in ee ee tr ere EEE NE > ~ i Ÿ A EIN UN Un VAL Wily, an 4 | 1 ig que ne I } ' F ne 7 | RM 7 +i à ju u ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLN PA FORANSTALTANDE AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM UTGIFVEN AF JACOB SPANGBERG NIONDE ARGANGEN 1888 STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1888 INNEHALL: AURIVILLIUS, CHRISTOPHER, Svensk entomologisk literatur 1887 Sid. 102, 115 , Arrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna .......-..-- Sid. 143 ______, Die Brachyceriden-gattung 7%eates FÄHR., und ihre Arten » 149 AURIVILLIUS, CARL W. S., Om myggors förekomst i Sala grufva ... » 97 BERGROTH, E., Finsk entomologisk literatur 1887. PDS Monssomezsouthnaftican, Tipulidae Zr! u a EN a / BRORSTRÖM, WALFRID, Meddelande till Entomologisk Tidskrift .__..- » 10 WGRILL, CLAES, Svampbildningar hos insekter :___________" » 19 Hal, BERNHARD, Chelidura albipennis MEG. och Ch. acanthopygia GENE, tvänne för Sveriges fauna. nya forficulina.........--..----- >» 119 " HOLMGREN, AUG. EMIL, Om vatteninsekter såsom förmedlare af vissa mindre djurs öfverflyttning till s. k. »bryor» eller vattengropar » 107 HOLMGREN, EMIL, Aberrationer till Argyznis Aglaja L. och Adippe L. » 103 LAMPA, SVEN, Kan Musca pumilionis BIERKANDER vara identisk med senare författares lika benämda art af slägtet Oscinis? __.___.-- DE) , Redogörelse angäende Entomologiska föreningens insektsam- VE ISIN REN Ba A Sel ol vO ve mr le (on > PNA CE AT AT A Eh a OEM cle Tove Se eng) Cathe » 49 - MEvEs, J., Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för ar 1886 » II , Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska ut- PETE OL RSA EEE PN CE pat ys TE ME Ce » nez CTP TPI AC DENBREH oc Snr ene = 2s Men NE QUE AE DRE , Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för år 1887 ... » 155 N GREAT sr BEE Sia ne dE IY EUR tee Be Sid. 32, 40 REUTER, O. M., Nya rén om myrornas omtvistade medlidande och ial San er N ame era PU rg SR dey EN Sid. 55 SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska föreningens i Stockholm samman- ESaSBRAEN ES NAT LOC OW A an u. N N ALAN PU ES > I , Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den PORTO SO RSR RENE PR L Nu A RE RER A MET , Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den BOBSEDISMDELETSSS. IE BANER, KE A a 1 PURES » 123 SCHÔYEN, W. M., Om kastanie-oldenborren (Melolontha Hippocastani, HS BS OMS MAC else Kva. aa tet Sie ER ae oS ee PU SEN , Strébemeerkninger om Etnomologiske Foreteelser i Norge 1887 » 41 ‚Om Scolia unifasciata CYRIL. som skandinavisk insekt ... » 109 py Norskentomologisk literatur, 1987. 2.22... ee. > IL ee Bombyx ponaie Li. fra’ den, arktiske region =!" 1° > 142 : WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar........---------- » , 159 WERMELIN, J. H., Nagra svenska fjärilars fyndorter » 96 RESUMES: AURIVILLIUS, CHR., Arrhenophagus, genre nouveau parmi les Encyrtides Sid. 148 IGAMPA} SVEN, „Mxsea| pumilionmts B\ERK NE EI ee ene MEVES, J., Contributions à la connaissance de l’extension des papillons SUCGOLSA AME ALS nd] EN pe eee) Pau BEL EEE IEEE , Cidaria (Larentia) pupillata THNBRG REUTER, O. M., Expériences psychologiques sur la Fourmi rousse COTTER EN ANNE PHP EEE EA SANDAHL, O., Réunion de la Société entomologique de Stockholm, ley al mars ATS OO. eee Eee ACN Se eee eee ci al APS , Réunion de la Société entomologique de Stockholm le 28 AVIS GS ENT RS RE LON PTIT AMEN aoe cen ae ——-—, Réunion de la Société Entomologique de Stockholm le 29 septembre) 1688" „|. 1. ur HER ee SCHÖYEN, W, M., Scolia unifasciata CYRIL. comme insecte scandinave » 39 ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. ‘ Sammankomsten hölls 1 föreningens vanliga lokal a hotel Phoenix under prof. O. SANDAHLS ordförandeskap. Säsom nyinvald ledamot af föreningen anmäldes: Pa förslag af ordföranden: Farm. stud. hr RAGNAR OLOF IVAR WALLENGREN. Den af hrr revisorer afgifna berättelsen om granskningen af Entomologiska föreningens räkenskaper och styrelsens förvaltning _ af föreningens angelägenheter under ar 1887 upplästes och hade följande lydelse: Revisionsberättelse för år 1887. Undertecknade, som vid Entomologiska föreningens sammanträde den 14 — sistlidne december utsagos att revidera räkenskaperna för ar 1887, fa efter verk- … staldt uppdrag afgifva följande berättelse. A. F. REGNELLS fond, P. F. WAHLBERGS fond och Ständiga ledamöters fond, hvarifrån räntorna öfverförts till Allmänna kassan, hade under året icke vunnit någon förökning samt utgjorde respektive 2,000, 2,000 och 1,100 kronor. OSKAR SANDAHLS fond (f. d. Allmänna fonden för entomologiens be- främjande), hvilken vid årets början utgjorde 2,237 kr. 45 öre, och hvars rän- tor likaledes öfverförts till Allmänna kassan, har vunnit en tillökning af 65 kr. och uppgick således vid årets slut till 2,302 kr. 45 öre. Nämnda tillökning har uppkommit genom följande gäfvomedel: af sällskapet Fauna 50 kr., af fröken D. PETERSEN 10 och af fröken S. von Post 5; tillsammans 65 kronor. Af det föregående framgår, att de fyra förenämnda fonderna vid årets - Slut tillsammans utgjorde 7,402 kr. 45 öre. Ställningen i Allmänna kassan utvisas af följande öfversigt. Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 1 (1888). I to ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Behalining vid arets borjan’ 1.2.2.2... HE EC Re 189: 68 Inkomster: Under året influtna ârsafgifter : TES PAS TOV at) Weave Orga Ps gene Cee RI ee 2 PEN 24: — 2322 St MOLY LOO TER Le sae eee Ce 1,392: — I eStore OOo lO dmanCs rer ren 6: 89 1,422: 89 Räntor fran; forenimnda. 4 fonder ra ee 441: 75 Behällning & försälda exemplar af tidskriften, arg. 1887 34:20 Försälda 14 st. bokkapslar Summa 2,116: 52 Kredit. Utgifter : För framställandet af 1887 års årgång af tidskriften: Tryckning, papper och häftning ._........-- 985: 05 Illustrattonersw ar Ae sree ee eee 7.— 992: 05 Utsändning af tidskriften till in- och utlandet............ 79: 47 Brefvexline, bre tk OT NME Bar oe ere ee een AR 27: — BokinköpstorBiblrofe kat Re BE meee 32: 50 Inbindning af böcker för biblioteket ___.__............... 34: 40 Arvode till distributören för aren 1886 och 1887 ...... 100: — Öfversättningsarvode för franska resumeerna i ärgängarne TEILS PE Lan DET ANDERES ER pe RE EE 150: — Inkopr.at-124%st: bokkapslarsı AsO Per Bene 154: 96 Diverses... OLSEN Nae AA SS EEE 16: 31 1,686: 60 Behalining vid. frets. Slut . 22 SR NL ANT RE ee 529: 83 Summa 2,116: 52 Antalet ledamöter utgjorde den 14 sistlidne december 297, hvaraf 254 betalande, hvadan ârsafgifternas belopp enligt denna beräkning uppgår till 1,524 kronor. Den ringa utgiften för illustrationer, ehuru sådana förekomma vid 5 upp- satser, har sin förklaring deri, att omkostnaderna dels bestridts redan under 1886 och intagits i det årets räkenskaper, dels komma att ingå i innevarande års räkenskaper, dels bekostats af ordföranden och redaktören. Till behållningen vid årets slut höra äfven, ehuru ej af oss inräknade i föregående räkenskapsöfversigt, dels ett mindre antal resterande årsafgifter, dels restupplaget af tidskriften. Ehuru på detta års räkenskaper förts dels distributörens arvode för 1886, dels öfversättningsarvodet för sju föregående årgångar, har likväl behållningen vuxit under året från 189 kr. 68 öre till 529 kr. 83 öre. Under sådant för- we ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 3 hållande torde det böra tagas i öfvervägande, om hela behållningen behöfves for Allmänna kassans utgifter under 1888, eller om nägon del deraf bör pa annat sätt disponeras, t. ex. genom dess öfverförande till OsKAR SANDAHLS - fond för att sälunda kapitaliseras, eller genom att användas till ett skyndsam- mare afbetalande af Bibliotekskassans skuld, eller genom att afsättas för de af föreningen den 26 april 1886 beslutade taflor öfver sädesslagens skadeinsekter. Med afseende pä tryckningskostnaden för tidskriften anse vi oss böra framhålla, att det vore ünskvärdt, om en mindre del af texten, än för 1887 års årgång varit fallet, toges i anspråk för de franska resumeerna, hvilka i denna ärgäng upptaga 42 sidor, medan de motsvarande uppsatser, för hvilka i dem redogöres, upptaga 101 sidor. Resumeerna synas oss böra inskränkas till öfver- sättning af ytterst kortfattade, af redaktören verkställda eller godkända öfver- sigter eller förteckningar af” hufvudpunkterna i sådana uppsatser pa skandina- viska språk, som kunna intressera läsare, hvilka ej äro mäktiga dessa språk. I sammanhang härmed må äfven nämnas, att ett par sidor kunna besparas för den egentliga texten genom att ur innehållsförteckningen utesluta den del, som har till öfverskrift »De särskilda häftenas innehåll». Bibliotekskassan hade vid årets början en skuld till OsKAR SANDAHLS fond af 499 kr. 52 öre och vid dess slut en d:o d:o af 431 kr. 7 Gre. Å skuldens ursprungliga belopp, 570 kr., har således afbetalts 138 kr. 93 Gre. Kassans inkomster hafva för året uppgått till 98 kr. 42 öre, hufvudsakligen för försålda exemplar af tidskriften; dess utgifter under samma tid hafva ut- gjorts af 29 kr. 97 öre såsom ränta på skulden. Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits vara i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller derom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhörande verifikationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkställd granskning tillstyrka Entomologiska föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för dess förvaltning under år 1887. Derjämte få vi, på grund af tagen kännedom om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom föreningens arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och uppoffrande nit, som förut, vårdat föreningens angelägenheter. Stockholm den 2 mars 1888. Gottfried Hofgren. Simon Nordström. Med anledning af revisorernas anmärkning rörande de fran- ska resumeerna meddelade ordföranden, att föreningens styrelse redan fäst sin uppmärksamhet vid nämda förhållande, och beslut var redan fattadt, att resp. författare af artiklar i tidskriften borde samtidigt med artikeln insända en sammanfattning af artikelns vigtigaste innehåll, så kort som möjligt, vid risk att eljes möj- ligen icke någon fransk resumé kom att inflyta i tidskriften. In- 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. sänd, à skandinaviskt språk affattad resumé skulle pa föreningens bekostnad 6fversattas till franska språket. — Det föreslagna ute- slutandet af »De särskilda häftenas innehäll», hvilken förteckning hittills intagits jämte det allmänna registret öfver ärgängens inne- hall i.sin helhet, vore lämpligt och lätt att verkställa Med af- seende pa revisorernas framstälda olika förslag om användandet af årets behållning ville styrelsen efter närmare öfverläggning fatta beslut. Revisorernas tillstyrkan att bevilja styrelsen full ansvars- frihet för dess förvaltning under år 1887 bifölls af Entomologi- ska föreningen. = Föreningens sekreterare och bibliotekarie prof. CHR. AURIVIL- LIUS lemnade en redogörelse för föreningens bibliotek, hvaraf framgick, att detsamma för närvarande innehöll omkring 1,000 rent entomologiska arbeten förutom en mängd vetenskapliga af- handlingar i andra ämnen i de lärda sällskaps tidskrifter, hvilka erhållas i utbyte mot »Entomologisk Tidskrift», hvaraf 8 årgån- gar nu utkommit. Dessa afhandlingar i icke entomologiska äm- nen skola användas till anskaffande af behöflig äldre och nyare entomologisk literatur. Löjtnant CLAES GRILL höll sedan ett längre, särdeles sakrikt och intressant föredrag om »Svampbildningar hos insekter», under förevisande dels af planschverk rörande detta ämne och dels af torkade fjärilar och larver med de ur dem framvuxna svamparnes sporbildande organ Särdeles anmärkningsvärd bland andra var den af hr konsul A. HÖGLUND från Nya Zeeland hemförda och nu till föreningen i ett stort exemplar förärade svampen Spheria Robertiz, hvars fruktbildande organ vuxit ut till en längd af mer än ro cmtr ur leden mellan hufvudet och nacken hos larven till Rhrzopsyche Swainzont SCOTT. Föredraget skall meddelas i Entomologisk Tidskrift. I det meningsutbyte, som uppstod med anledning af löjtnant GRILLS föredrag, deltogo prof. CHR. Aurivitiius, byrächefen J. MEVES, kanslisekreteraren S. NORDSTRÖM, lektor K. F. THEDENIUS och ordföranden, hvarunder erinrades bland annat om den under eftersommaren och hösten rätt vanliga företeelsen af döda flugor (Musca domestica L.), hvilka sitta fasthäftade vid fönsterrutor, väggar eller andra ytor, å hvilka kring flugans fäste finnes en Pi ål a En En ENTOMOL. FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 5 rundad, grähvit, kornig flack af de talrika sporer, som afsnörats och kringkastats fran de sporbildande organ, hvilka fran det i flugans bakkropp inneslutna myceliet af Empusa muscæ utträngt mellan bakkroppens segmenter. Ordföranden erinrade om, att den nämda flugdödande svampen hör till den af nyare botanister (ss. WARMING i hans »Haandbog i den systematiske Botanik») under Hypodermi uppstälda familjen Extomophthoracee, hvilken såsom namnet antyder (enzZomon, insekt och pAthora, förderf) uteslu- tande består af insektförderfvande parasitsvampar.* Afven inom andra svampordningar ss. »kärnsvamparne» (Pyrenomycetes) finnas dylika insektdödande svampar t. ex. det nämda slägtet Spheria och vidare Cordyceps samt Botrytis, af hvilket sistnämda en art B. Bassiana är bekant såsom orsaken till den silkesmasken sa förödande sjukdomen »Muscardine», en af silkesodlarnes svåraste fiender. Konservator Lampa meddelade en utredning angäende art- förhållandet och synonymiken mellan den af BjERKANDER fOr 100 år sedan beskrifna »kornflugan» (Musca pumilionis) samt de kornflugor, som sedermera beskrifvits af FABRICIUS, FALLEN, ZET- TERSTEDT, MEIGEN, HOLMGREN m. fl., hvaraf visade sig, att ät- skilliga missförständ uppstätt angäende uppfattningen af dessa flugarter. För att utreda detta förhållande vore Onskvardt att pa vären i april—maj erhälla lefvande larver af vintergenerationen, som lefver ä rägbrodd, för att kunna utkläcka flugan och jäm- f6ra den med sommargenerationen. Föredraget skall ingä i Ento- mologisk Tidskrift. Fran lektor A. E. HOLMGREN —- som var hindrad att nu närvara, sasom han äfven var vid Entomologiska föreningens ärs- sammankomst den 14 dec. 1887, dä diskussion om Colorado- skalbaggens uppträdande i Europa förevar och i hvilken diskus: sion lektor H. säledes icke deltog, hvilket härmed enligt hans skriftliga begäran konstateras — fran honom hade ordföranden vid sammankomstens början emottagit till förevisande å lektor H:s vägnar en larv af Harpyia Vinula, hvilken var tätt genom- borrad med små cirkelrunda hål, uppkomna därigenom att parasit- = * WARMING uttalar den äsigten, att hithörande svampars sporer, såsom ett »smittämne», fastna vid flugornas kroppar och där gro samt genom and- hålen utifrån intränga i flugornas bakkroppar. ODDS. 6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. steklar, som lefvat 1 larven och inom densamma utvecklats, gnagt sig ut genom larvhuden. Dessa af lektor H. jämte larven öfver- sända parasiter voro Mesochorus confusorius HGN. och en, sanno- likt ny, art af slägtet Perzlitus. Härjämte följde äfven 2 andra parasitsteklar, nämligen Panzscus Cephalotes och Jocerus (Locryp- Zus) Monticola, af lektor H. äfven funna i ofvannämda fjärilslarv. Med anledning af den förevisade larven och de ur den samma erhällna parasitsteklarne päpekade prof. AURIVILLIUS vigten af att tillvarataga döda fjärilslarver, just emedan ofta intressanta parasiter ur dem framkomma. Löjtnant GRILL visade sedan föreningen en loupe, som till- hört CARL von LINNÉ. Den samma hade blifvit funnen i fickan på en väst, som LINNÉ begagnat. En af LINNÉS döttrar hade skänkt densamma till löjtnant G:s fader med. d:r C. GRILL under dennes studietid i Upsala. Loupen har en enkel horninfattning och ett platt skaft, som blifvit snedt aftäljdt å ena sidan mot spetsen, samt bär tydliga tecken af att hafva varit flitigt begagnad. Detta dyrbara minne af den store mästaren och konungen i na- turens riken var nu väl bevaradt i ett smakfullt etui, prydt å locket med en väl gjord bild af en blommande linnéa, inlagd i lädermosaik af hr F. BECK. Prof. AURIVILLIUS förevisade en vacker och rik samling dag- fjärilar, som nyligen välbehållna anländt från Himalaya. Konservator W. Meves fäste uppmärksamheten på de grad- vis fortskridande öfvergångarna mellan den svenska Papilio Machaon och de i mellersta, södra Europa och Syrien lefvande formerna af denna fjäril, hvilka blifvit beskrifna såsom särskilda arter. Han framhöll, att ett liknande förhållande eger rum äfven inom P. Podalirius, som uppträder med tydliga öfvergångar mellan de olika formerna. Prof. SANDAHL omnämde efter »Entomologische Nachrichten», att man i Tyskland funnit en phryganid, hvars larv omgifver sig med en genomskinlig, slät hylsa, som fullkomligt har formen af en med plan botten försedd flaska, som småningom aftager i vidd mot halsmynningen, hvilken, såsom vanliga flaskmynningar, är omgifven med en tjockare kant. Denna flaskform har gifvit an- ledningen till namnet Lagenopsyche, 1 det man först antog, att larven hörde till psyche-gruppen. ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888. 7 Genom byrachefen J. Meves inleddes ett meningsutbyte om inverkan af cyankalium i fangstburkar à ömtåliga färger, isynner- het den gröna, hos fjärilar. I meningsutbytet deltogo hrr Hor- GREN, AURIVILLIUS, LAMPA, ÖSTERBERG, W. MEVEs och ordföranden. Erfarenheten hade varit något olika med afseende på 6m- tåliga färgers förändring genom cyankalium. Färgförändringen syntes antagligen bero på det förhållandet, att vid inläggandet af cyankalium i en glasburk, afsedd att användas vid fjärilsinsamling, den gips, med hvilken man öfvertäcker detsamma, blifvit blandad med för mycket vatten, 1 hvilket fall cyankalium blifver fuktigt, t. o. m. kan lösas upp, och burken fylles med fuktighet och cyan- väte, som tillsammans inverka förstörande å särskildt den gröna färgen. Om man icke använder för mycket cyankalium, 5 gram i ärtstora bitar är enligt konservator W. MEvEs nog till en me- delstor burk, och strör öfver detta torr bränd gips samt sedan öfvertäcker detta bottenlager i burken med gips, blandad med minsta nödiga mängd vatten, samt låter burken stå öppen, tills gipsen hårdnat och torkat, så får man efter regeln en »fångst- burk», i hvilken cyankalium håller sig torrt, och där cyanväte- ångorna, fria från fuktighet, icke angripa fjärilarnes färger. Under det efter förhandlingarnes afslutande vanliga afton- samqvämet erinrade ordföranden om, att Linnean Society i Lon- don i dessa dagar firat sitt roo-àrs jubileum. Detta sällskap, som bildades med LINNÉS af d:r SMITH inköpta vetenskapliga samlingar och bibliotek till så att säga grundfond, hade inlagt den stora förtjänsten att allt fortfarande med den största pietet och omsorg vårda den dyrbara skatt, det eger i LINNÉS veten- skapliga qvarlåtenskap. Det ginge fortfarande framåt i natur- vetenskaplig verksamhet och kunde ställas såsom en föresyn för hvarje annat naturvetenskapligt sällskap. Oskar Th. Sandahl. RESUMES. (Page 1 du texte.) O. SANDAHL: Reunion de la Société entomologique de Stock- holm, le 2 mars 1888. M. le prof. O. SANDAHL, le président, annonce la réception de m. R. O. J. WALLENGREN, farmacien, comme membre de la Société. Il est fait lecture du rapport d’exercise de 1887, signé par S. NORDSTRÖM et G. HOFGREN. Il résulte de ce rapport que la Société entomologique se trouve dans une situation économique tres bonne. M. CLaEs GRILL, Officier du Génie, donne un exposé très intéressant et tres riche d’observations sur »des sphéries parasites vivantes dans le corps des larves, des chrysalides et des insectes complets». M. GRILL présente a la Société de la part de M. le Consul A. HÖGLUND un exemplaire de Spkæria Roberti, une spherie parasite vivante dans la larve d'un Bombycide, Rhzsopsyche Swainzoni SCOTT, emporté de la Nouvelle Zealand. M. le Conservateur S. Lampa fait quelques remarques sur une »Mouche de l’Orge» (Musca pumilionis), décrite par M. BJERKANDER il-y-a plus d’un siecle, et mentionne la relation entre elle et des espèces de Chlorops, décrites par MM. FABRICIUS, FALLEN, ZETTERSTEDT, MEIGEN, HOLMGREN etc. Il montre qu'il existe. quelques erreurs dans la synonymie de cette mouche. Pour éclaircir ces erreurs avec certitude il sera nécessaire d’etudier la generation hivernale de cette mouche, qui vit sur les jeunes plantes du seigle et probablement éclôt pendant le printemps ou le commencement de l'été. RESUMES. 9 M. le président montre de la part de M. A. E. HOLMGREN » une larve d'une Bombycide Harpyia Vinula, perforée d'un grand nombre de petits trous circulaires, percés par des hymenoptères parasites. M. GRILL montre une loupe, dont le grand maitre de la nature, CARL VON LINNÉ, a fait l’usage en examinant des fleurs et des insectes. Cette loupe a été donné au père de M. GRILL par une des filles de LINNE. M. CH. AurIvILLIus montre une belle et riche collection de papillons dernièrement arrivée d’Himalay. | M. W. Meves fait observer qu'il existe des variétés inter- médiaires entre le Papilio Machaon de la Suède et les espèces voisines dans l’Europe centrale et méridionale et celles de la Syrie. Il existe aussi un tel rapport entre les formes diverses du 2. Podalirius et les espèces affines. M. J. MEvES a exposé la question: quelle est la cause du changement des couleurs, spécialement du couleur vert, chez des papillons sous l'influence du cyanure de potassium, appliqué dans les vases, dont on fait l’usage en ramassant des insectes? Plusieurs membres de la Société ont pris part dans la discussion concernant cette qnestion. On exprime l'opinion que ce soit l'humidité dans le vase du cyanure de potassium qui est la cause de la détérioration des couleurs des insectes. MEDDELANDE TILL ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT. I 8:de årgången af tidskriften, sid. 189, omfürmäles, att lektor A. E. HOLMGREN funnit 1 Skane mellanformer mellan Melolontha hippocastani Fasr. och JM. vulgaris Fasr. Att en dylik mellanform finnes, och att således den af lektor HOLMGREN gjorda iakttagelsen är riktig, bestyrkes däraf, att under förlidet ars svärmtid har vid Kolleberga iakttogs kopulation mellan de bäda arterna. Vanligen var hanen af M. vulgaris och honan af M. hippocastani, men äfven motsatsen inträffade. Förklaringen öfver denna kopulation torde böra sökas i de bäda arternas nära slägt- skap, ty någon brist pa hanar eller honor af M. vulgaris före- fans ingalunda. Af de svärmande ollonborrarne var knapt 1/, „:del kastanjebaggar. De flesta paren in copula togos pa lärkträd och nagra pa ekar. Den skada, som ollonborrarne göra pa kulturfälten härstädes, är betydande. Rôtterna pa tall- och granplantor uppätas fullstän- digt ända till jordbrynet, och pa sa sätt under de tre sista aren dödade plantor måste räknas i 100,000-tal. Ständigt finnas i jorden larver af alla åldrar. Hopar af larver hafva funnits öfver- vintrande i gamla ihåliga ekar och nedbäddade i den förmult- nade trädmassan. Dessa larver hafva vanligen varit af enorm storlek. Äfven den lilla ollonborren, JM. horticola, svärmade härstädes förliden vår. Den förefans i stora massor på stubbskott af ek samt på en hagtornshäck. Kolleberga skogsskola den 16 februari 1888. Walfrid Brorström. SE UR SKOGSTJANSTEMANNENS OFFICIELA BERATTELSER FOR AR 1886 AF J. MEVES. Pa uppmaning fran flera hall att 1 tidskriften offentliggöra de rön om skogsinsekter, som 1 skogstjänstemännens officiela berättelser ar efter år kunna förekomma, far jag, såsom fortsätt- ning af den härom i tidskriftens argang för 1887 sid. 27 införda uppsats rörande tioårsperioden 1876—85, nu referera, hvad som i denna fråga inberättats angående år 1886. Då spörsmålet, huruvida den med »grantorka» betecknade kalamiteten är orsakad af de densamma åtföljande insekterna (Tomicus) eller icke, ännu står öppet, har det ansetts lämpligt att här fortfarande omförmäla äfven denna. Norra Fämtlands revir. Jägmästaren E. A. MALMBORG. Grantorka till ganska stor utsträckning har under äret fortfarit i bestånd, där afverkning föregående vinter försiggick. Norra Ångermanlands rev., t. f. jägmästaren J. V. WALL- ROTH. De äldre granbeständ, som under föregäende är blädats a Solbergs stockfangstskogar, hafva nästan totalt aftorkat, hvadan all skog där, som kunnat till sagtimmer apteras, mast afverkas, hvarigenom dessa trakter se ut, som om de härjats af skogsinsek- ter. Dessa hafva äfven har sitt tillhall, sa att de träd, som "ännu återstå friska, snart torde blifva angripna. Södra Ångermanlands rev., Jägmästaren J. F. WALLROTH. I öfre landets socknar börjar granskogen angripas af skogsinsek- ter, sa att à manga trakter ganska betydliga vidder däraf torkat 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. eller äro under torkning. Mest förekommer denna skadegörelse i rena granbestand a den äldre och medelaldriga skogen, och helst där blädningsafverkning under ett föregående ar egt rum. Gestriklands rev., t. f. Jägmästaren Lektor L. J. HALLGREN. Grantorkan fortfar att visa sig ä flera pastorsboställens skogar. Vesteräs rev., Jägmästaren J. G. Hjrım. A Ridö krono- park och Siende härads allmänning göra suytbaggar stor skada pa planteringarne; pa förra stället äro omkring 4000 infangade. Erfarenheten börjar alltmer visa, att man till forekommande af dessa härjningar icke bör plantera hyggena förr än fem är efter afverkningen. Enköpings rev., Jägmästaren S. TRYSÉN. Af större björk- mätaren (Amphidasis betularius) aflöfvades björkbeständ under juni och början af juli mänader, hvarefter denna lilla insekthärj- ning smäningom afstannade, och träden änyo löfkläddes. Örbyhus rev., Jägmästaren A. T. CNATTINGIUS. Det är endast den vanliga swytbaggen (Hylobius abietis), som inom detta revir utgjort föremäl för ätgärder till utrotning, och hafva a Tierps kronopark, hufvudsakligen genom skogsskolans lärlingar, infangats medelst fangbarkar 5100 st., a Tierps allmänning 6850 st. och a Norunda allmänning 79050 st., förutom fangst med fangpalar. Akers rev., Jägmästaren C. G. ENGESTRÖM. Den insekt, som gjort största skadan a skogen, är ZTomzcus typographus. Det är egentligen granskogen, som varit utsatt för dess angrepp. Bland de allmänna skogarne har den vid Gripsholms kungsladu- gård lidit mest. Ombergs rev., nuvarande Skogsinspektören F. BAER. På en del skogar synes märgborren hafva uppträdt ovanligt talrikt. . Vadsbo rev., Jägmästaren V. Wikre. ÖOllonborrar gjorde obetydlig skada, och dbarkborren, som visade sig i följd af för honom särdeles gynsam väderlek, blef hållen i vederbörlig be- gränsning. ; Slättbygds rev., Jägmästaren V. F. HAMMARSTRAND. Bland förekommande skadeinsekter har det endast varit snytbaggen (Hylobius abietis), som åstadkommit någon afsevärd skada a skogen, och har detta synnerligast varit fallet å kronoparken Furubacka, där denna insekt uppträder i oroväckande grad å de MEVES: SKOGSTJANSTEMANNENS BERÄTTELSER AR 1886. 13 skogsodlade hyggena och angriper icke allenast de flera ar gamla plantorna, utan äfven de efter ärets sadder uppkomna. Afven a häradsallmänningen Rolken har den gjort skada vid skogsodlin- garna. Ä öfriga skogar har däremot någon nämnvärd olägenhet af insekten ej förmärkts. Under flera år hafva utrotningsåtgärder varit vidtagna, och äfven under året infångning skett med fång- barkar. Vid Furubacka infångades 143000 snytbaggar, och vid Rolken 25000 st. Hunnebergs rev., Jägmästaren E. Lınpeonm. Snytbaggen har på tvenne skogsblock gjort ej obetydlig skada på yngre kul- turer, och 22ärgborren, om än i mindre skala än föregående ar, hemsökt en del på hyggena qvarlemnade timmerämnen och något af tallskogen i samma hyggens närhet. De tallar, som under år 1885 lidit mest, syntes dock 1886 till stor del ha börjat repa sig igen. Svältornas rev., Jägmästaren F. NORDÉN. De angrepp, som skadeinsekterna (Hylesinus piniperda) föröfvat, hafva varit af mindre betydelse och på långt när ej af sådan omfattning, som föregående år.” Tjusts rev., Jägmästaren Frih. A. F. Kruuse. Den insekts- härjning af //ylesinus piniperda, för hvilken en del medel- alders skog a kronoparken Norra Qvill varit utsatt, kan nu anses i det närmaste hafva upphört. ** Olands rev., Jägmästaren J. E. Bouman. Medelst använ- dande af fangbarkar hafva insamlats omkring 734,000 snylbaggar. För att halla darkborrarne m. fl. inom vederbörliga gränser hafva fängträd användts. Eksjö rev,, t. f. Jägmästaren F. Wirr. På hyggena a krono- parken Visingsö hafva saytbaggar uppträdt i myckenhet; insam- lade äro 855 centiliter af denna insekt. Dessutom hafva i en del af ekplanteringen ekvecklare förekommit 1 ganska stor mängd. Åhus rev, t. f Jägmästaren E. WIMAN. Insekthärjningar äro har mycket besvärliga, och spelar o//onborren såsom vanligt hufvudrollen. — Årets plantering à Rickarum *#** uppäts med * Jmfr Ent. Tidskr. 1887, s. 30. ee jmin Ent. Didskr. 1837, s. 30. *** Jmfr Ent. Tidskr. 1884, s. 43; 1887, s. 27. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. begärlighet, så att ej mer än omkring 5 procent återstår. Fängst- platser skola därför anläggas för att uppsamla de ägg, som. vid år 1887 inträffande svärmning komma att läggas. Likaledes insamlas och förgöres den fullbildade ollonborren. Betydligt lättare skulle denna skadeinsekts utrotande eller ätminstone för- minskande vara, om härjningen äterkomme fullkomligt periodiskt, men den årliga svärmningen* tager allt större dimensioner, sa att den till slut blifver lika rik pa individer, som periodiska svärmningarne. Äfven andra insekter hafva under året visat sig i ovanlig ökning, såsom suytbaggar särdeles i södra delen af Östra Göinge samt Villands härader. Grankottarne hafva -äfven mycket angripits af Ånobium abietinum och Tortrix strobilana. Engelholms rev. t. f. Jägmästaren V. BRorström. Härj- ningen af ollonborrlarverna har varit mindre under året än under föregående år. Försök äro på Kolleberga gjorda att genom inblandning i doppvallingen** af sådana ämnen, som äro för plantrötterna oskadliga, men för larverna menliga eller osmak- liga, skydda kulturerna för dessa härjningar. + Skulle detta möjligen varit Melolontha hippocastanti> ** Välling af jord och vatten, hvari plantornas rötter före utplanteringen neddoppas för att hindra deras torkning. I 0 er TR = OM KASTANIE-OLDENBORREN (MELOLONTHA HIPPOCASTANI, Fs.) SOM SKADEINSEKT AF W. M. SCHOYEN. 4 I Anledning af hr professor SANDAHL’S Meddelelse 1 dette Tidsskrifts forrige Aargang (4:de Hefte, p. 187— 190) angaaende Kastanie-Oldenborrelarvernes Optræden 1 Mængde paa Wärmdön, hvorunder de viste sig at gjöre Skade paa Rosenbusker og Fuchsiaer, skal jag herved tillade mig at oplyse, at nævnte Larver i de sydvestlige Kystdistrikter i Norge allerede i en Rekke af Aar har været kjendte som slemme Skadeinsekter i Forstvæsenets Planteskoler. Hr Forstmester A. T. GLOERSEN skrev mig desan- gaaende 7:de september 1876 fölgende: »Melolontha hippocastani findes overalt her paa Vestlandet og er det værste Skadeinsekt for Planteskolen paa Jæderen. Dens Larver forekommer her paa Jeederen i stort Antal — under Navn af »Saakjaetter» — og den Skade, de anretter ved at afgnave Rödderne navnlig paa vore 3-aarige udpriklede (förste gang om- plantede) Smaatrær, fornemmelig Graner og af disse igjen mest Picea-Arterne, Abies pectinata, balsamea o. s. v., er enkelte Aar ganske betydelig. De viste sig ligeledes szrdeles talrige paa Listerland, hvor jeg i Vaar anlagde Planteskolen paa Kjorrefjord. Arbeiderne har Ordre til at træde ihjel alle Oldenborrelarver, som de tr&ffer paa under Spadningen, men dette er stundom uover- kommeligt, og af de mindste bliver mange overseede. De Gvrige Larvearter af lignende Udseende, t. ex. Cetonia, er forsvindende 16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. i Antal mod Melolontha. Ved mit Ophold her i Planteskolen ; Slutningen af Mai og de förste Dage af Juni viste der sig en Svermen af Oldenborrer om Aftnerne af en næsten tysk Righol- dighed. Inden vor Planteskoles Grændser var der ialfald mange tusinde, der opfyldte Luften med sin Surren. Efter hvad jeg kan forstaa, staar M. hippocastani neppe tilbage for vulgaris i Skadelighed for Forstvæsenets Planteskoler, og jeg har flere end en Gang længtet efter Kontinentets Muldvarpe til at gjüre Ende paa Larverne. Enkelte Steder har Vandrotten gjort os samme Tjeneste. — JW. solstiliatis, som er mig vel bekjendt fra Qst- landet, tror jag derimod neppe at have seet her». Det vil heraf sees at Kastanie-Oldenborren paa sine Steder, hvor Forholdene er gunstige for dens Udvikling, kan optrede som et slemt Skadeinsekt, og at saaledes HOLMGREN har Ret i hvad han i sit Arbeide: »De för träd och buskar nyttiga och skad- liga insekterna» (p. 61) anförer om den: »vi tillräda hvarje skogsman och trädgärdsodlare att hafva ett vaksamt öga pä denna insekt, som kanske är skadligare och åstadkommer mera ondt, än man hitintills förmodat». Det er forresten ved dens Optreden at bemærke, at den er langt mere sporadisk i sin Forekomst end M. vulgaris og saaledes ofte kan findes 1 stort Antal paa temmelig begrændsede Steder, navnlig saadanne med let sandjord, medens man forgjæves söger den i de mellemlig- gende Trakter. Ofte er ogsaa i en og samme Trakt Fiyveaarene forskjellige for begge Arter. BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM SVENSKA FJARILARS GEOGRAFISKA UTBREDNING AF Sasom fortsättning af den i tidskriftens ärgäng för 1886 sid. ro2 införda uppsats »Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska utbredning» lemnas här redogörelse för en del fynd, gjorda dels à den i Mälaren belägna ön Svartsjölandet vid 59 20' n. bredd, o 17' o. längd från Stockholms observa- torium, dels vid Rosersberg. i Upland, 59° 35 n. bredd, o’ 12’ o. längd, dels ock i Stockholms omgifningar och, skärgärd. Polyommatus hippothoé L. v. stieber! GERH., Stockholm 4 juli 1886. — Hesperia lineola O., Rosersberg 27 aug. 1887. — Lithosia deplana Esp., Rosbrg 27 och 31 juli 1887. — Cymatophora ypsilon graecum Goze ab. unimaculata, Rosbrg 22 juli 1887. — C. fluctuosa He., Rosbrg 13 juli 1887. — Agrotis polygona F., Svartsjölandet 16 aug. 1886, Rosbrg 16 aug. 1887. — A. baja F. ab. punctata, Rosbrg 20 aug. 1887. — A. cincera H. S., Rosbrg 4 och 12 juli 1887. A. speciosa He. v. arctica ZETT., Rosbrg 8 aug. 1887. — A. obelisca H»., Rosbrg 13 aug. 1887. — Helotropha leucostigma ab. fibrosa H., Svartsjöl. 14 aug. 1886, Rosbrg 9—17 aug. 1887. — Xanthia fulvago L. ab. flavescens Esp., Svartsjöl. 28 aug. 1886, Rosbrg 7—21 aug. 1887. — Orrhodia ligula Esp. ab. polita Hs., Sthlm 1 och 4 okt. 1886. — Aventia flexula Schirr., Rosbrg 1—31 juli 1887. — Zanclognatha tarsipluma- fis He., Sthlm 12 juli 1881 och 3 juli 1886, Rosbrg 14—31 Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. r (1888). 2 18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. juli 1887. — Z. emortualis Scuirr., Sthlm 23 juni 1886, Rosbrg 1 juli 1887. — Cabera pusaria L. v. rotundaria Hw. Rosbrg « kläckt 4 mars 1888. — Macaria alternaria HB., Svartsjöl. kläckt 24 febr. och 4 mars 1887. — Doarmia jubata ‘THNBRG, Rosbrg 11—14 juli 1887. — Scotosia transversata Rorr., Svartsjöl. S—11 aug. 1886. — Cidaria suffumata Hs., Rosbrg 21 juni 1887. — C. unangulata Hw., Rosbrg 13 juli 1887. — C. pupillata THNBRG, Rosbrg 22 juni 1887. — C. umnifasciata Hw., Rådmansö i Roslagen 15 juli 1885. — C. szlaceata Hp., Rosbrg 30 juni och 29 juli 1887. — EZupithecia rectangulata L. ab. nigrosericeata Hw., Rosbrg 12 juli 1887. — Æ. scabro- sata Bxu., Rosbrg 12 juni 1887. RESUMES. (Page 17 du texte.) J. Meves: Contributions a la connaissance de l'extension des papillons suédors. L'auteur donne la liste de papillons d'espèces relativement remarquables, trouvés les uns dans l’île de Svartsjölandet (Malar), Sous’. le 59 :20 de. Lat. N, et le-o> 17’ de #Monr Er l'Observatoire de Stockholm, d’autres à Rosersberg (Upland) sous le:59. 35° de Lat. N. et le ov 12’ de Long. Est, d'autres enum aux environs de Stockholm et dans son archipel (skärgård). SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER FOREDRAG VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888 AF CLAES GRILL. Redan tidigt synes man varit medveten om tillvaron af s. k. entomophyter (insektväxter). I den af H. Hutt ar 1853 utgifna: »Proceedings of the Royal Society of Van Diemens Land» säges det, att i gie århundradet en CHRISTIAN PAULINUS berättat vidunderliga historier om att vissa träd pa ön Sombrero i Östra Indien skulle vid sin nedre ända under marken hafva stora ma- skar 1 stället för rôtter. Sedan början af föregäende sekel hafva flera skriftställare, mest botanister, talat om tillvaron af plantor med insekter eller vanligare insektlarver i stillet för rötter. Först under de senaste 20 à 30 aren har af några zoologer mera ljus blifvit spridt öfver dessa fenomen. Man har nämligen funnit, att insekter af nästan alla ordningar anträffats, som varit utsatta för parasitsvampar. Bland Coleoptera har man funnit dylika svampar pa arter af en mängd slägten. Sa har mant. ex. pa Carabus hortensis L. funnit en trädlik parasitsvamp, C/avaria setiformis WAHL., ut- sända sina fina trädar frän insektens mun, thorax, sternum och genom bindhuden mellan abdominalsegmenten. Andra arter af samma slägte har man, isynnerhet under höstmänaderna, funnit an- gripna af /sarıa eleuteratorum Nees. Pa ytterligare en larv, som man tror, äfvenen Carabus-art, fann man i Pyreneerna pä en höjd af 2,400 fot öfver hafvet växande Spheria entomorhiza DICKSON. Tre arter af slägtet Brachinus, nämligen B. crepitans L., B. f fi v + SÅ 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 sclopeta FABR. och D. explodens Durr. har ROUGET under var och höst funnit 1 lefvande tillstånd angripna af en i sanning egen- domlig liten gulfärgad svamp, som erhållit namnet Laboulbenia Rougeti Cu. RoB., hvilken växte på ytan af antenner, thorax, elytra och ben. ROUGET säger att han funnit den i bergstrakten omkring Dijon, på såväl torra som fuktiga platser. Samma svamp har han sedermera funnit på Ophonus brevicollis SCHAUM., Goërius olens MüLr. och Pederus riparius L., hvilkas föda består af förruttnade djur- och växtämnen, isynnerhet svampar. En art af Gyrinidæ från Carracas, hvilken Rosın och LABOULBENE gifvit namnet Gyretes sericeus LAB. har en synner- ligen liten parasit, Laboulbenta Guerini CH. ROoB., fästad på ytan af thorax, mellan thorax och abdomen samt vid kanterna af elytra. Detta är den enda vatteninsekt, som hittills befunnits angripen af någon parasitsvamp. Insekterna af detta slägte framlefva sitt tillstånd som larv och imago i vattnet; men när larven är färdig att öfvergå 1 puppa, kryper han ur vattnet uppför stjälken af någon vid stranden växande planta, där han inspinner sig i en oval, mot båda ändarna tillspetsad kokong. Åtskilliga stora Lamellicorn-larver, isynnerhet bland Dynasti- derna, hafva af olika skriftställare angifvits såsom angripna af parasitsvampar. Dessa larver hafva vanligen funnits i tropiska länder på några få tums djup nere i jorden, hvilken i allmänhet varit rikligen bemängd med i upplösningstillstånd varande löf, fibrer och rötter af plantor. Man har till och med funnit dem i Andernas bergstrakter på en höjd af omkring 2,000 fot öfver hafvet. Larven bildar sig en kammare under jorden, i hvilken han framlefver sin tillvaro, födande sig af i granskapet hemtade växtämnen i multnande tillstånd. Här tillbringar han flera år innan han ôfvergär till puppa, hvadan riklig tid finnes för att han, isynnerhet under regntiden, må kunna angripas af parasit- svampar. Vanligen hafva de larver man funnit redan varit döda och ofta i förruttnadt tillstånd, men det har äfven inträffat, att man funnit dem lefvande. Ehuru dylika svampbärande larver rätt ofta funnits i riklig mängd, har man dock iakttagit, att perioder af åtskilliga år ofta förgått, utan att man påträffat något enda exemplar. Det vill därför synas som om vissa år vore mera lämpliga för utvecklingen af parasitsvampar. GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 21 : Den hos oss på senaste åren så ryktbar vordne ollonborren, Melolontha vulgaris L., som man i södra Sverige sökt att utrota med alla möjliga medel, har, oräknadt den talrika skaran illvilliga entomologer och landtmän, äfven en annan fiende: man har näm- ligen funnit exemplar med sidorna af kropp och ben besatta med små runda gyttringar af en liten svamp, kallad Lycogale fragilis Hoi. I Bulletin de la Société entomologique de France omnämner REICHE år 1849, att han på en art Cefonza från Madagaskar funnit en svamp utvuxen från hufvudet. Samme författare om- nämner äfven en Gymmnetis-art med svamp växande på dess thorax. Han lemnar dock hvarken beskrifning eller bild af dessa ento- mophyter. I South Carolina har man under höstmånaderna funnit tal- rika larver, hvilka att döma efter afbildningar voro knäppare- larver, angripna af parasitsvamp. Denna parasit skiljer sig från öfriga hittills kända; han är visserligen långsträckt och smal, men har midten af hvarje svampgren knölformigt uppsväld. Åtskilliga viflar synas ofta vara utsatta för svampbildningar. I Peru och Brasilien har man funnit flera arter, som varit an- gripna. Vanligen utväxa parasiterna mellan thorax och elytra, eller längs de senares sutur. Om vi nu lemna Coleoptera och öfvergå till Lepidoptera, så finna vi att Rhopalocera eller dagfjärilarne aldrig angripas af parasitsvampar. Orsaken härtill torde vara, att de ej endast till- bringa sitt lif, utan äfven undergå sina förvandlingar, om jag så må säga, i fria luften. Det är visserligen sant, att deras föda uteslutande består af växtämnen, hvilket man får antaga som en af hufvudfordringarna för att groddkornen eller sporerna skola kunna inkomma i insektkroppen och där vidare utvecklas. Men denna grupp af fjärilar har dock, så vidt mig är bekant, undgått parasitsvamparna. Helt annat är förhållandet med Heterocera, där man finner talrika offer. Här förefinnes den egendomligheten, att af skymningsfjärilar har man aldrig funnit någon larv eller puppa angripen, utan endast den färdigbildade imagon, och van- ligen under eller strax efter regntiden. Genom prof. AURIVILLII vänliga tillmötesgående har jag blifvit satt i tillfälle att visa föreningens medlemmar en riksmuseum tillhörig, af svamp an- 22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. gripen, Sphinx-art frän Sydamerika. Vanligen har man funnit dessa angripna fjärilar fastsittande vid ett blad eller en trädgren, med vingarna säsom till hvila. En svampartad massa betäcker kroppens hela yta och de större vingribborna, pa samma gang som hon fastklibbar vingarnes kanter och benen vid bladet eller grenen. Därefter utväxa parasitsvamparna 1 form af fina trådar snabbt fran hufvud, thorax och isynnerhet fran lederna mellan abdomens ringar. Denna svamp har af d:r HALSEY erhållit nam- net /sarza Sphingum Has. Det synes stäldt utom allt tvifvel, säger denne författare, att parasiten är stadd i utveckling redan medan fjärilen ännu är: vid lif, men att han ej utväxer utom insektens kropp förr än efter dess död. Vanligen äro de an- träffade fjärilarna mer eller mindre förtorkade, när man funnit dem. Larven till denna grupp af fjärilar tillbringar sitt lif i fria luften på samma sätt som dagfjärilarnas, hvilket synes skydda honom för att angripas af parasitsvampar. När han är färdig att öfvergå 1 puppa, nedtränger han visserligen 1 jorden för att afvakta sina sista förvandlingar, men har ändock ej hittills blifvit anträffad med svampbildningar. Bland spinnarne finna vi däremot en mängd fungoid-larver, hvaraf den af konsul A. HÖGLUND från Nya Zealand hemförda är mest bekant och finnes redan 1836 omnämd i vetenskapliga arbeten. Sedermera vill det synas som om exemplar då och då blifvit öfverförda till Europa och här väckt de lärdes förvåning och uppmärksamhet. Man kom likväl ej öfverens om till hvilken art man skulle hänföra larven, då ingen vetenskapsman varit i tillfälle att följa och beskrifva dess vanor och utveckling, utan man endast var hänvisad till infödingarnes mer eller mindre apo- kryfiska uppgifter. Dessa infödingar, de för sin skönhet och stolthet kände Maori, anse att det är denna larv som ger upp- hofvet till den i det inre af ön så allmänna »Ratan» (Mezrosz- deros perforata), ett med myrten närbeslägtadt träd. Larven, hvilken de på sitt språk med olika namn kalla »Hotete», »Aweto», »Weri» och »Anuhe», antages äta ett Ratafrö, och från detta uppspirar så en smal stängel, som småningom tilltar i längd och klänger sig fast vid någon trädstam lik en murgröna. Allt efter som han tilltar 1 styrka, utbreder han stora armlika rötter, hvilka fast omsluta trädet. Parasiten tilltar allt mer och mer 1 storlek, L SR ae { 2 a “lu 4 GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 23 och långsamt men säkert fôrqväfver han sin amma genom att tätt omsluta densamma, samt blifver sa smaningom ett själfständigt och tillika ett af de största och starkaste trid i skogen. Sa langt Maori med sina fantastiska skildringar. Den allt noggrant undersökande vetenskapsmannen däremot har funnit, att den stam som utväxer fran larven ej är annat än en parasitsvamp, som endast nar en längd af nagra tum och som han gifvit namnet Spheria Robertii Hoox. Ar 1838 framvisade mr. Evans i En- tomological Society i London ett exemplar af denna larv med sin parasitsvamp, hvarjämte mr. WESTWOOD vid samma tillfälle upplyste, att han närmare undersökt dess inre, som var fyldt med en hard, torr, hvitaktig massa, hvilken liknade kärnan 1 en not. Han konstaterade, att denna massa var af vegetabiliskt ursprung, alldenstund man vid dess förbränning förnummit en lukt liknande den af brändt hö, utan nägon lukt af animala ämnen. Hvad fjäril det blef af larven hade man dock ej klart för sig. Man antog att det var en Hepialus-art, och under länga tider gick den under namn af Charagia virescens Dousı.., hvars fullständiga utveckling man dock ej lyckats iakttaga. Mr. Scorr visar ar 1864 1 sitt storartade arbete »Australian Lepidoptera», att larven omöjligt kan tillhöra Charagza, utan pästär att den ut- vecklar sig till en Cossus-art, hvilken han gifvit namnet A/zzo- psyche Swainzoni Scorr., och hvars hela metamorphos han blif- vit satt i tillfälle att iakttaga. Han lyckades nämligen en gang päträffa nägra qvarlefvor af en dylik larv, började da att om- sorgsfullt gräfva i granskapet samt fann pa ett djup af 2 a 3 fot flera larver och puppor, bland hvilka förra äfven nägra voro angripna af Spheria. Vid samma tillfälle kom han underfund med att larvens föda bestod af yttre delen af trädrötterna. Van- ligen finner man denne under den förutnämda »Ratan», hvilket väl gifvit upphofvet till infödingarnes berättelser, eller ock träffas han under de pa Nya Zealand talrikt förekommande trädartade ormbunkarna. Oftast finner man blott en svampstam utväxt fran larvens nacke, men enligt uppgift lära exemplar förekomma med 2, ja ända till 5 grenar. Infödingarne lära äta svampen, hvilken i friskt tillstånd har en angenäm nötsmak. Äfven använda Maori den i brändt tillstånd såsom tatueringsämne, i det de ingnida den i pulverform i de sar de gjort i huden. 24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. I Frankrike har man funnit en larv till en spinnare, Dom- byx rubi L., angripen af parasitsvamp. Larven förekommer mot slutet af sommaren eller i början af hösten pa ljunghedar, där den lifnärer sig af slån- och hallonbuskar. Den öfvervintrar, går på våren i puppa och utvecklas i slutet af maj eller början af juni till fjäril. I midten af mars finner man ofta larver betäckta med ett hvitaktigt ludd eller ett mögel, som någon gång äfven anträffats på lefvande exemplar och då hufvudsakligen betäckande analsegmenten. Dessa larver blifva dock efter en kort tid orör- liga och dö omsider, hvarefter svampmöglet hastigt tillväxer och betäcker hela kroppen, så att man knappast kan se dess långa hår. Man har funnit, att det är synnerligen svårt att uppföda dessa larver under deras olika utvecklingsstadier, ty de flesta af dem dö i fångenskapen -och angripas af svamp (Spheria mil- taris BERKEL). Till den stora gruppen af -Voctu@ anser man sig böra hän- föra den vida beryktade chinesiska »Summer-plant Winter-insect», såsom dess chinesiska namn Öfversatt pa engelska lyder; att üfver- sätta det engelska namnet pa svenska har ej lyckats mig. Att döma efter utseendet tyckes det vara en Gortyna-art. Larven, som ar af en gul-brun färg, synes bo ı samt lefva af rôtterna till de vattenväxter, som förefinnas i massa vid de sumpiga strän- derna af Chinas talrika bäckar och kanaler. Sa snart larven angripits af parasiten, borrar han sig in i dyn, där svampen ha- stigt tillväxer och uttränger genom hufvudet, som vanligen sprän- ges midtitu. I China har, ätminstone tillförene, varit stadgadt att denna entomophyt endast fick användas i kejsarens palats »sasom ett stärkande och upplifvande medel, som användes, nar krafterna 1 följd af ôfveransträngning eller sjukdom blifvit ned- satta. I en anka inläggas fem drachmer af svampen, hvarefter fogeln stekes vid sakta eld. Man antager att svampens under- görande egenskaper Ofverga i fogelns kött, hvaraf bör ätas tva gänger dagligen under 8 a ıo dagar». Det hela synes mig stöta nästan mycket pa anka; — men China är ett underligt land. Äfven i Europa har man funnit flera Noctu@, isynnerhet deras puppor, angripna af parasitsvampar. Sa har man t. ex. funnit /saria leprosa Fries pa Tentocampa incerta Hurn.; pa puppan till en Mamestra-art har man enligt uppgift i England | GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 25 och Sverige funnit en palmlik parasit, Ramaria farinosa HOLM. Afven på manga utbildade fjärilar af denna grupp har man an- träffat parasiter, däribland i Europa pa Orrhodia vaccınii L. Atskilliga europeiska mätare hafva funnits angripna af /saria arachnophila Dirrm., såsom Hibernia defoliaria Cı., Biston sonarius SCHIFF., Amphidasys betularius L. och Halia brunneata THNBRG.; äfven har puppan till Dupalus piniarius L. hittats be- täckt af ett svampmögel. Af Tineider finnes i British museum ett ex. fran St. Domingo, som är fästadt vid ett blad medelst en /sarza, pa samma sätt som jag förut berättat om Sphingide. Bland Orthoptera har endast en enda gang 1 Delaware an- träffats ett ex. af en Gryllotalpa utsatt för parasitsvamp. Hos Hymenoptera finnas däremot manga fungus-bärande arter, hvilka alla det har skulle blifva för langt att uppräkna. De flesta finner man bland Aculeaterna. En egendomlig svamp- bildning har man funnit pa var bekanta balgeting, Vespa crabro L. Fran undre sidan af thorax och abdomen utlöpa en hop trädformiga svampbildningar, /saria sphecophila DITTM., mätande en längd af 2,5 till 4 tum. Svampträdarne aftaga 1 tjocklek mot spetsen, men ungefär en tum fran basen hafva de en knutlik ansvallning. Hos Polistes americana FABR. finner man den egendomligheten, att han anträffats utsatt för tre olika svamparter. Den första beskrefs af FELTON ar 1764, da han gaf at hela ge- tingen namnet Vespa crinita eller »den håriga»; den hade näm- ligen langa myceliitradar, som utgingo fran hufvud, thorax och abdomen. Den andra är funnen i Cayenne och pa Antillerna samt har orange-färgade svamptradar. Den tredje ar fran West- indien, hvarest den är kind under namnet »la Guepe végétale», eller växtgetingen; svampen växer här ut fran sternum, är lang och tradlik samt vidgar sig mot spetsen. Detta sista fenomen finnes första gången omnämdt af Torrusia i hans »Apparato para la historia natural de Espannola» år 1754, hvarest lar finnas en illustration, dar det afbildas tva getingar, som ligga pa marken, hvardera med ett stort träd utväxt fran abdomen, under det tre andra getingar flyga omkring, hvar och en uppbärande likartade träd. När rik fantasi, okunnighet och mälarekonst sluta förbund, så kan det blifva något af, som vi se. 26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Äfven myror och bin lär man rätt ofta kunna finna utrustade med svampbildningar. Bland Hfemzptera finna vi flera Cicada-arter, hvars larver ofta äro svampbärande. Prof. AURIVILLIUS har äfven här satt mig i tillfälle att förevisa ett vackert exemplar af en svampbärande Cicada fran Mexico. Bland de i Gray’s arbete »Fungoid Para- sites» afbildade svamparterna har jag ej funnit nagon sa statlig som pa denna, Riksmuseum tillhöriga Cicada-larv. Svampen har här växt ut genom suturen mellan hufvud och thorax, är odelad till en längd af ungefär } tum, hvarefter den utbreder sig i en prydlig krona, i hvars skugga den arma larven tyckes i frid kunna gå sin upplösning till mötes. Inom Diptera har man anträffat några äfven hos oss vanliga arter med parasitsvampar, såsom Dexia canina FABR. samt Musca domestica L. och Musca vomitoria L. Man finner dem om hösten efter långvariga regntider på barken af träd, i fönster o. d., vanligen fastsittande medelst en svampartad massa, som tyckes utgå från de sista af bukringarna samt från benens leder. Ingen art af Neuroptera har jag kunnat finna uppgifven såsom utsatt för någon parasitsvamp. Det vill synas som om insekterna i allmänhet ännu skulle vara vid lif, när de först utsättas för sporerna till dessa växt- parasiter. Vidare märka vi att flertalet af de angripna insekterna endast lefver af vegetabilier, ehuru några få äfven finnas, som lefva af animala ämnen. Man kan tänka sig, att sporerna eller groddkornen på tvänne olika sätt komma till vidare utveckling: antingen sväljer insekten dem med sin vegetabiliska föda, eller ock fastna de, kringförda af luften, på någon yttre del af insektkroppen och finna därifrån sin väg till dess inre. Att sporerna i allmänhet inkomma i insektens kropp på det förra sättet, är mest antagligt. De äro nämligen så utomordentligt små, att de endast kunna upptäckas medelst de starkaste förstoringsglas. FRIES antager, att på en enda planta af Reticularia maxima finnas omkring tio millioner sporer, och dessa äro så små, att, när man skakar en planta, de synas som en rök. Minsta vindkast för dem sålunda omkring; en del fast- — =v: GRILL: SVAMPBILDNINGAR HOS INSEKTER. 27 nar pa växter och andra föremål, en del faller pa marken, där de blandas med jord och vegetabiliska ämnen, bland hvilka flertalet insekter under det första stadiet af sin tillvaro söker sin föda, med hvilken sporen antagligen vandrar in i insektkroppen. Tanken pa att sporen finner eller borrar sig vag till det inre efter att en gang fastnat pa insektkroppens yta, kan man ej gerna vidhalla da fragan är om entomophyter; ty man har aldrig, ej ens vid den starkaste förstoring, kunnat upptäcke det minsta spar utvändigt, ehuru man funnit insekter, hvars hela inre varit fyldt af mycelier, utan nägot yttre tecken af växtparasitens till- varo. Ej heller kan det vara fallet med larver, hvilka byta om skinn, nar de Ofverga till puppa, efter sedan de nedborrat sig under mossa o. d., och 1 detta senare tillständ blifvit anträffade med parasitväxter Det är numera allmänt antaget, att sporernas groning börjar i det inre af insekten och vanligen först nar denna i följd af långvarigt regn är genomträngd af fuktighet och kommit i ett sjukligt tillstånd. Sådana insekter äro därför mest utsatta, som lefva i jorden eller bland murknade vegetabilier eller i andra för den yttre fuktigheten synnerligen utsatta nästen. Antagligen skulle, ifall entomologerna vid sina exkursioner ville åt detta håll något rikta sin uppmärksamhet, många vigtiga iakttagelser äfven i ett klimat sådant som vårt kunna: göras. FINSK ENTOMOLOGISK LITERATUR 1887. I Finland tryckta afhandlingar: BERGROTH, E., Synopsis of the genus Neuroctenus Fieb. — Öfv. Finska Vet. Soc. förh. XXIX, s. 173—189. (1 n. g., 7 n. sp.). Porrius, A., Finlands Dendrometridae. — Act. Soc. pro Faun. et Fl. fenn. III, Nio 3) /151- sidd:; 12 taf... (10m 9). I utlandet tryckta afhandlingar: BERGROTH, E., Notes sur quelques Aradides nouveaux ou peu connus. — Rev. d’Ent. VI, s. 244— 247. (3 n. sp.). : — Ueber Brachyrrhynchus centralis Berg. — Wien. ent. Zeit. VI, s. 284. , Entomologische Parenthesen. — Ent. Nachr. XIII, s. 147—152. REUTER, O. M., Reduviidae novae et minus cognitae, — Rev. d'Ent. VI, s. 149—167. (3 n. g., 19 n. Sp.). , A. P. Fedtschenkos resa i Turkestan. Hemiptera (Capsidae). 39 sidd. (Pa ryska, lat. diagn.). E. Bergroth. 0 — CIDARIA PUPILLATA THNBRG AF J. MEVES. Den 22 juni 1887 lyckades det mig att vid Rosersberg i Upland, halfvägs mellan Stockholm och Upsala (59 35’ n. b., o 12’ 6. I. fran Stockholms observatorium), taga ett han-exemplar af en mätare, som i viss man liknade Crdarza (Larentia) luc- tuata He., men likväl redan vid första betraktandet visade sig afvika fran vanliga formen. Vid närmare granskning befans fjäriln, ett vackert, väl bibehållet exemplar, i verkligheten icke kunna hänföras till sagda art, utan syntes närmast, ehuru ej all- deles fullständigt, likna den beskrifning, som S. LAMPA i sin »Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera», 1885, infört Ofver en i Gestrikland af Printz tagen och af THUNBERG 1 »Insecta suecica» IV, p. 62, ar 1792, under namnet pupillata omförmäld mätare. Ett annat exemplar, som af LAMPA antagits vara samma art, finnes utan lokaluppgift à riksmuseum. Sedan beredvilligt tillmötesgäende satt mig 1 tillfälle att se såväl THUNBERGS händelsevis i riksmuseum befintliga typexemplar, som ock det andra, museum tillhöriga, stadgades den åsigten, att Rosersbergs-exemplaret verkligen är pupillata ‘THNBRG. Vin- garnes mörkbruna glänsande färg (hos typexemplaret dock något urblekt), de hvita tvärbanden med den däruti löpande tandade, mörkbruna linien, bakkroppens utseende m. m. stämde fullstän- digt öfverens därmed, likasom ock vingribborna. Dock visar det nu funna exemplaret en del skiljaktigheter. Så t. ex. sakna båda vingparen ofvantill hvarje spår af våglinie nära utkanten, 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. och pa undersidan finnes blott en antydan dirat genom hvit- aktiga fläckar mellan ribborna, synnerligast pa bakvingarne. Vidare ar bottenfärgen i framvingarnes mellanfält icke rostgul- aktig, utan grabrun, hvari de mörkbruna vagiga linierna endast otydligt afteckna sig — i detta afseende mera liknande riks- museets exemplar —, och under det att typexemplarets punkt i diskcellen är stor och omgifven af hvitt, hvilket möjligen gifvit THUNBERG anledning till artens benämning, är pa Rosersbergs- exemplaret sagda teckning så godt som oskönjbar. Icke desto mindre är sistnämda fjäril närmare öfverensstämmande med pupil- fata än med någon annan af de till samma grupp af Cidaria hörande arterna, hvilka likaledes ofta förete individuella olikheter i fråga om våglinie, mellanfält etc.; och då artens konstanta kännetecken torde vara svåra, om ej omöjliga, att bestämma, så länge blott en eller annan individ är känd, samt ofvan nämda afvikelser således mycket väl kunna vara af tillfällig natur, synes det nu funna exemplaret vara C7daria pupillata 'THNBRG, eller åtminstone en aberration däraf. : LAMPA synes enligt sin förenämda »förteckning» anse, att i fråga varande art möjligen kan vara identisk med /unerata He., som i »Die Schmetterlinge Europas», ERNST v. HOFMANN, Stuttgart 1884, uppgifves mycket sällsynt förekomma à franska Alperna, 1 Armenien, pa Altai och vid Amur; men en 1 arbetet intagen figur af fjäriln afviker ej obetydligt fran pupillata. Det är ej gerna troligt, att artens sällsynthet ensam är orsaken därtill, att under loppet af ett arhundrade blott ett par exemplar blifvit tillvaratagna; sannolikare torde vara, att fjäriln blifvit förbisedd i följd af sin likhet med samslägtingar, hvilkas flygtid infaller samtidigt och hvaraf åtminstone en art, Zrıstata L., hos oss är mycket allman. Äfven Rosersbergs-exemplarets hemförande vallades, jag tillstar det gerna, hufvudsakligen af den visserligen i ögonen fallande, men icke för arten karaktäristiska tillfälligheten, att ytterfältets vaglinie saknades, hvilket gaf fjäriln ett ovanligt utseende. Jag kan därför icke underlata att upp- mana alla fjärilsamlare till noga aktgifvande pa de 1 deras vag kommande, till denna grupp af Cidarza hörande fjärilarne, hvilka, såsom kändt är, alla utmärka sig genom mörk, vanligen kolsvart bottenfärg, på hvarje framvinge minst två hvita, mästadels af 3 tb, : \ i MEVES: CIDARIA PUPILLATA 31 mörka punkter eller stundom en linie delade tvärband, hvaraf atminstone det yttre fortsätter pa bakvingen, samt svart- och hvitfläckiga fransar. Det torde möjligen ock löna sig att gran- ska sin samling och sina dupletter, huruvida icke tilläfventyrs någon pupillata redan oförmärkt insmugglat sig under falsk flagga, såsom t. ex. /uctuata He. eller Zrrstata L., eller möjligen subhastata NoLcKk. För att i någon man underlätta denna forsk- ning torde kanske en kort framställning af de hufvudsakliga kännetecken, som för atminstone de tre nu kända individerna visat sig konstanta, och hvilka i förening med hvarandra skilja dem från närstående arter, här vara på sin plats. Kroppen brunaktigt ljusgrå, bakkroppen ofvan med två rader svartbruna småfläckar. Vingarnes grundfärg svartbrun; yttre och mellersta hvita tvärbanden, som på bakvingarne ej äro bredare, genomdragas hvartdera af en mörkbrun, smal, tandad och samman- hängande linie; framvingarne sakna invid utkanten den gulbrunaktiga färg på ribborna, som är karaktäristisk för #zs/ata L. Bakvingar- nes 5:e ribba utgår från tvärribbans främre hälft. Framvingarnes längd 11 m. m., bredd vid utkanten 8 m. m.* * Der Körper bräunlich hellgrau, der Hinterkörper oben mit zwei Reihen kleiner, schwarzbrauner Flecke. Die Grundfarbe der Fliigel schwarzbraun; die äussern und mittlern weissen Querbinden, die auf den Hinterfliigeln nicht breiter sind, werden jede von einer dunkelbraunen, schmalen, gezähnten und zusammen- hängenden Linie getheilt; die Vorderflügel ohne die für £ristata L. charakteris- tische gelbbräunliche Färbung auf den Rippen im Saumfelde. Ast 5 der Hinter- flügel entspringt aus der vordern Häifte des Querastes. Länge der Vorder- flügel 11 m. m., Breite am Saume 8 m. m. RESUMES. (Page 29 du texte.) J. Meves: Cidaria (Larentia) pupillata 'THNBRG. L’auteur a pris, le 22 Juin 1887, a Rosersberg (Upland, 32 kilom. au nord de Stockholm), un mâle d’une Czdaria (Larentia), 32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. qui se rapproche principalement de celui de C. pupzllata, de la province de Gestricie (Suéde du Nord), mentionnée par THUNBERG dans les /#secta suecica (1792), et dont un autre exemplaire, toutefois sans indication de la localité, est conservé au Musée de l'État, à Stockholm. Apres la comparaison entre les trois exem- plaires suédois, M. Meves en donne la caractéristique commune en traduction allemande. NOTISER. Cidaria sordidata F. Sistlidne sommar iakttogs vid Rosers- berg, Upland, en ovanligt stark svärmning af denna vackra mätare. Pa försommaren hade de därstädes 1 mängd befintliga säljbuskarne varit svärt anfrätta, och mot slutet af juli manad och ett stycke in i augusti sag man vid dessa buskar efter sol- nedgången stora svärmar af denna fjärilsart. Hanarne voro till den grad öfverlägsna honorna i antal, att i hvarje särskild svärm, som kunde besta af kanske 50 eller flere individer, syntes finnas blott en enda hona; lyckades man nämligen att, vanligen efter manga fruktlösa försök, fanga en hona ur svärmen, skingrades den sistnämda genast. Detta tillfälle till riklig fångst var desto mer kärkommet, som arten varierar i hög grad; i min samling äro insatta 31 utvalda exemplar, som alla äro olika hvarandra, vare sig i teckning eller färg. i J. Meves. SENT KAN MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER VARA IDENTISK MED SENARE FORFATTARES LIKA BENAMDA ART AF SLAGTET OSCINIS? FRAMSTALLNING VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS SAMMANKOMST DEN 2 MARS 1888 AF SVEN LAMPA. Det kan visserligen synas förmätet af mig, som icke är spe- cialist uti ämnet, att ens ifrågasätta något sådant, som att BIER- KANDERS Musca Pumilionts icke skulle vara den samma som den, hvilken FALLEN, ZETTERSTEDT m. fl. sedermera tillagt detta namn, utan langt hellre den af MEIGEN ar 1830 beskrifna Chlorops Taeniopus eller möjligen någon annan, med denna när- staende art. Det dr heller icke min mening att nu vilja pasta något annat, än att BIERKANDERS och ZETTERSTEDTS Musca (Oscinis) Pumilionis måste vara tvänne olika arter, samt att det kan bero pa vidare forskningar, huruvida man icke till sist maste antaga, att BIERKANDERS och MEIGENS ofvannämda bäda arter i själfva verket äro en och samma. Det är i första rummet BIERKANDERS beskrifning pa sa val själfva flugan som dess metamorphos och lefnadssätt, hvilken ingaf mig tanken härpå, och sedermera styrktes min förmodan ännu mer genom det rön angäende kornflugans äggläggning, som jag förliden höst kom att göra. En noggrann beskrifning pä ett djurs lefnadssätt kan en och annan gäng lemna ett vida säkrare Entomol. Tidskr. Ärg. 9, H. x (1888). 3 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. utslag angaende dess rätta artnamn, än en sa kort och diagnos- artad beskrifning, som vanligen bestods de flesta djurarter under föregående århundrade. Hvad BIERKANDER beträffar, var han en mästare för sin tid uti att beskrifva skadeinsekters lefnadssätt och kan nästan gälla som en föresyn i den vägen ännu i dag; men hans artbeskrifningar kunna däremot lemna nägot ôfrigt att önska, emedan han, liksom de flesta samtida, icke räknade sa noga med petitesser, som LINNE pa ett ställe säger. Vid genomläsningen af BIERKANDERS uppsats, som är intagen i Vet. ak. handlingar för ar 1778, erfar man, att den af honom s. k. »ragdvergsmasken» är en liten fluglarv, som fran hösten till följande var lefver inuti ragplantor och härigenom hindrar deras hufvudstammar eller stjälkar att normalt tillväxa. De an- gripna plantorna fa därigenom ett dvärgartadt eller forkrympt utseende och uppna sällan en höjd af mer 4n fran en till tre tum. Dessa larver voro ännu den 23 april mycket sma, men blefvo en manad senare eller omkring den 25 maj fullväxta och firdiga att underga fôrpuppning. Den 12 juni började flugor utkomma ur pupporna, alltså vid ungefär samma tid, da var vanliga kornfluga under gynnsamma väderleksförhällanden brukar pläga framkomma. Beskrifningen pa larver och puppor kan här förbigäs, emedan den troligen passar för snart sagdt hvilken Chloropsart som helst, men den, som rör själfva flugan, torde böra anföras, pa det jämförelse med senare författares ma kunna ega rum. Den har följande lydelse: »Flugan är nägot öfver ı linea läng, hufvudet gult, ögonen svarta. Nacken har en svart triangel. Antennerna svarta, dro en liten knyl, ifrån hvilken utgå några har. Bröstet pa ryggen svart, hvarest längs efter gå två små gula linier, nederst åt ma- gen är en gul fläck, som liknar en halfmäne (»scutellen»). Bröstet är inunder gult. Vid framfötterna sitta två svarta fläckar. Magen är på ryggen svart, inunder gul, har 4 ringar. Vågstän- gerna hvita. Vingarne lysa af röda och gula färger, räcka litet utför kroppen. På fötterna äro lederna närmast kroppen grå- aktiga och de yttersta svarta. Musca pumilionis torde denna fluga få kallas». Sedermera, uti Vet. ak. handlingar för år 1789, omtalar nyss anförde författare, att äfven på kornet anträffats en mängd flug- LAMPA: MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER. 35 larver, hvilka, enligt beskrifningen, skadade ax och stra alldeles pa samma sätt, som den vanliga kornflugan plägar göra. Den 10 augusti började flugorna utkläckas och »sägs» — säger BIERKAN- DER — »det vara samma fluga som ar 1778 sid. 240 är af mig beskrifven, såsom den der något förderfvar ragen, men sa tyckes nu hennes egentliga göromäl vara att skada kornet». Efter en hop larver, som intagits och förvarats i glasburk, erhöll han slutligen såväl flugor som två arter parasiter, af hvilka den ena, att döma efter den korta beskrifningen, torde varit Coelinius niger och den andra, enligt B:s egen äsigt, Piteromalus muscarum. Emot det pästäende, att de bäda slag af flugor, som upp- trädde pa olika tid, och hvars larver angrepo skilda sädesslag, tillhörde samma art, kan visserligen den invändning göras, att misstag kunnat ega rum, oaktadt BIERKANDER dokumenterat sig såsom en skicklig iakttagare. Jag vill därför icke fästa mig så mycket därvid, utan förnämligast hålla mig till beskrifningen på rågdvärgsflugan och dess lefnadssätt. Hvad den 1789 omnämda kornflugan beträffar, kan man angående beskrifningen på dess lefnadssätt knappast begära större tydlighet, för att icke genast misstänka, att här varit fråga om densamma, som under sista tiden hos oss blifvit så mycket omtalad och uppmärksammad. Vilja vi rådfråga senare författare för att söka få visshet om, hvilken BIERKANDERS Musca pumilionis egentligen är, så er- hålles intet tillfredsställande svar, utan vanligen tvärtom. Uti Act. Soc. Linn. 2:a bandet å sid. 78 finna vi en uppsats jämte figurer (å tab. 15), hvaruti WILLIAM MARKWICK utförligt omnäm- ner, att han i hvetebrodd på hösten funnit larver, som starkt angripit de unga plantorna. Utur sex skadade plantor, som upp- togos och förvarades inne, utkommo lika många flugor, nämligen blott. en ur hvarje, ett förhållande, som mycket påminner om kornflugans sommargeneration. Emedan de å åkern befintliga hveteplantornas rötter icke skadats af larverna, uppsköto från dem sedermera nya skott, hvilka lemnade en vacker hveteskörd, och blott en del af fältet var angripen, nämligen den, där sådden blifvit tidigast verkstäld. Får man döma efter figuren, torde den fluga, den framställer, vara en verklig Chlorops Maca. och icke en Oscinis-art, men utförandet är sådant, att man ej kan fästa 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. sig mycket vid densamma, ty just de smasaker, som nu utgöra vigtiga kännetecken pa de olika arterna, hafva antagligen af för- fattaren eller artisten blifvit förbisedda. Den triangelformiga och med nacken hopflytande svarta fläcken pa hjässan ar dock gan- ska tydlig. Uti ett tillägg af T. MarsHam omnämnas BIERKAN- DERS iakttagelser, och uttalas den Öfvertygelsen, att de båda för- fattarne haft att göra med en och samma art. Fapricius upptager Oscinis pumilionts uti sin »Systema Ant- liatarum» af år 1805 à sid. 216, men lemnar en beskrifning, som är mycket kortare och svårare att tyda än BIERKANDERS, och säger sig ej riktigt känna arten. Han anser den sta mycket nära sin /ineata, och skall man döma efter hans beskrifningar, torde bada dessa hänvisa till en och samma art. Angäende lefnads- sättet upplyser han därom, att larven till Zneata vistas i korn- strån, hvilkas ax den alldeles förstör, och att BIERKANDERS pumiz- fonts lefver i stjälkarne af rag och hvete. Under beskrifningen pa ©. pumilionis citerar FaBricius såväl Act. Soc. Linn. som BIERKANDER. I följd af ofvanstaende, samt den omständigheten, att jag vid Eknö under förliden höst fann kornflugeägg pa rag- brodden, skulle man ej utan skäl kunna antaga, att BIERKANDER beskrifvit vintergenerationen och FABRICIUS sommargenerationen (under namn af /neata) till en och samma art. Uti »Oscinides Sveciae» af ar 1820 beskrifver FALLEN ut- forligare en Oscznzs pumilionis och åberopar BIERKANDER, utan att hafva sett nägot typexemplar, men har otvifvelaktigt haft för sig en helt annan art; ty följande ord: »vertice . . . macula stem- matum nigra, opaca? Antenne pallidæ, apice nigræ. Pedes pallidi, femoribus interdum nigris vel nigro-maculatis. ‘Tarsi extus obscuri», Ofverensstimma icke väl med BIERKANDERS! »Nacken har en svart triangel. Antennerna svarta. Pa fötterna dro le- derna närmast kroppen gråaktiga och de yttersta svarta». Annu tydligare framstår detta genom ZETTERSTEDTS utförligare beskrif- ning uti »Diptera Scandinavie» Tomus septimus af år 1848, sid. 2662. Han säger nämligen: puncto verticis (loco ocellorum) parvo libero nigro. Antenne lutex, superne ad originem setæ macnla obscura». Flygtiden, juni och juli, öfverensstämmer icke heller med den, BIERKANDER uppgifver. MEIGEN synes anse FABRICIH Oscinis lineata och pumilionis LAMPA: MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER. 37 som samma species, emedan de bada namnen upptagas af honom säsom synonyma (1830), men hvarken BIERKANDER eller FALLEN citeras. SCHINER sammanslär dem äfven med sin /#eata uti »Fauna austriaca» (1864), men det Bierkanderska namnet bibe- hälles för FALLÉNS och ZETTERSTEDTS art, ehuru med orätt, som jag tror mig hafva visat. FALLÉNS Oscinis pumilionts måste under alla förhållanden byta om namn och torde kunna få bibe- halla det, ZETTERSTEDT föreslår, nämligen Osczuzs eller, enligt nyare förf., Ziphonella pumilio, emedan STEGERS varzegata blott är ett brefnamn. MEIGENS beskrifning på sin Chlorops taeniopus passar för- träffligt på vår kornfluga, och skulle båda verkligen befinnas till- höra en och samma art, hvilket framtida undersökningar nog till sist skola kunna afgöra, torde den förra komma att sammanslås med BIERKANDERS Musca pumilionis. Att MEIGEN icke känt till denna sistnämda, är tämligen tydligt, och genom FABRICH och FALLÉNS beskrifningar kunde han naturligtvis icke bilda sig något klart begrepp om dess verkliga utseende. Alla författare, som trott sig beskrifva den rätta Musca pumtlionis, hafva naturligtvis tillagt henne det af BIERKANDER uppgifna lefnadssättet, om det ock varit fråga om en helt annan art. Uti FALLÉNS typsamling, som nu tillhör och förvaras uti härvarande riksmuseum, äro flera exemplar insatta under namn af Osc, lineata, hvilka icke alla tillhöra samma art. De flesta, af F. såsom hufvudform ansedde, äro dock enligt min öfvertygelse genuina Chlorops taentopus MEIG. ZETTERSTEDT synes likväl icke varit af denna äsigt, efter- som han under ¢aenzopus säger: »Oscinis lineata FALL. Oscin. 4, 2, var., secundum specimina in museo Ejus asservata». Af den stora myckenhet arter, som inrymmas uti gruppen Oscinides, lefva de flesta troligen i gräsväxterna under larvtill- ståndet, men metamorphosen och lefnadssättet äro ännu endast föga kända. Observationer härutinnan saknas visserligen icke, men många af dessa äro nästan värdelösa, eller egnade att blott förorsaka konfusion, emedan fullständig sakkännedom saknats vid artbestämningen. Då många af arterna äro för oss skadliga, ett par eller kanske flere till och med i hög grad, så faller af sig själft, att alla sådana iakttagelser, som kunna vidga vår känne- dom om dem och deras lefnadssätt, måste helsas välkomna såsom 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. varande af bade vetenskapligt värde och till allmän nytta. Hvad den namnkunniga kornflugan särskildt angår, äro hennes lifs- förhållanden kanske mest studerade och beaktade, men detta hindrar ej, att man ännu måste erkänna, att flera frågor angående dessa under alla omständigheter, för närvarande icke kunna nöj- aktigt besvaras. Af särskildt intresse för tillfället vore, om denna vår, under sista dagarne af maj eller de första i juni, landtbrukare å skilda orter, eller andra för saken intresserade personer, ville göra sig den mödan att ute å fältet undersöka råg- och hveteplantor, för att, om några dvärgartade sådana påträffas, därom underrätta mig, eller ännu hellre genom posten sända några dylika, medan de äro färska. Kostnaden härför blir högst obetydlig, helst om sänd- ningen får betraktas som »prof utan värde», hvilket jag antager såsom gifvet. Om det sedermera lyckas att från sådana strån er- hålla utbildade flugor, och man får dessa till arten säkert bestämda, kan ett eller annat spörjsmål nöjaktigt besvaras, och upplysningar vinnas angående skadedjurets utbredning. Man har hittills an- tagit, att icke en enda, utan kanske flera arter uppträda på ena- handa sätt och förorsaka skada, men några fullt tillförlitliga bevis härför har jag ännu ej sett, emedan stor förvirring varit rådande angående dessa arters rätta namn. Genom en dylik undersök- ning i större skala, som jag nu föreslagit, skulle alltid någon väl behöflig upplysning kunna vinnas. De kornflugor, som utkommit från 1 tillslutna kärl förvarade kornax och instängdes i ett terrarium förliden augusti, afsatte många ägg på där uppkomna råg- och hveteplantor, äfvensom å bladen af inplanterad 772#icum repens, dock, som det tycktes, i mindre antal å sistnämda växt. Sädesplantorna gulnade seder- mera efter hand, samt äro nu, i mars månad, nästan försvunna från jordytan och hafva troligen gått under, dels genom larvernas närvaro och dels emedan terrariet förvarats i varmt rum. De flesta larverna hafva troligen dött af brist på föda, men en full- bildad fluga framkom likväl och varseblefs den 8 sistlidne februari spatserande på glasrutan inne uti terrariet. De nykläckta larver- nas beteende vid inträngandet i bladslidorna lyckades jag dock icke iakttaga. LAMPA. MUSCA PUMILIONIS BIERKANDER, 39 Under häfning efter kornflugor 4 en timotejäker förliden augusti erhölls i mängd en större art Chlorops, som uppehöll sig bland timotejen sannolikt för att lägga ägg antingen pa denna eller ock à där ymnigt växande plantor af Triticum repens. Arten har befunnits vara Chlorops laeta Mric. och ansågs af ZETTERSTEDT för rar. RESUMES. (Page 34 du texte.) SVEN LAMPA mentionne que Oscinis pumilionis de FALLEN et de ZETTERSTEDT n'est pas identique avec Musca pumilionis de FABRICIUS et de BIERKANDER, mais une toute autre espèce. Il croit que des observations de l'avenir sur la vie des Oscinides probablement montreront qu'il a raison dans sa supposition que non seulement /neata de FABRICIUS mais aussi Zaemiopus de MEIGEN est identique avec Musca pumilionis de BIERKANDER. NN 6 å 4 LES Pme a Te ee : : a “ À > = YAN NOTISER. Aberrationer. Spinnaren Cymatophora ypsilon graecum Goze, eller, såsom han ock kallats, ov F., har såsom bekant fatt sistberörda namn sig tilldeladt pa grund af en egendomlig, hvit teckning pa framvingen, nämligen ett af den runda ring- fläcken bildadt o och ett af njurfläcken formadt R. Dessutom är den dekorerad med ett bredt randigt tvärband strax innanför sagda 0. Förlidet ars sommar togs emellertid vid Rosersberg i Upland ett exemplar, som bestått sig med ett dekorationsband af sådan reglementsvidrig bredd, att hela främre hälften af nam- net, nämligen bokstafven o, borttappats. Aberrationen skulle möjligen kunna benämnas umzmaculata. Af en noctua, Agrotis baja F., erhölls likaledes vid Rosers- berg ett konstigt exemplar. Såsom kändt är, har denna fjäril såsom prydnad vid framvingens kostalkant nära vingspetsen en eller nogare sagdt två nästan sammanflytande, skarpt svarta fläckar. I fråga varande individ, en hona, hade emellertid, ej nöjd här- med, anlagt en hel rad af dylika småfläckar utefter våglinien ända fram till inkanten. Tyvärr var hon ganska skamfilad; huru- vida anledningen därtill kan sökas däruti, att den sålunda ovan- ligt utpyntade skönheten varit mera kringsvärmad af friare än hennes anspråkslösare systrar, torde vara svårt att med full säker- het afgöra. Förtjänar aberrationen döpas, kunde tillafventyrs punctata vara lämpligt namn. J. Meves. STRÔBEMÆRKNINGER OM ENTOMOLOGISKE FORETEELSER I NORGE 1887. AF W. M. SCHOYEN. Den stærke og vedholdende Törke, der herskede under hele Forsommeren, ialfald i det östenfjeldske Norge, og afsved Vegeta- tionen i en saa sörgelig Grad, kuede vistnok samtidig ogsaa Insektlivet og gjorde, at mange ellers almindelige Arter næsten slet ikke eller kun sparsomt lod sig se. Men paa den anden Side var der, som sædvanlig under saadanne Forhold, andre Arter, der i det törre varme Veir formerede sig særdeles stærkt og optraadte 1 store Masser. Blandt Coleoptera skal jeg saaledes nævne Orchestes po- pul, der allerede et Par Gange för i dette Tidsskrift (Aarg. II. pag 30 og V. p. 200) har været omtalt som optrædende i stor Mengde paa forskjellige Steder i Sverige. I Sommer fandt jeg i Juli—August ved Vikersund paa. Modum alle Balsampopler (Populus balsamifera) paa begge Sider af Elven saa besatte af Larverne af denne Art, at der knapt var et eneste Blad urört. De fleste Blade var besatte med 4—6 eller flere Larver, saa at Trærne saa ganske brunspraglede ud af de bekjendte brune rundagtige Pletminer, som Larverne frembringer ved at gnave bort Bladkjödet. Ogsaa fra Smaalenene fik jeg tilsendt Poppel- blade, angrebne paa lignende Vis og i samme Udstrækning som paa Modum. Det lader saaledes til, at Insektets Masseoptræden har havt en videre Udbredelse. I Valders, hvor jeg ogsaa 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. feerdedes 1 Sommer, saa jeg derimod intet til samme, ligesaa lidt som her ved Kristiania. Aspen (Populus tremula) synes at forsmaaes aldeles af dette Insekt, hvorimod ıfölge KALTENBACH foruden Pop. nigra ogsaa Salix alba, triandra og fragilis angribes. En anden Bille, som ialmindelighed ikke pleier at tiltrække sig nogen videre Opmeerksomhed, men som iaar optraadte i store Masser og gjorde Skade paa Engene i Osen, Osterdalen, er Adz- monia tanaceti. Som bekjendt pleier den under almindelige Forholde leve paa forskjellige vaerdilöse Planter: Zanacetum, Atriplex, Achillea etc., men iaar var der i Juni Maaned slige Masser af Larverne paa det n&vnte Sted, at de hærjede Græs- veexten paa Engene, hvorfor Exemplarer af dem blev indsendt hertil Universitetet med Forespörgsel i Sagens Anledning. Det samme Fenomen har tidligere ogsaa vist sig i andre Lande, saaledes i Aaret 1833 i Jurabjergene, hvor Græsset blev opspist i stor Udstrækning af dem, ligeledes flere Gange i Tyskland og England. Paa flere Steder her i Landet har ogsaa Kornbladlusen, Aphis granarıa, optraadt i stor Mængde og gjort Skade, især paa Havreagrene. Som Fölge af den Mengde Marihöner, Coc- cinella septempunctata, der overalt ledsagede denne Foreteelse, antoges somoftest disse sidste af Almuen for at vere de egent- lige Skadedyr og indsendtes gjerne med Opgave om, at de spiste Havren op, medens selve Bladlusene blev lagt mindre Meerke til. Jeg gad vide, om det ikke er en lignende Misforstaaelse, der ligger til Grund for den af SCHNEIDER 1 dette Tidsskrifts Aarg. VI. p. 155 refererede Beskyldning mod Cetonza metallica, at den skulde gjöre Skade paa Potetesagrene ved at gnave paa Stilkene, saa Græsset visnede. Fra Asker, ikke langt fra Kri- stiania, blev 1 Sommer indleveret til Universitetet et Par Exem- plarer af Cefonza œnea, der her ligeledes beskyldtes for at opæde Potetesgræsset. Desværre var jeg forhindret fra selv at tage Tingen i Oiesyn, og en Anmodning om at indsende en Pröve af det saaledes angrebne Potetesgræs blev ikke efterfulgt, saa jeg fik ingen Rede paa, hvorledes det egentlig hang sammen her- med. Men jeg kan tænke mig Sammenhængen saaledes, at Po- tetesgræsset har været angrebet af Bladlus og Potetessop, der har bragt Bladene til at visne, medens Torbisterne har indfundet x FINE RTV SCHOYEN: ENTOMOLOGISKE FORETEELSER I NORGE 1887. 43 sig, lokkede af den af Bladlusene afsondrede söde Saft eller Honningdug. Det bliver da let forklarligt, at ligesom Marihö- nerne beskyldes for at spise op Kornplanterne, saaledes faar Guldtorbisterne her bære Skylden for Potetesgræssets Henvisnen. I Kristianiatrakten led Frugttrærne iaar i usædvanlig Ud- strækning af Chezmatobia brumata's Larver, der gjennemhullede og opaad Bladene og foruden paa Frugttrærne tillige viste sig paa omtrent alle mulige Slags Lovtreer, Roser etc. og skjæmme- de deres Udseende i mere og mindre Grad ved de fillede og mishandlede Blade, som de efterlod sig. /Eblerne var i overor- dentlig höi Grad befængte med den bekjendte Æblemark, Larven af Carpocapsa pomonella. : Allerværst var imidlertid Hæggetrærne (Prunus padus) farne. De var overalt her omkring i den Grad hærjede af Hyponomeuta padella, at jeg aldrig har seet Magen. Selv de störste Trær var fra överst til nederst aldeles omvundne af Larvernes Spind, og hvert eneste Blad blev opædt, saa de stod aldeles bare og bladlöse, indhyllede i sine Flor-Draperier. Ogsaa paa Modum saa jeg Hæggetrærne ilde medfarne af disse Larver. Paa Hvalôerne fandt jeg i Slutningen af Mai en Stikkels- berhek saa tet besat med Larver af Abraxas grossulariata, at de ikke lod til at ville levne et eneste Blad urört, medens Ribsbuskerne, der stod lige tet ved, var fri for dem. Dette synes ogsaa hos os at vere det almindelige Forhold, medens jeg f. Ex. fra enkelte Distrikter 1 England har seet anfört, at Ribsen hærjes endnu verre af dem end Stikkelsbærrene. En hel Del af Larverne, som jeg medtog og opfödte, forpuppede sig og leverede Sommerfugle sidst i Juni. Jeg försögte, om Larverne skulde ville spise Azbes aureum, men de syntes ikke videre om den. For Bartrærnes Vedkommende kan nævnes, at flere af de unge Furuplantninger paa Jæderen (væsentlig Pinus sylvestris og montana) blev heerjede af Lophyrus rufus, hvilken Art ogsaa i forrige Aar i stor Udstrækning opaad Barret paa Furuhækkerne ved Klep Jernbanestation paa Jæderen. I Aarene 1860—61 optraadte disse samme Larver i enorme Masser i Trysilelvens Dalföre helt opimod Famunsöen, ligesom paa svensk Grund i Skaratrakten og rimeligvis endnu flere Steder. Samtidig var der 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. ogsaa Masseoptæden af dem i flere Trakter i Sydtyskland, f. Ex. ved Giessen i Hessen og Spessart i Bayern.* I Romedals Fröklangningsanstalt (pr. Ilseng Jernbanestation, Nordbanerne) fandtes Gaszrodes abietis ifjor Vinter i slig Meengde overvintrende under Skjællene af de sammesteds opbevarede Grankongler, at de holdt paa at fylde hele Huset, idet de krav- lede omkring overalt rundt Vægge, Gulv og Tag i utallige Skarer. En Pröve biev indsendt hertil Universitetet 1 Februar Maaned med Forespörgsel om, hvad dette kunde vere for Slags Dyr, da man ikke för havde market noget til dem. REUTER har i dette Tidsskrift (Aarg. I. p. 185-—188) gjengivet KÖLREU- TER’s gamle lagttagelse over denne eindommelige Overvintrings- maade af G. Abretis, samt den af ham fremsatte Formodning om, at det ikke saa meget skulde vare Granfröet som denne Tæge Korsnæbbene söger, naar de om Vinteren plukker Skjæl- lene af Konglerne. At KOLREUTER’S Opgave om, at Korsnæb- bene spiste disse Tæger, er rigtig, betvivles ikke; men at deres Hovednæring om Vinteren er Granfröet lader sig vistnok ikke bestride, da man ved at undersôge deres Maveindhold finder dette Frö i rigelig Mængde tilstede. For vore Biskjöttere har den forlöbne Sommer paa flere Steder været skjebnesvanger, idet der har vist sig Bipest i Ku- berne, en Sygdom der, saavidt vides, tidligere ikke har veeret kjendt hos os, men som, naar den faar Anledning til at gribe om sig, bliver Biavlens værste Fiende. Jeg har havt Leilighed * Under Henvisning til min i dette Tidsskrifts Aarg. I. p. 39—42 publi- cerede Meddelese: »Furuspinderens (Zufrichia fini) Optræden i Norge i Aarene 1812—16» turde det maaske i denne Forbindelse vere af Interesse at gjöre opmærksom paa, at ifölge C. J. SUNDEVALL (Oeconom. Afhandling om Insek- ternas averkan pa vara skogar, Lund 1826, p. 5) findes det berettet, at »en ganska stor sträcka barrskog (af öfver en half mils längd) blifvit aldeles ut- dédad vid Siljan i Dalarne för ungefär 10 ar sedan af larver (troligen till Bomb. pini?), som förtärde barren.» Da altsaa denne Begivenhed falder om- trent samtidig med 4. finis Masseoptreden paa forskjellige Steder i Norge, turde der vel vere al Rimelighed for, at det ogsaa har været denne Art, der dengang var paafærde i Sverige, om end ikke noget lignende Tilfælde der, ligesaalidt som her i Norge, senere har gjentaget sig. SCHÖYEN! ENTOMOLOGISKE FORETEELSER I NORGE 1887. 45 til at se Pröver af Kager med Yngel angrebne af Bipesten fra et Par forskjellige Steder her i Landet, nemlig fra Skien og Drammen, samt ogsaa en fra Hardanger, der ialfald stærkt mis- tænktes for at vere befængt med Bipest, om det end ikke sikkert kunde konstateres. Bipesten foraarsages som bekjendt af en sær- egen Art Bakterie, Daczllus alver, der imidlertid ikke saa let uden specielle Dyrkningsforsög kan skjelnes fra andre Bakterier, hvoraf der selvfölgelig altid er fuldt op i raadnende Biyngel, ogsaa naar Yngelens Död skriver sig fra andre Grunde end vir- kelig Bipest, saasom fra koldt og raat Veir og Næringsmangel. Af Aarets Lepidopterfangst kan nævnes fölgende Fund af speciellere Interesse. Under et Besög paa Hvalöerne i de sidste Dage af Mai Maaned fandt jeg paa Kirköen, den störste af dem, paa en Strekning med lös Flyvesand, hvor der var fuldt op af Myr- meleon-Larver, ogsaa 5 Larver af Agrotss precox L., ny for Norges Fauna og hidtil inden Skandinaviens Grændser kun ob- serveret i Skaane og Blekinge. Desvarre viste de 3 sig besatte med Snyltehvepslarver, hvorfor jeg udblæste dem; de 2 andre forpuppede sig, men har ikke leveret Sommerfugl og er nok, efter hvad det lader til, döde. Et ligesaa interessant Fund gjorde jeg i söndre Aurdal, Val- ders, hvor jeg nemlig den 3:dje Juli tog et Exemplar af den, saavidt mig bekjendt, tidligere intetsteds i Skandinavien obser- verede Zortrix inopiana Haw. lfölge TENGSTROM er denne Art fundet flere Steder i Finland, og den turde vel ved nærmere Undersögelser ogsaa vise sig at forekomme 1 Sverige. Larven lever paa Rödderne af Artemisia campestris og vulgaris, hvor den spinder om sig et Silkerör og overvintrer. En tredie for Norges Fauna ny Art, Asopza glaucinals L., udklækkede jeg af Larve her fra Kristiania den 3:dje Juni jaar. Blandt det af Forstkandidat A. HAGEMANN fra forrige Aars Reise til Kristianssand indleverede Materiale har jeg ligeledes fo- refundet 2 for Norges Fauna nye Lepidopterarter, begge fundne ved nævnte By, nemlig Zonosoma punctaria L. og Cerostoma nemorella I. — Blandt Hr HacGemann’s sidste Aarsfangst i 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Saltdalen — hvilken ogsaa bliver den sidste, da han nu er forflyt- tet til Alten i Finmarken — befandt sig et meget smukt Exem- plar af Notodonta dictæoides Esp. var. frigida Zett. (4), samt en interessant Berigelse af vor arktiske Lepidopterfauna, nemlig Æ/ lopia prosapiaria L. i flere Exemplarer, fangede ved Storjord den 19:de Juli. Det nordligste Sted, hvorfra jeg tidligere kjendte "denne Art, var Snaasen i nordre Trondhjems Amt (64° 12! n. Br.), men at den ogsaa skulde vise sig at forekomme paa ark- tisk Grund, var temmelig uventet. Efter hvad HAGEMANN har meddelt mig, optraadte den endog temmelig hyppigt, hvad der iaar ogsaa var Tilfældet sammesteds med Czdaria flavicinctata Hb., medens der forresten var us&dvanlig lidet at se af de ellers almindeligere forekommende Arter. Den hidtil kun fra Dovrefjeld kjendte Adela Esmarkella Wk. fandtes 8:de Juli af Pastor SANDBERG og mig i et större Antal Exemplarer blandt Yunzperus-Krattet paa Sydsiden af Vin- stervandet eller, som det ogsaa kaldes, Strömsvandet 1 det syd- östlige Hjörne af Jotunheimen. Den förste Opdager af denne hdialpine Art er SIEBKE, 1 hvis efterladte Samling forefandtes et Par Exemplarer af samme fra Fokstuen paa Dovrefjeld 5:te Juli 1861. Han henförte dem imidlertid til A. Degeerella, hvilket ogsaa var Tilfeeldet med de af mig i 1877 vid Kongsvold fundne Exemplarer, der ligesom SIEBKE's i Virkeligheden tilhörer A. Esmarkella. Begge Arter er hinanden saa overordentlig lige, at det er let at forvexle dem, men de forekommer neppe sammen noget Sted, da Æsmarkella er en hôüialpin Art, medens Degeerella vistnok udelukkende holder sig i de lavere Regioner. Kristiania, December 1887. REDOGORELSE ANGAENDE ENT. FORENINGENS INSEKTSAMLING FOR AR 1887. Som antagligen manga af Föreningens ledamöter icke torde hafva sig bekant, pa hvilken standpunkt denna samling befinner sig, kan en kort redogörelse därför har vara pa sin plats. Hon bestär ännu af hufvudsakligen svenska Coleoptera och Lepidoptera, och grunden dartill lades genom den pa arter rikhaltiga skalbagg- samling, som skänktes under lifstiden af framlidna statsrådet O. I. FÄnrzus. Kort därpå fick föreningen såsom gäfva af sin ordförande, professor O. TH. SANDAHL, emottaga en särdeles värdefull samling af skalbaggar och dagfjärilar, hopbringad af revisor J. W. ANKARCRONA 1 Karlskrona. Häruti inrymmes en mängd exemplar, de flesta 1 utmärkt skick, af en del sällsyntare arter, hvaraf manga framdeles kunna bortbytas mot andra, som för närvarande saknas eller dro för fataligt representerade. Seder- mera har tillkommit en samling insekter, som blifvit förärad af föreningens hedersledamot, f. d. fältläkaren, d:r P. A. EDGREN. Ett icke obetydligt antal insekter, tillhörande diverse ordningar och insamlade i stockholmstrakten af herr G. HOFGREN, har af nämde föreningsledamot öfverlemnats. Mindre samlingar, men af stort värde i anseende till en del arters sällsynthet, hafva lemnats af adj. J. A. AHLGREN (Kalmar), godsegaren C. MOLLER pa Vedelsbäck, sogneprest G. SANDBERG m. fl. Dessutom har föreningen förvärfvat sig värdefulla mindre samlingar genom kand. _A. S. Morronson, hr J. RUDOLPHI, m. fl. Under det gångna året öfverlemnades af fil. d:r S. E. B. HÖGMAN en mindre samling insekter fran Alingsästrakten, hvar- ibland må omnämnas Guorimus Varzabilis L. Genom entomo- 48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. logen C. P. J. PETTERSSON i Häslöf har förskaffats atskilliga rariteter fran Skane såsom Zabdrus Gibbus F., Anisodactylus Pseudo-aeneus DEj., Gaurodytes Nebulosus SCHJÖDTE, Dermestes Frischu Kuc., Hypocaccus Metallicus F., m. fl.; samt genom herr Jon. RUDOLPHI åtskilliga fjärilar, såsom: Argynnis Selene SCHIFF. af den nordliga, bleka formen, utgörande en 6fvergang till v. Hela Stor.; Pales v. Arsilache Esp., samt en Pales-hane fran Åreskutan, som kommer mycket nara, v. LSS He: PB Lapponica Srcr fran Are i Jämtland, Frigga Tunsc fran Delsbo i Helsingland och Thore Y. Borealis Srcr fran Åreskutans nedre sluttning, hvilken var. genom de stora, svartbruna fläckarne närmar sig hufvudformen; Aglaja L. fran Are, ganska mörk, men dock for ljus att vara den rätta ab. Aemzlia AcERBI; Militaea Dictynna Esp. fran Ljusdal (icke AZh. v. Corythalia som etiketten angaf), fullkomligt 6fverensstimmande med skånska exemplar; Oeneis Norna THNBG (icke Sore SCHN., som gifvaren trott) fran Enafors i Jämtland; Carterocephalus Stlvius KNocx fran Delsbo, Plusza Microgamma H»., Polyommatus Amphidamas ab. Obscura fran Delsbo; Zrebia Lappona Esp. med tvärbandet pa bakvingarnes undersida nästan omärkbart och därigenom stäende nära ab. Pollux Esp., samt Anarta Funebris HB. fran Enafors m. fl. De insekter, som för närvarande tillhöra föreningen, samt sadana, hvilka hädanefter skänkas eller pa annat sätt erhällas, komma att införlifvas med en enda samling, emedan eljest större utrymme skulle erfordras, än hvad tillgangarne medgifva att an- skaffa. Därför blir det nödvändigt att ompreparera, granska och etikettera snart sagdt hvart enda exemplar, hvilket kräfver bäde tid och arbete. Da det mäste vara ett Önskningsmäl, att denna samling ma blifva icke allenast sa rikhaltig som möjligt, utan äfven hallen pa ett sätt, som atminstone nagorlunda motsvarar nutidens fordringar, sa kunna icke felaktiga eller daliga exemplar dir inrymmas, så vida de ej utgöra de största sällsyntheter eller äro af värde hvad lokalen beträffar, hvilket torde bora har om- nämnas till välvilliga gifvares kännedom. En början är gjord att granska och ordna föreningens rik- haltiga samling af Coleoptera, men, i följd af andra göromål, har hittills medhunnits blott Cicindelider, och af Carabider de första slägtena till Dembidium efter THomsons uppställning. “sy rn ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS INSEKTSAMLING. 49 Detta artrika slägte är nu föremäl för mitt arbete under lediga stunder. Öfverflödigt torde kanske vara omnämna, att gäfvor till Föreningens samlingar tacksamligen emottagas, och kunna de sändas till undertecknad under adress Adolf Fredriks Kyrkogata ı5, Stockholm. Sven Lampa. LITERATURANMÄLAN. Entomologisk latinsk svensk ordbok af CLaES GRILL, löjtnant vid kongl. fortifikationen, ar titeln pa ett ı dessa dagar utkommet arbete, som, därom är anmälaren öfvertygad, skall blifva med glädje helsadt och emottaget af entomologiens alltmer talrika utöfvare och vänner i värt land. Det är nu 70 ar sedan MARKLINS Öfversättning af ILLIGERS Termi- nologi utgafs och denna, numera för Ofrigt mycket föräldrade terminologiska handledning, har sedan langa tider tillbaka endast undantagsvis kunnat erhallas genom den antiqvariska bokhandeln. Sålunda har det länge varit en liflig önskan hos hvarje i latinska spraket föga eller intet hemmastadd samlare eller forskare inom entomologien att erhalla en hjälpreda, som kunde sätta honom i stand att förstå de latinska artmärken och beskrifningar öfver insekter, hvilka förekomma i såväl nyare som i äldre entomolo- giska arbeten. En sådan hjälpreda har nu löjtnant C. GRILL med otvifvelaktigt mycket stort besvär sammanskrifvit och ut- gifvit till de svenska entomologernas, isynnerhet nybörjarnes tjänst. Vid ett hastigt genomseende af den lilla välkomna ordboken har anmälaren tyckt sig finna, att förf. på ett förtjänstfullt sätt lyc- kats lösa den ingalunda lätta uppgiften för en sådan ordbok. Det kan väl vara möjligt, att en eller annan kritiker skulle kunna påpeka, att det eller det ordet, den eller den termen äfven borde Entomol. Tidskr. Årg 9, H. 1 (1888). 4 50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. hafva upptagits, men man ma icke begära en absolut fullständig- het i ett sädant specielt ordboksarbete. Alla vanliga termer och uttryck, allt som är nödvändigt har upptagits, sa vidt anmälaren kunnat finna, och de latinska ordens motsvarande svenska uttryck äro rätt atergifna, utan någon onödig mängordighet. Det ento- mologiska latinet är icke något klassiskt Ciceronianskt latin, såsom förf. själf i förordet anmärker, och detta må icke för- glömmas vid bedömmandet af en sådan special-ordbok, som den i fråga varande. Till upplysning och gagn för dem, som äro alldeles obekanta med den latinska formläran, har förf. bifogat ett utdrag ur denna formlära, innehållande exempel på substantivers, adjektivers och pronominers deklination samt verbers konjugation, ett tillägg, som helt visst bör vara välkommet hos dem, för hvilka det är ämnadt. Till sist har förf. på ett par sidor redogjort för betydelsen af vissa adjektiv-ändelser och diminutiv-former samt förklarat meningen af vissa vid entomologiska beskrifningar begagnade sammansatta uttryck. Den lilla nätta, i typografiskt hänseende fint och vackert utstyrda ordboken kan med allt skäl varmt rekommenderas hos hvar och en, som icke är tillräckligt förtrogen med det latinska språket och de entomologiska latinska termerna, för att kunna reda sig utan en sådan. Man kan med full sanning på den- samma tillämpa en ofta uttalad och därför liksom utsliten mening: hon fyller verkligen på ett förträffligt sätt ett inom det entomo- logiska studiet länge kändt behof, och man har stor anledning att vara författaren tacksam för all den möda han nedlagdt på detta arbete. Ordbokens pris är 2 kr. och hon distribueras genom Ento- mologiska föreningens försorg. Reqvisitioner kunna adresseras till Entomologiska föreningen i Stockholm, 94 Drottninggatan. — Th. — ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST DEN 28 APRIL 1888. Den talrikt besökta sammankomsten hölls som vanligt 4 hotel Phoenix under prof. O. SANDAHLS ordförandeskap. Efter justering af protokollet för föregäende sammankomst och sedan ordf. helsat nya ledamöter samt för aftonen närvarande främlingar välkomna, tillkännagafs, att till ledamot af föreningen invalts pa förslag af konservator W. MEvEs: hr jägmästaren C. W. LUNDBORG (Tuna, Äby station). Det nyss utkomna häftet ı af Entomologisk Tidskrifts g:de årgång utdelades. Ordföranden fäste medlemmarnes särskilda uppmärksamhet pa den af löjtnant CLAES GRILL nyligen utgifna Entomologiska latinsk-svenska ordbok, hvilken är något utförligare anmäld i ofvan nämda h. I af Entomologisk Tidskrift för innevarande år. Prof. AURIVILLIUS höll ett sakrikt föredrag om den isynner- het för våra häggträd så fördärfliga malfjärilen Hyponomeuta Padella (Padellus L.), ur hvars larver och puppor framkläckts icke mindre än 6 olika slags parasiter, af hvilka 4 höra till olika grupper af steklarnes ordning, 1 till flugorna och 1 var en hyperparasit, som befanns vara en genuin Pteromalin. Prof. AURIVILLIUS förevisade en storartad och praktfull sam- ling af fjärilar från vestra Afrika, fångade och hemsända af föreningens nitiske ständige ledamot hr Fritz THEORIN, som se- dan 18 år tillbaka varit bosatt i dessa trakter och vid flera föregäende tillfällen hemsändt utmärkta samlingar af Lepidoptera och andra djur samt talrika etnografiska föremäl. Hr A. pa- pekade egendomliga förhällanden af dimorfism och härmning hos Entomol, Tidskr. Arg. 9, H. 2 (1888). 5 52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. honorna af vissa dagfjärilar i nu förevisade samling samt er- inrade om liknande förhällande med fjärilshonor af en fjäril fran Madagascar. Konservator Sv. LAMPA redogjorde sedan för de vackra fynd af icke mindre än 9 för Sverige nya arter af fjärilar, hvilka dir Ivar AMMITZBÖLL upptäckt i Kristianstad och dess omnäjd. En af dessa fjärilar är förut endast funnen i Norge, en annan endast i Finland. D:r AMMITZBÖLL'S varma forskningsifver inom ento- mologien har sålunda erhållit en välförtjänt belöning. Byråchefen J. Meves förevisade en för Sverige ny varietet, benämd v. rotundarza, hörande till den bekanta mätarefjäriln Cabera pusaria L. Lektor J. SPANGBERG redogjorde för uppträdandet inom in- sekter af svampbildningar, särskildt af arter hörande till svamp- slägtet Cordyceps. Rörande detta ämne uppstod sedan ett lifligt meningsutbyte mellan flere af föreningens medlemmar. Hr Emit HOLMGREN förevisade och demonstrerade 3 nya fjärilsaberrationer, nämligen 2 af Argynnis Aglaja L. och x af A. Adippe L. Den ena af de 2 förstnämda aberrationerna hade af hr H. erhållit namnet ad. Wimani, efter upptäckaren af den- samma, stud. C. Wıman i Upsala. Aberrationen af A. Adippe (ab. Varenii Hen) var af jägmästaren A. VARENIUS funnen a Lidingön sommaren 1885. Hr H. redogjorde äfven för fynden af sällsynta: arter af slägtet Szrer och visade en ur en hithörande arts puppa fram- kommen praktfull parasitstekel: Zhalessa superba, hvilken blifvit funnen i Södermanlands skärgård af hr HUGO Samze ius, elev vid skogsinstitutet. Ordföranden uppläste sedan en af lektor A. E. HOLMGREN insänd uppsats, hvari han redogör för sin iakttagelse, huruledes tillfälligtvis uppgräfda vattengropar (»bryor», Gotland) kunna blifva försedda med invänare, som icke själfva kunna förflytta sig länga sträckor öfver land säsom hästiglar, vatten-akarider o. d. Denna uppsats äterfinnes i detta häfte af Ent. Tidskrift. Öfriga under aftonen hällna föredrag skulle inflyta i tidskriften. Oskar Th. Sandahl. ee a i RESUMES. (Page 51 du texte.) O. SANDAHL: Reunion de la Société entomologique de Stock- holm le 28 avril 1888. Le Président, M. le prof. OÖ. SANDAHL, annonce la reception de M. C. W. LUNDBORG, maitre de la vénerie, comme membre de la Société. M. CHR. AURIVILLIUS fait des observations trés interessantes sur non moins de 6 différentes especes de parasites, vivant dans les larves et les chrysalides d’une microlépidoptère, #/yponomeuta Padella, si nuisible au Puter. Un de ces parasites était un hyperparasite (parasite sur parasite), appartenant aux Ptéromalines. Après cela, M. A. montre une magnifique collection de pa- pillons de la côte occidentale de l'Afrique, ramassée par M. Fritz THEORIN, membre perpétuel de la Société, qui demeure dans cette région d'Afrique depuis 18 ans, et qui est toujours un collaborateur très interessé dans l’histoire naturelle, spécialement dans l’entomologie, et aussi dans l’ethnographie. Déjà plusieurs fois il a envoyé des collections zoologiques et ethnographiques très riches à sa patrie, la Suède. M. A. fait observer des cas singuliers de dimorphisme et de »mimicry» chez les femelles de certains papillons diurnes dans la collection de M. THEORIN. M. Sven LAMPA mentionne la découverte intéressante de non moins de 9 espèces de papillons, nouveaux pour la Suède, trouvés par M. le Docteur Ivar AMMITZBÔLL dans les environs de la ville de Christianstad en Scanie, la province la plus au sud de la Suede. Un de ces papillons n’aété trouvé auparavant qu’en Norvège, un autre seulement en Finlande. 54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. M. J. Meves montre Cabera pusaria IL. var. rotundaria, nouvelle pour la Suede. M. J. SPÅNGBERG, donne un exposé des espèces du genre de Cordyceps, champignons parasites dans plusieurs insectes. M. Emit. HOLMGREN décrit 3 aberrations nouvelles de pa- pillons, 2 appartenantes à Argynnis Aglaja L. et 1 à A. Adippe L. Une de celles-la est nommée par M. H. aberr. Wımanı, en l'honneur de M. CH. WIMAN, étudiant à Upsal, qui l’a découverte. L'aberration d'Adippe (ab. Varent Hen) a été trouvée 1885 à Liding- ön (dans le Skärgärd) par M. A. VARENIUS, maitre de la vénerie. M. E. H. mentionne aussi que M. Huco SamzeLius, élève a l'Institut Forestier, a trouvé dans le Skärgärd de la Sudermanie la magnifique Hyménoptère parasite Zhalessa superba, vivant comme larve dans la chrysalide d'une espèce du genre de Szrex. Le président récite une observation de M. le Dir Auc. E. HOLMGREN concernant la mode de la transmission a des digues, occasionellement remplis d’eau, de sangsues, d’acarides d’eau et d'autres petits animaux, qui ne peuvent se transporter eux-mêmes de grandes distances par terre. On va retrouver ces discours dans le Journal entomologique de Stockholm. NYA RON OM MYRORNAS OMTVISTADE MED- LIDANDE OCH HJALPSAMHET AF O. M. REUTER. I sina intressanta Myrmecologiska studier II (Svenska myror och deras lefnadsförhällanden, i Bihang till k. svenska Vet.-Akad. Handlingar, band II, n:o 18, Stockholm 1886) säger dir ADLERZ pp- 134 ff.: »Medlidandet och hjälpsamheten mot sarade och 1 nöd stadda kamrater torde deremot (hos myrorna) starkt kunna ifrågasättas; * åtminstone äro de inga allmänt. förekommande egenskaper, om också isynnerhet de äldre författarne på detta område anföra talrika exempel, som mer eller mindre tydligt tyckas tala till myrornas fördel. LATREILLE t. ex. meddelar, att rufa-arbetare, på hvilka han bortryckt antennerna, omhändertogos af sina kamrater, hvilka slickade deras sår och derpå utgöto en droppe vätska. LEPELETIER DE SAINT-FAIRGEAU uppgifver, att hvarje sårad myra, som mötes af kamrater, af dessa bäres till boet. FOREL uppställer såsom allmän regel, att myror, som äro ‘ lindrigt skadade eller sårade, vårdas af sina kamrater, men när de äro vanmäktiga eller döende bortbäras de långt från boet, för att der lemnas att dö. Samma iakttagelse har enligt FOREL äfven gjorts af EBRARD. LUBBOCK anför en mängd försök, som han anstält för att utröna graden af myrornas medlidande och hjelpsamhet och af hvilka de flesta gifvit negativt resultat. Då emellertid i några fall båda dessa egenskaper tydligt fram- trädde i myrornas handlingssätt, gör han den berättigade slut- * Alla spärrningar gjorda af mig. 56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. satsen, att hos myrorna, likasom hos menniskorna, de individuela olikheterna hindra uppställandet af en allman regel for handlings- sättet. Samtliga de iakttagelser jag gjort tjena endast till att bekräfta denna slutsats och liksom LuBBOcK har jag funnit tydliga yttringar af medlidsam-hjelpsamhet vara ytter- ligt sällsynta». Han visar därefter att den vätska, man trott sig finna ut- gjuten på sårade antenner, härrör af såret själft och icke af de andra myrorna utgjutes därpå, utan tvärtom af dem uppslickas, såsom troligen egande någon angenäm smak; han har sett myror af Formica rufa behandla på detta sätt äfven en fiendtlig myras sårade antenn. Härefter anföras några prof på det kända förhållandet, att myror i allmänhet icke bistå hvarandra under striden mot fienden samt ytterligare ett exempel från ett fånget sanguinea-samhälle på likgiltighet mot drunknande kamrater. »Blott ett enda tydligt fall af hjelpsamhet mot en nödstäld kamrat har jag iakttagit», fortsätter författaren och anför nu en intressant observation beträffande en i mullen fastklämd Zaszus niger, som befriades af två kamrater, hvilka därvid ådagalade icke så ringa grad af intelligens. Sir JOHN LUBBOCK har gjort tre experiment med under till- tryckt jord fängslade Zaszus niger och ett med Myrmica rugt- nodis, men såg aldrig något försök af deras anhöriga göras till deras befriande.” Emellertid uppger Rev. W. W. F. WHITE, att han upprepade gånger sett F. sanguinea befria fängslade kamrater, och BELT har iakttagit ett fall, då en härmyra (Aczton hamata) såg en kamrat fängslad ett stycke från myrvägen och efter en stund dit med- förde omkring ett dussin andra, hvilka genast begynte arbeta på hans frigörande, ** Den förmodan lag nara till hands, att olika arter i ofvan nämda hänseende kunde förhälla sig olika och att medkänslan och hjälpsamheten i allmänhet vore starkare utvecklad hos äfven i öfrigt intelligentare species. Själslifvet är hos vära inhemska myror äfven betydligt mer utbildadt inom slägtet Formica, med * Ants, Bees and Wasps, Sixth Edition, pp. 102 o. 103. ** Romanes, Animal Intelligence, Third Edition, pp. 48 0. 49. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 57 undantag af den Laszus i manga hänseenden närstående F. fusca, än hos detta senare släkte, och det är anmärkningsvärdt nog, att Sir JOHN LugBock till föremål för sina för öfrigt ganska sinnrika försök sa ofta valt just F. fusca eller Laszus-arter. Senaste sommar var jag i tillfälle att göra en mängd expe- riment i och för utrönandet af medlidandet och hjälpsamheten hos vär vanliga stackmyra. Alldeles nära min bostad läg näm- ligen en stor 7#fa-stack; fran hvilken en rätt bred myrväg ledde till en gran. Vägen gick delvis öfver sandgrund, sa att alla myrornas rörelser pa det ljusa underlaget särdeles väl kunde observeras. Mina försök, för hvilka jag nu gär att redogöra, gjordes dels pa dessa ljusa fläckar af myrvägen, dels längre fram i själfva stacken." Försök med Formica rufa (L.) Foret, ras rufa L. 1. Den 19 augusti, en varm, solig dag, satte jag kl. 1,2 m. e. m. en 7#fa-arbetare under en 74 gram vägande sten midt pa den starkt trafikerade myrvägen och pa sa sätt betäckt af stenen att endast hufvudet och främre delen af thorax voro blottade. Flera myror passerade förbi och berörde den fångna med sina antenner, men sprungo åter sin väg. Kl. 1,3 m. kom en stor arbetare, lätt igenkänd på sin af bladlussaft fylda bak- kropp, och berörde på samma sätt som de föregående den fång- nas antenner, men i stället för att lämna denna och ga sin väg, stannade han rakt framför myran och stod orörlig en och en half minut, ehuru andra kamrater sprungo tätt intill och berörde * Stacken var synnerligen talrikt befolkad och individerna i hög grad växlande till storlek. Aldrig har jag förut sett en sådan mängd små arbetare som i denna stack. Såsom prof på olikheten af skilda individers storlek och vikt inom detta samhälle kunna följande tal anföras: I. Längd 3,3 mm.; vikt 0,9 mgr. 4. Längd 6, mm.; vikt 1,75 mgr. 2. N 4,3 >» PUITS > 5. » 6,8 > » 5,3 » ae HO > I ase? 6. RITRO > » 15,0 » Den betydliga viktolikheten beror till stor del på huruvida myran är fyld med näring eller icke. ADLERZ uppger längdförhällandet för denna ras till 6—9 mm., men individer af 4 mm. längd voro i nu omtalade stack alls icke sällsynta. + 58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. såväl hans, som den fängslades antenner. Därpå fattade han plötsligt tag i den fångnes ena antenn och fortfor ihärdigt att draga i denna under sju minuters tid, lämnande detta arbete blott ett par gånger för ett ögonblick. Emellertid hade talrika individer under tiden passerat stället och flere en kortare tid gjort små försök att biträda vid fångens befrielse, men de trött- nade snart och begåfvo sig åter sin väg. Kl. 1,6 m. kom dock ånyo en stor myra och fattade i den fångnes framben på mot- satta sidan om den af den förra fasthallna antennen. Kort där- efter infunno sig två arbetare af medelstorlek och gingo med hufvudet längre under stenens något ojämna kant, så långt de kunde nå den fria delen af myran, och drogo nu från någon kroppsdel, som jag dock icke i det läge jag stod närmare kunde bedömma. Den ena af dessa myror lämnade nu för ett ögon- blick sin plats och gick rundt om stenen till det ställe pa dess andra sida, som lag rakt emot det, där myran var fängslad, och stack dar hufvudet sa längt under stenen, hon förmådde. Strax därpå återvände hon. Dessa fyra myror fortsatte nu med sitt befrielsevärk, ända tills det kl. 1,114 m. lyckades dessa att lösgöra den fångna, som emellertid nu var fullkomligt maktlös och icke visade några tecken till rörelse. Den första stora till hjälp komna myran fattade då henne med käkarna från ryggsidan tvärs öfver thorax och be- gynte bära henne åt stacken till. Kl. 1,13 m. lemnade hon sin börda, liggande på rygg, och sprang af och an, men återvände efter 12 sekunder. Hon sökte denna gång fatta tag i den burna myrans hufvud (käkar?), men lämnade åter detta och drog henne från ena antennen. Efter en stund öfvergaf hon ater sin makt- lösa kamrat, som denna gång blef liggande på buken, men snart infann sig ånyo den stora myran, hvilkens alla rörelser jag noga följt, och sökte gripa tag i den andras hufvud, hvilket grepp dock snart öfvergafs, 1 det hon såsom en gång förut nu bar denna tvärs öfver thorax. Efter en liten stund försvann den stora myran åter, men återvände äfven nu och fattade denna gång tag i den burnas ena mandibel. Denna hade nu något kvicknat vid, i det hon visade tecken till rörelse. Ytterligare tvänne gånger aflägs- nade sig bäraren och återvände. Den burna visade hvarje gång, hon lämnades, allt tydligare lifstecken, i det hon långsamt rörde REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHEY. 59 antenner och ben. Dessa lifstecken hade, syntes det, bordt för- anleda bäraren att begagna sig af den vanliga bärningsmetoden af trötta kamrater, mandibel-bärningen, hvilken hon redan en gang försökt och flera ganger tycktes hafva haft för afsigt att försöka, men den ena gängen fattade hon likväl den sjuke vid antennen och släpade henne sälunda framät. Kl. 1,16 m. aflägsnade hon sig och kom nu icke mer tillbaka. En minut senare hade den skadade myran fullkomligt tillfrisknat och försvunnit pa vägen i virrvarret bland de andra fram och tillbaka springande myrorna. Under den tid, hon med ofvan anförda smä intervaller bars af den stora kamraten, var hon flera gänger, dä hon lämnats ensam, föremäl äfven för andra myrors uppmärksamhet, men af dessa gjorde blott ett par försök att fatta tag i henne, hvilket de dock snart Gfvergafvo, da den ursprungliga bäraren infann sig. 2. Kl. 2,40 m. betäckte jag en myra med samma sten och pa samma vag pa sa sätt att blott bakre delen af abdomen och bakfötterna voro fängslade. Innan ı m. hade en annan myra kommit tillstädes, korsade antenner med den fängslade, knuffade därefter med hufvudet mot ena sidan af dennas abdomen och lös- gjorde henne sälunda utan vidare möda. Den frigjorda myran sprang strax sin väg. 3. KI. 2,45 m. fängslades en annan pa samma sätt som föregående. Hon ansträngde sig af alla krafter att själf lösslita sig. En mängd myror passerade förbi, berörde helt flyktigt den fängslade, men sprungo äter ögonblickligen sin väg, utan att be- kymra sig om denna. KI. 2,49 m. hade hon befriat sig själf. 4- Kl 3,1 m. betäcktes en myrar med en sten af 54 gramms vikt pa sa sätt att endast en del af bakkroppen och bakbenen voro fria. Hon kunde pa detta sätt icke med- dela sig med de öfriga genom antennspråket. Flera myror kommo till, berörde den fängslades bakkropp och begåfvo sig ater sin väg. Kl. 3,4 m. kom en liten arbetare, berörde myrans bakkropp och fattade därefter tag i hennes venstra bakfot, dra- gande vid denna myran i riktning utåt vägen. Därpå upprepade hon samma manöver med högra bakfoten, men äfven nu utan resultat. Hon gick då med hufvudet så långt hon kunde under kanten af stenen på det ställe, där kamraten var fängslad och knuffade till dennes bakkropp, men utan resultat. Sedan hon 60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. litet öfver en minut sysslat harmed, lämnade hon den fångna, gick i motsats till öfriga lifligt kringlöpande myror med lång- samma steg utåt vägen, stannade ett par tre gånger, gjorde en tur tillbaka åt stenen till, men vände åter och sprang hastigt sin väg. Redan kl. 3,6 m. gjordes det andra all- varligare befrielse-försöket, äfvenledes af en liten myra. Samma beteende, dragning från bakfötterna, skuffning på abdomen just vid stenens kant. Denna lilla myra lämnade flera gånger stenen, sprang till i närheten gående individer, med hvilka hon yt- terst lifligt korsade antenner, samt återvände därpå och började ånyo sitt arbete, men utan resultat. Hon gjorde då en liten tur kring ena hörnet af stenen, satte sitt hufvud under detta, stannade därefter och stod nu omkring 7 å 8 sekunder orörlig samt lemnade därefter stenen och den fängslade myran, begif- vande sig utåt vägen med samma långsamma, liksom be- tänksamma gång som den förra. På detta sätt vandrade hon af och an i närheten under inemot en minut, men gaf sig därpå i väg med de öfriga hem åt stacken till. Kl. 3,9 m. gjordes det tredje allvarligare befrieise-försöket, likasom de förra gångerna också nu af en liten myra, som, äfven hon, arbetade enligt samma plan, som dessa. Men sedan hon funnit att detta ej lyckades, gjorde hon ett hvarf rundt om stenen, här och där skuffande med sitt hufvud mot dess kanter, och gick därefter sin väg, men likasom de båda förut nämda dröjde äfven denna länge i närheten, innan hon sprang bort, ehuru öfriga myror i den starka värmen sprungo ytterst lifligt till och från stacken. Mig föreföll det som om de nu omtalade myrorna likasom öfvervägt förhållandet, men kommit till det resultat att ingenting stod att göra och därför öfvergåfvo sitt värk. Några andra myror hade då och då bistått den sista 1 hennes befrielseförsök, men nästan genast åter aflägsnat sig. Kl. 3,114 m. anlände en medelstor myra och fattade tag i den fångnas högra bakben, från hvilket hon började draga. Kl. 3,12 m. bistods hon af en liten myra, som drog från venstra bakbenet. Då den använda stenens tyngd emellertid omöjliggjorde hvarje befrielse-försök, lössläppte jag själf- mant fången, som några ögonblick syntes maktlös: Den medelstora myran sökte under dessa i ena mandibeln fatta sin befriade kam- rat, men denna kvicknade plötsligt till och sprang själf sin väg. REUTER! MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 61 5. Kl. 4,27 m. fängslade jag ater en myra, denna gang ett stycke fran den allmänna myrvägen; jämförelsevis fa myror passerade stillet. Stenen var upprest pa sin blott fyra millimeter breda kant och myran var fängslad just vid kantens venstra hörn, där stenen var afhuggen pa snedden uppåt, sa att fången kunde ses såväl fran ena sidan, som framifrån. Abdomen, bakbenen och högra mellanbenet befunno sig under stenen. Fyra myror kommo, den ena efter den andra, i närheten, men fastän de sprungo pa icke mer än nägra millimeters afstand tycktes de icke fa sigte pa den fängslade. Kändt är äfven att myrorna äro yt- terst närsynta och att de mera observera föremälens rörelser, an deras former. Kl. 4,30 kom slutligen en medelstor myra till stället och inlät sig i ett längre antennsamtal. Jag anade genast att fangen här skulle fa en värksam hjälp. Den anlända myran började äfven draga i hennes venstra framben, men lämnade snart detta och gjorde en tur rundt om stenen, med sitt hufvud större delen af vägen undersökande dess kanter. Slutligen äterkom hon och fattade myran rakt fran sidan 1 venstra mellanbenet, dragande henne at detta hall. Därpä gick hon framför stenen och drog den fängna frän högra frambenet rakt framåt. Härefter lämnade hon åter sitt arbete, gjorde ånyo en tur rundt kring stenen och försökte bakifrån komma till sin nödstälda kamrat samt kom äfven nu från detta håll in un- der den snedt sluttande delen af stenens venstra kant till sidan af fången och grep tag i hennes här belägna mellanben, dragande detta rakt ut åt sidan. Dessa försök att genom omväxlande dragningar framåt och åt venster befria kamraten afbrötos af förnyade undersökningar af stenen, hvilka dock småningom upp- gåfvos, i det däremot arbetet med den fängslades lösryckande blef allt mera energiskt. Två gånger störde jag den ifriga be- friarinnan, men första gången gick hon blott några steg, hvarpå hon strax återvände, ånyo vidtagande sitt arbete. Den andra gången åter, då hon redan i tolf minuters tid alldeles ensam förgäfves ansträngt sig, gick hon först litet längre bort, vände ett stycke tillbaka, gick sedan tämligen långsamt åt venster från stenen och förblef på den vägen. Jag befriade den fångna, som själf formadde ga sin väg. 6. Kl. 7,7 m., då luften redan var svalare och myrorna 4 62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. icke fullt sa lifliga, fängslade jag en medelstor myra under en sten, vägande 8 gramm. Afven denna gang fängslades myran pa ett ställe nägra tum fran den allmänna straten. Tva myror kommo inom kort, korsade antenner med den fangna, gjorde hvardera ett hvarf rundt om stenen och sprungo sin vag. Andra gingo pa ett par millimeters afständ förbi den fängslade, men utan att det minsta bekymra sig om henne, vare sig sedan att detta kom sig af likgiltighet eller däraf att de icke märkte henne. Åter andra kommo till andra punkter af stenen, kröpo af och an pa denna, böjde har och där hufvudet under dess kant, men sprungo ej ett helt hvarf omkring stenen, likasom de myror, hvilka samtalat med fangen. Till kl. 7,17 m. hade blott tre myror 1 hvar sin tur helt lamt och hastigt dragit 1 nägot af den fängslades ben, men nu kom en liten myra, samsprakade och drog i ett ben ända till kl. 7,184 m. Genast, da hon lamnat fangen, infann sig en stor myra, som ovanligt lange kor- sade antenner med den nödstälde kamraten, men till min för- vaning med ens — alldeles tvärt gjorde helt om och sprang sin vag. Först kl. 7,23 m. anlände nu en medelstor myra, som värkligen pa allvar antog sig befrielsevärket och genom att draga den fängna frän fram- och mellanbenen turvis ät höger, venster eller rakt framät kl. 7,34 m. lyckades lösgöra henne. Hennes bakkropp hade emellertid under stenen blifvit fran sidorna hop- tryckt, så att myran, ehuru mellankroppen var oskadad, dock hade svårt nog att gå. Jag väntade då att befriarinnan skulle bära henne, men denna stannade blott en stund vid stenen och förde sitt hufvud under det ställe, där myran varit fängslad, samt sprang därefter sin väg. Erinrande mig d:r ADLERZ upptäckt att det egentligen är de stora individerna, hvilka hos F. rufa äro bärare, satte jag den skadade myran midt på myrvägen, 1 hopp att hon snart skulle erhålla hjälp af någon sådan. Flera myror, så stora som mindre, berörde henne med sina antenner, där hon låg på rygg, lifligt sprattlande med antenner och ben, till dess en medelstor myra slutligen fattade henne i den genom abdomens sammantryckning uppkomna kanten på buken och på detta sätt bar henne åt stacken till. Men bäraren bortskrämdes, då jag alltför mycket närmade mig. Inom kort ersattes hon dock af en ny, äfvenledes af medelstorlek, hvilken fattade den skadade på REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 63 alldeles samma sätt och släpade henne ett godt stycke närmare boet, tills jag borttog den sårade och gjorde slut på hennes lif. 7. Förutom ofvan anförda sex försök gjordes ännu några, hvilka så till vida misslyckades, att myran efter några minuters ifrigt arbete, liksom i försöket 3, själf befriade sig (stenens vikt i så fall 74 eller 8 gramm). I alla dessa fall kommo antingen inga andra myror tillstädes eller ock gingo de strax sin väg efter en helt flyktig antennkorsning. Ofvan anförda försök ådagalägga tydligen att medlidande och hjälpsamhet ganska ofta visades mot nödstälda kamrater. LuBBOCK har funnit att Lasius niger och Myrmica rugino- dis icke egna den minsta uppmärksamhet åt i närheten af ett honungsförråd fängslade kamrater, utan endast hängifva sig åt njutningen af honingen. För att utröna huru F. rufa skulle förhålla sig under dylika omständigheter gjorde jag följande försök. 8. Den 21 augusti, en kylig dag med molntäckt himmel, fängslade jag en myra på förut omtalade myrväg under en fuk- tad sockerbit, kl. 11,10 m. f. m. Några myror infunno sig ge- nast, men först kl. 11,13 m. kom en medelstor arbetare och begynte försöka befria den fångna. Kl. 11,16 m. fuktade jag ånyo sockerbiten uppifrån, då jag misstänkte att den icke var tillräckligt våt för att locka myrorna. Befriarinnan stördes där- vid, lämnade den fångna, gick några steg från sockerbiten, men återvände därpå inom en minut till denna och började, glöm- mande sitt befrielsevärk, slicka socker. Da jag kl. 11,40 m. nödgades aflägsna mig, hade ännu intet nytt försök blifvit gjordt att befria den fängslade myran, ehuru myror trängdes tätt kring henne och pa alla kanter omgafvo sockerbiten. Vid min aterkomst kl. 12,10 m. hade myran sluppit lös därigenom, att sockret rundt omkring ätits bort af de öfriga myrorna. 9. KI. 12,15 m. fängslade jag ånyo en myra under en an- nan sida af samma sockerbit. Andra myror begynte snart slicka socker alldeles invid den fångna, så nära att deras kroppar be- rördes, men helt och hållet okänsliga för kamratens nöd. Kl. 64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 1,20 m. hade ännu ingen myra gjort nägot befrielseförsök. Jag lössläppte da den fängslade. 10. KI. 4,18 m. (himlen klar, tämligen varmt, men bläsigt) fängslade jag under en fuktad sockerbit en stor, med bladlussaft full, till stacken hemvandrande myra och strax bredvid en dylik under en sten af 8 gramms vigt. Bada myrorna, hvilka hade hufvud och thorax fria, sutto som vanligt med vidt utspärrade käkar. Efter en half minut kom till den förra en stor hemåt vandrande myra, som inlät sig i antennspräk med den fångna. Denna fattade emellertid med käkarna hardt om den anländas antennplats, hvilket hade till följd att den sålunda emottagna myran af alla krafter drog bakut. Fran detta ögonblick till kl. 4,35 m. hade minst ätta myror kommit till stället, hvilka, utan att det minsta smaka pä sockret, alla en efter annan an- grepo den under sockerbiten fängslade. Dock säg jag dem ytterst sällan fatta i eller draga i nägot af dennas ben. De flesta rusade genast, redan pa ett par millimeters afstand fran stället med vıdöppna käkar och alla tecken till vrede, mot den fangnas hufvud och beto i detta eller ock i thorax. Tre myror sag jag sälunda fatta härdt tag i yttre sidan af den fängslades venstra mandibel, vända sig om öfver dennas thorax och, stô- dande sig därpå samt med de fyra bakre benen skjutande mot sockerbiten, försöka vända och vrida pa fångens hufvud. Tyd- ligen afsåg deras beteende att frigöra den andra myrans fast- hållna antenn och icke att lösa den ünder sockret fängslade. En myra sågs äfven draga i ena bakfoten af den i antennen fasthållna myran. Myrorna lemnade dock platsen, sedan de en hvar en a två minuter förgäfves fortsatt med sina försök. Da jag ett ögonblick sag bort, hade under tiden kl. 4,35 m. den i antennen fasthallna myran sluppit lös. Till den under sockret fängslades befrielse kommo strax därefter ater tva medelstora myror, af hvilka den ena fattade henne i antennen, den andra kröp med hufvudet under hennes undre sida, bet fast i höften af venstra mellanbenet och drog därifrån at sidan. Sedan tre minuter förflutit befriade jag myran. Hon bars nu, ehuru hon tämligen väl själf kunde reda sig, at boet till af den sist nämda hjälparinnan, som ömsom fattade henne i ena mellan- foten, ömsom i samma bens höft. Därpå lemnades hon, men REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 65 upptogs af en annan, som först fattade henne- i ena kanten af den under sockerbiten hoptryckta abdomen och sedan i ena mellanhöften. Under hela tiden, fran kl. 4,18 till 4,35 m., hade ytterst få myror smakat pa sockret, aldrig flera än tre på en gång, och de flesta gingo snart sin väg. De voro äfven vid denna tid till större delen stadda på hemväg, efter att hafva fylt sig med bladlussaft på den närbelägna granen. — Till den strax bredvid under stenen fängslade hade ingen befriarinna anländt före kl. 4,34 m. Då kom en myra, som angrep från sidan, men icke genom att fatta i ett ben, utan genom att knuffa med huf- vudet mot undersidan af den fångnas kropp. Strax därpå upp- repades samma manöver från motsatt sida, men därefter sprang myran sin väg. Ett par minuter senare anlände två andra myror, hvilka begynte med den vanliga dragningsmetoden. Jag blef nu afbruten i mina observationer och lössläppte myran, som själf sprang sin väg. — Da jag kl. 6,10 m. e. m. ånyo inspekterade sockerbiten, fann jag 14 myror slickande dess kanter. Den omständighet att i förevarande försök den under sock- ret fängslade förr uppmärksammades af ankommande myror, än den under stenen fångna, och att myrorna nu, 1 motsats till för- hållandet i försöken 8 och 9, icke synnerligen läto störa sig at sockrets närhet, manade till ytterligare iakttagelser. 11. Den 22 augusti vid klart, soligt och varmt, men na- get blåsigt väder, fängslade jag kl. 10,53 m. f. m. en stor, hem- atvandrande och med bladlussaft fyld myra med bakkroppen under en fuktad sockerbit. Därvid uppkastade hon bladlussaften, som bildade en liten våt fläck framför henne. Inom kort hade fyra myror infunnit sig, hvilka uppslickade saften, men, ehuru de därvid stodo hufvud mot hufvud med den fängslade, dock icke det ringaste bekymrade sig om henne, utan sedan de uppslickat allt som fans, dels sprungo bort, dels gingo till sockret och be. gynte slicka detta. Kl. 11 hade den fängslade myran befriat sig själf från det smältande sockret och dessförinnan hade blott två myror försökt hjälpa henne, men liksom i försöket 10 blef den ena af den fångna gripen och fasthållen i antennspetsen. Några af de till stället anländande försökte äfven nu åtskilja dessa två myror ungefär på samma sätt som i försöket 10, men icke med så tydliga tecken till vrede. Efter 13 m. var 66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. äfven den angripna befriad och gick längsamt omkring en tum ned åt vägen, dir hon stannade och med alla ätbörder tydande pa smärta begynte slicka sin antenn och ansa den med fram- benens kamapparat. Först efter nära tvä minuter sprang hon bort. 12. Jag tog nu samma myra, som befriat sig fran sockret, men under tiden af sin fangenskap fatt sin bakkropp alldeles tillplattad samt äfven förlorat all den bladlussaft, hon hade att fora hem, och fäste henne med en genom abdomen stucken insektnäl i myrvägen nägra tum frän sockret. Här höll jag henne fängslad under tio minuters tid. Därunder väckte hon i icke ringa grad de förbigående myrornas och isynnerhet de sma indi- vidernas uppmärksamhet, men de flesta vände sig till hennes ab- domen, som de slickade, antagligen emedan den genom berörin- gen med sockret blifvit söt. En och annan myra inlät sig dock äfven i antennsamtal och drog i ett af den fängnas ben eller rörde med käkarna vid nalen. Jag fästade da nälen lösare pa samma ställe, sa att den vid myrornas beröring tydligen skakade hit och dit, och jag sag nu en liten myra stiga upp pa bak- benen, gripa tag i nälen ungefär 4 mm. Ofver dess fästepunkt och bita i densamma, sä att nälen lutade än ät ett, än ät ett annat hall. Tydligen väckte således den pa detta sätt fångna myran uppseende, i det stundom fyra å fem individer på en gång undersökte henne, och hos några medlidande, men detta var dock af snart öfvergående art, emedan ingen af dem, hvilka stannade och gjorde något försök till hjälp, dröjde längre än högst ett par minuter på stället, oberoende däraf om de voro på väg till eller från stacken. 13. Jag flyttade nu nålen med den i bakkroppen genom- stuckna myran så nära sockerbiten, mot hvilken myran vände hnfvudet, att hennes antennspetser nästan vidrörde denna. Myran förblef stående på detta sätt under de 10 minuter, jag höll henne här, med antennerna nästan orörligt utsträckta mot sockret. Då jag ett ögonblick förde henne fram till sockret, begynte hon strax slicka detta. Jag stälde henne därpå åter några millimeter från sockrets kant, för att se om de förbigående skulle bry sig mera om henne eller sockret. Men under dessa tio minuter tycktes en synnerlig brådska hafva fattat alla myror, sockerbiten stod än orörd, än besökt af blott tre å fyra individer, och förbi REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET., 67 och öfver den fängslades kropp löpte myror pa vig fran, men isynnerhet till stacken. Jag erhöll därför intet resultat af detta försök. 14. Samma myra fästes nu med nälen genom abdomen pa andra sidan af sockerbiten, pa ungefär tre millimeters afständ fran denna och med bakkroppen vänd emot sockret. Hon rörde nu lifligare pa antennerna, da myror sprungo förbi. Inom ett par minuters förlopp hade en del af de förbigäende börjat syssel- sätta sig med henne och äfven nu utgjordes dessa af smä myror eller det mindre slaget af medelstora. Kl. 11,23 m. inlät sig en helt liten myra i samtal med den fångna, gick därpå till dennas abdomen, undersökte säret och det genomstuckna stället samt sprang nu uppför nälen, ända till dess topp, dar hon en liten stund blef sittande. Härpä begaf hon sig ånyo ned, korsade äter antenner med den fängna och vandrade därefter tillbaka uppför nålen, har och där bitande i denna. Då hon än en gång gick ned, möttes hon af en annan litet större, som korsade antenner med henne, och en stund sprungo nu båda myrorna upp och ned för nålen, tills blott den större dröjde kvar, begaf sig ned till den fängslade, samtalade med antennerna och sprang åter upp. Efter några ögon- blick försvann äfven hon och strax därpå, kl. 11,27 m., hade två myror, som under tiden rifvit om den fängslades bakkropp, lyckats lösslita denna från nålen och drogo nu den befriade, ehuru massakrerade myran, den ena från en antenn, den andra 1 ett ben från stället. Båda voro af det större slaget små ar- betare eller det mindre slaget medelstora, omkr. 5 mm. långa. Den ena af dessa lemnade nu myran, den andra fattade henne i abdomen och bar henne åt stacken till. — Vid den tid, myran befriades, funnos 6 myror slickande på den tätt bredvid stående sockerbiten. 15. Då jag misstänkte att sockret måhända icke hade nog stark lukt för att draga myrorna till sig, satte jag kl. 12,50 m. en i kaffe doppad sockerbit på myrvagen.* Vid hvart sitt hörn af denna fäste jag med en genom abdomen stucken nål en myra, nämligen två små myror, den ena kommande från, den andra * Det må dock lämnas därhän om sockret därigenom starkare afficierade myrornas luktsinne. Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. 2 (1888.) 6 68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. gaende till stacken, och tva stora under samma förhällanden in- fangade individer. Samtliga befunno sig ungefär 4 mm. fran sockret. Inom ett par minuter slickade rätt manga myror pa sockret. Men också de pa ofvannämda sätt fängslade myrorna tilldrogo sig stor uppmärksamhet. Under de 35 - m., jag nu oafbrutet iakttog dem, var alltid någon föremål för ifriga befrielseförsök. Ofta voro tva a tre myror samtidigt sysselsatta med hvarje af de fangna. De sma, likasom de stora, biträddes i lika grad af stora, som af sma kamrater, hvilka än ryckte i något ben eller refvo i den fangnas bakkropp, än ater med sina käkar angrepo nålen tätt öfver den fångna eller stun- dom, ehuru sällan, gingo högre upp för nålen, likasom under- sökande denna. Ofta togo de med sina bakben stöd af nålen och stodo med hufvudet nedåt, ryckande på den fångnas thorax, men än oftare fattade de med käkarne i någon del af den fängs- lade och stödde sig med bakre benparen mot själfva sockerbiten. En gang sag jag ej mindre än sju myror pa detta sätt använda sockret sasom stöd, under det sam- tidigt endast fem ato däraf. En annan gang sag jag en myra ga fran en fånge till sockret, smaka därpå, men återvända till sitt öfvergifna befrielsevärk. Vissa tider stod sockret alldeles orördt af myror, medan strax bredvid dock alltid någon af de fängslade var föremål för de andras befrielseförsök. Då jag efter en stunds bortovaro kl. 2,35 m. återkom till stället, fans af de små individerna intet mer än abdomen kvar och med denna bråkade allt ännu en myra." De två stora myrorna däremot voro fortfarande hela och föremål för befrielseförsök. Tolf myror åto af sockret. 16. Ofvanstående försök visade att närvaron af sockret icke hindrade myrorna att bistå sina fängslade kamrater och hafva sålunda gifvit ett resultat, afvikande från det LUBBOCK er- hållit genom experiment med Zaszus och Myrmica, hvarvid honung af honom användts. Antingen var säledes förkärleken hos /. rufa for söta vätskor icke en sa allt uppslukande passion, + Antagligen hade befrielseförsöken blifvit så häftiga att den fängnas kropp afslitits. Ändamålet med den kvarsittande bakkruppens lösgörande var åter må hända att bringa denna till afskrädeshögen (begrafningsplatsen), eller rensa vägen från obehöriga obstakel, REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 69 som hos dessa arter, eller ock förmådde icke sockret utöfva en lika stor dragningskraft som honungen. For att utröna dessa förhällanden stälde jag kl. 1,53 m. en 1 vatten fuktad sockerbit vid roten nedanför ett af L. nzger besökt träd och kl. 1,57 m. en dylik strax utanför en Öppning till ett F. /usca-näste. Pa bäda ställena, isynnerhet pa det senare, syntes till följd af den torra och för dessa arter föga gynsamma väderlek, som varit rådande, blott högst fa individer i rörelse. Kl. 2,30 m. funnos på den förra sockerbiten likväl 26 Zaszus och kl. 2,32 m. på den senare 9 À. fusca. Vid min återkomst till F. rufa-vägen slic- kade 12 individer sockret, men på detta ställe var biten dubbelt större och trakten däromkring till en qvadrattums yta passerades enligt beräkning i minuten af 70 myror, under det knappast lika många under hela tiden, 37 minuter, gått förbi Laszus-biten och icke ens en tredjedel af antalet under 33 m. fått sigte pa Jusca-biten. 17. Da det häraf syntes framga att förkärleken för söta vätskor icke var lika stark hos /. rufa, som hos F. fusca och ' isynnerhet hos Z. nzger, ville jag försöka huruvida denna myras Le lie el ses | 4 me ' VF medlidsamhet för en fängslad kamrat äfven vore ı stand att ut- härda en jämförelse med hennes intresse för och begärlighet efter animalisk föda. .Jag fäste därför kl. 2,36 m. en paralyserad nattfjäril-larv, som jag tagit från en Ammophila, midt pa myr- vägen förmedels tvänne nålar. En af de nålar, hvarmed larvens ena ända var fästad, fängslade tillika en af de redan förut om- talade, på detta sätt fasthållna stora myrorna. ‘Tre millimeter från larven hade jag fästat den andra genomstuckna qvarlefvande myran. Jag stannade till kl. 3,15 m. på platsen. Under denna tid hade intet försök blifvit gjordt att befria den myra, som var fästad i nålen vid larvens ena ända och blott ett par tre alldeles flyktiga -fors6k till hjälp hade gifvits den andra myran, under det talrika individer voro sysselsatta med larven. 18. Medan jag höll på med ofvanstående experiment, fann jag att en mängd myror infunnit sig på den plats, där socker- biten förr stått och där sanden nu var genomdränkt af smultet socker. Jag försedde platsen med yttermera upplöst socker och genomstack därefter en myra, hvilken jag kl. 3,45 m. placerade midt i den af den söta lösningen genomdränkta sanden. Efter 70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 8 m. begynte dock en därvarande myra rycka om hennes abdomen, medan en annan bet i nålen. Ett par minuter därefter fattade en myra ånyo tag i hennes bakkropp. Den dem omgifvande upplösta sockervätskan hindrade dem sålunda icke att tänka på sin nödstälda kamrat. Jag flyttade nu denne tätt invid fjäril- larven. Här vände sig myran själf rundt omkring på nålen och bet fast i en af larvens abdominalfötter. Hennes genomstuckna abdomen väckte emellertid en till stället kommande myras upp- märksamhet, i det denna ett ögonblick begynte vrida därpå och slicka kring hålet, men strax därefter begaf äfven hon sig till larven. Då under nu följande 17 minuter inga vidare be- frielseförsök, oaktadt de mycket talrikt närvarande myrorna, yppat sig, frigjorde jag den fångna, som själf, ehuru tämligen långsamt sprang sin väg. Ett par myror, som mötte henne, un- dersökte med antennerna hennes genomborrade bakkropp och förde tungan till hålet, för att slicka detta, vare sig detta sedan skedde för att få såret att helas eller emedan någon därifrån ut- sipprande vätska lockade dem. Sir JOHN LuBBock berättar att han anstält åtta försök med i vatten en längre tid doppade och synbart drunknade Laszus niger, dem han nedlagt på en af deras anhöriga besökt väg, men att de i intet enda fall på minsta sätt uppmärksam- mades af dessa senare, ehuru han observerade dem i tre qvart till en timmes tid. Beträffande sålunda dränkta individer gjorde jag följande försök med F. rufa. 19. Den 22 augusti kl. 6 e. m. nedlade jag på vägen två _ af stackens egna myror och två /. fusca, hvilka alla jag i 20 m. hållit i vatten. De föreföllo nu drunknade och lågo orörliga på vägen. Inom två minuter voro de alla uppmärksam- made. Några myror gingo och ströko med sina antenner öfver de egna drunknade individerna och efter en liten stund fattades dessa, sedan de kommit i lämplig ställning, af hvar sin medel- stora myra tvärs öfver insnörningen mellan pro- och mesonotum och med hufvudet riktadt mot bäraren samt buros på detta sätt åt stacken till. De dränkta F. fusca angrepos i början af två till tre myror, hvilka en hvar drogo i ett ben eller en antenn. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 71 Pa detta sätt behandlades de ungefär fem minuter, da den ena af dem började kvickna vid och bet sig fast i en af de släpande : myrornas bakben. En tväkamp uppstod, som slutade med främ- lingens nederlag och denna bars därefter åt stacken till af den segrande myran, fattad tvärs öfver pronoti bakkant och med huf- ‘vudet vändt från bäraren. Den andra F. fusca släpades af två myror åt sidan af vägen, där en utplundrad och öfvergifven _ Lasius flavus-tufva fans, och den ena af de släpande myrorna sökte draga henne in i ett af de hål, som numera ledde in till denna sandtufva, som annekterats af 7#fa. Min uppmärksamhet drogs nu åt annat håll och då jag sökte återfinna henne, var det mig ej mera möjligt. 20. KI. 6,45 m. nedlade jag på vägen två på samma sätt doppade rufa från egen stack och två pratensis och stälde dem så att en rufa och en pratensis lägo alldeles invid hvarandra. De flesta förbigående myror kommo till och sprungo under- sökande de drunknande, omväxlande från den ena till den andra. Men redan inom två minuter befunno sig 4 å 5 myror sysslande kring pratensis, hvilka de drogo i antenner och ben. De fördes på detta sätt åt stacken till, ehuru mycket långsamt, då den ena myran drog hitåt, den andra ditåt. Småningom minskades dock antalet, så att blott två myror släpade hvar sin främling, då jag _kl. 7 upphörde att observera dem. Den ena af de egna myrorna åter fattades kl. 6,48 m. af en medelstor myra, som bar henne hemåt, gripande henne så länge jag såg dem i högra höften. Den andra fick åter ligga ohulpen på platsen ända till kl. 6,59 m. eller under hela 14 m. tid. Härunder hade visserligen några myror med sina antenner undersökt henne, vändt henne på sida från det hon legat på rygg, och någon gång gjort ett öfvergående försök att fatta tag i henne. Slutligen kom en medelstor myra och drog henne från ett ben. Den afsvimnade kvicknade emellertid inom några ögonblick till och stretade emot så mycket hon für- mådde, tills hon lössläpptes och själf sprang sin väg. 21. Kl. 7 nedlade jag på vägen två F. sangvinea, döfvade med eter. Inom en minut voro äfven de observerade och _ burna åt stacken till på samma sätt som pratensis i förra försöket, ehuru nu högst 2 à 3 myror samtidigt sysslade med dem. Två skilda gånger såg jag en mindre myra komma mot hufvudet af den 2 72 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. släpande sangvinea, men plötsligt med alla tecken till fôr- skräckelse rygga nagra steg tillbaka och därpä hastigt ila sin väg. Men andra visade ingen sådan fruktan för den döfvade fienden och inom tolf minuter befann sig denna nära en half meter närmare stacken. De bärande eller släpande individerna voro stora eller medelstora, aldrig smä. Af försöket 20 syntes det säsom om det icke skulle hafva varit fullt lika angeläget för myrorna att värda sig om sina egna drunknade, som att bortsläpa de främmande, och säsom om sä- ledes känslan af hat skulle äfven hos /. rufa öfverstiga den af medlidande. Detta har nämligen Sir JoHN LUBBOCK funnit vara onekligen fallet med de F. fusca, han iakttagit, i det han fann att myrorna åto sig genom musslinslocket in i en ask, hvari han inneslutit individer från ett främmande näste (ehuru af samma art), och dödade dessa, men togo under åtta dygn icke den min- sta notis om de tätt bredvid på samma sätt fängslade anhöriga.” Med anledning häraf företog jag följande försök. 22. Jag tog den 23 augusti lådorna. fran tvänne vanliga tändsticksaskar och betäckte dem med förut i vatten uppmjukad hvit stramalj eller trådtyll, nog gles för att inneslutna myror kunde ses därigenom. Däremot voro maskorna icke så stora att antennerna kunde stickas ut eller in genom dem. I den ena asken fängslade jag 10 7#fa och i den andra lika manga san- gvinea. Stramaljens ränder fästades väl med gummi arabicum vid lådornas kanter och de båda askarna stäldes kl. 9 f. m. i stac- ken tätt invid hvarandra och emellan två stora ingångar till nä- stet på dess södra sida. Kl. 11,29 m. voro ungefär lika manga, 4 å 5, myror på hvardera ladans lock. Kl. 12,30 m. sags 1 myra bita pa locket af 7wfa-asken, under det icke färre än 12 ifrigt beto på sangvinea-askens stramalj. Nu, likasem senare, medräknas icke de myror, hvilka tillfälligtvis sprungo öfver den ena eller andra asken, utan blott de, som beto 1 stramaljlocket. På locket af rwfa-asken hade myrorna begynt samla stack- material. Kl. 4,22 m. bet ingen på 7#fa-, men 10 pa sangvinea- ‘plc. €: pp) 104s 10, 105: REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 73 locket; stackmaterialet pa det förra ökadt. Kl. 5,30 m.: ingen bitande pa rzwfa:locket, men 4 dit släpande stickor; 9 stora, medelstora och sma myror bitande pa sangvznea-locket, där nu äfven fans obetydligt stackmaterial. Jag undersökte nu lädorna och fann alla sangvznea fullt rörliga och lifliga, men alla rufa — döda! Den starka hettan i middagssolen hade antagligen dödat denna art, som syntes mindre härdig an sangvınea. Den tanken föll mig nu in att det på 7#fa-lädan hopade stack- materialet mähända hade blifvit dit hopbringadt för att skydda de inneslutna anhöriga mot de stickande och dödsbringande sol- strålarna. Försöket, som måste anses misslyckadt genom 7#fas för tidigt inträffade död, mäste därför förnyas och hänsyn tagas äfven till denna sistnämda fräga. Jag kvarlemnade därför san- gvinea-ladan och flyttade den endast till ett skuggigare ställe pa stacken. Da jag följande dag kl. 8,30 m. äterkom, voro dessa myror ännu vid lif och sprungo omkring pa inre sidan af stra- maljlocket, pa hvars yttre sida 15 rvzzfa befunno sig, sysselsatta med försök att genombita detta. Jag nedlade nu tätt invid pa samma skuggiga plats en dylik låda, inneslutande 10 af stackens egna myror, hvilka likaså höllo sig på stramaljens insida. Resul- taten af mina observationer voro: Kl. 11,40 m.: 5 pa rufa-, 18 på sangvinea-locket, » 5:39 > 3 » » I4 » » » » PO rs Pe AU > » i> » » » 730) 2 » TO » » Den 25 aug. kl. 9,30 m. f. m. besökte jag ater stället och fann nu ingen myra bita pa 7#fa-, men 5 pa sangwinea-löcket. 5 rufa och 2 sangvinea hade under natten dött inne i lådorna. Kl. 10,30 m. bet ingen pa rz/a-, men 4 pa sangvıinea-locket. Under hela tiden frän kl. 8,30 m. föregäende dags morgon eller hela tiden asken stätt pa den skuggiga delen af stacken, hade intet material blifvit släpadt pa stramaljlocken. Jag flyttade nu lådorna pa stackens södra, solbelysta sluttning. Dagen var mycket varm och solen brinde het. Stacken lag alldeles fri mot en landsväg i söder. Kl. 12 sprungo 15 myror af och an pa sangvinea-locket, men blott två beto däri; dessa voro dock i fullt raseri. Pa 7#fa-locket sprungo 4, men ingen bet däri; pa 74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888, detta lock var däremot ater samladt en betydlig mängd stackmaterial; helt litet sådant fans äfven pa sangvinea-locket. Kl. ı sagos alls inga myror ute pa stacken, utom pa dess dju- past i skugga liggande ställen, pa locket till askarna fans sälunda. icke heller nagon enda myra, men nästan allt stackmateria- let var öfverfördt fran sangvinea- till rufa-locket,. som var än mer än förut täckt med stickor och barkbitar. Jag undersökte nu myrorna i bäda lädorna och fann dem samtliga — döda. Det starka solbaddet hade följaktligen gjort slut på. deras lif. Men pa mig trängde sig allt mer frågan om stack- materialets hopande på 7#fa-locket värkligen egde rum i afsigt att mot faran att dödas af solen skydda de fångna vännerna, eftersom pa sangvinea-locket fans intet, eller så godt som intet täckande material och eftersom sådant icke släpades på locket under den tid, lådan stod i skuggan. Jag nedlade därför åter senare lådorna med de däri liggande döda myrorna bredvid hvar- andra på den mest solbelysta delen af stacken, utanför hvar sin trafikerade ingång till denna, för att se om myrorna ännu skulle fortfara att hopa stackmaterial på 7#fa-asken, såsom på förmid- dagen, da dennas. invånare ännu lefde. Kl. 6,15 m. e. m. funnos pa bada ladorna tre helt sma barkflisor och under mitt 10 minuter langa uppehall vid stacken bortbars en af dessa fran. sangvinea-locket; pa detta beto under denna tid två a tre, pa rufa-locket inga myror. Kl. 7,15 m. var stackmaterialet pa loc- ken icke förökadt, en myra sags häftigt bitande pa sangvznea-, ingen pa rwfa-locket. KI. 8: stackmaterialet icke Okadt, inga myror pa lädorna, stackens befolkning i hvila. 23. Den 26 aug., en varm dag, men med molntäckt him- mel, satte jag utanför en starkt trafikerad ingång pa stackens. södra sida tätt intill hvarandra tre pa ofvan beskrifna sätt prepa- rerade lädor (A, B, C), i den ordning att A, som inneslöt 8 myror af stackens egen befolkning (rz/a-lädan) stod just invid ingången, C, inneslutande 8 sangvinea, längst därifrån och B, som var alldeles tom, midt emellan de båda andra. Jag obser- verade nu lådorna hvarje timma, med följande resultat, hvarvid inga tillfälligtvis på lådan springande myror medräknas, utan talen utvisa det antal, jag för hvarje gång under 10 minuters fortsatt observationstid fann i medeltal bita på locken. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 75 » hs . Antal stickor, bark- Ss onen, u par Looe berg ap a Väderleksförhällanden: A. B. C 9,30 m. f. m rs Oo, 35 17 its 0; himlen molnbetäckt. 10,30 » .» 3, 0, 9; I, 0, 33 2 = 11,39 > » 4, O, 4; 3, 15 2: » > 12,30 » €. m 5 0, 6; Fi 5, 7; klart, solsken. 1,30 » » 2, 0, 5; 4, 2, re » » 2,302» Så o, a 6, 4, 3; » » 3,30 > » 5; Oo, 7; O, O, Oo; » » 4,30 > > 6, 0, 9; Ge 2 25 > » 5,30 >) » 7 0, 9; 5, 2 2; molnig himmel. ER SR oO, 2 5, 0, 3; strömoln, svag solbelysning. Ho: =O, 0, I; 9, 6, 35 » solen gätt ned. Bos. vs FiO, Oo, Gi Tire De 4; klart manljus. Summa 37, 0:17 005: 2353, 0.28, 3:30. Dividera vi ofvan erhallna summor med antalet observations- tider, finna vi att under det o myror beto pa locket till B, i medeltal 3 beto pa locket till A (rzfa-) och 5 pa locket till C (sanzvinea-lädan). Detta resultat Gfverensstimmer så till vida med mina tidigare observationer, som allt ännu ett större antal syntes sysselsatta med fienderna, 4n med vännerna, ehuru nu fiende- lädan (C) stod längst borta frän den trafikerade stackingängen. * De resp. medeltalen för det till de olika lädlocken släpade stack- materialet ater blir for A (rufa) 4, 4, för C (sangvinea) 2, 5 och för B (den tomma lädan) 2, 3, hvadan myrorna syntes sträfva äfven nu att framför andra betäcka den läda, som inne- slöt deras egna. Emellertid brände solen denna dag pa långt "när icke så hett, som de båda föregående gångerna och arbetet var icke nu under middagstimman instäldt i stacken. Om aftonen, kl. 8,30 m., voro äfven ännu alla de instängda myrorna vid fullt lif. Kvällen var mänljus och myrorna i rörelse, omkring fem af dem spatserade på hvardera lådan, men jag såg numera ingen bita i locket. — Den 27 aug. kl. 6,30 m. f. m. besökte jag stacken. Inga myror sägos nu bita på ladlocken, men pa locket till r#fa-asken voro hopsamlade 33, pa de öfriga lädornas lock däremot inga stickor eller flisor. Stramaljen var genomfuktig och + Äfven må i förbigående anmärkas att myrorna pa 7#/a-lädan nästan hela tiden beto på ett enda ställe, där slutligen fem, sex myror ej sällan voro samlade, hvaremot angreppet på sargvinea-lädan icke skedde sa systematiskt, utan än här, än där på spridda ställen. 76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. myrorna inne i askarna lago i dvala, visande blott svaga tecken till rörelse. Hade stackmaterialet pa 7#fa-lädan denna gang blifvit ditbragdt, för att skydda de inneslutna kamraterna för nattkylan? Först kl. 11,30 kunde jag änyo besöka mina myror. Pa locket till A beto 3, pa B och C ingen myra. Jag under- sökte dä lådorna och fann alla myror iC (sangvinea) döda, i A däremot funnos talrika lefvande myror, hvilka ätit sig in genom papperet i ett af bottnens hôrn. Da jag öppnade lädan, sag jag dir 5 döda rufa ligga i ett hörn och af de utskyndande my- rorna buro två hvar sitt lik i munnen. Intet stackmaterial hade nu släpats på locket. Nattfukten hade denna gång, likasom den starka hettan i försöket 22, gjort slut på de instängda myror- nas lif. | 24. Den 28 augusti upprepade jag ånyo försöket. Lådan A innehöll 8 rufa, C 8 sanguinea och B var alldeles tom. Denna gang stälde jag C närmast till en ingang och A längst bort fran denna. Resultatet blef: Observationstid Antal myror Antal stack- Bee material * Vaderleksforhallanden. 5 B. Cc 9,30 m. f. m ci Os SO. O0: 1; klart, blåsigt, stället beskuggadt. 10,30 >» » SL OT One AS: » > » snedt belyst. T1,30 >» > HO; OMS "RO; SE 112% » » » täml.rakt » 12.3079. Cons et QO AS 21.1.2175, AO MOINE » > Svagt » 300) * > TREO A SAN AO, AN 2s ASOLO EE » fullt » 2,50 91 5% GO AB TA » » » » > 3,30 » » Ts RO 29572 ARON OO » » » täml. snedt » 4,30 » » SREMO ee 16 63, 120; » » » ganska » » 5530» oh TROIE RO TON TS: » » » svagt » 6,30» » 9,020, 283: Ow 765 B80) emilee. 7,30 » > OO WAL OOO aS SG » S sol 2% ETC, MIO SO 0. 106-2170, monies Summa 72, 0, 36. Utslaget af detta försök blef, säsom synes, ganska oväntadt. Dä jag kl. 8,30 sista gängen besökte stacken, fann jag nämligen lådan C (sanguinea!) nästan alldeles betäckt samt B (den tomma lådan) till nära 2 af lockets yta öfverhöljd med stackmaterial, hvaremot ater locket till A (7wfa) var alldeles bart. Stack- materialet ökades dessutom, säsom synes, oberoende af tempera- * I detta försök borttog jag icke für hvarje gäng det hopade materialet, likasom förra gängen, utan lät detta fritt ökas utan afbrott. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 17 turförhällandena, nägorlunda likformigt under de pa hvarandra följande timmarna. Jag mäste därför uppgifva den tanke att det samlades till skydd för de inneslutna vännerna, som genom füre- | gående försök fått ett visst sken för sig. Emellertid har jag icke velat utelämna mina anteckningar öfver denna omständighet, då den måhända ännu icke kan anses fullt utredd. De få därför kvarstå till den betydelse, de kunna ega. — Men resultatet af förevarande försök afviker äfven i ett annat afseende från det förra, i det medeltalet af angripande myror (summan myror divi- derad med antalet observationstider) nu blifver 6 (mot förra gån- gen 3) för rufa- och 3 (mot förra gången 5) för sangvinea- lådan. Resultatet blir sålunda rakt motsatt, något ganska ovän- tadt, da sangvinea-lådan i detta fall dock stod närmast den tra- fikerade ingången och 72/a-lådan längst därifrån. 25. Den I september upprepade jag åter experimentet un- der något annan form. Jag fann nämligen, att stramaljen var för hård, för att myrornas käkar på länge skulle förmå sönder- slita densamma och jag betäckte därför lådorna med lock af papper, tätt genomstucket med en grof nal. I ena lådan, A, lade jag 10 rufa, 1 den andra, B, 10 sangvinea. Vid de förra för- söken hade jag först några minuter döfvat myrorna i vatten, för att lättare kunna lägga dem i askarna, men, fruktande att de därigenom måhända kunnat förlora något af sin möjligen speci- fikt karakteristiska lukt,* insläppte jag dem nu direkt fran de resp. bona genom ett hål i papperslocket, hvilket därefter om- sorgsfullt täcktes med en pålimmad papperslapp. Lådorna ut- sattes nu vid hvar sin ingång till stacken. Denna gång erhöll jag följande utslag: Observationstid Antal myror Antal stack- kl. AN B. mal Väderleksförhällanden. Io‘. mi: 05,440) 0, 0; platsen i skuggan. DEE. 125 CE er > snedt i solen, blåsigt. 12 midd.: DAS ND 0,20; » RS » TROT 2, 4; O, Oo; » ratt (> > » 2 » I, 2; ar oO; > » » » » 3°." 2, 2%, I, oO; >» » » » » * Jag hade nämligen observerat att af tva under 15 m. i vatten dränkta rufa, den ena, da de strax efter tillkvicknandet lades pa myrvägen, angreps af mötande kamrater, ehuru visserligen endast öfvergäende. 78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Till kl. 3 var sälunda medeltalet bitande myror för A 1, 3, for B ater 2, o. Da jag kl. 4 kom till sället fann jag alla rufa, så nar som pa en enda, döda i lådan, antagligen i följd af sol- skenet. I sangvinea-ladan hade emellertid timat viktiga tilldra- gelser. Redan kl. 1 hade i locket ett sa stort hal bitits att en rufa uppifran kunde genom detsamma insticka hufvud och mel- lankropp. 5 andra stodo rundt omkring och drogo henne till- baka i benen eller sökte fatta i hennes bakkropp. Da jag drog ut myran befans hon nästan död. Hon hade troligen blifvit ihjälbiten af de på inre sidan mötande sangvinea. Kl. 3 såg jag en myra komma ut från asken genom samma hål, men hann ej vidare följa densamma, så att jag ej blef i tillfälle att se om det var en sangvinea, som på detta sätt tog till flykten, eller en rufa, som förut gått in och nu kom ut från lådan. Kl. 4 fann jag, då jag undersökte sangvinea-lådan, att 28 rufa inträngt i denna genom det ifrågavarande hålet. I asken stod striden nu i full låga. 8 sangvinea funnos kvar dari; men af dessa voro redan 3 dödade och kring hvarje af de öfverlefvande hängde 2 à 5 envist bitande 7z/a. 26. Den 4 september förnyade jag försöket. Myrorna voro nu till samma antal som förra gången och på samma sätt in- satta i askarna. Men hvartdera locket var försedt med lika många på bestämda afstånd stående hål. Dessa voro 54 till an- talet, hade ı mm. diameter och stodo 3 a 4 mm. från hvar- andra. Detta deras betydliga afstånd gjorde att myrorna icke likasom i alla de föregående försöken genom synen kunde väg- leda sig till kännedom om huruvida vänner eller fiender funnos i lådorna. Däremot voro hålen så stora att antennerna beqvämt kunde stickas ut och in genom dem. Lädorna stäldes kl. 11 vid hvar sin ingång till stacken. Himlen var klar, men vädret stormigt. Vi kalla fortfarande rufa-ladan A och sangvinea- ladan “B= Kl: 12: beto :2 -myror på A; ro “pay Br Be blott 1 pa A, men 20 beto pa B. Pa A observerades nu tvä större hal af 2—24.mm. diameter, genom hvilka myror kröpo ut och in. Pa B funnos äfven tvä större hal och genom hvart- dera utstack ett sangvinea-hufvud. Kring det ena stodo 10, kring det andra 8 rufa, dels vaktande, dels bitande i de utstickande antennerna. Kl. 1,20 m. såg jag flera rufa ga in genom det REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJALPSAMHET. 79 ena halet och kl. 1,35 m. trängde 13 myror efter hvarandra in genom det andra. Emellertid fortsattes försöken att öppna ytter- ligare nya hål. Däremot hade allt sedan kl. 1 inga sådana gjorts på A, utan myrorna gingo fredligt ut och in genom de två öppna hålen, utan att något nytt ens gjordes af ankommande myror. Kl. 1,45 hemtog ‘jag askarna till undersökning. Pa locket till A visade lupen att kanterna af 16 hal voro anbitna af myrorna, af dessa hal voro 4 i betydligare grad utvidgade; pa B voro 53 hal (af totalsumman 54!) angripna* och 4 betydligt utvidgade. I lådan A funnos 4 rufa, i B 10 sanguinea och 67 rufa, af hvilka 8 sanguinea och 32 rufa voro döda. — Den 5 septem- ber upprepades alldeles samma försök, blott med den skilnad att ladorna fingo byta plats. De utsattes kl. 2,15 m. e. m. Anda till 2,45 m. sägos ännu inga myror bita pa locken. Da jag kl. 3,15 m. ater infann mig, sag jag en sangvinea och en rufa utsticka sin ena antenn genom hvart sitt hal i sin låda. Hålet pa rufa-läadan hade blifvit betydligt forstoradt, men för tillfället bet ingen myra hvarken pa A eller B. Jag fastlimmade rufa- hålet med en liten papperslapp och begaf mig därpå bort. Kl. 4,15 var denna lapp bortflyttad och lagd pa stacken vid sidan af lådan; hålet var yttermera förstoradt, så att en myra inifrån kunde komma ut med hufvud och mellankropp, en annan bet som bäst uppifrån i hålets kanter; tre myror sysslade med andra hål. På B såg jag blott ett par myror öfvergående bita, några spatserade på locket, stucko sina antenner in genom halen och beto ett ögonblick i dessa, men gingo vanligen sedan åt sidan. I allmänhet syntes få myror. på lådorna. KI. 5,15 var hålet i A så stort att en myra nästan hel och hållen kunde slippa där- igenom, men på locket bet nu blott 1, på locket till B 2 myror. Kl. 6,15 m. såg jag flera myror krypa ut och in genom det öpp- nade hålet på A, men blott en myra bita på locket till B och intet hal däri förstoradt. Först den 6 sept. kl. 9 f. m. äter- vände jag till stället. Lädorna hade nu varit ute öfver natten, under hvilken regn fallit. Locket till A visade ett hål af 5 mm. diameter, genom hvilket myror gingo ut och in. På locket till B däremot fans ännu icke något förstoradt hål och ingen myra + Detta öfverensstämmer med hvad som blifvit anfördt i noten till för- ‚söket 23. 80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. sags för närvarande därpå, men alla sanguinea inne i lådan voro krya och lifliga. Jag bytte nu ater om plats för lädorna. Kl. ro, likasom kl. 11 (himlen mulen) sag jag ännu ingen myra pa B, men kl. 1 (halfklart) funnos där 10 myror, hvilka turvis med sina antenner undersökte hälen och beto i dem; kl. 2 (klart, likasom under resten af dagen) sägos 8 myror bete sig pa samma ~ sätt; kl. 3 likaså 8, 4 hal voro nu betydligt förstorade, till omkr. 14 diameter; kl. 4 beto 18 myror pa locket, flera kring samma hal, 5 hal voro förstorade, 1 ett af hvilka en myra redan inträngt med hufvud och thorax, pa sidan af locket beto 14 myror 1 ett ‘horn; kl. 5 gingo talrika myror in genom de numera starkt för- storade 4 halen. Kl. 6 öppnade jag lådan och fann däri 55 rufa, af hvilka 15 döda, och 8 döda sanguinea; två af dessa hade försvunnit. Af de ofvan anförda försöken framgår otvetydigt att F. rufa söker att befria äfven instängda vänner och sålunda 1 detta hän- seende förhåller sig annorlunda än den af LUBBOCK iakttagna F. fusca. Däremot är det mindre lätt att på grund af dem afgöra huruvida deltagandet för de fängslade vännerna eller hatet mot fienderna hos denna myra är den starkare känslan. För att i någon mån utröna detta tog jag min tillflykt till följande försök. 27. Den 23 augusti kl. 9,40 m. f. m. fäste jag med hvar sin nal nio myror af olıka arter i nedanstäende ordning pa myr- vägen, ungefär pa en tums afstand fran hvarandra: fusca, sang- vinea, exsecta, pratensis, rufa (tagen pa vägen), fusca, rufa (fran vägen), sanguinea, exsecta. De blefvo alla nästan genast uppmärksammade, ehuru i olika grad. Under den timme, jag iakttog dem, funnos ständigt kring sangvinea 6 a 8 myror, där- näst var samlingen lifligast (3 à 2) kring fusca och exsecta, mindre (3 à 1) kring frafensis och minst kring de egna kam- raterna, fa, hvilka ofta långa stunder stodo lämnade all- deles allena eller blott ganska öfvergående besöktes af en eller samtidigt högst ett par myror. Myrornas beteende mot de fångna syntes äfven påfallande olika. De, hvilka besökte rufa, sam- talade medels antennerna med fången, undersökte noga dess bak- kropp, ryckte och drog i en antenn eller ett ben eller ock fat- tade med käkarne i abdomen vid det genomstugna stället eller i själfva uälen; hela beteendet afsag tydligen befrielse, icke Reh i PR A - 4 ne REUTER! MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 81 angrepp. Äfven med exsecta sag jag ett par gånger antenn- helsning ega rum och nagon gang samma beteende upprepas som med de egna rufa. Alltid var icke heller fiendtligheten mot pratensis sa fullt utpräglad, men vanligen behandlades dessa bada arter dock såsom /wsca och sangvinea. De kringstäende my- rorna drogo nämligen icke fran nägon af dessas lemmar, utan beto sig fast i dem och sökte afskära dem med sina käkar. Vanligen fattade de nu tydligen angripande myrorna de fängna med käkarna vid antennroten eller i nägon af benlederna och sutto där tämligen stilla, försökande afbita dessa. Kl. 10,15 hade myrorna skilt thorax fran abdomen pa de bada fusca. Da jag kl. 10,40 afslutade observationen och borttog de fängslade myrorna, befunno de sig i följande tillstånd: f#sca 1: blott ab- domen qvar, saugvinea 1: nästan orörlig, venstra frambenet, högra baktibian med tarsen bortförda; exsecta 1: föga rörlig, högra antennen bortbiten ända frän roten, benen ryckvis dar- rande; vzfa 1 död, men utan minsta skada pa ben eller anten- ner; pratensis vid fullt lif, bitande kring sig, blott venstra bak- benet paralyseradt; fusca 2: blott abdomen qvar, tom och tor- - kad; rufa 2: nästan död, men fullkomligt oskadad; sangvınea 2: nästan död, men med oskadade lemmar, hallande en äfven död rufa i bröstet konvulsiviskt sluten mellan mandiblerna; exsecta 2: död, men med alla lemmar i behåll. De två rufas död var lik- väl helt säkert icke att tillskrifvas något fiendtligt angrepp, utan berodde antagligen på förlusten af kroppskrafterna, afmattning och i solskenet inträdande förtorkning. 28. Kl. 11,30 m. förde jag den ännu i lif varande praten- szs till myrvägen, där jag fäste den bredvid en på lika sätt fast- gjord, från vägen tagen rufa. Den förra, pratensis, fick nu länge stå orörd, i det ända till 11,50 m. visserligen flera myror i för- bigående berörde henne, men nästan alla genast åter aflägsnade sig. Hufa däremot, som stod blott ett tum därifrån, blef snart föremål för flera myrors samtidiga undersökning. En och annan drog i ett ben eller en antenn och andra gingo efter före- gånget antennsamtal till abdomen, undersökte hålet eller beto i nålen, o. s. v. KI. 11,50 m. begynte några myror sysselsätta sig äfven med pratensis, men ofta var det svårt att afgöra om detta skedde för att lösgöra eller anfalla denna. Några myror Saag sta as EAD < rx A > AS A = a = x + x ze 82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. drogo.nämligen- i benen, men andra sag jag dock bita hardt i tarsroten eller i antennen just invid hufvudet, nagot som jag al- drig sett dem göra med sina egna fängna kamrater. Da det af det föregående kunde synas som om 7#/fa hade en starkare utpräglad känsla af hat mot vissa myrarter, än emot andra, ansåg jag mig böra göra ytterligare några iakttagelser at detta håll. 29. KI. 12 faststack jag en stor sanguinea bredvid nyss- nämda pratensis, med hvilken samtidigt högst två myror varit sysselsatta. Inom en minut var sangvinea anfallen af sex rufa. Jag observerade henne till 12,15 m.; hon angreps ständigt af 5—8 rufa på en gång, pratensis högst af tre. 30. KI 12,15 flyttade jag sangvinea till ett ställe, där jag beredt en sockerlösning at myrorna och stälde henne midt i denna. Två af de här slickande myrorna lämnade genast sock- ret och anföllo sanguinea. Pratensis, satt i sockerlösningen, fick sta oantastad. 31. Jag lössläppte en »märkt» sanguinea pa myrvägen. Hon fasttogs genast och besegrades efter kort kamp. Därpä släpptes en likaså »märkt» prafensis, som strax, mycket slugt, sökte fly undan at ena sidan af vägen och, da jag hindrade detta, at den andra. Sedan sprang hon af alla krafter framat och kom till den förut nämda Zaszus-tufvan samt smög sig in i ett af dess häl, däri hon nu omkring en half minut stod pa lur med endast antennerna utskjutande genom hålet. - Därefter skyndade hon plötsligt tvärs öfver vägen, men råkade här olyck- ligtvis komma just till det ställe, hvarest jag stått och dit så- lunda en mycket stor mängd myror samlats, dit dragen af den skugga, som föll från mig öfver stället. Här angreps hon nu af sju å åtta myror på en gång och dödades efter en förtviflad strid. Det var för öfrigt särdeles intressant att bevittna den beräkning, | pratensis ådagalade vid sina flyktförsök. 32. Kl. 12,30 m. faststack jag på myrvägen två /wsca, ras rufibarbis, och bredvid den en medelstor rufa, tagen fran vägen. Båda rufibardis anföllos genast af hvar sin myra, af hvilka den ena bet i ena antennroten, den andra i en mandibel. Till 72fa kommo äfven flera myror efter hvarandra, samtalade med antennerna och sprungo därefter till abdomen eller ock gingo I REUTER: MYRORNAS' MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. : 83 de direkt dit, 'ofta tre å fyra på en gång, undersökte uppmärk- samt hålet och nålen, men sprungo sedan oftast sin väg, måhända öfvertygade om fåfängligheten af alla befrielseförsök. Vid detta ‚üllfälle såg jag nu en liten myra (af större slaget sma) under omkring en half minuts tid företaga sig att med framfötterna gräfva upp och kasta åt sidan sanden underifrån den fångna kamratens abdomen. Tyvärr uppgaf hon snart detta sinnrika försök att på detta sätt (på zecrophorus-metod) få nålen att ramla och befria fången." F. rufibarbis hade under den förflutna qvarten samtidigt angripits af 1—3 myror, mest dock af en enda, men angreppet skedde direkt på käkar, antennrot eller benleder och tedde sig fullkomligt annorlunda, än befrielseförsöken kring rufa. Kl. 1,50 m. fans af den ena rufibarbis intet kvar, af den andra endast abdomen och med denna arbetade ännu en myra. Den fångna rufa ater var vid fullt lif och hade alla lemmar hela. Då jag lösgjorde henne, kunde hon dock till följd af den skadade abdomen och sin matthet blott långsamt röra sig framåt och upptogs inom en half minut af en kamrat, som bar henne från abdomen åt stacken till. Om icke heller ofvanstaende försök förmått gifva något be stämdt svar på frågan huruvida F. rufa starkare påverkas af hat mot fiender eller af medlidande med en nödstäld kamrat och om de endast osäkert tyckts vid handen gifva att hatet vore ännu starkare mot vissa främmande arter än mot andra, så framgår dock af de jämförelser, till hvilka de gifvit anledning, otvätydigt att det nu och tidigare skildrade beteendet mot myror af eget samhälle afsedde dessas befrielse och att den invändning, som kunde göras att sysslandet med de sålunda fängslade kamraterna lika lätt kunde tolkas såsom ett anfall på dessa, är alldeles obe- rättigad. Detta bevisas i an högre grad af följande försök, med hvilkas anförande jag slutar redogörelserna för mina experiment öfver stackmyrans förhållande i det hänseende, hvarom fråga varit i denna afhandling. | 33. Den 23 augusti kl. 2,40 m. e. m. stälde jag pa myr: vägen en ifrån denna tagen rzfa, hvilkens abdomen och större del * Dödgräfvarebillerna (Necrophorus) skola, om ett dödt kadaver (möss, groda eller dylikt) uppstickes i spetsen pa en i jorden nedsatt pinne, under- gräfva denna senare och därpå begrafva bade pinne och lik. Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 2 (1888). I 84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. af thorax jag inmurat 1 en blandning af sand, krita och gummi arabicum; denna fastmurades i vägen. Anda till kl. 2,55 m. hade visserligen talrika myror passerat stället, men ehuruväl en och annan i förbigående korsat antenner. med den fångna och flyktigt undersökt murbruket, erbjöd dock ingen sin hjälp. Jag misströstade redan att få se något sådant inträffa, då en medel- stor myra kl. 2,55 m. efter en längre antennkorsning stack sin ena mandibel mellan den fångnas käkar och begynte, så- lunda fasthållen, af alla krafter draga bakut. Då därigenom lik- väl intet resultat uppnåddes, samtalade hon medels antennerna med den fängslade, begaf sig därpå upp på murbruket och lyckades lösbita en liten bit, så att den inmurades pronotum nu blef alldeles fritt. Därpå gick hon ned, stälde sig med hufvudet mot myran, fattade tag kring insnöringen mellan pro- och mesonotum samt började en stund draga framåt. Den inmurade myran hade af misstag på hufvudet erhållit en liten kalott af gummi och krita. Befriarinnan lösbet nu denna och nedlade den på sidan om fången; om detta skedde efter föregånget antennsamtal eller icke, kan jag ej säga. Därefter angrep hon åter murbruket tätt kring kanterna af den fångnas tho- rax, men detta var nu så tillhårdnadt att alla försök att lösbita det blefvo fåfänga. Jag ville då med saliv uppmjuka det, men gjorde det så oskickligt att befriarinnan blef skrämd och gick sin väg. KL 3 kom dock åter en myra och upprepade alldeles samma beteende, började med dragning från käkarne och därpå från thorax, däremellan undersökande och bitande på murbruket. Slutligen sysslade hon nästan uteslutande med denna senare procedyr, synbart öfvertygad att aflägsnandet af själfva mur- bruket var det enda sättet att hjälpa kamraten. Hon fortsatte träget härmed och gjorde värkliga jätteansträngningar, fattande med käkarna 1 det hårda murbruket och stödande sig med bakre benen mot dess sluttande väggar samt rifvande af alla krafter. Kl. 3,12 m. anlände ytterligare en myra, som inlät sig i samtal med den inmurade och, gifvande sin mandibel åt denna, började draga utåt. Den förra befriarinnan korsade nu anten- ner med den nykomna och begaf sig sin väg, synbarligen uttröttad. Den nya upprepade nu samma försök, som den förra, men tröttnade redan kl. 3,15 m. och sprang bort. Kl. 3,22 m. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 85 kom en stor arbetare till stillet, korsade antenner med den in- murade, fattade henne i hufvudet och drog framåt, gick därpå till murbruket rundt längs ena kanten af den lilla högen och försökte lossa hela högen ifrån vägen, sprang härefter åter fram till den fångna och steg så upp på murbrukshögen, stälde sig där i samma riktning, hvari den inmurade myran stod, med hufvudet mot bakranden af dennas pronotum och fattade med mandiblerna bakifrån rundt om ryggen kring insnörningen mel- lan pro- och mesonotum samt begynte nu, stödande sig med benen pa murbruket, af alla krafter draga uppåt, i afsigt att sålunda genombryta murbruksskorpan, därvid använ- dande den fångna myrans kropp såsom häfstång. Då icke heller detta gaf önskvärdt resultat, återgick hon till för- söken att lösslita murbruket kring ränderna af den fängslades thorax. Likasom de förra myrorna, egnade äfven hon sig numera nästan uteslutande häråt. Tre gånger hvilade hon en stund från arbetet, gjorde ett kort slag i närheten och återvände därefter. Jag »märkte» nu hennes abdomen (under ar- betet) med en hvit fläck, för att lättare skilja henne från öfriga myror och se om hon äfven efter längre bortovaro skulle vända tillbaka, men hon blef häraf skrämd och sprang sin väg kl. 3,33 m. Själf blef jag tyvärr tvungen att kort härefter lämna stället. Kl. 4,20, då jag återvände, fans ingen myra hos den inmurade, lika litet som kl. 5,20, och ingen infann sig heller under tiden till = 5,40 m. Hon var emellertid ännu fullkomligt oskadad och rörde fritt käkar, antenner och ben. Jag lät henne nu förblifva i detta B läge öfver natten, da jag tänkte att daggen måhända skulle upp- mjuka murbruket och möjliggöra en befrielse. Da jag följande morgon kl. 8 besökte stillet, stod äfven cementklimpen pa sin _ plats, men — myran var försvunnen! Allt murbruket ofvanom dess bakkropp hade blifvit bortgnagadt och där hon varit fängslad » fans nu endast en grop, sa stor som hennes abdom. Blott venstra 2 | <4 L— mellanbenet satt ännu qvar i murbruket. 34. Den 24 augusti kl. 12,15 m. f. m. inmurade jag pa alldeles samma sätt en fiendtlig myra, /. fusca, pa myrvägen. En myra af större slaget medelstora kom nästan ögonblickligt 4 | É till och rusade utan vidare pa fusca, bitande henne i led- gången mellan hufvud och thorax samt böjande sin 86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. bakkropp framät under thorax för att utspruta gift 1 såret. Därpå bet hon i thorax, pa samma sätt böjande abdomen och sprutande gift. Nu försökte hon bortdraga myran, gjorde nägra försök att lösa murbruket, som fasthöll denna, begaf sig ater till fangens hufvud och började bearbeta detta samt bita i antenner och ben. Flera andra myror biträdde henne da och da ett Ggonblick och de första af dessa böjde äfven abdomen framat under thorax och mot den fångna. En och annan bet i frbi- gående i murbruket. Den först komna myran fortfor emellertid träget med sina anfall på /#scas hufvud och thorax och hennes försök att bortskaffa murbruket voro jämförelsevis 1 hög grad lama. Kl. 12,22 m. erhöll hon längvarigare hjälp af en liten myra, som bet och drog dels i den fångnas antenn och ben, dels någon gång i murbruket. Redan någon tid förut hade allt besprutande af den fångna med gift upphört. De båda . myrorna lyckades i förening lösgöra äfven den fångnas abdomen, som nu af den stora tuggades fran alla kanter. Hon fattade därpå tag i denna och slet den af alla krafter åt sidan. Zusca var nu inmurad blott med de två bakre benen på högra sidan och med petiolus. Kl. 12,27 m. försvann den mindre myran. Kl. 12,32 m. voro icke färre än fyra myror pa en gång syssel- satta med lösslitande af den inmurade, ömsom ryckande och bi- tande i denna, ömsom 1 murbruket närmast omkring. Den fång- nas antenner och ben voro nästan fullständigt paralyserade, kä- karna tätt och orörligt tillslutna. Den stora myran, som förut angripit, lemnade kl. 12,33 m. stället och kom ej mera tillbaka. Dessförinnan hade hon under de 17 minuter, hon arbetat med den fängslade, icke mindre än åtminstone tolf gånger gått ifrån henne och, hvarje gång vandrande långsamt och tydligen trött, gjort ett rekreationsslag en å två tums väg från murbruket, men alltid återvändt. Under dessa spatserfärder syntes hon icke kom- municera med andra myror. — Kl. 2,35 m. lössletos hufvud och thorax pa fusca samt buros åt stacken till. Jag slutade nu mina observationer, sedan jag konstaterat detta beteende mot en in- murad fiende, så väsendtligen olikt det vid föregående försök iakttagna. Vid detta var nämligen den fängslade rufa, kam- raten, oskadad åtminstone tre timmar efter försökets början (senare såg jag henne ej), den inmurade fienden, fusca, åter var REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÄLPSAMHET. 87 inom sjutton minuter ett lik. I förra fallet användes betyd- ligt mer tid och arbete för murbrukets sönderbitande, i det senare var myrans dödande och styckande hufvudsak. — ? Murbruket var i detta försök mer murblandadt, mindre fast och fuktigare, än i det förra, till följd hvaraf fusca lättare kunde lösgöras. 35. Den 6 september kl. 4,40 m. e. m. inmurade jag pa ofvan beskrifna sätt i samma murbruksklimp bredvid hvarandra en myra, tagen från stacken, och en annan af främmande art (rufibarbis). Murbruksklimpen nedlades i själfva stacken pa ett ställe, där talrika myror som bäst ifrigt sysslade med gräfnings- arbete. Den främmande angreps genast, två a tre myror beto ständigt i henne och besprutade henne med gift. Efter 10 m. upphörde giftsprutningen och rujfidardis var nästan död. Kl. 6 var hennes abdomen lösbiten och bortförd. Den egna, tätt bred- vid inmurade, hade varit föremål blott för några få helt öfver- gående befrielseförsök och befann sig vid nämda tid ännu oska- dad. Ingen myra sågs bespruta henne med gift. Såsom af ofvanstående framgår, leda mina iakttagelser be- träffande À. rufa till helt andra resultat, än de, till hvilka LUB- BOCK (och ADLERz) kommit genom sina observationer angående F. fusca och Lasius niger samt Myrmica ruginodis. Jag har pa grund af det anförda trott mig kunna uppställa foljande slutsatser med afseende à medlidandet och hjälpsamheten hos F. rufa, atmin- stone sädan den yttrade sig inom det samhälle, som jag valt till föremål för mina undersökningar, hvilka slutsatser, jämförda med LUBBOCKS, klart ådagalägga huru olika särskilda arter kunna för- hålla sig i samma hänseende och huru orätt man gör 1 att från förhållandet hos några få species draga slutledningar med anspråk på allmängiltighet för hela familjen. I. De af mig observerade rufa visade sig ega ett betyd- ligt medlidsammare sinnelag, än hvad man konstaterat fallet vara med F. fusca och L. niger. En nödstäld individ behöfde 1 regeln icke länge vänta på hjälp af förbigående kamrater. Att _dessas ofvan skildrade beteende afsag de fängslades befrielse framgår tydligt af de talrika försöken, isynnerhet då myrornas das ee N SE: 88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. beteende mot pa samma sätt nödstälda vänner och fiender jämföras. II. Olika individer förhöllo sig emellertid med hänsyn till sin hjälpsamhet betydligt olika, men någon konstant skilnad kunde icke 1 detta afseende upptäckas mellan stora, medelstora eller små individer. III. Myror, hvilka gingo ut från stacken på förrådssamling, och sådana, som återvände, vanligen fylda med bladlussaft, till nästet, syntes i samma grad deltaga i de fängnas befriande. IV. I de fall, då myran icke var alltför hardt fängslad, sökte hon i allmänhet själf befria sig, utan att med antennerna påkalla andras biträde; och kommo dessa till platsen, syntes de kunna bedömma det mindre farliga läget, enär de under sådana förhållanden aldrig sågos erbjuda sin hjälp. V. Vid sina befrielseförsök ådagalade många individer icke blott en betydlig grad af energi, men visade äfven spår af en beräkning och reflexion, hvilket framgick icke blott af de olika metoder, de vid befrielseförsöken använde, men äfven af deras ofta noggranna undersökningar af de fängslande föremålen och deras försök att komma till den fängslade äfven från punkter, hvilka ursprungligen: lågo utom deras synkrets. VI. Då myrorna icke förmådde uträtta något för de fång- nas frigörande, antingen öfvergåfvo de sina försök eller ock vän- tade de på platsen, tills andra själfmant infunno sig. Blott en enda gång (försöket 4) såg jag något, som möjligen kunde tolkas såsom försök af en med befrielse sysselsatt myra att åkalla an- dras biträde, men denna anhållan lämnades, i fall det var en. sådan, af dessa ohörd. VII. Under försöken att befria den fångna inledde däremot myrorna stundom upprepade gänger samtal med denna öch syn- tes nägon- gäng efter detta ändra arbetsmetod. VIII. De fängslade myrorna behöfde emellertid icke med antennerna eller på annat sätt anropa kamraterna om bistånd, utan var blotta åsynen af deras nödstälda belägenhet redan nog för att väcka känslan af medlidande, hvilket tydligt framgick af försöket 4, hvari myrans hufvud var alldeles täckt af stenen och blott bakkroppen synlig. REUTER: MYRORNAS MEDLIDANDE OCH HJÂLPSAMHET, 89 IX. Medlidandet och hjälpsamheten syntes i lika grad ut- striicka sig emot sma, som stora individer, sadana, hvilka gingo fran nästet, tomma pa näring, och sadana, som dit ätervände fylda med bladlussaft; hjälpsamheten syntes därför icke sta i nagot direkt samband med myrans större eller mindre samhälls- varde för ögonblicket. X. Da befrielseförsöken utsträcktes äfven till tydligen ska- dade individer, med starkt hoptryckt eller genomborrad bakkropp, torde man fa antaga att de icke afsedde blott räddandet at sam- “hället af en nyttig individ, en arbetskraft, utan gjordes af rent medlidande med individens nöd. XI. Da en nödstäld myra i sin förvirring själf anföll en annan, visade det sig att de öfriga inskredo, tagande parti mot den förra och för den senare (försöken 10 o. 11). XII. Myrorna visade sig uppmärksamma äfven pa vägen liggande sårade och skadade eller i vatten dränkta eller med eter döfvade individer och bära dem till stacken; ofta buros äfven de befriade myrorna dit af befriaren, om de under fångenskapen tagit någon större skada. XIII. Stora och medelstora, men icke små individer sågos biträda vid de sårades eller drunknades bärande. XIV. Den metod, som användes med hänsyn till de skada- des bärande, var likväl icke densamma, som anlitas vid flyttning eller bärande af fullkomligt friska myror, då bärningen beror på ömsesidig frivillig öfverenskommelse (mandibel-bärning), utan syn- tes det såsom om de maktlösa eller sårade skulle hafva burits från den punkt, som för tillfället föreföll lämpligast, från thorax eller abdomen, alldeles såsom man ser döda individer bäras, eller ock släpades och drogos de framåt från ett ben eller en antenn på sätt som myrorna vanligen göra med sina fiender. Dock tycktes det i försöket 1 såsom om den bärande ett par gånger, då hon fann att den burna begynte visa större lifstecken, försökte ändra metod och ville öfvergå till mandibelbärning (?). XV. Dessa myrors kärlek till socker och söta vätskor syn- tes vara betydligt mindre an hos /. fusca och L. nıger. Den för- hindrade icke heller mänga individer att äfven i omedelbar be- röring med de söta ämnena dock öfvergifva dessa och egna tid och krafter till nödstälda kamraters hjälp. go ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. XVI. Däremot syntes detta icke mer blifva falle, om det»: à lockande ämnet utgjordes af nagot för samhäliet dyrbart byte a (försöket 17), hvarvid man dock bör betänka att-myrornas öfver- vägande intresse för bytet icke berodde pa nagon »personlig» för- del, utan pa instinkten att arbeta för det allmänna, da med den stora arbetsfördelning, som hos dem är genomförd, det fängna bytet dock icke kommer hembringarena sjalfva till godo. XVII. Tillfredsställandet af enskild gurmandi, vid sockrets uppslickning, synes därför vara en mindre mäktig drift än driften % att arbeta och samla för samhällets gemensamma bästa, den sociala driften, enär den förra i många fall visade sig besegras af myrornas medkänsla för nödställda likar, under det den senare däremot förblef den starkare och den individens handlingar be- stämmande. XVIII. De försök, jag gjort för att utröna hvilketdera, ha- tet mot främmande individer eller medlidandet för egna nödställda kamrater, vore en starkare känsla hos dessa myror, då de båda samtidigt sattes på prof, hafva icke lämnat några alldeles säkra resultat. Dock synes det såsom om den förra känslan i allmän- het vore äfven hos denna art öfvermäktig, ett nytt bevis på den sociala driftens öfvervägande styrka. Likväl hafva mina försök i detta afseende utfallit betydligt olika med LUBBOCKS experiment med /. fusca, som i dylika fall alldeles försummade sina egna. För öfrigt syntes det som om myrorna vid försöken att frigöra de i lådorna fängslade fienderna (försöken 23 0. 26, noten) gingo tillväga med vida mera raseri och mindre besinning, än då det gällde inneslutna vänner, men däraf kan dock ingen bestämd slut- sats om styrkan af de olika känslorna dragas, då deras skiljaktiga natur lätt kan förklara det i hvartdera fallet afvikande beteendet. XIX. Vissa omständigheter syntes antyda att en del arter ingäfvo myrorna större vrede och raseri, än andra och syntes i så fall de mest hatade af de använda myrorna vara £. fusca och sangvinea. Tili och med en i eter döfvad individ af denna se- nare tycktes ännu förmå injaga skräck hos ett par antagligen fegare och lätt skrämda individer (försöket 21). XX. För öfrigt visade sig hatet mot främmande myror lika utprägladt hos stora, medelstora och små individer, hvilka alla deltogo i anfallet på dessa. me RESUMES. (Page 55 du texte.) O. M. Reuter: Experiences psychologiques sur la Fourmi rousse (Formica rufa). L'auteur rend compte des expériences qu'il a faites en vue de rechercher le degré de compassion et d’empressement à les secourir, témoigné par la Fourmi rousse (Formica rufa) envers des compagnes captives ou se trouvant de façon ou d’autre dans la détresse. Les expériences de M. REUTER l'ont toutefois conduit a des résultats sensiblement différents de ceux obtenus par LUBBOCK et par Astiz dans leurs expériences avec la même fourmi et Laszus niger. Ces derniers résultats peuvent se résumer comme suit d'après l’auteur, que nous laissons parler lui-même: I. Les individus de /. rufa soumis à mes observations, firent preuve de moeurs beaucoup plus compatissantes que celles qui ont été constatées chez /. fusca et L. niger. Un individu dans la détresse n’avait, dans la règle, pas à attendre longtemps le secours des camarades qui passaient. Le fait que leurs actes avaient positivement pour but l'élargissement des prisonniers, ressort évidemment de leurs nombreuses tentatives dans ce but, comparées avec la différence de leur manière d'agir vis à vis de leurs amis et de leurs ennemis. II. Il se présentait toutefois des différences très considéra- bles entre les individus au point de vue de leur empressement à porter secours, mais il était impossible de découvrir à cet égard de différence constante entre les individus de grande taille, ceux de taille moyenne et les petits. III. Les fourmis qui s’éloignaient de la fourmilière pour aller aux vivres, et celles qui y retournaient, gavées dans la 92 * ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. régle de suc de pucerons, paraissaient prendre part au meme degré A la délivrance des captifs. IV. Dans les cas où la fourmi n’était pas trop durement emprisonnée, elle essayait en général de se délivrer elle-même, sans demander du secours à l’aide de ses antennes. S'il arrivait des camarades sur place, elles paraissaient être à même d’appre- — cier le peu de danger que courait la captive, vu que dans ces circonstances on ne les voyait jamais lui offrir leur aide. V. Dans leurs tentatives de délivrance, bien des individus déployaient non-seulement un degré considérable d'énergie, mais faisaient en outre preuve d'indices de calcul et ‘de réflexion. C'est ce que démontraient non seulement les nombreuses méthodes employées dans ces essais, mais encore l'exploration scrupuleuse des objets qui constituaient l’emprisonnement, et les efforts pour parvenir jusqu’au captif, tentés méme de points qui se trouvaient originairement en dehors du cercle visuel des fourmis. : VI. Quand les fourmis se voyaient hors d’etat de rien entreprendre pour la libération des prisonniers, ou elles abandon- naient leurs tentatives, ou bien elles attendaient sur place jusqu à ce que d'autres se présentassent spontanément. Une fois seule- ment (experience n:o 4) je crus voir quelque chose qui pouvait être interprété comme un essai d'une fourmi occupée à la libé- ration d'un captif, pour appeler le secours d’autres fourmis; mais cet appel, si c'en était vraiment un, fut laissé sans réponse. VII. Dans leurs essais de délivrance du prisonnier, on voyait par contre les fourmis entamer avec lui, à fois réitérées, des conciliabules, après lesquels elles paraissaient parfois modifier leur méthode de travail. VII. Les fourmis captives n'avaient pas besoin d’invoquer, à l’aide des antennes ou d’autre façon, les bons offices de leurs camarades: la seule vue du danger qu'elles couraient, suffisait à éveiller le sentiment de la compassion. C'est ce que montre p. ex. d’une façon évidente l'expérience n:o 4, dans laquelle la tête de la fourmi était complètement couvert par la pierre, et sa partie abdominale seule visible. IX. La compassion et l'instinct du secours paraissaient s'étendre à un degré égal aux petits individus comme aux grands, à ceux qui sortaient du nid vides de toute nourriture, comme à RESUMES. 93 ceux qui y rentraient gavés de suc de puceron; ce dernier in- stinct ne paraissait par conséquent pas étre en relation directe avec la valeur sociale momentanée plus ou moins grande de la ‘fourmi. X. Comme les tentatives de délivrance s’étendaient égale- ment aux individus évidemment blessés, avec partie abdominale fortement comprimée ou même percée, il y a peut-être lieu de croire qu'elles ne visaient pas exclusivement le désir de rendre à la société un individu qui pouvait luï être utile, une force de travail, mais qu'elles étaient dues à une compassion véritable de la détresse de l'individu. XI. Quand dans sa confusion une fourmi dans la détresse en attaquait elle-même une autre, les compagnes de cette dernière intervenaient et prenaient parti pour elle (expériences ro et 11). XII. Les fourmis portaient aussi leur attention sur les individus gisant sur leur route biessés de façon ou d’autre, noyés dans l’eau ou étourdis à l'aide d’ether, et les portaient à la fourmilière ; les sauveteurs y emportaient aussi les fourmis délivrées qui avaient subi une lésion grave pendant leur captivité. XIII. C'étaient les fourmis de grande taille ou de taille moyenne mais non les petites, qui aidaient à emporter les com- pagnes blessées ou les noyées. XIV. La méthode employée pour le transport des blessés n'était toutefois pas la même que celle dont les fourmis font usage quand il s’agit d'emmener ou de porter des fourmis en parfaite santé, le port dépendant d’une entente commune et volon- taire (port par les mandibules); il semblait au contraire que les fourmis épuisées et sans force ou blessées fussent portées par le point qui paraissait le plus convenable pour l’occasion, c’est-à-dire par le thorax ou l'abdomen, tout à fait comme on voit les four- mis emporter des individus morts; souvent aussi elles étaient entraînées par la jambe ou par une antenne, de la façon dont les fourmis usent d'ordinaire avec leurs ennemis. Une ou deux fois, néanmoins, dans l'expérience n:o 1, la porteuse trouvant que sa charge commençait à montrer de plus grands signes de vie, parut essayer de changer de méthode et de vouloir passer au port par les mandibules. 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. XV. La prédilection de ces fourmis pour le sucre et pour les liquides sucrés semblait étre beaucoup moins développée chez ces fourmis que chez /. fusca et L. niger. En effet, elle n’empéchait pas un grand nombre d’individus, méme au voisinage immediat de ces delicatesses, de les abandonner et de consacrer leur temps et leurs forces au secours de camarades dans la detresse. XVI. Cela ne paraissait par contre plus étre le cas, si la substance convoitee était un objet précieux pour la société four- miliére (expérience 17). Il y a toutefois lieu de se rappeler a cet égard que la prépondérance d’intérét pour la proie, n’était pas due à un avantage personnel, mais à l'instinct du travail pour le bien commun, vu que, dans la grande division du travail qui constitue la règle chez les fourmis, la proie saisie ne l'est pas au bénéfice personnel da l'individu qui la rapporte au logis. XVII. Le contentement de la gourmandise privée, dans le lechement du sucre, paraît par contre être un instinct beaucoup moins puissant que celui de travailler et d’amasser pour le bien commun, c.-a-d. l’instinct social, vu que, dans un bon nombre de cas, on pouvait constater que le premier devait céder a la sympathie et a la compassion des fourmis pour leurs semblables dans la detresse. XVIII. Les experiences auxquelles je me suis livre pour constater laquelle, de la haine contre des individus étrangers ou de la compassion envers des amis dans la détresse, l’emportait chez ces fourmis, quand les deux sentiments en question étaient soumis à une épreuve simultanée, n’ont pas fourni des résultats parfaitement certains. Il semblerait toutefois que le premier sentiment eût en général la prépondérance chez cette espèce, nouvelle preuve de la prédominance de l'instinct social. Mes expériences à cet égard ont toutefois été très différentes de celles de LuBBOCK avec Formica fusca qui, dans des cas pareils, négligeait totalement ses propres camarades. On eût dit, au reste, que dans leurs tentatives pour délivrer les ennemis captifs (expér. 23 et 26, note), elles y procédaient avec infiniment plus de fureur et moins de réflexion que quand il s'agissait d'amis enfermés. Il est toutefois impossible d’en tirer une conclusion positive sur la force des divers sentiments, la diversité de leur RESUMES, 95 nature pouvant facilement expliquer la différence de la maniére d'agir des fourmis dans chaque cas. XIX. Diverses circonstances semblaient indiquer que cer- taines especes provoquaient chez les fourmis une plus grande fureur et une plus grande colère que d’autres; en ce cas, 7. fusca et sangvinea paraissaient être l’objet de la plus grande haine. Même un individu de cette dernière espèce noyé dans de l'éther paraissait encore inspirer de la terreur à quelques indi- vidus probablement plus laches et faciles à effrayer (exp. 21). XX. A tous autres égards, la haine contre des fourmis étrangères semblait être égale chez les individus de grande _ taille comme chez ceux de moyenne taille et les petits, qui tous prenaient part à l'attaque. L NAGRA SVENSKA FJARILARS FYNDORTER UPPTECKNADE AF 9 J. H. WERMELIN. Lithosia deplana Esp., Skärholmen, Sdm. 1884. — Arctia aulica L., Lidingön 1883. — Psyche standfussi H., d'o 1885. — Orgyia gonostigma F., d:o 1885. — Harpyia bifida Hs. d:o 1885. — Cymatophora octogesima H»., Skärholmen och Erstavik, Sdm., 1884 och 1887. — C. fluctuosa H., Lidingön 1885 och Skärholmen, Sdm., 1884. — Agvotis castanea ESsP., Erstavik, Sdm. 1887. — A. grisescens TR., Dufnäs, Sdm. 1882. — Mamestra nebulosa Hurn., Skärholmen, Sdm., 1884. — Hyppa rectilinea Esp., Skärh. och Erstavik, Sdm. 1884 och 1887. — Hadena illyrica Frr., Drottningholm 1886. — Helo- tropha leucostigma ab. fibrosa H»., Erstavik, Sdm. 1887. -— Caradrina arcuosa Hu., d:o 1887. — Plastenis subtusa F., dio 1887. — Orthosia nitida ¥., (åtskilliga exemplar i slutet af augusti och början af september) Erstavik, Sdm., 1887 och Drott- ningholm 1886. — Aylina socia Rotr., Vestergötland, * 1887. — A. mgrica H., d:o* 1887. — Plusia jota ab. percontationis Tr, Drottningholm 1886 och Skärholmen, Sdm., 1884. — Zono- soma punctaria L. (atskilliga exemplar), Skärholmen, Sdm., 1884. — Himera pennaria \.., Erstavik, Sdm., 1887 och Drottning- holm 1886. — Macaria alternaria He., Skärholmen, Sdm., 1884. — Hibernia aurantiaria Esp., Vestergötland, * 1887. — Boarmia abietaria He., Skärholmen, Sdm., 1884. — B. roboraria SCHIFF., dio 1884 och Lidingön 1883. — Czdaria taentata STPH., Skärholmen, Sdm., 1884. — C. serraria Z., d:o 1884. — C. suffumata H»., d:o (1 ex.) och Erstavik, Sdm., 1887 (6 ex.). — Ci rubidata F., Skärholmen, Sdm., 1884 och Lidingön 1885. — C. silaceata B»., Erstavik, Sdm., 1887. * vid egendomen Sjörred, nara Ulricehamn. ie ni OM MYGGORS FÖREKOMST I SALA GRUFVA AF CARL W. S. AURIVILLIUS. Vid Entomologiska föreningens sammankomst den 14 dec. förlidet år hade jag tillfälle i korthet redogöra för ett fynd af mygglarver och myggor, som under hösten gjorts i Sala grufva af ingeniör EKLUND därstädes och öfverlemnats såsom gåfva till Upsala museum af studeranden E. NYMAN. Både larver och myggor hade enligt uppgift träffats på det betydliga djupet af omkring 750 fot under dagöppningen, de förra lefvande i ett starkt svafvelhaltigt fuktigt slam, de senare sittande på väggarne. Ett liknande fall anföres af C. H. BOHEMAN i öfversigten af kongl. vetenskaps-akademiens förhandlingar för 1849, n:o 6, och jag tillåter mig göra några utdrag ur det föredrag, han härom höll vid akademiens sammankomst den 13 juni sagde ar, Han yttrar bland annat: »Att några arter tillhörande myggornas talrika grupp hos oss äro synliga under sträng vinterkyla och då marken öfverallt är betäckt med snö, har länge varit bekant. De flesta individer man under denna årstid observerat tillhöra slägtet Trzchocera, hvaraf Linné redan i Fauna Suecica 1754 beskref en art under namnet regelationis». ... »Att dessa djur företrädesvis älska mörka och svala lokaler, har jag ofta anmärkt, men att de uppe- halla sig flere hundrade alnar under jordytan har hittills icke blifvit uppgifvet. Enligt mig nyligen meddelad upplysning af studeranden A. R. ÅKERMAN i Falun är likväl förhållandet sådant. 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Han har nämligen pa mer än too famnars djup under dagöpp- ningen i de i närheten af Falun belägna grufvorna funnit i stor mängd Trichocera regelationis. Den finnes der merendels sit- tande stilla pa väggarne samt är i sina rörelser mycket trög. Sa val under vintern som sommaren förekommer den i lika mängd, — hvilket synes antyda, att detta djur, som eger en kortare lefnads- tid, under äret har flere generationer. Troligt ar, att larverna, hvilka hittills icke blifvit observerade, lefvaijord eller afskräden, och skulle det vara af intresse att fa dessa djurs metamorfos utredd samt upplyst, huruvida de i grufvorna underga sina för- vandlingar eller om de dit inflyga genom dess Oppningar». Huruvida nagon utredning af denna nära harkrankarne stående Trichoceras utveckling sedan dess blifvit lemnad, är mig ej bekant; jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten på detta uttalande om densamma, hvilket så godt som i alla delar träffar in på det här förevarande fallet. Likheten i förekomstsätt är nämligen så fullständig, att man nästan vore färdig redan på denna grund antaga sannolikheten af att äfven Trzchoceran nere i grufvorna genomgår sin förvandling. Den mygga, hvarom här är fråga, tillhör slägtet Chironomus Merc. och kommer arten Ch. fuscipes MEıG. närmast, så vida den ej är fullt identisk med densamma: Det senare har ej kunnat afgöras med bestämdhet till följd af brist på tillräckligt material af det fullbildade djuret och emedan endast tvänne i sprit förvarade exemplar stått till mitt förfogande. : De förnämsta afvikelserna från MEIGENS diagnos äro följande: Hufvud och thorax äro mörkt olivbruna, abdomen ljusare och hos honan försedd med smutshvita ringar vid lederna. Hos båda könen är abdomens undre sida ännu ljusare än dess öfre. Benen äro visserligen bruna, men öfre ändan af femur samt trochanter äro ljusa. Beträffande af MEIGEN ej omnämda karakterer må anmärkas: att hanens antenner äro ljusringlade och hafva mörka fjäder- borst; honans, som äro 6-ledade och af samma färg som thorax hafva däremot spridda kortare borst; att thorax, abdomen och ben äro håriga; hanens abdomen har längre och tätare har än honans. Längden ar 3—4 mm. AURIVILLIUS: MYGGOR I SALA GRUFVA, 99 Hvad larverna angar, sa gafvo redan omständigheterna vid själfva fyndet ganska tydlig anvisning pa, att de tillhörde dessa myggor, och den närmare granskningen af dem lemnar intet tvifvel öfrigt i detta afseende. De visa nämligen en slående likhet med larverna till den grupp af slägtet Chzronomus, som blifvit kallad Ch. motzlator-gruppen och som omfattar slägtets mindre arter. Dessa sakna dels den för den andra gruppens larver betecknande röda färgen, dels tva par langt utsträckbara rör nära bakre kroppsändan. Hvad de föreliggande larvernas utseende beträffar, kunna vi helt och hållet hänvisa till Fr. MEINERTS afbildning af Ch. motilator, fig. 90 pa tab. III i hans arbete om »de eucephale Myggelarver» (Vidensk. Selsk. Skrifter, 6:e Række, 3:e B., IV. Kjöbenhavn 1886). Vi tillägga endast nagra karakterer, som ej framgå af denna figur och som måhända delvis äro säregna för denna art. Kroppen är cylindrisk, gulhvit; tarminnehället utgjordes af det nämda gulhvita, svafvelaktiga, mjuka slammet. Längden är 8 mm., tjockleken högst 0,5 mm. Bakom hufvudet följa 13 segment och på det sista sitta de två abdominalbihangen, som bära hvardera omkring 12 tornlika, starkt chitiniserade taggar med bred bas. På samma segment finnas 2 par ovala analflikar, af hvilka det ena sitter åt rygg-, det andra åt buksidan. ; Vid näst sista segmentets ända finnas 2 sma koniska ut- skott, knappt 4 sa langa som analflikarne, och bara hvardera ett knippe af 6—7 langa borst. Det första segmentet bakom hufvudet har tvä fotknölar och pa hvardera en massa taggar, svagare krökta och med smalare bas än de nyssnämda pa abdominalbihangen. Mundelarne Gfverensstämma 1 hufvudsak med desamma hos Ch. venustus (se MEINERT ]. c. tab. III, fig. 79). Om de mindre Chzronomus-larvernas lefnadssätt, som tillhöra Ch. motilator-gruppen lemnar MEINERT den upplysningen, att de ej hälla sig vid bottnen af vattensamlingar — säsom fallet är med de större röda Chzronomus-larverna —, utan lefva i allmän- het i vatten med rikare vegetation, än mera fritt mellan blad Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 2 (1888). 8 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. eller i sprickor och remnor af föremål, som flyta pa eller i vattnet, än spinnande sig hylsor och ror. Ett sådant förekomstsätt som de har i fråga varande larver- | nas mäste sälunda betraktas säsom ett ovanligare förhällande eller åtminstone ett sådant, som pa grund af sin natur hittills ej: ådragit sig allmännare uppmärksamhet. Utan motstycke är det dock ej, till och med inom slägtet Chironomus, nämligen inom de större röda Chzronomus-larvernas grupp. Så berättar t. ex. GERVAIS om en röd Tzpula-larv, som träffades i en 130 met. djup artesisk brunn. Med anledning af nu nämda förhållanden frågar man sig naturligt nog: när larverna till dessa myggor tillbringa sitt lif hundratals fot nere i jordens innandémen, hvar vistas myggorna. själfva? Så vida det bekräftar sig, att de tillhöra den nämda arten, Ch. fuscipes, så kunde man vanta, att dennas utbredning skulle lemna något bidrag till frågans lösning. Och i själfva verket erhåller man af densamma en i min tanke ingalunda ovigtig upplysning i ifrågavarande hänseende. Vid angifvandet af de skandinaviska fyndorterna för Ce fuscipes säger nämligen ZETTERSTEDT bland annat: »In Jemtlandia alpe Åreskutan semel» .... »feminam in cacumine alpis Kälahög Norvegiæ circiter 4000 ped. supra mare elevato in ipsa nive repen- tem 22 Juli 1840 quoque inveni». Den synes sälunda tillhöra dessa härdiga Dipterer, som med förkärlek uppsöka kalla (och fuktiga) lokaler, och under sädana förhällanden bör dess vistelse äfven djupt nere i grufvor ej väcka samma förväning, som den eljest skulle gjort, sa mycket mindre som alldeles detsamma, enligt BOHEMANS ofvan anförda medde- lande, ar kändt om den lilla Tipuliden Trzchocera regelationts. Man torde sålunda äfven om denna Chzronomus-art vara berätti- gad antaga, att den i själfva verket tillbringar sitt lif äfven sasom utbildad inom den grufva, där den utvecklats och dit den en gang af en eller annan orsak inträngt. Om sa är, ledes man lätt pa den tanken, att dessa individer, hvilkas lifsvilkor under alla sta- dier af utvecklingen blifvit helt olika mot i det fria, också pa ett eller annat sätt päverkats af den nya omgifningen och där- igenom smäningom undergätt förändringar i en eller annan rikt- AURIVILLIUS: MYGGOR I SALA GRUFVA. Io! ning. Sälunda kunde man t. ex. vänta att genom langvarig vistelse pa dessa mörka orter deras ögon reducerats eller rent af förkrympt, och ehuru detta ej visat sig vara fallet på de exem- plar jag haft till undersökning, torde dock såväl detta som andra förhållanden förtjäna att ytterligare uppmärksammas. Då vidare det insektlif, som finnes på dylika ställen, är föga kändt och dock efter all anledning torde ega mycket af intresse att framvisa, skulle iakttagelser i denna riktning från de entomo- logers sida, som därtill ega tillfälle, utan tvifvel väl löna den möda, som därpå användes. Och om författaren af dessa rader med nu gifna antydningar i någon ringa mån bidragit att rikta uppmärksamheten åt detta håll, så skulle han, med hänsyn till den stora vigten af att dylika iakttagelser följas på ort och ställe, härigenom anse sig hafva vunnit det egentliga ändamålet med detta meddelande: ey ters. an 20 Fu» SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1837. I Sverige tryckta uppsatser. ADLERZ, G., Myrmecologiska studier. II. Svenska myror och deras lefnads- forhallanden. — Bihang t. K. Vet. Akad. Handl. B. 11. N:o 18. 329 sid. 7 tafl. , Myrmecologiska notiser. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 1—2, 41—50, 155—165. AMMITZBOLL, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska ut- bredning. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 67—69, 169. AURIVILLIUS, CHR., Förteckning öfver en samling Coleoptera och Lepidoptera fran Kongoflodens omräde, skänkt till riksmuseum af löjtnant M. JUHLIN- DANNFELT. — Öfvers. K. Vet. Akad. Förhandl. B. 44: 5. sid. 305— 374.4 (Col. ren sp: eps Tn.zsp)): , Svensk-norsk entomologisk litteratur 1886. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 51—56. , Ytterligare om lycænidernas larver och myrorna. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 63—65, 169. , Papilio Agestor och Danais tytia. — Ent. Tidskr. Årg. 85 Silden 2. , Entomologiska anteckningar fran norra Roslagen. I. — Ent, Tidskr. Arg. 8. Sid. 179—185, 204. ___, Nya Coleoptera Longicornia. II. — Ent. Tiaskr. Arg. 8. Sid. 191— 197; figg. AURIVILLIUS, CARL, En myggart (Chirozomus sp.) funnen pa 750 fots djup i Sala grufva. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 176—177. ______, Beobachtungen über Acariden auf den Blättern verschiedener Bäume. — Nov. Acta R. Soc. Scient. Upsaliens. (3) Vol. 13: 2. 1887. N:o 11. 16 pg. 1 taf. HOFGREN, G., Tortricidlarvers härjningar à löfträden i Stockholmstrakten under 1886. — Ent, Tidskr. Arg, 8. Sid. 3, 185. (Forts. se sidan 115.) ABERRATIONER TILL ARGYNNIS AGLAJA L. OCH ADIPPE LE BESKRIFNA AF EMIL HOLMGREN. Om också icke alla aberrationer, som påträffas, för den systematiska lepidoptérologien kunna ega nagon betydelse, i det att endast de mest extrema afvikande formerna böra 1 systemet upptagas, sa blifva de dock alla för fjärilsamlaren af ett visst intresse och kunna ju därför alltid papekas. Af de tvenne till Argynnis Aglaja hörande afvikande former, för hvilka har nedan skall redogöras, torde dock en vara sa fristä- ende fran de förut be- skrifna och 1 systemet införda, att den tyckes förtjäna ett särskildt namn. Båda typerna fånga- des sommaren 1884 vid Häringe 1 Södertörn af den flitige lepidoptero- logen CARL WIMAN, son till ledamoten i Entomologiska före- ningen majoren och riddaren ERNST WIMAN; men de glömdes bort, och först nyligen vid en granskning af WIMANS fjärilssam- ling fann jag i denna de båda egendomliga aberrationerna, öfver hvilka jag nu vill lemna en beskrifning. Argynnis Aglaja ab. Wimani Hormcr. Framvingar (fig. 1) på öfversidan svartbruna med en nära utkanten stående CPE TE TU PONT TE Ar PER NOTE A x | i é ~ sf A , = CFE UE VE aot 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. rad af gula, längsträckta fläckar och vid vingroten en större af samma färg. Bakvingar ofvan nästan fullständigt svartbruna med längs utkanten en rad af framskymtande, dunkelt rostfärgade fläckar. Fransar gulhvita, pa framvingarne svartfläckiga. Fram- vingar undertill svartbruna med en större gul fläck vid vingroten och öfvergäende i grönt mot utkanten. Nerver gula. Bakvingar un- dertilldunkelt gröna med perlemorfärgade fläckar vid basen och ett vink- ligt tvärband af stalbla fläckar med bred, svart infattning nära vingarnes midtelplan. Dessa fläc- kars färg och inbördes ställning erinra om ocell- et fläckarnahos Arg. Niobe, men de ligga patagligen alltför längt in mot vingens midtelplan för att kunna motsvara dessa. Däremot äro de bäda genom sin plats, form och anord- ning fullkomligt identiska med de perlemorfärgade fläckar, hvilka hos Arg. Aglaja bilda det genom sin vinklighet karakteristiska mid tbandet. Argynnis Aglaja ab. (fig. 2). Framvingars 6fver- och undersida tämligen öfverensstämmande med dem hos hufvudformen. Bakvingar ofvan ovanligt mör- ka, med midtbandets bägar förenade genom de bredt svart- tecknade nerverna med utkan- tens tvärband. Bakvingar un- dertill med de perlemorfärgade fläckar, hvilka äro belägna vid vingroten, sammanflytande. Ut- kantens perlemorfärgade fläc- kar spetsigt utdragna. Argynnis Adippe ab. Varenii Hotmcr. Framvingar (fig. 3) ofvan med de mot utkanten löpande nerverna bredt be- skuggade. Bakvingar ofvan saknande de runda fläckar, hvilka HOLMGREN: ARGYNNIS AGLAJA L. OCH ADIPPE L. 105 hos hufvudformen finnas mellan utkantens band och midtbandet. Bakvingar undertill med fa perlemorfärgade fläckar och saknande de oceller, hvilka hos hufvudformen förefinnas mellan utkantens - band och midtbandet och hvilkas olika antal utgöra ett i nära nog alla fall karakteristiskt skiljemärke mellan de till utseendet för Ofrigt sa lika Arg. Adippe och Niobe. Typexemplaret fangades a Lidingön i Stockholms skärgärd i juni manad 1885 af jägmästaren A. VARENIUS och ansägs af honom tillhöra ab. C/eodoxa; men till denna afvikande form torde har beskrifna fjäril dock icke kunna räknas pa grund däraf, att den saknar de karakteristiska ocellerna pa bakvingarnes under- sida och därmed äfven motsvaraude fläckar pa samma vingars Ofversida. Exemplaret finnes förvaradt i den entomologiska sam- lingen vid kongl. skogsinstitutet. I marshäftet för ar 1882 af den engelska illustrerade tid- skriften »The Entomologist» är införd en redogörelse af I. JENNER Weir för i England funna Avgynnzs-aberrationer. . Bland dessa befinner sig äfven en aberration, hvilken otvetydigt är den samma som den nu af mig beskrifna och afbildade ab. Wimanz, men hvilken af hr JENNER WEIR blifvit hänförd till Argynnis Adippe. Intet skal finnes emellertid för en sadan bestämning. Fastmera peka säväl ställningen och anordningen af fläckarna pä bakvin- garnas undersida som för Ofrigt insektens hela habitus tillbaka pa Arg. Aglaja. Dä dessutom bäde det föreliggande exempla- ret af ab. Woman och det i den engelska tidskriften afbildade tillhöra hankön, och intetdera eger den minsta antydan till den för Arg. Adippe-hanarne sä karakteristiska strukturafvikelsen hos framvingarnes 2 och 3 nerver, torde man à ena sidan ega fullt berättigande att hänföra dem båda till Avg. Aglaja och à den andra intet skal för att bestimma dem säsom aberrationer till Arg. Adippe. Det kan ju dessutom härvid vara af intresse att iakttaga, hurusom dylika aberrationer icke alltid äro fullkomligt tillfälliga, utan kunna, såsom här nu visat sig, påträffas på skilda lokaler, ja, i t. o. m. långt från hvarandra aflägsna land. Då jag nu gått att offentliggöra dessa aberrationer, har detta skett icke utan en viss tvekan; ty man måste, såsom jag tror, 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. med stor försigtighet och urskiljning behandla dylika fynd, syn- nerligast dä fragan gäller fjärilar, hos hvilka man vid artskilna- den ofta nog mäste taga mera hänsyn till farger och teckningar än rent plastiska karakterer. Men a andra sidan hafva dessa former, da de tydligen varit sa pass vidt skilda fran respektiva hufvudformer, synts mig icke böra helt och hållet förbigås. Ty icke endast för insektsamlaren, utan äfven för den allmänna entomologien blifva aberrationer, dä de verkligen göra skäl för denna benimning,* af ej sa ringa betydelse. Vi kunna ju vis- serligen med ganska stor noggranhet följa t. ex. en fjärils morfo- logiska utveckling, men manne vi genom endast dessa iakttagel- ser hafva vunnit en fullt tillfredsställande kunskap om berörde insekt? Vi dro visserligen icke ännu fullt säkra pa, huruvida aberrationer i allmänhet uppkomma genom kroasering mellan hvar- andra närstäende arter eller kunna vara en följd af skiljaktiga lokala och klimatiska förhållanden; men det förra antagandet tyckes vinna stöd icke blott uti fjärilarnes uppträdande i det fria under fortplantningstiden, utan äfven 1 den omständigheten, att de lefva i polygami; ty det är just de djur, hvilka lefva i poly- gami, som så ofta ingå illegitima förbindelser. Hos sådana där- emot, som lefva i engifte, hör detta till sällsyntheterna. Nagra fjärilar eller insekter i allmänhet, som lefva 1 engifte, känner jag icke till. + Här kan helt naturligt icke medräknas de aberrationer, som omöjligen kunna hänföras under någon annan kategori än s. k. svälttödda individer. OM VATTENINSEKTER SASOM FORMEDLARE AF VISSA MINDRE DJURS OFVERFLYTTNING TILL S. K. »BRYOR» ELLER VATTENGROPAR. MEDDELANDE TILL ENTOMOLOGISKA FORENINGEN DEN 28 APRIL 1888. Redan i slutet af 1840-talet, da jag jämte PDiptera äfven med ifver sysselsatte mig med insamling af Coleoptera, väckte det min synnerliga uppmärksamhet, att vid undersökning af vattengropar, uppgräfda för den betande boskapens behof och ofta belägna längt ut pa slättlandet i Östergötland samt i saknad af tillflöden fran andra vattensamlingar, dock alltid om somma- ren, savida de icke vissa ar helt och hallet uttorkade, beboddes af hästiglar (Hirudo sanguisuga), acarider, vattenspindlar m. fl. Jag har pa senare åren under mitt vistande pa Gotland gjort samma iakttagelse. Dylika vattengropar kallar man dar för »bryor». När jag lätt insåg, att de nu omnämda smadjuren, jamte atskilliga andra, svarligen eller rent af omöjligen pa egen hand kunnat frakta sig öfver till bryorna fran vanligen långt där- ifran belägna vattendrag, sa intresserade det mig att söka ut- forska, pa hvilket sätt de egentligen kommit dit. For detta ända- mal tog jag mig före att granska dels en mängd Dyäscider, som med vattenhäfven infångades, dels äfven arter af Nofonecta och Corixa, och jag tror, att de iakttagelser, som jag härvid gjort, möjligen kunna leda till förklaring af detta egendom- liga förhållande. Vid undersökning såväl af ÂVofonecta som Corixa finner man nämligen icke sällan i närheten af vingarna pa thoracal- och abdominaltrakten sma röda punkter, hvilka genom denna färg bjärt sticka utaf mot sin omgifning, och vid närmare granskning märker man lätt nog, att de äro Acarzder. Ni LE 2. u A, ee 4 Bi Boj RN 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Pa samma sätt har jag också funnit pa Dyfisciderna ytterst sma iglar, man kan säga ungar, till Hzrudo sanguisuga fästade, van- ligen pa de bakre coxerna eller trochantererna. Sedan detta blifvit iakttaget, har jag städse för min del antagit, att det just är i fraga varande insekter, hvilka om aftnarne flyga fran en vattensamling till en annan, som Öfverföra dessa sma djur, Huru spindlarna (Argyroneta aquatica) komma dit, har det ännu icke lyckats mig att utröna"; men jag tror fullt och fast att Öfver- förandet äfven af dessa jämte andra smadjur sker med vatten- insekternas tillhjalp. Här föreligger, såsom jag tror, ett särdeles intressant fält for vidare forskning och utredning, och i följd däraf har jag velat genom dessa korta antydningar fästa Entomologiska föreningens uppmärksamhet härpå. + Jag har nämligen aldrig sett några vattenspindlar företaga s. k. luft- seglingar, hvilka däremot, såsom bekant, äro högst vanliga företeelser hos de nätväfvande spindlarne, synnerligen i dessas yngre ålder. Aug. Emil Holmgren. rg ae af PEL GERS Br Bi Brenn 1 OM SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. SOM SKAN- DINAVISKT INSEKT AF W. M. SCHOYEN. Af alle de större og mindre Rariteter og for Norges Fauna nye Arter, tildels fundne for lang Tid tilbage, som jeg har stödt paa under mit Arbeide med at gjennemgaa og ordne det her- værende zoologiske Museums indenlandske entomologiske Materiale, er der neppe nogen, som forbausede mig mere end et Exemplar af en Gravehveps, som jag forefandt iblandt Prof. ESMARK'S Sam- linger market: »Arendal, SANDBERG». Det viste sig nemlig at vere en Scola, af hvilken Slægt THOMSON i sit Arbeide over Skandinaviens Hymenoptera ikke nævner nogen Art som obser- veret i Skandinavien. Ved at undersöge nærmere i det eneste mig her tilgjængelige Værk over herhenhörende udenlandske Hy- menoptera, nemlig Lepeletier de St. Fargeau's »Hist. Nat. des Ins. Hyménoptéres», fandt jeg i sammes Tom. III p. 529 under Navnet Scolza sicula beskrevet som ny en Art fra Sicilien, hvil- ken Beskrivelse passede saa fuldstændig til vedkommende Exem- plar (7), at der neppe syntes mig at kunne vere nogen Tvivl om Identiteten. Min förste Tanke var nu den, at der her rime- ligvis maatte foreligge en Feiltagelse med Hensyn til Lokalitets- angivelsen. Prof. ESMARK samlede nemlig selv i sin Tid Insekter forskjellige Steder i Syditalien, ogsaa paa Sicilien, og blandt hans Indsamlinger derfra findes blandt andet ogsaa flere Exemplarer af andre Scola-Arter. Jeg tenkte mig nu Muligheden af, at et af hans italienske Exemplarer ved en Feiltagelse kunde vere kommet LIo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. sammen med de af nuværende Sognepr&st G. SANDBERG i hans yngre Dage hovedsagelig omkring Arendal indsamlede og her til Universitetet indsendte Insekter. Ved nærmere at konferere med Pastor SANDBERG desangaaende viste det sig imidlertid, at Exem- plaret virkelig var norsk og fundet af ham, dog ikke ved Arendal, saaledes som den af Prof. Esmark vedfæstede Etiket angav det, men ved Risör. Efter hvad SANDBERG har meddelt mig angaaende dette interessante Fund, paaskref han Exemplaret medio Juli 1855 — han var dengang en 13 Aars gammel Gut — paa et Sted ved Navn »Frydendal», der danner ligesom en smilende Oase i de ellers temmelig golde Omgivelser en 10 Minutters Vei indenfor Byen Risör (Österrisör), hvor det flöi i Solskinnet bland Buskerne. Exemplaret, som jag viste ham under hans personlige Nærværelse her i Kristiania sidste Vinter, gjenkjendte han ogsaa strax med Sikkerhed som det af ham fundne og till Prof. Esmark indsendte, saa der kan ingen Tvivl vere om, at Fundet har sin Rigtighed. Prof. Esmark havde desuden, efter hvad han kunde erindre sig, allerede dengang meddelt ham, at det syntes at vere en italiensk Vepseart. Da LEPELETIER'S Beskrivelse (1. c.) er temmelig kortfattet, henvendte jag mig for Sikkerheds Skyld til min Ven Prof. AURI- VILLIUS, for om muligt at erholde mere Literatur til Sammenlig- ning og Kontrollering af min Bestemmelses Rigtighed. Gjennem ham erfarede jeg da, hvad jag tidligere ikke havde været opmeerk- som paa, at allerede N. WESTRING i »Göteborgs Kgl. Vet. och Vitterh. Samhälles Handl.» 1868 (p. 18—25) har leveret en Beretning om og udförlig Beskrivelse af en af ham i Aarene 1859—61 vid Badeanstalten Särö i Halland, 24 Mil söndenfor Göteborg, fundet Scola under Navnet Sc. melanoptera, Kıuc. en Publikation der ikke findes omtalt i THomson’s ovennævnte Arbeide. Saavel den af WESTRING her leverede nôiagtige Beskri- velse som ogsaa et af hans Original-Exemplarer (9), hvilket AURI- VILLIUS har vist mig den Velvillie at sende mig til Sammenlig- ning tilligemed et Par Hanner af samme Art fra Sicilien og Egypten, stæmmer fuldkommen med SANDBERG's Exemplar her fra Landet. Da Sc. melanoptera Kıuc. og Sc. sicula LEP. er Sy- nonymer, viste min Bestemmelse af Hvepsen sig saaledes at vere ganske rigtig. Begge de anförte Navne maa imidlertid ifölge at Ags ‘wo. ie "Ja Me à y 4 Vv ren 1 r \ “ aa | | SCHOYEN: SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. III _ Prioritetsretten vige Pladsen for Sc. unzfasciata CyrıLLo (1787), der er det ældste og saaledes bliver Artens retmæssige Navn. Artens fulde Synonymi er forresten fölgende: Scola unifasciata CYRILLo Entom. Neap. Spec. prim., t. I, f. 5 (Q)). — Saussure & SICHEL Catal. spec. gen.'Scolia, p. 71. — Cosra Prosp. o. Immenotteri Italiani II, p. 100. Lisoea umfasciata Cosva Faun., p. 9 & 36, t. XIX, f. 1 (07) & 3 (9). Scolia melanoptera Kıuc., Symb. Phys. IH, t. 26, f. 14 (©). — BURMEISTER Bemerk. uber d. Gatt. Scolia, p. 36. — WESTRING Göteb. Kgl. Vet. och Vitterh. Samh. Handl., LOUE TND 22. Scolia erythrocephala V. d. LINDEN, Observ. sur les Hym. d'Eur. Fouiss. I, p, 26. —- LEPELETIER DE ST. FARGEAU Hist. Nat. Ins. Hym. III, p. 526.9 var. ‘Scola sicula, LEP. DE ST. FARGEAU |. c., p. 520. (BURMUSTER anförer endnu fölgende 2 Synonymer, der efter ham ogsaa opförts af Wesrrinc: Scola biguttata V. d. LINDEN, Hym. Eur. 31, 18 og Scolia Schrenckit EVERSMANN, Bull. de la Soc. imp. de Moscou (1846) I. 441, 7, t. 4, f. 2.) Da THOMSON som nævnt slet ikke har omtalt WeEsTRING’s Fund af denne Art ved Särö, maa han enten have overseet Pu- blikationen desangaaende eller ogsaa betragtet Arten som ikke hjemmehörende i Skandinavien, men kun som tilfældig indfört. Forinden jeg blev bekjendt med Westrinc’s Meddelelse, troede jeg ogsaa at maatte hælde til den Antagelse, at det af SANDBERG ved Risör fundne Exemplar var bleven indfört paa en eller anden Maade ined et Skib fra Middelhavet, og at Arten saaledes kun kunde vere at anse som en ganske tilfældig Besöger af vore nordlige Breddegrader — saameget mere som jo næsten alle kjendte Arter af Slægten Sco/za, c:a 200, hörer hjemme i de varmere Jordströg, hovedsagelig Troperne. Af dem forekommer 9 ifölge Costa i Italien, og saavidt mig bekjendt er det af disse "kun 2, Sc. 4-punctata FaBr. og Sc. hirta SCHRK., der ogsaa har vist sig i Tyskland. Nærværende Art har aldrig veret observeret noget Sted i Mellem-Europa, men kun i det sydlige Italien paa 112 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Fastlandet og de omliggende Oer, Sicilien, Sardinien og Malta. * Da den imidlertid nu altsaa er funden paa 2 ganske forskjellige, langt fra hinanden adskilte Steder og til forskjellige Tider — medio Juli 1855 ved Risör af SANDBERG og 28:de Juni 1859 samt 20—3o;te Juli 1861, sidst nævnte Aar endog i Mengde, ved Särö i Halland af WESTRING — saa maa det vel ansees for afgjort, at denne syditalienske Art ogsaa virkelig hörer Skandina- vien til, saa merkeligt det end kan synes, idet den ellers ikke er observeret noget Sted paa hele den mellemliggande Strekning af Europa. Fra 36—4o N. Br. i Syditalien springer den altsaa over henved et Snes Breddgrader og dukker pludselig op igjen heroppe hos os mellem 57 og 59 — visselig et ganske mærke- ligt Sprang i den geografiske Udbredelse! Efter hvad man ved om Sco/za-Arternes Levevis og Udvik- ling, före de som Larver en parasitisk Tilværelse og leve, som det synes, vesentlig paa Bekostning af forskjellige Slags Torbist- larver, som Hun-Hvepsen opsöger i deres Gange i Jorden og af- sætter sine Æg paa et paa hvor Larve, efter först at have lam- met den ved et Stik af sin Braad og saaledes gjort den försvars- lös uden at dræbe den. Sco/za-Larven udsuger nu lidt efter lidt sit Offer og forpupper sig tilsidst ovenpaa de tiloversblevne Rester af samme. Paa denne Maade udvikles f. Ex. den be- kjendte store sydeuropæiske Sc. flavzfrons Fx. (hortorum, id.) paa Bekostning af Larven af Nasehorntorbisten (Oryctes nasicornis) ligesom Sc. bifasciata paa Cetonia-Larver.** Imidlertid skal det ogsaa for enkelte Arters Vedkommende (Sc. dzczncta Farr. f. ex.) vere paavist, at de indretter sig paa samme Maade som de egentlige Gravehvepse, idet de nemlig graver sine egne Gange med Larvereder, hvori de trekker ind andre Insekter eller Lar- ver till Föde for sin Yngel. Paa hvad Maade den her omhand- lede Art udvikles, derom foreligger der, saavidt jeg har kunnet erfare, endnu ingen lagttagelse; men hvad enten det er en eller * Tfald Sc. Schrenckii EVERSM. medrette hörer hid, skulde den altsaa ogsaa forekomme i Ovre-Asien, saaledes som BURMEISTER opgiver. ** BURMEISTER formoder, at en Sco/za-Art, som han oftere saa komme frem af Hullerne i Tuen af Atta cephalotes, lever parasitisk paa disse Myrers Larver. Da jo imidlertid Ce‘omia-Larver ofte træffes i Myretuer, turde det kanske vere disse og ikke Myrelarverne, som tjener vedkommende Sco/a-Larve til Föde. SCHOYEN: SCOLIA UNIFASCIATA CYRIL. 113 anden af vore Torbistarters Larver, som Hvepsen afsætter sine Eg paa i Lighed med flere af de üvrige sydeuropæiske Sco/za'er, eller den som Larve lever i sit eget Rede tærende paa det For- raad af paralyserede Offere, som dens Moder har samlet ind til den, saa frister den altsaa i hvert Fald Livet ligesaa vel heroppe i vort Nord som under »Italiens milde Himmel». Hvori Grun- den kan ligge til, at den aldeles mangler i hele Mellem-Europa, er jo ikke saa godt at sige, saalænge dens Udvikling endnu er _ubekjendt. At den hverken er observeret i Tyskland eller noget andet Sted i Mellem-Europas Indland kunde man maaske for- klare derved, at den syntes at vere en udpræget Kystform, idet den i Italien kun holder til paa Oerne og den sydligste Del af Fastlandet og her hos os i Skandinavien kun er funden paa 2 forskjellige Steder ved Kysten, derimod intetsteds observeret lengere inde i Landet. Lige forunderligt bliver det imidlertid selv under denne Forudsætning, at den ogsaa er fuldstændig ubekjendt f. Ex. i Frankrigs Kystlandskaber, hvor den vel heller ikke vilde mangle passende Neering, Kristiania 2 juni 1888. RESUMES. (Page 109 du texte.) W. M. Scuoven: Scolia unifasciata CYRIL. comme in- secte scandinave. Il s’agit ici d'un exemplaire (5) Scola unifasciata CYRIL, type appartenant à proprement parler à l'Italie méridionale, qui a été trouvé, en juillet 1866, près de la ville de Risôr (ou Oësterrisôr), dans la Norvège méridionale, par M, le pasteur H. SANDBERG. Quoiqu’elle ne soit pas mentionnée dans l'ouvrage bien connu de M. le professeur THOMSON: les Æyménoptères de la Scandinavie, cette espéce a toutefois été indiquée comme ren- contrée en Suède à une époque antérieure savoir dans les années 1859—1861 par M. M. WESTRING, au voisinage des bains de Särö, Halland. Or, du moment où l’on en a ainsi constaté la présence à des époques différentes tant en Norvège qu'en Suède, il y a de fortes raisons, suivant l’auteur, de voir en elle une espèce scandinave, en dépit de la circonstance assez curieuse qu’elle ma encore été observée sur aucun point de l'Europe moyenne. nr Sart ea Te ane Fee TP ee FÖRA SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1887 (Forts. fran sid. 102.) HOLMGREN, A. E., Fortsatta iakttagelser angående kornflugans uppträdande pa Gotland, — Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr. Arg. 26. Sid. 74—83. I color. tafla. — Separ. 10 sid. 1 tafl. (I nov. vor.) - HOLMGREN, EMIL, Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. II. Fastlandet, — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 21—26. BI-TIDNING, Svensk, Organ för centralföreningen för Sveriges biskôtare. Egnad åt biskötsel, jordbruk och trädgårdsskötsel m.m. Redaktör och utgifvare, Hy. STÅLHAMMAR. Åttonde årgången. Göteborg. 1887. 196 pg. LAMPA, SVEN, Om fluglarvers förekomst i tarmkanalen hos menniskan. — Ent. Tidskr. Årg. 8. Sid. 5—20, 136—153, figg. , Om en parasitlarv utanpä kornflugans larv. — Ent. Bu Arg. 8. Sid. 172, 202. , Om fjärilar pa Gotland. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 172—173, 203. ‚Om möjligheten för Coloradoskalbaggens uppträdande i Sverige, — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 176, 203. , lakttagelser angående kornflugans uppträdande och lefnadssätt under sommaren och hösten 1887. — K. Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr. Ärg. 26. Sid. 364. — Separ. 10 sid. LUNDSTRÖM, A. N., Pflanzenbiologische Studien. II. Die Anpassungen der Pflanzen an Thiere. Mit vier Tafeln. — Nov. Actn R. Soc. Scient. Upsaliens. (3) Vol. 13: 2 N:o 10. 88 pg. 4 tafl. Meves, J., Om »Trädborrens» framfart i vara granskogar under de senaste 20 åren. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 3, 135—136. — — , Skogsinsekters härjningar. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 27—34, 154. ete © For larv-uppfödare. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 3—4, 35—37. 154; fig. , Cidaria sordidata HB. — Ent, Tidskr. Arg. 8. Sid. 172. , Sällsynta fjärilar. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 177. NERÉN, C. H., Bidrag till kännedomen om ekorrespinnarens (Stauropus Sagi L.) utvecklingshistoria. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 199—201. Porar, C. O. von, Om norska myriapoder. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 39-40. > Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 2 (1888.) 9 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. RUDOLPHI, JoH., Skandinaviska fjärilar. Häftet 1. Hudiksvall. 1887. 7 sid. 4 taflor. (1 n. sp.; 3 n. var.) | SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska föreningens sammankomst den 26 fe- bruari 1887. Ent. Tidskr. Arg, 8. Sid. 1--4, 133—136. , Bo af Zasius fuliginosus. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 2—3, 135. , En »Sorgmantel» (Vanessa Antiopa 1.) öfvervintrande i en hvitmoss- torfva. — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 4, 136. , Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den, 30 april 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 57—62, 166—168. , Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomst den 24 sep- tember 1887. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 171—173, 202—203. — — , Entomologiska föreningens i Stockholm ärs-sammankomst den 14 december 1887. — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 175—178, 203—204. , »Skandinaviska fjärilar samlade af J. RUDOLPHI», — Ent. Tidskr. Ärg. 8. Sid. 177—178, 204. — — , Nagra ord om den svartkantade ollonborren eller kastanjebaggen (Melolontha Hippocastani FAB.). — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. (171—172), 187—190, 204—205; fig. , Om insekters förekomst inom den menskliga organismen. En zoologisk- medicinsk studie. — Hygiea. Arg. 1887, sid. 532—556 0. 593—614, samt Arg. 1888, sid. 81—108. — Sep. Sthm. 1887. 76 sid. SPÅNGBERG, J., Om Chloroßs teniopus, — Ent. Tidskr. Årg. 8. Sid. I. ( ), Ur främmande literatur. — Ent. Tidskr. Arg. 8. Sid. 119-132. THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasciculus XI. Lund. 1887. 8°. Sid. 1041—1182. Innehåll: 35. Försök till uppställning och beskrif- ning af arterterna inom slägtet Campoplex GRAV. TIDSKRIFT, Entomologisk. Pa föranstaltande af Entomologiska föreningen i Stockholm utgifven af JACOB SPÄNGBERG. Åttonde årgången. Stock holm. 1887. IV+205+Xl sid. 1 utlandet tryckta uppsatser LAMPA, SVEN, Ueber Voctua carnea THUNB. — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin. B. 31. 1887. P. 355—358. THOMSON, C. G., Kleinere Mittheilungen. I. Cychrus rostratus und elongatus. 2. Noctua carnea THUNB. — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin. B. 30. 1886, p. 31—32. , Notes hyménoptérologiques. Partie 3. 4. Observations sur le genre, Ichneumon et descriptions de nouvelles espèces. N:o 1, 2. — Annales Soc, Ent. France. Paris. (6) Tom. 6. 1886. P. 11—24; Tom. 7. 1887. P. 5—16. (79 sp.; 20 n. sp.) espèces. — Annales Soc, Ent. France. Paris. (6) Tom. 6. 1886. Bulletin p. 9—11. (17 sp.; 2 n. sp.) , Observations sur quelques Coléoptères et descriptions de nouvelles "| SVENSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR I 887. ER THOMSON, C. G., Polygraphus grandiclava n. sp, — Annales Soc. Ent. France. Paris. (6) Tom. 6. 1886. Bulletin p. 61—062. , Hymenopterologische Beiträge. — Deutsche Ent. Zeitschrift. Berlin, "B. 31. 1887. P. 193—218. (27 n. sp.) THORELL, TAM., Primo Saggio sui ragni Birmani, Viaggio di L. Fea in Birmania e regione vicine. II. Genova. 1887. 8°. 417 pg. — Genova. Museo Civico di Storia nat., Annali (2) Vol. 5. 1887 p. Obs. Enär särskilda förteckningar öfver norsk, finsk och dansk entomo- logisk literatur intagas i denna tidskrift, har jag här ej upptagit de uppsatser af författare frän dessa länder, som blifvit tryckta i Sverige, Christopher Aurivillius. NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1837. BIAVLSTIDENDE, Redigeret af HALLVARD TORGERSEN. — Norsk Landmandsblad. Aarg. 6. Kristiania 1887, p. 109, 145, 181, 221, 29I, 322, 370. BLODLUSEN (Schizoneura lanigera HAUSM.). — Norsk Havetidende. Aarg. 2. Kristiania 1886, p. 180—184. DÖHLEN, K, Om Kornbladlusen (Aphis granaria). — Norsk Landmandsblad. Aarg. 6. Kristiania 1887, p. 281. G., J.. Om Sommerfuglenes farver. — Naturen. Aarg: 11. Bergen. 1887, Pp. 219— 220. HAGEMANN, A., Forstenthomologisk (sic) Undersögelse af Kystdistrikterne- i Nedenæs og Lister & Mandals Amter Sommeren 1886, — Forstforenin- gens Aarbog 1887, p. 71—93. H(ANsEN), G. A., Skorpioners selvmord. — Naturen. Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 153. Hvor gammel blir myrerne? — Naturen. Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 27—28. JERNSPISENDE Insekter. — Natnren, Aarg. 11. Bergen. 1887, p. 218—219. MYRER i geologiens tjenste. — Naturen. Aarg. 11, Bergen. 1887, p. 154—155 > “6 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. SCHÖYEN, W. M., Analytisk Oversigt over de skandinaviske slægter af phyto- =: phage hymenoptera, — Ent. Tidskr. Arg. 8. 1887, p. III—117. , Yderligere Tilleg til Norges Lepjdopterfauna. — Kristiania Vidensk. Selsk. Forhandl. 1887, N:o 3, 32 pg. ; — — —, Supplement ‘til H. Siebke's Enumeratio Insectorum Norvegicorum, Fasc. V Pars I (Hymenoptera phytophaga & aculeata), — Kristiania Vidensk. Selsk. Forhandl. 1887, N:o 5, II pg. , Fortegnelse over de i Norge hidtil fundne Neuroptera Planipennia og Pseudo-Neuroptera. — Kristiania Vidensk. Selsk. Forhandl. 1887, N:o 13, | 3° P8: , Snelopper. — Naturen. Aarg. 11, 1887, p. 9I—92. , Rosens Skadeinsekter. — Norsk Havetidende. Aarg. 3. 1887, p. 17—26, 33—40. _ — —, Kjölmarken. — Norsk Landmandsblad 1887, p. 156— 158, 161— 162. , Sörg for at befri Kjörene fra Bræmselarver. — Norsk Landmandsblad 1887, p. 166—167. (Gjengivet i »Landmands-Blade», Kjöbenhavn 1887, p. 363—365, og i »Tidskrift for Landtmän», Lund 1887, p. 342.) , Skadelig Optreden af Renfanbillen (Gadleruca tanaceti, L.) — Norsk Landmandsblad 1887, p. 305—306. TIDSKRIFT FOR BISKJÖTSEL. Udgivet af den norske Biavlsforening. Tredie Aargang. Kristiania 1887. 12 N:o. Redaktörer: N:o 1—2 AUG. SUNDBy og HALVARD TORGERSEN, N:o 3—I2 OSKAR NIELSEN og Ivar S. YOUNG. U., A., Udklækning af hvepseeg. — Naturen. Aarg. 11. Bergen 1887, p. 255—256. YOUNG, Ivar S,, Praktisk Lommebog i tidsmæssig Biskjôtsel. Andet Oplag Kristiania 1887. 99 Pag. W. M. Schöyen. "AA CHELIDURA ALBIPENNIS MEG. OCH CH. ACANTHO- PYGIA GENE, TVANNE FOR SVERIGES FAUNA NYA 3 FORFICULINA 6 AF BERNHARD HAN Till den svenska faunan har man hittills ej kunnat räkna mer än tvänne representanter för fam. Forflculina: Forficula auricularia L. och Labia minor L., hvilka bada, som bekant, redan af LINNÉ voro kända såsom svenska. Kasta vi emellertid en blick på Danmarks orthopter-fauna, * så finna vi, att denna Fig. 1. Labia minor Fig. 2. Chelidura acan- Fig. 3. Densamma som Oo; abdomensspets, sedd thopygia ©‘: abdomens föregäende, ehuru fran undre sidan. spets, sedd fran undre sedd fran öfre sidan. sidan. har att uppvisa fyra arter af ifrägavarande familj, nämligen, för- utom de båda nyssnämda, äfven Chelidura albipennis MEG. och Chel. acanthopygia GÉNÉ, af hvilka den senare betraktas som en i Danmark allmänt förekommande insekt. På grund _haraf borde man med stor sannolikhet kunna redan a priori - * MEINERT, FR., Catalogns Orthopterorum Danicorum, SS 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. förutse, att ätminstone den ena af de bäda sistnämda arterna äfven skulle tillhöra var fauna. Vi dro ocksä nu i tillfälle att meddela, att såväl Chelidura albipennis MEG. som Chel. acan- thopygia GÉNÉ äro svenska arter. Bada hafva först anträffats i Skane af akademieadjunkten THOMSON. Som det torde vara ganska sannolikt, att dessa arter, syn- nerligast Chel. acanthopygia GÉNÉ, förekomma pa flera andra ställen i värt land an Skane, har jag ansett det ega sitt intresse att lemna en beskrifning af dem och angifva de karaktärer, hvar- igenom de skiljas fran Æorficula auricularia L., och Labia minor L., med hvilka de möjligen hos oss blifvit förväxlade." Derjämte vill jag vördsammast uppmana hrr entomologer att at dessa insekter egna någon liten uppmärksamhet. Gen. CHELIDURA LATR: Lamina subgenitalis ** oväpnad (fig. 2 li), Antenner 12—13- ledade. Pronotum nästan qvadratiskt. Flygvingar saknas; elytra antingen fullständigt utbildade eller rudimentära. Andra tarsleden försedd med tvänne utdragna sidoflikar, som omfatta basen af den tredje leden. 3 och 4 dorsala abdominalsegmenter på hvardera sidan med en upphöjd och förtjockad list. AM: forcipes vid basen vidt skilda (figg. 2 och 3). Chel. albipennis Mec. Blekt gulbrun, harig. Antenner 12-ledade. Elytra fria, nor- malt utbildade, mer langa än breda och med rät bakkant; scutell saknas. Abdomen fint punkterad, langharig; de laterala listerna pa 3 och 4 abdominalsegmenten nästan knöllika, svart- glänsande. „of: forcipes långa, svagt böjda, trinda, pa insidan med en svag tand vid basen och en annan starkare på midten; * Chelidura acanthopygia GENE, företer vid ett flygtigt betraktande stor likhet med den outvecklade Forvficula auricularia L. och har nog därför blif- vit förbisedd i vårt land. ** Den sista af de utifrån synliga ventralplatarne pa abdomen. a \ 2 # - HAIJ: TVÄNNE FOR SVERIGE NYA FORFICULINA. 121 lamina subanalis * svagt uppåtböjd. Kroppsk 6—10 mm. 2: forcipes korta, nästan raka, oväpnade. Kroppsl. 8—g mm. Denna art är betydligt mindre än Zorficula auricularia IL. och mycket större än Labia minor L. Har af THOMSON tagits i ganska stort antal vid Pålsjö i Skåne, där den uppehöll sig på buskar af slån och hassel. Chel. acanthopygia GENE. Grabrun, hufvud, forcipes och midten af abdomens dorsal- sida oftast klart rödgula; nästan glatt, bakkroppen undertill gles- hårig. Antenner 13-ledade. Elytra rudimentära, transversela, vid basen sammanflytande med mesonotum, de mot kroppens medianlinie vända vingspetsarne fria, täcka hvarandra. Scutellen ‘ Fig. 4. Forficula auri- Fig. 5. Extremitet af For- cularia oO; abdomens fcula auricularia ; spets, sedd fran öfre II andra tarsalleden. sidan. mycket stor. Abdomen plattad, bredast bakom midten. ©’: for- cipes länga, tämligen starkt böjda, trinda och försedd med en basaltand pa öfre sidan (p fig. 3). Lamina subanalis bildar en i stark vinkel uppat böjd tand, hvars spets är tvärhuggen och svagt emarginerad (ls fig. 3). Kroppsl. 7—13 mm. 2: forcipes korta, oväpnade. Kroppsl. 7—11 mm. Chelidura acanthopygia GENE. ar större än föregående art; varierar för öfrigt betydligt till storleken. Denna art synes i Skåne vara ganska allmän och därstädes äga stor utbredning. - THOMSON har funnit den flerestädes i skogstrakterna. Själf har jag iakttagit den vid Ringsjön. Vid Krageholm nära Ystad är den allmän i bokskogarne enligt adjunkten G. LÖFGREN, .som * En process, som skjuter upp ofvan lamina subgenitalis. = - 5 NTE SA Tr IE ee a A DER TE eee - 2 ET De ai apt A i wes > hes Fe Re F RS Sere NEE: à ' & (= ils PSS. FORTE) RL 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. + Er därifrån tagit den. Äfven är arten observerad på Öland af THOMSON. Bör ej såsom Forf. auricularia sökas under stenar o. d. utan uppehåller sig företrädesvis på buskar och träd. De trenne till svenska faunan hörande slägtena af Forficu- lina särskiljas på följande sätt: 1. Tarsernas andra led cylindrisk; lamina subgenitalis hos co väpnad med en tand (fig. 1 li)... Labia LEACH. 2. Andra tarsalleden med sidoflikar, hjärtformig; lamina subgenitalis oväpnad (fig. 5. I). a. Flygvingar fullständigt utvecklade; forcipes hos & vid basen starkt dilaterade (fig. 4 f) Forficula L. hb. Flygvingar saknas; forcipes vid basen högst obe- tydligt dilaterade, vidt skilda (f. figg. 2 och 3) Chelidura LATR. -ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST DEN 29 SEPTEMBER 1888. i Ordföranden helsade Föreningens medlemmar välkomna efter sommarens vederqvickande arbeten och forskningar i naturens sköte, särskildt med afseende på insekternas lif. Därefter upp- lästes och godkändes protokollet för föregående sammankomst och tillkännagafs, att följande nya ledamöter invalts i Föreningen på förslag af ordföranden. Hr Med. Dir Jens K. ‘TRumpy, Kristianssund, > » » SAMUEL JAKOB SÖLSBERG, Laurvik, » Overretssagfôrer CHRISTIAN WILHELM SORENSEN, Tönsberg (Norge), samt » Fil. Dir ALFRED Poprius, Helsingfors (Finland). Hr Lamra påpekade vigten af att studera hvarandra nära- staende insektarters olika utvecklingsstadier, om man skall med säkerhet kunna skilja dem frän hvarandra och anse dem säsom _ skilda arter, samt förevisade i sammanhang harmed ägg afkorn- LAR et a hah CAT flugan (Chlorops teniopus Mric.) äfvensom af en annan med henne närbeslägtad art, hvarjämte han redogjorde för de ganska påfallande olikheterna mellan dessa agg såväl till form som skulp- tur. Den kornflugehona, som lagt de förevisade äggen, var ut- kläckt ur en puppa, funnen pä ett kornax och den andra arten med dess ägg hade tagits pa ett timotejfält. En hona af Chi. teniopus MeıG. lade, efter flera kopulationer och under en tid af omkring en månad, ej mindre än 80 ägg. “En utförligare redo- görelse härför kommer att framdeles inflyta 1 tidskriften. | Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 3 (1888). Io 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Hr Meves förevisade en vacker samling af nordiska fjärilar, såsom Anarta melaleuca TuBG. och A. funebris H»., Polyomma- tus Hippothoe L. v. Stieberi GERN. o. P. Amphidamas Esvp., Oeneis Norna THBG., en varietet af Lycwna Optilete KN., Argynnis — Thore v. borealis Srpcr., Colias Hecla Ler., C. Werdandr. Zerr. samt Öfvergängar mellan dessa arter m. m, Hr G. HOFGREN visade en samling af s. k. »bätbyggare» eller fjärilar, hvilkas pupp-kokonger hafva formen af en bat. Hr Cur. AURIVILLIUS förevisade exemplar af den sällsynta, ej pa lang tid funna cocciden Physokermes hemicryphus Dar. tagen pa gran i Häfverö trakten i Roslagen, samt redogjorde för dess förekomst och inverkan pa granskotten. Afven flera ur denna coccid kläckta parasiter förevisades. Hr A. omnämde likaledes fynden af de sällan päträffade larverna till Zimenztis Populi L. och af den sällsynta Dasychıra Abietis SCHIFF m. fl. Hr O. SANDAHL framlade den egendomliga larven af Séau- ropus Fagi L. tagen den 16 Sept. à en ekbuske nara Östra Stäket à Wermdön. Larven hade under första veckan af sim fångenskap trifts val, vuxit betydligt och bytt om hud, men var nu död, möjligen af den orsak att han under förevisning infor Naturvetenskapliga Föreningen blef utsatt för svär tobaksrök. Hr S. företedde lefvande exemplar af en redan af De Geer beskrifven skalbagge Areoceras fasciculatus, som blifvit insänd af föreningens ledamot hr revisor J. ANKARCRONA 1 Lyckeby vid Karlskrona. Hr ANKARCRONA hade erhällit en bal äkta Liberia-kaffe direkt frän Liberia och ibland kaffebönorna hade de nu förevisade talrika lefvande exemplaren päträffats. . Hr J. Meves fäste uppmärksamhet pa huru sparsamt fjärilar i allmänhet förekommo under sistlidne sommar. Det vanligen så gifvande sättet att fånga nattfjärilar genom lockbete af äpple- kransar hade nästan alldeles slagit fel. De fjärilsarter, som före- kommo, voro i allmänhet försenade, så att deras flygtid inträffade omkring en månad senare än vanligt. Äfven den allmänna Vanessa Urtice L. var mera sällsynt tills fram i september, då en större mängd framkom. Undantag från detta förhållande gjorde Vanessa lo L., hvilken visade sig talrikt i den trakt é ENTOMOL, FÖRENINGENS SAMMANKOMST D. 29. SEPT. 1888 125 (nära Rosersberg) där hr J. Meves bott under sommaren. Lika- ledes var den föröfrigt mindre vanliga Coenonympha Tiphon Rorr (€. Davus F.) jämte alla dess aberrationer ovanligt talrikt à en inskränkt lokal, en sumpig strandäng vid Rästa sjön. Liknande erfarenhet meddelades af flera bland föreningens ledamöter ss. af prof. CHR. AURIVILLIUS, d:r CARL NYSTRÖM (från Kinnekulle), hr LAMPA (från Gotland, där undantagsvis Satyrus Semele L. a andra sidan var mycket allmän och förarglig därigenom att denna fjäril skrämde upp andra sällsynta fjärilar, som man försökte fånga), prof. SANDAHL (från Stäket), kapten KULLBERG (från Stock- holms skärgård), G. HOFGREN (brist på tortricider och tineider i Stockholms trakten). Flera medlemmar, ss. KULLBERG, LAMPA, C. NYSTRÖM, - SANDAHL, CHR. AURIVILLIUS och H. THEDENIUS meddelade enligt egen och andras erfarenhet fran olika delar af landet, att äfven dipterer (särskildt flugor och myggor) förekom- mit i långt mindre mängd än vanligt. Da myggorna äro, såsom vanligtvis är fallet, mycket ymniga inom lappmarken, så komma renhjordarne till lapparnes lägerplatser, för att genom röken af där upptända eldar söka befrielse från dessa plågoandar, men då »myggen» fanns i ringa mängd, såsom det under sistlidne som- mar varit händelsen i Piteå lappmark, enligt meddelande från d:r BJÖRKBOM till apotek. H. THEDENIUS, så lupo renarne vidt omkring och voro svåra att sammanföra. Oskar Th. Sandahl. RESUMES. (Pag. 123 du texte), O. SANDAHL: Reunion de la Société Entomologique à Stock- holm le 29 Septembre 1888. Le President, M. le professeur O. Sandahl, annonce l’entree de 4 nouvaux membres de la Société. M. LAMPA montre des oeufs de la mouche de l’orge, Ch/o- rops teniopus MEIG., et ceux d'une autre espèce très voisine, Si l'on regarde ces deux espèces d'oeufs, on trouve qu'ils sont d'une très grande différence, quant à leur grandeur qu'à la con- 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. . figatiuron (»sculpture») que présente leur surface extérieure. Une femelle de Ch/. teniopus déposait, après plusieurs copulations, pas moins de 80 oeufs durant environ un mois. M. W. MeveEs présente une collection de lépidoptères de la Laponie et de Jämtland, et des formes intermédiaires entre plusieurs espèces, comme entre Colias Hecla Ler. et C. Wer- dandı ZETT. ete. M. G. HOLMGREN montre plusieurs chrysalides scaphiformes de lepidopteres différents. M. Cur. AURIVILLIUS mentionne qu’il a retrouvé sur des sapins dans le Roslagen (partie septentrionale du Skärgärd d’Uplande) le coccide Physokermes hemicryphus Darm. et montre cet insecte si rare non trouvé depuis presque 50 ans, ainsi que des parasites éclos de ce coccide. M. O. SANDAHL avait trouvé sur un chêne pres du Stäket sur l'ile de Wermdö la merveilleuse larve de Stauropus Fag? L., un lépidoptère très rare dans les environs de Stockholm; il montre un exemplaire de cette larve. M. SANDAHL présente aussi un assez grand nombre d'exemplaires virants d'un coléoptére Aræoce- ras fasciculatus DE GEER, trouvés par M. J. ANKARCRONA parmi les graines de café, importées directement de Liberia sur la Côte occidentale de l'Afrique. M. J. Meves observe que la récolte des papillons pendant l'été passé était très maigre. La méthode de recueillir des Noctues sur des morceaux de pommes séchées n’a pas réussi du tout. Les papillons sont sortis des chrysalides environ un mois plus tard que d'ordinaire cette année-ci. Même Vanessa urtice L. que l'on trouve ordinairement partout, était très rare jusqu'au commencement du mois de Septembre; Vanessa lo a été au contraire très nombreuse. Plusieurs membres de la Société entomologique ont fait la même observation dans différentes parties de la Suède. On a aussi observé que les moustiques ont été beaucoup moins nombreux que d'ordinaire dans la Laponie. A cause de cette circonstance il a été très difficile à tenir ensemble les troupeaux de rennes, qui cet été n’ont pas été forcés de chercher de l'abri dans la fumée des feux que les Lapons pour cela font autour de leurs huttes. —8— QE Te eee Wee DL I 7 RE L'a TO Mt PR NC ea 7 3 Ts ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE BY E. BERGROTH. Mr. L. PÉRINGUEY, now of Cape Town, has kindly sub- mitted to my examination a small number of Tipulidae from the Cape Colony. Having received from prof. AURIVILLIUS some other, collected by WAHLBERG in Caffraria and preserved in the Stockholm Museum, I think it worth recording these species, as there are some remarkable forms among them and our know- ledge of the African Tipulidae is extremely limited. 1. Dicranomyia tipulipes Karscu, Ent. Nachr. XII, 51 (1886). Cape Town. — This species was hitherto known only from Pungo Andongo. It is easily distinguished by having the small cross-vein reduced in such a degree, that the submarginal cell is almost in immediate contact with the discal cell at the base of the first posterior cell. 2. Dicranomyia consimilis n. sp. Opaca. Caput canum; antennae capite paullo longiores, subfuscae, articulis rotundatis. Collare et thorax fusca, hoc ad humeros pallescente, pleuris fusco-cinereis. Scutellum et metano- tum fusco-cinerea. Alae sat angustae, leviter cinerascentes, vena subcostali annulis duobus latiusculis nigrofuscis signata, uno medio, altero ad initium venae radialis, praefurca basi et apice paullo infuscata, stigmate leviter nigrescente, vena auxiliari paullo ultra 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. basin venae radialis continuata, vena transversa subcostali apici venae auxiliaris approximata et basi venae radialis opposita, praefurca tantum levissime arcuata, quam petiolus cellulae posticae. primae circiter dimidio longiore, vena transversa minore perbrevi, cellula discoidali longa, occlusa. Halteres pallidi, clava obscuriore. Pedes subluteo-fusci, femoribus basi pallidioribus, apice leviter incrassatis sed parum obscurioribus, tibiis apice fuscis. Abdomen fuscum, segmento ultimo pallescente; terebra breviuscula, lamellis superioribus gracilibus, inferioribus magis robustis, medium lamel- larum superiorum attingentibus. Long. ® corp. 7 mm., alae 8,5 mm. Caffraria. Closely allied to the preceding species, but the small cross- vein is a little longer and the subcostal cross-vein is nearer to the apex of the auxiliary vein and opposite the base of the praefurca. The description of D. maderenszs WOLL. is too meagre to allow a closer comparison; it cannot, however, be identical with consimilis. ; 3. Rhipidia afra n. sp. Caput cinereum, linea longitudinali tenuissima obscuriore notatum. Antennae (in $) moniliformes, capite paullo longiores, subfusculo-testaceae, scapo et articulo ultimo flagelli obscurioribus. Palpi fusci. Collare ochraceum, linea media longitudinali fusca signatum. ‘Thorax ochraceus, fusco-trivittatus, vitta media postice subgemina; pleurae ochraceae, lineis duabus parallelis horizontali- bus bene determinatis fuscis ornatae. Scutellum et metanotum cinereo-ochracea, hoc linea media longitudinali paullo obscuriore praedito. Alae sublimpidae, venis transversis pallide fusco-limbatis, omnibus cellulis maculis minutis numerosis subfuscis conspersis, maculis distinctioribus paullo ante medium et ad apicem venae subcostalis, ad basin et apicem praefurcae atque ad apicem venae axillaris, praefurca petiolo cellulae posticae primae duplo longiore, vena transversa majore aliquantulum ante basin cellulae discoi- dalis sita, cellula basali prima quam secunda longiore. Halteres pallidi, clava apice fusca. Pedes pallide testacei, apice femorum, tibiarum articulorumque trium primorum tarsorum et horum articulis BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 129 duobus ultimis totis infuscatis. Abdomen luteo-ochraceum, linea aterali nigro-fusca; terebra brevi, fusca, lamellis superis inferis parum longioribus. Long. 2 corp. 7,5 mm., alae 9 mm. Caffraria. No species of ÆAzprdia was hitherto described from Africa. 4. Elephantomyia Wahlbergi n. sp. Caput (fig. 1) puberulum, lurido-cinereum, postice in collum distinctum angustum fuscum continuatum, rostro ceterum corpus longitudine subaequanti, tenui, lineari, subfusco-testaceo. Antennae fuscae, praesertim apicem versus longius pilosae. Collare puberu- lum, cum thorace et pleuris flavum, linea media dorsali fusca ex apice collaris usque ad basin abdominis percurrente. Scutellum et metanotum fere tota a linea dorsali occupata, tantum lateribus anguste flavida. Alae subhyalinae, stigmate fuscescente. Halteres pallidi, clava apice leviter infuscata. Pedes toti luride testacei. Abdomen alternatim fuscum et flavum, dimidio basali segmento- rum fusco, dimidio apicali flavo; propygium flavidum. Long. 5 corp. (sine rostro) 5,5 mm., alae 7 mm. Caffraria. Allied to ZÆ. Westwood: O. S., which is found in North America and once in Europe, but well distinguished by the different colour. The venation of the wings is exactly the same as in Æ. Westwoodi, the wing of which is delineated by ÖSTEN SACKEN (Monogr. Tab. I, fig. 5). It is the only Zlephantomyia hitherto found in Africa. This insect has received its name as a remembrance of its discoverer, the audacious elephant-hunter and indefatigable naturalist, who was killed by an elephant in his manhood’s fullest vigour, 5. Erioptera Peringueyi n. sp. Caput luride fuscocinereum. Antennae basin alarum non attingentes, fuscae, articulo primo flavo, articulis flagelli breviter subellipticis. Palpi fusci. Collare flavidum. Thorax nitidus, flavus, sed a vittis tribus latis nitidis nigrofuscis maximam partem occupatus, vittis lateralibus antice breviatis, postice cum vitta media confluentibus. Pleurae obscure fuscae, levissime cinerascen- 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. tes, sub et paullo pone bases alarum pilis pluribus longis albidis fere cristam formantibus ornatae. Scutellum luteum. Metanotum scutello quadruplo longius, dilutius fuscum, nitidum. Alae hyalinae, macula longa stigmaticali fusca notatae, venis obscuris et obscure pubescentibus, petiolo cellulae submarginalis primae, basi venae radialis, venis transversis omnibus venaque axillari apice excepto: fusco-cinereo-limbatis, vena subcostali ante stigma annulo lato flavo signata. Halteres subcinerei, clava dimidio apicali flava, brevissime flavo-sericeo-puberula. Pedes, coxis flavis exceptis, subfusco-lutei, femoribus anticis pallidioribus, annulis duobus latis nigrofuscis, uno medio, altero apicali ornatis, femoribus posticis fusconigris, mox pone medium annulo latissimo luteo notatis (pedes intermedii desunt). Abdomen luteo-fuscum, linea laterali et media minus distincta fusconigris. Terebra flava. Long. 2 corp. 5—7 mm., alae 5,5—7,5 mm. Cape Town. This very handsome species belongs to Ærzoptera (O. S.) 5... str. 6. Erioptera subaurea n. sp. Opaca. Caput ochraceum, linea media longitudinali tenut fusca notatum. Antennae subfüsco-flavescentes, scapo pallidiore, articulis flagelli perbrevibus. Palpi fusci. Collare et thorax ochracea, hoc lineis tribus angustis dorsalibus bene determinatis. fuscis praedito; pleurae ochraceae, pruina tenui albo-cinerascenti indutae. Scutellum et metanotum ochraceo-subcinerascentia. Alae leviter cinerascentes, venis pallidis et pallide puberulis.. Halteres flavidi. Abdomen superne ferrugineo-luteum, linea tenui media fusconigra in medio segmenti penultimi desinente, margini- bus segmentorum posticis pallidioribus, subtus subaureo-flavescens. Terebra flava. Long. 2 corp. 5 mm., alae 5,5 mm. Caffraria. This species also belongs to Ærzoptera s. str. No species of the genus Zrzopfera was hitherto known from Africa. BK St > Due cf COTE BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 133 PODONEURA nov. gen. Characteres /Pszloconopae generis, sed vena axillaris furcata, ramo furcae anteriore posteriore multo longiore. Inter cellulas axillarem et spuriam igitur adest cellula axillaris secundaria. It is necessary to found a new genus upon this insect, for if we leave it in any of the former genera of Zrzopterina, it is impossible to say whether it should be referred to Psz/oconopa or Symplecta. In the structure of the axillary vein it comes nearer to Symplecta Meic., but the praefurca is very straight and forms an acute angle with the subcostal veia. ‘The last three joints of the antennae also seem to be a little smaller than the preceding ones. If we unite Podoneura with Symplecta or Pszloconopa, we cannot leave the two last mentioned genera separated. ‘The furcation of the last longitudinal vein is a very strange character in the Diptera, and I do not know, indeed, if it have been observed heretofore. — As already suspected by SCHINER, there is no real difference between the genera 777m2cra O. S. (Gnophomyia Schin. nec. O. S.) and Pszloconopa ZETT., and WALLENGREN is evidently right in uniting them. The diffe- rence in the three terminal joints of the antennae is so slight, that it is sometimes impossible to say if a specimen should be referred to Trrmzcra or Psiloconopa. 7. Podoneura anthracogramma n. sp. Caput ochreo-cinereum, rostro cum palpis nigro. Antennae bases alarum vix attingentes, nigrae, articulis duobus primis pallide flavis, articulis flagelli oblongo-ovatis, tribus ultimis magis elon- gatis. Collare bene evolutum, ochreo-cinereum, linea media longitudinali atra et linea intra margines laterales paullo reflexos minus obscura praeditum. Thorax ochreo-cinereus, lineis tribus dorsalibus bene determinatis atris signatus, lineis lateralibus antice deorsum arcuatis et postice pone suturam aliquantum continuatis, linea media etiam pone suturam continuata, sed ibi multo tenuiore, minus obscura, per scutellum flavocinerum et metanotum cinereum usque ad basin abdominis currente; pleurae cinereae. Alae (fig. 2) 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. subhyalinae, venis transversis omnibus latius fusco-cinereo-limbatis, maculis fuscocinereis ad basin et apicem praefurcae et ad apices omnium venarum longitudinalium praeter cubitalem et insuper macula magna ceteris pallidiore in dimidio apicali cellulae basa- lis primae ornatae; vena transversa majore medio alae approximata, longius ante cellulam discoidalem sita, cellula basali prima quam secunda multo longiore. Halteres pallidi, clava nigra, apice cinerea. Pedes nigri, geniculis et annulo pone medium femorum flavis. Abdomen superne badium, linea laterali albida, subtus pallidius; terebra picea. Long. 9 corp. 5,5 mm., alae 6,3 mm. This fine and elegant insect was found near Cape Town by Mr. PERINGUEY. 8. Gnophomyia elegans Wiep., Auss. zweifl. Ins. II, p. 617 (Limnobia). Port Natal (Bowker); Caffraria (WAHLBERG). — In this species’ the subcostal cross-vein is at a considerable longer distance (twice the length of the great cross-vein) from the tip of the auxiliary vein than in the typical Gnophomyiae. The praefurca also is longer, originating much nearer to the base of the wing than in the other species. 9. Gonomyia spuria n. sp. Gracillima, omnium tenerrima. Caput subfusco-cinereum, Antennae fusco-testaceae, apicem versus attenuatae, articulis flagelli subovatis. Palpi fusci. Thorax cum collari, scutello metanotoque chalybeo-canus, unicolor praeter lineas duas tenuissimas parallelas obseuriores e sutura ad finem internam fossarum humeralium per- ductas, his fossis distinctissimis, oblongulis, obliquis, nigris; pleurae fusco-incanae, nitidulae. Alae leviter cinerascentes, sti- gmate pallide fuscocinereo; vena auxiliari mox ante basin praefurcae desinente, vena transversa subcostali longe ab apice venae auxi- liaris sita, hac distantia quam vena transversa major triplo lon- giore, praefurca paullo pone medium alae orta, arcuata, quam petiolus cellulae submarginalis primae circiter dimidio longiore, ramo anteriore venae radialis aliquantulum ante apicem venae subcostalis marginem alae attingente, quam ramus posterior qua- BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE, 135 druplo breviore, vena transversa majore longe ante cellulam discoidalem apertam sita. Halteres lutei. Pedes tenuissimi, nitidi, lutei. Abdomen superne fusco-luteum, ventre, segmentis duobus basalibus fuscoluteis exceptis, pallide sulfureo. Long. & corp. 4,5 mm., alae 5 mm. This species, of an aérial and exceedingly delicate appearance, was found in Caffraria by WAHLBERG. It is the first Gonomyza found in Africa, and differs from its congenerics by having the subcostal cross-vein at a much longer distance from the tip of the auxiliary vein. I have seen an other Gonomyza, more resembling certain european species, from the neighbourhood of Cape Town, but its head being lost, it is unfitted for description. 10. Trentepohlia exornata n. sp. Caput cum palpis et antennis nigrum, his collare nonnihil superantibus, articulo primo longiusculo, cylindrico, lineari, secundo brevi, flagello tenui. Collare antice in collum sat longum prolon- gatum, fuscum. Thorax antice supra collare tumide prominens, obscure fulvus, vitta media dorsali fusca notatus, postice fuscescens ; pleurae fuscae. Scutellum et metanotum nitidiuscula, fusca. Alae (flg. 3) fusco et hyalino variegatae: dimidio basali hyalino praeter prefurcam et venam postbrachialem fuscolimbatas, tum fascia angustiore irregulari fusca per totam latitudinem alae per- tracta et venas transversas, cubitalem, radialem prope basin sub- costalemque ante apicem occupante, deinde fascia transversa hyalina sat lata, medio tamen angustiore, triente apicali alae, _ macula hyalina marginem alae tangente in cellula submarginali prima excepta, fusco, etsi marginem posteriorem versus paullo dilutiore; macula hyalina etiam adest in parte ima basali ceïllulae marginalis; venae alarum fuscae sunt praeter subcostalem flavam, attamen venarum partes in fascia media hyalina currentes palli- dissimae sunt, si ab illa cellulam discoidalem apertam a cellula submarginali secunda discernente discesseris, quae fusca est; vena auxiliari paullo ante apicem venae subcostalis desinente, hac vena usque ad fasciam mediam hyalinam crassiore, exinde attenuata et ad venam radialem decurvata, mox ante apicem venulam obliquam ad marginem alae mittente; vena radiali paullo ante medium alae 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. oriunda, usque ad apicem praefurcae leviter curvata, dein mar- ginem anteriorem alae versus late et sat alte arcuata; vena -axillari dimidio basali venae anali valde approximata et cum ea parallela, exin subito ad marginem alae obtusangulariter decur- rente; vena transversa majore paullo pone basin ceilulae discoi- dalis apertae suffixa; cellulis posticis tribus. Halteres flavidi. Pedes longissimi, lutei {saltem postici, anteriores desunt), femoribus annulo apicali, tibiis summo apice tarsisque apicem versus fuscis; tibiis posticis nonnihil ante apicem spinulis duabus longiusculis, tenuibus, nigris, aliquantulum distantibus et altera supra alteram posita armatis Abdomen totum cum propygio fusconigrum. Long. o corp. 6,5 mm., alae 6,8 mm., ped. postic. 26 mm. Caffraria. Etiam ad sinum Delagoa volitat, unde accepit D. von RÔDER. The structure of the propygium is tolerably well visible in the specimen before me. It consists on each side of a stout basal piece, bearing at the end a claw-shaped appendage, directed against the upper side of the basal piece as the half-folded blade of a pen-knife. In the lieving insect they may, however, appear otherwise. The straight style under and between the basal pieces is very conspicuous. ‘This species is no doubt congeneric with Limnobia Trentepohli WıED., an insect upon which Bicot founded ~ the genus Trentepohlia. It has also the principal characters of the genus Mongoma Westw., but there is no reason for not accepting Broct’s name, this being older than the one given by Prof. Wesrwoop. In 7. fragillima Wesıw., and, according to ÖSTEN SACKEN, also in 7. Zenera O.S. and pennipes O.S., the fore femora are armed with two spines near the base. I am unable to say if these spines be present in 7. erornala, as the fore legs are wanting in the specimen now before me; but the hind tibiae of exornata have two such spines on their apical portion. ‘The hitherto described species of the genus Trentepohlia may be tabulated thus: 1 (6) Ramus posterior venae praebrachialis furcatus. Cellulae posticae quattuor. Cellula discoidalis clausa. Tarsi albi. 2 (3) Tibiae intermediae apice utrinque breviter albofimbriatae. -— Borneo. pennipes O. S. Se BERGROTH: ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 137 (2) Tibiae intermediae simplices. (5) Tibiae totae albae. — Ins. Philippinae. tenera O. S. (4) Tibiae fuscae, basi et apice albae. — Camerun, Madagascar. fragillima WEsTw. (1) Ramus posterior venae praebrachialis simplex. Cellulae on + Us nN posticae tres. (ro) Cellula discoidalis aperta. Tarsi fusci. (9) Abdomen flavum, apice fusco-nigrum. Alae apice fuscae. — Sumatra. Trentepohli WIED. 9 (8) Abdomen totum fusco-nigrum. Alae apice et fascia trans- aon versa media fuscae. — Africa australi-orientalis. exornata BERGR. 10 (7) Cellula discoidalis clausa. ‘Tarsi albi. — Java. albitarsis DOL. I think Mr. Osten SACKEN is right in removing this genus from the Zzmonzina anomala to the vicinity of Gonomyza. The genus /schnothrix Bic., said by Bicor to be »generi Zrzchocerae sat vicinum», also seems to be more allied to Gonomyza, than to Trichocera, although it is provided withocelli. 11. Limnophila frugi n. sp. Caput subfusco-cinereum, postice attenuatum. Antennae bases alarum attingentes, tenues, fuscae, articulo tertio dilute flavo, articulis flagelli tribus primis elongato-subovatis, ceteris linearibus. Palpi fusci. Thorax cum collari et metanoto pallide fusca, unico- loria; pleuris fusco-cinerascentibus. Scutellum luteum. Alae leviter fusco-tinctae, venis et stigmate fuscis; praefurca ad basin leviter arcuata et perpaullo fusco-limbata, ceterum recta; petiolo cellulae submarginalis primae quam praefurca circiter duplo bre- viore, arcuato; ramo posteriore venae radialis ad apicem alae decurrente; vena axillari apice incurva; vena transversa marginali in medio stigmatis sita, basi cellulae submarginalis primae duplo magis approximata quam apici venae subcostalis; vena transversa majore ad basin cellulae discoidalis suffixa, cellulis posticis quin- que; celiula submarginali secunda quam postica prima paullo longiore. Halteres lutei, clava infuscata. Pedes lutei. Abdomen a ENT RE a te a TE - = 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. fusco-luteum, lineis laterali et dorsali fusco-nigris. Long. 2 corp. et alae 9 mm. Caffraria. The venation much resembles that of Z. /ufeipennis O. S, (Monogr. Tab. II, f. 10), but the second submarginal cell and the petiole of the second posterior cell are shorter, and the great cross-vein is coincident with the base of the discal cell. N. B. Zimnobra Satsuma Westw., Trans. ent. soc Lond. 1876, p. 504, Tab. I, f: 5 a & 5 b has nothing to do with Limnobia, but seems to belong to the genus Lpzphragma O.S. of the Lzmnophzlina, unless it prove to constitute a new genus. 12. Tipula soror Wiep., Dipt. exot. p. 24. Cape Town. 13. Tipula bonae spei n. sp. Caput subrhombeum, cinereum, fronte obtuse tumidulo, rostro fuscotestaceo. Antennae breves, capite paullo longiores, articulis duobus basalibus cinerascentibus, flagello fusconigro, articulis paullo elongatis, simplicibus, parce et brevissime pilosis. Palpi nigri. Thorax fuscotestaceus, pone suturam cinereus, dorso vittis tribus nigrofuscis notato, vitta media antrorsum dilatata, pleuris cinereis, inter caput et alarum radices rubiginoso-flavis. Scutellum et metanotum cinereo-pruinosa. Alae nigrocinereo-infumatae, vitta media longitudinali per cellulas basalem secundam, discoidalem, basin posterioris tertiae posterioremque secundam extensa hyalina, cellula axillari dimidio basali etiam hyalina. Abdomen fusco- cinereum, propygio e latere viso conico, apicem versus fusco- testaceo. Pedes fusci, apice femorum et tibiarum tarsisque fere totis obscurioribus. Long. o corp. et alae ro mm. Stellenbosch near Cape Town. The lamina terminalis infera is extremely prolonged, four or five times longer than the lamina basalis infera; seen -from the side it is of a conical shape, tapering towards the tip. The appendages are not well visible. — This small species differs … considerably in colour from 7. mzcrocephala Bic. (1858 *) from . ~ * Van der Wulp hos described (1881) an other 7. microcephala from Guadaloupe. BERGROTH. ON SOME SOUTH AFRICAN TIPULIDAE. 139 Gaboon. The remarkable structure of the propygium distinguis- hes it from all the few described african Tipulae. 14. Tipula pomposa n. sp. Caput fulvum. Antennae capite vix longiores, fulvae, arti- culis flagelli, primo excepto, basi nigris et levissime incrassatis. Palpi fuscescentes. Collare fulvum. Thorax cum pleuris fulvo- luteus, vittis tribus dorsalibus fuscis nigrolimbatis praeditus, vitta latissima media medio late longitudinaliter nigro-lineata, vittis lateralibus pone suturam continuatis; medio inter apicem collaris et bases alarum adest punctum parvum nigrum. Scutellum et metanotum lutea, vitta media lata longitudinali communi fusco- cinnamomea praedita, hac vitta in scutello linea longitudinali tenui pallida divisa, in metanoto pone medium subito valde angustata et deinde solum velut linea tenuis continuata. Ad angulos basales metanoti adest punctum parvum nigrum. Alae rubiginosae, ad marginem anticum saturatiores, utrinque secundum venam praebrachialem magis hyalinae, stigmate pallide fusco, vena transversa majore fuscolimbata, macula minore nigra ad basin venae postbrachialis mox supra venam analem. Halteres fusci, clava nigra. Pedes lutei, annulo apicali femorum nigro, tarsis fuscis. Abdomen, lateribus segmentorum duorum basalium flavidis exceptis, pallide fuscum, dorso saturatiore, linea laterali nigrofusca; ad imam basin abdominis aliquantum pone _ basin halterum utrinque adest punctum parvum nigrum, Propygium nonnihil incrassatum, maximam partem flavidum, lamina terminali supera (fig. 4) late ampullacea. Long. © corp. et alae 26 mm. ped.postic. 62 mm. Caffraria. 15. Tipula albovittata Maco., Dipt. exot. I, 1, p. 53; Loew, Berl. ent. Zeitschr. X, 1866, px 57 (Holorusia). Syn.: Tipula rubiginosa Big. in Maillard, Notes sur l'ile de la Réunion, Annexe M., pag. 37. This species, hitherto only known from the isles of Mauritius and Bourbon, was found in Caffraria by WAHLBERG. It is well described by Loew and Bicor ll. cc. I have compared the pro- Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. 3 (1888). II 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. pygium of 7. albovittata with that of the californian 7. (//o/or.) grandis wm. (rubiginosa Loew *) and find that they are constructed on the same plan. //o/orusza can be maintained as a group of the genus 77pula, but certainly not as a distinct genus. — The lamina terminalis supera of 7. albovittata is delineated in fig. 5. 16. Pachyrrhina antennata Wiep., Dipt. exot. p. 28. Cape Town; Caffraria. — The female, which was unknown to WIEDEMANN has the antennae, thrice shorter than those of the - male, and the black colour in the chest-sides is more extended; the ovipositor is long, very straight and acute. A good charac- ter, that escaped WIEDEMANN, is that the shining black middle band of the thorax is, in both sexes, longitudinally divided by an opaque velvet-black line. The three thoracic bands are also bordered, although less distinctly, by the same opaque black colour; very seldom the opaque middle line is indistinct. 2. aurantiaca Macq. is not, as Macquart suspected, the female of antennata. 17. Pachyrrhina petiolata Macg., Dipt. exot. I, 1, p. 49. Cape Town; Caffraria. -— As MACQUART only knew a female without head, it may be noted here, that the head, including the two basal joints of the antennae, is orange-yellow with a somewhat shining lanceolate brownish occipital spot. The an- tennae of the male reach to the base of the abdomen, those of the female only a little beyond the collare; the joints of the flagellum are black or brown with the slightly incrassated base darker. The chest-sides are variegated with yellow and reddish, the metanotum yellow with a more or less distinct pale reddish brown band at the hind border. The second posterior cell of the wings is in some specimens petiolated, in other sessil, 18. Pachyrrhina tincta WaLk., Dipt. Saund. p. 444. Caffraria. — WALKER described only the female, I have seen only the male. According to the description the metanotum is * 7. rubiginosa Loew must be renamed, in order to avoid confusion with rubiginosa BIG,, the more so as both are Holorusiae. 141 a os Lx x = a bl ack with two war spots. | in the ane specimens before me “it is s yellow. sere two SRE reddish brown spots at the nine The broad black transverse band at the tip of the abdomen had a oluish tint. The antennae of the male reach beyond the meta- oes joints are incrassated at the base. The wings are short and broad, although longer than in P. < BOMBYX POPULI L. FRA DEN ARKTISKE REGION AF W. M. SCHÔYEN. Ligesom jeg fra forrige Aars lepidopterologiske Höst her i Landet kunde tilföre den arktiske Region en ganske interessant Berigelse gjennem den i Saltdalen fundne Ellopia prosapiaria L.!, saaledes har jeg ogsaa iaar en ny Borger at indföre i Mandtallet over nævnte Regions Lepidopterfauna, nemlig Bombyx populi}.., hvoraf jeg fra Porsanger har erholdt tilsendt et Han-Exemplar, fanget dersteds ihdst. Nordgrændsen for denne Art, der af S/az- dinger i hans bekjendte Katalog er angivet som ikke forekom- mende i den boreale Region, har hidtil maattet sættes til Hel- singland i Sverige og det sydlige Osterbotten i Finland, eller til 62—63 n. Br., altsaa et godt Stykke söndenfor Po.arcirkelen. Nu viser den sig imidlertid ganske uventet ogsaa at vere en ægte Polarboer, idet den altsaa ikke forsmaar at friste Livet indenfor den 7o:de Breddegrad (omtrent 70 20’). Vedkommende Exemplar, der som nævnt er en &, desværre noget beskadiget og afslidt, synes ikke i nogen betydelig Grad at afvige fra Exemplarerne fra det sydlige Norge. Dog viser Behaaringen af Ryggen sig mere indblandet med graa Haar end hos disse, ligesom det ser ud til, at Vingernes Farve har været mere monotont tilröget. Störrelsen er den samme som hos Hanner herfra Kristiania gjennemsnitlig, nemlig 36 mm. Vinge- bredde under normal Spænding med Forvingernes Bagkant lodret mod Kroppens Laengdeaxe. Kristiania 27 Oktober 1888. 1 Entom. Tidskr. 1888 p. 46. ARRHENOPHAGUS, ETT NYTT SLAGTE BLAND ENCYRTIDERNA AF CHRISTOPHER AURIVILLIUS. Sedan några år tillbaka sysselsatt med studier öfver vara sköldlöss, har jag äfven egnat uppmärksamhet åt de märkvärdiga former af Pteromalidernas familj, som uppträda såsom parasiter hos sköldlössen. Dessa parasiter, som tillhöra Encyrtidernas och Aphelininernas grupper, erhållas i allmänhet ur Coccus-honorna samtidigt med eller något förr än äggen under dessa kläckas, och synas ej på något sätt ingripa hämmande i Coccus-honans utveckling eller förminska antalet af de af henne lagda äggen. Dessa parasiter förderfva således ej för sig själfva sitt lefvebröd genom att döda och utrota sina värdinnor och deras afkomma, såsom de flesta andra parasiter göra, utan nöja sig med det öfver- flöd af näring, som förefinnes. Annorlunda förhåller det sig däremot med de arter, som parasitera i sköldlössens hanlarver. Dessa förstöra nämligen helt och hållet hanlarverna. Att så är förhål- landet låter sig lättast visa hos sådana arter, hvilkas hanlarver nästan från första stund skilja sig från honlarverna. Detta in- träffar isynnerhet hos arterna af slägtet Chionaspis, hvars han- larver täckas af en smal jämbred sköld, då däremot honlarvernas sköld är bakåt bredare. Hos andra slägten, t. ex. inom fam. Lecaniidæ, som hafva till en början likartade larver, skulle man kunna invända, att de af parasiter angripna och dödade larverna äfven kunde vara honlarver, ehuru de genom parasiterna hämmats 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. i sin utveckling sa, att de aldrig hunnit blifva större än han- larverna. Ett förhållande, som skulle kunna tolkas så, har jag iakttagit hos Physokermes hemicryphus DALM. Pa en liten låg granbuske fann jag nämligen förliden sommar i Roslagen honor af denna art i stor mängd, på vanligt sätt fästade i fjolårsskot- tens lågbladsveck. Men pa barren af samma skott funnos här och där helt små jämbreda sköldlöss, som jag ansåg vara han- larver och omsorgsfullt tillvaratog i förhoppning att ur dem er- hålla den hittills okända hanen. Jag blef dock sviken i min förväntan och erhöll ur de inemot hundra små sköldlössen, som jag hopsamlade fran barren, endast en liten parasit stekel (Aphy- cus sp.), en ur hvarje. Antingen hafva i detta fall hvar enda en af de insamlade hanlarverna varit hemsökt af en parasit eller också måste man antaga, att de Physokermes-larver, som redan såsom helt små känt sig angripna af parasiten, ej uppsökt den vanliga platsen i lågbladens veck utan fästat sig pa barren. Det förtjänar anmärkas, att jag aldrig erhållit den ifrågavarande Aphycus-arten ur de utbildade honorna af Physokermes. Det må nu förhålla sig med Physokermes-parasiterna huru som helst, säkert är emellertid, att den egendomliga parasit, som jag nu går att beskrifva, hufvudsakligen och måhända uteslutande lefver i hanlarverna af Chzonaspis salicis L., och på grund däraf har jag för det nya slägtet valt namnet: ARRHENOPHAGUS N. Gen !. Char. Gen. Caput subtriangulare, prothorace paullo latius; genis longis quam oculis longioribus; mandibulis apice acutis, simplicibus; palpis brevibus, maxillaribus bi-, labialibus uni-arti- culatis; oculis modice convexis, glabris; ocellis in lineam curvam dispositis. — Antenne infra medium faciei insertæ, ad basin paullum distantes, triarticulatæ, scapo, pedicello et clava tantum composite; scapus brevis, ocellum anteriorem haud attingens; pedicellus triangularıs, scapo plus duplo brevior; clava solida, elongata, scapo longior, apice oblique truncata, basi interdum obsoletissime transversim lineata. — Prothorax minutus pronoto 1 Appyy hane, gayew äta. AURIVILLIUS! ARRHENOPHAGUS. 145 rudimentario a capite et mesonoto occulto; mesonotum magnum, antice rotundato productum, postiee recte truncatum sulcis nullis; axilla magne transverso-triangulares, dorsulum a mesonoto fere omnino separantes; dorsulum magnum freno subdistincto; meta- thorax brevissimus spiraculis circularibus. — Ale anticæ magne, apice obtuse rotundatæ, in margine externo-postico longe ciliate, - pubescentes, juxta marginem posticum et ad postcostam nudæ speculo nullo; costa postcostalis unisetosa, medium alæ vix attin- gens, apice curvata et mox ante stigma obsoleta; stigma, radius et metacarpus in maculam obscuram punctiformem confusa; alæ posticæ breves angustæ, sublineares cellula costali nulla. — Me- sosterni latera scutata mesopleuris haud conspicuis. — Abdomen sessile, late ovatum, apice acuminatum. — Pedes mediocres; tibiæ anticæ calcari tenui, fere recto, apicem metatarsi vix attingente, intermediæ calcari robustiore, metatarsum æquante et posticæ calcari singulo gracillimo, setiformi ornatæ; tarsi omnes articulis 4 compositi, unguiculis minutis, gracillimis et pulvillo magno præditi. — Corpus haud metallicum, subnudum antennis pedi- busque breviter sparsim setulosis. : Genom fyrledade tarser och treledade antenner skiljer sig detta slägte genast fran alla mig bekanta slägten af Pteromali- dernas familj. Endast om slägtet TAysanus WALK. (7riphasius Forst.) har uppgifvits, att antennerna skulle vara treledade, men noga taget har detta slägte 4-ledade antenner och för öfrigt är det sa afvikande fran Arrhenophagus, att ingen förvexling dem emellan kan ega rum. Jag har mycket tvekat angaende den rätta platsen för slägtet Arrhenophagus i systemet. Om man strängt haller sig till den hittills brukliga indelningen af Pteromaliderna i Macrocentri (Pen- tameri) och Microcentri (Tetrameri et Trimeri) nödgas man hän- fora Arrhenophagus till den senare afdelningen. Det är emel- lertid omöjligt, att finna nägon naturlig plats for Arrhenophagus bland Tetramererna; ty frän Tetrastichinerne afviker Arrhenopha- gus sa väsentligt, att dess plats inom den familjen ej synes kunna försvaras. Sa väl lefnadssättet som kroppsbildningen i allmänhet synas mig däremot tala för, att vi här hafva att göra med en lagt stäende form af Encyrtidernas grupp. Om man nämligen jäm- for Arrhenophagus med Ageniaspis eller nagra andra af de minsta 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Encyrtiderna och bortser fran antennerna och tarserna, visa sig följande vigtiga likheter: Hufvudet är bredt och stort, nedät afsmalnande, prothorax och främförallt pronotum är mycket kort; mesonotum saknar färor och är baktill tvärhuggen; axillerna äro triangulära, tvärliggande; metathorax ar mycket kort; bakkroppen. är bred, oskaftad och har a hvardera sidan ett borstknippe kring andhälet; stigmat ı framvingarne är kort, punktformigt och mellan- bröstets sidor äro täckta af en sköldlik plat. Genom sistnämda kännetecken samt genom den baktill tvarhuggna mesonotum och framvingarnes punktformiga stigma afviker slägtet Arrhenophagus äfven sa väsentligt fran Aphelininerna, att man ej kan föra det till denna grupp, ehuru antennernas fa leder annars skulle tala för en dylik anordning. Pa grund häraf hänför jag tills vidare Arrhenophagus till Encyrtiderna, ehuru jag pa samma gang erkänner, att slägtet fran dem väsendtligen afviker genom antennernas och tarsernas byggnad. 1. Arrhenophagus chionaspidis n, sp. Taf. 1 fig. 1—9. Piceo-niger, antennis, pedibus pectoreque dilutioribus, brunne- scentibus; capite transversim reticulato-strigoso; mesonoto transver- sim arcuato-strigoso, quasi squamoso; dorsulo longitudinaliter reti- culato-strigoso. 9 — Long. corporis 0,45--0,50 m. m., long. alarum antic. 0,6 m. m. Mas ignotus. Patria — Suecia. media. Kläckt i stor mängd i augusti 1887 ur hanlarver till Cyz- onaspis saltcıs L., tagna pa en liten siilgbuske (Salix caprea) i när- heten af Vaxholm. Oaktadt jag granskat mer än hundra exemplar, har det ej lyckats mig att finna nagon hane. < Arrhenaplag ’ —-——, mentum med labium samt faeces SEES > _ forstorade. eee —, framben. ——, mellanben, Sh vie ——, bakben. ' Dr ——-—, = antenn, starkt förstorad. = A 1 Re i \ ER -* & gus 5 chionaspidis. A 9 sedd Biväniirän: omkr. 80 gånger förstorad. . : £ sedd från undre sidan, ‘ sedd frän sidan. hufvudet, starkare förstoradt, sedt framifrän. RESUMES. (Page 143 du texte.) CHR. Aurivittius: Arrhenophagus, genre nouveau parmi les Encyrtides. En étudiant depuis quelques années les parasites Pteromalines dans les Coccides l’auteur a observé que ces parasites ne detruisent jamais leure JöZesses, c'est à dire les femelles parmi les Coccides attaqués, mais toujours seulement leurs hôtes ou les mâles, dans lesquels ces parasites se sont établis. Il est facile à. démontrer cela chez le genre Chzonaspis, dont les larves femelles sont sans difficulté discernées de celles du mâle. Il existe peut-être la même habitude chez les parasites du Physokermes hemicryphus Darm. un coccide très rare dernièrement retrouvé par l’auteur sur des jeunes sapins dans le Roslagen ou l'archipel de la mer Baltique à Nord du Stockholm. L'auteur a constaté que le para- site nommé par lui Arrhenophagus vit dans les larves mâles du Coccide Chronaspis salicis L. et le nom Arrhenophagus (ago, mâle, et gayew, manger) signifie verbalement que ce Pteromaline mange le male du dit coccide. L’auteur donne d’aprés en latin la description du genre Arrhenophagus et de l'espèce A. Chionaspidrs. DIE BRACHYCERIDEN-GATTUNG THEATES Fänr. UND IHRE ARTEN VON CHRISTOPHER AURIVILLIUS. ‘In meinem »Conspectus generum et specierum Brachyceri- darum» habe ich von der Gattung Z%eates FÄHR. drei Arten aufgenommen. Nach dem ich nun eine neue Art entdeckt habe, halte ich es für zwechmässig eine ausführlichere Bearbeitung dieser Gattung nebst Abbildungen der mir bekannten Arten zu liefern. Diese kleine Abhandlung kann dann auch als eine Fortsetzung meiner »Revisio Microceridarum et Protomantinarum» betrachtet werden. Wie ich schon in dem »Conspectus» angegeben habe, ist es nicht meine Absicht die Gattung Drachycerus zu bear- beiten, weil Herr L. PÉRINGUEY in der Capstadt seit mehreren Jahren mit den zahlreichen Arten dieser Gattung beschäftigt ist. Diese Mittheilung ist also ein Abschluss meiner Bearbeitung der Brachyceriden. Die Gattung Z%eates steht mit allen Kennzeichen der Gat- tung Brachycerus so nahe, dass man geneigt wäre sie zu verei- nen. So lange aber noch keine Art gefunden ist, welche die beiden Gattungen als Zwischenform verbindet, scheint es mir rathsam die Gattung 7%eates aufrecht zu erhalten. Die Arten der Gattung Drachycerus sind nämlich so überaus zahlreich, dass es ein grosser Vortheil ist einige derselben ausscheiden zu können. Die mir bekannten Arten der Gattung 7%eates haben fol- gende Merkmale mit einander gemeinsam. 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. THEATES FAnr. Char. gen.: Rostrum crassum, deflexum, capite longius. — Scrobes profundz, arcuate, subtus conniventes. — Antennæ breves, haud fractæ, curvate, im medio aut paullo ante medium rostri insertæ; scapus brevissimus, subpyriformis; funiculus articulis 7 transversis aut subtransversis compositus; clava subovalis, apice brevissime acuminata; articulus primus maximus, reliqui brevissimi spongiosi. — Oculi a prothorace remoti, omnino iiberi, nonnihil convexi, in lateribus pedunculorum frontalium inserti. — Protho- — rax parvus, antice subtus late emarginatus, lobis ocularibus et lobo mediano plus minus distincto præditus. — Scutellum nullum aut minutissimum. — Elytra brevia, subglobosa, valde convexa et apice fortiter declivia, tuberculis seriatis ornata. —- Pedes gra- ciles; coxæ anticæ et intermediz contiguæ, posticz sat longe distantes; femora mutica, sublinearia vel apicem versus paullum incrassata, subtus ante apicem leviter emarginata, postica ely- trorum apicem attingentia; tibiz recta, subcylindricæ aut paul- lulum compress, femoribus haud aut parum breviores, apice ca- vernosæ, angulis spinosis; tarsi ante apicem tibiarum in latere interiore inserti, subtus setosi, haud spongiosi, articulis 3 primis subæqualibus, quarto fere duplo longiore. — Mesosternum antice valde declive, subverticale, postice inter coxas abbreviatum, me- tasternum haud attingens. —- Metasternum brevissimum. — Abdo- minis segmentum primum maximum, inter coxas latissimum et ibi obtuse rotundatum; segmentum secundum tertio et quarto simul sumtis paullo brevius; segmentum quintum magnum postice late rotundatum. Unter diesen Kennzeichen ist die Lage der Augen das wich- tigste. Die Augen sind nämlich von den Augenlappen des Halsschildes auch in der Ruhe weit entfernt und in die Seiten der Stirnfortsätze eingesenkt. Hierdurch nähert sich 7eates der Gattung Protomantis, bei welcher jedoch die Bildung des Hals- schildes eine ganz verschiedene ist. Die mir bekannten Arten sind folgender Weise aus einander zu halten. AURIVILLIUS: DIE BRACHYCERIDEN GATTUNG THEATES FÂHR. EST A. Das zweite und dritte Glied der Hintertarsen breiter als lang oder quadratisch, gegen die Basis kaum schmäler. Der Vorder- rand des Halsschildes in einem spitz zugerundeten Mittel- lappen ausgezogen. 1. Halsschild jederseits mit einem starken Seitendorn und oben mit zwei freien Dornen. Fliigeldecken oben mit drei Höckerreihen. 1. Th. periolatus FAur. to Halsschild oben unbewaffnet. Fliigeldecken oben mit drei vollständigen Höckerreihen und einer abgekürzten. a. Die Stirnfortsätze unter einander beinahe parallel, weit getrennt; Seiten des Halsschildes in der Mitte nur schwach winkelig erweitert. 2. Ih. spectator FÄHR. b. Die Stirnfortsätze schräg gestellt, in der Mitte einan- der genähert; Seiten des Halsschildes in der Mitte deutlich angelförmig erweitert. 3. Ih. ludificator Aurıv. B. Zweites und drittes Glied der Hintertarsen länger als breit, gegen die Basis deutlich verschmälert. Vorderrand des Hal- schildes mit sehr kurzem und breitem Mittellappen. 4. Th. Magus n. sp. 1. Theates petiolatus FAnr. Taf. 2 f. 7—9. Niger, parce cinereo-albidoque squamulosus; prothorace antice cristis duabus obliquis, in apicem lobi mediani conniventibus, tuberculis duobus in disco pone cristas singuloque in lateribus predito; elytris supra trifariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 brevibus, subtransversis. — Long. corp. 8”, lat. 4”. Synon. 1871. Theates petiolatus FAHRÆUS Ofvers. Vet. Akad. Förh. Arg. 28:1 p. 68. 1885 > » AURIVILLIUS 1. c, Arg. 423. De #22. Patria: Caffraria; von J. WAHLBERG gesammelt. Typus im Reichsmuseum zu Stockholm. 152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Von den anderen Arten durch die Bildung des Halschildes sofort zu unterscheiden. 2. Theates spectator FAnr. Taf. 2 f, 4—6. Niger, supra ochraceo-pulverulentus, albido variegatus; pedun- culis oculigeris fere parallelis, inter se quam latitudine sua latius distantibus; prothorace rugoso-scrobiculato, supra cristis duabus obliquis in apicem lobi mediani conniventibus et foveam profun- dam includentibus ornato, lateribus breviter angulato-dilatato ; elytris subquadrifariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 brevibus, subtransversis. — Long. corp. 5,2" — 6,8", lat. max. 2,6" — 3,2", Synon. 1871. Theates spectator FAuRÆUS Ofvers, Vet. Akad. Förh. Arg. 28:1 p. 68. 1885. » » AURIVILLIUS |. c. Arg. 42:7 22; Patria: Caffraria; von J. WAHLBERG gesammelt. Typus im Reichsmuseum zu Stockholm. Die Flügeldecken haben gewöhnlich ein weissliches Querband vor der Mitte. 3. Theates ludificator Aurıv. Taf. 2 f. 10— 12. Niger, supra nigrescenti-, subtus albescenti-squamulosus, pe- dibus nigro-punctatis; pedunculis oculigeris oblique positis, in fronte approximatis; prothorace rugoso-scrobiculato, supra antice eristis duabus obliquis in apicem lobi mediani conniventibus, foveam profundam includentibus et fovea minore utrinque deter- minatis ornato, lateribus sat fortiter subhamato-angulato; elytris subglobosis, supra irregulariter grosse rugoso-punctatis, subquadri- fariam verrucosis; tarsorum articulis 1—3 brevibus, subtransversis et breviter setosis. — Long. corporis 6,6", lat. max. 3,4”; protho- m m racis long. 1,9", lat. max. 2”; elytrorum long. 4”, lat. max. 3,4”. Synon. 1885. Zheates ludificator AurivıLLıus Öfvers. Vet. Akad. Förh. Arg. 42: 7 prez AURIVILLIUS: DIE BRACHYCERIDEN GATTUNG THEATES FAHR. 1 53 Patria: N’Gami; von J. WAHLBERG gesammelt. Typus im Reichsmuseum zu Stockholm. Diese zierliche, kleine Art kommt dem 7%. spectator sehr nahe: von diesem doch durch die mehr genäherten Stirnfortsätze und die anders geformten Seiten des Halsschildes zu unterscheiden. 4. Theates Magus n. sp. Taf. 2 f. 1—3. Niger, subnudus (aut ochraceo-pulverulentus?); rostro crasso, brevi, a capite utrinque fovea valde profunda separato, fronte inter pedunculos crista transversa, medio interrupta ornata; oculis sat convexis, fere orbicularibus; prothorace minuto, quam elytris plus triplo breviore, subquadrato, lateribus subrecto, inæquali, supra medio canalicula lata, cristis crenatis determinata exarato, lobis ocularibus et lobo mediano latis, brevissimis; elytris magnis, subglobosis, quam prothorace multo altioribus, supra vage rugo- sis, vix punctatis, et verrucis magnis, deplanatis, rugulosis in duplice serie ornatis, in lateribus striato-punctatis interstitiis inae- qualibus, irregulariter verrucosis; corpore subtus vage et profunde punctato; tarsis elongatis, setis longis nigris ornatis; articulis 1 —3 tarsorum posticorum elongatis, quam latitudine apicali duplo longioribus, basin versus angustatis. — Long. corporis 13”, lat. max. 8,2"; prothoracis long. 2,5”, lat. 3,4"; elytrorum long. 9”, Be 8,2". Synon. Drachycerus spectrum CHEVROLAT in collectione. Patria: Cap. Bonz Spei. Typus der Sammlung CHEVROLAT’S im Reichsmuseum zu Stockholm. Diese ausgezeichnete Art ist durch längere Tarsen und vorn in den Seiten nur sehr wenig ausgerandetes Halsschild von den bisher bekannten Arten sehr verschieden. CHEVROLAT hat diese Form als Prachycerus spectrum FABR. betrachtet. Fabricii Spectrum ist jedoch, wie ich schon nachgewiesen habe, ! ein ganz anderes Thier, das sich an die Gattung Mzcrocerus nahe anschliesst. 1 Revisio Microceridarum et Protomantinarum p. 79—80. +4 .> a = 4 ae tt se Fi TE 7 vå lp À AT sr TES he Here NA ae AR whee it ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. - Fig. 1. Theates Magus, von oben. =, 2e =, 3. — 4. Mm — 4. hag — 49g. icy = hit, ZS, ; — ) , von der Seite. sk ey Erklärung der Abbildungen auf Tafel Kopf und Rüssel von vorn gesehen. — — spectator FÄHR., von oben. von der Seite. > Kopf und Riissel von petiolatus FAHR., von oben. ’ ’ von der Seite. Kopf und Rüssel von ludificator AURIV., von oben. ’ ) von der Seite. Kopf und Rüssel von vorn gesehen. vorn gesehen. vorn gesehen, DE UR SKOGSTJANSTEMANNENS OFFICIELA BERAT- TELSER FOR AR 1887. AF J. MEVES. Kalix revir, t. f. jägmästaren A. Bropin*, Trakter inom Ängesä och Narkens kronoparker lida fortfarande af torkning ++, men synes densamma numera ej vidare utbreda sig. Fockmocks rev., t. f. jägmästaren K. LUNDSTRÖM *, Visser- ligen visar skogen pa ätskilliga ställen benägenhet att aftorka, men huruvida insekter äro orsak härtill torde vara ganska osäkert Norra Ångermanlands rev., t. f. jägmästaren J. V. WALL- ROTH. Grantorka åstadkommer stor skada, och pa en del större omraden har den spridt sig sa, att all gran, anviindbar till tim- mer, mast pa en gang uttagas. Södra Ängermanlands rev., jägmästaren J. F. WALLROTH *. Att granskogen i gamla och medeläldriga, alltför täta beständ, dels till följd af insekter och dels genom borttagandet af de gröfre träden, så att sol och vind öppet inverkat pa rötterna, börjat torka i anmärkningsvärd myckenhet, är ett beklagligt faktum. Gestriklands rev., t. f. jägmästaren E. NORMELLI. Gran- torkan fortfar att visa sig på en del af de allmänna skogarne. Kopparbergs rev., jägmästaren W. FELLENIUS. Granskogen synes å högländare trakter hafva lidit af de stormar, som på våren förekommo, då på sådana ställen skogen börjat torka. Arvika rev., jigmästaren T. Norrsy*. Löfskogen, företrädes- vis björken, har under sommaren varit angripen af en fjärillarv: arten har icke kunnat utrönas, enär förpuppningen redan skett * Ledamot af Entomologiska Föreningen, ** Aro barkborrar orsaken härtill? Referenten. Entomol. Tidskr. Årg 9, H. 4 (1888). 12 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. vid den tid tillfället var att undersöka de härjade trakterna, men antagligen är det, att döma efter beskrifningen pa larverna, en geometra-art — ehuru icke den vanliga Amphidasys betula- rius, hvilken under juni månad aflöfvade björkskogen inom stora omräden. Larven förpuppade sig dock sa tidigt pa sommaren, att träden hunno utveckla nya löf redan samma ar, sa att den skada som skett är obetydlig. Redan sommaren 1886 angrepos björkdungar och parker omkring södra delarne af sjöarne Glafs- fjorden och Wermelen, men äfven då utan att träden dödades. Under sommaren 1887 spridde insekterna sig både vesterut om- kring 11/, mil och norrut ända till Eda socken i Jösse härad, dock icke så, att all björkskog angreps, utan blott de större sam- manhängande björkbestånden, hvilka under högsommaren sågo mörka och aflöfvade ut, men emot hösten åter grönskade. Vesterås rev., jägmästaren J. G. HJELm. A Ridö kronopark och Siende härads allmänning göra snytbaggar fortfarande stor skada på planteringarne. Pa förra stället äro några tusen infån- gade. Enda sättet att undvika dessa insekters härjningar synes vara att icke plantera hyggena för tidigt, hälst och säkrast icke förr än fem år efter afverkningen. Örbyhus rev. jigmästaren A. CNATTINGIUS. Af Hylobius abietis hafva i dess fullbildade tillstånd blifvit insamlade a No: runda häradsallmänning 121,380 st., å Tierps allmänning 9,850 st. och à Tierps kronopark 6,000 st. Enköpings rev., jägmästaren S. TRYSÉN. De rena gran- bestanden à revirets allmänningar lida fortfarande af rotryckning och däraf föranledd torkning. | Stockholms rev., jigmästaren Hy. ÖHRSTRÖM. Skada af snyt- baggar à yngre planteringar har här och hvar förekommit, i syn- nerhet å en granplantering på Långhundra härads allmänning. På skilda delar af länet har tillika skada af märgborren förmärkts, i synnerhet på ungskogsbestand samt enstaka träd och grupper af medelålders skog. 5 Kinne rev., jägmästaren J. ANDERSSON. Under 1886 års sommar aflöfvades delvis en del björkar här och dar. Under 1887 uppfrättes pä. de flesta ställen inom norra delen af reviret björklöfvet af milliontals larver af Amphidasys betularius. Ju bättre växtplats träden hade, desto större skada genom insekterna. MEVES! SKOGSTJANSTEMANNENS BERÄTTELSER. 157 Pa kronoparkerna, hvarest de unga björkarne vanligen sta myc- ket trangt bland barrskogen, var skadan obetydlig. Slättbygds rev., jägmästaren V. HAMMARSTRAND. Någon större skada af skogsinsekter har endast förmärkts ästadkommen af Hylobius abictis, hvilken synes fortfarande uppträda i lika stor mängd 4 kronoparken Furubacka, som under senare aren, oaktadt omfattande ätgärder vidtagits for dess utrotande. Afven à härads- allmänningen Rolken har skada à -kuJturerna förorsakats af denna insekt, ehuru ej i så hög grad som à nämda kronopark. A bada skogarne har infångning skett medelst fangbarkar, och äro här- igenom vid Furubacka infangade 198,200 st. och vid Rolken omkring 50,000 st. Vidare har à Furubacka stubb-brytning egt rum à hyggena, en del af träden rothuggits och afverkningarne förflyttats till annan trakt. Tjusts rev., jägmästaren frih. A. F. Kruuse. Under året hafva Aylesinus piniperda och menor ånyo uppträdt à den del af skogen till kronoparken Norra Qvill, som förut varit af dem härjad, omfattande en areal af omkring ı50 tunnland, bestäende af jämn sandmo beväxt med medelälders tall, som efter de före- gäende insektshärjningarne var tämligen härdt utglesnad och af dälig växtlighet. Ätgärder till insekternas stäfjande blefvo skynd- samt vidtagna. Ölands rev., jägmästaren J. E. Bonman*. Medelst använ- dande af fangbarkar hafva insamlats omkring 440,000 st. snyt- baggar för ett pris af ı kr. pr 1,000 st. För att hälla bark- borrar o. dyl. inom vederbörliga gränser hafva fängträd användts. Eksjö rev., jägmästaren P. Onrın. Vecklarelarver, synner- ligast af ekvecklaren, härjade under försommaren i hög grad pä Visingsö, sa att icke allenast ekskogen till större delen, utan jämväl nästan alla andra där förekommande löfträd totalt aflöf- vades, hvarefter larverna angrepo underväxten af gran och till- fogade äfven denne stor skada medelst de spädare barrens af- ätande. Snytbaggar uppträdde som vanligt a plantskogen i krono- parken och tillfogade denna rätt stor skada. Hallands rev., jigmästaren C. G. NORÉEN *. Visserligen har 1887 varit ett s. k. flygär för ollonborrarne, som uppträdt i oer- hördt stort antal, men nägon skada för de allmänna skogarnes * Ledamot af Entomologiska Fôreningen. 158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. barrtridsplantor synas de icke hafva förorsakat. Ekskogens blad hafva däremot pa flera. hall, särdeles 4 kustlandet, varit härdt angripna af denna insekt. Ahus rev., t.f. jägmästaren E. WIMAN +. Insektshärjningarne hafva i ar, särdeles hvad ollonborrarne beträffar, varit kring- gripande. Kronoparken Rickarum, som man kan kalla stam- hället för denna landspläga, var i är likasom vid alla föregäende svirmningsar rikligen besökt af dem. Under lektor A. E. HOLM- GRENS ledning insamlades därför a kronoparken 594 kub.fot ollonborrar. Dessa börja att blifva så mycket farligare, som aren for deras återkommande svirmning ej längre synas vara regel- bundna, utan svärma de hvarje ar, fast ej sa talrikt som pa de hvart fjärde ar återkommande stora periodiska svärmningarne. Härjningen har ock i löfskogstrakterna längs Söderäsen och Hal- landsäs varit mycket svar, och insamlingen af insekter där varit mera liflig än förut. Befolkningen börjar nu inse, att om ej kraftigare åtgärder vidtagas, så blifva de orter, som äro utsatta för insekten, underkastade en fullständig ödeläggelse. Äfven jag har för ändamålet hållit sammanträden med allmogen, men ofta i orter, där åtgärder bäst skulle behöfvas, funnit den största liknöjdheten. Engelholms rev., t. f. jigmästaren W. BRORSTRÖM *. Ollon- borren har haft ett rıkt svärmningsär, men larver af yngre älder hafva äfven funnits, hvadan skador a plantskogen icke uteblifvit. Försöken att skydda plantrötterna hafva ännu ej krönts med framgäng. Snytbaggen har visat sig a hyggena vid Mölleröd, dir infangning egt rum. 7,000 st. hafva infängats. Afven märg- borren angriper härstädes 30—4o-arig tallskog. Malmöhus rev., t. f. jägmästaren A. J.R. ÅKERMAN *, Själfsåd- den i bokbestånden var på våren mycket tillfredsställande, men blef under sommaren till stor del skadad af insektlarver, hvilka aflöf- vade de späda plantorna. Huruvida de angripna plantorna kunna nästa år repa sig är ganska tvifvelaktigt. Ollonborrarne hafva icke tillfogat de allmänna skogarne någon nämnvärd skada. * Ledamot af Entomologiska Föreningen. säd Rs at NT mys ar ee, + ATEN 1 POP eres ee TRUE TE, t Tar; OS ee et ee 3 +3 Wate ’ ? , = PES SCH L'E7 2 Kies fra CAS | » € SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR BESKRIFNA AF H. D. J. WALLENGREN. Fam. TORTRICIDES. Vecklarne skiljas fran ôfriga fjärilfamiljer därigenom, att de ega en dorsalnerv pa framvingarne, hvilken har dubbel rot, pa bak- vingarne däremot tre abdominalnerver, af hvilka dorsalnerven (den mellersta) har dubbel rot och äro vingarne ofvantill mellan bäda dessa rötter fördjupade samt ofta i fördjupningen försedda med härpensel; vingarne äro odelade, fullt utvecklade, sällan hos ho- nan förkrympta, men då åtminstone räckande till anus; de bakre hafva högst ej mer än 8 nerver (abdominalnerverna oräknade), da såväl de från vingbasen som de från diskfältet utgående beräknas, och deras fransar äro vid analhörnet alltid betydligt kortare än vingbredden, äfven om de äro ovanligt förlängda, oceller finnas alltid; öfre palper saknas; de nedre däremot äro fullt utvecklade, men deras sista led är aldrig sikelformig eller nålformigt tillspet- sad; fötterna äro korta, kraftigt byggda och baktibierna kortare än dubbla längden af laren, alltid försedda med 2, blott hos Exapate ® med 1 par sporrar; antennerna äro borstformiga; bak- vingarne hafva alltid hållhake, men äro aldrig lancettformiga. Familjen delas i följande grupper: Lo. Bakre mediannerven på bakvingarne ofvantill mot basen helt naken. A) Tungan hornartad och spiralformig, sällan kort, men likväl antydd. 1) Bakvingarne med oberoende nerv. a) Framvingarnes subulnargren utgår från eller innanför midten af OSS ee Se En ee 1 Tortricide. 160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. b) Framvingarnes subulnargren utgår från diskfältet strax bakom dettas bakre .höm-I 22 ee Bere 2 Conchylidide. 2) Bakvingarne utan oberoende nerv; tunga kort, men aatydd 3 Tortricodide. B) Tunga alldeles ingen: vingar hos Q förkrympta, räcka till anus 4 Exapatide. Il:0, Bakre mediannerven på bakvingarne ofvantill mot basen hårig pa längre eller kortarenstycke ne Ses esis ane ER eee > Grapholitide. 1. Gruppen Tortricidz Gy. Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken och samma vingar ega oberoende nerv, som utgar fran diskfältets tvärnerv nära intill styloidgrenen, sällan midt emellan denna och subradialgrenen; styloid och ulnargrenen utgå från samma punkt pa diskfältet, sällan förenade i gemensam stam. Tungan är horn- artad och spiralformig, tämligen lång, endast hos: en art kort, men likväl antydd. Framvingarnes subulnargren utgår ur disk- fältet från dettas midt eller innanför midten. Arterna, hvars larver merendels lefva inuti sammanvecklade eller sammanspunna blad och ega 16 fötter, fördelas på föl- jande slägten: 1:0. Framvingarnes framkant med djup inskärning på midten ...... Rhacodia. II:o. Framvingarnes framkant helbräddad, utan inskärning pa midten. A) Bakvingarnes fransar i analhörnet betydligt förlängda. a) Framvingarnes spets trubbig, ej sikelformig ....... RER Teras. b) Framvingarnes spets sikelformig ....-.-..---.-------- ... Dietyopteryx. B) Bakvingarnes fransar i analhörnet föga längre än 1 utkanten. 1:0) Bakvingarnes radial- och subradialgrenar ur främre hörnet af disk- fältet, stundom förenade i gemensam stam. a) Bakvingarnes oberoende nerv utgär frän diskfältets tvärnerv nära intill styloidgrenen; baktıbiernas inre sporre betydligt längre än den yttre; framvingarnes utkant rät. 1) Främvingarnes metacarpalgren enkel, ej grenig. (a) Thorax glatt, utan uppstäende härborste baktill Tortrix. (b) Thorax med uppstäende harborste baktill Lophoderus. 2) Framyingarnes metacarpalgren tvägrenig. (a) Palperna framätsträckta, näbbformiga, 3 gänger längre an, ni bynd ete TE LTÉE LEE bee Eee Onectra. (b) Palperna uppätstigande, ej näbbformiga, föga längre an: hufyudet= - rn os PRE UP eee Amphysa. WALLENGREN!: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 161 b) Bakvingarnes oberoende nerv utgår fran diskfältets tvärnerv längre ifrän styloidgrenen; baktibiernas inre sporre knappt längre än den yttre: framvingarnes utkant afrundad. 1) Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver ... Ablabia. 2) Framvingarnes diskfält med 1 delningsnerv... Cnephasia. 2:0) Bakvingarnes radial- och subradialgrenar ur skilda ställen af disk- fältet, den förre ur främre sidan, den senare ur främre hörnet, _aldrig förenade i gewensam stam; bakvingarnes oberoende nerv upprinner nästan midt emellan styloid- och subradialgrenarne Olindia. 1. Slagtet Rhacodia Hürn. Bakvingarnes fransar i analhörnet betydligt förlängda, sa att de nästan bilda en längre tand; oberoende nerven utgar fran diskfältets, ofta framtill otydliga tvärnerv, nära intill styloidgrenen ; radial- och subradialgrenarne utgä ur främre hörnet af diskfältet; styloid- och ulnargrenarne ur samma fälts bakre horn. Fram- vingarnes subulnargren utgar fran midten eller nägot innanför midten af diskfältet; sesamoidgrenen utlöper 1 framkanten; meta- carpalgrenen är enkel, ej grenig. Thorax ar glatt, utan uppstäende härborste baktill. Framvingarne breda; spetsen sikelformig; fram- kanten nära basen starkt böjd och 1 midten försedd med en djup och lang inskärning. Bakvingarne äro tämligen breda, strax bakom” spetsen något insvängda. Palperna långa och spetsiga. Antennerna hos X med mycket korta cilier. Framvingarne med upprättstående fjäll där och hvar i disken. 1. Rh. caudana Fas. Framvingarne ljust violettgra med korta, matta, brunaktiga tvärstreck; 1 inkanten smalt blekgula; i framkantens midt djupt inskurna, WAELENGR. Sp. Tortr. & Tin. p...3. 1: Var. emargana Fa». Yramvingarne blekgula, med nätfor- migt förbundna violettbruna smästrek och ett bredt, obestämdt, violettbrunt tvärband. Larven blekgrön med blekgult hufvud; lefver pa sälg, vide och poppelarter. Artens egentliga flygtid inträffar pa sensommaren och hösten. Inom Sverige är den anmärkt icke blott i de sydligaste provin- serna utan äfven i Lappmarkerna och inom Norge har den blifvit uppgifven fran Gudbrandsdalen. Var. ej ännu hos oss träffad. 162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 2. Rh. effractana FROEL Framvingarne mörkt violettgra med korta, matta brunaktiga tvärstreck; inkanten af samma färg; framkantens midt grundt inskuren. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 2. Tillhör inom Sverige de mellersta och de mera nordliga provinserna och har där blifvit träffad sydligast i Vestergötland och nordligast i Norrbotten. Inom Norge är den däremot fun- nen bade vid Kristiania, på Dovre och i Finnmarken. Flygtiden infaller i augusti och september månader och uppehåller arten sig da pa fuktiga ställen. Anses af flere förf. säsom var. af föregående. 2. Slägtet Teras Treir. Bakvingarnes fransar i analhörnet betydligt förlängda, så att de nästan bilda en längre tand; oberoende nerver utgår från disk- fältets, ofta framtill otydliga tvärnerv nära intill styloidgrenen; radial- och subradialgrenarne utgå ur främre hörnet af diskfältet; styloid- och ulargrenarne ur samma fälts bakre hörn. Framvin- garnes subulnargren utgår från midten eller något innanför mid- ten af diskfältet; sesamoidgrenen utlöper i framkanten ; metacarpal- grenen är enkel, ej grenig. ‘Thorax är glatt, utan uppstående härborste baktill. Framvingarne tämligen jämbreda; spetsen trubbig, ej sikelformig; framkanten nära basen starkt böjd, men helbräddad, utan inskärning, på sin höjd något konkav på midten, Bakvingarne jämbreda, strax bakom spetsen något insvängda. Palperna merendels längre än hufvudet, midtelleden merendels något tillspetsad. Antennerna hos & med mycket korta cilier. Framvingarne oftast med upprättstående fjäll där och hvar i disken eller med en stor fjällknöl i midten. Arterna sitta med platt på hvarandra lagda vingar, hvars inkanter stöta tillsamman, och de uppehålla sig på trädstammar, bland buskar, torrt löf o. s. v. samt framkomma i synnerhet mot hösten. En del öfvervintra också och framkomma om våren. Ofversigt af arterna. I:o. Framvingarne i midten med en hög, ganska stor, af vertikalt uppstående fjäll; bildad ~borste 4. 22 LE ee FE crt Bie ee 1 Cristanum. ae WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 163 Ilo. Framvingarne utan någon sådan borste, men oftast med spridda upprätt- stående fjäll. A) Framvingarne med upprättstående spridda fjäll i disken. 1) Hufvud och halskrage bruna eller svartaktiga; thorax och framvin- games «bas hyitaktiga®.:..- lan Nr alien . 2 Varieganum. 2) Hufvud, halskrage och thorax af samma färg som framvingarnes bas, hvilken ej är hvit. (A) (B) (C) (D) Framvingarnes grundfärg ljusgrön eller med ljusgrön inblandning. a) Framvingarne likformigt gröna med spridda svarta streck och ABC cages A TEE U RE 3 Literanum. b) Framvingarne gröna med hvit inblandning och fina svarta Smasrecke meer ee ee 4 Squamanum. Framvingarne hvita eller ljusgrä, utan grön, gul eller brunaktig inblandning. a) Framvingarne med spridda mörka atomer ---.-- > Niveanum. b) Framvingarne med 2 svartbruna framkantsfläckar och 1 sädan ISK Hatle er nah ee Lee DM ss 6 Boscanum, Framvingarne gula eller blekt tegelröda. a) Framvingarne med stor tresidig brun eller svartgrä framkants- fläck. (1) Framkantsfläcken räcker till vingspetsen ... 7 Rufanum. (2) Framkantsfläcken slutar tämligen långt innanför ving- SBelsenfere rer IE LAN TE S Comparanum. b) Framvingarne utan tresidig, brun eller svartgra framkantsfläck men ofta med 2 mörka framkantsfläckar och 1 bakom dessa, hvilka ofta sammanflyta och dä omsluta en Jjus framkants- g, rödbrun framkantsfläck. flack; sällan med sned, fyrsidi (1) Framvingarne guldgula eller rödgula; framkanten vid basen rostbrun er een Serge 9 Aspersanum. (2) Framvingarnes framkant vid basen ej mörkare än vingen för öfrigt. (a) Framvingarne blekt tegelröda med fyrsidig, men min- dre tydlig, brunröd, sned fläck i framkanten 10 Lithargyranum. (b) Framvingarne ockragula, brunaktigt röda eller grägula, utan fläck i framkanten, men merendels med 3 mörka fläckar eller en tresidig fläck, som framtill innesluter en ljusare, eller framvingarne enfärgade 11 Ferruganum. Famvingarne ljusare eller mörkare bruna eller rödbruna, eller gra eller hvitaktiga med brun eller brunröd, sällan svartaktig eller grön inblandning eller med sådana teckningar, a) Framvingarne bruna, i utkanten med bredt, hvitt, ej ving- spetsen hinnande tvärband........------------- 12 Fimbrianum. b) Framvingarne utan bredt, hvitt tvärband i utkanten. (1) Framvingarne med grön glans_...........- 13 Abietanum. 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. (2) Framvingarne utan grön glans. (a) Framvingarnes framkant jämt böjd. (Hufvud och thorax rödbruna; framvingarne rödgrä eller hvitgrä med 2 brunröda tvärband)............ 14 Maccanum. (b) Framvingarnes framkant vid basen hastigt och starkt böjd. *) Framvingarne hvitaktiga, hvitaktigt gula eller rödgrä med I merendels afbrutet, rödbrunt eller svartbrunt - tvärband och I därmed ofta sammanflytande fram- rants ack: a ra er Fast 15 Tristanum. ““) Framvingarne grahvita eller grå med stor, mer eller mindre bestämd och tydlig, till vingspetsen räckande, matt brunröd eller mörkgrä framkants- flack, som stundom är upplöst i 2 afbrutna tvär- band es EL ee EEE 16 Sponsanum. =) Framvingarne ljusare eller mörkare bruna med RS NOTE ee ESR € TN TS TO TS TT OUT svart strimma frân basen till spetsen 17 Umbranum. wee") Framvingarne glänsande askgrå med roströd, fram- till med gult ifyld framkantsfläck, som ej hinner vinespelsene ae Be 18 Schallerianum. en mörk, ej framtill med gult ifyld sådan, hvil- eee 19 Hastianum. D) Framvingarne utan spridda upprättstående fjäll i disken. ken ej hinner vingspetsen £ FT 1) Framvingarne lifligt brunröda med mer eller mindre inblandning af DVI Re Ua cen AN Ss PE RE 20 Mixtanum. 2) Framvingarne askgra med brunröd inblandning och mer askgra framkant, och mer eller mindre tydliga längsgäende rader af svarta prnktersmellensnenyernear Rte anne 21 Logianum. 1. T. cristanum Fark. Framvingarne med hög, ganska stor, af vertikalt uppstaende fjäll, bildad, snöhvit eller rödbrun borste i midten. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. Var. a. Framvingarne rödbruna med snöhvit eller ockragul strimma längs inkanten. Var. 6. Framvingarne grå med orangegul strimma tre Dee he VT es ee ee Pr Pi längs disken fran basen till bakom midten; framkanten mörkt rödbrun och inkanten mer eller mindre hvitstrimmig. Var. c. Framvingarne blekt brunaktiga med stor gra fläck i utkanten och hvit eller gulaktig inkant. Var. d. Framvingarne rödaktigt grä- bruna med bred hvit strimma fran framkanten inåt midten, mö- tande en annan hvitaktig strimma frän framkanten. — Emellan dessa finnas otaliga 6fvergangar. WALLENGR. -9p.. Torte. ae Tin. 3,8. I PPT CT CT Sao ee Må CET ee ee U WALLENGREN! SKANDINAVJENS VECKLAREFJARILAR, 165 Flygtiden infaller i augusti och september månader, Hittills är arten hos oss endast funnen på Kinnekulle i Vestergötland. 2. T. varieganum Scuirr. Framvingarne gulhvita från ba- sen till midten, derefter till utkanten snedt bruna och i färggrän- sen med upprätt stående fjäll; antydning till ett mörkare tvärband genom en ljusare strimma från framkanten till analhörnet. Pal: perna 13 gang så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 9. 1. Var. Osbeckiana Tuec. Framvingarne hvita med en af upprätta fjäll bildad svart bage i midten, baktill rostbruna med snedgäende bruna tvärlinier af upprättstäende fjäll. 2. Var. Abilgaardana Treit, Framvingarne gulhvita, starkt uppblandade med mörkgrätt, därefter ljusare eller mörkare rost- bruna med violettröda eller violettbla ställen och linier. 3. Var. nyctemerana Hin. Framvingarne hvita och i yttre hälften svartbruna med bläaktiga, matta blylinier. Flygtiden- infaller i juli och augusti manader och den gröna, med brunt hufvud försedda larven skall lefva pa Hosa, hagtorn, fruktträd och hassel. Arten förekommer i södra och mellersta Sverige åtminstone ända till Upsala. Inom Norge är den an- markt 1 Odalen. 3:dje var. ej funnen hos oss, 3. T. literanum Lin. Framvingarne blekgröna, stundom streckade med ockragult, med talrika upprättstående svarta och gröna fjäll samt här och där några svarta smästreck; ofläckade fransar. Palperna 14 gång så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & ‘Tin. 4. 10. Flygtiden infaller under juli och augusti mänader, da man finner fjärilen sittande bland lichenes pa ekstammar, därifrän han knappt uppflyger. Larven lefver pa ek och förpupas mellan sammanspunna ekblad. Arten är hos oss funnen med säkerhet endast ı Skäne och Halland. 4. S. squamanum Fasr. Framvingarne blekgröna eller ask- gra med hvit eller blähvit inblandning, med öfver allt upprätt- stående hvita och svarta fjäll; ofta finnas fina, svarta, korta tvär- streck, som stundom sammanflyta till tvärlinier, eller finnas fina, svarta, korta långstreck spridda öfver disken; fransarne med svarta punkter vid roten. Palperna 13 gång så långa som hufvudet, WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 11. 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Flygtiden infaller under höstmänaderna och larven lefver pa ek. Anses af flera såsom varietet af föregående. Hittills blott | funnen i Skåne. 5. T. niveanum Fagr. Framvingarne hvita med fina svarta punkter och 1 tvärrader stälda upprättstående fjäll, samt stundom med ett genom mörk skuggning antydt tvärband. Palperna 14 gånger så långa som hufvudet. I WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 12. Larven lefver pa björk och fjärilen träffas i augusti och september mänader pa björkstammar. Stundom förekommer den efter öfvervintringen i april och maj. Inom Sverige har den blif- vit anmarkt i nästan alla provinser ända upp i Norrbotten och inom Norge åtminstone vid Kristiania oeh i Odalen. 6. T. boscanum F'ABR. Framvingarne hvita med 2 svarta, nästan sammanflytande fläckar vid midten af framkanten och bakom dessa en annan sådan i diskfaltet; för öfrigt några sma grå fläckar och skuggningar. Palperna 14 gang så långa som hufvudet. 2 Fase, E: S..260. Ho STV) 147, Via 55 STRING Man. II. 231. Hein. Il. 1. 20. cerusana. Huen. 63. Treir. VII. 182. Var. parisiana GN. Framvingarne gra med 2 rödaktiga skuggningar i framkanten, den ena innanför och den andra utan- för midten, samt en annan dylik i disken men mörkare. Gn. Ind. -p:8%H.: Sif. 4-68 IV. 153, Hein IE 1. 21. scabrana. STAINT. Man. II. 231. Larven är grön, lefver mellan sammanspunna blad på alm - och björk. Flygtiden infaller i juli och augusti månader. Varie- teten, men ej hufvudarten, har blifvit funnen i Skane, 7. T. rufanum Fapr. Framvingarne blekare eller mörkare ockragula med stor tresidig grå fläck vid midten af framkanten och som räcker ut i vingspetsen samt en mindre grå inkantsfläck nära basen; framkanten från basen till midten bredt hvitaktig eller skiffergra. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4. 15. Larven skall lefva pa Aubus ıdeus, men enligt engelska entomologer pa vide och enligt andra pa Myrica Gale. Artens = UT A dr. Cube PES NT: PIECE Ce! WALLENGREN! SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 167 Aygtid infaller 1 juli, augusti och september mänader. Anträffad i Skane och Blekinge samt inom Norge vid Kristiania. 8. T. comparanum Hüsn. Framvingarne smutsigt gråaktigt ockragula, med mer eller mindre rödaktig anstrykning och en tresidig brun eller svartbrun fläck vid midten af framkanten, ej räckande till vingspetsen, samt en kort mörk streck nära basen af inkanten. Palperna 1} gang sa långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 17. Larven skall lefva pa vide och sälg. Under augusti manad funnen i Vestergötland och inom Norge i Odalen. Anses af flera såsom varietet till 7. Schallerianum (n:o 18). 9. T. aspersanum Hiisn. Framvingarne gulgula eller röd- gula med rostbrun fläck i framkantens bas och en liten sädan "fläck nära basen i inkanten, utanför framkantens midt en stor tresidig rostbrun fläck och rostbrun eller mörkbrun utkantslinea. Palperna korta och trubbiga, 14 gang sa länga som hufvudet. Huen. f. 259. STAINT. Man. IL. 235. HEIN. II. 1. 24. Adspersana ‘TREIT. X. 3. 262 (ferrugana var.) H. S. oO IE 146, VI. 155; Larven är gulaktig med brunt eller svart hufvud och lefver pa Spirea filipendula, Poterium sanguisorba, Comarum och Potentilla anserina. Flygtiden infaller i juli och augusti mäna- der och arten har blifvit anmärkt i Gudbrandsdalen. 10. T. lithargyranum H. S. Framvingarne ljust tegelröda med en brunröd, fyrsidig, ofta matt fläck i framkanten. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 19. HEIN. I. 1. 26. Hittills blott funnen 1 Skane. Larven skall lefva pa ek och bok. Anses af flera säsom var. af följande. 11. T. ferruganum SCHIFF. Framvingarne blekt ockragula, rödgrä eller brunröda, med mörkare retikulation och stundom med spridda svarta punkter; framkanten med en tresidig brunröd eller svartaktig fläck, som i själfva framkanten innesluter en annan af grundfärgen och bakom sig i disken har en brunröd eller svartaktig, därmed ofta sammanflytande fläck; utkantslinien matt och obestämd. Palperna korta och trubbiga, 1} gang sa långa som hufvudet. Var. tripunctana Hüpn. Framvingarne med 2 brunröda framkantsfläckar och bakom dessa en annan dylik-i disken. 168 * ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. Var. Framvingarne med svart eller brun inkantsfläck. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 18: Larven blekgrön med hufvudet och 2:dra segmentet svarta eller brunaktiga; lefver pa björk, ek och bok. Flygtiden infaller 1 augusti och september manader, men arten träffas äfven pa våren och förekommer i hela Sverige ända upp i Lappmarkerna samt i Norge anda upp 1 Finmarken. : 12. T. fimbrianum Tuec. Framvingarne bruna med 2 va- — giga mörkbruna, mer eller mindre afbrutna tvärlinier, spridda mörkbruna punkter, och vid utkanten ett bredt, hvitt tvärband, som ej hinner vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 7. Hittills hos oss funnen blott ı Vestergötland. 13. T. abietanum Hurn. Framvingarne blekbruna eller svartbruna med grönaktig glans, ofta enfärgade med starka uppstäen- de fjäll, men äfven ofta med obestämda ljusare fläckar och band, stundom hvit fläck vid basen, i det ljusa tvärbandet och nära analhörnet; inkanten ofta lergul. Var. ¥ramvingarnes hela bas hvit eller roströd. Huan, f. 278.7276,. TREIT. Aer 3 CS, 21V Se) Hem Tons. Flygtiden infaller i september och oktober, da arten träffas i granskogar. Hittills blott funnen i norra Skane samt i Blekinge och vid Kristiania. Larven säges lefva på Salix caprea, men föga troligt, utan sannolikast på gran. 14. T. maccanum Treir. Framvingarna hvitgrå eller röd- grå, hos & tämligen tillspetsade; 2 brunröda, i yttre brädden obestämda tvärband, det mellersta i inre brädden begränsadt af en mörkbrun linie, det yttre däremot, som upprinner nära ving- spetsen, hinner ej inkanten; nära basen en mörkbrun linie, stun- dom äfven ett smalare tvärband; i framkanten nära spets en några ljusa hakar, i disken spridda mörka småstreck. Var. De mörka tvärbanden hinna ej öfver diskens midt eller den ljusa grundfärgen bildar ljusa tvärband mellan de mörka, fullständiga banden. ; WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 6. Larven skall. lefva pa Vaccinium, Myrtillus och Ledum WALLENGREN! SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 16y palustre och träffas arten säväl pa vären och tidigt pa sommaren som under höstmänaderna. Funnen i Sveriges mellersta och norra provinser samt inom Norge vid Kristiania, pa Dovre, 1 Saltdalen och Finmarken. 15. T. tristanum Hüpn. Framvingarne hvitaktigt ockra- gula, hvitgrä, gräaktigt okragula eller rödgrä med rödbrunt eller svartbrunt, afbrutet tvärband och stor, tresidig flick af samma färg i framkanten, ofta med tvärbandet sammanflytande. Pal- : perna 11/, gånger sa långa som hufvudet. WALLENGR...Sp.. Fortr. & Tin. 48: Larven blekt olivgrön med dragning at gult, hufvudet blek- gult; lefver pa V2burnum opulus. Pa hösten träffad i Vestergötland, Dalarne, Lappland och på Dovre. 16. T. sponsanum Faser. Framvingarne hvitaktiga eller blekgrä med mörk tvärlinie nära basen, mörkare, stundom röd- brunt baktill afbrutet tvärband och en mörkgrä eller roströd, tresidig, ofta med tvärbandet sammanflytande flick 1 framkanten, räckande vingspetsen. Palperna 11/, gang sa länga som huf- vudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 4.14. Larven grön, skall lefva pa Rubus, ek och bok och flyg- tiden infaller i juli, augusti och september. Anmärkt i södra och mellersta Sverige åtminstonde ända in i Upland. 17. T. umbranum Hürn. Framvingarne ljusare eller mörkare bruna med en tydlig mörkbrun, baktill gaffelformig strimma från midten af basen till vingspetsen, hvilken strimma är på midten försedd med en blek fläck, åtskilliga upprättstående fjäll i disken. WALLENGR, Sp.“Tortr. &.Tin.-3:.5 Under augusti manad funnen i Skane. Larven lefver pa al, vide, Sorbus aucuparia. 18. T. schallerianum Lin. Framvingarne glänsande aske- gra med matt ockragul anstrykning och bred, tresidig, ej till vingspetsen hinnande, rostréd°framkantsflick, som. i inre brädden _begrinsas af en hvitaktig linie och i framkanten har en gul 170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 flick; nära basen en rad svarta upprätt stående fjäll. Palperna 11/, gang sa långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr.'& Tin. 4. 16. Larven skall lefva pa vide, Comarum, Potentilla och Sym- phytum officinale. Den är grön med ljus- eller mörkbrunt hufvud, svarttecknade mundelar och halssköld. Flygtiden ar juli, augusti och september mänader, dä arten .blifvit träffad i nästan alla Sveriges provinser ända upp i Lapp- markerna samt 1 Odalen och vid Trondhjem i Norge. 19. T. hastianum Lin. Framvingarne purpurbruna med ett fran framkanten till inkanten snedt gaende hvitgratt, inat och utat af uppräta fjäll begränsadt tvärband, samt nära analhörnet en gra flack af växlande form, men stundom nästan såsom ett band sträckande sig utmed utkanten till vingspetsen, genom hvilka båda band en stor tresidig fläck af grundfärgen dä afskil- jes. Palperna 2 gånger sa långa som hufvudet. t. Var. coronana 'Turc. Framvingarne svarta med snedt, tandadt, rostgult, hvitkantadt och vingkanterna ej hinnande tviirband. 2. Var. Byringerana Hürn. Framvingarne mörkbruna och tvärteckningarne skarpt begränsade, svartbruna. 3. Var. combustana Hüex. Framvingarne längs framkanten mörkbruna, småningom inåt till inkanten Gfvergaende i gult: 4. Var. radiana Hüex. Framvingarne mörkbruna, mot utkanten med gulaktiga stralformiga langstreck och bredt smutsgul framkant. 5. Var. Mayrana Hüen. Framvingarne mörkbruna med bred, hvit, längsgående midtelstrimma, som utåt i inre brädden är trappformig och darefter blir smalare, men ej hinner vingspetsen. 6. Var. aguilana Hiss. Framvingarne enfärgadt gråbruna : I. mörkröda med eller utan blekare nerver; hufvud och thorax hvitgula. 7. Var. opacana Hüex. Lik föregående, men hufvud och thorax af framvingarnes färg. | 8. Var. centrovittana Woop. Framvingarne med en fran ~~ 2. > Pate delle basen kommande, längsgäende, svart strimma och framom denna i disken ett langsstaende svart streck. WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. Dik 9. Var. apiciana Hiss. Lik föregående, men den svarta längsgäende strimman är framtill hvit begränsad. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 3. 4. Larven blekgrôn med brunt eller grönt hufvud och lefver mellan sammanspunna blad pa Salix caprea, S. viminalis och S. purpurea samt äfven på Populus tremula. Under augusti och september månader träffad inom Sverige, bade i Skåne och Lappmarkerna samt de flesta mellanliggande provinserna, samt inom Norge vid Kristiania och Bergen. En mängd mellanformer, som förena ofvan uppräknade varieteter, förekomma. | 20, T. mixtanum Hürn. Framvingarne brunröda med hvit inblandning vid bas och utkant samt 2 gråhvita snedband. Palperna 11/, gång så långa som hufvudet. : 1. Var. Framvingarne silfvergra, streckade med _ brunt, med en chokoladbrun tvärlinie nära basen, ett sådant tvärband och en stor framkants fläck af samma färg. ; 2. Var. arcticana GN. Framvingarne bruna med violett och rostgul inblandning, ett oregelbundet, blekare, i midten rost- gult, bakåt utvidgadt, bredt tvärband och stundom i analhörnet en fläck af samma färg som tvärbandet. Een, 1. 2 DES RE NDS RS 1342: VAS IV ae: Var. 1. STAINT. Man. II. 230. Var. 2. GN. Ind. p. 10. Under september och oktober funnen bland ljung i Skane. Larven skall lefva mellan sammanspunna qvistar af ljung och vara mörkgrön med svart hufvud. Var. 2 ar för förf. okänd, men uppgifves vara funnen 1 Lappland. 21. T. logianum Lin. Framvingarne askgrå med spridda, fina, svarta punkter, stundom med antydning till en mörkare tresidig framkantsfläck, som hinner vingspetsen och ofta i inre vinkeln har en hvit flack. WAELENGR. Sp.. Tortr; & Tin. 4. 13. Under augusti och september manader träffad säväl 1 Skane som i de flesta ôfriga provinserna anda upp i Lappmarken och inom Norge pa Dovre -och vid Kristiania. Larven lefver pa Myrica gale, Vaccinium och Myrtillus. Entomol. Tidskr. Arg. 9, H. 4 (1888). 13 172 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. 3. Slagtet: Dictyopteryx STEPH. Liknar till alla delar föregäende slägte, men framvingarnes spets är sikelformigt utdragen och vingarne hafva delvis upprätt- stående fjäll. 1. D. reticulata Ström. Framvingarne halmgula med brun, nätformig teckning och bredt brunt tvärband, som i fram- kanten är bredast samt Y-formigt deladt. Palperna 11/, gang så långa som hufvudet. | 1. Var. Framvingarne rödaktigt ockragula med rödbrun, nätformig teckning, ett föga mörkare tvärband och en dylik framkantsfläck nära vingspetsen. 2. Var. Framvingarne rödaktigt ockragula med svart fläck på vingvecket nära basen och bred, svart skuggning nära midten af inkanten. Tortrix reticulata STRÖM. Kongl. Dansk. Widensk. Sellsk. Skrift. 1783. p. 83. TZeras contaminanum WALLENGR,. ‚Sp. Tortr. & Tin. 5. 22. Larven gulaktigt grön med brunaktigt hufvud; lefver mellan sammanspunna blad pä hagtorn, slän och frukträd. Under augusti och september mänader i hela Sverige anda in i Lappmarkerna samt i Norge anmärkt vid Kristiania och Söndmön. 4. Slägtet: Tortrix Liv. Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än ı utkanten; oberoende nerven utgär fran diskfällets tvärnerv nara intill styloidgrenen; radial- och subradialgrenarne utgå ur främre hörnet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre hörnet af disk- fältet, stundom förenade 1 gemensam stam. Framvingarnes subulnar- gren utgar fran diskfältet nagot bakom midten af detta; sesamoid- grenen utléper i utkanten; metacarpalgrenen enkel, ej grenig. Thorax glatt, utan uppstaende harborste baktill, men stundom med några uppåtriktade fjäll. Framvingarne breda; spetsen ej sikelformig; framkanten nära basen starkt böjd, men helbräddad, PR NAT PERS Pay AA} IT me eT I 4 p! h WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 173 utan inskärning pa midten, utkanten rät. Bakvingarne ofta strax bakom spetsen nägot insvängda. Palperna merendels uppätstigande, längre än hufvudet, stundom mycket korta, stundom förlängda och framätsträckta. Antennerna hos & med mycket korta cilier. Framvingarne knappt med nagra upprättstäende fjäll i disken, aldrig med fjällknölar. Baktibiernas inre sporre betydligt längre an den yttre. Arterna sitta med nedböjda och takformigt öfver abdomen lagda vingar och deras flygtid infaller i allmänhet under sommar- månaderna. De hvila om dagen pa blad och växternas stammar och stjälkar eller flyga bland gräset. Ingen art 6fvervintrar säsom imago. Larven lefver merendels i sammanvecklade blad. Ofversigt af arterna. I:o. Anntennerna hos 5' med urhälkning pa I:sta leden; framvingarnes fram. kant hos 5° något flikformigt omslag mot basen. (Pandemis HUBN.) Palperna tydligen längre än hufvudet. A) Hufvud och palper hvitaktiga .................. Baas 1 Cinnamomeana. B) Hufvud och palper ej hvitaktiga, pa sin höjd föga ljusare än framvin- garne. 1) Bakvingarne enfärgadt brungrä. a) Framvingarnes midtelband något tandadt ............ 2 Heparana. b) Framvingarnes midtelband ej tandadt .................. 3 Ribeana. 2) Bakvingarne vid basen gra, i spetsen bredt ljusgula eller gul- LEE Pos ees a ee RY Soe RTE SE PS 4 Corylana. II:o. Antennerna hos & utan urhalkning pa I:sta leden. : A) Framvingarnes framkant hos ¢ med nedstruken härighet, som betäc- ker ett mer eller mindre tydligt, flikformigt omslag närmare basen. (Cacoesia HUBN.) Palperna ej längre än hufvudet. 1:0) Bakvingarne helt och hället eller atminstone i framkanten hvit- aktiga. (A) Framvingarne med I mörkare tvärband och I stundom genom en linie till analhörnet fortsatt mörk framkantsfläck nära vingspetsen. a) Bakvingarne i inkanten grä, undertill utan mörk vatt- DIE EEE iy, TERRE UT in 5 Semialbana. b) Bakvingarne i inkanten ej grä, undertill med mörk vatt- Tine Nispersenbia tue ea ML. 6 Modeeriana. (B) Framvingarne med 2 kanelbruna tvärband och ı sådan fram- RSS A CREME Ant BE Teen leer! 7 Strigana. 2:0) Bakvingarne enfärgadt grä eller grä med ockragul spets. (A) Framvingarnes fransar mot vingspetsen mörkare, 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. a) Framvingarne violetta, ockragula eller rostfärgade med obe- stämd och liksom afnött, mörk framkantsfläck nära spetsen. t) Bakvingarne hos bada könen i spetsen bredt orangegula, framvingarnes teckningar liksom afnötta.._ 8 Podana. 2) Bakvingarne hos © icke eller föga ockragula, hos 9 helt eller i främre hälften ockragula; framvingarnes teckningar mera Skapa 2 Mr 9 Piceana. b) Framvingarne olivgröna med rostfärgade fläckar; framkants- Häckensskarp,) fyrsidig: Free en 10 Xylosteana. c) Framvingarne brungrä med kastaniebruna fläckar; fram- kantsfläcken förlänger sig utan afbrott smalt till anal- hörnet LS EE Ki HE re JS BE 11 Cratægana. d) Framvingarne askgrä med brunt tvärband och brun fram- kanfstläck: 1 2 2 ae ee wa 12 Musculana. (B) Framvingarnes fransar mot vingspetsen ej mörkare. a) Framvingarnes framkantsfläck antingen själf eller genom en fran honom utgäende, skarp, slingrande linie fortsatt till analhörnets PER AN RT EN ETS AA EN 13 Rosena. b) Framvingarnes framkantsfläck ej fortsatt till analhörnet 14 Sorbiana. B) Framvingarnes framkant hos o med flikformigt, membranlikt omslag nära basen. 1:0) Palper korta, uppatstigande; framvingarne mérkbruna med bly- glänsande omslag och tvärlinier (P/ycholoma GN.) 15 Lecheana. 2:0) Palper långa, horizontelt framstående, 21 gang så långa som huf- vudet; framvingarne ockragula, utan blyglänsande tvärlinier Caioraphis ED.) oe MEERE OG ee en eee 16 /nopiana. C) Framvingarnes framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen. 1:0) Antennernas I:sta led hos 5' ofvantill med lang, fränstäende hä- righet; framvingarne gulaktigt eller brunaktigt gra (Choristoneura LED:).. LA LEHRTE TFA Bs EN 17 Diversans. 2:0) Antennernas 1:sta led hos 5° ofvantill utan härighet. (A) Framvingarne utan blyfärgade, glänsande tvärlinier eller punkter (Heterognomon LED.) a) Framvingarnes fransar utan blyglans. 1) Framvingarne brungra med 2 bruna framkantsfläckar och 1..inikantsfläclep der er ON 18 Forsterana. 2) Framvingarne gula med brun nätformig teckning och brun tvarlinie, au RNA A 19 Forskaleana. 3) Framvingarne enfärgade, otiäckade. (a) Framvingarne ljusgröna_.:.__--.._..-..- 20 Viridana. (b) Framvingarne blekt ockragula eller svafvelgula 21 Paleana. b) Framvingarnes fransar med blyglans. WALLENGREN: SKANDINAVJENS VECKLAREFJARILAR. 175 1) Framvingarne smutsigt ockragula eller kanelbruna, under- till brungrå med ljus spets utan brun vattring 22 Viburnana. 2) Framvingarne gräglänsande (J') eller ockragula (©), under- till med ljus, brunvattrad spets ......... 23 Rusticana. (B) Framvingarne med blyglänsande linier eller punkter (Argyrotoxa Woon.). a) Framvingarne med blyglänsande punkter och hvit inkants- SE el kos ahs I EI Ir ee des 24 Conwayana. b) Framvingarne med blyglänsande tvärlinier. 1) Framvingarne med snöhvit, tresidig framkantsfläsk 25 Holmiana. 2) Framvingarne utan hvit framkantsfläck. (a) Framvingarnes blyglänsande tvärlinier 7—8 pe 26 Rolandriana. (b) Framvingarnes blyglänsande tvärlinier 2 och dubbla 27 Loeflingiana. (c) Framvingarnes blyglänsande tvärlinier 3 28 Bergmanniana. 1. T. cinnamomeana TREIT. Ansigtet hvitt; framvingarne ljust kanelbruna med mörkare, otydlig vattring, basen, ett öfver disken gäende, i inre brädden rakt, i yttre brädden nära framkanten nagot insvängdt tvärband, och en framkantsfläck nära spetsen mörkare; bakvingarne rödgrä. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 34. Larven grön med gult hufvud; lefver pa björk, rönn, fogel- körs, Prunus padus, Rhamnus frangula. Under juni och juli mänader ı Skäne och Blekinge. 2. T. heparana SCHIFF. Ansigtet rödbrunt; framvingarne brungula eller blekt rödbruna med brunröd vattring; basen, ett öfver disken gäende i bäda bräddarne tandadt, nära framkanten smalare tvärband och en ofta otydlig framkantsfläck mörkare; bakvingarne brungrä. WABBENGE. Sp, "Torre Tin.‘ 7.735. Larven grön, längs ryggen mörkare med ljusa streck; hufvud grönt; lefver på de flesta löfträd. Under juli och augusti månader i södra och mellersta Sverige åtminstone ända upp i Upland. Inom Norge anmärkt på Dovre. 3. T. ribeana Hürn. Hufvud lädergult; framvingarne läder- gula med otydlig brun vattring; basen, ett öfver midten gående, PON Foca PONS ENT LE SU NE TOP PP CO Ne oe Pr d ENT Æ 176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. i inre brädden ej tandadt, pa midten bredast tvärband och en liten framkantsflick bruna, mörkare infattade; bakvingarne brungrå. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 32. Var. cerasana Hu. Framvingarnes vattring tydlig och inkanten svartaktigt anlupen. | WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 33. Larven grön eller gräsgrön med mörkare rygglinie, glesa, svarta borster, grönt, svartfläckigt hufvud och svartbrun, med hvit längslinie försedd nacksköld. Den lefver pa äpleträd, körsbärs- träd, plommonträd, slänbuskar, krusbärsbuskar, vinbärsbuskar och flera vilda trädarter. Larverna till bäda varieteterna äro hvar- andra fullkomligt lika och imagines förekomma i parning med’ hvarandra. Under juni och juli manader i sôdra och mellersta Sverige ända in i Upland samt i södra Norge. Varieteten är endast an- markt i Sveriges sydligaste provinser. 4. T. corylana Fasr. Framvingarne gula eller ockragula med rostbrun vattring; basen, ett öfver midten gående, vid in- kanten bredast, af mörka linier innefattadt, merendels blott vid framkanten mörkt tvärband, och en otydlig framkantsfläck rost- bruna; bakvingarne grå med blekgul spets. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 31. Larven grön, med blekgrönt hufvud och svarttecknad hals- sköld; lefver pa hassel och flera löfträdsarter. Under juli och augusti mänader i södra Sverige, ätminstone in i Östergötland samt i södra Norge, vid Bergen och i Odalen. 5. T. semialbana Gn. Framvingarne ljust lädergula, med otydlig, brun vattring nära utkanten; ett öfver disken gående, bakom midten bredast och mörkast, 1 inre brädden af brun linie begränsadt, i yttre brädden liksom afnött tvärband och en i inre brädden af brun, ända till analhörnet fortsatt linie begränsad, stundom otydlig framkantsfläck blekbrunaktiga ; bakvingarne grå med hvitaktig spets, undertill utan mörk vattring i spetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 30. Larven skall lefva pa Lonicera. Den är grågrön med brunt hufvud och halssköld. Under juli månad har arten blifvit sparsamt träffad i södra - och mellersta Sverige ända in i Upland. et ds JA WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. y 6. T. modeeriana Lin. Framvingarne glänsande halmgula eller blekt ockragula med brun vattring; ett öfver disken gaende, baktill blekare och liksom afnött tvärband samt en franıkantsfläck svartbruna; bakom den senare 1—3 svartbruna punkter; bakvin- garne bleka, undertill med mörk vattring. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 29. Larven mörkbrun med svart hufvnd; lefver pa flera kärr- växter, såsom Comarum palustre, Epilobium hirsutum o. s. v. Under juni och juli manader i södra och mellersta Sverige ända in i Upland. 7. T. strigana Hüsn. Framvingarne glänsande gula med fran inkanten till framkanten snedgäende kanelbruna tvärband, det inre ofta framtill afbrutet, det yttre stundom 2 gänger genom- brutet; nära vingspetsen en kanelbrun framkantsfläck; bakvingarne ljusgrå, i framkanten gulhvita. Palperna 4 längre än hufvudet. Var. stramineana H. S. Framvingarne enfärgadt gula utan tvärband och framkantsfläck. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 38. Larven skall lefva pa Arzemisia campestris och Gnaphalium arenarium. Den är grön med gulgrönt hufvud och nacksköld. Under juli mänad har arten träffats i Skäne och pä Gotland. 8.. T. podana Scop. Framvingarne hos @ rödgrä, baktill rödaktigt ockragula med svartaktig, gulkantad inkantsstreck nära basen och mörkbrunt, mycket smalt mot framkanten gulkantadt tvärband; eller hos 2 rödaktigt ockragula, tydligt mérkvattrade med rödgrä flack vid basen och rödgrätt, pa midten nästan linieärt men mot inkanten till en stor fläck utbredt tvärband, samt en röderä, föga tydlıg framkantsfläck nära vingspetsen; bakvingarne i spetsen bredt orangegula. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 24. Larven grön med mörkare rygg, brunt hufvud och svarta fläckar; lefver pa ek och andra löfträd; äfven pa fruktträd. Under juli manad i Skane. 9. T. piceana Lin. Framvingarne hos & violettröda eller violettgra med violettbrun, framtill ljusgrått begränsad inkantsfläck nära basen, ett mot midten utvidgadt, inät rakt begränsadt men utät sönderslitet rödbrunt tvärband, en rostbrun framkantsfläck och en därifrån skild rostbrun utkantsflick; framvingarne hos Q röd” 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. bruna eller ockragula med violett skimmer, brunröd, gles, nät- formig teckning och en mörk tvärstrimma'nära basen; tvärband, utkantsfläck och framkantsfläck såsom hos g&, men de båda första mera sönderslitna; bakvingarne icke eller föga ockragula (0) eller helt eller blott i framre halften ockragula (9). WALLENGR. Sp. Tortr: & Tin. 5. 23. Lärven gulgrön med kastaniebrunt hufvud, gul nacksköld och svarta bröstfötter; lefver pa fur och gran, där den samman- spinner pä längden nägra barr. Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ända in i Upland samt i södra Norge. 10. T. xylosteana Lin. Framvingarne olivgröna, blekbruna eller ockragula med mörkt rödbrun gulkantad snedstreck fran basen af inkanten, ett rödbrunt, gulkantadt, vid framkanten smalt, därefter smäningom utvidgadt tvärband, som stundom är förenadt med den mörka fyrsidiga framkantsfläcken nara spetsen; utan- för framkantsfläcken 2 rödbruna fläckar, den ena vid vingspet- sen, den andra i analhörnet: bakvingarne gra; framvingarnes fransar gulaktiga. WATLELENGR. Sp... Tortr.;&, ‚Tin 6:26. Larven olivfärgad med svart hufvud och hvita fläckar, som i midten äro svarta. Den lefver pa Lonicera xylosteum, ek och flera andra löfträd. Under juli månad i hela Sverige ända in 1 Lappmarkerna, och i Norge anmärkt vid Kristiania, Bergen och i Gudbrandsdalen. 11. T. crategana Hürn. Framvingarne brungrå eller ljust violettgra med sned, mörkbrun inkantsstreck nära basen, mörk- brunt, vid framkanten mycket smalt, men förr än det hinner midten mycket bredt tvärband och en brun framkantsfläck nara vingspetsen, hvilken afsmalnande fortsättes ända till analhörnet; alla hvitinfattade. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 25. Larven skall lefva pa äppleträd och Acer. Arten är under juni och juli månader träffad i Skane och Östergötland, samt. inom Norge vid Nes Verk och vid Bergen. 12. T. musculana Hürn. Framvingarne askgrå med mörk nätformig teckning, mycket otydlig, knappt mörkare basfläck, ett mörkt grabrunt, mot inkanten starkt utvidgadt, utat liksom afnött ay ee Fa Fa WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 179 tvärband och en liten mörkt gräbrun, med rostgult uppblandad framkantsflack nara vingspetsan. Palperna 4 längre än hufvudet. WaLLENGR. Sp. Tortr. & ‘Tin. 7. 37. Larven svartgrön eller svartgrä med hvitaktiga vartor och smutsigt hvitgra sidolinier; hufvudet gult, svartfläckigt; nacksköl- den gråbrun, svartfläckig. Lefver pa björk, Sa/zx-arter och andra löfträd. Under maj och juni mänader i hela Sverige ända i nordliga- ste Lappmarkerna, men i Norge hittills endast anmärkt vid Kristiania, 1 Odalen och vid Domdö. 13. T. rosana Lin. Framvingarna brungrå eller violettgra, med tät, mörkare, nätformig teckning; det nagot mörkare bas- fältets gräns tydligare och utsväller till en mörk flack pa ving- vecket; tvarbandet smalt vid framkanten men bredare vid inkanten; nära vingspetsen en mörkare framkantsfläck, som fortsättes till analhörnet genom en mörk linie; alla ej hvitinfattade; vingarne undertill närmast framkanterna gula. Honans teckningar äro ofta knappt märkbara. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 27. Larven mörkt olivgrön med brunaktigt hufvud och halssköld samt hvita fläckar; lefver pa Rosa, björk, hassel, lind och nästan alla slags träd och buskar. Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige anda in i Upland. I Norge anmärkt vid Kristiania och i Odalen. 14. T. sorbiana HüBN. Framvingarne grönaktigt gra, bak- till med mörkare nätformig teckning, basen, det i framkanten smalare, utat ej skarpt begränsade tvärbandet och en med detta stundom sammanhängande framkantsflick mörkt olivgröna. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 6. 28. Larven mörkgrä eller blägrä med svart hufvud, brun nack- sköld och hvita punkter; lefver pa körsbärsträd, björk, ek, hassel och flera andra löfträd. Under juni och juli manader i södra och mellersta Sverige atminstone in i Upland. 15. T. Lecheana Lin. Framvingarne mörkbruna med spridda ockragula fjäll särdeles mot basen och 2 grofva, blyglänsande tvärlinier öfver disken. Palperna mycket korta. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 36. 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888 Larven skall lefva pä ek, alm och flera andra löfträd. Den är ljusgrön, med svartgrön, ljuspunkterad rygg och brunt hufvud. Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ända upp i Vermland, och i Norge anmärkt vid Kristiania, W. Asker och Kragerü. d 16. T. inopiana Haw. Framvingarne blekt ockragula med rostbrun, nätformig teckning, och ı--2 mörka punkter vid disk- faltets tvärnerv. Haw. Lep. Brit. 469. centrana H. S.IV. 205. f. 373. HEIN. II. 1. 38. NoLck. Stett. Ent. Zeit. 1869. 283. znopiana STAINT. Man. IL 213. Larven \efver vid roten af Artemisia campestris och A. vulgaris, är benfärgad med brunt hufvud och nacksköld. Flygtiden infaller i juli månad. Funnen i Danmark och i Valders i Norge samt bör hos oss eftersökas. 17. T. diversana HüeN. Framvingarne glänsande gulaktigt eller brunaktigt gra; basen, ett mot framkanten smalare tvarband och en, ofta genom ett mörkt tvärstreck med midtelbandet för- enad framkantsfläck brunaktiga, rostbrunt begränsade. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 39. Larven grön eller grägrön med rödt eller mörkbrunt hufvud och nacksköld, gula eller svarta af gult omgifna värtor och mörk rygglinie, som likväl stundom saknas. Den lefver pa fruktträd, ek och flera andra träd och buskar; äfven pa Plantago. Under juli manad i Skane. 18. T. Forsterana FaBr. Framvingarne blekt gråbruna med brun, nätformig teckning, 2 bruna’framkantsflackar och 1 något mattare i inkanten nära analhörnet. Palperna 13 gang sa långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 47. Larven mörkgrön, hvit punkterad med rödt eller svart huf- vud; lefver pa Myrtillus, Lonicera, Plantago m. m. Under juni och juli mänader pä hela halfön ända upp i Lappland och Finmarkerna. 19. T. Forskäleana Lin. Framvingarne blekt ockragula med mörkare ockragul, nätformig teckning och en brun, sned, baktill afbruten tvärlinie samt ofta en sned gräaktig, framät afbruten skuggning fran inkanten. WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 181 WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. zo. Larven blek, genomskinlig, gulaktig med blekt gulgrönt hufvud och nacksköld samt smä, hvitaktiga fläckar. Den lefver pa Acer och Rosa. Under juli och augusti månader i södra och mellersta Sverige ätminstone in i Upland samt i södra Norge. 20. T. viridana Lin. Framvingarne blekgröna med fram- kanten smalt gul; bakvingarne gra, undertill nästan hvita. Pal- perna 2 gånger så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 46. | Larven grön, bakåt gulgrön, med små, svarta fläckar och brunaktigt hufvud; lefver på ek och andra löfträd. Under juni och juli månader i södra och mellersta Sverige åtminstone in i Upland samt i södra Norge. 21. T. palleana Hüsn. Framvingarne blekt ockragula eller svafvelgula med gulhvita fransar; bakvingarne hvita undertill i spetsen ljusgula. Palperna 4 längre än hufvudet. Hüsn. Vög & Schm. 30. Zavana Hüpx. f. 157. Hein. IL.-1. 44. palleana Treır. VIIL.98. H. S. IV. 172. fig. 37. 38. zcterana STAINT. Man. II. 198. Larven svart med tydliga hvita fläckar och brunt, svartteck- nadt hufvud; lefver pä ek och ätskilliga andra träd och buskar. Under juli mänad funnen pä Dovre. 22. T. viburnana SCHIFF. Framvingarne smutsigt ockragula (merendels 5) eller kanelbruna (merendels 2), undertill brungrå med ljus spets utan brun vattring; fransarne starkt blyglänsande. Palperna nästan 2 gänger sa länga som hufvudet, spetsiga. WALLENGR: Sp. Tortr. & Tin. 8. 48. Larven lefver pi Alisma, Myrica, Vaccinium, Ledum, Salix repens, Andromeda, Ranunculus acris, Caltha palustris, Ononis spinosa och åtskilliga Umbellifere. Den är mörkt blågrå med hvita punkter och brunaktigt hufvud. Under juli och augusti månader i hela Sverige ända in i södra Lappmarkerna; inom Norge anmärkt i Odalen, pa Dovre, i Porsanger och Finmarken. | 23. T. rusticana Treir. Framvingarne gra () eller ockra- gula (2) med rostbrun, nätformig teckning, stundom med 1—2 matta mörkare fläckar i disken, undertill med ljus brunvattrad 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. spets; fransarne blyglänsande; bakvingarne grä. Palperna 2 gän- ger sa langa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 49. Larven grönaktigt gul, mörkt punkterad med tre olivgröna längstreck och brunt hufvud; lefver pa Myrica, Vaccinium och Gentiana. Under maj och juni mänader pä sanka ställen pä hela halfön ända upp i Finmarken. Pupan svartbrun. 24. T. Convayana Fasr. Framvingarne ockragula, ofvan pudrade med svartaktigt (97) eller ockrabrunt (9), dock sa att 2 stora, tresidiga framkantsfläckar och en inkantsfläck förblifva ljusa; 4—5 rader blyglänsande punkter. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 43. Larven skall lefva af bären pa Berberis, i frön pa Fraxinus, bär af Ligustrum och Sorbus. Den är gulhvit med mörkare ryggkärl, brungult hufvud och nacksköld. Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ätminstone till Upland samt vid Kristiania 1 Norge. 25. T. Holmiana Lın. Framvingarne mörkt orangegula, mot utkanten rödbruna, med violettgra blylinier och vid fram- kanten en tresidig, hvit fläck närmare vingspetsen. Palperna ı4 gang sa länga som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 5. 21. Larven gul med blekt rödbrunt hufvud och brun nacksköld; lefver pa äppleträd, slanbuskar och Kosa. Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige ätminstone in i Upland, samt inom Norge anmärkt vid Kristiania och i Odalen. 26. T. Rolandriana Lin. Framvingarne gula med 7—8 röda, mer eller mindre blyglänsande, snedgäende tvärstreck. WALLENGR. Sp. Tortr & Tin. 9. 50. Larven skall lefva pa Veratrum. Flygtiden infaller i juli och har arten blifvit anmärkt i Östergötland, Upland och Lapp- land samt'inom Norge pa Dovre, i Finmarken och Nordlanden. 27. T. Loeflingiana Lin. Framvingarne ockragula med rost- brun, nätformig teckning, 2:ne blygra, föga glänsande, merendels med mörkt utfyllda och ofta blott vid framkanten tydliga, stun- sx CRE WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 183 dom vid inkanten i en blygra flick sammanflytande dubbellinier samt stundom i framkanten nära vingspetsen 2 bakät förenade blylinier; fransarne med rostbrun rot. Palperna 14 gang sa langa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 45. Larven blekgrön med svart hufvud och nacksköld samt svarta fläckar; lefver pa ek och andra löfträd. Under juni och juli manader i södra Sverige sasom i Skane, Smaland, Blekinge, Oland, Gotland och Bohus lin samt i Norge vid Kristiania. 28. T. Bergmanniana Lin. Framvingarne blekgula med rostgul, nätformig teckning med 3 blyglänsande tvärlinier. den ena innanför, den andra utanför midten och den tredje vid den rostbruna utkanten. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 8. 44. Larven blekt gulgrön med svart hufvud och nacksköld; lefver pa Rosa. Under juni och juli mänader frän Skäne ätminstone till Up- land och inom Norge vid Kristiania och Bergen samt i Odalen och Osterdalen. 5. Slagtet Lophoderus Stern. Skiljes fran föregående slägte hutvudsakligen därigenom att thorax har baktill en uppstaende härborste, äfvensom därigenom att A har aldrig i framvingarnes framkant något flikformigt om- slag. Larverna till de flesta arterna tyckas Öfvervintra. Ofversigt af arterna. I:o. Framvingarne utan tydliga tvärband eller fläckar, blekt ockragula med kanelbrunsmiblandnins mise see REA ee mn. 1 Ministranus. II:o. Framvingarne med tydliga, skarpt begränsade tvärband och fläckar. A) Bakvingarne undertill hvita eller grähvita med mörka smästreck. 1) Hufvud och thorax brunröda utan hvit inblandning 2 Cinctanus. 2) Hufvud och thorax hvita med gra inblandning.......-- 3 Riganus. B) Bakvingarne undertill brungra; hufvud och thorax bruna 4 Politanus. 1. à. ministranus Lin. Framvingarne blekt ockragula, mol- niga af kanelrödt, hvilket är starkast bakom midten och mot RAM MS eee 2 Ag P KIT ARSA a EE Fae ee BR BASTA ER A!» Ar x + there 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. utkanten; pa diskfältets tvärnerv ett hvitt streck. Palperna em längre än hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin.:8. 42. Larven grön med kastaniebrunt hufvud; lefver mellan sam- manspunna blad pa björk, al och Rhamnus. Under maj, juni och juli mänader i hela Sverige och Norge ända upp i Finmarkerna. 2. L. cinctanus SCHIEF. Framvingarne hvita med ljusgrå, vägformig teckning; basen, ett snedt tvärband öfver disken och en stor ofta vid framkanten med hvit punkt tecknad framkants- flack nära vingspetsen brunröda; hufvud ock thorax brunröda; bakvingarne undertill hvita med grå småstreck. Palperna 4 längre än hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 40 Larven skall lefva i rörformiga gängar pa Anthyllis vul- neraria och Artemisia campestris. Under juni och juli manader pa ljungbeväxta, torra platser i södra Sverige, atminstone in i Vestergötland. 3. L. riganus Soporr. Framvingarne hvita med upphöjda svarta punkter; basen, ett mycket snedt, pa midten nästan genom- brutet tvärband öfver disken, en framkantsfläck nära vingspetsen och en strimma längs utkanten brungrå; hafvud och thorax hvita med grå inblandning; bakvingarne undertill gråhvita med mörkare småstreck. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 7. 41, Under juli mänad pä torra platser i Bohuslän och Vester- götland samt pa Gotland oeh Oland. 4. L. politanus Haw. Framvingarne silfvergra; basen kaffe- brun eller rödbrun, ett dylikt bredt och snedt tvärband öfver disken, en stor framkantsfläck nara vingspetsen och en fran anal- hörnet mot framkantsfläcken inskjutande, klubbformig flack, bada af samma färg; hufvud och thorax bruna; bakvingarne undertill brungra. Palperna 14 gang sa länga som hufvudet. Haw. Lep. Brit. 229. STAINT. Man. Il. 263. HEIN. IL. 1. 41. sylvana TREIT. VIIL. 109. 8. 3.72, Sem IV. 162. Leprdana H.. 8. 11413, Larven enfärgadt grön med hufvud och bröstfötter af samma ~ My FRIN Ps ree WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 185 färg; lefver pa Potentilla, Ranunculus acris, Centaurea jacea, Calluna och Myrica. Under juli mänad funnen 1 Skane pa ljungfält. 6. Slagtet Oenectra Gn. Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än i ut- kanten; oberoende nerven utgar fran diskfältets tvärnerv nära in- till styloidgrenen; radial- och subradialgrenarne utgä ur främre hörnet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre hörnet af disk- fältet, stundom förenade 1 gemensam stam. Framvingarnes subal- nargren utgar fran diskfaltet nagot bakom midten af detta; ingen sesamoidgren; metacarpalgrenen tvagrenig, dess bakre gren ut- löper i utkanten. Thorax glatt utan uppstäende härborste baktill. Framvingarne breda; spetsen ej sikelformig; framkanten helbräddad, utan inskärning pa midten och utan flikformigt omslag; utkanten nästan rät. Bakvingarne strax bakom spetsen nägot insvängda. Palperna horisontelt framätsträckta, näbbformiga, 3 gänger längre än hufvudet. Antennernas leder hos 6 bredare än långa, under- till med framstäende hörn. Framvingarne aldrig med uppstäende fjäll eller fjällknölar i disken. Baktibiernas inre sporre betydligt längre än den yttre. Artens larver lefva i sammanspunna blad, men förtära äfven blomämnen och frön. De lefva under vårmånaderna, sedan de öfvervintrat. 1. Oe. pilleriana SCHIFF. Framvingarne » blekt ockragula, bakåt mörkare, eller grönaktigt messingsglänsande, med brun in- ‚kantsfläck nära basen och 2:ne rostbruna tvärband, hvaraf det yttre är oregelbundet och slutar i analhörnet, därjämte smal strimma at samma färg i utkanten. Palperna lika långa med hufvud och thorax tillsamman WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 52. Larven smutsgrön med brun anstrykning, med 3 mörkare strimmor, en längs ryggen och en längs hvardera sidan; hufvudet glänsande mörkbrunt och nackskölden något ljusare. Den lefver pa Stachys och Iris, men äfven på vinstocken, och förorsakar ej sällan stor skada pa denne senare i de länder, dar vinodling ee AR ane Oe ee” Petit Nae, Fe PO Yl on eto DEN > vr 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. | 5 bedrifves pa fritt land. Den lefver äfven på Convallaria polygo- natum och Listera ovata. Under juli. månad på Gotland. || 7. Slägtet Amphysa Curr. Liknar föregående slägte, men skiljes därifrån genom kortare, uppåtstigande, ej näbbformiga palper, som. äro föga längre än hufvudet. Framvingarnes framkant antingen utan eller med flik- formigt omslag närmare basen, eller tillbakastruken hårighet där- städes. Antennerna hos & stundom undertill tandade eller kamlika. Öfversigt af arterna. I:o, Framvingarnes framkant hos & med tillbakastruken harighet närmare basen; antennerna hos & borstformiga (Batodes GN.) -....-.-------- 1 Reticulana. Il:o, Framvingarnes framkant hos o med flikformigt omslag närmare basen; antennerna hos 5' sågtandade med ciliepenslar (Capua STEPH.) 2 Favillaceana. IlI:o. Framvingarnes framkant hos & enkel utan omslag. A) Antennerna hos & kamtandade eller med långa, spetsiga borster (Amphysa). 1) Framvingarne gula med midtelbandet och spetsen rostbruna ; 3 Gerningana. 2) Framvingarne askgrå, bas, midtelband och framkantsfläck rödbruna 4 Lunana. B) Antennerna hos & med tandade leder, fint cilierade (Dichelia GN.) 1) Framvingarne gula med mörkbrunt tvärband och framkantsfläck. a) Bakvingarne grå med bred, hvit framkant ......... 5 Gnomana. b), Bakvingarne\enfargadt gra ss... Se. AG. se 6 Grotiana. 2) Framvingarne gulaktigt purpurröda med brunt tvärband och fram- kantstläck: AT AMAR ME a nn 7 Rubicundana. C) Framvingarne mörkt gräbruna med otydligt tvärband och framkants- EX 1-32 LED ARMREST” nn NS RES S Cinerana. 1, A. reticulana Hüprn. Framvingarne glänsande brungula eller ockragula med brun, natformig teckning, smalt, inat 1 reti- kulationen upplöst, brunt tvärband och otydlig framkantsfläck nara vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 51. Larven mörkgrön eller bronsgrön med gula vårtor och seg- mentinskärningar samt smutsgult hufvud; lefver mellan samman- spunna blad pa Zonzcera, al och björk. 4 4 i 1 «tomes ni ee SJ WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 187 Under juli, augusti och september månader i Skane, Blekinge och Vestergötland samt i Norge pa Modum. 2. A. favillaceana Hürn. Framvingarne hvitgra (7) eller ockragulaktigt gra (9), med matt, mörkare, nätformig teckning, blekbrunt otydligt tvärband, basen och framkantsflicken nära ving- spetsen äfven blekbruna, men otydliga. Palperna 2 ganger sa långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 59. Under maj och juni månader i Småland och Upland. Lar- ven iefver på al och Carpznus. 3. A. gerningana SCHIFF. Framvingarne gula, bakåt gul- _ brunaktiga, med ett i inre brädden skarpt begränsadt men i yttre brädden obestämdt, rödbrunt, snedt tvärband; vingspetsen oftast ända till analhörnet snedt rödbrun, hvilken färg fortsättes ända till utkanten, men stundom lemnar plats för grundfärgen närmast fransarne. Palperna 2 gånger så långa som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 57. Larven smutsigt mörkgrön, bakät gulaktigt olivfärgad, med svart oval ring pa sista segmentet; hufvud och nacksköld röd- aktigt orangegula med nägra mörka teckningar. Den lefver pä Statice armeria, Calluna vulgaris och Vaccinium uliginosum men äfven pa Betula. Under juli och augusti mänader i Skäne, Vestergötland och pa Gotland. 4. A. lunana Tuec. Framvingarne askgrå eller hvitgrä; basen matt svartgrä; 2 sneda tvärband svartgrä med spridda räf- röda fjäll (5) eller körsbärsbruna (9), det yttre bildadt af den till analhörnet förlängda och där stundom med midtelbandet samman- hängande framkantsfläcken, som i inre brädden är kantad med en hvitaktig linie; midtelbandets bada bräddar kantade med en hvit- aktig linie. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 58. Larven skall lefva pa lågväxande Sa/x-arter, Potentilla anserina och P. tormentilla. Under juni och juli månader anmärkt i Skåne, Småland och Norrbotten. 5. A. gnomana LIN. Framvingarne blekt ockragula med brunaktig vattring, ett vid framkanten smalt och skarpt begrän- Entomol. Tidskr. Årg. 9, H. 4 (1888). 14 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. sadt, brunaktigt, mot inkanten till en bred matt flack utvidgadt tvärband och en ännu mörkare brunaktig, skarpt begränsad fram- kantsfläck nära vingspetsen; bakvingarne gra, med bred hvit framkant. ; WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. g. 54. Larveu skall lefva pa Stachys sylvatica, Myrtillus, Vaccinim och flera löfträd. Under juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige ätminstone in i Gestrikland samt inom Norge anmärkt i Gud- brandsdalen. 6. A. grotiana Fapr. Framvingarne ockragula med röd- brun nätformig tecknig; basen, ett merendels pa midten samman- snorpt eller» genombrutet, för öfrigt jämbredt tvärband och en ofta pa midten med tvärbandet sammanflytande, sällan rätt tydlig framkantsfläck mörkbruna; bakvingarne enfärgadt mörkgrå. Pal- perna 14 gang sa länga som hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. g. 53. Under juli och augusti mänader funnen i Skane och Upland samt 1 Söndmöre 1 Norge. 7. A. rubicundana H. S. Framvingarne purpurröda eller körsbärsröda, där och hvar gulaktiga, med sparsam mörk vattring; ett purpurbrunt tvärband snedt frän framkanten till inkantsmidten och en dylik framkantsfläck midt emellan detta och vingspetsen; bakvingarne mörkgrå med hvitgrä fransar, undertill smutsigt blek- gula med tydlig grä, nätformig teckning. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 55. Under juli och augusti mänader i Sydvaranger och Finmarken. 8. A. cinerana ZETI. Framvingarne mörkt gråbruna, längs framkanten där och hvar kanelbruna, med fin brun nätformig teckning; ett mörkare, otydligt tvärband fran framkanten till inkantsmidten och en dylik, men otydlig framkantsfläck nara ving- spetsen; bakvingarne brungra med gulbrunaktiga fransar, under- till brungra, vid kanterna gulaktiga med fin brun, nätformig teckning. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 9. 56. Under juli mänad i södra Lappmarkerna samt i Norge vid Lillehammer och pa Dovre. EN mdr A) WE ee WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 189 9.? A. lapponana TENGSTR. Hufvud och thorax gulbruna; framvingarne blekt rödaktigt ockragula med nätformig sotbrun teckning; ett rakt, brunt, snedgäende tvärband öfver disken, hvil- ket utåt utbreder sig till diskfältet, men är mindre tydligt vid analhörnet och där sotbrunaktigt; 1 framkanten en stor, brun, tre- sidig fiäck, som inåt är skarpt begränsad, men utåt mot ving- spetsen försvinnande, så att grundfärgen här och i utkanten åter framträder; bakvingarne grå, mot utkanten sotbrunaktiga, undertill hvitaktiga, mot spetsen ockragulaktiga, med sotbruna tvärstreck. Antennerna hos © undertill fint håriga. Tortrix lapponana TENGSTR. Cat. Lep. Faunæ Fennicæ p. 359: N:o 692. Funnen i Finmarken. Flygtiden lar infalla 1 juli mänad. Arten är okänd för författaren. Enligt TENGSTRÖM skall arten hafva samma vingform som A. gerningana. 8. Slagtet Ablabia STEPH. Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än i utkanten; oberoende nerven utgår från diskfältets tvärnerv längre från styloidgrenen vid bakre tredjedelen af den vinkelformigt brutna, stundom helt felslaende tvärnerven; radial- och subradial- grenarne ur främre hörnet samt styloid- och ulnargrenarne ur bakre hörnet af diskfältet, de förra stundom, men de senare sällan för- enade i gemensam stam. Framvingarnes subulnargren utgår ur diskfältet vid midten af detta; sesamoidgrenen utlöper i eller strax bakom vingspetsen; metacarpalgrenen enkel, ej grenig. Thorax glatt, utan uppstaende harborste baktill. Framvingarne jämförelse- vis smala; spetsen ej sikelformig; framkanten utan inskärning pa midten; utkanten svagt rundad. Bakvingarne likaledes smala, bakom spetsen föga insvängda. Palperna betydligt längre än huf- _ vudet, något nedåt lutande, tunna. Antennerna kort cilierade. Framvingarne utan uppstående fjäll eller fjällknölar i disken med 2 tydliga på längden gående delningsnerver i diskfältet. Bak- tibiernas inre sporre af midtelparet icke eller högst obetydligt längre än den yttre. 1. A. osseana Scop. Framvingarne glänsande, mycket blekt gråbrunaktiga med spridda mörka punkter mellan nerverna och .« À pe 3 7 FAR. À Ladies RAT 4 ui eit en À Ped SAC PA TY SÖKES e À 5 r M , 7% N pay 190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. ofta med 2 mera tydliga i disken, den ena innanför och den andra nagot bakom midten, samt stundom med gra skuggning längs den ljusare framkanten och en dylik vid tvärnerven, ofta sträckande sig anda till analhôrnet; bakvingarne brungrä. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 60. > rite La a Larven skall lefva under stenar i rörformiga gängar samt nära sig af växtdelar. Under juli och augusti pa hela var half6 anda upp i Fin- marken. 2. A. argentana CLERK. Framvingarne glänsande silfver- hvita; bakvingarne gulaktigt silfvergra, längs inkanten gräpudrade. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 61. : Under juni och juli manader pa fuktiga ängar 1 södra och mellersta Sverige ätminstone in 1 Vermland och inom Norge an- markt 1 Odalen, Romsdalen och Söndmöre. 9. Slagtet Cnephasia Srepu. Liknar till alla delar föregående slägte, men framvingarnes diskfält endast med en tydlig, pa längden gaende delningsnerv och kortare palper, föga längre än hufvudet samt mera tresidigt fjälliga. Framvingarnes framkant är hos ® mera rät. Arterna stå hvarandra mycket nära och äro därjämte så va- rierande att det oftast är svårt att afgöra hvad som skall anses såsom art eller såsom varietet och detta så mycket mera som man funnit att samma arts larver variera efter de olika växtarter, hvarpå de lefva. Det tyckes därför som om knappt någon be- stämd gräns gâfves en del arter emellan. Namnet Sciaphila, som af de fleste förf. tilldelats detta slägte, tillhör ett Dipterslägte och kan därför ej här användas. Öfversigt af arterna. I:o. Framvingarne med mörka, af fläckar bestående tvärband. A) Framvingarne hvita med 3 grå eller svartaktiga tvärband 1 Penziana. B) Framvingarne ockragula, vid basen mörkare, med 2 bruna tvärband, det yttre mot framkanten gaffelformigt .-------------------- 2 Segetana. C) Framvingarne ljusare eller mörkare grå. i 1) JA Eufvidet HrAtt Due MANS ee ae eee ee 3 Wahlbomiana. 2). Hufvudet, ismutspult 2 201 sees res 4 Nubilana. Il:o. Framvingarne utan tvärband, brunrökiga med spridda svarta fjäll 5 Policolana. WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 191 1. OC. penziana TuBG. Hufvud hvitt; framvingarne hvita, glest gräspräckliga, med ett vinkladt, ej inkanten hinnande tvär- band vid basen, samt 2 af fläckar bestaende, stundom genom- brutna tvärband fran framkanten till analhörnet, alla svartaktiga ; " vingspetsen gra eller svartaktig; bakvingarne hvitaktiga. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 63. Var. 1. Octomaculana Wik. Framvingarnes tvärband grå, de båda yttre oftast genombrutna; bakvingarne gra. (STAINT. Man. II. 258.) Var. 2. Conspersana (WıLK.) Framvingarne grähvita, stun- dom utan teckningar, stundom gräspräckliga med matt antydning till de mörka tvärbanden. (STAINT. Man. II. 258.) Larven gulhvit, lefver i en hvit, säckformig spanad mellan de öfre, med föga jord betäckta delarne af roten eller nedliggande grenarne pa Zlıppocrepis comosa, men äfven pa tistlar. Under juli och augusti månader pa hela var halfö ända upp i Finmarken. 2. C. segetana ZELL. Hufvud ockragult; framvingarne blekt ockragula, vid basen mörkare med 2 ockrabuna tvärband, det ena nära basen och vinkelformigt brutet, det andra öfver disken och 1 framkanten gaffelformigt deladt; vid utkanten en ockrabrun- aktig strimma. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 62. Under juli manad pa sandfält 1 Skane vid Sjöbo. 3. ©. Wahlbomiana Lin. Hufvudet grått; framvingarne hvitgra; ett baktill afbrutet brungratt, tandadt tvarband nara basen, ett annat dylikt, snedt, af sammanhängande fläckar bestaende och därför tandadt öfver disken, samt ytterligare ett 3:dje fran fram- kanten till analhörnet, hvilket dock stundom intager nästan hela vingspetsen, stundom blott antydes genom en flick i analhörnet; ofta hafva framvingarne dessutom brunaktiga sma streck. Var. 1. Communana H. S. Framvingarne askgrå, tvär- banden brungrå, basens spetsvinkligt brutet; det mellersta med ett skarpt hörn i inre brädden, men är i den yttre ej skarpt be- gränsadt; det 3:dje rakt, smalt, mot framkanten otydligt; fram- vingarne smala med skarp rpets. Var. 2. Alticolana H. S. Framvingarne hvitgrä med svarta atomer och skarpt bruna tvärband, hvaraf det 3:dje bildar i inre 192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. brädden 2 rätvinkliga hörn; framvingarne nagot bredare med skarp spets. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 65. Var. 3. Derivana LAHARPE. Framvingarne blåaktigt hvit- gra; basens tvärband i båda bräddar ‚begränsadt med en svart linie, trubbigt brutet; midtelbandet i midten med brungul inbland- ning; 3:dje tvärbandet antydes genom en föga mörk skuggning i : framkanten, därifrån en rad svarta punkter utgår i utkanten; fram- vingarne temligen smala. DE LA HARRE. Faune Suisse. Tortr. n:o 115. Var. 4. Virgaureana Treir. Framvingarne brungrå, pudrade med brunt; tvärbanden otydliga af samma form som hos hufvud- arten; framvingarne smala, spetsiga. Mindre form. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 10. 66. Var. 5. Pasiviana Husn. Framvingarne brungrå, matt mörkpudrade, nästan utan tvärband eller med föga mörkare sa- dana; framvingarne smala, spetsiga. Mindre form. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 69. Var. 6. Minusculana ZeiL. Framvingarne ljust blågrå, föga mörkpudrade, med bruna tvärband; det 3:dje utan starka tänder intager merendels hela vingspetsen; framvingarne temligen breda och trubbiga. Mindre form. ZELL. Stett. Ent. Zeit., 1849. 247. Minorana. H. S IV. 201. Fig. 104— 106. Var. 7. Incertana Vreit. Framvingarne ljust hvitgra med gräbruna tvärband, det mellersta i bada bräddar skarpt begrän- sadt; det 3:dje sammanflutet af 3 framkantsfläckar; framvingarne breda, men ganska spetsiga. Minsta form. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 67. Larven mörkt grägrön eller svartaktig, med svart hufvud och nacksköld samt svarta, ej ljuskantade värtor och gult, svartkan- tadt analsegment. Denna varietet har gifvit säväl den typiska formen som var. communana. Larven \jusgul, med glänsande svarta värtor, gult hufvud och nackskölden gul med svarta fläckar, eller framtill gul och baktill svart eller slutligen helt svart. Denna varietet har gifvit vzrgaureana. Larven hvitgra, blågrå eller gulgrä med glänsande svarta värter; hufvud gult eller delvis svart, stundom helt svart; nackskölden svart med ljus längsgäende linie. WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARLIAR, 193 Har gifvit den typiska formen, dels åtskilliga varieteter. Larven gra eller nästan svart, med svarta, ljuskantade vartor; hufvud gult med svart bakkant; nackskölden svart med gul framkant och midtellinie. Har gifvit Var. minusculana. Larven är polyphag och har blifvit funnen pa Achzllea millefolium, Senecio, Arte- mista campestris & vulgaris, Centanrea jacea, Solidago vir- gaurea, Serratula tinctoria, Hicracium, Anthyllis, Medicago jé sativa, Vicia sepium, Orobus tuberosus, Sedum, Angelica, Atgo- podium, Primula veris, Saxifraga, Lathyrus, Cerastium, Ononis spinosa, Crategus m. fl. Såsom späd minerar larven inuti bladen pa näringsplantan, men utkryper sedan och lefver mellan sammanspunna blad. Mellan ofvan uppräknade varieteter, som af flere förf. anses såsom själfständiga arter, finnas talrika Ofvergangar. ZELLER an- ser altıcolana såsom god art och HOFMANN anser menusculana och zzcertana tillhopa såsom en god art, skild fran öfriga, huf- vudsakligen pa grund af nagot olika form af honans ägglägg- ningsrör. Vi hafva här fört dem alla tillsamman till dess vidare undersökningar kunna afgöra saken. Under juli och augusti mänader pa hela halfön in i Fin- marken. Dock tillhör ver. 2 mera norden och fjällen, samt de öfriga sydligare provinserna. Hufvudformen förekommer öfver allt. 4. C. nubilana Hiipn. Hufvudet smutsgult; framvingarne mörkbruna, vattrade med svartaktigt, antingen utan eller med 2, af mörka tvärlinier genomdragna, askgrä tvarband, det ena innan- för, det andra utanför midten. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 68. Larven skall lefva pa äppleträd, slanbuskar och äfven pa björk samt pa Crategus. Den är grön med brunt hufvud. Under juli mänad i södra och mellersta Sverige, ätminstone in i Upland. Skiljes fran föregäende ej blott genom hufvudets färg utan äfven derigenom, att framvingarnes bas är bredt mörk- brun, ej gra med brunt tvärband. 5. C. policolana. Gn. »Brun,; framvingarne brunrökiga, nagot glänsande, i synnerhet 1 disken beströdda med oregelbundna, glesa, svarta fjäll; framkanten utåt knappt punkterad med hvitt; fransarne af samma färg som vingarne; bakvingarne askgrå, mot utkanten rökiga.> GUENRE. 194 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 70. Beskrifven af GUENKE efter exemplar fran Norge i Bots- DUVALS samling. For förf. obekant och mähända ej tillhörande detta slägte. GUENEE hänför arten till sitt slägte Papisca, som innefattar en hel del heterogena arter, men säger därjämte: »vix hujus generis», Kroppsformen jämför han med Remyana poll., hvilken han återigen försätter till sitt slägte Aphzppzphora. 10. Slagtet Olindia Gy. Bakvingarnes fransar i analhörnet ej särdeles längre än i utkanten; den oberoende nerven utgar fran diskfältets tvärnerv nästan midt emellan styloid- och subradialgrenarne; radial- och subradialgrenarne utgå ur vidt skilda ställen af diskfältet, den förre ur främre sidan, den senare ur främre hörnet, och säledes aldrig förenade i gemensam stam; styloid- och ulnargrenarne ur diskfältets bakre hörn, ej förenade i gemensam stam. Fram- vingarnes subulnargren utgär fran diskfältet foga bakom midten; sesamoidgrenen utlöper i utkanten; metacarpalgrenen enkel, ej grenig. Thorax utan uppstaende harborste. Framvingarnes form sasom hos föregäende slägte. Bakvingarne bakom spetsen knappt insvängda. Palperna sma, föga fjälliga. Antennerna hos & kort cilierade. Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver. Bak- tibiernas inre sporre märkbart längre an den yttre. 1. ©. fasciana Lin. Framvingarne svartbruna, marmorerade med purpur och svart, och med ett hos œ' smalt, stundom genom- brutet, hos Q bredt, hvitt tvärband innanför midten, samt isyn- nerhet hos den senare med 2 smä hvita framkantsfläckar nära spetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11. 73. Larven skall lefva pa Myrtillus. Under juni och juli mänader ı Skäne, Blekinge och Smäland. Il. Gruppen Conchylididæ Gy. Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken, och samma vingar ega oberoende nerv, som utgar fran diskfaltets tvärnerv mer eller mindre långt fran styloidgrenen, pa sin höjd — vid bakre tredjedelen af tvärnerven; radial- och subradialgrenarne WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 195 utgå från främre hörnet af diskfältet, förenade i gemensam stam. Tungan år hornartad, kort och knappt synlig. Framvingarnes sabulnargren utgår ur diskfältet strax bakom dettas bakre hörn och löper temligen tvärt ut i inkanten eller analhörnet, så att den där kommer nära intill dorsalnervens utlopp. Palperna hän- gande, starkt fjälliga, mer eller mindre långa, men alltid något längre än hufvudet. Antennerna hos & långt och fint cilierade. Framvingarne i analhörnet med långa, flikformigt utstående fransar. Arterna, som under hvilan hålla vingarne takformigt sam- manlagda, tillhöra följande hos oss förekommande slägten: 1:o. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar ur samma pnnkt (bakre hörnet) pa diskfältet, stundom förenade i gemensam stam_-_....---.--.-.--- Conchylis. II:o. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgå ur diskfältet vidt skilda från hvarandra, den senare långt framom den förra -__.-_.--.-------- Coccyx. 1. Slägtet Conchylis Treır. LED. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar ur bakre hörnet (på samma punkt) af diskfältet, stundom förenade i gemensam stam. Framvingarne utan högt upphöjda ullhåriga fläckar. Ofversigt af arterna. I:o. Framvingarne med 4 breda, glänsande silfverfläckar (Arggroßtera Dur.) 1 Adamantana. II:o. Framvingarne utan större, glänsande silfverfiäckar, på sin höjd med dy- lika linier eller punkter. | A) Framvingarne gula med brun strimma från analhörnet till vingmid- ten, eller därifrån fortsatt till vingspetsen; palperna åtminstone två gånger så långa som hufvudet. (Aazthosetia STEPH.) 1) Framvingarnes fransar gula, i analhörnet bruna...... 2 Hamana. 2) Framvingarnes fransar helt och hållet mörkbruna ... 3 Zoegana. B) Framvingarne utan brun strimma från analhörnet till vingmidten eller därifrån fortsatt till vingspetsen. {) Framvingarne med tydligt, stundom framtill afbrutet tvärband öfver midten; palperna något längre än hufvudet. (Æwpoeci- lia STEPH.) a) Framvingarne halmgula, midtelbandet vid framkanten dubbelt bredare an vid inkanten 7.227 2 1 4 Ambiguella. b) Framvingarnes midtelband vid framkanren föga eller icke bredare än vid inkanten. (1) Framvingarne halmgula, fransarne glänsande halmgula 5 Straminea. Ca pa. 196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. (2) Framvingarne gulhvita, fransarne blygrä... 6 Cruentata. 2) Framvingarne utan tydligt midtelband, olivgula med silfverhvita tläckar./och Vanier ERREUR Eee 7 Zebrana. 1. C. adamantana GN. »Framvingarne blodrödt rostfärgade, svartpunkterade, med 4 breda, ganska glänsande silfverfläckar, den ı:sta vid basen, irregulier, den 2:dra vid framkanten nära spetsen, päronformig, dessa bada stora, den 3:dje i inkanten, ägg- formig, och den 4:de nära utkanten, droppformig, dessa bäda mindre; bakvingarne ljust askgra. Thorax, hufvud och antenner rostfärgade» GUENEE. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 93. Ett exemplar frän Sverige, efter förmodan frän Lappland, sändt af SCHÖNHERR till BorspuvaL. Arten för förf. okänd. Jäm- föres af GUENER med /athoniana. Hüsn. 2. C. hamana Lin. Framvingarne citrongula med snedt rostfärgadt streck fran analhörnet till vingmidten och ofta med nägra fä rostfärgade smästreck; fransarne gula, i analhörnet bruna. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 11: 74. Under juli och augusti manader, i synnerhet pa klöfverfält, i Skane, Bohuslän, Blekinge och Smaland samt vid Kristiania och Töien 1 Norge. 3. C. zoegana Lin. framvingarne citrongula, med framkan- tens bas, en flick pa vingvecket och ett streck fran analhörnet snedt till vingmidten och därifrän till vingspetsen samt fransarne rostbruna; emellan strecket och fransarne inneslutes säledes en gul fläck. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 75. Larven skall lefva i rötterna till Scabzosa columbaria och Centaurea jacea och hafva blek färg. Under juli och augusti mänader i Skane, pa Gotland och Öland. 4. ©. ambiguella HUBN. Framvingarne med rundade hvit- aktiga fläckar och däremellan blekt ockragula med bredt mörk- brunt tvärband, som vid framkanten är nästan dubbelt bredare än vid inkanten; hufvud och thorax ockragula. WALLENGR: Sp. > Tortr. Tin. 72.77: Larven säsom ung rödbrun, senare köttfärgad med glän- sande svartbrunt hufvud och nacksköld. Lefver utomlands i vin- Bee; WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 197 rankans blomklasar och senare i själfva drufvorna, hvarigenom den förorsakar stor skada. Dock mäste han äfven lefva pa andra växter, alldenstund arten häde hos oss och utomlands blifvit träf- fad i skogar fjärran fran ställen, där vinrankor voro att tillgå. Man förmodar ock att den lefver af Rhamnus, Viburnum och Ligustrum. ; Uti björkskogar under maj, juni och juli månader i Skåne, Vestergötland och vid Kristiania. 5. OC. straminea Haw. Framvingarne halmgula med ockra- brun inblandning och glänsande hvit vattring samt ett ockrabrunt, af glänsande hvita linier eller punktrader infattadt, jämbredt tvärband, som hinner framkanten eller slutar kort därförinnan; » palperna föga längre än hufvudet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 78. Larven tjockast pa midten, blekgul eller nästan hvit med gratt ryggkärl, baktill djupt klufvet, svart hufvud och brun nack- sköld. Yngre har den hufvud och nacksköld mörkbruna. Lefver i bottnen af blomhufvuden pa Centaurea nigra, därifrän han drager sig ned uti en halighet 1 den närmaste delen af stjälken; äfven i rotskotten till €. jacea. Under juni och juli manader pa Gotland och vid Kristiania. Anm. Hos oss torde med framgång kunna eftersökas en denna närstä- é ende, i sydöstra England och en del af Tyskland förekommande art, som anses af några såsom var. af föregående. | C. alternana STEPH. Framvingarne halmgula med ockrabrunaktig inblandning, hvitaktigt glänsande, med ett från inkanten utgående till något öfver midten hinnande ockrabrunt tvärband och en otydlig, krökt = brunaktig streck från analhörnet till framkanten nära spetsen; palperna en gång till så långa som hufvudet. STEPH, Il). «IV. 187. T..35. 2. STAINT. Man. IT. 276. HEIN. eer, 72e Larven blekgul med sma svarta fläckar, brunt hufvud, brun nack- sköld, delad pa längden af en gul linie. Lefver i blomhufvuden af Centaurea scabiosa, där han bildar ät sig en tub af silkespänad. Flyg- tiden iufaller i juni och juli 6. C. cruentana FROEL. Framvingarne glänsande gulhvita med ockragula skuggningar, ett jämbredt, nägot brutet, obe- stamdt begränsadt, vid framkanten och inkanten blygrätt, brun- fläckigt, i midten olivbrunt tvärband, samt olivbrun utkant med M's wre Aus. Ly ve (.,% Ge Ca a ee fi N PE SANS A PA Rd Le ER Were ñ , ’ N RE LD = Tan RAS = i JG j 198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1888. | blygra skuggningar; fransarne glänsande blygra; hufvud och tho- | rax gulaktiga med silfvergra glans. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 76. Larven rödhvit med mörkbrunt hufvud och nacksköld; lefver i blomklasarna af Achzllea millefolium och Origanum vulgare, hvars blommor han sammanspinner; äfven i frösättningen pa Plantago lanceolata. Under juli och augusti manader i södra Sverige atminstone in i Östergötland. (Forts.) L Rattelser. Sid. 124 rad. 15 nedifr. star: Ar@oceras, las: Ar@ocerus. >» 126 » I uppifr. » figatiuron » figuration. » 126 » 8 » efter chrysalides inskjutas avec cocons. » 126298) TOF) 22 stark virants läs: vivants. » 226 » 19&20» » Areoceras » Areocerus. ‘ — i — { | | x à ug Be a. __ Entomologisk Tidskrift Årg 9.1888. Tafl.1. A.Ekblom delin.et lith. Centraltryckeriet, Stockholm. = = ? à = kJ a REAR 127 7. nn mn / SN GA Le Tafl. 2. Entomologisk Tidskrift Arg. 9.1888 ckholm. yckt Gentral-Tr. Sto n a Er 1 et lith. A.Ekblom del. 1 han TE PTIT {Sere Le F int ENTOMOLOGISK _TIDSKRIFT JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM PÅ FÖRANSTALTANDE AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM UTGIFVEN AF JACOB SPÅNGBERG TIONDE ÅRGÅNGEN 1889 STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1889 INNEHALL: = AURIVILLIUS, CARL V. S., Om acaridväfnad p& träd................-.... Sid. 223 IT AURIVILLIUS, CHR., En ny art af slägtet Charaxes OCHS. ............ > 191 Fr ®NBibliotekariens, berättelsens ee m. Ran Ne] » 242 2 , Om insekternas synförmäga. Referat efter F. Plateau ...... » 284 Finsk entomologisk litteratur 1888 ...... SR ONE ante? Beg te 2-95 Pee Rs CLAS, | Orvictes snasicOnmss “Ein 2. ES ES En ER >» 149 , Nagra önskningsmäl för entomologin i Sverige ............... » 278 - G(rtt), C., Förvaring af larver och puppor till smäfjärilar och andra THING VEMIMSe KGL STR ee aie ER RES eta. SL Slee es Are oe Ty 2 Gäfvor till Entomologiska Föreningens bibliotek under år 1888 _____. SONET LAMPA, SVEN, Hydroecia micacea Esp, såsom skadedjur ............... » 7 , Entomologiska Föreningens insektsamling__ > 16 Fed ONO ON DOCKAN feels Se No SEL ren ae rer DZ … NEREN, C. H., Nekrolog öfver GUSTAF FREDRIK MOLLER ............ » 181 NE gape Se aaa Be No SR a ee eS RCs eRe oe » 6, 88 Norsk Entomologisk litteratur 1888 Me NE RS >» ge y. Porat, C. O,, Nya bidrag till skandinaviska halföns myriopodo- nr ao an NE EB oss ese haan s 33, 75, 113 SANDAHL, OSKAR TH., Entomologiska Föreningens i Stockholm ärs- sammankomst den 14 december 1888... Sid. I , Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den DASTEDRUATIS TS OU M teases c= = ae SSE ES SR eee ene ae ee Res CU BER ST , Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den PAGAN OVNI GS 8 ees soe SON, tae te Ae i ae esi tp HERE eye » 155 , Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomst den ; SESE LeEMbeh lO SOU esse D eee tee See ee >77 , Entomologiska Föreningens i Stockholm extra sammankomst 4 Len PONS ne er eee SSSR MERE DIRES" >» 179 | , Entomologiska Föreningens i Stockholm 10-ärs-fest. den 14 (I [EEE TE BRON fa SON SLT fn eat ee 227, 290 , Nekrolog öfver H. J. EKEBERG ...... RE See en NUE fen SALON BIANDAHE), O.:T., Sma drag ür :insekternas lif.......-..-.. =... » 175 SCHOYEN, W. M., Om Optreden af Skadeinsekter i Træplantningerne RE RGO RTE SE SERRE ER MR CPR TR RE En 3:9 à RES COST ER RE aR SA Ae NE EEE 10 » 292 SP(ANGBERG), J., Nekrolog öfver A. E. HOLMGREN , Summarisk redogörelse för innehället af Entomologisk Tid- Skriftunderdess’ forstactio vary ==. ee ea ae SEN >» 244 Svensk entomologisk litteratur 1888747 su » 89 SCHNEIDER, J. SPARRE, Entomologiske Udflugter i Tromsö Omegn » 193 WALLENGREN, H. D, J‘, Skandinaviens vecklarefjärilar..........-..-- 17, 49, 97 RESUMES: . AURIVILLIUS, CHR., Une nouvelle espéce du genre Charaxes OCHS. Sid. 192 AURIVILLIUS, CARL W. S., Sur des toiles d’Acarides sur les arbres » 226 (GRILL, CAES, -Oryctesynacicornis 715.) 232 2 Hr ee TER oe RS a TAMPAS IS, Les Hapnelons. „20 I ESR ee ee en ale cee ae ee » 222 NEREN, C. H., Nékrologie de MOLLER, GUSTAF FREDRIK ............ » 190 v. Porat, C. O., Nouvelles contributions à la myriopodologie de la Scandinavie ists ccs ee ae ee es Nee NL pe FREE » 144 SANDAHL, Oscar TH., Séance annuelle de la Société Entomologique a Stockholm, le; 24) decembre) S88 Eee ee UE Soupe , Séance du 23 fevrier 1889_-__ cos pre ANSE noté CRE ——, Séance du 27 avril 1889 2 #2 IA » 158 == Nécrologie de H. J. EKEBERG 2... à » 163 SCHNEIDER, SPARRE, J., Excursions entomologiques dans les environs de. Tromsor Norvege er Marta sat eo eta RER RES » 216 SP fe Necrologie des Am Ei HOLMGREN TS NE ee eee Of Be eS cal 4 | ‘ " x 1 f A 4 ve i 4 ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM ARSSAMMANKOMST DEN 14 DECEMBER 1888. Ledamöter af Entomologiska Föreningen fran Stockholm och Upsala samlades a hotel Phoenix i den vanliga lokalen för att högtidlighälla föreningens ıo:de födelsedag. Sedan ordföranden, prof. O. SANDAHL helsat ledamöterna välkomna och protokollet för september-sammankomsten blifvit uppläst och godkändt, tillkännagafs, att till medlemmar af för- eningen blifvit invalde: Pa förslag af hr konservator W. M. SCHÔYEN: Cand. theologiæ hr Hans Kir (Professor Dahls Gade 1, Kristiania) och Pa forslag af hr LEONARD JAGERSKIOLD: Fil. kand. hr Oskar CARLGREN (Westm. o. Dala nation, Upsala). Därefter företogs val af ämbetsmän for det kommande arbets- året, hvarvid omvaldes alla de förutvarande, sa att föreningens styrelse fortfarande utgöres af prof. O. SANDAHL, ordförande, prof. CHR. AURIVILLIUS, sekreterare, lektor J. SPÅNGBERG, tidskriftens redaktör, samt lektor K. FR. THEDENIUS och konservator S. LAMPA såsom öfriga ledamöter. Suppleanter i styrelsen äro konservator W. Meves och byrächefen J. Meves. Till revisorer återvaldes kanslisekreteraren S. NORDSTRÖM och kassören G. HOFGREN, hvil- ken sistnämde äfven utsågs till tidskriftens distributör, samt till- lika åtog sig besväret med anordnandet af föreningens samman- komster. RÉ Tidskr. Arg. 10, H. 1 (1889). I + 3 2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Härefter redogjorde hr S. Lampa för en ny skadeinsekt, den annars vanligen sällsynta nattfjäriln ZZ/ydroecia micacea Esp, hvars larver sistlidne sommar uppträdt massvis och förstört blasten af amerikansk rosenpotatis i närheten af Filipstad. (Se Ent. Tid- skrift 1889, h. 1. sid. 7). Hr S. LAMPA omnämde en annan skadeinsekt, nämligen Phyllotreta (Haltica) vittula, Repr., en liten skalbagge, hö- rande till samma grupp som den vanliga jordloppan, Haltica oleracea (L.) GYLL., om hvars åverkan eller icke åverkan pa korn- plantor för några år sedan tvistades. Hr L. hade sistlidne år haft tillfälle att iakttaga, huruledes denna insekt verkligen angri- per kornplantan. - Skalbaggen förevisades och därjämte en färglagd tafla, som framstälde ett af densamma skadadt kornständ. Hr Cur. AURIVILLIUS refererade POULTONS nyare undersök- ningar om fjärillarvernas och puppornas färger samt larvernas kroppsbyggnad. Säsom resultat af dessa undersökningar framgär i manga fall, att de färgvariationer, som man finner hos olika larver af samma art, synas vara beroende dels pa ärftlighet, dels pa omgifningarnes färg och dels pa tillfälliga individuella afvikelser. ; Sa har Pourron iakttagit, att larven till Sphingiden Smerinthus ocellata L.., som enligt ärftligt anlag är grön, far en ljusare nästan hvitgrön färg, om hans föda utgöres af äppelträdets blad, men varder mörkare grön eller gulgrön, om han lefver på pilarter. Att härvid äfven en sträfvan hos larven att ikläda sig en skyd- dande färglikhet med omgifningarne gör sig gällande framgår däraf, att, om näringsbladen sammanfästades, så att blott ena sidan blir synlig — antingen den öfre mörkare, gröna eller den undre, grågröna — så blef larvens färg i förra fallet mörkare och i det senare ljusare grön. Emellertid tycktes synsinnet hos larven har- — vid, förunderligt nog, icke hafva något inflytande, enär dessa farg- — variationer inträdde äfven hos larver, hvilkas ögon blifvit öfver- täckta med en fernissa. Puppornas olika färg hos samma art i synes ibland sta i samband med inverkan af starkare .eller sva- M gare ljus och olika färg hos omgifningarne, ibland vara beroende À af temperaturförhällanden, ibland till någon del af puppans kön. Hos fjärilar med skarpt dimorfa puppor, såsom P. Machaon L., hvilken har dels grüna och dels bruna puppor, inverka om- gifningarne ingenting. =, a i ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST D. 14 DEC. 1888. 3 Zonosoma pendularia CL. har dimorfa, gröna eller bruna larver, och pupporna äro analogt färgade. Saturnia pavonia's L. kokong blir allt efter omgifningarne ljusare eller mörkare. Iakttagelserna äro dock i detta afseende allt för få och därtill motsägande, så att någon allmängiltig förklaring pa färgförän- : dringarne hos fjärilpuppor ännu icke är funnen. Hos det ofta praktfulla nattfjärilslägtet Cazocala förete lar- verna den egenheten, att fran deras sidor utskjuta plattade utskott, hvilka läggas intill den qvist hvarå larven hvilar och sålunda för- medla öfvergängen mellan larv och gren samt liksom förbinda honom till ett sammanhängande helt med grenen, hvarigenom larven lätt undgår uppmärksamheten. Flera sådana exempel an- fördes. | Hr W. Meves hade erhällit säväl hanar som honor ur bäda slagen af Machaon-puppor. Hr S. Lampa hade fått mest honor ur de mörka Machaon- pupporna. Färgen hos larverna till Vanessa Urticæ L. är beroende af ljuset. Larverna aro vid hudömsningarne känsliga för ljus. V. _ Levana L. blef olika färgad vid kläckningen i köld och i värme » vid olika årstid. 4 Hr J. MEvESs erinrade om, att ljuset gör färgen kraftigare, men mörker bleker; 1 sammanhang hvarmed Hr THEDENIUS paminde om, att klorofyllet endast utvecklas - under ljusets inflytande. | Hr W. Meves hade oaktadt lika behandling af larver till V. Urtice L. fätt olika puppor af dem. Hr C. NYSTRÖM framhöll ljusets pigmentbildande verkan och _papekade, att alla grottdjur äro bleka i färgen. Hr S. LAMPA antog, att förpuppning under natten eller dagen kunde måhända utöfva inflytande pa färgen. Hr CHR. AURIVILLIUS upplyste om, att PouLron äfven hyste samma tanke. Därefter anmälde hr O. SANDAHL 1 korthet det nya under utgifning varande arbetet Nordens Fjärilar af prof. CHR. AURI- VILLIUS och framhöll den stora vigt och betydelse, som detta noggranna och billiga planchverk kommer att ega i och för studiet af nordens fjärilsfauna. 4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Hr SANDAHL omnämde äfven med några ord den icke länge sedan utkomna, ytterst intressanta andra afdelningen af »De lägre djurens själslif» af prof. O. M. REUTER, utgifven i serien »Ur var tids forskning». Anmälaren framhöll att författarens belys- ning af förhällandet mellan den förr allmänt antagna »instinkten» och nutidens »nedärfda artvanor» icke alltıd var fullt tillfredsstäl- lande. Hr C. Nyström betonade ytterligare detta uttalande af hr S., särskildt med afseende på de psykologiska satser, som förf. framlägger angående de lägre djuren. Oskar Th. Sandahl. RESUMES. (Pag. 1 du texte.) O. SANDAHL: Séance annuelle de la Société entomologique a Stockholm, le 14 décembre 188g. La Société est réunie en nombre dans son local ordinaire, à l'hôtel Phénix, pour célébrer le ro:me anniversaire de sa fon dation. Apres lecture et approbation du procés-verbal, le président, M. le Dr O. Sandahl, annonce l'entrée de deux nouveaux membres. Il est ensuite procédé a la nomination du bureau, etc., par laquelle il n'est apporté aucune modification a celui de l'année derniere. M. S. Lampa signale un nouvel insecte nuisible, le nocturne d'ordinaire rare //ydroecia micacea Esp., dont les larves se sont présentées en masse l'année dernière, et ont détruit les ramures des pommes-de-terre roses américaines aux environs de Filipstad, Vermland. M. LAMPA mentionne un autre insecte nuisible, savoir Phyl- lotreta (Haltıca) vittula REDT., petit coléoptère appartenant au groupe de /’Altise ou puce de terre commune, Haltica oleracea NT LT RESUMES. 5 (L) Gyır., dont le danger ou l'innocuite pour les jeunes orges ont été l’objet de discussions il y a quelques années. M. Lampa a été à même de constater, l’année dernière, que cet insecte attaque effectivement l'orge. Il montre un dessin du coléoptère, et une figure coloriée représentant une tige d'orge endommagée par lui. M. CHR. AURIVILLIUS fait l'exposé des nouvelles recherches de PouLTON sur les couleurs des larves et des chrysalides des Lépidoptères, de même que sur la structure anatomique de leurs larves. L’expose de M. AURIVILLIUS est suivi d'une discussion très animée à laquelle prennent part plusieurs membres de la société. Le président, M. le professeur‘ O. SANDAHL, mentionne le nouvel ouvrage en voie de publication: Nordens Fjärilar, les Papillons du Nord, par M. le professeur CHR. AURIVILLIUS, travail dont il signale le bon marché et l'importance pour l’etude de la Faune lépidoptérologique du Nord scandinave. M. SANDAHL annonce en outre la publication de la 2:de partie de l’interessant mémoire de M. le professeur O. M. REUTER: la Vie psychique des types inférieurs du règne animal 6 De lägre djurens själslif»), publiée dans la serie: »Ur var tids forskning» (des Recherches de notre époque). Après quelques mots de discussion au sujet de ce travail, la séance est levée. NOTIS. Om ollonborrens nytta. Mycket har blifvit taladt och skrifvet, bade i denna tidskrift och annorstädes, om den stora skada ollonborren, Melolontha vulgaris, FABR., förorsakar landt- mannen och trädgärdsodlaren. I södra Sverige har ett hushall- ningssällskap förlidet år utgifvit tusentals kronor och i Danmark hafva kommuner och regering tillsammans offrat den kolossala summan af öfver en half million i och för dess utrotande. Jag tror därför att det kan intressera tidskriftens läsare att höra, att det funnits personer, som tilltrott detta skadedjur åtminstone nå- gon nyttig användning. Förliden sommar fick jag i en tysk antiqvariekatalog se, att Gyllenhals Insecta Suecica såldes för ett ovanligt godt pris, hvar- för jag skref och reqvirerade den. - Döm om min förvåning da jag i en af delarna fann en gulnad papperslapp med följande, skrifvet på svenska språket: »Ällonborrarnes Larver ätas insyltade i S. Europa. Vid Kgl. Bordet i Neapel serverades denna rätt i K. Gustaf 3:djes narvaro . Af tvättade, stötte och hardt i varmt smör rostade Allon- borrare, kokte i svag bouillon och sedan silade, erhälles en kraftig Soppa, som är mycket smakligare än kräftsoppa. Den kan äfven ~ tillredas utan bouillon. Försök med de fattige på Lazarether. — Tentare licet! ...» Skrifvelsen var undertecknad: B. E. SELANDER. Cc. G. HYDROECIA MICACEA Esp, SASOM SKADEDJUR AF SVEN LAMPA. Denna hos oss ganska sällsynta nattfjäril har under förliden eftersommar säsom larv förekommit uti Filipstads trädgärdar och visat sig vara ett verkligt skadedjur a där växande potatis. Detta är ett färskt exempel på hur en och annan insektart någon gång uppträder i ett antal och på ett sätt, som blir desto mer för- vånande, eftersom den under mellantiderna kan vara sällsynt, och hemtar sin näring från helt andra växter, än under sitt mass- uppträdande. Ofvannämda fjärilarts framfart på så sätt, som nu skett, kommer därför troligtvis ej att fortfara under kommande år, utan har det antagligen skett blott tillfälligtvis, för att ej så snart upprepas. HEINEMANN säger 1 sitt utmärkta arbete, att larven lefver »in den Wurzeln von Knollengewächsen», men om- nämner ej specielt potatisen. För oss åtminstone är det troligen alldeles nytt, att denna växt af honom begagnas till näring, och vi hafva att tacka herr O. Marin i Filipstad för kännedomen härom. Från honom erhöll jag nämligen den 20 sistlidne juli en liten flaska innehållande ett par larver jämte stycken af foder- plantan, samt en skrifvelse, hvaruti omnämdes, att dessa larver och många dylika anträffats uti potatislanden inom stadens om- råde, hvarest odlades amerikansk rosenpotatis samt varieteterna »magnum bonum» och »drottningen bland de tidiga». Larvens _ narvaro i potatisstjälkarne gaf sig tillkänna därigenom, att plan- _. torna, efter att hafva stått friska och frodiga, sa godt som pa "en gang började sloka bladen och vissna. Om nu stjälken à en 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. sadan planta afbröts nära roten, fanns inuti densamma en nagot mer än tumsläng, blekrödaktig fjärillarv. Dess hufvud var röd- brunt och framkanten pa första kroppsringen svart, de öfriga ringarne hade pa ryggen fyra symmetriskt stälda, härbärande vårtor. Detta utseende hade larverna, som kommo i mina hän- der, men färgen var troligen något förändrad, emedan de för- varats uti ett korkadt kärl och därför dött under vägen samt vid framkomsten börjat öfvergå i förruttnelse. Jag befann mig da pa Gotland och saknade tillfälle att bestämma larverna samt var osäker, om detta skulle kunna ske sedermera, på grund af deras miserabla tillstånd. Därför skref jag till herr MARIN och anhöll, att han skulle insamla flera larver och sända dem något bättre emballerade, på det de måtte kunna framkomma lefvande. Däraf blef dock intet, emedan han var hindrad att uppsöka dy- lika, medan de ännu befunno sig uti potatisstjälkarne. Lyckligt- vis hade han dock tillvaratagit tvänne, hviika, tillika med stjälk- bitar, blifvit inlagda uti ett kärl, fyldt med jord. En af dem dog, men den andra öfvergick i puppa, hvilken i september af- sändes till mig och ett par dagar efter framkomsten lemnade en fjäril, hvilken kommer att utgöra en prydnad för riksmusei sam- ling. Den befans vara en //ydroecia micacea Esp. Saväl pa Gotland som Eknö i Furusundstrakten sag jag plantor af amerikansk potatis, som hastigt gulnade och vissnade, och da dessa gräfdes upp befans det, att de närmast jordytan befintliga delarne af roten och stjälken voro urhalkade och svart- nade, men nägon fjärillarv kunde ej ertappas, ehuru det syntes sannolikt, att sådana där hade vistats, ty några andra lefvande varelser än små acarider, någon enda liten fluglarv och Scolo- pendra samt blott en enda knäpparelarv varseblefvos ej, och dessa få individer kunde omöjligt hafva förorsakat plantornas undergång: Skulle nu likväl så vara, att denna fjärillarv hos oss är hänvisad till potatisväxten under larvtillständet, så vet man hädanefter hvar den kan uppsökas, ifall man önskar erhålla goda exemplar af den hos oss ganska sällsynta fjärilen. Hittills har detta just icke varit någon lätt sak, emedan de få exemplar, man lyckats öfverkomma, vanligen varit mer eller mindre skadade, hvarför larvuppfödning torde vara enda utvägen. 24 sat er Zei Br OM OPTRÆDEN AF SKADEINSEKTER I TRÆPLANT- NINGERNE PAA JÆDEREN skriver Hr. Forstmester GLOERSEN i »Landbrugstidende for Vest- landet» 1888, n:o 5, p. 37 fölgende: »Nyder Jæderen Æren af at vere naaet længst frem 1 vort Land i Henseende til kunstige Skovanlæg, maa det ogsaa 1 til- svarende Grad lide under disse Plantningers Félgesvende: de skadelige Træ-Insekter og de skadelige Træ-Soppe. Dette er dog ikke saaledes at forstaa, at Insekterne og Soppene er nye Gjæster her i Landet; tvertimod findes de noksom repræsenterede 1 vore naturlige Skove, men i disses uregelmessige Træbestand giver man ikke saa nöie Agt paa dem som i de regelmessige, plantede Anlæg, hvor hvert Tre har sin bestemte Plads, og hvor endog kun et eneste Tres Uddöen strax bemærkes. Da Forsommeren (1887) var tör og varm, udvikledes Krybet lettere end vanligt; Blad- og Barlus forekom i Mengde, ligesaa gjorde Oldenborrerne en Del Skade i Sandnæs Planteskole. I flere af Skovanlæggene paa Jæderen optraadte Larven af den röde Barhveps (Lophyrus rufus) som et 1:ste Rangs Skadeinsekt, hvad hverken den eller nogen anden Barhveps ellers er anseet for at vere. Isar 1 Træ- plantningsselskabets Felt paa Njaaheien i Thime Herred anret- tede den betydelig Skade. Som bekjendt angriber denne Larve kun Furuarterne, fornemmelig Buskfuru og almindelig Furu; at en hel Del af sidstnævnte Træart vistnok dör ud efter Insekt- herjingen har uden Tvivl sin Grund i, at de norske Furuer (men ikke Buskfuruen) tidligere har lidt af Schutte (Furuens Barnesyg- dom, der ytrer sig ved Naalenes Affalden af sidste Aarsskud). Ogsaa i Forstvæsenets Plantninger paa Myklebustad optraadte Barhvepslarverne, men i langt ringere Mængde, dog maaske som 10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFY 1889. Forlöbere for talrigere Skarer til Sommeren 1888. Der skjönnes. ikke at existere noget andet Middel til at dæmpe eller formind- ske Skaden end fra Juni Maaned af at begynde strögvis at overfare Furuplantningerne, rense de Topskud og helst afskjære de Sideskud, hvor Larverne maatte have sat sig fast i store Klumper. Den indsamlede Yngel maa strax opbrændes eller dræbes i Vand. Det er ganske paafaldende, at medens vi i vore vestlandske Skovanlæg hidtil har været fri for de andensteds som meget far- lige anseede Skadeinsekter, har saadanne, der ellers betragtes som temmelig uskyldige, anrettet ikke liden Skade hos os. Det vakte saaledes en hel Opsigt, da Benvedvikleren (Zortrzx vibur- mana), om hvem Ingen tidligere havde hört, at den angreb Naaletrær, 1 1876 kastede sig over baade Gran og Furu i Skovanlegget paa Kyrrefjord paa Listerland*, Næsten ligesaa overraskende var det, da Bjôrnebærspinderen (Bombyx rudz) i 1885 optraadte i store Masser 1 Plantningerne ved Kleps Station paa Jæderen og klædte de derværende Naaletrær nögne». Meddelt af W. M. SCHOYEN. * Se desangaaende min Meddelelse: »Mærkelig Optreden af Tortrix vi- burnana W. V.», Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 1878, p. 146—149. W. M.S: pote. PAR Eee he nn IT ET Pr GAFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FORENINGENS BIBLIOTEK UNDER AR 1888. 1. Fran sällskap i utbyte mot tidskriften. Angers, Societé d’Etudes scientifiques. Bulletin 16, 1887. Augsburg, Naturhistorischer Verein. Bericht 29, 1887. Batavia, K. Natuurkundige Vereeniging. Natuurk. Tijdschrift 47, 1888. Berlin, Deutsche Entomologische Gesellschaft. Zeitschrift. B. 31--32. 1887 — 1888. "Bologna, Accademia delle Scienze. Rendiconti. 1886— 1887; 1887—1888. Bonn, Naturh. Verein der preussischen Rheinlande. Verhandlungen. B. 44: 2, 1887; 45: I, 1888. Bordeaux, Société des Sciences physiques et naturelles. Memoires (3). T. 212; 3:24 Te , Société Linnéenne. Actes. (4). Tom. 10. 1886; (5). Tom. 1. 1887. Boston, American Academy of Arts and Sciences. Proceedings. (2). Vol. 14: 2, 15. Bremen, Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen. B. 10: I, 2. Breslau, Verein fiir schlesische Insektenkunde. Zeitschrift für Entomologie (2). Heft. 13, 1888. : Brooklyn, Entomological Society. Entomologica Americana, Vol. 4: I, 3—9, 1888; 5: ı. | Brünn, Naturforschender Verein. Verhandlungen. B. 25, 1886. - Bruxelles, Société entomologique de Belgique. Annales. T. 31, 1887. Comptes- Rendus N:o 95, 98—102, 105—107. Caen, Société française d’entomologie. Revue d’Entomologie. Tom. 5, 6, 1886— 1887. *Calcutta, Asiatic Society of Bengal, Journal. Part. 2. Vol. 55; 56: 1—4; DAS; « Cambridge, Entomological Club. Psyche. Vol. 4: 141—153. Cordoba, Academia Nacional de Ciencias. Boletin. Tom. Io: I, 2; II: I, 2. Dorpat, Naturforscher Gesellschaft. Sitzungsberichte. 8: 2, 1887. Dresden, Naturwissenschaftliche Gesellschaft Isis. Sitzungsberichte und Abhand- + = lungen. 1887: 2: 1888: 1. * Under året nytillkommet sällskap. Te ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889 Firenze, Societa Entomologica Italiana. Bulletino. T. 19: 2—4. 1887; 20: 1888. Genova, Museo Civico di Storia Naturale. Annali (2). Vol. 3—5. 1886—8. Graz, Naturwissenschaftlicher Verein. Mittheilungen. Heft. 24, 1887. Gravenhage, De Nederlandsche Entomologische Vereeniging. ‘Tijdschrift voor Entomologie. Deel 31: I, 2. i Guben, Internationaler Entomologischen Verein. Entomologische Zeitschrift. Jahrg. 1: 1, 6—9, 13; 2: I—10, 12—24. i Halle, K. Leop.-Carol. Deutschen Akademie der Naturforscher. Nova Acta. 49: 45 50: 3, 4, 51: 2. 3. , Naturwiss. Verein für Sachsen und Thüringen. Zeitschrift für Natur- wissenschaften (4) B. 6: 3—6, 1887. Helsingfors, Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica. Acta. Vol. 3, 1886—8. Meddelanden. Häftet 14, 1888. Innsbruck, Naturwissenschaftlich-medizinischer Verein. Berichte. 17, 1888. Karlsruhe, Naturwissenschaftlicher Verein. Verhandlungen. Heft. 10, 1888. Königsberg, Physikalisch-oekonomische Gesellschaft. Schriften. Jahrg. 28, 1887. Lausanne, Société Vaudoise des Sciences naturelles. Bulletin. N:o 97--98. Leipzig, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Berichte f. 1887: 1, 2. Liege, Société Royale des Sciences. - Memoires (2) Tom. 14, 15, 1888. London, Cistula Entomologica. Vol. 3: 29. Luxembourg, Institut Royal Grand-Ducal. Observations-meteorolog. Vol. 3, 4, 1887. Madrid, Real Academia de Ciencias. Revista T. 22: 4. Memorias T. 12, TS OL LS TE , Sociedad Española de Historia natural. Anales. 17: 1888. Modena, Societa dei Naturalisti. Memorie (3). Vol, 6—7,1887—1888. Ren- diconti. Vol. 3. p. 49—128. Moscou, Société Imperial des Naturalistes. Bulletin (2). Tom. 1: 1—4, 1887; 2: 1—3. New Haven, Connecticut Academy of Arts and Sciences, Transactions. Vol. 7: 2 New York, Academy of Sciences. Annals. Vol. 4: 3—8. Odessa, Société des Naturalistes de la Nouv. Russie. Sapiski. Tom. 12: 2; 1 ale * Palermo, R. Accademia Palermitana delle Scienze € Lettere. Bolletino. Anno. 2. 1886; 3: 1—3, 6. S:t Paul, The Geological and Natural History Survey of Minnesota. Bulletin N:o 4, 1887. : Paris, Société entomologique de France. Bulletin. 1887 p. 73—80, 89—96, 193—216. Philadelphia, Academy of Natural Sciences. Proceedings f. 1887: 2, 3; 1888: 1. , Wagner Free Institute of Science. ‘Transactions. Vol. 1, 1887. Presburg, Verein für Natur- und Heilkunde. Verhandlungen. 5, 6, 1881—6. f "Raleigh, Elisha Mitchell Scientific Society. Journal. Vol. 4: 1, 2, 1887.5: 1. 4 Li : oy 3 Fr GAFVOR TILL ENTOMOL, FORENINGENS BIBLIOTEK. 13 Roma R., Accademia dei Lincei. Transunti (4). Vol. 3: 2: 5—13 1887; 4: 1°; 2: 1—9, 1888. Salem, Essex Institute. Bulletin. Vol. 19: 1887. San Fransisco, California Academy of Sciences. Bulletin, N:o 8: 1887. Me- MOMS, Vol, 2541. *San José, Museo Nacional de Republica de Costa Rica. Anales. Tom. 1, 1887. Schaffhausen, Schweizerische Entomologische Gesellschaft. Mittheilungen. Vol, 8: ee St. Petersburg, Societas Entomologica Rossica. Hore. Tom. 21: 1887; 22: 1888. Stettin, Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung. B. 46—49, 1885 | — 1888. Sydney, Linnéan Society of New South Wales. Proceedings. (2). Vol. 1: 4, 1886572, 7387: 3° 1. "Topeka, Kansas Academy of Science. Transactions. Vol. 10, 1885—6. Toulouse, Société d'Histoire Naturelle. Bulletin. Année. 20: 4, 1886; 21: ESO 7 TIO Trenton, Natural History Society. Journal. N:o 3, 1888. Tromso’, Tromsö Museum, Aarsberetning f. 1887; Aarshefter 11, 1888. *Washington, Entomological Society. Proceedings, Vol. 1: 2. , Smithsonian Institution. Annual Report. f. 1885: 2. Wien, K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen, B. 2: 4; 3: I—3. , Verein zur Verbreitung naturwissenschaftliche Kenntnisse. Schriften. B. 28. 1888. , Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen. B. 37: 3, 4 38: I—4. ‘ 2. Fran enskilda gifvare. Obs. När ingen särskild gifvare är nämd, är arbetet skänkt af författaren. AURIVILLIUS, CHR., Revisio monographica Microceridarum et Protomantinarum. Sthm. 1887. 4°. 10 Tab. BORRIES, H., Om Forekomst og Utbredelse of skadelige Insekter i Danske Naaleskove. ERNST, A., Jugendstadien von Ofhideres cacica. Berlin, 1885. 1 pg. fig. (fr. Cur, AURIVILLIUS.) FLEUTIAUX, Ep., Descriptions de Coléoptéres nouveaux de l’Annam. Rapportés par M, le capitaine Delaunay, (Paris. 1887. 8. Tab. 1 col. (fr. den- samme). Foret, AUG., Die Ameisen der Antille St. Thomas. München. 1885. 16 pg. (fr. densamme). Hansson, C. A., Bidrag till Norges invertebrat-fauna. Christiania. 1885. 2 pg. 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. HAROLD, E. von, John Sahlbergs Enumeratio Coleopterorum Brachelytrorum Fenniz, Helsingfors. 1876. Im Auszuge mitgetheilt. München, 1881. 10 pg. (fr. CHR. AURIVILLIUS). x —, Stenus Quedenfeldti, München. 1885. 2 pg. (fr. dens.) , Zur Münchener Fauna. Sammelbericht. München. 1885. 12 pg. (fr. dens.) i HOLMGREN, A. E., Fortsatta iakttagelser angående kornflugans uppträdande på Gotland. Sthm. 1887. 10 pg. 1 col. Tafl. HORVATH, GEZA, A Magyarorszagi Psyllidäkröl. Budapest. 1885. 30 pg. — — Les Berytiens de la Hongrie. Budapest. 1885. 9 pg. ———-, Les Aradides de la Hongrie. Budapest. 1886. 7 pg. ————, Nouvelle Revision du genre Plinthisus. Caen. 1886. 8 pg. KOLBE, H. J., Tabellarische Uebersicht von 16 Tefflus-Arten. Berlin. 1886. 5 pg. (fr. CHR. AURIVILLIUS). , Die verwandtschaftlichen Beziehungen von Zuryearabus Geh. zu Pro- crustes Bon. Berlin. 1886. 6 pg. (fr. densamme). = — Zwei neue Cicindelen aus Central-Afrika. Berlin. 1885. 2 pg. fig. (fr. dens.) — — , Neue afrikanische Coleoptera des Berliner zoologischen Museums. Berlin. 1886. 13 pg. (fr. dens.) ———, Die Entwicklungsstadien der Rhagium-Arten und des Ahumnusium salicis. Berlin 1884, 26 pg. (fr. dens.) ———, Ueber die Stellung von Patypsyllus im System. Berlin. 1886. 3 pg. (fr. dens.) ———, Zur Frage über die systematische Stellung von /yfocephalus Desm. Berlin. 1884. 4 pg. (fr. dens.) ———, Entomologisch-kosmologische Betrachtungen. Berlin. 1884. 3 pg. (fr. dens.) LAMPA, S., lakttagelser rörande kornflugans uppträdande och lefnadssätt under sommaren och hösten 1887. Sthm, 1888. 10 pg. ‘Low, Fr., Uebersicht der Psylliden von Österreich-Ungarn mit Einschluss von | Bosnien und der Herzegowina, nebst Beschreibungen neuer Arten. Wien. 1888. 8°. 36 pg. - , Mittheilungen über neue und bekannte Cecidomyiden, Wien. 1888. 16 pg. Puron, A., Enumeration des Hémiptères recueillis en Tunisie en 1883 et 1884. À Paris. 1886. 24 pg. REUTER, O. M., Sibiriska Hemiptera. Helsingfors. 1884, 14 pg. —— , Revisio synonymica Heteropterorum palæarcticorum. Helsingfors. 1888. o 4°. 458 pg. ; SAHLBERG, JOHN, Coleoptera och Hemiptera insamlade af Vega-expeditionens M medlemmar 4 Beringssunds amerikanska kust etc. Sthm. 1885. 8°. 15 pg. b , Bidrag till Vschuktsch-halféns Insektfauna. Sthm..1885. 42 pg. ———, Coleoptera och Hemiptera insamlade af Vega-expeditionens medlemmar 2 pa Bering-ön den 15—18 augusti 1879. Sthm. 1885. 13 pg. > 4 | 2 15 HOYEN, à M., | Vderligere Tillegg til une Lepidopter-fauna. Christi- a ER ania. 1887. 8. 32 pg. À — Supplement til H. Siebke’s Enumeratio Ins. Norveg. Fasc. 5. pars. I (Hymenoptera Plytophaga et See Christiania. 1887. 8°. 11 PS: , og Pseudoneuroptera. Christiania: 1887. 30 pg. | Tnoreur, TAM., Pedipalpi e Scorpioni dell’ Arcipelago Malese, conservati nel museo civico di Storia naturale di Genova. Genova. 1888. 104 pg. à ———, On Dr. Bertkau’s Classifikation of the order Araneæ or spiders. Lon- 38 5% | dan: 1886. 26 pg. | “1 | TRAFVENFELT, R. L., Förteckning öfver Strengnästraktens char Upsala. i 1875. 4 PE. à Westwoon, J. O., Descriptions of some new Papilionidæ. London. 1871. pg. 3 tab. eal ; ~———,, Illustrations of several additional species of Lucanid&, London. 1874. 4 me... 7 pg.-1 tab. —, A monograph of the sawflies composing the Australian Genus Perga of Leach. London. 1880. 21 pg. 5 tab. color. oo Descriptions of new or imperfectly known species of Ichneumones kö: adsciti. Hague. 1882. 32 pg. 5 tab. col. = oo Notice af a tube-making Homopterous insect from Ceylon. London. Bee 1886.05 pg, I tab. , Notes on the life-history of various species of the Neuropterous genus _ Ascalaphus. London. 1888. 12 pg. 2 tab. ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS INSEKTSAMLING. Föreningens insektsamling har under ar 1888 blifvit tillökad med en värdefull gäfva fran herr I. B. Ertcsson 1 Mölndal, ut- görande 4o arter utmärkt väl preparerade coleoptera, däribland flera rariteter, såsom: Sphodrus planus, Pristonychus subcyaneus, Stenelophus flavicollis, Blaps fatidica (obtusa), Trogosita mauritanica, Omosita discotdea, Barynotus Schönherr! m. f., hvilket härmed à Föreningens vägnar tacksamligen erkännes. Stockholm 1 december 1888. Sven Lampa. SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR BESKRIFNA AF H. D. J. WALLENGREN. R (Forts. fr, sid. 128 af föreg. ärg.) Anm. Följande i England träffade art torde böra pa halföns vestra kust eftersökas: C. affinitana Doveu. Framvingarne hvitgrä, vid framkanten skug- gade med ockragult, med ett temligen otydligt rödbrunt tvärband öfver midten, mot spetsen spräckliga af brunt. Doug. Zool. IV. 1268. f. 7. STAINT. Man. II. 273, Larven smutsigt hvitaktig med grä anstrykning längs ryggen och matt grä linie längs hvardera sidan; hufvudet brunt och nackskölden svart. Lefver i blomhufvuden och fröredningen pa Aster tripolium och flygtiaen infaller i juli. 7. ©. zebrana Hurn. Framvingarne blekt olivgula eller ockragula med 5 silfverhvita smala tvärband, af hvilka de tvänne bakom midten beröra hvarandra vid diskfältets tvärnerv och bilda ett X, som ofta i framkanten och inkanten berör med sina yttre spetsar äfven det 5:te bandet, hvilket äterigen ofta ar i fram- kanten gaffelformigt; fransarne vid roten med gula, i spetsen med grå fläckar. WALLENGR. - Sp. Tortr. & Tin. 13. 95. Under juli mänad funnen 1 Skane. Larven lefver i blom- morna af Gnaphalium arenarium, där den bildar at sig rörfor- miga gångar. Den ôfvervintrar. 2. Slagtet Coccyx Trre. LED. Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utgä ur diskfältet vidt skilda fran hvarandra, den förra ur bakre hörnet, den senare ganska langt framom detsamma eller atminstone icke fran samma punkt som den förra. Framvingarne utan upphöjda ullhåriga fläckar. Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 4 (1889). D 18 IN xe}, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Ofversigt af arterna. Framvingarnes sesamoidgren utlöper i utkanten (Argyrolepia STEPH.) A) Framvingarne kanelröda med gula fläckar och sammanhängande bly- linie eg EEE RE ET EEE 1 Aleella. B) Framvingarne gula med 2 kanelbruna tvärband öfver disken. 1:0) Det yttre tvarbandet mot vingens inkant gaffelformigt 2 Rutilana. 2:0) Det yttre tvärbandet mot vingens inkant ej gaffelformigt 3 Aurofasciana. C) Framvingarne ockragula med roströdt tvärband, som sänder I gren till inkanten och 1 till analhörnet ; 4 Hartmanniana. D) Framvingarne med kanelbrunt midtelband, som ej sänder nagon gren ° till analhörnet. — 1:0) Framvingarne halmgula, nära vingspetsen en mörk framkants- fläck och midt öfver i inkanten ett streck, hvilka båda ofta SAMIMANN AN DAME Rees EN u Braun RON rte 5 Deutschiana. 2:0) Framvingarne ockragula, utkanten bredt kanelbrun, genom- skuren af en slingrande silfverlinie __.........- 6 Vuineratana. Framvingarnes sesamoidgren utlöper i framkanten eller i vingspetsen. A) Framvingarne ljusa med mörka, oordentligt sammanhängande punkter, som icke eller högst otydligt förenas till 2 knappt märkbara tvär- band och mellan dessa lika obestämda silfverpunkter 7 Maritimana. B) Framvingarne med ett tydligt eller ätminstone antydt tvärband öfver disken. 1:0) Hufvud hvitaktigt eller ljusgult. (A) Framvingarne vid inkantsmidten med mörk ej till ving- RUE ee DORE Sr 8 Dubitana. (B) Framvingarne med mörkt, åtminstone vid inkanten eller framkanten tydligt och öfver vingmidten hinnande tvärband. midten hinnande fläck (1:0) Hufvud och thorax af samma färg. a) Framvingarne vid utkanten med ett med denna parallelt smalt rostbrunt i inkanten slutande band 9 Dilucidana. b) Framvingarne vid utkanten utan nägot med denna parallelt, i inkanten slutande tvärband. (Fort- M sättes framkantsfläcken säsom tydligt band till M analhörnet, så sker utloppet öfver. analhörnet i utkanten, ej därbakom i inkanten.) 1) Framvingarnes midtelband genombrutet nära framkanten. q | (a) Framvingarnes grundfärg hvit, vid utkanten ~ gråaktig; vingspetsen med rosenröd in- blandning Seen 10 Posterana. — A N Thy, « x > 2 | > | Sa JAVA wA\ WALLENGREN! SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 19 (b) Framvingarne glänsande -hvitaktiga med olivbrun inblandning, stor blågrå in- kantsfläck vid basen ... 11 Frigidana. (c) Framvingarnes grundfärg halmgul eller ockragul. (1) Framvingarne breda med rundad spets och utkant, den senare föga sned utan teckning. *) Framvingarnes midtelband i in- kanten bredare; framkanten nära spetsen med 2 ljusa EEE PA 12 Badiana. **) Framvingarnes midtelband i in- hakar kanten ej bredare; framkartten nära spetsen utan ljusa hakar 13 Cnicana. (2) Framvingarne smala, tillspetsade; ut- kanten mycket sned. *) Framvingarne halmgula; ut- kautslinien ej markerad 14 Smeathmanniana. **) Framvingarne blekt ockragula, utkantslinien brun eller brun- fläckig 15 Kindermanniana. 2) Framvingarnes midtelband ej genombrutet, men försvinner ofta nära framkanten. (Fram- vingar utan blylinier, men med silfverglän- sande ställen ) (a) Framvingarne vid framkanten emellan det gulbruna eller olivbruna midtelbandet och den alltid tydliga, närmare ving- spetsen belägna framkantsfläcken med en ljusare, bred, starkt glänsande fläck. (1) Framvingarnes midtelband i yttre brädden svartpudradt 16 Mussehliana. (2) Framvingarnes midtelband i yttre brädden ej svartpudradt 17 Manniana. (b) Framvingarne vid framkanten emellan midtelbandet och den närmare vingspet- sen belägna ej tydliga eller felslående framkantsfläcken ingen ljus, starkt glän- sande fläck. (1) Framvingarnes fransar rödaktiga 18 Ciliella. 20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. (2) Framvingarnes fransar rostfärgade 19 Flammeolana. (2:0) Thorax grä, svartaktig eller ätminstone mörkare än hufvudet. a) Framvingarnes midtelband genombrutet 20 Pallidana. b) Framvingarnes midtelband ej genombrutet. ı) Framvingarnes midtelband i framkanten ut- VECO AC tae nn ets Se 21 Gilvicomana. 2) Framvingarnes midtelband i inkanten utvidgadt 22 Nana. 2:0) Hufvud svartaktigt eller olivbrunt. a) Framvingarnes midtelband i framkanten bredare än i in- kanten tiers se ee oe ee ee eee 23 Curvistrigana. b) Framvingarnes midtelband i inkanten bredare och obestäm- dare “an, i--framkantens = Seah Bar 24 Atricapitana. 1. OC. aleella SCHULTZE. Framvingarne brunröda med 4: rundade eller triangulära, stora blekgula fläckar, 2 1 inkanten och 2 i framkanten, ofta tydligt kantade med blyglänsande linier. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 82. Under juni och juli manader i Skane och Halland. 2. OC. aurofasciana Mn. Framvingarne glänsande guldgula, basen, 2 tvärband och utkanten kanelröda, kantade med grofva, glänsande blylinier; det andra tvärbandet helt och sänder ingen gren till analhörnet, det första däremot berör i framkanten och inkanten basfältet, sa att en fläck af grundfärgen därigenom inne- slutes. | Mann. Zool. Bot. Ver, Verh. 1855.56 2. ELEN. AI 2 eee Flygtiden skall infalla i juni och juli. Funnen pa Dovre. 3. OC: rutilana HÜBN. Framvingarne glänsande guldgula, basen, 2 tvärband och utkanten kanelröda eller blodréda med violetta blylinier; det andra tvärbandet sänder en gren till anal- hörnet och utvidgas mot framkanten, sä att det sträfvar att an- taga formen af bokstafven K. WALLENGR. Sp. Tortr, & Tin. 12. 79. Larven gulgrön med rödgult hufvud; lefver i en spanad mellan barren pa enbusken. Under juli månad i Skane, Blekinge, pa Gotland, vid Kri- © stiania och 1 Finmarken. _— a 4 bl à 2 j i ; 4 | 4 + WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 21 4. C. Hartmanniana CLERK. Framvingarne ockragula; ba- sen skuggad med rödbrunt; ett snedgäende, mot framkanten af en gul linie genombrutet, rödbrunt tvärband, som utsänder en gren till analhörnet, samt nära vingspetsen en rödbrun framkants- flack; dessa rödbruna teckningar mer eller mindre kantade med blylinier och fran framkantsfläcken utga 2 parallela rader silfver- punkter. WABLRNGRE op. lortr. dco Tin.” 12. “Sir, Var. subbaumanniana Dousr. Betydligt mindre och blekare, tvärbandet börjar längre fran basen och är mindre snedt. : STAINT. Man. II. 269. Under juni och juli månader i hela Europa in i Lappmar- ken, men inom Norge hittills blott anmarkt vid Kristiania. 5. OC. Deutschiana Zerr. Framvingarne halmgula, hos © mörkare, med 1 inkantsfläck och en framkantsfläck vid basen, båda rostbruna; ett snedt brunt (9%) eller kanelfärgadt (2), nära framkanten till hälften, sällan helt genombrutet tvärband; nära vingspetsen en aflång, rostbrun framkantsfläck och midt öfver en från analhörnet utgående brun, med utkanten parallel, stundom med framkantsfläcken till ett tvärband förenadt streck; alla dessa bruna teckningar innefattas af silfverhvita linier. WaALEENGR.- Sp. Tortr. & Tin: 12: 85. Var. lutulentana H. S. De bruna teckningarne pa fram- vingarne felsläende. Elo S:-7 Nete Sc py; Under juni och juli manader 1 Lappmarkerna, pa Dovre och i Finmarken. 6. C. vulneratana Zerr. Framvingarne ljust ockragula, framkantens bas, ett i inkanten dubbelt sa bredt som i framkan- ten, öfver midten gaende, af-silfverlinier begränsadt, af silfver- linie genombrutet tvärband samt den af en slingrande silfverlinie genomskurna utkanten kanelbruna; rummet mellan tviirbandet och utkantens mörka färg betäckt af silfverfärgade gulaktiga linier, samt eger ı skarpt begränsad mörkbrun punkt framom midten och ı— 2 kanelbruna punkter eller fläckar ı framkanten. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 12. 80. Under juli och augusti pa Dovre och i Finmarken. to No ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 7. C. maritimana GN. Framvingarne halmgula, med spridda silfverpunkter och marmorerade med brunt; innanför midten ett otydligt mörkt tvärband och i analhörnet en triangelformig mörk fläck samt nära spetsen 2 mörka framkantsfläckar; bakvingarne gräaktiga, hvitspräckliga. Gn. Ind. 64. STAINT. Man. II. 270. Larven gulhvit med svarta fläckar; lefver i stjälkar och rötter pa Eryngium maritimum. Flygtiden i maj och juni. Träffad pa hafsku- sten i England och Frankrike. 8. OC. dubitana Hüsn. Framvingarne glänsande silfverhvita med blek olivgul inblandning; en grä fläck vid basen, en mörk- gra flack vid midten af inkanten, ej hinnande öfver vingvecket och en liten mörkgrå fläck vid midten af framkanten; utkanten skuggad med gratt; bakvingarne gräaktiga, ej marmorerade; huf- vud hvitt; thorax svart. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 13. 94. Larven brunaktigt gul; hufvud rostgult; nacksköld brun, kan-’ tad med och delad genom blekgult. Lefver i blomhufvuden pa Senecio Facobwa, Cirsium lanceolatum, Hreracium m. fl. Under juni och juli manader pa hela halfön anda upp i Finmarken, 9. (©. dilucidana Wick. Framvingarne blekt halmgula med smal brun linie langs framkanten fran basen till midten; ett snedt gulbrunt tvärband nara basen fran inkanten inat halfva vingen; — nära utkanten ett smalt, fullständigt, gulbrunt tvärband. WILKEINS. 311. STAINT. Man. II. 275. ~~ Larven lefver i stjälkarne pa Pastenaca sativa och Herac- leum sphondylium. J Under juli månad funnen i Skane. HEINEMAN har samman- | blandat denna art med /ranezllana, hvilken återigen ej är Fa- BRICI art utan DYPONCHELS fagellana (identisk med HERRICH- SCHÆFFERS art af samma namn (fig. 95) och HEYDENS eryngz- M ana) samt lefver såsom larv pa Eryngium campestre och skiljes — fran var dlucidana därigenom, att framvingarnes midtelband är M fullständigt och ej framat afbrutet, men utkantsbandet genom- 3 brutet nära framkanten och ej fullständigt. 2 Anm. En annan likaledes af HEINEMAN med föregående samman- « blandad art torde hos oss förekomma, hvarför här intages dess diagnos. — C. francillana FABR. Framvingarne blekt halmgula med till mid- — ten smalt brunaktig framkant och 2 smala, sneda, fullständiga, ej af- + 2 WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 23 brutna eller genombrutna, gulbruna tvärband; det yttre snedare än det inre. FABR. E. S. 264. Don..Nat. Histz t. 351. I. WILKINS. 312. STAINT. Man. II 275. fagellana H. S, fig. 345. Larven lefver pa Daucus carota af dess frö och döljer sig i stjäl- karne, där den äfven synes undergå sin förvandling. Flygtiden infaller i juli och augusti. Ej sällsynt i England. 10. C. posterana ZELL. Framvingarne hvita, gräspräckliga, vid utkanten gråtöckniga, med ett olivgrått, i inkanten utvidgadt och där på sidorna blygratt, och nära framkanten genom grå töcken genombrutet tvärband, vingspetsen brunaktig med blygrå och rödaktig inblandning, så att endast några hvita framkants- _hakar finnas; hufvud och thorax hvita. ZELB: Isis 1847. 741. H. S. IV. 190. ambiguana PRET VILL. 282 0H>, SS fig. 64 TLortr TGS Tins tT. 77: Under mars och april mänader i ekskogar uti södra och mellersta Sverige, ätminstone in uti Upland. Larven skall lefva pa ek och hvitbok. Den är rédbrun eller brunaktig med tre smutshvita linier längs ryggen, brun, gulkantad och gultecknad nacksköld samt brunt hufvud, buken smutshvit. IV. Gruppen Exapatidæ STAINT. Bakvingarnes bakre mediannerv mot basen helt naken och samma vingars oberoende nerv utgär frän diskfältet nära dettas bakre hörn, därifrän ulnar- och styloidgrenarne utgä; rabial- och subradialgrenarne utgå ur främre hörnet, ej förenade i gemensam stam, men från samma punkt. Tunga saknas helt och hållet, är ej ens antydd. Framvingarnes subulnargren utgår från diskfältet nära midten. Baktibiernas sporrar mycket korta. Honans vingar förkrympta, räcka till anus. 1. Slagtet Exapate Hiisn. Framvingarnes ulnargren utgår från diskfältet nära dettas bakre hörn. Palperna korta, tunnt håriga. Antennerna hos & penselformigt cilierade med spridda längre borster, hos I glest, 30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. men tämligen långhåriga. Framvingarnes diskfält i frambrädden kortare än ı bakbrädden, med en fin delningsnerv. Framvingarne hos 2 spetsiga, lancettformiga och i kanterna försedda med långa, fina borst, räcka till anus; bakvingar saknas hos henne äfven- som sista paret sporrar pa baktibierna. 1. EB. congelatella CLERK. Framvingarne hos & gråbruna med svag purpurglans och bredt hvitaktigt langstreck fran basen genom disken, hvari finnas 2 mörkbruna fläckar, den ene innan- för, den andre utanför midten; fransarne med grofva, mörka punkter vid roten; framvingarne hos ® hvitgrä med mörkbrun flick innanför midten af framkanten och mörka framkantspunk- ter, inkantens inre bashälft mörkbrun, samt nägrı mörka punkter ı samma kant; kanthären hvita. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin! 11. 72: Larven blekt gräsgrön med hvita rygg- och sidostrimmor samt svarta bröstfötter. Den lefver mellan sammanspunna blad pa Ligustrum, alm, hagtorn, ek, hallonbuskar, äppleträd, Spire@ m. fi. Under oktober och november mänader ı södra och mellersta Sverige ätminstone ända in 1 Upland samt 1 södra Norge. V. Gruppen Grapholithidæ Gy. Bakvingarnes bakre mediannerv ofvantill mot basen hårig pa längre eller kortare stycke, och oberoende nerv finnes, som utgar fran diskfältet antingen fran samma punkt som styloid- grenen eller pa längre afstand fran denna. Framvingarnes subul- nargren utgår fran diskfaltet nära intill eller något bakom dettas midt. Vingarne hos båda könen fullt utvecklade. Denna ganska artrika grupp omfattar följande slägten: I:o Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från samma punkt (bakre hörnet) af diskfältet. (Bakvingarnes radial- och subradialgrenar utgå med gemensam stam ur diskfältets främre hörn __.........-....----------- Retinia. II:o Framvingarnes styloid- och glemoidalgrenar utgå fran skilda punkter pa diskfältet. 1:0) Framvingarnes radial- och subradialgrenar ur samma punkt af disk- fältet och stundom förenade i gemensam stam. x WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR, 31 A) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar vid utgången af diskfältet åtskilda genom ett litet mellanrum. (Framvingarnes diskfält utan IS SHELL da AQU LAS DORE ann. Chrosis. B) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utga fran samma punkt pa diskfaltet, stundom férenade i gemensam stam. (1:0) Bakvingarnes oberoende nerv antingen helt felslaende eller vid sin upprinnelse böjd mot styloidgrenen och där närmad till samt ofta upprinnande fran samma punkt som denna. (A) Bakvingarnes styloid- och ulnargrenar utga fran samma punkt pa diskfaltet, men ej förenade i gemensam stam. a) Framvingarnes subradialgren närmare till carpalgrenen än till radialgrenen eller midt emellan bäda. 1) Thorax med upprättstående harborste. (Framvin- games diskfält med 2 delningsnerver.) (a) Framvingarnes subradialgren upprinner midt emellan radial- och carpalgrenarne... Eccopsis. (b) Framvingarnes subradialgren upprinner närmare till carpalgrenen än till radialgrenen Penthina. 2) Thorax utan upprättstäende härborste, tilltryckt fjäl- lig eller tilltryckt härig. (Framvingarnes diskfält med 2 delningsnerver.) (a) Bakvingarnes oberoende nerv upprinner ur disk- fältets tvärnerv. (1) Framvingarnes subradialgren upprinner icke närmare till carpalgrenen än till radial- Siemens inte aan. Be en Euchromia. (2) Framvingarnes subradialgren upprinner när- mare till carpalgrenen än till radial- grenen Le Nu ee Sericoris. (b) Bakvingarnes oberoende nerv upprinner ur disk- fältet$> bakre home ae Aphelia. b) Framvingarnes subradialgren upprinner närmare till radialgrenen än till carpalgrenen. (Thorax med liten upprättstående härborste; framvingarnes diskfält med tydlig främre men otydlig bakre delningsnerv.) Lobesia. (B) Bakvingarnes styloid och ulnargrenar utgå ur diskfältet förenade i gemensam stam, eller ock saknas styloid- grenen. (Pedisca hypericana har båda grenarne skilda.) (a) Framvingarnes metacarpalgren tvågrenig. (Framvin- garnes diskfält med slingrande delningsnerv.) Rhophobota. (b) Framvingarnes metacarpalgren enkel (deras subradial- gren upprinner närmare till radialgrenen än till carpalgrenen). (1) Framvingarne med sikelformigt böjd spets. 32 = ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. *) Bakvingarne med oberoende nerv Phoxopteryx. a **) Bakvingarne utan oberoende nerv Anchyloptera. (2) Framvingarne utan sikelformigt böjd spets Peedisca. (2:0) Bakvingarnes oberoende nerv tämligen rät, vid sin upprin- 3 nelse ej böjd mot styloidgrenen och långt aflägsnad från denna. s x (A) Bakvingarnes utkant emellan subulnargrenens utlopp och à analhörnet rät, liksom afskuren, sa att därigenom bildas _ mot inkanten en vinkel Se hos 5 än hos 9) Coptoloma. 1 (B) Bakvingarnes utkant emellan subulnargrenens utlopp och j f analhérnet ej rät och liksom afskuren, utan jämnt böjd _ öfver allt. 4 (Forts.) + 2 ER AS Er EN 4 t mel TT à dc, ee CS Sc: Se a a eee nn Oey = NYA BIDRAG TILL SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI AF C. ©. von Porat. Alltsedan 187o—71, dä Dr A. STUXBERG offentliggjorde sina »Bidrag till Skandinaviens myriopodologi»,! har, med undan- tag af ett par spridda uppgifter,? intet meddelats om vara nordi- ska myriopoder. Att erhälla en sammanställning dels af de sedan dess för var fauna nyupptäckta former, dels af samtliga arters utbredning, savidt man har sig den kind, torde därför ej vara utan sitt intresse, och det är 1 sädan förhoppning följande rader nu Ofverlemnas till offentligheten. Da anledning funnits till förmodan, att vara Iulus-former — af Zerrestris-gruppen — eller de nästan enfärgadt mörka, med stjärtprocess försedda arterna af detta slägte -— tarfvade en full- ständigare utredning, än som hittills kommit dem till del, har - jag särskildt bemödat mig om att egna dem en omsorgsfullare granskning. Mitt arbete har härvid väsentligt underlättats af i 1 Ofvers. K. Vet. Ak. Förhandlingar, 27.e arg. N:o 8, Stockholm 1876. (Sveriges Chilognather) och d:o d:o 28:e » - N:0 4, » 1871. (Sveriges Chilopoder). ; 2 Dessa äro, savidt mig är bekant, blott följande: Lithodius borealis MEINERT funnen i Sverige, af A. STUXBERG. Öfvers, K. Vet. Ak. Förh. 32:a ärg. N:o 2, Stockholm 1875; uppgiften om förekomsten af Pauropus (Huxleyi Lussock) i »Djurriket» af T. Tullberg, Stockholm 1885; samt undertecknads meddelande »Om nägra norska myriopoder i 8.e arg. h. 1 af denna tidskrift Stockholm 1887 — hvilken förteckning äfven äterfinnes i »Forhandl. ved de Skand. Naturf. 13:e möde.» Entomol. Tidskr. Arg. 10, H ı (1889). 2 34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. främsta rummet konservatorn vid Lunds universitets zoologiska museum hr C. ROTH, genom hvars försorg en af honom för nämda museum hopbragt, synnerligen rikhaltig samling af skan- ska myriopoder stälts till mitt förfogande. Vidare hafva hrr prof. Fr. MEINERT 1 Köpenhamn och prof. R. LATZEL 1 Wien visat mig godheten att meddela mig exemplar af nägra i deras arbeten — hvilka, som bekant, tillhöra det yppersta, som om myriopoderna offentliggjorts -— beskrifna arter, hvarjämte äfven prof. AURIVILLIUS i Stockholm och prof. TuLLBERG i Upsala be- redvilligt tillstält mig de delar af Riksmuseets och Upsala-museets samlingar ı denna gren, hvilka jag utbedt mig till päseende, och är det mig en kär pligt att för allt detta betyga nämda herrar och män min stora tacksamhet. Genom detta välvilliga tillmötesgäende- samt genom. tillgang till en af framl. Dr MENGE i Danzig utlagd myriopodsamling, anslutande sig till hans uppsats: »Myriopoden der Umgebung von Danzig»,! har det blifvit mig möjligt att säkrare än eljes an: gifva vissa synonymer. Denna jämförelse af originalexemplar har gifvit resultat, som i manga fall varit rätt oväntade. För att redan har i korthet angifva de märkligaste, har t. ex. den af STUXBERG och mig under namn af /wlus terrestris L. upptagna art, hvilken med största sannolikhet ock är LINNÉS, befunnits vara en helt annan än Julus terrestris MEINERT och i stället sammanfalla med dennes Julius rugifrons. MEINERTS Lulus Zerrestris däremot, hvilken LATZEL på grund af dess förmodade allmänna förekomst äfven i LINNÉS fädernesland kallat Jalus scandinavius, är hittills icke funnen på skandinaviska halfön. Den verklige Julus fallax MEINERT, hvilken ock tillhör vår fauna, är alls icke Julus fallax LATZEL, utan snarare dennes Julus Tongabo (Koch). Och den Zulus-form, som jag 1866? identifie- rade med Julus ferrugineus KocH, men sedan? pa MEINERTS + 1 I Neueste Schriften der naturf. Gesellsch. in Danzig, 4:e b. 4:e h., Danzig 1851. 2 Bidrag till kännedomen om Sveriges myriopoder. Ordningen Diplopoda. Stockholm 1866. 3 Ofvers. Vet. Ak. Förh., 26:e arg. N:o 6, p. 646. 4 Se hans anmärkning vid synonymien för Iw/ws fallax: Danmarks Chilognather i Naturh. Tidskr., 3 R., 5 B., Kjöbenhavn 1868. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 35 auktoritet kallade /z/4s fallax MEINERT, later upplösa sig i tvenne arter, /ulus leticollis n. sp. och Julus minutus n. sp., hvilka båda äro val skilda fran MEINERTS ofvan skrifna art. I STUXBERGS ofvan anförda »Bidrag etc.» jämte tillägget af ar 1875 lemnar han, sedan han än vidare fullföljt den af MEINERT påbörjade reduktionen af Lupw. Kocus Lithobius-arter, beskrif- ningar af 35 arter svenska myriopoder. I Prof. TULLBERGS Djurriket omnämnes såsom svensk: Pax- ropus (Huxleyi LuBBock). Min ofvan omnämda förteckning öfver norska myriopoder upptager för första gången såsom funna på skandinaviska halfön: Lithobius microps MEINERT, Scolioplanes crassipes (MEINERT), C. L. Koch. Polydesmus denticulatus C. Koch (= Pol. acutangulus MENGE). Polydesmus |Paradesmus| gracilis C. L. Koch. I efterföljande uppsats anmälas nu såsom tillhörande vårt faunaområde äfven: Lithobius nigrifrons LATzZEL, HAASE & LATZEL, Scolioplanes maritimus (LEACH), Polydesmus coriaceus Porat, var., borealis n. v., Scytonotus digitatus n. sp. Lrachydesmus superus LATZEL, Blaniulus fuscus AM STEIN, Zulus vagabundus (LATZEL), » Jeticollis n. sp. samt > minutus n sp., af hvilka dock Scytonotus digitatus, liksom Paradesmus graci- fis, ir en exotisk, hos oss blott i drifhus anträffad form. Af de arter, som förut ej varit beskrifna i den svenska en- tomologiska literaturen, lemnas här antingen utförligare beskrif- ningar eller kortare diagnoser. För de öfriga angifves blott ut- bredningen, hvarvid, dä intet annat anföres, de med kursiv stil tryckta lokalnamnen beteckna nya fyndorter. 36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Första Ordningen CHILOPODA LATREILLE 1817. Underordningen Chilopoda anamorpha Haase 1880. 1:a Familjen LITHOBID _E Newporr 1844. I. Slägtet Lithobius LeacH 1814 (Trans. Linn. Soc. Lond. I. XI, p. 381.) A. ge, II:e och 13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt ut- dragna (= Underslägtet Lithobius s. str. STUXBERG). a. Analbenens klo enkel. 1. Lithobius forficatus Linn& 1758 (ex parte) (Syst. Nat. ed. X. pr 638). Lithobius forficatus tages har i den omfattning, som STUX- BERG 1 sitt värdefulla bidrag till utredningen af artbegreppet inom detta mängformiga slägte (Sveriges Chilopoder, Ofvers. Vet. Ak. Förh. 1871, p. 493 och följande) gifvit den. Alltså inne- fattar arten äfven Lzthobzus hortensis L. Kocu och Zzfhobius coriaceus 1. Koch. En verklig kosmopolit bland tusenfotingarne; anträffad i Europa sa nordligt som i Finnmarken och sa sydligt som i Ita- lien och Spanien; dessutom känd fran Nordamerika, 57. Helena (enl. exemplar 4 Zool. Riksmuseum i Stockholm) och Melbourne (Göteborgs museum). 2. Lithobius nigrifons Haase & LATZEL 1880. (Schles. Chil. p. 25.) Syn. 1880 Zithobius nigrifrons LarzeL, Die Myr. d. Österr.- Une Mon Lp. 72: Kroppen tämligen smal, framtill afsmalnande, i segmentens kanter äfvensom på hufvudet glest, men tämligen långt hårig. Anten- nerna 36-—41-ledade, nästan af halfva kroppens längd. Aygg- skoldarne glänsande, föga ojämna, liksom hufvudet ytterst fint punkterade; den sista ryggskölden i bakkanten hos hanen djupt, poy MIR wy ee OT ge Oc VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 37 hos honan föga urbräddad. Duksköldarne äfvenledes glänsande, föga punkterade, i midten med en längsgående fördjupning. Grip- fötternas höftdel nästan opunkterad, framtill smal, med tvenne tämligen kraftiga, intill hvarandra närmade tänder pä hvarje hälft; framkanten dessutom försedd med flere länga borst. Ögonen med 13—16 tydliga och rätt stora oceller, fördelade i 3—5 rader. Hoftporerna: 3—4, 4—5, 4—5, 4—3, vanligast 4, 5, 5, 4, runda. Analbenen tämligen långa, men kortare än antennerna, undertill med o, 1, 3, 2, o taggar; hôftens sida undertill utan tagg; klon alltid enkel. Zaggväpnıngens formler äro 1:sta ben- Of eee 70, 3,09 0, 2, 1, I eller o, I, 0, o I, 3 3, 2 > paret: ; 14:e benparet: analbenen: OFT, ok = ore Honans genitalklo 3-klufven med yttre sidotag- gen minst; sporrar 2 + 2. Färgen ofvan brun, kroppen baktill mörkare, undertill lju- sare; hufvudet ofvan och under gult, med ögonen och en skugg- ning emellan dem svartbruna, de bakersta benparen mer eller mindre bruna eller violetta med analbenens femte led gult genomlysande; ofta är äfven samma led på preanalbenen äfvensom de öfriga benens tarser af samma i ögonen fallande färg. Till färgen erinrar denna art något om Z. erythrocephalus; dock är den senares hufvud framtill ännu mer svartskuggadt. Längd: 8—ı5 m.m.; bredd ända till 2 m.m.; antenner: 5—6 m.m,; analben: 4 m.m. Funnen i Vestmanland, där jag denna sommar (1888) tagit nagra exemplar — 4 hanar och 1 hona — vid Kungsör. De anträffades alla under barken pa alstubbar i en fuktig dalgäng. — Schlesien, V. Osterrike. Enligt LaTzEL och HaaAsE kan antennledernas antal vexla emellan 34—43, hôftporernas stiga till 5, 6, 5, 5, ocellernas till 17, samt analbenens 4:e led ofta vara hos hanen ofvan plat- tad eller lätt urhalkad. b. Analbenens klo med brklo. 3. ZLithobius glabratus C. L. KocH 1847. (Syst. d. Myr. p. 149.) Syn. 1881 Lethobtus glabratus LarzeL, Die Myriop. d. Österr.-Ung. Monarchie. I p. 74 (enligt LATZELS granskning af svenska exemplar.) 38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Synonym med Zzfhobius bucculentus MEINERT, HAASE och STUXBERG, med afskiljande ur den sistnämdes synonymlista ät- minstone af Lith. agilis (Koc#) MEINERT, hvilken i sin sidotagg undertill pa analbenens höfter eger ett godt artmärke; synonym alltså äfven med Lithobius melanocephalus 1. Kocu och Zz- thobius venator L. KocH, hvilka jag i min förteckning 1869 (Öfvers. Vet. Ak. Förh. p. 638) anmälde sasom svenska. Funnen i Skane, Blekinge, Smaland, pa Oland och Got- land, öfverallt mindre allman. — Danmark och Holland, N. o. S. Tyskland, Osterrike, Schweiz, Italien. b) var. hedescens mihi. Denna form, som jag i Öfvers. Vet. Ak. Förh. 26:e arg. N:o 6 p. 639, ehuru med tvekan, identifierade med Lupw. Kocus Lith. macilentus, upptages här såsom en varietet af ofvanstaende enligt STUXBERG mängskiftande art. Äfven om den nu ej är Kocus Lith. macilentus — enär denna enligt LATZEL, som sammanslär den med Z. agzlıs, skall ega analbenens höfter un- dertill väpnade med en sidotagg, hvilken var form saknar — sa äro olikheterna med hufvudarten Z. glabratus sa pass betydande, att jag fortfarande har stor benägenhet att anse den säsom själf- ständig art. Se har det vigtigaste: Ögonens oceller smärre och plattade, äfven hos storvuxna exemplar färre till antalet och ej bildande sa regelbundna rader — pä ett exemplar, hvars kroppslängd (analbenen oräknade) ut- gjorde 12 m.m., kunde, och det ej utan svärighet, räknas blott 8 låga oceller, medan på ett ıı m.m. långt exemplar af Z. glabratus funnos 17 stora, i tydliga rader fördelade — ; benens taggväpning ej så riklig, på analbenens undre sida ej öfversti- gande o, 1, 3, 1, ©; honans genitalklo visserligen treklufven, men den yttre taggen liten och sittande långt nedom mellantaggen. Dessutom är kroppen mera långhårig, ryggsköldarne ej så jämna som hos hufvudarten, utan tvärtom lätt skrynkliga, kroppsfärgen mörkare, analbenen längre och antennledernas antal högt (omkr. 40). Spritlagda exemplar hopdraga ock hardt benen, hvilket tyder pä en annan muskulatur än hos den typiska Z. glabratus, dir benen äfven hos i sprit dödade djur bibehälla sitt naturliga, halft utspärrade läge. — Huru mycket karaktererna kunna va- VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 39 riera, är dock ej med det ringa undersökningsmateriel som före- ligger, möjligt att afgöra. Funnen hittills blott i Dahlby Kan: nära Lund. B. Endast ır:e och 13:de ryggsköldarnes bakhörn tandlikt utdragna (= Underslägtet HFTemzlithobius STUXBERG.) 4. Lithobius borealis MEINERT 1868 (Nat, Tidskr. 3 R. 5 B. p. 263.) Känd blott fran den af STUXBERG uppgifna fyndorten: Kungs- hamn i Upland. — Färöarne. C. Ingen ryggsköld med tandlikt utdragna bakhörn (= Un- derslägtet Archzlithobius STUXBFRG.) a. Analbenens klo enkel, 5. Zithobtus curtipes C. L. KocH 1847. (Syst. d. Myr. p. 150.) Bland de allmännaste arter i mellersta Sverige; för öfrigt anträffad pa skandinaviska halfön sa nordligt som vid Waranger- fjord, sa vestligt som vid Kristiania och sa sydligt som i norra Skane. — Belgien, Baiern, Schlesien, Osterrike. Denna arts identitet med Lupw. Kocus Lith. curtipes (Die Myriap.-gattung Lithobius p. 68) har onödigtvis blifvit dragen i tvifvelsmäl i följd af ett tryckfel (jfr Haase, Schles. Chilop. p. 39!) KocH kom nämligen att angifva hanens »kägelformiga fortsättning» eller process såsom befintlig pa analbenens femte led i st. f. pa den fjärde. Redan PALMBERG (Sverig. Myr. Chilo- _poda, Stockholm 1866, p. 19) fann denna uppgift bero pa ett misstag och identifierade därför utan tvekan Kocus art med var svenska form. Men STUxBERG upprepade 1871 Kocus tryckfel, och dä MEINERT (Nat. Tidskr. 3 R., 8 B. p. 341) på grund daraf, och därför att Ggonen hos de svenska exemplar han sett ej kunde sägas sta i »quincunx«, sammanslog var Lzthobius cur- lipes med Lith. crassipes L. Kocu, sa följde STUXBERG 1876 (Öfvers. Vet. Ak. Förh. 1876, N:o 2, p. 27) hans föredöme och anmärkte till yttermera visso, »att L. curtipes C. L. Kocu icke förekommer eller ätminstone hittills icke blifvit anträffad inom 40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Skandinaviens omrade, Sveriges-Norges, lika litet som Danmarks.> Att identiteten med Kocus fran Sydtyskland stammande art är ovedersäglig, framgär emellertid dels af den granskning, prof. LarzeL anstält af till honom sända svenska exemplar, dels af den jämförelse, jag haft tillfälle att göra med exemplar af L. curtipes fran Baiern, hvilka Dr Lupw. Kocx i Nürnberg väl- villigt skänkt mig. Att äfven arträtten är grundad, förefaller mig klart: hanen har i den omskrifna processen hos fullvuxna individer ett tillräckligt och konstant kännemärke, men äfven honan skiljer sig, enligt hvad HAASE och LATZEL visat, genom sin tvåklufna genitalklo från honan af L. crassipes. (Om den yttre sidotaggen hos genitalklon någongång spåras, sitter han långt nedom de båda andra). Färgen är ock ljusare rödbrun, och analbenens leder sammandragas starkt samt antaga ett vinkel- böjdt läge på i sprit dödade djur. 6. Lithobius crassipes XL. KocH 1862 (Myriap.-gatt. Lithobius p. 71.) Allmän i Skåne, på Gotland och Öland, norr om dessa pro- vinser sparsamt förekommande och sporadisk; antecknad från Småland, Vestergötland och Charlottenlund vid vestkusten (A. W. MALM). — Danmark, Holland, Belgien, Schlesien, Baiern, Österrike, Ungarn, Frankrike, Spanien och n. Afrika. b. Analbenens klo med biklo. a) Analbenens höfter pa undre (yttre) sidan väpnade med en tagg. 7. Lithobius erythrocephalus C. L. KocH 1847 (System d. Myr. p. 150.) Allmän. Gar långt mot norden, där den är tagen vid Östersund (enl. ex. i Riksmuseum) och Trondhjem (IPsE). — Danmark, Holland, Nord- och Sydtyskland, Spanien, Algeriet, Madeira; Sibirien. 8) Analbenens höfter undertill utan sidotagg. 8. Lithobius microps MEINERT 1868. (Nat. Tidskr. 3 R., 5 B., p. 265). Syn. 1872 Lithobius microps, MEINERT, Nat. Tidskr. 3 R., 8:B.,.P4-330% EN an à à MÈRE Ré VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 41 Kroppen smal, jämn och slät, föga härig, blott hufvudet och analpartiet med spridda, korta har. Antennerna 25—33-ledade. Ögonen med 2—3 oceller i enkel rad, det sistnämda talet van- ligast. Gripfotternas höftdel opunkterad med 4 (2 +2) tättsittande tänder framtill. Zöftporer 1—2, 2--3, 2—3, ı—2, vanligen 2, 2, 2, 2, runda. Analbenen korta, med 4:e och 5:e lederna tämligen förtjockade, isynnerhet hos hanen, höftleden utan sido- tagg, taggväpningen pa undre sidan af 2:a—5:e lederna 1, 1, 1,0. Honans genitalklo djupt 2-klufven eller otydligt 3-klufven, däri- genom att den yttre sidotaggen är blott föga utvecklad och sit- tande nedom de två öfriga, som äro långa och tättsittande; spor- rame 2+2. Färgen blekgul-gulbrun med hufvudet mörkare, undre kroppssidan blekare, analbenen och antennerna rödgula. Längd: 5—8 m.m.; ant.: 2 m.m.; analben: 2 m.m. Antennledernas antal skall enligt MEINERT kunna stiga ända till 40, analbenens taggväpning till 1, 3, 2, o, och taggväpnin- gen pa de främsta benen uppgifves alldeles kunna försvinna. _ Hos de norska exemplaren förefunnos 1 allmänhet på första ben- _ parets undersida o, 0, ©, I taggar; preanalbenens taggvapning , 0, I, 0, © var, om man ej medräknar den oväpnade höften, =———; anal- ? ’ , benens: 7: Denna art, som förut är anmärkt från Danmark (Köpen- = hamn), Frankrike (Normandie) och Spanien (flerestädes), fann jag _ar 1886 1 Kristiania botaniska trädgård ymnigt bland multnande » lof och trädgårdsaffall. 9. Lithobius calcaratus C. L. KocH 1844 (Deutschl. Crust., Myr. etc, H. 40, taf. 23.) Frän Skäne till Upland — sparsammare ju nordligare man kom- mer — Öland. — Danmark, Holland, Belgien, Nord- och Syd- tyskland, Frankrike, England, Italien. Tillägg. Ar 1866 tog jag i augusti vid Hägganäs i Smä- land en Lithobius, hvilken, ehuru ett yngre individ som i följd af nyss skedd hudömsning ej var lätt att bestämma, svärligen 42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. kan vara annat in Lethobius mutabilis Lupw. KocH, enligt hvad följande beskrifning skall gifva vid handen. Nionde, elfte och trettonde ryggsköldarnas bakhörn äro ej utdragna, men rätvinkliga (alltså en Avchzlthobzus); analbenens ändklo är försedd med en mycket liten biklo (knappt synlig förr än vid 180 gers förstoring), deras höfter undertill utan sido- tage; gripfötternas hôftdel med 2+2 (svaga) tänder. Ogonens oceller stora: och tydliga, till antalet 10, fördelade i 3 rader; antennerna 39-ledade; höftporerna 3, 4, 4, 3; honans genitalklo likformigt 3-klufven. Kroppens längd 8,5 m.m.; ant. 4 m.m.; 2 _ ma B No; OFT OO analben: 3,5 m.m. — Första benparets taggväpning: ee preanalbenens: —~" °°: analbenens: . 0, I, 3, 273, © 9, I, 3, 3, 2 Da jag emellertid ej sedan lyckats finna nägra utvecklade 9,40,23, 2.0 individer häraf, omnämnes fyndet blott pä detta sätt. I. Slägtet Henicops Newport 1844 (Trans. Linn. Soc. Lond. XIX, p. 275—372, tab. 33 & 40). Syn. 1869 Lamyctes MEINERT, Nat. Tidskr, 3 R., 5 B. p. 266. » 1871 Hentcops Porat, Öfvers. Vet. Ak. Förh. N:o 0,4 DCES0; 1. Henicops fulvicornis MEINERT 1869 (Nat. Tidskr. 3 R., 5 B., p. 266). Denna art, som jag 1869 (Ofvers. Vet. Ak. Forh., p. 641), innan MEINERTS citerade uppsats var offentliggjord, beskref under — namn af Zithobius gracilis, synes hafva en vidsträckt utbred- ning, i det att den i Sverige anträffats i flere provinser, fran Skane till Upland. I Norge är den funnen vid Kristiania. Den foredrager fuktiga lokaler, men träffas äfven pa torrare. — Danmark, Spanien, Algier och Nordamerika. | VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÖNS MYRIOPODOLOGI. 43 Underordningen Chilopoda epimorpha Haase 1881. 2:a Familjen SCOLOPENDRIDZE NEWPORT 1844. Ill. Slagtet Cryptops Lracu (Trans. Linn. Soc. Lond. XI, p. 384.) 1. Cryptops hortensis LEACH 1814 (Ibid. p. 384.) (= Cryptops agılis MEINERT, STUXBERG). Sällsynt. Tagen vid Upsala, pa Gotland samt vid Zund (C. RorH) — Danmark, Holland, Sydtyskland, Italien, Frank- rike, England. 8:e Familjen GEOPHILID 4 LEACH 1814 IV. Slägtet Scolioplanes BERGSöÖE och MEINERT 1866 - (Nat. Hist, Tidskr. 3 R., 4 B.. p. 98.) Detta slägte, som pa grund af bl. a. mundelarnes och sido- -skôldarnes olikhet af MEINERT utsöndrats ur sl. Geophilus s. lat., är till den yttre skapnaden mycket lätt att skilja fran öfriga inom familjen genom sitt lilla hufvud, genom den kraftigt utvecklade klon vid gripklons bas samt genom frånvaron af de hos Geophi- lus s. str. så vanliga längslinierna på ryggsköldarne. > Hanarnes analben utmärka sig ock genom en ovanlig tjocklek. 1. Scoltoplanes crassipes C. L. KocH 1835 (Deutschl. Crust., Myr. etc. H: 3, t. 3.) Syn. 1866 Scolioplanes crassipes BERGSOE & MEINERT ©. c. P:4r702, » 1870 » MEINERT, Nat. Tidskr. 3 R., Tab: DS Oo; » 1880 > » LarzeL, Die Myriap. d. Osterr.- Ungar. Monarchie I, p. 194. _ Kroppen framtill mycket afsmalnande, kort och glest hårig. Hufvudskölden något mera bred än lang, glest härig. Grip- Jotternas klor räcka, dä de sammanslutas, ej fram till hufvudets 44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. framkant; tanden vid klons bas ovanligt stor och kraftig; höft- delen nästan härlös, opunkterad, i framkanten tandlés och obe- tydligt eller knappast nagot urbräddad; vid gripklons ledgang mot höften åt utsidan en liten brun chitiniserad punkt. Ayggsköl- darne utan skulptur, jämna och släta, men med nägra fä, korta och spridda har. Duksköldarne nästan hårlösa och glatta, längs midten med en intryckt linie, pa sidorna om hvilken sta tvenne « grunda sidogropar, en pa hvarje sida; till formen äro de, utom - de främre, nästan lika langa som breda, sista bukskölden dock förlängd, smalare än de föregående, rundadt triangelformig med bakåt konvergerande sidor. Â/euræ mycket glest håriga med 3 talrika (10—16) porer, alla obetäckta. Analporer två, tydliga. — Andhélen stora, runda. Analbenen nästan kortare än de andra; — hanens 6-ledade, mycket tjocka, nästan klubblika; ändleden klo- ° väpnad. Färgen \ifligt gul med dragning at brandgult, buk- sköldarne nästan hvita, ofta med ett par gula fläckar vid bak- — kanten. Denparens antal hos 2 45, 47: hos 9: 47. Längd c 18—27 m.m.; bredd 1,5 m.m.; ant. 2 m.m. 3 3 De nordiska exemplaren ee i storlek och benparens | an- . tal vara mindre än de sydländska. MEINERT angifver kropps- längden till 35—45 m.m., Larze till 22—5y m.m.; benparens antal enligt MEINERT: hos & 47—51, hos ® 47—53; enligt LATZEL: hos & 45—57, hos 2 47—59. | Fyra exemplar af denna art, 2 hanar och 2 honor, togos ~ af mig juli 1886 utanför botaniska trädgården i Kristiania samt vid Fredriksberg å Bygdö därsammastädes. — Danmark, Schle- $ ‘sien, Sydtyskland, Osterrike, Frankrike. . 2. Scolioplanes maritimus LEACH 1817 (Zool. Misc. III p. 44, tab. 140, fig. 1—2). Syn. 1866 Sc, maritimus BERGSÖE & MEINERT, 0. C. p. 1005 _ See a fa d:o 0. €. p. 52 (enligt MEINERTS gransk- ning af svenska exemplar). 3 Kroppen framtill afsmalnande, dock knappt i sa hög grad | som hos föregäende art, härig, hären bäde längre och tätare än hos Sc. crassipes. Hufvudskölden lika bred som lang, borst: klädd. Gripfötternas klor räcka, sammanslutna, ej till hufvudetsM VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 45 framkant; tanden vid klons bas ganska kraftig, dock ej sa ut- vecklad som hos Sc. crassipes: hôftdelen besatt med langa har, opunkterad, i framkanten djupt urbräddad, men tandlös; vid grip- klons ledgang mot höften at utsidan en brun chitiniserad punkt. Ryggsköldarne utan skulptur, men tydligt håriga. Aukskoldarne med en tämligen tydlig, större längsgrop 1 midten, men utan midtlinie; sista bukskölden förlängd, smalare än de andra, med bakåt konvergerande räta sidor, bakkanten tvärhuggen. Pleural- porer färre, 8—15 till antalet, obetäckta och spridda äfven åt sidorna; pleure med långa och tämligen tättstående borst. Ånal- "porer två, tydliga. Andhälen stora, runda. Analbenen kortare än de andra; hanens 6-ledade, mycket förtjockade, ändleden med klo. Alla benen tämligen tätt och långt håriga. Färgen vexlar från brun till blekgul. Benparens antal: & 45—49, 2 49 (51). Längd 20—32 m.m.; br. I m.m.; ant. 3 m.m. Måtten för de svenska exem- plaren, jämförda med MEINERTS af de danska, visa en betydligare storlek för de förra än för de senare. à Funnen redan 1852 vid Skaftö i Bohuslän af framlidne Intendenten A. W. MALM (Göt. mus.) samt 1857 pa Gotland af framl. Prof. BOHEMAN. — Danmark, England (vid hafskusterna). Sc. maritimus synes mest förekomma under stenar vid hafsstränderna. De af MEINERT omnämda exemplaren af denna art äro nämligen tagna pa dylik plats à Möens klint; BOHEMANS ex. bära etiketten: »Gotland, under stenar», och A. W. MALMS tillhörde en samling myriopoder, som voro tagna pa Skaftö dels 1 löfskog, dels »under stenar pa stranden.» ; V. Slägtet Schendyla BErGsöE & MEINERT 1866 (Nat. Tidskr. 3 R., 4 B, p. 103.) 1. Schendyla nemorensis C. L. KOCH 1837 es nemorensis Deutschl. Crust. etc. hft. 9, taf. 4; Schendyla nemorensis MEINERT 1866 0. c. p. 105). Denna myriopod, som förut med säkerhet varit känd 1 Sverige blott fran Gotland, är helt visst allmännare spridd, än man trott. Så ar den tagen i Skåne (vid Ringsjön) af konservator C. ROTH, i Småland vid Fönköping (Rosenlund och Husqvarna) af under- Eee ( 46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. - tecknad, i Bohuslän (Burgarden) af A. W. Macy, i Nerike (Asker- sund, Djupviken) af PALMBERG, hvarjämte exemplar i dr PALM- BERGS samling föreligga äfven fran Upland. Vid Jönköping har jag funnit den blott under barken på ekstubbar. — Danmark, | Holland, Schlesien, Sydtyskland, Österrike, Frankrike. | VI. Slägtet Geophilus LEACH 1814 (Trans. Linn. Soc. Lond. XI, p. 384). Syn. 1866 Geophilus MEINERT, Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 86. 1. Geophilus sodalis BERGSÖE och MEINFRT. (Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 97.) Syn. 1881 Geophilus condylogaster TAYzEL, Die Myr. I p. 178. De svenska exemplaren ega, alldeles sasom LATZEL uppgif- ver for sin G. condylogaster, pa de frimre (omkr. 5—15) bak- | sköldarnes framkant en mer eller mindre chitiniserad grop, 1 hvilken en tappformig förlängning fran närmast föregående buk- sköld passar in. Nagot tvifvel pa identiteten emellan MEINERT ; (i Zeits. Ent. N. F. 1881 h. p. 77) och LATZELS arter kan där- ; för knappast råda, hvilken identitet Haase (Schles. Chil. epim.) - ock uppvisat. Skåne, Landskrona, Lomma (C. RotH), Löddesnäs (C. TRÄD- — GARDH), Gotland, (Gotska sandön) och Vestergötland (Alingsås). — — Danmark, Holland, Schlesien, Österrike, Frankrike, Italien, Algeriet. i : 2. Geophilus truncorum BERGSÖE och MEINERT 1866 | (Nat. Tidskr. 3 R., 4 B., p. 94.) 4 Säkerligen tämligen allman fran Skane atminstone till Up- land samt pa Gotland, ehuru för sin litenhet lätt forbisedd; an- å tecknad fran flere lokaler i Skåne, Blekinge, Gotland, Småland, ; Öster- och Vestergötland, Södermanland, Vestimanland och Up- land. — Danmark, Holland, Ostpreussen, Schlesien, Frankrike. ; 3. Geophilus proximus C. L. KOCH 1847 3 (Syst. d. Myriap. p. 186.) 3 I denna art innefattas, enl. LATZEL, äfven Kocus arter G À palustris och G. impressus. ces VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 47 Synes vara en af de allmännaste myriopoder i Sverige och tillika en af dem, som ga längst mot norden, da den t. ex. an- träffats ända upp i Finnmarken; funnen äfven pa Norderön i Jämtland (P. Orsson) och vid Zrondhjem (ipse). — Danmark, Holland, Schlesien, Tyskland, Österrike, Frankrike. 4. Geophilus flavus DEGEER 1788 (Scolopendra flava, Mem, p. serv. à Vhist. d. Ins. T. VII, p. 561, t. 35 figg. 17— 20). (= Geophilus longicornis LEACH, MEINERT, HAASE, LATZEL mi. il). . Anm. I likhet med PALMBERG och STUXBERG anser jag, -att intet tvifvel kan råda angående hvilken svensk Geophilus De Geers Scolopendra flava är, hvarför namnet G. longicornis bör vika för det af Dr STUXBERG äterinförda G. flavus. 3 Allmän frän Skäne ätminstone upp till Vestmanland — Up- land. — Danmark, Norge, Holland, Schlesien, Österrike, Frank- rike, Italien. 5. Geophilus electricus LINNE 1758 (Syst. Nat.nedi SET: 1,4p:1638;) Sparsamt förekommande, men tämligen vidt spridd; funnen i Skäne vid Öfvedskloster, Vollsjö, Löfvesta, Belteberga, Ramlösa, Kjeflinge (C. RorH), Småland (Haggands), samt vid Göteborg (Slottsskogen, A. W. MALM), Visby, Stockholm, Upsala. — Norge, Danmark, Schlesien, Tyskland, Österrike, Frankrike. 6. Geophilus ferrugineus €. L. Koch 1835 (Deutschl. Crust., Myr. etc., hft. 3, tab. 2.) Denna art, af MEINERT uppgifven sasom den allmännaste inom sitt slägte i Danmark och af STUXBERG såsom »allmän öfver säkerligen hela Sverige», är troligen nägot mera sporadisk ‘till sin förekomst än t. ex. G. flavus och G. proximus, allden- stund jag förgäfves eftersökt den pa flere ställen i Småland, bl. a. i Jönköpingstrakten. Allmännast har jag funnit honom vid de ställen af Mälarstränderna, jag haft tillfälle undersöka, samt i Skane och Blekinge. Den är ock funnen på Smålands östra 48 5 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. kust (Kalmar, P. G. THEORIN), och i Bohuslän (A. W. = q 3 | 4 ] — Norge, Nord- och Sydtyskland, Italien, Frankrike, Spanien och Norra Afrika. ; Andra ordningen SYMPHYLA RYDER 1880. Familjen SCOLOPENDRELLIDZE Newrorr 1844. _ VII. Slägtet Scolopendrella Gervais 1839 (Compt. rend. de l’Ac. Scienc. IX p. 532.) 1. Scolopendrella zmmaculata NEWPORT 1844 (Trans. Linn. Soc. Lond. XIX p. 374, t. 40 f. 4.) Antagligen rätt vida spridd, fast lätt forbisedd; antecknad - från flere ställen i Skåne (Esperöd, Klinta, Bosjökloster, Kulla- berg, Bosarp), Gotland (Visby, Lummelunda, Bunge m. fl. x + EEE ar 2 a = Bec oe 4 pr À m AS ir PRE LIVE 4 a R r ” > 2 3 I | r oe : 94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Be Udenlandske Opsatser om Norges Insektfauna. J BAKER, G. F., Notes on some Norwegian Crambi. — Entomologists Monthly — Magazine. London. Vol. 24. 1888. p. 267—268 — 12 sp. x JORDAN, R. C. R., An entomological ramble at Bergen, Norway, august 20th … 1887. — Entomologists Monthly Magazine. London. Vol. 24. 1888. p. 127—130. Löw, Fr., Norwegische Phytopto — und Entomocecidien. — Wien Verh. zool. _ ; bot. Gesellsch. B. 38. 1888. p. 537—548. = Trai, J. W. H., The Galls of Norway. -— Trans. and. Proc. of the bota- nical Soc. of Edinburgh. 1888. p. 201—219. W. M. Schöyen. — Te FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1888. I Finland tryckt afhandling. REUTER, O. M., Revisio synonymica Heteropterorum palælarcticorum, quae descripserunt auctores vetustiores (Linnaeus 1758—Latreille 1806). I. II. 458 ss. — Act. soc. scient. fenn, XV. Utom Finland tryckta uppsatser. “ BERGROTH, E., Oesterreichische Tipuliden, gesammelt von Professor J. A. Pal ~ mén im Jahre 1870. — Verh. zool.-bot. Ges. XXXVIII, s. 645—656 (6 n. sp.) , Uber einige nordamerikanische Tipuliden. I, II. — Wien, ent, Zeit. VII, s. 193— 201, 239—246. (9 n. sp.) , On some South-African Tipuliden. — Ent. Tidskr. IX, s. 127—141, Tatatlo. > (dan, 2, LI 0: sp.) , Diagnose d’une nouvelle espece de Thysanoptéres. — Bull. soc. ent Belg. XXXII, s. 30— 31. , Fåhrea, nov. gen. Hydrophilidarum. — Deutsche ent. Zeitschr, XXXII, 0222. , Über Cychrus convexus Mor. — Deutsche ent. Zeitschr. XXXII, s. 222. Porrius, A., Uber das Flügelgeäder der finnischen Dendrometriden. — Berl. ent. Zeitschr. XXXII. s. 17—28, 1 TA. Reuter, E., Uber den »Basalfleck» auf den Palpen der Schmetterlinge. — Zool. Anzeiger XI, s. 500—503. REUTER, O. M., Nya rön om myrornas omtvistade medlidande och hjälpsamhet. — Ent. Tidskr. IX, s. 55—00. , Nya tillägg till Professor Schiödtes »Fortegnelse over de i Danmark levende Txger.» — Ent. Meddel. I, s. 101— 113. , Nagra ord om Hydrometridernas öfvervintring. — Ent. Medd. I, s. 123—124. , Notes additionnelles sur les Hémiptéres des environs de Gorice. — Revue d’Ent. VII, s. 57—61. (4 n. sp.) | LOTS a are ee + Å 17 ree x 96 = ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. SEX | ; 1 REUTER, O. M., Description d’une nouvelle espèce du genre Dicyphus Fieb. et notes. 7 sur quelques Capsides de la Dobroudja. — Rev. d’Ent. VII, s. 61—63. — — — , Hemiptera sinensia. — Rev. d’Ent. VII, s. 63—69. (7 n. sp.) 1 ————, Hemiptera amurensia. — Rev. d’Ent. VII, s. 199—202. (4 n. sp.) | , Heteroptera nova in Graecia a D:o E. v. Oertzen lecta. — Rev. d’Ent. VII, s. 223—228. 9 n. sp.) , Calocoris Costae n. sp. — Wien, ent. Zeit. VII, s. 99—100, , Descriptio speciei novae sicilianae generis ?/agiognathus. — Nat. Sicil. VALI; ‚s.2236: E. Bergroth. ere ——— SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR BESKRIFNA AF H. D. J. WALLENGREN. (Forts. fr. sid. 64, häft. 2.) Ofversigt af arterna. I:o. Framvingarne hos & utan flikformigt omslag nära framkantens bas. A) Härpensel pa baktibierna hos & saknas. 1:0) Framvingarnes utkant starkt krökt och vingspetsen framstäende. Framvingarne rostbruna med 2 slingrande, pa midten förenade, blyglänsande tvärband SE ee TE 1 Achatana. 2:0) Framvingarnes utkant knapt märkbart krökt; vingspetsen ej fram- stäende. A) Framvingarnes fransar mer eller mindre rödaktiga. g g - a) Framvingarne vid vingvecket med en mörk fläck, som hinner framkanten PSE ER AU TERN BEN A FENTE tn ih 2 Ericetana. b) Framvingarne vid vingvecket med en mörk fläck, som ej hin- ner framkanten - (B) Framvingarnes fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. RE Rene ee 3 Antiquana. a) Framvingarne med 2 hvita, i midten genom mörkt puder genombrutna tvärband___ Ae SSA 4 Charpentierana. b) Framvingarne med 2 hvitaktiga, i midten ej genombrutna tvärband B) Harpensel pa baktibierna hos 9° finnes. ops ph trate | SMU BE AL gle DR RE 5 Umbrosana. 1:0) Framvingarnes fransar mer eller mindre rödaktiga. Framvingarne bruna eller brunröda med 2 hvitaktiga, glänsande tvärband, hvaraf det yttre är mot analhörnet gaffelformigt somm. 6 Cespitana. 2:0) Framvingarnes fransar hvitaktiga, eller ljusare eller mörkare grä, ofta med ljusa och mörka fläckar. Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 3 (1889). a ie “À Te. 98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. (A) Framvingarne ljust rostgula med 3 fran basen utgäende, af- brutna blylimer ss BEER ARE 7 Arcuella. (B) Framvingarne utan sädana frän basen utgäende blylinier. 1:0) Fransarnes pä framvingarne färg och teckning likformig. a) Framvingarnes fransar hvita med mörkgrä fläckar. (Fram- vingarne rosenröda med vägformiga, silfverhvita tvär- nier) fon HT ee 8 Schultziana. b) Framvingarnes fransar gra, ofläckade. (Framvingarne brunaktigt olivgula, med blä, glänsande metallinier och svarta längdstreck vid bas och i midtelfält) 9 Boisduvaliana. 2:0) Framvingarnes fransar mot vingspetsen ljusare, eller med sparsammare eller mindre mörka fläckar än mot analhörnet. a) Framvingarne roströda eller gulbruna, eller ätminstone med roströd eller rostgul inblandning. ı) Framvingarne med enkla, smalt hvittinfattade blylinier i stället för tvärband..........----..-- 10 Schefferana. 2) Framvingarne med I—2 mer eller mindre tydliga ljusa tvärband. (a) Framvingarne med hvit diskoidalpunkt. (1) Framvingarne i midtelfältet utan svart längd- streck i midten och pä vingvecket. (Det inre tvärbandet deladt genom ı enkel silfverlinea) 11 Olivana. (2) Framvingarne i midtelfältet med svart längd- streck i midten och pa vingvecket 12 Pa/ustrana. (b) Framvingarne utan hvit diskoidalpunkt 13 Concretana. b) Framvingarne utan roströdt, rostgult eller gulbrunt. 1) Framvingarne olivfärgade (gröna, gra, bruna eller gula) eller ätminstone med olivfärgad inblandning. (a) Framvingarne utan tydliga ljusa tvärband eller fläckar. (1) Framvingarnes framkant tydligt böjd; blyli- nierna upplösta till fina punkter 14 Sudetana. (2) Framvingarnes framkant nästan rät; blylinierna starkt glänsande och sammanhängande eller saknas de helt och hållet.....- 15 Webulosana. (b) Framvingarne med 2 ljusa tvärband, eller ätmin- stone antydning till sadana genom ljusa fläckar i framkanten och oftast äfven i inkanten. (1) De bäda ljusa tvärbanden innefattas af 2 be- stämda, starkt glänsande blågrå eller blå me- taime RE rene 16 Ljunghiana. — (2) De bada ljusa tvärbanden innefattas ej af sa bestämda metallinier eller äro dessa linier hvita = eller silfvergra. (Det inre tvärbandet deladt genom I eller flera mörka, vagformiga linier.) 4 “xd WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR 99 *) Vid roten af framvingarnes fransar, emellan utkantsfläcken och vingspetsen en skarp, hvit, silfverglänsande linea, som med den lika skarpa och ljusa infattningen af utkants- fläckens yttre brädd bildar en ända till ving- spetsen utfyld vinkel ..........-- 17 Rivulana. **) Vid roten af framvingarnes fransar blott nägra stundom sammanflytande ljusa punkter, (") Framvingarne med blågrå, ofta genom- brutna metallinier. (Det inre ljusa tvär- bandet ganska otydligt) ... 18 Lacunana. (**) Framvingarne med hvitaktiga eller hvitgrå, ej genombrutna metallinier. +) Framvingarne breda med vertikal utkant; utkantsfläcken inåt kolfformigt utvidgad 19 Urticana. ff) Framvingarne smala med sned utkant; utkantsfläcken sammanflyter med den mörka vingspetsen...... 20 Lucivagana. 2) Framvingarne bruna eller svartaktiga utan olivfärgad inblandning. a) Framvingarne med mer eller mindre till tvärlinier sammanstälda, men inga tydliga tvärband bildande hyitaktisarfläckarge 2 rear 21 Hercyniana. b) Framvingarne med 2 tydliga hvita tvärband. (1) Hufvud rostgult; framvingarnes yttre tvärband smalt genombrutet __......- 22 Tiedemanniana. (2) Hufvud svartgrätt; framvingarnes yttre tvärband ein senorabrutet Pr see nes 23 Bipunctana. 3) Framvingarne mörkgrä med ockragul inblandning, bredt, hvitaktigt tvärband och hvitaktigt, grätöcknigt Han tlt ek ar ae en À 24 Bifasciana. II:o. Framvingarne hos o med flikformigt omslag nära framkantsbasen; bak- tibierna hos G' utan härpensel. (Aspis TREIT). Framvingarne med brun- SUR Sa arts ER CRE SR RE EBERLE 25 Uddmanniana. 1, §. achatana FaBr. Framvingarne mörkt rostbruna, i spetsen rostgula, med 2 slingrande, matt blyglänsande tvärband, som pa midten förenas genom en förgrening. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 143. Larven skall lefva pa Urtica urens och björnbärsbuskar, men äfven pa Prunus och åtskilliga fruktträd. Under juni och juli månader. Blott funnen i Vestergötland. 3 À oe VE Cd >. 100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 2.8. ericetana WESTw. Framvingarne violettgra, matt glän- sande; à framkantsmidten en mörk flack, som ej hinner öfver vingvecket: en brun tresidig flack framför analhörnet och fran utkanten en brun fläck, som sträcker sig mot framkanten. S. trifoliana WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 144. Under juni och juli mänader pä klöfverfält i Skäne. 3. 8. antiquana Hiisn. Framvingarne ljust gråbruna med mörkare skuggning mot framkanten och med en stor triangulär, mörkbrun fläck i midten, hvilken sänder en mörk skuggning ut i vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 145. Larven blekt hvitaktig med kastaniebrunt hufvud; lefver i roten till Stachys arvensis och S. palustris, dari den gräfver sig gängar, i hvilka han äfven undergär sin förvandling. | Under juni och juli manader i Skane och Vestergötland samt inom Norge i Odalen. 4. S. Charpentierana Hürn. Framvingarne olivgröna med svarta fläckar och tvärstreck, bläaktiga blyfläckar, samt 2 hvita, pa midten genom mörkt puder genombrutna tvärband, sa att dessa bilda nästan blott större fläckar i framkant och i inkant; fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 141. Under juni och juli manader uti Skane och därifrän spridd ända in i S. Lappmarkerna. 5. S. umbrosana FREYER. Framvingarne grönaktigt bruna med svartaktiga smastreck, 2 glänsande, hvitaktiga, af bruna, vägformiga linier genomskurna tvärband, mellan hvilka finnes ett hvitt, fran det inre tvärbandet utskjutande, langstreck; fran anal- hörnet inskjutes mot framkanten en framåt smalare flack af grund- firgen; fransar hvitaktiga, mörkfläckiga. FREYER. 318. I. IV. 46. ZELL. Isis. 1846, 228, H. S: IV. 215. f. 207. 208. HEIN. Schm. II. I. 125. aker- nella. STAINT. Man. II. 263. Under juni och juli manader i Skane. 6. S. cespitana Hüsn. Framvingarne gulbruna eller mörk- | bruna (9%) eller brunröda (2), med 2 glänsande, hvitaktiga, af bruna vägformiga linier genomskurna tvärband, det yttre mot analhörnet gaffelformigt; fran analhörnet inskjuter mot framkanten — WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 101 en framät smalare flack af grundfärgen; fransar rosenröda med nagra mörka fläckar. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18: 137. Under juni och juli mänader i hela Sverige ända upp i Lapp- land, samt i Norge anmärkt vid Bergen, i Ringerige, Gudbrands- dalen, Romsdalen och Finmarken. 7. S. arcuella CLERK. Framvingarne rostgula med tre fran basen utgäende, afbrutna blyglänsande längdlinier, en blyglän- sande tvärlinea öfver midten, bakom hvilken grunden är starkt svartpudrad och prydd med blyglänsande punkter; mot den :c: gula vingspetsen 7 blyglänsande tvärlinier. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 132. Larven \jusbrun; hufvudet med svartbruna fläckar och streck; lefver pa hassel och ek. Fran maj ända in i juli mänader i södra och mellersta Sverige, ätminstone upp i Vester- och Östergötland samt inom Norge i Gudbrandsdalen, Osterdalen, Romsdalen och Södermöre. 8. S. Schultziana Farr. Framvingarne roströda med manga oregelbundna och söndersplittrade, hvita, silfverglänsande, dubbla tvarlinier; fransarne svart och hvitfläckiga; bakvingarne undertill mot framkanten mörkspräckliga. WALLENGR. ‚Sp. Tortr. & Tin. 17. 120. Under juni, juli och augusti mänader pä sandiga ställen bland ljung inom Sverige och Norge ända upp i Finmarkerna. 9. 8. Boisduvaliana Dur. Framvingarne olivbrunt ockra- gula, svart pudrade, med korta svartaktiga streck vid basen och i midtelfältet; samt 5 grofva blyglänsande tvärlinier; framkantsha- karne otydliga, ett kort blystreck i vingspetsen och blypunkter vid basen; fransar grå, ofläckade. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 131. Larven skall lefva pa Pinus abies. Under juni och juli månad. Endast träffad i Wermland. 10. 8. Schefferana H. S. Framvingarne lifligt brunröda med glänsande blygra, fint hvitkantade tvärlinier och ljusgrå, ofvan analhörnet och vid vingspetsen föga mörkare fransar; bak- vingarne undertill enfärgadt ljusgra. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 128. 102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Under juni och juli manader i Gudbransdalen, pa Dovre och i Finmarken. 11. 8. olivana TREIT. Framvingarne svartaktigt olivgröna, ofta pudrade med rostgult, med 2 blekgula, af en bred silfver- linea delade tvärband och en frän dessa skild silfverhvit fläck vid tvärnerven; fransarne hvitaktiga, i vingspetsen och ofvan anal- hörnet svartfläckiga. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin, 17. 130. Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ända in i Upland samt inom Norge i Gudbrandsdalen, Österdalen, Söndmöre och pa Dovre. | 12. S. palustrana ZELL. Framvingarne roströda med oliv- gul inblandning, 2 glänsande hvitaktiga, af mörka, vågformiga linier delade tvärband, hvaraf det yttre är söndersplittradt, mot framkanten och inkanten gaffelformigt deladt, och berörande en hvit fläck vid tvärnerven; fransarne hvitaktiga, i vingspetsen och ofvan analhörnet bredare grå. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 127. Under juli och juli manader pa torfmossar genom hela halfön upp i Finmarken. 13, S. concretana Wocke. Framvingarne mörkbruna, mot utkanten rostgula med fina hvitaktiga, foga tydliga tvärlinier vid basen, ett bredt, tydligt, hvitaktigt, af mörka, vagformiga linier deladt tvärband innanför midten, en blyfärgad, slingrande linea fran framkanten till analhörnet och därefter nära vingspetsen nägra, ofta i midten sig förenande blylinier; ingen hvit fläck vid tvärnerven; fransarne mörkgrä, bakom vingspetsen och i analhör- net hvitgrä. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 136. Under juli månad pa torfmosse bland Betula nana i Fin- marken. i 14. S. sudetana STANDF. Framvingarne med starkt böjd framkant och rundad utkant, brunaktigt olivgrå med i tvärrader stälda fina blyglänsande punkter och otydliga framkantsfläckar. STANDFUSS. Ent. Zeit. 1846. 386. H. S. IV. 211. f. 272. HEIN. Schm. IL 1. 117. ScHöven.. Arch. f. Math. o. Naturv. V.. 212. Under juni mänad vid Tromsö i Norge. = WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 103 15. S. nebulosana ZETT. Framvingarne med föga böjd fram- kant och rät utkant, olivgrönaktiga med mer eller mindre tydliga, af hvitaktiga blylinier begrinsade mörka tvärband; fransarne en- färgadt gra; bakvingarne undertill grå. ZeTtT. Ins. Lapp. 985. zrriguana WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin, 17. 126. (cum syn.). Under juni, juli och augusti mänader pä Dovre och i Fin- marken. 16. 8. Ljunghiana THBG. Framvingarne med tydligt böjd framkant och föga sned utkant, olivgröna, svart pudrade, med 2 olivgulaktiga, af bestämda starkt glänsande blägrä eller blä me- tallinier innefattade tvärband, hvaraf det yttre är snedt och ej gaffelformigt; fransarne ljusa, vid vingspetsen och framom anal- hörnet grä; bakvingarne undertill grä. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 17. 125. (excl. nedu- losana Zett.). Under juni, juli och augusti mänader pä hela halfön. 17. 8. rivulana Scop. Framvingarne olivbruna (07) eller rostbruna (2) med 2 ljusare, af hvitaktiga, glänsande linier inne- fattade tvärband, det yttre mot analhörnet gaffelformigt; fran anal- hörnet inskjuter mot framkanten en rätlinigt begränsad, framät stundom nägot utvidgad fläck af grundfärgen; fransarne hvitaktiga med nägra mörka fläckar. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 137. Larven gulaktigt grön med svart hufvud; lefver i blomaxet pa Orchis maculata och Genista tinctoria. Under juni och juli manader i södra och mellersta Sverige, atminstone upp i Dalarne samt i Norge ända upp i Sydvaranger. 18. 8. lacunana SCHIFF. Framvingarne grönaktigt gra, med mörka tvärstreck fran basen till nagot bakom midten, 2 föga ljusare tvärband och uti glänsande blagra fläckar upplösta tvär- linier; det yttre tvärbandet söndersplittradt; frän analhörnet in- skjuter mot framkanten en pä midten utvidgad fläck af grund- färgen; fransarne hvitaktiga med nägra mörka fläckar. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 135. Larven mörkt kopparbrun eller svart, med svart hufvud och nacksköld; eller gulaktig med ljusbrunt hufvud och nacksköld; lefver pa åtskilliga löfträd och pa lägre växter såsom Spirea . + = | 104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. E ulmaria, Cherophyllum, Chrysanthemum, Ranunculus, Ru- bus m. fi. ve Under juni och juli månader pa hela halfön anda upp i Ost- finmarken. | 19. 8. urticana Hiisn. Framvingarne breda med vertikal utkant, gråbruna med svartaktiga småstreck, 2 matt glänsande, hvitaktiga, af fina, mörka, vågformiga linier gehomskurna tvär- band, det yttre mot analhörnet gaffelformigt deladt; från anal- hörnet inskjuter mot framkanten en till en början smal, därefter . 4 framat kolfformigt utvidgad fläck af grundfärgen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 134. Larven kastaniebrun med svart hufvud och nacksköld; lefver mellan sammanvecklade blad pa de flesta löfträd, pa hallon, blä- bär, nässlor m. m. Äfven är larven funnen pa de unga skotten af fur, på Vaccinium myrtillus och pa Epilobium. Under juni och juli månader i Sverige ända in i Lappland, men inom Norge blott anmärkt i södra delarne och på Dovre. 20. 8. lucivagana ZELL. Framvingarne smala med sned utkant, olivgröna, svartaktigt pudrade, med 2 breda, obestämda, ljusa, af silfverlinier genomskurna, parallela tvärband, det yttre söndersplittradt eller mot analhörnet otydligt gaffelformigt deladt; från analhörnet inskjuter mot framkanten en till en hörjan smal, därefter framåt kolfformigt utvidgad fläck af grundfärgen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 144. Under juni och juli manader i Skane samt inom Norge uti Odalen och pa Dovre. 21. S. hercyniana ‘TREIT. Framvingarne svartbruna med hvita, af fina mörka linier nätformigt tecknade fläckar, som bilda 3 med hvarandra förenade, otydliga, obestämda tvärband, hvar- igenom grundfärgen afskiljes i fläckar. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 142. Larven ljusare eller mörkare grön med svart hufvud och nacksköld; lefver pa Pinus abies, hvilkens barr den sammandra- ger med ea Under juni och juli mänader i Skäne, Smäland och Lapps land samt inom Norge i Gudbrandsdalen. 22. S. Tiedemanniana ZELL. Framvingarne mörkbruna med rostgul inblandning och fina svarta vagformiga tvärlinier samt 2 4 ; WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 105 vidt skilda, parallela, smala, glänsande hvita tvärband, hvaraf det yttre är pa midten smalt genombrutet eller ätminstone starkt sam- manknipet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 140. Under juli manad träffad i Ostergôtland. 23. 8. bipunctana FABR. Framvingarne olivgröna, svart- pudrade eller nästan svarta, pa midten och i vingspetsen med blypunkter; ett hvitt, matt glänsande tvärband innanför midten; utkantsfältet bredt hvitt, i själfva utkanten med olivgrön och svart inblandning; vid tvärnerven en hvit punkt. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 139. Under juni, juli och augusti mänader pa hela halfön anda in i Finmarkerna. | 24. 8. bifasciana Haw. Framvingarne mörkgrå med ockra- gul inblandning, ett mycket bredt, hvitaktigt, matt glänsande, af gulaktiga linier genomskuret tvärband innanför midten; utkants- fältet hvitaktigt, töcknigt af grägult, bildande i inre brädden nära inkanten ett rundadt utspräng. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 18. 138. “Under juni och juli månader i furuskogar i södra och mel- lersta Sverige ända upp i Upland, samt i Norge i Sydvaranger. ‘25. 8. Uddmanniana Lin. Framvingarne blekt olivgrå med en stor, tresidig, framtill med hvit linea omgifven, mörkt brun- röd inkantsfläck nära analhörnet. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 147. Larven smutsigt rödbrun med svart hufvud; lefver ofta säll- skaplig i sammanspunna blad pä hallon, björnbär och nässlor, dock sä att hvarje larv har sin särskilda boning i det gemen- samma bladknippet. Under juni, juli och augusti mänader i södra och mellersta Sverige, ätminstone anda in i Upland samt inom Norge i Gud- brandsdalen. 7. Slägtet: Aphelia Stern. Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgà fran skilda punkter pa diskfaltet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar utgå ur samma punkt pa diskfältet och styloid- och ulnargrenarne TE 106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. likaledes, men ej förenade i gemensam stam; oberoende nerven upprinner ej ur diskfältets tvärnerv, utan ur bakre hörnet fran samma punkt som ulnargrenen. Thorax utan upprättstäende har- borste. Framvingarnes diskfalt med 2 delningsnerver; deras sub- radialgren upprinner närmare till carpalgrenen än till radialgrenen; metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen och hanens baktibier utan hårpen- sel. Framvingarne smala, utåt föga utvidgade med sned utkant och skarp, men ej sikelformig spets. Antennerna hos © cilierade. Palperna tydligen längre än hufvudet, tresidiga. Larverna lefva om våren i säf och fjärilarne flyga på fuktiga platser. 1. A.lanceolana Hüsn. Framvingarne blekgrä, gråbruna eller ockragula, vanligen med ett mörkt streck fran basen och ett annat fran vingspetsen samt. med en svartaktig fläck i disken; stundom äro vingarne nästan enfärgade, stundom är halfva vingen utmed framkanten betydligt blekare än utmed inkanten. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 148. Larven grön med svarta fläckar och svart hufvud. Under juli månad i södra och mellersta Sverige ända upp i Vermland samt vid Kristiania i Norge. 2. A. furfurana Haw. Framvingarne blekgula, hvitaktigt glansande med rostgul eller brunt, rätvinkligt brutet tvärband in- nanför midten, ett sädant snedt genombrutet tvärband utanför midten samt ett snedstreck af samma farg i vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 19. 149. Under juli mänad i Skäne, pä Öland och pä Gotland. 8. Slägtet Lobesia Gn. Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgä frän skilda punkter af diskfaltet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar utga fran samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne likaledes, men ej förenade i gemensam stam; oberoende nerven utgär frän diskfältets tvärnerv, men vid sin upprinnelse böjd mot styloidgrenen. Thorax med liten upprättstäende härborste. Fram- vingarnes diskfält med tydlig främre men otydlig bakre delnings- nerv; deras subradialgren upprinner närmare till radialgrenen än vu | 4 A il WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJÄRILAR. 107 till carpalgrenen; metacarpalgrenen enkel upprinner jämte carpal- och sesamoidgrenarne ur diskfältets främre hörn. Framvingarnes framkant hos œ' utan flikformigt omslag nära basen och hanens baktibier utan harpensel. Framvingarne bakåt likformigt utvid- gade med tämligen skarp, dock ej sikelformig spets. Antennerna hos o knapt märkbart cilierade. Palperna föga öfverskjutande hufvudet, tresidiga. 1. L. permixtana Hüsn. Framvingarne lifligt brungula, mot vingspetsen brunaktiga, med ett hvitgult, pä midten afsmal- nande, af en mörkare linea genomdraget tvärband, som i inkanten omsluter en tresidig blygra fläck, utanför midten ett af 2 bly- linier bildadt, med ljust infattadt tvarband, som 1 framkanten och inkanten är gaffelformigt deladt och där omsluter en svartaktig flick; bakvingarne hvita med gråbrun spets (>) eller gråbruna (2). WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 20. 152. Under maj och juni manader i Bohuslän. Flyger omkring slanbuskar, men skall enligt RÔSSLERS uppgift lefva säsom larv i uppsvälda grenar af Pinus och Funzperus. Däremot har BRISCHKE funnit den i stjälkspetsarne pa Solidago virgaurea. Den är en- ligt honom ljusbrunaktigt grön eller brunröd med glänsande brunt hufvud och nacksköld. Den förpuppas i jorden. 9. Slägtet: Rhophobota Len. Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgä frän skilda punkter pa diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar utga fran samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne likaledes, men förenade i gemensam stam; oberoende nerven ut- gar fran diskfältets tvärnerv langt fran styloidgrenen, men vid sin upprinnelse böjd mot denna. Thorax utan upprättstäende här- borste. Framvingarnes diskfalt deladt genom en slingrande del- ningsnerv; deras subradialgren upprinner midt emellan radial- och carpalgrenarne; metacarpalgrenen ar tvagrenig. Framvingarnes framkant hos „5 utan flikformigt omslag nära basen och hanens baktibier utan harpensel. Framvingarne jämbreda med starkt böjd utkant och skarpt framträdande, dock ej sikelformig spets. Antennernas leder hos o med skarpa horn, sa att antennerna mot spetsen synas liksom sagtandade. Palperna korta, hängande; midtelleden starkt utvidgad, sammantryckt. 108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 1. Rh. nevana Hügn. Framvingarne ljusgrå eller hvitak- — tiga; basen bredt mörkbrun med hvita vagformiga linier; yttre — brädden skarpt eller trubbigt vinklad; utanför midten ett snedt, — smalt, brunt tvärband, som i närheten af tvärnerven utsänder fran « yttre brädden en svart tand; 1 analhörnet en större, mot ving: 2 spetsen sig sträckande fläck af grundfärgen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 31. 248. Larven smutsgrön med svart hufvud och nacksköld; lefver pa äppleträd och Zvonymus europeus. À Under juli och augusti mänader i sôdra och mellersta Sverige åtminstone ända upp i Upland samt inom Norge anmärkta 1 Paz 4 dalen. 2. Rh. geminana STEPH. Framvingarne silfverhvita med silf. vergrä anstrykning; basen bredt rödbrun med korta, vagformiga tvärlinier, yttre brädden rundad, utanför midten en snedt röd- brunt tvärband, som i närheten af tvärnerven ej utsänder fran yttre brädden nagon svart tand; i analhörnet en större, mot vingspetsen sig sträckande, en brun streck inneslutande flack af grundfargen. STEPH. List. p. 99. STAINT. Man. II. 222. HEIN’ Schm. II. 1. 228 (Var af föreg.). Larven lefver pa Vaccinium myrtillus. Under juni mänad i Skâne och Blekinge. Anses af flera forf. säsom varietet af föregäende art, men den tidigare flygtiden 5 larvens olika näringsväxt äfvensom den olika färgteckningen hos imago tyckas antyda en egen art, såsom den ock af alla engelska entomologer anses. 10. Slagtet; Phoxopteryx TREIT. i Framvingarnes styloid- och glenoidalgrenar utgå från skilda = punkter på diskfältet. Bakvingarnes radial- och subradialgrenar ur samma punkt af diskfältet och styloid- och ulnargrenarne lika- ledes, men förenade i gemensam stam; oberoende nerven upp- rinner nära intill eller ur bakre hörnet af diskfältet. Thorax utan upprättstående härborste. Framvingarnes diskfält med 2 delnings- | nerver; deras subradialgren upprinner närmare till radialgrenen än till carpalgrenen; metacarpalgrenen enkel. Framvingarnes i 4 WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. 109 framkant hos & utan flikformigt omslag nära basen och hanens baktibier utan hårpensel. Framvingarne med skarp, sikelformigt böjd spets. Antennerna hos båda könen enkla, utan cilier. Pal- perna lika långa med eller längre än hufvudet. Ofversigt af arterna. I:o. Framvingarne med ett slingrande, hvitt snedstreck från inkanten nära ba- sen till vingspetsen. A) Framvingarne enformigt blekgrå, mot framkanten mörktöckniga 1 Subarcuana. B) Framvingarne gra med ljusare inkant. 1) Det hvita snedstrecket bildar 2 bågar .......- erst 2 Biarcuana. 2) Det hvita snedstrecket bildar blott 1 båge ........- 3 Diminutana. Il:o. Framvingarne utan hvitt snedstreck från inkanten nära basen till ving- spetsen. A) Framvingarne med en mörk rödbrun inkantsfläck...... 4 Comptana. B) Framvingarne utan mörk rödbrun inkantsfläck. a) Framvingarne hvitaktiga, i inkanten bredt gratéckniga och svart- WEL AG Pasa ee ee AN SA res 5 Letana. b) Framvingarne ej hvitaktiga, i inkanten ej mörkare. 1) Framvingarne med stor ljus, framtill afrundad inkantsfläck f bakomeanidten sr Zr u ne 6 Uncella. 2) Framvingarne utan sädan ljus inkantsfläck. a) Framvingarne med ett mer eller mindre tydligt, pä midten i yttre brädden en gäng tandadt tvärband utanför midten 7 Unguicella. b) Framvingarne utan sädant tvärband utanför midten. (1) Framvingarne rostgula med rostbrunt basfält och rost- brun tvärstrimma nara spetsen ... 8 Mitterbacheriana. (2) Framvingarne enfärgadt brunaktigt askgrä med ljus ST N aad, FE Re 9 Tineana. 1. Ph. subarcuana Doucı. Framvingarne blekgra med mör- kare skuggning mot framkanten; i inre kanten nära basen börjar en hvit linea, som, sedan den bildat tvenne svaga bägar, utlöper i utkanten nägot bakom vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 240. Under maj och juni mänader i Skäne, Lappland och pä Dovre. Anses af nägra säsom var. af följande. 2. Ph. biarcuana STEPH. Framvingarne i framkant och in- kant gra, men rödbruna längs midten; denna är baktill kantad med en hvit linea, som börjar i inre kanten nära basen och se- 110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. dan den bildat först en skarp och därefter en svag bâge ut- löper i utkanten nägot bakom vingspetsen. STEPH. Cat. U. 178. STAINT. Man. IL 224. HEIN. Schm. II. 1. 223. fluctigerana H. S. IV. 286. f. 310. crenana Dur. IV. 252. 7. Under juni och juli manader i Skane och pa Dovre. Larven pa Salix caprea. 3. Ph. diminutana Haw. Framvingarne kanelbruna, i in- kanten gra bakom en hvit linea, som börjar i inkanten nära ba- sen och sedan den bildat en skarp bage utlöper snedt i ving- spetsen bredvid en kanelbrun, liten fläck. Haw. Lep. Brit. 452. STAINT. Man. II. 224. HEIN. Schm. II. 1. 224. cuspidana Treit. VIII. 236. X. 32272 AS MINE te 304.228: Under juni och juli mänader vid Kristiania och pa Dovre. Den skall isynnerhet träffas bland sälg, dar larven lar lefva. 4. Ph. comptana FROEL. Framvingarne mörkt rödbruna, framkanten frän basen till inemot midten bredt grä; ett snedt och bredt grätt tvärband frän framkantsmidten till nära analhör- net, där det sammanflyter med en rundad grä fläck, som omsluter en annan oval af grundfärgen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 244. Under juni och juli mänader i Smäland, Vestergötland och Upland. 5. Ph. letana FaBr. Framvingarne längs framkanten hvita, längs inkanten blygrä med svarta streck och punkter, i vingspetsen rostgula. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 239. Larven gulaktigt hvit med svartbrunt hufvud och brunaktig nacksköld; lefver pa asp och ôfvervintrar fullvuxen uti ett sam- manspunnet blad. Under maj, juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ätminstone in uti Vester- och Östergötland samt inom Norge vid Kristiania i Odalen och Gudbrandsdalen. 6. Ph. uncella Scuirr. Framvingarne mörkt chocoladbruna, blekare mot framkanten, med en stor blekgrä, framtill rundad inkantsfläck fran midten till utkanten; à denna är framför anal- a alee Pan Vox + vt r 2 16 a vs 1 WALLENGREN: SKANDINAVIENS VECKLAREFJARILAR. IH hörnet ett krökt, chocoladbrunt streck; vid framkanten bakom midten är ett annat men snedt streck af samma färg. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 241. Under juni och juli samt stundom in i augusti i södra och mellersta Sverige, ätminstone ända in i Vestergötland samt inom Norge i Gudbrandsdalen och pa Dovre. 7. Ph. unguicella Lin. Framvingarne glänsande askgra med brunvattrad bas, ett smalt, snedt, rödbrunt tvärband utanför midten, hvilket i yttre bädden är vinkladt och kantadt med hvitaktigt; därutanfôr några rödbruna fläckar och streck, samt åtskilliga blylinier. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 242. Under juni och juli månader på hela halfön ända upp i Fin- marken, bland ljung. 8. Ph. mitterbacheriana SCHIFF. Framvingarne rostgula, i inkantens bas en mörkt rostbrun fläck, som småningom för- svinner mot framkanten, men i yttre brädden är skarpt begränsad af en hvitaktig linea; en matt och försvinnande mörkt rostbrun tvärstrimma närmare vingspetsen. WALLENGR. Sp. Tortr. & Tin. 30. 238. Larven matt grön med gulbrunt hufvud, blekgröna fläckar och gulaktig nacksköld; lefver pa ek och bok, hvilkas blad vid kanterna sammanspinnas. Under juni och juli mänader i södra och mellersta Sverige ätminstone in i Vester- och Östergötland samt i Gudbrandsdalen i Norge. 9. Ph. tineana Hüsn. Framvingarne brunaktigt askgrå med en stor, blygra spegelfläck, som sträcker sig fran analhörnet till vingspetsen och begränsas af en mer eller mindre glänsande silf- verlinea, men inuti är ofläckad. Hien.’ f. 81. H. S. IV. 284. Hein. Schm. II. r. 223. Larven skall lefva pa asp och enligt andra pa Crategus. Under juni manad i Skane; sällsynt. Re i LT STE ee yt aide PE TR Ses Pare ON ee ys x Ne CN es RES NÉ SES RATE TETE x ee: MEN PENSER CNT . 112 if ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Sa 11. Slagtet: Anchyloptera. Srepu. Liknar till alla delar föregående slägte och skiljes därifrän endast genom fränvaro af oberoende nerv pa bakvingarne. Öfversigt af arterna. I:o. Framvingarnes bruna inkantsfläck gör vid sin yttre ända ett rundadt ut- — . Sprang mot framkanten till 2}... BR ee 1 Myrtillana. Il:o. Framvingarnes bruna inkantsfläck gör ej något utspräng mot framkanten, — utan är framtill helt rak, . a) Framvingarnes bruna inkantsfläck skarpt hvitbegränsad ... 2 Lundana. b) Framvingarnes bruna inkantsfläck ej skarpt hvitbegränsad. 1) Framvingarnes spets tegelröd ....------------ et ables 3 Derasana. 2) Kramvingarnes- spetsejjtegelrod Sr eee 4 Apicella. (Forts.) | NYA BIDRAG TILL SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI AF C. O. VON PORAT. (Forts. fr. sid. 80, häft. 2.) 2. Blaniulus pulchellus C. L. Koch 1838 (non LEacH). (Zulus pulchellus, Deutschl. Crust,, Myr. etc., H. 22, t. 13). Syn. 1847 Lulus. Kochit Gervais, Ins. Apt. IV p. 145. » 1851 Nopozulus punctulatus MENGE, Myr. d. Umg. v. Dan- CA EE 0 MIE » 1863 Dlaniulus guttulatus C. L. Koch, Die Myr. II p. Berg 21 1.a, (nom 2rn.b) » 1868 » venustus MEINERT, Nat. Tidsskr. 3 R. 5 ‘Bee Di 2.0% 2.071887 » pulchellus Haase, Schles. Dipl., 2:e Hälft. p. 9 i Zeitschrift für Entom., N. F. XII p. 6. Oaktadt Koch i sitt senare arbete (Die Myriapoden 1863; se synonymien!) själf bidragit till att förvirra denna arts syno- nymi genom att dä till densamma föra individer af följande (blinda) art, kan man dock, efter att ha sett figuren i hans Deutschl. Crust., Myr. etc. (se syn.!), ej neka honom förtjänsten af att först pä ett otvetydigt sätt urskilt denna form, hvarför, säsom Haase ock uppvisat, hans namn bör med prioritetens rätt äter- inträda. Det är visserligen sant, att KocH benämde djuret Zulus pulchellus under förmodan, att han hade LEACHS art af samma namn framför sig, men dä det snart blef tydligt, att under LEACHS namn följande art dolde sig och, denna redan före LEACH fått ett namn, var ju namnet pulchellus ledigt att använda utan af- seende på att det af såväl Koch som LEACH blifvit orätt brukadt. Entomol, Tidskr. Ärg. to, H. 3 (1889). S Er 2 114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Olikheterna emellan denna art och föregäende har jag vid beskrifningen af Blanzulus fuscus genom en sammanställning af utdrag ur LATZELS diagnoser angifvit. Ty ehuru Dlamzulus pul- chellus är en bland de allmännaste myriopoderna i Sverige, har jag vid sammanskrifvandet af denna uppsats ej haft nägot fullbildadt hanexemplar däraf till undersökning, hvarför olikheterna i hvad angår Blan. pulchellus (5) ej kunnat efter egen åskådning fram- ställas. Pa LATZELS noggrannhet i uppgifter fins emellertid ingen anledning att tvifla. (Aro kanske hanarne af denna art sällsynta?) Uppehäller sig bland multnande växtämnen, under barkstyc- ken, i svampar o. d., snart sagdt öfverallt dar skog förekommer, fran Skane åtminstone till Gestrikland. — Danmark, Holland, Belgien, Tyskland, Osterrike, Italien, Frankrike. 3. Blaniulus guttulatus Bosc. 1792. (Zulus guttulatus, Bull, d. 1. Soc. phil. de Paris p. 12). Funnen flerestädes, isynnerhet 1 trädgårdar, dar drifbänkar, multnande affall o. d. erbjuda honom ett omtyckt tillhåll; an- tecknad fran Lund, Karlshamn, Visby, Göteborg, (Bergmans trädgård A. W. Malm), Strömsholm i Vestmanland, Upsala m. fl. ställen. — Norge, Danmark, Belgien, Nord- och Sydtyskland, Österrike, Italien, Frankrike. XVIII. Slägtet lulus Linné 1758 (ex parte). Ehuru Linné. i Syst. Nat. ed. X p. 639 gifvit namnet, är det BRANDT, som i Bull. Soc. Nat. d. Moscou VI p. 201 när- mare preciserat slägtet till den begränsning det nu har. I. Oceller sammanflytande, otydliga, bildande en alldeles jämn ögonyta (= Allaiulus C. L. Koch 1847). 1. JL. punctatus LEACH 1814. (Trans. Linn. Soc. XI. p. 379). Sällsynt; hittills funnen blott vid Lund, Ramlösa, Esperöd nära Kivik i Skane, Göteborg (Charlottenlund A. W. MALM), Stockholm (Humlegärden och Bellevue). — Danmark, Holland, Belgien, Nordfrankrike, England. um we” ad do à _ VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. Tı5 II. Oceller åtskilda, tydliga (= Ommatoiulus Lartzeı 1884). A. Sista segmentet utan stjartprocess. a. Infraanalskifvan med en framåt längs buk- sidan rigtad process. 2. Julus foetidus C. L. Koch 1838. (Deutschl. Crust., Myr. etc.. H. 22, t. 5). Funnen blott i sydligaste Sverige, säsom i Skäne flerestädes (Köping, Lund, Ramlösa, Helsingborg, Bjersjölagärd, Ofvedsklo- ster, Örtofta, Belteberga och Vollsjö), i Blekinge (Karlshamn och Ronneby), Halland och vid Charlottenlund nära Göteborg (A. W. MALM). — Danmark, Holland, Tyskland, Polen, Ryssland. b. /nfraanalskifvan utan process. 3. Julus londinensts LEACH 1814. (Trans. Linn. Soc. XI, p. 378). Sällsynt. Lund, Karlshamn, Stockholm, Askzm i Bohuslän (Nirzin). — Norge, Danmark, Nordtyskland, gar i Sydtyskland åtminstone till Würzburg, där jag 1884 insamlat den — Holland, Belgien, Frankrike, England. Synes saknas i Osterrike. 4. Julus luscus MEINERT 1868. (Nat. Tidsskr. 3 R., 5 B., p. 9). En bland de allmännaste myriopoder icke blott i Skandi- navien utan ock antagligen i det öfriga Europa; uppträder ofta i massor i blomkrukor i drifhus och fönsterträdgärdar, där han anställer skada. Eget är, att denna i norra Europa sä allmänna art ej förr än 1868 erhållit något namn, men den har troligen af de fleste författare före MEINERT dragits öfver till Jul. londinensis LEACH, ja kanske ock till Zul!. (Blaniulus) pulchellus Koch. 5. Zulus pusillus LEACH 1814. (Trans, Linn. Soc. Lond. XI, p. 379). Denna lilla prydliga art, som genom sina tva gula längs- band pa ryggen bryter af mot den eljest enformiga färgteckningen Ts 116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 2 inom gruppen, är i Sverige hittills anträffad blott i Skane (flere- # städes: Lund, Malmö, Bosarp, Esperöd nara Kivik, Ramlösa m. fl. st.), Blekinge (Ronneby) och pa Gotland. — Danmark, Holland, Belgien, Schlesien, Österrike, Frankrike, Italien och England. i B. Sista segmentet utlöpande i en stjärtprocess, som räcker öfver, analvalvlerna. a. Ryggen med tvenne rödgula längsband. 6. Julus sabulosus LANNK 1758. (Syst. Nat., X, t. I, p. 640). Da LINNÉ för sin Julus sabulosus angaf såsom enda fynd- orten »Stora Karlsön», är det ej sa mycket att undra öfver, att DEGEER ej identifierade den gulbandade /u/ws, han fann pa fastlandet, därmed, utan kallade den med eget namn /w/us fascz- atus. Att emellertid ingen skilnad råder emellan Stora-Karlsö- formen och den pa fastlandet sa allmänna, har jag haft tillfälle att Ofvertyga mig om genom jämförelse af exemplar tran Sveriges öfriga delar med en mängd individer af /ulus sabulosus fran Stora Karlsön, hvilka Dr L. KOLMODIN pa ort och ställe insam- lat och haft godheten sända mig. MEINERT och STUXBERG uppgifva högsta segmentantalet hos denna art till 50; ar 1866 angaf jag såsom högsta siffra 54, & hvilket tal jag i sommar funnit bekräftadt genom undersökning af såväl konservator Rovus samling fran Skane som Dr Kor- és ge = MODINS ofvan omskrifna sändning. Allmän fran Skane åtminstone upp till Upland och Dalarne. 4. Julus fasciatus C. L: Koch 1838: (Deutschl. Crust., Myr. etc., H. 22, t. 8). Syn. 1868 Zulus sjelandicus MEINERT, Nat. Tidsskr. 3 R. BBD Le: > 1884 Lulus austriacus LarzeL, Die Myr. II p. 206. > 1887 Lulus fasciatus Haase, Schles. Dipl; II, i Zeit- schrift fiir Entom. N. F. H. XII p. 29. (Ej synonym med Zulus fasciatus mihi, Sveriges Dipl. p. 23, Stockholm 1866, hvilket namn jag med orätt hänförde till en ljusbandad varietet af /ulus terrestris). oa VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, IT För denna art känner man blott de gamla fyndorterna, näm- ligen Ramlösa och Belteberga i Skåne. Det lider knappt något tvifvel, att icke MEINERTS art är synonym med Kocus och LaATZELs, ty likheten i alla väsentliga kännemärken talar därför: de två härbärande hjässgroparna, sido: porernas läge strax intill suturen, som är nästan rät, och den något tätare strieringen, hvilket allt skiljer den från /. sabulosus LINNÉ. — Att vår nordiska form är något mindre och har ett mindre antal segment än den sydliga, är en inom luliderna. allt: för vanlig afvikelse för att berättiga till artskilnad. Att, såsom LATZEL gör, bilda ett nytt namn för Kocus art, därför att benämningen /. fasciatus långt förut af DEGEER (1778 i Mem. d. Ins. t. VII, 9, p. 578) brukats för /. sabulosus L., forefaller mig otjänligt, da ju DEGEERS benämning för den sist- nämda snart, såsom yngre än LiNNés, bortföll och därför sedan fritt kunde användas i annan mening, hvilket KOCH äfven gjort. b. Grundfärgen gråbrun eller blekare, framtill vackert marmorerad, med ryggsidan smalt mörkringlad; sidoporerna nästan vidrörande suturen; hjässan saknar de vanliga två har- bärande groparna. 8. Julus silvarum MEINERT 1868. (Nat Widsskr: 3))Bi, 5. B>p. 13): Syn.?? 1844 Lulus nemorensis C. K. Koch, Deutschl. Crust. Myr.ete: Hot te 16.) > 1851 Julus nemorensis MENGE, Die Myr. d. Umg. v. Danzig p. 6. » 1866 Julus luridus Porar, Sver. Myr. Dipl. p. 24. > 1878 Julus cornutus VOoGEs, Beiträge z. Kentn. d. lul. i Zeitschr. f. wiss.. Zool. XXXI, p. 162. » 1884. Julus luridus var. gracilis LATZEL, i GADEAU DE KERVILLE, Myr. d. 1. Normandie p. 17 och 28. > 1887 Lulus nemorensis Haase, Schl. Dipl. II p. 25. Da halsskölden hos Jul. nemorensis af KOCH uppgifves sakna strimmor i bakkanten och dessa just äro ett utmärkande kännetecken för ofvanstaende art, och dä stjärtprocessens karak- 118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. teristiska form alls icke later förena sig med Kocus beskrifning, bibehåller jag här MEINERTS namn såsom det första säkra, sedan LATZEL preciserat namnet /. Zuridus €. L. KocH för den mera storvuxna sydtyska formen. Denna sistnämda har mindre tät striering, sidoporerna belägna på suturen, hvilken är på de främre segmenten nästan bakåtböjd, så att porerna komma att skenbart ligga i en liten från segmentens framdel inskjutande vik, vidare stjärtprocessen jämntjock och mera tillspetsad, hvarjämte kopula- tionsorganen förete en helt olika form. Denna Jul. luridus, så- dan LArTzEL karakteriserat den, är identisk med /ulus alpinus L. Kock (i Das Bad Ratzes in Südtirol p. 55) enligt exemplar, skänkt af Dr Koch. Allmiin pa säväl Oland och Gotland som i Skane och Ble- kinge, hvarifrån den följer kusterna i öster och vester, sa att den anträffats à ena sidan upp at Upland, à den andra längs Halland och Bohuslin in i Norge (Farsund); i det inre af lan- det sällsynt och dar antecknad blott fran Vista kulle och Om- berg vid Vettern, Kinnekulle, Halle- och Hunneberg samt Alingsas. — Vida spridd äfven i det öfriga Europa: Danmark, Holland, Belgien, Norra och mellersta Tyskland (själf har jag tagit den vid Hannover och Köln, ja äfven i Sydtyskland vid Würzburg), nordvestra Frankrike. c. Färgen öfvervägande svart eller mörkbrun; sidoporerna aflägsnade fran suturen; hjässan försedd med två harbirande gropar. a) Hanens andra benpar med fran höftleden utgående processer. = 2 Höftprocesserna långa, framatstrackta, nacnde till käkskifvans bas; I:a benparet « nästan koniskt; pannan harig. 9. Julus terrestris LinN& (ex. p.) 1758. (Syst. Nat. ed. X, 1, p. 639). Syn. 1761 Julus terrestris TANNÉ, Fauna Suecica, ed. 2 p. BOT (CK | » 1866 Julus terrestris Porat, Sv. Myr. Dipl. p. 27. » 1868 » rugifrons MEINERT, Nat. Tidsskr. 3 R., 5 Be Spa | : i E | i VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. I19 Syn. 1869. Lulus terrestris Porat, Ofvers. Vet. Ak. Förh. N:06;. pit 647 pes 70 » terrestris STUXBERG, Ofvers. etc. N:o 8, p. gol. Non: 1868 Zulus terrestris MEINERT, 0. C. p. 16. » 1884 » scandinavius LATzEL, Die Myr. II, p. 322. BETEN Ux - erresirzs HAASE, Schl)’ Dipl, Il p.38. Linnes namn Julus terrestris har förorsakat mycken för- virring, därigenom att snart sagdt hvarje europeisk myriopodolog, som behandlat denna grupp, kallat den svarta /#/us-art, som i hans hembygd varit allmännast, för /#/us terrestris L. Sa har MEINERT användt detta namn för den i Danınark vanliga svarta _ Zulus-formen, och i Sydtyskland och Italien, dir följande art sy- nes vara den allmännaste bland sina likar, har denna äter fatt bara LinnEs namn. I följd af denna förvirring har LATZEL före- slagit att rent af öfvergifva detta LINNÉS namn och utbyta det … mot Julus scandinavius, men har därvid, förklarligt nog för öf- > rigt, kommit att gifva detta åt Memerrs /ulus terrestris, hvil- ken dock veterligen ej anträffats 1 Sverige-Norge. Men da det med en sannolikhet, som gränsar till visshet, kan visas, att den - af mig 1866 och 1869 samt af STUXBERG 1870 såsom Julus terrestris L. betecknade formen verkligen är LINNÉS art, är ju ej skäl att Ofvergifva detta namn. Sannolikhetsskälen äro följande: I Fauna Suecica ed. 2 p. 501— 302 upptager LINNÉ tvenne svenska /w/us-arter under namnen Lulus terrestris och Zulus sa- dulosus. For den förra angifves såsom artmärke: »Pedibus utrim- que centum», och för den senare: »Pedibus utrimque centum & viginti.» Att dessa artmärken ej dro att taga efter bokstafven, upplyser LINNÉ själf i den vid /ulus sabulosus fogade beskrif- ningen, dari det bl. a. heter: »Corpus circiter (numero rotundo) 60 incisuris.» Benparens antal har LINNÉ alltså tydligen fått genom att multiplicera det (antagna) högsta segmentantalet med 2, hvadan segmentens antal blir, jämte storleken, den förnämsta skilnaden emellan de båda. — Angående färgen heter det vid Lulus sabulosus: »Cinereus, lineis duabus longitudinalibus dor- gy 120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. salibus ferrugineis...;» vid /ulus terrestris: »Dorsum linea lon- gitudinali duplici ferruginea notatum.... Datur et niger totus et minor simul. Sedan man funnit, att den gulbandade for- men af Linnés /ulus terrestris ej var specifikt skild fran hans J/ulus sabulosus, återstod artnamnet Zerrestris blott för den en- färgadt svarta. Men för hvilken af vara svarta /x/us-arter skall det bibehällas, da vi ega flere? Tydligen för den allmännaste, som i storlek närmar sig de mindre formerna af /ulus sabulosus, men har ett mindre antal segment än denna. Därvid kan ju knappast nägon annan komma i fräga än just förestäende form, som dels är spridd frän Skäne till Upland, dels har vanligen blott 45—48 segment, medan /u/us sabulosus har något högre, ända till 54. ulus vagabundus LATzEL ar däremot sa sällsynt, att jag, bland de flere hundra svarta svenska /7/us-former jag undersökt, påträffat blott 6 hanar. Julus fallax MEINERT är likaledes sällsynt och öfverensstämmer dessutom till segmentan- talet (50—54) mera med /ulus sabulosus. Hvarken /ulus vaga- bundus eller den verkliga Julus fallax MEINERT hafva dessutom, så vidt jag vet, anträffats vid Upsala. Beträffande de två minsta svarta /u/us-arterna, /ulus leti- collis n. sp. och /ulus minutus n.sp., måste de genom sitt ringa antal segment (omkr. 42) och i sammanhang därmed sitt mindre antal fotpar, utom genom sin litenhet, — hvilken gjort, att de äfven af entomologer långt efter LINNE tagits för ungar af större for- mer, — afgjordt lemnas ur räkningen, då det gäller att få reda på ifrågavarande synonymi. Ännu mindre förtjänar ulus londinensis LEACH att tagas med vid denna jämförelse, då den dels är myc- ket sällsynt i Sverige, dels saknar stjärtprocess, hvilken olikhet i skapnaden med /ulus sabulosus säkerligen ej undgått LINNES säkra öga, om nämda form fallit under hans granskning. Man har velat förkasta LINNÉS namn Julus terrestris äfven därför, att det på sin höjd betecknat en kollektiv-art. Men utom många andra Linnéiska namn, som då borde bortfalla, skulle äf- ven artnamnet /orficatus, som nu fixerats för den i Europa så allmänna Zithobius-arten, bytas ut mot ett annat, ty LINNÉS Sco- lopendra forficata var helt visst, om någon, en kollektiv art; 1 Kursiveringarna af undertecknad. St Rh Mb gee FAR OE oh on bons * u DHS ttt Gra. Pb DA VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 121 men pa en sådan namnförändring skulle väl knappt någon nu- mera vilja inga. Utom af önskan att återställa och, om möjligt, fastställa ett gammalt godt Linnéiskt namn har jag omständligt berört denna sak äfven därför, att MEINERTS namn Julus rugifrons, hvilket annars borde inträda, ej är så väl valdt; arten borde då snarare kallats Lulus setifrons. Pannan, som hos hanarne af denna art alltid är borstklädd, synes nämligen mindre ofta förete några så- dana skrynklor och ojämnheter, som kunde berättiga till sagda namn, och den noggranne LATZEL anmärker också om sin från Slavo- vonien bekomne /wlus rugifrons: »Von einer besonderen Rau- higkeit der Stirn ist nichts zu bemerken...» Däremot kan MEI- NERTS namn väl upptagas för den varietet, där pannans härrötter mer eller mindre sammanflyta och bilda fördjupningar och skrynklor. För att, om möjligt, tydligare framställa olikheterna emellan de svenska arterna af Zerresiris-gruppen lemnar jag har af dem jämförande beskrifningar, hvilka, för att förstäs af flere fackmän, affattas delvis pa latin. Fusco-niger (in spir. vini cinero-livido-anulatus) pedibus pallidioribus, valvulis analibus fuscis, antice sparse, postice minus sparse crinitus. Vertex sulco tenui foveisque duabus setigeris; Antenne graciles, latitudine corporis vix vel paullo longiores. _Oculi ocellis 40—50 distinctissimis, 7- vel 8-seriatis, rotundato- triangulares. Segmentum primum lateribus subrotundatis, in- ferne et postice aut striis nullis aut paucissimis (r—2), antice inferne parum marginatis. Segmentum ultimum in processum brevem vel mediocrem rectum, apice sæpe corneo-hyalino, pro- ductum. Valvule anales non marginatæ, longe et sat dense -setosæ. Segmenta religua parte anteriore non strigosa, sed pas- sim et brevissime aciculata, præsertim circa suturam, parte po- steriore sat dense et profunde striata, striis regularibus, integris, marginem posticum subattingentibus, limbo ultimo haud pecti- nulato nec crenulato. Porz excretorii sat longe pone suturam siti. Sufura ante poros leviter antrorsum arcuata. Numerus segmentorum 44—48 (51), 2 ultimis apodis. : ROLE AE ee CR ny Ree SSE ae ee ; 12 27 RARES ’ * : a 122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. ” Mas: Frons dense setosa; par primum pedum articulo ultimo | subconico vel levissime arcuato, in apice setis rigidis, subuncina- i tis vestito; coxæ pedum 2:i paris singulæ processu longo, semi- « pellucido, gracili, antrorsum directo, gnathochilarium attingente, j subrecto vel levissime arcuato instructæ. Stipites maxillares antice non inflati, basi seriatim setosi. Margines ventrales segmenti septimi valde prominentes. Organa copulationis: laminz copu- lativæ anteriores longæ, sublineares, posterioribus longiores, apice oblique obtusz, dentibus lateralibus nullis neque apicalibus; laminæ mediæ brevissimæ, acuminate; laminæ posteriores apice « profunde furcatæ, dilatatæ, brachio interiore apice subbidenticu- lato, brachio exteriore arcuato, ultra latera prominente. Flagel- lum manifestum. i Long. 9 25—30 mar o7 20—23 m.m.; Jat. 9 2=—2,3 mm CO 1,5—1,7 m.m.; ant. 2 m.m. i Pannan är hos hanarne af denna art tämligen tätt borst- klädd, och denna borstklädnad sträcker sig i en vinkel upp emel- lan antennerna. Omkring borstens rötter är ofta en mer eller mindre tydlig fördjupning eller grop, och om dessa sammanflyta, såsom någon gång sker, uppkommer MEINERTS varietet Jul. rugi- /rons. Ocellerna äro till antalet oftast omkr. 41—43, dock har jag räknat hos fullvuxna individer (med blott två fotlösa segment) M så få som 39 och så många som 50, fördelade i 7—8 rader, — nämligen 8—10, 7—9, 7--8, 6—7, 5—6, 4—5, 3—4, 2. Seg-@ mentens antal är vanligast 46--47 hos hanen, 47—48 hos ho- | nan; af en samling individer med de 2 sista segmenten fotlösa hade två hanar 44, tre 45, tretton 46, nio 47, tre 48, men det har ock förelegat bland individer med 3 fotlösa segment och ut vecklade kopulationsorganer en med 50 och en med med 51 : segment; bland en samling honor med 2 fotlösa segment hade fjorton 47, femton 48, atta 49 samt en 51. Högre segmentantal än 51 har ej förekommit bland de manga jag undersökt. : Färgen är mera sällan på undre sidan lika litet som på hufvudet — ljusare marmorerad, och analvalvlerna äro nästan alltid af samma mörka färg som hufvudet. 2 Allmän åtminstone fran Skane till Gestrikland, men sällan uppträdande mer än ett par tre stycken 1 sander. = För öfrigt anträffad blott i Danmark (sällsynt) och Slavonien. hy fae 21 Vol of at € hat stl +. JAg VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFÜNS MYRIOPODOLOGI. 123 Var. 1. rugifrons MEINERT 1868: fronte scabrosa. Var. 2. fasciatus PORAT 1866: colore corporis pallide- scente-rufescente, lineis tribus dorsalibus fuscis. ** Dj: Hoftprocesserna sma, ej framät- strackta, utgaende fran framsidan af höftleden och slutande sig intill följande (2:a) leden; T:a benparet tydligen krok- böjdt; pannan glatt, harlos. 10. Lulus vagabundus LATzEL (ex parte) 1884. (Die Myr, d. Osterr.—Ung. Mon. II, pag. 328). Syn. 1882 /ulus fallax KARLINSKI, Spraw. Kom. fig. XVII pi-80, sec LATZEL. >» 1883 » Zerresiris BERLESE, Ac., Myr. etc. f. VI N:o 9, fig. 1—8. » 1884 » fallax var. vagabundus LatzeL, Die Myr. NSP 356€ Sy TOO 717 ® » Haase, Schles- Dipl II. p.=35. Såsom i inledningen redan omtalats, ar denna art alls icke MEINERTS /ulus fallax, under hvilket namn LATzEL beskrifvit "honom. For att undvika ett nytt namn har jag har kallat ho- nom Jul. vagabundus, som är den bland de af Larzet beskrifna varieteterna, hvilken synes vara mest spridd och därför lämpligast ma representera artens typ. Detta benämningssätt har ock prof. LATZEL själf i bref till mig gillat. Måhända skola äfven ett par andra varieteter, särskildt ovzbafes, förtjäna egen arträtt, hvilken fOr öfrigt BERLESE redan gifvit åt var. chilopogon. Fusco-niger (in spir. vini cinereo-livido-anulatus), pedibus pallidoribus, valvulis analibus fuscescentibus, antice sparse, postice densius crinitus. Vertex sulco tenui foveisque duabus setigeris; frons utriusque sexus glabra et levis. Antennæ graciles, latitu- dine corporis paullo longiores. Oculi ocellis 34—47 minoribus sed distinctis, 7- vel 8-seriatis, rotundato-triangulares. Segmen- 124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Zum primum lateribus subrotundatis, inferne et postice striis pau- cis vel pluribus (1—6), antice inferne distinctius marginatis. Segmentum ultimum in processum longiorem rectum, apice sub- pellucido, productum. Valvule anales non marginatæ, longe et sat dense setose. Segmenta religua parte anteriore non stri- — gosa, parte posteriore sat dense et profunde striata, striis regu- laribus, integris, marginem posticum subattingentibus, limbo ul- timo segmentorum ultimorum levissime subpectinulato vel subcre- nulato. Pori excretorii longe pone suturam siti. Sutura ante poros anticos antrorsum arcuata, in segmentis posterioribus plus minus recta. Numerus segmentorum 45 —48, 2--3 ultimis apodis. Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, apicibus — hyalinis, subpellucidis, non setosis; coxæ pedum 2:1 paris pro- cessu brevi et tenui, pallido, antrorsum applicato, articulum proximum (2:um) sequente. Stipites maxillares antice tuberculatim inflati, basi setis paucis (2—3) in serie simplici. Margines ven- trales segmenti 7:1 prominentes. Organa copulationis: laminæ co- - pulative anteriores posterioribus breviores, margine interiore in- flexo in dentem sat magnum obtectum inciso; laminæ posteriores 3 apice valde incisæ, laciniate et dilatate (Cfr fig. 137 tab. XI, hi et figg. 142—45 tab. XII in opere citato LATZELU nec non figg. À in opere citato BERLESII!) i Long. o/ 20—25 m.m.; lat. 1.6; long. ant. 2 m.m. 4 Det är isynnerhet andra fotparets karakteristiska bihang hos | hanen, som utmärker denna art vid jämförelsen med andra när- slägtade. Det har formen af en process, som bildar en fort- sättning af främre och nedre delen af hvarje höftled samt lägger sig intill den följande (2:a) leden, med hvilken den äfven öfver- ensstämmer i längd. — Pannan är aldrig hårig som hos Jul. Zerrestris utom på sidorna utanför antennrötterna, där hos denna liksom hos de öfriga arterna af Zerrestris-gruppen några spridda borst pläga ha sin plats. Då denna art i mellersta och södra Europa är den allmän- naste inom sitt slägte, varierar han där i ej obetydlig grad, och La1zEL urskiljer ej mindre än fyra hufvudvarieteter: oribates, vagabundus, chilopogon (från Nord-Italien) och moricus (med 56—62 segment, från Tyrolen, Niederösterreich, Steiermark, Kärn- AACS FES EER RT 4 PA x is N a VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 125 ten o. s. v.). Af dessa skall var. orzbates, som LATZEL kallar en dvergartad bergform och förmodar, ehuru med orätt, vara den, hvarpå MEINERT grundat sin /. fallax, hafva benen hos hanen försedda med sugblåsor. Ofvan beskrifna svenska exemplar sakna sugblåsor. Segmentantalet för hufvudarten med inbegrepp af alla varieteterna uppgifves af LATZEL till 43—60, ocellernas antal till 35—60, kroppslängden till 14 —50 m.m., bredden till 1—3 m.m. — Af 4 hanar fran Sverige hade en 45 och en 47 segment, däraf 3 fotlösa, samt en 46 och en 48 segment, hvaraf 2 fotlösa. I Sverige funnen blott i Skane (konservator Rorus samling af Iulider fran Ringsjöstranden, Dalby och Fogelsang nara Lund; sjalf har jag tagit den vid Esperöd nara Kivik). 2) Hoftleden hos hanens 2:a benpar utan processer. +) Benen hos hanen utan sugblasor; ra benparets krok ovanligt ling, spetsig och halfgenomskinlig. 11. Julus fallax MEINERT 1868. (Nat. Tidsskr. 3 KR. 5 B. p. 15). Syn.?? 1847 J/ulus longabo C. L. KocH, Syst. d. Myr. p. 113. > 1884 Julus longabo LATzEL, Die Myr. II p. 313. Non.: Julus fallax LatzeL, Haase et alii. De exemplar af /ulus longabo, som Prof. LATzEL haft god- heten sända mig, äro visserligen nägot större och ega ett större antal segment, men Öfverensstämmelserna dro 1 allt väsentligt sa stora, att hans art, ätminstone som en varietet, skall kunna un- derordnas MEINERTS Jul. fallax. KocHs namn är sa osäkert, att jag ej ansett mig böra upptaga det, ehuru det ar äldre. Fuscus, capite, collo lateribusque inferne sæpissime pulchre marmoratis, ventre pallidiore, clypeo anoque plus minus dilute Ochraceo-brunneis, gracilis, sat dense, postice densius, et longe erinitus, pedibus albidis. Vertex sulco tenui foveisque duabus 126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. setigeris; frons glabra et levis. Antenne graciles, latitudine cor- : poris multo longiores. Ocwdz ocellis 37—-50 depressis, spe difficile numerandis, 7—8 seriatis, rotundato triangulares. See- ~ mentum primum lateribus obtuse angulatis, margine antico in- M ferne marginato et oblique absciso vel subemarginato, margine postico inferne striis paucis (1—4). Segmentum ultimum in pro- cessum longissimum, rectum, apice subpellucido, productum. Vad- vulæ anales vix marginatæ, longe et sat dense setose. Seg- menta religua parte anteriore non strigosa, parte posteriore sat dense et profunde striata, striis regularibus, integris, marginem posticum non attingentibus, limbo ultimo segmentorum plurimo- rum pulchre et distincte subpectinulato et subcrenulato. Pori excretorü parvi, longe pone suturam siti. Sufura recta. Pedes longiores. Numerus segmentorum 50—55, 3 (raro 2) ultimis TER EN a EEE AE apodis. q Mas: Pedum par primum articulo ultimo in uncum, tenuem 3 permagnum et Semipellucidurn transformato; coxæ 2:1 paris pro- ä cessibus vel appendicibus nullis. Stipites maxillares antice tuber- : culatim inflati, basi non setosi; stipites labiales setis paucis. Margines ventrales segmenti 7:i parum prominentes. Pedes pul- villis carentes. Organa copulationis: Laminz copulative anteri- à ores posterioribus breviores, margine interno in dentem per- magnum, validum (obtectum) inciso; laminæ posteriores apice M hamato-incisæ et laciniatæ, lacinio interiore apice introrsum acw leato et setoso; flagellum longum. FÅ Long. 2125 -m.m.;. 0, 28-m.m.; SEAN 1— 1,20 Ed m.m.; ant. 9 2,2 m.m,; o 1,6 m.m. à Egendomligt för denna art är det första till tvenne stora, — kraftigt bagbdjda, spetsiga, halfgenomskinliga krokar förvandlade” benparet hos hanen, men äfven honan är lätt igenkänlig genom — det för båda könen utmärkande prydligt halfpektinerade och kre- nulerade brämet på de flesta segmenten, hvilket blir tydligt re- dan pa 6:e—8:e, men ännu tydligare ju närmare det befinner sig ändsegmentet. Af en sädan brämprydnad, hvilken "visserligen kräfver någon förstoring, helst 50 gånger och däröfver, att skönja, i fins knappt spår hos Jul. terrestris L., men den uppträder i ringa utveckling på de bakersta segmenten hos Jul. vagabundus LATZEL. Stjärtprocessen hos ofvanbeskrifna art är den längsta, — a rt A J teh DR TE PE AT ee går AN À # N 2 VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 127 någon af gruppen eger; äfven ben och antenner äro längre än hos samslägtingarne. Färgteckningen är på hufvudet, halsskölden och de främsta segmenten lik den hos Zul. silvarum MEINERT och alltså vackert marmorerad med ett mörkare gulpunkteradt tvärband emellan ögonen och en brun ram innanför den ljusa framkanten på halsskölden. Afven längs kroppssidorna nedtill uppträda större eller mindre ljusare fläckar, som bilda en fort- sättning af marmoreringen, och buken är oftast af blekare färg. "Detsamma är förhållandet med anal-valvlerna, hvilka, ej sällan tillika med sista segmentet, äro ljust gulbruna och därigenom bilda ett afbrott mot ryggens mörkare färg. | Segmentantalet är högre än hos närslägtade svenska arter. Af 14 hanar hade fyra 50 segment, af hvilka 3—4 fotlösa, fyra “or, fyra 52 och två 53, hvaraf 3 fotlésa; af 34 honor hade två E50 segment, fyra 51, nio 52, sexton 53, två 54 och en 55. Biand alla dessa var det blott ı hane och 3 honor, som hade endast 2 segment fotlösa; eljes voro hos alla de 3 sista segmenten utan fötter (och sidoporer). > Funnen hittills blott i Skane (Konservator ROTHS nämda “samling) samt vid Göteborg (A. W. MALM). tt) Denen hos hanen med hvita sugbläsor pa de två näst sista lederna; I:a benparets krokar sma, trub- biga. (Sma arter, ej öfver 17 m.m. langa, med 36 — 45 segment). *) Halsskölden till största delen hvitaktig : skulp- turen ytterst svag och oregelbunden; suturen rät. 12. Lulus leticollis n. sp. Syn. 1866. Julus ferrugineus Porat, Sveriges Myr. Di plopod. p. 25 Stockholm 1866 (ex parte.) >» 1869 » fallax Porat, Ofvers. Vet. Akad. Förh. 26:e arg. p. 646 (ex parte). Fuscus vel fusco-niger, collo late colorato, albido, tantum antice infuscato, pedum articulis ultimis infuscatis, gracilis, sat dense, postice densius et longius, crinitus. Vertex foveis duabus setigeris, frons glabra et levis; Oculi ocellis minoribus, longius 128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. discretis, 30—36, 6-—7-seriatis, subtriangulares. Anzenne gra- ciles, latitudine corporis longiores, resupinæ segmentum quartum superantes. Segmentum primum (albidum) magnum, lateribus late rotundatis, non striatis. Segmentum ultimum in processum sat longum et latum productum. Valvule anales non marginatæ, longe sed minus dense setosæ. Segmenta religua parte anteriore levi, posteriore longitudinaliter sparse striolata, striolis subtilissi- mis, non regularibus sed abbreviatis immixtis, marginem posti- cum longo intervallo non attingentibus, multis antice ne suturam quidem attingentibus, limbo ultimo non pectinulato. Pori excretorii longe pone suturam siti. Sz/ura recta, etiam in segmento 6:0. Numerus segmentorum 37—42 (45), 3—4 ultimis apodis. Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, unco parvo, apice subdilatato; coxæ pedum 2:1 paris processibus vel appendicibus nullis. Pedes plurimi, præsertim anteriores, articulis penultimo et antepenultimo pulvillis albis inflatis instructi. Sti- pites maxillares antice tuberculatim inflati, basi non setosi. Mar- gines ventrales segmenti 7:i prominuli. Organa copulationis de- tecta, prominentia, præsertim prominens digitus medius laminæ posterioris. Laminæ copulative anteriores posterioribus paullo breviores, elongate, sublineares, dentibus lateralibus nullis, apice obtuse; laminz posteriores aculeis vel processibus denticulatis lateralibus nullis, apice laciniatæ et subdigitatæ, digitis plerumque 3, quorum digito medio simplici longissime prominente, digito interiore sat crasso, laminas anteriores item (paulo) superante, margine laciniz ad hunc digitum subpectinato. Flagellum di- stinctum. ong. -12-—1 7 m.m.7lat.)r.4 m. m}; ant: Ome Färgen hos denna art faller genast i ögonen, därigenom att — halsskölden är mer eller mindre hvit, blott i framkanten stundom något förmörkad; äfven andra och tredje segmenten äro ljust marmorerade, i följd hvaraf den ljust färgade halsen bjärt bryter af mot djurets i öfrigt enfärgadt svartbruna utseende, buksidans marmorering är ganska ringa. Hufvudets färg är ock mörk, en- färgadt svartbrun utom nedåt pannan, där ljusare fläckar fördela grundfärgen. Benen med undantag af höftlederna mörkfläckiga. PEN Pan + I sprit blir djuret mindre blagra-ringladt än de öfriga svarta /aulus- — arterna. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 129 Hufvudets pannfara ar för ôfrigt knappt märkbar, de tvä härbärande groparna däremot tydliga; pannan jämn och härlös utom i munkanten, där de 4 sedvanliga härbärande groparna hafva sin plats, och pä sidorna utanför antennerna, där nägra fä har vanligen pläga fôrefinnas. Ögonen hafva sma och mer än hos andra samslägtingar åtskilda oceller, som äro fördelade i 6 eller 7 rader; fördelningen hos ett par större exemplar (Y') har jag antecknat: 7,7, 6, 5, 4, 2—7, 7, 6,5, 4,3, 2. Halsskôlden är mycket stor och kappformig med vidt rundade sidoflikar, hvilka sakna striering, men ega den sedvanliga margineringen i fram- kanten nedtill. Segmentens skulptur är ytterst svag, oregelbun- den och gles; strimmorna gå ofta ej parallelt, sluta långt före bakkanten, och emellan de längre äro kortare afbrutna inblan- dade, som räcka ej ens till suturen. På de främre segmentens ryggdel är skulpturen nästan omärklig och blir äfven mot krop- pens bakre del allt mer och mer oregelbunden, gles och svag. Suturen är rät, utan någon böjning framåt omkring porerna, ej ens på sjätte segmentet. Sidoporerna äro, sedda vid 50 gångers förstoring, tämligen stora och belägna långt, minst 1/, af bak- delens längd, bakom suturen. Kroppens hårighet tilltager i mängd och längd på de bakre segmenten. Hanens ben äro försedda med hvita häftputor eller sugdynor, som hafva sin plats pa 4:e och 5:e lederna. Kopulationsorga- nerna uttränga tämligen långt, och isynnerhet är den fingerlika mellanfliken fran de bakre kopulationsfötternas spets framträ- dande; ändprocesserna inom samma »finger» hafva nedom spetsen en liten flik, som vid högre förstoring (180 ggr) visar sig fint småtandad. Genom bristen på inre sidotaggar och saknaden af den yttre tandade sidoprocess, som dessa organ hos nästföljande art ega, är Jul. leticollis ytterligare väl skild, utom genom sin hvita hals, sin räta sutur och sin svaga, oregelbunda skulptur. Segmentens antal synes vara för hanarne 38—39, hvaraf de 4, sällan blott de 3 sista fotlösa, för honorna 39—42 med de 4 eller oftare de 3 sista fotlösa. Hanar med utbiidade ko- pulationsorgan hafva ock förekommit med 37 segment, däraf 4 fotlösa, liksom äfven med 41 segment, hvaraf 4 fotlösa. Honor med 37 segment, hvaraf de 4 sista fotlösa, och med 44—45 seg- ment, hvaraf de 3 sista fotlösa, äro ock undersökta. Af 22 ha- e Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 3 (1889). 9 130 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. nar hade blott 3 de 3 sista segmenten fotlösa, de öfriga de 4, af 55 honor hade 22 de 4 sista segmenten fotlösa och 33 de 3. Funnen från Skåne åtminstone till Upland. ##) Halsskölden af samma mörka färg som den öfriga kroppen; strieringen djup och regel- — bunden; suturen, åtminstone på de främre seg- menten, framåt bågböjd framom sidoporerna. 13. Julus minutus n. sp. Syn. 1869 Julus fallax MEINERT, Porat, Ofvers. Vet. Akad. Förh. 26:e arg. p. 646 (ex parte). Fusco-niger, collo fusco, pedibus apice infuscatis, gracilis (mas gracillimus), minus dense sed longe crinitus. Vertex sulco te- — nuissimo foveisque duabus setigeris; frons glabra et levis. Ocul ocellis distinctioribus, 30—36, in series 6 (6—7, 7, 6, 5, 4, 3) vel : 7 (6—7, 7,6, 5, 4, 3,2) dispositis, subtriangulares. Antenne gra- ciles, minus elongatæ, resupinæ segmentum quartum non supe-: rantes. Segmentum primum \ateribus obtuse angulatis, antice M marginatis, non striatis. Segimentum ultimum in processum sat longum et latum productum. Valvule anales non marginate, longe, sed minus dense, setosæ. Segmenta religua parte an- teriore lævi, posteriore longitudinaliter profunde et regulariter « striata, striis marginem posticum subattingentibus, limbo ultimo — non pectinulato. Pori excretorii pone suturam siti, in segmentis anticis suture propiores. Sz/ura, præsertim in segmentis anticis, ante poros antrorsum arcuata. Numerus segmentorum 40—45, 3 (raro 2 vel 4) ultimis apodis. x Mas: Pedum par primum articulo ultimo uncinato, unco parvo, non angustato, subpellucido; coxæ pedum 2:i paris pro- = cessibus vel appendicibus nullis. Pedes, saltem anteriores, in arti- culis penultimo et antepenultimo pulvillis albis inflatis instructi (tantum oculo optime armato distinguendis). Stipites maxillares antice tuberculatim inflati, basi seriatim setosi. Margines ven- trales segmenti 7:1 vix prominentes. Organa copulationis obtecta, non prominentia; laminæ copulative anteriores posterioribus bre- _ + VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. PE viores; laminæ copulativæ posteriores in apice dente vel processu simplici instructæ, in margine interiore medio vel basin versus den- tibus duobus vel tribus longis vestitæ, in latere exteriore brachio sat longo transverso denticulato (denticulis c. 14 ornato) præditæ. Flagellum distinctum. Long. 11—17 m.m., lat. 1—1.5 m.m.; ant. 1.5 m.m; lulo montivago LATzEL affinis, sed organis copulationis, sculptura profundiore limboque segmentorum integro diversus; ab Julo piceo Risso, qui ad 55 segmenta anumque glabrum ha- bet, ano setoso et numero minore segmentorum diversus. Färgen är hos denna art mera enfärgadt mörk än hos före- gående, och halsskölden är aldrig hvitaktig. Skulpturen är, isyn- nerhet om man tager i betraktande djurets litenhet, mycket djup och regelbunden samt tämligen tät. Halssköldens sidodelar äro trubbigt tillspetsade med framkanten nästan snedt afskuren. Su- turen framför sidoporerna företer en tydlig böjning framät, hvil- ken är kraftigast pa 6:e segmentet. Man kunde vara frestad att anse ofvanstäende för blott en mera utpräglad form af föregäende art; men kopulationsorganerna äro högst olika. Först och främst utskjuta de ej utom sitt seg- ment, och segmentets kanter äro pa buksidan nästan samman- slutna och föga upphöjda. Vidare hafva de främre kopulations- bladen på midten af insidan eller närmare basen tre långa mot spetsen rigtade tänder, och de bakre ega på sin utsida en vinkel- rätt utspringande tandad eller flikig arm, något liknande den pro- cess, som LATzEL beskrifver och afbildar hos sin Jul. montivagus (Die Myr. II t. XII, figg. 146—147). Olikheterna i kopulations- organen emellan Jul. minutus och Lul. montivagus äro dock i öfrigt så stora, att de ej gerna kunna förenas i en art. Dess- utom eger Jul. montivagus LATZEL ett småtandadt brim, sådant som var Jul. fallax, hvaremot Jul. minutus ej har spår däraf. Utom detta är ock skulpturen svagare hos Lulus montivagus, ehuru denne är af betydligare storlek. Närmare öfverensstämmer vår art i afseende på kopulations- organen med Julus piceus Risso (i BERLESE, Mir. It. fasc. N:o 8), som har en dylik flikig arm utgående från yttre sidan och en enkel — ej grenig —- process i spetsen af de bakre kopula- tionsbladen, alldeles som Lulus minutus. 132 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Beträffande segmentantalet hade af nio hanar tva 44 segm. med hos den ene 2, hos den andre 4 fotlösa segment, tva 43, hvaraf 3 fotlösa, fyra 42 segment, hvaraf de 3 sista fotlösa, en 40 segment med likaledes 3 fotlösa; af honorna hade tre 42 segment, af hvilka 2 med 3 och 1 med 2 fotlösa segment, fem med 43 segment, hvaraf 3 fotlösa, tre med 44, en med 45 seg- ment, af hvilka 3(—4) fotlüsa. Det synes alltsa, som om hos denna art ett mindre antal segment skulle vara utan fötter an hos föregäende, det typiska talet ställer sig äfven nägot högre an hos den, nämligen 42—44.. Funnen blott i Skane (Konservator ROTHS nämda samling); pa Riksmuseum förvaras ex. fran Skarhult Eisen, själf har jag tagit den vid Esperöd nära Kivik 1868. Mares Iulorum fusco-nigrorum, quos supra descripsimus, ita facile sunt distinguendi. I. Coxæ pedum 2:1 paris appendicibus vel processibus in- structæ. A. appendicibus longis, antrorsum directis, gnathochi- larium attingentibus; articulo ultimo pedum r:i paris subconico, apice setoso; fronte setosa. Julus terrestris L.!. B. processibus brevibus, æque longis ac articulo se- cundo eidemque antrorsum applicatis; articulo ul- timo pedum r:i paris uncinato; fronte glabra. Julus vagabundus LATZEL. Il. Coxæ pedum 2:1 paris appendicibus vel processibus nul- lis; articulo ultimo pedum 1:1 paris uncinato. (Fronte glabra). A. unco permagno, acuminato; pedibus pulvillis nullis; limbo segmentorum plurimorum distincte semi-pec- tinulato; segmentis numero plurimis 50—55. /ulus fallax MEINERT. ' Julus scandinavius LATZEL (= Julus terrestris MEINERT) appendicibus coxarum pedum 2:i paris perpendicularibus 1. deorsum directis, apice subdila- tatis, fronte glabra (5), adhuc neque in Suecia neque in Norvegia est repertus. = 2 ” is 1 . dde - vy x NT dd nn nn Ler on € Vp eee VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 133 B. unco mediocri, non acuminato; pedibus pulvillos gerentibus; segmentis numero paucioribus 36—45, limbo integro. a. stipitibus maxillaribus basi non setosis; la- minis copulativis medio introrsum dentibus rullis, laminis posterioribus brachio laterali externo carentibus; sculptura pertenui, irre- gulari; sutura segmentorum recta; collo max- imam partem albido. Julius leticollis n. sp. stipitibus maxillaribus basi setosis: laminis copulativis posterioribus medio introrsum den- tibus paucis (c. 3), longis, brachio transverso laterali externo dentato instructis; sculptura profunda et regulari; sutura segmentorum anteriorum antrorsum arcuata; collo toto fusco. Lulus minutus n. sp. 3:e Underordningen Colobognatha BRANDT 1831. Familjen POLYZONIDZE Gervais 1844. XIX. Slägtet Polyzonium BRANDT 1831. (Bull d. M.ém d. l’Academ. de St Petersb. VI ser. p. 11, 1833). ı. Polyzonium germanicum BRANDT 1831. (Be. p-xr,1enl--Recueilsetc. p- 50). I Skane och Blekinge flerestädes; Bohuslän. — Danmark (Bornholm), Tyskland, Osterrike, Polen, Ryssland, Kaukasus. 134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. För att 1 någon man bidraga till framkallandet af ökad uppmarksamhet pa denna leddjursgrupp meddelar jag till sist en Skematisk 6fversigt af pa Skandinaviska halfön hittills antraffade myriopoder. Artropodklassen Myriopoda. Ordningar och familjer. I. Ej mer än ett benpar pä hvarje benbärande kroppsring. A. Antenner enkla. I. Hufvudet horisontelt, i samma plan som ryggsköldarne; käkfötter kraftiga med giftklo; analsegmentet utan spinnborst; benparen utgående fran kroppens sidor...... Ordningen I Chilopoda. a. Benparens antal 7—15, hos ungarne färre än hos de fullvuxne. 1. Underordn. Chilopoda anamorpha. I Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar djur, som springa snabbt, äro af brun grundfärg, hafva 1 — flere oceller, langa antenner med mer än 20 leder, 15 rygg- sköldar, I:a, 3:e, 5:e, 7:e, 8:e, Io:e, I2:e och I4:e större an de mellanliggande = soEeer 1. Fam. Lithobiide. b. Benparens antal minst 21, lika hos ungar och fullvuxne af SAMMA arts en 2. Underordn. Chilopoda epimorpha. a. Antenner korta 17-ledade; benpar 21; andhäl pa ömse sidor 9; (hithörande skandinaviska art blind). 2. Fam. Scolopendride. f. Antenner korta, 14-ledade; benpar minst 35; andhäl lika många som benparen; oceller saknas. Bandformigt plat- tade djur af gul grundfärg, hvilkas mask- eller ormlika rörelser äro föga snabba ............ 3. Fam. Geophilide. 2. Hufvudet något lutande; käkfötter saknas; analsegmentet med tyarspınnborstss. za AR ne Ordningen II Symphyla. I Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar temligen snabbfotade djur af hvit grundiärg, hvilka ega högst 12 benpar och hvilkas ungar, liksom Chilop. anamorpha, hafva ett mindre antal benpar än de fullvuxne 4. Fam. Scolopendrellide. — B. Antenner greniga. Benpar högst 9, färre hos ungarne än hos de fullvurna sete oon SÄNG ee eee Ordningen III Pauropoda. - Ae Pu Ul. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 135 I Skandinavien blott en hithörande familj, hvilken innefattar smä, ej 2 m.m. länga, snabbfotade djur af hvit grund- färg, hvilkas ben sträcka sig längt utom ryggsköldarne. 5. Fam. Pauropodide. Pa hvarje benbärande kroppsring (utom de främste) två benpar, utgående från buksidans midtlinie; hithörande djur långsamma i sina rörelser; ben- par och segment färre hos ungarne än hos de fullvuxna. Ordningen IV Diplopoda. A. Kroppen prydd med rader och knippen af greniga hår; öfverkäkarne ofullständiga och dolda; antenner enkla, tydligt 8-ledade 1. Underordn, Pselaphognatha. Hit hör blott en familj, innefattande små djur med mjuk kroppshud af rödgrå färg, utan förmåga att hoprulla sig; deras käkskifva (gnathochilarium) ej utvecklad; kopulationsfötter saknas. 6. Fam. Pollyxenide. B. Kroppshuden hård, starkt chitiniserad; öfverkäkarne framträdande på hufvudets sidor; käkskifvan utvecklad; hanarne äga särskilda kopula- tionsfötter; antenner enkla, 7- (otydligt 8-)ledade. Vid fara hoprulla sig hithörande djur klot- eller spiralformigt 2. Underordn. Chilognatha. I. Kroppsringarnes antal 13; kroppen halfcylindrisk med buksidan platt eller skålformig, kan hopslutas klotformigt; hanarnes sista fotpar förvandladt i kopulationsfötter......... 7. Fam. Glomeride. 2. Kroppsringar flere än 13; kroppen åtminstone pa buksidan trind, spiralformigt hoprullbar; sjunde segmentets ena eller båda ben- par förvandlade i kopulationsfötter. a. Inga ögon; kroppsringar 19—20, hvilka på ryggen äro plat- tade och prydda med talrika hårbärande knölar, åt sidorna utdragna i tillskärpta, sågtandade kölar; sidoporer tydliga 8. Fam. Polydesmide. b. Oceller i flere rader; kroppsringar (28) — 30, på ryggsidan mer eller mindre hvälfda och prydda med 6 längsrader, vårtor eller knölar, som bära långa hår; sidoporer otydliga. 9. Fam. Chordeumide. c. Kroppen cylindrisk, bestående af mer än 30 ringar, hvilkas rygg saknar hårbärande vårtor eller knölar, men ofta är bak- till, liksom buksidan, prydd med regelbundna fina längs- strimmor; sidoporer oftast tydliga; oceller oftast tydliga, blott hos ett fåtal arter otydliga eller saknas ... 70. Fam. lulidæ. C. Hufvudet triangulärt, snabelformigt utdraget; öfverkäkarne dolda, förkrympta; käkskifvan förkrympt ...... 3. Underordn. Colobognatha. I Skandinavien blott en familj, hvilken innefattar djur af gulaktig grundfärg, plattad, något konvex kroppsform med sidorna köl- formigt tillskärpta; kroppen tämligen starkt chitiniserad, spiral- formigt hoprullbar; hufvudet doldt under första ryggskölden; 7:de segmentets benpar hos hanen förvandlade i kopulationsfötter ; Ocellershinnaswee sss pres NT Le (ADs 71, Fam. Polyzonide. 136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. Slagten och arter. Ordningen I. Chilopoda. 1. Underordn. Chilopoda anamorpha. 1. Fam. Lithobiidæ. A. Oceller flere än 1; benen mer eller mindre taggiga; spirakler 6; öfver- läppen! i midtens3-tandadı" an Sse see ee 1. SI. Lithobius. B. 1 ocell pä hvardera sidan af hufvudet; benens leder utan taggar; spirakler 7; öfverläppen i midten med 1 tand * ______.._.....-.-.--- 2. SI. Henicops. 1. Slägtet Lithobius. A. 9:e, I1:e och 13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt utdragna (= Litho- bius s. str.) a. Analbenens klo enkel. * a. 8—14 tänder pa käkfotskifvan (= framkanten af gripfötternas höftdel); antennleder 36—48; höftporer oftast omkring 6; oceller 22—35 i 4—8 rader; kroppslängd ända till 31 m.m, 1. Lithobius forficatus. f. Käkfotskifvans tinder 4; antennleder 34—41; höftporer vanligen 4, 5, 5, 4; oceller 13—20 i 3—5 rader; kroppslängd 8—15 m.m. 2. Lithobius nigrifrons. b. Analbenens klo med biklo. * Käkfotskifvans tänder 4; antennleder 34—42; höftporer vanligen 3, 4, 4, 3; oceller 10—15 i 3—4 rader; kroppslängd 12—15 m.m. 3. Lithobius glabratus. (var. hebescens, med färre, otydliga oceller). B. 11:e och 13:e ryggsköldarnes bakhörn tandlikt utdragna (= Hemili- thobius). Analbenens klo med biklo; käkfotskifvans tänder 4; antenn- leder 31—33; höftporer 3—4; oceller 6—11 i 2—3 rader; kroppslängd D TO MAMA ENT ee ee 4. Lithobius borealis. C. Alla ryggsköldarnes bakhörn rundade (= Archilithobius). (Käkfotskifvans tänder hos alla hithörande skandinaviska arter 4). a. Analbenens klo enkel. Antenner typiskt 20-ledade. - a. -Analbenens 5:e led hos hanen i spetsen ofvantill processlikt utdra- | gen; hôftporer vanligen 3, 4, 4, 3; oceller högst 7 i oregelbunden - ordning; honans genitalklo 2-klufven; kroppslängd 8—10 m.m. 5. Lithobius. curtipes. Analbenens 5:e led hos hanen utan process; höftporer oftast 2, BA Lo ~ 3, 3, 2; oceller 10—12 i 3 raka, regelbundna rader; honans ge- à nitalklo 3-klufven; kroppslängd 8—12 m.m. 6. Zithobius crassipes. b. Analbenens klo med biklo. * Mikroskopisk karakter. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 037 1. Analbenens höfter i yttre (undre) kanten baktill väpnade med en sidotagg; antennleder oftast 29; höftporer oftast 3, 4, 4, 3; oceller 10—13 i 3 rader; hufvud tväfärgadt; kroppslängd 10—15 m.m. 7. Lithobius erythrocephalus. 2. Analbenens höfter undertill utan sidotagg; (hufvudet enfärgadt, vanligen mörkare än bälen). a. Oceller i enkel rad. Antennleder 25— 33; höftporer oftast 2, 2, 2, 2; oceller 2—3; kroppslängd 5—8 m.m. ._................ 8. Lithobius microps. b. Oceller ej i enkel rad. a. Oceller fa, 7—9, hvaraf tva fränskilda, de öfriga ordnade cirkelformigt omkring en midtocell; analbenens 4:e led hos hanen pa insidan med en borstklädd värtlik process; antennleder 36—50; höftporer vanligen 2, 2, 2,2; kropps- längd 10—14 M.M. .............. 9. Lithobius calcaratus. 2. Oceller 10—18 i flere rader; hanens analben utan process; antennleder 34—44; höftporer 3—6; kroppslängd 9— 15 TTA AE RENE AA PARAIT TRES TEL TEN 10. Lithobius mutabilis. 2. Slägtet Henicops. Blott en art: Æenicops fulvicornis. Käkfotskifvans tänder 4; antennleder 25; höftporer vanligen 3, 3, 3, 2; kroppslängd 9 m.m. 2. Underordn. Chilopoda epimorpha. 2. Fam. Scolopendridæ. 3. Slagtet Cryptops. Blott en art: Cryptops hortensis. Ryggsköldarne (de fleste) med 4—6 längsfäror; analbenens 1:a och 2:a leder undertill tätt och längt borstklädda, 3:e och 4:de leden med sägtandadt stälda taggar. Tämligen snabba djur med nägot slingrande rörelser. Kropps- längd 15—23 m.m. 3. Fam. Geophilidæ. A. Ryggskôldarne utan längsfäror; gripfötternas klo med en kraftig tand vid basen; hufvudet litet, smalare än balsegmenten ...... 4. SI. Scolioplanes. B. Ryggsköldarne med tvänne längsfäror; gripfötternas giftklo vid basen an- tingen utan eller med en föga utvecklad tand; hufvudet jämförelsevis stort. a. De fleste buksköldarne mer länga än breda; analbenens ändled utan klo **; öfverläppen hopvuxen med munskölden ...... 5. SI. Schendyla. b. De fleste bukskéldarne mer breda än långa; analbenens ändled med Mio otverläppen 3-delad,, fri "2 .-___..-.....-_.22- 6. SI. Geophilus. A ** Atminstone hos svenska exemplar. 138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 4. Sldgtet Scolioplanes. A. Gripfötternas höftdel framtill nästan rät; kroppen kort och glest hårig; kroppslaugd18— 2"/., Miles see eee OA ESS 1. Scolioplanes crassipes B. Gripfötternas höftdel framtill urbräddad, kroppen med längre och mera ~ tättstäende har; kroppslängd 20—32 m.m. -..-.-- 2. Scolioplanes maritimus. M 5. Slägtet Schendyla. Blott en art: Schendyla nemorensis. Benpar 39—41; kroppslängd: 20—25 m.m. 6. Slägtet Geophilus. {. Sista bukskölden smal. Pleuralporer obetäckta, talrika; gripfötternas klor na framom hufvudet; benpar 43—47; kroppslängd 35—40 m.m. -----..----- 1. Geophilus ferrugineus, 2. Sista bukskülden bred, atminstone till en del täckande pleuralporerna. A. Hufvudskölden med tydlig pannsutur. De främre (4—14) buksköl- darnes bakkant utdragen i en process, passande in i en grop pa den närmast följandes framkant; gripfötternas klor na ej framom hufvudet; M pleuralporer pa undre sidan 5—7, sma; benpar 51—53; kroppslängd GIE Born smh NEN AU meee ee 2. Geophilus sodalis. B. Hufvudskölden utan pannsutur. a. Benpar 65—71. Buksköldarne med 3 längsfäror; pleuralporer 11—15, sträckande 4 sig rundtom äfven till öfre sidan; gripfötternas klor na ej framom - hufvudet; kroppslängd 35—50 m.m. ...... 3. Geophilus electricus. | b. Benpar 35—55; pleuralporer förekommande blott på undre sidan. a. Gripfotternas klor, på insidan krenulerade, nå långt framom hufvudet; benpar 43—55, oftast öfver 49; pleuralporer 6—12; buksköldarne med en grop eller längsfåra; kroppslängd ända EIS A OWNER RER cena 4. Geophilus flavus, f. Gripfötterna na ej framom hufvudet, deras klo pa insidan ej — krenulerad; buksköldarne med tre tydliga längsfäror. j aa. Benpar 47—51, vanligen 47; pleuralporer 5—7; kropps- länedwomkr ga, mE Bee 5. Geophilus proximus. BB. Benpar 37—41; pleuralporer 2—3; kroppslängd 15—18 MMi eee ee en ee een 6. Geophilus truncorum. 4 Ordningen II. Symphyla. 4. Fam. Scopendrellidæ. 7. Slägtet Scolopendrella. I Skandinavien blott 1 art: Scolopendrella immaculata. k- Alla ryggsköldarne i bakhörnen rundade, sakna tvärt utstående långa sido- q har; kroppslingd 2—5 m.m. | VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 139 Ordningen III. Pauropoda. 5. Fam, Pauropodid (= Pauropoda agilia LATZEL). 8. Slägtet Pauropus. Blott 1 art: Pawropus Huxleyi. Kroppslängd 1—1,3 m.m. Ordningen IV. Diplopoda. 1. Underordn. Pselaphognatha. 6. Fam. Pollyxenidæ. 9. Slägtet Pollyxenus. Blott 1 art: Pollyxenus lagurus. Oceller 5—7; segment 11; benpar 13 (hos fullvuxna); kroppslängd 2—3 mm. 2. Underordn. Chilognatha. 7. Fam. Glomeride. 10. Slägtet Glomeris. I Skandinavien blott 1 art: Glomeris marginata. Ryggsköldar svarta med gulhvita bakkanter; oceller 8; kroppslängd 11 —18 m.m. 8. Fam. Polydesmidæ. A. Kroppsringar, halssköld och ändsegment inräknade, 20. (Obs. Förhållandet hos Scvtonotus i detta afseende ännu ej fullt utredt.). a. Kroppsringarnes bakdel ofvan prydd med regelbundna rader af har- bärande knölar, men saknar djupare tvärfära; sidokölarne sagtandade med flere tänder; antenner långa, brutna, mot spetsen föga förtjoc- RATE las LEE St DV PRINS Sa RES Sens aa 11. SI. Polydesmus. b. Kroppsringarnes bakre ryggdel saknar knölar, men eger en djup tvär- fåra; sidokölarne med blott I tand; antenner som föregående 12. SI, Paradesmus. c. Kroppsringarnes öfre bakdel prydd med oregelbundna rader af utpräg- lade knölar, men saknar tvärfåra; antenner korta, knappt brutna, klubb- lika; sidokölarnes tänder handflikigt utspärrade; (kroppsringarnes antal Kapiskesblotemtor) ue EN Sad EEE 13. SI. Scytonotus. B. Kroppsringar 19; för öfrigt som hos Polydesmus 14. $/, Brachydesmus. 140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. A. Kroppsringarnes bakdel blott pa buksidan strierad, ryggen utan langsstrim- — 71. Siägtet Polydesmus. Kopulationsfötterna enkla, i midten omböjda med spetsen inskuren; kropps- formen bred; ryggknölarne platta, korthäriga eller nakna; kroppslängd 19-29, AN 2 oS ee ons ET 1. Polydesmus complanatus. — Kopulationsfötterna klufna ända till den häriga basaldelen, med spetsen « krokböjd men enkel; kroppsformen smalare; ryggknölarne utpräglade med längre här. : a. Kopulationsfötternas längre stam nära spetsen med en lång sidoarm — och därigenom tvågrening; kroppslängd 10—16 m.m. 2. Polydesmus « denticulatus — b. Kopulationsfötternas längre stam i spetsen ej grenig, blott med en tandlik utvidgning ett stycke ofvan spetsen 10—16 m.m. 3. Polydesmus — coriaceus, var. borealis, 12. Slagtet Paradesmus. Blott I art (exotisk): Paradesmus gracilis. Kroppslangd 17 m.m. 13. Slägtet Scytonotus. Blott I art (exotisk): Scytonotus digitatus. Kroppslängd 5—6 m.m. 14. Slägtet Brachydesmus. Blott 1 art: Brachydesmus superus. Kroppslängd 7—8 m.m. 9, Fam. Chordeumidæ. 15. Slägtet Craspedosoma. Blott 1 art: Craspedosoma Rawlinsii, Färgen gulbrun med ljusa fläckrader; kroppslängd 14—16 m.m. 10. Fam. Iulidæ. Kroppsringarnes bakdel rundtom, äfven pa ryggen, med fina längsstrimmor; ändsegmentet baktill vinkelformigt eller utlépande i en process 16. SI. lulus. mor; ändsegmentets bakkant rundad. ] a. Ögonen kretsformiga med ocellerna i flere rader; de benbärande buk- sköldarne fria; kroppsformen mycket smal ............ 17. SI. Isobates. — b. Ögon inga eller aflanga med ocellerna i enkel rad eller framtill 2—3- dubblade; buksköldarne sammanvuxna med pleuralsköldarne; kropps- 5 formen Smal ac SE USE ee NE 18. SI. Blaniulus. — VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI. 141 16. Slägtet Julus. A. Oceller sammanflytande, otydliga, bildande en konvex, men alldeles jämn ögonyta (= Underslägtet Allaiulus). Ändsegmentet med läng spetsig, nägot nedätrigtad process; kroppsringarnes bakkant vackert krenulerad; sidoporerna tangera suturen; färgen ofvan mörkare marmorerad, mörkt tvärbandad, undertill blekare, med bruna sidoporer; segment 50— 56; kroppslängd 15—30 m.m. 1. /ulus punetatus. B. Oceller atskilda, tydliga (= underslägtet Ommatoiulus). I. Ändsegmentets bakkant vinkelformigt utvidgad men ej utlöpande i nä- gon utskjutande process; sidoporer tangerande suturen. a, Infraanalskifvan med en framåt längs buken rigtad process. Strieringen djup; hären langa och grofva; segment 38—43; kropps- lan CUT SOMME ee Le 2. Zulus foctidus. b. Infraanalskifvan utan process. a. Ryggen utan ljusare langsband; kroppsringarnes bakkant utan hår; analvalvlernas bakkant med få (2—3 par) hår; de 2 hår- bärande hjässgroparna saknas; segmentens antal under 50. ga. Halsskôldens sidoflikar rundade; äfven kroppsringarnes främre hälft nederst på buksidan med några få längs- strimmor; sidoporerna tangerande suturen framifrån; färgen typiskt svart; kroppslängd 18—34 m.m. 3. Zulus londinensis. (8. Halssküldens sidoflikar snedt tillspetsade; kroppsringarnes främre hälft på buksidan utan längsstrimmor; sidopo- rerna tangerande suturen bakifrån; färgen marmorerad med sidoporerna mörkpunkterade; kroppslängd 10—15 TAYE EB an bg Or en REKA ESR AE Ra 4. Zulus luscus. f. Ryggen med tvänne längsrader af gula fläckar; kroppsringarnes bakkant glesharig; analvalvlerna med flere har; hjässan med 2 härbärande gropar; segment 30—34; kroppslängd 8—13 ATEN ee eat RE RRQ PNR PES EN 5. Zulus pusillus. 2. Andsegmentet utléper i en process, som räcker üfver analvalvlernas bakkant. a. Ryggen med tvänne rödgula eller gulaktiga längsband. a. Inga härbärande hjässgropar; sidoporerna aflägsnade fran su- turen; kroppsringarnes framdel med tättstäende, snedt ned- 4 löpande strimmor; deras bakdel ej hårkantad; kroppslängd 20 OM TI sees = asa EN ey IS 6. Lulus sabulosus. BF. Tvänne härbärande hjässgropar; sidoporerna tangerande sutu- ren; kroppsringarnes framde] nälritsad, men ej strierad; deras bakdel glest härkantad; kroppslingd 17—23 m.m. (och RIGA) te operas u a te re 7. Zulus fasciatus. b. Grundfärgen brungrä eller blekare, framtill vackert marmorerad med ryggen prydd med mörkare tvärband och sidorna med en mörkpunkterad rad; sidoporerna tangerande suturen; de 2 här- 14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. bärande hjässgroparna saknas. Stjärtprocessen kort, i spetsen för- M tjockad; strieringen ovanligt tät; segment ända till 58; kropps- « läned 14-28 mime seen were CRETE 8. Zulus silvarum. — c. Grundfärgen öfvervägande svart eller mörkbrun; sidoporerna af- M lägsnade fran suturen; pa hjässan tvänne härbärande tvärgropar. a. Hanens 2:a benpar med fran höftleden utgående processer; “ segmentens antal vanligen under 50 (45—49). * Höftprocesserna långa, framätsträckta, näende till käkskif- vans bas; I:a benparets ändled ej krokböjd; pannan nedom « ögonen hos hanen med ett hårigt eller borstklädt fält; « kroppslängd 17—26 M.M. ............... 9. Zulus terrestris. | ** Höftprocesserna korta, utgående fran framsidan af höftleden i och slutande sig intill följande (2:a) led; 1:a benparet tydligt krokböjdt; pannan glatt; kroppslängd 18—25 m.m, ~ ” 10, Zulus vagabundus, “ 2. Hôftleden hos hanens 2:a benpar utan processer; I:a benparet i krokböjdt. + Benen hos hanen utan häftputor; 1:a benparets krok ovan- ligt lång, spetsig och halfgenomskinlig; kroppsringarnes - fria bakkant med ett tydligt krenuleradt bräm; hufvudet, halsskölden, ändsegmentet och analvalvlerna oftast mar- morerade med inblandadt gulbrunt; segmentens antal van- ligen öfver 50; kroppslängd 20—25 m.m. 11. Zulus fallax. ++ Hanens ben med hvita häftputor på undre sidan af de två nästsista lederna; 1:a benparets krokar små, trubbiga; segmentens antal 36—45. © Halsskölden till största delen hvitaktig; strieringen föga regelbunden och ytterst svag; suturen rät; hanens kopulationsfötter framträdande utom 7:e — segmentets kant, i spetsen fingrade, pa utsidan - utan bihang; kroppslangd 12—17 m.m. : 12. Zulus leticollis, « OO Halsskölden af samma mörka färg som den öfriga \ kroppen; strieringen regelbunden och djup; su- à turen bägböjd framom sidoporerna, åtminstone på $ de främre kroppsringarne; hanens kopulationsföt- ter inneslutna inom 7:e segmentet, pa utsidan för- | sedda med en tvärt utgående mangflikig arm; à kroppslängd 11—17 m.m ... 13. Zulus miuutus, k ‘ 2 + 17. Slägtet Isobates. i Blott en art: Zsobates varicornis. Œ Segment 33—46; färgen brun, ljust marmorerad, sidoporerna mörkpunk- MW terade; kroppslängd: 8—12 m.m. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 143 18. Slägtet Blaniulus. Med ögon; pannan glatt. Oceller 9 och deröfver, framtill i flere rader; längsstrimmorna pa kroppsringarnes bakdel uppåt allt kortare; hanens mandibelstam med I nedätrigtad process; kroppslängd 10—20 m.m. I. Blaniulus fuscus, Oceller färre än 9, antingen i enkel rad eller de främsta fördubblade; alla längsstrimmor på kroppsringarnes bakdel hela, nående kanten; hanens mandibelstam i undre kanten med 2 processer; kroppslängd TE PTY ETT a a Re 2. Blaniulus pulchellus. Utan ögon; pannan hårig; kroppslängd 10—18 m.m. 3. Dlaniulus quitulatus. 3. Underordn. Colobognatha. 11. Fam. Polyzonide. 19. Slägtet Polyzonium. Blott 1 art: Polyzonium germanicum. Oceller högst 3 pa hvarje sida; segment 43—50; kroppslängd 5—20 m.m. A. a. b. B. Anm. «à jäs För Danmark äro följande arter uppgifna, hvilka möjligen äfven 1 öf- riga skandinaviska land kunna anträffas: Lithobius agilis C. L. KocH och Lithobius intrepidus MEINERT. — Bada dessa skulle i ofvanstäende skema hafva sin plats närmast Zithodius glabratus. Lith, agilis skiljer sig, enligt LATZEL, fran de bada andra därigenom, att analbenens höfter äro väpnade med en sidotagg. Lith, intrepidus utmärker sig genom härigare kropp, mera mängledade antenner, färre men tydliga oceller och färre taggar pä benen. Scolioplanes acuminatus LEACH, skild frän sina samslägtingar genom färre benpar, 39—43 (blott undantagsvis flere). Himantarium subterraneum LEACH; en geophilid af 60—75 m.m. längd, med 73—85 benpar. (Pä grund deraf att flere bland buk- sköldarne vid sidorna äro försedda med tvä stigma-lika gropar, har LATZEL för denna och en närstäende art uppstält ett nytt slägte: Stigmatogaster). Lulus scandinavius LATZEL (= Lulus terrestris MEINERT 202 LINNÉ); skulle här inträda närmast Z#/us terrestris, fran hvilken han är lätt skild genom hanarnes panna, som är glatt och saknar det hos /. terrestris LIN. omnämda borstprydda fältet, äfvensom genom de från 2:a benparets höfter utgående processerna, som äro vända lodrätt nedåt eller till och med något bakåt rigtade samt i spetsen utvidgade. 144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. RESUMES. (Page 33 au texte). C. O. v. Porat: Nouvelles contributions a la myriopodo- logie de la Scandinavie. et de la Norvège, ainsi que leur extension pour autant quelle est connue à cette heure-ci. Cette liste comprend les genres et les espèces qui suivent: Lithobius forficatus LinN®. > nigrifrons Haase & LATZEL. » glabratus C. L. Koch. » borealis MEINERT. » » var. hebescens n. var. » curtipes Lupw. Kocu. » crassipes Lupw. Kocu. » erythrocephalus C. L. KOCH. » microps MEINERT. ? calcaratus C. L. Koch. Flenicops fulvicornis MEINERT. Cryptops hortensis LEACH. Scolioplanes crassipes C. L. KOCH. » maritimus LEACH. Schendyla nemorensis C. L. Kocu. Geophilus sodalis BERGSÖE & MEINERT. » Zruncorum MEINERT. » proximus C. L. Kocu. » flavus DEGEER. » electricus LINNE. » Jerrugineus C. L. Kocx. Scolopendrella tmmaculata NEWPORT. Pauropus Huxleyi LuBBOCK. Pollyxenus lagurus VANKÉ. Glomeris marginata VILLERS. våg. VON PORAT: SKANDINAVISKA HALFONS MYRIOPODOLOGI, 145 Polydesmus complanatus Tiny. » denticulatus C. L. Kocx. » coriaceus PORAT, var. borealis n. var. Paradesmus gracilis C. L. Kocn. Scylonotus digitatus n. sp. Brachydesmus superus LATZEL. Craspedosoma Rawlinsti LEACH. Tsobates varicornis C. L. Kocu. Blaniulus fuscus AM STEIN. » pulchellus C. L. Kocn. » guttulatus Bosc. /ulus punctatus LEACH. » foetidus C. L.-Kocx. » londinensis LEACH. >» luscus MEINERT. » pusillus LEACH. » sabulosus LINNE. » - fasciatus. GC. L. Koc, > selvarum MEINERT. » terrestris LINNÉ. » vagabundus LATZEL. fallax MEINERT. » leticollis n. sp. » minutus n. sp. Polyzonium germanicum BRANDT. Total 49. Tout en faisant ces réserves, l’auteur indique en outre, comme appartenant à la faune Suédo-norvégienne, Lithobius mutabzlis Lupw. Kocx et Craspedosoma marmoratum C. L Koch. De ces 49 espèces 9 sont données pour la première fois. Parmi celles-ci se trouvent 2 espèces nouvelles et ı variété égale- ment nouvelle. Deux espèces, savoir Paradesmus gracılis Koch et Scytonotus digitatus n. sp. ont été trouvées dans des serres, sur des plantes exotiques. Les autres sont indigènes. Viennent ensuite les descriptions et les diagnoses de 14 espèces qui n'ont pas encore été décrites jusqu’a ce jour dans la littérature ento- mologique suédoise. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 3 (1889). 10 146 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. L’auteur a eu des matériaux très considérables à sa disposition. « Outre des collections particulieres, il a été 4 méme de profiter 4g de tout ce que le Musée de l’État à Stockholm et ceux des | universités d Upsal et de Lund possèdent en fait de myriopodes, M ainsi que de la riche collection d'espèces scaniennes réunie par — M. le conservateur C. RorH de Lund. Enfin, il a pu étudier des exemplaires originaux de plusieurs espèces, grâce à la bien- — veillance de myriopodologistes éminents, spécialement de MM. = les professeurs MEINERT de Copenhague et LATzEL de Vienne, et « des matériaux abondants et précieux lui ont permis de déterminer A plus sûrement qu'il n’eût pu le faire sans eux la synonymie de ; certaines espèces. A cet égard, il a consacré un soin tout par- M ticulier à l'étude du groupe des espèces noires de Zus, dont i le Julus terrestris de Linn& peut être considéré comme le type. M Relativement à la dénomination spécifique qui vient d'être : mentionnée, l’auteur fait voir qu’elle a été la source de beau- — coup de confusion dans la nomenclature, presque chaque entomo- logiste européen l’ayant donnée à l’espéce noire de /#/us qui est la | plus commune dans sa patrie. Ainsi, MEINERT a nommé le /udus — scandinavius de LATzEL /ulus terrestris L., commun autour de Co- é penhague, et BERLESE donne le nom linnéen au /ulus vagabundus a de LATzEL. Par contre, le /ulus rugifrons de MEINERT, auquel — À l’auteur serait plutôt disposé à donner le nom de /. setzfrons, est le même que le /w/us terrestris de Linn£. La proposition de LATZEL de mettre fin à cette confusion en abandonnant la dé- Ps nomination linnéenne, et d’appeler le type en question /u/us scan- = dinavius, Va plutôt augmentée que diminuée, vu que LATZEL a donné ce nom a la forme de Z#/us la plus commune en Dane- mark, décrite par MEINERT sous le nom de Julus terrestris L., dans la supposition que cette espece était commune dans la pa- trie de LINNÉ. Or, ce »Iulus scandinavius» #’a été trouvé Jus- — qu'ici ni en Suede ni en Norvege, et par conséquent il ne peut étre rien moins que l’espece linnéenne. L’auteur essaie par ce motif de rétablir et d’attacher, s’il est possible, le vieux nom linnéen de /ulus terrestris à l’espece a laquelle STUXBERG et l’auteur ont donné’ cette dénomination en 1866—1870, mais que MEINERT a nommée /ulus rugifrons. L'auteur appuie sa manière de voir sur les raisons suivantes: ee RESUMES. 147 Le nom de /ulus terrestris, qui se trouve dans la »Fauna suecica» de LINNÉ, s'étant conservé pour la forme dont Linnf dit: »Datur et niger totus et minor simul» (la forme avec deux bandes jaunes sur le dos doit être rapportée à I. sabulosus L.), la différence entre les deux espèces de LiNNÉ, Lulus sabulosus et I. terrestris, consiste uniquement, d’après la description don- née par LINNÉ, en ce qu’indépendamment de la couleur, Julus terrestris se distingue par un nombre moins considérable de segments et de paires de pattes que /ulus sabulosus. Il y a donc lieu de conserver le nom de /ulus terrestris L. à l'espèce noire de Julus, la plus commune en Suede, et possédant un plus petit nombre de segments que /w/us sabulosus, tout en se rapprochant par la grandeur de la forme plus petite de ce dernier. Or, l’on n'a pas à cet égard d'autre forme à sa disposition que le /#/us rugifrons de MEINERT, vu que d’abord on la rencontre depuis la Scanie jusquà l’Upland, et qu’ensuite elle possède de 46 à 48 seg- ments, tandis que les plus grands individus de /ulus sabulosus L. en peuvent avoir jusqu'à 54. Les deux autres grandes espè- ces noires de /u/us que l’on trouve en Suède, savoir /ulus fallax MEINERT et /ulus vagabundus LATZEL, ne peuvent entrer ici en ligne de compte, vu que ce sont des formes très rares apparte- nant à la Suède méridionale, principalement la dernière, tandis que par le nombre des segments (50—55) la première se rap- proche davantage de /ulus sabulosus. L'auteur estime qu’il ne peut être sérieusement question de rapporter au Lulus terrestris de LINNÉ les petites espèces /ulus leticollis n. sp. et Zulus mi- nutus n. sp., considérées jusqu'à ces derniers temps comme des petits de formes plus grandes, non plus que /ulus londinensis LEACH, qui manque d’appendice caudal. Il ne reste donc que la premiére forme mentionnée. L’auteur fait voir au surplus, par rapport a la synonymie des espèces noires de Julus: que le /ulus fallax de LATZEL n'est pas le /ulus fallax de MEINERT; que le ulus fallax de MEINERT est le ulus longabo de (Koch) LATZEL; que le /ulus fallax de MEINERT nest pas, comme cet au- teur le dit dans sa synonymie, le /udus ferrugineus de M ir] Ar ou ES pes N FETE LAG hae SE Dir ; ns Be x + Vv er % as es & € 3 É Migrate fr. ear 7 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. (KocH) Porar 1866, mais que cette dernière espèce, nommée en 1869 /ulus fallax MEINERT par l’auteur sur la foi de ce dernier, se scinde en réalité en deux espe- ces probablement nouvelles pour la science, savoir /udus leticollis et [ulus minutus. Rattelser: Häftet 1 sid. 33, rad. 11 nedifran star 1876: skall vara: 1870 Ben dp vo OAL iba AO » » Zonmgabo » longabo. Basehor a TO > » LATZEL, HAASE & LATZEL skall vara: HAASE & LATZEL » .» ‘» 36 » 47 ofvanifran» I. IX skall vara; t. XI >» » » 36 » ‘9 nedifrin » 1889 » 1880 » SENT » 3 » » 1881 » 1880 » SEES Ghee toy tees Yee 7 » » det » de SEES TER SI TOR EEE) » » 1869 > 1868 » Pie 1 » » 12 » » » » » » » » 43 » 4 ofvanifrän tillägges efter LEACH: 1814 » » » 44 » 6 nedifran star 1871 d:o » 1870 d:o MEINERT » » » 46 » 10 ofvanifrän tillägges efter namnet 1866. Naha «DA PETE mB rr) » tillägges framför Nat. Tidsk. Serzzpeus sodalis DS PES AN ems » star bak- skall vara: buk- » BE » Del, » » MEINERT » MEINERTS ET 1} » flyttas de inom parentesen anförda orden inom parentesen pa följande rad Ske. ak See ore ey » star Familjen skall vara: 4:e Familjen Do 22 > 6512s, 16 medifran » 1702 > 1802 ree dy REINE ks » sidosköldar » sidokölar. ORYCTES NASICORNIS, L. AF CLAES GRILL. Förliden sommar vistades undertecknad i augusti mänad vid Eltkarleby, beläget vid Dalelfvens nedre lopp, d. v. s. ungefär pa gränsen mellan Gestrikland och Upland. En dag besöktes de qvarliggande sägspänshögarne vid den gamla s. k. kronsägen, för att i denna halft förmultnade massa se, om något vore att fa 1 skalbaggsväg. Genast vid min ankomst fann jag en och annan Oryctes nastcornis, L. i god kamratskap promenera omkring i säll- skap med Uloma culinaris, L. Förvånad öfver att finna dessa båda skalbaggar sa långt mot norden, började jag nogare leta efter dem och fann då, att närmast under sågspånsytan de före- kommo i tusental. Af Uloma fann jag både larver och puppor, men sökte förgäfves efter Oryctes i dess båda första utvecklings- stadier. Af imagon till Oryctes fann jag däremot en mängd olika former, af hvilka jag hopsamlade en serie från hanen med sitt långa horn till den hornlösa honan. I denna serie funnos exem- plar, hvilka vid ett ytligt betraktande var mig omöjligt attsäga, huruvida de voro hanar eller honor. Äfven sedan jag kommit hem och tagit fram »Thomsons Coleoptera», var det mig ej möj- ligt att skilja könen på en del exemplar, förr än jag fick öppna dem och undersöka deras genitalorgan. Redan förut hade jag vid studiet af exotiska Coprini funnit att vid dessa en mängd öfvergångsformer finnes, och i ett a1 1886 utgifvet häfte af May’s arbete »Biologia Central-Americana» talar han vid vissa arter om en »mas major», en »mas minor» och en »mas effoeminatus», hvarefter han beskrifver artens femina. Svåra voro dessa förut att taga reda på, men ännu drygare blir 150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. arbetet, da en sadan mängd former kan förekomma af en enda art. May sätter Lamellicornerna mycket högt bland Coleoptera och säger pa ett ställe att: »this tribe has been considered by eminent entomologists to be the most highly organized of the entire order». Vid ett närmare betraktande af min utplockade serie af Oryctes nasicornis fann jag nu sa fullkomligt begränsade former, att jag skulle vilja föreslå, att beskrifningen öfver denna art finge följande lydelse (jämför: THOMSON, Coleoptera Scandinavie, Tom. Wyspag. 27): Oryctes nasicornis: Castaneus, oblongus, nitidus, clypeo antice sensim angustato: elytris subtiliter subseriatim punctatis. Long. 25—42 m.m. Mas: pygidio obtuso rotundato simplici. Mas major: fronte cornu valido, recurvo, antice planato armata; prothorace antice declivi, postice processu 3-tuber- culato, tuberculis æqualibus; Mas minor: cornu capitis brevi, conico; tuberculis thoracis vix distinguendis; Mas effoeminatus: cornu capitis brevissimo; prothorace an- tice impressione transversim ovali, tuberculis nullis. Femina: in loco cornu capitis carina parva transversa in medio calloso-dilatata; pygidio tuberculo subconico-prominente in- structo; prothorace antice impressione transversim ovali. Alla exemplaren i serien voro, säsom ofvan är sagdt, sam- lade pa ett ställe på samma dag, sa att några olika lefnadsvilkor eller andra lokala förhällanden ej kunna vara orsak till artens upptridande i ofvanbeskrifna skilda former, utan mäste dessas tillvaro förklaras pa annat satt. RESUMES. Oryctes nasicornis L. x = L'auteur mentionne qu'il a rencontré à Elfkarleby, Upland 3: ‘septentrional, des masses de cet insecte dans des formes multiples. = _ Il donne ensuite la diagnose de cette espèce et de toute les formes trouvées par lui. æ fa 5 a ve rr ; ‘in rÉ = x 2 / a k eo --- NN. ot a ? F = a £ = rg + = Wile "AG Tree ‘2 EL ~~ un är % FORVARING AF LARVER OCH PUPPOR TILL SMA- FJARILAR OCH ANDRA MINDRE INSEKTER. I Deutsche Entomologische Zeitschrift, Jahrgang XXXI, Heft. 1, pag. 189, förordar Dr. H. Dewirz fran Berlin följande sätt att förvara larver och puppor till mikrolepidoptera och andra mindre insekter, äfvensom larver till makrolepidoptera i deras första utvecklingsstadier. Djuren läggas i en med kork eller glaspropp försedd flaska, fyld med stark, 95-proc. sprit, hvilken, pa det de ej] ma pa något sätt förderfvas, bör förefinnas i riklig mängd. Hos manga djur utdrager spriten till en del färgämnet och maste därför en eller annan gang förnyas. Flere larver och puppor blifva i sprit svarta. Här hjälper endast en kokning 1 sprit. Man uppkokar spritvätskan i ett profrör öfver en spritlaga. För försigtighets skull bör man ställa sin spritlampa pä en bleck- eller porslins- tallrik, pä det att spriten, ifall den skulle koka öfver eller ifall profröret skulle springa sönder, ej ma komma pa arbetsbordet. Da profröret äfven i sin ôfre del snart blir för varmt att kunna med handen beqvämt hällas, förfärdigar man sig af en järnträd en spiral med nägot mindre diameter än profrörets, tränger denna spiral pa profröret och kan af en del af den utböjda järnträden lätt böja en ögla eller en sorts handtag, hvarmedelst man nu utan obehag kan halla sitt profrör öfver lågan. Skulle under kokningen spriten i profröret fatta eld, täcker man lugnt öfver öppningen med en bok eller dylikt, då lågan ögonblickligen släckes. Fullständigt kan man undvika denna lilla fara genom att ej hålla profröret med spriten direkt öfver lågan, utan i stället sätta det i ett annat kärl, i hvilket man håller vatten kokande. z FRJEFT, CN GRR TPE FP ve Ae TK FANA Ye C. G.: FÖRVARING AF LARVER OCH PUPPOR. 153 De lefvande djuren kastar man nu i den heta spriten och låter dem där koka en liten stund. Först när spriten med dju- ren blifvit fullkomligt afkyld, lägger man dessa senare i en flaska, fyld med 95-proc. sprit. Tager man åter djuren ur vät- skan, innan denna hunnit fullkomligt kallna, så falla de lätt till- sammans därigenom att den i kropparnas inre befintliga, genom värmet utvidgade luften vid afkylningen sammandrager sig. Hos alla mjuka puppor, t. ex. skalbaggarnes, utvidgas luften genom kokningen till den grad inuti kroppen att dess särskilda lemmar, i synnerhet ringarna, blifva påsformigt uppblåsta och sprätta ut från kroppen. Detta inträffar äfven vid ännu ej tillhårdnade fjärilspuppor. I detta fall öfvergjuter man de i en porslinsskål lagda djuren med kokande sprit. Så snart denna hunnit kallna, > afhäller man densamma till största delen och pågjuter ny kokande sprit, hvilket förfarande bör upprepas ungefär fem gånger. Då i detta fall spritens temperatur ej är så hög, händer det lätt att några af djuren, ifall arten har stor benägenhet därför, blifva svarta. Dock förblifva de flesta hvita. Sedan man därpå under några veckor förvarat sina djur i ett tillslutet kärl, fyldt med 95-proc. sprit, så att de något till- hårdnat och allt spriten förorenande färgämne blifvit utdraget, inlägger man dem i tunna med 95-proc. sprit fylda glasrör och tillsmälter dessas ändar. Glastjockleken i rören måste vara så tunn som möjligt. Man finner dem sällan 1 handeln tillräckligt tunna, men det bör ej vara svårt att skaffa sig rör af lämpligt slag från hvilket glasbruk som helst eller ännu enklare genom de större glas- handlarne, i Stockholm t. ex. genom firman E. A. BJÖRCK n:0 21 Regeringsgatan. Allt efter djurens omfång behöfver man flera olika storlekar från 3 till 6 millimeters genomskärning. För att sönderbryta röret i lämpliga längder, gör man på det ställe, där man vill afbryta detsamma en ritsa medelst en skarpkantig fil. Därpå tillsmälter man öfver spritlampan det 6 till 7 centi- meter långa rörets ena ända, låter det svalna, fyller det till tre fjärdedelar med g5-proc. sprit, stoppar in djuren och upphettar den ännu öppna ändan öfver spritlampan. Så snart glaset här börjar mjukna, tager man ett annat glasrör och utdrager medelst detta glaset, så att äfven denna ända af röret blir sluten. Sedan 154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. man hållit det lilla glaset några minuter i handen, sa att det © hunnit nägotsänär svalna, för man den sist tillslutna ändan ater i spritlägan, hvarvid spetsen smälter samman och äfven denna del af röret får en afrundad och prydlig form. Har man slagit för mycket sprit i röret, så blir hopsmältningen ganska kinkig därigenom att de genom värmet i hög grad utvecklade spritångorna söka sig ut genom den. mjuka glasmassan. Under hela den tid man är sysselsatt att tillsluta röret, ända till dess glaset efter operationens slut hunnit kallna, håller man det med handen i lutande ställning, så att ej spriten kommer åt den öfre | ändan. Genom en liten korkbit borrar man nu ett hål af samma diameter som glasrörets, inskjuter häri röret med en af sin ena ända, hvarefter en stadig insektnål stickes genom korken för att kunna fästa det hela i insektladan. I denna placeras preparatet bakom artens imagines, så att den fria ändan af glasröret berör lådans botten, under det den andra, genom korken stuckna, kommer att stå något högre. På det glasröret ej må komma att svänga i lådan, fäster man dess nedre mot botten liggande del antingen med tvänne nålar, en på hvardera sidan, eller ock möjligen med en krökt. Helt beqvämt kan man, nu med loupen undersöka de inne- slutna djuren och äfven, om man för noggrannare studium skulle behöfva taga ut och åter innesluta dem, är detta, med någon « öfning, en lätt sak. CC: # ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST DEN 27 APRIL 1880. Ordföranden, prof. O. SANDAHL, meddelade, sedan protokol- let för föregående sammankomst blifvit uppläst och godkändt, att föreningen förlorat en af sina älste ledamöter, nämligen f. d. apotekaren i Göteborg, Hans Jonas EKEBERG, som 3 dagar förut eller den 24 april afled i nämde stad i en alder af 84 ar, och omnämde med nagra ord denne mans betydelse för entomologien. Till ledamöter af föreningen hade invalts: Pa förslag af prof. AURIVILLIUS: Mr G. DE VRIES VAN DOESBURGH (adr. Kralingen, Holland) och hr lektor K. F. Dus£n (Kalmar) samt pa förslag af hr fotografen ROESLER: Hr grosshandlaren JOHANNES SCHMIDT (Stockholm). Konservator S. LAMPA meddelade iakttagelser, gjorda af honom på Gotland, rörande lefnadssättet hos en del s. k. små- bin samt hos en sandstekel, Ammophila sabulosa L., hvilka hän- tydde på att denna stekel måtte kunna handla enligt öfverlägg- ning och beräkning, särskildt vid införandet af larver i sina bon till föda åt sin där blifvande afkomma. Prof. O. SANDAHL erinrade med anledning däraf om en strid mellan två individer af stekelarten Pompilus viaticus L., som han en gång (vid Tenö nära Waxholm) sett utkämpas om en spindel, hvilken den ena stekeln höll på att släpa till sitt bo, men hvilken den andre stekeln ville beröfva den förre. Sedan de båda kämparne några sekunder hållit fast i spindeln 156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. och dragit at hvar sitt hall, blossade den rättmätiga harmen hos - den anfallne upp i en öfverväldigande vrede, under hvars infly- tande han släppte sitt tag i spindeln och i stillet rusade pa kamraten, som så oförsynt ville annektera den gjorda fångsten. Striden mellan båda steklarne var så häftig — »hand i hår och knif i strupe» — att de icke släppte sina tag 1 hvarandra ens då den ena fattades med en pinsett, utan båda följdes åt in i insamlingsflaskan, där kloroformångorna snart lugnade deras upp- rörda sinnen och bådas strid upplöste sig i dödens förlikning. Steklarnes hela beteende visade, att de kände sinnesaffekter och handlade under inflytande af dem. Hr S. LAMPA förevisade flera intressanta steklar, dels tagna pa Gotland, dels från annat håll, ss. Andrena curvungula 'THOMS., Osmia bicornis L. (ur puppor i Riksmuseum), Szelis octomaculata SMITH (ytterst sällsynt) m. fl., för hvilka fynd vid annat tillfälle skulle närmare redogöras. Hr L, ville uppmana Sveriges ento- mologer att särskildt egna sig åt studiet af steklarne, inom hvil- ken grupp ännu så mycket vore outredt, i synnerhet hvad be- träffar deras lefnadssätt. Detsamma kunde för öfrigt sägas om flere insektordningar, ss. Diptera och Hemiptera. I denna uppmaning instämde prof. AURIVILLIUS, som lifligt framhöll, huru intressanta just de s. k. småbina äro genom sin kroppsform och sina lefnadsvanor. Han erinrade exempelvis om Nomada-arterna, hvilka alla äro snyltgäster hos andra stek- , i hvilkas bon, sedan dessa väl blifvit försedda med förråd af föda, afsedd för boets rättmätige larv, snyltbiets ägg insmyges, lar hvarpå den ur detta ägg kläckta parasitlarven dödar sin värd och lefver på hans förråd. Hr A. omnämde vidare det olika material, som begagnas af biarter vid byggandet af deras bon. Somliga, ss. Anthidium manicatum, samla fröhär till detta än- damäl. Megachile-arterna bygga med blad, som de tillskära sa att de blifva passande byggnadsstycken, hvilka sedan högst konstmessigt sammanfogas. Några af dessa arter välja så späda och veka blad som kronbladen hos vallmon, andra taga blad af blåbärsbuskar o. s. v. Man kan väl säga att knappt tiondedelen af dessa bobyggnadssätt är bekant. Synnerligen märkvärdig, ja, rent af vidunderlig är en parasit-stekel, Melittobia Audouini Westw., som lefver hos bin, solitärgetingar, flugpuppor m. fl. ENTOMOL, FORENINGENS SAMMANKOMST D. 27 APRIL 1889. 157 Hanen af denna Melittobia stannar t. ex. qvar inom fluglarvens, värdens, hårda puppskal, och enär han sålunda lefver i mörker, sa har han äfven samma bleka utseende som grottdjur i allmän- het samt har endast ett par pigmentfläckar ı stället för ögon, hvilka organ icke heller skulle vara honom till nägot gagn eller komma till användning, emedan han aldrig utträder i dagsljuset- Endast honan — som är försedd med vingar, hvilka hanen har endast i rudimentärt tillständ — flyger ut, sedan hon förut blif- vit befruktad, och uppsöker en ny värd för sin afföda. Hr d:r ADLERZ omnämde stekelbon, som voro fylda med svarta bladlöss, afsedda till larvens föda. Hr apot. H. THEDENIUS omtalade, huru ett slags ınindre steklar i otrolig mängd hade angripit murbruket emellan stenarne i ett hus i Hörby (Skane) och detta 1 den grad, att den an- gripna vaggens bestand var hotadt. Hr konservator W. Meves pävisade en högst egendomlig hermafroditism i utseendet hos ett exemplar af dag-fjärilen Co- lias Hecla Ler., ena bakvingen var tydligen en han-vinge, men de öfriga tre vingarne hon-vingar. Hr byrachefen J. Mrves visade en större samling af varie- teter, tillhörande dag-fjärilen Coenonympha Tiphon Rorr., hvil- ken under sistlidne sommar träffats i talrik mängd a en fuktig strandängd vid Rästa sjön i Upland. Denna rika serie af varie- teter (87 individer) ädagalade, att det icke är möjligt att efter de vanligen uppgifna kännemärkena skilja mellan denna art och C. Pamphilus L. Hr J. Meves hade i han-fjällens olikhet fun- nit en säker ätskilnad mellan dem. Utförligare redogörelse för denna intressanta iakttagelse skulle i tidskriften införas. Sammanträdet var talrikt besökt och ett lifligt meningsut- byte egde rum med anledning af föredragen. Oskar Th. Sandahl. RESUMES. (P. 155 du texte.) Séance du 27 avril 1889. Apres lecture et approbation du procès-verbal, le président, M. le professeur O. SANDAHL, annonce la mort, trois jours au- paravant, de l’un des membres les plus âgés de la société, M. H. J. EKEBERG, ancien pharmacien à Gothembourg. (Voir l’ar- ticle nécrologique spécial, p. 161). M. SANDAHL mentionne ensuite l'élection de 3 nouveaux membres. M. le conservateur S. Lampa fournit des détails intéressants sur la vie des petits hymenopteres, et particulierement sur celle d'un hymenoptere ammophile, Awmophila sabulosa L., montrant que ces insectes sont capables de développer de la réflexion et du calcul, principalement par rapport à l'introduction dans leurs nids des larves destinées à leur progéniture. M. O. SANDAHL mentionne à cet égard une lutte dont il fut un jour témoin à Tend, près de Vaxholm (archipel de Stock- holm), entre deux individus de l’hyménoptère Pompilius viaticus L. L'un de ces individus étant occupé à entraîner une araignée vers son nid, un camarade envieux voulut la lui enlever. Après de longs tiraillements de part et d'autre, le propriétaire furieux se précipita sur le ravisseur, et il se livra entre eux un combat corps à corps qui ne fut terminé que par l'intervention de M. SANDAHL, lequel s’empara des deux combattants. L'action de j ] a 3 3 1 | 1 4 4 4 dom ee a di u The. © bise hrs, de ee Cu lun as ir us). ty | ces hyménoptères montre pleinement qu'ils agissaient sous l'in- fluence d’affections psychologiques réelles. RESUMES. 159 M. LAMPA montre plusieurs hyménoptères intéressants, les uns de l’île de Gotland, les autres d’ailleurs, comme p. ex, Andrena curvungula Tuoms., Osmia bicornis L., Stelis octo- maculata SMITH (trés rare), etc. M. Lampa engage les entomo- logistes suédois à s’occuper plus spécialement de l'étude des Hyménoptères, chez lesquels bien des choses sont encore très peu connues, principalement par rapport à leur genre de vie. Il en est du reste de même des Diprères, des Hemip- teres, etc. M. le professeur AURIVILLIUS abonde dans le sens de M. Lampa. Il signale tout spécialement l’intéret qu'offrent les »petites abeilles» par la forme de leur corps et par leur genre de vie. Il rappelle les espèces du genre Nomada, parasites chez d’autres Hymenopteres, dont elles accaparent le nid et les larves pour leur progéniture. M. AURIVILLIUS mentionne en outre les maté- riaux si hétérogènes employés par les abeilles à la construction de leurs nids, les unes, telles qu’ Anthzdium manicatum, les fai- sant des poils de certaines graines, les autres, comme dans le genre Megachile, les construisant de feuilles artistement decou- pées, etc. On peut dire que l’on connaît un dizième à peine de ces modes de construction. M. AURIVILLIUS termine en signalant l'exemple étrange du mâle de l'hyménoptère parasite Melittobia Audouint Westw. qui se tient et vit dans les car- casses des larves dévorées par lui. M. le D:r ADLERz mentionne des nids d’hymenopteres rem- plis d’aphides noirs destinés à la nourriture des larves. M. THEDENIUS parle d'une espèce de petits hyménoptères qui avaient attaqué le mortier joignant les pierres d'une maison à Hôrby, Scanie, en masses si nombreuses et à un degré tel, que la solidité des murailles en fut menacée. M. le conservateur W. MEvEs montre un hermaphrodisme curieux chez un exemplaire du papillon diurne, Co/zas Hecla Lrr, une aile postérieure étant évidemnent une aile de mâle, tandis que les trois autres sont des ailes de femelle. M. J. Meves, chef de bureau, montre une grande collection de variétés du papillon diurne Coenonympha Tiphon Rorr, trouvées en nombre, l'été de 1888, dans une prairie humide des "A oy 7 teh Fe RTE 2 SO gs BR 5 < en PS . Ÿ ¥ + ‘3 I N À RE 2 , = Zz ; ee LS, LÖ ER 160 = ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. ne a GRs f u - ra L - a” bs a bords du lac Rasta en Upland. Cette riche série d'individus (87) fait voir qu'il n'est pas possible de distinguer d'après les caractères ordinaires cette espèce de Coenonympha Pamphilus L. M. Meves croit avoir trouvé une base sûre de distinction dans la différence des écailles du mâle chez les deux espèces. _ / <¢ Veg a 2 "IPS - 6 er oy SS Nr eR ORO Hans Jonas Ekeberg. Hans Jonas EKEBERG var född d. 14 april 1805 pa Zireköpings säteri i Malmöhus län. Föräldrarne voro trädgärdsmästaren GÖRAN EKEBERG och hans hustru Soria Maria, född BOKLUND. Han antogs 1816 till elev à apoteket 1 Laholm och undergick därstädes farmacie studiosiexamen 1823. Hans hag lag dock till de medicinska stu- dierna och for att komma in pa den banan aflade han studentexamen 1 Lund 1825. Ekonomiska svårigheter hindrade honom dock att fa sina Önskningar uppfylda i detta hänseende, hvarför han nödgades aterga till farmacien, och efter att hafva innehaft kon- dition a flera apotek, genomgick han provisors- och apotekare- examen 1830 samt inköpte 1834 apoteket Lejonet i Göteborg, hvilket han innehade i 14 ar och skötte med omsorg och dug- lighet, sa att han 1846 med fördel afyttrade detsamma och kunde draga sig undan till privatlifvet sasom en förmögen man. Han gifte sig 1842 med ULRIKA Lovisa MÖLLER, född SKOGSTRÖM, och blef efter 33-arigt äktenskap änkling 1875. Han efterlem- nade inga bröstarfvingar. EKEBERG hyste redan under sina tidi- gare är varmt intresse för naturalhistorien, särskildt för entomo- logien, malakologien och botaniken. Han var en ifrig samlare af naturalster och har riktat särskildt Göteborgs insektfauna med mänga nya fynd. Han hade för vana att alltid undersöka fartyg, som kommit till Göteborg frän främmande land och gjorde icke sällan à dem rika skördar af insekter och andra mindre djur, hvilka medföljt fartygens laster. I en uppsats » Om insekt-fängst Entomol, Tidskr. Årg. 10, H. 3 (1889). II 162 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. ombord a fartyg» har han skildrat sina erfarenheter i detta hanseende. Han hade sammanbragt stora samlingar af in- och utländska insekter och snäckor samt äfven ett rikt skandinaviskt herbarium. Säsom ett erkännande af hans naturhistoriska för- tjänster invaldes han 1865 till ledamot af Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle. Han erhöll Vasaorden. "EKEBERG var, sa länge hans hälsa och krafter tilläto det, en ifrig deltagare 1 de skandinaviska naturforskaremötena, allt ifran det första som hölls i Göteborg 1839. Annu pa mötet i Stockholm 1880 var EKEBERG med och deltog med varmt intresse 1 en entomologisk utflykt till Ostra Staket 4 Vermdön. Han sysslade med insam- lingar in i sena älderdomen, ehuru val aftagande hälsa under sista aren lade svarigheter 1 vägen därför. Hans naturhistoriska samlingar hafva, enligt erhallen uppgift, skänkts till Göteborgs museum. O. Sandahl. | : : | | 1 3 | | aay ov AR ED: Ph PUS 4 é = NECROLOGIE. Hans Jonas Ekeberg. Le 24 avril 1889 mourait à Gothembourg, à läge de 84 ans, M. Hans Jonas EKEBERG, ancien pharmacien, doué de con- naissances étendues dans divers domaines de l’histoire naturelle, principalement dans ceux de la botanique, de la malacologie et de l’entomologie. Ne, le 14 avril 1805, dans le domaine de Zireköping, gouvernement de Malmöhus, en Scanie, où son père était jardinier, il devint en 1816 élève pharmacien à Laholm, Halland, où il subit en 1823 son examen d'étudiant en phar- macie. Ses goûts et ses aptitudes le portant toutefois vers la médecine, il devint en 1825 étudiant a Lund, mais ses condi- tions de fortune le forcèrent de revenir a la pharmacie, et après avoir passé par tous les stages inferieurs, il devint en 1834 propriétaire de la pharmacie du Lion, a Gothembourg. Il y fit de si bonnes affaires, que des 1848 il se vit en état de rentrer dans la vie privée avec une fortune relativement considerable. EKEBERG se livra des lors exclusivement a ses occupations favorites. Collectionneur zélé d'objets d'histoire naturelle, il a specialement enrichi la faune entomologique de Gothembourg d'un grand nombre d’espéces nouvelles. Il avait l’habitude de se rendre sur tous les navires arrivant a Gothembourg de para- ges étrangers, à l'effet d'y rechercher les insectes et autres petits animaux qui pouvaient se trouver dans la cargaison. Il faisait assez souvent de riches récoltes, et il a consigné le fruit de ses explorations dans un mémoire sur »la chasse des insectes à bord a I 164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. des navires» (Om znsektfangst ombord à fartyg). U a réuni de grandes et belles collections d’insectes et de coquillages in- digènes et étrangers, ainsi qu'un riche herbier scandinave. Ses mérites le firent nommer en 1866 membre de la Société des. Sciences et Belles-Lettres de Gothembourg, et lui valurent la décoration de l’ordre de Vasa. M. Ekeberg s'est occupé d'histoire naturelle pour ainsi dire jusqu'aux derniers jours de sa vie. En 1880, on le vit encore, à l’occasion du Congrès des naturalistes scandinaves à Stock- holm, prendre part à une excursion entomologique dans l’archi- pel de la capitale. Toutes ses collections d'histoire naturelle ont été données au musée de Gothembourg. AUGUST EMIL HOLMGREN. Den svenska naturforskningen och särskildt entomologien har lidit en stor förlust i det en af dess mest hängifne och talang- fulle förkämpar inom värt land, hvars namn vi ofvan tecknat, gatt bort ur tiden. Lektorn vid skogsinstitutet AUGUST Emit HOLM- GREN föddes i Vestra Ny socken i Aska härad i Östergötland den ro november 1829 och afled den 31 sistlidne december. Mellan dessa bada tidsmärken ligger ett betydelsefullt lif af rastlöst arbete, entusiastisk och uppoffrande kärlek till naturens studium, en ovanligt rikhaltig, omväxlande och förtjänstfull veten- skaplig författareverksamhet, hvars frukter bland annat ymnigt kommit värt lands skogskultur och hushällning till del. wu ” A 277 1. POULE Sa er EN 48 4 ot de ee oe in, LA 1,6 de TERN 4 2 jay. De i Soe A Se, ar a ANA RS . te k sl - mt, rd es + 166 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 889. Icke minst förtjänstfull var denne mans lärareverksamhet, där en anderik personlighet satte sin prägel på det hela, gaf lif och lyftning däråt samt ovilkorligen måste utöfva ett väckande infly- tande på den ungdomsskara, som fick lyssna till den spirituelle lärarens undervisning. Hvad den enskilda vänskapen egt och förlorat i den origi- nelle och humoristiske mannen det förtjänar sin egen skildring och skall sent förgätas af dem, som en gång lärt känna AUGUST EMIL. HOLMGREN. Entomologisk Tidskrift tillkommer i första rummet att åt minnet förvara några hufvuddrag af hvad han varit och verkat bland oss. Till en början må det tillåtas att meddela de yttre kontu- rerna af hans lefnad. HOLMGRENS föräldrar voro kyrkoherden i Vinnerstad, hof- predikanten ANDERS HOLMGREN och hans maka GUSTAVA ANDERS- DOTTER NORDVALL. Af hans 11 syskon hafva 3 bröder varit eller äro framstående män inom det vetenskapliga området, i det de beklädt professorsämbeten i Stockholm, Upsala och Lund. * Säsom vanligt dr fallet med naturvetenskapens idkare, vak- nade äfven hos honom tidigt en lifig hag för naturstudier. Zoologi i allmänhet och särskildt ornitologi och entomologi sys- selsatte honom redan säsom barn. Det var hans förtjusning att svirma omkring. i naturen, lyssna till fogelverldens qvitter och aktgifva pa dess lefnadssätt och egendomligheter. På samma " Bifogade utdrag ur »Svensk slägtkalender» för 1888 angifver närmare de Holmgrenska slägtförhållandena : eS Na m ms, pm Te en en} Mäns Andersson i Kjekestad, bonde i Ullerva i Vestergétland. G. m. Inger Carlsdotter. — — - > Anders Holmgren. f. 1784 d. 24 maj. Kyrkoherde i Vinnerstad 1837. G. m. Gustava Andersdotter Nordvall fr. V. Ny. ee oa! | ST - Augusta Emilia Arvid Zelma Alfr. Hjalmar Carl Al- Zelma Nanny August Alarik Jo Aurora, Adelaide IvarAke, Mathilda Klemens Josef, bert Vik- Amanda, Olivia, Emil, Frithiof, Gus £7815. £1817, £ 1818. foo. -d, f. 1821. f. 1822. tor, f. f. 1825, f. 1828, f. 1829. f. 1831. f. Bori Up g.m.me- Kyrkoh. 1820, Bruks- Prof. vid 1824. + 1826. + 1829. Lektorv. Profes- + sala. kanikern iO. Ryd. inspek- Tekn. Profes- Skogs- sor i Aug. + 1873. tor i Hôgsko- sor i inst. Upsala. Hjorts- Verml. ‘lan. Lund. + 1888. berg. + 1844. T 1885. Enka 1847. Bor i Sunds- vall. 74 SPÅNGBERG: NEKROLOG ÖFVER A. E. HOLMGREN. 167 sätt blef han äfven mycket tidigt kännare af hembygdens insekt- verld. Vid sa unga ar som 15 skref han sitt första arbete, en monografi af spindlarne. Detta den unge författarens förstlings- arbete utkom dock aldrig frän trycket, utan hade ynglingen en- dast ett exemplar däraf själf. Efter afslutade skolstudier blef han 1850 student i Upsala, efter hvilken tid han egnade sig odeladt at studiet af naturen, med entomologien som sitt älsklingsämne, I detta sitt studium gynnades han pa ett lyckligt sätt genom de vidsträckta resor, han sattes i tillfälle att göra, till nästan alla delar af värt land. Så företog han 1852 en resa till Öland, till Halland och Skane 1854 med understöd af Kongl. Vetenskapsakademien, 1856 till Lappland med understöd af Kniggeska resestipendiet vid Upsala akademi, till Medelpad, Jamtland och Härjedalen 1860 med un- derstöd af Kongl. Vetenskapsakademien, till Danmark och Tysk- land 1861 med understöd af allmänna medel för att studera flygsandsfältens beskaffenhet och äterodling, till Danmark 1863, till Spetsbergen 1868 säsom zoolog under den Nordenskiöldska expeditionen, till Hunneberg i Vestergötland 1871 med understöd af Kongl. Vetenskapsakademien, till entomologiska kongressen i Paris 1874 med understöd af allmänna medel för att taga känne- dom om den utställning af för kulturväxter skadliga insekter, som skulle ega rum 1 Paris, till södra Frankrike 1877 pa anmodan och med understöd af vinodlare i och för utredande af insekt- skador a vinplantan. Redan 1855 anstäldes han som biträde at professor BOHE- MAN vid bestämmandet och ordnandet af Riksmusei entomolo- giska samlingar. 1858 erhöll han lärareplats i naturhistoria vid skogsinstitutet och befordrades 1871 till lektor vid samma läroverk. HoLMGRENS mångsidighet inom naturvetenskapen och den kända skärpa, hvarmed han bedömde naturföremälen, förskaffade honom uppdrag från högre ort att nedskrifva handböcker i zoo- logi, entomologi och botanik för det läroverks elever, hvilka han fått på sin lott att utbilda. Han erhöll också vid flera tillfällen ur allmänna kassor anslag till bestridande af de därmed förenade omkostnaderna. Fran 1880 till 1886 var HOLMGREN Kongl. Landtbruksakademiens entomolog på stat med skyldighet att på kallelse besöka de orter, som härjades af insekter. 168 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Pa grund af denna befattning var han nästan ständigt under sommarmänaderna stadd pa resor for att studera de skador in- sekterna förorsakat, hvarjimte han ock lemnat undervisning 1 praktisk entomologi at eleverna vid Alnarps Landtbruksinstitut. Huru omfattande hans författareverksamhet varit, torde man erhälla en föreställning om, dä man kastar en blick för nedan- stäende lista, som utgör ett uppräknande af hans skrifter dels af rent vetenskaplig dels af populär vetenskaplig art: 10, Ii. Skrifter af entomoiogiskt innehall: Entomologiska excursioner vid Vettern. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., årg. 9 (1852), Sthm., sid. 13—18. Entomologiska anteckningar under en resa i södra Sverige är 1854. — Vet. Ak. Handl. 1854. Sthm., sid. 1—104. Försök till uppställning och beskrifning af de i Sverige funna Tryphoni- der. — Vet. Ak. Handl., bd, 1, h. 1 (1855) Sthm., 154 sid.; bd. 1, h. 2 (1856), 90 sid: m. 2 tafl. Slägtet Schizopyga. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., arg. 13 (1856), Sthm., sid. 69— 72. Utvecklingen af Orthocentrus. — Öfvers. Vet. Ak. Förh., arg. 13 (1856), Sthm., sid. 72—73, t. I b. Ophionid-slägtet Anomalon. —- Öfvers. Vet. Ak. Förh., arg. 14 (1857), Sthm., sid. 157—187, t. 2. Genera Ophionidum Suecix. — Ofvers. Vet. Ak. Förh., arg. 15 (1858), Sthm., sid. 321—331. Crotopus ett nytt slägte bland Ichneumoniderna. — Ofvers, Vet. Ak. Forh., arg. 15 (1858), Sthm., sid. 353—355. Försök till uppställning och beskrifning af de i Sverige funna Ophionider. — Vet. Ak, Handl., bd. 2, h. 2 (1858), Sthm., 158 sid. Bidrag till kinnedom om Ichneumonidernas lefnadssätt. — Ofvers. Vet. Ak. Förh., arg. 16 (1859), Sthm., sid. 19—23. Försök till uppställning och beskrifning af Sveriges Ichneumonider, tredje serien, fam, Pimplariz, — Vet. Ak. Handl., bd. 4, h. 2 (1862), Sthm, 76 sid, Ichneumonologia Suecica. Tom. 1—2. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1864, 1871, 8:0, 342 sid. m. I pl. De för träd och buskar nyttiga och skadliga insekterna. En handbok ) för skogshushällare, trädgärdsodlare och jordbrukare. Med 133 träst. Sthm., Alb. Bonnier 1867. 8:0 370 sid. Bidrag till kännedomen om Beeren Eilands och Spetsbergens insektsfauna. — Vet. Ak. Handl., bd, 8 (1869), Sthm., 55 sid. Om de skandinaviska arterna af Ophionid-slägtet Campoplex. .— bih. Vet. Ak, Handl., bd. 1 (1872), Sthm, 89 sid. a CT ee a ST OT se ee di 16. 21. 22. 25. 27. 32; 33. SPÅNGBERG: NEKROLOG ÖFVER A. E. HOLMGREN. 169 Insekter frän Nordgrönland, samlade af Prof. A. Nordenskiöld 1870, — Ofvers. Vet. Ak. Förh., årg. 29 (1872), Sthm., 6, sid. 97—105. Oedemopsis Rogenhoferi Tschek funnen pa Hunneberg i Vestergétland, — Ofvers. Vet. Ak. Förh., årg. 29 (1772), Sthm., 2, sid, 143—147. Om äkerns vanligaste skadeinsekter. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1873, 8:0, 2 opag. + 72 + 2 opag. sid., m. 61 afbildningar. Dispositio methodica Exochorum Scandinaviæ. — Ofvers. Vet. Ak. Förh., arg. 30 (1873), Sthm, 4. sid. 55— 79. Dispositio Synoptica Mesoleiorum Scandinavie, — Vet. Ak. Handl., bd. 13, (1874), Sthm., 51 sid. Enumeratio Ichneumonidum, exhibens species in alpibus Tiroliæ captas. I. Fam. Ichneumonides et Alomyides. 1878. — Verhandl. Zool.-bot. Ges. Wien, bd. 28 (1878), Wien, p. 167—182. Om skadeinsekter inom hus, deras kännetecken, utveckling och lefnads- sätt samt medlen att utrota dem. Sthm., J. Beckman, 1879, 8:0, 111 sid. m. 45 afbildn. Trädgärdens skadedjur, Handbok för landtbrukare och trädgärdsodlare. I. Insekter. Första häftet. Sthm., J. Beckman, 1880, 8;0. 72 sid. m. 8 träsnitt. Adnotationes ad »Ichneumonologiam suecicam». — Entomol. Tidskr., arg, I (1880), Sthm., sid. 22—32, 76—87. Bladminerande fluglarver för vara kulturväxter. — Entom, Tidskr., arg. 1 (1886), Sthm., sid. 88—go, résumé sid. 111, — Tidning för Trädgärds- odlare, Sthm., 1880, sid. 70—71. För kulturväxterna skadliga insekter. I. Rättikeflugan (Aricia floralis Zett.). Entom. Tidskr., arg. 1 (1880), Sthm., sid. 189— 191. résumé sid. 214. Illustrissimo viro Adolpho Erico Nordenskiöldio in patriam reduci salutem dicit plurimam. — Novas species insectorum cura et larbore A. E. Nor- denskiöldii e Novaia Semlia coactorum descripsit. Holmiz 1880, 4:0, 24 sid. (Festskrift). Iakttagelser om åtskilliga skadeinsekter. — Landtbruks-Akad. Hand. o. Tidskr., arg. 20 (1881), sid. 124—133. Nägra ord om jordlopporna. — Sthm., Sv. Trädg. För. Tidskr. 1882, sid. 93— 94. Nägra iakttagelser röaande Simyra albo-venosa Goeze (De Geer) och en hos densamma funnen parasitstekel. — Ent. Tidskr., årg. 3 (1882), Sthm., sid. 87—89, résumé, sid. 104. En parasit hos Saturnia Pavonia L. — Ent. Tidskr., arg. 4 (1884), Sthm., sid. 29—31, résumé sid, 55. Insecta a viris doctissimis Nordenskiéld illum ducem sequentibus in insu- lis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta: Hymenoptera et Diptera. — Ent. Tidskr., arg. 4 (1883), Sthm., sid. 143—190. Om insekthärjningar år 1883. Landtbruks-Akad. Hand- och Tidskr., årg. 23 (1884). sid. 129—145. Ollonborrharjningen pa Rickarums kronopark i Kristianstads län 1883, 170 AI. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. EP D TT D PTS PTS UE ENJOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. 5 redogörelse afgifven till kongl. domänstyrelsen. — Ent. Tidskr., årg. 5 — (1884), Sthm., sid. 43—51. Parasitsteklar insamlade i Norrland och Lappland af Joh. Rudolphi, — - Ent. Tidskr., arg. 5 (1884), Sthm., sid. 63—66, résumé sid. 92. Gräsmasken, nagra ord med anledning af denna skadeinsekts uppträdande i Norrland 1883. — Ent. Tidskr., arg. 5 (1884), Sthm., sid. 151-—160, & résumé sid. 222—225. Nagra anteckningar om parasitstekel-familjen Cryptidæ. — Ent. Tidskr., ärg. 7 (1886), Sthm,, sid. 17—20. Öfversigt och utredning af arterna till pisorii-gruppen inom parasitstekel- j sligtet Ichneumon Linné. — Ent. Tidskr., årg. 7 (1886), Sthm, sid. - 41—44, résumé sid. 130—132. »Lissonota extensor L.» — Ent. Tidskr., arg. 7 (1886), Sthm., sid. 71. Fortsatta iakttagelser angående kornflugans uppträdande på Gotland. — Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr., arg. 26 (1887), sid: 74—83 med 1 color, tafla, ; Om vatteninsekter såsom förmedlare af vissa mindre djurs öfverflyttning M till s. k. »bryor» eller vattengropar. — Ent. Tidskr., arg. 9 (1888), * Sthm., sid. 107—108. ; En utförlig redogörelse öfver den stora omfattande insektshärjningen på Visingsös ekplanteringar. Cnattingius: Tidskrift för Skogshushållning. Skrifter af allmänt naturhistoriskt innehåll: Anvisning att igenkänna Sveriges vigtigare löfträd och löfbuskar under deras blad- och blomlösa tillstånd jämte en kort framställning af trädsla- gens naturliga familjer. Med 117 fig. Sthm., F. Maas, 1861. 8:0, © 4 + 127 +5 sid., med 6 pl. o. 1 tab. Om smäfoglarna, Den nytta de gira och det skydd de behôfva. Sthm,M S. Flodin, 1869. 8:0, 34 sid. Duf- eller hönshöken med alla dess kännetecken. Sthm., Askerberg, 1866. M 8:0, 33 sid. I pl. (ny uppl. 1876). 4 Handbok i zoologi för landtbrukare, skogshushällare, fiskeriidkare och jägare. Sthm., P. A. Norstedt & Söner; del 1, Skandinaviens däggdjur, M 1865. 8:0, 5 opag. + 431 + I opag. sid. m. 156 träsnitt, del. 2: 1—2 Skandinaviens foglar, 1870, 1867—71. 8:0, 3 opag. + I — 610-+ I opag, 2 opag. + 611 — 1151 + I opag. sid. m. 173 träsnitt och 9 pl. Om konstgjorda fogelbon och deras inbyggare till nytta och nöje för ung- domen samt till gagn för det allmänna. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, — 1870, 8:0, VIII + 69 + I opag. sid. ; je Svensk exkursionsfauna. En fickbok för unga zoologer och jägare. Fog- — larna. Sthm., P. A. Norstedt & Söner; 1871. 8:0, 2 opag. + 171 +1 opag. sid. Med 65 träsnitt i texten. 3 Ur de misskända djurens lif. Några anteckningar tillegnade Skandinaviens 7 rt dax Bee Mert re Ph SPÄNGBERG! NEKROLOG ÖFVER A. E. HOLMGREN. 171 50. -Texten till »atlas öfver Skandinaviens däggdjur af W. Meves». Sthm Giron, 1873. 4:0. 26 sid. 51. Läran om jordmån och klimat med tillämpning pa skogshushällningen jämte ett tillägg om flygsandsfältens beskaffenhet. Sthm., F. Skoglund, 1877. 8:0, 238 sid. 52. Vägledning i naturhistoria, närmast afsedd för skogs- och landtbruksskolor samt för kronojägare, skogvaktare m. fl. Med 223 bild.i texten. Sthm., Alb. Bonnier, 1879. 8:0. 292 sid. 53. Ur djurverlden, Enkla skildringar med hufvudsakligt praktisk syftning. Sthm., P. A. Norstedt & Söner, 1881. 8:0, 159 + I opag. sid. 54. En fräga af vigt för skogshushällning och träindustri särskildt inom norra Sverige. Historik och anmärkningar. Sthm., C. Suneson, 1884. 8:0, 120s, (tiilsm. m. ARV. AHNFELT), Bland utländska vetenskapliga sällskap, som hedrat honom med kallelsebref, erinra vı oss: Entomologische Verein i Stettin, Die k. k. zoologische-bota- nische Gesellschaft in Wien och Sällskapet pro fauna et flora fennica. Dessutom var han en af stiftarne af Entomologisk För- ening, till hvars hedersledamot af första klassen han valdes 1886. Ofta anmodades han af akademier i olika land säsom i Öster- rike, Belgien, Frankrike, England, Danmark, Norge, Finland och Nordamerika att verkställa artbestämning och beskrifning pa in- sekter, som utöfva ett högst vigtigt inflytande pa kulturväxterna, dels af enskilda personer att lemna rad och upplysningar vid skadeinsekters hemsökelser pa kulturväxter. Om man med skal kan säga att HOLMGRENS vetenskapliga arbeten äro kända hos fackmän såväl i Europa som utom dess "gränser, så torde måhända med ännu större skäl kunna sägas, att hans populära skrifter med nöje läsas af hvar och en, som har håg och lust för naturen. Han besatt en stor makt öfver språ- ket och ofta andas framställningen liflighet, värme och hänförelse för det ämne som skildras. Men mången gång inlade han satir och var icke god att råka ut för, han egde »en exempellös för- måga att under den vänligaste och artigaste form säga de mest bitande sarkasmer>. I det enskilda sällskaps- och kamratlifvet lät han sitt humo- ristiska lynne få fritt spel. En tecknare säger om honom: »Han var späckad med historier och spektakel. Sina onekliga musika- liska anlag hade han uppenbarat på ett egendomligt sätt. Han härmade vindens. ilar och fäglarnes laten. Han bläste flöjt på käpp, spelade orgel på ett bord, återgaf med strupen under ackompagnement af ett pianino bondorgeln och kyrkosången, så att man hörde så väl de spruckna bälgarnes snarkande som den qvinliga publikens falska sopraner. Hans improviseradt drama- tiska repertoir egde sina praktnummer och många lustiga anek- | doter gingo om honom i svang.» Genom denna obeskrifligt stora förmåga att roa skaffade han sig en talrik vänkrets och i veten- skapen har han rest sig en varaktig minnesvård. | NECROLOGIE. August Emil Holmgren. L’entomologie suédoise a fait une grande perte par le deces, le 31 décembre 1888, du savant distingué dont le nom est en téte de cette notice. Né, le ro novembre 1829, dans la paroisse de Vestra Ny, district d’Aska, en Ostrogothie, ot son pére, devenu plus tard (1837) pasteur de la paroisse de Vinnerstad, dans la même pro- vince, revêtait des fontions ecclésiastiques, HOLMGREN se consacra pour ainsi dire comme enfant à l'étude de l’histoire naturelle ? spécialement de celle des oiseaux et des insectes. A l’âge de 15 ans, il s’essayait déjà à une monographie des Araignees. En 1850, HOLMGREN fut inscrit étudiant 4 l’université d’Upsal, et se voua dès lors à l’entomologie. Ses connaissances et son ardeur 4 l'étude attirèrent bienlöt l’attention des autorités scienti- fiques et administratives de sa patrie, qui, dès 1852, l'envoyèrent à diverses reprises explorer la faune entomologique d’une foule - de provinces suédoises. En 1861, il visitait en outre le Dane- mark et l'Allemagne avec une subvention publique, à l'effet d'étudier la culture des sables volants de ces pays. En 1868, il prit part comme zoologiste à l’une des expéditions de Nor- DENSKIÖLD au Spintzberg. En 1874, létat de Suede le délégua au Congrès entomologique de Paris, afin d'étudier l’exposition 174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. d’insestes nuisibles a l’agriculture annexée a ce congrés, et en 1877, il est appelé en France par des viticulteurs de ce pays, effrayés des dégats causés a la vigne par le P’hylloxera. Dès 1855, HOLMGREN assistait le feu professeur BOHEMAN. dans la classification et l’arrangement des collections entomologi- ques de l’Académie des sciences. En 1858, il devint professeur d'histoire naturelle à l’école supérieure de silviculture, place qu’il a occupée jusqu'à sa mort. Enfin, de 1880 à 1886, en qualité d’entomologiste de l’Académie d’agriculture de Suède, il a rendu des services éminents à l’agriculture suédoise. L'activité littéraire de HOLMGREN a été considérable, comme le montre la liste des ouvrages sortis de sa plume donnée aux 168—171. Il est presque oiseux de dire que HOLMGREN était membre d'une foule de sociétés savantes suédoises et étrangères, il jouissait, même en dehors de sa patrie, d'une grande autorité dans le domaine de l’entomologie agricole. HOLMGREN a été l’un des fondateurs de la Société entomo- logique, dont il fut élu membre honoraire de ı:re classe en 1886. — Les lecteurs de cette Revue ont souvent eu à apprécier — la part éminente qu’il a prise aux discussions et aux travaux de : la Société. HOLMGREN appartenait à une famille de savants. De ses onze frères et soeurs, un frère, HJALMAR HOLMGREN, mathématicien — distingué, est mort en 1885 comme professeur à l’école polytech- nique de Stockholm, un frère est professeur à l’université de Lund, ; et un troisième, le célebre physiologiste FRITHIOF HOLMGREN, est professeur à l’université d’Upsal. | SMA DRAG UR INSEKTERNAS LIF. Den 12 maj d. är träffades 4 Ostra Staket en larv af den bekanta Furuspinnaren, Zurrichia Pini, krypande à en gängstig i skogen. Larven syntes vara fullvuxen och han var sannolikt i begrepp att pa lämpligt ställe förpuppa sig. Larven hemtogs och släpptes i en större glasburk af mer än 20 cm. i höjd med o I litet jord à bottnen, och försågs för säkerhets skull med litet föda. Denna brydde han sig icke vidare om utan kröp omkring och gjorde, såsom det tycktes, fåfänga försök att krypa upp för = glasviggen. Innan jag ôfverbundit burken, blef jag utkallad för något ärende, och burken fick sta utan Öfverbindning en timme eller något mera. Da jag kom åter, fann jag burken tom — larven var borta. Han hade, dä försöken att omedelbart krypa upp för burkens insida misslyckades, funnit på råd. Genom A att föra hufvudet omvexlande till den ena och den andra sidan fästade han en fin men stark silkestrad i zigzag stälda linier vid glasväggen och med tillhjälp af denna repstege kröp han smaningom uppat och förlängde sin repstege uppät samt klättrade sa vidare uppät pa densamma, tills han nädde burkens kant. Detta hans sätt att ga till väga för att komma ur sin fangen- skap hade jag nämligen tillfälle att snart därefter iakttaga, emedan larven återfans på golfvet i rummet och förpassades ånyo till samma burk, som nu försigtigtvis öfverbands med glest tyg. Sin repstege n:o 2 anbringade han på en annan del af burkens in- sida och begagnade, underligt nog, icke den förut upprättade, D) ehuru han, sökande efter förpuppningslokal, vandrade förbi och Så met Sale a FIN > j LR PORC a N Fe BR 7 FR Ir En " ae On Ÿ r à EE de 4 N: BEN Exe isa pes ne ot DIR a à TA ee (OTTAR PARTS Para SR RR OP E FRE PR 176 CPAS _ ENTOMOLOGISK TOR a8 PURE BER: x arbrae de Uppe vid burkens ee under d öfverbundna tygstycket spann han därefter in sig och redan « SRA 12 juni var en vacker hane kläckt ur puppan. Detta byggande af silkesstegen röjde hos larven en förmåga af beräkning, som jag icke hade väntat mig att finna. 150 | one ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM SAMMANKOMST DEN 28 SEPTEMBER 1880. Ordföranden, prof. SANDAHL, helsade de talrikt församlade ledamöterna välkomna ater efter sommarens angenäma arbeten och förströelser i skog och mark samt helsade särskildt förenin- gens ständige ledamot hr Fr. THEORIN, som nyligen äterkommit till fäderneslandet efter mängärig vistelse i Vestra Afrikas hetaste trakter, senast i Kamerun. Sammankomsten bevistades äfven af flere hrr skogsinspektörer fran vidt skilda delar af landet samt af an- dra landsortsledamöter. Sedan protokollet fran föregående sammankomst blifvit upp- läst och godkändt, tillkännagafs att föreningen genom döden för- lorat två intresserade ledamöter, nämligen jägmästaren, grefve AXEL WACHTMEISTER på Lindås och grefve WATHIFR HAMILTON å Stigtomta. Följande nya ledamöter anmäldes: På förslag af lektor SPÅNGBERG: Läroverksadjunkten fil. d:r Fr. LUNDBERG (Strengnäs). Direktören Fr. FANT (åkerbrukskolonien Hall). På förslag af konservator LAMPA: Pastor H. BECKMAN (Endre på Gotland). Hr Gustar MÖLLER (Helsingborg). Adjunkten, fil. kand. G. LÖFGREN (Helsingborg). På förslag af konservator W. M. SCHÖYEN: Skolbestyrer cand. real. Hans WARLOË (Dröbak). Stud. med. J. SCHARFFENBERG (Kristiania). Entomol, Tidskr. Årg. 10, H. 4 (1889). [2 Se ne Rete Ris rae os Gt AB 7? BEER RSS A ER 178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. — 1 Pa förslag af amanuensen SETH: Stud. YNGVE SJôsTEDT (Smol., Upsala). Fil. kand. R. JuGNER (Vestrog., Upsala), x samt de vid sammankomsten närvarande: Skogsinspektöreına A. M. HELLSTRÖM (Umea), Fr. W. Tı- GERHJELM (Östersund) och A. Fr. KJELLERSTEDT (Fjäl). Konservator Lampa inledde sedan en ôfverläggning om ollonborrarne säsom skadedjur och medel mot deras härjningar med ett längre anförande, som kommer att i tidskriften införas. I .öfverläggningen deltogo därpå flera af föreningens ledamöter. Skogsinspektören SMEDBERG och byrächefen ar ZELLEN framhôllo: fördelen af att verkställa plantering af skogsplantor »med klimp», hvarigenom de mindre utsattes för angrepp af ollonborrelarver. Likaledes vore fördelaktigt att uppdraga först björk och sedan bland björkarne bok, hvarigenom tata skogsbeständ kunde bildas, som voro mera skyddade mot dessa insekters härjningar, emedan ollonborrarne icke förekomma inne i tätare skogar. — Det har ofta sagts, att ollonborrarne svärma blott hvart fjärde är, men därimellan förekomma, enligt hvad kronojägarne iakttagit, ofta rätt betydande svärmningar, icke sällan med 2 års mellantid. Svärmningen hvart fjärde år är dock, så vidt man hittills vet, af öfvervägande storlek, hvilket naturligtvis beror därpå att ollon- borrens larv behöfver 4 år för sin fullständiga utveckling. Af flera ledamöter anfördes att larver af några andra skal- baggar kunna vara snarlika ollonborrelarver under olika stadier i utveckling, såsom larverna af vissa Aphodzusarter och af Oryctes nasicornis. Af den sistnämdas larver förevisade prof. SANDAHL ett antal lefvande exemplar, funna i en löfhög vid sommarlägen- heten Lennäs a Vermdön. Dessa larver äro i sitt fjärde år mycket större än de jämnåriga af ollonborren, samt hafva olika form på mandiblerna. Prof. AURIVILLIUS förevisade sedan en afskuren stam och 7 grenar af en alm fran Tekniska Högskolans trädgård, hvilkas q hela yta glänste som glas, liksom om ett vattenlager frusit om- kring desamma. Detta berodde pa ett ytterst fint och tätsittande M öfverdrag, spunnet af en acarid, om hvilken särskild beskrifning 3 skulle i tidskriften intagas. Direktör Prat och fabrikör A. Bo- à Pe RB I Eee te * 5 ; y : wr é ENTOMOL. FÖRENINGENS SAMMANKOMSTER, 179 LINDER hade för flere år sedan å Fjäderholmarne sett en stor å sälg, hvars stam blifvit på samma sätt glacerad genom dylik fin spånad, som äfven beklädde en nära liggande sten. Prof. SANDAHL visade slutligen en större glasburk å hvars insida larven af tallspinnaren, Æw#richia pinz, hade spunnit 2 prydliga repstegar, med hvilkas tillhjälp han klättrat upp för de glatta väggarne af sitt fängelse. En notis härom är intagen i tid- skriften. Oskar Th. Sandahl. ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM EXTRA SAMMANKOMST DEN 4 DECEMBER 1889. Ordföranden prof. SANDAHL anmälde att föreningen förlorat tre ledamöter genom döden sedan sista sammankomsten, näm- ligen: apotekaren CHRISTIAN BERG i Stockholm, fil. d:r PATRIK FABIAN HONORÉ DE Lavar, lärare vid Nya Elementarskolan i - Stockholm, och med. d:r Gusrar MÖLLER, regementsläkare vid + Skanska Dragonerna och tillika stadsläkare i Trelleborg, samt en utländsk ledamot med. d:r Franz Löw, som afled i Wien den 22 sistlidne november i en alder af 60 ar, hvarjämte ordföran- 3 den meddelade att, enligt i tidningarne meddelad underrättelse, À föreningens medlem d:r VICTOR SIGNORET i Paris aflidit den 3 april detta år. ; Sedan ordföranden egnat de bortgångnas minne några sak- . nadens ord och särskildt nämt att ett porträtt af den om ento- mologien högt förtjänte d:r G. MÖLLER jämte nekrolog öfver honom vore att förvänta 1 nästa häfte af tidskriften, tillkännagafs att följande nya ledamöter invalts i föreningen: På förslag af hr G. HOFGREN: Konservator EDVARD GRANSTEDT (Engelholm). På förslag af prof. AURIVILLIUS och hr JÄGERSKÖLD: Stud. OSCAR HERMAN HEDSTRÖM (Gotl., Upsala), a: =e Se ios ree 25, &. LEA RR 7 2 EEE LES A nr Y på RTL ee eh à ee « ee eas 790; ER 180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. samt grosshandl. KNUT Knutson (Stockholm) och prof. JOHAN NoRDAL FISCHER WILLE (Aas, Norge). Två ledamöter anmälde sig ingå såsom ständiga ledamöter i föreningen, nämligen: | . Hr lektor KARL FREDRIK DUSÉN (Kalmar) och hr löjtnant CLaës GRILL (Stockholm). Enligt styrelsens förslag kallades till hedersledamot af förste klassen: Kommendören af kgl. N. O. med. o. fil. d:r f. d. pro- fessorn WILHELM LILIJEBORG (Upsala). Därefter Gfverlades om sättet att högtidlighälla föreningens ıo-Arsdag den 14 december 1880. Oskar Th. Sandahl. GUSTAF FREDRIK MOLLER. Var Förening har nyligen förlorat en af sina mest nitiske och kunskapsrike arbetande medlemmar. Regementsläkaren vid kongl. Skanska dragon-regementet, riddaren af kongl. vasaorden, medicine licentiaten och chirurgie magistern GUSTAF FREDRIK MÖLLER, som afled i Trelleborg, torsdagen den 10 oktober af ett hjärtlidande, hvars första symptomer han erfor under juli mänad sistl. är, och hvilka dä bestodo af »trötthet och besvärlig andtippa». Under detta ars sommar tillbragte han sju veckor vid Ulricehamns sanatorium, där han rönte en väsentlig förbätt ring, hvilken fortfor ännu nägon tid efter hans hemkomst i bör- jan af augusti mänad, men som snart visade sig vara blott en 7 BE RES ARE, ae ee a te dE N gar A aes No a eA 5 Waa tS ET DMS 1 pn er ES grn PAY a EYE i = i à eee Pere yee se ? | 182 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. bedräglig förhoppning. Dagen före sin död hade han ingått i sitt 64 lefnadsar och sålunda endast med några timmar Ofver- skridit älderdomens gräns: det 63:e året, romarnes Annus climac- tericus. ‘Tisdagen den 15 oktober anförtroddes hans stoft at jordens moderliga sköte. GUSTAF MÖLLER föddes pa Sjörup i Vestra Ahlstads församling af Malmöhus län den 9 oktober 1826; fadren var kronoläns- mannen i Skytts härad, v. auditör OLOF EIEsSEL MÖLLER och modren: GUSTAFVA FREDRIKA SCHLYTER, dotter af prosten och kyrkoherden i nämde församling: ADAM SCHLYTER. Efter att hafva genomgått Malmö högre elementarläroverk blef han student i Lund 1843, med. fil. kandidat 1850, medic. kandidat 1853, medic. licentiat 1855 och kirurgie magister 1856. Samma år bosatte han sig såsom praktiserande läkare i den omkring en mil från hans barndomshem belägna köpingen Trelleborg, där han sedan haft sin verksamhet oafbrutet under en tid af 33 år. År 1862 blef han antagen till distriktsläkare inom Skytts härad med station i köpingen och ingick två år därefter på militär- läkarebanan, då han utnämdes till 2:a bataljonsläkare på samma regemente, där han vid sitt nyss timade frånfälle innehade rege- mentsläkaretjänsten. Tio år härefter, år 1874, sökte och erhöll han ı:a bat.-läkaretjänsten vid Norra skånska infanteri-regementet, hvilken tjänst han innehade till år 1880, då han på egen begä- ran erhöll transport till motsvarande tjänst på sitt gamla rege- mente, hvarest han år 1884 utnämdes till regementsläkare, och samma år till riddare af kongl. vasaorden. Från år 1868 hade Trelleborg erhållit stadsprivilegier och MÖLLER blef nu den första stadsläkaren därstädes. Redan förut använd i kommunens ange- lägenheter blef han nu jämväl en af stadens fullmäktige och val- des år 1875 till ordförande bland desse, hvilken befattning han sedan oafbrutet innehade till innevarande års början, da hans tilltagande sjuklighet nödgade honom att taga afsked från en tjänst, som han med heder beklädt under en tid af 14 år. Utom dessa befattningar såsom bade civil- och militärläkare samt kommunal- man hade han under sina krafts dagar och ända till sin under M det sista lefnadsåret inträdda sjuklighet utöfvat en ganska vid- sträckt och ansträngande enskild praktik, hvilken ganska ofta à hindrade honom fran sysselsättning med sitt älsklingsstudium, ® " NERÉN: NEKROLOG ÖFVER G. F. MOLLER. 183 … entomologien, samt fran exkursioner i omnejden, hvaröfver han i sina förtroliga bref ej sällan beklagar sig. # Redan under sin första studenttid var han känd säsom en x god sängare och lärer hafva varit en bland medlemmarne i den I s. k. »Lindbladska qvartetten», hvarjämte han förvärfvat sig en ej vanlig skicklighet såsom flöjtist (ja äfven fagottist), och ännu ~ pa senaste aren gerna deltog i ensemblemusik, helst klassisk, _ sådan den ofta i hans angenäma och gästfria hem utöfvades. _ Att han med dessa förutsättningar var »en angenäm och eftersökt ra sällskapsman» följer af sig själft, men säkerligen uppskattades _ och värderades han dock mest af de närmare vänner och lärjun- gar, som hade lyckan att fa njuta af hans omfattande och gedigna kunskaper zz enfomologicis, där han var grundligt hemmastadd inom de fleste ordningar, men förnämligast dock inom Coleoptera och Hymenoptera. Det var i denna egenskap var Förening, re- Whee ED MO RIE, dan fran början af sin tillvaro fick räkna honom säsom en högt värderad medlem och jämväl fatt i flere fran hans hand till dess Tidskrift insända originalafhandlingar — af hvilka flere funnits värdiga att reproduceras i utländska facktidskrifter och dett. o. m. a! ar Ne pa andra sidan atlanten -—- röna talande bevis pa hans skarp- sinne och iakttagelseförmäga, parade med flit, ihärdighet och sam- vetsgrannhet: allt egenskaper, som kännneteckna den ratte natur- forskaren. Därjämte var han fran ar 1885 medlem af »Sorzere Entomologique de France», specielt intresserad för » Coleopteres, Hyménopières, surtout Ichneumonides», som det heter i säll- > skapets »Lzste de Membres». i Det är sannolikt att hågen för insekternas studium tidigt fått REPRE MPN Eye Sys - daring hos M.; visst är att han, redan häruti hemmastadd, under sina första studentär och i sällskap med sin 2 ar äldre vän, i THOMSON, företog entomologiska exkursioner kring Lund (till 4 »Fagelsang med Landby och Ryd», »Kjeflinge» etc. samt till _ »Klinta vid Ringsjön») äfvensom att bägge vid denna tid företrä- _ desvis studerade Coleoptera. Fran början af 1850-talet synes ett à längre -afbrott 1 dessa studier hafva egt rum under det M. afslu- tade sina medicinska studier dels i Lund och dels i Stockholm, äfvensom under de första aren af hans praktiska verksamhet sa- som läkare. Men: »on revient toujours à ses premiers amours» heter det och med ingången af 1860-talet synes hans gamla hag 184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. hafva vaknat till nytt lif. Närmaste anledningen härtill lärer ha a varit, att en telegrafkommissarie E., som vistats nagon tid i Kalix (nära polcirkeln) insamlat en del skalbaggar, hvilka han försökt att bestämma och visat sin samling för M. som, efter sa manga ars förlopp, dock hade sa val reda pa djuren, att han kunde rätta alla felaktiga bestämningar. Hans hag för entomologien, häraf ytterligare lifvad, föranledde en skrifvelse till vännen THom- SON i Lund med begäran, att denne skulle sända honom hvad som ut- kommit af hans nya arbete öfver »Skandinaviens Coleoptera». Med den energi och det allvar, hvarmed M. alltid egnade sig åt hvarje sak, började han att sätta sig in i de nya och förändrade systematiska an- ordningarne och följde sedan, alltjämt lika ifrig, THOMSONS under åren 1871—78 utgifna Hymenoptera Scandinavie. Denna ordning intresserade M. om möjligt mer än Coleoptera och var det nu företrädesvis de i 4:de och 5:e tomen af sistnämda arbete be- skrifna Pteromaliderna, som blefvo hans älsklingar. Redan på 1860-talet hade han börjat studera dessa vackra smådjur — in- sektsverldens kolibris — om hvilka SCHMIEDEKNECHT yttrat, »att äfven den största järnflit skall för alltid stranda på dessa djur.» M. var äfven här en flitig medarbetare åt "THOMSON, hvarom nämda arbete från 1875—-78 bär vittnesbörd pa många ställen; särskildt genom den vackra Zorymiden, Lioterphus Mölleri, hvilken M. funnit i bägge könen under mötestjänstgöring vid Herrevads kloster, och af hvilken Tu. bildat ett nytt slägte, grundadt på antennsträngens egendomliga bildning. Under senare år har M. funnit flera nya svenska arter, af = hvilka 3 äro beskrifna af honom själf i Föreningens Tidskrift. I slutet af 1887 afsände M. en typsamling af svenska Pteroma- lidz, så fullständig han kunde åstadkomma, till Gustav Mayr i Wien, som då ämnade bearbeta det Europeiska materialet af denna grupp. Från honom fick M. i utbyte 86 arter Pteroma- lider, däribland flere Dalmanska och Bohemanska species, som — han ej sett förut, hvarjämte följde Mayrs uppsats öfver Europas Torymider, hvilken M. länge förgäfves spanat efter i antiqvaria- terna. Äfven Proctotrupernas närbeslagtade familj, af hvilka mer än 300 svenska arter äro beskrifna, har M. ökat med 2 af honom jämväl i Tidskriften beskrifna nya arter. Af Fam. My- maroide, som bildar öfvergången mellan dessa bägge familjer "; NEREN! NEKROLOG ÖFVER G. F. MÖLLER. 185 och hvaraf omkring 60 arter äro kända inom Tyskland och England, har M. äfven funnit några arteri Sverige. De äro, som bekant, helt små djur (fr. 0,5—ı,5 m.m.), hvilka parasitera i fjäril- ägg, men öfver dessa finnes lika litet som öfver Braconiderna något skandinaviskt arbete. Men den familj, som under senare år mest intresserade M. var dock /chneumonidernas, särskildt det stora slägtet /chneu- mon. Den 7 jan. 1886 skrifver han härom: »Hvad /chneumones beträffar skall det bli högst intressant att se THomsons och HOLMGRENS utredning af desamma, da de arbeta hvar for sig och utan att hafva reda pa hvarandras äsigter. Denna grupp tyckes nu ha blifvit gouterad; utom vara svenska vänner arbeta i dessa tider engelsmännen BrIDGEMAN och FırcH, tyskarne TISCHBEIN och KRIECHBAUMER med de samma; fransmännen 5 LETHIERRY och PUTON intressera sig äfven för dessa stätliga, men svärbestämbara djur». Redan 1880 hade HOLMGREN i sina »Adnotationes ad Ichneumonologiam Suecicam», införda i Ent. = Tidskrifts ı:sta årgång, ökat slägtets förut af honom beskrifna ' 123 svenska arter med 17, sedan 1864 nyfunna: arter, hvar- … ibland 8 nove spceies. Men dä fortsättningen häraf lät vänta _ pa sig, började MÖLLER en revision af det stora slägtet, hvarvid han emellertid mötte oöfvervinneliga svarigheter vid utredningen af /uctatorius-gruppen, såsom han i bref benämner ‘densamma. + Det var härvid hanarne, som erbjödo de största svarigheterna och dessa hade snarare ökats än minskats genom HOLMGRENS »adnotationes». Det befanns att auktorerna dels ofta beskrifvit könen af samma art med olika namn och dels förenat könen af olika arter under samma namn. For att undvika den villervalla, som häraf blef en följd, hade THOMSON och MÖLLER vidtagit den utvägen att beskrifva endast honor af nya arter, men ställa de okända hanarne åsido tillsvidare och till dess utrönt blifvit hvart de borde föras. Slutligen har MÖLLER i Tidskriften, 1883, beskrifvit en af honom vid Kempinge nyfunnen art: I. clavipes jämte 3 för Sverige nya GRAVENHORSTSKA och WESMAELSKA arter ; och HoLMGREN år 1883: 3 i Norrland nyfunna arter, hvilka han nämt efter: MÖLLER, RINGIUS och RUDOLPHI. Af biologiska rön och iakttagelser var M. jämväl högligen intresserad. Sålunda säger han i bref af den 25 aug. 1885: EN? Yr Er 186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. »Samla, uppföd och kläck fjärillarver! Det ar ett stort nöje, och 4 sa far man: 1) vackra exemplar, 2) parasiter, 3) biologiska facta.» Pa detta sätt har han i fem år, 1882-—86, studerat »Kålfjäril- larvens parasiter» och framlagt de vackra resultaten af sina forskningar i Tidskriften för sistnämda ar pag. 81—85. Men han har äfven i bref till mig af den 5 april 1884 och den 17 maj 1885 härom yttrat ett och annat, som jag anser förtjäna att har meddelas, såsom kompletterande det nämda referatet. »Jag be- slöt 1 höstas», heter det i de första af brefven, »att samla in Microgaster-kokonger (som de kallas) för att få reda på huru det förhöll sig med Hemitelis och Pezomachi dubbelparasitism; hittills har jag kläckt 118 Dibrachys JR och 36 Hemiteles G'; ännu ingen 9 af de senare och alls ingen Mzicrogaster. Skulle nu möjligen ingen Mäicrozaster alls framkomma, kommer jag att våga det påståendet att Hemiteles ej är dubbelparasit, utan lika primär sådan, som zcrogaster, ty jag har puppor efter larver utkrupna ur kålfjärillarver i lyckt kärl, oåtkomliga för både Hemiteler och Pteromaliner och man kan väl knappt tänka sig möjligheten af att en AHemzteles © skulle kunna lägga sitt ägg på Microgaster-larven medan han ännu dväljes inom fjärillarvens kropp, dock naturens vägar äro underliga och ännu återstå 126 puppor att kläcka». — Af Microgaster kläcktes emellertid 13 & 4 2 fr. d. 19 april till den 10 juli 1884 ent Ent. Tidskr. 1886. pag. 84. Den senare af de bägge skrifvelserna lyder salunda: »Du minnes kanske att jag. nämde om mina försök med att upp- fostra kälfjärillarver för att utröna vid hvar tid de möjligen M attackerades af Microgasterer. Jag har fatt dessa kokonger fran’ såväl fullvuxna larver som fran yngre, uppfödde inne i burar, — oätkomlige för någon parasit. Häraf kan således slutas, att = Mhicrogaster i ett tidigt skede af larvlifvet insticker sina agg. M Microgasteres kläcktes: en del redan i augusti 1884 (fran full- vuxna larver), resten i maj och juni 1885 (fran de inne upp- = födde) och ännu finnas lefvande larver i kokongerna. I decem- = ber öppnade jag en del af desse för att se om i dem funnos nagra parasitlarver; mycket riktigt fann jag i 4 st. puppskelett och en liten, blank, oval larv samt i en puppskelett jämte “ve dylika larver; dessa antog jag tillhöra /Zemzteles fulvipes, men = NERÉN: NEKROLOG OFVER G. F. MOLLER. 187 ~ blef "ej litet flat, då jag vid hemkomsten fran regementsmötet fann en mängd döde och några lefvande gvadrimera Pteroma- liner i bägge könen; således hvarken Zemzteles eller den penta- meré Dibrachys Boucheanus; nej! en Tetrastichus närmast lik 4 Evonymelle (BoucHé) men &A utan abdominalfläck och Q med … olika skulptur på thorax. Hvar har nu detta odjur kommit ifrån? | | d es J Utan tvifvel fran käl-larvens kropp, därifrån de sma larverne sugit sig fast vid Mrcrogaster-larvens kropp och följt med, da dessa D sig ut och säledes blifvit inspunne jämte sina värdar. A ; Tetrastichus mäste passa pa i ett tidigare stadium under hud- _ Omsningen att inbringa sina ägg i larvens kropp, ty den har en kort Zerebra. Antagligen kommer jag att beskrifva nämda para- sit såsom %. sp.», tillägger M., hvilket ock skett i tidskriften 1. c. & % z = i maj 1888 fortsatta iakttagelser rörande dylika kläckningar 3 + pag. 83. TISCHBEINS mening, att Dzbrachys skulle vara parasit i 2:dra ordningen på ZZemiteles är val ej härmed tillfullo veder- lagd, som M. själf anmärker 1. c. pag. 85, och resultaten af hans gåfvo endast: Hlemzteles fulvipes i mängd, men ingen Lraconid eller Pieromalid, hvadan den biologiska gåtan far bli olöst till en annan gang», siger M. och man kan ej gerna undga, synes “mig, att häri se en kraftig sporre till fortsättning af dylika iakt- -tagelser, hvilka snart sagdt hvar som helst kunna åstadkommas, ehuru visserligen ej af Avem som helst, enär de förutsätta myc- a urskiljning och stor iakttagelseförmåga. = B Säsom preparatör och samlare intager MÖLLER ett utmärkt Tum genom sin noggranhet och flit. Visserligen synes han fran + bôrjan hafva varit autodidakt, men han blef snart uppmärksam- 3 mad, särskildt af professor BOHEMAN, med hvilken han redan i början af 1860-talet lag i bytesaffärer och hvars preparations- * metod han redan da tillegnat sig. Det är visst att BOHEMAN satte ett högt värde pa MÖLLERS insigter och skicklighet sasom _ preparatôr äfvensom att han personligen besökte honom i Trelle- borg och tog hans samlingar därstädes i skärskädande. Annu ar 1868 (BoHEMANs dödsår) begagnade MÖLLER dennes »korta lappar» vid uppsättning af små insekter, men redan 1870 bör- jade han begagna längre kartongstöd för undvikande af grönspän. Under senare är började han i stället använda kalker-lärft, som lärer hafva fördelen att ej blifva brunaktigt med tiden. År 1884 Sha ge CRTs PR pre TE er ag TREE mn 188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. började han pa THOMSONS tillstyrkan begagna svarta nålar, hvil- — kas flera företräden han ofta framhållit, förnämligast den att de : ej oxideras, hvarigenom eljes ofta »dyrbara insekter under längre tids förvaring söndersprängas». Under vintern 1886—87 om- stack han sina samtliga /chneumones och Crypti på svarta nålar och spände vingarne på af honom själf inventerade spannbräden — ett tidsödande arbete, då dessa djur upptogo ej mindre än 10 vanliga insektlådor i hans samling. Det är själfklart, att en man, så intresserad och kunnig im sitt fack, gerna skulle meddela sina kunskaper och sin erfarenhet åt personer, som ville egna sig åt insekternas studium. Bland - dem han tidigt (redan på 1860-talet) biträdt med råd och dåd - var folkskoleinspektören d:r G. STRöM, [efter hvilken en ny © Laccophilus-art af THOMSON i Opuscula pag. 535 blifvit upp- kallad], hvilken under sina inspektionsresor i Helsingland flitigt — insamlade Dyzzscider, efter MÖLLERS anvisningar och af honom M därtill uppmuntrad; vidare under senare år den flitige ichneumo- — nidsamlaren C. MÖLLER på Wedelsbäck (Stehag) som jämväl gjort 4 en mängd vackra fynd, hr C. P. J. Perrersson, Häslöf, hrr B. ; VARENIUS, Malmö, stud. EKMAN, Alnarp, m. fl. Ofta begag-m nade han skolynglingar såsom biträden vid sina exkursioner, d hvarvid de af honom erhöllo en grundlig undervisning och ofta - gjorde goda framsteg; bland dessa må nämnas: AUG. EHRENBERG från Halland, vid hvilken M. fäste goda förhoppningar; och pa — sista tiden: SIGFRID OLsson m. fl; de voro honom till god hjälp vid insamling af »galler» fran ek, bok, pil, poppel etc, blomkorgar af Carduus, Cirsium, Centaurea, stänglar af Fraxi- | nus, Sambucus, Rubus, etc. för hans kläckningar. ; Allt hvad MÖLLER och hans medhjälpare kunde finna af värde underställdes THOMSONS kritiska granskning; detta skedde vanligen vid deras ömsesidiga besök hos hvarandra i Lund eller Trelleborg. Somrarne gjordes ofta gemensamma exkursioner så- ; som kring Pålsjö, Lund, Kempinge ljung, Bökeberg med Fjellfota- | sjön o. s. v. Pa det sistnämda stället möttes de ofta pr järnväg & och deltog härvid ej sällan MOLLERS maka i dessa sma utfärder — M i en omvexlande yppig natur med sin täta bokskog och vackra i sjö. I början af augusti manad 1884 hade jag nöjet atti dessa | tre personers sällskap därstädes tillbringa en oförgätlig dag, då EG elt, OE QE eal 4 a a PME Le k Ar vd "intresse. En stor sällsynthet, som jag förvarar som minne af _ denna dag är den vackra Longicornen: Agapanthia villoso-viride- scens DE GEER, SY, egendomlig för Skane. | . Er GusTar MÖLLER var sedan 1858, den 16 juli, förenad i _ äktenskap med sin kusin: ANNA MARIA OLEIDA, med hvilken han i mer än 30 år lefvat tillsammans i ett lyckligt men barnlöst Fran trycket har MÖLLER utgifvit följande skrifter: Novæ Hymenopterorum Species descriptæ. — Ent. Tidskr. 3, 1882., p. 179-—181 (5 n. sp.) Bidrag till kännedomen om parasitlifvet i galläpplen och dylika bildningar. — Ent. Tidskr. 3, 1882, p. 182—186, 205, öfvers. i Psyche Vol. 4, 1883, p. .89—91 under titeln: »Contribution to the knowledge of para- sitic life in galls». Bidrag till Sveriges Hymenopterfauna. — Ent. Tidskr., 4, 1883, p. 9I—95, 120, (2 n. sp.) - Om kälfjärillarvens parasiter. — Ent. Tidskr. 7, 1886, p. 81—85, 137. Parasitkläckningar. — Ent. Tidskr. 7, 1888. p. 87—88, 138. Saturnia Pyri Schiff, tagen i Skäne. — Ent. Tidskr. 7, 1888, p. 144, 199. Skeninge den 12 november 18389. C. H. Nerén. + XX 4 > ER . Fr es ‘ RE +712 j / a ey = - oc u FES : x ’ RESUMES. (Page 181 du texte.) GUSTAF FREDRIK MOLLER: JVécrologie. La société entomologique vient de faire une nouvelle perte en la personne de l’un de ses membres les plus zélés et les plus actifs, M. G. F. MÖLLER, médecin major au régiment des dra- gons de Scanie, mort à Trelleborg (Scanie), le jeudi 10 octobre dernier, d’une affection du coeur qui avait commencé en 1888. MÖLLER, né le 9 octobre 1826 a Sjörup, paroisse de Vestra Ahlstad, gouvernement de Malmö, s’est, à côté de les. nombreu- ses occupations publiques et privées, adonné avec ardeur a l’etude de l’entomologie et specialement a celle des Hymenopteres. On trouvera à la fin de l’article nécrologique suédois la liste des travaux publiés par MÖLLER dans le domaine de l’entomo- logie, la plupart rédigés exclusivement pour cette Revue. | CEN NY ART AF SLÄGTET CHARAXES OCHS. ‘1 AF Er = 2 CHR. AURIVILLIUS. 5 in à By : Charaxes regius n. sp. I. Alis supra atris, cyaneo-macu- latis et fasciatis; anticis strigis duabus basalibus (una latiore in cellula discoidali et altera ad costam 1), macula pone apicem ‘cellule disc. in cellula 4:a, maculis duabus in medio inter cellu- ‘lam disc. et apicem ale nec non seriebus duabus macularum, “una antemarginali macularum majorum 8 et altera marginali ma- cularum parvarum 6—7, cyaneis; posticis breviter bicaudatis fascia media et maculis lunulisque marginalibus cyaneis. a Ale subtus fere ut in Ch. Zzridate Cram. signatæ et colo- ‘rate, at nonnihil dilutiores, — Long, al. exporr. 80". Hab. Camarun (F. Theorin). ‘Till öfre sidans teckning liknar denna vackra art mycket Ch. Mycerina Gopr., fran hvilken den dock ar lätt skild sa val genom bakvingarnes svansbihang som ock genom undre sidans 3 Iideles skiljaktiga teckning och färg. a Ocus. f = vr a eS, 2 sf "D: po AT tana, Phoxopteryx myrtillana, svermer livligt omkring Betula nana og Vaccinium, medens Zortrix forsterana og rubicundana altid forekommer meget enkeltvis. Her möder os atter Lot. zn- gumatalis, Eupithecia satyrata er der ingen mangel pa, men hyperboreata hörer til sjeldenhederne. Et enkelt individ af Aczdalia fumata sidder pa en Rudus chamæmorus, af hvilken larven vistnok ernærer sig, dens flyvetid eke oS + tin begynder först en 14 dage senere. En sortagtig fremmed ud- seende liden fyr forfölger du med opmærksomhed; den slår sig ned lige foran dine fodder, men vanskeligt er det at finde den » igjen mellem iyngen, thi Crambus maculalis er en mester i at _ forstikke sig. Til en behagelig afveksling tager vi sa nogle Ly- cena optilete, der imidlertid her ude ved kysten er ganske spar- som, ligesä enkelte Zyg@na exulans, der også mest holder sig - på myrer, ialfald i lavlandet. På bakken i kanten af myren sværmer en hel del Stegano- - ptycha gvadrana omkring blaberlyngen, her far vi også et ekspr. af den sjeldne Lampronia prelatella, og se, der er virkelig alle- | rede en Ærebia ligea fremme, men först omkring midten af juli i falder dens egentlige flyvetid. Her så jeg 23 juni 1883 en veri- tabel Preris bdrassicæ, det eneste ekspr., som nordenfor 67 er mödt mig i frihed, idet jeg også engang har fundet larven i en have 1 byen. Vi kommer atter ud pa veien og stöder af og til op en Cidaria designata og ferrugata ab. spadicearia, hannerne alle- rede temmelig afflüine, medens det vrimler overalt af a/éulata. . 2 ena), a Der nede ved elvens udlöb ligger en brakvandsdam pa en liden 204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. vad græsslette, hvor jeg vil rade coleopterologen til at standse en halv times tid. I den c. !/, m. dybe dam vrimler det allerede af froskeyngel, medens en liden Salmo alpinus, som vär- flommen har fört did, farer forskrækket omkring. Nogle gamle bekjendte nemlig A/ethisa og El. cupreus moder os straks, og næsten i samme Gieblik far vi Gie pa nogle skinnende bla punk- ter; det er den vakre Phadon concinnum, som jeg kun har seet her samt inde i Balsfjord pa en lignende lokalitet. Vi tager med nogle flygtige Salda’er og legger os plat ned for bedre at lagttage smakrybet; der, pa en liden leret plet, hvor græsset star tyndt, ser vi en os ubekjendt Lemdbzdium i ikke fa ekspr. smutte mellem gr&srödderne og erkjender den senere som con- taminatum J. Sahlbg., der ikke er fundet pa noget andet punkt indenfor Norges omräde, og desværre synes findestedet senere at vere Odelagt. Pa den fine sand lige ved söen ligger endel opkastet halvtör tang og fjorgamle »kokasser», som vi vender om, og opdager herunder hele kolonier af Ofior. monticola, Ægialia sabuleti og Bradycellus pubescens, medens Coccinella r1-punctata vel er en mere tilfældig gjæst. Her findes også flere ejendommelige og til- dels sjeldne sma Drachelytra som Omalium riparium, Atheta mortuorum, picipennis, diversa samt Baryodma moerens, lugu- bris og bilineata. Efter under et træstykke i græssumpen at have taget et individ af den sjeldne Cercyon hamorrhoum og med haven i græsset den ligesà sparsomme L¢heothassa depla- nata, fortsætter vi veien gjennem en vakker lund langs elven forbi teglværket, det eneste industrielle anlæg ved Tromsö, men gjör underveis en afstikker op pa verkets torvmyr forat forsyne os med Donacıa levicollis, som i de pragtfuldeste farvevarieteter sidder pa Menyanthes, tager pa fjorgammel sop etpar eksplr. af den sjeldne Catops nigrita, gar derpa over elven og stiler sa mod venstre gjennem krattet op mod de grönne skraninger under urerne. En rig vegetation af bregner, Zpzlobtum og de almindelige lavlandsplanter, hvoriblandt Aubus saxatilis og tdeus, Cornus svecica og Vaccinium myrtillus dominerer, dækker over ujevn- hederne 1 terrænet, og tet krat af birk med or og hæg veksler med sma äbne dalsænkninger, der pa denne ärstid leder vandet fra höiderne, men senere bliver torre. + br a - ‘ ‘ j 4 F d PAT ” SAPA a FT. Te EE ln és ae En PEE Re UOTE: SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSÖ. 205 Her er idetheletaget dygtig ulændt, solen steger forsvarligt, og pustende og snublende kravler vi op og ned til stor opbyg- gelse for beboerne på de to nedenfor liggende garde. Are. selene og euphrosyne besöger flittigt de blomstrende Geranzum, men Zrebia lappona lader vi her vere i fred, da vi senere skal få bedre mark at fange denne lumske fyr pa. Polyommatus phleas v. americanus i nyklekkede eksplr. narrer os gang pa gang ved at smutte ud af haven mellem stenene, endnu flygti- gere er Nemeophila plantaginis ab. hospita, men der er godt om dem her, og hunnerne lader sig forholdsvis let fange. En enkelt Zycena argus v. ægidion er allerede fremme heroppe, . men ellers ser vi af dagsommerfugle kun den allestedsnærværende Pieris nape. Der sidder en brun liden tingest og soler sig roligt pa en sten; det er en gammel bekjendt fra sydligere bredder, Phrag- matobia fuliginosa, som ogsa er udbredt over den hele arktiske region men altid erholdes enkeltvis, og 1 neste Gieblik lykkes det at fange et af disse hurtigt forbisurrende væsener, som til vor store glede viser sig at vere en frisk Anarta cordigerä, men en formodet melanopa er det i dette vanskelige terræn umuligt at forfölge videre. En mængde Penthina lacunana, bipunctana, metallicana, nebulosana og den gadefulde szdetana svermer omkring bläbaer- lyngen, medens Zortrix ministrana i friske eksplr. holder sig inde i de skyggefulde birkesnar, En Cochylis vulneratana tager vi også her som en stor sjeldenhed, medens Sczaphzla osseana og Scoparia sudetica, 2 almindelige arter, netop har begyndt sin flyvetid. Omkring Antennaria dioica sværmer to helt for- skjellige smavesener, der ikke fjerner sig langt fra den plet, hvor denne plante vokser i klynger; det er den vakre Dofys porphy- ralıs (purpuralis er derimod ikke funden ovenfor 67:de grad), som især er talrig pa Tromsöen, og Platyptilus tesseradactylus, der sikkerlig begge som larver er afhængige af denne plante, medens Zetterstediz vil vere at finde i krattet pa fugtigere ste- der. Den psychelignende Pygmena fusca har også nu sin blom- stringstid, men her findes ogsä en ægte Psyche, idet jeg har fundet en udvoksen larvesæk af standfussz fæstet til bläbærlyng, uden at det lykkedes mig at fa den udklækket. Endnu ma 206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. nævnes endel Micros, som holder til her, nemlig Grapholitha tetragvetrana, Phoxopteryx ungvicella og Gelechia virgella, der alle 3 pa det nærmeste er afflüine, Gelechia viduella, Blabopha- nes rusticella, Crambus dumetellus og margaritellus, Incurvaria vetulella og Nemophora swammerdamella. Cidaria hastulata synes at dominere den hele sommerfugl- verden iar, og ikke let er det 1 denne mængde at skille ud en enkelt €. affinztata, medens munztata og montanata i den blege arktiske v. lapponica stikker mere af mod Aastulata, der har en heliophil arts hele skyhed og rastlöse bevægelser. Heroppe mö- der os også to særdeles vakre sma arktiske Geometre, nemlig Cid. minorata og adagvata, den sidste fornemmelig nede mellem vidiekrattet, medens z2znorata bestemt foretrækker tört terræn; begge sværmer frivillig ud over eftermiddagen, medens en stor grå Guophos sordaria opskremt atter setter sig roligt ned pa en stor sten, dens tid kommer först efter kl. 10 om aftenen. Nede i orekrattet tager vi endelig en Sesza culiciformis, medens de sammenrullede blade röber tilstedeverelsen af Grapholitha solandriana, som i august vil komme til udvikling. Imidlertid har vor ven coleopterologen ingenlunde været le- dig, om hans arbeide har veret mindre anstreengende. Nu er det den rette tid for Corymbites affinis, der sværmer talrigt om- kring, men ligesa ofte falder en af de træge sorte Dolerus-arter i haven, hvis Hugt meget ligner en billes, dog er han rigtig hel- dig, erstatter en Cor. serraticornis mange sadanne feiltagelser; ligeledes sværmer Serzcosomus brunneus, Campylus linearis og Podabrus alpinus, dog er de alle 3 sparsomme her. Pa Betula faes enkeltvis Anoplus plantaris, Ceutorhynchus rubicundus og Rhynchites betule, pa Salix Orchestes salıceti, Dorytomus bituberculatus og som en sjeldenhed Lina lapponica, medens Gontoctena pallida er mindre sparsom. Der slär et stort insekt sig ned pa en rogn (Sorbus aucuparia) og viser sig at vere den sjeldne Zoxotus cursor, og fra en anden side kommer ‘en Rhagium mordax stilende mod det samme mål, andre Longz- cornier söger vi her forgjæves; men til erstatning tager du den vakre Pyrochroa pectinicornis og etpar Hylecoetus dermestoides, som muntert kryber omkring på en gammel birkestubbe. C7zs boleti, Malthodes flavoguttatus, Rhagonycha testacea og Can- ere, fa es Hain u = % a SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSÖ. 207 tharis pilosa sværmer også omkring i solskinnet, men hermed er også alle Tromsötraktens Malacodermata opregnede. Under stene langs et bækkeleie erholdes flere interessante arter som Harpalus luteicornis, Aucupalpus deutschii, Xantho- linus tricolor, Bessopora soror, Trichopteryx volans, og længere nede ved etpar forladte finnegammer en hel del Am. znterstitia- fis, enkelte gvenselii, men desværre kun en eneste erratica, som synes at vere meget sjelden, apricaria, Omalium rivulare og septentrionis, Atheta cauta, Otior. maurus med flere gamle be- —_— es À: kjendte; her har jeg ogsa under gammel bark ved foden af en birkestubbe fundet det eneste ved 'Tromsö observerede eksplr. af Feronia oblongopunctata, medens den i de indre distrikter er udbredt og ikke sjelden. En liden stund far vi ogsa offre pa at lial alee M EN rode »in stercore bovino, ovino et rhenonum» og gjör en ganske _ vakker fangst. Aphodius lapponum, piceus og depressus i mængde, _ meget sjelden derimod /oetidus F., Cercyon melanocephalum, _ hemorrhoidale, Cryptopleurum atomarium, Tachinus proximus 7 og pallipes, Tanycrurns lagveatus i masse, Philonthus margi- natus, Atheta atramentaria og kanske endnu etpar Afheta-arter. “ Aphod. fimetarius og rufipes har jeg derimod ikke seet her men F vel pa Tromsöen. Under jagten pa en Pol. phlæas er du kom- * men op i en brat klöft med et lidet bækkeleie, men skal jeg tro “ mine egne öine? er det ikke en Cicindela campestris, som flyver i afsted, og der en til, som setter sig pa en Sa/zx-busk og derfra vandrer i haven; hvordan er den kommen hid, og hvad har den 1 her at gjöre, eftersom den ikke mellem polarcirkelen og Tromsö er bemerket nogetsteds? Ja herpä ved jeg intet andet at svare, 4 end at det var i »1883», men eksemplaret kan du se i museets samling. : Ved en brusende snebæk slar vi os sa ned og tager frem vore smörbröd, som glider ned med en drik af »kildens klare à vand», thi spirituosa duger ikke for den, som skal mase hele ; dagen i solstegen, det har jeg for lenge, lenge siden erfaret. Det . er en nydelse at fa strække sig i lyngen og se op i den blå himmel; alle fjelde omkring nue nrd helt kledte i sine hvide vinterkåber, men tusinder af sölvstråler hanger ned fra alle sider _ og frembringer en halvt bedüvenda susen, understemmen i vårens _ jubelhymne. Nede i krattet fremtryller bläkjelken sine mærke- 208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. ligste harmonier, mens höit over vore hoveder oppe i det bratte fjeld ringtrosten (Zurdus torgvatus) i rene, gribende flöitetoner tolker sine fölelser. Over os kredser to fjeldvaker (Luteo la gopus), der også har sat bo under »Storstenen», men elskovs- sangen minder langt mere om katten end om nogen anden fuglelok. Dog, vi har ikke tid eller ro til at hvile lenge, det lider ud pa eftermiddagen, og endnu skal vi fortsætte et stykke op- over dalen pa nordsiden af elven, hvor bunden er mere myr- lendt og næsten uden trævegetation. Her gjör vi en god fangst af friske Fred. lappona, og efter mange anstrængelser vandrer endelig også en Anarta melaleuca ind i »dödsriget», medens flere heldig har undsluppet vore garn; den er imidlertid meget sparsom her ude ved kysten, medens jeg i Sydvaranger og Mals- elven har seet den i hundredevis. Her pa myrerne möder os nogle vakre og interessante Micros, först Crambus maculalis og Steganoptycha ericetana igjen, men Penthina sauciana har vi ikke seet fOr og heller ikke den nydelige Glyphipteryx hawor- thana, i hvis selskab vi også ser /ncurvarıa oehlmanniella og vetulella foruden de tidligere pa dagen observerede Penthzna- arter og Bot. ingvinatalis, der altid er velkommen. Coleoptero- logen har imidlertid ved at bruge haven oppe 1 skraningen faet Aucupalpus collaris, Cryptocephalus labiatus, Coccinella 7 punc- tata og den sjeldne //ydnobius spinipes samt en liden grön larve, som vi finder er Hadena adusta og tager med hjem forat for- söge den opfödt og overvintret, hvilket nok ved lidt forsigtighed vil lykkes Den deraf udklekkede sommerfugl vil du finde lidt mindre og mörkere men ellers næsten ganske som sydligere eksplr. Hos Gustav eller Oscar belönner vi os sa endelig efter da- gens möle med en römmekolle og kaffe efterpa, tender en cigar og gar derfra over elven pa en skröbelig bro forat tage hjemover pa turistveien 1 den vakre birkelund. Her byder sig neppe mere tor lepidopterologen, men »Käferanten» har mödt en Carabus glabratus i veien, og pa en nyhugget birkestubbe forsyner han sig med et antal Azheta succicola, medens nogle i hast vendte stene yder Aczdota crenata, Tachinus marginellus og Bemb. Fellmanni; tidligere har han taget Elaphrus riparius og Bemb. bruxellense pa elvebredden, og en medbragt Pzlonthus viser sig at vere den meget sjeldne nigrita. SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSO. 209 Og sa siger vi godnat til Tromsdalen, som efterhanden er bleven fyldt med glade skarer af byturister, der nu i den lyse sommernat skal tage igjen alt det, som den lange sure var har negtet dem. Men kom igjen om en maneds tid, sa skal vi se, hvad det endnu sneklædte Flöifjeld der oppe over vore hoveder har at byde pa. Ill. Flöifjeldet. Det varede hele 6 är, förend det gik op for mig, at der ogsa her nord gives en virkelig alpin flora og fauna, Jeg kom med den bestemte forestilling, at nordenfor polarcirkelen radede en arktisk fauna ublandet fra »fjeld til fjære», idet jeg kun kjendte den arktiske Lepidopterverden fra Staudingers og Wockes reise 1 1860, i Alten som skjönt beliggende kun etpar minuter nordenfor Tromsö höide allerede for en stor del frembyder de ægte finmarkske forholde, som jeg i 1878 stiftede nærmere be- kjendtskab med i Sydvaranger. Hertil kom ogsa for endel, at min helbred tidligere ikke tillod de med fjeldbestigninger forbundne anstrængelser, saledes som jeg senere ved övelse og herdning har veret istand til; og således kunde det da ga for sig, at jeg ar efter år besögte Mals- elvens herlige dalföre, funderende pa, hvorfor ikke her ligesavel som i Alten flöi Colzas hecla, Argynnis frigga, Oeneis norna etc., indtil jeg ved en ren hændelse fortes op ovenfor skovgrændsen pa et lidet fjeld ved Bjerkeng, hvor pludselig hele denne herlige arktiske fauna abenbarede sig i al sin skjönhed. Pa samme made om end i al tarvelighed har Flöifjeldet efterhänden udfoldet sa mange tiltrækkende sider ved sin interes- sante alpine dyrverden, at det fremfor noget andet punkt er ble- ven det mest eftertragtede mal for mine udflugter ved Tromsö, men desværre har jeg i den bedste tid næsten altid været bort- reist, og særdeles meget star der vistnok endnu igjen at iagttage deroppe. Jeg indbyder da den velvillige læser til at fölge os did op en vakker dag i slutningen af juli. Idag har ogsä botanikeren släet fulge med, thi vistnok er august den egentlige blomster- Entomol, Tidskr. Arg. 10, H. 4 (1889). 14 210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. mäned pa Flöifjeldet, men det er jo en let sag at hensætte os i 1883, og saledes kan ogsa Floras velynder regne pa et godt udbytte. Vi begynder pa den samme vei, som förte os til Troms- dalen, men slar strax ind pa turiststien og har da kun at bryde af fra denne i en ret vinkel til höire, sa baerer det straks opover Flöifjeldet. Enkelte Zredia ligea flagrer over skovlysningerne, men fest ser vi her af Sczaphzla osseana og tildels Lygris po- pulata med enkelte Czd. cesiata, truncata og citrata; 2 a 3 uger senere vil det vrimle af Cid. sordidata og endnu noget se- nere af dilutata, der holder ud næsten til sneen kommer. Her findes ingen urer, alt er dækket med jord og derovenpa en tet gresvekst, og let og bekvemt fölger vi kreaturveienes zigzaglinier opover. I c. 200 m. höide skal vi lade coleopterologen fa standse lidt og begynde sit stenvælterarbeide, der lönnes med vakre fund. Det er en helt anden fauna end den, vi har gjort bekjendtskab med pa de to förste udflugter: Cychrus rostratus v. pygmaeus, Leistus ferrugineus, Trechus 4-striatus, Harpalus 4-punctatus (seriepunctatus), Notiophilus biguttatus og palustris, Anisotoma picea, Tachyporus jocosus Say, den sjeldne og kun ved Tromsö fundne Olophrum alpestre Heer, O. consimile, med flere gamle bekjendte som /Vebria gyllenhali, begge Patrobus, Calathus micropterus m. fl. Ovenfor den lille hytte, hvor arbeiderne i kalkbruddet tid- ligere holdt til, star endel aldrige birker, dels halvt omstyrtede og uddöde, dels endnu med nogle lövbarende kviste hist og her; det er de sidste levninger af den fordums vakre skov, som Zet- terstedt omtaler, og neppe vil den nogensinde her opna sin tid- ligere udstrækning og frodighed. Under barken pa disse vetera- ner gjör vi overraskende fund. Odbstherus megacephalus og substriatus, Baptolinus pilicornis, Leptusa analıs; vingedæk- kerne af en Alhous undulatus og endel store larver, som visse- lig tilhörer denne art, viser, at vi er komne pä urette tid for dette vakre insekt, men til gjengjæld melder kammeratens jubel- rab fundet af en pragtfuld Stenotrachelus cneus, medens jeg haler frem en mere beskeden Rhagium mordax. Endnu lidt hdiere oppe vil vi blive overraskede ved at finde sävel Carabus LÉ >» ét = ME . « LÉ + 2 i : | SCHNEIDER: ENTOMOL. UDFLUGTER I TROMSÖ. 211 catenulatus som violaceus; de er ved Tromsö mærkelig nok ikke fundne i lavlandet, men endnu mere pafaldende er det, at de begge hovedsagelig synes at tilhöre Gerne i skjaergärden, de mest isoleret beliggende ikke undtagne. Lepidopterologen far idag nok assistere sine venner lidt, skjönt heller ikke kan skal vende tomhændet hjem, men för vi kommer op pa plataet, er der for ham lidet at udrette. Vi er nu naede ovenfor de sidste forkröblede birke, og som en dands gar det pa det blöde grönne teppe; Veronica alpina melder sig först, sa kommer Zofjeldia, Azalea, Sibbaldia, Dryas, Silene acaulis- Andromeda tetragona og den yndefulde kypnoides, Poa alpina v. vivipara, Aspidium lonchitis etc. etc., men jeg er ikke me- get hjemme pa dette omrade og nævner kun mine egne yndlinge, som jeg sikkert kjender. Her möder vi en gammel bekjendt, Pygmena fusca, som svermer talrig pa visse indskrænkede lo- kaliteter, og sammen med den to interesante höiarktiske arter, den vakre Dotys ephippialis, hvis flyvepladse synes meget ind, skreenkede, og Crambus furcatellus, nest Plutella cruciferarum en af de härdföreste arter (forekommer således på Vardö), som forekommer over hele fjeldet. Crdaria hastulata i endnu gode eksplr. flyver overalt, og den stigende sol har også bragt nogle Rhopalocera i rörelse, nemlig Pol. phleas, som jeg har iagttaget til c. 300 m. o. h., Årg. pales ganske talrig besögende Ranun- culus, medens vi kun möder en og anden arszlache, der her oppe ikke egentlig har passende flyvepladse og derfor forekom- mer i en race, der viser en overgang til pales. Erebia lappona möder os enkeltvis over hele fjeldet endnu i gode eksplr. Oppe under den mere urede runde kol, der danner det egent- lige Flöifjeld, ogsa kaldet »Böntuen», ligger 2 sma damme i en hôide af 463 m. = 1481’ (efter overlærer Nyhuus’t mälninger). De vedligeholdes af nogle snebr&er, som i enkelte är smelter ganske op, og da törrer også dammene helt ud, som tilfældet var i 1883; nu danner de trods sit ringe omfang en behagelig afveks- ling i landskabet, og her er mangt og meget af interesse at iagt- tage. Under stene ved bredden finder vi enkelte Amara alpina (torrida tilhörer udelukkende lavlandet), Mzscodera arctica, Act- dota crenata, Patrob. picicornis og Nebr. gyllenhali, begge i sine rufino-varieteter, Dyrrhus fasciatus vover Sig også hid op, 212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. og det store sorte insekt, som surrer afsted i en ejendommelig flugt, viser sig at være Szlpha lapponica. Pa lave Salices finder vi Anthophagus omalinus og enkelte Phyllodecta polaris, men dennes rette hjem er höire op. I selve dammen lever flere interessante væsener: der har vi Limnea truncatula v. schneiderz, den härdföreste af alle fersk- vandsmollusker; som sma fiske svömmer store skarer af den mærkelige crustacé Branchinecta paludosa, medens en stor Daphnia forekommer 1 slig mængde, at der langs bredden dannes brune striber, nar de flokker sig sammen. Af Coleoptera finder vi en- kelte Agabus alpestris og guttatus, men i stor mængde Zhom- Soni, savel v. vufinus som corzaceus, samt Hydroporus griseostria- Zus og atriceps. Men höiere op! Det gar ikke ganske sa bekvemt som för, men opstigningen er dog let nok, og först nu begynder de vak- reste fjeldplanter at optrede i mængde. Ranunculus pygmaeus og nivalis blomstrer ved foden af de sma snebr&er, medens den pragtfulde renblom (AX. g/aczalis) fornemmelig vokser pa nord- siden mellem stenene; Vzscarza alpina star hist og her pa tör grund, Dzapensia lapponica, diverse Saxzfraga, men Szlene acaulis og Dryas er de mest fremtrædende, og begge er de af insekter mest besôgte hôifjeldsplanter. De fleste besögende er vistnok sma Diptera og Ichneuomonider, men pas pa og tag den sorte lille fyr, som dveler pa Dryas nogle sekunder; det er Anarta Zetterstedti, hvis larve jeg her har fundet pa denne plante, og se der en noget lysere, som viser sig at vere A. lap- pontca, derværre er de begge yderst sparsomme. Endnu nogle minuter, og vi star ved varden, hvorpa vindflüien er opreist 630 (2000') o. h., men först har vi taget en underlig Penthina, som viser sig at vere worzcana H. S., hidtil kun kjendt fra Schweitzeralperne, og det bliver dagens Gaia fund. Vi kravler op pa varden og nyder herfra en henrivende He sigt, over Tromsöen, der ligger under vore födder som et park- anleg med gange og lysthus og Prestvandet som et smilende blät öie midt i alt dette grönne, og Sandnæssundet som en stribe pa den anden side; derer det lave eide ud i Kalfjorden mellem Kvalöens vakre fjelde, men vort udkigspunkt ligger ikke höit nok, til at vort blik skulde kunne na ud til det abne hav. Bag os ee SS a ee ee. N - > > SCHNEIDER: ENTOMOL, UDFLUGTER I TROMSÖ. 213 lofter Tromsdalstinden sig sare mægtig og stænger desvære for udsigten til de vilde indtil 5 à 6000’ höie fjeldkomplekser, som vi fra toppen af tinden far et lidet indblik i. Der er ganske vindstille heroppe, medens der nede pa söen bleser en let bris, som ofte er tilfeeldet ved östlig vind, og store fluer næsten farvede som Bombus lapponicus sværmer omkring varden og setter sig dristig pa vore klæder; det er renens værste plageänd, Oestrus tarandi, som jeg kun en enkelt gang har seet nede i dalen, hvor den kom og satte sig pa mit bryst. Fra varden og indover er terrænet ganske fladt, rigtig ægte höifjeld med nögne bergflader og sparsom vegetation, men her finder botanikeren en af Flöifjeldets ypperste frembringelser, Arnzca alpina, og ligeledes har Phyllodecta polaris her sit rette hjem, hvilket sees pa de brune skeletterede Salix herbacea, medens de- linkventerne selv kryber i mængde omkring forat söge sig vinter- kvarter; det kan nok traenges heroppe, hvor det kanske er sne- bart 13 mäned om året. Enkelte andre interessantere Coleoptera træffer vi også her: Amar. alpina, Deliphrum tectum var., Geodromicus globuli- collis, Acrulia inflata og i en liden snevandspyt en enkelt Hy- droporus arcticus. Det er fristende at fortsætte indover, og sa nar vi en anden varde, der ligger 771 m. (2457') o. h.; her er Amar. alpina ganske talrig og Phyl. polaris kryber omkring i meengde pa selve varden. Vi indtager vort frugale middagsmältid i denne öde egn, hvor en liden flok fjeldryper (Lagopus alpinus) er de eneste tilskuere; de er lidet sky, da de er sig sin klad- nings med omgivelserne ndie harmonerende farver vel bevidste. I stilhed fjerner botanikeren sig med en tilsyneladende ligegyldig mine, men jeg ved, hvorom hans tanker tumler sig; Carex nar- dina er vistnok af udseende fjeldets uanseligste vakst, men fagmanden finder den skjön, og vor ven gar den selvfölgelig ikke forbi; dog, jeg skal hviske dig i öret, hvad den egentlige magnet heder: det er den lille gulblomstrede Draba crassifolia, som har lokket sa mange florister op pa Flöifjeldet, men ikke hörer jeg til de indviede, og sa lader vi vor ven ga alene pa den ekspedition. Det kunde været interessant at fortsætte og kanske bestige selve »tinden», men endnu er det for tidlig pa äret, og ikke ved jeg heller, om der er noget at hente. Vi tager altsa 214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. den samme vei tilbage men gjör en liden afstikker ned til höire, hvor en mod nord beliggende större snefon tappert har modstäet sommerens indflydelse. Her mödte mig 17 august 1885 et syn, hvortil jeg aldrig har seet noget sidestykke: tusinder af insekter kröb omkring pa sneen eller là nede i sma hulningér, der var smeltede omkring deres legemer, halvt stivnede men dog endnu levende; hovedmassen udgjordes af middelsstore og sma /chneu- monider, hvoraf jeg her pa en halv time samlede næsten ligesa mange individer, som jeg har gjort 1 ro sommere tilsammen, desuden fandtes en Osmza og nogle Tenthredinider. Coleoptera var der kun fa af, mest Phyl. vetelline og polaris, desuden Aphodius lapponum og 2 Cantharis pilosa, men mest over- raskedes jeg ved Amara lunicollis, Elater tristis og Cocc. 14- gultata, et eksplr. af hver art, og disse 3 arter har jeg hverken for eller senere fundet ved Tromsö. Den starke vind om natten eller morgenen ma have fört dem op her fra dalen eller kanske længere inde fra landet; men mærkeligt var det, at jeg pa andre snefonner sa fa eller ingen insekter, og jeg beklager meget ikke grundigere at have benyttet mig af den sjeldne anledning, som dengang böd sig frem. Nedover gar det uden væsentlige ophold eller eventyr; en hare farer udover »Böntuen», og omkring og i dammene möder vi hele renflokken, som netop har gjort sine kunster for et sel- skab af turister og nu föler sig synbart lettede ved at kunne vaske civilisationen af sig. En enlig »boltit» (Charadrius ”mo- rinellus) tripper omkring med hengende vinger og röber sig derved som en lykkelig omend ængstelig moder, ellers er her stille og höitideligt heroppe i ensomheden. Men nede i de bratte lier lyder latter og munterhed, og snart möder vi sma sel- skaber, som agter at tilbringe den lyse sommernat pa »Stor- stenen» eller »Büntuen»: börn som slæber ved, fædre med kurve, pustende madamer med den kjære kaffekjedel, og unge piger, som kun berer sig selv eller hales opover af sine tilbedere; natur- forskeren er overflödig pa fjeldet nu! | Nedenfor stenbryderhytten star en birkestubbe, som jeg vel har arsag til at mindes, thi den har ydet mig: en stor koloni af Endomychus coccineus, mange Rhizophagus dispar, flere Te- tratoma ancora, Cis boleti, Epurea boreella, Olisterus mega- ” 4 u mus og de sjeldne Baryodma mycetophaga Kraatz og nitida ir og seks af disse 8 arter har jeg kun fundet pa denne stubbe! + Coleopterologen har idag til det sidste fordelen pa sin side, idet han i radden sop finder Lordithon pygmaeus, Tachinus proxi- Gr. samt Afheta picipennis Man. Vi setter os pa stranden for at nyde det vakre syn af sun- det i aftenbelysning og vente pa botanikeren, som snart efter indfinder sig pa det aftalte mödested; af udtrykket i hans ansigt er det greit at skjOnne, at der er passeret ham noget, men han har vakkert mattet love taushed, og derfor har heller ikke jeg noget mere at berette i den anledning. Og hermed tager jeg for denne gang farvel med den tal- modige læser; nu ved du, hvad Tromsö-trakten har at byde, om du ‘kommer, og bliver du skuffet, er skylden ikke min. Men vil du denne gang vere rimelig i dine fordringer, skal du kanske engang ogsa fa vere med at jage /reya i solstegen pa Brand- momyren og »stupe krake» under /ec/a-jagten pa »Kalvehovedets. - Tromsö ?/,—89. RESUMES. (Page 193 du texte.) SPARRE-SCHNEIDER: Æxcursions entomologiques dans les en- virons de Tromsö, Norvege. L’auteur norvegien donne une description tres interessante de la flore mais surtout de la faune entomologique des environs de Tromsö, à l’époque de l’année (fin de mai, commencement de juin) ou dans ces hautes latitudes la nature sort de son som- meil de huit mois, ainsi que dans la partie la plus belle du court été de ces régions, le mois de juillet. Le manque d’espace nous empéche malheureusement de suivre M. SPARRE-SCHNEIDER dans ses excursions sur le plateau ondulé qui domine la ville de Tromsö, ainsi que sur la terre ferme en face, soit dans le Troms- dalen (vallée de Troms) que parcourt en serpentant le Troms- dalself, soit sur les sommités du Flöjfjeld. Nous renvoyons donc le lecteur à la description de la flore et de la faune entomolo- gique donnée dans l’article original, qui mériterait la reproduc- tion dans une revue étrangère. - À . E WERE PETE EEE TER a D SE TP OM OLLONBORRARNE AF SVEN LAMPA. Bland de skadeinsekter, som icke allenast under de sista ären utan äfven för läng tid tillbaka sedan lätit mycket tala om sig, ar cllonborren otvifvelaktigt den förnämsta. Dess utseende och lefnadsvanor äro tämligen allmänt bekanta, och blir det där- för öfverflödigt att här lemna en utförligare beskrifning rörande dem. Af samma orsak har jag hittills underlåtit att, såväl vid sammankomster som uti tidskrifter, beröra dessa skadedjur. Nu for tillfället anser jag mig dock manad eller sa godt som nöd- gad härtill, eftersom desamma för närvarande gifvit upphofvet till en snart sagdt brännande fräga för vara sydligaste landskap, hvilken antagligen 1 viss man kommer att beröra hela landet. Under sadana förhällanden kan saken ej fa halka förbi entomolo- giska föreningens uppmärksamhet, utan blir det hennes pligt att med intresse följa densammas utveckling och om möjligt med- verka till en god utgäng. Föreningen är visserligen ej ännu i den ställning att kunna aktivt ingripa, men hon bäde kan och bör lemna sitt moraliska understöd, där sädant kan vara af be- hofvet päkalladt. Om vi jämföra de visserligen torftiga upplysningar, som sta till buds fran längesedan gangna tider, med dem vi ega fran sista aren, sa blir omdömet otvifvelaktigt detta: att hos oss liksom 1 Danmark ollonborrsvärmarne och larvernas härjningar allt mer tilltaga och visa en tendens att smäningom utbreda sig öfver 218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. förut skyddade omräden. Lät vara att skadedjuren kunna upp- träda periodiskt och visa sig mindre talrikt den ena tiden än en annan pa en och samma trakt; men ett faktum synes det emeller- tid vara, att dä de sedermera äterkomma i myckenhet, antalet och larvskadan blir längt större än nägonsin förut. Såsom exempel pa ollonborrarnes utbredning må anföras, att första gången de omnämnas såsom skadedjur hos oss, näm- ligen 1776, synas de intagit ett mer inskränkt område, nämligen sydligaste Halland; år 1833 hafva de uppnått Halmstadstrakten och i början af sjuttiotalet äro de i närheten af Varberg. 1887 voro de ännu talrikare norr om Halmstad, än i södra delen af länet, och insamlades i stor mängd, åtminstone så långt norr ut som i Fjärås helt nära Kungsbacka. I Kristianstads län hafva de uppträdt i stor myckenhet sedan en längre tid tillbaka, men för- nämligast uti de trakter, som ligga på sluttningarne af Hallandsås, där Bjäre härad har ansetts nästan som deras urhem. Så små- ningom hafva de likväl utbredt sig längre åt sydost och äro nu besvärliga i Kristianstads norra omgifningar samt ännu längre öster ut till och med i närliggande delar af Blekinge, där man för tjugu år sedan knappast hörde talas om dem. Hvar den slutliga gränsen för deras framryckande är belägen torde ännu vara omöjligt att bestämma, men troligt är, att den kommer att framflyttas så långt jordmånen är lämplig, hvilket ju är för- hållandet i närbelägna, större sträckor af Blekinge, Småland och Vestergötland. Förr var deras vistelseort mer begränsad och inskränkte sig till de sandiga trakterna i Halland och Skåne, där alfven af naturen är genomsläppande och lemnar torra vinter- qvarter; numera är förhållandet ett annat, sedan en djupare och omsorgsfullare afdikning och torrläggning genomförts litet hvarstädes. Af nyss anförda förhållanden torde det blifva tydligt för en hvar, att kraftiga åtgärder äro af nöden, om skadedjurens öfver- handtagande i våra sydliga provinser skall kunna förebyggas; ty den tid kan komma, då jordbruk där i en del trakter eljes blir nästan lönlöst. Men bemödandena kunna ej blifva tillfyllest- görande, om de skola helt och hållet bero på den enskilda upp- offringen, utan måste blifva samfäldta och obligatoriska. Statens och kommunernas mellankomst, liksom i Danmark genom lagen af den 1 april 1887, måste anlitas, om något verkligt godt resul- LAMPA: OLLONBORRARNE, 219 x a tat skall kunna åstadkommas. Ofvanniimda författning påbjuder, att i de trakter inom landet, där man kan antaga, att ollonbor- 2 9 : rar skola förekomma i större mängd, kan inrikesministeriet 5 anbefalla insamling och ödeläggelse af lefvande ollonborrar. : Pabudet sker genom amtet till de af ollonborrar hemsökta kom- | munerna, pä hvars styrelse verkställigheten hvilar. Hvar och en jordinnehafvare bör själf verkställa insamlingen ä sitt omräde, men underläter han detta, eller gör det ofullständigt, tillkommer det kommunalnämden att taga hand om arbetet. Lägger han hinder i vägen för insamlingen, straffas han med böter af fran 10 till ıoo kronor, hvilka tillfalla kommunalkassan. Y ‘nt oe à ui TV ee SS Utgifterna för insamlingen och dödandet af ollonborrarne förskotteras af kommunen, som sedermera aterbekommer hälften af utlagget fran statskassan och en fjärdedel genom amtsrepre- —_—- sil sentationen. Detta är nu hufvudinnehället af ollonborrelagen i Danmark, och verkningarne däraf visade sig redan samma ar den utkom. | Ollonborresvärmarne voro da omättliga och insamlingen medförde 1 411 kommuner ett resultat af tretusen, 755 millioner, 473 tu- senfemhundra ollonborrar, hvarför utgifterna uppgingo till 662,018 kr., 43 öre. Häruti deltog statskassan med ej mindre än 330,049 re Re kr., 98 öre. Förhållandena äro här visserligen något annorlunda be- _ skaffade än i Danmark, ty där är nästan hela landet utsatt för ollonborrhirjningarne, och statsbidragen komma härigenom till nytta för alla landsdelar. Hos oss är det däremot ännu endast sådana provinser, hvilka kunna räknas bland de bäst lottade, som äro utsatta för härjningar, och mången kan härigenom hysa den öfvertygelsen, att de böra kunna hjälpa sig själfva. Men om egendomar där, i följd af upprepade härjningar, skulle, liksom “1 Danmark skett på flera ställen, till den grad utarmas, att ingen vågar köpa dem, och kronoarrendatorerna ej mäkta betala sina arren- den, då kommer hela landet att få vidkännas följderna af min- skade statsinkomster och indirekt lida genom ollonborrarnes SN Härtill må slutligen läggas en omständighet, hvilken 3 litet hvar torde känna, som något sysselsatt sig med iakttagelser på närmare håll, nämligen den, att utan statens ingripande, en — verkligt fruktbringande förföljelse af ollonborrarne aldrig torde 220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. komma till ständ, ty. därtill fordras, att insamlingen skall ske med kraft äfven a sådana glest bebodda och fattigare områden, — hvars innehafvare hvarken ega tillräckliga arbetskrafter eller pen- ningemedel, för att som sig bör verkställa densamma. Da denna vigtiga fråga antagligen inom kort blir hänskjuten till statsmakternäs ompröfning och afgörande, vore det kanske ej utan betydelse, om ett uttalande af denna förening komme att offentliggöras, eftersom hon i vissa afseenden torde kunna be- traktas såsom en auktoritet, hvars ord borde ega något värde. Innan jag lemnar detta ämne, torde en eller annan erfaren- het från vistelsen uti de af ollonborrarne hemsökta trakterna få omnämnas. Det är klart att min uppmärksamhet skulle fästas förnämligast på de medel, som vore användbara mot dessa skade- djurs härjningar och först och främst på sådana, som redan blifvit förordade och efter hvad det påståtts med framgång använda. Uti mitt lilla arbete om ollonborrarne omnämdes ett par dylika, som helt nyligen blifvit i tryck rekommenderade, och det ena af dem förordades till och med till försök. Detta hade, som det uppgafs, med framgång användts i Frankrike och bestod däruti, att i jorden nedfördes medelst en därtill lämplig spruta 6 gram benzin pr qvadratmeter, till ett sådant djup, att benzinen kom något under det jordlager, där larverna vid tillfället befunno sig. För att utröna hvilken inverkan detta starkt luktande ämne skulle utöfva på larverna, indröp jag några droppar däraf uti en bleck- ask, där en qvantitet jord och en larv förut befunno sig, samt påsatte det ganska tätt slutande locket. Dagen därpå aftogs detta, och larven befann sig, menskligt att se, uti högönsklig välmäga, oaktadt benzinlukten ännu var ganska intensiv. Opera- tionen förnyades därför ännu en gång, men medförde enahanda resultat. Detta experiment ansåg jag tillfyllest för att öfvertygas om, att 6 gram benzin, fördelade på två ställen uti ett jordstycke af en qvadratmeters yta, ej skulle kunna uträtta något, synner- ligast då larven där har tillfälle att aflägsna sig ifrån det ställe, där luktämnet placerats, och därigenom lättare undgår inflytandet däraf. Ett annat medel, hvars verksamhet jag redan förut betviflat, och som äfven skall förskrifva sig från Frankrike, består uti fångstgropar af 30 centimeters diameter och djup, hvilka fyllas LAMPA: OLLONBORRARNE, 221 med halfbrunnen kreatursspillning pa försommaren och sedan längre fram visiteras, hvarvid en ansenlig myckenhet ollonborre- larver skola ertappas uti gödseln. Vid Bonarp i Skane kom jag i tillfälle att undersöka ett litet fält, som hyste en myckenhet larver och hvarpa funnos såväl smärre gödselhögar som lemnin- gar efter betande kreatur, men kunde ej finna att dessa utöfvade nagon starkare dragningskraft pa larverna, utan funnos de vida talrikare under grästufvor, än à de förstnämda ställena. Jag blef äfven istandsatt att närmare granska ett slags larver, som vid första päseendet voro förvillande lika ollonborrlarver af ett ars alder och hvilka päträffades under en sten, där animalisk gödsel forefanns. Vid undersökningen af dessa öfvertygades jag dock snart om, att de voro af annat slag, troligen larver af en större _ Aphodius-art, hvars käkar ej äro mejselformiga som ollonborrarnes, = — di dd pe a dt. DE ee, de NL ni BATTRE ann 16 a PUR a PRET ? x A + 4 a Ü > = utan försedda med en knöllik tand innanför spetsen. Fransmannen, som uppfunnit ofvannämda fångstmetod, var antagligen ingen erfaren entomolog och hade säkerligen förtegat sitt rön, om han låtit sakkunnigare person närmare undersöka fångsten. För att utröna hur länge ollonborrelarver kunna lefva under vatten, fyllde jag därmed ett dricksglas och ditlade 5 stycken larver, nyss plockade från marken. Den första upptogs stel, men med bibehållen färg, efter 24 timmar, den andra efter 30, den tredje efter 48, den fjärde efter 60 och den femte efter 96 timmar, d. v. s. fyra hela dygns förlopp. Alla började visa lifstecken, sa snart vattnet på kroppsytan bortdunstat, och voro efter en kort stunds förlopp lika lifliga och krya som någonsin, samt lefva ännu i denna stund, insperrade i en glasburk, fylld med jord Uti afhandlingar rörande ifrågavarande skadedjur, förekom- mer vanligtvis det påståendet, att dess larver ej kunna uthärda solljuset, utan inom kort dö, om de utsättas därför. För att bli förvissad om hur härmed förhöll sig, insamlades några exemplar, hvilka lades på en lös trädgårdsrabatt under en timmes tid. Sol- ljuset var därunder ej mycket intensivt och syntes bekomma dem föga, hvarför de flyttades till en berså och placerades på den där befintliga, grusbetäckta marken. Numera sken solen fullstän- digt och upphettade marken i hög grad. Här uthärdade tre af larverna i 14 och den fjärde uti två timmar, innan hudens 222 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. mörkare, nästan svarta färg tillkännagaf att lifvet flyktat. Deras | bemödanden att nedkrypa i jorden lyckades dock ej, och skulle så alltid vara fallet, när de äro utsatta för solskenet, vore detta. en mycket god sak, emedan man då vore säker om, att de indi- vider, som under klara och varma dagar af åkerredskapen föras upp på jordytan, där skulle gå sin undergång till mötes. Genom dessa få och enkla experiment kan man göra sig, en föreställning om larvernas förmåga att motstå yttre, ogynn- samma inflytanden och komma till insigt därom, att några medel till deras dödande i jorden knappast torde stå att finna; utan måste man, tills vidare åtminstone, nöja sig med sådana, som visserligen äro besvärliga och kostsamma, men dock ofelbara, nämligen insamling af larverna samt de fullbildade insekterna under svärmningsåren. Ett annat hjälpmedel, som nog borde kunna kraftigt bidraga till skadedjurens hållande inom tillbörliga gränser, kan kanske bestå däruti, att för närvarande nästan nakna skogs- eller hedmarker, som ligga så godt som värdelösa, men äro ett kärt tillhåll för ollonborrarne, besås med barrträdsfrön eller planteras, och lockplatser å lämpliga ställen å fälten upp- rättas, där honorna erhålla den förmånligaste lokalen för ägg- läggningen, och där afkomman lätteligen kan förgöras. Att när- mare utveckla detta, torde dock blifva allt för tröttande, hvarför det nu måste förbigås, för att möjligen en annan gång anföras. RESUMES. (Page 217 du texte.) S, LAMPA: Les Hannetons. M. S. Lampa donne l’histoire de l’arrivée et des ravages des hannetons en Suéde, et mentionne quelques-uns des moyens employés a l’etranger et dans notre pays pour s’en débarrasser autant qu'il est possible de le faire. | | | a ENTER OM ACARIDVAFNAD PA TRAD. AF CARL W. S. AURIVILLIUS, I förra hälften af sistlidne september meddelades af Prof. F. L. Exman en iakttagelse att bland träden i Tekniska Hög- skolans trädgärd tvänne, en alm och en lind, efter stam och grenar voro Ofverdragna med en glänsande väfnad. Denna väf- nad befanns gjord af en liten, knappt 0,5 mm. lang Acarid, som uppehöll sig i milliarder under densamma, här och dir i större hopar. Da jag kommit i tillfalle att närmare undersöka dels afsägade stycken af trädgrenarne med prof pa själfva väfnaden, dels lef- vande och spritlagda exemplar af djuret, meddelas här i korthet resultatet af denna undersökning. Väfnaden, som sluter tätt intill trädets bark och har en egendomlig glans, är bildad af mycket nära hvarandra — de flesta /ängsefter * grenen — löpande trådar, hvilka bilda flere lager innanför hvarandra. Dels härigenom dels genom trädarnes finhet — de särskiljas fullt tydligt först vid omkring 500 gängers förstoring — förklaras väfnadens för obeväpnadt öga glasartade beskaffenhet, som ger trädet utseende af att vara nerisadt. De afsagade grenstyckena voro rundt om betäckta med en dylik sammanhängande väfnad. Hvad själfva Acariden beträffar, tillhôr densamma det under namnet »spinn» kända slägtet Zetranychus Durour. Arterna af * En koloni af dessa Acarider, som nu pä andra manaden förvaras i en glasburk, har öfverspunnit denna invändigt med trådar som på samma sätt till största delen löpa i ev riktning. 224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. detta slägte vistas dels pa trad, buskar och Orter i det fria, dels träffas de (Z. Zelarius) ofta pa krukväxter, i boningsrum och drifhus och hafva där sin spinnförmäga att tacka för den all- minnare uppmirksamhet de, trots sin ringa storlek, tilldragit sig. Den ifragavarande arten synes mig kunna identifieras med Tetranychus ulmi KocH* i alla väsentliga delar, såsom i af- seende pa kroppsformen, borstbeväpningen och färgfördelningen; dock aro färgerna ljusare än pa den af Koch meddelade figuren, men stämma däremot nära Öfverens med en af BERLESE "+ lemnad afbildning af samma form. DB. betraktar emellertid densamma såsom en varietet af Tezranychus telarius (= T. telarius var. russeolus ***) och upptager såsom dess synonymer: 7. w/mz KOCH, T. russeolus KOCH samt 7. fervidus Koch. Fran de båda se- nare, som’ afbildas af Koch 1. c. Fasc. 17, Fig. 15 och Fase. 37, Fig. 2, skiljer sig dock den föreliggande formen i flere af- seenden. Grundfärgen är nämligen hos denna rödgul med mörkare, genom ett tvärbälte förenade sidofält och ljusare extremiteter. Ögonen, som vid genomfallande ljus tyckas svarta (såsom de af- bildats af KocH hos de nämda arterna), äro emellertid vid på- fallande ljus karmosinröda. Borsten äro ordnade i fyra mot kroppens bakre ända konvergerande rader. I afseende på mundelarne visar djuret full öfverensstämmelse med de af BERLESE 1. c. Fasc. 36, n:o 6 lemnade figurerna öfver dessa delars form hos slägtet Zerranychus i allmänhet. Det sagda gäller närmast den på am uppträdande formen. Den som träffades på /Zind befanns emellertid endast genom sin ringare kroppsstorlek samt färgteckningen olik den förra. Grundfärgen hos lindacariden är blekgul, dock spåras äfven hos denna de ofvannämda något mörkare sidofälten. Till följd häraf synes mig här föreligga endast ett yngre utvecklingsstadium af den förra; eller ock möjligen en blekare färgvarietet af den- samma. * C. L. KocH: Deutschlands Crustaceen, Myriopoden und Arachniden Hase, 1,2tie, 17. ** A, BERLESE: Acari, Myriopoda et Scorpiones hucusque in Italia reperta. Padova 1887. Fasc. 36, n:o 10. xxx Den kallas pa figuren Zeiranychus telarius ulmi KocH, AURIVILLIUS: ACARIDVAFNAD PA TRAD. 225 Hvad slutligen dessa Acariders /efnadssätt angär, lemna hittills gjorda iakttagelser vid handen, att de i likhet med sina samsläg- tingar under vegetationstiden uppehälla sig företrädesvis — om ej uteslutande — på trädens blad; vid tiden för löffällnıngen däremot söka de sig väg längs grenar och stam till marken, där de öfvervintra vid trädets fot eller i sprickor pa barken o. dyl. Denna deras väg betecknas af den ofvan beskrifna, till utseendet homogena, glänsande väfnaden, till hvilken hvarje individ torde lemna sitt bidrag, på samma gang den tjänar dem alla till ett gemensamt skydd, vare sig mera tillfälligt endast under själfva vandringen eller under längre tid. Att nämligen äfven det se- nare eger rum synes framgä af det förhällandet, att större eller mindre skaror af djuren träffas hopade pa vissa ställen under väf: naden i sprickor på barken, hvilka de efter allt utseende utvalt till en temporär tillflyktsort. Att tillkomsten af väfnaden längs stam och grenar uteslu- tande står i samband med djurens vandringsdrift och till följd häraf endast på en viss årstid kan iakttagas, framgår äfven af de uppgifter som lemnas i Acaridlitteraturen om närstående formers lefnadsförhållanden. Så yttrar t. ex. Kocu* om den på lind lefvande Tetranychus socius: »In manchen Jahren im Monat Au- eust und September auf der grossblättrigen Linde zu Milliarden; seltener auf der kleinblättrigen. Zuweilen ist der ganze Stamm, gewöhnlich auf der Nordseite, mit einem dichten florartigen, wie Atlas glänzenden Gewebe überzogen, unter welchem sich die Mil- ben aufhalten und an dem Gewebe hin und her laufen. Später, wenn die Miiben das Gewebe verlassen haben, löst sich solches von den Bäumen ab, und wird dann durch die Luft stückweise fortgetrieben; alsdann halten sich die Milben auf dem Boden am Fusse des Baumes auf, welcher damit ganz bedeckt ist.» Och om den ifrågavarande formen säger BERLESE! »frequen- tiorem invenies sub Platanorum cortice hieme hibernantem, filis sericeis circumdatum». Att den nämda väfnaden, trots sitt egendomliga utseende så sällan iakttages torde sålunda finna sin närmaste förklaring däruti, att densamma tillhör endast en viss bestämd årstid och Dale Has 8710. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 4 (1889). 15 226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. äfven dä endast under gynsamma väderleksförhällanden, säsom längre torka, genom sin glans lättare faller i ügonen*. Också torde dess utbredning öfver trädet naturligt nog sta i förhällande till mängden af Acarider, som under sommaren där utvecklats, hvadan sannolikt under en del år träden endast delvis äro Ofver- spunna af väfnaden, som därigenom lättare undgår uppmärksam- heten. * På den nämda fyndorten befanns väfnaden några dagar senare, efter inträffadt regn, hafva förlorat mycket af sitt ursprungliga glänsande utseende; vara alldeles pressad till stammen och delvis remnad. RÉSUMÉS. (Page 223 du texte.) CARL W. S. Auvrivittius: Sur des toiles d Acarides sur les arbres. M. le Docteur C. AURIVILLIUS mentionne un Acaride du genre Tetranychus DUFOUR, qui avait recouvert, cette année-ci, de ses toiles le tronc et les branches d’un tilleul et d’un orme crois- sant dans le jardin de l'École polytechnique (Tekniska Hog- skolan) de Stockholm. M. AURIVILLIUS a cru pouvoir identifier les individus examinés par lui avec Zefranychus ulm? Koch. | ENTOMOLOGISKA FORENINGENS I STOCKHOLM 10-ARS-FEST DEN 14 DECEMBER 1889 AF OSKAR TH. SANDAHL. I Hotel Phoenix’ mindre sal jämte tillhörande salong sam- lades kl. 7 pa aftonen ofvannämda dag ett större antal af Entomo- logiska Föreningens ledamöter fran Stockholm och landsorten, för att högtidlighålla fullbordandet af föreningens första årtionde. Deltagarnes antal i den enkla festligheten hade helt visst blifvit långt större, om icke den i hufvudstaden allmänt utbredda malaria- sjukdom, som blifvit kallad »influenza», »ryska snufvan», »blixt- katarren» o. s. v., hade hindrat många föreningsmedlemmar att närvara. Vid inträdet i salen såg man fondväggen ofvan styrelsens bord prydd med en samling porträtter af en del stormän inom den svenska entomologien, såsom LINNÉ, THUNBERG, GYLLENHAL, SCHÖNHERR, O. I. FAnRmus, BOHEMAN, WAHLBERG Och STÅL, samt af föreningens förste välgörare Dr A. F. REGNELL. Dessa por- trätter voro anskaffade af hrr AURIVILLIUS och SANDAHL. Utmed salens båda långsidor voro stälda bord i samman- hängande rad och dessutom fanns ett särskildt bord invid styrelse- estraden, på hvilket ett urval af föreningens bibliotek, såsom prakt- verket »Memoires pour servir à l'histoire des insectes» af CARL DE GEER jämte ätskilliga andra utmärktare arbeten voro framlagda. Där funnos ock de utkomna 10 första ärgängarne af Entomologisk Tidskrift. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1889). 16 228 ' > -ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. A borden utmed längsidorna var vackert ordnad en utställ- ning af intressanta föremål hörande till entomologien och dess utöfvande, lemnade af följande utställare: Riksmuset entomologiska afdelning genom prof. Cur. AURIVILLIUS: 19 lädor med exotiska fjärilar fran vidt skiljda länder, såsom: fran Kongo hemförde af hr JUHLIN-DAHNFELT; fran Kamerun och Gaboon af hr Fr. THEORIN; fran Philippinska öarne af MÖLLER; fran Grönland genom Nordenskiöldska expedi- tionen hemförde af G. KOLTHOFF; fran Ceylon (»paradisfjärilar») af FRISTEDT. Särskild uppmärksamhet förtjänade de i en grupp för sig sammanstälda fjärilsarter, hvilka hafva 2—3 olika honor med från hvarandra skilda färgteckningar. Vidare hade prof. A. utstält en af papiermaché förfärdigad »silkesmask», eller larven till Bombyx morz, 1 mycket förstorad skala och afsedd till under- visningsmateriel, åskådliggörande alla inre organs utseende och läge inom larven. Själfva silkesfjäriln var ock afbildad i stark förstoring. Bredvid denna låg ett annat pappersfabrikat, men framstäldt af insekter, nämligen ett kolossalt getingbo. Hr konservator W. Meves hade ur sin utomordentligt vackra och rika samling af palearktiska fjärilar utstält icke mindre än 28 lådor, i hvilka de praktfulla slägtena Colias och Lycena voro representerade i öfverdådig artrikedom. Många andra in- tressanta slägten, såsom bland Parnassiz, voro framstälda i hela serier. Flera synnerligen praktfulla fjärilar voro särskildt utstälda, bland hvilka endast må nämnas den i smaragdgrön sidenglans skimrande Saturnia Isabella St., hittills endast funnen a Sierra Guadarrama 1 Spanien. Hr W. Meves hade äfven framlagt nätta, för sma insekt- samlingar afsedda kartonger, till hvilka permarne af Sveriges statskalender behändigt användts. I en sädan voro fjärilar fran Equador insatta. Därjämte var utstäldt ett s. k spännbräde med flyttbara skifvor, a hvilka fjärilar voro utspända, för att askadlig- göra arbetsmetoden vid fjärilars preparering. Hr konservator Sv. Lampa hade lemnat till utställningen en kartong med Carabici i talrika arter, I dylik med insekter ur alla ordningar, att begagnas vid skolundervisning, 1 kartong med åkerns skadeinsekter, och en större tafla å hvilken fjärilar i lin- ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 229 u: 3 drigt pressadt tillstånd voro ordnade likasom i flygt öfver ett landskap. På väggen ofvan denna utställning hade hr L. uppsatt 35 blad med af honom synnerligen fint utförda och vackert färglagda teckningar, framställande en del skadeinsekters metamorfoser samt de sjukliga förändringarne i de växter, hvarå larverna lefva. Hr G. HorGrens utställning bestod af 8 kartonger, inne- 1 hållande smäfjärilar (Mikrolepidoptera: mott, malar och vecklare) samt en låda med uppblästa larver, jämte en af hr H. konstrue- rad apparat för verkställandet af sadan larvuppblasning. Till - samma utställning hörde äfven åtskilliga slags redskap, dels häfvar till fängst af fjärilar, larver o. s. v., dels insekttänger, pinsetter m. m. som begagnas vid insekters preparerande. Bredvid fjärils- kartongerna voro framiagda 25 blad af hr H. vackert utförda, . färglagda afbildningar af Pyralider (mott) samt beskrifningar öfver desamma. Entomologiska Föreningen hade utstält en bur till fjärils- fångst och en fangstask Hr löjtnant CLAES GRILL hade sändt till un ett af honom själf taget mycket stort bo af Vespa Crabro L., _kartonger med systematiskt ordnade skalbaggar, samt ett ane minne af LINNÉ, nämligen en af honom begagnad loupe. Hr apotekaren H. THEDENIUS: af honom uppfunna, till larv- uppfödning särdeles ändamålsenliga glascylindrar af olika storlek, samt fångstburkar med cyankalium i botten under gipsöfverdrag till hastigt dödande af fjärilar och andra insekter. Af hr byråchefen J. MEvEs hade utstälts en sinnrikt ordnad » larvbur, ett spännbräde och en gren af Funiperus communis L., an- gripen af Coecidomyia juniperz, samt genom samme mans benägna A försorg fran Ag. Skogsinstitutet (direktör HoLMERZ) en samling ; Be ur och grenar angripna af skadeinsekter. q Prof. SANDAHL hade likaledes utstält trädgrenar, vackert 3 skulpterade a ytan af skalbaggar, samt en del af ett mycket stort “bo af den mindre vanliga myran Lasius fuliginosus Latr. Diir- jämte hade hr S. framlagt en låda fyld med tresidiga pappers- * Ett särskildt meddelande om detta märkliga bo skall i tidskriften införas. vd vy ‘ 230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. konvolut, hvarje innehallande en fjäril fran Kamerun, för att visa sättet att under resor bevara och inpacka fjärilar. Sedan ledamöterna tagit den lilla, men dock ganska rik- haltiga och vackra entomologiska utställningen i betraktande, öppnades sammankomsten af ordföranden, som, sedan protokollet för föregaende sammankomst blifvit uppläst och godkändt, höll följande tal med anledning af ıo-ärsdagen: Entomologiska Föreningen i Stockholm under dess första 10 är. En tillbakablick och en framtidsutsigt den 14 december 1889. Entomologiens studium har i Sverige gamla anor. Den store mästaren pa naturens alla områden LINNÉ var, isynnerhet under | sina senare ar, sa varmt intresserad för denna del af naturforsk- | ningen, att han kallade entomologien »den käraste vetenskapen». Det är också en obestridlig sanning, att denna vetenskapsgren | med sitt oerhördt rika innehåll och med de ytterst intressanta | biologiska förhällanden, hvilka bland dess föremäl, insekterna, fram- träda, eger en ofantligt stor tilldragningskraft, som verkar mäk- tigt pa hvarje för naturens under öppet sinne. Svenska naturvetenskapens historia efter LINNÉ framvisar flere berömde män, hvilka kraftigt främjat entomologien i vårt land. Jag skall blott i förbigående erinra om LINNÉS synnerlige | vän CLERCK, utgifvaren af praktverket /cones insectorum rariorum; om TORBERN BERGMAN, den sedan så berömde kemisten och minera- | logen, som i sin ungdom var den ypperste larvkännare; om D:r Ro- LANDER och pastor BJERKANDER, hvilka flitigt gäfvo akt på skadein- sekters härjningar och meddelade sina »rön» till den då ännu täm-/ ligen unga Vetenskapsakademien. Vidare får jag nämna från slutet af förra och början af detta århundradet PAYKULL, THUNBERG och‘ FALLÈN, DALMAN, DAHLBOM, GYLLENHAL’ och SCHONHERR, bland | hvilka atminstone de 3 sistnämda lefde intill var barndoms- eller. ungdomstid. Det var dessa män, som genom sina trägna forsk-| | "| | | | Bis. ke 4 ENTOMOL. FÖRENINGENS IO-ÅRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 231 ningar och sin järnflit ordnade isynnerhet skalbaggarnes syste- matik. Särskildt må tanken ett ögonblick dröja vid minnet af det omfattande naturforskaresnillet CARL DE GEER, hvars seku- larverk »Memoires pour servir à l'histoire des insectes», för alla tider skall framstä säsom ett klassiskt arbete, utomordentligt rikt pà intressanta iakttagelser och uppdaganden inom entomolo- giens omraden. Närmare vär tid, delvis ibland oss själfva och intill sista manaderna, lefde och verkade sädana välbekanta och hôgt vär- derade entomologer, som OÖ. I, FAHR&us, C. H. BOHEMAN, P. F. WAHLBERG, C. STÅL, A. E. HOLMGREN och G. F. MÖLLER, samt företrädesvis såsom samlare N. E. FORSSELL och H. GADAMER, hvilka alla tyvärr redan skattat åt förgängelsen. Annu lefver ibland oss veteranen Fältläkaren P. A. EDGREN, SCHÖNHERRS och GYLLENHALS personliga vän. Sedan halftannat århundrade tillbaka har sålunda 'entomolo- gien varit utöfvad och bearbetad af många svenska forskare, bland hvilka flere räknas: till vetenskapens stormän. De arbe- tade, dessa forskare, med ifver och kraft, samt främjade entomo- logiens framsteg i hög grad, ‚men de arbetade mera så att säga hvar för sig utan någon närmare inbördes sammanslutning. Be- hofvet af en sådan mellan Sveriges entomologer, denna veten- skaps gynnare och vänner hade dock länge varit kändt och äfven man och man imellan ofta uttaladt dels i bref och dels vid personliga sammanträffanden. Sa framstälde Prof. N. E. ForseıLr i Skara och Prof. CARL STÅL; den i sin fulla manna- kraft sä plötsligt bortryckte intendenten för Riksmusei entomolo- giska afdelning, Docenten numera lektor J. SPÄNGBERG och lektor K. Fr. THEDENIUS m. fl. ofta och varmt Önskvärdheten af att en "Entomologisk Förening bildades, som kunde bättre än hvar och 3 . y A a en enskild genom förenade krafter — »Vzrzbus unitis» — ar- beta för att befordra entomologiens studium, sa att den ytterst vigtiga kännedomen af insektverlden matte till samhällets gagn blifva utbredd i sa vida kretsar som möjligt. Såsom ‘ett väsent- ligen vigtigt medel för detta ändamäl ansags det nödvändigt att föranstalta utgifvandet af en Entomologisk Tidskrift, som pa en gäng skulle söka främja entomologiens studium samt tillika vara en sammanhållande förbindelseläink mellan föreningens medlem- - 232 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. mar. Mangen hyste emellertid fruktan f6r att utgifvandet af en sadan tidskrift skulle medföra större kostnad, in hvad en Ento- mologisk Förenings antagligen allt för fa ledamöter skulle kunna bara — en fruktan som visserligen också af erfarenheten seder- mera till en början besannades. Den varma entusiasmen för bildandet af en förening och utgifvandet af en Entomologisk tidskrift besegrade dock alla försigtighetens betänkligheter, sedan det lyckats att af enskilda mecænater, hvilka voro hrr grosshandlare R. BERGGREN, C. FE. NORDLUND, G. LUNDAHL och L. ©. SmitH, hofmarskalken baron H. von WAHRENDORFF, prof. M. Jsmus och fabr. A. BOLINDER, erhålla för en gang ett bidrag af tillsammans 475 kronor. Pa ett sammanträde af i Stockholm varande entomologer och denna 'vetenskaps vänner i talarens hem den 14 december 1879 stifta- des sålunda »Den Entomologiska Föreningen 1 Stocknolm», sedan ett förslag till stadgar blifvit diskuteradt och med några förändringar antaget. Vid detta tillfälle valdes styrelse och ut- sågos genom sluten omröstning följande ledamöter 1 densamma: ordförande prof. O. SANDAHL, sekreterare d:r CHR. AURIVILLIUS, tidskriftens redaktör och ansvarige utgifvare lektor J. SPÅNGBERG samt lektorerna K. FR. THEDENIUS Och A. E. HOLMGREN såsom öfriga ledamöter med konservator S. LAMPA såsom suppleant. Så snart kallelsebref, hvartill arkitekten m. m. professor M. Iszus vänligen lemnade en vacker ritning, blifvit graverade och tryckta, blefvo sådana utsända till omkring 80 personer, som man hoppades skulle vilja ingå i den nybildade föreningen. Dessa kallelser emottogos å alla håll (med ett enda undantag) på det hjärtligaste, vittnande om stor välvilja och varmt intresse för Föreningens föresatta uppgift. Den första allmänna samman- komsten hölls sedan, enligt de antagna stadgarnes föreskrift »den sista lördagen i februari» (d. 28) är-ı830, hvarvid det första häftet af Entomologisk Tidskrift utdelades. Sedan dess har för- eningen årligen haft 4 ordinarie allmänna sammankomster, efter regeln »den sista lördagen i februari, april och september samt den 14 december», hvilken sistnämda dag är föreningens års- högtidsdag. Under dessa sammankomster hafva föredrag hållits af flera bland föreningens ledamöter, dock oftast af hrr AURI- VILLIUS, LAMPA, W. MEVES och J. MEVES samt HOLMGREN. Hvarje | ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 233 år har föreningen äfven haft en s. k. »värsammankomst», oftast i juni mänads början och vanligen a nägot ställe 1 Stockholms omgifningar, i samband med en kortare entomologisk exkursion i samlingsställets grannskap, sa vidt som väderleken varit gyn- sam. Under senare år har denna värutflykt alltid företagits i förening med Stockholms Naturvetenskapliga Förening. Föreningens tidskrift har arligen utkommit i 4 »tvängfria ‚ häften» utgörande minst 12 ark om året. Icke sa sällan har genom omständigheternas tvang 2 haften mast förenas till s. k. _ dubbelhäften. Ett icke sa ringa antal dels litograferade dels i koppar stuckna taflor samt flerfaldiga träsnitt och äfven foto- zinkotypier illustrera tidskriften. Endast en hastig blick pä en del af tidskriftens innehäll är det möjligt för mig att här vid detta till- fälle lemna. Jag vill erinra om att i densamma finnas talrika systematiska afhandlingar af H. D. J. WALLENGREN öfver en mängd insektsgrupper t. ex. 7znerde m. fl. bland smäfjärilarne, med mänga flere bland Diptera och Phryganeide m. fl. Manga deskriptiva och biologiska uppsatser finnas där af J. SPÅNGBERG, HOLMGREN, AURIVILLIUS, LAMPA, W. J. Meves, G. MÖLLER, STOLPE, SCHOYEN, SANDBERG, J. SAHLBERG, BERGROTH m. fl. — REUTER har systematiskt behandlat Finlands och Skandinaviska halfons Hemiptera Heteroptera, hvilket arbete tyvärr genom författarens sjukdom blef afbrutet och ännu är ofullbordadt. Lampa har utarbetat en förteckning öfver Skandinaviens och Fin- lands Makrolepidoptera. Entomologiska utflykter äro skildrade af SANDAHL, EMIL HOLMGREN och SPARRE-SCHNEIDER. Vigtiga bi- _ drag till Skandinaviska fjärilarnes geografiska utbredning hafva lemnats af K. FR. THEDENIUS, W. MEVES, WÅNGDAHL, C. MÖLLER, LINDEQVIST, WERMELIN, GADAMER, EDGREN m. fl. Uppsatser om ollonborrarnas härjningar hafva meddelats af A. E. HOLMGREN, S. LAMPA och O. SANDAHL. Vidare: biologiska skildringar af REUTER, MEINERT, SÖRENSEN m.fl. Dessutom en mängd notiser af hvarjehanda entomologiskt innehåll. Detta kortfattade om- nämnande af tidskriftens innehåll under de gångna 10 åren är egent- ligen blott en antydan om. detta innehålls omvexlande beskaffen- het och är naturligtvis i hög grad ofullständigt. Endast ett må jag få framhålla rörande detta innehåll. Det utgöres nästan ute- slutande af Skandinaviska originaluppsatser, — referater efter ut- ; a 234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. ländsk literatur äro försvinnande fa, — hvilket allt visar en lif aktig entomologisk produktion inom de nordiska landen, en produktion som val sannolikt icke skulle hafva egt rum i samma grad, ifall icke ett organ funnits, som kunnat offentliggöra alla. dessa större eller mindre arbeten. För att gifva föreningen ett annat bestående bindemedel, börjades ofördröjligen anläggandet af ett entomologiskt bibliotek. För dettas uppkomst och fortskridande kommer prof. AURIVIL- LIUS att närmare redogöra, likasom för de utbyten af skrifter, som ega rum mellan föreningen och talrika utländska lärda ve- tenskapliga samfund. Jämte sina ordinarie ledamöter, hvilkas antal vid första årets slut växt till 140 (af hvilka dock blott 107 erlagt års- afgiften, 6 kronor, för 1880), invalde föreningen två heders- ledamöter, nämligen hr statsrådet m. m. O. I. FÅHRAZUS och med. dir A. REGNELL 1 Caldas i Brasilien. Dessa båda he- dersledamöter blefvo föreningens förste större mecænater. Den förre förärade pa själfva julaftonen 1880 föreningen sin dyrbara, nästan fullständiga samling af svenska skalbaggar jämte ett be- tydligt antal fjärilar och exotiska insekter, allt prydligt systema- tiskt ordnadt och förvaradt i ett dubbelskåp. Den senare skänkte föreningen ett kapital af 2,000 kronor, hvaraf bildades »ANDERS FREDRIK REGNELLS fond», hvilkens ränteafkastning användes. till främjande af föreningens ändamål. Denna donation efterföljdes. sedan af »P. F. WAHLBERGS fond», stor 2,000 kronor och skänkt under det följande året af enkefru professorskan C. G. WAHL- BERG och hennes dotter fröken S. WAHLBERG. Fru WAHLBERG inkallades såsom hedersledamot af andra klassen. Förutom flera mindre omfattande skänker af insekter, uteslutande sällsynta så- dana, af AHLROT, MORTONSON, STORCK, ERIKSSON, RUDOLPHI, HOF- GREN, LAMPA m. fl. har föreningen fått emottaga en värdefull samling insekter sammanbragt af föreningens hedersledamot (se- dan 14/, 1889) fältläkaren P. A. EDGREN, förvarade i tvänne skåp, af hvilka det ena är en gåfva af SCHÖNHERR och sålunda ett dyrbart minne äfven af denne storman. - Föreningen erhöll därjämte genom dess ordförande en af hr revisor J. ANKARCRONA sammanbragt ytterst rik och vacker samling skalbaggar och fjä- rilar från hufvudsakligen Blekinge. i = ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 235 Under sitt första ar rönte föreningen en stor uppmuntran genom det tillmötesgående, som bestyrelsen för 1880 års natur- forskaremöte i Stockholm visade, i det den biföll gjord hemställan, att en särskild entomologisk sektion skulle få bildas vid detta möte. Inom denna sektion voro förhandlingarne särdeles lifaktiga och en redogörelse för desamma är intagen 1 första årgången af Entomologisk tidskrift. Det skulle blifva allt för långt och sannolikt äfven trött- samt att följa Entomologiska föreningens utveckling så att säga steg för steg eller år för år. Jag skall endast anföra med af- seende på föreningens ekonomiska ställning, att densamma till en början var rätt bekymmersam. Tidskriftens utgifvande förorsa- kade så stor kostnad, att det första årets bokslut visade en brist af 485 kronor, ehuruväl inga organisationskostnader drabbade för- eningens kassa och mecænaternas bidrag blifvit användt till ut- gifterna. Vid andra räkenskapsårets slut hade denna brist vuxit till kr. 1,144: 55, oaktadt kontanta tillskott lemnats af flera ‚entomologiens gynnare till ett belopp af 554 kronor. Denna : skuld bibehöll sig under de följande aren ungefär oförändrad — saledes hade nu en viss jämvigt mellan inkomster och utgifter lyck- ligen blifvit uppnådd, hvilket resultat åstadkoms genom ett större belopp af årsafgifter från ett ökadt antal ledamöter och genom räntor å Regnellska och Wahlbergska fonderna, samt de under dessa år tillkomna »Ständiga ledamöters fond» och »Allmänna fonden för entomologiens befrämjande», hvilken bildats genom subskriberade medel från ett antal entomologiens gynnare. Till- lika hade det lyckats att få tidskriften framstäld till ett betydligt billigare pris än förut. Med år 1885 visar 'sig en bättre ställ- ning i ekonomiskt hänseende, i det skulden minskades fran 1,130 kr. 85 Ore vid årets början till 559 kr. 12 öre vid årets slut, och 1886 års bokslut visade att skulden var till fullo betald samt att en kontant behållning fanns af 189 kr. 68 öre. Sistlidne års bokslut (för 1888) visar en behållning af 311 kr. 61 öre, ehuru föreningen genom att på eget förlag utgifva »Entomologisk Latinsk-Svensk ordbok af CLAES GRILL» haft en utgift af 486 kr. 55 öre samt godtgjort All- männa fonden, numera omdöpt till ÖSKAR SANDAHLS fond, dess fordran hos bibliotekskassan af 431 kr. 7 öre. Ställningen har salun- da i ekonomiskt hänseende väsentligen förbättrats och föreningen | 236 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. eger nu följande räntebärande fonder: A. /. Regnells fond 2,000 kr, P. F. Wahlbergs d:o 2,000 kr., Ständiga ledami- ters dio 1,100 kr. och Oskar Sandahls d:o 2,509 kr. 64 öre eller tillsammans 7,609 kr. 64 öre. Till den sistnämda fondens förökande har det af hrr LAMPA och HOFGREN stiftade sällskapet Fauna af sin behallning under flere ar lemnat 50 kr. och sista aret 75 kronor. I föreningen har under dessa 10 ar invalts 406 personer, men afgangen af ledamöter genom dödsfall och af andra skal har under samma tid varit ganska stor, sa att för närvarande endast inemot 250 betalande ledamöter qvarsta i föreningen, bland .hvilka 14 i Norge, 12 1 Finland, 4 i Danmark och 2 i andra länder. Föreningens 2 först invalde hedersledamöter FÂHRÆUS och REGNELL hafva aflidit; likasa den ar 1886 till hedersledamot invalde lektor A. E. HOLMGREN. De nu lefvande hedersleda- möterna af första klassen äro prof. OBADIAH Westwoop, prof. T. TorEeLL och kyrkoherden H D. J. WALLENGREN samt den nyligen invalda prof. W. LiLLJEBORG. Af den redogörelse für den ekonomiska ställningen som jag nyss lemnat framgär, att densamma icke är dälig, men ändock äro tillgängarne otillräckliga, för att föreningen skall kunna rätt kraftigt fortga i utveckling och verka för sitt föresatta mal. Detta kan i första hand sägas om den af föreningen utgifna tidskriften. Det har länge varit en liflig önskan hos föreningen, att en särskild afdelning af tidskriften skulle egnas åt, så att säga, praktisk entomologi. J denna afdelning skulle behandlas företrädesvis skadeinsekters biologiska förhållanden och de härj- ningar å våra kulturväxter, som dessa djur förorsaka. Af före- ningens ledamot kammarrådet friherre C. A. HERMELIN väcktes vid sammanträdet den 4 mars 1882 förslag därom »att Entomo- logiska föreningen skulle på lämpligt sätt söka verka för sprid- ning bland allmänheten af kunskap om skadeinsekters lefnads- sätt och utveckling samt sörja för att iakttagelser i detta hän- seende gjordes på så många och så skilda ställen i vårt land som möjligt». Efter en liflig öfverläggning om detta ämne, lem- nades i uppdrag åt Landtbruksakademiens entomolog lektor HOLMGREN och prof. CHR. AURIVILLIUS att närmare utreda frågan a ee eet et eee oo art 16 ‘eee ee y 2] _ TEN aln Te ee oe N KG 4 ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 237 och inkomma med förslag om hvad som kunde göras. Vid nästa sammankomst den 29 april s. a. afgafvo de nämde komiterade ett sakrikt utlåtande och föreslogo »att Entomologisk tidskrift skulle utgifvas i tvänne skilda och hvar för sig i bokhandeln tillgängliga afdelningar, af hvilka den ena innehåller de veten- skapliga uppsatserna och den andra uteslutande är egnad åt all- mänfattliga framställningar af de vanliga insekternas lefnadssätt, utveckling, skada, nytta m. m. dylikt, som bör vara af intresse för hvem som helst, som begär att få veta något om, och förstå något af det, som tilldrager sig omkring honom. Genom att redogöra för alla iakttagelser på den praktiska entomologiens om- råde, samt isynnerhet blifva ett organ för Landtbruksakademiens entomolog borde denna afdelning af tidskriften bättre, än vi på annat sätt finna vara möjligt, kunna verka för det mål, som frih. HERMELIN framstält för Föreningens verksamhet», yttrade komiterade. »Det är klart» — fortsätta komiterade — »att en sådan anordning i väsentlig mån skulle fördyra tidskriften, isynnerhet då det torde vara nödvändigt att låta uppsatserna åtföljas af figurer, för att misstag af den i entomologien mindre bevan- drade allmänheten ej skulle göras». Det heter sedan: »Vi vilja också för vår del tillstyrka detta steg endast under förutsättning, att de myndigheter, som 1 närmaste hand hafva att vaka öfver landtbrukets förkofran i vårt land, K. Landtbruksakademien och länets hushållningssällskaper, visade intresse för saken på så sätt, att de ôüfvertogo'ett visst antal af denna del af tidskriften för utdelning till sockenbibliotek m. m. — — Om ett sädant in- tresse ej skulle af myndigheterna visas för denna sak, sä nödga- des komiterade afstyrka föreningen att inläta sig pa denna sak, enär föreningens tillgangar icke tilläta genomförandet af en dylik anordning», och dess värre, förenmgen har allt hittills icke för- mätt föra denna fräga framät. Annu en gang, det var under ar 1886, gjordes en ansats i samma riktning. Man ville försöka att successivt utgifva vägg- taflor öfver skadeinsekter och de af dem skadade växterna till att begagna såsom undervisningsmateriel i vara skolor, såväl högre som lägre, och föreningen anslog till en början 1oo kr. till förberedande arbeten. Till. dessa förberedande arbeten hörde insamlandet af vissa skadeinsekter och växter, hvilka närmare 238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. uppgafvos i ett upprop »till Sveriges entomologer och jordbru- kare», infördt dels i Entomologisk tidskrift och dels i allmänna tidningarne, men intet enda insändande af vare sig skadeinsekter eller angifna insekter har sedan dess förekommit, sä att planen att utgifva dylika väggtaflor, tecknade efter naturen och icke kopierade ur andra arbeten, har icke hittills kunnat realiseras. Detta ädagalägger nogsamt, huru litet allmänheten besinnar, hvil- ken oerhörd rol insektverlden spelar 1 menniskans ekonomi och trefnad, och dock torde det vara en obestridlig sanning, att ingen grupp af djurverlden i högre grad ingriper i detta hänseende än insekterna. Jag vill blott påpeka följande: Inom våra bostäder härja malarnes larver i våra kläder och möbler; skalbaggslarver sönderborra trävirket; kakerlackor och flera andra insekter för- tira våra matvaror och andra ämnen; flera slags’ obehagliga och blodtörstiga fridstörare unna oss icke ro under natten; lika svåra äro myggorna, hvilka i förening med flugorna besvära oss äfven om dagen. I våra trädgårdar uppträda talrika arter af larver, hörande till fjärilar, flugor, steklar o. s. v., samt dessutom manga fullt utveckiade insekter t. ex. de små skalbaggar, som vi kalla jordloppor, — och genom alla dessa skadedjur förstöras vara grönsaker, vara bärbuskar och fruktträd samt deras afkastning. Skogarne sköflas af större och mindre skalbaggars larver, hvilka fräta trädens ved, och de i tallös mängd förekommande ollon- borrarne frossa pa löfträdens bladverk. Vissa ar uppträda larver af steklar och fjärilar 1 oerhörda skarer och afäta fullständigt alla blad eller barr, sa att träden, ja milslänga skogar sta be- röfvade sin gröna skrud, alldeles säsom under vintern eller säsom om elden gått öfver skogen. Och pa vara odlade fält, — hvilka ödesdigra härjningar förorsakas icke där af ollonborrarnes och sädesknäpparnes larver, af den fruktansvärda gräsmasken och af den lilla förödande kornflugan, som för ett par ar sedan pa Got- land förstörde korn till ett värde af minst en och en half million kronor. I de vinodlande landen, hvilka oerhörda skador har icke den hastigt kringgripande vinförödaren, Phylloxera vastatrix för- orsakat! Ensamt Frankrike förlorar årligen genom denna insekt mer än 500 millioner francs. Många andra likartade bedröfliga erfarenheter kunde näm- nas, men hvad som blifvit anfördt torde vara tillräckligt, för att ENTOMOL. FORENINGENS IO-ÄRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 239 visa, huru menniskans ekonomiska ställning och trefnad äro i hög grad beroende af insektverlden, hvilken i så många riktnin- gar uppträder fientligt och förstörande. Det gagn åter, som menniskan skördar genom insekternas arbete, såsom af bien, silkesmasken, galläpplesteklarne o. s. v. samt af vissa insekters egenskaper eller beståndsdelar, såsom af spanska flugan, cochenillen, kermes-skinnbaggen m. fl. — detta gagn är äfven af stor ekonomisk betydelse. Kommer så härtill, att utan insekternas medverkan i nära nog de flesta fall icke någon befruktning skulle ega rum af våra vilda och odlade väx- ter, så må man väl kunna säga, att insektverldens betydelse i naturens hushållning är ofantligt stor. Af allt detta torde tydligen framgå, huru oerhördt vigtig kännedomen om insektverlden måste vara. Man kan verkligen utan ringaste Ofverdrift säga, att Entomologien eller läran om insekterna och deras lefnadsförhållanden är en af de allra vigti- gaste, ja kanske rent af den vigtigaste delen af hela läran om djurverlden eller zoologien. | För att kunna med framgång bekämpa en fiende, måste man först och främst veta, hvem han är eller känna igen honom, så att han icke förvexlas med den, som är neutral eller vänskapligt sinnad. Vidare måste man känna fiendens vanor och öfriga för- hållanden, för att kunna begagna sig af dem i striden mot denna fiende. Så är äfven förhållandet inom entomologien med afse- ende på kampen mot de skadliga insekterna. Det är nödvän- digt att säkert urskilja den skadliga arten från nära stående arter, hvilka kunna vara alldeles oskadliga. Lefnadssätt och vanor kunna nämligen vara ganska olika äfven hos arter, hvilka till yttre utseende äro hvarandra snarlika. Häraf följer, huru nöd- vändig för ändamålet — seger i striden mot skadeinsekterna — äfven den rent beskrifvande delen af entomologien är, emedan den lärer oss att särskilja fienden från vännen. Jag vågar vid detta tillfälle särskildt betona hvad jag nyss yttrade om den deskriptiva delen af zoologien, särskildt entomo- logien såsom en gensaga emot den ensidiga riktning af zoolo- giens studium; som i våra dagar gör sig gällande. Man förak- tar den systematiska eller deskriptiva zoologien och man endast studerar djurens inre bygnad och organernas utveckling med ett 240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1890. tydligt angifvet syfte, sasom zoologen SPARRE-SCHNEIDER sa träf- fande yttrat, endast för att därigenom grundlägga en verldsäsigt, som helt visst för närvarände ar Öfvervägande materialistisk och enligt hvilken allt skall bedömas, hvarvid det pa somliga hall anses riktigt, att förargliga fakta, som icke kunna inpassas i den gifna ramen, läggas äsido, — ett egendomligt sätt att gä till väga i den fria forskningens namn. Denna ensidiga riktning i studi- "erna, som nu tagit fart under det vackra namnet biologi, hotar att tillintetgöra alla iakttagelser 1 den fria naturen. Och dock är det väl individen eller arten i sin helhet, säväl hvad den yttre formen, som den inre byggnaden beträffar, hvilken bör vara före- mal för forskningen, som ju tillika bör, sa vidt möjligt, söka upp- daga lefnadsförhällanden, artvanor, och dylikt mera, som kan vara utmärkande för de respektive arterna. Man synes vid vara elementarläroverk alldeles förbise den utomordentliga öfning för iakttagelseförmägan, som studerandet af de talrika insektformerna oberäknadt dess erbjuder. Denna vetenskapsgren eger sälunda » oerhörda praktiska vigt — äfven en mycket stor pedagogisk betydelse, och jag tvekar icke att här uttala, såsom en framtidstanke, nöd- vändigheten af att lärare i naturalhistoria vid våra läroverk i sin undervisning särskildt fästa vigt vid entomologien. De borde ovilkorligen för detta ändamål erhålla en bättre utdaning i z00- logi, enkannerligen entomologi, vid vara högskolor, än hvad nu är händelsen, dà den deskriptiva kursen blifvit sà svärt undan- trängd af allmän zoologi, hvars värde i och för sig jag visst icke förnekar, men hvilken icke bör vara allena herrskande. All- män zoologi eller mera specielt biologi 1 den moderna menin- gen synes mig liksom sväfva i luften, om densamma icke hvilar på ett säkert och tillräckligt underlag af speciell eller deskrip- tiv zoologi. Men äfven där undervisningen i entomologi omedelbart af- ser praktisk tillämpning och gagn i det dagliga lifvet, såsom ju händelsen är vid våra landtbruksskolor, bedrifves denna under- visning på ett icke tillfredsställande eller ändamålsenligt sätt, enligt hvad jag af sakkunnig person erfarit. Vid dessa skolor, äfven vid de högre eller Landtbruksinstituten, föreläses visserli- -gen om åkerns skadeinsekter m. m. men eleverna få icke se ett enda af dessa skadedjur, emedan inga samlingar af sådana finnas 3 Min.» ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 241 eller åtminstone icke begagnas. Landtbrukseleverna fa nog höra talas om hvetemyggan, kornflugan, sädesknäpparen o. s. v.; men da icke dessa insekter och deras larver förevisas till äskädning, sa blir resultatet af undervisningen det, att eleverna vil hört namnet pa skadedjuret, men alls icke känna igen detsamma, dä det i verkligheten påträffas. Det är äfven möjligen fara vardt, att entomologien, trots dess oerhörda vigt für skogshushällningen, skall kunna komma att äfven vid Kongl. Skogsinstitutet gå tillbaka, då den efter lektor HOLMGREN lediga platsen sannolikt kommer att besättas med en person, som 1 första rummet är botaniker. Jag skulle vidare vilja utveckla mina farhågor och förhopp- ningar för entomologiens framtid i vårt land, men jag vet, att en annan talare kommer i afton att framställa »ünskemäl» i denna riktning, hvarför jag nu lemnar detta ämne. Men innan jag slutar vill jag på det varmaste lägga Ento- mologiska föreningen och hvarje dess medlem på hjärtat, att med alla till buds stående krafter, på alla lofliga sätt, följdriktigt och oaflåtligt verka för utbredandet af kännedomen om insektsverlden, såsom menniskans både fiende och vän, och sålunda söka frärnja det mål, som föreningen från början stält för sig: utvecklingen af entomologien 1 praktiskt hänseende jämte dess vetenskapliga framåtskridande. Oskar Th. Sandahl. BIBLIOTEKARIENS BERÄTTELSE. Under de förflutna ro aren har föreningens bibliotek grun- dats och tillökats dels genom inköp och gafvor, dels genom ut- byte af tidskriften mot andra sällskaps publikationer. Bland inköp förtjenar i första rummet att omnämnas den be- tydande samling af värdefull äldre entomologisk litteratur, som for ett pris af omkring 450 kronor förvärfvades 1884 vid bok- auktionen efter framlidne statsrådet O. I. FÅHRAUS. För de gåfvor, som föreningen fått mottaga från in- och ut- ländske medlemmar, finnas liksom öfver utbytet med förenin- gar och sällskap förteckningar för hvarje år intagna i tidskriften. På dessa olika sätt har föreningens boksamling från en ringa början nu så tillväxt, att densamma omfattar 1417 olika arbeten och afhandlingar, som fördelade på de olika ordningarne och klasserna utgöra: Onychophora 4. Pantopoda 3. Arachnida 113. Myriapoda 27. Insecta: 1270. Miscellanea: 201. Collembola: 7. Orthoptera 53. Pseudoneuroptera: 11. Corrodentia: 4. Hemiptera: 182. Neuroptera: 17. Coleoptera: 323. Diptera: 96. Lepidoptera: 218. Hymenoptera: 158. ii) f ’ BE 2 adidas fn dés di de Y a q ; ee OEI NEED Da ve a, ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 243 Härtill komma 19 entomologiska sällskaps skrifter, utgGrande tillsammans 92 volymer. Från de 69 allmänt naturhistoriska och vetenskapliga säll- skap, med hvilka föreningen utväxlar publikationer, har hon under de förflutna 10 åren emottagit tillsammans 456 volymer. - Böckerna hafva, så långt Föreningens tillgångar det medgif- vit, nu till största delen blifvit styfhäftade eller häftade, hvar- jämte ett mindre antal mera vigtiga verk inbundits. | Öfver biblioteket finnes en pa lösa blad upprättad katalog, fördelad efter de olika insektklasserna. Dessutom föres en sär- skild bytes- och accessionskatalog, i hvilken införes hvad hvarje sällskap sändt till och erhållit från Entomologiska Föreningen. Biblioteket förvarades under de första åren hos sällskapets — ordförande, men har sedan 1884 fått plats för sig upplåten inom riksmusei entomologiska afdelning, där det förvaras 1 2 förenin- gen tillhöriga skåp med glasdörrar. Stockholm i december 1889. Chr. Aurivillius. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1839). 17 SUMMARISK REDOGORELSE FOR INNEHALLET AF ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT UNDER DESS FORSTA TIO AR. For att gifva en Ofverblick af den Entomologiska Förenin- gens verksamhet, företrädesvis i vetenskapligt hänseende, under de gängna ıo ären meddelas här i sammanträngd form en sum- marisk redogörelse för Entomologisk Tidskrifts innehäll under samma tid. De olika uppsatserna äro här sammanförda, allt efter deras innehall, under de olika ordningarne inom entomo- logien o. s. v. Hvarje författares artiklar inom hvarje afdelning aro sedan sammanstälda i kronologisk ordning, hvilket äfven varit bestämmande för författarenamnens ordnande inom afdelningarne. HEXAPODA. Entomologi i allmänhet. MEINERT, F., Sur la conformation de la tête et sur l’inter- pretation des organes buccaux chez les Insectes, ainsi que sur la systématique de cet Ordre (1880, p. 147). Se uppsatsen! , Sur un organe des Lepidopteres homologue aux balanciers chez les Diptères (1880, p. 168). Se uppsatsen ! SANDAHL, ÖSKAR, TH., En entomologisk utflygt till »Östra- Stäket» & Wermdön (1880, p. 42). En utförlig skildring öfver trakten i botaniskt hänseende later förf. föregå denna uppsats, innan han uppräknar sina, hufvudsakligen inom lepidopterologien, gjorda fynd Pes = ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 245 SANDAHL, Oskar TH., Entomologien använd i rättsmedicinens tjänst (1883, p. 39). Förf. refererar ett fall i Frankrike, där man åtminstone aproximativt med tillhjälp af entomologien lyckats konstatera den tid, som ätgätt fran ett barns död, tills den mumifierade kroppen upptäcktes. , Smärre entomologiska meddelanden (1883, p. 45). En del fynd af sällsynta Coleoptera, Lepidoptera, Diptera och He- miptera, hvilka blifvit meddelade fran skilda hall, offentliggöras i denna uppsats. — TH. — (SANDAHL, O. TH.) Literaturanmälan (1888, p. 49). Entomologisk latinsk-svensk ordbok af CLAES GRILL anmäles och für- ordas. REUTER, O. M., Sur l'hybridisation chez les Insectes (1880, p- 174). Se uppsatsen! , Entomologiska meddelanden fran »Societas’ pro fauna et flora fennica» sammanträden aren 1880 och 1881 (1882, p. 153), 1882 och 1883 (1884, p. 163). Förf. har i systematisk följd sammanstält de meddelanden, hvilka pa »Societas’ pro fauna et flora fennica» sammanträden blifvit gjorda under ofvan nämda är. SPARRE-SCHNEIDER, J., Mindre entomologiske Meddelelser I fra det arktiske Norge (1885, p. 145). Förf. talar i denna uppsats om talrikt uppträdande af ätskilliga in- sektarter ären 1883 och 1884, om skadeinsekter pä köks- och prydnads- växter och slutligen om insektlif under vintern. ; — — Entomologiske Udflugter i Tromsö Omegn (1889, P- 193). I lätt och lekande stil lemnar förf. en skildring af entomologiska nu BE td y förhållanden i Tromsö-trakten, TRAV TrRYBOM, FiuP, Insekter och andra lägre djur funna vid flot- tadt timmer och bland affall från sådant (1885, p. 161). Förf., som under sommaren 1885 besökte de norrländska elfvarna för att ” anställa undersökningar öfver timmerflottningens inverkan pa elffiskena, Y À = * à me 3 y 3 246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. samlade äfven bidrag till utredningen af det lägre djurlifvet i vattnet pa och intill det flottade timret samt i och bland pa botten liggande bark, stickor och dylikt affall fran detta timmer. Resultaten af dessa hans under- sökningar framläggas har. Meves, J., Skogsinsekters härjningar (1887, p. 27). En sammanfattning för aren 1876—1885 af de officiela berättelser, som skogsstatens tjänstemän afgifvit i fräga om de för skogen skadliga in- sekternas uppträdande, lemnas i denna.uppsats, hvarvid 12 arter, tillhö- rande olika ordningar, fro föremäl för särskild uppmärksamhet. , Ur skogstjänstemännens officiela berättelser för ar 1886 (1888, p. ıı)och 1887 (1888, p. 155). Under denna titel offentliggör forf. de rön om skogsinsekter, som 1 skogstjänstemännens officiela berättelser för ar 1886 och 1887 omtalas. SPÄNGBERG, JACOB, Ur främmande literatur (1887, p. 119). Nedanstäende arbeten, som bära i öfversättning följande titlar, refereras: LINDEMAN, K., Om de pa sid lefvande arterna af slägtet Zhrips i mellersta. Ryssland. , Om lefnadssättet och utvecklingen af Zaltica vittula Redtb. , Pteromaliner pa Cecidomyia destructor SAY. SCHÔYEN, W. M., Strôbemærkninger om entomologiske Fore- - teelser i. Norge 1887 (1888, p. 41). För sina under sommaren gjorda rön inom insektverlden redogör för- fattaren, därvid omnämnande en hel del skadedjur, som under denna som- mar uppträdde 1 olika delar af landet, äfvensom andra intressanta fynd, han haft tillfälle att göra. , Om Optreden af Skadeinsekter i Träplanteringerne paa Jæderen (1889, p. 9). Uppträdandet af Lophyrus rufus, Tortrix viburnana och Bombyx rubi skildras. SORENSEN, WILLIAM, Trek af nogle sydamerikanske insec- ters biografi, tab. 1, fig. 1—16 (1884, p. 1). Intressanta uppgifter om en del till olika ordningar hörande insek- ters lefnadssätt meddelas af fürf., som själf pa ort och ställe studerat dem, hvarefter beskrifningar, affattade på latinska språket, lemnas pa följande - nya termitarter; Zermes Strunckii, Christiernsonii, orensis och lacus sancti, bikes des Ms { ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1880. 247 SORENSEN, WILLIAM, Sur la faculté des Condylopodes de fermer et d'ouvrir spontanément leurs trachées (1887, p. 71). Jag hänvisar till uppsatsen i sin helhet. GRILL, CLAES, Svampbildningar hos insekter (1888, p. 19). Forf. redogör för de rön, som blifvit gjorda inom detta forsknings- gebit och omnämner en hel del parasitsvampar, som uppträda hos de olika insektordningarna och deras arter. , Förvaring af larver och puppor till smäfjärilar och andra mindre insekter (1889, p. 152). Förf. refererar en af dir DEWITZ skrifven uppsats, införd i »Deutsche Entomologische Zeitschrift», Jahrg. 31, Heft. 1., p. 189. | HOLMGREN, AUG. EMIL, Om vatteninsekter sasom förmedlare af vissa mindre djurs Ofverflyttning till s. k. »bryor» eller vatten- gropar (1888, p. 107). Genom NVotonecta och Corixa Gfverfôras Acarider och genom Dyziscus ytterst sma iglar fran den ena vattensamlingen till den andra, | Hymenoptera. : HOLMGREN, AUG. Emit, Adnotationes ad »Ichneumonologiam svecicam» (1880 p. 22; p. 76). Säsom ofvanstäende titel angifver offentliggör förf. har de rén inom Ichneumonologien, som han gjort efter utgifvande af sitt kända arbete »Ichneumonologia svecica», hvarvid dels manga nya lokaler för förut kända arter angifvas, äfvensom beskrifningar lemnas pa nyupptiickta arter, former och varieteter för vårt land. Dessutom beskrifvas följande för vetenskapen nya arter: Jchneumon urticarum, I. bistrigosus, I. nothus, I. napeus, I. silvanus, I. clitellarius, I. batis, I. inops. , Nagra iakttagelser rörande Szmyra albo-venosa GOEzZE (DE GEER) och en hos densamma funnen parasitstekel (1882, p. 87). Pa larver af ofvan nämda fjäril har påträffats såsom parasit Ichneumo- niden Hepiopelmus leucostigmus. 248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. HOLMGREN, AUG. Emit, En parasit hos Safurnia Pavonia L. (1883, p. 29). Spilocryptus fumipennis Grav. har blifvit funnen såsom parasit i ofvan nämda fjärils kokonger. Insecta a viris doctissimis NORDENSKIÖLD illum ’ ducem sequentibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta (1883, p. 143). De nya arterna äro: Nematus polaris, reticulatus, morionellus, occi- pitalis, obscuripes, anceps, mysticus, lientericus, nigriventris, parvulus, varii- pictus, picticollis, udus,-extremus och abnormis. Phygadeuon waigatschensis, nivalis och laticollis, Atractodes nigerrimus. Adelognathus frigidus, Polyblastus nigrifrons, Neastus leviceps, Orthocentrus rivosus, solitarius, carinulatus, dispar, hirticormis, hilaris och laticollis. , Parasitsteklar insamlade 1 Norrland och Lappland af Jon. RUDOLPHI (1884, p. 63). Denna uppsats utgör ett bidrag till parasitsteklarnes geografiska utbredning, hvarjämte följande nya arter beskrifvas: /chzeumon Mölleri, Ringü och Rudolphi. , Nagra anteckningar om parasitstekelfamiljen Crypzzde (1886, p. 17). För arterna till slägtena /ocryptus, Maerobatus och Cryptus lemnas karakterer, hvarjämte redogöres för arternas geografiska utbredning. , Ofversigt och utredning af arterna till Pisorii-grup- pen inom parasitstekel-slägtet /chneumon LiNNÉ (1886, p. 41). De tre till gruppen hörande arterna karakteriseras, hvarjämte hanen till Zchneumon Fesperi för första gången beskrifves. HOLMGREN (J:R), E. A. och ZETTERLUND, G., En parasit hos Vanessa c-album (1881, p. 48). Hos denna fjärils larver päträffades parasiter af en ej förut säsom svensk anmärkt ichneumonid, Zerniteles melanarius Grav., hvilken art noggrant beskrifves. Daum, O.E.L., Nagra iakttagelser rörande getingar(1881, p.97). Dessa iakttagelser röra getingarnes parning; honan sitter därvid pa hanens rygg och hanen dör snart efter parningen. Med afseende på om getingens gadd fastnar i såret eller icke, då han sticker, har förf. kommit till det resultat, att gadden stannar qvar. >| ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 249 STOLPE, HJALMAR, Förteckning öfver svenska myror, Prelimi- närt medelande (1882, p. 127). I denna uppsats redogör förf. för de svenska myrornas förekomst, lefnadssätt och utbredning och lemnar analytiska tabeller för igenkännande af slägten och arter, MÖLLER, G. Fr., Nove Hymenopterorum species descriptæ (1882. p. 179.) De här för första gången beskrifna arterna äro: Nematus viridissimus, Zorymus Glechome, Arthrolytus puncticollis, Proctotrupes bistriatus och foveatus. , Bidrag till kännedom om parasitlifvet i galläpplen och dylika bildningar (1882, p. 182). Förf. lemnar en förteckning pä de parasiter och inquiliner, hvilka han iakttagit under sina, alltsedan 1869, fortsatta undersükningar af gall- bildningar, förnämligast af Cyzips-arter. ; , Bidrag till Sveriges Hymenopter-fauna (1883, p. 91). En del sällsynta, i Sverige förr icke funna Hymenopterer beskrifvas och däribland 2:ne nya arter, Zchneumon clavipes och Glypta genalis, Bada funna 4 Kempinge ljung i Skåne. , Om kälfjärillarvens parasiter (1886. p. 81). Förf. redogör för de iakttagelser, som blifvit gjorda af äldre för- fattare angående kälfjärillarvens parasiter och för sina egna undersökningar, som han anstält under loppet af fem ar. Resultatet af dessa undersök- ningar är, att Apanteles glomeratus L. (= Microgaster reconditus NEES) 1 är en allmän parasit pa larverna till Pieris drassice och att ur Apanteles- kokonger följande parasiter framkläckts: ZZemiteles fulvipes GRAV. Di- ; brachys Bucheanus Ratz., Diplolepis Microgastri BOUCHE, Mesochorus angustatus THOMSON och Zefrastichus lissonotus n. sp. ——., Parasitkläckningar (1886, p. 87). Förf., som en längre tid sysselsatt sig med utkläckning af insekter, ah A meddelar under ofvan stäende titel ett antal parasiter, som han erhällit frän 5 puppor af fjärilar, steklar och flugor. q ANDERSSON, C. G., lakttagelser öfver några insekters lefnads- förhällanden (1884, p. 185). ! Biologiska iakttagelser lemnas om Nematus ribesii SCHRANK, Gorytes | D. | 3 mystaceus L.-och Aulax hieracii L. 250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. NEREN, C. H., Bidrag till kännedomen om gräsflyet och dess parasiter (1885, p. 169). Ur puppor af Charwas graminis har det lyckats fôrf. erhålla fyra olika arter parasitsteklar: Pimpla arctica, Ichneumon gradarius, molitorius och impressor. Ytterligare bidrag till kännedom om gräsflyet och dess parasiter (1886, p. 45). Förf. redogör för sina kläckningsförsök af gräsflyet och dess parasi- ter, hvilka han anstält från den 23 juli till den 12 aug. 1885. Under denna tid utkläcktes 18 gräsflyn och 39 parasiter. LAMPA, SVEN, Om hvitaxflyet Hadena secalis 1.. (1886, p. 71). Lektor HOLMGREN, som undersökt parasitsteklar, utkläckta ur puppor till ofvan nämda fjäril, lemnar beskrifning på den funna arten under namn, af Lissonoia extensor L. AURIVILLIUS, CHR., Anmärkningar rörande några svenska gräfsteklar (1886, p. 161). Med latinska diagnoser beskrifvas följande arter: Sapyga similis FABR., Pompilus concinnus DAULB., P. verustus WESM., Euagetes dubius VAN D. LIND., Zerreola nov. sp. och Priocnemis minutus VAN D. LIND. , Arrhenophagus, ett nytt slägte bland Encyrtiderna (1888, p. 142). Pa det nya slägtet med arten ckionaspidis lemnas beskrifning och. afbildning. ADLERZ, GOTTFRIED, Myrmecologiska notiser (1887, p. 41). Stödjande sig pa Zubers framkastade förmodan, att befruktade honor - bland myrorna kunde utan arbetares tillhjälp uppföda larver och bringa dem till full utveckling, har förf. anstält ätskilliga försök i denna riktning och kommit till resultat, som tydligen tala för nämde författares äsigt. SCHÔYEN, W. M., Analytisk Oversigt over de skandinaviske Slegter af phytophage Hymenoptera (1887, p. 111). Sasom titeln angifver, lemnar förf. en välkommen ledträd för nybör- jaren inom Hymenopterologien. ‚Om Scola unifasciata CYRIL. som skandinavisk Insekt (1888, p. 109). Denna italienska hymenopter bevisas nu verkligen tillhöra vär fauna, i det den päträffats af pastor SANDBERG vid Risör i Norge och äfvensä af WESTRING blifvit funnen i Sverige vid Särö i Halland, Be tide N ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 251 Ers Reuter, ©. M., Nya rön om myrornas omtvistade medli- dande och hjälpsamhet (1888, p. 55). Försök hafva anstälts med Formica rufa, hvarvid förf. funnit med- lidande och hjälpsamhet åtminstone hos denna art. , Lepidoptera. SPÅNGBERG, JACOB, Species Scandinavie Anarte generis: Noctuarum (1880, p. 3). Pa de 11 till Skandinaviens fauna hörande arterna lemnas fullstän- diga diagnoser, affattade på latinska språket, hvarjämte åt synomymien och arternas utbredning inom Sverige och Norge egnas nödig uppmärksamhet. : ————, Mélanges lépidoptérologiques (1880, p. 91). | Beskrifning och afbildning på några af äldre förf. omnämda fjärilar meddelas nämligen: Arctia alpina ACERBI, Simyra albo-venosa var. mu- rina AUR. och Caradrina 4-punctata var, leucoptera (THUNB.) | — Om Parnassius Mnemosyne L. (1880, p. 152). Denna fjäril omnämnes vara funnen pa Alnön vid sägverket Eriksdal 15 kilometer norr om Sundsvall. , Sur les nervures des ailes chez nos papillons diur- nes (1880, p. 154). Se uppsatsen ! \ 2 : ———, Smärre meddelanden (1880, p. 198). By Zerene Hyale L. är sommaren 1880 funnen i Skane, Östergötland \ och vid Stockholm. Z. Zdusa Fabr. omnämnes från Skåne och Öster- q > À | > A a 2 3 3 ba “À götland. Ur bref fran Kand. G. ADLERZ meddelas att Hamearis Lucina L. Pamphila lineola OcHs. och Argynnis Aglaja var. emilia ACERBL blifvit funna i Ostergütland. AURIVILLIUS, CHR, Om en nyligen återfunnen svensk natt- fjäril (1880, p. 32). Pa en holme i Bottniska viken päträffade DE GEER 1769 en larv, som sedermera utvecklade sig till en fjäril, som af den berömde entomo- 252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. logen erhöll namnet »La phaléne grise à nervures blanches». Sedermera observerades icke denna art förr än jämt hundra år senare, dä lektor K. FR. THEDENIUS återfann den i Stockholms skärgård. Adj. J. A. WISTRÖM och förf. påträffade den året därpå i ymnighet på en. liten holme i Hudiksvallsfjärden. AURIVILLIUS, CHR., Des caractéres sexuels secondaires chez les papillons diurnes (1880, p. 163). Se uppsatsen! — — , Om en samling fjärilar från Gaboon (1881, p. 38). Svensken THEORIN, bosatt i närheten af Gaboon-flodens mynning, mellan 0”,10'—0”,30' N. L. har samlat och hemsändt dessa fjärilar. Den upptager 28 arter. Papilio Latreillianus GODT. var. Theorini och slägtet Pseudapiconoma med arten Zestacea beskrifvas här för första gången. , Om Zrochilium melanocephalum (DALM.) (1882, Pal 21): Denna sedan DALMANS tid ej inom Sverige äterfunna fjäril päträffa- des sommaren 1879 vid Bjuf i Skane. , Anteckningar om några skandinaviska fjärilarter (1883, p. 33). Uppmärksamhet fästes vid hanfjällens olika beskaffenhet hos Zrebdia Ligea L. och Æ. Æuryale Esp, Dessutom omnämnes fyndet af en för Sverige ny fjäril Psyche hirsutella HüßN. fran Delsbo i Helsingland. , Insecta a viris doctissimis NORDENSKIOLD illum ducem seqventibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta (1883, p. 191). Ett nytt slägte Schöyezia med arten arctica beskrifves och de hittills frän Novaja Semlia kända fjärilarne uppräknas. , Ytterligare om Lycænidernas larver och myrorna (1887, p. 63). Förf. lemnar en öfversättning af WILLIAM DoHERTY’s »A list of butter- flies taken in Kumaon», i hvilken han. finner stöd för sin förut uttalade Asigt, att det är myrorna, som ledsaga eller drifva de fullväxta blävinge- larverna fran deras näringsväxter in i sina bon. , Entomologiska anteckningar fran norra Roslagen (1887, P:..1.79). Förf. behandlar 12 arter, hvaraf Notodonta torva HB., Gelechia hip- ER ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 253 Pophaölla SCHRANK och Anchinia Daphnella HB. anföras för första gången säsom tillhörande vär fauna. (1889, p. 191). Den i fråga varande arten är från Kamarun och har blifvit kallad regius, | AURIVILLIUS, CHR., En ny art af slägtet Charaxes Ochs. ci | SCHÔYEN, W. M., Orn Furuspinderens (Zutrichia pini) Op- oo i Norge ae 1812—16 (1880, p. 39). Här omtalas, huru Luévichia fini, som i Tyskland på mångfaldiga ställen” anställer stor förödelse på furuskogarna, äfven på vår halfö, ehuru längesedan, uppträdt i otaliga massor nämligen i sydöstra Norge och helt och hållet förstört furuskogen till sträckor af 25 å 30 qvadrat-kilometer. 4 À ———., Ueber einige neue Schmetterlingsvarietäten aus den _arktischen Norwegen (1881, p. 119). 3 De nya fjärilsvarieteterna äro Harpyia bifida HB. (2) v. saltensis, Asphalia flavicornis D. v. finmarchica, Anaitis paludata THBG. v. (ab.?) obscurata och Cidaria turbata HB. v. arctica, hvilka äfven samtliga afbildats. , Bemeerkninger angaaende de 1 STAUDINGER WOCKE’S atalog ee Variationer af Caradrina gvadripunctata F. (1881, D 213): = Efter att hafva jämfört typexemplar af C. /eucoptera från Sverige med författarnes C. gvadripunctata v. cinerascens TENGSTROM (= mene- triesi KRETSCHM.) fran Finland har förf. kommit till den slutsatsen, att dessa böra betraktas såsom synonymer. Den andra varieteten grisea Ev. är identisk med fetræa TENGSTRÖM. , Bemærkninger over Lycena Argus- Aegon-gruppen M1882, Pp. 33). En noggrann granskning af ett rikt material, tillhGrande denna fjäril- grupp, anställes af förf. och uppräknas de för de skilda arterna mest konstanta karaktärer, hvarjimte en fullständig synonymi lemnas för säväl » de båda arterna som deras varieteter. , Om Micropteryx-larvernas Optreden i vore Birke- skove (1884, D. 37) Förf. omnämner flera exempel pa massvisa uppträdanden af Aicro- pteryx-larver från åtskilliga fjälltrakter af Norge, där de anstält så stor skada på björkskogarna, att de stått helt och hållet aflöfvade eller med viss- nade blad, 254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. - SCHÔYEN, W. M., Tilvæxt til Norges Lepidopterfauna fra de ® senere Aar (1884, p. 55). -4 Under denna titel meddelar fürf. notiser om 14 för Norges fauna M nya lepidopterer. so hus , Nogle Exempler paa Insekters Masseoptræden ide sidste par Aar (1884, p. 83). j Redogörelse lemnas för Charewas graminis L. och Cidaria dilutata | S. W., hvilka på flera ställen uppträdt såsom skadedjur i Norge under sista tiden. , Bemærkninger om enkelte Variationer af vore Rho- palocera (1885, p. 139). At en del nordiska former bland dagfjärilarne egnar förf. i denna uppsats sin uppmärksamhet, däribland at tvänne nya aberrationer, Pieris — napi L. gen. II zapeæ Esp, ab. sulphurea och Argynnis Freya THBG.: ab. obscura, , Om de tidligere Udviklingsstadier af Lzthosza cereola | Hp. (1886, p. 189). | Denna sällsynta fjärilsart har blifvit funnen i mängd af förf. vid — Röisheim i Bæverdalen i »Jotunheimen» i Norge och han omnämner såsom | dess näringsplanta Cetraria juniperina. —, Bombyx populi L. fra den arktiske Region (1888, Pr TAI) Funnen vid Porsanger i Norge. WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens arter af Tineid-gruppen Plutellide (STANT) (1880, p. 53). Till denna grupp höra enligt forf. 8 slägten, af hvilka 4 nu upp- | ställas såsom nya nämligen: Caunaca, Credemnon, Periclymenobius och | Trachoma. | , Genera nova Tinearum (1881, p. 94). Följande nya slägten beskrifvas: Siganorosis, Exoteleia, Syneunetis, Acrocercops, Casas, Casigneta, Hecista och Pselnophorus. | , Skandinaviens med ögonlock försedda Tineider (Tinee operculatæ) (1881, p. 124). | 48 arter fördelade på 6 slägten såsom hörande till fauna-området beskrifvas och systematiseras, slägten och grupper äfven på latinska språket. | À | | ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 255 WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens Conchylidide (1881, ep. 137). à 3 Till Skandinaviens fauna höra blott 2 slägten nämligen Conchylis med 7 arter och Coccyx med 21 arter. , Skandinaviens arter af Tineid-gruppen Lzthocolletide FUSTAINT.) (1883, p. 195). 3 Noggranna beskrifningar och geografiska uppgifter lemnas pä de 34 hittills inom omrädet kända arterna, samtliga tillhörande slägtet Z7¢/o- colletis ZELL. ————, Skandinaviens Micropterygides (1883, p. 213).-- Tva slägten med tillsammans 9 arter tillhöra faunan. 0 — Skandinaviens vecklare-fjärilar (1888, p. 159; 1889, Ep. 17; 49; 97). Detta arbete lemnar en fullständig öfversigt öfver alla till området hörande arter och former af vecklarefjärilar. TueEDENIUS, RK. Fr., Bidrag till Skandinaviens. fjärilsfauna “1880, p. 99; p. 196; 1881, p. 104). 4 Förf., som sedan många år vinnlagt sig om insamlande af fjärilar och ‚pä grund däraf genomforskat de flesta delar af vårt land äfven- som genom byte förskaffat sig talrika arter och former, meddelar härmed manga förut ej kända fyndorter, hvarigenom han bidrager i väsentlig man till kännedomen om fjärilarnes geografiska utbredning. Om Cidaria olivata W. V. (1882, p. Sr). _ Denna för Skandinavien nya fjäril är funnen pa Gotland, i Upland och Vestergötland och i Norge pa St. Hanshaugen och i Söndmöre. En för Sverige ny mätarefjäril (1883, p. 89). - Fidonia Loricaria EVERSM. är funnen i Delsbo sin i Helsingland. , Leucania straminea TREITSCHE en för Skandinavien ny noctuid (1884, p. 100). Arten är funnen vid Hästö nära Karlskrona. 3 LinDEQVIST, C., Dagfjärilsfaunan pa en fläck af mellersta Skane (1880, Pp. 104). Frän en af Skänes bördigaste trakter, trakten kring Ringsjön, som "i botaniskt och geologiskt hänseende är synnerligen omväxlande och 256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. = : rikhaltig, meddelas en förteckning pa dagfjärilsfaunan, som upptager icke 3 mindre än 66 arter. KINDBERG, N. C., Sur un Sphingide nouveau pour la Suède (1880, p. 153). Den sydeuropeiska Dexlephila Livornica Esp, är funnen vid Hotby i 3 Östergötland. - z SANDAHL, OSKAR, TH., Quelques observations sur le dé- | veloppement de ! Hyponomeuta Evonymella Sc. (H. Cognagellus — Hp.) (1880, p. 158). | 7 Se uppsatsen! , Smärre meddelanden (1881, p. 209). Ur bref fran hrr WESTERLUND, OLSSON, HAIJ, INDEBETOU och LAMPA lemnar förf. bidrag till kännedom om en del sällsynta fjärilars forekomst i värt land. —, Meddelanden om Zerene Hyale (1882, p. 12). Zerene Hyale omnämnes vara sommaren 1881 funnen vid Spandels- M torp i Blekinge. —, Zeuzera pyrina L. (Z. æsculi L) (1884, p. 184). För denna fjäril, hvars tillvaro såsom medlem af den svenska insekt- faunan en längre tid ansågs ganska tvifvelaktig, anföras nu flera fyndorter. , En »sorgmantel» (Vanessa Antiopa 1.) öfvervin- trande i en hvitmosstorfva (1837, p. 4). | Det faktum, som titeln angifver, meddelas, och tillägges att fjärilen 4 befanns fullkomligt oskadad. 5 , Små drag ur insekternas lif (1889, p. 175). I denna uppsats omtalas, huru larven af Æwérichia pini spunnit två prydliga repstegar, med hvars tillhjälp han klättrat upp for de glatta väg- gare af en glasburk, i hvilken han var inspärrad, 4 LAMPA, Sven, //adena unanimis Tr. funnen i Sverige (1882, p. 31). a För första gången offentliggöres denna fjärils medborgarerätt i Sverige; den har blifvit funnen i Upland 1874 och 1881. Beskrifning öfver arten 4 lemnas. À 1 ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 257 Lampa, Sven, Anteckningar om sällsynta svenska Lepidop- tera (1883, p. 125). ‘ Två skymningsfjärilar omnämnas, af hvilka den ena, Sesia vespi- Jormis L., icke blifvit återfunnen i Sverige, sedan prof. BOHEMAN pa 1860-talet hemförde den den fran Öland; den andra är en ny art, åt hvilken gifves namnet Sesia Aurivillii; den är fran Lappland och dar funnen af prof. ANDERSSON. , Anteckningar om sällsyntare Svenska Lepidoptera. (1884, p. 145). Vid granskning af riksmusei fjärilsamling har förf. päträffat en del | egendomliga former, för hvilka i denna uppsats redogöres. De tillhöra fam. WVycteolide och Lithoside. , Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera (1885, p. 1). I denna förteckning upptagas 896 arter, af hvilka dock nagra blott äro representerade af varieteter till den typiska formen. Följande nya varieteter och aberrationer beskrifvas: Colias Werdandi ZETT. ab. sulphurea,. ab. immaculata och ab. Christiernssoni jämte Hecla LEF. ab. Sandahli, Polyommatus Amphidamas Esp, ab. obscura (STGR.), Lycena Amanda SCHN. ab. argentea, Argynnis aglaia L, ab. aberrans, Sphinx pinastri L. ab. Jasciata, Sarrothripa undulana HB. ab. glaucana, Acronycta ligustri F. ab. Sundevalli,. Agrotis brunnea F. ab. nigricans och flecta L. v. Anders- sont, Teniocampa incerta HUFN. ab. pallida, Scopelosoma satellitia L. ab. brunnea, Anarta melanopa THNBG. ab. Wiströmi, Angerona prunaria L. ab. Spangbergi, Hibernia defoliaria Cr. ab. Holmgreni, Psodos coracina Esp. ab. Wahlbergi, Lythria purpuraria L. ab. Mevesi, Lobophora hal- terata HUFN. ab. Rudolphii, Cidaria dotata L. ab. Fohansoni, gvadrifasciaria CL. v. Thedenii, nebulata THNBG. V. Sandbergi och ab. Schneideri samt slutligen /wetuata HB. ab. Hofgrent, — — Om hvitaxfiyet Hadena secalis L. (1886, p. 57). För hvitaxflyets historik och lefnadssätt redogöres, hvarjämte lemnas en fullständig redogörelse för artens synonymi och former. | , Nagra iakttagelser angående luktorganet hos Bombyx quercus L. (1886, p. 155). Med en hona af denna fjäril som lockbete infängade förf. en hel del hanar till nämde art under sädana omständigheter, att han anser det till fullo bevisadt, att det är luktsinnet allena, som tages i anspräk och för- vänandsvärdt väl motsvarar ändamälet, dä hanen uppsöker honan. 258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. LAMPA, Sven, Deilephila Nerii fran Gotland (1886, p. 115). Denna förnämligast i Italien förekommande fjäril blef funnen vid gärden Hejdeby i Kräcklingbo socken pä Gotland den 31 juli 1883. , Hydroecia micacea Esp. såsom skadedjur (1889, p. 7). Denna fjäril har visat sig vara ett verkligt skadedjur för i Filipstads trädgärdar viixande potatis. SANDBERG, G. lakttagelser over arktiske Sommerfugles Meta- morphoser (1883, p. 9). Förf. meddelar här resultatet af sina undersökningar inom den lepi- . dopterologiska biologiens omräde, hvilka han haft tillfälle att göra under sin 12-äriga vistelse i norska Finmarken, Af nya för vetenskapen hittills okända förvandlingar innehäller denna uppsats iakttagelser rörande utveck- lingsstadier af följande arter: Oeneis Bore SCHN., Zrebia Lappona Esp., Agrotis Speciosa HB. och Crambus Furcatellus ZETT.; notiser om larven och puppan till en art af slägtet Zriogaster och till Anarta Lapponica + THBG., om larven till Argynnis (Freja?) samt om puppan till Azarza Melaleuca VHBG. och Zupithecia Hyperboreata STDGR. , Om en Varietet af Argynnis Pales S. V. (1883, — p. 120). Fran norska Finmarken beskrifves varieteten zzdzc/a. , Om en for Norges Fauna og Regio arctica ny Rhopalocer (1883, p. 131). Polyommatus Helle W. V. har blifvit funnen på norska sidan af Jakobselv vid ryska gränsen under en nordlig bredd af ungefär 70°. Fortsatte Iakttagelser over arktiske Sommerfugles — Metamorphoser (1884, p. 139). | ec Förf. meddelar här en del biologiska observationer, gjorda af honom — i Finmarken, om högnordiska fjärilar. , Supplement til Sydvarangers Lepidopterfauna (I 885, À D 187). 5 7 Till de 150 förut för området kända arterna läggas nu 33, så att | for Sydvaranger äro kända 183 mot 196 för Alten; dock öfverstiger — macrolepidopterfaunan för Sydvaranger Altens med IQ arter. | 4 ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 259 SPARRE-SCHNEIDER, J., Fortsatte Bidrag till Kundskaben om Sydvarangers Lepidopterfauna (1883, p. 63). Till de frân dessa trakter kända 132 arter Lepidoptera läggas nu 10, förr icke inom området observerade arter och bland dem 2 nya, ej förut beskrifna, Acidalia Schöyeni och Agrotis gelida, öfver hvilka arter förf. lemnar diagnoser pä latinska spräket. Meves, W., Mindre bekanta eller för Sverige nya nattfjärilar (1834, p. 71). Förf., som noggrant genomforskat flera delar af vårt land i lepidop- terologiskt hänseende, offentliggör i denna uppsats II nya nattfjärilar for svenska faunan, de flesta fran Öland. v. Post, H., Bidrag till dödskallefjärilens (Acherontea Atropos) lefnadshistoria (1884, p. 193). Larver till nämda fjäril, hvilka lifnärde sig af potatisblad, hafva blifvit funna vid Ultuna, ANDERSSON, C. G., Iakttagelser öfver nagra insekters lefnads- förhällanden (1884, p. 187). I denna uppsats: förekomma äfven bidrag till Cidaria dilutata’s Hiss. lefnadshistoria. HOLMGREN, AUG. EMIL, Gräsmasken, några ord med anled- ning af denna skadeinsekts uppträdande i Norrland 1883 (1884, pP. i521), Gräsmasken beskrifves i alla dess olika utvecklingstillständ, hvarefter förf. öfvergär till redogörelse för hans naturalhistoria och de sätt man be- gagnat för att utrota den. HOLMGREN (Junior), Emit, Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar (1886, p. 35). Förf. redogör för de rön och iakttagelser han gjort under flera 4r, som han genomströfvat Ingarön i Stockholms skärgård för att utforska nämda 6s lepidopterfauna, hvarest äfven förekomma så nordliga arter som Oeneis Futta och Norna jämte Argynnis Pales var Arsilache. , lakttagelser rörande Oeneis jutta HB., dess meta- _ morphos bi förekomst 1 Stockholms skärgärd (1886, PEST). Förf, har funnit nämda fjäril i Stockholms skärgärd och anstält kläckningsförsök med densamma, hvarvid han lyckats erhålla larver, som här jämte ägget beskrifvas och afbildas. Larven lefver af gräsarter. Entomol. Tidskr. Årg. 10, H. 5 (1880). j 18 oh SS OS ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. HOLMGREN (Junior), Emu, Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. II. Fastlandet (1887, p. 21). I lätt berättande stil redogör förf, för sina fynd fran nämda omrade, hvaraf hvar och en finner, hvilken olikhet fastlandet eger i detta hän- seende mot skärgärden, utan tvifvel härrörande fran människans kultur- arbete. Undersökningarne aro gjorda under en längre tid. ——, Aberrationer till Argynnis Aglaja L. och Adippe 1.211888, :D.4103): Tvä egendomliga former, hvilka förf. uppkallat efter dem, som först funnit dem: Arg. Aglaja ab. Wimani fran Haringe i Södertörn och Arg. Adippe ab. Varenii fran Lidingön i Stockholms skärgård afbildas och be- skrifvas äfvensä en tredje dock utan att erhålla ett särskildt namn. NEREN, C. H., Bidrag till kinnedomen om gräsflyet och dess parasiter (1885, p. 169). Förf. har anstält talrika kläckningsförsök med Char@as graminis, for hvilka här redogöres. , Ytterligare bidrag till kännedom om gräsflyet och dess parasiter (1886, p. 45). Förf. redogör för sina kläckningsförsök af gräsflyet och dess parasiter, hvilka han anstält fran den 23 juli till den 12 aug. 1885. Under denna tid utkläcktes IS gräsflyn och 39 parasiter. få , Bidrag till kännedomen om Ekorrespinnarens (S/au- ropus Fagi Lin.) utvecklingshistoria (1887, p. 199). Förf. lemnar en öfversättning af POUJADE’s uppsats om detta ämne i »Annales de la soc. ent. de France», MEVES, J., En äktenskapshistoria från fjärilsverlden(1886,p. 99). Ett fall af polygami hos Orgyia antiqua L. omtalas. , Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geo- grafiska utbredning (1886, p. 102). Afsigten med denna uppsats är att fullständiga LAMPAS » Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands macrolepidoptera» genom att uppräkna, i den samma ej upptagna fjärilar från Rådmansö i Roslagen och Stock- holms omgifningar. Cabera pusaria v. rotundaria Hw. anföres såsom ny för Skandinavien. ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 261 Meves, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geo- grafiska utbredning (1888, p. 17). De fynd, som i denna uppsats meddelas, äro gjorda pa 6n Svartsjö- landet i Mälaren, vid Rosersberg i Upland och i Stockholms omgifningar och skärgård. — — Crdaria pupillata, THNBRG (1888, p. 2 9). Vid Rosersberg i Upland har förf. funnit denna fjäril och lemnas en nirmare beskrifning pa det af honom funna exemplaret. — — Cidaria sordidata F. (1888, p. 32). Denna fjäril svärmade i stora skaror vid Rosersberg i Upland som- maren 1887 och anfrätte sälgbuskarna. Endast hvar 50 fjäril befanns vara en hona, sä üfvervägande var hanarnes antal. ——, Aberrationer (1888, p. 40). Under denna titel omnämnas två afvikande former, båda fran Rosers- berg i Upland, den ena af Cymatophora ypsilon grecum GÖZE (= Or F.), for hvilken föreslås namnet zrzimaewlata, och den andra af Agrotis baja F., hvilken form förf. kallar Zzxetata. MÖLLER, G. FR, Saturnia pyri SCHIFF, tagen i Skane (1886, p. 144). Denna fjäril, som blifvit funnen 1884 i Söfdeborgs trädgärd, har antagligen säsom puppa medföljt trädplantor fran Osterrike. AMMITZBOLL, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjäri- lars geografiska utbredning (1887, p. 67). Fran Kristianstadstrakten meddelas här en förteckning pä fjärilar af fôrf, insamlade, hvarvid såsom nya för var fauna anföras Agrotis glareosa EsP., Orthosia macilenta HB., Eugonia fuscantaria HW. och Hibernia leucophæaria SCHIFF. | WERMELIN, J. H., Nagra svenska fjärilars fyndorter (1888, > p. 96). De flesta här uppräknade fjärilarne äro fran Stockholmstrakten och Södermanland. GRILL, CLAES, Notis (1889, p. 88). | Vanessa urtice L. päträffades i Stockholm vid 6 graders köld den 14 jan. 1880. I 262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Diptera. WALLENGREN, H. D. J., Ofversigt af Skandinaviens arter af Diptergruppen Phaszne (1880 p. 16). Till de 4 inom Skandinavien till denna grupp hörande slägtena be- skrifvas IQ arter. —, Revision af Skandinaviens Zipulide (1881, p. 177; 882, 1.278). Under denna titel lemnar förf. en systematisk öfversigt af Skandina- viens Tipulider, i hvilken öfversigt han anför följande nya slägten, näm-' ligen: Nasiterna för Limnobia varikcornis ZETT., Diazoma für Trichocera hirtipennis SIEBKE, Verucina för Limnobia bifurcata ZETT., Ninguis for de Zetterstedtska arterna Zimmobia alpina, juvenilis och virgo. 32 slägten med 189 arter tillhöra området. Slägtdiagnoserna äro affattade pa latin. HOLMGREN, AUG. Emit, Bladminerande fluglarver pa vara kulturväxter (1880, p. 88). Tvänne flugarter, hvilka förorsaka skada pä spenat och rödbeta i Stockholmstrakten, beskrifvas och erhålla af förf. namnen Arthomyza spi- nacie och Aricia bete. , För kulturväxterna skadliga insekter (1880, p. 189). Rättikeflungan Aricia floralis ZETT. beskrifves såväl i sitt fullt ut- vecklade som ock i larv- och pnpp-stadiet, hvarjämte redogörelse lemnas för dess lefnadssätt och skadlighet. , Insecta a viris doctissimis NORDENSKIÖLD illum ducem seqventibus in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 1875 collecta (1883, p. 162). De nya arterna äro: Aricia Nordenskiöldi, proboscidea, macroglossa, sordidipennis, segnis, diadema, remorata och coronata, Anthomyza balteata, Scatomyza cordylurina, multisetosa, varipes och erythrostoma, Cordylura fri- gida, Piophila arctica och fulviceps, Chironomus nitidicollis, curynotus, transgressus, ripicola, humeralis, gracilentus, Smittia longipennis, Ceratopo- gon pusillus, Sciara vitticollis, riparia, pumilio och morionella, Tipula ca- rinifrons, senex, stagnicola, convexifrons, serolina, instabilis, divaricata och lionota, Sciophila fuliginosa, Boletina erythropyga och fuscula. ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 263 MEINERT, FR., Sur la construction des organes buccaux chez les diptéres (1880, p. 150). Se uppsatsen! , Om retractile Antenner hos en Dipter-larv, 7a- nypus (1882, p. 83). Förf. omtalar och heskrifver retraktila antenner hos larverna till 74#y- pus varius Fr. och 7. monilis L. och lemnar figurer för desamma. , Lidt om Zachina-larvers Snylten i andre Insekt- larver (1886, p. 191). Hos larver till Lina populi har förf. funnit larver till en Zuchina-art, äfvenså påträffat Cimbex-larver, som hade huden genomborrad af parasiti- ska fluglarver. MALM, A. W., Sur la presence, dans le canal intestinal de l’homme de la larve de Scæva Scambus S10G. (1880, p. 170). Se uppsatsen! SCHÖYEN, W. M., Nogle Exempler paa Insekters Masse-Optre- - den i de sidste Par Aar (1884, p. 86). wos I Skjerstad i Nordland uppträdde Dibio (Hirtea) pomane Fab. 1881 i oerhörd mängd, äfvensom 1883 i Odalen. , Om Forekomsten af Dipterlarver under Huden hos Mennesker (1886, p. 171). Till ett helt sammanför förf. de olika uppgifter, som i literaturen förekomma om dipterlarvers uppträdande under menniskans hud, och om- nämner särskildt de fall, som förekommit i Norge sedan mer än 100 är tillbaka. Larsson, MAGNUS, Nagra ord om kornflugans härjningar pa Gotland aren 1883 och 1884 (1885, p. 179). For kornflugans uppträdande i olika delar af ön redogöres, och befin- nes det, att bade Chlorops teniopus och Oscinis frit förekomma. Para- siter uppträdde 1884 ganska talrikt och angrepo flugornas larver, hvilka hemsoktes af Coelinius niger N. v. E. af Praconidernas grupp, hvilka lar- ver i sin ordning decimeras af en Pteromalid ?#romalus muscarum WALKER. 264 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. i LAMPA, SvEN, Om fluglarvers förekomst i tarmkanalen hos menniskan (1887, p. 5). Ett sammandrag af den för förf. kända äldre hithörande literaturen lemnas, hvarefter han omnämner de egna iakttagelser, han haft tillfälle göra, i det en medlem af hans egen familj plågats af icke mindre än 3 olika flugarter, nämligen Aricia scalaris FAB. och manicata MEIG. samt troligen äfven af inrcisurata ZETT, De 2 förstnämdas larver beskrifvas och afbildas. - , Kan Musca pumilonis BIERKANDER vara identisk med senare författares lika benämda art af slägtet Öscinis: (1888, p. 33). Förf. anser, att FALLENS och ZETTERSTEDTS Oscinis pumilionis icke är identisk med FABRICIL och BIERKANDERS Musca pumilionis, hvilken se- nare han anser vara identisk med /izeata FABRICIUS och Aeriopus MEIGEN. AURIVILLIUS, CARL W. S., Om myggors förekomst 1 Sala grufva (1888, p. 97). Arten i fråga tillhör slägtet Chironomus och är antagligen identisk med Ch. fuscipes MEIG. BERGROTH, E., On some south African Tipulidæ (1888, p. 127). Af de 18 arter, som upptagas i denna uppsats, beskrifvas följande för första gangen: Dicranomyia consimilis, Rhipidia afra, Elephantomyia Wahl- > / 7) , bergi, Erioptera Peringueyi och subaurea, Podoneura anthracogramma 87 7 ? d 2 Gonomyia spuria, Trentepohlia exornata, Limnophila frugi, Tipula bone spei och Zomposa. Slägtet Podoneura uppställes såsom nytt. Coleoptera. EKEBERG, H. J., Om insektfängst ombord pa fartyg fran främmande land. (1880, p. 101.) Under en lang följd af är hafva fartyg, som gjort vidsträckta resor till aflägsna orter, vid hemkomsten till Göteborg noggrant blifvit under- sökta i synnerhet i coleopterologiskt hänseende af förf. Resultatet af dessa sina rön meddelar han under ofvanstäende titel och päträffa vi i denna förteckning insekter frän säväl Nord- och Sydamerika som frän Ostindien, Java och Afrika. ENTOMOL. FORENINGENS IO-ÄRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 265 SCHÔYEN, W. M., Coleopterologiske notiser (1880. p. 177). | Meloö violacea MARSH. uppträder tämligen sparsamt i Norge, men de 4 sista dagarna af maj månad 1878 förekom denna skalbagge i stor mängd | i Saltdalen i Nordlanden. Det omtalas äfven, huru hanarne ifrigt för | j sökte hos honorna uppväckta ömmare känslor genom att klättra upp pä honornas rygg och stryka sina antenner fram och tillbaka mot honor- nas, hvartill antennernas egendomliga form hos hanarne särdeles väl läm- pade sig. Namnen för en del coleoptera underkastas en närmare gransk- ning och föreslås pa grund af prioritetsrätt, att Zolydrosus micans F. ut- bytes mot det af STRÖM vida äldre mollis. I STEIN & WEISE’S »Catalogus | Coleopterorum Europ» editio secunda 1877 benämnes Polydrosus fuluicornis 3 F. med namnet /asciatus MÜLLER, men det är icke MüLLER utan STRÖM som är auctor till detta namn; skall således detta artnamn införas måste det heta fasciatus STRÖM. Otiorynchus lepidopterus F. och icke O, nigrita F. är synonym med Curculio Salicis, hvilket sistnämda namn gafs redan år 1783 och således bör hafva prioritetsrätt. GYLLENHALS Otiorynchus maurus beskrefs äfvenledes af STRÖM under namnet Cxrculio dubius. Den af SCHÖNHERR (III. p. 494. 11) till Orchestes Zlieis hänförda arten är Orch, Alni. Philonthus marginatus F. beskrefs af STRÖM redan ar 1768 under namn af Staphylinus marginatus. De yngre namnen Cymindis basalis GYLL., Patrobus excavatus PK. och Nebria Gyllenhali SCHONH. böra gifva vika för C. mollis, P. atrorufus och rwfescens, hvilka senare namn äro af STRÖM gifna 1768. Slutligen uttalar förf. såsom sin äsigt gent emot SPARRE-SCHNEIDER att Fatrobus claviceps och rubripennis TH. icke äro att betrakta såsom egna arter utan endast som lokalvarieteter till 2. excavatus och septentrionis. ——, Om Kastanie-Oldenborren (Melolontha hippocastani, Fe.) som skadeinsekt (1888, p. 15). Ett bref fran Forstmester A. T. GLÖERSEN angäende ofvan nämda insekts skadliga uppträdande pa sydvestra kusten af Norge offentliggöres. NERÉN, C. H. Sur un Coleoptère, du genre Asmara, nou- veau pour la Suede (1880, p. 156). 4 Se uppsatsen! WANGDAHL, A., Fyndorter för mer eller mindre sällsynta svenska skalbaggar (1880, p. 192). Flere nya lokaler för åtskilliga skalbaggar anföras, hvaribland Cyp/ea curtula omnämnes sasom första gangen funnen i Skandinavien i N. Hel- | singland. 266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. SPÅNGBERG, JACOB, Smärre meddelanden (1880, p. 200). Vid Teisko kapell i Finland har doc. SAHLBERG päträffat en ny art af slägtet Zilora och äfvenledes en af slägtet Agathidiwm, som han kallat bicolor. ——, Orchestes populi i Gefle-trakten (1884, p. 200). Populus-arter i stadsträdgärden i Gefle hafva angripits at nämda insekt. WALLENGREN, H. D. J., Coleoptera transvaaliensia. Bidrag till kännedom om Transvaal-landets i S. Afrika Coleopter-fauna CESR D 0) Landtmätaren PERSSON, som en längre tid vistats i Transvaal och där insamlat rikhaltiga insektsamlingar, har såsom gäfva üfverlemnat dessa till museet i Malmö. En del af Coleoptererna beskrifvas under ofvansta- ende titel och däribland finnas följande nya arter: Cicindela nitidipes, C. minax, C. inanis, Dromica fossulata, Hystricopus pudens, Graphipterus ‚Gadameri, Gr. adspectabilis, Piezia albo-lineata, Anthia immaculata, Rhy- sotrachelus lautiusculus, Hydaticus concinnaticius, Il. concolorans, Chrysobo- thris regradata, Amorphosoma diversicolor, A. subindutum, Schizonycha squamifera, Ablabera flavo-clypeata, Homaloplia pauper, Copris pumilionis, Onthophagus dedecor, O. graphicus, Onticellus splendens, P. v. MÖLLER, Nagra ord om ollonborrarne och sädesknäp- parne samt om den skada de förorsaka (1881, p. 51). Den skada nämda skalbaggar sedan längt tillbaka förorsakat i Hal- land och fortfarande anställa skildras af förf. ENELL, HENRIK, Fosforescensen hos lysmasken (1881, p. 101). Uppsatsen har till ändamäl att visa, att den fosforescerande materien är bildad genom syrets inverkan pa protoplasman, pa hvilkens bekostnad den uppstar. LAMPA, SVEN, Nagra anmärkningar om Leptura quadripu- stulata FABR. (1881, p. 173). Den Fabricianska arten gvadripustulata ar enl. förf. fran Sibirien och en färgvarietet af Z. gvadrifasciata L. | , Bradycellus rufithorax SAHLB. en for Sverige ny skalbagge (1884, p. 61). Arten, som här beskrifves, är tagen i Stockholm; för öfrigt känd fran Finland och Tyskland. ” DENT ay eA Te MT PE SES MA ORG ee A ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 267 LAMPA, SvEN, Om ollonborrarne (1889, p. 217). Förf. lemnar en historik öfver ollonborrarnes härjande framfart i värt land och meddelar nägra sätt, som användts i utlandet och äfven i Sverige, för att om möjligt hindra deras skadliga uppträdande. SANDAHL, Oskar TH., Smärre meddelanden (1881, p. 209). Ur bref fran herrar AHLROT, FORSSELL och GADAMER lemnas notiser om sillsynta skalbaggars utbredning inom vart land. Nagra ord om den svartkantade ollonborren eller ; EKS EA » kastanjebaggen (Melolontha hippocastani Far.) (1887, p. 187). > Ett massuppträdande af nämda insekt har fôrekommit vid Lind- | ängen nära Lännersta 4 Wärmdön, för hvilket närmare redogöres, hvar- efter förf. lemnar figurer öfver larverna till Mel. vulgaris och hippocastani. | AURIVILLIUS, CHR., Orchestes populi IL. såsom skadedjur E (1832, p. 30). Vid Arbra prestgärd i Helsingland anstälde nämda insekt rätt stor skada pa balsampopplar sommaren 1880. , Ett nytt slägte bland Lamcderna fran Kamarun 386, D: 51). 1 Für Monochamus Deyrollei THOMS. föreslås det nya slägtnamnet Macrohammus. —, Nya Coleoptera longicornia. (1886, p. 89; 1887, p. 191) é De nya arterna, beskrifna 1886, som allesammans äro från Kamarun, À aro Amphidesmus Theorini, Paroeme bispina, Phryneta regia och nigropilosa samt Arridocephala variegata, Slägtet Paroeme är äfvenledes nytt för ve- tenskapen. I senare afdelningen beskrifvas följande arter: Ch/orida spinosa, Macropsebium?2 Wahlbergi, Phyllocnema triangularis, Compsomera elegantis- sima WHITE var. insignis och Æuoplia argenteo-maculata. , Ett nytt egendomligt slägte bland Curculioniderna (1886, p. 95). Det nya slägtet Zaplorhyachus star närmast intill Oxyopisthen THOMS, och arten 77. Valdaui är uppkallad efter afrikaresanden G. VALDAU, som ‘ hemfört densamma från Kamarun. Beskrifning lemnas äfven pa Oxyopisthen Westermanni frän Guinea, 268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. AURIVILLIUS, CHR., Die Brachyceriden-Gattung 7/eates FÄHR. und ihre Arten (1888, p. 149). Till i fråga varande slägte upptagas, beskrifvas och afbildas fyra arter, hvaribland en, J/agus från Goda Hoppsudden, för första gången be- skrifves. SAHLBERG, J. R., Sur le dimorphisme de la sculpture chez les femelles des Dytiscides (1880, p. 166). | Se uppsatsen! ri , Synonymiska anmärkningar till nordiska Coleoptera (1882, p. 187). : De skalbaggar, hvilka hemförts af 1875 ars nordiska expedition fran Finmarkens nordkust, fran Novaja Semlja och Waigatsch samt fran ät- skilliga orter vid floden Jenissej i Sibirien hafva blifvit af professor Fr. W. MAKLIN bearbetade. Ätskilliga oriktiga och vilseledande bestämningar , hafva därvid blifvit gjorda, hvilka i denna uppsats rättas. “4 HOLMGREN, AUG. E., Ollonborrhärjningen pa Rickarums kronopark i Kristianstads län 1883. Redogörelse afgifven till Kongl. Domänstyrelsen (1884, p. 43). Pa offentligt uppdrag besökte förf. den i titeln omnämda trakten för att utforska, hvad som kunde gifva anledning till, att barrträdsplanteringarna flera âr misslyckats p& kronoparken, och kom han till det resultat, att orsa- ken var att söka i de ofantliga massor af ollonborrar, som dir uppträdde; äfvensom i de olika jordmänsförhällandena. MEINERT, FR., Sur l’homologie des élytres des Coléopteres. | (1880, p. 168). Se uppsatsen! , Gjennemborede Kindbakker hos Lampyris- og Drilus-larverne (1886, p. 194). äl I en föregående uppsats har förf. visat att genomborrade mandibler | förekomma hos Dyfiscus-larver och visar nu, att detsamma äfven är för- hällandet med larver af Zampyris och Drilus, samt påpekar de olikheter, som hos dessa senare finnas i mundelarnes byggnad, jämförda med Dyiscus-m larver. | | BRORSTRÖM, Watrrip, Meddelande till Entomologisk Tid- skrift (1888, p. 10). À Förf. omnämner den stora skada ollonborrarne förorsakat 1887 vid = ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 269 Kolleberga skogsskola äfvensom, att han iakttagit kopulation mellan J7/e/o- lontha hippocastani Fabr. och M. vulgaris Fabr. GRILL, CLAES, Om ollonborrens nytta (1889, p. 6). Pä olika sätt anrättade förtäras ollonborrarne i södra Europa, —, Oryctes nasicornis L. (1889, p. 149). Vid Eifkarleby i Upland har förf. påträffat nämde skalbagge i tusental under de mest olika former från .hanen med sitt långa horn till den hornlösa honan, Till slut meddelas beskrifning pa arten. Hemiptera. Reuter, O..M., Finlands och den skandinaviska halföns Hemiptera Heteroptera (1880, p. 113; 1881, p. 61; 1882 p. 65; p. 105; p. 163; 1884, p. 173). Sasom titeln angifver, lemnar förf, härmed en omfattande bear- betning af Zeteropterernas representanter i den skandinaviska norden, lämp- lig till handledning vid bestämmandet af slägten och arter för dem, som önska taga närmare kännedom om nämda djurgrupp. »Beskrifningarne aro affattade på svenska, emedan arbetets hufvuduppgift är att handleda skan- dinaviska entomologer vid bestämmandet af deras arter och då blott namnen och utbredningsuppgifterna i ett arbete som detta äro till fylles för att lemna öfriga europeiska hemipterologer en bild af den skandina- viskt-finska faunan». 208 arter upptagas i nämda arbete såsom före- kommande inom området. Såsom ny art för vetenskapen beskrifves Vadis boreellus. — — | Till Gastrodes Abzetis' (Lınn.) lefnadshistoria (1880, 185). Denna insekt öfvervintrar i grankottar och tjänar enligt KOLREUTERS redan 1754 gjorda iakttagelser till föda at korsnäbbarne, hvilka i denna ovanliga föda antagligen finna ett afrodisiacum, som vore af nytta för deras under vinterns kyla inträffade parning. , Fran Dalarö i september (1880), entomologisk skizz (1880, p. 201). CE ee ie Le > et A RÉ RE Fe En liflig skildring af 6n i hemipterologiskt hänseende lemnas och såsom nya medlemmar af den svenska hemipterfaunan inträda Aedisia vittipennis J. SAHLBERG, Liburnia Fairmairei PERR., Notus aridellus J. SAHLBERG, Zygina rubrovittata LETH., Chermes crategi FÖRST. Ch, ledi FLOR, Zrioza chenopodii REUT, jämte en obeskrifven art af sistnämda slägte. 270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. REUTER, O. M., Till kännedom om Sveriges Psy/loder (1881, P. 145). Ät denna i värt land föga kända grupp har förf. egnat stor upp- märksamhet, i det han nu kunnat anföra säsom svenska icke mindre än 51 arter, bland hvilka flere här för första gången inregistreras i var fauna. — — Hemipterologiska meddelanden (1882, p. 63). Följande för Sverige nya arter offentliggöras: Pilophorus perplexus D., Globiceps cruciatus REUT,, G. salicicola REUT , Dicyphus stachydis REUT., Psallus Scholzii FIEB., Agalliastis Wilkinsonii D. et Sc., Lygus montanus SCHILL., Orthotylus diaphanus KIRSCHB., ©. flavinervis KIRSCHB., O. con- color KBM., och Zeterotoma merioptera Scop. , Två nya Prezostethus-arter fran Sverige och Fin- land (1883, p. 135). Piezostethus sphagnicola från Abo skärgård och P. Thomsoni fran Öland beskrifvas. , Species Capsidarum quas legit éxpeditio danica Galatez (1884, p. 195). Ett nytt sligte, S/henaridea, jämte följande nya arter beskrifvas: Lygus bengalicus och obtusus, Charagochilus longicornis, Halticus minutus, Sthenaridea pusilla, Cyrtorrhinus lividipennis och Campolomma livida. , Ad cognitionem heteropterorum Magdagascarien- sium (1887, p. 77). De 66 arter, som materialet innehåller, hafva gifvit förf, anled- ning att beskrifva 9 nya slägten nämligen: Solenogaster, Paraleria, Cogue- relidea, Gadarscama, Neeretus, Paristhmus, Peridema, Lanchnophorus, Stym- nonotus och följande 30 nya arter: Drachyplatys Stumpfii, Thoria affinis, distans, Solenogaster longirostris, Paraleria annulipes, Aeliomorpha? viridis, Coquerelidea viridipes, Gadarscama Ebenaui, Bathycoelia madagascariensis, Surtina bifoveolata, Aspongopus nossibeensis, Acanthomia tuberculicollis, Neeretus Distantii, Graptostethus Distantii, Paristhmius vitticollis, Pachy- grontha angularis, Pamera Ebenaui, Perimeda dimidiata, Lanchnophorus guttulatus, Dienches fuscus, humilis, Pocantius nudidentatus, Letheus longi- rostris, Stymnonotus apicalis, Alleorrhynchus nossibeensis, Polididus longis- pinis, Coranus nossibeensis, Cleftria Signoretii, bidens och Sirthenea picescens. SPÄNGBERG, JACOB, Smärre meddelanden (1880, p. 198). ma nn re a ee Ur bref från O. M. REUTER meddelas de hemipterologiska resultat, — han erhällit af sina exkursioner i Stockholms omnejd, dä en del förut ej sa nordligt funna arter omnämnas, Säsom nya för Sverige anföras föl- jande arter: Macrolophus nubilis H, SCH., Stiphrosoma steganoides J. SAHL- ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 271 BERG, Nysius punctipennis H. SCH., Orthotylus viridinervis KIRSCHB., O. strücornis KIRSCHB., Atractotomus Mali MEY. och Phytocoris dimidiatus. Pa rysk-lappska halfön fann stud. ENWALD Salda alpicola J. SAHLBERG. SPÅNGBERG, JACOB, Species novas vel minus cognitas Gyponæ generis Homopterorum (1881, p. 23). En samling Gyponer, tillhörande D:r V. SIGNORET i Paris, beskrifvas, däribland följande nya arter: G. olivacea, sobrina, verecunda, versuta, crassa, vernicosa, turpis, melanocephala, lobata, chilencis, pudica, pauperata, breviceps, annulipes, trivialis, fastuosa och funebris. - — Species novas generis Gypone que in museo zoo- logico cæsar. vindobonensi asservantur. (1883, p. 101). Den samling, som stilts till författarens förfogande fran museet i Wien, innehöll följande nya arter: Gypona insignis, obesa, approximata , J y 7 co) , , fallax, ruficauda, gracilis, modesta, megalops, Rogenhofiri, fraudulenta och placida. Dessutom beskrifvas förut ej kända kön till kända arter. NORDIN, ISIDOR, Anteckningar öfver Hemipterer (1883, p. Bae TOGO Pr 3 I): Om en del Aemipterer, funna vid Drottningholm, meddelar förf. atskil- ligt angående deras lefnadssätt. Trichoptera. WALLENGREN, H. D. J., Om Skandinaviens arter af familjen rence (1880, p. 64). Femton arter af denna familj äro inom halfén kända och beskrifna ‚af förf., i det de fördelas pa 7 slägten, af hvilka ett Dasystegia här för första gången beskrifves. Dessutom meddelar förf. sin äsigt angående LINNÉS Pr. striata, en åsigt, som står i strid mot den af D:r HAGEN i »Stett. Ent. Zeit.» år 1830 p. 97— 106 uttalade. , Förteckning à de Limnoplulidae, Apataniide och » Sericostomatide som hittills blifvit funna på skandinaviska halfön (1884, p. 115). 78 arter anföras for omrädet och lemnas noggranna detaljerade upp- gifter om deras utbredning. Uppsatsen slutar med ett bemötande af en del af D:r HAGENS i »Stett. Ent. Zeit.» 1880 gjorda inkast mot den tolkning af LINNÉS ?hrygance, som förf. gjort i sin uppsats » 4» Analysis of the Species of Caddisflies, described by Linnaeus in his Fauna Suecica», intagen i »Linn. Soc. Journal. Zool.» Vol. XIV. 272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889, 4 WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens arter af Zrichopter- familjen Apataniide (1886, p. 73). De fyra arterna, som tillhöra omrädet, särskiljas genom nogrant an- gifvande af deras karaktärer, hvarvid Apatania inornata här för första gången beskrifves, funnen i Lappland. Pseudoneuroptera. SANDAHL OSKAR TH., Smärre meddelanden (1 881, p. 209; 1883, /D.. 38). eee ee Libellula coerulescens Far. anföres enligt D:r WESTERLUND såsom ~ funnen flere gånger vid Herrstorpssjön ej långt fran Ronneby. WALLENGREN, H. D. J., Förteckning pa de Æphemerider som hittills blifvit funna pa skandinaviska halfön (1882, p. 173). Af denna familj uppräknas här 21 arter, fördelade pa 7 slägten sä- som med säkerhet tillhörande omrädet, och jämföres var nords fauna i detta afseende med förhällandet inom andra europeiska land. Corrodentia. SPÄNGBERG, JACOB, Sur quelques espèces européennes de la sousfamille des Psocines (1880, p. 94). Beskrifning och figurer lemnas på några mindre kända arter näm- ligen: Stenopsocus striatulus (FAB.), Psocus morio LATR. och Ps, subnebulosus STEPH. Orthoptera. Hay, BERNHARD, Chelidura albipennis Mec. och Ch. acan- thopygia GÉNÉ, tvänne för Sveriges fauna nya Forficulina (1888, p. 79). Pa dessa 2 för var fauna nyförvärfvade arter lemnas beskrifning. Collembola. Reuter, ©. M., Sur l’accouplement chez deux espèces de l'ordre des Collemboles (1880, p. 159). Se uppsatsen! bn A ds “à à ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 273 Reuter, ©. M. Sur la fonction du tube ventral des Co/- lemboles (1880, p. 162). - k ! | A Se uppsatsen! | MYRIOPODA. | v. Porat, C O., Om norska myriopoder (1887, p. 39). | Förf. lemnar en förteckning på alla hittills fran Norge kända myriopo- der, upptagande 20 arter, bland hvilka sasom nya för skandinaviska halt- ön nu för första gången omnämnas: Lithobius microps MEIN., Scolioplanes j crassipes (KOCH) MEIN., Polydesmus acutangulus MENGE och P. gracilis KOCH. + — — Nya bidrag till skandinaviska halfôns myriopodologi (1889 p. 33; 653 113). Förf. lemnar en fullständig förteckning pa alla hittills i Sverige och Norge kända myriopoder och noggranna uppgifter pä deras utbredning samt redogör för arternas synonymi. Förteckningen upptager 49 arter, hvaribland Scytonotus digitatus, [ulus lœticollis och minutus beskrifvas för första gången. jämte varieteterna ebescens af Lithobius borealis MEINERT och borealis af Polydesmus coriaceus PORAT. Till slut meddelas en ske- matisk öfversigt af säväl ordningar och familjer som slagten och arter, tillhörande skandinaviska halfön. | ARACHNOIDEA. | Araneida. > © Hansen, H. J., Sur les dessins d’Aranéides danoises donnés | 1 . - . . “7 dans l’ouvrage illustré »Zoologia Danica», publié par M. le pro- N 2 s a fesseur SCHIÖDTE avec une subvention de l’Etät de Danemark. (1880, p. 169). Se uppsatsen! SORENSEN, W., Sur le rapprochement des sexes chez quelques Araignées (1880, p. 171). Pr i Se uppsatsen! Phalangiida. SORENSEN, WILLIAM, Om et par Punkter af Phalangidernes “anatomi: tab. 1, fig. 17 og 18 (1884,-p. 26). + PT TT eS ey SE Dessa anatomiska studier handla om »de malpighiske Rör og deres Udmundning» jämte »receptaculum seminis hos Gonyleptes og Opilio». 274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. Acarina. Neuman, C. J., Sur le développement des Hydrachnides (Araignées aquatiques) (1880, p. 169). Se uppsatsen! AURIVILLIUS, CARL, En fasting säsom endoparasit (1886, p. 105). I en räfhud fran trakten kring Wexiö har påträffats Zxodes reduvins DE GEER, hvilken förf. i detta utvecklingsstadium afbildar och beskrifver. ———, Om acaridväfnad pa träd (1889, p. 223). En acarıd tillhörande slägtet Zetranychus och antagligan arten zum: KocH har denna sommar uppträdt pä stammen af en alm och en lind i Tekniska Högskolans trädgärd i Stockholm och öfverdragit grenarne med en glänsande väfnad. Nekrologer. SANDAHL, OSKAR TH., Nekrolog öfver Niklas Westring (1882, p. 9). ———, Nekrolog öfver F. W. Mäklin (1883, p. 6). ———, Nekrolog öfver Nils Edvard Forssell (1883, p. 97). , Nekrolog öfver Immanuel Fahreus (1884, Baro), ———, Nekrolog öfver Anders Fredrik Regnell (1884, D. TOR); r ——, Nekrolog öfver Hans Jonas Ekeberg (1880, DI TOUL) SPÂNGBFRG, JACOB, Nekrolog öfver August Wilhelm Malm (1882, p. 157). ———, Nekrolog öfver Peter von Möller (1884 p. 67). a L ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 275 | SPÅNGBERG, JACOB, Nekrolog öfver Oskar Elis Leonard Dahm (1884, p. 73). — — , Nekrolog öfver Aug. Emil Holmgren (1389, _p. 165). Hansen, H. J., Nekrolog 6fver Jörgen Christian Schiödte (1884, p. 101). WALLENGREN, H. D. J., Nekrolog öfver H. F. R.H. Gada- Mer (2835, p.177). THEDENIUS, K. F., Nekrolog öfver Carl Oskar Hamn- strôm (1886, p. 159). NERÉN, C. H., Nekrolog öfver Gustaf Fredrik Möller (1889, p. 181). Uppsatser afhandlande entomologiska instru- ment m. m. Lampa, Sven, For larvuppfödare (1883 p. 62). Förf. föreslär, efter en uppsats i tidskriften »Papilio», begagnande af torkade blad af de foderväxter, hvaraf larverna i fritt tillständ lefva. SPÂNGBERG, JACOB, Huggpipa för insektsamlare (1886, p. 113). Ett litet instrument för att uthugga etiketter, lämpliga att pä de- samma fasta insekter, som dro för sma att direkt uppsättas pa nälen, af- bildas och beskrifves. MEvEs, J., För larvuppfödare (1887, Pp. 35). En praktisk larvbur afbildas oeh beskrifves. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1880). 19 276 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. t Enligt den ursprungliga planen har »Entomologisk Tidskrift» ärligen utkommit i fyra tvängfria häften om minst tre ark i hvart- dera, utom dä det varit nödvändigt att utsända tvänne häften på en gang, d. v. s. göra s. k, dubbelhäfte, som inträffat, då någon afhandling fordrat större utrymme, än som i ett häfte kunnat för den samma beredas. Det har ock någon gång händt, att två häf- ten blifvit fardigtryckta med sa kort meilantid, att man af eko- nomiska skäl ansett sig böra utsända bada pa en gang. | Hvad innehållet beträffar har det ständigt varit en sträfvan att göra det så omväxlande som möjligt, så att tidskriften skulle vara läsbar både för den rena vetenskapsmannen och för den, som utan att kunna tränga in på djupet af entomologien dock har håg för och trängtar efter att lära känna det underbara lif, som dessa små varelser, insekterna, föra, — den stora inverkan de utöfva på kampen för tillvaron. Nästan uteslutande hafva i densamma förekommit Skönt uppsatser och endast undantagsvis .har något arbete refererats, ett glädjande tecken till den kärlek man i norden hyser i all- — mänhet för naturvetenskaperna och särskildt för entomologien. Hvarje uppsats, som varit skrifven på något af de skandi- naviska språken, hvilka naturligtvis för den stora bildningssökande allmänheten utom vår nord äro föga kända, har blifvit på det fransyska språket till sitt hufvudsakliga innehåll återgifven. Såsom synes af ofvanstående summariska redogörelse för inne- hållet af Entomologisk Tidskrift under de första tio år, som nu förflutit, hafva 44 olika författare från skandinaviska halfön, Dan- mark och Finland medverkat, de fleste dock fran Sverige, till - åstadkommande af 213 uppsatser, i hvilka icke mindre än 260 för vetenskapen nya arter beskrifvas. De beröra dessutom såväl in- M sekternas biologiska förhållanden, deras betydelse för skogshushåll- ningen och landtbruket, deras geografiska utbredning, fyndorter - m. m. som ock iakttagelser af allehanda slag, som röra insekt- verlden. Nedanstående skema visar bäst den olika verksamhet, som blifvit M i tidskriften nedlagd på de olika områdena inom entomologien. Uppsatsens innehåll Atal ATEA Antal PP y uppsatser. forfattare. nya arter. Tsepidoptera nn mas Eee 78 22 41 Coleopteray LE ic ARE RER 28 16 37 i ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 277 Hymenvpterat a. nr 2770 ee 24 II SI Entom. i’ allmänhet‘ 212 21 II = DDipnteranr Sa ER ER PMP 2 NE 16 9 52 INekrologems ns ch oa ER re 14 — lemaipterds nent a eee 12 3 69 Iiichopterat an ts aes obo ars 3 I I PNGATIN AD yes a Se eet rales We Veale à 3 2 == Upps. afh. entom. instrument m. m. 3 3 = [FSSLAdÖneuropleral mer a en 2 2 — Bollembolat.r am sa ent 2 I m Nentapodas ern aa el We ge d 2 I 5 PAT AMC Ceres ons BEN ar 2 2 — Borrodentiarse LES ER EU ee NT I I 4 (ÖREN OPERANS LEE meet ee anne I I — Bhalangitdacrı ex pr Rena ER I I SS Den största uppmärksamheten har salunda egnats at lepidop- tera, enär om dem 22 förf., d. v. s. halfva antalet, hafva nedskrifvit 78 uppsatser. Därnäst hafva coleoptera varit föremäl för behand- ling, 16 förf. hafva i 28 uppsatser meddelat de rön, de om denna insektgrupp erfarit. Största antalet af de nya arterna, icke min- dre an 69, tillhör hemiptera, och diptera komma i detta hän- seende närmast. Dessutom har alltid i tidskriften upptagits redogörelse för Entomologiska föreningens i Stockholm sammanträden, där i korthet hvarje föredrag eller anförande blifvit ätergifvet; äfvensom hafva nämda förenings stadgar, förteckning på dess ledamöter och gåfvor till dess bibliotek i densamma offentliggjorts. Till sist vill jag blott nämna, att man har i tidskriften att finna äfven en fullständig literaturförteckning, upptagande de allt sedan 1878 i Sverige, Norge och Finland tryckta arbetena inom entomologien och af entomologer från nämda land i utlandet eller af utländingar 1 Sverige och Norge tryckta uppsatser. Stockholm i december 1880. i Jacob Spångberg. -—Ö& — NAGRA ONSKNINGSMAL FOR ENTOMOLOGIEN I SVERIGE. FOREDRAG VID ENTOMOLOGISKA FORENINGENS TIOARSFEST DEN 14 DEC. 1889 AF CLAES GRILL. Ingen lärer väl kunna förneka att entomologien, eller kanske rättare intresset för denna vetenskap, tog ett betydande steg framåt hos oss, då den Entomologiska Föreningen i Stockholm stiftades, samt att detta intresse sedermera visat sig ingalunda vara af någon efemerisk natur, utan tvärtom allt mer och mer stegrats under det nu gångna decenniet. Föreningens tillkomst får alltså med rätta betraktas såsom en vigtig och för alla vänner af insekt- kännedom kärkommen tilldragelse. Om vi se tillbaka på en nu tioårig verksamhet, så framstår såsom ett faktum, att ganska mycket därunder af föreningen blif- vit uträttadt, ej minst till betryggandet af hennes framtida bestånd. Fonder hafva uppstått, hvilka genom tillagda besparingar ökats på ett sätt som öfvergår de mest sangviniska förväntningar, och ledamotsantalet tillväxer alltjämt, jag vågar tro 1 betydligt högre grad än hvad föreningens stiftare ens kunde hoppas. Tidskriften har fortgått enligt den ursprungliga planen, och brist på original- uppsatser har aldrig förorsakat rubbningar i en regelbunden ut- gifning. Föreningens boksamling innehåller redan ett stort urval af entomologisk litteratur, hvars värde uppgår till ett ganska be- tydligt belopp. Alla de fordringar, hvilka rimligtvis kunna ställas på en förening under dess första och grundläggande skede, hafva således hittills blifvit uppfyllda, och detta på ett sätt, som endast kan uppväcka glädje och förtjäna beröm. is € ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 279 Enligt hennes stadgar tillkommer det föreningen »att efter bästa förmåga söka främja det entomologiska studiet i vårt land», och jag vågar med anledning häraf vid detta betydelsefulla sam- manträde häntyda på ett och annat förhållande, som visserligen ej kan betraktas såsom tillhörande föreningens direkta handlägg- ning, men hvarför hon dock torde kunna på något indirekt sätt verka, antingen genom sitt initiativ eller på grund af det mora- liska stöd hon kan lemna alla entomologien berörande frågor i vårt land. En fråga måste naturligtvis först väckas och seder- mera arbetas in i det allmänna medvetandet för att till fullo inses, om den till sist skall, kunna förverkligas. En sådan fråga, hvaruti föreningen kan mera direkt ingripa och som visserligen ej är ny, är tidskriftens utvidgande med en biologisk afdelning, särskildt hvad angår skadeinsekterna, hvartill statsanslag för närvarande är erforderligt och väl ej gärna af vederbörande torde kunna nekas, om frågan af rätt person väckes i behörig ordning. En annan, af föga mindre vigt, torde vara att på öfverty- gelsens väg och med de medel, som därvidlag stå föreningen till buds, söka arbeta på upprättandet af flera stadigvarande en- -tomologplatser här i landet, än som för närvarande finnas. Nu existerar i själfva verket ej mera än en enda sådan, hvarefter yngre förmågor, som skulle vilja egna sina bästa krafter åt vår vetenskap, kunna sträfva, och denna är intendentsbefattningen vid naturhistoriska riksmuseum;.men utsigterna att en gang få bekläda denna post äro, som hvar och en kan inse, alltför ringa för att någon därpå skulle våga bygga sin framtid. Visserligen hafva vi dessutom en adjunktur i entomologi vid Lunds universitet, men denna är, i likhet med en för några år sedan besatt docentur i samma ämne vid universitetet i Upsala, endast personlig och upphör följaktligen vid innehafvarens afgång. Ett lektorat i naturvetenskap med undervisningsskyldighet i entomologi är, som vi alla veta, upprättadt vid skogsinstitutet, men därmed äro flera ämnen förenade, af hvilka t. ex. botaniken torde kräfva sin egen man; och löneförmånerna f. n. så knappa, att innehafvaren, i stället för att använda all sin tid till välbe- höfliga forskningar uti sina ämnen till både statens och allmän- hetens gagn, måste se sig om efter behöfliga biförtjänster för att 1 280 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. kunna lifnära sig och familj, i fall han en gang önskar hörsamma Skaparens ord till vara första föräldrar. Att skogsentomologien borde vara ett hufvudämne vid värt enda högre forstläroverk och ej lida kännbart intrang af andra ämnen samt aflönas därefter, pa det att dess innehafvare matte kunna egna sina basta krafter därät, detta torde för hvarje sakkunnig vara tämligen klart, och vore öfvertygelsen härom sa allman som den borde, skulle ej den tid vara langt aflägsen, da vi finge glädja oss at att kanske som var ledamot fa räkna en verklig skogsentomolog, tillräckligt hemma- stadd i sitt ämne, for att med hopp om framgäng kunna taga itu med dithörande frågor. Nästan årligen laser man i tidnin- garna, att större eller mindre skogsomraden angripas af insekter, utan att vetenskapliga undersökningar afhöras, förmodligen af det skal att därtill tillgänglig, fullt kompetent person ej är att tillga. Saknad af medel till afhjälpandet af ofvannämda brister borde ej, enligt mitt begrepp, utgöra nägot oöfverstigligt hinder, ätmin- stone sa lange statens skogar fortfara att lemna ett utmarkt godt resultat. Man har sagt mig, att de pa senaste tiden lemnat en arlig behallning af omkring en million kronor, och innevarande ar talar man om en ärsvinst af mellan 2 och 3 millioner. Den egentligen enda fasta entomologplats vi hafva i Sverige är, såsom jag nyss sade, intendentsbefattningen vid Riksmusei entomologiska afdelning. Vid denna statens inrättning kunna vi äfven med skal säga, att arbetskrafterna äro i knappaste matt tillmätta, da det egentligen endast är en person, som skall utöfva tillsyn öfver och bearbeta de ofantliga, alltjämt tillväxande sam- lingarna, sköta en vidsträckt korrespondens, följa med den utländ- ska litteraturen etc. etc. Här om nägonsin vore väl plats för eS ee N) åtminstone en fast aflönad person såsom biträde, man ma nu. kalla honom amanuens eller nägot annat. Frän statens sida lärer väl tyvärr föga, ätminstone under den närmaste framtiden, stä att vänta för detta ändamäl, och värt enda hopp är, att nägon rik mecenat vill genom en härför afsedd donation bevara minnet af sitt namn i tacksam hägkomst. För att fullständiga min ôfversigt af de befattningar, som hos oss hafva eller kunna hafva med entomologien att skaffa, far jag ej underläta att omnämna ännu en, ehuru den för närvarande knappast kan tillegna sig denna egenskap, eftersom man under UN BER ÿ | it au à ENTOMOL. FORENINGENS 10-ÂRS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 281 hvarje ars första qvartal sväfvar i okunnighet om dess fortfarande _bestand. Innehafvaren har tills dato visserligen kallats Kongl. Landtbruksakademiens entomolog, men hans lilla lön måste ärli- gen genom vederbörande hos regeringen begäras. Tycker denna sistnämda, att anslaget ej vidare är af behofvet päkalladt; ja! da blir det naturligtvis utan vidare indraget, och ollonborrar, kornflugor, hvetemyggor m. fl. fa ater i lugn och ro sköta sina angelägenheter; eller om den myndighet, som ytterst förfogar öfver penningemedlen, finner lämpligare att använda dem på annat sätt, så blir naturligtvis befattningen äfven då en saga blott. Hvarje varm vän af vårt jordbruk och af entomologien isyn- nerhet kunde ej undgå att känna stor tillfredsställelse, då Landt- bruksakademien för snart tio år sedan hos regeringen utverkade berörda anslag för »utbredning af kännedomen om de för landt- bruket skadliga insekter och medlen att förekomma de förödelser, sådana insekter medföra», och då kort därefter den mest kompe- tenta personen inom Sverige tillsattes för att tillhandagå allmän- heten med råd och upplysningar uti ämnet. Nu hade ju till och med en högre myndighet kommit till insigt om behofvet af ento- mologiskt biträde åt jordbruket och själf tagit saken om hand. I anseende till de stora svårigheter som uppresa sig, särskildt vid utrönandet af de minsta skadeinsekternas lefnadsförhållanden och på grund af det myckna, som härvidlag återstår att utforska, kunde den vidtagna åtgärden näppeligen betraktas annorlunda än som ett första stapplande steg på en alldeles ny bana, hvilket steg snart borde komma att efterföljas af ett nytt och vida kraf- tigare. Något sådant har likväl ännu ej låtit höra af sig, och jag tillåter mig därför vid detta tillfälle med några ord söka visa, att tidpunkten för att taga steget fullt ut när som helst är inne. Behofvet af en befattning af mera fast natur, hvars innehaf- vare kan egna sin bästa tid at studiet af de for landtbruket skad- liga insekterna, dr kanske ännu kännbarare än skogsentomologens, emedan sistnämda insekter årligen förorsaka förluster, som ej kunna uppskattas i mindre än milliontals kronor. Att vetenska- pen skall kunna uträtta ej så litet till förminskandet af dessa förluster, därom kan ej gärna finnas något tvifvel, och vi kunna därför våga önska och hoppas, att det må vara blott en tidsfråga 282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1880. huru länge platsen för en jordbruksentomolog skall förblifva en af de minst gynnade. Den af Landtbruksakademiens förvaltningskommitte upprät- tade instruktion för dess entomolog, som jag förskaffat mig till- fälle att genomläsa, innehäller redan sädana äligganden, att ingen,, som för sin existens nödgas anlita andra förvärfskällor, torde kunna uppfylla den efter bokstafven eller pa ett Önskvärdt sätt. Ifräga- varande instruktion föreskrifver nämligen bland annat, att ento- mologen »bör oaflätligen* hafva sin uppmärksamhet fästad vid sätten att förminska och, savidt möjligt är, förekomma de härj- ningar, som vid landtbruket ästadkommas af ätskilliga skade- insekter. Han bor för detta ändamäl söka genom egna under- sökningar utvidga vär kännedom om dessa insekters utveck- ling och om de omständigheter, som betinga deras tidtals ymni- gare förekomst, likasom om de medel, genom hvilka dessa skade- djurs fortplantning och framträdande kunna inskränkas. Härvid bör entomologen omsorgsfullt* följa den erfarenhet, som i andra länder vunnits i förenämnda hänseende, och tillse, hvad häraf kan vara tillämpligt pa vära förhällanden». Entomologen är dessutom skyldig att mot ersättning besöka. de orter, därifrån insekthärjningar äro anmälda, och då noga undersöka skadorna och därmed sammanhängande omständigheter samt sedan meddela till förvaltningskommittén fullständig redo- görelse öfver hvad i hvarje fall iakttagits och de åtgöranden, som föreslagits eller redan satts i verket till minskning eller förekom- mande af framtida dylika olycksfall. I slutet af hvarje år skall till förvaltningskommittén angifvas fullständig berättelse öfver verk- ställda förrättningar, åtföljd af teckningar och beskrifning å under- sökta skadeinsekter, där så påfordras etc. etc. Häraf framgår, att om entomologen tager sin sak på fullt allvar och ej betraktar befattningen såsom blott och bart en biför- tjänst, hans arbete måste blifva af en ganska vidsträckt omfatt- ning, och, detta i allt högre grad ju mera allmänheten lär sig igenkänna växtsjukdomarna och inse möjligheten af deras före- kommande eller botande. Ett uttalande af föreningen angående förenämda förhållanden borde blifva ett tungt vägande ord och I * Kursiveringen af förf:n. Sic ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 283 möjligen i nagon man bidraga till en för alla intresserade önsk- värd utgang af denna för jordbruket vigtiga fraga; och detta sa mycket mer som medel redan anvisats till lön och laboratorium at en växtfysiolog. Att en växtfysiolog ar för landtbruket af obe- stridlig nytta ar jag den förste att erkänna, men lika fullt öfver- tygad ar jag, att en skicklig landtbruksentomolog skulle komma att tillfora landtbrukaren annu större praktisk nytta. Annu ett 6nskningsmal af ganska stor betydelse bade i prak- tiskt och vetenskapligt hänseende torde ej böra förbigäs, nämli- gen upprättandet af en biologisk anstalt, där uppfödandet af lar- ver och andra till utredning af insekternas fortplantning, förvand- lingar och lefnadsvanor erforderliga undersökningar kunde pä ett tillfredsställande sätt utföras. Dylika arbeten äro nämligen nästan omöjliga att göra hvar som helst och utan förberedelser eller nödiga apparater, således allraminst under resor, då undersök- ningsföremålen emellanåt måste förflyttas, ja! kanske instufvas i kappsäcken, och härigenom störas eller lida afbrott i sina för- rättningar. Beträffande fleråriga larver måste iakttagelserna fortgå under en längre tid för att lemna svar på en eller annan vigtig fråga. Realiseringen af ett sådant önskningsmål kommer nog att låta vänta på sig, men vi få hoppas, att äfven dess tid skall komma — om blott saken hålles vid lif. I sammanhang härmed torde böra påpekas önskvärdheten af upprättandet af en biologisk insektsamling, hvartill knappast någon början ännu, så vidt jag vet, hos oss blifvit gjord, i anseende till bristande medel. Ännu flera önskningsmål i och för entomoiogiens befräm- jande skulle nog kunna uppräknas, men jag har nu velat om- nämna blott några af de vigtigaste, som förtjäna föreningens synnerliga uppmärksamhet under det nu ingående andra decen- niet af hennes tillvaro. Syftemålet med detta mitt anförande har ej varit att uttala något som helst klander mot det närvarande --- kan väl svårligen heller tolkas så — utan blott att påpeka ett och annat som efter mitt förmenande ännu kan åstadkommas eller göras bättre och ändamålsenligare genom allas vår gemensamma sträfvan för ento- mologiens befrämjande. = Ann à da OM INSEKTERNAS SYNFORMAGA. REFERAT ERTER- Be PLATEAU AF CHR. AURIVILLIUS. For omkring sex ar sedan redogjorde jag vid ett dylikt till- falle for var davarande kunskap om byggnaden hos insekternas synorgan. Sedan den tiden hafva nagra framstaende forskare sökt att pa en annan väg än den anatomiska komma till insigt om insekternas sätt att se och uppfatta den yttre verlden. Främst bland dessa forskare stär belgaren F. PLATEAU, som genom en mängd sinnrika försök bemödat sig om att utröna synformagan hos ett stort antal insekter. Det är för dessa försök jag ber att i korthet fa redogöra. PLATEAU undersökte särskildt de enkla och de sammansatta ögonen och hans arbete sönderfaller därför 1 följande afdelnin- gar: ı. synen hos myriopoder; 2. hos spindeldjur; 3. hos insekt- larver med punktögon; 4. hos de utbildade insekternas punkt- ögon och 5. hos de sammansatta ögonen. Med afseende pa Zusenfotingarne ar till en början att märka, att de allesammans äro ljusskygga djur och uppsöka mörkret, hvilket lätt låter sig visa med tillhjälp af en i mörka och ljusa rum afdelad låda, sådan som först användes af GRABER vid hans undersökningar af lägre djurs känslighet för ljus. Denna ljus- skygghet visar sig dock lika utvecklad hos blinda former såsom Geophilus och Cryptops som hos dem, hvilka ega punktögon. Det vore alltså förhastadt att uteslutande tillräkna punkt- ögonen denna förmåga. Själfva huden är här liksom hos manga andra lägre djur känslig för ljus, För att utröna huruvida tusen- fotingarne urskilja föremål och uppfatta bilder, begagnade sig 4 N pj 3 ; i à a wl ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 285 PLATEAU af en enkel inrättning, som han kallar labyrinten. La- byrinten bestär af rektangulära. pappskifvor af hvit och svart färg, som uppställas i concentriska cirklar sä, att rätt stora mellanrum lemnas mellan skifvorna i hvarje krets och sä att skifvorna i de yttre kretsarne undan för undan sta midt för üppningarne i den närmast inre kretsen. Rummet inuti den innersta kretsen är rätt stort och i dess midt insläppes det djur, som skall profvas. Det visade sig nu, att alla undersökta myriopoder gingo direkt mot pappskifvorna ända tills de berörde dem med antennerna, hvarpä de följde längsefter hindren, tills de kommo till öppningen, hvarpa de styrde rak kurs pa närmast utanför belägna pappskifva och sa undan för undan. Om ögonen üfverdragas med en ogenom- skinlig fernissa blir uppförandet detsamma; om antennerna saknas, stanna djuren ej förr än hufvudet stöter mot hindren, men utan bade ögon och antenner ga de alldeles pa mäfä utan att bibe- halla en bestämd kurs. -— Om djuren fa röra sig fritt pa en jämn yta, märka de icke en korkskifva, som ställes i deras väg, förr än de vidröra den, men en hvit skifva, som är starkt belyst, iakttages och undvikes pä ett afständ af 10— 15 centim. Bland spindeldjuren finnas såsom bekant sa val ljusskygga (skorpioner m. fl.) som äfven ljusälskande djur (de flesta af de egentliga spindlarne). Bland dessa senare fanga en del sitt byte i konstrikt förfärdigade nat, under det att andra, jagt- och hopp- spindlarne, fånga sitt rof genom att uppsöka och kasta sig öfver det. Spindeldjuren hafva endast punktögon, men dessa dro af olika antal, storlek och byggnad hos de olika arterna. De största punktögonen finnas hos jagt- och hoppspindlarne. — Vid sina försök med den europeiska skorpionen (Luthus europaeus) fann PLATEAU, att den aldrig visade sig förnimma ett föremål, en fluga eller något dylikt, förr än detta kommit inom 1 centimeters af- stånd från de öfre och pa 1,s—2 centimeters afstand från sido- ögonen. Smådjur såsom kakerlackor och andra kunna därför utan fara vistas i samma behållare som skorpionen, blott de ej — lo vidröra honom, ty da griper han dem genast med käkfötterna och dödar dem med ett sting af gadden. PLATEAU tror ej heller, att de öfre ögonen, såsom ofta uppgifves, spela någon rol vid själfva stingets. utdelande, ty bytet hålles ej öfver utan snedt framom ögonen, så att någon bild af föremålet svårligen af dem 286 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. kan uppfattas. Insatt i »labyrinten» förhäller sig skorpionen sa- som tusenfotingarne och begagnar, gripfötterna säsom trefvare. De välbekanta hjulspindlarne, som förfärdiga runda nät af radiärt gäende trädar, förenade genom en spiralformigt anordnad träd, hafva redan före PLATEAU varit föremäl för en del försök, som tyckas visa, att dessa djurs syn är ytterst dälig. Dä en in- sekt fastnar i ett dylikt nat, gar spindeln först till nätets medel- punkt, undersöker där genom känseln, vid hvilken af de radiärt gaende trädarne bytet fastnat och följer sedan denna trad utät, tills han stöter pa sitt ro. Om man, sedan spindeln kommit ut till sitt byte, läter en ny insekt fastna helt nära den förra, gär spindeln aldrig direkt till den nya fängsten utan ätervänder först till nätets medelpunkt och uppsöker där den träd, vid hvilken det nya bytet fastnat. Det är säledes dallringarna i nätets trädar och ej synsinnet, som leda spindeln; ja, om man med en vibre- rande stämgaffel vidrör en trad i nätet, kommer spindeln genast rusande ända fram till stimgaffeln. Häraf kunna müiligen äfven de ofta upprepade berättelserna om spindlarnes musikaliska sinne förklaras. Det är nämligen ganska troligt, att vibrationerna frän ett instrument, som spelas i närheten af ett spindelnät, försätta » detta i för spindeln märkbar dallring och därigenom locka honom fram ur sitt gömsle. | Det är ganska lätt att narra fram en spindel genom att Base nägot främmande föremäl i hans nät, men om vibrationerna af- stanna eller ej utföras pa ett sätt, som liknar det, som astadkom- mes af en verklig insekt, fullföljer spindeln oftast ej sitt sökande efter orsaken. Für att räda bot härför, förenade PLATEAU en konstgjord fluga (en liten tofs) med en lefvande fluga genom en fin trad af blott 1,;—2 centimeters längd och kastade båda i spin- delnätet. Det visade sig dä, att spindeln lika ofta angrep och bet i den konstgjorda som i den verkliga flugan. Häraf och af flera andra rön drager PLATEAU den slutsatsen att dessa spindlar 1 se ytterst illa och endast ledas af känselsinnet. Annorlunda är förhållandet med yagzspindlarne (Lycosidæ) och hoppspindlarne (Attidæ). De förra visa sig förnimma före- mal i rörelse pa ett afständ af 2 och hvilande föremäl pa ett afstand af 1 centimeter. De senare däremot märka närvaron af föremål i rörelse redan pa ett afstand af 5—20 centimeter och —_— ie ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 287 göra sina hopp på ett hall af 1—2,5 centim., hvilket bevisar, att de pa det senare afstandet mäste ega en tämligen klar uppfatt- ning af sitt byte. Bland de znsektlarver, som ega punktogon, äro fjärillarverna bist bekanta och genom sitt lefnadssätt lämpligast att experimen- tera med. PLATEAU anstälde åtskilliga försök med dylika larver och fann därvid, att stora föremäl, sasom trädstammar, tjocka gre- nar m. m., göra ett om ock otydligt intryck pa dessa djurs syn- sinne äfven pa afständ af ı 5—40 centim., men att däremot sma och smala föremål ej varseblifvas förr an alldeles invid ögonen på ett afstånd af o,s-ı centimeter. En larv, som kommit till spetsen af en gren eller dylikt föremål, har såsom bekant för vana att utsträcka framkroppen åt alla håll och liksom söka efter något. Häraf begagnade sig PLATEAU och höll en liten pinne af 5 millimeters genomskärning framför larven på olika afstånd från dess hufvud. Så snart pinnen kom inom 1 centimeters af- stand, visade larven tydliga tecken, till att han fornam densamma, men pä längre häll blefvo dessa tecken allt otydligare och pä ett afstand af 2 centimeter kunde man ej märka, att larven hade nagon förnimmelse af pinnen, Till dylika försök bör man ej an- vända länghäriga larver, enär de ı sina här ega fina känselorgan, som genast underrätta dem om föremål 1 närheten. Det förtjänar anmärkas, att PLATEAU’s äsigt 1 detta fall star i strid med de slutsatser, till hvilka anatomerna pa grund af larvögonens inre byggnad kommit. Anatomerna vilja nämligen fränkänna larverna all syn förutom förmägan att skilja ljus och mörker. Det följer nu i ordningen att redogöra för PLATEAUS rön med afseende pa punktigonen hos de fullbildade insekter, som tillika hafva sammansatta ögon. Dylika punktögon finnas vanli- gen till ett antal af tre hos en mängd insekter, sasom steklar, flugor, rätvingar-m. fl. PLATEAU pröfvade dylika insekters upp- förande under 3 olika förhållanden nämligen: 1. med båda slaget gon Ofverdragna med en ogenomskinlig fernissa; 2. med blott punktögonen eller 3. med endast facettögonen öfverstrukna. Han fann därvid, att de fullständigt bländade individerna alltid flögo lodrätt uppåt, tills de försvunno i höjden och att äfven de exemplar, som -endast kunde begagna sig af sina punktögon, förhöllo sig alldeles pa samma sätt. De individer däremot, som endast hade 288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. punktögonen öÖfverstrukna, visade ej i sitt hela uppförande någon olikhet med fullkomligt oskadade exemplar. Af dessa försök, som upprepats med en hel mängd insekter under olika yttre förhäl- landen, drager PLATEAU den slutsatsen, att punktögonen hos de fullbildade insekterna äro rudimentära organ, som ej hafva någon betydelse +. Nu återstår endast att redogöra för de sammansatta ögonen. Af gammalt har det varit en välkänd sak, att de flesta insekter synas ega en lifligare uppfattning af föremål i rörelse än af före- mål i hvila. Detta har af mången ställts i samband med facett- ögonens inre byggnad och gifvit PLATEAU anledning att indela. sina undersökningar i två afdelningar: rörande föremål i hvila och föremål 1 rörelse. De första profven gjordes med »labyrinten». Rätvingar (t. ex. tvästjärten, mullvadssyrsan, kakerlackan och vårtbitare) samt skal- baggar (ss. Carabus, Cicindela, Necrophorus och Geotrupes) vända ej förr, än de beröra hindren med sina antenner eller om förernålen äro starkt upplysta på ett afstand af högst 5—-10 cen- timeter. Steklar däremot vända genast, så snart de komma till kanten af den skugga, som kastas af hindren och följa sedan skuggans kant, tills de komma fram till en öppning. Om man för jämförelse insläpper ett ryggradsdjur t. ex. en ödla.i labyrin- ten, så finner man, att hon utan att vidröra något af hindren helt lugnt vandrar ut ur labyrinten, styrande kurs på den ena. öppningen efter den andra, hvarvid vägen blir en svagt böjd våg linie. Med andra ord, ödlan ser tydligt så väl hindren som 6pp- Scie tt ll ningarne mellan dem och förstär att välja den ginaste vägen ut, da däremot äfven de bist utrustade bland insekterna ej tyckas. hafva en klar uppfattning häraf, utan pa sin höjd ledas af ljus- styrkan och därför beskrifva en mer eller mindre skarpt bruten linie, da de söka sig ut ur sitt fängelse. Slutligen gjorde PLATEAU en mängd försök med föremål i * Af alla de slutsatser, till hvilka PLATEAU kommit med afseende på in- sekternas synförmåga, synes mig denna minst tilltalande. Da jag emellertid här endast haft för afsigt att lemna ett referat af PLATEAU'S undersökningar, öfverlemnar jag åt läsaren själf, att göra de invändningar mot denna theori, som han kan finna skäliga. Referentens anmärkning. a a “ya ENTOMOL. FÖRENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 289 rörelse och fann därvid att dessa uppfattades langt bättre och pa längre afstand än föremål i hvila. Han fann t. ex., att föremål i rörelse varseblefvos af fjärilar pa ett afständ af 1,; meter, af trollsländor pa 1,5—2 meters, af rätvingar pa 40— 50 centimeters samt af sandléparen (Czeindela) på 50—6o0 centimeters afständ. Hos tvästjärten (Forfcula) kunde han däremot ej upptäcka någon uppfattning ens af föremäl i rörelse. PLATEAU sammanfattar slutligen resultaten af sina undersök- ningar pa följande sätt: »Leddjur, som sakna ögon, såsom vissa myriopoder, skilja dock mellan mörker och ljus. Dessa hudförnimmelser finnas troligen hos alla leddjur, an- tingen de ega ögon eller ej. Genom dem kan man förklara en stor del af de företeelser, som iakttagas hos bländade djur. Leddjur, som endast ega punktögon, hafva i allmänhet en mycket dålig syn, några, såsom myriopoder, hjulspindlar och lock- djur (phalangiider) tyckas ej under några förhållanden förnimma föremålens form, andra, såsom jagtspindlar, skorpioner och fjäril- larver synas, ehuru mer eller mindre otydligt, uppfatta föremålens form, dock endast inom ett afständ af 1—21/, centimeter. Manga leddjur, som endast hafva punktögon, synas med dem kunna uppfatta kroppars rörelser. De Ofriga ersätta synförnim- melsernas bristfälligheter genom sina känselorgan: myriopoder och larver använda antennerna, häriga larver hären pä de främsta lederna, spindlarne begagna benen och skorpionerna sina maxil- larpalper (gripfötter). Oaktadt dessa djur sakna en tydlig syn, d. v. s. en skarp uppfattning af föremälens form i den mening, vi taga saken hos ryggradsdjuren, sa kunna de dock genom att urskilja mörker och ljus, genom uppfattning af närliggande föremäls rörelse samt ge- nom sina känselorgan sa pass uppfatta omgifningens beskaffenhet, att de röra sig och finna sin füda med sa stor färdighet, att en ytlig betraktare skulle kunna antaga, att de se ganska väl. Hos insekter, som ega bade enkla och sammansatta ögon, äro de förra af så godt som ingen betydelse och förmedla endast dunkla förnimmelser, af hvilka djuren ej förstä att draga nägon nytta. De sammansatta ögonen gifva ej en tydlig uppfattning af före- 290 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1889. mälens form. Vid sina rörelser mellan fasta föremäl ledas där- för insekterna mera genom uppfattning af ljus och skugga samt af känseln än genom förnimmelser af föremälens form. Facett- ögonen stä säledes säsom synorgan längt under vertebraternas ögon. Under det att insekterna således sakna en skarp uppfatt- ning af föremålens form, ega de däremot en ganska god förnim- melse af föremåls rörelse. På ett afstånd, som växlar mellan 50 och 200 centimeter se de ofantligt mycket bättre föremålens rörelser än deras form.» Sedan prof. AURIVILLIUS slutat sitt föredrag, företogs genom sluten omröstning val af embetsmän för det följande arbetsåret. Valet utföll sålunda: Styrelsens ordförande, prof. O. SANDAHL; sekreterare, prof. CHR. AURIVILLIUS; Öfriga ledamöter, lektor K. F. THEDENIUS samt konservatorerna S. LAMPA och W. MEVES. Suppleanter till Styrelsen: byrachefen J. Meves och hr G. Hor- GREN, hvilken sistnämde sedermera afsade sig platsen som sty- relsesuppleant. Till revisorer utsagos: kanslisekreteraren S. NORD- STRÖM och hr G. HOFGREN med jägmästare A. VARENIUS som suppleant. Till distributör af tidskriften omvaldes hr G. HOFGREN, som äfven vänligen åtog sig att vara klubbmästare vid föreningens sammanträden. > vilt aaa alam Styrelsen höll sedan ett extra sammanträde, hvarvid till re- … daktör af tidskriften omvaldes lektor J. SPÅNGBERG. Ordföranden anmälde följande gåfvor till föreningen: Af hr fabriksverkmästaren I. B. ERICSSON, Mölndal, en mönstergillt upp- satt och preparerad samling af sällsyntare skalbaggar från Göte- borgstrakten. Af ordföranden: Ett större album till förvaring af förenin- gens medlemmars fotografier; ett porträtt af mecenaten dr A. F. REGNELL infattadt i ram; en samling i papperskonvolut förvarade fjärilar, insamlade af hr LINNELL i Kamerun. I samlingen finnes äfven ett exemplar af P. Antimachus, tyvärr tämligen skadadt. ENTOMOL. FORENINGENS 10-ARS-FEST DEN 14 DEC. 1889. 291 Därefter intogs en gemensam aftonmältid och efter densamma framsattes balar. Ordföranden föreslog da i varma ordalag en välgängsskäl för Entomologiska Foreningen i Stockholm, uttalande sin förhoppning att föreningen under enigt samarbete skulle allt mera lyckas att utbreda den vigtiga kinnedomen om insektverl- den, dess skada och gagn. Därefter upplästes telegrammer fran _SPARRE-SCHNEIDER, Tromsö; doktorerna WESTERLUND och NEYBER, Ronneby; Föreningens medlemmar i Göteborg; d:r NERÉN, Ske: ninge, samt helsningar i bref fran prof. LiLLJEBORG, Upsala, dir HAGLUND, Norrköping och d:r BERGROTH, Forssa i Finland, alla - vittnande om varmt intresse för föreningen. Samqvämet forsattes sedan under angenäm stämning till efter midnatt. Entomol. Tidskr. Arg. 10, H. 5 (1889). 20 RETTELSE. u: Först nylig er jeg tilfældigvis bleven opmærksom paa, at der i min »Analytisk Oversigt over de Skandinaviske Slægter af phytophage Hymenoptera» i Entom. Tidskrift for 1887, pag. 113, mellem Linie 21 og 22 ovenfra er udeglemt under Trykningen | fölgende Linier, der bedes tilföiede: a 3. Fölehorn mangeleddede (© erator ® satgtakkedel 2 a. Lancetformige Celle med skraa Tvernerve (p. 51 —65)— — Lophyrus, Kuve. | fey a 6. Lancetformige Celle sammensnört paa Midten (p. 66 > 2 68) — Monoctenus, DEM. W. M. Schöyen. rn 9 — TIDSKRIFT JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PAR LA PÅ FÖRANSTALTANDE AF ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM UTGIFVEN AF JACOB SPÅNGBERG STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1888 SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE rock Till Sveriges entomologer och jordbrukare. Att söka sprida kunskap om insektverlden äfven i rent praktiskt hänseende d. v. s. med afseende på skadeinsekter och deras härjningar har alltid variten = liflig önskan hos Entomologiska Föreningen i Stockholm. Ogynsamma för- | hällanden hafva dock förorsakat, att verksamheten 4 denna riktning! hittills varit. i endast helt obetydlig. Emellertid har nu tanke uppstätt att Föreningen. skulle LA foranstalta utgifvandet af entomologiska väggtaflor, lämpliga för undervisningen. Fug i vara skolor, säväl elementarläroverk som folkskolor, 4 hvilka taflor skulle i förstorad bild framställas icke blott själfva skadeinsekterna utan äfven de ska- — dade växtdelarne. För utförandet af denna tanke erfordras samverkan af före- À nade krafter. Man har tänkt att först och främst utgifva väggtaflor (2 eller 3) = öfver de insekter, som allmännast angripa vära sädesslag, och sedan läta dessa efterfoljas af andra, framställande skadeinsekterna & ängar, skogar, trädgärds- alster o. s. v. — Alldenstund många frågor angående dessa skadeinsekters lef- nadsförhällanden ännu äro ofullständigt utredda, så är nödigt att erhålla med- . delanden om nya, upprepade iakttagelser och rön rörande skadeinsekterna från alla delar af landet, och därför våga vi härmed vördsamt uppmana hvar och. en, som därtill kan få tillfälle, att insamla skadeinsekter, deras larver och puppor; — att anteckna tiden för deras uppträdande, lokaler och växter, 4 hvilka de uppe- halla sig och göra skada m. m. d. samt därjämte insamla de skadade växtde- is larne (alltsammans förvaradt i svag sprit) och insända allt sädant till prof. CHR. AURIVILLIUS, under adress Kgl. Vetenskaps Akademien, Stockholm. I — första rummet önskas iakttagelser öfver och insändandet af de insekter, som skada hvete, råg, korn och hafre, hvilka skulle framställas å de väggtaflor, som skulle först utgifvas. De insekter, hvilka å dessa taflor borde upptagas, äro > hufvudsakligen följande: OLLONBORREN (Melolontha), SÄDESKNÄPPARNE (Agrio- — \ tes lineatus (segetis) och A. obscurus), SPANNMALSVIFVELN (Calandra granaria), SÄDESBRODDFLYET (Agrotis segetum och A. corticea), HVITAXFLYET (Hadena secalis), RÄGAXFLYET (Z, basilinea), VARRAGSFLYET (Hydroccia nictitans), KORN- = a MALET (Tinea granella), SLÖKORNSFLUGAN (Oscinis Frit), KORNFLUGAN (Chlo- > rops Teniopus), KORNBLADSFLUGAN (Notiphila griseola), HVETEGALLMYGGAN (Cecidomyia Tritici), BLASFOTEN (Thrips sp.) och BLADLOSSEN (Aphis sp). — Af de insända skadeinsekterna skulle äfven samlingar anordnas, för att, sa långt förrädet räckte, tillhandahallas afnämare, En kortfattad text, beskrifvande de afbildade skadeinsekterna och deras lefnadsförhällanden, samt redogörande -för de medel, hvilka hittills med nägon framgäng hafva användts till minskande af dessa djurs härjningar, skulle ätfölja taflorna. — Med vördsam enträgenhet an- hålles härmed om medverkan för det afsedda ändamålet af så manga entomo- logiens utôfvare och vänner som möjligt. r Stockholm i april 1886. Entomologiska Föreningens Styrelse: — reko Till Entomologiska föreningens ledamöter! Pä grund af flere gänger inträffade missförständ fästes harmed vördsamligen resp. hrr ledamöters uppmärksamhet pa, att den ärsafgift till föreningen, som genom postför- skott inkasserades med häft. 2 & 3 för 1887 under dec. 1887 och jan. 1888, var arsafgiften för året 1887. I öfverensstämmelse med föreningens stadgar, hvilka fôre- skrifva att arsafgiften skall inbetalas under »bôrjan af året», komma de ärsafgifter for innevarande ar 1888, hvilka icke redan blifvit erlagde, att medelst postförskott — det för resp. ledamöter i landsorten billigaste sättet — in- kasseras i och med utdelandet af nästföljande häfte n:o 2 af Entomologisk Tidskrift, som beräknas kunna utkomma Senast i början af nästkommande juni månad. ie a a. Vv = 2 ei Se DS À Er "1 Le TEE ete CH PER SET er Tr ee en RET I C 1 3 2 4 Stockholm den 22 april 1888. OSKAR TH. SANDAHL, Föreningens ordförande och kassaförvaltare. INNEHALL: SANDAHL, Oskar TH., Entomologiska föreningens i Stockholm samman- d Eomst-den 2: mars. 1388 ote eee NUS Sid. BRORSTRôM, WALFRID, Meddelande till Entomologisk Tidskrift » Mevss, J., Ur skogstjänstemännens officiela berättelser for ar 1886 » : ScHövEn, W. M., Om kastanie-oldenborren (Melolontha hippocastani, Su EB. som; skademsckt SEEN sak yk Soe RAS PRE ene Br MEVES, J., Bidrag till kännedomen om svenska fjärilars geografiska utbredning SEL Sk NT OR ee ec UE ae ee GRILL, CLAES, Svampbildningar hos insekter .........- ESCHE Tu BERGROTH, E., Finsk entomologisk literatur 1887 TE RER eg x 7), MEVES, J., Cidaria pupillata THNBRG ER LAMPA, SvEn, Kan Musca pumilionis BIERKANDER vara identisk Bea senare författares lika benämda art af slägtet Oscinis? ......... SCHÔYEN, W. M., Strébemerkninger om Entomologiske Foreteelser i i Wore: 18872925 0 N a oe ae 3 LAMPA, SVEN, Redogörelse angäende Entomologiska föreningens insekt- AE (esamibnp tor. Ar ESS „22 ME ER SE ee eee pee Se Die INDEISEIN eee os ak) ee Re RE Sid. "SANDAHL, O., Réunion de la Société ‚entomologique de Stockholm, ei le!2 mars: 1888+ oc a os ss cane picks à he |. : = MEVES, Ais Contributions : à la connaissance de l’extension des papers: a; | suédois , Cidaria (Larentia) pupillata THNBRG.... 0 2 “> LAMPA, SVEN, Musca. pumilionis BIEEK::.-:..:- "he: see Tidskriftens distributör: Hr G. Hofgren, Stockholm. “He © TIDSKRIFT ~ = eS SR JOURNAL ENTOMOLOGIQUE rit PUBLIÉ PAR LA | ge tee _ SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM = PA FORANSTALTANDE AF À 4 _ ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM. + 1 = UTGIFVEN | ES \ A JACOB SPÅNGBERG ia ig -=STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG = 1888 FF EU Af förekommen anledning kommer ärs- afgiften att uttagas först med nästa häfte och da sasom vanligt genom postförskott. CRE PE bly Bay tse Fo TIDSKRIFT a JOURNAL ENTOMOLOGIQUE x PUBLIE PAR LA SOCIETE ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM PÅ FORANSTALTANDE AF ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM pe UTGIFVEN AF D JACOB SPÅNGBERG STOCKHOLM GERNANDTS -BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1888 ENTOMOLOGISK Entomologisk Tidskrift utkommer nästa ar efter samma plan som hittills och anhalles vérdsamt, att hvarje författare sjalf gör en kort resumé af sin uppsats pa svenska spraket, hvilken samtidigt med uppsatsen torde till redaktionen insändas. Stockholm i december 1888. JACOB SPANGBERG. À, ee EN RL VO PTE NP CORPS GE | TIDSKRIFT 2. ee JOURNAL ENTOMOLOGIQUE FA PUBLIÉ PAR LA SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM a ar en | 4 ÿ : PA FORANSTALTANDE AF Le ENTOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM | UTGIFVEN AF RC | JACOB SPÅNGBERG ae STOCKHOLM | + GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG — 1889 ; TIDSKRIFT JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA pA FORANSTALTANDE AF UTGIFVEN AF JACOB SPANGBERG STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERT-AKTIEBOLAG 1889 | Böger, der paa Forlangende: sendes mod Poste ning: E Herrich'Schäffer, System. Beach S _ terl. v. Europa. (Text) 6 Bde. m. 36 anat. tafeln. 4:0. Regensburg 1843—56.._ Kr. so Snellen, De vlinders v. N a à ee © I dagarna har utkommit första häftet af | - NORDENS | FJÄRILAR a Christopher Ron Professor och Intendent vid Naturhistoriska Riksmuseum. Med 900 farglagda afbildningar à 50 tañlor. \ De talrika afbildningarna göra det for samlaren och naturvännen \ möjligt att fort och utan svårighet bestämma de festa fjärilar och larver; Vid taflornas uppställning har särskild vigt lagts derpä, att ) | äfven afbilda så många växter som möjligt, hvilka tjena larverna till föda, och på detta sätt göra nybörjaren bekant med floran, så vidt den berör kunskapen om fjärilarne. Textens första del, inledningen, börjar med fjdrilarnes allmänna \ naturalhistoria och behandlar deras lif, utveckling, underbara för- { vandlingar (ägg, larv, puppa) och utbredning. Derefter beskrifves | utförligt allé det för samlaren vigtiga, såsom insamling af larver, | puppor och fjärilar, larvers uppfodande — puppors förvarande — | fidrilars dödande, utspännande och förvarande m. m. I texten in- } tryckta träsnitt åtfölja dessa beskrifningar. | | \ Textens senare del innehäller en kortfattad karakteristik af alla i Sverige, Norge, Danmark och Finland inhemska fjärilar (mea undan- tag af fvensom beskrifning af deras larver jemte uppgift à de växter, hvaraf dessa lefva, samt A fjärilens flygtid.. Antalet i texten beskrifna arter uppgår till om- kring 950. | Arbetet utgifves i ( \ | |) | 12 häften à 1 krona 50 öre, | hvarje häfte innehållande 2 à 3 ark text och 4 à 5 fint färglagda | | taflor. Arbetet beräknas vara fullständigt utkommet under loppet ( (= af 1889. ) | | Aktiebolaget Hiertas Bokförlag. | BE =~ = = ee Torfskıfvor till insektlädor af svensk tillverkning och utmärkt: be- _skaffenhet om 23X9 cms yta à 6 kr. pr hundra, da minst sa manga tagas. W. MEVES, adr. Stockholm. INNEHALL: 2 2 ~ see | WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens vecklarefjärilar........ a eX. es PORAT, C. O., Nya bidrag till skandinaviska halföns myriopodologi 2 SANDAHL, Oskar ‘Tu., Entomologiska Föreningens i i Stockholm same _ mankomst den 23 februari 1889 Lee ee PES Fes tot litteratur 1888 Norsk entomologisk litteratur 1888 . i: int entomologisk litteratur 1888... REE TT AE EEE : esa Are Je 2 > RESUMES, _ SANDAHL, OSCAR TH., Séance du 23 fevrier 1889 Sey ae eae al sic je | JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIÉ PARLA 2 a | SOCIÉTÉ EN EOMOLOSIONE DE STOCKHOLM 4 och tred \ 5 PÄ FÖRANSTALTANDE AF g ; 10 ve - A = UTGIFVEN 4 F ; RE Mr D ee ~ Ö JACOB SPANGBERG : i = : 0 STOCKHOLM a 5 GERNANDTS BOKTRYCKERLAKTIEBOLAG 1889 a aie 4:0. Regensbure 184 ee _ Snellen, De vlinders v. Nederland. ee = i EN: Nolcken, Lepidopt. Fauna v. Est, Liv: 1. Ki land. 7 1868—71 (indb.)... EN Ses Ce Ren 5 C Oentralblatt für Bakteriologie AL - sitenkunde. ‚Red. we Dr. OF Uhtvorm, 1888, B. IV 00 OW.M. SCHÖYEN. _ Konservator.. S| eee ee Er Arg. 10 1889 Hatt. 8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT JOURNAL ENTOMOLOGIQUE PUBLIE PAR LA : Beane ENTOMOLOGIQUE DE STOCKHOLM PA FÜRANSTALTANDE AF EN TOMOLOGISKA FORENINGEN I STOCKHOLM UTGIFVEN JACOB SPANGBERG 3 STOCKHOLM GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1890 fe SR FOr NAR ‚afsedda ee böra för tids vinnande att, ie} à långt in det as äfven tillgodo d Beh entomologins sagt ve ett organ i värt land. Na n Ren inkomma. Redaktionen utgöres nu mera af en Se Si 1 sen utsedd redaktionskomité, som består af följande tre ledamöter; 1 O. Th. Sandahl, professor, Vasagatan 8, Stockholm a. Chr. UT AUS, professor, Vetenskapsakademien, Ste k- | ) 7 N holm. ER Spängberg, lektor, redaktör och ansvarig ee Geil : > ee TE = Annonser å omslaget SAR med 10 F for hel sida, 3 kr. Äldre årgångar af tidskriften finnas Cllgsoeliga för ett ss af 5 kronor pr årgång, om minst 10 arg. tagas pa en gang er a paar 20-126 peas Lösa häften säljas er men af en Bae af de “ efter ett pris af 2— 3 Gre per sida. Föreningens ledamöter erhälla, sedan ärsafgiften blifvit erlag tidskriften sig gratis tilländ. Om denna ej redan. erlagts, sär des första eller andra häftet för 1890 under. postförskott. Be i Ständig ledamot, som vid erläggandet af afgiften (100 kr) beställer minst 10 af de äldre ärgängarne, .erhäller 8 af dessa i / gratis. Ledamöter, som ändrat adress, uppmanas vänligen att fort som möjligt därom underrätta redaktionen eller distributören. CLAES GRILL. à Distribueras genom Entomologiska — Föreningen, 30 dr. ee 94, Stockholm. Pris 2 kronor es: SEntomol. Tidskr. 1888, häft, 1; — — — »Den lilla nätta, i typo- grafiskt hänseende fint och vackert utstyrda ordboken kan med allt skäl | armt rekommenderas hos hvar och en, som icke är tillräckligt förtrogen 2 med det latinska språket och de: entomologiska latinska termerna, för att unna reda sig utan en sådan. -Man kan med full sanning på densamma lämpa en ofta uttalad och därför liksom utsliten mening : hon fyller verk- +) igen på ett förträffligt sätt ett inom.det entomologiska studiet länge kändt Ka behof, och man har stor anledning att vara författaren tacksam för all den öda 1 han a pa detta arbetes. — — — \ 3: 40%, ; iy 80, LEO, > Tis 06, | 0: 60, p=». C. GH. THEDENIUS- ye Apotekare. Stortorget N:o 16, Stockbolm. © Coleoptera finnas til salu hos en sy BB. XARENIUS. Be: ER Dee | à 5 3 a | Adress: Helsingborg. 4 IV _ AURIVILLIUS, CHR., Bibliotekariens? berattelse--.-_.__.__..-..-.----.---- ÉD | 2420 >> INNEHÅLL: ee >= KAT =" a AN Ê SANDAHL, OSKAR TH., Eolömolspicka Finden i Stockholm 10-Ars- ; ae X fest den 10 december 1889 1... a EEE a sae SPÅNGBERG, JAKOB, Summarisk redogörelse för innehållet af Entomo- “550 logisk Tidskrift ee dess första (lo ar" Se dd GRILL, CLAES, Några önskningsmål för entomologien i Sverige weinen AURIVILL 1us, CHR., Om insekternas synförmäga......... Eee LS ASE ee OMT ESTEE A STI CES TES PEN EEE ae Ge Pee eu a ol ee ce \ { HE; 5 3 i | SSS — 4 ss] et u nr Le | à ER Tidskriftens distributör: Hr G. Hofgren, — adress: Kongl. Vet. Akad., Stockholm. —