisslich behaart, Spitzen- rand mit langer gelblicher Behaarung. Hinterleib dem bei lappona sehr ähnlich, schwarz mit drei schmalen gelben oder weissgelben an den Seiten etwas erweiterten, in der Mitte sehr schmal unterbrochenen Binden. Er ist oben schwarz- behaart, unterseits nebst dem Hypopygium gelb behaart. Beine rotgelb, Vorderschenkel oben schwarzbraun, Vorder- schiene mit bräunlichem Ring, die drei oder vier letzten Tarsenglieder schwarz, Hinterscherkel nicht verdickt und ohne längere Borstenhaare. Flägel bräunlich gelb tingiert, an der Spitze ohne hervortretenden braunen Wisch, 3. Långs- ader stärker nach unten geschwungen als bei lappona. Männchen dieser Art habe ich auf einem Moore bei Abisko in nördlichem Lappland gefunden. Stockholmstraktens Vatten-Coleoptera. | Tillägg till Dytiscid2e. (Jfr Entomol. Tidskr. 1922, p. 10 0. f.) Av G. Falkenström. Ehuru mina undersökningar under nu tilländalupna fångst- säsong varit inriktade på helt andra områden av vattenskal- baggarnas grupp, har jag likvisst lyckats göra några nya rön med avseende på dytiscidfaunan inom denna trakt, vilkas bekantgörande lämpligen torde kunna anslutas såsom ett tillägg till min uppsats i förra häftet av vår tidskrift. Innan jag övergår till det egentliga ändamålet med till- lägget, må jag beröra ytterligare några arter, som redan upptagits i nämnda uppsats. Hygrotus versicolor SCHALL. — Ytterligare påträffad i en skogssjö på ett ställe med sandig och stenig strand. Graptodytes pictus F. — Några exemplar i samma sjö bland stenar och gräs. Hydroporus rufifrons DUFT. — I slutet av redogörelsen för denna art nämnde jag, att arten enligt ZIMMERMANN'S undersökningar visade en för hydroporiderna hittills ensam- stående bildning av de gJ:liga propagationsorganen. ZIMMMERMANN lämnar i Arch. f. Naturg., Jahrg. 383, Abt. A.,oHeft. 52, följande beskrivning därå::o Der; Penisrist sehr breit, oben tief ausgehöhlt mit scharf und breit auf- gebogenem Seitenrande; hinter der kurzen, schmalen, stark abwärts gekrämmten und abgestutzten Spitze erscheint der aufgebogene Seitenrand wie abgeschnitten und bildet dadurch jederseits einen grossen, etwas einwärts gebogenen, spitzen Zahn; die Parameren sind breiter als bei den ubrigen Arten, G. FALKENSTRÖM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA 181 nach vorn nicht allmähblich schräg zugespitzt, sondern ge- rundet verengt>. På färskt material av den mera välvda formen av arten har jag sedan min förra uppsats verkställt undersökning här- över och därvid funnit, att Z:s beskrivning endast delvis passar in på mina preparat. Bortsett ifrån att den nedböjda penisspetsen, sedd fram: eller bakifrån, icke kan betecknas som smal och avhuggen (abgestutzt) utan är brett triangulär och i själva ändan avrundad, täcker Z:s beskrivning av pe- nis i Övrigt den bild, man får av dess chitinösa del (efter korrosion av penisrännans köttiga partier) i visst läge under mikroskopet. Men hans beskrivning av paramererna är där- emot alldeles avvikande från vad på mina preparat kan iakt- tagas. Dessa äro, begge ungefär lika, småningom snett av- smalnande med utdragen spets och i formen tämligen över- ensstämmande med dem hos en del andra hydroporider, vilka jag undersökt. Då formen på genitalia i så många fall visat sig vara en konstant och därför synnerligen tillförlitlig artskiljande karaktär, föreföll mig olikheten beträffande särskilt parame- rerna anmärkningsvärt stor. På grund härav och då djuren ifråga med hänsyn till de vanliga yttre karaktärerna ej skilde sig från mina Övriga rufifrons-exemplar inställde sig frågan, huruvida vår art och den, på vilken Z. grundat sin beskriv- ning, verkligen äro identiska. I betraktande av ZIMMERMANN'S omfattande vetenskap- liga produktion torde han få anses såsom samtidens må- hända främste kännare av, bland annat, dytiscider, ej minst betäffande penisdiagnostiken. Jag översände till honom en teckning av en paramer och begärde samtidigt få veta om hans beskrivning (loc. cit.) vore »einwandfrei«. Till svar fick jag hans uttalande sålunda: »Ihre Paramerenzeichnung von H. rufifrons stimmt mit meinem Präparate nicht ganz uberein. Dasselbe ist breiter, nach vorn rascher verengt und weniger zugespitzt. Doch gebe ich zu, dass das Bild je nach Lage sich etwas verändern kann.» Senare delen av detta hans svar visar tydligen, att Z. grundat sin beskrivning av paramererna hos denna art på preparat, som därtill föga lämpat sig. För att exakt få fram 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. konturen av en paramer, varom frågan ju här rör sig, måste parameren ses i rakt sidoläge. Detta kan nog erhållas utan löspreparering av parameren och med spetsen av densamma tämligen tydlig, men bilden av parameren i sin helhet hos denna art är svårtydd, om man icke på förhand känner pa- ramerens kontur, enär ett köttigt parti ligger emellan para- meren och penis. Detta parti har sin särskilda kontur, vil- ken mera passar in på Z:s paramerbeskrivning. Lösprepa- reras parameren däremot, är dess sidoläge och rena kontur lätt att erhålla och vid påläggning av täckglaset fixeras pa- AN ramerens läge av dettas tyngd, så kg att parameren ej lämnar mer än ez (QCnoat s0rnegsrg bild under mikroskopet, vilken för NY den skull icke kan »nach Lage» A. > ändras. rea Auf Grund des oben Angefuhr- ten erfordert ZIMMERMANN'S Be- |); schreibung der Parameren von H. föra | G rufifrons (loc. cit.), korrigiert zu wer- as) Ye den. Beim jetzigen Stande der Dinge N dl é | kann es nicht exakt abgemacht wer- NG 1 oden, ob seine Art und die unsrige ! | Na mit einander identisch sind, obwohl Carin en nehinunmeht ziemlich sicher bin, dass es sich wirklich so verhält. Eios Ia de SAujö TOS. DUET: . ; A. ”Rechte Seite des Penis (chi- ZS Beschreibung des Penis (loc. tinöser Teil Vu groben Kon cit.) ist, wie es mir scheint, unnötig turen skizziert), Länge 0.75 mm; 2 | 4 B. Ende des Penis. Höhe (in verwickelt und äberdies unvollständig. dorsoventraler Richtung) 0.27 Der Penis ist eine kurze, schwach mm; C.- Paramer, Länge 0.59, 2 5 N Breite 0.30 mm gebogene Röhre mit einem unteren, grösseren, rinnenförmigen, chitinösen Teil und mit einem oberen, fleischigen, apical lobierten und daselbst, wie es scheint, muskulösen Teil, der die Decke der Rinne bildet. Das apicale Ende der Röhre ist erweitert mit dem unteren, chitinösen Rande in eine kurze, trianguläre, etwas gebogene Spitze ausgezogen. « I vissa detaljer kunde väl beskrivningen av de J-liga könsorganen hos denna art ytterligare fullständigas, men re- dan i sina angivna huvuddrag visar den hän på en bygg- BESS G. FALKENSTRÖM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 183 nad av dessa organ, som antagligen i sinom tid kommer att föranleda ett avskiljande av denna art från huvudmassan av övriga hydroporider. Hydroporus fuscipennis SCHAUM. — Vid behandlingen av denna art i min förra uppsats framhölls, att jag funnit S:exemplaren (3 st.) mikroskulpterade å elytra, något som enligt ZIMMERMANN'S uttalande (loc. cit) icke tillkom denna art. Sedan dess har jag ytterligare påträffat några Y:exem- plar (4 st.), därav ett från en ny lokal, vilka samtliga visade mikrofjäll på elytra, mer eller mindre utbrett, såsom jämväl förut anmärkts. Den till synes konstanta förekomsten av mikroskulptur, där sådan enligt en framstående kännare ej skulle finnas, var ju ägnad att väcka till liv funderingar i olika riktningar, såsom ock i förra uppsatsen antyddes. Helt nyligen ha emellertid motsägelserna i detta spörsmål fått sin enkla — ja kanske väl enkla — förklaring. Sedan ZIMMER- MANN på begäran fått sig tillsänt ett par 2:exemplar, med- delade han mig, att han förut endast haft S:exemplar un- der ögonen. Z:s med mikroskulpturen såsom indelningsgrund upp- lagda »Ubersichtstabelle» (loc. cit.) för beträffande grupp hydroporider torde även med hänsyn till en annan art, så- som framdeles skall visas, behöva revideras. Rörande den i min förra uppsats omnämnda, egenartade ögonfacetteringen, som jag konstaterat även å senare fång- ster, såväl av SS som $$, meddelar ZIMMERMANN: »Ihre Beobachtung uber die Fazettierung der Augen von H. fusci- pennis ist sehr interessant; sie trifft fur meine sämtlichen Exzxemplare zu». Det vill alltså synas, som om vi här hava fått en karaktär, som lätt avskiljer denna hittills mycket svårbestämda art. Hydroporus notatus STURM. — Ytterligare I J:ex. på- träffat a samma lokal som förut. Ilybius crassus THOMS. — I början av sommaren in- fångade jag å förut angiven lokal ytterligare I s jämte 3 2£, varför denna för området intressanta art väl må anses vara stationär aä nämnda lokal. Ilybius subeneus ER. — I sommar har jag påträffat arten i antal på holmarne i skärgården vid Dalarö ända ut ihavsbandet 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Följande i förra uppsatsen ej upptagna arter har jag under året påträffat inom området, och anför jag dem i lö- pande nummerföljd. 832. [0.0] (Sn Hygrotus decoratus GYLL. — Några ex. funna i våras såväl i gräsiga skogskärr som vid sjökant bland gräs på tre olika, vitt åtskilda lokaler, varav jag på motsva- rande tid föregående år tämligen noga undersökte de tvänne. Coelambus impressopunctatus SCHALL. var 2: lineellus GYLL. — Av denna hittills i vårt land ej anmärkta form togos 2 ex. bland huvudarten i en liten göl nära saltvattenstrand vid Dalarö. Hydroporus discretus FAIRM. var 2: sublevis nov. v. — Dimorphes Weibchen mit den Flägeldecken und dem Halsschilde mehr oder weniger glanzlos. Bei etwa 150-maliger Vergrösserung tritt ein Gewirre von gewundenen Furchen, Gräbcechen samt sich schlängelnden glänzenden Linien dort hervor, wo sonst die Oberfläche bei der Hauptform spiegelglatt ist. Am deutlichsten ist es auf den Decken, danach auf den Mikroschuppen der vorderen Hälfte des Hals- schildes zu sehen. Bland ett antal Q9 av den ordinära typen tog jag i våras i en åkerbäck och i en tillstötande grop 4 exem- plar av denna nya form. 3 av dessa hava elytra i sin helhet på ovan angivna sätt skulpturerade, den 4:de har blanka partier instuckna i nämnda skulptur. I övrigt äro de typiskt utbildade dzscrefus-exemplar, vilka i levande tillstånd endast genom sin nedsatta glans väckte min uppmärksamhet. Hydroporus tartaricus LEC. — Denna art, förut känd från Lappl., Häls. och Bohusl., infångade jag i stort antal uti berggölarne på ett par holmar i Dalaröskärgården. Den står nära H. melanocephalus MARSH. (GYLL.), från vilken den skiljes genom i allmänhet större storlek och bredd, mindre kraftig punktur ovan, genom fint och glest, stundom nästan opunkterat halssköldmittparti, varjämte 3S saknar tand å inre framklon. Kroppsstorleken och punkteringen, i synnerhet på elytra, äro likvisst tämligen G. FALKENSTRÖM, STOCKHOLMSTRAKTENS VATTEN-COLEOPTERA. 185 variabla, så att de båda arterna stundom äro svåra att hålla i sär med hänsyn till dessa karaktärer. Arten beskrevs 1850 av LECONTE efter nordameri- kanska exemplar och har sedan länge ansetts vara den- samma, som MANNERHEIM 1853 benämnde nigellus. Den av THOMSON 1854 beskrivna geznzculatus har av olika författare ställts som synonym till samma art men även till melanocephalus MARSH. På sistnämnda sätt är den upptagen i SCHENKLING's Coleopterorum Catalogus, Pars 71, 1920, m. fl. arbeten. Orsaken härtill är, att THOMSON, som det vill synas, på grund av mindre skarp iakttagelse råkat att beskriva geniculatus:S felaktigt genom att tillerkänna densamma en tandbildning på den inre fram- klon. Med hänsyn till THOMSON's beskrivning i övrigt av geniculatus har jag länge hyst den åsikten, att denna hans art ej kan vara identisk med 2elanocephalus. För att möjligtvis få utrett synonymien begärde jag att från Lund få mig sänt samtliga typexemplar av THOMSON's geniculatus, vilken begäran d:r S. BENGTSSON var vänlig att genast villfara, varför jag begagnar tillfället att till honom framföra mitt tack. Von sämtlichen in Lunds Ent. Museum steckenden Typexemplarenia dröm 6 SS — von H. geniculatus THOMS., die mir zur Ansicht gesandt wurden, ist kein einziges Exemplar H. melanocephalus MARSH. Drei von den J:Exemplaren haben normal (einfach) gebildete Vorderklauen und stimmen also mit THOMSON's Beschrei- bung von geniculatus:$ nicht äberein. Auf zwei von den anderen J:Exemplaren ist die innere Vorderklaue der , att bristen på en sådan metod var »en ofullkomlighet i våra dagars framställ- ningar över den organiska naturen>, men han har intet annat förfarande att föreslå, än att man på en viss provyta räknar an- talet: individ, ärter, «släkten os s. vv... Något som. juni frågavom insekter är lättare sagt än gjort. DAHL använder därerinot inte rummet utan tiden som enhet. Han samlar t. ex. i en viss biotop under låt oss säga en timma 1 mossa, under stenar eller på marken vid växtrötterna eller avstryker med fjäril- eller slaghåv under en halvtimme mark- eller buskvegetationen eller använder under bestämd tid andra manuella eller instrumentella: fångstsätt och anser sig på sådant sätt få relativa tal, som ange brukbara värden på djurbeståndens kvantitativa sammansättning. Att metoden har sina svagheter, är ju lätt att inse. Men att den å andra sidan under förf:s förfarna händer kan ge värdefulla resultat, kan man se t. ex. av hans omfattande arbete »Uber die Fauna des Plage- fennsgebietes> (Beitr. z. Naturdenkmalpflege, Berlin 1912), där den kommit till konsekvent användning. Om innehållet i här anmälda arbete må för övrigt kapitel- rubrikerna ge en antydan: 1) Die Verbreitung der Tierarten auf die Biotope u. die Festellung ihrer Häufigkeit, 2) Die ökologischen Faktoren, 3) Ausbreitungsmittel u. Ausbreitungshindernisse, 4) Die vergleichende Biocönotik, 5) Die Verbreitung der Tierarten, 6) Entwicklungszentren u. Ausbreitungsherde auf der Erde, 7) LITTERATUR. 189 Eine tiergeographische Einteilung der Erdoberfläche. Innehållet är inte särskilt entomologiskt utan allmänt zoologiskt, men skri- vet av en man med vida vyer är det även för en speciellt en- tomogeografiskt intresserad rikt på uppslag av vikt att lära känna och tankegångar värda att följa, även om han inte i allo skulle vilja göra dem till sina egna. ERE IDG RSrEA Sd på H. FriesE: Die europäischen Bienen. Das Leben und Wirken unserer Blumenwespen. Mit 33 farbigen 'Tafeln und 100 Abbildungen im Text von Adolph Giltsch in Jena. 1. Lieferung. — Walter de Gruyter & Co. Berlin und Leipzig 1922. 8:0. Om bin är oerhört mycket skrivet, men mest för praktiskt ändamål om vårt välbekanta honungsbi. Allmänheten erkänner knappt några andra bin, så att ett populärt verk om alla de europeiska steklar, som entomologerna kalla med detta namn, bjuder många nyheter för den mindre invigde. Dessa högtstående insekter äro särskilt ägnade att väcka intresse genom sitt om- växlande levnadssätt, så mycket mer som litet var är mer eller mindre bekant med åtminstone tambiet, men en modärn, för alla bildade läsbar bok om dem saknades hittills. Prof. FRIESES nya arbete, vars första häfte nu föreligger, är visserligen på tyska, men för flertalet intresserade torde språket ej vara till större hinder. Förf. är Europas främste kännare av all världens bin och har en imponerande rad arbeten i sin specialitet bakom sig, då han nu satt sig till att upplysa en större läsekrets än fack- männen. ; Framställningen börjar med en översikt av biens ställning i det zoologiska systemet och av FRIESES egen, allmänt gängse indelning av dem. Denna är grundad på den olika utbildningen av de frömjölssamlande organen och alltså i huvudsak biologisk. En följd härav är, att de talrika parasitiska bien, som ej samla något, fått bilda en särskild grupp på slutet, ehuru de systema- tiskt sluta sig till olika släkten (oftast värdsläktena) inom de andra grupperna. För en huvudsakligen biologisk framställning som i detta verk är sättet brukbart, men annars ej att rekommendera. Vi få vidare veta, att nära I12,000 biarter (därav 6,000 europeiska) nu äro kända mot ung. 34,000 andra steklar (dessa äro säker- ligen mångdubbelt flera, men ej så väl bearbetade). Efter en redogörelse för kroppsbyggnaden med särskild vikt lagd på mun- delarnes och behåringens olika beskaffenhet kommer så ett ut- förligt kapitel om bobyggnaden, som visar hela utvecklingen från enkla celler i marken, byggda av enstaka honor, till honungs- biens vaxkakor, samfällt förfärdigade och försvarade av ett stort samhälles arbetare. Några sammanställningar av släktena efter olika detaljer i kroppsbyggnaden avslutas med en redogörelse för de nyare åsikterna om biens färg- och luktsinne. Härmed är 190 Å ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. förf. (sid. 101) redo för kärnan i arbetet, en:mera detaljerad översikt av de europeiska släktena. Dessa skola genomgås i tur och ordning från de lägst stående, med uppgifter om artantal, utbredning, bobyggnad, blombesök, parasiter m. m. Första häftet hinner med ett släkte och början på det andra. Arbetets papper och tryck äro goda, textfigurerna upplysande, om också ej särskilt vackra. Färgplanscherna, 7 1 detta häfte, tåla gott jämförelse med dem i TULLGRENS och WAHLGRENS nya arbete över Sveriges insekter, fastän formatet är mindre. Den mera allmänt intresserade läsaren torde föredraga landskapsbil- derna med olika bin i förgränden. För entomologen äro däremot detaljbilderna av bon mera njutbara. Häftenas antal blir fyra med tillsammans över 450 sidor text, priset är 8 kr. för 1. häftet. ÅA. Roman. C. WESENBERG-LUND: Fra Se og Aa. — Gyldendalske Bog- handel. Kjobenhavn 1922. I det förf., den frejdade hydrobiologen C. WESENBERG-LUND, nyligen under ovanstående titel samlat de tidningsartiklar, som han under sista tiden publicerat i danska Politiken, har den populärbiologiska litteraturen riktats med ett arbete, som är av stort intresse. Boken innehåller ingen entomologi; andra or- saker gör den emellertid i hög grad förtjänt av att här anmälas. Också entomologen, skola vi hoppas, har så mycket tid över, att han en smula hinner sätta sig in 1 det bästa, som utanför hans speciella fack publiceras på de biologiska vetenskapernas område. De olika kapitlen behandla våra sjöars växtvärld, målar- musslorna, några smådrag ur binnikemaskarnas liv, planktonet i våra insjöar, sötvattenspolyperna, sötvattenssvamparna, de tem- porära gölarnas fauna samt den lägre sötvattensfaunans bidrag till könsbestämningens invecklade problem. Det är dock ingen- städes en torr uppräkning av fakta, utan samtliga artiklar, som äro beräknade för en bredare publik; äro synnerligen fängslande och temperamentsfullt skrivna, ibland också humoristiska. Av var och en, som är intresserad för den levande naturen, torde de kunna läsas med verklig behållning. Jag skall här ej närmare ingå på artiklarnas innehåll. Vad jag däremot vill påpeka. är, att förf. med denna sin bok har givit något mer än blott intressanta detaljupplysningar rörande ett och annat zoologiskt problem. Han har också givit något av sin originella världsåskådning, av sin sunda, men f. n. till följd av de i hög grad oefterrättliga samfundsförhållandena kanske ej alltid så optimistiska livssyn... I de tankar, förf. där fram- ställer, tror jag att vi till största delen måste instämma. Ty det är sant, då han säger, att »Dér, hvor den anvendte Naturviden- skab fra at gere sig Jorden underdanig gaar over til at ode- LITTERATUR I9 I legge den, hvor den uden at vere i Kontakt med Landets pri- mere Naturforhold vil indfore megtige Industrier, som ikke er baseret paa Landets egen Produktion, vil danne agerdyrkende Lande om til industridrivende; spende Landets Kraftkilder over Evne og ude fra tilfore nye, der ikke kan udnyttes uden ved at gore Vold paa de primere Naturforhold, kan den vel i nogle Generationer skabe de store, skarpt lokaliserede Formuer, for visse Samfundslag gore Livet lettere, men lykkeligere ikke i Lengden for noget». Förf. menar nu, att en riktigare upp- skattning av de biologiska vetenskaperna och värdesättning av naturen såsom lyckokälla skulle kunna råda bot för de av indu- strialismen framkallade missförhållandena i samhället. Att svå- righeterna härvidlag äro stora tvivlar nog ingen på, allraminst förf. själv. Ty det är ofta vanskligt att råda bot, där ett all- varligt fel uppstått och fått gripa omkring sig. Men ingen tvivlar heller på förf:s uppriktiga vilja och tillförsikt, då han anvisar vägen till rättelse, en väg, som kanske även 1 vårt land borde uppmärksammas, icke endast av den stora arbetarklassen utan också av dem, som göra anspråk på den högsta bildningen: att för det första visa respekt för det rent vetenskapliga arbetet och med alla medel hjälpa det framåt i stället för att småsint hämma det, samt för det andra att i de vidaste kretsar utbreda kärleken till naturen. Det senare är ju naturforskarnas särskilda mission, och” jag Der att ra sluta med ett par ord av förf. själv: »on IBörsketsklivierisom Regel et-stileFlaivser den Lid at hans Liv, hvorom der har veret mest stille, er han som oftest naaet hojest. Hans 'Trang til at virke vertikalt gennem ”Tiderne, saa hojt og saa dybt som muligt, er ofte storre end ”Trangen til i det Tids- interval, han lever, at virke saa vidt og saa langt, hans Evner tillader ham. Onsket om at trede i Forbindelse med det Sam- fund, hvoraf han lever, er ikke stort, og er hans Tid og hans Samfund sundt, er dertil intet at sige. Er dette derimod ikke Tilfeldet, gennemgaar det Samfund, hvori han virker, alvorlige Kriser, stiller Sagen sig formentlig anderledes.» »Min Opfattelse af, at netop i de store Oplosningsperioder har de biologiske Videnskaber deres ganske serlige, samfunds- bevarende Betydning, kan n&eppe siges at vere selvindlysende for alle; men paa den anden Side er det netop denne Opfattelse, hvorpaa dette lille Arbejde oprindelig er opbygget.> >»Da er det, at netop de, der behersker disse Omraader, maa bidrage deres Skerv og gennem oget Naturerkendelse angive de Veje, der, som de af egen Erfaring bor vide, forer ind imod storre Tilfredshed, oget Sundhed og oget Livslykke.> — Det är en stor naturälskare, som i dessa ord förkunnat en del av sin religion. O. Lundblad. Smärre meddelanden och notiser. Coleopterologiska anteckningar från Halland. — Ur anteckningar, som jag under de senaste 7—38 åren gjort rörande skalbaggarnas förekomst i Halland, företrädesvis de mellersta delarna av provinsen, lämnas här ett litet utdrag. Måhända finnes däri något av insektgeografiskt intresse. Några av de upp- räknade arterna, såsom ÅLeistus rufomarginatus DUFT., Foecilus punctulatus - SCHALL., Amphimallus (Rhizotrogus) Falleni GYLL. och möjligen flera, torde vara »nya för provinsen». Cicindela maritima TLATR. Allmän på strandsanden. Calosoma auropunctatum HrBst. En 9 från Skrea socken. Procrustes coriaceus IL. På vissa ställen, såsom i skogarna kring Halmstad, 1 Getinge o. s. v. rätt allmän. Anmärknings- värt små exemplar synas vara vanligast, varjämte skulpturen. i regel är särdeles kraftig, ofta med antydningar till grop- och ribbrader. Leistus rufomarginatus DuFt.. Övraby socken. Vid gräs- rötter och i murkna ekstubbar på senhösten. Poecilus punctulatus SCHALL. Påträffas årligen ehuru i ringa antal under några soliga dagar i början av maj. Vapnö socken. Masoreus Wetterhalli GYLL. Sällsynthet på sandmarkerna, Halmstad. Droemius linearis Ouv. I sällskap med D-. nigriveutris "THOMS. allmän 1 fördjupningarna mellan dynerna vid havsstranden. Cafius xantholoma Grav. Ej sällsynt under tång. Åstenus fillformis TATR. Under stenar vårtiden. Enstaka ex. från. Halmstad. Bledius arenarius PAYK. Vissa år allmän på dynerna. Necrophorus humator EF. Allmän i södra och mellersta Halland. Sphaerites glabratus F. Ej sällsynt i björksaft. Breareds socken, Falkenbergstrakten 0. s. v. Scaphidium 4-maculatum Ouiv. Halmstads- och Falkenbergs- trakten. E Lucanus cervus L. Ett år i mängd anträffad vid uppbryt- ningen av ett gammalt stallgolv i Getinge socken. Synes f. ö. vara i utdöende i provinsen med de gamla ekarnas borthug- gande. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 193 Systenocerus caraboides L. Ej sällsynt i Halmstadstrakten. Trox scaber L. Sex ex. utr »innehållet> av en gammal ek. Vessigebro. ÅAegialia arenaria FABR. En av de allmännaste skalbaggarna å stranddynerna. Geotrupes vernalis L. Sparsamt förekommande i skogstrak- terna kring Halmstad. Är anträffad i Veinge skogsbygd så sent som i mitten av juli månad. Amphimallus (Rhizotrogus) Fallenz GYLL. "Tre ex. från Ske- dalahed 1917,.-0ch. 1918. Sedan dess har visserligen intet le- vande ex. erhållits, men vingskal av döda djur, som blåst ner i skyttegravarna, ha iakttagits. Svärmar tydligen endast några få dagar vid midsommartiden och då endast i lugnt väder och varm sol. ÅAnomala aenea DE G. Ej sällsynt å vide midsommartiden. Cychramus 4-punctfatus Hrest. Ett ex. från Alfshögs socken 1920. Orthocerus clavicornis ER. Anträffas sparsamt å dynerna in- vid Halmstad. Morychus aeneus FBR. Somliga år talrikt i sandgropar. Halm- stads- och Falkenbergstrakten. Malachius marginellus Ouv. Ej sällsynt på £lymus vid Halm- stads strand. År 1914 iakttagen i mängd vid Fylleåns utlopp. Clerus rufipes Bram. Halmstadstrakten. Hypnoidus pulchellus LT. På dynsanden, allmän i variationer med och utan fläckar. Elater cinnabarinus EscH. I murkna stubbar, Övraby. Hylecoetus dermestoides Y. Flera ex. på ekstubbar vid Ves- sigebro. i a Blaps lethifera MARSH. Några ex. tagna i en gammal ladu- gård, Skrea socken. Phaleria cadaverina FABR. Ett ex. under tång vid Halmstad. Scaphidema metallicum FBR. Å multnande trädstammar. Skrea och Vessige. Melasia culinaris L. Holms socken. Massvis anträffad i sågspån i Skens socken, Smål., 1920. i Åbdera flexuosa PAYK. Vessige. ÅAntlucus bimaculatus IuriG. Allmän å dynerna vid Halm- stads strand: Attelabus nitens ScoPr. I hittills utkomna faunistiska arbeten uppgives arten endast från Skåne, Bohuslän och Gottland. I mellersta Halland förekommer den även och icke som sällsynthet. Vid Vessigebro (å Kärreberg) ses den varje år i antal, och dess- utom har jag funnit den i Getinge, Holm och Halmstad. Othiorrhynechus atroapterus DE G. Somliga år talrikt bland Elymus vid Halmstads strand. O. sulcatus F. Ett tiotal ex. från Halmstad. 13 — 22237. Entomol. Tidskr. Årg. 43. Häft. 2—4 (1922). 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1922. Phyllobius oblongus L. Allmän å fruktträd och skyddshäckar (särskilt alm-) på våren och försommaren. Cleonus fasciatus Mört. Halmstad. Cleopus (Cionus) pulchellus HrBst. I antal från Övraby och Vessige. Stereonychus (Cionus) fraximi DE G. Sällsyntare än före- gående art. Breareds socken. Furcipes rectirostris L. Å blommande hägg ej sällsynt i Halmstadstrakten. Rhagium sycophanra SCcHR. Några ex. å ekstubbar, Enslöv och Köinge. Syneta betulae F. Ett ex. från Abilds socken. Chrysomela sanguinolenta IL. Ej sällsynt på sandmarker. Halmstadstrakten. Plagiodera salicis DE G. Några ex. från Breareds socken. Gust. Fogelqvist. Till belysningen av skyddade formers oätbarhet. — I sammanhang med de på sista tiden på nytt bedrivna undersök- ningarna över de insekter, vilka skenbart försmås av fåglar men dock förtäras, kunna nedanstående iakttagelser förtjäna att an- föras, såsom varande av ett visst värde för mimikryteoretikerns arbetsmetoder. I början av juni iakttog jag en sparvhona,-som alldeles framför mina fötter med motvilja hackade på en Cantharis fusca. Efter ett par hack lämnade hon skalbaggen liggande på sanden och flög bort. Nu tog jag upp insekten och konstaterade, att den verkligen tillhörde ovannämnda art. Hade jag ej sedan åter lagt den tillbaka på sanden, så hade skenbart ett bevis förebragts för djurets oätbarhet. Menl Efter en stund kommer antagligen samma hona (sannolikheten härav stödjes av flyktens målmed- vetna riktning) tillbaka till skalbaggen och äter upp den i min närvaro. FF. Bryk. Perrisia glechome&e, 2ny för Sverige. Den 18 juni 1922 träffades på Glechoma hederacea, som växte i strandsnårvegetationen på branten till Rösjöån vid pass en km. från Skäldervikens station, ett dipterocecidium, som uppkommit därigenom, att stammens två översta blad blivit förkrympta, förtjockade, brunfärgade och uppåt- riktade och med de konkava insidornas kanter prässats fast tillsam- mans, bildande en pungformig gallbildning c:a 5 mm. i längd och 3,; mm. i bredd. Cecidiet, som ursprungligen beskrivits av KIEFFER (Wien. ent. Zeitg. 1889) och sedermera bl. a. av HOUARD (Zoocéc. d. plantes d'Europe, n:o 4008, fig. 1183—084), förorsakas av gallmyggan Perrisia glechome KierFf. Gallen skall enl. HOUARD SMÄRRE MEDDELANDEN 195 innehålla flera vita larver. Som jag blott kunde finna en enda gall, öppnade jag den ej utan bevarade den till kläckning. Två individer av myggan utkläcktes också och observerades först kring mitten av augusti: möjligen hade kläckningen dock skett något tidigare. HoOuarDp anger flygtiden till juni. Arten är förut känd från Tyskland — bl. a. trakten av Berlin (HEDICKE) — Frankrike och Italien. På samma lokal träffades också två andra Glechoma-cecidier, förorsakade av resp. gallmyggan Öligotrophus bursarius BRENIE och växtstekeln Åvlax glechome 1L.: båda äro förut kända från Skåne (GErRTZ), Öland och Uppland (LAGERHEIM). Einar Wahlgren. Till Entomologiska Föreningens medlemmar. Sedan några år sysselsatt med utarbetande av utbrednings- kartor över Skandinaviens storfjärilar, varvid varje art har sin karta och varje fyndort en röd prick, har jag funnit, att stora delar av landet äro alldeles för litet »rödfläckiga». För södra Sverige äro lokaluppgifterna för dess västra del mycket fåtaliga (Dalslandslokaler saknas så gott som alldeles), och för hela norra Sverige är detta förhållandet i än högre grad. Då jag nu vänder mig till landets fjärilsamlare med an- hållan ora hjälp i detta mitt arbete, vågar jag hoppas, att många hörsamma kallelsen och insända fyndnotiser. Jag är tacksam för även det minsta bidrag till kartorna, icke minst beträffande de allmännast förekommande arterna (de sällsyntare meddelas ju i allmänhet i tidskriften). Det är min avsikt att senare överlämna dessa utbrednings- kartor till någon institution, där de kunna säkert förvaras, men dock vara tillgängliga för intresserade. Stockholm 1 oktober 1922. Tandläkare Frithiof Nordström, Kungsholmstorg 3 a, Stockholm. Det är mig ett nöje intyga, att förestående upprop förtjänar att beaktas och uppmuntras av alla, som kunna lämna bidrag till dess fullständigande. Chr. Aurivillius. Melolontha hippocastani L. har innevarande år anträffats på ett par ställen i norra Ångermanland, nämligen i Olofsfors i Nordmalings s:n (lektor O. Horm, skogsförvaltaren R. ALM) och i Övre Nyland i Bjurfors s:n (ALM). Detta är emellertid säker- ligen. ej yttersta nordgränsen för arten, ty för några år sedan 196 ENTOMOLOGISK YIDSKRIFY 1922. erhöll Centralanstaltens Entomol. Avdelning en larv, som san- nolikt tillhörde kastanjeborren, från Tåsjö s:n, alltså från en ort norr om 64 breddgraden. Arten förut funnen i Ångermanland enl. Ent.. Tidskr. 1014, Ps 229. Reseanslag,. Assistenten Fil. D:r ABR. ROMAN vid Riks- museets Entomologiska avdelning jämte Fil. lic. D. MELIN, Uppsala, planera gemensamt en zoologisk forskningsresa till Amazonfloden. Som bidrag till kostnaderna har Kgl. Vetenskapsakademien till- delat den förre ett belopp av 2,000 kr. ur Regnells zoologiska gåvomedel och den senare det Ahlstrandska stipendiet å kr. 1,200. Resan torde anträdas under loppet av nästa år. Stipendium. Fil. D:r N. A. KEMNER har av K. Vet. Akademien tilldelats det Beskowska stipendiet å 1,200 kr. för bearbetning av termiter från Nederländska Ostindien. ENTOMOROGISK TIDSKRIFT UTGIVEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM FYRTIOFJÄRDE ÅRGÅNGEN IKE UPPSALA 1923 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. Häftet 1 tryckt den 10 mars 1923 » 2 » » 15 juni 1923 FDA Boy ke dec. 1923 Redaktör och ansvarig utgivare: Prof. ALB. TULLGREN, Experimentalfältet JENIN EE ERAG TE TE BENANDER, PER, Anmärkningsvärdare fjärilsfynd oooooooooooomoooooooo------ BERNEAVER IM 5 Coleopterologischet Beitraägerss===SSe0r=srrpsyon a BRYKSEEERS9B1b110 Strap hrac ANUvI landar see ss ses eeer rer re EE — —, Neue Beiträge zur Variabilität schwedischer Lepidopteren, II. CEDERGREN, G., Försök till en insektgeografisk indelning av svenska SKADA gr SSA SIE SES TAN Re RENAR SE ET EN NANSSON, ANTON, Coleopterologiska bidrag, O=— "750 oo--ocs cc LINDBERG, HÅKAN, Anteckningar om fynd av Hemiptera Heteroptera IRS MELTI0 ESS OMM NEN TGS TR NAN Pr gat LUNDBLAD, O., Anteckningar om våra vattenhemipterer, III. ooo. — —, se SELLMAN. RINGDAHL, O., Översikt av de i vårt land hittills funna arterna av SVäkte Cr / 007200 ERE DE (Fä CAM ans CIA ce NR ESS NEN ee IE San ROMAN CABR: , Tehmeum on ologis ehes NO z en. =— 26 See ene nee SELLMAN, EINAR, Om den i Sverige funna Bxychius-arten. Med till- Jäs gavs OCK UNDBREATDA oc ock SEE Eee ON Syr a es AN TEA SPESSIVTSEFF, PAUL, Zweiter Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäfer- FÄLT ARS CIwWE ACT sS2=S-05E 76, ARSA SERNSSIINER TNE re I ena EE a WAHLGREN, E., Fjärilar från övre Dalarne och Lule lappmark........- SRV AT ANA AEA ARTER MSI Se sla SSE ERA TSONENOANEPARE ES a DEE AR — —, Cucullia lucifuga HB. och lactuce EsrP. i Sverige osooooooo-- VRETLIND, ÉE., Än en gång fjärilnotiser från Sydhalland oo... ER USMEHTKAN AA OZ6L2SE SCENER 4 mocos sosse eg SI SEN =E Chysophanusi: DAIeas. IL. Var. MyPopRliCAS Ba oosseosoooosre-ssso- — —, Ekfjärilar utanför den sammanhängande ekregionen SWE CP HAR PHEKELP SN klB Sa SE se on SERA SEN ESS a AN Första nordiska entomologmötet i Stockholm den 29—30 juni 1923--- Litteratur: BRYKSUE VED tOm Ol0 S1A Fp OLOnIcA 2-5 SES ge a oss LUNDBLAD, O., Referat av arbeten av I. Trägårdh och V. Hansen (Dan arkskE dUDA 2 Oo oe ee ne a meo sstkett oss s ssd SS ROMAN, ABR., Referat av H. FRIESE, Die europäischen Bienen 1922—23 a ”j: NR RA - | SER Hu hå SN At Ko Fr oe - ar dee - lrtegas fen ove Borat ee renen SR MNDE RiGgOlBryKN MS ; osärsearenn > HIMD NUR KirlasrRAUTRT VR U FIAT SN sonloulbbwdse NidRE Av VRT jpilettard 4 An skont aan Rh I AUT ADA våld Fa FYN NÄ Här 1 ik | AV ale Mä Boltastdels ts AR uma smink or atm ges ov RR EST mm VÄL ANT seas ÖN Ng frtv. ma innan ' ME a åre bien fame Lat Sö ön MAT d- AN ve I TT) als nn SY a FÖREN VA FRU TEO KADETT i Ati bolt ost AN Svit Red una WO i - nå 2 Jaejäarg C STEEN sly gest Hj Me LES SUN pe NYNTLR | PRESES Ar ansv a 7 utpqel ulvd Avg vr nt ä mulna iaa as Sön, - "TIRANA 3 äm yr f SAN vv 130 att. NaN NT Hbg omde been ve attt HE en ART RAN mö Hy ARTERNA AM P.S FN NÅN TNA jer - FRIDA var sd KYSAG VN ASKR NT jos Myers EGET UKN a TUR OD vÖlnmgtn STEN add Ave HALVA ed [ RA | Nr - - — FAME DR of TR ND ÄTA VISRVRR NIDIRNTA fb ner ÅS På ff L KET åa et ANANDOlNG hisnionmel USA fund FSA ak fisjånlaer Sr FMIS AD | a (ÖR. sko Sa njet a VER TETTET: | TERESE SG 6 so dt ve sva fören AR ARTE NEF PARSE EFIRISTOPHER"” AURIWIEECTIUS TILLÄGNAS PACSJU FE TIOARSDA GEN DEN I5 JANUARI 1923 DENNA BIBLIOGRAFI MED VÖRDNAD OCH TACKSAMHET AV ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I —- 22401. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Hält. I (1923). UA A3HTOTe2AH Vv 2 Cd - H | LÄ ; KEN i 6 LU ” Tier AV UT LD - 5 r I PN i RAIN AEA File . LJ i L ee - ja K 4 - - C - - z 40 X i De : - Få - sl wo rr ARR uven SMER JÅDBIDIIES 0 UNI SN Sie | R | BIBEIOGRAPHIA CHER" AURIVIELIANA. In dieser bibliographischen Studie wurden die bis zum 31. Dezember 1922 erschienenen, von Professor Dr. PER OLOF CHRI- STOPHER AURIVILLIUS verfassten Schriften aufgenommen. Auf die Jahresberichte der Akademie der Wissenschaften (Sekre- terarens Årsberättelser), die seit 1903 jährlich von Prof. Auri- villius als dem Sekretär der Akademie in ihrem »Årsbok«t ver- öffentlicht werden, konnte hier nicht näher eingegangen werden; auch wurden Zeitungsunterredungen, wie Toaste anlässlich feierlicher Zusammenkänfte nicht beräcksichtigt. Stockholm 31. Dez. 1922. EELEGSCBRYK. 18zIe [1.] / Provinsen Helsinglands / Macrolepidoptera / (åtföljer Hudiksvalls läroverksprogram för läsåret 1870—71.) / af / J. A. WISTRÖM / Adjunkt i Naturvetenskap vid Element.- läroverket i Hudiksvall. / Sam. Hellströms Boktryckeri, I871. | — 4:0 I f, p. [1)—I0o. Sep. aus dem Programm des Gymnasiums in Hudiksvall v. J. 1870—71. — Der Verfasser gibt in der Einleitung (p. 4) bekannt,.dass viele Daten seiner Lep. Fauna vom Schäler AURIVILLIUS herröhren, besonders alle bisher unbekannten bio- logischen Notizen iäber die Larven von Lyc. optilete, agestis, eumedon sowie die Mitteilung iber drei Varietäten von Argynnis selene. 1879. 2. | BALZNOPHILUS UNISETUS / NOV. GEN. ET SPEC. / ETT BI- DRAG TILL KÄNNEDOM OM / HARPACTICIDERNAS / UTVECK- ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. LINGSHISTORIA OCH SYSTEMATIK / AKADEMISK AFHANDLING / SOM MED TILLSTÅND AF / VIDTBERÖMDA FILOSOFISKA FAKULTETENS I UPSALA / MATEMATISKT-NATURVETENSKAP- LIGA SEKTION / FÖR FILOSOFISKA GRADENS ERHÅLLANDE / TILL OFFENTLIG GRANSKNING FRAMSTÄLLES / AF PER OLOE CHRISTOPHER AURIVILLIUS / FILOSOFIE LICENTIAT AF GE- STRIKE-HELSINGE "LANDSKAP | Å ZOOLOGISKA LÄROSALEN LÖRDAGEN DEN 13 DECEMBER 1879 / P. V. T. F. M. / STOCK- HOLM. / TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET / 1879. / 83:0;, I Lp: [31—26, 4 Taf. (2 Dopp;tafel, 21Taf) G- PiIr]EVATE del., Central-Tryckeriet, Stockholm. — Biologie einer Kopepode Bal. unisetus als epizooischer Parasit des Walfisches (Balena Sibbaldit). . / BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 5. N:o 18. / ON / A NEW GENUS AND SPECIES / OF / HARPAC- TICIDA / BY / P. O. CHRISTOPHER AURIVILLIUS / WITH FOUR PLATES / COMMUNICATED TO. THE: R. SWED. ACAD. OEISC5; 1879, JUNE 11. / STOCKHOLM, 1879. / KONGL. BOKTRYC- KERIET, / P. A. NORSTEDT & SÖNER. / [= Separat aus oben angegeb. Periodica.] 8:0 I f., p. [3]—16, t. I—IV (G. LILJEVALL del., Central-Trycke- riet, Stockholm). Umschlag: 6 B. 5: 18: 1870: / AURIVIELIUS, ÅA DeW genus of Harpacticida. / P. O. Chr. Aurivillius, Lepidoptera Damarensia. För- teckning på fjärilar insamlade i Damarlandet av G. de Vylder åren 1873 och 1874 jemte beskrifning öfver förut okända arter. In: Öfvers. af Kongl. Vet. ak. Förhandl. 1879. N:o 7. (Stockholm.) p. 39—99 (Sep. ohne besondere Pagi- nierung;..P.-[70], bla:). Bestimmung der von G. DE VYLDER gesammelten Ausbeute aus Säd-Afrika. — 1880. Christopher Aurivillius. Om en nyligen återfunnen svensk nattfjäril. | In: .Ent., Tfidskr. Moll, I, Heft,I;,P432--304(1880); /Se- (DER BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA.,. 5 parat. Umschlag: / Band [1] 188[o] Häft. [1] / Separat- aftryck / ENTOMOLOGISK / TIDSKRIFT / På föranstaltande af / Entomologiska Föreningen i Stockholm / utgifven / af / Jacob Spångberg / Stockholm / Tryckt i Central-Tryc- keriet / 1880 /, p. [32]—39. Uber die Wiederauffindung des DE GEERschen Typus von Si- myra (ÅArsilonche) albovenosa GoEzE und die Biologie dieser Nok- tudestReésumes, p; 51 (ibid): / BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 5 N:o 25. / UEBER / SEKUNDÄRE GESCHLECHTSCHARAKTERE NORDISCHER TAGFALTER / VON / CHRISTOPHER AURIVILLIUS. / MIT 3 TAFELN. / DER KÖNIGL. SCHWED. AKAD. DER WISS. MITGETHEILT / DEN 11. FEBRUAR 1880. / STOCKHOLM, 1880. / KONGL. BOKTRYCKERIET / P. A. NORSTEDT & SÖNER. / [= Sep. aus -oben angegeb. Periodica.] 8:0; I f, p. [3]—30; 3 Taf. (G. LILIEVALL del., Lith. W. SCHLACH- TER, Stockholm.) Die Geschlechtsverschied.ten d. Tagfalter werden in drei Haupt- gruppen eingeteilt in: Farbenverschiedenheiten, Formenver- schied. Neugebilde — Mit letzter Gruppe befasst sich der Verfasser monographisch besonders eingehend, indem er die plu- mulae der skandinav. Arten einer eingehenden makroskop. Un- tersuchung unterwirft; hierbei werden folgende Termini eingeföhr die von BaAILLIF zum ersten Male 1825 entdeckten Schuppen (DISTANTS S. g. »androconia4) schlechthin plumulae (s. str.) (Männ- chenschuppen, »hanfjäll« werden aufgeteilt in: 1) Federschuppen (»tofsfjällk) pl. penicillate, 2) Spitzschuppen, pl. subulate, 3) Haar- schuppen, pl. capillares, 4) Gliederschuppen, pl. articulate, 5) Fächerschuppen, pl. flabilliformes, 6) Blasenschuppen (»blåsfjäll«) pl. papillose. [Hr] Trädgårdens skadedjur. In: Svensk Trädgårdsför. tidskrift 1880, p. 120—128. Chr. Aurivillius, Trädgårdens skadedjur. Ibid., 1883, p. 31—32 (1884). Referate äber A. E. Holmgrens Schädl. Garten-Insekten. Chr. Aurivillius, Svensk-norsk entomologisk literatur 1878— 79- In: Ent. Tidskr., 1, p. 107—110 (1880). Bibliographie äber die norweg.-schwed. entom. Literatur. IO; 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. 1881. Chr. Aurivillius, Om en samling fjärilar från Gaboon. In: Ent. Tidskr., 2, p. 38—47 (1881). Behandelt die Schmetterlingsausbeute von FR. THEORIN vom Gaboonfluss. Die Einleitung streift die lep. Tiergeographie. [Anonym], Förteckning öfver den entomologiska förenin- gens i Stockholm medlemmar under år 1880. In:>Ent.: "Tidskr:; 2, pp; vIm—=Xu- (1881). (Auf dem Umschlage p. [3] der Name des Verfassers.) Ver- zeichnis äber die Mitglieder des Ent. Ver. 1880. Chr. Aurivillius, Svensk-norsk! entomologisk literatur 1880. In: Ent. Tidskr., 2, p. 109—113 (1881). Bibliogr. äb. schwed.-norweg. Lit. 1880 mit Schoyens Beiträgen. Chr. Aurivillius zeigt eine mimetische Papilionidenform vor und referiert die Arbeit von SCHÖYEN (Synops. Lep. d. Norv. arct.); zeigt Miniergänge vor und berichtet äber die Entwickelungsstadien der Meloe. (Sitz.ber., 25.IX., T5.XLL, In: Et. LIdSkr:, 12, Pons Za Ör SÖRTSST: 1882. / KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS . HANDLINGAR Bandet 19. N:o 5. / RECENSIO CRITICA / LEPIDOPTERORUM MUSEI LUDOVICZE ULRICE / QUZ DESCRIPSIT / CAROLUS A LINNÉ. / AUCTORE / P. O. CHR. AURIVILLIUS. / CUM TABULA COLORATA. / STOCKHOLM, 1882. / P. A. NORSTEDT & SÖNER / KONGL. BOKTRYCKARE. / 4:0; I £., p. [3|—188+), 1 taf. kol. (A. M. Westergren pinx., Debray sc. Imp. Lallement & C!" Paris (lithogr.). Eine grundlegende Revision: der LinnÉschen Typen der Lep.- Sammlung der Königin Lovisa Ulrica (jetzt in Upsala Universi- tätssamml.) mit Zuhilfeziehung auch unveröffentlicher Manu- skripte von LINNÉ, sowie Tafeln von CLERCK. +) Von dieser Auflage gibt es eine mir unzugängliche Variante mit ur- sprängl. Texte: die betreffenden Bogen wurden umgedruckt; (Vgl. N:r 15 ). 12. 3. FÅ. 15. 16. 17. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. y/ CfrsBiIDlogr JM EtutreyFBiIpLALinn)pirI200 1907: Ref.: C.G. THOMSON, Några anmärkn. rör. Intendentsbef.i Entom. v. Riksmuseum. (1882). Chr. Aurivillius, Orchestes populi IL. såsom skadedjur. Inst Ent öihrdSkf) 3, P-30R(T832)5 Uber den Schaden eines Rässelkäfers. (Vgl. Sitz. ber. 15.XII. I88T, 24.1X: 1882.) Resumés; ibid: p. Too. Aurivillius, Chr. och Schoyen, W. M., Svensk-norsk ento- mologisk literatur 1881. Ibid., 7, p. 91—93 (1882). Bibliogr. d. schwed. norweg. Lit. v. J. 1881. Chr. Aurivillius, Om Trochilium melanocephalum (DALM.) Ibid., 3, p- 121—122 (Résumés, ibid. p. 160.) A. E. Holmgren & Chr. Aurivillius: Till Entomologiska föreningen i Stockholm. In: Ent. Tidskr.,:3, P- I23- 125: .(1882:) Vereinsangelegenheiten. DISekrid.: Ges. (HUD AURIVIENIUS CER.) Weist WAL- ACES) »ISlandtiifeC vor (SitZber, 25.1) teterert uber die neueste Gallenliterat (Sitz.ber., 30.IV); zeigt SPARRE- SCHNEIDERS, Lep. Beitr. und einen entom. Apparat vor (Sitz. ber., 3.V.), demonstriert Gallen und ergänzt seine Beobacht. bezägl. Schaden von Orch. pop. (Sitz.ber., 24.1 X.), demonstriert BREITENBACHS Arbeit uber Lep.-rässel (Sitz. Ber rg (ES Om) FRIES esim: Cent. LIGLSKr) Sp 4; 05 LO0K (T8B2)E j 1883. Till Kongl. Vetenskaps-Akademiens Sekreterare. 8:o (Ohne Titelblatt, Text folgt unmittelbar) p. [11]—7; (Pp. 7 unten: Stockholm den 1 Februari 1883. Chr. Aurivillius); p. [8] / STOCKHOLM / TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET / 1883 |. — Abwehr des tendentiösen Angriffes von THOMSON. / FÖREDRAG I ZOOLOGI / VID / KONGL. VETENSKAPSAKADEMI- TO. 20. 2: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19023. ENS HÖGTIDSDAG. / DEN 31 MARS 1883 / AF / P. O. C. AURI- VILLIUS. / STOCKHOLM 1883. / STOCKHOLMS DABGLADS BOKTRYCKERI. / 12:0: I f£., p. [3)—18; (Umschl. gleich.). Ub. Generationswechsel d. Gallwespen. IX. Eepidoptera u(Referent: Prof... P. .O: Chr. Aurivillius in Stockholm.) In: Zoologischer Jahresbericht för 1882. Herausgg. v. d. Zool. Station zu Neapel. II. Abt. Arthrop. (Red. Dr. PAUL MAYER und Dr. WILH. SIEGBRECHT) Leipzig 1883. 8:05. P: 83 446. (Bibliographie äber die Lepidopt. Litera- tur von 1882. Geogr. und Faunist. (p. 405—410), Biolog. (p. 410 —415), Morphol., Physiol., Abnormit. (p. 415—4716), Öconom. (p. 416), Paleont. (ibid.), Hilfsmittel (p. 417), Systemat. (p.: 417—446). Chr. Aurivillius, Anteckningar om några skandinaviska fjärilar. In: Ent. Tidskrii 4, Pp. [3337 (1883): Uber die Androconien von Evrebia ligea. euryale, den Geruch von Oen. norna, Pier. napi Breph. nothum, Ps. hirsutella) (Vgl. Résumés, ibid., p. 55—350). Chr. Aurivillius, Svensk-norsk entomologisk literatur 1882. Ibid., 4, p. [110-112 (1883). Bibilogr. iber schwed.-norweg. ent. Literatur. 1882. Chr. Aurivillius, Lepidoptera auctore ... In: Insecta a viris doctissimis Nordenskiöld illum du- cem sequentibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta. Ibid., 4, Pp: [191]—194, (1883). Die Schmetterlimgsausbeute der NORDENSKIÖLDSchen Expe- dition nach Waigtasch und Novaja Semlia. (Noctuid., Tortric.; am Schlusse eine Zusammenstellung aller von Nov. Semlia be- kannten Lepid.) Personalia: DR: AURIVILLIUS Ernennung zum Inten- denten am Riksmuseum (ibid., p. 48, p. 57—358). Der Sekretär berichtet uber die Grotteninsekten (Sitz.ber., 24.I1.), äber Prof. Holmgrens Wespenfund (V. austriaca), uber die Parthennog. der Bienen, uber das Gleiten der Fliege' auf dem 'Glase. 7 (Sitz.ber.; 28.1IV.). 22. 235 2 BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 9 Résumés in: Ent. Tidskr., 4, p. 50, 60, 115—116 (1883). Doktor Aurivillius, [äb. d. geniesbark. d. Walfischfleisches], (Förh. Skand. Nat.forsk. 12 möte 1880, Sthlm Pp. 478, 1883)). 1884. Christopher Aurivillius, Insektlifvet i arktiska länder. In: ÅA. E. NORDENSKJÖLD, Stud. och forskn.; p. [403]— 459 (1889). Sep.: / INSEKTLIFVET I ARKTISKA LÄNDER / AF / CHRIS- TOPHER AURIVILLIUS / UR: »A. E. NORDENSKJÖLD, STUDIER OCH FORSKNINGAR FÖRANLEDDA AF / MINA RESOR I HÖGA NORDEN.4 / STOCKHOLM / TRYCKT I CENTRALTRYCKERIET / 1884 /. 8:o, I £., Pp. 405—459 (Umschlag gleich); (P. 452 Textfig. von Pedicul. lanata) (Zoogeographisch., »Hummelblumen« = (Bliten- befruchtung.) — Die deutsche Ubers. (1884, p. 389—439, Lpzg.) war mir unzugänglich. Christopher Aurivillius, Svensk-norsk entomologisk literatur 1883. ImstEntetbnt. Tidskr, 5, prr40=-383 (T884): Bibliogr. äber schwed.-norweg. ent. Lit. 1883. Christopher Aurivillius, Den entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den I oktober 1884. In: Ent. Tidskr., 5, p. 189—190 (1884). Résumés, ibid. p. 220—227). — AN Fepidoptera. .(Referent::Broft BsORmChrs Annyitlus in Stockholm.) In: Zoologischer Jahresbericht fär 1883, II. Abt. (Arthr.), P: 472-540, (1884). (Vgl.. N:o, 18). Prof. AURIVILLIUS, Biolog. Beobachtungen äber Mecinus collaris, einen Kampf zwischen zwei s von Par. megera L.; dass Massenauftreten von Schmett. (Sitz.ber., 14.XII 1883); uber Puppen von Lyc. argus bei Lastus niger (Sitz. ber., 1.X. 1884), äber Lep. Fauna von Finnmarken (Sitz. beriyr IAI 1884): Velg Resumés, ibidnipier, 190, 230 (1884). IO 28. 20: 305 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. 18835. / LEPIDOPTERA, / INSAMLADE I NORDLIGASTE ASIEN UNDER / VEGA-EXPEDITIONEN. / BESKRIFNA / AF / CHRISTOPHER AURIVILLIUS. / (HÄRTILL EN TAFLA.) / Separat aus unten angegeb. Publikat., die 1887 erschien. 8:0 I £., p. [751—380, I tab. (M. HOLMSTRÖM delin., auctor direx. direx. Central-Tryckeriet, Stockholm). Umschlag wie Titelblatt nach letzter Zeile, die nicht in Klanmmern, folgt: [Ur »Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser.« / Bd. IV. Stockholm. 1885.] Något om djur på snön om vintern.; unterzeichnet: CH. AURIVILLIUS Stockholm i mars 1885. In: Månadsöfversigt öfver väderleken i Sverige. Årg. 5 N:0:2, T805: Uber Schneeinsekten. Chr. Aurivillius, Svensk-norsk entomologisk literatur. In: Ent. Tidskr., 6, p. [138], [160], [176], [184]--185 (1888). Bibliogr. äber schwed.-norweg. Ent. Lit. 1884. Chr. Aurivillius, in Sandberg: Sydvarangers Lepidopter- fauna: Im: Ent: Tidskr., 6, Pp: 203 (1885). Uber Anarta Zetterstedti. Chr. Aurivillius. Conspectus generum et specierum Bra- chyceridarum. Öfversigt af slägten och arter inom fa- miljen Brachyceride bland Curculioniderna. [Meddeladt den 16 September 18835.] In: Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens För- handlingar 1885. 42. N:o 7, p. 5—24 (1885). X. Lepidoptera. (Referat: Prof. P. O. Chr. Aurivillius in Stockholm). In: Zoolog:, :Jahresbericht. för: 1884; II: Abt (Arthr.), P: 445—331. (1885). (Vgl. N:n 18): 18806. [Chr. Aurivillius], Svensk-norsk entomologisk literatur 1885. In: Ent. Tidskr., 7, p. [12], [30], [54]—354 (1886). Bibliogr. öb. scehwed.-norw. ent. Lit. 1885; Autornamen auf Umschl. 33: 34. 30: 36. 305 BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA., IE Föredrag i Zoologi / vid / K. Vetenskaps-Akademiens högtidsdag / den 31 mars 1886 / af / Christopher Aurivil- lius. / Stockholm. / Svenska Dagbladets tryckeri. 1886. / 12:0, I £., p. [313 (Sep. aus Sv: Dagbl. I april 1886). Auf Grund der Funde von CHARLES BRONGNIART und OÖPPENHEIM Wird iäber den Stand der Paläoentomologie referiert. Christopher Aurivillius, Ett nytt slägte bland Lamiiderna från Kamerun. Ibid., 7, p. [51]—53 (1886) (1 textfig. G. L. sc.) Ein neues Genus Macrohamnuus aus der Kamerunausbeute von VALDAU & KNUTSSON. Christopher Aurivillius, Nya Coleoptera Longicornia. In: Ent. Tidskr., 7, p. [89]—94 (1886). Neue Congicorn, «(Vg N:0r40, 05, 79, LIT, 120; I3451I140,. 155; IOHA, I72, 170, 184, 180: FIOL, 195, 205). Christopher Aurivillius, Ett nytt egendomligt slägte bland curculioniderna. Ibid., 7, Pp. [951/—97 (1886). (Haplorhynchus nov. gen. curculid.) Christopher Aurivillius, Anmärkningar rörande några svenska gräfsteklar. Ibid., 7, p. [T61]—169 (1886) (mit 2 Textfig. G. L. sc.). Uber schwed. Grabwespen (Résumés, ibid., p. 2923). AURIVILLIUS erwähnt einen Parasiten der Cecidomyia fraxini (Sitz.ber., 26.IV:); demonstriert einige Hymenopteren von Östhammar (Sitz.ber., 25.IX.); äber das Dipterensystem von BRAUER und uber FABRE (Sitz.ber., 14.XIL.) (RESUMESV ibid: p- 200, 201,4202)) / BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 12. Afd. 1Iv. N:o 1. / INSEKTER / INSAMLADE PÅ KAMERUN- BERGET / AF / G. VALDAU OCH K. KNUTSON. / I / COLEOP- TERA: CETONIDAZ ET LUCANIDE, / AF / CHR. AURIVILLIUS. / MEDDELADT DEN 10 FEBRUARI 1886, GENOM G. LINDSTRÖM. / STOCKHOLM, 1886. / KONGL. BOKTRYCKERIET. / P. A. NOR- STEDT & SÖNER. / 8:0y I f., p. [3]—18. 40. 41. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Von der Sammelausbeute der Herren VALDAU u. KNUTSON Wwer- den die im Titel erwähnten Familien (Col.) behandelt. Christopher Aurivillius, Bidrag till kännedomen om våra solitära getingars lefnadssätt, meddeladt den 15 Septem- ber 1886 genom 5S. Lindström. In: Bil: t. SV. Vet.-akad. Handl 12, (IV); N:0-5,40: [3] —LI3 (1886). (2 SINE 4 2 SN 0 p 3|—13 (m. 2 textfig.) (1886). Sep.: / BIHANG TILL SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 12. Afd. 1v. N:o 5. / BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN / OM VÅRA SOLITÄRA GETINGARS LEVNADSSÄTT / AF / CHRI- STOPHER AURIVILLIUS. / MEDDELADT DEN 15 SEPTEMBER 1886 GENOM G. LINDSTRÖM. / STOCKHOLM, 1886. / KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER. / Uber die Architektur der Nester von Lionotus pubescens THOMS. und Odynerus murarius L., wobei intressante Beobachtungen iäber das Verhalten der von jenen Grabwespen paralysierten Beute- larven gegeben werden. XIV. .Lepidoptera. .(IKefetent: Prot. P.cO:Chr Atnivils lius in Stockholm.) In: Zoolog. Jahresbenieht för ISS IE: AbtEFIAfthT); Pp. 442-541 ((T880)-- (Vll I N:o I8). / DE / RYGGRADSLÖSA DJURENS LIF / AF / A. E. BREHM. / ANDRA UPPLAGAN. / MED 370 AFBILDNINGAR EFTER NATU- REN AF E. SCHMIDT M. FL. / AUTORISERAD ÖFVERSÄTT- NING OCH BEARBETNING / AF / CHRISTOPHER AURIVILLIUS, / PROFESSOR OCH INTENDENT VID NATURHISTORISKA RIKS- MUSEUM, / OCH / CARL AURIVILLIUS; / DOCENT I ZOOLOGI VID UPSALA UNIVERSITET. / STOCKHOLM. / EM. GIRONS FÖRLAG! / 1888. / Gross+8:0j Iyf: (Schmutztit:) rr, £3. (Innenserte: /ySTOCKHOEMJ/ IVAR HAGGSTRÖMS BOKTRYCKERI. / 1888. /), p. [vV|—X, [1]—4638, 1 f., 370 Figg. Der rote Original-Leinenband ohne Aufschrift mit goldgepresster Van. 10. (Von den Brädern Chr. und Carl Aurivillius autorisierte und bearbeitete Ausgabe der Evertebraten nach BREHM.) ! Uberklebt mit: Stockholm / P. A. Norstedt & Söners förlag. / 42. 43. 433. 44. 45. 46. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 18 / GRUNDLINIER / TILL ZOOLOGIENS STUDIUM / AF / KARL TORIN, / ADJUNKT VID SKARA H. ELEMENTARLÄROVERK. / OMARBETAD AF / SIGFRID ALMQUIST. / SJUNDE UPPLAGAN / GRANSKAD OCH GENOMSEDD / AF / CHRISTOPHER AURIVIL- ' rIUs. / (Verlagszeichen P. A. N. .S.) / STOCKHOLM / P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG / 8:0; I f. (Innenseite: / Stockholm, 1886. / Kongl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner. /) 1 f. (1:te p. Vorwort unterz. von Chr. Aurivillius, Nov. 1885), p. [1]—279; (374 Textfig.) (Von AUR. umge- arbeitete Auflage.) 1887. Christopher Aurivillius, Anteckningar om blomman och befruktningen hos Aconitum Lycoctonum L. In: Bot. Notis. f. år 1887, p. 87—91 (mit zwei Textfig.) (1887, Lund). (Ubers.): C. Aurivillius, Uber die Bläte und die Befruch- tung von Aconitum Lycoctonum L. In: Botan. Centralblatt., 29 (8 Jahrg.), p. 125—128 (mit. 2 smfextfie )WCasseljr 1887. (untetsrOngmalberichte gelehrter Gesellschaften). Uber die Befruchtung der Hummelblume Acon. lycoct. L. [Chr. Aurivillius], Svensk-norsk entomologisk literatur 1886. In: Ent. Tidskr., 8, p. [51]—56 (1887) (Der Name des Verfassers auf letzter Seite des Umschlages.) Bibliogr. äber schwed.-norweg. ent. Lit. 1886. Christopher Aurivillius, Förteckning öfver en samling Coleoptera och Lepidoptera från Kongoflodens område, skänkt till Riksmuseum af löjtnant M. JUHLIN-DANNFELT. In: Övers. K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar, 1887, 44, N:o 5, Pp. 305—314. Christopher Aurivillius, Ytterligare om lycenidernas lar- ver och myrorna. In: Ent. Tidskr., 8, p. [63]—65 (1887). (Résumés 1. c. p. 169). 14 47. 48. 49. 50. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Nachtrag zu Myrmekopbhilie der Lycena-Larven. (Vgl. Sitz.ber. 1.X. 1884.) — Ref. Psyche, 4, Pp. 299—300 (1885; Cambr.). / KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR Bandet 21. N:0 15. / REVISIO MONOGRAPHICA / MICROCERI- DARUM ET PROTOMANTINARUM / FÖRSÖK TILL EN MONOGRA- FISK BEARBETNING / AF / CURCULIONID-GRUPPERNA / MI- CROCERIDAE. OCH PROTOMANTINEA / AF / CHRISTOPHER AURI- VILLIUS. / MED 10 TAFLOR. / TILL KONGL.VETENSKAPS- AKADEMIEN INLEMNAD DEN 106 SEPTEMBER 1885. / STOCK- HOLM, 1887. / KONGL. BOKTRYCKERIET / P. A. NORSTEDT & SÖNER. / 4:0 Tf. p; [3/—-87 + 5 f. (= 10 unpag. p.; zwischen je 1 Tafel als Texterklärung); p. 86 Kopulationsorgan von Microc. costalis FÅHR. 3". 10 Taf. (A. EKBLOM pinx: auctor direx.) Christopher Aurivillius, Entomologiska anteckningar från norra Roslagen. In: Ent. Tidskt.,.:8;,p::[E70]-185::a(1887:) Résumés, ibid., p. 204.) Uber Kopula von Parnassius apollo und eine Lepidopteren- beschreibung aus Roslagen. Nachdr.: in F. BrRYK, Bibl. sphragid., Ateh. få Nat.:.85, A 5Ip:rr3s2 (1020): (Pata). UpPers: in EE! BRYK,; SOC:1ENta20,P-50 (IOIO), (Part). Christopher Aurivillius, Nya Coleoptera Longicornia IT". Ibid., 8, p. [191]—197 3 Fig. (1887) (Forts. von N:o 35). Der Sekretär berichtet äber Gallwespen und Schildläuse (sowie deren Parasiten) auf Weide und Eberesche, sowie die mimetische Papilioform (P. agestor) (Sitz.ber., 24.IX. 1887); zeigt die Schriften von SEIDLITZ und TRIMEN vor (Sitz.bers 14.XLE :1887). Resumés, .Ent. Tidskr.,;p. 1725 177: [PY2024203]x— 1888. Christopher Aurivillius, Svensk entomologisk literatur 1887: "51. 52. II 54. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 15 InstEnt) öPidskrivo; ps mo2) [EIS Ir (1888): Bibliogr. äber die schwed. entom. Lit. vom J. 1887. Christopher Aurivillius, ÅArrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna. In: Ent. Tidskr., 9, p. [143|—147, t. I (A. EKBLOM delin. et lith., Centraltryckeriet, Stockholm), (Résumés p. [148], (1888). Ein neues Genus der Schmarotzerfam. Encyrtidae (Hym.). Christopher Aurivillius, Die Brachyceriden-gattung The- ates FÅHR. und ihre Arten. Ibid., 9, p. [1I49]—1534. t. 2. (ÅA. EKBLOM delin. et lith. Centraltryckeriet Stockholm) (1888). Christopher Aurivillius, Bidrag till kännedom om våra soli- tära getingars lefnadssätt. Af ... 2". .(Meddeladt den 12 December 1888.) In: Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förhandl., 1888, N:o 10, Pp. 605—011. Fortsetzung äber Biol. solit. Grabwespen /(Vgl. N:o 39). — 1888—1[1891.] / NORDENS / FJÄRILAR / HANDBOK / I SVERIGES, NORGES, DANMARKS OCH FINLANDS / MACROLEPIDOPTERA / AF / CHRISTOPHER AURIVILLIUS // PROFESSOR OCH INTENDENT VID NATURHISTORISKA RIKSMUSEUM. // MED 900 FÄRGLAGDA AFBILDNINGAR Å 50 TAFLOR / OCH / 35 FIGURER I TEXTEN. / STOCKHOLM. / AKTIEBOLAGET HIERTAS BOKFÖRLAG. / 1888— TOO / 4:0; I £. (Titelbl.), 1 f£. (Vorwort), p. [T|—LII., p. [1]—277 (1 P-); 50 t. (wovon 49 kol.), 44 Textfig. Die farb. Bilder sind BERGE's Schmett.b. entnommen. Die Arbeit ist in Lieferungen seit 1888 erschienen, deren einzelne Heftumschläge fär die Bibliographie schon wegen der Erscheinungszeit der Neu-Beschreibungen von grossem Werte sind. Leider ist in keiner öffentl. Bibliothek ein vollständiges Exemplar mit allen Umschlägen vorhanden, so dass aus diesem Grunde die diesbezägl. erschöpfenden Angaben aus- bleiben mussten. Auf der Kehrseite des Titelblatts steht: / STOCK- HOLM / IVAR HZEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI. / 1891. / In den Handel 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. wurde es in Halblederbänden gebracht, dessen leinenumzogener Deckel in Goldschrift den Titel: / NORDENS / FJÄRILAR / AF | C. AURIVILLIUS / trägt. Das zur Bestimmung der nordischen Falter unentbehrliche Standardwerk mit seinen vortrefflichen Schlässeln ist vergriffen und wird mit 90- bis 125 Kronen heute bezahlt. P. [XxXxxvIr)|—XLVIHI enthält eine zuverlässliche Ubersicht äber die dän., finn., norveg. und schwed. Lep-.-literatur. Umschlag: | Första häftet innehållande taflorna 2—535 och sidorna 1I—VvII och 1—38 af texten. / NORDENS / FJÄRILAR / AF / Christopher Aurivillius. -/ Professor och Intendent vid Naturhistoriska Riks- museum / [folgt: ein Bild von Vanessa io L] / MED 900 FÄRGLAGDA AFBILDNINGAR / Å / 50 TAFLOR / Stockholm / AKTIEBOLAGET HIERTAS BOKFÖRLAG | / För arbetets plan redogöres å omslagets sista sida. / letzte Seite enthält Prospekt: (arbetet utgifves i 12 häften a I krona 50 Öre). / STOCKHOLM, IVAR HAGGSTRÖMS BOKTRYCKERI. 1888. / (Anzeige in Ent. Tidskr., 9, N:o 3—4 (Umschlag Pp. [3]). — Heft. 2: / Andra häftet, innehållande taflorna 1, 6—38 och sidorna IX—XVI och 9—16 af texten. / ... (1889). Heft. 3: / Tredje häftet innehållande taflorna 9—12, och sidorna XvVI—XXIV och 17—24 af texten. / ... (1889). — [542] /WANAMON KIRJOJA N:O I / SUOMEN / PERHOSET / PARAIDEN LÄHTEIDEN MUKAAN / SOMMITTELI / I. E. ARO / VARUSTE- TETTU 50 TAULULLA, JOISTA 49 VÄRILLISTÄ, SISÄITÄEN I900 PERHOSLAJIN KUVAT / SEKÄ / USEALLA VÄRITTÖMÄLLÄ KUVALLA TEKSTISSÄ / [Verlagszeichen OTAVA 1890] / HEL- SINGISSÄ / KUSTANNUSOSAKEYHTIÖ OTAVA / Kehrseite: / HELSINGISSÄ, / SUOMALAISEN KIRJALLI- SUUDEN SEURAN KIRJAPAINON OSAKEYHTIÖ, / 1900. / 4:0; I f£. (Titelbl.), 1 f. (Vorwort), p. [I|—XLVI, p. [1]—290, 50 Taf. Diese sehr wertvolle finnische Fauna, die alle Bilder aus AURIVILLIUS, »Nordens Fjärilar« wiedergibt, kann in gewisser Hin- sicht als finniscehe Ubersetzung von »Nordens Fjärilar« gelten. Der Verfasser schreibt selbst im Vorworte (finnisch): »Die wichtigste Hilfsquelle bei Fertigstellung dieses Schmetterlingwerkes war Prof. C. AURIVILLIUS hervorragendes Werk »Nordens fjärilar«4, woraus die Genus- und Arttabellen, wie auch Artbeschreibungen den Um- ständen angepasst ubersetzt wurden.« — Die tabellarische Zu- sammenstellung der Verbreitung der Lep. Arten in Finland (Pp. [260]—290) ist hingegen ARrRos Original und verleiht seinem Werke einen bestehenden Wert. — DI 5532. 50. 58. 59: 60. (ÖDE BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 17 1889. / Berättelse i zoologi / vid / K. Vetenskaps-Akademiens högtidsdag / den 31 mars 1889 / af / Ch. Aurivillius. / Stockholm, / Svenska Dagbladets tryckeri, 1889. / — 12:0, I £., Pp. [3]-—-T17: > (—- Sep. aus Sv. Dagbl.) Ubers: in: Naturen og Mennesket, p. (2?) (1889; Kbhvn.) In einem referierenden 'Vortrage iäber den Saisondimorphismus werden die merkwärdige Dimorphie von Cercyonis alope, nephele und FABRES bahnbrechende Osmiazuchten berährt. Chr. Aurivillius, En ny art af slägtet Charexes ÖCHS. Insebnitasldskrs, 0, PuslroFjrT(T899)4 (RESUni Ibid: Pp: [HO2]: Ein neuer Charaxes. 1890. Chr. Aurivillius, Bibliotekariens berättelse. In: Ent. Tidskr., 10, p. 242—243 (1889) [1890]. Chr. Aurivillius, Om insekternas synförmåga. Referat efter F. Plateau. Ibid., 10 p. [284/—290 (1889) [1890]. Uber das Gesichtsvermögen der Insekten nach PLATEAU. Prof. Chr. Aurivillius, Synonymische Bemerkungen zu den Pachyrrhynchiden. In: BER lkeSskas,t 1 pra MEG): Chr. Aurivillius, Svensk entomologisk literatur 1889. Bi- hang. Ibid., 11, p. [105]/—107 (1890). Chr. Aurivillius, Neue Käfer aus Afrika beschrieben von ... Ibid., II, p. 203—206 (1890). Es werden vier neue Spez. beschrieben. Sitz. E. F., 27.IX. 1890. Erirhinus festuce in Roslagen gefunden. (Sitzber. in Ent. Tidskr., 11. p. 210 (1890). — Sitz. E. F., 8. III. 1890. ÅA. referiert HOLMGRENS Ich- neum. Suec. und berichtet tuber die Biologie von Cynips ramuli und C. terminalis und zeigt Arg. aphir. trans ad OSSTAMMST NOT (Bat dSkra Trp: 100, IOTE(Keskibid:; P- [103]). 2 — 22407. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. I (1923). 63. 64. 65. 66. 07: 68. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band I5:,-A£d.oIViscN:O UT: fl GRÖNLANDS INSEKTFAUNA. / I. / LEPIDOPTERA, HYMENOPTERA I AF / CHR. AURIVILLIUS. i MED 3 TAFLOR. / MEDDELADT DEN 9 JANUARI 1889 GENOM G. LINDSTRÖM. / STOCKHOLM, 1890. / KONGL. BOKTRYCKE- RIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER. / 8:0; I £., p. [3] —33, 3 Taf.”) (A. EKBLOM delin. & lith. — Central- tryckeriet, Stockholm.) Anlässlich der Ausbeute der NORDENSKJÖLDS Expedition nach Grönland wird die gesammte arktische Lep.-fauna jenes Landes behandelt. 1891. [Chr. Aurivillius], Svensk entomologisk literatur 1890. In: Ent. Tidskr., 12, p. 77—78 (1891) (Obs. auf letzter S. des Umschlags der Name des Verfassers.) Bibliogr. schwed. entom. Lit. 1890. Chr. A.; Notis: Ibidibr20p.EoO0 s(T89T): Koleopt.-Fund. Chr. Aurivillius, Neue Coleoptera Longicornia. III." Ibid:, 12, Pp. 97 106" (mit 6 Fig.) (1891). "(Vel> N:0o:39). Resebref från Kandidat Y. Sjöstedt." Ibid. 12, p. 161—174 (1891). Nur der letzte Abschnitt (p. 174), der Christopher Aurivillius unterzeichnet ist, ist von ihm als Nachwort zu dem Reiseberichte von SJÖSTEDT verfasst. Chr. Aurivillius. Die mit Oxyopisthen THOMSON verwandten, afrikanischen Gattungen der Calandriden (medd. 10 juni 1891 genom G. Lindström.) In: Öfvers. af Kongl. Vet.-Akad. förh. 1891, 48, N:06, Stockholm. p. 301—371. Determination von Calandr. (Col.) ex Gabun. Chr. Aurivillius, Verzeichniss einer vom Herrn Fritz Theo- rin aus Gabun und dem Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetterlingssamlung. +) 50 Sep. mit schwarzen, und 50 mit farbigen Tafeln. 69. 69 a. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 19 In: Ent. Tidskr. p. 193—228, [1—36], 3 taf. (A. Ek- blom” delin. et uitbhö Gernandts bb. A.B: oLitogr. atd. Stockholm.) (1891). Nymbph., Lemoniid., Lycen., Papilion., Hesper. (Vgl. N:o 70.) (Sitzb. 14.XII. 1890) Vortrag uber »die Bedeutung und Entwicklung d. Farbenmusters bei gewissen Noktuiden för die Systemat.« (Ent. Tidskr., 12, p. 24, 1891); tber LINNÉS Oscinmis frit (ibid. p. 26); (28.II 1891) äber »die Be- deutung sekund. Geschlechts-Charakt. d. Lept. fär die Systematik« (ibid. p. 94); (Sitzb. 25.II 1891) äber die Feigenbefruchtung durch Blast. gross. (ibid., 12, p.107—108); (10.X 1890) Vortrag »äber die Mundteile der Insekten«, wobei Hem. talp. aus Kamerun vorgewiesen wurde. (ibid., T250pE-230, TGOL) 1892. / Leddjurens synförmåga. / Föredrag 1 zoologi | vid | K. Vetenskapsakademiens högtidsdag / den 31 mars 1892 / af Chr. Aurivillius. / Stockholm, / Svenska Dagbladets tryckeri 1892. / [250,0 I 3, Pa [3]—T5: (Reimpr.) Chr. Aurivillius, Leddjurens synförmåga, Före- drag i Zoologi vid K. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 mars 1892. In: Ent. Tidskr., 13, p. 171—180 [p. I—10] (1892). Auf Grund der hervorragenden Untersuchungen EXNERS iäber das Fazettenauge der Gliedertiere wird deren Gesichtsvermögen besprochen. Chr. Aurivillius, Verzeichniss einer vom Herrn Fritz Theo- rin aus Gabun und dem Gebiet des Camerunflusses heim- gebrachten Schmetterlingssammlung. IT". In: Ent. Tidskr., 13, p. 181—200 [p. 37—561] (3 Fig.) (1892). Fortsetzung von N:o 68; Heterocera: Sphing. Agarist., Syntomtid., Arctiid., Hyps., Lithos., Nyctem., Orgytid., Notodont., Saturn., Lastio- camp., Limac., sowie einige Spinnerarten aus SJÖSTEDTS Ausbeute. (Vgl. N:o 68.) i ST NN RS | (ES NN (GC (er 743. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Chr. Aurivillius, Svensk entomologisk litteratur 1891. Ibid., 13, p. 282—284 (1892). Schwed. Entom. Bibliogr. v. Jahre 1891. Christopher Aurivillius, Eine neue palearktische Eulen- gattung. Ibid., 13, p. 285—2806 (1892). (Lasionycta AUR.) — Chr. Aurivillius, Om slökornflugan (Oscinis frit L.). Ett gif-akt till Sveriges kornodlare. In: Kongl. Lantbruks-Akad. Handl. och tidskr. 13, p. 168—179 (Stockholm, 1892). . (Nachdruck): Chr. Aurivillius", Om slökornflugan (Oscinis frit L.). Ett gif-akt till Sveriges kornodlare. IN: Ent: IIdSkri. 13, P:200--223 (1892)... (Der Text der Seite p. 223—224 ist Original!) . (Reimpr.) in Upps. i prakt. entom., 2, p. 57—72 (1892). — An LINNÉsSs Abhandlung »die taube Gerste« 1750, anknäpfend, wird eine genaue Biologie dieser schädlichen Fliege gegeben und dabei Linnés Angaben öber den grossen Schaden dieses Gersten- schädlings bestätigt. (Vgl. Sitzber. Ent. Tidskr., 12, Pp. 94 (1891).) / COLLECTION D'INSECTS / FORMÉE DANS L'INDO-CHINE / PAR M. PAVIE / CONSUL DE FRANCE AU CAMBOGDE / (Suite) (1) / COLÉOPTERES / CURCULIONIDES / CURCULIONES, / PAR / M.;: CHR. -AURIVILLIUS / PROFESSEUR AU MUSÉE D' HISTOIRE NATURELLE DE STOCKHOLM. / 4:0; (Text folgt unmittelbar) p. [205]—224 (2 Fig.) Sep. aus Nuov. arch. d. Mus. d'hist. nat. Paris, 3 (3), (1892). — [1904] | Famille des CURCULIONIDES, / PAR M. CHR. AURIVILLIUS' / Sécrétaire perpétuel de P'Académie royale des Sciences de Stockholm. / . 4:0 (Text folgt unmittelbar), I £. (bla.), p. [T]—18, I f. (bla.). — Nachdruck von' N:o 74 mit Auslassung der Figg., aber Zusatze aufierster Seite: Sep. aus: Miss. Pavie Ind.-chin., 1879—1895 [S. 2] Ét. div., 3. Rech. s. I'hist. nat. d. I'Indo-chiné orient., Paris; ps 110=—127/(1904). FO: 79: 80. 81. 82. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. = 2 (STEZK BARS VA SEG 025) FALSE Berispiel "von farbiger Anpassung wird Lith. nigrocrist. (Col.) vorgezeigt. (Ent. iIKidskr:;! 1513-208 (T892). 1893. Chr. Aurivillius. Ein Wunderbock. INSE RES HOSkr:> FN p-T207 HjE(TS05): Eine »neue«, auf Grund falsch zusammengeleimter Extremitäten aufgestellte Species wird von Prof. AUR. demaskiert. Chr. Aurivillius, Synonymische Bemerkungen. Ibid., 14, p. 130 [4], (1893). — Chr. Aurivillius, Verzeichniss der von den Herren C. Lum- holtz und C. Fristedt im nördlichen Oueensland gesammelten Cerambyciden. Tbid:5ir4) ps 153-100: [F—=T7] (388) (893). Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 4". Ibid., 14, p. 177—186, [25—34]. (6 Fig.) (1893). Fortsetzung von N:o 34. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika. Ibid., 14, p. 199—214 [I—106] (1893). — Nymbh., Saturn., Jamid., Lasioc. (Vgl. N:o 94, 110, 114, 119, T3E AE: I52:0 OÖR(1OA:) Chr. Aurivillius, Svensk entomologisk litteratur 1892; (+ Bi- hang). Ibid., 14, p. 215—217; [I1—3], (1893). Bibliog. schwed. entom. Lit. 1892. Chr. Aurivillius, Litteratur. Ibid., 14, p. 218—220 [—1], (1893). Referat uber RöHLs, Palaearkt. Grosschmett. (Vgl.p.24, N:o 81a.) [Chr. Aurivillius], Gåfvor till entomologiska föreningens bibliotek under åren 1890—1892. Ibid., 14,p. 220—224 [1—5], 248 [6] (1893). (Der Name des Verfassers auf letzter Seite des Umschlags Heft. 4.) — Vereinsbibliothek. N NN 84. 86. 88. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna von Kamerun. 2. Tagfalter. Ibid., 14, p. 257—292 [1—36] (8 Textfig.) 4 Taf. (3—06) (A. Ekblom delin. et sculp.) (1893). Sjöstedts Ausbeute; Nymphalide. (Vgl. N:o 89, 96, 96a, 104.) (Sitz. 11.III. 1893) äber den Seidenspinner Bor. mada- gascar., wobei Gonom. Sjöstedti AUR. vorgewiesen wurde. (Sitz.b. in Ent. Tidskr., 14, p. 188—189 (1893); (30.1X. 1893) öber die Lebensgewohnheiten einer Honigwespe. (ibid., 14 p- 294 (1893). 1894. Chr. Aurivillius, Neue Spinner aus Asien beschrieben VOR rt In: Ent. Tidskr., 15, p. 169—177 [1—9] (9 Fig.) (1894). — Chalcostide, Hypside, Lithosvid., Lymantr., Janide, Limacod., Drepanul. Chr. Aurivillius, Eine neue Lasiocampide aus Afrika ber schrieben von ... ; Ibid., 15, p. 177—178 [9—10] (1894). (Oplometa AUR.) Professor Dr. Chr. Aurivillius. Die palaearktischen Gat- tungen der Lasiocampiden, Striphopterygiden und Mega- lopygiden. . Bearbeitet von .. In: Deutsch. Ent. Zeitschr. »Iris«, Bd. VII, p. [T21]—192, 2.Tat. (Taft ITIL IV): —(P: Press, lith) (1804)4e- Eine gräöndliche Revision der oben erwähnten Gattungen. Gåfvor till Entomologiska föreningens bibliothek 1890— 1892." (gez. Chr. Aurivillius). In: Ent. Tidskr., 15, p. 190 [I], 199—200, [9—[10]], 327 —328 [8—09], (1894). / SVENSKA FÅGLARNA / EN FICKBOK FÖR UNGA ZOOLOGER OCH JÄGARE / MED TRÄSNITT I TEXTEN / AF / CHR. ÅURI- VILLIUS / (Verlagszeichen: P. A. N. & S. im Monogramm) / STOCKHOLM / P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG. 89. 90. 91. 93: 94: 95: 96. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 23 8:o, I f. (Innenseite: / Stockholm 1894 / Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner / 1 £. (Vorwort unterz. Christopher Auri- villius); p. 1—217 (1) 64 Textfig. Originalleinbd.: / CHR. AURIVILLIUS / SVENSKA FÅGLARNA / (Verlagsmonogramm) / Pris 2 kr. 25 öre / P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG /. Eine Umarbeitung von A. E. HOLMGRENS Excursionsfauna (Vögel). Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna Von Kamerun." 2. In: Ent. Tidskr., 15, p. 273—314 [p. 37—781], 4 Textf. 3 T. (A. Ekblom delin. et sculp.) (1894) (Nymphal.) (Vgl. N:o 83). 18935. Chr. Aurivillius, Donation till föreningens bibliotf(!)k af framlidne Professor O. Th. Sandahl. In: Ent. Tidskr., 16, p. 69—72 [1—4] (1895). Verzeichnis der von | SANDAHL geschenkten Bächer. Chr. Aurivillius, Svensk entomologisk litteratur 1893. ibid., 16, p. 86—88 (1—[3]) (1895). | Bibliogr. äber schwed. entom. Literatur 1893. Christopher Aurivillius, ft Hans Daniel Wallengren.” Ibid., 16, p. 97—110 [1—14], (mit Porträt) (1895). Nekrolog sowie Bibliogr. uber H. D. J. WALLENGREN. Chr. Aurivillius, Neue Acreiden aus dem Congo-Gebiete beschrieben. von ... Ibid., 16, p. I1II—112 [1—2] (1895). Acreiden aus dem Brässeler Museum. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika. 2. Ibid., 16, p. 1I13—120, [17—14], 2 fig. (1895). (Vgl. 79.) (Satyrine, Lasiocampide, Saturnide.) Chr. Aurivillius, Svensk entomologisk litteratur 1894. Ibid., 16, p. 125—127 [1—3], (1895). — Bibliogr. äber schwed. eht. Lit. v. J. 1894. Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntniss der Insektenfauna von Kamerun. 2. Tagfalter (3). 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Ibid., p. 16,195—220 [79—104] (3 fig.), I Taf. (A. Ek- blom del., sculp.) (1895). (Libytheide, Lemoniide, Lycaenide.).(Vgl. 83.) 96a. Ibid., p. 255—2068, [105—118], I Taf. (A. Ekblom del., sculp.) (1895). (Pieride, Papilionide.) (Vgl. N:o 83.) 97. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Tagfalter aus Africa. In: Ent. Nachr., 21, N:o 23, 24, p. 379—382; (Sep. mit Aufschrift: »Entomologische Nachrichten, herausge- geben von Dr. Fr. Karsch«e / (Betflin, R- Emmedländer & Sohn). / Jahrgang XNXI (1895), N:o 23 und 24, Seite 379 —384; p. [379]—382, letzte p.: Bernburg, Otto Dornbläth.) Sitz. E. F. (14.XII. 1894) wird Professor AURIVILLIUS, der Pbisherige Sekretär, «zum » Vorsitzenden i dessEnt. E. gewählt (Ent.,fidsks:, 16;aP=-77+- 1895): Sitz.a(169LL: 1805) zeigt der Vorsitzende zwei Lep.-puppen mit Affengesichtern vor (ibid., p. 83); (i4.XII) äber den Schaden der Nematoden auf Gerste und Weizen. (ibid., 17, P. 70 (1896): 1896. 98. Chr. Aurivillius, Ueber die Veränderlichkeit von zwei afri- kanischen Papilio-Arten. In: Ent. Tidskr., Vol. 17, p. 71—74, [1—4], 4 Textfig. (1896). Pap. ucalegonides, carched. 8ra. . Chr. Aurivillius; Räöhl, F., Die pal. Gross. Schmett.etc. I. Ibid., 17, P-.74 [4] (1896) (Unter: Litteratur). (Referat.)" (Mgl N:o 815) 99. Chr. Aurivillius, Inköp av böcker för entomologiska före- ningen å auktionen efter K. Fr. Thedenius. Ibid., 17, p. 79—380 [1—2] (1896). Ankauf ent. Literatur. 100. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus dem Congo-Gebiete. (Mitgetheilt den 10. Juni 1896). FOTS H Oo [O5 104. 105. 106. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 25 In: Öfvers. af Kongl. Vetenskaps-Akadem. förhandl., Bd 53, N:o 6, 1896. Stockholm, p. 431—436 (1896.) Nymphal. Chr. Aurivillius, Gåfvor till föreningens bibliotek. In: Ent. Tidskr., 17 ,p. 142—144 [1—[3]], (1896). Geschenke fär die Vereinsbibl. G. Mayr und Chr. Aurivilliust; Anhang. Besehreibung der von Dr. Y. Sjöstedt heimgebrachten Ameisennester. Ibid., 17, p. 253—255, 2 t. (A. Ekblom del., lith. Central- tryckeriet, Stockholm.) (1896) [Chr. Aurivillius], Svensk entomologisk litteratur 1895. Ibid., 17; p. 267—269 [1—3] (Name auf dem Titel der Kolonne) p. 269 (1896). Bibliogr. uber schwed. ent. Lit. v. J. 1895. Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntniss der Insekten- fauna von Kamerun. 2. Tagfalter (5). Ibid., 17, p. 2709—292 [I1I9—132), (15 Figg.) (1896). (Hesperide.) (Vgl. N:o 83.) Chr. Aurivillius, + Johan Alfred Wiström. Ibid., 17, p. 203—297 [1—1[5]] (mit Porträt) (1896). Nekrolog (Vergl. N:o TI). / UEBER / ZWISCHENFORMEN / ZWISCHEN / SOCIALEN UND SOLITÄREN BIENEN / VON / CHR. AURIVILLIUS / DR. PHIL. / / PROFESSOR / NATURHISTORISCHES REICHSMUSEUM ZU STOCKHOLM. / 4:0 (Sep. aus: Zool. studier, Festskrift W. LILJEBORG tiliegn., Upsala, 1896), — 1 f. (Titelbl.), Pp. [691—77- Nachdem eine Zusammenfassung der WEISSMANNSchen Stel- lung zur Theorie der Vererbung der erworbenen FEigenschaften gegeben wurde, wird die Biologie der Nestwache seitens der Pförtnerbiene Halictus longulus SMITH auf Grund eigener Beo- bachtungen in Kronstadt (Siebenbärgen) geschildert. Dieser Be- fund wird zu FABRES und VERHOEFFS Forschungen iäber dasselbe Genus in gewisse Beziehungen gestellt. 1 »Da die grösseren Nester nicht ohne Gefahr versandt werden konnten, musste ich die Beschreibung derselben iibernehmen. Die schön gelungenen Abbildungen des Herrn Artisten EKBLOM machen indessen eine ausfihrlichere Beschreibung iberfliissig. Chr. A.« [Von den vier Beschreibungen der Nester sind drei jedesmal mit Chr. A. unterzeichnet. F. B.] 26 107. 108. 109. ITO: TIL: II. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. (Sitz. 29.II. 1896) Fliegenlarven als Endoparasiten des Menschen (Ent. Tidskr., 17, p. 300 (1896); (Sitz: 26.1X.) Ulmenzweige mit Schildläusen Gossyp. ulna. Ibid; :z7;:P=:300-1(1896)- 1897. Chr. Aurivillius, Neue Nymphaliden aus dem Congogebiete. In: Öfvers. af K. Vetensk.-Akad. förh., Bd. 54, 1897, N:o 5, Stockholm, p. 279—286 (3 Textfig.) (mitgetheilt den: 12. Mar 1897): Chr.; A.;;Eitteratur. In:tEnt; skidskr. (5185 Pasdrrio=(m007).: Referat äber E. REUTERS Arbeit äber Rhop. Palp. 1898. Chr. Aurivillius, Bemerkungen zu den von J. Chr. Fa- bricius aus dänischen Sammlungen beschriebenen Le- pidopteren. Ibid., 18, p. 139—174, [1—36] (1897) [1898]. Revision der FABRICIUSschen Typen. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidoptern aus Afrika 3". Ibid., 18, p. 213—222 [p. 25—34] (3 Textfig.) [1897] [1898]. Nymbphalide, Lycenide, Heterocera. (Vgl. N:o 79.) Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia 35". Mit einer Tafel. (Der Name auf dem Titel der Kolonnen.) Ibid., 18, p. 241—248, [p. 35—1[42]], I taf. (A. Ekblom del. et lith., Centraltryckeriet, Stockholm.) <(1898.) (Vgl. N:o 34). Chr. Aurivillius, En ny svensk äggparasit beskrifven af .... Härtulötafllan. 5. Ibid., 18, p. 249—256, [1—8], I t. (A. Ekblom del. et lith., Centraltryckeriet, Stockholm.) (1897) [1898]. Uber den neuen FEierparasiten Oophtora semblidis AUR. (= Trichogramma evanescens). TS. 114. 116. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 27 Chr. Aurivillius, Hvad menade Linné med Papilio Hyale? mt Bit. Tidskrö Öd po Ok 04v I 41 (TES) Revision der Synonymie von Papilio hyale IL. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Ja upa Ala Ibid., 19, Pp. 177—186 [p. 35—44] 4 figg. (1898). (Nymphal., Lycaen., Pieride, Saturn., Syntomide.) (Vgl. N:o 79). Size NER F20-LVÄITS0 7 INeferatmuber:, ElUBBARDS Schwammkultur der. Käfer. (Ent. Tidskr., 18,, Pp. I2T (1897) [1898]); (25.IX.) Vortrag äber die Lebensgewohn- heiten gewisser Raubwespen (ibid., 18, p. 257—258), uber den Nutzen von Chlorops Iineata (ibid.,); 14.XII. Vor- zeigung eines myrmicophanen Bockkäfers aus New Hol- lane. 6 (IDid TIS Pp... 202): 1899. / SYSTEMATISCHES VERZEICHNISS / DER / TAGFALTER / DER / ETHIOPISCHEN REGION / VON / CHR. AURIVILLIUS / STOCKHOLM I KUNGL. BOKTRYCKERIET. PEEASEENORSTEDT & SÖNER / 1899. / ; Klein 8:0, 1 £., p. [3]—32 (ohne Umschlag). — Nur Namenregister. / KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR Bandet 31. N:o 5. / RHOPALOCERA ZETHIOPICA / DIE TAG- FALTER DES /ETHIOPISCHEN . FAUNENGEBIETES / EINE SYSTEMATISCH-GEOGRAPHISCHE STUDIE / VON / CHR. AURI- VILLIUS / MIT Ö TAFELN / DER KÖNIGL. AKADEMIE dER WISSENSCHAFTEN VORGELEGT DEN 8. JUNI 1898 / STOCK- HOLM 1898 / KUNGL: BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER / 4:0; I £., p. [3)/—561 (»Der Druck wurde Ende April 1899 abge- schlossen«w(P- 501)),7 I. (e&tpl tapir 4;riig:e Taf (colN(ESEK- BLOM pinx., G. THOLANDER lith., W. SCHLACHTER, Stockholm.) Diese grundlegende Arbeit äber die afrikan. Rhopalozeren wurde auch auf Bätten in 28 Sep. abgezogen; p. 11—21 Bibliographie uber afrik. Rhopal. ; Vgl. Ref. von J. RÖBER in: Ent. Tidskr., 21, p. 257—263 (1900) [1911]. I1I8. TTO: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Uber die Linnéischen Insektentypen in Upsala. /Fvön Prof. Chr. Aurivillius. In: Insekten-Börse, Vol. XVI, N:o 24, Pp. 142 1899. Separat: p. [1)—2, / (Sonder-Abrduck aus dem XVI. Jahrgang (1899) / der »Insekten-Börse«. / (Verlag von Frankenstein & Wagner, Leipzig); p. 2 unterzeichnet: Druck von Frankenstein & Wagner in Leipzig. Eine kurze Richtigstellung der FRUHSTORFERSchen Beschreibung der Typensammlung, die seinerzeit kritisch von AURIVILLIUS (Vide N:o 11) revidiert wurde. AURIVILLIUS. (C)) in [JO HARTLEY DURRANT|, SIR Ch Hö HAMPSON, Appendix A. Nomenclature of Lepidoptera COTTesSpOnldenee. «== (C:0, Pp. 202; 20 Drr204 S25p. 2005 39, P. 205; 48, -P. 207; 59, P- 301—302;. 69, P. 305; 81, Pp. 312—314; 93, Pp. 318; 102, Pp. 321— 322; II3, Pp. 325; 123, P: 327; 135, P- 320; 140, Pp. 331; 148, P. 335; 102, P. 330; 107; Pr. 341) In? Proc. IV int. Coner. Zool. Cambridge, p. 273—342, 1899. — Gutachten in Nomenklaturfragen. Sitz. 25.11. 1899. Vortrag öber die ethiop. Tagfalter- fauna. (Ent. Tidskr., 20, p. 210 (1899) [1900]. 1900. Christopher Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika 5. In: Ent. Tidskr., 20, p. 233—25358 [p. 45—70] 9 Fig. (1899) [1900]. Avctudae, Syntomiidae, Lastocampidae, Saturn., Zygaen., Lima- codid., Chrysopolomide. (Vgl. N:o 79.) Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia 6". . Ibid., 20, p. 259—2653 [p. 51—57], 5 fig. (1899) [1900]. Chr. Aurivillius, Om parasiterna hos Lymantria monacha L- Ibid., 20, p. 279—281 [p. 1I—L[3]] (1899) [1900]. Uber die Parasiten der Nonne. 122. 23 24. 126. 126a. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 29 Chr. Aurivillius, Verzeichniss der von Dr. F. Meinert im Jahre 1891" in Venezuela gesammelten Cerambyciden (Mitgeteilt am 11. April 1900). In: Öfvers. af K. Vet.-Akad. förhandl. Bd. 57, N:o 4, Stockholm, p. 409—421, I fig. (1900) I. H. Wermelin, Chr. Aurivillius, G. Ramstedt, Berättelse om nunnehärjningen i Södermanland och Östergötland under år 1899 samt om åtgärderna för insektens bekäm- pande. In: Ent. Tidskr., 21, p. 97—111 [p. I—[I5]] (1900). Bericht äber den Nonneschaden und die Bekämpfung der Nonne. Chr. Aurivillius, Verzeichniss einer von den Herren Mis- sionären E. Laman und W. Sjöholm bei Mukingbungu am unteren Congo zusammengebrachten Schmetterlings- sammlung. (Mitg. 14. Nov. 1900.) In: Öfvers. af K. Vet.-Akad. förh., 1900, Vol: 57, N:o 9, P- I039—1058- (1900). — Lepidoptera och Coleoptera insamlade under pro- "fessor A. G. Nathorst's arktiska expeditioner 1898 och 1899, under den svenska expeditionen till Beeren Eiland 1899 och under Konservator S. Kolthoff's expedition till Grönland 1900 (Medd. 12 Dec. 1900). — Ibid., N:o 10, p. I135—1144 . (1900). 1901. Chr. . Aurivillius, Svensk Insektfauna. . 2... Andra ord- ningen. Rätvingar. Orthoptera. NER AED GT ITGSET 420150 P30230 525 IDA 22], TA, FeXE fig. (1900) [1901]. [Sep.]: / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / EN- TOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 2 / RÄTVINGAR. ORTHOPTERA / AF / CHR. AURIVILLIUS / STOCKHOLM / IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI / 1901 /. S:Orr IE Pp: 230 [= T]=22 (r4 Textte). fUmschlag gleich; letzte Seite | Pris 50 öre. /] Die zweite Auflage trägt einen gleichen Titel mit folgender Änderung: ... | UTGIVEN | AV / LEAD . Nach dem Autornamen folgt: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. / ANDRA UPPLAGAN / (Verlagszeichen: eine Ameise in einem Ringe mit der Inschrift: Entomologiska föreningen Stockholm.) / UPP- SALA 1918 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. / 8:0; I £., p. [T]—25 (14 Textfig.). [Umschlag gleich; letzte Seite: / Pris: I kr. / (För föreningsmedlemmar 75 öre.) /.] Ein Bestimmungsbuch der schwed. Orthoptera. Die zweite Auflage hat eine moderne Nomenklatur eingefäöhrt. Chr. Aurivillius, Anmärkningar rörande några svenska anthomvyider. In: Ent. Tidskr., 21, p. 255—256, [1—2] (1900) [1901.] Referat öber STEINS Bestimmung der Anthomyiden des Reichs- museums. [Aurivillius,] En för Sverige ny trollslända. Ibid., 21, p. 264 (Autornamen auf letzter p. des Um- schlags). LTibelulla caudalis CHARP. in Schweden. / Insekternas själslif. / Föredrag / vid K. Vetenskapsaka- demiens högtidsdag den 20 mars 1901 / af / Prof. Chr. Aurivillius. / STOCKHOLM 1901. / STOCKHOLMS DAGBLADS TRYCKERI. 16:0; I f., p. [3/—23.; Sep: aus Stockh. Dagbl. An der Hand von Beispielen aus dem Insektenreiche wie Bol- boceras gallicum, Eriogaster lanestris (larva), Lionotus pubescens, u. s. w. wird nach den Untersuchungen von FABRE, WASSMANN das Sinnesvermögen der Insekten in einem Vortrage besprochen. / BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 27. Afd. IV., N:o 7. / ON THE ETHIOPIAN GENERA / OF THE FAMILY / STRIPHNOPTERYGIDAE / BY / CHR. AURI- VILLIUS / WITH 5 PLATES::/ COMMUNICATED. TOV THE /R: SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES MAY 8TH 1901 / STOCK- HOLM / KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A NORSTEDT & SÖNER / IG9OI: |: If, Po (31-33, 22 Fig.,5 tav. (AY EKSBrom del Hith.. G. THOLANDER, Stockholm.) Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika. Im: Ent. Tidskr., 22, pr: I13—728 [7É—86],: 13 fig. (1901). Nymbphal., Lycen., Sphing., Stviphnopter., Notodont., Agarist., Chal- costiid., Saturn., Lasioc., Chrysopolom., Hollandiide. (Vgl. N:o 79). 32. RE T34- BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 3 1902. Chr. Aurivillius, Litteratur. Ibid., 22 p., 249—232, [1—4] (1901) [1902]. Referat uber STAUDINGER & "REBEL, Cat. Lep. pal., p. 251 (Nota 2) wird der neue Name Amurilla AUR. vorgeschlagen. Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerun N:o 11. Lepidoptera Heterocera. Ibid: 28,.P 2798-2881 P4 50] 3 af muii(kol) (AA: Ekblom pinx., kromotypi J. Cederquist.)] 838 Textfig. 20 (ANEkblom, del etisceulp)) i(1902)5 "(MeEN:o: 143): Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia 7". Ibid., 23, p. 207—224 [P. I (= 59)—76], 9 Fig. (1902). | 1903. 135. / Lepidoptera / of the Swedish Zoological Expedition to 1363. 136. 137. Egypt / and the White Nile / by / Chr. Aurivillius / of Stockholm. With 3 figures. /. 8:o; Text folgt unmittelbar, p. [1]—9; 3 Textfig. (1903). Umschlag: / Results / of / The Swedish Zoological Expedition / to / Egypt and the White Nile 1901 / under the Direction | of / L. A. Jägerskiöld / N:o 8 / Lepidoptera / of the Swedish Zoological Expedition to Egypt / and the White Nile / by / Chr. Aurivillius | of Stockholm /. — (Letzte Seite): / Upsala 1903 / Upsala Nya Tidnings Aktiebolag. / CHE Aumvillius, Litteratur. IDEN IN dSKiSt AND 725 TOS) Referat uber TuTT, Brit. Lep. 1—3. (Vgl. N:o 136 b, p. 33-) Chr. Aurivillius, Zwei neue afrikanische Heteroceren beschrieben von ... Nörd AP TOO(TO05): [Chr. Aurivillius] Svensk Insektfauna. 13. Trettonde ordningen. Steklar, Hymenoptera. Ibid., Pp. [[129]=218 [p. 1—90] 24 Textfig. (1903). (Autornamen auf Titelkolonnen!) NN [SS 139. 140. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Sep.: / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN:/ AF / ENTO- MOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 13 / STEKLAR. HYMENOPTERA. / I. GADDSTEKLAR. ACULEATA. / FÖRSTA FAMILJEN / BIN. APIDE / AF / CHR. AURIVILLIUS / STOCK- HOLM / IDUNS KUNGL. HOFBOKTRYCKERI / 1903 /. 8:0; I f£., p. [1]—90 (24 Textfig.). (Umschlag gleich; letzte Seite: [ETISK Kr: Jä) Bestimmungswerk der Aculeata (Hymn). Chr. Aurivillius, Verzeichnis einer Schmetterlingssamm- lung aus dem Katanga-Gebiete im sädwestlichen Theile des Congostaates. Mit 6 Textfig. Mitgeth. 10. Juni 1903. In: Ark. f:ZooL, Bd 1 N:o 12, p: [245-254 (6 Fig.) (Tryckt '5..5ept.1:1903)s (Sep.: (Umschl.):;/ SÄRTRYCK UR / ARKIV FÖR ZOOLOGI / UTGIFVET AF / K. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN / BAND I. / VERZEICHNIS / EINER / SCHMETTERLINGSSAMMLUNG AUS DEM KATANGA-GEBIETE / IM SUDWESTLICHEN THEILE DES CONGOSTAATES / VON / CHR. AU- RIVILLIUS / MIT Ö TEXTFIGUREN / STOCKHOLM / KUNGL. BOKTRYC- KERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER / 1903 /) — Bearbeit. der Ausbeute von QUESTIAUX (Katanga-Exped.). (Lep.) Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von. Kamerun. N:o 21. Cerambyciden. In: Ent: "Fidskr., "240 pi 250-262 [P- TA) T20Rgt (1903). Verzeichnis aller Cerambyciden aus Kamerun des Stockh. Reichsmuseums. Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 8. Mit 8 Textfiguren. Mitgeteilt am 14. Oktober 1903. In: Arkiv. f. Zool., 1, p. [77—92], [313/—328, 8 Fig. (1903). Sep. (Umschl.): (Kopf wie N:o 138) / NEUE ODER WENIG BEKANNTE / COLEOPTERA LONGICORNIA / VON / CHR. AURI- VILLIUS / 8 / MIT 8 TEXTFIGUREN / STOCKHOLM / P. A. NOR- STEDT & SÖNER / BERLIN — LONDON —- PARIS / R. FRIED- LÄNDER & SOHN — WILLIAM WESLEY & SON —- PAUL KLINCKSIECK / II CARLSTRASSE — 28 Essex STREET, STRAND — 3 RUE CORNEILLE / 1903 /. ' (Vgl. N:o 35.) (p.,s328: Tryckt dem 27,november: 1903). 141. 136 b. 143 144. 145. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA, 33 1904. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika 7: In: Ent. Tidskr. 25, p. 92—96, 4 fig. (1904). Wegen Curculionides Vegl. p. Nymphalidae. (Vgl. N:o 79.) Chr. Aurivillius, Cerambyciden aus Bolivien und Argen- tina. Gesammelt von Freiherrn Erland Nordenskiöld. Bestimmt und beschrieben von .. In: Ent. Tidskr., 25, p. 205—208, I fig. (1904). Chr: Aurivillius. Litteratur. Ibid., 25, p. 239—240 (1904). Referat äber TuTtT, Brit. Lep. (4). (Vgl. N:o 136 a.) Chr. Aurivillius, Beiträge zur Kenntnis der Insektenfauna von Kamerun. N:o 11, Lepidoptera Heterocera. 2". Mit einer Tafel. Vorgelegt am 8. Juni 1904. In: Arkiv för Zoologi, Vol. 2, N:o 4, p. [T]|-—68, I tab. col. (ANSE KBROMS pin3e )E CEDEROVIST fepr. 0: tf) (ryckt AES Hdecker0 04.) Sep. (Umschl.): / ARKIV FÖR ZOOLOGI / UTGIFVET AF / K. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIEN / Band 2. N:o 4. / BEI- TRÄGE ZUR KENNTNIS DER INSEKTENFAUNA VON KAME- RUN / N:o 11 / LEPIDOPTERA HETEROCERA / VON / CHR. AURIVILLIUS / 2 / MIT EINER TAFEL / (Verleger wie N:o 140) / 1904 /; (Vgl. N:o 133). Chr. Aurivillius, Eine interessante Papilio-Art aus Afrika. Beschrieben von ... In: Insekten-Börse, XXI, N:o 46, Pp. 303 (1904). (Sep: / Sonder-Abdruck aus dem XXI. Jahrgang (1904) / der »Insekten-Börse«t. / (Verlag von Frankenstein & Wagner, Leipzig.) | Text folgt unmittelbar. 38:0; p. [1]|—2 (Druck von Frankenstein & Wagner (Leipzig). Beschreibung v. P. Schultzei AUR. Chr. Aurivillius, Svensk Insektfauna 13. Steklar. Hymen- optera. I. Gaddsteklar. Aculeata. Andra familjen. Rofsteklar. Sphegide af .:. In: Ent. Tidskr., 25, p. [241]-—300, 36 Textfig. (1904). [Sep.:] SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / ENTO- 3 — 22407. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Hält. 1 (1933). 148. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. MOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 13 / STEKLAR. HYMENOPTERA. / I. GADDSTEKLAR. ACULEATA. / ANDRA FAMILJEN / ROFSTEKLAR. SPHEGIDE / AF / CHR. AURI- VILLIUS / STOCKHOLM / AKTIEBOLAGET NORDISKA BOK- -: TRYCKERIET: |: IOOA/ 8:0o; I f., p. [91]—150 (36 Textfig.). (Umschlag gleich; letzte Seite; / ,Pris:i,7s) öre ,|/). Bestimmungswerk der schwed. Sphegide. Professor Christopher Aurivillius, XXV. New Species of African Striphnopterygidae, Notodontide and Chryso- polomide in the British Museum, described by Hon. F. E>Sy FF: Mid,S.,oetc. Read, October;5th, 1904.] In. Transact. Ent. Soc. London, p. (695)—700, 1 kol. Taf. (Horace Knight del., Andre & Sleigh Ltd.) (1904). Sep.: (Umschlag): / PROFESSOR CHRISTOPHER AURIVIL- TLIUSn./-Elon. BET SSE MZ 5, CCC: DESERIPTIONSKOR NEW SPECIES OF AFRICAN / STRIPHNOPTERYGIDA, NOTO- DONTIDE / AND CHRYSOPOLOMIDZE IN: THE BRITISH / MUSEUM. / [From the TRANSACTIONS OF THE ENTOMOL- OGICAL SOCIETY OF LONDON, / December, 23rd, 1904.] / [Chr. Aur.] Minnesvården öfver A. F. Regnell. - Med I tafla. In: Vetenskaps-Akademiens Årsbok 1904, p. [T61]—173, 2 fyllt (1004): Zur Enthälllung eines Gedenksteins in Caldas (S. Amerika). 190535. Chr. Aurivillius, XVIII. New African Lasiocampide in the, British Museum. By «> Hon: EXESSKESMIMNISS etc. [Read June 7th, 1905-] In: Trans. Ent. Soc. London, 1905; p: (313)—326, I col. tab. H.: Knight, del. Andre & Sleigh, Ltd. (1905). Sepku(Umsehlag)//”CHRSAURTVILDIUSS: Elon ES ENS5 F. M. Z. S., etc. / NEW AFRICAN LASIOCAMPIDAE IN THE BRITISH MUSEUN. / [From the TRANSACTIONS OF THE ENTO- MOLOGICAL SOCIETY OF LONDON, / October 4th, 1905.] / 149. 150. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 33 Chr. Aurivillius, Lieutnant A. Schultzes Sammlung von Lepidopteren aus West-Afrika, bearbeitet von ... Mit 5 Tafeln und 10 Textfiguren. HEingeericht am 12. April 1903. In: Arkiv för Zoologi, 2, N:o 12, p. [T|—47, 2 Doppeltaf. Si3r lata (allexcob)EI IT, S2 (ART SCHUTTZE pins Lith. G. Tholander, Stockholm), T. 3—35 (J. Cederquist, repr. o. tr.). Sep; (Umschlag): / Kopf wie N:orrAq3; nach I: AKA- DEMIEN folgt I STOCKHOLM / Band 2 N:o 12. / LIEUTNANT A. SCHULTZES SAMMLUNG / VON / LEPIDOPTEREN AUS WEST-AFRIKA / BEARBEITET VON: / CHR. AURIVILLIUS / MIT 4 TAFELN UND IO TEXTFIGUREN / UPSALA & STOCK- I HOLM / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. / BER- LIN — LONDON — PARIS / R. FRIEDLÄNDER & SOHN — WILLIAM WESLEY & SON — LIBRAIRIE H. SOUDIER / II CARLSTRASSE — 28 ESSEX STREET STRAND — 174 BOULEVARD S:T GERMAIN / 1905 /- (P. 47) Tryckt den 10 oktober 1905. — Chr. Aurivillius, Verzeichnis von Lepidopteren, gesammelt bei Mukimbungu am unteren Kongo von Herrn E. Laman. Zweite. und rdritte: Sendung.. Vom: vw. Mit I Tafeltund 6 Textfiguren. Eingereicht am 7. Juni 19035. bin: 3, NEO: pa lT6, ÖrkHigarr dru()...Cedetqust; INEPEAO SEK VEN Sepss (Winsecnlag)sLNOpi wie N:o TAQ ee Band 3 N:o I. / VERZEICHNIS / VON LEPIDOTEREN / GESAMMELT BEI / MUKIMBUNGU AM UNTEREN CONGO / VON HERRN E. LAMAN / ZWEITE UND DRITTE SENDUNG / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT I TAFEL UND O TEXTFIGUREN / (Verleger wie N:o 149.) / 1905 /. (P- 16) / Tryckt den 26 oktober 1905 Jc Chr. Aurivillius, Hymenoptera. I. Gaddsteklar. Acu- leata. Fam. 3—6 af ... Tredje familjen. Getingar. Vespide. In: Ent. Tidskr., 26, p. 209—240, 23 fig. (1905). Sep.: / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / ENTOMO- IST. I53. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. LOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 13 / STEKLAR. HY- MENOPTERA. / I. GADDSTEKLAR.. ACULEATA. / TREDJE TILL SJÄTTE FAMILJEN / AF / CHR. AURIVILLIUS. / STOCKHOLM / AKTIEBOLAGET NORDISKA BOKTRYCKERIET / 1905 /. 8:0; I £., p. [151]—182 (24 Textfig.); Umschlag gleich; letzte Seite: | Pris: 50 Ö£e; [Zweite Auflage:] / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / / AV / ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / I / GADDSTEKLAR. ACULEATA. / TREDJE—SJÄTTE FAMILJEN: / GETINGAR. ; | -VESPIDZ: /., DOLKSTEKLAR::n SCOLIIDZ / SPINDELSTEKLAR. MUTILIDE / PLANKSTEKLAR. SAPY- GIDAE. / AV / CHR. AURIVILLIUS / ANDRA UPPLAGAN / (Verlagszeichen wie N:o 12623.) / UPPSALA 1918 / ALM- I QUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. / 8:0; I f., p. [151]—182 (24 Textfig.) Umschlag gleich; letzte Seite: /, Pris: Kr. 1:20 / (För föreningsmedlemmar 90 öre) |. — Ein Handbuch zur Bestimmung der schwed. Vespide, Scoliide, Mu- tilide und Sapygide. Zweite Aufl. wörtlicher Abdruck mit stellen- weise unbedeutenden veränderten Umbruch des Satzes. 19006. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika: 8. Mit 5 Textfiguren. HFingericht am 12. Sept. 1906: In: Arkiv för Zoologi, Bd. 3, N:o 19, p. I—7 (5 fig.)- p. 7 (Tryckt den 14 november 1906.) Sep. Ohne Umschlag. (Vgl. N:o 79.) Sitz. 28. April 1906. Referat iber FEDERLEYS Tem- peratur-Experimente (Ent. Tidskr., 27, p. 232 (1907)). [1906] SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 13 / STEKLAR. HYMENOPTERA / I. GADDSTEKLAR. ACULEATA i SJUNDE FAMILJEN / POM- PILIDE / AF / CHR. AURIVILLIUS / UPPSALA 1906 / ALM- QUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. B. / 8:0; I f., p. [183])—212 (24 Textfig.). (Umschlag gleich; letzte Seite: / Pris: 50-öre. / (Vgl. Anzeige letzte S. d. Umschlags Ent. Tidskr., 27, N:o 3—4 (1906.) I55. 150. 157. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 34 190: Reimpr.: Chr. Aurivillius, Hymenoptera. I. Gadd- steklar. Aculeata. Sjunde familjen. Vägsteklar. Pom- pilide. In: Ent. Tidskr., 28, p. 130, 24 FTextfig. (1907)- Chr. Aurivillius, Stockholm, Neue westafrikanische Ceram- byciden des deutschen Entomologischen National-Museums (Col.) Beschrieben von . . In: Deutsche Ent. Zeitschr., p. 77—85 (1907). Sep. Ohne Umschlag, p. [77] sowie 85 zur Hälfte, 86 ganz blank. Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Fongicormia. -o. Mit Ir Tatel und 7 fextfiguren. Mit geteilt am 12. September 1906. In: Ark. f. Nat., 3, N:o 18, p. [1/—39, [93—130], 7 Fig. Tört. S(ASERBLOM del, JUcjustryck J> Cederqmst; Sthim) (TO07) =P 303 ryckt den. 7 tebruart 1007: Sep. (Umschlag): Kopf wie N:o 149. / Band 3. N:o 18. / NEUE ODER WENIG BEKANNTE / COLEOPTERA LONGICORNIA / 9 / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT I TAFEL UND 7 TEXT- FIGUREN / (Verleger wie N:o 149) / 1907 / Chr. Aurivillius, Uber einige Formen des Weibchens von Papilio dardanus Brown. Mit 2 Tafeln. INS ATK ZOOL 3INEOL28 upa [He 2ncOL Et (Repr. Oo. tr. J. Cederquists Kemigr. Anst. Sthm). Umschlag: Kopf wie (N:o 149) / Band 3. N:o 23. / ÖBER / EINIGE FORMEN DES WEIBCHENS / VON / PAPiLIO DARDANUS BROWN / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT 2 TAFELN / (Verleger wie N:o 149, nur die franz. Firma geändert.) ... LIBRAI- RIEINCSNKTINGESTIE CKS (St IH ERUIES DES LILLE. 2 TO07A fos (pi 7) Tryckt den 13 september 1907. / CARL VON LINNÉ / SÅSOM ENTOMOLOG / AF / CHR. AURI- VILLIUS / UPPSALA 1907 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYC- KERI-A.-B. / 8:0; I f., (Schmutztitel: / CARL VON LINNÉS / BETYDELSE / SÅSOM NATURFORSKARE OCH LÄKARE / — / SKILDRINGAR / UTGIFNA AF / KUNGL. VETENSKAPSAKADEMIEN li I ANLEDNING AF TVÅHUNDRA- 157a. 158. 159. 160. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ÅRSDAGEN AF LINNÉS FÖDELSE / UPPSALA 1907 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. /) /-I f., (Tit.); Pp: [43]-80. — P. [43] (ohne Aufschrift, beginnt mit 2. (als II-tes Kapitel zu LÖNNBERGS Linné als Zoolog). Umschlag wie Titelblatt. — Diese vorzägliche Schrift ist ein Separat aus dem gleichzeitig erschienen Sammel- werke, dessen Titel auf dem Schmutztitel angegeben wurde. Die deutsche Ubersetzung des Sammelwerkes trägt den Titel: | CARL VON LINNÉ'S / BEDEUTUNG / ALS / NATURFORSCHER UND ARTZT / SCHIDERUNGEN / HERAUSGEGEBEN VON DER / KÖNIGL. SCHWEDISCHEN AKADEMIE DER / WISSENSCHAFTEN / ANLÄSSLICH DER / 200-JÄHRIGEN WIEDERKEHR DES GEBURTSTAGES LINNÉS / (Verlagszeichen) / JENA / VERLAG VON GUSTAV FISCHER / 1909 /; darin: CARL VON LINNE / ALS / ENTOMOLOG / VON / CHR. AURI- vILLIUS / (Verlagszeichen: Fisch mit: / SEMPER / BONIS ARTIBUS /) JENA / VERLAG VON GUSTAV FISCHER / 1909 /. 8:o; I p. [1]—43. (Separat identisch; Umschlag wie Titelblatt, öbrige drei Seiten mit Bächer-Anzeigen. Auf letzter Seite ganz unten: / Frommansche Buchdruckerei: (Hermann Pohle) in Jena. 3420 i Aurivillius, Chr., Några iakttagelser öfver insekter i trakten af Varberg. In: Ent. Tidskr., 28, p. [125]—128 (1907). Uber die Insektenfauna von Varberg. Sitz. 24.II. 1906. Uber Symbiose zwischen Flöten- Akazie und Ameisen. (Ent. Tidskr., 28, p. 32 (1907). 1908. Chr. Aurivillius, Stockholm. ' Neue Coleoptera Longi- cornia (Col.) aus einer vom Herrn Gouverneur von Bennig- sen zusammengebrachten Sammlung. . Beschrieben von . .. (Mit Taft und.4 Higurenn: Fext) In: Deutsche Ent. Zeitschr., p. 211—224, a t., (1908). / Cerambyciden. / von / Chr. Aurivillius /. (Umschlag): / Nicht in Buchhandel. / Cerambyciden. / Von Chr: Aturrvillius 5 Abdruck aus: / L.' SCHULTZE, Forschungsreise im westlichen und zentralen Sädafrika / ausgeföährt in den Jahren 1903—1903. / (Denkschriften 161. 162. TÖ2A. 162 b. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 39 der medizinisch-naturwissenschaftlichen Gesellschaft, Bd. XIII.) Verlag von Gustav Fischer in Jena. / 1908. / Letzte Seite: / Frommansche Buchdruckerei (Hermann Pohle) in Jena / — 4:0; P- [429]—434. — Sep. aus angeb. Denkschr. COLEOPTERA. / II. CERAMBYCIDEA / von / CHR. AURIVILLIUS. / Mit 6 Textfiguren. / 4:0; (Text folgt unmittelbar) p. [139]—1352. Sep. Umschlag: / WISSENSCHAFTLICHE ERGEBNISSE / DER SCHWEDISCHEN ZOOLOGISCHEN EXPEDITION / NACH/ DEM KI- LIMANDJARO, DEM MERU / UND / DEN UMGEBENDEN MASSAI- STEPPEN / DEUTSCH-OSTAFRIKAS / 1905—1906 / UNTER LEITUNG VON / PROF. DR; YNGVE SJÖSTEDT / HERAUS- GEGEBEN VON DER KÖNIGL. SCHWEDISCHEN / AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN / 7 / COLEOPTERA / II. CERAMBYCIDE / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT Ö TEXTFIGUREN / UPPSALA 1908 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. / Von den von Prof. SJÖSTEDT heimgebrachten etwa 400 Zeram- byziden, die zu 88 Spezies gehören, waren 23 unbekannt. (Val. N:0rT70RIE73-) CHR. AURIVILLIUS in SEITZ, Gross-Schmetterlinge der Erde. Fauna africana I (= Vol. XIIT) Rhopalocera. (Der Name des Autors auf den Kolonnentiteln.) (Pap.Taf. 1—2 sind ersehienemimite Liefsm:) I Familie Papilionidae, Segelfalter. IPidöPEAe fö pA Iraj TONLSNES AS ATS VA 1908 » » 3, » Tj 24 NOR 25 SVILER 16008 » » AND 25—238, 0 20.IV 1910 » » da —— )» 8 12 1910 Pieridae. IPid ae: 29 25 - 20.IV I910 » » SEE 33—40, T. IT, I2 7.VII I910 » » 6, » 41—248, » 13, 14 10.1X 1910 » » nd 49—3506, » 10 12.XI I9I10 » » NR 57—064, » 15, 16 201 FI IOIO » » oh 65-70, NT, Sår 31211 1910 » » IO0, — — — ») 19, 20 10. II I9II [ » (II, — —— » 21, 22 20.VI I9I1r 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. 162c. Danaididae. IPid;sEiefnior pr 71,72, — —— = 31.XII 1910 » AE SR 73—380, 10.1I I91I » » 12, — — — >» 23, 24 20.VI I9II » » I3 — — >» 25 SVIEN OMrOrT I62d:yrSatyImde. Ibid;, Liet oID. Ps 81—388, ——— — 20.VI 1911 » Dh ooE2, DM 89—96, — — 20.VI I9II » » 13, » 97—104, = 5 VILI UIOXI » BT TASNINLIOS-—L1I27/€.520, 27.-4T5 MIT, 2082 » » I5, » II3—120, — 253120 (110FI » IE fl — tt. 28 20.20, AIOTI 162e. Nymphalide. Ibid., Lief. 13, pp — — tt. 32, SVALT I9II » » I5, pr — — >» 30, 31 253100 TOTT » » 16, » I21—128, » 29, 33 255 TOTTI » » I7, » I29—136, » 34 20.21 I9II » » 18, » I137—144, » 35, 36 TC 1912 » » NIO) VO TAS 52, 03 38 20.I 1912 » » 20, » I53—-160, » 39, 40 IO: TE 1912 » pr 215-04, LÖIT-I108, MN, 42,443 15.1 TÖT2 » » 22, » I69—176, » 41, 44 20MM 1912 » » 23, » 177—184, » 45, 46 TO.V :j OIOE2 » » 24, » I85—192, » 51, 52 20VT TÖT2 » 28 lIg3—2007 » 47, 48 I) 15.VH 1912 » » 26, » 201—208, » 49, 50 Sd 1913 » » 27, » 209—216, — TO 1913 » » 28, » 217—224, 14.1 1913 » vy 20,22 232, 2551 1913 » » 30, » 233—238, — — 20.1141,5 1918 1621. —. Aeraeide. Ibid., Lief. 27, —— —— tt. 53, 54 TO.L — IOT3 » » a » 55, 56 TA 1913 » » 20, — — » 57, 58 251,1, iTORS » » 30, P. 239—240, » 59, 60 20.II 1913 » » 31, » 241—292, — FEN 1913 162g. Lycenide. Ibid., Lief. 34, Pp. 297—304, t. 61, 62 21.1 NIT 0 Di. LI35AN. 305—3125 MACOS, OA 6: AIOGTA » » 36, » 313—336, JR TOT8 » EB 337500, 2020V "I ITO20 » » 38, » 369—384, t. 60 (2). 1 TO22 1620. 163. 164. 165. 165 a. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 41 Erycinidae. Ibid., Lief. 37, Pp. 293—296 t. 61 (part.) 26.IV 1920 Die Lieferung p. 361—368 ist noch nicht erschienen. Chr. Aurivillius, Hymenoptera. I. Gaddsteklar. Acu- leata. Åttonde familjen. Myror. Formicide. Af... In: Ent.. Tidskr. 29, p. [11—36, 27 fig. (1908). Sep.: / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / ENTOMO- LOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 13 / STEKLAR HYME- NOPTERA / I. GADDSTEKLAR ACULEATA / ÅTTONDE FA- MILJEN / MYROR. FORMICIDE / Med register öfver hela gruppen Aculeata, Fam. 1—38. / AF / CHR. AURIVILLIUS / UPPSALA 1908 / ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. /. 8:o, I f., (Schmutztitel wie Titelblatt aber von »åttonde fam.» . bis exclusive »af» weggelassen. Auch der Verlagsort anders / Stockholm och Uppsala / 1903—1908 /), I f£., p. [213]— (28 Textfig.) Umschlag gleich; letzte Seite: / Pris 50 öre./ Bestim- mungsbuch der Ameisen mit Register fär alle behandelten Aku- leaten. Chr. Aurivillius, Von Dr. I. Trägårdh in Natal und dem Zululande gesammelte Cerambyciden. In: Ent. Tidskr., 29, p: [1271-130 (1 fig.) (1908). Chr. Aurivillius, Cerambyciden aus den Grenzgebieten zwischen Peru und Bolivien gesammelt von Dr. Nils Flölmgren. Bearbeitet von . . .. Mictd, Lextiguren. Bin- gereicht am 9. September 1908. IN: ATkiva för Z001081, 3, Norr rpelj—T3 (Sepy oe I f. (bla)) (1908), (p. 13) Tryckt den 11 november 1908. Sep. / Umschlag: Kopf wie N:o. 149 / Band 5. N:o I / CE- RAMBYCIDEN / AUS DEN / GRENZGEBIETEN ZWISCHEN PERU UND BOLIVIEN il GESAMMELT VON / DR. NILS HOLMGREN / BEARBEITET VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT 4 TEXTFIGUREN / (Verleger wie N:o E50)/I90S Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 10. Ibid., 4; NIOUV27, pr oI—01 (2008): SitZ, EL E20.0. IO07: CZWemseltenen Grabwespen in Stockholms Umbegung. (Ent. Tidskr., 29, p. 51 (1908). 166. 107. 168. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. 1909. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Af- rika. 9. Mit 10 Textfiguren. Eingereicht am 14. Ok- tober 1908. In: Arkiv för Zoologi, 5, N:o 5, p. [1] —29, 10 fig. (1909) (p- 29), Tryckt den 5 februari 1909. Rhopaloc., Saturn., Lymantrud., Striphnopter., Agaristidae, La- stocamp. (Vgl. N:o 79.) Sep. p. [1]—29 + I £. (bla). Umschlag: Kopf wie N:o. 149 / Band 5. N:o 5. / DIAGNOSEN / NEUER LEPIDOPTEREN / AUS AFRIKA / 9. / VON / CHR. AURIVILLIUS / / MIT IO TEXTFIGUREN / (Verleger wie N:o 156) / 1909 |. / Lepidoptera, Rhopalocera und / Heterocera (Pars I) / von / Madagaskar, den Comoren und den / Inseln Ost- afrikas. / Von / Prof. Chr. Aurivillius / Stockholm. / Mit Tafel 19. / STUTTGART 1909. / E. Schweizerbartsche Ver- lagsbuchhandlung Nägele & Dr. Sproesser. / 4:0, If. (IP. (bla); 2te ps / Reise in Ostafrika / in den Jahren 1903—1905 / mit Mitteln der Hermann und Elise geb. Heckmann Wentzel- Stiftung ausgefährt / von / Professor Dr. Alfred Voeltz- kow. / Wissenschaftliche Ergebnisse: / Zweiter Band. / Systematische Arbeiten. / STUTTGART 1909. / E. Schwei- zerbartsche Verlagsbuchhandlung Nägele & Dr. Sproesser. / I f. (Titelbl.; Innenseite: Zeichen der Stiftung), p. [309]— 348, I f. (Tafelerkl;), I Taf. (Kol) —(Reprod.,; SPITZER- TYPIE-Gesellsch. Mänchen G. m. b. H.). — Umschlag wie Titelblatt mit Einschub zwischen »Tafel 194 und Verlagsort: / Sonderabdruck / aus / Voeltzkow / Reise in Ostafrika in den Jahren 1903—1905 / Band II. / Eine faunist. systematische Studie äber die von Prof. VoELTZ- KOW auf einigen ostafrikanischen Inseln gesammelten Lepidop- teren. Chr. Aurivillius, Litteratur. In: Ent: "Tidskr.,;30,:P.-162] (Z0909)5 Referat iäber UYTTENBOOGAART, D. L. (Coleopt.) und CSIKIS Carabus wviol. v. ottonis. 169. 170. TY TY BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 43 Sitz. E. F. 26.IX. 1908. Vortrag äber die Sandfauna bei Malen (Båstad) (Ent. Tidskr., 30, p. [87]—88 (1909). 1910. / Schmetterlinge gesammelt in Westafrika / von Leonardo Fea in den Jahren 1897—1902 / bearbeitet von Chr. Aurivillius. / In: Annan d. Mus. Civ..d.sStoru Nat de Genova, Ser. SSI MOLILVAM( SILV): er j:IO; Aprile vrIOT0;48:05;P1 1404-530: Sep. I £. (bla), p. [1]—37 (530); P- 37 unten: GENOVA-STAB. PELLAS (Sep. aus obigen Annalen, Pp. 494—530). Faunistische Studie äber die Capverde-Inseln, Portug. West- afrika, ”Insel i S»fhRomé,: > do Principe: Fernandor Po, Ins; Annobon, Gabun. / 9. LEPIDOPTERA. / von / CHR. AURIVILLIUS. / Mit 2 Tafeln und 9 Textfiguren. / Text folgt unmittelbar. 4:0, Pp. [I]=—356, 2 Taf. (AXEL EKBLOM delin., Ljustr. CEDERQUIST's Graf. A.-B., Sthlm); Abb. von 29 vom Ver- fasser benannten Lep.). Umschlag wie N:o 161, anstatt Coleoptera etc. / 9 / LEPIDOPTERA / VON / PROF. DR. CHR. AURIVILLIUS / STOCKHOLM / MIT 2 TAFELN UND 9 TEXT- FIGUREN. / TRYCKT HOS / P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1910. / Behandelt Prof. SJÖSTEDTS Ausbeute: 537 Species (202 Rhop. + -:335 Heteroc.), davon 60 neue. Formen; p. 7 zur prinzip. Normenklaturfrage des Gattungstyps.). — Peter Klason (Preses). Chr. Aurivillius (sekreterare.) In: J. A. BERGSTEDT, Minnesfesten öfver Carl von Linné den 25 Maj 1907. (K. Svensk. Vet.-Akad. årsbok för år. IOIO, Pi I5- 18, (Bils fr) (IOIO). Vier Einladungsscheiben der Akad. d. Wiss. zur LINNÉfeier 1907 in schwed. und latein. Sprache. Chr. Aurivillius. Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 11. Mit i Textfigur. Vorgelegt am 1. Juni I9IO. In: Arkiv f. Zool., 7, Njo 3., p. [1I]—44 (143—186) HAN2N (TOTT (P3r445 tltyckt, denh24 septemperikoro). Sep. (Umschl.): Kopf wie N:o 149 / Band 7. N:o 3. / NEUE 44 IA. 175. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ODER WENIG BEKANNTE COLEOPTERA LONGICORNIA / II. / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT I 1EXTFIGUR / (Verleger wie N:o 150. / 1910 / — / 7. COLEOPTERA. / 21. Curculionidae / von / CHR. AURIVIL- LIUS. / Mit i 8=Texthiguren. / 4:o (Text folgt unmittelbar nach), p. [403]—435. Prof. SJÖSTEDTS Ausbeute etwa 1280 Räiässelkäfer umfassend 150 Arten, worunter 46 neu. [Umschlag wie N:o 170] anstatt 9. Lep. etc.: 7 / COLEOP- TERA / 21 CURCULIONIDAE / VON / PROF. DR. CHR. AURI- VILLIUS. / MIT 8 TEXTFIGUREN. |/... Dr. Chr. Aurivillius, Tres Lepidopteros novos da Africa portuguesa descriptos pelo ... In: Broteria, (SS: Z);'9, (III); p-[259] 162: tö(3 FD); I f. (expl ut) (I9IO). Sep. Kolonne: / Separata da Brotéria, Serie Zoologica, Vol. IX (1910), fasc. III /; p. [159]—162 (+ [163]-—166,) I fiö(explo th rst] (FOTO). Umschlag: / Candido Mendes / Tres Lepidopteros no- vos da Africa portuguesa / DESCRIPTOS PELO DR. CHR. AURIVILLIUS / Lithocolletes et Nepticulae novae ex Lusi- tania / auctore CANDIDO MENDES / Separata da Brotéria / Serie Zoologica, Vol. IX, fasciculo III, 1910 / Director- Prof. J. S. Tavares / Publicado a tde Novembre | S. FIEL / 1910/ Composigao e impressao: Typ. a vapor de Au- gusto Costa & Mattos / Praca do Barao de S. Mattinho- Braga. / Cecidothyris AUR., Acraea, Craspia. Sitz. EB. F. 25.1X.: 1909 uber entom.. Untersuchungen auf Ölands (Ent. Tidskr, 31,.p. [20] (IOTO)N = 1911. Chr. Aurivillius, Hymenoptera. 2. Guldsteklar. Tubili- fera. In: nEnt:; fidSskr., 32, pp. HjE-I2, SS igt(IGDI). Sep.: / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIFVEN / AF / ENTO- 170. TIG: 49: BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 45 MOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 3 /STEKLAR. HYMENOPTERA. / 2. GULDSTEKLAR. / AF / CHR. AURI- VILLIUS / MED 8 TEXTFIGURER / UPPSALA IQII / ALM- QUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. B. / BO; If Pe Bj T2 0 (CjulextioN Umschlag, fast gleieh, Zwischen Med 8 Textfig. und Verlagsort das N:o 126 a be- schriebene Vereinszeichen. Letzte p. / Pris: 50 öre. j/ (oder iäberklebt) / Pris 25 öre. / Bestimmungswerk der schwed. Goldwespen. CHR. AURIVILLIUS, IX. New Genera and Species of Striphnoterygidae and Lasiocampidae in the British Mu- seum. Described by ... [Read November 1i6th, 1910.] In: Trans. Ent. Soc. London 1911. — Part. I, p. 161— TOYS TEN TO TN) Sep: Umschlag: / CHR. AURIVILLIUS. / New Genera and Species of / Striphnopterygidae and / Lascioampidae in the / British Museum. / [From the TRANSACTIONS OF THE ENTOMOLOGICAL SOCIETY OF LONDON, / June 21, I911.]/ / Eepidopterorum Catalogus / editus a / Chr. Aurivillius et H. Wagner / — / Pars 1: / Chr. Aurivillius / Chysopolo- midae / (Verlafszeichen) / W. Junk / Berlin W. 15, Kur- fuerstendamm 201. / IOII. / 3:0, ITE (INRenseite:/ Druck) von, AC ,Hoffer.uin. Burgig.: M'), Pp. [3/—4. Umschlag gleich; äber anstelle des Verlagszeichens: /Einzel-Preis —. 40 / Subscriptions-Preis: Mark —.25 / ... / (rör dermjabteszabhs/ 30 IEEE Zu dieser Katalog-Folge, wovon die ersten Partes 1—5 und von AURIVILLIUS herausgegeben wurden und folglich eine gleiche Rubrik tragen, wurden die Bestimmungen zusammen mit dem Chrysopolom.-Kat. als Zweiblattdruck abgezogen mit der Auf- schrift: / Lepidopterorum Catalogus / Editus a Chr: Aurivil- lius et H. Wagner. / Bestimmungen. / 8:0, p. [2] gez. | Chr: Aurivillius, ff. Wagner, W.: Junk. / Chr. Aurivillius. Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 12. Mit 8 Figuren im Texte. Vorgelegt am ga I fabban go per 46 180. 181. 02: ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. In: Ark. f.; Zool, 7, N:o 19, p. [T]—4T [187—[228]], gt Fig: (1911); (p.i [42] Tiyckt den” 81december! 1911). Sep. Umschlag wie N:o 172 mit folg. Änderungen / Band 7. N:o I; | org frös ÄTS INUMITIOFEIGUREN IMOTEXTENEPSTILoII, /- / HENRI FABRE / UR INSEKTERNAS VÄRLD / AUKTORISERAD ÖVERSÄTTNING UR 4SOUVENIRS ENTOMOLOGIQUES? / AV / NILS LAGO-LENGQUIST / ÖVERSÄTTNINGEN GRANSKAD SAMT FÖRSEDD MED FÖRORD / AV / PROFESSOR CHR. AURIVILLIUS / (Verlagszeichen: 18 A V. C. 77) / STOCKHOLM / A. V. CARLS- SONS BOKFÖRLAGS-AKTIEBOLAG. / 8:0, I f. (Port.), 1 f. (Kehrseite: / Stockholm / Nya Tryckeri- Aktiebolaget / 1911. /. p. [5/—215. . Umschlag gleich, mit einge- klebter Fig.; ganz unten: / Kr. 2:75. /. p. [5]—[6] Einleitung von Chr. Aurivillius signiert. 1912: / Coleoptorum Catalogus / auspiciis et auxilio / W. Junk / editus.a IS. Schenkling. / Pars. 30: / CET Aumvilius / Cerambycidae: Cerambycidae. / (Verlagszeichen) / W. Junk; /. Berlin ;W. 15,, Kurfärstendamm 201; /,1912. / 8:0, I £., p. [3]—574. Umschlag wie Titelbl.; anstelle des Ver- lagszeichens / FEinzel Preis: Mark 353,85 / Subscriptions-Preis: Mark 35,90-/ » .. Anstatt 1912: / 28.IL.. 1912. | (Kelhrsette d. Titel- bl: Druck von AA. Hoprer in; Burg: C: Mi) Chr. Aurivillius, Collections recueillies par M. Maurice de Rotschild en Abyssinie et dans FP'Afrique orientale. Colgopteéres: Curculionides; par Mi inl: In: Bull: Mus. d hist. nat.,, Paris, 18, N:o-6, På 350]= 368 - (1912). Sep. ohne Titelbl. Nach Autornamen folgt: / Extrait du Bulletin du Museum d Histoire naturelle. 1912, n? 6. / 8:o, p. [t]—19; ibid. Imprimerie Nationale. — 1912. / KUNGL. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR. Band. 49. / FÖRTECKNING ÖFVER SKRIFTER / UTGIFNA AF / PROFESSOR GUSTAF RETZIUS / SAMMANSTÄLLD / AF / CHRIS- TOPHER AURIVILLIUS / UPPSALA & STOCKHOLM / ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. / 1912 /. 184. 185. 186. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 47 4:0, I £., p. [3]—24 (Tryckt den 7 oktober 1912). Umschlag wie Titelblatt aber die Verlagsangabe insoferne verändert dass auch Friedländer & Sohn, Berlin, William Wesley & Son, London, Libraire & Klincksieck, Paris mitaufgemommen, jedoch Jahres- zahl weggelassen wurde. (Davon wurden 10 auf Bätten abgezogen.) Sitz. E. EF. 27.IV., 28.IX (1912) äber Coccus uvae urst L. und Insekten der Schwalbennester. (Ent. Tidskr., 33, Pp. [264] 1912). 1913. Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Fongicormiasner3, Mit Itebiguten. in rexte. Vorgelegt am 4. Juni 1913. In: Arkiv f. Zool., 8, N:o 22, p. [229—2063], II f. (1913). Sep. Umschlag. Kopf wie N:o 149 / Band 8. N:o 22 / NEUE ODER WENIG BEKANNTE / COLEOPTERA LONGICORNIA / 13 / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT II FIGUREN IM TEXTE / (Verleger wie N:o 156) / 1913 /. Pp. [I]—35, 11 fig.; ibid. / Tryckt den 17 oktober 1913. / Chr. Aurivillius, 4 Lepidoptera. In DR. AXEL FR. V. KLINCKOWSTRÖM, Uber die Insekten- und Spinnenfauna Islands und der Faeröer. Von .... Mit 5 Abbildungen im Texte. Mitgeteilt am 12. März 1913 durch Chr. Aurivillius und Y. Sjöstedt. Int ATkavå fi Z00L Or N:o: T2,epioE5— 17 ((TO:E3). Dr. Chr. Aurivillius (Stockholm), VIII. Beiträge zur Kenntnis der Coleopterenfauna der Samoainseln. Be- AMPeltetLvVO: ov sic Dr. Max Bernhauer (Horn), H. Gebien Hamburg), Dr. K. M. Heller (Dresden), Adolf Schmidt (Berlin), H. Strohmeyer (Mönster). In: Denskschrift. d. Mathem.-naturwissensch. Klasse d. K. Akad. der Wissenschaft., Wien, 89, p. 688—0698 (1913). (Sep. / BOTANISCHE UND ZOOLOGISCHE ERGEBNISSE / EINER / WISSENSCHAFTLICHEN FORSCHUNGSREISE NACH DEN SAMOA- / INSELN, DEM NEU-GUINEA-ARCHIPEL. UND DEN SALOMOINSELN / VON / MÄRZ BIS DEZEMBER 1905 / VIII. BEITRÄGE ZUR KENNTNIS DER COLEOPTERENFAUNA / DER SAMOAINSELN / VON DR. CHR. AURI- I 48 187. 188. 189. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. VILLIUS (STOCKHOLM), DR. MAX BERNHAUER (HORN), / H. GEBIEN (HAMBURG), DR. K. M. HELLER (DRESDEN), DR. ADOLF SCHMIDT (BERLIN), / H. STROHMEYER (MUNSTER) / BESONDERS ABGEDRUCKT DEM LXXXIX. BANDE DER DENKSCHRIFTEN DER MATHEMATISCH- NATURWISSENSCHAFTLICHEN / KLASSE DER KAISERLICHEN AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN / WIEN 1913 / AUS DER KAISERLICH-KÖNIG- LICHEN HOF- UND STAATSDRUCKEREI / IN KOMMISSION BEI ALFRED HÖLDER / K. U. K. HOF- UND UNIVERSITÄTSBUCHHÄNDLER / BUCH- HÄNDLER DER KAISERLICHEN AKADEMIE DER WISSENSCHAFTEN / 4:0, p. [T)|—11. Umschlag wie Titelbl. ganz oben: / Uberreicht vom Verfasser /. P. 3 [690—58[695] Cerambycidae der RECHINGERSchen Aus- beute. Chr. Aurivillius, Stockholm. New Species of Longicorns from Borneo. In: Sarawak Museum Journal, 1, N:o 3, p. [I]J—20, It (IOES): Sep: / NEW SPECIES OF LONGICORNS / FROM BORNEO. BY CHR. AURIVILLIUS / Extract from the SARAWAK MUSEUM JOURNAL, Vol. I. / N:o 3, 1913. / [PUBLISHED FEBRUARY, Tors Chr. : Aurivillius, Curculioniden und Cerambyciden, ge- sammelt während der schwedischen zoologischen EX- pedition aus Britisch Ostafrika von. ... Mit drei Figuren | im Textes Vorgelegt;/-ami4qjuni 1013. In: Arkiv f. zool., 8, N:o 21, p. [1] —LI0, 3 fig. (1913). Umschlag: Kopf wie 149 / Band 8. N:o 21. / CURCULIONIDEN I UND CERAMBYIDEN / GESAMMELT / WÄHREND DER SCHWEDISCHEN ZOOLOGISCHEN / EXPEDITION NACH BRITISCH OSTAFRIKA / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT DREI FIGUREN IM TEXTE / (Verleger wie N:0oI150)-/ TOI3 /- (Sitzs E; E.;, 27.15: 19013) Fur Schweden neue” Bienen (Ent. Tidskr., 34, p. 389 (1913)). 1914. Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 14. Mit einer Tafel. Vorgelegt am 25. Februar 1914. 190. 1902. TOT 192. 193. 194. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 49 In: Ark. f. Zool., 8, N:o 29, p. [T|==57, I Taf. (A. Ekblom del., Cederquists Graf. A.-B. Sthlm. (Pp. 59 Tryckt den 9 maj 1914.)) Sep. (Umschl.): Titel wie N:o mit folgenden Änderungen: St BARS NEORZO 0 ekeis nere pu STAS [KA a JÄMTIN EINER. TARER eu s JEAN er Chr. Aurivillius, Filip Trybom f. Med porträtt. In: EDT) fridskr 35:0-.(GHSSO NI; (POrtr:) (I9I4): Nekrolog und. Bibliogr. äber Trybom. — , Eine neue Bienen-Art aus Nord-Schweden. Ibid., 35, P- [961—97 (1914). — Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 15. Vorgelegt am 9. September 1914. In: Ark. f. Zool., 9. N:o 8, p. [T|—I5 [319—333] (1914). Auf Pp. 15: (Tryckt den 4 november 1914.) Sep. (Umschlag): wie N:o mit folgenden Änderungen: .../ Bando9. N:o8./.../ / 15 /-... | (Ohne Tafelangabe) |... 1914 |. — 1915: Chr. Aurivillius, New Species of African L.asiocampidae and Striphnopterygidae from English Collections. De- senibedöbyd, IC iI Read November TrthrIrorA. InskArkav: för! Zoologi, Oy Nor tr, p. mj-—0. -(IOI5:) Sep. (Umschlag): Kopf wie N:o 143 / Band 9. N:0 11. / NEW SPECIES II OF AFRICAN LASIOCAMPIDAE / AND STRIPHNOPTERYGIDAE j/ FROM ENGLISH COLLECTIONS / DESCRIBED / BY / CHR. AURIVILLIUS / (Verleger wie N:o 156, jedoch der schwed. Verlagsort nur Stock- holm) / 1915 |. (p. 9: Tryckt den 18 februari 1915.) ERT.) Anrvyilius) oj. Svens Lampa. In: Ent. Idskr).30; Pp. 68-201, I ts (Portr.) (T0I5-) Bibliographie und Nekrolog äber S. LAMPA. 19106. Chr. Aurivillius, Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika. 10. Vorgelegt am I. Dezember 1915. In: Arkiv för Zoologi, 10, N:o 14, p. [1]—6. Sep.: + 4 — 22107. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Hält. 1 (1923). 50 195. 1906. ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1923. 1 f£r(bla) (1016) -(p-"6."Iryckti den 24-aptilrgro). Sep: Umschlag ohne Aufdruck. Chr. Aurivillius, Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 16. Mit einer Tafel und 4 Figuren im Texte. Vorgelegt am 7. Juni 1916. : In: Arkiv för Zoologi, 10, N:o 19, p. [T]—25, 4 fig., I t. (Terese Ekblom del., Cederquists Graf. A.-B., Stockholm.) Sep: p. [335]—359 Kopf wie N:o 143 / Band 10, N:o 19 / NEUE ODER WENIG BEKANNTE / COLEOPTERA LONGICORNIA / 16 / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT EINE TAFEL UND 4 FI- GUREN IM TEXTE / (Merleger: wienN:o 02) häor6. /; (P: [26] (360): Tryckt den 12 augusti 1916.) — Chr. Aurivillius. Neue Cerambyciden aus der Sammlung G. van Roon, beschrieben von .... Mit Tafel. 8. In: njdschrift”. voor .Entomol:;, "PSP: PIA -224; I Taft (RI van BECKE del) Sep. (Umschl.) / Neue Cerambyciden / aus der Sammlung G. VAN ROON, / beschrieben von / CHR. AURIVILLIUS. / Mit Tafel 8. / Overgedrukt uwuit het Tijdschrift voor Ento- mologie, Del I20T 2906: Sitz. E. F. (25.IX/ 1915). Biolog. Beobachtungen täber Culex nemorosus (Ent. Tidskr., 37, p. 168 (1916). OL: Chr. Aurivillius, Results of Dr. E. Mjöbergs Swedish Scientific Expeditions to Australia I1g91I0o—1I913. 12. Cerambycidae. Mit 3 Tafeln und 3 Figuren im Texte. Vorgelegt am 13. September 1916. In: Arkiv för Zoologi, bd ro, N:ot23j pH 5003 fig., 3 t. (Cederquists Graf. A.-B; Stockholm) Die Ausbeute umfasst 116 Formen, darunter 38 neu. Sep. Umschlag- Kopf wie N:o 143 / Band 10. N:o 23 / RESULTS / OF / DR. E. MJÖBERGS / SWEDISH SCIENTIFIC EX- PEDITIONS / TO / AUSTRALIA 1910—1913 / 12. / CERAM- BYCIDA / VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT 3 TAFELN UND 3 198. 199. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 51 FIGUREN IM TEXTE / (Verleger wie N:o 192) / 1917 /; p. 50 (Tryckt den 30 januari 1917.) 116 Formen, davon 38 neu. / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIVEN / AV / ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 9 / SKALBAGGAR. COLEOP- TERA / FÖRSTA FAMILJEGRUPPEN: / VÄXTBAGGAR. PHYTO- PHAGA / AV / CHR. AURIVILLIUS / (Vereinszeichen) / UPP- SALA 1917 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. B. |. 8:05 Ir oc, ps Imj=TT9: (337 texth) Umschlag gleich; letzte Seite: / Pris 2 kr. / Bestimmungswerk: Phytophaga (Col). 19138. (S. E. F. 29.IX. 1917) Vortrag »äiber Genus und Genus- namen». Die Genuscharaktere sollen von beiden Geschlech- tern geholt werden; sie sollen sich nicht auf äussere Ver- hältnisse beziehen; die Zeichnungsmuster geben keine geeignete Charaktere ab, sondern es sind morphologische Merkmale zu beräcksichtigen. Alle noemina nuda sind zu verwerfen. Bei Aufteilung der alten Genera soll die am besten bekannte Art zum urspränglichen Genus gefährt werden (z. B. Bombyx mori, Cimex lectularius), am Priori- tätsprinzipe soll festgehalten werden. Dabei soll wie z. B. bei den LINNÉschen Genera beröäcksichtigt werden, was LINNÉ unler seinen Genera meinte; die Form, die als zuerst genannt wurde, soll nicht durchaus als Typus des Genus betrachtet werden (z. B. Noctua strix — eine Cosside.) (Ent.. dsktö 30. p.ix08-=Lo0, (1918). — TORG! Chr. Aurivillius, Wissenschaftliche Ergebnisse der schwe- dischen entomologischen Reise des Herrn Dr. A. Roman in Amazonas 1914—1915. 2. Cerambyciden. Mit 2 Fi- Suren!/ im, Wexte:r Morgelegti ams 2.0 Hebiuatngrö. ID: Arkiv fö Z001) Bab 2 NOT Tr, Pp. Hjern (TOLO): pe serltyckt den"2" maj LOLO: Drei neue Arten, sowie einige fär die dortige Fauna neue Arten. 201. 203. 204. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Chr. Aurivillius, + Gottfrid Agaton Adlerz. In: (EX T:;e40, PÖ[05]F7T It (PORTION): Nekrolog und Bibliogr. Chr. Aurivillius, Eine neue Papilio-Art. Beschrieben VOL: src In: Ent. Tidskr., 40, p. [177]—178, 1 Fig. (1919). 1920. / SVENSK INSEKTFAUNA / UTGIVEN / AV / ENTOMOLO- GISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM / 9 / SKALBAGGAR. COLEOPTERA. / ANDRA FAMILIEGRUPPEN / SNYTBAGGAR. RHYNCHOPHORA / AV / CHR. AURIVILLIUS / HÄFT. I. / (Vereinszeichen) / UPPSALA 1920 / ALMQUIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A. B. / 8:0 p. [1]—69 (18 Textfig.) Ohne Titelblatt, Titel aut Umschlag, letzte Seite: / Pris: Kr. 3: 50 / (För förenings- medlemmar 2 kt:vzsröre) fs Chr: Aurivillius, 5: Bi Prout und”E: Meynck; 23 Lepi- dopteren von Juan Fernandez und der Oster-Insel. Be- arbeitet von .... Mit Tafeln 10—11. In: Dr. Carl Skottsberg, The Natural hist. of Juan Fernandez and Easter Island, III, p. [255]/—270, 2 Taf. Uppsala 1920. Sep.: Umschlag: / EXTRACT FROM: / THE NATURAL HISTORY OF JUAN / FERNANDEZ AND EASTER ISLAND / EDITED BY DR. CARL SKOTTSBERG. Vol. III /. (Letzte p.: / Uppsala 1920. Almqvist & Wiksells Bektryckeri- A. B./). Die Anzahl der Ausbeute besteht aus I Rhop., 83 Noctuid., 4 Geometr., 11 Pyral., 6 Tortriz., 4 Tineiden, wovon die Geo- metriden p. 260—263 von PROUT die... Tineoiden von MEY- RICK (p. 268—269) bestimmt wurden. Chr. Aurivillius, Results of Dr. E. Mjöbergs Swedish Scientific Expeditions tc Australia 1910—1913. 21. Ma- crolepidoptera. Mit einer Tafel. Vorgelegt am 12. Novem- ber 1919. In: Ark. if rZool Bdsag,NI0:2, sp sj I bafncol (Cederquists A.-B., Sthlm (1919)). 205. 206. 207 208. BIBLIOGRAPHIA CHR. AURIVILLIANA. 53 P- 44 (Tryckt den 9 juli 1920). Sep. Umschlag wie N:o 197 mit folgenden Änderungen .../ Band 13. N:0 2. /..../ 21. / MACRO- / SINE (ERE |EMITEEINERYKARER öre [LO 204] I LEPIDOPTERA | ... 12 neue Arten. Chr. Aurivillius. Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia. 17. Mit 9 Figuren im Text. Vorgelegt am 10. März 1920. Pp. 403: Tryckt den 6 september 1920. Sep. Umschlag wie N:o 195 mit folgenden Änderungen: .../ BAND 13. N:09./...|17 JES | IMEN OLEIGUREN IM TEXT, f eco |. EOZOLS Ibid., 13, N:o 9, p. [1/—43 [361-403], 9 Fig. (1920). 1921. Neue Cerambyciden aus der Sammlung G. VAN ROON, beschrieben von CHR. AURIVILLUS. 21). Mit Taf. 2 In: Tijdschrift v. Entomologie, Deel LXIV, 1921. Um- schlag: wie Titel; (ohne Nota nach 2.) [Unten] Over- gedruckt uit het Tijdschrift v. Entomologie, Deel LXIV, 1921. 8:0; Pp. [46]—53, I Taf. Es werden zwölf neue Arten beschrieben. Chr. Aurivillius. 4. — Descriptions of some South African Heterocera (Lepidoptera). In: Annals of the South Afric. Museum, 18 (P. 2), (235) —244 (1921). Sep. (Umschlag): / FROM THE / ANNALS / OF THE / SOUTH AFRICAN MUSEUM / VOLUME XVIII. il PART. II. | 4. — Descriptions of some South African Heterocera (Lepidoptera)., By CHR. AURIVILLIUS. / (Museumszeichen: ein Wappen mit der Aufschrift. /SEMPER ALIQUID NOVI AFRICA AFFERT.) / PRINTED FOR THE / TRUSTEES OF THE I SOUTH AFRICAN MUSEUM "4 BY ADLARD AND SON AND WEST NEWMAN, LTD:, / BARTHOLOMEW CLOSE, LONDON. / Årctiide, Lastocamp., Janide, Notodont., Limacod., Arbelide. Chr. Aurivillius. Sammlungen der schwedischen Elgon- Expedition im Jahre 1920. 1. Lepidopteren. Bearbeitet von .... Mit 4 Figuren im Texte, Vorgelegt am:1 Juni THO AN In: Arkaf. Zool; Bd-or4,; N:o 5) å JT 4 Fig. (1921). (U la pr27 Ciryckt an 5 december 1921.) Sör Jmschlag) 54 209. 210. ZAIT ATA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Kopf wie N:o 143 / Band 14. N:0 5 / SAMMLUNGEN / DER / SCHWEDISCHEN ELGON-EXPEDITION / IM JAHRE 1920 / I / LEPIDOPTEREN / BEARBEITET VON / CHR. AURIVILLIUS / MIT 4 FIGUREN IM TEXTE (Verleger in N:o 192) / 1921 /. — 9 neue Formen. 5. E. F. 13.XII 1919 Rede anlässlich der Feier des 40- jährigen Bestehens des Stockh. Ent. Vereins (Ent. Tidskr., 40, P.» iP: 3; 0; II TANT TA 27 SOA TAS Lepidoptera N:00 785, 30, 3 Dr 21 27 Sitzb. 10 NIO TY: 2257 So 301-43, -43:05 140) 15 NS 100; ILI2, T21, 1375 1AG,IEST, 151,53, 103, N:o I, 3—5, 8, 11, 14, 190, 21, 26, 20, 45, 46, 48, 54, 5432, 56, 62, 68, 70, 72, 79, 83—86, 89, 93, 94, 96 08; : 100, 104, 107, 100, ITO, II3=110, 110; T21,/124;, T25, 120 —I131, 133, 135, 136, 138, 141, 143, 144, 146, 148—150, 152, 156, 167, -FÖO,, 1L7O; tE74n so EJ, TY LON 2LOAG 162 (a—h), 166, 201, 203, 204, 207, 208, 214, 215. = HItZb., Pp. Oj O, I IOr22; 24, 20: » Odonata N:o T28- » Orthoptera Linnéana . N:oc1Ii20,'126a2. N:0 II; 733073, 73,03; ILS, I57A F7Iyr 2 Tegs wltZD, Perl Rejeraler. che, o teak N:o, 6,62; 59: 81, , 012; , 108, 1132, 1303; 1305, (1683, — SItZD: Ps, Oj Fa sil TAR Ifö Vereinsangelegenheiten und Varia . . N:o 9, 15, 16, 24, 57, 66, 82, 87, 90, 99, IOI, 180, 210 — Sitzb., Pp. 3, 24, 54. Anteckningar om våra vattenhemipterer. HD NS O. Lundblad. Med 6 textfigurer. (EOLtSSSb Abe AS APL ON ÅA. distincta's utbredning gestaltar sig f. ö. på följande sätt. Den är funnen i större delen av Europa, även i de södra delarna samt går åt öster till Vorogovo i Jenisejs dal- gång (61? ni br.) (SAHLBERG! 1878 ps; 38): Sin största ut: bredning mot norr når den på de nyssnämnda finsk-ryska fynd- orterna. I Norge är den förutom vid Bergen (se ovan) tagen vid Risgr och i Valders enligt exemplar i min samling (WARLOE). I vårt land är den med säkerhet känd åtminstone till Härje- dalen. FIEBER (1848 p. 525) påstår, att KUNZE tagit den i Lappland. Ehuru ZETTERSTEDT ej fann den, är det mycket troligt att den förekommer där. Därpå tyder bl. a. före- komsten i norra Finlands och Kolahalvöns barrskogsområden. Även i vertikal riktning synes arten nå en vidsträckt utbred- ning. Så vitt jag vet, är den i Norden dock icke funnen ovan barrskogsregionen, varifrån mitt härjedalska ävensom de finsk-ryska och norska fynden härstamma. I Tyrolen gar den dock ovan trädgränsen (HUEBER 1905 p. 149). 18: ' ÅA. moesta (FIEB:). — Fyndorter. Smaål: enligt R: e. s. (BHM.). — Stockholm: enligt R. e. s. (STÅL.). — Upl:: ett J-expl. påträffades i en liten vattenpöl å ett gräsbevuxet lergärde vid Vallby, Vaksala socken, ??/5 1917. Två ££L hittades i Svartsjön, Odensala socken, ”"/s 1918. — Vstml.: Gator NES (ST Tak un 00 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Var. castanea (THOMS.). — Den av THOMSON uppställda castanea (1869 p. 30), funnen vid Ryssjöholm i Skåne, in- drages av WALLENGREN (1894 p. I51) som varietet under moesta. ÖSHANIN upptager den däremot som självständig art i båda sina stora arbeten (1906 — 1909 p. 989 och 1912 p- 92), enligt min mening med orätt. Den utmärker sig där- igenom, att membranen nästan alldeles saknar teckningar. Som emellertid membranteckningarna i regel äro mycket svagt markerade hos 2o0esta, kan den nämnda avvikande ka- raktären ej tillmätas större systematisk betydelse. Arten är hos oss ej funnen längre mot norr än i Up- land. I Norge är den tagen på ungefär motsvarande bredd- grad, nämligen vid Bergen samt i Sydnorge vid Riser (WARLOE). Den är, så vitt känt, uteslutande europeisk, förekommande i södra och västra delarna av kontinenten, medan den däremot ej är funnen i Östeuropa och först ny- ligen i Finland (Åland) av LINDBERG. I bergstrakter är arten ej påvisad om vi bortse från ett fynd på toppen av det ungefär 3830 meter höga Astenberg (»Kahler Astenberg»), som ligger i Sauerland i Westfalen (HÖEBER 1905 p. 143). Flera upp- gifter tyda på att den föredrager torv- och Sphagnum-gölar, i vilka jag även själv funnit den (jfr HÖEBER 1. c.). 19. ÅA. fossarum (LEACH). — Fyndorter. Sk:: enligt Eirel is (Care Jö tochSRS esi (STAL) SO densjöny Böstanga socken (T.). — Hall.: härifrån har jag av C. H. J.: insamlade exemplar. — Östg.: Linköpingstrakten ?!/;o0 1917 (E. SELL- MAN). — Västg.: enligt Rise:.s — Södermsenligt Res: (DE: VYLDER).. — Stockholm: enligt R..-es's: (STPAD)r=— Upl.: Ekebysjön, Vänge socken samt i Hågaån vid dess utlopp ur sjön, ?"/4 1918. Ösby, Danderyds socken (T.). — Vstml.: emigt Ce. st: (CHF) )sF=DIiF:yStordammen, Leksands socken, ”!/7 1918. — Häls.: exemplar av båda könen funna i en i Varpen, Bollnäs, utmynnande, långsamt flytande bäck, !? 9 1916 (JOHN HELLSTEN). — Lpl.: enligt R. e. s.! Var. scotti (FIEB.) (Syn. prominula [THOMS.]). — Fynd- 1 Exemplaren äro betecknade med »Lp.» och »Fgs». Den senare förkortningens betydelse känner jag icke, lika litet som »Fht» och »Jp>, vilka beteckningar även finnas på några av museets exemplar av denna art. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 59 orter. Hall.: exemplar härifrån, insamlade av C. H. J., sitta i min samling. — Boh.: även härifrån har jag av C. H. J. insamlade exemplar. THOMSON har (1869 p. 38) uppställt en art, som han benämner prominula. Den står mycket nära /fossarum men är mindre, mörkare färgad, med mera parallella sidor, ut- skjutande hjässa samt palans »inre borstrad 2 gånger in- buktad» (WALLENGREN 1894 Pp. 157). Den upptages som art av WALLENGREN (l. c.), som dock ej själv sett den utan blott citerar THOMSON's beskrivning. Förutom i Sverige skulle arten även hava anträffats i Skottland (Hebriderna), därifrån de exemplar äro, som ligga till grund för DOUGLAS” likaledes av WALLENGREN (l. c.) citerade beskrivning. SAUNDERS (1892 pp. 338—339) anser dock arten tvivelaktig samt säger att den är en mellanform mellan /fossarum och scotti. KIRKALDY (1906 p. 63), som undersökt de skottska exemplaren, säger uttryckligen att de blott tillhöra scoZzz, en närstående art, som bl. a. skulle skilja sig från /fossarum genom att ha blott 5 bleka pronotumlinjer och annan bygg- nad av palan. ÖOSHANIN (1912 p. 92) upptager prominula blott som en varietet av fossarum, scotti däremot som spe- cifikt skild art. Jag har i min samling några corixor, tagna av C. H. JOHANSON i Halland och Bohuslän och av honom beteck- nade som prominula. De tillhöra båda könen samt äro små, parallellsidiga, mörka djur med något framskjutande hjässa. Pronotum har 6 gula tvärlinjer. Hannens pala uppvisar ett ovanligt förlopp av stridulationstaggarna, i det att raden ej, som hos typiska fossarum, löper i en jämn båge, utan gaåri en bukt, häruti närmande sig den figur, som KIRKALDY (1901—1903, tavla 3 fig. 15) lämnar av scotti. THOMSON säger om inre borstraden att den skall vara 2 gånger in- buktad (se ovan). Huruvida den inre borstraden är identisk med stridulationsraden synes mig något dunkelt. Kanske menar han den närmast under denna, på palans insida lig- gande borstraden. Liksom stridulationsraden uppvisar även denna rad hos mina exemplar en bukt, dock ej två, som THOMSON säger. 1 »Serie interna bisinuata, versus apicem ducta» (THOMSON 1. c.). 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Att fossarum, prominula och scotti äro ytterst nära släkt framgår bl. a. av SAUNDERS' uttalande (se ovan). Att, såsom i de engelska examinationstabellerna skett, skilja fossarum från scolfz genom förekomsten hos den förra av 6, hos den senare av 5 pronotumlinjer är ej berättigat. Jag har en gång i Härjedalen funnit en /fossarum med 7 linjer (LUNDBLAD fÖI5-p:Ig2,notuT):r Dessutom kan; enligt SAUNDERS (I. c. p. 338), scotti stundom ha en 6:te liten linje på pro- notums bakhörn. Bättre användbara äro de andra karak- tärerna, som uppgivas för scotZfz, nämligen den blott svagt intryckta pannan samt palans form och stridulationsradens förlopp: Att likväl »arterna» stå nära varandra framgår också av BUCHANAN WHITE's meddelande om strigiln (1873 —1874 Pp. 61): fossarum: »pyriform, with six rows; apical row very short»; scoZ£z: »pyriform, with five rows». Praktiskt taget äro de således med avseende på strigiln identiska. Prominula är hittills ej funnen annorstädes än i Sverige, scotti blott i Frankrike och huvudsakligen i Skottland, där den är vidsträckt utbredd (KIRKALDY 1906 p. 63) samt ny- ligen i Irland (HALBERT 1912 p. 9). Enligt min mening göra vi sannolikt rättast i att sammanföra dem till en enda va- rietet, under arten /fossarum. Det är min bestämda mening, att scoffi och promzinula ej kunna hållas isär utan måste be- traktas som en och samma, säkerligen något varierande form. Skälen för min åsikt har jag delvis framhållit ovan och kan måhända vid ett annat tillfälle närmare gå in på. I övrigt hänvisas till ovan anförd litteratur. Under sådana för- hållanden bör denna form bära namnet scott, vilket äger prioritet.! Skulle det visa sig, att litenheten, parallellsidig- heten, den mörka färgen, hannens blott svagt intryckta hjässa samt den hanliga palans avvikande form och stridulations- radens avvikande förlopp alltid äro tillfinnandes samtidigt, hava vi tydligen att göra med en markant varietet, och det är då i viss mån en smaksak, om vi skola anse den för art eller varietet, Jag är emellertid nästan övertygad om att mellan- former förekomma, som göra /fossarum till en ganska variabel art, och att det därför torde vara lämpligare att betrakta 1 Uppställdes 1868, prominula 1869. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. ÖI scotfi blott såsom varietet. Som sådan är den emellertid mycket intressant, måhända ofta förbisedd, och förtjänar att närmare : studeras och eftersökas. I Sverige är scotti blott anträffad i landets södra och västra delar, i Storbritannien är den först funnen i Skottland, men nyligen iakttagen fer- städes i Irland (HALBERT 1912 p. 9) samt är även funnen i Frankrike. Den är säkerligen mera utbredd än man vet. Å. fossarum har en vidsträckt utbredning. Den träffas i större delen av Europa, även 1 vissa av de södra delarna och går åt öster till Fatjanovsk i Jenisejs dalgång (64” 5!' n. br.) (SAHLBERG 1878 p. 39). Den omnämnes även från Kalifornien av FIEBER (1848 p. 526), men fyndet är gam- malt och osäkert. Åt norr går arten i Finland till Saarisälkä (68” 30' n. br.), vilket tillhör den cirka 720 m. höga vatten- delaren söder om Enare, nära Luttojokis källområde. Möj- ligen ligger fyndorten i reg. subalpina eller reg. alpina, som här i mindre utsträckning finnas företrädda på flera bergs- toppar. I vårt land anföres arten från Lappland av FIEBER (1. c.) och ZETTERSTEDT (1840 spalt 285). Den senare upp- giver Lycksele. På särskilt höga nivåer eller i arktiska trak- ter synes den ej förekomma. Min egen fyndort i Härjedalen, Lillhärrdal, ligger i barrskogen mellan 400 och 500 m. höjd. Av de sibiriska fyndorterna tillhör ingen enda tundraom- radet, SAHLBERG lyckades ej finna varteni Torne Lapp: mark eller i Nordenfjeldske Norge (i Sydnorge är den fun- nen vid Risoör av WARLOE), och den enda möjligen subal- pina eller alpina fyndorten skulle vara Saarisälkä. HÖEBER (1905 p. 154) uppgiver dock att den även kan förekomma i bergstrakter (sannolikt dock blott lägre). 20. Å. fabriciz (FIEB.). — Fyndorter. Ski: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., sitta i min samling. — Smål.: enlist: RIFSTSH(BAM)och Citets: (ART) enlergropimed gulaktig botten och tämligen grumligt vatten vid Måludden, Marbäcks socken, togos ?/; 1917 2 SS — ÖL: enligt Riese (POR. IVWAHTBERG och WEt ke): Kalkstadfakors: lunda. socken (T:). — Östg.: Adelsnäs ??/9 1916 (T.). Lin- köpingstrakten ”?/4 1918 (E. SELLMAN). — Stockholm: ! Om detta fynd se närmåre LUNDBLAD 1918 Pp. 259. 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. enligt R.sexsi (STAL LBEM):— UlplsenligtiRöe: sa (STAL): Ingarö (T.). Vid Tursbo, Vassunda socken, togs ?9/& 1918 i en liten källbäck med delvis kal, lerig botten, en J av arten. Ekebysjön, Vänge socken, ”"/14 1918. På senare stället tog jag blott 3 SJS, men arten var där mycket vanlig i det flacka strandvattnet. Den förekom på ett översvämmat, gräs- bevuxet område. Gräset var gult, överlagrat av likaledes gult slam, till stor del troligen bestående av diatomaceer. Fyndorten är såtillvida egendomlig, som denna art annars brukar leva i små lergropar med ofta, ehuru långt ifrån all- tid, mycket lätt grumlat vatten. Det är första gången jag fun- nit den under de förhållanden WALLENGREN (1894 Pp. 154) uppgiver för nigrolineata, nämligen i »vatten på gräsbotten». De citerade orden tyda väl i själva verket på översvämmade lokaler. De av mig funna exemplaren voro ej särskilt ljusa. Flera av dem jag funnit i lergropar ha varit mycket ljusare. Ej sällsynt i Sjödammen i Linnéträdgärden i Upsala "/e 1922: Dammens: bottensar f.n: tillustor delikals— VM.stmlt: exemplar. härifrån, tagna av: Cu HJ, sitta: minisamling. Därom att 2nzgrolineata och fabriciz blott äro olika fär- gade former av samma art, torde meningarna ej längre vara delade. Jag :ber ; här satt,ifå .göraluppmärksam på ett par rader /i--SAHEBERGs »Enumeratio»:«» Han skriver (19201p-. 201): »De af de engelska Hemipterologerna Douglas och Scott såsom skilda arter beskrifna perplexa, decora, Wihitei., borealis och dubia äro efter all sannolikhet skilda arter af denna grupp». Denna sats uttrycker emellertid ganska säkert raka motsatsen till vad SAHLBERG ville säga och är på så sätt alldeles missvisande. SAHLBERG hann före sin död ej helt fullborda det nämnda arbetet, och genom förbiseende vid korrekturläsningen har meningen här blivit förryckt. Jag stöder denna min åsikt på ett brev till mig från SAHL- BERG, daterat ”/2 1919, där han ur sitt manuskript citerar nyssnämnda sats på följande sätt: »De af de engelska He- mipterologerna Douglas och Scott såsom skilda arter beskrifna C. perplexa, decora, Whiter, borealis och dubia äro efter all sannolikhet endast föga skilda former af C. Fabricii>. Med stor sannolikhet torde också SAHLBERG's pallidula böra strykas som självständig art och föras till fabriciz. Vis- O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTYTERER. 63 serligen upptager SAHLBERG den i »Enumeratio» (1920 pp. 201—202) som egen art, men han säger dock i en särskild not: »Oös! Måhända är denna form att betraktas såsom en ovanligt liten och ljus varietet af föregående art.! Dock talar pannans form hos hannen samt det ovanligt breda hufvudet hos detta kön äfvensom de i någon mån afvikande tarserna på frambenen för att vi här hafva att göra med ett särskilt species. För frågans afgörande vore nödvändigt att finna till jämförelse ett större antal exemplar af $.»? Redan 1916 (1916a pp. 219—220) påpekade jag, att denna art vanligtvis träffas i leriga vattensamlingar, med full- komligt kal botten. Intressant är att detta nu i ytterligare ett par fall kunnat bekräftas (se ovan i listan på nya fynd- often); > Djurets, smak” för” lergropar, lettag letelvan:t; Oo. m. så utpräglad, att man med kännedom härom sällan behöver söka det förgäves i en trakt, där dylika finnas. Därför har jag även i flera fall på förhand kunnat avgöra var arten stått att finna, och en håvning på platsen har sällan slagit fel. Det förtjänar här framhållas, att SAHLBERG i sin »Enume- ratio» (1920 p. 201) säger, att »det förefaller, som om de ljusa formerna med mycket smala svarta strimmor på elytra och prothorax skulle uteslutande förekomma i mycket lerigt vatten». KELLNER-BREDDIN uppgiva även (enligt HÖEBER, 1905 p. 157) att den skall förekomma i lergropar. Om man med var. nigrolineata menar den form, där den gula färgen på corium är övervägande och således de gula tvärstrimmorna bredare än de svarta, böra av de min samling tillhörande ovan anförda exemplaren de skånska, småländska, västmanländska, expl. från Vassunda och det ena av dem. från Vänge föras hit. Mina övriga exemplar måste föras till fabric. Huruvida, som SAHLBERG menar (1920 p. 201), det huvudsakligen är znigrolineata som före- kommer i lerigt vatten och icke lika ofta huvudformen, vågar jag ej yttra mig om, då mina fynd äro för fåtaliga. ÅA. fabriciz synes vara en i Europa vitt utbredd art, känd från hela västra, större delen av södra samt spridda ställen 1 = fabricii. ? Aven WALLENGREN (1894 pp. 153—154) upptager pallidula som skild art; han har blott sett ett Q-exemplar från Skåne. 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. i östra delen. Utom Europa är den icke funnen. Den är i vårt land ej tagen norr om Upland och Västmanland samt når i Finland sin nordgräns med cirka 63” 30/—63” 40' (Iisalmi och Jakobstad). I Norge är den tagen av WARLOE vid Risor. 21. ÅA. carinata (C. SAHLB.). — Fyndorter. "Söderm.: ett expl. av denna art, taget i Stockholms skärgård av ALINDER, har varit för bestämning insänt till Centralanst. ent. avd. och granskats av mig. Flera expl. ha nyligen tagits på Dalarö av LINDBERG. — Lpl: väster om Torneträsk togos! 7: 19177-rett par FP. i en" liten tjärnvej långt från Pälnoviken, Jukkasjärvi socken. Tjärnen låg i björkregionen i Njuorajokks dalgång. I vårt land är arten bekant från två vitt skilda slag av lokaler, nämligen det inre Norrland och mellersta Sveriges skärgård. Den överensstämmer häri i viss mån med åtskilliga andra insekter, exempelvis Potamodytes griseostriatus DEGEER. Att åtminstone kustförekomsterna egentligen sammanhänga till ett enda utbredningsområde anser jag vara i högsta grad sannolikt. De ovan anmälda fynden från Stockholms skärgård äro de första från vår östra kust; hittills var Bohus- län det enda landskap, i vars kustområde arten var funnen. Å. carinata är jämförelsevis sent fastställd såsom till- hörande vår fauna. FALLEN hade icke sett dem (18265p: 184: »a nobis non visa») i Sverige, men säger sig icke be- tvivla »att denna och övriga i CARL SAHLBERG's avhandling (1819) beskrivna arter en gång komma att upptäckas i Sve- riges, särskilt Skånes vattendrag» (1. c.). FALLÉN's spådom gick i uppfyllelse. WALLENGREN kunde 1855 icke meddela något fynd av arten!, men anför 1894 »fjällen i Lappmarken» samt Bohuslän. ZETTERSTEDT hade visserligen i »Insecta Lapponica» (1840 spalt 285) upptagit en carinara. Denna anses emellertid på goda grunder ej vara identisk med SAHLBERG's, utan vara Glenocorisa cavifrons (se ovan under denna). Själv har jag funnit carinaza i Härjedalen på några platser (Ortholmen, Lunsjön och Storstalltjärn: LUNDBLAD 1915 p. 193) samt: nu senast i Lappland. De” förra fynd- ! Om den detta år med namnet »carinata» betecknade arten se ovan under Glenocorisa cavifrons. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 65 orterna Jigga i barrskogen på flackt område (varierande mellan 400 och 600 m. ö. h.), den sistnämnda däremot (se ovan) i reg. subalpina. I Norge är den tagen vid Kristiania (SIEBKE 1874 p. 26), vid Bodö på havsklippor? (SAHLBERG ISS arp. st), vid I Aall (SHRAND: 1902-p-.200), vid Bjerkeng i Maalselvdalen av SPARRE SCHNEIDER samt vid Riseor av WARLOE, de båda sista fynden enligt exemplar i mina sam- j Fig. 4. Utbredningen av Årctocorisa carinata. lingar.” Den är vidare tagen i Kaukasus, Alperna, Pyrene- erna, Skottland?, Färöarna, Shetlandsöarna, Island, vid södra 1 Ett exemplar härifrån sitter i Riksmuseets samlingar. 2 Skolebestyrer WARLOE har dessutom sedan detta skrevs själv haft vänligheten meddela mig, att den av honom anträffats i Risor i Sydnorge samt av MÖNSTER vid Kongsberg och i Ostre Slidre (Valders, norr om Randsfjord). Dessa sistnämnda lokaler ha icke kunnat inläggas på den redan färdigtryckta kartskissen. 3 Den anföres även från Irland (SAUNDERS 1892 Pp. 341). De ir- ländska lokalerna hänföra sig dock med största sannolikhet till följande art (jfr HALBERT 1912 pp. 8—9). 5 — 22407, Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. I (1923). 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Finlands kust och på Åland, ön Soroka i Vita Havet, flera ställen på Kolas Vitahavskust, nämligen Kantalaks, Varsuga, Tschapoma samt Ponoj på östkusten, slutligen vid Paatsjokis utflöde vid Salmijärvi i Varanger, vid Enare och vid Muonio- niska samt norr därom. Magister HÅKAN LINDBERG har slut- ligen meddelat mig ett uppseendeväckande fynd av denna art, nyligen gjort på Kamtschatka av WUORENTAUS.! För denna intressanta art är det nödvändigt att i an- slutning till kartan något redogöra för fyndorternas karaktär, och vi börja då med de oss närmast liggande. Enarefyndet ligger i den i detta område som särskild region tydligt ut- bildade tallskogen. De tre fynden på Kolas sydkust äro gjorda i barrskogen. Ponojfyndet kan jag ej säkert fixera, då i dessa trakter barrskogsregion, björkregion och fjällregion i tät följd avlösa varandra på grund av den hastigt sluttande terrängen. Fyndet i Varanger, alldeles på norsk-ryska grän- sen i Paatsjokis (= Pasvigs) dalgång, torde härleda sig från gränsen mellan tallskogen och björkskogen eller möjligen vara att haånföra till den senare. Bjerkeng ligger i Maals- elvens tallregion. De övriga norska fynden förskriva sig från lågt liggande trakter, möjligen med undantag av Aal- fyndet, om vilket jag ej kan uttala mig. Soroka tillhör na- turligtvis barrskogsregionen. SAHLBERG (1868 a p. 231) anför, 'att arten av honom träffades +) Torne Lappmark” tämligen allmänt i barrskogsbältet (»in lacubus in regione sylvatica passim copiose»). Det isländska fyndet är gjort vid Thingvellir (BREDDIN 1902 Pp. 546), vilken ort ligger vid 1 Den lär även vara tagen i Yläne i Finland av C. SAHLBERG, men riktigheten av detta sydliga inlandsfynd har senare betvivlats (SAHI BERG I020-pP= 204): Även enligt min mening är det osäkert och har därför icke inlagts på kartan. Möjligen är även Shetlandsfyndet (HÖFBER 1905 p- 164) osäkert och har avseende på Å. germari, vilken enligt HALBERT (1912 p. 9) är funnen på Shetland. Jag har för övrigt icke säkert kunnat avgöra, vilka av SAUNDERS” skottska fynd hänföra sig till carzaara och vilka till germari. Fifeshire-fyndet är i varje fall germari (DOUGLAS & ScoTtT 1868—1869 p. 295—296). Vissa andra (Strathglas, Pitlockry) äro väl däremot tämligen säkert carinata. ? Lokalen är ej närmare angiven, troligen dock litet varstädes mellan Muonioniska och Kilpisjärvi (se kartan). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 67 norra stranden av Thingvallavatn. För de talrika skottska fynden hänvisas till SAUNDERS (1892 p. 341).! Rörande de- samma vågar jag ej säkert yttra mig, men det är möjligt att en del hava subalpint läge. Vissa andra däremot helt säkert icke, utan äro närmast att betrakta som kustfynd, t. ex, Isle of Harris. Detsamma kan ju sägas om Shetlands- och Färöförekomsterna (HÖEBER 1905 p. 164. HANSEN 1881—1883). Fyndet i Pyreneerna (franska) är gjort på 2200 meters höjd och således i alpin natur (HUEBER 1905 p. 164). Kaukasusförekomsten är ganska egendomlig (HORVATH 1878 b p. 84). Den utgöres av den tämligen stora sjön Chosapinsk (Chasapin), vilken ligger i Transkaukasien cirka 150 km. syd- väst om Tiflis. Sjön har bräckt vatten och är belägen 5600 foti(Fes mom.) Oh IDenstorde ligga tf subalpin natur. Flera av de schweiziska fyndorterna (ZSCHOKKE 1900 pp. 208—209. HUÖUEBER 1905 p. 164) ligga däremot i reg. alpina. Slutligen föreligger ett fynd från Steiermark (HUEBER 1905 p- 164) på 1600 m. höjd, vilket sannolikt är gjort nedanför trädgränsen och av subalpin karaktär. Att döma av Kamt- schatkafyndet torde arten finnas över hela Nordasien. 22. ÅA. germari (FIEB.) (Syn. wvaäriegata WALL.). — Denna art är hittills hos oss blott funnen vid Trolle-Ljungby i Skåne. Dessutom är den anmärkt från Storbritannien, Tysk- land, Danmark? och Nordamerika. Fynden från Storbritan- nien förskriva sig från Fifeshire (DOUGLAS & SCOTT 1868 —1869 p. 2906. WALLENGREN 1894 p. 160), Shetland, Irland (HALBERT 1912 pp. 3—9) och möjligen några andra platser!, det nordamerikanska fyndet från Unalaschka bland Aleuterna (FIEBER 1848 p. 531). Från Tyskland är mig intet fynd be- kant från senare tid. FIEBER erhöll sitt typexemplar från Dresden, men artens förekomst där synes betvivlas (se HÖEBER 1905 p. 164 och 1910 p. 36). Ej heller KUHLGATZ upptager den bland de kända tyska arterna (1909). OSHANIN nämner som utbredningsområde blott Storbritannien, Tyskland och Nordamerika. Enligt PUTON skulle även ÅA. dohrnz höra hit (HÖEBER 1905 Pp. 164) och arten skulle således även vara 1 Se dock noten föreg. sida. ? JENSEN-HAARUP (1912 p. 25) upptager arten såsom funnen i Dyre- haven vid Köpenhamn. 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. funnen i östra Pyreneerna och i Dalmatien. ÖSHANIN upp- tager emellertid (såväl 1906—1909 p. 992 som 1912 p. 92) dohrni och germari som skilda arter. En utredning av Å. carinata's, dohrni's och germari's verkliga artvärde vore synnerligen önskvärd. Så länge en sådan icke är företagen är det omöjligt att komma till klar- het i frågan huru manga arter vi här ha att göra med samt om dessa arters utbredning. Enligt PUTON äro de alla tre identiska.!? Själv var jag ursprungligen böjd att, i överens- stämmelse med SAUNDERS, anse carinata och germari för identiska (dohrni känner jag personligen ej till). För före- komsten av minst 2 arter i Europa inom den med längs- gående pronotumköl försedda Arctocorzisa-gruppen talar emeller- tid det förhållandet, att flera forskare oberoende av var- andra beskrivit flera arter. FIEBER beskrev do/hrnz och ge7- mari (1848 pp. 530—531) samt som tredje art, under namn av cognata, SAHLBERG's carinata (1861 p. 99). DOUGLAS & SCOTT beskrevo två arter, zntricatra och sharpzi (sannolikt identiska med resp. germari och carznata), funna i Stor- britannien, WALLENGREN beskrev arten varzegara (sannolikt identisk med germari) från Skåne samt upptog såsom före- kommande hos oss dessutom carinata. Den ende, som så vitt jag vet på sista tiden uttalat sig i frågan om carinata's och germari's artberättigande, är KIR- KALDY (1898 c p. 249—251). Huvudsakligen med utgångs- punkt från BUCHANAN WHITE's beskrivning av strigiln söker han upprätthälla dem såsom skilda arter samt påvisa ytter- ligare artskiljetecken.” Karaktärerna för sharpi äro (BUCHA- NAN WHITE 1873—1874 p. 61): »somewhat circular, with eight broad rows»; och för zatricata: »large, somewhat cir- cular, with about sixteen rather narrow and very irregular rows». KIRKALDY, som undersökt exemplar i WHITE's sam- ling, erhällna från DOUGLAS, har konstaterat riktigheten av WHITE's beskrivning. Han tillfogar nu, på grundval av den ! Samtliga utmärkas av prothorakal mittköl. ? Samtidigt påpekar han vikten av att genom granskning av typerna söka utreda synonvmien (carinafa SAuLB. = ?cognata FIEB.; germari FIEB. = >variegata WALL. Samtliga dessa 4 typer borde undersökas. Det kan här tilläggas, att detsamma gäller do/trni FIEB.). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 69 förnyade undersökningen, följande för distinktionen enligt honom särdeles viktiga karaktärer, som jag tillåter mig citera: carinata. 3s. Frontal fovea extend- ing almost to the base of the frons; pronotal carina almost entire; strigilsubcircular, con- sisting of eight rather broad, regular rows of strizx. Sermari. 3s. Frontal fovea extend- ing but little beyond the apical margins of the eyes; pronotal carina rather shorter than in carinata; strigil subtruncate oval, almost twice the size of the same organ in carinata, consisting of about sixteen rather narrow, very irregular rows of striz. KIRKALDY beskriver även palan, som han anser vara något olika hos de båda arterna (1. c. p. 251): »I think also that the pale in carinata are more twisted and rather blunter apically, and that the apex of the anterior tibie is rather thicker than in germari. Also, in carinata, there seems to be a row of about thirty-six 'teeth' on each pala (concave side), disposed as follows, starting from the base: — Fifteen or sixteen rather blunt 'teeth' somewhat cramped together, then one solitary blunt tooth, then five together, though further from each other than the fifteen or sixteen are from each other, than twelve or thirteen elongate tapering, somewhat curved 'teeth' continuing almost to the apex of the pala. In g2ermari (that is to say, zntrzcata) there appear to be about forty all close together extending over a similar distance, and more uniform in shape. I do not wish, however, to place to much stress upon the accuracy of my observations upon this last character. As regards the females, I cannot yet detect any striking difference. Wallengren writes of wva- riegata that in females the anterior tarsi are long, very nar- rowly and roundly knife-shaped; in carinata, ”anterior tarsi sickle-shaped.” In the males, nevertheless, the differences in the strigil and in the frontal fovea are quite sufficient for the separation of the two species.» I ett 1901 (som separat) utkommet arbete avbildar han palan hos de båda arterna 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. (KIRKALDY 1901—1903, tavla 4 fig. 28—29). Endast ett enda exemplar av germari har dock stått till hans förfogande, varför det ingalunda är givet att de angivna karaktärerna äro fullt konstanta. Visserligen är palans byggnad i andra kända fall ytterst konstant, och en av de viktigaste, kanske den allra viktigaste artkaraktären, hämtas därifrån, men att smärre variationer i vissa fall förekomma kan dock varken betvivlas eller bestridas. Detta framgår ofta vid granskning av ett större antal exemplar av vissa arter. Då jag bland de exemplar av Arctocorisa, tillhörande ifrågavarande artgrupp, som jag tagit i Sverige, icke lyckats . finna någon, som kunnat hänföras till germari, och jag ännu ej varit i tillfälle att granska WALLENGREN's typ av wvarie- gata, kan jag ej uttala någon mening om denna art. Jag har härmed endast velat fästa uppmärksamheten på en föga känd art, vilken borde eftersökas. Corixa GEOFFR. 23. C. geoffroyi LEACH. — Fyndorter. Sk.: enligt R. es. (SA): Ett d-exemplar. härifrån,, taget av. , Ca IL. sitter "i min, samling. — Bl. enligt/ Re, s.AR. ket — OL enligt" "R. es. (E- FF. WAHLBERG )=—-; ÖStg.: em Po i Lin: köpingstrakten, ??/+ 1918 (E. SELLMAN) — Upl.: Experi- mentalfältet '!/9 1916 (T.). 4 29 i en göl nära Ekhamns herrgård, Vassunda socken, ”!/g 1919. Arten är hos oss ej funnen längre mot norr än till Värm- land (Forsvik) och Upland (Upsala).” THOMSON uppgiver dock hela Skandinavien (1862 p. 121), måhända därvid för- litande sig på ZETTERSTEDT's uppgift (1840 spalt 284). Den är funnen i så gott som hela Europa, i Algeriet, Mindre Asien, Kaukasien och Turkestan. Egendomligt nog är den ej tagen i Finland. I Norge förekommer den flerstädes.” 24. C. dentipes (THOMS.). — Fyndorter. Sk.: enligt R;.e,. s. (Sal) Öl: enligt. R. ers. (Rake): — Oster enligt 1 Betydelsen av denna förkortning är mig obekant. > Samt möjligen i Lappland och Norrbotten (se följ. art). 2? WARLOE har t. ex. tagit den i-Risor. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. TI Röfettsst- Stockholms enligtERTeNSET(E, EE: WAH9ÉBERG): — Upl.:: enligt R. e. s. (BHM., R: ke). Experimentalfältet !/9 1916 och Ösby, Danderyds socken, "/9 1916 (T.). Upsala enlistiC: Tess (CER JD: Utbredningen i Sverige är ej närmare känd, men den säkra utbredningen är densamma som för föregående art. WALLENGREN (1894 p. 135) anser emellertid, att ZETTER- STEDT's uppgift om geoffroyi (1840 spalt 284), som anföres som sällsynt förekommande i Norrbottens och Lapplands floder, mera har avseende på ifrågavarande art. F. ö. är-arten funnen i mellersta Europa och går åt öster till Osnatjennaja vid Sajanbergen (REUTER 1891 p. TO4)LDenk an, ej. funnen i.Sydeurtopa.och ej. säkert. Stor- britannien, men förekommer i Sydnorge (t. ex. Risgr; i min Samlingtisitta plakat ig Loch re fiaftansDrobals tagna Rav WARLOE) och Sydfinland. s C. dentipes lever enligt WALLENGREN (1894 Pp. 135) »i synnerhet i åar och bäckar» och är av honom en gång även tagen i brackvatten (1. c.). 25-00 CTFÖffars, ICEACH I öWdorieksa. Sk.sretti exem; plar enligt R. e. s. (BHM.). I min samling sitter ett 2-exem- plarfavkäanten utaget,av: Ci El. Ju Skane: Denna art är hos oss blott funnen i Skåne i brack- vatten av WALLENGREN (Farhult i nordvästra Skåne) och THOMSON (Malmö) samt av mig i Tåkern (LUNDBLAD 1916 b pp. IO—11). I sin allmänna utbredning är den sydvästlig. Den före- kommer i Storbritannien och hela Västeuropa (åt norr till Soenderjylland) samt i Nordafrika (Marokko, Tunisien, Egyp- ten), Mindre Asien och Kaukasien samt går åt öster till Transkaspien. Dessutom är den tagen på Madeira och Ka- narieöarna. Fam. Notonectide. Notonecta LIL. 20: 00 NI kelaucar BI Pynadorter. "Sk: venligtiR. ee. s. (BEMS STAL). Bara (Tj Smal: Kalmar ($i =O Stö. enligt R. e. s. (P. F. WAHLBERG). Adelsnäs ”?/9 1916 (T.). IA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. == Södern > ”enligt" "RE es MSTAL)P Nacka Föfs TOto-(R3 —= Stockholm: enligt" R. es: (BHM;; P. F. WAHLBERG). — Upll: Ösby, Dänderyds:socken,. ”/9 ro16 (T). Var. furcata EF. (Syn. ?marginata MÖLL.).! — Fyndort. Sk.: ett exemplar enligt R. e. s. (BHM.). De enda litteraturuppgifter, som föreligga rörande denna varietets förekomst hos oss, finnas hos FALLÉN (1814 p. 5 och 1826 p. 178), som nämner att den jämte huvudformen är tagen vid Lund, och ROTH (1896—1898 p. 127), som funnit den vid Herrevadskloster. Var. maculata F. — Fyndort. Sk.: några exemplar av denna form, som så vitt jag känner förut ej är påvisad i Sverige, sitta i Centralanstaltens samlingar, insamlade vid Trollenäs (HELGE ROSÉN). N. glauca's utbredning i Sverige är föga känd. Ehuru arten är allmän — eller kanske just av denna orsak — är härom nästan intet publicerat. Den torde dock gå ganska långt norrut att döma av att jag påvisat den i Barjedalen. ZETTERSTEDT (1840 spalt 284) uppgiver sig ha ifurnit den sällsynt i Lapplands stillastående vatten, dock utan närmare angivande av lokal. Även THOMSON (1862 p. 121) uppgiver hela Skandinavien, möjligen med anledning av ZETTER- STEDT's uppgift. Arten är vitt utbredd: Den tyckes förekomma i hela Europa med undantag av de nordligaste delarna samt är konstaterad i Nordafrika och går i östlig riktning genom hela Asien (Krasnojarsk och Jenisejsk [SAHLBERG 1878 Pp. 38), Sajantrakten [REUTER 1891 Pp. I94], Irkutsk samt Jar- kand i Tarimbäckenets västra del [OSHANIN 1906-1909 pp. 975—976], Nordindien och Amurområdet [KIRKALDY 1897 p- 423)) samt är även, ehuru sannolikt felaktigt, uppgiven för Nordamerika.” Dess nordgräns i Finland är Kuopio (63” "n. br) (SAHLBERG 1020 Pp. 160): Hur högt över havet arten kan förekomma hos oss är ej bekant. Flärjedalsfyndorten. ligger 407 'm. ö. m å jam- 1 Beträffande artens olika former och deras kännetecken hänvisas till KIRKALDY's utredning (1897 pp. 419—424). 2 Se KIRKALDY (1. c. pp. 423—424). De amerikanska individen hava visat sig tillhöra andra arter. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 13 förelsevis slätt land i barrskogen. I Schweiz är den funnen gom. ö: hh (HUEBER” 1905 ps föjrsamt i italienska Al perna allmänt i den 2521 m. ö. h. liggande Zyolesjön (MONTI 1904 Pp. 264). 27. N. lutea MÖLL. — Fyndorter. Sk.: Ljungbyhed, Riseberga socken samt Trollenäs enligt C. e. s. (HELGE ROSÉN). — Smål.-Östg.: norra änden av Västra Lägern, på gränsen mellan landskapen i Askeryd och Västra Ryd Socknam ”/T 1917. —Östg.: enligt Re. s. (P. EF. WAHE- BERG) MN alster enlet. KR. est (BRM) = SOd'enme Nacka ?2/g 1916 (T.). — Upl.: enligt R. e. s. (Rbke).? Ösby, Danderyds socken, "'9 1916 (T.). — Vstml.: två exemplar harfran, tagnarrav CC... J, Sitta I min. samling. — Dr: vanlig i Åkerötjärn !!/; 1918 (glauca saknades samtidigt på lokalen). Tjärn invid sjön Oppejen "/7 1918. Tjärn med rik vegetation vid landsvägen strax söder om Leksand ?/r 1918. Stora Botjärn vid byn Mjälgen '?”/7 1918. Igeltjärn vid Styrsjöbo !6/; 1918 (samtliga lokaler i Leksands socken). 25 AMg.s enligt R='€-'s. (STAL). Arten är, vad utbredningen hos oss beträffar, ännu mindre känd än föregående.” Den går i norr åtminstone till Ångermanland och till Härjedalen, där jag tagit den på samma ställe som föregående art (cirka 400 m. ö. h.). ZET- TERSTEDT fann visserligen ej denna art i Lappland, Väster- botten eller Nordnorge (ZETTERSTEDT 1840), men dess ut- bredning i övrigt tyder dock på att den sannolikt förekom- mer där i de lägre, östliga delarna. N. lutea synes nämligen vara en mera nordlig art än föregående. Den är varken anträffad i Afrika eller Sydeuropa, ej heller i Västeuropa, såsom Frankrike och Storbritannien.” Den går åt söder till Ungern, Schweiz och Norditalien. I Finland — Ryssland går den norrut ända till 66? 30' n. br. (t. ex. Sonostroff i Vita Havet) (SAHLBERG 1920 p. 196), så- ledes längre än föregående art. Dess utbredning sträcker sig åt öster genom hela norra och mellersta Ryssland åt- 1 Beteckningens betydelse är mig obekant. ? Redan FALLÉN (1826 p. 178) angiver dock Västergötland (GYLLEN- HAL) och Småland (ZETTERSTEDT). 3 Den förekommer likväl i Danmark och Norge. 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 192232. minstone till Sajanbergen. Den lär även förekomma i Brit- ish Columbia i Nordamerika (KIRKALDY 1905 a p. 132). I Alperna når den åtminstone 1550 meters höjd; den är näm- ligen funnen i Taraspersee (HÖEBER 1905 Pp. 119). Plea LEACH. 28. P. minutissiuma (FÖSSL.). — Denna art upptages av TULLGREN (1920—1922 p. 100) såsom förekommande i Skåne. Helt: visst är emellertid denna uppgift beroende på något misstag, och arten borde tillsvidare, såsom ännu ej funnen hos oss, icke upptagas i denna förteckning på våra vatten- hemipterer. Säkerligen har en uppgift hos FALLEN legat till grund för påståendet om artens uppträdande i Skåne. Jag antager, att en förväxling skett på följande sätt. Som sista art under släktet Votonecta upptager FABRICIUS (1803 p. 104) en art med namnet minutisszma, för vilken LINNÉ angives som auktor. Både Systema Nature och Fauna Suecica citeras. I samma arbete har emellertid FaA- BRICIUS även en annan art, den sista inom släktet Sigara, vilken han tilldelar det av honom själv givna namnet 2- nzuzta. Här har FABRICIUS uppenbarligen begått ett misstag, i det han för Votonecta-arten anför LINNÉ som auktor, medan i själva verket Szgara-arten är den, som LINNÉ funnit i Sve- rige, Visserligen kallade LINNÉ sin art »Notonecta minutis- sima», men att denna icke gärna kan vara Plea utan säker- ligen Micronecta framgår av beskrivningen, särskilt orden »depressa est» och »elytris cinereis> (LINNÉ 1761 p. 244).! 1 LINNÉ's beskrivning i Fauna Suecica (1761 p. 244) lyder: »/Voto- necta minutissima elytris cinereis: maculis fuscis longitudinalibus. No- tonecta arenule magnitudine». — »Notonecta cinerea vix conspicua.» »Ha- bitat in scaturiginibus & fontibus.» »DEscCR. Magnitudo minime&e arenule; alis & elytris, cineriis. Pedes posteriores longiores; primum par minimum; depressa est, dorso fusce velut transverse striata.»> Av denna beskrivning framgår kanske ej fullt klart vad LINNÉ menar. Särskilt de sista orden: »velut transverse striata» äro en smula dunkla. Då släktet Micronecta saknar rastrering kan det ej vara en skulpturkaraktär, LINNÉ här åsyftar, och att. tvärstrimmigheten skulle kunna. vara en färgkaraktär synes mot- sägas av LINNÉ's egna ord: maculis fuscis longitudinalibus. Otydliga fläc- kar förekomma både hos Micronecta och Priea. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 75 FALLÉN-:har (1814 p. 6) som sista art inom släktet Vo- tonecta upptagit minutissima. Rörande namnet refererar han till LINNÉ och FABRICIUS och skriver sedan: »Habitat in scaturiginibus et fontibus. D. aå Linné». Härefter citerar han LINNÉ's beskrivning av minutissima. Läser man hastigt igenom detta ställe hos FALLÉN, utan att titta på hans från LINNÉ lånade beskrivning (vilken ej passar på en NVotonecta eller Plea men väl på en Micronecta)", får man lätt den felaktiga uppfattningen, att »MNotonecta (d. v. s. Plea) minutissima» är känd från Sverige. Denna felaktiga uppgift hos FALLÉN har tydligen närmast sin grund i det citerade stället hos FABRICIUS, och det är säkerligen FALLÉN's uppgift som i sin tur föranlett misstaget i »Svenska insekter». FALLÉN har emellertid själv senare rättat sitt misstag (1826 p. 179). Efter att ha behandlat våra Nofonecta-arter (2lauca, furcata och Jutea) beskriver han här den verkliga Plea minutissima (FÖSSL.) med följande ord (i översättning): »En insekt har skickats mig från den berömde STURM i Närnberg; den liknar en Votonecta, men är mindre, ovan helt vit, svagt intryckt punkterad, kraftigt konvex, pucklig, under svartaktig: ben bleka». — — — »kroppen baktill ytterst trubbig, elytra nämligen avhuggna (»truncatis»), ned- böjda, i spetsen gapande: membran saknas.» — »Måhända denna art är den verkliga /Votonecta minutissima Fabr. Rhyng. 104. Ent. Syst. 4. 59. 6., ett namn, som även använts av den beromde STURM (men icke av LINNE En., ej Heller av PANZER Fn. 2. t. 12., vilkas namn syfta på Szgara).» — — »Genus PLEA LEACH liknar mycket denna.»” Någon annan uppgift i svensk litteratur rörande Plea har jag icke sett. Dr SIMON BENGTSSON har även på för- frågan meddelat mig, att han på sina talrika exkursioner i 1 FALLÉN's egen beskrivning, vilken innefattas i de få orden: »grisea, capite fusco; hemelytris truncatis» (1814 p. 6) tyder däremot avgjort på Plea (särskilt orden »hemelytris truncatis») och står således i strid med LINNÉ's samtidigt anförda beskrivning. ? Nedtill på samma sida beskriver han LINNÉ's minutissima, vilken han nu riktigt för till Szgara. Den säges vara tagen av ZETTERSTEDT vid Höjebro i Skåne. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Skåne aldrig lyckats finna Piea, oaktat han haft sin upp- märksamhet riktad på densamma. Dock är det ingalunda uteslutet, att arten kan förekomma hos oss och då väl sanno- likast i Skåne. Den är nämligen funnen flerstädes på Själ- land, t. ex. Köpenhamn, Maribo, Knudshoved (på senare stället talrikt 1919 av C. WESENBERG-LUND). Fam. Nepidee. Ranatra F. 29. BR. linearis (L.). — Fyndorter. Smal: enligt upp- gift av kandidat CARL SCHWEDER har arten av honom bli- vit observerad i Västervikstrakten. — Östg.: enligt R. e. s. (ett expl., P. F. WAHLBERG); ett annat expl. är från sjön Dyveln, Värna socken (SWd).! I nordvästra delen av sjön Narven, liggande inom Norra Vi socken, fann jag den ?”?/e 1917. ett exemplar av den intressanta arten. Det var full- växt, rätt stort, .mätande 5,8 cm. 1 längd, andröretsoberaknat; och hade naturligtvis övervintrat. I en liten långsträckt damm, kallad Demshultgölen, Asby socken, tog jag den ”/; 1917 ett ungt exemplar (nymf). 'Gölen hyser en yppig växt- lighet och ett rikt djurliv. Även i en annan, mycket liten sjö (eller stor damm) ett par kilometer söder om föregående levde djuret; ett ungt exemplar (nymf) togs nämligen där 20/7 1917. Samtliga 3 exemplar erhöllos genom håvning från stranden. Arten tyckes således vara rätt spridd i dessa trakter söder om Sommen. — Stockholm: enligt R. e. s. (två expl., .BHM.;- dessutom; «ett. tredje. expl:);.— Upl::rfil: mag. JOHN HELLSTEN har haft vänligheten att till mig över- lämna en nymf av arten från sjön Trehörningen, Fundbo socken. Han meddelade mig även att han samtidigt såg ett fullväxt exemplar på samma plats. Fyndet gjordes i juli 1917 vid Lövstahage på mycket långgrunt vatten med dyig 1 Exemplaret bär dessutom en särskild, tryckt etikett: »Sm.» Emel- lertid ligger Värna socken icke i Småland, utan i Östergötland. Orden »Sjön Dyveln, Werna socken» äro handskrivna, sannolikt av BOHEMAN. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. TT botten, bevuxen med Elodea och Sagittaria.! — Vstml.: enligt Centralanstaltens samlingar har C. H. J. tagit ett exem- plar i Västeråstrakten (märkt: Vstm Arosiz).” En av våra minst kända vattenhemipterer torde utan tvivel vara KRanatra linearis. Oaktat sin högst betydande storlek synes den endast sällan ha iakttagits i Norden, och i de hittills utkomna 43 årgångarna av Entomol. tidskrift finnas, ehuru hemiptererna flera gånger avhandlats, så vitt jag kunnat finna, icke mer än två uppgifter om dess före- komst hos oss. Likväl är den sedan gammalt känd från vårt land. LINNÉ säger i sin Fauna Suecica (1761 p. 245): »Ha- bitat in Aquis nostratibus rarissime». Med ungefär samma ord omnämner FALLEN artens förekomst hos oss (1826 p. 169): »Habitat in aquis apud nos rarissime; D. åa Linné. Nobis autem heec species nondum obvia fuit, nisi ab Exo- ticis missa». FALLÉN har således aldrig iakttagit arten i Sverige. Även DE GEER, som utförligt beskriver och av- bildar densamma i sitt stora insektarbete (1773 pp. 369—374 tavla 19 fig. 1—7), säger uttryckligen att han ej lyckats finna den vid Lövsta och därför ej kan lämna några biologiska upplysningar. THOMSON (1862) upptager den icke. Den ena av de ovan antydda uppgifterna i Entomol. tidskrift återfinnes hos HACKWITZ, som vid Källstorp, Örs- lösa socken, Västergötland, funnit djuret inkrupet i lakryssjor under isen (1910 p. 243). Den andra uppgiften härstammar från SIMON BENGTSSON (1915 p. 298), som nämner, att arten hittats av O. AHLBERG vid Bökeberg i Skåne samt av C. GUSTAVSON vid Ryd i södra Småland. Ett exemplar från förra lokalen, taget ”/s 1913, sitter även i Centralanstaltens samlingar. Enligt meddelande i brev från Dr BENGTSSON finnas i Lunds universitets samlingar exemplar från Lyckeby å i Blekinge.? 1 Arten är förut ej känd från Upland. Uppgiften hos TULLGREN (1920—1922 Pp. 99) grundar sig på mitt här nämnda exemplar, vilket fynd jag muntligen meddelat förf. 2 Magister HÅKAN LINDBERG har dessutom meddelat mig, att han DD under sin vistelse 1922 vid Älvsjö i Södermanland fann arten i den lilla därstädes belägna Långsjön, 3 Ytterligare ett meddelande om Ranatra har jag funnit. Prof. P. F. WAHLBERG har nämligen i Vetenskapsakademien meddelat följande 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Ovan ej förut publicerade fynd visa, att arten i Sverige har en alldeles oväntat vidsträckt utbredning. Dock kunna gränserna härför naturligtvis ännu ej anses vara säkert fast- ställda. En av de viktigaste bidragande orsakerna härtill är naturligtvis svårigheten att upptäcka denna vattnens »vand- rande pinne». Att den skulle gå särdeles långt norr om sina ovan som nordligast fastställda fyndorter i Upsala- och Västerastrakterna håller jag dock knappast för sannolikt. I sydligare länder synes arten vara talrikare. Från Tysk- land är den känd från många lokaler och förekommer för övrigt i så gott som hela Europa. Den går dock ej synner- ligen långt norrut. Gränsen går genom mellersta England, mellersta Sverige och södra Finland. H. WARLOE har med- delat mig, att han funnit flera Kanatra vid Riser. Dessutom är BR. linearis funnen i Algeriet samt går åt öster åtminstone till Altai i Centralasien. Arten art vart land sannolikt "allmännare "ansman trot; detsamma torde gälla också andra, även nära artens nord- gräns belägna trakter av utbredningsområdet. Så t. ex. har den i Finland under senare år anträffats på det ena stället efter det andra. En sammanställning (fullständig?) av kända finska fyndorter återfinnes hos SAHLBERG (1920 p. 195). Sedan dess hava i Notul&e Entomologice (LEVANDER 1921 a och b) ytterligare ett par fynd publicerats, nämligen sjön Vuoksen och Ekenäs (= Tammisaari), på senare stället i en salthalt av 3,08 pro mille. Även förut är arten känd från m. 1. m. salt vatten, t. ex. från saltsjöarna vid Slaviansk (PIERSIG 1900 Pp. 5). Nepa L. 30: LUM Ulcenereas 155 FE ömdorter i Skeanenligt!ERIenst och" Cireltsk Bara /o TOT) FSmal, Palma" 1000 iakttagelser (1863 p. 413): »Herr W. anförde såsom bevis på insekternas ringa känslighet, hurusom ett individ af en vatteninsekt, Ranatra linearis, som han för två månader sedan uppstuckit på nål, och efter en half dag åter derifrån borttagit, samt släppt i en med vatten fylld burk, genast der- efter utsugit en henne lemnad fluga, samt alltsedan fortfarit att trifvas och äta. Han förevisade samma insekt lefvande, äfvensom det sätt, hvarpå den fångar och utsuger sin föda.» Däremot upplyses icke om var djuret var anträffat. Möjligen är det samma exemplar, som i Riksmuseets samlingar bär WAHLBERG's namnetikett. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 79 (NTE TG: enligt RIKEN SI (BAM IS Östg.: enligt R. e.s. (P.- FE. WAHLBERG). UPEANaAcka" (se 1916: (MF). "Ekerö 28/9 enligt C. e. s. (NORDSTRÖM). Laduviken vid Experi- mentalfältet >/9 1916 (T.). — Diri: vid stranden 'av sjön Yxen, Leksands socken, sågos flera ungar !"/7 1918. Under senare tid är arten ej funnen norr om Gästrik- land (LUNDBLAD 1916 a p. 220) och Dalarna (se ovan). FALLÉN betecknar den som allmänt förekommande i stilla- stående vatten (1826 p. 170) och THOMSON angiver, såsom ofta är fallet, att den är allmän över hela Skandinavien (1862 p. 122). Den senares uppgift grundar sig säkerligen på ZETTERSTEDT's ord i Insecta Lapponica (1840 spalt 283). Z. säger sig ha funnit den sällsynt i Lappland, men angiver ej i vilken trakt. Tvivelaktigt är, om den kan förekomma i de nordligare delarna. Arten torde i Sverige vara allmän och vitt utbredd, men högst få fyndorter äro publicerade. I övrigt är NV. czzerea funnen i nästan hela Europa, med undantag av de nordligaste områdena, i Marokko, på spridda ställen genom hela Asien (exempelvis Ural, Altai, Krasnojarsk, Irkutsk) ända till dess östkust (Amurområdet) och är även iakttagen i Amerika (Illinois). Den når i Finland sin nord- gräns vid Gamla Karleby (strax söder om 647” n. br.). Den lever både i stillastående och rinnande vattendrag och är i Finland även iakttagen i grunda havsvikar (SAHL- BERG 1920 p. 195). I italienska Alperna går den åtminstone tills 207 ma oc bh. (MONTI TO04 pF 200): Fam. Naucorideée. Naucoris F. 31. N. cimicoides (L.). — Fyndorter. Sk.: Ljungbyhed enligt C. e. s. (HELGE ROSÉN). Bara "”/9 1917 (T.). — Smål.: enligt C. e. s., troligen från Kalmartrakten (AHL.). — Stock- holm: exemplar härifrån, enligt meddelande av prof. TULL- GREN troligen tagna vid Skanstull, sitta i C. e. s. (E. MJÖ- BERG)" EnligttR. ess. (BHM., PIE: WAHLBERG). Arten har hittills enligt litteraturen blott varit känd från 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Skåne!, varför fynden i Stockholmstrakten äro synnerligen anmärkningsvärda och egendomliga. "DE GEER anmärker, att JVaucoris är mycket sällsynt i Sverige och att han ej sett. den -vid,-Lövsta.(1773:1P--375)-+ THOMSON påstår dock att den icke är ovanlig i södra Sverige, därmed väl närmast åsyftande Skåne (1862 p. 122).? Utbredningsområdet i övrigt omfattar södra och mellersta Europa samt sträcker sig åt öster till Turkestan. Den jär icke observerad i Finland, men då den är påvisad så nära som vid Petersburg, är det ej otänkbart att den även kan anträffas i Sydfinland. På Själland har jag sett den i mängd. Enligt HÖEBER (1905 p. 108) går |V. cimicoides även upp i bergstrakterna, både i Schlesien (enl. ASSMANN) och i Schweizeralperna (enl. FREY-GESSNER); huru högt angives dock icke. Säkerligen är det ej fråga om högre liggande, verkligt alpina trakter. Aphelochirus WESTW. 32. ÅA. estivalis (F.). — Fyndorter. Östg.: framlidne läroverksadjunkten E. SELLMAN har meddelat mig, att han funnit ett par exemplar av arten i Stångån ovan kvarnen vid Tannefors (således strax söder om Linköping). Tyvärr till- varatogos ej exemplaren, enär de av misstag togos för lar- ver. Fyndorten har stenig botten med Fontinalis-vegetation och starkt strömmande vatten. Stångån är här uppdelad i flera armar. Fyndet gjordes ?.9 1917. Rörande utbredningen av Aphelochirus i Sverige veta vi ytterst litet. Första fyndet gjordes i Lagan 2 mil ovanför Laholm (TRÄGÅRDH 1907 p. 255; arten här upptagen såsom ÅA. nigrita), där Dr I. ARWIDSSON genom fiskare vid upp- repade tillfällen erhöll flera exemplar. Exemplar härifrån 1 TULLGREN (1920—1922 p. 92) har dock nyligen publicerat utbred- ningsuppgiften »Sk.—Upl.», vilken grundar sig på MJÖBERG's ovannämnda fynd, tillhörande Centralanstaltens samlingar. ? FALLÉN (1826 p. 176) säger endast: »In pratis humidis excipulo plerumque capitur». 0. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. SI sitta både i R. e. s.! och C. e. s. Fiskarna på orten kände väl till djuret, som de kallade »skäkta». Det andra fyndet i Sverige gjordes av Dr SIMON BENGTSSON i kanalen vid Bromölla i nordöstra Skåne (BENGTSSON 1921 Pp. 73; arten här anförd såsom ÅA. montandoni). Tredje fyndet gjordes likaledes av BENGTSSON vid Olovström i Blekinge (enligt brev till förf.). Även i Lagan har Dr BENGTSSON tagit flera exemplar. Dr B. meddelar mig också, att han i Lunds uni- versitets samlingar funnit ett par exemplar, tagna vid Lund 1878, sannolikt i Höjeå, vilket således egentligen är det tidi- gaste fyndet i Sverige. Som djuret för ett ytterst undan- gömt levnadssätt är det sannolikt, att det efter hand kom- mer att återfinnas på flera ställen i vårt land. REUTER upp- giver (1911 p. I4I), att arten (enl. JENSEN-HAARUP) skulle vara funnen i Götaälv. Huru denna uppgift uppkommit kan jag icke säkert angiva, men förmodar, att förväxling med den närliggande Lagan är orsaken härtill.” Så vitt jag känner, föreligger nämligen intet fynd från Götaälv. Även USSING (1910 p. 115) anger (efter JENSEN-HAARUP) Götaälv som fyndort. Även i våra grannländer har ÅAphelochirus först jäm- förelsevis sent blivit påvisad. I Danmark skedde det 1907 (JENSEN-HAARUP 1907 Pp. 104), då den anträffades i Gudenaa vid Randers av HJ. USSING. Den är sedan av USSING fun- nen i Lilleaa och Noerreaa (USSING 1918 p. 372). Jag kan även meddela, att den av J. P. KRYGER hittats i Vardeaa (enligt exemplar i WESENBERG-LUND's samlingar). I Norge är den mig veterligt blott iakttagen vid Lillesand söder om Risgr av MÖNSTER (enl. meddelande av WARLOE), i Finland däremot på flera ställen. En sammanställning av de finska lokalerna återfinnes hos SAHLBERG (1920 p. 194). Senare har tillkommit ett fynd i Vuoksen-älven vid Kexholm (LE- VANDER I1921a Pp. 19). För A. estivalis kända allmänna utbredning torde gälla vad som nyss sagts om förekomsten i de nordiska länderna, ! Riksmuseets exemplar skola enligt etiketten vara tagna vid Hov i Lagan. Då Hov ligger strax ovanför Laholm, skulle arten således vara funnen på flera lokaler i älven. : 2 REUTER (l. c. p. 140) anför som fyndort även »Laga-ån i Upland»(!). 6 — 235. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 2 (1923). 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. nämligen att den ej giver någon tillförlitlig bild av verkliga förhållandet. Arten är ännu blott känd från jämförelsevis få trakter i västra, södra, mellersta och norra Europa (Kor- sika, Frankrike, Belgien, Storbritannien, Tyskland, Danmark, Sverige, Finland, Ungern, Tjeckoslovakiet, Schweiz, Rumä nien, Ryssland) och möjligen Egypten. Rörande artens synonymi vill jag här tillfoga några rader. Vid försök att bestämma några exemplar visade det sig snart, att vissa svårigheter förefunnos. Redan i det lilla ma- terial, som stod till mitt förfogande, funnos exemplar, vilka jag ej med full säkerhet kunde föra till någon bestämd art, enär vissa karaktärer stämde överens med en, andra med en annan. Jag fann sålunda t. ex. att de i Centralanstaltens samlingar sittande exemplaren ej stämde med zzgrita, till vilken ju enligt TRÄGÅRDH djuren från Lagan skulle höra!, utan snarare vore att hänföra till en annan art, varför enligt min mening sannolikt felbestämning förelåg i detta fall. De arter, om vilka det kunde bli fråga, voro de i Nordeuropa funna estivalis, montandoni och nigrita. Emellertid gav en närmare undersökning snart vid handen, att ett annat alter- nativ var sannolikare, nämligen att de 3 nämnda »arterna» i själva verket sannolikt blott vore en och samma eller också de båda senare på sin höjd varieteter av den förstnämnda. Jag blev snart fullt övertygad om riktigheten av denna min uppfattning. Vid en senare företagen litteraturgranskning fann jag ytterligare stöd härför. Att förebringa bevis från min sida för arternas identitet, eller rättare sagt för åsikten att vi i Nordeuropa blott ha en enda art, befanns nu mindre behöv- ligt, enär denna fråga genom inlägg från flera håll redan synes vara tämligen klarlagd. Jag tillåter mig därför nedan blott lämna en kort sammanfattning över vad jag funnit rörande sakens historiska utveckling. 1899 beskrev HORVATH i sin monografi över släktet ÅAphelochirus arterna nigrita och montandoni med angivande av de från estvalis avvikande karaktärerna. ÅA. nigrita är grundad på ett långvingat ungerskt och 2 kortvingade finska 1 Även enligt TRÄGÅRDH stämde dock ej alla karaktärer fullt överens. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 83 exemplar, de senare funna av SILTALA och undersökta av HORVATH. ÅA. montandoni hade erhållits från flera håll. 1900 har REUTER, efter HORVATH, en översikt över de nämnda arterna införd i en finsk tidskrift till ledning vid be- stämning av eventuella vidare fynd i Finland. Han förmodar här, att åtminstone 2ntanrdonzi skulle kunna anträffas. Dock säger han sig tvivla på, huruvida de ungerska och finska exemplaren av 2zzg7ita verkligen äro samma: art. 1901 meddelar REUTER, att ett exemplar av montandoni anträffats 1 Finland. 1911 publicerade han en sammanfattning över Östersjö- bäckenets Aphelochirus-arter och sin åsikt om desamma. Han säger sig — i likhet med POPPIUS — vara av den åsikten, att artåtskillnaden mellan de finska znzgritza och montandon »är i hög grad tvifvelaktig» (1911 p. 141). Till jämförelse har han även haft danska och svenska exemplar. Han framkastar också tanken, att »måhända skall det äfven visa sig, att icke ens Å. estivalis är en från dem distinkt art. Åtminstone en del af de af HORVATH framhållna olikheterna, såsom den smalare bakkroppen, äger ingalunda alltid sitt motstycke i verkligheten, och de från färgen hämtade karaktärerna äro af mycket ringa betydelse för arternas åtskillnad. Redan FREY-GESSNER framhåller i sin ”Sammelbericht aus den Jahren 1869 und 1870 (= — — —), att han i Aabach vid Lenz- burg af AÅphelocheirus funnit såväl alldeles svarta exemplar, hvilka sålunda öfverensstämma med ÅA. nigrita HORV., som sådana med mycket gult på hufvud, thorax, vingrudiment och andra kroppssegment.>» REUTER synes således böjd att betrakta formerna som blotta färgvariationer. 1912 (1912a pp. 73—75) publicerar REUTER en i hu- vudsak ordagrann översättning av sitt nyssnämnda anförande. Samma år (1912 b pp. 94—95) framhåller han, att även MONTANDON, den framstående kännaren av vattenhemipte- rerna, är av den åsikten, att de tre formerna med största sannolikhet äro att betrakta som en enda art, enär över- gångar oupphörligt anträffas. Variationen i färgteckning kanske enligt REUTER möjligen sammanhänger med indivi- dens ålder eller vattnets beskaffenhet. Vad de danska exemplaren beträffar, visade det sig att 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. det ej heller var så lätt att inpassa dem i HORVATH's diagnoser. De bestämdes först av JENSEN-HAARUP. (1907 Pp. 104) till estivalis. Året därpå säger sig HAARUP dock vara oviss rörande bestämningens riktighet och att djuren, som varken stämma riktigt med &estivalis, montandoni eller nigrita, bli- vit sända till prof. REUTER för granskning. Denne trodde sig till att börja med hava att göra med en för vetenskapen ny art (JENSEN-HAARUP 1908a p. 48). Senare bestämdes exemplaren likväl av REUTER till ÅA. montandoni (idem 1908 b p. 59), ett namn, varunder djuren även upptogos i den av HAARUP 1912 utgivna »Tzeger». 1913 gjorde MONTANDON ett uttalande rörande Åfp/helo- chirus-formerna estivalis och montandonz, som enligt hansmening äro identiska. Vid granskning av talrika exemplar från skilda länder hade han funnit »tous les passages qui permettent de réunir» montandoni och estivalis (MONTANDON 1913 p. 220). 1914 fann HARTWIG Åphelochirus i Möggelsee vid Ber- lin och skrev med anledning härav en uppsats, i vilken han framhåller, att de anträffade exemplaren i vissa karaktärer närmast borde hänföras till estvalis, i andra till montandoni. En: avbildning visar, hur huvudets och pronotums färg avse- värt kan variera. Även kroppens mer eller mindre utpräg- lade konvexitet resp. avplattning — enligt HORVÅTH jämväl en viktig artkaraktär — växlar. Med anledning härav satte sig HARTWIG i förbindelse med HORVÄATH, vilken till svar meddelade, att han numera anser arterna identiska!, enär han efter publicerandet av sin monografi sett talrika övergångs- former. | 1917 behandlade BERGROTH frågan, närmast med anled- ning av en uppsats samma år av BUTLER (BUTLER 1917 a). Han framhåller, att esvalis och montandoni otvivelaktigt äro en enda art. Bl. a. i Seine-materialet fann han över- gångar. Samtidigt påpekar BERGROTH, att utan tvivel även den ungerska, långvingade nigrita tillhör arten &estivalis. REUTER förmodar visserligen motsatsen, men har enligt BERGROTH gjort sig skyldig till ett misstag, då han angiver 1 Detta framgår även av ett 1912 publicerat arbete av HORVÅTH (1912 p. 609). O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 85 huvudet hos mnigrita vara längre än hos estivalis.t I för- hållande till sin bredd är huvudet hos zzg»zta enligt BERG- ROTH ingalunda längre. Enligt B. finnes således i Nord- och Centraleuropa blott en enda ÅAp/helochirus-art. De i nord- ligare trakter (Sverige och Finland) funna exemplaren sägas vara m. 1. m. typiska nigrita. Ljusa, montandoni-färgade exemplar ha dock anträffats i Neva vid Petersburg, och på flera ställen, t. ex. vissa lokaler i Schweiz och Tyskland, leva olikfärgade exemplar tillsamman på samma fyndort. Slutligen har Dr SIMON BENGTS- | SON meddelat mig i brev att även han, | efter granskning av svenska, finska och | danska exemplar, kommit till den be- stämda åsikten, att de tre formerna »kunna efter strukturkaraktärerna absolut ej hållas upprätta och i afseende på | färgen gå öfver i hvarandra». | Alla nord- och centraleuropeiska | Aphelochirus-exemplar tillhöra således estivalis. Ända till på sista åren ha FdrIO. LUNDBEAD: dock formerna montandoni och estivalis ER E 5 NN Fig. 5. Aphelochirus figurerat som skilda arter. KUHLGATZ estivalis. I från Bro- upptar dem således under dessa namn ENG SSR (5. ag : NGTSSON leg. och meddelar utförliga diagnoser (1909 t/s 1916). pp. 70—73). Likaså håller OÖSHANIN (1912 p. 89) arterna isär. Även BUTLER (1917 a p. 180; jfr ovan) ansåg först estvalis och montandoni som skilda, en åsikt som han dock redan samma år (1917 b p. 278), efter BERGROTH's uppsats i frågan, frångick. Det bör dock här påpekas att redan HÖEBER (1905 Pp. 104) synes vara böjd att för sin del betrakta montandoni blott som en form av eslivalis. Jag reproducerar här några fotografier (fig. 5—06) efter svenska och danska exemplar, som jag granskat, för att visa att dessa inbördes avvika både i form- och färgkaraktärer. Exemplaret från Bromölla i Skåne förvarades i sprit och hade ! REUTER har nämligen 11900 p. 130) påstått, att huvudet hos den ungerska långvingade »igxita skulle vara längre än hos de finska kort- vingade 2niorita (d. v. s. cestivalis). 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFI 1923. därför bättre än de andra bibehållit sin klara färg. Det foto- graferades fördenskull också med gulskiva och ortokromatisk plåt. a huvud, Fot. O. LUNDBLAD. Fig. 6. Aphelochirus estivalis.a <& från Gudenaa vid Randers, Danmark, 4—5 meters djup och b Q från samma lokal (HJ. UssInG leg.); c Q från Var- deaa, Danmark (J. KRYGER leg.); d 9 från Lagan ovanför Laholm (I. ör SON leg.). Exemplaret c har huvud, SAPA ax samt bakkroppsspets ned- böjda, varför formen av dessa delar ej är direkt jämförbar med den på de audra bilderna. Kroppen hos detta expl. är något bredare än hos de andra, såsom även framgår av figuren. Tv- värr framträder ej ”den bety vdande olik- het i färgteckning, som förefinnes mel- lan de tvra djuren. den är ej) utretts Bilden visar tydligt den ganska utbredda gulteckningen pronotum och abdominalsegmenthörn. De andra fyra exemplaren voro tor- kade och hade ej så väl urskiljbar färgteckning, var- för ett användande av gul- skiva etc. knappast erbju- dit någon fördel. Likvisst kan sägas, att den gula fär- gen hos samtliga dessa exemplar synes hava varit något mindre utbredd. Vad kroppsformen beträffar är honan från Vardeaa sär- skilt bred. Dess huvud är, liksom hos de andra exem- Jima blekttocn ej, som man av bilden skulle kunna förmoda, mörkt. Åphelochirus estivalis lever både i stillastående och rinnande vatten, i hu- vudsak dock i senare sla- get, för vilket den får anses som en särskilt utmärkande insekt. Om de i stillastå- ende vatten gjorda fynden blott bero på en tillfällig- het eller möjligen äro be- tingade av gynnsamma lo- kala eller andra förhållan- plaren, m. Den träffas såväl i långsamt flytande, jäm- förelsevis djupa åar som bland stenarna i ytterst grunda, starkt forsande vattendrag. tagen, t: ex. I dangömda levnadssätt gör, vara förbisedd. Även i bräckt vatten är den iakt- Finska viken och vid Kiel. Dess ytterst un- att den på de flesta ställen torde Artens spridningsförmåga torde dock ej vara O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 87 så stor som hos många andra av våra vattenhemipterer, enär bevingade individer säkerligen ej förekomma i vårt land eller åtminstone äro till ytterlighet sällsynta. Det är dessutom ej känt om de vingade exemplaren göra bruk av sina vingar. I alla händelser är det fastställt att de brachyptera individen aldrig uppsöka vattenytan, i det de nämligen fullständigt kunna tillgodose sitt syrebehov från de i vattnet lösta mäng- derna av denna gas. De äro således vida bättre anpassade till vattenlivet än våra övriga vattenhemipterer. Fam. Veliidzé.' Velia LATR. 33. V. currens (F.). — Fyndorter. Smål.: enligt R. e. s. (BHM.). — ÖL: en larv vid Kalkstad, Torslunda socken, ”/1 1917 (T:)I == Boh.: enligt R. es. (P.-F:/WAHEBERG): — Västg:: enligt R.: es: (BHM.). Att arten, som är rätt sydlig och hos oss ej funnen norr om Örebro, i vårt land ej torde gå avsevärt längre mot norr än till nämnda trakt, är mycket sannolikt. Dess utbredning sträcker sig över större delen av Europa, de nordligare delarna dock undantagna. Den är talrikare i söder samt förekommer även i norra Afrika (Algeriet), på Kanarieöarna och i Kaukasus samt går åt öster till Trans- kaspien och Turkestan. I våra grannländer är arten anträffad något nordligare än hos oss. Den är sålunda tagen på Shetlandsöarna, vid Bergen, i mängd vid Riseor (enligt WARLOE) samt i Sydfin- land och i trakten av Svirfloden mellan Ladoga och Onega. Vad Finland beträffar påstås arten av SAHLBERG (1920 p. 179) vara allmän i vissa av de sydöstra delarna, den enda trakt av landet, där den är funnen. I Rautus observerades den sälunda en gång i stora massor (l. c.). Den är i Finland nordligast tagen vid Kirjavalahti (61? 50' n. br.; 1. c.). 1 I överensstämmelse med de flesta andra författare och gängse bruk begagnar jag här den mera tilltalande formen Vefiide istället för den av REUTER använda Veliade. Se härom vidare HORVÅTH (1915 p. 539, noten). 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Rörande förekomsten i vårt land föreligga huvudsakligen blott spridda och ofullständiga notiser. Den enda gång jag själv varit i tillfälle att iakttaga djuret i större mängd var i en liten skogsbäck på Kinnekulle 1906. Det torde dock ej råda något tvivel om att arten är ganska allmän på vissa håll i Sydsverige, t. ex. i skånska bäckar och åar. Beklag- ligtvis existera dock i vår litteratur inga ekologiska notiser från Sydsverige varken rörande denna eller någon annan vattenhemipter. V. currens är en typisk bäckinvånare, som ytterst sällan torde förekomma på stillastående vatten om vi bortse från källor, som ju dock ej kunna jämföras med andra stag- nerande vatten. På skogskällor i de danska bokskogarna har jag sålunda själv sett arten i mängd. Även enligt litte- raturen är den iakttagen på källor i flera trakter av Europa. Redan FALLÉN (1826 p. 161) har härom en intressant upp- gift: »Plura individua aptera in fonte silvestri Esperöd D. 21 Decemb. 1808, terra gelata et nive obtecta, supra aquam alacriter currentia vidimus». VV, currens övervintrar säkert vid stränderna av bäckar och källor, troligen bland avfall, löv, mossa etc. FALLÉN's: uppgift får väl;tydas så, att-djuren, måhända tack vare ovanligt mild förvinter, ännu icke gått i vinterkvarter eller också genom inträffad blidare väderlek tillfälligt uppväckts ur sin vinterdvala. V. currens synes i biologiskt hänseende intaga en sär- ställning bland våra vattenlöpare. MEINERT har nämligen om densamma publicerat några egendomliga iakttagelser (1887 —1888 p. 95), delvis senare även anförda av KIRKALDY (1899:a p-I5I):: MEINERT "säger! om elkablar följande: »— foruden atlebe ovenpaa Vandet, svommer den ogsaa rask under Vandspeilet med Ryggen opad, idet den bruger Mel- lembenene til at gjore samtidige Rotag med. Den kan des: uden lgbe langs henad Vandskorpens Underside, altsaa med Ryggen nedad; eller den ligger med Kroppen paa Vandet og Bagbenene i Vandspeilet, men roende med Mellembenene. Endelig ligger den undertiden stille, med Benene trukne ind til Kroppen, enten under Vandspeilet eller ovenpaa dette; i förste Tilfelde omgivet af en Luftsek, som dog lettelig brister, hvorefter den kommer til at ligge frit ovenpaa Vandet.» O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 389 Iakttagelsen är så egendomlig, att jag närmast vore böjd att betvivla dess riktighet. Liknande ehuru ej så detaljerade uppgifter angående simförmågan föreligga även beträffande Mesovelia (KUHLGATZ 1909 p. 48). Att detta emellertid för denna senare art måste bero på ett misstag har jag förut bevisat (LUNDBLAD 1915 pp. 198—199). Huru det förhåller sig med Welia kan jag ej själv avgöra, då jag tyvärr för- summat att de få gånger jag anträffat djuret i naturen an- ställa försök för att få frågan besvarad. Jag har dock bland de talrika exemplar jag 1919 iakttog i Danmark ej sett något individ dyka eller simma. Emellertid vågar jag likväl icke på grund härav förneka möjligheten av att MEINERT'sS iakt- tagelser kunna vara riktiga, då ju MEINERT som bekant var en synnerligen framstående och skolad entomolog. Intressant vore dock om hans uppgifter snart kunde från annat håll be- kräftas genom nya observationer. Även WESENBERG-LUND (1915 Pp. 104) omnämner dykförmågan, dock utan att angiva, om han själv iakttagit densamma. Vissa forskare synas vara benägna att antaga, att Velia rivulorum, en i sin utbredning mera sydlig form, skulle vara identisk med VV. currens. Jag kan icke alls uttala mig i denna fråga, då jag ej sett exemplar av den förra, utan får hän- visa till BOLLWEG (1915 pp. 148—149) samt TEYROVSKY (1920 pp. 41—43 samt resumén pp. 5—06). Jfr även KIR- KALDY (1899 Pp. I51). Microvelia WESTW. 34. M. reticulata BURM. — Fyndorter. Östg.: sjön Nedre Föllingen, Kisa socken, ”?/& 1917. Kisasjön, samma socken, ””/& 1917. Demshultgölen, Asby socken, ”/1 1917. Alla iakttagna exemplar ha varit kortvingade. — Söderm.: Nacka .< is, Och. s/storö (I) F-IDIE: larver iakttagna vu Åkerötjärn, Leksands socken, !!/7 1918. Vad utbredningen mot norden beträffar går arten i vårt land in i Härjedalen (LUNDBLAD 1915 p. 197). Sin längst at norr framskjutna nordgräns synes denna liksom flera andra arter nå i Finland, där den av SAHLBERG är tagen ända uppe 990 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. vid Muonioniska vid Torne älv.! Som emellertid denna lokal ligger omedelbart invid svenska gränsen, är det tydligt att arten även måste förekomma i våra egna nordligaste om- raden, dock endast i låglandet. Den var före mina tidigare publicerade fynd (LUNDBLAD 1915; 1916 a och b) icke tagen annorstädes än i Skåne och Västergötland. Av ZETTERSTEDT anträffades den likväl icke i Lappland (1840) och icke heller av SAHLBERG i norra Norge (1881).” I flera hänseenden måste således fortfarande vår kännedom om JM. reticulata's utbredning i Sverige vara högst ofullständig. Arten är vitt utbredd:i Europa, där den är anträffad såväl i de sydligaste delarna (t. ex. Korsika och Sicilien) som i de nordligare. Den synes dock ej vara funnen i östligaste Europa, men förekommer naturligtvis även där, då den nyligen är på- visad i Jenisejsk i Asien (LINDBERG 1921 Db p. 50). : SAHL- BERG (1878) lyckades dock ej finna den i Nordvästsibirien. Den är även tagen i Egypten (LINDBERG 1922 Pp. 18). Rörande det här använda artnamnet reztzculata, som för de flesta torde verka rätt främmande, må här sägas några ord. I en intressant uppsats har den bekante hemipterologen G. HORVATH (1916) nyligen behandlat de båda europeiska Mäicroveliza-arternas synonymi. Han påvisar, huru arterna ofta gått under oriktiga namn och att de flesta författare begått misstaget att hänföra den hos oss (och annorstädes) förekommande arten till pygmea DUF. — ett misstag, vartill t I:sitt arbete över Torne lappmark (1868 p. 231) och sedan i det som behandlar Finlands vattenhemipterer (1875 p. 266) anför SAHLBERG Hebrus pusillus från Muonioniska, medan Mäicrovelia ej alls omnämnes såsom, finsk: ;I sett senare: arbete-(1881 bop: 96) anföres. foörtfaätandevt. Dusillus från Muonioniska; nu upptages emellertid även på samma sida den i södra Finland anträffade Microvelia (se även 1876 p. 88). Enligt REUTER (1882 p. 101, noten) skulle likväl enligt SAHLBERG's senare gransk- ning exemplaren av »Hebrus» från Muonioniska ha visat sig tillhöra Microvelia, vadan Hebrus således ej skulle vara funnen så långt norrut i Finland. I den nyligen utkomna »Enumeratio» (1920 p. 94) upptas dock fortfarande Hebrus för Muonioniska, samtidigt som också Mäicrovelia an- föres därifrån. Att -den senare verkligen är funnen där torde väl stå fast, men huruvida Hebrus är tagen på samma plats är tvivelaktigt. Kanske den av SAHLBERG glömts att strykas. Jfr längre fram under denna art. ? I Sydnorge vid Risor är den dock enligt meddelande av WARLOE tagen massvis, och även vingade expl. förekomma ej så sällsynt. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 91 f. ö. även jag har gjort mig skyldig i mina föregående upp- satser, då jag ej har haft någon anledning att befatta mig med synonymistudier — medan den verkliga pygmea DUF. är en helt annan art: Vår svenska art: är först, år 1835, be- skriven av BURMEISTER under namnet re£iculata från Berlin. I den nordiska litteraturen har den aldrig gått under detta sitt rätta namn; den benämndes här under 1800-talet vanligen schneideri SCHOLTZ 1846, medan den på senare tid, då man kom underfund med att arten redan tidigare var beskriven, vanligtvis belades med det äldre namnet pygmaea DUF. 1833, ehuru, som nämnt, identifieringen med denna LÉON DUFOUR's art nu visat sig vara oriktig. I OÖSHANIN's katalog (1912 p. 87) står den fortfarande upptagen som pygmead. Fam. Gerride. Gerris F.! Subgen. Limnoporus STÅL. 35. G. (L) rufoscutellatus LATR. — Fyndorter. ÖL: enligt C. e. s. (E. MJÖBERG). — Smål.: enligt R. e. s. (BAM.). Öster sAdelsnäsi”?/9ci916 (T.). Ett par exemplar obser- verades i Kisasjön, Kisa socken, ”/& 1917. — Söderm.: EnlistöR.erts. (SMÅTT) a Nackarm/s utotörochy fer 1917 (MD: — Stockholm: enligt R. e. s.(P.:F. WAHLBERG). — U pl;: Ösby, Danderyds socken, ”/o 1916. (T.). Ingarö, Ingarö Socken (T.). — Ang.: enligt R..e. s. (STAL): Utbredningen hos oss är föga känd. Själv har jag nord- ligast tagit den i Gästrikland och Dalarna. ZETTERSTEDT fann den ej i Lappland (1840) och SAHLBERG ej i norra Norge (1881 a). Dess förekomst i våra nordligaste områden är således ännu ej säkert fastställd, ehuru det är sannolikt att den åtminstone kan träffas i Västerbottens kustland. Härpå tyder nämligen att den av SAHLBERG är anträffad 1 Namnet har omväxlande använts som maskulinum och femininum, men bör enligt KIRKALDY (1898 a p. 102—103) vara maskulinum, i över- ensstämmelse varmed även FABRICIUS begagnade detsamma. 92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. nordligast på bergen vid Kantalahti (67” n. br.) i Ryska Lappmarken och att den av honom säges förekomma »ända upptill Lappmarkernas fjellregion» (1920 p. 174). Kantalahti ligger vid Vita Havets innersta, västliga vik, således i barr- skogsregionen. Här uppskjuta emellertid flera toppar i reg. alpina, och att fyndet gjorts i denna region — eller åt- minstone subalpina — synes sannolikt att döma av SAHL- BERG's ord. Arten är f; ö; utbredd: över: större delen av: "Europa. Dock saknas den, såvitt känt, i flera av de sydligaste län- derna. I öster går den långt inåt Asien, där den är funnen bl. a. i Sajanområdet, vid Irkutsk och Jenisejsk. Den är även iakttagen ; Alaska och på talrika andra ställen i Nordamerika (VAN TDUZEBE IOTO:p.r4 EH): G. rufoscutellatus synes vara en art, som går högt upp i bergstrakter. Härpå tyder, förutom SAHLBERG's ovan an- förda yttrande, artens förekomst i Hohe Tatra på 2000 m. ö. h. (HORVÄATH 1878 a p. 19). Egendomligt nog fann jag den likväl icke i fjällen i Härjedalen och Lappland, vilket dock kan bero på en tillfällighet. I nordvästra Sibirien hitta- des den enligt SAHLBERG (1878 p. 37) blott i barrskogs- regionen. Subgen. Hygrotrechus STÅL. 36. G. (H.) paludum (F.). — Fyndorter. Östg.: enligt Res (EIAGLUND): Ödesjön, belägen på den stora, i Som- men utskjutande halvön Asby udde, Asby socken, ”/1 1917. Den rätt högt (nära 200 m.) liggande sjöns stränder äro ste- niga, utan egentlig vegetation, blott med sparsamma Carerx- tuvor... Vättnet är starkt brunfärgat. — Upl: Runmarö vi Stockholms skärgård, Djurö socken, enligt R. e. s. (HOFF- STEIN). Stranden av Ormgårdssjön, vid Deglinge, Ö. Ryd socken, ”/s 1921 och !?/& 1922; några exemplar fångades vid stranden av denna rätt stora sjö, tillsamman med smärre Gerris-arter,; vegetationen var ännu ej uppväxt, varför läget var rätt exponerat för vågorna. ”/&6 1922 togos några exem- plar i närheten av Viggbyholm, Täby socken, i ett djupt och brett dike med svagt rinnande vatten. — Gästr.: i den O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 93 lilla sjön Skäggarn, Hamrånge socken, observerades arten !2/g 1917. Lokalen ligger i närheten av den av mig tidigare anförda från Ockelbo socken, ehuru något nordligare än denna (LUNDBLAD 1916 a p. 221). | Artens utbredning hos oss är icke exakt känd. Att den emellertid icke -— såsom hittills ansetts — är inskränkt till blott ett par områden i södra Sverige, har jag förut fram- hållit (LUNDBLAD 1 -c.). Ej. heller är den egentligen säll- synt, om den också med ett visst berättigande kan sägas vara lokal i sitt uppträdande. ZETTERSTEDT har (1840 spalt 281—282) anfört arten från Lappland. REUTER anser emeller- tids(r8821p: TIO) Fatt ZETTERSTEDT'S art ärgajasEmelletr tid borde REUTER då i fyndlistan för den senare upptagit Lappland, vilket han dock underlåter. Enligt vad jag kan förstå är det dock en smula tvivel- aktigt, vilken art ZETTERSTEDT avser med namnet paludum. För REUTER's tydning talar diagnosen för Y£: »marginibus testaceis» och förekomstsättet : » Hab. in Lapponiz borealis aquis fluitantibus! rarissime, et in flumine Umensi, interdum etiam in stagnis — — —». Fortsättningen: »uterque sexus olivaceus hemelytris: completis! — — —» talar” däremot avgjort för paludum, enär najas ytterst sällan, kanske i ett fall på tusen, uppvisar fullständiga hemielytra, vilket f. ö. i långt norrut belägna trakter torde vara ännu sällsyntare än i mellersta och södra Sverige. För egen del är jag böjd att tro, att ZETTERSTEDT här sammanblandat båda arterna, liksom han troligen även ifråga om sin »Corixa Geoffroyi> och »C. ca- 7inata» sammanblandat fera arter. I övrigt visar G. paludum en vidsträckt utbredning över större delen av Europa, även de västliga? och sydliga de- larna. Den är utbredd genom hela Asien ända till Amur- landet. Vad nordgränsen angar är denna hos oss, som nyss nämnts, ännu ej säkert fastställd, men i Finland uppnår arten 62? 35' n. br. (Leppävirta i Savolaks). 37. G. (H.) najas (DEGEER). — Fyndorter. Sk.: i en bäck vid Skäralid, den på Söderåsens nordöstra sluttning be- lägna, vackra klyftan, !$/9 1916 (T.). — Öl: enligt R. e. s. ! Spärrat av mig. ? I Risor i Sydnorge är den tagen av WARLOE. 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. (P:3.F; WAHLBERG) R:ske): —1S mål: FenligteRitiesa(BEM): Ålem, Ålems socken, ?/& 1900(T.).;— Östg.:venligt Ri e.s. (P. F. WAHLBERG). Stranden av Åsunden, ej långt från V. Eneby brygga, V. Eneby socken, ?7/& 1917. — Söderm.: enligt R. e. s. (STÅL). — Vstml.: exemplar härifrån, tagna av C. H. J., sitta i min samling. — Samtliga ovan meddelade exemplar ha varit aptera individ. I vårt land är arten icke säkert konstaterad norr om Gästrikland (LUNDBLAD 1915 Pp. 194, 1916 a p. 221). Möj- ligen är den dock tagen av ZETTERSTEDT i Lappland (se ovan under föreg. art). Den är f. ö. sammanhängande ut- bredd över hela Europa, med undantag av de nordligaste delarna, samt förekommer även i Nordafrika (Marokko och Algeriet). Den träffas i Kaukasus, men synes ej gå öster om Ural. I Finland når den vid Leppävirta sin nordgräns med :62".:35',n. br. voch : säges” av: SAHLBERG (1920 p- 174) förekomma talrikare i sydöstra delen, ehuru den även på vissa lokaler västerut stundom träffas i stor mängd. Subgen. Gerris F.! 38. G. (G) thoracicus SCHUMM. — Fyndorter. ÖL: Kalkstad, Torslunda socken, ?/7 1917 (T.). Kalmar maj 1900 (T.): = Boh./enligt IR:5 ess, (P::F. WAHEBERG): —!Stocks holmstrakten: enligt C. e.csi (Ex MJÖBERG): Up: Ingarö, Ingarö socken (T-:). Denna art förekommer i större delen av Europa och även i en del trakter i norra Afrika (Tunisien), på Kanarie- öarna och några öar i Medelhavet samt går åt öster åt- minstone till Jenisejsk. Utbredningen i nordlig riktning är ej närmare känd. Hos oss är den ej funnen nordligare än i Gästrikland (LUNDBLAD 1915 Pp. 194),i Finland vid Uleåborg (65” n. br.) och i Norge vid Bergen och Dovre. Enligt SAHL- BERG (1920 p. 175) skall den särskilt förekomma i kusttrakter, därifrån ju även den ännu hos oss ej anträffade varieteten fuscinotum REUTER är beskriven (från Åland. REUTER 1880 1 Subgenusnamnet Limnotrechus STÅL för hithörande former kan ej komma ifråga, enär Gerris lacustris är typen för släktet Gerris. O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 95 p- I91). Att döma härav skulle arten naturligtvis huvudsak- ligen vara en låglandsform. Det är dock tydligt, att den också stundom träffas på rätt avsevärd höjd över havet, såsom ju måste vara fallet med Dovrefyndet. BERGROTH, som fann den under sin resa i Sibirien, tog den dock endast i skogsområdet vid Tobolsk (SAHLBERG 1878 p. 37), och osannolikt är att den går upp i fjällen. 39. G. (G) asper (FIEB.). — Fyndorter. Stockholm: enligt R. e. s. (STÅL). — Upl.: 4 par, samtliga ovingade, honorna bärande hannarna på ryggen, togos ”?/& i en liten bäck i Ö. Ryd socken. En femte hanne var långvingad. Rosersberg, Norrsunda socken, ?9/& 1917 (T.). — Ång.: enligt R. 'e. s. (STÅL). — Lpl: i några tjärnar i Abisko- området, Jukkasjärvi socken, både inom och utom national- parken, är arten observerad i juli 1917. Området tillhör björkregionen. Vidare fann jag den i Njuorajokks dal väster om Torneträsk, samma socken, i tjärnar, ””/7 1917, ävenledes 1 björkregionen. Båda könen voro å samtliga dessa lapska lokaler ovingade. Ifrågavarande art förekommer, som bl. a. av ovanstående fynd antydes, över hela Sverige. Dess utbredningsområde omfattar hela Europa ned till Medelhavet samt en god del av Asien, där den är funnen bl. a. vid Nedre Tunguska och nyligen vid Jenisejsk. N. Tunguska ligger inom SAHLBERG 's »arktiska territorium», således inom norra delen av skogs- bältet. Fyndortens närmare karaktär står ej angiven. Att arten går långt norrut är fastställt på flera olika ställen. I Finland och angränsande delar av Ryssland är den funnen vid 69” n. br. (Enare och Nuortijärvi, det förra inom tallregionen, det senare inom Kolas barrskogsregion). SAHLBERG upp- giver t. o. m. (1875 p. 255) att den föredrager bergstrakter och är allmännare i Lappmarkerna. Detta stämmer även med min egen erfarenhet. Jag har i Härjedalen flerstädes tagit den i reg. subalpina och alpina (LUNDBLAD 1915 pp. 194—195). Även i Norge är arten tagen långt norrut, så t. ex. på Lange i Vesteraalen. Hos oss anträffades den av ZETTERSTEDT i Lappland (1840 spalt 282)!: »In aquis quietis 1 Som . REUTER visat (1882 p. 105), måste ZETTERSTEDT'S var. c av Gerris lacustris vara identisk med G. asper. 96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. vel lente fluentibus ad Wittangi Lapponie Tornensis medio mensis Junii frequens: nec alibi vidi». ' Endast ovingade former iakttogos. 40. G. (G.) lacustris (L:). — Fyndorter. B1.: enligt R. e. s. (BHM.). — Gtl.: enligt R. e. s. (BHM.). — Söderm.: enligt AR: e. fs (STAL) HE=0Up irtenligtwRI95e Nse(STAD): — Stockholm: enligt R. e. s. (STÅL). — Dlr:: en vingad 2 hittades i Styrsjöns avlopp, Leksands socken, !?/; 1918. Säkerligen är den allmän på många håll i Dalarna. — Ång.: enligt R. e..s. (STÅL). Förutom ovanstående fynd — de flesta ur Riksmuseets samlingar — har jag talrika egna från södra Sverige. Att här anföra dessa anser jag emellertid vara överflödigt, då arten är sammanhängande utbredd över större delen av vårt land. Den förekommer även i Lappland, varifrån ZETTER- STEDT anför den. Dess utbredning i våra nordliga områden återstår dock att närmare fastställa. Jag har tagit den på en del platser i Härjedalens barrskogsområde. ZETTERSTEDT säger (1840 spalt 282), att den är »mycket sällsynt i norra Lappland, men ofta fångad i kopula I juni—4 juli i södra Lappland vid Lycksele, Barrsele och Stensele». Denna art är utbredd över praktiskt taget hela Europa och träffas även i Nordafrika (Algeriet). Den synes även förekomma över största delen av Asien, enär den är funnen bl. a. vid Tomsk, Irkutsk och i Japan (KIRKALDY 1899b p. 79). SAHLBERG (1878 p. 38) anför den från nordvästra Sibi- rien, där den dock blott anträffades i »urskogsterritoriet». Nordgränsen för artens utbredning är ej någonstädes säkert känd. I Finland säges den förekomma över hela området. I Torne Lappmark fann SAHLBERG arten i »regzonem syl- vaticam freqventissime, subalpinam freqventer, in: copula sepius observata; formanm macropt. semper frustra qvaesivi» (SAHLBERG 1868 a p. 2311! I Norge äro rätt talrika fynd: orter kända, åtminstone upp till Trondhjemstrakten, sanno- likt längre; den är även tagen vid Jerkin i Dovre (SIEBKE 1874 'p. 24): 41. G. (G-.) odontogaster (ZETT.). — Fyndorter. Söderm.: 1 ZETTERSTEDT (1. c.) säger dock om sina lapska exemplar: »Heme- lytra et alae completa». O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 97 enligtyRtre.ns. (STAD) SS Dit ovingadig. Åkerötjärn, Lek- sands socken, !!/; 1918. — Lpl.: enligt R. e. s. (ZETTER- STEDT): expl. med beteckningen »Lp. m.» (= Lapponia me- ridionalis). Även för denna art har jag en mängd fynd från södra och mellersta Sverige, vilka här knappast förtjäna anföras, då också ifrågavarande art är allmänt utbredd. Nordgränsen hos oss är däremot ej säkert känd. Själv har jag nordligast tagit djuret i Härjedalens barrskogsområde. ZETTERSTEDT har ju dock funnit den i Lappland, varom han yttrar föl- jande (1840 spalt 282—283): »Förekommer allmänt i stilla- stående och långsamt rinnande vatten i Torne Lappmarks skogsområde: vid Junosuando, Vittangi, Jukkasjärvi och Muonio- niska allmänt iakttagen av mig i juni månad. I södra Lapp- land eller Ume Lappmark anträffad i kopula 14 juni—I2 juli icke så sällsynt vid Lycksele och vid Tresunda nära Vojmsjön. Förekommer även i de lägre bergstrakterna i Nordnorge och sparsamt insamlad i Björkvik i juli månad. I Norrbotten ej sedd söder om Johannisro!, där på våren redan i maj månad båda könen insamlades i stillastående vattensamlingar.» Björkvik ligger enligt SIEBKE (1874 p. 24) i Finmarken. Arten är även tagen i Dovretrakten. Den förekommer i större delen av Europa, dock ej i de sydligaste trakterna. I östlig riktning framtränger den åt- minstone till Sajanbergen och Irkutsk. SAHLBERG (1878 Pp. 38) anför den som allmänt förekommande i alla nordvästra Sibiriens »territorier», således även »territorium frigidum> (— tundran), där den togs vid Dudinka i Jenisejs dalgång (69? 25' n. br.). Även i Finland går arten långt norrut, i det den nordligast är tagen vid Enare. (68? 30' n. br.). Den före- kommer även i fjällvattnen i Nordfinland (SAHLBERG 1920 Pp. 176). Antagligen avses härmed reg. alpina eller åtminstone subalpina. I Torne Lappmark (Finland) anträffades den 1867 av SAHLBERG »in regione sylvatica passim copiose» (SAHL- BERG 1868 a p. 231). Det är påtagligt, att G. odontogaster är en mera nordlig art. Härpå tyder även att den i Frankrike blott är känd från de östra, bergiga och de norra delarna, däremot ej fun- Mb Beläget i Neder Kalix socken, väster om Haparanda. 2 — 2316. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 2 (1923). LÅ 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. nen i söder. I Tyskland blir: arten påfallande sällsyntare ju längre söderut man kommer. Den är konstaterad flerstädes i Nordtyskland, medan enda kända förekomstområdet i Syd- tyskland är Bajern. I Schweiz finnes den ävenledes. SAHLBERG (1875 p. 258) säger, att den »förekommer äfven 1 stor mängd vid hafskusterna». Att han därmed menar havsvikar, således bräckt vatten, framgår av hans sista ar- bete: (1920 p.; 176). 42. G. (G.) argentatus SCHUMM. — Fyndorter. S mål.: Kälmariimaj 11900 :(T.).;=!Ö:stig::nAdelsnäst 3 öroré (ES): — Stockholm: enligt R. e..s. (BHM., P.i.F; WAHLBERG). — Upl.: ett exemplar togs i Ormgårdssjön vid Deglinge, Ö:n Ryd isockenyt/ela922. Denna tidigare blott från ett par ställen i landet kända art har jag funnit vara rätt allmänt utbredd hos oss; dock har jag ej funnit den längre norrut än i mellersta Gästrik- land (LUNDBLAD 1916 a p. 222). I övrigt är ingenting känt om dess förekomst hos oss. Gerris argentatus träffas i hela Europa, även i Medel- havstrakterna och norra Afrika (Marokko). I östlig riktning är den ej funnen längre än till Transkaspien och Turkestan. Arten : visar en i det hela rätt sydlig utbredning. Den är icke påvisad någonstädes i nordligaste Europa. I Norge är den av WARLOE tagen vid Risgr.. Den går i Finland till 62” 30' n. br. och är således inskränkt till landets sydligaste del. Fam. Hydrometridee. Hydrometra LATR. 43. H. stagnorum (L.). — Fyndorter. Sk.: enligt R. e.s. (BEM:)3l, Ett.sexemplar, härifrån, , taget tavn ETEN Jönstterdi min samling. I C. e. s. sitta, utan närmare lokaluppgift, skånska exemplar (SIMON BENGTSSON). — Smål: enligt C. e. s., sannolikt Kalmartrakten (AHL.). Denna art är endast sällan iakttagen i Sverige. Själv har jag icke funnit den i vårt land, däremot på Själland, där den är allmännare. DE GEER (1773 Pp. 323) omnämner den O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 99 med följ. ord: >»En Hollande ces Punaises aquatiques singu- lieres ne sont pas rares, mais je ne les ai pas encore trou- vées au nord de Stockholm». Han avbildar arten på tavla 15 fig. 24—25. Att döma av hans yttrande synes det ju tro- ligt att han funnit Hydrometra vid Stockholm, men om det är denna eller kanske snarare följande art är ej lätt att av- göra. FALLÉN (1826 pp. 162—1063) säger om arten: »Flera till denna art hörande individ sågos i en å, ej långt från tallplanteringen vid egendomen Örtofta i Skåne, springa på vattnet». Vidare är den tagen i Västergötland av HACKWITZ (HACKWITZ 1910 p. 243) och i Småland av JANSSON (JANS- SON LIOLÖNP 39). Att erhålla en säker föreställning om artens allmänna utbredning är ej möjligt. Den har nämligen till på allra sista tiden sammanblandats med den närstående och först av HORVATH helt nyligen (år 1899) urskilda H. gracilenta. Många av de uppgivna fyndorterna äro därför ganska säkert att hänföra till denna senare art. Framförallt har så visat sig vara fallet med flera ryska fyndorter. H. stagnorum synes dock vara utbredd över hela södra och mellersta Europa samt stora delar av Nordafrika, Ka- narieöarna och Syrien. På Libanon stiger den till 2000 meters höjd (LINDBERG 1922 p. 16). I öster är den säkert funnen åtminstone till Kaukasusområdet. OÖSHANIN (19060— 1909 p. 486) upptar även det av SAHLBERG (1878 p. 38) an- förda fyndet i barrskogsregionen vid Jenisejsk, vadan det synes. vara fastställt, att det är denna art. det här gäller. KIRKALDY (1899 a Pp. 112) uppger arten såsom funnen i Perthshire-högländerna i Skottland; sannolikt är det dock "fråga om helt lågt belägna lokaler. I nordlig riktning synes arten ej framtränga särdeles långt. Den når hos oss sin hittills säkert kända nordgräns i Vänersborgstrakten, i Finland förekommer den icke och i Norge är den tagen vid Tou i Stavanger (STRAND 1905 Pp. 5). Då det sistnämnda fyndet enligt STRAND varit till granskning hos HORVATH, får man utgå från, att det är rik- tigt bestämt. Enligt meddelande från WARLOE är den även tagen i Flekkefjord. 44. H. gracilenta HORV. — Fyndorter. Östg.: Adels- 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. näs” ”/auorO6n(IK) —vSödermts Nacka fre och /skior6; Sextorgpuik): Denna art är i vårt land, förutom på ovanstående plat- ser, endast konstaterad i Skåne (MUCHARDT 1906 p. 127). Nacka är originalfyndorten i Sverige.! Den synes där ej förekomma så sällsynt. MJÖBERG angiver (1905 p. 67), att han fann den i ett dike. Prof. TULLGREN har dock tagit talrika exemplar vid stranden av den lilla Dammtorpsjön, där jag även själv fångat den. F. ö.jär denna art, så vitt jäg känner; blott tagen vid Risogr i Norge (meddel. av WARLOE), i Österrike, Ungern, Tyskland, Finland, Ryssland (Svirfloden, Moskva, Krim), Transkaukasien samt nyligen av mig i Danmark (LUNDBLAD 1920 p. 57). Sedan mitt fynd gjordes ha flera lokaler på- visats i Danmark (JACOBSEN 1920 p.: 75). I Finland har arten en vidsträckt utbredning i de sydliga delarna och före- kommer även på Åland. Den lär även vara funnen i södra Österbotten av WASASTJERNA (SAHLBERG 1920 p. 173), vil- ket fynd skulle komma att ligga norr om 62” n. br. men törhända får anses något osäkert. LINDBERG (1921 a p. 52) betvivlar tydligen fyndet i Österbotten, enär han framhåller, att arten före Ålandsfyndet blott var funnen i östra Finland. Enligt SAHLBERG (1875 p. 269) äro vingade exemplar ej funna i Finland. En del av de hos oss vid Nacka tagna ha dock väl utvecklade hemielytra. Fam. Mesoveliidzee.” Mesovelia MULs. 45. M. furcata MULS. — Fyndorter. Sk.: Bara "/9 1917 (T.). — Smål.: i Anebysjön, Flisby socken, förekommo lar- ver "1/7 tor vÖste: Aldelsnas ""/5 1010, ( 1.) "Latver voro mycket talrika i Åsunden vid Runefall, V. Eneby soc- ken, ”'/& 1917. I Narvens nordvästra del, N. Vi socken, ! Exemplar därifrån, insamlade av MJÖBERG, sitta i R. e. s. ? Rörande REUTER's namn Mesoveliade jfr noten p. 87. O. LUNDBELAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. IOI ?8/6 1917, voro även larver vanliga, likaså i Demshultgölen, Asby socken, ”/7 1917, där även fullvuxna exemplar sågos samma dag. I ett dike, kommande från en liten sjö ett par km. söder om Sånna, Asby socken, sågos !9/7 1917 fullvuxna exemplar av arten, liksom också i sjön Välen i södra delen av samma socken, samma dag. — Söderm.: Nacka ””/s 1916 (T.). — Upl.: Laduviken vid Experimentalfältet sept. 1916 (T-.). — Gästr. : i sjön Skäggarn, Hamrånge socken, sågos fullväxta exemplar !?/g 1917. — Dlr.: i Limsjön, Leksands socken, sågos ”/7 1918 några små larver. I en tjärn med rätt rik vegetation (Equisetum, Naumburgia, Nymphea) söder om Österviken nära Leksand togos ?/; 1918 halvvuxna larver. I Stora Botjärn vid byn Mjälgen, Leksands socken, iakttogos 13/7 1918 halvvuxna larver. I Hagtjärn, samma socken, sågos 15/7 1918 stora larver. I sjön Opplimen, Leksands socken, förekommo ??/7 1918 stora larver och imagines. — Alla ovan anförda imagines ha varit ovingade. Säkerligen bör arten betraktas som en av våra allmännare vattenhemipterer. Jag har redan förut anfört ett rätt stort antal fyndorter för densamma både från södra och mellersta Sve- rige, och 1917—1918 års iakttagelser endast bestyrka min nämnda uppfattning. Egendomligt förefaller det, att ett så pass stort och karakteristiskt djur ända till på sista tiden kunnat så att säga totalt undgå våra talrika entomologers efterforskningar, då det till på köpet är mycket allmänt och åtnjuter vidsträckt utbredning samt på många platser rent av är ett av våra vattens karaktärsdjur, i synnerhet på försom- maren, då larverna ofta finnas i tusental och vid minsta rö- relse i vattnet som moln ila fram över den på vattenytan simmande, gulnade fjolårsvassen och de späda flytbladen av den uppväxande, nya vegetationen för att sätta sig i sä- kerhet.! Emellertid kan detta förhållande sannolikt förklaras där- med, att £. aptera, som uteslutande synes förekomma hos oss, har tagits för larv och av denna orsak ej insamlats av 1 Den gör fullt skäl för det namn, varunder J. SAHLBERG beskrev den: Mesovelia Parra. HORVÄÅTH (1915 p. 546) gör det intressanta påpe- kandet, att enligt GIBELLI och FERRERO >les larves seraient utiles en Pié- mont å la fécondation des fleurs de 7Zrapa natans». 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923: entomologerna.!? Något liknande tycks gälla Danmark, där arten länge var känd blott från Lyngby Se och Dyrehaven. Först nyligen blev den återfunnen i några exemplar vid Ran- ders, "av. "HJ: USSING! 19 175(USSING TOI8p=371) samt: LOI av förf. i större mängd i Nordsjälland nära Hillergd (LUND- BLAD 1920 Pp. 57). Arten är synnerligen vanlig litet var- städes på Själland och har, strax efter det jag publicerade mina danska fynd, anförts från flera andra lokaler i Dan- mark (JACOBSEN 1920 Pp. 75). Artens nordgräns i vårt land behöver närmare under- sökas. De talrika ovan anförda fynden från Dalarna visa, att den i dessa trakter är vitt spridd. Dessa fyndorter jämte den förut av mig anförda i norra Gästrikland (LUNDBLAD 1916 a p. 226) äro tillsvidare de nordligaste hos oss. I Fin- land är den funnen ännu nordligare, nämligen vid Iisalmi (63.40 1. br, SAHLBERG 19200. -178). M. furcata är f. ö. utbredd över nästan hela Europa, även i vissa av de sydligaste delarna. OSHANIN anför i sin »Verzeichnis» talrika fyndorter utom Europa, bl. a. Egypten, Syrien, Algeriet, Marokko, ön Lombok.: Enligt HORVATH's nyligen utkomna monografi över släktet (1915) är emellertid detta felaktigt. Även PUTON's uppgift Lappland torde (SAHL- BERG 1920 Pp. 178) vara felaktig. Enligt HORVATH's nämnda arbete är arten funnen i följande länder: Frankrike, England, Tyskland, Italien, Ungern, Rumänien, Finland (med Åland), Ryssland, Sibirien, Turkmenien. Härtill komma dock även Tjeckoslovakiet, Sverige, Danmark och Norge (där arten enligt meddelande av WARLOE är tagen i mängd vid Risor). Den går åt öster åtminstone till Irkutsk. Stundom träffas den även i brackvatten (REUTER 1882 p:-100, SAHLBERG:I0207pa78, LINDBERGIIIO2142 Pu-43): Larven av ifrågavarande art har beskrivits av BOLLWEG (1015 ppi TA2-144); > LUNDBEADH (1976: beppali3; ass 17); MÖLLER (1919 pp. 143—145) och TEYROVSKY (1920 pp: 47—48).? 1 SAHLBERG beskrev sina imagines i tro att de voro larver (1871 p. 303). ? Omedelbart före min beskrivning publicerades BOLLWEG's, vilken jag ej hann se och därför icke kunde taga hänsyn till. Den är i jäm- förelse med min mycket kortfattad. MÖLLER har fullständigt förbisett O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. 103 Fam. Hebridee. (Syn. Neogeide.) Hebrus CURT. (Syn. Neogeus KIRK). AO Aus as TT (EARL)a 5 sSmalliv enligt cRs etrs (BHM:). — Söderm.: enligt R. e. s. (BHM.). — Vstml.: en- ljätEREre: «socka Cia€ sa (CHI Arten är hos oss ytterst litet känd samt tagen på spridda ställen upp till Gävletrakten (LUNDBLAD 1916 a p. 226). Den är f. ö. utbredd över hela Europa, med undantag , av de nordligaste delarna, och anträffas även i Nordafrika BoLLwEG's och min beskrivning, något som även synes vara fallet med USssInG, som utan att beskriva de av honom 1917 funna larverna säger (1918 p. 371): »/Eg og Larver er hidtil ikke beskreven». USSING fram- håller även (1. c.), att Mesovelia kan dyka: »Forsoger man at fange den, skjuler den sig under Bladene og kan ogsaa dykke under Vandhinden. Benene er besatte med fine Borster, hvilket tyder paa Svgommeevne». Lik- nande anföres av KUHLGATZ (1909 p. 48). Jag har förut framhållit, att detta ej kan vara riktigt (LUNDBLAD 1915 pp. 198—199). Det bör här framhållas att redan BUTLER (1893 pp. 234—235) härom yttrat följande: »I do not think Mesovelia ever voluntarily goes below the surface, and, in fact, they would probably find it a difficult matter to do so. When a specimen was purposely submerged, it rose at once, but experienced some difficulty in getting above the surface again, on account of the fluid tension, which required a struggle to overcome, but when once up, there was no further difficulty, and it at once set to work to brush itself down with its tarsiv, — — — »When Mesovelia was plunged be- neath the surface, a film of air could be seen clinging to its ventral sur- face, just as with beetles, like Hydrobius, &c.» Rörande äggen, som av KUHLGATZ och USSING påstås vara obeskrivna, kan påpekas, att redan BUTLER lyckades få fångna Mesovelia-exemplar att lägga ägg, som han också be- skriver (1. c. p. 235): »The egg is a long white body, very large in pro- portion to the size of the insect, about I mm. long, Zz. e., about one- fourth of the length of the entire insect. It is a slightly curved cylinder, with rounded ends, and with a segment at one end of slightly smaller diameter than the rest». 1 Även i min egen samling finnes ett expl. härifrån, insamlat av Hög 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. (Algeriet, Tunisien, Egypten), på Kanarieöarna, i Kaukasien och går österut åtminstone till Turkestan. Vad nordgränsen beträffar är den ej säkert fastställd. SAHLBERG har visser- ligen anfört, att han funnit larver i barrskogen vid Muonio- niska (I1868.:a p. 231; 1875 Pp. 206 och 1881 b proc): Enligt hans senare uppfattning skulle dock dessa larver tillhöra Microvelia (REUTER 1882 p. 101 noten; se även ovan under Microvelia). Nu har emellertid SAHLBERG i sitt sista arbete likväl upptagit 7. pusillus för Muonioniska, om av förbise- ende eller icke vågar jag ej avgöra (SAHLBERG 1920 Pp. 94). För misstag talar möjligen, att SAHLBERG i den i slutet av samma arbete införda utbredningstabellen ey anför arten för den provins — Lapponia —, i vilken Muonioniska ligger. Det får sålunda tillsvidare anses oavgjort om arten i Finland verk- . ligen framtränger till 68?” n. br. H. pusillus synes kunna förekomma både på smärre och större "vatten. FALLÉN (1826 p. 65) säger, att GYLLENHAL funnit den på skogskärr i Västergötland. 47. H.ruficeps THOMS. — Fyndorter. ÖL: enligt R. e. s. (BHM.) — Östg.: Åby !"/g 1920 (T.). — Dir.: Sollerön ??/g 1OT8:(E-): Denna art är utbredd över i stort sett samma trakter som föregående. Måhända är den dock något nordligare. Sålunda träffas den hos oss åtminstone till Härjedalen (LUND- BLAD 1915 p. 201) och förekommer ej i sydligaste Europa ellef' norra" Afrika. Dem är 1 österifunnensvid:Irkutska dd Finland går den till 62? 20' n. br. (Pieksämäki) och i Ryska Karelen till 62” 40' n. br. (Tiudie). Dessa båda trakter ligga blott obetydligt nordligare än mitt Härjedalsfynd, som är gjort strax söder om 62” n. br. Tillägg under korrekturläsningen. Sedan ovanstående var nedskrivet, har jag från Mag. HÅKAN LINDBERG samt Skolebestyrer H. WARLOE fått mot- taga en del uppgifter rörande den utomsvenska utbredningen O. LUNDBLAD: ANTECKNINGAR OM VÅRA VATTENHEMIPTERER. IO5 av våra arter, för vilket tillmötesgående jag här ber att få tacka. Blott en del har kunnat inryckas i texten, vadan resten måste meddelas här. Callicorixa preusta producta är av WUORENTAUS funnen på Kamtschatka (enl. meddel. av LINDBERG). Rätt intressant är fyndet av C. preusta sodalis vid Riser i Sydnorge (WARLOE). Slutligen är Micronecta minutissima av MÖNSTER funnen vid Stavanger på Jederen, där också konservator HELLIESEN tagit Glenocorisa cavifrons (enl. meddel. av WARLOE). Sistnämnda fynd har av ovan angiven orsak ej kunnat inläggas på kartan. WARLOE be- kräftar uppgiften, att Cymatia coleoptrata ännu ej anträffats i Norge. Den har av honom ivrigt men förgäves eftersökts. Han meddelar mig också, att ÅA. /zeroglyphica enligt exem- plar i hans samling är tagen i Östergötland av HAGLUND. Sedan första delen av min uppsats trycktes i Ent. tid- skrifts föregående årgång, har jag observerat, att ROTH (1896 —1898 p. 128) funnit Glenocorisa cavifrons vid Herrevads- kloster i Skåne. Det kan alltså anses vara säkert fastslaget, att arten är tagen där (jfr min diskussion härom i föreg. årgång av tidskriften, p. 150 noten; på min karta fig. I sam- manfaller denna fyndort så gott som fullständigt med förut utsatta skånska). Rörande vad som ovan (pp. 88—389) sagts om VWVelia currens kan jag här göra ett tillägg. ””/9 1922 fann jag arten rätt talrikt i en liten kall skogskälla nära Flisby station, Flisby socken, Småland. Jag företog flera försök med djuren, varvid det visade sig vara fullkomligt omöjligt att vid ned- doppning fukta deras hud samt mycket svårt att få ned djuren under vattenytan. De överensstämde således i detta avseende med Mesovelia, och jag anser mig på grund av dessa fruktlösa försök berättigad att antaga, att Velia currens ej kan simma eller dyka. Att den frivilligt skulle kunna gå ned under vattenytan, då icke tillgång finnes till något före- mål, utefter vilket den kan krypa eller hålla sig fast, synes mig således uteslutet. Jag anser därför MEINERT's resultat falska; möjligen kunna de förklaras på så sätt, att han labo- rerat med djur, vilkas pubescens råkat i oordning (t. ex. genom att djuren hållits i akvarier) och därför lättare kunde fuktas. Beträffande ÅAphelochirus estivalis må nämnas, att jag ny- 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ligen genom Dr IVAR ARWIDSSON's välvilliga förmedling er- hållit ett antal av fiskaren JULIUS D'AUBIGNÉ i Lagan nära Laholm insamlade exemplar. Dessa, vilka hitsändes levande, uppvisade i färgteckningen sinsemellan beaktansvärda olik- heter. Bland dem funnos sålunda relativt ljusa individ med till stor del gult huvud, gula prothoraxhörn och gula abdominal- segmenthörn och m. I. m. överensstämmande med det ovan i fig. 5 avbildade, medan andra voro nästan helsvarta. Exem- plaren insamlades samtidigt och på samma plats (hösten 1922). Larver förekommo även; de synas alltid vara Jjusa och ha helt annan färgteckning än imagines. Nyligen erhölls från herr D. GAUNITZ en liten samling vattenhemipterer från Sorseletrakten. Däri funnos följande arter: talrika Votonecta lutea från Rönnholmstjärn (imagines ?/8, olika långt utvecklade larver ?9/&—"/1+); 1 Callicorixa praeusta (ej fullt typisk: tarsfläcken otydligt avsatt, hemielytra och thorax ovan ovanligt bleka); 3 C. praeusta socia (2 från Rönnholmstjärn !9-—?9/&, 1 från Njunnisvare ””?/s); 1 J och 4 29 Glaenocorisa cavifrons (av de senare äro 2 från Njunnis- vare ”?/e 1921, 21från 'Skrattaborrtjärn "?/e 1921); 4 Arctoco- risa distinceta (Rönnholmstjärn ?/s). Intressant är fyndet av N. lutea, 'som hittills ej varit känd från så nordliga lokaler; värdefullt är också fyndet av den mycket sällan iakttagna G. cavifrons. Neue Beiträge zur Variabilität schwedi- scher Lepidopteren.' II. Von Felix Bryk. II. Neue skandinavische Formen. (Mit Fig. 2—9.) Pieris napi L. ab. continua m. nova. (Fig. 2.) Nicht nur, dass die beiden Flecke des Vorderflägels mit einem Stege wie bei der kanarischen Pzieris brassicae IL. leicht ver- bunden sind, sondern auch die sonst freie Zelle zwischen den Vorderrandsflecken und dem oberem der beiden Flecke ist mit dunkler Pigmentierung besetzt, sodass eine konti- nuierliche Submarginalbinde vom Vorderrande bis zum Hinter- rande sich. quer äber die Flägel zieht, was dem Stäcke ein sonderbares Aussehen verleiht. WVERITY hat unter f. Sabel- Zicae auf Tafel XXXII Fig. 9 eine ähnliche Form abgebildet, «doch bezweifle ich, ob der Name Sabellicae auf obigen Zu- stand zu, Ibezaiehen. ist... Das metkwurdige an der ilype ust noch, dass auf den Hinterfluägeln zwischen M3; und Cu, ein loser wenn auch nur schwacher Fleck zum Vorscheine kommt, wie ihn VERITY fär örponzae aus dem Juldus abbildet (t. XLIX, f. 9). Unterseits gleicht das Stuck gewöhnlichen Ex- emplaren. Type: I 2 aus Delsbo (leg. RUDOLPHI, c. m., don. F. NORDSTRÖM). AETSter nell ina Brit. kLGSKr Vv Ol -43, Et 2 AVALO 22 DA ODES VAN 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Von NORDSTRÖM erhielt ich ausserdem ein von ihm er- beutetes 2 (Stockholm Umgebung 25.III.), das beide Flecke nach cheirant/u-Art zart verbunden hat (= vconfluens SCHIM.). Colias palaeno. Die Stäcke aus Abisko, Torneträsk, unterscheiden sich von den sädschwedischen (Småland, Koll. NORDSTRÖM) vor allem durch ihre gränlichgraue Unterseite, die schon bei Stäcken aus Helsingland sehr oft ins gelblich- warme ziehen. Auch sind sie etwas kleiner. Es unterliegt keinem Zweifel, dass LINNÉ seinen Typus aus Upsala hat (Faun. Suec. II, p. 272 (N:o 1041)); dort wirdidie Unterseite ausdriäcklich als »cznerescens« beschrieben. Wenn auch sicher die zur Nominatform gewählte Type aberrativ ist, so muss jedoch das aschgraue Merkmal als ausschlaggebend betrach- tet werden. Die mittel- und sidschwedische, die einen Uber- gang zur C. europome bildet, mässte sohin einen Namen er- halten. Ambesten wäre da den als synonym betrachteten Namen lapponica STGR. wieder fär Lappländer zur Geltung zu bringen, aber engherzige Anbeter der Nomenklaturregeln könnten rechtlich, aber nicht logisch, dagegen als Einwand gerade auf das »cznerescens« hinweisen. Ergo muss die mit- telschwedische galaeno einen Namen erhalten: ich schlage dafur den Namen v. synonyma vor. Das charakteristisehe fur ,Cokzas-ust der ;Silberfleck auf der Unterseite der Hinterflägel. Er ist an Grösse sehr variabel. Bei palaeno ist er in des Regel klein, unklar aber fein dunkelbraun eingesäumt. Es kommt bisweilen vor, dass sich vorne interzellulär ein Nachbarfleck einstellt, der kleiner ist. Solche Doppelsilberflecke, die ja fär Col. edusa, hyale zum Artmerkmale gehören, nenne ich octava. (Type: I £ ex. Delsbo, leg. RUDOLPHI); eine ähnliche Aberrationsrichtung kommt bei Col. v. Werdandi vor (=ab. octava (c. m.)). Colias palaeno ab. Nordströmi nova. Der Silberfleck vergrössert, kräftig schwarz umzogen, dem Saume zu spitzig ausgezogen. Type: I 3 ex. Helsingia coll. NORDSTRÖM; Kotype, nicht so markant aus Abisko, c. m., leg. et don. NORDSTRÖM. —— ab. (nova). I S der f. Kaflischi, dessen Silberfleck einen orangeroten Hof trägt; auch auf dem Vorderflugel un- BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. 109 terseits ist der stark reduzierte Endzellfleck orangerot geringt. (Type: Cassel, leg. WUCHERPFENNIG, c. m.). Colias edusa, ab. somnambula. Im Gegensatze zu den feuerorangen Sonnenflecken auf dem dunklen Fond der Weib- chen leuchtet in seltenen Fällen wie ein Vollmond ein glei- cher grosser blassweisser Fleck. Type: 1 £, c. m. (leg. GEISLER, Livorno, 21.VIII. 1921). —— ab. Geisleri nova zu Ehren des freundlichen Samm- lers Herrn G. GEISLER benenne ich eine sehr seltene Form mit ibertrieben grossem »Achter« unterseits, deren beide Makel saumwärts trähnenartig ausgezogen sind. Type: I £ ckomdeg.' GRISLER,) Livorno, 2T.VHIIg21: Euchloé cardamines L., S ab. antiquincunx nova. Der Endzellfleck des Vorderflägels variiert stark in Grösse und Farbensättigung. Es gibt Exemplare, wo dieser Fleck geradezu zu einem Punkte reduziert ist (wie z. B. bei der von VERITY, Rhop. pal., t. XXXVIII, f. 11 abgebildeten f. sajana), er kann auch sehr pastos ausfallen, immer aber pflegt er vorne den Diskus nicht zu uäberschreiten. Bei einem Exemplar (c. m.) ist der Fleck vorne derart verrusst, dass er ein dem Artcharakter fremdes Aussehen erhält, wodurch er an den entsprechen den Fleck von £. charlonia DONZ. erinnert. Auch die Saumschwärze ist pastoser, von den typischen, orangen interzellularen Zähnen nicht unterbrochen. Type: I dd ex. Cassel, coll. WUCHERPFENNIG, c. m. Das Stuöck ist sehr klein, ich halte es fär eine gezogene Kummerform. Argynnis frigga THNBG, ab parnassica m. (Fig. 3.) Charakteristisch fär diesen eben benannten Zustand ist die fur Parnassius typische Zellzeichnung des Vorderflugels, die aus einem schmalen Endzellstrich und patzenartigen runden Mittelzellfleck besteht, während alle anderen Mittelzelldekora- tionen röäckgebildet sind. U-seite homogryph. Sonst bietet die Oberseite nichts Aberratives. Hinterflugelunterseite auf- fallend abgeändert durch Wegfall aller braunroten Wurzel- flecke (mit Ausnahme des hintersten), wodurch das ganze Wurzelfeld bis iäber die Mittelzelle ein ganzes helles Halb- sternbild ausstrahlt. Es ist sehr wahrscheinlich, dass diese im Genus Argynnis vorkommende Strahlenzeichnung unab- hängig vom Parnassica-Zustande auftreten kann. In diesem I IO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19223. Falle verdiente sie einen besonderen Namen. Type: I £ (C. m; leg; RUDOFPA$bL Delsbo): Melitea athalia ROTT.f. parnassiotropa m. Der Vorder- flugel hat die Submarginalbinde völlig, die Mittelbinde sehr stark und die Subkostalbinde wieder völlig räöckgebildet. Sonst bietet das Stäck nichts besonders Hervorhebenswertes. Type: I 8 (c. m., leg. RUDOLPHI, Delsbo). Erebia embla THUNB.! Die Vorderflägel zieren in der Regel drei rotbraune (oder gelbbraune) umzingelte schwarze Augen, wovon das erste, weil aus zwei komponenten zusam- mengesetzt, bedeutend grösser ist und auch deshalb bei einer Weisskernung zwei Kerne trägt. Sein Hof tangiert sehr oft das kleinere Nachbarauge. —— f. pseudodisa m. (nova). Schliesslich können sich alle oft derart ausbreiten, dass sie miteinander zusammen- fliessend ein wie fär drsa oder ligea typisches kontinuier- liches Prachtband bilden. Ein loser Prachtfarbenwisch hinter dem Prachtbande akzentuiert die Möglichkeit einer Hervor- bringung eines funften Augenfleckes; auf ähnliche Weise zei- gen die Hinterflägel vor dem vordersten Randauge so einen Flammenwisch. Type: I £; c. m., leg. RUDOLPHI, Delsbo (Hälsingl.). —— ab. quadrannulifer m. nova. ist die Form, bei der ein schwarzer Fleck jenen auf dem Vorderflägel beobachte- ten Wisch kernt, sodass vier Augenflecke den Vorderflugel zieren. Type: I dJ £; c. m., leg. RUDOLPHI, Delsbo. —— ab. Tullgreni m. nova (Fig. 4) benenne ich zu Ehren unseres Herrn Redakteurs die seltsame Form, deren erster Augenfleck auf den Vorderflägeln vorne einen kleinen Augen- Spross zeigt wie er im Genus Aphantopus keine Seltenheit ist. Ein Appendix in Form einer apexwärts verschobenen klei- nen Masche bildet sohin das vorderste Äuglein; und da das Exemplar gleichzeitig den quadrannulaten Zustand zeigt, so sind in allem funf Flecke vorhanden. Unterseits ist eine 1 Es ist ganz grundfalsch wie es STICHEL und SCHULZE tun, den Respondenten BEKLIN als Autor dieser THUNBERGschen Typen auszugeben; genau so hatte man auch, unkritisch genug, manche LINNÉ-Disputation in Deutschland den betreffenden Respondenten zugeschrieben, anstatt sie auf den wirklichen Urheber zuröckzufäöhren. BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. III Vieraugenkette deutlich zu erkennen, der oberste Augen- spross fällt weg, ist somit nicht homogryph. Sonst sind nur zwei, höchstens drei, Flecke unterseits erhalten, wobei folgende Kombinationen möglich sind, die Fio3 12. frerssinapr ET Qabicontinua ECB. (Kype) Fig. 3. Argynnis frioga THNBG, I, ab. parnassica F. B. (Type). Fig: 4. Erebia embla THNBG, I, ab. Tullgreni F. B. (Type). Fig. 5. Oeneis jutta HÖBN., 9, ab. sexpunctata F. B. (Type). Fig. 6. Oeneis jutta HÖBN., 3, Rudolphii F. B. (Type). (Fig. 2—6 verkl:) Phot. ÅA. TULLGREN & O. LUNDBLAD. ich nicht benenne, obwohl sie zweifelsohne fräher oder später einen Namen erhalten werden: ag) alle drei Augenflecke nacheinander erhalten; B) drei Augenflecke vorhanden; wobei Fleck zwei wegfiel. 7”) zwei Augenflecke erhalten; nämlich Fleck eins und drei; (eher männlich!). rI12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Hiermit ist die Kombinierungsmöglichkeit bei Weitem nicht erschöpft, da ja der vorderste Fleck dabei, trotz einer oberseitigen Blindheit unten mit zwei weissen Kernen in der Regel belebt werden kann und ausserdem auch die tubrigen Ozellen weiss gekernt erscheinen können. Tragen alle Ozellen des Vorderflugels unterseits weisse Kerne, so nenne ich diesen Zustand unabhängig davon, ob zwei drei ja vier Ozellen vorhanden sind, f. albocentrata. Die Ozellen der Hfgl.-unterseite sind zu unauffallenden kleinen dunklen Punkten räckgebildet, deren Anzahl von 0 bis 3 schwanken kann. Type der f. Zullgreni: 1 s$ leg. RUDOLPHI c. m., zwei trans. vom selben Flugplatze (Delsbo) zeigen den Appendix ohne dunkle Kernung. Oenetis jutta HÖUBN. trägt oberseits in der Regel drei, im 2 Geschlechte sehr oft vier (quadrimaculata m.) tiefbraune Augen, wovon das zweite stets kleiner ist als seine zwei Nachbaraugen. Eine Ausnahme bildet ein £ (c. m. leg. RUDOLPHI, Delsbo), bei dem einseitig (rechts) das erste Äug- lein kleiner ist als das zweite; infolge dessen ist unterseits dieses erste Äuglein völlig ausgeblieben, was wohl fär Jutta etwas sehr seltenes ist. —— ab. sexpunctata m. (Fig. 5). Die Vorderflägel ziert eine kontinuierliche Kette von sechs blinden Augen, wovon die drei uberschässigen den obligaten bedeutend an Grösse nachstehen; besonders das erste und vierte ist punkt- förmig reduziert. Hinter dem letzten hintersten Blindauge ein mattockergelber Wisch als Abschluss der gleichfärbigen Binde, in der die Augen eingebettet sind. U-seite von ty- pischen Stäcken nicht zu unterscheiden. WVorne drei, Hinter- flägel ein Äuglein. Type: 1 £, Delsbo (Hälsingl.) leg. RUDOLPH, e:-m. —— ab. Rudolphii m. (Fig. 6). Mit diesem Namen will ich zum Gedächtnis an den verstorbenen hervorragenden Samm- ler jene ungewöhnliche JYuzZta-form festhalten, deren Hinter- flägel oberseits in der submarginalen aufgehellten Keilflek- kenreihe absolut keine Augenflecke zeigt; unterseits vom Typus kaum zu unterscheiden, wenn auch der hinterste Augenpunkt noch mehr zur Unkenntlichkeit räckgebildet wurde. BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. I1T3 Diacrisia vulpinaria L. (nec sannio L. nec russula 1.).! Sie stammt höchstwahrscheinlich aus Uppland und wird be- reits in Act. lit. scient. Svec.,. MDCCXXXVI [erschien 1742]; piKikror (N:o 24) u(Reimpe Ed. iTugd IBotymy43,7p-s74) mit der kurzen Diagnose, Papilio alis planis fulvis, macula ru- bente mitgeteilt. Vulpinaria ist im männl. Geschlechte auf der Vorderflägeln schön hellockergelb mit einem Stich ins Zitrongelbe, mit einem mattbräunlichen Zellmakel, der sich interzellular um das hintere Zellende, nach der vorderen Zell- ecke sich verjängend, ausbreitet. Darauf lagert eine krapp- lack-mattrote Bestäubung; auch den Hinterrand, der wie alle Flägel: rosarot umsäumt ist, durchmengen schwärzliche Schuppen. Die Hinterflägel zeigen einen mattbraunen, in der Mitte eingeknickten Zellmakel und eine mehr oder weniger breite diffusbraune Saumbinde?, die zwischen sich und der Rosabefransung den seidenblassen Flägelfond freilässt. Unter- seits sind die Vegl. verrusst, um den dunkleren Zellmakel herum aufgehellt. Der äussere Flägelteil breit ockergelb aufgehellt. Der seidene kremgelbe Grund der Hel.-seite ist monochrom. Ist ein dunkler Zellfleck erhalten (cfr. BOHE- MAN, 1. c.), so mössen die Tiere den Namen Bohemani tra- 1 Der Name vwulpinaria, fur den LINNÉschen Typus aus Mittelschwe- den, ist absolut prioritätsberechtigt; und es ist unbegreiflich, wie er öber- haupt mit dem viel späteren 72ussula ersetzt werden konnte. In Syst. Nat. (Ed. X, p. 520, N:o 136) wird sie ausdräcklich unter Hinweis auf ROBERT und RaY und auf die sehr ausfäöhrliche Diagnose in der Faun. Suec. (Ed. I, p- 260, N:o 837) als Phal. Geometra vulpinaria angefäöhrt, während der einige Seiten zuvor (p. 506, N:o 48) kurz charakterisierte Bombyx sannio auf nichtschwedische Stäcke bezogen wird und werden muss. Dort wird fär ibn nur die dehnbare Patria »Europa» angegeben. Das Tier ist auch nach der Diagnose alleine ohne Zuhilfenahme einer Descriptio, (die ausblieb), nicht Jeicht zu bestimmen. Der Name 7ussula tritt erstin Faun. Suec. (Ed. II, p. 308, N:o 1156) auf, nachdem dort auch sazzo zuvor als distinkte Art, wie in der »Zehnten«, einige Seiten zuvor angefährt wurde (1. c., p. 302, N:o 1135). Im Syst. Nat. XII werden (p. 830, N:o 71) sazio und 72ssula unter letzten Namen zusammengezogen, aber es taucht dort ein vierter! neuer Name auf: 72/ina (1. c. N:o 72; im Register als ruffina), den EsPER ebenfalls als eine zum Formenkreise von 724ssula (auct.) gehöende Form mit Unrecht erkannt haben will (EsPER, III, p. 339) (= Orzth. helvola L.). ? Cfr. BoHEMAN, Förs. syst. uppst. Sverg. Nattfjär. Vet.-Ak. Handl., 2 (1828): »variat mas fascia alarum angustiore vel latiore; specimina ob- scuriora alas posticas subtus quoque maculata quoque gerunt« (p. 112). 8 — 2375. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 2 (1923). TIA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19223. gen. (Ein Ex. trans., c. m.) Neotypen: 3 J ex. Runmarö in coll. NORDSTRÖM et BRYK. Die kleineren Weibchen werden bei Besprechung der mitteleurop. Form charakterisiert. —— v. Sannio L. (Fig. 8). Ich akzeptiere den LINNÉ- schen Namen fär de Rasse aus Mitteleuropa, um nicht mit einem neuen die Nomenklatur zu belasten. 3 S, 1 2 (2 I c. m., I ÖS coll. NORDSTRÖM; ex. STAUFENBERG, ANI IOLS; Fig. 7. a, b. Diacrisia vulpinaria L. & (Neotype). Fig: 85 a, Db: Didecrisia vupA var. sanmo Ling (Neotype) Fig: 9. a, b. "Diacrisid vulp. i nebulosa. BE. Bi. (Type: (verkl.) Phot. A. TULLGREN. leg. WUCHERPFENNIG). Das charakteristische an saznnzio ist die sehr helle V-Unterseite der 3J, die sich durch einen deut- lichen Zellfleck mit kontinuierlicher Querbinde ausserhalb der Zelle auszeichnet. Auch die reduzierte Vgfl.-unterseite des 82 zeichnet sich durch ihre klar abgesetzte, reduzierte Zeichnung ohne Beschattung der Flägelwurzel aus. Ein $ zeichnet sich durch ein deutliches gesättigstes, sehr breites Aussenband wie sehr markanten Zellmakel auf den Hinter- flägeln aus: (=. lativittata m.); infolge dessen ist die V fgl.- unterseite wohl mehr verdunkelt als es fär saznnzo typisch ist. BRYK: ZUR VARIABILITÄT SCHWEDISCHER LEPIDOPTEREN. 115 ESPER erwähnt (l. c., p. 340) Stäcke ganz ohne Binden! Am besten entsprechen der echten D. v. sannio die Figg. 201 c, e (3), 201 g—h (9), und der Zazivittata 201 d (ERNST-ENGRAM- METER HIV it. sCEV) 1785): 9 Binesförden 'Onmamentologen auch bei anderen Schmetterlingen nicht unbekannte V erzie- rung hat dabei LINNÉ hervorgehoben, indem er bei der Diagnose auf die Gleichzeichnung der Vorflägel-Unterseite und Hinterflägel-Oberseite hinwies (»exgo alae infertiores extus simäillimae aliis superioribus a latere inferiore«). Diacrisia vulpinaria f. nebulosa nova. (Fig. 9.) Hinter- flägel monochrom aschgrau-braun ohne besondere Betonung des fär die Art typischen dunklen Nierenmakels; nur eine schwache verschwommene Aufhellung zwischen dem Flecke und dem sonst mehr oder weniger breiten Aussenrandbande deutet ihn an. Hingegen ist unterseits ein deutlicher End- zellfleck erhalten. Den Saum, der nicht aufgehellt ist, ziert die rosarote Befransung. Vorderflugel nichts Bemerkenswer- tes, der schwärzliche Teil des Endzellfleckes stark vom Rot verdrängt; unterseits ausser dem aufgehellteren Vorder- und Seitenfeld alles monochrom vernebelt. Type: I J ex. Delsbo (Helsingl.) leg. RUDOLPHI, c. m. Däiacrisia f. karelica nova. Das besonders Bemerkens- werte an dieser Form ist, dass der charakteristische Vor- derflugelzellmakel ganz rot ist und sohin markant von der mitteleuropäischen absticht, deren Extreme sogar das Rot zugunsten des Schwarzbrauns völlig: einzubässen vermö- gen, wie f. Krejae (nom. emend. pro Krejaz CLOSS (1914)) und deroseata CLOoSS (1916). Sonst zeichnet sich £arelica durch eine völlige Verrussung der Vegl.-Unterseite aus, wo- bei ausser der Rötung der Subkostalis noch der äussere Flägelteil rötlich grau erscheint. Ob die Kleinheit der Tiere typisch ist, wage ich nicht zu entscheiden. Type: I S, Kirjavalahti am Ladoga-See; leg. BRYK (1912), c. m.; das 2 ist von Helsingländern, die uberhaupt £arelica näher als vulpi- naria stehen, kaum zu unterscheiden. Die Helsingländer ge- hören oft zur f. moerens STRAND (ein typisches & in coll. NORDSTRÖM); fär die Männchen ist vor allem die unterseit- liche Verrussung der Vorderflägel und die Räckbildung des braunlichschwarzen Pigmentes im Zellmakel charakteristisch. 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Phragmatobia fuliginosa L. Das Hinterflägelgeäder ist bei diesem niedlichen Bären variabel. Wie bei manchen Tagschmetterlingen kann das aus der vorderen Diskusecke entspringende Rippenpaar sich bisweilen gabeln; und mir scheint fast, dass dies vielleicht ein Rassenmerkmal fär fuliginosa ist. Während bei schwedischen Stäcken (12 Ex. ex Delsbo, Stockholms Umgebung, in coll. NORDSTRÖM und c. m.) in der Mehrzahl (10: 2) dieses Rippenpaar direkt aus dem Dis- kus entspringt oder sich unmittelbar 'vor dem Diskus ga- belt, so zeigen Stiäcke deutscher Provenienz (Cassel, c. m.) eine sehr starke weit vom Diskus entfernte Gabel. Nach frei- lich so geringerem Material will ich nicht behaupten, dass dies durchaus ein Rassenmerkmal wäre, zumal es sich noch oft um Exlarva-Stäcke handelt und gerade die Zucht oft Geäderformen begänstigt. Jedenfalls sollen Exemplare mit ausgeprägter Rippengabel den Namen furcula nova erhalten. Beix:einem Exemplare: aus, Cassel (ce: rm.) ustidie hin terste der drei Rippen am hinteren Diskusende beider- seits atrophiert, sie soll f. atropha heissen. Auch bei der verwandten Arctinia caesarea GÖZE tritt unter drei Exem- plaren einmal der Gabelzustand auf. Auch ihn benenne ich analog furcula. Type: I SS, c. m. leg. WUCHERPFENNIG, Cassel. Plusia chrysitis L. ab. eroesus (nova m.). Unter meiner Ausbeute vom Sommer 1922 befindet sich ein Exemplar dieser schönen Plusia, das merkwärdigerweise die Zellendmakel vergoldet hat — eine Aberration, die bisher noch nicht be- obachtet wurde. Type: I d, c. I. Stockholm, Södra Mälar- strand. 3 Bei der Revision der hier behandelten schwedischen Lepidopteren liess es sich nicht vermeiden, dasz im Zusammen- hange auch diese oder jene auszerschwedische Form be- schrieben wurde; dadäurch wird nur ein plastischeres Gesammt- bild uber die Variabilität gewonnen. Översikt av de i vårt land hittills funna arterna av släktet Piaonia hh Di (fam- Muscidae). Av O. Ringdahl. Det artrika släktet Phaonrza omfattar stora eller medel- stora arter. Kroppsform än bred än tämligen smal. Han- nens ögon sammanstötande eller smalt skilda, honans panna bred, hos de allra flesta utan strimborst. Torax fyrstrimmig, strimmorna ibland otydliga eller de båda mellersta samman- flytande. Bakkropp i regel med ryggstrimma och stundom med skillerfläckar, men aldrig med verkliga pariga fläckar. Ben vanligen utan framträdande sekundära könskaraktärer. Baktibier med 1, sällan med 2 ryggborst nedom mitten. Vingarnas 3. ribba utan småborst vid basen. Vingfjäll stora, det undre långt förbiskjutande det övre. De flesta arterna äro skogs- och ängsformer. Några få tillhöra hydrofila växtsamhällen, men däremot saknas utpräglat xerofila element. Ej så få äro typiska blombesökare (serva, lugubris, alpicola, incana, basalis, morio, hybrida, consobrina, anthracina), några ha förnämligast sitt tillhåll på trädstammar (errans, signata, fuscata, Goberti m. f.) och av dylika äro en del huvudsakligen att träffa, där sav flyter fram (querceti, laeta, cincta, mirabilis). Hannar: I. SBenesvartar —. Ben delvis gula. 2 FAN balktner des — 3 » de. 2 a. Baklår starkt böjda, på undersidan nära spetsen med ett av långa borst bildat utskott. 43. frenata HOLMGR. N [0.0] N WW N D -— = Balkar utan utskott. (OS 1 de = dorsocentralborst. I 18 6. VY IO. I fr ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Akr. framför tvärsömmen saknas.! Akr. » » finnas. Antennborst fjädrat (fjädringen 2 ggr eller mera 3. antennledens bredd). Antennborst pubescent. Antennborst längfjädrat. Framtibier på baksidan utan längre behåring. I. Zncana WIED. Antennborst kortare fjädrat. Framtibier på bak- sidan utspärrat håriga. Baklår på undersidan inåt? endast med mycket korta borst. Brunaktig art med gulfärgad vingbas. 3. Aypobrida SCHNABL. Baklår på undersidan inåt med en rad av flera långa borst. Svartfärgad art med mörk vingbas. 4. morio ZETT. Baklår på undersidan inåt med en rad av långa borst. Svartgrå art. 5. consobrina ZETT. Baklår utan dylik borstrad. Svart art. 6. pallidisquama ZETT. Fram- eller mellanlår på undersidan vid spetsen med en rad av mycket korta, kraftiga borst. Nämnda ställen utan sådana borst. Endast framlåren med dylik borstrad. Ögon nakna. 32. Setifemur STEIN. Fram- och mellanlår beväpnade. Ögon håriga. 31. mirabilis RINGD. Antennborst fjädrat (fjädringen lika med eller längre än 3. ledens bredd). Antennborst pubescent. Bakkropp vid basen och på sidorna gulaktigt ge- nomskinlig. Tvärribbor mörkskuggade. 30:UTCiNeld RTR Bakkropp ej gulaktigt genomskinlig. Baktibier runt om med rik borst- och hårbeklädnad. 33. guerceti BOUCHE. 1 Akr. = akrostikalborst. FI. 16. ? Med baklårens undersida inåt åsyftas ej basaldelen utan den inåt- vända delen av undersidan. 3 Honan till denna art är okänd för förf. RINGDAHL: SVENSKA ARTER AV PHAONIA R. D. (FAM. MUSCIDAE). I 8. 19. Baktibier utan säregen borstklädnad. Tvärribbor mörkskuggade. Tvärribbor ej skuggade. Vitgrå art. Framtibier vanligen utan mittborst. 20: ulaeratr BIND: Svartgrå art. Framtibier med borst. 38. servaeformis RINGD. Antennborst kortfjädrat. Ögon täthåriga. Bak- kropp med skillerfläckar. 34. Goberti MIK. Antennborst långfjädrat. Ögon sparsamt håriga. Bakkropp utan skillerfläckar. 35. canescens STEIN. Blåsvart art med vid basen starkt gulfärgade vingar. 42. atrocyanea RINGD. Nästan blygråfärgade arter. Vingar ej gula. Tvärribbor beskuggade. Präalarborst långt. 40. cinclinervis LETT. Tvärribbor ej skuggade. Präalarborst saknas. S 41. halterata STEIN. Munkant långt framskjutande. Munkant ej eller föga framskjutande. Ögon tätt sammanstötande. Vingijäll gulaktiga. 8. lugubris MEIG Ögon något åtskilda. Vingfjäll vitaktiga. 0. alpicola ZETT. Ögon täthåriga. Bred art med fjädrat antennborst. 7. serva MEIG. Ögon korthåriga eller nakna Smala arter. Präalarborst. saknas. Nästan blygrå art. Al. Ahalterata STEIN. Präalarborst finnes. Antennborst kortfjädrat (fjädringen av antennernas bredd). Svängkolvar svarta. 39. nitida MACQ. Antennborst nästan naket. Svängkolvar gula. 25. longicornis STEIN. 4 bakre de. | 3 » > Bakkropp gul. Bakkropp ej gul eller endast vid basen genom- lysande gul. 19. 205 21. NN ND ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Torax helt gul eller på ryggsidan något förmörkad. 26. pallida FABR. Torax till stor del blågrå eller svartgrå. 205 Skutell helt gul. 1 par utvecklade akr. framför sömmen. 27. scutellaris FALL. Skutell vid basen svartaktig. 2 par akr. framför sömmen. 28. variegata MEIG. Akr. framför sömmen finnas. 28. Akr. » » saknas. 31: Bakkropp delvis genomlysande gul. Tvärribbor beskuggade. 30:-1NCiNCIA ABIT. Bakkropp ej genomlysande. 20: Ben gula» 'Framlår svarta. 347: eLfacHess STEIN: Ben svarta. Tibier delvis gulaktiga. 30: Tvärribbor beskuggade. Antennborst långfjädrat. 20. fLaeta: BAT. Tvärribbor ej beskuggade. Antennborst kortfjädrat. 34. Goberti MIK. ula. rufipalpis MACQ. Präalarborst saknas. Palper g 2 Präalarborst långt. 3 Skutell i spetsen gul. 3 Skutell ej;gulli:spetsen: 3 Ögon något åtskilda. Baklår svarta. 13. perdita MEIG. Ögon sammanstötande. Baklår gula. 34. Antenner svarta. 12. errans MEIG. Antennernas basleder gula. ; 35 Framlår helt gula. Framtibier sällan med borst. Baklår på undersidan inåt utan borsthår. TÖM 1ekratcar BAD Framlår vid basen svarta. Framtibier med borst på utsidan. Baklår på undersidan inåt med långa borsthår. 11. signata MEIG. Mellantibier på baksidan med borst i 2 rader. 2: DUSAN: Mellantibier med I rad borst på baksidan. Syå Baklår på undersidan långhåriga. ; 15. erronea SCHNABL. RINGDAHL: SVENSKA ARTER AV PHAONIA R. D. (FAM. MUSCIDAE). 38. 43. 44. ND (GS Baklår ej långhåriga på undersidan. Baklår på undersidan inåt med flera starka borst, mellantibier på framsidan med ett borst. Stor art + 8 mm. 14: vagans FALL. Baklår utan längre borst på undersidan inåt, mel- lantibier utan borst på framsidan. Mindre art 7 mm. 22. ostrogotica Nn. Sp. Skutell i spetsen gul. 20. apicalis. STEIN. Skutell ej gul i spetsen. Baktibier runt om tätt borst- och hårbeklädda. 16. crinipes STEIN. Baktibier enkla. Alla lår till största delen svarta. Mellan- och baklaår till största delen gula. Antennborst långfjädrat. Ögon sammanstötande. 21. palpata- STEIN. Antennborst pubescent. Ögon ganska brett åt- skilda. 24. magnicornis ZETT. Tvärribbor brett brunkantade, bakkroppsspets utan säregen borstklädnad. TyEMa jus calas EAT Tvärribbor ej tydligt mörkskuggade. Bakkroppsspets på undersidan med tät borstsam- ling, mellanlår på undersidan med tydliga borst, antenner helt svarta. 18.1 Dillifera, LETT. Bakkroppsspets på undersidan endast kortare fin- hårig, mellanlår utan utvecklade borst på under- sidan, antenner vid basen delvis gula. 19. rufiseta: LETT. Honor: Ben helt svarta. Ben delvis gula. 4 bakre de. Lu tekgnde: Akr. framför sömmen saknas. Akr. finnas. Antennborst fjädrat (2 ggr eller mera 3. antenn- ledens bredd). Antennborst pubescent eller kortfjädrat. 40. SSE & NH 44. NN ND Lam) OB NÖD NN Sj ; NN un 6. 2 15. ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Framtibier runt om nästan likformigt korthåriga. Antennborst mycket långt fjädrat. Ica nANVIDED: Framtibier på baksidan utspärrat håriga. Antenn- borst kortare rjädrat. Brungråaktig. Baklår på undersidan inåt utan längre borst. 3. Aybrida SCHNABL. Svart. Baklår på nämnda ställe med flera längre borst. A.: inorio ILBTT: Tydligt gråpudrad art med gulfärgad vingbas. Framtibier tilltryckt håriga. Baklår på undersidan inåt med flera långa borst. 5. consobrina ZETT. Svart, knappt gråpudrad, med mörk vingbas. Fram- tibier på baksidan utspärrat korthåriga. Baklår på undersidan inåt vanligen utan längre borst. 6. pallidisquama ZETT. Antennborst fjädrat. Antennborst pubescent. Tvärribbor tydligt mörkskuggade. Tvärribbor ej beskuggade. Framtibier på utsidansmed 1 eller 2 borstildluc:a F55 MM. 38. servaeformis RINGD. Framtibier utan borst på utsidan. Baktibier med I ryggborst långt nedom mitten. Akr.-rader ej särskilt närstående. 29. Jaeta FALL. Baktibier vanligen med 2 ryggborst, om endast I detta ungefär på tibians mitt. Akr.-rader mycket närstående. 31. mirabilis RINGD. Framtibier på utsidan med ett borst. 3150 sCAMESCeNS, STEIN Framtibier utan mittborst. Svängkolvsklubba mörk. 33. guerceti BOUCHÉ. Svängkolvsklubba gul. 34. Goberti MIK. Svartblå art med vid basen starkt gula vingar. 42. atrocyanea RINGD. Svartgrå arter. Vingbas, vingfjäll och svängkolvar gula. Svartbrun art. 43. frenata HOLMGR. KE: NS 1-5: RINGDAHL: SVENSKA ARTER AV PHAONIA R. D. (FAM. MUSCIDAE). Vingbas knappt något gul, vingfjäll bleka, sväng- kolvar vanligen mörka. Tvärribbor mörkskuggade. :Präalarborst ganska långt. 40. cinctinervis ZETT. Tvärribbor ej tydligt mörkskuggade. Präalarborst saknas eller mycket kort. 41. Aalterata STEIN. Antennborst fjädrat (fjädringen bredare än 3. an- tennledens bredd). Ögon långhåriga. Stora och breda arter. Antennborst fjädrat eller pubescent. Ögon kort- håriga eller nakna. Mindre, något smala arter. Munkant långt framskjutande. Munkant ej eller föga framåtsträckt. 7. serva MEIG. Vingfjäll vanligen gula. 8. lLugubris MEIG. Vingfjäll vitaktiga. OAL PICOLANABIES Akr. ej eller knappt utvecklade. Antenner mycket långa med nästan naket borst. Framtibier utan borst på utsidan. 25. longicornis STEIN. Akr. finnas. Antenner normala med tydligt pu- bescent eller kortrjädrat borst. Framtibier med borst. Antennborst kortfjädrat. Kostaltagg mycket lång (ungefär = !/2 av bakre tvärribbans längd). 39. nitfida MACQ. Antennborst pubescent. Kostaltagg kortare. Se Anbakretde: FA FL NNE Bakkropp gul. Bakkropp ej gul. Huvud, mellankropp och bakkropp gula. 26. pallida FABR. Huvud och torax till stor del mörka. Skutell helt gul." Toraxsidor till stor del gula, rygg- strimmor smala. 27. scutellaris' FALL. Skutell vid basen mörk. Torax utom framhörnen svartgrå, dess strimmor breda. 28. wvariegata MEIG. Akr. framför sömmen saknas. Akr. finnas. Skutell i spetsen gul. 23 16. 20. 19. NN Wm NN OB NN [GS [GT ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Skutell ej gul i spetsen. Antennernas första leder gula. Palper vanligen mer eller mindre gula. Antenner och palper svarta. Mycket stor art c:a + 10 mm. Lilla tvärribban ej mörkskuggad. 1 Öv Rrerratice. ATI: Mindre art c:a 7 mm. Båda tvärribborna tydligt brunkantade. 11. signata MEIG. Alla lår gula eller endast det främsta paret vid basen svarta. 12. errans MEIG. Fram- och mellanlår till stor del svarta. 13. perdita MEIG. Präalarborst saknas. Palper gula. 23. rufipalpis MACQ. Präalarborst långt. Palper mörka. Mellantibier på baksidan med borst i 2 rader. Fram- tibier på baksidan med något längre behåring. 2 0OASAlTSKÅBDED: Mellantibiernas borst i enkel rad, framtibier runt om nästan likformigt håriga. Framtibier utan borst på utsidan, mellantibier på framsidan utan borst. Baklår utan längre borst på undersidan inåt. 15. erronea SCHNABL. Framtibier med borst på utsidan, mellantibiernas framsida med borst. Baklår med flera längre borst på undersidan inåt. 14: wäsars EALD. Antennborst pubescent. 36. grandaeva ZETT. Antennborst fjädrat. Ben gula, framlår delvis svarta. 37. £Lraciuis STEIN. Endast tibierna helt eller delvis gula. Tvärribbor ej mörkskuggade. 34. Goberti MIK. Tvärribbor brett mörkskuggade. 29. laeta FALL. Skutell i spetsen gul. Ben gula, framlår delvis svarta. 20. apicalis STEIN. Skutell —okt. Ho- nor har förf. tagit ända fram i november samt på våren i april, varför det är troligt, att dessa kunna övervintra. Grupp V. Även till denna grupp har förf. måst föra arter med något olika habitus. Närbesläktade synas /laeta, cincta, mi- rabilis, setifemur, querceti, Goberti och canescens vara. De flesta av dessa eller möjligen alla äro savsugare .och träffas därför oftast på trädstammar. MNäitida, cinctinervis och hal- terata bilda en grupp för sig under det atrocyanea är en mera fristående art. SCHNABL har fört flera av de ovan uppräknade arterna till undersläktet £up/hemia, men det synes förf. föga sannolikt, att de äro så nära besläktade med serva, som väl får anses som typ för detta undersläkte. 29. JIaeta FALL. Vitgråpudrad art av något långsträckt kroppsform. — J — Ögon håriga, något åtskilda av en smal pannstrimma och ganska breda orbiter (ungefär av pann- strimmans bredd), antenner långa, svarta, palper svarta. Torax- strimmor skarpt tecknade, skutell med svart basalfläck, som övergår på torax. Bakkropp med : skillerfläckar och rygg- strimma av smalt trekantiga fläckar. Ben något varierande till färgen, än helt svarta eller vanligen tibierna mer eller mindre gula, framtibier med eller utan mittborst, baklår på undersidan inåt med kortare borst. Vingfjäll vita, svingare gula. L. 7-—8,; mm. Arten förekommer på trädstammar och kan framför allt 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. sökas, där sav sipprar fram. Juni—aug. Den är ganska säll- synt och känd från Skåne till Lappland. 30. cincta ZETT. Lik föreg. art men lätt skild genom den genomlysande gula färgen på bakkroppen. Antennborst något kortare fjädrat. Skutell utan basalfläck. Bakkropp med smalare ryggstrimma och en föga markerad fläck vid bakkanten på. varje ,sidatav:.2:,0ch.3::segmentet:i,vL.sc:a Zum. En sällsynt art med liknande vistelseort som föreg. En- dast känd från Skåne. Juni, juli. 31. mirabilis RINGD. (Keilinz COLLIN i Parasitology 1917). Liknar mycket till utseendet ett stort ex. av laera men har något bredare bakkropp, något kortare fjädrat an- tennborst och obetydligt bredare panna. Akr.-raderna äro mycket närstående. Bakkropp med ryggstrimma och svarta segmentbakkanter. Ben svarta. Svingare svartaktiga. L. 8 —+ 10 mm. En mycket sällsynt art, som i vårt land endast är känd från Hälsingborgstrakten, där förf. fångade ett J-ex. vid ut- sipprande "sav på en ek; Arten beskrevs i Ent. Tidskr: 1916 och följande år blev samma art beskriven från England av COLLIN. 32. setifemur STEIN. Till utseendet som gquercelti. — $Ö -— Ögon något åtskilda av en smal strimma och smala grå or- biter, antennborst fjädrat, antenner och palper svarta. Torax- strimmor fina och otydliga. Bakkropp med tämligen bred hel ryggstrimma. Ben svarta, framtibier utan mittborst, bak- tibier fint och tätt håriga på insidan, utsidan framtill med en rad fina borst, utsidan baktill med flera borst. Vingar klara, vingfjäll vita, svingare svartaktiga. L. + 8 mm. Endast ett J-ex. känt, vilket befinner sig i framlidne Professor P. STEINS samlingar. EX. togs på en björkstam i Hälsingborgstrakten juli 1913. 33. guerceti BOUCHÉ (År. platyptera ZETT.). Mörkt gråfärgad art med blågråaktig anstrykning. — J — Ögon nakna, något åtskilda av en smal, svart pannstrimma av an- tennernas bredd och vitglänsande orbiter, antenner ganska korta, svarta, med kort fjädrat borst, palper svarta, något RINGDAHL: SVENSKA ARTER AV PHAONIA R. D. (FAM. MUSCIDAE). 137 förtjockade. Toraxstrimmor föga tydliga, de mellersta van- ligen sammanflytande till en bred strimma. Bakkropp ganska smal med jämnbred hel ryggstrimma och svaga skillerfläckar. Ben svarta, mellan framhöfterna ett par starka bakåtriktade borst, framtibier' utan mittborst, baklår på undersidan med I grövre borst. Vingar klara, vingfjäll vita, svingare svart- aktiga, L. c:a 6 —7,5 mm. Fannen ganska sällsynt på trädstammar i södra Sverige: Skåne flerstädes (förf.), Östergötland, Gottland (förf.). 34. Goberti MIK. — Ganska bred och något välvd art. — gg — Ögon med de vitglänsande orbiterna sammanstö- tande, antenner och palper svarta, de senare något förtjoc- kade. Torax ganska ljust pudrad med tydliga strimmor. Bakkropp ganska bred med mycket tydliga skillerfläckar och med föga tydlig ryggstrimma. Ben svarta, baktibier stundom något genomlysande, framtibier utan mittborst, baklår på undersidan inåt endast med mycket korta borst. Vingar klara. Vingfjäll vitaktiga, svingare gula. L. c:a 8 mm. Sällsynt art, endast funnen i Skåne i Hälsingborgstrakten, såväl i lövskog som i barrskogsplantering (förf.), samt i Öster- götland (WAHLBERG) enl. ex. i Riksmusei samlingar. Maj — aug. 35: canescens STEIN. Som föreg. art men toraxstrimmor föga framträdande. Bakkropp utan skillerfläckar men med tydlig och jämnbred ryggstrimma. L. 6—8 mm. Hittills endast träffad i Östergötland (BOHEMAN) enl. ex. i Riksmusei samlingar. 36. grandaeva ZETT. — 9 — Panna tydligt framskju- tande, så bred som ett öga, ett par korta, svaga strimborst finnas, ögon kort och glest håriga, antenner långa med tyd- ligt pubescent borst, antenner vid basen något gulaktiga, munkant så långt framskjutande som pannan, palper till största delen gula, svagt förtjockade, torax och skutell gråa, strimmor föga tydliga, präsuturala akr. finnas men mycket svaga, präalarborst långt, ben gula, framlår vid basen mörka, framtibier utan mittborst, mellantibier utan borst på fram- sidan, baklår utan längre borst på undersidan inåt, vingar T38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ganska starkt gula vid basen, vingfjäll och svingare gula; kostaltagg saknas. L. + 8 mm. Endast I $Y-ex. taget av BOHEMAN i Dalarna. (Riks- museum.) 37. gracilis STEIN. — En långsträckt, smärt art med långa ben och av ett fuscazaliknande utseende. Möjligen är den också att hänföra till denna grupp. — I — Askgrå. Ögon sparsamt håriga, något åtskilda av breda, vitglänsande orbiter och en smal pannstrimma, antenner långa, svarta med medellångt fjädrat borst, palper smala svarta. Torax- strimmor ganska svagt framträdande. Akr. i närstående rader, även fortsättande bak tvärsömmen. Bakkropp gulgråaktigt pudrad, smal med fin rygglinje. Framtibier med I eller 2 mittborst, baklår på undersidan inåt endast med kortare borst. Vingar klara med något mörkkantade tvärribbor. Vingfjäll vitaktiga, svingare gula. L. 7—8 mm. Endast funnen i Jämtland, där förf. tagit den vid Unders- åker i den boreala regionen på trädstammar. Juni— aug. 39. servaeformis RINGD. — Svartgråaktig något bred art. — J — Ögon täthåriga, något åtskilda av en smal strimma och fina orbiter, antenner svarta med medellångt fjädrat borst, palper svarta. Toraxstrimmor breda och tyd- liga, akr. långa i två fullständiga rader. Bakkropp med bred ryggstrimma och utpräglade skillerfläckar. Ben svarta, mel- lanlårens borst på undersidan långa och fina, baklår på under- sidan inåt utan längre borst, baktibier på utsidan baktill med 2, framtill med 3 något finare borst. : Vingar med något mörkskuggade tvärribbor. Vingfjäll vitaktiga, svingare gula. I. cia, 5,5 mm. Endast känd från Skåne (Hälsingborgstrakten). 39. nitida MACQ. — Långsträckt art, svartglänsande, mycket tunt gråaktigt pudrad. — J — Ögon nästan nakna och tydligt åtskilda, antenner och palper svarta. Torax svart med mycket otydligt framträdande strimmor, akr. korta och svaga, präalarborst kort. Bakkropp glänsande med en bakifrån sett svagt framträdande bred ryggstrimma, som ut- vidgar sig åt sidorna på segmenten. Ben svarta, framtibier med mittborst, baklår på undersidan inåt endast med korta RINGDAHL: SVENSKA ARTER AV PHAONIA R.D. (FAM. MUSCIDAE). 139 fina borsthår, baktibier på utsidan baktill och framtill med vardera 2 borst. Vingar gulaktiga med lång kostaltagg och nästan rak bakre tvärribba. Vingfjäll vitaktiga. L.6—7 mm. Förekommer bland strandvegetation och är känd från Skåne och Gottland (förf.). Sällsynt. 40. cinctinervis ZETT. (Möjligen är aenetventris ZETT. denna art och bör då detta namn användas.) — Glänsande svartgråaktig eller blygråaktig art av smal kroppsform. — $ — Ögon håriga, med de vitglänsande orbiterna sammanstötande, kinder av antennernas bredd, antenner svarta med pubescent borst, palper svarta. Torax med breda men otydliga strim- mor. Bakkropp blygråglänsande med bred ryggstrimma. Ben svarta, framtibier utan mittborst, mellanlår på under- sidan med fina borsthår, mellantibier på framsidan utåt ofta med ett kortare borst, baklår på undersidan inåt med längre borst. Vingar med tydlig kostaltagg. Vingfjäll vitaktiga, Svingarer gula. c:a Omm. Synes vara en nordligare art och är känd från Lappland och Jämtland. Förf. fångade den på björkstammar intill myr- marker i den boreala regionen vid Enafors och Gäddede i Jämtland. — Juli. I Skåne har förf. desssutom påträffat ett par ex., som möjligen tillhöra denna art. 41. Aalterata STEIN. — Mycket lik föreg. art. — J — Ögon glesare håriga, kinder smalare, toraxstrimmor otydliga, de mellersta ofta sammanflytande, akr. svagare. Vingar med liten: kostaltagg och rak bakre tvärribba., L. c:a 6 mm. Endast känd från Skåne, där förf. funnit den i Hälsing- borgstrakten bland yppig örtvegetation i skog på något fuk- tiga lokaler. 42. atrocyanea RINGD. — Ganska långsträckt art av svartblåaktig färg. — J — Ögon sammanstötande med spar- samma hår, antenner och palper svarta, antennborst pube- scent. Torax och skutell svarta, den förra med knappt skönj- bara strimmor. Bakkropp svart med blåaktig glans, utan teckning. Ben svarta, framtibier utan borst, baklår på under- sidan utåt med fullständig borstrad, inåt ganska täthåriga med en rad fina, ej långa borst. Vingfjäll och svingare gula. [Eee An: 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. En nordlig art från Lappland ooh Jämtland (förf.). Säll- synt. Ett J-ex. i Riksmusei samlingar, taget av BOHEMAN i Lappland. Grupp VI. En förmedlande länk mellan släktena Phaonia och La- stops utgör sannolikt nedanstående egendomliga art, vilken saknar de för sistnämnda släkte karakteristiska borsten å bakhöfterna men som genom kroppsform och benens egen- domliga beskaffenhet hos J tyder på frändskap med Lasiops- arterna, av vilka de flesta ha utvecklade sekundära köns- karaktärer på benen. Honan saknar pannstrimborst. 43. frenata. HOLMGR. — Svartgråaktig långsträckt. art. — g — Ögon gleshåriga, sammanstötande, antenner svarta med nästan naket borst, palper svarta. Torax svartaktig med mycket otydliga strimmor, de. 4, akr. mycket korta och fina. Bakkropp glänsande, nästan blygrå med smal rygg- strimma. Ben svarta, framtibier med mittborst, mellanlår på baksidan vid basen med några längre, böjda borst, mellan- tibier med tvåradiga borst. Vingar vid basen gulaktiga. Vingfjäll och svingare gula. L. + 6 mm. I Sverige endast funnen i nordligaste Lappland i björk- regionen vid Torneträsk (förf.) juli 1917. Sedan ovanstående översikt skrevs, har Malloch i Trans- actions of the American Entomological Society, detta år, fram- lagt en bearbetning av de i Nordamerika förekommande Phaonza-arterna. Gemensamma med den europeiska faunan äro endast 4 eller 5 arter: querceti, serva, errans frenata, och möjligen consobrina. Dessutom är det möjligt, att citreibasis MALLOCH är identisk med den av förf. beskrivna atrocyanea. Malloch har för querceti och en amerikansk art, hilariformis STEIN, uppställt ett nytt släkte, som han kallar Dendrophaonia. Coleopterologische Beiträge. Von Dr. Max Bernhauer. Öff. Notar, Horn, N. Oesterreich. 1. Uber Atheta depressicollis FAuv. und deren Verwandte. Åtheta depressicollis FAUV. ist, wie der Autor richtig bemerkt, mit corvzza THOMS. sehr nahe verwandt und ist deshalb in die Untergattung Aznoplera zu stellen. Die Art ist ziemlich weit verbreitet, aber, wie es scheint, sehr selten. Sie kommt im mittleren Europa hochalpin unter Steinen oder an Schneeflecken, sowie im Norden Europas vor. FAUVEL beschrieb die Art aus den Hoch-Pyrenaeen (Gavarnie), EPPELSHEIM stellte das Vorkommen am Grossglockner und in den steirischen Alpen fest. Ich selbst besitze Stucke vom Grossen Priel im Totengebirge, Hohen NNock im Sensengebirge und vom F£Eäisenerzer Reichenstezn, an welchen Fundorten die Art von Freund PETA und mir uber der Baumgrenze in ein- zelnen Stäcken erbeutet wurde, weiter wurde der Käfer in den WVordtiroler Bergen (Jungholz) von Pfarrer AMMANN auf- gefunden. Endlich befinden sich in meiner Sammlung Stucke von Helsingfors (Finnland), Reosvand (STRAND) und Syd Varanger (Noriwegen). Bei der genannten Art ist das Endglied der Fähler bei beiden Geschlechtern gleich gebildet, höchstens so lang als die zwei vorhergehenden zusammengenommen, die vor- letzten Fiählerglieder sind stark quer, fast doppelt so breit als lang, das 3. Glied um ein gutes Stuck kärzer als das zweite. Der Halsschild und der Kopf sind beim Y schwächer, 142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923 beim SI tiefer eingedräckt, das 8. Tergit beim J bogig aus- gerandet, das 6. Sternit stark vorgezogen und hinten in einem ziemlich regelmässigen, breiten Kreisbogen gerundet, das 4. vollkommen freiliegende Tergit deutlich quer eingedräckt. Die Grösse schwankt zwischen 2 und 2!/> mm, die Stäcke aus den Alpen sind in der Regel kleiner. Von dieser Art sind die im nachfolgenden beschriebenen neuen Arten nach meiner Ansicht bestimmt verschieden. Ar/heta (Oreostiba) Yanssoni nov. spec. In der Gestalt, Färbung, Grösse und Skulptur der depres- stcollis FAUV. äusserst ähnlich und auf den ersten Blick mit ihr sehr leicht zu verwechseln, jedoch ist das 4. freiliegende Tergit nicht quer eingedruäckt und die Geschlechtsauszeich- nungen des g$ sind etwas anders. Das Endelied der Fiähler ist beim SI viel länger als beim £, mehr als doppelt so lang als breit, so lang als die 3 vorhergehenden zusammenge- nommen, beim 2 ist das Endglied der Fiähler so wie bei depressicollis gebildet. Endlich ist das ebenso stark als bei der letztgenannten Art vorgezogene 6. Sternit viel schmäler gerundet und in der Mitte des Hinterrandes etwas stumpf- winkelig geformt. Die Grösse ist bei normaler Praeparierung 2 mm. Diese Art ist wegen des fehlenden Quereindruckes am sechsten (vierten vollkommen freiliegenden) Tergite trotz der nahen Verwandtschaft mit depressicollis systematisch in die Untergattung ÖOreostiba zu stellen, in welcher sie mit /rigida ebenfalls viele Berährungspunkte gemeinsam hat. Diese Art ist von der neu beschriebenen durch dreimal grössere Gestalt, weniger kurze Fähler und stärker queren Halsschild zu unterscheiden. Das niedliche Tierchen wurde von Redakteur: ANTON JANSSON auf der Insel Gotska Sandön am sandigen Meeres- ufer an einer Vogelleiche, teils in Gesellschaft der Athefta puncticeps "THOMS. unter Holzstäcken aufgefunden und sei dem Entdecker freundlichst gewidmet. Atheta (Oreostiba) glaciez nov. spec. Von depressicollis durch dreimal so grosse Gestalt, käur- zeren Halsschiid, viel längere Fähler, tiefere und breitere Ein- MAX BERNHAUER, COLEOPTEROLOGISCHE BEITRÄGE 143 dräcke am Kopf und Halsschild, kärzere Flägeldecken, weniger deutlich quergefurchtes 6. Tergit und etwas andere Bil- dung der letzten Hinterleibsringe des 3s verschieden. Von frigida . SAHLB.; dem die Art habituell sehr ähnlich ist, unterscheidet sich die neue Art durch viel matteren Vorder- körper, längere Fihler, tiefere Eindräcke am Kopf und Halsschild. Die Fähler sind lang und diänn, die vorletzten Glieder nicht quer, das 3. Glied nicht 'kärzer als das 2., der! Flals- schild ist um die Hälfte breiter als lang, wie der Kopf beim 3$ breit und tief ausgehöhlt, mattchagriniert und fein punk- tiert. Die Fläugeldecken nur mässig länger als der Halsschild, matt chagriniert und ziemlich fein und mässig dicht punk- tent: nutinterleib sams 61 Tergit nicht so stark quergefurcht wie auf den fruheren. : Länge: 3,; mm. Beim SJ das 8. Tergit abgestutzt und etwas gebuchtet, das 6. Sternit weit vorgezogen, hinten in mässig breiten Bogen gerundet. Spitzbergen: Adventbei (von ROETTGEN erhalten). 2. Zur Kenntnis der Gattung Oligota. Oligota (Holobus) kypocyptina nov. spec. Der ÖOligota apicata ER. nahe stehend, von der gleichen Färbung, jedoch kleiner, glänzender, seitlich etwas weniger erweitert, weniger gewölbt und die Punktierung des ganzen Körpers, insbesondere des Hinterleibes feiner und weitläufiger. Der .-letztere. ist; nur. spärlieh und :äusserst fein: punktiert. Die Fähler sind rötlichgelb mit angedunkelter Spitze. Länge: ”/4 mm. Antillen: Guadeloupe (PLASON). Oligota (Holobus) albidicornis nov. spec. Mit der vorigen Art nahe verwandt, fast gleich gefärbt, die Fäuhler jedoch weissgelb, von gleicher Grösse, stark glän- zend, an den Seiten stärker erweitert, nach räckwärts stärker verengt, die Punktierung sehr spärlich, auch auf den Flägel- decken sind nur wenige Punkte ersichtlich. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923 Die Fähler sind ziemlich gestreckt, gegen die Spitze gleich- mässig verdickt, ohne scharf abgesetzte Keule, die vorletzten kaum quer, das letzte stark entwickelt, oblong, doppelt so lang als breit, fast so lang als die drei vorhergehenden zu- sammen. Die hellgelbe Färbung der Hinterleibsspitze ist ausge- dehnter als bei der vorigen Art. Länge: ”/4 mm. Antillen: Guadeloupe (PLASON). Oligota (Holobus) mänutissima nov. spec. Nur halb so klein als die vorherigen Art, ganz von der Gestalt eines winzigen Hypocyptrus, seitlich stark erweitert und nach räckwärts stark zugespitzt, stark gewölbt, lack- glänzend mit ganz unbestimmter, undeutlicher und sehr spär- licher Punktierung. Die Unterseite ist rostrot, Kopf und Halsschild rot, die Flägeldecken und die Oberseite des Hinterleibes bis auf die hellgelbe Spitze pechschwarz bis pechbraun. Die Fähler kurz, mit viergliedriger kurzer Keule, das letzte Glied nicht länger als die zwei vorhergehenden zusammengenommen. Die Beine sind rostrot, die ganzen Fuähler rötlichgelb. Lange: "/evmm. Antillen: Guadeloupe (PLASON). Oligota (Holobus) zZestaceorufa nov. spec. Etwas kleiner und weniger breit als al!bidicornis m., ein- färbig gelbrot, mit helleren Fählern und Beinen, durch die Färbung auch von den öäbrigen westindischen Arten der Untergattung Holobus sofort zu unterscheiden. Der Körper ist stark gewölbt, stark glänzend, an den Seiten mässig erweitert und nach räckwärts weniger plötz lich verengt, als bei den meisten äbrigen Arten, die Fähler sind kurz, die Keule dreigliedrig, stark erweitert, das End- glied fast kugelig, an der Spitze verrundet, nicht länger als die zwei vorherigen zusammengenommen, das 8. Glied nur mässig breiter als das 7. Kopf und Halsschild kaum, Flägeldecken und Hinterleib MAX BERNHAUER, COLEOPTEROLOGISCHE BEITRÄGE 145 äusserst fein und spärlich punktiert, der letztere ist länger behaart als normal. Länge: ”/,+ mm (bei ziemlich ausgezogenem Hinterleib). Antillen: Sz. Thomas (v. EGGERS). In der Sammlung des naturhistorischen Staatsmuseums in Wien und in meiner eigenen. Oligota (s. st.) rhopalocera nov. spec. Von der Färbung der vorigen Art, infolge des gleich- breiten Hinterleibes in die Untergattung ÖOflgota s. st. zu stellen und hier wahrscheinlich mit 72zfa CAM. verwandt, jedoch von dieser mir nur aus der Beschreibung bekannten Art gewiss durch anders gefärbte und andere Punktierung der Flägeldecken verschieden. Gleichbreit, glänzend, Kopf und Halsschild kaum punk- tiert, die Fluägeldecken viel länger als der Halsschild, zusam- men etwas breiter als lang, nicht allzu fein und nicht sehr spärlich punktiert. Hinterleib sehr fein und sehr weitläufig, in den deutlich entwickelten Querfurchen der 3 ersten frei- liegenden Tergite stärker und dichter punktiert. Känger mm; Vom selben Fundorte wie der vorige. In denselben Sammlungen. Oligota (s. st.) japonica nov. spec. Ich habe diese Art urspränglich fär znfata MANNH. gehalten und bei Beschreibung der OZ. Formosae m. mit dieser verglichen. Bei grändlicher Durchsicht der Gattung anlässlich der Verfassung des Weltkatalogs der Staphyliniden bin ich zur Uberzeugung gelangt, dass wir es in dem japanischen Käfer mit. einer guten, von znflara verschiedenen Art zu tun haben, die sich von dieser durch die Fählerbildung und weitläufigere Punktierung bei einiger Aufmerksamkeit leicht unterscheiden lässt. Der Halsschild ist etwas breiter, der Körper daher weniger nach vorn verengt. Die Fähler sind mässig kurz, gegen die Spitze fast gleich- mässig verdickt mit schwach abgesetzter, funfgliedriger Keule. IO — 2375. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 2 (1923). 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923 In der Färbung sind beide Arten gleich. Länge: Iil.mm: Japan: Okayama, Bukenzi (SAUTER). Oligota (s. st.) filaria nov. spec. Der OZ. pusillima GRAV. äusserst nahe stehend und nur durch kleinere und viel schmälere Gestalt, im Verhältnis zum Halsschild breiteren Kopf, seitlich weniger gerundeten und etwas weniger breiten Halsschild, kärzere und rauher punk- tierte Flägeldecken und die Färbung verschieden. Diese ist rötlichgelb, der Hinterleib ist vor der Spitze verschwommen angedunkelt. Länge: I mm (bei ausgezogenem Hinterleib). Syrien: Haifa (STUSSINER, 1880). Oligota (s. st.) Muensteri nov. spec. Gleichfalls der pusillima GRAV. nahe verwandt, kleiner, schmäler, heller gefärbt, die Fähler mit schwach abgesetzter, viergliedriger Keule, der Kopf breiter, der Halsschild schmäler, die Flägeldecken länger, die Punktierung feiner und weit- läufiger. Länge: ”/+-—1 mm (bei + ausgezogenem Hinterleib). Ich erhielt diese Art von meinem lieben Freunde MUEN- STER aus Kongsberg, Drammen, Gran in Norwegen unter dem Namen pumäzlio, von welcher sich die Art durch viel kleinere, schmälere Körperform, weniger schmalen Halsschild und weniger lange Flägeldecken sofort unterscheiden lässt. Försök till en insektgeografisk indelning av svenska skalbaggar. Av Gösta R. Cedergren. På Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 december 1914 framkastades av numera framlidne Adjunkten E. SELLMAN ett förslag om utgivandet av kartor över Skandi- navien, lämpliga såsom underlag vid insektgeografiska under- sökningar. Det är att hoppas, att detta förslag väcker det livligaste bifall inom entomologiska kretsar. Det var ej för tidigt, att denna fråga väcktes till liv. Efter det att LINNÉ bragt reda och ordning i systemet, följde en tid, under vilken allt utmynnade i ett beskrivande av arter att stoppa in i systemets fack. Att en del av våra utmärkta entomologer under tidernas lopp varit behärskade endast av samlarvurm, var därför ej att undra över. Art- kunskapen är fortfarande en nödvändig sak, men den får ej längre vara målet utan endast medlet. Det finnes många synpunkter att anlägga vid samlandet och många frågor att utreda. Vid noggrannare studier skall helt säkert den ena frågan efter den andra uppställa sig och locka till lösning. Vi kunna glädja oss över att i landet äga en hel skara unga män, som med iver och intresse ägnat sig åt insekter- nas studium. Om dessa studier inriktades med särskilda mål för ögonen, skulle mycket kunna uträttas till kännedomen om vårt lands insekter, deras utbredning och invandringshistoria. Ingen bör anse, att även små bidrag till dessa frågor äro värdelösa. De bilda tillsamman med många andra så småningom ett stort helt. Därför bör var och en beflita sig 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. om att noggrant anteckna fynd, som göras och hälst böra mindre övade entomologer även insamla exemplar av arter såsom belägg för de uppgifter, han har att meddela. Man bör alltid anteckna förekomstsättet av insekterna på olika lokaler, även om detta ej synes vara det naturliga. Årstid är mången gång av intresse och i vissa fall även år, när det gäller periodiskt uppträdande eller rikligare förekomster av eljest sällsynta arter. Väl etiketterade samlingar skulle i en framtid bli ett gott underlag för utredandet av många insekt- geografiska spörsmål. En stor hjälp härvid och så gott som oundgängligt nödvändigt blir ett stort kartmaterial, sådant som Adjunkten E. SELLMAN tänkt sig det. Det kommer, tror jag, att väcka sporrande och eggande på många, som få ett tillfälle att verkligen kunna göra något av sina insekt- samlingar. Vid införandet av uppgifter måste naturligtvis förfaras med stor kritik och endast sådana uppgifter, som grunda sig på säkert bestämda exemplar, införas. Detta för undvikande av en mängd mycket ledsamma misstag, som kunna bli till stort förfång. Jag vill här i största korthet framkasta några frågor, vid vilkas belysande och lösande ett kartmaterial vore till nytta: : Vad betingar skalbaggarnas nuvarande geografiska utbred- ning i Sverige? Är det klimatiska eller andra orsaker? Hava några förskjutningar inträtt i en forntida annorlunda gestal- tad utbredning? Av dessa frågor vill jag med några ord vidröra den första. Skalbaggarnas utbredning 1 Sverige. Vår kännedom om insekterna är ännu delvis så ofull- ständig, att det på närvarande ståndpunkt är vanskligt att söka lösa insektgeografiska problem. EINAR WAHLGREN har påpekat detta (Sveriges insektgeografiska indelning sid. 137). Att det därför är på tiden att inrikta sig på ett noggrannare studium av insekternas utbredning inom ännu ofullständigt ' undersökta delar av landet, är tydligt... Upptagen av annat arbete kan jag ej disponera tid till något målmedvetet arbete på detta område, allrahälst som jag endast är amatör. Jag GÖSTA R. CEDERGREN, INSEKTGEOGR. INDELN. AV SV. SKALBAGGAR 149 har likväl ej kunnat underlåta att ibland taga vara på eller göra anteckningar om arter i mindre besökta trakter i Sverige och därvid funnit en viss lagbundenhet i utbredningen av en del arter. Efter det man hittills vet om skalbaggarnas utbredning synas de mig, vad Sverige beträffar, kunna indelas i stort sett i följande grupper: I. sydliga arter, 2. arter allmänna eller spridda över hela landet, 3. nordliga (inclusive arktiska) arter, 4. bipolära eller amfikora arter. Dessa grupper kunna troligen sedermera, då kännedomen om dem blivit mer fördjupad ytterligare uppdelas. I. Sydliga arter äro sådana, som hava sin huvudsakliga utbredning i sydligare Sverige och vilka längre mot norr upp- träda endast på mycket spridda lokaler, således arter, som i Sverige hava sin nordgräns eller som bilda utlöpare från en Mellaneuropeisk utbredning. Hit höra en jämförelsevis stor procent av våra arter. Denna grupp omfattar åtminstone två undergrupper: a. bokarter, b. ekarter. Dessa båda motsvara vad AURIVILLIUS (i Nordens fjärilar) benämnt med samma namn. Jag kan ej ansluta mig helt till E. WAHLGRENS upp: fattning. Han säger (WAHLGREN loc. cit. pag. 157) »Några skäl för antagandet av en klimatiskt begränsad entomologisk »bokregion» eller en »svarta mullbärsträdets region> föreligga således icke». Vad skalbaggarna beträffar måste en bokregion upprätthållas. Att urskilja en »svarta mullbärsträdets region» kan däremot ej hava några större fog för sig. Jag bibehåller även namnet ekarter, som är ett betecknande namn, och ek- regionen motsvarar här närmast WAHLGRENS »tempererade region». a. Bokregionen omfattar Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, Öland och delar av Gottland och Småland. Till denna region höra sådana skalbaggar, som äro bundna vid bokskogarna t. ex. Orchestes fagi L. THOMSON betecknar denna art såsom »allmän i bokskogar». BERGSÖE säger om arten (BERGSÖE 1915 sid. 239) att den sätter »Praeg paa den danske Bögeskov». Själv har jag ej mycket erfarenhet om arten. Har funnit den ett par gånger, men vid det ena till- fället på en något egendomlig lokal, nämligen på fönster- rutorna på järnvägståget Simrishamn—Malmö den 8 maj 1922. 150 ENTOMOLOGISK - TIDSKRIFT 1923. Till bokregionen höra även sådana arter, som äro bundna vid växter, som följa boken. Dessutom en del arter, som leva på ek, men som möjligen av klimatiska orsaker ej gå längre än till bokskogsgränsen i Sverige. Bland dessa kunna nämnas Leptura revestita IL., Cerambyx cerdo L., Attelabus nitens SCOP., Balaninus venosus GRAV. och wvillosus FABR. Denna grupp är troligen direkt eller indirekt betingad av klimatet. b. Ekregionen. "Denna omfattar hela Götaland och större delen av Svealand. Hithörande arter hava ungefär samma utbredning som våra lövängar med ek och hassel. Nord- gränsen kan således i stort sett betecknas med en linje från Dalälvens mynning till södra Värmland, så att den mot väs- ter sänkes något. Utefter östkusten äga en del förskjutningar FUN mot nor. Till denna grupp komma de flesta sydliga arter... De mest typiska representanterna äro de arter, som leva i lövängs- formationer, sådana som förekomma i södra och mellersta Sverige.: Hit höra således en del Mordellidae och andra Heteromerer, flere Longicornes t. ex. Necydalis major L., Clytus-arter, Grammoptera tabacicolor DE GEER, Callidium sanguineum. I., vidare Cetonia marmorata FABR., Gnorimus nobilis L., Phosphoenus hemipterus GOEZE. Ekarter bliva naturligtvis även alla arter, som leva på ek med de undantag, som nämndes vid behandlingen av bokarterna, vidare arter på hassel, således Osmoderma och Lucanus, flere arter vivlar t. ex. Balaninus nucum LE. Huvudsakligen inom ekregionen äro anträffade även en del sandfältsarter och alvararter, som leva på varma och torra ställen. Jag har ej upptagit dem här som en särskild grupp, som man möjligen kunde göra. Deras utbredning behöver ej vara direkt beroende på klimatet, utan endast indirekt därigenom att i varma och torra delar av Sverige lämpliga lokaler för dessa insekter lättare upp- komma, t. ex. på Ölands, Gottlands och Västergötlands alvar- formationer. Här träffas Chrysomelider +x. ex. Chrysomela haemoptera IL., sanguinolenta L., Goettingensis L., vissa Lamel- licorner m. fl. Ekregionen är liksom föregående betingad av klimatet. Av stort intresse är att en del ekarter träffas långt ovan GÖSTA R. CEDERGREN, INSEKTGEOGR. INDELN. AV SV. SKALBAGGAR 151 nordgränsen på särskilt gynnade lokaler. Vi finna här en analogi med vad som är känt inom växtvärlden, nämligen förekomsten av s. k. sydbergsarter. Med sydberg menar man som bekant berg, som äga en mot söder exponerad brant, nedanför vilken insolationen är stark och där skydd mot nordliga vindar beredes den här förekommande växtligheten. I bergroten träffas i den ofta rika vegetationen skalbaggar, som äro mycket sällsynta eller saknas i omkringliggande delar av landskapet. På dylika lokaler äro troligen gjorda många av de fynd av sydliga arter, som uppgivits från Norrland. De mera sydliga arter författaren sett i Härjedalen hava alla utan undantag anträf- fats i sydberg. Till sydbergsarterna kunna räknas många av de arter, som av C. G: ANDERSSON tagits i Sätersdalen i Dalarne. Sätersdalen hör ej till de egentliga sydbergen, men de djupa erosionsdalarna hava redan tidigt väckt botanister- nas uppmärksamhet på grund av den rika förekomsten av sydliga växter. Jag vill här lämna exempel på några sydarter, som i Norrland torde tillhöra sydbergens insektfauna: Cantharis violacea ”PAYK. I Dir, vid Säter (C:'G. A':), Smedjebacken". Chrysanthia viridis SCHMIDT; Hrj, Överhogdals s:n, Knätten !. Mordella maculosa NAEZEN: Knätten!. Grammoptera tabaci- color DE GEER: Knätten och i Hede s:n, Ulvberget !. Leptura melanura IL.: Knätten!. Aromia moschata IL. Sätersdalen (C. G. A.). Denna art är funnen även i Norrbotten vid Ede- förs '665gtr- 10: min. N. Br: av O: VESTERLUND!. Huruvida denna lokal är ett sydberg, har jag ej kunnat utröna. Lamzia textor L.: Överhogdal i Knätten!. Chrysomela haemoptera IL. och Cryptocephalus cordiger IL. båda i Sätersdalen (C. G. A.J). Huru skall man förklara dessa sydbergsarters förekomst? Det gives närmast två förklaringar, som båda kunna hava fog för sig. Dels kan man tänka sig sydbergsarterna såsom rester av en forntida, större utbredning, då klimatet var bättre än nu, dels kan även tänkas att vissa insekter alltjämt kunna företaga utvandringar mot norr, men att de festa gå sin undergång till mötes och endast på gynnsamma lokaler finna en tillflyktsort, där de tillkämpa sig hemrätt. Vad skalbag- 11 utmärker att arten är anträffad av förf. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. garna beträffar, skulle jag vilja tillmäta den förra förklaringen, alltså reliktteorien, större betydelse. Härför talar indirekt det förhållandet att flertalet skalbaggar tyckas vara obenägna för spridning över större områden. Man kan under flera ärs tid finna en och samma art på ett litet, begränsat område utan att se den på andra liknande lokaler i närheten. Jag skulle kunna framdraga flera exempel härpå men nöjer mig med att anföra Oberea oculata L. Av denna art anträffade jag 1905 några exemplar i en småskog med sälg och asp- buskar invid Uppsala. Sedan har jag nästan varje år! sett ett eller annat exemplar av arten antingen i samma snår- komplex eller också i närheten. På andra till synes lika lämpliga ställen i andra delar av stadens omgivningar har jag ej sett arten under mina exkursioner, om man frånräknar ett enda individ, som ertappades inom staden i Skolparken A5jIO05: Under optimala förhållanden, då en stark ökning av en art inträffat, kunna individerna under tryck av konkurrensen med varandra tvingas att utvandra och uppsöka nya lokaler för fortplantning. Jag kan erinra om en del skadeinsekters massuppträdande på orter, där de förut knappast iakttagits. Detta gäller mest arter, som åtfölja kulturen och genom denna ' hava sina största existensmöjligheter och giver således ej till- räckligt stöd för antagandet att alla sydbergsarter skulle vara utposter i en nutida spridning. Av detta framgår, att man ej med säkerhet kan antaga eller utesluta någondera av de båda teorierna och att innan undersökningar av fossil blivit gjorda, det ej fipnes några bindande bevis för den ena eller den andra teorien utan en- dast sannolikhetsskäl för den ena. En del sydligare arters förekomst i Norrland kan möjligen även bero på invandring från Finland (se de amfikora arterna sid. 155). Utom dessa båda undergrupper bland de sydliga arterna torde det finnas flera andra, vilka framtida undersökningar få närmare utröna. Så t. ex. kunna vi vänta en sydosteuro- peisk grupp av stäpparter, särskilt inom Ölands och Gottlands coleopterfauna. Några jämförelser med främmande områden äro ännu vanskliga att göra, så länge vi ej äga planmässiga 1 Detta skrevs i slutet av år 1914. GÖSTA R. CEDERGREN, INSEKTGEOGR. INDELN. AV SV. SKALBAGGAR I 53 undersökningar av ekologiskt olika områden inom landet. Det vore önskligt att fera trakter underkastades lika nog- granna undersökningar som WAHLGRENS över Öland. (WAHL- GREN, Det Öländska Alvarets djurvärld.) Vi skulie på sådant sätt få ett material, som kanske gåve oanade möjligheter till lösande av månget spörsmål. 2. Arter allmänna eller spridda över hela landet. Det är arter, som helt gjort sig oberoende av de klimatiska och topografiska förhållandena; således en del rovskalbaggar, som ej äro bundna vid några särskilda växtsamhällen utan före- komma i de formationer, som över hela landet äro vanliga. Hit komma således Carnivorer: Carabus-arter, Amara och vissa Harpalus-arter. Huru förhållandena gestalta sig för arter, som leva av större, döda djur (ej av döda insekter och maskar) är ej utrett. Allmänna över hela landet bliva flera i trä levande skalbaggar, vidare en del blombesökande arter särskilt bland Longicornes. ; 3. Nordliga arter. Nordliga äro sådana, som i Sverige hava en övervägande nordlig utbredning och inom landet äga en sydgräns. Man kan här urskilja minst två undergrupper. a. Nordliga på grund av klimatiska orsaker. Hit höra arter besläktade med de sydliga, men som synas vara an- passade för andra livsbetingelser åstadkomna genom ett ogynn- sammare klimat. De flesta hithörande synas vara vattenin- sekter. Nu är det ett allmänt känt faktum att lägre vatten- djur äro mera kosmopoliter än andra. Detta kan dock ej i lika hög grad sägas gälla om vattenskalbaggar, som leva i vatten, vars tillstånd är starkt beroende av klimatet, alltså grunda sjöar, tjärnar o. dyl. I djupa sjöar kunna de klima- tiska extremerna utjämnas något, så att skillnaden i livsbe- tingelser mellan en sjö i nordliga och i sydliga Sverige ej blir fullt så stor. De arter, som äro utpräglat nordliga hava gärna sitt tillhåll i små vattensamlingar. Hit höra i första rummet en del Dpytiscider. Andra nordliga former träffas bland de insekter, som bebo stränder, leva under stenar vid sjöar och på älvstränder, t. ex. Pelophila borealis PAYK. m. fl. Man finner just bland dessa, exempel på s. k. vikarierande arter. Ett exempel härpå utgör Pierostichus vitreus DEJ., som i Norrland kan sägas ersätta PL. oblongopunctatus FABR. ISA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. De mest utpräglat nordliga arterna, som träffas endast i fjällens regio alpina eller i de arktiska trakterna, äro de arktiska arterna. Dessa böra uppställas såsom en särskild grupp, när de blivit så väl kända, att man kan draga en be- stämd gräns mellan dem och de övriga nordliga arterna. I regio alpina har jag anträffat arter (Carabider och Staphylini- der), som ej äro begränsade till denna region utan finnas även i övriga Sverige. Sådana äro t. ex. Carabus glabratus PAYK. och C. violaceus L. Endast inom regio alpina har jag sett Amara alpina FABR. Huruvida denna art går ned i barr- skogsregionen i Sverige känner jag ej. b. Nordligå på grund av topografiska och lokala förhål- landen. Hit höra många barrskogsbeboende insekter. De finna i de nordliga delarna av landet större komplex av sko- gar lämpliga för sin existens. I mellersta och södra Sverige förekomma dessa arter mycket sporadiskt och övervägande i större skogsdistrikt. Dessa arter hava möjligen genom kul- turen och den ohejdade skogsskövlingen starkt decimerats. Arter som höra hit äro förnämligast en del vivlar och Longzi- cornes, vilkas larver leva i trä. Dessutom torde höra hit många av Platysoma, Fungicola och Heteromera. För att nämna några exempel kan jag anföra Pissodes- och Hylobius- arter, Pachyta lahmed TL., Pediacus fuscus ER., Dendrophagus crenatus PAYK. Av andra serier kunna såsom exempel näm- nas AÅdelocera conspersa GYLL., Upis ceramboides L., Pytho depressus I En del av dessa träffas 1 bergstrakter i en stor del av Europa. Det bestämmande för dessa torde dock ej vara ber- gen utan snarare förekomsten av i största möjliga utsträck- ning orörda skogar. Jag vill i detta sammanhang med några ord vidröra frå- gan om de nordliga arternas invandring i Sverige. Det är naturligtvis omöjligt att för närvarande framlägga några säkra bevis för invandringsvägarnas riktning. Undersökningar av insektfynd i de olika torvavlagringarna skulle giva en ledtråd vid studium av arternas invandringsvägar. För närvarande föreligga alltför få undersökningar av detta slag, så att på den vägen får man ännu intet veta. Att nordliga arter anträffas långt söder om deras egent- GÖSTA R. CEDERGREN, INSEKTGEOGR. INDELN. AV SV. SKALBAGGAR 155 liga utbredningsområde i Skandinavien har anförts såsom ett stöd för en invandring från söder eller sydväst. Detta är dock ej något bindande bevis. När en art numera har sin utbredning i Mellaneuropas berg och i Nordliga Skandinavien, men dessutom träffas å enstaka lokaler i mellanliggande delar, är detta ett sannolikhetsskäl för en sydlig invandring, t. ex. Pachyta interrogationis IL. (Alperna, Danmark, Skåne, Norr- land) som i Skåne alltså är en relikt. I många fall synes en art ha kommit från nordost och sedan spritt sig långt mot söder, så att den inom Sverige fått en utbredning, som liknar de sydliga invandrarnas. I detta fall kan man ej tala om relikter utan endast utposter. Deras utbredning behöver ej alltid bero på att de älska eller fordra ett kallare klimat utan kan väl förklaras så, att de kunna tåla en lägre temperatur och därigenom gynnas i kon- kurrensen med mindre härdiga arter. Detta kan förklara att nordliga arter i södra Sverige ofta träffas på myrar, varest de äro relikter (= de sydliga invandrarna) eller utposter (= de nordliga invandrarna). Såsom nordostliga invandrare får man betrakta de sibi- riska arter, som träffas i Lappland men saknas i Norge och Mellaneuropa. En del av dessa torde ännu ej nått gränsen för sin möjliga utbredning mot söder, utan hämmats i sin spridning av konkurrerande arter eller av kulturen, eller ock har arten invandrat i sen tid. Detta allt är frågor, som stå öppna för framtiden att lösa. De stora vidderna i Lappland och deras utforskande i entomologiskt avseende skulle kunna lämna bidrag av intresse för dessa frågor. 4. Amfikora eller bipolära arter. Om man inom före- gående grupp ej kunde med säkerhet angiva någon art, som hade sin nuvarande utbredning betingad av invandringshisto- riska orsaker, så kan man med desto större sannolikhet göra detta för följande. Såsom bipolära arter betecknar jag de, som i Sverige hava två vitt skilda utbredningsområden, det ena i sydligaste Sverige, det andra i det nordligaste, alltså endast i landets syd- och nordände. Namnet är kanske något vilseledande och jag har därför föreslagit ett annat, amfikor, av grekiska orden amphi = omkring och choreuo eg. dansa, sedan även flyga omkring. Ordet amfikor syftar således på invandringen från båda hållen (från Danmark och Finland). 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Huru skall man tolka dessa arters utbredning? Att ar- terna skulle haft en forntida större utbredning över hela lan- det och nu kvarleva såsom relikter är svårt att tänka sig, ty då borde enstaka reliktförekomster anträffas även i mellan- liggande delar av landet. Att utbredningen skulle vara be- tingad av klimatiska orsaker är även omöjligt, emedan olik- heten i klimatiskt hänseende mellan de båda utbredningsom- rådena är större än mellan ett av dem och något mellanliggande område. Likaså kan ej orsaken ligga i de topografiska för- hållandena. Sedan återstår näppeligen någon annan möjlig- het att tänka sig än invandringen. Att denna förklaring kommer sanningen närmast, visar dessa arters utbredning utanför Sverige. Det rör sig mest om arter, som förekomma i Tyskland, Danmark, Östersjöprovinserna och Finland upp till både finska och svenska Lappmarkerna. Från Danmark hava de kommit in i södra Sverige. Att dessa arter således i Sverige ej skulle hava hunnit längre är svårt att förklara. Möjligen skulle man kunna tänka sig att en tidigare uppodling och rödjning av skogar etc. i södra Sverige utgjort ett hinder för utbredningen, under det att förhållandena på den andra sidan Östersjön och Bottniska viken i detta fall varit gynnsammare. Huruvida dessa arter i Lappland och Finland förekomma i sydbergslokaler är ej känt. Om så är fallet, blir gränsen vag mellan denna grupp och de sydliga arterna. En annan sak, som man bör räkna med, är den bristfäl- liga kännedomen om insekternas utbredning i stora delar av Norrland och norra Svealand. Men man kunde hava rätt att fordra, att de skulle anträffas åtminstone i de delar, som blii- vit närmare undersökta, t. ex. Uppland och Hälsingland, men detta ar ej fallet. Amfikora äro Psammodius sulcicollis ILTIG., Aphodius merdarius FABR., Å. inquinatus FABR., Å. tristis PANZ, Pachyta gquadrimaculata T., Leptura attenuata L. m. fl. Dessa utgöra troligen ingen homogen grupp. Efter noggrannare undersök- ningar torde helt visst en uppdelning i ytterligare grupper bliva nödvändig. En sådan art som Leptura attenuata IL. är en lövängsart, som i Sverige tillhör ekregionen, men som i Finland går längre mot norr för att längst i norr invandra GÖSTA R. CEDERGREN, INSEKTGEOGR. INDELN. AV SV. SKALBAGGAR I57 till Sverige. En annan art, som har liknande utbredning, men som ännu ej träffats i svenska Lappmarkerna är Leptura 2gra LE. Allt detta visar huru osäkert allt ännu är inom de insekt- geografiska problemen, och ovanstående skissartade indelning av skalbaggarna i geografiska grupper är framlagd utan alla anspråk på att vara varken fullständig eller att hava träffat det enda rätta. Det vill endast tjäna som en utgångspunkt för de unga entomologerna i vårt land. Ännu många andra frågor skulle kunna belysas av ett rikt kartmaterial, men dessa här framdragna må vara nog för denna gång. Förteckning över citerad litteratur. AuURrRIVILLIUS, CHR. Nordens fjärilar. Stockholm, 1888—1891. BERGSOE, VILH. Fra: Mark. og Skoyv, 1 ny bearbeidelse ved C: WESENBERG-:LUND. I 1915, II 1916. Köbenhavn og Kri- stiania. WAHLGREN, EINAR. Det öländska alvarets djurvärld. - I—II: (ATkivHförn: Zoologi, BA :0.21:01 NOBBAR NOKTA UStocke holm 1917.) —— Sveriges insektgeografiska indelning på grundval av macro- lepidopterernas utbredning. (Entomologisk Tidskrift, 1913.) litteratur: Entomologia Polonica, Det är glädjande och verkar välgörande, att efter det långa avbrottet i de av kriget hemsökta ländernas entomologiska pro- duktion och trots de tryckta tiderna nu så småningom kunna fastställa ett de ledande krafternas »Friählingserwachen> bland utlandets entomologer, vilket framför allt visar sig i startandet av nya periodica. I Wien ha vi sålunda sett stark livaktighet uppstå 1 den gamla traditionens spår, och Finlands entomologer förenade sig i tidskriften Notule Entomologicx. Också i Polen ha nu alla de entomologer, som förut brukat offentliggöra sina bidrag 1 Krakau vetenskapsakademis eller andra liknande sällskaps publikationer i Posen, Warschau och Lemberg, förenat sig i en nyligen grundad tidskrift med namnet »Polskie Pismo entomologiezne» (Bull. Ent. de la Pologne). Av densamma före- ligga nu de båda första häftena, vilka lämna en mycket sympa- tisk och efterlängtad bild av de polska entomologernas fram- skjutna ställning och stora förhoppningar. Tidskriften utkommer i Lemberg (Lwöw), Galizien (Kleinpolen) samt utges av »Pol- nischer Entomologenverein>, som numera uppträder som själv- ständig korporation, sedan det brutit sig ut ur >Kopernikanska naturforskarsällskapet>, varav det tidigare bildat en sektion. Om sällskapet också framför allt har till uppgift att utforska Polens insektvärld, och de flesta uppsatserna utgöras av faunistiska sammanställningar, tillåter det behandlade ämnets rikedom även andra horisonter, som rnåste vara välkomna för varje specialist hos oss. Jag tänker inte här referera de olika avhandlingarna, avsikten med min anmälan är blott att bibliografiskt fastslå den nya publikationens existens. Hymenopterologen finner här den av prof. LOMNICKI närmare beskrivna 9 av Sysphincta europea FOR., och J. NOSKIEWICZ be- skriver den nya Osmia wolhynica samt meddelar en översikt av Kleinpolens Chrysidide och andra aculeater. Coleopterer be- handlas av E. MAZUR PATKIEWICZ, EICHLER (mindreasiatiska for- mer), SUMLIKOWSKI (en ny Öftiorrhynchus Kotule) och KINEL (Hali- plide i trakten av Lemberg). Den praktiske entomologen får reda på, att barkborren Pithyophthorus micrographus L. även kan uppträda som skadedjur på fruktträd. Några av densamma an- gripna körsbärsgrenar återgivas efter fotografi. JACZEWSKI berör uppträdandet av Mesovedia furcata Mis. i Polen samt förkastar, efter att hava undersökt artens genitalorgan, REUTERS åsikt, att Mesovelia bör föras till Veogeide och ansluter sig till HORVATH, som anser, att Mesoveliide och Gerridide äro nära släkt. Lepi- dopterologien är ovanligt rikt representerad. F. SCHILLE anger såsom nytt skiljemärke mellan Brephos parthenias och nothum det LITTERATUR 159 olika läget av förgreningspunkten av ribborna II och III i bak- vingarna; härtill bör ytterligare fogas det av LJUNGDAHL (Ent. tidskr., 41, 1921, Pp. 152) anförda. Dr SWIATKIEVICZ meddelar biologiska iakttagelser över Gracilaria-larven, KANCKI och STÖCKL faunistiska notiser om Cerostoma lonicere STÖCKL ävensom en ny art. SZILCZEWSKI slutligen beskriver genom kultur erhållna fjärilhybrider. Uppsatserna äro övervägande på polska språket, men resu- méerna på tyska, franska eller engelska tillåta dock en orientering. Felix Bryk. H. FrRIESE: Die europäischen Bienen (Apidae) — — — Mit 33 farbigen Tafeln und 100 Abbildungen im Text von Adolf Giltsch in Jena. 2—4. Lieferung. — Berlin und Leipzig 1922—23. Vereinigung wissenschaftlicher Verleger. Walter de Gruyter & Co. Detta arbetes 1. häfte anmäldes av undertecknad i denna tidskrift förra året. Sedan dess ha ännu tre häften utkommit och blott ett återstår, så att man måste erkänna, att utgivningen går raskt. I de utkomna häftena slutbehandlas de självständigt levande bina och ungefär hälften av de parasitiska släktena genomgås. Som den kännare förf. är, har han ej behövt ängsligt hålla sig inom den europeiska ramen, utan indrager 1 sitt resonnemang även exotiska former, där dessa äro ägnade att lämna upplys- ningar om levnads- och släktskapsförhållanden. Därför läser man med nöje den skildring av det stora sydasiatiska honungs- biet, Apis dorsata, som medtagits i redogörelsen för vår »tama> art, så mycket mer som de många läsarne av Kiplings Djungel- bok där fått stifta en flyktig bekantskap med dess jättestora och försvarsdugliga samhällen. — I slutet på varje släkte finns en lista på de parasiter, som konstaterats. En uteglömd sådan har ett visst intresse för svenska entomologer, nämligen den sällsynta skalbaggen MHapalus bimaculatus, som beskrevs av LINNÉ från Sverige och lever hos det tidiga vårbiet Colletes cunicularia på sandmarker. Denna skalbagge återfanns ej i Sverige förrän på 1880-talet i ett dött exemplar från Hagaparken vid Stockholm; först år 1901 påträffades den levande vid Uppsala och omkring 1920 vid Stafsund på Ekerö i Mälaren. — I den ännu oavgjorda frågan, om det på sandmarker allmänna, föga håriga släktet Sphecodes lever parasitiskt hos där byggande MHalictus-arter eller ej, lutar förf. åt den senare åsikten, men anför iakttagelser, som tala för, att åtminstone vissa Sphecodes skulle med våld intränga i MHalictus-bon och erövra dem till eget bruk. Verket, som nu hunnit till sidan 400, har fortfarande papper och tryck goda, likaså textfigurer och färgplanscher. Vad priset angår, som kunde förefalla väl högt, så har det för häftena 3 och 4 sänkts till jämnt hälften eller 4 kronor vartdera, vid oför- ä äng. indrat omfång ÅA. Roman. Smärre meddelanden och notiser. Fjärilar från Övre Dalarne och Lule lappmark. — För någon tid sedan sände mig jägmästaren OTTO WESTERLUND i Älvdalen till bestämning en samling fjärilar från Älvdalen och Lule lappmark. Då fynduppgifter från Övre Dalarne i vår litte- ratur så gott som saknas och sådana från det inre av Lule lapp- mark väster om stambanan åtminstone äro lätt räknade, och då åtskilliga av fynden äro av stort insektgeografiskt intresse, till- skrev jag herr W. min önskan att få publicera dem. Herr W. hade då vänligheten att ställa till min disposition en utförligare förteckning över fjärilar, som av honom insamlats i nämnda om- råden, och som nedan meddelas. De av mig själv bestämda ar- terna äro försedda med asterisk. Av de övriga har en stor del bestämts av den danske entomologen DuUURLOoO, som själv genom resor i Lappland gjort sig bekant med dess fjärilfauna. Al vdialent Rathora latonia 1L., Brenthis frigga THENBG, Pararge mera 1., Heodes virgauree L., H. hippothee L., Polyommatus icarus ROoTTt., Urbicola comma I. Hemorrhagia fuciformis 1., Notodonta ziczac L., Pygera pigra HFN., Macrothylacia rubi T., Polyploca flavicornis IL. Chamaepora "menyanthidis Niew., Rhyada "augur F., R. £oc- culta T., Cerastis "rubricosa E., Barathra fbrassice L., Polia "dissi- milis KN., "pisi L., "nana HFN., "olauca KLEEM., Harmodia le- bida Ese., Monima "gothica L., M. opima HB., Sideridis "impura He., Cucullia "lucifuga HeB., Crino "adusta EsrP., Antitype "chi L., Cosmia "fulvago L., Amphipyra Etragopoginis 1., Stygiostyla "um- bratica GoEzeE, Parastichtis "lateritia HEN., P. frurea E., Lithomoia trectilinea EsP., Petilampa palustris HeB., Apamea (trol.) Epaludis TuTtTt., ÅA. Fecrinanensis PIERCE & BURR., Gonospileia glyphica IL., Phytometra Efestuce L., P. gamma IL., Scoliopteryx libatrix L. Ortholitha chenopodiata T., Lygris testata L., L. populata 1., LL. Eprunata TB.,, Cidaria miata iL., C. "coerulata SCHIFFE.,: Selenia bilunaria ESsP., Lycia hirtaria CL., Itame fulvaria VILL. Parasemia plantaginis L., Diacrisia sannio T., Adscita statices L., Cossus cossus L., Hepiolus humuli IL. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 16 I ET Terfapp ma RR. J = Jokkmokk, K = Kvikkjokk, 5 = Storbacken. Pieris napi L. med adalwinda Fruvust. (J), Eurymus paleno L. (J), E£. nastes verdandi ZextT. (K), E. hecla sulitebna Aur. (K), Aglais urtice TL. (J), Buvanessa antiopa L. (J), Melitea iduna DALM. (K), M. athalia parthenie Auvr. (J, K), Brenthis selene ScH. (TJ), B. ecuphrosyne fingal Hesr. (J), B. aphirape ossianus Hest. (J), 6B. freija "THNBG (J), B. frigga "THNBG (J), B. thore borealis STGR. (K), Boloria "pales ScuH. (J, K), Argynnis aglaja L. (J), Erebia lappona "THNBG (K), £. ligea L. (J, K), E. embla TENBG (J), £. disa "THNBG (J), Oeneis jutta HB. (J), O. zorna TENBG (K), O. bore SCcHN. (K), Coenonympha tiphon isis "THNBG (J), Pararge hiera F. (J), Callophrys rubi IT (J), Heodes amphidamas Esr. (JT), Ple- beius argus IL. (TJ), P. idas 1. (J), Polyommatus optilete KN. (J, K), Pamphaila palemon Pair. (T), Hesperia centauree Rame. (J). Notodonta zsigzac 1. (TJ), NV. dromedarius 1. (K), Lophopteryx camelina 1. (JT), Pierostoma palpinum lapponicum "YT EicH (S), Pygera tpiora HEN (J), Drepana falcataria 1. (S), D. lacertinaria 1. (S), Eudia pavonia IL. (J), Endromis versicolora 1. (I), Eriogaster Flanestris IL. (JT), Pachygastria guercus 1. (TJ), Selenephera tlunigera lobulina EsP. (J), Orgvia antiqua L. (S), Dasychira fascelina IL. (JT), Stilpnotia salicis L. (I), Palimpsestis duplaris IL. (S), Polyploca flavicormis "Tu. (S). Acronycta leporina L. ab. bradyporina "FR. (TJ), A. megacephala L. (J), Chamepora "auricoma EF. (J), C. menyanthidis Niew. (J), Rhyacia "alpicola ZeTT. (JT), £. zecta He. (J, K), L. festiva SCHIFF. (J]), £. occulta T. (J), Aplectoides Fspeciosa arctica Zert. (JT), Ano- mogyna letabilis ZetTtr. (J), Polia Eproxima He. (J), PL. thalassina RorTt. (J), PL. "monoglypha HEN. (J), P. nana Hen. (J), PL. bohe- manni STGR. (J), Harmodia rivularis STRÖM (S), Cerapteryx gra- minis IT. (J), Hillia iris Zett. (TJ), Chloantha solidaginis "He. (TJ), Xylina vetusta HB. (S), Crino adusta Esr. (J), Parastichtis lateritia HrFnNn. (J) P. rurea E. (J, S), Lithomoia rectilinea Esr. (J), Peti- lampa palustris HB. (S), Anarta "myrtilli 1. (TJ), A. cordigera THNBG (]), 4. melanopa "THNBG (TJ), Svmpistis melaleuca ”THSBG (TJ), S. lapponica ”"TENBG (K), S. zetterstedti STGrR. (K), S. funesta PAYyK. (J), Gonospileia glyphica 1. (J), Caloplusia hochemvarthii HOcaw. (K), Autographa parilis HB. (JT), Svagrapha diasema Bsn. (JT), S. Eaucrogamma He. (JT), S. interrogationis 1. (J), Plwytometra macro- gamma Ev. (S), Scoliopteryx libatrix IL. (S). Brephos parthenias IT. (J), Epirranthis diversata ScHiFF. (J), Hipparchus papilionaria 1.. (J), Acidalia ternata Scur. (T), Cosymbia pendularia CL. (S), MNothopteryx carpinata BKu. (S), Oporinia tautumnata BKu. (J), Lygris testata L. (TJ), Cidaria serraria Z. (1), GC muntara FB: (J; BK), Cirfincursata sannotinatavZeTT. (Ja C: cesiata ScHIFF. (S), C. montanata lapponica STGR. (K), C. hastata II—2375. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 2 1923). 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. L. (S), C. alchemillata 1. (S), C. albulata ScHiFF. (S), C. coerulata F. (J, S), Lomaspilis marginata 1. (S), Selenia bilunaria EsP.(S), S. tetralunaria "HFN. (S), Poecilopsis lapponaria Bsb. (J), Lycia hirtaria Ci. (J, S), Gnophos sordaria "THNBG (J), Psodos coracina EsrP. (J), Isturgia "carbonaria Cr. (TJ), Ematurga atomaria 1. I), Itame loricaria Ev. (J), Chiasmia cdathrata L. (S) Phragmatobia fuliginosa borealis STGR. (J), Arctia caja 1. (JT), Philea irrorella CL. (I), Lithosia cereola He. (JT), Antirocera exu- lans vanadis Daim. (J), Synanthedon culiciformis Ti. (JT), Cossus cossus T.. (J), Hepiolus fusconebulosus DeG. (T). Einar Wahlgren. Anmärkningsvärdare fjärilfynd. — Då nägra av de fjäril- fynd, som jag varit i tillfälle att göra de senaste somrarna, i någon mån kunna bidraga till att öka kunskapen om vår fjäril- faunas sammansättning och om en del arters utbredning inom landet, lämnas här en förteckning över fynd av fjärilar, som an- tingen äro nya för Sverige eller icke förut kända från det land- skap, där de tagits. Möjligt är, att en del förut finnas från dessa trakter i offentliga eller enskilda samlingar, men intet har därom offentliggjorts. För att undvika en ständig upprepning av samma ortsnamn ha arterna ordnats efter fyndlokalerna. Skåne: Från trakten kring Borgeby stamma följande: Nonagria maritima ”TAUSCH., tagen jämte ab. bipunctata Hw. 13/6 1921, förut 1 Sverige funnen i Uppland av NORDSTRÖM. Den före- kommer troligen även i mellanliggande trakter, fast den ej obser- verats, därför att den flyger efter mörkrets inbrott nere ibland vasstråna. — Åcalla comariana Z. Vanlig i en mosse, där larven lever på Comarum palustre. År 1921 förekom den som larv från slutet av april, puppa i slutet av maj och imago från början av juni. — Semasia messingiana F. R. På sandmarker !/g 1918, även i Benestad '/& och ??/& 1916. Ny för Sverige. — Depressaria veatiana F. togs inomhus £/1w0 1921. Ny för Sverige. — D. sub- propinguella ”TR., mycket vanlig från slutet av juli till in i maj. — Borkhausenia procerella ScHirF ”/1 1921, skakad ned från en trädgren. Ny för Sverige. Fpiblema bilunana Hw ?2(6 1918. — Lita maculiferella DGL. 1/2 1918. Larver funna fullvuxna de sista dagarna! i maj 1922, en fjäril kläckt ?!/7. — LL. atriplicella F.R. Larverna på Chenopodium album i 2 generationer i juni och aug.— sept. — Fpithectis lathyri STT. W/1 1918 och 2/6 1921. — Mompha ochraceella Curt. Funnen som larv i stjälken och roten av Epilo- bium hösten 1921, nästa vår i bladen. De hemförda larverna förpuppades i sista hälften av maj och kläcktes ?/6—!$/6. Arten är ny för Sverige. — Coleophora alcyonipennella Koi. 30/5 1922. Phyllocnistis suffusella Z. Fjärilar kläckta under tiden 15/g—17/9 1920. — Swammerdamia pyrella VILL. ”/s 1919, 5/8 1922. Den sista generationens larver förekomma ända in 1 slutet av oktober. SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER 163 Följande arter äro anträffade vid Benestad. ÅAncylis achatana F., förekommer i mängd bland Prunus spinosa i juni och juli. — ÅA. diminutana Hw "6, 39/6 1916, ?Yf6 1917. — Lobesia permixtana Hp. 16/6, ?2/6 1016. — Semasia diniana GN. Ye 1921. — Epiblemia demarniana F. R. "Weg, 7 1016. — Anybia epilobiella RÖMER ”/g TOTÖS ot Mompha. lacteella STP. , har: jag i. Ent. idskr: 1010 sid. 187 anmält som tagen i Benestad. Sedan dess har jag emel- lertid lyckats finna larven och därmed övertygats om att de funna fjärilarna 1i' stället tillhöra den mycket liknande M. propinguella STT., som ej förut offentliggjorts tagen i Sverige. Samtidigt vill jag rätta ännu en av mina uppgifter i Ent. ”Tidskr., den näm- ligen, att Scoparia cembre Hw. tagits i Benestad. Att jag förde mina ex: till S: cembre och ej till den mycket närstående S: zelleri WOCKE, berodde på att cembre i Sv. Insektfauna står upptagen som svensk men ej zelleri. Senare av mig funna fris- kare ex., jämförda med ett från lektor E. BARCA erhållet ex., visa att de tillhöra ÅS. selleri, Denna men icke cembre är funnen i Danmark och Norge, varför man skulle kunna förmoda, att även det i Uppland tagna exemplaret, som gjort att S. cembre kommit med 1 Svensk Insektfauna, tillhör zelleri. — Coleophora albitar- sella Z. $l6 1922. Ny för Sverige. — C. troglodytella Dur. !Yg TO IT. = Litrocouetrs: dubitella "EL. S. Kläckt ur minor 1 blad av Salix caprea. Ny för Sverige. — IL. stettinensis NIVELLi !!/g 1916, 22/7 10918. — Schreckensteinia festaliella HB. "/6 1920, Vg 1921- Swammerdamia combinella HB. "/6 1917. — S. lutarea Hw. i juni och juli. — S. compunctella H. S. ?(6 1921. — Eidophasia mes- singiella F. R. 1 1917. — Incurvaria flavimitrella HB. V/6 1921. Ny för Sverige. — MNepticula tilie FrRev. Minor med larver ?/9 TG22INYBfört Sverige. = I Skäralid har jag funnit E£ustroma reticulata ScHiFF. V/8 1921, Vemnusia cambrica Curt 18 1921, Coriscium brogniardellum £. 1518 1921, Borkhausenia cinnamomea Z. Bg 1921 och Argyresthia andereggiella Dur. 3/8 1919, !”/8 1921. I Kågeröd äro tagna AÅsthemia pygmeana HB. fa 1916, Semioscopis anella HB. 5 1919, Coleophora glitzella Horm. och Incurvaria rubiella BJERkK 3/6 1920. Sistnämndas larv var vanlig i maj 1922. Fjärilarna kläcktes mitt i juni. Semasia quadrana HB. och Gelechia virgella "TANBS togos i Sösdala ?7/5 1917 samt Semasia ustomaculana Curt. och Pamene ochsenheimeriana Z. i Ystad resp: ?/8 1916 och "36 1917. Gottland: I trakten kring Burgsvik 1 sydligaste delen av ön togos sommaren 1919 jämte de i Ent. ”Tidskr. 1920 sid. 80 nämnda även följande, som ej förut anmärkts för Gottland. Phalonia nana Hw. SlJe&—2/.. — Ancylis derasana He. Vg. — ÅA. comptana EFROEL V/6. — ÅA. biarcuana SvTPH. lg, — Semasia vacciniana Z. Ma, — S. ericetana Z.W;. — Laspeyresia duplicana 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ZETT. 10,,,—30/6, — Pamene splendidulana GN. Wes, — Depressaria liturella HB., kläckt "2/1. — Teleia triparella Z. WYs, — Aristotelia brizella TR. WW, — Eustaintomia pinicolella Dur. Yi. — Aspilap- teryx tringipennella Z. Wi. — Eriocrania subpurpurella Hw. ?/6. — Halland: På en med Genista bevuxen ljungbacke vid Veinge flögo den "/& 1921 Coleophora ditella Z. och geniste STT., båda nya för Sverige. Småland: Under tiden 2/7—?9'7 1921 erhöll jag i trakten av Mönsterås följande anmärkningsvärdare arter. Piterophorus distinctus H. S. flög i mängd vid Kuggås bland Artemisia absin- thium. Ny för Sverige. Förut enl. SPULER känd från Pommern, Mecklenburg, Braunschweig och några ställen i södra Tyskland samt norra Österrike. — Nola centonalis HB. — ÅAcalla literana L. — Euxanthis alternana STPH. — Semasia candidulana NOLCK. — S. profundana F. — Lita sestertiella H. S. satt ganska talrikt på trädstammarna i en allé, mest på lönn, larvens näringsväxt. Ny för Sverige. — Teleia sequax Hw. — Psoricoptera gibbosella Z. — Zelleria hepariella SvT. 4 ex. håvade från trädkronor. Ny för Sverige. — Borkhausenia unitella HB. — Monopis rusticella v. spilotella "TNGSTR. — Jinea nigralbella Z. Ny för Sverige. Jämtland: Sommaren 1920 hade jag tillfälle att tillbringa några veckor i Jämtland, då insamlingar gjordes huvudsakligen på fjället Vällista och den strax norr därom liggande Edsåsen. Till bytet därifrån höra nedannämnda arter. AÅgrotis gelida var. mevesi AUVRIwW. Av denna sällsynta form togos 2 SS på Eds- åsen 16/4. — Cidaria abrasaria H. S. 1, 3/1, förut tagen sydli- gast i Umeå lappmark. — Epagoge rubicundana H. S. Ottfjället 16/7, — Phalonia deutschiana ZETT., anträffades ofta uppe på fjäl- let. Förut i Sverige känd endast från Lappland. — Phalonia rutilana HB. '/1. Anmärkt för Sk., Bl., Gtl. och Sm., men före- kommer genom hela landet. — Argvroploce sauciana HEN. ofta anträffad, förut tagen i Lappland. — ÅA. micana HB. och rivulana Sc. ej sällsynta: — Semasia mercuriana HB. vanlig på fjället i juli, förut känd från Lappland. — Semasia ericetana H. S. före- kom i mängd i en mosse på Edsåsen. WALLENGREN anför den endast från Skåne och Lappland. En puppa hittades mellan fjolåriga blad på Vaccinium uliginosum, fjärilen framkom "/7. — Epiblema biscutana WocKke "1. Ny för Sverige, känd endast från Norge och Finland. Den 20 juni 1922 hittade jag mellan blad av Betula nana en liten larv, som blev puppa !2/7 och imago ?!/1. KENNEL har ingen uppgift om larvens utseende eller näringsväxt, men WockKE beskriver larven i Stettiner entomologische Zeitung 1864 pag. 207 såsom smutsigt mörkt gulgrön med mörka vårtor och mörkbrunt huvud och dito bröstfötter. Den av mig funna larven var grågrön med blågrön, genomskimrande tarm; huvudet, SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 165 den stora odelade halsplåten, analplåten, bröstfötterna och vår- torna voro svarta. — £. sönplomiana DurP. flög i stort antal på Vällista bland ullvidet i början av juli. Förut tagen i Lappland. — Hemimene acuminatana Z. Yi. — H. plumbagana "TR. "Je. — Plerophorus rogenhoferi MN. 1 ex. flög sent på kvällen den ??/, istutkantens-av. tensliten myr. Ny fört Sverige:s I SPULERSDie " Schmetterlinge Europas och i STAUDINGER-REBELS katalog angives den förekomma endast på Alperna, men den är funnen i Norge i Saltdalen och på Dovre. — Scoparia alpina SIT. anträffades på Edsåsen, vid Ottfjället och i Stensdalen. Sv. Insektfauna anger Torne Lappmark — s. Västerb. — Depressaria hepatarziella Z. flög talrik på en öÖrtrik ängsmark på Edsåsen från ”"/1. Förut tagen på Öland och vid Umeå. — Pleurota bicostella CL. mycket vanlig. — Endrosis lacteella ScHieF. — Gelechia infernalis H. S. ?Y/&—!3/(7, förut i Sverige tagen vid Härnösand. — G. continuella Z. 1 ex. Pr. — G. galbanella Z. 3/0—?/4. — Lita saltenella SCHÖYEN. I €xX. flög bland enbuskar på Edsåsen ””/6. Bestämningen vållade svå- righeter, emedan vingarnas ribbförgrening ej är sådan som eljest hos detta släkte. SCHÖYEN nämner ock, att förhållandet är så hos denna art, och påpekar, att det måhända bör upprättas ett eget släkte för den. - Ny för Sverige. Funnen i Saltdalen och på Dovre i Norge, i Danmark och Nordtyskland. — Coleophora cespititella Z. rätt vanlig på myrmarker !0/3—2t/4, Funnen i Lappland och Småland. — Ornix polygrammella WOCKE, ny för Sverige, och ÖO. ztnterruptella ZETT. tagen i Dalarna och Lappland, flögo båda ?”/7 på Vällista strax ovan trädgränsen. — Swammer- damia conspersella "TNGSTR. ej sällsynt /1—!?/7. Funnen i Lappland och Medelpad. — Argyresthia pygmeella HB. sågs ofta på Salix- buskar i slutet av juli. Ej anmärkt för nordligare lokal än Öster- götland men går upp i nordligaste Sverige. — Å. certella Z. flög i granskogen redan vid min ditkomst 19/6. Förut tagen i Små- land. — ÅA. aurolentella STT.. och ÅA. retinella Z. tog jag på Eds- åsen 2/7 och ?/g 1922. — Årcrolepia cariosella Tr. Wj,. — Scardia tessulatella- Z., 2 ex. Y;, förut funnen i Lappland. — Monopis rusticella Vv. spilotella "TNGSTR. ovan trädgränsen på Vällista. — Phylloporia bistrigella Hw. ha. — Incurvaria rubiella BJERK. ??[e6. — Elachista monticola WCcKk-Hein. Den 7 juli flög bland Carex i en mosse på Edsåsen ganska många ex. av en Hlachista-art. Lektor Barca, som haft 1 ex. till påseende, har förklarat det stämma överens med ovannämnda art 1 Kristiania universitets samling. Även beskrivningen passar in. Två dagar senare tog jag en del liknande i myrmark strax ovan trädgränsen på Väl- lista. Arten är känd från Harz i Tyskland, från Skottland och Danmark. Lappland: En månads vistelse i Abisko sommaren 1922 inbragte mig ett oväntat stort antal småfjärllarter. De flesta äro 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. förut bekanta från Lappland, några, t. ex. Pleurota bicostella Cr., Gelechia infernalis H. S. och continuella Z., Argyresthia pygmeella Hz. och ZJinea picarella .CL., äro ej omnämnda därifrån men kända från sydligare delar av Sverige och från nordligaste Norge, varför man kunnat vänta att finna dem där, andra åter äro ny- komlingar för vår fauna. Så är förhållandet med följande. Argyroploce noricana H. S. 1 ex. !5/; i utkanten av en myr, ett annat mycket mörkt ex. sög ur blommorna på Silene acaulis högt ovan trädgränsen på ett fjäll norr om Torne träsk 2/7. Funnen på Alperna och i Norge. — Phalonia vulneratana ZeETt. togs i enstaka ex. i skogen vid Nuoljabäcken och var vanlig vid Jebrenjokk. Känd från Norge och Finland samt en varietet från Altai. — Laspeyresia phacana WCK. 1 ex. ?/1. Förut funnen i Norge och Alperna. — Gelechia tarandella WCK. löpte på lav- klädda stenar tillsammans med znfernalis H. S. och continuella Z. >/4—??/7. Endast känd från Norge. — Coleophora aereipennis HEIN.-WCK., I ex. på sankmark mot Björkliden. Skild från när- stående genom enfärgade antenner. "Tagen i Piemont och på Dovre. — Cataplectica auromaculata FREY, 2 ex. på sluttningen av Nuolja. Förut i Norge, på Shetlandsöarna och Alperna. — Plutella hyperboreella STRAND, 2 ex., båda togos ovan trädgränsen, det ena på Nuolja !7/7 och det andra vid Jebrenjokk !9/7. Arten är” besknven 1 -Emt. ”Tidskrivigo2sid 763 veftertex fran norska Finmarken. Någon uppgift om att den funnits annorstädes har jag ej sett. — MHofmannia sp. Den 3 juli tog jag vid Abisko ett rexavav rdettarförsSverige nya släkter uTyvärrsär exemplaret avfluget, så att jag ej vågar med bestämdhet säga vilken art det tillhör. Per Benander. Än en gång fjärilnotiser från Sydhalland. AR 26 emnistasmÖaternea I Ent. tidskrift 1920, sid. 157 omnämnde undertecknad bl. a. den för Sverige nya Chesias rufata F. Sommaren 1921 anträffa- des den fortfarande på de nämnda lokalerna väster om Halmstad men även öster om staden på Skedala hed och vid Veinge, mitt på den stora slättbygden innanför Laholmsbukten, alltid tillsam- mans med Pseudoterpna pruinata o. Ortholita plumbata. I Våxtorp nere vid Hallandsås, OSBECKS (Pseudoterpnas upptäckare i Sverige) annexförsamling, lyckades det mig dock icke att få se den, endast de båda andra nämnda. Som ljungmarkerna där äro kolossalt vidsträckta och besöket omfattade sex timmar, behöver detta dock visserligen icke betyda, att den icke finnes även där. Ingen Sarothamnus syntes på de nya lokalerna, endast Ge- nista. Sannolikast synes mig därför nu, att Chesias rufata är lika gammal i landet som de andra Genista-mätarna och inkommen på den tid, då Skåne. och de danska öarna voro i landfast för- SMÄRRE MEDDELANDEN OCH NOTISER. 167 bindelse med Jylland. Att de nu icke finnas på öarna (utom Pseudoterpna på Lolland), kan ju gott bero på senare inträdda förändringar 1 naturförhållandena och icke minst landets uppodling. Ortholita plumbatas långa flygtid (från början av juni till slutet av juli) beror på oliktidig kläckning; i början av juli 1921 funnos rikligt nykläckta exemplar. — BI Andra Makrole pidoptera: Panthea coenobita EsP. hade jag 1921 åter nöjet att träffa på, denna gång här nere och såsom imago, död, med förlorad bak- kropp men rätt väl behållna vingar, sittande fast i en spindelväv i ljungen i en talldunge på havsstranden icke långt från Halmstad. Västkusten saknar vildväxande gran men med planterandet av den inkomma även granfjärilar. Så fann undertecknad i Söndrums flygsandsskog Macaria signaria HB. och £llopia prosa- piaria IL. 2 Såsom andra möjligen anmärkningsvärda nya fynd från samma trakt i detta outforskade landskap kunna anföras: Drepana cur- vatula BKH.; Notodonta anceps GoEze; Cymatophora fluctuosa HB.; Acidalia rubiginata HFS. (Våxtorp); Åvrichanna melanaria T.; Boarmia repandata LL. ab. nigricata FucHs. 3 ex.; Tephroclystia nanata HB. och I. pumilata HeB., Comacda senex HB. E. Vretliind. Dasychira abietis ScHirr. Hittills 4 fynd 1 Sverige, mig veterligt, publicerade, därav 2 i Uppland. Undertecknad fann d. 25 maj 1921 två fullvuxna honlarver vid Enköping, varav den ena preparerades för d:r J. PEYRONS larvsamling. Den andra förpuppades ??/5 och gav redan !!/& imago. — I augusti samma år anträffades ock en larv i en annan skog vid samma stad, och en i Österåkers s:n i SÖ. Uppland. — Kanske är den icke så sällsynt som antagits, blott föga eftersökt. E. Vrelind. Chrysophanus phleas L. var. hypophleas B. (= var. americanus D'UrB.), av MEVES ss. bekant tagen i Kall i Jämtland 1892, träffades ”/g 1921 i Bydalen i samma landskap. Dr. Jon PEYRON innehar ock ett ex., taget av honom i Jämtland (antingen i Storlien eller Duved). E. Vretlind. Ekfjärilar utanför den sammanhängande ekregionen,. — Enligt palxontologerna var Uppland under bronsåldern klätt av ekskog. Numera saknas (enl. meddelande av fil. mag. E. ALM- QvisT, Uppsala) eken så gott som alldeles i landskapets västra del, Fjärdhundra; endast några spridda grupper finnas på några få ställen. Så t. ex. längst i norr utmed Dalälven 1 Nora s:n, sedan blir det alldeles ekfritt ned till mellersta delen, där några 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. reliktförekomster träffas. Så finns i Altuna s:n, 3 mil från Mä- laren, en grupp vid Fnysinge gård (se därom Sv. Naturskydds- föreningens årsskrift för 1923), och 1!/2 km. väster därom en grupp (8 ? individ) på en backsluttning mot Heby-ån samt 2 km. söder därom i trädgården vid Säva gård ett stort, sannolikt plan- terat, exemplar. En där boende skolyngling, HJALMAR ANDERSSON, fann våren och försommaren 1921 följande ekfjärilar: Hylophila prasinana I. Chloéphora bicoloerana FuESSLY. Plagodis dolabraria HB. Chloéphora, förut i vårt land nordligast träffad vid Gränna (av lektor BRUNDIN), fanns i maj ss. fullväxt larv under nämnda trädgårdsek och gav imago 1 början av juni. Dess förekomst så långt norrut och därtill vid en så begränsad, isolerad förekomst av näringsväxter må väl anses förbluffande. — Närmaste ekrelikt utom den nämnda vid Fnysinge (vilken är ganska begränsad) är enl. E. ALMQVIST I mil östligare vid Strandsjön i Skogstibble s:n, där ek lär förekomma rätt rikligt. Lättast begriplig blir djurens förekomst, då man betänker, att det är de sista resterna av en förr allmänt utbredd näringsväxt, vid vilka de så att säga klänga sig fast. ET Vretand. Lyc2ena pheretes HB. — Die bisher unbeschriebene Raupe nebst Puppe traf der Untergezeichnete Anfang Juli 1922 bei Nystuen in Walders, Norwegen, 1000 M. iu. d. Meer, in einer warmen Sädböschung unter denselben Umständen wie ROGENHOFER einst diejenige von LZ. orbitulus Prun.: an der Unterseite von Steinen zur Verpuppung mit dem Hinterende festgesponnen. Das Aussehen stimmte auch im allgemeinen mit der Beschreibung, die SPULER in »die Schmetterlinge Europas» nach dem obenge- nannten Autor von orbitulus mäitteilt: saftgräun, dicht u. sehr kurz steif behaart, der Kopf glatt, schwarzglänzend. Dagegen waren die Haare am Ricken nicht länger als anderswo und, wenigstens in den letzten Tagen des Raupenstadiums, hat es an jeglichen Zeichnung gefehlt, nur an den Seiten der Rickenmitte jedes Ringes je ein dunkles gränes Gribchen (wenig hervortretend). Die Puppe ganz glatt, erst hellgrän, dann blass schmutziggelb; Fliägelscheiden mit gelben Striemen, dem Aderverlaufe entspre- chend. Die Befestigung war locker, das Hinterende in der zu- sammengeschrumpften Raupenkant steckend; bei Berährung lösten sie sich leicht ab. — Die mutmassliche Nährpflanze, Åstragalus alpinus I., war reichlich vorhanden. E. Vretlind. Ichneumonologische Notizen. Von A. Roman. I. Die systematische Stellung von Neorhacodes RKA. IPA Tehitfa Natutgesehi AA, EkN5, 10922-5-133-(ich vet danke dem Herrn Autor ein Separat) hat der bekannte Chal- cididenkenner Dr. F. RUSCHKA eine neue, aus der kleinen Grabwespe Spilomena troglodytes LD. gezogene Schlupfwespe als Braconide beschrieben (mit Textfigur) und Neorhacodes FEnslinz benannt. Genau dasselbe Tierchen, aus demselben Wirt vom Herrn Oberlehter K. T. SCHUTZE geziächtet, be- sitze ich seit einigen Jahren. Dass sowohl Gattung wie Art neu seien, habe ich vom Anfang an erkannt, nahm aber ebenso bald an, die Wespe sei eine Ichneumonide. Wer hat nur recht, Dr. RUSCHKA oder ich? Fär die Braconidenstellung spricht vor Allem das Flägel- geäder, so wie RUSCHKA es abgebildet hat: die mangelnde 2. rekurrente Ader, die offene Brachialzelle und die teilweise Verschmelzung von Radial- und Kubitalader. Auch das grösstenteils mangelnde Geåder im Hinterflägel passt besser bei einer Braconide. Der Körper ist dagegen entschieden ichneumonidenartig, wenn auch die Skulptur des Hinterleibs an die Braconidengruppe der Sigalphinen erinnert. RUSCHKA hat fär vorliegende Art die besondere Sub- fam. NVeorhacodine aufgestellt und scheint an ihre Braconiden- natur kaum gezweifelt zu haben. Meine abweichende Meinung stätzt sich ebenfalls ans Flägelgeäder, wo ich jedoch einige neue Beobachtungen gemacht habe. In einem reduzierten I2 — 2328i. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 3—4 (1923). 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Geäder, wie das vorliegende, sind die fehlenden Adern nicht immer gänzlich verschwunden, wenn sie auch im Durchsicht kaum oder nicht zu entdecken sind. Bei reflektiertem Licht lassen sie sich aber oft deutlich verfolgen, und so habe ich das Verhältnis hier gefunden. Einige der durch- sichtigen Adern im Vorderflägel hat schon RUSCHKA abge- bildet, aber das vollständige Geäder, wie es einmal auch im Durchsicht gewesen ist, zeigt nebenstehendes Bild. Man kommt ja nicht davon los, dass dies ein Ichneumonidengeäder ist, wenn auch einige Eigentämlichkeiten darin vorkommen. Solche sind: I. die bereits erwähnte Verschmelzung von Radius und Kubitus, 2. die offene Brachialzelle, ,.3-1die, nach der Spitze hin verengte Radialzelle im Hinterflägel und 4. die kurze Abscissula desselben Flägels. Ein reduziertes Geäder ohne Verkleinerung der Flugel kennen wir schon bei verschiedenen Fig. 1. Neorhacodes Enslini RKA. Ichneumoniden: einpaar Cryp- Flägel; die durchsichtigen Adern fine (» Hemaiteles> solutus und SO REN ep apertus THOMS.) und mehreren Ophionine (Gattungen Hymeno- pharsalia und ÖOphionellus aus Amerika, einige Arten der Gatt.-. LT kersilockuss HOLMG: sk lator in Eutopa)ss]Bersden meisten derselben fehlt die 2. rekurrente Ader, bei einigen ist auch Brachialzelle offen. Dabei ist zu bemerken, dass der »H.> solutus ausschliesslich durch das Geäder von H. gracilis "THOMS. abweicht und dass beide oft zusammen vorkommen; man kann kaum von zwei Arten reden. Es gibt folglich Präjudikate, wo unbezweifelte Ichneumoniden das sonst so wichtige Merkmal der fehlenden 2. rekurr. Ader mit den Braconiden teilen. Wenn wir also /Veortiacodes als Ichneumonide anerkennen mössen, so eröäbrigt es, die nähere Verwandtschaft zu finden. Die Form des 1. Abdominaltergits lässt uns die Ichneumones delfoidei "THOMSON's vermuten, denn bei den Z. pentagoni ist dasselbe mehr od. weniger gestielt. Schon RUSCHKA findet den Hinterleib Pzmpla-ähnlich, und ich fär meinen Teil halte A. ROMAN: ICHNEUMONOLOGISCHE NOTIZEN. Ty die Tribus Pönrplinz fur die rechte Heimat dieser aberranten Gattung. Die starke Hinterleibsskulptur ist hier allgemein, und man findet sogar eine Andeutung der partiellen Ver- schmelzung von Radius und Kubitus in der Gatt. Polys- ghincrta GR. Die beiden genannten Adern berähren sich nämlich bei einigen Arten, während andere Arten an der- selben Stelle eine Querader, die sog. Areolarader, zwischen beider besitzen. Die beiden bekannten Exemplare weisen offenbar einpaar kleine Unterschiede auf. Das Endglied der Fähler ist nach RUSCHKA aus drei Gliedern verschmolzeti. Die auch bei meinem Stuck 13-gliederigen Fähler lassen am Endglied höch- stens ein schwach abgegrenztes Basaldrittel erkennen, der längere Endteil ist einfach. Am Hinterleib zähle ich bestimmt sechs sichtbare Segmente. Die sehr kleinen Klauen erscheinen im Mikroskop einfach, während sie bei Polysphincta einen breiten Basalzahn haben. 2. Neue Schlupfwespen von praktischer Bedeutung. Folgende zwei Arten wurden als Feinde ebensovieler Schädlinge in verschieden Ländern erkannt und werden unten beschrieben, um den praktischen Entomologen ihre Wieder- erkennung zu erleichtern. Die Typen befinden sich in mei- ner Sammlung. ÅAngitia (Däioctes) punctoria n. sp. (Ophionine, Campo- plegini). Sädfrankreich, aus dem Maisschädling Pyrausta nubilalis Aug. 1921 erzogen. 2. Nigra, palpis albidis, mandibularum medio pedibusque rufis, his coxis I sepissime basi, II & III totis cum trochan- tere III basi nigris, tibiis III calcaribus pallidis extremo apice tarsisque III apice infuscatis, ventre fusco & albido zonato. Ale vix infumate stigmate fusco, nervis nigris, radice testacea, tegula pallide rufa. Long. 7—9, ala ant. 5,2—6, ter. 3--3,; mm. Caput thoracis latitudine pone oculos & os versus angu- statum, subtiliter, antice rugosim punctatum, ocellis posticis inter se & ab oculis fere 2xXqualiter, a margine occipitali lon- gius distantibus, oculis intus distincete emarginatis, genis man- dibularum basi brevioribus, costa genali inflexa, clypeo rotun- 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. dato; antenn&e graciles corpore paullo breviores subsetacez>, postannello scapo+ pedicello parum, articulo sequente latitu- dine sua 2,5 X, longiore. Thorax compressus altitudine saltim 1,5 Xlongior, pronoti lateribus cum mesopleuris fortius punc- tatis fundo nitido, speculo polito, epicnemliis integris subtus simplicibus, mesonoto opaco confertissime punctato notaulis non nisi depressione rugosa utrinque indicatis, scutello nitido parcius punctato, metapleuris confertissime punctatis; segm. medianum longitudine vix altius postice inter coxas subpro- ductum, nitidulum rugoso-punctatum, costis validis completis, area basali triangulari, centrali pentagona. Abdomen capite +thorace longius postice vix compressum, segmento I. glym- mis haud profundis, postpetiolo leviter elongato sat pulvinato nitido, segmento 2. latitudine apicali longiore, subtilissime alutaceo apice nitido, 3. subquadrato lateribus ultra medium marginatis, segmentis ceteris sensim brevioribus, 6. & 7. supra leviter angulatim excisis, terebra recurva dimidio abdomine longiore. Pedes graciles, III femoribus latitudine fere OX longioribus, tibiis postice setulosis, calcare longiore medium metatarsi superante, ungue articulo 3. tarsali breviore, ungui- culis parce pectinatis pulvillo parvo acuto longioribus. Ale apicem abdominis vix attingentes stigmate parvo, cellula radiali angusta, nervo areolari longo verticali, angulo infero- externo discoidali subrecto, abscissula nervo recurrente sub- &quali, nervello subarcuato, hamulis 5—06. J (unicus) differt scapo antennali subtus late coxisque I totis, rufis, abdomine ab apice segmenti 3. modice compresso, valvulis forcipis parallelis apice subtruncatis alarumque angulo infero-externo discoidali subacuto. Long. 7, ala ant. 5 mm. Diese Art, im amerikanischen Parasitenlaboratorium zu Hyéres gezächtet und mir vom VWorstande derselben, Dr. THOMPSON, zugeschickt, war fräher vom Prof. O. SCHMIEDE- KNECHT als ÅA. (D.) crategelle THOMS. bestimmt. Die Un- richtigkeit dieser Bestimmung wurde mir freundlichst von Dr. S. BENGTSSON, Lund durch Typenvergleich bestätigt. — Vorliegende Art ist grösser als die bisher bekannten Dioctes-Arten und hat einen deutlich, beinahe grob punktierten Thorax. Sie lässt sich kaum in eine der THOMSON'schen Gruppen einordnen und ist nebst der Punktur durch die A. ROMAN: ICHNEUMONOLOGISCHE NOTIZEN. 173 lange, vertikale, an Cremastus erinnernde Areolarader aus- gezeichnet. Holocremna obscura un. sp. (Ophionine, Campoplegini). Skåne, Dalby, bei einem Lyda-Frasse in schlechtem Nadelwald Juni 1919 häufig vorkommend. 2. Nigra, mandibulis preter apices, femoribus I & II, totis vel II subtus infuscatis, III saltim apice, tibiis omnibus — III apice infuscato — tarsisque I & II, rufis, plica ventrali obscura. Ale hyaline stigmate & nervis nigris, radice testacea, tegula nigra v. picea. Long. 7—9, ala ant. 6,3—7, ter. I— 1,2 mm. Caput thoracis latitudine pone oculos augustatum, his intus vix emarginatis, genis mandibularum basi fere duplo brevioribus, costa genali inflexa, clypeo truncato angulis rotundatis; antenn& corpore breviores subsetacex, postan- nello scapo + pedicello vix breviore, articulo sequente latitu- dine sua duplo longiore. Thorax leviter compressus altitudine viX 1,5 X longior, pronoti lateribus, meso- & metapleuris subtiliter punctatis, nitidulis fundo alutaceo, speculo magis polito, epicnemiis integris subtus simplicibus, mesonoto opaco notaulis subindicatis, scutello nitidulo parcius punctato; segm. medianum longitudine fere altius, subrugulosum nitidulum, ca- rinis plurimis obsoletis, are& centralis basi angulata cum costa pleurali semper distinctis. Abdomen capite + thorace longius, a basi segmenti 3. compressum, segmento I. glymmis parvis, postpetiolo subquadrato s&epe canaliculato, segmento 2. lati- tudine apicali non longiore, cum 3. sube&quilongo alutaceo- punctato, hoc lateribus totis marginatis, 6. & 7. supra haud incisis, terebre valvulis segmento 2. circiter equalibus. Pedes mediocres, III femoribus latitudine circ. 5 X longioribus, tibiis postice setulosis, calcare longiore medium metatarsi attingente, hoc articulis ceteris tarsi unitis subequali, ungue articulo 4. vix longiore, ungue I articulo 3. &quali, unguiculis basi sub- pectinatis. Ale mediocres trientem apicalem abdominis attingentes, stigmate parvo angusto, areola valde obliqua, angulo infero-externo discoidali evidenter acuto, nervo paral- lelo medio, hamulis ale postice circ. 6. J femine similis, alis in individuis parvis abdomen fere 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. superantibus femoribus III plerumque basi tantum infuscatis diversus. Long. 6,;—9, ala ant. 5,2—7 mm. Gehört zu den grössten Arten der Gattung und ist durch den ganz schwarzen Hinterleib und die dunkelgezeichneten Hinterschenkel leicht zu erkennen. Das zahlreiche Vorkom- men macht es wahrscheinlich, dass die Art wirklich ein Lyda-Parasit ist. Mir von Prof., I. TRÄGÅRDH (forstliche Versuchsanstalt des Staates) freundlichst mitgeteilt. Coleopterologiska bidrag. 6—7. ; Av Anton Jansson. 6. Hylophilus 5-tomus THOMS. Denna art synes för coleopterologerna på kontinenten vara rätt okänd. I Sverige var för auktor, C. G. THOMSON, endast ett ex., $, taget av BOHEMAN i Småland, tillgängligt vid beskrivningen, och utanför vårt land har arten endast blivit anträffad i Finland, ävenledes här endast i 9-ex., ett Pa Cr370-talet fav: J:r SAHLBERGINN Ylane ochi ett 1921 avnR: KROGERUS på Karelska näset. M. PIC uppgiver i »Bestim- mungstabellen der europäischen Coleopteren XL. Heft.: Hylo- philide», att arten förekommer i »Osteuropa»; även för PIC var emellertid J okänd. Då jag i Sverige vid några tillfällen lyckats finna den sällsynta och intressanta arten, även i J-ex., vill jag därom lämna ett meddelande. Första gången fann jag den, i ett 2-ex., vid Björksundet i Stora Mellösa socken, Närke, 2 juli 1922. Detta ex. satt på en omkulliggande, delvis murken aspgren. Sedermera samma sommar i juli fann jag den på Gotska Sandön, dels ett ex., PS, ävenledes på en murken aspstam, i den s. k. Stora lövskogen, dels senare, i början av augusti, tämligen talrikt i såväl J- som Q-ex. på en vit lavliknande ticksvamp, som växte på en omkulliggande, delvis murken aspstam vid Säludden i nordöstra delen av ön. Djuren sutto så gott som orörliga på övre ytan av svampen, som var frisk och halv- fuktig. Det synes sålunda som om denna art skulle vara bunden vid asp. Dock anträffades det av KROGERUS funna ex. i Finland enligt »Notul&e Entomologice» 1921, sid. 114, I 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. på en murken björkstubbe. Under alla omständigheter synes Hylophilus 5-tomus vara att räkna som vedinsekt, vilket kan vara av intresse att framhålla, då om Hvylophilus-arternas biologi mycket litet synes vara känt — man finner ju arterna inom släktet nästan endast vid håvning, d. v. s. under om- ständigheter, av vilka intet kan slutas beträffande deras egent- liga levnadssätt och tidigare utvecklingsstadier. Som nämnts, nödgades THOMSON efter sin diagnos av arten i »Skandinaviens insekter» Tom. 6 sid. 371 skriva: »Mas ignotus». Av de vid Säludden på G. Sandön av mig funna ex. voro 3 ds och 7 29. SJS avviker i egendomliga hänseenden från 98. Den mest iögonenfallande olikheten ligger i antennbildningen. Under det att hos 2 de 5 sista antennlederna äro omkring dubbelt så breda som de före- gående, äro de hos g icke, eller åtminstone knappast märk- bart bredare än dessa. Därigenom blir THOMSON's uttryck i diagnosen: »antennis articulis 5 ultimis crassioribus» liksom nedanför i den utförligare beskrivningen: »7—11 praeceden- tibus duplo latioribus» oriktiga såsom artkaraktär och böra omflyttas såsom gällande könskaraktär för 2. Vidare företer pannan väsentlig olikhet mellan könen. Hos 2 är den något glänsande, fint men tydligt och tätt kornigt punkterad samt något kullrig. Hos J är densamma från upptill på hjässan ned till clypeus nästan plan, nedtill till och med något konkav eller mycket fint längsfårad i mitten. Punkturen på pannan är ytterst fin och tät och knap- past märkbar på grund av det vitgrått skimrande, ytterst korta och täta filtliknande toment, som bekläder hela pannan. Någon skillnad i pannans bredd mellan ögonen hos de olika könen — såsom fallet är med HZ. pygmeus DE GEER — kan icke förmärkas hos H. 5-tomus. Slutligen avviker s$ genom att bakbenens tibier strax nedanför knäna äro utåtböjda, tunna men före mitten och till spetsen utvidgade, där bredare än hos £, samt genom att den är något mindre än den senare. Efterskrift: Vid förnyat besök på G. Sandön sommaren 1923 anträffades i aspsvampen där den genomträngde det multnade bastet talrika larver. En del av dessa hemfördes ANTON JANSSON: COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. 6—]. lg och ha sedermera levererat individ av HZ. 5-tomus, I 2. Då mig veterligt ingen Hylophilus-larv är känd, torde bli anled- ning sedermera återkomma till densamma. 7. Limnobaris pilistrata STtErH. och L. T-album L. samt deras förekomst i Sverige. I mina »Faunistiska och biologiska studier över insekt- livet vid Hornsjön på norra Öland» (Arkiv för zoologi, band I4, N:o 23, 1922, sid. 69) har jag omnämnt fyndet av Linmno- baris pilistrata STEPH. på Öland och angivit arten som ny för Sverige. Detta senare är riktigt såtillvida, att förekom- sten av arten i Sverige ej mig veterligen omnämnts i litte- raturen förut. Vid granskning av de övriga Limmnobaris-ex. i min samling från Sverige har jag emellertid sedermera funnit, att alla förut såsom Z-a!bum IL. bestämda ex. tillhöra pzz- strata STEPH. och att i min samling ej finnes ett enda ex. av den såsom allmän i Sverige ansedda Z7-a/bum. Granskning av ex. i andra samlingar har givit samma resultat, och jag har sålunda sett ex. av LL. pilistrata från Skåne, Öland, Västergötland och Närke men intet svenskt ex. av Z-album, som jag däremot lyckats förskaffa mig från Frankrike genom välvilligt tillmötesgående av herr J. SAINTE-CLAIRE DEVILLE i-Mines de; la Sarre: Skillnaden mellan de bägge arterna, vilka ju visserligen äro habituellt mycket lika, är klart angiven i REITTER's »Fauna germanica», femte bandet, sid. 186—-187: hos pilistrata äro de vita håren på täckvingarnas mellanrum så långa, att varje enskilt hår med sin spets når fram till det nästa, och vidare har andra mellanrummet oregelbundna eller i två rader ordnade punkter, under det att hos Z-album varje enskilt hår är så kort, att ett tydligt avstånd uppstår mellan dess spets och därpå följande hår, samt vidare det andra mellanrummet har en enda rad punkter. Svårigheten med den karaktär, som ligger i hårens längd, är att dessa djur lätt få håren avskavda eller strukna åt sidan så att de ej ligga i rad. Hos färska ex. är karaktären däremot mycket tydlig och punkterna på andra mellanrummet avgiva alltid 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ett säkert kännetecken. Av 7-a!/bum finnes också en varietet /gusio BoH., men den synes ej förete några skiljaktigheter från huvudarten i angivna hänseenden. Då i VICTOR HANSEN's »Snudebiller» i serien »Dan- marks fauna» (Köbenhavn 1918) L, T-album IL. upptages som »almindelig» i Danmark men L. pilistrata ej alls upp- tages som förekommande där, tillskrev jag i saken herr AUG. WEST, Köbenhavn, med uttalande av förmodan, att även i Danmark man hade att göra med pilistrata och ej med 7- album. Herr WEST meddelade först, att alla i danska för- teckningar uppförda fynd av L. T-album ha visat sig måst hänföras till pzistrata, vilket uppmärksammats först sedan VICTOR HANSEN's ovannämnda arbete utkom. I ett senare brev uppger dock hr WEST, att bland de danska Limnobaris- ex. även några få, funna i Jylland, tillhöra Z-a/bum. I Dan- mark finnas verkligen sålunda båda arterna, men pilistrata är tydligen den allmännare. Om arternas förekomst i Finland meddelar amanuens W. HELLÉN, Helsingfors, i brev: »L. T-album är hos oss, ifall 22artulus J. SHLBG (=? v. pusio BOH.) är härmed syno- nym, såsom vanligen antages, en utpräglat ostlig art, som icke blivit funnen väster om Tavastland. Om arten finnes i Sverige, bör den väl där vara en sydlig invandrare och så- lunda att anträffa i Skåne o. s. v., i likhet med ett par andra hos oss rent ostliga arter, vilka väl äro att betrakta som tämligen sena invandrare. L. pilistrata (T-album J. SHLBG) är däremot utbredd över hela vårt faunaområde». Då LINNÉ i »Fauna suecica» beskrivit Curculio T-album efter ex. från »Westrobothnia», således efter svenskt ex., har den sålunda åtminstone tillhört vår fauna. Visserligen giva de mycket allmänt hållna diagnos och descr.: »Longi- rostris ater, abdomine lateribus posticis luteis. — Pediculo major. Abdominis latera juxta pectus linea alba treferente» ingen möjlighet till distinktion av vilken av de två hithörande arter det gäller. Men å andra sidan är väl att förmoda att STEPHENS vid uppställandet av sin art granskat LINNÉ's ex. i Linnean Society — för så vitt det eller de finnas där —- och funnit sin art avvika från LINNÉE's i angivna hänseenden. I annat fall blir sannolikheten stor, att LINNÉ haft framför ANTON JANSSON: COLEOPTEROLOGISKA BIDRAG. Ör fe 179 sig den Limnobaris-art, som åtminstone numera är allmän i Sverige, d. v. s. den som nu går under namn av pälistrata STEPH., vilken art då rätteligen borde återfå namnet 7-albunm L., under det den på kontinenten förekommande, som 7- album IL. betecknade arten, bör erhålla ett nytt namn. Här skulle sålunda bli ett parallelfall till frågan Åziraplilus elon- gatus GYLL. och ÅA. geminus KR., i det, såsom jag framhållit i Ent. Tidskrift 1915 sid. 35 och följ., i samlingar av sven- ska Coleoptera endast synas finnas ex. av Å. geminus, under det att ÅA. elongatus, som dock beskrivits efter svenska e€x., ej synes ha anträffats i Sverige efter GYLLENHAL's tid. Till denna senare fråga finnes dock en möjlig lösning, som hr J. -SAINTE-CLAIRE DEVILLE framkastat i brev, nämligen att det i själva verket icke rör sig om två arter utan endast om könsskillnader, i det att den smalare A. elongatus GYLL. skulle vara SJ, geminus KR. däremot £Y, en lösning som ej står till buds beträffande ovan avhandlade Limnobaris-arter. Anteckningar om fynd av Hemiptera Heteroptera i Sverige sommaren 192292: Av Håkan Lindberg, Helsingfors. Senaste sommar (1922) gjorde jag insamlingar av insek- ter i olika delar av Sverige. Den största uppmärksamheten riktades på gruppen Hemiptera Homoptera. Men även av andra insektgrupper, särskilt Coleoptera och Hemiptera He- teroptera, hopbragtes ett ganska rikhaltigt material. ' Här nedan har jag sammanställt en förteckning över — såsom det synes mig — i ett eller annat avseende intressantare fynd av heteropterer. Sveriges entomologer tyckas i senare tid endast vid sidan av andra insamlingar ägnat dessa in- sekter uppmärksamhet. Något sammanfattande arbete om svenska heteropterer har såsom känt under de senaste år- tiondena icke sett dagen. Som ett litet bidrag till känne- domen om utbredningen av Sveriges Hemiptera, vilka — detta får man hoppas — i snar framtid måtte behandlas i ett faunistiskt arbete, lämnas därför denna förteckning till offent- ligheten. De flesta insamlingarna gjordes i trakten kring Stock- holm: socknarna Huddinge (förkortat Hudd.) och Brännkyrka 5. om staden, samt Tyresö och Dalarö i dess skärgård (Srml.). Ett antal fynd gjordes dessutom under en vistelse i sock- narna Örby och Kinna S. om Borås (Vg.). Under ett kort uppehåll vid Västkusten (Varberg, Hall.) påträffades där- jämte några intressanta arter. H. LINDBERG: FYND AV HEMIPTERA HETEROPTERA I SVERIGE. 181 I förteckningen har den av OÖSHANIN (Kat. d. pal. Hem. 1912) använda nomenklaturen följts. Fam. Pentatomidae. Graphosoma lineatum 1. Hudd., allm. i blomställningarna av Antriscus silvestris och Carum carvi i början och medlet av juli. Peribalus vernalis WLFF. Hudd., rätt allm. på soliga backsluttningar; början och medlet av juli. Palomena prasina L., Hudd., ett flertal ex. erhöllos under håvning på buskar i juli. q Pentatoma rufipes EL. Hudd.; synnerligen allm. på ek, men även anträffad på andra lövträd. De första fullbildade insekterna iakttogos 7 juli. Fam. Coreidae. Spathocera Dahlmani SCHILL. Örby, på Rumex aceto- Selar. Corizsus maculatus FIEB. Örby, några ex. på Comarum palustre invid en å i närheten av Öresjön; 24. 7. Chorosoma Schillingz SCHILL. En imago och en larv anträffade under håvning bland gräs, Psamma m. fl. på sanddyn S. om Varberg 28. 7. Fam. Lygaeidae. Spilostethus equestris EL. Trots en riklig förekomst av denna arts värdväxt, Cynanchum vincetoxicum i Hudd. påträffades därstädes blott ett ex. av densamma; 7. 8. Nysius lineatus COSTA. Örby, allm. på Calluna vul- gar s; slutet rav juli. N. punctipennis H. S. Hudd., funnen flere gånger på torra backar; aug. Cymus claviculus FALL. På torra ängsmarker. Hudd. 3. 7 ÖrDYS ST JAY. Ischnorhynchus resedae PANZ. Hudd.; tagen i stor mängd, såväl larver som fullbildade på björk, aug. Tidigare har jag alltid funnit denna art på Ledum palustre. Ischnodemus sabuleti FALL. Synnerligen talrik vid röt- terna och i bladslidorna av Elymus arenarius på sanddyn 5. om Varberg. Långvingade individer voro icke sällsynta. Ex. i alla larvstadier iakttogos 28 juli. 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Pamera fracticollis SCHILL. Hudd., Långsjön. Allm. på gungflystrand. Såväl äldre larver som imagines insam- lades i medlet av aug. Pierotmetus staphylinoides BURM. Hudd. 9. 7, Örby 21. 7. Enstaka ex. på Calluna vulgaris. Fam. Piesmidae. Piesma gquadrata FIEB. Ett ex. på havsstrand vid Var- berg, 28.7. Värdväxt Atriplex? Fam. Tingitidae. Acalypta nigrina. FADL, uHludd) 07. Å. marginata WLFF. Örby 19.7. Dictyonota tricornis SCHRK. Örby, på torra ängsmarker. Monanthia humuli E. Insamlad i stor mängd på Myo- sotis på skäret Brännflåten i Stockholms skärgård 2. 8. Huvudsakligast uppträdde fullbildade individer, endast ett fåtal larver i äldre stadium iakttogos. Fam. Aradidae. | Aradus cinnamomens PNZ. Ej sälls. på tall såväl i Hudd. som i Örby. Flere imagines insamlades i aug. i Hudd., äldre larver påträffades i slutet av juli i Örby. A. depresseus FE. Hudd., It. 7.5 Naera larver och fult bildade på en Polyporus-art på aspstubbe. Fam. Reduviidae. Ploiariola vagabunda EL. Hudd. Allm. på tall, aug. Pygolampis bidentata GOEZE. Hudd., ett ex. på en äng invid Snättinge, 12.7. Fam. Nabidae. Nabis lineatus DHLB. Hudd., några larver och ett par fullbildade individer på gungflystranden av Långsjön, 6. 8. MN: flavomarginatus SCHLTZ. Ej sälls. i de av mig, be: sökta trakterna. Långvingade ex. anträffades 12.7 och 11.38 i Hudd. N. ericetorum SCHLTZ. Örby, allm. på ljung i slutet av juli: Fam. Anthocoridae. Temmnostethus pusillus H. S. Ej sälls. på såväl barr- som lövträd. Den långvingade formen tagen i Hudd. 14. 7 och 7. 8. H. LINDBERG: FYND AV HEMIPTERA HETEROPTERA I SVERIGE. 183 Elatophilus stigmatellus ZETT. Hudd.; några ex. på tall, aug. Anthocoris confusus REUT. Denna art synes vara säll- syntare än följande. - Hudd., juli och aug., ett ringa antal ex. A. nemoralis F. Hudd., Brännkyrka, Örby. Ej sälls. på olika slags lövträd. ÅA. gallarum-ubrz DE G. Hudd., talrik på lövträd, bl. a. hagtorn vid Snättinge; aug. Acompocoris pygmaeus FALL. Hudd., 7.8; Örby, 21.7. Patall: Triphleps nigra WLFF. Hudd. och Örby. Allm. på torra backsluttningar; juli. Fam. Microphysidae. — Microphysa pselaphiformis CURT. En $$ funnen i EuddiOr7: Myrmedobia tenella ZETT. Några SS funna under håv- ning. på torra. backar. Hudd. 9. 7, Örby. 24. 7. Fam. Capsidae. Myrmecoris gracilis SAHLB. Örby 24.7; I ex. (f. brach.). Raitkanuskuiaerkelga ELST Allm: i de av mig besökta trakterna. Av den långvingade formen fann jag blott ett ex., i Örby, invid Öresjön 29. 7. Foptocores, felgaer HosdduddA Hökr2repa ek: a snpopulne ludd fjöli. Sn .INex. P. pint KBM. Hudd., allm. på tall i juli och aug. Calocoris norvegicus GMEL. Synnerligen talrik på olika örter (Achillea, Tanacetum m. fl.) invid havsstrand i Var- berg, 28.7. På skäret Brännflåten i Stockholms skärgård anträffades I ex. Dicrooscytus rufipennis FALL. Hudd., allm. på tall. Lygus vrrdis KALL. Hudd på rönn! och lind; aug. LV Spirolae MEY, DA Tyresö; Flere ex. insamlades på Spiraea salicifolia vid Uddby, Nyfors 3. 8. L. lucorum MeEY. D. I stor mängd tillsammans med Calocoris norvegicus på olika växter i Varberg, 28.7. Dess- Utomnenstaka ex=)m pyteso, UddbyYyrskos: Li rcexvznaus FI.S; Hudd:, juli och aug. Talrik på lind. Deraeocoris scutellaris F. Örby 19.7, I ex. på ljung. 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Ålleotomus 'gothicus FALL. Några ex. på tall i Hudd.; larver i början av juli, fullbildade individer i aug. Lopus gothicus IL. Såväl huvudformen som varieteterna anträffades tämligen talrikt i Hudd., juli. De flesta ex. in- samlades på Salix. Stenodema laevigatum TL. Hudd., ej sälls. Notostira erratica L. Örby; 21, 29.7. Trigonotylus psammaecolor REUT. På Psamma arenaria Vid: Apelviken: 5. om Narbetrg, 28.75 talrik. Teratocoris paludum J. SAHLB. Hudd., 8.7; Örby, 24. 7; Kinna, 26.7. På fuktiga ställen. Dicyphus pallidus H.S. Brännkyrka 4.8; funnen under håvning på markvegetationen i en ekdunge. Systellonotus triguttatus TL. Insamlad under håvning på ängsmarker; Örby, juli. Hanen anträffad i några ex.; där- emot erhölls blott I 2. På Åland har jag funnit detta senare kön talrikt på öppna sandytor på havsstrand. Cremnocephalus albolineatus REUT. Hudd., Örby; allm. på tall. Pilophorus cinnamopterus KBM. Hudd., Örby; allm. på tall. P. perplexus DGL. SC. Hudd. Några larver funna på ek. En larv utvecklade sig till imago i slutet av juli. Globiceps salicicola REUT. Örby 21.7. Mecomma ambulans FALL. Mycket allm. på skuggiga platser. Den långvingade formen av & sällsynt, funnen i Örby 24.7 och på Dalarö 1.8, vardera gången i ett ex. Cyrtorrhinus caricis FALL. Hudd., aug. Allm. vid Lång- sjöns stränder. Orthotylus fuscescens KBM. Ej sälls. på tall. Örby, slutet av juli; Hudd., aug. O. bilineatus FALL. Hudd., aug.; på asp. O: flavinervis KBM. + Huddi, 15ex: 1AS7: O. tenedlus FALL. Hudd., Brännkyrka, mycket allm. på ek: O. wviridinervis KBM. Hudd.; några ex. på alm vid Snättinge; juli och aug. Orthocephalus mutabilis FALL. Tycktes vara rätt allm. i Örby; juli. H. LINDBERG: FYND AV HEMIPTERA HETEROPTERA I SVERIGE. 185 Oncotylus punctipes REUT. I ex. insamlat mellan Uddby och Nyfors i Tyresö (3.8) på sjöstrand. Megalocoleus pilosus SCHRK. Mycket talrik på Tana- cetum vulgare på havsstrand vid Varberg; 28.7. Phylus melanocephalus TE. Hudd., Brännkyrka; mycket allm. på ek. Plesiodema pinetellum ZETT. Hudd. Ett fåtal ex. på FallSEONLA Psallus obscurellus FALL. Ej sälls. på tall. Hudd., juli och aug.; Örby, juli. PP: Fallen R EUT sFHudd.:s aug; på björk. kX varans... Hudd: och Brännkyrka, pa ck. Icke så allm. som P. variabilis FALL. och diminutus KBM. Atractotomus mali MEY. D. Talrik på en större hag- tornsbuske vid Snättinge i Hudd.; även anträffad i Bränn- kyrka 4. 3. Chlamydatus pullus REUT. Hudd., 12.7. På torra bac- kar tillsammans med C. pulicarius FALL., men sällsyntare än denna. Microsynamma Bohemani FALL. Ett flertal ex. på Salix repens invid Varberg 28.7. Fam. Mesoveliidae. Mesovelia furcara MLS. Allm. i Långsjön i Hudd., juli och aug. Endast ovingade ex. anträffades. Fam. Gerridae. Gerris paludum F. MHudd., ganska talrik i sjön Göm- Haren; OMG G. najas DE G. Synnerligen talrik i alla larvstadier samt såsom fullbildad (även i parning) i en å invid Karlshed i Örby; slutet av juli. G. thoracicus SCHUMM. Dels i själva havet dels i vat- tensamlingar i dess närhet Dalarö, 3.8; Varberg 28.7. G. asper FIEB. I en liten bäck invid Brättingstorp i Örby, 24.7. Såväl f. brachyptera som macroptera anträffades. G. lacustris L. På skäret Brännflåten i Stockholms skär- gård insamlades några kortvingade ex.; 2.8. G. odontogaster ZETT. Örby, i ett litet skogstjärn; 22. 7. 13 — 23281. Entomol. Tidskr. FNS JIE LÄR FNL el 1923). 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. G. -argentatus "SCHUMM. . Dalarö, 3.8; Hudd. Läång- sjön 6. 8. Fam. Veliidae. Mäicrovelia " Schneideri "SCHLTzZ. Hudd., några ex. i Långsjön 6. 8. Velia currens F. Synnerligen talrik i en liten bäck vid Brättingstorp i Örby, 24.7. Endast ett fullbildat ex. (f. aptera) iakttogs vid nämnda tillfälle. Fam. Acanthiidae. Halosalda lateralis. FALL. Varberg, 28:7. Ett ex: på en fuktig sandyta på havsstrand. Acanthia scotica CURT. Tämligen talrik på nakna klippor på skäret Brännflåten i Stockholms skärgård; 2.8. På samma slags ståndorter är arten funnen i nyländska skärgården (Syd- Finland). ÅA. opacular£ETT. "Dalarö, 138. A. pilosella THMS. Några ex. bland uppflutna alger o. dyl. på havsstrand vid Varberg; 28.7. ÅA. arenicola SCHLTZ. Några ex. på den sandiga havs- stranden. S..om Varberg; 28.7. : Chartoscirta cineta H.S. Hudd., aug. Talrik på gungfly- stränder vid Långsjön. CEhelegantalavvE NL: mludd; 9: MDalaröNESrInvid smärre vattensamlingar. Fam. Nepidae. . Ranatra linearis EL. Hudd.; 2 larver i yngre stadium 6.8 i Långsjön. Fam. Corixidae. Corixa Linnez FIEB. Hudd., Långsjön 6.8. C. moesta FIEB. I mängd i en större vattensamling på skäret Brännflåten; 2. 8. C. carinata C. SAHLB. Mycket allm. i smärre vatten på berggrund; Brännflåten i Stockholms skärgård 2.8. C. praeusta FIEB. var. producta REUT. Tillsammans med föregående och ännu talrikare än denna förekommo på skäret Brännflåten ex. tillhörande denna varietet. Cymatia coleoptrara F. Hudd., allm. i Långsjön; aug. Våra Åpamea-arter. Av Einar Wahlgren. Av släktet Apamea TR. (= Hydroecia p. p.) har hittills endast en svensk art varit med säkerhet känd, den »allbe- kanta» Å. nictitans BKH., vartill kommer en uppgift om Å. lucens FRR, som tills vidare dock får anses en smula osäker. Ehuru /Zucens beskrevs redan vid mitten av förra århun- dradet (1845), fick den först i början av 1900 talet sin arträtt fullt erkänd, och ännu för REBEL (1910) gäller den blott som en aberration (eller varietet) av nictitans. År 1888 beskrev TUTT i »Entomologist» en ny varietet av zzctztans, som han kallade paludis, och 1891 (The British Noctuz&, I) är han med »the marvellous critical instinet which Tutt had in such matters» fullt på det klara med, att nzctitans, lucens och paludis äro fullt självständiga former. Om något tvivel ännu kunde råda angående dessa tre formers arträtt, skingrades detta fullständigt 1909, då PIERCE i sitt utmärkta arbete över » The genitalia of the group Noctuid& of the Lepidoptera of the British islands> genom avbildning av de tre arternas hanliga kopulationsorgan till full evidens visade dem vara väl skilda. I samma arbete beskrevs och avbildades även kopulations- organet hos den av BURROWS året förut uppställda Å. crina- nensis, som ävenledes hör till zzcttans-gruppen. Sedermera har det visat sig, att utom dessa fyra europeiska arter även åtskilliga asiatiska och amerikanska dolt sig under nictitans' förklädnad. När jag för någon tid sedan tog mig före att närmare granska mina förmenta zzczztans-hanar och Centralanstaltens för jordbruksförsök dubletter av samma »art», som av prof. 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. TULLGREN godhetsfullt ställts till min disposition, befanns det, att ett fåtal individ voro den äkta 2zctztans, medan flertalet utgjordes av paludis och ett par stycken tillhörde crinanensis. Då det är av insektgeografisk betydelse, att dessa arter, som icke kunna med säkerhet bestämmas endast på färgen, icke framgent få figurera som en odifferentierad massa, har jag härmed velat fästa våra entomologers uppmärksamhet på saken. Med hjälp av nedan givna beskrivningar och de foto- gram av hanarnas sidoklaffar, som prof. TULLGREN haft vänligheten taga efter mina preparat, torde det heller icke vara någon svårighet att identifiera vare sig äldre eller kom: Fig. 1. Vänstra sidoklaffen hos Apamea nictitans BKu. mande fynd. De, som önska taga kännedom om fullständigare avbildningar och beskrivningar av hithörande arters hanorgan, hänvisas till PIERCE's ovan nämnda arbete (Liverpool 1909) eller BURROWS, »On the nzczitans Group of the genus Hydroecia»' (Trans: Ent.. Soc: London, 'ärg., IGT utg. ror2) eller PETERSEN, »Die Formen der Hydroecia nictitans BKH.- Gruppe» (FlorevSoc., Ent; Ross., bd AT, Tord) Idesbada sista arbetena finnas även avbildningar, som möjliggöra ett atskiljande av honorna. I det följande följes den terminologi för sidoklaffarnas delar, som användes av BURROWS och PE- TERSEN. A. nictitans BKH. Här som i det följande beskrivas endast de viktigaste delarna av det lättast iakttagbara partiet av hanorganet, sido- EINAR WAHLGREN: VÅRA APAMEA-ARTER. 189 klaffen, valveln, valva (Fig. 1). Den enklaste metoden för dess undersökning är att, sedan man med en mjuk pänsel avborstat största delen av analtofsarnas hår, med en fin pin- cett på det Zorra exemplaret lösbryta vaveln så långt in som möjligt och därefter undersöka den i en droppe xylol. Vill man bevara preparatet, överföres det därefter direkt i kanadabalsam. Sidoklaffen är hos denna art i sin bakersta, utbredda del, den s. k. cucullus, snett yxlik eller något plogbillformad med både övre och nedre hörnet, analhörnet, elliptiskt av- rundade. Längs själva bakkanten av cucullus löper på val- velns insida från övre hörnet till knappt ”/s av kantens längd en regelbunden rad av bakåtriktade borst, coronra, och de där innanför belägna, mera oregelbundet placerade borsten nå från analhörnet av cucullus långt över mitten fram emot övre hörnet. Den på valvelns insida sittande, starkt kitini- serade och på bilderna därför mörka haken, harpe, är 2- grenad; dess övre gren är kortare än den undre, som även denna, i jämförelse med fallet hos de två följande arterna, är kort. De ex. av denna art jag sett tillhöra samtliga den röd- bruna och med vit njurfläck försedda färgvariationen, som betraktas såsom typformen. Exemplaren äro från Central- anstaltens samling och härstamma sannolikt från Stockholms- trakten; ett ex. är etiketterat Rådmansö (Uppl.) ””/s8 1885 och taget av MEVES. Dess vingbredd är 30 mm. A. paludis TUTT. En blick på bilden (Fig. 2) visar genast sidoklaffens stora olikhet mot den föregåendes. Cucullus är här betyd- ligt bredare, yxlik, med mindre sned och starkt svängd egg; dess övre hörn är mera rundat, analhörnet starkare tillspetsat. Coronan räcker blott till utkantens mitt. De inre oregelbundna borsten nå från analhörnet till eller förbi mitten av cucullus. Starkt avvikande är harpe. Dess övre gren är likasom hos nictitans jämförelsevis kort, den bakre grenen däremot mycket smärtare och längre. PETERSEN anger i sin analytiska tabell, 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. att denna gren skall nå långt utanför valvelns underkant, såsom också synes av bilden. Det förtjänar måhända anmärkas, att detta dock endast gäller för preparaten. I sitt naturliga läge, i torrt tillstånd, ligger denna gren helt innanför valveln med spetsen riktad mot analhörnet och med sin böjning sluten till valvelns konkava insida. På PETERSEN's avbild- ning (tavl., fig. 3) är denna gren också kortare och rakare är den synes på här meddelade reproduktion, som mera överensstämmer med PIERCE's och BURROWS' bilder. Den övre grenen av /harpe är också på bilden ovanligt lång, i regel är den kortare. Arten synes, om jag törs döma av det fåtaliga material Fig. 2. Högra sidoklaffen hos Apamea paludis ”TUTT. jag undersökt, vara betydligt allmännare än den föregående. Detsamma är fallet även i England och Estland. Jag känner den från Skäralid (juni) och Vånga socken i Skåne, på se- nare stället tagen av dr AMMITZBÖLL ('!"/1, ?”/7) samt från Experimentalfältet, där jag "/1—"/g8 1918 fångade något över ett dussin ex., som samtliga visat sig vara paludis. En 8 från Älvdalen i Dalarne (VESTERLUND) hör sannolikt också hit. Vingbredden växlar hos de ex. jag sett från 28 till 35 mm. Färgen är ytterst variabel. Utom typformen, vars grundfärg av TUTT beskrives såsom »pale ochreous yellow», och som har vit njurfläck, och av vilken även förekommer en variant med gul njurfläck, ab. paludis-flava TUTT, har jag sett ab. önter- media-alba ”TUTT med »darker ochreous» grundfärg och vit njurfläck och dess variant med gul njurfläck, ab. zntermedia- EINAR WAHLGREN: VÅRA APAMEA-ARTER. TOT flava TUTT, ab. brunnea TUTT med »deep brownish ground colour», likaledes i de båda varianterna öbrunnea-alba TUTT och &örunnea-flava TUTT, samt ab. grisea TUTT med »greyish> grundfärg, ' den senare endast i den gulfläckiga varianten, grisea-flava TUTT. — TUTT skriver i alla dessa fall -favo, -albo, vilket jag här i enlighet. med nomenklaturreglerna har dristat mig att »emendera> till resp. -flava, -alba. Arten är enligt PETERSEN utbredd från England över Mellaneuropa och Irkutsk till Kamtsjatka och från Kaukasus över Tian-sjan och Mongoliet till Vladivostok och Sachalin. A. lucens FRR. Ehuru jag icke sett denna art, vill jag dock nämna, huru den på sidoklaffarnas utseende kan åtskiljas från den före- gående, då det är rätt sannolikt, att den skall träffas i Sve- rige, och måhända redan har blivit anträffad av MEVES i Uppland och Södermanland. MEVES (Lepidopterologiska anteckningar. Ent. tidskr. 1914) uppgiver nämligen från dessa provinser såsom /Zucens en storm form (minst 34 mm) med betydligt bredare bilformiga valvler än hos nictitans. Det £az mycket väl vara denna art, men fullt säkert kan detta endast avgöras genom en noggrannare undersökning av kopulationsorganet, då, såsom vi ovan sett, även paludis uppnår denna storlek, och den korta karakteristiken av valv- lernas utseende lika bra passar på paludis. Valvlerna hos Zucenrs äro emellertid mycket lika dem hos paludis; liksom hos denna är cucullus brett yxlik med svängd egg, dock är utkanten något mera sned, analhörnet spetsi- gare, coronan når ?/i, av utkantens längd från övre hör- net, och de starkare borsten därinnanför äro inskränkta till analhörnet och nå ej fram till mitten av cucullus som hos paludis. Vidare är den undre grenen av harpe ännu längre och når ett stycke förbi analhörnet. Enligt PETERSEN är /Zzecens känd från England, Tyskland, Estland, Ryssland samt från Amurområdet. 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. ÅA. crinanensis BURR. Medan paludis och Zucens äro varandra mycket lika, är denna art lätt skild från alla de föregående. Cucullus (Fig. 3) är här starkt sned, mindre yxlik och mera lik en plogbill eller profilen av en hov, med spetsigare övre hörn och mera rundat analhörn. Corona når blott !/4 av utkantens längd, och de innanför belägna långa håren bekläda nästan hela insidan av cucullus. Vad som emellertid mest karak- teriserar arten, är att fri harpe saknas, medan i stället den på insidan av valveln från analhörnet till basen av fram- Fig. 3. Vänstra sidoklaffen hos Åfpamea crinanensis BURR. kanten löpande listen är försedd med en starkt kitiniserad, halvcirkelformig eller något triangulär, utskjutande flik. Av arten” har jag blott sett 2-ex.,. en SJS från Skäralid (juli) och en från Älvdalen, tagen av jägmästaren O. VESTER- LUND. Medan paludis och JZucens ofta äro större arter, ehuru, som ovan synes, åtminstone av den förra även små individer finnas, är crzZzanensis, likasom i allmänhet 72c- titans, en småväxt art. Mina båda ex. mäta 28 och 30 mm. De tillhöra båda huvudformen, som av BURROWS beskrives såsom »bright red brown» med gul njurfläck. Arten är enligt PETERSEN träffad i England, Tyskland, Estland, Bajkalområdet och Tian-sjan. Malmö, april 1923. Cucullia lucifuga HB. och lactucce ESP. i Sverige. Av Einar Wahlgren. I »Nordens fjärilar» anföres för Cucullia lucifuga såsom enda svenska fyndort Hälsingland, där larven träffats av AURIVILLIUS. Från samma landskap härstamma också de ägg, som PEYRON beskrivit (Zur Morphologie der skandina- vischen Schmetterlingseier. K. V. A. Handl. 1909). Först 1915 rapporteras fynd från andra landskap. ÖORSTADIUS (Bidrag till kännedomen om fjärilfaunan i Kronobergs län. Ent. tidskr. 1915) meddelar, att han funnit flera ex. av arten vid Växjö, och att han identifierat den genom undersökning av kopulationsorganen. Från samma trakt anföres den även av NEANDER (Ytterligare om Kronobergs läns Macrolepidop- tera. Ent. tidskr. 1918). Också från Uppland och Söder- manland är arten känd genom NORDSTRÖM, som funnit både larv och imago på Ekerön (Bidrag till Ekeröns noctuidfauna. Ent. tidskr. 1915), imago vid Drottningholm (Fjärilfynd. Ent. tidskr. 1920) och larven vid Tumba i Södermanland (Lepi- dopterologiska notiser. Ent. tidskr. 1916), samt genom PEYRON, som funnit larven på Resarön (Intressanta fjärilfynd. Ent. tidskr. 1917). Jag är nu i tillfälle ytterligare anföra några fynd, som ganska ansenligt vidga artens utbredningsområde inom landet. Våren 1922 erhöll jag till granskning från doktor J. AMMITZBÖLL bland andra fjärilar även ett Cucullia-par, som jag med tve- kan bestämde som C. Zactuce. Sedan jag även i vår erhållit ett par av samma art, undersökte jag emellertid kopulations- organet och fann, att det var en otvivelaktig Zucifuga. Fjäriln 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. är enligt dr AMMITZBÖLL ej sällsynt i Vånga socken, Kri- stianstads län inom det jämförelsevis högt belägna urbergs- området (glimmerkvartsitformationen) i närheten av Blekings- gränsen. Till samma art hör därför med all sannolikhet också det starkt avflugna och icke säkert bestämbara ex. av en Cucullia-art, som RAGNOW (Verzeichnis der von mir in Schweden, insbes. in Lappmark gesammelten Macrolepidop- tera. Zeitschr. f. wiss. Insektenbiol. XIII 1917) fångat vid Ifö, och som av honom, låt vara med ?, bestämts såsom C. campanule FRR., en art, som aldrig träffats i Sverige eller grannländerna. Kort därpå erhöll jag till bestämning från jägmästaren O. VESTERLUND en samling fjärilar från Övre Dalarne. Från Älvdalen var även en Cucullia-S, som vid undersökning av kopulationsorganet befanns vara C. lucifuga. Föranledd av dessa upptäckter undersökte jag därpå närmare en gg från södra Värmland, av framl. konservator CHRISTIERNSSON : bestämd såsom C. lactuce och av mig så- som sådan publicerad (Fjärilar från Värmlands ekområde. Ent. tidskr. 1908). : Även denna befanns vara en C. lucifuga. Och detsamma var fallet med en gJ från Edebäck i norra Värmland; som jag förut bestämt till C. umöbratica (Bidrag till kännedomen om Öfre Klarälfdalens entomogeografi. Ark. fiZ00LLIGOS): Jag har utförligt omnämnt dessa felaktiga bestämningar icke endast för att därmed rätta ett par uppgifter i littera- turen utan också för att påvisa, att det icke alltid är så lätt att utan undersökning av kopulationsorganen med säkerhet bestämma dessa varandra mycket liknande Cucullia-arter. En dylik erfarenhet föreligger också från våra grannländer, varom mera nedan. En ej oviktig orsak därtill är också, att de differential- diagnoser, som i litteraturen givas för C. lucifuga och C. lac- fuce icke alltid äro pålitliga. REBEL, som har en tämligen utförlig beskrivning av de båda arterna, anger, att framvin- garna hos /Zucifuga skola vara »stark schwärzlichbraun ge- mischt», och att bakkroppens ryggtofsar skola vara svart- aktiga, medan hos /JZactuce framvingarna skola sakna svart- aktig inblandning och ryggtofsarna vara grå. Färgen hos EINAR WAHLGREN: CUCULLIA LUCIFUGA HB. OCH LACTUCAZE ESP. 195 lucifuga — av lactuce har jag blott sett ett ex. — varierar emellertid starkt, och jag har sett hanar av denna, som äro lika ljusa som /Zactuce, och i åtskilliga fall är det svårt att urskilja någon mörkare nyans på ryggtofsarna. I intet fall har jag hos mina Zlucifuga-ex. kunnat iakttaga någon svart båge i inre delen av framvingefälten 2 och 3, såsom upp- gives i »Nordens fjärilar»; däremot har jag sett en sådan båge på ett utländskt ex. SPULER uppger, att Zuczfuga skall sakna »den scharfen schwarzen Saumstrahl in Zelle IIIz —IV,»; åtminstone på ett av de ex. jag sett är emellertid denna mycket starkt markerad. Både REBEL, SPULER och WARREN (hos SEITZ) jämföra C. lucifuga med C. campanule; den förre skriver, att framvingarna hos /Jucifuga äro smalare än hos campanule, de båda senare förf. åter, att de äro bredate. I » Nordens fjärilar» sägas bakvingarna hos ZJucifuga 8 vara »helt och hållet mörkgrå», och så äro de också på bilderna både hos SPULER och SEITZ; hos den 8 jag har äro dock bakvingarna i inre delen ljusare grå och försedda med en' betydligt mörkare, bred utkant. Hos J äro bakvingarna än nästan vita med linjesmal mörk utkant, än tydligt ljusgrå med något bredare mörk utkantlinje. Diskfläcken är åtmin- stone hos ljusa ex. obetydligt markerad, och vingfransarna, som hos g$ enligt PETERSEN (Lepidopteren-Fauna von Est- Jandiö Beitr. Zz. Kunder Est, Liv- us Kurlands: /1902)yskola vara rent vita, äro så endast hos individen med de ljusaste bakvingarna. Av det anförda torde åtminstone framgå, att det ej sällan är ytterst vanskligt att med full säkerhet bestämma dessa arter utan en undersökning av kopulationsorganen, och det synes därför önskvärt, att vid publiceringen av framtida fynd såväl av denna art som /Zactuce meddelades, huruvida be- stämningen är baserad på dessa organ eller blott på ving- snitt, färg och teckning. Och tack vare bilderna av J-appa- ratens valvler i »Nordens fjärilar» är det ju heller ingen svå- righet att åtskilja C. uwmbratica, lucifuga och lactuce. I fråga om artens utbredning i Norge har jag sannolikt endast ofullständiga upplysningar; dess norska upptäckts- historia liknar emellertid dess svenska. Omkring 1890, då »Nordens fjärilar» utgavs, kände man den endast från Kri- 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. stiania. Redan för W. M. SCHOYEN (Fortegnelse over Norges Lepidoptera. Christiania Vid.-Selsk. Forh. 1893) är den emel- lertid bekant icke blott från Akershus utan även från Hede- markens och Buskeruds amt, LIE PETERSEN (Lepidoptero- logiske notiser fra Nordfjord 1898. Bergens Mus. Aarb. 1898) anger den med någon tvekan från Stryn i N. Bergens- hus amt och GRANLIEN (Voss og Indre Hardangers Macro- lepidoptera. Norsk ent. tidskr. 1920) konstaterar dess före- komst även i 5. Bergenshus amt. Liknande är den finska historien. Om dess utbredning i Finland har amanuensen W. HELLÉN haft vänligheten meddela mig, att »C. lucifuga, sedan arten år 1908 blev an- mäld som ny för landet, blivit funnen flerestädes i mellersta och östra Finland, liksom även urskild i enskilda samlingar, där den förväxlats med C. umbratica». Följande lokaler uppgivas, Sydkarelen: Jääskis (WALLE), Tavastland: Joutsa (SUCKSDORFF), Satakunta: Rautansalmi (WESTERLUND) och St. Michel (EHNBERG), Ladogakarelen: Ladoga (PIPPING), Sortavala (WINTER, KARVONEN), Kirjavalahs (KARVONEN), N. Savolax: Haminanlahti (FABRICIUS), Karthula (BLÄSSAR). Från Danmark finnes endast en måhända rätt osäker uppgift från 1830-talet (BoIE, Fortegnelse over danske, sles- vigske, holsteenske og lauenborgske Sommerfugle. Naturh. Tidskr: 1837), att arten skall vara funnen vid Ribe på Jyl- land. Den har sedermera ej återfunnits. Från Estland anföres arten av PETERSEN från Ass (flera ex.) och av SLEVOGT (Die Grossfalter Kurlands, Livlands, Estlands and Ostpreussens. Arb. Naturf.-Ver. Riga. 1910) från Ösel (en larv på 1870 talet), från Lettland av SLEVOGT från Bathen (2 ex.) och Bauske (med. ?). I Ostpreussen är den enligt SPEISER (Die Schmetterlingsfauna der Provinzen Ost- und Westpreussen. Beitr. z. Naturk. Preuss. Phys.-ök. Ges Königsberg.” 1903) funnen "vidi Tapiau (27ex.) Från tyska Östersjökusten i övrigt känner jag inga fvnd, och WARNECKE (Ueber unsere Kenntnis der Makrolepidopteren- fauna der Läneburger Heide. Intern. Ent. Zeitschr. Guben. 1919) anser alla äldre fynduppgifter från Nordtyskland högst tvivelaktiga. För övrigt förekommer arten i Mellaneuropa, utom längst i nordväst (ej heller i England), lokalt och oftare EINAR WAHLGREN: CUCULLIA LUCIFUGA HB. OCH LACTUCZ ESP. 197 i de subalpina områdena (REBEL); över Ryssland (t. ex. Moskva och Kasan) är den spridd likasom i Asien, där den träffats såväl i Armenien som i Altai, Mongoliet och Ost- sibirien. Fjärilns hela utbredning tyder på en ursprungligen »sibi- risk», utpräglat kontinental art, en art för vars skandinaviska invandring ancylustidens såväl klimat som vägar synas ha passat. Huruvida den kan anses stadd i utdöende i norra Mellaneuropas lågland, beror på de äldre bestämningarnas tillförlitlighet. Dess geografiska historia i Skandinavien och Finland är, som nogsamt framgår av det föregående, dess upptäckts-, ej dess spridningshistoria. Medan de ovan anförda svenska fynden av Cucullia lucifuga äro fullt säkra, baserade som bestämningarna äro på kopulationsorganen eller på larven, gäller detsamma icke med samma visshet om alla uppgivna fynd av C. lactuce. I »Nordens fjärilar» angives arten såsom »ej sällsynt i s. Sverige från Skåne till Uppland». Jag känner ej källorna till detta omdöme, men LAMPA's »Förteckning över Skandi- naviens och Finlands Macrolepidoptera» 1885 upptager såsom enda fyndort söder om Mälarprovinserna en skånsk lokal. Artens skånska historia är för övrigt lärorik och värd att refereras. Redan i »Insecta Lapponica», 1840, omtalar ZET- TERSTEDT, att fjäriln ofta fångats i Lund och Esperöd. WALLENGREN skriver ävenledes, att C. Jactuce är allmän i nordöstra Skåne, Ljungby och Ivetofta socknar (Fjärilar i nordöstra Skåne. Övers. K. V. A. förh. 1851). Ett tjugotal år därefter dementerar emellertid WALLENGREN (Index spe- cierum Noctuarum et Geometrarum in Scandinavia hucusque detectarum. Bih. K. V. A. handl. bd. 2, 1874) de skånska fynd- uppgifterna, i första rummet ZETTERSTEDT's men därmed också sina egna, således: »C. lactuce FAB. a Dom. ZETTERSTEDT ut incola Suecie allata, haud in Scandinavia reperta». Ännu en gång förekommer emellertid WALLENGREN's namn i sam- band med ett skånskt fynd, nämligen i LAMPA's ovannämnda »Förteckning», där WALLENGREN uppges ha funnit arten i Farhult, denna gång alltså i nordvästra Skåne. Någon rätt så önskvärd bekräftelse på detta fynd har jag icke kunnat 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. få av WALLENGREN's samlingar i Malmö museum, där sven- ska ex. av lactuce saknas. Ytterligare två fynd från Sydsverige nämnas i littera- turen, nämligen från Växjö av ORSTADIUS (Rättelser och tillägg. Ent. tidskr. 1917) och från Rumskulla i norra Kalmar läns skogsbygd av WELANDER (Fjärilsfynd från gränstrak- terna av Kalmar och Jönköpings län. Ent. tidskr.: 1918). Den senare nämner ingenting om bestämningsmetoden; det gör visserligen icke heller ORSTADIUS, men då han förut identifierat C". Zucifuga på kopulationsorganen och anger det funna ex. såsom en SJ, är åtminstone detta fynd att anse såsom säkert. Fullt säkra äro också fynd från Uppland: ex. i Riksmuseet; larver i Centralanstaltens för jordbruksförsök samling; I ex., kläckt från larvstadiet av KOLTHOFF från Stockholms skär- gård i Uppsala universitets samling; iakttagelser av larver på Ingarön av HOLMGREN (Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgivningar. Ent. tidskr. 1886). Detsamma gäller om ett fynd i Södermanland, där NORDSTRÖM (Lepidoptero- logiska notiser. Ent. tidskr. 1916) träffat larven vid Skönstavik. I Västmanland uppgives av LAMPA arten vara fångad av P. TIMM och lektor C. H. JOHANSSON. I den senares samling, nu tillhörande Västerås h. allm. läroverk, finnas 4 ex., och tack vare lektor M. FLODERUS' vänlighet har jag varit i till- fälle att undersöka en J av dessa och kunnat konstatera, att : även detta fynd är fullt säkert. I centralanstaltens samling skall dessutom finnas en såsom /Zactuce bestämd 9 från »Lappland>. C. lactuce är icke funnen i Danmark, ej heller i Finland. I Norge skall den enligt SCHOYEN förekomma i Akershus, Hedemarkens och Nedenz&es amt, enligt BARCA (Smaalenenes Macrolepidopterfauna. Bergens Mus. aarb. 1910) även i Smaa- lenenes amt. Från Estland, Lechts, nämnes ett ex. av PE- TERSEN. och från Lettland, Lubahn, likaledes: ett ex: av SLEVOGT. Dess förekomst i Ost- eller Västpreussen är tvivel- aktig; äldre fynduppgifter ha åtminstone ej bekräftats (SPEISER). WARNECKE (anf. arb. samt Verschwundene Falter der Grossschmetterlingsfauna der Niederelbe. Int. ent. Zeit. Guben 6. Jhrg. 1912) framhåller, att äldre uppgifter om denna EINAR WAHLGREN: CUCULLIA LUCIFUGA HB. OCH LACTUCZ ESP. 199 art i regel hänföra sig C. umbratica 2, och att därför alla fynd av arten i Tysklands Östersjöområden ävensom på Liäneburgerheden måste anses tvivelaktiga; det enda säkra fyndet i Nordtyskland från senare tid är gjort vid Swine- mände. I övrigt har fjäriln ungefär samma utbredning som den föregående och saknas liksom denna på de brittiska öarna; 1 Mellaneuropa uppträder den enligt REBEL blott sällsynt och lokalt. Även C. lactuce är uppenbart en kontinental art med samma ursprung som /Zuczfuga, och dess förekomst i Norden företer en än mer reliktartad karaktär än dennas. Vill man söka att förstå en sådan särsprängning av en kontinental arts utbredningsområde, dess isolerade förekomst på skandi- naviska halvön, dess frånvaro i de omgivande länderna och dess lokala uppträdande i Mellaneuropa, har man, så vitt jag förstår, icke annat att tänka på än den omkastning från ett kontinentalt till ett mera maritimt klimat, som tog sin början redan med den subatlantiska tidens inbrott. På denna fråga, som har betydelse även för tolkningen av en del andra fjä- rilars forna eller nutida utbredning i vårt land, skall jag må- hända vid annat tillfälle något närmare inlåta mig. Malmö, april 1923. Zweiter Beitrag zur Kenntnis der Bor- kenkäferfauna Schwedens. Von Paul Spessivtseff. Mit fönf Textfiguren. Im Sommer 1922 hatte ich Gelegenheit mehrere Orte Schwedens, hauptsächlich im Norden, im Dienste der forstlichen Versuchsanstalt zu besuchen und dabei die Lebensweise einiger Borkenkäferarten zu beobachten. In dieser kleinen Abhandlung möchte ich die Resultate dieser zufälligen Un- tersuchungen als Fortsetzung meines vorigen »Beitrags»! mitteilen. Polygraphus-Arten. Alle drei europäischen auf Nadelholz lebenden Polygra- phus-Arten (P. poligraphus TL., P. subopacus "THOMS. und P. punctifrons "THOMS.) sind in Schweden vertreten. P. poli- graphus ist in ganz Schweden verbreitet, P. subopacus dagegen, lebt hauptsächlich in der nördlichen Hälfte des Landes, wo er viel häufiger als die erst genannte vorkommt. Beide Arten greifen stehende Fichten an, und können nicht selten als Schädlinge primär sein und das Absterben einzelnen Bäumen hervorrufen. In den Wäldern Nordschwedens habe ich oft Gelegenheit gehabt einzelne Gruppen von Fichten zu beobachten, die ausschliesslich durch PP. subopacus getötet worden waren. 1 Entomologisk Tidskrifr, 1921. S. 219. PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTINIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 201 I. Trägårdh foto. Fig. 1. Polygraphus punctifrons ”THOMS. Junge Brutbilder auf Kiefer. Nat. Gr. Originalphotographie. I. Trägårdh foto. Fig. 2. Polygraphus punctifrons THOMS. Junge Brutbilder auf Fichte. Nat. Gr. Originalphotographie. I14—23281. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 3—4 1923). 202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Die dritte Art, P. punctifrons habe ich ausschliesslich in nördl. Schweden getroffen. Sie ist dem PP. poligraphus äus- serlich täuschend ähnlich, doch unterscheidet sie sich wesent- lich durch ihre Lebensweise von den zwei ersten Arten. Im Gegensatz zu denselben greift sie fast ausschliesslich liegende Fichten, seltener Kiefern, an und ist durch den Charakter ihrer Gänge leicht von P. poligraphus und P. sub- opacus zn unterscheiden. Von der Rammelkammer gehen 3—6 verhältnismässig kurze Muttergänge aus, die eine Längs- richtung annehmen und die, wie auch die Rammelkammer im Gegensatz zu denjenigen der anderen zwei europäischen Arten ziemlich tief den Splint angreifen und eine Figur bilden (fig. I, 2) die ofti derjenigen temiser psrAtten, Z..B. Lps proximus und ps suturalis manchmal täuschend ähnlich ist. Carphoborus rossicus SEMENOV. Diese bis jetzt noch sehr seltene Art unterscheidet sich durch ihre bis zur Basis der Flägeldecken abwechselnd rip- penförmig erhöhten Zwischenräume (1-er, 3-er, 5-er, 7-er, 9-er) von allen äbrigen europäischen Borkenkäfern (fig. 3). Sie wurde zum erstenmal vor 21 Jahren in 4 Exemplaren auf Fichte in Ost-Russland gefunden und von SEMENOV beschrieben.! Während der folgenden 12 Jahre wurde nichts Neues uber den Käfer gehört. Erst im Jahre 1914 und dann wieder im Jahre 1916 "gelang "es: Dr UUNIO SAALAS den Käfer in Finnland zu entdecken.? Ausser- dem håbe' ich 5 Exemplate C: z0ssicus unter dem Material gefunden, das mir Herr MI BELOUSOV im. Jalle: Tors aus West: Sibirien geschickt hat.? Die ersten schwe- FÖREVS RUSS: sd Blta Llrlg02, PÅ 272. ? UUNIO SaaALaAas. Kaarnakuoriaisista ja niiden aiheuttamista vahingoista Suomen metsissä. Hel- Fig. 3. Carphoborus sinki 1919. 5. 254. q " rossicus SEM. 3 V. BELouvsov. Scolytiens des monts du nord Originalzeichnung. de Sajan. Rev. Russ. d'Ent: 1916, N 3—4, Pp. 334. PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 203 dischen Carphoborus wurden von mir bei der Untersuchung der in Ångermanland bei Ramsele abgesägten und nach Stockholm mitgebrachten Stäcke einer durch P. subopacus getöteten Fichte entdeckt. Es erwies sich, dass hier zwischen den zahlreichen Gängen von subopacus auch einige Carpho- borus-Gänge sich befanden, die lebendige Käfer enthielten. Dieses Frassstäck diente mir als Wegweiser bei dem Suchen nach dem Käfer während meiner nächsten Reise nach Nord- Schweden. Im August 1922 habe ich bei Backe in Ånger- manland eine Gruppe durch Angriff von FP. subopacus ster- I. Trägårdh foto. Fig. 4. Carphoborus 7rossicus SEM. Junge Brutbilder mit nur zum Teil entwickelten Larvengängen. ”'/s Vergr. benden und teilweise schon toten Fichten angetroffen. Eine von diesen Fichten wurde gefällt und die Untersuchung zeigte, dass der ganze Stamm von oben bis unten mit Gängen von subopacus bedeckt war und dass der Angriff in der Gipfelpartie begonnen hatte und sich allmählich nach unten verbreitete. Auf dem untersuchten Baume waren fast alle Gänge von der jungen Brut schon verlassen, ausser im un- teren, basalen Teile. des Stammes. In der mittleren Partie des Stammes, zwischen den Gängen von subopacus, fand ich einige Gänge von Carphoborus rossicus mit den Resten von toten - Käfern. Doch weiter, in der, Richtung, zur Basis des Baumes, zwischen den verlassenen subopacus-Gängen begannen 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. mehr und mehr lebendige Carphoborus zu erscheinen. So zeigte diese Untersuchung, dass Carphoborus rossicus immer P. subopacus nachfolgt und eines ganz bestimmten Trocken- heitszustandes der Borke bedarf, der durch den fräheren An- griff von subopacus vorbereitet wurde. Die: Gangel vonnCib rosszeusonu(fig. 14) sindgvon iden Gängen von PP. subopacus kaum zu unterscheiden. Sie greifen den Splint ein wenig tiefer an; die Rammelkammer ist nach Form und Grösse sehr verschieden und meistens sehr wenig ausgeprägt; die Muttergänge sind geringer an Zahl und be- deutend kärzer als bei subopacus. Oft benutzt das Weibchen den schon fräher von einem anderen Weibchen genagten Muttergang, von welchen aus es dann einen eigenen Seiten- zweig fär seine Eier bohrt. Crypturgus-Arten. Crypturgaus ist in Schweden nach unserer heutigen Kennt- nis dureh drer Arten, CZ: cinereus FIRBST., (Ch PusSdusiGYLIE: und Cr. kisprdulus. THOMS., vertreten, Die erste kommt im ganzen Schweden am häufigsten vor. C7. pusillus wird mehr in sädlichen und mittleren Schweden gefunden; in Nord- Schweden dagegen ist diese Art durch die dritte und da sehr oft vorkommende Cr. hispidulus verdrängt. Ips duplicatus SAHLB. Diese Art wurde zum erstenmal in Schweden (bei Sil- jansfors in Dalarne) erst im Jahre 1921 und nur in 5 Exem- plaren gefunden.! Im Sommer 1922 fand Prof. I. TRÄGÅRDH in Hofors eine von diesem Käfer angegriffene Fichte; von einem abgesägten Stäck derselben wurde eine grosse Anzahl dieses Käfers gesammelt. Ausserdem wurden in demselben Sommer einige Käfer wieder in Siljansfors und einige dann in Ramsele gefangen, während sie im Begriff waren ihre Gänge zu bohren. So stehen diese einzelnen Tatsachen nicht 1 PAUL SPESSIVTSEFF. Beitrag zur Kenntnis der Borkenkäferfauna Schwedens. Entomologisk Tidskrift, Uppsala 1921.” PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 205 im Gegensatz zu der von mir schon fräher ausgesprochenen Vermutung, dass der Käfer äberall in Nord-Schweden ver- breitet sein misste.! Pityophthorus micrographus L. Eine sorgfältige Untersuchung des grossen, in verschie- denen Teilen Schwedens gesammelten Materials, das sich in der forstlichen WVersuchs-Anstalt befindet, zeigte, dass die schwedische Form mit der vom Oberförster H. EGGERS Dbe- sehriebenen? und aus Finnland stammenden Art, P. fennicus, vollständig uäbereinstimmt, und dass dagegen die europäische Form, die bis jetzt P. micrographus genannt worden ist, in Schweden fehlt. Die letztere unterscheidet sich von FP. fennicus, die nach meiner Erfahrung nicht nur in Schweden und Finnland, sondern auch in Nord-Russland und Sibirien verbreitet ist, durch kleinere Dimensionen, mehr gestreckte Körperform und durch dichte gold-gelbe Behaarung der Stirn des Weibchens, die bei P. fennicus mit duännen, kurzen und nur im Profil sichtbaren gelblich-grauen Haaren bedeckt ist. Jetzt tritt die Frage auf: ist der neue Nahme fennicus berechtigt? Da LINNÉ der erste war, der den Käfer nach dem in Schweden gesammelten Material beschrieben hat und ibn m2crographus nannte, so muss dieser Name fär schwe- dische und also auch fär die finnische und russische Form wiederhergestellt und der Name /feznnicus annulliert werden. Was die europäische Form anbetrifft, so sollte sie ihren eigenen Namen erhalten und vielleicht provisorisch P. pityo- graphus heissen, wie sie schon einmal im Jahre 1837? von RATZEBURG genannt wurde. RATZEBURG war der erste, der den mitteläuropäischen Käfer ausfuhrlich beschrieben und auf den geschlechtlichen Unterschied eingewiesen hat; er hatte nur fälschlich die goldgelbe Stirnbehaarung dem Männchen zugeschrieben. 1 Entomologisk Tidskrift, Uppsala. 1921. S. 2 2? H. EGGERS. Entomologische Blätter, 1914, Heft 7—38, s. 183. 3 RATZEBURG. Die Forstinsekten. Bd. I. 1837. 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Ob es irgend einen Unterschied in der Lebensweise von P. mäicrographus L. und P. pityographus RATZ. gibt, können nur weitere vergleichend-biologische Untersuchungen ent- scheiden. In Schweden ist P. micrographus sehr gewöhnlich und im ganzen Lande iöberall in Fichtenwäldern verbreitet. Er zeigt ausserordentliche Anpassung, nicht nur an die kli- matische Verhältnisse, sondern auch an die verschiedenen Baumteile, auf denen er brätet. Er nagt seine Gänge sowohl an dännen Zweigen, als auch an den Stämmen der liegenden und stehenden Bäume, dabei kann er auf offenen, gut be- leuchteten Stellen vorkommen und ebenso im Schatten, unter dem Schirm der Bestände. Manchmal ist sein Schaden pri- mär und nicht selten kann man in Fichtenwäldern einzelne Bäume treffen, die von oben bis unten vom Käfer angegriffen und getötet wurden. Die Figur der Gänge stimmt mit den in den deutschen Lehrbächern beschriebenen und abgebildeten Gängen der pityographus im Wesentlichen iberein, doch sind die Lar- vengänge, die bei pityographus fast immer die Tendenz haben eine Längsrichtung anzunehmen, bei mäicrographus kärzer und sehr verworren. Pityophthorus Trägårdhi SPESS. Die: neue - Art, die im Jahre 1921 von Prof. TRÄGÅRDH in Hällnäs gefunden und von mir beschrieben wurde!, habe ich im Sommer 1922 an vielen Stellen in Norrbotten, Väster- botten, Västernorrland und Dalarne getroffen. Im allen diesen Fundorten brätete der Käfer unter ganz gleichen Verhält- nissen. Uberall wurden nur die sterbenden Gipfelzweige der stehenden und gut beleuchteten Fichten angegriffen, und zwar solchen, die wegen fräherer Beschädigung durch andere Bor- kenkäfer, wie Ips typographus, Pityogenes chalcographus und Pityophthorus micrographus rasch zu Grunde gingen. Da- gegen auf langsam, z. B. wegen ungöänstiger Bodenverhält- nisse absterbenden Bäumen, gelang es nicht den Käfer zu 1 Entomologisk; Tidskriftiuli9210!4S:(2103 PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 207 entdecken. Es waren immer solche Teile der Zweigen ange- griffen, die 3 bis 8 mm. Durchmesser hatten, an dickeren Ästpartien dagegen konkurrierten andere Borkenkäferarten, gewöhnlich P. micrographus und seltener P. chalcographus und Cryphalus saltuarius, mit ihm. Auf beiligenden Figuren (fig. 5) sind verschiedene Typen der Gänge treu nach der Natur mit sorgfältigen Messungen der einzelnen Teile abgebildet. Am häufigsten werden die Fig. 5. Pityophthorus Tråägårdhi SpEss. Verschiedene Typen der Gänge an Fichtenzweigen. Zweimal vergrössert. Originalzeichnung. Gänge an der Basis der Quirle genagt, wo die Rinde be- trächtlich dick ist; in diesem Falle beginnt der Gang mit schmalem und ziemlich langem Eintrittskanal (a), der unter scharfem Winkel die Dicke der Rinde durchbohrt. Dieser Kanal fuhrt in eine platzförmige Erweiterung (b), die ziemlich tief den Splint angreift und sehr verschiedene Formen an- nehmen kann. Oft kommt es vor, dass aus dieser Erwei- terung ein kurzer nicht mehr als I cm. langer Muttergang (c) in ganz beliebiger Richtung ausgeht. Sowohl der Mutter- 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 19223. gang, als auch die erweiterte Kammer sind teilwise mit Bohr- mehl gefällt, das aber zulässt, dass der Käfer in den Gängen nach allen Richtungen sich frei bewegt. Die Eier werden sehr sparsam in die Seitenwände des Mutterganges einzeln abgelegt; nicht selten aber werden zu diesem Zweck auch die Wände der platzförmigen Erweiterung benutzt. - Die kurzen Larvengänge, die stellenweise miteinander verschmel- zen, verlaufen sehr oberflächlich ohne den Splint zu berähren und nur die Puppenwiegen hinterlassen merkliche Spuren in demselben. Es ist aber nicht immer leicht den beschriebenen Cha- rakter der Gänge zu beobachten. Gewöhnlich werden die Gänge sehr nahe den benachbarten Gängen genagt und mit der Zeit schmelzen sie mit den Larvengängen und Frassspuren der erwachsenen Käfer so zusammen, dass von dem urspräng- lichen Bilde der einzelnen Gänge nichts ubrig bleibt. Auf Zweigteilen, die uber 8 mm. dick sind, kommen noch andere Arten, am häufigsten P. micrographus, hinzu, die dieses Bild noch undeutlicher machen. Es wurden von mir mehr als 100 isolierte Gänge präpa- riert und fasst immer habe ich in denselben nur Pärchen von Käfer gefunden; nur in 3 Fällen konnte ich beobachten, dass ein Männchen mit 2 Weibehen im selben Gange wohnte. Diese Tatsachen und die Gänge selbst mit ihrer rammel- kammerartigen Erweiterung, aus welcher dann und wann auch primitive Muttergänge genagt werden, zeigten, dass man hier eine interessante Erscheinung, den Ubergang von Monogamie zur Polygamie (oder umgekehrt?) vor sich hat. So haben wir in PL. Trägårdii das zweite Beispiel der Monogamie unter den europäischen Pityophthorus-Arten. Die andere monogame und morphologisch sehr nahe stehende Art ist P. carniolicus WICHM.!, der in Säd-Europa auf dännen Zweigen von Pinus nigra var. austriaca briätet. Solche einander sehr nahe stehende Arten, die ganz vetschiedene geographische Gebiete bewohnen und dement- sprechend biologisch von einander sich unterscheiden, d. h. ent- weder anderes Gangsystem oder andere Nahrungspflanze haben, ! H. WICHMANN. Borkenkäfer Istriens. Entomologische Blätter. IOIO. St 23 PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA,. 209 nenne ich »parallele Arten», wie z. B: ps cembre HEER und /ps subelongatus MOTYSCH., Ips amitinus EICHH. und ps duplicatus SAHLB , Pityophthorus micrographus L. und Pity- ophthorus pityographus RATZ. u. s. w. Pityophthorus glabratus EICHH. Diese Art, welche fär Schweden unlängst von Dr. KEM- NER in ALROTH's Sammlung entdeckt wurde!, und welche im Verzeichnis der schwedischen Borkenkäfer im GRILL'schen Katalog? vollständig fehlt, hat später Prof. I. TRÄGÅRDH mehrere mal in Sud-Schweden beobachtet und gesammelt. Im Sommer 19227 wurde, den Käfert sins grosser Anzahlibel Kolleberga in Skåne gefunden. Die Beobachtungen zeigten, dass glabratus ein- und zweijährige Triebe nur von stehenden Kiefern angreift, die vorher schon von anderen Borkenkäfern, eventuell von Myelophilus piniperda uberfallen waren. Nach Beobachtungen von Prof. I. TRÄGÅRDH kann der Käfer zu- weilen auf den Zweigen ganz gesunder Bäume vorkommen: nämlich im Fall wo die Zweige durch Schneefall angebrochen waren und doch am Baume geblieben sind. Im Gegensatz zu P. Lichtensteini, der sich an alle kli- matische Verhältnisse anpasst und im hohen Norden leben kann, muss glabratus der Fauna des säödlichen Schwedens zugezählt werden. Dryocoetes hectographus REITT. Diese von REITTER im Jahre 1913?” beschriebene Art, die in Finnland, Nord-Russland und Sibirien allgemein vor- kommt aber bis auf die letzten Jahre verkannt wurde, muss 1 N. A. KEMNER. Notizen äber schwedischen Borkenkäfer. Ento- mologisk tidskrift. Uppsala 1919. Häft. 2—4. 2 CLaEs GrILL. Catalogus Coleopterorum Scandinavie, Dani et Fennix. Stockholm 1896. 3 EDMUND REITTER. Bestimmungs-Tabelle der Borkenkäfer. Paskau IIB HES: HÖ: 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. auch der Fauna Schwedens zugezählt werden. Ich habe den Käfer an mehreren Orten Nord-Schwedens getroffen, wo er auf liegenden Fichten und nicht selten im Gesellschaft von Dryocoetes autographus brätet. Er ist dem letzteren sehr ähnlich, ist jedoch von demselben mit guter Lupe leicht zu unterscheiden. Im Vergleich mit autograp/hus sind die Punkte auf der Scheibe des Halsschildes feiner, nicht so freistehend und nehmen eine viel kleinere Fläche ein. Die Nahtstreifen (erste Zwischenräume) an dem Flägeldeckenabsturze haben die Form schmaler leicht vertiefter Längsfalten, auf deren Grunde eine Reihe wie von einer stumpfen Nadel gestochener Punkte liegt. Bei autographus dagegen sind die Nahtstreifen viel seichter und die Punkte auf denselben flach, kreisrund und bedeutend grösser.! Alle bis jetzt veröffentlichten Tatsachen äber die Bor-: kenkäferfauna Schwedens, so wie meine eigenen vereinzelten Beobachtungen geben noch kein genugendes Material, um Schlässe iäber den Gesamtcharakter derselben zu ziehen; doch können einige Eigentumlichkeiten dieser Fauna schon jetzt festgestellt werden. Es fehlen nämlich in Schweden einige europäische Arten, obgleich man den klimatischen Verhältnissen nach, besonders in sädlichem Teile des Landes, das Vorkommen solcher Arten erwarten könnte. Es sind dies die Fichtenborkenkäfer ps amitinus EICHH. Pityophthorus exculptus RATZ. und Pityoplthorus pityographus RATzZ. Da- gegen sind hier solche vorhanden, die in Mitteleuropa fast oder vollständig fehlen, nämlich Crypturgus hispidulus IT HOMS., Carphoborus rossicus SEMENOV, Polygraphus punctifrons THOMS., Dryocoetes hectographus REITT., Ips duplicatus SAHLB., Pityophthorus mäicrographus IL. und Pityophthorus Trägårdh SPESSIVTSEFF. Diese Tatsache ist dadurch zu erklären, dass 1 Nach den Beobachtungen von Prof. I. TRÄGARDH sowohl wie meinen eigenen ist der Käfer in Gegensatz zu autographus polygam und bohrt eine Rammelkammer, aus welcher 2—4 Muttergänge ausgehen, was mit den von Dr. U. SAALas veröffentlichen Beobachtungen (siehe s. 202) vollständig ubereinstimmt. PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 211 die Fichte, die jetzt im ganzen Lande verbreitet ist, aus dem Norden, d. h. aus Finnland und Nord-Russland nach Skan- dinavien kam und auch die nordische Fichtenfauna mitge- bracht hat, in welcher die obengenannten drei mitteleuropä- ischen Arten fehlen. Zum Schluss möchte ich die angenehme Pflicht erfällen Herrn Prof. I. TRÄGÅRDH mein besondern herzlichen Dank fur seine Interesse fär meine Reisen und sein beständiges Entgegenkommen bei meinen Untersuchungen auszusprechen. Auch die Herren Forstbeamten der A.B. »Svanö», Herr Skogschef J. RUNQVIST und die Herrn Vervalter LEO Jo- HANSSON, OTTO -JOHANSSON, V. MODIN, E. M. RÖNNHOLM, E. P. LIDBERG und TEOD. HÄGGLUND, die mich bei meinen Excursionen in die Wälder aufs liebenswärdigste unterstitzt haben, möchte ich an dieser Stelle danken. Das Manuskript der vorliegenden Abhandlung ist vor einem Jahre an die Redaktion von »Entomologisk tidskrift» abgeliefert worden. Unterdessen wurden 4 fär Schweden neue Arten aufgefunden, die ich hier als Nachtrag beifäge. Carphoborus cholodkovskyi SPESS. Diese von mir im Jahre 1916 beschriebene Art!, was bis jetzt nur aus Russland bekannt, wo sie an drei Stellen gefunden worden ist, nämlich: Zum ersten Mal im Jahre 1915 im Kama-Gebiet (Gouv. Ufa) von mir selbst, dann im Jahre 1916(?) in der Umgebung von Petersburg von Dr. A. JATZENTKOVSKY, und endlich wurden einige Exemplare von deutschen Kriegsgefangenen in ÖOst-Sibirien gesammelt und im Jahre 1922 Herrn Oberförster H. EGGERS ibergeben. Den 11. August 1922 gelang es Herrn Prof. I. TRÄGÅRDH, diesen Carphoborus in Schweden in den Umgebungen von 1 PAUL SPESSIVTSEFF. Two new species of Carphoborus from East Russia. Revue Russe d'Entom. XVI. 1916. N I—2, 2:12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Särna zu finden. Der Käfer wurde: in einem: fast reinen Kiefernbestand entdeckt, wo er mehrere stehende und schon im Jahre 1921 durch Mvyeloplhilus piniperda getötete Kiefern angriff und erst im Begriff war, unter der dännpen Rinde der Stämme (nicht Ästel!) seine sternförmigen Gänge zu bohren. Die morphologischen Merkmale der gesammelten Käfer stimmen mit denjenigen des Carphoborus Cholodkovskyi SPESS. vollständig iuberein, doch sind die schwedischen Exemplare entschieden grösser, von 1,7 bis 2 mm. lang, dagegen die Länge der aus Gouv. Ufa stammenden nur 1,,—1,7 mm. war. Dieser Unterschied kann durch die Verschiedenheit der klimatischen Verhältnisse der beiden Fundorte erklärt werden. Ausserdem ist es möglich, dass das Material, welches ich förimeine ersterBeschreibung, betutzte,-mnurt austiFlunger: exemplaren bestand. Im Gouv. Ufa wurden die jungen, noch nicht ausgekrochenen Käfer gesammelt unter vollständig trockener Kiefernrinde vertikal aufgestellter Bretter, welche als Baumaterial fär eine primitiv eingerichtete Sägemähle dienten, die mitten in reinem Kiefernbestand angelegt war. Der Käfer ist dem Carphoborus rossicus SEMEN. in vielen Beziehungen ähnlich und hat mit dem letzteren folgende Haupt- merkmale gemeinsam. Bei beiden Arten sind am Absturze der Flägeldecken der I., 3. und 9. Zwischenraum vor der Spitze gezähnelt, der 3. Zwischenraum ist an der Spitze mit dem 9. und I. verbunden. Ubrigens sind beide Arten auch sonst leicht voneinander zu unterscheiden. Carphoborus 70ssicus ist zweifarbig, mit fast schwarzem Halsschild und kastanienbraunen Fliägeldecken und ist mit weisslichen Schup- pen bedeckt; die ungeraden Zwischenräume (1., 3., 5., 7. und 9.) sind bis zur Basis rippenförmig erhöht; der 5. und 7. sind hinten verkärzt und nicht miteinander verbunden. Carpho- borus cholodkovskyr ist dagegen einfarbig, schwarzbraun und mit: gelblichen: Schuppen. bedeckt; mur der ör; 3. undroÖ: Zwischenräume sind erhöht (besonders der 3.) und zwar nur gegen die Spitze hin; der 5. und 7. sind dagegen einfach und an der Spitze miteinander verbunden. Was die Gänge anbetrifft, so stimmen sie mit den von mir friher beschriebenen iäberein. Von der verhältnismässig grossen Rammelkammer, die meistens die Gestalt eines in PAUL SPESSIVTSEFF: ZUR KENNTNIS DER BORKENKÄFERFAUNA. 213 die Breite gezogenes 6-Eks annimmt, gehen 4—06 bis etwa 5—10 cm. lange Muttergänge ab, welche sogar auf den dicken Partien der Stämme die Tendenz haben, eine Längs- richtung anzunehmen. Die Abstände zwischen den einzelnen Eiergräbehen sind ziemlich gross und sehr verschieden lang. Die Larvengänge sind lang und sehr geschlängelt. Durch die langen, meistens in der Längsrichtung des Stammns ge- bildeten Schlingen der Larvengänge ist die Frassfigur des Carphoborus Cholodkovskyi von den im äbrigen sehr ähnlichen Gängen von Pityogenes quadridens, bidens und monacensis ziemlich leicht zu unterscheiden. Die Larvengänge, besonders aber die Rammelkammer und die Muttergänge greifen deutlich in den Splint ein. Pityogenes monacensis FUCHS. Diese ausserordentlich seltene Art, die, so wie ich weiss, nur 3 mal in Deutschland, 1 mal in Finnland und 1 mal in Sibirien angetroffen worden ist, wurde den 13. August 23 in Schweden in der Umgebung von Särna gefunden und zwar in demselben Kiefernbestande, wo zum ersten Mal der oben erwähnte Carphoborus Cholodkovskyi gesammelt wurde. Der Käfer hatte an den 2 bis 6 cm. dicken Ästen stehender und von Peridermium angesteckter Kiefern in Gesellschaft mit Pitvogenes bidens seine Gänge gebohrt. Nach der Grösse, Farbe und sonstigen morphologischen Merkmalen stimmen die von mir gesammelten Exemplare mit den von Dr. G. FUCHS beschriebenen fast iäberein!; nur die Behaarung auf der Scheibe der Flägeldecken scheint spar- samer und nicht so lang zu sein. Die untersuchten Gänge, die wenigstens im ersten Sta- dium von den Gängen des Pityogenes bidens kaum zu unter- scheiden sind, waren im August noch nicht vollständig ent- wickelt, und es war daher unmöglich zu entscheiden, in wel- chem Grade sie der von Dr. G. FUCHS gegebenen Beschrei- 1 FucHs, GILBERT. Morphologische Studien äber Borkenkäfer. I. Die Gattungen /gs DE GEER und Pityogenes BEDEL. Munchen. 1911. 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. bung entsprechen. Auffallend war jedoch, dass im Gegensatz zu FUCHS' Angaben der Käfer nur Äste angriff und den Stamm, der blos in den Gipfelpartien stellenweise durch Gänge von Fityogenes bidens besetzt war, ganz unberährt lies. Pityogenes trepanatus NÖRDL. In einer Sammlung von einheimischen Käfern, die Herr Redaktör A. JANSSON im Jahre 1922 der schwedischen forstl. Versuchsanstalt eingesandt hatte, befanden sich 2 exemplare (8 und LL) von P. trepanatus, die aus Gotska Sandön stammten. Vor kurzem (Aug. 1923) trafich P. trepanatus bei Halm- stad während einer flächtigen Untersuchung der dort am Strande angepflanzten Bergkiefernbestände. Ich sammelte unter der Rinde von Kiefernzweigen einige Stäcke von dieser sel- tenen Art, die man da ausser den hier häufig vorkommenden P. bidens, P. lichtenstetni und P. glabratus hin und wieder beobachten kann. Xyloterus signatus FABR. In Rörström auch: Sifansförs wurden im jullsr023 einige Exemplare trockener Käfer aus der alten Gängen stehenden Birken herausprepariert. Diese Art soll iöberall in der nördlichen Hälfte Schwe- dens verbreitet sein, wo sie die sädliche Form, Xyloterus domesticus TLiN. zu ersetzen scheint. Die Art ist bis in die letzte Zeit teilweise deswegen itbersehen worden, weil die von X. signatus angegriffenen Birken in der Folge von Hyelo- coetes derméstoides besiedelt werden, dessen Ausfluglöcher, wenigstens die der ds, in Grösse und Form nicht von denen des X. signatus zu unterscheiden sind. Om den i Sverige funna Bryclhius-arten. Av Einar Sellman T. Med 3 textfigurer. Sedan lång tid tillbaka är i vårt land påträffad en art, vilken utgjort enda representanten för det till halipliderna hörande egendomliga släktet Brychius THOMS. Den skiljes med största lätthet från de allmänt förekommande arterna av Haliplus- släktet därigenom, att elytra utanför den 2:dra dorsalstrian äro försedda med en påfallande kraftigt upphöjd list (krista). Den räknas alltjämt som en sällsynthet och detta icke utan skäl. Endast på ett fåtal lokaler har den hittills påträffats. GRILL upptar den från fyra vitt skilda landskap, nämligen Skåne, Halland, Västmanland och Lappland. Det är sålunda tydligt, att arten finnes utbredd vida omkring i vårt land, och att jag därtill har att lägga ännu en fyndort, nämligen Uppland, är intet överraskande. Mer märkvärdigt synes det vara, att en art med så karakteristiska kännetecken av ento- mologerna ertappats på så fa lokaler, vilket väl delvis beror på obekantskapen med djurets levnadssätt. Då jag varit nog lycklig att finna detsamma på icke mindre än tre olika fyndorter i vårt land och tror mig ha kännedom även om en fjärde, må det tillåtas mig med några ord få anföra mina erfarenheter angående dess förekomst. Första gången jag fann djuret var sommaren 1908. I Släps socken i N. Halland erhölls den då i flera exemplar i en vid detta tillfälle ej starkt rinnande bäck. På grund av det låga vattenståndet voro de grundaste delarna av bäcken i det närmaste torrlagda, men här och där funnos djupare partier, ja, verkligt djupa gropar. I en sådan erhölls djuret på en botten, som visserligen innehöll något lera, men huvud- sakligen bestod av grov sand. Någon vegetation fanns ej. — Tydligen i sitt rätta hemvist påträffades arten i Fyrisån vid Ulva norr om Uppsala den 15/3 1914. Den kunde här ha 216 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. insamlats i massor, och jag kan icke glömma, hur jag vid velocipedlyktans sken den kalla höstkvällen såg den talrikt kräla omkring i vattenhåven. Ån gör här några forsar, och på grund av en kvarnanläggning har vattnet uppdämts och delvis införts i ett antal 3—4 meter breda sidorännor, vid vilkas nedre utlopp i ån nedanför fallet arten togs. Botten bestod av minst knytnävstora stenar, över vilka det ej djupa vattnet hade kraftigt lopp. Genom att med håven uppriva stenarna från underlaget på några kvadratmeters yta insamlades snart ett 70-tal exemplar. — Under ungefär likartade förhållanden ertappades denna art i Lule älv nära Sävast omkr. den !9/g 1918. I hastigt rinnande vatten invid stränderna på den till synes sterila stenbottnen levde den. Den fanns även instängd i mindre vattensamlingar med likartad botten, vilka under vårfloden stå i förbindelse med älvens strömfåra, men vid denna tid avskilts därifrån. Att döma av litteraturen torde Brychrus-arten i vårt land först påträffats i Torne lappmark av FORSSTRÖM. När THOM- SON utgav sin Skand. Col., del II, var detta för honom den enda bekanta fyndorten. Någon närmare uppgift om, var fyndet gjordes, har jag ej sett. Konstaterandet av djurets förekomst i Lule älv bör därför ha sitt intresse. Det västmanländska fyndet är även av gammalt datum. Det är framlidne lektor C. H. JOHANSON vi ha att tacka för det. Enligt muntligt meddelande av honom till mig erhölls arten i Svartån invid Västerås, och exemplar insändes av honom till prof. BOHEMAN, vilka nu stå i huvudsamlingen på riksmuseet. Tyvärr kan jag icke numera tydligt erinra mig den noggranna fyndplatsen, men från mina exkursioner i trakten minnes jag en hel del lokaler, som erbjuda arten ungefär samma levnadsförhållanden som i Fyrisån. Den bör där ånyo eftersökas. | Då den i olika delar av vårt land funna 5rychius-arten i alla samlingar jag sett inrangerats under namnet 5. eleva- fus PANZ., och då densamma utgör den enda arten hos oss av det artfattiga Brychius-släktet, låg ju saken nära tillhands att icke misstänka någon felbestämning. Under en nyligen företagen kritisk bearbetning av mitt material av dytiscider och en därav föranledd korrespondens med prof. J. SAHL- SELLMAN O. LUNDBLAD: OM DEN I SVERIGE FUNNA BRYCHIUS-ARTEN. 217 BERG, fattade jag ett livligt intresse för den i Finland funna Brychius cristatus J. SAHLB. Dess utbredning i norra Fin- land, där den funnits bl. a. i Uleå älv i norra Österbotten och även så nordligt som i Ivalojokk i Enare lappmark, gav anledning förmoda, att den även borde kunna påträffas i våra nordligaste älvar. Delvis för att utröna detta stannade jag ett par dagar vid Lule älv på min nordiska resa 1918, och döm om min överraskning, då jag som ovan nämnts fann talrikt en Bryckius-form, som jag av stora skäl höll för cristatus J. SAHLB. När jag emellertid senare vid bestäm- Fig: 1. as Bryckius elevatus cristatus 7rossicus SEM. från Ulva och B. elevatus cristatus typicus J. SAHLB. från Sävast. Fi- gurerna åskådliggöra kristans utseende. Djuren äro sedda från vänster sida, och höger krista är avbildad: kristan ses alltså »inifrån» (från elytras sutur). Elytra äro utritade i hela sin längd, av thorax är däremot blott basalpartiet framställt. Den punk- terade linjen avser blott att angiva läget av den vid kristans bas löpande punktraden. ningen jämförde denna art med de från sydligare trakter hemförda exemplaren, som gällde som elevatus PANZ., frap- perades jag av den stora likheten mellan lapplandsexemplaren och dem från mellersta och södra Sverige. Skiljaktigheter funnos visserligen, som i det följande skola framhävas, men ej av den betydenhet, att de motiverade exemplarens upp- delande på två arter. Redan det förhållandet, att Bryckius elevatus närmast är att betrakta som en medeleuropeisk art, som ytterst sällsynt påträffats i Nordeuropa, där den upp- gives funnen i södra Finland, berättigade en misstanke, att tolkningen av vår svenska art var felaktig. Nu stärktes jag i denna min åsikt genom studiet av mina lapplandsexemplar, J 15—23281: Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häft. 3— 1923). 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. vilka i vissa hänseenden högst väsentligt närma sig 6. cri- status J. SAHLB., enligt vad framgår av beskrivningen av detta djur i Enumeratio Col. Carn. Fenn. 1875. Det som lättast karakteriserar Brychius cristatus J. SAHLB. från elevatus PANZ. är, utom den något smalare formen hos den förra arten, framför allt den olika byggnaden på elytras kristor. Klart och tydligt formulerar SEIDLITZ i sin Fauna Baltica dessa karaktärer, men då även de äro relativa och underkastade variation, är det ej så lätt utan jämförelse- material att bedöma, vart ett exemplar hör hemma. Min viktigaste strävan var därför att skaffa typiska exemplar av Fig, 2. a. Brychius elevatus typicus PANz. från Bosnien och b. mellanform mellan 65. elevatus typicus och B.elevatus nor- vegicus MÖNSTER från Skåne (leg. BOHEMAN)D För förklaring se föreg. figur! ovannämnda arter. Genom tillmötesgående av prof. SAHL- BERG lyckades jag ock genom byte förvärva dessa. Och hans förut brevledes lämnade uppgift, att de voro varandra mycket olika, kunde jag i sanning instämma i. Jag hänvisar till den enkla teckningen över dessa båda arters rygglister, vilken visar deras höjd och elytras välvning, sedda från sidan.! Hur avsevärt mycket svagare och mer utplånad fram- och baktill kristan är hos 65. elevatus PANZ. framgår tydligt. Även fram- och bakifrån sedda äro längslisterna hos crista- Zus J. SAHLB. skarpt avsatta, under det de hos elevatus PANZ. blott småningom höja sig över elytras yta. — Det är emel- lertid av vikt att ej uteslutande fästa sig vid denna karaktär, 1 Som teckningar icke förefunnos, ha sådana senare utförts av un- dertecknad, likaså den här meddelade fotografien. OK SELLMAN O. LUNDBLAD: OM DEN I SVERIGE FUNNA BRYCHIUS-ARTEN. 219 som ock naturligen i någon mån är underkastad variation. En annan olikhet mellan de båda arterna består däri, att de nämnda längslisterna på elytra ha olika punktur och ofta även färg. Hos elevatus PANZ. äro desamma fint, men även för vanlig luppförstoring tydligt punkterade, och punkterna äro oftast, åtminstone i kristans mittdel, svarta. Även hos cristatus J. SAHLB. visar sig kristan under mikroskopför- storing punkterad, men punkterna äro så små, glesa och grunda, att de vid svagare förstoring äro så lite iakttagbara, att listen också sägs vara opunkterad. Då punkterna hos denna art aldrig äro svarta, är kristan alltid ljus. Fig. 3. Till vänster Brychius elevatus cristatus J. SAHLB. från Uleåborg i Finland (leg. SAHLBERG), till höger 5. eleva- tus typicus PANz. från Ilidze i Bosnien (leg. SAHLBERG). Båda exemplaren äro av SAHLBERG betecknade som tvpiska. Olik- heterna i kristans utseende framträda också tydligt å figuren. Sedan jag med tillhjälp av dessa och andra karaktärer, vilka jag i detta sammanhang ej omnämner, fått klart för mig dessa arters egenskaper, var det tydligt, att den sedan gammalt i vårt land funna arten ej kunde tillhöra någon av dessa. Till habitus ansluta sig övriga av mig funna exemplar (Släp, Uppsala) närmast till cristatus J. SAHLB., men kristan når knappast någonsin samma höjd som hos denna art och är alltid starkare punkterad och punkterna ofta svarta. Till ovanstående intressanta uppsats ber undertecknad få foga följande anmärkningar. Uppsatsen, som jag här ordagrant låtit avtrycka efter SELLMAN's manuskript, är den enda han efterlämnat och 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. den enda han överhuvud författat.' Den skrevs färdig redan 1919, och det var säkerligen hans avsikt att omedelbart låta publicera densamma; detta skedde emellertid ej, och som uppsatsen — jämte en del av S:s £rychius-material -— vid SELLMAN's frånfälle 1920 befann sig hos bergmester MUN- STER i Kristiania, vilken då arbetade med samma ämne och bett honom att få se svenskt jämförelsematerial, har jag ej förr kunnat till trycket överlämna den först nu (1923) retur- nerade uppsatsen. Den har delvis redan förlorat något av sin aktualitet genom MUNSTER's i november 1922 publicerade avhandling över de norska Arycus-formerna, en avhandling, vari han kommit till ungefär samma resultat som SELLMAN. Det synes ju utan vidare, att SELLMAN icke riktigt hun- nit avsluta sin uppsats, vilket särskilt framgår därav, att han ej uttalat någon mening om vart hans exemplar från Uppsala och Halland skola föras. Han säger blott att Sävast-fyndet är crzZslarus samt att hans övriga exemplar något avvika där- ifrån, dock ej så mycket, att de kunna anses för en därifrån skild art. Detta torde säkert böra uppfattas så, att de icke kunna hänföras till e/evazus utan snarare då äro cristatus, vilken de dock ej likna i dess typiska exemplar. Enligt SELLMAN's senare undersökningar, vilka han ej hann ned- skriva, men vilkas resultat han meddelat såväl MUNSTER som mig, skulle de nämnda exemplaren vara 7rosszcus SEM., vilken enligt honom väl alltså knappast vore artskild från cristatus, snarare kanske en form av denna. Samtidigt uttalade han även den förmodan, att den verkliga e/evatus måhända kunde anträffas i Skåne. I den nu nämnda uppsatsen av MÖNSTER (Om nogle Haliplider [Coleoptera]. — Videnskapsselskapets Skrifter. I. Mat.-naturv. Klasse. 1922. No. 9. Kristiania) omtalas också de till granskning sända SELLMAN'ska exemplaren... MÖNSTER anser Sävast-exemplaret (blott ett förelåg) för cristatus, dem från Uppsala och Halland för 7o0sszcus samt ett skånskt exem- plar för en övergångsform mellan e/evatus och den av honom uppställda nya formen 2o0rvegicus. Man kan således säga, v En notis om Notiophilus hypocrita föreligger även av hans hand och är redan av mig befordrad till trycket (se Entomol. tidskrift 1921 SELLMAN O. LUNDBLAD: OM DEN I SVERIGE FUNNA BRYCHIUS-ARTEN. 221 att han i så gott som allt bekräftar SELLMAN's åsikt rörande de svenska Arychius-formerna. Även däruti finner man en överensstämmelse, att MÖNSTER uppfattar rossäcus som en form av cristatus. Som sådan uppföres den f. ö. också i REITTER's sista katalog och degraderades till varietet t. o. m. redan 1904 av sin auktor SEMENOV. Det berättigade i att betrakta den som sådan är även enligt min mening alldeles uppenbart. Att MÖNSTER, som haft ett till cirka 200 djur uppgående Brychins-material till sitt förfogande, kommit till detta resultat, måste naturligtvis tillmätas stor beviskraft. MÖNSTER uppfattar emellertid i den citerade avhandlingen — även detta säkerligen med full rätt — också cristatus som en underart av e/levatus, varför de norska (och väl även de svenska) Bryckius-formerna enligt honom skulle gruppera sig på följande sätt: ; Brychius elevatus PANZ. (huvudarten ännu ej säkert funnen i Skandinavien, men övergångsformer till densamma förekomma i Skåne och måhända även annorstädes). subsp. norvegicus MÖNSTER. subsp. cristatus J. SAHLB. var. rossicus SEM. För ett åtskiljande av de 3 å 4 olika former, som torde finnas i Sverige, hänvisas till MÖNSTER's skrift. Att de ej säkert kunna hållas i sär är redan påpekat, och övergångs- former torde nog lika ofta anträffas som typiska exemplar. Rörande denna intressanta och variabla art tillåter jag mig här ytterligare nämna några ord. De under exkursionen till Ulva, i vilken jag deltog, infångade exemplaren äro sins- emellan rätt olika. Somliga ha endast få strödda mörka punkter på kristan, medan hos andra de mörka punkterna äro mycket tätt hopade vid kristans mittparti, varigenom den ljusa kristan vid betraktande med blotta ögat ser ut att vara mörkfläckig på mitten. Om fyndplatsen vill jag nämna, att både alg- och mossvegetation (Fontinalis) forekom bland stenarna, ehuru sparsamt. På samma lokal levde f. ö. också Orectochilus villosus FABR., som dock var betydligt sällsyn- tare, i det blott omkr. 3 expl. erhöllos.! 1 Vi lyckades fånga den först efter kl. 7 e. m. vid skenet från lyktorna. 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. I detta sammanhang vill jag omnämna ett rätt egendom- ligt fynd av 5»rychzius, vilket jag lyckades göra 29 juni 1916 vid skrapning efter vattenkvalster i södra delen av Anebysjön nära Flisby i Småland. Blott ett enda exemplar av Brychius hittades. Det upphämtades som sagt med bottenskrapa; djupet kan jag nu ej säkert erinra mig, men då sjön ej är djup och det var relativt nära stranden kan det ej ha varit mer än högst 3 meter. Samtidigt medföljde i skrapan en liten gren Fontinalis. Exemplaret måste utan minsta tvekan föras till cristatus; att denna förut blott i Norrbotten funna form nu också fastställts för Småland är i själva verket gan- ska egendomligt. Inom släktet 5rychius synes det nämligen vara så, att kristans styrka tilltager mot norr — från den krista saknande sydeuropeiska glabratus över formerna znter- medius, elevatus m. f. till den nordeuropeiska cristatus med den kraftigast utvecklade kammen, vilken hittills blott an- träffats i norra delarna av Finland, Sverige och Norge. Upp- täckten av cristatus på småländska höglandet anser jag därför vara av ett visst intresse. Detta ökas ännu mera genom fynd- ortens beskaffenhet, enär Brychzus sällan lever i stillastående vatten. Den är icke ofta funnen i sjöar; MÖNSTER uppgiver dock Mjösen. Exemplaret från Anebysjön liknar emellertid icke den cristatus, som SELLMAN fann i Lule älv. Medan nämligen denna är ytterst ljus, så att säga klargul eller nästan genom- skinligt gul, förutom naturligtvis striorna, som äro mörkpunk- terade (med undantag av de båda yttersta och samtliga striors distalpartier, vilkas punkter äro ofärgade), är mitt exemplar av mörkt brungul färg. Kristan saknar emellertid svart, likaså den yttersta strian samt spetsen av de övriga, varför ju exemplaret måste anses vara cristatus, ehuru avvikelsen från Sävast-formen är mycket markant. Även i övrigt före- finnas beaktansvärda skiljaktigheter såtillvida, som hos mitt exemplar striorna äro betydligt bredare mörkfargade, vilket även bidrar till att djuret ser mycket mörkt ut. Icke mindre egendomligt är kristans alldeles enastående höjd, vilken över- stiger vad jag hittills sett i den vägen. Den sänker sig hastigt framtill men särskilt baktill och är baktill, just vid det ställe där sänkningen börjar, något knölformigt ansvälld. SELLMAN O. LUNDBLAD: OM DEN I SVERIGE FUNNA BRYCHIUS-ARTEN. 223 Ungefär lika stark som hos mitt exemplar är dock kristan hos i fig. 3 avbildade av SAHLBERG fångade cristatus-individ, medan som sagt Sävast-exemplaret har svagare krista. Att således också cristatus kan variera lider intet tvivel och är f. ö. ej så märkligt. Även kristans punktur kan hos denna form variera betydligt. Medan den typiska cristatus skall ha ytterst svagt punkterad krista (såsom även SAHLBERG's expl. och Sävast-expl. ha), har Aneby-exemplaret stark och relativt riklig punktur. Orsaken till den mer eller mindre mörka färgen hos detta exemplar kanske är att söka i bottenfärgen — even- tuellt även vattenfärgen — å uppehållsorten, vilkas betydelse jag vid ett par föregående tillfällen haft anledning framhålla ifråga om andra djur. MÖNSTER synes (l. c. p. 6) även vara böjd för ett dylikt antagande, vilket f. ö. tyckes bekräftas av Aneby-fyndet. Denna sjö kan nämligen i stort sett be- tecknas som en dygyttjesjö med ställvis brunsvart botten och jämförelsevis mörkt vatten. Dygyttjan omväxlar emel- lertid här och där med sand, och sjön är ej någon mera utpräglad representant för de inom småländska urbergsom- rådet så vanliga humussjöarna. Rörande Brychius vill jag f. ö. blott tillägga, att den sannolikt är ett ganska syreälskande djur!, enär den huvud- sakligen lever i rinnande vatten. Med ett dylikt levnadssätt är ofta förknippad en viss köldstenotermi. Det torde vara dessa båda för arten kännetecknande biologiska egenskaper i förening, som äro orsaken till, att den mera sällan förekom- mer Luisjöar ;samtiratt den heltösakertrar talnkare i nome delarna av Fennoskandia än på mellaneuropeiska låglandet. Som ett utpräglat stenotermt kallvattensdjur kan arten dock under inga förhållanden gälla. Att den likväl uppvisar en svag tendens i denna riktning torde vara odisputabelt, och osannolikt synes det ej att våra nordliga, med stark krista försedda former äro de inom formgruppen mera primitiva och ursprungliga. O. Lundblad. 1 Polyoxybiont. Det enstaka fyndet i den på fyndstället varken särskilt syrerika eller syrefattiga Anebysjön kunna vi härvid lugnt lämna ur räkningen. Första nordiska entomologmötet i Stockholm den 29—30 juni 1923. Redan 1922 framfördes inom Entomologiska Föreningen i Stockholm förslag att realisera de länge diskuterade pla- nerna på ett möte mellan Nordens entomologer genom att försöka få till stånd en entomologisk sektion vid det allmänna naturforskarmötet i Göteborg i juli 1923. Utsikterna att få se något större antal entomologer samlade dit vid denna tid befunnos emellertid snart små, ej minst därför att ett rätt stort antal av den praktiska entomologiens representanter i de fyra nordiska länderna på grund av tjänsteskäl kunde beräknas komma till Göteborg till jordbruksforskarekongressen därstädes den 22—26 juni och därför knappast kunde för- modas ha möjlighet att resa till Göteborg ännu en gång fjorton dagar senare. Förslag väcktes därför att i stället i samband med nämnda kongress söka få till stånd ett fristå- ende nordiskt entomologmöte — i Stockholm. Jordbruks- forskarekongressen skulle nämligen avslutas med en exkursion upp till Stockholm och ett entomologmöte i Stockholm vid detta tillfälle hade helt andra möjligheter att samla de intres- serade, från såväl Sverige som från grannländerna, än Göte- borg. Vid sitt sammanträde den 5 maj 1923 beslöt också Föreningen att med sympati uttala sig för ett möte i Stock- holm och uppdrog åt styrelsen att fatta definitivt beslut i frågan. Efter mycken tvekan och många svårigheter att sammanbringa de för mötets arrangerande nödiga medlen beslöt denna den 17 maj att våga sig på saken, och i slutet av maj utsändes inbjudan till Första nordiska entomologmötet Zz Stockholm den 29—30 junz. Inbjudan sändes till alla entomo- loger i Norden med bekant adress. Till ledarna av de entom- logiska sammanslutningarna i grannländerna medsändes dess- utom ,ett; par: extra exemplar, avsedda fört utdelning till intresserade. FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 225 Som deltagare kommo tillstädes: Från Danmark: Mag. scient. Kai Henriksen, Kobenhavn. » » » Norge: Finland: Sverige: EXrerö. P- Kryger, Gentofte: Kom. revisor E. Olsen, Kobenhavn. Lektor, Mag. scient. M. Thomsen, Kobenhavn. Statsentomolog T. H. Schoyen, Kristiania. Dr. E. Bergroth, Ekenäs. Forstmästare Th. H. Clayhills med fru, Åbo. Dr. U. Saalas med fru, Helsingfors. Fil. Kand. O. Ahlberg, Stockholm. Professor Chr. Aurivillius, Stockholm. Fil. Dr. Simon Bengtsson, Lund. Herr Algot Bengtsson, Göteborg. Direktör G. Falkenström, Stockholm. Med. kand. N. Gellerstedt, Piteå. Fil. Kand. G. W. Hedgren, Stockholm. ENDA NPA TEKemner, Stockhom: Agronom A. Lindblom, Stockholm. Pra TEndestenrNonninse: Artist D. Ljungdahl, Stockholm. Dir. S. A. Lovén, Stockholm. HiiieEr ONE TNbladt Stockholm. Byråchef A. Lyttkens, Stockholm. Byråingenjör A. Molin, Stockholm. Tandläkare Fr. Nordström med fru, Stockholm. Doktor J. Peyron, Stockholm. Fil. Dr. Abr. Roman, Stockholm. BrottEirSchheder Nn ompat Fil. Dr. P. Spessivtseff, Stockholm. Profsljölragardn Stockholm. Prof. A. Tullgren, Stockholm. Köpman G. Winbladh, Stockholm. Fredagen den 29 juni samlades mötesdeltagarna i Skogs- högskolans samlingssal å Experimentalfältet, varvid Professor AURIVILLIUS å Föreningens vägnar hälsade de närvarande välkomna och förklarade mötet öppnat. I ett kort anförande erinrade han om den långa tid, som förflutit sedan nordens entomologer sist voro samlade i Stockholm, och om de svå- 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. righeter, som varit förknippade med anordnandet av detta möte. Svårigheterna hade dock glädjande nog till sist över- vunnits och i den livliga anslutningen av deltagare fått en riklig belöning. Enligt det utsända programmet togo mötes- deltagarna därefter Skogshögskolans lokaler i betraktande och besökte Skogsförsöksanstalten under ledning av Professor TRÄGÅRDH. Vid I1-tiden vandrade man över till Central- anstaltens entomologiska avdelning, som förevisades av Pro- fessor TULLGREN. Framför ingången till institutionsbygg- naden togs därvid den gruppbild av deltagarna, som åter- finnes å sidan 227. Vid !/22-tiden ställdes kosan till Riksmuseet. Efter en kort lunchrast vid det lilla kaféet vid Vetenskapsakademien var man framme, och strax efter 2 demonstrerade Professor SJÖSTEDT Riksmuseets entomologiska avdelning, såväl skåde- samlingen, som finns tillgänglig för allmänheten, som huvud- samlingarna, i sina imposanta lokaler. En kontingent följde Professor AURIVILLIUS till Vetenskapsakademien och tog dess lokaler i betraktande, och först bort mot 4-tiden ställdes färden åter till Stockholm. Förhandlingarna vid mötet hade utsatts att börja kl. 6,30 i Konstnärsklubbens lokaler, och på utsatt klockslag sam- lades man åter där, varvid Professor AURIVILLIUS med några ord hälsade de närvarande välkomna till mötesarbetet. Till ledare vid förhandlingarna utsågos föreningens hedersleda- möter Dr... E;. BERGROTEH, ordf; och: Dry SBENGTSSON MV: ordf. Till sekreterare utsågs undertecknad. Första föredraget för dagen höll Dr. BENGTSSON, som talade över ämnet: » Ephemeridlarvernas näringsförhållanden>. Föredragaren, som ägnat många års studier och undersökningar åt denna insektgrupp såsom förarbeten till en monografi över de svenska formerna, omnämnde inledningsvis, att för närvarande 49 arter voro för honom kända från vårt land, fördelade på 9 familjer och 21 genera, av vilka 30 arter och 8 släkten beskrivits såsom nya för vetenskapen. Larv- stadiet var honom bekant av alla genera och säkert, d. v. s. genom kläck- ningar . utrönt, av 40 arter; av dessa voro 8 (12) släkttyper och 29 arters larver nya för vetenskapen. Ephemerid-larverna kunna, syntes det föredragaren, mest rationellt hänföras till trenne typer: 1) larve natantes, till vilka höra fam. Baéöride, Siphluride och Ametropide; 2) larve reptantes: fam. Leptophlebiide, FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 22 Ephemerellide, Cenide, Prosopistomide och Heptageniide,; och 3) larvae fodientes: fam. Ephemeride; vilka olika typer karakteriserades såväl morfo- logiskt som biologiskt samt belystes med talrika teckningar och preparat. (Foto A. TULLGREN ) Från vänster, stående: Fru SAALAS, herrar TRÄGÅRDH, LINDE- HENRIKSEN, NORDSTRÖM, HEDGREN, S. BENGTSSON. SAALAS, WINBLADH, CLAYHILLS, A. BENGTSSON, Föredragaren gav en kort historisk exposé av de olika uppfattningar beträffande larvernas näringsförhållanden, som uttalats av DE GEER, PICTET, EATON, MIALL, VAYSSIEÉRE, WESENBERG-LUND, MORGAN m. fl. Till klar- BLAD, THOMSEN, SCHOYEN. AHLBERG, BERGROTH, LINDBLOM, AURIVILLIUS, LYTTKENS, KEMNER; sittande: KRYGER, TULLGREN, OLSEN, SPESSIVTSEFF, LUND- Gruppbild av deltagare i första nordiska entomologmötet. GRÉN, 228 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. läggande av denna fråga hade föredragaren företagit mikroskopiska under- sökningar av tarminnehållet hos några och trettio larver, representerande 12 släkten och 14 arter inom 7 familjer, och framlade, delvis ingående och i detalj och med angivande av larvernas olika livsmiljö, undersök- ningarnes resultat, illustrerade med mikrofotografier. Sammanställd med de talrika iakttagelser, som föredragaren gjort över dessa djurs livsför- hållanden både ute i naturen och i akvariet, kunde hans uppfattning i föreliggande fråga kort sammanfattas i följande punkter: 1) alla våra nor- diska arters näring är väsentligen enahanda och utgöres av mer eller mindre lerhaltig organisk detritus, med större eller mindre inblandning av levande element, såsom olika slags alger (gröna trådalger, Desmidiaceer och Diatomaceer), vävnadsfragment av mossor och högre växter, pollenkorn (av Coniferer och Amentaceer), djur och djurrester (i » Aufwuchs» före- kommande Rotiferer, maskar och larver m. m.), som allt avgnages från substratet (syjälkar och blad, stenar m. m.) — till vilket ändamål deras mundelars byggnad och ställningsförhållande (hypognatha) visades vara på det närmaste tillpassade; 2) de grävande formerna (gen. Ephemera) kunna närmast betraktas såsom typiska detritusätare, livnärande sig av starkt lerhaltig detritusgyttja, medan 3) hos såväl den reptanta som den natanta typen av larver de mineraliska beståndsdelarne träda starkt tillbaka och de levande elementen — i långt övervägande grad av vegetabiliskt ur- sprung — dominera; och såsom särskilt anmärkningsvärt framhölls, att just hos de mest agila formerna av fam. Baétide och Siphluride detta näringsförhållande når sitt extrem, så att de snarast kunna betecknas så- som typiska phytophager (algätare); samt 4) ingen enda av våra Ephemerid- larver, Prosopistoma ej undantagen (jfr TRÄGÅRDH, i Entom. Tidskr. Arg. 32, 1911, p. 102 ff.), har rovdjurstyp i sig. (S. Bengtsson.) Med anledning av föredraget, som belystes av talrika bilder, tillhörande en under arbete varande monografi över Sveriges ephemerider, yttrade sig Herrar TRÄGÅRDH och AURIVILLIUS. Prof. TRÄGÅRDH anslöt sig till Dr. BENGTSSONS åsikt om näringsförhållandena även ifråga om Prosopistoma- larven, varom han förut haft en avvikande mening. Som andra punkt på föredragningslistan kom Lerer J. P. KRYGERS föredrag över: »De europeiske Mymarider»>. Mymariderne omfatter en Gruppe af de mindste Snyltehvepse, hvis Plads i Systemet har veret meget omtvistet. HALIDAY opstiller Familien (med 8 Slegter) i Entom. Mag. Vol. I p. 341—350, hvor han beskriver den saa godt, at der siden aldrig har veret nogen Vanskelighed ved at genkende den. Han lader den danne 5 Tribus af Chalcidierne, men senere Forskere har ikke alle fulgt ham paa dette Punkt. Af de senere Forskere har FÖrRSTER behandlet Gruppen forst i Linnea entom. II (1847) og senere i Hym. Stud. II Heft (1856). FOÖRSTER har haft en merkverdig Evne til FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 220 at se tvers gennem alt og stille alt paa sin rette Plads, og hans Arbejder vil altid blive ved at vere klassiske: Han regner Gruppen til Proctotry- perne, uden at man af hans Arbejder kan se Grunden hertil. Senere For- fattere regner den snart til Chalcidierne (AsHMEAD 1904), snart til Procto- tryperne (SCHMIEDEKNECHT-HENRIKSEN). Chalcidier og Proctotryper ligner imidlertid hinanden saa meget, at det kan vere vanskeligt nok at sige, hvor: Forskellen paa de to Grupper ligger. Efter min Mening bliver der kun et ordentligt Kendetegn nemlig Leggebraadden. Hos Proctotryperne udspringer den fra Bagkropsspidsen, hos Chalcidierne fra et eller andet Punkt paa Bagkroppens Underside. Efter dette maa alle kendte Mymarider höre til Chalcidierne, idet ikke en eneste har Leggebraadden udspringende fra Bagkroppsspidsen. Efter FÖRSTER har kun en eneste Forsker behandlet de europeiske Mymarider, nemlig Englenderen ENOCK, der i et Par mindre Arbejder fra Begyndelsen af dette Aarhundrede fojer omtrent 10 nye Slegter til de allerede kendte. Derefter er der kun kommet een ny Slegt til, og den er opstillet af BLoop og KRYGER. De europeiske Slegter er da folgende: Anaphes, Anagrus, Cara- phractus, Eustochus, Litus, Mymar, Ooctonus og Polynema (= Cosmo- coma) opstillede af HaLiDaY, Gonatocerus NEEs, Alaptus WALKER, Cam/f- toptera, Doriclytus, Limacis de 3 sidste opstillede af FÖRSTER, Cleruchus, Dicopus, Enaesius, Erythmelus, iNeurotes, Oophilus og Paralleloptera, Stephanodes og Stethynium opstillede af ENOCK samt endelig Petiolaria BLoop og KRYGER. Endvidere har GIRAULT opstillet Slegten Anaphoides paa en nordamerikansk Art. Denne Slegt findes ogsaa i Europa. Mymariderne spiller sikkert en stor Rolle i Naturens Husholdning, idet det kan anses for givet, at alle Arterne snylter i Insekteg: Mange Arter er ikke vanskelige at klekke; man behover bare at samle Plantedele og stille dem til Klxkning, saa vil man faa adskilligt Materiale. Hyppigst snylter Arterne vistnok i Tzege- eller Cicadexg, men Arter er ogsaa klaek- kede af Rovbilleeg, Snudebilleeg og Bladbillexeg. Men det meste Ma- teriale maa man skaffe sig ved Ketsning. Der kan ketses alle Steder, hvor der er Planter, men helst paa saadanne Steder i Skove, hvor man finder megen Insektyngel. Man skal icke forsomme selv ret morke Steder i Birke- og Egeskove, bare der findes en sparsom Gresvekst. Sommeren og Efteraaret giver det rigeste Udbytte, rimeligvis fordi mange Arter har mere end een Generation, men maaske ogsaa, fordi Foraarets og Forsom- merens hoje Gres skjuler Dyrene. Arterne overvintrer sikkert som Larver i Insekteggene, under vore Breddegrader vist aldrig som Imagines; de forste Individer fanges i Be- gyndelsen af Maj og med de sidste gode Dage i Oktober er absolut ethvert Spor af Mymarider forsvundet for dette Aar. Til Klekning hjembringer jeg alle mulige Plantedele, f. Eks. om Vinteren Knopper af Ask, Eg, Bog o. s. v., tynde Kviste af Hassel, Eg, Bog o. s. v., om Sommeren Blade, Bladstilke, sammenrullede Blade og lign fra baade Trxer og Urter. Klaexkkematerialet anbringes i alle mulige Smaaglas, der lukkes med Bomuld. Hver Planteart holdes isoleret. Til 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Ketsning bruger jeg en almindelig Grzesketser I m dyb, 1 m i Omkreds. For at faa Mymariderne op paa en nem Maade anbringer jeg ca. 15—20 cm langt og 12/2 cm vidt Glasror med Mundingen over de enkelte Indi- vider, naar de kryber rundt i Posen. Saa snart de naar hen til Glasset kryber de ojeblikkeligt op i dette. Jeg kan have ca. 20 Dyr i hvert Glas, inden de begynder at lobe ud for neden. Dyrene hjembringes altid 1e- vende, for at jeg hjemme kan se lidt nermere paa dem, man ser ofte noget på de levende Individer, som ikke ses paa de dode. Materiale, der skal gemmes, anbringer jeg i 70 4 Alkohol i smaa Glastuber. Skal enkelte Dyr prepareres, maa det gores straks efter at de er drebte (i Ethylacetat), og mens de endnu er blode. Skal de gemmes til senere Preparation maa der anvendes en Veeske, der indeholder Methylalkohol. Der kan f. Eks. bruges en Blanding, der bestaar af ren Sprit (Halvdelen) og Methylalkohol, Glycerin og destilleret Vand (Halv- delen). Przeparationen volder naturligvis store Vanskeligheder. Det skulde jo synes ret umuligt at preparere Dyr paa 0,3 mm Lengde, at sprede Vinger og Ben ud paa dem og faa dem anbragt i Balsamen. Men med nogen Ovelse lader det sig gore, selv om det aldrig bliver en Kunst, som hver Mand lerer. Der vil senere i et Arbejde af mig fremkomme Meddelelse om Sammenscetningen af forskellige Opbevaringsvaedsker og Praeparations- methoder, men for Ojeblikket skal jeg ikke komme nermere ind paa dette Sporgsmaal, da jeg er i Ferd med at foretage Forsvg angaaende denne Side'af:Sagen. Om de voksne Dyrs Liv vides saa godt som intet. Deres Munddele ligner ganske de andre smaa Hymenopterers og det kunde nok tyde paa, at de er i Stand tik at indtage Fede.: Arter som lever i Trzeer-ketses hyppigt paa lave Blomster, hvad der viser i samme Retning. Deres Liv varer sikkert kun kort; de fleste dor i Lobet af faa Timer, selv om man opbevarer dem i Tuber, der indeholder fugtig Luft. For adskillige Former er Udviklingen vel kendt og Larverne beskrevne; det galder f. Eks. Larverne af de Arter som snylter i Vandinsekternes /Eg (se HENRIKSEN: Vandsnylte- hvepse). Men der staar umaadeligt meget tilbage at gore inden de bio- logiske Forhold ligger fuldt klarlagte; de förste hundrede Aar vil sikkert gaa med, inden det endelige Resultat naas. (... Paa dette Tidspunkt frem- vistes en Rekke Lysbilleder af de europeiske Slegter og der knyttedes til Slegterne folgende Bemzrkninger:) Anaphes, Anaphoides og Anagrus klekkede meget ofte af forskellige Plantedele, Arterne yderst almindelige. Caraphractus klaekket af Vandinsekters Eg (RIMSKY-KORSAKOV, HENRIKSEN, BAKKENDORF) ogsaa Aznagrus klaekket af Vandinsekters Eg. Eustochus er taget i 3 danske Expl., et enkelt tysk og nogle faa engelske, Udviklingen ukendt. ZLitus klaekket af Rovbillexg, Hannen ukendt, Brochers Han til- hörer ikke denne Slegt. Mymar klekket i England af Gres (ENOCK); meget almindelig. Om Ooctonus, Polynema og Gonatocerus vides saa godt som intet. Alaptus, Camptoptera og Limacis er i Danmark og England klekkede af Plantedele (Knopper af Ask og andre). Doriclytus kendes kun fra Tyskland, Arten ikke genfundet siden FÖRSTER. Cleruchus klekket af Snudebillexeg, (Hassel, Poppel) i Danmark (E. NIELSEN, KRYGER). FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 231 Om Resten af Slegterne vides intet. Dicopus, Erythmelus, Neurotes, Stethynium, Oophilus og Stephanodes kendes kun fra England, Petiolaria kun fra New Forest og London i England. (JE PKIYLE) Sista föredraget för dagen hölls av Dr. U. SAALAS, som talade över: »Åv elateriden Corymböbites cupreus subsp. aerugi- nosus F. förorsakade härjningar i Östra Finland>. Bland Finlands insekter känner man ett relativt stort antal med ut- präglad ostlig eller sydostlig utbredning. Somliga av dem äro fullkomligt obekanta i Skandinavien, somliga åter äro även anträffade i södra Sverige och Norge, dit de uppenbarligen invandrat från Mellaneuropa över Dan- mark. En av dessa till Finland först på allra senaste tider invandrade insekter är elateriden Corymbites cupreus FABR. subsp. aeruginosus FABR. Utom Finland har arten ett ganska vidsträckt utbredningsområde över norra Asien samt östra och mellersta Europa. I sydligare trakter är den en utpräglad bergsinsekt. Åt väster är den utbredd ända till England. De skandinaviska länderna ha hittills däremot blivit skonade från den. En- dast en uppgift finnes om huvudformens uppträdande i Ryfylke i Norge (HELLIESEN: Stav. Mus. Aarsb. 1893, p. 37): Åeruginosus är fullkomligt obekant från dessa länder; — och detsamma kunde man ännu för ett par decennier. sedan säga om Finland. Då J. SAHLBERG 1900 publicerade sin »Catalogus Coleopterorum Faunae Fennicae», kände han den endast från Ryska Karelen, där den redan en längre tid varit tämligen allmän. Men just dessa tider tyckes den för första gången begynnt uppträda även på västra sidan om riksgränsen. I Helsingfors Universitet finnas bevarade 2 exemplar tagna av J. E. ARo i Kuusamo, veterligen de första inom Fin- lands politiska område insamlade. Sedan dess har den anträffats allt som oftast längs landets östra gräns. Den synes redan vara utbredd från Ilomantsi i norra Karelen upp över trakterna norr om Kajana ända till Kuusamo vid Lapplands gräns, På många orter uppträder den synnerligen talrik. Särskilt åren omkring 1915 men även senare har arten förorsakat svåra förödelser i synnerhet i Kainun i trakten norr om Kajana. Därom ha inkommit talrika rapporter till Agrikulturekonomiska försöksanstaltens Entomologiska avdelning; och i W. M. LINNANIEMIS officiella »berättelse över skadedjurs uppträdande i Finland 1915 och 1916» ingår en redogö- relse därom. Sommaren 1921 gjorde jag ett kort besök i samma trakter, huvud- sakligast i Puolanka, Suomussalmi och Kuhmoniemi socknar, och blev då i tillfälle att nogare studera insekten i fråga. Den uppträdde i mycket stora mängder mest på torra odlade fältbackar kring byarna. Odlingarna i dessa frostömma nejder äro till största delen belägna uppe på höjderna. Trakten hör till de kargaste och fattigaste i landet, och jordbruket är även mycket primitivt. Dessa förhållanden synas i en viss grad befrämja Co- ”ymbites aeruginosus' spridning och skadlighet. I likhet med. de flesta elateridlarver äro även dessa mycket poly- phaga. Markens beskaffenhet synes spela en vida större roll än växtarterna. 232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Både larven och fullbildade insekten uppträder såväl i gräsvallar som på åkerfält, nästan ymnigare i de förstnämnda. Det allmännaste sädesslaget är kornet, i vars brodd arten förorsaket den största skadan. Även havre- brodden har svårt härjats. Däremot lider rågen vida mindre, beroende på dess större förmåga att förgrena sig. Uppgifter finnas även om artens skadegörelser å potatis, turnips o. s. v. Troligt är, att den också i någon mån hämmar gräsets tillväxt. För att få en någorlunda säker föreställning om Corypmbites aeru- ginosus' ymnighet i trakten jämförd med andra elateriders och för att ut- röna artens riklighet på fält av olika beskaffenhet och med olika vegeta- tion gjorde jag en massa närmare undersökningar genom att räkna larv- antalet på olika 2/2 m? stora provytor. Det kan icke komma i fråga att här i denna korta framställning i detalj redogöra för dessa undersökningar, så intressant det än kunde vara. Men några resultat härav har jag dock velat framställa i nedanstående tabell. Undersokningar i Puolanka, Suomussalmi och Kuhmoniemi socknar 1921: I I I || I Mae ken ALSTRA INR NBT | SAII IST SIC IN SEN BORN ES Ca | SSK SOT SS EE | SUSSIE SMSKSJT HITS SN RS a ES IPL MENS Se Sj RV Kol 5 SR NR TIS Th SAN IT DRAR SNES Lv Si ME SVR KA SV Ad Gr | Hate NN ATIVS S ba RC [Psi FS ee | | IST SNS VS O SS eo en IVA SS ESS | :O = IS - | Jaa =] É . SK | Laryver i medeltal år, 3 /ajm? < | | tis fl Mullblandad lerjord . .. Öjol lg NI FR 4 | Mullblandad sandjord . . «| 5,9! 0,6 [3,02] = | — | — | — | — | 64 | Ren saändjord . so... | —- | — |0;5 a nd fn 4 | Odlad kärrimark 0: sd: sot | Oj — | I,7 Ost) Og] = | Oj] 3 Råsjord, (3 stimsrarbesttk sed) 3534) Oil eler hr OS AO Sk |A Inalles | 5,0 | 0,51 0,3 | 0,8 | 0,03 | 0,05 | 0,03 | 0,05 || 39 Summa larver å de undersökta vtorna | 6) [IE 16 ISS [ÄR a 0 IE La) [RESA AA ua Härav ser man, huru talrikt Corymbites aeruginosus uppträder i dessa trakter i jämförelse med andra elaterider. Inalles anträffades å de under- sökta 89 ytorna (sammanlagt 44 !/2 m”?) 441 Corymbites aeruginosus-larver och endast 90 larver hörande till alla andra elateridarter. Särskilt anmärk- ningsvärd är den ringa mängden av Agrzotes-larver, vilka överallt i mel- lersta och Södra Finland uppträda ytterst talrikt på odlade torra marker, men synas nå sin nordgräns i trakterna av Uleåborg och Kajana. — Ur tabellen framgår även, att C. aeruginosus förekommer förnämligast i mull- blandad ler- och sandjord; men i ren sandjord och i odlade kärrmarker fattas den nästan totalt. På de fält, där härjningen var som värst, påträffades ofta ungefär 25—30 larver å !/2 m?, således 50—60 ex. å I m?. Störst var larvantalet i mycket gamla gräsvallar, vilka äro synnerligen allmänna 1 trakten, samt FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 233 i åkrar, som för I eller 2 år voro upplöjda ur sådana. Gamla väl be- arbetade åkrar voro i allmänhet mycket mera skonade. I anledning härav kan man ju hoppas, att då odlingen på orten går framåt, skadorna små- ningom skola bli mindre, — I alla fall ha vi här att göra med en ostlig fiende, som redan hittills gjort befolkningen i Finlands fattigaste trakter ofantliga förluster, och med stark fart tycks sprida sig västerut. Jag har här velat upptaga denna fråga, då det ju ej alls är osanno- likt, att man även i Sverige i en ganska snar framtid får att göra med denna skadeinsekt, ty dess värsta härjningsområde är ju ej alltför långt avlägset från den svenska riksgränsen. (U. Saalas.) Med anledning av föredraget, som illustrerades med kartor och tabeller, yttrade sig ordföranden, herrar BENGTSSON, AURI- VILLIUS, TULLGREN, ROMAN och undertecknad. I frågan om parasiter, som skulle kunna ha betydelse i kampen mot detta skadedjur, anförde Dr. ROMAN, att några ichneumonider icke voro bekanta som parasiter på dessa djur, och knappast kunde väntas söka byte av detta slag; mera vore säkerligen att vänta av proctotrupider. Ordföranden uttalade till sist mötets tack till talarna och avslutade förhandlingarna för dagen. Efter en liten paus samlades mötesdeltagarna till ett fest- ligt hälsningsgille i Konstnärsklubbens festvåning och därvid antecknades som närvarande: herrar BERGROTH, S. BENGTS- SÖN, CAURTVILLIUS! CIAYHILLS; SAATLAS) OLSEN, KRYGERS HENRIKSEN, THOMSEN, SCHOYEN, FALKENSTRÖM, TRÄGÅRDH, TULLGREN, ROMAN, NORDSTRÖM, LJUNGDAHL, AHLBERG, LUNDBLAD, MOLIN, SPESSIVTSEFF, HEDGREN, A. BENGTSSON, LINDBLOM, WINBLADH, fruarna SAALAS och NORDSTRÖM jämte undertecknad. Under festen hälsade Prof. AURIVILLIUS särskilt repre- sentanterna för grannländernas entomologiska forskning. Danskarna tackade genom Mag. HENRIKSEN, som framhöll glädjen över att början gjorts till ett livligare samarbete mellan nordens entomologer. Från Norge bragte Statsento- molog SCHAOYEN en hälsning och finnarnas talan fördes av Dr. SAALAS. För damerna talade slutligen undertecknad. Kl. 11,30 på lördagsmorgonen började åter mötesför- handlingarna med ett föredrag av Prof. TRÄGÅRDH om: » Mål och medel inom skogsentomologien». I6—23281. Entomol. Tidskr. Årg. 44. Häll. 3— 1923). 3 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. Skogsentomologien skiljer sig i flera avseenden från andra grenar av den praktiska entomologien. Först och främst genom den grundvä- sentliga skillnad, som bland skogsinsekterna råder mellan primära och sekundära skadegörare, och dessas stora betydelse, något som i stort sett ej har någon motsvarighet bland trädgårdens och ännu mindre bland åkerns insekter. Den omständigheten, att så många viktiga skogsinsekter äro sekundära, får den allra största betydelse, emedan många av dessa arter yngla i fällt virke eller i stubbar och rötter, som finnas kvar i sko- gen efter gallringar och avverkningar. Ty härigenom kommer människan att utöva ett synnerligen stort inflytande på dessa insekters uppträdande, och möjlighet finnes att genom lämplig hänsyn tagen till deras biologi motarbeta eller snarare undvika att gynna deras förökning. En annan skillnad mellan skogsentomologien och jordbruksentomo- logien ligger däri, att den förra till följd av trädens storlek och ålder måste använda andra metoder vid sina undersökningar. Här må blott framhållas vikten av noggranna stamanalyser av torkande träd, varigenom man har möjligbet att klarlägga angreppets förlopp när,som ofta är fallet, ett flertal insektarter under loppet av ett par år gemensamt döda ett träd. Lika viktigt är att nredelst enligt gängse metoder utlagda provytor studera de olika arternas uppträdande ej blott när en härjning inträffar utan även under normala förhållanden. Ett av den praktiska entomologiens centrala problem gemensamt för alla dess grenar är frågan om insektshärjningarnas uppkomst. Allmänt anses ju, att människan själv ger upphov till skadeinsekternas allmännare uppträdande, när hon började odla växter. Allt fortfarande anser man att stora, rena och likåldriga bestånd utgöra en av förutsättningarna för många skogsinsekters härjningar och speciellt i Tyskland, där man tidigare i stor ut- sträckning praktiserat metoden stora trakthyggen och kulturer, börjar man allmera övergå till naturlig föryngring och uppdragandet av blandbestånd. I detta avseende arbetar naturligtvis skogsentomologien med vida större svårigheter än jordbruksentomologien, då det tar lång tid att bota de ska- dor, som tidigare generationer av skogsmän åstadkommit, medan jordbru- karen har i sin hand att lägga om växtföljden. De primära insekternas periodiskt återkommande härjningar anses allmänt bero av klimatiska faktorer. Däremot veta vi ännu föga, på vil- ket sätt denna inverkan sker, och det är väl blott i fråga om den nord- amerikanska sädesbladlusen, TZoxoptera graminum, som sammanhanget är i detalj klarlagt, variämte beträffande tallmätarens uppträdande i Sverige och Tyskland detta sammanhang åtminstone i sina huvuddrag är klarlagt. Att i detalj utforska genesen av våra viktigaste skadeinsekters mass- uppträdande är ett av den praktiska entomologiens centrala problem, och även om därtill fordras experimentella anordningar, vartill statsmakten under nuvarande tid ej skall befinnas villig att släppa till medlen, får man ej släppa denna fråga ur sikte. En början kan alltid göras genom att bearbeta det rika material, som finnes samlat i de årliga rapporterna angående skadeinsekternas förekomst, som i vårt land föreligga sedan 40 år tillbaka, och vid bearbetningen kunna de nordiska länderna verksamt bistå varandra. FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 235 Aven i fråga om bekämpandet av de primära skadeinsekterna råder i vissa fall en väsentlig skillnad mellan skogsentomologien och jordbruks- entomologien. På grund av trädens och arealernas storlek kan skogs- entomologen sällan tänkas tillgripa direkta utrotningsmedel i stor skala. Den vägen får nog i stort sett betraktas som oframkomlig. Skogsento- mologen måste i stället koncentrera sina ansträngningar på att utfinna metoder att förebygga härjningarna, ett arbete som helt naturligt intimt sammanhänger med det tidigare omnämnda utforskandet av insekthärj- ningarnas genes. Även de sekundära skogsinsekternas uppträdande, t. ex. barkborrar- nas, påverkas naturligtvis i hög grad såväl direkt som indirekt av de kli- matiska faktorerna. Svärmningstiden inträffar tidigare eller senare, utveck- lingen tar längre eller kortare tid i anspråk och i vissa fall inverkar detta på generationernas antal och därmed även på förökningssiffran. Detta inflytande bör därför år efter år studeras i olika klimatzoner i vårt land, så att klarhet vinnes i dessa frågor, som äro av avgörande betydelse för barkborrarnas bekämpande. Men därjämte tillkommer för de sekundära skogsinsekterna, som förut nämnts, det synnerligen betydelsefulla momentet, att många av dem yngla i fällda stammar Oo. d. och därför påverkas av människans åtgärder i skogen. Därför böra undersökningarna inriktas på att klarlägga infly- tandet av avverkningstiden, dimensioner, barktjocklek samt exponerings- och uppläggningssättet samt barkningsgränsens inverkan, och sist men icke minst bör våra "barkborrars geografiska utbredning noggrant utforskas. (I. Trägårdh.) Lektor THOMSEN höll därefter ett föredrag om: » Blod- lusens Optreden i Danmark med Bemerkninger over nogle beslegtede Arter». Blodlusen (Schizoneura lanigera) — nu i den störste Del av Verden /Ebletreernpes farligste Skadeinsekt — nevnes förste Gang i 1802 af HAUSMANN. F. BANKS har imidlertid vist, at den var indslebt til Lon- don 1787 med amerikanske Planter. I Tyskland fandtes den 1801 ved Bremen, i Frankrig 1812 ner »Kanalen», 1818 ved Paris. Disse og senere Litteraturangivelser viser tydeligt, at Blodlusen udgik fra Atlanterhavs- kysten og derfra trengte frem mod Nord, Ost og Syd. Til det nuve- rende Danmark naaede den senest 1885 (Sundeved, Sonderjylland) utvivl- somt kommende sydfra. 1893 opdagedes den i Holstebro (Vestjylland). I de folgende Aar er den efter senere mundtlig Meddelelse set forskellige Steder i Landet, men synes efterhaanden gaaet tilbage i Tal og har forst igen gjort sig bemzarkt i 1921—22, da den findes i Kobenhavn. I Norge er Blodlusen fundet een Gang, i 1894. — Betyder nu dens Genopdukken i Danmark, at der er Udsigt til dens Fremtrengen mod Nord til den skan- dinaviske Halvo? For at besvare dette maa man have Kendskab til dens Biologi. — Medens tidligere kun de paa ZEble levende Generationer var kendt, paaviste E: PAtcH i 1912 i U. S. AA. en regelmeessig Migration 236 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. mellem JEble og Ulmus americana; paa den sidste frembringer de 3 Foraarsgenerationer en karakteristisk Galle. — En /Elmegalle af lignende Udseende fandt BÖRNER 1916 ved Metz; men da eksperim. Overforelse af Lusene til /Eble gav negativt Resultat, opfattedes de som en ny Art Sch. patchiae, obligatorisk migrerende, men med ukendt Mellemvert. — Samme Galle fandt Foredragsholderen 1921 i Kobenhavn i samme Have som Blodlus. Overforingsforseg til ZEble i 1921—23 gav negativt Resul- LIL tat; det konstateredes, at Sch. patchiae fandtes hele Aaret paa Elm, altsaa var monoekisk. — I 1921 angav imidlertid THEOBALD i England at have paavist Migrationen mellem Ulmus og Pirus; lanigera skulde findes overalt i England paa europeiske /Elme, nogen monokisk Art nevnede han ikke. Kun 2 Foraarsgenerationer paa Elm omtaltes. — Ukendt af de fornaevnte havde P. MARCHAL imidlertid allerede 1919 offentliggjort omfattende Migrationsforsog med Blodlusen. ”Trods gunstigst mulige Be- tingelser lykkedes Migrationen fra ZEble til amerik. eller eur. /Elmearter aldrig. Han beskrev BÖRNER's fpatchiae under Navnet 2ulmosedens og vidste, at det er en monokisk Art paa europ&iske /Elme. — MARCHAL's Under- sogelser, hvormed Foredragsholderens stemmer, tvinger til Reservation overfor THEOBALD's Resultater; muligvis har denne sammenblandet patchiae og lanigera. Naar Blodlusen i Europa saaledes kun overvintrer som Larve paa sJEble, kan den kun trives, hvor Vinteren er ret mild, og yder- ligere Fremtrengen mod Nord kan neppe ventes. (M. Thomsen.) Med anledning av föredraget yttrade sig herrar SCHNEI- DER och TULLGREN. Professor TULLGREN framhöll, att blodlusen redan 1903 anträffats vid Åtvidaberg i Sverige på från Tyskland importerade fruktträd. Den hade emellertid försvunnit året efter och troligen ej kunnat övervintra. Som tredje punkt på föredragningslistan förekom ett föredrag av Professor AURIVILLIUS över ämnet: » [nsekterna och istiden». Föredragaren anhöll att få fästa särskilt de yngre entomologernas uppmärksamhet på ett forskningsområde, som hittills varit i hög grad för- summat, men lovade att lämna intressanta resultat, om det bleve föremål för ett noggrant studium. Han åsyftade insekternas nutida utbredning inom Sverige och de slutsatser, som på grund därav och genom under- sökning av deras förekomst i de postglaciala avlagringarne borde kunna dragas med avseende på förhållandena efter isens avsmältning och insekt- världens invandringshistoria i Sverige. Kännedomen om insekternas nu- tida utbredning i vårt land vore i många hänseenden bristfällig och be- hövde både kompletteras och systematiseras, Ett förhållande, som genast framträdde vid en jämförelse mellan vår kunskap om insekternas utbred- ning å ena sidan samt de högre djurens och växternas å den andra. Av särskild betydelse vore i detta fall en noggrann kännedom om de olika insekternas spridningsförmåga och spridningsmöjligheter, men insikten härom vore ofta mycket bristfällig. För lösningen av djurgeografiska pro- FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 237 blem vore det i de flesta fall nödvändigt att utvälja sådana former, vil- kas spridningsförmåga vore inskränkt till det minsta möjliga och ej be- roende av vissa andra organismers spridningsmöjligheter. Man borde därför undvika de flygande insekterna, som dels aktivt hastigt kunna sprida sig över långa sträckor dels lätt passivt transporteras av vinden. Växt- ätande insekter, som för sitt uppehälle vore beroende av en enda eller ett fåtal växtarter, borde också undvikas, då deras utbredning även inne- fattade problemet rörande deras näringsväxters spridning. Man borde där- före i främsta rummet utvälja sådana insekter, som saknade flygförmåga samt i övrigt genom sin storlek och sitt levnadssätt ej eller i obetydlig grad vore utsatta för ofrivillig spridning genom yttre krafter. Storleken har även sin betydelse därutinnan att rester av dylika in- sekter lättare kunna återfinnas oeh bestämmas, då de förekomma i de postglaciala avlagringarne. Såsom exempel på sådana lämpliga insekter framhållas arterna av släktet Carabus samt flere vinglösa vivlar, särskilt arterna av släktet Of£iorrhynchus. Carabus-arterna lämnade exempel på djur, vilka både såsom larver oeh utbildade ägde en stor förmåga att för- flytta sig springande på marken, varemot Ofiorrhynchus-arterna äro tröga och långsamma, starkt jordbundna varelser, vilka såsom larver sakna ställ- flyttningsförmåga och såsom utbildade endast långsamt krypa omkring. En jämförelse mellan dessa djurs sannolika utbredningsförmåga under en sommar och den tiderymd, som enligt professor G. DE GEERS nyaste un- dersökningar förflutit sedan inlandsisen drog sig tillbaka och landet blev beboeligt för dessa insekter, borde kunna lämna viktiga uppslag, som ej kunnat vinnas genom studier av andra djurs utbredning. Slutligen framhölls betydelsen av en undersökning av de insektrester, som förekomma i våra kvartära avlagringar. En dylik granskning vore emellertid ytterst svår och krävde en synnerligen grundlig och ingående kännedom av de nu levande arternas kroppsbyggnad och skulptur, i an- nat fall bleve bestämningarne lätt missvisande och utan värde. Omöjlig- heten att utan speciell artkännedom av nu i vårt land levande insekter inlåta sig på derna fråga betonades kraftigt och framhölls såsom ett av de många bevisen för nyttan och nödvändigheten av en allt mer fördju- pad kännedom om insektformerna. (Chr. Aurivillius.) I den följande diskussionen yttrade sig herrar HENRIK- SEN, LUNDBLAD, TULLGREN och undertecknad. Till sist demonstrerade Tandläkare FR. NORDSTRÖM ut- bredningskartor över svenska makrolepidoptera. På särskilda kartor, en för varje art, hade alla kända fyndorter inlagts som röda punkter, och varje karta kompletterades av en förteckning på fyndorterna, med anteckningar, varifrån upp- giften kommit. Idén att på kartor noggrant inpricka fynd- orterna för fjärilarna hade föredragaren fått vid ett föredrag om insekternas utbredning, som framlidne EINAR SELLMAN 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. hållit i Ent. Föreningen 1914. Metoden hade nu genomförts för makrolepidoptera, men kompletteringar voro välkomna och intressant vore det, om liknande kartor kunde komma till stånd i grannländerna. Med anledning av demonstrationen yttrade sig herrar SAALAS, SCHNEIDER, BENGTSSON, LUNDBLAD och ROMAN. Dr. SAALAS omnämnde, att liknande kartor vore under ut- arbetande i Finland. Prof. SCHNEIDER framhöll, att intresse för saken även fanns i Dorpat, och att uppgifter kunde fås därifrån. Dr. BENGTSSON omtalade Entomologiska Sällska- pets i Lund plan på att upprätta insektgeografiska kartblad även över andra insektsgrupper. Vid !/22-tiden avslutades förmiddagens förhandlingar och beslöt man att samlas åter kl. 4 e. m. Eftermiddagsmötets förhandlingarinleddes av Dr. BENGTS- SON, som föredrog över ämnet: » Sveriges plecopterer». Sveriges »Bäcksländor», såsom föredragaren föreslog att benämna representanterna för denna insektsgrupp i st. f. det tidigare använda, men synnerligen olämpliga namnet »Sjösländor», var för närvarande måhända den insektordning, som i fråga om vår svenska fauna är den minst kända och undersökta. Utöver vad som innehålles 1 ZETTERSTEDT's »Insecta lapponica» av år 1839, där 12 arter från Lappland beskrivas, föreligger tills dato så gott som intet bidrag till kännedomen om desamma. Att Ple- coptererna utgjorde en av vetenskapsmännen i allmänhet i så hög grad försummad och tillbakasatt insektgrupp, finner sin förklaring i deras i allmänhet oansenliga och föga tilldragande yttre (färg m. m.), deras dolda och undangömda levnadssätt m. m. De erbjödo likvisst ett icke ringa intresse, såsom varande en, geologiskt sett, mycket gåmmal insektgrupp (fanns representerad åtminstone redan under Jura-systemet), vars organisa- tion uppvisar många primitiva drag, De äro mer än någon annan insekt- grupp knutna till de 27zxnande vattnen: bäckar och åar med oftast kallt och starkt strömmande vatten äro deras rätta hemvist. — I flera av våra nordiska (liksom mellaneuropeiska) former ha vi utan tvivel att se relikter från istiden, varpå tyder såväl deras övervägande alpina utbredning som det förhållandet, att de flesta arter ha sin flygtid tidigt på året, flera redan i mars eller april och medan snön ännu ligger kvar. En bearbetning av ett icke ringa material av denna insektgrupp, nästan uteslutande hopbragt av föredragaren själv under talrika resor un- der en följd av år till de ftesta av våra provinser, har givit till resultat, att antalet arter, som vårt land hyser av denna grupp, har kunnat bringas upp för närvarande till 28 säkra arter, vartill komma 4 å 5 tills vidare mera ovissa, sålunda inalles ett par och 30 arter eller nära nog samma antal, som är känt för närvarande från Norge (31 [37] enligt KLAPALEK, FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 239 Plecoptera norvegica 1912) och från Finland (3$ enligt KOPONEN, Plecop- terologische Studien. I. Die Plecopteren-Arten Finlands, 1916), och med ett 10-tal överstigande de för Danmark antecknade (23 enligt ESBEN-PETER- SEN, Danmarks Fauna 8, 1910). I betraktande av att våra grannländers Plecopter-fauna redan förut blivit så pass väl undersökt, var ju ej att vänta, att för vårt lands vidkommande mycket nytt stod att finna. Dock hade föredragaren träftat på 9 eller kanske 10 arter, tillhörande släktena Perla GEOFFR., Dictyopterygella KLAP., Arcynopteryx KLAP., Isogenus NEWM., Isopteryx, Pict., Capnia Pict. och Leuctra STEPH., som icke kunnat iden- tifieras med förut beskrivna. Av sådana för faunan och vetenskapen nya arter visades några av de mer intressanta jämte teckningar, och anknötos därtill en del anmärkningar samt kritik av felaktiga tydningar rörande några av de av ZETTERSTEDT i Insecta lapponica beskrivna formerna. (S.: Bengtsson.) Som mötets sista föredragare talade Dr. KEMNER över: >» Termitbiologi, särskilt med hänsyn till bobyggnaden»>. Med tillhjälp av skioptikonbilder demonstrerade föredragaren en mängd olika botyper hos de javanska termiterna, som ägnats ett ingående studium under föredragarens vistelse på Java 1920—1921. De vttre for- merna hos dessa bon liksom deras inre byggnad och organisation var i många fall rätt väl känd. Någon användbar teori för dessa bons (eller rättare sagt denna bobyggnadsinstinkts) utveckling under tidernas lopp, förklarande bonas inbördes släktskap och uppkomst ur varandra, fanns emellertid tillsvidare icke. Nirs HOLMGREN hade i sin disputation: Stu- dien äber sädamerikanische Termiten (1906), beskrivit en mängd sydame- rikanska termiters bon och uppställt en teori för den phylogenetiska ut- vecklingen inom en större grupp bland dem nämligen den »koncentre- rade» typen, som han fann i sin högsta utvecklingsform hos vissa Euter- 2nes-arter. Hos dessa var boet byggt av rent trämaterial och olika skikt grupperande sig kring en centralkärna, i vilken könsindividerna vistades. Lägre utvecklingsstadier inom denna grupp fann han hos andra arter, som byggde bo av blandad jord- och trämassa, och den lägsta hos vissa andra termitslag bl. a. en av släktet 7Ze7es, som byggde enkelt konstruerade, rena jordbon. Som motsättning till de koncentrerade bona omnämner han en grupp »icke koncentrerade» bon, i huvudsak bestående av gångar i trä eller jord, ingår emellertid icke närmare på deras phylogenetiska ställning. ESCHERICH antager i sitt bekanta arbete: Die Termiten (1909) i huvudsak denna indelning, framhäver dock den synnerligen höga orga- nisationen hos vissa jordbon, särskilt hos de svampodlande formerna, och anser bobyggnadsmaterialet mindre lämpligt som indelningsgrund. Han sätter de icke koncentrerade bona, som endast bestå av urgrävda gångar, som den lägsta boformen, i anslutning till vad SILVESTRI anfört 1902, och håller de koncentrerade bona i alla sina former för högre utvecklings- stadier av dessa. Enligt föredragarens mening måste nu denna indelning i koncentre- 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. rade och icke koncentrerade bon vika, då denna egenskap hos bona var en bisak, som icke alltid angav någon olika grad av utveckling. De som koncentrerade ansedda bona hos Zze7mes-arterna voro på Java, ofta icke alls koncentrerade, och det 7Zermes mycket närstående släktet Odontoter- es hade på Java verkligt »icke koncentrerade» bon, utbredda över rätt stora områden. Det för de koncentrerade bona utmärkande, centralkärnan med sina omgivande skikt, fanns här icke. Hela boet bestod av en mängd på godtyckligt avstånd från varandra utgrävda jordhål förbundna med gångar. I en av dessa håligheter, som var mindre än de övriga, funnos könsindividerna, i de övriga svampodlingarna. För sin del ville föredragaren i likhet med SILVESTRI söka den lägsta boformen hos termiterna hos de lågt stående protermitiderna, exempelvis hos släktet Ca/lotermes, som endast urgrävde gångar i trä, utan att bygga något i dem. Redan mesotermitiderna, exempelvis Coptotermes-arter, hade i detta hänseende nått en högre utvecklingsgrad, därigenom att de inuti de trästammar, vari de bodde, byggde väggar av genom tarmkanalen pas- serade träpartiklar, »trämassa». Dessa mesotermitider grävde också gångar i jorden för att genom dem nå andra trästammar lämpliga till föda. Inom den stora gruppen 2metatermitidae, som rymmer de högst organiserade termiterna, var bobyggnadsinstinkten betydligt högre utvecklad, men bade tagit olika vägar för denna sin utveckling. Hos de mångformiga Eutermes- arterna hade mesotermitidernas blygsamma trämassebyggnader utvecklats till de stora, högt organiserade bon, som finnas på trädens stammar eller på marken. Lågo de på marken voro de dock fortfarande byggda av trämassa, endast överdragna med ett jordlager. Gångarna voro oftast också invändigt överdragna med trämassa, Hos släktet Microcerotermes var bobyggnaden snarlik den hos ZEutermes. En art var dock särskilt intressant därigenom att den inuti sina trämassebon avsatte små särskilda partier av ljusare, mindre »smält» trämassa som ett slags reservnäring, på vilken en frivillig eller ofrivillig gles svampflora kunde märkas. Denna botyp var särskilt intressant som övergång till släktena Zermes', Odonto- termes' och Microtermes” boformer. Hos dessa förlades boet helt i jor- den, som urgrävda gångar eller hål, men i de kakor av trämassa, som an- vändas för svampodlingarna hos dessa termiter, såg föredragaren en rest av det ursprungliga trämasseboet, kvarlevande i en form, som osökt erin- rade om de små reserykakorna hos Microcerotermes. De högt specialiserade Capritermes-arterna slutligen levde tvivelsutan av alger och lavar på jord- ytan och hade förlorat även sista spåren av det ursprungliga trämasseboet. Genom att se bobyggnadskonsten hos termiterna på detta sätt ut- veckla sig från ett enkelt urgrävande av boet i näringsmaterialet till ett målmedvetet uppbyggande av detsamma i jorden, dit det förarbetade träet fördes, trodde sig föredragaren ha kommit den phylogenetiska utvecklingen av bobyggnadsinstinkten hos dessa intressanta djur på spåren. (N. ÅA. Kemner.) Med anledning av föredraget yttrade sig Professor TRÄ- GÅRDH. FÖRSTA NORDISKA ENTOMOLOGMÖTET I STOCKHOLM. 241 Till sist diskuterades frågan, när nästa nordiska ento- mologmöte borde anordnas,'och huru ofta det vore önskligt, att de återkommo. Flera talare framhävde därvid, att en treårig period vore lämplig, och att något samgående med de nordiska naturforskarmötena icke vore nödvändigt, om svårigheter mötte, särskilt sedan det nu visat sig, att själv- ständiga entomologmöten väl läto sig ordna och gåvo bättre utbyte. Som resultat av diskussionen utsågs en kommitté, bestående av herrar AURIVILLIUS, S. BENGTSSON, BERGROTH. SCHOYEN och HENRIKSEN, som skulle överväga tid och plats för nästa möte. S Ordförande avtackade därefter dagens föreläsare och av- slöt förhandlingarna. Till kl. 7 e. m. hade Entomologiska Föreningen inbjudit sina gäster till middag i Idunhallens övre veranda å Skansen. Mötesdeltagarna mötte talrikt upp och under festen, som präglades av en angenäm stämning, avtackade Professor AURIVILLIUS mötet och riktade sig därvid särskilt till mötes- ordförandena Dr. BERGROTH och Dr. BENGTSSON. Gästernas tack framfördes av Dr. BENGTSSON, som i varma ordalag vände sig till Professor AURIVILLIUS, vilken ställt sig i spet- sen för inbjudan och därmed samlat Nordens entomologer till detta lärorika möte. Kommunalrevisor ÖLSEN tackade a danskarnas vägnar och uttryckte den förhoppningen, att Nordens entomologer nästa gång måtte samlas i Köpenhamn, Dr. BERGROTH slutligen riktade några ord till undertecknad. Söndagen den I juli hade anordnats en exkursion till Nacka. Antalet deltagare blev ej så stort, då de två dagar- nas förhandlingar och kollationer varit ansträngande för mången och några långväga resande dessutom måst avresa från Stockholm redan på lördagskvällen. Som deltagare an- tecknades: herrar SAALAS, CELAYHILLS med fru, KRYGER, OLSEN, HENRIKSEN, THOMSEN, NORDSTRÖM, MOLIN, AHLIL- BERG, LUNDBLAD, HEDGREN, LJUNGDAHL, GELLERSTEDT och undertecknad. Avresan företogs vid I11-tiden och tiden mellan !/2 12 och !/24 ägnades åt entomologiskt friluftsliv i den natursköna Nackatrakten. Vädret var det bästa med 242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1923. strålande vackert solsken, som satte liv och rörelse i män- niskor och djur, så att utbytet blev det bästa. Sländor, bark- borrar och t. o. m. en nykläckt Sesia-imago visade sig ha mött upp för att visa, vad trakten förmådde. Kamerorna voro liksom håvarna i flitigt bruk och fångade många situa- tioner, bl. a. den som återges på sid. 242 och sällskapet (Foto O. LUNDBLAD). Från eskursionen till Nacka den 1 juli 1923. Från vänster: NORDSTRÖM, ÖLSEN, SAALAS, LJUNGDAHL, CLAYHILLS, KEMNER, fru CLAYHILLS, GELLER- STEDT, KRYGER, THOMSEN, HENRIKSEN. filmades ett flertal gånger av exkursionens specielle filmfoto- graf ingenjör MOLIN. Vid 4-tiden återvände man till staden och avslutade första nordiska entomologmötet definitivt med ett avsked på Karl XII:s torg. N. ÅA. Kemner. Litteratur. Ivar TrRäGÅRDH: Människan och djurvärlden. Populära skisser. — P. A. Norstedt & Söners förlag. Stockholm 1923. 158 sid., 60 illust. Pris häft. 3,75 kr, inb: 4,75 kr: Genom den nyss utkomna boken med ovanstående titel har förf., rof. IVAR TRÄGÅRDH, med ens erövrat en bemärkt plats bland våra icke alltför talrika populärzoologiska skribenter. Det lilla arbetet är synner- ligen lättläst, väl skrivet, intressant och underhållande. Det ämne, som behandlas, är även av den beskaftenhet, att det troligen skulle intressera och måhända även omvända åtskilliga av dem, som pläga betrakta zoo- logi som en mindervärdig vetenskap och såsom intresselös med förakt ignorera all zoologisk litteratur. b Människans förhållande till den omgivande naturen, 1 detta fall djur- världen, erbjuder icke blott stort intresse från rent zoologisk eller kultur- historisk synpunkt, det är även av praktiska skäl av vikt, att vi lära känna våra fiender och vänner bland insekter och övriga lägre djur, detta såväl av ekonomiska som sanitära orsaker. Prof. TRÄGÅRDH's bok lämnar en god överblick över åtskilliga på detta område i utlandet gjorda undersökningar. Större delen av arbetet behandlar, delvis i nära anslutning till de bekanta, förtjänstfulla studierna av KELLER, våra viktigaste husdjur, bl. a. deras tämjning och särskilt den roll de spelat i antikens och även senare tiders religiösa föreställningar: Den moderna uppfattningen rörande människans utveckling och ställning till aporna beröres i korthet i ett inledande kapitel; härefter följer en redogörelse för de stora landdäggdjurens utrotande och de olika åsikter, som beträffande denna fråga gjort sig gällande. Modegalenskapens sorg- liga betydelse för utrotandet av vissa fåglar blir även föremål för behandling. Bokens senare del rymmer inom kapitlen »Människan och livets väv» och »Våra farligaste fiender bland djuren» vissa entomologiska problem av stort intresse, bl. a. en redogörelse för den s. k. biologiska kampme- toden. Vi få här läsa om fruktflugans härjningar och artens beklagliga tendenser att vilja sprida sig över hela det tropiska området samt SILVESTRI'S jakt efter flugans parasiter; om hur trädgårdsnunnan genom en olycks- händelse blev lössläppt i Nordamerika och där anställde oerhörda skador; om den framgångsrika kampen mot orangesköldlusen i Kalifornien med tillhjälp av den dit importerade lilla nyckelpigan Novius cardinalis; om sockerrörsviveln på Hawaii samt MuIir's långa och äventyrliga färd, vilken gick ut på att söka reda på vivelns hemland och fiender och efter stora ansträngningar kröntes med framgång. I slutkapitlet kommer förf. in på husmusens och de båda husråttornas historia samt den visserligen obehag- liga men skenbart oskyldiga husflugans långa syndaregister, bl. a. såsom spridare av tyfoidfebern. Loppans, lössens och vägglusens levnadssaga och parasitiska vanor få vi till sist även en inblick i. Här, liksom över- allt i sin bok, framträder förf. som en kunnig popularisator, vilkens arbete är väl värt ett studium, O. Lundblad. Danmarks Fauna. 26. V. HANSEN. Biller. V. Aadselbiller, Stump- biller m. m. Larverne ved K. HENRIKSEN. G. E. C. Gads Forlag. Koben- havn 1922. 119 Afbildninger. Den nu utkomna boken behandlar en liten del av den stora grupp polyphaga skalbaggar, som brukar benämnas Staphylinoidea. Bland hit- 244 LITTERATUR hörande familjer är Staphylinide den ojämförligt största. Då emellertid denna familjs danska arter nyligen ha bearbetats av J. P. JOHANSEN i hans redan klassiskt vordna verk »Danmarks Rovbiller», förbigås de av HANSEN, vilken däremot i här anmälda del av Danmarks fauna lämnar en synner- ligen förtjänstfull framställning av övriga hithörande, i Danmark represen- terade familjer, nämligen Pselaphida, Scydmenide, Silphide, Clambide, Leptinide, Corylophide, Spheriide, Ptiliide (Trichopterygide), Scaphi- diide&e och Histeridea. Texten är utförlig med långa artbeskrivningar; hannens speciella kännetecken framhållas särskilt. Figurerna äro talrika och instruktiva. Förutom de av litet var kända dödgrävarna och skinnarbaggarna, vilkas bestämning ej stöter på några svårigheter, bearbetas i föreliggande häfte en ej ringa del av pygméerna bland skalbaggarna, vilka för ickespecia- listen äro svåra att bestämma och vilkas biologi även fackmännen i hög grad försummat att studera, ehuru dessa småkryp otvivelaktigt i flera av- seenden äro högst intressanta. Arbetet lämnar säkert en god ledning även vid bestämning av svenskt material och kan därför rekommenderas åt våra coleopterologer. HENRIKSEN's larvbeskrivningar visa, hur ytterst litet vi känna rörande hithörande arters larver, och att här ett rikt fält finns för kommande studier. Boken avslutas med en ekologiskt uppställd översikt över arterna, som kan vara av ett visst värde vid uppsökandet av de talrika och på mycket olikartade lokaler levande formerna. ; O. Lundblad. Die europäischen Bienen (Apid2). Das Leben und Wirken unserer Blumenwespen. — Von Prof. Dr. H. Friese. Mit 33 farbigen Tafeln und 100 Abbildungen im Text von Adolf Giltsch in Jena. — Berlin und Leipzig 1923. Walter de Gruyter & Co. Arbetets sista häfte, som nu utkommit, ger en översikt av parasitbiens sista släkten och av de övriga hos bien parasiterande djur, varvid vrid- vingarne (Strepsiptera) räknas till skalbaggarne. Därefter följer ett kapitel anvisningar för samlande och preparering av bin och deras bon samt till sist som bihang två populära föredrag: »Das Erwachen des Frählings» och »Was Mutter Natur erzählt>. Det hela avslutas med sakregister samt de sista 8 färgplanscherna. Hela arbetet kommer på 28 kronor, ett pris som för en i Tyskland utgiven bok kanske kan kallas högt, men som i för- hållande till den gedigna utstyrseln och de vackra planscherna tämligen säkert ej hade kunnat hållas av ett svenskt förlag. Ett lika vederhäftigt arbete över dessa till namnet så väl, men i verkligheten så obetydligt kända insekter torde vi ej kunna vänta oss på länge, så att boken bör verkligen anbefallas alla för naturen intresserade. ÅA. Roman. ER MU Na al 2 nas) Kr QL Entomologisk tidskrift 461 E75 årg.4l- VAA Biological & Medical Serials PLEASE DO NOT REMOVE CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY STORAGE