rM ERU D m E vv seler mere prm z M san SS RR SE rd rf CL. Mae GE em TL Division of Mollusks sectional Library Nas e v ) awdi77 Tus FAUNA MOLLUSCORUM TERRESTRIUM Er FLUVIATILIUM SVECLE, NORVEGLE zr DANLE. SVERIGES, NORGES ocH DANMARKS LAND- oca SÖTVATTEN-MOLLUSKER, BESKRIFNA AF CARL AGARDH WESTERLUND. jn LANDMOLLUSKERNA. CN / RM WOEH TN ( sagt c$ 20 ) STOCKHOLM, Sc PAARBISA DN ROMS Hb. KONGL. HOF- OCH UNIVERSITETSBOKHANDLARZE. 343124 ZATHSONAS /M SON, OCT 231952 | uL BRARY SÅ LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1811. Fórkortningar: À. = Kommiss.-landtmátaren C. G. Andersson. Revisor J. Ankarkrona. li Apotekare À. Benzon. Kandidat J. Collin. = Kandidat R. Collett. — Stud. G. Eisen. — Herr Joachim Friele. = Lektor C. À. Gosselman. = Afl. Regementslük. D:r E. v. Goés. — Lektor C. Hartman. HI —-"Herr'D: S; Hogberg, ad. = Jügm. E. Hemberg. = Ju. Hulüing: I e m H. —-— D: J. P. Holmstróm. J. = Amanuens A. J. Johansson. J. = Lektor C. H. Johanson. J. = Stud. O. S. Jensen. L. — Stud. C. Linroth. L. — D:r G. Lindstróm. L. — Kandidat J. Lindahl. & D = Professor W. Lilljeborg. . W. M. — Intendent A. W. Malm. ov. M. = D: E. v. Martens. M. = D:r O. Mörch. Nilss. — Prof. S. Nilsson. O. N. — Kand. O. Nordstedt. GM. P Jästitterad D:r C. M. Poulsen. mv: opos ——mpr 0. v. Porath. QR. = Konservator C. Roth. ASS = Stud A: Stuxberg. ES — D: Fr. Sóderlund. Stb. — D:r Steenbuch. Stp. — Professor Steenstrup. Q. A. W.' - Forfattaren. Jeep oW —UD:e- JAS CWalm: J. W. — Kyrkoherden H. D. J. Wallengren. J. E. Z. — Lektor J. E. Zetterstedt. Fórkortningar: Dlek. = Provinsen Blekinge. Bornh. = Ön Bornholm. Dal. = Provinsen Dalarne. Dalsl. = " Dalsland. Hall. = só Halland. Herjede- = 5 Herjedalen. Eappl z. Lappland. Smál. = & Småland. Sóderml. — » Sódermanland. Upl. = " Upland. NVGotb.. — * Westergótland. Werml. — 2 Wermland. Westml. — 5 Westmanland. ÖGötl. — p Östergötland, Ögrupp. = 53 Danska öarne emellan Sverige och Slesvig- Jylland. FAUNA MOLLUSCORUM TERRESTRIUM ET FLUVIATILIUM SVECIAE, NORVEGIAE Et DANIAE, MALACOZOÓA (Morruscs). BLÖTDJUR. E nimalia vertebris et articulis destituta, corpore gelatinoso, pal- lio ut plurimum cincto, aut mudo aut testa vestito; circulatione hu- morum duplici, corde bi-triloculari ; organis. vrespirationi peculiari- bus, vesicis pulmonaceis vel branchiis; systemate mervorum gangli- oso, gangliis circa oesophagwm positis. Blötdjuren hafva en mjuk slemmig kropp, utan det inre ledade skelett, som tillkommer Vertebraterna, och det yttre ringlade hud- skelett, som utmärker Arthrozoerna; de hafva inga extremiteter, utan äro till större eller mindre delen omgifna af en köttig, mu- skulös hud (mantel, pallium), som oftast afsöndrar ett af kolsyrad kalk bestående-skal, antingen i sitt inre eller vanligen på sin yttre sida, eller tvenne kalkskifvor, som på sidorna omgifva kroppen; cirkulationsapparaten visar ett arterielt hjerta med en kammare och ett eller två hjertöron, men kärlsystemet är aldrig helt och hållet slutet; respirationsorganerna äro antingen ett slags enkla lungor eller oftast gälar; nervsystemet består af flera genom nervstrüngar till ett slags halsband kring matstrupen förenade ganglier; könen äro än skilda, än båda förenade hos samma individ (hermaphrodi- ter). Organerna för blodomloppet, nutritionen och respirationen äro mycket utbildade; men det animala lifvets organer, för sensationen och rörelsen, föga. Dessa djur äro, såsom ett helt betraktade, de enda symetriska djur, som äro oledade, och de enda oledade, som äro symetriska. Fauna Molluscorum. m 2 CEST MALACOZOA GASTROPODA Cuvier. Moltusca capite libero, tentaculato, oculifero, corpore oblongo, disco longitudinali musculoso repente; testa wnivalvi vel mulla. (in- terna). Blötdjur med manteln bildande en enda flik, som mer eller mindre betücker främre delen af kroppens ryggsida; hufvudet alltid tydligt och ofvan munöppningen försedt med 2 eller 4 trefvare, af hvilka det öfre paret har ögon, antingen på skilda skaft (Neritina) eller på olika ställen vid basen (alla vattensnückor och Auriculide) eller i spetsen (de öfriga landsnäckorna); foten är en muskulös skifva på kroppens undre sida, genom hvars sammandragning och utsträck- ning djuren krypa på land eller krypa (simma) under vattenytan i omvänd ställning ; reproductionssystemet olika: några äro herma- phroditer och hafva båda könen förenade hos samma individ, hvar- vid likväl parning emellan tvenne individer är nödvändig, genom hvilken båda individerna befruktas (reciprokal impregnation); hos andra äro könen skilda; fortplantningen sker genom ägg, så att blötdjuren äro ovipara, endast några få (ss. Paludina, Balea, några Helices, Pupe, Clausilie &c.) äro ovovivipara; respirationssystemet utgöres antingen af en under manteln belägen, med ett nät af kärl beklidd lunghála, hos dem som omedelbart inandas luft (land- mollusker), eller af både lunghàála och gälar, hos dem, som jemte atmospherisk luft äfven inandas luft i vatten (de locklósa vatten- snückorna), eller blott af gälar (de med lock försedda vattensnüc- korna); munnen är omgifven af läppar, som kunna sammandragas och ofta snabellikt utsträckas; tungan ett kort och bredt band, vanligen försedt med högst talrika, 1 rader ställda, bakåt böjda, horn- eller kiselaktiga småhakar; käken antingen en enda hornak- tig, hästskoformig, ofvan 1 mynningen, eller finnas en öfverkäk och två sidokäkar. Skalet oftast ett (snäcka), spiralvridet och vanligen så stort, att hela djuret deri kan rymmas, eller skålformigt, sällan (Limaxzx) nästan platt och doldt i manteln eller (Arion) blott bestående af föga sammanhängande kalkkorn. Hos många blötdjur (afd. Opercu- lata) sitter på öfre sidan af fotens bakre ända ett andra skalstycke (locket), som mer eller mindre fullständigt tillsluter mynningen, då djuret drager sig in 1 skalet. 3 Ordo I. Gastropoeda Pulmonata Inoperculata. Moll. hermaphrodita, vesica. pulmonacea, ostiolo ex arbitrio clausa vel aperta, aérem vrespirantia; testa mulla externa aut (ple- risque) spiralis, semper operculo destituta. Blötdjur, som andas med lungor, hvilka náütformigt beklüda den hválfda lunghálan, hvilken oftast äfven innehåller tarmóppnin- gen; lunghàlans öppning liten, rundad, kontraktil, belägen på krop- pens högra sida vid mantelns nedre kant. Alla äro hermaphroditer, hvilka fortplanta sig efter ömsesidig parning. Skalet oftast yttre spiralvridet, någongång skål- eller båtfor- migt, inneslutande djuret (snäcka), sällan yttre och rudimentärt, oftare rudimentürt inom manteln, mycket sällan intet; saknar all- tid lock. De lefvande arterna 5,100, de fossila omkring 600, nästan alla i de tertiära lagren. Sect. 1. Geophila FÉn. (Stylommatophora A. ScHM.) Moll. pulmonata, terrestria, tentaculis cylindraceis retractili- bus quattuor. instructa, superioribus duobus majoribus, apice oculi- feris (inferioribus interdum. inconspicuis). Blötdjur med fyra retraktila cylindriska trefvare och ögon i de uppsvällda spetsarne af de två ófra (någongång saknas det nedre paret). Alla finnas på land. Snäckan antingen saknas eller är rudimentär, inre eller yttre, eller är fullständig yttre, spiralvriden. A) Orificium org. gen. externum commune. Óppningen gemensam för både de hanliga och honliga könsdelarne. Fam. I. Limacide. | Mazxilla levis, simplex (nec sulcata nec dentata), margine inferiori acuto, medio rostro obtuso sepe conico; wncini ra- dwle laterales secundi ordinis elongati hamiformes, basi mon reversa, longitudinaliter. affixa, quam. cuspis multo minori. Testa sepissime tenuis, pellucida, hyalina, nitida. Djur med bakåt spetsigt afsmalnande kropp; käke slät (utan längdåsar), i midten af främre kanten försedd med ett trubbigt, ofta koniskt utskott; tungmembran med sidohakar af andra ordningen 1 4 klolika, utan ombójd bas, hvilken är fästad longitudinelt och betyd- ligt mindre än spetsen. Snäcka antingen rudimentär inom manteln, eller utvändig, spi- ralvriden, tunn, glänsande, ofta genomskinlig, färglös. Subfam. Limacina. Corpus per totam longitudinem cum pede conjunctum. Testa unguiformis, interna, a clypeo concentrice striato ob- tecta. (Corpus postice carinatum; orificium respirationis posti- cum; fovea caudalis nulla.) Djuret bart (ej utvändigt fórsedt med snäcka), med långsträckt, nästan halfcylindrisk kropp, öfverdraget med ett rikligt färglöst och segt slem samt derjemte med en vattenklar eller färgad svett, som är tunn och ofta ymnigt utflyter snart sagdt öfver hela kroppen, dà den vidróres; kroppsbetäckningen ofvan med långsgående, aflànga, i temligen regelbundet alternerande serier ställda, köllika körtlar och anastomoserande fåror, hvilka likt ett nät äro utbredda öfver kroppen; på sidorna äro körtlarne rundade och oregelbundet ställda; bakre delen ofvan sammantryckt till en mer eller mindre utbildad köl; manteln, som bildar en köttig, framtill och på sidorna fri, baktill fastväxt sköld på främre delen af ryggen, är oftast koncen- triskt strimmad, i närmaste likhet med undre sidan af en finger- spets eller med de vågringar, som en i vatten kastad sten åstad- kommer på vattenytan, med centrum vanligen på mantelns midtel- linea, något bakåt, öfver det ställe, der den inre snäckan finnes (hos L. agr. och levis ligger centrum åt högra sidan); sällan är manteln kornig; på högra sidan bakom midten finnes en inskärning, hvarest en rund öppning utgör ingången till respirationsorganet; genitalüppningen straxt bakom högra ófre trefvaren, gemensam för både hanliga och honliga könsdelarne; fotsulan genom tvenne långs- gående fåror delad i tre parallela fält. Tungan mycket bred med långa hakar (tänder); de mellersta med en lång midtelspets och två korta sidospetsar; sidohakarne af första ordningen med en lång och en kort spets; sidohakarne af andra ordningen taggformiga. Snäckan utgöres af en nagelformig, oval, under bakre ändan af skölden (manteln) liggande kalkskifva, som på öfra sidan är försedd med en tunn genomskinlig hinna (periostraca), under slät; vid öfra kanten, vanligtvis till höger, fins en upphöjning, liksom antydan till en vindning. : 5 För en kort ófversigt af de vigtigare genera bland de s. k. nakna eller nästan nakna landmolluskerna, torde en rent artificiel indelning, efter skalets fullkomliga frånvaro eller närvaro 1 rudimen- tärt skick, vara tillfyllest. Om vi derföre utgå från dem, som all- deles sakna skal, såväl inre, som yttre, och öfvergå till dem, hvilka genom ett mer eller mindre tydligt yttre, men dock alltid högst obetydligt utveckladt, skal närma sig de verkliga skalbärande mol- luskerna, så få vi följande uppställning. 4. Mollusker, hvilka helt och hållet sakna skal. Fam. Peroniade saknar skal och käke, har manteln utsträckt öfver hela ryggen, andhål vid bakre ändan på undra sidan och 2 icke retraktila trefvare, med sl. Onchidium Boucu. 1800 (1 art i Ostindien), Onchidella Grax 1850 (13 arter 1 Indien, Polynesien och Australien) samt ? Peronia Br. 1824 (12 sp. 1 At- lantiska hafvet, Medelhafvet, Röda h. och Indiska h.). Fam. Ve- ronicellide saknar skal, har manteln öfver hela ryggen, fram- och baktill förlängd, så att hufvud och hela kroppen kunna döljas der- under, andhål vid bakre ändan, 4 icke retraktila trefvare, öpp- ningarne för könsdelarne långt skilda, käke skärformig, samman- satt af flera längsdelar, med sl. Veronicella Br. 1817 (främre tref- varne i spetsen klufna) och 20 arter i sydöstra Asien, södra Afrika, Westindien och södra Amerika. Fam. Philomycide har manteln öfver hela ryggen, andhål vid högra sidan nära hufvudet, ofvan mantelkanten , 4 retraktila trefvare, generationsöppningen straxt bakom högra trefvaren, med sl. Philomycus RAFIN. 1820 (Tebenno- phorus Bis. 1842) med 3 arter i N. Amerika, 5 1 Java (Meghi- matium) och China (Incillaria). BB. Mollusker med skalbildning eller kalkkonglomerationer inuti manteln. Fam. Limacide med sl. Limax Lis. 1757 (skal regelbundet, nagelformigt, rygg med köl, utan slemkörtel, mantel koncentriskt strimmad, respir. öppn. vid mantelns högra sida bakom midten, generationsöppningen straxt bakom högra öfra trefvaren, käke slät) med 16 —17 arter i Europa; Lehmannia HeYrs. 1862 med 1 art i Europa; Amalia Moq. TAND. 1855 (manteln finkornig, utan koncentriska strimmor, skal med lateral nucleus) med 2 arter i mellersta Europa; Limacus LEun. 1864 (mantel kornig, andhål bakom midten vid högra sidan, rygg utan köl och utan slemkörtel, under manteln en kalkmassa på en bred membran) med 1 art från Viktoria 1 Australien; Dendrolimax Hevs. 1868 (manteln glatt, med ett genomgående hål vid bakre ändan, rygg med hög köl och stor slemkörtel, käke glatt, andhål vid högra sidan bakom mantelns midt) med 1 art på Prinsön; U- 6 rocyclus Grav 1864 (nära föreg.) med 1 art i södra Afrika. Fam. Arionide med sl. Arion FÉrR. 1820 (1 stället för skal kalkkorn, som blott sällan förena sig till oregelmássiga skifvor, rygg utan köl, med slemkórtel ofvanpå fotens bakre ända, mantel kornig, andhálans óppning framom midten vid mantelns hógra sida, generationsóppn. nära respir. öppningen, käke refflad) med omkr. 10 arter 1 Europa och 1 ursprunglig i N. Amerika; Anadenus HEvw. 1863 (mantel strüf, andhàl bakom dess midt, rygg icke kólad, utan slemkórtel, käke refflad, skal med lateral nucleus) med 2 arter på Himalaya; Ariolimax Govurp 1852 (mantel conc. strimmad, andhål bakom dess midt, rygg kólad med slemkórtel, käke refflad, skal platt) med 5 sp. i Central-Amerika och 1 art, ÅA. columbiamus, i trakten af Washington samt vid Oregon i Californien; Geomalacus Arim. 1842 (kroppen mest hk Arion, med slemkórtel och med respir. óppn. vid mantelns främre kant, men med ett fast nagelformigt skal under manteln, såsom hos Limax, skild från båda genom reproductions- öppningen, som är basen af den högra nedre trefvaren) med 8 ar- ter från Irland, Frankrike, Spanien och Portugal, såvida icke alla dessa befinnas utgöra blott en art, den ursprungliga G. maculosus i Irland och på Asturiska bergen. Fam. Janellide har rudimentärt skal, doldt i den mycket lilla insänkta manteln, och två retraktila trefvare, med sl. Janella GnAv 1850 (1 art på Nya Seland), Anei- tea Gray 1860 (1 art på N. Hebriderna, N. Kaledonien) och Tri- boniophorus HumBErT 1863 (3 arter i N. Södra Wales). €. Mollu- sker med det rudimentära skalet sammansatt af två delar, af hvilka den ena är dold under manteln, den andra synlig utvändigt. Fam. Parmacellide med sl. Parmacella Cuv. 1804 (manteln öfver midten af ryggen, framtill utdragen till en lång flik, andhàl vid midten af högra mantelkanten, skalet nästan spiralt) med 7 arter i södra Europa, Komorerna, mellersta Amerika; Parmuarion Fiscn. 1855 (mantel stor, framtill utbredd till en stor fri flik, som tillbakaslagen kan helt och hållet betäcka skalet, hvilket är platt) med 4 arter i Indien. B. Mollusker med ett mycket litet, rudimentärt skal of- vanpà bakre ändan af kroppen. Fam. Tesíacellide med sl. Testa- cella Cvv. 1800 (djur Limaxlikt med ett litet öronformigt ogenom- borradt skal och andhålet vid dess högra kant nära bakre ändan) med 18 arter i sydvestra Europa och sl. Daudebardia HAngTM. 1821 (med ett litet tunt, haliotislikt, genomborradt skal på bakre än- dan af kroppen) med 10 arter i södra och sydöstra Europa. Ännu ett steg högre upp och Vitrina ófvergár helt och hållet från de 1 skallósa till de skalbürande landmolluskerna, genom den stora skóld- lika manteln. kroppens form, den 1 tre làngsgàende fält delade fot- sálan m. m. lik Limacide, genom det yttre skalet, som dock ofta är alltför litet att omsluta djuret, utan vanligen är mer eller min- dre omgifvet af mantelns kanter, ófverensstimmande med Heli- cide. Gen. 1. ILimax Miürrzn. | Uncini radulce acuti, medius sepius wirinque tubercula- tus, laterales rarius simplices; maxilla margine anteriore imedio rostro obtuso, sepe conico, producto. Djuret har hakarne på tungmembranen spetsiga, den mel- lersta vanligen med en knöl på hvardera sidan, sidohakarne enkla eller med en bispets; käken med en nästan konisk förlängning i midten af främre kanten. 1. Spetssniglarne äro växtätande och synas icke försmå någon växt, utan träffas ofta fråssande på sjelfva flugsvampen och andra giftiga svamparter; men de förtära äfven och med synnerligt begär animalisk föda, då tillfälle dertill yppas. De försmå då ej ens sina likar, och uppäta icke blott döda djur, utan synas med förkärlek anfalla och förtära de lefvande. Heynemånn berättar huru han sett L. cinereus förfölja och bita uti bakre ändan af kroppen hos L. variegatus och ännu oftare angripa Arion ater, som ej med samma snabbhet kan komma undan. Z. fenellus anfaller och uppüter den ene den andre sà glupskt, att blott den af manteln betückta kroppsdelen blir qvar och släpar sig fram (Heynem.) För klimateriska vexlingar äro dessa sniglar i högsta grad känsliga och kunna ej fórdraga torr väderlek, utan hålla sig då undangömda på ställen, der de kunna vara skyddade mot uttorkning. När dagg afsatt sig eller i regnig väderlek, men 1 synnerhet om natten (ty de äro mera specielt natt- liga djur än de öfriga) äro de framme och då ända till tusentals på en plats, på hvilken man ej under den torra soliga dagen är i stånd att utan mycket noggrant sökande upptäcka ett enda individ (jfr Malm Limac.) På senhösten uppträda de till följe häraf oftast i största mängd, åtminstone inom faunområdets sydligare delar under Oktober och November månader. De hafva icke, såsom de festa andra mollusker, någon egentlig vintersömn, utan kunna de ut- härda stark köld och förblifva blott i overksamhet, dolda i jorden eller under nedfallna blad o. dyl., då denna är för sträng, färdiga att framkomma så snart det blir omvexling 1 väderleken. De, som 8 bebo källare och andra skyddade ställen, äro i rörelse hela året om. Alla unga individer och några mindre arter äfven då de äro fullväxta hafva förmåga att upphänga sig 1 luften medelst en tråd af segt slem, som de afsöndra från spetsen af kroppens bakre ända, och nedfira sig sålunda med hufvudet före från högre föremål till lägre. De större arterna blifva såsom fullvüxta för tunga för denna slemtråd, under vanliga förhållanden, men genom den rikligare slemafsöndringen vid parningstillfället kan t. ex. IL. cinereus då hänga 1 en sådan slemtrád och 1i denna ställning sker parningen (se Inledningen). Några arter uppehålla sig på öppna fält och åkrar, andra 1 fuktiga skogar nere på marken eller på trädens stam- mar, en del vid vatten, somliga t. o. m. nästan uteslutande i mörka, kalla källare. I sina rörelser äro de lifligare än trubb- sniglarne och arter finnas, som bland sina gelikar äro riktiga snabb- löpare. Äggen, som de lägga under stenar, gräsrötter, torfvor o. dyl., äro fullständigt genomskinliga och mycket elastiska. Gulan och äggets omhólje äro nästan glasklara, vanligen med gulaktig anstrykning. De större arternas ägg äro ovala, ofta vid båda än- darne utdragna i en spets, vid hvilken de sammanhänga vid hvar- andra, så att de bilda perlbandlika rader. Äggen af de mindre arterna äro rundade. Hos många sniglar finnes ett slags parasit- djur vid namn Philodromus (Acarus) limacum, som med hastighet löper omkring på djurets kropp, utan att synbart besväras af slem- met, och ofta till stort antal löper ut och in 1 lunghálan, utan att snigeln synes lida deraf. Sniglarne (och några bland Helices) an- sågos af romarne ega medicinska egenskaper och långt in uti me- deltiden bibehölls denna tro i de flesta europeiska länder. Isynner- het värderadt var det inuti manteln gömda skalet, som egde en hög rang bland den tidens många bezoarer och amuletter, äfvensom det anlitades i svårare sjukdomar (ännu i slutet af 16:de årbundradet publicerade Helling en afh. med titel: ”Ossiculorum limacum usus in febribus”) och i tillverkningen af skönhetsmedel för damerna in- gick till betydlig del dekokt på sniglar. Dessa djur tillhöra isyn- het de tempererade länderna af gamla och nya verlden. I den sed- nare äro de dock både få och hufvudsakligen làn af den förra samt så att säga domesticerade. De förekomma i källare och trädgårdar i N. Amerikas städer, som ligga vid Atlanten, och hafva de blifvit dit öfverförda från Europa med handelsvaror. Liksom rottor, möss, kakerlackor och några andra destruktiva insektarter hafva de spridt sig från kontinent till kontinent, från ö till ö, liksom dessa occupera 9 de hus och anläggningar i menniskans närhet, ófvergifva denna icke för att lefva på sitt ursprungliga vis, i vildt tillstånd, och blifva genom sin ofantliga fortplantningsförmåga en pest för det land, dit de inflytta (Binney). I N. Amerika finnas af detta slägte blott LL. variegatus och agrestis, som blifvit införda från Europa, samt L. campestris Bin. (= L. levis Müll.?!), som förmodas vara en in- föding i nya verlden. För Europa hafva icke mindre än 40 spe- cies blifvit beskrifna och hälften af dessa namnarter äro af franskt ursprung. Vi torde dock knappast ega inom vår verldsdel mera än 14—15 verkligen skilda, hittills kända, arter och måhända för- tjena icke en gång alla dessa arträtt. De äro sålunda fördelade: i Sverige: LL. maximus, tenellus, agrestis, levis och *mucronatus; i Finland: L. maximus, agrestis, (tenellus); i Norge: L. maximus, agrestis, *aorvegicus, tenellus; i Danmark: L. maximus, *«nicolor, antiquorum, variegatus, tenellus, agrestis, *Aeyden?, levis; 1 Eng- land: L. antiquorum, variegatus, agrestis; i Frankrike: L. maxi- mus, antiquorum, levis, tenellus, (a/pimws), variegatus, agrestis, (corsicus, på Korsika); 1 Tyskland: L. maximus, "unicolor, varie- gatus, tenellus, agrestis, levis; 1 Siebenbürgen: L. maximus, trans- silvanicus, agrestis; 1 Schweitz: LL. engadiensis, *"heydeni m. fl. 2. Hos alla fór-Linneanska malakologer gällde namnet Limax (eller Cochlea nuda) för de dà kända skallósa landmolluskerna och upp- taget af Linné fórenades alla sádana under detta slügte hos de flesta författare ännu långt inuti närvarande århundrade (t. ex. Friele 1853). Så småningom har dock denna onaturliga förening af de nakna mollusker, som finnas hos oss, blifvit öfvergifven och arterna för- delade åtminstone på två slägten, Limax och Arion, ehuru dessa båda ännu vanligen förenas inom en familj, de skallösa molluskernas, såsom motsats till de skalbärandes, oaktadt deras anatomiska olik- heter ådagalägga, att de tydligen äro analoga bildningar inom olika serier. Sedan man börjat alltmera inse vigten af anatomiska un- dersökningar och dessa erhållit mera noggranhet och utsträckning, har man funnit sig nödsakad att till en början fördela sl. Limaz i flera subgenera, hvarefter dessa blifvit skilda såsom egna slägten. MoqQuisN-TANDON (Moll. Fr. 1855) upptog två underslägten, Amalia och Ewlimax, af hvilka HEvwEwANN (Mal. Bl. VIII. 1862) såsom eget genus afskilde det förra (hvartll höra LL. marginatus Dn., ga- gates Dm., sowerbyi FÉm., carinatus LEgAcH & eichwaldi Kar?). Heynemann uppställde (Mal. Bl. 18562) för LL. margnatus Mr. subgenus Lehmannia, som sedermera af Lindström (Gotl. Moll. 1868) 10 och Malm (Skand. Landsn. 1868) blifvit antaget såsom eget slügte. De skandinaviska arterna af Limax fóras af-Malm anfórde st. till 5 olika genera, nemhgen 1. Ewlimax Moq. Tawp. med a) subgen. Hejyne- mannia Marm (E. maximus — cinereus LisTER, cinereo-niger), b) subgen. Plepticolimax Marx (E. flavus — variegatus Dg.); 2. Ma- lacolimax Marw (M. tenellus); 3. Agriolimax Moómcn (A. agrestis) ; 4. Hydrolimax Mam (H. levis); 5. Lehmannia Heysem. (L. marginata). Artófversigt : 1. Kroppen ganska fast, bakåt skarpt och vágigt kólad, tillspetsad. a) Svett färglös; mantel baktill spetsigt utdragen. Brungrått skifferfärgad med hvit ryggköl; mantel mörk, enfärgad; fotsula tváfárgad ; ryggkölar stora och bredt aflànga. 150—14"). I. maximus Lin. Rödaktigt lergrå, svartfláckig ; mantel med stora svarta fläckar ; fotsula enfärgad, hvit; ryggkólar smala. 125—16. L, cinereus LisTER. Grå; mantel enfärgad; fotsula enfärgad, hvit; ryggkölar mycket smala. L. ”unicolor HeEynsEmM. b) Svett gul; mantel baktill afrundad. Gråaktigt rödgul med talrika brungrå fläckar; mantel gul, gråmar- morerad. 85—14. LI. variegatus Dr. 2. Kroppen särdeles mjuk, något kölad; mantel afrundad; svett citrongul. Ljust gulhvit, grönaktig, med trefvarne och två band längs halsen brunsvarta. 49—27. L. tenellus Nirss. 3. Kroppen mjuk, skarpt kölad, spetsig; mantel afrundad; svett mjolkhvit. Lergul eller gulgrå, ród- ell. hvitaktig, enfärgad ell. på olika sätt fläckig; tungans sidohakar enkla; skal tunt, platt. 53— T. L. agrestis Lin. Ródgrá; tungans sidohakar med stark bispets; skal starkt, konvext. 14-2. L. "norvegicus WEsTERL. Gulaktg ell. ljusród ; tungans sidohakar enkla. 10— 2. L. "heydeni Hrvxzx. 4. Kroppen jemnbred, knappt kólad eller tillspetsad ; svett färglös. Enfárgadt ljusare eller mörkare brun; mantel baktill afrundad. 20:52: L. levis MürL. *) D. v. s. làngd 150 mm., bredd (tjocklek) 14 mm. 11 Ljusbrun; mantel baktill med en konisk förlängning i mudten. 10—11/,. I. "mucronatus WESTERL. 1 Ewlimax Moq.-Tawp. Uncimus radule me- dius cuspide simplice; uncini laterales wltimà ad latus. externum | apiculis secundariis. | Corpus firmum. Djuret har tungmembranens midtelhakar enkla, men sidoha- karne af andra ordningen med bispetsar eller ofta flertaggig, såg- tandad underkant. Kroppen ganska fast. A) Clypeus postice elongato-angulatus; sudor non coloratus (Heynemannia Maru). Manteln baktill spetsigt utdragen; svetten färglös. 1. Limax maximus LINNÉ. Cinereo-niger; clypews obscurior, immaculatus; abdomen ob- solete longitudinaliter 4-fasciatum, squamis magnis, oblongis, strictis ; carina abdominis validissima, acuta, albida; solea pedis bicolo- rata. Uncini laterales a sexdecimo apiculo secundario, secundi ordinis margine inferiore subserrato. Long. 150—180 mm. Limazx cinereus maculatus LiwxÉ Öländska och Gotländska Resa (1745) p. 61. LL. cinereus MértER Vermium Terr. et Fluv. Historia II (1774) varr. «, 9, & p. 5. Niussos Hist. Moll. Su. (1822) p. 6 L. cin. var. «? -. NORDENSKIÖLD & NYLANDER Finlands Mollusker (1856) p. 4. LEHMANN in Malak. Blätter IX (1862) p. 172. — Limax maci- mus LiwwÉ Systema Nature X (1758) p. 652; Fauna Suecica ed. 2 (1761) p. 507; Syst. Nat. XII (1767) p. 1081. Moquis-Taxpos Mol- lusques de France II (1855) p. 29: wu cinereo-niger. WESTERLUND Sveriges land- och sótvatten-mollusker (1865) p. 28: LD. maximus 1) cinereus et 2) cinereo-niger. DL. maximus WEsTERL. Synopsis critica moll. (1870) p. 14. — Limaz cinereo-niger Worr apud Sturm Deutsch- lands Fauna VI. 1 (1822) cum fig. Nivssow Historia Molluseorum Suecie (1822) p. 7 cum .L. cinereus Niss. var. e. Gorpruss Ver- handl. nat. Vereins Westph. (1856) p. 63 cum fig. HzrwEwawsN Ma- lak. Bl. VIII (1862) p. 99. Móncnu Synopsis Moll. Dani: (1864) p. 6. LispsrRÓw Gotlands nutida mollusker (1868) p. 6 cum fig. anatom. WzsrERLUND Collectio typiea molluseorum Suecie (1868) n:o 6. — Eulimax ciereo-miger Maru Göteborgs Vet. och Vitt. Sambhälles Handl. X (1868) p. 57 pl. 5 f. 12, 13. Kroppen làngstrückt, pà bakre tredjedelen temligen skarpt och något vágigt kólad, vid ändan starkt sammantryckt; manteln (skól- den) framtill afrundad, baktill utdragen i en nästan rátvinklig spets, 12 med fina, men tydliga, koncentriska och vågiga strimmor ; bakom man- teln har kroppen på hvardera sidan omkring 32 täta, något oregel- bundna serier af aflånga, stora och breda, trekantiga, vid båda ändarne afsmalnande, något naggade och på sidorna tvärstrimmiga kólar; nedåt foten tilltaga dessa serier i mängd, så att de der äro på hvarje sida omkring 52; en half mantellängd bakom slutet af man- teln samt vinkelrätt mot kroppens längdaxel finnas omkring 42 köl- serier ; kroppens längd går till 180 mm., tjocklek vid andhálet till 16 mm.; öfra trefvarne 14 mm. långa, grofkorniga, något mer än 3 gånger så långa som de nedre. Färgen är skifferbrun, manteln mörkast, utan fläckar; trefvarne och fotkanten utvändigt gråblåak- tiga; bakkroppen med 2 mörka längsband på hvarje sida; kölen på midten gráhvitaktig; fotsulan tvåfärgad, 1i midten mjölkhvit, med ett gråblått längsband på hvarje sida. Käken brun, slät, med en spetsigt framskjutande tand vid midten af den konkava sidan. Tumg- membranen har 80 längs- och 147—171 tvärrader hakar (Goldf.), af hvilka midtelhakarne äro enkla, men sidohakarne af 1:sta ord- ningen försedda med en spetsig tagg på utsidan och de af 2:dra ordningen utmärkta genom sin flertaggiga, sågtandade underkant. Snäckan, som är belägen under bakre delen af manteln, är tunn, mattglänsande, något skrynklig, med tydliga tillväxtlinier kring en åt höger liggande kärna (nucleus). 1. »niger: unicolor, niger, solea obsolete bicolorata (enfärgadt svart, utom det blåaktigt hvita lángsbandet midtàt fotsulan). 2. leucogaster Móncu: brunneus, fasciatus; solea unicolor, alba (brungrå med svarta liner, fotsulan enfárgadt hvit). 3. cinereo-nebulosus Marx: albicans, clypeo et carina pallide flavis, ille cinereo-nebulosus; abdomen postice maculatum ; solea uni- color, albida (hvitaktig med ryggkólen och den grámolniga manteln blekt ljusgula samt bakkroppen smáflückig; fotsulan enfärgad, hvit- aktig). 4. fasciatus: cinereus, abdomine fascus 5 latis, nigris, undula- tis (grå med 5 breda, svarta, vågiga làngsband på bakkroppen). 5. flavescens, unicolor, solea obsolete bicolorata (gulaktig, en- färgad med otydligt tváfürgad fotsula). 6. albus PA^scH: albus, unicolor, oculis nigris (hvit, enfärgad, med svarta ögon). Pullus: corpus firmum, postice compressum, angustum, carina- tum, supra nigricans, lateribus obscure nebuloso-maculosis, inferne albidis; dorsum squamis linearibus, convexis; solea pedis alba uni- 13 color; wncini later. exteriores apice falciformi-curvati, in latere con- cavo denticulis 3—4, sepe bifidis. (Long. 25—30 mm.) Ungen har fast, baktill sammantryckt, smal, kólad kropp, of- van svartaktig, på sidorna mörkt molnflückig, nederst hvitaktig; ryggen med smala, jemnbreda, konvexa kólar; fotsulan enfärgad, hvit; tungmembranens yttersta hakar med skürformigt krökt spets, på undre sidan försedda med 3—4, ofta klufna taggar, liknande sågtänder. (Längd 25—30 mm. den 9 Okt.) Förekomst. I fuktiga, tätare löfskogar, helst vid källdrag, i trädgårdar, i parker, på skogsängar, gerna på skogsbackar och som det synes helst i bergiga eller högländta trakter lefver denna snigel på marken under busksnår, under multnande trästockar, lossnade barkstycken, stenar o. s. v. Han är temligen liflig då han kryper, lefver hufvudsakligen af andra smådjur, som han med stor glupsk- het anfaller och förtärer, ehuru han ej heller försmår vegetabilier. Han föredrager ensamheten och trifves ej en gång bland sina likar. Vid äggläggningen gräfver han sig ned i jorden och lägger under sommaren och hösten 40-—60 ägg, hvilka äro äggrunda, 5—7 mm. långa, 4 mm. breda, hvita eller gulaktiga, genomskinliga, tunnska- liga och elastiska och ligga liksom perlband, med den något ut- dragna ändan vid hvarandra, eller i högar (Lehm.) Utbredning. I Sverige: flerestädes allmän i de södra och mel- lersta provinserna; vid Säther i prov. Dalarne h. o. d. (C. G. A.). 2. leucog. vid Ahr på Gotland (Lindström), vid Ronneby i prov. Blekinge (C. A. W.). "4. fasc. vid Ronneby i prov. Blek. (C. A. W.) "2. cin-neb. vid Ljungskile och vid Simersród i prov. Bo- huslün (Malm). 6. alb. vid Alingsås och vid Ljungskile i prov. Boh. län (Malm). I Norge: vid Ringerige (J. C.), på Ladegaards- ön vid Kristiania, svart och svartgrá, vid Veiensten i Bödal, Gus- dals pastorat, gråblå (C. M. P.). I Danmark: Ögruppen, i de festa bokskogar, isynnerhet (enl. Mörck) var. 5 /fav.; på Halfón, vid Flensborg, Lillaa Vesterskov o. s. v. (C. M. P.), vid Viborg (Feddersen). 6. alb. Almindingen på Bornholm (A. B.); Frederiks- lund vid Stengrottan (C. M. P.) Denna art finnes i alla Europeiska länder och äfven på Ma- deira. ; Anm. Den här framställda snigeln och icke den art, som hos alla andra författare bär detta namn, är Linnés Limac maximus! Linné kände densamma endast från sin resa på Öland, der han fann den emel- lan Glömminge och Thorslunda, och anför detta fynd i sin reseberättelse 14 p. 61. Sedermera har han i sina faunor alltid åberopat detta ställe af sin It. Oel. och anför uttryckligen (kursiveradt) endast Öland såsom vi- stelseort för arten ("habitat in sylvis densissimis Oelandéc locis subhu- midis?). På Öland har aldrig någonsin Limax maximus Auctt. (= Limax cinereus Lister) blifvit tagen, och då denna art ingenstädes för öfrigt i hela Sverige blifvit funnen, så är det fullkomligt felaktigt, att öfverflytta Linnés namn på en utländsk, för honom okänd, art, endast derföre, att han såsom synonym citerade denna sednare efter en äldre ofullständig beskrifning, hvilket var så mycket förlåtligare, som dessa arter först i sednare tider blifvit skilda från hvarandra. 2. Limax cinereus LisrER. Cinereus; clypeus migro- maculatus; abdomen fasciis longitu- dinalibus vel maculis nigris im seriebus positis, squamis angustis, subflexis; carina dorsalis obtusa; solea pedis wnicolor, alba. | Un- cini laterales a sexagesimo apiculo secundario. Long. 125—140 mm. Limax cinereus Lister Hist. anim. angl. (1678) t. 2 f. 15. MürrEn Verm. Hist. II (1774) var. 8 & y. HrxxwEwmaAwN Malak. Blàátt. VIII (1861) p. 98, 163; IX (1862) p. 56; X (1863) p. 205 t. 2 f. 1. — Li- max antiquorum FErussac pr. p. Historia Moll. (1819) p. 68, pl. IV. — Limax maximus Moquims-Taxpox pr. p. Moll. Fr. II (1855) p. 28. Gorpruss Verh. nat. Ver. Westph. (1856) p. 62. | Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 5. — JEulimax maximus Marx Góteb. Vet. och Vitt. Samh. Handl. X (1868) p. 54, t. 4 f. 10. Kroppen làngstrückt, pà bakre fjerdedelen ganska skarpt och något vágigt kólad, vid ändan starkt sammantryckt; manteln (skól- den) stor, framtill afrundad, bakåt utdragen till en ganska làng spets, med fina, mindre tydliga, koncentriska, vågiga strimmor; bakom manteln har kroppen på hvardera sidan omkring 33 oregel- bundna serier af smala, något naggade och på sidorna tvärstrim- miga kölar; utmed foten äro de omkring 56; en half mantellängd bakom manteln samt vinkelrätt emot kroppens längdaxel finnas om- kring 44 kölserier; kroppens längd går till 140 mm., tjocklek vid andhálet till 16 mm.; öfra trefvarne 18 mm. långa, finkorniga, nå- got mer än 4 gånger så långa, som de nedre. Färgen är något rödlätt lergrå, manteln med runda eller aflånga, stundom delvis sammanhängande, ofta skarpt begränsade svarta fläckar; bakkroppen med 6 rader aflånga svarta fläckar; fotsulan enfärgadt hvit. Käken gulbrun, slät, med en framskjutande trubbig tand vid midten af den konkava sidan. Tungmembranen har 145—160 tvär- och 80 längsrader hakar (Goldf.), af hvilka midtelhakarne och sidohakarne 15 af l:sta ordningen üro enkla, men sidohakarne af 2:dra ordningen försedda på utsidan med en làng spetsig bihake. Snäckan är temligen tjock, utåt kanten hinnartad, med talrika koncentriska strimmor. Förekomst. I bokskogar, trädgårdar, parkanläggningar, under rishögar, stenar och gamla trüstockar, oftast i källare, under hvalf och i remnor på gamla murar, helst i lägre liggande trakter, i många orter uteslutande vid och uti städer, aldrig i skuggiga sko- gar, uppehåller sig denna, tillfölje af sin färg af Reeve Kallade leo- pardfläckiga af Malm lofärgade, spetssnigel. I sina rörelser är han trög. Sina föga talrika ägg lägger han löst förenade i klasar. O- road drager han vanligen hufvudet under manteln, men kan icke på annat sätt 1 någon betydlig grad sammandraga kroppen. Utbredning. I Danmark: Ögruppen, ferestädes allmän på Sjelland, i skogen vid Frederiksdal allmännare än föregående (enl. MóRcH), i skogen vid Frederiksberg och i Kongens Have inuti Kjö- benhavn (enl. Maru) m. fl. st.; på Halfön, i bokskogen vid Hald, vid Rindsholm och Randrup vid Viborg (FEDDERSEN). Denna art synes hafva en fullkomligt vestlig utbredning. I Sverige och Norge är den, så vidt bekant är, ännu icke funnen, ehuru det är att förmoda, att han förekommer i södra Sveriges löfskogar, framför allt i bokskogar och parkanläggningar i de vestra delarne af Skåne. Han saknas äfven i Finland, Ryssland och alla öfriga länder i östra Europa, hvaremot han finnes på Shettlands- öarne (JEFFREYS Ann. & Mag. of Nat. hist. Oct. 1868), Stora Brit- tanniens öar, Danmark, Holstein, Belgien, Nederländerna, vestra Tyskland (Baden flerestädes i och invid städerna, 1 trädgårdar, käl- lare o. s. v.), Schweitz, Savoien, Frankrike (Hautes Pyrenées), Spa- nien (Katalonien och Valencia) och ófra Italien (Friaul) Enligt BouRnGviGNAT är denna snigel en rent europeisk art, så att den af Lowe (Prim. Faun. Mader. p. 39) och AreBErs (Malac. mader. p. 12) för Madeira anförda L. antiquorwm och den af FongsEs (Land a. Fresh w. Moll. of Algier) och RosswássLER (i Wagners Reisen in Algier II p. 249) för Algier upptagna .L. cinereus äro enligt ho- nom helt andra arter. Den förra benämner han LL. abrostolus och den sednare £L. deshayesi. Limax ”unicolor HEYNEM. Cinereus; clypeus immaculatus; abdomen squamis angustissi- mis, flexuosis; solea pedis unicolor, alba. 16 Grå; manteln oflückad; kroppens kólar mycket smala, böjda; fotens undre sida enfärgadt hvit. Limax unicolor Hersemasn Malak. Blätt, IX (1862) p. 54. Mörck Syn. Moll. Dan. (1864) p. 6. Förekomst och utbredning. I Danmark: på Sjelland bakom Frederiksdals slott äro två halfvuxna exemplar tagna under ett Tus- silago-blad af O. Mörcn. —- Upptäcktes af F. D. HEYNEMANN i bo- taniska trädgården i Frankfurt a. M. och togs sedan vid Steinheim nära Hanau. C. KREGLINGER (Syst. Verz. Deutschl. Binnen Moll. 1870 p. 21) förmodar att L. maximus var E och var. o hos Moq. Tawp. (Moll. Fr. II p. 28, 29) och £L. maz. var. niger hos DUMONT & MonTmiLLET (Moll. de la Savoie 1857, p. 14) tillhöra denna form. B) Clypews postice rotundatus; swdor luteus. | (Plepticoli- max MAL.) Manteln baktill rundad; svetten gul. 3. Limax variegatus Dnar. Flavidus; clypeus flavus, maculis parvis brunneo-cinereis; ten- tacula subcoerulea; abdomen maculis wwmerosis, pallide brunneo- cinereis. Long. 85—90 mm. Limax variegatus DnAPARNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 103; Hist. Nat. Moll. (1805) p. 127. Srzi Schn. u. Musch. Umgeg. Berl. (1850) p. 25. Moquis-Tawpow Moll. Fr. II (1855) p. 25. HEYNEMANN Malak. Blätt. VII (1861) p. 165; VIII (1862) p. 99. — Limax flavus Jerr- RErs Brit. Conch. I (1862) p. 133. RezrveE Brit. Moll. (1863) p. 24. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 6. — Ewulimav flavus Maru Góteb. Vet. & Vitt. Samh. Handl. X (1868) p. 62. Kroppen medelmåttig, på bakre femtedelen skarpt och vágigt kölad ; manteln baktill tvärt afrundad, endast med ytterst svag an- tydan till förlängning på bakkantens midt, med grofva och derföre särdeles tydliga, koncentriska, vågiga strimmor; bakom manteln har kroppen på hvardera sidan omkring 35 oregelbundna serier af nå- got naggade och på sidorna tvürstrimmiga kólar; utmed foten äro de omkring 55; en half mantellängd bakom manteln samt vinkel- rätt mot kroppens längdaxel finnas omkring 46 kólserier; kroppens längd omkring 85—90 mm., tjocklek vid andhålet 14 mm.; öfra trefvarne 8 mm. långa, 4 gånger så långa som de nedre. Färgen är gråaktigt rödgul med ytterst små och täta gulröda punkter; trefvarne ljusblå; bakkroppen har talrika, ljust brungrå fläckar, 17 ordnade till ett oregelbundet nät, med 3—5 gånger längre än breda maskor; midt på ryggen ett ljust längsband; halsen citrongul med tre mörka längsband; manteln framtill och på sidorna enfärgadt citrongul, för öfrigt marmorerad med sammanhängande brungrå flammor; fotsulan ljust gulhvit, i midten något rödaktig. Käken gulbrunaktig, med omkring ett dussin ytterst fina tvärvågor, af hvilka 3—5 äro större, samt omkring 60 ytterst tätt stående gan- ska skarpa längslister, af hvilka hvar 3:dje—5:te äro gröfre; vid midten af den konkava sidan är en bredt afrundad tand. Tung- membranen mycket bred, med midtelhakarne enkla, men sidoha- karne af 2:dra ordningen på utsidan försedda med en mycket liten spetsig bihake. Snäckan är ganska tjock, hvitaktig och halft genomskinlig. Förekomst. Denna vackra och i sina rörelser raska snigel an- träffas oftast 1 källare under boningshus, stundom emellan stenarne 1 brunnar och källor, under våta bräder eller i skräphögar i träd- gårdar o. s. v. Han håller sig dold om dagen bland ved o. dyl. eller i sprickor 1 murarne, men vid nattens inbrytande kommer han fram att söka föda, och från källare, som han om dagen bebor, gör han då vandringar genom vaskrännor och golfspringor upp till kök och visthus, äfven i de öfra vàningarne, samt anställer förö- delser på matvaror af nästan alla slag. Vid dagbräckningen skyn- dar han ned tillbaka till gna gömställen, der han är svår att upp- täcka, hvaremot han nattetid lätt fångas på sina plundringståg. Utbreduing. I Danmark: 1i hela den lägre liggande delen af Kjöbenhavn, men blott i källare. Roeskilde? Först funnen på Christianshavn 1814 af O. Fabricius (enl. O. Mörch). Med undantag af norra Europa (Sverge, Norge, Finland och norra Ryssland), der denna art saknas, har den en mycket stor ut- bredning. I Storbrittanmen finnes han öfverallt, i Holland, Bel- gien, på många ställen i Tyskland (t. ex. 1 och vid Berlin, Frank- furt a. M., Cassel i Hessen, Sachsen, Königsberg o. s. v.), Frank- rike, Schweitz, Italien, Portugal, södra Ryssland (Ukrain och Tau- rien), i Asien är han tagen vid Bairut, Tripoli i Syrien och på Cypern; 1 Afrika på Madeira !); i N, Amerika på ganska många 1) L. variegatus i Lowe's Prim. Faun. Mader. 1831 p. 39 och Ar- sEns' Malac. Mader. 1854 p. 12 från Madeira är enligt BovncvrcsAT Amen. malac. II (1860) p. 142 en ny art, hvilken han benämner L. calan- dymus. Fauna Molluscorum. 2 18 stillen af Förenta Staterna äfvensom på Nya Seland och vid Sidney i Australien !). Subgen. Malacolimaz Mars. | Uncimus radule me- dius tricuspidatus, cuspide media elongata; wncini laterales primi ordinis subbifidi, ultimi apicibus duobus seeundariis. Corpus mollissimum. Djuret har tungmembranens midtelhakar trespetsade, med den mellersta spetsen utdragen; sidohakarne af l:sta ordningen 1 spetsen nästan tváklufna; de yttersta sidohakarne med två bispetsar. Krop- pen särdeles mjuk. 4. Limax tenellus Nirssox. Luteo-virescens vel luteus; clypeus. postice rotundatus, luteus, utrinque fascia obsoletissima, obscura; tentacula et limea colli wtrin- que nigra; dorso varo fasciis duobus migricantibus. | Sudor luteus. Long. 30——50 mm. Limazx tenellus Nirsson Hist. Moll. (1822) p. 10. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 7. WzsrERLUNDp Sv. Moll. (1865) p. 29. LixpsrRÓw Gotl. Moll. (1868) p. 6 t. 1. WrzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. — Limazx cinctus Mörrer Hist. Verm. II (1774) p. 9 (verosimiliter). HEYnEMANN Malak. Blàtt. VIII (1861) p. 100; IX (1862) p. 56. — Limax serotinus ScunExk. Bull. Mosc., 1848, p. 144 (sec. Malm & Mórch). — (Limaa flavus Mörrer ex p., IL. suceineus MöLLer ex p.?) — Malacolimax tenellus Mavx Góteb. Vet. & Vitt. Samh. Handl. X (1868) p. 66 t. 3. WesteErtusp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 9. Kroppen långsträckt, på bakre femtedelen något kólad; på nacken finnes en starkt npphöjd, mörkt färgad midtellinie; manteln baktill afrundad, utan spår till vinkel, försedd med tydliga, koncen- triska, intryckta strimmor; bakom manteln har kroppen på hvar- dera sidan omkring 25 oregelbundna serier af strimmiga, smala, höga, vid ändarne spetsiga kölar, hvilka ligga med spetsarne bakom hvarandra i nästan regelbundna, blott här och der afbrutna, rader, så att kroppen ofvan synes forsedd med djupa, parallela, långsgå- ende fåror; utmed foten äro kölarne omkring 33 på hvardera si- dan; en half mantellängd bakom manteln samt vinkelrätt mot krop- pens längdaxel finnas omkring 30 kölserier; kroppens längd uppgår till 50 mm., tjocklek vid andhålet 7 mm.; öfra trefvarne 4!/, mm. !) Limacus Breckworthianus LrnuaxsN i Malak. Dl. XI (1864) p. 145 från Sidney är enligt HxvwEwaws (Mal. Bl. XIV, 1867, p. 131) identisk - med L. variegatus, hvilket Lenmans (Mal. Bl. XVI p. 50) bestrider. 19 långa, 4 gånger så långa som de nedre. Färgen ofvan är ljust gulhvitaktig, stundom gröngul, med öfra kanten af kölarne vanli- gen brungrå; manteln ljust citrongul; öfra trefvarne brun- eller gråsvarta, från hvilka ett brunsvart band går längs hvardera sidan om halsen in under mantelkanten; på hvardera sidan af manteln en brunaktig lätt skuggning; bakkroppen stundom med två mörka längsband; fotsulan genomskinligt hvitaktig (eller ljust hvitgrà, i midten svartaktig), med tre långsgående, ändå klarare parallela strimmor. Svetten ymnig, gul. | Kükem brunaktigt gul, med ytterst fina tvärstrimmor. — Tungmembranen har midtelhakarne försedda med en knöllik, trubbig tagg på hvardera sidan af den egentliga, mycket längre utdragna spetsen; sidohakarne ganska starkt böjda, de af 1:sta ordningen på utsidan försedda med en och de af 2:dra ordningen med två tätt intill hvarandra ställda temhgen långa sido- hakar. Snäckan är nästan glasklar, tunn och genomskinlig. Förekomst. I löfskogar, framför allt i bokhult, uppehåller sig denna snigel och träffas der under regniga somrar, men i all syn- nerhet på hösten, i Oktober och November månader, antingen upp- krupen på träden eller på undre sidan af på marken växande svam- par. Sina 30 . 40 runda, klara och genomskinliga ägg lägger sni- geln tillsammans 1 en hög. Utbredning. I Sverige: sannolikt i alla södra och mellersta provinser ; funnen i Skåne flerest., i Blekinge vid Ronneby (C. A. W.), på Öland nedanför Borgholms slottsruin (A. S.). på Gotland i backiga skogstrakter på Lindeklint, Bungenäs, Irevik, Dember på Fårö (LINDSTRÖM), på många ställen ymnigt kring Göteborg (MALM), i Nerike (C. HARTMAN enl. Marx), vid Stockholm (G. E.), i Dalarne vid Säther (C. G. A). I Norge: vid Korsold nära Kristiania och vid Bjerke i Hofs socken (0. S. J.). I Danmark: Ögruppen, på Sjelland i bokskogar, isynnerhet om hösten på svampar, oftast i hå- ligheter, som A. ater gjort (MörcH), skogarne vid Fuursöen (C. M. P); Halfón, vid Flensborg och i Lillaa Westerskov (C. M. P.), Asmild Have och Hald Bógeskov vid Viborg (FEpp.). Utom de skandinaviska länderna finnes denna art mycket säll- synt i England (blott ett ex. är funnet af Mr. Blacklock i Northum- berland, och Jeffreys anser det vara troligt, att detta varit en ung L. variegatus eller en varietet deraf), vid Mons i södra Belgien, sällsynt i södra Frankrike, men på många ställen i de Tyska sta- terna. 9 a 20 Subgen. Agriolimazx Móncnu p. p. Uncinus radulce medius. tricuspidatus, cuspide media elongata; wn- cini laterales simplices vel denticulo postico. Cor- ps molle. Djuret har tungmembranens midtelhakar trespetsade, med den mellersta spetsen utdragen; sidohakarne enkla eller med en bispets. Kroppen mjuk. 5. Limax agrestis Lin. Pallide griseus, immaculatus. vel nigro variegatus, tentaculis fuscis, clypeo postice brevissime angwulato. | Swdor wberrimus, lac- teus. Testa depressissima, tenwissima, alba, subpellucida. Uncinus radule medius wtrinque tuberculo subacuto, antice tricuspidatus, cuspide media longa; wncinà laterales primi ordinis simplices, lon- gissimi, secundi ord. apiculo postico. Long. ad 53 mm. Lanac agrestis LixNÉ Syst. Nat. X (1158) p. 652; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 508; Syst. Nat. XII (1767) p. 1080; XIII, p. 3101. MürrEn Verm. Hist. II (1774) p. 8. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 8. Frrere Norske land- og ferskvands-Mollusker (1853) p. 4. Moqvuis- Taxpow Moll. Fr. II (1855) p. 22 t. 2. Nonp. & NxraAwpEn Finl. Moll. (1856) p. 6. Gorpruss Nat. Ver. Westph. (1856) p. 66 t. 3. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 134. Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 1. WzsrEnLUND Sv. Moll. (1865) p. 28; Synopsis eritica moll. (1870) p. Linpström Gotl. Moll. (1868) p. 7. t. 1. — Agriolimax agrestis Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh. Handl. X (1868) p. 69 t. 3. WESTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 8. Kroppen medelmåttig, på bakre fjerdedelen ganska starkt kólad ; långs halsens och hufvudets midt finnas två djupa parallela strim- mor; manteln baktill mycket trubbvinkligt framskjutande, med om- kring 20 grofva och tydliga, koncentriska, intryckta strimmor, hvil- kas centrum är belägen på sidan åt höger; bakom manteln har kroppen på hvardera sidan omkring 24 oregelbundna serier af af- långa, naggade och tvärstrimmiga, ofvan plattade kölar, som ligga med spetsarne inskjutna bredvid hvarandra, begränsade af mörkare, anastomoserande fåror; utmed kanten af foten äro kölarne omkring 33 på hvardera sidan; en half mantellängd bakom manteln samt vinkelrätt mot kroppens längdaxel finnas omkring 22 kólserier; kroppens längd gár till 53 mm., tjocklek vid andhålet till 7 mm.; öfra trefvarnes längd 6 mm., något öfver 4 gånger så mycket, som de nedre trefvarnes. Färgen lergul eller gulgrå, oftast med röd- aktig anstrykning, ofvan med mer eller mindre täta brunsvarta 21 fläckar och punkter, som på bakkroppen bilda breda strimmor ; fotsulans midtelfält hvitaktigt, sidofälten gulaktiga. Käken smal, grönaktigt gulhvit, nästan alldeles slät, med främre kanten i midten långt framskjutande såsom en ganska bredt afrundad flik; hos un- gen ses på käkens framkant ”två lika stora utsprång, skilda från hvarandra genom en mycket smal ränna, hvilken i mån af tillväx- ten fylles, så att hos mera försigkomna ungar utsprånget af det första tillståndet endast har qvar en liten inskürning i spetsen” !). Tungmembranen har midtelseriens hakar med två knöllika, temli- gen spetsiga korta bihakar nedanför den utdragna mellersta spet- sen; sidohakarne af l:sta ordn. särdeles långspetsiga och nästan omärkligt utåtböjda; sidohakarne af 2:dra ordn. försedda på utsidan med en yttterst kort bispets. Snäckan mycket platt, halft genomskinlig och hvit, med tunn och vatteuklar kant. 1. albidus: albus vel pallide griseus, immaculatus ; collum supra et tentacula palhde fusca (hvit eller ljusgrå, enfärgad; nacke och trefvare mörkare). 2. punctatus: albidus, atomis nigris sparsis et utrinque linea nigra (hvitaktig, glest bestródd med små svarta punkter och med en svart linea på hvardera sidan). 3. filans Hovr: albus clypeo flavescente (hvit, med gulaktig mantel). L. filams Hox Lin. trausact. I; 1791, p. 183: 4. reticulatus MürrtER: fuscus, clypeo punctis, abdomine lineolis nigris (mórk, bestródd med svarta punkter pà manteln och med "små svarta streck på bakkroppen). L. reticulatus Mur. 1. c. p. 10. 2. nigricans: griseus, maculis nigris, confertis variegatus, ten- taculis et linea colli utrinque nigris (grå, med täta svarta fläckar; trefvarne och ett streck pà hvardera sidan om halsen svarta). 6. fristis Moq. Tawp.: brunneus, clypeus utrinque fasciatus (brun, med två lüngsband på manteln). 7. obscurus Moq. TAND.: subrufescens, obsolete variegatus, ten- taculis fuscis et fasciis brunneis (rödaktig, något svartbrokig, med mörka trefvare och 2 bruna lüngsband på bakkroppen). 8. succineus MürLER: supra subrufus, subtus albus (röd, under hyit). D. sSwectneus. Mor. Ll. c. p. 4. 9. varians: griseus, nigro maculatus et variegatus, collum supra et tentacula fusca (grà, svartbrokig, trefvare och nacke mórka). ') Jemfór Lindström Gotl. Moll. p. 7, t. 1, fig. 3. a. 22 10. lilacinus Moq. TaAwp.: hlacinus, unicolor (enfárgadt lilas- violett). | Förekomst. På åkrar, ängar och i trädgårdar är denna art ett stort skadedjur, der han förorsakar mycken förödelse på den uppspi- rande sädesbrodden, på bönor, gurkor, potatis o. s. v., isynnerhet alla saftiga växter och växtdelar, som han förtär. Dessa härjningar anställer han isynnerhet om nätterna, under det att han om da- garne ligger väl dold under stenar, trästycken, jordklumpar, blad o. dyl. De hvita varieteterna (1, 2, 3) uppehålla sig vid strän- der af åar, träsk och sjöar, der de-antingen ligga under stenar o. dyl. i med vatten fyllda hålor eller äro nedkrupna på stjelkar under vattenytan. Åkersnigeln är utomordentligt fruktsam, ty han lägger under sommaren flera hundra ägg, ur hvilka ungarne framkomma efter omkring 20 dagar. Bouchard-Chauteraux har sett dem lägga ägg 66 dagar efter sin egen födsel och uppnå sin fulla storlek vid 82 dagars ålder. I sina rörelser är denna snigel liflig. Då han kryper brukar han ofta sätta den spetsiga, skarpt sammantryckta ändan af foten 1 vädret och svänga den häftigt åt sidorna. Utbredning. I Sverige: från sydligaste Skåne upp till Kare- suando 1 Torneå Lappmark (65—69 9), hvarest prof. Mäklin tagit den pà ett fjell (enl. Nord. & Nyl.). I Norge: allmän 1 södra och mellersta delen. I Danmark: allmän. 3. flans: mycket allm. i Ordrups mose isynnerhet pà Carduus oleraceus (O. M.). I det öfriga Europa är denna snigel utbredd från Azoriska öarne genom Portugal, Spanien, Mellersta och Öfra Italien, Friaul, Böhmen, Ungern, Galizien, Siebenbürgen, Podolien, Volhynien, U- kraine till Kaukasus, Schweitz, Frankrike, Nederländerna, England, Irland och Skottland till Island, Finland, Siberien och Amurgebietet. I Nordamerika finnes den införd från Europa till Bostons, New- Yorks och Philadelphias omgifningar och skall den äfven vara tagen på Grönland !). Limax ”norvegicus WESTERL. Corpus elongatum, gracile, postice carina validissima, parum angustatum, supra rufescenti-cinereum, lateribus pallidis, subtus cinereo-cretaceum (medio subpiceum); sudor parcus, lacteus. |. Un- ') L. agrestis i Lowe's Prim. Faun. Mader. 1851 p. 39 från Madeira är enligt Bourguignat (Amen. malac. II, 1860, p. 145) D. drymon?us Bourg., och L. agrestis Terv., Rossm., Morelet, Debeaux 1 deras arbeten öfver norra Afrikas moll. L. nyctelius Bourg. (Specil. malac. 1862 p. 41). 23 cimus radule medius antice. utrinque. simnuatus, tricuspidatus, cuspidibus lateral. subtriangularibus, media elongata, obtusa; wn- cinà later. primi ordinis ad latus externum. cuspidis longà aculeo sat valido. Testa crassa, convexa, latere dextro sinuata. Long. 11—15 mm. Kroppen utdragen, smal, på bakre fjerdedelen starkt kölad, föga afsmalnande, ofvan rödgrå, på sidorna ljusare, under hvitgrå (fotens midtfält mer eller mindre brunt); svetten sparsam, mjölkhvit. Tungmembranens sidohakar på yttre sidan försedda med en temli- gen làng och ganska stark bispets. Snäckan af fast byggnad, tem- ligen starkt konvex samt ej obetydligt urringad på högra sidan. Agriolimax agrestis, ferus Marm Göteb. Vet., Vitt. Samh. Handl. X (1868) p. 90. — Limax *norvegicus WestErL. Synopsis critica moll. (1870) p. Förekomst och utbredning, I Norge, på det från den rika ört-, moss- och laf-vegetationen här och der blottade porfyrberget, utmed vägen genom den djupa granskogen i Ringerige, omkring 700 fot öfver hafvet, togs denna snigel under ett för tillfället fal- lande regn den 5 Juli 1568. Anm. Vid samma tillfälle, som jag fann mina 2 exemplar, tog kand. J. Collin och till intend. A. Malm öfverlemnade 4 individer, på hvilka denne förf. anf. st. lemnat utförlig och noggrann beskrifning. Hans åsigt, att formen "utgór den så att säga vilda stammen för Agriol. agrestis," och enligt hvilken åsigt han kallat densamma Agriol. agr. ferus, kan jag ej godkänna, hvarföre jag föreslagit ett annat namn, grundadt på fynd- orten, med afseende fästadt på det tillfälle då formen upptäcktes. Limax "heydeni HEvxEx. Albidus, pallide flavus, rufescens, clypeo corpus posterius lon- gitudine cquante, sudore lacteo.. Long. 10 mm. (clyp. 4 mm.). Hwitaktig, ljusgul eller ljusród, med manteln af bakkroppens längd; svett mjólkhvit. Tungmembranens sidohakar (enl. Heynem.) enspetsiga. Limax heyden? HersemaAss Malak. Blátt. X (1863) p. 210. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 8. Förekomst och utbredning. I Danmark tror O. Mórch sig hafva tagit denna form vid Kongekilden. Den lokal i Sverige, som han uppgifver (Gripsholm), tillkommer enl. Malm L. levis Müll. — Fór ófrigt endast tagen under stenar vid St. Moritz i Ober-Engadin vid en höjd af 6— 7000', der den upptückes af von Heyden. 24 Subgen. Hydrolimax Marx. Uncimus radaule me- dius tuberculis 2 basis cuspidis utrinque; wncini laterales apice secundaria wnica. Corpus sub- cylindricum, vix carinatum, vel postice acumi- natum. Djuret har tungmembranens midtelhakar med två knölar vid basen på hvardera sidan om spetsen, som är smal och temligen làng ; sidohakarne försedda med en bispets. Kroppen jemnbred, endast längst baktill kölad och nästan omärkligt tillspetsad. 6. imas kevis Mir. Gracilis, pallide vel sepius obscure (nigriscente-)brunneus, uni- color; clypeus profunde subconcentrice striatus; solea pedis pallide brunnea, media albescens.^ Sudor non coloratus. | Long. 15—25 mm. Lanax levis MürtER Verm. Hist. II (1774) p. 1. LinsÉ Syst. Nat. XIII, p. 3099. Mörce Syn. Moll. Dan. (1864) p. 8. WezsrERLUND Sy- nopsis critica moll. (1870) p. .. — JLimax brunneus DRAPARNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 104. Moqvis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 31. HEYNEMANN in Malak. Bl. VIII (1861) p. 110; IX (1862) p. 56; X (1863) p. 210. Lenwawss Mal. Bl. IX (1862) p. 191. — Hydrolimax levis Maru Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. X (1868) p. 79. Kroppen medelmåttig, glatt och glänsande, cylindrisk, på bakre sjettedelen kölad, knappt märkbart tillspetsad; långs nackens och hufvudets midt ofvan finnas två intryckta parallela strimmor, emel- lan hvilka är en starkt upphöjd linea, som sträcker sig nästan ända ned till de nedre trefvarne; manteln, som, då djuret kryper, är föga kortare än kroppen bakom densamma, är både fram- och bak- till regelbundet afrundad samt på sin yta försedd med omkring 15 grofva, på sätt och vis koncentriska, intryckta strimmor, hvilkas centrum är beläget på sidan åt höger; bakom manteln har kroppen omkring 20 oregelbundna serier af naggade och tvärstrimmiga kö- lar, som begränsas af fåror, hvilka icke äro mörkare än den öfriga kroppsfärgen ; utmed kanten af foten äro kölarne omkring 25 på hvardera sidan; en half mantellängd bakom manteln samt vinkelrätt mot kroppens längdaxel finnas omkring 18 kólserier; kroppens längd är 15—25 mm., tjocklek vid andhålet 21/,—25/, mm.; ófre trefvarnes längd 2—3 mm., nästan 4 gånger så långa som de ne- dre. Färgen vanligen mörkt chokoladbrun med nacken och kropps- sidorna nedtill något ljusare, men de öfra trefvarne och ett band på hvardera sidan af halsen nästan svarta; fotsulans midt gråaktig, sidofälten ljust chokoladbruna; icke sällan är kroppen ofvan öfver- 25 allt ljusbrun, stundom fullkomligt bernstensfirgad, alltid utan flác- kar och mörkare linier. Käkeh ljust brungulaktigt hvit med mör- kare framkant, slät, med 3 5 otydliga tvärstrimmor ; kükens mid- telparti framskjuter såsom ett temligen långt, afrundadt hörn. Tung- membranen har midtelseriens hakar med två knöllika korta taggar på hvardera sidan vid den breda basen; sidohakarne af 1:sta ord- ningen äro på utsidan försedda med en kort bispets, hvilken på sidohakarne af 2:dra ordningen har sin plats på den der temligen breda basen. Snäckan hvitaktig, vid kanterna hinnartad, temligen làng- sträckt, något kupig samt försedd med några koncentriska strimmor. Förekomst. Denna vår minsta snigelart lefver endast på stän- digt våta ställen, såsom under stenar, bräder, barkbitar, bland mult- nande säfstrå o. s. v. vid brädden af bäckar, sjöar eller andra vat- ten, ej sällan ganska djupt ned i vattnet och har Malm funnit den på sådana ställen såväl 1 Februari och Juli, som i September och Oktober månader. Han är särdeles liflig i sina rörelser och fram- skrider med en hos sniglarne ovanlig hastighet (”agilissimus” Mórch), hvarjemte han icke synnerligen bryr sig om att han oroas. Under krypandet sträckes hufvudet långt framom manteln (”rependo col- lum in longitudinem clypei extendet? Müll. Oftare än någon an- nan snigel ser man denna fira sig ned på en slemtrád från högre 20 nästan runda, fárg- föremål. Han lägger (enligt Lehmann) 20 lösa, glänsande, genomskinliga ägg af 1 '/, mm. längd och 2 mm. bredd. .O. F. Müller säger (anf. st. p. 2) om denna art, att den för si stora likhet med "Fasciola terrestris" (d. à. Planaria terre- stris bland Turbellarierna) intager första rummet bland sniglarne Ctentacula enim si demas, vix diversus crederetur") samt (Verm. Hist. I. p. 68) att nämnde Planaria-art genom affinitetens band fór- enar Hirudines och Limaces quadricornes, liksom "Fasc. capitata förenar Planarierne och Limaces bicornes." Utbredning. I Sverige har A. Malm funnit denna snigel på flera ställen i W.Götl. omkring Göteborg (i skogen vid Lunda- gården nära Fessberg, på och vid Hultmans holme vid staden, bland vattenväxter i Qvillebäcken, vid brädden af en källa i Slottsskogen) äfvensom med Mörch i Sóderml. vid Gripsholms slott invid Mäla- ren. I Skåne har jag tagit den nära Stehags banstation; 1 Blek. finnes den vid alla vattendrag och på alla sjöstränder 1 Ronneby- trakten (ss. Herrstorpsjón ymnig, Skärsjön, Tresjön, Halsjön, Lill- sjön, Långasjö o. s. v.) samt vid Sjuhalla i diken (C. A. W.). 26 Förekommer sannolikt öfver hela. södra och mellersta Sverige. I Danmark: Ögruppen, på Sjelland vid Fuursö, Ordrupsmose, Leer- söen, Sorgenfriaa, Nysö (Mörch), allmän på carexblad vid Veile sö, Holte station (C. M. P.); Halfön, 1 fuktig mossa, mellan stenar och under trästycken invid alla i trakten af Viborg befintliga sjöar, åar och torfmossar, der han är 1 verksamhet äfven under milda vintrar (Feddersen), vid Suulsó nära Silkeborg (C. M. P.). Denna snigel synes vara mycket utbredd i mellersta Europa, men öfverses lätt för sin litenhet och sin ovanliga förekomstort samt sammanblandas ofta med unga individer af en mörk L. agrestis. I Tyskland är. den funnen på många ställen (i södra Tyrolen?, ófra Bayern, Würtemberg, Baden, vid Frankfurt och Stettin m. fl. st.), | Schweitz, Savoien (icke vid större höjd än 410 meter), Frankrike flerestädes, Storbrittannien ända till Shettlandsöarne. Om, såsom jag förmodar, denna snigel är identisk med Limax campestris Bin- NEY, så har den äfven en stor utbredning på andra sidan Atlanti- ska oceanen, ty detta är den enda spetssnigel, som tillfölje af sin vidsträckta förekomst inom landet anses vara inhemsk i Nordame- rika. Den bebor hela Nya England, de vestra Staterna och synes vara allmän öfver hela norra delen af Förenta Staterna. * Limax ”mucronatus WESTERL. Luteo-brunneus, lateribus pallidis, solea wnicolore alba; cly- peus postice processw comico. Long. 10 mm. Gulbrun, på sidorna ljusare, fotens undre sida enfárgadt hvit; manteln baktill med ett koniskt utsprång i midten. ITimax *mucronatus -WEstTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. lórekomst och utbredning, I Sverige är denna snigel tagen 1 Blekinge på stränderna af Herrstorpsjön, nära Ronneby. Gen. 2. Eehmüannia HEYNEM. Uncini radule obtusi; wncimus medius simplex, laterales emarginati; limbus corpusculis 4—5 unciniformibus minutis ; maxilla magna, margine anteriore medio late subproducto. Corpus mollissimum, sudor non coloratus. Ova ovalia. Djuret har en ganska mjuk kropp och ofürgadt slem; hakarne på tungmembranen trubbiga och i de yttre serierna bredt afrun- dade; midtelhaken enkel, utan sidoknólar; de yttersta sidohakarne med 2 afrundade, knóllika bispetsar. Äggen ovala. 21 I Malakozoologische Blátter X Bandet (1863) sid. 211 har D. F. HgvwEMANN under ofvanstáende namn uppställt Mörrers L. mar- ginatus såsom ett subgenus under Lmaxr, men tillfölje af de myc- ket afvikande anatomiska förhållanden, hafva G. LiwpsTROÓw (Gotl. Moll. 1868) och A. Marw (Skand. Landsnigl. 1868) höjt detta till eget genus. Artófversigt : Gráblà, ryggkól hvit, skarp, på hvardera kroppsidan en mörk linea. 10—10. L. marginata Mürr. 1l. Behmannia marginata Mirr. Coerwlescens vel cinereus, aquosus, subpellucidus; clypeus utrinque striga obscura albo-marginata; carina abdominis alba, acuta, utrinque fascia obscura marginata. Long. 50— 75 mm. Linax marginatus Miörrer Verm. Hist. II (1774) p. 10. Linné Syst. Nat. XIII, p. 3102. | E. v. Martens Malak. Blátt. III (1857) p. 77. MHrxwEwANN Malak. Blátt. X (1862) p. 211. Moncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 8. — Limax cinereus 8 Nissox Hist. Moll. Su. (1822) p. (. LL. ei. y Nomp. & Nr. Finl. Moll (1856) p. 5. — Limax arborum Bovcn.-Cnaxr. Catal. Moll. (1838) p. 164. Moq.-Taspox Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 24. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 135. — Limax maximus 3) marginatus WrsrEnLUND Sv. Moll. (1865) p. 28. — Limax sylvaticus Gorpruss Nat. Ver. Westph. (1856) p. 66. t. 3. f. 5. — JLehmannia marginata. LixpsrgÓów. Gotl. Moll. (1868) p. 8. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. X (1868) p. 83. WzsrERLuxp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 7; Synopsis critica moll. (1870) p. .. — Limax salicinus Bovnz. — Limax scandens NogwaAwp. — Limax livonicus ScagENK. — Limav limbatus Herp. Kroppen làngstrückt, pà bakre fjerdedelen temligen skarpt och vagigt kólad, mot bakre ändan långt tillspetsad, bredt trekantig, icke så hög, som bred; manteln, som baktill utskjuter i en afrun- dad spets, är försedd med grofva och derför särdeles tydliga, kon- centriska fåror; bakom manteln har kroppen på hvardera sidan om- kring 30 oregelbundna serier af ofvan naggade, plattade, utdraget elliptiska, på sidorna tvärstrimmiga kölar ; dessa serier tilltaga 1 antal nedåt foten, vid hvilken antalet är omkring 34; en half mantellängd bakom slutet af manteln, vinkelrätt mot kroppens längdaxel, finnas omkring 30 kólserier; fotsulan, som icke har några tydliga fält, afsmalnar långsamt bakåt; kroppens längd omkring 70 mm., tjock- lek vid andhálet 5—10 mm.; ófra trefvarnes längd 7 mm., omkr. 4 gånger så långa som de nedre. Färgen ofvan rödaktigt brungrå 28 eller gulgrå, med ljusare ryggkól och två ganska breda, mer eller mindre tydliga, hela eller afbrutna, mörkare lüngsband på sidorna; foten undertill, liksom brämet, hvitt eller bl&hvitt, stundom med något mörkare mudtfált; ofta är djuret askblátt eller askgrátt, klart och halft genomskinligt, med hög och hvass, hvitaktig ryggköl. Küken gulaktig, slät, med 5— 6 otydliga tvärvågor, halfmánformig, med utbójda, vinglika, slutligen tvära ändar och med ett bredt run- dadt utskott i midten af främre kanten. Tungmembranen har alla hakarne afrundade i spetsen, midtelseriens hakar enkla, sidohakarne af l:sta ordningen på utsidan försedda med en liten knöl och de af 2:dra ordningen med 2— 53 dylika, hvilka i det närmaste äro lika stora, som hakens egentliga spets. Snäckan är aflångt fyrkantig med afrundade hörn, af mycket olika beskaffenhet hos olika individer; än utgöres den af en tunn, hinnartad, silfverhvit och glasklar, alldeles kalklös, 6 mm. lång, 4 mm. bred skifva af organisk väfnad, än är på denna skifva kalken oregelbundet afsatt 1 tunnare eller tjockare lager, så att öfra sidan blir ojemn och sträf och öppningar finnas, genom hvilka underlaget synes, än är skalet af ansenlig tjocklek, på midten ogenomskinligt, ofvan något konvext, under konkavt, försedt med några få och ytterst fina koncentriska strimmor; 1. 9, br. 6, tj. 5 mm. Förekomst. Fuktiga lófskogar i närheten af källor och bäckar, isynnerhet bokhult, äro älsklingsställen för denna snigel. Från tidigt på våren till långt fram i Oktober ser man honom der efter regn krypa på trädstammarne och ända upp på de öfversta gre- narne eller döljer han sig under den lossnade barken eller uppe- håller sig vid torka djupt inne 1 hålor af de, murkna träden, der stundom 5—6 stycken ligga tillsamman, slingrade om hvarandra, liksom ormarne. Ofta förekommer han äfven under stenar och trä- stycken samt på branta fuktiga bergväggar och här vid Ronneby har jag 1 slutet af September och under hela Oktober månad under blidare år funnit honom mycket ymnig om morgnarne vid kan- terna af en stor sandgrop på en träd- och buskiös slätt. Helst lefver han dock på gamla bokar, ekar och aspar, på hvilka man stundom ser isynnerhet de unga sänka sig från en gren till en annan medelst en slemtrád, som utgår från fotens bakre ända. Om dess lefnadssätt skrifver MóncH anf. st: "Alle Exemplarer krybe nzsten altid 1 samme Retning, hvad der lader formode, at de fore- tage regelmssige Vandringer efter Aarets eller Dógnets Tider. De opholde sig iser gjerne ved smaa Vandsamlinger i Hulheder i Trz- 29 erne, strekkende sig laugs Vandskorpen eller endog liggende med den störste Deel af Kappen under Vandet." Han är ganska hfhg, men, framför allt såsom ung, mycket ömtålig; han afsóndrar i mängd ett genomskinligt, segt och klibbigt slem samt vid beröring äfven ymnigt en vattenaktig vätska, och är det isvnnerhet genom denna han får sitt glatta, transparenta, uppblåsta utseende. Malm har sett honom förtära små mjuka svampar, som växte på ek, björk och flera trädslag, och anses han derföre vara en af de sniglar, som äro af nytta för skogen. På hösten lägger han 20—-30 isolerade ägg, som äro ovala, 4 mm. långa, 3 mm. breda. Utbredning. I Sveriges sydliga och mellersta landskaper har denna art en stor utbredning och finnes säkerligen der öfverallt. Det nordligaste ställe, hvarifrån jag sett den, är Funnäsdalsberget i Herjedalen, derifrån dr F. SÖDERLUND meddelat exemplar. I Norge fann E. v. MARTENS arten allmän 1 Bergen, hvarest den t. o. m. träffades på murar inom staden, vid Åhsund, på klippor, allmän, men vid Trondhjem sparsam; i Ringerige, ungefär 100" öfver haf- vet, synes den vara allmän (Cornu & ipse). I Danmark: Ögrup- pen, på Sjelland den allmännaste spetssnigeln i bokskogarne (Mónon), Móen (Móncnu); Halfón, 1 Viborgstrakten sálls. (FEppERsEN), Flens- borg och Silkeborg (C. M. P.); Bornhoim (BENZON). Denna snigel finnes på Island, Fsróarne, i Finland och Hyss- land, äfvensom den är mer eller mindre utbredd 1 England, Frank- rike, isynnerhet de norra provinserna, hela Tyskland ända långt ned i Italien, der v. MARTENS tagit den på murarne af ett kapell på romerska Apenninerna samt i en liten kastanjeskog vid Salermo. I Siebenbürgen finnes den till en höjd af öfver 7000” öfver hafvet (BIELZ). Anm. Ingen, som jemför de hvarandra så högst olika figurerna på tungmembranens hakar af Lehmannia marginata hos Marm och LInpsTRÖM i deras ofvan citerade, samtidigt utkomna, afhandlingar, kan tro annat, än att figurerna tillhöra icke blott skilda arter, utan olika genera. Ge- nom författarnes bevågenbet har jag varit i tillfälle att undersöka tung- membranerna hos de resp. originalexemplaren och kan derfóre upplysa, att figurerna tillhöra ssmma art, nemligen den anförda JL. marg., men att Marws figurer visa huru de särskilda hakarne af 1:sta och 2:dra ord- ningen synas, dà de stå tätt packade intill hvarandra, hvarvid deras bakre parti undanskymmes, hvaremot Linpströms visa hurudana hakarne äro, då de skärskådas hvar för sig. 30 Subfam. Vitrinina. Corporis pars posterior a pede distincta, spiraliter. con- toria et testa vestita. Djuret har foten framtill sammanváxt med kroppen, som är spiralvriden och innesluten inom ett skal. Andhálet under man- telns kant. Gen. Witrina Drar. Testa depresso-globosa (vel auriformis) imperforata, pellu- cida, tenuissima, hyalina, spira perbrevi; anfr. 2—3, cele- riter accrescentes, ultimus dilatatus; apertura ampla, lu-' nata vel rotundata; peràistoma tenue. Bjuret stort och làngstrückt, med nacken kólad, fotsulan delad i tre làngsfült, manteln ojemn, sköldlik, sträckt långt utom skalet, betäckande en stor del af ryggen, på högra sidan försedd med ett tungformigt, ljust färgadt bihang, som utvändigt är tryckt intill: skalet och ständigt är i en vågformig rörelse; trefvarne 4, de två nedre mycket korta; käken slät, böjd, med ett kort utsprång i mid- ten af främre kanten; tungmembranens midtelhakar trespetsade, sidospetsarne korta, den mellersta långt utdragen, sidohakarne långa, något krökta, spetsiga, med bispets, de yttersta nästan med sågad kant. Skalet nedtryckt, klotrundt (eller öronformigt), mycket tunt och bräckligt, genomskinligt, starkt glänsande, glasaktigt, oftast stötande i grönt, utan nafvel; vindningarne fà (2—3) och hastigt tillta- gnnde, med en föga framstående tillplattad spira; mynningen stor, rundad, med bågformigt utskuren spindelkant. 1. Glassnückorna uppehålla sig alltid på fuktiga ställen, der de oftast äro att finna tidigt på våren och sent på hösten, ty.de äro icke ömtåliga för kölden, utan föredraga låg temperatur, men de äro känsliga för torka. Äfven under icke alltför stränga vin- trar äro de i rörelse, hvaremot de i mellersta Europa och hos oss vid inträffad torka hålla vintersömn, såsom så många subtropiska och tropiska arter. I nordligare och regnigare trakter äro de i verksamhet hela sommaren. De äro lifliga djur, som krypa mun- tert omkring, draga sig vid beröring blott för ögonblicket tillbaka eller söka befria sig genom masklika rörelser af foten. Under kry- pandet och stundom då djuret hvilar är det tunglika mantelbihan- get, som vid högra sidan skjuter upp mot skalet, ständigt i en våg- formig rörelse. Enligt Moquin-Tandon m. fl. utgöres glassnückor- 31 nas näring af multnade lof, men både beskaffenheten af deras mun- delar och direkta observationer ádalügga, att de angripa och förtära lefvande djur, t. ex. andra snäckor och regnmaskar. Skalet hos Vitrina betäcker sällan fullständigt djuret och författarne äro icke eniga derom, huruvida detta slägtes arter (isynnerhet V. pell.) ega förmågan att fullkomligt dölja sig i detsamma eller icke. | Moqurs- TANDON delar de sex franska arterna i två grupper, Hyalina och Helicolimax, den förra karakteriserad deraf, att djuret icke fullstän- digt kan rymmas 1 skalet och icke bildar före vintren något epi- phragma, den sednare deraf, att djuret kan helt och hållet draga sig in 1 sitt skal och innesluta sig der medelst en hinnaktig epi- phragma. Till den sednare förer han vår V. pellucida. LOoVELL REEVE åter anför efter Mr BERKELEY, att denna art aldrig har denna förmåga, hvilken äfven äldre franska författare frånkänna den. För min del har jag funnit, att tillfölje af djurets liknöjdhet för yttre beröring och känslolöshet för köld, man svårligen kan förmå det att sammandraga sig tillräckligt och sällan finner det alldeles täckt af skalet, men att detta sednare alltid år fallet, om djuret är utsatt för stark köld eller stark torka. — Till detta slägte räknas 104 arter af L. PFEiFFER (Monogr. Heliceorum Vol. V, 1865), men åt- skilhga af dessa synas vara byggda på alltför lösa grunder. De flesta tillhöra östra hemisferen: inom Europa 10 arter, på Asiens fastland 20 sp., på Asiens öar 27 sp., på Afrikas kontinent 13 sp., på Afrikas öar 9 sp., i Australien 19 sp., i Nordamerika 3 arter, i nya verldens varma delar ingen, hvaremot i Mexiko och Brasilien uppträder ett mycket närstående slägte, Simpulopsis (18 arter) med lika tunt och membranöst, men mera uppblåst och oftast starkt rib- badt eller fåradt skal. I några delar af Tyskland, Schweitz, norra Italien, Sicilien och Syrien finnes ett slägte Daudebardia (10 spe- cies), som står i samma förhållande till Testacella, som Vitrina till Limax. Det har ingen sköld och lungsäcken befinner sig på bakre delen af kroppen, betäckt med ett litet, spiralvridet, Vitrina- likt skal. På ön Portorico lefva tre arter af ett slägte, Gceotis (SHEUTTLEW. 1854), som liknar Parmacella till skalets läge och funktioner och Vitrina till dess beskaffenhet och form samt 1 an- seende till manteln. Skalet har en bredd af 12—19 mm. De Europeiska arterna af Vitrina tillhöra isynnerhet verldsdelens mel- lersta bergstrakter, i hvilka de stiga ganska högt, ända till 7—8000” öfver hafvet; blott en eller två arter äro hemma 1 norra Europa. 32 2. Skalet hos Vitrina liknar det hos sl Zomites (gr. Hya- lina), men har mycket mindre och mera nedtryckt spira, hastigare tilltagande vindningar, mycket större mynning och saknar nafvel,. Detta slägte står fullkomligt på gränsen emellan de s. k. nakna och de skalbärande landmolluskerna. Det har den stora sköldlika man- teln, kroppens form, den i tre långsgående fält delade fotsulan m. m. af de förra, men af de sednare det yttre skalet, som dock ofta är alltför litet att omsluta djuret, utan oftast är mer eller mindre omgifvet af mantelns kanter. Slägtet har äfven erhållit flera namn, som antyda dess intermediära natur, såsom Limacina Hamrw., He- licolimax FÉrR., Semilimax FÉR. o. s. v. 3. DRaraRNAUD uppställde detta slügte 1801 i sina Tableaux Moll. Redan länge hade arter varit kända, så att GEorrRov under det allmänna namnet Cochlea 1767 beskrifver V. pellucida, hvilken MürLER 1774 förenar med sitt stora slägte Helix. Efter DRAPAR- NAUD fick slägtet, utan afseende på den prioritetsrätt hans namn egde, flera olika namn, alltefter hvarje författares smak, ss. Helico- limax Får. sen. (1802), Vitrinus MontFort (1810), Hyalina Svp. (1820), Limacina Harm. (1821) och af ÖKEN fördes det (1815) till Testacella. Artöfversigt: Vindningar 3, hastigt tilltagande; mynning rundadt månformig. — g o ? y D od V. pellucida Mörr. Vindn. 3!/,, mycket hastigt tilltagande; mynning ovalt månformig. V. ”angelice BEck. l. Vitrina pellucida (Mürr.). Testa convexriusculo-depressa, nilidissima, sublevis vel leviter et confertim, transverse et spiraliter, striata, virescens; anfr. 3-3! [,, convexiusculi, celeriter accrescentes, ultimus dilatatus; sutura mar- ginata, striata; apertura ampla, lunulato-rotundato ovalis. Diam. 4—5, alt. 211,—3 mm. Helix pellucida Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 15. — Vitrina pellucida Nissos Hist. Moll. Su. (1822) p. 11. Rossmässter Iconogr. I (1835) p. 74. f. 28. PrkgrrER Monogr. Helic. II (1848) p. 492. FartE Norske Moll. (1853) p. 5. Moq.-Ta4wpow Moll. Fr. II (1855) p. 52. t. 6. f. 33--36. Non». & Nyr. Finl. Moll. (1856) p. 8. t. 1. f. 1. E. v. Martens Binnenmoll. Norveg. in Malak. Bl. III (1856) p. 19. JarrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 156. Móncnu Syn. Moll. Dan. 33 (1864) p. 12. WzsrEnLUxp Sv. Moll. (1865) p. 30; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 11; Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret ofvan svart eller violett, yngre rödaktigt grått, med mörkare mantel, hufvud och trefvare. Skalet ofvan. konvext, under plattadt, med rundadt äggformig omkrets, mycket tunt och bräckligt, genomskinligt, starkt glänsande, glasklart, hvitt eller ljust hafsgrönt, ytterst fint och tätt försedt med spiralstrwimmor och tydligare men ojemn tvärstriering ; vindningarne 3 mycket stor (mer än ?/, af hela skalet); spiran liten, föga fram- 3!/|,, svagt konvexa, hastigt tilltagande, så att den ytterste är stående ; sömmen liksom krusad eller veckad (crenulerad) derigenom att skalet är försedt med tätt stående och djupa tvärstreck emellan sömmen och en med denna parallelt gående linea; mynningen myc- ket stor, sned, rundadt oval, föga bredare än hög, genom en liten del af näst sista vindningen vid basen månformigt urringad ; mun- sömmen enkel, hvass, vid öfra kanten utdragen, spindelkanten båg- formigt böjd. — dillwyni JEFFR.: testa globoso-depressa, anfractu ultimo con- vexo et spira obovata (skalet klotformigt-nedtryckt, ytterste vind- ningen starkt konvex, spiran omvündt-ággrund). — minor: testa multo minor, depressa, tenerrima, hyalina, anfr. 2, apertura rotundata (skalet mycket mindre än hos a, nedtryckt, ytterst tunt och genomskinligt, vindn. 2, mynningen rundad). Förekommer under stenar, gamla bräder, fuktig mossa, mult- nande blad o. s. v. i skogar och trädgårdar (i dessa sednare gerna i gamla ris- och affallshógar), på fuktiga och skuggiga ställen, all- tid flera tillsamman. Finnes såväl i lågländta, som bergiga trakter. Ju våtare lokalen är, ju grönare färg synes skalet antaga. Sina hvita, nästan genomskinliga, ovalt-klotrunda ägg lägger den i små högar, och anser Bouchard-Chantereaux att detta icke sker förr än i Sept, Okt. och Nov. månader och att ungarne uppnå sin fulla storlek i 8—10 månaden derefter. Utbredning. I Sverige är denna art utbredd från sydligaste Skåne, åtminstone till 67— 68? n. br. (Qvickjock: v. WaALLENB.). I Norge är den temligen sällsynt vid Kristiania, men temligen ymnig vid Bergen (FRrELE) och i Trondhjems stift har v. MARTENS tagit den på flera ställen; allmän under multnande gran- och bjórk- stammar i skogen från Veiensten 1 Bódal till Herfjeld, intill Forset Sertern, 2500' öfver hafvet, i Gusdals pastorat och Agershus stift, Fauna Molluscorum. 3 34 samt vid Eüdsvold i alskog (C. M. P.). I Danmark är den ut- bredd ófver hela landet. Från södra delen af Island sträcker sig denna arts utbredning genom Storbrittannien, Nederländerna, Belgien och Frankrike till Pyreneerna, genom hela Tyskland, Savoien (på Col de la Vauvise o. fl. st., ännu vid 2500 meters höjd), Schweitz (kring Genfersjön), Alpernas södra sträckningar (Como, Lugano), Illyrien, Istrien, Dal- matien till Sicilien (blott på de högre Nebrodiska bergen), från östra delen af Siberien genom ryska Östersjöprovinserna, Ungern, Siebenbürgen til Ukraine och Joniska óarne. I Nordamerika er- süttes den af V. limpida Gourp, som står densamma mycket nära och ofta burit dess namn. I Trondhjemske Selskabs Skrifter 1765 p. 435 beskrifver STRÖM en snäcka under namn af Heliv domestica, hvilken W. G. BixxEY och F. Brawp i den i Febr. 1869 utkomna första delen af deras arbete: "Land and Fresh Water Shells of North America" fóra till Vitrina angelice Beck. Såsom skäl härför anföra de Ströms be- skrifning, hvilken jag är tvungen efter dem återgifva på engelska, då jag icke nu har tillgång på originalhandlingen. ”This name (H. domestica) I giwe to a little Snail, which is represented by fig. 15, since I find nothing in LInsÉ's Systema Nat. to which I can with certainly refer it. It is small, ovate-rounded, and somewhat convex above, and shows three small and flat whirls on the one side. The aperture is large and may be called almost entirely round, and the columelle, or part attached to the snail's house, comprises a small segment, or may be inscribed in an exact circle. The shell is yello- wish, and so brittle that one cannot pick it up without breaking it in pieces. It contains a bluish snail. lt is found in greath numbers under the moss or turf on houses, and is sometimes fully as large as the figure, which represents both the upper and lower sides. Det är mer för att gifva anvisning till närmare undersók- ning af denna snäcka, än på grund af full öfvertygelse om åsigtens riktighet, som jag följer hrr BixxEx och BLAnp och för Norge upp- tager V. angelice, hvilken art för öfrigt synes mig vara föga distinct. Vitrina ”angelice BecK. Testa convexiusculo-depressa, levigata, nitida, pellucida, vi- renti-lutea; spira parvula, subprominula; sutura subtiliter cre- mulata; anfr. 3!|,, rapide accrescentes, wltimus | subtus latus; 35 apertura obliqua, lunato-ovalis; peristoma simplex, subinflexum, margine columellari non recedente, leviter arcuato. Diam. maj. 6, min. 4?|,, all. 31] mm. (Dfr.) Skalet nedtryckt, obetydligt konvext, nästan slätt, glänsande, genomskinligt, grönaktigt gult; spiran temligen liten, föga fram- stående; sömmen fint tvürstrimmad ; vindn. 3!/, mycket hastigt till- tagande, den yttersta under bred; mynningen sned, månformigt oval, munsömmen nästan inbójd, spindelkanten svagt böjd. Helix domestica Ström Trondbj. Selsk. Skrifter III (1765) p. 435, t. 6, f. 15 (sec. Beck, Binney et Bland). — Vitrina angelice Beck Index Moll. (1838) p. 1. Mörrer Index Moll. Grónl. (1842) p. 4. PrErrER Monogr. Helic. II (1848) p. 510. W. G. Binser & Brawp Land a. Fresh Wat. Shells of N. Am. I (1869) p. 28. Förekomst och utbredning. I Norge vid Volden i Sóndmór (STRÖM anf. st.). Gen. Comulus FITZINGER. Testa turbinato-globosa, àmperforata vel angustissime per- forata, arctispira; anfractus 5—6, tardissime accrescentes ; apertura depresso-lunaris, anfractu | ultimo valde excisa; peristoma tenue. Djuret temligen stort med mycket långa, nästan trádformiga öfre trefvare, de undre tjocka, cylindriska, foten mycket smal, fram- till rundad, baktill spetsig; käken halfmånformig, med afsmalnande och något utböjda ändar samt ett afrundadt eller koniskt utskott i midten af främre kanten; tungmembranens midtelhakar med en lång mellanspets och två mycket korta sidospetsar, sidohakarne af första ordn. med en kort sidospets och sidohakarne af andra ordn. med en stor spets och en liten bispets i nedre hörnet. Skalet rundadt kägelformigt, glänsande, genomskinande, fint, men oregelbundet tvärstrimmadt, nästan utan nafvel; vindningarne 5—-6, hopträngda, mycket långsamt tilltagande i storlek; mynnin- gen nedtryckt månformig; munsömmen enkel, hvass. 1. Bland mossa, affallna löf, vid trädrötter och under stenar uppehålla sig detta lilla slägtes små arter. I alla zoner inom båda hemisfererna äro dessa utbredda; C. fabricii BEck är den nordli- gaste Helicé på jorden, funnen i en obebygd kärrtrakt, Kuksuk, på Grönland. I Nordamerika finnes jemte C. fulvus (som af flera förf. dock upplöses i två från denna och från hvarandra skilda, för A- merika egendomliga arter: (C. chersinus SAx och egemus SAY) en 3* 36 art C. gundlachi PrR, på halfón Florida och på flere af Westin- diens öar. På dessa sednare finnas dessutom 4 species och i Bra- silien en art (C. semen. lini Momic.). Ett par närstående former förekomma 1i södra och östra Asien. 2. Hos de äldsta förf. räknad till slügtet Helix, fördes C. fulvus af STUDER till samma grupp som Zlyalina-arterna och af Hzrp till Polita (— Hyahna), hvaremot FITZINGER. CHARPENTIER, Beck och Arsrns förenade den i samma grupp med den till skal- formen lika HH. bidens, för hvilken grupp FrrziwoER 1833 bildade namnet Comulus. Moqvuis-Taxwpow skilde ZH. bidens derifrån och upptog Conulus såsom ett subgenus under Zomifes, liksom v. MaAr- TENS (Albers Heliceen) under Hyalina. Emellertid torde det vara rüttast att skilja denna grupp äfven från Zonites (Hyalina), med hvilket genus den visserligen har en fullkomligt lika bildad käke, men från hvilket den betydligt skiljer sig genom formen på tung- hakarne af andra ordningen, hvari den mera öfverensstämmer med Vitrina, samt genom skalets afvikande bildning. — (Jfr LINDSTRÖM Gotl. Moll. p. 8, t. 1, f. 6.) Artófversigt : Skal rundadt kügelformigt, brunt eller gulbrunt; vindn. 5—-6, kon- vexa, smala. 3—32. €. fulvus Mürr. l. Conulus fulvus (Mürr.). Testa turbinato-globosa, fulva vel brunnea, striatula vel mi- tida; anfr. 5—6; apertura depressa, lunata. Diam. 2'|,—3, alt. 2—21],. Helix fulva Mörner Verm. Hist. II (1774) p. 56. Nirssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 15. RosswXsstER Iconogr. VIII (1838) p. 38, f. 535. Prrrrrg Monogr. Helic. I (1848) p. 30. FmretE Norske Moll. (1853) p. 6. Non». & Ny. Finl. Moll. (1856) p. 12, t. f. JEFFRErS Brit. Conch. I (1862) p. 156. WrsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 42. — Zonites fulvus Moq.-TAxpos Moll. Fr. II (1855) p. 67, t. 8, f. 1-4. LimpsrRÓw Gotl. Moll. (1868) p. 8 cum fig. anat. — Hyalinia fulva Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 11. — Conulus fulvus WESTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 25; Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret vanligen helt och hållet svartbrunt eller svart, utom fotsulan, som är ljusare; stundom askgrått med mörka” trefvare; tungmembranen har (enl. Binney) 80 tvärrader och 37 (18——1.——18) lüngsrader hakar. 37 Skalet rundadt kágelformigt, ofta med ganska hög spira, stun- dom betydligt nedtryckt, gulbrunt, glänsande, genomskinande, myc- ket tätt och fint strimmadt, undertill plattadt, med en fördjupning i midten, utan egentlig nafvel, blott, genom spindelkantens tillbaka- vikande, med en fin springa; vindningarne vanligen 6, konvexa, hopträngda, mycket långsamt tilltagande, den siste nedtill otydligt trubbvinklad; sömmen temligen djup; mynningen månformig, ned- tryckt, nästan dubbelt så bred, som hög; munsömmen hvass, rak och enkel. | 1. alderi Grav: testa minor, obscure brunnea, levigata, polita (skal mindre, mörkbrunt, nästan slätt, starkt glänsande). Helix fulva B alderi GRAv in Turt. Shells Brit., 1840, p. 148. 2. mortomi JEFFREYS: testa obscura, depressa, utrinque fere equaliter. convexa (skal mörkt, nedtryckt, nästan lika konvext på undre sidan, som på Ofre) Helix mortoni JEFFREYS in Linn. Trans. XVI (1830) p. 332; Zonites fulvus var. mortoni JEFFR. Brit. Conch. I (1862) p. 171. Förekommer på fuktiga ställen under multnande lóf, trástockar, stenar och lossnande trüdbark, pà vàt mossa o. dyl. Pà sumpiga eller sanka platser, såsom 1 sällskap med Zomites mitida, blir skalet lika mörkbrunt, som hos denna art, men betydligt ljusare, der fuk- tigheten är mindre. På de lappska fjellen går den högt upp i bjórkregionen, men är dock ymnigast i dalarne och på de lägre bergafsatserna. Utbredning. I Sverige, Norge och Danmark allmän. I de norra delarne af de tre kontinenterna är denna snäcka allmän. I Europa går den högt öfver polcirkeln såväl i Finland, som Lappland och på Island; i Asien tillhör den Amur-gebietet, Sibirien och Kamtschatka, i Amerika är den funnen från Stora Slafsjön i Texas och Florida och (enl. dr. Newcomb) äfven vid Tahoesjön i Kalifornien. Mot söder går den till Kaukasus, Sicilien och Azorerna. Anm. I Monographia Heliceorum vol. I—III har PFEiFFER upptagit Conulus fulvus med tvifvel huruvida det är Mörrers H. fulva, men i vol. IV har han uteslutit ' Mörrers namn och uppfört DRAPARNAUD såsom auctor. Orsaken härtill är säkerligen den, att Mörrer uppgifver diame- tern till '/,—3 lin. och har således uppenbarligen sammanblandat två former. Hela beskrifningen på den mindre och enligt hans tro yngre snäckan passar uteslutande på C. fulvus och det är fullkomligt säkert, att den större, som han ansåg vara den förra fullvuxen och hvaraf han 38 blott funnit ett enda exemplar, var en ung Helix bidens Cnkww. och icke, som RossmMÄssLErR tror, någon ung H. glabra Stun. Gen. Zonites Moxrr. Testa orbiculato-convexa vel depressa, tenuis, nitida, wm- biculata, interdum. perforata; anfr. 4—7, regulariter accre- scentes vel angusti; apertura lunaris vel rotundata; peri- stoma sepissime tenue, acutum, rectum. Djuret har cylindriska trefvare, tjock mantel och smal fot; kä- ken halfmànformig, mer eller mindre böjd, oftast med utbójda än- dar, nedre kanten hvass med ett trubbigt utskott i midten; tung- membranens midtelhakar med en làng mellanspets och två mycket korta sidospetsar, sidohakarne af l:sta ordn. fà, med en kort sido- spets och sidohakarne af 2:dra ordn. mánga, utdragna, krókta och spetsiga (till formen icke olika taggarne hos åtskilliga Rosa-arter); ófvergangen til dessa sednare hastig, icke långsam, såsom hos de flesta slágten. Skalet ofta med nästan cirkelrund omkrets, konvext eller plat- tadt, tunt, halft genomskinligt, glänsande, med öppen, sällan trång nafvel (mycket sällan utan nafvel); vindningarne 4—17, regelbundet eller långsamt tilltagande; mynningen mer eller mindre rundadt månformig, med oftast tunn, hvass, rak munsöm. 1. Nattliga, hufvudsakligen köttätande djur, som uppebålla sig 1 skogar under affallna löf på marken. Något öfver 100 arter äro beskrifna, af hvilka 12, som utmärka sig genom sin betydliga storlek (diam. stundom nära 50 mm.) och stå slägttypen (H. algira Lin.) närmast, uteslutande förekomma vid kusterna af Medelhafvet, isynnerhet de östra, och en art (Z. euryomphala Z.), som äfven räknas hit, finnes 1 Central-Amerika, så att hithörande former, lik- som arterna af sl. Glandina, bebo de närmaste omgifningarne af det Europeiska och det Westindiska Medelhafvet. Under tertiär- och diluvialtiden hade de en vida större utbredning än nu och fun- nos då på flera ställen 1 vestra och södra Tyskland. 2. Hos äldre författare och någongång ännu hos nyare före- nas detta slägte med Helix, från hvilket det dock väl skiljes genom många vigtiga anatomiska karakterer och genom en afvikande skal- bildning. De förra äro först i nyare tider närmare kända, men blott af den sednare fann sig MontFort (Conch. Syst. II, 1810) föranlåten att afskilja hithörande arter från gen. Helix såsom ett. nytt slägte under namn af Zonites med Helix algira Lis. såsom 39 typ. Sedermera blef detta slágtnamn ofta användt, isynnerhet af engelska författare, men vanligen med högst olika begränsning. LeacH (Moll. Brit., teste Gray) bildade för H. ericetorum ett slägte af samma namn. Gray (Manual of the land a. fresh w. Sh., 1840) innefattade under Zonmites alla Helices med tunt, plattadt, oftast glänsande skal och enkel hvass munsöm, således hvad vi räkna till grupperna Hyalina, Vitrea, Zonitoides och Discus. JEFFREYs (Brit. Conch., 1862) upptager vid Zonites arterna af de tre förstnämnde grupperna och H. fulva, som vi föra till ett eget genus, Conulus; hvaremot LovELL REEvE (Land a. freshwat. moll. 1863) från Zo- nites utesluter den sednare arten och har således slägtet hos honom samma omfång, som i närvarande arbete. Af Moq.-T4wpow (Moll. Franc. 1855) delas sl. Zomites 1 4 grupper Conulus (H. fulva Lix.), Calcarina (= Leucochroa Beck pr. p.), Aplostoma (= Hyalinia AG.) och Verticillus (med H. algira L., typen för Zonites). E. v. MARTENS (Albers Heliceen, 1860) innefattar under sl. Zonites en- dast de tolf, slágttypen närmast stående, ofvan nämnde arterna samt den amerikanska Z. ewryomphala, hvaremot under sl. Hyalina (Fér.) Gr. de öfriga Zonitesarterna upptagas. Skalet hos Zonites har myn- ningen invändigt försedd med en tunn läpp, som skall saknas hos Hyalina, men hvartill ock otydliga anlag ofta finnas (t. ex. hos Z. draparnaldi), och de anatomiska karakterer, hvarigenom djuren hos dessa slägten skola skiljas från hvarandra, äro, äfven efter Martens mening (p. 68), både otillräckliga och osäkra. Anm. Alla författare, som hafva adopterat slägtet Zonites, hafva, i likhet med namnets auctor, Montfort, ansett detta vara masculini ge- neris och tillfölje deraf hafva äfven alla adjectiva speciesnamn masculina ändelser. För min del anser jag detta vara mindre riktigt. Ordet är tydligen bildadt af £v; (zona), gördel, och den latiniserade, men ur- sprungligen grekiska ändelsen ides eller ites (af &d5c), som är lika för alla genera och betyder: liknande. Namnet har således, liksom så många andra slägt- och grupp-namn, en adjektiv bemärkelse och dess genus blir beroende af det ord, som underförstås. Då nu namnet här ursprungligen har afseende på skalets nedtryckta form, så måste ordet testa underför- stås och derigenom Zonites anses för femeninum, så att speciesnamnen derefter rättas. I grekiska språket äro visserligen substantiva gentilia på «tes och patronymicha på des och sides masculina, men dels kan nam- net Zonites omöjligen hänföras till något af dessa slag, dels finnes intet som helst masculint ord, som då kan vid namnet underförstås. 40 Artófversigt : 1. Skal nästan slätt, under ljusare. Sk. gulgrönt, glänsande ; spira platt; vindn. 6, den siste föga bredare; nafvel öppen; mynn. sned, ovalt-månformig. 7. cellaria MörL. Sk. grónakt. hornfärgadt, glänsande; spira låg; vindn. 5!/,, den siste mycket bredare; nafvel medelmåttig; mynn. mánformigt oval. T. "draparnaldi Dx ? Sk. ródbrunt, n. utan glans; spira konvex; vindn. 4!/,, den siste mycket bredare; nafvel vid; mynn. aflángt mánformig. T. nitidula Dn. Sk. ródgult (el. grönt), glänsande; spira convex; vindn. 5!/,, den siste något bredare; nafvel tráng; mynn. ággrundt mánfor- mig. 1. alliaria. Mirr. 2. Skal tätt och regelbundet tvürstrimmadt, lika fürgadt. Sk. kastanjebrunt, glänsande; spira konvex; vindn. 5, trinda; naf- vel öppen; br. 6, h. 2 mm. (Djur kolsvart.) 7. nitida Mürr. Sk. ljusbrunt, svagt glänsande; spira plattad; vindn. 4, plattade; nafvel trång; br. 3!/,—4!/,, h. 2 mm. (Djur mörkt, grått.) 7. hammonis STRÖM. Sk. ljusgrónt, glänsande; spira konvex; vindn. 5, trinda; nafvel vid; br. 41/,—5!/,, h. 21/, —3 mm. (Djur ljust blágrátt.) 1. petronella Cuanr. 3. Skal mycket finstrimmigt ell. nästan slätt, n. ofárgadt. Sk. gráàhvitt; vindn. 4, hastigt tilltagande; nafvel teml. vid; mynn. äggr. mánformig; br. 3--4, h. 2 mm. 7. pura ÅLDER. Sk. glasklart, hvitt; vindn. 4!/,—6, làngsamt tilltagande; nafvel trång ; mynn, halfmánformig; br. 2, h. 1!/,. 7. erystallina Mürr. Lik Z. eryst.; men nafvel vidare, vindn. konvexa, söm djup, mynn. rundadt-mánformig med en hvit valk invändigt. | T. "subterranea Bovno. Subgen. Hyalina (Féng. Gnav. Testa wmbilicata, de- pressa, polita, temuis; anfr. 5—7, regulariter accre- scentes; apertura rotundato-lunaris. Skalet plattadt, glänsande, tunt, med nafvel; wvindn. 5—T, vanligen långsamt tilltagande; mynningen ággrundt mànformig. 1. Hithörande arter uppehålla sig isynnerhet på mörka och fuktiga ställen, under stenar, i mossa, bland multnande blad, under trüstockar, stundom i källrar, klippspringor o. dyl., några 41 (Z. cellaria, hammonis, .nitida) 1 större eller mindre antal tillsam- mans, andra (Z. alliaeria m. fl.) enstaka. De äro allütande, men fóredraga animalisk föda, som de med glupskhet förtära, och an- gripa de såväl lefvande djur, som ruttnande. I de större landsnác- kornas skal krypa de in för att uppäta innevånarne. Sina ägg, som hafva hinnaktigt, någongång kalkaktigt, skal, lägga de, hopade i små paketer, i lös jord. Till dessa molluskers egenskaper hör, att flera arter gifva ifrån sig, dà de oroas, en stark lukt, som stundom kännes på temligen stort afstånd. Hos Z. alliaria är denna lukt hk hvitlök, hos »nitida och cellaria hk mysk, hos witi- dula är lukten obetydlig, men deremot smakar djuret utomordent- ligt bittert (ScHm.). Deras luktsimne måtte vara mycket utveckladt, ty trefvarnes ändar, der detta sinne förmodas vara beläget, äro starkt uppsvällda. Af denna grupp äro öfver 90 arter beskrifna, hvaraf 30 äro egendomliga för länderna 1 norr och öster om Medel- hafvet, 40 för Amerika, 4 för östra delen af Asien, 7 för Austra- lien och 3(—5), nemligen Z. glabra, nitens och i England Z. ex- cavata (möjligen äfven Z. margaritacea och draparnaldi), för mel- lersta Europa. Blott 6— 7 arter finnas på Skandinaviska halfón och alla dessa finnas på kontinenten. Gemensamma för båda hemisfe- rerna äro blott Z. cellaria, som förmodas vara öfverförd från Eu- ropa, och Z. hammonis, som är mycket utbredd i vestra staterna; men många af de Nordamerikanska arterna stå de Europeiska så nära, att fera författare anse dem vara identiska, ehuru de sanno- likt blott äro analoga bildningar. 2. Sedan Mowrronr (Conch. Syst., 1510) uppställde för H. algira Lis. slügtet Zonites och FÉrussac (Tabl. Syst., 1822) förde dessa snäckor till subgen. Helicella, Aplostome, gruppen Hyalines af slágtet Helix, hafva de än blifvit upptagna under det förra genus- namnet, dels sásom en egen grupp, dels i fórening med slügtets typiska former, än blifvit förda till ett nytt sligte Helicella eller ett annat af FéRussAc bildadt nytt genus Hyalinia (Hyalina alus) eller hafva andra, alldeles nya, genera för desamma blifvit bildade, som synes af följande öfversigt af gruppens historia. Helix, afd. B., hos STUDER System. Verzeichn. (1820), Helix, Helicelle Aplostome, gruppen Hyalines hos Fénuss^c Tableaux System. (1822), Zonites pr. p. LEaAcH (mscr. 1818), StutTTLEWortH (1842), FonsEs & Hax- LEY (1853), Moq.-TANDON (1855), JEFFREYS (1862) m. fl, .Heli- cella pr. p. Risso (1826), Beck (1537), ApAus (1858), Polita Herp (Isis 1831), Vitrea & Discus FitzInGer (1897), Hyalinia Acassiz 42 (1837), Zonites subgen. Hyalina Gnav (1840), Lucilla Lowe (1852), Hyalina ManrENs (1860. + Testa sublevis, subtus pallida. Skalet nästan slätt, på undre sidan ljusare fárgadt. 1. Zoenites cellaria Mörr. Testa aperte umbilicata, depressa, nitida, supellucida, irregulari- ter striatula, pallide virenti-cornea, subtus albida; spira planiuscula; sutura tenuis, canaliculata; anfr. 5! |,—6, planulati, lente accre- scentes, ultimus aperturam versus non dilatatus; apertura de- pressa, obliqua, ovali-Iunaris; peristoma simplex, acutum, margine columellari strictiusculo. Diam. 12—13, alt. 4!1, mm. Helix cellaria Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 28. NirssoN pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p. 32. Rossmässter Iconogr. I (1835) p. 70 f. 22; VIII (1838) p. 36 f. 527. PrzirrER Monogr. Helic. I (1848) p. 111. FurrE Norske moll. (1853) p. 15. Nonp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 26 f. 18. WzsrERLUND Sv. moll. (1865) p. 36. — Zonites cellarius Moqvis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 78 t. 9f. 1—2. Jzrr- nExs Brit. Conch. I (1862) p. 159. Lispström Gotl. moll. (1868) p. 9 eum fig. anat. — Hyalinia cellaria Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 12. — Hyalina cellaria Westerzusp Coll. typ. moll. Su. (1868) n:o 17. — Zomites cellaria WEsrERLOND Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret har ófre trefvarne och nacken askblà eller skiffergrà, småningom ófvergáende i hvitgult eller smutshvitt, undre trefvarne hvita, fotens sidokanter med rostbruna punktrader, fotsulan hvitgul, på ryggen emellan trefvarne och bakåt äro två grunda fåror; kä- kens konvexa kant temligen utsträckt (hos unga individer mycket svagt böjd), utskottet i midten af inre kanten ganska bredt, spet- sadt, temligen utdraget; tungmembranens midtelhakar blott hälften så stora, som sidohakarne af l:sta ordningen. Skalet på båda sidor plattadt, något mera på den undra, svagt genomskinande, tunt, men temligen fast, fettglänsande, otydligt och oregelbundet tvärstrimmadt, ofvan gulgrónt eller blekt gulbrunt, under ljusgrónt, stundom nästan hvitt, men der, liksom på öfra sidan, alltid med grön anstrykning; vindningarne 5—6, nästan platta (inåt tvärt afsatta, utåt långsamt sluttande), den siste någor- lunda hastigt tilltagande i bredd, icke vidgad mot mynningen; spi- ran platt; sömmen trådfin, ránnformig; nafveln öppen, djup; myn- ningen sned, ovalt-månformig; munsómmen enkel, hvass: yttre kan- 43 ten svagt bàgformig, kort, spindelkanten nästan dubbelt längre, vid nafveln obetydligt utåt böjd, sedan nästan rak eller på midten nå- got uppstigande. 1. albina: testa albida, coerulescens, subopaca (sk. blåhvitt, knappt glänsande). Hyalinia margaritacea Mórch? Förekommer i fuktiga källare, i brunnar, i hvalf, under mossa, multnade blad o. dyl. vid foten af murar, på steniga ställen, under stenar, under nedfallna, länge orubbade, träd eller stockar, i träd- gårdar, på kyrkogårdar, i busksnår, på gamla upplagsplatser af tim- mer m. fl. st., alltid i större eller mindre mängd på samma lokal. Hon älskar mörka, mycket fuktiga ställen, hvilka hon sällan och blott efter starkt regn eller i mulet väder lemnar. Detta rofgiriga djurs hufvudsakligaste föda är (enl. LinDstR.) V. pellucida. Redan Mörrer fäster uppmärksamheten vid dess skygghet och dess om för- sigtighet vittnande vana, att då det kryper än till hälften indraga den ena trefvaren, oaktadt intet hinder finnes, än hastigt åter ut- sträcka densamma. JEFFREYS angifver efter SHEPPARD, att om det oroas, sprider det omkring sig en vidrig lukt, som mycket påmin- ner om lukten hos snokens urin, men att denna lukt under vissa omständigheter är omärkbar tills djuret lägges i kokhett vatten. Enligt Scuwi»r är den lukt det sprider stark, men lik mysk. Utbredning. I Sverige finnes denna art i Skåne: vid Malmö sälls. (C. A. W.), vid W. Wram (Lmnrss.); i Blek.: Carlskrona, på kronohvarfvet, i trädgårdar m. fl. st. i staden (C. A. W.); i Smål.: Kalmar, på den s. k. balkplanen vid stadens norra tull (adj. À. AnrgoT & ipse); på Gotland: allm. från Fårö till Hoburg (LiwpsrR.) samt på Sandön (EiseN & STUXBERG); 1 Halland (enl. J. E. Z); 1 W.Gótl.: Göteborg, i ett gammalt trähus på Otter- hálleberget, i Masthugget, vid Gunnebo samt i Bokedalen (Marx), på Kinnekulle, såväl vid Mórkeklef och Hjelmsüter, som vid We- sterplana kyrka (C. L.), på sluttningarne af Gisseberg, Fàrdahls- berget m. fl. st. på den bergstrücka, som är 1!/, mil s.o. om Fal- köping (K. A.); 1 Bohusl.: Marstrand (enl. O. N.). I. alb. 1 Carls- krona (UC. A. W.). I Norge: vid Bergen, omkring Sverresborgs gamla murar, teml. ymn. (FRiELE), samt på ön Manger, norr om Bergen (prof. Sags enl. v. Mart.). I Danmark, Ögruppen: på Sjelland i Kjóbenhavns trädgårdar och hus allm. (Móncn), 1 sko- garne vid Fuursóen och vid Skarrit-só (C. M. P.), 1 Barnes trád- gård och i Hunderup skog vid Odense (Srs.); Halfón: Asmild trädgård vid Viborg (Frepp.), Marsihbesborg skog vid Aarhuus, vid 44 Flensborg (C. M. P.). 1. alb. Sjelland i Frederiksdals skog m. fl. st. (Móncn). Dess utbredning strücker sig fràn sydligaste delen af Finland genom Böhmen, Ungern och Siebenbürgen till Orienten, mer eller mindre allmänt från Shettlandsóarne, Skottland och England genom Belgien, Frankrike, hela Tyskland, Schweitz, Savoien, Tyrolen, Dalmatien, Italien, Portugal och Spanien till Korsika, Sicilien, Ma- deira, Algier och Azoriska öarne. I Nordamerika finnes denna art numera på många ställen (ss. allmänt i källare i Boston, 1 Provi- dence, Salem, Lynn m. fl. st.), införd från Europa med handels- varor. Tonites "draparnaldi (Bzcx ?). Testa convexo-depressa, tenuis, pellucida, nitida, virenti- cornea, subtus pallidior; spira hwmilis, convexa; swtura leviter impressa, marginata, dense crenulata; anfr. 5!|,, comvexiusculi, ultimus multo latior, subdepressus, subtus planiusculus; umbilicus mediocris; apertura transverse lunato-ovalis; peristoma sim- plex, rectum, marginibus post insertionem divergentibus, columellari arcuato, tenue labiato. Diam. 11, alt. 5 mm. Skalet på ófre sidan temligen hválfdt, på undre nästan platt, tunt, genomskinligt, glänsande, grönaktigt brungult, under ljusare; spiran låg, kullrig; sömmen temligen bred och grund, med fina, tätt stående tvärstreck; vindningarne 5!|,, något konvexa, kort sluttande mot sömmen, den yttersta mycket bredare än föregående, icke utvidgad mot mynningen; nafveln trång; mynningen månfor- migt oval; munsömmen rak, båda kanterna divergerande från vid- fästningspunkten, spindelkanten temligen starkt utåt böjd, knappt !|, längre än ytterkanten, med en svag anläggning till läpp på inre sidan. ? Helicella draparnaldi Beck Ind. Moll. (1837) p. 6. (— Hyalinia cellaria var. 1 sylvatica Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 12?) — Zonites *draparnaldi WssrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. Förekomst och utbredning. I Sverige har jag tagit denna snäcka i prov. Småland vid Kalmar på den s. k. balkplanen utan- för staden samt i Blekinge vid foten af gamla murer inuti Carls- krona. (7l Danmark: på Sjelland, 1 Frederiksdalskog: Móncn, Hyal. cell. var. sylvatica, spira convexiore; Halfön, ymnig 1 Greis- dalen vid Veile i gamla trástubbar och på det af küllvatten fuktiga löftäcket: PovrsEN Nat. Foren. Vidensk. Meddel. 1867 n:o 1.) 45 2. Tonites nitidula Dna». Testa late wmbilicata, globoso-depressa, parum mitida, sub- levis, solidula, vir pellucida, rufescems vel rufo-brunnea, subtus albida; spira convera; anfr. 4—4*|,, comveriusculi, sat celeriter accrescentes, wltümus antice dilatatus; swtura levis, subplanata; apertura rotundato-lunaris. Animal pallide schistacewm vel saturate coeruleum. Diam. 8— 9, alf. 4*1, mm. Helix mitidula Drararsaup Hist. Moll. (1805) p. 117. RosswXsstER Iconogr. I (1835) p. 72 f. 24; VIII (1838) p. 36 f. 526. PrkrrER Monogr. Helie. I (1848) p. 93. WzsrERLUvxp Sv. Moll. (1865) p. 37. — Helix nitida Mörirer pr. p. Friere Norske Moll. 1853) p. 18. — Helix cellaeria Nnssow pr. p. -—— Zonites nitidtlus Moqvis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 83 t. 9 f. 12—13. Jerrnzvs Brit. Conch. (1862) p. 163. — Hyalinia nitidula Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 13. — Hyalina nitidula WrsrERLUND Coll. Typ. Su. (1868) n:o 18. — Zonites nitidula WesrERLUNp Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret är ljust skifferblàátt, med ryggen och fotspetsen mörkare eller ofvan mycket ljust blått, foten hvit, trefvarne rent blå, ögon svarta; käken lik den hos Z. cell. men med trubbigare utskott; tungmembranens midtelhakar större än sidohakarne af 1:sta ord- ningen. Skalet på öfra sidan temligen konvext, under plattadt, föga genomskinligt, tunt, svagt glänsande, nästan slätt (svagt och oregel- bundet, endast vid sömmen tydligt tvärstrimmadt), ofvan rödbrunt, under ljusare, omkring nafveln nästan hvitt; vindningarne 4—411/,, svagt konvexa, något intryckta vid sömmen, den siste med temli- gen afrundad ytterkant, stundom mot mynningen något vidgad; spiran konvex; sömmen grund; nafveln vid och djup; mynningen rundadt månformig, föga sned; munsömmen enkel, hvass, spindel- kanten knappt !/, längre än ytterkanten, starkt bågformig, så att den står betydligt lägre än motsatta sidan af sista vindningen. 1. /weems Purt. (enl. Móncn): testa brunnea, concolor, sine albidine basali (sk. enfürgadt brunt, icke ljusare kring nafveln). Helix nitidosa var. major Beck Coll. Kieloens. (enl. Móncn). 2. helmii GipBERTS. in GRAY Turt. Man. (enl. Móncn): testa unicolor, lactescens (sk. nästan mjólkhvitt, enfürgadt). Förekommer under stenar, multnande lóf, bland våt mossa, vid trüdrótter o. s. v. på fuktiga ställen, särdeles i bergstrakter. Dju- ret afsöndrar ringa luktämne, men har i stället en utomordentligt bitter smak. 46 Utbredning. I Sverige är denna art funnen i Skåne: vid Belteberga, under bokarne på bergssluttningen vid källan, i Dahlby hüsthage, på Skäralid, vid Ignaberga (W.),1 gamla bot. trädg. 1 Lund (A. J. J.), W. Wram (LinrJeEB.), Herrevadskloster och Lindholmen (C. R.). vid Ringsjön (J. A. W.); i Blek.: i Carlskrona, vid Ron- neby, på en bergháll ö. om Skársjón m. fl. st. (UC. A. W.), vid Mólltorp (J. A.); i Smál.: sülls. vid Kalmar på balkplanen (C. A. W.), vid Husqvarna (0. N.); på Öland: sülls. vid trádrótter på norra bran- terna nedom Borgholms slottsruin (W.); på Gofl.: sülls. vid Wisby, Hoburg, Lindekhnt (LiwpsrR.). I Norge: vid Kristiania, mycket süls. (Friere: H. mitida), Ladegaardsón nära Kr. (C. M. P.), i Bergens stift på ön Sarteró (en större form, som närmar sig Z. nitens MicH., samt en mindre, blekare, mera plattad: v. Manr.) och vid Bergen; 1 Trondhjems gamla fästning (en genom vid naf- vel och vindningarnes förhållanden, dà den sista vindningen nästan alldeles icke är vidgad, utmärkt varietet, som mera närmar sig Z7. nitida Mörr.: v. Mart.). I Danmark, Ögruppen: på Sjelland allmän 1 skogar, 1 Kjóbenhavns trädgårdar och fästningsverk (MÖRCH), i skogarne vid Fuursöen (C. M. P. & ipse), Holsteinborg (mycket allm. i alla skogar, 1 stor mängd 1 H. trädgård: STB.), på Fyen vid Kierteminde, på Móen vid Lille Klint, på Falster vid Korselitse (C. M. P.); Halfón: under lóftücket i skogarna och under stenar myc- ket allmán, vid Flensborg, Veile, Aarhuus, Randers, Aalborg, Lillaa skog vid Silkeborg (C. M. P.), Rindsholm vid Viborg (FEpp.); Bornholm: vid Johs kyrka och på "Allmánningen" (C. M. P.). 1. lucens: Dekkeskov Cimbri. (Bk. enl. Móncnu), Viborgtrakten (FEDD. enl. MörcH). 2. helmii: ett ensamt exempl. vid Kongekilden och 2 ex. 1 Lassens samling utan lokaluppeift (enl. Móncn). Finnes derjemte i östra Spanien, södra Frankrike, Elsass, Lom- bardiet, Tyrolen, Schweitz, Savoien, större delen af Tyskland, Böh- men, Ungern, Siebenbürgen, Ryssland; vidare i Belgien, England, Irland och Skottland. I södra och vestra Europa ersättes denna art till det mesta af den mycket större närstående Z. nitens Micn., som mot norden går till England (södra Wales) och Skottlands vestkust. Anm. Marw uppgifver denna art (Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. I. p. 115) för Åkesholm i Skåne samt Gunnebo och Utterbäck vid Göte- borg. Huruvida dessa lokaler tillhöra denna snäcka eller ej, kan jag af brist på ex. ej afgöra; men då han uppgifver, att snäckan kan skiljas från alla sina hittills hos oss funna samslägtingar derigenom, att djuret, 47 då det är lefvande (och blir oroadt), har en obehaglig hvitlöksstank, ej olik snokens, så är det tydligt, att han med H. nitidula sammanblandat följande art, hvilken denna egenskap tillkommer. 3. Lonites alliaria MiLLer. Testa angustius umbilicata, depressa, polita, sublevis, pellu- cida, fulvo-cornea, circa. umbilicum albida; spira converiuscula; sutura levis, subplanata; anfr. 5—25![|,, vix convexiusculi, lentius accrescentes; apertura rotundato-lunaris, margine columellari ar- cuato, superne subcalloso. Animal migrum, foctidum. Diam. 6 —7, alt. 3 mm. Helix alliaria Mitrrer in Ann. Phil. III (1822) p. 379. PrrirrER Monogr. Helic. IV (1859) p. 76. "WersrERLuNp Sv. Moll. (1865) p. 38. — Zonites alliarius Moquis-TaspoN Moll. Fr. II (1855) p. 83 t. 9 f. 9—11? (testa latissime umbiliecata dicitur!) JErrnurvs Brit. Conch. I (1862) p. 161. — Helix nitidula Marw (nec Drar.) Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 115. — ZHyalinia alliaria Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 13. -- Hyalina alliaria WrsrERLoNp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 19. — Zomites alliaria WrsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret har svart kropp och svarta trefvare, foten bakåt spet- sigt afsmalnande, hoptryckt, hvitgrå, 1 spetsen svart. Skalet på öfre sidan temligen hvälfdt, på undre nästan platt, starkt glänsande, genomskinligt, rödgult, omkring nafveln ljusare (eller enfärgadt glasgrönt), nästan slätt, stundom med några otyd- liga spirallinier; vindningar 5—5!/,, temligen långsamt tilltagande i bredd; spiran konvex; sömmen något utbredd; nafveln öppen, djup; mynningen rundadt månformig; munsömmen enkel, hvass: spindelkanten !/, längre än ytterkanten, bågböjd. 1. viridula: testa vitrea (sk. glasgrönt). — anceps WESTERL.: testa anguste umbilicata, depressa, tenuis, nitida, irregulariter striatula, viridula, subhyalina; spira medio pro- minula; anfr. 5, sat celeriter accrescentes, ultimus subdepressus; sutura submarginata, striata; apertura diagonahs, lunato-ovalis, margine columellari levissime arcuato; lat. 6, alt. 3 mm. (sk. trångt nafladt, plattadt, tunt, glänsande, oregelbundet finstrimmigt, grón- aktigt, genomskinligt; spiran i midten något framstående; vindn. 5, temligen hastigt tilltagande, den ytterste något nedtryckt; söm- men fint och tätt krusad eller veckad; mynningen månformigt ägg- rund, med spindelkanten svagt bågböjd, så att den står föga lägre än motsatta sidan af siste vindningen). 48 Förekommer under multnande blad, vid rötterna af rikbladiga växter, under stenar och trüstycken, i skogar, busksnår och trüd- gårdar, äfvensom stundom på öppna fält. Såsom förut är nümndt, sprider denna snäcka en skarp hvitlökslukt omkring sig då den oroas. Denna lukt är dock olika stark under olika tider och äfven hos olika individer. Under det att den stundom är så stark, att 2—3 exemplar kunna i flera timmar dermed fylla ett rum, är den vid andra tillfällen nästan omärklig. Utan tvifvel står den i sam- manhang med fortplantningsdriften och tiden för densamma. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: Åkesholm och Igna- berga (Marx), Paradislyckan i Lund och i Dahlby hästhage nära Lund (C. A. W.), Skáralid (O. N.); prov. Blekinge: i trakten af Ronneby på många ställen, isynnerhet i bokskogar (C. A. W.), i Carlskronatrakten vid Bellevue, på Wümó, Werkó, Kronovarfvet samt vid Kärrtorp (J. A.); på Öland: mycket sällsynt på branterna vid Borgholms slottsruin (C. A. W.); i W.Götl.: vid Gunnebo och Utterbäck i närheten af Göteborg (Marw); i Ö.Götl.: vid Mjölsefall (E. v. G.); 1 Södermanl.: vid Grefsäter (E. H.); 1 Nerike: Skåle- klint i Hallbergs s:n, Wiseboda i Qvisbro s:n (C. HARTMAN: Hel. nitidula) samt Wiseboda i Knista s:n (C. H.); Stockholm: sälls. i en bergsskrefva vid Kungshamn på Sicklaön (HARTMAN), vid Nacka qvarnar (G. E.) — anceps: Skåne, 1i Paradislyckan i Lund ymn. 1864 (C. A. W.). I Norge: vid Arendal (prof. SrEENsTRUP enl. Móncnu i Amer. Journ. 1868 p. 29), vid Herstad i Hofs s:n (O. S. J.. I Danmark, Ögruppen: Sjelland i Fredriksdalsskog (LassEw, MóncH), Rude skog vid Holsteinborg sälls. vid rötterna af altrüd i skogsmossar (STEENB.), skogarne vid Fuursó, vid Skarritssó (C. M. P.), vid Soró (J. C.), Kongebacken vid Skovsborg (J. C.), Móen i Liselund (J. C.); Halfón: under häckar vid Stuhrs Mölle, Flensborg (C. M. P.), Flensborgs kyrkogård (J. C.), Lillaa och Silkeborgs skogar (C. M. P.), i Viborg-trakten (FEpp.); Bornholm: Almindingen (BEx- ZON), granitpartiet 1 Rö s:n, vid Helligkilde och Randkleven (C. M. P.). På Grönland, Island och Fsróarne (på taken af boningshus) är denna art ferestädes funnen, äfvensom den är vidt utbredd i Skottland, England och Irland, der den äfven är en af öfra tertiär- formationens fossila snäckor. För öfrigt är den blott tagen på Helgoland, i Frankrike vid Lyon och på gränsen till Savoien, vid Stubbenkammer på ön Rügen, vid Lemgo i furstendömet Lippe- Detmold samt straxt norr derom på Jacobsberg vid Porta West- phalica. Då den derjemte endast är funnen 1 Norge samt i södra 49 och mellersta delarne af Sverige, sà synes dess naturliga utbrednings- zon vara nordvestra Europa, i verldsdelens mellersta lünder ersatt af Z. mitidula och i dess södra af Z. glabra, ehuru dessa hvaran- dra så närstående arter ömsesidigt något litet intränga inom hvar- andras områden. tt Testa regulariter. striata vel striatula, concolor. Skalet regelbundet strimmadt, enfärgadt. + Testa sutura submarginata, crenulata. Skalet vid sömmen försedt med djupare tvärstreck. 4. Zonites hammonis (STRÖM). Testa wmbilicata, depressa, pellucida, mitida, dense striatula, cornea; spira subplanata; amfr. 4, celeriter acerescentes, ultimus depressus; umbilicus angustus, pervius; suiura levis, submar- ginata; apertura lunato-ovalis, labro in adultis fascia (vel va- rice) flava cincto. Animal obscure cinereum. Testa animale foeta castanea. Diam. 3!|,—4!|,, alt. 2 mm. Helix hammon?is Ström Trondhj. Selsk. Skrift. III (1765) p. 435 t. 6 f. 16. WzsrEnLUND Sv. moll. (1865) p. 39. — Helix striatula Gray in Med. Repos. XV (1821) p. 239 (sine charact.). — Helix mi- tidosa FÉRussAc Tabl. Syst. (1822) p. 45 (sine charact.) ROssmÄssLER Iconogr. I (1835) p. 71 f. 23. — Helix radiatula AvpEn Catal. Nor- thumb. Moll. (1830) p. 12. PrzErrr& Monogr. IV (1859) p. 83. — Zonites vadiatulus Fonszs and Haxrex Brit. Moll. IV (1843) p. 38 t. 121 f. 1l. Jerrrers Brit. Conch. I (1862) p. 166. — Helix pura f PrrwmrEeR Monogr. Helic. I (1848) p. 96. — Helix pura Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh. Handl. II (1851) p. 116. NNonp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 27. — Zonites striatulus Moquis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 86 t. 9 £. 19—21. — Hyalinia hammonis Móncn pr. p. Syn. Moll. Dan. (1864) p. 13. — Hyalina hammonis WrsrERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 21. — Zonites hanmonis WrsrERLUND Synopsis erit. moll. (1870) p. Djuret är mörkt gråblått med hufvud och ófre trefvare nästan svartblå, de nedre trefvarne svarta; foten skiljes från den öfriga kroppen af en ljus, nästan ofärgad rand. Skalet plattadt, på båda sidor lika och svagt konvext, glän- sande, genomskinligt, på öfre sidan fint och regelbundet tvärstrim- madt, strimmorna vid sömmen djupa, enfärgadt gulbrunt (då djuret befinner sig i skalet är detta vackert kastanjebrunt, liksom det tomma skalet af Z. nitida); spiran nästan platt; vindningarne 4, hastigt tilltagande, temligen nedtryckta, den siste mot mynningen Fauna Molluscorum. 4 50 vidgad och nedtryckt, hos gamla exemplar nära mynningkanten fór- sedd med en gul tvürvalk eller band; sömmen grund; nafveln tem- ligen trång, men djup; mynningen i förhållande till skalets bredd stor, äggrundt-månformig; munsömmen enkel, hvass. 1. virescens: testa hyalina vel viridula (skalet grönaktigt, glas- klart). Förekommer under multnande blad, under mossa, inom barken ' på gamla stubbar, under stenar, nedfallna träd o. s. v., både i lóf- och barrskogar. Utbredning. I Sveriges södra och mellersta delar finnes denna snäcka på mångfalldiga ställen inom hvarje landskap, men den sy- nes dock ingenstädes vara ymnig. Helsingland (Bollnäs: F. S.) och Herjedalen (Ürtholmen: F. S.) äro de nordligaste provinser, hvarifrån jag erhållit den, men den förekommer ganska säkert äf- ven i Lappland. I Norge: vid Volden i Söndmör (SrRÓw), vid Molde, vid gästgifvaregården Suul på fjellryggen emellan Norge och Jemtland samt högt upp på ett fjell vid Hargheim i Romsdalen (W. L.), vid Östensöen, Ladegaardsöen m. fl. st. nära Kristiania, vid Hamar och Herstad i Hof s:n (0. S. J.); Frogneråsens barr- skogar båda färgvarr., på Eidswold (C. M. P.). Enligt prof. Lill- jeborg har Upsala universitets-museum en ljus form (Z. viridula?) från trakten af Varangerfjorden. I Danmark, Ögruppen: Marien- lyst (Mörrer), Bröndholmsdal (Srr.), Frederiksdal och Charlotten- lund (MörcH), skogarne vid Fuursö och Veile sö (C. M. P.) m. fl. st. allmän på Sjelland (mycket sällsynt i Rude skog vid Holstein- borg: SrE.), Korsehtze på Falster (C. M. P.); Halfön: skogarne vid Viborg (FEpp.), Aarhuus, Lillaa Vesterskov, Veile, Flensborg (C. M. P); Bornholm: Curdts lund vid Rönne, Kanniksgárden (C. M P.). I Siberien, norra och mellersta Europa, från Island och norra Finland till Alpernas södra förgreningar, samt i Nordamerika, från Stora Slafsjón till Mexikanska viken, finnes denna art utbredd och kan anses vara en allmän snäcka i största delen af detta vidsträckta område. På anförda ställe beskrifver Ström sin Helix hammonis sålunda: ”Hon liknar till skapnaden de s. k. ammonshornen, är temligen platt och har på öfre sidan 4 vindningar, af hvilka den förste är nästan lika så tjock, som alla de öfrige, men på den undre fins blott en enda och i midten ett hål eller en rund håla. Mynningen är nästan såsom hos föregående (Vitrina), men proportionsvis mindre 51 och något mera inskuren. Färgen är sásom horn, undantagande framtill vid mynningen, hvarest den vanligtvis är något gul. Ska- let är mycket bräckligt och genomskinligt, djuret en svartbrun sni- gel med 4 horn.” I Norge finnes säkerligen ingen snäcka, på hvil- ken denna beskrifning och dermed följande figur bättre passa än Helix radiatuwla AvpER. Till formen liknar hon visserligen äfven Z. petronella, som ock fins i Norge, men då Ström säger, att hans snäcka är hornfärgad (detsamma han säger om sin Turbo musco- rum = Cochlicopa lubrica), hvilket Z. petr. aldrig är, så måste man öfvergifva tanken på denna. Förunderligt hafva BiwwEYv och BrLAnp tolkat Ströms beskrifning, dà de i Smithsonian Mischella- neous Collections, 194 (1869) p. 48 föra H. hammonis STRÖM sà- som synonym till Comulus fabricii (testa subimperforata, conica, anfr. 6 &c.), en art, som står alltför nära vår Comwlus fulvus. 5. onites petronella (CHARP.). Testa wmnbilicata, globoso-depressa, albido-virens, vitrina, mi- lida, confertim et regulariter costulato-striata, subtus levigata; spira late comvexa; amnfr. 4'|,—5 lente accrescentes, ultimus vo- tundatus, antice parum. dilatatus, subplanulatus, non descendens ; umbilicus mediocris, pervius; sutura impressa, linea paralleli sat profunde circumcincta; apertura lunato-rotundata. Animal ci- nerewm. — "Testa. animali focta cinerea. Diam. 4!|,—5![|,, alt. 2!],—3 mm. Helix pwra y PrrmrE& Monogr. Helic. I (1848) p. 96; H. pura pr. p. IV (1859) p. 83. — Helix pura var. Maru? Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 116. — Helix petronella ÖHARPENTIER apud Prrrreg Monogr. Helic. III (1853) p. 95. — Zonites purus B viri- dulus Moq.-Tawxpow Moll. Fr. II (1855) p. 87? — Helix pura Man- TENS Dinnenmoll. Norveg. in Malak. Bl. III (1857) p. 83 (fide v. Wallenb.). — Helix viridula WaArLENBERG in Malak. Dl. V (1858) p. 92 t. 1 f. 1, 2. Hartman Nerikes Moll. (1864) p. 4. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 40. — Zonites excavatus B vitrina Jerrngys Brit. Coneh. I (1662) p. 168. — Hyalina viridula Westertusp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 22. — Zonites petronella WEstERLUND Synopsis eritica moll. (1870) p. Djuret gråblått, temligen ljust. Skalet något plattadt, på öfre sidan mera konvext än på den undre, glänsande, tätt och djupt tvärstrimmadt, glasklart, grönak- tigt (gråblått då djuret befinner sig i skalet), under svagt strim- madt; spiran konvex; vindningarne 4!/,—5, långsamt tilltagande, 4* E 52 konvexa, den siste trind, vid mynningen fóga vidgad, knappt ned- tryckt; nafveln temligen vid och djup; sömmen intryckt, med en parallelt gående linea nedanför; mynningen i förhållande till skalets storlek liten, rundad, nedtill med en mánformig inskärning; mun- sömmen enkel och hvass. Förekommer på fuktiga ställen under multnande blad, bland sphagna i kürrmarker, vid flodbräddar, på fuktiga klippor o. s. v. Utbredning. Denna art tillhör hufvudsakligen skandinaviska halfóns nordliga och nordligaste delar, der den både är ymnigast och mest utbildad; men den finnes dock spridd ända ned i Skåne, troligen äfven i Danmark (Hyalinia hammonis Móncn pr. p.?). I Sverige är den allmän flerestádes i Lappland, såsom 1 Qvick- jocktrakten (67— 68"), der v. WALLENBERG fann den öfverallt i dalarne på fuktiga ställen, isynnerhet sådana, som voro betäckta med en mjuk sphagnumbädd; vid Jockmock, blott något sydligare, var den sparsam; 1i Herjedalen temligen ymnig på Glissjöberget och Funnüsdalsberget (F. S.); 1 Dalarne är den allmän på flera ställen, såsom vid Ossmundsberget 1 Rättviks s:n och i Sätherda- len (C .G. A.); i Westml. allmän (C. H. J.); vid Stockholm 1 Stora Angsviken, midt för holmen Danmark, samt på Wermdón (Hanr- MAN); i Nerike flerestides i Orebrotrakten, i Herrfallsüngarne i Hallsberg $s:n samt vid Kihls källa och Willngkullen 1 Knista s:n (HARTMAN); i Ó.Gótl. på Ombergs sluttningar, isynnerhet vid Alva- stra och. Borghamn (C. A. W.); i W.Götl. på Mósseberg (C. A. W.), Billingen (€. G. A.), Góteborgstrakten vid Gunnabo, Slottsskogen och Utterbück (Marw); i Smål. flerestides allmän i Tveta härad af Jönköpings län (E. H.); i Skåne vid Delteberga (C. A. W.). I Norge har dr. v. MARTENS funnit den (d. 31 Okt.) temhgen tal- rik på Eiswold, vid södra ändan af sjön Mjósen, prof. SArRs på ön Manger i Bergens stift, kand. O. S. JENSEN vid Sagatun nära Ha- mar, Ladegaardsón vid Kristiania och Herstad i Hof s:n, justitie- rådet PoursEN under multnande gran- och bjórkstammar i skogarne från Veiensten till Herfjeld intill Forset Sstern (2500' ó. h.). I Siberien är denna snäcka tagen vid Udereis källor och på Muroschnajas stränder, vid Sludjanka 1 trakten af Baikal och på Stanovoi-bergen nära Udskoi-Ostrog. I hela Finland är den ymnig, hvarjemte den finnes på Island, på Irland och i södra delen af Wales. I mellersta och södra Europa förekommer den nästan en- dast vid betydlig höjd på bergen. I Sachsiska Schweitz, på Steier- markska och Tyrolska alperna samt på andra ställen i det bergiga 53 syd-Tyskland, på Wallis och Savoiens alper ännu vid 2000 meters höjd, i Piemont vid 2100 meter, i Schweitz i Auvergne och Frank- rikes norra provinser samt på Pyrenéerna vid Bagnére de Luchon. Anm. I British Conchology I. p. 169, vid Zonites excavata BEan, säger J. Gwiw JrrrnExs: "This species has been considered peculiar to Great Britain, and to be the only land-shell which does not inhabit any other part of the world; but I have reason to believe that the gree- nish-white variety is the Helix vitrina of Fínussac, as well as the H. viridula of Mrwkg, H. petronella of CuaneExTIER, and probably also the H. clara of Hei. In the "Malakozoologische Blátter? for 1858 will be found a critical dissertation by vox WALLENBERG on the Helix véridula of Mrxkg& compared with Z. purus, in which the author showed that these were quite different species; and I can answer for the identity of Z. ex- cavatus var. vitrina (or viridula) with the H. petronella of CuanrENTIER, having found specimens of the latter on the Gorner glacier in Switzer- land at a heigt of about 7000 feet above the sea-level, and afterwards compared them with the types in CraneeNTIER'S collection at Devens while I was on a visit to that eminent naturalist. In a letter which is now before me from the late M. CnanrrEwTIER, dated 28th August, 1854, he says the H. vitrina of Frnussac (but not that of Wagner, which is a Brazilian species) is identical with his own H. petronella, and that it is very different from H. radiatula, with which it has only a slight relation in respect of the strie." Mot denna identifiering af Z. excavata BEAN och Z. petronella Cnamp. måste jag på grund af flera af M. Jeffreys god- hetsfullt meddelade exemplar af den förra och dessas stora olikhet med de många hundra skandinaviska exemplar jag har af den sednare, på det bestämdaste opponera. Dessa två snäckor äro i min tanke mycket väl skilda arter och utmärker sig Z. excavata genom mycket vidare nafvel, mycket långsammare tilltagande vindningar, en vindning mera, den ytter- sta trindare och betydligt smalare, mera rundad mynning, skalets horn- bruna färg och finare striering m. m. + Testa sutura profunda, immarginata. Skalet med djup, icke krusad, söm. 6. Zonites pura (ÅLDER). Testa wmbilicata, depressa, cinereo-alba, vir mitidula, con- fertim sed subtilissime transversim. striata, sub lente etiam striis spiralibus parallelis ornata; spira convexa; anfr. 4, celeriter. ac- crescentes, ultimus depressus; umbilicus plus minus effusus; a- pertura lunulato-rotundata. Animal albidum, lineis duabus colli superne migris. Testa amimale foeta anfractibus 3 primis obscure fulvis. Diam. 3—4, alt. 2 mm. 54 Helix pura ArpER Cat. Northumb. Moll. (1830) p. 12. PrryirrER pr. p. Monogr. Helic. I (1848) p. 96, IV (1859) p. 83 pr. p. Wz- sTERLUND Sv. Moll. (1865) p, 40. — Helix viridula MesKe pr. p. Syn. Moll. ed. 2 (1830) p. 20. — Helix clara Hxr» in Isis 1837 p. 902. — Polita opaca MHzrp l. c. p. 916. — Zonites purus Moq.-TAxpoN Moll. Fr. II (1855) p. 85 t. 9 f. 22—25 (excl. syn. FÉnuss., BEck et Harp), JErrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 164. — Hyalimia pura Mörck Syn. Moll. Dan. (1864) p. 13. -— Hyalina pura. WresTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 23. — Zonites pwra WESTERL. Synop- sis critiea moll. (1870) p. | Djuret hvitt, med ett svart streck på hvardera sidan om halsen. Skalet plattadt, något glänsande, regelbundet, men mycket fint tvärstrimmadt, försedt med ytterst fina, endast under förstoring tyd- liga, parallela spirallinier, föga genomskinande, gråhvitt (då djuret befinner sig 1 skalet äro de tre första vindningarne gulróda); spiran konvex, ofta temligen hög; vindningarne 4, hastigt tilltagande; vid sömmen något tvära, de inre konvexa, den ytterste vid myn- ningen utbredd, nedtryckt; sömmen temligen djup, med fina upp- höjningar efter skalets tvärstreck, men utan någon nedom den- samma löpande parallel linea; afvelm hos den utbildade snäckan temligen vid och djup, visande alla vindningarne; mynningen run- dad svagt månformig; munsömmen enkel, hvass, med starkt båg- böjd spindelkant. förekommer under multnande blad, fuktig mossa, under loss- nad bark och gamla trüstycken, helst i bokskogar. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: heften nära Lund samt på Skürahd (C. A. W.); Blekinge: Ronnebytrakten flerestüdes, ss. i bokskogen s. om Pehrsborg, i skogen nära Carlstorp o. s. v., vid Sjuhalla, vid Bellevue nära Carlshamn (C. A. W.); Småland: vid. Rosenlund nära Jönköping (0. N.); Ö.Götl.: på Omberg (C. A. W.); W.Gótl: på Mösseberg (0. N. och C. A. W.); Nerike: på Willing- kullen och vid Hjelmarsberg (C. H.); Dalarne: vid Süther (C. G. A.). (I Norge har prof. LintseBorG (enl. br.) tagit vid Bergen en ovan- ligt starkt strierad form af denna art.) I Danmark, Ögruppen: Sjelland vid Marienlyst (Mörrer), Bróndholmsdal (SrP.), Frederiks- dal och Charlottenlund (Möre), Rude skog (Sr5.), Veile nära Holte station, Valdbygaard vid Slagelse (C. M. P.), Fyen pà Kjerteminde klint (C. M. P.); Halfón: skogarne vid Viborg (Frpp.), Linaa Ve- sterskov vid Silkeborg, Veile, Klusrüs och Marieskov vid Flensborg (C. M. P.). 55 I England, Skottland och Irland är denna art vidt utbredd och finnes på flera ställen äfven på den Europeiska kontinenten, ehuru gränserna för dess utbredning der ännu äro omöjliga att be- stämma, derföre att snäckan allmänt blifvit sammanblandad än med Z. hammonis, än med Z. petronella. I allmänhet kan dock sägas, att Z. pura tillhör lågtrakter och bergländernas lägre delar, under det att Z. hammonis derjemte bebor hela den subalpina regionen på mellersta och södra Europas berg och Z. petronella hufvudsak- ligen förekommer inom den alpina regionen. Detta förhållande emellan dessa närbeslägtade arters förekomst på Europeiska fastlan- det svarar fullkomligt emot deras utbredning i horizontel riktning på Skandinaviska halfón. Z. pura finnes till något antal blott i bokens region, ehuru den, spridd och sällsynt, går upp genom ekens hela region; Z. hammonis är vidt utbredd och öfverhufvud taget allmän i de båda förra regionerna, men förekommer derjemte inom löfträdens region, d. v. s. åtminstone till polargränsen för lönn, lind, ask, alm, al o. s. v.; Z. petronella har sin egentliga före- komst från ekens polargrüns upp genom lóftrüdens, porsens och barrskogens regioner làngt in uti bjórkregionen. Subgen. Vitrea Fyrz. Testa subperforata | (interdum imperforata), depressa, vitrea, diaphana, mitidis- sima, arctispira; anfr. 4—0, angusti; apertura lunaris. Skalet med mycket liten nafvel eller genomborradt (stundom alldeles utan nafvel), nedtryckt, glasklart, genomskinligt, starkt glänsande; vindn. 4— 6, smala; mynningen smalt månformig. 1. På fuktig mark, under nedfallna blad, under mossa på stenar o. dyl. lefva dessa små fima snäckor, af hvilka icke fullt ett tjog distinkta arter äro beskrifna. Blott 1—2 species (Z. crystal- lina och *subterranea) gà i Europa så högt, som inom vår faunas gränser; en nära anförvandt, Z. hyalina, stannar i kontinentens mellersta stater och 6 arter tillhöra Medelhafsländerna, isynnerhet de sydöstra. Den största arten, Z. rigiaca Bovno. (alt. 3, diam. 9 mm.), är funnen på berget Rigi 1i Schweitz. Gruppen har för öf- rigt arter i N. och S. Amerika, på Teneriffa, på Ceylon, Luzon, Borneo, på Himalaya och på Bourbon, en på hvardera stället. 2. I System. Verzeich. &c. (1833) bildade FitzInGER för He- lix hyalina slägtet Vitrea (under det han förde den närstående H. crystallina tillsammans med H. rotundata till sitt nya genus Di- 56 scs); men 1i allmänhet upptagas de hithörande arterna mer eller mindre omedelbart under Hyalina eller Zonites. 7. Tonites crystallina. (MÖLLER). Testa perforata, depressa, tenwissima, hyalina, nitidissima, candida; anfr. 4M, plantusculi, ultimus penultimo multo latior ; apertura obliqua, semilunaris, subdepressa, duplo fere latior quam alta; peristoma rectum, simplex. Diam. 3—3!|,, alt. 1!|, mm. Helix erystallina Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 23. NILsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 35. Rossmässter Iconogr. VIII (1838) p. 37 f. 531. Przgmrrkn Monogr. Helic. I (1848) p. 59. FriereE Norske Moll. (1853) p. 18. WestERLUND Sv. Moll. (1865) p. 41. — Zonites cry- stallinus Moqvuis-TawpoN Moll. Fr. II (1855) p. 89 t. 9 f. 26—29. JErrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 170. — Hyalinia erystallina Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 14. — Hyalina crystallina WzsrERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 24. — Zonites crystallina WrsrERL. Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret hvitt, utom hals, hufvud och ófre trefvare, som äro ljust blågrå. Skalet plattadt, starkt glänsande, tunt, genomskinligt, glaslikt, färglöst, mycket fint och tätt, nästan blott vid sömmen tydligt tvär- strimmadt; spiran något konvex; vindningarne 4!/,—5, långsamt tilltagande, svagt konvexa; sömmen temligen grund; nafveln myc- ket trång; mynningen sned, halfmånformig, ofta dubbelt så bred, som hög; munsömmen enkel, hvass, spindelkanten vid vidfästningen utstående, sedan svagt bågböjd. — contracta mh.: anfr. 5!/,—6, tardissime accrescentes, ulti- mus penultimo subsqualis; diam. 2!/, mm. (vindn. 5!/, — 6, mycket långsamt tillvàxande, den ytterste knappt märkbart bredare än den nästföregående; diam. 2!/, mm.), j Förekommer 1 våt mossa, bland multnande blad, under stenar och trästycken, under barken på gamla stubbar, bland gräs och växter 1 skogar och lundar, vid flodstränder eller ställen, som an- nars äro skuggrika och fuktiga. Utbredning. I Sverige är denna snäcka vidt utbredd i Skåne, Hall, Blek., Smål., Westergötl., Östergötl., Nerike; på Öland ej sälls. vid Borgholm och Tveta (C. A. W.), 1 Stockholmstrakten ta- gen vid Kungshamn på Sicklaön samt i Stora Ängsviken på Wermdön (HARTMAN), finnes i Westml. sparsamt vid Klacken i Norbergs sn (C. H. J.). I Norge är den funnen sparsamt om- 5 kring Bergen (FRrELE) samt vid Frogner nära Kristiania (C. M. P.). I Danmark är denna snäcka utbredd, mer eller mindre allmänt, öfver hela landet. Denna arts polargräns synes vara omkring 60—5619, hvarifrån den sedan går genom hela Europa till Sicilien och Algier, till Ma- deira och Azorerna. I Ostsiberien är den funnen vid Udskoi-Ostroj och vid Baikalsjön. I Finland saknas den. Zonites ”subterranea BoUrG-. Testa umbilicata, depressa, albida, diaphana, crystallina, sub- levis vel ad suturam striatula; anfr. 5, convexi, profunda su- tura separati, ultimus major, rotundatus infra non compressus; apertura lunari-rotundata; peristoma acutum, intus. albido- incrassatum, margine columellari valde arcuato. Diam. 3, alt. 1!|, mm. Skalet med tydlig nafvel, glasklart, genomskinligt, svagt strim- madt, vid sömmen fint krusadt; vind. 5, konvexa, skilda genom en djup söm, den ytterste större, rundad, på undre sidan icke sammantryckt; mynningen månformigt rundad; munsömmen rak, på inre sidan försedd med en hvit valk; spindelkanten starkt bågböjd. Zonites subterraneus Bourevienar in Rev. et Mag. Zool. 1856. Amén. malac. I p. 194, t. 20, f. 13 — 18. — Helix subterranea PrxirrER Monogr. Helie. IV (1859) p. 53. KmnrcumerR Deutsch. Binnenmoll. (1870) p. 46. — Zonites *subterranea WrsrEnr. Synopsis critica moll. (18170) p. Förekomst och utbredning. I Sverige är denna snäcka tagen vid Klinta nära Ringsjön 1 Skåne, vid Ronneby i Blekinge (C. A. W.) samt vid Klefva, Mósseberg 1 W.Götl. (J. H.). Subgen. Zonitoides LEguwaux. Testa wmnbilicata, glo- boso-depressa, mitidissima; amnfr. 5, convexi; aper- tura lunato-rotundata. Animal sagitta amatoria, ejus bursa et folliculis mucosis preditum. Skalet nedtryckt klotformigt, starkt glänsande, med nafvel; vind», 5, konvexa; mynningen rundadt mànformig. — Djuret har käk- och tungbildning lika med sl. Zonites, men öfverensstämmer med sl. Helix i närvaron af kürlekspil, pilsäck och s. k. folliculi mucosi. 58 I Malakozoologische Blätter IX (1862) p. 111 uppstüller dr. LEHMANN för MérLERs Helix mitida ett nytt slàgte Zonifoides på grund af ofvanstaàende anatomiska förhållanden. 8. Zonites nitida (MöLrLEr). Testa aperte- wmbilicata, globoso-depressa, tenuiter striata, castaneo-brunnea, concolor, nitida; anfr. 5, convexi, ultimus teres, circa umbilicum | excavatus; peristoma tenue, acutum, margine basalà arcuato. Animal nigrum. Testa animale focta nigra, ni- lidissima. Diam. 6, alt. 3 mm. Helix mitida Mörirrer Verm. Hist. II (1774) p. 32. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 34. PrzErrEn Monogr. Helic. I (1848) p. 94. Nonp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 38. WezsrERLuNp Sv. Moll. (1865) p. 38. — Helix lucida RossmässtLer Iconogr. I (1835) p. 72, f. 25. — Zonites witidus Moq.-TaAwpos Moll. Fr. II (1855) p. 72, t. 7, f. 11—15. Jzrrngxs Brit. Conch. I (1862) p. 167. — Zonitoides nitidus Lrnwaws Malak. Dl. IX (1862) p. 111. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 14. — .Hyalina nitida WrsrERr. Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 20. — Zonites nitida WzsrERL. Synopsis critica moll. (1870) p. Djuret djupt blàsvart (i vatten är det på sidorna skönt azur- blått, ofvan mörkblått), på öfre sidan mörkast, hvarföre skalet, så länge djuret lefver deri, synes glänsande svart. Kärlekspilen har en trattformig krona, ett trådlikt, något böjdt skaft och en lancett- hk, knappt utbredd spets. Skalet nedtryckt klotformigt, på öfre sidan mycket mera hvälfdt än på den undre, på båda sidor lika färgadt, starkt glänsande, fint och tätt tvärstrimmadt, vackert kastanjebrunt eller brungult; spiran konvex; vindningarne 5, långsamt tillväxande, den siste trind, icke märkbart vidgad mot mynningen; sömmen djup, rännformig; naf- veln öppen och djup; mynningen rundadt månformig; munsömmen enkel, hvass, spindelkanten starkt bågböjd, vid nafveln något till- bakaböjd. Förekommer alltid i närheten af vatten, vid kanten af diken, kanaler och gropar, vanligen under stenar och trästycken, der mar- ken är fuktig, i våt mossa, särdeles bland sphagna, bland förmult- nade löf, vid gräsrötter på våta ängar o. s. v., ofta ute i vattnet, krypande på rörstycken eller växtstjelkar i sjelfva vattenbrynet. Då djuret oroas, kringsprider det en temligen stark mysklukt. Utbredning. I Sverige finnes denna snäcka, fast öfverallt temligen sparsamt, från sydligaste Skåne åtminstone upp 1 Helsing- land (Arbrå Nytorp, Bollnäs, Ofvanåker: Fr. S.. I Norge vid 59 Lagsager (O0. N.) och på Frognerskogen vid Fossefallet (C. M. P.) nära Kristiania. Enligt O. S. JENSEN (i bref) är arten allmän både vid Kristiania och i Hof sn. I Danmark utbredd öfver hela lan- des, flerestädes ymnig (Móncn, STEENB., POULSEN). I Finland och Ryssland går denna snäcka ofvan polcirkelen, således vida högre mot norden än : Skandinavien och länderna ve- ster derom, ty på ögrupperna norr om Skottland är den ännu icke upptäckt. I Asien är den funnen i Tibet och i Amerika vid St. Slafsjön, Fort Resolution, 1 New-York och 1 Ohio. I Europa före- kommer den öfverallt temligen allmän ned till Korsika och Algier, till Dalmatien, Illyrien och Ukraine. Fam. 2. Helicidz. Mazxilla perpendiculariter costata, margine erenato; wn- cini radwle laterales secundi ordinis basi reversa, trans- versaliter affixa, quam. cuspides plerumque multo majori. Testa scpissime opaca, colorata. Djur med kroppen baktill mer eller mindre trubbig; käke reff- lad från främre till bakre kanten genom rännor af större eller min- dre bredd och djup med åsar emellan sig; lungmembranens sido- hakar af andra ordningen med omböjd bas, sittande transverselt, samt större än de vanligtvis flertaliga spetsar, som äro fästade vid den. Snäcka antingen rudimentär inom manteln eller spiralvriden, vanligtvis opak och färgad. Subfam. Arionina. Corpus per totam. longitudinem cum pede conjunctum. Granule calcaree plus minus conglomerate teste loco. a clypeo gramuloso obtecte. (Corpus postice comvexwm; orifi- cium respirationis antemedianum; fovea caudalis mucipara.) Djuret bart (ej utvändigt fórsedt med snäcka), nästan cylindriskt med kroppen ofvan, äfven längst baktill, rundad; kroppsbetäckningen såsom hos Limacina; foten är framtill och baktill lika afrundad; i kroppens bakre ända, ofvan fotbrümet, öppnar sig en slemafsón- drande körtel; manteln, hvilken liksom hos Limaecina är sköldlik på främre delen af ryggen, finkornig, med andhålet beläget på hö- gra sidan framom midten, nedom hvilket den för både manliga och qvinliga könsdelarne gemensamma öppningen är belägen. 60 Snäckan rudimentär, bestående af under manteln liggande skilda eller mer eller mindre sammanhängande hvita, af slem omgifna, oregelmässiga, mest rundade kalkkorn. Hos de typiska formerna bestå dessa kalksekretioner af 1—-3 större midtelkärnor af ända till ett par millimeters genomskärning, utgörande en sammangyttring af rhomboédriska kalkspatkristaller, bestående dels af rhomboédrar, dels af oregelbundna eller ovala bildningar, dels áfven af spindel- formiga elhpsoider (af 0,06—0,14 mm. längd), antingen enstaka eller sammanvuxna i smärre stjernformiga grupper (6G. L.). Gen. l. Ariomn FÉnvssac. Characteres. generis cum characteribus subfamilie congru- entes. Slügtets kännetecken desamma som underfamiljens. 1. De hit hörande sniglarne uppehålla sig företrädesvis i fuk- tiga, skugerika lófskogar och parker, under blad och mossa eller på multnande trüdstubbar, helst der vegetationen är rik. Der dölja de sig om dagarne, såvida icke dessa äro regniga, för att fram- komma om nätterna, då de ofta genom sin stora glupskhet föror- saka mycken skada. ; i W.Gótl. på Gerumsberget, 1!/, mil s.o. om Fahl- köping, sälls. (K. A.); i Nerike vid Hjelmarsberg på en mängd ställen dels ända ned till Hjelmaren, dels i hagarne upp mot åsen söderut, vidare på samma ås litet söder om Härstorp på gränsen emellan Almby och Gällersta s:nar, samt vid Sommarro, på Stocke- bäcks äng och Hökerkulla äng (HARTMAN); i Westml. vid Sala på Gröna Gången (C. H. J.). I Danmark: Ögruppen, på Sjelland i Ordrup mosse, Charlottenlund vid Forsthaven, 1 smáskogen på norra sidan af Fuursö och 1 Dronninggaardhave (Móncn), Frederiks- lund och Veile sö vid Holte station, Valdbygaards skog vid Slagelse (C. M. P), 1 skogarne vid Holsteimborg icke sälls., vid Tadse Mölle (Stb.), på Fyen i Hunderups skog vid Odense (Stb.), vid Nyborg (LasseN), vid DBogense (HorPE), på Möen vid Lille Klint (C. M. P), på Lolland (Mzrceniog); på Halfön, Dybdal vid Aal- borg (C. M. P.). 3. alba i Ordrup mosse, ett ex. (Móncn). Denna snäckas utbredning är företrädesvis osteuropeisk. Utom Sverige och Danmark finnes den i de ryska Östersjöprovinserna och i det egentliga Ryssland (såsom vid Smolensk och Moskau), i Wal- lachiet, på Balkan och Altai, i Lilla Ryssland (der den är tagen vid Charkow af Krynicki), hvarifrån den går genom Volhynien, 145 Galizien, Siebenbürgen, Ungern och erkehertigdómet Österrike (myc- ket sülls.) till Salzburg. Detta är dess egentliga sydgrüns, nedom hvilken den uppgifves endast vara tagen i enstaka exemplar vid Laibach. I Tyrolen, i Schweitz och på Italienska sidan om Alperna är den icke funnen. Vestgränsen är svårare att noga bestämma, emedan artens diluviala utbredning synes betydligt afvika från dess närvarande. I de äldre diluviallagren vid Mossbach (nära Mainz) och Cannstadt (vid Stuttgart) samt i s. k. löss i Badenska Rhen- dalen och Würtembergska Neckardalen, men lefver nu hvarken i Baden, Würtemberg, Hessen eller Nassau. De vestligaste punkter i södra Tyskland, der den är funnen, synas vara Friedberg (öster om Augsburg), Erlangen, Hauptmoor vid Bamberg, Schweinfurt och Kissingen. I norra Tyskland äro Gotha, Selkethal på Harz, Han- nover och Blankenese vid Hamburg de vestligaste fyndorterna. I hela Storbrittannien, nästan hela Frankrike, hela Spanien, Italien och Grekland saknas denna snäcka (E. v. MARTENS 1 Nachrichtsbl. 1870 n:o 11). Liksom den under äldre diluvialtiden var vida mera utbredd, så var den äfven mycket allmännare än nu, hvaremot den på de festa ställen ersättes af de beslägtade H. cobresiana, edentula och /lewcozona. Mera utprügladt än hos oss finnas på de högsta Österrikiska Alperna, 1 Siebenbürgen, Bukowina, i sydöstra Frank- rike (Elsas och Alperna) två former, en stor (diam. 12—13, höjd 3—9 mm., spiran högre, färgen brunröd, munsómmen rödaktig), som tillhör de bergiga trakternas torrare ställen, och en mindre (diam. 8—9, h. 5—6 mm,, spiran lägre, färgen horngul, munsóm- men hvit) i de lügre och sumpigare trakterna. 19. Helix edentula Dnr. Testa subperforata, conoidea, solidiuscula, granulato-striata, subpilosa, cornea; spira elevata, acutiuscula; amfr. 6, convert, lente accrescentes, wltimus antice vix descendens, albido-unicingu- latus, basi planiusculus; apertura obliqua, subtriangulari-lunaris ; peristoma intus. valde labiatum, margine columellari brevissimo, basali stricliusculo, éntrorsum calloso-dilatato. Diam. maj. 8, min. goat. 0 qm- (Pr) Helix edentula DnarAnwAvp Hist. Moll. (1805) p. 80, t. 7, f. 14. PrEwrER Monogr. Heliceor. III (1853) p. 125. — Helix depilata Moqvurs-Taspos Moll. Fr. (1855) p. 121, t. 10, f. 40, 41. — Hygro- mia edentula Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 18. Fauna Molluscorum. 10 146 Djuret aflàngt, temligen utdraget och spetsigt framåt, något genomskinligt, gråaktigt, ofvan mörkare, blekt och gulaktigt på sidorna och under; ófre trefvarne smala, mörka; foten något ned- tryckt, hvass, ofvan gråaktig, under ljust gulaktig (M. Tand.). Skalet rundadt koniskt, starkt konvext på öfre sidan, mycket plattadt på den undre, temligen fast, nästan opakt, horngult, på tvären fint strimmigt, betäckt med mycket korta, styfva, 1 spetsen krökta, hastigt bortfallande hår, efter hvilka på skalet synas mer eller mindre tydliga 1 rader ställda, upphöjningar ; wvindn. 6, kon- vexa, temligen långsamt tilltagande, den siste framtill knappt ned- böjd, på midten omgifven af ett ljust svagt genomskinande band; nafveln alltid mycket trång, stundom nästan osynlig; mynningen sned, starkt nedtryckt, nästan triangulärt månformig; munsömmen något utböjd, invändigt, något tillbaka inom den temligen raka basalkanten, med en stark hvit läpp, spindelkanten mycket kort. Förekommer isynnerhet i bergstrakter, der den helst uppehåller sig i skogsregionen, men öfverskrider ofta denna och går ända upp bland fjellvidet, såsom 1i Frankrike, der den är funnen vid öfver 2000 meters höjd. Lefver på fuktiga ställen i tät småskog och busksnår under och på vissnadt löf, under stenar, trästycken eller andra på marken liggande föremål. Utbredning. I Danmark är enligt Móncn ett exemplar utan djur och något slitet af Lasse taget i Teglverksskoven vid Ny- borg på Fyen sommaren 1837. Denna snäckas egentliga hemland äro Savoyens alper, de fran- ska alperna med deras förgreningar ända till Jura jemte enstaka punkter på Vogeserna, Schweitzer-alperna och några andra ställen i Schweitz. Dessutom förekommer den här och der i Kram, Kärn- then och Steyermark och skall äfven enligt Mörch vara funnen i Holstein. a O) Efasciate: testa wunicolor, interdum maculata, nec fasciata, parva, sepe minima, sepissime striata vel costulata. Skalet enfürgadt, stundom flückigt, utan lüngsband, litet, ofta mycket litet, vanligtvis strimmadt eller ribbadt. Subgen. Gomostoma Hein. Testa wmbilicata, plana, sepe pilosa; amnfr. 5—7, arcte convoluti, lente accrescentes; wmbilicus latus; apertura obli- qua; peristoma reflexum, $ncrassatum, labiatwum. 147 Skalet nafladt, platt, ofta hårigt, med 5— 7, smala, långsamt tilltagande vindningar, vid nafvel, sned, oregelbunden, ofta tandad mynning, förtjockad, tillbakaböjd, med läpp försedd, ofta bugtig och på yttre sidan intryckt munsöm. 1. Hit hör ett litet antal bruna sten- och jord-snäckor, hvilka isynnerhet förekomma under multnade löf i skogiga bergstrakter. De äro hemma i södra Europa och på Kanarióarne och mycket få af dem öfverstiga Alperna. Till Tysklands mellersta delar gà en- dast två arter (Hh holosericea och obvoluta), hvilka äfven uppnå Ungern, och af dem tillhör den ena t. o. m. Danmark, nemligen Slesvig lefvande och Sjelland subfossil. 2. Denna art, H. obvoluta, är typen för gruppen Personate af Helicodonta hos FéRussac (Tabl. Syst. 1822), för slägtet Helico- donta hos Risso (Hist, nat. Eur. merid. 1826), för slägtet Trigo- nostoma FITZINGER (Syst. Verz. 1833), för slägtet Vortex Bkck (Ind. moll 1837) och för slägtet Gonostoma Hxrp (Isis 1837). Detta sista slägte hade dock ett betydligt större omfång än de öf- riga, ty det innefattade äfven hvad de förra författarne räknade till subgen. Caracollina EHRENBERG (Deck anf. st.) och slägtet Isogno- mostoma FITZINGER, d. v. s. både de arter, som äro försedda med mynningtünder och dem, som hafva köl. Båda dessa äro dock med hvarandra nära beslügtade, oaktadt den stora olikheten hos extre- merna inom gruppen, hvarfore i allmänhet Hxrps slügtnamn an- vändes till sin hela vidd. 20. HMellx obvoluta Mürr. Testa orbiculata, utrinque plana, brunnea, opaca, pilosa; spira medio concava; amfr. 6, angusti, convexiusculà, penultimus prominwulus, ultimus compressus, antice viv descendens, scrobicula- lus; umbilicus apertus vel latus; apertura obtuse triangularis; peristoma reflexum, intus. lilacimum, labiatum. Diam. 12—15, alt. 5—6 mm. Helix obvoluta Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 27. ROSSMÄSSLER Iconogr. I (1835) p. 69, f. 21. PrxirER Monogr. Heliceor. I (1848) p. 413. Moquis-Taspox Moll. Fr. II (1855) p. 114, t. 10, f. 26 - 30. JErrREvxs Brit. Conch. I (1862) p. 229. Djuret långt, smalt, maskformigt, brunt, bestrüdt med mycket små hvita punkter; upphöjningarne på ryggen aflånga, ordnade i rader ; trefvarne mycket långa och smala; fotens bakre ända långt och smalt utdragen, trekantig och kölad (Jeffr.). 10" 148 Skalet nästan cirkelrundt, nedtryckt, ofvan platt, i midten nå- got konkavt, under svagt konvext, temligen starkt, nästan alldeles ogenomskinligt, utan glans med fina och täta längsstrimmor samt något grof och oregelbunden tvürstriering, rödbrunt, med tjock epidermis, temligen tätt beväxt med styfva, långa, raka och röd- bruna hår; vindn. 6—6!/,, mycket långsamt tilltagande i storlek, smala, cylindriska, men sammantryckta på sidorna och skilda genom en djup söm, den förste nästan slät och glänsande, den näst siste något höjande sig öfver de öfrige, den siste vid mynningen svagt nedböjd, med en grop bakom munsómmen; nafveln temligen vid och djup; mynningen föga sned emot axeln, bredt triangelformig, trebugtig; munsömmen på spindelkanten ända till nackgropen till- bakaviken, rödaktig, invündigt med en lilasfärgad läpp, som både på öfre och undre kanten i midten är tandlikt förtjockad. Förekommer på luftiga och föga fuktiga ställen, under trästyc- ken, bland smolket i ruttnande trädstubbar, under stenar, mult- nande blad eller fuktig mossa bland buskar, i klippspringor, 1 bergs- trakter isynnerhet inom gränsen af löfträdsregionen. Snigeln är temligen rörlig och afsöndrar en betydlig mängd klart slem. Dess epiphragma, hvarmed skalets mynning mot den kallare årstiden till- slutes, är snöhvitt, platt och ganska tjockt. Utbredning. I Danmark: Halfön, vid Flensborg på branterna mot fjorden, under "de Danskes hög,” i Klusris fann just.-rådet PovurseN i Maj 1865 denna snäcka krypande efter mildt regn om- kring på löfbäddarne och trüdstubbar 1 bokskog. Af just.-rådet Beck är den sedermera, men i subfossilt tillstånd, tagen i den upp- kastade jorden af en utgräfd ”hög” på hans egendom Taarnborg vid Korsöer på Sjelland (€. M. P. 1 br.). Tillhör egentligen mellersta och vestra Europas bergstrakter, såsom de flesta Tyska staterna, från Krain och Kärnthen till Hartz och Sachsens bergstrakter, ferestädes mycket allmän, samt hela Frankrike, särdeles norra delen (der exemplaren äro betydligt större än 1 Provence), och Belgien, ofta 1 sällskap med H. personata. I Spanien finnes den i prov. Katalonien, äfvensom i hela öfra Italien, men saknas i halfóns öfriga delar (der den ersättes af den besläg- tade H. angigyra Z.) utom Neapels bergsbygd, der den ånyo upp- dyker. I Tyrolen, Schweitz, Savoyen och Illyrien är snäckan ej sällsynt, men i Böhmen är den blott tagen vid Karlsbad. I Eng- land förekommer den endast i Hampshire, vid Ditcham och Stoner Ihll nära Buriton. 149 Subgen. Yallonia Wasso. Testa aperte. wmbilicata , depressula, costata vel levis; anfr. 5!|,——4; a- pertura subcircularis; peristoma reflexum, can- dide labiatum, marginibus conniventibus. Skalet öppet nafladt, nedtryckt, på tvären ribbadt eller fin- . strimmigt; vindp. 3!|,—4; mynningen nästan cirkelrund ; munsöm- men tillbakaviken, invändigt med hvit läpp, mynningkanterna myc- ket närmade hvarandra på mynningvüggen. 1. Hithórande små snäckor uppehålla sig på jorden bland mylla, i multnande trädstubbar, under stenar o. dyl. och att de lefva på torra och för ljuset föga tillgängliga ställen synes af deras bleka färg, ty, såväl de snäckor, som sakna ljus, som de, hvilka äro mycket utsatta för solstrålarne, hafva hvita skal, fast af olika orsaker och af olika beskaffenhet (se Inledn.). Blott två arter (äfven dessa hos flera författare sammanslagna till en) tillhöra denna grupp, som oftare än de flesta andra subgenera af Helix får rang af eget slägte. Dessa arter, desamma som finnas hos oss, bekräfta det länge kända förhållandet, att af hvarje slägte (och grupp) gå vanligtvis de minsta arterna längst mot norden och hafva dessa 1 allmänhet den största utbredningen. Under diluvialtiden voro de lika allmänna, som nu, åtminstone H. costata, och då fans dessutom ännu en, betydligt större art. 2. Af Féårussac (Tabl. Syst. 1822) förenades dessa snäckor tillfölje af skalets form samt mynningens och nafvelns beskaffenhet med Campylee under hans subgenus Helicelle leucostomae, af Frrt- ZINGER (Syst. Verz. 1833) fördes de til Chilostoma, af BEck och Apaws till Macrocyclis. Emellertid hade de af HARTMAN (Syst. Gaster. 1821) blifvit upptagna under slägtet Lucena (ett genus- namn, som ÖKEN redan 1815 begagnat 1 stället för Succinea), af Risso (Hist. nat. Europ. merid. 1826) hade för dem slägtet Vallo- nia (ett namn hemtadt ur den romerska gudaläran) blifvit bildadt, af Bnoww (Ill. Conch. 1827 och 1844) slägtet Amplexus (den om- fattande), af LEAcH (mskr. enl. Turton Manual 1821) slägtet Zu- rama, af ArsBEns (Heliceen 1850) slügtet Glaphyra (den polerade). I Index Moll. (1837) fórer Beck dem till subgenus Circinaria (af circus, circinus, cirkel, tillfólje af mynningens form) och 1 Isis (1837) ingå de 1 HErps genus Corucola. 150 21. Helix pulchella Mrz. Testa subdepressa, albida, mitida, subtilissime striatula ; anfr. 3!|,, ultimus antice dilatatus, mon deflexus; apertura lunato-rotundata; peristoma reflexum, candide sublabiatum, mar- .ginibus approximatis. Diam. 2?|, 8, alt. 11],—1!], mm. Helix pulchella Mörirer Verm. Hist. II (1774) p. 30. PFEIFFER pr. p. Monogr. Heliceor. I (1848) p. 365. Nonp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 24. JrrrnaEvs pr. p. Brit. Conch. I (1862) p. 224. WesrER- LUND Sv. Moll. (1865) p. 53; Synopsis critica moll. (1870) p. 56. — Helix pulchella 8 Nissox Hist. Moll. Su. (1822) p. 30. Rossw3issrEn Iconogr. VII (1838) p. 5, f. 440. FzrierE Norske Moll. (1353) p. 16. — Helix pulchella 8 levigata Moqvuis-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 140, t. 6, f. 4. — Vallonia pulchella Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 17. WrzsrERLUuND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 38. Djuret hvitt, med en svag anstrykning af grått eller gult, nästan genomskinligt, slemmigt; öfre trefvarne tjocka, nästan cy- lindriska, tydliga, med svarta ögonpunkter i den mycket tjocka, klot- formigt uppsvällda spetsen, de nedre knappt synliga; foten kort, bred, framtill svagt urnupen, baktill något rundad. Kärlekspilen relativt lång, rak och kägelformigt tillspetsad. Skalet plattadt, vidt nafladt, glänsande, hvitt, genomskinande, ofta nästan kristallklart, mycket fint tvärstrimmadt; vindn. 23![,, något konvexa, på båda sidorna skönjbara, den siste vid mynnin- gen utbredd, ej nedböjd; mynningen rundad, af näst siste vindnin- gen månformigt urnupen; munsömmen ej sammanhängande med kanterna, vidgad, tillbakaviken och förtjockad. Förekommer i fuktiga skogar, i lundar och trädgårdar, alltid på våta och skuggiga ställen, vid kanten af diken och kanaler, under multnande trästycken, nedfallna blad, under stenar, vid gräs- rötter o. s. v. Utbredning. I Sverige åtminstone upp til 60? n, br., men nästan öfverallt sállsyntare än följande. I Norge teml. ymnig vid Kristiania, Bergen m. fl. st. I Danmark allmän såväl på Ögrup- pen, som Halfön. 22. Helix costata Mürr. Testa depressa, fulvescenti-albida, membranacco-costulata, sub- opaca; «mfr. 3'[,, ultimus antice subdeflexus, non dilatatus; aper- tura subcircularis; peristoma albo-labiatum, marginibus fere contigius. Diam. 3, alt. 1!|, mm. i 151 Helix costata Möirrer Verm. Hist. II (1774) p. 31. PrirrrEn pr. p. Monogr. Heliceor. I (1848) p. 366. Non». & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 33. WESTERLUND Sv. moll. (1865) p. 54; Synopsis critica moll. (1870) p. 56. — Helix pulchella « Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p 29. RosswasstER Iconogr. VII (1838) p. 6, f£. 439. FRrierE Norske Moll. (1853) p. 16. Moqurms-Taspox Moll. Fr. II (1855) p. 140. HH. pulch. var. Jerfrers Brit. Conch. I (1862) p. 225. — Vallonia co- stata Móncu Syn. Moll. Dan (1864) p. 17. WszsrERnLUNp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 39. Djuret såsom hos H. pulchella. Skalet plattadt, vidt nafladt, icke glänsande eller genomskin- ligt, hvit- eller gråaktigt, på tvären ribbadt eller med låga lameller; vindn. 3!/,—4, konvexa, på båda sidorna af skalet skónjbara, den siste vid mynningen nedbójd; mynningen nästan cirkelrund, obe- tydligt urnupen af näst siste vindningen; munsömmen vidgad och tillbakaviken, med kanterna nästan sammanlöpande på mynning- väggen. Förekommer i bergiga och steniga trakter, på torra och san- diga ställen, vid foten och i springorna af murar och gamla vallar, bland smolk och blad eller fästad på undre sidan af stenarne i sten- rösen och stengärdesgårdar. Utbredning densamma som för H. pulchella. Äfven utom denna Faunas område hafva dessa båda arter nä- stan samma utbredning. De finnas från norra Skottland och pol- cirkeln i Finland genom hela Europa till Madeira, Azorerna, Ka- nariöarne, Algier och Kaukasus, äfvensom i östra Siberien, vid Amur nära Japanska hafvet, i Thibet, på Bermudasöarne samt i Nord- amerika från östra Kanada till Nebraska och Florida (H. pulch.), i Kansas, Cincinnati och Filadelfia (H. cost.). I Sverige, Norge och Finland är H. costata vida allmännare och på sina förekomstställen ymnigare än H. pulchella, på Åland synes förhållandet vara omvändt liksom 1i England, Danmark och de festa delar af Tyskland. I somliga trakter har man aldrig funnit båda tillsammans, i andra träffas de stundom på samma ställe. Anm. Af de flesta författare förenas denna och föregående till en art, än med costata til hufvudform (GÄRTNER, MOQUIN-TANDON &C.), oftare med pulchella (Nissow, TURTON, DRAPARNAUD, JEFFREYS m. fl), eller (så- som af ROossmÄssLEr) anses båda vara systerformer, af samma rang, utan att hvarken vara specifikt skilda eller den ena varietet af den andra. Så vidt jag kunnat finna hafva alla dessa författare lagt hufvudsaklig, stundom uteslutande, vigt på när- eller frånvaron af ribbor hos skalet. 152 Äfven Móncn (Syn. Moll. Dan.) är benägen att förena de båda arterna, ságande: "Dersom det bekrzfter sig, at der findes Exemplarer, der ere halvt glatte halvt ribbede, vil det vare et Beviis paa, at denne Art (H. cost.) kun er var. af fóregaaende (H. pulch.). Jeg troer at have seet et saadant Exemplar fra Lolland.” H. pulchella har alltid, isynnerhet på siste vindningen, talrika, regelbundna, men mycket fina tvärstrimmor, och H. costata saknar ofta de omtalade ribborna, särdeles hos äldre och döda exemplar. Deraf är dock icke deras artskillnad beroende. Dessa snäckor äro alltid lätta att skilja genom mynningens och munsömmens beskaf- fenhet samt hufvudsakligen genom siste vindningen, som hos H. pulchella är vid mynningen utbredd, men hos H. costata nedböjd, hvarigenom dessa få, sedda från sidan, en betydlig och alltid konstant olikhet (Westerl. Ófv. K. Vet. Akad. Förh. 1865 p. 546). I Verh. d. zool.-bot. Vereins VI skiljer äfven V. M. GnEprER H. costata från H. pulch. "mit welcher eine Verwechslung kaum denkbar ist" Af den sednare upptages äfven en varietet enniensis: Geháuse deutlich gestreift, fast rippenstreifig, ohne jedoch die hautartigen Rippen oder andere Charaectere der H. co- stata Müll. zu theilen. Diese Varietàt bestütiget daher mehr die spezifi- sche Trennung der H. pulchella als ihre Verbindung mit H. costata. Subgen. Patwla Heio. Testa aperte wmbilicata, wm- bilicata vel perforata pro depressa, comvexa vel turbinata, striata, costulata vel etiam aculeata. Skalet öppet nafladt, nafladt eller genomborradt alltefter som det àr nedtryckt, convext eller koniskt (ju mera nedtryckt skalet är, ju större är nafveln och tvärtom), strimmadt, ribbadt eller der- jemte fórsedt med borst. 1. Acamnthinula Beck: testa perforata, globoso-tur- binata vel epidermide bryunnca, membranaceo-costulato- plicata. vel. aculcata. induta; amnfr. 4-6, terctes, ce- leriter accrescentes; aperiura rotundata; peri- stoma tenue, expansiusculum, acutum vel intus. sub- labiatwm, marginibus approximatis. Skalet genomborradt, klotrundt-üggformigt, med regelbundna, af ófverhuden bildade, stundom borstbürande, tvárlameller; wvindn. 4— 6, trinda, hastigt tilltagande; mynningen rundad; munsönimen tunn, något vidgad, hvass eller med en svag läpp inom de nära hopgående kanterna. 1. Denna lilla grupp innefattar små snäckor, som lefva bland multnande blad på fuktiga ställen i löfskogar och hvilka alla ut- märka sig genom sitt starkt utbildade epidermislager, som höjer sig i regelbundet ställda tvärlameller och stundom växer ut i taggar 153 eller borst. Blott de här upptagna arterna äro kända, af hvilka en (aculeata) finnes öfver hela Europa, från mellersta Sverige till Palermo, den andra (lamellata) vid kusterna af Nord- och Öster- sjön, den tredje (harpa) 1 norra Europa och nordliga delen af N. Amerika. 2. För H. aculeata och lamellata bildade Beck (1846) sub- genusnamnet Acanthinwla (af äxzuvJos, tagg); af MoQuiN-TANDON förenas de icke opassande med Fruticicola Herb, bland hvilka isynnerhet H. ciliata kommer dem till mötes. Å andra sidan likna de såväl genom storlek och lefnadssätt, som sina epidermisåsar H. costata (v. Mart.). För H. harpa Say har Morse (1864) uppställt det nya slägtet Zoögenetes, som namnet angifver på grund af att arten är ovovivipar. Då flera andra arter (ss. Helix rupestris, Pupa cy- lindracea, Clausilia bidens m. fl) äfven äro ovovivipara, utan att derföre någon försökt skilja dem från deras resp. genera, föres denna art till närvarande grupp, på grund af sin fullkomligt likartade skalbildning och sitt lefnadssätt. 23. Helix harpa Sav. Testa ovato-turrita, tenuis, virescens vel corneo-lutescens, se- ricina, confertim striatula et distanter membranaceo-costulata ; spira elevata, obtusiuscula; anfr. 4—4!|,, convexiusculi, ultimus ventrosus, spiram subequans; sutura profunda; umbilicus pro- fundus, sed angustus; apertura semi-ovalis vel rotundato-sublu- naris; peristoma simplex, acutum, margine columellari subreflexo. "Animal ovoviviparum, marginibus pedis profunde crenulatis" (Morse). Diam. 2—2![,, alt. 3114 —4 mm. Helix harpa Sav Exped. S:t Peter's (1824) II, p. 256. NYLANDER Bidrag till Finl. Naturk. h. III, p. 131. WresrERLuxp Sv. Moll. (1865) p. 46; Synopsis critica moll. (1870) p. 57. — Pupa costulata MicHELs Proc. Bost. Soc. Nat. Hist. I (1844) p. 187. — Bulimus harpa PFEir- FER Zeitschr. f. Malak. 1847 p. 147; Monogr. Heliceor. II (1848) p. 150. W. G. Bisser Catalog. Gasterop. N. Am. (1862) p. 4; Smithson. Miscell. Coll. I (1869) p. 156. — Helix aculeata Nomp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 13, f. 5. — Helix amurensiís GEnsTrFELDT Land- u. Süssw. Moll. Sibir.u. Amurgeb. (1859) p. 13. — Zoógenetes harpa Morse Portl. Soc. Nat. Hist. I (1864) p. 32, t. 1, f. 1—12. Djuret litet i förhållande till skalet, kropp och hufvud skiffer- färgade, jemte foten beströdda med hvita punkter; öfre trefvarne mörkare, korta, tjocka, ögonen stora tydliga; foten af skalets längd, hvitaktig, baktill rundad, framtill bred och tvärhuggen, på sidorna 154 djupt inskuren eller crenulerad; hufvudet är skildt från foten såsom hos Pupade, bärande två fint crenulerade flikar, som hänga ned på hvardera sidan om munnen, såsom en mask; en längsfåra sträcker sig nedåt från munnen; kroppen är så genomskinlig, att, då den är utsträckt, nervknutarne tydligen synas. Käken är en bred krökt skifva, strimmig både på tvären och längden, af hornaktig textur, fästad straxt inom öfverläppen, med sin concava sida fint tandad och i midten rundadt utdragen. Tungmembranen af vanlig längd, med 120 längs- och 35 (17—1—17) tvärrader hakar, midtelhakens basaldel nästan fyrkantig, trespetsad, midtelspetsen kortare än basal- delen och tunn, sidospetsarne små, sidohakarne af andra ordningen 6, tvåspetsade, öfvergående i de med flera småspetsar försedda un- cini (Morse). Skalet utdraget äggformigt eller äggrundt tornlikt, tunt, ge- nomskinligt, elastiskt, af hornlik struktur, grönaktigt hornfärgadt eller gulbrunt, på tvären tätt finstrimmigt och fórsedt med temligen glesa, tunna och färglösa lameller; spiran konisk, mot spetsen något trubbig; vindn. 4— 5, konvexa, hastigt tilltagande, den siste upp- blåst, af samma bredd, som de båda näst föregående tillsammans, eller, hos yngre exemplar, af bredt konisk form, af samma längd, som spiran; sömmen djup; nafveln trång, men djup; mynningen halft äggrund eller rundad, med en liten månformig urringning vid basen; munsömmen enkel, hvass, endast vid nafveln något utåtböjd. Förekommer företrädesvis vid rötterna af björk- och vide-arter, under fórmultnande lof, isynnerhet vid vattendrag, men äfven på fjellen i björkregionen (Nvr.), bland hasselbuskar (LiLLJEB.), under stenar (C. M. P.) o. s. v. Denna snäcka har förmåga att uthärda både stark köld och stark torka. Sitt vinterqvarter tager den icke, såsom de flesta andra, djupt ned i jorden, utan straxt under jord- ytan, under blad, inuti ollonskálar eller tomma nötskal och till- sluter mynningen blott med en tunn hinna (Gosrrp). I stark sommartorka, då andra snäckor söka skydd i myllan, sitter denna fästad på undre sidan af de alldeles förbrända löfven på marken (Morse). I sima rörelser är den mycket liflig och behaglig, bär vanligen skalet högt upp och svänger det hastigt omkring, liksom en Physa. Enligt Morse” observationer och anatomiska undersók- ningar är denna art ovovivipar, men intet af de många undersökta individerna har i ovariet haft öfver 4 embryoner, hvaremot några hafva blott haft två. 155 Utbredning. I Sverige upptäcktes denna art först af prof. BoBEMAN 1843 vid Råbäcken i Luleå Lappmark och togs seder- mera af honom i Lycksele Lappmark. I björkregionen äfvensom, fast mindre, 1 tallregionen kring sjóarne Storafvan, Uddjaur och Hornafvan, isynnerhet vid Arjeploug 1 Piteå Lappmark har jägm. E. HemBErRG år 1570 funnit den vara allmän. Dessutom är den tagen vid Hvitvattenskrogen i Jemtland (Meves), 1 Funnäsdalen och Rösvålen 1 Herjedalem (F. S.), äfvensom ingen. C. G. ÅNDERS- sow har på ett högt beläget, med pil, björk och isynnerhet Ribes alpinum tätt bevuxet ställe i Sáthersdalen i Dalarne tagit en liten med tvärlameller försedd Helix, som han, efter jemförelse med ex. af H. harpa, förer till denna art. I Norge är denna snäcka först funnen af prof. LILLJEBORG bland hasselbuskar vid Horgheim i Romsdalen d. 14 Aug. 1858 samt år 1870 under stenar i Skovlókken vid Veiensten i Geisdal af just.-brád. PoursEN, som (i br.) beskrifver djuret i de af honom tagna ex. såsom hvitt, med hufvud och hals mörkgrå eller svarta, de öfre trefvarne långa, grå, 1 spetsen svarta, de nedre 3—4 gånger kortare, mórkare, i spetsen ljusa, fotens sidor tätt krusiga. |; Denna art upptäcktes först af Sav vid Maine i N. Amerika under Longs expedition till S:t Petersfloden och blef beskrifven 1824 i arbetet af detta namn; sedermera funnen på flera ställen i denna verldsdels östra och mellersta stater. I östligaste delen af Asien, invid Japanska hafvet (vid Amur), tagen af GERSTFELDT (H. amur- ensis) samt i Finland funnen på Åland, i Kemi träsk samt öfver hela Lappmarken till Ishafskusten. 24. Helix aculeata Mörr. Testa globoso-turbinata, fusca, costis lamellatis transversis in spinas elongatis predita; amfr. 4!|, convexi; apertura sub- lunato-rotundata; peristoma membranaceum, subexpansum, intus submarginatum. | Diam. 2— 2!/,, alt. 2—2!/, mm. Helix aculeata Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 8. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 16. Rossmässter Iconogr. VIII (1838) p. 38. PrErrrEg Monogr. Heliceor. I (1848) p. 50. Moqurm-Ta4spos Moll. Fr. II (1855) p. 189, t. 15, f. 5—9. Jerfrers Brit. Conch. I (1862) p. 176. WrsrEnLUtNp Sv. Moll. (1865) p. 44; Synopsis critica moll. (1870) p. 58. — Discus aculeatus Möre Syn. Moll. Dan. (1864) p. 16. — Acanthinula aculeata WestEruunp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 28. 156 Djuret slemmigt, ljusgrått, med ryggen och de långa ófre tref- varne mörka, fotens bakre ända mycket kort. Skalet äggrundt-kägelformigt, yngre horngult, äldre och större mörkt, nästan svartbrunt eller svartgrått, något genomskinligt, tunt, med något glesa, tvärgående, af öfverhuden bildade lameller, hvarje lamell på midten utdragen till ett långt, rakt eller i spetsen krökt, lätt affallande borst; spiran konisk, kort; wvindn. 4!/,, konvexa, nästan trinda, den siste lika bred, som de öfriga tillsammans; söm- men djup; nafveln mycket trång, men tydlig; mynningen nästan rund, endast nedtill svagt månformigt urringad; munsömmen något utvidgad och tillbakaviken, tunn, hinnaktig, mörk, på inre sidan försedd med en tydlig ljus läpp rundtomkring; kanterna mycket närmade -hvarandra på mynningväggen. 1. albida JEFFR.: testa alba vel albida (sk. hvitt). — sublevis WESTERL.: testa costis obsoletis, anfr. 4, labro roseo, spinis destituta (sk. med otydliga tvürribbor utan borst, vindn. 4, mynninglüpp rosenfürgad). Förekommer på marken 1 skogar, der fuktigheten länge bibe- hålles, under och på mossa (ss. Madotheca plathyphylla, Lopho- colea bidentata, Plagiochila nemorosa och, enl. M. Tandon, isynner- het Neckera viticulosa), under nedfallna våta blad, framför allt i södra Sveriges bokhult, men äfven under affallna ek- och hasselblad, under stenar och trästycken, vid foten af gamla murar och i mur- springor. Den är särdeles svår att varseblifva, emedan jord och blad äro fästade vid skalets borst och djuret dessutom vanligen genast släpper sitt fäste, då det oroas, hvarföre man bör undersöka de multnande bladen öfver en utbredd näsduk el. dyl., på hvilken man efteråt torde finna de flesta exemplaren. Med rätta anmärker Rossmässler att denna snäcka lätt kan tagas för ett frökorn eller frukten af en växt, isynnerhet, som den betydligt har utseende af frukten hos Galium aparine. Enligt till Jeffreys lemnad uppgift skall den i Tyskland krypa högt upp i träd, isynnerhet al, och då begagna bladens fallande om hösten för att återvända till marken. Utbredning. I-Sverige, prov. Skåne: vid Esperöd (NILSSON), Åkesholm och Ignaberga (Marw), Ringsjötrakten (J. A. W.), W. Wram (LILLJEBORG), DBlommeród (L. P. H.), Akeród och Lefrasjón (0. N., Skürahd, Fogelsáng, Reften, Dahlby hüsthage, troligen öfver hela provinsen; i Blek. vid Bellevue nära Carlshamn, vid Ronneby på många ställen, vid Sjuhalla (C. A. W.), Sölvesborg, i planteringarne invid staden (v. PoratH); på Öland i Ismantorps- 157 borg sáülls. (C. A. W.); på Gotland vid Rosendal, Storklint, Skälsö, Stenkumla, Sandarfve och Lindeklint, under barr (LINDSTRÖM); i Småland vid Anneberg (BoHEMAN), 1 lhndskogen vid Klefvarp (E. H.), vid Husqvarna (0. v. P.); 1 Halland på Hallandsås (J. L.); i Ó.Gótl. på Omberg nära Alvastra (C. A. W.); i W.Gótl. på Mósse- berg vid Klefva (J. H.); i Sóderm!. på Kolmorden (W. L.); om- kring Stockholm på Wermdón emellan Tollaró och Lünnesta och vid Kungshamn (HamrwAx). 1. alb. i Blek. vid Ronneby (C. A. W.) — sublev. vid Ronneby (C. A. W.) och på Gotl. vid Skälsö (LInDSTRÖN). I Danmark: Ögruppen, allmän i det flesta bok- skogar; Halfön, i skogarne vid Flensborg, Veile, Aarhuus, Linaa Vesterskov vid Silkeborg (C. M. P.), skogarne vid Hald och Rinds- holm nära Viborg (FEDDERSEN) o. s. v. — sublev. i Holsteinborg Have på Sjelland (Stb.). Utom på nu anförde ställen finnes H. aculeata i England och Skottland, Belgien, Frankrike, hela Tyskland, Savoyen, Schweitz, Tyrolen (mer än 4000' ö. h.), Siebenbürgen (vid Hermanstadt), Ukraine (vid Kiew), öfra Italien, Portugal (i prov. Tras-os-Montes mycket allmän, i Sierra d'Arrabida med mycket långa taggar), på Sicilien och Korsika, 1 Algier och på Azoriska öarne. 25. Helix lamellata JEFFR. Testa conoideo-globosa, pulcherrime membranaceo-costulata, sericina, cornea; anfr. 6!|,, subequalis; apertura depressa, lu- naris. Diam. 2!|, alt. 2 mm. Helix lamellata JerraExs in Trans. Lin. Soc. XVI (1830) p. 333; Brit. Conch. I (1862) p. 175. LiLLJEBORG Ofvers. K. Vet. Akad. Fórh. 1851 p. 281. Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 114. WersrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 45; Synopsis critica moll. (1870) p. 59. — Helix scarburgensis Rossmässter Iconogr. VIII (1838) p. 37 (H. seminulum Rossx. f. 533). — Discus lamellatus Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 17. — Acanthinula lamellata WrsrEnrtuNp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 29. Djuret askgrátt, under hvitt. Skalet rundadt kügelformigt, med hvülfda sidor och afrundad, i skalets midt belägen, spira, tunt, sidenglünsande, nästan ogenom- skinligt, horngult, med täta, hinnaktiga, regelbundna tvärlameller, emellan hvilka finnas mycket fina strimmor; vindn. 6![,, trinda, långsamt tilltagande, den siste lika bred, som de två närmast före- gående; sömmen djup, men smal; nafveln mycket trång, men djup; 158 mynningen nedtryckt, mánformig; munsömmen enkel, hvass, rak, utom vid nafveln, der spindelkanten är tillbakaböjd. Förekommer under nedfallna multnande blad (i England helst under jernek, hos oss helst under bok), på blåbärsris o. s. v., isyn- nerhet på fuktiga ställen i närheten af bäckar och källdrag i löf- skogar, men äfven på torrare ställen. Utbredning. I Sverige upptäcktes denna vackra snäcka först i Skåne hösten 1851 af prof. Lilljeborg vid W. Wram (i skogen vid ett litet kärr straxt ofvan den s. k. Prestkällan), sedermera tagen vid Båstad (adj. Thomson), på Hallandsås och i Pelsdalen vid Tågra (J. L.), vid Askeród i Westerstad (O. N.), på Skäralid mycket ymnig (0. N. & ipse), i Ö.Götl. på Ombergs norra ända nära Borghamn (K. A. enl. prof. Lilljeborg). I Blek. har jag en gång tagit den vid Ronneby. I Danmark allmän och ymnigare än H. aculeata, isynnerhet på Halfön (C. M. P; Ögruppen, i sko- garne vid Fuursöen, i Valdbygaards skog vid Slagelse (C. M. P.), Tadse Mölle (Stb.), i skogarne vid Nyborg på Fyen, Lille Klint på Möen (C. M. P.); Halfön, i skogarne vid Viborg (Feddersen), i Klusriis skog vid Flensborg, vid Aabenraa, 1 Trelde skog vid Fre- dericia, 1 Strandskogen vid Veile, 1 Linaa Vesterskov vid Juul sö och på den motsatta sidan af sjön i skogen vid Himmelbjergets fot och i de skogar, som omgifva dess topp, i Marseliesborgs skog vid Aarhuus (C. M. P.), i Vestervellingskov vid Randers (Stp.). Dessutom funnen i norra England, Anglesea, norra och vestra Skottland, större delen af Irland, vid Kiel samt på ön Rügen. 2. Discus Frrz.: testa aperte wumbilicata, plus minus convexa vel depressa, striata vel costulato-striata ; anfr. 4—7, «quales vel lente accrescentes; aper- tura lunari-rotundata; peristoma simplex, rectum, acutum. Sagitta amatoria nulla. Skalet óppet eller vidt nafladt, nedtryckt koniskt, konvext eller plattadt, vanligen grofstrimmigt; vindn. 4— 7, långsamt tilltagande ; mynningen mànformigt-rundad; munsömmen enkel, rak, hvass. Kärlekspil saknas. 1. Dessa snäckor lefva vanligtvis sällskapligt under stenar, i murkna stubbar, under bark o. dyl. Liksom de festa till skalets form mycket likna Hyalinerna, likna de dessa äfven i sin stora utbredning. Från Kamtschatka, Lappland och Hudsons Bay länderna utbreda de sig med olika arter till Himalaya och Natolien, till 159 Algier, Azorerna och Kanarióarne, samt till Kuba och Valparaiso. Nàgot ófver 40 arter üro beskrifna, af hvilka 16.—17 tillhóra Eu- ropa och lika många N. Amerika. 2. Af FéÉnussac blifva hithörande former med Zonites sam- manstüllda såsom en grupp Verticilli under hans subgen. Helicella; 1837 fördelades de af FrrzixcER i tre genera: Discus (typ H. ro- tundata), Gonyodiscus (typ MH. solaria) och Pyramidula (typ H. rupestris). Från samma år datera sig äfven de synonyma slügt- namnen Patula Herp (typ. H. rotundata, pygm:zea, rupestris), Ew- ryomphala Beck (med olika typer) och Delomphalus Ae^ssiz, Cuan- PENTIER (typ. H. rotundata, pygm:ea), hvilka namn sedermera alla blifvit begagnade af olika författare för denna grupp. (26.) Helix rupestris Drar. Testa depresso-turbinata ad trochoidea, minute striata, seri- cina, fusco-cornea; anfr. 5, convexi; sutura profunda. disjuncti, ultimus antice mon descendens; umbilicus vel mediocris vel an- gustus, pervius; apertura rotundata; peristoma simplex, acu- tum, rectum. Diam. 3, alt. 2 mm. Helix rupestris DnApAnNAvp Tabl. Moll. (1801) p. 71. RossxXssLER Ieonogr. VIII: (1838) p. 38, f. 534. PrrrrER Monogr. Heliceor. III (1853) p. 82. Moquim-TawNpos Moll. Fr. II (1855) p. 195, t. 15, f. 10—13. Jerrrexs Brit. Conch. I (1862) p. 220. — Discus rupestris Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 16. Djuret blàsvart, på sidorna och på fotens undre sida något ljusare; öfre trefvarne mycket korta, tjocka, cylindriska, i spetsen mycket trubbiga, de nedre knappast synliga; foten rundad framtill (Jeffr.). Skalet på öfre sidan mer eller mindre upphöjdt, ofta snurr- formigt, ofta ganska nedtryckt, mörkbrunt eller hornfärgadt, tätt och fint tvärstrimmigt och derför sidenglänsande, med nästan cirkel- rund omkrets; vindn. 3, mycket långsamt tilltagande, starkt kon- vexa, den siste hos unga ex. trubbigt kantig, slutligen fullkomligt trind, framtill icke nedböjd; sömmen ganska djup; mafvelm medel- måttig eller trång, djup; mynningen hästskoformig eller rundadt månformig; munsömmen enkel, hvass, rak. Förekommer isynnerhet 1 bergiga kalktrakter, på murar, vallar och ruiner af fästningar, pà klippor, under stenar på sandkullar o. s. v. I Tyskland har man funnit den på fältspatklippor (JEFFR.) samt på urberg och sandsten (Manr.). Enligt MontaGu älskar 160 denna snäcka högt belägna och framstående platser, hvarifrån hvar- ken solhetta eller vintrens kalla vindar kunna drifva den, men så väl vid stark värme, som vid köld, döljer denna snäcka sig i sprin- gor och hål och bildar i skalmynningen en tunn hinnlik epiphragma samt framkommer blott vid regnväder. Djuret är trögt och retligt och bär under krypandet skalet högt upplyftadt. Denna art är ovovivipar; Moquin-Tandon har 1 olika individer under Augusti månad funnit från 3 till 7 ungar, hvilka hade skal med 1!/, vindning. Utbredning. I Danmark är enligt MörcH ett enda exemplar taget i kalktuff från Knabberup vid Veile (ELBERDING). I England har denna art en vidsträckt utbredning, äfvensom den finnes både i Skottland och på Irland. Egentligen tillhör den mellersta Europas bergländer, hvarifrån den sprider sig till Grek- land, Korsika, Tunis och Algier. Anm. I Systematisches Verzeichniss der in Deutschland lebenden Binnenmollusken (Wiesbaden, 1870) p. 55 säger C. KREGLINGER om denna snäcka: ”Mit der Höhe des Gewindes der Schale wird auch der Nabel weiter, und um so mehr sich jenes verflacht, wird dieser enger.” I Ca- talogue crit. et malac. des Mollusques terr. et d'eau douce de la Savoie et du bassin du Léman (Geneve, 1857) p. 39 säga Dumont och MORrRTILLET om densamma: "La hauteur de la spire varie; l'ombilie est aussi d'autant plus large que la spire est moins élevée." Detta sednare ófverensstàm- mer fullkomligt med min erfarenhet och gäller icke blott om H. rupestris, utan synes vara en allmän lag med ganska få undantag, åtminstone bland landsnäckorna. 27. Helix ruderata Srvp. Testa depressa, convexiuscula, lutescenti-cornea, concolor, sub- costulato-striata; spira convexa; amfr. 5, convexi, ultimus basi vrotundatus; apertura lunato-ovalis. Diam. 7—8, alt. 5—4 mm. Helix ruderata Stuver Kurz. Verzeichn. (1820) p. 86. HRossmäss- LER leonogr. VII (1838) p. 13, f. 455. PrrirrerR Monogr. Heliceor. I (1848) p. 105. Moq.-T4wpow Hist. Moll. II (1855) p. 22. WzsrEn- LUND Sv. Moll. (1865) p. 44; Synopsis critica moll. (1870) p. 59. — Helix rotundata B8 Ninsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 31. FmnrELE Norske Moll. (1853) p. 14. — Discus ruderatus Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 15. — Patula ruderata WEsrERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 27. Djuret grått, med ljusare fot samt mörkare hufvud och trefvare. 161 Skalet pà ófra sidan temligen konvext, opakt, brungult, oflüc- kadt, tätt och regelbundet men fint tvürribbadt; vindn. 5, konvexa, temligen hastigt tilltagande, trinda, den siste utan något spår till köl; sömmen temhgen djup; mafrelm mycket vid; mynningen run- dadt månformig eller nästan äggrund, med större höjd än bredd; munsömmen enkel, hvass, med kanterna bågformigt böjda mot hvarandra. 1. albida: subvirescens, concolor (sk. enfärgadt, grönaktigt). Förekommer i bergstrakter, lika gerna i barr-, som lóf-skog, under stenar, under lossnande bark, vid rötterna af gamla granar, i smolket i multnande stubbar, under mossa o. s. v., företrädesvis pà urbergsgrund. Utbredning. I Sverige är H. rud., i motsats till H. rot, en nordlig form, som visserligen går långt mom den sednares gränser, men blir allt sparsammare ju längre mot söder. I Lappland finnes den på många ställen vid Qvickjock (alltid af blek färg: WaALLEN- BERG), vid Arjeploug och flerest. omkring sjóarne Storafvan, Uddjaur och Hornafvan (E. H.), i Herjedalem i Öfre Ljusnedalen, Glissjó- berg, Ortholmens kalkbrott, Funnüsdalen, Midtàklüppen (F. S.), i Helsingland vid Bollnäs (F. S.), 1 Dalarme är den mer och mindre allmän (C. G. A), likaså i Westmanland (C. H. J.), Upland (C. H. J. & ipse), Nerike (HARTMAN) och Södermanland (E. H.); vid Stockholm sparsamt på Sicklaön, i Lilla Ängsviken samt emellan Lännersta och Tollarö på Wermdön (HARTMAN), i Ö.Götl. spridd öfver hela Omberg (C. A. W.) samt på många ställen 1 provinsens öfriga delar (E. v. G), 1 W.Götl. på Mösseberg (C. A. W.), på Billingen (C. G. À.), vid Grimstorp (0. N.), i Góteborgstrakten vid Kürralund, Gunnebo, Bokedalen och Bärby (Marw), i Småland flerestides 1 den mellersta bergiga delen, isynnerhet högst allmän i trakten af Tenhult i Tveta härad (E. H.), i Halland ej sällsynt vid Fröllinge (Marx), 1 Blekinge sällsynt i Ronnebytrakten (C. A. W.) vid Kärrtorp (J. A.) m. fl. st., i Skåne vid Belteberga och Sküralid (C. A. W.), vid Uddarp, Ákesholm, Ignaberga och Mólleró i Kristianstadstrakten (Marw), på Öland sällsynt vid Borgholm (C. A. W.), på Gotland sällsynt vid Bungenäs, Hallbros, Lójsta, Linde, Gyllauen (LixpsrRÓw). I Norge vid Kristiania och Bergen (FniELE) samt vid sjön Mjósen (v. MARTENS). Af just-rád. PoursEN är den tagen pà Ladegaardsón och Egebjerget vid Kristiania, i alskogarne vid Eidsvold, mycket ymnig under multnande gran- och bjórk- stammar vid Veiensten och derifràn genom skogarne till Forst Fauna Molluscorum, 11 162 sütern på Herfjeld intill 2500' ó. h. 1. albida på Ladegaardsón (C. M. P). I Danmark nära Gudhjem (Bk) samt flerestüdes (Lassens Cat., enl. MóncH) på Bornholm; ett enda exemplar från Frederiksdal (Móncn). I Finland är denna snäcka ganska allmän, till och med i Lapp- land, vidare utbredd öfver hela norra Europa, och i Asien genom hela Siberien, Perm, Tobolsk, Irkutsk, Wilni, hela Amur och är vid Petro-Paulowsk en af de 6 der förekommande landsnäckorna; i N. Amerika finnes den blott på ön Kadjak, är för öfrigt på andra sidan Atlanten ersatt af den nära beslägtade H. striatella Ant. I Europa förekommer den 1 kontinentens alla bergländer. Finnes icke numera lefvande i England, men fossil i de östra grefskapen. 28. Helix rotundata Mörr. Testa depressa, arctispira, brunnea, maculis ferrugineis, co- stulato-striata; spira vix convexa; amfr. 6!|,, planulati, ultimus angulatus; apertura lunaris. Diam. 5—6, alt. 2 mm. Helix rotundata Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 29. NirssoN Hist. Moll. (1822) p. 20. Rossmässter Ieonogr. VII (1838) p. 13, f. 454. Prrrren Monogr. Heliceor. I (1848) p. 105. Freie Norske Moll. (1853) p. 17. Moquis-TAnpDon Moll. Fr. II (1855) p. 107, t. 10, f.9—12. JrrrnEys Brit. Conch. I (1862) p. 218. WrsrEnLvxp Sv. Moll. (1865) p. 43; Synopsis critica moll. (1870) p. 60. — (Helix gothica LiwÉ Fauna Suecica?) — Discus rotundatus Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 15. — .JPatula rotundata WsrEnLUNp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 26. Djuret betydligt längre än skalets diameter, smalt, med huf- vud, trefvare och kropp svarta, foten grå, med smutsgula punkter; öfre trefvarne långa, mycket smala och cylindriska; foten framtill afrundad, baktill långt och smalt utdragen. Skalet plattadt, på öfre sidan något hvälfdt, horngult, stundom brunt, med i tvärgående rader ställda ljust rödbruna fläckar, tätt och regelbundet på tvären grofstrimmadt, utom på förste vindnin- gen, som i stället är fint grynig, på undre sidan något glänsande, finstrimmigt, ofläckadt; vindn. 6—7, långsamt tillväxande, den siste svagt kölad, nedom kölen mycket mera konvex än ofvan densamma; sömmen djup; nafveln mycket vid; mynningen sned, snarare rhom- bisk än rundadt månformig; munsömmen enkel, hvass, ytterkanten rak, mycket kortare än den jemnt bågböjda spindelkanten. 163 1. albina: testa alba vel subvirescens, concolor (sk. hvitt eller grönaktigt, oflückadt). Förekommer på fuktiga ställen, under stenar, mossa, gamla bräder, lossnande bark, i murkna stubbar, vid foten af fuktiga murar, på klippor, beväxta med ormbunkar, under multnande blad på marken i löfskogar, såväl i låg-, som bergtrakter. Från Maj till September lägger snigeln sina 20—30 klotrunda, krithvita ägg i små paketer af 8, 10 till 15 i hvarje, och utkläckas dessa efter 10—12 dagar (M.-TAnp.). Enligt Dumost och Mormtiurert (Catal. Savoie et Basin-du-Lémau p. 42) förekommer denna och föregående arter tillsammans vid Reposoir och jemte dem en intermediär form, som tyder på parning emellan dem båda. Utbredning. I Sverige är denna art allmän i Skåne och Ble- kinge, der den aldrig sökes förgäfves under de multnande löfmas- sorna 1 bokhulten, sällan förgäfves i andra löfskogar ; i Småland funnen vid Kalmar (C. A. W.), Jönköping (0. N.), sällsynt i det inre af Jönköpings län ss. vid Klefvarp i lindskogen (E. H.); på Öland ymnig vid Borgholms slottsruin (C. A. W.); på Gotland ytterst allmän öfver hela ön isynnerhet på skogbevuxna kullar (LINDSTRÖM); i W.Götl. på många ställen vid Göteborg (Marw), på Kinnekulle t. a. vid Mörkeklef, Hjelmsäter, Westerplana o. s. v. (J. E. Z., OC. L.), kronoparken Hillestadsó vid Küllunga (J. H.); i Ö.Götl. på Omberg samt i dess grannskap sällsynt (C. A. W.). Nordligare är ej denna snäcka funnen, så att den ganska säkert ej öfverskrider 59? n. br. ("Noch háufig bei Stockholm”, säger E. v. Manr. i Malak. Bl. IV. p. 82, hvilket helt visst är misstag). I Norge vid Kristiania spars., vid Bergen ymnig (FmiELE), på óarne Sarteró och Manger samt vid Aalesund i Romsdalen (MARTENS), på många ställen 1 Hof s:n (O. S. J.), på multnande hasselblad i sko- gen vid kalkbrünneriet på Malmón i Kristianiafjorden (C. M. P.). Enligt v. MARTENS visa de norska exemplaren blott svaga spår till den färgteckning, som gör denna art så vacker i de södra orterna. I Danmark öfverallt i haver och skogar, näst H. hispida den all- männaste Helix-arten (MörocH). Finnes dessutom i hela Tyskland, England, Irland och Skott- land, Belgien, Nederländerna, hela Frankrike, i Spanien (prov. Murcia, Cordova, Galicia), i Portugal (Oporto), i Italien (Tivoli, Albano), Schweitz, Savoien (till 1600 met. ö. h.), Illyrien, Dalma- tien, Böhmen, Ungern, Volhynien, Siebenbärgen (vid Hermanstadt), Polen (Krakau), Ryssland (Moskwa &c.) samt på Sicilien, Madeira rue 164 och Azorerna. I de sydligaste länderna ersättes den dock till stór- sta delen af den nürbeslügtade H. solaria MENnNKE och i N. Amerika foretrüdes den af den analoga H. perspectiva SAY. 29. Helix pygmea Drar. Testa minutissima, depressa, supra convexiuscula, subnitida, pallide brunnea vel vufescens, concolor, subtilissime striata (strice vix sub lente conspicue), spira convexa, obtusissima; anfr. 4![,, convexiusculi, lente et regulariter accrescentes; sutura impressa separati, wltimus rotundatus, antice non dilatatus, non descendens ; apertura late lunato-rotundata. Diam. 111,— 2, alt. $5], —1 mm. Helix pygmea DnaPARNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 93. Nirssox Hist. Mol. Su. (1822) p. 32. Rossmässter Iconogr. VIII (1838) p. 37, f. 532. Prrrrren Monogr. Heliceor. I (1848) p. 97. MoQuin-TANDON Moll. Fr. II (1855) p. 103, t. 10, f. 2—6. Nonp. & Nu. Finl. Moll. (1856) p. 27, f. 17. JErrrers Brit. Conch. I (1662) p. 233. WzsrER- LUND Sv. Moll. (1865) p. 43; Synopsis critica moll. (1870) p. 61. — Discus pygmeus Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 11? — Patula pygmaa WersrERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 25*. Djuret ljusgrått, med rygg och trefvare mörka, ófre trefvarne långa, smala och nästan cylindriska, foten smal, kort, baktill tjock och kölad. Skalet mycket litet, plattadt, något hvälfdt på öfre sidan, ljust rödbrunt, mycket fint och tätt tvärstrimmadt, matt eller stundom något sidenglänsande; wvindn. 4!/,, konvexa, mycket långsamt till- tagande, skilda af en djup söm, den siste rundad, framtill icke vidgad, ej heller nedböjd; nafveln mycket vid, så att alla vindnin- garne synas 1 densamma; mynningen bredt månformigt-rundad. Förekommer i fuktiga skogar, under multnande trästycken, ned- fallna blad, under stenar, vid gräsrötter o. s. v. Djuret är raskt och Hfligt i sina rörelser, men mycket skyggt, så att det drager sig tillbaka i skalet vid minsta hinder, som möter. Det är käns- ligt för ljuset, hvarför det isynnerhet är 1 rörelse om natten, säl- lan om dagen utom under regn och emellan våta blad på mörka ställen. Utbredning. I Sverige finnes denna vår minsta Helix från Skåne åtminstone ända upp till Luleå Lappmark, der v. WALLEN- BERG tagit den vid Qvickjock. I Norge vid Skiaker och Kongs- vold på Dovre (0. N.) äfvensom ymnig på Malmón i Kristiania- fjorden (C. M. P). I Danmark flerestides allmän och finnes säkerligen i alla bokskogar i landet. 165 Denna lilla snäcka bar en stor utbredning 1 gamla verldens norra hemisfer, ty den finnes från Luleå Lappmark (67?) genom hela Europa til mellersta delarne af Portugal, Spanien, Italien och Turkiet, äfvensom på Madeira och Azorerna samt vid södra ändan af Baikalsjön i norra Asien. Anm. Mr Bourcvicsat har (Rev. et Mag. Zool. XV 1863) från Helix pygmea skiljt tvenne former såsom egna arter: H. aucapitainiana B. (i Algier) och H. massoti B. (på östra Pyreneerna), hvilka möjligen före- komma hos oss (sannolikt åtminstone den sistnämnda), hvarföre jag äfven följt BouncurewATs diagnos på hans typiska H. pygmea, såsom alldeles öfverensstämmande med de festa exemplar jag har framför mig, och anför här beskrifningarne på de båda öfriga. H. aucapitainiana: testa pygm:ea, pervio-umbilicata, depresso-compressa, cornea, translucida, obli- que striatula, presertim supra; spira fere complanata; apice obtuso, l»- vigato, pallide corneo: anfractibus 4'/, ad 5, supra vix convexiusculis, celeriter crescentibus, sutura impressa separatis; ultimo maximo, dilatato, in medio obscure vix subangulato, ad aperturam lente regulariterque vix descendente; apertura parum obliqua ae lunata, rotundata; peristomate simplice, recto; margine columellari expanso ac reflexiusculo; marginibus callo sat valido junctis. Alt. 1, diam. 2 mm. H. massoti: testa valde minutissima, late pervio-umbilicata, compressa, supra fere complanata, subpellueida, subnitida, pallide cornea, levigata (sub lente non striatula, vel vix argutissime striolata); spira fere plana, vix convexa, obtusissima; apice obtuso, levigato; anfractibus 4'/,, convexis, lente ac regulariter crescentibus, ad suturam valde profundam sicut canaliferis; ultimo mi- nuto, rotundato, ad aperturam lente descendente; apertura parum obliqua, valde lunata, rotundata; peristomate recto, simplice, acuto; margine colu- mellari paullulum expansiusculo; marginibus valde remotis. Alt. 1, diam. 1', mm. Differt ab H. pygm:ea testa minore, spira minus convexa, an- fractibus lentius et magis regulariter crescentibus, ultimo leviter descen- dente, apertura rotundiore tam alta quam lata et precipue sutura pro- funda. — Exemplar från Östergötland och Sjelland ófverensstümma tem- ligen vàl med denna beskrifning pà H. massoti. Subfam. Pupina. Corporis pars posterior a pede distincta, spiraliter. con- torta et testa vestita; testa oblonga, cylindracea vel fusifor- mis, apertura. longitudinali. Foten endast framtill sammanvüxt med kroppen, som är spiral- vriden och innesluten inom ett skal (snäcka); snäckan aflång, cylin- drisk eller spolformig, med på längden utdragen mynning. 166 Gen. Biuliminus Emunrxs. Subgen. En a Lracn. Testa ovata vel ovato-oblonga, fissura wmbilicali mi- nuta; apertura. longitudinalis, ovalis, dimidiam longitudi- nem teste nom superams; peristoma marginibus multo in- equalibus; colwmella stricta, simplex. Djuret temhgen långt, smalt, med de ófre trefvarne medelmát- tigt långa, cylindriskt koniska, de nedre mycket korta, foten afláng ; käken smal, halfmånformig, försedd med talrika parallelt löpande tvärlister. | Skalet aflàngt kägellikt eller utdraget üggformigt, med mer eller mindre tydlig nafvelfàra; mynningen oval, mera hög än bred, icke uppnàende skalets halfva längd, utan tänder, men oftast med en platt läpp inom ytterkanten; munsömmen icke sammanlópande, den yttre kanten bågformigt böjd, (rak eller) vidgad och betydligt längre än den inre, som är rät och tillbakaviken; spindeln hel, icke afstympad vid basen, nedlöpande såsom en list inom inre myn- ningkanten, 1. Til denna grupp hörande snäckor lefva helst i bergiga trakter, på träd och buskar. — Det stora slägtet Bulimus Scor., af hvilket Buliminus Enn. utgör en liten del, innefattar hos PFEiF- FER (Monogr. 1868) icke mindre än 1315 arter, spridda öfver hela jorden, utom 1i dess kallare trakter, talrikast och störst 1i de var- mare ländernas stora, af yppig vegetation fyllda, skogar, få och af unga storlek i de tempererade delarne. TI hela vestra Europa äro de mycket fåtaliga. I Frankrike finnas blott 7 arter, i England endast 3. Alla dessa äro relativt små. I hela Nordamerikas Fór- enta Stater, således norr om 30 ?, finnes blott en enda art, nemli- gen JB. dealbatus i Alabama och en varietet af denna art i Ten- nessee. På Filippinerna, 1 Nya Granada, Brasilien, Bolivia och Natallandet lefva deremot arter, som' vida öfverträffa hvarje Helix i storlek; ganska ofta äro de 50—80 mm. långa och 30—50 mm. tjocka, och i Nya Kaledonien förekomma sådana jättar, som B. eximius af 119 mm. längd och 60 mm. diameter, och andra finnas af nästan lika storlek. De vigtigaste förhållanden vid detta slägtes geografiska utbredning torde inhemtas af följande. I norra och mellersta delarne af S. Amerika äro funna öfver 430 arter; på Galapagosöarne 17 sp.; i Central-Amerika, Mexiko, Kalifornien och Texas 40 sp.; norr om Tennessee i N. Amerika är ingen art fun- 167 nen; i Westindien 35 sp.; i södra Afrika och på Madagaskar 30 Sp.; pà Kanarióarne, i norra Afrika, Syrien och Mindre Asien 63 Sp.; i södra och sydöstra Asien 50 sp.; på ógrupperna i östra och sydóstra Asien 140 sp.; pà Australiens óar, isynnerhet Nya Kale- donien 60 sp.; i sydóstra Europa omkring 50 sp.; i mellersta Eu- ropa 5 sp. Af dessa sednare stannar en art (B. defrifus) i mel- lersta Tyskland och en (B. tridens) i England, hvaremot de båda andra (B. montamus och JB. obscurus) gà högt upp 1 Skandinaviska halfón. Alla Europas egentliga Bulimus-former tillhöra det af En- RENBERG uppställda och af E. v. MARTENS adopterade slügtet Bul- minus och den i norden förekommande gruppen Napeus (Ena). 2. I sin Histoire naturelle des Sénégal (1757) beskref den celebre franske naturforskaren ApA4wxsow en liten sótvattenmollusk (en Aplexa) från Senegambien under det nya genusnamnet le bulin (Bulinws) Detta namn uppgifves dels vara ett afrikanskt lokal- namn, dels hemtadt från Linnés Bulla fontinalis. Adanson brukade annars älska betydelselösa namn både i vüxt- och djurriket och säges ofta låtit tärningarne bestämma desamma för de nya slägten och arter han beskref. Ofvanstående slügtnamn använder sedan ScoroLr i sin Introductio ad Historiam naturalem (1777) för flera vidt skilda snäckor och i sina Delicie Flore et Fauns Insubrics (1486—1788) för en annan helt olika (i nordligaste delen af S. Amerika ymnigt förekommande) snäcka, tillfólje af dennas ytliga likhet med den Adansonska, och beskrifver han densamma såsom ny under namn af Bulimus hemastomus, ehuru den af MöLLERrR var förut beskrifven såsom Helix oblonga. Scopoli skref emellertid Bulimus (med m)*). Då BrucuvikrRE (i Encyclopedie Méthodique 1789— 92) efter mynningformen delade det gamla genus Helix i två genera, använde han för det ena af dessa namnet Bulimus och förde till detsamma en mängd både land- och sötvatten- samt hafs- snäckor, således mollusker af helt olika skapnad och natur. Genom DRAPARNAUDS reformation (Hist. Nat. des Moll. 1805) fick slägtet en helt annan gestalt. Icke blott de för Heliceerna alldeles främ- mande Limnzer och Physer, Auriculer och Melanier blefvo aflägs- nade, utan äfven de genom skalen väl karakteriserade slügtena *) Denna afvikelse från Adansons namn, hvilket Scopoli tydligen hade för afsigt att adoptera, är sannolikt uppkommen genom tryckfel, ehuru etymologerna sedermera vilja finna förklaringen till Scopolis namn i grekiska ordet 8óvAusoc eller govAjuíe, glupskhet eller oxhunger, af go?c oxe, och 4guóc, hunger. 168 Clausilia, Pupa, Achatina och Succinea, hvarigenom sl. Bulimug redan dà uppstod i närmaste likhet med hvad det för närvarande är. Nödvändigheten att fördela detta stora slägte i naturliga grup- per insågs tidigt, och ju mera kännedomen af arterna jemte dessas antal ökades, isynnerhet genom forskningar 1 de tropiska skogarne, ju flera grupper uppstodo under årens lopp. Här är icke tillfälle att redogöra för dessas utveckling och vexlingar, utan vilja vi blott anföra de hittills vunna resultaterna. I AreBErs Heliceen ed. Mart. (1860) äro de arter, som PFEIFFER 1 sin Monogr. Helic. upptager under det enda slägtet Bulimus Scor., fördelade på 3 familjer och följande genera: I. Helicacea (käke bågformig, med starka tväråsar), sl. Bulimus (sensu str.) med 15 grupper, tillhörande S. Amerika, Westindien och öarne i Stilla Hafvet, sl. Cochlostyla Fér. (pr. p.) med 8 grupper, nästan uteslutande från Filippinerna, Helix subgen. Cochlicella med 3 arter från Medelhafskusten; II. Orthalicea (käken sammansatt af flera stycken), sl. Bulimulus Leach med 18 grupper, till största delen från Brasilien, endast få från Central-Amerika, Galapagosöarne och Mexiko, sl. Orthalicus Bk gr. Porphyrobaphe Shuttl. från S. Amerika, sl. Buliminus med 12 grupper, alla från gamla verlden; III. Pupacea (käke smal, föga böjd, nästan slät), sl. Stenogyra Shuttl. med 7 grupper hufvudsakligen från S. Ame- rika och Westindien, en art (S. decollata) från södra- Europa. Släg- tet Buliminus uppställdes af EHRENBERG (Symbole physiez 1831) under namnet Bulimina för B. labrosus Oriv., hvarefter BEcK (1837) under gruppen Buliminus inrymde en stor mängd af nya och gamla verldens Bulimus-former. =E. v. MARTENS (Albers Heli- ceen 1860) upptager sl. Buliminus, men hänför till sl. Bulimulus alla de Amerikanska arterna. Artófversigt : Sk. oregelbundet strimmadt, fint grynigt; l. 14 —16, br. 5—6 mm. B. montanus Dn. Sk. otydligt strimmadt, icke grynigt; 1. 8—10, br. 3—4 mm. B. obscurus Mürr. l. Buliminus montanus (Dna».). Testa rimata, oblongo-conica, obtusa, fusca, striata et minu- tissime granulata; anfr. 7—8G, ultimus ?|, longitudinis subequans; apertura acute ovata; peristoma subreflexum, sublabiatum, mar- gine columellari late reflexo. Long. 15—416, diam. 6 mm. 169 Bulimus montanus DnaeAnwAvp Hist. Moll. (1805) p. 74, t. 4, f. 22. Rossmässrer Iconogr. I (1835) p. 86, f. 41. PrrirrEn Monogr. Heliceor. II (1848) p. 120. Moquin-TAnpon Moll. Fr. II (1855) p. 289, i. 21, f. 1—4. Jerrngxs Brit. Conch. I (1862) p. 237. J. E. ZETTER- srEDT ÜOfvers. Vet. Akad. Fórhandl. 1864, p. 339. — Ena montana WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 60. — Buliminus montanus WrsTER- LUND Coll Typ. Moll. Su. (1868) n:o 48; Synopsis critica moll. (1870) p. 62. Djuret temligen groft och af samma längd som skalet, gulgrátt eller gråbrunt, på ryggen och ófre trefvarne mörkast; ófre tref- varne grofva, nedtill mycket tjocka och derfóre nästan koniska, genomskinande, tätt chagrinerade, de nedre mycket kortare, nästan släta; foten icke fransad, framtill tvär, baktill långt utdragen, men 1 spetsen trubbig. Skalet aflångt koniskt, något bukigt, genomskinande, svagt glänsande, brungult, tätt, men oregelbundet tvärstrimmadt, dessa strimmor ojemna af fina och täta upphöjningar eller gryn, sanno- likt uppkomna genom fina, men afbrutna spiralstrimmor; ndm. 1—8S8, temligen långsamt tilltagande, svagt konvexa, den siste ut- görande något mer än !/, af hela skalet; sömmen föga djup, fram- till uppstigande; nafvelfåran upptill vid; mynningen bredt ägg- rund, genom mynningväggen upptill snedt afbruten och derföre spetsig ; munsömmen isynnerhet vid den nästan räta spindelkanten starkt tillbakaböjd, invändigt med en rödaktig, lefverbrun, ända till chokoladfärgad (hos bländingar och gamla döda ex. hvit) platt läpp; ytterkanten nedtill starkt bågböjd. Förekommer 1 fuktiga och skuggrika löfskogar, 1 täta busksnår, på trädstammar, gärdesgårdar, gamla stockar, under buskar, bland multnande löf, mossa och smáqvistar eller under stenar o. s. v., helst i bergstrakter, stundom i trädgårdar. Hos oss är den blott funnen på bergssluttningar på lerjord. TI Siebenbürgen förekommer den helst i sådana bokskogar, som äro blandade med barrträd, och stiger der öfver barrskogsregionen. Öfverallt är den lokal, men ymnig på det ställe, der den finnes. Unga snäckor äro ofta be- täckta med jord och exkrementer, liksom hos B. obscurus. Djuret är mycket långsamt och trögt samt skyggt, så att det vid minsta vidrörande drager sig in i skalet. Det afsöndrar ymnigt ett vatten- klart slem och fasthänger starkt vid glatta föremål (M.-Tand.). Utbredniag. I Sverige upptäcktes denna snäcka hos oss 1864 af stud. O. A. ÅNDERSSON i Småland vid Rosenlund, !/, mil från Jönköping, der: den förekommer temligen talrikt på branta slutt- 170 ningar mot Wettern, bevüxta med åtskilliga löfträd, isynnerhet med Alnus incana; sedermera är den funnen af kand. K. AHLNER i Ó.- Götl. på södra ändan af Omberg. I Öfversigt af K. Vet. Akad. Förh. 1864 p. 340 finnes föl- jande teckning af denna arts utbredning, till hvilken jag har föga af vigt att tillägga: ”Från nordósthga Spanien (Alta Catalufa) och Pyreneerna, genom Frankrikes östliga och norra delar och Englands vestliga och sydliga, genom Bayern och Alpländerna till Österrike och Siebenbürgen, genom Rhentrakten och Westphalen, Hartz , Sachsen, till Schlesien, till Sverige, vid Wetterns sódra (och nord- östra) strand, och, enligt ännu ej fullt säker uppgift, till Lifland och Ural, 619? n. br. Medan B. obscurus sprider sig på låglandet, håller sig D. montanus i höglandet, i skogrika, fuktiga trakter, der han förekommer på granit, sandsten och kalk. I Schweitz är han mera allmän än B. obscurus, och bebor Jurabergens och Alpernas skogar, ymnigare uppåt bergen än i dalarne (i kant. Glarus går han ofvan trädgränsen, till 6000”). I Tyrol, der han äfven är talrikare, stiger han till 6000.— (000 fot öfver hafvet, och är i landets norra delar allmän på lärkträd, på bok, vinbärsbuskar och fruktträd. Likväl är han ingen egentlig alpsnäcka, och det an- märkes, att han är mindre der han förekommer högst. Birrz fann honom i en liten alpform i Siebenbürgens bergstrakter, nära wal- lachiska gränsen vid mera än 7000 fot ö. h. I Bayerns föralper går han högt, och är i Schlesiens bergstrakter allmännare än D. obscurus. I lågländerna deremot har han ringa utbredning. Han saknas inom hela det nordliga Tysklands slättland. Mot Po-slätten, der D. obscurus är antecknad på flera ställen, har han sin gräns inom alpernas södra sidor, och förekommer, t. ex. 1 trakten af Trient, der hvarest boken, majsen, hvetet och rågen växa, medan B. obscurus sprider sig äfven 1 mullbärsträdets, olivens och vinets områden. — Om hans ålder såsom invånare i Europa är anteck- nadt, att han blifvit funnen i det sydöstra Englands diluvium, vid Clacton i Essex och Orton i Nendalen. Han uppträder i Rhen- dalens diluvium, vid Mossbach och Kannstadt, i lager, der B. ob- scurus saknas, och som äro betäckta af den egentliga loessbildnin- gen, hvilkens mollusker, öfvervägande landsnäckor, utgöra en högre bergsfauna. I ett, som det synes, yngre diluvium är han nära Hanau funnen tillsammans med D. obscurus." ^ 171 2. Buliminus obscurus (Mürr.). Testa rimata, ovato-oblonga, mitidula, fusca, pellucida, obli- que substriata; amfr. 6—7, ultimus !|, longitudinis vix cquans; apertura ovalis; peristoma expansum, albo-sublabiatwn, mar- gine colwmellari brevi, dilatato, patente. | Long. 8—10 (11), diam. 3![,—4 mm. Helix obscura Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 103. — Bulimus obscurus Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 36. RosswissrEn Iconogr. IV (1836) p. 46. Przrrrgn Monogr. Heliceor. II (1848) p. 124. Mo- QuiN-Tawpow Moll. Fr. II (1855) p. 291, t. 21, f. 5—10. Nom». & NxrawpeR Finl. Moll. (1856) p. 30, f. 25. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 237. — Ena obscura Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 26. WzsrEnLUND Sv. Moll. (1865) p. 61. — Buliminus obscurus WrsTERL. Col. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 49; Synopsis critica moll. (1870) p. 62. Djuret ganska litet, betydligt kortare än skalet, ljusare eller mörkare grått, vanligen med gulaktig anstrykning, under hvitaktig, från ófre trefvarne går en mörk linea på hvardera sidan om nac- ken; ófre trefvarne nästan cylindriska, starkt divergerande, genom- skinande, mycket fint chagrinerade; foten mycket fint och oregel- bundet fransad, framtill smal, baktill mycket bred. Skalet äggrundt aflångt, något bukigt, nästan omärkligt strim- madt, för öfrigt slätt, temligen glänsande, tunt och genomskinande, rödbrunt eller brungult; vindn. 6— 1, konvexa, den siste utgörande något mer än !/, af hela skalet; sömmen temligen djup, framtill uppstigande; nafvelfåran jemnsmal; mynningen äggrund, genom mynningvüggen upptill nästan tvärt afbruten; munsömmen utviken, endast vid spindeln tillbakaböjd, invändigt med en mycket tunn, glänsande, hvit läpp; ytterkanten bågböjd. — oblonga WESTERL.: testa oblonga, anfr. 7T—=7!/, tardissime accrescentes, penultimus prs:cedentem subzquans, sutura antice non adscendens, apertura parva, oblonga, fissura umbilicalis minutissima ; long. 11, diam. 3!/, mm. (sk. aflángt, vindn. 7—!/,, mycket långsamt tillvixande, den näst siste föga bredare än den föregående, sömmen framtill icke uppstigande, mynningen liten, aflång, nafvel- fåran mycket liten). Förekommer 1i lófskogar på stammar och grenar af bok, asp, hassel m. m. eller på marken under multnande blad, på trästycken, bland mossa vid trädens rötter o. s. v., i stenrösen bland nedfallna löf eller under stenar, stundom på gamla vallar, mossiga murar, 172 ruiner eller klippor. Jag har mycket sällan funnit fullvüxta indi- vider lefvande på marken under sommaren. Straxt på våren börja dessa krypa uppåt de omgifvande trädens stammar och fortfara dermed, så att man 1 September och Oktober månader finner dem ända upp i trädens toppar eller grenarnes spetsar. Alltid har jag funnit högst upp endast fullbildade snäckor, men ju längre ned på stammarne jag sökt, ju yngre hafva de varit, och derföre nederst de minst utbildade individerna. Liksom Succinea oblonga, flera Pupa- och Bulimus-arter och larver af åtskilliga insekter (Cassida, Crioceris, Hemerobius &c.) har äfven denna snäcka, isynnerhet unga exemplar af densamma, för vana att med tillhjelp af sitt slem be- täcka skalet utvändigt med jord och andra ämnen, hvarigenom de i hög grad äro skyddade för att upptäckas. Enligt SHEPPARD är skalet hos de snäckor, som vistas på lafklädda trädstammar, beväxt med fin laf (ty lafsporerna kunna gro på det med jord öfverdragna skalet, lika väl, som på trädbarken: JEFFR.), så att de fullkomligt likna en liten barkknöl; på släta trädstammar, såsom hassel, asp, bok, likna de alldeles de små, spetsiga, sessila, på dessa träd van- liga utväxterna. Enligt HARTMANNS åsigt öfverdrages skalet på så sätt hufvudsakligen för att förhindra den hos de små snäckorna af dessa slägten så ofta förekommande förvittringen. Äggen, som läggas från Maj till September, äro föga talrika, men i förhållande till djuret, ganska stora, ovalt-runda, hvita. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: vid Esperöd (NILSSON), Bäckaskog, Åkesholm, Lillös lund nära Kristianstad och vid Igna- berga (MaLrm), Fogelsång nära Lund (J. A. W.), Smedstorp (E. H.), Belteberga (C. A. W.); på Öland: i Kungsträdgården på hassel- buskar och på sluttningarne nedanför slottsruimen vid Borgholm samt vid Tveta (C. A. W.); öfver hela ön Gotland (LINDSTRÖM); 1 Småland: vid Rosenlund nära Jönköping (J. E. Z.); 1 W.Götl.: vid Mórkeklef på Kinnekulle (J. E. Z.), på Mósseberg (C. A. W.); i Ö.Götl.: på Omberg, på unga bokstammar jemte vägen vid AI- vastra (C. A. W.), vid Mjölsefall (E. v. G.); 1 Nerike: vid Ham- rarne i Góthlunda s:n (HARTMAN) äfvensom vid Apelsviks kalkbrott (C. H.) — obl. vid Rosenlund i Smál. (J. E. Z.) och vid Tveta på Öland (C. A. W.) I Danmark finnes denna snäcka i nästan alla bokskogar på Öarne och på Halföns östra sida, flerestädes all- män, ofta i alleer och trädgårdar, stundom på murar (MÖRCH, STB., QUM.- P... C, 4 CAS WEO. 173 Från Karelen i Finland, trakten kring St. Petersburg, Lifland, Morray Firth i Skottland och mellersta Sverige utbreder sig denna art genom hela Europa till Siebenbürgen, Grekland, Turkiet (Krim och Konstantinopel), Istrien, Dalmatien, Italien, Sicilien, Portugal (Braganza) och norra Spanien. Finnes äfven på Azorerna och i Algier äfvensom vid Barnaul i vestra Siberien. Gerstfeldts uppgift att den skall förekomma äfven 1 östra Siberien vid Amur, mot- säges af L. v. Schrenk. Ett specimen funnet i Massachusetts be- skrefs af Say under namnet Pupa placida. Sannolikt hade det, liksom många andra Heliceer, blifvit tillfälligtvis öfverfördt från Europa. Gen. Cochlicopa (Fán.) Risso. Testa ovato-oblonga vel oblonga, levis, pellucida, splen- dida, fissura wmbilicali destituta; apertura ovata, !|, lon- git. attingens; peristoma obtusum, subincrassatum, margi- nibus callo junctis; columella. brevis, arcuatula, plus minus truncata. Djuret temligen stort, slemmigt och glänsande; ófre trefvarne långa och nästan cylindriska, de nedre korta och koniska; foten temligen lång och smal; käken svagt böjd, fint tvärstrimmig. Skalet äggrundt aflångt eller aflångt, stundom nästan cylin- driskt, utan nafvelspringa, slätt, genomskinligt, starkt glänsande ; mynningen smalt äggrund eller något snedt päronformig, något mer än !/, så làng, som hela skalet; munsömmen skarp eller förtjoc- kad, rak (aldrig utböjd), nästan utan spindelkant, som ersättes af den korta, fritt framträdande, något böjda, nedtill mer eller mindre afstympade spindeln. 1. De få arter, som bilda detta slägte, uppehålla sig i mylla på skuggrika och fuktiga ställen, under mossa, nedfallna blad, stenar o. dyl., vanligtvis många individer tillsammans. De hafva, "liksom andra små glänsande jordsnäckor” (Mart.), en vidsträckt utbredning. PFEIFFER upptager 6 arter: lubrica MörrL., som finnes i hela Eu- ropa, norra Afrika, vestra och norra Asien samt i N. Amerika, maderensis LowE på Madeira, azorica ALB. på ön S:t Miguel bland Azorerna, boissyi Dv». på franska Pyreneerna, minima SiEw. flere- städes 1 Frankrike, Tyskland, Sverige o. s. v., och mauiensis PrR. från Maui bland Sandwichsóarne, hvartil enl. E. v. MARTENS, kommer polita P^RR. från Grekland. En och annan af dessa torde dock icke böra specifikt skiljas från lubrica. 174 2. Hos de äldsta auctorerne, såsom MürrkR (1774), CHEMNITZ (1780), GwzgLEN (1788), fördes dessa snäckor till slügtet Helix, såsom af Da Costa (1778) till det obestämda Turbo, och ännu FéRussAc (1822) räknade dem dit (till gruppen Styloides af sub- gen. Cochlicopa). Sedermera fingo de plats uti slägtet Bulimus hos BrucuikrE (1789), DnaranwAvD (1801), Nirssow (1822), Tur- TON (1831), Acassiz (1837, såsom subgen. Folliculus) m. m. fl., efter MEgxkE (1830) och Micnavp (1831) oftast ibland Achatince och i sednare tider med ännu mindre skäl i slügtet Glandina. År 1826 àterupptager Russo (Hist. nat. Eur. merid.) FÉrussacs namn Cochlicopa (med en skåra i skalet) för ett eget sligte med MöLLERrs Helix lubrica såsom typ. JEFFREYs, då obekant med Russos arbete, uppstüler 1890 slügtet Cionella (dimin. af xí«w, pelare) och fórer dit Helix lubrica Mörr., Buecimum acicula Mörr., Bwulimus octo- nus Bnuc. och Turbo tridems Purrt., och för samma arter antager FirziwGER (Syst. Verz. 1832) såsom eget slägte FÉRussAcs subgenus Styloides. LrAcm (mskr. omkr. 1818 enl. Tugrox Manual 1831) uppställer för H. lwbrica Mürr. slügtet Zwa, hvilket genusnamn blifvit antaget af Grav (Manual 1830), RErvE (Land- a. Fresh- Wat. Moll. 1863), WzsrERLuNp (Sv. Moll. 1865). I Brit. Conch. I (1862) har JEFFREYS återupptagit det äldre namnet Cochlicopa (Fér.) Risso, men förenar äfven under detsamma sl. Azeca. I ÅLBERS Heliceen (1860) har deremot E. v. Martens bibehållit slägtet Cio- nella JEFFR., men i hög grad utvidgadt, innefattande sektionerna: Glessula, Leptinaria, Zua, Azeca, Frussacia, Tornatellina och Acicula. Hos Moquis-Tawpow (Moll. Fr. 1855) bildar ännu Coch- licopa ett subgenus af Bulimus. I Syn. Moll. Dan. (1864) har Moncn adopterat sligtet Pérwssacia Russo (Hist. 1826), ursprungli- gen bildadt för Helix folliculus, och under subgen. Zwa LkAcn fört H. lubricus Mürr., hvilket äfven PrEIFFER gör i Monogr. Heliceor. vol. VI (1868). Artófversigt : Sk. àggrundt aflángt; mynn. ovalt elliptisk; munsóm med svag läpp; l. 6—10 mm. €. lubrica Mürr. Sk. aflàngt cylindriskt; mynn. smal; munsóm med stark läpp; 1 4—5 mm. €. "minima Srem. 1. (Qochlicopa lubrica Mrr. T'esta ovato-oblonga, fulvo-cornea; amfr. 6, convexi, ultimus basi rotundatus; apertwra ovali-elliptica; peristoma rectum, 175 temue vel margine dextro intus callo. tenuwissimo minuto. | Long. 6—6!j,, diam. 2—2!|,; mm. ? Turbo muscorum Ström Trondhj. Selsk. Skrift. III (1765) p. 437. — ? Helix subeylindrica LinsÉ Syst. Nat. XII (1767) p. 1248. — Helix lubrica Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 104. — Bulimus lubricus Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 37. FrierE Norske Moll. (1853) p. 19. — .Achátina lubrica Rossmässtrer Iconogr. I (1835) p. 88, f. 43. PrrgrrER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 272. Non». & Ny. Finl. Moll. (1856) p. 31, f. 26. — Bulimus subcylindricus Moquris- Taxpow Moll. Fr. II (1855) p. 304, t. 22, f. 15—19. — Cochlicopa lubrica Jgrrngys Brit. Conch. I (1822) p. 292. WrsrEnLvwp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 50; Synopsis critica moll. (1870) p. 63. — Férussacia lubrica Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 26. — Zua lubrica. WesrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 62. Djuret gråsvart, med mörkare hufvud, hals och trefvare samt ljusare sidor. Skalet smalt äggformigt eller aflångt, långsamt afsmalnande till en i spetsen trubbig spira, genomskinande, stundom genom- skinligt, starkt glänsande, ljust gulbrunt, för blotta ögat fullkomligt slätt, under loupen försedt med fina krökta tvärstrimmor, isynner- het vid sömmen, under mikroskopet äfven med täta och fina spiral- strimmor ; vindningarne 6, temligen konvexa, långsamt tilltagande, den siste nästan så stor som de öfrige tillsammans; sömmen något djup, med en tvärstrimmig bård; mynningen oval, både upptill och nedtill något spetsig; munsömmen rak, tunn eller vid ytterkanten invändigt försedd med en bred, svag, rödbrun eller köttfärgad läpp. 1. ovata JEFFR.: testa obscure brunnea; long. 6, diam. 3 mm. (sk. mórkbrunt, ovalt). 2. nitens Kok.: testa magna, firmis, nitidissima; long. 8—10, diam. 3 mm. (sk. stort, starkt och mycket starkt glänsande). 3. viridula JEFFR.: testa subhyalina, splendida, vitrea, viridula (sk. genomskinligt, starkt glänsande, glasklart, grönaktigt hvitt). Förekommer på fuktiga och skuggiga ställen, i skogar, träd- gårdar, beteshagar, på ängar, vid brädden af åar och sjöar m. m. under affallna löf, stenar, vissnande växtdelar, bland mossa, på multnande trästycken, vid foten af murar o. s. v. Ingen af våra snäckor har ett så glänsande skal som denna, hvilken ock i Frank- rike kallas "la brillante.” Då djuret är dödt, förvittrar skalet fort och förlorar då både färg och genomskinlighet. Utbredning. I Sverige finnes denna art från sydligaste delen åtminstone upp till 67—68? n. br. 2. nit. sällsynt vid Ronneby * 176 Blekinge (C. A. W.). 9. virid. vid vägen emellan Tollaró och Lünnersta på Wermdón vid Stockholm (Hartman) samt 1 boksko- garne vid Ringsjön i Skåne (C. A. W.) I Norge förekommer den på många ställen vid Kristiania och Bergen (FRrIELE), vid Eis- vold, Trondhjem o. s. v. (MARTENS), Volden 1 Sóndmoóer ? (STRÖM); Storvik i Vaage (O. N.), Herstad i Hof, Sagatun nära Hamar all- män (0. S. J.), Forsst sätern i Herfjeld vid 2500 fots höjd (C. M. P). I Danmark är denna snäcka liksom hos oss mycket ut- bredd och finnes i de flesta skogar och trädgårdar m. fl. st. Ingen af vàra landmollusker har sà vidstrückt utbredning, som denna. Från Island, Shettlandsóarne, Svenska Lappmarkerne, Fin- land ofvan poleirkeln och Arkangel finnes den genom hvarje land i Europa, i de flesta allmän, till Spanien, Portugal, södra Italien och södra Ryssland; förekommer dessutom i Algier (på Madeira och på Azorerna?) så väl som på Siberiens stepper, i Kamtschatka och Amurgebietet, i Kaschmir och Tibet, samt 1 N. Amerika från Kanada till Red River och Nebraska, på vissa favoritställen 1 ofant- lig mängd. Liksom den tillhör det lilla antalet af cirkumpolära arter, så går den äfven mycket högt på fjellen, t. ex. i Schweitz (i kantonen Glarus) ofvan trädgränsen, till 6500 fot öfver hafvet. Anm. Då Ström om sin Turbo muscorum anf. st. säger, att den är af ungefär samma gestalt, som Clausilierna, men blott hälften så stor, högervriden, hornfärgad, med oval, tandlös mynning, så ligger det när- mast till hands, att tänka på närvarande art; men då man icke fullkom- ligt kan frigöra sig från tanken på den snäcka Ström sjelf menat, nemli- gen Linnés i Syst. Nat. X (1758) beskrifna Turbo (Pupa) muscorum och vi dessutom anse, att speciesnamn, som bevisligen äro grundade på fór- vexling eller misstag, kunna ej göra anspråk på prioritet, så kan icke STRÖMS namn upptagas. Huruvida LixwÉs H. subcecylindrica hórer hit, såsom många författare förmena, torde vara svårt att afgöra och är föga troligt, då Linné om sin art säger, att den finnes i sött vatten och är ”pallida, anfractibus 4, apice obtusissimo, rotundato, apertura ovali, mar- gine exteriore reflexo.” Cochlicopa "minima SIEMASCHKO. Testa parvula, gracilis, elongata, cylindracea, rubescenti- fusca vel albido-cornea, subhyalina; anfr. 5; apertura angusta, pyriformis; peristoma incrassatum, callo albido. Long. 4-—5, diam. 1!|,— 5|. mm. Skalet litet, smalt, utdraget, cylindriskt, vanligen ljust horn- färgadt, nästan genomskinligt; vindn. 5, plattade; mynningen smal, 177 päronformig; munsömmen invändigt med en tjock hvitaktig valk eller läpp. Bulimus lubricus-pulchellus HARTMANN 1 Sturms Fauna V (1821) p. 51 (nomen). — Bulimus lubricus var. B Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 37. — Achatina lubrica var. c. exigua MxeskE Syn. Moll. (1830) p. 29 (nomen). -- Helix (Cochlicopa) lubricella ZiEcLER Consp. meth. test. (1830) p. 5 (nomen). — .Achatina minima SIEMASCHKO Bull. Nat. Mosc. (1847). PrrrrgE& Monogr. Helic. III (1853) p. 506; IV (1859) p. 627. — Glandina lubrica var. nilssoni Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh. Handl. II (1851) p. 123. — Achatina collina DRovET Moll. Fr. (1854) p. 46. PrzrrrEn. Monogr. Heliceor. IV (1859) p. 620. — Férussacia lubrica var. 2 nilssoni Marw Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 27. — PFérussacia minima Preirrer Monogr. Heliceor. VI (1868) p. 246. — Zua lubrica b) lubricoides WestEriunp Sv. Moll. (1865) p. 62. — Cochlicopa *minima WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 64. Förekomst och utbredning. I Sverige finnes denna form i Skåne vid Ignaberga ej sällsynt på sluttringarne å ömse sidor om nedgången till vestra kalkgrufvan (Marw), i Blekinge vid Ronneby på många ställen temligen allmän (C. A. W.), 1 Upland 1 bergs- skrefvor vid Kungshamn (HARTMAN). I Danmark enligt O. Moncn. Gen. Acicula Risso. Testa elongata, fusiformi-clavata, polita, sutura margi- nata, spira subturrita; apertura longissima, dimidiam lon- gitudinem teste subequans, oblonga, acuminata; peri- stoma simplex, acutum ; columella libera, subarcuata, distincte truncata. Djuret med 4 cylindriska trefvare, de två ófre utan uppsváll- ning 1 spetsen och utan ógon; foten baktill mycket smal och spet- sg; ”öfverkäken sammansatt af smala lameller” (Bikrz). Skalet aflångt, smalt spolformigt eller något klubblikt, genom- skinligt, starkt glänsande, tunt, med utdragen spira och fint kantad söm, men utan nafvelfåra; mynningen mycket lång, lancettlik, spet- sig och smal; munsömmen hvass, rak, utan spindelkant; spindeln fritt framträdande, :vid basen afstympad. : 1. Dessa snäckor lefva under stenar, vid rötterna af gräs och tätt stående buskar, vanligtvis mer eller mindre djupt (!/,— 1 fot) under jordytan på fuktiga ställen, hvilka sednare de så älska, att de stundom finnas bland Hydrobier och Rissoer och äro då ovanligt Fauna Molluscorum. 12 178 utbildade. "De äro bland snückorna hvad Proteus är bland repti- lherna, Amblyopsis bland fiskarne, Anophtalmus bland Coleoptera och Monalistra bland Isopoderna, underjordiska djur, hos hvilka, till följe af bristen på ljus, hvarken färger eller ögon äro utveck- lade" (Mart.). I de innersta alldeles mörka delarne af Kärnthens grottor lefva 9 arter och i Spanien en art af slägtet Zospeum BourG. (små, hvita snäckor, tandlösa eller med 1.—2 tänder, till form och skapnad lika Carychium- eller Vertigo-arter), hvilka äfven alla sakna ögon. Det briljanta tropiska slägtet Achatina, som ännu, sedan en stor mängd arter blifvit frånskilda, såsom tillhörande an- dra genera, innefattar öfver 200 species, eger de största af alla landsnäckor. I vestra Afrikas fuktiga och heta skogar finnas arter, som äro så stora som strutsägg och hvilka blott under regntiden äro framme på buskar och träd. 4. reticulata är 160 mm. làng och 70 mm. bred, A. variegata är 160 mm. làng och 60 mm. bred, A. immaculata ür 145 mm. làng och 68 mm. bred, A. fulva är 140 mm. làng och 60 mm. bred, och beslügtad med dessa jät- tar, af flera författare förd till samma slügte är vår lila acicula, som har blott !/,, af deras storlek. Denna arts närmaste anfór- vandter äro enligt de nyaste bestimningarne 19 species. I Europa finnas 10 (ÅA. hyalina 1 mellersta Eur., eburnea, aglena och lies- villei 1 Frankrike, anglica 1 England, fwmwulorum och subsarana i Grekland, sfephaniama, petitiama och gemmellariana på Sicilien), i Algier 3 (A. raphidia, brondeli, nanodea), på Madeira 2, på Kuba 2, på Jamaika 1, i Ostindien 1. Flera af dessa äro betydligt mindre än den art vi ega, men bland de europeiska och algierska, af BoURrGuvIGNAT och Bzworr uppställda, arterna finnas säkerligen åtskilliga, som stå acicula alltför nära för att specifikt skiljas. 2. Under namn af Buccinum acicula beskref MürrER den ursprungliga arten af detta lila slägte, men han förde med orätt dit såsom synonym LinnÉs Helix Syst. Nat. n:o 698 eller H. octona. BnvcurkgE (Encycl 1789) räknade den naturligen till sitt stora genus Bulimus, StuvErR (Fauna Helv. i Coxe's Trav. Switz. 1789) till Helix, MowTacu kallade den (i Test. Brit. 1803) Buccinum terrestre, LAwARCK (Anim. sans vert. 1822) förde den till sitt genus Achatina och under namnet A. acicula finnes den såväl hos Nirs- sow (Hist. Moll. Su. 1822), som ännu hos en del nyare författare (ss. RzEvE i Brit. Moll. 1863 och PFEIFFER i Monogr. Heliceor. VI 1868). Fénussac förenar den med Helix under subgenus Coch- licopa. hvaremot Risso (Hist. nat. Europ. merid. 1826) bildar för 179 denna lilla snäcka ett nytt genus, som han kallar, med ett redan af LEAcH (mskrpt 1818) begagnadt namn, Acicula (knappnål, äfven namnet på hárnálar, som begagnades af de romerska qvinnorna) och arten Åecicula eburnea, hvaremot Beck (Ind. Moll. 1837) kal- lar den Acicula acicula. Sednare (Amtl. Ber. Verzeich. Kiel 1846) upptager Beck denna art under slügtet Bulimus såsom ett eget sub- genus Cecilioides. Enligt BLAiINVILLE härstammar detta namn från FénussAc d. à. Några författare, som antagit detta slägtnamn för dessa arter, skrifva Cecilioides. "Etym. Cexecus? — an vero Cze- cilia, anguinum genus —- utique rejiciendum vocabulum" (Hermann- sen). DovunGuiGNAT har kallat slägtet (i Rev. et Mag. Zool. 1856 etc.) Cecilianella, emedan den adjektiva formen hos namnet Cae- cilioides gjorde det obrukbart till sligtnamn. I Fauna der Land- u. Süssw. Moll. Siebenb. 2:e Aufl. (1867) p. 89 säger E. A. Bigrz: Die Achatina (Glandima acicula Müll.), welehe nach Herrn A. Schmidt's Beobachtungen (die Binnenmollusken Norddeutschlands in der Zeit- schrift für die gesammten Naturwissenschaften, VIII. Band, Halle 1856) in der Organisation des Thieres viele Aehnlichkeit mit den Arten der von ihm in seiner Arbeit über den Geschlechts-Apparat der Stylommatophoren, Seite 5 und 42 aufgestellten Gattung Sira (Bulimus decollatus und Achatina octona) besitzt, dürfte doch mit Rüchsicht auf die testaceologischen Unterschiede, die Lebensweise u. s. w. mit der verwandten Achatina veneta CmaRP. und Hohen- warthi Rossm. am geeignetesten ein eigenes Genus bilden, wofür ich den obigen, bereits von Russo gegebenen Namen in Antrag bringe." Förf. till närvarande arbete har följt hr Bierz i afseende på valet af namn för slägtet. Artöfversigt: Sk. aflångt klubblikt, hvitt, slätt, glänsande; 1. 6, br. 1!/, mm. A. hyalina BierLz. 1. Acicula hyalina Mö. Testa minuta, fusiformi-cylindrica, apice attenuata, obtusa, alba, hyalina, polita; apertura lanceolata-pyriformis, angusta; peristoma rectum, acutum. Long. 6, diam. 1'|,—1"/, mm. Buccinum acicula Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 150. — Acha- tina acicula Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 38. ) Född i Radcliffe i grefskapet Buckingham 1638, död 1711 i Lon- don sásom drottning Annas lifmedicus. Hans Historia sive synopsis con- chyliorum med 1057 folioplancher (utförda af hans döttrar Suzanna och Anna) utkom i London 1685— 88. 185 de l'Aecad. de Paris 1743) fästade uppmärksamheten på detta màrkvàr- diga organ, och MürrER beskref noga (i Verm. Hist., 1774, p. 117 & 121) både form och funktion hos detsamma, som han kallade "ossiculus." DnaranNAvp upphöjde det 1805 till slàgtkarakter och kallade det clausi- lium eller osselet élastique. Sedermera hafaa J. S. Minter (1822), VALLOT (1835) Rossmässrer (1835), Carzuiaup (Journ. Conch. 1853) m. fl. närmare granskat detsamma och nu sist har W. v. Vest i sin afh. "Ueber den Schliess-Apparat der Clausilien" (Verh. u. Mitth. des Siebenb. Vereins für Naturw. 1867) lagt hufvudsakligen detta organ till grund fór gruppindel- ningen i sitt system. Detta clausilium finnes djupt inne i mynningen under ryggsidan af sista vindningen och består af två delar: skifva och skaft. Skifvan är ett platt, utdraget, på längden hvälfdt skal, på öfra sidan konkav, på den inre konvex (hela clausiliet af Miller liknadt vid en sked), tjockast vid kanten, än mycket längre, än mycket kortare än skaftet och med den nedre fria ändan afrundad, tillspetsad eller djupt urnupen. Från skifvans öfre ända utgår det mycket smala, tunna och elastiska skaftet, som vrider sig spiralformigt uppåt omkring pelaren (columella), emellan skalets allt plattare och trängre stående lameller, tills det slutligen fäster sig vid pelaren. Skifvan är mycket bräcklig, hvit och genomskinlig, med glatt, glänsande yta, lik glaceradt porcellain, liksom skalet bildad af kolsyrad kalk. Ännu bräckligare är det fina, nästan broskaktiga skalet. Clausiliet har samma ändamål, som locket hos mollusca operculata, nemligen att utestänga fiender och skydda djuret mot skadliga väderleksförhållanden, men de skilja sig hógligen derigenom, att locket är füstétüt på, men clausiliet alldeles skildt från djuret. Då detta drager sig tillbaka i snäckan, böjer det elastiska skaftet sig af sig sjelft nedåt, hvarigenom skifvan fullkomligt tilltäpper den, genom en inuti gommen stående krökt lamell, förut trånga öppningen. Då djuret åter utkryper, skjuter det med ryggen clausiliet upp emellan de båda lamellerna, och har dà fri passage till mynningen. Clausiliet är således egentligen en dörr, försedd med ett elastiskt dragband. Om man med en fil borttager ryggsidan af siste vindningen hos en snäcka, så har man clausiliet genast framför sig och man kan dà medelst en nål lätt ófver- tyga sig om dess rörelser och om skaftets elasticitet. Sättet huru clau- silium bildas hórer ännu till de många olösta gåtorna 1 naturen. Att det blott finnes i mynningen kan ej öfverraska oss, då endast eller hufvud- sakligen der veck och lameller bildas, men huru ett så afsöndradt, men likväl på ett ställe fastsittande skalstycke kan bildas af manteln, är ännu ej förklaradt. Hvad hvar och en kan observera är, att den vid columella fästade nedre ändan af skaftet först bildas, ty endast denna del finnes hos icke fullvuxna individer, men då skalet är färdigt och skaftet utväxt, bildar sig vid dettas fria ända den skedbladformiga skifvan. Anm. 2. För skiljandet af de talrika arterna inom detta lika in- tressanta, som svåra slägte, hemtas karakterer hufvudsakligen från de lameller och veck, som finnas i skalets mynning. Vid dennas öfre kant, straxt till höger om den smala s. k. mynningbukten (sinulus), hvilken 186 är en liten, till form och utseende olika, längst till venster belägen, af- söndrad del af mynningen, finnes den öfre lamellen (lamella supera). För artåtskillnaden är det af vigt att iakttaga denna lamells form (om den är hög eller låg, spetsig eller trubbig o. s. v.), dess förhållande till spirallamellen (om dessa äro förenade eller skilda) och till munsömmen (om lamellen uppnår denna, i hvilket fall den tillika tilltager i tjocklek, eller icke uppnår den, då lamellen är mest upphöjd på midten, men vid ändan tillspetsad — hvilket sednare är händelsen med arterna af de för vår fauna främmande gruppernn Alopia och Medora, hvaremot ófre la- mellen hos alla öfriga Clausilier, utom hos några få arter af grupp. Mar- pessa och Delima, är förenad med munsömmen). Vid högra sidan af mynningen, på midten af spindeln, är den nedre lamellen (lamella infera) fästad, vid hvilken man iakttager, om den ligger långt inne i mynningen eller är framdragen mot kanten, hvilket beror på clausiliets beskaffenhet, till hvilken man kan temligen noga sluta af lamellens form och läge. Rummet emellan lamellerna (spatium interlamellare) är än slätt, än för- sedt med en eller flera finare lameller. Bakom och nedom den nedre lamellen går tvärs öfver spindeln spindelvecket (plica columellaris), som aldrig saknas, men af hvilket icke mer blir synligt i mynningen än en liten del, som hos olika arter sträcker sig olika långt fram på inre sidan af lamellens nedre ända. Mer eller mindre parallelt med munsömmen finnes inuti gommen en hvit eller brun, glänsande kallositet eller gom- valk (calus palatalis), från hvilken hos flera arter (af grupp. Iphigenia och Idyla) en smalare fortsättning sträcker sig inåt svalget. Denna kal- las vanligtvis nedre gomvecket (plica palatalis infera),ymen är icke annat än en af pålagrad kalksubstans förstärkt och ljusare färgad upphöjning (i närvarande arbete kallad basalvalk, callus basalis), motsvarande en långsgående fördjupning på nacken (nackfåra), och underkastad en för- änderlighet, som icke tillkommer något verkligt gomveck. Alla hittills omtalade lameller och veck äro tydliga i mynningen, men de öfriga kunna antingen alls icke eller blott otydligt skönjas framifrån, hvaremot de hos de flesta arterna synas på yttre sidan af siste vindningen genom- skimra såsom gula och hvita linier *). Hos många arter (särdeles hos de extraskandinaviska grupperna Medora och Delima) finnes tätt under sömmen en fin och lång, med densamma parallel, mer eller mindre tyd- lig list, oäkta gomveck (plica spuria), hvilket icke, såsom de öfriga vec- ken och lamellerna, tillhör tillslutningsapparaten, utan sannolikt blott tjenar att gifva mera styrka åt den tunna skalväggen. Något längre in på mynningväggen och likaledes parallelt med sömmen löper en annan fin list, spirallamellen (lamella spiralis), som tillkommer alla Clausilier, äfven om den hos några, mycket få, arter temligen oblitereras. Denna ^) Då snäckans skal antingen är så tjockt eller så mörkt, att dessa linier ej der framträda, blifva de tydliga, om man bestryker den del af skalet, der de skola finnas med en droppe svafvelsyra eller salpetersyra och straxt sköljer den med vatten. BEP lamell (hvars vigt för artskillnaden först framställdes i Zeitschr. f. Mala- kozoologie 1851 s. 184—192 af A. Scuwrpr) lemnar goda karakterer der- uti, att den antingen (och oftast) är mer eller mindre skild från ófre lamellen eller med denna fast sammanhängande. Längre ned i gommen och jemnlópande med sömmen finnes en list, som efter sitt läge kallas det första eller ófre gomvecket (plica palatalis supera), hvilket nästan aldrig fattas, utan tvärtom är långt, mera framstående än de öfrige och tydligt utprägladt. Ofta finnes under detta ännu ett, än långt än kort, gomveck, som dock alltid nedåt mer eller mindre divergerar. Hos ar- terna med djupt urnupet clausilium tillkommer nedom de båda förre ännu 1—3 veck. Långt till höger uti den inre ytan af siste vindningen förekommer hos de flesta arterna vinkelrätt mot sömmen och mot de öfrige gomvecken ett nedtill mer eller mindre mot höger bågböjdt, upp- till rakt, veck, som till följd af sin form fått namn af mårveck (lunella eller plica lunaris), hvilket på skalets yttersida betecknas af en röd- eller gulaktig, genomskinande fläck. Af stor vigt för artskilnaden anses öfre gomveckets förhållande tili månvecket vara, om det förra börjar vid det sednares öfre ända eller sträcker sig förbi densamma längre in i skalet. Nacken (yttre sidan af siste vindningen) erbjuder äfven för dessa snäckor vigtiga karakterer. Hos många arter (t. ex. grupp. Alinda) afsmalnar siste vindningen nedåt oeh bildar vid sin högra kant en något snedt långsgående köllik upphöjning, nackköl, erista (ofta svarande mot en in- gående basalrämnna, canaliculus, inuti mynningen) vid sidan af en mer eller mindre bågformigt böjd fåra, nacLfüra (som i mynningen hos grupp. Iphigenia motsvaras af basalvalken. Stundom ligger denna fåra emellan två lika stora och lika formade kölar. Anm. 3. Utom de här nedan upptagne, finnes ännu en Clausilia- form hos oss, tagen af mig i Skåne, i skogen vid Alnarp nära Lund, vid hasselrötter. Det enda jag emellertid om denna form vill anföra, är föl- jande omdöme om densamma, benäget meddeladt af dr. E. v. MARTENS i Berlin: ”Ganz unbekannt und neu ist mir die kurze und bauchige Clau- silie; sie nähert sich von allen mir bekannten am meisten der CT. cor- pulenta Frvarpsky aus Klein Asien; diese hat aber viele Fáltchen am Mundsaum wie Cl. plicata, was die Ihrige nicht zeigt; ferner ist bei corpulenta die Spitze merklich schlanker als bei der Ihrigen." Artófversigt : 1. Skal slätt, utan mánveck; munsóm sammanlüópande; öfre gom- veck 3—6; clausilium urnupet. Sk. mörkt; vindn. 10—12; 1. 17, br. 4 mm. QI. laminata Moxr. 2. Skal strimmigt eller ribbadt, med månveck; munsöm samman- hängande; öfre gomveck 1—2; clausilium icke urnupet. a) Skal med talrika små vårtor (pupiller) på sömmen. Sk. hvitaktigt eller grått; vindn. 9; 1. 11, br. 3 mm. Cl. nilssoni WESTERL. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 188 b) Skal med slät söm. aa) Mynn. aflångt päronformig med djup basalränna, men utan basalvalk; öfre gomveck 2, långa. med starkt krökt månveck; munsömmen saknar veck invändigt; l. 14, br. 4. mm. CI. biplicata Mox. med n. rakt mánveck; munsómmen ruudtomkring med små veck ; E^ T4 brs3175 mm. (1. plicata Dn. bb) Mynn. rundadt püronformig, vid basen rundad, utan både basalrünna och basalvalk. «) Skal med tydlig antydan till nackköl och nackfåra ; öfre gomveck 1, långt. mörkbrunt, knappt glänsande, spira långt utdragen; nacke upp- svüld, nackkól svag ; nedre spindellam. 4 formig; interlamellare Slätt; 41e 915720, "br. 4 415 mm (l. ventricosa. Dg. lusbrunt, glänsande, spira kort utdragen; nacke mindre upp- svälld, nackköl teml. stark; nedre spindellam:s främre grenar svaga; interlamellare vanl. med små veck; 1. 12-—-15, br. 3 mm. CI. rolphi Gray. 8) Skal fullkomligt utan både nackköl och nack- fåra; nacken nedtill begränsad af en tvärs öfver skalet gående uppsvällning; ófre gom- veck 1, långt. . teml. djupt strimmadt; vindn. 10—-193(.—15); öfre spindel- lamellen stor, nedre x4 formig; ófre gomvecket går föga framom månvecket; 1. 10—13(--19), br. 3 mm. €l. plicatula Dr. ytterst fint strimmadt; vindn. 9; öfre spindellam. hög, nedre grof, odelad; öfre gomvecket går föga framom månvecket; 1. 9 pr. 2 mm. Cl. "scanica WrsTERL. . glest, men groft strimmadt; vindn. 10— 12; ófre spindellam. medelmåttig, den nedre framtill gaffelhk; ófre gomvecket går långt framom máànvecket; l. 14-—15, br. 3 mm. Cl. "oreas. WESTERL. y) Skal med svag antydan till nackköl och nack- fåra; öfre gomveck 2, det nedersta mycket kort. fint ribbadt; vindn. 11; öfre gomveck 2, det öfversta långt, går något framom månvecket, med hvars öfre ända det ne- dersta mycket korta gomvecket sammanhänger; 1. 10, br. 2—3 mm. Cl. ”emula WrsTERL. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 189 cc) Mynn. utdraget püronformig, nedtill afsmalnande, med djupt inneliggande, teml. svag basalränna, men oftast ganska tydlig basalvalk. «&) Skal spolformigt, mer eller mindre bukigt, groft strimmadt, 11 — 14 mm. långt. ribbadt, med utdragen spira, de 5— 6 första vindn. lika breda; mynn. páronformig, munsóm fri, mynn.-bugt ej nedtryckt; ófre spindellam. något skild eller förenad med spirallam., nedre liten, r4 formig; ófre gomvecket går knappt framom månvecket; l. 10—14, br. 3—3!/, mm. Cl. pumila ZiEer. ribbadt, de 4 första vindn. lika breda; mynn. páronformig, utan basalrünna, munsóm fri, mynn.-bugt nedtryckt; ófre spin- dellam. långt skild fr. spirallam., nedre » formig; ófre gom- vecket går långt framom máànvecket; l. 12— 12, br. 3 mm. CI "sejuncta A. Screw. ribbadt, de 4 första vindn. lika breda; mynn. püronformig, med djup basalrünna, munsóm fri, mnynn.-bugt liten, nedtryckt ; ófre spindellam. skild, nedre p4formig; ófre gomvecket går mycket långt framom mánvecket; 1. 13, br. 3!/, mm. Cl. "omm WESTERL. starkt ribbadt; mynn. páronformig, med djup basalrünna, mun- söm fri, mynn.-bugt icke nedtryckt; ófre spindellam. skild, nedre stor, odelad, hvarken klufven ell. tvåknölig; ófre gom- vecket går icke framom månvecket; 1. 16, br. 3!/, mm. Cl. ”connectens WrsTERL. fint ribbadt; mynn. liten, rhombiskt üggrund, kanterna sam- manháng. på mynningvággen, nedre spindellam. djup, inåt klufven, framtill tvåknölig ; öfre gomvecket går långt framom máànvecket; basalvalk saknas; 1. 11, br. 3 mm. CI. ”personata WESTERL. strimmadt, med kort spira, de 9—4 första vindn. lika breda; mynn.-bugten upprätt; öfre spindellam. förenad med spirallam., nedre > formig, framtill tvåknölig; öfre gomvecket går föga framom månvecket; 1. 11—12, br. 2!/, mm. (1. dubia Dn. B) Skal cylindriskt spolformigt, fint strimmadt, 8—10 mm. långt. fint strimmadt; ófre gomvecket går vanl. knappt framom det svagare krökta mánvecket; 1. 8— 10, br. 2!/, mm. CI. bidentata STRów. 190 Sk. ytterst fint strimmadt ell. n. slätt; ófre gomvecket går betyd- ligt framom det starkt krókta mánvecket; l. 9, br. 2 mm. Cl. parvula STUD. 1l. Marpessa Ap. Lunella nulla; plicce pa- latales 3 vel plures; lamella spiralis dis- juncta; clauwsiliwm enarginatum. Testa ple- rumque levigata, nitida; apertura basi rotun- data. Skalet merendels slätt, glänsande; mynningen àggrundt páron- formig, vid basen rundad, munsömmen icke rundtomkring fri, utan kanterna sammanväxta med mynningväggen; månveck saknas; gom- veck 3 eller flere, starkt divergerande; öfre spindellamellen skild från spirallamellen; clausilium urnupet, den inre fliken starkt till- bakaviken och ligger 1 en temligen trubbig vinkel mot nackens inre sida, den yttre fliken bred och trubbig; emellan flikarne fram- går det nedersta gomvecket. De vigtigaste former, som höra till denna grupp, äro följande: Cl. laminata Moxr., hvilken är typen för gruppen, marginata Zor. (Siebenbürgen, Banatet), frauenfeldi ZELEBOR (Servien), costata Zer. (södra Krain och s. Ungern), tschetschenica Beyer (Kaukasus), stig- matica Zar. (Dalmatien), fusca DE BettE (Italien), fimbriata Mnrr. (Krain, Kärnthen, Dalmatien, Kroatien), commutata Rssw. (östra Alpgebietet), orthostoma MxE (Polen, Ungern, Siebenbürgen, Buko- wina till Ukraine, södra Tyskland), transsilvanica Zor. (Sieben- bürgen), intermedia Scam. (Kram), parreyssi Zor. (Mähren), co- mensis SuuTTL. (Ital., Tyrolen), polita Pann. (Ital., Kroatien). l. Clausilia laminata (Moxr.). Testa minutissime rimata, fusiformis, subventricosa, rufo- cornea, obscura, glabriuscula, mitida, cervice subtiliter striata; anfr. 10—11, vir comvexiusculi, duo infimi subequales; aper- twra ovali-pyriformis; peristoma connexum, album, limbatum; lamella swpera compressa, marginem attingens, infera valida, fleruosa; plice palatales tres (1:a et 2:a supere, sutura paral- lele, 3:« infera, remota; 1:a et 3:a longiores, e callo transverso profundo exeuntes, 2:a brevissima); plica columellaris emersa. Long. 17, diam. 4 mm. Helix bidens Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 11 (nee Turbo bi- dens Linné). — Turbo laminatus MowrAcu Test. Brit. (1803) p. 359, 191 t. 2, . 4. — Clausilia bidens Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 43. RosswxsstER Iconogr. I (1835) p. 76, f. 29; VII (1838) p. 16, f. 461, 462. FmrrLE Norske moll. (1853) p. 24. — Clausilia laminata Prx- FER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 397. Moqvis-TaspoN Moll. Fr. II (1855) p. 318, t. 23, f. 2- 9. Non». & NrawpEng Finl. Moll. (1856) p. 33, f. 27. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 284. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 30. WeEstERLUND Sv. Moll. (1865) p. 77; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 66; Synopsis critica moll. (1870) p. 66. Djuret ljust gråbrunt eller olivgrónt, svartflückigt, ófre delen af nacken, hufvudet och trefvarne mörkbruna; kroppen hälften så lång, som skalet, fotens bakre ända bredt afrundad, fotsulan bred. Skalet spolformigt, något bukigt, temligen glänsande, slätt eller ytterst fint och oregelbundet strimmadt, mer eller mindre genom- skinligt, hornbrunt eller gulrödt, med en knappt märkbar nafyel- fåra; vindn. 10-—11, svagt konvexa, mycket långsamt tilltagande, skilda genom en fin, men dock starkt utpräglad söm; spiran trub- big, jemnt afsmalnande; nacken nedtryckt, småningom sluttande ned till mynningkanten, sällan der något uppsvälld; mynningen äggrundt päronformig, invándigt hos mörka exemplar rödbrun, oftast med en mer eller mindre tydlig, hos ljusa exemplar nästan hvit, tvärgående gomvalk; munsömmen upptill icke fri, utan kan- terna sammanlöpande på och förenade med mynningväggen, mycket smalt tillbakaviken ; spindellamellerna bilda mot hvarandra en trub- big vinkel, d. ä. bakåt äro de mycket närmade hvarandra under det att de utåt starkt divergera, den öfre liten, mycket samman- tryckt, upptill sammanhängande med mynningkanternas förenings- list på mynningväggen, men är skild från spindellamellen, den nedre ganska stor, bågböjd och framtill tjockare; gommen försedd med 3 veck, af hvilka det första (det som är närmast sömmen) och det andra äro parallela med sömmen, det tredje starkt divergerar utåt, det 1:a och 3:e äro ganska långa, det 2:a är mycket kort; spindelvecket framträder tydligt nedom den nedre spindellamellen, bakom ' hvilken dock största delen af detsamma är doldt; månveck saknas; clausiliet bildar en mjölkhvit, på ena sidan urholkad, på den andra konvex skifva, hvilken i öfre ändan är tillspetsad, i den nedre afrundad och försedd med en djup, emot tredje gomvecket svarande, inskürning. 1. minor: pallide cornea (sk. blekt hornfärgadt); long. 12, diam. 3!/, mm. 192 2. albina, virenti-hyalina (sk. klart, genomskinligt, grónak- tigt hvitt). — plicifera NW ESTERL.: testa ventricosa, mitidissima, glabrius- cula, rufo-brunnea; anfr. 11, superi convexi, infimi planiusculi; cervix callo flavo transverso cincta; spira obtusa; peristoma con- nexum, albo-limbatum ; lamella supera mediocris, infera valida, pro- funda; plice palatales 6: l:a, 2:a, 9:a et 4:a supers, sutura pa- rallela, 5:a et 6:a a prioribus ad sinistrum plus minus divergentes; 1:a, 2:a et 5:a longiores, 3:a et 6:a breves, 4:a exigua; 1l:a, 2:a, 5:a et 6:a e callo palatali transverso profundo exeuntes; l:a tenera, cetere prominentes, sepe valide; long. 16, diam. 4 mm. (sk. bu- kigt, starkt glänsande, rödbrunt; vindn. 11, de ófre konvexa, de nedre temligen platta; nacken med en tvärgående gul flick; spira trubbig; munsömmens kanter sammanlöpande, hvita tillbakavikna ; öfre lamellen medelmåttig, den nedre stor, djupt inne i mynningen; gomvecken 6, de 4 öfversta parallela med sömmen, 5:e och 6:e mer eller mindre divergerande mot venster, l:a, 2:a och 5:e långa, 3:e och 6:e korta, det 4:e mycket litet, 1:a, 2:a, 5:e och 6:e ut- gående från en tvärvalk långt inne i mynningen, det 1:a mindre utbildadt, de öfriga framstående, ofta starka; längd 16, br. 4 mm.). Synopsis critica moll. p. 66. — propinqua WESTERL.: testa rimata, cylindraceo-fusiformis, gracilis, leviuscula, nitida, lutescenti-cornea; anfr. 12, supremi convexi, ultimi planulati, infimi 2, subzquales, ultimus antice co- stulato-striatus; cervix callo tenui flavo obliquo cincta; apertura pyriformi-ovali; peristoma continuum, subconnexum; plice palatales 4: supere 3, quarta infera, l:a longissima, 2:a et 4:a breves, 3:8 brevissima, sspe obsoleta, 1:a et 4:a e callo palatah transverso profundo exeuntes; plica columellaris vix emersa; long. 19— 20, diam. 3!/,—4!/, mm. (sk. med tydlig nafvelstrimma, cylindriskt spolformigt, nästan slätt, glänsande, ljust hornbrunt; vindn. 12,.de öfre konvexa, de nedre plattade, de 3 nedersta nästan lika breda, den siste framtill nästan ribbad; nacken snedt omgifven af en tunn valk; mynningen päronformigt oval; munsömmen sammanhängande, svagt förenad med mynningvüggen; gomvecken 4, upptill 3, nedtill 1, det första längst, 2:a och 4:e korta, 3:e mycket kort, ofta otyd- ligt, 1:a och 4:e utgående från en gomvalk; spindelvecket knappt synligt; längd 19—20, br. 3!|,—4!/, mm.). Syn. crit. moll. p. 66. 193 — pyrostoma WEsTERL.: testa corneo-flavida, pallida, palato fusco; anfr. 11, omnes planulati, ultimus antice costulato-striatus, ceteri levigati; apertura pyriformis; peristoma continuum, subsolu- tum; pliez palatales 4 (supere 3); lamella supera tenuissima, in- fera valida; long. 17, diam. 4 mm. (sk. horngult, blekt, med myn- ningen invändigt mörk; vindn. 11, plattade, den siste framtill groft strimmad ; mynn. páronformig; munsómmen sammanhängande, nästan fri; gomvecken 4 (de ófre 3); ófre spindellamellen mycket liten, den nedre stor; làngd 17, br. 4 mm.). Förekommer vid trüdrótter bland mossa och affallma lof, på bok, ask och asp ofta högt upp på stammarne, på mossbevüxta klippor och murar, på gamla multnande trästockar, under lossnad bark på gamla träd o. s. v. helst i kalktrakter, men äfven ofta på urbergsgrund. Äggen, som läggas i Augusti och September äro, liksom alltid hos arterna inom detta slägte, mycket stora, 10— 12, hvita och utkläckas på 20 dagar, men ungarne blifva först full- växta mot slutet af det följande året. Utbredning. I Sverige finnes denna art på passande lokaler i Skåne nästan öfverallt och ofta i stor mängd; i Blekinge är den deremot ganska sällsynt, tagen vid Pehrsborg nära Ronneby och vid Djupadal (C. A. W.) samt 1 skogen vid Kärrtorp (J. A.); i Halland vid Fröllinge (Marw), torpet Emaus vid Billingfors (J. H.) och flerestädes (J. L.); på Öland är den allmän vid Borgholm, för öfrigt teml. sällsynt (C. A. W.); på Gotland finnes den öfver hela landet till Gyllauen i söder (LINDSTRÖM); 1 Småland vid Rosenlund nära Jönköping (J. E. Z.), flerestädes på Helgarydsåsen samt vid Tenhult och Månsarp (E. H.); i Ö.Götl. på Omberg och ferest. (C. A. W); 1 W.Gótl. 1 Bokedalen nära Göteborg (Malm), på Kinnekulle och Mósseberg (C. A. W.); i Nerike teml. allm., isyn- nerhet i kalktrakterna, "der den väl aldrig saknas,” men äfven långt från dem i lófskog, i alla delar af prov. (HARTMAN); vid Stockholm allmän på hassel på Sicklaön och Wermdón (HARTMAN); i Upland vid Upsala (V. L. och C. H. J.); 1 Westml. allmän i Westeråstrakten (C. H. J.); i Dalarne vid Bisbergs grufva samt vid Osmunds. berget (C. G. A.). 2. alb. i Skåne vid Åkesholm nära Kristiansta d (Malm), vid Klinta nära Ringsjön (C. A. W.) och vid Tånga (J. L.); i Smål. vid Jönköping (G. E.) — plicif. 1 Skåne, Lillós und nära Kristianstad (C. A. W.). — pyrost. och — propinqua 1 Skåne vid Belteberga (C. A. W.). I Norge här och der vid Kri- stiania (t. ex. vid Ekeberg: O. S. J., på Malmóen och Ladegaards- Fauna Molluscorum. 13 194 üen: C. M. P.) och vid Trondhjem (FRIELE), äfvensom vid Herstad i Hof och vid Eidsvold (C. M. P). I Danmark är denna den allmánnaste arten och förmodligen utbredd öfver hela landet; Ó- gruppen, Charlottenlund vid Forsthaven (Mörct), Holsteinborg öf- verallt i skogar och parker (SrB.), vid Fuursöen, vid Ringsted, i skogarne vid Nyborg och Svendborg på Fyen, Korselitze på Falster, på Möen (C. M. P.); Halfön, vid Flensborg, Aabenraa, Veile, Fre- dericia, Aarhuus, Linaa Vesterskov, Lundbykrat vid Aalborg (C. M. P.) i skogarne vid Viborg (FEpp.); Bornholm mellan Allinge och Gudhiem, Seiersgaard skog m. fl. st. (C. M. P.). 2. alb. i Holsteinborg Have (SrB.). Från trakten af Neapel genom Italien, Illyrien, Istrien, Dal- matien, Böhmen, Ungern, Galizien, Banatet, Siebenbärgen, Volhy- nien, Ukraine till Smyrna 1 Mindre Asien; från Schweitz genom hela Tyskland och Frankrike, Holland, Nederländerna och Danmark till södra England, 60? n. br. i Norge, 60 *—61 ? n. br. i Sverige, södra Finland, Lifland och trakten af S:t Petersburg är denna snäcka utbredd. Till storlek, form och färg samt mynningdelarnes beskaffenhet är den mycket föränderlig, mindre dock hos oss än i södra Europa. Derifrån har jag erhållit följande former, af hvilka några stundom betraktas såsom egna arter: granatina Z. från Lo- retto och Siebenbürgen, wirescens Scnuw. från Siebenbürgen, onusta VILLA från Abruzzerna, melanostoma Scuuw., cingulata Scmw., un- gulata Z., phalerata Z. och saturata Z. från Krain, grossa Z. från Kroatien, derugata Z. från Mähren, fusca DETTA från Istrien, al- pestris Bierz från Siebenbürgen — andra mera afvikande, fast när- beslägtade, former att förbigå. Af dessa finnas hos oss derugata Z., virescens. Scuw., som i allt ófverensstüàmmer med fimbriata Münr. utom i saknaden af den stora gomvalken, samt möjligen omusta VirrA (erhållen af L. Parrerss i Wien och af Souwipm förd till melanostoma Scumw.), som jag svårligen kan skilja från den ofvan upptagna formen minor. De öfriga hos oss förekommande kunna betraktas såsom analoga bildningar till sydeuropeiska former. På Alperna är Cl. laminata särdeles föränderlig, mindre i andra trak- ter af s. Europa, såsom i Siebenbürgen, der den hufvudsakligen varierar till färgen, så att den i lågtrakter är allmännast rödbrun, i bergstrakter ljusare och der den finnes ofvan trädgränsen under stenar nästan endast den genomskinliga ljusgröna formen. Hos oss är den mörkbruna färgen högst öfvervägande, i de södra länderna deremot de ljusskaliga formerna. 195 2. Papillifera Hanrw., Prgn. Lwunella com- pleta; plice palatales (plerumque) nulle; la- mella spiralis nulla. Testa pallide cornea vel rubella, sutura plerunque eximie papillifera; p e- ristoma late reflexum. Clausiliwm infra rotun- datum. Skalet ljust hornfürgadt eller rödaktigt, med små hvita, van- ligen talrika vårtformiga upphöjningar (papiller) långs sömmen; munsómmen bredt tillbakaviken. Clausilium nedtill rundadt. Mån- vecket fullständigt; gomveck och spirallamell saknas. Till denna grupp höra följande arter: Clausilia papillaris Mürr. (Italien, Dalmatien och Grekland), leucostigma ZeLr. (Apenni- nerna), rubicunda KösteEr (Attika), saxicola Pann. (Attika), solida Dn. (Tyrrheniska hafvets kustländer), vallata Mowsson (Epirus), patula (Attika), nilssoni WESTERL.? 2. Clausilia nilssoni WEsTERL. "Testa precedenti. (Cl. laminata) minor, et pro longitudine aliquantulum ventricosior, ceterum forma eadem, albida vel cinerea, pellucida, tenwiter striata, striis haud confertis; anfr. 9, con- vexiusculi, vertice obtuso; sutura parum profunda, linca subfusca et tuberculis parvis albis ornata; apertura rotundato-ovata, pa- tula; columella biplicata, interstitio plicarum et peristomate levi- bus; clausiliwm apice rotundatum, mon emarginatum; peri- stoma album, reflexum; fissura wmbilicalis magis profunda quam in precedente. | .Eminentia dorsalis juxta fissuram magis promi- nens. Long. 11, lat. 3 mm." (Nilss.). Clausilia papillaris Nissos Hist. Moll. Su. (1822) p. 44 (nec Drap.). — Clausilia milssoni WzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 69. Djuret — Skalet mindre än hos Cl. laminata, men i förhållande till läng- den nàgot bukigare, fór ófrigt af samma form, hvitaktigt eller grátt, genomskinligt, fint men icke tätt strimmigt; wvindn. 9, något kon- vexa; spiran trubbig; sömmen föga djup, försedd med en något mörk linea och små hvita papiller; mynninyen rundadt äggformig, vid; spindeln försedd med två veck, mellanrummet och munsömmen släta; clausiliwm 1 spetsen rundadt, icke urnupet; munsömmen hvit, üllbakaviken; nafvelfáran djupare än hos föregående och upphöj- ningen på nacken bredvid nafveln mera framstående. 13” 196 Förekommer i lófskogar, särdeles i bokhult, på mossiga och multnande trüstammar. Utbredning. I Sverige vid Fröllinge i Halland funnen 1814 af prof. S. NILSSON. Anm. I Historia Molluscorum terr. et fluv. Suecie pag. 44 uppta- ger prof. Ninsson Clausilia papillaris Drar. såsom svensk. Att denna bestämning är felaktig, lider intet tvifvel, ty dels tillhör Cl. papillaris endast Europas sydligaste länder, dels är den betydligt större än det mått Niusson uppgifver; men att, såsom skett, antingen söka Nirssows art i någon form af Cl. laminata eller förmoda honom af något misstag hafva fått en sydeuropeisk snäcka framför sig vid beskrifningen af den art han uttryckligen säger sig hafva tagit vid Fröllinge i Halland 1814, är att fullkomligt glömma, att både beskrifningen och lokaluppgiften härleda sig från en högst skarpsynt och mycket noggrann forskare. Vi måste således i södra Sverige ega någon Clausiliaform med papillerad söm, på hvilken Nirssons beskrifning passar. Prof. WarwsrEDpT säger ock i K. Vet. Akad. Öfvers. af Förh. XII årg. p. 85, att han från södra Sverige eger ett exemplar af en Clausilia "sutura papillifera,? hvilken åtminstone til dimensioner (längd 11, bredd 3 mm.) ófverensstüimmer med Nirssoss Cl. papillaris. "Bland mig bekanta arter kommer det närmast Clausilia (Turbo) labiata Most. — Cl. solida Dr. — och skiljer sig från de ex., alla från Nizza, hvilka jag eger af denna art, endast genom mindre storlek och tydligare papillerad söm. Nämnde art tillhör det sydöstra Frankrike och det nordvestra Italien, i hvilka länder den uppnår sin normala storlek — längd 13, br. 3'/, mm. — under det dess söm endast visar antydningar till papiller. Utom detta artens egentliga stamland förekommer af densamma i södra Italien en form, var. cajetana Rossm., som är mindre än hufvudformen, från hvilken den tillika afviker genom mer utbildad gomvalk (callus palatalis) och tydligt papillerad söm. Af denna har jag icke haft tillfälle se något exemplar, men den figur Ross- MÄSSLER gifvit af densamma (Icon. f. 696) tyckes, om man undantager den tydliga gomvalken, till alla delar öfverensstämma med det svenska exem- plaret, hos hvilket denna valk, i likhet med förhållandet hos hufvudformen af Cl. labiata, endast visar sig såsom en på nacken genombrytande hvit fläck, i hvilken det föga märkbara gomvecket utlöper.” På den grund, att ingen af de många mera utmärkta Clausiliaformer jag funnit i Sverige, hvilka mycket likna de i södra Europa förekommande, varit fullt identisk med någon af dessa, utan måste alla betraktas såsom med de sednare analoga bildningar, tror jag heller icke, att Nirssoss Cl. papillaris är fullt densamma, som någon sydeuropeisk form, men anser det ganska sannolikt, att den är analog med CI. labiata, d. v. s. motsvarar hos oss denna. Tyvärr eger icke prof. Ninssons beskrifning den fullständighet, som man nu fordrar för en Clausiliaart, utan saknas alla underrättelser om nackens beskaffenhet, om lamellerna och gomvecken o. s. v., hvilken brist hógligen försvårar eller kanske omöjliggör utredandet "pà historisk- 197 kritisk väg.” Återstår att på fyndorten uppsöka Nilssons Clausilia. I Göt. Vet. och Vitt. Samh:s Handl. h. II p. 127 säger intendenten Marx: ”Alldenstund jag noggrant genomsökt trakterna vid Fröllinge, utan att finna Cl. papillaris Niss., som måhända var en Cl. bidens (Turbo) Lin., bestrider jag denna snäckas förekommande i Sverige.” Detta är dock förhastadt. Hr Marw är troligen den ende, som vid Fröllinge sökt efter denna snäcka, och att den den gången icke påträffades utgör intet bevis emot dess förekomst. Det finnes väl ingen enda malakolog, som ej mer än en gång varit vittne till huru arter kunna uppträda talrikare ett år än ett annat, huru de kunna alldeles försvinna under många år, men plötsligt återkomma i lika stor mängd, som förut. Jag vill anföra ett par exempel. Nära intill mitt hem tog jag i Aug. 1863 många ex. af Planorbis riparius och Pl. glaber samt flere hundra ex. af Hydrobia steini, men det har icke sedan, oaktadt talrika och noggranna undersökningar, lyckats hvarken mig eller andra att finna ett enda ex. af någon af dessa. Dr. LmwpsrRÓw säger (i Gotlands nutida mollusker p. 41): "Helix biden- tata fans i stor mängd sommaren 1859 i Fardhem, men har sedan för- gäfves eftersökts på samma lokal, oaktadt vädret varit lika gynnsamt flera af de efterföljande åren. HöcBEre fann 1840 på Kyrkberget i Wisby en så stor mängd af Pupa costulata, att han ämnade utdela den i sin ”Typsamling.” Deremot tyckes han ej hafva upptäckt P. minutissima. Jag hittade åter på samma lokal upprepade gånger nästan endast den sednare (en gång bland 110 ex. blott tvänme P. costulata).” Då nu efter- sökandet gäller en säkert mycket sparsamt förekommande art inom ett vidsträcktare område, utan minsta ledning, så får man icke förneka dess tillvaro, derföre att ett försök varit fruktlöst. Jag tror mig fullkomligt lämpligt kunna för denna snäcka, till hvars uppsökande jag ifrigt upp- manar, använda namnet Clausilia nilssoni. 3. Alinda Ap.. Lunella perfecta; plice pala- tales supere adsunt, sepius 2, longe; lamella spiralis disjuncta. Testa costulata, opaca, fusca, anfractu ultimo cristato; apertura basi distincte canaliculata, peristomate sepe multiplicoso. Skalet vribbadt, glanslóst, mörkt eller hornfárgadt, den siste vindningen vid basen försedd med köl; mynningen püronformig, nedtill med en tydlig ränna; mewnsómmens ytterkant stundom in- vändigt försedd med många små veck. Clausilium smalt, svagt S- formigt böjdt och något rünnlikt hopviket. Månvecket tydligt; öfre gomvecken två, mycket långa; öfre spindellamellen skild från spiral- lamellen. Till denna grupp i dess inskränktare, ofvan antagna, mening förer W. v. Vest i sin afh. "Ueber den Schliess-Apparat der Clau- 198 silien” endast CL. biplicata Mowr., Cl. plicata Dg. och CI. moesta Fén. (från Beirut, Syrien). Då blir gruppen lika med gr. Lacini- aria Hamrw. eller gr. Elia H. & A. Ap. v. Vest räknar dess- utom hit CI. stabilis Zor. (Banatet) med utbildadt mànveck, men blott ett ófre gomveck och ófre spindellamellen skild från spiral- lamellen, samt Ci. critica Bierz och fallar Rossu. (från Sieben- bürgen) med outveckladt mánveck, 2 korta, oliklànga gomveck och skild spindellamell. 3. Clausilia biplicata (Moxr.). Testa fusiformis, subventricosa, costulata, spira attenuata, cervice basi in carinam compressa, lutescenti-cornea vel ferruginea; anfr. 11—12; apertura pyriformis, basi canaliculata; peri- stoma continuum, solutum, reflexum, sublabiatum; lamella su- pera longa, a spiral scjuncta, infera immersa; plica lunata distincta, magna, semicircularis; plice palatales supere 2, pone clausilium convergentes. Long. 16— 17, diam. 4 mm. Turbo biplicatus Mosvacu Test. Brit. (1803) p. 361, t. 11, f. 5. — Clausilia similis Rossu3sstEn Iconogr. I (1835) p. 77, f. 30. — Clau- silia biplicata PrEiw*&& Monogr. Heliceor. II (1848) p. 469. MoqQvin- Tawpox Moll. Fr. II (1855) p. 337, t. 24, f. 11, 12. E. v. MARTENS Binnenmol. Norv. in Malak. Dl. 1857 p. 94. JJerrngxs Brit. Conch. I (1862) p. 283. Mörcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 31. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 82; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 69; Synopsis critica moll. (1870) p. 69. Djuret mycket föränderligt till färgen: gulgrátt, ljusgrått, stun- dom svartaktigt, med två mörka streck från basen af de öfre tref- varne långs nacken. Skalet spolformigt, utdraget, endast hos de mindre formerna något bukigt, med smal, trubbig spira, temligen starkt, föga genom- skinligt och knappt glänsande, gul- eller rödaktigt hornbrunt, stun- dom nästan jerngrått, tätt ribbadt, utom på de tre första vindnin- garne, som äro släta; vindn. 11— 12, temligen hvälfda, ofta med små hvita fläckar tätt under sömmen, derigenom att, med korta mellanrum, 2— 4 närstående ribbor till en fjerdedel af deras längd äro hvitaktiga; nacken starkare ribbad än den öfriga delen af skalet, något sammantryckt, med en tydlig, ända fram till mynningkanten gående köl längst till höger, derofvan en parallel fördjupning och längre upp en större uppsvällning; mynningen püronformig, något rhombisk, stundom temligen smal, med mynningbugten upprätt, 199 mycket högre än mynningkanterna; vid basen är en vanligen gan- ska djup ränna; munsömmen sammanhängande, fri, tillbakaböjd, hvitaktig; öfre spindellamellen liten, sammantryckt, skild från spi- rallamellen, den nedre stor, odelad, baktill böjd mot den öfre, stå- ende långt inne i mynningen, framtill ofta begränsad af en läpplik uppsvällning, som går från ófre lamellen ned till basalrünnan; rummet emellan lamellerna är fullkomligt slätt, liksom inre sidan af yttre mynningkanten; månvecket smalt, men tydligt, starkt båg- bójdt; spindelvecket knappast märkbart invid basalrännan; ófre gomvecken 2, starka, det öfversta parallelt med sömmen eller van- ligen med båda ändarne något uppåt böjda, går under och knappast märkbart förbi månvecket, det nedre, som på venstra sidan mycket divergerar från det förra, går nästan fram till mànvecket; clausi- lium smalt, nedtill afrundadt. 1. sordida ZiEGL.: minor, anfr. 10—11; long. 12—13, diam. 3!/, mm. (sk. mindre, vindn. 10—11; längd 12—13, bredd 3!/, mm.). 2. albina, pallidissime virenti hyalhna (sk. mycket ljusgrónt, nästan hvitt). Deztrorsa (sk. hógervridet). Fórekommer vid rótterna och under barken af gamla trüd, i mossa o. dyl. 1 busksnår och under häckar, på och nedanför gamla murar o. S. v. Djuret är trögt och overksamt. Det föder lefvande ungar. Utbredning, I Sverige endast i Skåne: vid Esperód (C. R.), högst ymnig vid Ófvedskloster och i skogen vid DBlommeród (L. P. H.). Från Ófvedskloster äro äfven de upptagna varieteterna och den högervridna formen. I Norge är ett ex. taget vid Manger nära Bergen af prof. Sans (ex. förvaras i Kristiania zool. museum enl. C. M. P). I Danmark på Sjelland: Kjóbenhavn 1 Botanisk Have under almhácken ymnig (0. MörcH), i Dasnes Have ymnig (SrB.), 1 Eskemoseskov (Lassew enl. Mónon), Frederikslund vid Holte sálls. (C. M. P.); på Móen: Store och Lille Klint (C. M. P.). I Schwaben, Bayern, Würtemberg, Sachsen och Galizien är denna snäcka nästan den allmünnaste arten inom slügtet, i norra Baden mycket ymnigare än i södra, sällsynt i Siebenbürgen (der blott finnes en mycket stor och tjock form: till 24 mm. 1., 5,, mm. br.), Ungern, Böhmen (vid Karlsbad), Kärnthen och Schweitz, synes saknas i Steyermark och Krain. Är för öfrigt spridd öfver hela Tyskland (h. o. d. sällsynt, såsom i Mecklenburg, i prov. Preussen, 200 o. S. v., eller saknas, ss. vid Berlin), 1 de norra departementerna i Frankrike, i Belgien och Nederlünderna, i sódra och mellersta England och i Lifland. I Bulgarien och Serbien förekommer var. maxima, i Macedonien var. late sulcata samt 1 Mähren var. buce- phala. 4. (lausilia plicata Drar. Testa fwusiformis, gracilis, costulata, cornea, albo-strigillata, spira attenuata; anfr. 129—415, ultimus basi compresso-cristatus ; apertura pyriformis, basi canaliculata; peristoma continuum, solutum, reflexum, àntus utrinque pliculis confertis circumdatum; lamella supera longa, infera profunda; plice palatales su- pere 2, subparallele, prope plicam lunatam parum | arcuatam paullulum | convergentes; plica colwmellaris immersa. | Long. 14—18, diam. 8—4 mm. Clausilia plicata DnaPARNAvp Hist. Moll. (1805) p. 72, t. 4, f. 15, 16. RosswissiER Iconogr. I (1835) p. 78, f. 31; VII (1838) p. 18, f. 410. PrEgrrER Monogr. Helieeor. II (1848) p. 78, f. 31. Moqur- TAnpDon Moll Fr. II (1855) p. 338, t. 24, f. 13—16. —. WarwsTEDT Ofversigt af K. Vet. Akad. Fórh. 1855 p. 82. Móncn Syn: Moll. Dan. (1864) p. 32. WzsrERLuxp Sv. Moll. (1865) p. 83; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 70; Synopsis critica moll. (1870) p. 70. Djuret svart med ófvergángar af gråbrunt till ljusgrått (Lind- ström). Skalet spolformigt, med smal, utdragen spira, gulaktigt horn- brunt, med mycket svag sidenglans, fint på tvären ribbadt, oftast med små hvita fläckar under sömmen; ej sällan äro alla eller de flesta ribborna, isynnerhet på de öfre vindningarne, till hela sin längd hvita; vindn. 12.—15, mycket långsamt tilltagande (de 4 ófversta nästan lika långa), de två öfversta släta, starkt glänsande, alla föga hvälfda, skilda af en temligen djup söm; nacken med högre och glesare ribbor, upptill något intryckt, derunder temligen upphöjd, derefter med en rätt djup nackfåra och längst till höger invid naf- veltrakten en starkt utpräglad och begränsad köl; mynningen myc- ket föränderlig till formen, vanligen rundadt päronformig, med spindelkanten upphöjd i rät vinkel mot öfre lamellen, eller ägg- rundt päronformig eller stundom nästan aflångt päronformig, alltid med en ganska djup ränna vid basen; munsömmen sammanhän- gande, fri, något tillbakaviken, hvit eller ljusbrun, vanligen rundt- omkring invändigt, särdeles vid ytterkanten försedd med små veck, 201 hvilka icke räcka fram till kanten; ófre spindellamellen såsom van- ligt pà grünsen emellan mynningbugten och spindelkanten, icke hóg, oftast skild från spirallamellen, som icke räcker npp till densamma ; nedre spindellamellen långt inne i mynningen, föga tydlig, odeld eller stundom framtill gaffellikt klufven; interlamellare merendels med 2—-4 långa veck; öfre gomvecken 2, mycket långa, nästan parallela, båda synliga i svalget, stundom med ett 3:e mycket kort nedom det 2:a, det öfversta går mer eller mindre tydligt framom månvecket, som är föga krökt och står så långt mot skalets högra sida, att det icke synes, om man håller snäckan rätt upp med nack- sidan åt sig; spindelvecket knappt synligt; clausilium smalt, ned- till trubbigt afrundadt. j 1. implicata: testa peristomate, presertim margine exteriore, omnino plieulis carente (sk. alldeles utan de små vecken inom mun- sömmen, särdeles inom ytterkanten). — austera mh.: testa peristomate continuo producto, plicis palatal. ad sinistrum divergentibus, plica lunata forte arcuata, semi- circulari (sk. med fri, sammanhängande, ganska långt framstående munsöm, gomvecken mot skalets venstra sida temligen starkt diver- gerande, månvecket nästan halfcirkelformigt krökt). Förekommer på fuktiga, buskiga och steniga bergväggar, på gamla murar, under mossa, på stenar, trädstubbar, vid trädrötter 0. 8. V. Utbredning, I Sverige upptäcktes denna art år 1855 af prof. WarwsrEDT på Gotland på Hoburgen, der den finnes på några få inskränkta punkter af de vestra branterna, inom ett område, der (enl LINDSTR.) ingen annan Clausilia förekommer. Ifrån detta ar- tens enda förekomstställe hos oss eger jag äfven de upptagna varie- teterna. I Danmark: Ögruppen, på roten af en buske vid Fuur- söen 2 ex. tagna af O. Móncu, Möen på Store och Lille Klint (C. M. P.); på Bornholm den allmännaste Clausilia på granitpartiet, Jons kapell i de s. k. Ovne, Store Fos, Allmänningen m. fl. st. (Q2 MP Py Denna art tillhör hufvudsakligen sydöstra Europa. Den finnes i Mindre Asien (Smyrna och Brussa), Turkiet, Ukraine, Bulgarien, Serbien, Wallachiet, Banatet, Grekland, Siebenbürgen (der den är mycket allmän), Ungern, Polen, Galizien, Lithauen, Kieff, Riga, i trakten af Lago Maggiore, nordöstra Spanien, Schweitz, norra Ty- rolen, mellersta Tyskland, Hessen, Sachsen, Österrike, Baden (ym- nig i Oberbaden, der den nästan ersätter föreg. art), Frankrike 202 isynnerhet på Vogeserna, Jura och i Elsass. Långs norra sidan af Alperna finnes en bred górdel, der plicata antingen vida ófvervüger eller alldeles uttránger biplicata, hvilken sednare har sin egentliga utbredning i mellersta och vestra Europa. Cl. plicata saknas i Belgien, Nederländerna och i hela Storbrittannien. Anm. Från Cl. biplicata skiljer denna snäcka sig alltid lätt deri- genom att båda gomvecken synas i svalget, att dessa veck äro mycket långa och nästan parallela samt att månvecket, förbi hvilket det nedre gomvecket går, finnes mycket långt till höger. 4. Pyrostoma v. Vest. Lunella perfecta; plica palatalis una supera adest; lamella spiralis conjuncta. Testa striata vel costulata, opaca; apertura rotundato-pyriformis, basi rotunda. Skalet finare eller grófre strimmadt eller ribbadt, opakt; myn- ningen rundadt püronformig, nedtill icke bildande tecken till vinkel, utan är vackert afrundad, utan basalränna. Månvecket något snedt, krökt; öfre gomveck blott ett; spirallamellen förenad med öfre spindellamellen. Clausilium mycket bredt, nedtill afrundadt. Til denna grupp hóra följande arter: CI. latestriata Digrz (Galizien, Polen, Mähren, Siebenbürgen och Banatet), Cl. dense- striata Zcr. (Kärnthen, Steiermark, Krain och Kroatien), Cf. tumida Zar. (Siebenbürgen, Baden, Würtemberg, Schlesien, Bayern), Cl. carinthiaca A. Scam. (Kárnthen, Kram, Würtemberg), CI. lineolata Hzrp (från Hartz til södra delen af Frankrike, mellersta Italien och Banatet, äfvensom Mindre Asien, men saknas i Sachsen, Thü- ringen, Schlesien, Krain, erkehertigd. Österrike och Siebenbürgen), Cl. asphaltina Zer. (Tyrolen, Kárnthen och Krain), CT. badia Zar. (Steiermark, Ungern, Galizien, Kürnthen och Krain), Cl. schmidti PrFr. (Kürnthen), Cl. mucida Zer. (Kram), Cl. ventricosa Dn., CI. rolphi LgAcnu, Cl. plicatula Dn., Cl. *eemula WEsTERL., Cl. *scanica WzsTERL., Cl. *oreas WESTERL. 5. (lausilia ventricosa Dnar. Testa ventricoso-fusiformis, costulato-striata, ad suturam raro strigillata, nigricanti-rufa vel brunnca, vix nitidula, solida, spira longe attenuata; anfr. 11—12, primi wvix accrescentes, ultimus cervice. tumidus, basi subcarinatus; apertura rotundato-elliptica, marginibus lateralibus subparallelis; peristoma continuwm, solu- tum albidum; interlamellare leve; lamella supera recta, 203 infera superne medio ramis duobus divergentissimis; callus pa- latalis tenuis, cerasino-brunneus, oblique descendens; plica pa- latalis 1 supera, subcohunellaris vix emersa; plica lunata , parva, arcuata. Long. 17—20, diam. 4!|,—4?|, mm. —Apert. 4—4, mm. longa, 3 mm. lata. Clausilia ventricosa DnarAnNavp Hist. Moll. (1805) p. 71, t. 4, f. 14. RossmässLEr Iconogr. II (1835) p. 9, f. 102; IV (1836) f. 276. Has- sw Öfvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1848 p. 201. Prxmrrn Monogr Helieeor. II (1848) p. 465. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. lI (1851) p. 128. Moquis-TAspon Moll. Fr. II (1855) p. 344, t. 24, f. 8—10. A. Scmwrpr Krit. Claus. (1857) p. 11, f. 1—5, 158 (159). Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 31. "WesrEnLUNp Sv. Moll. (1865) p. 78; Col. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 67; Synopsis critica moll. (1810) p. 71. Djuret ljust skiffergrátt, på ryggen mörkare, stundom helt och hållet ljust brungult. Skalet spolformigt, mycket bukigt, men med en smal, långt utdragen spira, fast, knappt glänsande, rödbrunt, tätt och fint tvär- ribbadt, med få grå streck; nafvelfåra liten; vindn. 11— 12, föga hvälfda, den siste något uppblåst, vid basen från sidorna samman- tryckt till en nästan spetsig vinkel, med mycket svag antydning till nackfåra; mynningen wid, rundadt päronformig, med sidorna nästan. parallela, hvarigenom den är nästan lika bred upptill, som nedtill, basen regelbundet afrundad, utan ränna; munsömmen sam- manhängande, fri, men knappast framstående utom nästsiste vind- ningen, hvit, tillbakaviken, tjock; öfre spindellamellen låg, går framtill mynningkanten, den nedre tätt under den förre, långt inuti mynningen, föga utbildad, med två än mycket än föga tydliga, ganska starkt divergerande grenar från öfre sidan, nästan från samma punkt på midten, hvarigenom lamellen får likhet med ett t4; interlamellare alltid slätt; tvärsöfver gommen går en tunn, röd- brun valk; öfre gomveck 1, går något framom månvecket, som är litet och krökt. Den yngre snäckan har alltid starkare strieradt och oftare hvitstrimmigt skal än den äldre. 1. tumida, curta; long. 16, diam. 4!/, mm. (ScHm. 1. c. var. 6). 2. gracilis; long. 171/, —19, diam. 3?/, mm.; apert. 3!/, longa, 2 lata (SGH. d. 16. 5.51595: Förekommer i fuktiga skogar, helst i bergstrakter och i nür- heten af bückar och külldrag, under stenar, i mossa, pà multnande 204 - trüstycken, på marken, men kryper dock ofta uppåt de närstående trädens stammar, stundom till manshöjd. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: vid Ignaberga och Å- kesholm (Marw), Esperöd (HurrwARnk och Marx), Degeberga (v. PonATH), Üfvedskloster (L. P. H.), Sküralid (C. R.), Belteberga (C. A. W.); prov. Småland: vid Rosenlund nära Jönköping (J. E. Z.; prov. V.Gótl.: vid Mórkeklef på Kinnekulle ymnig (J. E. Z., K. L.; prov. Ó.Gófl: på Omberg (C. A. W.) I Danmark: Ó- gruppen, allmän i skogarne vid Fuursóen, isynnerhet ymnig på asktrüden i Dronninggaard Have (Móncn), vid Fredriksdal och vid Tadse Mölle (SrB.), Frederikslund vid Holte station, på Moens Store och Lille Klint (C. M. P.); Zalfóns östra sida vid Flens- borg i Klusriüs skog och på stammar vid Dally, Aabenraa, Veile (C. Me SP y: Denna art lefver dessutom i Lifland, på spridda ställen i hela Tyskland, i största delen af Frankrike, Belgien, Nederländerna, i Schweitz, Savoyen, Böhmen, Lombardiet, Moldau, Banatet, Serbien. Från Marburg i Steiermark har jag den för detta ställe egendom- liga kolossala varieteten major: längd 25, diam. 5!/, mm. Enligt Schmidt äro de nordtyska formerna af denna art påfallande mindre än de sydtyska och exemplaren i norra Schweitz större än de i södra. Saknas 1 Siebenbürgen (der den ersättes af Cl. tumida) och i England (der Cl. rolphi finnes i dess ställe), troligen äfven i Dalmatien. 6. Clausilia rolphi LzacH, Gnav. Testa ventroso-fusiformis, confertim costulato-striata, cerasino- brunncea vel cornea, raro strigillata, sericina, spira breviter. atte- nuata; amfr. 11, primi 4 v. 5 vix accerescentes, ultimus basi di- stincte carinatus; apertura rhomboideo-pyriformis, margine si- nistro subsinuato; peristoma continuum, breviter solutum, albi- dum; interlamellare modo leve, modo plicatulum; lamellce mediocres, ànfera antice biramosa; callus palatalis pertinwis, fuscus; plica palatalis conspicua, subcolumellaris viv emersa; plica luwnata arcuatula. | Long, 192—15, diam. 3!|, mm. — Ap. 3'/[, mm. longa, 2!|, mm. lata. (Schm.) Clausilia rolphi LzAcu in Gray Nat. arrang. Moll. in Med. repos. XV (1821) p. 239. Gnav in Turt. Man. (1830) p. 215, t. 5, f. 54. A. ScmwrpT Krit. Claus. (1857) p. 12, t. 1, f. 6—9, t. 9, f. 160, 161. JErrnExs Brit. Coneh. I (1862) p. 281. ^ WzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 71. 205 Djuret mörkbrunt, trefvarne och kroppens sidor gråbruna, fot- sulan gråhvit. Skalet spolformigt, något bukigt, föga genomskinande, temligen glänsande, röd- eller gulbrunt, sällan och då blott med få strödda hvita linier, tätt och regelbundet tvärribbadt, utan märkbara spiral- strimmor; vindn. 9—11, något konvexa, de 3—4 första nästan lika, sedan småningom tilltagande, den siste med högre och mera skilda ribbor, nedåt afsmalnande liksom hos föregående, men med en tydlig nackfåra, hvarigenom ock nackkölen blir mera utpräglad; mynningen rhombiskt päronformig med liten, något nedtryckt myn- ningbugt; munsömmen fri, sammanhängande, knappast framstående utom nästsiste vindningen, tillbakaviken, hvit, ytterkanten upptill något inböjd, basen, regelbundet rundad; öfre spindellamellen liten, sammanhängande med spirallamellen, den nedre tätt under den öfre, långt inuti mynningen, bakåt klufven, stundom äfven med två framåt riktade grenar, då lamellen får samma form, som hos före- gående art; interlamellare antingen slätt eller med 2—3 små veck ; gomvalken mycket tunn; öfre gomveck 1, går framom månvecket, som är något krökt och synligt på midten af siste vindningen eller närmare venstra sidan; clausilium nedtill något vinkligt (Eng. ex.). Förekommer under stenar, trädbark, mossiga trädstammar, gamla murar och bland multnande blad på marken. Utbredning. I Norge, Kristiania vid ”Agershuus F:estning." (På zool. museum i Kristiania finnas, enl. benäget meddelande af just. rådet PovursEN, tre exemplar tagna på anförde ställe och be- stämda af Mr J. GwyYN JEFFREYS). Denna art är den enda inom det stora slägtet, som företrädes- vis har en vestlig utbredning i Europa. Förekommer på Abruz- zerna och i Banatet, nästan hela Frankrike och Belgien, i nord- vestra Tyskland och i England på några spridda ställen. Anm. Cl. rolphi skiljer sig från Cl. ventricosa, med hvilken den är närmast beslägtad, genom starkare framträdande nackköl, mindre upp- svälld nacke, interlamellare vanligen med några få veck, skalets spira icke så smal och utdragen, lifligare glans, ribborna glesare på nacken än på nästsiste vindningen, genom betydligt mindre storlek o. s. v. 1. Qlausilia plicatula Dna». Testa fusiformis, costulato-striata, raro-strigillata, modo ni- gricans, modo violaceo- eel corneo-fusca; spira attenuata, acutius- cula; amfr. 10—18, ultimus basi tumidus, gibbosus; apertura 206 rotundato-pyriformis; peristoma continuum, subappressum, ve- flexum, expansum, margine dextro et basali circularibus; sinulus parvus; interlamellare plicatulum; lamella supera valida, infera subtruncata, superne medio ramis 2 divergentissimis; cal- lus palatalis margini parallelus; plica palatalis supera 1, ultra lunellam distinctum. arcuatam parum producta; plica sub- columellaris vix emersa; clausilium antice rotundatwum. Long. 12—-13, diam. 2?|,—3 mm. Ap. 2'!|, mm. longa, 2 mm. lata. Clausilia plicatula Dnapansavp Hist. Moll. (1805) p. 72, t. 4, f. 17, 18. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 45. RossxissrEn Iconogr. I (1835) p. 79, f. 32; VII (1838) p. 18, f. 471. PrrzrrrEn Monogr. Heliceor. II (1848) p. 481; IV (1859) p. 779. FmrgpE Norske Moll. (1853) p. 26. Moqum-Tawpos Moll. Fr. II (1855) p. 340, t. 24, f. 28—31. Non». & Nxr. Finl. Moll. (1856) p. 34, f. 28. Socnwmr Krit. Claus. (1857) p. 25, f. 43—51. . Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 931. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 79; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 68; Synopsis critica moll. (1870) p. 72. Djuret grått, med hufvud, hals och trefvare nästan svarta, foten under ljusgrå, stundom blåsvart, med sidorna och fotsulan ljusare. Skalet spolformigt, knappast bukigt, något glänsande, föga ge- nomskinligt, chokoladbrunt, sällan hornbrunt, på undre sidan stun- dom ljusare, temligen djupt strimmadt, med otydlig nafvelspringa och mer eller mindre utdragen spira; vindn. 10—-13, temligen kon- vexa, utom den siste, som på öfre sidan är plattad; ”nacken lika strierad, från sidorna föga sammantryckt, med en insänkning ned- till på midten eller närmare högra sidan, vid basen rundtomkring begränsad af en oafbruten med mynningkanten parallel uppsväll- ning, från hvilken skalet är nästan vinkelrätt böjdt mot mynnin- gen, utan nackköl och nackfåra; mynningen temligen stor, rundad, med största bredden något nedom midten, 2!/,— 3 mm. làng, 2—2!/, bred, alltid utan tecken till basalränna; munsömmen fri, samman- hängande, starkt tillbakaböjd, med ett något bredt hvitt bräm, hö- gra och nedre kanten cirkelformiga; öfre spindellamellen samman- hänger med spirallamellen, den nedre är ofta framtill liksom afstött samt har, liksom Cl. ventr., på ófre sidan en framåt och en bakåt riktad gren, d. v.s. är mer eller mindre i formig, vanligen med den nedre framåt riktade grenen förkortad eller stundom otydlig; inter- lamellare har oftast 2—3 mycket tydliga veck; tvärsöfver gommen, nedom och parallel med munsómmen, går en platt, hvitaktig valk, 207 vid hvars högra uppsvällda ända gomvecket börjar; spindelvecket endast skönjbart bakom den nedre spindellamellen; öfre gomveck 1, hvilket sträcker sig föga framom det temligen krökta mánvecket; clausilium mjölkfärgadt, à ena kanten tilltjocknadt, brunviolett, baktill starkt utdraget, framtill afrundadt. 1. curta (Scem. l. c. f. 49): long. 11—12, diam. 3—3!/, mm. 2. labiosa: peristomate incrassato (sk. med munsómmen tjock, uppsvälld). — major, elongata (Schm. 1. c. f. 179?): testa anfr. 14!/, —15, apertura oblongo-pyriformi; long. 17— 19, diam. 2?/,—3 mm. (sk. med 14!/,— 15 vindn., aflångt püronformig mynning). — fallaciosa WeEstERL.: lamella infera antice truncata, bigibba, superne e medio ramis 2 valde divergentibus; spatium interlamel- lare prorsus leve (sk. med nedre spindellamellen framtill afbruten, tvåknölig, från ófre sidan på midten utgå 2 starkt divergerande grenar ; interlamellare fullkomligt slätt). — leucostoma WESTERL.: apertura, faux et plice lactere, plice interlam. 3— 4, argute (sk. med mynning, svalg och veck mjólk- hvita; interlamellare med 3— 4 starka veck). Förekommer i lofskogar och busksnår, vid trüdrótter, bland mossa och nedfallna lóf, under stenar, på multnande stubbar, helst pà stenig mark, ofta vid och pà murar, klippor och bergvüggar. Utbredning. I Sverige: prov. Skåne, på nästan alla för ar- terna af detta sligte passande lokaler; 1 Blekinge, i trakten af Ron- neby på några fà ställen (ss. vid Pehrsborg, vid Skürsjón), vid Carlskrona (ss. Kronohvarfvet, Kungshall etc.); i Halland vid Fröl- linge (Maru); 1 Småland, vid Rosenlund nära Jönköping (J. E. Z.); på Öland, ymnig vid Borgholm, för öfrigt sällsynt (C. A. W.); på Gotland, vid Hallbros, Thorsburg och Lindeklint (LINDSTRÖM); i Ö.Götl. h. o. d. i hela provinsen (C. A. W.); i V.Götl., på Kinne- kulle, Billingen, Mösseberg, säkerligen i alla bergstrakter (C. A. W.); i Dokedalen vid Göteborg allmän (Marw); 1 Nerike, vid Hjelmars- berg och Adolfsberg i Örebro-trakten, i Asker s:n i Stockebäcks äng och nära Svenstorp, i Kumla s:n vid Yxhult, i Herrfalls- ängarne, vid Tarstaborg, på Hamrarne, på Willingkullen samt vid byn Dormen 1 Qvisbro s:n (HARTMAN); vid Stockholm sällsynt, en- dast i murkna ekstubbar i Stora Ängsviken på Wermdön samt i den större dalen vid Kungshamn (HARTMAN); i Upland, vid Up- sala (V. L., C. H. J.); i Westml., vid Engelsberg i W. Wåhla och vid Klacken i Norberg sm (C. H. J.); i Dalarme, vid Bisbergs 208 grufva och i Spjutbro kalkbrott (C. G. A.). 1. curta: Skåne vid Belteberga, Ö.Götl. på Omberg (C. A. W.), Dalarne vid Süther (C. G. A). -— major: i Skåne vid Belteberga och på Sküralid, Ö.Götl. på Omberg (C. A. W.), V.Gótl. på bergen sydost om Fahl- köping (K. A.). — fallac. 1 Skåne vid Belteberga (C. A. W.). I Norge: h. o. d. vid Kristiania och Bergen (FRrRIELE). — leucost. vid Drammen (R. C.). IDanmark: Ögruppen, "allmünt utbredd” (MóncHu), i skogarne vid Fuursóen, isynnerhet vid Frederiksdal (C. M. P.) Tadse Mölle (icke Holsteinb.: STtB.), Dalsborg på Fyen (Mórr.); Halfón, vid Viborg (FEpp.), Flensborg, Greisdal vid Veile (CEEMENBS) Denna art finnes från Monte Acuto på Abruzzerna, från norra Italien och Korsika genom större delen af Europa, i Kroatien, Böh- men, Galizien, Banatet (Mehadia), hela Tyskland (men temligen lokal och blott på vissa ställen talrik), Schweitz, Savoien, i en stor del af Frankrike (isynnerhet de vestra och norra provinserna), i Belgien blott på ruinerna af Salm-Chåteau (som det tros dit kom- men från fästningsmurarne vid det nära belägna Valenciennes), saknas i Nederländerna och England (äfvensom 1 Siebenbürgen), men uppträder åter i Danmark, Norge och Sverige temligen ymnig, äfvensom den förekommer i Lifland och södra Finland. Clausilia ”emula WESsTERL. Testa rimata, fusiformis, rufo-brunnea, raro-strigillata, ar- gute costulata, apice attenuata, obtusa; anfr. 11, convexiusculi, ultimus majusculus, deorsum attenuatus, vix planiusculus; cervix dense et minutim costulata, subcristata, crista superne sulco levi terminata; apertura pyriformis, marginibus ct basi rotundata ; peristoma continuum, solutum, patulum in limbum subtilem al- bum, vroflexiusculum; lamella supera mediocris vel parva; la- mella infera remotissima, oblique curvata, intus valde elata, antice truncata, rami obsoleti ad marginem | porrecti, rarius ramis duobus subparallelis; ànterlamellare plicatulum vel leve; plice palatales due supere, altera. (superior) longa, ultra lunellam producta, altera. (infera) brevissima, plice lunate superne stricte, inferne curvate apice oblique subadherens; callus palatalis crassiusculus, remotus, margini parallelus; plica columellaris immersa, vim comspicua; lamella spiralíis superam mom attin- gens. Long. 10!|,—10'|,, diam. 2?|, mm. 209 Skalet spolformigt, rödbrunt, sällan gråstrimmigt, skarpt rib- badt med utdragen, trubbig spira; vind». ll, något konvexa, den siste något större än nästföregående, nedtill något utdragen, knappt plattad; nacken tätt och fint ribbad, med antydan till nackköl vid högra sidan och nackfåra ofvanför; mynningen päronformig med basen och sidorna rundade; munsömmen fri, sammanhängande, ut- vidgad, tillbakaviken, hvit; öfre spindellamellen medelmåttig eller liten, den nedre långt inuti mynningen, starkt upphöjd, framtill tvär, med otydliga grenar, hvilka sträcka sig fram till mynning- kanten, eller med två nästan parallela grenar framåt; interlamellare med 2—3 veck eller slätt; öfre gomvecken 2, det ena (öfversta) långt, går framom månvecket, det andra (nedersta) mycket kort, nästan sammanhängande med det upptill raka, nedtill krökta mån- vecket; gomvalken temligen tjock, något aflägsen från och parallel med mynningkanten; spindelvecket knappt synligt; spirallamellen räcker icke fram till öfre spindellamellen. Clausilia emula WrsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 73. Förekomst och utbredning. I Sverige har jag tagit denna form på Öland bland multnande blad och mossa emellan kalkstenarne på norra sluttningen nedanför Borgholms slottsruin och i V.Götl. på liknande lokaler på östra branterna af Mösseberg. Från Gotland, Hallbros i Westerhejde, har G. ErsEN benäget meddelat exemplar. Clausilia ”scanica WESTERL. Testa fusiformis, cerasino-brunnea, viv mitidula, subtiliter striatula; anfr. 9, converiusculi, ultimus tumidus, basi gibbus antice costulato-striatulus; apertura subovato-pyriformis vel ro- tundato-elliptica; peristoma continuum, subappressum , album, reflexiusculum, marginibus dextro et sinistro parallelis, basal. cir- culari; sinwulus parvus; lamella supera alta, infera pro- funda, valida, vix obliqua, medio bigibba, antice truncata; callus palatalis margini parallelus, supra validus, incrassatus; plica palatalis supera ultra lunellam parum producta. Long. 9!|,, diam. 2 mm. Skalet -spolformigt, kórsbürsbrunt, knappt glänsande, ytterst fint strimmigt; vindn. 9, något konvexa, den siste vid basen tvärs- öfver skalet uppsvälld, utan mnackköl och nackfåra, framtill grof- strimmig; mynningen nästan äggrundt päronformig eller rundadt elliptisk, invändigt rödbrun; munsömmen sammanhängande, tryckt Fauna Molluscorum, 14 210 intill nästsiste vindningen, hvit, något tillbakabójd, med sidorna fullkomligt parallela och basen cirkelformig; mynningbugten liten; öfre spindellamellen hög, gående betydligt högre upp än mynning- kanterna, den nedre djupt inne i mynningen, grof, knappt sned, odelad, på midten tvåknölig, framtill tvär; gomvalken parallel med munsömmen, nedom ytterkanten uppsvälld; öfre gomvecket går föga framom månvecket. Clausilia plicatula forma 2 WEstErtunD Sv. Moll. (1865) p. 80. — Clausilia "scanica WEstERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 73. Förekomst och utbredniug. I Sverige: prov. Skåne, vid Belte- bero (OSKAR: Clausilia ”oreas WESTERL. Testa fusiformis, rufo-brunnea, mitida, costulato-striata ; spira brevis; anfr. 10—12, sutura tenui disjuncti, ultimus basi tumidus, gibbus; apertura rotundato-pyriformis; peristoma con- tinuum, roflexiusculum; interlamellare sepius plicatum; lamella supera mediocris, infera antice dichotoma, ramis longis paralle- lis «usque ad marginem porrectis; callus palatalis margini pa- rallelus, validus, albus, supra incrassatus, cum plica columellari emersa comnexus, infra fascia tenui rufo-brunnea terminatus; plica palatalis supera ultra lunellam | distinctissimam, inferne arcuatam longe prolongata. Long. 15—15, diam. 3 mm. Skalet spolformigt, ródgulbrunt, glänsande, glest ribbadt-strim- migt, med kort spira; wvindn. 10— 12, plattade, skilda af en fin söm, den siste vindn. vid basen begränsad af en hög, tvärgående uppsvüllumg; mynningen rundadt páronformig; munsömmen sam- manháüngande, något tillbakaviken; interlamellare vanligen med 3 starka veck; öfre spindellamellen medelmåttig, den nedre framtill gaffellikt klufven, med långa parallela grenar ända ut till mynning- kanten; gomvalken parallel med mynningkanten, stor, hvit, upptill tjock, sammanhängande med det framstående spindelvecket, nedtill begränsad af ett tunt rödbrunt band; öfre gomvecket går långt framom det mycket tydliga, nedtill krökta månvecket, som på skalets yttre sida synes som en citrongul båge. Clausilia plicatula forma 1 WeEstERLUND Sv. moll. (1865) p. 80. — Clausilia *oreas WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 74. Förekomst och utbredning. ISverige: prov. Skåne, vid Belte- berga vid trüdrótter och bland multnande blad på sluttningen emel- 211 lan källan och bäcken tillsammans med Cl. pwmila, Cl. plicatula, Cl. *cmula m. tl. 5. Iphigenia Gnax. Lunella perfecta; plica palatalis una, supera; lamella spiralis sc- pius conjuncta. Testa striata vel costulata, opaca; apertura elongato-pyriformis, basi angustata , callo basalà interno preditaz Skalet matt (sällan glänsande), strimmadt eller ribbadt, nästan alltid, åtminstone på de båda nedersta vindningarne, med mer eller mindre tydliga, stundom talrika transversella strimmor, hvarigenom costule blifva liksom vågiga; mynningen utdraget päronformig, nedtill afsmalnande, således icke med regelbundet af- rundad bas; invändigt finnes en med munsömmen parallel gomvalk, vid hvars nedersta ända är ett vanligen hvitglänsande, kort, men temligen upphöjdt inåt gommen riktadt veck, den s. k. basalvalken, som svarar mot nackfåran på siste vindningens yttre sida; nacken nedtill vid nafvelspringan med en köl, som inuti mynningen mot- svaras af en basalränna. Månvecket tydligt, men tunt, föga krökt och nedtill något förtjockadt; öfre gomveck ett; spirallamellen of- tast förenad med ófre spindellamellen ; nedre spindellamellen fram- till mer eller mindre tydligt knölig; clausilium ligger särdeles djupt inne, är rünnformigt sammanviket med yttre kanten utlópande 1 ett spetsigt hörn. | : Hit höra följande arter: Clausilia cruciata Stup. (från Schweitz genom Tyrolen, Kärnthen, Krain till Siebenbürgen, öfver Bayern, Schlesien till Lifland), Cl. rugosa Dr. (Lothringen, Savoyen, södra Frankrike, Portugal), Cl. dubia Dr., Cl. pumila Z., Cl. *sejuncta A. Schm., Cl. *omms Westerl., C. "connectens Westerl., Ol. "per- sonata Westerl, Ol. parvula Stud. och Cl. bidentata Ström. 8. (lausilia pumila ZiEGr. Testa ventrosulo-fusiformis, cornea vel fusca, costulato-striata, strigillata; spira attenuata; anfr. 10—15, sat conmvexi, primi 5 non, sextus et septimus wix, reliqui sensim accrescentes, ultimus basi carinatus; apertura pyriformis, basi subcanaliculata; sinu- lus mediocris, parum depressus; peristoma continuum, solutum, reflexiusculum, albidum, limbatum; ànterlamellare haud raro wni- vel bi-plicatulum; lamella supera plerumque a spirali dis- juncta, infera parva, interdum minima, profunda, sepius PÅ for- 14* 212 mis, postice semper furcata; callus palatalis margini sub- parallelus; plica palatalis supera vir vel paullo ultra lunellam distinctam. producta, subcolumnellaris vix emersa; clausilium an- tice excavatum, infra | oblique. truncatum, marginibus | lateralibus leviter. arcuatis, fere parallelis. Long. 12—14, diam. 5—3!|, mm. Apert. 23|,—8 mm. longa, 2—2!|, mm. lata. Clausilia pumila (Zizon.) Rossmässter Ieonogr. IV (1836) p. 15, f. 259. Prxmrrn Monogr. Heliceor. II (1848) p. 474; IV (1859) p. 772. A. ScmwrpT Krit. Claus. (1857) p. 41, f. 122—129. Mörcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 32. WzsrERLuxp Sv. Moll. (1865) p. 83; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 71; Synopsis critica moll. (1870) p. 74. — Clau- silva lineolata Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 128; III (1855) p. 135 (nee Held!). — Clausilia rugosa var. pumäila LiurseBora Üfvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1858 p. 9, 10, t. 111, f. 2— 5. Djuret ljust blàgrátt eller gulgrátt, stundom svartaktigt grått, med rygg och trefvare mórkare. Skalet spolformigt klubblikt, vanligen nedtill temligen tjockt och bukigt, upptill utdraget i en smal spira, tätt tvärribbadt, utom de tre öfversta vindn., som äro glatta, glänsande och ljusare, van- ligen mörkt, rödbrunt med jerngrå anstrykning, stundom ljust, horngult, oftast med talrika hvita strimmor under sömmen; vindn. 10—13, något konvexa, de 4 första nästan lika, 6:e och 7:e obe- tydligt, de följande långsamt tilltagande; nacken lika strierad, ned- till starkt sammantryckt, längst till höger med en temligen hög, något böjd, till mynningkanten löpande köl, derofvan en parallel, vanligen djup fåra och längre ned en svagare uppsvällning; myn- ningen vanligen rundadt päronformig med otydlig basalränna, min- dre ofta utdraget päronformig med basalrännan tydlig ända fram till kanten; munsömmen något tillbakaböjd, hvit; öfre spindel- lamellen låg, än förenad med, än skild från spirallamellen, den nedre djupt inuti mynningen, alltid bildad mer eller mindre likt ett 4, d. v. s. med två bakåt och två framåt riktade grenar; de två bakre grenarne saknas aldrig, endast någon gång kan den öf- verste bakåt vara mindre tydlig än den nedre; de båda främre gre- narne äro än lika skilda, som de bakre, än blifva de, genom den nedre grenens böjning nästan parallela och löpa ut i yttersta kan- ten, än äro de korta och nästan sammanflytande på mynningkan- ten; rummet emellan lamellerna har vanligen ett eller två veck; öfre gomvecket parallelt med sömmen och går mycket tydligt fram- 213 om münvecket, som är tjockt; upptill rakt, nedtill bàgbójdt; gom- valken parallel med mynningkanten, stundom tunn och mot hógra sidan försvinnande; basalvalken vanligen utbildad. 1. major ScHw.: long. 13!/,—15, diam. 3!/, —3!/, mm.; anfr. 14. 2. minor Scuw.: long. 10, diam. 2?/, mm. — truncatula mh.: testa cornea, anfractibus planulatis, mar- gine superiore declivis, inferiore abruptis, apertura peristomate in- crassato, producto (sk. horngult, vindn. plattade, mot ófre kanten jemnt sluttande, vid nedre” kanten tvärt afbrutna mot sömmen, munsómmen fórtjockad, framstående). Förekommer i skogar och vid sjóstründer, under nedfallna blad och qvistar på marken, vid rötterna och i mossan under tätt stá- ende växter, helst på våta, ofta på mycket sumpiga ställen i säll- skap med H. bidens, Succinex o. dyl. och då aldrig tillsammans med Cl. bidentata. På branterna af Mösseberg, Omberg m. fl. fö- rekommer denna art 1i busksnår, i myllan och bland fuktiga blad på steniga ställen, i sällskap med Cl. bidentata, dà ofta starkt fór- vittrad. Öfverallt der den finnes är den talrik. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: Akesholm (Marw), W. Wram (LiLLJEBORG), Delteberga (LILLJEBORG et ipse), flerest. om- kring Ringsjön (J. A. W., C. A. W.), Alnarp (A. J. J.), Skáralid (C. A. W.) ete.; Ö.Götl.: fordom ymnig på Wifversunda Storüng, på många ställen på Omberg (C. A. W.); V.Gótl.: ymnig på Mös- seberg (0. N., O. A. W.), på Billingen (C. H.); Nerike: på Skåle- klint och Willingkullen (HARTMAN); Sóderml. på Grefsäter (E. H.). 1. major: Skåne vid Belteberga (C. A. W.). 2. minor: V.Götl. på Mösseberg (C. A. W.) I Norge är ett exemplar funnet vid Ekeberg nära Kristiania (O. S. J.). I Danmark allmänt utbredd, isynnerhet ymnig bland rör (MörcH): Ögruppen, Ordrupmose, Lun- dehuusmose (Móncnu), Kjóbenhavn i Botanisk Have (C. A. W.), i Sskogarne omkring Fuursóen, i Allindemagleskov vid Ringsted (C. M. P.) mycket allmän i alla skogarne vid Holsteinborg (ST3.), på Lille Klint på Móen (C. M. P); Halfön, vid Flensborg under rör vid en graf nedanför Sollieshave, i Marsiliesborgs skog vid Aarhuus (C. M. P.). — éírwncat. vid Holsteinborg (STB.). Utom på nu anförde ställen finnes denna art i Lifland, Hol- stein, prov. Preussen (vid Wiek), Mecklenburg (vid Strelitz), Sach- sen, Schlesien, Tyrolen (i Zillergrund), erkehertigd. Österrike, Kürn- then, Krain, Kroatien (var. leptostoma), Banatet (var. major), Ru- 214 melien (var. maxima) och Siebenbürgen. Jag vill dock icke fórtiga, att den Cl. pumila, som på så många ställen är ymnig i de skan- dinaviska rikena, öfverallt der har i ett fall visat sig konstant olika alla de former jag undersökt från mellersta och södra Europa. Nedre spindellamellen är nemligen hos oss alltid bakåt gaffellikt klufven, hvaremot den alltid beskrifves och jag sjelf alltid funnit den vara enkel från andra länder. Blott de af PARREYSS under namnet Clausilia sejuncta A. Scem. mig tillsända exemplaren från Lolland hafva i detta fall öfverensstämt med våra. -Dà dertill kom- mer, att sinulus hos den skandinaviska Cl. pumila alltid är något nedtryckt och att öfre spindellamellen , nästan alltid är skild från spirallamellen, så är det ganska sannolikt, att all den nordiska s. k. CL pumila bör uppställas som en från den verkliga af detta namn skild form: Clausilia sejuncta A. Schm. Clausilia ”sejuncta À. Somx. Testa ventroso-fusiformis, corneo-fusca, costulato-striata, vix strigillata; anfr. 19—13, conveziusculi, primi 4 non, reliqui sen- sim accrescentes, ultimus basi carinatus; spira attenuata; aper- tura pyriformis, basi rotundata, nec subcanaliculata; sinulus depressus; peristoma continuum, solutum, roflexiusculum, albido- limbatum; interlamellare uni-plicatulum; lamella supera a spirali longe disjuncta, infera antice et semper postice bifurcata ; callus palatalis tenwis, margini parallelus; plica palatalis supera una, ultra lunellam producta; subcolumellaris profunda. Long. 12—-13, diam. 3 mm. à Skalet spolformigt, något bukigt, hornfárgadt, mörkt, temligen fint ribbadt, nästan utan några grå streck; wvindn. 12—-13, något konvexa, de 4 första lika, de öfriga småningom tilltagande, den siste vid basen med nackEKöl och nackfåra tydliga; spiran smalt utdragen; mynningen püronformig, vid basen rundad, med otyd- lig basalränna; mynningbugten nedtryckt; munsömmen samman- hängande, fri, något tillbakaviken, hvit; interlamellare vanligen med ett veck; öfre spindellamellen långt skild från spirallamellen, den nedre alltid p4formig; gomvalken tunn, parallel med mynning- kanten ; öfre gomvecket går framom månvecket; spindelvecket ligger djupt inne i mynningen. Deviatio plica palatali supera pollicari vel sesqui pollicari, in gyrum, circumcincta testam, elongata (monstrositet med ófre gom- 215 vecket 1—1!/, tum làngt, lópande rundtomkring skalet, ofta genom hela näst siste vindningen). Clausilia sejuncta A. Scnwipv -— ubi? — Clausilia *sejuncta WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 75. Förekomst och utbredning. I Sverige på Omberg och Mösse- berg (C. A. W.). I Danmark på Lolland (originalexemplar der- ifrån meddelade af L. ParreEyss i Wien). Deviatio: Lolland (Pan- REYSS in ex.), Frederikslund nära Holte station (C. M. P.). Af C. KnEGLINGER (Syst. Verz. d. in Deutschl. leb. Binn. moll. 1870) anfóres att denna form finnes i Bamberg, men såsom künne- tecken på densamma "die obere Lamelle von der Spindelwand ge- trennt," hvilket är fullkomligt oriktigt. | Clausilia "omm: WEsSTERL. Testa ventroso-fusiformis, cornea, costulato-striata, viv niti- dula; spira attenuata, apice acutiuscula; anfr. 12, primi 4—5 equales, wltimus basi subbicarinatus (latere. sinistro impressione longitudinali sulciformi); apertura pyriformis; peristoma continuwm, solutum, expansum, album; sinulus parcus, depres- sus; interlamellare uniplicatulum; lamella supera a spirali sejuncta, infera profunda, FAformis; callus palatalis margini subparallelus; plica palatalis supera inferne temwis, superne valida, ultra lwnellam strictiusculam validam longissime producta, subcolumellaris vir emersa; canaliculus basalis profundus. Long. 13, diam. 3!|], mm. Skalet spolformigt, något bukigt, hornfirgadt, temligen fint ribbadt; spiran utdragen, något spetsig; vindn. 12, de första 4—5 lika, den siste vid basen nästan med två kölar, derigenom att ska- let är på venstra sidan snedt på längden intryckt; mynningen päronformig; munsömmen sammanhängande, fri, utbredd, hvit; mynningbugten liten, nedtryckt; interlamellare med ett veck; öfre spindellamellen skild från spirallamellen, den nedre djupt inne, paformig; gomvalken parallel med mynningkanten; öfre gomvecket nedtill fint, upptill starkt, går mycket långt framom det något raka, mycket utbildade månvecket; spindelvecket knappt synligt; basal- rännan djup. Clausilia *omm«e. WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 75. Fórekemst och utbredning. I Sverige pà de norra branterna af Omberg i Ö.Götl. fann jag 1867 denna form. 216 Clausilia "connectens WESTERL. Testa forma Cl. biplicate plane similis, fusiformis, parum ventricosa, apice attemuato, rufescenti-fusca, albido-strigillata, ni- grescens, costulato-striata, costulis eminentibus, sinuatis, eequalibus, itaque sculptura elegans; amfr. convexiusculi; sutura inferne paullo marginata; cervix carinata; apertura pyriformis, basi canaliculata; peristoma expansum, album; lamella superior parva, a spiral disjuncta, inferior magna, indivisa, versus su- periorem reflexa; spatium interlamellare leve; plica columel- laris vixy emersa; plica palatalis superior fortis, non ultra lunellam. porrecta; canaliculus profundus. | Long. 16, diam. 3"|/, mm. Ap. long. fere 4, lat. 2!j, mm. (LILLJEBORG). Skalet är til formen fullkomligt likt det hos Cl. biplicata, spollikt, föga bukigt, upptill utdraget, mörkt rödaktigt, grástrim- migt, svartaktigt, ribbadt, med framstående, lika höga ribbor ; vindn. något konvexa; sömmen nedtill något kantad; nacken med köl; mynningen päronformig med djup basalränna; munsömmen utviken, hvit; öfre spindellamellen liten, skild från spirallamellen, den nedre stor, odelad, upphöjd mot den öfre; rummet emellan lamellerna slätt; spindelvecket knappt synligt; öfre gomvecket starkt, går icke framom månvecket. Clausilia rugosa Drar. forma major LiutseBore Öfvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1858 p. 9, t. 3, fig. 6, a— c. — Clausilia pumila Z. forma 1 WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 84. — Clausilia *connec- tens WrsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 76. Förekomst och utbredning, I Sverige vid V. Wram i Skåne, funnen af prof. LiLLJEBORG. Anm. Genom sin betydligare storlek, starka striering, sin mynning- form, djupa basalrànna, stora odelade nedre spindellamell och korta ófre cgomveck visar denna form en mycket nära ófverensstimmelse med CT. biplicata Moxr.; men à andra sidan står den genom frånvaron af ena ófre gomvecket och närvaro af basalvalken samt genom de bruna kallo- siteter, som den har i mynningen, i förening med Cl. pumila. Den får dock icke anses bilda någon slags ófvergàng emellan de båda arterna, hvilka ganska säkert äro väl skilda, utan betraktas såsom en mot CI. biplicate område gående radie af Cl. pumila, som utsänder andra mot Cl. rugosa. Detta torde väl ock vara Rossmässlers mening, dà han (Iconogr. VII & VIII p. 24) säger: Ueber Cl. pumila schliesst sich Cl. rugosa a. Cl. similis (Cl. biplicata Mont.) an. 217 Clausilia "personata WEsTERL. Testa ventroso-fusiformis, solida, corneo-fusca vel rufa, seri- cima mitida, subtiliter. costulato-striata, sparsim strigillata, spira breviter concave producta, cervice vix validius costulata; anfr. 11—12, ultimus latere sinistro depressiusculus, bas? carinatus, late, non profunde, sulcatus, ante marginem impressus albus; apertura parva, rhomboideo-ovata, margine sinistro simuato; peristoma con- nerum, reflezxiusculum, incrassatum ,. albidum; interlamellare leve; lamella supera recta, infera profunda, postice furcata, antice bigibba; callus palatalis latus, temuissimus, peristomati parallelus, supra et infra subincrassatus; plica palatalis una, supera, ultra lunellam. arcuatam longe producta; callus basalis evanescens; plica columellaris vix emersa. | Long. 11, diam. 3 mm. Skalet bukigt spolformigt, fast, mörkt hornfürgadt eller nästan rödbrunt, sidenglünsande, fint ribbadt, sparsamt grástrimmigt; spi- ran kort utdragen, nästan konkav på sidorna; mackens striering föga olik det öfriga skalets; vindn. 11—12, den siste på undre sidan något nedtryckt, vid basen kölad, med bred, men icke djup nackfåra, framför kanten intryckt, hvit; interlamellare slätt; öfre spindellamellen rät, den nedre djupt inne, framtill tvåknölig; gom- valken bred, mycket tunn, parallel med munsömmen, vid båda än- darne något förtjockad; öfre gomvecket går långt framom det krökta mánvecket; basalvalk saknas; spindelvecket knappt synligt. Clausilia ”personata WzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) 1959 (L7 Förekomst och utbredning. I Sverige har jag funnit ett ex. på branterna nära bäcken vid Delteberga i Skåne. 9. flausilia dubia Dna». Testa ventroso-fusiformis (interdum ventrosulo-gracilis), spira breviter, attenuata, striata, rarius distanter costata, sericino-niti- dwla, corneo-fusca vel brunnea, crebre strigillata; amfr. 10— 12, sutura plerumque albida: juncti, primi 4 cquales, ultimus sub- tumidus, basi carinatus; apertura ovato-pyriformis; peristoma continuum, refleviusculum, solutum vel subappressum, albidum; si- nwlws mediocris, suberectus; ànterlamellare leve; lamella supera cum spirali conjuncta, infera profunda, postice furcata antice alba, bigibba; callus palatalis supera conspicua, ultra 218 lunellam plerumque parum producta, subcolwumellaris subemersa; callus basalis plerumque validissimus; lunella arcuata. Long. 18, diam. 2'!|, mm. Clausilia dubia, DnArARNAvD Hist. Moll. (1805) p. 70, t. 4, f. 10. ScnxipT Krit. Claus. (1857) p. 40, f. 92, 96, 99, 197 (var. subspeciosa, d. transsilvaniea et f. gracilis). Prrirrer Monogr.-Heliceor. VI (1859) p. 768. WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 77. — Clau- silia rugosa var. RosswX3sstER. | Cl. rugosa FmrLE pr. p. — Clau- silia nigricans B PrrwrEeR Monogr. Heliceor. III (1853) p. 616. Clausilia nigricans « Moqurs-Taxpox. Djuret ofvan gråsvart, ófre trefvarne något ljusare, sidorna, fotändan och fotsulan gulgrå (Brerz). Skalet bukigt spolformigt (stundom smalt spolformigt), med utdragen, jemnt och làngsamt afsmalnande, spira, strimmigt, mera sällan glest ribbadt; svagt sidenglünsande, horngult eller kórsbürs- brunt, ända till svartbrunt, under sömmen tätt gráfláckigt eller grá- strimmigt; vindn. 10— 12, temligen konvexa, skilda af en ganska djup, vanligen hvit söm, hastigt tilltagande, så att blott de 2—3 öfversta äro lika, den siste nedtill vid högra sidan med en ganska hög köl; mynningen äggrundt päronformig eller något rhombisk, nederst med en mycket tydlig basalränna emellan basalvalken och spindelvecket; munsömmen sammanhängande, fri, stundom upptill något tilltryckt, tillbakaviken, hvitaktig; mynningbugten nästan upprätt ; interlamellare slätt; öfre spindellamellen något sned, för- enad med spirallamellen, den nedre tillbakadragen, bakåt gaffellikt klufven, framtill hvit, tvär och med två knölar; gomvalken bred, nästan parallel med munsömmen, nedtill förtjockad, sällan svag; öfre gomvecket tydligt, sträcker sig vanligen mycket obetydligt framom det krökta, men mindre tydliga månvecket; spindelvecket sträcker sig långt nedom och ganska tydligt framom nedre lamellen ; basalvalken vanligen ganska starkt utbildad. 1. subspeciosa: long. 14 mm., diam. 9 mm. = 2. minor: long. 11 mm., diam. 2'/, mm. 3. gracilis: long. 10—11 mm., diam. 2!/, —2!/, mm., gracilis, corneo-fusca, crebro strigillata (sk. cylindriskt spolformigt, mörkt hornfárgadt, tätt grástrimmigt). Förekommer i skogiga bergstrakter, 1 mossa och gräs på klip- por, pà gamla trüdstammar eller under affallna lóf pà marken. Utbredning. I Sverige, prov. Blekinge: vid Ronneby (C. A. W.); Dalarne: vid Süther, vid Ossmundsberget i Rättviks s:n och 219 för öfrigt temligen allmän i sydöstra delen af provinsen (C. G. A.); Jemtland: vid Alsen (W. Mzvzs enl. ex. i riksmuseum). I Dalarne äro de anförda varieteterna tagna. I Norge har jag år 1868 tagit några exemplar vid Kristiania, förut der funnen af FRIELE att döma efter hans beskrifning på Cl. rugosa (Norske Moll. p. 25). På ön Svinvür har prof. Nirssow år 1816 tagit en Clausilia, som han upptager såsom Cl. rugosa y och beskrifver sålunda: Cl. testa ma- jori subventricosa brunnea, nitida, minutissime striata; plicarum columelle interstitio plieulà solitarià obliquà. Denna snäcka synes hafva varit antingen Cl. pumila eller snarare Cl. dubia. I Danm- mark: ön :Möen ("von 2 Fundorten 13—14 Millim. lang, 3 Mil- lim. dick": A. Scmw. anf. st. p. 41), ön Bornholm (LIEBMANN enl. MóncnR). Utom Sverige, Norge och Danmark finnes denna art i Finland (Mentzülà: riksmusei saml., Frugárd? = Cl. plicatula var. Nord. & Nyl. anf. st. p. 35?), Lifland, Polen, Ungern, Siebenbürgen, Galh- zien, Banatet, Serbien, Kroatien, Dalmatien, Mähren, Böhmen, Krain, Kürnthen och nästan alla öfriga delar af Tyskland, utom norra låglandet, Tyrolen, Schweitz, Frankrike 1i södra och östra bergtrakterna (på Montblanc ännu vid 2000 meters höjd), Belgien och England (Northumberland, Durham och Oxfordshire). Anm. Från Cl. pumila och dess ofvan upptagna former skiljer sig Cl. dubia genom sin finare striering, sitt mycket långsamt mot spetsen afsmalnande skal, som således icke har den förres klubblika form och smala spira, derigenom att vindningarne mycket tydligt tilltaga i höjd från och med 3:e eller 4:e, då hos Cl. pumila de 6—7 öfversta bruka vara nästan lika höga, genom sin framtill tvåknöliga nedre spindellamel och sin med spirallamellen alltid förenade öfre lamell, genom öfre gom- vecket, som knappast går framom månvecket o. s. v. 10. Clausilia parvula Stup. Testa cylindrico-fusiformis, subtiliter striatula, nitidula, ce- rasima vel cerasino-fusca, varo-strigillata; spira sensim attenuata, apice acutiuscula; anfr. 9—12, convexiusculi, sutura distincta, interdum. albida, conjuncti, ultimus inde a lunella subtiliter costu- lato-striatus, basi carinatus; apertura pyriformis; peristoma continuum, solutum, reflexiusculum, albido-fusculum; sinulus me- diocris, erectus; lamella supera parvula, cum spirali conjuncta, infera profunda raro antice subfurcata vel deltoidea; interla- mellare leve, interdum wniplicatulum; callus palatalis su- 220 pra validus, margini subparallelus; plica palatalis supera conspicua, ultra lwnellam distinctam | incurvatamque producta, infera valida, subcolumellaris antice paullulum | incurvata, | viz emersa; clauwsiliwm antice oblique cuspidutum. Long. 9, diam. 2 mm. Ap. 2 mm. longa, 1!|, mm. lata (Scmw.). Helix parvula SrvpER in Coxe trav. III (1789) p. 131 (nomen). — QClausilia parvula Svupeg Kurz. Verzeichn. (1820) p. 89. Ross- wAssLER Iconogr. VII (1838) p. 23, f. 488. Prerrreg Monogr. Heliceor. II (1848) p. 462. Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 330, t. 25 f. 1— 5. E Djuret mórkgrátt, hals och trefvare svartgrà, fotsulan ljusgrå (Pfeiff.). Skalet cylindriskt spolformigt, mycket fint strimmadt eller nà- stan slätt, endast på nacken tydligt strieradt, glänsande, mörkbrunt, med få grå streck vid sömmen (efter djurets död blir skalet mycket snart violettgrått); spiran småningom afsmalnande; vindn. 9—12, plattade, förenade genom en mycket fin, men tydlig, ofta hvit söm, den siste från sidorna sammantryckt, med nackköl längst ned till höger, nedom en rätt djup nackfåra, hvilken upptill begränsas af en upphöjning, liksom af en andra nackköl; mynningen päronfor- mig, temligen smal, gulbrun; munsömmen sammanhängande, fri, temligen framstående, något tillbakaviken; mynningbugten medel- stor, upprätt; öfre spindellamellen liten, sammanhängande med spi- rallamellen, den nedre långt tillbakadragen, enkel, bågböjd, fram- till vanligen afslutad med en knöl, sällan med 1—2 korta veck, hvilkas mellanrum då oftast är fyldt; interlamellare slätt, sällan med ett litet veck; gomvalken upptill stark, nästan parallel med mynningkanten; öfre gomvecket går framom det tydliga, krökta mànvecket; basalvalken djupt inne 1i mynningen, hög, hvit, glän- sande, böjd mot höger; spindelvecket föga djupt; clausilium nedtill snedt tillspetsadt (Tyska ex.). förekommer nästan endast i berg- och högland, oftast i stor mängd på samma ställe, på klippor och gamla ruiner, på stammarne och rötterna af bokar, under stenar, mossa och affallna blad. Ska- let vittrar fort och blir då violettgrått. Utbredning. I Danmark på Jyliand i Marselisborgs skog äro 2 exempl. tagna af LAsSsEN enl. Móncn. Finnes pà Lombardiska Alperna, i norra Tyrolen och Vorarl- berg, sällsynt i Krain och Kürnthen, hvilka länder den sannolikt icke mot öster ófverskrider, i hela Schweitz, erkehertigd. Österrike, , 221 Bayern, Mähren, Steyermark, Würtemberg, Baden, vidt utbredd och flerestides mycket ymnig i Schlesien, i de flesta trakter af nordvestra Tyskland, på Hartz den allmünnaste Clausilia, i nästan hela Frankrike, särdeles i de norra provinserna, i Belgien och i Nederländerna. 11. Clausilia bidentata (Ström). Testa cylindraceo-fusiformis, subtliiter striata, sericino-nitida, cerasino-brunnea vel nigricans, ad suturam strigillata, spira sen- sim attenuata; anfr. sepius 10, planulati, sutura albida juncti, primi 3 «equales, ultimus basi sulcatus, obtuse carinatus; aper- tuya rhomboideo-pyriformis, elongata, basi profunde canaliculata ; peristoma albidum, reflexiusculum; sinulus parvus suberectus; interlamellare 1-—2-plicatulum, interdum leve; lamella sa- pera cum spiralà conjuncta, infera varo simplex, postice et an- lice furcata vel antice deltoidea; callus palatalis a margine plerumque divergens; plica palatalis supera ultra luncllam viz arcuatam vir producta; subcolumellaris parum emersa; clau- silium fere cochleariforme. |. Long. 10, diam. 2'|, mm. Turbo bidentatus Ström Trondhj. Selsk. Skrift. III (1765) p. 436, t. 6, f. 17. — Clausilia rugosa Nivssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 46. FmrLE pr. p. Norske Moll. (1853) p. 25. JzrrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 218. — Clausilia nigricans PrrirER pr. p. Monogr. Heli- ceor. III (1853) p. 616; IV (1859) p. 771. E. v. Manrzws Binnen- moll. Norw. in Malak. Bl. (1857) p. 92. A. Scmwimpr Krit. Claus. (1857) p. 47, t. 6, f. 110—114, 204. Nonp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 36, f. 29. WesrEnLUNp Sv. Moll. (1865) p. 85; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 72. — Clausilia nigricans 8 obscura Moqvuis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 334. — Clausilia perversa REEvg Brit. Moll. (1863) p. 103. — Clausilia bidentata Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 90. WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 78. Djuret ?/, af skalets längd, ljusbrunt, med nacken och tref- varne -nästan svarta; undre trefvarne mycket korta, nästan horizon- telt utstående. ; Skalet spolformigt eller stundom, isynnerhet hos artens minsta former, bukigt, tätt och fint, men regelbundet strimmadt, strim- morna ej sällan klufna eller greniga, oftast med ganska tydliga och talrika spiralstrimmor på de sista vindningarne, till färgen typiskt svartbrunt, svagt glänsande, med mer eller mindre tydliga och tal- rika hvita strimmor fläckvis under sömmen, ej sällan gul- eller gråbrunt, glanslöst; vindn. vanligen 10, sällan flera, plattade; de 222 3 första lika breda, den siste vid nafvelfáran med en hög nackkol, som går fram till mynningkanten, derofvan en temhgen djup, något krökt fåra; mynningen rhombiskt püronformig, afláng, med en i fór- hållande till skalets storlek ganska djup basalrünna; munsömmen något tillbakaviken, hvitaktig; mynningbugten liten, upprätt; inter- lamellare med ett eller två veck, stundom slätt; öfre spindellamel- len förenad med spirallamellen, den nedre oftast bakåt hög och gaffelformigt klufven, framtill än försvinnande, än slutar den med en obetydlig uppsvällning eller utgår ett fint veck ända fram till mynningkanten, stundom tvenne, föga tydliga, som ligga tätt intill hvarandra; gomvalken vanligen något inåt riktad; basalvalken långt inuti mynningen, vanligen hög, hvit; spindelvecket temligen fram- stående; öfre gomvecket går knappast framom det obetydligt krökta månvecket. — septentrionalis ScHm.: curta, ventricosa, subtilius striata; long. 8, diam. 2!/, mm. (sk. kort, bukigt, mycket tätt strimmigt). A. Schm. l. c. p. 4, fig. 105, 206. — exigua WESTERL.: testa cylindrico-fusiformis (Cl. parvuli affinis), subtiliter. striatula, non vel raro strigillata, apertura par- vula; long. 8, diam. vix 2 mm. (sk. cylindriskt spolformigt, mycket fint. strimmadt, icke eller obetydligt grástrimmigt, mynningen ganska liten). Rossw. f. 464. Westerl. Syn. crit. moll. p. 18. —- erronea WESTERL.: testa parva, plica palatali supera ultra lunellam arcuatam /ongissime producta (sk. litet, ófre gomvecket går mycket långt framom det krökta mánvecket). Syn. crit. moll. pz.u9: — subrugosa WN ESTERL.: testa fusca, interdum crebro-strigil- lata, subtiliter striata, anfr. ultimo prsesertim latere sinistro costata, anfr. 11, lamella infera deorsum sepissime simplex, raro antice furcata, plica palat. supera ultra lunellam sspe forte areuatam plus minus producta; long. 10— 101!/,, diam. 2!/, mm. (sk. mörkt, stun- dom tätt grástrimmigt, fint strimmadt, utom på siste vindningen, som isynnerhet har venstra sidan grofstrimmad eller ribbad, vindn. 11, nedre spindellamellen inåt oftast enkel, utåt sällan klufven, ófre gomvecket går mer eller mindre framom månvecket, som stundom är så starkt böjdt, att dess nedre inåt riktade ända är parallel med sömmen). Syn. crit. moll. Dextrorsa, (sk. hógervridet). Förekommer helst i bergiga och steniga trakter, på klippor, under stenar 1 stenrösen och gärdesgårdar, på fuktiga murar, i 223 skogar pà trüdstammar och bland mossan vid trüdrótter, bland multnande lóf på marken o. s. v. Detta är en af de fà Clausilier, som synes mera älska långsamt fórvittrande och sammansatta berg- arter, sásom quartz, gneis, glimmerskiffer, granit, dyenit o. s. v. än kalkberg (Rossw.), liksom den äfven mera än någon annan äf- ven förekommer 1 lågtrakter. Utbredning. I Sverige finnes denna art, isynnerhet under formen septentrionalis, öfver hela riket, åtminstone upp till Fun- näsdalsberget i Herjedalem, derifrån dr. SÖDERLUND meddelat exem- plar, och till Åreskutan i Jemtland, der prof. LirrLJEBORG funnit den. — erron. i bokskogen vid Klinta nära Ringsjön i Skåne (C. A. W.). — subrug. på Oland vid Borgholm bland kalkstenarne på norra sluttningen vid slottsruinen (C. A. W.); meddelad från Gotland. l Norge h. o. d. vid Kristiania och Bergen (Fnixrx), Sóndmór (STRÖM), Trondhjem (v. MARTENS). I Danmark allmänt utbredd öfver hela landet. Dewtrorsa vid Nykjóbing pà Sjelland (BuppE Luxp enl. Móncn). Från södra Finland, norra Sverige (63!/, *) och norra Skott- land sträcker sig denna arts utbredning genom de flesta länder i Europa, fast flerestides lokal, til Schweitz, Tyrolen, Krain och Kürnthen. Saknas i Schlesien och i Siebenbürgen och är en stor sällsynthet på Alperna. Anm. 1. I likhet med Móncn har jag för denna art antagit Ströms namn, såsom det äldsta, då det tvifvelsutan hörer hit. Namnet perversa, som RErEvE m. fl. efter Mörrer upptaga (MoqQuin-TANDonN dock felaktigt för Cl. rugosa!), synes i alla afseenden böra uteslutas, alldenstund det med lika rätt synes omfatta flera species, såsom Balea perversa, Claus. plicatula och Cl. bidentata (men icke Cl. biplicata, som L. PFrirrfer tror). Anm. 2. Frågan om den specifika skilnaden emellan Clausilia ru- gosa Drararsavp och Cl. nigricans Purr. har ofta och länge varit af- handlad, utan att man kommit till något resultat och i striden derom hafva, mer eller mindre rättvist, äfven Cl. dubia, eruciata och pumila blifvit indragna. Dessa sednare hafva dock i allmänhet blifvit tillerkünda arträtt, icke alltid så de förre. RossmässLeEr anställer med dessa en all- varlig granskning, som slutar med att han förenar dem till en art med 2 stammar CI. rugosa gallica (gracilis, spiris numerosis, lamella inferiore antice subsimplice) och CL. rugosa germanica (ventricosior spiris szpe paucioribus) under hvilken sednare han äfven fórer de för öfrigt honom föga bekanta Cl. dubia och Cl. cruciata. Desse sistnämnde jemte Cl. pu- mila upptager A. ScHmmr i sitt kritiska arbete öfver Eur. Claus. såsom 224 arter, om hvilka ingen tvist kan ifrügakomma, och han! skiljer äfven emellan de båda förstnämnda såsom Cl. rugosa och Cl. nigrieans. Under den förra upptager han dock (från södra Frankrike och Savoyen) en var. anceps "a Cl. nigricante vix distinguenda," hvilken form möjligen är den ofvan upptagna Cl. bident.—subrugosa, ehuru denna synes bilda ett mel- lanting emellan Cl. rugosa var. minor "Cl. parvule affinis? och Cl. rug. var. reboudi, båda från södra Frankrike. Den typiska Cl. rugosa har ljusare, smalt, långsträckt skal, med 12--14 vindningar, är temligen groft strimmad, och ganska starkt strigillerad. Utom bäri öfverensstämmer vår form genom sitt starkt krökta månveck, långa gomveck, nedre la- mellens form, nackens grofva striering o. s. v. Denna utgör således en ny föreningslänk emellan de båda formerna, hvilkas extremer dock äro så betydligt olika. Gen. Balea Pnipzavx. Testa turrito-conica vel fusiformis, sinistrorsa; aper- twra semi-ovalis vel subpyriformis; columella simplex; paries aperturalis lamella parva prope ànsertionem mar- ginis externi munitus. Djuret är långt och smärt, med temligen korta trefvare och något bred fot. Skalet venstervridet, spolformigt klubbhkt eller utdraget torn- likt, uppåt långsamt afsmalnande, nedtill temligen tvärt afrundadt, tunt, regelbundet strimmadt, ofta med grå streck, såsom hos flera Clausiher; vindningarne högst 11, långsamt tilltagande; mynningen halft oval eller nästan päronformig, utan lameller och tänder; mun- sömmen tunn, med sammanhängande, olika kanter, liksom ofull- ständig; på mynningväggen höjer sig oftast hos den fullbildade snäckan en liten hvit, tandlik knöl vid yttre vinkeln. 1. I bergsspringor, i remnor i murar, under trädrötter, under lossnad bark, emellan stenar i stengärdesgårdar, efter ett mildt regn äfven krypande på trüdstammarne och klipporna, förekomma hithó- rande snäckor. Typen och länge enda arten är Linnés Turbo per- versus och ofvanstående slügtkarakterer hafva endast afseende på denna och dess närmaste anförvandter. Blott en utdöd art är fun- nen och förekommer den i eocenformationen. 2. Liksom begränsningen af detta genus sedan länge varit och ännu är en stridsfråga emellan vetenskapsmännen, kanske till ej obetydlig del en ”smakfråga,” så har äfven den art, på hvilken det är grundadt, i äldre tider blifvit förd till många skilda slägten. LIinsÉ (Syst. Nat. X och Fauna Su.) räknade den till sitt genus 225 Turbo, likaså CnkgwwiTZ och Mowraev, PorgET (Coqu. de l'Aisne 1801) till Bwlàmus, DRaPaRNAUvD (Tabl. Moll. 1801) till Pupa, dit den äfven fóres af många andra, såsom af Nirssow (Hist. Moll. Su. 1822) och under sect. Balea af Moqviw-Taxpow (Moll. Fr. 1855), Fremine (Edinb. Encycl. 1814) förde dem till Odostomia, SrubER (Kurz Verz. 1820) till Clawsilia, üfvensà CHARPENTIER, CarcARA, HARTMANN, Harp m. fl, FÉRussac (Tabl. Syst. 1822) till Helix, FirziwoER (Syst. Verz. 18933) till Fusulus o. s. v. Emel- lertid hade Gray (i Zool. Journ. 1824) efter ett manuskript af PmipEAUux, vän och samtida med Lacu, för denna art upptagit haus slügtnamn Balea, hvilket namn Gray sedermera (i A Synopsis of the Molluscà of Great Britain of Leach, utg. 1852) förändrade till Balea. I ”Treatise on Malacology" (1840) skrifver SwAINsoN Balia. På alla dessa olika sätt stafvas ännu namnet hos olika för- fattare. — BovReviewAT och JEFFREYS antaga det sista skrifsättet, men den förre härleder ordet från BoaAdog (maculosus), den sednare från balius — badius (brun). Cnm. p'ÖRBIGNY (Dictionnaire d'Hist. Nat.) härleder, enl. JEFFREYS, det från ett mindre brukligt latinskt ord balea, båt, hvilken mening tydligen är alldeles oriktig. I Mo- nogr. Heliceor. VI (1868) fördelar L. PFEIFFER de former han nu räknar till detta slägte sålunda: A. Genuinx (Balia Bourg.), a) pa- riete aperturah tuberculo munito (B. perversa Liw., DB. pyrenaica Bovnge., D. ragiana BovRe. och B. canteroiama GunprL. på Kuba), b) tuberculo nullo (Balea sarsi PH. i Norge, DB. deshayesiana BovRe. 1 södra Europa, B. lucifuga L&AcH i England, B. fischeri- ana BovRe. på Mont Viso, B. tristensis LEAcH och B. ventricosa Lr4cH på Fórfriskningsóarne sydvest från Kap samt B. peregrina Gourp på Nya Seland); DB. Aberrantes (Tenusa H. & A. Adams) med tre arter: JB. funcki PrR. på Nya Granada, B. clausilioides REEVE i Peru, B. australis ForB. i norra Australien; C. Umbilicatze (Coeliaxis Ad.) med B. exigua H. Ap. på Salomon-óarne; D. (lau- silieformes med 5 antingen hóger- eller veustervridna arter (af 12— 23 mm. längd) på Siebenbürgens kalkberg (der de sitta fästade med mynningen mot klippan äfven i den starkaste solhetta och en- dast vid betydlig höjd öfver hafvet, efter olika arter från 4000 till 7850 fot öfver hafvet) samt 1 art från Peru. Dessa sednare, hvilka till formen fullkomligt likna Clausilier, föras af många för- fattare (t. ex. ROSSMÄSSLER, KÖSTER, Å. ScHMIDT, v. MARTENS och ALBERS m. fl. till slägtet Clausilia, ehuru de fullkomligt sakna både clausilium, spirallamell och gomveck. De utgöra en öfver- Fauna Molluscorum. 15 226 gång från de verkliga Balee till Clausiliw* eller äro, hvad de blif- vit kallade, Daleo-Clausiher. Mycket nära slügtet Balea och af PrFEIFFER (Monogr. Heliceor. IV samt v. MARTENS (Albers Heliceen) såsom section dit rüknadt är sl Megaspira LEA (skildt från Balea genom en med flera tvürveck försedd columella) med två brasilian- ska arter. Artófversigt : Sk. koniskt tornformigt, något glänsande, med 7—-9, svagt kon- vexa vindn.; mynn. ággrundt-páronformig; munsómmens kan- ter förenade med en fin valk på mynn. väggen, på hvilken vid venstra sidan är en tandlik knöl; 1. 8—9, br. 3 mm. B. perversa Lin. Sk. långt, spolformigt tornlikt, knappt glänsande, med 10-11 plattade vindn.; mynn. päronformig; munsömmens kanter för- enade med en hög valk, ofta sammanhängande; på mynn. väggen nära midten är en hög knöl; 1. 9—10!/,, br. 21/, —3 mm. B. "pyrenaiea Bovne. Sk. aflàngt tornlikt, starkt glänsande, mörkt, med 7— 8, ganska konvexa vindn.; mynn. rundadt páronformig; munsómmens kanter långt skilda, stundom förenade genom en mycket tunn valk; på mynn. väggen nära ytterkanten är en liten knöl; 1. 6— 8, br. 2!/,—3 mm. B. ”rayiana Bourc. 1. Balea perversa (LiN.). Testa conico-turrita, tenera, subtiliter costulato-striata, seri- cina, olivaceo-cornea. vel fusco-flavescens; am fr. 7—9, conveziusculi, sepe dense strigillati, wltimus basi angulato-rotundatus, valide costato-rugosus; apertura ovato-pyriformis vel semiovatus; peri- stoma simplex, marginibus callo tenui (sepe obsoleto), juxta in- sertionem labri tuberculum dentiformem, album (interdum laminam parvam) emittente, junctis, columellari subreflexo. Long. 8— 9, diam. 3 mm. Turbo perversus LinnÉ Syst. Nat. X (1758) p. 767; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 525; Syst. Nat. XII (1767) p. 1240. Ström Trondhj. Selsk. Skr. III (1765) p. 427. — Pupa fragilis DnAPARNAUD Hist. Moll. (1805) p. 68, t. 4, f. 4. Nussow Hist. Moll. Su. (1822) p. 48. FmigtE Norske Moll. (1853) p. 21. — Balea fragilis RosswAssLER Iconogr. X (1839) p. 24, f. 636. — Balea perversa PreirrEr Monogr. Heliceor. II (1848) p. 387. Nom». & Nu. Finl. Moll. (1856) p. 37, f. 30. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 29. WzsrrnLuNp Sv. Moll. 22 (1865) p. 76 pr. p.; Synopsis critiea moll. (1870) p. 79. — Pupa perversa Moqurs-Taspox Moll. Fr. II (1855) p. 349, t. 25. — Balia perversa JErrREYs Brit. Conch. I (1862) p. 273. Djuret blågrått, hals och trefvare mörkare, på undre sidan gulaktigt. Skalet spolformigt tornlikt eller klubblikt, tunt, genomski- nande, på tvären vackert fáradt-ribbigt, silkesglánsande, grönaktigt hornfärgadt eller mörkt gulaktigt, stundom med talrika hvita strim- mor tvärt ófver vindningarne; vindn. 7—9, något hvälfda, den förste glatt, skinande, halfklotformig, den näst siste mycket bre- dare än de öfriga, den siste utgörande omkring !/, af skalet, vid basen afrundad; sömmen temligen djup; mynningen äggrundt pä- ronformig eller halft äggrund; munsömmen hvit, enkel, med kan- terna förenade på mynningväggen genom en mycket tunn valk, på hvilken till venster, nära ytterkanten, finnes en tandlik, hvit, glän- sande uppsvällning (stundom med en annan dylik knöl nedom den förra, någon gång finnes en kort lamell i stället för dessa knölar), ytterkanten rak, hvass, spindelkanten tillbakaviken. Förekommer i bergiga trakter, vid murar, under stenar, på fuktiga mossbelupna klippor och träd o. s. v., alltid talrik och af olika åldrar på samma ställe. I Sverige är det isynnerhet på de sedimentära bergarterna, som den är ymnig, utom Sverige isynner- het på de primitiva. Hos oss, liksom i England, är denna snäcka icke ömtålig för köld, ty ofta är den framme under vackra dagar midt i vintren. Om sommaren framkommer den från sina göm- ställen blott under regnig väderlek. Om sättet för dess fortplant- ning äro olika meningar gällande. Boucnanp-CHuawTEREAUX, och efter honom MoQuIN-TANDON, säger att den i början af hösten läg- ger 12—15, hvita, klotrunda, relativt mycket stora ägg, hvilka utkläckas efter 15—20 dagar. Dessa uppgifter äro dock felaktiga och måste bero på någon förvexling (kanske med Clausilia biden- tata), ty enligt SPORLEDERS noggranna observationer (Malak. Bl. 1861 p. 17 o. f) föder denna art lefvande ungar och C. Hanr- MAN fäster (i Öfvers. af Vet. Akad. Fórh. 1866 p. 385) uppmürk- samheten dervid, att den eger fortplantningsfórmága redan innan skalet nått sin fulla utbildning, ty om man öppnar sådana, äfven blott 7-vindlade individer, så finner man inom dem embryoner med 2-vindladt och hárdt skal, knappt märkbart mindre än de minsta bland dem, som redan krypa omkring på klippan. 15" 228 Utbredning, I Sverige, på óarne Gotland och Öland ófver- allt på klippor och under kalkstensstycken, i Skåne flerestüdes, i Blek. sällsynt, i V.Gótl. och Ö.Götl. på många ställen ymnigt, i Nerike mycket sällsynt (endast på berget Ullaviklint i Kil s:n: C. H.), likaså i Westml. (vid Westerås C. H. J.). I Norge temligen allmän vid Bergen, sállsyntare vid Kristiania (FmrELE), vid Volden i Sóndmór (STRÖM), Drivstuen på Dovre vid 2180 fots höjd (v. ManTENS), vid Herstad i Hof s:n teml. ymnig (0. S. J.). I Dan- mark isynnerhet på piltrid och under mossa på gärdesgårdar, Ögruppen: Gamle Kalkbrenderivei (MOLL.), Frederiksbergs have (MóncH), Lolland (Fris), Karleby på Falster (C. M. P.); Halfóm: Flensborg under bladen pà gamla pilar vid Mólledammen emellan S:t Jórgensby och Ballastbacken (C. M. PoursEx), Bispehaven vid Viborg (Frpp.). I östligaste delen af Europa synes denna art helt och hållet saknas. I Finland är den blott funnen vid Nordsjö i Helsinge socken samt på Kastellholms ruiner på Åland (en form, som troli- gen är B. rayiana BourG.) och vid Riga är den mycket sällsynt. I vestra Europas bergstrakter är den deremot mycket spridd från Skottland genom hela England och Irland, Belgien, hela Frankrike, nästan alla delar af Tyskland, utom de nordöstra (icke funnen vid Berlin eller i prov. Preussen), Tyrolen, Schweitz, Kärnthen, Krain, Pyreneiska halfón till Korsika, Sicilien, Madeira (B. maderensis Bourg.) och Azoriska öarne. I Ungern har Rossmässler tagit den, men icke lefvande, på klippan vid slottet Ghymus, men den är icke funnen i Ryssland eller 1 Siebenbürgen. På Vogeserna är snäckan observerad vid 2300 fots höjd öfver hafvet. Balea ”pyrenaica Bourc. Testa elongata, fusiformi-turrita, pellucida, vix mitidula, costulato-striatula, fusco-flavescens; anfr. 10-—11, planulati; aper- iura pyriformis, in parte superiore coarctata, inferiore dilatata; peristoma marginibus approzimatis, callo validum tuberculum medianum prebente, junctis, sepe continuis. Long. 9—10!/,, diam. 2i[—3 mm. Skalet utdraget, spollikt tornformigt, genomskinligt, knappt glänsande, fint ribbadt, mörkgult; wvindn. 10—11, plattade; myn- ningen päronformig, upptill vid venstra sidan smalt sammandragen, nedtill vid, rundad; munsömmens kanter närmade, förenade på mynningväggen genom en hög valk, som ofta är fri, så att kan- 229 terna äro sammanhängande och mynningformen såsom hos Cl. bi- dentata; på eller vid midten af mynningvággen finnes en stor hvit knól. DBalia pyrenaica BovnoviowAT. — Balea pyrenaica PrxEiwrrkR Mo- nogr. Heliceor. VI (1868) p. 393. — Balea *pyrenaica WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 80. Förekomst och utbredning, I Sverige flerestádes på Gotland och Öland. BourGeVvIiGNAT anför endast Pyreneerna för denna form. Balea ”rayiana Bourc. Testa oblongo-turrita, tenera, nitida vel polita, fusco olivaceo- cornea, confertim striata; amfr. 7—6, convexi, sutura profunda conjuncti; apertura paullulum angulata, rotundato-pyriformis ; peristoma marginibus callo tenui, juxta insertionem labri ex- terni tuberculum parvulum emittente, junctis. Long. 6—8, dium. 21],4—83 mm. Skalet aflàngt tornlikt, tunt, glänsande, stundom starkt glän- sande, mörkt, olivgrónt hornfürgadt, tätt strimmadt; wvindn. (—8, konvexa, skilda genom en djup söm; mynningen något kantig, rundadt päronformig; munsömmens kanter långt skilda, knappt för- enade genom en tunn valk på mynningväggen, med en liten knöl invid ytterkantens vidfästningspunkt. Balia rayiana Bourevicsat. — Balea rayiana PrErrER Monogr. Heliceor. VI (1868).p. 393. -- Balea ”rayiana WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 80. — polita: testa sepe crebro-strigillata; apertura oblongo-semi- ovalis (sk. starkt glänsande, med talrika grå strimmor under sóm- men; mynningen aflángt halft páronformig). WESTERL. anf. st. Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Skåne: vid Lund; prov. Blekinge: vid Ronneby och Carlskrona; på Öland flerestüdes (C. A. W.); vid Stockholm: ymnig på klippor och mot dalarne vid Kungshamn (sürdeles bland mossorna Hedwigidium ciliatum och Grimmis), på Wermdón vid Lilla Bjórknüs och i Stora Ängs- viken (Hagrmaw). I Norge vid Fredrikshald (V. L.). I Dan- mark: Ögruppen, vid Holsteinborg, Fuirendal och Rude (Sr».). BovngeviewAT upptager för denna snäcka blott dep. de l'Aube i Frankrike. Anm. 1. I Zeitschrift f. Malak. 1847 p. 84 beskrifver M:r Pnrurr: en snäcka under namnet Balea sarsi sålunda: Testa sinistrorsa, subper- 230 forata, oblongo-turrita, striatula, nitida, pellucida, olivaceo-cornea; spira acutiuscula: anfr. 7, convexi, ultimus basi rotundatus; columella substricta, paullo recedens; apertura oblongo-semiovalis; peristoma simplex, expan- siusculum, margine sinistro sinuoso-dilatato. Long. 6, diam. 2'/, mm: Patria: Norvegia. Misit cl. Sans. I PrzmrrEns Monogr. Heliceor. II (1848) p. 388 är samma diagnos áàtergifven, hvartill fogas den anmärkningen: Forma B. tristensi similior, quam perverse. Inter specimina collectionis Philippine unum tantum exstat peristomate perfecto, attamen plica pa- rietali carens. Ex analogia autem evidente concludere licet, hane plicam, sicut in B. perversa, in testis perfectis adesse. I Malak. Blàtt. 1856 p. 91 upptager E. v. MamrENs denna art i sin uppsats "Ueber die Binnen- mollusken des mittleren und südlichen Norwegens" och säger om den- samma: "Kürzer und breiter mit dichtern und wenig gewólbten Windun- gen, glànzender und dünkler gefirbt als B. perversa L. Insel Florö (stift Bergen), 12 norweg. Meilen nórdlich von Bergen am offenen Meere. Nach Vergleichung mit Exemplaren in der Sammlung des Herrn Prof. Sans in Christiania.” D:r Prrmrrzm tillägger i en not att i Sept. 1856 blefvo lefvande exemplar af samma art tagne vid Göteborg i Sverige och honom meddelade. Sedan sålunda denna snäcka genom tre utmärkta konchyliologers på olika tider gjorda granskningar af de af prof. Sans sjelf tagne exemplaren blifvit konstaterad såsom ett nytt species af släg- tet Balea och då densamma äfven blifvit funnen i Sverige, måste jag be- möda mig att uppspåra den inom de förenade rikena. Då speciesbegrep- pet thy värr är något mycket subjektivt, måste jag bereda mig på att i den nya arten möjligen finna en form, som i mina ögon var af lägre rang, men dock densamma, som Philippis, Pfeiffers och Martens, och då tanken nödvändigt på grund af den nya artens historia, måste vara rik- tad på en Balea, trodde jag mig slutligen i den ofvan framställda mindre formen af Balea perversa, oaktadt flera afvikelser från Philippis och Pfeif- fers diagnos, hafva funnit B. sarsi, helst jag under detta namn fått samma form från Norge. Emellertid upptog jag 1 mitt arbete ”Sveriges Land- och Sötvatten-Mollusker” (1865) denna blott såsom en af de många facer, hvari B. perv. uppenbarar sig. Sedermera i "Catalogus moll. terr. et fluv. Suecie" (1868) upptog jag denna varietet såsom en form af Balea perversa under namn "B. *sersi Pun.?" Till historiken öfver "D. sarsi” hör äfven, att Mörcn i sin "Syn. Moll. Dan.” (1864) sid. 30 anför såsom dansk: "B. sarsi Philippi? Differt a przecedente | D. perv.) T. majore, ventricosiore, colore obscure brunneo et tubereulo parietali minore." För att nu fà dessa frågetecken undanrójda, återstod endast att få det hemlighetsfulla objektet ansigte mot ansigte, hvarfóre jag vände mig til universitetet i Kristiania, till hvars zoologiska museum prof. Sars' alla samlingar numera höra, och hade jag glädjen att genom prof. Eswanks godhetstulla bevàgenhet genast fà låna två af de på "Floró (Bergens stift), 12 norska mil norr om Bergen" tagne originalexemplaren till "Balea sarsi Phil^, samma exemplar d:r v. Martens haft till granskning under sin 231 norska resa. Härigenom är jag i tillfälle icke blott att utstryka fråg- tecknen, utan sjelfva arten från listan på skandinaviska halföns mollu- sker, ty Balea sarsi Phil. & Pfeiff. är ingenting annat än unga out- vecklade individer af Clausilia bidentata Srröm (Cl. nigricans Pult.)! Beskrifningen hos Philippi och Pfeiffer är dock icke adequat: i stället för "striatula, nitida,” bör det heta "confertim costulato-striata, sericina, albido-strigillata," hvarjemte sutura, tillfölje af den genomskinliga lamella spiralis, är marginata. För öfrigt skall hvar och en, som med beskrif- ningen jemför ett med blott 7 vindningar försedt exemplar af denna Clausilia, fullkomligt återfinna den utdraget tornformiga, 6 mm. långa Balea sarsi. — Finans-Sekreter E. A. Birrz i Buda har till mitt genom- seende sändt i manuskript en uppsats öfver ”Balea sarsi Pur", deri författaren, endast ledd af sin skarpsinnighet, kommit till samma resultat, som min granskning af originalexemplaren. Jag tar mig friheten derur anföra följande: ”Fasse ich nun alle die diagnostichen und sonstigen Be- merkungen über D. sarsi zusammen, so finde ich, dass sich, horribile dictu, dieselben (bis auf die etwas geringeren Dimensionen, geringerer Zahl der Umgänge und den Mangel des Clausiliums) so ziemlich alle zu- sammentreffend auf nicht ganz reife Stücke einer nicht sehr langgestreck- ten Form der Clausilia nigricans Pult (oder kürze und gedrungene Stücke der Cl. pumila Zgl.) anwenden lassen; wie wir sie auch in Siebenbürgen haben und ich sie auch von anderen Fundorten besitze. — — .— —- Bei monstrósen und verkümmerten Clausilien, besonderns solchen, welche vor der Ausbildung der letzten Umgänge beschàdigt würden fehlen hàufig oder fast immer auch das Clausilium und 1 bis 2 Umgänge, so dass ich in dieser Beziehung kein Bedenken trüge, solches auch bei der frag- lichen, zur Balea sarsi verkümmerten Clausilia vorauszusetzen." Anm. 2. Under hvarje ålder är skalets bas (nedersta delen af siste vindningen) hos en Balea regelbundet afrundad (konvex och jemn), hvar- emot den hos en ung, outvecklad Clausilia är nedtill plattad och försedd med en mer eller mindre skarp kant. Gen. Pupa Drar. Testa cylindyica, obtusa; amfr. 5—29, ultimus pro ra- tione parvus; apertura subrotunda, dentibus pliceformibus intrantibus plerumque | instructa ; peristoma marginibus equalibus, subparallelis, plerumque lamina callosa junctis. Djuret litet, smalt, med korta trefvare, isynnerhet de nedre, som ofta nästan alldeles försvinna. Skalet vanligen litet, ofta mycket litet, högervridet, endast säl- lan venstervridet, till formen ganska omvexlande, utdraget torn- formigt, äggrundt eller cylindriskt, med många mellanformer, oftast trubbigt, antingen alldeles betäckt nafvel eller med en fin nafvel- 232 springa, glatt eller finstrimmigt (sällan ribbadtj; vindn. 5—9, af hvilka den siste är knappt större, ofta mindre än den nästföregå- ende, alla långsamt tilltagande; mynningen liten, rundad eller halft äggformig oftast försedd med tänder och veck; munsömmen tillbaka- viken, ofta invändigt med läpp, kanterna nästan lika höga, icke sammanlöpande, men stundom förenade genom en fin valk af hvit- aktig emalj på mynningväggen. 1. De egentliga och större Pups vistas bland affallna lóf, på mossa, under multnande trästycken, under bark, isynnerhet på sten- bunden mark, bland klippor och bergsskrefvor. Somliga arter äro särdeles talrika på kalkberg. Alla äro växtätande djur, som lefva på små örter, mossa, lafvar, rottrádar, multnande blad o. s. v. De flesta arterna lägga ägg. Då tiden dertill är inne, nedgráfva de (enl. Moq.-Taxp.) sin kropp och en del af skalet i jorden och bilda der en liten sned fördjupning, hvaruti de lägga äggen, som äro 10—15 till antalet, klotrunda eller äggformiga och omgifna af ett hinnartadt skal. Några smärre arter äro ovovivipara (föda lef- vande ungar), ss. Pupa cylindracea och P. muscorum. På Vest- indiens öar finnas de största arterna (t. ex. P. chrysalis FÉR., längd 44 mm., diam, 14 mm., P. decumana FÉn., längd 44 mm., diam. 21 mm.) och många bland dem pråla med lysande färger. I fór- hållande till dessa äro de europeiska obetydliga. De vestindiska arterna tillhöra nästan alla gruppen Strophia ALB. och äro tjocka, ofta hvitspräckliga samt synas vid vestindiska hafvets kuster spela samma rol, som gruppen Xerophila af Helix vid Medelhafvets. De små grupperna Gibbula, Gonidomus, Faula äro nästan uteslutande afrikanska, isynnerhet från södra Afrika och Ile de France, samt gruppen Charadrobria hufvudsakligen från Madeira (en enda art, P. anglica FÉR., fins i Europa). Gruppen Cylindrus (1 sp.) till- hör södra Asien och gr. Lewcochila (10 sp.) Nordamerika. Arterna af gr. Pupilla hafva sitt centrum vid Alperna, men fera gå högt mot norden, isynnerhet upp i mellersta Tyskland; till England gå P. cylindracea, anglica och muscorum, till Danmark, Sverige och Norge P. cylindracea och muscorum, till Finland och den högre norden blott P. muscorum. Den nära besligtade gr. Orcula (6 sp.) tillhör Pyreneerna, Alperna och Kaukasus. De minsta Pupafor- merna (vanligen alla förda till gr. Vertigo) lefva i fuktig mossa, under multnande blad, vid foten af eller på murar och klippor, vid trädrötter o. s. v., men äro i allmänhet mera undangómda och fly solljuset mera än de stora Pups, äfvensom de fordra mera fuktig- 233 het. Många arter förekomma icke annorstädes än på mycket sum- piga ställen, på stränderna af sjöar och floder, såsom P. antiver- tigo, P. lilljeborgi, P. ventrosa. Några uppehålla sig med förkärlek 1 bergstrakter, ss. P. alpestris, P. shuttleworthiana, P. minuta, P. costwlata, P. angustior, P. arctica, P. pineticola m. fl., men välja der alltid våta och fuktiga ställen, multnande lófmassor o. dyl. Nordamerikas Pupaformer äro af synnerligt intresse för vår fauna. Liksom denna till betydlig del karakteriseras af sina många små Pups (Vertigines), så utgöra dessa en vigtig beståndsdel i faunan på andra sidan Atlanten. Märkvärdigast härvid är den stora öfver- ensstämmelsen emellan formerna på båda ställen, en öfverensstäm- melse eller analogie, som ofta öfvergår till förvillande likhet, utan att blifva identitet. Så är förhållandet emellan P. milium Govrp och P. substriata, P. simplex Govirop och P. columella, P. gouldi BiswEY och P. hlljeborgi, P. ovata Sav och P. antivertigo, P. ven- tricosa Morse och P. ventrosa, P. hoppii Mórr. och P. arctica (så framt icke dessa två skulle befinnas vara identiska) o. s. v. Af de 9 nordamerikauska Pupse BixwEY räknar till subgen. Pwpilla (af hvilka en och aunan enligt vår mening dock rüttast fóres till Ver- tigo) är P. muscorum den största, de öfriga 2—2'/, mm. långa. Af de 10, som föras till gr. Leucochila, är halfva antalet af samma storlek, som vår P. anfivertigo, och de ótriga så stora, som Allo- glossa avenacea, de största på Nordamerikas fastland. I PrEirFERS Monogr. Heliceor. VI (1868) upptages af detta slägte 312 species och till dessa komma 1 detta arbete 5 för vetenskapen nya. Fossila finnas några och 30 arter 1i de tertiära formationerna. Af de lef- vande förekomma inom den paläarktiska provinsen 132 species, af hvilka 22—23 tillhöra Sverige (2—3 egentliga Pups, 20 Vertigo Aucct. = Isthmia & Vertigo), 11 Danmark (2 Pupa, 9 Vert), 9 Norge (2 Pupa, 7 Vert.), 13 England (4 Pupa, 9 Vert.), 33 Frank- rike (24 Pupa, 9 Vert.), 37 Tyskland (19 Pupa, 18 Vert), 14 Siebenbürgen (10 Pupa, 4 Vert.), 16 Dalmatien, 15 Venetzien o. s. v. På Madeiraóarne finnas 23 arter (af hvilka P. anconostoma finnes hos oss), på Azorerna 8 (deraf 1 i Europa), i tropiska delen af Afrika 5, sódra Afrika 9, Madagaskar 3, Maskarenerna 19, só- dra Asien 19, Australien 16, N. Amerika 26 (19 Pupa, 7 Vertigo), Kuba 26, Jamaika 9, Haiti 3, Portorico 16. 2. Slàgtet Pwpa uppställdes först af DgAPARNAUD, som dock i början (1801, Tabl.) derunder innefattade Clausilierna, hvilka han afskilde i Hist. moll. 1805. Förut voro arterna fördelade på sl. 234 Helix, Turbo och Trochus. Ifrån det Draparnaudska slägtet skilde CuviER de mera ovata arterna under namn af Chondrus, hvilket sligte sedermera (t. ex. hos PFEIFFER) blifvit upplöst och fórdeladt på Pupa och Bulimus. Det äldsta namnet för närvarande slägte är emellertid Vertigo, men hvilket dock ej kan få begagna sin prio- ritetsrätt, emedan det innefattar blott de arter, som endast hafva de två öfre trefvarne. Det uppställdes af O. F. Mörrer (Verm. Hist. IL, 1774) för P. pusilla gentemot de öfriga med 4 trefvare försedda Helices. FERrussac, fadren, (Essai d'une methode de con- chyl., 1807), OxEw (Lehrbuch der Zoologie, 1815) och FÉnvssac, A.-E., (Tableau System., 1822) adopterade slügtet Vertigo, såsom skildt från Pupa, men efter dem har det varit och är det ännu olika bedómdt af olika forskare. Det är egentligen engelska, ame- rikanska och franska författare, som upptaga och försvara det, tyska, som förneka det. L. PFEiFFER säger i sin Mon. Hel. I, p. XXIII: "Genus Vertüginis Müll. Pups injunxi, quia teste nullo modo di- stingui possunt. Animal Vertiginis re vera 2 modo tentaculis bene conspicuis instructum est, existunt autem plures Pups species mi- nuts, quarum tentacula inferiora sensim minora observantur, donec tandem in Vertginibus genuinis omnino inconspicua sint. MoqQuin- TANDON anmärker i Hist. Moll. Fr. II, p. 398: "Quelques auteurs ont pensé que ces derniers tentacules, assez courts ches les Maillots, diminuaient graduellement de volume, avec la taille de l'animal, et finissaient par se réduire, ches les trés petites espices, à des mame- lons à peine appréciables; que les Vertigos se trouvaient dans ces conditions et ne devaient pas conséquemment former un genre sé- paré. Cette assertion est contredite par les faits. Il existe des Maillots presque microscopiques qui possedent des tentacules inféro- antérieurs assez gros proportionellement. Par exemple suivant la remarque de Saint-&Simon, le Pupa triplicata, dont la taille est aussi exigué que celle de plusieurs Vertigos, présente des tenta- cules inféro-antérieurs trés visibles, méme à l'oeil nu, lesquels se trouvent dans le rapport de 1 à 4 avec les supérieurs et sont par conséquent plus dévellopés proportionellement que ceux de certaines Hélices. (Daüs IL Helix nemoralis, les tentacules inféro-antérieurs sont longs d'environ 3 millimétres, et les supérieurs de 15). Les Vertigos sont réellement privés de ces organes. Müller l'avait constaté sur trois individus du Vertigo pusilla. Je l'ai vérifié sur cinq ou six de la méme espéce et sur deux ou trois autres. Les peüts tentacules ne sont pas méme représentés par un rudiment, 235 comme ches les Carychies. On trouve quelquefois à leur place une ligne ou tache noirátre. Dans une espéce exotique, le Vertigo ru- pestris, dont la coquille est longue de 5 millimetres, on ne voit aucune trace de tentacules inféro-antérieurs. ^E. v. MARTENS säger i Albers Heliceen ed. 2, p. 292: "Da weder die Schale, noch die Fresswerkzeuge und der Geschlechtsapparat, soweit man sie kennt, Abweichungen von Pwpa zeigen. so hat die Mehrzahl der systema- tischen Schriftsteller sie wohl mit Recht wieder mit Pupa vereinigt, bei diesen sind ja überhaupt die unteren Fühler sehr kurz. Es ist dieses ein ähnlicher Fall, wie bei Acicula unter der QCionellen. J. GwvwN JkrrREYs, som upptager sl. Vertigo, yttrar (Brit. Conch. I p. 253) efter anförande af djurets brist på de 2 nedre trefvarne: "The shell of Vertigo differs also in a corresponding degree from that of Pupa. The spire is shorter; and when the mouth is fur- nished with teeth (as is commonly the case) the outer lip is con- tracted. It would therefore seem to be quite as reasonable that Vertigo should be separated from Pupa, as Bulimus from Helix. The line of demarcation in either case is confessedly slight. The value of such generic distinctions will probably not be admitted by all naturalists; and unfortunately there is no Court of Science to which an appeal can be made for an adjudication of the point." LowELL Reeve skrifver (Brit. Moll. p. 107): "Land snails are supplied with two pairs of tentacles; water snails with only one pair. In the genera on the confines of these two primary divi- sions, Pupa and Vertigo on the one hand, Carychiwum and Awuri- cula on the other, an intermediate state of these organs exists. The lower tentacles lessen until they are reduced to rudimentary pro- tuberances; finally they are represented by mere specks, and dis- appear without a trace of auy kind"; p. 114: "The absence of lower tentacles is not the only character in which Vertigo differs from P^pa. The species are all minute. the largest Vertigo being smaller than the smallest Pupa; and they are caracterized by the distinct habit of living in more watery places, generally about the roots of grass at the sides of lakes and rivers, though occassionally at a considerable elevation on the hills" Dessa äro de vigtigaste skälen för och emot antagandet af ett eget sligte Vertigo. Här upptages emellertid sligtet Pupa, liksom förut sligtet Helix, ode- ladt. I Linn. Trans. XIII (1829) afskilde JgrrREYvs från Pupa ett genus, som han kallade A/c«, hvilket omfattade alla hógervridua arter af, sl. Vertigo, och följande året (i Med. repos. 1821) förde 236 Gray till sitt under Helix uppförda subgen. Isthmia de cylindriska formerna af de små Pups. 2. Pupe stå i anseende till skalets byggnad emellan Bulimi och Clausilie. Ifrán de förra skilja de sig så ringa, att flera arter endast med svårighet låta bestämma sig till hvilket genus de höra; men mynningen hos Pups är parallel med columella eller skalets axel, hvilket, i förening med att siste vindningen är föga bredare än föregående, ger snäckan en mera cylindrisk form. Vindningarne äro derjemte mera kompakta och mynningen oftast försedd med veckformiga tänder. RosswAsstER anmärker (Icon. I, p. 80), att de arter, som närmast förmedla ófvergàngen emellan de två släg- tena, antingen äro eller hafva största böjelse att blifva venster- vridna (ss. Pupa eller Bwlimulus quadridens, seductilis, lunatica). Från Clausiliz: skiljer sig Pupg väl genom bristen på spindellamell och clausilium. De egendomliga processer, som kallas ”tänder,” äro i anseende till läget i mynningen af fyra slag: 1) dentes parieta- les (mynningväggständer), som finnas på den ófre tvärgående mynningväggen, d. v. s. på den nedre, vid mynningen belägna, sidan af nästsiste vindningen; 2) dens angularis (vinkeltand), som sitter i den vinkel munsömmens ytterkant bildar med mynningväg- gen; 4) dentes columellares (spindeltänder), som äro fästade på spindeln inom spindelkanten; 4) denies palatales (gomtänder), som sitta i gommen, d. v. s. på inre sidan af siste vindningen inom munsómmens ytterkant. Till beskaffenheten äro de äfven olika. Hos P. secale (liksom hos A//oglossa) bilda de alla längre eller kor- tare lamelhka veck. Hos P. cylindracea (och ringens) hafva de gamla snáckorna antingen en enkel tand på columella och en spin- dellamell på mynningvüggen, eller saknas spindeltanden, eller finnas många tänder, lamellformiga, såsom hos P. secale, fast kortare och mera krökta; men hos de unga ex. af P. cylindracea (och ringens) är tandapparaten mera invecklad. Mycket sällan saknas alla spår af tänder. Artófversigt : 1. Skal hógervridet. a) Mynning utan tänder (eller med en tandlik knöl på myn- ningväggen). aa) Skal n. slätt, aflångt cylindriskt, trubbigt, vanligen 4 mm. långt, 2 mm. bredt. Sk. horngult; mynn. halft oval (spindelkanten rät), på mynning- Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 231 väggen en lamell, som upptill är uppsvälld och sammanhün- gande med: ytterkanten. P. eylindracea. D.C. horngult; mynn. halft oval (spindelkanten rát), pà mynning- väggen en lamell, som upptill är skild från ytterkanten. P. ”anconostoma LowE. brunrödt; mynn. halfrund (spindelkanten bågböjd), utan tänder eller med en knöllik tand på mynningväggen; en hög valk går tvärsöfver skalet bakom munsómmen. P. muscorum Mürr. bb) Skal tätt och regelbundet reffadt, jemnbredt cylindriskt, 2 mm. långt, ?/,—1 mm. bredt. glesare ribbadt, med hög, hvitgul valk öfver nacken; mynn. med stark, hvit gomvalk, på mynn. väggen 1 tand (stundom äfven 1 spindeltand och 1 gomtand). P. costulata Nirss. tätt och fint ribbadt, nästan utan nackvalk; mynn. utan gom- valk och utan tänder. P. minutissima HART, cc) Skal nästan slätt, cylindriskt ággrundt, 2—3 mm. långt. nästan cylindriskt jemnbredt, brungult; vindn. 6!/,-—7!/,, starkt konvexa, mycket långsamt tilltagande; söm djup; 1. 3—3!/,, br. Nm: P. columella Benz. nästan üggrundt koniskt, brungult; vindn. 5— 6, plattade, teml. hastigt tilltagande; söm grund; 1. 21], —39, br. 1!/, —15/, mm. P. edentula Dna». üggrundt, rödbrunt; vindn. 4!/,— 5, konvexa, teml. hastigt till- tagande; söm djup; 1. 17/,, br. 1 mm. P. genesii GREDLER. b) Mynning med tänder. aa) Mynningvüggen med 2 nästan lika höga tänder bred- vid hvarandra. brungult, tütt och regelbundet strimmadt; mynn. 6-tandad: 2—2—2*); gom med tvárvalk; 1. 2, br. 1!/, mm. P. substriata JEFFR. mörkbrunt, slätt; mynn. 6—10-tandad: 2(3)—3—2(4); gom utan tvàrvalk; 1. 2—2!/,, br. 1!/, —1?/, mm. P. antivertigo Drar. *) D. v. s. mynningvàggstánder — spindeltànder — gomtànder. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 238 bb) Mynningvüggen blott med 1 tand (hos P. levig. och lilljeb. någongång med en liten tandlik knöl till höger). c&) Gomtünderna sammanhünga med en rödaktig gum. valk. üggrundt, starkt bukigt; mynn. 4(8)-tandad: 1—1— 2(4); 1. 23|,—3, br. 13/, —2 mm. P. Levigata Kor. cylindriskt ággrundt; mynn. 5-tandad: 1—2—2; 1. 1!/j,— br. I mm. P. pygmaa Dna». B) Gomvalk saknas. ággrundt, slätt, rödbrunt, starkt glänsande; söm djup, föga sluttande, framtill obetydligt uppåt riktad; mynn. 4(5)-tandad: 1—1(2)—2, gomtänderna höga, mycket korta; 1. 2—2!/,, br. FE mm. P. lilljeborgi WESTERL. aflångt äggrundt, fint strimmadt, gulbrunt, svagt glänsande; söm djup, mycket sluttande, framtill uppåt riktad; mynn. 4- tandad: 1—1.-2, gomtänderna korta, höga; 1. 2!/,, br. 1!/, mm. P. ronnebyensis WESTERL. aflángt eller cylindriskt, fint strimmadt, brungult, glänsande ; söm djup, vid mynn. starkt uppåt riktad; mynn. 4-tandad: 1—1—2, gomtänderna långa, lamellformiga; 1. 2!/;, br. 1!/, mm. P. alpestris ÅLDER. kort äggrundt, finstrimmigt, horngult, svagt glänsande; söm fin och grund, framtill knappt uppåt riktad; mynn. 4-tandad: 1—1—2, gomtänderna korta; 1l. 2, br. 1!/, mm. P. shuttleworthiana Cn. bredt üggrundt eller ovalt, mycket bukigt, finstrimmigt, horn- gult, svagt glänsande; söm djup, upptill starkt sluttande, fram- till knappt uppstigande; mynn. 3-tandad: 1—1--1, alla små, korta; 1l. 2, br. 1!/, mm. P. ovoidea WrsTERL. üggformigt, nästan slätt, mörkt gulaktigt, svagt glänsande; söm djup, sluttande, framtill uppstigande; mynn. 2(3)-tandad: 1—1—41(1); 1. 2!/,, br. 1—1!/; mm. P. aretica WALLENB. cc) Mynningvüggen utan tand. üggrundt cylindriskt, fint strimmadt, glänsande rödbrunt; söm djup, svagt sluttande, framtill knappt uppstigande; mynn. med 1 tand, som finnes på spindeln ; 1. 2!/,, br. 1!/, mm. P. pineticola WESTERL. 239 2. Skal venstervridet. Sk. utdraget àggrundt, nästan slätt, horngult, glänsande; vindn. 9—5!/,, konvexa; mynn. n. oval, 6.—8-tandad: 2—2(4)—2; l. 2—21/,, br. 11!/,—1!/, mm. P. pusilla Mörr. Sk. ovalt, regelbundet strimmadt, mörkbrunt, svagt glänsande; vindn. 5!/,—6, något konvexa; mynn. tresidigt hjertlik, 4-tandad: 2—1—1; siste vindn. med en djup längsfåra; 1. 17/,, br. 7|, mm. P. angustior JEFFR. Sk. üggrundt, bukigt, n. slätt, mörkt; vindn. 4!/,— 5, något kon- vexa; mynn. bredt hjerthk, 6-tandad: 2—2—2; 1. 17"/,, br. 1'/, mm. P. tumida WrsTERL. Sk. àggrundt, finstrimmigt, hornfürgadt; vindn. 5!/,, plattade; mynn. n. hjertlik, med 2 lamellformiga gomtünder; 1. 2, br. 1!/, mm. P. collina WxsrERL. Sk. cylindriskt, fint strimmadt, gulbrunt, glänsande; vindn. 6!/,— 7, konvexa; mynn. liten, óronformig, med 2 lamellformiga och en mycket kort tand i gommen; 1. 2?/,, br. 1!/, mm. P. otostoma WESTERL. Subgen. Pwpilla Lzscu. Testa dextrorsa, abbreviato- cylindracea, obtusa; apertura rotundata, plicis paucissimis vel mullis; peristoma plus minus expansum. Skalet högervridet, n. slätt, aflångt cylindriskt, rundadt trub- bigt (hos oss vanligen 4 mm. långt, 2 mm. bredt); mynningen med mycket få eller inga tänder och veck (hos oss antingen utan tänder eller med en tandlik knöl, stundom en lamell, på mynning- väggen); munsömmen mer eller mindre tillbakaböjd. 1. Pupa cylindracea (Da Costa). Testa cylindraceo-oblonga, glabra, nitida, fulvo-cornea; anfr. 6—7; apertura semiovalis, basi angwlata, plica parietali superne dentiforme et cum margine externo connexa; peristoma reflexum, albo-labiatum. Long. 3—4?|,, diam. 1?|,——2 mm. Turbo eylindraceus DA Costa Test. Brit. (1778) p. 89, t. 5, f. 16. — JPupa wmbilicata DmAPARNAvD Tabl. Moll. (1801) p. 58. Ross- MASSLER lconogr. V (1837) p. 15, f. 327. HóosEne K. Vet. Akad. Handl. 1841 p. 202. WarrENoREN Anteckn. i Zool. (1856) p. 85. JErrRE:s Brit. Conch. I (1862) p. 246. "WzsrERLuxp Sv. Moll. (1865) 240 p. 65; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 52. — Pupa cylindracea Moquis-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 390, t. 27, f. 42, 43; t. 28, f. 1—4. Rzzvre Brit. Moll. (1863) p. 111. WzsrERLuwp Synopsis critica moll. (1870) p. 82. Djuret fint grynigt, blågrått, med hufvud och trefvare nästan svarta, kroppens sidor ljusgrå, fotsulan hvitaktig; öfre trefvarne sitta nära hvarandra och äro nästan cvlindriska, med stora päron- formiga uppsvällningar, de nedre vidt skilda, mycket tjocka och något koniska. Skalet djupt och temligen vidt nafladt, aflångt cylindriskt, mot spetsen föga afsmalnande, rundadt trubbigt (hos små exemplar är dock spiran stundom långsamt afsmalnande, hvarigenom den får en alldeles konisk form), genomskinligt, glänsande, slätt (under för- storing med fina sneda tvärstrimmor), horngult; vindn. 6—7, kon- vexa, långsamt tilltagande, den siste vid mynningen nästan lika bred, som de två föregående tillsammans; mynningen halft ägg- rund eller nästan triangelformig, på mynningväggen med en mer eller mindre hög lamell, som upptill bildar en med ytterkanten, vid dess vidfästningspunkt, sammanhängande hvit knöl; munsöm- men hvit eller ljust köttfärgad, tillbakaböjd, så att den bildar en bred, platt list, spindelkanten utdragen, rät, ytterkanten bågböjd, hvarigenom en trubbig vinkel uppstår der de båda kanterna nedtill vid skalets venstra sida råkas. Den yngre snäckan har konisk form, skarp munsöm, som vid den öppna nafveln är något tillbaka- viken, mynningen nedtill vinklad och på midten af mynningväggen en lång, fin lamell. 1. alba JErrn. (sk. hvitt, färglöst). | b. edentula (Pupa dilucida Wallengren 1. c. p. 882): testa plica angulari aperturz destituta (sk. utan lamell på mynning- väggen). Förekommer såväl i bergstrakter, som på lågland, på klippor, gamla murar, under stenar, bland mossa och multnande blad, på lägre växter, under barken af gamla trädstammar o. s. v. Sitt sydländska ursprung visar den i dessa nordliga bygder genom att tidigt gå i nattqvarter. Liksom P. musc. är denna art ovovivipar. I Juli och Augusti framkomma ungarne, men de äro mycket få, 3—5, och vid födslen försedda med ett halfklotformigt skal af vid pass 1 mm. diameter och med 1!/,—1?/, vindning, mycket lika späda ungar af Helices, något nedtryckta, med en trubbig köl och central, temligen djup nafvel. MoQuin-TANDON har mer än en gång 241 observerat 2—3 ungar på en gång fästade på moderdjuret vid um- bilicus och sålunda kringförda af henne. Utbredning. I Sverige har jag tagit denna snäcka under boklöf på östra branterna af Skäralid i Skåne (en mörk, bukig, mindre form, med kort och rundad spira, djup och temligen vid nafvel, kortare och mindre rät spindelkant samt med en mer eller mindre hög lamell tvärsöfver columella och längst innerst midt på densamma en liten konisk tand — deri olik den gotl. formen, men öfverensstämmande med Jeffreys beskrifning på P. umb.); pà Got- land, der arten upptäcktes af HóobERG, är den (enl LINDSTRÖM) spridd ófverallt 1 talrika exemplar, lefvande i fuktig mossa och un- der kalkstensstycken; b. edentula finnes der med hufvudformen, men mycket sällsynt. I Norge är denna snäcka blott tagen på ett enda ställe, nemligen på murarne, som omgifva öfversta delen af Sverresborg vid Bergen, men der i stor mängd (FmiErE) I Danmark fann just.-råd, PoursEN arten sommaren 1867 på Möens Store och Lille Klint, der den var allmän bland gräs och mossa samt i närheten af källor, och sommaren 1868 under stenar vid Jons kapell på Bornholm (jemte 1. alba); i Holsteinborg Have är den tagen af d:r STEENBUCH. I norra Afrika finnes Pupa cylindr. på gränsen emellan Ma- rokko och Algier, nära Konstantine i Algier, vid Guyotville, vid "Flemun och i södra delen af Abyssinien. I Europa är den vidt utbredd och temligen allmän i Portugal, förekommer i Spanien vid Barcelona, på Sicilien, vid Neapel, i hela norra Italien, vid Triest, i Dalmatien, Grekland, södra Tyrolen, Schweitz, Savoyen, i Baden vid Karlsrube och liksom så många andra sydländningar (t. ex. Helix aspersa, H. acuta, Limax variegatus o. s. v.) följer den At- lantiska oceanens kuster från Azorerna genom Frankrike, Belgien, öarne i Kanalen, hela England till Shettlandsöarne och uppträder äfven på ön Rügen, vid Riga och i Lithauen. Anm. Närvarande arts af de flesta adopterade namn är Pupa um- bilicata DnarAnNAvp af år 1801, men Da Costa både beskref och afbildade densamma redan år 1778 på ofvan anförda ställe under namn af Turbo eylindraceus, hvilket namn egentligen daterar sig ända från 1678, från Listers ”Buccinum exiguum, subflavum, mucrone obtuso, sive cylindra- ceum,” hvilken är samma art, enligt alla engelska auctorers vittnesbörd. Då jag anser, att man bör, så vidt det kan förenas med rätt och san- ning för öfrigt, bibehålla det artnamn, som är grundadt på ett äldre, äfven för-Linneanskt, synonym, har jag upptagit Da Costas namn, hvars anor gà 123 år längre tillbaka än Drararsaups. Visserligen kommer det Fauna Molluscorum. 16 242 i konflikt med JP. cylindracea ZiecLerR, Rossw. Icon. af år 1837 (en snäcka från Dalmatien), men denna sednare måste gifva vika för sin äldre namne, hvilket ock ej torde vara så svårt, då den Zieglerska formen tvifvelsutan blott är en varietet af Pupa frumentum Drar. Pupa ”anconostoma Lowe. Testa subcylindrica, sub lente striatula, nitida, tenwis, fulvo- cornea; anfr. 6, sensim accrescentes, convexiusculi, ultimus basi angulato-compressus; sutura profunda; apertura semi-ovalis, basi angulata; paries aperturalis lamella temwi cum sutura paralleli, superne obsolete dentiformi, a margine separata; peristoma obli- que reflexiusculum, concolor. Long. 4, diam. 2 mm. Skalet cylindriskt, temligen långsträckt, genomskinligt, glün- sande, för obeväpnadt öga slätt, horngult; vindn. 6, långsamt till- tagande, temligen konvexa, skilda af en djup söm; mynningen halft äggrund, på mynningväggen fins en låg med skalet enfärgad lamell, som är parallel med och upptill vidt skild från ytterkanten och icke der uppsvälld till en knöl; munsömmen tillbakaböjd och bildar en smal, sned, med skalet enfärgad list, spindelkanten rät och ytterkanten bågformigt böjd, hvarigenom en trubbig vinkel uppstår nederst till venster, der kanterna råkas. Pupa anconostoma Lowe, PrrirrerR Monogr. Heliceor. II (1848) p. 314. — Pupa nilssoni (nov. sp.) WALLENGREN Anteckn. i Zoolo- gien (1856) p. 86. — Pupa *anconostoma WESTERLUND Synopsis eri- tiea moll. (1870) p. 83. Förekomst och utbredning. I Sverige tillsammans med P. cylindr. på Gotland sällsynt (t. ex. på Snückgürdet vid Wisby). Finnes dessutom på Madeira (derifràn jag fått många exem- plar) och (enl. KREGLINGER) i Galicien i Spanien. 2. Pupa muscorum (MörLLEr). Testa cylindracea, brunneo-rufa vel corneo-fusca, sublevis ; anfr. 7—8; apertura semi-circularis, edentula vel subuniden- lata; peristoma refleziusculum, extus callo albo valido cinctum. Long. 31],—4(—06), diam. 1?|,—2 mm. 2 Turbo muscorum LiwNÉ pr. p. Syst. Nat. X (1758) p. 167; &c. — Helix muscorum Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 105. Ross- MÄssLER Ieonogr. I (1835) p. 83, f. 37; V (1837) f. 323. PrxmrER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 311. Friere Norske moll. (1853) p. 21. Moquin-Tanpon Moll. Fr. II (1855) p. 392, t. 28, f. 5—15. 243 WALLENGREN Anteckningar i Zoologien (1856) p. 83. Nozrp. & NYLAN- DER Finl. Moll. (1856) p. 39, f. 31. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 27. WzsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 66; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 54; Synopsis critica moll. (1870) p. 84. — Pupa margi- nata Jerfrers Brit. Conch. I (1862) p. 249. Djuret ljusgrått med hufvud, trefvare samt ófre delen af krop- pen svartaktiga. Skalet mycket trångt nafladt, aflàngt cylindriskt, stundom nà- got äggformigt, alltefter vindningarnes antal, i spetsen trubbigt och afrundadt, svagt glänsande, med otydliga tvärstrimmor, brunrödt, endast hos vittrade exemplar hvitaktigt; vindn. (—8, föga konvexa, smala, mycket långsamt tilltagande, skilda af en upptill nästan tvärsöfver skalet gående, vid mynningen uppstigande söm, den siste framtill med en bred, upphöjd, hvit valk tvärsöfver skalet; myn- ningen halfrund, hos oss oftast tandlös, med en rödaktig mer eller mindre stark gomvalk; munsömmen något tillbakaviken, så att den bildar en mycket smal, hvitaktig, något snedt utgående list, båda kanterna bågformigt böjda mot hvarandra, icke förenade på myn- ningväggen. Den yngre snäckan har skarp, ej tillbakaviken mun- söm, trapezformig mynning och tydligare nafvel. b. wnidentata Prm.: paries aperturalis denticulo obtuso (sk. med en liten trubbig tand på midten af mynn. väggen, djupt inne 1 mynningen). c. pratensis (Clessin in ex.): apertura denticulo obtuso in pariete aperturali et dente brevi in palato (sk. med en trubbig tand på midten af mynn. väggen och en kort tand i gommen inom yt- terkanten). — minor (P. musc. 5. Nilss. Pupa aridula Held): testa bre- vior; ovato-cylindrica; anfr. 6, convexis; apertura rotundata, mar- ginibus in pariete magis approximatis; long. 3, diam. 1?/, mm. (sk. kortare, üggrundt-cylindriskt, med 6 konvexa vindningar; mynn. rundad, med kanterna mera närmade hvarandra på mynn. väggen). Förekommer på torra ställen, under lösa stenar och flisor, i murspringor, vid grüsrótter, under multnande lóf o. s. v., isynner- het i kalktrakter. | Om dess förekomst i England säger JEFFREYS: ”As an upper tertiary fossil it is very common, and often indi- cates the former presence of littoral conditions, as this species not only peculiarly affects sandy shores and maritime places, but it is also washed down in great numbers by estuarine rivers and 16* 244 thrown up on the beach by the reflux of the tide. I have often found it under such circumstances mixed with recent sea-shells on a flat sandy coast.” Liksom P. cylimdr. är denna art (enl. Mog.- Tawp.) ovovivipar och födas ungarne, 3—7 till antalet, i Juli och Augusti. Utbredning. I Sverige finnes den i alla landskap, isynnerhet ymnig i kalktrakter, såväl på silurisk, som kornig kalk, enligt Nirsson upptill Norrlands och Lapplands fjellbygder; Funnäsdals- berget i Herjedalen, hvarifrån d:r SÖDERLUND sändt exemplar, är den nordligaste mig bekanta fyndorten. b. «nid. och c. pratens. förekomma h. o. d. med hufvudformen, men alltid sparsamt och endast i kalktrakter. — minor: i Skåne vid Stampe och Karstad nära Kristianstad, 1 V.Götl. på Stegeberget nära Göteborg (Marx); på Öland flerest. (C. A. W.), på Gotl. h. o. d. (Linpström), i Ö.- Gótl. på Omberg (C. A. W.), vid Stockholm 1 Rórstrandshage och vid Marieberg ymnig (WixsrROw), m. fl. st. I Norge allmän i trakten af Kristiania (FriereE, C. M. P.), süllsyntare vid Bergen (FniELE), alla formerna ofta tillsammans, vid Volden i Sóndmór på Sedum acre, i Trondhjems stift på Drivstuen, på Dovrefjeld på klip- porna emellan bladrosetter af Sedum aizoides och oppositifolium. I Danmark: Ögruppen, allmän omkring Kjóbenhavn "iser paa Gresmarker paa lóstlhggende Stene” (MóncH), på branterna nära stranden vid Bisserup (hittills blott subfossil: Stb.); Halfön: på ruinerna af det gamla Duborg vid Flensborg (ymnig inom de. viss- nande rotbladsslidorna af Lappa-arter), 1 Marseliesborgs skog vid Aarhuus, på krita emellan Randers och Hobro (C. M. P.), omkring Viborg (FEpp.). Denna snäcka har en vidsträckt utbredning. Finnes i Marokko och Algier; i Europa från Sicilien, Korsika, Sardinien och norra Spanien, hela ófre Italien, Dalmatien, Böhmen, Siebenbürgen, Un- gern, Ukraine, Lilla Ryssland, Volhynien, genom hela Tyskland, Schweitz, Savoyen, Tyrolen, nästan hela Frankrike, Belgien, Neder- länderna, England från Guernsey till Moray Firth (isynnerhet nära hafvet), och i Finland; i Asien vid Barnaul, Krassnojarsk, Irkutsk, på Baikals stränder och vid Wilui 1 Siberien samt flere- städes i Amurlandet; slutligen i Nordamerika på öar 1 S:t Lorens- viken, 1 Maine, Vermont och vid New-York (aldrig inne i landet). Anm. Jerrfrexs m. fl. engelska författare förmoda, att Linnés Turbo muscorum är JP. cylindracea Da Costa, hufvudsakligen på den grund, 245 att Linné såsom synonym citerar "Buccinum exiguum flavum, mucrone obtuso s. cylindraceum" Lisrgg Angl. 121, t. 2, f. 6, hvilken enligt Tur- TON, GRAY, JEFFREYS, REEVE m. fl. är den verkliga P. cylindracea. Detta citat är i så fall alldeles oriktigt. DRAPARNAUD, Micnavp, MERMET, MOQUIN- TANDON, Gnas m. fl. franska författare anse att LiwwÉs art är Pupa mi- nutissima, som derföre hos dem bär den förra artens namn (P. musco- rum). Äfven detta är ett misstag, så mycket oförklarligare, som Linné om sin Turbo muscorum säger: "magnitudo seminis secalis" eller ”magni- tudo seminis tritici." Gray är åter af en annan mening. Vid Pupa eden- tula säger han: "It is very probable that this is the true Turbo musco- rum of Linnzus, as it most accurately answers his definition in the Sy- stema Nature: testa ovata, obtusa, pellucida, anfractibus senis, secundis, apertura edentula." Källan för Linnés Turbo muscorum är hans Ólándska Resa (1745) sid. 99: Dà vi uppbróto stenar 1 Triaberga borg i Hulter- stad s:n fant man små cochleas af 7 spirers längd, stora som hvetekorn, brunaktiga, vridna mot solen; Buecinum exiguum flavum mucrone obtuso s. cylindraceum Lister Angl. 121, t. 2, f. 6. (Ett bevis på det ringa in- tresse Linné hyste för dessa djur är, att denna snäcka, som slumpen förde i hans händer — han uppbröt stenar, icke för att söka snäckor, utan för att ”si om borgen fordom varit murad med kalk, hvarefter man tycktes finna små vestigia, fast af månge hundrade åhr mäst utplånade” — denna snäcka, Helix albella och H. hortensis voro de enda han fann på ön!). Denna LisrEns, af LinsÉ citerade, Buccinum . . . . cylindraceum, som är vår P. cylindracea, var den enda kända snäcka, med hvilken Linné kunde jemföra sitt fynd och hvilken jemfórelse till och med vår tid skulle finna ligga nära till hands, men genom ordet ”brunaktiga” in- lägger han dock sjelf en protest mot identifieringen. De författare, som för kritiken af de Linneanska arterna endast kunna beträda deduktio- nens eller gissningens väg, stöda sig mycket på Linnés synonymer, men dessa ega i de flesta fall intet värde, ty Linné citerade sådana hufvud- sakligen efter figurernas habitus, hvarfóre de icke upplysa mera, än att figuren bör uttrycka artens utseende, och i Mantissa II säger Linné ut- tryckligen, att på dem ligger föga vigt vid bestämmandet! Detta gäller både vid växterna och djuren. Författaren har noga undersökt fyndorten för Linnés Turbo muscorum, Triaberga borg på Öland (borgen har ellip- tisk form, diametern på ena hållet 200 fot, på det andra 143 fot), och kan försäkra, att man der icke skall finna minsta spår hvarken af Pupa cylindracea Da OC. eller af Pupa minutissima Hanrw., hvilka snäckor dessutom icke äro funna på hela Öland, och af Pupa edentula Drar. kunde förf. icke upptäcka ett enda exemplar i hela trakten. Lyfter man deremot upp kalkstenarne på den nedrasade ringmuren, så finner man nästan under hvarje sten Alloglossa (Pupa) avenacea Bruc.! Det var ganska säkert denna snäcka, som LiwwÉ fann på detta ställe den 9 Juni 1741 och det var endast efter den, som han kunde uppställa en sådan diagnos, som: testa magnitudini tritici, apertura ovato-acuminata &c. Att Linné icke nämner något om lameller el. dyl. bör icke förvåna oss; 246 vid sådana småsaker fästade han sig icke, han siktade ej naturen, som vi göra. Först sedan jag på sjelfva fläcken för LiwwÉs fynd sökt gátans lösning, blef jag i stånd att bekräfta Mörrers förmodan i Verm. Hist. II p. 106: ”Helix muscorum; magnitudo ejus jam seminis secalis, jam Tri- tici apud Linnseum dicitur, nostre et autorum vix secalis. Spire in Linnzeano 4, 5, 6 & 7, in autorum et nostro perfectz :etatis constanter sex. Apertura lunata, seu (si partem anfractus aperture oppositam exci- pias) circinnata, nullo modo ovato-acuminata, ut in Linnzano, hinc illu- stris autor forte aliam vidit, quod tamen Synonyma negant? LinsÉ har verkligen under namnet Turbo muscorwm i olika arbeten beskrifvit olika arter; den han först fann var den, som nu kallas A/loglossa avenacea (Bruc.), men, oaktadt han öfverallt citerar sjelfva källan (ÖL Resan p. 99), så har han ingenstädes fullkomligt följt den, utan genom förvexlingar grumlat den. Jag är mycket böjd att med Grar anse Linnés Turbo mu- scorum Syst. Nature vara Pupa edentula Drar. och under det att en del af beskrifningarne i Fauna Su. ed. 1 & 2 är fullkomligt densamma, som i Syst. Nat., kan den öfriga delen visserligen passa in på P. margi- nata Dm., men orden "apertura ovato-acuminata" och "magnitudo semi- nis tritici? blott på A. avenacea. Då således Linnés namn (Turbo) mu- scorum omöjligen kan i sin helhet tilldelas någon art, hvaremot Millers (Helix) muscorum är utan ringaste dubium identisk med DRAPARNAUDS P. marginata, måste speciesnamnet muscorum bibehållas, men med Mör- LER såsom auctor. | Subgen. Isthmia Gnax. Testa minuta, dextrorsa, om- nino fere cylimdrica, obtusa, costulata vel costulato- striata; anfr. 5—7; apertura rotundata, 2—3 dentata vel edentula. Skalet hógervridet, jemnbredt cylindriskt, i spetsen rundadt trubbigt, tätt och regelbundet reffladt, 2 mm. långt, ?|,—1 mm. bredt; vindn. 5—7; mynningen rundad, antingen med 2—3 små tänder eller utan tänder. 3. Pupa costulata Nirss. Testa cylindrica, regulariter et confertim costulata, fulvido- cinerascens; anfr. 6—7, convexi, ultimus latior; apertura sub- ovalis, typice 3-dentata: dens parietalis 1, lamelliformis, columella- ris 1, interdum minimus, parietalis 1, sepe evanescens; peristoma expansum, intus callo albo mitido 4ncrassatum, extus pone apertu- ram callo albido cinctum. | Long. 2, diam. vix 1 mm. Pupa costulata Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 51. PFEIFFER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 313. Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 124. WarLENoREN Ant. i Zool. (1856) p. 89. 237 * WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 86. (Nec P. costulata Bielz nec Gredler, que Vertigo muscorum y dentiens Moq.-Tandon). — Pupa ascaniensis A. Scuwmpr Zeitschr. f. Malak. 1849 p. 141. PrrrrEen Monogr. Heliceor. III (1853) p. 554 (ex. spec. auth.). Djuret (enl. Nilss.) hvitt, genomskinligt, föga stötande i grått, med svarta ögon. É Skalet med temligen djup nafvel, cylindriskt, i spetsen run- dadt trubbigt, fullkomligt jemnbredt, grágult eller brungult (vitt- rande askblàtt), glänsande med ett guldhkt skimmer, på tvären räffladt, med fina, upphöjda strimmor emellan räfflorna; wvindn. 6—7, starkt konvexa, alla nästan lika breda, utom den siste, som är något bredare än föregående, skilda af en djup, framtill starkt uppstigande söm; tvärs öfver nacken går en hög, hvitgul, stundom fullkomligt hvit valk, framom hvilken mynningkanten är starkt nedsänkt; motsvarande denna valk finnes inuti mynningen en hvit, glänsande, stark läpp eller callus, isynnerhet vid ytterkanten och mest på dess midt, ofvan och nedom hvilken derigenom bilda sig små insänkningar; mynningen halft äggrund, utvidgad, typiskt för- sedd med tre tänder, nemligen en temligen hög, hvit, upptill tand- formig lamell på midten af mynningväggen, en liten konisk tand på spindelkanten och djupt ned i gommen en nästan elliptisk tand- lik knöl, bakom och till hälften dold af spindeltanden; gomknólen, som är synlig genom skalet högt upp på nacken, saknas ofta, men de öfriga tänderna finnas alltid, ehuru tanden på spindeln stundom är mindre tydlig; munsömmen föga tillbakaböjd, utstående, endast bildande en smal hvitaktig list, ytterkanten nära skalet böjd till en nästan rät vinkel, hvarefter den i en jemn båge öfvergår i den äfven bågböjda spindelkanten. Förekommer på temligen torra och föga skuggiga, ofta starkt solbelysta ställen, på marken under vissnadt, fuktigt löf, i smolket, bland mossa eller fästad på stenar i stenrösen, nästan uteslutande i kalkstenstrakter, stundom på bergväggar. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne vid Esperöd nära Cim- britshamn (LANDGREN enl. NILSSON, sedermera af LILLJEBORG m. fl.); i Blek. vid Sölvesborg (WALLENGREN); på Öland nästan öfverallt på ofvan anförda lokaler mycket ymnig, isynnerhet vid Borgholm 1 raset på landtborgsbranten norr om slottsruinen äfvensom långs foten af norra muren kring kungsträdgården, i ruinerna på Kloster- ön i Hornsjón, vid Tveta, Vickleby, Ismantorps borg o. s. v. (C. A. W.); på Gotland vid Östergarn, Stora Karlsö, Wisby, Hoburg ' 248 och Stenkumla (enl. Lispström); i Ó.Gófl. nära kanalen vid Spel- linge i V. Hargs s:n (enl. ex. 1 d:r Go&s' saml.). Utom Sverige är denna art fnnnen vid Aschersleben, vid den nordligaste trüdsamlingen på Dullerberg nära Halberstadts bangård, störst inom Arnsteins kyrkoruiner på Harz, äfvensom Móncn upp- gifver den för Danmark, men på mycket lösa grunder (”Lassen mener af Melchior at have faaet et Exemplar fra Knuthenborg paa Lolland”). | GarrENsrEIN uppgifver den såsom mycket sällsynt vid Satnitz i Kärnthen och GREDLER såsom förekommande på många ställen i södra Tyrolen, men det är ganska sannolikt att dessa lo- kaler tillhöra MoQ.-TANDONS Vertigo muscorum (= minutissima) y dentiens. 4. Pupa minutissima Hazrw. Testa cylindrica, eleganter et confertim costulato-striata, cor- nea; anfr. 5—6, convexi; apertura oblongo-semicircularis, eden- tula; peristoma reflexiusculum, tenue. Long. viv 2, diam. 2j, mm. Pupa muscorum DnarAnsAvp Tabl. Moll. (1801) p. 56. — Pupa minuta SrvupER Verzeichn. Schw. Conch. (1820) p. 89 (sine charact.). — Pupa minutissima HARTMANN in Neue Alpina (1821) p. 220, t. 2, f. 5. RosswasstER Iconogr. I (1835) p. 84, f. 38. C. IlArtmAnN Neri- kes Moll. (1864) p. 6. WestERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 86. — Vertigo muscorum Moqvuis-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 399, t. 28, f. 20—24. — Vertigo minuta WrsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 70; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 57. Djuret ljust blàgràtt, på halsen mörkast, med fotens undre sida, isynnerhet längst baktill, nästan ofárgad, i öfrigt fullkomligt som hos P. pygmsa, men smärtare (Hartm.). Skalet djupt nafladt, jemnbredt cylindriskt, med längre eller kortare spira, trubbigt, genomskinligt, tunt, glänsande, ljust horn- färgadt eller rödaktigt gult, med regelbundna, tätt stående tvär- ribbor (stundom mycket fint strummigt); vindn. 5—6, starkt hvälfda, de tre sista nästan lika breda, den siste bredast vid mynningen, bakåt afsmalnande, de öfriga fullkomligt jemnbreda, skilda af en djup, framtill uppstigande söm; mynningen rundadt äggformig, utan tänder, utan gomveck, liksom nästan utan valk tvärsöfver nacken; munsömmen mycket svagt tillbakaböjd, ytterkanten starkt utböjd från mynningväggen, sedan jemnt bågformig, öfvergående i den upptill räta spindelkanten. 249 Förekommer på soliga, med buskar beváüxta bergsluttningar, i den torra myllan, bland gräs och mossa, eller fästad under smärre, på en mossig kalkháll kringstródda, stenfhsor, eller i sällskap med P. muscorum, C. lubrica, H. costata vid foten af gamla murar, stundom i den uppmultnade veden i gamla trádstubbar. Utbredning, I Sverige upptäcktes denna snäcka (i juli 1862) af C. HARTMAN vid ett kalkbrott nära byn Kofsta i Glanshammar sn 1 Nerike (en kort, mycket finstrimmig form: P. leviuscula KüsT.); sedermera är den tagen i Ö.Götl. på Omberg (enl. prof. LiILLJEBORG i br.), i Westmanl. på backar vid Westerås (C. H. J.), i Upland vid Harg (G. E.), på Gotland på klinten i Wisby, Stora Karlsö och Skiülsó, oftast tillsammans med, men vida talrikare än P. costulata (LiwpsrRów). I Norge är arten funnen på bergvüg- garne vid Aggershuus fästning nära Kristiania af kand. A. BoEcK enl. prof. LirLJEBORG (mina ex. från denna lokal äro ovanligt stora). I Danmark, Halfön, i en graf vid Sandvig nära Flensborg (FRi- EDEL). Denna lilla snäcka har en vidsträckt utbredning. Den finnes i hela Algier; i Europa på Pyreneernas södra sluttningar, i Kata- lonien i Spanien, 1 Algarbien och Tras-os-Montes i Portugal, på Korsika, hela öfre Italien, Illyrien, Dalmatien, Böhmen, Siebenbür- gen, Grekland (Athen och särdeles ymnig i det inre af Epirus), vid Kiew i Ukraine, vid Moskwa och Smolensk, 1 de flesta delar af Tyska staterna, i Schweitz, nästan hela Frankrike, Belgien och på spridda ställen i Storbrittannien (nordligast Skye). Anm. J. Gwxs JerrRExs (Brit. Conch. I p. 271) anser denna och föregående vara en och samma. Visserligen likna dessa snäckor hvaran- dra mycket, men äro dock ganska säkert specifikt skilda. +P. minutis- sima har tvàrribborna mycket tätare, hvarigenom skalet ser mycket fi- nare strieradt ut, munsömmen är tunn, svagt utböjd, utan den starka, glänsande callus, som finnes synnerligen inom ytterkanten hos P. costu- lata, och med endast en svag antydan till den ljusgula valk, som går tvärsöfver nacken hos den sednare. Att P. costulata icke kan vara iden- tisk med P. doliolum (BruvG.), som C. PrrirrerR förmodar och hvartill äfven Ninsson gifvit anledning, derigenom att han, ehuru med ??", i sy- nonymien upptagit P. dol. Drar. Hist. Moll. p. 62, t. 3, f. 41, 42, torde hvar och en lätt inse, som vet huru betydligt den sednare skiljer sig genom skalets storlek (1. 5—6, br. 3 mm.) och form (uppåt bredare än nedåt), I vindningar, 1--2 tydliga tänder på spindelkanten o. s. v. 250 Subgen. Vertigo Mr. Testa minuta, ovata (raris- sime cylindracea), obtusa, temwis mitida, dextrorsa vel simistrorsa, lewis vel irregulariter | striatula; anfr. 4!|,—6 (rarissime 7-8), ultimus rotunda- ius major; apertura fere sem?ovalis, sepissime dentata vel plicata; peristoma marginibus sub- «qualibus, plerumque lamina callosa tenui junctis. Skalet litet, àggrundt (mycket sällan cylindriskt), trubbigt, tunt, glänsande, höger- eller venstervridet, slätt eller oregelbundet finstrimmigt; vindn. 4!|,— 6 (ytterst sällan 7— 8), den siste störst, rundad; mynningen nästan halft äggrund, oftast försedd med tän- der eller veck; munsömmens kanter nästan lika, merendels förenade på mynningväggen medelst en tunn valk. 1. A/ea JrgrrR. Testa dextrorsa (sk. hógervridet). *) Apertura edentula (mynningen utan tänder). 5. Pupa columella Benz. Testa cylindracea, milida, viv striatula, fulvo-fusca, apice obtusa; amnfr. 6!],— 7![|,, convexi, sensim, sepe tardissime, accre- scentes, superiores 5 subequales, sutura, profunda. disjuncti, ulti- mus ceteris latior, ventricosiusculus, '!|, altitudinis vix superans ; apertura parva, lunato-rotundata vel oblique. ovato-pyriformis, edentula; peristoma mon reflexum, acutum, marginibus callo tenui junctis, dextro arcuato, supra forte curvato, columellari multo breviore, vectiusculo, superne dilatato. | Long. 3—3!|,, diam. 1![,—1!|, mm. Pupa columella Besz apud G. v. Martens "Ueber Würtemb. Fauna" (1830) p. 49 (ex. spec. orig.) RosswisstER Iconogr X (1842) p. 11, f. 731. PrrirreErR Monogr. Heliceor. III (1843) p. 531. WALLENBERG pr. p. Malak. Blätt. (1858) p. 102; Moll. Lapp. Lul. (1858) p. 25, fig. WzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 87. — Pupa inornata Micgavo Complem. (1831) p. 63, t. 15, f. 31, 32. PrrrrER Monogr. Helieeor. III (1853) p. 531. GnEprER Tirols Land- u. Süssw.-Conch. I (1856) in Verh. d. zool.-bot. Ver. in Wien VI p. 121 (ex spec. orig.). Djuret — Skalet jemnbredt, långt i förhållande till bredden, mycket fint strimmadt, svagt glänsande, genomskinande, brunrödaktigt gult, i spetsen bredt afrundadt; vindm. 6!|,— (!|,, konvexa, småningom, ofta mycket långsamt tilltagande, de 5 första nästan lika höga, alla 251 skilda af en djup söm, den siste bredare än de öfriga, något bukig, nedtill afrundad, utgörande omkring !/, af hela skalet; mynningen liten, månformigt rundad eller snedt äggrundt päronformig, utan tänder; munsömmen icke eller mycket ringa tillbakaviken, kanterna förenade på mynningväggen medelst en tunn valk, ytterkanten upp- till starkt krökt, sedan långsträckt bågböjd, mycket längre än den temligen räta, upptill något tillbakavikna spindelkanten. Förekommer i bergstrakter bland fuktig mossa, under stenar och multnande löf i skogar. Utbredning. I Sverige tog v. WALLENBERG denna art vid Qvickjock i Luleå Lappmark och från Bollnäs i Helsinglamd har d:r SÖDERLUND meddelat exemplar. I Norge är den sänd från Storvik i Vaage af kand. O. NORDSTEDT. I närheten af Stuttgart, emellan byarne Hesslach och Kalten- thal, fann BENz i en lervägg tomma skal af denna snäcka (samma ex., som d:r E. v. MARTENS godhetsfullt sändt mig till låns), hvilka han lemnade till G. v. MARTENS, som beskref dem under namnet P. columella i sin afhandling "Ueber Würtembergs Fauna" i Cor- respondenzblatt des landwirthschafthichen Vereins, Mars 1830, Stutt- gart, sid. 171 (separataftryck sid. 49) — en afh. till hvilken BExz öfverallt, fast oriktigt, uppgifves vara auctor. Under namnet P. inornaía beskref Micnaup följande år denna art från Frankrike, der den finnes 1 dep. Rhone, Meuse och Jura, äfvensom den är tagen på Gemmi, Grimsel och omkring Tarasp 1 Schweitz samt fle- restädes i södra Tyrolen (vid 6- och 7000 fots höjd ö. h.). M:r J. GwyNn JEFFREYS upptager en Vertigo edentula var. columella, tagen i Storbrittanneen vid Finnoe, Co. Tipperay, men om den till- hör närvarande eller följande art, kan jag icke afgóra. 6. Pupa edentula Drar. Testa cylindraceo-ovata, conico-ovalis vel oblongo-conica, acu- tiwscula, cornea, mitida, pellucida, levis; amfr. 5—6 (rarissime 7—98, ultimus ventrosus), sat celeriter accrescentes, planwlati, su- tura levi conjuncti, ultimus precedentibus duobus subequalis; a- pertura rotundata, semiovalis, edentula; peristoma non reflexum, acutum, marginibus sejunctis, cqualibus eque arcuatis. Long. 2—8, diam. 11|,— 1*|, mm. Pupa edentula DnaArARNAvp Hist. Moll. (1805) p. 59, t. 3, f. 28, 29. HócsERe Vet. Akad. Handl. 1841, p. 204. PrzrrEn Monogr. Heliceor. II (1848) p. 305. WaALLENGREN Ant. i Zool. (1856) p. 90. 252 Non». & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 40, f. 32. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 28. WzsrEnLUNp Synopsis critica moll. (1870) p. 88. — Vertigo edentula RosswXssuER Iconogr. IX, X (1839) p. 28, f. 646. MoqQuin-TANDoN Moll. Fr. II (1855) p. 402, t. 28, f. 28—30. JEFFREYS Brit. Conch. (1862) p. 268. — Vertigo columella v. WALLENBERG pr. p. Malak. Blätt. V (1858) p. 102; Moll. Lapp. Lul. (1858) p. 25. Hanr- MAN Ner. Moll. (1864) p. 6; Ofvers. af Vet. Akad. Fórh. 1866 p. 384. WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 68; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 56. Djuret askgrått, ofvan nästan svart, baktill, på sidorne och under ljusgrått. Skalet trångt, men tydligt, nafladt, cylindriskt äggrundt, ko- niskt ovalt eller aflångt koniskt, uppåt afsmalnande, trubbigt, glän- sande, brungult, slätt eller otydligt strimmigt; vindn. 5— 6 (mycket sällan 7—38, den siste stor, bukig), temligen hastigt tilltagande, plattade, skilda af en grund söm; mynningen rundad, halft ägg- rund, utan tänder; munsömmen enkel; hvass, kanterna icke före- nade på mynn. väggen, lika långa och lika bågböjda. Förekommer på fuktiga och skuggrika ställen i löfskogar, bland mossa och nedfallna löf, vid trädrötter, eller uppkrupen och fästad på undre. sidan af bredbladiga växter, såsom Aegopodium, Tussi- lago, Petasites, Ormbunkar o. s. v., ofta uppkrupen till flera alnars hójd pà unga, slüta asp- eller bokstammar eller pà telningar af dessa träd, rönn m. fl. Mindre ofta finnes den på klippor, i barr- skogar bland lingon- och blåbärs-ris samt på säfven vid sjöstränder. Det är nästan endast de yngre individerna, som klättra högt upp på närstående föremål, hvaremot de äldre endast obetydligt aflägsna sig från marken, 1 och på hvilken de fullväxta i de flesta fall ute- slutande förekomma. Dessa sednare äro mycket sällsynta, antingen detta beror deraf, att snäckorna sällan uppnå sin fulla utveckling, eller att de fullväxta äro svåra att upptäcka på och 1i jorden, eller deraf, att skalets tidigt inträffande förvittring förorsakar dess upp- lösning oftast förr än det är fullbildadt. Denna snäcka skulle då, liksom Balea och andra, ega förmågan att fortplanta sig, innan den är fullväxt (C. HARTMAN). I Lappland finnes den högt ofvan barr- skogsregionen (v. WALLENBERG) och på Vogeserna fann Puton den vid en höjd af 1150 metres. Utbredning, I Sverige: prov. Skåne vid V. Wram och Espe- röd (LILLJEBORG och HuLTMARK), Håkanryd (WALLENGREN), Igna- berga (Marx), Fogelsång, Dahlby Hästhage, Belteberga, Alnarp, Skäralid m. fl. st. (C. A. W.); Blek. på många ställen vid Ron- 253 neby, h. o. d. vid Carlskrona (C. A. W.); på Öland nedanför Borgholms slottsruin sülls. (C. A. W.); på Gotland sällsynt på några få ställen emellan lrevik och Thorsburg (HöGBERG, LIND- STRÖM); Småland vid Tenhult och i skogen vid Ingaryd (E. H.); Ö.Götl. vid Mjölsefall teml. ymnig bland lingonris (E. v. G.), på Omberg nära Alvastra ymnig på boktelningar (OC. A. W.); W.Gótl. vid Dragsmark nära Göteborg (Marw); Nerike vid Hjelmarsberg, Dylta bruk, Hamrarne i Góthlunda och på Skàleklint (HARTMAN); Sóüderml. vid Ródkürr (E. H.); omkring Stockholm på telningar af asp och lönn, sällan på klippor, i barrskogen vid Kungshamn, i Ángsvikarne och nära Lónnersta på Wermdón (HARTMAN); i Upland vid Upsala (C. A. W.); i Westm. på Fulleró och vid Klacken i Norberg, allmän (C. H. J.); 1 Dalarne (enligt C. H. J.); i Luleå Lappmark wid Qvickjock (BonEMAN, WALLENBERG). I Norge vid Molde och vid Hongheim i Romsdalen (W. L.), vid Kristiania på Ladegaardsóen och ymnig på Malmóen (C. M. P). I Danmark flerestides allmän under bladen af Tussiago, Lappa o. dyl., på ask- och altrüd o. s. v., såsom på Ögruppen vid Fuursóen, Char- lottenlund, i alla skogar kring Holsteinborg, Soró, vid Ringsted på Móen o. s. v., på Halfón vid Flensborg, Aabenraa, Aarhuus, Veile, Linaa Vesterskov, Viborg m. fl. st. (Móncu, Sms., Pourskx). Från nordligaste Lappmarken, norra Ryssland | (Arkangel, 643/, 9: LinnrJeBorG), Finland (uti Ingo skärgård, samt vid Hansvik nära Helsingfors) och England (från Moray Firth till Guernsey, men lokal) sträcker sig denna snäckas utbredning genom Europas mellersta och vestra stater till Portugal, norra Italien (på Mont Cenis ännu vid en höjd af 2000 meter ö. h. och enl, PHItiPPI äfven vid Neapel, Illyrien, Dalmatien, Böhmen, Tyrolen (ofta vid 6000 fot ö. h. emellan stjelkarne på Dryas ortopetala), Schweitz, Sicilien och södra Abyssinien (var. minor Manr.: long. 2, diam. 1 mm.). Finnes äfven i Siberien vid Irkutsk och vid Kultuk nära Baikalsjön samt ferestädes i Amurgebietet. I Nordamerika finnes en närbeslägtad art P. simplex Govrp. 7. Pupa genesii GnEDLER. Testa subperforata, ovata, levigata, nitida, corneo-rufa (pur- pureo-cornea: Gr.), spira sensim attenuata, apice obtusa; sutura profunda, pone aperturam parum ascendens; amfr. 4!|,—5, con- vexi, sat forte accrescentes, penultimus subventrosus, ultimus antice sine vestigio criste vel calli, basi a latere visus constrictus; aper- 254 tura oblique subpyriformis vel subsemicircularis, edentula; peri- Stoma rectum, acutum, subsimplex (incrassatum: Gr.), margine dextro superne arcuato. Long. 1'|,, diam. 1 mm. Pupa genesii GaEpLER Tirols Land- u. Süssw.-Conchylien in Verh. des zool.bot. Vereins in Wien 1856 p. 122, f. 3. (Exempl. origin. e loco hucusque unico ad Botzen ad 5000" s. m. benique communi- cavit celeberr. auctor). Prxmrrm Monogr. Heliceor. IV (1859) p. 662. WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 98. Förekomst och utbredning. | Sverige har kand. E. LINNARS- SON funnit denna art i V.Gótl. (Tre ex., som prof. LiLLJEBORG god- hetsfullt sändt mig till låns, förvaras i Upsala Universitets Zoologi- ska Museum). År 1853 upptäckte prof. V. GmEpLER denna snäcka vid S:t Genesien nära Botzen i Tyrolen och gaf den namn efter stället der den "fans; sednare samlade han den vid det s. k. Saltenhaus vid en höjd af 5000 fot öfver hafvet, der den satt på undre sidan af ste- narne. "Liksom den är åtföljd af Corychium, så synes den i lik- het med denna älska närheten af vatten” säger upptäckaren. "*) Apertura dentata (mynningen försedd med tän- j der). c) Paries aperturalis bidentata (mynningvággen med två tänder). 3. Pupa substriata JEFFrR. Testa breviter ovata, costulato-striata, nitidula, flavido-fusca ; anfr. 4'|,, convexi, ultimus latiusculus, antice sulculis 2 paralle- lis, pone aperturam callo rubro medio abrupto transverso; aper- tura oblique subpyriformis, 6-dentata: dentibus 2 parietalibus, 2 columellaribus, 2 palatalibus pliceformibus; peristoma mar- gine dextra sinuoso, supra medium extus impresso. Long. 2, diam. 1!], mm. Alea substriata .JerrwEvs "Trans. Linn. Soc. XVI (1830) p. 515. — Pupa substriata Prgwrgg Monogr. Heliceor. II (1848) p. 363. Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 125. Moómncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 28. WesrEnLuwp Synopsis critica moll. (1870) p. 92. — Vertigo substriata JErrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 261. WizsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 71; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 58. Djuret svartgràtt. 255 Skalet med en vid, fast ej djup nafvel, kort ággrundt, något koniskt, trubbigt, sidenglànsande, starkt genomskinande, djupt och regelbundet strimmadt, gulbrunt eller horngult; vindn. 41/,—5, starkt konvexa, de båda sista nästan lika breda, hvar och en dub- belt bredare än den tredje, den siste mycket svagt strimmad, nä- stan slät, framtill försedd med 2 långsgående fördjupningar bredvid hvarandra, framom hvilka går, långs munsömmens ytterkant tvärs öfver skalet till nafvelhálet en på midten insänkt röd valk, som sluttar mot munsömmen, så att der ej bildas någon fåra; mynnin- gen oval, nästan snedt päronformig, försedd med 6 tänder: 2 tän- der på mynningväggen, den venstra något mindre, 2 på spindel- kanten, den öfverste hög, konisk, den nedre liten, och 2 vecklika inom ytterkanten i gommen, utgående från en rödaktig gomvalk; munsömmen något utbredd, ytterkanten ofvan midten, grundt in- tryckt och framdragen i en trubbig vinkel, bildande upptill en stark båge, nedtill en svagare, men längre; öfre spindelkanten båg- böjd; båda kanterna hos äldre exemplar förenade på mynningväg- gen medelst en rätt hög valk. — monas WESTERL.: testa minutissima, ovalis, obscura; anfr. 4!|,; long. 1!/,, diam. 1—1!/, mm. (sk. mycket litet, ovalt, mörkt; vindn. 4!/,). Förekommer i skogar och på fuktiga ställen, under stenar, på affallna multnande löf, vid gräsrötter på ängsmarker, vid trädrötter, stundom uppkrupen på trädstammar, helst likväl på och emellan de fuktiga bladen på marken i bokskogarne, helst i bergstrakter. I Nerike finnes den ”på sådan lokal, att man snarast skulle vilja tro den vara en nordlig art, neml. i sumpig skogsmark, der barr- träden växa blandade med al och björk, kring hvilkas nedersta stamdel gerna bilda sig tuflika upphöjningar med mylla af mult- nande lóf och barr” (HaRrTw.). Utbredning. I Sverige, i prov. Skåne vidt utbredd, så att den knappast sökes förgäfves bland multnande blad i löfträdssko- garne; 1 Blek. öfverallt kring Ronneby, på Bastasjöns stränder, vid Sjuhalla (C. A. W.), vid Kärrtorp (J. A.), Sölvesborg (C. O. v. PogATH); i Smál. vid Tenhult, Ljungarp och i skogen vid Ingaryd (E. H.); på Öland vid Borgholms slott och vid Tveta (C. A. W.); på Gotland vid 'Thorsborg, Trulltrisk i Fleringe och på Stora Karlsö (LiwpsrROw); i V.Götl. vid Utterbück, i skogen vid Drags- mark, i Levgrens park, vid Wejary och Bürby (Marw), på Mosse- berg (0. N. & C. A. W.), pà sluttningarne af Gerums- och Dvers- 256 torps-bergen (K. A); i Ö.Götl. på Ombergs södra ända vid Alva- stra (G. E.); 1 Nerike ferest. i Örebrotrakten, ss. vid Adolfsberg, Reträtten, Markkürret, vid Hästhagen i Almby, emellan detta torp och Ugglebo, nära Ormesta, vid Förlunda i Hofsta, på Willing- kullen nära provinsens vestra gräns samt på Skåleklint i sydligare delen (HARTMAN); 1 Sóderml. på Bredby äng och vid Lidökna (E. H.); vid Stockholm temligen enstaka 1 dalarne vid Kungshamn på Sicklaön, emellan Tollarö och Lännersta på Wermdön tillsammans med H. aculeata (HARTMAN); i Upland vid Upsala (C. H. J.); i Dalarne vid Säther (C. G. A.). — monas: i Blek. vid Ronneby och i V.Götl. på Omberg (C. A. W.). I Norge tagen af prof. LinnEBonG vid Molde (nära 639 n. br). I Danmark: Ógrup- pen, i skogarne vid Fuursóen, vid Soró (C. M. P.), Charlottenlund (Beppe Luxp), Lille Klint på Móen (C. M. P.) m. fl. st.; Halfün, på boklöf i Klusrüs vid Flensborg, skogarne vid Veile, Trelde Skov vid Fredericia, Linaa Vesterskov vid Juul Sö (C. M. P.), sko- garne vid Viborg, bokskogen vid Hald o. s. v. (FEpp.). Denna snäcka upptäcktes först i Storbrittannien och finnes der utbredd från ön Skye till Devon, äfvensom på Irland. Sedermera är den funnen utom vår faunas område på många ställen i södra Finland, flerestädes i närheten af Berlin (d:r O. REINHARDT 1 bref), i Bayern af Held, i Baden vid Heidelberg och i Tyrolen på Salten vid 4500 fots höjd. I Nordamerika förekommer från New-England till Texas en liten snäcka, P. milium Gourp, som är förvillande lik vår P. substriata. 9. Pupa antivertigo Drar. Testa ovata, levigata, splendida, castaneo-fulva; anfr. 5, planiusculi, pemultimus | converior, wltimus antice tumidus, callo transverso cristatus, pone aperturam sulca parallela; apertura obliqua, subcordata, 7-dentata: dentibus parietalibus 2, columella- ribus 3, palatalibus 2, sublamelliformibus; peristoma margine dex- tro medio angulatim producto et impresso. Long. 2—2![,, diam. 1!|,—1?[, mm. DPupa antivertigo DnApAnNAup Tabl. Moll. (1801) p. 57. NirssoN Hist. Moll. Su. (1822) p. 52. Przrrrgk Monogr. Heliceor. II (1848) p. 361. Nongp. & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 41, f. 33. Moóncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 28. WestERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 89. — Vertigo antivertigo MicHaup Complet. (1831) p. 72. Mo- QuIN-TANDON Moll. Fr. II (1855) p. 407, t. 29, f. 4— T. Jrrrnkxs 257 Brit. Conch. I (1862) p. 253. WestErtuspD Sv. Moll. (1865) p. 70; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 59. — Vertigo septemdentata Ross- xXssLER leonogr. X (1839) p. 28, f. 647. WaALLENGREN Anteckn. i Zool. (1856) p. 91. Djuret gràhvitt, ofvan på nacken svart; foten under hvit; trefvarne svarta. Skalet äggrundt eller ovalt, bukigt eller uppblåst, med trub- bigt konisk spira, starkt glänsande, slätt eller någongång oregel- bundet, men ytterst fint strimmadt, genomskinande, kastanjebrunt eller lifligt gulbrunt, med rödaktig anstrykning; wvindn. 5, föga konvexa, hastigt tilltagande, den nästsiste stor, bukig, dubbelt bre- dare än nästföregående, den siste på midten nedtryckt plattad, der- nedom går långs munsömmens yttre kant tvärt öfver skalet en hög åslik uppsvällning, emellan hvilken och munsómmen är en djup, men smal fåra; mynningen snedt hjertformig, derigenom att ytter- kanten är straxt ofvan midten starkt intryckt, glänsande rödbrun, försedd med 7 tänder, af hvilka två hvarandra närstående finnas på mynningväggen, tre på spindelkanten, den öfversta minst, stun- dom ganska liten, fästad just der kanten sammanfaller med myn- ningväggen, två 1 gommen inom ytterkanten, den öfversta längst framryckt, den nedre veckformig; munsömmen svagt. tillbakaviken, hvitaktig, ytterkanten bildar från mynningväggen till intryckningen ofvan midten en mindre båge, derefter till öfvergången 1 spindel- kanten en större båge, spindelkanten föga böjd, båda på mynning- väggen förenade med en tunn valk. b. sexdentata MOonNTt., FrEw.: apertura dente superiore colu- mellari evanescente (mynningens ófversta tand på spindelkanten omürklig). c. octodentata HAnTw., SrUD.: apertura dentibus palatalibus 3 (mynningen med 3 gomtünder). d. feror WESTERL. apertura 9—10 dentata: dentibus parietal. 2—3, columell. 3, palatal. 4, quorum 2 lamelliformibus, 2 minu- tis; vel: dentib. par. 3, columell. 2, palatal. 4—5 (mynningen med 9—10 tänder: 2—3 mynningvüggstünder, 3 spindeltànder, 4 gom- tänder, neml. 2 lamellformiga och 2 små; eller: 3 tänder på mynn. väggen, 3 på spindeln, 4— 5 i gommen). — seminulum WESTERL.: testa minima, ovalis; anfr. 4; aper- tura 5— 6 dentata: 1— 2 in par. aperturali, 2 in columella, 2 in palato; long. 1!/,, diam. 1 mm. (sk. litet, ovalt; vindn. 4; mynn. Fauna Molluscorum. 17 258 med 5—6 tänder: 1—.2 på mynn. väggen, 2 på spindeln och 2 i gommen). Förekommer på våta eller tidtals ófversvümmade ställen, såsom sumpiga ängar, mossar, kärrmarker, på hafs- och sjöstränder, vid kanterna af diken och kanaler o. s. v., på multnande säfstrån och på stjelkar eller blad af andra vattenväxter, på undre sidan af ste- nar eller trästycken, som länge legat på den våta marken, under mossa eller vid rötterna af gräs. Denna snäcka finnes icke blott i lågtrakter, utan äfven högt upp på berg, ss., enl. JEFFREYS, vid Fastcastle 1200 eng. fot öfver hafvet. "Such localities appear to have an obvius relation to the preglacial origin of many of our Mollusca.” Pà norra branterna af Pyreneerna ännu vid 1250 me- ters hójd och 1 Tyrolen vid 4800 fot. Utbredning. I Sverige: prov. Skåne öfverallt på passande lokaler; i Blekinge vid Wesan, omkring Ronneby flerestädes ymnig, ss. vid Herrstorpssjön, Skürsjón, Tresjón, Lillsjön o. s. v.; på Ó- land mycket sällsynt vid bäcken nära Tveta (C. A. W.); på Got- land vid Davidsà, Snückgürdet samt Lójsta, lefvande i mängd un- der vass och rör vid Trulltrüsk och vid Dembertrüsk på Fårö (LINDSTRÖM); i Småland wid Jönköping (0. N.) och sällsynt vid Tenhultsjión (E. H.); i Ö.Götl. på nästan alla sjóstründer (E. v. G. & ipse); i W.Götl. på grüsbevuxna fuktiga ställen, 5/, mil n.o. om Fahlkóping, t. ex. på Gerums ängar (K. A.); 1i Nerike i ett gam- malt brott af kornig kalksten emellan Dylta bruk och Qvinnersta torp i Axbergs s:n (HARTMAN); vid Stockholm h. o. d., såsom vid Klara sjö, sjön Trehörningen och vid Danvikstull (WriksTROM), àf- vensom vid Slätta träsk på Wermdón (HARTMAN); i Upland vid Harg (G. E.); 1 Westm. och Dalarne (enl. WALLENGREN); 1 Jemt- land (skickad af Retzius till NirssoN); i Piteå Lappmark nordh- gast vid Kurrovick (E. H.). Icke funnen, så vidt fórf. vet, i rikets vestra provinser (Hall., Bohusl, Dalsl. eller Wermland), ej heller i Norge. I Danmark: Ögruppen, stränderna af Fuursó och Veile Sö vid Holte station, Sjel Sö i norra Sjelland, Gyrstinge Sö vid Ringsted (C. M. P.), Bróndsholmsdal (SrP.), Frederiksdal, Fuiren- dal och Rude (StB.); Zalfón, vid Juul Sö nära Silkeborg (C. M. P.), allmän vid Viborg (FEpp.); Bornholm (Bewzow enl. MóncnH). Från mellersta Skottland, norra Sverige och Åland är denna art utbredd öfver hela central-Europa till Portugal (prov. Alemtejo) och Spanien (omkring Madrid) i vester, hela öfre Italien, Illyrien och Dalmatien i söder, Ungern, Siebenbürgen och Lilla Ryssland i 259 öster. På Sicilien (omkring Katania och Palermo) finnes en liten form, Pupa pusilla Bivona (Prima monografia di malacologia per servire alla Fauna Siciliana, 1840, p. 14, f. 10. AraADAs E MaAG- GIORE Catal. ragion. delle Conchiglie viv. e foss. di Sicilia, 1839, p. 131. MaxpRnaLisEA Catal. dei Moll. delle Madonie, 1840, p. 26. CaLcaRA Espos. dei Molluschi di Palermo, 1844, p. 27), som gan- ska sannolikt är JP. antiv.—seminulum mh. I N. Amerika (från Maine till Texas samt i Mexiko och pá Kuba) fórekommer en med vår P. antiv. högst nära beslügtad art, P. ovata Sar, liksom denna mycket föränderlig i afseende på mynningtündernas antal. Efter de beskrifningar och figurer jag sett kan man svårligen skilja dem, men flere exemplar, som jag fått från New-Bedford, visa att de äro väl distinkta, hufvudsakligen genom annan form hos vindnin- garne och annat storleksförhållande dem emellan. g) Paries aperturalis unidentata (mynningväggen med 1 tand). 10. Pupa lxvigata Kor. Testa subperforata, tenwis, levigata, nitida, pellucida, rufo- cornea, ovata, spira comica, obtusiuscula; anfr. 5—95!|,, convexi, sutura profunda, antice ascendente sejuncti, ullimus antepenultimo subequalis, hic precedente duplo fere latior, ultimus pone apertu- ram callo transversali sat valido, albido vel concolore, extus im- pressus, scrobiculatus; apertwra oblique subcordata, dentibus et plicis 4—8S albis minuta: plica 1 palatalà alta et longa, sepe cum adjacente secunda dentiformi, 1 columellari, subconico, 2 palatali- bus profundis, dentiformibus, sepe denticulis 2 in angulo infra dentem columellarem extenso exeuntibas; peristoma patulwum, mar- ginibus sejunctis, dextro supra medium angulatim producto et extus impresso. Long. 2*|,—3, lat. 13],——2 mm. Vertigo levigata Korrei in Kärnten's Conch. von GALLENSTEIN (1852) p. 24 (ex spec. Corinth.) — Verosimiliter Pupa charpentieri SuurrLEwonTH (1852), Küsr. Conch. Cab. p. 129, pl. 16, f. 41—43. PrEmrreg Monogr. Heliceor. III (1853) p. 555. — Vertigo ventrosa HEYNEMANN in Malak. Bl. IX (1862) p. 1, t. 1, f. 6—8 (ex spec. anth.). — JPupa moulinsiana Móncn. . Djuret — Skalet trångt nafladt eller genomborradt, tunt, starkt genom- skinande, nästan slätt eller med ytterst fina och temligen tätt stå- 124 260 ende strimmor, glänsande, rödaktigt horngult, üggformigt, temhgen bukigt, med konisk, tydlig spira; vindn. 5—-5!|,, konvexa, skilda genom en djup, framtill uppstigande söm, de nedre raskt tillta- gande, den tredje hälften så hög som den fjerde, hvilken är lika med den siste, som har afrundad bas och är nära mynningen för- sedd med en temligen hög, hvitaktig eller rödgul, tvärgående valk, bakom hvilken finnes på skalet två punktformiga fördjupningar; mynningen sned, halft äggrund eller snedt hjerthk, försedd med 4-—8 hvita tänder: på mynningväggen en hög, något lamellformig tand, till venster om denna ofta en andra, men mycket mindre och mera konisk, på spindelkanten en fin, temligen hög, nästan konisk tand, i gommen inom ytterkanten, något djupt inne, 2 sam- mantryckta, rundade tänder och nedom dessa stundom två små tand- lika knölar; parallelt med ytterkanten går öfver gommen en röd valk, med hvilken gomtänderna sammanhänga; munsömmen vidgad, utböjd, skarp, kanterna icke förenade på mynningväggen, ytterkan- ten ofvan midten utdragen i en trubbig vinkel och på yttre sidan svagt intryckt. Förekommer nära och på stränderna af sjöar och andra vatten- samlingar, der den synes välja torrare ställen än P. antivertigo och uppehålla sig 2—3 fot ofvan marken på stänglar och blad samt i bladvecken af Carices, Carduus palustris o. s. v., isynnerhet när vattnet står högt. Man finner den på dessa ställen nästan ute- slutande om aftnarne, vanligen talrik, hvaremot man om morgnar och vid middagstiden sällan pátráffar ett enda individ. Utbredning. I Danmark är denna art först tagen af just.- rådet d:r PoursEN under hösten 1866 på stranden af Veile Sö nära Holte jernbanstation på Sjelland. På sanka ängar söder om Klagenfurt i Kärnthen upptäcktes P. levigata af Korri och beskrefs 1852 af GALLENSTEIN under detta namn; från stränderna af Längsee vid S:t Georgen har jag erhållit densamma under namn af Vertigo quadridens. Det är mycket troligt att det är denna art, som KüsrER beskrifver och afbildar från södra Schweitz under namn af Pupa charpentieri SHUTTL., som GREDLER anför (Tirol Nachtrag. 1859, p. 291) från nedre snóregionen på Monzoni i Tyrolen och Gysser (Fauna Bad., 1863, p. 22) från Karlsruhe och Hejdelberg i Baden såsom Pupa moulinsiana. I Okt. 1861 fann H. HEYNEMANN samma snäcka på vass-strån vid en dam nära Frankfurt a/M. och beskref den såsom ny i Malak. Bl. 1862 under namnet Vertigo ventrosa, hvarefter 261 den såsom sådan är tagen af H. IckRATH sommaren 1869 i mängd vid Bessunger nära Darmstadt. Äfven från södra Frankrike har jag erhållit exemplar alldeles öfverensstämmande med dem jag fått från Danmark, Frankfurt a/M., Darmstadt och Kärnthen, utom deri, att skalet har blekare färg. Allmänt anses denna snäcka vara identisk med Pupa moulinsiana Durvy (Frankrike vid Lyon, Tou- louse och Mony-de-l'Oise: MoQ.-TANDON) och möjligen är den snäcka jag fått från s. Frankrike V. mowlinsiana f personata MoQ.-TAND., men från den äkta V. moul., sådan den af MogqQ.-TANDON i Moll. Fr. II p. 403 beskrifves och t. 28, f. 31—33 afbildas, synes den danska formen vàl skild, genom vindningarnes antal, relativa stor- lek och form, mynningens form, tändernas antal och gomtündernas läge &c., utom det, att Moq.-Tand. ej nämner ett ord om den långa och starka läpp eller valk i främre delen af gommen, med hvilken de sednare sammanhünga, utan tvärtom säger, att gomtünderna sträcka sig ända fram till mynningkanten. Den Pupa moulinsiana, som J. Gwxw JErrREYs beskrifver (i Brit. Conch. 1862, I) från vestra delen af Irland är, enligt en särdeles intressant och rikhal- tig samling af Storbrittanniens mollusker, som författaren haft godheten sända mig, identisk med min nedanför beskrifna Pupa lilljeborgi. 11. Pupa pygmea Drar. Testa cylindraceo-ovata, nitidula, levigata, castaneo-rufa ; anfr. 5, convexi, ultimus medio impressus, antice tumidus, callo rubro transverso, pone aperturam paralleli-sulcatus; swtwura in- ferne vir ascendens; apertura semi-ovata, 5-dentata: dente parie- lali 1, dentibus columellaribus 2 (inferiore minimo), palatalibus 9 (interdum 3, superiore punctiformi), rufis, pliceformibus, e callo vel labio rwfo valido exeuntibus; peristoma marginibus callo tenui junctis, margine dextro vis impresso, superne forte curvato, colwmellari arcuato. Long. 1!|,-—2. diam. 1 mm. Pupa pygmea Dnaransavp Tabl. Moll. (1801) p. 57. Nirssow pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p. 53. Przrrzn pr. p. Monogr. Heliceor. II (1848) p. 362. Non». & NxrawpER pr. p. Finl. Moll. (1856) p. 42. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 28. WesrERLUNDp Synopsis critica moll. (1870) p. 93. — Vertigo pygm«ea RossuXssrEn Iconogr. X (1839) p. 29, f. 648. Moquis-Taspow Moll Fr. II (1855) p. 405, t. 28, f. 37—42. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 257. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 72; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 61. 262 Djuret grått, med mörkbrun halsrygg och svarta trefvare. Skalet trångt, men tydligt nafladt, ággrundt, stundom med svag böjelse tll cylinderform, trubbigt, matt glänsande, slätt eller otydligt strimmigt, genomskinligt, mörkbrunt; wvindn. 5, ganska konvexa, långsamt tilltagande, den siste på främre delens midt ned- tryckt, framtill tvärt öfver skalet försedd med en stundom ganska hög rödaktig valk, emellan hvilken och munsömmen går en kort och grund fåra; sömmen temligen djup, framtill knappt uppstigande; mynningen halft äggrund, 5-tandad: 1 tand på mynningväggen, 2 på spindelkanten, af hvilka den nedre är mycket liten och kan lätt öfverses, 2 i gommen inom ytterkanten, sammanhängande med en tjock röd gomvalk, som fullkomligt svarar emot valken på nacken; munsömmen hvitaktig, något tillbakaböjd och utbredd, ytterkanten, som på midten är obetydligt intryckt, öfvergår från mynningväg- gen i en nästan jemn båge i den något bögböjda spindelkanten, båda kanterna förenade genom en fin hvit list på mynningväggen. b. quadridens mh.: apertura dentibus 4, dente columellari in- fimo defecto (mynningen 4-tandad, emedan den nedre spindeltanden saknas). c. athesina GREDLER: apertura dentibus 6, dentibus palatalibus 3 (mynningen 6-tandad, nemligen tre gomtänder). Förekommer på marken bland fuktig mossa och multnande löf, på gamla trädstubbar, under smärre löst liggande stenar och trä- stycken, vid gräsrötter i skogar och trädgårdar, på ängar, sjösträn- der och andra tidtals öfversvämmade ställen. Stundom träffas denna art vid ganska betydlig höjd öfver hafvet; så har d:r JOHNSTON funnit den i östra Skottland vid 1200', m:r Purow på Vogeserna vid 1640” och prof. GREDLER i Tyrolen vid 6500”. Utbredning. I Sverige har denna snäcka en vidsträckt ut- bredning, men är öfverallt. sällsynt, i Skåne är den tagen vid Lund, Malmö m. fl. st.; 1 Blekinge på några få ställen vid Ronne- by, ss. vid Pehrsborg, på Snäckbacken, vid Fridhem o. s. v.; på Öland vid Borgholms slott, vid Tveta och i Ismantorpsborg (C. A. W.); på Gotland vid Kopparsvik, Làndeklint, Lójsta, Üstergarn och på Snáckgürdet (LiwpsrRÓw); i Småland vid Tenhult (E. H.) och vid Rottne i Söraby (J. L.); i Ó.Gótl. vid Lunna ymmig i trädgården, vid Mjólsefall (E. v. G.), på sjön Tákerns strand, vid Norrköping ete. (C. A. W.), i trädgården vid Djurkálla (R. L.); i Nerike endast i kalktrakter, vid Lanna i Hidinge, Qvinnerstatorp och Dylta i Axberg, Hofsta i Glanshammar, Áhlsta i Hallsberg s:n 263 (HARTMAN); i Upland h. o. d. omkring Upsala (W. L.) och vid Harg (G. E.); 1 Wesünl. vid Westerás (C. H. J.). c. athes.i Up- land vid Harg (G. E.. I Norge vid Frederikshald (W. L.). I Danmark: Ögruppen, Frederiksdal på Sjelland (Móncn), vid Rude icke sällsynt, vid Kohavegaard på Fyen (SrB.); Halfön, Hover Kro, emellan Aarhuus och Silkeborg, vid Orslev nära Hobro (C. M. P.), i skogarne vid Viborg tillsammans med H. lamellata (FEpp.); Born- holm, Kannikkegaarden och Ferske Sö vid Nesó (CO. M. P.). Från Moray Firth i mellersta Skottland, genom hela England och vestra Irland, från södra Finland genom hela Tyskland, Ne- derländerna, Belgien, Frankrike, Tyrolen, Schweitz, Kärnthen, Sie- benbürgen o. s. v. till Ukraine, till Korsika, Sicilien, Algier och Azoriska óarne är denna lilla snäcka utbredd. TI mellersta och só- dra Europa är den allmän, hos oss deremot sällsynt och intages dess plats i norra Europa hufvudsakligen och i norra Asien ute- slutande af P. alpestris. 12. Pupa lilljeborgi WrsrERL. Testa ovata, splendida, levis, fulvo-cornea, animale foeta rufo-nigra; amfr. 5, sat forte accrescentes, convexi, sutura pro- funda. disjuncti, ultimus quam precedens parum, penultimus quam tertius duplo latior, wltimus leviter depressus, pone aperturam tu- midus, callo temwi integro transverso; apertura subpyriformis vel oblique cordata, 4—5 dentata: dente parietali 1 (interdum cum adjacente anteriori secundo punctiformi), dentibus columellaribus 2, inferiore minimo, sepe defecto, palatalibus 2, altis, brevissimis; longe a peristomate remotis, antice fascia tenui rufo-brunnea ter- minatis; peristoma margine dextro vix angulatim producto nec impresso, marginibus callo temui junctis. Long. 2—32!|,, diam 1—1!|, (raro 1!|,) mm. Vertigo moulinsiana JerrnEys Brit. Conch. I (1862) p. 255 (ex spec. orig. ab auctore ipso missis!) RezrvE Brit. Moll. (1863) p. 117 (descr. et syn. Jeffr., nec fig., quie ex Moq.-Tand. cop.). Nec P. moulinsiana Dup.! — Vertigo modesta WrsrERLUNDp Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1865 p. 556; Malak. Blàátt. XIII (1866) p. 45. Nec V. modesta Say in Long's sec. exped. App. II (1824) p. 259, t. 15, f. 5. — Vertigo lilljeborgi WrsrERLUNp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 60. — Pupa modesta PrEwrEen Monogr. Heliceor. VI (1868) p. 332. — Pupa lill- Jjeborgi WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 90. ! Djuret kolsvart, utom fotens undre sida, som är gráhvit. 264 Skalet ggformigt, starkt glänsande, slätt, med öfre delen, hvari djuret dragit sig tillbaka, svartbrun och den nedersta tomma delen gulbrun; vindn. 5, starkt konvexa, skilda af en djup söm, upptill hastigt tilltagande, den siste föga bredare än den föregående, som är dubbelt bredare än den tredje; siste vindningen på midten svagt intryckt, framtill med en öfverallt på lika afstånd från myn- ningen tvärsöfver skalet gående valk, emellan hvilken och mun- sömmen är en ljusare färgad, bred och grund fåra; mynningen nästan snedt püronformig, något hjertlk, försedd med 4 tänder, nemligen 1 på midten af mynningväggen (någongång med en liten punktformig knöl bredvid), 2 höga, men mycket korta temligen långt inuti gommen inom ytterkanten samt 1 på spindelkanten, den sednare spetsad, konisk, de öfrige bredt afrundade; nederst på inre sidan af spindelkanten förekommer stundom en mycket liten tandlik knöl; framom tänderna i gommen går en mörkbrun tunn valk, svarande mot den åslika uppsvällningen på yttersidan; emellan denna gomvalk och mynningkanten är skalet nästan hvitt, genom- skinligt; munsömmen något tillbakaviken, spindelkanten upptill nå- got rak, bildar nedtill en stark båge vid öfvergången uti den of- van midten knappt märkbart intryckta och svagt vinkelformigt ut- dragna ytterkanten; kanterna förenade på mynningväggen medelst en fin list. Förekommer på sjöstränder, fästad på undre sidan af gärdslen, brädlappar o. dyl, hvilka ligga på mycket våta ställen, på mult- nande säfstrån och stundom djupt nedkrupen i dyn. Utbredning. I Sverige är denna snäcka tagen i Blekinge vid Ronneby, på södra stranden af Tresjön (först d. 23 Aug. 1865) teml. ymn., sedan mycket ymnig på stränderna af Långasjö (C. A. W.); i Småland vid Tenhultsón (E. H.); i Ö.Götl. vid en sjö nära Mjólsefall teml. ymn. (E. v. G. et ipse); 1 Nerike vid Wil- lingsbergs qvarndam (C. H.); 1 Dalarne i ett kärr vid Lánghytte- bruk i Husby s:n (C. G. A.). Utom Sverige vet jag icke att denna art blifvit tagen annor- stádes än under stenar vid sidan af en liten sjö vid Ballinahinch nära Roundstone i vestra Irland af M:r J. Gwvx JEFFREYS år 1845 tillsammans med P. antivertigo och en form af P. pygmsa (men icke beskrifven förr än 1862 i Brit. Conch. I och dà såsom Ver- tigo moulinsiana, enl. orig. ex.). 265 19. Pupa ronnebyensis WEsTERL. Testa profunda perforata, oblongo-ovata, regulariter stria- tula, mitidissima, rufo-brunnea; amnfr. 5![,, converi, ultimus pe- nultimo sabequalis, hic !|, latior quam tertius, qui dublo latior secundo; sutura valde declivis, antice ad peristoma ascendens, qua causa anfractus penultimus, a latere visus, postice multo latior; apertura oblique subpyriformis, pariete aperturalà forte declivi, 4-dentata: dente parietalà 1, lumelliform?, colwmellari 1, conico, ad partem inferiorem. cristee prominentis, obscure, palatalibus 2, bre- vibus, lamelliformibus, longe discretis; peristoma marginibus callo lenui junctis, margine colwmellari late veflexo, exteriore expan- siusculo, supra medium vix producto, extus callo transverso, teste concolore. Long. 2!|,— 2!|,, diam. 1'/,-—1!], mm. Pupa ronnebyensis WzsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 94. Djuret — Skalet djupt nafladt, aflàngt ággformigt, regelbundet finstrim- madt, starkt glänsande, rödbrunt; víndnm. 5!|,, konvexa, den siste nästan lika bred, som den näst siste, denne !/, bredare än den tredje, som är dubbelt bredare än den andre; sömmen starkt slut- tande, framtill vid mynningkanten uppstigande, hvarigenom näst siste vindningen blir, sedd från sidan, framtill märkbart smalare än bakåt; mynningen snedt päronformig, med mynningväggen hastigt sänkande sig mot spindelkanten, försedd med 4 tänder: 1 hög, lamell-lik på midten af mynningväggen, långs spindelkanten, djupt inne i mynningen, går från mynningväggen en hög, skarp, mörkt färgad kant, vid hvars nedersta ända ofta framträder en konisk tand, inom ytterkanten, djupt inne i gommen, äro två korta, långt skilda tänder, af hvilka den öfversta sitter något närmare kanten, båda synliga på skalets yttre sida; munsömmens kanter på myn- ningväggen förenade medelst en fin list, spindelkanten bredt till- bakaviken, upptill rak, nedtill genom en hastig krökning öfvergå- ende i den svagt tillbakaböjda ytterkanten, hvars nedre del är lång- sträckt, men den öfre efter en hastig krökning åt venster fäster sig obetydligt högt på näst siste vindningen; bakom ytterkanten, som ofvan midten är mycket ringa utdragen till en knappt märkbar vinkel, går en svag, parallel, med skalet enfärgad valk och bakom denna är skalet något intryckt. 266 Förekomst och utbredning, I Sverige har jag 1867 funnit denna form bland multnande blad 1 bokskogen sóder om Pehrsborg nära Ronneby i Blekinge. ; 14. Pupa alpestris ALper. Testa cylindracea, nitida, pellucida, subtiliter sed regulariter striatula, lutescenti-cornea; anfr. 5, convexi, sutura profunda, pone aperturam valde ascendente, separati; apertura semi-ovalis, 4- dentata: dente parietali 1, compresso, lamelliformi, columellari 1 acuto, palatalibus 2, lamelliformibus, presertim inferiori, eburneis; peristoma album, marginibus callo tenui junctis, margine dextro subsinuato, brevissime expanso, superne forte arcuato, columellari curvato. Long. 2!|,, diam. 1'|, mm. Vertigo alpestris ArpER Trans. Nat. Hist. Soc. Northumb. II (1830) p. 940. JrrrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 259. Westeriunp Sv. Moll. (1865) p. 73; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 62. — Pupa pygmea Ninsson pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p. 53. FmrELE pr. p. Norske Moll. (1853) p. 22. — Pupa pygm«a var. Prerr*e&. Monogr. Heliceor. II (1848) p. 363; VI (1868) p. 334. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1854) p. 125. — .Pupa shuttleworthiana GREDLER in Verh. des Zool.-bot. Ver. in Wien 1856 p. 128. v. WALLENBERG Malak. Blàtt. V (1858) p. 91; Moll. Lapp. Lul, (1858) p. 20, f. 5. HARTMAN Ner. Moll. (1864) p. 7. NraAwpER Bidrag till Finl. Naturk. III, p. 135. Djuret gulaktigt eller skiffergrátt och betydligt ljusare, med längre trefvare och fot än hos P. pygmza. Skalet med djup, men trång nafvel, nästan cylindriskt eller aflångt cylindriskt, småningom afsmalnande mot den trubbiga spet- sen, tunt och genomskinligt, starkt glänsande, fint och tätt, men tydligt och regelbundet strimmadt, ljust gulaktigt hornfärgadt; vindn. 5, konvexa, skilda af en djup, framtill starkt uppåt sti- gande söm; mynningen halft äggrund, sned, eller vinkligt päron- ronformig, 4-tandad, nemligen med en lamell-hk tand på midten af mynningvüggen, en spetsig tand på spindelkanten samt i gom- men, inom ytterkanten tvà elfenbenshvita, skilda, veck- eller lamell- formiga; mwnsómmen hvit, med yttre kanten högst obetydligt ut- böjd, på midten svagt intryckt, öfre delen starkt krökt, spindel- kanten något utbredd, bågböjd. b. mitis WESTERL.: apertura bidentata: dente 1 in pariete aper- turali et 1 in columella; vel apertura fridentata: dente 1 parietali, 267 1 columellari et 1 in infera parte palati; long. 2, diam. 1!/; mm. (mynn. 2-tandad: 1 tand pà mynningvüggen och 1 pà spindeln; eller mynn. 3-tandad: 1 på mynn. väggen, I på spindeln och 1 nedtill i gommen). Förekommer under stenar och bland multnande löf på marken, på mossiga klippor, synnerligen gerna och -oftast i stor mängd bland vissnande blad och i smolket ofvanpå stengärdesgårdar, murar och stenrösen, som finnas under löfträd. I Tyrolen går den på fjellet Ferrara vid Grödnerjoch mera än 6000 fot öfver hafvet. Utbredning. I Sverige är denna snäcka utbredd öfver hela riket, ända till nordligaste Lappmarken (vid Qvickjock, 67 —68 ? n. br., har v. WALLENGREN tagit den), på de flesta ställen ymnig, ofta högst ymnig. b. bident. i Blek. vid Ronneby (C. A. W.), 1 Skåne vid Öfvedskloster (L. P. H.), i Westml. vid Westerås (C. H. J.). b. trident. i Skåne vid Öfvedskloster (L. P. H.), vid Stockholm i mossiga klippor i dalarne vid Kungshamn, äfvensom 1 Stora Ängsviken på Wermdön (HARTMAN). I Norge vid Bergen och vid Kristiania på Malmöen (FRrRIELE), tvifvelsutan på mångfall- diga andra ställen. I Danmark har jag tagit denna art i när- heten af Köpenhamn. I England är P. alp. funnen på flere ställen, men på in- skränkta lokaler, finnes för öfrigt 1 Finland, Ryssland, Siberien, Amurgebietet och på Kamtschatka. Tvifvelsutan är den äfven tagen flerestädes i de Tyska staterna, men identifieras der alltid, ehuru som jag tror alldeles oriktigt, med P. shuttleworthiana. Deremot anser jag JP. leontina GREDLER (tagen vid Lienz i södra Tyrolen) vara en P. alpestris (var. quinquedentata), som, 1 motsats till ofvan anförde form b. mitis, fått en tredje punktformig gomtand, således en analog form till P. pygmea var. athesina GREDL. 15. Pupa shuttleworthiana Cnanr. Testa ovata, nitidula, pellucida, cornea, striatula; amfr. 5, vie converiusculi vel plamulati, sutura levi, pone aperturam vix conspicue ascendente, conjuncti; spira sensim attenuata, obtusis- sima; apertura subsemiovalis vel oblique subpyriformis, quadri- dentata: dente 1 compresso, intrante in pariete aperturali, colu- mellari 1 acuto, palatalibus 2, brevibus, scpe minimis, punctifor- mibus; peristoma marginibus callo junctis, margine dextro me- dio angulatim producto, breviter expanso, superne forte arcuato, columellari strictiusculo. Long. 2, diam. 1!|, mm. 268 Pupa shuttleworthiana COnaneEwTIER mscr. PrrrrrR Monogr. Heli- ceor. II (1848) p. 535. KüsrER Conch. Cab. tab. 16, f. 36. WrsrERn- LUND Synopsis critica moll. (1870) p. 96. Djuret — Skalet üggrundt, något glänsande, genomskinligt, horngult, fin- strimmigt; vindn. 5, knappt något hvälfda; sömmen grund, fram- till knappt märkbart uppstigande; spiran småningom afsmalnande, i spetsen afrundad; mynningen sned, halft oval eller nästan snedt päronformig, med 4 tänder, nemligen på mynningväggen 1 sam- mantryckt tand, som sträcker sig temligen långt inåt, på spindeln 1 spetsig, i gommen inom ytterkanten 2 korta, ofta mycket små, nästan punktformiga tänder; munsömmens kanter på mynn. väggen förenade medelst en list, den yttre kanten vid midten utdragen till en vinkel, svagt utböjd, upptill starkt krökt, spindelkanten svagt böjd. Förekomst och utbredning, I Sverige, prov. Skåne, vid Bel- teberga bland multnande blad under träden på branterna nedanför källan, ej sällsynt. Upptäcktes vid Bex, kantonen Waadt i Schweitz af CHARPEN- TIER. För öfrigt känner jag endast en säker lokal, nemligen Pisa i Italien, derifrån jag erhållit många exemplar, men under an- nat namn. 16. Pupa ovoidea WrsTERL. Testa ovata, ventricosa, medio latissima, striatula, mitida, pellucida, corneo-lutea; amfr. 5, comvexi, ultimus a latere visus multo brevior ac vix latior penultimo, tumido; anfractus superi forte accrescentes, spira adeoque late comica; sutura profunda superne forte declivis, pone apertwuram vix ascendens, qua causa anfr. penultimus a latere visus antice et postice equalis; aper- tura semiovata-rotundata, denticulis 3 coarctata: 1 parietalà, 1 columellari, 1 palatali, profundo, omnibus minutis, brevibus, tuber- culiformibus; paries aperturalis vir declivis; peristoma simplex, acutum, marginibus callo temwi junctis, colwmellari superne re- flexiusculo. Long. 2, diam. 1!|, mm. Pupa ovoidea WrsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 96. Djuret — Skalet bredt àggformigt, men siste vindningen nedåt utdragen, så att formen blir något oval och största vidden vid midten, fint strimmadt, rödaktigt gult, genomskinligt, svagt glänsande; wvindn. 269 5, konvexa; om snäckan ses från högra sidan, så är den siste vind- ningen nedtill starkt sluttande mot mynningkanten, framtill lika bred som och baktill mycket smalare än den föregående samt myc- ket kortare än denne, hvilken är uppblåst, så att skalet blir bukigt; de tre öfversta vindningarne aftaga hastigt, så att spiran får en nedtryckt, bredt konisk form; sömmen djup, upptill starkt slut- tande, vid mynningkanten knappt märkbart uppåt stigande, så att näst siste vindningen blir, sedd från sidan, jemnbred; mynningen halft äggrund — rundad, 3-tandad: 1 tand på den nästan horizontela, mot spindelkanten obetydligt sluttande, mynningväggen, 1 på spin- deln och 1 inom ytterkanten, djupt inne i gommen, alla små, korta, vårtlika, men mycket distinkta; derigenom att skalet är starkt bu- kigt på midten, synes mynningen belägen långt på sidan och är icke hälften så bred som skalet; munsömmen enkel, hvass, endast öfverst på spindelkanten obetydligt utböjd; spindelkanten regelbun- det bågböjd, ytterkanten nedtill utdragen, upptill hastigt böjd inåt mot mynningväggen, icke intryckt, men ofvan midten svagt utdra- gen i en otydlig, trubbig vinkel; båda kanterna förenade på myn- ningväggen medelst en fin list. Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Småland, vid Tenhult i Tveta härad och Jönköpings län, på ett bergigt och sko- gigt ställe, funnen 1867 och meddelad af jägm. E. HEMBERG. 17. Pupa arctica WALLENB. Testa rimata, ovata, tenuis, sublevigata, nitidula, pellucida, fulvo-fusca; anfr. 5-—5!|, convexi, ultimus ?|, altitudimis fere cquans, basi rotundatus, antice tumido-subcristatus; sutura pro- funda, antice ascendens; aperiura parum obliqua, semiovata vel pyriformis, dentibus tribus amgustata, singulis: in medio pariete aperturali, in columella, minimoque in palato (plerumque deficiente); peristoma patulum, vix labiatum, marginibus callo junctis, dextro supra valde cwurvato, columellari subdilatato, patente. Long. 2!j,, diam. 1—1!|, mm. ? Pupa hoppei Mörrer Ind. Moll. Groenl. (1842) p. 4. PFEIFFER Monogr. Heliceor. I (1848) p. 328; III (1853) p. 536. O. Móncu On the land and freshw. Moll. of Greenland in Amer. Journ. of Conch. 1868, I. — Pupa arctica v. WALLEsBERG Malak. Blätt. V (1858) p. 99, f. 3; Moll. Lapp. Lul. (1858) p. 18, f. 3, 4. NLAnpErR Bidrag till Finl. Naturk. III p. 134. WrsrERLUNp Synopsis critica moll. (1870) p. 96. — Vertigo arctica WrsrEnLUNp Sv. Moll. (1865) p. 73. 270 — ? Pupa tirolensis GmEpLER Verh. zool.bot. Gesellsch. in Wien, XIX 6, 4 h. (1869) p. 912. Djuret — Skalet üggrundt, tunt, slätt, glänsande, genomskinligt, mörkt hornfärgadt; wvindn. 5—5!/,, konvexa, den siste, som är ungefär ^|, af skalets längd, framtill med en kort, tvärgående valk; söm- men djup, vid mynningen uppstigande; mynningen föga sned, halft äggrund eller päronformig, med 2—3 tänder, nemligen 1 på myn- ningväggen, 1 på spindeln och 1 i gommen, alla temligen djupt inne, isynnerhet den sednare, som till följe deraf alldeles bortskym- mes af ytterkanten, om skalet vrides så, att hela spindeltanden synes; gomtanden, som alltid är obetydlig, saknas ofta; munsöm- men utstående, kanterna på mynn. väggen förenade medelst en list, ytterkanten ofta något fórtjockad och börjar dà med en vårtlik upphöjning, öfvergår genom en hastig krökning från den horizon- tela till den vertikala riktningen, är vid midten svagt insänkt, sedan nästan rak, sned tills den genom en starkare båge omärk- bart öfvergår 1 den något utvikna spindelkanten. förekommer på bergiga ställen under stenar och multnande växtdelar. Utbredning. I Sverige togs denna snäcka först 1858 1 Luleå Lappmark vid Qvickjock på Walli-corso vid öfre gränsen af träd- regionen (C. v. WALLENBERG); sedermera (1870) är den funnen ymnigt i Piteå Lappmark vid Malå Kapell och i öfre björkregio- nen vid Arjeploug (E. H.), i Herjedalem (1866) på Helagsfjellet, i Ófre Ljusnedalen och på Funniüsdalsberget (F. S.), i Småland (1867) vid Tenhult (E. H.). För öfrigt är P. arctica tagen på Riesengebirge (enl. Nach- riehtsbl. Mal. Ges. 1870 p. 115) samt vid ófre trädgränsen på Fassanerbergen och på Rodlerberg 1i Tyrolen, så vida P. tirolen- sis är identisk, och flerestüdes på Grönland, om P. hoppet är samma art. 18. Pupa pineticola WESTERL. Testa rimata, ovato-cylindracea, nitida, minutissime striata, cornea vel fusco-fulva; anfr. 5, convexi, sensim accrescentes, ulti- mus penultimo subequalis, hic tertio, secundo duplo latiore, !|. latior, spira elongata, sensim attenuata, obtusa; sutura profunda, minime declivis, subhorizontalis, ad aperturam vix ascendens, adeo- - que anfractus penultimus a latere visus antice et postise equalis 271 et ultimus margine inferiore parum obliquus; apertura oblique pyaiformis, pariete aperturali forte declivi, dente columellari conico 1, ad partem inferiorem criste -prominentis profunde, de cetero ommibus vestigiis dentiwm carens; peristoma wndique expansiu- sculum, marginibus disjunctis, dextro supra medium vir angulatim producto. Long. 2!|,—2![|,, diam. 1'!|, mm. Pupa pineticola WrsrERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 97. Djuret — Skalet üggrundt, cylindriskt, glänsande, ej genomskinligt, myc- ket fint tvürstrimmadt, rödbrunt; vindn. 5, konvexa, den siste nä- stan lika bred, som den näst siste, denne !/, bredare än den tredje, hvilken är dubbelt bredare än den andre; sömmen djup, föga slut- tande, gående nästan horizontelt öfver skalet, framtill vid mynning- kanten obetydligt uppåt stigande, hvarigenom näst siste vindningen blir, sedd på sidan nästan lika hög fram- och baktill, äfvensom siste vindningen endast ringa sluttar med sin nedersta kant mot mynningen; mynningen snedt päronformig, med mynningväggen hastigt sänkande sig mot spindelkanten, som upptill är rak och nedtill genom en hastigt krökt båge öfvergår i ytterkanten, hvars nedre del är långsträckt, men den öfre efter en hastig böjning åt venster fäster sig obetydligt högt på näst siste vindningen; inom spindelkanten, djupt inne i mynningen, framträder vid mynning- väggen en skarp kant, vid hvars nedersta ända är en konisk tand; för öfrigt är mynningen alldeles oväpnad; ytterkanten ofvan midten mycket ringa framdragen i en knappt märkbar, trubbig vinkel; munsömmen likformigt öfverallt något utböjd, af samma färg, som skalet, kanterna icke förenade på mynningväggen med någon märk- bar list. Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Småland, vid Tenhult i Tveta härad af Jönköpings län, på ett bergigt, med blandad löf- och barrskog bevuxet, ställe, fästad på multnande grenar och stubbar, funnen och meddelad af jägm. E. HEMBERG. 2. Vertilla MogQ.-TANDoON. Testa sinistrorsa (skal venstervridet). 19. Pupa pusilla Mürr. Testa ovalis, nitida, subtilissime striatula, pellucida, corneo- lutea; spira sensim attenuata, obtusiuscula; anfr. 5—5![,, con- vexi, sutura profunda disjuncti, ultimus latere impressus, sulcis 2 212 longitudinalibus; apertura semi-ovalis, 6 —S8-dentata: dentibus 2 parietalibus, lamelliformibus, 2—4 columellaribus, obtusis, inferiori- bus minimis, 2 palatalibus, e callo transverso exeuntibus; peri- stoma tenue, vix vrefleciusculum, margine exteriore superne levi- ter curvato, medio angulatim subproducto. Long. 2-—3!|., diam. 11|,—1!|, mm. Vertigo pusilla Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 124. Rossuiss- LER Iconogr. X (1839) p. 29, f. 649. Moqurm-Tawpow Moll. Fr. II (1855) p. 409, t. 29, f. 12. - 14. JgrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 263. WESTERLUND Sv. moll. (1865) p. 74; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 63. — Pupa vertigo DRarARNAUvD Tabl. Moll. (1801) p. 57. — Pupa pusilla Non». & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 44, f. 36. E. v. ManrENs DBinnenmoll. Norweg. in Malak. Blätt. III (1857) p. 96. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 29. WrstrEnLuwp Synopsis critica moll. (1870) p. 98. Djuret hvitgráàtt, med trefvarne och ófra delen af kroppen vackert gråblå. Skalet utdraget äggformigt, nedom midten, straxt ofvan myn- ningen, bredast, uppåt alltjemt afsmalnande, mycket fint strimmadt eller nästan slätt, glänsande, genomskinligt horngult; vindn. 5—5!/,, temligen konvexa, skilda genom en djup söm, den siste vid basen sammantryckt, på sidan intryckt, med två små långsgående fåror, motsvarande tänderna i gommen, framtill med en åslik uppsväll- ning, lika bred som den nästföregående, hvilken är mycket bredare än den tredje; mynningen halft äggrund, försedd med 6—8 tän- der, af hvilka 2 sammantryckta, temligen höga afrundade på myn- ningväggen, stundom med en liten spetsig tand framom de andra, 2—4 trubbiga på spindeln, de båda nedersta mycket små, 2 i gom- men inom ytterkanten, sammanhängande med en tvärgående gom- valk; munsömmen tunn, hvitaktig, något tillbakaviken, med kan- terna likformigt böjda, den yttre på midten intryckt och utdragen till en trubbig vinkel, hvarigenom kanten bildar två bågar, en öfre kort, men stark, en undre längre och jemn. Förekommer bland mossa på stenar och träd, under affallna löf, under multnande trästycken, under och bland stenar i stenrösen o. $. v. 1 dälder, trädgårdar, parker, lummiga skogar m. m. Utbredning. I Sveriges södra och mellersta provinser átmin- stone till och med Westmanland, flerestädes ymnig. I Norge har prof. Sans (enl. E. v. MARTENS) funnit den vid Bergen, hvarför- utan den är ymnig vid Kristiania på Ladegaardsóen och på Malm- 213 óen (C. M. P). I Danmark "in truncis putridis rara" (MÜLLER), Ögruppen: Hammarmólleskoven (MórrrR), Holsteinborg och Herlufs- holm mycket sällsynt (STtB.), 1 skogarne vid Fuursóen, Allinde- magle Skov vid Ringsted, Lille Klint på Möen (C. M. P.); Halfön: Klusriis vid Flensborg, skogarne vid Veile, Linaa Vesterskov vid Silkeborg (C. M. P.). Denna art, som 1 Sverige och Finland är den allmünnaste af hela slügtet, ár.1i de festa öfriga länder i Europa lokal och säll- synt. Dess utbredning sträcker sig från England och Irland (sak- nas 1 Skottland) till Pyreneerna, frán mellersta delen af Skandina- viska halfón till Lagano, Como och Lombardiet (kanske äfven till Katanien) i Italien, från Finland till trakten af Kiew i Ukraine och Siebenbürgen, der den isynnerhet lefver på steniga ställen på bergen. 20. Pupa angustior JEFFR. Testa ovata, subrimata, nitidula, fusco-cornea, striata; spira superne comica, obtusa; a mfr. 5!|,—0, convexiusculi, sutura pro- fundiuscula disjuncti, ultimus basi compresso-gibbus, latere sulco profundo longitudinali; apertura parva, subcordato-triangularis, 4-dentata: dentibus 2 mparietalibus, sinistro lamelliformi, 1 colu- mellari, obliquo, lamelle | Clausiliarum. inferc simili, 1 pliceformi, elongato, palatali; peristoma vreflexiusculum, margine. sinistro angulatim producto. Long. 1'|,, diam. "|; mm. 8 Vertigo angustior Jerrrers Trans. Lin. Soc. val. XVI (1830) p. 361; Brit. Conch. (1862) p. 265. WrzsrERLUND Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1865 p. 530; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 64. — Vertigo venetzii RosswXsstER Ieonogr. X (1839) p. 30, f*650. Wz- sTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 74. — Pupa venetzii PrE;rER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 364. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1853) p. 152. -— Vertigo plicata Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 408, t. 29, f. 8 11. — Pupa angustior Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 29. WzsrERLvNp Synopsis critica moll. (1870) p. 98. Djuret blåaktigt hvitt, med gråblå trefvare, samt ifrån dessa tvenne äfven gråblå streck på sidorna af ryggen (RSSM-.). Skalet trångt, men djupt nafladt, ovalt, trubbigt, stundom af- rundadt i spetsen, vid eller straxt ofvan midten bredast, vida mer afsmalnande nedåt än uppåt, vid mynningen starkt sammandraget, tätt och regelbundet tvürstrimmadt, rödbrunt, svagt glänsande, starkt; vindn. 5!/,—6, obetydligt hvälfda, skilda af en temligen djup söm; siste vindningen på midten försedd med en långsgående Fauna Molluscorum, 18 214 djup fåra, som sträcker sig fram till en skarp vinkel på mynnin- gens ytterkant; denna fåra begränsas upptill af en jemn às ända till mynningkanten, nedtill af en kort, afbruten ås, som mot myn- ningen slutar med en ljusare färgad uppsvällning ,; framom denna uppsvällning går bågformigt ned till nafvelfåran en fördjupning bakom munsömmen; mynningen mycket liten, nästan tresidigt hjert- formig, ungefär på midten af yttre sidan mer eller mindre starkt intryckt, 4-tandad: inom ytterkauten, i gommen, motsvarande få- ran på nacken, går en lång, röd, bakåt krökt lamell, som vid mynningen är uppsvälld till en tandlik knöl; uuder detta veck eller lamell, men något djupare in i mynningen, är en kortare, äfven- ledes röd, vecklik uppsvällning; på spindelkanten är en sned, la- mellformig tand; på mynningväggen äro 2 hvita, tandlika lameller, af hvilka den högra sitter djupare in 1 mynningen än den venstra, som utåt blir röd, uppsvälld, och sammanhänger med munsömmens ytterkant; munsömmen något tillbakaböjd, med ytterkanten på mid- ten trubbvinkligt utdragen; båda kanterna nästan sammanhängande på mynningväggen. Förekommer hos oss på multnaude löf och andra växtdelar vid trädrötter eller nedanför urbergsväggar, under nedfallna blad och i smolk samt på smärre kringströdda kalkflisor i stenrösen eller på skuggiga branter på mycket steniga ställen 1 kalktrakter. I Eng- land, Tyskland, Siebenbürgen 0. s. v. endast på lågländta, sum- piga ängar. Utbredning. 1 Sverige fann jag denna snäcka första gången 1853 i Småland vid Böke i Söderåkra s:n af Kalmar län, seder- mera 1865 på många ställen på Öland, ofta ymnig, såsom vid Borgholm ”på landtbergsskogen norr om slottet och vid norra mu- ren i Kungsträdgården, Tveta, Ismantorps borg o. s. v., samt 1866 i Blekinge ej sällsynt vid den branta bergväggens fot norr om Bellevue vid Carlshamn; ett enda ex. är funnet på Werkö vid Carlskrona (J. A.); på Gotland tagen vid Hallbros, Kopparsvik, Galgberget och Tullträsk (LINDSTRÖM); 1 Boluslän vid Kristineberg, enl. prof. Linniesoge. I Danmark, Ögruppen: i Lundehuus- mossen vid Kjöbenhavn (Srr.), i Holsteinborg Mark mycket sällsynt under stenar (StB.); Halfön: Klusrns vid Flensborg under boklöf (POULSEN) samt i en grop vid Sandvig (FRIEDEL). Finnes för öfrigt 1 vestra England och Irland sällsynt, i norra, östra och södra Frankrike, flerestädes i Tyskland (ss. vid Berlin, i Mecklenburg, på Harz, i Lissa i Schlesien, vid Bonn, Bamberg, 275 Frankfurt i Baden, Würtemberg, Tyrolen flerest. ymnig, erkehert. Österrike och Krain o. s. v.), Nederländerna, Belgien, Böhmen, Ungern, Illyrien, Waadt och Wallis 1 Schweitz, norra Italien, Dal- matien, Siebenbürgen och Lilla Ryssland. 2]. Pupa tumida WrsrERL. Testa ventricoso-ovata, vix striatula, obscure fulva; spira superne comica, brevis, obtusiuscula; amfr. 4'|,—895, convexiusculi, ultimus in medio basi depressiusculus; apertura late sed inequa- liter (lobo sinistro minor?) cordata (margo exterior basis) 6-den- tata: dentibus 2 parietalibus, compressis, 2 colwmellaribus, supe- riori conico, recto, imferiore minore, sursum verso, palatalibus 2, e callo transverso exeuntibus; inter dentes columcllares et palatales tubercula duo; margo exterior peristomatis simpler, tenuis, superne forte ct valde curvatus, medio angulatim productus, colu- mellaris roflexus; testa pone marginem aperturee extus callo rufo- brunnea, elevato, sed angusto cincta. Long. 1'|,, diam. 1!], mm. Vertigo tumida WrzsrERLUuNp in Malak. Blàtt. XIV (1867) p. 203. — JPupa tumida PrrwrER Monogr. Heliceor. VI (1868) p. 336. Wz- sTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 99. Djuret — Skalet bukigt üggrundt, knappt något strimmadt, mórkgult; spiran konisk, kort, trubbad; vindn. 4!|,—5, något konvexa, den siste på midten nedtill något nedtryckt; mynningen bredt, men olik- formigt (venstra hälften mindre) hjertlik (då ytterkanten blir bas), 6-tandad: 2 sammantryckta tänder på mynningväggen, 2 på spin- delkanten, af hvilka den öfverste är rät, konisk, den nedre mindre, något uppåtriktad, gomtünderna 2, utgående från en tvärvalk; emellan gom- och spindeltänderna finnas 2 små knölar; munsöm- mens ytterkant enkel, tunn, upptill starkt krökt, på midten utdra- gen till en vinkel, spindelkanten tillbakaböjd; bakom mynningen nära kanten går tvärsöfver skalet en rödbrun, upphöjd, men smal valk. Förekomst och utbredning, I Sverige har jag funnit denna Pupa bland. multnande och fuktiga löf i bokskogen vid Pehrsborg nära Ronneby 1i Blekinge, äfvensom nedom slottsruinen på norra landtborgsbranten vid Borgholm på Öland. 18" 216 22. Pupa collina WESTERL. Testa rimata, ovata, striatula, cornea; spira subconica, bre- vis, obtusiuscula; amfr. 5'|,, planiusculi, sutura levi, ad apertu- ram non descente, conjuncti, ultimus antice medio impressiusculus, a latere visus margine inferiore forte declivo; apertura oblique subcordata, dentibus palatalibus duobus lamelliformibus parallelis, marginem non attingentibus; peristoma simplex, rectum, margine exteriore circulos dos sat curvatos formante, in partete apertu- rali callo sat valido cum columellari conjuncto. | Long. 2, diam. 1i mm. | Pupa collina. WEstERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 100. Djuret — Skalet üggrundt, finstrimmigt, hornfárgadt; spiran nästan ko- nisk, kort, trubbad; vend». 5!/,, plattade, förenade medelst en grund, vid mynningen rät söm, den siste på midten något intryckt, sedd från sidan med nedre kanten hastigt sluttande; mynningen nästan snedt hjertformig, med två lamellika, jemnlöpande gomtänder, hvilka icke uppnå kanten; munsömmen enkel, rak, ytterkanten bildar två temligen starkt krökta cirkelbågar, båda kanterna före- näde på mynningväggen medelst en rätt mycket utbildad list. Förekomst och utbredning, I Sverige fann jag d. !9/, 1870 denna snäcka sällsynt i Blekinge i bokskogen vid Pehrsborg nära Ronneby. 23. pupa otostoma WESTERL. Testa late rimata, cylindrica, nitida, striatula, fulvo-brunnea, apice obtusiuscula; anfr. 6!]1,—7, convexi, tarde accrescentes, ul- limus precedenti multo latior, antice sulcis duobus longitudinali- bus, colorc pallidis, penultimus et antepenultimus subequales; su- tura profunda, ad aperturam non ascendens; apertura parca, awriformis, pariete aperturali valde obliqua, lamellis vel plicis pa- latalibus tribus, longitudinalibus, hwmilibus, albis, quarum due supere longe, inferior brevissima, ornata; peristoma margine columellari levissime S-formi, brevi, circulo perbrevi cum margine exteriore elongato, supra medium angwulatim producto, non impresso, superne valde curvato, juncto; marginibus callo parietali junctis. Long. 2?|,, diam. 1!|, mm. Pupa otostoma WrsrERLUNp Synopsis critica moll. (1870) p. 100. Djuret — 27 Skalet med bred nafvelspringa, cylindriskt, glänsande, fin- strimmigt, gulbrunt, i spetsen trubbadt; vindn. 6!|,— 0, konvexa, långsamt tilltagande, den siste mycket bredare än den föregående, framtill försedd med två långsgående ljusa fåror, de två nästsista vindningarne ungefär lika breda; sömmen djup vid mynningen icke uppstigande; mynningen liten, till formen icke olik ytterórat hos menniskan, mynningväggen är mycket sned, inuti gommen finnas tre långsgående, låga, till färgen ljusa veck eller lameller, af hvilka de två öfre äro långa, den nedre mycket kort; munsömmen har den korta spindelkanten mycket svagt S-formigt böjd och medelst en mycket kort cirkelbåge öfvergående i den långa ytterkanten, som ofvan midten är utdragen till en vinkel, men icke intryckt, och starkt krökt vid närmandet till vidfästningspunkten på mynning- väggen, på hvilken både kanterna äro genom en list förenade. Förekomst och utbredning, Denna till utseende och karakterer utmärkta art blef i Okt. 1868 funnen på bitar af nedfallna grenar o. dyl. tillsammans med P. pineticola, P. ovoidea, P. arctica m. fl. i Sverige vid Tenhult i Småland af E. HEMBERG, som derifrán meddelat exemplar. Närmare uppgift på fyndorten är: Augusten- borg, en brant backe belägen midtför uppkörsvägen till egendomen Tenhult, 1!/, mil söder om Jönköping. Gen. Alloglossa LINDSTRÖM. Animal gracile, sat breve, omnino clausum, tentaculis 4, brevibus, inferioribus minutis. Uncini radule a typo He- liceo valde discrepantes: wncinus medius wncinis lateralibus primi ordinis minor, basi producta cquilatera, capite brevi, inflato, cuspide obtusa; wncini laterales primi ordinis 18, forma simillima, laterales secundi ordinis 12, basi brevi, lata, cuspide wnica vel pluribus «usque ad quattuor. Mavilla (mandibulum) marginibus rectilineis, infra regulariter sur- rectes, partes laterales late. | (.Lindstr.) Testa ovato-oblonga vel fusiformi turrita, apice acumi- nata, acutiuscula; anfr. 7—98; apertura oblongo-ovalis vel "ovato-acuminata," multiplicosa; peristoma expanswum. Djuret smärt och vanligtvis kort, med fyra korta trefvare, af hvilka isynnerhet de två nedre äro små och synas blott såsom vårt- lika upphöjningar; tungmembranens midtelhake mindre än sido- hakarne af första ordningen, med utdraget, jemnbredt skaft, kort, 218 uppsväldt, trubbigt hufvud; sidohakarne af första ordningen 18, fullkomligt öfverensstämmande med midtelhaken; sidohakarne af andra ordn. 12, med bred, kort bas och hufvudet försedt med 1—4 spetsar; käkens mellersta del smalast, sidoskänklarne breda. Snäckan alltid högervriden, äggrundt aflång eller koniskt spol- formig, mot spetsen betydligt afsmalnande; wvindn. 1—8; mynnin- gen aflàngt oval, med många lamellika tänder; munsömmen tillba- kaböjd. 1. Den ännu enda till detta slägte hörande arten liknar till lefnadssätt särdeles mycket Clausilierna. Liksom dessa lefver den i stora sällskaper på klippväggar, isynnerhet sådana, som bestå af kalk. På träd är den aldrig funnen. TI allt detta öfverensstämmer den med gruppen Torquilla af slägtet Pupa, hvars arter till skalets beskaffenhet och utseende stå vår art ytterst nära, Dessa Torquille hafva emellertid ett annat utbredningssträfvande än Clausilierna, ty, i motsats till dessa, som tillhöra sydöstra Europa, äro Puporna fö- retrüdesvis talrika 1 den södra och sydvestra delen, såsom på öarne i Medelhafvet, 1 Italien, Spanien, södra Frankrike, Schweitz och sydligaste delen af Tyskland, äfvensom de aftaga ännu hastigare mot norden, än de förra, så att 1 Frankrike, norr om Auvergne och Dauphiné, finnas blott tre arter, Pupa frumentum, variabilis och secale jemte Alloglossa avenacea, af hvilka blott de två sednare gà ännu nordligare, nemligen P. secale till England och Alloglossa aven. till Bornholm, samt 1 Sverige till Öland, Gotland och Öster- götland (58—59 9). 2. Samma art, DnvucviEREs Bulimus avenacews (Encycl. VI: II, 1792, p. 355), som ligger till grund fór detta nya genus, utgór äfven typen för Zorquilla, subgenus af det omfattande slügtet Gli- schrus (subgenera: Limax, Hyalina, Tapada, Helix, Bulimus, Pupa, Torquilla och Clausilia) hos SrvpEn (Syst. Verz. 1820), sednare såsom subgenus af Pupa upptaget af FitzINGER och Beck. Om anledningen till och grunderna för det nya sligtet säger LINDSTRÖM anf.st.: ”Tungbeväpningen afviker fullkomligt från den man ser hos alla öfriga Helicea och liknar mest den typ, som är rådande bland Auriculide. Hakarnes bas är utdragen till ett långt, smalt, nästan jemnbredt skaft. Hufvudet är ovalt, mot midten uppsväldt och vid kanterna insänkt. Spetsen är trubbigt afsmalnande. Med den nit- tonde sidohaken af första ordningen börjar bakhufvudet att få en på yttre kanten snedt utdragen form och efterhand inträder andra ordningens typ, der hakarnes hufvud är transverselt och försedt 2/79 med två till tre spetsar. Hakarne hos den nyfödde ungen ófver- ensstämma till fullo med de fullvuxnes, utom i antalet af längd- och tvärrader, af hvilka de förre hos utvuxna djur gà till 69—71. Det egendomligaste vid detta är, att en efter skalet att döma så närstående art som Pupa secale har sin tungbeväpning i enlighet med de öfrige Pupa-arternas, liksom äfven P. dolium: de tvenne enda ”Torquille” jag haft tillfälle att undersöka. Antagligt är lik- väl, att bland de öfriga utländska arterna några finnas, som engång skola komma att sammanföras med P. avenacea till ett eget slägte, stående på gränsen emellan Helicea (om hvilka de erinra genom den yttre formen, trefvare, ögonens läge och sitt skal) samt Auri- eulide till hvilka de sluta sig genom tungbeväpningen och möjli- gen äfven genom käken. Den afviker nemligen hos P. avenacea nära nog lika mycket som hakarne. Den saknar denna regelbundet halfmånlika, jemnbreda eller mot spetsarne afsmalnande form, som är så vanlig bland Helicidxe. Den är smalast till sin medlersta del och tilltager i bredd mot sidoskänklarne, hvilkas nedersta kanter ej äro jemna, utan med oregelbundna spetsar fästade i de omgifvande musklerna.” Artöfversigt: Sk. rödbrunt; mynn. med 7 lamell-lika tänder; 1. 5—7, br. 2—21/, mm. A. avenacea Bruc. 1. Alloglossa avenacea (Bruc.). Testa fusiformi-conica, substriata, jam suturate, jam pallide brunnea; anfr. 7-—8; apertura oblonga, 7-plicata: plica maxima angwlari, parietali 1 profunda, columellaribus 2, palatalibus 3, ry marginem non attingentibus. Long. 7, diam. 2'|, mm. Bulimus avenaceus Brucuikre Encycl. meth. I (1789) p. 355. — Pupa avena Drararsaup Hist. Moll. (1805) p. 64. RossuXssrtEn Ico- nogr. I (1835) p. 82 (deser. falsa!), f. 36; V (1836) p. 13, f. 319. HöcGBErG -Vet. Akad:s Handl. 1841, p. 211 (deser. falsa. — Pupa avenacea PrErrER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 347. Moqum- Taxpow Moll. Fr. II (1855) p. 357, t. 25, f. 33, t. 26, f. 1—4. Móncu Syn. Moll. Dan. p. 27. WezsrEnLvwp Sv. Moll. (1865) p. 64. — Allo- glossa avenacea Iinpström Gotl. Moll. (1868) p. 18, t. 1, f. 11 & 13 (fig. anat.). WrzsrERLUxD Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 52; Synop- sis critica moll. (1870) p. 101. Djuret mórkgrátt eller nästan helt och hållet svart med bakre hälften af foten svartgrå. 280 Skalet tydligt nafladt, spolformigt koniskt, spetsadt, mörkt röd- brunt, någongång gulbrunt, ofta med gråblått öfverdrag, oregel- bundet, finare eller grófre strimmadt, svagt glänsande; vindn. "7, mycket sällan 8, starkt hvälfda, skilda genom en djup söm, den siste mycket bredare än den föregående, på nacken något plattad; mynningen nästan omvändt äggrund, försedd med 7 hvita lameller: på mynningväggen äro 2, den ene på midten, djupt inne i myn- ningen, den andre, stor och glänsande hvit samt ofta slutande med en tandlik uppsvällving, i vinkelen emellan ytterkanten och myn- ningväggen, på spindeln äro 2 lameller och i gommen inom ytter- kanten 3, af hvilka den öfverste är kortare än de öfrige; utom lamellen på mynn. väggen invid ytterkanten äro alla belägna djupt inne i mynningen och gomlamellerne skina igenom skalet och synas på utsidan såsom tre hvita långsgående streck; munsömmen är ut- böjd, ljusröd eller hvit, utan läpp, ytterkanten upptill starkt ut- stående bågböjd, sedan långsträckt, spindelkanten rät. — hordeum STtupD.: testa sublevigata, plicis palatalibus semper 2; long. 5, diam. 2 mm. (sk. nästan slätt, med blott två gom- lameller). — subcereana WESTERL.: apertura S-plicata: plica maxima angulari, parietali 1 profunda, columellaribus 2, palatalibus 4, sub- equalibus, marginem non atüngentibus; long. 71/,—8, diam. 2!/, mm. (mynn. med 8 lameller eller veck: 1 mycket stor på mynn. väggen nära ytterkanten och 1 på midten af mynn. väggen, djupt inne, 2 på spindeln och 4 nästan lika stora i gommen inom ytter- kanten, hvilken de icke uppnå). Förekommer hos oss endast 1 kalktrakter, på stengärdesgårdar, murar, i stenrösen o. s. v., antingen bland mossa eller oftast fästad på undre sidan af stenarne, i stor mängd tillsammans. Någongång finnes den på gamla trädstubbar. Utbredning. I Sverige är denna snäcka mycket ymnig på Gotland, icke blott på hufvudöen, utan äfven på Fårö, Karlsöar och andra kringliggande småöar, så att en mängd individer döljer sig nästan under hvarje kalkstensstycke (LINDSTRÖM); äfven på Ö- land är den allmän öfver största delen af ön; i Ö.Götl. har jag- funnit den sällsynt på Omberg och i V.Götl. förekommer den, enl. uppgift af prof. S. LovÉn, på Kinnekulle. I Danmark, på Born- holm bland kalkstenar (BE enl. Móncn). Artens utbredning strücker sig till Pyreneerna och dess sódra och norra förgreningar, genom nästan hela Frankrike, hufvudsakh- 281 gen dess bergstrakter, Belgien och Nederländerna, till Nebrodiska bergen på Sicilien, Neapel, Apenninerna, hela norra Italien, i Pie- mont ännu vid 1700 met. höjd, Illyrien, Dalmatien, Siebenbärgen, Serbien, Bulgarien, Epirus, Schweitz och Savoyen (ända till 1400 met.), genom Krain, Kärnthen och Österrike mer ell. mindre all- män, 1 Tyrolen samt på spridda ställen i södra Tyskland, såsom i Baden, Würtemberg och Bayern till Bamberg och Würzburg om- kring Main, sà att den pà fastlandet ingenstüdes synes gà ofvan om de bergskedjor (Teutoburgerwald, 'Thüringerwald, Erzgebirge och Riesengebirge), som gà tvärs öfver Europa, från floden Ems tll Oders källor, men uppträder ofórmodadt på Bornholm och hos ända till 58!/, n. br., oftast 1 stor mängd. B) Orificia org. gen. externa discreta, in fundo sulci. Skilda öppningar för de hanliga och de honliga kóns- delarne. Fam. Suecinidz. Mazxilla postice lamina magna subquadrata expansa, acie medio producta. Testa tenuis, oblonga, apertura magna, sepe maxima, longitudinalis, peristomate simplice, recto. Djuret har en bågformigt böjd käke, som vid den konvexa kanten har en stor, nästan fyrkantig, hornaktig skifva och vid mid- ten af den konkava kanten en konisk förlängning. Snäckan tunn, äggrund eller aflång, med stor, mer eller mindre oval, mynning och enkel, hvass, rak munsöm. Gen. Succinea DRAPARNAUD. Testa imperforata, oblonga, plus minus pellucida, spira porrecta; amfr. 3—4, ultimus magnus, rotundatus; aper- tura ovalis. Djuret slemmigt, vanligen groft och stort, så att det endast med svårighet får rum 1 skalet; trefvarne 4, de två nedre mycket korta, kägellika, trubbiga, de ófre från basen till midten tilltjock- nande, i spetsen klotformiga; foten stor, aflàng; fwngmembranen, på hvilken de särskilda hakarne hos detta slägte sitta på quadrati- ska upphöjningar (Gorpbr.), har midtelhakarne trespetsade, sidospet- sarne mycket korta, hakarne af 1:a ordn. tváspetsade, sidospetsen mycket kort, hakarne af 2:a ordn. med sågtandad kant. 282 Skalet aflàngt üggformigt, genomskinligt, vanligen vaxgult, stó- tande i ródt eller brunt, utan spår till nafvel, med få vindningar, af hvilka den siste är mycket stor och uppblåst, nästan utgörande hela snäckan; mynningen vanligen mycket stor, longitudinel, oval, upptill merändels spetsig; munsömmen enkel, hvass, i stället för spindelkant, som alldeles saknas, framträder spindeln fri. 1. Bernstenssnückorna älska 1i allmänhet mycket våta ställen, hvarföre de helst förekomma vid vatten, vid stränderna af sjöar och kärr, vid floder, bäckar och diken, der de krypa antingen på den fuktiga jorden eller på växter, som finnas i eller vid vattnet. Ej sällan ser man dem krypa på föremål under vattnet eller lik- som Limnserna krypa under sjelfva vattenytan med nedåtvändt skal. Egentliga amphibier äro de dock icke (som DRAPARNAUDS namn S. amphibia antyder), ty om de komma ned 1 vattnet skynda de alltid derifrån så fort, som möjligt, emedan de der sakna den luft de behöfva för att lefva. Alla de arter, som finnas hos oss, äro dock icke lika stora älskare af det våta elementet. — S. pfeifferi uppehåller sig på de våtaste ställen, ofta i sjelfva vattenbrynet, S. putris mera aflägset från vatten och S. oblonga vanligen på ganska torra platser, ofta långt från vatten. Vid torr väderlek och under vintern draga de sig inom skalet och tillsluta dettas mynning med ett hinnlikt lock, liksom Planorbis rotundatus. Bernstenssnäckorna synas hafva ringa utveckladt luktsinne, att döma efter de föga upp- blåsta knapparne på ófre trefvarne (Moq.-TAxp.) Dessa snäckor lefva uteslutande af vegetabilier. Äggen, som de lägga på stjelkar och blad af vattenväxter eller på stenar och andra föremål 1 vatt- net, sakna det mer eller mindre fasta omhólje, som finnes hos äggen af föregående familjer, och i stället förenas de klumpvis ge- nom en slemmassa, hvilket mycket påminner om förhållandet hos Limneaceerna. I motsats till Vitrina äro Succinea-arterna isynner- het talrika i nya verlden. Af de 178 arter L. PFEIFFER upptager (1 Monogr. Heliceor. 1868) förekomma 17 i Europa, 27 i Asien, 15 i Afrika, 38 1 Australien, 55 på Amerikanska kontinenten och 26 på Westindiska öarne. De hafva således en utbredning, som sträcker sig öfver hela jordklotet, från Grönland och Patagonien till zequatoriallinderna i båda hemisfererna. 2. Såsom en Buccinum blef en art af detta slägte (S. putris) både beskrifven och afbildad redan 1678 af ListEr, 1695 af PorIi- VIER och 1738 af GvarrrERi. KLEIN (1753) kallade den Nerito- stoma vitula (ett slägtnamn, som således, såsom äldst, borde bibe- 283 hållas), men SwAMMERDAM (1742) och Georrnov (1767) med det allmänna namnet Cochlea, hvarjemte den sednare äfven benämnde dem Ambrée och Amphibie. LixwÉ (1758) och Mörner (1774) förde denna snäcka till det stora slügtet Helix, derifràn BnvaviknE (1789) skilde den och förenade den med sitt genus Bulimus. Dna- PARNAUD uppställde den (1801) såsom typen för ett eget genus och upptog det specifika namnet hos MürrER såsom slügtnamn. I lik- het med det vid samma tid uppställda slügtet Vitrina, blef väl det nya genus af de festa följande författare antaget såsom sådant (FÉrRussac upptog det emellertid såsom subgenus af Helix under namnet Cochlohydra), men flera af dem anságo det nödvändigt att gifva .det ett annat namn, ehuru naturligtvis ingen fästade sig vid det äldsta af Klein, utan LawaRck kallade det (1805) Amphibulima, ÖKEN (1815) Lucena, STUDER (1820) Tapada, HARTMANN (1821) först Amphibulina, sedan Amphibina, hvilka pretendenter dock ha- stigt fingo gifva vika för DRAPARNAUDS. I PFEIFFERS Monogr. Heliceor. indelas de till Succinea hörande arterna sålunda: A. Heli- siga, Omalonyx (spira nästan ingen eller punktlik) med 1 art på S:t Helena, 2 i Australien, 3 på Juan Fernandez och i S. Amerika, 3 1 Westndien; B. Brachyspira (spira mycket kort) med 1 art i Europa (Kürnthen?), 8 i södra Asien, 3 på S:t Helena och i södra Afrika, 7 på Sandwichsöarne, 6 i S. Amerika, 3 i Westindien; C. Amphibulima (spira kort, ytterste vindningen kantig) med 1 art på Otaheiti och 1 på Guadeloupe; D. Tapada (spira nästan konisk) med 16 arter i Europa, 19 i Asien, 11 i Afrika, 28 i Austra- lien, 33 i N. Amerika, 12 i S. Amerika och 19 på Westindiska óarne. Anm. Det enda slágte hos oss, med hvilket Succinea möjligen kan fórvexlas i anseende till skalets form, är Limnca, men de skiljas lätt derigenom, att Succinea saknar hvarje spàr af det columellarveck, som finnes hos Limnza. Artófversigt : l. Spira kort; mynn. I, till ?|, af skalets längd. Sk. ovalt, tunt, vanl. bernstensfürgadt; vindn. 9—3!/,, den siste uppblåst, bukig; sömmen grund, går långt fram och är vid mynn. hastigt nedåtböjd. (Djur nästan hvitt). S. putris Lin. Sk. utdraget äggrundt, mycket tunt, blekt gulgrönt; vindn. 4, den siste 'aflàng, n. plattad; söm hårfin, kortare, framtill rät. (Djur alldeles svart). S. "temporalis WESTERL. 284 Sk. aflàngt ovalt, fast, brungult; vindn. 3, vanl. konvexa; söm oftast djup, framtill svagt nedbójd. (Djur svart). S. pfeifferi Rossm. 2. Spira tornlikt utdragen; mynn. ungefär "I, af skalets längd. Sk. äggrundt aflångt, tunt och bräckligt, ljust grágrónt; mynn. oval. (Djur ljusgrått eller hvitt). 8. oblonga Dn. Sk. utdraget àággrundt, tjockt och starkt, bernstensfürgadt; mynn. rundad. (Djur alldeles svart). S. arenaria Dovcn.. 1. Neritostoma. Mazilla subtridentata, dente mediano validissimo, conico. Djuret har käken nästan tretandad i främre kanten, den mel- tersta tanden eller fliken störst, konisk. 1. Succinea putris (Lix.). Testa oblongo-ovalis, tenuis, rugoso-striatula, succinea vel straminea; spira conica, acutiuscula; anfr. 3—3"/,, supremi con- vexiusculi, ultimus inflatus, ventricosus; sutura levis, juxta aper- turam. subito descendens. Animal albidum, supra plus minus cerulewum. Long. 15--17, diam. 7-—9 mm.; apert. 11—12 mm. longa, 7 mm. lata. Helix putris LiwwÉ Syst. Nat. X (1758) p. 713; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 531; Syst. Nat. XII (1767) p. 1249. — Helix succinea Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 97. — Succinea amphibia DnapAn- wAvp Hist. Moll. (1805) p. 58, t. 3, f. 22, 23. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 41. Rossmässter Iconogr. I (1835) p. 91, f. 45. FniELE Norske Moll. (1853) p. 27. — Succinea putris Nom». & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 9, f. 2. JzrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 151. Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 29. WzsrEnrLvwp Sv. Moll. (1865) p. 31; Coll. Typ Moll. Su. (1868) n:o 12; Synopsis critica moll. (1870) p. 102. Linoström Gotl. Moll. (1868) t. 2, f. 4 (maxilla), 9 (radula). Djuret gulaktigt med två svarta streck från de ófre trefvarne öfver ryggen, eller gulaktigt, med hvitt hufvud, ett genomlysande svart band i trefvarne och smutsgul fot med veck; käken har hos de fullvuxna utom det koniska större midtelutskottet (hvarigenom den har någon likhet med käken hos Limax, Vitrina och Zonites) på hvarje insida af sidoskänklarne en svagt framskjutande tand (hvilka alldeles saknas hos unga individer, som således hafva käken lika med S. pfeiff: LixpsTR.) och är mera brun än hos de andra arterna. 285 Skalet ovalt, tunt, genomskinligt, glänsande, på tvären oregel- bundet finstrimmigt, till färgen mycket omvexlande, från blekt grå- gult till djupt bernstenslikt eller rödaktigt, oftast vaxgult eller bernstensfärgadt, invändigt ofta perlemorglänsande; spiran konisk, något spetsad; wvindn. 3—3!/,, de öfre svagt konvexa, den siste mycket stor, uppblåst, bukig; sömmen grund, nära mynningen ha- stigt nedåtriktad ; mynningen regelmässigt oval, upptagande ?/, af hela skalets längd. — maxima, rubella PrR.: long. 19—21, diam. 11—12 mm. — trianfracta DA Costa: testa late ovalis, levis, cinereo- fulva; spira brevis, obtusa; sutura profunda; long. 15— 16, diam. 9—10 mm.; ap. 1l mm. longa, 6 mm. lata (skalet bredt, ovalt, slätt, gràgult; spira kort, trubbig; sömmen djup). Förekommer på fuktiga ställen, vid kanterna af vattensamlin- gar, på växter, som finnas vid brädden af sjöar, floder, diken o. dyl. Utbredning. 1 Sverige finnes denna art allmänt från sydli- gaste delen af Skåne upp till Westerbotten (vid Sävast funnen af WALLENBERG) och Luleå Lappmark (vid Qvickjock, 61—682? n. br. enl. BoHEMAN). Vid Sävast fans blott den lilla, starkt strim- miga formen, som icke är sällsynt i mellersta Tyskland och ofta tages för S. pfeifferi Rssm. (WALLENB.). Hr WALLENB. påträffade ingenstädes 1 Qvickjocktrakten denna snäcka (hvarföre han är böjd att anse det Limn&ea peregra är misstagen för S. putris), hvaremot han fann densamma närmare Östersjökusten 1!/, 9 sydligare och 1000 fot lägre. — maxima, en särdeles stor form, 27 mm. lång, mycket tjockskalig, làngstrücktare än de andra, med spetsigare spira och vindningarnes sidor nästan raka, träffas, ehuru icke lef- vande, i ett slags kalktuff vid Kopparviks dam på Gotland (LixpsrR.). — trianfr. vid Ronneby 1 Blekinge (C. A. W.). I Norge är arten temligen allmän vid Kristiania (Frirre, C. M, P., O. S. J.), sällsynt vid Bergen och af prof. Sars, enl. E. v. MARTENS, tagen vid Trondhjemsfjorden; vid Altenfjord omkr. 70 * n. br. funnen af lektor J. E. Zetterstedt. I Danmark allmän. — trianfr. i en dam vid Rönne, Stampen, Wellingaa (EnsrEv), Holsteinborg? (STB.) enl. Móncn. Ingen landsnücka har väl så stor utbredning, som denna. Ända till öfver 709 finnes den i ryska och norska lappmarkerna på olika videarter i obeskriflig mängd, likaså i inre Finnmarken, derifrån öfver Arkangel långt bort i Siberien till Darnaul och Lr- 286 kutsk med många flera ställen. På Island och Grönland fórekom- mer en mycket nära stående, troligen identisk art (S. grónlandica BEck). Mot söder går den genom hela Europa till Tajo i Portu- gal, Valencia i Spanien, Sicilien, Morea och Svarta hafvet och på Alperna till en höjd af 5200 fot öfver hafvet. Dessutom uppgifves denna snücka finnas i Mindre Asien, sódra Afrika, Guayaquil, Nya Holland, Trankebar, Marianerna och 1 det inre af Nordamerika; men möjligt är att mycket närstående, men dock skilda arter ligga till grund för dessa uppgifter. Succinea ”temporalis WESTERL. Testa elongata, subhyalina, pallide flavo-virescens, tenwissima, fragilissima, intus margaritacea, striatula; spira producta, acuta; anfr. 4, viz convexi, ultimus jurta sutwram planulatus; sutura subcapillata, antice nom descendens, brevius productus, adeoque margo exterior aperture superne rectus ct altius in anfractu pen- ultimo affixus; apertura eclongato-ovata, superne. acutiuscula. Animal aterrimum, subtus in coerulewn vergens. Long. 16—17, diam. 8—9 mm., apert. 11—12 mm. longa. Skalet temligen làngstrückt, mycket blekt gulaktigt, med svag grön anstrykning, mycket tunt och bräckligt, genomskinligt, invän- digt mer eller mindre starkt perlemorglänsande, finstrimmigt; spi- ran utdragen, spetsig; vindm. 4, knappt konvexa, den siste vid sömmen plattad: sömmen mycket fin, framtill icke nedstigande, icke så långt framdragen, som hos föreg. art, hvarigenom myn- ningens ytterkant blir upptill rak och fästad högre upp på näst- siste vindningen; mynningen aflàngt äggrund, upptill något spetsig. Djuret helt och hållet svart, under något blåaktigt. Succinea *temporalis WESTERLUND Synopsis critica moll. (1870) p. 103. Förekomst och utbreduing. I Sverige, prov. Blekinge, vid Herrstorpssjón, temhgen långt från vatten. 2. Amphibina (Hartm.) MörcH. Maxilla medio dente prominulo, obtuso. Djuret har i främre kanten af käken blott en svagt utdragen, trubbig tand eller flik i midten. + Spira brevis. Spiran kort, mynningen oftast ?/, af skalets längd. 2817 2. Succinea pfeifferi Rossm. Testa elongata, solidula, striatula, succimea, intus sepius margaritacea; spira brevis, conica; anfr. 3, viv convexi, ultimus utrinque attenuatus; sutura superficialis, lente descendens; aper- tura ovato-elongata. Long. 12 mm., diam. 6—7 mm.; apertura S—9 mm. longa, medio 5 mm. lata. Suceinea amphibia 8 Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 41. FRrIiELE Norske Moll. (1853) p. 27. — Succinea pfeifferi RosswXssren Iconogr. I (1835) p. 92, f. 46 (figura dextra suturà mala!). PrrrrER Monogr. . Helieeor. III (1853) p. 514. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1853) p. 132. Nom». & Nr. Finl. Moll. (1856) p. 10, f. 3. Moqvis-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 59, t. 7, f: 8 .31. O. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 53. | WesrERLvNp Sv. Moll. (1865) p. 32; Synopsis critica moll. (1870) p. 103. Lispström Gotl. Moll. (1868) p. 20, t. 1 (fig. anat.). — ? Succinea elegans Russo Moll. Alp. Marit. IV (1826) p. 59. — Succinea elegans JErrnevs Brit. Conch. I (1862) p. 153. RzzvE Brit. Moll. (1863) p. 43. WezsrERLuNp Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórhandl. 1865, p. 544; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 13. Djuret blàsvart, mórkgrónbrunt eller svartbrunt, under och på sidorne gulgrátt, tjockt och mycket slemmigt; den hüstskofor- miga käken har blott en liten tand i midten af främre kanten, utan nágra sidotünder. Skalet ovalt, aflàngt, temligen fast, genomskinande, glünsande, på tvären temligen starkt strimmadt, brungult, invändigt mer eller mindre perlemorglünsande; spiran kort, konisk; vindn. 3, föga konvexa, den siste stundom svagt, stundom mera bukigt utsvälld, vanligtvis afsmalnande upptill och nedtill; sömmen grund, framtill obetydligt nedåtriktad; mynningen äggrundt aflång, hos hufvud- formen upptagande mera än ?/, af skalets längd, hos åtsk. variete- ter vida kortare. Forma typica: spira brevissima; long. 12, diam. 6 mm.; apert. 8!/, mm. longa, medio 5 mm. lata (sk. med mycket kort spira). — elongata HArTm.: spira elongata, acuminata; long. 15—16, diam. (—8 mm.; apert. 10 mm. longa, medio 6 mm. lata (sk. med utdragen, spetsig spira). — contorta WEsTERL.: testa oblonga, solidula, striata, succinea, intus sspe margaritacea; spira elongata, acuminata, apice rosea; anfr. 3!|,—4, valde contorti, supremi convexi, sutura profunda se- parati, ultimus elongatus, juxta suturam forte descendentem planu- 288 latus; apertura elongato-ovata; long. 12—-16, diam. 6—7 mm., apert. 7—-8 mm. longa, medio 5 mm. lata (sk. aflángt, starkt, strimmigt, bernstensfürgadt, på inre sidan vanligen starkt perlemor- glänsande; spiran utdragen, spetsad, i toppen röd; vindn. 3!/,—4, starkt vridna, de öfre konvexa, skilda genom en djup söm, den siste utdragen, vid sömmen något plattad; sömmen framtill starkt nedåtriktad; mynningen utdraget äggrund). Syn. crit. moll. p. 104. — ochracea DE BerttA: testa ovata, solida, nitida, rugoso- striatula, ochracea vel sordide succinea, ad fusco-rufa; spira brevis, acuminata; anfr. convexi, sutura lente descendente separati; aper- tura subrotundato-ovata, superne angulata; long. 12—15, diam. 6—7'!/, mm.; apert. 7—9 mm. longa, 5—0 mm. lata (sk. ággfor- migt, bukigt, mycket tjockt, glänsande, ojemnt strimmigt, okragult eller mörkt bernstensfürgadt, till mórkródt; spiran kort, spetsad; vindn. konvexa, skilda af en småningom nedåtgående söm; myn- ningen nästan rundadt äggformig, upptill vinklad). S. ochracea PFEIFFER Monogr. III, p. 623. Gredler Tirols Conch. p. 11. — Under namn af ?S. cawcasica BEvER" har vännen JickEgLn: i Her- mannstadt skickat mig en med denna mycket ófverensstimmande form fràn Kaukasus. — intermedia BEAN: testa acuminato-ovalis, flavescens; spira prominens, rosea; sutura impressa, descendens; long. 9, diam. 5 mm.; apert. 6 mm. longa, 3 mm. lata (sk. spetsadt ovalt, gulak- tigt; spiran utdragen, rosenfürgad; sömmen intryckt, nedåtböjd). S. intermedia Móncn Syn. Moll. Dan. p. 34. — gracilis ÅLDER: testa membranacea, pallide flava, subcylin- drica; spira obtusa, anfractibus convexis; long. 15, lat. 6!/, mm. (sk. tunt, blekgult, nästan cylindriskt, med trubbig spira och kon- vexa vindningar). S. gracilis Móncu Syn. Moll. Dan. p. 33. . — albida MHamrw.?: testa virescente-flava, anfr. 3, convexis, sutura impressa, apice acutiusculo rubescente; apertura brevis (sk. grönaktigt gult, vindn. 3, konvexa, sömmen intryckt, spiran spet- sad, rödaktig, mynningen kort). Forma S. arenarie, sed long. 12, lat. 7 mm.; long. aperture 7 mm., lat. 5 mm. Móncn Syn. Moll. Dan. p. 33. Förekommer vid stränderna af sjöar, träsk, åar, floder och an- dra vattendrag, i sjelfva vattenbrynet eller på klippor, der vattnet framsipprar, alltid på ställen, som äro tidtals öfversvämmade. C. HaArRTMAN anför (Öfvers. 1866, p. 382) att han i trakten öster om Stockholm aldrig såg denna snäcka vid dervarande små insjöar, 289 utan endast vid saltsjón, der den pà stenar, pàlar, vass och lósa brádlappar, lät skölja sig af vàgsqvalpet lika ofórfiradt, som om det varit en verklig vattensnücka. Utbredning. I Sverige är den typiska formen högst sällsynt och blott funnen på stranden af Svinósjón i Dalarne (C. G. A.), äfvensom, enl. LiwpsrRÓM, en svag efterbildning förekommer i en hälften mindre, grågrön varietet vid Wisby; forma elongata är der- emot spridd genom södra och mellersta delarne af riket, åtminstone upp i Dalarne, flerestüdes mycket ymnigare än S. putris (såsom hállandet är i många delar af Blekinge och på hela Gotland, hvar- est LixpsrRÓw vid Trulltrüsk funnit djuret till färgen hvitgrått med svarta trefvare). — ochr.: är mycket ymnig och utan sällskap med någon annan Succinea-form på stränderna af sjön Tåkern samt ej sällsynt vid bäckar på Omberg i Ö.Götl. (C. A. W.), äfvensom i Träskhedarne i Bunge på Gotland (LrwpsrRÓw). — intermedia: ej sällsynt i en bäck vid Kohlstad nära Borgholm på Öland (C. A. W.). I Norge finnes f. elongata tillsammans med S. putris. I Danmark är den typiska formen ännu icke funnen (MörcH), hvaremot f. elongata förekommer ymnigt på många ställen, isyn- nerhet på uppkastade rörstycken vid sjöstränderna, ss. på Ögrup- pen, vid Lyngby Sö, Fuursö, Sjel Sö (C. M. P.), Höiby i Ods härad (STtB.); på Halfön, vid Aarhuus Mölledam, Juul Sö vid Sil- keborg (C. M. P.), sjöarne vid Wiborg (FEpp.); på Bornholm, stranden vid Rönne, mossar vid Kannikegaarden (C. M. P). — intermedia: på vattenväxter i den stora dammen i Botanisk Have i Kjóbenhavn samt i stadsgrafvarne och i Rosenborgs slottsgraf (MóncH). — gracilis: Dronninggaards Have (Móncn). —- albida: Visborgs Kronskov, 2 ex. (Srr. enl. Móncnu), Klusriis och flerest. vid Flensborg (PoursEN). | I Algier är denna snäcka sällsynt i trakten af Arba-el-Foukani och Arba-el-Tatani samt i södra delen af provinsen Oran. I Eu- ropa finnes den i mellersta och norra Spanien, på Sicilien, i norra Italien, Illyrien, Istrien, Dalmatien, Ungern, Siebenbürgen, Grek- land ända till trakten af Kiew, Schweitz, Savoyen, hela Tyskland, hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, genom hela Storbrittannien upp till Shetlandsóarne samt i Finland. I Asien finnes den i Sibi- rien och i Amurgebietet. Fauna Molluscorum. 19 290 77 Spira turrita. Spiran tornhkt utdragen; mynn. vanl. af halfva skalets längd. 3. Suceinea oblonga Drar. Testa oblongo-ovata, tenuis, diaphana, striata, fusco-virescens vel virenti-lutescens ; spira subelongata, acutiuscula, contorta; amnfr. 3—4, ventrosi, celeriter. accrescentes, sutura. subprofunda disjuncti; aper tura ovalis, sutura plus minusve angulosa. Ani- mal albidum vel albido-griseum, vertice et pallio griseo-punctatum ; wncinà radule later. sec. ord. basi producta, quam cuspides sub- equales dupplo triplove longiore. Long. 7- 10, diam. 4—5 mm.; apert. 4—5 mm. longa, 5—4 mm. lata. Succinea oblonga DnarAnNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 56; Hist. Moll. (1805) p. 59. RossmässteEr leonogr. I (1835) p. 47. HócnEnco Vet. Akad. Handl. 1841 p. 200. Prrirrer Monogr. Heliceor. II (1868) p. 516. Moqum-Tawpos Moll. Fr. II (1855) p. 61, t. 7, f£. 32, 33. Wr- sTERLUND Üfvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1865 p. 545; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 14 & 15; Synopsis critica moll. (1870) p. 104. LiwpsrRÓw Gotl. Moll. (1868) t. 1, f. 14 (fig. anat.). Djuret ljusgrått, med hufvud och hals blågrå, eller nästan helt och hållet hvitt; käken med en otydlig flik i midten af främre kanten; tungmembranens sidohakar af andra ordningen hafva en lång bas och hufvudet försedt med flera korta, nästan liklånga spetsar. Skalet äggrundt aflångt, svagt glänsande, med bågböjda, fina tvärstrimmor, tunt, bräckligt, genomskinligt, mycket blekt gult, dragande i grönt, eller grågrönt; wvindn. 3—4, konvexa, hastigt tilltagande, den siste temligen bukig; spiran temligen hårdt vriden; sömmen något djup; mynningen oval, upptill med en mer eller mindre tydlig vinkel. — impura Hamgrw. (Suec. arenaria Malm Göteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II p. 118?): testa limo in lineis transversalibus pa- rallelis obducta, parvula, ovato-oblonga, leviter striata, spira brevi, anfr. 3, subtortis, apertura rotundato-ovali; long. 6——7, diam. 4 mm.; apert. 3!/,—4 mm. longa, medio 3 mm. lata (sk. i tvárgà- ende parallela rader betückt med jord, litet, ággrundt aflàngt, fint strimmadt, med kort spira, 3 något vridna vindn. och rundadt oval mynning). Yngre snäcka? (Ung — S. humilis DRovET? T. long. 4, diam. 2!/, mm., apert. 2!/, mm. longa, magis rotundata). 291 —- elongata W'sTERL.: testa oblonga, solida, pellucescens, stri- ata, succineo-rufa; spira longa, acuminata, valde contorta; sutura profunda; long. 7, diam. 3!/, mm.; apert. 4 mm. longa, 2!/, mm. lata (sk. aflàngt, starkt och tjockt, genomskinande, strimmadt, mörkt bernstensfürgadt, med làng, spetsig, starkt vriden spira och djup söm). Förekommer i närheten af bäckar, kanaler och dammar, men nästan endast på torra och sandiga ställen, på stenar, staketer, gär- desgårdar, på växter, trästycken, på trädstammar, ofta högt uppe vid kronorna. | Utbredning. I Sverige vid Stockholm först upptäckt i Stora Humlegården af HöcBERG, sedermera äfven tagen vid Nacka (G. E.); i Småland vid egendomen Rosenlund nära Jönköping (J. E. Z.); i Westml. på Björnön (C. H. J.) — impura förekommer tili- sammans med « (samt i Skåne vid Stora Råby nära Lund?). — elong. ej sällsynt invid bäckrännilar på de nordligaste sluttningarne af Omberg vid Borghamn (RH. LuxpBERGH & C. A. W.); denna form har skalet mycket lika följande art, men djuret är hvitt och tunghakarne ófverensstüimma fullkomligt med dem hos S. oblonga. I Norge på multnande hasselblad bakom kalkbránneriet på Malm- óen i Kristiania-fjorden (C. M. P.)). I Danmark: Ögruppen, i Frederiksbergs Have (0. Mörrer, Fannicis), på Glacierna och i sandgrafvarne under stenar, men isynnerhet i stor mängd på sta- ketet omkring Sóndermarken (MóncH), på stengürdesgàrden vid Skovshoved (Mórr.), Haver pà Üsterbro, Kjóbenhavn, isynnerhet på blad af Dianthus (C. M. P.), under barken pà pil vid Helsingór (FonsEs enl. Móncu), i Redsle Skov vid Vaalse på Falster (J. C.); Halfön, på blad under hagtornshückar vid Sollie nära Flensborg, i en sandgraf vid Bygholm nära Horsens (C. M. P.), vid Husum i slotts- trädgården (FmiEDEL), vid Viborg (FEpp.); Bornholm vid Kanvik- gaarden (C. M. P.). Denna art förekommer dessutom i trakten af S:t Petersburg, i Belgien, hela Tyskland, nästan hela Frankrike, Savoyen, Schweitz, norra Italien, Illyrien, Siebenbürgen ända till Ukraine, men 1 all- mänhet sparsamt och på spridda ställen. I Frankrike är den tagen i dep. Puy de Döme vid 950 meters höjd öfver hafvet och på Vo- geserna vid 1000 meters höjd. 292 4. Succinea arenaria Dovcn.? Testa ovato-acuta, crassa, striatula, nitidula, sordide succi- nea; spira conica, acutiuscula, valde contorta; amnfr. 31|,—4, convexi, sutura profunde disjuncti; apertura rotundata, vix ovata, superne vix; angulosa. Animal omnino nigrum; wncini radule later. sec. ord. basi brevi, lata, cuspide wnica longitudine cquali, cuspidibus lateralibus minutis. | Long. S—11, diam. 5—7 mm.; apert. 4—5 mm. longa, 3—35!|, mm. lata. Succinea arenaria Bovcnanp-CnawrEREAUx Catal. Moll. Pas-de-Cal. (1838) p, 54? Durur Moll. de Fr. (1847) p. 67, t. 1, f. 10? Przrr- FER Monogr. Heliceor. II (1848) p. 517? Moquix-Taxpos Moll. Fr. I (1855) p. 62, t. 7, f. 35, 36? — Succinea arenaria WEsTERLUND Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1865, p. 445; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 16; Synopsis critica moll. (1870) p. 106. LiwpsrROw Gotl. Moll. (1868) p. 21, t. 2, f. 2 (testa), 6 (maxilla), t. 1, f. 15 (radula). — Succinea oblonga JgrrRExs Brit. Conch. I (1862) p. 154. RzEvE Brit. Moll. (1863) p. 44. Djuret är helt och hållet svart; käken med en obetydlig flik i midten af främre kanten; tungmembranens sidohakar af andra ordningen hafva en kort och bred bas, vid tungans kant knappt synlig nedom spetsarne, längre in med den innersta spetsen på huf- vudet mycket längre än de öfriga och lika lång, som basen. Skalet utdraget äggrundt, ganska starkt och tjockt samt föga genomskinligt, finstrimmigt, djupt brungult eller bernstenslikt; spi- ran konisk, spetsig, mycket hårdt vriden; vindn. 3!/,—4, mycket utsvällda, skilda af en djup söm; mynningen snarare rund än oval, icke bildande någon märkbar vinkel upptill. — impura: testa limo in lineis transversalibus parallelis ob- ducta; long. 5—6; diam. 3—3!/, mm.; apert. 2!/,—3 mm. longa, 2--2!/, mm. lata (sk. i tvärgående parallela rader betückt med sand och jord). Förekommer i närheten af bäckar, träsk o. dyl, nästan endast på fuktiga eller våta ställen, på mossa, multnande växtdelar o. s. v. Utbredning, I Sverige, på Träskhedarne i Bunge, Bungenäs, i Ruthe, vid Snäckgärdet, Ejketräsk på Gotland (LiLLJEBORG, LIND- STRÖM). — impura: Löjsta, Bästeträsk. I Danmark anser d:r O. MörcE att S. aren. finnes i Bierremark på Lolland och Ugle- dige vid Przestö, från hvilka ställen han sett exemplar, äfvensom FrieDEL i Malak. Bl. 16 b. anför att samma art förekommer på torra ställen vid Flensborg. 293 Til följe af den outredda synonymiken är denna arts geogra- fiska utbredning föga känd. Det kan dock.antagas såsom säkert, att den finnes på många ställen i Frankrike (i stor mängd vid Lyon och vid la Chapelle d'Abondance 1100 meter öfver hafvet), i Rhenprovinserna (nära Minden vid Weser och i närheten af Ro- thenhof) i Tyrolen (i Eisackdalen och vid Botzen) samt i England, Skottland och Irland. Sect. II. Hygrophila Får. (Basommatophora Krr.). Moll. pulmonata, in aqua (vel saltem locis humidis) viventia, tentaculis duobus contractilibus, basi oculiferis. | Testa mon oper- culata. Blötdjur med två kontraktila, antingen cylindriska korta, eller borstlika långa, eller triangulära tillplattade trefvare, med ögonen vid eller nära deras bas. Öppningarne för hanliga och honliga könsdelarne skilda i främre kroppsándan på högra sidan. Hithó- rande djur vistas i stillastående eller flytande sötvatten, stundom 1 hafvet eller vid dess kuster, endast sällan på fuktiga ställen på land. Snäckan aflàng, äggformig eller skifformig och spiralvriden, eller skálformig, alltid utan lock. Fam. 1. Aurieulidz. Animal terrestre, tentaculis subrylindraceis, brevibus, basi postice oculiferis, maxilla lunari, orif. org. gen. exter- mis longe discretis, orif. respirationis postice, pallio margine incrassato. Testa oblonga, spiralis, apertura dentata, margine ex- leriore incrassato. Djur med korta, nästan cylindriska eller koniska trefvare, vid hvilkas bas på inre sidan ögonen finnas; framtill utdraget till ett kort, rundadt tvåflikigt snyte; manteln med tjock, uppsvälld kant, innesluten inom skalet; foten aflång eller utdragen, vid bakre ändan trubbig, genom en fot-rot skild från den öfriga kroppen; andhålet vid högra kroppssidan, ofta långt tillbaka, nära excretionsöppnin- gen; käke månformig; fwngmembranens beväpning lik den hos Helicina. Snäcka ovalt aflàng, spiralvriden; mynningens ytterkant ofta tillbakaviken eller tjock och tandad samt dess spindelkant merendels med tvärveck. 1 294 Dessa blötdjur stå fullkomligt på gränsen emellan land- och vattenmolluskerna. Liksom de förra hafva de trinda, jemntjocka eller något klubblika trefvare, men i likhet med vattensnäckorna hafva de ögonen vid trefvarnes bas och trefvarne äro blott kon- traktila, icke retraktila, ty det är icke deras spets, som först för- svinner, utan de sammandragas vid basen och spetsen blir alltid synlig. Till vistelseorten öfverensstämmer den hos oss förekom- mande arten mera med landmolluskerna, ehuru den alltid väljer mycket fuktiga ställen; men många hithörande exotiska slügten (t. ex. Melampus, Marinula) hafva arter, som icke blott vistas 1 sött eller bräckt, utan 1 fullkomligt salt vatten. Denna familj delas vanligen i två underfamiljer, Melampina och Auriculina: mynnin- gens ytterkant hos den förra rak och hvass, hos den sedvare ut- vidgad eller tjock. Till Melampina höra genera Melampus MONTF. (djurets fot medelst en tvärfåra i midten delad i två delar, hvilka äro i sina rörelser oberoende af hvarandra ; snäckan äggrundt ko- nisk, med kort, trubbig spira och smal, jemnbred mynning, spin- delkanten och ytterkanten vid basen med tvärvalk) med c. 50 lef- vande arter, isynnerhet i Westindien, för öfrigt i N. Amerika, norra delen af S. Amerika, södra Afrika, södra och östra Asien samt Au- stralien; Tralia Gray (likt Melampus, men djurets fot odelad) med några få arter i N. Amerika, Westindien och på Sandwichsóarne; Leuconia Gnav (djurets fot delad genom en tvärgående fåra; snäc- kan med konisk spira, utdraget oval mynning) med 6 submarina arter, hvaraf två 1 Westindien, tre i Europa och en 1 Förenta Sta- terna; JPedipes Apaws. (djurets fot med ännu djupare tvárdelning än hos Melampus, snäckan nästan klotrund) med 6 lefvande (5 fos- sila) arter på Panama, i Afrika, Westindien, Madeira, Kalifornien och Isle de France; Blauneria SmnurTL. (snäckan venstervriden, aflángt tornformig, tunn, med smal mynning) med 1 art på Florida och i Westindien; JPolydonta FisH. (sn. üggrund, sammantryckt, mynningen utvändigt stor, invändigt trång med många tänder och veck) med 34 lefvande arter (1 fossil) på sydöstra Asiens öar och i Australien; Otina Gray (som bildar öfvergången till Limneide, skild från dem genom ögonens läge ofvan trefvarnes bas och från Auriculide genom trefvarnes platta form; djurets fot på midten tvärdelad ; snäckan halfklotformig, med mycket liten spira och stor tandlös mynning) med tre lefvande arter i England, Amerika och Afrika. — Den andra underfamiljen Auriculina har sl. Auricula Law. med 27 sp. från södra och sydöstra Asien, norra och vestra 295 Sydamerika samt Australien; Pyfíhia BorrEN med 20 arter från sydöstra Asien och Australien; Plecotrema Ap. med 12 sp. från sydöstra Asien, Sandwichsóarne och Kuba; Cassidula FÉn. med 14 arter från Australien och Asiens öar; AÅlexia Law. med 12 sp. i- synnerhet från Medelhafvets öar och halfóar samt Carychium Mürr. Gen. Caryehium Mörner. Testa minima, dextrorsa, ovato-oblonga; apertura obliqua, longior quam lata, dentata vel plicata; peristoma incrassatum, reflexum. Djuret har två korta trubbiga trefvare, vid hvilkas bas ögonen äro belägna. Skalet litet, högervridet, äggrundt aflångt; mynningen något sned, mera lång än bred, försedd med tänder eller veck; munsöm- men tjock, uppsvälld, tillbakaviken. 1. De snäckor, som tillhöra detta slägte, äro alla ganska små och likna våra minsta Pupa-arter. De älska mycket fuktiga ställen och uppehålla sig på marken under säf eller andra vattenväxter, under stenar, vid växtrötter o. s. v. Huruvida det finnes en eller fera arter af detta slägte, derom äro "icke författarne öfverens. PFEIFFER (Monogr. Auricul. 1856) upptager 5 species (sedan de nu till Zospeum räknade undantagas), C. minimum Mirr., C. elon- gatum VitLA från Italien, C. gracile Mon. från Portugal, C. indi- cum BENz. från östra Indien (i Semla och Landour, på skuggiga bergväggar, vid en höjd af 5000— 9000 fot öfver hafvet) och C. exiguum Say i N. Aamerikas norra och mellersta stater. Till dessa lägger BOoURGUIGNAT (1 sin monogr. öfver slägtet i Amén. Malacol. LXIV) ytterligare fem nya arter, C. striolatum och rayianum från Frankrike, C. minus från Cap Verdsöarne samt C. existelium och eupheum från N. Amerika. (Dessutom anför B. 6 fossila sp.). Alla stå de den ursprungliga arten, C. minimum, mycket nära och skilja sig från densamma endast genom skalets kortare och tjockare eller längre och smalare form, nästan släta eller fint strimmade yta, tre tydligt utvecklade mynningtänder eller med någon af dessa för- svunnen 0. S. v., så att de inom Europa förekommande formerna sannolikt bäst förenas med C. minimum och de amerikanska redu- ceras till en art, så som Binney gör i sina arbeten. 2. MiürrER uppställde (Verm. Hist. II, 1774) detta slägte på den äfven af honom först beskrifna arten minimum och är det- samma numera allmänt antaget. Denna art har dock sedan Millers 296 tid blifvit förd till många olika genera, innan fórfattarne blefvo ense om att för den och dess anhöriga behålla hans slägtnamn. GMELIN (Syst. Nat. 1788) förde den till Helix, Brucuvikre (Encycl. 1788) till Bulimus, DRAPARNAUD (Tabl. Moll. 1801) m. fl. till Au- ricula, MoxTAGU (Test. Brit. 1803) till. Turbo, FénvssAC s:r (Ess. meth. conch. 1807) kallade den Carichium, FrEwrwG (Edinb. En- cycl |1814) räknade den till sl. Odostom?a och HARTMANN (Syst. Gast. 1821) benämnde den Awricella carychiwm. Sedan slügtet Carychium omsider blifvit allmänt erkündt och antaget, har omfånget af detsamma blifvit olika uppfattadt. MoqQuin-TANDON (Moll. Fr. 1855) delar slägtet i tre subgenera: Auricella Hartm. med C. mi- nimum, Ovatella Gray med C. denticulatum, Phytia Gray med C. firmini och myosotis. Dessa två sednare grupperna motsvaras hos Gray och PFEIFFER af slügtena Alexia LEgAcH och Leuconia GRAY, hvilket sednare vanligen räknas till Melampina. REzEvE (Brit. Moll. 1863) förer arter såväl af det förra, som det sednare slägtet till gen. Conovolus Lam. (= Melampus Montf.), hvaremot JEFFREYS (Brit. Conch. 1862) utesluter alla dessa snäckor från land- och sötvattenmolluskerna och räknar dem till hafsmolluskerna. På anf. st. i Malak. Bl. och Monogr. Auricul. upptager PFEIFFER under sl. Carychium några äggrundt- eller klotrundt-koniska arter från Kürnthen, som lefva i nischformiga fördjupningar, till och med på stalaktiter och stalagmüter, i djupa, mörka grottor. För dessa snác- kor uppställer Bourevienat (Rev. & Mag. Zool. 1856) ett nytt genus Zospeum, dels af ”filosofiska skäl”, dels emedan skalet mera öfverensstämmer med Pupa och Vertigo än med de äkta Carychi- erna. Genom observationer på djuret (som har 4 trefvare, men utan förtjockning vid ändan och utan ögon), bekräftar ULLEPITSCH riktigheten häraf och i Monogr. Heliceor. VI (1868) upptager PFEIFFER detta slügte närmast efter Pupa och beskrifver 10 arter, af hvilka 9 äro från Kürnthen och 1 från Spanien. Artófversigt : Sk. hvitt, glänsande; mynn. 3-tandad; 1. 2, br. 1 mm. . €. minimum Mürr. 1. Carychium minimum Mürr. Testa subrimata, ovato-oblonga, alba, hyalina, tenwissime striata; amfr. 5—B!|,, comveri, ultimus maximus; apertura ovata; peristoma reflexum, subtiliter labiatum, margine exteriore ^ FAUNA MOLLUSCORUM TERRESTRIUM Et FLUVIATILIUM SVEOLE, NORVEGLE zr DANLE. SVERIGES, NORGES ocu! DANMARKS LAND- ocu. SÓTVATTEN-MOLLUSKER, BESKRIFNA AF D:r CARL AGARDH WESTERLUND. STOCKHOLM, ADOLF BONNIER, KONGL. HOF- OCH UNIVERSITETSBOKHANDL d ARE. FAUNA MOLLUSCORUM TERRESTRIUM Er FLUVIATILIUM SVECLE, NORVEGLE zr DANLE. SVERIGES, NORGES oci: DANMARKS LAND- oca SÜTVATTEN-MOLLUSKER, BESKRIFNA AF CARL AGARDH WESTERLUND. II. SÜTVATTENMOLLUSKER. —— Hee edo o STOCKHOLM, ADOLF BONNIER, ONGL. HOF- OCH UNIVERSITETSBOKHANDLARE. LUND, BERLINGSKA BOKTRYCKERIET, 1873. PROFESSOR EMERITUS VID LUNDS UNIVERSITET PROSTEN OCH KYRKOHERDEN KOMMENDÓREN MED STORA KORSET AF KONGL. NORDSTJERNE ORDEN LEDAMOTEN AF KONGL. WASA ORDEN, STORKORS AF D. D. O., RIDD. AF FR. H. L. LEDAMOTEN AF KONGL. VETENSKAPS-AKADEMIEN MED FLERA LARDA SAMFUND MEDICINE DOKTORN FILOSOFIE JUBEL-DOKTORN SVEN NILSSON VOÓRDNADSFULLT TILLEGNADT AF FÖRFATTAREN, Ye ürord. EF ör ett halft århundrade sedan utkom från denna samma officin den första "Historia Molluscorum Suecie” af redan dà varande Professorn Sven Nilsson, det första arbete, som till ett helt sammanfattar och afhandlar Nordens land- och söt- vatten-mollusker, och nästan hittills det enda, ett arbete, vid hvilket man ej behöfver taga i betraktande den ofantliga skil- naden emellan den malakologiska vetenskapens ståndpunkt då och nu, författarens stora brist på literatur och totala saknad af originalexemplar af främmande länders mollusker eller att arbetet nästan uteslutande är produkten af hans egna forskningar, för att finna dess stora värde, mindre dock för det betydliga antal af noviteter för vår fauna (50 arter) än för de mästerliga beskrifningar det imnehåller. För tjugo år sedan utgaf Hr Joachim Friele en liten afhandling om de ”Norske Land- og Ferskvands-Mollusker, som findes i Omegnen af Christiania og Bergen”, det första och, utom undertecknads Exposé critique des mollusques (1871) och en uppsats af Hr 0. S. Jensen (1872), det enda arbete, som specielt sysselsätter sig med dessa djurformer inom bródrariket. För nio år sedan trycktes Doktor 0. A. Mórehs "Synop- sis Molluscorum terrestrium et fluviatilium Danise^?, en afhand- ling, hvars fórtjenster ingen bättre än jag vet uppskatta, men hvilken, sásom en del af "Naturhist. Foren. Vidensk. Medde- lelser”, är mindre tillgänglig och genom sina korta latinska TI diagnoser vid flertalet former för den begynnande malakolo- gen knappast tillräcklig. En gemensam Fauna Molluscorum för dessa tre riken har derfóre synts mig "af behofvet påkallad”. Sista afdelningen af denna Faunas descriptiva del lemnas härmed i en välvil- lig publiks händer. I en särskild del (Inledningen) vill jag lemna en någorlunda utförlig framställning af det; vigtigaste inom Molluskernas allmänna historia, af det mest intressanta i antomiskt, fysiologiskt, systematiskt o. fl. hänseenden denna djurklass har att framvisa och deröfver lemna flera upplysande figurer. Med samma Inledning skall följa ett antal plancher, upptagande alla inom faunområdet iakttagna arter och under- arter samt de mest framstående varieteterna. De skäl, som förmått mig att, utan afseende på politiska gränser, till Danmarks faunområde räkna hela Slesvig, har Professor E. Fries sålunda uttalat (Nordisk Universitets-Tid- skrift, 1856): ”Skall en jemförelse emellan olika florområden lemna något vetenskapligt resultat, måste desamma naturli- gen begränsas, såväl efter landets fysiska beskaffenhet, som vegetationens egendomliga skaplynne i hvarje större gebit. Den vanligare bestämningen efter politiska gränser är ove- tenskaplig och leder i praktiskt hänseende mer till förvillelse än upplysning... Vetenskapen kan icke bero af något så till- fälligt, som erófringskrigens våldsbragder. .. I norr och ve- ster begränsas Skandinavien af Is- och Vesterhafvet, i söder af Östersjön, likväl så, att Danska öarne och Cimbriska halfön intill Eidern räknas till detsamma. Men Holstein är till sin vegetation ett helt Tyskt land; med Elben har dit blifvit ned- förd en nordtysk vegetation, och för Skandinavien mera ka- rakteristiska växtarter saknas alldeles”. Hvad som här är sagdt om floran gäller till alla delar om den malakologiska faunan, emedan båda äro i lika grad beroende af samma yttre förhållanden. För att studera vårt lands molluskfauna har jag sedan 20 år berest de flesta landskap 1 södra och mellersta delarne af riket och flertalet af dem flera gånger (hvarförutan jag en III gång besökt Norge och många gånger Danmark), men detta arbete ådagalägger bäst sjelf huru ofullständigt det likväl skulle blifvit, om jag ej haft lyckan vinna understöd af många bland denna vetenskaps vänner inom fäderneslandet, hvilka gifvit mig del af sina upptäckter och iakttagelser, nästan alltid grundade på åtföljande remisser, (utan hvilka jag sällan an- sett mig böra begagna mig af de meddelade notiserna) och äfven på hvarje annat sätt med förekommande välvilja un- derstödt mig i mitt företag. Både min tacksamhet och min pligt ålägga mig att offentligen uttala för dessa herrar min lifliga erkänsla (1 Faunan äro endast initialerna till deras namn upptagna, såvida icke de anförda observationerna förut blifvit 1 tryck framställda): Doktor K. Ahlner, Kommissions- landtm. C. G. Andersson, Revisor J. Ankarcrona, Kandidat G. Eisen, Regementslàk. Dr E. v. Goés, afl, Lektor C. Hart- man, Jàgmàstare E. Hemberg, Doktor J. Huwlting, Doktor L. P. Holmstróm, Doktor A. J. Johansson, Lektor C. H. Jo- hanson, Doktor C. Linroth, Doktor G. Lindström, Kand. J. Lindahl, Professor W. Lilljeborg, Professor S. Lovén, Doktor RB. Lundbergh, Intendent A. W. Malm, Kand. O. Nordstedt, Konservator C. Roth, Kand. A. Stuxberg, Doktor £F. Sóder- lund, Doktor J. A. Wallin, Lektor J. E. Zetterstedt. Det är derjemte för mig en angenäm skyldighet att of- fenthgen betyga mina ärade gynnare och vänner utom fáder- neslandet min innerliga tacksägelse för den utmärkta bered- villighet, hvarmed de låtit mig begagna sina egna och under deras vård stående offentliga konkyliesamlingar, för medde- lande af de intressantaste sändningar, i de flesta fall från hvar och en flera, ofta utomordentligt rika på arter och exem- plar, oftast typerna för de resp. författarnes egna beskrifnin- gar, för meddelade upplysningar och på anmodan gjorda iakt- tagelser vid omtvistade och kritiska former, för högt värde- rade presenter af mycket talrika afhandlingar inom den ma- lakologiska vetenskapen från de ärade författarne sjelfva, och är det med liflig hågkomst häraf jag bland många isynner- het vill med tacksamhet nämna: I Finland: » 99 Norge: England: Belgien: Tyskland : IV Fr. W. Mäklin, Professor, Helsingfors. L. Esmark, Professor, Kristiania. R. Collet, Kand., 2a O. Jensen, Kand., i H. Friele, Handl., Bergen. A. Benzon, Apotekare, Kjóbenhavn. J. Collin, Dr, 53 O. Mörch, Dr, £a C. M. Poulsen, Dr, A Steenbuch, Med. Dr, Rude pr. Skjelskór. J. Steenstrup, Etatsrád, Prof, Kjöbenh. Mr John Gwyn Jeffreys, London. Jules Colbeau, Secret. de la Soc. Malac. de Belgique, Bruxelles. Armand Thielens, Chev:r, Dr, Tirlemont. E. v. Martens, Dr, Berlin. R. Lehmann, Dr Med., Stettin (gest.). W. Kobelt, Dr Med., Schwanheim. D. F. Heynemann, Kaufmann, Presid. der malacozool. Gesellsch., Frankfurt a. M. H. C. Küster, Dr, Bamberg (Bayern). S. Clessin, Eisenbahnbeamter, Dinkelscher- ben (Bayern). L. Parreyss, Naturahenhàndler, Wien. Josef Ullepitsch, k. k. Wardein, Triest. F. Ressmann, Dr, Hof- u. Ger.-Advocat, hosenbühl (Kàrnthen). N. Hoffmann, Messerschmied, Laibach (Krain). Adolfo Stossich, Professore di Storia Na- turale, Triest. Vinc. Maria Gredler, Franziskaner-Pater, Prof. Gymn., botzen (Tyrolen). Fr. Julius Gremblich, Franziskaner-Kler- ker, Innsbruck (Tyrolen). I Österrike: ” ?5 , Frankrike: $* LI », Schweiz: , Italien: Genom Hr G. v FE. A. Biele, Finanz-Sekretür, Ofen (Un- gern). W. v. Vest, Concipist b. d. k. Fin. Dir, Hermannstadt (Siebenbürgen). Carl Jickeli, Naturf,, Hermannstadt. Charles Des Moulins, President de la So- ciété Linnéenne, Bordeaux. Oscar Linder, Ingen. au corps des mines, Secrétaire gener. de la Soc. Lin, Bor- deaux. AM. Gassies, Directeur du Musée préhist., Dourdeaux. D. Dupuy, Abbé, Prof. d'hist. natur., Auch. A. Brot, Dr Med., Genéve. F. L. Appelius, Livorno. Ritter von Frauenfeld har jag erhållit en särdeles rik samling originalexemplar af ZELEBOR (isynnerhet från södra Ryssland, Kroatien och sydvestra Asien) ur kej- serliga museet i Wien, genom Hr Clessin originalexemplaren till Hzrps flesta nya arter, genom Hr Kobelt orig. ex. af Unio- ner ur ROossMÄSSsLERS samling samt särdeles rika remisser från Grekland och Sicilien. Särskildt tillåter jag mig nämna Dr C. M. Poulsen i Kjö- benhavn för hans stora förtjenster om den danska och norska molluskfaunan samt Hr S. Clessin för hans värdefulla bear- betning af nordens Spheriider. Ronneby i maj 1873. Carl Agardh Westerlund. 29 ampresso, intus. subunidentato, columella. et pariete. aperturali wnidentatis. Long. 2. diam. 1 mm. Carychiwm minimum Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 125. Ross- MÁSSLER leonogr. X (1838) p. 36. f. 660. Moquis-TAnpos Moll. Fr. II (1855) p. 413. t. 29. f. 15—26. Jerrrers Brit. Conch. I (1862) p. 300. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 35. WzsrEnLvwp Sv. Moll. (1865) p. 87; Coll Tvp. Moll. Su. (1868) n:o 73; Expos. Crit. Moll. (1871) p. 107. — Auricula minima Niusson Hist. Moll. Su. (1822) p.. 55. FmmrE Norske Moll. (1853) p. 29. Nomp. & Nx. Finl. Moll. (1856) p. 46. f. 37. Djuret hvitt, slemmigt, mjukt, genomskinande; de två tref- varne sitta mycket tätt intill hvarandra samt äro tjocka och koniska, med ögonen vid basen, temligen framstående, svarta och mycket tydliga; snytet n. triangelformigt, af samma längd; som trefvarne. Skalet utdraget äggrundt, med tornlik spira, eller mera upp- sväldt, ovalt, med kort, trubbig spira, vanligen något spolformigt, genomskinande, men icke synnerligen tunt, glasklart eller hvitt. glänsande, fint och tätt tvärstrimmadt, med få och otydliga spiral- strimmor; vindn. 5—5!|,, konvexa, upptill långsamt, nedtill hastigt tilltagande i bredd, den siste utgörande mera än !/|, af hela skalet; sömmen djup; mynningen sned, äggrund eller elliptisk, med tre tänder, nemligen en hög lamellik tand på mynningväggen längst till venster, en låg konisk högt uppe på spindelkanten och en knöllik på midten af ytterkantens inre sida, midtför det ställe der denna kant är något intryckt; munsömmen utböjd, ytter- kanten belagd med en hög valk eller läpp, båda kanterna före- nade på mynningväggen medelst en ofta ganska hög list. 1. inflata HARTM.: testa ventricosior (sk. bukigare.) Förekommer på våta eller sumpiga ängar, vid bäckar eller på sjöstränder, under stenar, multnande trästycken och blad m. m. eller vid gräsrötter, ofta talrikt i yttersta spetsarne af rottrådarne ganska djupt ned i jorden, på skuggiga och fuktiga ställen nedan- för murar och stengärdesgårdar o. s. v., vanligen ymnigt på samma ställe. Utbredning. I Sverige finnes denna lilla snäcka temligen allmänt i de södra och mellersta landskapen, åtminstone till och med Dalarne, der den är tagen (af C. G. A.) i Husby sm. I Norge är den icke sällsynt vid Kristiania och Bergen (FRIELE). I Danmark allmän. ! Fauna Molluscorum, 20 208 Från Skottland och Finland sträcker sig denna arts utbred- ning genom hela Europa till Sicilien, Korsika och Algier, äfven- som den förekommer vid Kidsi nära Amur i Asien. Fam. 2. Limneide. Animal aquatile, tentaculis planis triangularibus vel subulato-setaceis, basi intus. vel antice oculiferis, mazillis tribus, orif. org. gen. erternis parum discretis, orif. re- spirationis antica, pallio margine tenui. Testa forma varia, apertura semper edentula, mar- gine columellari sepius plica longitudinali oblique adscen- dente, exteriore simplici et acuto. Djur med två kontraktila trefvare, som antingen äro platta och triangelformiga (nedtill breda, upptill spetsiga) eller smala, borstformiga, med ögonen oskaftade vid basen, framtill eller på inre sidan; hufvudet framtill med en bred, kort, i ändan utvidgad, rundad, urnupen eller tvåklufven flik eller s. k. munsegel, under hvilket munóppningen finnes i form af ett I eller stundom af ett Y; manteln har tunn kant, är hel eller flikad, innesluten inom skalet eller utsträckt och tillbakaviken; foten platt, lancettlik eller oval, skild från den öfriga kroppen genom en tydlig s. k. rot; andhålet framtill, vid venstra eller högra sidan, under man- telkanten; analöppningen vid venstra eller högra sidan af nacken; könen förenade hos samma individ, men öppningarne för köns- delarne skilda något från hvarandra, öppningen för de hanliga under venstra eller högra trefvaren, för de honliga längre till- baka och vanligen täckt af mantelkanten; käke antingen blott en, öfverkäk, eller finnas jemte denna, en på hvardera sidan, ytterli- gare 2 tydligt utbildade käkar; tungmembranen med små mid- telhakar. Snäcka tunn, hornartad, spiralvriden (utdragen och ovalt torn- lik eller nedtryckt, skifformig) eller skållik, i förra fallet vanligen med ett snedt gående lamell-likt omslag på columella, hvarigenom mynningkanterna på visst sätt sammanhänga, alltid med rak hvass munsöm och otandad mynning. Oaktadt den stora olikhet, som finnes emellan snäckskalen inom de tre underafdelningarne af denna familj och som gjort, att de hithörande genera ofta blifvit skilda långt från hvarandra i systemer, som byggts endast på testaceologiska grunder; utgöra 299 de dock, till följe af djurens stora ófverensstümmelse, en väl be- grünsad och naturlig grupp. Nära 400 lefvande arter (och 160 fossila från Trias) äro beskrifna och uppehålla sig alla 1 stilla- stående eller långsamt flytande vatten, till hvars yta de måste tid efter annan begifva sig för att fylla andhålan med frisk luft. Utom vattnet kunna de 1 allmänhet lefva endast en kort tid, ehuru bland Limneerna finnas arter, som icke blott frivilligt ofta begifva sig ur vattnet upp på närgränsande stränder och i flera timmar krypa omkring der, utan en och annan aflägsnar sig gan- ska långt från stranden och kan sägas vara vida mera ett landt- djur än t. ex. Succinea pfeifferi eller Zonites nitida. Under torka nedkrupna i sand och dy eller om vintren infrusna i isen tillbringa de festa utan svårighet några månader, orörliga, men icke i dvala, ty de äro äfven under detta tillstånd känsliga för vidrörande och finnas 1 verksamhet genast efter det de yttre för- hållandena blifvit gynsammare för dem. Flera arter bruka, innan de lägga sig 1 ro, tillsluta mynningen af skalet med ett lock, analogt med epiphragma hos landsnäckorna. Födan utgöres mest af vegetabilier, helst friska, men äfven multnande, äfvensom djuren synas behöfva förtära en större eller mindre mängd sand för att underlätta matsmältningen. TROSCHEL, som ofta funnit intestinum hos dem alldeles fylld med sand, säger att de vid brist härpå blifva tröga och sjukliga. Deras exkrementer äro cylindriska och något krökta, men aldrig spiralformigt vridna, såsom hos Limacide och HehDcidze. Liksom de föregående familjerna äro hithörande djur hermafroditer, men då hos de förra två individer vid par- ningen ömsesidigt befrukta hvarandra, så eger detta högst sällan rum hos dessa, hvilket man redan kan sluta deraf, att genera- tionsöppningarne äro så skilda, utan fungerar det ena djuret så- som hanne, det andra såsom hona, eller sammanhänga de såsom en kedja, ofta 6—38 individer, då djuret i kedjans ena ända upp- träder blott såsom hona och det i andra ändan blott såsom hanne, och stundom förena sig båda ändarne, så att alla tillsammans bilda en ring. Hos L. auricularia har K. E. v. Bär till och med observerat ett individ befrukta sig sjelf. (Se vidare härom i Inledn.). Liksom hos landsnäckorna äro äggen omgifna af en stor mängd hvita, men något egentligt skal bildas aldrig, utan omslutes ägget af en tunn hinna. Utmärkande är emellertid isyn- nerhet att äggen hos vattensnäckorna förenas sinsemellan genom klart slem till massor, såsom rommen hos fiskarne, och fästas så 20” 300 tillsammans på vattenväxter och dyl. Dessa üggmassor äro hos Limnea geléartade, genomskinliga, stundom ovala, oftast snod- eller kålmasklika, derigenom att äggen befinna sig två och två bredvid hvarandra; hos Physa genomskinliga, maskformigt krökta, med 2— 20 små ägg; hos Planorbis ovala eller runda, med 5— 40 ägg, tätt packade i ett lager intill hvarandra: hos Ancylus små rundade klumpar, 1 hvilka, enl. PFEiIFFER, 3—9 kilformigt tillplattade, strålformigt ställda ägg bilda en regelbunden figur, enl. STEPANOF äro äggen hopvis samlade. Så lägga dessa snäckor några hundra ägg flera gånger hvarje sommar. men äggläggnin- gen är icke beroende af förutgången parning. äfven om de festa äggen, som läggas. äro befruktade. då parning så ofta före- kommer. Subfam. Limneina. Testa oblonga, spira plus minus exserta, anfractu ultimo maximo, apertura longitudinali. Snäckan aflång med mer eller mindre utdragen spira, sista vindningen mycket stor med longitudinal mynning. Y Animal tentaculis planis triangularibus. — Testa dextrorsa. Djuret med platta triangulära trefvare. Skalet hógervridet. Gen. Limmnaea LAMARCK. Animal velo os tegente bilobo, pallio testa plane condito. Testa impolita, oblonga, interdum turrita, spira ex- serta, acuta, apertura longiore quam lata. Djuret tjockt, brungulaktigt till mörkt olivgrönt, oftast be- strödt med gula punkter, slätt, med kort, bred, något kilformig, i främre ändan tvär eller urnupen, baktill rundad fot; trefvarne två, plattade, triangelformiga, framtill, vid basens inre sida, för- sedda med ögon; munseglet framtill tvådeladt; manteln helt och hållet innesluten inom skalet, försedd med mörka fläckar, som vanligen genomskina skalets sista vindning; öppningarne för köns- delarne och analöppningen äro vid högra sidan, liksom äfven den på tvären i kroppen ställda lunghålan öppnar sig till höger. Käkarne 3, den öfre tvärstående, aflång eller något oval, utan tvärlister och utan småtänder i kanten, sidokäkarne mycket små, lancett- eller halfmånformiga. konvexa, förenade med den förra 301 medelst tunna hinnor. Twngmembranen bred, med midtelhakarne mycket små. på hvarje sida med en bihake och vanligen med bred bas, til utseendet högst olika de betydligt större. sågade, stundom nästan handlika sidohakarne. Skalet varierar emellan nästan klotrundt, med mycket kort spira, och äggformigt tornlikt, med spetsig spira, till nära spolfor- migt, vanligen tunt. stundom mycket bräckligt, mer eller mindre genomskinande. hornfärgadt eller brunt (sällan hvitaktigt eller rosenrödt), sällan svagt glänsande, slätt eller med teml. regelbun- det, nät- eller gallerformigt ställda, quadratformiga fördjupningar, ofta betückt med ett mörkt ófverdrag; vid nedre ändan af den öfver den vridna spindeln befintliga duplikaturen af skalet finnes stundom en ganska tydlig nafvelstrimma; vindningarne hastigt till- tagande, den siste mer eller mindre bukig och stor, alltid ut- görande största delen af skalet, stundom nästan hela; mynningen vid, aflångt äggrund, oftast upptill spetsig. 1. Dessa snäckor förekomma vanligen i mjukt stillastående vatten, der rik tillgång på Lemna, Myriophyllum, Potamogeton, Cbara och andra vattenväxter finnes. Några former föredraga sjöar med klart vatten och sandbotten, andra långsamt flytande bäckar eller åar, andra åter stillastående vatten i pölar och träsk. Äfven vid kusterna af Östersjön uppehålla sig flera arter, ofta under egendomliga former. I hög grad beroende af vattnets och bottnens beskaffenhet, behöfves blott en ringa förändring här- uti för att åstadkomma former. som både till skalets utseende och konsistens afvika från den typiska, och dessa vexlingar sträcka sig så långt, att man nästan aldrig träffar fullkomligt lika former i skilda vattensamlingar. I stillastående eller sakta flytande vatten, der djuret får ostördt utveckla sig efter den för detsamma be- stämda planen, får skalet alltid i hvarje vattensamling hos de olika individerna en likformighet, som fullkomligt saknas i oroligt vatten, helst om det omgifves af stenrika stränder och har fast botten. Denna fóründerhghet under samma inflytelser tillkommer hufvudsakligen insjöformerna af de särskilda arterna, emedan hos dem hvarje särskildt individ måste, på det sätt det kan, genom- kämpa striden mot våg och strand. Derföre finner man aldrig hos L. lacustris det ena skalet likt det andra vid de oroliga stränder den bebor och "ännu mera fann jag denna formrikedom stor hos L. tumida på samma ställe i Starnbergersjón i Bayern. En mängd varieteter eller öfvergångsformer försvårar sålunda i 302 hög grad studiet af dessa snäckor, kännedomen af gränsen emellan de olika arterna och derigenom den riktiga framställningen af dessa, hvarföre man äfven ofta finner en författare i förtecknin- gen öfver molluskerna i ett land af detta slägte upptaga en stor mängd former såsom sjelfständiga arter, hvilka en följande auktor med olika åsigter reducerar till högst få typer. Såsom sådana betraktas nästan allmänt för hvarje art den renast bildade formen, men att denna icke tillika är den ursprungliga, lärer äfven ett ytligt studium af arternas historia. Så söker Marw (Göteborgs K. Vet. och Vitt. Samh:s Handl. VIII) utan tvifvel med rätta för sin Limnea limosa den genuina formen 1 L. burnetti eller heldre i L. balthica, dels i förmodan, att denna eller någon närbeslägtad form var den förste och ende, som representerade arten, då den framträdde på stränderna af de öar eller ”kontinentämnen,” hvilka uppstego ur oceanen, dels till följe af den högst ringa förändring den är underkastad äfven på betydligt skilda orter. Den stora variabiliteten hos Limnsea har sitt motstycke nästan endast hos vattenmusslorna och är det både af vigt och intresse härvid att iakttaga, hurn starkt det så nära beslägtade Planorbis fast- håller vid sina artkarakterer, så att endast sällan mera afvikande varieteter utbildas. Orsaken till denna brist på positiva karak- terer hos Limnserna har ROSSMÄSSLER en gång uttalat 1 ett bref till ÅA. Braun (i koncept i Rossmässlers brefsamling i Frankf. a. M.) och mycket riktigt sökt den deri, att den ihåliga kägla, som skalet bildar, har så stor vinkel, d. ä. tilltager med så stor hastighet från spetsen till mynningen. Ju hastigare denna till- växt är, ju mera och i ju större grad måste hvarje det minsta störande i början af skalbildningen inverka vid skalets utbildning och gifva det färdigbildade skalet en afvikande form. Redan hos gruppen Limnophysa Fitz. är detta mindre händelsen (minst hos L. glabra), ännu mindre hos Planorbis och allra minst hos sl. Clausilia, der också formen är så ytterst konstant. Men störande inflytelser kunna äfven, såsom KoBELT anmärker, ske på andra än rent mekaniska vägar, såsom genom tidtals uttorkande af vatten- samlingarne, tillströmmande af kallare vatten, ovanligt stark som- marvärme, tillfällig brist på närimgsmedel o. s. v., hvilket allt nödvändigt måste inverka på mantelns form och volum och till följe deraf på skalet, som blott är en produkt af manteln. Mr J. Lrgwis omtalar i Amer. Journal of Cumb. 1868 s. 4 ett fall, då ägg af L. catascopiwm, som blifvit förda från Kanalen vid Ma- 303 hawk till en derunder flytande bäck, der utbildat sig till L. elo- des Sav. Äfven kan man icke altid frigöra sig från tanken på tillfällig bastardbildning och HEYNEMANN omtalar 1 Nachrichtsbl. d. Malak. Ges. 1869 p. 38 huru han observerat en flera timmar lång parning emellan L. auricularia såsom 9 och en icke hälften så stor LL. peregra såsom d. men att den fórras snart derpå föl- jande död berófvade honom glädjen att iakttaga resultatet af denna förening. Liksom vid de flesta formrika molluskslügten (jfr Fauna Moll. Su., Norv. & Dan. vid Clauwsilia och Pupa), måste man vid Limnzsa, och kanske framförallt här, antaga "korresponderande varieteter” hos de olika arterna, d. v. s. formförändringar, som äro uppkomna genom och beroende af hka eller liknande yttre inflytelser. Derigenom lösas många svårigheter lätt nog, många omtvistade former erhålla sin rätta plats och sammanhanget emel- lan de verkliga arterna blir alltmera tydligt. Härpå har man dock ännu alltför litet gifvit akt. Likväl förmodade redan Ross- MÄSSLER (Iconographie, H. V., 1837) att Unio decurvatus Rssw. och JU. platyrhinchus RSS. voro analoga former, den förre af U. batavus LaAw., den sednare af U. pictorum Liw., och E. v. ManrENS (Würtemb. Naturwiss. H. XI, 1855) ansåg några Lim- nxaformer från de större sydtyska sjóarne såsom "entsprechende Varietáten.^ D:r KosrEnT (Nachrichtsbl d. Malak. Ges., 1870, Malakozool. Blütt. i870 och 1871, samt Fauna d. Nassauisch. Mol., 1871) har än vidare utvecklat denna ásigt inom slügtet Limnea. I större oroliga sjöar med fast botten, isynnerhet vid öppna, jemna och fasta eller steniga stränder, der snäckorna äro mycket utsatta för vågslagen, antagande en kort, sammandragen form, spiran blir ofta till sitt minimum reducerad och synes liksom in- dragen, skalet tjockt, hvitt eller rosenfärgadt samt oftast mycket starkt och fast, ”till följe af det oupphörliga motståndet mot vå- gornas våldsamhet” (Kob.), mynningen får vanligen invändigt en mer eller mindre stark läpp, på samma gång, som spindelen för- kortas och duplikaturen oblitereras. Sådana former äro LDL. lacustris HAnTM. af L. stagnalis Liw., L. tumida Hernp af L. auricularia, Lis. *), L. rosea GALL. (ymnuig i Starnbergersee vid ') Denna jemforelse med L. auricularia såsom stammform ófverens- stämmer med Kosrrrs àsigt (Malak. Bl. Bd. XVII p. 152), ehuru jag måste medgifva riktigheten af Crzssis anmärkning (Mal. Bl. Bd. XIX p. 115) att denna snäcka ofta står L. ovata Dmr. ganska nära till skalets e 204 München, ymnig i Wórthsee vid Klagenfurt) af L. peregra Mürr. L. fluminensis ÖLESSIN af L. ovata Dm. I diken och kanaler med stilla och klart vatten, der fà eller inga större växter fóre- komma, finna vi en til de föregående motsatt bildning, så att skalen blifva stora, tunna, uppblåsta, genomskinliga, med ntdra- gen spira, såsom LIL. roseo-labiata Worrr af L. stagnalis Tin., L. inflata och L. ventricosa HAnTM. af L. auricularia Lix., L. ampullacea Wssw. af L. ovata Dnr. — Slammsnáckorna äro, sà- som de öfriga inom familjen, hufvudsakligen växtätande, men flera arter, isynnerhet LL. stagnalis och ovata äro verkliga rofdjur, som icke blott angripa och förtära andra lefvande vattensnückor utan äfven uppäta döda djur af sitt eget slägte, och flere synas föredraga dessa sednare, ty de intränga i skalen och frossa timvis på kamraternas ofta ruttnande och illaluktande kroppar. I sina rörelser äro de tröga och långsamma, fördraga med tålamod att andra djur fästa sig vid deras skal, ehuru de derigenom betyd- ligt hindras i sina rörelser, och om de störas der de sitta på nå- gon växt eller, såsom de ofta göra, krypa eller simma under vattenytan med foten riktad uppåt och skalet nedåt, draga de sig lugnt tillbaka 1 skalet och sjunka till bottnen. Den i lunghålan inneslutna luften underlättar simningen, liksom simblåsan hos fiskarne, hvarfóre också djuret, dà det från »attenytan vill hastigt sjunka ned, utsläpper något luft och uppkommer hos de större arterna något buller då luftblåsorna framkomma, mera då mera luft utsläppes, hvilket är beroende af den större eller mindre fara djuret anser sig vara utsatt för. Äggkapslarne fästa Limneeerna antingen på undre sidan af i vattnet liggande blad af Nymphea, Nuphar, Potamogeton o. s. v., eller på i vattnet befintligt trä. — Slägtet Limnea är utbredt öfver nästan hela jorden, men synes föredraga de mera tempererade delarne, ty de flesta förekomma i Europa och i Nordamerika. Icke mindre än 90 lefvande arter allmänna form (hvarvid dock Cr. tillägger: mit LL. auricularia steht sie ausser aller Verbindung). På anf. st. förfäktar Cr. efter en längre kom- parativ beskrifning denna forms artrütt. Någon med denna jemförlig snäcka har jag icke funnit hos oss mera än i Tåkern vid Omberg, der en liknande form förekommer tillsammans med L. ampla Hartm. ] Starnberger- eller Wurm-see finnes L. tumida i sällskap med LL. lacu- stris Stub. (på fullkomligt lugna ställen i sjön har jag dock tagit den typiska L. stagnalis) och CL. ampla Hanrw., i Bodensee med L. lacustris Srcp., i Wórthsee vid Klagenfurt med L. rosea GALLENST. 305 upptagas jemte 76 fossila från de tertiära sótvattensaflagringarne. De förra uppträda under tre distinkta former. I Indien, i när- heten af Kalkutta, är skalet af en karakteristisk cylindriskt af- làng form; på Malayiska öarne och i Punjandistrikterna af Indien har det en egendomlig silfverhvit hornlik substance tecknadt med opaka hvita linieformiga streck; 1 vestra delen af Asien norr om Himalaya, hela Europa till Grönland och Förenta Staterna i Amerika förete Limneerna med högst få undantag ett mörkt horn- likt och gropigt skal (Reeve). De inre delarne af Central-Amerika äfvensom Australien hafva få arter af detta slägte, men istället en desto större rikedom af Physs, hvaremot Södra Amerika (isynner- het Patagonien och Kili) som saknar Limn»a, har 18 arter af ett för denna verldsdel egendomligt, nürbeslügtadt. genus Chilina GnRAv (djuret med framtill bredt utdragen fot och en fliklik för- längning af manteln öfver andhålet, skalet tunt, ovalt, med mörka fläckar eller vågiga band och ett par framstående lameller på spin- deln). Af de många för vestra Asien och Europa upptagna ar- terna böra säkerligen en icke ringa del reduceras till lokala for- mer, ty slägtet utmärker sig just genom sin stora rikedom på individer och sin relativa fattigdom på arttyper. Derjemte är Limnea utbredt med större likformighet än kanske något annat slägte, så att de flesta, om ej alla, arterna i södra Europa åter- finnas äfven 1 norra, om än ej under alldeles samma former. "Det gifves icke, säger KosrrLT (Mal. Bl. 1870 och Fauna d. Nass. Moll, 1871), sällsynta Limnzer; en och annan art är må- hända sällsynt i samlingarne, men der den förekommer (i naturen) är den ymnig, och om jag hórer om en Limnea, att den finnes blott i enstaka exemplar med andra arter, är jag, liksom vid Unionerna, alltid böjd att anse den vara en abnorm form.” Ett anmärkningsvärdt förhållande delar slägtet med Vertigo, nemligen den parallelism, som är rådande mellan formerna i norra Europa och i Nordamerikas Förenta Stater !), en likhet, som hos Limn&ega ') Det är först på de sednaste åren, som ett allmännare utbyte af naturalier uppstått mellan malakologerna på ömse sidor om Atlanten, på samma gång de kommit till insigt om nödvändigheten af ett så vid- sträckt komparativt studium, som möjligt. Förut arbetade forskarne i de särskilda verldsdelarne (liksom inom Europa ofta i de särskilda län- derna) hvarför sig, utan att anse kännedomen om hvarandras arbeten det minsta vigtig och i den fulla öfvertygelsen, att de båda hemisfererna icke kunde ega något gemensamt. Rik, som den nordamerikanska faunan 306 ofta ófvergàr tll identitet. Så är förhållandet emellan följande (af hvilka jag erhållit alla de amerikanska formerna i authentika exemplar): LL. jugularis Sav och LL. stagnalis, L. ampla MiGHELS och L. auricularia, LL. colwmella SaAv och L. ovata, LL. cata- scopium SAY och L. peregra, LL. decollata Miam. och L. vulgaris, L. elodes Sav, attenuata. Sav, desidiosa Sav & reflexa SAv och L. palustris, LL. kirtlandiama Lra4 och L. elongata o0. s. v. Subgenus A4cella HAnp. (med arten L. gracilis Say) är egendom- ligt för N. Amerika (skalet tumslàngt, nästan hvitt, mycket spens- ligt, med làngt utdragen spira, platta, utdragna vindningar och mycket sned söm). Det är egentligen i norra och mellersta delen af denna verldsdel, som sl. Limn&ea förekommer, ty i staterna vid Mexikanska viken och i Mexiko är slägtet föga representeradt. En såsom eget genus afskild Limnzaform tillhör N. Amerika, nemhgeu Pompholyx LA^ (sk. litet, nedtryckt klotrundt, mynnin- gen mycket stor, nästan cirkelrund) med en art, P. effusa, från Sakramentofloden. Hvad beträffar slügtets förekomst 1 östra delen af Asien, så är att anmärka flera af arternas nära Ofverensstüm- melse med vår ovata eller auricularia (ingen med stagnalis eller palustris) men hvilka alla dock utmärka sig genom ett från de europeiska formerna afvikande, mycket egendomligt utseende, som lätt faller i ögonen, men är svårt att beskrifva (enl. ex. 1 Ber- liner Museet), samt att E. v. MARTENS på Timor fann blott två exemplar af en Limnea, på Filippinerna ett, på Molluckerna intet. 2. J. TH. KLEN var den förste, som (1 Tentamen methodi Ostracologim, 1758) för dessa snäckor uppställde ett eget genus under namnet Auricula och anför såsom typ en figur af LL. stag- malis, i förstorad skala kopierad efter LisrER. KLEIN citerar tre species: det första omfattar L. stagnalis, LL. palustris och må- hända .L. peregra; det andra är LL. auricularia, det tredje inne- 1 sig sjelf är, blef, til. följe af denna isolering och emedan icke den ringaste tanke egnades åt undersökningen af formernas beroende af yttre förhållanden, inom de mera formrika slägtena — t. ex. Limnea, Ano- donta och Unio — en ofantligt stor mängd arter beskrifna såsom egen- domliga för N. Amerika, af hvilka sednare forskningar måst indraga en betydlig del såsom antingen blott lokala former eller såsom långt förut kända och beskrifna i Europa, vid hvilken storartade reduktion isynner- het Bisser i sitt sednaste arbete, i Smithson. Miscell 1865 & 1866, in- lagt stor förtjenst, 301 háler två små, nu nästan obestümbara mollusker (Moq.-Tand.) Förut, såsom af LisrER (Hist. anim. Angliw, 1678) och GUALTIERI (Ind. test., 1142), äfven stundom sedermera, såsom af GEorrnov (Traité somm. d. coqu., 1167) och Mürrzm (Verm. hist, 1774) räknades dessa snäckor til Buccinum eller af DA Costa (Test. Brit, 1778) till Turbo. Hos LInnÉ (Syst. Nat. & Fauna Su.) utgjorde de en del af hans ZHelix-sligte, hos ScoPori (Introd. hist. nat, 1777) och äfven i början hos BmuavrERnE (Encycl. Méth., 1139) och PoingT (Coq. de l'Aisne, 1801) af Bulimus. Sednare (Encycl, 1191) bildade BrucurkrE slügtet Lymnea, hvil- ket med fà undantag (MowTAGu bibehöll ännu 1803, Test. Brit., namnet Helix) öfverallt blifvit adopteradt, men icke utan att förut hafva, efter författarnes olika smak eller lynnen, undergått förändring i stafningssättet, och detta icke mindre än åtta gånger: Lymnea (Bnuavikng, 1791), Lymnea (LAMARCK, 1799), Limneus (DrRAPARNAUD, 1801), Lymnus (Mowrronr, 1810), Lymmeus (BnAgp, 1815), Limneus (Cuvier, 1817), Limnea (DESHAYES, 1826), Limnea (RAxa, 1829), Lymneus (Vinna, 1841). Det enda riktiga ibland dessa är Lmnea. emedan namnet kommer af Muvn, träsk, Auvatios. MoxrronTS benämning (i Conch. syst., 1810, IL p. 267) har dock icke samma omfång, som de öfriga, utan är egentligen blott slägtnamnet för L. stagnalis L., hvar- emot han bildar slägtet JZiadix för .L. awricularia (och anfór- vandter) emedan han ansåg denna art såsom grundformen för denna underfamilj. Snart började slägtet än vidare upplösas i smärre genera, genom LEACH, som i Tumrows Brit. Moll, 1831, uppställer genus Gulnaria för L. auricularia, ovata och peregra, gen. Sfagnicola för L. stagnalis, palustris, glabra och truncatula, hvarifrån FITZINGER (Syst. Verzeichn., 1833) skiljer LL. pal. och truncat. såsom eget genus Limmnophysa, hvartill SwArssow (Treat. Malac., 1840) lägger namnet Leptolimneam för L. glabra, af Beck (Ind. MolL, 1837) kallad Omphiscola. Numera an- vändas dessa benämningar endast för underafdelningar af sl. Limnea, olika hos olika författare. Så delar MOQUIN-TANDON (Moll. Fr., 1855) sl. Limnea i 3 grupper: Amplipeplea (L. glutinosa), Gulnaria (L. auricularia, limosa, peregra), Lymnus (L. stagn., truncatula, palustris, glabra), och Móncnu (Syn. Moll. Dan., 1864), som fránskiljer Amphipeplea såsom eget genus, de öfriga formerna i 4 subgenera: Leptolimmea (L. glabra), Lim- 308 ^ophysa (L. palustris, truncatula). Limmea Law. (L. stagn.). Radix Mowrr. (L. auricul.. &c.) Artüfrersigt: 1. Spira utdragen, af mynningens längd eller längre. a) Siste vindningen stor, bukigt uppblåst. Sk. teml. tunt, äggrundt, med tornlik. spetsig spira; vindn. 6—8: l. 30—40, br. 20—30. mm. L. stagnalis Lin. b) Siste vindningen icke uppblåst. Sk. utan nafvel. tjockt. ogenomskinligt. äggrundt aflångt; vindn. 6—7, svagt hvälfda. med grund söm; mynn. aflång eller aflångt äggrund, af skalets halfva längd, oftast med brun läpp inv.; 1. 22— 26, mynn. 10—14 mm. L. palustris PFEiFr. Sk. med tydlig nafvel teml. fast. nästan ogenomskinligt. aflàngt, tornlkt; vindn. 5 !/,—6 !/,, konvexa, med-djup söm; mynn. ággrund, kortare än halfva skalet, med eller utan brun läpp: l. 23, mynn. 9 mm. |. *attenuata Sav. Sk. utan nafvel tunt, tornlikt cylindriskt; vindn. 1—8, jemnt hvülfda, med teml. djup söm; mynn. ággrundt aflång, knappt 1|, så làng. som skalet, ofta med en tunn hvit läpp; 1. 9 (14), mynn. 4 (5) mm. L. glabra Mórr. Sk. med nafvel, teml. tunt, ággrundt eller üggrundt aflàngt; vindn. 2—60, starkt hvälfda, vid den djupa sömmen trappstegslikt tvära; munsóm enkel; mynn. vanligen n. oval (mynn. väggen mera horizontel än hos andra), knappt hälften så làng, som skalet; l. 9, mynn. 4 mm. I. tzuncatula Mórr. (L. peregra Lam. var.) 2. Spira vanl. mycket kortare än mynningen; siste vindningen oftast mycket stor. Sk. nafladt, spira spetsig, liten (2—5 mm.): siste vindn. mycket uppblåst (utgör ofta n. hela snäckan); mynn. rundad, 5/, eller mer af skalets hela längd, ytterkanten vingformigt ut- bredd, upptill uppstigande eller horizontel, mynn. vägg kort, starkt böjd; söm grund. L. auricularia Lix. Sk. med svag nafvelstringa; spira spetsig, utdragen, temligen spenslig; sista vindn. uppblåst, nedtill tvär, vanl. mycket bredare än mynn. är lång; mynn. rundadt äggformig (upptill afrundad eller tvär), knappt ?/, af skalets längd, ytterkanten upptill (1—2 mm.) horizontel; söm mycket djup, framtill uppstigande. L. *lagotis Scun. 309 Sk. med nafvelspringa; spira kort, teml. bred, trubbad; siste vindn. uppblåst, nedtill sluttande, vanl. mycket längre än mynningen; mynn. äggrund (upptill spetsig, nedtill bred), $/, af skalets längd, ytterkanten genast nedstigande; söm teml. djup, framtill rak. L. ovata Dn». Sk. aflàngt àággrundt, vanl. med nafvelspringa; spira utdragen, grof; siste vindn. bukig. uppåt afsmalnande; mynn. aflángt üággrund, upptill utdraget spetsig. knappt ?/, af skalets längd. L. peregra Dur. (L. stagnalis Lin. var. lacustris Stud.) l. Lymnus Mowrr. Testa elongato-ovata vet ovato-elongata; spira gracilis, elongato-turrita vel elongata, sepe longissima; anfr. celeriter accrescentes, ultimus validus, inflatus. Skalet utdraget üggrundt eller üggformigt aflàngt. med smalt utdragen, tornlik, stundom ganska làng, ihålig spira; siste vind- ningen vanligen mycket stor, bukigt uppblåst. Den sannolikt enda till denna afdelning hörande arten utgör typen för detta slägte, icke blott så, som det uppfattades af KrEIN under namnet AÅuricula, utan äfven sednare författares Limnza. BourGuvIiGNaT har emellertid (1 Revue et Mag. de Zoologie, 1862 p. 94 samt Speciléges malacologiques, 1862, p. 93) trott sig finna, att hos fórfattarne dölja sig under benämningen £L. stagnalis 8 sürskilda species, beroende, icke af vattnets beskaffenhet, utan af det geografiska läget och således inskränkta till vissa delar af Europa. Dessa äro LL. stagnalis blott i Sverige, Danmark och Tyskland, . borealis i Sverige och norra Ryssland, elophila och tommasellii i Frankrike, Schweitz och norra Italien, doriana i södra Italien och Sicilien, colpodia i Turkiet, raphidia i Dalma- tien och psilia i Frankrike. Icke blott på flera ställen af det europeiska fastlandet utan äfven inom vår faunas gebiet före- komma de festa af dessa s. k. arter, af hvilka visserligen tre äro grundade på hos denna snäcka temligen vanliga missbild- ningar hos skalet (doriana med ytterkanten inböjd, colpodia med krökt spira och raphidia, isynnerhet dess var., en skalaridform) och två på outbildade exemplar (jfr KoBELT anf. st.). Tvenne grundformer kan man urskilja för de många vexlingar L. stagnalis är underkastad, den ena med siste vindningen kantig, tillfölje deraf mynningen nästan quadratisk, skalet kort, bredt: turgida (MENKE) och konsorter; den andra med siste vindningen trind, 310 mynningen rundad, upptill spetsad, skalet utdraget, smalt: vul- garis LrAcH et aff. Medelst dessa sina många former står arten i mer eller mindre nära beröring med de festa öfriga arterna inom slägtet, isynnerhet med typerna för de grupper, i hvilka slägtet är fördeladt. —.L. lacustris Stup., sådan denna form före- kommer i Bodensjön och Neufchatelersjön samt hos oss 1 sjön Tisarén i Nerike, har, tillfölje af sin mycket korta spira, vida mynning och upptill tvära siste vindning en förvillande likhet med L. awricularia, men i många sjöar 1 Bayern, Mecklenburg och Holstein, i Jylland, Skåne, Östergötland o. s. v. finnes en för- medlande form, med mera utdragen spira och ej så utvidgad myn- ning, af HARTMANN kallad media. I motsatt riktning utbilda sig varieteterna af wulgaris ILpAcH, hvilka nå sin höjdpunkt i den nordamerikanska .L. appressa Sav. och, i allmänhet fria från det bituminösa öfverdrag, som nästan aldrig saknas hos de kantiga och buktiga formerna, blifva de vanligen mindre än dessa och oftast tunnskaliga. (Det är utan tvifvel i närheten af vulgaris, som man måste söka LINNÉS Helix fragilis, antingen hos unga, outbildade exemplar, eller kanske rättast i den form Leach kallar elegans. Att härvid med en och annan fórf. tänka på LL. palu- stris förbjuder sjelfva benämningen fragilis, emedan de större exemplaren af L. pal. alltid utmärka sig genom starka och tjocka skal.) I ROSSMÄSSLERS samling (som nu tillhör Malakozoologiska Sällskapet i Frankfurt a. M.) finnes en form af L. stagn., af MoRrTILLET skickad från Euphrat, som är starkt kantig, men lik- väl tunnskalig och smärt, och som har en ovanligt grof och tjock spira. Denna form står så nära JL. palustris MöLL., isynnerhet dess var. corvus GMEL., att nästan endast den för L. stagn. karak- teristiska spindeln kan fälla utslaget (KosErr har afbildadt denna form i Mal. Bl. Bd. XVIII t. 3, f. 12). Varieteten baltica kan (såsom LINDSTRÖM anmärker i Gotl. Moll. s. 22) stundom lätt förblandasi med LL. peregra Dre. Varieteten alata mh., som står temligen nära var. rhodam KoB., är en analog form med var. ampla af IL. auricularia och var. obtusa af IL. ovata. Hufvud- karakteren, genom hvilken alla varieteter af LL. stagn. vid hvarje ålder lätt igenkünnas, är, såsom KOBELT anf. st. angifver, spirans egendomliga beskaffenhet. Den har mnemligen utvändigt ingen hvälfning, utan är platt eller t. o. m. intryckt, ”såsom taket på en kinesisk pagod,” samt invändigt ihålig, så att man kan från 311 dess undre del se ända in i spetsen, emedan hos denna snäcka den undre sömmen saknas. l. Limnea stagnalis (Lix.). Testa solida, imperforata, acute elongato-ovata, albo- vel rufescenti-cornea; spira turrita, acuta; anfr. 7, celeriter acere- scentes, ultimus elongato-ventricosus; apertura inequilatera. Helix stagnalis LiwÉ Syst. Nat. X (1758) p. 774; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 530. — .Limnea stagnalis Nissos Hist. Moll. Su. (1822) p. 60. Friere Norske Moll. (1853) p. 35. — Limneus stag- nalis KosswisstER Iconogr. I. (1835) p. 95. — Limnea stagnalis Moquis-Taspos Moll. Fr. 11 (1855) p. 471. t. 34. f. 17—20. Jzrrnzys Brit. Conch. 1 (1862) p. 111. Mörcr Syn. Moll. Dan. (1861) p. 38. WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 38; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 74 & 15; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 108. Kosrrr Nass. Fauna (1871) p. 181. t. 4. f. 7. — Lymneus stagnalis Nonp. et Nvr. Finl. Moll. (1856) p. 51. t. 3. £. 41. Djuret vanligen yngre mer eller mindre hvitt, sedan smut- sigt gulgrátt, stundom mörkare, ända til mörkt olivgrónt, be- stródt med gula prickar; fotsulan mórk, med ljusare kanter. Skalet utan nafvel, utdraget ággrundt, med mer eller mindre tornlik, ofta làngspetsad spira, vanligen tunt och genomskinande, gulaktigt hornfürgadt, hornfirgadt eller ródgràátt, vanligen brück- ligt, på siste vindningen oregelbundet, närmast mynningkanten ofta vågformigt, tvärstrimmadt, stundom med otydliga spiralstrimmor samt ojemnt af nätlikt stälda gropar och mellanliggande upphój- ningar; till följe af en mycket fin längs- och tvärstriering hafva spirans mellersta vindningar, isynnerhet hos unga exemplar, en sidenlik glans; eindmingarne 6—-8, af hvilka den siste är bukigt uppblåst, upptill merändels med en trubbig kant och derifrån tvärt afsatt mot sömmen; spiran är utdragen, ganska smal i för- hållande till andra delen af skalet, begränsad af raka eller något inböjda linier, med platta vindningar; sömmen mycket platt, nästan kantig, ofta upptill begränsad af en smal hvit, stundom knottrig, linea; mynningen otydligt äggrund, genom vecket (bug- ten) vid spindeln hjertformigt inskuren, nedtill bredt rundad, upptill trubbspetsad eller rundad; munsömmens ytterkant bágbójd, ofta mycket utdragen, skarp, rak, någongång utviken eller till- bakaböjd, spindelkanten tillbakaviken, med det breda omslag (duplikatur), som förenar båda mynningkanterna, hårdt tilltryckt, så att blott en svag nafvelspringa blir märkbar. 312 Forma typica: testa solidula, pallide cornea, nitidula, spira obscuriore; anfr. ultmmus subangulatus; apertura obtuse ovata, parum angulata, ?', long. totius :xquans (sk. temligen tjockt, ljust hornfürgadt, något glänsande, med mörk spira; siste vindn. något kantig; mynn. trubbigt äggformig, upptagande nästan ?/, af skalets längd); long. 50— 60, diam. 26— 29, apert. 26 34 mm. longa. Q. lacustris Stup.: testa spira brevissima, dimidiam longi- tudinis aperturse vix superante; anfr. ultimus superne ssepe de- planatus (sk. med mycket kort spira, vanligen blott hälften, stundom knappt '/, så làng, som mynningen; siste vindn. upp- till ofta tvär); a) long. 28, diam. 20, ap. 22 mm. longa, spira 6 mm. longa; b) long. 30, diam. 30, diam. 20, ap. 23 mm. longa, spira Y mm. l; c) long. 39. diam. 32, ap. 29 mm. l, spira 19 mm. l. ;. alata WEsSTERL.: testa magna. sohdula, subpellucida. flavescens vel pallide cornea; anfr. 6— 1, ultimo ventricoso-am- pliato, superne deplanato. obtuse angulato; spira brevis, acuta; apertura amplissima, intus splendida, obscurior; peristoma auricu- latim dilatatum, margine exteriore superne horizontah, columellari infra elongato; columella incisura obliqua profanda juxta plicam compressam notata; long. 55, diam. 29— 35 mm., apert. 338—355 mm. longa, 29 mm. lata, spira 20 mm. longa (sk. stort, temligen starkt, genomskinande, gulaktigt eller blekt hornfárgadt; vindn. 6—1, den siste bukigt uppblåst, upptill nedtryckt, med en trubbig kant; spira kort, spetsig; mynning mycket vid. rundad, invändigt glänsande, mörkare: munsömmen utvidgad, ytterkanten upptill horizontel; spindelkanten nedtill utdragen; spindelvecket djupt. d. turgida MENKE: testa magna, crassa, subrudis, subovata, spira ?/, longitudinis aperture, anfractu ultimo superne obtuse angulato; columella ineisura profunda, plica late appressa, callo- sitate ad basin aperture producta: apertura quadrangularis, mar- gine exteriore medio paullulum impresso; (sk. stort, fast, temligen ojemnt, nästan àüggrundt, med en spira, som föga ófverstiger ?/, af mynningens längd; siste vindn. upptill tvär. dernedom försedd med en ofta starkt utpräglad trubbig kant och hvarefter skalet ofta lodrätt sänker sig och är till och med på midten intryckt, hvarigenom mynningen får en nästan fyrkantig form; spindeln och mynningväggen bilda en tydlig vinkel; duplikaturen på spindeln är starkt utvecklad. men tilltryckt, och kallositeten på densamma 313 sträcker sig ned till snückans bas; mynningens ytterkant är nästan parallel med spindeln, på midten något intryckt). & borealis BovRG.: testa ovata; anfr. 6—7 '/,, ultimo ven- troso, superne rotundato; spira abbreviato-conica, vix ?/, longitu- dinis aperturz (sk. üggrundt; vindn. 6— 1 !'/,, den siste uppblåst vidgad, upptill rundad: spira nedtryckt konisk, knappt hälften så lång, som mynningen); long. 41, spira 20 mm. longa, apert. 23 mm. 1.; long. 43, diam. 23—24 mm., apert. 25 mm. 1., spira 13 mm. 1.; long. 50, diam. 27, apert. 31 mm. l. spira 22 mm. 1. Otfr.. Nord. et. Nyl baes poet 411 b. D) baltica LiwpsTR.: testa solida. ovata, acuta, opaca, per- lorata; apertura. magna, margine columellari reflexo (sk. fast, men teml. tunt, knappt genomskinande, ággrundt, spetsigt, ljust gul- brunt, med stor mynning och tydlig nafvelfára, bildad af den vid spindelkanten tillbakavikna hvitlàppade munsómmen); a) long. 22, diam. 12 mm., ap. 15 mm. L, 10 mm. lata, spira 3 mm. longa; b) long. 30, ap. 16, spira 16 mm. Ll; c) long. 30, ap. li, spira 10 mm.; d) long. 30. ap. 20. sp. 10. — L. stagn. y Nord. et Ny estie. A1 c. ij vulgaris LrACH: testa plus minus tenuis, elongàáto-conica, spira attenuata, anfr. ultimo parum inflato, convexo, nec angulato., apertura subovata, spira brevior; long. 50, diam. 18—20 mm.. apert. long. 23, lat. 10—12 mm. (sk. mer eller mindre tunt, ut- draget koniskt, med làng spira; siste vindn. fóga bukig, konvex. utan någon kant; mynn. ággrund, kortare är spiran). 9 lepida Gourp?: testa tenera, fragilis, pellucida, elongata, albida vel pallide cornea; anfr. 5, convexiusculi spira, acuminata ; apertura oblique subsemicircularis; long. 18, diam. 8 mm., apert. 9 '/, mm. long., spira 8 !/, mm. lata (sk. tunt, bräckligt, genom- skinligt, utdraget, aflàngt, hvitaktigt eller blekt hornfárgadt; vindn. 5, något konvexa; spira spetsig; mynn. sned, nästan halft cirkelformig). L. lepida Binney Smiths. Misc. Coll. 1843, 1865. p. 29, figuris optimis! ' elegans LeAcH ap. Jeffr.: testa subpollicaris, flavescens, subpellucida, labro intus margine incrassato sspe pallde auran- tiaco; spira subulato-conica, strigis variciformibus parcis; sutura alba; long. 29—52, diam. 12—14 mm., apert. 16—18 mm. longa. spira 14—16 mm. 1. (sk. gulaktigt, nästan genomskinligt; spira smalt konisk, med några få grofva strimmor; söm hvit; mynning- kanten tilltjocknad, med en blekt rödgul läpp inváündigt.) Fanna Molluscorum. 21 314 x torsa WESTERL.: testa spira elongata, anfractibus superio- ribus convexis, sutura profunda disjunetis, ultimo ventroso, su- perne angulata (sk. med làng spira, de ófre vindn. konvexa, skilda genom en djup söm, den siste bukig, upptill kantig.) Mon- strositas subscalariformis ? À roseo-labiata Worr: testa ovato-conica, tenuis, levis, brun- nea, sepe extus nigricans, intus lactea, margine exteriore intus roseo-labiata; spira conica, mediocris; long. 41— 50, lat. 20—22 mm. (sk. àggformigt koniskt, tunt, slätt, utvändigt mörkbrunt. ofta nästan svart, invändigt hvitt; mynningen inom ytterkanten försedd med en stark, rosenfärgad läpp äfvensom spindelvecket är rosenródt; spira konisk, medelmåttigt làng.) u subulata: testa gracilis. elongato-conica, spira subulata, quam apertura sspe multo longior; anfr., etiam ultimus, elongati. planulati; apertura oblongo-ovata; long. 40— 50, diam. 14—19 mm.. apert. 18—20 mm. longa, 9—10 mm. lata (sk. smalt, ut- draget koniskt; spira mycket làng, sylformigt konisk, ofta betyd- ligt längre än mynningen; vindn., äfven den den siste, utdragna. plattade; mynn. aflångt äggrund.) Förekommer i sjöar, diken, dammar, kärr, någon gång 1 åar och på stenar vid stränderna af Östersjön. Om denna arts glupsk- het berättar HARTMAN (Nerikes Moll. p. 9I), att ex., som förvara- des 1 ett aquarium, icke blott voro ifrigt sysselsatta med att för- tära deri befintliga växter, utan gjorde ständiga anfall på alla kamrater i fångenskapen, särdeles Paludina vivipara, som mer- ändels knappt hunnnit öppna sitt lock och framsticka foten och hufvudet, förrän en LL. stagn. infunnit sig och fastsugit sim mun vid den andras oförsigtigt blottade hals, som den icke frivilligt släppte förrän offret förlorat sitt hf, och på detta sätt aflifvade 3 à 4 ex. af rofdjuret inom få veckor ett nära tiodubbelt större antal paludinor, hvilka lefvat och frodats förträffligt i fångenskapen under nära ett års tid före den andras insperrande. Utbredning. I Sverige förekommer denna snäcka från och med Skåne, der den i de flesta trakter är allmän, genom hela riket åtminstone upp till 67—68? n. br., der WALLENBERG fann den 1 Luleå Lappmarks dalar, hvarest den vissa år skall finnas i stor mängd. Likväl gifvas trakter, der den alldeles saknas, såsom Góteborgstrakten och största delen af Blekinge (finnes blott invid Skånska gränsen). 6 lac. i Skåne i Ringsjön (MALM); i ÖGötl. i sjón Örn nära gästgifvaregården Örsäter samt i sjön LI 315 Sommen vid Boxholm (E. v. G.); i Nerike 1 sjön Tisaren, på 1/,—2 alnars djup nedom Skáleklint, samt i sjön Sottern (Hanr- MAN), på Öland vid Borgby (C. A. W.), på Gotland i Tingstä- deträsk äfvensom i Lummelundsträsk (LINDSTRÖM). y alata i Småland, sjön Noen vid Degla (E. H.). d turgida företrädesvis i Skåne och ÖGötl. & borealis på Gotland i Burträsk och Storsäf i Mästermyr (hvitblå, glänsande; liksom alla sötvattensformerna af denna art på ön utmärka sig genom sina starkt glänsande skal, ”hvilka på det tydligaste visa den för arten egendomliga skulpturen och sakna det dystra öfverdrag och den färgade epidermis, som ses på dem från svenska fastlandet”: LiwpsTR. anf. st.); Dalarne vid Säther (C. G. A); Luleå Lappm. vid Qvickjock (v. War- LENBERG). & baltica på stenar 1 vattenbrynet vid stränderna af Skåne, Blekinge, Öland, Gotland (östra kusten) o. s. v. & lepida i Wesums mosse nära Lund i Skåne (C. A. W.). «ct elegans i Skåne vid Lund (C. A. W.), i Rónneà vid Hjelmslund och vid byn Öja (J. L.). x forsa vid Süther i Dalarne (C. G. A.). A voseo-labiata 1 Skåne vid Lund (1 synnerhet i groparne vid vester tull), Malmö o. s. v. (C. A. W.). Upland i Fyrisån vid Upsala (G. E.). wu subulata 3 Skåne vid Kristianstad (C. A. W.). I Norge här och der omkring Kristiania äfvensom vid Walders (FmigLE). i Östensöen (O. S. J.) samt stor och skön i Hemmesóen i Kristiansands stift (enl. KREGLINGER Syst. Verz. Deutschl. Moll. p. 261) I Danmark är arten allmänt utbredd. 9 lacustris vid Birkeröd og Juulsborg (LASSEN enl. MörcH), vid Viborg (FEpp.) vid ”Lilöe” 1 Juul Sö nära Silkeborg (C. M. P.), vid Höjby (SrB.) ^ elegans: Kjöbenhavn i en dam i närheten af » Fortunen (MÖLLER enl. Mómcn). 4 woseo-lab. "isynnerhet i stilla- stående vatten, mycket utbredd,” i groparne vid Lundehuusmossen, mossen i Geelskov, vid Knudskirkeforbjerg (MóncH), 1 gropar vid Aarhuus qvarndam (C. M. P.) wu subul. vid Kjöbenhavn i stads- grafven (MörcH), 1 Sorö Sö och vid Höiby (STB.). Från Sicilien, södra delen af Italien, norra delen af Spanien, Grekland och Kaukasus är LL. stagn. utbredd genom hela Europa. till södra Skottland, norra Lappland, Arkangel, Siberien och Amur- landet. I vestra Asien finnes den i Kaschmir, Afghanistan och Lycien till Beresov i guvernem. Tobolsk. MIDDENDORFF uppgaf denna art såsom cirkumpolär, emedan han ansåg L. jugularis SAv och L. appressa Sav vara identiska med LL. stagn., hvilket åter från flera håll bestrides. Att denna åsigt dock är fullkom- 21" 316 ligt riktig (så till vida, som dessa båda s. k. arter i det nárma- ste höra till formomrádet för LL. vulgaris LEACH) framgår tydligt af jemfórelse emellan dessa amerikanska former med fullkomligt liknande från t. ex. Mansfelder Salzsee (HARTMANNS var. solida) och veta vi derigenom med visshet, att L. stagn. har en ganska vidsträckt utbredning i N. Amerika. I Tyroleralperna fórekom- mer den ännu vid en höjd af 4600 fot öfver hafvet. 2. Limmophysa Frrz. Testa ovato-oblonga, elon- gato-oblonga vel fusiformi-turrita; spira subco- nica vel turrita, sepius longa; amfractus regu- lariter vel sensim. acerescentes, wltimus elongatus, parum ampliatus. Skalet àggrundt aflàngt. utdraget aflàngt eller spolformigt tornlikt; spiran något konisk eller tornformig, oftast làng; vindn. regelbundet (så att deras bredd blott ringa öfverträffar deras höjd) eller småningom tilltagande, den siste utdragen, föga vidgad. Oaktadt FITZINGERS ofvan använda namn minst inom hela slägtet är passande för denna afdelning (MUunvy-mvoa!) och vore vida mera lämpligt för den grupp, som innefattar L. auricularia och ovata, följer jag dock det allmänna bruket, då jag upptåger det såsom en gemensam benämning för följande arter. De sluta sig så nära föregående art, att L. palustris i CHEMNITZ Conchy- lien-Cabinet (IX, t. 135, figg. 1239 & 1240) upptogs såsom varietet af L. (Helix) stagnalis samt att KoBerTt beskrifver och afbildar (Malak. Dl. 1871, s. 119. t. 3, f£. 12) en form af stagnalis, som han kallar palustriformis. För L. glabra bildade Beck (Ind. Moll. 1837) namnet Omphiscola (icke Rar.) och SwarwsoN (i Treat. Malac., 1840) gaf den genusnammnet .Leptolimmea, såsom den högsta utbildning skalet hos vattensnückorna kunde uppnå. Det måste också förefalla hvar och en, som ej 1 naturen följt den gradvisa utvecklingen, omöjligt att inom samma genus förena Amphip. glutinosa (numera skild på grund af djurets afvikelser) eller L. monnardi med L. glabra, blåsformen med cylinderformen. Hvad som i afseende på den geografiska utbredningen härvid är särdeles anmärkningsvärdt, är att den förra eller blåsformen har sina talrikaste och mest utbildade representanter i de östra de- larne af kontinenterne såväl som 1 de särskilda länderna, hvare- mot cylinderformen uppträder hufvudsakligen och når sm full- komning i de vestra delarne. Den vidare framställningen af detta förhållande finner icke här lämpligen sin plats. utan få vi nöja 317 oss med att påminna om Limns»ernas uppträdande i Asien och i N. Amerika på samma gång vi för de vår fauna tillhöriga for- merna hänvisa til hvad, som kommer att anföras om deras utbredning. 2. Limusa palustris (Mürr.) Testa imperforata vel rimata, oblonga vel clavata, solida, fusca vel cinerea; apertwra oblongo-ovata, plerumque brevior quam spira, intus scpe vufa vel purpurascens. Buccinum palustre MürrER pr. p. Verm. Hist. II (1774) p. 131. Limneus palustris pr. p. DnApAnNAvp Hist. Moll. (1805) p. 52, t. 2, f. 40. PrzrrEn Land- und Wasser Schn. (1821) p. 88, t. 4, f. 20. RosswásstER Iconogr. 1 (1835) p. 96, f. 51. — Lymnea pa- lustris Nissow pr. p. Hist. Moll. (1822) p. 69. Nonp. & NYLANDER Finl. Moll. (1856) p. 57, f. 45. — .Limn«a palustris var. 2, Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 37. — Limnea palustris WEstERLUND Sv. Moll. (1865) p. 93; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 82**; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 109. — Konzur Nass. Fauna (1871) p. 119, t..47 £11. Djuret mörkt grablàtt eller svartgràtt. något skiftande i vio- lett eller grönt, bestródt öfver hela kroppen, i synnerhet tätt på hufvudet med små ljusgula punkter. Skalet ogenomborradt eller såsom yngre med en svag nafvel- strimma, äggrundt aflångt, något sidenglänsande, starkt, nästan ogenomskinligt, hornbrunt eller brungrått, ofta med ett blågrått smutsöfverdrag, med tvärgående hvita eller gula och bredvid dem, åt mynningen till, vanligen rödbruna band; vindn. 6—7, något hvälfda, de öfversta fint och ytterst tätt gallerformigt strimmade. den siste föga bukig. med små, i rader ställda, nästan fyrkantiga fördjupningar, omgifna af regelbundna kanter: spiran vanligen större än den siste vindningen. .kägelformig. hvälfd; mynningen aflång. stundom äggrund. upptill spetsig. kortare än halfva skalet. invändigt starkt glänsande, med en bred, mörk, nästan icke upp- höjd läpp; munsömmen enkel, hvass, med på mynningväggen nä- stan förenade kanter. Forma typica: testa imperforata. ovato-elongata, epidermide olivaceo; spira exserta, conico-acuta; anfr. 6—7, convexiusculi, fases raris albis et purpureis picti; apertura intus flavida, nitida. labio itus fascia purpurea ornato; long. 22— 22, apert. 10—11 mm. ; long. 26—27. apert. 12—14 mm. (sk. ogenomborradt, ágg- rundt utdraget, med olivfirgad epidermis; spira utdragen, spetsigt konisk; vindn. 6—7. svagt konvexa, med hvita och röda tvär- 318 band; mynn. invändigt gul, glänsande, med ett purpurfirgadt band inom ytterkanten). ^ WEsTERL. Coll. Typ. Moll. Su. n:o 82**. D corvus GwEL.: testa imperforata, crassa, irregulariter costata. scrobiculata, oblongo-ovata, obscure cornea vel migricans; anfr. tres ultimi latissimi, fasciis nullis; apertura oblongo-ovata. intus castanea vel purpurea, polita; long. 353, diam. 14 mm., apert. 16 mm. longa; b) long. 40, diam. 15 mm., apert. 19—20 mm. longa. 10 mm. lata (sk. utan nafvelspringa, tjockt, oregelbundet grof- strimmigt, nütgropigt. mörkt nornbrunt eller nästan svart; de tre sista vindningarne mycket breda, utan tvärband; mynn. aflàngt äggrund, invändigt kastaniebrun eller purpurröd, starkt glänsande). WezsTERL. Coll. Typ. Moll. Su. n:o 82”. y fwsca PrEmF.: testa subperforata, tenuls, tenuiter striata, sublevis, ovato-oblonga, obscura, sspius efasciata; spira «conica, acuta; anfr. 9— 0, convexiuscuh; apertura ovata, intus rufa vel purpurascens; long. 15. apert. 7 mm.; long. 21, apert. 10 mm. (sk. med tydlig nafvelstrimma, tunt, finstrimmigt, nästan jemnt, aggrundt, aflàngt, mörkt fürgadt. mindre ofta med tvärband; spira spetsigt koniskt; vindn. 3—6, något konvexa; mynn. äggrund, in- vändigt röd eller något purpurfärgad). Limnsa palustris var. pumila (vel jun.?) Mómcnu Syn. Moll. Dan. p. 37. L. pal f fusca WESTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. n:o 82. Förekommer i kärr, mossar, diken, pölar, insjöar o. s. v. på och vid i dem förekommande växter eller krypande omkring i bottendyn. KREGLINGER antager att denna art isynnerhet tillhör lågtrakter och ej ófverskrider 1400 fots höjd o. h., men i Tyro- len är den temligen ymnig ännu 93000 fot högre. Hufvudformen tyckes isynnerhet älska bergiga och hóglándta trakter, hvaremot v. fusca såväl på fastlandet, som hos oss, egentligen tillhör slätt- bygden. MALM anser att artens grundfärg är fullkomligt enfor- mig och att den hvitaktiga färgen endast uppkommer derigenom, att ju närmare det lider mot den kallare årstiden, desto mindre färgämne kan djuret, till följe af den allt mer och mer ned- stämda lifsverksamheten, producera, hvarföre det under en sådan tid tillbyggda skalet blir nästan hvitt, men om våren, då äfven detta djur vaknar till ett kraftigare lif, är i följe deraf (så vida lokala förhållanden derföre äro gynsamma) tillgången på färgämne rikare, hvarföre då ett väl mörkare, dock utåt så småningom sig förlorande band, uppkommer, så att dessa band äro att anse för 319 ársringar och 1 så fall djurets hfstid kunna uppskattas till 6—7 år (Góteb. Vit. Vet. Samh:s Handl. 3 h., s. 149). Utbredning. I Sverige är hufvudformen spridd genom de sódra och mellersta landskapen, utan att nàgonstüdes vara sürde- les ymnig. Ännu mera sporadisk är var. coreus, som isynnerhet förekommer stor och utbildad i flere af Skånes, Smålands, Oster- gótlands och Nerikes insjöar. Öfverallt ymnig, isynnerhet i stilla- stående vatten i jemna trakten, är v. fusca, som under en myc- kenhet, till storlek, form, skulptur och färg vexlande, men från hvarandra dock föga afvikande, former finnes upp till Jemtland (i Ragundaelf vid Kroken: NvsrRÓw Jemtl. Fauna p. 25) och Westerbotten (vid Sävast, 65?60': v. WALLENBERG.). I Norge förekommer var. & teml. allmänt både kring Kristiania och Ber- gen (FrRIELE). I Danmark är hufvudformen allmän i nästan alla större vatten, liksom var. fusca i mindre och mera oklara vatten- samlingar; Ó corvus är deremot liksom i Sverige sporadisk. I söder till Afrikas norra kustland utbreder sig denna Lim- nzaform öfver Sicilien genom hela södra Europa (från östra, mel- lersta och norra Spanien till Grekland och Kaukasus) och verlds- delens alla öfriga länder i norr till Skottland (Aberdeenshire). Westerbotten, Arkangel, genom nästan hela Siberien, till Amur. Limu:wa *attenuata SAY. Testa oblongo-clavata, turrita; anfr. convexi, sutura. pro- funda vel constricta. disjuncti. | Long. 23, apert. 9 mm.: long. 26, apert. 5—6 mm. Skalet med tydlig nafvelspringa, fast och nästan ogenomskin- ligt, làngt utdraget och smalt, aflàngt klubblikt, med tornformig spira, grágult eller rödaktigt, ofta med en hárdt fastsittande slammbetückning, stundom med färgade tvärband, oregelbundet finstrimmigt, matt sidenglänsande, otydligt gropigt; vindn. 6. sällan 7, konvexa, skilda genom en djup söm (då sömmen någon- gång blir mycket djup, synes spiran hårdt vriden och hela snäc- kan får någon likhet med de s. k. skalarida formerna); mynnin- gen spetsigt äggrund, omkring '/, af skalets längd (stundom mera, stundom mindre); munsömmen rak, utvändigt belagd med en tunn hvit, glänsande valk, ofta invändigt med ett brunt band. Limnea attenuata Say, Binsey Smith. Misc. Coll., 143, (1868) p. 42, fig. 53 (ex spec. americ. auth.) — L. veflera Sav, HALDEMANN Limnzeade of N. Amer. t. 8, f. 5 simillima (ex Móncu) Huc refe- 320 rendze: L. elodes Sav, L. distortws RosswmssueR &. — Lymmea palustris pr. p. Nirssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 69. — LL. twrri- cula Heop Isis (1836). — Limneus silesiacus Scuorvz Schles. Moll. (1843), «ed. 2 (1853) p. 97. — Lymn«us fuscus Nonp. & NYLANDER Finl. Moll. (1856) p. 58. — Limnea palustris var. 4 Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 37. Limnea fused Kosgtr Nass. Fauna (1871) p. 180, t. 4, f. 10 (et ex spec.) — ? Limneus cinctus Tro- scHEL De Limn:aceis (1834) p. 58 & Limnea palustris var. conica JErrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 114. g desidiosa SAv: testa oblonga, vix rimata, tenuis, pellucida, olivaceo-cornea, striata; spira exserta; anfr. 2 '/,, convexi, sutura profunda disjuncti, ultimus dimidiam teste vix superans; apertura ovato-oblonga, margine exteriore simplici, acuto, columellari rectiu- sculo, reflexo, columella terete: plica columellaris obsoleta; long. 13, diam. 6 mm., apert. 6 mm. longa (sk. aflàngt, nästan utan nafvelspringa, tunnt, genomskinligt, olivfárgadt horngult, strim- madt; spira utdragen; vindn. 5 !/,, konvexa, den siste af skalets halfva längd; söm djup; mynningen ággrundt aflång, med ytter- kanten enkel, hvass, spindelkanten rät, tillbakaviken och spindeln trind; spindelvecket otydligt). L.* maritima Jeffr.? WESTERLUND Exp. Crit. Moll. p. 110. Fórekomst och utbredning, I Sverige har jag funnit denna snäcka vid Lund i Skåne, dock sällan så utbildad, som de ame- rikanska ex. af affemwata S^v, jag erhållit, men ofta fullkomligt lika de ex. af fwrricula HELD. som jag dels fått ur Helds egen samling, dels sjelf tagit flerestüdes i Bayern. pf desid. har jag funnit talrika exemplar af vid stränderna af Kungshall utanför Karlskrona. I Danmark finnes den subfossil vid Meilgaard (R. CowxRADSEN enl. MóncH) samt i mindre ex. i en qvarndam vid Aarhuus (LassEN enl. Mómcn). Derigenom att jag upptagit denna form sásom subspecies, har jag. liksom öfverallt vid liknande fall i detta arbete. velat inlägga protest emot dess erkännande, såsom sjelfständigt species, så som det uppfattas af de fleste författare, ehuru jag på samma gång måste erkänna, att den ofta i naturen synes för mycket fristående, att icke vid beskrifningen få sin egen plats. hvarigenom den torde mera ådraga sig en noggrannare undersökning. "Unsere Art, säger KOBELT anf. st.. kann unmöglich zu palustris gehören; sie steht zwischen dieser und elongata mitten inne, und ich habe sie ófter als elongata, wie als fusca erhalten." Enligt muntligt meddelande af dr K., hafva likväl sednare undersökningar betyd- 321 ligt rubbat denna hans ófvertygelse. Äfven NORDENSKIÖLD och NYLANDER hålla före, att LL. pal. ”alldeles bestämdt skiljer sig från de typiska exemplaren af L. fuscus,” och icke mindre be- stämda äro äfven öfriga författare, isynnerhet pastor A. SCHMIDT, som (Beiträge zur Malakologie, 1856. p. 36) ställer den närmare L. glabra än L. palustris. Knappast flera än GERSTFELDT (Land- und Süssw. Moll. Sibiriens. 1850, p. 541). Bierz (Siebenb. Moll. Fauna, ed. IL 1867, p. 172), Crzssim (Moll Fauna Umg. v. Augsburg, 1871, p. 106) och Moómoen (anf. st.) föra den såsom varietet till L. palustris. Att denna snäcka är att hos oss upp- täcka på ganska många ställen framgår tydligt deraf, att den finnes i flere trakter af Tyskland och är ”talrik öfver hela Fin- land i insjöar och rinnande vatten, äfvensom vid kusterna af salt- sjön.” I Exposé critique des mollusques de la Suéde et de la Norvége (i Nova Acta Reg. Soc. Se. Ups. Ser. III) pag. 110 har jag upptagit var. desidiosa under namn af ”Limnea "maritima JEFFR.?”, men uttalar pag. lll i följande ord mitt tvifvel om riktigheten häraf, helst JEFFREYS diagnos är så ytterst knapphän- dig: Elle se rapproche sans doute de trésprés de la forme améri- came Limnaea desidiosa SAv. telle qu'elle est décrite et desinée par BisxEv dans les Smithsonian Miscellaneous Collections. 143. p. 481, et c'est peutétre la méme — en fórmodan, som fullkom- ligt bekräftat sig. sedan jag lyckats erhålla typiska exemplar af L. desidiosa Sav från N. Amerika och ex. af L. peregra var. maritima JurrR. af JgFFREYS sjelf från England och af kand. J. LINDAHL från hafsstranden vid Valentia på Irland. 3. Limnea glabra (Mürr.) Testa imperforata, cylindracea, turrita, lineis incrementi nigris sparsis flavo-marginatis; apertura subovata, brevis, plica exserta colwmelle lactea. Buccinum glabrum Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 135. — Lim- neus elongatus DnApAnNAvD Hist. Moll. (1805) p. 52, t. 3, f. 3, 4. RosswXsstER Iconogr. 1 (1835) p. 101, fig. 58. — Lymnea elongata Nissos Hist. Moll. Su. (1822) p. 71. FrierteE Norske Moll. (1853) p. 39. — Limnea glabra Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 478, t. 24, figg. 36, 37. JxrrnuExs Brit Conch. I (1862) p. 117. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 36. WesrtErtusp Sv. Moll. (1865) p. 95; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 84; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 112. — Kosgrtr Nass. Fauna (1871) p. 178, t. 4, f. 13. 322 Djuret mörkt stålgrått med mycket små svarta streck, ljus- grå genomskinande trefvare. Skalet utan nafvelfåra. tornlikt. cylindriskt. tunt, genom- skinligt, mycket fint strimmadt, något glänsande, gulbrunt, ofta öfverdraget med en brun eller svart skorpa; vindningarne 1—58. mycket långsamt tillväxande, konvexa, den siste föga större än de båda nästföregående tillsammans, icke bukigt utvidgad; mynnin- gen äggrundt aflàng. upptill spetsig, '', del så làng, som skalet; munsömmen ofta invändigt, på något afstånd från kanten, försedd med en mer eller mindre hög och bred, hvit och glänsande läpp; spindelvecket starkt framträdande. Forma typica: testa luteo-fusca, acuminata: anfr. fere 8, teretes, sat parum accerescentes; apertura ovata; long. 9— 10, lat. 3 mm., apert. 4. spira 6 mm. 1. (sk. mórkgult, spetsadt; vindn. nästan 8, trinda, mycket långsamt tillvàxande; mynn. ággrund). B elongata JErrR.: testa conico-cylindracea, pallida, magis minusve nitida; spira apertura duplo longior; anfr. Y, convexi, sutura sat profunda, alba; apertura ovato-oblonga, superne angu- stata; long. 14. diam. 4 mm., apert. 5. spira 10 mm. (sk. koniskt cylinderformigt, ljust. mer eller mindre glünsande; spira dubbelt längre än mynningen; vindn. 7, skilda af en ganska djup, hvit söm; mynn. äggrundt aflång, upptill afsmalnande). y labiata: testa brevior, elongato-conica, acuta; anfr. 6, in- fimus brevior et magis convexus; peristoma intus albo-marginatum (sk. kortare än hos «c. utdraget koniskt, spetsigt; vindn. 6, den nedre kortare och mer konvex än hos hufvudformen; mynn, in- vändigt med hvit läpp). d subulata KicKx: testa minuta, subulato-conica; apertura parva; long. 8 mm. (sk. litet. sylformigt koniskt med mycket liten mynning.) förekomst. Denna egendomliga Limneaform, som mera liknar en Bulimus än någon af sina samslügtingar (eller såsom MÖLLER säger: Helicem lubricam refert hoc Buccinum, at longius, obscu- rum et aquaticum), finnes i diken på fält och ängar, 1 gropar. mossar, någon gång 1 bäckar, mycket sporadisk, men talrik på sina ställen. Utbredning, I Sverige hufvudsakligen i de vestra landska- pen. i hvilka arten äfven går längst mot norden. I Skåne är den tagen vid W. Wram (LitnJEBorG), Brösarp (HULTMARK). Lindholmen (C. R.), Ringsjön (J. A. W. och C. A. W.), i diket, 325 som från landsvägen går ned till mergelgrafven vid Lundegárd i Kàállna sn (J. L.); 1 Blek. 1 en bäck vid Munkahus nära Karls- hamn, i ett dike jemte vägen vid Svenstorp icke långt från Mór- rum (GOSSELMAN) samt (var. d) i en pöl vid Ronneby (C. A. W.); i Småland togs arten för första gången af prof. BoHEMAN och meddelades prof. NILSSON; skall finnas vid Kalmar enl. dr E. v. MARTENS (Mal. Bl. 1857 p. 98); i WGötl. vid Göteborg (Slotts- skogen, bäcken vid Hofås, Utterbäcks mosse och i ett dike vid Steket: Marm), h. o. d. vid Grimstorp (0. N.), vid Lidköping (J. E. Z.), på Kartàsen (E. v. G,), vid Gökhem i Kàállunga s:n (J. H.), 1 en barrskog emellan Fredbergs kyrka och Töreboda (E. M. SrancK enl C. H.); i Bohuslän vid Marstrand, mellan fästningen och staden (O. N.). I Norge är den af FniELE funnen i största mängd i en dam under murarne på Agershus fästning vid Kristiania, hvilken dam dock numera. enligt benáüget medde- lande af dr PovursEN. är igenfylld och snäckan derigenom utrotad. hvaremot den är funnen vid Skudenss enl. ett ex. derifrán, som förvaras på Zool. museum i Kristiania. I Danmark upptäcktes arten först af O. F. MürLER "m pratis humidis, ubi aquse vere stagnant", och anfóres såsom sällsynt, men utan uppgift på fynd- orten; först 1862 återfann O. Mómcu denne snäcka på ett hk- nande ställe emellan gráüstufvor 1i Geelskov; af FEDDERSEN tagen vid Viborg. 8 elongata är af dr PovrsEN funnen under blad och sáf i en liten dam i Rudershegn vid Holte. Limnea glabra har en nästan uteslutande vestlig utbredning. Sydligast finnes den omkring Algier. I Europa tillhör den Spa- niens norra provinser, största delen af Frankrike. Belgien. vestli- gaste Tyskland (omkring Frankfurt a. M., vid Schweinfurt, i Rhenprovinsen och Westphalen vid Meckenheimer Strasse, vid Róttchen, nära Bonn och vid Herford samt i Schwerin) äfvensom ett dódt exemplar en gång (enl. STEIN) är funnet vid Berlin; i England från óarne Jersey och Guernsey till Northumberland. I öster är denna art endast funnen vid Riga och vid Petersburg samt i Siberien vid Irkutsk. 4. Limnea truncatula (Mbrr.) Testa perforata, ovata vel ovato-elongatula, «cutispira, so- lidula; amfr. 5—6, converi, superne truncatuli; swtwra pro- funda: apertura ovalis, quam spira brevior. 324 Buccinum. truncatulum MötrrerR Verm. Hist. H (1774) p. 130. — Laymnea minuta Nussos Hist. Moll. Su. (1822) p. 72. — Limneus minutus lossw3sstER leonogr. 1 (1835) p. 100. — Lymn«ea trunca- tula Friere Norske Moll. (1852) p. 40. — Limnea truncatula Mo- QuIN-TANDON Moll. Fr. II (1855) p. 473, t. 94, f. 22. Jrerrnkxs Brit. Conch. 1 (1862) p. 115. Móncs Syn. Moll. Dan. (1864) p. 37. WzsrEnLUND Sv. Moll. (1865) p. 94; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 83; Exp. Crit. Moll. (1870) p. 111. — Limnea minuta Kosgrs Nass. Fauna (1871) p. 178, t. 4, f. 9. Djuret mörkt brunt eller grått, under ljusare; trefvarne korta. mycket sammantryckta, i spetsen rundade. Skalet nafladt. ovalt koniskt eller aflàngt. tunt. icke mycket glänsande, fint strimmadt, grågult eller ljusbrunt, vanligen öfver- draget med en slamskorpa. som ger det en mörkare färg; vindn. 2—6, ofta starkt hvülfda. upptill vid den djupa sömmen tvära. liksom trappstegslikt stympade; mynningen vundadt äggformig, upptill knappt märkbart tillspetsad; munsömmen enkel, hvass, endast vid spindelkanten tillbakaviken: duplikaturen på den mera än hos de öfriga arterna horizontela mynningväggen nedtill fri. hvarigenom en spindelkant bildas och ett tydligt nafvelhàl upp- kommer. Forma normalis: testa rimata, ovato-oblonga, fusco-nigra vel atra, subpellucida. crassiuscula; anfr. 5: apertura inzquilatera, ovalis, margine columellari plicatim reflexo; long. 9— 10, ap. 4——5 mm. (sk. med nafvelstrimma. àággrundt aflàngt, mörkt, nästan svart. + nästan genomskinligt, temligen tjockt: vindn. 5; mynn. oliksidig. oval. med spindelkanten tillbakaviken). B ventricosa M. TAND.: testa profunde umbilicata, abbreviato- clavata, albicans, subpellucida; spira turrita, acuta; anfr. 5, ulti- mus ventrieosus vel ampliatus. superne angulatus; apertura oblongo- ovalis. supra et infra angustata. margime columellari reflexiusculo ; long. 11, diam. 5 !,. apert. 5 mm. (sk. djupt nafladt, kort klubb- 12* formigt. hvitaktigt, nästan genomskinligt; spira tornlik, spetsig; mynning aflångt oval, upptill och nedtill afsmalnande, med spin- delkanten något tillbakaviken). 7 microstoma DRovuET: testa perforata. minor. gracihor. fere cyhndraceo-oblonga. spira acuta: anfr. 5. convexi: apertura ob- longa; long. 6. lat. 3 mm. (sk. eenomborradt, litet smalt, nästan cylindriskt aflángt, med spetsig spira; vindn. 5, konvexa; mynn. aflàng.) 325 Ó minuta Dur».: testa minuta. tenuis, ovata, brunnea, pro- fundius striata; long. 9— 95 !/,. lat. 3 !/,—4 mm. (sk. litet, tunt, üggrundt, brunt, temligen djupt strimmadt.) Förekommer i långsamt flytande eller stillastående vatten, sà- som i gropar, diken, bäckar, ängsvattningskanaler, på fuktiga klippor o. s. v., och uppehåller den sig gerna 1 sjelfva dyn, hvar- med den ofta är så betäckt, att den mera liknar en jordklump än en snäcka. 'Liksom L. peregra föredrager denna art kallt och hårdt vatten, hvarföre den på bergen går till en betydlig höjd, liksom dess utbredning sträcker sig långt mot norden. I allmänhet uppträder den under tvenne lokalformer: den ena liten. smal och utdragen, mer glatt och glänsande, med tráng nafvel- öppning (var. minor Rossw.) från högre belägna ställen, fuktiga klippor och bergsbäckar, den andra större, med siste vindningen bukig, strimmig eller försedd med längskanter och gropar, samt större nafvelöppning (var. major ROssM.) i lergropar, gyttjiga fältgrafvar o. s. v. Ofta lemnar denna snäcka vattnet och gör stundom långa utflygter till stenar, träd och dylikt i grannskapet. Om dess förekomst på Gotland skrifver dr LixpsTRÓw (Gotl. Moll. sid. 24): ”En mycket liten form lefver på de små branterna af mergelskiffern vid Djupviken i Eksta i det obetydliga vatten, som framsipprar emellan lagern. Liknande lefva på Karlsöarne bland fuktigheten på klipporna. Det är förunderligt att denna art ej utdör på dessa ställen, der vattnet ej alltid rinner. Men denna snäcka kan liksom äfven L. palustris, Planorbis marginatus och Bythinia tentaculata ófverlefva vattnets totala försvinnande i åt- skilliga åar genom en slags sommardvala, under hvilken man fin- ner dem på de torra åbottnarne under stenar, nedgräfda i den något fuktiga jorden, djupt indragna 1 skalet”. | BovcHanp- CHANTEREAUX anför (Catal. d. Moll. Dep. du Pas-de-Calais, 1838, s. (8) att han aldrig funnit L. trunc. i vatten, utan har den fört samma lefnadssätt, som en Succinea: han har i många månader förvarat denna snäcka på fuktig jord. der den trifts förträffligt. och hrarje gång han lagt den i vatten. har den inom några ögon- blick skyndat derifrån. Utbrednius. I Sverige h. o. d. genom nästan hela riket, men nästan ingenstüdes ymmnig. I Skåne vid Lund, Malmö, Ste- hag o. s. v.; 1 Halland vid Skottarp (J. L.); Blekinge vid Ron- neby (C. A. W.), på Wümó och i Augerumsá (J. A.); Småland vid Ljungarp nära Månsarp (E. H.); på Öland vid Borgholm och 326 i mellersta delen af ön (C. A. W.): på Gotland i de flesta rin- nande vatten, sällsynt i trüsken (LixpsTRÓw); ÖGötl. vid Lunna teml. ymnig (E. v. G.), Nyby m. fl. st.; WGótl. vid Masthugget och vid Slottsskogsvágen nära Göteborg (Marx), vid Billingen och Mósseberg (C. A. W.); Nerike i lergropar vid vestra Tegel- bruket utanför Örebro samt vid Willingsberg (HARTMAN); vid Stockholm i grafvar på Södermalm (HöGBERG enl. WIKSTRÖM); Upland vid Upsala (W. L. & C. H. J.); Westml. vid Westerás och Norberg (C. H. J.); Dalarne 1 Gustafs s:n (F. E. RippERn- BJELKE enl. C. H. J.) och i Sáthersdalen (C. G. A.); Jemtland på Storsjöns stränder (NYSTRÖM); Luleå Lappmark vid Qvickjock (v. WALLENBERG, som der funnit två former, den ena vid strän- derna af holmar i Kamajock, mörkgul, med spetsen af spiran oftast skadad, skalets längd 5,6, bredd 3,4 mm.. mynn. 3 mm.; den andra på höga berg, glänsande och smärt, horngul, med mycket djup söm och vanligen oskadad spira, skalets längd 5,4, ) bredd 2.9 mm., mynn. 2.5 mm.) fj ventr. isynnerhet vid Lunna i ÖGötl. (E. v. G.). y micr. vid Nyby i ÖGötl. och vid Borgholm på Öland (C. A. W.). Ó min. i Lefre vid Lund i Skåne (MALM), i Sörby bäck i Herrstorpsjón vid Ronneby i Blekinge (C. A. W.). vid Djupviken i Eksta s:n på Gotland (LixpsTRÓw), vid Nyby i ÓGótl. (C. A. W.), vid Norrby i Hedemora sn i Dalarne (C.G. A.) vid Juckasjürvi 1 Piteå Lappmark (E. H.) I Norge är denna snäcka enl. FmrELE, mycket allmän (omkring Kristiania och Bergen?). I Danmark är den allmänt utbredd; Móncn uppta- ger, anf. st. hufvudformen till 13 mm. längd, 6 mm. bredd (mynn. 6 mm. Ll, 4 mm. br.) från Ugledige Mose vid Przestö (Mórr.), Estromsó, Kjóbenhavn i grafvar bakom Commune-Hospi- talet; forma « spira gracih (med smal spira), af 10 mm. längd från Holstemhorg (SmrB.) och Viborg (FEpp.); forma 2 testa so- lida, anfr. superne angulatis, anfr. ult. medio canali concava (sk. fast, vindn. upptill kantiga, den siste pà midten med en kanallik fördjupning), längd 7 mm.. i det framsipprande vattnet under lerbackar vid Vendsyssel (SrB.); var. I (= Limneus pullus Zrgar.). med tunt, brunt skal (”icke olik en ung Ena obscura"), under boklóf, med Hyalier, Pupa och Carychium vid Brónsholmsdal (SrP.), i Halds bokskog (FrEpp.). på Bornholm (ERSL.) samt en indiv. förändring med mjólkhvit columella i Asmilds Have (FEpp.). På Bornholm ("i den udtórrede Vandbeholder på Hammershuus") har dr PovunsEN (enl. bref) funnit en forma major roseo-labiata 321 af 22 dun. längd, och i en torfgraf vid Kannikkegaarden på samma ö en "forma rissoides." Utom Europa finnes denna härdiga snäcka på ön Madeira, i Marokko vid Oued-Isly, i Algier på flera ställen i norra delen, äfven vid en höjd af 1800 meter (i vattenpussar med blott 4 graders värme), samt 1i alla oaser af den till Algier hörande delen af Sahara, i grafvar, från hvilka palmerna vattnas, och på lik- nande ställen 1 oaserna 1 Tunis; i Central-Asien 1 Afghanistan och Tibet samt i en liten bäck vid Netholajewsk nära Amurflodens mynning; i Siberien vid Barnaul, Tomsk, Irkutsk, och i de olika floderna af Jenissei- och Lena-områdena. Inom Europa sträcker sig dess utbredning från Sicilien, Athen och Ukraine genom hvarje land upptill Feröarne (L. tr. var. 1 Mómcn), Island (L. trunc. forma « MörcH) och Hvita hafvets stränder. Få vattensnäckor gå så högt upp på bergen. som denna: på Pyreneerna till 1200 meter (nära 4000 fot) och i Tyrolen öfverhufvudtaget till 4500 fot öfver hafvet. och 1 allmänhet, hvarhelst en mollusk kan trifvas, der finner man äfven LL. truncatula. I Kabylien träffade Au- Capitaine blott 3 sótvattenmollusker, nemligen 1 Amylas, 1 Palu- dina och L. trunc.; på Madeira kunde E. v. MARTENS icke finna flera än 1 Planorbis, l1 Ancylus och L. trunc. (enligt Castello de Paiva förekommer der äfven 1 Physa och 1 Pisidium). På en resa från Simla till Spiti Valley på Himalaya fann THEOBALD i nämnde dal L. trunc. såsom den enda mollusken, och äfven STOLICZKA anför, att omkring Chini i vestra Himalaya fans utom en liten Helixform (lik Conulus fulvus) och en liten Pupa blott en liten Limnea (hvilken tvifvelsutan var närvarande art). Den lilla Limnsea, som BURMEISTER fann i trakten af Mendoza (La Plata Staterna), märkvärdig för sin stora fattigdom på mollusker (för öfrigt endast en liten Pupa), var säkerligen L. trunc. (Jfr Ber. d. Senkenb. Ges. 1869— 10, sid. 121.) 2. Gulnaria LEgACH. Testa subovata, spira bre- vissima vel brevis, apertura multo longior, an- fractus ultimus maximus, inflatus... Skalet nästan àggrundt, med kort eller mycket kort spira; mynn. mycket längre än spiran; siste vindn. mycket stor, uppblåst. 9. Limnza auricularia (LIN.) Testa rimata vel perforata, ampullacea, inflata; spira brevissima, acuta; anfr. 4, ultimus inflatus, auriforme dilatatus, 328 superme obtusus, inferne ampliatus, maximam teste partem effi- cit; apertura amplissima, semicircularis, superius et inferius rotundata; peristoma patulum. subreflexwm, columella juxta plicam compressam excisa. Helix «wuricularia LixxÉ. Syst. Nat. X (1758) p. 174; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 532. — Buccinum auricula Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 126. -- Lymn«ea «awuricularie Niussos Hist. Moll. Su. (1822) p. 61. FriereE Norske Moll. (1853) p. 36. — Limnea auricularia Moqurs-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 4162, t. 33, t. 21- 31, t. 35, f. 1—10. JrxrrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 108. Moncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 10. WzsrERLUNDp Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 77; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 114. KosrErr Mal. Bl. (1869) p. 150; Nass. Fauna (1871) p. 170. — Limneus auricularius RossusssreR Iconogr. I (1835) p. 98. — Lymneus auricularius Nonp. & NxrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 33. — Linnea limosa e auricularia WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 39. Djuret gràgult med silfvergrà eller gula punkter. fotsulan enfargadt horngul; manteln svartflückig. Skalet nafladt, uppdrifvet, blásformigt, tunt, genomskinligt, temligen glänsande, horngult, slätt eller grofstrimmigt, ofta med nütformigt ställda fördjupningar, genom hvilka ytan blir skroflig och ojemn; vindn. 4—5, hastigt tilltagande, den siste utgörande ensam nästan hela skalet, de öfriga bilda en kort, spetsig, men alltid fritt framträdande spira; mynningen mycket vid, stor, ägg- formigt rundad (hos många var. nästan halfcirkelformig), upptill trubbvinklig; mynningväggen bildar med spindeln en ganska tyd- lig vinkel; spindeln starkt vriden, rak, med tillbakaböjd kant. så att den bildar en temligen lång nafvelränna; omslaget starkt, så att det, isynnerhet hos yngre exemplar, der det ännu icke är fast vidvuxit, tydligt förenar munsömmens kanter; munsömmens ytterkant enkel, hvass, med stark böjelse att vika sig platt utåt eller t. o. m. böja sig så bakåt, att en ränna uppstår på yttre sidan, nedtill i en båge sammanhängande med spindelkanten, upp- till ving- eller öronformigt utstående, och går från fästpunkten temligen långt horizontelt eller något uppåt riktad, hvarefter den i en mer eller mindre jemn båge böjer sig nedåt; mynningens öfre kant alltid lägre än spetsen af spiran. Forma normalis: testa calcarea. tenuis, fragilis; spira pro- minula, mucronata, 2—4 vin. 5 mm., acuta; anfr. ultimus postice angustatus; apertura ovah-quadrangularis; peristoma patulum; columella torta, recta; paries aperturalis brevissimus ; long. 25— 28, 329 lat. 22—21 mm. (Beskrifning på hufvudformen är lemnad ofvanfór, vid beskrifningen af arten). HARTMANN, Erd. u. Süsswassergastrop.. Lp... 03,54... 16.. NORD: ERNIE: e..t.,3, £..42?-, -Koserr Mal. Bl. 1869, p. 150, t. 1, f£. 1; Fauna der Nass. Moll. (1811) p. 110, t. 4, f. 4. B acutior GRAS: testa solidior; spira elongata, acuta; anfra- ctus ultimus postice latior; apertura semiücircularis; paries apertu- ralis longa; long. 25—21, diam. 14—16 mm. (skal fastare; spira utdragen, spetsig; siste vindn. baktill bredare än hos «; mynning halft cirkelrund; mynningvägg lång.) Gras Moll. du Dep. de l'Isére pl. 5, f. 2. y ampla Hamrw.: testa suborbicularis; spira vix prominula, subulata; anfr. ultimus postice abbreviatus; apertura magna, late ovalis, postice obtuse angulata, margine superiore elato, spiram superante, exteriore late patulo vel reflexo; paries aperturalis bre- vissimus; columella brevis; plica columellaris subnulla; long. 20, lat. 18 mm. (sk. nästan klotrundt, bredare än högt; spira mycket kort, 1—2 mm., syllik; siste vindn. baktill tvärt stupande; myn- ning stor, bredt oval, stundom nästan cirkelrund, med öfre kanten uppstigande, lika med eller högre än spiran; ytterkanten ofta bredt tillbakaviken; mynningväggen mycket kort, spindeln kort, svagare vriden, nästan i rak linea med mynningväggen; spindel- veck svagt; sömmen vid nedre ändan starkt uppstigande, stundom så starkt, att spindelomslaget löser sig från skalet och går upp öfver spetsen af spiran). KoBrrt Mal. Bl. (1869) t. 1, f. 3; Nass. Fauna t. 4, f. 5. à monnardi HARTM.: testa latissima; spira obsoleta; apertura maxima, margine exteriore auriculatim dilatato, spiram multo su- perante (sk. mycket bredt; spira mycket kort, nästan insünkt; mynning mycket stor, med ytterkanten mycket utvidgad, oftast bredt tillbakaviken, betydligt högre uppstigande än spiran). € ventricosa HARTM.: testa ovata, ampullacea, sspe tenerrima et fragilissima, pellucida, subtihter striata vel sublevis; spira pro- minula, mucronata, altitudine form: normalis; apertura ovata; peristoma tenuis, acutus, rectus; columella curvata; plica columel- laris profunda (sk. üggformigt, uppblåst, ofta mycket tunt och bräckligt, genomskinligt, fint strimmadt eller nästan slätt; spira något utdragen, spetsig, af samma höjd, som hos hufvudformen; mynning äggrund; munsóm tunn, hvass, rak, icke vingformigt vid Fauna Molluscorum. 22 330 gad eller utböjd; spindel starkt vriden; spindelveck djupt). Ko- BELT Mal. Bl. (1869) t. 3, f. 8. C canalis VILLA, DuPuYy: testa altior quam lata; spira conica; apertura anfr. penult. non superans, ovali, margine superiore me- dio angulum obtusum formante; "structura et colore L. peregrae, forma aperture et labri L. aur. var. patule” (skal högre än det är bredt; spira konisk; mynningen går icke högre upp än näst siste vindningen, oval, med öfre kanten bildande vid midten en trubbig vinkel; snäckan liknar till struktur och färg L. peregra, till mynningen och munsömmens ytterkant L. aur. var. patula). Förekommer 1 stillastående eller långsamt flytande, mindre ofta 1 hastigare flytande, hårdt och klart vatten. Hufvudformen, sådan den här ofvan beskrifves, finnes bäst utbildad i större diken eller lugna sjöar, der växtligheten icke är för stark. I smärre vatten, i gropar och pölar, stannar snäckan i sin utveckling: spiran blir kortare, mynningens ytterkant utgår högre upp vid sömmen, myn- ningen blir genom denna kants ringare utveckling smalare, förlorar sin öfre afrundning och synes afstött, hela skalet blir oansenligare, fastare, grofstrimmigt, med fast vidhängande bituminöst öfverdrag, ofta med oregelbundenheter, sällan mycket öfver 20 mm. högt. HARTMANN kallade denna form för dess 1 en vinkel böjda myn- ningkant var. angulata; den är den allmännaste af alla denna arts former och blir vanligtvis i faunorna upptagen såsom typisk för arten, der icke var. ampla får gälla såsom sådan (såsom hos ROSSMÄSSLER), stundom närmar den sig mycket ampla, stundom till och med ovata, och stiger med peregra och truncatula upp till de kalla bergsvattnen, under det att de öfriga varieteterna med /agotis och ovata liksom stagnalis och hela gruppen af pa- lustris stanna qvar 1 làgtrakternas rikt bevüxta grafvar (KonELT, hvars framställning i Mal. Bl. af denna arts förekomst jag huf- vudsakligen följer). Var. ampla är den herrskande formen i större vatten, i floder och sjöar med slammüg botten, der den vanligen kryper trögt omkring på stenar och i dyn, sällan på vattenvüxterna, och nárer sig hufvudsakligen af de på bottnen växande algerna, möjligen äfven af multnande vegetabilier *). Sin *) Den utmärkte observatorn O. F. Mörrer (Verm. Hist., 1774, II, p. 128) meddelar följande iakttagelse om denna arts födoämnen: "Fràn Juni ända in i Oktober har denna snäcka lefvat (innesluten i ett glaskárl) i fullkomligt rent vatten, som aldrig ombyttes och icke innehöll något 331 högsta utveckling erhåller denna form om högsommaren, dà vid lågt vattenstånd grunda pölar och gropar bilda sig långs sjösträn- derna, i hvilka den särdeles trifs. Om en sådan håla torkar ut, så kryper snäckan öfver slammet till nästa vatten, ofta rätt långt. Var. ventricosa förekommer i klara, lugna, växtfattiga diken, små sjöar och isynnerhet i kanaler, i hvilkas stilla vatten det ena exemplaret är nästan alldeles likt det andra. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: i sjöarne Ringsjön, Råbelöfsjön, Ifösjön, i Seje- och Höje-åar, vid Kristianstad, Igna- berga och på andra ställen; 1 Blek.: sjön Långasjö nära Ronneby (W. L. och C. A. W.); 1 Smál. 1 sjón Noen vid Degla (E. H.); i ÓGótl. i de flesta sjöar ymnig; i WGötl. vid Grimstorp o. s. v.; i Nerike endast i Hjelmarens grundare vikar làngs östra och norra stranden från Örebro till Humlemyrsviken i Göthlunda samt i den smala vik af sjön Tisaren, som nära dess östra ända skär in mot norr till torpet Viken (HARTMAN); 1 Wermland vid Karl- stad (C. L.); vid Stockholm mycket ymnig såväl i sött, som half- salt vatten (WIKSTRÖM, HARTMAN); i Westmanland 1 Svartån vid Westerås (C. H. J.); i Upland vid Upsala (C. H. J. och W. L.); i Dalarne ymmnig i sjön Åmungen i Husby sn (TO AS) ORPO Öland och Gotland saknas denna snäcka. Var. ampla i sjön Tåkern i ÖGötl., forma pumila i en kanal vid Borgmästareängen nära Malmö 1 Skåne. Var. monnardi 1 flera sjöar 1 Skåne samt i sjön Tåkern i ÖGötl. Var. canalis i Tåkern. I Norge är L. awr. sällsynt och endast funnen omkring Kristiania (FRIELE, E. v. MamrewS) I Danmark: Ögruppen, vidt utbredd ("in lacubus vulgaris? Mürr.), såsom i Stadsgrafven, i Frederiksdalså, synligt närimgsämne. Det oaktadt icke blott uppehöll den lifvet, utan födde sig äfven, hvilket syntes af den mängd exkrementer, som betäckte bottnen af glaskärlet. För att utröna på hvad sätt djuret lifnärde sig och hvad ämne, som frambragte denna mängd af exkrementer, lade jag några droppar af vattnet under mikroskopet och fann deri myriader opaka korn, liknande svamparnes ”pollen”, men mindre, äfvensom myc- ket sällsynt den minste bland infusorierna, som jag kallat Clycidium bulla, och hvaraf således är tydligt, att L. aur. hela tiden endast förtärt af de nämnde kornen, som antingen äro groddkorn af svampar och alger (semina mucorum & confervarum) eller infusorier af Monas.” KOoBELT har länge förvarat L. ampla i aqvarium och funnit, att den gick under, om han icke då och då lemnade den med alger betäckta stenar o. dyl., hvilka den genast begärligt afbetade, äfvensom att den aldrig rörde fri- ska växter, bröd och dyl. 22" 332 i Hofmansgave (Móncn), i Sólleród Sö, i Fuursó o. s. v. (C. M. P.); på Halfón, 1 sjóarne omkring Hald och Viborg (FEppEnsEN), i Órnsó vid Silkeborg i Bau Sö vid Flensborg (C. M. P.). Var. ampla i Tiustrup Sö vid Skjerkór (SrB.) Gyrstinge Sö vid Ring- sted (C. M. P.), forma pwmila 1 en bäck med jernhaltigt vatten, som löper ut i Tiustrup Sö (STB.). Var. canalis 1 Hóiby i Ods härad (SrB.) samt vid Viborg (FEpD.). I Afrika saknas den typiska formen af denna art, men enl. BounauiGNAT finnes vid Ain Kadra i Algier var. trencaleonsis Gass. (äfven 1 Frankrike och enl. Móncn, Syn. Moll. Dan. s. 40, identisk med var. canalis VinLA). I Europa förekommer JL. ar. vid Braganza i Portugal, 1 Spaniens mellersta provinser, vid Ka- tanea på Sicilien, genom hela Italien, Illyrien, Istrien, Dalmatien, Böhmen, Galizien, Siebenbärgen, Ukraine, Schweitz, hela Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, England, Wales, Irland (lokal och enl. JEFFREYS icke funnen i Skottland), Finland (allmän i de större insjöarne på Åland, vid Borgå-åns utlopp vid Wiborg och i Lojo sjö) i norra Ryssland till Arkangel. I Asien på många ställen 1 Siberien och Amurlandet äfvensom 1 Kaschmir och Tibet samt till och med i yttersta östern vid Hakodate på japanska ön Jesso (enl. KREGLINGER). REiBISCH beskrifver i Mal. Bl. XII, s. 132 under namnet Limneus awriculariws ribeirensis en form från Ribeira på S:t Anton, en af Kap Verds öarne, hvilken form dock anses af DoHrn i Mal. Bl. XVI, s. 15 för dess mörka horn- färg och glatta yta vara en sjelfständig art. I Mal. Bl. 1864, s. 116 beskrifver E. v. MARTENS såsom Limneus obliquatus en form från sjön Issyk-Kul på norra sluttningen af Thianschan, 4691 par. fot öfver hafvet, och från trakten af Barnaul i Siberien, hvilken af L. v. ScHRENCK 1 Reise u. Forsch. Amurl. identifieras med LL. awr. Såsom förut är nümndt, sluta sig de ostasiatiska Limnsaformerna på det närmaste til de europ. ovata och awri- cularia och MARTENS upptager från Formosa t. o. m. en ovafa var., men eger dock såväl fastlandet, som Indiska Oceanens öar, ett icke ringa antal egendomliga former (blott af JL. javamica HassEnLT upptager MARTENS 8 namngifna, ofta såsom egna species beskrifna, varieteter), utmärkta genom sin nedtill smala mynning. Äfven förekomma typiskt venstervridna arter, såsom L. timo- rensis Low. och en art på Sandwichsöarne, hvilket hos de euro- peiska arterna är en stor sällsynthet, men iakttaget hos L. stagnalis, 833 auricularia, ovata, acronica och peregra af GEorrRov, Moussow, HARTMANN, HELD, JErrFREYS m. fl. Anm. En och annan författare, ss. Rossmässrter i Ieonographien, anser den yppigast utbildade formen vara den normala, utan att taga i betraktande, att denna form, eller Hanrwawss ampla, är starkt utbildad blott i en riktning, hvarigenom siste vindningen tagit ófverhanden och spiran till följe deraf blifvit nästan alldeles reducerad. Flera nyare faunister äro till och med böjda: för att såsom egen art från L. aur. skilja L. ampla. Korsrtr säger derom (i Mal. Bl. XVII, s. 149): "LL, ampla Hanvw. kónnte vielleicht Anspruch auf Selbstándigkeit machen, da sie durch den geraden, fast faltenlosen Columellarrand genógend charak- lerisirt ist und selbst wieder Varietáten bildet", och Crrzssm beskrifver (i Correspondensbl. des zool-miner. Ver. in Regensb. XXV) samma form med den anmärkningen: "Die hier beschriebene Form halte ich wegen der sehr abweichenden Merkmale und insbesondere wegen des ganz anderen Drehungsmodus der Spindelsàule (man muss das Geháuse durch- schneiden, um den Unterschied mit der zuerst beschriebenen Form — L. ventricosa Hanrw. — zu erkennen) für eine selbstándige Art, die übrigens mehrere Varietiten besitzt". Jag har här ofvan liksom i Ex- posé critique des mollusques upptagit HARTMANNS JL. monnardi såsom en egen lokalform, men får dervid nämna, att det möjligen vore riktigare att betrakta denna såsom en individuel förändring, vid hvilken den för L. ampla utmärkande karakteren är drifven till sin högsta spets, helst L. mon. endast förekommer i enstaka exemplar och alltid tillsammans med L. ampla. Ofta hafva sådana individuela förändringar eller uppen- bara missbildningar af IL. «wr. blifvit beskrifna såsom varieteter, till och med såsom egna species. Exemplar, hos hvilka hela skalet är be- täckt med ett nät af platta fyrkantiga fördjupningar, måste räknas till missbildningar, men upptagas af Moquin-TAnpos såsom var. collisa. Äf- ven hos hufvudformen blir ofta munsömmen platt utböjd och tillbaka- viken till följe af yttre hinder vid kantens bildning (var. reflexa), men är detta isynnerhet händelsen med L. ampla ("was bei ihrer Lebensweise ja auch ganz natürlich ist? Kos.); om nu ett ex., som redan har myn- ningkanten tillbakaviken, ännu en gång kommen i mera gynsamma lef- nadsfórhállanden, så att manteln ännu tilltager i storlek, måste ombój- ningen blifva ännu starkare och en enkel ränna uppstå; stöter kanten sedan mot skalet, så bildar sig, om växandet fortfar, en dubbelränna, men var kanten icke alldeles tillbakaböjd, så fortfar djuret att utbilda skalet i normal riktning och den gamla mynningkanten framstår såsom en mer eller mindre stark valk — formen blir "var. gibbosa” (Kos.). Limn:wa "lagotis (SCHRANK). Testa vir rimala, ovato-inflata; spira acuta, producta, sub- gracilis; amfr. 4—5, ultimus subventricosus, convexws, infra abbreviatus, sepius multo latior quam longitudo aperture ; sutura 334 profunda, antice forte adscendens; apertura rotundato-ovata, vix 3|, longitudinis aperture, margine exteriore superne (1—2 mm.) horizontali. | Long. 17—20. mm., apert. 20—22 mm. longa, 13—14 mm. lata. Skalet knappt märkbart nafladt, ággrundt, temligen bukigt, tunt, finstrimmigt, nästan glatt, hornfürgadt, genomskinande; spi- ran spetsig och smärt, såsom hos L. aur., men vida längre utdra- gen, 4—5 mm. hög och knappt så bred vid basen, icke grof, såsom hos ovata; vindn. 4—5, den siste något bukig, konvex, icke i förhållande til de föregående så uppsvälld, som hos aur. eller ovata, nedtill hastigt stupande, vanligen mycket bredare än mynningen är lång; sömmen mycket djup, isynnerhet nedtill, ofta så, att spiran synes hårdt vriden, vid nedre ändan plötsligt starkt uppåt riktad; mynningen äggformig, upptill afrundad eller tvär, högre än bred, icke fullt ?/, af skalets hela längd; munsömmen rak, skarp, ytterkanten går från dess öfre fästpunkt, som alltid ligger djupare under sömmen än hos L. aur., 1 början ett kort stycke horizontelt och vänder sig derefter i en nästan rät vinkel nedåt; hos gamla exemplar viker den sig snarare inåt än utåt. Buccinum lagotis SCcHrank Fauna boica, III (1803) s. 289. — Limneus acutus Jerrrers Transactions of the Linn. soc. XVI, p. 373. -— Limneus vulgaris RosswXsstER Iconogr. I (1835) p. 97. War- LENBERG Moll. Lapp. Lul. (1858), p. 29, t. 1, f. 8. — Limneus acu- talis MonEgvET Descr. Moll. Port. (1845) t. 8, f. 1. — Lymneus ovatus pr. p. Non». & NyrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 55. —— Limnea limosa forma Marw Góteb. Handl. VIII, p. 143, fig. e/, e*, e?. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 91. — Limnea auricularia var. 1 acuta JervaEYs Brit. Conch. I (1862) p. 109. — Limnea ovatus var. 2. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 41. — Limnea limosa, vulgaris WrsTERL. Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 80. — L. limosa, ovata B vulgaris WzsrERL. Exp. Crit. Moll. (1871) p. 115. — Limnea vulgaris KoBELT Mal. Bl, 1870, p. 159, t. 3, f. 9; Nass. Fauna (1871) p., 174, 3/8, f.3. B margaritacea WESTERL.: testa in aqua et jamdudum ex- cepta atra, postea flavescenti-cornea vel succinea, intus valde mar- garitacea; long. 18—19, diam. 9—10 mm., apert. 12 mm. longa, 8 mm. lata (sk. i vattnet och nyss upptaget kolsvart, men Blir sedan horngult eller gulrödt, invändigt i hög grad perlmoglänsande, hvilken glans bibehåller sig oförändrad i många år). y baltica (LIN.), Ninss.: testa subperforata, ovalis, tenuis pellucida, griseo- vel fusco-virescens, striis inzqualibus subrugsm- 335 formibus, spira sepius brevi, acutiuscula; anfr. 4, infimus ventri- cosus, maximus, inferius subampliatus; apertura ovata, subampliata; plica columelle distincta; long. 12, diam. 7 mm., apert. 10 mm. longa (sk. med fin nafvelstrimma, ovalt, tunt, genomskinande, gul- brunt, grönaktigt, med starka oregelbundna tvärstrimmor; spira vanl. kort, spetsad; vindn. 4, den siste stor och uppblåst, nedtill vidgad; mynning äggrund, temligen vidgad; spindelveck tydligt.) Helix balthica LInnÉ Gotl. Resa p. 261; Fauna Su. ed. 2, p. 532. Lymnza baltiea Ninssow Hist. Moll Su. p. 61. Limnza limosa- balthica Manw-.Góteb. Handl. VIII, p. 143, fig. 0. WESTERLUND Sv. Moll p. 91; Coll Typ. Moll. Su. n:o 19; Exp. Crit. Moll, p. 116. L. peregra var. maritima JEFFREYS Brit. Conch. I, p. 105 (ex. sp. orig.) 9 alata SPORLEDER (enl. Kom.): testa late ovalis, apertura ampla, peristomate auriculatim dilatato, margine exteriore superne horizontah, late limbato, subreflexo; long. 18—20, diam. 12— 14, spira 9 mm., ap. 15 mm. longa, 10 mm. lata (sk. bredt ovalt; mynning stor; munsómmen vidgad, upptill horizontelt utstående, något tillhakaviken). KoBeELTtT Mol. Bl. 1870, t. 3, £. 10. € burnetti AupER: testa subrotundo-ovata, vel subglobosa, solida, corneo-brunnea, argute striata; spira brevissima; apertura magna, ovalis; anfr. 39—4; long. 10, diam. 8 mm., apert. 9 mm. longa (sk. rundadt ággformigt eller nästan klotrundt, fast, gulbrunt, tätt och starkt strimmigt; spira mycket kort; mynn. stor, oval). Limnzeus burnetti Forb. et Hanl. Brit. Moll. IV, p. 172, t. 123, f. 8—9, teste Manw Góteb. Handl. IL, p. 144; VIII, p. 143, £. a. Lim- nea peregra var. burnetti JEFFREYS Brit. Conch. I, p. 105. L. limosa var. WESTERLUND Sv. Moll. p. 90; Exp. Crit. Moll. p. 116. L lacustris LrACH: testa precedentis similis, tamen multo minor et splendidior, striis transversis regularibus et prominentibus, spira prominula (sk. likt det hos var. burnetti men mycket min- dre och mera glänsande, med mer regelbundna och skarpare tllvàxtlimer och icke så kort spira: JEFFR.). Gulnaria lacustris LrAcu Moll. Brit. Syn. p. 107. Limnsa peregra var. lacustris JEFFR. Brit. Conch. I, yp. 105. Limnsa ovatus var. I Mörck Syn. Moll. Dan. p. 41. 5 awricula mh.: testa perforata, ovata, striata; spira exserta, arcte contorta, acuta; anfr. 5, ultimus ventricosus; apertura sub- semicircularis, margine exteriore regulariter armato, acuto, margine columellari longo, subrecto; paries aperturalis brevis; plica columella- 336 ris profunda; long. 19—21, diam. 12—14 mm., apert. 15—16 mm. longa, 9—10 mm. lata (sk. med tydlig nafvelspringa, ágg- rundt, strimmigt; spira utdragen, hárdt vriden, spetsig; vindn. 5, den siste bukig; mynn. nästan halfeirkelformig, ytterkanten regel- bundet bágbójd, skarp, spindelkanten làng, nästan rak; mynn.- vüggen kort; spindelvecket djupt.) Förekomst och utbredning, Tillsammans med auricularia har jag aldrig funnit denna form, men väl med ovata i diken och mindre grafvar samt 1 långsamt flytande bäckar och åar. I Sve- rige finnes den här och der i hvarje landskap från och med Skåne åtminstone upp till Qvickjock i Luleå Lappmark, ingenstädes all- män, men ymnig der den förekommer. PB marg. i träsk vid Sä- byholm nära Landskrona 1 Skåne (C. A. W.) samt i en dam vid Kofryd i Småland (E. H.). y balt. på tång och stenar vid Öster- sjöns stränder från sydligaste Skåne åtminstone till 61? n. br., ofta äfven på 2—3 famnars djup, vid Kapellshamnsviken på Got- land af prof. F. Swrru enl. LINDSTRÖM tagen på 80 famnars djup. ^L. ovata-baltica finnes fossil i Östersjöaflagringarne af andra perioden, såsom vid Rosarfve 1 Hafdhem, !/, mil från när- maste kust” (LINDSTR.). d alata i en lergrop vid Borghamn nära Omberg i ÖGötl. & burnetti i Göta elfs mynning midt för tull- stationen Klippan (Marx). » auric. vid Örtofta och Höjeå ymn. (J. L.). I Norge vid Kristiania (FRigtE) I Danmark är denna snäcka mycket allmän (C. M. P.). Mómcn anför den från kanalen i Charlottenlund och tillägger: ”Findes 1 Sóndermarken med L. peregra og kan derfor ligesaagodt vere MöLLErs Typus, da det ikke er anfört i H. V., om Skallen er perforata eller ikke.” Han upptager äfven en mindre, gråaktig form (längd 12, br. 6 mm.) från ”Gröfterne 1 Lundehuus Mosen o. m. fl. St.” 7 baltica: Jeg troer at have taget denne Form 1843 paa Fucus udfor Dokken, men Expl. er nu tvivlsomt (MörcH); stränderna vid Hasle på Ulva og Nesö strand, Bornholm, samt i brakvatten vid Struer på Jylland (C. M. P.) Af Z lacustris har Móncn tagit ett exemplar i Fuursö. I Algier, der L. ovata saknas, är "L. vulg. PrrirF.” (hvar- med tvifvelsutan menas närvarande form, att döma efter den an- förda synonymien) funnen i Oued-el-Biod, vid Geryville i södra delen af prov. Oran; i Egypten (L. meridionalis Parr. = acutalis Morelet, L. pharaonum Ehrbg = en ung L. merid., enl. E. v. Mart.) I Europa förekommer L. lagotis från sydligaste till nord- 331 ligaste delen, från Sicilien och södra Italien till långt ofvan norra polcirkeln, (på Island finnes i de varma källorna vid Laugarvas en form med utvändigt halmgult, invändigt mjölkhvitt, 6 mm. långt och 4 mm. bredt skal), men öfverallt sporadisk, och 1 Asien är den allmänt utbredd 1i nordligaste delen 1i Amurs tillflöden äfvensom i denna flod sjelf ända till dess mynning, liksom den är tagen vid Hakodate på japanska ön Jesso. Anm. I Hist. Moll, 1805, skiljer DrarArsaup från de förut såsom egna species af denna grupp upptagna .L. auricularia och peregra en ny art, hvilken han benämner ovata, och i Naturgesch. Deutsch. Land- u. Süssw. Moll, 1821, uppställer C. PrEmrER bredvid dessa sin JL. vulga- ris, "und damit beginnt, såsom Konzrr riktigt anmärker, denn die heillose Verwirrung, denn diese hóchst ungenügend beschriebene und abgebildete Art wurde dann die Rumpelkammer, in der man alles unterbrachte, was nicht ganz zur Diagnose der beiden andern Arten passte. ^ Oaktadt redan RosswassutER (Iconogr. I, 1835, s. 97) ådagalade, på grund af granskning af originalexemplar från Prrmrzn sjelf till ZiEGLER, att den nya L. vulgaris icke var annat än en liten, outbildad form af L. auri- cularia (Móncu betraktar dock ännu LL. vulg. PrE:rER såsom en forma minor, cinerascens af L. lagotis) upptager han dock detta PrrrrEns namn för en helt annan snäcka, just vår L. lagotis, som han håller "für eine ohne Zweifel distincte Art”, och detta "um nicht einen neuen Namen machen zu müssen", och KoszrT, som vid framställningen af denna form fullkomligt följt Rossw3ssrtER, erkänner, att han icke vågat "einen so eingewurzelten Namen wie vulgaris so ohne Weiteres aufzuheben." Detta borde dock skett för längesedan, ty redan Brcx (Index, 1837) upp- tog ScHraAnsKks namn lagotis, hvilket är fullkomligt identiskt med Ross- MASSLERS (icke PrrrrEns!) vulgaris, och Móncn följer (i Syn. Moll. Dan., 1864) Brexs exempel. Orsaken till den oreda namnet vulgaris àstad- kommit är emellertid icke att söka så mycket hos PrErrER, som hos RossmässtLer, hvars diagnos och beskrifning äro utmärkta, men hvars fig. 53, som skulle föreställa arten, är alldeles misslyckad (ej heller graverad af honom). Deraf har uppkommit, att icke blott nybörjare, utan äfven framstående zoologer hafva tidt och ofta förvexlat LL. ovata och lagotis. .L. ovata 8 Nirsson, till hvilken L. vulgaris PrEmr. ci- teras såsom synonym. (ehuru med protest), är visserligen icke, såsom Marx säger (Góteb. K. Vet. och Vitterh. Samh. Handl. III, s. 155), nära densamma, som L. ovata Rossw. och hufvudformen af Nirssows ovata att anse för lagotis, (Marws åsigt måste stödja sig på RosswissrEns felaktiga figurer, icke på hans beskrifningar, ty säkert är, att LL. ovata « Nirss. är typen för denna art, hvilket bevisas både af diagnosen och citatet af PreirrerRs t. 4, f. 21, der den äkta formen väl afbildas, helst då N. till- lägger: figura quoad formam optima); men då Nirsson vid f citerar Schröter Flussconch. t. 6, f. 6, om hvilken figur E. v. Martens (Nachr. bl. d. Malak. Ges., 1871, s. 123) säger: jedenfalls ein unausgewachsenes 338 Exemplar, sei es von auricularia oder vulgaris, och N. tillägger den an- märkningen : spira magis quam in nostra exserta, så synes otvifvelaktigt, att denna var. 8 är en form af ovata och således hvarken PFEIFFERS eller RossmässteErs vulgaris. I Marrtisr-CHEMmsiTtz Conchylienkabinet, Neue Aufl, Bd I har Köster afbildat L. ovata Dmnr. såsom vulgaris C. Per. och tvärtom under namnet ovata en vulgaris. Under namnet Lymnaus ovatus hafva NonpEwski0pP och NxrawpER (Finl. Moll. s. 55) sammanfórt L. ovatus, L. vulgaris och L. balticus, men dervid både i beskrifnin- garne och på planchen IV, f. 43 a och f. 45 b alldeles fórvexlat de båda förstnämnde och under f. 436 afbildat såsom LL. baltica en hafsstrand- form af LL. ovata. Móncn har (Syn. Moll. Dan. s. 43) upptagit Nirssows Lymnea balthica såsom var. af L. peregra Mürr., men måste jag anse rüttast föra den till lagotis och redan RosswássrEn (Icon. I, 1835, $. 97) uttalar sin ófvertygelse om den nära fórvandtskapen emellan dessa sed- nare: "Ich würde unsere Art unbedenklich für L. balthica Nirss. halten, von der ich auch bei Ziegler Originale sah, wenn mich nicht derselben Aufenthalt in gesalztem Wasser abhielte". [Mörcn anför från Fzróarne af baltica en forma "major tenuis sepe lineis spiralibus" och till denna med! imn. lineata Beas, Fons. & Hawr. såsom synonym, hvarfóre jag vill, isynnerhet emedan Koszrr i Catalog der europ. Binnenconch., 1871, s. 127, på Móncus auktoritet citerar samma synonym, fästa uppmárksam- heten dervid, att Jgrrngys i Brit. Conch. I, s. 106 upptager ”Limneus line- «ius Bean, MS.; F. & H. IV, p. 168, pl. OXXII, f. 7," såsom identisk med sin var. 13, sinistrorsa (en monstrositet: Shell resembling that of a physa in having the spire sinistral or reversed, rather solid, the spiral ridges distinct and prominent) och att således nödvändigt en fórvexling à någondera sidan måste hafva egt rum.] Att begränsa formomrádet för L. lagotis är icke blott svårt, utan omöjligt, ty i alla riktningar gå dess former ut, icke blott mot auricularia och ovata utan och isynnerhet åt peregra. Den form jag ofvan kallat auricula har exemplar, som i hög grad närma sig «wricularia, under det att andra ex. på samma ställe talrikt förekomma, hvilka stå så nära peregra, att RossmMässLEr och KoBELT icke kunna beteckna dem (yngre ex.) med något bättre namn än ”pere- gro-vulgaris.” (Då K. i1. Mal. Bl. XVII, s 160 om denna form säger: "Sie steht so vollständig in der Mitte, dass man sie eben so gut für eine schlanke Form von peregra, wie für eine gedrungene Form von vulgaris halten kann", så är väl meningen att förstå alldeles motsatt mot hvad orden lyda.) Huru vidt stå dock icke de typiska formerna af dessa arter från hvarandra och huru väl begränsade äro icke dessa! Äro nu dessa så vexlande former att anse såsom öfvergångsbildningar eller äro de ”korresponderande varieteter?” Båda meningarne hafva sina försvarare. KoBeLT anser L. lagotis, såsom en god art ("wenn man in dieser Gruppe überhaupt von guten Arten sprechen kann"), och upptager den såsom sådan, CrEssm (Moll. Fauna d. Umgeg. von Augsb. s. 104) anser sig der- emot i direkta observationer hafva stöd för sin àsigt, att Limnaea vulga- ris Rossm, blott är en form af Limnea auricularia, som förändrat sig 339 efter lokalens beskaffenhet och att den sednare kan vid förändrade yttre förhållanden ombildas och direkte förvandlas till den förra. Enàr jag följt den gyllene medelvägen, bör jag nämna, att detta icke egentligen har sin grund i försigtighet, utan emedan jag anser så mycket tala för Kosrrrs mening, att det blef nödvändigt så mycket som möjligt framhålla denna snäcka, för att göra den till föremål för ett noggrant studium äfven hos oss. 6. Limnea ovata Dna». Testa rimata, ovata vel ovalis, corneo-lutescens, striata, tenera; spira brevis, convexo-conica, basi lata, apice acutata ; anfr. 4—5, ultimus ventricosus, convexus, infra lente declivus, sepius latitudine multo minor quam longitudo aperture; sutura profundiuscula, antice non adscendens; apertura ovata vel ob- longo-ovata, swperne acute angwulata, ?!, long. teste, margine ex- qeriore superne non horizontali. Long. (ex. max.) 25—28, diam. 19-—20 mm.; apert. 20—22 mm. longa, 15—14 mm. lata. Limneus ovatus DnapAnNAUvD Hist. Moll. (1805) p. 50, t. 2, f. 30, 31. PrzrrER Land- u. Süssw. Moll. (1821) p. 89, t. 4, f. 21. Ross- MAsSLER leonogr. I. (1835) p. 100. — Lymnea ovata « Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 63. FrierE Norske Moll. (1853) p. 36. — Lim- nea limosa Moquis-Taxpos Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 465, t. 34, f. 12. — lLymneus vulgaris Nono. & NrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 95, t. 4, f. 430. — Limnea limosa forma Marx Góteb. Handl. VIII, p. 143, fig. c, d. WersrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 91. — L. limosa ovata WrsrERL. Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 78; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 115. — Limnea peregra var. ovata JErrnEvs Brit. Conch. I (1862) p. 105. — Limnea ovata Kosrur Mal. Bl. (1870) p. 163, t. 3, f. 11; Nass. Fauna (1871) p. 173, t. 4, f. 6. Djuret likt det hos auric.; men är mera enfürgadt grått och mindre lifligt flàckadt (KoB.). Skalet med nafvelstrimma, ággrundt, alltid längre än bredt, genomskinande, horngult, temligen glänsande, fint och svagt strim- madt; spiran kort, (!/|,—!/, af mynn. längd) konvex eller konvext konisk med bred bas, men dock spetsig i toppen, i allmänhet grofvare än hos aur. och lagotis; vindn. 4—5, temligen starkt hválfda, den siste bukigt uppblåst, dock icke så, som hos auric., nedtill temhigen långsamt sluttande, långsträckt, så att vindningens största bredd är oftast betydligt mindre än mynningens längd; sömmen temligen djup, ganska sned, vid sin främre ända rät, icke uppåt stigande; mynningen äggrund, upptill spetsig, nedtill bred, vid venstra sidan endast svagt inskuren, upptager ?/, eller mera 340 af hela skalets längd; mwnsómmen enkel, skarp, rak, vanligen icke utböjd, aldrig så, som hos auric., ytterkanten vid sin öfre fästpunkt icke horizontelt utstående, utan genast nedåt riktad, spindelkanten nästan lodrät, spindelomslaget lemnar nedtill en temligen öppen naf- velspringa; spindelvecket hos utbildade exemplar nästan omärkligt, men temligen tydligt hos yngre. B fontinalis SmuD.: testa conico-ovata, tenera et fragilis, argute striata, pallida cornea; spira conica; anfr. ventricosi; peri- stoma simplex, acutum; long. 8—10 mm. (sk. koniskt àggformigt, tunt och bräckligt, starkt strimmügt, blekt hornfürgadt; spira ko- nisk; vindn. bukiga; munsóm enkel, hvass). L. peregra var. mi- nor Móncu l. c. y succinea Ninss.: testa subperforata, ovata, levis, fulvo- lutea, nitidissima; spira brevis; sutura albida; anf. 4, ultimus subampullaceus, ovatus; apertura ovata, peristomate simpli, haud patulo, albido; long. 9, diam. 5 !|, mm., apert. (1—8 mm. longa, spira 3 mm. (sk. med fin nafvelstrimma, ággformigt, tunt, men temligen starkt, slätt, blekt ródgult eller bernstensfürgadt, starkt glänsande; spira låg; söm hvitaktig; vindn. 4, den siste något uppblåst, äggrund; mynning äggrund; munsöm enkel, hvass, hvit- aktig.) Lymnsa succinea Ninssow Hist. Moll. Su. p. 66. Lim- nza ovatus var. lagotis 8 Mörck Syn. Moll. Dan. p. 41. à patula Da Costa: testa abbreviata, calcarea; spira conico- convexa, apice obtuso; paries aperturalis longa; columella brevis; ventrieulus (dimidium postieum anfractus ultimi) latus: Móncn (sk. kort, hoptryckt, kalkhaltigt; spira koniskt konvex, trubbig; mynningvägg lång; spindel kort; siste vindningen bred). Turbo pat. Da Costa Test. Brit. p. 95, t. 5, tr 1T. Limnsus ovatus var. acronicus CHARPENTIER, Moll. Suiss. Limn:a auric. C acronica Moq.-Taxpow Moll. Fr. IL, p. 463, t. 34, f. 4. L. auricularia var. I Móncu Syn. Moll. Dan. p. 40. L. auricularia Dmar. t. 2, fig. 28 (teste Móncn). Verosimiliter: Limnzus ampullaceus Rossw. Icon. II, p. 19, f. 124. Limnza ovata var. ampull. Kosgrr Mal. Blde9(0; ur fo: & succineeformis (Jerrn.?) LINDSTRÖM: testa maxima, umbi- licata, tenuis, fragilis, striis subrugzformibus, forma Swecineam equans; anfr. 4!/,, ultimus maximus, ovato-oblongus, medio et pone apert. compressus; spira brevis; apertura elongato-ovata, superne vix angulata, basi rotundata; plica eolumelle distincta; peristoma margine exteriore simplici, acuto, superne breviter ar- 341 cuato, columellari reflexo; long. 30, diam. 20 mm., apert. 21, spira 10 mm. (sk. stort, nafladt, långsträckt, tunt, bräckligt, med åslika tillväxtlinier tvärsöfver siste vindn., till formen lik en Suc- cinea; vindn. 4£!/,, den siste ganska stor, äggrundt aflång, på midten och nära mynningen intryckt; spira kort; mynningen ut- draget äggrund, upptill knappt vinklig, nedtill rundad; spindel- veck tydligt; munsömmens ytterkant enkel, hvass, upptill kort bågböjd, spindelkanten tillbakaviken). LinpstrR. Gotl. Moll. t. 2 l'órekommer 1 insjöar, träsk, diken, gropar, åar, och bäckar. Utbredning, I Sverige finnes L. ovata h. o. d. från södra Skåne till landets nordligaste delar, t. ex. vid Jockmock, der v. WALLENBERG tagit den. 9 font. och närstående former äro de oftast förekommande, hvaremot « är sporadisk och sparsam. + swccined känner jag icke någon annan lokal för än hafsstründerna emellan Skanör och Trelleborg, der den ännu ymnigt förefinnes i sällskap med Neritina fluviatilis, liksom då den för 50 år sedan upptäcktes af d. v. Kand. Ar. Dnmuzrnius. Öd patula: Blek. i Emmahultsjön (C. A. W.). e succineeformis: Gotland, i små vattensamlingar vid Klinta (LINDSTRÖM). I Norge omkring Kri- stiania (FRrRieLE). I Danmark är denna snäcka säkerligen mycket utbredd, men uppmärksamheten är ännu icke tillräckligt fästad på de karakterer, genom hvilka den skiljer sig från de öfriga af denna grupp. För forma « upptager MörcH blott MÖLLER såsom upp- tückare af ett enstaka exemplar någonstädes på Sjelland, och 8 font. anföres efter prof. STEENSTRUP från Vendyssel och från Fu- cusbäddarne på Bornholms stränder. d patula: Laaland, Söholt vid Maribosö (enl. Móncn). Från Europas sydligaste delar till Fseróarne, Island och nord- ligaste Ryssland och i Asien från Siberiens sydgrüns till 64 bredd- graden strücker sig denna arts utbredning. Anm. Oaktadt RosswXsstERs anmärkning, att L. ovata mindre va- rierar till form än till storlek, är riktig och ehuru man öfverallt finner färre varieteter af denna än af gruppens öfriga arter, så är dock äfven denna tillräckligt ombytlig för att göra äfven den mera erfarne zoologen villrådig. De anmärkningsvärdaste formerna jag känner för norden har jag här ofvan upptagit och omkring dem låter troligen de flesta öfriga utan synnerlig svårighet gruppera sig. Blott vid var. patula vill jag bifoga några ord till förklaring. I Syn. Moll. Dan. p. 40 upptager Móncn denna form såsom var. 1 af L. auricularia (och i Exp. Crit. Moll. p. 114 följer forf. hans föredöme), men nästan hvarje ord af den latinska dia- 342 gnos han lemmnar och.som jag här ofvan àtergifvit, visar atf det är en verklig L. ovata, som åsyftas. 7. Limmea peregra (Mürr.). Testa perforata, vel subwmbilicata, oblongo-ovata vel ovato- oblonga, tenuis, subpellucida; spira mediocris, subconica, quam in precedentibus semper longior et crassior; amfr. 4!|,—95, tereti-convexi, wltimus maximus, ovatus, subventricosus, swrsum angustatus; sutura profunda; apertwra ovata vel elongato- ovata supra sensim angustata, vix ?|, longitudinis teste; peri- stoma simplex, acutum vel sublabiatum. | Long. 19—21, diam. 11—13 mm.; apert. 12—13!]|, mm. longa, spira 9 mm. longa. Buccinum peregrum Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 130. — Lymncea peregra var. « Nmssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 67. FnigrE Norske Moll. (1853) p. 37. — Limneus pereger RosswàssLER pr. p. Iconogr. I (1835) p. 97. — Limnea limosa var. Marx Góteb. Handl. VIII (1863) p. 143, fig. eb. WrsrERLuxp Sver. Moll. (1865) p. 91. — Lymneus pereger Nonp. & NvrawpER Finl. Moll. (1856) p. 57, t. 4, f. 44. — Limnea peregra Móncu pr. p. Syn. Moll. Dan. (1864) p. 42. — Limnea limosa, peregra « major WrsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 116. — Limnea peregra Kosruv Nass. Fauna (1871) p. 116. Djuret gulgràtt; ögonen svarta, omgifna af en ring hvita punkter; manteln blågrå, med mörkgrå eller svartaktiga fläckar, aldrig brun eller gulaktig; fotsulan hos många ex. ljusgrå, nästan hvit, hos andra mörkgrå, nästan svart (KoB.). Skalet oftast med tydlig nafvelfåra, utdraget äggformigt, spet- sigt, något bukigt, temligen tunt och genomskinligt, fint och tätt strimmigt, sällan med några lätta fördjupningar såsom efter ham- marslag, mattglänsande eller glanslöst, egentligen horngult; spiran medelmåttig, kegelformig, i allmänhet af mynningens halfva längd eller !/, af hela skalets, temligen spetsig; vindn. 4—5, konvexa, den siste under midten bukig, uppåt afsmalnande, betydligt större än spiran, men skilnaden är långtifrån så stor, som hos aur., ovata eller lagotis; sömmen djup; mynningen stor, utdraget ägg- rund, spetsig, uppåt långsamt afsmalnande, invándigt glänsande, föga ljusare än utvändigt, hos hufvudformen sällan och otydligt, men hos var. ofta och tydligt med en flera inom hvarandra be- lägna, från spindeln utlöpande, hvita ”läppbeslag” eller tvärsöfver siste vindningen gående med perlmosubstans belagda strimmor, hvilka vanligtvis motsvaras af en fördjupning och afvikande färg 343 på skalets yttersida; spindelkanten hälften så lång, som ytterkan- ten; munsömmen hos c oftast enkel, hvass, rak. p marginata Micn.: testa minor, elongatior, solida; apertura rotundato-ovata vel ovata, superne angulata, peristomate intus callo vel labio margaritaceo, nitidissimo, lato; long. 13— 11, diam. 1—8![|, mm., apert. 8—10 mm. longa, 5—6 mm. lata, spira 9—' mm. longa (sk. mindre, mer utdraget, fast; mynn. rundadt üggformig eller üggrund, upptill spetsvinklig; munsóm invändigt med en perlmofürgad, starkt glänsande, platt läpp eller valk). Lymnsa peregra var. Ó Ninssow Hist. Moll. Su. p. 68. Limnwus pereger 8 labiatus ROSSMÄSSLER Icon. I, p. 98, f. 54. Limnea limosa — labiata WESTERLUND Sv. Moll. p. 94. L. lim. — mar- ginata WErsTERL. Coll. Typ. Moll. Su. n:o 81;* Exp. Crit. Moll. p. 116. y atrata CmuEwN.: testa elongato-ovata, subcylndrica, sspe tenuis, pellucida; color maxime respondet Succ. putris; apertura brevis; longitudo aperturs test» latitudini totali fere par est, totius longitudinis autem vix ?/, efücit; spira subturrita; long. 18 mm., lat. 10 mm., apert. 10 mm. longa, 5 mm. lata (sk. utdraget ággrundt, nästan cylindriskt, ofta tunt, genomskinligt; färgen lik- nar mest den hos Succ. patris; mynning kort, dess längd är nà- stan lika med skalets bredd, men knappt ?/, af hela skalets längd; spira tornlik) Helix atrata CmEwwrTz Conch. Cab. IX, t. 135, f. 1244, 1, 2. Limneus pereger DRAPARNAUD och Limnea pere- gra Moq.-Taxpow (enl Mórch) pr. p. WALLENBERG Moll. Lapp. Lul. p. 30, t. 1, f. 9. Verosimiliter Lymn:ea peregra var. y Nrrs- sow Hist. Moll. Su. p. 67. Limnza atrata Móncn Syn. Moll. Dan. p. 44. L. limosa, peregra var. atrata WESTERLUND Sv. Moll. p. 92; Exp. Crit. Moll. p. 117. Ó minor: testa minor, subimperforata, pallida, tenuissima, subtihter striata; spira acuta, fusca; anfractibus 4; collumelle plica compressa; apertura ovata, superne angulata; long. 8— 10, diam. 9— 6, apert. 6—6 !/|,, spira 3—4 mm. (sk. litet, nästan utan nafvelstrimma, blekt, mycket tunt, fint strimmigt; spira spetsig, mörk; vindn. 4; spindelveck sammantryckt; mynning üggrund, upptill vinklig). Lymnsa peregra var. 8 NILSSON Hist. Moll. Su. p. 61. Förekommer 1 stillastående, grundt vatten, såsom i hålor, pó- lar, diken, torfgrafvar och kärr, eller långsamt flytande bäckar och källor, samt fórdrager lättare än någon annan Limnea-art det 344 hårdaste vatten. Högre än någon annan stiger den ock upp på bergen, der den flerestädes är vanlig ännu vid 4500 fot öfver hafvet, men är i Tyrolen funnen vid 8000 fots höjd. Omkring Qvickjock fann WALLENBERG den endast ofvan trädens region och på Suli- telma i vatten, som gränsade till den eviga snön. Nästan mera än någon annan art vexlar den skepnad, allt efter förekomstorten, och skalets normalt horngula färg förbytes ofta till rostgult, rost- rödt, brunsvart eller nästan svart, efter vattnets beskaffenhet. (Också hafva ensamt af denna snäcka blifvit uppställda två och ett halft dussin s. k. arter, af hvilka ett helt dussin ensamt till- kommer Ziegler, alla sådana, att de numera knappast någonsin nämnas ens såsom varieteter.) Ingen annan art förekommer så ofta, som denna, med anfrätt skal och, i somliga trakter, der den dock är ymnig, är det en sällsynthet att träffa ett oskadadt exem- plar. Oftast är någon del, stundom hela spiran afbruten eller anfrätt och i på kolsyra rika källor ofta äfven siste vindningen, men alltid äro de defekta ställena åter helade genom ett lager perlmosubstans. Såsom förut är anfördt, bruka flera Limneer af- lägsna sig längre eller kortare väg från vatten och LETOURNEUX meddelar i Guérin's Revue et Magasin de Zool. 1869, att ungarne af L. elongata ofta tillbringa sommaren utom vattnet: i en skog vid Fontenay, som om vintren är öfversvämmad, såg han denna snäcka i tusentals exemplar fästad på trädstammarne ända till en meters höjd ofvan jorden. Samma egenskap eller vana har gifvit L. peregra sitt namn, hvarom artens upptäckare, O. F. MÖLLER, skrifver på anf. st.: "Duccinum hoc, uti H. succinea, vere am- phibium est: tempore enim brumali truncis et ramis Tiliarum ultra centrum passus ab omni aqua remotarum plurima inhzrentia reperi? hvarfóre han kallade densamma den resande (peregra) eller på danska vandrings-hornet. Äfven v. VorrH säger (hos Sturm) att L. peregra om vintren lemnar vattnet och TaoscuEL (i sin afh. De Limnsaceis sid. 63) understödjer denna àsigt så- lunda: libenter h»c animalia prodeunt ex aqua; sspe reliquebant vasa, in quibus conservabantur, im cubicula ambulatura, hvilket ScHOLTZ (Schles. Moll. sid. 95) fullkomligt bestyrker. Emellertid bestrider HARTMANN (Erd. u. Süssw. Gasterop. s. 249) på det be- stämdaste MÖLLERS och Vorrus mening och säger, att han om vintern (1839—40) funnit denna snäcka under isen i vattnet, dels sittande stilla på växtrötter o. dyl., dels i mängd krypande omkring samt att den mycket väl tålde att fullkomligt frysa in 345 under några veckors tid och förtärde efter isens smältning seder- mera den föda (bröd), som räcktes dem. KosErT (Nass. Fauna p. 177) säger sig i bergsbygden omkring Biedenkopf funnit L. peregra om vintren mycket allmän; den drog sig tillbaka ur bäc- karne i källorna, lefde der munter och frisk vintren öfver och blef aldrig funnen med lock för skalmynningen, men om sommaren gräfde den sig ned i dyn. om dess förekomstställen uttorkade. Enligt ÖCLESSIN (Augsb. Fauna p. 105) gräfver den sig icke ned i dyn. utan söker blott skydd under gräsruskor o. dyl. för de di- rekta" solstrålarne. Utbredning. I Sverige finnes L. per. under en eller annan gestalt från sydligaste Skåne upp till nordligaste Lappland, all- männast var. marginata, åtminstone i de bergigare delarne, och var. minor. Hufvudformen är temligen sällsynt. men mest spridd var. atrata, som egentligen tillhör rikets mellersta och nordligaste land- skap, men är äfven funnen i de sydligare, såsom i Skåne, "in ri- vulo, orto e scaturigine in lapifodina Bussagrafven ad Hör” (un- der förutsättning att hit hörer NILSSONS var. y. hvars storlek an- gifves så: long. 12, apert. 8; spir. 2 mm.), i Herrstorpsjón vid Ronneby i Blek. samt på många ställen i kärren på Ölands alf- var (C. A. W.). Af var. marginata har jag funnit i en lergrop vid Kallingevügen nära Ronneby ett ex. af en monstrositet, som 1 hög grad liknade en jättestor L. fruncatula, med vid sömmen breda och tvära vindningar. och nästan endast kan bestämmas såsom en peregra monstr. deraf, att blott 1 ex. af denna form kunde anträf- fas bland en mängd af marginata. I Norge är L. peregra mycket allmän (enl. FgiELE) I Danmark är den utan tvifvel äfven vidt utbredd. ehuru vi ännu om dess förekomst der endast hafva knappa notiser. Mörcn upptager två former: « abbreviata (long. 19 mm., lat. 13 mm.. long. aperture 13 mm., lat. I mm.) och 3 oblonga (long. 20 mm.. lat. 12 mm., long. aperture 14 mm., lat. 7 mm.). båda från en liten kanal vid grottan i Sóndermar- ken, som han förmodar vara det ställe der MÖLLER upptäckte arten ("In paludoso ochraceo horti Fridrichsbergiensis limo ob- ductum" — namnet Sóndermarken är af sednare datum). Formen B (enl Móncnu = LL. intermedia MicHaup Compl. p. 86, t. 16, f. 17, 18) är vidare tagen på Amager i de djupa vattenfyllda hålorna emellan Sundbyvester och Taarnby (J. C.), i Leersöen (MörcH), 1 en dam vid Rönne (ErRstev), Vendsyssel (STP.), rö (RusE). Var. marginata vid Dilsagergaard nära Slagelse (C. M. Fauna Molluscorum. 23 346 P.). Var. atrata vid Svendborg (LaAssEN, Specim. 3 minora, vix adulta, quorum duo malleata: Mörck) samt (en något afvikande form med tjockare, horngult skal, upptill något kantiga vindnin- gar, den siste med i rader ställda fördjupningar på ytan) vid Stragnes, Rödby (M. Horst enl. MóncH) och Bisserup (STB. enl. ex.) En monstrositet af (? oblonga med mynningkanterna sam- manhüngande och fria (til hvilken Mónocu citerar Gray Turt. Man. f. 101, c.) anför M. från "Remisen ved Kastrup” och med ? från Vendsyssel. I Malak. Dl. 1869 sid. 66 upptager FRIEDEL en var. frisia från ön Sylt, hvilken skall komma nära L. blauneri Shuttlew. från Yonne ("Coquille plus allongée, mince, assez trans- parente, claire, tours plus bombés, spire corrodée, sommet tron- qué" Moq.-TaANp.) men vara mera nedtryckt, samt spetsen icke cariós; från den vanliga formen skall den skilja. sig genom ljusgul färg, större glans, betydligt mindre spetsig spira och täta strie- ring på inre sidan af siste vindningen, som hos utväxta exemplar motsvaras af fina lamellika upphöjningar på utsidan. "Diese Varietät, säger hr FRIEDEL, durch Anpassung an die seit der Dä- nenbildung auf Sylt (also seit circa 1450) sich ergebenden ver- änderten Lokalverhältnisse und durch natürliche Zuchtwahl (nur die krüftigsten und schmiegsamsten Thiere konnten die furchtba- ren Kastratrophen der letzten 400 Jahre überstehen) entstanden, bietet eins der schónsten Beispiele für die Entstehung und Abän- derung der Arten in Darwin'schen Sinne". På ön Sylt äro inga landsnückor funna, i motsats till Gotska Sandón, der inga vatten- snückor fórekomma. Limnea peregra finnes på Sicilien, Sardinien, i södra delen af Portugal, 1 Katalonien 1 Spanien, genom hela Italien, Dalma- tien, Böhmen, Ungern, Galizien, Siebenbürgen, Morea til Kauka- sus och Ukraine, genom hela Tyskland, Frankrike, Belgien, Neder- länderna och England till F:zróarne, Island, enl. MIDDENDORFF i Finland upp till polcirkeln (Nonp. & Nvr. hafva dock blott fun- nit den 1 insjóar pà Aland och vid kusterna af saltsjón, "hvarest man ofta finner ófvergángar emellan denna och L. balthicus, dock är den djupa sömmen skarpare utpräglad hos den förra”) och i Ryssland till Arkangel. I Asien från Lycien 1 Mindre Asien, Kaschmir och Tibet till Barnaul, Beresov, östra Siberien och flo- den Ussuris mynning. Anm. I Fauna Su. ed. 1, s. 376 n:o 1314 beskrifver LinsÉ sim He- lix limosa sålunda: testa oblongiuscula; anfractibus quinque, pellucida; : 241 ore ovato. Hab. in fluviis. Prscedentibus duabus (H. vivipara och ten- taculata) duplo minor; operculo etiam clauditur. T. pellucida et valde tenera, prwecedentibus acuta magis. N:o 1312 är Paludina vivipara, till hvars diagnos hör: apertura ovata, operculo membranaceo tecta. Föl- jande n:o (1313) är Bythinia tentaculata, om hvilken säges: heec quadruplo minor est (d. v. s. àn P. vivipara); apertura etiam clauditur. I Fauna ed. 2 äro emellan H. vieipara, som är n:o 2185, och dess anfórvandter, som äro 2190 (H. limosa) och 2191 (H. tentaculata), införda H. nemora- lis, fragilis, stagnalis och putris, men nu omnümnes ej något lock vid H. limosa, utan blott en del af beskrifningen upptages, hvaremot hela beskrifningen ur ed. 1 för H. tentaculata anfóres och kommer denna sed- nare sáledes nu i jemfórelse med H. limosa och icke med H. vivipara, såsom i första upplagan. Denna omkastning af arterna, utan motsva- rande förändringar af deras komparativa beskrifningar, gör ed. 2 af Fauna Suecica i så många fall omöjlig att förstå. Hvad nu H. limosa angår, så bifogar LixsK i Syst. Nat. ed. XII såsom synonymon Gualt. t. 5, f. H., hvilken figur är Succeinea putris jun. Nirssos (Hist. Moll. Su. p. 12) anser, med något tvifvel, att LiwwEs art är Limnea truncatula; samma ásigt har MExxEe; Moquis-Tawpow (Hist. Moll. Fr. II, p. 467) tror att fig. H. är feltryck i stället för N., hvilken figur föreställer L. ovata: skulle det vara fig. B., så är det en Bythinia; Móncn (Syn. Moll. Dan. p. 43) förmodar, att LinsÉ liksom Mörrer har gjort två arter af B. ten- taculata, efter som exemplaren äro orena och korroderade eller icke. Då jag i Sveriges Land- och Sótvatten-Moll. p. 92 i likhet med Marx antog H. limosa lis vara en Limnea, utgick jag från den förutsättningen, att LInNé i den nya upplagan af sin fauna begagnat sig af hvarje författares rättighet att korrigera ett förut begånget fel; men ett närmare studium af hans skrifter har öfvertygat mig, att hans Fauna Su. ed. 2 i noggran- het och kritik står långt efter första upplagan och svårligen kan vara redigerad af LixwÉ sjelf, samt att, hvad hans H. limosa angår, man må- ste uteslutande rätta sig efter framställningen i ed. 1, der snäckan ut- tryckligen angifves vara försedd med lock. Ännu ett exempel på den vårdslösa omkastningen af arterna i ed. 2 vill jag anföra. I beskrifnin- gen på Cochlea n:o 1305 i ed. I (Planorbis spirorbis) står: testa minime marginata uti sequentes, hvilka äro Pl. umbilicatus (1306), Pl. vortex (1307) och Pl. complanatus (1208); i ed. 2 är ordagrannt samma beskrif- ning bibehållen, men de arter, som der följa, äro: Pl. contortus (2181), Helix hispida (2182), H. pomatia (2183) och H. arbustorum (2184). Gen. Amphipeplea Nrirssox. Animal velo os tegente antice subrotundato, pallio lon- gissimo, lestam nvolventem. Testa imperforata, subglobosa, temuissima, polita; spt- ra subplana. vix prominula; apertura magna, ovata; co- lumella toriuosa, callo parietali lato. 23* 248 Djuret kort och tjockt, med oval, långsträckt, baktill rundad fot; trefvarne korta, triangulära, sammantryckta, framtill vid ba- sen försedda med ögon; munseglet framtill afrundadt; manteln mycket vid, omslutande skalet. Skalet bredt ovalt eller nästan klotformigt, utan nafvel, yt- terst tunt och bräckligt, med nästan intryckt, knappast märkbar spira; muynningen vid, äggrund; ytterkanten mycket tunn och hvass; spindeln vriden. 1. I sjöar, större kärr och i sakta rinnande åar uppehålla sig de få arter, som tillhöra detta slägte. Utom den typiska ar- ten upptages en A. involuta, af prof. HanvEv upptäckt i en liten bergsjó nära Killarneysjóarne på Irland, utmärkt genom sin starkt sammandragna, insünkta spira och deraf förorsakade aflångt pà- ronlika mynningform, hvarigenom snäckan mycket påminner om vissa former af Limnsea tumida från Starnbergersee vid München. För öfrigt är blott en art, A. luzonica (BECK) SoUur., funnen, nem- ligen på ön Luzon, på Filippinerna och i Australien i närheten af Moreton Bay och Melburne. 2. I Danmark upptäcktes och i Vermium Historia 1774 beskrefs af MÖLLER typen för detta genus såsom Buccinum gluti- nosum, hvilken sedan länge fick dela öden och namn med Lim- nea, tills NILSSoN (i Hist. Moll. Su. 1822), på grund af afvikel- serna både hos djur och skal, för densamma bildade slägtet Am- phipeplea. Engelska och franska författare hafva dock varit för- vånande eniga uti att icke antaga detta genus, utan uppställa de Amphipeplea såsom subgenus eller blott såsom en afdelning af Limnza. Hos tyska författare, liksom hos danska, svenska och finska, är det nya genus allmänt antaget. Artöfversigt: Sk. blåsformigt. starkt glänsande, veckigt strimmadt, blekt gul- brunt; l. LO, br. 8 mm. A. glutinosa Mörr. 1. Amphipeplea glutinosa (Mürr.) Testa obovato-globosa, trenerrima, fragilissima, pallide l'ute- scens, subplicato-striata, nilidissima; anfr. 3, ultimus ampulla- ceus totam fere testem. efficit; apertura ampla, ovata. Long. 10, mm diam., 8 mm.; long. aperture 9, lat. 7 mm.; ex. maz.: 18 mm., diam. 13 mm.; long. apert. 16, lat. 15 mm. 549 Bwuceeinum | glutinosum MüvigR Verm. Hist. II (1774) p. 129. — Limneus glutinosus DnaranNAUD Hist. Moll. (1805) p. 50. — Am- phipeplea glutinosa Nissos Hist. Moll. Su. (1822) p. 58. Rosswiss- LER Icon. I (1835) p. 93, f. 48. Nonp. et Nyranper Finl. Moll. (1856) p. 49, f. 50. Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 44. WeEstERLUND Sv. Moll. (1865) p. 96; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 85; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 119. -— Limnea glutinosa Moqvis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 461, t. 33, f. 16— 20. Jerrrers Brit. Conch. I (1862) p. 102. Djuret slemmigt, kort, tjockt, isynnerhet vid hufvudet myc- ket groft, pà ófre sidan mórkt olivgrónt, bestródt med gula punk- ter, under ljust; manteln tjock, helt och hållet viken öfver skalets yttre del, så att den på alla sidor omsluter detsamma, hvarföre snäckan har utseende af en slemkula; då djuret drager manteln tillsammans, hvilket vanligen sker, åtminstone till en del, då snäc- kan tages ur vattnet, blottas skalets blanka, glänsande, liksom po- lerade yta och genomlysa mantelns gula och mörka fläckar; tref- varne relativt långa, vid basen baktill försedda med en liten in- skärning. Skalet äggrundt, blåsformigt, ytterst tunt och skört, nästan glasklart, starkt glänsande, blekt gulbrunt, stundom rödgult, på tvären veckigt strimmadt, hvilket isynnerhet är tydligt vid sóm- men, samt med täta, men mikroskopiskt fina, spiralstrimmor; vind- ningarne 3, mycket hastigt tilltagande i storlek, den siste mycket bukig och uppblåst och utgörande nästan hela skalet, ty de två öfriga äro mycket korta och bilda en mycket trubbig och låg, nästan platt, spira, som ofta endast är betecknad genom den spi- ralformiga sömmen och knappt höjer sig öfver sista vindningens öfre kant; mynningen vid, äggrund, upptill något spetsig, till venster intryckt genom den der något utstående näst siste vind- ningen; munsömmens ytterkant mycket tunn, hvass, spindelkanten till hälften ersatt af den fritt framträdande, genom ett svagt om- slag utmärkta, spindeln. Förekommer i diken, sjöar, gropar, eller helst i stillastående vatten, mindre ofta i långsamt flytande bäckar och åar, är liflig 1 sina rörelser och nästan ständigt i verksamhet. Med begärlig- het förtär denna snäcka de fina rötterna af Lemnaarier. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: i en liten sjö vid Bo- sarp. i ån vid St. Köpinge, i Höjeå vid Lund (Nirssow), vid Trol- leberg. vid Kristianstad i kanalen vid Tivoli (MALM) och isyn- 350 nerhet nedanför södra stadsbron (C. À. W.); Halland vid Skott- arp (J. L.); WGótl. vid Göteborg i stadsvassen och i Mölndals à - (Marw); ÓGótl. i sjoarne Fóllingarne samt i sjön Limmaren (E. v. G.); Nerike 1 sjóarne 'Tisaren (skalet starkt gulbrunt) och Sottern. fästad på stenar under vattenytan; Sóderml. i Oknasjón (E. H.); vid Stockholm i sjön vid Stora Björknäs på Wermdón (HARTMAN); Upland wid Upsala (W. L. och C. H. J.); Westml. i sjön Mälaren vid Wiksüng och 1 Axholms sjö, Harakers s:n (C. H. J.); Wermland vid mynningen af Forsviksá (C. L.); Dalarne i Gustafs sm (RIDDERBJELKE enl. C. H. J.) samt i Sórbosjón vid Stjernsund ymnigt (C. G. A). I Danmark "in folis Nympher, imprimis lute» haud frequens" säger MÖLLER anf. st. Mómcn upptager följande lokaler: Ladegaardsaaen, Damhussóen, Lyng- bysó, Mólledammen vid Kongens Mölle eller Strids Mölle samt vid Przstó. Utom på härofvan anförda ställen förekommer Amph. gluti- nosa på några få lokaler i Schlesien, äfvenså sporadiskt i Sachsen, i Mecklenburg mycket ymnig vid Rothenmoor på Malchinersjöns strand, på ett par ställen vid Berlin samt 1 Sasper-See ej långt från Danzig; dessutom i Frankrikes vestra och norra provinser, Belgien, Nederländerna, 1 England (i ett dike nära Dunster Castle i Sommersetshire, Bala Lake och i ett träsk vid Windermere) samt i Finland. Enligt uppgift af dr Gray skall denna art finnas i Syrien, hvilket dock torde vara tvifvelaktigt. tt Animal tentaculis longis setacers. Testa sinistrorsa. Djuret med långa borsthka trefvare. Skalet venstervridet. Gen. Physa DRAPARNAUD. Animal lobo ad basin externam tentaculorum, margine palli supra testam reflexo, 3—7 digitata; maxilla tri- angularis, acie angulatim inflexo; wncinus radule medius lobis duobus triangularibus apice lato, serrato; wncini la- terales cultriformes, acie serrato. pectinato (ex Goldfuss). Testa ovalis, nitida, tenuis, fragilis; spira prominula ; apertura ovalis, superne subangustata. Djuret har làng, bakåt lancettformigt spetsad, i kanterna olik- formigt inskuren, fot samt tvà lànga, borstformiga, tillspetsade trefvare, vid hvilkas bas invändigt ögonen sitta och vid basen ut- vündigt finnes en liten utstående flik; munseglet framtill tvádelt; 351 óppningarne för andedrágtsorganet, för fortplantningsdelarne och för exkrementerna äro belägna vid venstra kroppssidan; manteln stor, på båda sidor om kroppen delad i 3— 7 fingerhka flikar och, då djuret sträcker sig fram ur skalet, tillbakaslagen öfver dettas kanter; käken triangelformig, med kanten vinkellikt inböjd; tungmembranens midtelhakar hafva två triangelformiga bihakar och spetsen bred, sågad; sidohakarne äro skärformiga, med sågadt kamlik kant. | Skalet ovalt, blásformigt, tunt, bräckligt, genomskinligt, glün- sande, utan epidermis; spiran kort, trubbig; mynningen oval, upp- till något sammandragen. l. Detta och följande slägte äro till sina lefnadsförhållanden hvarandra så lika, att det torde vara lämpligast framställa en ge- mensam öfversigt af dem, helst de äfven af de flesta författare förenas. Aplexa står emellertid fullkomligt i samma förhållande til Physa, både i afseende på djur och skalform, som Limn:a till Amphipeplea, så att det synes mig vara nödvändigt skilja de förra generiskt, så vida man vill upptaga Amphipeplea såsom eget slägte. Dessa snäckor välja företrädesvis stillastående eller sakta flytande, med växter rikt försedda, vattensamlingar till uppehållsställen och finnas alltså företrädesvis 1 lågtrakter, under det att de antingen äro mer eller mindre sällsynta eller alldeles saknas i bergstrakter. Utan att sky grumligt, älska de mest rent vatten, der de dels krypa omkring på växter, pålverk o. dyl., dels med skalet nedåt krypa eller liksom simma under vattenytan. De äro betydligt hfügare än öfriga djur inom familjen, hastiga i sina rörelser, otà- liga vid mötande hinder eller vid någon fara, så att om något fä- stes vid deras skal eller de upptagas ur vattnet, vrida och böja de sig åt alla håll, svänga skalet starkt åt sidorna och visa myc- ket missnöje. Till följe af dessa deras egenskaper (”agilitas, ala- critas et pernicitas”) ställer TRosCHEL dem högst inom familjen. Af Physa äro något öfver 40 arter bekanta, men blott 5— 6 arter finnas 1 Europa (dalmatina KüsrER 1i Dalmatien, acuta Dn». i Frankrike, icke England, venetzi CnaAmP. 1 södra Frankrike. fusca Rossw. 1 Spanien, fontinalis och *semiglobosa), ungefär lika många i Asien (Syrien, Kina, Singapore, Filippinerne och Sandvichsóarne), hvaremot Australien och Nya Seeland hysa ett betydligt antal, många hvilkas skal äro betückta med epidermis och dertill ut- märkta genom sin storlek. Egendomliga för dessa trakter äro 9 arter af en särskild grupp (Ameria), hos hvilken den ófre eller 352 bakre delen af skalet är skarpt kantig. I södra Afrika och vid ön Port Essimgton i norra Australien finnas två arter af ett när- stående slägte, Physopsis Krauss (1848), med klotrundt skal och vid basen tvärhuggen spindel. I Nordamerika förekomma af Physa en stor mängd former. af BrxwEv (Land a. Fr. Wat. Shells of N. America, IL. 1865) reducerade till 23 arter, af hvilka många äro tumslànga. Gruppen eller slügtet Isidora EmnmBG. som står emel- lan de egentliga Physe och Aplera (till hvilket sednare slágte de räknas af BixNEY, m. fl.), innefattar 2— T arter från sydligaste Eu- ropa och norra Afrika (contorta Micn. vid Medelhafvet, hemprichi Ennsa och lamellata Rorn samt kanske wahlbergi Krauss i Egyp- ten, forsküli EnnBa vid Damiette samt BovnavrawamS brondeli och raymondi i Algier) äfvensom två arter från N. Amerika. Aplexa FrEw. har 1 Europa blott en god art och denna tillhör vida mer verldsdelens nordliga och nordligaste länder än de öfriga Physe, ty den går högre upp mot norden än någon annan land- eller sötvattenmollusk. I N. Amerika finnas fyra arter, hvaribland äfven den europeiska, och i Centralamerika och i S. Amerika före- komma flera, af hvilka många äro af betydlig storlek. Inberäk- nadt dem, som finnas i Indien, räknar slägtet omkring 20 lef- vande arter. 2. DRAPARNAUD uppställer 1801 i Tableaux Moll. slägtet Physa (qvoc, blåsa) för LiwwÉs Bulla fontinahs och Bulla hyp- norum (Syst. Nat. X, 1758). Namnet Bulla återfinnes ännu så- som genusnamn hos TURTON (Conch. Dict.. 1819), såsom species- namn hos?MürrER (Verm. Hist, 1774), som i likhet med GEOFF- ROY (Traité somm. des Coquilles, 1767) räknade dessa arter, till följe af trefvarnes form, till sl. Planorbis, hvilket han delade i två afdelningar: testå depresså och testå conicà. De för-linnean- ska malakologerna LisrER (1678) och GuaALTIERI (1742), hade ingen annan plats för vår Ph. font. än uti deras genus Buccinum, DaCosmA (Test. Brit., 1778) kallade den Turbo adversus, DANO- vAN (Brit. Shells, 1803) Helix bulloides, SowerByY (Gen. Limn., 1823) Limnea font., Risso (Hist. nat. Eur. merid., 1825) Phyza, och dertill har den ofta, såväl i äldre, som nyare tider blifvit kallad än Bulinus (B. perla MöLLEr), än Bullinus (B. perla ÖKEN). än Bulimus (B. font. BnvaurEnE, Beck). Upphofvet till dessa sednare namnen är 'ADANSONS Bulinus, om hvilken jag i Fauna Moll. sid. 167 haft tillfälle något orda. Emellertid äro för- fattarne långt ifrån ense om hvad för en snäcka Adanson menat. 353 Under det några söka den bland nutidens Bulimi, är flertalet af den åsigten, att Adanson haft för sig någon vattensnücka, anfór- vandt med våra Physe. Sedan skilja sig meningarne åter. Mür- LER (i Naturf. St. XV, 1781) MoQuin-TANDON (Moll. Fr. II, 1855) m. fl. finna den i Physa fontinalis, hvaremot BrxxEv (Land. a. Fr. Water Sh. of N. Amer. IL, 1865) är så ófvertygad, att ADANSONS art var besligtad med vår Aplera hypnorum, att han för denna och dess anfórvandter upptager Bulinus ADANS. såsom genusnamn. Af MoQuin-TANDON (Moll. Fr. II, pag. 450) och E. v. Martens (Malak. Blätter. XIIL pag. 9) indelas sl. Physa sensu lat. i tre subgenera eller grupper: 1. De egentliga Physce, med skalet starkt glänsande, liksom poleradt. medelmåttigt hvälfdt, af- långt till äggformigt, djurets mantel på sidorna flikig (Gr. Bu- linus Moq.-Tawp.. Sl. Physa hos Apaws)-typen Ph. fontinalis; 2. Aplexa FLEMING, med skalet starkt glänsande. långt utdraget, djurets mantel oflikad (Nauta LrAcu, MoQ.-TAND., Aplexa FrEw. Bsck etc. Bulinus, 1:a gruppen, ÅDAms)-typen Ph. hypnorum; 3. Isidora EHRENBERG, med skalet matt. strimmadt, vindn. starkt hvälfda, mer eller mindre kantiga, djurets mantel utan sidoflikar (Diastropha Grav 1840, Moq.-Taxp., gruppen Zsidora af sl. Bu- linus hos AÁpAwS)-typen Ph. contorta MicH. Artófversigt: Sk. ovalt, finstrimmigt; spira ofta konvext konisk; mynn. aflàngt oval, ofta lancettlik; längd 6—8, br. 4—5 mm. Ph. fontinalis Lin. Sk. bredt ovalt eller eller nära halfecirkelformigt, ojemnt af talrika » tvärstreck; spira mycket kort; mynn. nedtill rundad, upptill spetsig; längd 8—9, br. 6—6/, mm. Ph. *semiglobosa WEsTERL. l. Physa fontinalis (Linné). Testa subovalis, substriata, pallide fulva vel lutescens ; anfr. 4, infimus maximus, obovatus. Bulla fontinalis LinsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 127; Fauna Su. ed. 2 (1161) p. 523; Syst. Nat. XII (1767). — Physa fontinalis p. 1185. Dnaranvavup Hist. Moll. (1805) p. 54, t. 3, f. 8, 9. Nirssos Hist. Mol. Su. (1822) p. 26. FrirrE Norske Moll. (1852) p. 41. Mo- quiN-Tawpow Moll. Fr. II (1855) p. 451, t. 32, f. 9—13. Nom». & NwrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 48, f. 38. Jrrrnrzys Brit. Conch. I 354 (1862) p. 98. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 46. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 97; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 86; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 120. ! Djuret, sedan det blifvit fullbidadt. svartaktigt violett; tref- varne ljusgula; manteln smutsgul, genom talrika mórka punkter vackert nätlikt tecknad. Det ännu icke utváxta djuret är ofta gråblått eller gult, med trefvarne, hufvudet och foten ljusgrå och den del af manteln, som är innesluten 1 skalet, gråsvart med gula fläckar eller gul, med mörka fläckar. Skalet äggrundt, bredare eller smalare, slätt eller svagt strim- madt, mycket tunt och bräckligt, glänsande, gulaktigt, ibland nå- got stötande i brunt, vanligen med ytterst kort, trubbig spira; vindn. 4, den siste bukig, uppblåst; mynningen äggrundt aflång, upptill spetsig, nedtill afrundad, upptagande nästan ?/, af hela skalets längd; munsömmen skarp, rak, vid spindelkanten obetyd- ligt tillbakaviken, något förtjockad och hvitaktig. c normalis: testa anguste ovalis, ssepe obscure fulva; spira brevissima; apertura angusta, oblongo-ovalis, sepe lanceolata, in- fra elongata, angulata, margine columellari longo, subrecto; long. 8, diam. 5 mm.: ex. max. (sk. smalt ovalt, ofta mórkgult; spira mycket kort; mynning smal, aflàngt oval, ofta lancettlik, nedtill utdragen, bildande nederst en tydlig vinkel, derigenom att spin- delkanten är làng och nästan rät). B typica: testa ovalis vel ovata, pallide fulva; spira obsoleta; apertura ovato-oblonga, inferius rotundata, superne angustata et acuminata, margine columellari brevi, arcuata; long. 6— 8, diam. 31/,—5 mm. (sk. ovalt eller üággrundt, blekgult; spira otydlig; mynning ággrundt aflàng, nedtill rundad, upptill afsmalnande och spetsig, med spindelkanten kort och böjd). r y bulla MÖLLER: testa late ovalis; spira conico-convexa, pro- minens, apice obtusa; anfr. ultimus magnus, ventricosus, ad sutu- ram planulatus, obtuse angulatus; callus parietalis latissimus ; long. 10—13, diam. 6—8 mm. (sk. bredt ovalt, mindre genomskinligt; spira koniskt konvex, framstående, i spetsen trubbig; siste vindn. stor, bukig, vid sömmen plattad, trubbvinklig; spindelomslaget mycket bredt). Planorbis bulla Mäller Verm. Hist. II, p. 167. Physa font. 8 inflata Moq.-Tandon Moll. Fr. II, p. 451, t. 32, f. 13. Ph. font. var. 1l) inflata Jeffreys Brit. Conch. I, p. 98. Ph. bulla Mórch. Syn. Moll. Dan. p. 45. Ph. font. var. bulla We- sterlund Sv. Moll. p. 97; Exp. Crit. Moll. p. 120. 355 d oblonga: testa anguste ovalis, spira elevata, producta (sk. smalt ovalt, med utdragen spira). Förekommer i diken, dammar, kanaler, gropar, källor och långsamt flytande små bäckar med klart vatten, bland Sium, Chara, Ceratophyllum. Myriophyllum o. s. v. Vid Finska kusten lefver den tillsammans med L. stagnalis, truncatula, peregra och baltica på de yttre klipporna vid sjelfva hafsbandet (Nord. & Nyl.) och vid Stockholm förekommer den likaledes ofta 1 hafvet, äfven i Baggefjärdens ganska salta vatten (HARTMAN). Äggkapslarne äro ovala, nedtryckta, genomskinliga, större eller mindre, allt efter antalet ägg de innehålla, hvilka äro minst 2, högst 20 (enl. Tro- SCHEL). och fästas kapslarne på vattenväxter eller andra 1 vattnet befintliga kroppar. Utbredning. I Sverige spridd genom alla provinserna ända upp 1 Dalarne (Spjutbo i Husby s:n: C. G. A.). y bulla: i Skåne h. o. d. (? vid Stockholm i Djurgårdsbrunnsviken, ex. 11 mm. långa, 7 mm. breda: HARTMAN; ön Gotland vid Fardhem, ex. 12 mm. långa: LIiInNpvSTRÖM). I Norge "temmelig almindelig i Smaa- bekke og Grofter, siddende paa Planter, iser paa Lemna” FRIE- LE) I Danmark flerestides allmän. > bulla: Stadsgrafvarne vid Kjóbenhavn, bland Lemna trisulea i torfgrafvar vid Höining nära Aarhus (C. M. P.). d oblonga: Eveldrup på Jylland (DREJER enl. Móncn). På Madeira finnes denna snäcka enligt Baron de Castello de Pavia (Mal. Bl 1868 s. 45) samt på Kanariöarne enligt WEBB och BERTHELOT (Syn. Moll. Canar. sid. 18). hvilken sednare dock af BovRavuieNAT förklaras vara en egen art och kallas Ph. ca- nariensis. I Europa förekommer den på Sicilien, vid Neapel och i ófra Italien, i Spaniens östra och södra provinser, 1 Illyrien, i Siebenbürgen blott på fyra ställen, 1 Ukraine i sjöar 1 närheten af Dniepern, i Krain i en graf vid Sonnegg, sällsynt på tre eller fyra ställen i erkehertigdömet Österrike, högst sällsynt i Tyrolen, i Wärtemberg vid Täbingen, Mergentheim och i Bodensee, i Ba- den mycket sällsynt 1 en källa vid Durlach och i en graf vid Karlsruhe. i Bayern flerestüdes ymnig, i Schweitz, 1i Böhmen, . mycket sällsynt i södra Frankrike, men ymnigare i norra, liksom i Belgien, Nederländerna. mellersta och norra Tyskland, Storbrit- tanien upptill Aberdeenshire och södra Finland. I norra Asien är den funnen vid Albasin i öfre delen af Amurlandet samt i Daurien äfvensom den uppgifves för Stora Björnsjön i Nordamerika. 356 Anm. Under namnet Planorbis gelatinus beskrifver MöLLer ) sin Vermium Historia II, pag. 170 en dansk snäcka sålunda: "Testa fragilis- sima, sinistrorsa, vertice depresso; apertura caudata. Sliim-Perlen. long. 2'^ lin. Testa ventricosa, fulva, diaphana, nitida, tenerrima, tactus om- nino impatiens, pluma levior. Vertex latus, depressus, anfractibus obso- letis, extimo excepto, qui totam testam efficit. Apertura in mucronem acutissimum elongata. Limax griseus, testa sua triplo major, hinc ea condi nequit. Inustruitur pallio gelatinoso, crasso, domunculam fragilissi- mam maximam partem involvente. In rivo, omnium rarissimus". (P. 215: In rivo agri Fridrichsdalensis). Om denna snäcka säger Móncn i sim Synopsis Moll. Daniw sid. 47: "Jeg fórmoder, at denne Art er en Unge af P. fontinalis. Naar Leben afbrydes, springer Stólten frem som en Spids, saaledes som det beskrives, dog maa det erindres, at det Exem- plar af Pl. bulla, der beskrifves i "der Naturforsher" ikke er stort stórre, saa at Mörner neppe vilde have overseet Fligene paa Kappens Rande, dersom de fandtes. At det er Ungen til Aplexa forekommer mig ikke rimeligt. Det maa dog erindres, at Mörrer oftere har beskrevet Unger som egne Arter f. Ex. H. trochulus, H. sericea, Nerita jaculator. Beskri- velsen af Planorbis ovatus Scugaxk Fn. boica 3, p. 284 synes nswsten at vere en omarbeidelse. af Mürrrns". Physa "semiglobosa WESTERLUND. Testa late ovalis, sepe subcircularis, semiglobosa, tenwis- sima, flavida, striatula, rugis incrementi numerosis iniqua ; a mfr. 4—5, ultimus inflatus; spira brevissima; apertura inferne vo- lundata, superne angustata, peristomale supra patulo. Long. 8—39, diam. 6—6|, mm. Skalet bredt ovalt, nästan cirkelrundt, halfklotformigt, myc- ket tunt, gult, finstrimmigt, men ojemnt af talrika tillväxtlinier; vindn. 4—5, den siste uppblåst; spiran mycket kort; mynningen nedtill rundad. uppåt afsmalnande, med upptill utvidgad munsöm. Physa *semiglobosa WrestErzusp Exposé Crit. Moll. (1871) p. 120. Förekomst och utbredning. I Sverige vid Nacka nära Sfock- holm (G. E.). Gen. Aplexa FLEMING. Animal generis precedentis simile, at tentaculis ad basin inauriculatis, margine pallii simplici, non veflexo. Testa ovato-oblonga, nitidissima, tenuis; spira conica, acuta; apertura angusta, superna acuta. Djuret såsom hos föregående sligte. men trefvarne sakna den óronlika fliken vid basen och manteln har hel. oflikad kant, helt och hållet innesluten i skalet. 22 Ct - Skalet ággrundt aflångt, starkt glänsande, tunt. med mycket tunn epidermis; spiran konisk, spetsig; mynningen smal, upptill spetsig. Artófversigt: Sk. aflàngt. spolformigt,. slätt, rödaktigt; vindn. 6, dem siste störst, men icke uppblåst; längd 12—15, br. 4—5 mm. A. hypnorum Lin. 1. Aplexa hypnorum (LINNÉ). Testa ovato-oblonga, subfusiformis, fulva s. rufescens, di- aphana; anfr. 6, ultimus ceteris major, non tamen ventricosus; spira aperturam subequans. Long. 12— 15, diam. 4—5 mm.; apert. $!|,—9 mm. Bulla hypnorum LissÉ Syst. Nat. X (1185) p. 727; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 522; Syst. Nat. XII 1767) p. 1185. — JPlanorbis turri- tus Mörirer Verm. Hist. II (1774) p. 169. — Physa hypnorum Dna- PARNAUD Hist. Moll. (1805) p. 55, t. 2, f. 12, 13. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 57. Friere Norske Moll. (1853) p. 42. Moqurs-Tax- nox Moll. Fr. II (1855) p. 445, t. 33, f. 11-15. Non». & NYLANDER Finl. Moll. (1856) p. 48, f. 39. JxrrnEvs Brit. Conch. 1 (1862) yp. 96. — Aplexa hypnorum Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 46. Wr- srERLUND Sv. Moll. (1865) p. 97; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 87; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 121. Djuret är 1 yngre tillstånd ljust, utvuxet blir det mórkgrátt, mörkbrunt eller nästan svart, stundom med en dragning i blått, med mycket små svarta eller grå fläckar; trefvarne grå, vid ba- sen tydligt divergerande; ögonen mycket små. svarta; foten lan- cettlik, smal. Skalet utan nafvel, aflångt eller äggrundt aflángt. spolformigt, tunt och skört, men icke i den grad, som Ph. font.. genomskin- ligt. starkt glänsande, smutsgult eller rödgult, nästan slätt; vind- ningarne 6. de fem första bildande en utdragen, konisk, spetsig spira, den siste mycket större än de öfriga tillsammans. men icke bukigt uppsvälld; mynningen smalt aflång, nedtill afrundad, upp- till spetsigt vinklad, nästan sammantryckt, ungefär af spirans längd; munsömmen skarp. med spindelkanten något tillbakaviken. kött- eller rosenröd, något tilltjocknad. 9 perrissiana Dur.: testa angusta, opaca; spira dimidiam aperture vix superans; long. 10, diam. 4 mm., apert. 7 mm. 358 longa (sk. smalt, opakt; spira knappast längre än halfva mynningen): Ph. perrissiana Móncu Syn. Moll Dan. p. 46. Ph. acuta 7 per- rissiana Moq.-Tawxp. Moll. Fr. IL, p. 453, t. 33, £. 5. Förekommer i diken, kärr, smärre bäckar, helst i stillastående vatten, bland mossa och vattenväxter, isynnerhet gerna på Hyp- num fluitans och palustre (KREGL.), äfvensom man ej sällan finner den liksom Limnseerna krypa med nedåt riktadt skal under vat- tenytan, ehuru den helst uppehåller sig på bottnen. Den upp- träder ofta plötsligt i mängd på ställen, der intet exemplar förut är funnet, och försvinner ofta lika plötsligt från ställen, der den förekommit talrikt (KREGL.). Äggkapslarne äro aflànga eller ore- gelbundet cylindriska, maskformiga. bågformigt krökta (någongång äggformiga eller rundade: MoQ.-TAND), i båda ändarne mycket trubbiga, genomskinliga. 6—10 mm. långa, nedtryckta, hvarje med ungefär 10—20 ägg. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne på många ställen, så- som i Lefre kärr nära Lund och i ett kärr vid Uddarp nära Kri- stianstad (Marw) vid Råby nära Lund (C. R), i en kanal vid Tivoli nära Kristianstad (C. A. W.), Smedstorp (E. H.), o. s. v.; Blekinge h. o. d. i vestligaste. närmast Skåne belägna, delen; Gotiand 1 diken vid vägen i Füllingbo och Barlingbo (LINDSTRÖM); (på Öland är den ej funnen); ÖGötl. vid Lunna i Appuna s:n ym- nig (E. v. G.), i ett dike nedanför Ombergs östra sluttning (C. L.), i ett dike vid Nyby (C. A. W.); WGötl. ferestädes vid Gö- teborg, ss. i ett dike vid Gamla Alléen, i ett dike emllan färj- platsen inåt Hisingen, i en bäck vid Hofås samt 1 små vattenpus- sar vid Nya Warfvet (Marm), vid Mörkeklef och Hjelmsäter på Kinnekulle (C. L.); Nerike nära Örebro i jernvägsgrafvar och di- ken vid Kruthuset (HARTMAN); vid Stockholm i Hembergs gärde och på Landtbruks-ÅAkademiens Experimentalfält (WiksrRÓWw) üf- vensom vid Norrtull (SILFvERSVÄRD enl. MALM); Upland vid Up- sala (W. L., C. H. J.); Westil. vid Westeràs (C. H. J.); Da- larne vid Sáther (C. G. A.). 9 perr. Skåne 1 en kanal vid Tivoli nära Kristianstad (O. A. W.) I Norge är den funnen h. o. d. omkring Kristiania (FRIELE) samt vid Laurwig i Gudbrandsdalen (0. N.)) I Danmark "emellan lóf i skuggiga gropar och dam- mar, som uttorka om sommaren” (C. M. P.) Ögruppen: i gropar vid Fuursó, i Allindemagle Skov vid Ringsted (C. M. P.), i Dyre- haven i en dam vid Kongekilden, mycket stor (COLLIN), i en dam vid Fredriksdals Kro (var. minor, l. ( mm.: €. M. P), Hoiby- 359 gaard på Lolland (gracilis, mitidissima, obscurefulva: Móncn), Rude och Fuirendal Skov (Srs.), Ugledige vid Prestö (MÖLLER enl. MóncenH). Soió Sö (C. M. P.), på de 4 sista ställena en forma albescens (med ljust skal); Halfön: i trakten af Viborg (FED»D.). vid Flensborg 1 en grop vid Sollie (C. M. P.). I Spanien är Apl. hypn. tagen i prov. Kardova, Murcia och Valencia, synes felas pà sódra sidan om Alperna, finnes i Schweitz, vid St. Rochus i Krain, vid Klagenfurt i Kürnthen mycket säll- synt, h. o. d. i erkeh. Österrike, på några få ställen i Tyrolen, likaså 1 Siebenbürgen och Galizien, flerestádes i Bayern, Würtem- temberg och Baden, 1 nästan hela Frankrike, men sällsynt i dess södra del, spridd i norra och mellersta Tyskland, i Storbrittanien från Guernsey till Moray-Firth, men lokal, på Åland (icke på Finlands fastland), omkring Petersburg och i Siberien upp till Tamurlandet, vid 15!/,? nordlig bredd. MIDDENDORFF anser denna snäcka vara circumpolär, då, enligt honom, den nordameri- kanska Ph. elonga Say är samma art. Dr KoBELTt har från THOM- soN 1 New-Bedford erhållit A. hypnorum under namnet Ph. hypn.. tagen 1 Michigan. Subfam. Planorbina. Testa discoidea, spira depressa, amfr. omnibus sepe utrinque conspicuis; apertura cordata, lunata vel rotun- data. Skalet discus- eller triss-formigt. med nedtryckt spira och alla vindningarne ofta synliga så väl på undre, som öfre sidan; myn- ningen hjertlik, månformig eller rundad. För artbeskrifningen är det naturligtvis af mycken vigt att hafva bestämdt, om snäckan hos Planorbis är höger- eller venster- vriden, hvaraf följer, hvilket, som är öfre eller undre sidan af skalet. Derom äro dock författarne långtifrån ense. RICHARD, Cuvier, RAnG, GRAv (i sin edition af Turtons Manual etc. p. 255). SAv (Conch. Un. States by Binney, p. 209), Mómcn (som egnat frågan en särskild afhandlhng i Journal de Conchyliologie, 1863, p. 235 följ. med titel: "Le genre Plamorbis est il dexter?” samt uti Synopsis Moll. Dan. p. 47) m. fl. anse skalet vara venstervridet, hvaremot Moq.-TAwpow (Hist. Moll. p. 422), BixxEv (i Smith- sonian Miscellaneous Collections, 143, p. 103), JerrnEvs (Brit. Conch., p. (8), RErve (Brit. Moll, p. 135), ROSSMÄSSLER (Icono- 260 gr. I, p. 102), Bierz (Fauna Moll. Siebenb.. p. 174) m. fl. anse det vara hógervridet. TRoscuEeL (De Limnsaceis, 1834, p. 31) an- ser det hvarken vara hóger- eller venstervridet, utan midt emellan båda eller rakt ut vridet, "rectrorsa^. För min del är jag af de- ras ásigt, som säga, att skalet är hOgervridet. Den sidan af ska- let hos Planorbis anser jag motsvara spiran hos andra snäckor, som är den ófversta, då mynningen är till höger. men den minst utdragna delen af mynningen är nedàt. Hos de snäckor, som hafva mynningens mest utdragna del eller ytterkant till venster då spiran är uppåt (eller mynningen nedåt). är skalet venster- vridet. Detta gäller äfven för de högst märkvärdiga exotiska Helixformer, hos hvilka under största delen af skalets bildning denna försiggår i hos snäckorna vanlig ordning, men der slutet af sista vindningen plötsligt vrider sig i alldeles motsatt riktning, så att mynningen kommer att öppna sig åt samma håll, som spirans förra spets. Hvad som försvårat bestämningen om öfre och undre sidan hos Planorbis och tillfölje deraf i hvad riktning skalet är vridet, har varit ovissheten hvarest spiran vore att söka hos dessa snäckor. der vindningarne äro ställda i samma höjd. Mer eller mindre djupt konkav i midten är hos de flesta arterna den ena sidan af skalet och denna sida har man ofta derföre benämnt naf- vel och den motsatta spira, och då hos några arter den ena, hos andra den andra sidan varit i midten insünkt. har man ansett en del species vara högervridna. en annan del venstervridna, och detta kunde väl låta sig göra, dà vi bland de siebenbürgska Balea-arterna finna några alltid venstervridna (B. haueri, cyclo- stoma och glauca), en (B. livida) alltid hógervriden och en (B. lactea) lika ofta hóger- som venstervriden. Men nu äro icke sàl- lan hos arterna af Planorbis báda sidorna af skalet lika konkava, hvartill från andra slägten förekomma exempel på en insünkt spira, såsom hos Amphipeplea involuta, TLimnea tumida m. fl. Wore slägtet Planorbis venstervridet. skulle 1) det utgöra det, så vidt jag vet, enda exemplet på. att mynningens spindelkant vore längre utdragen än ytterkanten; då skulle 2) skalets undra sida alltid vara mörkare färgad och starkare strierad än den ófra. hvilket endast såsom ytterst sällsynta undantag förekomma inom andra slägten; 3) om snäckan blir lagd så, att munsömmens längst ut- dragna kant kommer nederst. måste djuret, för att få fäste med foten, vrida kroppen ett halft slag och för att krypa, vända den motsatta sidan af skalet uppåt. Jag vet ingen, som påstått annat 361 än att Valvata antiqua har skalet högervridet, och ifrån denna, som nästan har konisk form, nedtryckes skalet alltmera genom Valvata piscinalis, macrostoma och minuta tills det hos V. cri- stata blir fullkomligt platt och Planorbislikt. Den nedanför upp- tagna, intressanta och märkvärdiga, af Woopwamp i Manual of the Moll. p. 172 afbildade, pyramidformiga monstrositeten af Pl. wmbilicatus Mörr. är hógervriden, äfvensom en korkskruflik mon- strositet af Pl. albus, af hvilken sednare art jag dock derjemte har en dylik missbildning, som är venstervriden. Af dessa och flera andra skäl anser jag skalet hos detta genus vara hógervri- det, hvarföre den sida, Gray, Mörch o. fl. kalla den öfra, i föl- jande beskrifningar benämnes den nedra, och tvärtom. Gen. Planorbis GUETTARD. Animal gracile, pede breviusculo, cquilato, antice truncato et postice rotundato, tentacwlis setaceis, longis, basi dilatatis, intus oculiferis; orificia org. int. ad sinistrum; mazailla wperior lunaris, maxille laterales lineares, flexa ; wncinws radule medianus parvus, bifidus, wncini inter- medii trifidi, laterales digitati. Testa dextrorsa. Djuret spensligt, med kort, jemnbred, i främre ändan nästan tvärhuggen, i bakre afrundad fot; trefvarne långa, hårformiga eller borstlika, nedtill utbredda, med ögonen på inre sidan vid basen; öppningarne för de inre delarne äro vid venstra kroppssidans främre del; mellan- eller öfverkäken månformig, sidokäkarne jemn- breda, böjda; tungmembranens midtelhakar smala, men höga, två- delade, sidohakarne tredelade, de yttersta fingerdelade. Lunghålan följer djurets längdriktning, är smal och lång och oftast synlig genom det tunna skalet. Dess längd är olika hos olika arter, hos Pl. complanatus och albus & aff. blott hälften så lång, som siste vindningen, hos Pl. corneus upptager den icke hela siste vindn., men fullkomligt denne hos Pl. umbilicatus och carinatus och hos Pl. vortex hela siste och hälften af näst siste vindningen. Närmast bakom lunghålan och något till höger är hjertat beläget, och dess slag synas tydligt genom skalet. | Skalet platt, med vindningarne urfjederlikt hoprullade till en skifva eller trissa, som vanligen är i midten på endera eller på båda sidorna fördjupad, och vindningarne oftast lika synliga på Fauna Molluscorum. 24 362 den undra, som på den ófra sidan; eindningarne stundom trinda, från sidan bandformigt sammantryckta, så att skalet får utseende af en bandrulle, men vanligen äro vindn. ofvanifrån nedtryckta och mer eller mindre tydligt kölade; mynningen hjertlik, månformig eller rundad, alltid genom mynningväggen mer eller mindre mån- formigt inskuren, aldrig fullkomligt rund, såsom hos Valvata; mun- sömmen enkel, hvass eller någongång med en läppformig aflagring inom ytterkanten, kanterna på mynningväggen oftast förenade ge- nom en platt valk, den yttre alltid utdragen och längst fram- stående, hvarigenom mynningen alltid blir sned 1 förhållande till axeln. 1. På växter och trästycken, stundom 1 slammet, i stilla- stående, mindre ofta i flytande, vatten, helst i diken, gropar, kanaler m. m., som äro rika på Chara, Myriophyllum o. s. v. och der vattenytan är betückt med Lemna, förekomma dessa snäckor, oftast i sällskap med Limnzer, ty liksom flertalet bland dessa sky de hårdt och' kallt bergsvatten. ”I en punkt afvika de be- tydligt från Limn&eerna. Då man hos de sednare knappast kan tala om ”goda” arter och måste nöja sig med att uppställa typer med omgifvande variationsgebiet, fasthålla Planorberna hårdnackadt sin artkarakter och variera knappt nämnvärdt. Detta är en na- turlig följd af vindningarnes långsamma tillväxt, då deras hastiga tilltagande hos Limnzserna betinga motsatsen” (KonErT). Till följe af skalets nedtryckta form och den smala kant, hvarmed vindnin- garne beröra hvarandra, äro dessa snäckor mera än alla andra utsatta för att genom yttre inflytanden förmås till monströsa afvi- kelser från den normala bildningsformen och isynnerhet till bil- dande af skalarida eller till hälften skalarida former. HARTMANN fann en gång i en mycket liten, med eklöf uppfylld, pöl 26 mer eller mindre skalara exemplar af Pl. complanatus. Alla hithörande arter lefva af vegetabiliska ämnen. Då djuret irriteras, drager det sig hastigt in i skalet, hvarvid det afsöndrar en flyktig, röd (hos Pl. corneus purpurröd och ymnig) vätska, hvilken man länge ansett komma från egna färgförande celler vid halsen eller i mantelkan- ten, men som icke är annat än djurets blod, hvars färg dock hos molluskerna högst sällan är annat än blåaktig. Utom denna egen- domlighet i blodets färg, utmärker sig detta slägte genom sitt platta, på den ena eller på båda sidorna, konkava skal, som vri- der sig från venster till höger, såsom hos Limnea och Amphi- peplea, under det att anal-, respirations- och generations-öppnin- 363 id garne äro vid kroppens venstra sida, såsom hos Physa och Apleza. TRoscHEL anser ock detta genus stå fullkomligt midt emellan de förra och de sednare, som han sätter högst. Med de förra eger ock Planorbis fotens (baktill rundade) form gemensam, med Phy- se de trådformiga trefvarne, men lungkaviteten ligger hos Lim- nea och Physe på tvären, då den hos Planorbis följer kroppens längsriktning. Då de vattensamlingar, i hvilka dessa snäckor uppe- hålla sig, uttorka eller då snäckorna spolas upp på land, bilda djuren, isynnerhet hos de mindre arterna, liksom landsnäckorna vid mynningen af skalet en mer eller mindre fast epiphragma, hvarefter de kunna lefva ganska länge utom vattnet. Djuret är i förhållande till skalet mycket litet och bär detta, som under krypandet är till en del tomt, snedt öfver kroppen, mycket star- kare nedtryckt vid högra än venstra sidan, och då det simmar, ' kryper det under vattenytan med nedåtvändt skal, liksom Lim- nserna. Slägtet Planorbis tillhör förnämligast kalla och tempere- rade zonen samt synes vara 1 de tropiska vattnen ersatt af Am- pullarider, isynnerhet af slägtet Marisa, som, ehuru försedt med lock, ofta räknades till Planorbis, hvars skalform det fullkomligt har, innan djuret blef närmare kändt. KEFERSTEIN angifver 145 lefvande arter, 67 fossila från tertiärformationen, 1 från mussel- kalken och 1 från wealden. Ett mycket stort antal af dessa måste dock fråndragas såsom blotta synonymer eller på sin höjd varie- teter. Liksom sötvattenmollusker i allmänhet hafva dessa snäckor en vidsträckt utbredning och förändra dervid obetydligt slägtty- pen, hvaremot arterna hos de öfriga äro underkastade mycken formvexling, då förhållandet brukar vara omvändt hos landmollu- skerna, med hvilka 1 detta fall sl. Planorbis öfverensstämmer ; eller med andra ord: landmolluskerna upplösa sig i ett stort antal ge- nera, hos dem behålles sällan genom ett större formområde slägt- karakteren ren, men hos flertalet bland dem liksom hos sötvatten- molluskerna i allmänhet — kanske blott med undantag af sl. Pla- norbis — är arternas variationsförmåga desto större. Närvarande genus bibehåller isynnerhet genom hela östra hemisferen samma typiska skalform, hvilken i den vestra undergår större förändrin- gar, på samma gång antalet af verkliga arter der blir större. Enligt Ficinus (Zeitschr. f. d. ges. Naturwiss. XXX, p. 363) visa de europeiska Planorbis-arterna i anseende til byggnaden af sina kónsdelar två betydligt olika typer, i det en del (Pl. vortex, leu- costoma, contortus, albus och spirorbis) har en ihålig kalktagg i 24* 364 penis, hvilken tagg saknas hos de öfriga (Pl. cormeus, umbilica- tus, carinatus, complanatus och mitidus). I Amerika, emellan Chili och Norra Förenta Staterna, räknar REEvE icke mindre än 70 species, tillhörande två eller tre vidt skilda typer. Somliga af de brasilianska och vestindiska arterna äro ganska stora, men uppnå icke den europeiska Plan. corneus. Mest afvikande från slägttypen i östra hemisferen är i Nordamerika, der föröfrigt mycket ofta de större arterna utmärka sig genom starkt utbildad, tillbakaviken, klock- eller bjellerformig mynning, gruppen Heli- cosoma SWAINS. (med skalet på ömse sidor i midten djupt insänkt, vindningarne mycket uppsvällda, ofta med en upphöjd kant vid båda sidorna) och REEvE anmärker med rätta, att många af hit- hörande arter äro allmänna och vidt utbredda i samma trakter, der arterna af slägtet Limnea tillhöra fullkomligt samma typ, som de europeiska, och ofta äro förvillande lika dessa. De tal- rika nordamerikanska arterna har BixxEYv (Land and Fr. Wat. Sh. of N. Amer. II, 1865) reducerat till 28. En grupp med 6 arter är vår europeiska Gyraulus AG. och gemensam för båda verlds- delarne, bland dem Pl. albus Mörr., under det att de öfriga äro analoga, i vissa fall mycket närstående, med de arter, som finnas i gamla verldens norra hemisfer, såsom Pl. deflectus Sav, Pl. di- latatus GouLp, Pl. parvus Sav och Pl. arcticus Beck i N. Ame- rika med resp. Pl. limophilus WESTERL., Pl. lemniscatus HARTM., Pl. deformis HAnTM. och Pl. rossmessleri AvEnsw. i Europa samt Pl. aberrans Manr., Pl. compressus Hurt. och Pl. infralineatus Marr. i Östra Asien. Omkring La Plata i S. Amerika finnes af sl. Planorbis 11 arter, men från Afrikas sydspets, ända till 30 ?, hafva Kraus och BENZON blott funnit 3 species. I Europa torde finnas minst 25 säkra arter, utom en stor mängd varieteter, äfven flera af dem ofta ansedda såsom goda arter. 2. GUETTARD (Observations i Mem. Acad. scienc. Paris, 1756) angifves vanligen såsom auctor för sligtnamnet Planorbis, men re- dan PETivER har i sin Gazophylacion (1702—1110) användt detta namn för flera af våra arter, som hau der både beskrifvit och af- bildat (t. ex. Planorbis fluviatilis major vulgaris Petiv. = Pl. cor- neus, Planorbis polygyrata minor Petiv. = Pl. vortex, Planorbis minima crassa Petiv. = Pl. contorí(us, Planorbis minima duorum orbium Petiv. = Pl. albus.) TovnxEFOnT, 1142, begagnade nam- net Ceratifes. Året efter GuxgTTARD beskref ADANSON (Hist. Nat. Seneg., 1757) en art under slügtnammet Coretus, men följande år 2965 inrolerade LInNg (i Syst. Nat. ed. X, 1758) de af honom kända arterna under slágtet Helix (med uteslutande af vår lilla PT. cri- status, som han i Syst. Nat. X upptog såsom en Nautilus och i Syst. Nat. XII, 1767, såsom en Turbo), GEorrRov (Traité som- maires des: Coqu. envir. de Paris, 1767) upptog dock sligtnamnet Planorbis, och ännu bestimdare (med artnamn) gjorde MöLLER det i Verm. Hist. 1774, ehuru han i sin ordning, i stark strid med sjelfva namnets betydelse, lät slägtet äfven omfatta snäckor med koniskt skal, hvarvid han dock gör denna anmärkning: Trins he Cochlee (Pl. bulla = Phys& font. var. bulla, Pl. turritus = Aplexa hypnorum, Pl. gelatinus = Ph. font. jun.?) dispositioni Testaceorum ex structura Limacis aversari videntur, cum testarum figure Helici vel Buccino maxime affines a congeneribus toto coelo discrepent, at re vera, ideis accessorus Planorbem ovatum, turri- tum vel caudatum sgre ferentibus, generi ahud tantum nomen urgent. Med DRAPARNAUDS begränsning af slügtet (Tabl. Moll.. 1801) blef detsamma under namnet P/anorbis temligen snart an- taget, ehuru ännu länge författare funnos, i all synnerhet i Eng- land, som inrymde dessa snäckor, i likhet med Linné, under släg- tet Helix, såsom PENNANT (Brit. Zool., 1776), DA Costa (Test. Brit., 1778), WALKER (Test. Minut., 1784), RAzovwowsky (Hist. Nat. Jorat, 1789), PurrENEYv (Catal. Dors., 1799), MontaGu (Test. Brit., 1803), MATON et RACKETT (Trans. Lin. Soc., 1807), Brown (Mem. Wern. Soc., 1818), Tunrox (Conch. Brit., 1822), SuEPPARD (Trans. Linn. Soc., 1825), m. fl. Före och under denna tid hade många slügtnamn blifvit föreslagna, såsom Orbis Scnunó- TER, 1776, Angarius MARTENS, 1773, o. s. v. Sedan sl. Planor- bis blifvit nästan allmänt antaget, ett större antal arter urskilda och de särskilda formerna jemförda med hvarandra, fann FLEMING (Brit. Animals, 1828, & Edinb. Encycl. 1830) sig förelåten att afskilja Pl. nitidus såsom eget sligte, Segmentina, af LrAcn (Brit. Moll. enl. Turton) kalladt Hemithalamus, och af SwArxsoN (Trait. Malac., 1840) Segmentaria. I ÖCHARPENTIERS Catal. Moll. de la Suisse, 1837, fördelar AcAssis slügtet Planorbis i flera subgenera, såsom: Hippeutis (typ. Pl. complan. och Pl. nitidus), Planorbis (typ. Pl. umbiliceatus och carinatus), Gyraulus (typ Pl. albus), Bathyomphalus (typ Pl. contortus). Af HARTMANN (Erd- und Süssw. Gaster., 1841) upphöjdes Hippewtis och Gyraulus till vàr- dighet af genera. STEIN (Schn. u. Musch. Berl, 1850) gör föl- jande indelning af Plánorbis: Spirodiscus (typ. Pl. corneus och PE 366 spirorbis), Tropidiscus (typ. Pl. umbilicatus & Pl. vortex), Segmentina FLeEm. (typ. Pl. nitidus & Pl. complanatus), Nautilina (typ. Pl. albus & Pl. nautileus), Discoidina (Pl. contortus). Mo- QUIN-TANDON (Hist. Nat. Moll. de Fr., 1855) följer Acassis, men upptager ÁpANSONS namn Coretus såsom subgenusnamn för Pl. corneus. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Artófversigt : Skal stort, vanligen 25-30 min. bredt; vindningar trinda. vindn. 4—95'!/,, mycket hastigt tilltagande, den siste uppblåst, hastigt vidgande sig mot mynningen, som är mycket sned, njurformig. Pl. corneus Lin. vindn. 6—7, teml. hastigt tilltagande, den siste långsamt vid- gande sig mot mynningen, som är föga sned, ovalt månfor- mig. Pl. "ammoneceras WESTERL. Skal medelmáttigt, vanl. 8—15 mm. bredt, eller litet, 2—6 mm. bredt; vindn. icke trinda. a) Vindn. 5— 7, långsamt tilltagande, den siste med en skarp kant eller kól. mörkt; vindn. 6, konvexa, den siste med en smal list vid ne- dre kanten; mynning rundadt oval; br. 12—20 mm. Pl. umbilicatus Mirr. ljust; vindn. 5, plattade, den siste med kól pà midten; mynn. smalt oval, framtill spetsvinklig; br. 10—16 mm. Pl. earinatus Mürr. ljust, alldeles platt, ofvan konkavt, under jemnt; vindn. T, den siste nedtill med en mycket fin köl, framtill rät; söm ofvan djup, under fin; mynn. horizontel, lancettlikt hjertfor- mig; br. 10 mm. Pl. vortex Lin. ljust, alldeles platt, på båda sidor lika konkavt; vindn. 6, den siste nedtill med en skarp kant, framtill nedböjd; söm på båda sidor djup; mynn. nedböjd, något hjertlikt oval; br. 6—8 mm. Pl. "zoési WESTERL. b) Vindn. 5—6, långsamt tilltagande, den siste ofvan konvex, nedtill trubbkantig. ofvan något konvext, under konkavt; vindn. 5, den siste icke vidgad, under n. platt; mynn. sned, nästan hjertlik, utan läpp; br. 5—6 mm. Pl. discus PAnR. ofvan något konkavt, under platt; vindn. 6, den siste icke Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 361 vidgad, halftrind; mynn. sned, rundad, med svag läpp; br. 9—0. mm. Pl. *rotundatus Porn. ofvan och under konkavt; vindn. 5, den siste utát vidgad, med svag kant (nästan cylindrisk); mynn. sned, rundad, med stark läpp; br. 3—6 mm. Pl. spirorbis Lin. c) Vindn. 7, långsamt tilltagande, den siste utan kant, smal, mycket högre än bred; alla vindn. tätt hop- pressade, bandformigt hoprullade. på undra sidan med en trattlik (lika djup, som bred) insänk- ning; mynning mycket smal, bågformigt månlik; br. 4!/,, h. 2 mm. Pl. contortus Lin. på undra sidan konkavt (insänkningen mycket bredare än djup); mynning rundadt njurformig; br. 4?/, h. 1!/, mm. Pl. "dispar WESTERL. d) Vindn. 3—4 (5) hastigt tilltagande, den siste ned- tryckt, mot mynningen mer eller mindre vidgad; skal ofta hårigt. gallerformigt strimmadt; siste vindn. utåt hastigt vidgad; mynn. mycket sned, rundadt oval, vid; br. 4—06 (7) mm. Pl. albus Mörr. mycket fint gallerlikt strimmadt, ofvan i midten insünkt, un- der jemnt; vindn. 4!/, hastigt tilltagande, alla endast på undra sidan synliga, upphöjda, den siste utåt svagt vidgad; mynn. hjertformig, mycket sned; br. 5 mm. Pl. "gothicus WESTERL. starkt gallerformigt strimmadt, ofvan n. platt, under insünkt i midten; vindn. 4, temligen sakta tilltagande, den siste utåt något nedtryckt, knappt vidgad, trubbkantig; mynn. rundadt oval; br. 5—6 mm. Pl. "draparnaldi JErrn. alltid, men fint gallerformigt strimmadt, ofvan och under nà- stan lika ringa insünkt; vindn. 4— 5, den siste svagt konvex, utåt föga vidgad, trubbkantig; mynn. hjerthkt oval, sned; br. 5 mm. Pl. *deformis Hanrx. ytterst fint gallerformigt strimmadt, glünsande, ofvan mindre insünkt än under; vindn. 4, hastigt tilltagande, den siste trind, n. cylindrisk och utan kant; mynn. nästan rund, föga sned, invändigt med en hvit läpp; br. 3—6 (7'!/,) mm. Pl. rossmxessleri AvEnsw. sällan och dà ytterst fint gallerformigt strimmadt, ofvan min- dre insüánkt än under; vindn. 4, temligen hastigt tilltagande, Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. Sk. 368 den siste konvex, slutligen trubbkantig, något nedbójd; mynn. sned, nästan rund; br. 7 mm. Pl. *zredleri Digrz. ytterst fint gallerformigt strimmadt, under bredt och djupt konkavt; vindn. 5, temligen långsamt tilltagande, nästan trin- da, den siste slutligen något nedtryckt; mynning rundad, sned; br. 5 mm. Pl. limophilus WESTERL. mycket fint tvürstrimmadt (inga spiralstrimmor!), på båda si- dor något konkavt; vindn. 4, temligen trinda, utan kant, hastigt tilltagande; mynn. nästan cirkelrund, n. icke sned; br. 4—5 mm. Pl. glaber JEFFR. tvürstrimmadt, ofvan svagt insünkt, under platt; vindn. 3!/,, n. cylindriska, utan kant, långsamt tilltagande; mynn. rund, icke sned; br. 2 mm. Pl. malmi WESTERL. e) Vindn. 3, mycket hastigt tilltagande, ofvan platta, under konvexa; skal ribbadt, ofta med borst 1 kan- ten; munsóm sammanhüngande. 2—4 mm. bredt. Pl. crista Lin. f) Vindn. 3—4. linsformigt platta, mycket hastigt till- tagande; skal mycket fint tvürstrimmadt ; munsóm icke sammanhängande. under trångt, men djupt nafladt; mynn. mycket sned, spetsigt hjertlik; br. 4—5 mm. Pl. eomplanatus Lin. under bredt konkavt; mynn. sned, ellptiskt hjerthk; br. 0—4 mm. Pl. riparius WESTERL. g) Vindn. 4, ofvan konvexa, under platta, den siste af- stängd genom lameller. starkt glänsande, ofvan hvälfdt, under platt, fint tvärstrim- madt; munsóm icke sammanhängande; br. 5—6 mm. Pl. nitidus Mórr. 1. Coretws AnpaAws. (Spirodiscus Stein.) Testa magna, depressa, supra profunde concava, sub- lus anguste «mbilicata; anfr. celeriter accrescen- tes, tereles, validi; apertura reniformis. Skalet stort, nedtryckt, på ófra sidan djupt urhálkadt, på den undra med en trång fördjupning; vindn. hastigt tilltagande, trinda, grofva; mynningen njurformig. l. Planorbis corneus (Lix.). Testa crassa, solida, mitidula, transversim sulculis et striis vel costulis irregularibus predita, obscura, olivaceo migrescens, 969 interdum rufescens, subtus pallidior, parum wmbilicata, supra. profunde concava; amfr. 41],—5'|,, celerrime accrescentes, tere- tes, ultimus rugis reticulatis sepius notatus (fossularum seriebus transversis scrobiculatus), inflatus, finem versus ampliatus, utrin- que ceteris multo altior, anfr. ommes tantum subtus visibiles, supra primi 2 obsoleti; sutura subtus profunda anfractus an- gulato-truncatos. disjungit; apertura perobliqua reniformis, in- tus rufo-brunnea; peristoma simplex, albosublabiatum, margi- nibus ad basin sinulos formantibus, callo temui junctis. Diam. 28, alt. ad apert. 12 mm. Helix cornea LinsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 770; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 527; S. N. XII (1767) p. 1243. — .Planorbis purpura Mür- LER Verm. Hist. II (1774) p. 154. — Planorbis corneus Nirssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 74. Rossw3ssrEn Iconogr. II (1835) p. 14, f. 113. Moqurs-Taspos Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 145, t. 32, f. 4, 5, 6. JzrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 83. Rzzvz Brit. Moll. (1863) p. 139, fig. Mörcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 47. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 104; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 94*; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 123. Djuret purpursvart, emot ljuset skiftande som sammet; tref- varne ljusare, lànga, slaka, bójliga, vid basen utbredda och sam- mantryckta. Skalet tjockt, fast, ogenomskinhngt, svagt glänsande, på tvà- ren försedt med oregelbundna strimmor och olikformiga åslika upphöjningar, hvarigenom det blir ojemnt, mörkt, brun- eller svart- grönt, stundom med rödaktig anstrykning, under ljusare, på öfra sidan djupt urhålkadt, derigenom att vindningarne trappstegslikt sänka sig, så att de båda första äro djupast och knappt synliga, hvarigenom endast 2—3 vindningar äro tydliga, på undra sidan med en svag fördjupning; vindn. 4!|,—5!/,, trinda, mycket hastigt tilltagande, den yttre nästan alltid försedd med fyrkantiga, i pa- rallela rader ställda fördjupningar i skalet (liksom hos flera Lim- neer), hastigt vidgande sig mot mynningen, uppblåst, på båda sidor, isynnerhet den öfra, betydligt höjande sig öfver de andra vindningarne, alla endast tydliga på skalets undra sida; sömmen på undra sidan, genom de konvexa, på sidorna tvärt stupande vindningarne, mycket skarp och djup; mynmningen mycket sned, rundadt månformig, bildande ett segment af ?/, af en cirkel, eller nüstan njurformig, inom mynningkanterna med en hvit sóm, hvar- efter hela svalget är mörkt rödbrunt; munsömmen enkel, nedtill 370 på båda sidorna öronlikt utvidgad, på mynningväggen samman- hängande genom ett tunt lager af kalksubstans. Den unga snüc- kan är först på båda sidorna gallerformigt strimmad och något hårig; sedan, ända till omkring !/,, af det fullväxta skalet, qvar- stå deraf blott de parallela, med små borst besatta, längslinierna emellan hvilka man finner fina tvärstreck. Förekommer i större stillastående vatten, insjöar, kanaler, di- ken, dammar och kärr, sällan i flytande vatten, i åar och bäckar, och vistas der gerna på undra sidan af på vattenytan simmande blad och stjelkar, bland ymnigt förekommande Lemma, eller kry- per omkring på bottnen bland der multnande växtdelar. Djuret är mycket retligt, så att det vid minsta beröring drager sig djupt in i skalet, och kommer det i beröring med något skarpt ämne, såsom peppar, salt e. dyl., eller det mycket oroas, afsöndrar det en purpurröd eller coccinellfärgad vätska, hvaraf det i flera trak- ter fått namnet purpursnäckan eller coccionellsnäckan. Sina 2—3, aflånga (ovala eller rundade), 8—15 mm. långa äggkapslar lägger det på vattenväxter och innehåller hvarje kapsel ett olika antal ägg (12—40), hvilka, enligt Moq.-Tandon, utkläckas på omkring 15—16 dagar. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: på många ställen om- kring Kristianstad, ss. i Södra grafven, vid Tivoli, i Södra ler- grafvarne, vid Nosaqvarn, vid Mölleröd (Marm & C. A. W.), i Hörby à, vid Lund, i Ringsjön, ymnig omkring Stehag (C. A. W.), vid Smedstorp (E. H.) o. fl. st.; i Blekinge i kärren vid Sisse- bäck, vid skånska gränsen (C. A. W.); i Södermanland i Ükna- sjön (E. H.); vid Stockholm allmän, t. ex. i dammen i Klara park, i K. Djurgården, i sjóarne Bomsjó, Klara sjö o. s. v. (WIKSTRÖM), vid Stora Sickla samt i Skurusunds halfsalta vatten emellan Skuru park och Dufnüs (HARTMANN); prov. Upland vid Ultuna nära Upsala (J. E. Z.); prov. Westmanland temhgen allmän i närhe- ten af Mälaren (C. H. J.); prov. Jemtland på strandstenar 1 Stor- sjön, temligen sällsynt (Nyström). Utom södra, sydvestra och östra Skåne samt i den vid dess östra gräns liggande närmaste delen af Blekinge, finnes således denna snäcka mig veterligen in- genstädes förr än mer än 3 breddgrader nordligare, längst i öster, i Mälarens dalsänkning, men der lika allmänt, som i rikets sydli- gaste del, hvarefter den först uppträder ytterligare mer än 3 bred- grader längre mot norr, under det den saknas i mellanliggande delar, liksom i rikets alla vestra provinser samt i Norge. I Dan- 311 mark är den "almindelig udbredt i Tórvegrave og större Sóer? (MóncH). på Ögruppen i Fuursóen, i Gyrstinge Sö vid Ringsted (C. M. P.), i och omkring grefskapet Holsteinborg öfverallt all- män (Stb.); på Halfön allmän, såsom vid Ribe, Aarhuus, Veile, Flensborg o. s. v.; på Bornholm allmän i skifferlagernas åar (C. MP.) Pà andra sidan Pyreneerna fórekommer icke Pl. corneus, ty den af MonrLET för Portugal angifna Pl. corneus är Pl. dwfowri Gn., som äfven är funnen i Spanien, särdeles omkring Madrid. Från Alpernas södra sluttningar utbreder sig denna snäcka genom hela ófra Italien, det lombardiskt venetianska låglandet, à ena sidan öfver Pisa till Neapel, à den andra genom Friaul, Österrike, Böhmen, Siebenbürgen, Grekland och Serbien till trakten af Kiew; vidare genom Schweitz, Frankrike (mera i dess mellersta och norra delar än i de södra), Belgien och Nederländerna, upp i England och Irland, flerestädes ymnig, men ständigt lokal och spridd; så förekommer den i hela Tyskland, på somliga ställen ymnig, på andra saknas den fullkomligt, mycket allmän i Krain, är den icke upptäckt i Kärnthen, i erkehert. Österrike på några få ställen ymnig, 1 Tyrolen åter endast funnen i sydligaste delen, på grän- sen mot Gardasjón, saknas troligen i Würtemberg, men är ymnig på några ställen i Baden, i Bayern saknas den söder om Donau och finnes blott på enstaka ställen och sällsynt i de norra delarne af frankiska provinserna, i trakten af Frankfurt och Hanau på några ställen, i Nassau nästan alltid i sällskap med Limnza stag- nalis, liksom den aldrig i bergstrakter, hvarför den saknas i hela Lahngebietet, men är allmän i Rhein- och Main-dalarne (KoB.), saknas i Franken, men är allmän i Rhenprovinsen, Westphalen, i Sachsens lågtrakter, Mecklenburg och prov. Preussen. I Siberien finnes denna snäcka vid Beresow, Tobolsk, Barnaul samt på Kir- gisersteppen. Planorbis ”ammonoceras WESTERL. Testa magna, crassa, solida, parum pellucida, depressa, tenwiter arcuatim. striata, polita, cornea, supra rufescens vel coe- rulescens, medio late concava, subtus albida vel virescens; anfr. 6—7, celeriter accrescentes, teretes, ultlimus apertwram versus parwm dilatatus, wtrinque ceteris parwm altior; anfr. tantum 3—4 supra visibiles; sutura supra profunda, subtus, anfracti- bus plamulatis, sublinearis; apertura subobliqua, ovato-lunata, 2912 intra marginem linea, alba et fascia purpurea; peristoma sim- plex, marginibus callo tenui junctis. Diam. 32, alt. ad apert. 13 mm. Testa junior (ad 10 mm. diam., anfr. 3—4) albida, pellucida, temwis, striis longitudinalibus, parallelis, subundulatis, seligeris. (Mensurce teste lat. 25 mm.: apert. 10 mm. diam., 7 mm. alt., anfr. ultim. ad apert. 9 mm., spira subtus inter par- tem inferiorem aperture et anfr. ult., 11!], mm. lat. — Men- sure Plan. cornei lat. 25 mm.: ap. 13 mm. diam., 7 |, mm. alt., anfr. wlt. ad apert. 11 mm., spira subtus 9 mm. lata). Skalet stort, tjockt och fast, genomskinande, plattadt, tätt och regelbundet, men fint bàgformigt strimmadt, hvarigenom det blir starkt sidenglünsande, ljust hornfárgadt, på ófra sidan ród- aktigt eller blyfärgadt, 1 midten med en vid fördjupning, så att d3—4 vindningar äro tydliga, under hvit- eller grönaktigt, jemnt; vindningarne 6—7, trinda, hastigt tilltagande, den yttre långsamt vidgande sig mot mynningen, både på ófra och undra sidan föga höjande sig öfver de andra vindningarne; sömmen på öfra sidan af skalet djup, på den undra, genom vindningarnes platthet, obe- tydligt markerad; mynningen föga sned, ovalt månformig, inuti med ett brunt tvärband bakom den hvita sömmen; munsömmen enkel, obetydligt vidgad, på mynningväggen sammanhängande ge- nom ett platt lager af skalsubstans. Den unga snäckan (till 10 mm. diam., med 3-—4 vindn.) har hvitaktigt, tunt, genomskinligt, starkt gallerformigt strimmadt skal, vanligen med fina, lätt affal- lande, borst på de särdeles tydliga, något vågiga, parallela längs- strimmorna, hvilka strimmor sedan försvinna, 1 den mån tvär- linierna framträda. Diam. 32, alt. ap. 13 mm. (Hos en snäcka af 25 mm. bredd äro följande måttförhållanden, jemförda med en Pl. corneus af samma bredd: mynningens bredd 10 mm., höjd 7 mm. — Pl. corn. br. 43, h. 7!/, mm. —, yttersta vindn. bakom mynn. 9 mm. — Pl. corn. ll mm. —, spiran, mätt på skalets undra sida, emellan spindelkantens nedra ända til siste vindnm., 11!/, mm. bred — Pl. corn. 9 mm.). Planorbis corneus var. 1. nordenskioldii Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 48. — .Planorbis *ammonoceras WrsrERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 94. — Testa junior: Planorbis etruscus ZIEGLER, ROsSsMÄSSLER; Pl. transsylvanicus StEsz, Brgvz; Pl. banati- cus Lawo, KüsrEn; Pl. similis Bierz (spec. numerosa misit Bielz.) — Pullus: Planorbis similis MirLER? 373 an Förekomst och utbredning. I Sverige är denna form mycket ymnig flerestädes på Öland, såsom i Resmo mosse, vid Borgholm i Kungsträdgården, i de med Lemna trisulea och L. minor öfver- täckta östra och mellersta dammarne (C. A. W.); på Gotland i Dedeå, Gothems å, Mästerby, samt i gölar och dammar vid Länna (LINDSTRÖM); 1 Skåne vid Trollenäs (J. L). I Danmark enl. MörcH i groparne i Lundehuus Mosen samt Lessaa, Bornholm, äfvensom vid Bisserup, enl. ex. från dr STEENBUCH. Huru vidsträckt denna snückas utbredning för öfrigt är, kan man finna af ofvan meddelade synonymi, ty 1 sitt outbildade till- stånd har den fått hemta namn både från Etrurien, Siebenbärgen och Banatet. Det är äfven möjligt, att den förekommer i Fin- land (der Pl. corneus angifves af Norp. & NyL. vara funnen på följande ställen: norra stranden af Ladoga: W. NYLANDBR, Ugu- niemi: E. NIKANDER, Lojosjö: A. v. NORDMANN, MÄKLIN, och vid Monrepos i Wiborg: A. v. NORDMANN), helst fig. 48 hos NORD. & Nyr. Finl Moll. mera liknar en yngre snäcka af denna form än en Pl. corneus; men dà BovaviewAT i Rev. Zool. 1859 p. 516 sannolikt endast efter denna figur uppställt en ny art, som han kallar Pl. Nordenskiöldii, vil jag nämna, att jag från Finland erhållit fullt typiska exemplar af Pl. corneus samt att i Helsing- fors Zoologiska Museum förvaras exemplar af en ”Planorbis sp. ind. n:o 1337”, af prof. NORDMANN tagen i Donau och af prof. MÄKLIN mig benäget meddelad, alltså tagen och mig sänd såsom en okänd form af två framstående vetenskapsmän, hvilka 1 Nom- DENSKIÖLDS och NYLANDERS Finl. Moll. anföras såsom upptäckare af den verkliga Pl. corneus 1i Finland, och är denna i Donau tagna snäcka fullkomligt öfverensstämmande med öländska exem- plar af den ofvan beskrifne Pl. ammonoceras. Mómcnm citerar till denna form Helix cornu arietis DACosTA p. 60, t. 4, f. 13 (non L.) samt List. Angl. t. 2, f. 26,” hvadan den skulle finnas i Eng- land, äfvensom ”Schröt. Flussc. p. 233, t. 5, f£. 19,” 1 hvilket fall den skulle finnas 1 Thüringen, och dà Ninssow anför samma fig. hos SCHRÖTER för sin Pl. cornews, är det ett ytterligare bevis till dem man kan hemta frán hans beskrifning, att denna üfven om- fattar närvarande form. I den anförda XLe delen af Revue et Magasin zool. de la Soc. Cuviérienne (1859) anställer Mr Bovn- GUIGNAT en mönstring med de former, som i allmänhet räknades till Pl. corneus, och kommer till det resultat, att flera "goda" ar- ter gömma sig under detta namn, hvilka arter han nu urskiljer, 914 beskrifver och benämner sålunda: Pl. efruscus i Östra Europa samt Anatolien, Pl. elophilus i Siebenbürgen, PI. nordenskióldii i Ryssland och Finland, Pl. anthracius 1 Bukarest i Wallachiet, Pl. banaticus i Ungern, 1 Banatet, i Siebenbürgen, Pl. adelosius i Toskana, isynnerhet vid Pisa, till hvilka han i samma Revue &c. för 1810 p. 28 lägger Pl. mabilli från dep. lOise i Frankrike. En med vår ammonoceras analog form af Pl. corneus omtalas från Schwanheimerüngarnes afloppsdiken af Kobelt i Nachr. Bl. 1869 p. 203 och Nass. Fauna p. 190. 2. Tropiéidiscus Sten. Testa modiocris, sepius 8—15 mm. lata, vel parva, 5—6 mm. l.; anfr. sepissime lente accrescentes, wltimus carinatus vel. angulatus. Skalet medelmáttigt stort, vanligen 8—15 mm. bredt, eller litet, 5—6 mm. bredt; eindningarne oftast långsamt tillvixande, (und. n:o 3.) den siste kólad eller kantig. + Anfractus ultimus. carinatus. Siste vindningen försedd med köl. 2. Planorbis umbilicatus Mürr. Testa fusca, cornea, opaca, sepe strigis sanguineis, utrin- que, supra magis, concava; amfr. 6—7, convezi, ultimo majori, deorsum carinato; apertura rotundato-ovalis. Diam. 12—20 mm. Helix planorbis LiwsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 769; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 527. — Planorbis wumbilicatus Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 160. Mörcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 50. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 99; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 88; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 124. — .Planorbis marginatus DaApPARnNAUD Hist. Moll. (1805) p. 45. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 80. RosswXssrrn Ico- nogr. I (1835) p. 102, f. 99. FnrELE Norske Moll. (1853) p. 30. Nonp. & NrawpeR Finl. Moll. (1856) p. 63, f. 52. — Planorbis complanatus STEIN Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 76, t. 2, f. 18. Moqvrm-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 428, t. 10, f. 18—28. JrrrnErs Brit. Conch. I (1862) p. 91. Rzrvr Brit. Moll. (1863) p. 143. — Planorbis linnéi var. marginatus Marw Göteb. Vet, Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 137. Djuret svart, yngre ljusare, med svartgrá eller stundom ród- aktiga trefvare, eller djupt violettrödt, med mycket små svarta fläckar och köttröda trefvare. 915 Skalet hàrdt, fast, hornartadt, vanligen på ófra sidan kon- kavt, på undra platt, mindre ofta på båda sidorna likformigt eller endast på den undra sidan urhålkadt, fint bågformigt tvärstrim- madt, nästan ogenomskinligt, matt sidenlikt glänsande, hornbrunt eller gråbrunt, ofta betäckt med en svartaktig, stundom ganska tjock, ockralik, fast vidhängande skorpa, eller, då det är fritt från sådant öfverdrag, med mörkröda tillväxtstrimmor; vindn. 3—6, stundom 7, långsamt tilltagande, på öfra sidan starkt konvexa, på den undra plattade, derföre äfven sömmen på öfra sidan djup, un- der grund; siste vindn. föga vidgad, nedom midten omgifven af en från skalets öfra sida icke synlig trådformig köl eller upphöjd kant, hvilken på skalets undra sida ofta är mycket tydlig äfven på de öfriga vindningarne; mynningen något sned, nästan äggrund, fram- till trubbvinklig, oftast med knappt synligt spår af kölen vid ba- sen inom spindelkanten; munsömmen hvass, med yttre kanten svagt bågformigt utdragen, båda kanterna förenade på mynningväggen. Den unga snäckan har ljusbrunt, glänsande, genomskinligt skal, med yttre vindningen utan köl, särdeles mot mynningen, mycket mera konvex på öfra sidan, än på den undra. B filocimctus WESTERL.: nitidula, carina expressa, filiformi, utrinque suleo impresso (sk. svagt glänsande, med stark, trádfor- mig, på ömse sidor af en fin ränna begränsad köl). y submarginatus JAN, HaArTM.: testa anfractibus utrinque convexis, carina submediana (sk. med vindn. pà báda sidorna kon- vexa och kölen straxt under siste vindningens midt). Ó ecarinatus WESTERL.: testa anfr. ult. aperturam versus tereti, carina evanescente (siste vindn. mot mynningen trind, nä- stan utan köl). € labiatus WESTERL.: testa apertura intus labiata, labio albo, nitido, sat valido (sk. med en hvit, glänsande, temligen stark läpp i mynningen). Monstr. 1. Testa pyramidalis, rufo-brunnea, subtilissime stri- ata; anfr. 6, lineares, vix convexiusculi, superne ad suturam trun- cati, ultimus margine inferiore acutangulo, convexus; apertura cir- cinnata, marginibus conjunctis, exteriore acuto, columellari ad umbilicum profundum et apertum late reflexo; alt. 7 mm., diam. ad basin 5 mm. (sk. pyramidformigt, ródbrunt, mycket fint strim- migt; vindn. 6, jemnbreda, knappast något konvexa, upptill vid sömmen tvära, den siste konvex, utom vid basen, der den bil- dar en skarp kant, på undra sidan, särdeles närmare mynnin- 376 gen, konvex; mynn. nästan cirkelrund, med mynningkanterna för- enade, den yttre skarp, spindelkanten vid den öppna och djupa nafveln bredt tillbakaviken). Manual of the Mollusca by S. B. Woopwannp p. 172, figura 91 optima. Monstr. 2. "Testa pyramidalis, squalida, opaca, cinerea; anfr. vix 9, convexi, sibi invicem fere perpendiculariter impositi, quar- tus et quintus in ipso apice depressi, hinc lateribus tantum tres numerantur, & apex truncatus conspicitur; apertura circinnata est, ac centrum uti in antecedente (paludina angularis, testa chinensis) perforatum; long. 2?/, lat. 1!/, lin." (sk. genomborradt nafladt, pyramidformigt, opakt, grátt; vindn. knappt 5, konvexa, upptill nästan trappstegslikt tvära, den 4:e och 5:e i spetsen nedtryckta, hvarfóre blott 3 äro tydliga; mynn. cirkelrund). Neritina con- torta MürnER Verm. Hist. IL p. 187. Monstr. 3. Testa anfractibus obtuse angulatis, passim se- junctis, ultimus aperturam versus liber (sk. med vindningarne trubbkantiga, delvis skilda från hvarandra, den siste mot mynnin- gen fri fràn de ófriga). Monstr. 4. "Testa latere sinistro turrito, anfractibus vix con- tiguis (sk. med venstra eller undra sidan tornlikt upphójd, vind- ningarne knappt sammanhängande). MörcH Journ. de Conch. 1863, p. 235. Förekommer helst i stillastående och grumligt vatten, med dy- botten, bland ymnig Lemna eller andra vattenväxter, såsom 1 di- ken, kärr, pölar, grafvar o. s. v., sällan i långsamt flytande åar och bäckar och dà gerna på vüxtrika ställen. Bergstrakternas hårda, kalla och renare vatten undflyr denna snäcka, men i Óster- sjöns föga salta vatten inuti de grundare vikarne är den icke säll- synt, äfvensom den är funnen vid Frankrikes kuster. Då den icke är sysselsatt med att skaffa sig födan, flyter den gerna, såsom för nöjes skull, omkring under vattenytan. Alltid förekommer den i mängd på samma ställe, och den är jemväl en bland de mest pro- duktiva arterna inom slägtet, ty den lägger 8— 10 äggkapslar hvarje försommar, med 6 till öfver 20 ägg 1 hvarje kapsel. I aquarier lemnar denna snäcka ofta vattnet och kryper upp på glaset, der den hårdt trycker sig fast (KOBELT), och BOUCHARD- CHANTEREAUX säger, att han många gånger fört denna snäcka hem och förvarat den 20— 930 dagar på något torrt ställe samt att den alltid inom 15—20 minuter varit i rörelse, sedan han åter lagt den i vatten. Då de pölar uttorka, i hvilka den finnes, tillsluter oU den mynuigen med en hinnlik epiphragma. Ingen art är så ut- satt för monsirósa bildningar hos skalet. som denna. och en och annan af dessa missbildningar antager en så från slügttypen afvi- kande form. att man till en början omöjligen kan förstå, huru dessa torn- eller trochus-lika skal kunna bildas af samma djur, som annars hafva ett så platt och nedtryckt hus. Det föll också ingen författare i början in att 1 dessa söka en Planorbis; MöÖL- LER (anf. st.) beskrifver en sådan såsom Nerita (Paludina, Bythinia och Neritina m. fl) contorta, GMELIN (Syst. Nat. 1188. p. 3661) såsom Helix contortuplicata, Poingr. (Prodr.. 1801, p. 51) såsom Turbo spiralis, BRows (Wern. soc. pl. XXIV. f£. 10) såsom He- lix cochlea, Turton (Conch. Dict. 1819, p. 92, f. 55) såsom Helix terebru, o. s. v.. men dessa monstrositeter äro så ovanliga, att af alla endast ett ex. är funnet på hvarje ställe. Utbredning. I Sverige är Pl. umb. spridd från sydligaste delen af Skåne, atminstone uppe i Jemtland, der den af NYSTRÖM är tagen ymnigt 1 hagundaelf; likväl gifvas trakter, såsom åtskil- liga vidsträckta delar af Blekinge, der den fullkomligt saknas. Monstr. 1. har konserv. C. Rorn funnit vid Klinta nära Ringsjön i Skåne och benäget meddelat det enda exemplaret. Monstr. 3. är af kand. J. LINDAHL tagen vid Hjelmslund i Skåne. I Norge både vid Kristiania och Bergen. men ingenstädes ymnig (FRIELE). I Danmark allmän. 7 submarg. anför Mónocnu efter SrrP. från Mors. Monstr. 2. 1 en gyttjig graf i lunden vid Fredriksdal (MöLLERr). Monstr. 4. i dammen i Sóndermarken (Móncu). MÖRCH upptager äfven två andra missbildningar. den ena: ”spira concava, umbilico convexo” (öfra sidan konvex. den undra konkav), två ex. från Holsteinborg (SrTB.). den andra: "anfr. ult. descendens, aper- tura centro adnata" (siste vindn. uppat riktad, mynn. fastväxt vid midten) äfven från Holstemborg, 1 ex. (STB). Vid Afrikas nordkust finnes den typiska formen af denna art blott i kanalerna vid Maison carrée. deremot (enligt Micuaup och TERVER) var. submarginatus (och marmoratus (MicH.) ymnig flerestädes i Algier. mom Europa förekommer den i Portugal (blott i en bäck emellan Loulé och Faro, prov. Alemtejo: MORE- LET), à prov. Valentia och Katalonien 1 Spanien, på Sicilien, större delen af Italien, i Dalmatien, Böhmen, Siebenbärgen, Grekland, Turkiet, omkring Kiew, i Kaukasus och vid Brussa i Mindre Asien; i Schweitz. hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, Eng- land och Irland (saknas i Skottland; i Krain vidt utbredd, men Fauna Molluscoruu, 25 318 i Káürnthen blott söder om Klagenfurt temhgen sällsynt, äfvensom i träsk vid Prater nära Wien, i Tysklands mellersta och norra stater temligen utbredd och på många ställen allmän och ymnig. I Finland finnes den flerestädes och i norra Ryssland går den upp till Arkangel, men i Siberien finnes den blott i den vestliga de- len, såsom vid Barnaul, Tomsk o. fl. st. 23. Planorbis carinatus Mórr. Testa pallida, calcarea, nitida; anfr. 4—5, depressi, u- timus medio acute carinatus; apertura ovalis, utrinque angu- lata. Diam. 10—106 mm. Planorbis carinatus Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 157. Nus- sow Hist. Moll. Su. (1822) p. 81. Rossmässter leonogr. I (1835) p. 102, f. 60. Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 431, t. 30, f. 29—323. JErrREYs Brit. Conch. I (1862) p. 89. Rxrvr Brit. Moll. (1863) p. 142. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 49. WeksrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 100; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 89; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 125. — Planorbis linnei v. carinata Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III, (1855) p. 137. Djuret hos unga ex. rödbrunt, hos äldre grágult. Skalet tunt, bräckligt, genomskinande och kalkartadt, ofvan i midten trattformigt insünkt, under platt ánda till sista vindnin- gen, lika tätt, men ännu finare strimmadt än hos föregående, der- före glattare och mera glänsande, blekt hornfárgadt eller horngrått, oftast utan något bituminöst öfverdrag; vindningarne 4—5, ha- stigt tilltagande, plattade, den siste på båda sidor nästan lika och mycket obetydligt hvälfd, hvarföre den höga och tvärt afsatta kö- len, som går fullkomligt längs vindningens midt, är lika tydlig från båda sidorna; de enskilda vindn. gripa på skalets öfra sida starkare öfver hvarandra än på den undra, och synas derföre of- van tätare vridna än under; sömmen ofvan djup, på undra sidan mycket grund; mynningen nedtryckt, mycket sned, smalt oval, framtill spetsvinklig, med kölen oftast tydligt framstående vid ba- sen inom spindelkanten; munsömmen hvass, med ytterkanten starkt bågformigt utdragen. B disciformis JEFFR.: testa plana, lutescens, carina mediana, anfractu ultimo magno, aperturam versus dilatato (sk. platt, gul- aktigt, med kólen fullkomligt pà midten af den stora, mot myn- ningen utvidgade siste vindningen). 319 y mummularis Móncn: testa compressissima, foliacea, inszequa- liter flexa. (sk. starkt sammantryckt, nästan bladtunt, ojemnt bugtigt). Ó turgidus WESTERL.: testa obscura, supra convexa, subtu plana, inferne carina tenui; anfr. rapide accrescentes, supra sutura profunda disjuneti; apertura rhombea, sspe labio lato lacteo (sk. mörkt, ofvan konvext, under platt; vindn. mycket hastigt tillta- gande, ofvan skilda genom en djup söm. den siste vindn. nedtill försedd med en fin köl; mynningen rhombisk, ofta med en bred, mjölkhvit läpp invändigt). WeEstErRL. Coll. Typ. Moll. Su. n:o 90; Exp. Crit. Moll. p. 126. € dubius HARTMANN: testa fuscescens, sat firma, vix subpellu- cida, quam form: typiez magis inflata et rotunda, carina subme- diana, apertura minus depressa, angulis minus acutis (sk. mörkt hornfárgadt, temligen fast, föga genomskimande, mer uppblåst och rundare än hos hufvudformen; kölen något mindre skarp och nà- got under midten af siste vindningen; mynningen icke så ned- tryckt, med mindre markerade vinklar än hos &). HARTMANN Erd. u. Süssw. Gaster. der Schweitz p. lll, t. 32 f. Förekommer helst 1 klart. rent och lugnt vatten, i sjöar, större diken o. d., men äfven i innestängdt, stagnerande vatten, såsom i torfgrafvar. kärr och pölar. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: vid Lund, Malmö, i Ringsjön, 1i Krageholmsjön (E. H.), vid Tivoli nära Kristianstad o. fl. st.; i Blekinge blott i dess vestligaste, närmast skånska grän- sen belägna, del, såsom 1 Wesan. i träsk vid Gammalstorp, i torf- grafvarne vid Sissebück (C. A. W.); i Småland vid Jönköping, (0. N.). vid Westraby och i Romelsjó (E. H.); på Öland i Resmo mosse teml. sällsynt (C. A. W.): på Gotland i Dalhems à, Lójsta (LINDSTRÖM); i ÖGötl. i de flesta åar och träsk: i Nerike i By- gürdsbückens nedersta stagnerande del vid Skebück och i Mark- kürret bland Lemnaarter och Hydrocharis (HARTMAN), i Mellösa (HzrLBoM) och vid Brobybro i Viby s:n (Z&TTERSTEDT); i WGótl. i Kopparsjón. Molltorps sn (J. A. W.); vid Stockholm ymnig i sjön Trehörningen, Brännkyrka s:n (HÖGBERG enl. WIKSTRÖM), vid Karlberg (C. G. A.); i Upland vid Upsala (W. L.) och Harg (G. E.); 1 Dalarne i Gustafs s:n (RIDDERBJELKE enl. C. H. J.), vid Säther (C. G. A.); 1 Helsingland vid Bollnäs, Björktjärn (F. S.). 0 turgidus: ÖGötl. vid Mjölsefall i en bäck (E. v. G. & C. A. W.). I Danmark allmän, isynnerhet i större sjöar, såsom på Ógrup- 25* 380 pen 1 Fuursó, Bavelsesó, Sorósó, Tussó. Gyrtingesó, Tjustrup- sö &c., på Halfón 1 sjöar vid Skanderborg. vid Wiborg, vid Ribe o. s. v. (Móncu, C. M. P., SrB.). äfvensom 1 åar, t. ex. Suusaa, Gudenaa m. fl. & dubius i Nórreaa, vid Mors o. fl. st. (enligt MóncH), 1 Gudenaa vid Randers (C. M. P.). Förekommer derjemte omkring Tajo i Portugal och i Spaniens norra provinser. på många ställen 1 Italien, men är synnerligen ymnig i Pontiska trüsken, i Dalmatien sällsynt. i det inre af Epi- rus, på Kaukasus, 1 Volhynien och Lithauen; i Schweitz. i hela Tyskland, i Frankrike, Belgien, Nederländerna, 1 England och sö- dra Skottland. Saknas i Galizien, (Ryssland?), Lifland, Finland och Siberien, men blef 1859 af GOSCHKEWITSCH funnen någonstä- des i Amurlandet. Anm. Till de skäl, jag framställt i Sveriges Mollusker p. 101 och i Exposé Critique des Mollusques p. 126, på grund af hvilka denna och föregående art nödvändigt måste betraktas såsom väl skilda arter, vill jag här blott foga den anmärkningen, att man för ingen del må betrakta någon af de ofvan upptagna varieteterna såsom öfvergångsformer till före- gående art, från hvilken den konstant olika färgen hos djuret och skalets olika beskaffenhet alltid skiljer den, äfven då skalformen kan visa en flyktig likhet. ÖCressiw upptager till och med (Corresp. Blatt des zool.- miner. Vereins zu Regensburg, 1872, p. 60) af Pl. carin. en var. 3) in- termedius FÉr., som vore ännu mera dubiös än dubius, om icke andra karakterer funnos än skalformen. Dessa mellanformer, som på flera stäl- len äro allmännare än den typiska formen (i hela södra Bayern är du- bius vida ymnigare än den der temligen sällsynta hufvudformen, hvadan den förre icke kan vara blott en ”tillfällig förändring”, som Rossw. vill), göra ofta nybörjaren tveksam och förleda honom isynnerhet till att i var. af umbilicatus söka carinatus i trakter, der denna sednare saknas. Äfven erfarna zoologer kunna af dessa former fullkomligt förvillas, såsom det skett med dr Scuorrz, författare till ”Schlesiens Land- und Wasser-Mol- lusken”, Breslau, ed. 1, 1843, ed. 2, 1853, 1 hvilket arbete de två arterna blifvit på ett märkvärdigt vis förblandade. Utom det att Mörrer felak- tigt anföres såsom auktor till namnet Pl. marginatus, sammanblandas arterna i beskrifningen, så att hvarje beskrifning innehåller en del karak- terer, hvilka endast tillkomma den andra arten, detta, oaktadt efteråt Rossmässlers utförliga komparativa beskrifningar anföras, under yttrande: ”Da allerdings die eben beschriebene und ihr vorangehende Art dem An- fänger in Hinsicht auf ihre Unterscheidung 'einige Schwierigkeiten darzu- bieten vermögen, so erlaube ich mir hiermit noch die vortrefflichen Be- schreibungen Rossmässlers der Vergleichung halber. folgen zu lassen". Att med RosswássrLER (Icon. I, p. 102) föra Pl. dubius Hanrw. till umbi- licatus förbjuder skalets med det hos Pl. earinatus fullkomligt ófver- enssfimmande struktur. Mörck förenar (Syn. Moll. Dan. p. 49) samma 381 dubius med Jererrexs' Pl. lutescens (Linn. Trans. XVI, p. 385) och Jzrr- nExs! Pl. disciformis (Linn. Trans. XVI, p. 521). JgrrnEvs båda namn tillhöra mycket riktigt samma art, men deremot är det icke riktigt att dit föra HArRTMANNS Pl. dubius, hvilket talrika ex. af denna sednare, som jag tagit på originalfyndorten, och originalexemplar af Pl. disciformis, hvilka jag fått från JErrnExs sjelf, ófvertygat mig om. JrrrnE:s beskrif- ver sina så: "Shell flatter and thinner, of a yellowish colour, having the last whorl larger in proportion to the others, and the keel more promi- nent and sharp and placed exactly in the middle" — hvarje ord motsat- sen till beskrifningen på Pl. dubius Hanrw., hvarjemte J. tillägger: "This variety bears the same relation to the typical form as the P. compressus of Michaud does to P. vortex." 4. Planorbis vortex (Lix.) Testa depressissima, supra concava, subtus planissima vel converiwscula, pallida, lwtescens, vel fusca; amfr. 6—7, sensim accrescentes, swpra parwm convexi, subtus ommino plam, ultimus penultimo multo latior, presertim. subtus tenuissime, sed regula- riter et confertim striatus, deorsum | subcarinatus, impressione margini parallela, ad aperturam strictus; sutura supra pro- funda, subtus linearis; apertura omnino horizontalis, trans- verse subcordato-lanceolata, superne. subcanaliculata; peristo- ma simpler, acutwm, margine dextro parum producto. Diam. 10—12 mm. Helix vortex lLiwwÉ Syst. Nat. X (1758) p. 172; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 527. — JPlanorbis vortev Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 158. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 79. Rossmässter Iconogr. I. (1835) p. 104, f. 61. FrieEre Norske Moll. (1853) p. 31. Moqvrs- Tawpow Moll. Fr. IL. (1855) p. 433, t. 30, f. 34—37. Nonp. & Nr- LANDER Finl. Moll. (1856) p. 62, f. 51. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 88. Móncna Syn. Moll. Dan. (1864) p. 51. WizsrERLvNp Sv. Moll. (1865) p. 101; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 91; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 127. Djuret yngre grått, äldre brunródt, med ljusgrå, genomski- nande trefvare. Skalet mycket starkt nedtryckt, plattare än hos någon annan art, ofvan bredt konkavt. under något konvext eller alldeles platt. tunt, genomskinande, mycket tätt och hårfint strimmadt, horngult eller gulbrunt, men sällan rent, utan betäckt med en svartaktig skorpa: vindningarne 6—7. ganska långsamt tilltagande, mot sóm- men temligen högt hvälfda. utåt sluttande. under platta, den siste mycket bredare än den näst siste, isynnerhet på undra sidan mycket 382 fint, men regelbundet och tätt tvárstrimmad, utåt småningom sam- mantryckt, vid midten eller straxt derunder försedd med en fin, men skarp kólrand, hvilken på ömse sidor åtföljes af en synner- ligen fin ränna eller intryckning i skalet; vindningen framtill vid mynningen rak; sömmen ofvan djup, under trådfin; mynningen alldeles horizontel, smalt oval eller lancettlik, framtill nästan ránn- formig, vid basen genom den ofvan spindelkanten mycket tydliga kölen hjertformigt inskuren; munsömmen enkel, hvass, ytterkan- ten föga utdragen. DB compressus MicH.: testa depressissima, tenuis, fragilis; an- fractus ultimus medio angulato-carinatus (sk. ännu mera nedtryckt än hos c, tunnare och mera bräckligt; siste vindn. med en mera tydlg och skarp kól pà skalets midt). Förekommer i stillastående vatten i diken, pölar, kärr o. s. v., ofta i stinkande träsk, vanligen i största mängd på samma ställe, antingen simmande vid vattenytan eller fastsittande på vatten- växter, såsom Myriophyllum, Lemna, Potamogeton o. s. v. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne, vid Lund, Sirekópinge (Marx), Hjelmslund (J. L.), i Krageholmssjón (E. H.), vid Tivoli invid Kristianstad (C. A. W.) o. fl. a. st.; i Blekinge endast in- vid Skånska gränsen, ss. i sjön Wesan, i trüsken vid Gammalstorp (GossELMAN); prov. Småland vid Jönköping (0. N.), Rosendal (E. H.); på Öland i en bäck vid St. Dahlby (C. A. W.); på Gotland i de största åarne, ej ymnig (LINDSTRÖM); i ÖGötl. i de flesta åar och kärr; i Nerike vid Örebro och Askersund (C. H.); i Wermland 1 Hammarósjón (C. L.); vid Stockholm 1 en dam vid Karlberg, i Kongl. Djurgården, i Klara sjö (WiksTRÓw), 1 Djur- gårdsbrunnsviken, helt nära Blå porten (HARTMAN); 1 Upland vid Upsala (J. E. Z., W. L.); 1 Westmanland på många ställen i Mälaren (C. H. J.); i Dalarne i Ösjön, Fulkärna s:n (C. H. J.). I Norge är den icke sällsynt vid Kristiania och vid Bergen (FRIELE). I Danmark "pà sumpiga ställen och på vattenväxter allmän” (MirrER); Ögruppen: Fuursö, Tiissö, Dyrehaveskov, Ny- borg (C. M. P.), Tiustrup Sö, Susaa, Höiby (STB.), 1 Stadsgraf- ven vid Kjöbenhavn, der den uppnår betydlig storlek (MörcH); på Halfón: allmän i àarne vid Viborg (FEpp.), i Gudenaa vid Randers, vid Skanderborg, 1 Flensborgs Mölledam (C. M. P.). I Afrika är denna snäcka tagen i Algier. I Europa fóre- kommer den på Sicilien, inom Spanien blott i Katalonien, 1 norra Italien, Friaul, Dalmatien, 1i Siebenbürgen högst sällsynt blott på 385 ett enda ställe, på ett par ställen 1 Galizien samt omkring Kiew; i Krain flerestüádes temligen ymnig, men saknas i Kürnthen, finnes på några ställen i erkehertigdómet Österrike, i södra Tyrolen i Laag i Etschdalen samt 1 norra Tyrolens lägre trakter, i hela södra Bayern i alla kalkrika floddalar, saknas i Zusammdalen, h. o. d. i Würtemberg och Baden, på många ställen omkring Frank- furt och Hanau, 1 Nassau ymnig 1i alla lågtrakter omkring Main, liksom i Rheinprovinsen och Westphalen, högst ymnig flerestüdes i Schlesien, Sachsen, Mecklenburg och Hannover liksom i öfriga delar af norra Tyskland; 1i Frankrikes södra provinser vida säll- syntare än i de mellersta och norra, i Belgien, Nederländerna, England, Irland, södra och mellersta Skottland; i Finland vid ut- loppet af Borgå à, 1 trakten af Wiborg och vid Sordavala, 1 Ryss- land vid Wytogra nära Onegasjón och vid Petersburg. i Siberien endast vid Tomsk. Planorbis "zoési WrsTERL. Testa depressissima, supra et infra medio equaliter exca- vala, rufescens; anfr. 6, lente accrescentes, primi utrinque equa- liter convexi, wltimus penultimo multo latior, supra convexus, subtus plamulatus, striolis vix conspicuis, basi subcarinatus, ad aperturam deflexus; sutura utrinque profunda; apertura obli- qua, deflera, subcordato-ovalis; peristoma simpler, acutum, mar- gine dextro arcuate producto. Diam. 6—86. Skalet starkt nedtryckt, på ófra och undra sidan 1 midten lika urhålkadt, rödaktigt; vindn. 6, långsamt tilltagande, de. för- sta på båda sidor lika konvexa, den siste mycket bredare än den näst siste, ofvan konvex, under plattad, med knappast synliga tvärstrimmor, vid mynningen nedbójd; sömmen på skalets båda sidor djup; mynningen sned, nedböjd, nästan hjertlikt oval; mun- sömmen enkel, hvass, med ytterkanten bågformigt framsträckt. Planorbis *goési WrsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 128. Förekomst och utbredning. I Sverige är denna form tagen af afl. dr. E. v. Go£s temligen ymnigt vid Mjölsefall i ÖGötland. Anm. I Isis för år 1837 p. 304 beskrifver Hrr» en ny Planorbis från Bayern, hvilken han kallar Pl. nwmulus, men i Skolprogrammet för 1848—1849 förklarar han denna numulus vara en varietet af vortex. I Corresp. Blatt. d. zool.-miner. Vereins zu Regensburg, 1872, p. 62, utta- lar Cressin' den förmodan, att Heros numulus och den svenska goösi möj- 384 ligen kunna höra tillsammans, ehuru han medgnfver ait beskrifningarne på de båda formerna alldeles icke ófverensstimma. Hxrp samlade sin snäcka rikligt vid Landshut. tt Anfractus ultimus obtuse angulatus. Siste vidningen trubbkantig. 2. Planorbis diseus Pann.. Rossw. Testa discoidea, supra comvexiuscula, subtus concava, lu- tescenti-albida (sepe limo obducta), glabra, mitidula, tenera; anfr. 5, lente accrescentes, ultimus supra convexws, subtus pla- musculus, basi angwlatus, impressione margini parallela desti- tulus; sutura utrinque profunda; apertura oblique subcordata ; peristoma rectwm, simpler, tenerum, lamella tenuissima continwwum. Diam. 5—06, alt. 1 mm. Planorbis diseus Rossmässrer Iconogr. XVIII (1859) p. 134, f. 965. WzsrrnLUNp Malak. Blätt. 1867, p. 201; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 128. Skalet plattadt. diskus-likt. ofvan något konvext, under 1 mid- ten konkavt, gulhvitt (ofta betückt med en mörk dyskorpa), glatt, temligen glänsande. tunt; vindm. 5, långsamt tilltagande, den siste ofvan konvex, under nästan platt, nedtill, på ófvergàngen emellan båda sidorna, sammantryckt till en trubbig kant, på ömse sidor om hvilken skalet regelbundet höjer sig, betydligt starkare på den öfra utan att hafva denna kant såsom hos de föregående arterna begränsad af tvenne intryckta linier; sömmen på båda sidor djupt insänkt; mynningen snedt hjertformig; munsömmen rät, hvass, tunn, på mynn. väggen sammanhängande medelst en mycket tunn lamell. Förekomst och utbredning. I Sverige upptäcktes denna art 1851 vid Ultuna nära Upsala af lektor J. E. ZETTERSTEDT, som derifrån benäget meddelat talrika exemplar (ss. Pl. leucostoma): sommarn 1867 fann jag på vestra stranden af sjön Tåkern i ÓGót- land en afvikande form. hvilken möjligen är den, som dr O. Rein- hardt i Nachrichtsblatt d. deutsch. malak. Gesellsch. 1870 p. 24 benämner Pl. vortex var. discoides efter exemplar. som jag skickat till zool. museum 1 Berlin. Utom Sverige är denna snäcka funnen i Dalmatien. original- fyndorten, 1 Tyskland i Laacher See (Zürcher See?), vid Potsdam och några andra ställen 1 Preussen. En annan Planorbis. Pl. acies Münrr. (Rossw. Icon. f. 966), som i likhet med denna mycket 385 påminner om vissa former eller helst om unga exemplar af PI. vortex och kanske rätt ofta fórvexlas med denna (eller stundom med Pl. rotundatus Porg.). finnes i Lombardiet, 1 hela SydBayern, i Idrosee i Tyrolen samt vid Potsdam nära Berlin, och gör denna sednare lokalen det ganska sannolikt, att den är att finna äfven inom vårt faunomràde. Från Pl. vorter skiljer den sig genom den på midten af siste vindn. befintlige, föga skarpt sammantryckte kölen, genom bristen på de rännlika fördjupningar, som hos Pl. vortex finnas på ömse sidor om kölen, genom saknaden af den tydliga strieringen, genom de mera nedtryckta vindningarne, af hvilka den siste är obetydligt vidare än den föregående, genom mycket ljusare och tunnare, blott 6 mm. bredt skal. Hos en ung Pl. vortex ligger den skarpa kölen alldeles invid skalets undra sida. hvarifrån vindningens yttre sida stiger temligen brant uppåt, så att den vid öfvergången till öfra sidan bildar ännu en tydlig kant, liksom hos Pl. umbil, hvaremot vidningarne hos Pl. acies alltid äro hvarandra lika på den ófra och den undra sidan, så att kanten alltid finnes fullkomligt på midten af den starkt nedtryckte siste vindningen. Planorbis ”rotundatus Porn. Testa compressa, supra vix concava, centro impresso, sub- ius plana, corneo-fusca, mitidwla, sublewis, scpe limo obducta ; afr. 6—6!,, tardissime acerescentes, supra. semiteretes, subtus planiusculi, wltimus parum latior, deorsum | obtuse. carinatus ; apertura parva, obliqua, angwlato-rotundata; peristoma leviter albo-labiatum, marginibus scpius sejunctis. Diam. 5—6 mm. Djuret grått, med hvitaktiga trefvare (KOBELT). Skalet plattadt, ofvan svagt urhálkadt, i midten intryckt, un- der nästan jemmnt. brungult. något sidenglánsande, nästan slätt. oftast med ett svart ófverdrag; vindm. 6—6!/,. mycket långsamt tilltagande, ofvan halftrinda, under plattade, den ytterste föga bre- dare än den näst föregående, med eu trubbig kant nära undra sidan; mynningen liten, sned, rundad, något vinklad genom siste vindningens kant, hvilken kant äfven fortsätter sig nedom spin- delkanten och således icke blir synlig i mynningen; munsömmen invändigt försedd med en svag. hvit läpp. kanterna vanligen icke förenade på mynningväggen. Planorbis rotundatus Poingr Prodr. (1801) p. 93. Mörcn pr. p. Syn. Moll. Dan. (1864) p. 51. Planorbis leucostoma Miizrt Moll. 386 Maine et Loire (1813) p. 16. RossmässteEr Iconogr. I (1835) p. 105, f. 62. SrEw Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 75, t. 2, f. 16. Mo- quiN-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 435, t. 33, f. 38.46. KosxrT Nass. Fauna (1871) p. 195, t. 5, f. 9. — .Planorbis spirorbis FuigLE Norsk. Moll. (1853) p. 34. Nomp. & Nxrawpen Finl. Moll. (1856) p. 61, f. 49! JrErrnExs, REEvE, WESTERLUND pr. p. ll. cc. — JPlanorbis *rotundatus WrsrERLUNp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 129. Förekomst och utbredning, I Sverige. 1 prov. Skåne vidt utbredd och flerestádes ymnig; i Blekinge blott i provinsens vest- liga” del; i prov. ÖGötland och WGötland i de flesta trakterna; på Öland allmän i de mellersta och södra delarne; i Nerike en- dast funnen i Örebrotrakten på några få ställen, men alltid högst talrik, såsom vid Kruthuset, i en dam 1i Hjerstapark, i kärr på skogen Kringlan (HARTMAN); vid Stockholm h. o. d. såsom vid Karlberg, Djurgården, Klara sjö, Drottningholm o. s. v. (WIE- STRÖM); 1 Upland vid Upsala (C. H. J., W. L.); i Westmanland vid Karlstad m. fl. st. (C. L.). I Norge icke sällsynt vid Kri- stiania och Bergen (FRIELE). I Danmark isynnerhet i skogskáürr; på Ögruppen: Ordrupkrat (Móncm), öfverallt i skogarne kring Holsteinborg (SrB.), 1 Dyrehaveskov vid Nyborg, Allindemagle skov vid Ringsted; på Halfön: 1 en torferaf vid Hórning nära Aar- huus, Porsmose vid Sveibek nära Silkeborg (C. M. P.), Nórreaa vid Randers, Trumerup nära Hobro, vid Flensborg etc. (C. M. P.). På flera ställen i Algier är denna Planorbisform tagen. I Eu- ropa finnes den inom Portugal i träsken vid Azambujo och i den lilla floden Poga nära Coimbra, i Spaniens mellersta provinser, på Sicilien, 1 hela norra Italien, omkring Kiew; den uppgifves icke för Dalmatien och Siebenbürgen, men är flerestädes ymnig 1 Galizien; i Krain i Laibacher morasen och i Kaltenbrunn, i Österrike vid Gresten, sannolikt genom hela Tyrolen, vid Langenfeld vid 3800 fots höjd o. h., flerestädes i Würtemberg och Baden, omkring Frankfurt och Hanau, sällsynt på några få ställen 1 Nassau, säll- synt vid Bamberg, i Rheinprovinsen och Westphalen blott i en sump vid Düsseldorf och i en dylik vid Bonn, i Sachsen på flera ställen, för öfrigt på några enstaka lokaler i norra Tyskland, i Schweitz, nästan hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, 1 Stor- britannien från öarne i Kanalen till Moray Firth, på Island, vid Eckerö på Åland och på Hogland, vid Petersburg äfvensom i Si- berien vid Barnaul, Irkutsk och Kirgisersteppen. , 381 6. Planorbis spirorbis (Lix.) Mórr. Testa depressa, utrinque medio plus minus concava, corneo- fusca vel flavescens, interdum albida, arcuatim striatula, nitidula ; anfr. 5—5![,, sensim. accrescentes, teretes, ultimus major, cylin- draceus, inferne obsolete carinato-angulatus, subtus planulatus, ad apertwram fascia e labio flava; apertura parva, obliqua, rotundata, swbangulata; peristoma albo-labiatum, marginibus lamina tenwissima albida sepius conjunctis. Diam. 5—6 mm. Helix spirorbis LinsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 770; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 528. — Planorbis spirorbis Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 161. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 78. FmigrE pr. p. Norske Moll. (1853) p. 34. Nomp. & NxrawpER pr. p. Finl. Moll. (1856) p. 61 (nec fig. cit). Reeve pr. p. Brit. Moll. (1863) p. 145, fig. Wr- sTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 102; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 93; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 128. — .Planorbis spirorbis var. ecarinata JErrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 87. — Planorbis rotundatus Móncn pr. p. Syn. Moll. Dan. (1864) p. 51. Djuret ródt med brunt hufvud och hals samt ljusróda tref- vare (KOBELT). Skalet nedtryckt, på båda sidor något konkavt, vanligen mer på den undra, hornfärgadt eller gulaktigt, stundom hvitaktigt, fin- strimmigt, någorlunda glänsande; vindn. 5—5!/,, långsamt tillta- gande, dock hastigare än hos föregående, den siste större, nästan cylindrisk, under något tillplattad, nedtill med en svag trubbig kant, vid mynningen med ett gult tvärband; mynningen liten, sned, rundad, knappast något kantig; munsömmen invändigt belagd med en temligen stark hvit läpp, mynningkanterna sammanhängande på mynningen medelst en tunn, hvit, glänsande lamell. D major: testa anfr. 6—7; diam. 7—8 mm. — Pl. septem- gyratus Móncnu Syn. Moll Dan. p. 51 (ex spec. orig.). Pl. spi- rorbis var. septemgyratus WESTERLUND Sv. Moll. p. 102: Exp. Crit. Moll. p. 129. Förekommer liksom föregående såväl 1 stillastående vatten, som äfven i källor, bäckar, kanaler och diken med rent flytande vatten. Utbredning. I Sverige har den ungefär samma utbredning som föregående, men förekommer betydligt sällsyntare; den har dock hittills icke blifvit hos oss skild från rotundatus, hvarföre dess närmare förekomst i vårt land återstår att taga reda på. B8 major Skåne vid Lund (J. A. W.). Dalarne vid Hedemora (C. E. 388 Gmiun enl. C. G. A). I Norge är denna snäcka ännu icke ur- skild, men finnes der tvifvelsutan. I Danmark förekommer den i Holsteinborgs skogar (enl. ex. från SrB.), och möjligen är det B major, som är tagen i en grop vid vägen från Gröndal till Vandlóse vid Frederiksberg (Mór. enl. Mónocnu.) Liksom hos oss är det svårt att med noggrannhet angifva denna snückas utbredning för öfrigt, dà den så allmänt blifvit fór- vexlad med Pl. rotundatus, dock torde följande uppgifter 1 detta fall vara mest pålitliga. Nordkusten af Afrika i Algier flerestä- des. I Europa på Sicilien, i Spaniens norra provinser, hela norra Italien, Friaul, Istrien. Dalmatien. Fransensbad i Böhmen, Sieben- bürgen, i trakten af Kiew; i Krain, vid Klagenfurt, i erkehertigd. Österrike, i Schweitz, i Bayern flerestüdes, i Würtemberg vid Lud- wigsburg, i Baden vid Constanz och Knielingen, omkring Frank- furt och Hanau, samt derefter på enstaka ställen spridd öfver hela norra Tyskland; h. o. d. i Frankrike, 1 Belgien, Nederländerna samt i England blott på Oxwich marsh, nära Swansea. Af KREG- LINGER uppgifves dess utbredning i flera fall annorlunda, sanno- likt emedan han rättar sig efter författarnes namn Pl. spirorbis, utan att hafva varit i tillfälle att undersöka källorna; men detta namn tillhör i ganska många fall Porrets Pl. rotundatus, nàgon- gång ZIEGLERS Pl. septemgyratus. Anm. "RosswXssLER beskrifver i sin Iconographie h. I, p. 106 en Planorbis under namn af "Pl. spirorbis Mörr.,” hvarefter han säger: Hier haben wir den echten Pl. spirorbis von Mörrer, über den nur Diejenigen in zweifel sein kónnen, die Müller nicht selbst zu Rathe ziehen. Detta . påstående är dock oriktigt. Den snäcka, Rossmässter beskrifver och pl. 2, f. 63 ger figurer af, är icke densamma, som MürrER upptagit under samma namn, utan en i Skandinavien ännu icke funnen form, måhända art, hvilken skiljer sig från föregående genom färre (endast 5) vindnin- gar, hvilka hastigare tillväxa, så att den siste är betydligt högre och bre- dare än den näst siste, (vid mynningen hastigt vidgad), fullkomligt trind, utan tecken till köl eller kant, genom fullkomligt rund, endast af myn- ningväggen något månformigt, inskuren mynning, tydligare läpp o. s. v." (WestErLuUND Sv. Moll. p. 103.) Derefter har Móncu benämnt denna form Pl. dazuri (Amer. Jour. of Conch., 1868). Typen (från Leipzig) för Rossmässters Pl. spir. är alldeles densamma, som Srzix beskrifver i Schnec- ken u. Muscheln der Umgegend Berlins, 1850, p. 75, under samma namn och afbildar t. 2, f. 17. Dr E. v. Martens har godhetsfullt meddelat mig förträffliga typiska exemplar från Bot. Trädgården i Berlin. Denna form står visserligen nära Pl. spirorbis Mörrer, men är säkerligen en skild art. Jag får om densamma hänvisa till Exposé critique des mol- 389 lusques de la Suéde et de la Norveége, 1871, p. 130, der jag lemnat en med föregående komparativ beskrifning på denna art äfvensom på en annan, ofta misskänd anförvandt, Pl. septemgyratus ZiEcLER. 3. Bathyomphalus AGass. Testa depressa. subtus infundibuliformis; amfr. vix accrescentes, pror- sus ecarinati, anguste compressi; apertwra lu- nari-reniformis. Skalet nedtryckt, under tratthkt urhálkadt; vend». nästan omärkligt tilltagande, fullkomligt kantfria. hárdt sammanpressade, bandformigt hoprullade, den siste mycket högre än bred: mynnin- gen máànformigt-njurformig. 1. Planorbis contortus (Lix.) Testa brunnea vel fulva, subnitida, subtiliter arcuatim ob- lique. striata, supra. plana cum fossulace. ntrali, subtus infundi- buliformis (excavatio regularis, eque lata ac profunda); amfr. 6—7 (8). vir accrescentes, anguste compressi, sibi invicem. per- pendiculariter adpressi, extus teretes, sutura profunda, canali- culata. disjuncti ; apertura parva, oblique depresso-lunari-reni- formis; peristoma acutum. Diam. 4'],, alt. 2 mm. Helix contorta. LixxÉ Syst. Nat. X (1158) p. 770; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 598. — Planorbis contortus Mörrer Veg: Hist. II (1774) p. 162. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 73. Rossmässter Iconogr. II (1825) p. 16, f. 117. Moqum-Tawpos Moll. Fr. II (1855) p. 443, t. 31, f. 24-- 21. JrrrnEvs Brit. Conch. 1 (1862) p. 34. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 52. Westertunp Sv. Moll. (1865) p. 103; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 92; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 130. Djuret brunsvart, med askgrå, genomskinande, i spetsen föga tilltjocknade trefvare; ett ur skalet taget och upprulladt djur är, enligt Moq.-Tand., 15 mm. långt. Skalet nedtryckt, men i förhållande till bredden temligen högt, ofvan platt, blott i sjelfva midten något urhålkadt. under vidt nafladt (fördjupningen regelbunden, lika bred, som djup), brunt eller gulbrunt, oftare med ett svagare eller starkare guld- gult skimmer, tätt och fint bågformigt strimmadt; vindningarne 6—1 (8), tätt hopträngda, ytterst långsamt tilltagande, bandfor- migt hoprullade, utvändigt trinda; sömmen djup, ránnformig ; myn- ningen liten. sned, smalt och bàgformigt mánlik; munsömmen skarp, med öfra kanten lóga utdragen. 390 Förekommer i stillastående och långsamt flytande vatten, i di- ken, gropar, kanaler, kärr, dammar. torfgrafvar, bäckar och lugna åar, enligt Nord. & Nyl. till och med under stenar i starka for- sar samt i inskjutande vikar af saltsjón. simmande omkring i vattenytan eller krypande bland bladen på vattenváxterna. Utbredning. I Sverige finnes denna art (under nyss be- skrifne form eller såsom Pl. *dispar) öfver hela riket från sydli- gaste delen 1 Skåne åtminstone upp till Luleå Lappmark vid 61—068? n. br., på de flesta ställen ymnigt (undantag prov. Ble- kinge, der den är sällsynt). I Norge är den temligen allmän vid Kristiania och Bergen (FrRieLE). I Danmark allmän i alla mindre och stillastående vattensamlingar. Från Sicilien, Estremadura i Portugal och Spaniens nordliga provinser är denna snäcka utbredd genom hela Europa, i de flesta länder temligen allmän (sällsynt i Siebenbürgen, saknas 1 norra Tyrolen och Vorarlberg) upp till Shetlandsöarne, inom Finland vid 65?. Siberien flerestüdes och Amurlandet, såframt icke Pl. cont. från dessa nordliga bygder snarare tillhör följande form. Planorbis "dispar WESTERL, Testa depressa, obscura, sepe nigrescens, sub(iliter arcuatim oblique siriatula, supra plana, centro impresso, subtus medio concava (excavatio magna, irregularis, centro distincia, multo latior ac profunda); amfr. 6—7, arcte convoluti, tardissime ac- erescentes, sibi invicem | subperpendiculariter | adpressi, sutura profunda, canaliculata separati; apertura rotundato-reniformis ; peristoma acutum. Diam. 4?j|,, alt. 1*4 mm. Skalet nedtryckt, mörkt, ofta svartaktigt. fint bágformigt snedt strimmadt, ofvan platt. i midten intryckt, under i midten konkavt (fördjupningen stor, oregelbunden, mycket bredare än djup, medelpunkten tydlig); vindn. 6—7, tätt vridna, ytterst lång- samt tilltagande; sömmen djup, rännformig: mynningen rundadt månformig; munsömmen hvass. Planorbis contortus Friere Norske Moll. (1853) p. 32. Norp. & Nrrasber Finl. Moll. (1856) p. 62, f. 50. — Planorbis dispar Wz- sTERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 131. Förekomst och utbredning. Med föregående, men synes isyn- uerhet förekomma 1i halfóns nordligare provinser. 391 4. Gyraulus AcGAss., HARTM. Testa, saltem ju- nior, scpe hispida; anfractus pauci, celeriter accrescentes, wltimo aperturam versus plus minus dilatato. Skalet, isynnerhet dà det är ungt, ofta hårigt; vindn. få, hastigt tilltagande, den siste mot mynningen mer eller mindre vidgad. 8. Planorbis albus Mörr. Testa tenwis, alba, raro fusca, virescens vel cornea, subtili- ter et confertim transverse. striata, semper lineis spiralibus plus minus prominentibus clathrata; amfractus ultimus. aperturam versus dilatatus; apertura obliqua, expansa, subdeflexa. « mülleri: Planorbis albus Mörirrer Verm. Hist. II (1774) p. 164. Pl. albus « mülleri WgsrEntLUNp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 131. Djuret grått, 1!/, hnea långt; trefvarne hvitaktiga, nästan af samma lüngd; ógonen svarta (MÜLLER). Skalet hwitaktigt, genomskinligt, sällan något mörkt, ofvan plattadt, under konvext, på båda sidor lika urhålkadt; vindn. trinda, hos fullväxta exemplar högst 4, med fin gallerformig stri- ering, d. v. s. med både tvär- och längs-strimmor, hvilka sednare stundom blifva otydliga, den siste större och bredare än alla de öfriga, dess öfre del utsträckt långt framom den nedre, liksom hos Pl. corneus; mynningen rundad, stor, sned; skalets diameter 1—2 lin. (Mürr.). B hispidus DnAP.: testa tenuis, albescens, utrinque concaviu- scula, supra plana cum fossula centrali, subtus umbilicata, lineis spiralibus spinulis fragilhbus et caducis, armato oculo elongato- conicis, hispidis; anfr. 3——4, teretes vel subdepresso-teretés; aper- tura larga, ovali-Crotundato; diam. 4— 5 mm. (sk, tunt, hvitaktigt, på båda sidor något insünkt. ofvan platt med en liten grop i mid- ten, under nafladt, hårigt af bräckliga och lätt affallande, under förstoring utdraget koniska, borst. som sitta på spirallinierna; vindn. 3—4, trinda eller nedtryckt trinda; mynningen stor, ovalt rundad). Planorbis hispidus DRAPARNAUD Hist. Moll. (1805) p. 43. NILSSON Hist. Moll. Su. (1822) p. 16. FrietE Norske Moll. (1853) p. 33. Planorbis albus Nomp. & NYLANnDER Finl. Moll. (1856) p. 65, t. 4, f. 54. Pl albus 8 hisp. WESTERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 132. 392 7» lemmiscatus HamrM.: testa solidula, corneo-fusca, supra pla- / D niuseula, subtus umbilicata; anfr. 4'/, —5. ultimus parum dilatatus et deflexus. membranaceo-carinatus; apertura cordato-ovata, obli- 6 mm. (sk. temligen fast. mórkt hornbrunt, ofvan temligen platt. under nafladt; vindn. 4 '/, que expansa; diam. 5 2. den siste föga vidgad och nedbójd. med en ganska hög. af små hinnaktiga fjäll bestående. tandad kam längs midten; mynningen hjerthkt ággrund, med ytterkanten utdragen). Gyraulus lemniscatus HARTMANN Ga- sterop. Schw. (1844) p., 99. Planorbis albus var. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 105; Exp. Crit. Moll. 1871) p. 132. O0 cinctutus WESTERL.: testa tomento albescente utrinque tecta. pallida, tenera. utrinque (subtus magis) centro-concava; anfr. 4—4/|,, ultimus depressus. demum subangulatus. membrana, de- bili earinali einctus; apertura satis obliqua, transverse ovali-rotun- data; diam. 6-—7 mm. (sk. på båda sidor betückt med ett grà- hvitt ludd, bredt. blekt. tunt. ofvan. men ännu mera under i midten urhálkadt; vindn. 4— 4 ',. den siste nedtryckt, slutligen något kantig. omgifven med en hinnlik kam: mynningen temligen sned, tvär. ovalt rundad). Planorbis albus var. cinctutus WESTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 96; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 132. Monstr. testa carinis pluribus membranaceis (sk. med många parallela längsgående kamrar af hinnfjáll). Förekommer i sjöar. gropar. kanaler, diken o. s. v. bland vat- tenväxter. stundom (ss. i Lahafors i Finland) 1 ytterst starkt for- sande vatten. Utbredning, I Sverige fimnes denna särdeles föränderliga snäcka 1 de flesta provinser under någon af de två först nämnde formerna. af hvilka den typiska synes vara den sällsyntaste; in- genstädes är dock P. albus så ymnig som de flesta öfriga arterna af slágtet. och finnes i allmänhet ganska sporadiskt. Huru långt mot norden den går, är ännu oklart: det nordligaste ställe, hvar- ifrån jag erhållit den. är Bollnäs i Helsingland. På Gotland är den samlad af HóasERG i en à vid Sandvikshamn i Östergarn. men ingenstädes funnen af LixpsTRÓM. > lemmisc. är tagen vid Ronneby i Blekinge, vid Borgholm på Öland (högst sällsynt; in- gen annan form är funnen på ön) äfvensom (af RIDDERBJELKE, enl. C. H. J.) i Dalelfven vid Wåbäck i Gustafs sin i Dalarne). d cinct. vid Karlstad i Wermland (C. L.). Monstr. i Rönneå vid Öja by i Skåne (J. L.). I Norge är 9 hisp. icke sällsynt vid Kristiania och Bergen (FRrierLE). I Danmark tog O. F. MÖLLER 393 den typiska formen på vattenväxter i ån vid Frederiksdal; af dr PoursEx tagen i Fuursö. Arten är för öfrigt vidt utbredd och temligen allmän i landet. Få länder, om ens något, inom Europa torde finnas der PI. albus fullkomligt saknas, äfven om den på sina ställen är mycket sällsynt (ss. i södra Ryssland) eller blott finnes på enstaka punk- ter i hvarje land, från Sicilien och Sardinien upp till Shettlands- öarne och mellersta Finland. Planorbis ”gothicus WESTERL. Testa fulvo-cornea, solidula, tenuissime spiraliter et trans- versim striata, supra umbilicata, subtus omnino plana, vir medio impressiuscula; anfr. 4'!,, celeriter accrescentes, omnes tantum in latere teste inferiore visibiles, wbi sutura impressa, anfractus elevati et convexi; ultimus apertwuram versus leviter dilatatus, in medio dorsi carinatus, utrinque converiusculus; apertura cor- diformis, perobliqua. | Diam. 5 mm. Skalet gulaktigt hornfárgadt, temligen fast, mycket fint gal- lerformigt strimmadt, ofvan insänkt, under fullkomligt jemnt, knappt märkbart fördjupadt 1 midten; vindn. 4!|,, hastigt tilltagande, alla synliga endast på skalets undra sida, der sömmen är ränn- formigt intryckt, vindningarne upphöjda och konvexa; den siste vindn. obetydligt vidgad mot mynningen, med en fin köl på mid- ten af ryggen, på ömse sidor svagt hvälfd; mynningen hjertlik, mycket sned. Planorbis *gothieus WrsrERLUND. Exp. Crit. Moll. (1871) p. 132. Förekomst och utbredning. I Sverige vid Pirkum i Sand- hems sn prov. Westergütland (O. N.), nedanför Mosseberg (C. ACID): Planorbis "draparnaldi JErrnEvs. Testa albida vel fusco-cornea, solidula, supra planiuscula, subtus wmbilicata, spiraliter confertim elevato-lineata; anf r. 4!|,, regulariter at lente accrescentes, «ultimus in junioribus teretius- culus, viz dilatatus, demwm depressus, angulato-carinatus; aper- tura. rotundato-subovalis, im junioribus ovali-reniformis. Diam. 5—6 mm. Skalet hvitaktigt eller mörkt hornfárgadt, temhgen fast, of- van temligen platt, under nafladt. tvürstrimmadt samt med mycket tydliga, upphöjda, spirallinier; vindn. 4!/,, regelbundet eller láng- Fauna Molluscorum. 26 894 samt tilltagande. den siste hos yngre ex. någorlunda trind. knappt utvidgad, sedermera nedtryckt, försedd med en kölformig kant; mynn. rundadt oval. hos den yngre snäckan ovalt månformig. Planorbis draparnaldi JErrgExs in Linn. Soc. Trans. XVI (1830) p. 386. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 53 (spec. juniora ex exem- pl. origin.). WzrsrERtUNp Sv. Moll. (1865) p. 105; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 96**. — Planorbis albus var. Draparnaldi Jzrrnxxs Brit. Conch. I (1862) p. 84 (ex exempl. orig. ab auctore ipso missis !) -- Planorbis *drap. WrsrEnLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 133. Förekomst och utbredning. I Sverige. prov. Skåne, i Käf- linge nära Lund samt i ett kärr nära staden åt vester: 1 Ble- kinge 1 ett dike vid Ronneby. samt i en bäck vid Möllenäs 1 Hoby sn (C. A. W.); i ÖGötland i Ljungstorps göl i Rinna sm (E. v. G.); i Upland vid Harg (G. E.). I Norge 1 Jederen (H. FRIELE enl. ex.). I Danmark i en liten vattenpuss vid Sterrede (STB. enligt MóncH). Pianorbis "deformis HARTM. Testa solidula. corneo-fusca. transversim dense et spiraliter minutissime striata, supra et subtus medio subequaliter concavi- uscula; anfr. (4'1,) 5, ultimus vir dilatatus, non deflevus. utrin- que plano-conmveriusculus. medio angulato-carinatus (raro mem- branaceo-carimatus). anfr. primi convexi, subteretes, sutura. pro- funda disjuncti; apertura cordato-ovalis. obliqua. Diam. 5 mm. Skalet temligen fast. mörkt hornfárgadt. tätt tvárstrimmadt samt med mycket fina spirallinier. på ófra och undra sidan 1 mid- ten nästan lika urhálkadt; vei»d». (4'/,) 5. den siste knappt vid- gad, icke nedbójd. på ömse sidor mycket svagt och nästan lika hvälfd, ytterst med en kantlik köl (som sällan har någon hinnlik kam längs midten). de första vindn. konvexa. nästan trinda; söm- men djup; mynningen hjerthkt oval. sned. Gyraulus deformis HARtTMmASS Erd- u. Süssw. Gasterop. Schn. (1844) p. 95. — Planorbis *deformis WzsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 133. Förekomst och utbredning. | Sverige. prov. Skåme, vid Hjelmslund (J. L.): i Blekinge vid Ronneby 1 diken vid ån (C. A. WO: i Wermland vid Karlstad (C. L.); i Westmanland vid Olofsfors (C. H. J.). 395 9. Planorbis rossmiessleri AvERsw. Testa corneo-lutescens, mtiduwla, sepe sordide ferruginea obtecta, supra concaviuscula, subtus wmbilicato-concava, subtiliter transversim. striata, inconspicue clathrata; anfr. 4, celeriter. ac- erescentes, teretes, non carinati; apertwra subrotunda, parum obliqua; peristoma sepius. albo-labiatum, lamella tenu? con- tinuum. Diam. 5—6 mm. Planorbis rossmessleri AvEnsSwAvp, Ad. Scuuipr Zeitschr. f. Malak. 1851, p. 179. Rossmässter Iconogr. XVIII (1859) p. 131, f. 962 (ex. typica, a beat. Rossx3ssLER ipso in loco originali ad Leipzig capta, communicavit clariss. E. v. MARTENS). WESTERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 134. — Planorbis albus Nonp. & Nyzanver Finl. Moll. (1856) p. 66. v. WALLENBERG Luleå Lapplands Moll. in Mal. Bl. V (1858) p. 114; De Moll. Lapp. Lul. (1858) p. 32. Skalet nedtryckt. brungulaktigt, svagt glänsande. ofta be- täckt med en roströd skorpa, ofvan något fördjupadt, under vidt nafladt, fint tvärstrimmadt, med omärkliga spirallinier; vindn. 4, hastigt tilltagande, trinda, utan kant eller köl; mynningen run- dad, föga sned; munsömmen ofta invändigt med en hvit läpp. kanterna förenade genom en tunn lamell på mynningväggen. Förekommer i diken, kärr, gropar, bäckar o. s. v. Utbredning, I Sverige, endast i de nordliga och nordligaste delarne. såsom i Dalarne 1 Ljusterån vid Säthers stad (C. G. A.); i Piteå Lappmark vid Jörn m. fl. st., vanligen på gränsen emel- lan tall- och bjórkregionerna (E. H.); 1 Lwleà Lappm. vid Qvick- jock samt pà bergen Lastak ofvan trüdregionen (vindn. 4, skalets höjd vid mynningen 1, 3, skalets största diamer 6, minst 5.2 mm. ; stora ex. höjd vid mynn. 2,3, största bredd 7,4, minsta 6.» mm.: WALLENBERG; 2 ex. äro från Qvickjock meddelade af prof. Lo- VÉN); 1 Torneå Lappm. vid Karesuando (5 unga ex. meddelade af prof. LILLJEBORG); vid Juckasjärvi och i Enare träsk tagen af Marx (4 ex. meddelade af prof. LovÉx). Pl. rossm. upptäcktes först i några grafvar på ängar vid Leipzig, är derefter funnen 1 prov. Preussen i grafvar på ängarna vid Pegel, vid Frankfurt, vid Karlsruhe och Eggenstein, samt vid Franzensbad i Böhmen. Norp. & Nvr. omnämna anf. st. en form af Pl. albus från norra Finland, Paanajärvi, som är något större och högre (diam. 5 !/,, höjd 2 mm.), till färgen ljusare, med vind- ningarne alldeles trinda, grönhvitaktiga, glatta, saknande längsstrim- mor, hvilken form med all säkerhet hörer hit. 26" 396 Planorbis "zredleri E. A. B. Testa solida, corneo-lutescens vel pallide cornea, subnitidula, sepe sordide ferruginea vel fusca obtecta, supra concaviuscula, subtus wmbilicato-concava, subtiliter et conferte transversim stri- ata, stris spiralibus subtilissimis clathrata; amf v. 4Y/,, celeri- ter accrescentes, primi teretes, ultimus depresso teres, demwm sub- angwulatus; apertura satis obliqua, subovalis; peristoma - sepius simplex, acutum, interdum | intus. leviter albo-labiatum. Diam. 7 mm. Djuret mörkare eller ljusare kóttfárgadt; trefvare trádsmala, spetsiga, nästan af samma längd, som foten, blekt kóttfürgade; foten vackert ljusröd; ryggens öfra del oftast gredelin (E. H. libr). Skalet nedtryckt, starkt, horngult, temligen glänsande, ofta betäckt af en rostbrun eller mörk skorpa, ofvan något konkavt, under konkavt, fint och tätt tvürstrimmadt. med ytterst fina spi- ralstrimmor; »vindn. 4![, hastigt tillväxande, de första trinda, den siste något nedtryckt, slutligen svagt kantig; mynningen tem- ligen sned, nästan oval; munsömmen ofta enkel, hvass, någongång invändigt svagt hvitläppig. Planorbis gredleri E. A. Brierz in Tirols Land- u. Süssw. Conch. II Abth. von V. M. GnEpLER p. 9. (Ex. orig. e Tirolia benigne mi- sit rever. V. M. GnEpLEn.) Pl. *gredleri WasrERLUNp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 133. Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Herjedalem, i Funnüsdalssjón (F. S.); 1 Piteå Lappmark vid Arjeploug o. s. v. (E. H.). I Norge vid Kristiania och vid Drammen (R. C.), vid Laurgaard i Gudbrandsdalen (O. N.), i Hof s:n, ymnig i Ósten- söen (O. S. J.). Upptücktes 1852 af prof. GREDLER 1 Pusterdalen vid Ahrn- back samt togs sedermera vid Lengberg nära Lienz i Tyrolen. Tvifvelsutan kommer den förste, som blir i tillfälle att med ori- ginalexemplar af de båda nu beskrifna formerna jemfóra original- exemplar af Planorbis arcticus Beck (Index 1837 p. 123) och Mónen (Moll. of Greenland p. 32) från Grönland (upptäckt deri fjelltrásk vid Tunnundliarbek 1829 af J. Vaur), Pl. albws Mip- DENDORFF (Reise p. 404) och Pl. sibiricus DuNKER (Annals 1842, 2. p. 454) från Siberien, att ådagalägga, att alla dessa äro iden- tiska eller former af samma art. 391 10. Planorbis limophilus WESTERL. Testa depressa, supra centro concaviuscula, subtus late et profunde concava, perspective wmbilicata, corneo-lutescens, cwm animale vivo pulehre coccineo-rufa, glaberrima, mitidula, striata, subtilissime spiraliter lineata; amfr. 5, parum celeriter accre- scentes, teretes, ultimus demum depressiusculus, non carinati, vel ultimus interdum linea. tenuissima carinalà cinctus; sutura utrin- que profunda; apertura rotundata, ne quidem minime superne angulata, obliqua; peristoma acutwm, simplex, fragile, mar- gine exteriore producto, colwmellari valde sinuato. Diam. 5 mm. Planorbis limophilus WzsrERLUNp Beschr. u. Kritik neuer Moll. in Malak. Bl. XIV (1867) p. 204; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 96*; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 134. — (?? Planorbis crosseanus BourGuIGNAT Mal. du Lac des qu. Cantons, 1862, p. 42, testa e Gallia et Helvetia). Skalet nedtryckt, ofvan i midten något urhálkadt, under bredt och djupt konkavt, horngult. då djuret är lefvande vackert coc- cinellrödt, fullkomligt glatt, svagt glänsande, tvärstrimmadt, med mycket fina spiralstrimmor; »indn. 9, föga hastigt tilltagande, trinda, den siste slutligen något nedtryckt, utan köl eller kant, eller den siste någongång omgifven af en högst fin upphöjd linea; sömmen på båda sidor djup; mynningen rundad, upptill icke det ringaste vinklad, sned; munsömmen hvass, enkel, bräcklig, med yttre kanten något framdragen, spindelkanten starkt bågböjd. Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Blekinge, bland dyn och gräset i en liten grund bäck, som utfaller i Herrstorp- sjön, östra sidan, nära Ronneby (C. A. W.): i Skåne vid Kristian- stad och i Upland vid Upsala (W. L.). Funnen i Tyrolen af Gredler och Gremblich. ll. Planorbis glaber JEFFR. Testa wtrinque centro concava, tenera, nitida, subtilissime transversim | striata (fere non clathrata!) sordide luteola, supra convexiuscula; amfr. 4—4![,. depresso-teretes, non angwulati, ce- leriter accrescentes, ultimus aperturam versus non dilatatus, nec deflexus; sutura profunda; apertura ovali-rotunda, subcircu- laris, vix obliqua; peristoma acutum, simplex, lamella temi con- tinum, margine exteriore parwm producto. Diam. 4—5 Planorbis glaber Jerfreys Trans. Linn. Soc. XVI (1830) p. 387; Brit. Conch. I (1862) p. 82 (ex. orig. auctor misit!) Rrvr Brit. mn. 398 Moll. (1863) p. 140. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 52. Wzsren- nLuNp Sv. Moll. (1865) p. 106; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 135. — Planorbis levis AvieR Trans. Nat. Hist. Soc. Northumb. II (1830) p. 337 (teste RrEvE) Moqum-Tawpos Moll. Fr. II (1855) p. 442, t. 32, f. 20—23. RossxásstER leonogr. XVIII (1859) p. 133, f. 964. — Gyraulus regularis HARTMANN Gasterop. Schn. (1841) p. 97, t. 28. — Planorbis cupecola v. GALLENSTEIN Kàrnth. Conch. (1852) p. 48. Djuret gulgrátt. Skalet nedtryckt, ofvan något hvülfdt, på båda sidor i mid- ten något fördjupadt, tunt, genomskinande, glänsande, mycket fint tvärstrimmadt, (antingen fullkomligt utan spiralstrimmor eller med dessa så ytterst fina, att de endast vid viss belysning och star- kare förstoring blifva synliga), smutsigt ljust gröngult; vindn. 4—41![, nästan trinda, utan kant, hastigt tilltagande, den siste mot mynningen icke utvidgad, ej heller nedböjd; sömmen djup; mynningen ovalt rund eller nästan cirkelformig, obetydligt sned; munsömmen hvass, enkel, genom ett tunt lager perlmorsubstans på mynningväggen sammanhängande; ytterkanten mycket ringa utdragen. Förekomst och utbredning, I Sverige, prov. Småland, i en bäck vid Kjelltorp i Förlösa s:n; prov. Blekinge i Herrstorpsjön nära Ronneby. I Norge vid Bergen (H. FRIELE enl. ex.). I Danmark på Fyen, der den synes förekomma ymnigt (enl. Móncn); i dammen i sandstensbrottet och i ”Ferske Sö” vid Nesö (1868, QM. PX För öfrigt finnes denna art på Madeira (Baron de Castello de Paiva i Monogr. Moll. Mad.) samt på några ställen 1 Algier (Pl. hispidus TgRvER Cat. Moll. Nord. de l'Afrique, Rosswáss- LER in Wagn." Reise in d. Reg. Algier); på Sicilien (Pl. plamen- sis TESTA), på Korsika (Pl. moquini REQUIEN), 1 Spanien nära Madrid, i Dalmatien vid Buljariea, i Frankrike på óarne Chaus- say, vid Granville, i Belgien, i England från Burra fiord på shet- làndska ön Unst till Penzance, i Kürnthen vid Klagenfurt. i Wür- temberg nära Canstatt, 1 Baden nära Karlsruhe och vid Heidel- berg, i Bayern vid München, i Salzbach vid Wiesbaden, i Schle- sien i Sulze, ett stillastående saltaktigt' vatten vid Sulza nära Neu-Berun. 12. Planorbis malmi WESTERL. Testa minima, depressa, solidula, impellucida, nitida, sed sepius tegumine migro-fusco illita, sepe medio comcaviuscula, 399 subtus omnino plana; anfr. 3'|4, leretles, parum crescentes, om- nes utrinque visibiles, ultimus sine ullo vestigio anguli aut ca- rena, aperturam versus nec. dilatatus, nec depressus; sutura presertim. subtus. profunda: apertura. subeircularis, depres- siuscula; peristoma simplex, acutum, marginibus callo conjunc- tis, erteriore parum. producto, interiore simuato. Diam. 2, alt. ?ls mm. Planorbis malmi Westeruunp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 136. Skalet platt nedtryckt. temligen fast, ogenomskinligt, på ófra sidan 1 midten mycket ringa urhálkadt. på undra alldeles jemnt. glänsande, men vanligen öfverdraget med en mörk skorpa; vind- ningar 2',, nästan fullkomligt trinda, utan köl eller kant, làng- samt tilagande.1 bredd, på båda sidor lika tydliga, den siste vid mynningen hvarken utvidgad eller nedtryckt; sömmen djup, isyn- nerhet på skalets undra sida; mynningen nästan alldeles rund, vid basen genom mynningväggen endast obetydligt månformigt in- skuren, likväl något nedtryckt, och på den punkt, der ytterkan- ten sammanträffar med innerkanten, med en än mer än mindre tydlig antydan till en afrundad vinkel; munsömmen enkel, hvass, med yttre kanten svagt rundad och obetydligt utdragen framom den inskurna innerkanten, båda på mynningväggen förenade me- delst en hög valk. Förekomst och utbredning, I Sverige på Öland vid Borg- holm. 1 en grop jemte vägen emellan staden och Kohlstad. 9. Armiger Harm. Testa costulata, sepe mar- gine spinifera; anfr. 3, celerrime ucerescentes, supra plami, subtus convexi; apertura rotun- data, marginibus continuis. Skalet ribbadt. ofta med borst 1 kanten; vindningarne 3. mycket hastigt tilltagande, ofvan platta. under konvexa; mymnin- gen rundad, med sammanhängande kanter. 15. Planorbis crista (Lin.) Testa cinerascens, supra plana, subtus umbilicata, striata vel costulata; anfr. 5—3[|,, celerrime acerescentes, primi cylin- dracei, ultimus pagina supera planulatus, inferne convexus, finem versus ampliatus, ad aperturam sub margine anfr. penultimi depressus; apertura. larga, oblique oblongo-rotunda, margini- bus continwis. 400 a Cristatus Drar. Testa tenuissima, pellucida, albida vel pallide fulva; anfr. ultimus transversim subtilissime striatus, late- ribus preterea costatus, costis in marginem prominentibus, cari- nam dentieulatam reddunt; diam. 2—2'!|, mm. (sk. mycket tunt, genomskinligt, hvitaktigt eller blekgult; siste vindn. på tvären mycket fint strimmad, dessutom med tvärgående ribbor, hvilka skjuta upp öfver kanten och bilda en tandad köl). Nautilus crista. LixxÉ Syst. Nat. X (1758) p. 709. — Planorbis imbricatus Mörrer pr. p. Verm. Hist. II (1774) p. 165. NILsson pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p. 76. — Planorbis cristatus DnarAn- xAvup Hist. Moll. (1805) p. 44, t. 2, f. 1—93. — Planorbis nautileus FnurgtE. Norske Moll. (1853) p. 33. Nomp. et NxrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 66. — Planorbis var. cristata JErrngxs Brit. Conch. T (1862) p. 32. — JPlanorbis crista « Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 94. WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 107; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 97; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 137. a) testa alba, costis lateralibus extus in aculeos lon- gos, apice acutos, elongatis (sk. med sidoribborna 1 kanten utdragna till lànga, spetsiga taggar.) B Nautileus LINS. Testa sohdula, vix pellucida, cinerascens vel fuscenti-cornea; anfr. ultimus subtilissime striatus, costis ob- soletissimis, margine levis; ex. max. diam. 3—4 mm. (sk. temh- gen fast, knappt genomskinligt, gråaktigt eller mörkt hornfárgadt; siste vindningen mycket fint strimmig, med mycket otydliga tvár- ribbor, i kanten slät.) Turbo nautileus LinsÉ Syst. Nat. XII (1767) p. 1241. — Planor- bis imbricatus DnapARNAUD l. c. — JPlanorbis cristata 8 WEsTERLUND Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 98. Djuret hvitt, hvitgult, grágult eller gråbrunt, stundom med en röd anstrykning, ofta med mycket små svarta punkter. Skalet på öfra sidan plattryckt, jemnt, på den undra öppet nafladt, gulbrunt eller mörkgrått, men vanligen öfverdraget med slamm, yngre tunt, bräckligt, genomskinligt, äldre fastare och nä- stan ogenomskinligt, mycket fint tvärstrimmadt och dessutom ofta på bestämda mellanrum försedt med höga, glesa ribbor eller lamel- ler, hvilka i skalets kant eller pereferi bilda sammantryckta tän- der eller äro utdragna till borst; vindn. 3—3'!/,, på öfra sidan plattade, på den undra konvexa, isynnerhet den siste emot myn- ningen, hvilken vindning är mycket stor emot de öfriga och i kan- ten rundad; mynningen stor, sned, till följe af den platta ytter- 401 kanten eller ytterväggen och den starkt bugtade spindelkanten eller innervággen tillplattadt halfrund, vid båda ündarne spetsad; munsómmen hvass, sammanhängande, emedan dess båda kanter utgå invid hvarandra på näst siste vindningens undra sida; ytter- kanten mer eller mindre starkt utdragen och afrundad, spindel- kanten inskuren. Monstr. scalariformis, anfractibus separatis, erectis (sk. bil- dar ett något sammantryckt, fritt, rakt, endast i ena ändan böjdt och obetydligt inrulladt rör). Förekommer i kanaler, dammar, sjöar, bäckar, åar, diken o. s. v. på multnande trädstycken, blad och sáf, på alger, andmat och andra vattenväxter, alltid högst ymnig, der den finnes. Utbredning. I Sverige spridd genom södra och mellersta provinserna, icke sällsynt, men till följe af sin litenhet lätt öfver- sedd. I Skåne i diken och gropar på många ställen kring Lund och Malmö; i Blekinge 1 Merrstorpsjón vid Ronneby samt (f. maxima) i torfgrafvar o. dyl. vid Karlshsmn; på Öland i en grop och 1 diken emellan Borgholm och Kohlstad äfvensom i en bäck vid St. Dahlby; på Gotland vid Gröttlingbo, Länna, samt i Wall- stena à (LINDSTRÖM); i Småland i dammar utanför staden Kal- mar; WGötland 1 Stadsvassen vid Göteborg (Marw), vid Mölltorp i Kopparsjön (J. A. W.); i ÖGötland vid Mjölsefall och i Alvi- ken 1 Nykils s:n (E. v. G.) äfvensom i diken jemte vägen emel- lan Wäfversunda och Alvastra; i Nerike i åar och diken omkring Örebro (HARTMAN); vid Stockholm i Gångsätra kärr på Lidingön (WizstTRÖM), i Bomsjön vid Karlberg (HöGBERG enl. WIKSTRÖM), vid Stora Sickla och Nackanäs (HARTMAN); i Upland vid Upsala (C. H. J., W. LJ: i Westmanland vid Westerås och Norberg (C. H. J.); i Dalarne (enligt C. H. J.). Ofverallt är c crist. säll- syntast. Crist. forma a) är tagen i Skåne vid Rosenlund (B. LUNDGREN), i Rórsjón nära Malmö samt vid Lund (0. N.), i Ble- kinge vid Karlshamn. I Norge h. o. d. omkring Kristiania, men temhgen sällsynt (FRIELE). I Danmark "almindelig udbredt iszer 1 stillestaaende Vande bedsekkede med Lemna; Botaniske Have; i et Vandhul ved Ruinerne af Hjortholm ved Fuursó paa Steng- lerne af Siv 1 stor M:ngde; Bornholm: Benzon” (Móncn). a erist, i en dam vid "Lolhe? nära Flensborg bland Lemma trisulea, Trel- deskov vid Fredericia; /? nautil. i en dam vid Slagelse station, vid Fredericia (C. M. P.). 402 Förekommer flerestádes temligen ymnigt på Afrikas nordkust. I Europa på Sicilien i Anapofloden vid Siracus. i Spaniens mel- lersta och norra provinser. 1 norra Italien på Alpernas södra slutt- ningar, 1 Siebenbärgen blott på fa lokaler. i trakten af Kiew: flere- städes 1 både södra och norra Tyrolen. 1 Bayern sällsynt och blott i mycket kalkrikt vatten. 1 Wörthsee o. fl. st. i Kürnthen. flere- stádes i Österrike, i Würtemberg vid Stuttgart, i Baden på många ställen, mycket sällsynt 1 Salzbach. emellan Mombach och Buden- heim, omkring Frankfurt och vid Hanau (nautil) i Franken myc- ket sällsynt nära Schweinfurt (crist.). 1 Rheinprovinsen och. West- phalen vid Bonn. i Schlesien 1 bot. trüdg. 1i Breslau (nautil.) samt invid Breslau och vid Lówenberg (erist.). flerestádes 1 Sachsen. vid Berlin båda formerna, 1 prov. Preussen erist. öfverallt. nauti- leus blott på ett ställe i staden Königsberg; nästan i hela Frank- rike. 1 Belgien. Nederländerna. genom hela Storbrittanien och Ir- land upp till nordspetsen af Shettlandsoóarne. i Finland vid ut- loppet af Borgå å samt på Åland. i Lifland samt i sydöstra Siberien enligt ett enda af Maak vid Krasnojarsk funnet ex. af cristatus. 6. Hippeutis AGass. Testa lenticularis, anfracti- bus paucis, depressissimis, ultimo forte ampliato ; apertura, depressa, oblique cordata. Skalet lnsformigt nedtryckt. med få, nästan alldeles platta. mycket hastigt tilltagande vindningar; mynmringen nedtryckt. snedt hjertformig. 14. Planorbis complanatus (Lix.) Testa tenuis, plana, subdiaphana, supra convexiuscula, medio vix impressa, subtus anguste sed profunde wmbilicata, ni- tidula, subcinerea, fusco-flavescens vel fulva. (interdum albida); «anfractus 4, valde depressi, ultimus subtilissime transversim striatus, forte ampliatus; aper tura perobliqua, perverse cor- data; peristoma simplex, acutum, margine dextro arcuate pro- ducto, sinistro subrectro. Diam. 4—5 mm. Helix complanata Luiwwé Syst. Nat. X (1758) p. 769; Syst. Nat. XII (1767); Fauna Su. ed. 1 (1746) p. 374; ed. 2 (1761) p. 527. - Helix fontana Licwrroor in Phil. Trans. LXXVI (1786) p. 165. - Planorbis complanatus DnuapAnsAcp Hist. Mol. (1805) p. 47, t. 2, f. 20—22, RossmässteEr Iconogr. II (1835) p. 16, f. 116. LizrzEsonG 403 Vet. Akad. Öfvers. 1851, p. 282. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 139. Móncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 54. Wz- srERLUND Sv. Moll. (1865) p. 108; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 99; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 138. — JPlanorbis fontana FLEmino, STEIN Sch. u. Musch. Berl. (1850) p. 79, t. 2, f. 22. Marx Göteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 129. MoQuIn-TANDON Moll. Fr. II (1855) p. 426, t. 30, f. 10—17. Reeve Brit. Moll. (1863) p. 147. — Planorbis lenticularis Sturm. — Planorbis mitidus Gnav in Turt. Man. (1840) p. 268. JeErrreys Brit. Conch. I (1862) p. 81. Djuret svartgrátt eller skifferblàtt med ljusgrå trefvare, foten mycket kort och bred, af trefvarnes längd; eller grágult. med ett svartgrátt streck på hvardera sidan om nacken. Skalet nästan fullkomligt linsformigt, på båda sidor nästan lika starkt tillplattadt. genom den skarpa kanten vid periferien deladt i två nästan lika hälfter, tunt, genomskinligt, gråaktigt, ljust horngult eller gulbrunt, glänsande, mycket fint tvärstrimmadt. ofvan något mera upphöjdt, i midten knappt märkbart insänkt. under med en trång, men temligen djup nafvel; vindningarne 4, platta, den ytterste mycket större än de öfriga, mot periferien småningom nedtryckt; mynningen mycket sned, spetsigt hjertfor- mig; munsömmen enkel, skarp, med ytterkanten starkt bågböjd. utdragen mycket långt framom den nästan raka spindelkanten; den förre börjar straxt ofvan siste vindningens yttersta kant, den sed- nare invid sjelfva nafvelgropen, så att endast en mycket obetyd- lig del af näst siste vindningen blir synlig. D virescenti-alba (sk. grönaktigt hvitt.) Förekommer helst i stillastående vatten, i dammar, kärr, di- ken, gropar o. s. v., sällan i långsamt flytande vatten, isynnerhet bland Hottonia, Myriophyllum, Ceratophyllum och andra finbladiga vattenväxter. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne, vid Benestad (LiLLJE- BORG), Lund (O. N.), Hjelmslund (J. L.). Lillö nära Kristianstad och i Lillasjó; i Blekinge vid Ronneby i en grop nära bruket; i Halland (enligt J. E. Z.); på Gotland i Divris å vid Tröjeborg och i Gothems à (LINDSTRÖM); i ÖGötland på Furåsa bete nära Lunna (E. v. G.); i WGötland vid Göteborg i Stadsvassen och i Göta elf vid Fürjevügen (Marw); i Nerike i dammarne i Örebro slottstrüdgárd (6.2 mm. bred), i vattengrafvar på Arnángarne nära Örebro, i Svartån nära Skebück, i dammarne vid Esplunda i Ring- karleby sm (HARTMAN); vid Stockholm i Gángsátra träsk på Li- 404 dingón (HöGBERrRGS. Typsaml. under namnet Pl. nitidus), vid Blå Porten (J. E. Z.); i Upland vid Upsala (C. H. J., W. LJ; i Westmanland vid Johannisberg nära Westeràs (C. H. J.) 9 e- resc.-alb. i en fiskdam i Kungsträdgården vid Borgholm (5—95 !/, mm. bred) på Öland. I Danmark i Kjóbenhavns botaniska trád- gård (Móncu), vid Holsteinborg (SmB.). vid Ebeltoft (GrRovE enl. Móncu), i Aastrups skog (ConniN), i torferafvar vid Aarhus, i en qvarndam vid Flensborg (C. M. P.). på Bornholm (Brewzow enl. Móncn). För öfrigt på Korsika. i Portugal omkring Azambuja och Villanova, i Spanien i prov. Kastilien, i Italien i sjön Castiglione och 1 kärrmarkerna omkring Rom, i norra Italien vid Friaul, i Franzensbad i Böhmen, flerestides 1 Galizien, mycket sällsynt i Siebenbärgen och omkring Kiew blott i en kanal vid Sawki; i Krain blott i Kaltenbrunn och i Kürnthen blott på ett ställe i stadsgrafven vid Klagenfurt, flerestädes i erkehertigd. Österrike, i Tyrolen endast i grafvar vid Sigmundskron, i Bayern utbredd öfver hela södra delen, i Würtemberg vid Stuttgart, 1 Baden mycket sällsynt på några få ställen, vid Hanau och Frank- furt, i Nassau 1 Salzbach vid Wiesbaden, i Nied, i Westphalen i slottsdiket vid Poppelsdorf och i bot. trädg. vid Bonn, i Schlesien omkring Breslau, i Sachsen vid Dresden och Leipzig. vid Halber- stadt på Hartz, vid Schwerin nära Ziegelsee, flerestädes omkring Berlin samt vid Königsberg; 1 Schweiz, Frankrike, Belgien och Storbrittanien till Moray Firth; 1 vestra Siberien vid Tomsk. 15. Planorbis riparius WESTERL. Testa depressissima, subtus medio concava vel latissime um- bilicata (omnes anfractus visibiles), subtiliter transversim striata, nitidula, subpellucida, lutescens, animale foeta saturate purpurea, sepe crusta atra, vel rufa obtecta; amfr. 3—3![4, utrinque equa- liter plani, extremus ceteris multo latior, margine acutiusculo ; apertura obliqua, elliptico-cordata (basi cordata, superne ob- lusissima); peristoma simplex, acutum, margine exteriore plus minus arcuate producto, colwmellari sinuato. Diam. 3, rarissime 3!|l, mm. Planorbis ripariws WksrEnLUND Sv. Moll. (1865) p. 106; Malak. Blátter 1866 p. 47; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 139. O. REINHARDT Nachrichtsbl. Mal. Ges. 1870, p. 6. (PI. glaber Marw Góteb. Handl. IIT, p. 137. Cfr. E. v. Martens in Malak. Bl. VI, p. 164 et WrEsTERL. Sv. Moll. p. 106.) 405 Djuret mörkt purpurródt, med làngsgàende svarta linier, tref- varne mórka, vid basen purpurróda. Skalet platt, under konkavt eller mycket bredt nafladt, så att alla vindningarne äro synliga, fint tvürstrimmadt, något glün- sande, nästan genomskinligt, hvitgult, eller då djuret finnes uti mörkt purpurródt. men sällan rent, utan oftast öfverdraget af en svart eller ockraród skorpa: vindn. 3—3'!/,, på båda sidor full- komligt lika plattade, den ytterste betydligt större än de öfriga, med sammantryckt, nästan hvass kant; mynningen sned, smalt elliptiskt hjertlik (vid basen hjertlik, upptill myrket trubbig); munsömmen enkel. hvass, icke sammanhängande, utan dess kan- ter äro skilda genom näst siste vindningen, från hvars öfra sida den bågformigt utdragna ytterkanten utgår och på hvars undra sida den inskurna spindelkanten börjar. Förekomst och utbredning. I Sverige fann jag denna snäcka 1863 på trüstycken. stenar o. s. v. på östra stranden af Herrs- torpssjön vid Ronneby i Blekinge, sedermera 1865 1 en klar växt- rik bäck vid Kohlstad nära Borgholm på Öland, på förra stället alltid öfverdragen af en slammskorpa, på det sednare fullkomligt regt; i Skåne är den funnen i Helgeå vid Kristianstad af prof. LinnzEBORG och sjelf har jag 1870 tagit den i diken vid Ringsjön nära bron till Bosjökloster. Enligt muntligt meddelande af imtend. Marm är den snäcka, som han funnit talrik i Stadsvassen vid Gö- teborg och i Góteb. Vet. och Vitt. Samh:s Handl. III, p. 137 be- skrifvit under namn af "Planorbis glaber Jeffr.^, densamma, som Pl. riparius. 1 Utom Sverige är denna art endast tagen vid Alt Geltow nära Potsdam i sällskap med Pl. acies Münrr. af dr. REINHARDT. Subgen. Segmentina Frem. Testa mitidissima, faucibus in ommi «tate bis lamellis ternis coarctatis; lamina 1 parietalis. 2 laterales, rima intermedia triradiata. Skalet starkt glänsande; siste vindningen är, huru litet eller huru mycket snäckan än är utvecklad. på två (eller flera) ställen invändigt afstängd genom tre glänsande, hvita lameller, af hvilka två äro hvarandra motsatta och genomskinande, den ene fästad på öfre, den andre på nedre hälften af vindningen, och en något närmare mynningen och sadelformig på yttre sidan eller ryggen af näst siste vindningen, så att desssa lameller endast lemna för djuret en Y-formig öppning. 406 16. Planorbis nitidus Mörr. Testa supra convexa, subtus plamiuscula et wmbilicata, ni- tidissima, subpellucida, rufo-fulva (raro viridi-cornea) ; anf. 4, celeriter accrescentes, ultimus. amplior, omnes deorswm. acutius- culi; apertura perobliqua, perverse cordata; peristoma acu- tum, margine dextro arcuate producto, sinistro subrecto. Diam. 5—6 mm. Planorbis nitidus Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 163. Nirssox Hist. Moll. Su. (1822) p. 82. Rossmässter leonogr. II (1835) p. 15, f. 114. FriereE Norske Moll. (1853) p. 31. MoqQuis-TANDon Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 424, t. 32, f. 5. 9. Non». & NvrawpenR Finl. Moll. (1863) p. 64, t. 4, f. 53. Moóncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 55. We- srERLUND Sv. Moll. (1865) p. 109; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 103; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 139. — Planorbis lineatus Jerrnkxs Brit Conch. I (1862) p. 79. Djuret svart- eller rödbrunt. med gulaktiga trefvare. Skalet på ófra sidan konvext. med en liten fördjupning i mid- ten. på den undra plattadt, med vid nafvel. så att alla vindnin- garne synas tydligt. starkt glänsande, genomskinande. ródgult eller rödbrunt. finstrimmadt; eindnéngarne 4, gripande mera öfver hvar- andra än hos de föregående. ofvan konvexa, under platta. den si- ste mycket bredare än de öfriga. nedtill trubbigt kantig, invün- digt på två noga bestämda ställen. 2 och 3.5 mm. från mynningen. afstängd medelst tre Smala, glänsande lameller, som emellan sig lemna blott en smal, trestrålig figur öppen: mynningen snedt hjertformig; munsömmen hvass, med ytterkanten framskjuten och bágbójd. spindelkanten nästan rak. den förre börjar långt ofvan siste vindningens yttersta kant, den sednare betydligt längre från nafvelgropen än hos de föregående. — microcephalus ÖCHARP.. Moq.-Tawp.: testa minor, pallida (sk. mindre, blekt). Förekommer i diken, dammar, pölar och andra stillastående vatten, på undra sidan af på vattenytan simmande näckrosblad m. fl. eller bland multnande stjelkar och blad, som ligga på bott- nen, isynnerhet i sådana vattensamlingar, som beskuggas af om- gifvande träd. ROSSMÄSSLER anför såsom regel att denna art och Pl. compl. förekomma tillsammans, JEFFREYS och KOBELT m. fl. hafva aldrig funnit dem på samma ställe; hos oss är förhållandet det, att de väl någongång påträffas i samma vatten, men aldrig lika ymnigt. utan är alltid endera arten derstädes rik på exem- 401 plar och af den andra förekommer blott ett och annat. De om- talade skiljevüggarne inom siste vindningen, som påminna om kam- rarne hos Ammoniternas snäckskal. finnas enligt ROSSMÄSSLER al- drig mera än på två ställen. men GnEDLER angifver till och med 29. Dessa lameller stå alltid på lika afstànd från mynningen och finnas såväl hos små, som stora (yngre. som äldre) exemplar. An- tingen ' bildar djuret dessa lameller först då skalet är fullväxt. och då äro äfven de små exemplaren fullväxta. eller bryter djuret tid efter annan bort dem och bildar nya längre fram i vindningen. allteftersom den tillväxer (Rossw.). Utbredning, I Sverige, prov. Skåne, vid Uddarp Kristian- stad (Marx). i Höje à (J. L.), vid Stehag (v. PoraTtH), i Ring- sjön (A. J. J).. vid Lindholmen (C. R.). vid Lund: 1 Blekinge vid Mörrum. i sjön Wesan. vid Gammalstorp. talrik och mycket stor vid. Karlshamn (GossgtLMAN. C. A. W.). vid Karlskrona, ym- nig i fiskdammar vid Lyckeby (J. A.. C. A. W.). vid Hulta och på flera ställen kring Ronneby: på Öland vid Kohlstad nära Borgholm tillsammans med Pl. riparius och vid St. Dahlby till- sammans med Pl. crista; i Småland vid Jönköping (J. E. Z.) och vid Ulfsborg (A. Aurnor): i Halland (enl. J. E. Z.): i Ne- rike i ett dike emellan Åkerby och ÁAkerbytorp (dr HgrrBOw en- ligt HARTMAN); i Södermanland (A. W. Tnuaww enl. W. L.). I Norge vid Bergen (FrRIELE). I Danmark är denna snäcka vidt utbredd och i flera trakter allmän. Finnes i Spaniens mellersta provinser. omkring Madrid. i Ve- netianska låglandet. i Franzensbad i Böhmen. i Siebenbürgen. i Ukraine i en liten sjö vid Holosiejew. 1 Galizien 1 ett stort skogs- dike vid namn Jamnica, omkring Kiew mycket ymnig: 1 Schweiz, hela Frankrike, Belgien. Nederländerna och Storbrittanien: i hvarje land genom hela Tyskland från Kram upp till prov. Preussen. der den är ymnig; på Åland och i södra Finland, i Ryssland till Dor- pat. i Siberien omkring Irkutsk och i Luneka. en biflod till Lena. i Amurlandet på nägra få ställen. En stor form (möjligen densamma, som prof. GREDLER genom dr Senorrz erhållit från Breslau och beskrifver i Tirols Land- u. Süssw. Conch. Il. p. 2. noten) har jag fått af PARREYS från Dalmatien under namnet Pl. dalmatinus. Subfam. Ancylina. Testa patelliformis, absque spira. 408 Snäckan skálformig, lutande konisk, med hvass krökt spets, utan spira; mynningen lika vid som skalet. Ancylinge tillhöra hufvudsakligen vestra hemisferen. Hos oss förekomma de under två former: den ena har respirations- och öfriga vitalorganer belägna på djurets venstra sida, hvarföre äfven vertex på skalet är böjd åt höger; hos den andra är förhållandet motsatt. I likhet med fera nyare författare har jag upptagit dessa båda former under skilda slägten, isynnerhet, som de der- jemte äro betydligt olika till käkarnes form samt tunghakarnes antal och gruppering. Dessa djur föras af en del författare till Mollusca pulmonata, af en annan till M. branchiata, allt efter som de anses respirera med lungor eller gälar, hvarom meningarne äro olika. De äro dock tvifvelsutan verkliga Limneeida, nära besläg- tade med Phys». Det gällika bihang, som tillsluter lungkavite- tens öppning emellan den breda fotsulan och mantelkanten på ven- stra sidan, har blifvit misstaget för en verklig gäl. Gen. Ancylus (GEOFFROY). Animal orificiis organ. int. ad sinistrum, maxilla su- periore duplice serie papillarum, mazillis later. triplice serie (ex Moq. Tand.), dentibus lingw. 35 in ser. long., 142— 147 in ser. transv. (ex Goldf.) Testa sinistralis, conoidea, apice verticis reflexo sub- mediano ad dextrum leviter inflato. Djuret uppfyller helt och hállet skalet och är alldeles täckt af detsamma, så att vid krypandet endast spetsarne af trefvarne synas utom skalkanten; hufvudet mycket stort, med två breda fli- kar framtill och två korta, nästan cylindriska trefvare, som äro tjockare och plattade vid basen, vid hvars inre sida ögonen sitta; foten kort, oval, till hela sin längd förenad med kroppen; öpp- ningarne för de inre delarne äro vid främre delen af venstra kroppsidan; käkarne äro tre, en öfverkäk och på hvardera sidan en medelst en stark hinna med den förra förenad sidokäk; öfver- käken består af ett antal små bredvid hvarandra liggande mörkt färgade hornskifvor, hvilka i käkens midt äro små, men mot si- dorna till en viss punkt blifva allt större, hvarefter de åter så småningom aftaga mot käkens båda ändar (Goldf.); enl. Moq. Tand. har öfverkäken en dubbel och hvardera af sidokäkarne en tredubbel rad af papiller; tungan är bandformigt utdragen, med 409 sneda. rader af likformiga, men mot kanterna allt större hakar, hvilka bilda 35 lüngsrader och 142—147 tvürrader (Goldf.). Skalet utan vindningar, skålformigt eller mösslikt, med oval eller nästan rund omkrets, upptill koniskt spetsadt, spetsen kort, belägen utom skalets midt, böjd åt höger. 1. Dessa egendomliga snäckor förekomma endast i rinnande, stundom i starkt forsande vatten. hårdt fästade vid stenar och klippor, ganska sällan vid växter, nästan alltid i stor mängd i de steniga bäckar eller klippfyllda åar och strömmar, der de uppe- hålla sig. De älska rent, hårdt och kallt vatten. Ofta ser man dem fästade på klippväggar 1 närheten af vattenfall, så högt, att de blott nås af stänket. I vattendrag, som under sommaren ut- torka, nedkrypa de vid lågt vattenstånd i bottendyn eller sanden, der de stanna tills gynsammare tider komma. Födan utgöres af fina rottrådar, sótvattenalger och konferver samt af multnande växtämnen. Man har sett dem sluka mycket fint grus eller sand, troligen för att derigenom underlätta sin tröga matsmältning. Ganska länge kunna de lefva utan någon slags föda. Dessa djur äro mycket tröga och skygga, sällan förändra de plats och då de krypa sker det mycket långsamt, hvarvid blott spetsarne af tref- varne och stundom kanten af manteln framskjuter under skalet, som dervid har en svag vaggande rörelse, från höger till venster och från venster till höger. Simma göra de aldrig. Då fortplant- ningstiden nalkas, uppstiga de till vattenytan och para sig der två och två, hvarvid den ene lägger sig snedt på den andre, den öfre befruktande den undre, ty djuren kunna icke samtidigt ut- föra rollen af både hanne och hona (såsom hos Limnza och Pla- norbis), utan blir den, som agerar hanne, sednare i sin tur befruk- tad antingen af den, som förut var hona eller af något annat djur (Moq.-Tawp.) MoQuIin-TANDON beskrifver (Hist. Nat. Moll. Fr. IL, p. 480) äggen såsom rundade eller üggformiga, hvita, klara, till antalet 4— 8. rosettformigt ställda i cirkelrunda, nedtryckta, genomskinliga klumpar, hvilka fästas vid hårda kroppar, hvaremot PavL StTEPANOF (Ueber Ancylus fluv. i Mémoires l'Acad. Imp. Sc. de St. Petersb. X, n:o 8, 1866, p. 8) säger att üggkapslarne all- tid hafva oval form med äggen hopvis, icke strál- eller stjernfor- migt ordnade, ungefär såsom hos Physa, samt att dessa kapslar vanligen fästas på stjelkarne af Phragmites communis, ett halft fot djupt ned i vattnet, stundom , på undra sidan af näckrosblad. KEFERSTEIN (Bonns Kl. u. Ordn. d. Thierreichs. III B.. 2 Abth., Fauna Molluscorum. 21 410 1866) uppskattar arternas antal till 49, men har då säkerligen inberüknadt de 15— 16, ofta såsom egna species upptagna, varie- teterna af A. fluv. Utom denna art, hvars utbredning sträcker sig genom hela verldsdelen till. Madeira och norra Afrika, finnas i Europa följande arter: A. capwloides JAN (Italien, Pyreneerna). costulatus Küsr. (Korsika och södra Frankrike), fiberianus Bovna. (Pontiska trüsken), tinei BivowA (Sicilien), depertitus Zar (fle- rest. i mellersta och södra Europa) och obtwsus MonzgnET (Por- tugal) I hela östra hemiüsferen finnas dessutom blott en art 1 Si- berien (LA. sibericus GERSTFELD, mycket lik A. fluv., men med skalet af mer konisk form), en i Tasmania, en på Nya Zeeland och en på Natallandet (enligt REEvE en möjligen skild art på Tene- riffa). I vestra hemisferen har slägtet sitt centrum 1 Centralame- rika och i Westindien. Mot söder och vester utbreder det sig derifrån till Venezuela, Bahia, Kili och Mexiko, i nordvest går det ofvan Kalifornien samt i norr så långt malakologiska under- dersökningar äro gjorda. Dr J. G. CooPERrR fann dem vid 7100 fots höjd. Binney upptager (Land- a. Freshw. Shells of N. Amer., 1865) 16 arter för Nordamerika, men anser att många flera finnas. 2. Länge saknade Ancylus en bestämd plats i det zoologi- ska systemet. Det ansågs såsom en Patella 1i miniatur och i öf- verenstämmelse dermed placerade LAMARCK slägtet vid slutet af sin fam. Calyptraciens. Emellan manteln och den breda fotsulan fin- nes på ena kroppssidan (hos Ancylus på venstra, hos Acroloxus på högra) en aflång flik, vid hvilken analöppningen är, med respi- rationsöppningen framom och könsöppningen bakom. Denna flik blef ansedd såsom en gäle och TRoscnEL bildade en egen afdelning för dessa snäckor under benämningen Moll. Monopleurobranchiata. HARTMANN v. HARTMANNSRUTHI betraktade dock Ancylus såsom en verklig pulmonat, i likhet med Planorbis och Physa, och JEFFREYS ställde det (1828) bland Limneade. Flera konkyliologer hafva föreslagit att uppstüla en egen familj under namn af Ancylea (Mxexkr, 1830), Ancyloides (FITzINGER, 1833), Ancyliens (Mav- puvr, 1839) eller Ancyléens (Duruv, 1851). GEGENHAUR (Grund- züge d. vergleich. Anatomie, p. 363) kommer genom sina under- sökningar til den åsigten, att Ancylus på visst sätt framställer vattenpulmonaternas embryonalform, och djurets morfologi under- - stöder (enl. STEPANOF anf. st.) denna mening, då den allmänna formen, isynnerhet manteln med skalet, påminner om unga em- 411 bryoner af Limnsa o. a. De äldsta malakologerna, såsom LisTER, GUALTIERI, ARGENVILLE, t. o. m. LINNÉ (äfven långt sednare en och annan, ss. GwELIN, 1778, Poret, 1801, FrEminG, 1840) be- nämnde dessa snäckor helt naturligt för Patella. GEOFROY an- tages allmänt hafva först (i Traité somm. des Coqu. envir. de Pa- ris, 1767) skiljt dem derifrån under namn af Ancylus, men detta namn grundade han på A. lacustris, hvilken namnet Ancylus så- ledes rättast tillhör, emedan Å. fluviatilis först frånskiljdes af MürnLER (Verm. Hist. II, 1774). Orsaken till denna förvexling är BecK, som i Ind. Moll. 1837 bibehåller namnet Ancylus för flu- viatilis, men afskiljer lacustris under subgenusnamnet Acroloxus, samt GRav, som i TURTONS Shells Brit. 1840 skiljer de båda ar- terna i olika genera, men äfven bibehåller namnet Ancylus för fluviatilis och förer lacustris till genus Velletia. Liksom vid He- lix nemoralis och hortensis o. fl. st. åtnöjer jag mig här med att göra malakologerna uppmärksamma på de felaktiga benämnin- garne och öfverlemnar åt andra att, om de vilja, godtgöra dessa fel. MOoQuin-TANDON har i Journ. Conch. 1853 och sedan i Hist. Nat. Moll. Fr. II, 1855, delat genus Ancylus i två sub- genera, Ancylastrum (coquille dextre, animal senestre) och Velle- tia (coquille senestre, animal dextre). Den första gruppen in- nefattar Ancylus Auct. rec. MóncnH antager (Syn. Moll. Dan., 1864) två skilda genera: Ancylus och Acroloxus, hufvudsakligen grundade på olikheten hos käken och tungmembranen. — I Ame- rika och på Nya Zeeland finnes ett litet, af PFEIFFER 1849 under namnet Gundlachia uppstüldt, genus (af Gray 1851 kalladt La- tia), som står Ancylus mycket nära, men likväl utmärker sig för flera egendomligheter. Skalet är ancylusformigt, men med ófre spetsen böjd bakåt öfver mynningkanten samt undra sidan till två tredjedelar tillsluten af en flat, horizontel skifva. Enligt de un- dersókningar dr STIMPSON gjort (framställda i Boston Proc., 1863, refer. af BiwNEv 1 Land- and Freshw. Shells of North Amer., 1865) består skalet af två delar, mindre skalet och större skalet. Det förra, som bildar den fullväxta snäckans ryggdel, är blott !/; så långt, som det större, af samma form, som en ung Ancylus, och med den mycket trubbiga spetsen böjd mot höger. Detta skal sammanhänger framtill med det undre eller större skalets öfversta del, men hänger baktill fri öfver och utom detta skals kant. In- gången till denna bakre del är afstängd genom en platt skiljevägg, som dock lemnar en halfmånformig öppning, emedan djurets lefver 21* 412 har sin plats i denna afskilda kavitet. Det större eller undre skalet är betydligt tunnare än det öfre mindre och lemnar genom sina starka årsringar bevis på dess hastiga tillväxt. Stimpson an- tager att djuret tillbringar sin första sommar och höst i det öfre mindre skalet, att septum bildas under den följande vintern (af samma skäl, som epiphragma hos Helices) och att det under nä- sta vår vid fortsatt tillväxt bildar sitt nya, större eller undre skal, hvarvid det äldre lilla skalet behålles såsom skydd för de ömtåli- gare inre delarne. Af detta slägte äro blott 4 arter bekanta, från Kuba, Kalifornien, Potomakfloden och Nya Zeeland, en från hvar- dera stället. Artöfversigt: Sk. koniskt, ljust färgadt, kalkartadt; den trubbiga spetsen räcker på långt när icke öfver bakre mynningkanten; mynning run- dadt oval. A. fluviatilis Mörr. Sk. nedtryckt koniskt, brunt; den hvassa spetsen räcker nästan öfver bakre mynningkanten; mynningen utdraget äggrund. A. *depertitus (Z.) FRIEDEL. 1. Aneylus fluviatilis Mürr. Testa mitreformis, oblique conoidea, tenwis, cornea vel cal- carea, extus fusca, subtiliter radiatim striata, intus coerulescens, nitida (interdum tota albida); apertura subrotundo-ovalis, in- terdum fere circularis. Long. 6—9 (9), lat. 5—6?[,, alt. 211, —3 mm. Ancylus fluviatilis Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 201. NILsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 84. MoqQuin-TAnDon Moll. Fr. II (1855) p. 484. Marw« Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 151. Non». & NxrawpER Finl. Moll. (1856) p. 75, f. 68. JxrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 120. Rzrve Brit. Moll. (1863) p. 171. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 55. WzsrERLuwp Sv. Moll. (1865) p. 111; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 102; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 140. Djuret müórkgrátt, med fina svarta punkter, under ljusare; foten oval, nüstan af samma form, som skalets mynning. Skalet liknar till formen locket pà en skàl, om man vill àf- ven en phrygisk mössa eller en forntida hjelm, är särdeles bredt och snedt konisk, ungefär hälften så högt, som bredt, tunt, genom- skinande, stundom brückligt, stundom temligen fast och hárdt, fint och tätt strálformigt strimmadt från toppen till pereferien samt dessutom omgifvet af koncentriska strimmor, utvändigt alldeles 413 slanslóst, smutsgult. nästan hvitt eller grönaktigt, ofta betäckt med ett brunsvart tunt smutsófverdrag, inuti belagdt med perle- mor och starkt glänsande, blåhvitt; spetsen trubbig belägen utom skalets midt, närmare bakre kanten, nästan midt emellan sidokan- terna, böjd bakåt; mynningen rundadt oval. stundom nästan cir- kelrund, med bakre kanten ganska tydligt utom skalets tillbaka- böjda spets; munsömmen skarp, någon gång, isynnerhet vid bakre kanten, svagt utböjd. Förekommer helst i starkt strömmande bäckar och åar med klart, hårdt vatten och stenig botten, och finnes der på stenar och klippor hårdt fastsittande, sällan på vattenväxter, såsom Iris, Butomus, Nymphea eller Nuphar, någon gång på Phryganeahus. På stenar eller andra hårda kroppar lägger denna snäcka (enl. BoucH.-CHANT.) hvarje sommar 7 till 10 kapslar, tillsammans med omkring 30 ägg, men hvardera med ett mycket olika antal, och utkläckas dessa ägg på 24 till 27 dagar, allt efter temperaturen. Till sitt lynne är djuret mycket trögt och utvecklar någon större liflighet endast under fortplantningstiden. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne, i bäcken vid Fogelsång nära Lund (NILSSON), i àn vid Hörby (Marw), vid Smedstorp (E. H.), Mellby (HuLTMARK enl. MALM), i Rónneà vid Hjelmslund (J. L.) i Ringsjön och i Käflingeå (J. A. W.), i en bäck vid Stehag ymn. o. s. v.; i Blekinge i sjön Wesan, i åar vid Åryd, Mie och Mörrum (GOSSELMAN), i Augerumså (J. A., C. A. W.); i Halland vid Fröllinge (NILSSON), vid Sylhünge i Weddige s:n (J. L.); i Småland vid Jönköping i sjön Wettern (J. E. Z.); i WGötland vid Göteborg i Utterbäck (Marx), Floda (0. N.), 1 Munk- eller Kråkbäcken vid Warnhem (E. v. G.); i ÖGötland vid Omberg; i Nerike vid Örebro i Svartån (HARTMAN); i Dalarne i Gustafs s:n (F. E. RIDDERBJELKE enl. C. H. J.), i Rörshytteån i Husby s:n (C. G. À.). I Norge i stor mängd i en liten bäck, som flyter från Üstensóen samt i Akerselfven vid Kristiania (0. S. J.); i for- sen i Frogners skog (C. M. P.) I Danmark, Ögruppen: i ån vid Usseród (BECK), i en nästan uttorkad bäck vid Faxó (BECK, STrP.) Nivaa 1i norra Sjelland (Beck, Mórr.), vid Tadse Molle och Havrebjerg Aa vid Slagelse (STB.), Veistrups Aa emellan Svend- borg och Nyborg (J. C.); Herlufsholm (Srr.), Strids Mölle på ste- nar bakom quarnhjulet (MÖLLER); Halfóm: Bras Sö vid Silkeborg, Ibzek vid Veile, Bering Aa, Aarhus, Veirum Moóllebek vid Struer (C. M. P), Eveldrup (DrREJErR), 1 Himmelland i många stenbundna 414 smábückar emellan Rold och Nórlund i trakten af Nibe, t. ex. vid Skjórbek, samt under bron öfver ån vid Skalborg (Mónmcn: jo dybere og mindre rindende Bekken var, desto betydeligere fand- tes Individernes Stórelse); på Bornholm "almindelig i Skiferlage- nes Aaleier" (C. M. P.), Billegravsaaen 1 stor mängd (Km.), i Vel- lingaa (Ensr.). Finnes derjemte på Madeira (enl. d. Paiva), i Algier ända till bergen i ófre Kabylien på det nästan alltid med snö betückta Pic Lella Kredidja vid 2140 meters höjd i källor af + 3 eller + 4^; i Europa på Sicilien, på ön Korfu, i Spanien och Portugal i många former, genom hela Italien, Dalmatien, Böhmen, Siebenbärgen, hela Tyskland, Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Storbrit- tanien från óarne i Kanalen till Aberdernshire samt i Finland i Lahafors, Wandafors och vid utloppet af Uleåelf. Ancylus "depertitus (Zigar.) FRIEDEL. Testa mitreformis, depresso-conoidea, temwis, extus brum- nea, subtiliter radiatim et concentrice striata, apice hamato acuto marginem posticum teste propendente; apertwra, oblongo-ovata. Skalet toppmósshkt, nedtryckt koniskt, tunt, utvändigt brunt, fint strálformigt och koncentriskt strimmadt, med den hvassa starkt krökta spetsen böjd bakåt så, att den nästan räcker utom skalets bakre kant; mynningen utdraget äggrund (Friedel). Ancylus depertitus Ziecrer, FrieveL Mal. Bl. 1869, p. 24. Förekomst och utbredning. I Danmark, Bjerremark på Lol- land, enligt Mónocn. Ofvanst&áende karakterer för denna form äro anförda efter FRIEDFL, som funnit den i Elbe. Beskrifningarne hos DvuPvv, MoQUuINn-TANDON, v. GALLENSTEIN m. fl. på A. depertitus afvika från FRIEDELS i afseende på skalets färg, spetsens och mynnin- gens form, men alla öfverensstämma uti angifvandet af snäckans mest utmärkande kännetecken, att skalets spets ligger så långt tillbaka, att den är öfver mynningspereferien. Den finnes 1 några bergkällor i norra Krain, i Kärnthen 1 de kalla källorna af Sat- nitz, i erkeh. Österrike i en källa vid Gresten i Oetschergebietet, på Hartz i en bäck emellan Blankenbach och klostret Michaelstein, i Italien i provinsen Pisa, i Dalmatien, på Sicilien, i Spanien, i Frankrike på Pyreneerna, på Alperna, i l'Oise, la Meuse och l'Aube. 415 Gen. Aeroloxus Bxrcx. ( Velletia GRAY). Animal orificiis organ. intern. ad dextrum; maille papillis confertissimis (er Moq. Tamnd.); dentes linguales 14—15 in ser. longit., 88—90 in ser. transv. (ex Goldf.) Testa dextralis, depressa, oblonga, apice laterali ad sinistrum. Djuret liknar det hos föregående slügte. men har óppningarne for de inre delarne vid högra kroppssidan. kükarne (enl. Moq.- Tand.) fórsedda med hógst talrika papiller samt tunghakarne (enl. Goldfuss) ställda i 14—15 lüngdserier och 88—90 tvárrader. Skalet utan vindningar, aflàngt, nedtryckt skàlformigt; spet- sen belägen nästan på skalets midt, böjd åt venster. 1. Hithórande få arter uppehålla sig i gropar, kanaler, sjöar eller långsamt rinnande bäckar, fästade vid vattenväxter, mycket sällan vid stenar. Deras lefnadssätt öfverensstämmer föröfrigt gan- ska mycket med föregående slägte. De förekomma likväl i vida mindre antal tillsammans, liksom äfven artantalet är ganska in- skränkt, ty i Europa finnes blott en art och för Nordamerika upp- tager Binney endast tre. 2. Såsom vid föregående genus anfördes, var det BECK, som först (Ind. Moll. 1837) afskiljde Acroloxus från de såsom ofvan är visadt oriktigt s. k. egentliga Ancyli såsom ett subgenus, vis- serligen utan att anföra några karakterer för detsamma, men med så tydligt tillkännagifvande af gruppens typ, att någon tvekan icke kan uppstå, om hvad han menat. Gmav (Tourtons Shells Brit. 1840) går ett steg längre och höjer gruppen till eget slägte, hvilket han benämner Velletia, och detta namn behålles af Mo- QUIN-TANDON (Moll. Fr., 1855) för andra gruppen af hans Amcy- lus, hvars öfriga former han räknar till Ancylastrum. MörcH adop- terade (Syn. Moll. Dan., 1864) Acroloxus såsom eget genus och följes deri af KEFERSTEIN (Bronns Kl. u. Ordn., 1866) m. fl. under det att KoBELTt (Catal. europ. Binnenmoll., 1871) upptager ett helt och odeladt genus Ancylus, af v. GALLENSTEIN (Kärten's Conch., 1852) kalladt Ancyllus. Artófversigt: Sk. hinnartadt, aflàngt. bátformigt, mynn. aflàng; l. 6, br. 3 mm. A. lacustris Lin. 416 l. Aeroloxus lacustris (Liw.). Testa scutiformis, oblonga, mediocriter convexa, tenuis, mem- branacea, pallide cornea, fwscescens, apice brevi resupinata et oblique declinata; apertwra elongata, ovato-oblonga. | Long. 6, lat. 3 mm. Patella lacustris LinséÉ Syst. Nat. X (1758) p. 783; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 534. — Ancylus lacustris Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 199. Nirssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 83. Moquiw-TaxpoN Moll. Fr. II (1855) p. 488, t. 36, f. 50, 51. Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III. (1855) p. 150. Nonp. & Nrawpen Finl. Moll. (1856) p. 76, f. 64. JErrnREvs Brit. Conch. I (1862) p. 122. Rzzvr Brit. Moll. (1863) p. 172. — Acrolorus lacustris Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 56. WezsrEnLUNp Sv. Moll. (1865) p. 110; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 101; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 142. Djuret genomskinande, gulgrátt, med svag grönaktig anstryk. ning; trefvarne mycket korta. Skalet aflàngt skóldformigt eller bátformigt, stundom ággrundt aflàngt, ytterst tunt, hinnaktigt. genomskinande, nästan slätt, ty hvarken de strállikt ställda lingdstrimmorna eller de koncentriska strimmorna äro synliga utan temligen stark förstoring, utvändigt blott matt skimrande, hvitaktigt med gulbrun öfverhud, ofta äf- ven med ett slemöfverdrag, invändigt med glas- eller perlmor- glans; spetsen föga excentrisk, ställd något åt venstra sidan, till- bakaböjd och hvass; mynningen utdraget elliptisk, nästan aflång, märkbart smalare vid bakre ändan; munsömmen skarp, hinnaktig, stundom något utböjd. Förekommer i stillastående samt långsamt flytande vatten, fä- stad vid trästycken och vattenväxter, helst på undra sidan af Nymphea- och Nuphar-blad, mycket sällan på stenar, på mussel- skal eller på Phryganeahus. O. F. MöLLERrR omtalar att han i december månad (1757) funnit denna snäcka bland hafsalger i Baltiska hafvet och att han förvarat dessa exemplar lefvande nå- gra dagar. Jag har aldrig funnit både denna och Ancyl. fluv. på samma ställe, men CrEssiN omtalar (Augsb. Fauna p. 103) att i Bayern i en starkt flytande bäck vid Jettingen 1 Mindeldalen finnas båda arterna til nästan lika stort antal. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: 1 Höjeå nära Lund samt i Odensjö (NirLsson), vid Kristianstad i norra grafven (MALM), vid Smedstorp (E. H.), o. s. v.; i Halland vid Syllinge (J. L.); i Blekinge i Sórby bück vid byn Sórby och vid Ronneby, i Em- 417 mahultssjón (C. A. W.), i Jemjó bäck (GossELMAN); på Öland i den vestligaste dammen 1 Kungsträdgården vid Borgholm (C. A. W.); på Gotland i Gothems à samt 1 ån i skogen Gyllauen (LixpsTRÓw); i ÓGótland på många ställen (enl. E. v. G.); i WGötland i Stads- vassen och Masthamnen vid Göteborg (Marw); i Nerike allmän i Svartån vid Örebro, i sjön Qvismaren samt i Tjugestabücken i Knista socken (HARTMAN); vid Stockholm flerestüdes, såsom i Rór- strandsviken, i Bomsjón vid Karlberg, 1 Gångsätra och Mölna träsk på Lidingön, i sjön Trehörningen i Brännkyrka s:n, i Ságsjón på Wermdón (WiKSTRÖM, HARTMAN); 1 Upland vid Upsala (W. L.); i Westmanland i sjön Mälaren och 1 Svartån (C. H. J.); i Da- larne (enl. C. H. J.). I Norge i Üstensóen vid Kristiania ym- nigt (O. S. J.). I Danmark talrikt i bäckar och sjöar (Mür- LER), i alla stillastående vatten i och vid Kjóbenhavn (Móncn), Esromsó, Fuursó (MÖLLER enl Móncu), omkring Viborg (FEpp.), vid Aalborg (C. M. P.). Finnes dessutom på Sicilien, 1 mellersta Spanien, i Sieben- bärgen, 1 Galizien 1 en bäck vid Sokolniki, 1 Ukraine i sjöarne vid Dniepern, i hela Tyskland (men 1i synnerhet dess mellersta och nordliga delar, ty 1 södern är den sällsynt, 1 Krain funnen blott i en qvarnbäck vid Glince nära Laibach, i Kärnthen i en dam vid Wörthsee samt i en graf söder om Klagenfurt, i erkeh. Österrike enstaka exemplar på några få ställen, i fyra eller fem sjöar 1 södra Tyrolen, men saknas 1 norra, 1 motsats till Anc. fluv.), 1 Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, i Storbrit- tanien upp till Aberdeenshire, men på spridda ställen, samt 1 sö- dra Finland. Ordo 1l. Gastropoda Operculata. Sect. 1. Pulmonata, Terrestria. Moll. sexubus disjunctis, vesica pwlmonacea aérem. respi- rantia; testa, spiralis, operculata. Blötdjur, som andas den atmospheriska luften medelst ett nätverk af kärl, som utbreda sig på lunghálans tak. Alla äro skildkönade och hannen är försedd med en utvändigt framstående penis. 418 Skalet alltid spiralvridet, tillslutes med lock, som är vidvuxet djurets kropp. Landsnückor, som isynnerhet uppehålla sig på fuktiga stàál- len och förekomma företrädesvis 1 Westindien och på de sydasia- ska óarne. Till sin anatomiska byggnad likna de alldeles Pectini- branchiata eller Tcenioglossa bland Prosobranchia, hvarföre många 1 sednare tider hafva föredragit att räkna dem hit såsom en egen afdelning, hvilken blifvit kallat Neurobranchia; men det är just genom sina andedrägtsorganer, som de fullkomligt öfverensstämma med pulmonaterna och anses bland dessa bilda en särskild sektion: Pulmonata Operculata eller Cephala Operculata Pulmonifera. De stå således på gränsen emellan föregående ordning och de med lock försedda vattengastropoderna, hvarpå redan LEACH, som sam- manfattade dem under namnet Antrobranchia, fästade uppmärk- samheten. och öfvergången från Ctenobranchia till dessa s. k. Neurobranchier kunna Ampullarierna sägas förmedla genom när- varon af lungor jemte gälar. De till denna sektion hörande djur hafva två kontraktila trefvare, vid hvilkas bas ögonen äro beläg- na. Hos Cyclostoma äro ögonen ställda mera utåt än hos de lock- lösa vattensnäckorna, men mindre utåt än hos de med lock för- sedda vattensnäckorna och man har observerat att kärlen i lung- hålan h. o. d. äro närmare förenade och bilda krökta upphöjnin- gar, som man velat anse vara rudimentära gälar. Dessa djurs utvecklingshistoria är ännu nästan obekant. Utom följande familj höra hit Helicinide med slägtena Stoastoma Ap. (19 arter, nà- stan alla på Jamaika), Trochatella Swarss. (20 arter 1 Westin- dien), Helicina Law. (162 arter i tropiska delen af Amerika och Polynesien) samt Proserpina Grar (8 arter i Westindien). Fam. Cyelostomidz. Animal mazilla sepius destitutum, pede longo, a cor- pore cetero distincto, tentaculis 2, contractilibus, basi ex- terno oculiferis, ore proboscidiformi, orificiis organ. intern. ad dextrum, vadwla longa, tenui, ligaminiformi, uncinis latis, lateralibus primi ordinis duobus, superne hamatis, uncimo marginali hamato vel pectinato. Testa sepius conica vel cylindracea, operculo spirali. Djur med halfcyhndrisk kropp, oftast utan käke, med làng, från den öfriga kroppen skild fot, två, kontraktila trefvare, vid 419 hvilkas yttre bas ögonen sitta, munnen i spetsen af en lång pro- boscis, anal- och generationsöppningarne nära hvarandra vid högre kroppssidan. tungmembranen lång, smal, bandformig. med en mid- telhake, två 1 spetsen krökta sidohakar och en i spetsen krökt eller kamlikt flikad kanthake, alla breda, taktegel-likt lagda ófver hvarandra. Snácka spiralvriden, oftast konisk eller cylindrisk, med ett spiralvridet lock fástadt på ófra sidan af fotens bakre ända, ge- nom hvilket skalets mynning tillslutes, dà djuret drager sig till- baka. Denna i de varma länderna så artrika familj representeras inom vår faunas område blott af en art, densamma, som äfven ensam förekommer i England. Först i Europas sydligaste länder tillkomma flera species. Familjen innefattar slägtena Cyclostoma LaAm., Chondropoma PER. (33 arter i tropiska Amerika), Choano- poma PrR. (33 sp. i Westindien), Pomatias Srup. (sk. tornlikt, lock. hornartadt, med många spiraler, bestående af två skifvor med mellanliggande rum: 11—18 sp. i södra Europa), Cyclopho- rus Mont. (150 sp. i alla varma länder), Píerocyclos Bgws. (16 sp. 1 Ostindien), Pwpina Via. (16 sp. från södra Asiens öar) samt tvenne slügten, Acme Hamrw. (( arter från mellersta Europa) och Geomelania Prn. (med 21 arter från Jamaika), hvilka ofta upp- tagas såsom en särskild familj Aciculide. Formen hos skalet vexlar inom dessa genera från tornformigt (Chondrop., Pomatias) och koniskt (Cyclostoma, Choanop.) eller nästan cylindriskt (Pu- pina, Acme) till platt och skifformigt (Pterocyclos). Gen. Cyelostoma LAMARCE. Testa ovata, turrita; anfractus forte accrescentes, cy- làindracei, sutura. profunda disjuncti; apertwra rotundata, peristomate continuo; operculum calcarewm, spirale, mu- cleo subeaxcentrico, spiris paucis, rapide accrescentibus. Djuret har två cylindriska, trubbiga, kontraktila trefvare, vid hvilkas yttre bas ögonen sitta på knöllika upphöjningar; huf- vudet snabellikt utdraget, framtill tvärt eller insänkt, trattformigt. på öfra sidan med starka, regelbundna, ringformiga rynkor, under omkring munöppningen mer nätlikt skrynkligt; fotsulan genom en längsgående fåra delad i två parallela valklika delar. Skalet äggrundt, tornlikt; vindn. hastigt tilltagande, nästan fullkomligt cylindriska och till följe deraf skilda genom en gan- 420 ska djup söm; mynmringen rundad. med fullkomligt sammanháün- gande munsóm; locket är tjockt och kalkartadt, spiralvridet, med temligen excentrisk kärna och få men hastigt tilltagande spira- ler, af hvilka den siste är ganska bred. 1. Dessa för sin vackra skalform, prydliga skulptur och ana- tomiska egendomligheter utmärkta snäckor uppehålla sig på fuk- tiga och skuggrika ställen. gerna 1 närheten af vatten och 1 grann- skapet af hafvet. men icke på våta platser. utan vid rötterna af buskar, under häckar. bland multnande blad. under stenar. i klippspringor, bland mossa o. s. v. De älska 1 all synnerhet kalk- grund och deras föda utgöres af multnande vegetabilier. Närmare 170 lefvande arter finnas i östra Afrika, Westindien och södra Europa. De europeiska äro: C. sulcatum Dr. (södra Frankrike och Spanien, med ett par varieteter på Sicilien och Malta), elegans MöLL., costulatum Zar. (östra Europa), mammillare FÉn. (Spa- nien, Algier) och ferrugineum Lam. (Balearerna, Gibraltar). 2. Slügtets egentlige grundläggare är GUETTARD, som år 1756 (i Mem. Acad. Scienc., Paris) benämnde det Limacon ter- restre à opercule. Detta blef emellertid förgätet, säkerligen till följe af dess föga vetenskapliga bestämning. År 1789 framställde STUDER (i Faunula Helvetica) det ånyo under namn af Pomatias (af ze), lock). men utan att anföra några karakterer. År 1799 uppstälde LAMARCK ett eget slägte under namnet Cyclostoma (Cy- clostome) för LixNÉs Turbo striatulws. som är en hafsgastropod (Soc. hist. nat. de Paris L). Två år derefter (Syst. anim., 1801) upptager han samma slügte. men det är nu icke för Turbo stria- tulus (för hvilken han gjort slügtet Scalaire. Scalaris), utan for Turbo delphinus Lrw.. en annan hafsgastropod. Vid samma tid betecknade DRAPARNAUD (Tabl. moll., 1081) med namnet Cyclo- stoma en grupp land- och sötvattenmollusker. Sednare blef T. delphinulus typen för slägtet Delphinule (Delphinula), DRAPAR- NAUDS sötvattenarter bildade gruppen Paludine och Bythinie och man bestämde såsom Cyclostomes blott de med lock försedda land- gastropoderna, hvilket slägte är blifvet befunnet identiskt med det, som GUETTARD grundade (Moq.-Tawp.) Namnet Cyclostoma är ett neutrum, såsom härledt af zvxAoc, rund, och oTOUU, gen. -UTOG, mynning (heter således i genitivus Cyclostomatis och icke Cyclo- stomse), men DLAMARCK och BRUGUIÉRE framställa det såsom ett femininum, hvaremot några författare (t. ex. PFEIFFER, MÖRCH, KREGLINGER) upptaga MONTFORTS namn Cyclostomus (Conch. Syst. ö 421 1810). Hos Greornov och MürLER utgjorde den dà enda kända arten, elegans, en del af sl. Nerita, hos LisrER af Cochlea. HART- MANN upptog (Syst. Gaster., 1821) STUDERS namn Pomatias sá- som eget genus för en grupp snäckor, skilda från Cyclostoma, ett slágte, som de allra flesta nyare författare antaga. MoqviwN-Tax- DON (Hist. Moll. Fr., 1895) förenar dem dock inom en underaf- delning af Cyclostoma. KoBELT (Cat. eur. Binnenconch., 1811) fördelar de till palcarctiska provinsen hörande Cyclostoma-arterna i tre grupper: Cyclostoma s. str. (C. sulcatum, elegans, costula- tum i Europa, glaucum Sow. och olivieri Roth 1 Syrien), Leonia Gray (C. mammillare Fér.) och Tudora Gray (C. ferrug.). Artófversigt: Sk. àggrundt koniskt, vackert gallerstrimmadt; 1. 13, br. 9 mm. €. elegans Mürr. l. (yeloestoma elegans (Mürr.). Testa ovata, subperforata, extus cinereo-carnea, intus ful- vida, sepe obscure minutim variegata, lineis spiralibus et trans- versis elegantissime clathrata; amfr. 5, converi; apertura sub- rotunda. Long. 13—14, diam. 8!|,—9 mm. Nerita elegans Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 177. — Cyclo- stoma elegans DmAPARNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 38. RosswissLEk Iconogr. I (1835) p. 90, f. 44. Moqurs-Taspos Moll. Fr. II (1855) p. 496, t. 37, f. 3- 23. KoszLT Nass. Fauna (1871) p. 202, t. 5, f. 15. — Cyclostomus elegans Móncn Syn. Moll. Dan. (1964) p. 57. Djuret skiffergrátt. Skalet àggrundt eller ággrundt koniskt, otydligt nafladt, starkt, med konisk trubbad spira, glanslóst, utvändigt gråaktigt köttfärgadt eller gulgrått, stundom violettgrått, invändigt gult, enfärgadt eller med mer eller mindre tydliga och talrika tvärs öfver vindningarne gående dunkelt röda streck samt ofta på siste vindningen 3—4, på näst siste 1—2 spiralband af tätt stående mörka flückar, dessutom, undantagandes på de två första. alltid släta och glänsande rödbruna vindningarne, med talrika, mycket regelbundna, upphöjda spirallinier och talrika, mycket flna tvär- strimmor, hvarigenom en prydlig gallerstriering uppkommer; vind- ningarne 9, starkt konvexa, hastigt tilltagande, så att den föl- jande är nästan dubbelt bredare än den näst föregående; sömmen djup; mynningen nästan cirkelrund, endast öfverst mycket svagt 422 vinklig och der belagd med ett något tjockare lager; munsómmen sammanhängande; locket platt, hàrdt och kalkartadt, beläget dà djuret är indraget straxt inom mynningens öppning, med ytterst hastigt tilltagande vindningar, af samma antal, som skalets, och den excentriska nucleus liksom skalets spets mörkt färgad och slät, då locket för öfrigt är tecknadt med sneda och bugtiga strimmor. ? Förekommer endast i kalkrika trakter, gerna i bokskogar, an- tingen på steniga och skuggrika ställen, under nedfallna blad, un- der trädrötter, buskar, häckar eller stenar, eller på soliga ställen, nedanför klippor, på renar och sluttningar, vanligen gömd 1 löf- samlingar e. d., alltid i mängd på samma lokal. Djuret är ytterst långsamt i sina rörelser och mycket skyggt, alldeles såsom Val- vata piscinalis, hvilket det äfven till sin skalform liknar, så att det vid minsta beröring hastigt drager sig tillbaka in i snäckan, hvarvid fotsulan vikes tvärsöfver på midten och de båda hälfterna komma att ligga ofvanpå hvarandra, liksom förhållandet är med andra locksnäckor, hvarefter det tillsluter öppningen med. det starka locket. Om detta i flera hänseenden märkvärdiga djurs sätt att förflytta sig från ett ställe till ett annat var ROSSMÄSS- LER först i tillfälle att anställa närmare iakttagelser och medde- lar dem på anf. st. sålunda: De två bredvid hvarandra liggande valklika partier, i hvilka fotsulen är delad medelst en djup längs- fåra 1 midten, agera verkligen såsom ett par fötter, så att djuret icke i likhet med våra öfriga blötdjur kryper, utan verkligen går, hvilket man med lätthet kan observera då det rörer sig på inre sidan af ett glas. Sitter djuret stilla, så är fotsulans båda delar fasttryckta och den delande längsfåran synes blott såsom en linea. Vill det deremot förflytta sig, så lösgöres fotens ena del, sträckes fram omkring en linea och fasttryckes der vid glaset, hvarefter fotens andra del löses, framskjutes förbi den förras fästpunkt och fasttryckes, och på så sätt vexelvis agera de båda parallela par- tierna af foten. Under framåtskridandet brukar djuret ofta suga sig fast med sin långa och muskulösa proboscis och på så sätt un- derlätta rörelsen. Hela dagen äro de i verksamhet och rörelse, men om aftonen draga de sig in i skalet och tillstänga detsamma. Deras exkrementer äro icke, såsom hos andra snäckor, långa och masklika, utan likna små svarta piller. Utbredning. Om dess utbredning i Danmark skrifver Móncn anf. st.: ”Iser paa Kridt- og Kalkbakker. Ormeö (enl. medde- 423 lande af STB. är denna lokal felaktig) og Kalnses ved Holstein- borg (STB.); ved Bisserup i temmelig stor Mzengde paa de hóie , Klinter, der ere bevoxede med Tjürnekrat og skraane mot Stran- den, STE. (paa disse Steder findes den i uhyre M:engde, skjuler sig sedvanlig i Mos og ved Trzxródder og man seer kun döde Expl. liege frem; kun efter Regn kommer den frem; den findes ogsaa fossil dybt nede i Lagene, Leer og Mergel, paa bemeldte Steder: Stb. i bref); ved Kjóge (?); Stokkebjerg Skov, Odsherred (BuppE Luxp); ved Siden af det begyndte Kalkbrud i Liimsteens- bakken ner Gaarden Vutborg i Wixó Sogn, Thy (Str. 1834); paa Kridtskraaningerne i Dybbel ved Aalborg (STP. 1857); Klitt- gaard ved Nibe (Srr.) cfr KnóvER N. Tidskr. l. 2 B. p. 541; ad Hanstholm, Thy (Dk.); de jydske Exemplaren ere alle fundne döde”. Vid Asnss (ett dödt ex.: J. C.). I slutet af Juni 1869 fanns denna snäcka af apot. BENzoN och dr COLLIN i stor mängd .pà den lilla obebodda, med tät smáskog af lind bevüxta, ön Flatö, utanfór Nykjóbing. De nu anförda äro denna snáückas hittills kända nordligaste förekomstorter. Inom Tyskland finnes den hufvudsakligen i Rhein- dalen och dess närmaste sidodalar från Kaiserstuhl i Breisgau till Siebengebirge vid Bonn. Saknas i Westphalen, men fórekom- mer 1 Hannover och är i Schleswig-Holstein funnen (enl. KREG- LINGER) endast död i grafhógar tillsammans med bronsvapen. En annan grupp af fyndorter ligger i bergstrakterna på båda sidorna om Wesers mellersta lopp äfvensom den är nyligen funnen på ett par ställen vid Unstruts lopp (vid Naumburg och Freiburg: E. v. MarTt.). I England går den mot norr till York, i Irland är den icke sällsynt, i Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien och Italien är den allmän, i Portugal synes den blott förekomma på kalkbergen från Cintra till Coimbra, vidare utbredd öfver Korsika, Sicilien, Istrien, Dalmatien, Joniska öarne och Albanien till Janina. I Mindre Asien och i Syrien ersättes den af C. glaucum och oli- vieri, på Kaukasus (och i Kasan?), i Siebenbürgen, Banatet, Ser- bien och Bulgarien af C. costulatum, blott vid Dsehumna och Schumla uppträder åter C. elegans (enl. Schläfli). Vid erkeher- digh. Österrikes ostgräns är den funnen i närheten af Neusiedler- see, saknas alldeles inom erkehertigdömet, äfvenså i Kärnthen, Salzburg, Steiermark, norra Tyrolen, Vorarlberg, hela Bayern och Würtemberg, men förekommer åter i Schweiz, Savoien och Wälsch- tyrolen. Enligt WEBB, BERTHOLET och BOoURGUIGNAT' finnes C. 424 elegans på Kanarióarne. Ingenstüdes i Skottland. Norge, Sverige eller Ryssland är den ännu med säkerhet iakttagen. Gen. Acme HARTMANN. Testa nitida, cylindrica, apice obtuso; anfr. regula- riter accrescentes; apertura ovalis vel semiovata, superne acute angulata, marginibus subparallelis, crassiusculis, callo lenui conjunctis; operculum ovali-oblongum, hyalinum, paucispirum, nucleo excentrico. Djuret med två smala cylindriska trefvare, vid hvilkas bas på inre sidan ögonen sitta; proboscis hälften så lång, som trefvarne; foten på midten delad genom en tvärgående inskärning. Skalet glänsande, nästan cylindriskt, i spetsen trubbigt; vind- ningarne regelbundet tilltagande; mynningen oval eller halft ägg- rund, upptill spetsig, med nästan parallela, något förtjockade, ge- nom en tunn callus på mynningväggen sammanhängande kanter; locket venstervridet *), ovalt aflàngt, mycket tunt, glasklart. med få (2—3), hastigt tilltagande vindningar och excentrisk nucleus. 1. Hithörande små arter lefva under mossa, multnande blad och stenar på fuktiga eller våta ställen. Öfverallt äro de säll- synta eller mycket svåra att finna. I Europa och norra Afrika finnas högst 11 arter, nemligen: .A. polita L. PrR.. A. oedogyra ParAp. (Ukraine), A. trigonostoma PArnAp. (Elsass), A. banatica Du». (Banatet), A. dupuyi Parap. (norra Frankrike), A. subdia- phora Bivowa (Sicilien), A. lineata Dur. (i södra och vestra Eu- ropa), A. lallemanti BourG. (Algier). A. benoiti Bovna. (Sicilien), A. spectabilis Rossw. (i Österrikes södra stater), A. moutoni Dur. (vid Grasse i Frankrike) och A. letourneuxi Bouna. (i Al- gier). 2. För LINNÉ och hans samtida voro dessa snäckor obe- kanta. Först hos WALKER och Bovs beskrifves och afbildas un- der namnet Turbo i Test. min. rar., 1784, en hithörande art, men då man för den upptager artnamnet fusca, såsom gifvet af dem, är detta felaktigt, alldenstund de ej i det citerade arbetet upp- taga något speciesnamn och namnet fusca härleder sig från Mox- *) Hzr» anmärker att alla snäckor med spiralvridet lock nödvändigt måste hafva detta vridet i motsatt riktning mot skalet, emedan det ut- gör det outvecklade undre skalet hos djuret. (Se Inledn. om Locket.) 425 TAGU (Test. Brit, 1803) äfven under det stora slügtet Turbo. STUDER anför (i Faunula Helvet. i Coxe's Trav. in Switz., 1189) en art (utan kännetecken, men ansedd vara A. lineata) under det ännu större sligtnamnet Helix. DmaAPARNAUD upptog en hitho- rande form i Tabl. Moll (1801) såsom Bwlimus, men i Hist. Moll. (1805) under LaAwancks slügtnamn Åuricula. I sin Helve- tischen Almanach 1817 förde JURINE samma art (lineata) til ge- nus Awricella. Efter SrupER (Kurzes Verzeichn. der Conchylien, 1820) förenas den ofta med slágtet Carychium, såsom af FÉRUSSAC (Tabl. Syst., 1822, men i ett annat arbete, Dict. class. d'hist. nat.. samma år föres den till sl. Cyclostoma), FrEwiwG (Brit. Anim., 1828), RosswássnER (Iconogr., 1835) o. fl. Alla dessa namnen grunda sig emellertid på en ofullständig kännedom om skalet och fullkomlig obekantskap med djuret. Endast Férussacs sista be- nämning gör härifrån undantag, men detta har sin orsak i HART- MANNS året förut gjorda uppställning af det nya genus Acicula (Neue Alpina, 1821), hvilket namn han dock på samma år i sitt System der Gasteropoden förändrar till Acmea och i STURMS Deutschl. Fauna, VI, till Acme, men slutligen i Erd- und Süssw. Gasteropoden (1840) förenar med Rissos genus T'rwncatella. Nam- net Acmea tillskrifves dock Escnuscuorrz för ett slügte hafs- snäckor närmast Pafella, och T'rwncatella, som har sin naturliga plats bland Rissos och Paludinelle, innefattar ett litet antal brak- vattenarter, hvilka endast fórekomma pà eller invid hafsstründer, men länge kunna lefva utom vattnet och derfóre delvis räknas till landsnäckorna, hvilket isynnerhet gäller T. truncatula Drp. Nam- net Acme för de små med lock försedda landsnückor, om hvilka nu är fråga, är det vanligast antagna, ehuru ännu i sednare tider en och annan författare t. ex. KREGLINGER 1 Deutsch. Binnen- moll. (1870) föredrager CHARPENTIERS åt dem i Moll. Suiss. gifna namn Pupula. MOQUuIiIN-TANDON (Moll. Fr., 1855) delar de fran- ska formerna inom två subgenera, Auricella (sk. med upphöjda tvärlinier, mynningen upptill inskuren, så att ytterkanten är upp- till starkt tillbakabójd: A. moutoni, ÅA. lineata) och Platyla (sk. slätt, mynn. upptill icke inskuren, utan jemn: A. fusca — A. po- lita, À. simoniana). Artófversigt : Sk. cylindriskt; slätt, glänsande, mörkbrunt; 1. 3 mm. A. polita HArRTM. Fauna Molluscorum. 28 426 1. Acme polita HanrTw. Testa cylindracea, levis, nitida vel polita, fusca, brunnea; anfr. 5—6; apertura acute semiovata; peristoma extus callo purpurascente sat valido cinctum. Long. 3 mm., diam. 0,5 mm. Carychium lineatum RossuissteR Iconogr. VI (1837) p. 54, f. 408 (Acme lineata) non Dmar., nec FÉnuss. — Acme fusca Beck Ind. (1838) p. 101, non WarxrEn, nec Gnax nec KoBELt. Moquis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 5098, t. 38, f. 8—9. — Truncatella polita HARTMANN Gasterop. (1840) p. 5, t. 2. — .Acicula polita GnEDLER Tirols Conchyl. in Verh. des zool.-bot. Vereins in Wien (18506) p. 157. — Acme polita Brguz Fauna 8iebenb. ed. 2 (1867) p. 185 (forma minor, ex spec. orig.). Djuret något mjólkhvitt, bestródt med fina, temligen otyd- liga bruna punkter (Moq.-TaAxpn.). Skalet utan nafvel, cylindriskt, mot den öfre trubbiga ändan något afsmalnande, alldeles slätt, glänsande, liksom poleradt, ge- nomskinande, mörkbrunt; vindn. 3—06, svagt konvexa, föga- ha- stigt tilltagande; sömmen synes under loupen såsom en fin tråd, framtill vid mynningkanten starkt uppåt stigande; mynningen halft äggrund, upptill spetsig, föga högre än bred; munsömmens ytterkant upptill rakt, icke bågformigt, utgående från vidfäst- ningspunkten, utvändigt, något bakom brädden, försedd med en stark, halfeylindrisk, ljusare röd, parallel valk, invändigt med en stark läpp; locket ligger djupt inom mynningen, då djuret är indraget. Förekommer under multnande blad, bland våt mossa, under stenar o. s. v. på sanka, till och med dyiga ställen 1 bokskogar, på tidtals ófversvümmade flodstründer o. s. v. Ehuru mycket mindre och mera cylindriskt, páminner skalet betydligt om det hos Cochlicopa både till form, glans och färg (och var det kan- ske derfóre, som HeLp kallade den /wbrica). Djuret är hastigt i sina rörelser samt mycket skyggt och känsligt såväl för minsta störande, som för torka och solljus. Utbredning. I Danmark: Halfön, "1 Skovklöften ved Chau- seebroen, Klusriis Skov (vid Flensborg), under Steen og imellem Lagene af forraadnende Löv; vel 40 Expl.; 29 December 1864" (0. M. Povrsew Naturh. Fóren. Vidensk. Meddel. 1867 p. 50). Denna lilla vackra, men till följe af sin litenhet och undan- gömda fórekomststülen svåråtkomliga, snäcka finnes i södra och vestra Frankrike, i Schweiz, här och der i norra Italien, i Dal- 421 matien, Kroatien och Siebenbürgen (üsynnerhet den stora formen, som fått namnet bamatica), i Kàrnthen på Loibl och vid Satnitz, i erkeh. Österrike vid Waiblingen, i norra Tyrolen vid Telfs fun- nen ymnig, i södra Tyrolen vid Lavis sällsynt, vid München, vid Schónbach och Dinkelscherben *), vid Kassel, Bamberg, emellan Charlottenbrunn och Hornschloss i Schlesien, på Harz, vid Ber- ln, vid Kiel och tvifvelsutan hórer hit de vid Schónberg och Preetz 1 Holstein (se Móncu Syn. Moll. Dan.) samt i Ostpreussen vid Gute Trómpan funna exemplaren (benämnda ÅA. /neata). Anm. I Mórchs Synopsis p. 57 upptages under N:o 95: "Acicula lineata (Bulimus) Drp. teste Behn & Bk. T. corneo-fusca, lineis longitu- dinalibus impressis distantibus sculpta. Long. 3 m.; dm. vix 1 mm. (Pfr). Bei Schönberg unter Weidenrinde (Behn, Mus. Cvii) In sylva prope Preetz, 1824 (Bk.). Ifólge en Bemwrkning af Möller skal den vere funden paa Fyen, men Rigtigheden af Bestemmelsen er dog ikke ganske tydelig. Exemplarerne fra det fórstnzvnte Findested findes neppe mere; fra det andet sees i Kieler Samlingen kun Indtrykkene i Gummien, hvor- med de have vsret fastklebede. "Dania" Bk. Index”. Sásom ofvan är nàmndt, är det visserligen utom allt tvifvel att dessa fyndorter hafva af- seende på A. polita och ej på lineata. (Jfr Friedel i Mal. Bl. 1869 p. 26). Ofta fórvexlas dessa båda och stundom förenas de, såsom af Reeve (Brit. Moll. p. 179) under det sednare namnet, men äro dock säkerligen skilda arter. Utom det att det är oriktigt anföra Walker såsom auctor till nam- net fusca, àr det àfven felaktigt, att till vàr art citera Walker & Boys, emedan, enligt Jeffreys, Jacob's diagnos i Walker's verk tydligen angifver snäckan såsom varande strierad och vår polita dessutom alldeles saknas 1 Storbrittanien, der åter lineata är vidt utbredd. Stein (Schn. u. Musc. Berl, p. 84) frågar: sollen nicht vielleicht beide Formen in Geschlechts- unterschieden beruhen?, en fråga, som naturligtvis måste besvaras med nej. *) Såsom en fingervisning för dem som eftersöka denna snäcka vill jag nämna, att dà jag den 3:e sistl. maj med vännen Crzssm gjorde en utflygt till en nära hans boning i Dinkelscherben (i Bayern) liggande, på sällsynta snäckor särdeles rik, bokskog, ett bland mina första fynd i en sumpig fördjupning bland växter, högar af multnande boklöf, Limax 12- vis, Clausilier o. s. v. var många ex. af Acme polita, ny för trakten, på en lokal som den skarpsynte Cressin så noga undersökt under flera år, på en fläck, der han gjort så vackra fynd af Daudebardier o. fl. och för hvilkas skuld han sade sig hafva granskat hvarje blad på marken. Hvad som derföre bragte den lilla Acme i mina händer var, att jag begagnade mig af den för Cl. obekanta metoden att sikta. ag* 428 Sect. 2. Branchiata, Aquatilia. Moll. sexubus disjunctis (Valvatide excl.), branchiis pec- tiniformibus aquam respirantia; testa spiralis, operculata. Blötdjur som (hos följande slügten) andas medelst en kam- eller bladformig güle, hvilken är innesluten inom en i närheten af hufvudet af manteln bildad, med stora och lifliga cilier beklädd, hvälfd ihålighet eller kammare och hvilken gäle någongång är så lång, att den sträcker sig betydligt utom denna andhålas öpp- ning. Alla äro skildkönade (med und. af Valvatide). Snäckan alltid spiralvriden och försedd med lock. Wattensnäckor. Af de omkring 7600 arter, som tillhöra denna sektion i sin helhet, af MirxE-Epwanp kallad Prosobran- chia, finnes det vida öfvervägande antalet i hafvets salta vatten, der de flesta krypa omkring på växter, stenar e. dyl., eller såsom Litiopa vistas på simmande växter, högst få på ett större djup än ett par hundra famnar. Blott de ögon- och locklósa Janthi- nide simma fritt omkring och föra ett rent pelagiskt lif. Några, hvaribland arter af fam. Littorinide (Rissoide) med Hydrobia, Paludinella o. s. v. hafva enligt ÅDAMS, KREGLINGER o. fl. ett amfibiskt lefnadssätt, så att de en längre tid kunna inandas at- mosferisk luft, skilda från deras egentliga element, vattnet, hvil- ket hvad sötvattenarterna angå bestämdt förnekas af FRAUENFELD. Mest utmärkta i detta hänseende äro de än koniska, än klotfor- miga, än fullkomligt Planorbislika Ampullariderna (55 arter i de varma ländernas sötvatten), hvilka utom en gäle hafva en lung- håla och således fullkomligt bilda öfvergången till Mollusca pulmo- nata operculata terrestria. I brakvatten eller halfsalt vatten på flacka hafsstründer eller 1 flodmynningar lefver flertalet af de 14—195 sligtena af fam. Littorimidz, isynnerhet Paludinella, As- siminea o. s. v. üfvensà af fam. Cerithide de flesta Cerithium- och Planaxisarter. Af den förra familjen tillhör sl. Lithoglyphus och af den sednare sl. Potamides (40 arter i gamla verldens tro- piska länder) sött vatten och óOfverensstimma deruti med fam. Valvatide, Paludinide och Melanide. Lithoglyphus Mühlf. 1821 (förut och äfven ofta sedermera fórenadt med sl. Palwdina, likt en nedtryckt Bythinia, men med hög valk på spindeln) har två af BovRavuiGNAT urskiljda arter i Algier och fem i Europa, huf- vudsakligen i Krain och i Donau med dess bifloder. Fam. Mela- "ide skiljer sig från de öfriga genom fransad mantelkant, liten ^ 429 mynning och tjock epidermis pà det tornlika eller koniska skalet. Två genera äro främmande för vår verldsdel, (Paludomus SWAINS. med 25 arter i Ostindien och Ancylotus Sav med 50 arter i N. Amerika), som eger flera arter af de båda öfriga, Melania Law. och Melanopsis FÉn., det förra med öfver 360 arter i alla varma länder (blott 9 af dessa, men med ett stort antal former, i syd- östra Europa), det sednare med ett tjog species i länderna rundt- omkring Medelhafvet (ett par arter gå upp i Ungern) och ett species på Nya Zeeland. JAN och med honom en och annan för- fattare skiljer den lilla, i Tyrolen, Schweiz, Lombardiet och Dal- matien förekommande, Melania annulata såsom ett eget genus Pyrgula, hvilket åter STImPsoN räknar till Hydrobiine. De med lock försedda sötvattensnäckorna i Europa kunna (om Valvata och Neritina uteslutas) för öfversigts skull få följande uppställning: I) Djurets hufvud med längre proboscis, mantelkant fransad: gen. Melania Lam. (sk. med hel mynning), gen. Melanopsis FER. (sk. med nedtill inbugtad mynning); 1I) Djurets hufvud med kortare proboscis, mantelkant ofransad: 1. skal stort, üggrundt, lock horn- artadt, koncentriskt strimmadt, med lateral nucleus: gen. Palu- dina LAw.; 2. skal medelmáttigt, üggrundt, lock kalklikt, kon- centriskt strimmadt, med central nucleus: gen. Bythinia LEACH; 9. skal medelstort eller litet, klotrundt kügellikt, lock hornartadt, spiralstrimmadt, med fà vindningar, spindeln med tjock valk: gen. Lithoglyphus Mónrr.; 4. skal litet, lock hornartadt, spiralstrim- madt, med fà hastigt tilltagande vindningar, spindelkant utan valk: a. mynning mer än hälften så hög, som det äggrunda skalet, Am- nmicola Govrp; b. mynning alltid under skalets halfva höjd, Hy- drobia HamTM. (sk. kägelformigt, tillspetsadt) och Paludinella Scam. (sk. cylindriskt äggformigt, med trubbig spira). Naturligt- vis är det icke nog med dessa genera, ehuru dessa innefatta alla, utan äro många flera uppställda äfven för de Europeiska arterna. TroscHEL har för P. bulimoides föreslagit slägtet Cleopatra, P. gibba är af BourGuiIGNAT nyligen upphöjd till ett eget genus Bel- grandia, liksom han äfven nppställt sl. Paladilhia och för P. vi- trea Moq.-Tawp. slägtet Moitessieria, detta sednare till och med såsom egen familj Moitessieride, enligt v. MARTENS öfveriladt och grundadt på ofullständiga undersökningar. KREGLINGER har 1 sin System. Verz. 1870 upptagit Melania patula Brum. under RaA- FINESQUÉS genus LÅLeptoxis (KoBrzrt i Nass. Fauna 1870 under BnuziwAS genus Emmericia), men Leptoris RAr. är (enl. v. MAR- 430 TENS) = Ancylofus SAv och närmast patula står den kaliforniska Pal. nuttalliana LEA, som STIMPSON nu ställer såsom ett eget genus Flwminicola bredvid gen. Amnicola, dit TrRoscHEL efter tungmembranens beskaffenhet förer M. patula. I sin Catal. Syst. Fam. des Melaniens, 1862, förenar Brot Melanopsis esperi och acicularis med SWwAINsons genus Hemisinus, en mening, som de- las af KnEGLINGER, men af v. MARTENS utan tvifvel med rätta benämnes "eine unglückliche Neurerung". À) Tenioglossa: Radwula longa, seriebus wncino- rum mwmerosis, wncinis im serie quaque septem, 3—1—3; branchie due, una tamen minima; sexus disjuncti, mare pene instructo; oculi sessi- les. Testa sepius conica, raro discoidea, aper- tura, rotundo-ovata. Tungmembranen lång, med ett stort antal rader hakar, hvarje rad med en midtelhake och på hvarje sida tre sidohakar; gälarne två, men den ene ringa utvecklad; könen skilda, hannen försedd med penis; ögonen oskaftade. Skalet är koniskt, sällan plat- tadt, med rund eller äggformig mynning. Fam. Valvatide. Animal pede brevi, antice bilobo, lobis plus minus re- flexis, tentaculis 2, setaceis, basi postice oculiferis, ore pro- boscidiformi, branchiis pinnatis, supra tentaculum dezx- irum exsertilibus, basi appendice filiformi. Testa apertura circulari, operculo multi- et arcti-spi- rali, nucleo centrali. Djur med kort, framtill tváklufven fot; trefvarne två, trád- formiga, vid bakre sidan af basen försedda med ögon; munnen ut- dragen till en på tvären ringlad proboscis; gälen lång, fjäderlik med 14—15 par strålar, utsträckt öfver nacken på djuret, bak- till försedt med ett trådlikt bihang, af trefvarens längd. Snäcka med cirkelrund mynning samt det tunna skifformiga locket, då djuret är indraget, djupt insänkt, hornartadt, nästan rundt, spiralvridet, med central nucleus (midten något fördjupad) och flera småningom tilltagande vindningar, hvilka hafva en upp- höjd hinnaktig ytterkant. Familjen utgöres blott af ett slägte. 431 Gen. Walvata Mörner. Testa discoidea usque conoidea, anfractibus cylindra- ceis, peristomate continuo, acuto. Djuret har foten kort och smal, framtill tváflikig, med åt si- dorna horizontelt eller bågformigt böjda flikar, baktill rundad; analöppningen vid högra sidan under mantelkanten; andhålet vid öfre och bakre delen af halsen ; könen förenade hos samma indi- vid, penis utvändig, bakom högra trefvaren och betydligt större än denna, öppningen för de honliga könsdelarne längre tillbaka på samma sida, under mantelkanten (Moq.-Tawp.). Käkarne två, på sidorna, smala, med ett vårtformigt rudiment efter en öfverkäk. Tungmembranens midtelhakar breda, med hakformigt krökt och tandad spets, sidohakarne lancettlika, i kanterna sågtandade, med inböjd spets. Skalet *) antingen koniskt, af samma form som hos Paludina eller Bythinia, med (hos våra arter) trinda vindningar, den siste ganska stor, eller mer eller mindre nedtryckt, ända till platt och skifformigt, såsom hos Planorbis, med allt vidare nafvel ju mera >) ”Skalet hos somliga Valvater likna nästan fullkomligt i skapnad de omhóljen, som larverna af åtskilliga insekter bilda åt sig, och denna likhet är så stor, att Mr Swaissosn har uppställt ett nytt genus af Mollu- sker efter dessa insekthus, under namnet Thelidomus. Sådana exempel af ”mimetic analogy? förekomma inom andra grenar af Zoologien. Ska- len af vissa Entomostraca, hörande till slägtet Estheria, äro icke olika sådana af en ung Anodonta, ehuru till struktur och sammansättning mycket olika” (JerFr.). Dessa tillfälliga likheter hafva narrat flera än Mr SwaissoN att såsom mollusker bestämma djur ur helt andra klasser, hvar- på, bland många, här blott ett par exempel upptagas. GmrwEn beskrif- ver i Versuch system. Beschr. der in Wetterau entd. Conch. (1814) en Cyclas perpusilla nov. sp., som är en Brachionus eller en Cypris. Före honom hade DraPArEnN:uD 1 sin Hist. Moll. (1805) upptagit en Ancylus spina rose, hvilken dock blott är ena skalet af en Cypris. Srix egnar en särskild afhandling i Denkschr. k. wissensch. Akad. zu München IX (1823—24) s. 121—124: Ueber eine neue Landschneckengattung (som han kallar Scutelligera och den upptäckta arten ammerlandia efter fynd- orten) åt larven af en dipter Lrodon mutabilis och följande året be- skrifver v. HgvpzN (Isis 1825) densamma under namnet Parmula cocci- formis. För ett par år sedan erhöll fórf. från Tyskland i en remiss snác- kor äfven talrika exemplar af Cypris pubera Mir. bestämda såsom en ”Dreissena nov. sp.” — och dock är afsändaren en gammal mala- kolog. 432 nedtrykkt skalet är samt med rund, tand- och lamell-lós mynning samt hvass, sammanhängande munsóm. l. I insjöar, kanaler, bäckar och dammar, företrädesvis i kalktrakter, vistas dessa små snäckor, helst stilla och orörliga, sällan krypande på vattenväxter och andra i vattnet befintliga föremål eller simmande från ett ställe till ett annat. De äro i hög grad skygga och känsliga och en gång ofredade eller störda, dröja de vanligen mycket länge, ofta hela dagar, att åter framträda ur skalet, inuti hvars innersta vindningar de dragit sig. Deras föda utgöres af vegetabiliska ämnen. Parningen hos dessa hermafrodi- ter sker icke såsom hos Helices blott med en individ, eller såsom hos Limnsea med två individer, utan mera i likhet med Ancylus och Acroloxus, så att hvarje individ först antingen är blott hanne eller blott hona, för att derefter öfvertaga en motsatt rol. Ag- gen äro runda, grön- eller rödaktiga, med en mycket stor vitel- lus, inom en synnerligen fin och genomskinlig ytterhinna, omgifven af ett geléaktigt ämne och förenade antingen till en spherisk kap- sel eller en syllik kropp, fästade vid stenar i vattnet eller vid växtstjelkar. I Europa förekomma 14 arter, nemligen de i Skan- dinavien förekommande 7 samt dessutom V. schmidti Mkx (Krain), alpestris BrauxER (Schweiz, Tyrolen), naticina MkEg (Ungern, Galizien, Ostpreussen), bocconi CALCARA (Palermo), bowrgwignati Lar. (Frankrike) samt erythropomatia och spelea HaurrEN (i grottor 1 Krain) Ofta afskiljas ännu några såsom arter (t. ex. moquiniana REvw., spirorbis DRP., depressa C. Prn. m. fl.), men äro dessa troligen endast varieteter eller yngre ex. af andra. Bland dessa är V. naticina MxzE troligen den märkvärdigaste och intressantaste (hvarföre dr HeEnscHE i Nachr.blatt der malak. Ges. 1870 p. 99 säger: ich bedaure, dass dieses glücklichste Re- sultat meiner Nachforschungen auf dem Gebiete der deutchen Mol- luskenfauna so unbekannt geblieben ist — KREGLINGER hade nem- ligen väl upptagit Memelstrómmen såsom fórekomststülle för arten, men icke nämnt dr H. såsom dess upptäckare der) och då det är möjligt, att den förekommer en gång äfven inom vår faunas åt- minstone sydligaste gränser (den är funnen halffossil vid Berlin och Wiesbaden), så torde jag böra anföra MENKES diagnos i Zeit- schrift für Malacozoologie II, 1846 p. 129 n:o ll: "Testa orbicu- lato-convexa, anguste umbilicata, albido-cssia; spira convexo de- pressa; anfr. 3, sutura obsoleta distinctis, ultimo ampliato, aper- tura hiante; peristomate discontinua. Das etwas opalisirende Ge- 433 háuse sieht hinsichtlich seiner Gestalt einer jungen Natica nicht unühnlich. Ihr Mundsaum ist nicht zusammenhüngend, der Spin- del- und äussere Rand desselben sind durch eine schwache, auf der Mündungswand fest aufliegende Sehwiele verbunden und sie entspricht daher nicht vóllhig dem Gattungscharacter der Valvata." I N. Amerika fórekomma 5 species, hvilka alla mer eller mindre lina de europeiska, utom V. tricarinata Sav, som utmärker sig genom en starkt framträdande kóllik linea rundtomkring skalet vid ófre kanten af hvar och en af de tre vindningarne (en för öfrigt, lik vår V. pisc., mycket föränderlig snäcka). Från Weal- den äro 20 fossila arter bekanta. 2. I sin Vermium Historia 2:a del. (1774) bildar MöLLERrR för cristata det nya slägtet Valvata, "que a Nerita 4 Geofr. dif- fert testa depressa, non ovata, oculis posticis et spiculo non mo- tatorio." Til Nerita fórer han 1 samma arbete N. pusilla — V. pusilla och N. piseinalis — V. pisc., efter skalformen, dà djuren äro honom obekanta. Naturligtvis dröjde det länge innan ett slägte, som omfattar så skilda skalformer, fick sin naturliga be- gränsning, helst då denna endast är beroende af djurets anatomi- ska förhållanden och af finare testaceologiska karakterer. Den ty- piska formen, cristata, förde GMELIN i Syst. Nat., 1788, till Ne- rita (ss. N. valvata), Mörrers N. piscinalis fördes deremot till sl. Helix under namnen H. piscin. och fascicularis. MonNTAGU (Test. Brit., 1803) behöll deremot slägtnamnet Helix för cristata och kallade piscinalis efter PULTENEY (Catal. Shells of Dorsetshire, 1799) Turbo fontinalis. Genusnamnet Trochus användes för pi- scinalis af ScHrRötTER 1 Geschichte der Fluss-Conch., 1779, (T. cristatus), och för cristata af MAKON & RACKETT i Trans. Lin. Soc. 1807. Namnet Turbo begagnades af Poret (Coqu. fluv. et terr. dans le dep. de l'Aisne, 1801), Dirrwyn (Desc. Cat. Shells, 1818) och Turton (Conch. Dict., 1819). DRAPARNAUD upptog MérrERS genusnamn först (Tabl. Moll, 1801) blott för eristaía, som han upplöste 1 två species, plamorbis och spirorbis, under det han räknade de koniska formerna till sl. Cyclostoma, men i sitt efterlemnade arbete Histoire nat. des Mollusques, utgifvet 1805, fórer han äfven dessa sednare till Valrafa. Såsom en abnormitet kan nämnas, att Frrwrxa 1814 i Edinburger Encyclopediens T:e volum räknar V. piscinalis till slàágtet Lymnea under namn af L. fontinalis, 434 Artófversigt: 1. Skal platt, under vidt nafladt. Sk. glänsande, nästan slätt, ofvan något insünkt, under grundt konkavt; br. 2—3, h. 3/, mm. V. eristata Mürr. Sk. knappt glünsande, tütt grofstrimmigt, ofvan platt, under vidt nafladt; br. 5, h. 2 mm. V. frigida nov. sp. 2. Skal nedtryckt, med låg spira, under djupt nafladt. Sk. strimmadt, ofvan platt med uppskjutande spira; nafvel djup; br 15h. ESA mm. V. minuta DRrRAP. Sk. skarpt och regelbundet strimmadt, ofvan svagt konvext, un- der öppet nafladt; br. 5—06, h. mm. Y. macrostoma STB. Sk. fint och tätt strimmadt, ofvan konvext, nafvel cylindrisk; br. 4, h. 21!/, mm. V. ambigua nov. sp. 9. Skal koniskt, under trångt najfladt. Sk. mycket fint strimmadt, rundadt koniskt, med konvex spira; nafvel tráng och djup; br. 5, h. 4 mm. V. piscinalis Mürr. Sk. svagt strimmadt, rundadt, med något konvex spira; nafvel cylindriskt perspectiv; br. 3 mm. V. "pusilla Mórr. Sk. regelbundet strimmadt, üggrundt koniskt, med hög spira; naf- vel betáckt; br. 5, h. 6 mm. V. antiqua Sow. 1. Gyrorbis Fitz. Testa discoidea, spira depressa, subtus late wmbilicata. Skalet skifformigt, med nedtryckt spira, under vidt nafladt. l. Valvata cristata MÖLLER. Testa discoidea, swpra subplana, spira immersa, subtus leviter concava vel late wmbilicata, striatula, nitidula, pallide fusca aut lutescens; anfractus 3—3!/,, mediocriter accrescen- tes, subcylindracei, ultimus aperturam versus non dilatatus, vix ampliatus ; sutura canaliculata; apertura parva. Diam. 2—2!], (viz 3) mm., alt. ad apert. ?|, (vic 1) mm. Valevata cristata Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 168. NirssoN Hist. Moll. Su. (1822) p. 87. Srxm Sch. u. Musch. Berl. (1850) p. 88, t. 2, f. 20. FmxrE Norske Moll. (1853) p. 44. MoQuis-TANDON Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 544, t. 41, f. 32 -42. Nonp. & NYLAN- per Finl. Moll. (1863) p. 69, t. 69, f. 58. JerrnEvs(?) Brit. Conch. I (1862) p. 74. Rxrvr Brit. Moll. (1863) p. 200. WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 117; Coll. Typ. Moll. Su. (1863) n:o 108; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 143. 435 Djuret ljusgrått. Skalet trissformigt, på öfra sidan platt eller något insänkt, på undra grundt konkavt eller vidt nafladt, gulbrunt glänsande, ofta med en svart slammskorpa, mycket fint och tätt tvärstrim- madt; vindn. 9—3!|,, trinda, något långsamt tillväxande, skilda af en rännformig söm, den siste hastigare tilltagande, mot myn- ningen något vidgad uppåt; nafveln vid och grund, med alla vindn. nästan lika tydliga, som på öfra sidan; mynningen liten, nästan cirkelrund, upptill blott på en punkt vidfästad skalet, med sin öfre kant högre än öfre kanten af nästsiste vindningen, och såle- des betydligt högre än spiran, med den nedre lika med det öfriga skalet; munsömmen enkel, skarp, rak eller svagt tillbakaböjd. « planorbis DnRAP.: testa discoidea, supra plana, subtus con- cava; peristoma simplex, acutum (sk. planorbislikt plattadt, ofvan platt, under konkavt; munsómmen enkel, hvass). Valvata planor- bis Draparnaud Tabl. Moll. 1801) p. 42. V. cristata Moquin- Tandon 1. c. fig. 34—36. B spirorbis DnAr.: testa discoidea, supra et subtus concava, peristoma reflexiusculum (sk. platt nedtryckt, ofvan mer, under mindre insünkt; munsómmen svagt tillbakaviken). Valvata spiror- bis Draparnaud Hist. Moll. (1805) p. 41, t. 1, fig. 32, 33. V. crista 8 spirorbis Moq.-Tandon 1. c. fig. 31, 38. Förekommer i både stillastående och 1 långsamt flytande vat- ten, såsom i kärr, sjöar, pölar, diken, bäckar, i grunda flodbug- ter o. s. v., helst der bottnen är dyig och växtligheten rik. Mot sommarens slut lägger denna art sina ägg, hvilka till ett antal af vanligen 3 eller 4, sällan 5—6 eller 1—2, ligga i en rad inom en smal, sylformig, mer eller mindre krökt eller böjd kapsel, som är fästad vid ett blad e. d. med den ena ändan och har mycken likhet med de små utväxter, som ofta förekomma på blad efter insektstyng. Kapselns längd är 1—3 mm. och dess bredd !/, mm. (MOoQuIN-TANDON). Utbredning. I Sverige, i prov. Skåne och Halland är denna art ymnig på många ställen; i Blekinge är den deremot mycket sällsynt och hittills endast funnen i Wesan: C. A. G., samt ett enda exemplar i Tresjön vid Ronneby: C. A. W.; på Gotland mycket allmän i åar (LINDSTRÖM); på Öland ymnig i Borgholms- trakten, vid Hornsjón m. fl. st.; i ÖGötland finnes den flerestá- des, ymnigt vid Alvastra; 1 WGótland allmän omkring Göteborg; i Nerike mycket allmän på hela slättbygden samt äfven ferestä- 436 des i skogskürr (HARTMAN); i Stockholmstraktem i Djurgårds- brunnsviken vid Blå porten samt i Badstusjön vid Skuru ladugård (HARTMAN); i Upland ferestädes; 1 Westmanland allmän (C. H. J.); i Wermland vid Venerns stränder 1 Botilsáters socken (C. L.). Enligt Ninssow går denna art ända upp i Lappland. I Norge är den enligt FRIELE icke sällsynt. I Danmark "meget udbredt i alle stillestaaende Vande” (Móncn). UH Spaniens norra provinser, Korsika, Sicilien, trakten omkring Pisa och norra Italien, Illyrien, Ungern, Galizien, Podolien, Siebenbür- gen och i Lowkisee i närheten af Kiew, 1 Tysklands alla stater, flerestädes ymnig, i få trakter allmän, ofta sporadisk, i Schweiz, nästan hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, England, Skottland till Edinburg, i Ryssland till Arkangel ("ehuru denna lilla Val- vata-art af MIDDENDORFF upptages såsom circumpolär och äfven således såsom förekommande i Finland, ega vi besynnerligt nog ej något enda exemplar deraf i våra samlingar” NORD. & NYL.), i Siberien, vid Barnaul, Beresov, Irkutsk, på Kamtschatka och på några ställen 1 Amurlandet. 2. Valvata frigida nov. sp. Testa discoidea, supra omnino plana, subtus late wmbili- cata, transversim dense et argute striata, vir mitidula, obscura, virescenti cornea; anfr. 4, forte acerescentes, subcylindracei, wl- limus magnus, aperturam versus dilatatus et multo ampliatus; sutura canaliculata; apertura magna. Diam. 5, alt. ad apert. fere 2 mm. Djuret — Skalet på ófra sidan platt, på den undra vidt nafladt, på tvären tätt och groft strimmadt, knappt glänsande, mörkt, grön- aktigt hornfärgadt; veindningarne 4, hastigt tilltagande, nästan cylindriska, den siste stor, mot mynningen utåt och nedåt starkt vidgad (i mycket högre grad än hos föregående art, men mindre än hos V. macr.); sömmen rännformig; nafveln upptill vid, något djup, med blott en ringa del af vindningarne synliga; mynningen stor, cirkelrund, med sin öfre kant nästan jemnhög med näst si- ste vindningens öfre kant och således jemnhög med spiran, med nedre tredjedelen nedom den öfriga delen af skalet; munsömmen enkel, skarp, rak eller svagt tulbakabóojd. 431 Förekomst och utbredning. Från Naustejaur i Pite Lappmark har jüigm. E. HEMBERG benüget meddelat fjorton med hvarandra fullkomligt ófverensstümmande exemplar. Anm. Det saknades en direkt förbindelse emellan V. erístata och de öfriga arterna af slügtet, genom upptäckten af närvarande form är denna förbindelse funnen, och dà dertill kommer den äfven nya V. am- bigua, som förenar maerostoma med piscinalis, så bilda våra Valvata, om man undantager den för nordens fauna egentligen främmande och i sjelfva verket äfven osäkra minuta, de bilda, säger jag, en fullkomligt samman- hängande kedja, från den fullkomligt platta till den fullkomligt koniska formen. I öfverensstämmelse med hvad jag yttrat vid Helix rupestris emot hr KRrREGLINGER om nafvelns förhållande till skalformen (och som äf- ven uppenbart bestyrkes af Patulagruppen bland Helices), vill jag nämna, att äfven hos Valvate skalformen ganska noga angifves genom blotta uttryckandet af nafvelns form, hvilket synes af följande sammanställning. V. eristata: testa supra immersa — subtus concave umbilieata; V. fri- gida: testa supra plana — subtus late umbilicata; V. macrostoma: testa supra convexa — subtus aperte umbilicata; V. ambigua: testa supra de- presse globosa — subtus umbilicata; V. piseinalis: testa supra trochoi- dea — subtus anguste umbilicata; V. antiqua: testa supra conoidea — subtus perforata. 2. Tropidina H. & A. Apaws. Testa depressa, spira prominula, subtus profunde wmbilicata. Skalet nedtryckt, med något framstående spira, under djupt nafladt. 3. Valvata minuta DraPr.(?) Testa depressa, subdiscoidea, striata, brunnea, pellucens, supra spira prominula, subtus wmbilicata; anfr. 3—3!|,, sat forte accrescentes, wltimus finem. versus ampliatus; apertura circularis, peristomate simplici. Diam. 1—1!|;,, alt. "|, —?|, mm. Valvata minuta DmnaprAnNAvp Hist. Moll. (1805) p. 42, t. 1, f. 36—38.? Scnorrz Schles. Moll. (1853) supplem. p. 14. KoBErt Nass. Fauna (1871) p. 213, t. 5, f. 24. Djuret nästan alldeles likt det hos V. cristata. Skalet nedtryckt, nästan skifformigt, endast mycket ringa hvälfdt på öfra sidan, men spiran tydligt skjutande upp öfver näst siste vindningen, på tvären strimmadt, brunt, ofta med ett svart öfverdrag, genomskinande; vindningarne 3—3"!/,, temligen hastigt tilltagande, den siste mot mynningen utåt och nedåt vidgad; myn- ningen rund, med enkel munsöm, 438 Förekomst och utbredning. "En Snees Exemplarer udsógte blandt et Parti af den foregaaende Art (V. cristata Müll), fand- tes i Lassess Samling (från Danmark ?), men uden nzrmere Steds- angivelse” (Móncn). Vaivata minuta Drar. angifves förekomma 1 Nederländerna, i Belgien omkring Gent, i Frankrike 1 departementerna Pas de Calais, du Var, Gers, Lot et Garonne, 1 diken vid Mombach i Hessen, vid Bamberg, 1 Sennfelder See, flerestádes omkring Schwein- furt, vid Breslau, vid Kassel och vid Wien, 1 närheten af Monfal- cone, 1 Ungern. Anm. Från Lassess samling har dr Móncn benáget lemnat mig två exemplar och är det efter dessa, som ofvanstáàende beskrifning är gjord. Huruvida de tillhöra DraAPArRNAUDS art, kan jag nu ej afgöra, men säkert är att de äro identiska med tyskarnes V. minuta (ty det har intet att betyda att t. ex. Scnorrz säger: "Geháuse unten weit genabelt” och Móncn skrifver: "Testa subtus anguste umbilicata", ty 1 sednare fallet är afseende füstadt vid jemfórelse med V. macrostoma "qus simillima, sed minuta, umbilico angustiore") och lika säkert att de icke tillhöra MoqQuis-TANDONS "Valvata minuta Drar.” (Hist. Moll. II p. 543) en snäcka, som beskrif- ves och afbildas (t. 41, f. 28) såsom "globuleuse", nästan konisk, med hóg spira, af 1 mm. bredd och 1'/, mm. hójd, sáledes fullkomligt mot- satsen till vàr. 4 4. Valvata macrostoma STEENB. Testa subdiscoidea, cornea, nitidula, distincte et argute trans- versim striaia, swpra converxiuscula, spira prominula, subtus aperte wmbilicata; anfr. 3!|,, sat forte accrescentes, sutura me- diocri disjuncti; apertura magna. Diam. 5—6, alt. 2—2?/, mm. Valvata macrostoma StEEsBucH Amtlicher Bericht Naturf. u. Aerzte, 1847, p. 123. Moóncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 59. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 108; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 143. — Valvata depressa Hansén K. Vet. Akad. Ófvers. Fórh. (1848) p. 201. Srzm Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 87, t. 2, f. 9. Non». & NYLANDER Finl. Moll. (1856) p. 69, t. 4, f. 57. Djuret ljusgrått. Skalet plattadt, hornbrunt eller ljusgrönt, ofta öfverdraget med en brun eller svart slammskorpa, tätt och vackert upphöjdt tvärstrimmadt, hvarigenom det ofta får en egen silkesglans, på öfra sidan något hvälfdt med öfver yttre vindningen något höjd spira, på den undra öppet och djupt nafladt; vindningarne 3'|,, temligen hastigt tilltagande, skilda af en grund söm, den siste 439 stor, mot mynningen starkt vidgad nedåt; mafveln i början vid och tydligen visande den näst siste vindningen, men afsmalnar se- dan hastigt, så att nedra hälften utgöres af en fin cylindrisk perforation; mynningen stor, cirkelrund med rak söm. l. malleata: testa lineis spiralibus elevatis, interstitiis mal- leatis. (sk. med upphöjda spiralhmier och mellanrummen emellan dessa och tvürlinierna intryckta). Fórekommer i diken, bückar, kürr, gropar o. s. v. Utbredning. I Sverige upptäcktes denna art af afl. dr Haw- SÉN i Svartgólen i prov. ÖGötland och i denna provins är den sedermera tagen på flera ställen (E. v. G.); i Upland vid Ultuna nära Upsala (J. E. Z., W. L.); på Öland i en bäck vid Stora Dahlby (C. A. W.); i Skáne vid Kristianstad (C. O. v. PonaTR). I Norge skall den vara tagen vid Stavanger af H. FRIELE, men det är möjligt att detta är V. frigida. I Danmark "paa et enkelt Sted i en Mosegróft paa Sognefogdens Lod i Rude i Mzng- de? (Sra. i bref) 1 Sorósó (SrB.) och i Viborgsó (FEpp.) enl. Móncnu; Ellemose i Valdbygaard Skov vid Slagelse samt i trakten af Kjóbenhavn (C. M. P.). För öfrigt är den hittills funnen i en graf vid Driesesang ymnig samt bakom Rixdorf vid Berlin (V. depressa STEIN icke C. PFrR.), vid Müggel-Bergen 3 mil ö. om Berlin, i Steiermark (V. pulchella SvrvupER), i erkehertigd. Österrike (V. umbilicata FrrzmwGER) och 1 Saimen i Finland (V. depressa N. & N.). SrEiN säger anf. st.: Under namnet V. sinaitica finnas i hürvarande (Berlin) konkyhologiska museum några af Hemprich och Ehren- berg vid foten af Sinai 1 Palestina samlade exemplar, hvilka knap- past torde böra skiljas från V. depressa (d. h. macrostoma), sá- dan den här förekommer, ehuru de hafva en något ljusare färg. 9. Valvata ambigua nov. sp. Testa depressa, pallide virescens, subtus pallidior, subtili- ter et dense, at regulariter et argute, transversim striata, supra spira sat elevata, subtus wmbilico cylindrico; anfr. 3'|,, ultimo rapide accrescente; apertura magna. Diam. 4, alt. 2!|, mm.; alt. aperture 1'|, mm. Djuret — Skalet nedtryckt, ljusgrónt, under blekare, mycket fint och tätt, men regelbundet upphójdt tvárstrimmadt (tydligast hos yngre exemplar); spiran temhgen upphöjd, men sjelfva toppen ligger på 440 sidan af skalet, blott !/, från dess största periferi, ungefär såsom hos en Neritina; vindningarne 3!/,, i början långsamt, sedan mycket hastigt tilltagande, så att den siste är stor och tjock, fram- till af samma bredd, som höjd; nafveln af 1—1!/, mm. diameter, nästan cylindrisk, med vindningarne temligen tydliga i densamma ; mynningen stor, nästan cirkelrund, till 1—2 mm. längd nedom dess öfre kant vidväxt undra sidan af näst siste vindningen, som från höger till venster har en snedt uppåt stigande riktning. Förekomst och utbredning. I Sverige vid Göteborg (enligt exemplar från MaLm i Zoologiska Museum 1 Berlin). Anm. I Góteb. Handl. h. 3 (1855) p. 129 säger Marw, vid anfö- randet af lokalerua fór V. piscinalis: "Hos den, som fórekommer 1 Stads- vassen (vid Göteborg) är spiran något mer nedtryckt och nafveln större än hos någon af de andra jag eger”, samt p. 130: jag är böjd för att tro det Hanséns V. depressa (beskrifven i Vet. Akad:s Öfversigt 1848 p. 201) är samma form af V. piscinalis, som den der förekommer här uti : Stadsvassen? TI fullkomlig öfverensstämmelse med denna åsigt har Marw på etiketten till den i Berlins Museum förvarade, från honom sända for- men kallat den: V. piscinalis var. macrostoma. Den bildar en länk, men icke öfvergångsform, emellan V. pisc. och V. macrostoma och synes väl skild från båda. På öfra sidan liknar den mest macrostoma, på den undra piscinalis, men har den allmänna formen dock mera af den sed- nare, skalets textur af den förra, från denna ytterligare skild genom den trängre, från den sednare genom den vidare nafveln. 3. Cincinna HüsxER, Mómcu. Testa turbinoidea, wmbilico angusto. Skalet mer eller mindre koniskt, under trångt nafladt. 6. Valvata piscinalis (Mörr.). Testa oblique orbiculato-trochoidea, opaca, fusco-cornea vel rufa, impura, subtiliter vel subtilissime transversim striata, sub- tus anguste vel subobtecte wmbilicata ; anfr. 4—5, sutura me- diocri disjuncti, ultimus superne depressiusculus, ampliatus, sub- ventricosus. Diam. 4—5, alt. 4 mm., rarior diam. 5—6, alt. 5 mm. Nerita piscinalis Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 172. — Val- vata piscinalis Nizssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 85. Srrm Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 86, t. 2, f. 28. FmrrE Norske Moll. (1853) p. 43. Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 540, t. 41, f. 16—18. JErrnE:s Brit. Conch. I (1862) p. 72. RezvzE Brit. Moll. (1865) p. 198. 441 Mörcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 59. WzsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 118; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 109; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 144. Junior ("anfr. 3 3'/,, spira magis depressa seu depresso-globosa, apertura circinnata, patula? Nilss.: vindn. 3—3'/,, spira mera ned- tryckt än hos den fullbildade snäckan eller nedtryckt klotformig, mynningen cirkelrund, vid) = Valvata depressa C. Pfeiffer Deutschl. Moll. 1, p. 100, t. 4, f. 33, & plur. auct. Djuret hvitaktigt eller grágult, genomskinande, med nedtill tjocka, för öfrigt långa och cylindriska trefvare, stor, framtill djupt klufven fot; gälen 3 mm. lång med 14 par mot spetsen aftagande grenar, gälbihanget af trefvarnes längd. Skalet bildar en nedtryckt kon eller är rundadt koniskt, med spiran upphöjd öfver siste vindningen så mycket som vindningen sjelf är hög, fint eller mycket fint tvärstrimmadt. temligen fast. men genomskinande, opakt eller helt svagt glänsande, smutsgult eller ljusgrónaktigt; vindn. 4—4!/,. starkt konvexa eller cylindri- ska. den siste bukig, slutligen något nedbójd. de öfrige hastigt aftagande, bildande en trubbig spira; nafveln djup. men trång, så att inga vindningar synas neduti den; mynningen cirkelrund; munsömmen icke såsom hos de föregående arterna, öfverallt rak. utan såsom hos följande, vid nafveln något utåtviken och åtminstone der hvit eller perlmorfärgad. Förekommer i sjöar, åar och diken med gyttjig botten. Dju- ret är trögt, men mycket känsligt för vidrörande, det simmar gerna under vattenytan. hvarvid det i alla riktningar rörer sig med tillhjelp af de båda långa flikarne, hvari fotens främre ända är delad, under det att proboscis är i ständig rörelse. I maj, juli och augusti lägger det sina ägg inom klotrunda, stundom kort skaftade, 2—2!/, mm. breda kapslar, hvilka det fästar vid fasta kroppar, någon gång vid skalet af en Planorbis. Äggens antal i hvarje kapsel vexlar emellan 4— 24, men synes i allmänhet vara omkring 17 eller 18 (Moq.-Tand.). BOoUCHARD-CHANTEREAUX an- gifver äggens antal i hvarje kapsel till 60—80. Kapseln har, säger han, stor analogi med de äggbärande kapslarne hos Trache- lipoda purpurifera; men det jag aldrig observerat vid utvecklingen af embryonerna hos dessa och som är egendomligt för denna Val- vata, är att dess embryoner icke kunna utveckla sig helt och bål- let inom kapseln, der de äro så sammanpackade, att omkring tolfte dagen efter att de äro lagda, kapselns öfre del brister och omkring Fauna Molluscorum. 29 442 tre fjerdedelar af innehållet uttómmes, hvarefter kapseln àtertager sin förra form och behåller återstoden ytterligare fyra dygn, då den i sin tur utsläppes och frigöres. Utbredning. I Sverige i prov. Skåne finnes denna snäcka i de flesta vatten, ss. i Höjeå vid Lund (NILSSon), i Alma à (MaLm), i ån vid Käflinge (J. A. W.), vid Krageholm (E. H.), vid Trolleberg m. fl. st.; i prov. Blekinge i sjön Wesan (GOossEL- MAN), 1 Herrstorpsjön, särdeles i en kanal vid dess södra ända; på Öland mycket sällsynt i en bäck vid Kohlstad nära Borgholm; på Gotland ”döda exemplar från nästan alla träsk, 8 mm. i längd och bred? (LixpsrRÓw); i ÖGötland på många ställen, isynnerhet ymnig 1 Nackebosjón (E. v. G.); 1 WGótland flerestádes 1 Góte- borgstrakten t. ex. 1 Qvillebäcken, Mölndals à. Tingstadsrünna och Stadsvassen (Marw); 1 Nerike sällsynt, endast 1 en större vattengraf norr om Svartàn vid Skebück och i Tjugestabücken i Knista sn (HARTMAN); vid Stockholm i Bomsjón (HÖGBERG, Wix- STRÖM); i Westmanland i Svartån och vid Westerås 1i sjön Mä- laren sällsynt (C. H. J.); Upland vid Upsala (C. H. J., W. L.); Dalarne i Dalelfven vid Wábück Gustafs s:n (RrppERBJELKE enl. C. H. J.); Jemtland i Storsjön och vid Krokarn 1 Ragundaelf (Nvsrnów); Pite Lappmark vid Nausteaur (E. H). I Norge här och der omkring Kristiania (FmgrELE), Bakkejordet i Fron i Gudbrandsdalen (ConngT) I Danmark, Ögruppen: i trádgàr- den vid Fredriksdal (MiürrER), Damhuussóen (MÖLLER), Stadsgra- ven och Sortesó (Mómcnu), Tissón, Gyrtingesó vid Ringsted (C. M. P.); Halfün: Braa Sö vid Silkeborg (C. M. P.), Viborg (FED- DERSEN ). Finnes dessutom i trüsken vid Coimbra i Portugal, i norra Spanien, på Korsika, h. o. d. i mellersta, men mángenstüdes i norra Italien, Dalmatien, Kroatien, Ungern, Bóhmen, Siebenbürgen, Ga- lizien, Podolien till trakten af Kiew, i Tysklands flesta delar spo- radisk och spridd, i flera trakter sällsynt, 1 andra ymnig, men lokal, i Schweiz, hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, England och södra Skottland, i Finland vid utloppet af Borgå à, 1 Taipal- saari och Paanajärvi i Kuusamo, i Lifland och i Ryssland till Ar- kangel, i hela Siberien, i Amurlandet och i Central-Asien i Kasi- mir och Thibet. — Anmürkningsvürd är en stor form med stark böjelse att mer eller mindre från det öfriga skalet lösgöra främre ändan af siste vindningen, hvilken form jag tagit efter anvisning 445 af och i sällskap med vännen CLESSIN i "Tysklands skönaste sjö” Kónigsee i sydligaste Bayern. Valvata "pusilla (Mürr.). Testa solidula, pellucens, subglobosa vel pomacea, subviri- dis, spira sat elevata, apice plamiuscula, sutura. profunda, striis plus minus argutis, strie incrementi preterea obsolete; wumbi- licus perspectivus, cylindricus. Diam. 8—35'|, mm. Skalet temligen fast, genomskinande, nästan klotrundt eller apleformigt, grönaktigt; spiran temhlgen framstående, med ned- tryckt spets; sömmen djup med mer eller mindre tydliga strim- mor, hvilka på skalet för öfrigt äro otydliga; nafveln djup och cylindrisk; mynningen alldeles cirkelrund med en tunn hvit läpp eller perlmorbetäckning inom den svagt utvikna spindelkanten. ”Lik V. piscinaliss men mycket mindre och likväl med 4 vind- ningar”. Nerita pusilla Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 171. — Valvata piscinalis var. « Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 86. — Valvata piscinalis Non». & NxrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 63, f. 56 (enl. Móncn). — Valvata *pusilla Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 60. WzsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 145. Förekomst och utbredning. I Sverige vid Lund och på nà- gra flera ställen, som icke äro närmare angifna. I Danmark, ”Damhuussöen (STP.) o. fl. St., som jeg ikke med Sikkerhed kan angive. Denne Form nsrmer sig meest den folgende, men ad- skiller sig fra ligestore Exemplarer af denne ved den cylindrisk- perspective Navle? (Mónocn). 1. Valvata antiqua Sow. Testa ovato-conoidea, calcarea (viva viridula), solida, an- guste perforata; spira altissima, contabulata; amfvr. 5, ultimus teres; sutura impressa, canaliculata; strie incrementi arguta ; testa sepe spiraliter lineata. Diam. 4—5, alt. 5—6 mm. Valvata antiqua Sowznsy i Mag. af Nat. Hist. (1838) p. 547 teste Morris Catal. of Brit. Foss. ed. 2 (1854) p. 285. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 60. WzsrERLvuNp Sv. Moll. (1865) p. 119; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 110; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 145. — Valvata contorta MrwxE Zeitsch für Malak. 1845 p. 115. Srrm Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 85, t. 2, f. 27. Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 130. 29* 444 Djuret ljusgrått eller gulgrátt, med grågul gàále. som är längre än trefvarne. Skalet äggrundt koniskt, med spiran upphöjd öfver siste vind- ningen vida mer än denna är hög, på undra sidan betäckt nafladt eller genomborradt, tätt och vackert tvärstrimmadt, ofta med spi- ralstrimmor; vindmingarne 5. konvexa, regelbundet tilltagande, skilda af en djup, rännformig söm, den siste trind, mot mynnin- ningen något nedböjd och der stundom fri från den föregående; mynningen rund, med munsömmen vid nafveln något utåtviken. förekommer hos oss endast i större sjöar. Utbredning. I Sverige. i östligaste delen af Skåne i Råbe- löfsjön och Ölsjön (Marw), vid Krageholm (E. H.). i Lyngsjösjön (W. L.) och i Lefrasjón (0. N.): i prov. ÖGötland ymnig i sjön Tåkern; endast här och i Lefrasjön funnen lefvande. I Danmark "almindelig opskyllet paa Stranden af alle större Sóer^. tagen lef- vande vid Viborg af FEDDERSEN och i Fuursö af PoursEN; der- jemte funnen i Arresö (STP.), Esromsö (STP.), Dierremark (Mórr. Holst.) samt Tus Só (C. M. P.). På Europas fastland är denna form dessutom funnen i Krain, Kürnthen, Bayern. i Wilsktyrolen: vid Pergine, i östra Schweiz i Vierwaldstüdtersee, i Bodensee, omkring Frankfurt a. M.. vid Bonn och vid Breslau. flerestádes i Mecklenburg och i Berlins omgif- ning. äfvensom vid Magdeburg. vid Halle a. S.. 1 Holstein och i diluvialmergel 1 Mark-Brandenburg. Anm. Sten, Maru m. fl. anse denna snäcka vara Mürrrms ANerita contorta (Nerm. Hist. II p. 187), men af pag. 384 i nàrv. arbete finner man att detta är oriktigt, dà MürrERs art är en monstrositet af Planor- bis umbilicatus, hvilket Móncnu redan visat. Samma misstag begick MEnKE, som derigenom gaf upphof till hans Valv. contorta, ett namn, som dock är flera år yngre än SowerBys. Flera författare hafva om denna forms arträtt samma tanke, som dr v. Martens i Nachrichtsbl. der Malak. Ges. 1871 p. 116: ”diese Form scheint mir durch Zwischenstufen zu piscina- lis überzugehen und eine grósseren Seen eigenthümliche Form derselben zu sein”, ehuru han för sin del tillägger: "obwohl es sonderbar ist, dass hier die Seeform hóher gewunden, dagegen bei den Lymnzen niedriger gewunden ist (stagnalis var. lacustris, auricularia var. ampla, hart- manni und monnardi). Detta tillägg utgör ensamt ett icke ringa bevis för dess arträtt, hvarvid äfveu må anföras att denna form saknas i flera sjöar, som ega en tydligt utpräglad V. piscinalis (jfr pag. 442). Tillika må upptagas hvad jag härom yttrar i Sveriges Mollusker pag. 119: ”Med föregående (V. pisc.) bör denna art aldrig kunna förblandas. V. pisc. har låg, emot siste vindningen tvärt afsatt, plattad spira, cylindrisk, af 445 mynningkanten endast svagt urringad nafvel, samt siste vindningen något plattad uppifrån, bakåt och på sidan mycket utvidgad utom spiran. V. antiqua har hög, emot siste vindningen icke tvärt afsatt, i spetsen afrun- dad spira, sned, af mynningkanten ofta till en betydlig del täckt nafvel samt siste vindningen trind, endast småningom och ringa utvidgad utom spiran”. Fam. Paludinide. Animal ovoviviparum, pene maris in tentaculo dextro occulto, pede magno, antice subtruncato, tentaculis duobus subulatis, oculis in pedicellis brevibus adnatis, branchiis internis. Testa conoidea vel turrita, epidermide olivaceo, aper- ^wra ovali, operculo pyriformi-ovalà, concentrice striato, nu- cleo laterali vel subcentrali. Djuret föder lefvande ungar, hannens penis ligger dold inuti högra trefvaren; foten stor, framtill nästan tvär; trefvarne två sylformiga. med ögon utvändigt något öfver basen på egna upp- svällningar; proboscis icke retraktil; gälen finnes vid högra kropps- sidan 1 en särskild säck, är af trekantig form, med tre småblad vid öfre kanten. Snäckan konisk eller tornformig, med olivfärgad epidermis och oval mynning; lock päronformigt ovalt, koncentriskt strimmadt, med lateral eller nästan lateral nucleus. Familjen innefattar blott följande genus. Gen. Paludina (LAMARCE). Testa sepius 3-fasciata, ovata vel conoidea, raro tur- rita, anfractibus converis vel subcylindraceis; peristoma continuwwm, tenue; operculum. corneum, nucleo. laterali. Djuret aflàngt, med en bred, i främre ändan tvär, 1 bakre afrundad fot; trefvarne cylindriska, spetsiga, något styfva, föga kontraktila; ögonen på korta vidvuxna skaft vid trefvarnes bas; vid hvardera sidan af nacken är en flik, af hvilka den högra är störst och bildar en siphon till respirationskaviteten, en hålighet hvari den svagt kamformiga gälen är innesluten; könen skilda; könslemmen hos hanindividerna är innesluten i den högra upp- svällda trefvaren; öppningen för de honliga könsorganerna under mantelkanten vid samma sida; honan föder lefvande ungar; hos 446 henne finnes en stor ügghvitkórtel, som lemnar embryot den för dess utveckling nödiga näringen, och en mycket utbildad uterus; öronblåsorna innehålla en stor mängd små pelarlika otolither. Kükarne utgöras af två långa smala hornskifvor vid sidorna. Tungmembranen analog med den hos Cyclostoma, lång, bandfor- mig, med en midtelhake och tre sidohakar. Skalet äggrundt eller koniskt, sällan tornformigt. oftast med tre längsband, vanligen nafladt; wvindningarne starkt hvälfda; mynningen rundadt äggformig eller oval, upptill trubbigt vink- lad; munsömmen sammanhängande, tunn; locket hornartadt, tunt, böjligt, äggrundt, koncentriskt ringladt omkring en icke central kärna. 1. Paludinerna vistas i åar, kanaler, diken, sjöar o. s. v., uppehålla sig der helst på bottnen i dyn eller krypa omkring på stjelkar och blad af vattenväxter, äfvensom de gerna hålla sig om- kring och på större, i vattnet liggande, stenar. Vid starkt sol- sken bruka de ofta komma upp till vattenytan och der stundom simma omkring, liksom Limneerna, med nedåt riktadt skal. Deras föda utgöres af vegetabiliska åmnen. Djuret kan ej utsträcka sig så långt ur skalet, som Limnserna, hvarvid det på fotens öfre sida fästade locket skjutes upp och kommer att med foten ligga bakom skalet, hvars siste vindning hvilar derpå. Då djuret åter drager sig in i skalet, sammanvikes foten på midten liksom en bok, som hopslås, så att locket tillsluter mynningen. Könen äro skilda och kan man igenkänna honan på dess i allmänhet större och bukigare skal och hannen på högra trefvaren, som alltid är tjockare och kortare än den venstra, emedan penis ligger dold inuti den förra, liksom uti en slida, och utträder ur densamma blott genom ett hål i spetsen. Honan är ovovivipar och hennes äggsäck är nästan hela sommaren igenom full af ungar och ägg i olika utvecklingsstadier, till antal och storlek olika hos olika ar- ter, vanligen 20—30, och de mest utbildade närmast skalets myn- ning. Framfödandet sker ej på en gång utan de fullbildade fo- stren komma tid efter annan fram, blott 2—4 på mera än 24 timmar. Specielt gäller detta om P. contecta. Såsom ofvan är nämndt sitta ögonen icke vid trefvarnes bas utan vid en viss höjd, hvilket tydligen skett för att lemna rum för ett organ straxt bak- om högra trefvaren, en öronformig flik, som tjenar att leda vat- ten till gälhålan. Midt emot på andra sidan af hufvudet är en annan flik. De stora nárbesligtade Ampullarie (hvilka hafva 441 djuret mest liknande Paludina, men skalet såsom hos Valvata, koniskt, kägelformigt eller skifformigt), hvilka bebo vatten, som äro mera utsatta för uttorkning, hafva ett dubbelt respirations- system, nemligen utom gälkaviteten vid högra sidan en lunghåla vid den venstra. Blindfliken vid nackens venstra sida hos Palu- dina är då utbildad till en lång tub till att föra luft till lung- hålan, och är detta isynnerhet fallet med en betydlig del af de hafvet tillhöriga Ctenobranchia, hvilka till följe deraf delas i COten. siphonostomata (med manteln framtill vid venstra sidan utdragen till en ränna eller tub, siphon, för att leda vattnet in i andhålan, och i följe deraf skalets mynning på motsvarande sida antingen urringad eller mynningkanten utdragen till en kanal för siphonens skydd) eller Cten. holostomata (hvilka sakna siphon och hafva hel skalmynning). Slägtet Paludina har sin egentliga utbredning i norra halfklotet. G. v. FRAUENPELD upptager af detta slägte 100 arter, af hvilka 4 tillhöra Europa (P. vivipara, P. contecta, P. mamillata Köster, P. atra Cmisr & JAN, de båda första med flera ofta såsom sjelfständiga arter betraktade, former), 42 södra och östra Asien, 5 Siberien, 6 norra och mellersta Asien, 6 södra Afrika, 27 Amerika, 4 Australien. (Fossila arter, hufvudsakligen från Wealden, upptager han 54 arter, hvaraf 3 från N. Amerika, 3 från Ostindien, alla öfriga från Europa). Härvid tages dock slägtet 1 ganska vidsträckt betydelse. Norr om Alperna finnas endast två arter och dessa desamma. som förekomma hos oss. Särdeles egendomlig är dessa båda arters utbredning i norden i jemförelse med densamma i andra länder. P. contecta finnes ej sällsynt 1 Ladogasjón och enligt LiLrLJEBORG skall der finnas äfven P. vivipara, för öfrigt ingendera utom trakten af S:t Peterburg i 'hela nordöstra Europa. I Sverige är P. vivipara ytterst allmän omkring Mälaren, d. v. s. i landskapen Södermanland, Upland och Westmanland, likaså ymnig på slättbygden i Nerike, men ingen- städes observerad i skogsbygdernas vattendrag, i Östergötland är den sällsynt, Gefleån bildar dess gräns mot norr och Westerås- trakten mot söder. Dess förekomst infaller således vid Östersjön emellan 58—60? n. br. Söder om 58? förekommer P. contecta i Småland, Blekinge, Skåne och Westergötland, äfven der flere- städes ymnig, så att dess polargrüns sammanfaller med den fórres sqvatonalgráns, men båda dock så strängt skilda, att de aldrig äro funna i samma trakt. Blott P. contecta finnes i Norge, om- kring Kristiania. På skandinaviska halfön har således denna sed- 448 nare en fullkomligt vestlig, P. vivip. en fullkomligt östlig utbred- ning. I Danmark förekommer P. coniecta både på öarne och på halfón, men »ivipara endast på halfón. d. v. s., den sednare har här en motsatt utbredning mot i Sverige och ófverhufvud taget, så är på Europas fastland förhållande det, att P. confecta har en mera östlig förekomst, ty den är den enda af de två, som finnes i Krain, Kürnthen, Kroatien, Böhmen, Ungern, Siebenbürgen, Ga- lizien o. s. v. De Nordamerikanska Paludinaformerne fördelas af BixwEv emellan slügtena Vivipara Law. (sk. tunt, ággrundt ko- niskt, vindningarne trinda, släta; 9 sp.). T'ulotoma HALDEMAN (sk. tjockt, äggrundt tornlikt, vindn. platta. med en hög knólhg köl på midten, locket triangelformigt. med lateral kärna; 1 art). Me- lantha, Bowprrcn (djurets hufvud med liten proboscis. men foten mycket stor och bred. skjutande långt framom hufvudet; sk. tjockt, Aggformigt. vindn. trinda, släta; 4 arter under en mängd former) och Lioplax TroscHEL (fot ung. såsom hos föregående; sk. tunt, ággrundt tornliht med rundade vindningar: 2 sp.) I Ostindien lefva 25 arter af sl. Paludomws Swarws.. som til skalet mycket liknar Paludina, men tillhör den närstående familjen Meladine. hvilken dessutom har slügtena Melamia Law. (360 lefvande arter i alla varma länder, hvaraf 5 med många former i sydliga Europa och norra Afrika, 25 fossila i tertiüàrformationen). Melanopsis FÉn. (21 lefvande arter i södra Europa och Medelhafslünderna, 25 fos- sila i de tertiära bildningarne). På Ceylon finnas 13 arter af T'a- nalia Grav, tillhörande Paludinide hos KEFERSTEIN, men hos Woopwanp synonym med JPaludomws. Temperaturen, som har så stort inflytande på utvecklingen af landmolluskernas hf, hvil- ket tydligen visar sig vid jemförelse emellan Westafrikas och Fi- lippinernas Helices och Bulimi med Europas eller dem i Bolivia" och Venezuela med de nordamerikanske, har jemförelsevis ringa inflytande bland vattenmolluskerna. Vi hafva hos oss icke så stora Physe, som de hvilka bebo Australien och Westindien, men i Limnea stagnalis, som går i öster och norr till Siberien, hafva vi det största kända species af slägtet. Samma är förhållandet med Paludina. Den största formen af P. gigantea i Bengalen är mindre än P. ussuriensis, en art, som GERSTFELDT samlat vid mynningen af Ussuri, en biflod till Amur, i Siberien (REEVE). 2. Hos LisrER (1685), PEtiverR (1702—1710), SWAMMER- oDAM (1737) m. fl. hörde dessa snäckor naturligtvis till det stora slägtet Cochlea, hos GuvaALTIER! (1742) till Buccinum, hvaremot 449 GrorrRov (1767) räknade dem till Nerifa, under hvilket namn de äfven upptagas af MöLLEr (1714). LrxNÉ upptog dem (Syst. Nat. X, 1758) i sitt slágte Helix, PorgET (Coquilles aux envir. de Paris. 1801) i slügtet Bulimus, DRAPARNAUD (Tabl. Moll. 1801) bland Cyclostome, FÉRussAc (i Mem. Soc. med. Paris. 1801) i sl. Natica. I Phil Zool. 1809 anföras de af LAMARCK under det nya slägtnamnet Vivipara, af Mowrrozm i Conch. Syst. 1810 kalladt Viviparus, men LawARCK ófvergaf sitt första namn för slügtet och i Extr. cours anim. sans verteb. 1812 kallade han det Paludina, sedan han kommit till insigt 1 det oriktiga att använda adjektiva ord till genusnamn. Några nyare författare, ibland hvilka FnavENFELD. Móncn och KREGLINGER, hafva dock ansett rättast att upptaga LAMARCKS första namn Vivipara eller, med den än- delse MoxrronT gifvit det. Viviparus. Äfven Duruy (Hist. Moll. Fr.. 1851) har för närvarande snäckor adopterat namnet Vivipara, under det han gifver namnet Paludina åt de egentliga Bythinia- formerna. Artofversigt: Sk. àggrundt aflàngt. utan nafvel; vindn. 4— 5, konvexa; söm fóga djup. P. vivipara Lin. Sk. ággrundt konisk, med djup nafvel: vindn. 6— 7, bukiga; söm mycket djup. P. contecta MöLL. |l. Paludima vivipara (Lrw.) Testa imperforata vel obtecte perforata, ovato-comoidea, so- lida, obsoletissime spiraliter striata. vix pellucida, fasciis lon- gitudinalibus rufo-fuscis, tribus: spira obtusiuscula; amfr. 4—5, parum. convexi, celeriter accrescentes, sutura mediocri, ul- timus. tumescenti-ampliatus; apertura rotundato-ovata, superne subacute simuata; peristoma acutum, margine columellari re- flexo. Diam. 18—20 mm.. alt. 25—28 mm. Helix vivipara LinsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 772; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 529. — Neriia fasciata Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 182. — Paludina vivipara Nmnssos pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p. 88. Hócsrne Typsamling. Marw Goóteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 126. Moqprs-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 535, t. 40, f. 25. Nord. & NxrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 71, f. 60. JEFFreys Brit. Conch. I (1862) p. 58. Rzrvr Brit. Moll. (1863) p. 195. We- srERLUND Sv. Moll. (1865) p. 113; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 450 103; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 146. — Paludina achatina Rosswiss- LER Iconogr. II (1835) p. 109, f. 66. Hanséns Üfvers. af K. Vet. Akad. Fórh. 1845, p. 254. — Paludina fasciata Srriw Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 90, t. 3, f. 2. — Vivipara fasciata v. FnavENFELD Verzechn. Nom. Gatt. Paludina in Verhandl. zool.-bot. Gesellsch. in Wien XIV (1864) p. 605. — Viviparus fasciatus Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 62. Djuret mörkbrunt med ródgula punkter. Skalet fast. äggrundt, något aflångt, med kort trubbig spira, gulgrönt, med tre bruna längsband, finstrimmigt, svagt genomski- nande, föga glänsande, utan nafvel eller stundom med en mycket fin nafvelstrimma; vindn. 4—5. hastigt tilltagande, afrundade. konvexa, icke bukiga; sömmen något djup, men på långt när icke så, som hos följande art; mynningen rundadt äggformig; munsöm- men hvass. dess kanter ej så mycket närmande sig hvarandra, som hos följande, den yttre längre utdragen än den tillbakavikna spin- delkanten. l. efasciata (sk. utan längsband). Förekommer såväl i flytande, som stillastående vatten, således i floder. åar. sjöar, kanaler och dammar, med sandig eller stenig botten, i Stockholms skärgård äfven ymnig i salt vatten. Om dess förekomst i Nerike berättar HARTMAN (Ner. Noll. p. 11): ”I Svartån har den alltid mörkt grönbrunt skal med nästan blott på insidan märkbara längsband, hvilka deremot äro mycket tyd- liga på de vida ljusare färgade exemplaren ur sjöarne, utan att någon annan olikhet står att upptäcka. Ex. af begge slagen för- ändrade sig icke det minsta i färg under långvarig sammanlefnad i aquariet, der de i slutet af Maj och början af Juni födde un- gar. hvilka äfven voro dels mörkare, dels ljusare med några an- dra små olikheter, men vid noggrannare aktgifvande befunnos i båda fallen kunna tillhöra hvilkendera gamla färgvarieteten som helst. En del här förekommande ex. uppnå en storlek af ända till 33 mm. i längd, oaktadt spetsen alltid är anfrätt. och deri- genom något förkortad.” Denna art framföder ett stort antal ungar. MILLET har funnit hos en hona 82 sådana af olika storlek. De skilja sig från dem af följande art derigenom att de äro knappt hälften så stora då de framfödas. skalet saknar de hinnlika fran- sarne på de blott otydligt märkbara upphöjda linierna längs siste vindningen. det är nedtryckt, bredare än det är högt, ofvan tem- ligen platt. under hvälfdt. trubbköladt. ytterst finstrimmadt och 451 den lilla spiran är 1 spetsen trubbig. ROSSMÄSSLER finner skalet hos den nyfödde ungen icke olik en Vitrina pellucida och säger sig en gång hafva från någon samlare erhållit sådana embryoskal under namn af Vitrina femorata! JEFFREYS anför efter tidskr. "The Zoologist” (p. 7402) att ett ex. af P. vivipara, som i flera månader hållits insperradt, om vintren lade ägg i det aquarium der det förvarades. "It is hoped that furthen observations will be made on this point, as the ovoviviparous character of this ge- nus, constitutes one of the grounds of distinction from the next genus, Dythinia". Hos oss utbildar denna art icke några anmürk- ningsvürda former. men i sydligaste Europa finna vi varieteterna pyramidalis JAN, solida Zar., obtusata Zar., violascems VILLA m. fl. och från Elbe i Hamburgtrakten har jag erhållit en vacker fargvarietet under namnet porphyrea. Utbredning, I mellersta Sveriges östra provinser är denna art flerestides ymnig. Den nordligaste lokal jag känner är Gefle- åns utlopp i Botniska viken (C. G. A.) och den sydligaste på vår halfö är trakten af Westervik (E. v. G.). I ÖGötland har dr HANSÉN funnit den vid Norrköping. I Nerike är den ytterst ymnig i sjöar och åar på slättbygden, t. ex. 1 alla delar af Hjel- maren, Mosjön, Qvismaresjöarne, Svartån med dess tillflöden, der- emot ingenstädes observerad i skogsbygdernas vattendrag (HART- MAN). Likaså ymnig är den i de provinser (Södermanland, Up- land, Westmanland), som närmast omgifva Mälaren, vid hvars stränder, i hvars vikar och i hvars tillflöden (Fyrisån. Sagån. Svartån, Kolbäcksån. Hedströmmen, Thorshällaån m. fl.) den fin- nes, äfvensom 1 det salta vatten, som sköljer stränderna af de många öarne vid Mälarens mynning. I Danmark blott på Half- ön: Eidern vid Tönning och Randsberg, Ebeltoft. Ry Aa i Öster Hannherred (C. M. P.). der Eiderkanalen går ut i Schirnauer Sö (FRIEDEL). Med säkerhet uppträder den först på Alpernas södra slutt- ningar i Lago di Lugano och i det lombardiskt venetianska låg- landets sjöar, drager sig genom Friaul, Istrien och Dalmatien ända till Dobrudscha och de invid Dniepern liggande sjöarne vid Kiew; finnes derjemte i Schweiz, i Frankrike hufvudsakligen i de norra departementerna, i Belgien, Nederländerna, i England h. o. d. till Moray Firth; saknas i Tysklands södra alplünder, finnes i Oster- rike på några ställen sällsynt omkring Wien. saknas i Donauge- bitet från Wien uppåt, liksom i hela Rheinområdet till Boppard, 452 der den åter är funnen liksom vid Trier 1 Mosel, 1 Schlesien är den allmän i Oder från Ratibor till Breslau, finnes vidare flere- stádes ymnigt i Sachsen, på Harz, i Mecklenburg sällsynt, i Elbe vid Hamburg, i Trave vid Lübeck. : Oder vid Stettin. 1i Hanno- ver. i Teglersee, i sjóarne vid Havel och i Stienitzsee. ymnig i provinsen Preussens stórre vatten. i Holstein vid Blankenese och 1 Dieksee (KREGL.). 2. Paludina contecta (MirrgT). Testa perforata, globoso-comoidea, temwis, limeis subtilissi- mis spiralibws (ad suturam interdum regulariter. ciliatis), magis minusve pellucida, fasciis longitudinalibus rufo-fuscis tribus; spira spec. jun. mucronata: anfractus 6—7. convexi, celeriter acerescentes, sutura. profunda disjuncti, ultimus ampliatotumidus : apertwra rotundato-ovata, superne leviter simuata; peristoma acutum, margine columellari reflexiusculo. Diam. 25— 35. alt. 30—45 mm. Nerita vivipara MörrerR Verm. Hist. II (1774) p. 182. — Cyclo- stoma contectum Mirrevr Moll Maine et Loire (1813) p. 5. — .Pa- ludina vivipara NiussoN pr. p. Hist. Moll. Su. (1822) p 88. Ross- «AsstER [eonogr. I (1835) p. 108, f. 66. Stein Schn. u. Musch. Berl. (1850) g. 89, t. 3, f. 1. FrirrE Norske Moll. (1853) p. 45. Brerz Fauna Moll. Siebenb. (1867) p. 189. — JPaludina listeri VonsEs and Haxrev Hist. Brit. Moll. (1853) III p. 8, t. 71, f. 16. Marw Göteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 127. Nonp. & NyrawprEn Finl. Moll. (1856) p. 71, f. 59. — Paludina contecta Moquis-TAxpox Moll. Fr. II (1855) p. 532, t. 40, f. 1--24. Jerrrers Brit. Conch. I (1862) p. 56. Rzzvr Brit. Moll. (1863) p. 197. WrsrrnLUxp Sv. Moll. (1865) p. 112; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 104; Exp. Crit. Moll. (1871). p. 147. — Vivipara vera v. FRAvENFELD in Verh. der k. k. zool.- bot. Gesellsch. in Wien 1862 p. 1161; in Verh. 1864 p 592 et p. 658. — Viriparus contectus Mörck Syn. Moll. Dan. (1864) p. 61. Djuret ljisbrunt, sällan svartbrunt eller blásvart. oftast tätt bestródt med gula punkter. Skalet tunt. bredt üggrundt koniskt, med utdragen spetsig spira, olivgrónt. med 3 brunröda, mer eller mindre tydliga längs- band på siste vindningen och 2 på de båda föregående, finstrim- migt på tvären och ytterst fint och tätt spiralstrimmadt, genom- skinande. glänsande, med djup och vidgad nafvel; vindn. 5—6. bukiga, upptill stympade eller afplattade. isynnerhet den siste bu- kigt uppbsást; sömmen djupt inskuren: mynningen rundad, med 453 nästan tillhopagående kanter: munsömmen inuti oftast omgifven af ett mörkbrunt band. 1. efasciata (sk. utan band.) Förekommer på kontinenten som det synes hufvudsakligen i större stillastående vatten, med dyig eller lerig botten, men hos oss äfven i sjöar. ehuru dessa oftast då hafva dybotten. samt åar. der snäckan vanligen sitter fästad på större stenar. på sina ställen i stort antal. Liksom den till sin natur är ytterst trög, är den äfven mycket retlig och ofta vid det ringaste ofredande drager djuret sig inom skalet och sjunker till bottnen eller släpper sitt fäste. med hvilket det vid andra tillfällen är hårdt förenadt. Säl- lan sträcker djuret mera än hufvudet och foten fram ur skalet. så att mynningkanten kommer öfver nacken, hvarföre Da Costa finner djurets hufvud likna ett oxhufvud. Icke sällan är skalet alldeles betäckt af Spongilla lacustris Esp.. eller liksom ludet. Då ungarne af denna art framfödas hafva de ett med 3—4 vindnin- gar försedt skal af ända till 7 mm. bredd och nästan samma höjd. tätt och regelbundet beströdt med mycket små korn, på siste vindningen försedt med 3 parallela, fina men skarpa längsgående köllika upphöjningar af den tunna epidermis, hvilka äro tätt be- växta med röda. bakåt riktade, fransar eller borst. och emellan dessa högre åsar. skönjas finare strimmor, besatta med mycket korta hår. Åsarne uppkomma (enl. BouUCHARD-ÖHANTEREAUX) ge- nom tre små, en mm. långa. triangulära flikar i mantelkanten vid halsen, hvilka alltid äro tillbakaböjda öfver skalet och befinna sig just der sednare tre mörka band framkomma på manteln och der- ifrån på skalet. Dessutom har det unga djuret vid halsen på venstra sidan sju små lappar, hvilka under tillväxten försvinna på samma gång, som manteln förlorar sina flikar samt skalet sina kólar. hår och fingrynighet. SPALANZANI försäkrar (enl. MOQUuIN- TANDON) att ungarne. om de tagas vid födseln och underhållas särskildt, fortplanta sig utan parning liksom bladlössen. De ny- födda ungarnes skal är nästan alldeles klotrundt och betäckt med fina spirallinier, spiran kort, skarpt spetsig och siste vindningen mycket stor och bukig, nästan dubbelt så bred, som de öfriga tillsammans, samt ofvan det öfversta bandet till sömmen platt. Mynningen mycket stor, upptagande ?/, af skalets hela höjd. I den mån skalen tillväxa och blifva äldre. afnötes epidermis och de skarpa ränderna derå försvinna, så att man på större exem- plar endast på den sednast tillväxta delen af siste vindningen ser 454 epidermis med bibehállna korthåriga strimmor. På skalen hos àl- dre exemplar finner man deremot fina tvärstrimmor, hvilka saknas hos ungarne. I ett medelstort honexemplar fann kand. COLLIN (enl. br.) 31 ungar utom flera mer eller mindre utbildade ägg, i 42 ex. från samma ställe funnos 1010 ungar och en mängd ägg; det största antalet, som fans 1 ett ex. var 48 ungar och 6—7 ägg, annars var det vanliga antalet 30— 532 ungar i hvarje. Bland dessa 1010 embryoner fans blott en. som hade venster- vridet skal. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: 1 ån vid St. Köpinge (NILSSON), 1 Kristianstadstrakten på många ställen ymnig (MALM & ipse), vid Fryde, Emeröd och Sälshög (E. H.), i diken och pó- lar vid Stehag; 1 Blekinge 1 åar och sjöar flerestüdes. t. ex. Làn- gasjó och Silltorpsàn:; 1 Småland ymnig 1 Hossmoáà, 1 ån vid Kjell- torp m. fl. st.: i WGótland ymmig vid Göteborg, ss. i Stadsvas- sen, Tingstadsvassen och Qvillebácken (Marw) I Norge h. o. d. omkring Kristiania (FnrgtLE) I Danmark, Ögruppen: i kärr och i ån vid Hellebek (Bx., Mórr.), i Birkemose Sö (J. C.), i sjön vid Gilleleje (Dk.), Susaa (J. Torr.), Sorösö, Tiustrupsó, 1 en mosse vid Slagelse (SrB.), Havemólle-aa vid Rüngsted, Maróbosó (J. €.); på Halfün, 1 Gudenaa vid Randers (Bx., FEpp.) i Nórre aa vid Viborg (FEpp.), i Flensborgs Mólledam, 45 mm. hög, mynn. 20 mm. hög (C. M. P.). Mónen upptager en var. minor (long. 32 mm., long. apert. 14 mm.) som han identifierar med Palwdina listeri Fons. & Hawr.! och anför lokalerna Bavelsesó (SmTB.) och Pumpebóllesó vid Rödby (M. Horsr). I Spanien finnes denna snäcka blott i Katalonien och Arago- nien och i Italien uppträder den först vid Pisa, är sedan allmän i norra delen af riket, breder sig sedan ut genom Friaul, Istrien, Kroatien, Krain, Kärnthen mycket allmän, Böhmen, Polen, Gali- zien, Siebenbürgen, Montenegro, Dalmatien, Grekland, Turkiet till sjöarne vid Dniepern omkring Kiew; saknas i Schweiz utom på ett ställe vid Genfersjön, der en botanist inplanterat den, är vidt ut- bredd 1 Frankrike, men i motsats till föregående ymnigare i de södra departementen, i Belgien, Nederländerna och större delen af England till Yorkshire, men spridd; förekommer i erkeh. Öster- rike vid Wien, flerestädes 1 Tyrolen, ymnig och stor på många ställen i Bayern, sparsam och sporadisk i Würtemberg och Baden, på många ställen och ymnigt i Hessen, Rheinprovinsen och West- phalen, Sachsen, Mecklenburg, Schlesien och prov. Preussen, i 455 Holstein i Elbe vid Blankenese m. fl. st., i Lifland och i Ladoga- sjön, men det är mig obekant. om den, såsom KmEGLINGER upp- gifver finnes sà hógt mot norden, som vid Arkangel. Anm. Herr G. Ritter v. FnavENFELD kallar i sina arbeten öfver Paludinerna denna art Vivipara vera och säger i Verhandl. der k. k. zool.-bot. Gesellschaft i Wien XIV, 1864, $ 202, sid 592 vid namnet Con- tectum Millet: "Ich kenne die kritische Beleuchtung nicht, die diesen Namen für die bisherige Paludina vivipara in Anspruch nimmt, und der Müllerschen Pal. fasciata den Namen vivipara zutheilt?". Orsaken till denna förändring är den, att alla de författare, som i likhet med hr v. FnavENrEtD i Paludina contecta söka LinsÉs art, uppenbarligen äro på villovägar. Fullkomligt riktigt säger Jrrrngxs i Brit. Conch. I p. 57 vid P. contecta: the Linnean diseription of Helix vivipara accords more properly with that of the next species (H. vivipara L. = Cycl. achatina Drap.) wich has only an umbilieal chink ("imperforata"), and is peculi- arly "subovata? and "obtusa". Ett ännu osvikligare bevis på riktigbeten häraf lemnar de båda arternas högst olika och alltid strängt skilda ut- bredning i det land, der LiwsÉ tog sin Helix vivipara. Då LIinsÉ säger att hans art är högst ymmnig "im fluvio Sahla?, så gäller detta endast om Paludina fasciata eller achatina Avcr., som der ännu är talrik, hvare- mot P. contecta Miurer först finnes två breddgrader sydligare! Det rå- der alldeles samma förhållande vid dessa båda arter, som det hvilket förut är anmärkt vid Helix nemoralis och H. hortensis. LiwxÉs ursprung- liga ”H. nem." var den i "lundar" förekommande, af MirriER sedermera såsom eget species frånskilda H. hortensis, men M. fórvexlade dem och lät dem äfven byta namn. Liwwés Helix viripara beskref MöLrrer såsom ny art under namn af Nerita fasciata, uuder det han såsom N. vivipara Lis. beskrifver en från den Linneanska skild art. Oaktadt M. således i båda dessa fall förvexlat de resp arterna (i sednare fallet har BrcK kor- rigerat sin utmärkte landsman genom att i Amtl. Bericht 1847 p. 123 gifva dennes N. fasciata namnet V. linne: samt N. vivip. Müll. namnet V. lacustris) och blef upphofvet till ett sådant misstag hos malakologerna under en lång följd af år, bibehöll han dock af pietet för sin store sam- tida för den ena af arterna LinsÉs namn. Andra författare (ibland dem Gray i Lond. Med. Repos. vol. XV) hafva icke ansett detta nödvändigt, utan gifvit båda arterna nya namn. . Det torde derföre vara af vigt att få afgjordt när detta är tillåtet och får jag hänvisa till förordet till när- varande arbete, der jag vill framställa de principer jag följt så väl vid namngifningen, som artbestämningen och prioritetslagen. Fam. Rissoida. Animal viviparum, pene maris nudo, intra cavitatem basi interni tentaculi dextri sito, pede incrassato a latere inferiore viso elongato sculiformi, margine anteriore recto, 456 angulis porrectis, lentaculis duobus cylindraceis. obtusis, oculis basi externa subsessilibus. Testa tenuis, ovato- vel ceylindrico-turrita, apertura ovali vel. oblongo-rotunda. Djur äggläggande. hannens penis är yttre, belägen på rygg- sidan, på lika afstånd från båda trefvarne, foten tjock, från undra .sidan sedd förlängdt sköldformig, främre kanten rak med utskju- tande hörn. baktill afrundad, trefvarne två, cylindriska, trubbiga, med ögonen utvändigt vid basen på små vårtlikt utskjutande knölar. Snäcka tunn, äggrund eller cylindriskt tornlik, med oval eller aflångt rundad mynning. Subfam. Bythiniina. Testa mediocris, ovata vel ovato-turrita, operculo non profunde immerso. calcareo, pyriformi ovali. stris incre- menti conceniricis, nucleo subcentral. Snäckan medelmáttigt stor. àággrund eller üggrundt tornlik; locket icke djupt insánkt i skalet, kalkartadt, páronformigt ovalt. med koncentriska strimmor omkring en nästan central kärna. Gen. Bythinia (PripEaUux) Gnav. Testa peristomate intus plus minus incrassato. Djuret har i lefvern eller öfverhufvudtaget i alla de delar af kroppen. der man hos andra mollusker (Paludimne t. ex.) får se massor af klara. starkt ljusbrytande. homogena fettkroppar. egen- domliga bildningar. som bestå af koncentriska lager af ett hårdt ämne (stelnadt fett?) och ofta sónderbrista i kantiga bitar (LiND- STRÖM). Skalet är mer eller mindre äggrundt tornlikt och nafladt:; vindningarne mer eller mindre hvälfda: mynningen rundadt ägg- formig, upptill trubbigt vinklad; munsömmen sammanhängande, invändigt med en hvit läpp; locket kalkartadt. tjockt. fast. ägg- rundt, något päronformigt. 1. Dessa snäckor uppehålla sig isynnerhet i rent och friskt vatten, såsom i bäckar, åar, insjöar med sandbotten o. s. v.; men försmå dock icke stillastående växtrika vattensamlingar eller till och med gyttjiga träsk och dammar med dybotten. Liksom Hy- drobiing hafva de förmågan att spinna en smal slemtråd vid vat- e 451 tenvüxter, vid hvilken de hålla sig svüfvande med halft tillslutet operkulum, liksom hvilande (LiwpsTR.) Alla äro växtätande och hafvà sina ägg inneslutna i genomskinliga sexsidiga celler, fóre- nade i två regelbundna eller tre oregelbundna rader och fästas vid 1 vattnet befintliga fasta kroppar ss. stenar, växtstjelkar, trä- stycken o. d. Om förloppet vid äggläggningen hos B. tentaculata berättar BoUCHARD-CHANTEREAUX (Catal. Moll. Pas-de-Calais, 1838, p. 93) följande, hvilket tvifvelsutan äfven angifver förhållandet hos de öfriga arterna. Äggläggningen eger rum från Maj t. o. m. Aug. och innefattar 30—70 klotrunda genomskinliga ägg af 2 mm. diameter, hvilka lagda 1i två eller tre rader bilda ett band af 15—35 mm. längd och omkring 5 mm. bredd. De ägg, som ligga vid midten af detta, vid stenar eller vattenväxter fästade band, äro så hoptryckta, att de hafva ett fyrkantigt utseende. Då dju- ret är färdigt att lägga ägg, söker det på första föremål det fin- ner under vattnet, ett ställe, som är slätt och försöker att med sin tunga rengöra den fläck, der det vill lägga sina första ägg. Då det är gjordt, sammandrager det sin fotsula, så att den är en tredjedel kortare, än då djuret kryper, äfvensom en tredjedel bre- dare, hvilken ställning det behåller under hela äggläggningen. Derefter upphöra djurets rörelser med munnen och det upplyfter midten af fotsulans främre kant så, att det bildar en liten kanal, bestämd att emottaga ägget. Hufvudet drages något tillbaka, dess öfversta del stödes mot columella, munnen vrides mot öppningen af andhålan, der ögonblickligen ett ägg synes, som emottages och föres till den lilla kanalen, hvilken sänker sig och upptager det samt låter det glida längs midten emellan fotsulan och det under- liggande föremålet, på hvilket det fästes vid bakre tredjedelen af foten. Djuret rengör ånyo en fläck på den kropp, der det sitter, tills ett nytt ägg är färdigt att läggas, då detta går samma väg, som det förra, och placeras vid högra eller venstra sidan af detta, alltid något framom, likaså det tredje vid motsatta sidan, så att de båda sista nästan bilda en rät vinkel, hvars öppning uppfylles genom hälften af det fjerde ägget, hvilket emottager i samma mon de komma vid sidan af sin andra hälft två nya ägg, hvilka fästas der och lemna emellan sig en öppning, bestämd att emottaga hälf- ten af ett sjunde ägg. På så sätt fortgår äggläggningen tills hela antalet är fullt och bildas de s. k. äggkapslarne alltid af tre ra- der ägg, då dessa äro lagda af gamla individer, men ofta endast af två rader, då unga individer lagt dem, vanligen talrikare af Fauna Molluscorum. « 30 458 de förra än af de sednare, men efter båda hafva de samma stor- lek och utklückas efter 20—25 dagar samt blifva icke fullbildade förr än vid slutet af deras andra lefnadsår. Frauenfeld anför af detta slägte 44 lefvande arter (jemte 9 fossila), nemligen 16 från Europa, 3 från Syrien, 12 från södra Asien, 4 från Siberien och Bajkalsjön, 2 från Australien, 4 från Egypten, 1 från vestra Af- rika, 1 från Kolumbia och l från Trinidad. De europeiska ar- terna äro: B. tentaculata L., (B. decllata Sigw. Ryssland), bo- gensis Dubois (Polen, södra Ryssland), hypanica ANDRZ. (södra Ryssland), leachi SHEPP., troscheli PAASCH, proxima FRFLD (Tyro- len), rubens M«KE (Italien), boissieri ÖHARP. (Sicilien), orsini ÖHARP. (Italien), letochai FrRFLD (Spanien), meridionalis FRFLD och wm- bratica FRrnp (Spanien), majewskyé Pann. (Dalmatien), similis Dnr. (Frankrike). Från dessa måste dock afrüknas similis Drp. och sannolikt ännu en och annan såsom hörande til Hydrobiina. 2. Gmav skilde (i Med. repos. XV, 1821) dessa snäckor från de egentliga Paludine, under hvilka han upptog dem såsom sub- genus Dithinia, utan att först vidare karakterisera detta, hvar- efter Risso (Hist. Nat. Europ. Merid., 1826) deraf bildade ett eget genus, som han kallade Bithynia, och hvilket sedermera an- togs af Gray (i Turtons Brit. Shells, 1840), men med bibehållande af det första namnet. Mac GinLivRAv förändrade detta (Hist. Moll, 1843) till Bythinia, af Bv90c, djup, och äfven STEIN (Moll. Berl, 1850) füster uppmürksamheten vid detta skrifsütt sásom det enda riktiga. Många författare antaga dock Grays första namn för dess prioritet, hvilken dock andra tillerkänna Rissos namn (som de härleda från landskapet Bithynia?). MoOQUuIin-TANDON (Moll. Fr., 1855) ger slägtet ett betydligt större omfång derige- nom, att han deri inrymmer HARTMANNS af DuPuy (Hist. Moll., 1851) reformerade genus Hydrobia, innefattande alla små sótvat- tengastropoder med snückformigt vridet lock och excentrisk nucleus, hvilka äfven tillhöra hos Moq.-Tawp. hans första grupp af By- thinia, Bythinella, under det att de egentliga Bythiniaformerna föras till andra gruppen Elona. Artöfversigt: Sk. spetsigt üggrundt; söm grund; mynning och lock äggrunda, upptill spetsade, locket med otydliga strimmor; 1. 10—12, br. 6—7 mm. B. tentaculata Lr. 459 Sk. àggrundt tornlkt; söm mycket djup; mynning och lock ovalt rundade, locket med starkt upphöjda strimmor; 1. 5— T, br. 4—5 mm. B. leachi Su. Sk. såsom hos fóreg.. men större, med mindre djup söm; 1. 8—11, br. 5—1 mm. D. "inflata Haxs. l. Bythinia tentaculata (Lix.) Testa ovato-ventricosa, subturrita, àmperforata vel angu- stissime rimata, mitida, pellucida, pallide cornea (sepe crusta obscura obducta); amfr. 5—6, sensim accrescentes, convexiusculi, sutura tenui vel mediocri disjunctà, ultimus ventricoso-ampliatus, descendens; apertura ovalis, superne acuta angulata; peri- stoma intus albolabiatum, margine columellari veflexo; opercu- lum. ovatwm, siriis concentricis tenuissimis. Long. 10—12, diam. 6—7 mm. Helix tentaculata LissÉ Syst. Nat. X (1758) p. 774; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 531; Syst. Nat. XII (1767) p. 1249. — .Nerita jacu- lator Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 185. — JPaludina impura Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 89. Rossmässter Iconogr. I (1835) p. 107, f. 65. Nonpr. & Nxriawpen Finl. Moll. (1856) p. 72, f. 62. — Paludina tentaculata FriereE Norske Moll. (1853) p. 46. — Bithinia tentaculata Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh: Handl. III (1855) p. 127. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 63. WzsrERLvNp Sv. Moll. (1865) p. 115. — Bythinia tentaculata Sten Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 92, t. 3, £. 3. Moqum-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 528, t. 39, f. 238—144. Jerrrers Brit. Conch. I (1862) p. 60. Rzzvr Brit. Moll. (1863) p. 189. WzsrEnLvwp| Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 108*; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 148. Lispström Gotl. Moll. (1868) p. 26, t. 2, f. 10, 11 (animal), t. 3, f. 1 (unc. radula). Djuret har hufvudet svart, med blágredeli anstrykning, be- stródt med guldgula fläckar; trefvarne öfverallt blåaktigt stálgrá, omgifna af styfva, klara och spetsiga borst; foten ljusare stálgrá, bestródd med guldgula punkter. "De båda kükstyckena äro spet- sigt triangelformiga, 1 kanterna ojemnt taggiga; deras hufvudmassa är sammansatt af regelbundna, sexsidiga celler” (Lindstr.). Skalet äggrundt, med spetsig, konisk spira, oftast utan tecken till nafvel, stundom med en fin, otydlig nafvelstrimma, mycket fint och tätt spiralstrimmigt samt tätt tvärstrimmigt, något glänsande, smutsigt gulgrönt eller horngult, oftast med en slamskorpa; vindn. 9—06, de öfre något konvexa, småningom sluttande mot den föga djupa sömmen, den siste uppblåst, nästan af spirans höjd, mot 30” 460 mynningen nedbójd; mynningen üggrund, sned, upptill spetsig, eller med kanterna upptill bildande en rät vinkel; munsömmen svagt tillbakaviken med en fin svart bräm, invändigt med en mer eller mindre stark hvit läpp; locket mycket tjockt, snedt ovalt eller äggformigt, upptill tillspetsadt, med föga tydliga koncentri- ska strimmor. B producta MENKE: testa elongato-conica, minus ventricosa (sk. utdraget koniskt, med siste vindningen mindre bukig). Drap. Hist. Moll. t. 1, £. 19. Moq.-Tandon 1. c. f. 41. y ventricosa MENKE: testa ventricosa, conico-globosa (sk. upp- blåst, koniskt klotformigt). Drap. 1. c. f. 20. d gigas Momcn: testa late ovata, decollata, rimata, strigis incrementi 2—3; long. 15 mm., lat. 9 mm., long. aperturs TY, lat. 5 mm. (sk. bredt ággrundt, med nafvelspringa och 2—3 tvär- streck på siste vindningen; ófversta vindningen saknas och är er- satt af en nästan flat och halft spiralvriden skifva). € excavata JEFFR.: testa anfractibus multo convexioribus, su- tura multo profundiore separatis (sk. med starkt konvexa vind- ningar, skilda genom en djup söm). Skiljes från följande arter genom mynningens och lockets äggrunda form. ?E spherica MÖLLER: testa subglobosa, cornea, diaphana, alba vel cinerea, glabra; anfr. 4, convexi, ultimus ventricosus, reliquis omnibus simul sumtis duplo largior et longior (sk. nästan klot- rundt, genomskinligt, hvitt eller grått, glatt; vindn. 4, konvexa, den siste bukig, dubbelt bredare och längre än de öfrige tillsam- mans). N. spherica Müller V. H. p. 170. Ung snäcka? Förekommer i sjöar, åar. träsk, dammar, diken o. s. v., myc- ket föränderlig efter lokalen. I somliga trakter finnes den före- trädesvis i salt vatten, ss. i Stockholms skärgård och vid Finlands stränder. Varierar öfverallt liksom på Gotland, hvarom Liwp- STRÖM skrifver (Gotl. Moll. p. 26): exemplaren från träsken i Löj- sta, äfvensom Storsäf 1 Mästermyr och några andra äro liksom alla Limneor (stagnalis och ovata) derstüdes hvita och genomskin- liga; 1 Guthemså är hon hornfärgad, glänsande eller med ockra- likt öfverdrag, 1 Dedeà matt eller liksom anfrätt. MÖLLER förka- star LixNÉS artnamn tentaculatum, ”emedan trefvare finnas hos alla snäckor”, äfvensom det föreslagna namnet janitor, dörrvakta- ren (som har afseende på djurets skygghet och vana att vid min- sta beröring tillsluta skalöppningen med locket) ”emedan lock är gemensamt för hela slägtet”, hvarför han ger arten namnet jacu- 461 lator (kastaren), "a spectaculo seque miro ac jucundo", som han hos denna snäcka iakttog d. 16 juli 1769. Detta fenomen blir lämpligast anfördt 1 Inledningen till detta arbete, vid redogörelsen för de intestinaldjur, som finnas hos molluskerna. Äggläggningen hos denna art börjar i medlet af Maj och fortfar under hela som- maren. Äggen läggas vanligen i tre oregelbundna rader, sällan i två regelbundna, såsom hos följande art (detta är dock, enl. Lixp- STRÖM, alltid fallet på Gotland), och äro de till antalet från 10 till 70. Utbredning. I Sveriges södra och mellersta landskap, åt- minstone upp till Dalarne, vanligen allmän. à gigas: Skåne, Höje à (J. A. W.). € excav.: Skåne 1 Wesums mosse nära Lund (C. A. W.); Gotland i Lummelunds träsk samt Kyrkviken vid Stockholm (G. E.). Y Norge omkring Kristiania temligen spar- samt (FRigLE) I Danmark kan denna snäcka sägas vara både allmän och flerestides ymnig. d gigas: Viborgsó, 2 Ex. (FEpp. enl. Móncn). Sydgrünsen för denna art sträcker sig till Algier och Marok- ko. Inom Europa finnes den på Sicilien, nästan öfverallt i Por- tugal, i östra och norra Spanien, 1 Pontiska träsken, genom hela norra Italien, Friaul, Istrien, Dalmatien, Böhmen, Ungern, Gali- zien, Siebenbürgen (mycket sällsynt) och Ukraine, genom hela Tyskland, Schweiz, Frankrike, Belgien, Nederländerna, England, Irland, Skottland, saknas på Feröarne, Shettlandsöarne och Island, men är funnen vid Neuherrnbut på Grönland; 1 Lifland, södra och mellersta Finland, vid Barnaul i Westsiberien samt vid Sin- gapur. 2. Bythinia leachi (Sarrr.) Testa ovato-turrita, subperforata vel rimata, nitidula, sub- pellucida, cornea (vel crusta obscura obtecta) solidula; anfr. 4— 5, sensim accrescentes, convexi, subteretiusculi, sutura pro- funda vel profundissima separati, ultimus inflatus, vix descen- dens; spira brevis, obtusiuscula; apertura ovali-rotunda, su- perne leviter sinuata; peràistoma continuum, sepius plus minus solutum, tenwissime albidolabiatum, margine columellari reflexius- culum; operculum ovale, striis concentricis validis, elevatis. Long. 5—7, lat. 4—5 mm. Paludina ventricosa Gaax Lond. Med. Sepas. XV (1821) p. 239 (nomen!) — Paludina sp. Ninsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 120. — 462 Turbo leachi SxkPrAnD Trans. Linn. Soc. XIV (1823) p. 132. — Pa- ludina kickzi VEstEsp Bull. Acad. Brux. III (1835) p. 375 (sec. v. FRAUENF.). — Bithinia ventricosa Gmax Turt. Man. (1840) p. 94, t. 10, f. 121. — .Paludina troschelii Avgx. Paascu! Archiv f. Naturg, VIII (1843) p. 300, t. 6, f. a, b, c. — Paludina inflata 8 minor Hansén Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórh. (1845) p. 254. — Bythinia similis STEN pr. p. Sch. u. Musch. Berl. (1850) p. 93, t. 3, f. 4, b, c. — Bithinia similis Marw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 128. — Bythinia leachi Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 257, t. 39, f. 20—22. JrrrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 61. Rzrvr Brit. Moll. (1863) p. 190. 'WzsrERLvNp Coll. Typ. Moll. Su. (1863) n:o 106; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 149. Lisoström Gotl. Moll. (1868) p. 27, t. 2, f. 9 (animal), t. 2, f. 13 (unc. radule). — Bithinia ventricosa var. 1 Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 64 (excel. syn.) — Bithi- nia ventricosa B minor WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 116. Djuret "afviker från föregående till kroppsformen deri, att de operkelbürande loberna äro mindre, analróret kortare, plum- pare, samt med ófre sidan insvüngd i en sinus; trefvarne äro på undre sidan hvita, pà den ófre svartblà (stundom ljust róda: W.), med ett brandgult tvürband vid roten i jemnhójd med ógat; tag- garne på trefvarne glesare och kortare än hos den förra; foten är på undre sidan hvit och genomskinligt klar, kantad med spridda hopar af brandgula pigmentceller, som bilda tvenne afbrutna sido- band (eller ljusgrå, med rödgula sidoränder, som framtill mer eller mindre sammanhänga: W.); djurets öfre sida är svartblå och midt emellan trefvarne på proboscis sitter en fläck af gula pigment- celler” (Lindstr.). Skalet äggrundt tornlikt, med tydlig nafvelfåra, mycket fint spiralstrimmadt och oregelbundet tvärstrimmadt, glänsande, horn- gult, genomskinande, men vanligen öfverdraget med en mörk slam- skorpa; vindn. 4— 5, småningom tilltagande, konvexa, mot sóm- men tvärt stupande, hvarföre sömmen är djup och bred och vind- ningarne nästan trappstegslikt aftagande uppåt; siste vindningen uppblåst, kortare än spiran, mot mynningen knappt nedbójd; myn- ningen ovalt rundad, upptill omärkligt vinklad; munsömmen sam- manhängande, vanligen mer eller mindre fri, mycket fint hvitläp- pig, med spindelkanten svagt tillbakaviken; locket ovalt och platt, med mycket tydliga koncentriska strimmor, af hvilka de 3—4 yttersta äro bruna. B minor Mörck: testa obscura, umbilicata; long. 2!/, mm. (sk. mörkt, nafladt, litet). 463 Förekommer liksom föregående i både stillastående och rin- nande vatten, icke sällan i klara bäckar med stenig botten. Denna art lägger sina ägg alltid i tvenne regelbundna rader, vanligen 2—3 par, men äfven 1 och stundom ända till 10 par (Marx). Utbredning. I Sverige, prov. Skåme, på flera ställen ym- nig, ss. 1 Höjeå (NILSSON), vid Kristianstad flerestádes (MALm & ipse), i ån vid Wallåkra (C. A. W.), 1 Ringsjön (J. A. W.), vid Stehag (CO: A. WO vid "Blemmerod (L. P. H),'m. Uska på Öland i en bäck söder om Kohlstad nära Borgholm, vid sódra ändan af Hornsjón, 1 en bäck vid Tveta (C. A. W.); på Gotland teml. ymnig i Gothems à, äfven funnen 1 Hautrüsk och i en rännil vid Lójsta kyrka (LixpsrRÓw); i ÖGötland i Motala ström vid Norrköping samt i en bäck en mil från staden (HANSÉN); i WGót- land flerest. i Góteborgstrakten, såsom i Stadsvassen, i Qvillebác- ken, i Gótaelf nedom Lindholmen etc. (Marxw), på Kinnekulle i en dam i trädgården vid Råbäck (C. L.); vid Stockholm 1 Djurgàrds- brunnsviken staxt óster om Dlà porten (J. E. Z.); i Upland wid Upsala (W. L.)) I Danmark, Ögruppen: Stadsgrafven vid Kjó- benhavn (MóncH), i Rude (Srs5.), Soró (SrP.), 1 Fuursó och i gro- par, som stå 1 förbindelse med den (C. M. P.), Hellebz»k (LAssEN enl. MóncH); på Halfón: Ovesóe vid Tandrup i Thy (Sr».), Vi- borg (FEpp.) Aarhuus Mólledam, Bras Sö vid Silkeborg, Flens- borg i Mólledammen (C. M. P.) En del af dessa lokaler torde dock tillhöra följande art, att döma efter MÖRCHS angifvande af storleken: "long. interdum 10 m.? 9 minor: "Nissum Bredning, i meget salt Vand (Corrix)" enl. Móncn Syn. Moll. marin. Danis, 181417"p."29. Att med noggrannhet angifva denna snückas utbredning i Eu- ropa är icke möjligt, emedan den hos så många författare är än sammanblandad än förenad med följande. De säkraste uppgifterna torde vara dessa: strödda lokaler i England och Irland, i Neder- länderna och Belgien, norra Frankrike, Schweiz vid Luzern, norra Italien vid Padua, norra Tyskland vid Frankfurt, Königsberg och Berlin — utan tvifvel på mångfaldiga andra ställen. Bythinia ”inflata HANSÉN. Testa ovali-turrita, rimata, nitidula vel mitida, pellucida, pallide cornea vel albido-lutescens, subvirescens; anf r. 5—95],, inflati, subteretiusculi, wltimus ampliato twmidus, sutura pro- funda disjuncti; spira sepe elongata, conica, acutiuscula; aper- 464 t«ra ovali rotunda, superne leviter simuata; peristoma sepius continuum et affixum, interdum in pariete aperturali abbreviatum, vix wnquam solutum, tenmuissime' labiatum, margine columellari reflexiusculo; operculum subrotundum, striis concentricis vali- dis. Long. S—11, lat. 5—7 mm. Djuret gràblàtt, med gulaktiga punkter (HANSÉN); svartak- tigt eller olivfärgadt, marmorlikt tecknadt med stora gula fläckar (BIELz). Skalet ovalt tornlikt, med en större eller mindre nafvel- springa, mer eller mindre glänsande, genomskinligt, blekt horn- färgadt eller ljust gulaktigt, ofta med grön anstrykning; vindn. 5—35!/,, långsamt tilltagande, starkt hvälfda, nästan trinda, skilda genom en djup söm, den siste vidgadt uppblåst; spiran stundom kort, trubbig, ofta utdragen, konisk, spetsad; mynningen ovalt rundad, upptill med en mycket svag vinkel; munsömmen oftast sammanhängande och upptill temligen långt vidfästad näst siste vindningen, stundom på mynningen temligen långt afbruten, nästan aldrig fri, invändigt belagd med en tunn hvit glänsande läpp eller valk och finnes hos gamla exemplar en alldeles liknande valk på 1—3 andra ställen invändigt i skalen; spindelkanten svagt till- bakaböjd. Paludina inflata. Hassés Öfvers. af K. Vet. Akad. Förh. 1845 p. 254 (ex spec. orig.) — Bythinia similis STEIN pr. p. Schn. u. Musch. Berl. (1550) p. 93, t. 3, f. 4, a. (non Drar. quz: Amnicole sp.). — Bithinia ventricosa Móncu pr. p. Syn. Moll. Dan. (1864) p. 63. — Bithinia ventricosa « major WestERLUND Sv. Moll. (1865) p. 115. — Buythinia troscheli Bierz Fauna Moll. Sieb. (1867) p. 190 (ex. spec. orig. ab auct. missis), nec Paascnm (que B. leachi). Förekomst och utbredning. I Sverige har afl. dr HANSÉN tagit denna snäcka vid Norrköping 1i Lillån, i stillastående och mycket dyigt vatten. I Danmark, utan tvifvel på några af de för B. leachi anförda ställena, äfvensom, enligt dr PovrsEw, i Kjö- benhavns fästningsgraf vid Nörreport samt i Mölledammen vid Flensborg. Utom de nu anförda kan jag icke med säkerhet angifva flera lokaler än flerestädes omkring Berlin, i Ryssland vid Charkov och Saratov samt på några få ställen i Siebenbärgen. Anm. IPSveriges Mollusker” har jag upptagit denna snäcka såsom en forma major af den föregående och det är troligt att den icke är något annat. Emellertid är det åtskilligt, som talar för dess arträtt, så- 465 som att den mig veterligen blott är funnen på ett ställe i Sverige under nära 30 års tid efter dess upptäckt (lokala former hafva alltid vidstráck- tare utbredning), dess storlek är betydlig i förhållande till föregående, skalformen är så till vida en annan, att mynningen ligger mera åt sidan hos föregående, hvarigenom skalet blir mera äggformigt och siste vind- ningen nedtill hastigare sluttar mot mynningen, "sie steht der B. tenta- culata sehr nahe und wird zuweilen mit dieser verwechselt”, som KRrEc- LIZGER säger. I Exposé critique des mollusques benämnde jag denna " form B. troscheli Paascu, deri följande Bierz', KREGLINGERS, FRAUENFELDS, KosEnLTrs m. fl. exempel (äfven LiwpsrRÓw är i Gotl. Moll. af samma me- ning: sannolikt är JB. troscheli PaascH identisk med den på fastlandet lefvande B. Leachi var. major). Ett närmare studium af hithörande handlingar hafva dock lärt mig att detta är felaktigt. Under namnet B. similis (i den oriktiga tanken att den var samma som DRAPARNAUDS Cyclostoma | simile) beskref StEin anf. st. denna form och angifver dess storlek så: Höhe bis 8", Durchmesser bis 3'/," (storleken af B. tentacu- lata så: Höhe bis 9", Durchmesser 4!/,"), men hänför dit äfven smärre former, hvaribland äfven den af Paascu 1842 beskrifna Paludina tro- scheli, emedan han uppfattar storleken såsom enda skilnaden. Paascn säger om sin snäcka: ”sie scheint Ähnlichkeit zu haben mit dem von DrarParNaupD beschriebenenen Cyclostoma simile, doch ist nach der Abbil- dung zu urtheilen, das Verháltniss der Länge zu Breite bei dieser ein ganz anderes, auch sind die Windungen nicht durch so tiefe Nàhte von einander geschieden, wie bei unserer neuen". Att denna icke är vår B. inflata. synes tydligen af Paascus figurer, hvilka alldeles ófverensstàmma med vår mindre form eller B. leachi, af måttet på storleken (Länge 2", Breite 1'/,") och af den fullkomliga ófverensstàmmelsen i beskrifning på både djur och skal. Jag har derfóre för den större formen upptagit Hanséns namn znflata såsom det mig veterligen äldsta. Subfam. Hydrobiina. Testa minuta, operculo profunde immerso, coriaceo vel corneo, spirali, spiris paucis, rapide accrescentibus, nucleo excentrico. Snäckan liten; locket tunt, pergament- eller hornartadt, djupt insänkt i skalets mynning, på yttre sidan svagt konvext, äggrundt päronformigt, spiralstrimmigt, af två spiraler, den ytterste mycket bred; nucleus nära kanten vid lockets bredaste ända. Gen. Hydrobia HARTMANN. Genus operculo paucispirali optime notatum. Slägtet, liksom hela underfamiljen, bäst karakteriseradt genom locket, som har få, hastigt tilltagande vindningar. 466 l. Hydrobierna älska rent, kallt och klart vatten, hvarfóre de företrädesvis förekomma 1 källor och bäckar, gerna i bergs- trakter och ofta 1 raskt flytande smärre vattendrag, med stenig eller sandig botten, mindre ofta i åar och insjöar eller kanaler och ängsdiken med rent vatten, och på alla dessa ställen uppe- hålla de sig antingen på bladen, i bladaxillerna och vid rötterna af Chrysosplenium, Myosotis och Veronica beccabunga m. fl. eller på undra sidan af flata stenar eller bräder, som äro ófverdragna : med conferver, eller ned i fördjupningar på stenar. Flera bland arterna af gruppen Paludinella älska svagt salt vatten eller så kalladt. brakvatten, uppehålla sig derföre mest i flodmynningar eller i större vattensamlingar, der det söta vattnet är öfvervägande, men som dock genom flod eller vågsvall komma i beröring med salt vatten, eller finnas de vid stränderna af djupa hafsvikar, i hvilka större floder uttömma sig, och der ofta i sällskap med verk- liga sótvattensnückor, såsom Limn&eer, Physer, Planorber o. s. v., hvilket gifvit anledning til att många författare (ss. NILSSON, JEFFREYS, MörcH, KREGLINGER m. fl.) upptagit dem bland desse sednare. Af de egentliga Hydrobierna tillhöra 25 arter det eu- ropeiska faungebietet, af Amnicole 28 sp., af Paludinelle 30 sp., det allra största antalet i länderna närmast och rundtomkring Medelhafvet. KREGLINGER upptager 16 arter för Tyskland i vid- sträckt betydelse, af hvilka de flesta förekomma i Krain, erkehert. Österrike, Steiermark, Wärtemberg och Baden, endast en går så högt upp som till Berlin, och det är samma art, som finnes hos oss. För Nassau anför KoBELT blott ett species, H. dunkeri FRaAvENF. I Frankrike finnas omkring 12 arter, men i England blott en af dessa, Hydrobia (Amnicola) similis Dn. I Galizien förekomma 3 arter, men i Siebenbärgen ingen. 2. I början af detta århundrade fördes hithörande arter af PorretT 1801 till Bulimus, af MowrAav 1803 till Turbo, af DRA- PARNAUD 1805 till Cyclostoma. Af de festa författare räknades de dock ända in i sednare tider till det stora slägtet Paludina, äfven sedan HARTMANN i StURMS Fauna VI 1821 för dem upp- ställde slägtet Hydrobia eller sedan C. PFEIFFER 1 WIEGMANNS Archiv 1841 ytterligare afskilde genus Paludinella. Hos en och annan auctor i nyare tiden, såsom STEIN 1850, Duruy 1851, ConsEAv 1859 m. fl, hafva de uppgått i slägtet Bythinia och hos Moquis-TaAwpoN 1855 bildas af dem inom detta genus ett eget subgenus Bylhinella. Stundom hafva de införlifvats med det 461 4 mycket liknande slägtet Rissoa FmnÉw. eller med Rissoina d'Ons., hvilka dock uteslutande tillhöra hafven. Till dessa stå de i un- gefär samma förhållande, som Neritina till Nerita (JEFFR.). År 1841 uppställde Govrp och HALDEMANN slägtet Amnicola med Paludina porata såsom typ och talrika sótvattenarter. En mot- svarighet till den stora meningsskilnad, som råder om de särskilda formernas betydelse och relativa värde inom slägtena Clausilia, Limnsa, Planorbis, Pisidium, Unio, Anodonta o. s. v., erbjuda och kanske i ännu högre grad de små Paludinerna, hvilka kastas om- kring icke blott från slägte till slägte utan från den ena familjen till den andra; men under det att det knappt är tänkbart att vid de förra komma till full öfverensstämmelse, då artbegreppet är vida mer vacklande och subjektivt än slägtbegreppet och an- tingen hvarje forskning efter orsakerna underlåtes eller förhållan- det emellan orsak och verkan på olika sätt tydes, så ger det trägna studium, som på skilda håll egnas dessa små paludinafor- mer, oss hopp att när djuren af ett större antal bland dem blif- vit undersökta och kända, stadga och reda skall inträda i deras systematik, det stora antalet genera, som nu är uppstäldt, sam- mansmälta till mera bestämda grupper och de särskilda arterna inom dessa få sina rätta platser 1 öfverensstämmelse med deras naturalhistoria, ty det synes här vara af särdeles stor vigt att icke blott undersöka och jemföra skalformerna samt de särskilda ar- ternas anatomiska förhållanden, utan djurens lefnadssätt, fortplant- ningssätt o. s. v. Inom Europa är det isynnerhet dr KüsrER i Bamberg, som monograficerat dem 1 den nya upplagan af CHEM- NrrZ Conchylienkabinet 1 Bd. afd. 14 med 38 plancher, och G. Rrrr. VON FgAvENFELD i Wien, som egnat mycket arbete åt spe- ciesundersókningar af de hithörande sót- och brakvattenformerna, både de nu lefvande och de fossila, hufvudsakligen åren 1862—64 i Wiener Museum och Cumings samling, samt i N. Amerika Mr STIMPSON i Washington, som nedlagt stor möda för att systema- tiskt ordna dem, isynnerhet Hydrobima. Här är icke platsen att närmare redogöra för dessa arbeten, utom med några ord hvad som närmare berör Europas och specielt vår fauna. Dessa snäckor fördelas vanligen på tre genera: Hydrobia HARTMANN, Amnicola GouLp och Paludinella. Detta sednare namnet härleder sig från PFEIFFER, som uppställde slägtet på Pmrinrereis Truncatella litto- rina, hvilken nyare engelska malakologer tro sig återfunnit såsom en Åssiminea Leach, ett litet, skiftesvis med Rissoa, Truncatella 468 och Palwdinella fórenadt, slägte (karakteriseradt derigenom att ógonskaften äro vidvuxna utsidan af de korta trefvarne, hvarige- nom ögonen synas sitta i spetsen af dessa), som af REEVE upp- tages bland sötvattenmolluskerna, men uteslutes af JEFFREYS, hvil- ken författare deremot upptager den af RErvE förbigångna Palu- dinella baltica Nirss. (Hydrobia ventrosa Jeffr.). PFEIFFERS namn öfverflyttades sedan af F. J. SCHMIDT. ROSSMÄSSLER, FRAUENFELD på de små sótvattenpaludinerna. I enlighet med Móncnus och v. MARTENS åsigter förenas i närvarande arbete alla hithörande for- mer under det gemensamma namnet Hydrobia. Artöfversigt: Sk. äggrundt tornlikt, utdraget, tunt; mynning kortare än spiran; l. 3 mm. ll. steini v. Mazr. Sk. ággrundt, bukigt, fast; mynning längre än spiran; l. 5 mm. ll. similis Dn». (Sk. aflàngt koniskt; mynning myckef kortare än spiran; 1. 5—8 mm. W. stagualis Dsr.) Subgen. Bythinella Moq.-Tawpox. Testa plus minus cylindracea, obtusa, elongato- vel ovato-turrita, apertura. dimidiam. teste partem. nwmquam equante. Skalet mer eller mindre cylindriskt, trubbigt, utdraget eller àggrundt tornliht, med mynningen aldrig så làng som spiran. l. Hydrobia steini v. Manr. Testa perforata, subovato-cylindracea, tenuissima, | pellu- cida, cormeo-virescems, lemwissime transversim striatula, lineis spiralibus obsoletissimis, remotis; anfr. 4—2, inflati, sutura pro- funda disjuncti, ultimus parum ampliatus; spira obtusa aper- turam. pawllo superans; apertura ovato-rofunda, superne vix sinuata, intus albo-subcallosa; peristoma acutum, margine co- lumellari voflexiusculo. Long. 3, lat. 2 mm.; long. ap. 1!|, mm. Bythinia acuta Ste Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 98. (Fig. 5 in tab. 3 non spec. nostr. congrua; spira in nostra multo brevior). Hee teste celeberr. dr v. ManrENs. — Bithinia viridis Marw Góteb. Vet. Vitt. Samh:s Handl. II (1851) p. 130 (ex spec. orig. ab auc- tore ipso missis) — Hydrobia steinii v. ManvENs Arch. f. Naturg. 1858 p. 133, t. 5, fip. g. (Celeb. auctor spec. suec. approb.) — 469 Müncg Syn. Moll. Dan. (1864) p. 65?? — WrzrsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 116; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 107; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 151. LimpsrRów Moll. (1868) p. 28, t. 3, f. 7, 8, 9, 12. Djuret utmärkt vackert tecknadt: trefvarne trubbiga och jemntjocka, hvita och genomskinliga, med ett svart band utefter deras yttre sida; ögonen djupt svarta, nedtill begränsade af en gul fläck; pannan och ryggen kolsvarta tillfölje af regelbundet mång- sidiga pigmentceller; undra sidan af proboscis hvitt rosenröd af det genomskimrande tungbrosket; foten klart hvit med genom- lysande konkretioner af fettkulor, dess långt framskjutande fram- kant liksom dubbel, med en tvärfåra, något urnupen, baktill run- dad; ”öfverallt i kroppen synas solida fettkulor(?), ett närmande till dem hos Bythinia, men ej sammansatta af så många lager som dessa” (L.); längd 5, bredd på midten 1*/, mm. (Maru, LinD- STRÓM & W.). Skalet utdraget üggrundt tornlikt, mycket tunt och genom- skinligt, glänsande, fint tvürstrimmadt, med mycket otydliga glesa spiralstrimmor, hornbrunt, stundom hvitgrónt eller grágrónt, med tydlig nafvelfára; vindm. 4—4!/|,, starkt hvülfda, med djup söm, " den siste något uppblåst; mgynningen üggformigt rundad, upptill knappt vinklad, invändigt med en hvit valk eller läpp, något kor- tare än den trubbiga spiran; munsömmen sammanhängande, hvass, vid spindelkanten något tillbakaviken. Förekommer i insjöar och åar, ofta der strömmen är ganska stark. Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: 1 kärr vid Wesum nära Lund och ymnigt i norra fästningsgrafven vid Kristianstad (C. A. W.), vid Rónnebro (J. L.); i Blekinge: Herrstorpssjón och Lángasjón nära Ronneby, på båda ställen högst ymnig, men deri- genom att den af obekanta orsaker stundom för åratal försvinner från stränderna, de grundare ställena vid dessa eller vattenhålorna i närheten (drager sig tillbaka till de större djupen?), osäker att påträffa (C. A. W.); i Bastasjö vid Augerum (J. A. & ipse); i Småland: Lillsjön vid Jönköping (C. H. J., J. E. Z.); på Got- land: i Gothems à (LINDSTRÖM); 1 ÓGólland: i ett kärr vid Kim- sta (dr C. J. E. HAGLUND enl. W. L.) i Ljungstorps göl i Rinna sn (E. v. G6); i WGótland: 1 Kopparsjón vid Mólltorp (J. A. W.) och i Stadsvassen vid Göteborg (Marw); i Nerike: sällsynt emellan holmarne i Svartåns nedre lopp, emellan rötterna af Bu- 410 tomus (HanrMAN Ner. Moll, ss. B. sim.) På kontinenten är denna snäcka hittills endast funnen på några ställen vid Berlin. Anm. I Danmark är ett enda exemplar taget i Lyngbysö i närhe- ten af båtbron på en sten i vattenkanten enligt Móncu Syn. Moll. Dan. Om detta fynd skrifver Mórch: Et enkelt Exemplar (Stp. '/; 47) med et Hul i de to sidste Vindinger, foróvrigt temmelig friskt, men som baade JErrRExs og Marw ansee for H. ventrosa Mro. Det stemmer meget nóie overens med nogle Exemplar af H. viridis fra "Stadsvassen" ved Góthe- borg meddeelte af hr Marx. Det er vel meget stórre og har en mindre Perforation, som maa tillskrives dets Stórrelse, men stemmer foróvrigt med de af Malm angivne Maal. Marw anseer P. (skall vara DB.) acuta Ste, ifólge Original-Exemplarer fra "Tegelersee", for identisk med hans B. viridis, men troer det dog muligt, att denne kan vise sig at vere H. ventrosa Mic. var. MicHaups Afbildning (af H. marginata) er meget trzffende iser Indersiden af Leben, og bedre end v. Manrrws's, men Micuavps Orig. Exemplarer i Mus. Cviii ere meget mindre, smallere og mere lignende hans P. Ferussacii (maaske er Etiquetten forflyttet!). "Ef- ter dessa yttranden att döma skulle jag nästan tro att det vid Lyngbysó funna exemplaret icke tillhör H. steini, och jag styrkes i denna min tro ytterligare af vissa uttryck i diagnosen ss. "t. cylindrico-turrita," "spira aperturam bis superans", "peritrema continuum subreflexum", hvilket allt noga passar in på den af M. citerade figuren hos Stein, men aldrig på något af de många hundra exemplar af den svenska, af v. MARTENS sá- som hans art godkända, H. steini. Skulle en gissning vara tillåten, dà jag hvarken sett det omnämnda exemplaret eller har mig för öfrigt be- kant att H. steini är funnen i Danmark, så vore det att ex. från Lyng- bysö är identiskt med ett ex., som jag funnit i Fuursö och på hvilket både Mörchs diagnos och Steins citerade figur fullkomligt passar, i all synnerhet, som MörcH säger att hans ex. är "meget större” än Marws, hvilka hafva en längd af 3'/; mm., bredd 1*/, och mynningen är 1'/, mm. lång. Ex. från Fuursö är nära 4 mm. långt, 2 mm. bredt, med mynningen 1'/, mm. lång och jag kan icke bestämma det till någet an- nat än H. stagnalis Bast. & Móncu, hvarom mera längre ned. Subgen. Amnicola Govrp & HALDEM. Testa ovata vel late ovata, plus minus ventrosa, spira conica, apertura dimidiam teste parlem sepe superante. Skalet üággrundt eller bredt ággrundt, mer eller mindre bu- kigt, med konisk spira och mynningen ofta längre än spiran. 2. Mydrobia similis (DraAP.). Testa rimato-perforata, ovata, ventricosa, virescenti-cinerea, crassiuséula; anfr. 4—5, forte accrescentes, convexi, juxta su- 471 turam sat profundam obsolete angulati, ultimus ?|, teste totius formans; aperíura ovato-rotundata vel late pyriformi ovata; peristoma subsolutwm, leviter reflexum; spira obtusa, apertu- ram parum superans. (Ex. gall). Long. 5 mm., lat. 3'|, mm.; long. apert. 2 mm. (Mórch). Cyclostoma similis DnarAnNAvD Hist. Moll. (1805) p. 234, pl. 1, f. 15. — Bythinia (Bythinella) sémélis MoqQuis-TAnDon Moll. Fr. II (1855) p. 526, f. 18, 19. — .Hydrobia similis Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 64. Djuret — Skalet àggrundt, bukigt, grönaktigt grått, temligen tjockt; vindn. 4—5, hastigt tilltagande, konvexa, vid den temligen djupa suturen otydligt kantiga, den siste utgör ?/, af hela skalet; spi- ran trubbig, föga längre än mynningen; mynningen äggformigt rundad eller bredt päronformigt äggrund; munsömmen merändels fri, svagt utåtböjd. Förekomst och utbredning. I Danmark: ”I MÖLLERS Sam- ling fandtes eet og 1 LASSENS to Exemplarer, men uden nsrmere Stedsangivelse? (Móncn 1. c.). I Frankrike, på Pyreneiska halfón, på Korsika och i Italien (hvarifrån Appelius sándt mig en mängd ex. tagna vid Sassari) har denna snäcka en stor utbredning. Subgen. Paludinella Scam. Testa oblongo-comica, spira comica, apertura tertiam teste partem. subequante. Skalet aflàngt koniskt, med konisk spira och mynningen nà- stan dubbelt kortare àn spiran. Hydrobia stagnalis (BASTER). (Paludinella baltica Nilsson, Lindstr.) Testa subperforata (cylindrico-turrita, ovato-turrita vel) oblongo- conica, flavescenti-cornea, vel virescenti-albida, opaca; amfr. 5, con- vexi, sat forte accrescentes, sutwra sat profunda disjuncti; spira pro- ducta, subacuta, aperiuram fere bis superans; peristoma continuum, callo parietali incrassatum. Long. 4 mm., lat. 2 mm., long. ap. 1'!|, mm. CAnfr. 6—7: long. 5—6, lat. 2—3 mm., ap. 1!/,——2 mm.: Móncn; anfr. 7—7!|,: long. 8 mm.: LawpsrR.) Med fullkomlig visshet kunna följande synonymer uppställas för denna art: Paludina baltica Nirsson 1822 Moll. Suec. p. 91. — Paludina ulve Lxyerr 1835 Philos. Transactions vol. I p. 34 Tab. II f. 5. — 412 Paludina baltica Hisicen 1837 Lethsea Suecica p. 40. — Paludina stagnalis MEske 1845 Uebersicht der Moll. der deutschen Nordsee i Zeitschr. für Malakol. p. 37. — Paludinella baltica Lovén 1846 Óf- versigt Vet. Ak. Fórbandl. p. 157. — .Paludinella stagnalis MippEs- DORFF p. p. 1847 Sib. Moll. p. 32. — JPaludina stagnalis KüsrER 1852 CnuEww. Conchyl. Cabin. Fortsetz. Paludina p. 69 Tab. 12, fig. 25—32. — Paludina muriatica Borr Mecklenb. Archiv 1 sid. 95. — Paludina stagnalis NonpEsscmíórnp och NxrawpER 1856 Finl. Moll. p. 93. — Hydrobia balthica A. Scuwipr 1856 Zeitschr. f. gesammten Naturwissensch. p. 159. — Hydrobia ventrosa JrzrrmEexs 1862 Brit. Conch. I. p. 62. — Hydrobia stagnalis Móncn Synops. Moll. Dan. - p. 65. Djuret har foten från undre sidan sedd fórlàngdt skóldformig, främre kanten rak med utskjutande hörn, baktill afrundad; den högra operkel- fliken är minst, afskuren i en trubbig vinkel, den venstra afrundad; pro- boscis är lång och på tvären starkt rynkad, med platt afskuren spets, i hvars midt munöppningen sitter som en longitudinell spricka; trefvarne jemntjocka med trubbig spets, tvärrynkade, liksom vore de ledade, isyn- nerhet mot spetsarne beklädda med styfva och klara utstående taggar; ögonen sitta vid trefvarnes bas på en vårtlikt utskjutande knöl. Färgen är lika omvexlande som skalets form: proboscis är undertill svartbrun, trefvarne hvita eller ofärgade med svafvelgula fläckar, mot spetsen med en icke sluten svart ring; munnen omgifves af en gul pigmentkrans; öfre' kroppsidan svart; fotens undre sida i midten mörkt violett, mot sidorna svafvelgul; ungarne äro hvita med trefvare utan svart ring. Skalet har 7 —1'|, vindlingar, antingen rundade och utsvällda med någorlunda djup söm, eller svagt hválfda, nästan plana med grund söm, i förra fallet med spiran lång, spetsigt afsmalnande och mynningen något öfver 3 gånger innehållen i totallängden, i sednare fallet med spiran kort och bred och mynningen 2'/, gång innehållen af hela längden; mynnin- gen snedt oval, upptill slutande i spetsig vinkel samt fullständigt omgif- ven af en rand af perisoma; nafvelöppningen obetydlig; under lefvande tillstånd är skalets färg klart brungul, men varierar 1 olive, orange, smut- sigt rostbrunt och hvitgrått; (operkulum har koncentriska tillväxtlinier); längd 3 mm.; ungen har 3 vindlingar vid en längd 0,5 mm. och 4 vid 0,8 mm. längd, samt öppen nafvel; dessa första vindlingar äro oftast bort- nötta på fullväxta skal. Förekommer (i salt eller bräckt, sällan i fullkomligt sött vatten) isyn- nerhet på fin sand eller slambotten, i hvilken hon oftast gräfver sig ned. Under soliga varma dagar kommer hon till ytan och Kryper i omvänd ställning med foten mot luften. Liksom sina samslägtingar kan hon me- delst fina slemtrådar höja och sänka sig eller förtöja sig vid alger och grässtrån. Äggen läggas utan afbrott under hela året. Till ett antal af 10—16 ligga de skyddade inom små slemklumpar, ytterst beklädda med fint sandstoft. Dessa gömmen läggas på andra snäckdjurs skal eller på stenar, trädbitar o. d. Ett och samma individ lägger sannolikt flera 413 ággómmen på en gång, ty en sandig slemlinia förenar ofta flera på samma skal lagda ootheker. Gömmenas diameter går vanligtvis till I mm. Äg- gen äro klotrunda eller svagt ovala och ligga fullkomligt inbäddade i det klara slemmet. Utbrednings-området är ganska stort, om det ock icke är bevisadt vara så kosmopolitiskt, som MrppEwponrr och nu sednast A. v. ScHRENK förmodar. Denna snäcka lefver i hela Östersjön, åtminstone upp till só- dra Finlands och Ålands kuster. Från de Danska öarne omtalas H. stag- nalis (H. ventrosa) och H. ulve PEssasT (enligt Mörck), den förra både i sött och salt vatten, den sednare endast i hafvet. Genom Herrar J. Corus och Mörcus godhet har jag erhållit lefvande exemplar af båda formerna. Efter noggranna jemförelser med Palud. baltica härifrån kan jag hvarken i djurets eller skalets form eller i tungbeväpningens utse- ende, ej heller i något annat afseende finna någon enda vigtig skilnad. Det hufvudsakligaste kännetecknet på Hydr. ulve skulle enligt Móncn vara, att hon har spetsen af trefvarne försedd med svart ring, hvilket återigen enligt JErrnExs skulle utmärka H. ventrosa. Nu har jag funnit individer med svart ring på ena trefvaren och den andra utan ring, dess- utom djur med svarta ringar i skal med bukigt svällda vindningar, d. v. S. i skal som endast skulle tillkomma Hydr. stagnalis eller ventrosa. Jag är böjd för att anse individer, som sakna de svarta ringarne för så- dana som framhärda i ungdomsdrägten, de ha blekare färger än de an- dra och detta synes isynnerhet vara förhållandet med dem, som lefva i föga salt vatten, liksom med så många andra hafsdjur under liknande förhållanden. Att P. baltica bör betraktas såsom en verklig hafsform, antyder hennes utveckling: ty ingen sötvattensform har embryo med så utbildade segel — Neritinas embryo har dem fransade med cilier icke med cirrher — och ingen har larv. JP. baltica finnes utom i Östersjön äfven i Nordsjön, i Engelska kanalen och sannolikt äfven i Medelhafvet" (LINDSTRÖM). Anm. Prof. Nisson upptog i sin Hist. Moll. Suecize såsom sötvat- tenmollusker Paludina balthica nov. sp. och P. octona Lis. Denna sed- nare är enligt Marw i Góteb. Vet. Vitt. Samh:s Handl. III p. 128 beskrif- ven efter yngre exemplar af Rissoa labiosa Mowr., således en hafssnàcka, (Móncn sätter H. octona såsom alldeles synonym med H. stagn.) och enligt Lispströms omfattande och noggranna undersökningar i Gotlands nutida mollusker p. 31—36 är P. balthica en verklig hafsform. Mörcn upptager i Syn. Moll. Danie för Danmark bland sótvattenmolluskerna Hydrobia eller Paludinella stagnalis Baster, men denna är enligt Liwp- sTRÖMS granskning af originalexemplar densamma, som Nirssows P. bal- thica och således en form, som tillhör hafsfaunan. Oaktadt detta har jag i närvarande arbete icke kunnat helt och hållet förbigå denna snäcka, dels emedan jag tagit den så långt från hafvet, som upp i Fuursö (högst sällsynt; FEDDERSEN angifver äfven att ett tomt skal är taget vid brädden af Viborgsó), dels emedan sótvattenformen synes ej obetydligt afvika från den i hafvet förekommande, äfven om man tager i betraktande denna Fauna Molluscorum. 31 414 sednares stora variationsfórmaàga. (Diagnosen hárofvan är lemmad efter exemplar från Fuursó. Storleksuppgiften efter MörcH af exemplar från Christianshavns fástningsgraf, efter LixpsrRÓw af ex. från Gotlands kuster.) Derjemte gör Móncn vid sin H. stagnalis följande anmärkning: Turbo confervalis MopzER er ifólge ScunórEn (Neue Litt. 2 B. 1785 p. 189) fra Polacks Backen ved Upsala Original-Exemplarer fra Mopveer findes i Góthebores Museum og stemme ssrdeles vel med de af Lxrgrr afbildade Former. Betydningen af Artsnavnet taler dog imod, at hans Exemplarer vare fossile, som SCHRÖTER angiver. B) Rhipidoglossa. Radula longa, seriebus unci- norm et uncinis in serie quaque qwwmerosis ; bran- chia una, inclusa; sexus disjumcti, organ. pro- pag. extermis carentes; oculi petiolati. Testa in fam. Neritide semiovata vel semiglobosa. Tungmembranen làng med ett stort antal rader hakar och en stor mángd hakar 1 hvarje rad; gülen en, innesluten i andhàlan; könen skiljda, genera- tionsóppningen nära anus, yttre fortplantningsor- ganer saknas alldeles; ögonen skaftade. Skalet är hos följande familj halft äggformigt eller halft klotformigt. Fam. Neritidz. Animal pede magno, triquetro, tentaculis setaceis, ad basin extus oculiferis, oculis petiolatis, sexubus disjunctis, branchiis pinnatis, radula s. d. rhipidoglossa. Testa imperforata, crassa, semiglobosa, columella plana, latissima, spira brevissima, excentrica, operculo articulato, calcareo, firmo. Djuret har en stor, tresidig fot; trefvarne borsthka, med ógo- nen på egna korta skilda skaft vid. yttre sidan af basen; könen äro skilda; gälarne kamlika; tungmembranen en s. k. rhipido- glossa. Skalet utan nafvel, tjockt, halfklotformigt, mynningväggen platt, mycket bred, spiran mycket kort, belägen på sidan, locket ledadt till skalet, kalkartadt, tjockt. Omkring 310 lefvande arter anses tillhöra denna familj och af dessa ungefär 125 vara sötvattenformer, de sednare innefattande slägtena Neritina Lam. (1822) och Navicella Lam. (1809), de 415 öfriga bildande typen för familjen, sl. Neriía. Vid fam. Cyclosto- midz är anfórdt hurusom KEFERSTEIN räknar såväl denna familj, som fam. Helicinid&e, såsom en egen subordo Neurobranchia till ordningen Prosobranchia. TROSCHEL skiljer dessa familjer från hvarandra, emedan Cyclostomidz hafva tungbeväpningen såsom hos Tznioglossata, men Helicinide såsom Rhipidoglossata, d. v. s. så- som hos Neritide och äfven ISENKRAHE 1 sin Inauguraldissertation ”Helicin&e titanice anatome, Bonne 1866? (med 13 pl. och 479 fig.) kommer genom undersökning af djuret till det resultat, att Helicine (af hvilka han upptager 273 sp., hufvudsakligen från Westindien) stå närmare Neritina än Cyclostoma. Men vi hafva en ännu närmare förbindningsled emellan Cyclostoma och Neritina eller rättare emellan det sednare slägtet och Hehcinide uti det särdeles intressanta slägtet Hydrocena (alis Hydrocena), en land- rhipidoglossa, som likt Helicina har skalets munsöm vid basen för- sedd med callus och likt Neritina har locket försedt med ett tand- likt bihang. "Redan LAMARCE har gifvit en Helicina artnamnet neritella och derigenom omedvetet gifvit uttryck åt känslan af en fórvandskap emellan båda” (v. Manr.). I ?Sitzungs-Bericht der Gesellschaft naturforschenden Freunde zu Berlin am 15 Juni 1869" har dr E. v. MARTENS meddelat en intressant och lärorik undersökning af lockets värde för systema- tiken inom slägtena Neritina, Nerita och Navicella, hvaraf vi här vilja upptaga resultaterna jemte det vi lemna en något utförligare utveckling af ämnet. Slägtet Neritina blef af LAMARCK skildt från Nerita L., egentligen för att skilja sötvattendjuren från hafsdjuren, men de väsentliga olikheter hos de inre delarne, som han trodde sig böra förutsätta, hafva vid granskning af lefvande djur icke förefunnits, äfvensom skilnaden i skalbyggnaden, som han framhóll, visat sig à båda sidor underkastad undantag. DeEsHarrEs och REcruz hafva derfóre åter förenat båda slägtena. ROSSMÄSSLER trodde sig finna en skarp skilnad emellan dessa deri, att blott ett utskott (apo- physe) fans på locket hos de verkliga sötvatten-neritinerna, men två sådana utskott på hafs-neritinerna och på några af LAMARCK till Neritina räknade arter, hvilka sedan visats sig tillhöra hafvet eller åtminstone brakvatten och derföre måste återställas till Ne- rita, såsom N. viridis L. och N. pupa L. (Zeitschrift für Mala- kozoologie 1850 och Ikonographie Bd III). Dr MARTENS blef un- der sitt vistande i Indien uppmärksam derpà, att af de artgrup- SIF 416 per, hvilka först MeEsKkE (Syn. Meth. 1830), sednare och utfórli- gare REcLuz (Journal de Conchyl. I. 1850) uppställt bland Neri- tinerna, en del lefva uteslutande i sött flytande vatten, andra huf- vudsakligen 1i brakvatten, såsom flodmynningar och strandsjöar. Jemforelse mellan deras lock visar också, att dessa artgrupper, som egentligen äro grundade på skalens habitus, äfven visa egen- domligheter i bildningen af lockens utskott, hvilka kunna tjena till att närmare bestämma dessa grupper och bestämdt hänvisa till sina platser de arter, om hvilkas ställning man blott efter skalet är tvifvelaktig. Intet kännetecken på locken förmår dock förena alla sótvattenarterna i motsats till samtliga brakvattenarterna. I allmänhet har locket hos Neritina liksom hos Nerita två utskott (apophyser), hvilka hafva sin plats på den undre äldre delen af inre sidan och intränga 1 köttmassan på den delen af djurets fot, som bär locket. Dessa utskott äro af olika form och divergera från hvarandra, det nedersta med kortare men äfven något mera sammantryckt bas och klubblik mest odelad spets, böjer sig mot lockets undre ända, och kan betecknas med namnet tapp, apophysis cardinalis, det andra kan kallas ref, apophysis co- stalis, beskrifver en båge uppåt omkring basen på den förre, när- mar sig alltmera den raka, mot inre läppen svarande kanten af locket och slutar ofvan denna i ett fliklikt utsprung. I vida nå- got divergerande bågar går en lätt uppsvällning längs midten af locket och förorsakar 1 midten af den raka kanten en mer eller mindre tydlig protuberans. En tredje ännu vidare och äfvenså divergerande båglinia bildar lockets konvexa mot ytterläppen sva- rande kant, den är mer böjlig och utmärkt genom en lifligt röd eller mörk färg och kan helt enkelt kallas bräm, limbus. Alla dessa båglinier förlänga sig med lockets tillväxt och genomskäras af dess tillväxtlinier. Hos de europeiska flodneritinerna (T'heodoxws MowTr., Neri- tine ovales MENKE, edentule RgcLuz, Vitta Mörck och ADAMS, typ AN. Jffwviatilis L.) är "tappen" reducerad till sitt minimum, men ”refven” skarpt utpräglad och såtillvida hade RossMASSLER, som utgick från de europeiska arterna, rätt att förmoda blott ett utskott på locket hos Neritina. Deremot äro både ”tapp” och ”ref” väl utbildade, båda enkla och ända till basen skilda från hvarandra (Neritea J. Roru 1855, Puperita Gray 1851) hos tre från Afrika till Polynesien utbredda grupper: 1) Mitrule MEnKE, Crepidiformes Rgcnuz, Dostia Gray (AN. crepidularia LAM.), äf- 477 vensom hos de dermed förvandta Neripteron LESSs., typ N. auri- culata LAw., båda förherrskande brakvattenformer, de sista likväl icke så uteslutande; 2) Hemispherice MrxKE, Clupeolum RECLuz, Neritella hos Móncu och ApaAws, typ NN. pulligera L., äfvensom hit hórer pennata BogN = piperma Chemn. från Borneo och acu- leata CHEMN. från Sumatra och Borneo, alla sótvattenformer; 3) Picte MEgNKkE = Serrate Rzornvz 1845 = Clithon Rgcnvz 1850 = Neritea J. Rota 1855, Puperita Grav 1851, Neritina s. strict. MóncH & ApAws, äfvensom hit höra de ostasiatiska JN. gagates och zigzag LAM. med coromandeliana SEw. = transversalis MÖRCH, turrita CHEMN. med semiconica Law. och cumingiana RECL., vi- dare communis Q. G. och de vestindiska och nordamerikanska ze- bra Law., reclivata Sav och virginea L. jemte listeri PrR. och meleagris LAw., üfvensà pupa. L. och de vestasiatiska jordan? Borr. och michoni Bouna., företrädesvis brakvattenformer. Hos alla dessa tre grupper är mynningens innerlipp besatt med temligen talrika föga olikstora smátünder. En annan i östra Asien och Polynesien rikligt representerad grupp (Spinose MEnNKE, Corona RECLUZ, Clithon Moxrr. part, LEacH, MörcH och Apaws) utmärker sig derigenom att "tappen" är ända til hälften af sin höjd genom ett slags mellanvügg förenad med "refven?, som meründels är något plattryckt och grundt fárad, äfvensom protuberansen i midten af den inre kanalen är starkare och på lockets utsida åtföljd af en bàgformig fåra, invändigt motsvarad af en uppsvüllning, lockets färg, särdeles på utsidan, är blek, ofta hvitaktig, hos de fóregà- ende grupperna hflgt röd eller svart. För skalet hos denna grupp är karakteristiskt, att i öfre tredjedelen af innerläppen en särde- les stor och trubbig tand uppträder, nedom hvilken den omtalade protuberansen ingriper, att skalet vanligen är matt, rulsigt och icke sällan besatt med taggar, hvilka för öfrigt kunna förekomma och saknas hos samma art. Hit höra Ruwrnus N. brevispina Law. från Amboina och Timor, från hvilken N. corona L. 1 RECLuz” och HANLEY”S mening svårligen låter skilja sig, N. olivaria GuILL., ruida Movss., rugosa BuscH, dessa och andra i raskt flytande vatten, men äfven en liten art, N. oualanensis LESS., som till sin allmänna gestalt påminner om den vestindiska meleagris och lik- som denna lefver i strandsjöar. En egen afdelning, Neritodryas, bilda två arter från Moluc- kerna och Filippinerna, N. cornea L. = amphibia Less. och N. dubia CnEwN. — philippinarum Sow. = bella BuscH, hvilka likna 418 de europeiska arterna genom den tandlösa innerlüppen, men för öfrigt till storlek; gestalt och skalets färg komma närmare den redan omnämda gruppen 3) Picte; i gommen, till hälften täckt af innerläppen, sitter på hvarje sida en tandlik uppsvällning, på locket finnes både ”tapp” och "ref", men den sednare är djupt fårad och vid ändan liksom fingerdeld, tillika på sin undra sida djupt urhålkad. Egendomlig är dessa arters förekomst på friskt löf öfver vatten; v. Martens fann dem så på lägre buskar flera fot ofvan kärret och andra författare berätta om deras förekomst på höga träd, till !/, eng. mils afstånd från hvarje bäck. Skalet hos en af arterna visar lätta spiralfåror, hvari, liksom i en delvis kornighet på lockets utsida, ligger ett närmande till de i hafvet boende Neriterna. Egendomligt är vidare locket hos den största bland slla be- kanta lefvande Neritiner, N. labiosa Sow., på Celebes, i det här ”tappen” är platt-tryckt och vid ändan delar sig i flera småflikar. Den lefver i sött flytande vatten och utgör hos MARTENS en egen grupp, som han benämner Neritona. Ännu mera platt och ned- tryckt, nästan liggande på lockets nedre ända och vanligen något rynkig är ”tappen” hos de äkta, i hafvet boende Neriterna, äfven- som lockets utsida oftast är kornig och ofta försedd med en band- formig uppsvällning längs brümet. På denna skulptur har GRAY grundat underafdelningar inom Nerita. Navicellerna (Catillus hos de nyare engelska auctorerna) äro Neritalika äkta sötvattensnäckor (i de östra varma länderna), hvil- kas skal icke gör några vindningar utan synas enkelt båtformiga, alltså ytligt lika Patella och ännu mer Crepidula, från hvilka de dock genom sina inre delar och isynnerhet genom tungans beskaf- fenhet äro. väl skilda; till habitus och färgteckning liksom till före- komst sluta de sig närmast gruppen af N. pulligera och äfven vår N. fluviatilis. Locket är mycket för litet att tillsluta den vida mynningen och ligger till största delen dold i foten, så att blott brämet är synligt, men likväl visar locket i sina refflor och kant- utskott tydliga analogier med tapp, ref och protuberans hos ett Neritinalock, särskildt ett hos N. labiosa. Gen. Meritina Lax. Testa semisubglobosa, subtus planiuscula, paucispira, celeriter evoluta, oblique dilatata; spira brevissima; aper- 419 iwra semicircularis; operculum pawucispirale, oblique lu- natwm, calcarewm, conchacewum, politum, margine externo Jlexili, corneo, apophyse laterali semitorta. Djuret har ett bredt, nedtryckt, omvándt hjertformigt hufvud, på hvars undre sida den stora veckiga munnen befinner sig; gä- len ensam, lång, tresidig; andöppningen på högra sidan vid halsen. Skalet halft klotrundt eller halft äggformigt, något båtlikt, ofvan konvext, under plattadt, onafladt, bestående nästan blott af den siste vindningen; spiran mycket liten, belägen på sidan; myn- ningen halfrund, med skarp munsóm; mynningväggen (eller, såsom den här vanligen kallas, spindeln) platt, mycket bred, med skarp, rak, nästan jemn kant; locket med få spiraler, den ytterste myc- ket bred, halfrundt eller snedt månlikt, strållikt strimmadt, kalk- artadt, plattadt musselformigt, glänsande, långs yttre kanten för- sedt med en bred, hinnlik köl, vid inre kanten längst till venster invändigt med ett något snedt, spetsigt trekantigt, smalt, något vridet tandlikt utskott. 1. I bäckar och åar, 1 träsk och sjöar äfvensom i djupa hafsvikars föga salta vatten, endast sällan der salthalten är större, uppehålla sig dessa snäckor, på och under stenar eller andra i vattnet liggande och med alger öfverdragna föremål, men, som det synes, mycket sällan på lefvande växter. Efter lokalens beskaffen- het, der de förekomma, vexla de mycket till skalets form, färg- teckning, storlek och fasthet, hvarföre äfven vår N. fluviat. gifvit anledning till uppställandet af ganska många arter och kunde nä- stan gifva anledning till ännu flera. Huru denna snäcka varierar på Gotland, derom skrifver dr LinpstrRÖmM: Till färgen har man bland de Gotländska formerna af denna art att skilja emellan en mörkfärgad varietet, lefvande i åar och i Östersjön, samt en ljus- färgad med gul eller brandgul läpp, hvilken lefver i träsken. Den förra har i Gothems å vanligen, liksom alltid i Närs å, tätt sit- tande vinkliga streck på hvit grund, men stundom är färgen skif- ferlik, eller med två svarta band genom de vinkliga strecken. Dessa former lefva icke utefter åarnes hela lopp, utan endast mot nedre hälften och mynningen. Den från Närs å är större och tjockskaligare. Den i Östersjön lefvande, der den sitter fästad på stenar vid stranden, är liten, enfärgadt svart eller med tätt sit- tande linier.' Den i träsken lefvande hvita färgvarieteten har gula, ljusgröna, rosenröda, bruna flammiga streck. Vanligen är myn- 480 ningláppen och spindeln mera brandgula hos de hvitaste af dessa trüsk-Neritinor. Man kan nästan säga, att hvarje träsk har sin grundfärg. I afseende på spirans höjd råder mycken olikhet. Man kan uppställa öfvergångar emellan den största och tjockskaligaste varieteten (i Fardume träsk) och den minsta nästan utan spira i Östersjön. Djurets färg hos den 1 Fardume träsk är helt och hål- let svart, äfven trefvarne, foten gråaktig eller gråhvit.” Om Neri- tina cquinoclialis MonELET på Ilha de Principe (en af öarne i Beninviken) säger dr Domrn (Mal. Bl. XIII p. 134): "Diese Art bevólkert fast alle Flüsse und Bäche der Insel, und zwar das süsse, wie das brakische Wasser an den Mündungen, reissendes Gefill, und stagnirende Lagunen, und es sind einige Localvarietüten zu unterscheiden, denen leicht in Sammlungen specifischer Werth zuer- kannt werden kónnte. Die Exemplare des Brakwassers, die we- niger Widerstand gegen die umgebende Flüssigkeit zu leisten ha- ben sind lünglich, mit ziemlich hohem Gewinde, dagegen die Be- wohner rasch fliessenden Wassers flach, mit sehr breiter, fast kreisrunder Basis, die ihnen einen grósseren Halt gewáührt, und dem "Wasser móüglichst wenig Spielraum lüsst. Diese Form wird dadurch erreicht, dass die Aussenlippe die Spitze des Gewindes ziemlich dicht umgiebt und die vorletzte Windung fast gänzlich einschliesst. Der Canal wird dadurch länger und tiefer, als bei andern Stücken." Allt detta har sin tillämpning äfven på de eu- ropeiska formerna. I allmänhet, säger MoqviN-Tawpow, är skalet hos dem, som lefva i källor eller mindre bäckar, mindre, tunnare och mer genomskinligt (Nerita fontinalis BRARD). Då man jem- för sins emellan ett stort antal individer, kan man icke undgå att finna hurusom skalet är än mer eller mindre aflångt än klotrundt, spiran mer eller mindre närmad eller aflägsnad från bakre ändan, uppstående eller nedtryckt, stor eller smal, hel eller stympad o. s. v. På sådana förändringar har RrcLvz uppställt 6 arter. Ännu mera föränderlig är färgen. MoQuin-TANDON anför 8 olika sätt hvarpà färgteckningen kan variera: l:o (virescens) fläckar oregel- bundna, bruna eller röda, olikformigt vexlande med grönaktiga; 2:0 (imbricata) fläckar hvita ställda såsom fjällen på en tallkotte; 3:o (maculata) fläckar nästan fyrkantiga, bruna eller gulbruna, ganska regelbundet alternerande med hvita; 4:o (scripta) tjocka i ziczac gående längslinier; 5:0 (flammulata) mer eller mindre långa transversala flammor; 6:o (vittata) tre eller fyra olika tvärband; 1:0 (lineolata) smala längsgående parallela linier; 8:0 (punctulata) 481 större och mindre punkter; 9:0 (unicolor) enfárgadt blekgul, ljust orange eller brandgul, grónaktig, ród, brun, brunviolet, svartaktig, purpurródt svartaktig eller svart. Sådana skal, som äro mera ut- satta för solen, hafva flückarne, hnierna eller punkterna ljust vio- letta, blekt purpurfärgade eller lifligt rosenröda. De europeiska Neritinaformerna bilda tillsammans möjligen följande arter: N. flu- viatilis L., meridionalis Pun. (Sicilien), rhodocalpa JAN. (Garda- see), danubialis C. Prn. (Donaugebietet), sardoa MENKE (Sardi- nien), violacea MonEL. och inquinata Momzr. (Portugal), pelo- ponesiaca Rrcr. (Morea), wigrina Kurscm. (Kroatien), ealentina GRAÉLLS (Spanien och Portugal) äfvensom jordami Burr. och bellardi Movss. i Syrien. 2. Hos LisrER, GvALTIERI och andra bland de första mala- kologiska fórfattarne räknades sótvatten-Neritinerna tillsammans med de i hafvet lefvande såsom ett genus, Nerita, och till denna ásigt höra icke blott LINNÉ, GEOFROY, MÖLLER, DnaPARNAUD o. fl. före LAMARCEKS bestämning af ett eget genus Neritina för söt- vattenformerna, utan äfven serdermera finna många malakologer det naturligast att följa de äldstes exempel och antaga ett ode- ladt genus Nerita. Af denna mening äro bland andra: C. PFEIF- FER (Deutschl. Moll., 1828), REcrvz (Rev. Zool. Cuv., 1841, 1842), Moqvis-TAxpowN (Moll Fr., 1855). Andra, såsom SWAMMERDAM, RowPnivus m. fl. äldre förena dem under namnet Valvata (ett ge- nusnam, som MürLER sedan ófverflyttar på vår V. eristata). De flesta förklara sig dock för ett från Nerita skildt genus och be- nämner detta oftast efter LAMARCK Neritina. Men LawanckK för- bisåg eller kände icke till att DENis DE MONTFORT tolf år före honom gifvit samma snäckor genusnamnet Theodoxus (i Conch. Syst., 1810, II p. 351) hvarföre en och annan författare (t. ex. Anr. Issgr, Dei Molluschi Raccolti Nella Provinzia di Pisa, 1866) af prioritetsskál antager detta namn. Det finnes dock ett ännu mycket äldre sligtnamn än detta för vår NN. fluv. I. T. KLEIN har i sin Tentamen Methodi Ostracologiez, sive dispositio natura- lis Cochlidum et Concharum in suas classes, genera et species (Lugduni Batavorum, 1753, 4:o, med 12 pl.) p. 20 $ 52 benämnt den Vitta e coeruleo virescens, operculo subcrocea och dà detta namn är gifvet 70 år före Lamarcks, i ett arbete, der strängt skiljes emellan ”genera et species”, vore allt skäl att upptaga detsamma. 482 Artófrersigt: Sk. ággrundt, ofvan konvext, under platt. N. fluviatilis. Lin. l. Neritina fluviatilis (Lix.) Testa oblongo-subhemispherica, subtiliter striata, extus vio- lascenti-atra vel purpurascens, maculis vel punctis reticulata, vel punctata, intus crocea vel lactea; amfr. subtus, ultimus navifor- mis, elongatus; spira brevissima, lateralis; apertura semicir- cularis, margine exteriore acuto, pulchre arcuato; operculum bispirale, margine externo miniato. Nerita fluviatilis, littoralis et lacustris Lissé Syst. Nat. X (1758) p. (77; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 532, 533. Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 194. FmxrLE Norske Moll. (1853) p. 47. — Neritina fluviatilis Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 93. RosswXssurm Iconogr. II (1835) p. 17, f. 118, 119. Non». & NrrawpEn Finl. Moll. (1856) p. 74, f. 62. JErrfrers Brit. Conch. I (1862) p. 52. Rzrvz Brit. Moll. (1863) p. 203. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 120. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 120; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 111: Exp. Crit. Moll. (1871) p. 152. Djuret hvitt eller gulgrátt, med hufvud och hals svarta, bakre delen af den framtill breda och nästan tvära foten stundom svart- fläckiga, trefvarne långa, borstformiga, hvita, med ett svart längs- streck på öfra sidan, ögonen stora och svarta. Skalet äggrundt, på öfra sidan konvext, på den undra platt eller något konkavt, starkt, till färgen mycket varierande, svart, violett, gråbrunt eller rödaktigt, enfärgadt eller vackert nätlikt hvit- eller gulflückigt, typiskt med 2—3 tydliga längsband, svagt glänsande, slätt eller anfrätt, gropigt; spiran tilltryckt, böjd mot sidan af skalet; vindn. 2—3, de öfre mycket små, den siste myc- ket vidgad, aflàng; mynningen snedt halfrund, glänsande, hvit eller röd; munsömmen skarp; locket af skalsubstans, med en tunn, horn- artad, böjlig, köllik mörkröd ytterkant, bildadt af 1!/,—2 vind- ningar, den innerste punktformig, den ytterste mycket bred. c typica: testa sspe erosa, maxima, crassa, violacea vel vire- scens, lineis obscuris parvis reticulata, fasciis 2—9 longitudinalibus obscuris, intus pallide virescens; operculum crocaceum; spira bre- vis, depressa; long. 11—12 mm. (sk. ofta anfrütt, stort, tjockt, violett eller grönaktigt, nütformigt tecknadt med små mörka streck och försedt med 2—3 mörka längsband, invändigt blekgrönt; loc- 483 ket saffransgult; spira kort, tilltryckt). Nerita fluviatilis Linné F. Su. ed. 2 p. 532 n:o 2194. B lacustris LixxÉ: testa tenuiuscula, coerulescens vel pallida, puleherrime variegata, intus crocea, labro flavo, spira elata; long. 9—12 mm. (sk. temligen tunt, blà- eller hvitaktigt, vackert teck- nadt med flückar och streck, invündigt saffransgult, med rent gul spindelkant; spira upphöjd). Nerita httoralis 9 Linné F. Su. n:o 2195; Nerita lacustris Linné F. Su. n:o 2196. — var. spirata WESTERL.: testa magna, crassissima, calcarea, albida, antice interdum rufo-striatus et costulis transversalibus ir- regularibus, intus crocea, operculo et labro subviolaceis; spira alta, elata, acuminata; long. 11, alt. 9 mm. (sk. stort, mycket tjockt, kalkartadt, hvitaktigt, framtill någon gång med röda strimmor och flera eller färre, ofta starka, ojemna tväråsar, invändigt saffrans- gult, med lock och spindelkant nästan violettfärgade; spiran hög, spetsad). 7 litoralis LinsÉ: testa subtenuis, nigrescens vel fusca, sub- unicolor vel maculis albis variegata; long. 8—10 mm. (sk. temh- gen tunt, svartaktigt eller mörkt, nästan enfárgadt eller tecknadt med hvita fläckar). — var. baltica BECK: testa parva, extus nigrofusca, subuni- color aut obsolete variegata, intus lactea; spira brevissima, de- pressa; long. 5—6 mm. (sk. litet, utvändigt mörkt, nästan svart, enfárgadt eller otydligt fläckigt, invändigt mjólkhvitt; spiran mycket kort, nedtryckt). — var. baetica LAMm.!: testa minuta, tenuis, fusca, maculis fla- vis varlegata, extus et intus zqualis, sepe fasciata; spira brevissima, acuminata; apertura lata, auriculiformis, margine columellari albido, superne coeruleo-virescente; operculum carneum; long. 4—5 mm. (sk. litet, tunt, mörkt, tecknadt med gula fläckar, på inre och yttre sidan lika, ofta fórsedt med band; spiran mycket kort, spet- sad; mynningen bred, óronformad, med spindelkanten hvitaktig. upptill blågrön; locket kóttfirgadt). - Neritina baetica Lamarck Anim. sans vert. (1822) VI.II p. 188. N. fluv. 9 boetica Moq.- Tandon Moll. Fr. II p. 550, t. 42, £. 39, 40. lórekommer 1i sjöar, åar, bäckar och på hafsstründer, van- ligen sittande på undervattenstenar eller på sidorna af klippor o. d. Då det tröga djuret kryper sträckes fram ur skalmynnin- gen utom foten blott trefvarne, ögonen och en liten del af huf- vudet, hvarmed trefvarne utmärka sig för stor kontraktilitet och 484 rörlighet. Liksom Neritinerna i anseende till sin tungbevüpning stå alldeles isolerade bland våra sótvattenmollusker, så äro de àf- ven de enda, som för sina ägg bygga ett fast omhölje, så som så många hafssnäckor göra. Det är en rundad kapsel, som med sin ena sida är fästad vid stenar, stundom äfven vid andra Neritiner, hvilket föranledde C. PFEIFFER till det antagandet, att dessa djur förde med sig på skalet sin afföda (t. o. m. fick en art till följe af denna åsigt namnet pulligera). Hvarje kapsel innehåller 40—60 ägg (hos den i hafvet lefvande NN. fluv. ända till 100: LINDSTR.), men af alla dessa kommer (enligt iakttagelser af LINDSTRÖM, be- kräftade af CLAPARBEDE) blott ett enda till utveckling och de öf- riga tjena till näring åt detta enda embryo. Då det är full- ständigt utbildadt springer öfre hälften af kapseln af och djuret är fritt. Utbredning, I Sverige finnes denna snäcka under ofvan upp- räknade och många andra former öfverallt vid Östersjöns stränder samt kring öarne i skärgården åtminstone upp till Ålands haf, dessutom i sjöar, floder och bäckar i de flesta provinser, isynner- het de östra, åtminstone upp till Dalefven; 1 Nerike är den icke funnen. /ac. v. spir. har kand. EisEeN meddelat i talrika ex. från Fardume träsk på Gotland. litoral. v. baet. i Skåne vid Hjelms- lund 1 Hójeà (J. L.) och vid Stockholm i sjön Trehörningen (6G. E). I Norge finnes N. fluv. h. o. d. vid mynningen af floder och bäckar (FRIELE). I Danmark, « typ.: Davelsesó, Sorósó, Tiupstrupsó, Susaa (SrB.); f lac.: "In rivis ad ostium lacuum (Frederiksdal) Mürr., på stranden af Fuursó (Móncnu), Fuursó på sten utanför Nessegaards bave (C. M. P.), "levende i tomme Muslingskaller i Udlóbet af Fredriksdalsaa" (MómcnH), Esromsó (Srr.), Gyrstingesó, Tiisó, Sorósó, Solleródsó (C. M. P.), Bierre- mark (Möller Holst), Viborg (FEDD.), i Berringaa vid Aarhuus, Brassó vid Silkeborg (C. M. P.), Liimkrat, Hanherred (STP.), var. aterrima, pieturis rarius perspicuis, long. 10 mm. (mycket svart, med föga synlig teckning) i Ladegaardsaaen vid Nyborg (LASSEN enl. MörcH); y litor.: Als på stranden vid Mariagerfjord (STP.), Veilefjord (MörreEr), Frederikssund (SrP.), Bornholm vid Rand- kleven på sten vid stranden samt i stor mängd på sten längs stranden af Nesö (C. M. P.); litor. v. baltica: Kallebostrand på tång (Mónen), Bisserup Havn vid Skjelskór (STB), vid Trekrone (ÓnsTED). 485 Sydligast finnes denna snäcka på Afrikas nordkust, hvarifrån den utbreder sig till Sicilien, östra, mellersta och norra Spanien, Neapel och hela norra Italien, Illyrien, Dalmatien, till Ukraine och Palästina; 1 Krain och erkehert. Österrike sällsynt; felas 1 egent- liga Tyrolen (förekommer 1 Gardasee och Idrosee tillsammans med N. danubialis) och norra Bayern äfvensom i nästan alla de södra bifloderna till Donau, mycket sällsynt i Galizien, ersättes af NN. transversalis 1 Siebenbürgen; förekommer 1 nästan alla de öfriga tyska staterna, i hela Frankrike, Belgien, Nederländerna, i Eng- land från Cornwall till Orkneyöarne, i Lifland, Estland, Inger- manland och i Finland blott uti saltsjön, men der högst tairik. Anm. ”LInsÉ har af denne Art dannet tre forskjellige Arter i Fn. Su. ed. 1. I ed. 2 ere de sammendragne til to, men LissÉ har glemt at borttage den tredie Art, uagtet den alt var inddraget som Var. 8. Da Arterne her ere omsatte, bliver Texten uforstaaelig. N. littoralis er be- grundet paa Beskrivelsen i Gottlàndska Resa p. 262. "Nerita, små af átskilig färg làge ófverflódigt vid westra Stranden, de hade et Làck för munnen och satte twà Borstar, lik som twà fötter på hvardera sidan.” Den brogede Farve og Findestedet "in littoribus anglie” foranledigede LINNÉ til at anse Lisrens Nerita reticulatus (Angl. 164, t. 2, f. 3, c: 165, t. 3, f. 13), som er Littorina obtusata, for den af ham fundne Neritina. Dette har igjen foranlediget Forb. & Hanl. o. f. til at optage dette Navn for Littorina obtusata, der dog neppe findes ved Gottland" (Móncn). Anm. 2. Emedan v. baltica anses endast finnas 1 halfsalt vatten och v. baetica förekommer i foder och sjöar har jag här ofvan skiljt dem såsom "undervarieteter" (sous-varietes: Moquis-TANDon) af en i sig sjelf obetydlig form. De äro hvarandra emellertid så lika, att man vore fre- stad tro att ett ringa tryckfel eller skriffel förorsakat två i stället för ett namn (flera förf. skrifva boetica, men detta är orätt, ty LAMARCKS namn är baetica, efter baetis ell. Guadalquivir, originalfyndorten). Båda hafva liksom stannat i sin utveckling och representera ett ungdomstillstånd, ty hos alla mig bekanta former af denna art hafva de unga snäckorna rela- tivt mycket vidare mynning och utåt bredare skal och få först under ut- vecklingen sin utdragna jemnbreda form. Från Ungern har jag under namnet N. prevostiana fått en snäcka, som jag svårligen kan skilja från den jag erhållit från Frankrike, Spanien, Italien och Grekland under La- marcks namn N. baetica. För öfrigt bör uttryckligen anmärkas att alla dessa former äro af högst ringa värde liksom de utan gräns sammanflyta med hvarandra. 486 Cl. I. MALACOZOA ELATOBRANCHIA Mrsxr. Mollusca aquatilia. capite mullo, ore ànermài, pede exsertili linquaformi vel subteri-elongato; hermaphrodita, sine coitu se propagantia, branchiis quattuor foliaceis inter corpus et pallium sitis respirantia; testa bivalvis (concha), sepius equivalvis. Blötdjur, som uteslutande lefva i vatten och sakna särskildt hufvud och trefvare, oftast äfven ögon; kroppen är helt och hållet innesluten i en mantel, hvilken består af två vid öfre kanten sam- manväxta blad, hvilka på sin yttre sida och vid sina nedre fria kanter utsvetta en kalkmassa, som bildar de båda musselskalen;: foten, medelst hvilken djuret kryper eller nedborrar sig i sand o. d., är tjock och muskulös, bil- eller tungformig, från djurets buksida snedt framåt sträckt; reproduktionssystemet olika: 1 mot- sats till m. gastropoda äro könen hos de flesta musslorna skilda, endast hos ett fåtal (fam. Spheride) förenade hos samma individ (om dessa djurs högst intressanta utvecklingshistoria hänvisas till Inledningen); respirationen sker genom gälar, hvilka äro bladfor- miga kärlrika organer, två på hvarje sida af kroppen, i hvilka det färglösa blodet strömmar och till hvilka vattnet kommer an- tingen emellan de vid nedre kanten skilda mantelflikarne eller, då dessa kanter äro sammanväxta, genom ett eller två särskilda öpp- ningar eller rör; munnen befinner sig i det inre af mantelkanten (under skalens mest hvälfda del), har inga tuggverktyg, men på hvarje sida två flikformiga tentakler, Musslan utgöres af två sins emellan vanligen alldeles lika skal, som helt och hållet innesluta djuret och upptill äro förenade genom ett elastiskt band (ligamentum) och vanligen äfven genom tandlika utskott, som gripa in uti och emellan hvarandra. Vid dessa skal är djuret fästadt medelst (ett eller) två par muskler (hvil- kas fästpunkter på skalens inre sida utmärkas ofta genom tydliga fördjupningar) och genom skalens från mantelkanterna utgående epidermis. Fam. Spheeriide *). Animal pallio antice pro pede exserendo, aperto, po- stice connato et in tubum vel geminum vel simplicem, con- +) Under flera år har hr S. Cressin (jernvágstjensteman i Bayern, Dinkelscherben) specielt egnat sin malakologiska verksamhet àt ett om- 487 tractilem, cujus apertura superior ami, inferior trachee fungitur, extensa. Concha regularis, subglobosa, ovalis, ovata vel sub- triangularis, dentibus cardinalibus duobus vel tribus, sub wmbone positis, dentib. lateral. lamelliformibus compressis, ad partem extremam calli sitis, in valv. dextra 2, in si- nistra 1. Djur med mantelus flikar på undra sidan och framtill fria, mellan hvilka foten framstrückes, baktill sammanväxta, bildande tvenne skilda eller förenade långt utsträckbara rör (siphoner), det öfre för excrementernas uttömmande, det nedre för vattnets led- ning från och till gälarne. Mussla regelbunden, nästan klotformig, ovalt äggrund eller nä- stan triangulär, med låständerna 2 eller 3 under bucklorna, sido- tänderna lamellformiga, vid ändarne af låslisten, 1 det högra skalet 2, i det venstra 1. Anm. Hr Crzssm föredrager det af Pmwz i hans ”Monograph of American Corbiculade Gray” använda namnet på denna familj, emedan han anser det vara af vigt att i så mycket som möjligt öfverensstämma med de amerikanska auctorerna. Då emellertid det genus (Corbicula MeEc.), som är orsaken till ofvannämnde namn, icke finnes 1 Europa och vi dessutom hafva flera allmänt brukliga andra namn att välja på, så har jag uteslutit det af Prime begagnade. Cuvier kallar familjen Cardiacés (1817, ett namn, som MogQ.-TAnpon 1855 antager), Lawanck Cardiacees (1819, Cardiacea Reeve 1863), FÉrussac (1822) och Mörcn (1864) Cycla- des, Grax Cyclade (1840), Woopwanp Cycladide (1851), Marm Cycla- doide (1854) o. s. v., samt slutligen Jerrnzxs Spherüde (1862). I mina fattande studium af denna svåra familj och detta såväl genom de mest noggranna undersökningar af ens mängd former i naturen, som i talrika samlingar från vidt skilda länder, och har han i åtskilliga uppsatser i Malakozoologische Blätter börjat offentliggöra de vunna resultaterna. Se- dan hr Cl. under den längre tid förf. med honom stått i vetenskaplig förbindelse lärt känna nordens många egendomliga små sötvattenmusslor, hade han den utmärkta välviljan erbjuda sig att för närvarande verk be- arbeta denna familj, ett anbud af min värderade vän, som jag med stör- sta tacksamhet skyndade antaga. Med manuskriptet följde talrika analy- tiska, särdeles väl utförda teckningar af de beskrifna arterna, jemte rät- tighet att fritt begagna allt så, som mitt arbetes plan i sin helhet for- drar. Hvad jag har tillagt inskränker sig derföre till anordningen, fram- ställningar af hvarje slägtes allmänna förekomst och historik (1 och 2), grupperna Spheriastrum och Cyrenastrum af sl. Spherium, alla arternas förekomst och utbredning, några tillägg vid beskrifningarne och åtskilliga anmärkningar. 488 föregående skrifter har Jag antagit denna sista benämningen på familjen, emedan den oaktadt yngst räknar de äldsta anorna, såsom härstammande från Scorous Spherium af år 1777 (så vida man ej vill upptaga GEoFrors namn Chama af år 1767) och jag icke anser rätt behålla namnet på en familj efter ett genusnamn, som af prioritetsskäl blifvit uteslutet. Djuret hos denna familj är till sina karakterer dels för litet eller alldeles icke bekant, dels af den beskaffenhet, att det icke är tillräckligt såsom skilnad emellan de särskilda genera, liksom fallet äfven är hos Unio och Anodonta. Men 1 motsats till famil- jen Unionidz hafva vi inom närvarande familj i de mycket godt utvecklade, om äfven ofta mycket fina, låständerna hos skalen gan- ska användbara karakterer, hvilka dock hittills för skilnaden emel- lan de olika arterna, särskildt af slägtena Spherium Scorornti och Pisidium PrErrFER, blott mycket bristfälligt blifvit begagnade. Jag har i XIV bandet af Malak. Blätter p. 150 utförligt beskrif- vit mekanismen hos den s. k. låsen som förenar de båda mussel- skalen, hvilken står 1 samma förhållande till dessa små musslor, som clausilium och gomvecken till slägtet Clausilium, hos hvilket dessa sednare för längesedan funnit erkännande och användning för sär- skiljandet emellan arterna. Låset hos Spheriide har den vigtiga uppgiften att ombesörja den fasta tillslutningen hos skalen, så att ingen vridning åt sidan kan ega rum då djuret tillsluter dem, såsom det icke sällan händer hos de tandlösa Anodonterna (Ano- donta luxata Held.) De två skalen röra sig genom de under buck- lorna befintliga kardinaltänderna liksom en dörr på sina hakar. Tänderna äro så bildade och genom mellanrum eller rännor skilda, att de, då musslan är sluten, fullkomligt gripa in i hvarandra och icke äro 1 stånd att röra sig hvarken åt ena eller andra sidan. Betydligt ökes låsets styrka derigenom att kardinal- och sidotän- derna icke i samma skal hafva de rännor, i hvilka de skola lägga sig, utan att de, som tillhöra kardinaltänderna, finnas i det ven- stra och de, som tillhöra sidotänderna 1 det högra skalet. Icke mindre vigtig för skalens fasta tillslutning är låslisten (callum), en under skalets öfverkant i det inre gående perlmorvalk, på hvilken kardinaltänderna sitta (sällan äro insänkta), och som mycket vex- lar i bredd. Skalens styrka och låsens fasthet står i det närma- ste beroende af musslornas förekomstställen och det kan antagas såsom regel, att flytande vatten hafva de mest tjockskaliga muss- lorna, med mycket stark lås, hvaremot stillastående vattensamlin- gar hysa tunnskaliga, med smal låslist och svaga tänder försedda 489 musslor. Äfven musslornas storlek står i mángfalldigt beroende af rörligheten och storleken af de vatten de bebo; i flytande vat- ten lefva de största arterna och formerna. : Äfven för de tjockskaliga genera, som tillhöra de varmare länderna, blifva icke låsets karakterer begagnade på det sätt och till det omfång de förtjena. Mina undersökningar af flera arter af slägtena Corbicula MeEYyY., Batissa Gray och Cyrene Lam. hafva visat mig, att formen och ställningen af kardinaltänderna hos dessa species, hvilka ofta särdeles väl skiljas från hvarandra genom 'skal- formen, äro temligen öfverensstämmande. Till följe häraf vinner den stora olikheten hos kardinaltänderna inom slägtena Spherium och Pisidium en högre betydelse, och ensamt detta är ett krite- rium, att dessa tänders form och läge hos dessa genera är vida vigtigare för speciesskilnaden än man vanligen antager. Jag an- ser mig derföre, 1 betraktande af dessa förhållanden, för berätti- gad att antaga ett vida större antal arter än man hittils gjort. Slägtena af denna familj har sedan 20 år erhållit af faunisterna ett ytterst ringa antal nya arter, i motsats till hvad som egt rum inom hvarje slägte bland landmolluskerna. +P. moitessierianum PALADILHE, P. dubrueili BAUDON, P. cuneatum DBikgnz och P. tu- midum ConsEAU äro de få arter, som slägtet Pisidium erhållit sedan BaAuDons och Marws arbeten. Slügtet Spherium har sedan samma tid i Europa icke fått någon förökning. Likväl äro dessa små musslor vidt utbredda och finnas talrikt i nästan alla stän- digt fyllda vattensamlingar. Huru rikligt har deremot icke art- antalet blifvit ökadt af sl. Unio och Anodonta, hvilka blott före- komma i de större vattnen och af hvilka sl. Anodonta af brist på låständer erbjuder så få fästpunkter för speciesskilnaden. Jag har hos de flesta författare funnit en stor motvilja att uppställa eller ens erkänna nya arter af slägtena Sphsrium och Pisidium, men denna motvilja mot nya arter har icke sträckt sig till andra ge- nera. Til och med PBovnauiGNAT drager sig härvid förskräckt tillbaka, ehuru han föröfrigt i detta hänseende icke känner några gränser. Detta allt skall likväl icke afhålla mig att fortgå på den väg jag funnit vara riktig och jag hoppas att kunna genom beskrifningarne och afbildningarne af de nya arterna rättfärdiga mitt åtgörande. Min uppfattning af genera och species inom denna familj grun- dar sig företrädesvis på låsens olika form och särskildt på kardi- naltänderna, då djuret sjelft alldeles icke lemnar några fasta, an- Fauna Molluscorum, 32 490 váàndbara och lätt iögonfallande kännetecken för de olika arterna. Skalformen, hvarpå nästan alla äldre författare grundade sina ar- ter, kan jag icke sätta annat än i andra rummet, dock anser jag det vara alldeles nödvändigt att för den fullkomliga bestämningen af hvarje enskildt species vid beskrifningen framhålla alla de ka- rakterer musslan kan erbjuda, så att det här är ganska svårt att genom korta diagnoser noggrant skilja arterna. Thyvärr hafva äldre auctorer gifvit blott högst ofullständiga diagnoser på sina arter och äfven sednare författare hafva egnat så ringa uppmärk- samhet åt de karakterer låsen erbjuda, att jag endast i de fall kan med säkerhet upptaga en författare, då originalexemplar ligga framför mig. Då deremot inga originalexemplar äro tillgängliga för mig, måste jag hålla mig till sannolikhetsskäl, emedan äfven afbildningarne af de beskrifna arterna med få undantag icke lemna full visshet. Utan mycket noggranna beskrifningar och utan för- storade, i detalj framställda, figurer, är det knappast möjligt att tydligt åskådliggöra något enda species. TEMPLE-PRIME (Monogr. of Americ. Corbiculadz, Smithsonian Miscellanous 1865) sammanställer i förordet till sitt arbete arterna af slägtet Spherium under fyra grupper, åt hvilka han måtte till- erkänna rätt såsom egna genera. Innan jag lärde känna PRIMES arbete, hade jag redan offentliggjort min ofvannämnde uppsats ”Ueber den Schlussapparat der Cycladeen” och det gladde mig der- före mycket att finna mig öfverensstämma med en så berömd for- skare, äfven om jag derigenom förlorade prioriteten. PrimE uppställer följande grupper: 1. De med Spherium sulcatum i Amerika och S. solidum i Europa fórvandta formerna, med mycket fast skal, djupa strim- mor och runda buckeltoppar. (Grupp Cyrenastrum Bounc.) 2. De former, som äro beslügtade med Sph«eriwm rhomboi- dum i Amerika och S. cornewm 1 Europa, med temhgen fast skal, fina strimmor och runda buckeltoppar. (Gr. Carneola Cr.) 3. De former, som stå närmast den amerikanska Spherium partemicium(?) och den europeiska S. calyculatum, med mycket tunt, genomskinande skal, mycket fina strimmor och tillspetsade, långa, rórformiga buckeltoppar. — Sl. Calycwlina Cr. 4. De, hvilka tillhöra formomrádet af Spheriwm bahiense och S. africamwm, med tunt, vanligen fläckigt skal, mycket fina strimmor och rórformiga. tillspetsade bucklor. — Sl. Limosina Cr. 491 PmiwES första grupp eller BoURGUIGNATS Cyrenastrum synes mig, oaktadt skalets tjocklek är särdeles i ögonen fallande, allt för ringa afvika från den andra gruppen för att hafva rätt upp- ställas såsom eget genus. Deremot äro afvikelserna hos 3:e och 4:e gruppen vida betydligare och särskildt anmärkningsvärd är musslans form i den 4:e, der dess främre del är mycket förkor- tad, men den bakre starkt förlängd, hvarigenom icke blott buckel- topparne komma utom musslans midt, utan ligamentet blir betyd- ligt förlängdt. Hos sl. Pisidium eger just motsatsen rum, då det der är bakre delen af musslan, som är förkortad. Tredje grup- pen hos Prime, hvilken grupp jag uppställt såsom ett eget ge- nus, utmärker sig icke blott genom framstående karakterer hos skalet, utan dit hörande musslor behöfva till sin fulla utveckling en vida kortare tid än de öfriga Spheriumformerna. De förra äro icke allenast fullständigt utbildade inom ett år, de innefatta äfven i de flesta fall en regelbunden tidrymd, så att fullväxta äro de endast att finna under höstmånaderna. Hvad som likväl företrä- desvis förmådde mig att betrakta de former som tillhöra S. ca- lyculatum såsom ett sjelfständigt genus, är den tillspetsade ut- dragna formen hos bucklorna, hvilka bilda mer eller mindre långa, mer eller mindre spetsiga buckelrör, på toppen försedda med en liten mössa. Härigenom står det nyuppställda slägtet utan all för- bindelse med de öfriga arterna af sl. Sphzrium. I norden finnas alltså af familjens 8 genera representanter af följande tre: Sphaeriwm Scororr, Calyculina CLESSIN och Pisidium C. PFEIFFER. [Efter CLEssiNns ofvan omnämnda afhandling i Malocozoologi- sche Blätter öfver tillslutningsmekanismen hos de små musslorna lemnas här en kort framställning om densamma]. Låsapparaten hos våra Spherier och Pisidier består af fyra delar, nemligen: 1) Ligamentet, eller den tjocka, hos den lefvande musslan vissserligen fasta, men dock elastiska valk, genom hvilken de båda skalen äro förenade med hvarandra och som jemväl bildar den vinkel, omkring hvilken skalen röra sig; 2) Låslisten, en tjock valklik list under öfre kanten på hvarje skal, hvilken list uppbär alla låständerna, består af perlmorsub- stans och blott obetydligt går nedom skalkånten ; 3) Lås- eller kardinaltänderna, hos de nämnde slägtena aldrig flera än två samt mycket fina och ställda alldeles under bucklorna; 32* 492 4) Sidotünderna, hvilka hafva sin plats vid àündarne af làsli- sten, på olika afstánd från låständerna och alltid mycket högre och fastare än dessa. Till följd af beskaffenheten hos denna apparat kunna skalen omöjligen (utan våld) vikas utåt (eller skjutas framåt och bakåt) mera än hvad som är nödvändigt för djuret att få fram foten. Samtliga tänderna gripa inuti motsvarande rännor och fördjupnin- gar, ur hvilka de icke helt och hållet komma äfven vid det läg- sta behöfliga öppnandet af musslan. Derföre står tändernas höjd i närmaste förhållande till musslans form och hufvudsakligen dess diameter, d. v. s. med djurets tjocklek, ty djur med en tjock fot måste hafva lås- och sidotänderna hos skalen längre än ett djur med en tunn och mycket sammantryckt fot. Derföre måste äfven sidotanden vid den ändan af låslisten, der foten träder fram, vara högre än der blott siphonerna utskjutas, emedan dessa icke be- höfva så stor skalöppning, som den tjockare foten, hvilken dess- utom behöfver plats för sina svängningar och vridningar, då den framdrifver musslan. Skalen hos alla våra sötvattenmusslor äro lika formade och hvälfda, likskaliga (squivalves). Kunna de genom ett tvärsnitt delas 1 två nästan lika hälfter, så kallas musslan nästan liksidig (subequilatera), såsom hos sl. Spherium och Calyculina; i mot- satt fall oliksidig (inequilatera), t. ex. hos Pisidium, Unio, Ano- donta, Margaritana och Dreissena. Hvälfning eller buckla (umbo) benümnes musselskalets mest hvülfda och vanligen hógsta del. Musslans öppna kant kallas nedre (margo inferior) och den på hvilken làásbandet är belägen och der de båda skalen samman- hänga, kallas ófre kant (margo superior) Om man ställer muss- lan framför sig på tvären, med ófre kanten uppåt och så, att hválfningarne äro höger om làsbandet, så utgör den till höger be- làgna ändan af skalen den främre (pars anterior) och den mot- satta den bakre (p. posterior). Högra skalet (valva dextra) kal- las det, som är till höger, dà musslan står på nedre kanten och har den främre kanten vänd ifrån oss; det, som ligger till ven- ster, kallas det venstra skalet (valva sinistra). Sköld (area) be- nämnes den del af skalets yta, som ligger bakom hválfningen, ända tll bakersta kanten; mindre skölden (areola), den, som är belà- gen framom hvàlfningen. Ligamentet eller (üsbandet är en seg, böjlig (torkad skör) snörlik massa, som är den egentliga axeln, omkring hvilken ska- 495 len röra sig och som genom sin elasticitet verkar vid deras ópp- nande och tilldlutande. Det ligger emellan bucklorna och bakre ändan af musslan och då hos Pisidierna der bakre delen är den kortaste blir det här på den smala sidan. Ligamentet är hos Pis. alltid, hos Sph. merändels öfverdraget med skalsubstans och derföre icke synligt utvändigt. Familjens tropiska genera hafva detsamma alltid synligt på yttre sidan och det är hos dem mycket kort, men mycket starkt. Det är hos de särskilda arterna af Sph. och Pis. olika till färg och styrka, men temligen lika till längd, och ofta invändigt innefattade i en på låslisten liggande Jliga- mentlist. Låslisten har hos olika arter en temligen olika bredd, så att hos tunnskaliga musslor de inre låständerna räcka utom densamma inåt, emedan de icke hafva plats på den mycket smala listen, hvaremot de hos tjockskaliga musslor icke upptaga listens hela bredd. Denna, som går längs hela öfre kanten, kommer skalkan- ten närmast under bucklorna, men är temligen hög emellan lås- och sidotänderna, hvilka sednare bildas derigenom att listkanten blir utåt alltmera valklik tills tanden är färdig, hvarefter listen hastigt upphör. Låständerna sitta antingen båda fästade med hela sin form på listen eller är den inre tanden delvis insänkt i lås- listens valklikt upphöjda innerkant. Detta sednare tillkommer hufvudsakligen de amerikanska arterna och af de europeiska nä- stan blott S. pisidioides GRAY. Låständerna böra, för att riktigt uppfattas, betraktas både till den omkrets de bilda (ur s. k. fogelperspektiv) och till sin profil och då från yttre skalkanten. Det första, hittills föga an- vända, sättet är det riktigaste, emedan man derigenom lär känna deras egentliga form, då man från sidan blott iakttager deras höjd och konturer. Dessa tänder äro hos Spherier och Pisidier mycket små och klena, men dock väl utvecklade. De måste undersökas med en skarp loup. Deras läge är noga under buckeltopparne, i venstra skalet alltid två, i det högra en eller två. De två tän- derna i venstra skalet stå antingen bredvid hvarandra (ss. hos S. rivicola och S. solidum) eller bakom hvarandra. I sednare fallet kallar jag den tand, som står närmare yttre skalkanten yttre, den som står närmare inre skalkanten inre. Stå tänderna bredvid hvarandra, så är den mot musslans bakre ända riktade den bakre, den andra den främre, i hvilket fall den förra är lika med den yttre, svagare, den sednare lika med' den inre, den starkare, och 494 den främre tanden är dà trehórnig. med den ena spetsen riktad mot bucklan och den ena sidan inåt musslan. Då har äfven hó- gra skalet två lika formade tänder, af hvilka det är den bakre, som är starkast triangulär. Då skalen tillslutas omfattas den främre låstanden i venstra skalet af de båda tänderna i högra skalet, hvil- ken form och ställning företrädesvis tillhör slägtet Cyrena, men återfinnas äfven hos Pisidium ammicum. Ligga låständerna bakom hvarandra, så äro de annorlunda bildade. Den yttre tanden är då kort, tunn och föga böjd, den inre fastare, skarphörnigare, böjd, vanligen längre och högre, den förra betäcker nästan till hälften den sednare, sällan äro båda lika långa. Emellan båda ligger en smal och djup fåra, som fullkomligt motsvarar formen hos den ena låstanden i högra skalet och äfven upptager denna. Den andra tanden i högra skalet är temligen lång och mer eller mindre böjd. Sidotänderna ligga på olika afstånd från låständerna, så att de främre äro närmare och de bakre, tillfölje af det mellanlig- gande ligamentet, längre aflägsnade. I venstra skalet är sidotan- den enkel, i det högra dubbel, så att då skalen tillslutas komma tänderna i det venstra att ligga emellan de dubbla tänderna i det högra. Hittils känner jag blott en art, Sph. dickini nov. sp. (från Main vid Frankfurt), som härifrån gör ett undantag, så att venstra skalets främre tand är enkel och den bakre dubbel, i hö- gra skalet deremot den främre dubbel och den bakre enkel. Sido- tänderna ligga hos Spherierna alltid under ófverkanten, hvaremot de hos Pisidierna, tillfölje af det korta afståndet emellan bucklan och hörnet af bakre kanten, ofta få sitt läge under detta. I ven- stra skalet äro de alltid starkare och högre än i det högra och den främre högre än den bakre. Af de dubbla sidotänderna i högra skalet är den inre starkare och högre än den yttre, som är mycket låg och svag. Karaktererna hos denna låsinrättning äro hos de särskilda arterna mycket konstanta och stå merendels i förbindelse med den yttre musselformen, ehuru fall förekomma, då musslor af temligen lika form hafva mycket olika bildade låständer och derigenom åda- galägga sin rätt att betraktas såsom sjelfständiga species. För artdistinktionen vigtigast hos denna apparat är formen och läget hos låständerna i båda skalen, de öfriga delarne af låsen hafva i så fall mindre värde. Spherium calyculatum Dre. med dess fórvandta former af- viker i flera fall från gruppen Corneola i detta sligte. Musslan är 495 utmärkt genom de alldeles egendomligt bildade bucklorna, som äro relativt ganska spetsiga och långa och blott mycket långsamt öf- vergå 1 den normala skalformen. Från sina genom en hufva mar- kerade toppar bilda de ett par mer eller mindre långa buckelrör. Dessa hufvor utgöra de båda skalen hos djuret just då det lem- nar moderdjuret. Ehuruväl några till Corneola hörande nordiska former, hafva liknande hufvor, så är dock S. calyculatum et aff. ensamt karakteriserade genom sina buckelrör. Men äfven låsen är alldeles olika bildad och framförallt är det låslisten, som sak- nas. Låsens tänder stå nemligen icke på en bred, omkring hela öfverkanten löpande list, utan de sakna förbindelse sinsemellan och stå skilda från hvarandra på svaga perlmoraflagringar. Låstän- derna äro derjemte mycket finare, tannare och ännu närmare hvar- andra ställda, till formen dock temligen lika dem hos öfriga Sphe- rier, hvaremot sidotänderna hafva en bredare bas, äro mindre till- spetsade och liksom låständerna mycket finare och tunnare. Djuret hos S. calyculatum är visserligen icke, så vidt hittils är bekant, i anatomiskt hänseende skiljdt från det hos S. corneum & aff., men det har en mycket kortare lifstid, ty denna räcker icke óf- ver ett år. Dessa förenade förhållanden föranleda mig att för S. calyc. & aff. uppställa ett nytt genus, hvilket jag efter musslans form kallar Calyculina. Till genus Spherium räknas äfven två arter, hvilka likaledes i hög grad afvika från den typiska S. corneum. Dessa äro de brasilianska S. bahiense SPix och S. modioliforme ANTON. Dessa båda hafva icke bucklorna på midten af musslan utan de äro skjutna betydligt åt ena sidan. Det är likväl icke bakre delen af musslan, vid hvilka ligamentet ligger, som är förkortad, såsom hos Pisidium, utan det är den främre delen. BovnaviGNAT (Ame- nités malacologiques) förer visserligen båda dessa arter till följe af bucklans sneda läge till Pisidium (den andra har han såsom mig synes alldeles onödigt gifvit ett nytt namn, P. moquinianum, Am. mal. p. 6l, pl. III, f. 13—17) och för dem bildat subgenus Ewpera, hvaremot han förenat alla öfriga arterna under subgen. Pera. Denna indelning grundar sig på, om ligamentet ligger på musslans långa eller korta sida vid bucklan, men, dà hgamentets olika läge är beroende af hvilken del som hos musslan är fórkor- tad och alltså städse innehar sin normala plats, hvilket förhållande BoURGUIGNAT synes hafva öfversett; dà det är musslans främre del, som blifvit förkortad, alldeles motsatsen till Pisidium; då äf- 496 ven skapnaden af làstánderna är en helt annan, så tror jag mig vara berättigad att äfven skilja dessa båda species från Sphzrium och för dem uppställa ett nytt genus, Limosina. Till denna familj höra således följande genera: 1) Corbicula MEGERLE, 2) Batissa Gnav, 3) Velorita Grav, 4) Cyrena La- MARCK, 9) Limosina *) CLEsSin, 6) Spherium Scorort, 1) Calycu- lina CugssimN, 8) Pisidium C. PrrEr FER. De fem första tillhöra de tropiska länderna, de tre sednare tempererade och kalla zoner. De tropiska slàgtena utmärka sig genom ofantligt starka skal, ut- vändigt synligt ligament (und. Limosina), runda form och större antal bredvid hvarandra stående làstünder. Gen. Sphoerium ScoPoLi. Animal siphonibus duobus longis, basi commatis, su- periore minore, branchiis 4, inequalibus. Concha swubglobosa vel ovata, fere cqwilateralis, wm- bone rotundato, ligamento brevi, externo vel contecto, den- libus cardinalibus subtilissimis, in valvula dextra uno, in sinistra. duobus, dentibus lateralibus brevibus, in valv. dez- tra duobus, in sinistra uno, omnibus in callo positis. Djuret med manteln framtill öppen, baktill bildande tvenne långt utsträckbara, endast nedtill sammanväxta siphoner, af hvilka den öfre (andröret) är kortast; gälarne 4, de yttre minst. Musslan klotrund eller oval, nästan liksidig; bucklorna run- dade; låsbandet kort, utvändigt synligt eller öfverbygdt; Jlås- eller kardinaltänderna mycket fina, 2 i det venstra, l i det hó- gra skalet; sidotänderna korta, 1 venstra skalet enkla, i högra dubbla; alla tänderna sitta på en låslist. Enligt min uppfattning innehåller detta slägte numera blott liksidiga musslor af medelstorlek, hvilka hafva breda, runda, föga framstående bucklor. Musslorna hafva vanligen äggformig skap- nad, sällan äro de klotrunda. Skalet är tunt och finstrimmigt (gr. Corneola Cr. och Rivulina Cr.) eller tjockt med djupa strim- mor (gr. Cyrenastrum Bouna.). Låsen är fin, men väl utvecklad, låständerna sitta på en bred perlmorlist (callus), som skjuter fram under musslans öfre kant och begränsas vid båda ändarne af sido- tänderna. Kardinal- eller låständerna sitta alldeles under buck- +) Namnet Limosina användt 1847 af Zetterstedt i Diptera Skandi- navixe. 491 lorna och äro 2 i venstra samt 1 i högra skalet. De förra stå antingen bredvid hvarandra (gr. Rivulina) eller bakom hvarandra (gr. Cyrenastrum och Corneola), dà de delvis betäcka hvarandra. I sista fallet står den ena, den inre, närmare listens innerkant, den andra, den yttre, närmare denna lists ytterkant och emellan båda ligger en smal men djup ränna, i hvilken, då skalen tillslu- tas, den ena låstanden i högra skalet nedsänkes. Djuret öppnar musslan blott så mycket, att högra låstanden fullkomligt kan ut- träda ur sin ränna och formen hos alla tre dessa tänder är sådan, dels genom krökning, dels genom tandspetsarnes förtjockning, att de hvarken kunna rubbas till höger eller venster, hvilket isynner- het är af vigt hos de i flytande vatten lefvande musslorna, eme- dan ligamentet ensamt icke är i stånd att hindra rubbning i ska- lens läge. Formen hos låständerna är, såsom förut är sagdt, myc- ket olika hos olika arter och tillfölje deraf vigtig för artskilnaden, helst om man tager i betraktande tandformens ringa föränderlig- het hos Unioner och hos arter af slägtena Corbicula och Cyrena. Mångfalldiga iakttagelser hafva visat att musslornas yttre former i hög grad vexla efter beskaffenheten hos deras förekomstställen, under det att låständernas form är öfverallt hos samma art nästan alldeles densamma. Den inre låstanden är vanligen tjockare och mera böjd än den yttre, hvilken mer eller mindre omfattar den förra mot bakre delen af musslan och derigenom fastháller högra skalets låstand, som mot denna sida vanligen har en klubbhk form. Mot muss- lans främre del blir den inre tanden föga eller alldeles icke om- fattad af den yttre. Tàündernas höjd är olika; de främre äro nà- got högre än de bakre, emedan skalen i främre delen af musslan måste mera skiljas åt dà foten skjutes ut, än det behófves i muss- lans bakre del för att lemna plats åt siphonerna. Af samma skäl är främre sidotanden 1 venstra skalet mera tillspetsad och har der- före emellan de båda tänderna i det andra skalet en motsvarande mera insänkt ränna. Djuren hos Spherierna erbjuda, så vidt jag erfarit, inga säkra karakterer för artskilnaden. Siphonerna skjuta ofta ganska långt fram ur den något öppnade musslan, men de vexla till sin längd och sin mynningform så betydligt efter vattnets värmegrad och andra ännu obekanta omständigheter, att de icke kunna erbjuda några säkra skiljetecken. Samma är förhållandet med den mycket utsträckbara raka foten, hvars spets ofta är något orangefärgad. 498 Siphonerna äro ej sällan mörkt smutsgula och den alltid dunkelt färgade lefvern ofta (såsom hos Pisidierna) skönt karmosinród. Gálarne hos Sphsrierna äro dubbla på hvarje sida, men de yttre gülarne uppnå knappt hälften af storleken hos de inre. Inom de inre sitta ungarne, fullkomligt omslutna af gülarne, och uppnå här en storlek af 3—4 mm., hvarfóre äfven sällan flera än 4—2 äro på en gång närvarande. Manteln är begränsad af mantelsómmen, en köttig uppsvällning vid kanten, hvilken söm består af en tjoc- kare, manteln bandlikt omfattande, inre del och en tunnare yttre. Manteln sjelf är sammanväxt, men först bakom den förtjockade sömmen, hvilken är fullkomligt fri och kan lägga sig öfver sipho- nernas öppningar. Vid musslans båda ändar är manteln öppen, för att lemma genomgång för foten och siphonerna. Genom två vid manteln fastväxta muskler öppnas och slutes musslan; på den främre, framom munöppningen belägna skuldermuskeln finnas tre lancettlika korta trefvare, af hvilka den ene är belägen emellan och öfver de båda andra kortare. Bakom densamma begynna de inre gälarne. Siphonerna äro vid basen sammanväxta, men dela sig sedan gaffellikt; det längre gör tjenst såsom andedrägts- det kortare såsom analrór. 1. Detta slägte utgöres af små musslor, som helst lefva i dy och mossa uti stillastående och långsamt flytande vatten, sällan och dà af vissa arter nästan endast 1 större, hastigare flytande vattendrag. De föda lefvande ungar, hvilka länge stanna i ett slags marsupium inom moderdjurets skal, der man samtidigt fin- ner skalbärande ganska stora embryoner och ägg, och detta icke ensamt hos utbildade fullväxta, utan äfven hos blott halfvuxna in- divider. De tillhöra hufvudsakligen de temperade länderna i båda hemisfererna. 2. Hos LisrER (Hist. Anim. Anglie, 1678) liksom sedan hos GuvALTIERI (Ind. Conch., 1742) hade de små sótvattenmusslorna det gemensamma genusnamnet Musculus, hos KLEin (Tent. mith. ostr., 1753) Isocandra. LixNÉ (Syst. Nat. ed. X och Fauna Su.) och efter honom MürrER (Verm. Hist., 1774), SennórEn (Fluss- Conch., 1719), CHemnitz (Land- und Fluss-Schn., 1786), ja ännu ArTEN (Conch. um Augsb., 1812) räknade dem alla till slágtet Tellina. LixNÉ urskiljde, liksom hans föregångare blott en art, T. cornea, till hvilken MiürrER lade T. lacustris och T. ammnica såsom europeiska samt tre nya arter från Asien. GEOFFROY (Coq. Paris, 1767) och några efter honom gifva dem slágtnamnet Chama, 499 ett namn, som LINNÉ hemtade från Plinius och som nu tilldelas ett halft hundrade arter musslor från de tropiska hafven. DA COSTA (Test. Brit., 1778) liksom sedermera Moxraav (Test. Brit., 1803) räknade dessa sötvattenmusslor till slägtet Cardium Lis. BRUGUIÉRE (Encycl, Illustr., 1791) har genusnamnet Cyclas, men det är icke rätt att anföra honom såsom auctor till detta namn, ty den för- ste, som använde det, var KLEIN i hans ofvan citerade arbete p. 129, men der var det för former, som uppenbarligen tillhöra de hafsmusslor BruGUIÉRE benämner Lucina. Äfven hos Br. är nam- net Cyclas icke fritt från främmande föreningar och först hos LA- MARCK får detta slägtnamn sin egentliga begränsning derigenom att det inskränkes till de små sötvattenmusslorna. I Naturge- sichte deutschen Land- u. Süssw. Molluscken (1821) fördelar C. PFEIFFER dessa på två genera, nemligen LAMARCKS Cyclas och det nya Pisidium. DRAPARNAUD (1801 & 1805), Nirnsson (1822), Turzton (1822 & 1831), HawnEv (1843), Nomwaxp (1844) och mánga flera hafva dock icke godkündt denna sóndring utan be- hållit sligtet Cyclas odeladt. Vi hafva emellertid ett namn för dessa musslor, som till följe af sin prioritet måste uttränga alla andra, nemligen namnet Spheriwm, gifvet af Scororr i hans Intr. hist. nat. 7771, fórbisedt till GnAv upptog det i Proceed. of the Zool. Soc. London 1847 p. 184 och sedermera användt af de fle- sta författare, utom Duruy (1849), Moquix-Taxpox (1755), MALM, FRIELE, NORDENSKIÖLD och NYLANDER, REEVE och ännu några fà. Marx, som i Göteb. Vet. & Vitt. Samh:s Handl. 1855 med om- sorg undersökt våra Pisidier, har der äfven beskrifvit två arter af sl. Spherium, de enda han för vårt land antager, Cyclas cornea och C. calyculata. De franska formerna hafva blifvit monogra- fiskt behandlade af BourGuianarT 1853 och 1854 (slägtnamnet skrifver han alltid felaktigt Sphoeriwm) samt af NORMAND 1844 & 1854 och de danska "Cyclades? hafva af MörcH blifvit i Synop- sis Moll. Danie med kritik och omsorg behandlade, som man kunde vänta sig af denne skarpsynte och i literaturen så väl bevandrade forskare. I de öfriga europeiska länderna har man väl här och der uppställt en och annan ny art, men öfver allt skytt tillbaka för en allvarligare och genomgripande granskning, tills CLESSIN företog sig en sådan. I sin monografi upptager BoURGUIGNAT 216 namn af Cyclas, undersöker dessa och finner att blott 109 tillhöra slägtet Spherium, ty 51 tillhöra Pisidium, 56 Cyrena, Ericina, Mactra och flera. Om dertill komma 24 namn, som tillhöra Sphz- 500 rium, men blifvit förde under andra slügten, så hafva 133 benüm- ningar blifvit tilldelade former af detta genus. D. indelar dessa i två grupper, allteftersom låsbandet är synligt utvändigt eller ej. Härvid, skrifver Clessin, har B. gjort ett stort misstag, emedan derigenom icke blott de särskilda formerna af gruppen S. calycu- latum, hvilkas sammanhörighet är så tydligt utvisad genom deras egendomliga buckelbildning, skulle blifva vidt skilda, utan detta bands förekomst på skalets yttre sida är hos flera arter högst tvif- velaktigt. Móncn har i sin Synopsis för Danmark upptagit S. corneum, lacustre, calyculatum, ryckholtii och rivicola fördelade i tre grupper, den första arten såsom slágtets typ, de tre följande under subgenus JMwsculiwm Link och den sista under subgen. Spheriastrum Bovna. Artófversiszt: l. Lüsbandet starkt, utvändigt synligt; lástüánderna i hvarje skal två, ställda bredvid hvarandra. M. bågformigt strimmad; 1. 20, h. 14, tj. 8 mm. Sph. rivicolum LEACE. 2. Låsbandet utvändigt omärkligt; låständerna i venstra skalet 2, ställda bakom hvarandra. a) Mussla mycket tjockskalig, utvändigt med tätt stående, starka, bågformigt böjda åsar; 1. 10, h. 7, tj. 6 mm. Sph. solidum NORrmM. b) Mussla tunnskalig, otydligt och oregelbundet strimmad. aa) Mussla med breda, afrundade bucklor. a) Utan hufva på buckeltopparne. cc) Yttre låstanden i v. sk. betäcker den inre blott till hälften. M. trubbkantig, högra låst. kort; 1. 15, h. 11, tj. 8 mm. Sph. corneum Lin. M. skarpkantig, högra låst. mycket làng; 1. 7, h. 7, tj. 6 mm. Sph. westerlundi Cr. B8) Yttre làástanden i v. sk. betäcker den inre fullkomligt. M. starkt bukig; 1. 11, h. 8,5, tj. 7,4 mm. Sph. firmum Cr. 8) Med hufva på buckeltopparne. M. skarpkantig ; 1.8, h. 6,5, tj. 4.5 mm. Sph. mammillanum WESTERL. bb) Mussla med smala, spetsiga bucklor. M. rhombisk, plattad; 1. 7, h. 5, tj. 4 mm. $ph. draparnaldi Cr. 501 l. Spheriastrwm Bounc. Concha magna, firma, presertim parte. inferiore regulariter costulato- striata, ligamento externo. valido, dentibus car- dinalibus valvule utriusque duobus, juxta positis. Musslan stor, fast, utvändigt 1isynnerhet vid och nedom midten vackert och regelbundet báàgformigt strimmad; làásbandet utvändigt stort; lástünderna 1 hvarje skal två, ställda bredvid hvarandra. Inom Europa finnes blott en art, den största af slägtet, som tillhör denna grupp, men den har der en ganska vidsträckt ut- bredning. För den skandinaviska halfön är den dock främmande liksom för de danska öarne, och den är mycket sällsynt i Jylland. Först i sydligaste delen af Slesvig, i Eideren, börjar dess egent- liga uppträdande och den blir i Elbe och dess tillföden mycket ymnig tillsammans med S. solidum och corneum. Dess förekomst är liksom en förening af dessa båda, ty ehuru den liksom solidum hufvudsakligen tillhör floderna, går den vida mer än denna npp- för desamma och förekommer jemväl liksom corneum i sjöar, som stå 1 förbindelse med floderna, stundom i närliggande diken, ka- naler och kärr. I England är denna art lokal, men vidt spridd, finnes i Irland blott vid Dublin och saknas i Skottland; finnes i alla de stora floderna och dessas större tillflöden 1 norra Tysk- land, Belgien och Frankrike, i Rhein och dess bifloder, äfvensom i och vid Dniepern; i Krain lefver den i Laibacher morasen, i erkehertigd. Österrike i March, är funnen på ett par ställen i Lifland och i Siberien blott en gång 1 näshålan af en fossil mam- mutskalle. Nära anförvandter till S. rivicola finnas på Nya Zee- land och i Förenta Staterna. 1. Sphirium rivicola (Lzacn ap. Law.) Concha ovalis, ventricosa, arcuatim costulato-striata, nitida, extus corneo-fusca, sepe margine infero luteolàmbato, intus pul- chre coerulea; wumbones depressi, rotundate obtusi. Long. 19— 23, alt. 14—15, er. 7—9 mm. Cyclas cornea DnaApPARNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 105; Hist. Moll. (1805) p. 128 (non Lam.) — Cyclas rivicola Lgacu ap. Lawanck Anim. sans vert. (1818) V p. 558. SrmrEm Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 108. Moqum-Tawpow Hist. Moll. Fr. II (1855) p. 490, t. 52, f. 47—50. ReEzrvE Brit. Moll. (1863) p. 237. KorrELT Nass. Fauna (1871) p. 254, t. 9, f. 2. — Sphaerium rivicola BovncvrcxAT Monogr. Sph. (1854) p. 12. — Spherium rivicola Jerfrers Brit. Conch. I (1862) p. 7. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 71. 502 Djuret hvitt, gulgrátt eller ljust brunaktigt, med korta, hvita siphoner och gråhvit, tjock, kägelformig, mycket utsträckbar fot. Musslan oval, bukig, temligen starkskalig, glänsande, regel- bundet och tätt bågformigt grofstrimmad, (strimmorna gröfre ju närmare nedre kanten) gulaktigt hornfärgad eller olivgrön, oftast omvexlande ljus och mörk, med ljusa bucklor och gult bräm vid nedre kanten samt talrika mörka strålar från bucklorna, invän- digt vackert azurblå; buckeltopparne ofta väl begränsade af ett mörkt omgifvande band; epidermis temligen tjock; bucklorna låga, rundade, mycket ringa höjda öfver skalkanten; låsbandet kort men tydligt på musslans öfre sida. (Ex. fr. Elbe.) förekommer vid stränderna af större floder och deras tillflö- den, 1 sjöar, som med dem stå 1 förbindelse, 1 närliggande kana- ler, diken och kärr. Ungarne som denna mussla hvarje gång framfóder äro vanligen blott 4— 6, endast sällan öfver ett dussin, af ungefär 4 mm. längd och alltid mycket plattryckta äfvensom de yngre fria musslorna äro mera aflånga och platta, tunnskaliga, finstrimmiga, utvändigt höggula eller åtminstone med ett bredt gult kantband, invändigt hvita eller ljust blå. Utbredning. I Danmark, Jylland, ”en enkelt vel bevaret Skal fra Hanherred? (SrP.s Samling från PoursEN, enl. MóncnH). I Eidern vid Tónning och Rendsborg (C. M. P.) samt der Eider- kanalen går ut i Schirnauersjón (FRIELE). 2. Cyrenastrwm Bovna. Concha mediocris, solida, lestis crassissimis, parte presertim superiore re- gulariter arcuatim costata, ligamento externe in- conspicuo, dentibus card. im valvula sinistra 2, pone positis. Musslan medelmáttigt stor, stark, med mycket tjocka skal, hvilka utvändigt isynnerhet på ófre delen äro fórsedde med re- gelbundna och tätt stående starka bàgbójda ribbor; làsbandet ut- vàndigt icke synligt; låständerna i venstra skalet två, ställda bakom hvarandra. Äfven af denna grupp har Europa endast en art, utmärkt isynnerhet genom sina mycket tjocka, djupt fårade skal, hvarige- nom den påminner om sl. Cyrena från de tropiska länderna. Egent- ligen tillhör den icke Danmark i dess nuvarande omfång, då den blott förekommer i och närmast vid gränsfloden mot Holstein, men utom det att det är möjligt, fast föga troligt, att den kan på- 503 tràffas något längre mot norr på halfón, så är sjelfva dess fóre- komst i Eidern skäl nog att icke alldeles böra förbigås. I mot- sats till arterna af följande grupp är denna nästan uteslutande en flodmussla. som blott tillhör de stora floderna och de större biflo- derna blott såframt de hafva starkare ström. I norra Tyskland bebor S. solidum från Main nästan alla större floder, såsom Rhein, Weser, Elbe, Oder, Memel och sannolikt äfven Weichsel, i Bel- gien i Schelde, i norra Frankrike samt i Dniepern vid Kiew. Spharium solidum (Nonx.). Concha subtriangulari globosa, ventricosa, paullo. inequilatera, regulariter arcuatim costata, superne obscura, inferne lutea, intus lac- tea; umbones prominentes, sursum coarctati, apicibus incurvis. Long. 10, alt. 7, er. 6 mm. Cyclas solida Normanp Not. nouv. Cycl. (1844) p. 6, f. 3, 4. Mo- QUIN-TANDON Moll. Fr. II (1855) p. 593, t. 53, f. 31—33. Koszrr Fauna Nass. Moll (1871) p. 256, t. 9, £. 4. — Sphoerium solidum Bouncvre:AT Amoen. (1853) p. 6; Monogr. Sph. (1854) p. 4. Djuret hvitt, med ród- eller gulaktiga siphoner. Musslan något triangulär, rundad, mycket bukig och tjockskalig, något oliksidig derigenom att främre delen är något längre utdragen, än den bakre, båda afrundade, försedd med starka, likformiga, mycket re- gelbundna, bågformigt böjda åsar eller ribbor, hvilka äro mest utveck- lade på musslans öfre del, som äfven vanligen är mörk, hvaremot den nedre delen är gul, hos unga exemplar är färgen ofta öfverallt gul; in- vändigt äro skalen mjölkhvita eller ljust blå; bucklorna äro temligeu starkt uppdrifna, uppåt något afsmalnande, med inböjda spetsar, betyd- ligt högre än öfre skalkanten. (Ex. fr. Elbe). Förekommer i större floder helst på sandbotten och vid gränsen af det djupaste vattenståndet. Kreglinger säger att denna mussla förekommer 1 ”växtrika gropar och diken”, hvilket alldeles strider emot andra förfat- tares uppgifter. Utväxt liknar den ganska mycket Cyrena pusilla från Nilen och som ung har den stor likhet med Pisidium amnicum, men är mycket mer liksidig. Utbredning, I Eiderströmmen och i kanalen vid Rendsborg (C. M. P. och Friele.) 3. Corneola Cressi. Concha mediocris, tenuis, vir vel irregulariter substriata, làgamento externe inconspicuo, dentibus card. valvule senistre 2, pone positis. Musslan tunnskalig, af medelstorlek, nästan icke eller oregel- bundet strimmad; làsbandet omärkligt; låständerna 1 venstra ska- let 2, stående bakom hvarandra, i högra skalet en lástand. 504 Efter den hittills rádande uppfattningen skulle till denna grupp blott höra ett enda species, nemligen den välbekanta och vidt utbredda S. cornewm. Ett utomordentligt stort antal exem- plar från nästan alla länder 1 Europa har dock lärt mig att un- der detta namn förekomma mycket olika bildade former, bland hvilka jag anser flera nog afvikande för att betraktas såsom sjelf- ständiga arter. Jag håller mig äfven här företrädesvis fast vid formen och läget hos låständerna och anser skalformen, bredden och formen hos bucklorna, deras läge, skalets tjocklek o. s. v. såsom först i andra hand värda uppmärksamhet. Hithórande muss- lor bebo företrädesvis stillastående eller långsamt flytande vatten, sällan förekomma de 1 större floder och då blott i dessas lugnare vikar. Bucklornas form och isynnerhet musslans bukighet är be- roende af den mer eller mindre hastiga tillväxten och mest af den storlek musslan har då hon lemnar moderdjuret. Då tidpunkten för ungarnes framfödande och till följe deraf deras utbildning vid detta tillfälle icke kan vara godtycklig utan måste hafva sin grund i djurets natur, så har jag ansett mig böra för artskilnaden lägga större vigt vid dessa förhållanden. Närmast föranledde detta mig att såsom eget species erkänna den lilla Sph. lacustre DRrRAP. (icke MÖLLER), då dessutom äfven låständernas form afviker från den af mig såsom typisk ansedda Sph. corneum. Företrädesvis egendomlig för norden är en buckelform, som (liksom hos Ca- lyculina lacustris Mörr.) nedom toppen är tvärt afsatt och ut- visar denna huflika buckeltopp musslans storlek vid den tid hon lemnade moderdjuret och det synes som om hon från denna stund tillväxt vida långsammare än förut. Ehuru jag funnit en sådan form i Chiemsee i Bayern, synas mig dock de med ”hufva” för- sedda Spherierna vara vida talrikare i norden än i södern. Det rika material, som min k. vän dr W. lemnat mig till granskning, innehåller särdeles många sådana former och jag räknar ibland de i det följande beskrifna arterna tre former, som ega denna egen- domlighet. Den Spherium, som härstammar från den för detta slägte nordligaste mig bekanta punkten, Samojedernas land, och af hvilken två exemplar finnas i tyska malacozoologiska sällskapets normalsamling i Frankfurt a. M., har äfven dessa tvärt afsatta buckeltoppar. Äfven i annat afseende äro nordens Spherier och särskildt dem som härstamma från granit- och gneisregionerna i Sverige temligen olika dem från de södra länderna, under det att Danmark icke visar någon märklig skilnad i dessa musslor 505 från det nordtyska låglandet, med hvilket det ock har temligen lika naturbeskaffenhet, äro de svenska formerna vida mindre, ofta tunnskaligare, ega de ofta nämnde buckelhufvorna och hafva en mera rund omkrets. Den typiska Sph. corneum är i Sverige temligsn sällsynt under det att den nürbesligtade Sph. firmum jemte den typiska corneum synas i Danmark vara de herr- skande musslorna. De för Sverige egendomliga formerna kan jag dock icke blott tillskrifva landets geologiska egendomligheter utan tror att till bildandet af desamma äfven landets klimateriska för- hållanden väsendtligt bidragit. Så måste jag nästan uteslutande tillskrifva detta sednare inflytande bildandet af de egendomliga buckeltopparne, då sannolikt musslans regelbundna utveckling blif- vit vid början af dess sjelfständiga tillvaro störd genom bristande värme. Denna Spheriumgrupp benämner BovRaviaNwAT Spheria- strum och räknar han dit äfven S. rivicola, hvilken art jag dock på grund af den mycket afvikande låstandformen frånskiljer, äf- vensom de arter, som tillhöra mitt genus Calyculina. Jag har derfóre blifvit nödsakad tilldela den grupp, som innefattar S. cor- neum & aff, ett nytt namn. 2. Spherium corneum (Lix.) Concha subglobosa, subcordata, ventricosa, tenuis, trans- versim striata, lutescens, intus coerulea; umbones rotundati, obtusi, prominuli; ligamentum inconspicuum; dentes cardi- nales valv. sinistre 2, exterior tenuis, subcurvatus, interiorem usque ad dimidiwm occultans, interior erassior, in angulum sub- curvatus; d. card. valv. dezir e 1, in angulum subcurvatus, parte posteriore crassior, superficie sulcatus. Long. 15, lat. 8,5, alt. 11 mm. Tellina cornea LiwsÉ Syst. Nat. X (1758) p. 658; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 517. -- Tellina rivals Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 202. — Spherium corneum Scorou Intr. Nat. Hist. (1777) p. 392. BounevrewAT Monogr. Sphoer. (1853) p. 1, t. 3, f. 6 12. JrrrnEys Brit. Conch. I (1862) p. 5. Móncn Syn. Moll Dan. (1864) p. 70. WzsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 122; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 154. — QCyclas cornea Ninsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 96. Srmn Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 108 t. 3, f. 2. FzrierE Norske Moll. (1853) p. 90. Moqum-Taxpow Moll. Fr. II. (1855) p. 491, t. 53, f. 17—19. Marx Góteb. Handl. III (1855) p. 77, c. fig. Non». & Nyraxpxn Finl. Mol. (1856) p. 78. Rrrvr Brit. Moll. (1863) p. 283. Djuret hvitt, med foten làng. utstrüekt nästan lika làng, som musslan, lancettformig, nästan genomskinande; manteln i kanten Fauna Molluseorum. 33 906 fortjockad; andedrügt- och analróren rödaktigt gula, båda koniskt tillspetsade, det förra tjockare och längre än det sednare. Musslan rundadt oval, i tvärsnitt nästan hjertformig, med breda, föga framstående, bucklor, tunnskahng, gråaktigt hornfárgad, fint tvärstrimmad, glänsande, utan skarpa kanter; öfverkanten temligen böjd, något lägre än bucklorna, bakre kanten föga böjd, omärkligt öfvergående 1 öfver- och underkanten, framkanten af- rundad, något vinklad, underkanten mycket ringa böjd; musslans främre del något smalare än den bakre; ligamentet kort, fint, öf- vertäckt; låsen väl utbildad, låslisten temligen bred, icke fullkom- ligt upptagen af låständerna; perlmorbetäckningen invändigt blå- aktig; muskelintrycken tydliga; venstra skalets yttre låstand tunn, föga böjd, skarpkantig, något lägre än den inre, som är till hälf- ten betäckt och längre, nästan vinkelformigt böjd; rännan emellan båda tänderna är trång, kort, inàt något utvidgad; sidotänderna enkla, starka, den främre mycket hög, den bakre längre, mindre tillspetsad och mindre hög; högra skalets låstand nästan vinkel- formigt böjd, baktill bredare, ofvan medelst en bred, men grund fåra delad, framtill smal, föga böjd. vid ändan något förtjockad; sidotänderna dubbla, den yttre temligen utvecklad, men betydligt lägre, plattare och mindre tillspetsad, den inre fastare, men plat- tare och mindre tillspetsad än de motsvarande 1 andra skalet. B mucleus STtuD.: concha parva, globosa, margine obtuso; long. 7, alt. 7, cr. 6 mm. (musslan liten, starkt bukig, klotfor- mig, med mycket breda, temligen framstående bucklor och afrun- dade, icke skarpa kanter). Cyclas nucleus STUDER System. Verz. der Schweizer Conch. (1820) p. 29. CHARPENTIER Catal. des Moll. terr. et fluv. de la Suisse (1837) p. 25, t. 2, f. 235—295. Sphoe- rium corneum var. 4 BounaviGNAT Monogr. (1854) p. 31, t. 4, f. 1——5. Cyclas cornea var. intumescens MENKE Synopsis (1890) p. 111. OCyclas cornea var. nucleus Gassres Moll. de l'Agén. (1849) p. 202. Spherium corneum var. 8 MörcH Synopsis Moll. Dan. (1864) p. 70. Förekommer i stillastående eller sakta flytande vatten, 1 diken, kärr, dammar, sjöar och åar, der den uppehåller sig i gyttjan eller på växter, och varierar 1 hög grad till form och färg efter lokalens beskaffenhet. Tillhór mera slätt- än bergsbygd. Utbredning. I Sverige finnes denna mussla åtminstone i kustprovinserna till 65?60' n. br. f mucl. h. o. d. åtminstone upp til Dalarne. I Norge är den icke sällsynt omkring Kri- 501 stianià (FRIELE), i stor mängd i dammen vid Laurviks kyrka, i "Myra i Brevik”, i Limikjern, enfárgadt hvita ex. (JENSEN). I Danmark "Overalt, iser i stillestaaende Vande" (Móncn); nor- malformen, enligt C. M. P., vid Ruderhegn, Lille Klint på Móen, Farske Sö och Nesó på Bornholm. 9 nucl. Fuursó (C. M. P.). Anm. 1. SrupER, som upptager var. nucleus såsom egen art, säger om densamma: "Von der vorigen (Cyclas rivalis Drap. t 10, f, 4, 5) etwas verschieden, mehr aufgeblasen und beinahe einem grossen Kir- schensteine áhnlich; ein wahrhaft monstróses Stück fast so dick (6 '/, Lin.) als breit (7 Lin.) aber ungewiss ob zu dieser oder der vorigen Art gehórend, erhielt ich aus der Gegend von Yverdon. Äfven CnanrENTIER betraktar denna form sásom eget species, och gifver han en god figur af densamma liksom äfven Bourcevicnat hvad beträffar musslans form, men låständerna tecknas både på figurerna af den och af den typiska formen felaktigt. B gifver följande beskrifning på sin var. nucleus: "Sommets tres obtus, coquille gonflée au dernier point, a bords non tranchants". Denna genom musslans klotform utmärkta varietet hórer icke till sàll- syntheterna; den uppehåller sig gerna i mycket dyiga àngsdiken, och har jag aldrig funnit den tillsammans med den typiska corneum, med hvil- ken den genom óOfvergàngsformer står i förbindelse, så att jag icke kan betrakta den annorlunda än som en lokalform, helst de båda fullkomligt öfverensstämma i afseende på làsapparatens beskaffenhet. (Cr.) Anm. 2. Utom nucleus har jag bland de mig meddelade svenska och danska Sphzrierna icke funnit några anmärkningsvärda varieteter af S. corneum. BouncurewAT anför i sin monografi fem former af denna art, af hvilka jag måste förklara den första såsom den typiska formen. Var. 2. motsvarar Sph rivale Dur. och Dnar., hvilken mussla synes vara inskränkt till Frankrike och tillfólje af dess aflànga skapnad och egen- domligt bildade làstinder sannolikt utgör en egen art. DRAPARNAUD har i sin Histoire Moll. pà t. 10, fig. 4, 5, gifvit figurer af sin Cyclas riva- lis, hvilken jag, oaktadt hvarken diagnos eller beskrifning låter förmoda denna aflàngt äggrunda mussla, likväl icke kan erkänna såsom den typi- ska S. corneum Scororr utan måste betrakta såsom den af Bourevicnart efter Durur, Hist. Nat. des Moll. de la France p. 668, t. 29, f. 5, upp- tagna var. rivalis. DraAPArRnaupD har vidare i sin Histoire Moll. beskrifvit S. rivicolum Lz4cm såsom Cyclas cornea, hvarföre de franska fórfattarne ofta hafva användt namnen cornea och rivalis i dubbel betydelse, så att man alltid måste noga gifva akt på hvilken form den eller den auctorn egentligen menar med något af dessa namn. Den 4:e varieteten hos BovuneurwNAT motsvarar S. tumidum ZiecL. (enl. Bovnec. = Cyclas isocar- dioides Norm.) eller en mycket uppblåst corneum. Var. 5 tillhör S. la- custre Drar. (icke Mörrer), hvilken mussla B. dock redan på samma sida upptager såsom arten "Sph. ovale. (Cr.) Anm. 3. Móncn anför i sin Synopsis Moll. Dan. en "var. « T. pal- lide straminea, unieolor" och citerar såsom synonym till denna varietet SER 508 Tellina stagnicola "Lracm?, SmEPPAnp, Trans. 1823 XIV p. 450. Detta synonym är emellertid utan tvifvel oriktigt, att döma efter SurrPAnps ori- ginaldiagnos, som är aftryckt i tidskriften Isis af ÖKEN årg. 1829 och ly- der sålunda: ”Tellina stagnicola, testa rhombea, glabra, umbone exserto. Cycl. calyculata var. 2. Lam. An. s. vert. V 559. Habit. in stagnis.j Te- sta 4!/," longa, glabra, tenuis, pellucida, cornei coloris, epidermide nulla; valvule versus marginem complanatz." Denna SHEPPARDS diagnos hórer väl snarare till en varietet af Cycles calyculata Dnr., och till en sådan hänför han sjelf sin mussla. Det minsta tvifvel derom, som kan återstå, uppháfves genom följande anmärkning, som Sheppard bifogar: ”Skiljer sig från Tellina lacustris och Cycl. calyculata Drap. genom det utskott som de unga musslorna hafva på bucklorna; allmän på växter i många träsk; det är märkvärdigt att man om våren blott finner unga, outbildade exemplar och att de gamla först komma fram ur dyn om som- maren”. I Turtons Manual begår Grar samma fel, i det han hänförer var. stagnicola Smurrr | (Lin. Trans. XIV, p. 150) till sin. Cyclas cornea. Diagnosen på denna varietet lyder så hos Grar: "Shell subglobose, rather flattened on the basal edge, umbones tumid, pellucid, very prominent.” Denna diagnos öfverensstämmer hvarken med Snzgrpaxps eller med Móncus och Grar har med densamma menat en från båda alldeles skild form, densamma, som under namnet ”Cyclas stagnicola Leach” finnes i British Museum. Såsom synonymer till S. corneum har Móncu deremot med rätta uppfört ”Cyclas citrina Brown III, 1845, p. 132, t. 39, f. 37" och ”C. flavescens MAcCGILL ÅBERDEEN p. 246". Den gula àrtfárgen hos epi- dermis àr icke synnerligen sállsynt, men jag har likvàl hittills blott fun- nit den hos den lilla S. nucleum och dà jag icke kan anse den vara nà- got annat än en färgvarietet, så har jag, liksom förut MoQuIin-TANDON, räknat de anförda synonymerna till S. corneum. C. rivalis var. isocar- dioides Gassies hörer deremot icke hit, hvilket MoqQuin-TANDON menar, utan till S. rivale Drar. och Dvrvv. Móncnus var. 8 Ct. parva globosa obscura") liksom WersrERLUNps 8 stagnicolum äro synonymer med $. nu- cleum. Var. à och & hos Westerlund betraktar jag såsom tvenne sam- manhórande former, hvilka framställa ett nytt species. Sph. scaldianum Nonw. fores af de flesta författarne såsom varietet till corneum, men jag anser den vara en egen för norden främmande art. (CL). € 3. Spherium westerlundi Crzss. Concha globosa, ventricosissima, antice perbrevis, subtiliter siriata, fulvo-cornea, obscure multifasciata, nitida, temwissima, margine acuto; umbones lati, prominentes; ligamentwum in- conspicuum; dentes cardinales valvule sinistre 2, tenues, d. exterior brevis, paullulum curvatus, interiorem. usque ad dimi- dium occultans, interior crassior, brevis, mediocriter curvatus ; dens card. valvule dextre 1, longissimus, valde curvatus, 509 parte posteriore crassior, superficie wunisulcatus, parte. anteriore tenuis, dentem card. inter. valv. sinistre in totam longitudinem legens. Long. 7,5, lat. 7, er. 6,5 mm. Spherium corneum L. v. nucleum WrsrEnLUND pr. p. Exp. Crit. Moll. (1871) p. 154. — Spherium westerlundi Crzss;. Mserpt. Djuret alldeles hvitt, genomskinligt (C. G. A.) Musslan tunn, klotformig, med främre delen mycket kort och mycket breda, framstående bucklor, fint strimmad, glänsande, brungul, med talrika smala mörka band och ett ljusgult band vid den skarpa kanten; öfverkanten temligen böjd, lägre än de breda afrundade buckeltopparne, bakkanten starkt böjd liksom fram- kanten, underkanten temligen böjd, ingenstädes finnes vid öfver- gångarne emellan dessa kanter någon märkbar vinkel; ligamentet är fast, kort, öfvertäckt; låslisten smal; perlmorlagret invändigt hos den äldre musslan tydligt blåaktigt; muskelintrycken knappt synliga; lås- eller kardinaltänderna i venstra skalet 2, den yttre kort, föga böjd, tunn, till hälften betäckande den inre, hvilken är starkare, kort, temligen böjd; rännan emellan båda smal och tem- ligen djup; sidotänderna enkla, mycket närmade låständerna, den främre mycket hög, den bakre lägre och längre; låstanden 1 hö- gra skalet ganska lång, mycket böjd, fullständigt omfattande inre låstanden i det andra skalet, bakre delen starkt förtjockad, med fårad yta, den främre delen tunn, vid yttersta ändan tillbakaböjd, föga förtjockad, ytan under midten starkt insänkt; sidotänderna dubbla, med en smal och djup fåra emellan dem. förekomst och utbredning, I Sverige, Dalarne Säther, 1 Dalbysjön ymnigt (C. G. A.). Anm. Till sin yttre form är denna mussla visserligen mycket lik S. nucleum Srup., men dess skarpa kanter liksom den egendomliga skap- naden hos låstanden i venstra skalet, hvilken i motsats till förhållandet hos S. nucleum fullständigt omfattar den motsvarande tanden 1 venstra skalet, skilja den mycket väl från corneum och dess varieteter. (Cr.) 4. Spherium firmum Crzss. Concha swubglobosa, ventricosa, mediocriter firma, subtiliter striata, obscure cornea, fasciós flavis ornata, mitida, intus pal- lide coerulea ; «wmbones rotundati, obtusi, prominentes; làigamen- tum inconspicuum ; dent. card. valvule sinistre 2, exterior lon- gissimats, tenuis, vix subcurvatus, interiorem fere prorsus occultans, qui vix crassior, paullulum curvatus, parte extrema anteriore ha- 510 matus; dens card. valv. dextre subcurvatus, parte anteriore hamatus, posteriore paullo crassior. Long. 11,2, lat. 8,6, cr. 7,4 mm. Spheriwm firmum Cressin Mserpt. Djuret — Musslan af medelstorlek, mycket bukig, isynnerhet under bucklorna temligen klotformig, något starkskalig, mörkt hornfär- gad, prydd med gula band, fint strimmad, glänsande; bucklorna breda, rundade, starkt framskjutande; öfre kanten föga böjd, skild från de öfriga kanterna genom afrundade hörn, nedra kanten föga böjd; ligamentet kort, fint, betäckt; perlmorlagret invändigt ljus- blått; låslisten temligen bred, starkt insänkt emellan lås- och sido- tänderna; låständerna i venstra skalet 2, den yttre mycket lång, tunn, föga böjd, den inre temligen lång, något starkare, framtill kort hakformig, inåt böjd, till nästan hela sin längd betäckt af den yttre; den mellanliggande rännan lång och smal; sidotänderna enkla, korta, höga, 1 spetsen svagt stympade; låstanden i högra skalet obetydligt böjd, bakre delen föga förtjockad, den främre något inåt böjd, mycket hög; sidotänderna dubbla, de yttre tem- ligen starka, kortare, räcka knappt öfver skalkanten, de inre star- kare, höga, temligen tillspetsade; rännan kort, djup. Förekomst och utbredning. I Danmark, Halfön, på Jylland vid Aarhus i ett qvarndike samt vid Flensborg (C. M. P.) Anm. Till sin yttre form liksom till storleken varierar denna mussla något, men i afseende på låständernas form i venstra skalet är den alltid konstant. Låstanden i högra skalet är underkastad någon vexling. Ge- nom sina låständer står den ganska nära Sph. rivale Drar. och Durvr, emedan äfven denna har låständerna i venstra skalet af nästan samma längd, men till sin omkrets och sin profil äro de helt annorlunda be- skaffade, liksom S. rivale äfven genom sin utdragna, nästan cylindriska musselform är väl skild. Denna sednare arten känner jag blott från Frankrike under det att S. firmum äfven förekommer i Tyskland (vid Erfurt) och tvifvelsutan är vidt spridd. (Cr.) 9. Spherium mammillanum WxsTERL. Concha parva, rotundato-ovata, tenuis, flavo-cornea, subti- liter striata, nitida, intus vix albida, margine compresso, acuto; wmbones tumidi, obtusi, superne mammillis magnis, planiuscu- lis; dentes card. valvulce sinistre 2, exterior longus, equa- liter curvatus, interiorem crassiorem magis. curvatum in totam fere longitudinem occultans; dens cardinalis valv. dextre me- 911 diocriter curvatus, parte posteriore crassior, anteriore temuis, su- perficie wno-sulcatus. Long. 8, lat. 5,5, er. 4,5 mm. Spherium corneum L. var. mammillanum WrxsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 154. Djuret — Musslan liten, rundadt àggformig, temligen starkskalig, af gulaktig hornfirg, finstrimmig, glänsande, blott under bucklorna något bukig, med mycket skarpa kanter; bwcklorma breda, föga framstående, hvarje med en stor, platt vårt- eller huflik tillsats på toppen; öfre kanten böjd, utan märkbara vinklar öfvergående i de båda närstående kanterna, framkanten afsmalnad, rundad, bakre kanten bred, föga böjd, nedre kanten temligen böjd, med starka bågar öfvergående 1 fram- och bakkanten; låslisten svag, af låständerna upptagen till hela sin bredd; perlmorlagret invän- digt svagt, hvitaktigt, starkt glänsande; ligamentet kort, öfver- bygdt; muskelintrycken temligen tydliga; låständerna 1 venstra skalet 2, den yttre lång, likformigt böjd, föga längre än den inre, som af den förra nästan alldeles omslutes, den inre starkare, mera böjd, framtill kortare, baktill längre, rännan emellan båda tän- derna lång, smal och temligen djup, bakåt något vidgad; sidotän- derna enkla, starka, temligen höga och tillspetsade; låstanden i högra skalet temligen böjd, bakre delen klubblikt vidgad, den främre tunnare, vid ändan knappt förtjockad, ytan försedd med en grund fåra; sidotänderna dubbla, de yttre svagare, af nästan lika längd med de inre, temligen höga, skjutande utom skalkan- ten, de inre temligen höga, den mellanliggande rännan lång och något djup. B tomentosum WESTERL.: concha straminea, dorso obscura, tomento albido tenui obtecta (mussla liten, mycket tunnskalig, be- täckt af ett fint ludd, öfver bucklorna mörkt färgad, med ett bredt gult band vid den skarpa kanten). Sph. corneum L. v. tomen- tosum WESTERLUND Exp. Crit. Moll. p. 154. y Suecicwm CrnESSsIN Mscr.: concha major, globosa, ventrico- sior, tenuis (mussla stórre, klotformig, bukigare, tunnskalig, van- ligen af gulgrà hornfirg, matt glünsande). Förekomst och utbredning, I Sverige, i Skåne, i och vid Wesums mosse (C. A. W.), WQGoótland i Qvillebácken vid Góte- borg (Marw enl ex.); Dalarne vid Klosters krutbruk (C. G. A.). B och y 1 Wesums mosse i Skåne. I Danmark vid Frederiksberg nära Kjóbenhavn samt 6 foment. 1 stadens fástningsgrafvar (C. M. P.). 512 Anm. Den här beskrifna musslan är en äkta nordisk art, utmärkt genom sina breda buckelhufvor och sin prydligt runda form. Mitt rika material från andra länder innehåller ingen liknande Spharium och ingen, som i skönhet kan jemföras med 8 tomentosum. (Cr.) 9. Spherium draparnaldi Cressin Mscr. Concha . parva, orbiculato-subrhombea, | compressa, subin- eqwilateralis, postice latior, sublruncata, antice magis rotum- data, margine acuto; wmbomnes minuti, acutiusculi; dentes card. valv. sinistre 2, exterior paullo. curvatus, interiorem cras- siorem fere prorsus occultams; dens card. valv. dextre mediocri- ler curvatus, postice crassior, bifurcatus. | Long. 7—68 mm,, lat. 5,5, cr. 4 mm. Cyclas lacustris DnAPAnNAvD Hist. Nat. Moll. (1805) p. 130, t. 10, f. 6, 7. Lawanck Anim. s. vert. V (1818) p. 559. Duru Hist. Nat. (1852) p. 671, t. 29, f. 7. Nirsson Hist. Moll. Su. (1822) p. 48. FrierE Norske Moll. (1853) p. 50. — Cyelas ovalis FÉnussAc Catal. des Coq. terr. et fluv. ed. 2 p. 128 & 136 (teste Bourg). — Cyclas consobrina FÉnvussac in BramvinrE Dict. des scien. nat. XII (1818) p. 279 (teste Bourg.). -- Spherium consobrinum Drsuaygs. WEsTER- LUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 154. — Spherium deshayeanum BovnevreNAT Amoen. malac. (1853) p. 6. — Spherium ovale Bour- evtGNAT Monogr. des Sph. (in Memoires de la Soc. des scienc. Phys. et Nat. de Bordeaux, 1853, p. 183, t. 3, f. 18—20.) — Spherium corneum — pisidioides WrsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 122. Djuret — Musslan liten, vinkhgt rundad eller rundadt rhombisk, med små, temhgen tillspetsade, föga framstående bucklor, mycket fint, men ganska regelbundet, strimmad, glänsande, tunnskalig, genom- skinande, gulaktigt grått hornfärgad, föga bukig, med skarpa kan- ter; ófverkanten temligen "kort, föga böjd, sned, vid öfvergången i bakkanten med en tydlig trubbig vinkel; bakkanten liksom snedt afhuggen, föga böjd, framkanten rundad, den nedre kanten myc- ket ringa böjd; låslisten smal, alldeles upptagen af làstünderna; perlmorlagret invändigt mycket svagt och muskelintrycken knappt synliga; låständerna 1 wvenstra skalet 2, mycket fina, temligen långa, den yttre föga böjd, nästan alldeles betäckande den inre, som äfven är temligen rak, bakåt något förtjockad och står myc- ket nära inre skalkanten; sidotänderna enkla, temligen svaga, till- spetsade, med något sned spets; låstanden i högra skalet mycket lång, tunn, föga böjd, vid bakre ändan obetydligt förtjockad, ut- 513 löpande i två gaffelformigt delade tillspetsade hakar; sidotünderna dubbla, de yttre svaga, men dock skjutande utom skalkanten, kortare och mindre tillspetsade än de inre. Förekommer i ängsdiken, i kärr och pölar, vid grunda sjö- stränder, 1i långsamt flytande bäckar, öfverallt endast på dyiga ställen, vanligtvis sällsynt och utan sällskap med andra arter af slägtet. Någon gång har jag funnit den tillsammans med S. cor- neum och enligt HARTMAN skall detta alltid vara fallet i Nerike liksom enligt LINDSTRÖM på Gotland. I Sverige går denna mussla högre mot norden än någon annan art af slägtet och då corneum mot sin polargräns håller sig vid hafvet och finnes upp till norra ändan af Botniska viken, finnes denna inuti landet, 1 fjellbygderna, oftast 1 flytande vatten. fullkomligt sådan, som 1i de sydliga land- skapens dyfulla träsk. Utbredning. I Sverige åtminstone upp till Qvickjock i Luleå Lappmark (60? n. br.). I Norge h. o. d. omkring Kristiania (FRIELE), Jederen (H. FmiEenLE enl. ex.) För Danmark känner jag ingen lokal, men det kan knappt betviflas, att denna art äf- ven der fórekommer. Ehuru ófveralit sállsyntare än S. eorneum är denna musslas geografiska utbredning dock ganska vidsträckt och upptager sanno- likt största delen af Europa. Då likväl endast fà auctorer upp- taga den såsom species eller ens såsom varietet skilja den från corneum, angifves den blott i få faunor och är dess förekomst derföre föga känd. CLESSIN eger den blott från två ställen i Tysk- land: Leipzig, der ROSSMÄSSLER tagit den, och Offingen i Bayern. KoBELT anför den 1 sin Fauna von Nassau från Biedenkopf. GRAY räknar den i Turt. Manual Intr. p. 17 till de Spheriumarter, som saknas 1 England, men mera tillhöra södra Europa. Anm. 1. Denna Spherium tillhör ännu alltid de tvifvelaktiga eller betviflade arterna, ehuru jag för min del anser den vara väl grundad. Möjligen torde ofvanstående beskrifning förskaffa denna art ett allmän- nare erkännande, då den framhåller den gaffellika delningen i den för- tjockade bakre ändan af låstanden i högra skalet, en bildning, som är egendomlig för denna form. Den vanligen föga djupa ränna, som oftast finnes på midten vid detta ställe, är mindre anmärkningsvärd, ty den torde såsom regel tillhöra slägtet, men hos närvarande form är denna fåra eller ränna så djup och vid och sträcker sig fram ända till låslisten, att tandens ända blir fullkomligt gaffeldeld. Bourcvicnart, hvars figurer på dessa former annars bruka vara mycket goda, ger en oriktig teckning och beskrifning på låsapparaten hos Spherierna. Den ena låstanden i 514 högra skalet är hos B:s figurer i det hela temligen riktigt átergifven, blott fåran finnes icke ens antydd; men fullkomligt oriktig är alltid stàll- ningen betecknad hos de båda låständerna i venstra skalet, isynnerhet då de skola framställas till sin omkrets. Min beskrifning på ställning och form hos låständerna återger den bild, som uppkommer, om man ser dem från s. k. fogelperspektiv, deremot är höjden hos lås- och sidotän- derna liksom formen hos dessa sednare angifven så, som man får den, om man betraktar tänderna från yttre sidan ofvan skalkanten. Båda sät- ten fullständiggöra hvarandra och blott genom båda får man en total- bild. Den här afhandlade musslan utmärker sig, utom genom ofvan an- förda tandform, äfven genom sina spetsiga bucklor, liksom genom ska- lens platthet och sina konturer. Den lilla föga bukiga musslan blir ofta tagen för unga exemplar af S. corneum, med hvilka den visserligen har den platta formen och den något vinkliga omkretsen gemensamt, men äfven utan dess egentliga utmärkande karakterer låter den sig blott ge- nom sin habitus väl skilja från hvarje sådan. (Cr.) Anm. 2. Frånskiljandet af denna art försvåras betydligt genom den lika benämning, som den fått med Calyculina lacustris Mürr. (= Cyclas calyculata Drap.) af dess förste beskrifvare Dnaranwavp. Enligt Bouncvro- NAT erhöll DRAPARNA4UD denna mussla såsom Cycl. consobrinum af den äl- dre FÉnussac, som sjelf icke beskref den, hvarfóre namnet consobrinum blott förekom i samlingar. Dmaramwavup ignorerade FÉnussacs namn och kallade musslan i sin Hist. Cyclas lacustris, sannolikt emedan han ansåg den vara MéürrEns Tellina lacustris. FÉnvussac den yngre fann emeller- tid sednare, att Tellina lacustris Mörrer och Cyclas lacustris Drar. äro två skilda musslor och förändrade derföre DnaraAnwaAus namn C. lacustris till C. ovalis, så att Spherium ovale skulle vara det riktigaste namnet, hvarunder äfven BocnouiNAT i sin Monographie upptager denna mussla. Moquis-Tawpow erkänner i sin Histoire (II, 1855) icke Cycl. lacustris Drar. såsom art utan upptager den under anförande af FÉnussAcs namn såsom varietet af sin C. lacustris eller DnAprAnNAUDs C. calyculata, hvil- ket dock ganska bestämdt är felaktigt. Men äfven Jerfrers uppför i Brit. Conch. I (1862) en Spherium ovale såsom varietet af sin Sph. la- custre (= Cycl. calyculata Drap.), hvilken af Gnax blef införd såsom Cy- clas pallida och som, att döma efter originalexemplar från Jrrrnzxs, till- hör det nya genus Calyculina och är en egen art. För att derföre grund- ligt upphäfva den förvirring, som uppkommit genom det så olika använ- dandet af namnet ovale, anser jag det bäst att alldeles öfvergifva detta namn. Det för flera former gjorda användandet af namnet lacustris hade föranlåtit BovncumesAT i Amoen. malac. I p, 5 att gifva åt lacustris Drar. namn efter fortsättaren af FÉrussacs verk och kallade den derföre Sphaer. deshayesianum Men redan i samma verk, p. 67, har han utbytt denna benämning mot S. ovale och således endast onódigtvis förstorat muss- lans synonymi. Jag ser mig derföre föranlåten att för denna art införa ett nytt namn och benämningen efter dess förste beskrifvare synes mig vara den lämpligaste, emedan derigenom tillika hänvisas på dess ”auctor” 515 och således hvarje vidare tvifvel blir undanrójdt. Jag benämner derfóre musslan Spharium draparnaldi. (Cr.) Gen. Calyeulina Crzssix. Animal siphonibus duobus longis, basi commatis, su- periore breviori, branchiis inequalibus. "Concha rotundata vel ovata, fere inequilateralis, tenu- issima, pellucida, wmbonibus in fistula plus minus longa, sensim angustata, elongatis, calycula vel calyptra parva superne obtectis, ligamento tenui, contecto, dentibus cardi- nalibus subtilissimis, in valvula sinistra duobus, in dextra uno, «ullis in callo positis. Djuret på hvarje sida om kroppen med två olikstora gàlblad och två nedtill sammanväxta siphoner, af hvilka den ófre är den kortaste; mantelns kanter sammanváxta utom en óppning fór den mycket sammantryckta foten. Musslan rundad eller üggformig, nästan liksidig, mycket tunn, genomskinande; bwcklorma utlópa i ett mer eller mindre långt, uppåt afsmalnande rör, som ófverst är betückt med en liten hufva; musslans kanter rundtomkring skarpa, sammantryckta; Jigamentet fint, oftast ófverbygdt; låslisten saknas; tänderna sitta på perl- moruppsvällningar, hvilka icke stå i förbindelse med hvarandra; låständerna i vensta skalet 2, i högra skalet 1, afvikande från dem hos föregående slägte, liksom äfven sidotänderna. Det är väl att tillskrifva den ringa uppmärksamhet man fä- stat vid låsapparaten, att Sph. calyculatum och dess anförvandter ännu alltid med de andra Spherierua blifva sammanfórda inom ett genus. Ehuru djuren hos alla dessa icke erbjuda någon vä- sendtligt utmärkande skilnad i deras organisation, tvekar jag dock icke ett ögonblick att skilja dem. Sättet att tillväxa hos S. la- custre, som, i förhållande till ungarne af S. corneum, mycket out- vecklad lemnar moderdjuret, är något så egendomligt och från det hos föregående slägte så afvikande, att det ensamt synes rätt- färdiga ett åtskiljande. När ungarne af S. lacustre blifvit utstötta från moderdjuret synes nämligen ett kort uppehåll i tillväxandet inträda, för att vänja sig vid de ändrade förhållandena i sin nya omgifning. Ju kortare detta uppehåll är, ju mindre tydlig är denna mussla såsom hufva på den derefter i början långsamt se- dan ganska hastigt tillväxande musslan. Denna förändring 1i till- 516 växten är orsaken til bucklornas rórlika form. Dessa bucklor vexla mycket efter de yttre förhållanden, som föröfrigt inverka på musslan, och det kan derföre icke ligga någon vigt vid om de äro längre eller kortare. Likaså ombytlig är äfven musslans form. Thy värr erbjuda de ytterst fina låständerna inga nämnvärda ut- gángspunkter för speciesskilnaden, åtminstone icke för de europei- ska formerna, och derföre måste man här hålla sig till vissa ka- rakterer endast såvida de understödjas af andra mer eller mindre vigtiga förhållanden. l. Dessa musslor lefva blott på mycket gyttjiga ställen, helst i gropar eller diken med stagnerande vatten, och äro i allmänhet om just icke sällsynta, dock rätt svåra att samla. Derjemte inne- hålla dessa enåriga musslor, som blott kunna insamlas utväxta om hösten (hvilket redan SHEPPARD anmärkte vid beskrifningen af sin Tellina stagnicola), en regelbunden årcykel, så att de gamla musslorna utdö om hösten, under det att de unga, mycket små individerna öfvervintra djupt neduti dyn och först vid nästa vår börja sin tillväxt. Detta sammanhänger på det närmaste med bil- dandet af hufvan på bucklorna. Liksom Limneer o. fl. vatten- snäckor kunna dessa musslor simma eller krypa under vattenytan med nedåt vända skaltoppar och de ega derjemte liksom Sphzrium förmågan att spinna en halftumslång slemtråd, fästa densamma vid något föremål 1 vattnet, helst en Lemna, och försätta muss: lan, som hänger vid trådens andra ända, 1 en mer eller mindre långsamt roterande rörelse, vanligen från höger till venster, hvar- vid siphonerne äro böjda åt motsatt håll. Dessa musslor äro lif- ligare 1 sina rörelser än föregående slägte och isynnerhet äro un- garne mycket 1 verksamhet. I Nordamerika har sl. Calyculina ett större antal arter än 1 Europa, der blott ett species (Cal. lacu- stris MöLL.) har en vidsträckt utbredning. De nordamerikanska arterna utmärka sig genom mera betydande storlek och ett något starkare skal, under det våra äro ytterst tunnskaliga. 2. I Verm. Hist. II (1774) beskref MöLrrer först Tellina lacustris. och detta är typen för närvarande nya genus. Denna art jemte dess anförvandter hafva hittils delat öden med de öf- riga Spheriumformerna, hvilkas historia blifvit framställd vid före- gående slägte. >» 511 Artófversigt:- Musslans omkrets rhombisk eller oval; buckelrór korta. €. lacustris Mörr. Musslans omkrets rundad; buckelrór långa. €. ryekholti Norm. 1. (alyeulina lacustris (MöLL.) Concha subrhombea, subequilatera, tenuissima, fragilis, diaphana, compressa, margine acutissimo; umbones fistulati, apice mitrelliferi, fistula. brevi, celeriter amplificante, mitrella magna. Long. 7,5, lat. 5,5, er. 3,5 mm. Tellina lacustris MörrerR Verm. Hist. II (1774) p. 204; Zool. Dan. Prodr. (1776) p. 246. ScunórER Geschichte der Flussconch. (1719) p. 191. Gwzumw Syst. Nat. (1790) p. 3242. — Cardium lacustre Mos- TAGU Test. Brit. (1802) p. 89. — Cyclas calyculata DnArARNAUD Hist. Moll. (1505) p. 130, t. 10, f. 14 15. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p 99. Fnurg Norske Moll. (1853) p. 51. Maczw Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 81 eum fig. Nonp. & Nrawprnm Finl. Moll. (1856) p. 79, f. 66 (f. mala). — Cyclas lacustris FÉnvssac jr. Essai d'une meth. conch. (1807) p. 128. Moqurw-TaxpoN Moll. Fr. II (1855) p. 593, t. 53, f. 34 39. — Tellina tuberculata AvurEN. — Tellina stagnicola SugPPAnp. — Tel/ina tenera Scunawk. — Sphoe- rium lacustre BovncviroNsr Amoen. malac. (1853) p. 6; Monogr. des Sphoer. franc. (1854) p. 36, t. 4, f. 11.18. — Spherium lacustre JErrnEYs Brit. Conch. I (1862) p. 10. WezsrEnLUNp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 155. — Spherium calyculatum Mörck Syn. Moll. Dan. (1864) p. 21. WrsrERLUNp Exp. Crit. Moll. (1871) p. 156. Djuret mycket spädt. hvitt, genomskinande, under bucklorna mot musslans frümre sida ligger den mórkgula lefvern, genom hvilken nästan på midten löper en fin hvit linea; foten lång, lan- cettformig, starkt sammantryckt, mycket uttänjbar; manteln fin, genomskinlig, med hvit, något förtjockad kant. Mausslan till formen mer eller mindre rhombisk, mycket tunn- skalig, finstrimmad, glänsande, glasfärgad, nästan genomskinlig, föga bukig, med mycket skarp kant; bucklorna ligga temligen noga på midten vid öfre kanten, kanske något närmare framkan- ten; buckelrören korta, hastigt nedåt vidgade, med temligen stora, tydligt afsatta hufvor: ófverkanten nästan rak, vid båda ändarne temligen nära rütvinkligt ófvergáende 1 fram- och bakkanten; sköl- den Både främre och bakre mycket tydliga, starkt sammantryckta; framkanten temligen hastigt sluttande eller nästan tvär, bakkan- ten mycket ringa böjd, snedt tvärhuggen; undre kanten föga böjd, 518 öfvergår i bakkanten genom en bred afrundad vinkel; ligamentet temligen långt, fint, ófverbyggt; perlmorlagret på skalens inre sida knappast skónjbart, lika litet muskelintrycken; låständerna 1 ven- stra skalet 2, mycket låga, tunna och korta, den yttre tunn och knappt böjd, till hälften betäckande den inre, som är något tjoc- kare och högre, men äfven den svagt böjd; rännan emellan båda smal och kort, bakåt knappt vidgad; sidotänderna enkla, tunna, den främre något mera tillspetsad, den bakre något längre; lås- tanden i högra skalet tunn, föga böjd, baktill något förtjockad, med skarp kant, under midten föga insánkt; sidotänderna dubbla, de yttre mycket tunna, svaga och låga, de inre starkare, dock fina och föga tillspetsade; rännan emellan dem lång, smal och tem- ligen djup. B major DuPuv: concha magna, angulato-ovalis, parte ante- riore elongata, compressa, tenuissima, cinerea, subtilissime striata, umbonibus viridilutescentibus, zona marginal undique palhde lu- tea, margine dorsali vix declivo, fistula brevissima; long. 12, alt. 10, cr. 6 mm. (musslan stor, aflàngt oval, mycket tunnskalig och mycket ringa bukig, ganska fint strimmad, genomskinande, ljus- grå, strülig, temligen glänsande, med gróngula bucklor och ljus- gult band vid kanten; bucklorna nästan alldeles på midten, buc- kelróren mycket korta; ófverkanten bildar en nästan alldeles rak linea, både bakre och främre skölden tydliga, mycket samman- tryckta, framkanten rak, framåt sträckt, med en mycket svag vin- kel vid öfverkanten, bakkanten lång, tvär, föga böjd, begränsad genom en tydlig, starkt afrundad, vinkel mot den temligen böjda underkanten, som med en långsträckt båge stiger upp mot fram- kanten, hvarigenom främre delen af musslan blir mycket längre utdragen än hos c; låsbandet fint, temligen långt, ofta utvändigt synligt). Cyclas lacustris var. major Moq.-TAwpow Moll. Fr. II (1855) p. 594, t. 53, f. 36, 37. Cyclas calyculata var. MALM Góteb. Handl. III (1855) p. 82 cum fig. Spherium brochonia- num BoUrGUVIGNAT Mon. Sphoer. (1853) p. 50, t. 3, f. 4—9. Spherium lacustre Móncm Syn. Moll. Dan. (1864) p. 71. Sphze- rium calyculatum v. brochonianum WESTERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 156. y Sleini A. ScuwipT: concha mediocris, ovata, ventricosa, an- tice producta, postice subrotundata, tenuis, subtihter striata, pel- lucida, fistula brevi, mitrella parva, margine dorsali curvato, pror- sum declivo; long. 7, lat. 6,5, cr. 4 mm. (musslan medelstor, bu- 519 kig, med främre delen något utdragen, den bakre afrundad, tunn- skalig, finstrimmig, genomskinande, ljust hornfárgad, blågrå eller rókfargad, ofta med ett bredt gulaktigt bälte utmed kanten och mot densamma löpande mörka strålar, glänsande; bucklorna nästan på midten, buckelrören korta, med små, men tydligt afsatta huf- vor; öfverkanten böjd, öfvergående i fram- och bakkanten genom obetydligt markerade hörn, framkanten temligen långsamt sluttande, bakkanten nästan tvär, föga böjd, undre kanten temligen böjd, öfvergående i bakkanten genom en tydlig, men afrundad vinkel; låsbandet fint, kort, aldrig synligt utvändigt). Cyclas calyculata STEIN Schn. u. Musch. Berl. (1850) p. 109, t. 3, f. 12. Cyélas steini A. ScnuwipT Zeitschr. f. Malak. 1850 p. 118. Sphzrium *calyculatum WzsTERL. Exp. Crit. Moll. (1871) p. 156. Dupplicatum. Se Aum. 4. Förekommer såväl 1 stillastående, som rinnande vatten, i dessa sednare enligt MaALm under den genuina formen, som är mera rhombisk och mera sammantryckt. +I stillastående gyttjigt vatten, kanaler, diken, pölar, dammar, gropar och träsk, isynnerhet der rik tillgång finnes på Lemna, uppkommer den ovala mera bukiga form, som fått namnet steini, hvilken under gynsamma förhållan- den utbildas till forma major. Utbredning. I Sverige har Marx tagit « vid Göteborg i Qvillebácken, 1 Molndalsà och i Stadsvassen (på hvilket sednare ställe den dock blir något mera utdragen). | major i Göteborg i Dahlins dam (Marw), på ett mycket gyttjigt ställe i Qvillebác- ken (C. A. W.) samt i en dam nära Ronneby à straxt norr om elementarlüroverkets lokal (C. A. W.), öfverallt blott enstaka exem- plar. y sfteini har deremot en vidsträckt utbredning: i Skåne flerestádes; i Blekinge vid Ronneby; på Gotland, Suderbys We- sterheide, talrik i bryor i Fardhem (10 mm. lång, 8 mm. hög, 6 mm. bred: LINDSTRÖM); h. o. d. i Öster- och Westergötland (ym- nig 1 Kopparsjön vid Mölltorp: J. A. W.); i Nerike i Örebrotrak- ten i kärr vid landsvägen öfver skogen Kringlan, i lergropar vid Jacobsdals tegelbruk samt i Lillåns nedre lopp, i Axbergs s:n vid Damsäter i jernvägsgrafvar, 1 Asker s:n i vattensamlingar på bott- nen af Skärsäters kalkbrott (HARTMAN); vid Stockholm h. o. d. såsom i Klara sjö, vid Karlberg och i Djurgårdsbrunnsviken (Wix- STRÖM och HARTMAN); i Upland på många ställen i och vid Fy- risån; i Westmanland temligen allmän i Mälaretrakten (C. H. J.); i Dalarne vid Säther i Dalsbysjön (C. G. A.). I Norge finnes 520 forma sfeini h. o. d. omkring Kristiania (FmrgLE), vid Skien "i Gaasedammen ved Lamans-Gaarden i overordenthg Mengde” (Jgx- SEN). I Danmark hufvudformen "in lacubus & paludosis minus frequens" (MürnER), Kjóbenhavn i "Botanisk Have 1i en. Gróft, der ved Hóivande indeholder Brakvand, men ofte ligger tór; for- uden Bithinia og Limnsa peregra 7 paludinoides findes her My- tilus edulis af over 1 Tom. Lsngde og Cardium edule L. paa *j, Tom" (Móncn); («?) Ruderhegn samt i en dam 1 skogen vid Veile station (C. M. P.); f. stein? ”nogle Exemplarer rimehgviis fra Eg- nen ved Prsestó" (Mórnr. enl MörcH). Monstr. duppl. 1 den halvt udtorrede Vandbeholder på Hammershuus, Bornholm?” (C. MP3s Under en eller annan form finnes denna mussla, om äfven spridd och lokal, men på sina ställen ofta mycket ymnig, 1 nästan hvarje land i Europa, i Egypten, genom hela Siberien till Kamt- sehatka och i Amurstrómmen. Anm. 1. Jag betviflar icke att MöriFer i sin Zoolog. Dan. Prodr. p. 246 har menat ofvan beskrifua mussla med sin korta diagnos "testa rhom- bea, planiuscula, glabra, umbone acuto", ehuru denna korta beskrifning nästan lika väl kan användas på en i sjelfva verket från MürrERs C la- custris betydligt skild snäcka, nemligen Drararnaups C. lacustris eller vår Sph. draparnaldi. Det synes mig vara mycket mer sannolikt att Mörner hade framför sig den vida ymnigare förekommande C. calyculata Drar., då han beskref sin Tellina lacustris, än den mycket sällsyntare C. lacustris Dnr., hvilken sednare dessutom är betydligt svårare att skilja från corneum. Hvad som förmått MörcH att anf. st. anse Tell. lac. Möl- ler för lika med SpA. brochonianum Bovno. och deremot jemte densamma och alltså skild från den såsom subspecies uppställa C. calyculata Drar. kan jag icke förstå, desto mindre som Bouvrcuvicenar icke citerar något sy- nonym vid sin Sph. broch. utan ganska riktigt har valt det äldre nam- net lacustris Müll. för att beteckna arten 1i stället för Draparnauds yngre 'calyculata. WestErtunNp har i sitt arbete "Exposé critique des mollus- ques" i detta fall följt Mörch, men uppställer i motsats till Móncn under sin Sph. calyculatum p. 156 S. brochonianum Bovna. såsom varietet och i så fall träder emot Móncnus åsigt äfvensom han genom att upptaga Manns typiska C. calyculata såsom synonym med sin S. lacustre Miu. uppfattar denna såsom den mindre formen, 1 motsats till Móncgu. We- srERLUND har deremot riktigt anfört varieteten hos Marw (anf. st. p. 82) under sin var. brochonianum Bourg. Att Tell. stagnicola Snrrr. är iden- tisk med Calyculina lacustris och icke med någon form af S. corneum, hafva vi ofvanfór sökt visa. Det är möjligt att SmEPPAnp haft för ögonen en särskild form af närvarande art, men detta är omöjligt att ådagalägga efter den korta diagnos han lemnar. Namnen lacustris och calyculata 521 användas hos fórfattarne nästan lika ofta, så att jag skulle nästan anse det vara nyttigt att, för att undvika förvexling framdeles, för denna upptaga namnet tuberculata som den erhöll af ArrEN 1812. (Cr.) Anm. 2. Móncn upptager äfven Cycl. terveriana Dur. såsom syno- nym till Sph. calyculatum. Äfven emot denna åsigt måste jag uppträda sedan jag fått se ett original af Duruys art. Ifall C. terveriana icke är att anse för ett eget species, så tillhör den dock närmast Sph. ryckholti Nonmw., en enligt min åsigt lika god som vacker art, med hvilken den dock icke alldeles sammanfaller, utan under hvilken den bildar en ut- märkt varietet. (Cr.). Anm. 3. Den af Bouvrcvicsar till egen art (Sphoerium brochonia- num) upphöjda forma major Dvrvy kan jag icke betrakta annorlunda än såsom en varitet, som öfverallt förekommer sällsynt. Den karakter B. framhåller och anser såsom särdeles vigtig, att låsbandet är utvändigt synligt, måste jag, i betraktande af förhållandet hos de öfriga Spherierna, icke blott förklara föga förtjent af uppmärksamhet, utan anser jag det för så svårt och tvifvelaktigt att hos dessa tunnskaliga musslor bestämma huruvida låsbandet verkligen är synligt, att jag icke kan tillerkänna denna karakter något egentligt värde. Det väsendtliga kännetecknet på denna varietet ligger i de korta buckelrören, den nästan fullkomligt räta öfver- kanten och musslans utomordentliga tunnskalighet. (Cr.). Anm. 4. Den abnormitet jag upptagit under namnet dupplicatum och som består deri, att en liten mussla synes vara lägrad ofvanpà den stora utbildade musslan, anser jag hafva tillkommit sålunda. Musslan lef- ver i en grop, som uttorkar vid den tiden, då hon uppnått sin halfva storlek. Derigenom måste hon gräfva sig ned i bottendyn, der hon er- håller en ringare mängd af näring, hvarigenom hennes tillväxt blir myc- ket förminskad och en afsats bildar sig i skalet. Blir grafven åter fylld med vatten och derigenom de fordna förhållanderna återställda, så växer musslan åter, såsom före det genom uttorkningen gjorda afbrottet, och den utväxta musslan får en terrassformig afsats, som kommer att ligga ungefär på midten af skalet. (Cr.). Anm. 5. Till vännen Öressins anm. 1. vill jag bifoga några ord. Jag har nu icke tillgång till den af honom citerade Zool. Danize Prodro- mus (af år 1776), men i Mörrers Vermium Historia, der Tellina lacu- stris först beskrefs, finnes utom den diagnos Cl. åberopar en utförligare beskrifning och andra uppgifter, hvilka göra det otvifvelaktigt att han menat vår nu s. k. Calyculina lacustris. Storleken angifves till ”long. 1:/,—0, lat. 1'/,- 4 lin.” och dà en dansk linea är lika med 2,228 millim., så blir den största angifna längden 13,912 mm. och höjden 8,369 mm , en storlek, som visserligen aldrig S. draparnaldi uppnår, men väl nárva- rande art. Mörrer säger: testa rhombea, oris oppositis subzequalibus, hvilket fullkomligt ófverensstàmmer med Marws fig. anf. st. sidan 81 och om dermed jemfóres Marws goda figur sidan 82 på den större formen, sà blir man bójd fór att anse denna sednare fórestálla en mussla, som fortjenar betraktas såsom underart af den förra, och den visar derjemte Fauna Molhuscorum. 24 522 ganska tydligt làásbandet på yttre sidan, hvilket är en hufvudkarakter hos BouncaurewATs S. brochonianum, hvarföre dessa i Exp. Crit. Moll. betrak- tades såsom identiska. (W.) 2. (alyeulina. ryckholti NORMAND. Concha orbiculata, incquilatera, superne inflata, inferne compressa, temwis, subtilissime striata, griseo-glaucescens, sepe luteo-marginata, natibus elevatis; làgamentwum subinconspicuum, cardo arcuatus, dentibus parvulis. Long. 9,5, alt. 7, cr. 5,5 mm. Cyclas vyckholtii Normanp Notes s. quelq. nouv. Cyel. (1844) p. 7, f. 5, 6. Moqum-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 595, t. 53, f. 40—42. Sphoeriwm | ryckholtii BouncvieNAT Monogr. Sph. (1854) p. 18, t. 2, f. 6—10. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 71. | Djuret hvitaktigt, genomskinande, med korta siphoner (Non- MAND). Musslan medelstor, rundad, tresidig, under bucklorna upp- blåst, tunnskalig, mycket fint strimmad, glänsande, af gråaktig till gulaktig färg, med ett ljust band vid kanten; bucklorna mycket framstående, temligen noga på midten af musslan, buckelrören mycket långa, ganska långsamt tilltagande, något framåt böjda, med mycket små tillbakaböjda hufvor, hvilka från de båda skalen nästan beröra hvarandra; främre och bakre skölden svagt antydda; öfverkanten temligen böjd, framkanten starkt rundad, något till- spetsad, spetsen belägen vid midten, bakkanten bredt tvärhuggen, föga böjd, vid båda ändarne vinklig, underkanten obetydligt böjd; låsbandet kort, knappt synligt; perlmorlagret invändigt tydligt; låständerna i venstra skalet 2, den yttre kort, temligen tjock, låg, till hälften betäckande den inre, som är kort, tjock och föga böjd, rännan emellan båda kort, trång, bakåt betydligt utvidgad; sido- tänderna mycket svaga, den främre ganska nära låstanden, föga tillspetsad, den bakre, tillfölje af det korta låsbandet, likaledes ställd närmare låständerna, làng och obetydligt tillspetsad ; låstan- den i högra skalet kort, föga böjd, med bakre delen klubblikt förtjockad ; sidotänderna mycket fina, den yttre lägre och kortare. p danica Crn.: concha triangularis, antice angustata, fistulis parum elongatis, latissimis, mitrelüs magnis; long. 1,5, alt. 6, cr. 4 mm. (musslan tresidig, med frümre delen afsmalnad, ófverkanten temligen böjd men kort, framkanten nästan rak, bildar mot den svagt bågformiga underkanten en tydlig, föga afrundad, betydligt under midtellinien belägen vinkel, bakkanten tvär, obetydligt böjd). 523 Förekommer i stillastående vatten. : Utbredning. I Danmark, Sjelland, i gropar vid Fuursó i nürheten af Frederikslund (C. M. P.), Fuirendals skog vid Skjels- kör (SrB.) Jylland, i ett trädgårdsdike vid Asmild nära Viborg (FEppERSEN); MörcH upptager Dróndsholmsdal (Srr.) och Boserup Skog (FrEpp.) samt musslans längd 10 mm. För öfrigt blott funnen på ett ställe i närheten af Kassel, i ett kärr emellan Exmouth och Bredliegh Salterton i England, säll- synt i Belgien samt på några få ställen i Frankrike. Anm. 1. MörcH upptager såsom synonym till förestående art Cy- clas creplini Dunker Zeitsch. f. Malak. 1845 p. 20. På grund af ett framför mig liggande originalexemplar af Dunkers mussla kan jag försä- kra, att den icke tillhör Nonwawps S. ryckholti, utan ófverensstàmmer så nära med C. lacustris, att den tvifvelsutan bör betraktas såsom en varie- tet af denna, skild genom den mycket förkortade delen af musslan. (Cr.) Anm. 2. Artbeskrifningen är här ofvan lemnad efter ett från Non- MAND sjelf hàrrórande exemplar. N. gifver i sitt lilla ofvan citerade ar- bete utmärkta beskrifningar af de nya arterna, beskrifningar hvilka isyn- nerhet utmärka sig derigenom från dem hos andra författare, att ensamt i dem angifves låständernas form riktigt. Denna Normands art anser jag for väl skild från öfriga, Till sin form är den mycket föränderlig. Allt hvad jag af den genom hr dr PoursEss godhet erhöll från Danmark tillhör den anförda varieteten danica. (Cr.) Gen. Pisidium C. PFEIFFER. Animal siphone simplici, brevi, cylindraceo. Concha incequilatera. Djuret fint och spádt, med lång, lancettformig, sammantryckt fot, andróren sammanväxta ända til spetsen, så att blott ett myc- ket kort finnes. Musslan liten, temligen starkskalig, af äggrund omkrets, med de föga framstående bucklorna närmare musslans ena ända; /ás- bandet ófverbygdt, kort, beläget emellan bucklorna och bakre de- len af musslan; låständerna sitta på en tjock valklik under öf- verkanten liggande list, 2 i venstra skalet, en i det högra, full- komligt under bucklorna; sidotänderna vid ändan af listen, i venstra skalet enkla, i högra dubbla. Såsom förut är nämndt ega låständerna 1 allmänhet de egen- skaper, som äro tjenliga såsom artkarakterer, och jag har derföre företrädesvis på deras form och läge grundat mina nya species. Blott hos de mycket små formerna, af 2—3 mm. längd, fann jag 34* 924 ; künnetecknen efter tänderna icke tillräckliga, utan måste här til- lägga skalformen ett högre värde, än jag gjort det vid de större arterna. Undersökningarne af låständerna hos mycket bestämdt utpräglade, från de öfriga mycket väl skilda, arterna, såsom P. amnicum, milium o. s. v. hafva ófvertygat mig att de behålla sin tandform oförändrad i alla de länder, hvarifrån jag fått dem, och denna iakttagelse förmådde mig att lägga större vigt vid dessa organer, hvaremot sidotänderna äro mycket vexlande och rätta sig efter musslans bukighet och skalens styrka m. m. Thy värr fin- nes det ibland de medelstora musslorna, som möjligen tillhöra Baupows P. cazertanwm, tyskarnes och engelmännens P. fontinale, äfven vid lástündernas form så många, ofta föga iögonfallande, skiftningar att det blir ytterst svårt äfven med dessa tänders hjelp noga och säkert begränsa arterna. Sådana svårigheter möta oss, om äfven i mindre grad, vid fera af våra öfriga species och är en gifven följd af de högst skilda förhållanden hos förekomstorten för sådana, som bebo smärre gropar och vattensamlingar, hvilka ofta betydligt förändra sig efter nästan hvarje regn och efter hvarje väderleksombyte, då stillastående vattensamlingar ej sällan blifva ganska starkt flytande. Jag tror att låsen hos Pisidierna är betydligt beroende af vattnets strömning, helst jag ser huru- som de större arterna, hvilka bebo flytande vatten, företrädesvis utmärka sig genom sin starka låsapparat. Jag måste öfverlemna åt framtida undersökningar att afgöra huru härmed förhåller sig, liksom värdet af de uppställda arterna. Den familj jag specielt valt att bearbeta stod ännu på den låga ståndpunkt inom litera- turen, som nästan alla öfriga genera längesedan öfverskridit. 1. Dessa de minsta af alla musslor uppehålla sig i gropar, diken, grafvar, kanaler, floder, sjöar, bäckar, med ett ord öfver- allt i stillastående vattensamlingar, såväl större, som mindre, äf- vensom i sakta flytande vatten, isynnerhet der bottnen är gyttjig och der icke fullkomlig brist är på vattenväxter. De förekomma än på större, än på mindre djup; utan att jag vet om deri fin- nes någon skilnad emellan de olika arterna. Emellertid kan an-. märkas att en och annan art (t. ex. P. pusillum och P. obtusale) ofta träffas i ymnighet lefvande på sådana, blott med gräs be- vuxna ställen, som under sommaren äro fullkomligt uttorkade, an- dra emellan veden och barken på multnande trädstammar, och att DP. subtruncatum är funnen i Mälaren (af prof. LirLJEBORG) vid ett djup af 120—130 fot. Der Pisidierna finnas förekomma de 525 vanligen i mycket stort antal. Liksom de stora bivalverna (föl- jande familj) hafva de den del af musslan, vid hvilken foten befinner sig, neduti gyttjan, under det att den andre, der andedrägts- och analröret fins, är riktad uppåt och ofvan gyttjan; men i åtmin- stone skenbar motsats till förhållandet hos Unio och Anodonta har djuret hos Pisidium foten vid den längst utdragna ändan af mus- selskalen och siphonen vid den kortaste. Pisidierna röra sig med lätthet i slammet och vattnet, hvarvid de stundom göra liksom små hopp, men komma blott sakta fram på den fastare bottnen, ehuru de till och med hafva förmåga att krypa på så glatta och släta föremål, som glas. I likhet med Limnserna o. fl. uppstiga de ofta under solvarma dagar till vattenytan och krypa på denna med nedåt vända skal. Födan utgöres kanske mest af förmult- nande vegetabilier, men liksom Bavpow har förf. observerat, att dessa djur i hög grad älska animaliska ämnen och att man finner dem särdeles talrika och mycket utbildade på sådana ställen i vatt- net der döda ryggradsdjur upplösas eller der icke fullkomligt ren- gjorda ben äro utkastade. Sjelfva utgöra de en begärlig föda för fiskar och grodor. Äfven dessa musslor variera mycket efter före- komstortens beskaffenhet och isynnerhet är det siphonens form, som vexlar efter vattnets temperatur. JENYNS 1 sitt första arbete öfver Pisidierna liksom MaALm i sin afhandling öfver de svenska formerna hafva dock lagt formen hos siphonen till grund för art- skilnaden och för uppställandet af nya arter. Jag vill derföre upp- taga några af de observationer BOURGUIGNAT gjort 1 detta fall. Vid 1? värme är siphonen kort, på tvären veckad, något tvär 1 sin främre ända; vid 12? något längre, alltid tvär; vid 15? mycket kort, men utåt formad som en tratt; vid 20” mycket vidgad, glatt, utåt trattformig; vid 24? lika formad, men mindre slät; vid 99? mycket kort, utåt starkt sammandragen, men på midten tyd- ligt uppsvälld; vid 42? lika med förra, men uppsvällningen på midten betydlig. Ofta äro skalen hos dessa musslor utvändigt öf- verdragna med en roströd, mer eller mindre tjock skorpa, afsatt af det vatten, hvari de förekomma (this deposit appears to be partly owing to a secretion of the animal, aided by its generally inactive habits: JEFFR.). ”Detta är måhända till stor del en följd af lokala förhållanden, men att dock ej alltid så är, synes derutaf, att somliga arter träffas nästan fullkomligt rena, då deremot an- dra, isynnerhet på bakparten, äro inkrusterade med bottensats, fastän alla lefva på ett och samma ställe. De arter, som hafva 526 en skinande eller glatt yta äro emellertid mindre behäftade med ett sådant öfverdrag, än de mer djupstrimmiga. Uti Qvillebäcken lefva åtskilliga arter jemte hvarandra, och af dessa äro P. niti- dum, areeforme och subtruncatum nästan alltid fria från sådant öfverdrag. P. pulchellum och Henslowianum äro deremot oftast, snedt öfver bakparten, eller den del af musslan, som ligger öfver bottnens yta då djuret framskrider, i hög grad inkrusterade” (Marx) Antingen till följe af olikhet i skulptur. eller af andra orsaker, äro ej sällan skalen af olika arter på mer eller mindre olika sätt behäftade med denna krusta. Den ena har hela muss- lan öfverdragen eller blott kanten fri, den andra deremot endast kanten betäckt med skorpa under det att musslan för öfrigt sak- nar sådan. 2. Såsom förut är nümndt var det CARL PFEIFFER, som 1821 upplöste slägtet Cyclas eller Spherium i två genera och förenade de former, som hafva blott en siphon och musslan olik- sidig, under namnet Pisidium. Många författare föra till detta slägtnamn såsom synonymt namnet Pisum MünnrELpT (Entwurf eines neuen System's Schalthiergehàuse, 1811), men detta är i hvarje fall felaktigt, antingen om detta sednare namn, enligt Móncu, "er opstillet paa Chama gallicana Gm. p. 3244, der er begrun- det paa d'Anav. t. 27, f£. 11, som er en fortegnet Spherium ca- lyculatum, dersom det ikke er en fossil Cardita," eller såsom HERRMANNSEN och BOoURGUIGNAT fórmena, Spherium rivicola. De engelska formerna af sl. Pisidium hafva blifvit bearbetade af L. JENvNs: À Monograph on the british species of the Cambridge Pilasoph. Society, (1832), ett arbete, som jag nu ej har till hands. I Frankrike var det Gassires (i Tableau methodique &c., 1849) och Duruv (i febr. 1849), som först för dessa små musslor be- gagnade PFEIFFERS genusnamn. Ingenstüdes har detta slägte hit- tills varit så föremål för studier, som i Frankrike, ett studium, som hos en del malakologer ledt till antagande af en mängd ar- ter, hos andra till ett fåtal. Bland de sednare utmärker sig Mo- QUIN-TANDON (Moll. Fr., 1855), som icke godkänner flera än 6 species, och, märkvärdigt nog, BoUrGUIGNAT, som i Revue & Ma- gazin, VI, 1854, blott upptager 7 arter. Öfriga nyare franska pisidiologer äro: Cassac, NORMAND och Baupox. Mest utförligt har den sistnämnde behandlat sitt ämne i sin Essai Monographi- que sur les Pisidies francaises, 1857, 8:o pp. 55, med 5 plancher. Han indelar arterna (de flesta med talrika varieteter) på följande 521 sütt: L Dents cardinales un peu sublamelleuses, comprimées, tres petites, minces, peu saillantes, parfois rudimentaires; dents latera- les tres minces et à peine saillantes. A. Trigonata (P. obtusale), B. Orbiculata (P. pusillum, P. nitidum), C. Tetragonata (P. gas- siessianum). IL Dents cardinales plus ou moins developpées et comprimées; dents laterales bien marquées saillantes, peu épais- ses. D. Ovata (P. cazertanum, P. ammicum). III. Dents cardi- nales tuberculeuses, mousses, tres peu élevées ou sublamelleuses, la plupart du temps presque inapprecables; dents laterales tortes, tres epuisses et crenelées. E. Cuneata (P. henslowanum, P. co- nicum). Artófversigt: 1. Musslan mycket starkskalig, djupt och tätt fürad ; låständerna i hvarje skal två. M. mycket oliksidig, starkt glänsande, äggformig, bukig; 1. 11, h. 8, tj. 6 mm. P. amnicum Mürr. 2. Musslan fastskalig, finstrimmad; lüstünderna i venstra skalet två, ställda bredvid hvarandra, i högra skalet en. M. föga oliksidig, rundadt äggformig, starkt bukig, främre delen kort, afrundad; bucklorna stora, rundade, breda, mycket fram- stående ; låslisten smal; 1. 5, h. 4, tj. 3 mm. P. globulare Cr. M. svagt glänsande, finstrimmig, mycket oliksidig, triangulär, bu- kig, främre delen utdragen tillspetsad; bakkanten tvär, nà- stan i rät linea med de höga tillspetsade buckeltopparne, n. rütvinklig med den starkt böjda underkanten; låslisten myc- ket bred; l. 4, h. 4, tj. 3 mm. P. supinum SCHM. 3. Musslan tunnskalig, vanligen fint strimmad; låständerna i venstra skalet två, ställda bakom hvarandra, $ högra skalet en. a) Musslan mycket oliksidig (främre delen är utdragen, så att bucklorna ligga långt bakom musslans midt,) den bakre delen mycket kort. «) Buckeltopparne med en hög, sammantryckt, längs- gående, nagelformig knöl. M. svagt glänsande, finstrimmig, utdraget oval, föga bukig; buck- lorna något spetsade, framstående; 1. 5, h. 4, tj. 3 mm. P. henslowanum SHEPP. M. 598 . P) Buckeltopparne utan någon knöl. . starkt sidenglänsande, tätt och djupt strimmad, oval, bukig, främre delen något utdragen, svagt tillspetsad; bucklorna uppblásta, afrundade; 1. 3, h. 2.5, tj. 1,3 mm. P. pulehellum JEN. glänsande, finstrimmig, utdraget äggrund, bukig, främre delen tillspetsad, bak- och underkanten bågböjda; bucklorna spet- siga, höga; 1. 4, br. 3, tj. 2,6 mm. P. pallidum. JEFFR. svagt glänsande, regelbundet finstrimmad, tvürhugget üggfor- mig, starkt bukig, framdelen föga utdragen, bredt afrundad, bakkanten från de stora, breda, hufklüdda buckeltopparne n. lodrät; 1l. 9, h. 4,6, tj. 2,4 mm. P. scholtzi Crzss. något glänsande, ytterst finstrimmiüg, tresidigt oval, något bu- kig, främre delen mycket spetsigt utdragen, betydligt längre och lägre än den omärkligt vinkliga bakre delen, bak- och underkant böjda; bucklorna låga, rundade; 1. 3, h. D S: 2 mm. P. subtruncatum MALM. starkt glänsande, fimstrimmig, mycket bukig, n. cylindrisk, rhombisk (stundom främre delen utdragen), den bakre myc- ket kort, upp- och nedtill tydligt vinklad, undre kanten n. rak och parallel med ófverkanten; 1. 3, h. 2, tj. 2—9 mm. P. milium. Hgrp. b) Musslan föga olksidig (bucklorna ligga straxt bakom musslans midt.) glänsande, finstrimmig, ággrund, bukig, främre delen något utdragen, afrundad, bucklorna bredt rundade, höga; 1. 3,8 50,0, h.-2;854,.1]..2— 9 mm. P. fossarinum | Crzss. glänsande, finstrimmig, rundad, mycket bukig (und. var. per- sonatum), omkretsen regelbunden, utan vinklar; bucklorna breda, afrundade, något framstående, nästan på midten; 1. 3,5, h. 2,4, tj. 2—9 mm. (5, 4, 3,5 mm.) P. obtusale PrErrr. nüstan opak, finstrimmad, rundadt oval, sammantryckt eller föga bukig; bucklorna nedtryckta, breda, rundade, närmade midten; l. 9,5, h..3; tj. 2—2,5 mm. P, pusillum. JEN. starkt glänsande, finstrimmig (några djupare fåror under buck- lorna), rundadt äggformig, sammantryckt eller föga bukig; bucklorna nedtryckta, breda, rundade, närmade midten; 1. 3, 19 RSA fm bs mam: P. nitidum JÉN. DIU .. 599 M. något glänsande, finsirimmig, rundadt ággformig, starkt bukig; bucklorna spetsade, temligen framstående, nära midten; 1. 2, IIS (södra gena P. parvulum. Crzss. l. Fluminina CLEssin. Concha magna, solida, dentibus cardinalibus valvule utriusque duobus, juxta positis. Musslan stor, starkskalig ; lástünderna 2 1 hvarje skal, ställda bredvid hvarandra. l. Pisidium amnieum (MÖLLER). Concha grandis, incquilatera, peroblique ovalis, postice brevissima, ventricosa, solida, swlcata, nitida, fwsco-cinerea, 20- nis obscurioribus; ligamentwm. contectum; dentes card. val- vule sinistre 2, posterior tenuis, hwmilis, anterior crassus, su- perficie bisulcatus, dent. card. valvule dextre 2, posterior cras- Sus, superficie wno-sulcatus, anterior tenuis. Long. 11, alt. 8,5, cr. 6 mm. Tellina amnica Mörrer Verm. Hist. II (1774) p. 205. SCHRÖTER Gesch. der Flussconch. (1779) p. 194. — Cardium amnicum Mos- TAGU Test. Brit. (1803) p. 86. — Cyclas palustris DaaArAnNAUD Tabl. Moll. (1801) p. 106; Hist. Moll. (1805) p. 131, t. 10, f. 171—18. — Cyclas obliqua Lawanck Hist. Anim. sans vert. (1818) V p. 559. Nirssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 99. — Pisidium obliquum C. Prx- FER Deutschl. Moll. (1821) p. 124, t. 5, f. 19-- 20. Nonp. & Niras- pER Finl. Moll. (1856) p. 81. — .Pisidium amnicum Jzxvss Mon. of the Brit. sp. of Cycl. a. Pis. in Transact. of the Cambr. phil. soc. IY?p 11 t 19,f. 2.- Dueuy Hist. Moll (1852) p. 679, t. 230, ROI Marx Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p. 86 cum fig. Moqvm-Taxpos Hist. Moll. Fr. IL (1855) p. 533, t. 52, f. 11—12. JErrnExs Brit. Conch. I (1862) p. 20. Moóncnu Syn. Moll. Dan. (1864) p. (2. WistrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 124; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 157. Crzssm Malak. Dlátt. XX (1873) p. 88. Djuret spádt, hvitaktigt. under bucklorna ofta något brunt; foten làng, genomskinande; siphonen kort och tjock. Musslam stor, àggformig, bukig, ganska starkskalig, ribbad, ribborna på den för året tillvàxta delen djupare och mörkare fär- gad, kanten vanligen ljusare och glänsande; bucklorna breda, föga framstående, ställda nära bakkanten, ofta korroderade; omkretsen: öfverkanten föga böjd, obetydligt lägre än bucklorna, främre och bakre skölden knappast antydda; bakkanten tvär, mycket ringa 530 böjd, 1 nästan rak lime med buckeltopparne; framkanten jemnt rundad; underkanten temligen böjd; ligamentet kort, starkt, öfver- bygdt; skalen invändigt tydligt blå, med tydliga muskelintryck; låslisten bred; låständerna i venstra skalet 2, ställda bredvid hvar- andra, den bakre tunn, lång, något böjd, lägre än den främre, från yttre skalkanten mot den inre långsamt uppstigande, öfre kanten temligen skarp, skild från den främre tanden, som är hö- gre, af trekantig form, med ena spetsen riktad mot den yttre skalväggen och sidorna något böjda, ytan bred, tredelad genom två fåror; rännan emellan båda tänderna vid; sidotänderna enkla, den främre mycket hög och tillspetsad, den bakre plattare, lägre och föga tillspetsad; låständerna i högra skalet 2, stående bred- vid hvarandra, nästan sammanhängande, den främre fast, tjock, tresidig, med olika, något böjda sidor, af hvilka den längste är riktad mot yttre skalkanten, ena spetsen ligger under bucklan, öfre delen är i midten något insänkt; bakre tanden mycket lägre, tunn, med skarp öfverkant, något böjd, på den inåt riktade än- dan försedd med en vinklig tillsats; främre tanden i venstra ska- let omfattas och inneslutes fullkomligt af de båda tänderna 1 det högra skalet; sidotänderna dubbla, den yttre starkare, men myc- ket kortare och lägre än den inre, rännan kort, mycket fördjupad emellan de främre tänderna. Hos den unga musslan är främre och bakre skölden mycket tydligare markerade än hos den äldre. DB elongatwm BAvpow: concha elongata, oblongo-ovata, valde suleata, umbonibus a margine posteriore remotis; long. 12, alt. 8,5, cr. 6,5 mm. (musslan utdragen, aflàngt oval, med mycket starka ribbor, bucklorna temligen framstående, längre från bakre kanten än hos c, öfverkanten lång, mycket svagt böjd, bakkanten tvär, knappt böjd, framkanten starkt böjd, bildar en tydlig vinkel mot öfverkanten, underkanten föga böjd). y malmi ÖCLEss.: concha parva, subtilissime striata, nitidis- sima; long. 7,5, alt. 6, cr. 4 mm. (musslan liten, tillspetsadt ägg- formig, mycket finstrimmad, med mórkare och djupare fáror pà árstillsatserna, starkt glänsande, bucklorna temligen spetsiga, föga framstående, något aflägsnade från bakkanten, öfverkanten temli- gen böjd, starkt sluttande mot framkanten, som är temligen till- spetsad, bakkanten föga böjd, tvär, underkanten starkt böjd). Förekommer oftast i rinnande vatten, i åar och bäckar, stun- dom der forsen är ganska starkt, men äfven i sjöar och någon gång i mossar, 531 Utbredning. I Sverige, prov. Skåne: i ån vid Wallákra, i Ringsjön och närliggande vatten, särdeles dit flytande bäckar (C. À. W.) i Käflingeå (J. A. W.), 1i Wesums mosse (A. J. J. & ipse), Rónneà vid Hjelmslund (J. J.), Höjeå vid Knüstorp och flerestá- des vid Kristianstad, ss. Noseà, Ràbelof sjö, Alma à (MALM); Ble- kinge i sjón Wesan (GossEnwaw); ÓGófland h. o. d. (ymmig i Skenàn: E. v. G.); WGoótland wid Göteborg, ss. i Qvillebücken och i Mölndals à (Marx), i Kállunga s:n (J. H.); Nerike i Svartån och Lillån vid Örebro samt i mellan dem belägna vattengrafvar på Arnüngerne (HARTMAN); Uplamd wid Upsala (C. H. J.); West- manland i Mälaren vid Johannesberg och Gáddeholm samt i Svartån (C. H. J.); Dalarne 1 Gustafs s:n (RIDDERBJELKE enl. C. H. J.), i Ljusteràn vid staden Süther, talnkt (C. G. A.) Den typiska formen finnes i Dalarne, artens nordligaste förekomst på halfón, de sydliga lokalerna tillhöra f elongatum; y malmi förekommer i Skåne i Råbelöfsjön (Marw), och i Ringsjön vid Klinta (C. A. W.) vid Rybelsdorf (MaLrm enl. CrEssiN, 3 orig. ex. i Norm. Saml. i Frankf) samt i ÓGófl vid Norrköping (HAnskn 1846, enl. CrEss., ex. i Norm. Saml). I Danmark "cum T. rivulari (skall vara T. rivali = S. corneo) passim" MürLER; i Fuursó (C. M. P), i Susaa (STB.), Aarhuus mólledam (C. M. P.), Nórreaa nedom Randrups skog (Frpp.) i Eidern (C. M. P.), der Fider- kanalen går ut i Schirnauer Sö (FnrEDEL). Denna mussla, typen för slägtet och dettas största och mest utmärkta art, finnes i de flesta länder 1 Europa, om än i de fle- sta ganska sporadiskt, flerestüdes sällsynt, från Neapel till Sarmen i Finland, omkring Calle i Algier, i södra Siberien vid Tomsk och Barnaul, i norra Siberien vid öfre Tunguska. Anm. Genom storlek, skalets fasthet och starka striering är denna art utmärkt framför öfriga Pisidier, hvilka i intet af dessa fall kommer denna ens nära. Derjemte är den så skild från de öfriga genom läge och form hos låständerna, att jag ansett det nödvändigt ställa den inom en egen grupp. I flera fall motsvarar denna art den starkskaliga Sph. solidum Nonw., och det torde deraf kunna slutas till, att det är det fly- tande vattnet, hvari båda finnas, som meddelar åt dem en från öfriga arter inom de resp. genera skild prägel. Minst obetingadt torde stark- skaligheten böra tillskrifvas vattnets strömning, då alla Pisidier, äfven de af de mindre arterna, som lefva i flytande vatten, äro starkskaliga (t. ex. P. supinum Ap. Scuw.) Icke mindre synes form och ställning hos lås- tänderna vara beroende af vattnets rörelse. Den karakteristiska form hos dem, som hos P. amnicum företrädesvis är utvecklad, återfinnes mer eller 522 mindre tydligt hos de små arterna, som bebo flytande vatten. De min- sta, i stillastående vatten (gropar, pölar, dammar o. s. v.) lefvande ar- terna af slägtet hafva nemligen làástinderna icke ställda bredvid utan bakom hvarandra, men de små arter, som finnas i rinnande vatten, in- taga till sin form och ställningen hos låständerna ett mellanrum emellan dessa båda extremer, i det de än närma sig den ena, än den andra, och hvilket låter förmoda att en omgestaltning 1 detta fall egt rum under tid och längd med P. amnicum. Dessa mellanformer har jag upptagit under en grupp, som jag benämnt Rivulina, hos hvilken äfven den tvära raka bakkanten och de densamma närmade buckorna antyda vistelseort i flytande vatten. (Cr.) 2. Rivulina ÖCLEssin: Concha mediocris, sepe solida, dentibus cardinalibus valvule sinistre duobus, juxta posilis, dente valv. dextre wnico. Musslan medelstor, ofta fastskalig; låständerna i venstra skalet 2, ställda bredvid hvarandra. i högra skalet en låstand. 2. Pisidium globulare Crzss. Concha mediocris, rotundato-ovata, tenuis, subtiliter striata, flavo-cornea; wmbones prominentes, lati, rotundati; ligamen- tum contectum; dentes card. valv. sinistre 2, posterior brevis, lemwis, vir curvatus, anterior crassus, in angulum curvatus, dens card. vale. dextre curvatus, parte posteriore brevi, crassiore, parte. amteriore longiore, tenwi. Long. 5, alt. 4, er. 3 mm. Pisidium pusillum 'Tunros Manual (1831) p. 253, t. 1, f. 17. Jxr- rnEYs Brit. Conch. I (1862) p. 23. Djuret hvitt, genomskinande. Musslan medelstor, rundadt ággformig, mycket bukig, tunn- skalig, fint och temhgen likformigt strimmad af gulaktig hornfürg, med ett ljusare band vid kanten, invändigt svagt blåaktig; bwck- lorna rundade, breda, mycket framstående; ligamentet kort, fint, öfverbygdt; omkretsen: öfverkanten rundad, bakkanten knappt märkbart tvär, framkanten otydligt vinklig vid öfvergången till den temligen böjda underkanten; låständerna 1 venstra skalet 2, den yttre mycket kort, tunn, knappt böjd, icke betäckande den den inre, låg, snedt uppstigande, den inre vinkligt böjd; sidotän- derna enkla, den främre ganska hög, mycket tillspetsad, den bakre lägre, mindre spetsig; låstanden i högra skalet vinkelböjd, med bakre delen mycket tjock, kort, den främre längre och tunnare, ytan fårad; sidotänderna dubbla, de yttre kortare och tunnare, 1.339 mycket låga, de inre föga tillspetsade och temligen höga; rännan emellan dem kort och vid. Förekomst och utbredning. I Sverige, Dalarne, vid Säther i ett gammalt grufhål (derstädes först ymmnig, men har under de sednare åren förmiskats genom grufhålets igenfyllande med jord: C. G. A.) samt vid Hedemora i Netzels trädg. (C. E. Gminr enl. ex. fr. C. G. AJ. I Norge, Fongs-Vand vid Kristiania (VER- KRÜZEN enl. ex.). | Från England har denna art blifvit sänd under namnet P. pusillum af JEFFREYS och VERKRÖZEN. Om dess förekomst der skrifver JEFFREYS anf. st.: Habitat: Mossy swamps, shallow dit- ches, drains, grassy pools, and similar situations, throughout all the country. Anm. Till formen ófverensstimmer denna mussla temligen noga med .P. obtusale, men genom sina låständer skiljer den sig så betydligt, att man tvingas betrakta den såsom ett nytt species. De två låständerna i venstra skalet äro mera ställda bredvid än bakom hvarandra, en ställ- ning, som tänderna hafva endast hos P. amnicum och der ännu mera utprägladt. P. amn. har deremot äfven i högra skalet två fullkomligt skilda tänder, då hos de till gruppen Rivulina hörande arterna blott fin- nes en, men hvilken genom sin tjocka klubblika bakre del och genom sin böjning i vinkel hàntyder derpå, att den uppstått genom satnmanväx- ning af två tänder, som voro mycket lika dem hos P. amnicum. (CL). 2. Pisidium supinum A. ScHw. Concha mediocris, triangularis, solida, ventricosa, subtili- ter Sstriata, postice brevissima; wmbones acuminati; dentes ear d. vale. sim. 2, posterior longus, tenwis, curvatus, interiorem vix occultans, anterior crassus, triangularis; dens card. valv. dextre in angulum cwurvatus, parte posteriore crasso, superficie bisulcato. 2 Long. 4,5, alt. 4, er. 3 mm. Pisidium supinum A. Scuwipr Zeitschr für Malak. 1850 p. 119. Cressin Malak. Blátter XVIII (1871) p. 96, figg. in XIX, t. 1, f. 3. — Pisidium henslowanwum var. inappendiculatum Moqvis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 581, t. 52, f. 8—10. — Pisidium fontinale STEn Moll. Berl. (1850) p. 111, t. 3, f. 14. — .Pisidium conicum Bavpow Monogr. sur les Pis. franc. (1857) p. 50, t. V, f. B. — Pisidium henslowanum v. supinum Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 12. — Pisidium | henslowanwm v. normale WesrERLUND Exp. Crit. Moll (1871) p. 158. | Djuret — 534 Musslan medelstor, tresidig, bukig, starkskalig, temligen fint och regelbundet strimmad, gulaktigt hornfárgad, föga glänsande, invändigt hvitaktig; bucklorna tillspetsade, alldeles vid vinkelen emellan ófver- och bakkant; ligamentet kort, öfverbygdt, beläget vid bakkanten af musslan; omkretsen: öfverkanten går i en myc- ket sned, nästan rak liia från buckeltopparne (den tillslutna niuss- lan är vid öfverkanten så bred, att hon företrädesvis gerna blir liggande på densamma), bakkanten tvärhuggen, nästan rak, från buckeltopparne nästan tvärt stupande, framkanten kort, rundad, underkanten starkt böjd; låsapparaten ligger 1 en bruten linea, låständerna, som intaga ungefär hälften af den starka och breda listen, ligga nära till vinkeln emellan öfver- och bakkanten, de bakre sidotänderna under den sednare; låständerna 1 venstra ska- let 2, den yttre temligen lång och böjd, tunn, skarpkantig, bakåt långsamt tilltagande, knappt betäckande den inre, som är trekan- tig, nästan liksidig, med ena spetsen mot bucklan och basen något inåtböjd ; rännan vid; sidotänderna enkla, starka, temligen tillspet- sade; låstanden 1i högra skalet böjd i vinkel, den bakre delen stark, ofvan fårad, den främre fin, låg, ofvan skarp; sidotänderna dubbla, de yttre fina och låga, de inre fasta, mellanrännan kort och föga djup. à Förekommer såväl i stillastående, som flytande vatten. Utbredning. I Sverige vid Harg i Upland (G. E.). Må- hända hörer hit äfven en Pisidium, som, enligt HARTMAN, finnes i Nerike i en vattengraf norr om Svartån vid Skebäck äfvensom några af de för P. henslow. efter MALM anförda lokalerna från Skåne och WGötland. I Danmark? Móncnu upptager "P. ci- nereum ALDER, FOorB. & HANL.! var. « alta, triangularis, sub- squilateralis, Bröndsholmsdal (STB.), spec. plur. sine loco (Mórr.), maaske snarere var « af den fóregaaende Art med glat Hvirvel? (= "P. supinum Schm., P. fontinale Stein, P. conicum Bauvp."). Jfr Anm. 2. under P. fossarium. Sásom af synonymien visar sig ár denna mussla dessutom fun- nen omkring Berlin och 1 Frankrike. Anm. Redan vid beskrifningen af denna mussla 1 Mal. Blátt. anf. st. har jag påpekat huru oriktigt det är att i densamma blott se en va- rietet af P. henslowanwm, med hvilken den har sà fóga gemensamt. Jag kan icke förstå huru Marx, som af SrEms hand eger den typiska muss- lan "aus der Panke" kan diagnosticera den identisk med P. henslow., dà redan deu yttre formen genom bucklornas läge är så skiljaktig emellan 935 båda, utom det att P. sup. icke eger spår af de för hensl. karakteristi- ska upphójningarne på buckeltopparne. Af denna orsak synes det mig äfven tvifvelaktigt huruvida Móncn förstår under sin P. henslow. var. « den Schmidtska musslan, helst hans diagnos sålunda lyder: testa crassa, ventrieosior, tuberculis parvis. Det finnes visserligen i Frankrike en tjockskalig Pisidium med små, föga tydligt utpräglade buckeltillsatser, hvilken mussla Bavpow beskrifver i sin monografi såsom P. henslowianum JEnNYNsS, men som så betydligt afviker från den engelsmännen och Marx anse såsom P. henslow., äfven genom formen på lástünderna, att jag tror den vara en god sjelfstándig art. Till sin yttre form liknar den mycket den äkta JP. supinum A. Scnw. och det är visst icke omöjligt att denna mussla, som jag nu blott känner från Frankrike, äfven finnes i Danmark och har legat för Móncn (Cr.). 9. Fossarina Cress. Concha mediocris vel parva, dentibus card. valvule sinistre 2, pone positis, dente valv. dextre wnico. Mausslan medelstor eller liten; låständerna i venstra skalet 2, ställda bakom hvarandra, i högra skalet en lástand. 4. Pisidium henslowanum (SHEPP.). Concha mediocris, elongato-ovata, postice abbrevita, antice acuminata, subtiliter striata, cinereo-cornea, tenuis; umbones protuberantes, matibus convexis; callum angustatum; dentes card. valv. sin. 2, exterior vir. curvatus, tenuis, interior cras- sior, triangularis; dens card. valv. dextre 1, in angulum obtu- sum curvatus, parte posteriore crassior. Long. 5, alt. 4, cr. 2 o MM. Tellina henslowana SuEPraARD Discr. Brit. Shells in Trans. Lin. XIV (1823) p. 149. — Cyclas appendiculata LracH in Turtons Shells Brit. (1831) p. 15, f. 6. — .Pisidium acutum PrErrrER in Wiegmanns Archiv 1831 I p. 230 (ex. orig. Pfeifferi in Collectione typ. in Frank- furt a. M.) — Pisidium henslowianwm JEwyxs Monogr. Cyclad. in Trans. Cambr. IV (1833) p. 308, t. 21, f. 6—9 Hansén Ófvers. af K. Vet. Akad. Fórh. (1848) p. 2. Marx pr. p. Góteb. Handl. III (1855) p. 94, c. fig. Móncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 72. WrsrEn- LUND Sv. Moll. (1865) p. 126, a; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 118. Cressn Malak. Blátter XIX (1872) p. 66, t. 1, f. 5. — Pisidium henslowanum « Moquis-Taxpos Moll. Fr. II (1855) p. 581, t. 52, f. 1—7. WrzsrERLUND Exp. Crit. Moll. (1871) p. 158. — Pisidium fon- tinale var. I. henslowana Jzrrngvs Brit. Conch. I (1862) p. 21. Djuret hvitt, nästan genomskinande, foten hvit, utsträckt mycket lång. 236 Musslan medelstor, utdraget oval, (främre delen mycket ut- dragen, låg, något tillspetsad, den bakre hög, trubbig) föga bukig, mycket tunn, finstrimmad, föga glänsande, ljust hornfärgad, ofta ljust askegrå, ej sällan med ett ljusgult band vid kanten; buck- lorna något spetsiga, temligen framstående, på högsta toppen för- sedda med en skarp, snedt ställd, lamell eller nagellik knöl; liga- mentet mycket kort, fint, öfverbygdt; omkretsen: öfre kanten föga böjd, obetydligt lägre än bucklorna, framkanten vackert afrun- dad, men mycket utdragen, bildande med den svagt böjda under- kanten en bredt äggformig spets, bakkanten afrundad, något tvär, med en tydlig vinkel vid öfverkanten; låständerna 1 venstra skalet 2, den yttre föga böjd, temligen snedt ställd mot skalets ytter- kant, tunn, mycket låg, så att den knappt räcker utom yttre skalkanten, den inre tanden starkare, formad nästan såsom en lik- sidig triangel, med en spets mot yttre skalkanten under det att den något vinkligt inåt böjda basen ligger vid skalkantens inre sida; sidotinderna enkla, temligen svaga, den främre temligen till- spetsad, högre än den bakre; làstanden i högra skalet temligen lång, böjd i en trubbig vinkel, hvars bakre del, som lägger sig ned i rännan emellan båda låständerna 1 venstra skalet, är tjoc- kare och kortare, den främre längre och smalare; sidotänderna dubbla, de yttre finare, men nästan lika långa, som de starkare och högre inre. p suecicum Öress.: concha minor, ovalis, parum elongata, umbonibus prominentioribus, partem posteriorem magis approxi- matis, lamellis umbonum validis; long. 4,2, alt. 9, er. 2,4 mm. (musslan mindre, oval, fóga utdragen, med bucklorna mera fram- stående, mera närmade den bakre delen och försedda med mycket starkare lameller, hvilka hafva nästan rödaktig hornfárg; ófver- kanten temligen böjd, med föga tydliga vinklar mot sidokanterna, bakkanten böjd, knappt tvär, framkanten har en mindre marke- rad vinkel mot den ringa böjda underkanten). P. henslowianum MALM. Förekommer helst i långsamt rinnande vatten, men äfven i sjöar och mindre, stillastående, vattensamlingar, såsom dammar, diken, gropar o. s. v. Utbredning. I Sverige en i allmänhet temligen sällsynt art, finnes i Skåne flerestüdes, ss. i Höjeå, Alma à, Rábelóf sjö, Ölsjö (Marx), Lefrasjó ete.; i ÖGötland omkring Wadstena (C. A. W.), i Nackebosjón och i Norrköpings ström (HANSÉN) o. fl. st.; i 531 WGótland på många ställen vid Göteborg ss. 1 Qvillebücken, i kanalen i staden, Fessbergs à (MALM); 1 Nerike i Svartån emel- lan de nedåt Skebäck belägna holmarne på alnsdjupt vatten med sandbotten samt Lillåns nedersta del med lerbotten (HARTMAN); i Upland vid Upsala i Fyrisån (RIDDERBJELEE enl. C. H. J.); på Gotland, Wible à m. fl. st. (LINDSTRÖM). B suec. vid Göteborg i Qvillebäcken. I Norge vid Bergen (H. FRIELE enl. ex.). I Dan- mark "et Exemplar fra Nyborg Voldgrav (Mórr.), ved Borup (CoOLLIN)” enl. Móncn. "Denna art är utbredd öfver England, Frankrike, Belgien (1 Danmark samt i Norge mycket sällsynt, i Sverige deremot mycket spridd: W.) och Tyskland (sydligast till Botzen) samt kommer sannolikt att upptäckas äfven i Österrike och Ryssland. I de an- förda länderna äro ännu fyndorterna få, så att det synes, som om musslan vore ganska sällsynt, men detta torde bero derpå att hon vanligen gömmer sig djupt i dyn och är svår att finna” (CLESSIN Mal. Bl. XIX). Anm. Bavposs P. henslowiaonum Essai monogr. tillhör icke den of- van beskrifna under samma namn. Exemplar af Nonwawp i Valenciennes hafva lärt mig att Bacvposs fig. F, pl. IV, som jag i början ansåg vara oriktigt tecknad, är riktig, dà det finnes i Frankrike en med buckella- meller fórsedd Pisidium, som genom sin trekantiga form, mycket starka skal, ytterst breda láslist samt små och fina låständer är mycket väl skild från P. henslow. Avcr. (och äfven Moq.-Tax».) och utgör ett eget species. (Cr.) I Malak. Blätt. XX (1873) har Cressin beskrifvit och afbildat denna nya art under namnet P. baudona. 9. Pisidium pulchellum JEN. Concha parva, oblique orbiculari-ovalis, antice subelongata, postice abbreviata, ventricosa, solida, fortissime striata, mitida; wmbones prominuli; dentes card. valv. sin. 2, exterior tenuis, eurvatus, interiorem. tenuem semiorbicularem «sque ad duas partes occultans; dens card. valv. dextre tenuis, semiorbicularis, parte posteriore claviformis. Long. 3,2, alt. 2,6, er. 1,5 mm. Pisidium pulchellum Jesyss Monogr. of Cycl. in Trans. Phil. Soc. Cambr. IV (1833) p. 306, t. 10, f. 8—12. Hansén Ofvers. af K. Vet. Akad. Fórh. (1848) p. 212. Marx Góteb. Handl. III (1855) p. 89 cum fig. Reeve Brit. Moll. (1863) p. 233 c. fig. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 73. WzsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 125; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 116; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 159. — Pisi- dium fontinale v. pulchellum JzrrnEvs Brit. Conch. I. (1863) p. 21. Djuret — Fauna Molluscorum. 35 538 J Musslam liten, oval, temligen bukig, främre delen temligen tillspetsad och afsmalnad, bakre delen kort, starkskalg, djupt och oregelbundet strimmad, mycket glünsande, gult hornfárgad, med ett ljust band vid kanten; bwcklorma afrundade, föga fram- stående, temligen mycket närmade musslans bakkant; ligamentet kort, fint, öfverbygdt; låslisten smal; låsapparaten mycket sam- mantrüngd; omkretsen: öfverkanten föga böjd, starkt sluttande och temligen rätlinig mot den rundade framkanten; bakkanten ofta liksom tvärt afhuggen, skild från den föga rundade under- kanten genom en afrundad vinkel; låständerna i venstra skalet 2, den yttre tunn, lång, temligen böjd, betäckande den inre till mera än hälften och af samma höjd som denna, med horizontal brädd, den inre tunn, något bågböjd, rännan emellan dem lång och smal; sidotänderna enkla, den främre ganska nära låständerna, båda föga tillspetsade, af nästan lika höjd; låstanden 1 högra skalet temligen lång och bågböjd, med bakre delen något klubblikt förtjockad; sidotänderna dubbla, de yttre mycket fina, kortare och lägre än de inre. Förekommer i både stillastående och rinnande vatten. Utbredning. I Sveriges södra och mellersta landskap spridd, i de östra sällsynt. Jag eger densamma endast från Rönneå, Trolle- borg och Lund i Skåne (J. L. & ipse), Qvillebäcken vid Göteborg (Marx), flera ställen i Östergötland (E. v. G. & ipse), Nerike (der den är "den allmünnaste arten i sligtet både i slitt- och skogsbygden, en af de få vattenmollusker, som äfven träffas 1 skogs- sjóarne vid Wermlandsgrünsen samt 1 provinsens yttersta östra del, norr om Hjelmaren, i Góthlunda s:n” HARTMAN), Sfockholmstrak- ten (på Sicklaón, i en kürrpuss vid Kungshamn, på Wermdón, i sjön vid störa Bjórknüs: HARTMAN, o. fl. st.), Upland vid Ultuna (W. L.) och vid Harg (G. E.), Westmanland i en bäck vid Persbo nära Westeràs (C. H. J.), Dalarne i Gustafs s:n. (KiDDERBJELKE enl. C. H. J.) och Gotland vid Visby (G. E.). I Norge, Skien i Bórsesó, Laurvik, Arendal (JENSEN) samt vid Bergen (H. FRIELE enl. ex.) I Danmark, Ugledige ved Przstó (Mórr.), Nórreaa (FEpp.). Tagen på Island af prof. SrEENSTRUP enl. MÖRCE. Anm. 1. Jemfórelse emellan exemplar af P. pulchellum från Marx och från JErrnEys har ófvertygat mig att båda med detta namn beteck- nat samma art, att denna i många hänseenden är väl karakteriserad och detta icke minst genom sin starka striering, som gifver den ett siden- glänsande utseende, hvilket rättfärdigar det namn JEnyss gifvit densamma. A] 939 Den synes mest tilhóra Europas nordliga lànder, åtminstone har jag bland talrika pisidier fått denna mussla endast från Sverige och England, i hvilka båda länder den derjemte tyckes vara temligen sällsynt. Enligt Móncus diagnos förekommer den med säkerhet äfven i Danmark och derföre är det sannolikt, att den ock är att upptäcka i Tysklands norra delar. (Cr.) Anm. 2. Den af Baupow i hans Monographie såsom varietet under P. cazertanum uppställda P. pulchellum synes mig icke vara densamma, som den ofvan beskrifna. Dà jag icke sett nàgot originalexemplar af DBavpows mussla, vågar jag häri icke bestämdt yttra mig, så goda och med hans beskrifningar väl öfverensstämmande DBavpows afbildningar än äro. Moqurm-Taspow säger till och med om sin P. cazertamum var. pul- chellum "à stries plus faibles". (Cr.) 6. Pisidium pallidum JEFFR.. Concha mediocris, elongato-ovata, ventricosa, postice abbre- viata, antice acuminata, pallide cornea, tenuis, subtilissime striata ; wumbones acuti, valde prominentes; dentes card. valv. sin. 2, exterior tenuis, vix curvatus, margine dorsali subparallelus, tota fere longitudine post interiorem, quem ad dimidiam partem oc- cwltans, positus; dens card. valv. dextre vix cwrvatus, parte qo- steriore crassior. Long. 4, alt. 3,3, er. 2,0 mm. Pisidium fontinale var. pallida JErrugys Brit. Conch. I (1862) yp. 21. (ex. spec. orig. auctoris). Djuret — Musslam medelstor, utdraget üggformig, främre delen temli- gen tillspetsad, bukig, mycket fint och oregelbundet strimmad, af gulaktig hornfirg. glänsande, temligen tunnskalig; bwcklorna spet- siga, mycket framstående; Jigamentet kort, fint, ófverbygdt; lås- listen smal; omkretsen: ófverkanten temligen böjd, framåt starkt sluttande, framkanten temligen tillspetsad, bakkanten rundad, knappt tvär, underkanten temligen böjd; låständerna 1 venstra skalet 2, den yttre fin, tunn, mycket ringa böjd, stående nästan till sin hela längd bakom den inre, hvilken den till hälften be- täcker, den inre föga böjd, något högre, bakåt starkare, framåt något tillspetsad; rännan emellan båda lång, smal, bakåt knappt vidgad; sidotänderna enkla, den främre hög, vid ändan tvär, den bakre låg, tillspetsad; låstanden 1 högra skalet kort, fin, obetyd- ligt krökt, bakåt klubblikt förtjockad. främre delen tunn; sido- tänderna dubbla, de yttre Korta, låga, räcka föga utom skalkan- ten, de inre starkare, den främre högre än den bakre och temli- gen tillspetsad; rännan kort och trång. 35* ko 540 : Förekomst och utbredning. I Sverige vid Lund, i lergropar utom vestertull (C. A. W.). I England finnes den på sanka ställen och i pölar nära Swansea. 7. Pisidium scholtzi CLESSIN. Concha parva, truncato-ovata, ventricosissima, fragilis, te- nuiter striata, postice brevissima; umbones late rotundati, pro- minentes, calyculati; demtes card. valv. sinistre 2, tenwissimi, exterior paullo curvatus, interiorem. crassiorem semilunarem. us- que ad dimidiwm occultans; dens card. valv. dextre curvatus, parte posteriore claviformis. Long. 3, alt. 2,0, cr. 2,4 mm. Pisidium obtusale Scnovrz (18 ex. orig. in collectione typ. francof. vidi. — Pisidium scholtzi Crzssm Malak. Blätt. XX (1872) p. 23, QUID Djuret — Musslan liten, tvürhugget üggformig, bakre delen mycket förkortad, starkt bukig, men likväl med temligen skarp kant, tem- ligen starkskalig, fint och mycket regelbundet strimmad, föga glán- sande, gulaktigt hornfürgad; bucklorna breda, mycket framstående, stående alldeles invid bakkanten och försedda med en svagt mar- kerad hufva (liksom Sph. mammill.); låsbandet mycket kort, fint, öfverbygdt; låslisten smal; omkretsen: öfverkanten föga böjd, myc- ket lägre än bucklorna, främre och bakre skölden omärkliga, bak- kanten tvärhuggen, bildar nästan en lodrät linea från buckeltop- parne, framkanten rundad, icke tillspetsad, underkanten föga böjd, förenad med bakkanten genom en afrundad vinkel; låständerna i venstra skalet 2, den yttre kort, föga böjd, tunn, bakåt snedt uppstigande, mer än till hälften betäckande den inre, som är fa- stare, något böjd, nästan halfmånformig och högre än den förra; rännan emellan båda bakåt mycket vidgad; sidotänderna enkla, fina, den främre temligen tillspetsad, den bakre plattare; låstan- den i högra skalet temligen böjd, bakåt starkt klubblik, framåt tillspetsad, öfre brädden horizontal; sidotänderna dubbla, de yttre mycket fina och låga, kortare än de inre, som äro starkare och obetydligt tillspetsade; rännan trång och kort. i B lapponicum Cr.: concha minima, tenuissima, umbonibus tumidis (musslan mycket mindre än hufvudformen och mycket tunn, med uppsvällda bucklor). 541 Förekomst och utbredning. I Sverige är 8 /apponicum tagen vid Lànghytte bruk i Husby s:n i Dalarne af ingen. C. G. Ax- DERSSON och någonstädes i Lappland af naturaliehandlaren G. KrirEL i Berlin. | I Normalsamlingen i Fr. a. M. finnes äfven hufvudformen under namnet P. obtusale tagen af ScHortz vid Breslau. Utom denna känner jag blott en lokal nemligen Aschersleben, hvarifrån den fin- nes i prof. GREDLERS samling i Botzen. Till formen är den myc- ket lik den nordamerikanska P. ventricosum Prime (Monogr. of American Corbiculade in Smithsonian Miscellanous Collect. vol. 7 1867), men jag har icke kunnat erhålla exemplar af denna sed- nare för att genom granskning af dess làstànder àdagalügga de båda formernas identitet. De stå hvarandra åtminstone myc- ket nära. 8. Pisidium subtruncatum Marx. Concha parva, peroblique trigono-ovata, postice brevissima, ventricosa, temwissime striata, mitidula; umbones acuti, parum promünentes; dentes card. valv. sin. 2, exterior brevissimus, viz curvatus, interiorem parum crassiorem vix curvatum ad tertiam partem occultans; dens card. valv. dextre paullo curvatus, parte posteriore claviformis. Long. 2,8—3,5, alt. 2,1—2,5, er. 1,5— 1,9 mm. Cyclas obtusalis Niussox? Hist. Moll. Su. (1822) p. 101. — J/si- dium dupwuyanum Normanp Coup d'Oeil Cycl. (1854) p. 5. — Pi- sidium subtruncatum Marx Góteb. Handl. III (1855) p. 92 c. fig. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 72 (synon. excl. WESTERLUND Sv. Moll. (1865) p. 125; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 160. Djuret — Musslam liten, bildande en sned tresidig oval, främre delen iemligen utdragen samt mycket längre och högre än den bakre, något bukig, mycket fint oregelbundet strimmad, glänsande, tunn- skalig, genomskinande; bucklorna temligen spetsiga, framstående, mycket närmade bakkanten; låsbandet fint, kort, öfverbygdt; lås- listen mycket smal; omkretsen: öfverkanten från buckeltopparne i i en föga vinkligt böjd linea starkt sluttande mot framkanten, som är mycket spetsig och spetsen mycket nära underkanten, bakkan- ten föga böjd, liksom tvärhuggen, skild från den obetydligt böjda underkanten genom en mycket afrundad vinkel; låständernai ven- stra skalet 2, den yttre mycket kort, föga böjd, låg, knappast 543 tll en tredjedel betáckande den inre, som är fóga starkare och vid bakre ändan märkligt böjd; rännan kort, iàt föga vidgad; sidotänderna enkla, mycket höga, obetydligt spetsiga, den främre mycket nära låständerna; låstanden 1 högra skalet 1, svag, vid bakre ändan föga böjd och svagt klubblik; sidotänderna dubbla, de yttre mycket fina, de inre starkare, temligen höga; rännan kort och något djup. B turgidum Cr.: concha minor, solidior, ventricosissima, um- bonibus latis (musslan mindre, starkt bukig, mera fastskalig, med breda bucklor). förekommer både : stillastående och flytande vatten. Utbredning. I Sverige flerestádes i Skåne, isynnerhet ym- nig i Höjeå (Ninssow och Marx), vid Lund och Trolleberg; i Blekinge endast vid Ronneby (C. A. W.); i WGötland i Qville- bäcken och i Fessbergs à vid Göteborg (MaLm); i ÖGötland på många ställen; vid Stockholm i Djurgårdsbrunnsviken nära Blå porten (HARTMAN), i Mälaren på 120—130 fots djup (W. L.); i Upland vid v. Harg (G. E.). 8 turgidum: Dalarne i Husbysjön vid Säther (C. G. A.). I Norge vid Bergen (H. FRrRieLE enl. ex.), i Frognerdammen vid Kristiania (”Skallene hvidagtige uden noget sort Baelte, mest udstaaende paa Midten ovenfor den concentriske Afsats; de módes ved Underkanten i en stump vinkel; L:engd lidt over 2!/, mm., H. 3 mm., T. lidt over 2!/, mm.": JEwsEN). I Danmark "adskillige Exemplarer paa Sprok, formodenthg fra La- degaardsaaen ved Nyborg, som en derpaa siddende stor sort Ne- ritina lader formode; i LassEexs Samling” (Móncn). Anm. Pisidium dupwyanwm Nonwawp, af hvilken jag eger några från auctor sjelf härstammande exemplar, är en form, som jag måste ställa såsom varietet under närvarande art, dà densamma blott obetyd- ligt afviker till sin skalform. (Cr.) 9. Pisidium milium Herp. Coneha parva, subrhombea, antice et postice angulata, ven- iricosa, tenera, fragilis, tenwiter striata, nitidissima; margo ven- iralis subreclus; wmbones prominentes, validi, natibus convexi- usculis; dentes card. valv. sin. 2, tenuissimi, exterior brevis, interiorem. crassiorem, paullo curvatum parum occultans, dens card. valv. dextre ienwis, vir curvatus, parie posteriore parum curvatus. Long. 3,2, alt. 2, m,*cr. 2,3 mm. 543 Pisidium milium Heupo Isis 1836 p. 280. Cressiw Malak. Blátt. XVIII (1871) p. 190, cum fig. in XIX t. 1. — Pisidium gassiesianum Durvv Gassies Moll. de l'Agénais (1849) p. 207, t. 2, f. 12. — Pisidium tetragonum Normanp Coup d'Oeil Cycl. (1854) p. 5. — Pisidium arce- forme Marx Góteb. Handl, III (1855) p. 101, c. fig. Baupon Essai Monogr. Pisid. (1857) p. 26, t. 1, f. F. Móncu Syn Moll. Dan. (1864) p.13. WzsrERLUND Sv. Moll. (1865) p. 128; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 121; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 162. — Pisidium roseum JrrrnEYs Brit. Conch. (1862) p. 26 (ex specim. orig. ab auctore mis- sis, non Scnorrz). Djuret mycket spüdt, hvitaktigt, under bucklorna af rödaktig färg, foten làng, tunn, genomskinande, siphonen mycket kort. Musslan liten, nästan fyrkantig, mycket bukig, cylindrisk, tunnskalig, genomskinande, mycket fint strimmad, glänsande, gul- eller gråaktigt hornfärgad; bucklorna temligen nära bakre kanten, någorlunda breda och framstående; låsbandet kort, fint, öfverbygdt; låslisten mycket smal; omkretsen: öfverkanten föga böjd, båda sköldarne tydliga, bakkanten tvärhuggen, nästan rak, med tydliga något rundade vinklar vid båda ändarne, framkanten föga böjd, sned, tillspetsad, underkanten bildar en nästan alldeles rak linea, som går parallel med öfverkanten; låständerna i venstra skalet 2, mycket fina och tunna, den yttre mycket kort och låg, obetydligt betäckande den inre, som är något starkare, kort, föga böjd, tem- ligen hög, med skarp kant; rännan kort och smal; sidotänderna enkla, fina, mycket höga och tillspetsade, isynnerhet den främre; låstanden i högra skalet fin, föga böjd, med bakre delen något förtjockad; sidotänderna dubbla, mycket höga, de yttre finare och lägre, men räcka dock utom skalkanten, de inre temligen till- spetsade. B wnioides W.: concha U. pictorum antice minus producto sat similis, h. e. parte anteriore multo magis quam in f. typica extensa, margine posteriore forte arcuato, infra rotundate angu- lato, anteriore elongate curvato, ventral| subrecto, umbonibus pro- minentibus; long. vix 3 mm. (musslan ganska lik en U. pictorum, hvars främre del icke är ovanligt långt utdragen, d. v. s. dess främre är betydligt längre än hos hufvudformen, bakkanten starkt bågböjd, med en rundad vinkel nedtill, framkanten i en långsträckt båge, underkanten nästan rak, bucklorna ganska framstående.) Förekomst och utbredning, I Sverige, prov. Skåne, i stilla- stående vatten vid Lund (C. A. W.), 1i Helgeà och Rönneå (J. L.); i Blekinge flerestides vid Ronneby, ss. 1 váxtrika gropar invid 544 bruket, i Långasjö (en liten form) o. s. v; 1 WGötland i Qville- bäcken vid Göteborg (Marw); i ÖGötland vid Omberg (C. A. W.) och vid Mjólsefall (E. v. G.); i Nerike vid Adolfsberg nära Óre- bro (HARTMAN); i Dalsland wid Billngfors (J. H.); 1 Upland vid Harg (G. E.) 8 wnioides: Piteå Lappmark wid Jörn (ett ex.: E. H.). I Norge, Limikjern vid Skien, Arendal 1 skogskürr på Tromón (JENSEN), vid Bergen (H. FRrIiELE enl. ex). I Danmark "et enkelt Exemplar paa Sprok, formodentlig fra Ladegaardsaaen ved Nyborg”, LassEN enl MörcH; Ferske Sö vid Nesó och i en dam på Almindimgen, Bornholm (C. M. P.). Enligt exemplar har dr PovrsEN tagit denna mussla ända ned i Algier. Anm. Jag eger originalexemplar både af Marws P. arcaforme, af Nonwawps P. tetragonum och af Herbs P. milium, så att jag kan ansvara for att dessa äro identiska och dà Herbs namn är äldst har det blifvit bibehållet. (Cr.) 1O. Pisidium fossarinum Crzss. Concha mediocris, ovata, valde ventricosa, tenuis, cornea, subtiliter striata, nitida; wumbones rotundati, valde prominentes ; dentes card. vale. sinistre 2, exterior paullulum. curvatus. tenwis, interiorem crassum, forte curvatum dimidio occultans ; dens card. valv. dextre curvatus, parte posteriore clavatus, su- perficie wunisulcatus. Long. 3,8—5,5, alt. 2,8—4, er. 2—3 mm. Pisidium fontinale C. Prem rER Naturg. deutsch. Moll. I (1821) p. 125, t. 5, f. 15, 16. Jerrnrexs? Brit. Conch. I (1862) p. 21. — Pisi- dium pulchellum Jesiss? Monogr. Cycl. in Trans. Phil. Soc. Cambr. IV (1833) p. 306, t. 21, f. 1—5. Marx pr. p. Góteb. Handl: III (1855) p. 89. — Pisidium cazertanum Bavpos Monogr. s. 1. Pis. franc. (1857) p. 30, t. 2, f. C. — JPisidium cinereum Móncu? Syn. Moll. Dan. (1864) p. 73. (exclus. synon.) — Pisidium personatum WzsrERLUMD pr. p. Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 122. Djuret hvitt, foten làng, föga sammantryckt, siphonen mycket kort. Musslan medelstor, üággrund, mycket bukig, finstrimmig, ofta med en och annan djupare afsats, tunnskalig, hornfárgad, glün- sande; bwcklorna bredt rundade, mycket framstående, temligen normalt ställda; låsbandet fint, kort, öfverbygdt; låslisten smal, alldeles upptagen af låständerna; omkretsen: öfverkanten temligen böjd, sköldarne mer eller mindre tydliga, bakkanten temligen böjd, 545 svagt tvärstående, framkanten starkt rundad, knappt märkbart tillspetsad, underkanten temligen böjd, mot bakkanten begränsad genom en starkt afrundad vinkel; låständerna i venstra skalet 2, den yttre kort, föga böjd, tunn, skarp, bakåt långsamt uppsti- gande, till hälften betäckande dén inre, som är starkare och böjd mer eller mindre starkt, ända till halfmånformig, med bakre delen merändels något kortare och starkare än den främre; rännan emel- lan båda kort, inåt starkt vidgad; sidotänderna enkla, höga, myc- ket tillspetsade, den främre något hakformig; låstanden 1 högra skalet temligen böjd och kort, motsvarande den inre låstanden i venstra skalet, bakre delen starkt klubbformigt förtjockad, öfre sidan tvådelad medelst en djup fåra; sidotänderna dubbla, den yttre temligen kort, tjock, mycket låg, sällan räckande utom skal- kanten, den inre fast, något tillspetsad; rännan kort och djup. B acuminatum CLESS.: concha minuta, parum ventricosa, parte anteriore acuminata, posteriore truncatula, umbonibus pro- minulis, dente card. interiore valv. sin. sublunato; 1. 3,5, alt. 3, cr. 2 mm. (musslan temligen liten, fóga bukig, med frümre delen temligen tillspetsad, den bakre temligen tvárhuggen, bucklorna föga framstående, inre làástanden 1i venstra skalet nästan halfmán- formig). | Förekommer i grafvar med långsamt flytande eller stillastå- ende vatten, gerna i diken på torfmossar, men äfven 1 källor i kalktrakter och är underkastad en mängd förändringar, hvilka dock alla hålla sig inom de i beskrifningen dragna gränserna. Till lokala inflytanden kunna räknas att bucklorna blifva mindre breda och mindre framstående, sköldarne tydligare, bakkanten mindre tvärhuggen, om musslan lefver i flytande vatten, framkanten mera tillspetsad, musslan mindre bukig, att storleken varierar så, som vid diagnosen är angifvet, äfvensom inre låstanden i v. skalet vex- lar till formen, hvaremot sidotändernas form och högra låstandens klubblika skapnad är mycket konstant. Utbredning. I Sverige tvifvelsutan 1 de flesta trakter, så- som tagen ferestädes i Skåne, Blekinge, WGötland, ÖGötland, Westmanland och Dalarne. B acumin. Skåne i Lefrasjön (C. A. W.) Dalarne vid Säther (C. G. A.). I Norge sannolikt ofta förekommande ; exemplar meddelade från Kongswold och från Sog- nerard vid Kristiania (O. N.), från Bergen (H. FRIELE) m. fl. st. Sannolikt hórer hit den P. pulchellum hr O. S. JENSEN tagit i dammen icke långt från Laurviks kyrka (Indberetning om en i 546 Somm. 1870 foretagen Reise p. 51). I Danmark, Bróndholms- dal (SrTB.) och flera exemplar utan lokal (Mórr.) enligt Mókcu (P. einereum Alder, Forb. & Hanl.!). Anm. 1. Denna mussla uppträder här i stället för auctorernas föga bestämda .P. fontinale eller cazertanwm och jag hoppas att genom nog- grann beskrifning på låsapparaten hafva fixerat denna art. Den tillhör de Pisidier, som ega ett stort utbredningsområde, ty jag eger den från de mest skilda länder i Europa, men den synes förekomma ymnigare i verldsdelens mellersta än norra länder, åtminstone har den varit märk- värdigt sparsam i remisser från Sverige och Danmark. Jag har fått den under alla möjliga namn och svårligen finnes vid någon annan art större förvirring hos författarne. Derföre har jag föredragit att beteckna den med ett nytt namn Pisidium cazgertanum Po är en ofta framhållen benämning, använd på en siciliansk mussla, men utan att vara noga be- stämd af författaren. Derföre hafva också de engelska auctorerna med rätta icke antagit denna af fransmännen nyttjade benämning. Jag har dess- utom fått en siciliansk Pisidium, som väl har formen gemensam med den närvarande arten, men dock är en annan, och till hvilken Poris namn måste inskränkas. P. fontinale C. PreirrER och Dnaranwavp äro för obe- stämda namn, som ock kollidera. JP. font. Prrirr. anses vanligen för identisk med P. pusillum Gmer. och jag har äfven framför mig till gransk- ng några originalexemplar af Przrrrns mussla (genom dr E. v. Mar- Tess” välvilliga godhet erhållna från zoologiska museum i Berlin), ibland hvilka verkligen GwzLims pusillum finnes. Men icke alla äro denna utan der finnes äfven den ofvan beskrifna fossarinum och jag anser det der- före vara säkert att PreirrrerR icke skilde dessa båda och att han mera hade afseende på den sednare arten, som öfverallt är den allmännaste, än den mycket sällsyntare och till några få ställen inskränkta pusillum. PrEr- rERS (för öfrigt dåliga) afbildning och högst bristfälliga beskrifning synas mig jemväl äfven mera passa in på fossarinum mh. än på den mindre P. pusillum. Till den förra hör utan tvifvel äfven P. cazertanum Bav- DON, att döma efter författarens utförliga beskrifning, oaktadt den deri gjorda felaktiga framställningen af låständerna. (Cr.) Anm. 2. Móncus P. cinereum måtte med temlig säkerhet tillhöra vår P. fossarinum Då jag icke har tillgång till originalexemplar kan jag endast uttala detta såsom en förmodan, lika litet, som jag kan 'afgóra om Moóncnus mussla är identisk med P. cinereum från England, hvilken sednare jag eger ur hr JrrrnExs hand. P. cinereum Arper skiljer sig från ofvan upptagna art mindre genom skalformen än genom formen på låständerna och särskildt genom frånvaron af den djupa fåra, som lås- tanden i högra skalet har hos fossarinum. Den var. «, som Móncu upp- tager under sin P. cinereum C”alta, triangularis, subeequilateralis”) synes mig deremot tillhöra engelsmännens P. cinereum. (Cr) 541 11. Pisidium obtusale C. PrzErrrER. Concha parum inequilatera, swborbiculato-ovalis, ventri- cosa, lemuissime striata, vix nitidula, fragilis; wmbones rotun- dati, prominentes, inflati, matibus convexis; callwm angwustissi- mum; dentes card. valv. sinistre. 2, inter dentes later. in me- dio fere positi, exterior brevis, viz curvatus, interiorem. crassio- rem vir curvatum, vix ad dimidiam partem occultans; dens card. vale. dextre paullo curvatus, parte posteriore éncrassata. Long. By Gi. 2,5, Cr. 2,3, mm. Pisidium obtusale Liswanck? Anim. sans vert. V (1818) p. 559. C. PrrrrEn Naturges. Deutsch. Moll. I (1821) p. 125, t. 5, f. 21, 22. JeEsiss Monogr. Cycl. (1833) p. 307. FrirreE Norske Moll. (1853) p. 129. Baupox Essai Monogr. (1857) p. 1, pl. 1, f. E. Moqvis-Taxpox Moll. Fr. II (1855) p. 588, t. 52, f. 43—46. Mazrw Góteb. Handl. III (1855) p. 98, c. fig. Móncu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 75. We- srERLUND Sv. Moll. (1865) p. 127; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 119; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 160. Djuret — Musslam liten, rundad, mycket bukig, tunnskahg, fint och regelbundet strimmad, föga glänsande af gul- eller gråaktig horn- fürg; bucklorna breda, föga framstående, mycket närmade midten af musslan; låsbandet mycket kort och fint, öfverbygdt; låslisten mycket smal, fullkomligt upptagen af de båda låständerna; sido- tänderna mycket närmade låständerna; omkretsen: öfverkanten starkt böjd, bakkanten väl rundad, knappt märkbart tvär, fram- kanten rundad, knappt märkbart tillspetsad, underkanten starkt böjd, ingenstädes finnas några vinklar emellan dessa kanter utan omkretsen är väl afrundad; làstünderna 1 venstra skalet 2, den yttre mycket kort, fin och tunn, föga böjd, till hälften betäckande den inre, som är starkare, lägre, något längre och föga böjd; rän- nan temligen smal; sidotänderna enkla, temligen höga och tillspet- sade, på nästan lika afstånd från låständerna, den främre högre och mera tillspetsad; låstanden i högra skalet föga böjd, bakre delen tjockare, främre tunnare och temligen hög; sidotänderna dubbla, de yttre mycket fina, låga, korta, de inre temligen starka; rännan temligen vid, kort. B magnificum Cr.: concha major, magis ovata, inflata, parte anteriore magis elongata, umbonibus maximis, rotundatis, valde prominentibus; long. 5, alt. 4, cr. 3,5 mm. (musslan större, af. 548 mera tydlig ággform, främre delen mer utdragen, bucklorna myc- ket stora, rundade och starkt framstående.) y personatum MALM: concha parva, minus ventricosa, antice elongata; long. 3,5, alt. 2,3, er. 1,8 mm. (musslan liten, mindre bukig, främre delen utdragen). P. personatum Marw l.c. p. 107: Concha orbiculato-ovalis, compressiuscula, tenuissime striata, sulcis 1—5 econcentricis predita, nitidissima, lutescens, margine excepto, lutescenti-cinerea, sed sorde ferruginea omnino obtecta, natibus con- vexis, umbonibus subprominulis; long. 3?/,, alt. 9!/,, er. vix 2!/,. (MALM). d fragile CL.: concha parva, tenerrima, ventricosissima, ni- tida, striata; long. 3,2, alt. 2,8, cr. 2,3 mm. (musslan liten, ytterst tunnskahg och bräcklig, mycket buk!:g, nästan klotformig, fint men oregelbundet strimmig, glünsande.) & solidwm Or.: concha solida, flavida, tenuiter striata, splen- dida; long. 3,6, alt. 3,1, cr. 2,5 mm. (musslan temligen starkska- hg, gulaktig, invändigt tydligt hvitaktig, fint strimmad, starkt glänsande.) i Förekommer i kärr, sjöar, träsk, dammar, torfmossar, diken, i fördjupningar emellan tufvorna på sanka ängar o. s. v. Utbredning. I Sverige åtminstone öfver hela Svea och Göta rike. 3 magnif. vid Göteborg (Marw), i Upland vid Harg (G. E.) 7 person.: originalfyndorten är en liten bäck vid Hofås nära Göteborg (MALM), sedan funnen flerestädes, men sällsynt. Jd fra- gile: Blekinge vid Ronneby i ett skogskärr nära landsvägen till Långasjö (C. A. W.). I Norge vid Kristiania, Laurvik, Brevik, Arendal, Bergen m. fl. st. (FrieLE och JENSEN). f magnif. och och & solidum vid Bergen (H. FmiEkrLE enl. ex). I Danmark ^den mest udbredte Art, iser under forraadnet Lóve i smaa, ofte udtórre, Vandpytter i Skovene? (Móncn). jf solidum: Fuirendal Skov (SrB.), skogsdam vid Holte station, Ellemose vid Valdby- gaard, torfgraf i Porsmosen vid Sveibsk nära Silkeborg (C. M. P.). Anm. 1. JPisidium obtusale uppfattas af olika författare mycket olika och ännu mera olika af samlarne, från hvilka jag fått alla möjliga former under detta namn. Äfven hos auctorerna är denna mussla thy värr mycket för obestämd, hvarpå såsom bevis kan gälla, att jag bland ire originalexemplar af JP. obt. C. PrrErrEn ur MenkKes samling fann tre olika musslor, af hvilka en var den verkliga obtusale, (en annan mer ut- dragen Pisidium och den tredje en ung Calyculina lacustris). Såsom huf- vudkarakterer fór P. obtusale antager jag den rundade formen, de nàra 2949 midten ställda breda och afrundade bucklorna, de i allmänhet tunna och bukiga skalen, de fina lástünderna, till hvilka sidotánderna äro mycket närmade. (Cr.) Anm. 2. P. obtusale Marxw och P. personatwm Marx, hvilka till formen fullkomligt ófverensstimma, kan jag icke skilja såsom tvenne ar- ter, helst äfven låständerna hos båda äro lika. Marw grundade sin P. personatum företrädesvis på siphonens form, men vi hafva förut sett hurusom denna vexlar efter vattnets värmegrad (och andra omständighe- ter) och derföre är oanvändbar såsom artkarakter. De Malmska exemplaren (i Normalsaml. i Frankfurt) af P. obtusale äro mycket stora och detta föranledde mig att anse desamma för en varietet af obt. sedan vännen WrsrERLUND meddelat mig likadana exemplar från andra än Mains fynd- orter. (Cr.) 12. Pisidium pusillum GwEr. Concha parva, parum. incquilatera, orbiculato-ovalis, com- pressiuscula, temuis, obsolete striata, vix mitidula, cinerea; um- bones parum prominentes, depressiuscula, lati, natibus convexis; dentes card. valv. sinistre 2, exterior tenuis, arcuatus, interio- rem crassiorem, magis curvatum, parte posteriore incrassatum parum occultans; dens card. valv. dextre sat arcuatus, postice erassior. Long. 3,5, alt. 3, cr. 2—95,5 mm. Tellina pusilla GwEum Syst. Nat. (1789) p. 3231. — Cycias fon- tinalis DnaPrAnNAUD? pr. p. Tabl. Moll. (1801) p. 105; Hist. Moll. (1805) p. 130, t. 10, f. 11, 12. — Pisidium pusiliwum JExyss Monogr. Cycl. in Trans. Phil. Soc. Cambr. IV (1833) p. 302, t. 20, f. 4—6. Marx Góteb. Handl. III (1855) p. 104 c. fig. Bavupox Essai monogr. s. 1. Pisid. franc. (1857) p. 20, t. 1, £. 4—6. Mözrcr Syn. Moll. Dan. (1864) p. 75. WrsrERLUNp Sv. Moll. (1865) p. 127; Exp. Crit. Moll. (4871) p. 161. CrrssiN Malak. Blátter XVIII (1871) p. 184 cum fig. iu XEX 61872761, £^ 1; Djuret mycket spádt, hvittí, under bucklorna icke fárgadt, foten làng, mycket genomskinande, siphonen mycket kort. Musslan liten, rundad, föga bukig, temligen starkskalig, ljust hornfirgad. mycket fint strimmad, föga glänsande, isynnerhet på inre sidan, nästan genomskinlig, med skarp kant; bucklorna tem- ligen nära musslans midt, föga framstående, breda, rundade; lås- bandet kort, fint, öfverbygdt; låslisten fin, mycket förkortad; om- kretsen: öfverkanten temligen böjd, obetydligt lägre än bucklorna, bakkanten temligen böjd, knappt afhuggen, framkanten rundad, nästan omärkligt tillspetsad, underkanten starkt böjd; låständerna i venstra skalet 2, den yttre kort, tunn, något böjd, bakåt lång- 550 samt uppstigande, med ófre kanten skarp, den inre starkare, ná- got böjd, bakre delen klubblikt fórtjockad, den främre långsamt afsmalnande; rännan inåt så småningom vidgad; sidotánderna enkla, temligen starka, den främre mycket tillspetsad, nära låständerna, den bakre temligen spetsig; låstanden i högra skalet böjd, bakre delen starkare, främre fin och spetsad; sidotänderna dubbla, de yttre fina, korta och låga, dock högre än skalkanten, de inre star- kare och temligen höga. Förekommer i Bayern endast på sumpiga ställen vid källdrag. MaALm angifver såsom förekomstställen åar, torfmossar och qvarn- dammar. Utbredning. I Sverige, vid Göteborg flerestädes ss. i torf- mossen vid Lilla Änggården, i Utterbäcks torfmosse och qvarn- dam samt i Mölndals à (Marm). I Norge skall denna mussla vara tagen på flera ställen, men derom är ännu ingenting med visshet kändt. I Danmark i Bröndholmsdal (SrP.), Nórreaa, Vi- borg (FEDD.) enl. Móncn. Anm. 1. M:rws exemplar i Normalsamlingen 1 Frankfurt am Main ófverensstüàmma icke fullkomligt med den form, som jag anser vara den normala. Jag har ej heller erhållit fullkomligt lika exemplar hvarken från WrsrERLUND eller PoursEw, men tviflar dock icke på att Marw, hvars figurer och beskrifningar mycket väl passa in på mina musslor, verkli- gen hade JP. pusillum framför sig. hvarigenom dess förekomst i Sverige är säker. (Cr.) Anm. 2. PreirrerRs P. fontinale kan jag icke anse för pusillum Gme- lin. Móncu uttalar anf. st. den meningen, att GwELIN grundat sin Tellina pusilla på en vid Hamburg funnen Pisidium, som är afbildad hos ScHrö- TER t. 4, f. 7, och menar att denna Pisidium tillfö.je af sina starka tvär- strimmor bättre passar på P. pulchellum Jes. än på P. pusillum Aver. Mig synes det visserligen ganska sannolikt att GmELin icke kände den Pisidium, som JEnyns och Marx beskrifvit såsom pusillum, men det torde likväl alltid blifva tvifvelaktigt om den mussla Gmenin anför motsvarar P. pulchellum JEs., dà det är omöjligt att med säkerhet döma efter en figur, som blott angifver omkretsen, då äfven de äldre författarnes dia- gnoser äro så bristfälliga. Af alla Pisidier blir just P. pusillum mest förvexlad med andra former eller rättare andra former blifva oftast för- sedda med detta namn. Enligt min uppfattning är musslan utmärkt genom sin runda form och stora platthet, egenskaper, som andra Pisidier blott ega såsom ungar. Denna omständighet försvårar visserligen igen- kännandet af P. pusillum och derföre blifva ofta sådana outvexta exem- plar af andra Pisidier ansedda för varieteter af pusillum (t. ex. quadri- latera MoQuis-TANDON anf. st. p. 587). En alldeles olika uppfattning med kontinentens auctorer hafva de engelska författarne, hvilka antaga en 951 större Pisidium, som är temligen bukig, såsom pusillum. Exemplaren af ”P. pusillum", som jag erhållit från herrar JerFrers och VrnxnÜzrw, till- höra en annan art och det P. globulare mh., hvilken jag för ställningen hos tänderna till och med anser böra föras till en annan grupp än P. pusillum. (Cr.) f 19. Pisidium nitidum JENYNS. Concha parum inequilatera orbiculato-ovalis, compressius- cula, temwis, tenuiter striata, ad mates sulculis 2—95, inferne sul- ” cis 1—2, mitidissima, lwtescens vel lutescenti-cinerea, margine excepto; wmbones subdepressiusculi, natibus comvexiusculis; mar- gines ommes regulariter curvati; valvule inferne angulum rectum formantes. Long. 2,8, alt. 2,2, br. 1,8 mm. Pisidium mitidum Jzxyss Monogr. Cycl. in Trans. Phil. Soc. Cambr. IV (1833) p. 304, t. 20, f. 7, 8. Marx Goóteb. Handl. III (1855) p. lie c. fip. Bavpow Monogr. Pis. Frang. (1857) p. 23, t. 1, f. A. JzrrREYs Brit. Conch. I (1862) p. 15. Moóncn Syn. Moll. Dan. (1864) p. 74. WezsrEnLUND Sv. Moll. (1856) p. 129; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 162. Djuret uppgitves hafva siphonens kanter försedda med fransar. Musslan liten, rundadt äggformig, föga bukig, tunnskalig, med 3—5 djupare fåror omkring bucklorna, för öfrigt fint och temligen oregelbundet strimmad, starkt glänsande, genomskinande, af gulaktig hornfärg; bucklorna rundade, temligen breda, knappt högre än ófverkanten, mycket närmade midten af musslan; lås- bandet kort, fint, öfverbygdt; omkretsen: framkanten knappt märk- bart tillspetsad, rundad, bakkanten rundad, utan tydliga vinklar vid öfvergångarne, bakkanten temligen böjd; låslisten smal, inre låstanden i venstra skalet räcker utom låsens inre kant; låstän- derna i venstra skalet 2, den yttre kort, låg, tunn, föga böjd, med nästan horizontal öfverkant, till hälften betäckande den inre, som är starkare, föga böjd, nästan lika tjock till sin hela längd och ganska hög; sidotänderna mycket närmade låständerna, enkla, temligen höga, den främre vid spetsen något hakformig; låstanden i högra skalet föga böjd, vid bakre ändan klubblik, temligen hög; sidotänderna dubbla, de yttre kortare, fina, temligen låga, de inre starkare, föga tillspetsade. | Förekomst och utbredning. Denna musslas utbredning i nor- den återstår ännu att utforska, hvarföre här blott upptages en lo- kal för hvarje rike, deribland originalfyndorterna efter MALM och Móncu, i Sverige vid Göteborg 1 Qvillebäcken och i Danmark 552 A 4 E vid Rude tillsammans med Carychium. I Norge tagen vid Ber- gen (H. FmrErLE enl. ex.). Anm. 1. Om närvarande art finnes i Sverige kan jag icke afgóra, men jag förmodar det, oaktadt jag icke erhållit den äkta métidwm hvar- ken af dr WzsrEnLuNp från Sverige eller af dr PourseN från Danmark. Denna mussla hórer till de mest svàrbestimda bland våra små Pisidier och derfóre händer det ofta att andra musslor erhålla detta namn. Jz- NYNS, Bavpow och Marx hafva företrädesvis grundat denna art på sipho- nens liksom taggiga eller fransade mynning, men denna form på sipho- nen är icke blott mycket svår att iakttaga, utan jag måste anse den vara mycket tvifvelaktig. Jag har en längre tid gifvit akt på en liten Pisi- dium, som har mycken likhet med nitidum, och derunder gjort följande erfarenhet. Om djuret hade fullkomligt sträckt ut siphonen, så var dess kant utan alla taggar, men så snart det drog in siphonen, så syntes kan- ten ett ögonblick taggig. Det såg ut, som om man hastigt sammandrog en med dragsnöre vid öfre kanten försedd börs, hvarvid man som hasti- gast såg vid kanten en ring af upphöjningar och mellanliggande fördjup- ningar. Denna iakttagelse stämmer temligen ófverens med den erfaren- het Marx haft. Äfven BovnovrewAT har genom försök ådaglagt att sipho- nens form och isynnerhet mynning är beroende af värmegraden i vattnet, der djuret finnes, och till och med JEsyss har 1i ett sednare arbete åter- tagit kännetecknet af den taggiga siphonmynningen hos sin P. nitidum. Det återstår således äfven för denna art endast skalkaraktererna, för att skilja den från andra. (Cr.) Anm. 2. Den beskrifning, som ofvan är lemnad, är gjord efter en- gelska exemplar, för hvilka jag har hr VznxnüzEN att tacka. JP. nitidum Bavpow öfverensstämmer ganska noga med denna beskrifning och jag tviflar derföre icke på att B. haft den riktiga musslan framför sig. Mina engelska exemplar öfverensstämma fullkomligt med auctorns beskrifning utom deri, att de sakna de efter JEnrns, JErrnEvs och Bavpow uppgifna 3-5 djupare fårorna under bucklorna, men jag tillägger detta icke så stor vigt, då de öfriga skalkaraktererna öfverensstämma. Denna, till våra minsta arter hörande, mussla är numera, då kännetecknen på djuret bort- falla, särdeles svår att karakterisera och den fordrar den noggrannaste pröfning, då den till sin omkrets står mycket nära P. pusillum och lås- tänderna icke lemna goda och iögonfallande karakterer mera än hos de öfriga små och mycket små Pisidierna. Författarne angifva visserligen äfven den starka glansen hos skalet, hvarigenom den utmärker sig fram- för alla anförvandter; men alla Pisidier och isynnerhet de mindre for- merna hafva mer eller mindre glans, så att det nästan blir omöjligt att bestämma hvar den starkare glansen för vår P. nitidum begynner. Jag är derföre mycket böjd att låta P. nitidum Jrw. alldeles gå upp uti P. pusillum GmEL., men då denna mussla är allmänt misskänd, vill jag först bestämma mig efter de mest minutiösa undersökningar, dà jag får ett rikare material af denna mera sällsynta form än jag nu har tillgång på. (Or.) 555 14. Pisidium parvulum Crzss. Concha minima, subinequilateralis, orbiculato-ovalis, ven- tricosa, lemuissime striata, nitida, valde fragilis; wumbones pro- minentes, acutiusculi; dentes card. valv. sinistre 2, tenuissimi, exterior brevis, interiorem. brevem. paullo crassiorem, vir curva- tum ad dimidium occultans; dens card. valv. dextre tenuis, vix arcwatus, parte posteriore paullulum incrassatus. Long. 2, alt. 1,5 cy. 1,5 mm. Pisidium parvulum Cressin Mscrpt. Djuret — Musslan mycket liten, rundadt àággformig, mycket bukig, finstrimmad, temhgen glänsande, mycket tunnskalig, hornfárgad ; bucklorna temligen mycket närmade midten af musslan, tilispet- sade och någorlunda framstående; låsbandet kort. fint, ófverbygdt ; låslisten smal; omkretsen: öfverkanten starkt böjd, framkanten rundadt tillspetsad, bakkanten rundad, underkanten starkt böjd; låständerna i venstra skalet 2, korta, den yttre mycket fin, tunn. skarp, låg. till hälften betäckande den inre, som är kort, knappt böjd, temligen hög; rännan mycket kort och smal; sidotänderna enkla, temligen tillspetsade, den främre spetsigare och högre än den bakre; làstanden i högra skalet fin, föga böjd, bakre delen obetydligt förtjockad; sidotänderna dubbla, de yttre mycket fina, korta, mycket låga, de inre temligen tillspetsade. men lägre än de motsvarande i venstra skalet; rännan kort, temligen trång. p martensi Cr.: concha major, solidior; long. 3.s. alt. 2.8, cr. 2.2 mm. (musslan större, mera tjockskalig). Förekomst 'och utbredning. I Sverige. i Blekinge vid Ron- neby ymnig i Långasjö (C. A. W.) I Norge är var. f? mar- tensi tagen af dr E. v. MARTENS vid Bergen (Berlins Museum n:o. 11796). Denna mycket lilla mussla är i så hög grad olik alla mig bekanta Pisidier, att jag omöjligen kan underlåta att anse den vara en god ny art. Fam. Unionide. Animal pallio antice et inferne aperto, postice con- nato, aperturis duobus subuliformibus. Concha oblonga, magna, incquilatera, equivalvis, in- tus margaritacea, dente cardinali valve dextre simplici, Fauna Molluscorum. 36 954 valve sinistra bipartito, vel cardine edentulo; ligamentum extus semper distinctum. Djur med mantelns flikar efter hela sin längd skilda, utom vid bakre ändan, der de bilda tvenne icke till siphoner förlängda öppningar. genom de emot hvarandra bågformigt böjda kanterna. den öfre öppningen minst och utgör anus. med jemna kanter. den nedre störst samt rundtomkring försedd med syllika bihang. cir- rher eller känseltrådar, och genom hvilken öppning vatten föres till gälarne. Mussla aflàng. stor, oliksidig. likskalig, invändigt starkt perl- morglünsande, på yttre sidan 5etückt af en olivfärgad epidermis, som vid bucklorna oftast är mer eller mindre afnótt; i högra ska- let finnes en enkel lástand, i det venstra en dubbel, eller saknas alldeles tänder: làsbandet alltid utvändigt tydligt. Najadea utmärka sig bland den stora mängden af musslor derigenom att djuret har manteln alldeles skild. stundom med en eller två siphonalöppningar baktill. gälbladen förlängda, nästan lika, vid bakre ändan sammanväxta med hvarandra, skalen regel- bundna. lika. fria. med permorlik struktur och tjock epidermis, två intryck efter slutmusklerna och tre efter fotmusklerna, af hvilka två bakom den främre och en framom den bakre slutmu- skeln. lås med tänder eller musslan tandlós.. Dessa karakterer förena tre familjer: Spatide, med manteln baktill bildande två korta siphonalrör. foten tunglik, tjock, skalen slutna; Mycetopoda, som hafva manteln med en särskild kloaköppning. foten mycket làng. hattsvampformig. skalen öppna vid båda ändarne; Unionide, hos hvilka manteln rundtomkring är skild (blott genom gälbladens sammanväxning med manteln bildas baktill ett falskt rör, anal- öppningen), foten tjock, skalen slutna. Spathide hafva ett dussin arter i Afrika och hälften så många 1 S. Amerika; Mycetopoda 3 arter i S. Amerika. De till familjen Unionide hörande genera, som tillkomma vår fauna eller äro med dem närmare förvandta, kunna så fördelas (jfr v. Vest Verh. sieb. Ver. 1866): a) de inre gälbladen vidfästade buksäcken, yttre gälbladen till hela sin längd förenade med manteln, låständer ?/,, sidotänder 0: Alasmodonta Sar; b) de inre gälbladen fria: aa) gälbladen icke baktill förenade med manteln. låstäinderna ?/,. sidotänderna oblitererade: Margari- tana ScHuM.; bb) gälbladen till sin hela längd förenade med man- teln. «) foten högre än lång, dess underkant mycket kort. gälarne fasta och tjocka. i stället för låständer en liten upphöjning på 555 hvardera skalet: Microcondylea w. Vest. 8) foten lika làng som hög, gälarne mjuka. lösa, lås- och sidotänder 0: Anodonta Cuv.. y) foten längre än hög. gälar fasta, låständer ?/, eller ?/,. sido- tänder ?;,: Unio Rertz. Endast den sista familjen eger Europa gemensam med N. Amerika. i hvilken sednare verldsdel alla de anförda slägtena (hos nyare författare upplösta i många flera) finnas och endast der Alasmodonta Sav. ett genus. som af de flesta auctorer upptages såsom synonymt med Margaritana. men som dock. såsom vi sett, skiljer sig genom djurets byggnad. Slügtet Microcondylea eger blott en art (MÖHLFELDS Unio depressus eller MENKES Alasmo- donta compressa) i Europa (i många af norra Haliens floder och sjöar) samt möjligen en art (Margaritana lata RAF.) 1i Amerika. De öfriga tre genera tillhöra äfven nordens fauna. (D' ÖRBIGNY berättar att han funnit en stor mängd små Anodonter af 4 liniers längd. fästade vid en byssus. i floden Parana. och hvilka han gif- ver slägtnamnet Byssoanodonta och artnamnet paramensis, men hvilka möjligen eller troligen endast voro ännu icke utbildade exemplar.) Musseldjuren bebo till ett antal af 3—6000 ännu lefvande arter. fördelade på närmare 300 genera (de fossila bivalverna gå ända till 7—8000 arter). alla vatten på jorden. i hafvet från den grunda stranden till öfver 1400 fots djup. långt sedan allt växt- hf upphört. från tropikerna til] polarländerna. alla strömmar och floder, alla sjöar. bäckar. kärr och pölar. Blott en femtedel till- hör sött vatten och deribland Unionina jemte Mülleriana och Cy- renana samt strödda genera inom alla delar af systemet. Vi hafva förut bevittnat en icke ringa variationsförmåga inom åtskilliga grupper af Helix. hos Clausilia. Succinea o. s. v. samt isynnerhet inom slügtet Limn:za, men det är endast de sednare, som i någon mån kunna jemföras 1 detta fall med de särdeles proteusartade Unionide. Orsaken dertill att vattenmolluskerna mera än de, som finnas på land, äro underkastade vexling. utta- lar ROSSMÄSSLER i sin med rätta berömda inledning till 12 h. af Ieonographien: Vattnet är vehikeln för alla de agentier. som hafva inflytande på lifvet och bildandet af dessa djur, náringen, ljuset, värmen. luften. Hvar och en af dessa agentier träder blott i vatt- net. och alla tillsamman genom vattnet förenade och utjemnade. med djuren i beröring. hvarigenom 1 vattnet uppstår ett enda, odeladt, oaflåtligt verksamt. således desto mäktigare inflytande på 36” 956 bildandet af skalformen. Landsnáckorna hafva. deremot att göra med en mera splittrad och derfoóre desto overksammare makt, hvars enskilda 'delar: klimat, höjd öfver hafvet, temperatur, läge, vegetation, fuktighet o. s. v. dels genom vexlande inverkan för- lora sin kraft,, dels upphäfva hvarandra. Af dessa skäl visar icke blott hvarje bäck, flod, dike sina egendomliga former af Unio och Anodonta, utan icke sällan finner man att musslornas former för- ändra sig med flodbäddens förändring i bredd, djup, bottenbeskaf- fenhet och vattnets större eller mindre hastiga flytande. Icke säl- lan har ett dike helt andra musselformer än dess aflopp knappt 100 steg derifrån och i stora kanaler eller insjöar har den sanka sidan, som ligger emot den herrskande luftströmmen, mycket olika former mot den motsatta, vanligen djupare sidan. Liksom Lim- nzerna tillfölje af sin skalform nödvändigt måste hafva en större variationsförmåga in de närbeslägtade, men dock till skalet så olika bildade, Planorberna, så lemnar hos bivalverna den stora utsträckningen hos de af den mjuka böjliga manteln bildade, i början veka och löst hopsatta skalen, en ännu större lätthet för yttre inflytanden att göra sig gällande. Äfven bland dessa äro icke alla arter lika benägna att vexla skepnad, utan visa somliga en relativt stor motståndskraft, Uso mera än Anodonta, mest Margaritana, bland de första i somliga trakter, såsom i mellersta Europa, minst pictorum, i andra, såsom i Skandinavien, minst tu- midus. De amerikanska malakologerna äro ense om att samtlige Unio- nidze äro skildkönade (dioecister). de europeiska äro af olika me- ningar. PmÉvosr. LALLEMAND, MILNE EDWARDS, QvATREFAGES, KEFERSTEIN, NOLL, KOBELT och de flesta nyare hafva samma åsigt, som amerikanarne. hvaremot CUVIER, VAN BENEDEN, ROSSMASSLER. PnuiriPPl, DrRovEt, MoquiN-Tawpow o. fl. anse dem vara herma. froditer (monoecister) liksom Spheride. Att så skilda åsigter kunna finnas hos så utmärkta forskare är beroende på den enkla strukturen hos reproduktionsorganerna, som hos hanar och honor äro alldeles lika och blott få olika färg allteftersom spermatozoer eller ägg utvecklas inom dem. Man kan dock antaga såsom full- komligt säkert att könen åtminstone oftast äro skilda. En när- mare framställning häraf tillhör Inledningen till detta arbete, men det påpekas här blott derföre, att skalformen till någon del äfven är beroende af de olika könen till följe af de oerhörda massor ägg (hos en Anodonta till 400.000), som ända till en viss utvecklings- 951 grad och ansenlig förstoring under en viss tid af året finnas ho- pade inom de yttre gálarne. Hos våra Anodontaarter äro, enligt v. SIEBOLD, de hanliga skalen bredt eller elliptiskt äggformiga, de honliga aflångt äggformiga och starkare hvälfda. Hos de europei- ska Unionerna, der liksom hos Anodonterna de yttre, stundom äf- ven de inre. gälarne till hela sin längd tjena såsom ett slags mar- supium, är, enligt KüsrER, den hanliga musslan 1 allmänhet kor- tare, tunnskaligare, vida plattare och isynnerhet mot bakre ändan mera sammantryckt. under det främre delen är öfvervägande och längre utdragen eller åtminstone prydligare afrundad än skalen hos honmusslan, äfvensom kanterna äro mindre skarpa och fram- för allt saknas den abdominala hvälfning, som hos honmusslan be- gynner vid eller bakom bucklorna och sträcker sig mot nedre kantens bakre del. Hos de nordamerikanska Unioniderna äro inom olika grupper. till följe af äggsäckarnes och gälarnes olika bild- ning, skilnaden emellan han- och honmusslans skal olika, antingen honmusslan mycket mindre än hanmusslan eller den förra rundad, den sednare päronformig, eller den förra kortare med bakre nedre delen af skalet bredare uppsvälldt och genom en bugt mera af- söndradt från den främre, bakkanten tjockare och mera tvär, den bakre hälften af underkanten nedsänkt och stundom sågtandad. Då således skalformen hos de olika könen är så skild och ofta dertill kommer olikhet i färg, är det naturligt att man ofta skulle anse dem vara och beskrifva dem såsom väl skilda species och ett icke ringa antal egna arter hafva sålunda uppkommit hos flera auctorer. Utom denna af könsförhållanden beroende formolikhet, upp- kommer sådan i vida högre grad genom lokala inflytanden, hvilka här hafva snart sagdt obegränsadt spelrum. Att genom exempel detaljera detta få vi öfverlemna åt Inledningen och här endast hålla oss vid några allmänna förhållanden, hvarvid vi så ofta som möjligt rådfråga den erfarne RosswáAssLER. dels derföre, att så ut- förliga undersökningar öfver de stora bivalvernas förekomst ännu saknas hos oss, dels emedan deras variation är 1 norden vida rin- gare än på kontinenten och dels emedan samma orsaker på båda ställen hafva samma eller likartade verkningar. kh. sjelf säger, att ingen bör förundra sig om man här och der fimner egendomligt bildade former, men väl deröfver att man på skilda ställen finner fullkomligt öfverensstämmande former. Han menar dermed, att nä- stan hvarje vatten påtrycker sina musslor sin egendomliga stäm- 598 pel men han, såväl som hvarje samlare af Unionider, har dock funnit, att der lokalerna 1 större eller mindre grad ófverensstáàm- ma, der ófverensstimma 1i samma mån äfven musslorna. Alla tillhöra de sött vatten, Unio och Margaritana företrädes- vis rinnande eller strömmande, Anodonta lugnt eller stillastående. De äro snedt nedsänkta i bottnen, mer eller mindre djupt alltef- ter dennas fasthet eller artens natur (se under An. complan.), men alltid så, att deras bakre ända är fri, och de intaga alltid en ver- tikal ställning eller så, att låsbandet är riktadt uppåt och skalens öppna kanter nedåt. Då de ändra plats höja de sig icke öfver bottnen utan de framskjuta foten före sig och genom att sedan sammandraga den släpa de sig fram. hvarvid de plöja fåror kors och tvärs i dyn eller sanden. Af största inflytande på dessa musslors förekomst och bild- ning, säger ROSSMÄSSLER. är beskaffenheten hos vattenbädden och vattenhöjden. ”Den som har begagnat sig af det öfver hufvud ta- get mycket låga vattenståndet i våra tyska vattendrag sommaren 1842, lärer också på många ställen hafva samlat musslor, till hvilka han under andra år knappt åter skall lyckas komma. Så fann jag ibland andra emellan Meisen och Dresden vid byn Wild- berg en oändlig mängd af Unio pictorum och tumidus på den gytt- jigt sandiga bottnen af en nästan alldeles uttorkad vik, som Elbe der bildar. Alla unga och halfväxta exemplar visade oförändradt artens typiska form, men alla gamla och utväxta exemplar buro omisskänliga märken efter sin egendomliga lokal, under det att knappt 20 steg derifrån i strömbädden hvarje exemplar rent och oförändradt representerade sin art. U. pictorum var 1 bugten ojemförligt talrikare än tumidus, hvilket i strömmen var motsat- sen; U. crassus felade i bugten nästan alldeles under det att den alltid, liksom äfven då, är allmän i Elbes strömdrag. U. tumidus från bugten hade mången efter enstaka exemplar säkerligen utan betänkande proklamerat för en ny art och U. pictorum var full- komhgt förvandlad till U. limosus Ninss. Detta förhållande hos yngre exemplar och hos äldre utväxta till sin arttyp synes mig vara af myckeu vigt för bedömandet af arträtten hos våra Unioner.” Vattnets rörelse, den må bero af bäddens sluttning eller af vindarne, har betydligt inflytande på skalformen. Större insjöar inverka på alla musslor nästan alltid en förlängning och samman- tryckning af den bakre hälften och en kort robust byggnad af den 559 främre, hvarjemte den förra merändels är något nedåt böjd. Så uppkommer U. platyrhynchus Rossm. 1 Wórthsee, så U. decollata HeLp och U. arca HELD i Bayerns sjöar, alla afkomlingar af U. pictorum, som på liknande ställen får andra sådana former. (t. ex. var. longirostris), så saccatus och rostrata-former af U. tumidus i våra sjöar. U. requienii 1 Framkrike, ställföreträdare för U. pic- torum, och af nästan hvarje Anodontaform en rostrata, så, som ock Bror (Etude sur les coquilles de la fam. des Nayades &c.. 1867) upptager, hvarvid han gör följande anmärkningar: Det sy- nes alltså. som om den ófvervágande utvecklingen af musslans bakre del karakteriserar sjóformerna. hvilket emellertid icke àr strängt riktigt. ty det är icke i alla delar af en sjö man finner dem sådana, utan endast på sådana ställen, som äro utsatta för de herrskande vindarne och de tillfölje deraf uppkomma genom vågornas inverkan och således i rinnande vatten. i de yttersta delarne af sjöarne och 1i grannskapet af deras utlopp, hvaremot man 1i lugna bugter endast finner den typiska formen. BROT an- ser också den rostrata formen mindre bero af vattenmassans ut- sträckning. d. ä. sjöns storlek. utan af dess rörelse och deraf be- roende större renhet. I anledning af den smala, utdragna. baktill nedböjda A. curvata HELD och den rundade, baktill tvárhuggna A. callosa Herp, båda former af A. anatina, den förra i Starn- bergersee, den sednare i Chiemsee. gör Crrssiw (Mal. Bl. XIX) följande observation: Chiemsee. Bayerns största sjö, har vid strün- derna. ofta ganska långt ute, grunda ställen, som bebos af muss- lor; här beröra vågslagen djuren vida mer än vid Starnberger- sjöns djupare stränder och tvinga dem derföre här mer att skydda sig för svallet och hålla sig fast vid bottnen. hvarföre man äfven hos eallosa finner musslan förkortad. slutmusklerna mycket starkt utvecklade och läppvalken ovanligt tjock. Det är icke blott formen hos musslorna utan 1 lika hög grad 1 visst hänseende färgen, som är underkastad förändring efter lo- kalen. Man måste nemligen skilja emellan en primitiv, d. ä. för arten typiskt egen, och en sekundär. d. ä. den förra betäckande och modifierande färg hos epidermis. Den primitiva färgen hos den rena, för hvarje betäckning fria, epidermis är åtminstone hos Europas Unioner och Anodonter föga föränderlig och är det van- ligen blott den gröna färgen. de gröna strålarne, som stundom försvinner hos musslor 1 större sjöar (hvarvid R. anmärker att han aldrig sett vanligen strållösa arter genom lokala inflytanden 560 få strålar), liksom man ej sällan finner musslorna i somliga vat- tendrag ovanligt hfligt och vackert färgade, såsom fallet isynner- het är i stora floder, under det motsatsen eger rum i stora in- sjöar. Då öfverhudens primitiva, af djuret sjelf densamma med- delade, färg döljes af en ny färgpålagring, erhållen från lokalen, kan den förra med lätthet återställas. hvarigenom man icke blir utsatt för misstag om hvad som egentligen är musslans färg. JU. limosus Ninss. är i ungdomen, ända till en längd af 3 tum, full- komligt färgad såsom pictorum: gul, bakåt grönaktig; men äldre exemplar blifva ofta mörkt kastanjebruna. För att på dessa exem- plar återfå den första färgen, bestryker man musslan medelst en pensel med kungsvatten då denna färg efter 10— 15 minuters för- lopp framträder 1 all sin egendomliga styrka och liffighet, hvar- efter man torkar musslan med linne och fuktar den med olja. Genom detta medel har R. ófvertygat sig att U. atrovirens Son. ursprungligen har den vanliga brungula färgen och nästsn alltid strålar, att U. decurvatus är mörkt brungulaktig och platyrhyn- chus ljust brungul (såsom pictorum). till och med att den nästan alldeles svarta U. consentaneus blef mörkt gulbrun med otydliga gröna strålar. På skal utan sekundär färgbeläggning åstadkommer det anförda reningsmedlet inga förändringar. Någongång få ska- len metallglans och i detta fall utmärker sig hos oss isynnerhet den nedan beskrifna U. tumidus f. elegans, helst de utväxta exem- plaran, under det att andra former i samma vatten icke hafva spår deraf. Detta är anmärkningsvärdt. emedan färgen annars brukar vara ganska konstant på hvarje lokal, och särskildt eme- dan nämnde Unio är en sjóform, ty man kan i allmänhet säga, skrifver Bror, att epidermis hos Najadea är mera glänsande och vackrare färgad på sådana ställen der vattnet är lugnt och djupt samt gyttjan ymnig, under det den är mera dunkel och eroderad i vatten som är klart och i rörelse. Perlmorns färg på skalens insida är lika ofta af individuel natur, som betingad af artför- hållanden. Rossm. anför följande exempel: U. reniformis är in- vändigt alltid blåaktigt mjólkhvit. föga glänsande (den förekommer i jernhaltigt vatten). U. carinthiacus har starkt glänsande, något rödgult perlmor, U. batavus från nedre delen af Glanfurtbäcken har detta smutsgrönt, glänsande. U. fusculus blåaktigt mjölk- hvitt. U. crassus och pictorum äro invändigt merändels rent och glänsande mjölkhvita, stundom rödaktiga, ända till hfligt au- roraröda. 561 Stora floder och sjöar alstra stora musslor, säger Rosswiss- LER (Icon. h. XII) vid jemförelse emellan dem från Donau och den mycket stora S:t Gotthardskanalen vid Merseburg samt dem från de betydligt mindre nordtyska floderna, äfvensom säkerligen vid åtanka på de många små Unioformer, som tillhöra bäckarne i Österrikes södra stater, sådana som U. amnicus Z., U. carin- thiacus Z., U. reniformis Scuw., U. fusculus Z.. U. labacensis Z. och andra små bafaewsformer. Musslans storlek är dock icke be- roende af sjöns eller flodens storlek, utan finner man troligen ännu oftare de största exemplaren i ganska inskränkta vattensamlingar. Sednare (h. XVIII) afbildar R. en ÅA. cygnea v. cordata, tumida, crassa, af 200 mm. längd, 95 mm. höjd och 80 mm. tjocklek från en liten men djup sjö vid Altenburg, och den största form, som är funnen af U. erassus, den mycket tjockskahnga v. maximus Kos. förekommer 1 en bäck i Slesvig. Måhända gäller dock den mot ROSSMÄSSLERS åsigt motsatta meningen företrädesvis Anodon- terna, hvarpà Marm 1i Góteb. Vet. och Vitt. Samh:s Handl. III anför många bevis. Lugnt vatten och rik tillgång på föda synas vara de förnämsta vilkoren för de tunnskaligare Anodonternas ut- veckling, derföre har jag ingenstüdes funnit så stora musslor, som i kanalen vid städer och fästningar eller 1 hamnar vid städer, som ligga vid sjöar eller floder. På sådana ställen uppnår A. cygnea vid Wadstena den respektabla storleken af 180 mm. L, 80 mm. höjd och 60 mm. tjocklek i sällskap med en massiv A. ponderosa ; 1 södra kanalen vid Kristianstad blir A. cellensis nära 160 mm. l, S0 mm. h. och 60 mm. tjock. "A. ponderosa i Skenån har tvifvelsutan att fór sin utbildning tacka det mustiga vatten. som från Skennige rünnstenar tillflódar ån, ty längre ned förekommer väl samma form, men mindre och mera tunnskalig, emedan vatt- net der är mer utspüdt" (E. v. G. 1 br.). Dr Go£s skrifver vidare att han 1 sjóar med kalkhaltigt vatten oftast funnit de tjockskali- gaste bivalverna, såsom Anodonta ponderosa i Ljungstorps gól i ÓGotland, der Char» och Ceratophyllum, starkt impregnerade med kalk, voro så frodiga, liksom i flera sjöar i WGötland, såsom i Hornberga-, Höjentorps- och Egby-sjöarne med deras stora kalk- halt. Detta eger sin riktighet, men dock utan allmüngiltighet, ty fastän vi veta att äfven de flesta landsnäckor på kalkgrund få betydligt tjockare skal än på urformationen, så gifvas andra, så- som Pupa muscorum, Helix pulchella och costata, hvilka förfär- diga tjocka skal med åsar och förtjockad munsöm, ehuru de fin- 562 nas på kalkfattiy mark och LicHE kerüttar om U. crassus, att den i de kalklósa báckarne 1 Reuss-Oberland och sachsiska Voigt- land har mycket tjockare skal än längre ned i Elster och Saale samt att Margaritama vida bättre trifs i kalkfattiga floder på gneis- och glimmerskiffer än längre ned, der den slutligen fórsvin- ner. ehuru flodvattnet bhfvit rikt pà kalk. Beträffande dessa bivalvers utbredning 1 Skandinavien anmár- kes. att Umio och Anodonta icke gå öfver Dalarnes nordgräns. ehuru, liksom alla öfriga gemensamma mollusker och af samma or- saker; betydligt högre på andra sidan Botniska viken, hvaremot äfven hos oss Margaritama går upp till yttersta Lappmarkerna och är 1i Finland allmännast i de nordliga vattendragen, äfvensom detta genus har en art, M. dahurica, i Siberien. Orsaken dertill. att Unio och Anodonta icke utbreda sig längre mot norden. sö- kes väl alltid i dettas kalla vatten, som är ett hinder i de stora flodmusslornas utveckling, och uti bristen på passande lokaler på de högre bergen; men då den stora Margaritana der finner lämp- liga, t. o. m. högst fördelaktiga platser. så torde man äfven vid förklaringen af deras utbredning lägga vigt vid deras högst märk- värdiga utvecklingshistoria. hurusom de unga musslorna lefva så- som parasiter mom galläpplelika uppsvällningar vid gällock och fenor på flera sötvattenfiskar, isynnerhet på Cyprinusarter och på Gobio fluviatilis. och hurusom direkta observationer och experi- menter till fullkomlig visshet ådaglagt. att dessa fiskar i sin tur anfórtro sina ägg att utvecklas inom gälarne hos Unio och Amo- donta (icke hos Margaritana), dit fiskhonan inpraktiserar dem emellan siphonerna (der skalen aldrig kunna fullkomligt tillslutas) medelst ett tumslángt àágglüggningsrór. som om våren utvecklar sig ur en urogenitalpapill, hvilken efter förrättad funktion åter sammandrager sig *). *) I ett arbete af dr Linpström” Om Gotlands Fiskar” (1867) läses sid. 17: Allmogen kallar de i alla träsk och åar vanliga musslorna (Anodonta cygnea) för Lindareskálar och har den tron att lindaren utvecklas ur dessa", samt i ett annat arbete af dr L. "Om Gotlands nutida mollusker" (1868) heter det sid 30: Denna mussla (Anodonta cygnea) är den enda af alla Gotländska mollusker, som eger ett särskildt namn i allmogens språk: hon kallas "Lindareskálar", ty folktron har satt henne i samband med den likfärgade fisken Lindaren (Tinca vulgaris) och säger att lin- daren bildas i och utvecklas ur sådana skal”. Dessa uppgifter äro lika intressanta, som märkvärdiga, ty folktron, grundad på erfarenhet och 563 Gen. Unio Rzrzivs. Animal pede valido, compresso, longiore quam alto, branchüs duris. , Concha dente cardinalà valve dextre simplici, valve sinistre bipartito, dente laterali infra làgamentum producto, lamelliformi, solitario in v. dextra, duplici in v. sinistra. Djuret med den mycket stora och sammantryckta foten längre än hög, gälarne fasta. Musslan likskalig. oliksidig. mot bakre ändan afsmalnande. utdragen. mera sammantryckt, skalen tjocka och starka, bucklorna uppdrifna, låsen försedd med tänder. i högra skalet en. i spetsen naggad, konisk eller sammantryckt låstand, under låsbandet längs skalkanten en skarp. upphöjd list eller lamell. kallad sidotand, i venstra skalet *) för upptagande af högra låstanden en grop emel- lan två tänder eller rättare emellan två hälfter af en genom denna grop delad låstand, och för upptagande af högra sidotanden en fåra eller ränna, bildad af två längslöpande lister eller sidotänder. 1. I öfverensstämmelse med behofvet har naturen gifvit en stark och komplicerad låsapparat och tjocka fasta skal åt Unio och Margaritana på samma gång, som åt dem blifvit anvisadt till vistelseort rinnande. ofta häftigt strömmande, vatten med ste- nig eller sandig botten. Former af Unio förekomma dock allmänt 1 sjöar och större kanaler äfven der vattnet är fullkomligt stilla- stående. Deras liksom de öfriga Unionidernas föda anser Bmor vara vegetabilisk och bestå i mycket fina delar. som djuret upp- suger blandade med gyttjan, i hvilken det är nedsänkt. hvaremot JEFFREYS säger att deras föda utgöres af Entomostraca och andra små djur. Sannast torde vara att de förtära både växter och djur iakttagelse, innebär en strängt vetenskaplig sanning, en af de vackraste sednare ”upptäckter” inom malakologien. Sutaren eller lindaren är all- män i träsken på Gotland, der för öfrigt af det nära förvandta sl. Cy- prinus endast C. gibelio finnes och det förmodligen endast ditplanterad. *) Någongång förekomma exemplar, hos hvilka ett motsatt förhållande eger rum, hvilka nemligen hafva i venstra skalet en låstand och två i det högra skalet. Dessa monströsa former äro således analoga med venster- vridna snäckor af arter, som enligt regeln hafva högervridet skal, eller tvärtom, men de abnorma bildningarne af bivalverna äro vida sällsyntare. Hos Anodonta finner man ofta på gamla exemplar de fina listerna under låsbandet utvecklade till valkar, som något likna sidotänderna hos Unio (Anod. dentiens MkzxzE). 564 eller i vattnet upplösta både váüxt- och djurdelar. Af Unio har Europa visserligen ett stort förråd individer, men mycket få goda arter (kanske omkring 10). hvaremot Amerika hyser i sina ström- mar en förvånande mängd former under massor af individer. De beskrifna arternas antal utgör der säkerligen 500 eller med trån- gare gränser arterna emellan minst 470, hvaraf blott 30 tillhöra S. Amerika *). Bland dessa uppnå flera en jettelik storlek och tyngd, såsom U. heros en vigt af ett och ett halft skålpund. I Australien finnes blott ett par arter, i Afrika 6—38, i Asien några och 30. Om de europeiska arternas utbredning skrifver Ross- MÄSSLER i Iconogr. h. XIL p. 21: ”Man måste indela Europa i af- seende på molluskerna i en nordlig och en sydlig hälft. Till den sydliga höra: 1) Pyreneiska halfön. 2) Frankrikes södra departe- menter, 3) Italien med Alpernas södra sluttningar, 4) Illyrien. Kroatien, Istrien och Dalmatien, 5) Turkiet, 6) Grekland, 7) Ka- spiska och Svarta Hafvens kusttrakter, 8) Medelhafsóarne. De öfriga länderna bilda det nordliga Mollusk-Europa. I dessa för- herrskar enligt min mening U. pictorum, åtföljd i nästan lika ut- sträckning af U. tumidus, hvilken dock förr upphör mot södern och synes icke öfverskrida Schweiz” och södra Steyermarks Alper, liksom jag icke känner någon fyndort söder om Metz och Stral- sund. U. pictorum går deremot ned ända till nedra Krain. men andra sydliga fyndorter känner jag icke, ty hvad jag erhållit från Lombardiet och södra Frankiike under detta namn kan jag icke erkänna såsom den äkta U. pictorum, som väl ock torde vara främmande för nämnde länder. Deremot eger jag denna i norra Europa afgjordt förherrskande art från England, Sverige, Ryssland *) År 1862 meddelar Isaac Les, ”Uniobeskrifvaren par préférencé”, att ensamt från Nordamerikas Förenta Stater äro bekanta 520 arter af sl. Unio, 28 af Margaritana och 59 af Anodonta, ett alltför ringa antal, som han anser komma att få stor tillväxt, sedan Texas, Louisiana, Missisippi och Alabama med deras vidsträckta ännu oundersökta områden och Flo- ridas 1 detta fall jungfruliga gebiet blifvit granskade. Några veckor ef- ter detta meddelande beskrifver han ock från några af de anförda trak- terna ett antal nya arter och har dermed outtröttligt fortsatt hvarje år sedan dess. I sammanhang härmed fórtjenar nämnas, att PETIT DE r4 SavssavE berättar i Journ. de Conchyl. IX (1861) efter mundtligt medde- lande af Lra. att denne reducerar samtlige europeiska arterna af sl. Ano- donta, af hvilka 98 äro skilda, till en enda, som han benämner A. cyg- nea, och återför Europas alla Unioformer till 4 arter. 565 (Obarfloden i gouvern. Perma), hela norra Frankrike, Belgien, Holland, Danmark och från särdeles många orter i Tyskland, äf- vensom från sådana syd-östra länder, hvilka tillhöra Donaus flod- gebiet. Området för U. pictorum är tillika detsamma för U. ba- tavus (hvilket namn väl förtjenar, redan såsom det äldsta, före- trädet att beteckna gruppen). Verkliga former af batavus eger jag icke från södra Frankrike och Lombardiet, deremot desto tal- rikare från Tyskland, från nedra Krain upp till Holstein, från Belgien, Holland, Ryssland, Sverige och England. I Lombardiet och i s. Frankrike befinner sig typen af U. pictorum och U. ba- tavus för att säga upplöst och i södra Europa öfverhufvud den skarpa indelning af Unionerna 1 utdragna och förkortade, hvari- genom i Europas norra hälft U. tumidus och pictorum så bestämdt skilja sig från de öfriga (som utgöras nästan endast af batavus & aff.). Jag för min del känner icke en enda Unioform från södra Frankrike och Italien, som afgjordt har karakteren antingen af en picetorumlik eller en batavuslik Unio, utan alla stå de tvärtom midt emellan båda, stundom ganska lika U. pictorum 1 form, men till bucklornas beskaffenhet och tandbildningen mera lika U. ba- tavus, t. ex. U. moquinianus, reqwienii, hispanus. pallens, tur- tonii och gargotte. Sürdeles märkvärdigt är Unioformernas för- hållande i s. Frankrike och i Lombardiet derigenom, att det felas dem den bestämdhet och tydlighet i den speciella karakteren, som vi finna åtminstone hos några bland våra nordiska Unioner och som minst förnekar sig särskildt hos tumidus. Äfven hvad muss- lorna beträffar är jag af den åsigten, att i den nordliga faunan förekomma typerna för många i den sydliga vidare utbildade ar- ter, slägten och grupper”. Några på nyare iakttagelser grundade anmärkningar vid denna i allmänhet fullkomligt riktiga framställning blifva vi i tillfälle att anföra vid redogórandet för de särskilda formernas utbredning, och vilja här blott nämna, att på Skandinaviska halfön (i Sverige, ty i Norge saknas sl. Unio alldeles) är U. tumidus mest utbredd och mest formrik, dernäst U. crassus och minst U. pictorum. Om de sydliga formerna skrifver R. anf. st. "U. hispanus Moq.-Taxpow (Icon. f. 747) är visserligen väl en egen form, som gör skäl för sin egen benämning, men dess kännetecken äro dels af blott graduel, dels af mera habituel än diagnostisk natur. DU. gargotte är föga karakteristisk och ännu mindre äro det de öfriga mig bekanta sydeuropeiska Unionerna. Med U. capigliolo (f. 755, 966 ! 155) sammanfaller utan tvifvel U. baudinii KüsrER (f. 541) och sannolikt äfven U. twrtonii PAvR. Vid Perpigana förekommer en form. som har stor likhet med U. capigliolo, men denna form sluter sig nära till det stora formomrádet af U. requieni, till hvil- ken formgrupp höra Unioner i Comer-. Luganer- och andra nord- italienska insjöar. och i Adriatiska hafvets kusttrakter förekomma talrika former. hvilka dels ganska tydligt tillhöra U. elongatulus, dels mera sluta sig till U. capigliolo”. I "Catalog der im europäischen Faunengebiet lebenden Bin- nenconchylien" (1871) upptager dr KoBELT följande arter af slág- tet Unio: a) Gruppen U. htoralis: U. sinuatus Lax. (Frankrike) med 1 var.. U. litoralis LAw. (vestra Europa) med 9 var. från Span. och Frank.. U. cwneatus Jacq. (Arles), U. wolwichii MogELET (Tajo): b) Gruppen U. batavus Lam.: U. crassus RxrTz. (meller- sta och norra Europa) med 2 var. U. ater Ninss. (Tyskland, Ryssland och Skandinavien) med 2 var.. U. batavws Nirss. (Ea- ropa. Algier) med 7 var.. U. decwrvatus Rossw. (Kürnthen) med I var.: e) Gruppen U. capigliolo PAvn.: U. moqwinianus DvuP. (Pyreneerna) med 2 var.. U. capigliolo Payr. (Korsika och Sar- dimien) med 1 var.. U. sandrii Vinna (Dalmatien) med 1 var.. U. elongatulus Müinurr. (Dalm.. n. Ital. Turkiet. Krain?). U. hi- spanus Moq.-Taxp. (Spanien); d) Gruppen U. pictorum L.: U. gargotte Pur. (Sieihen). U. reqwienii Micu. (Ital. s. Frankr.) med ( var. U. turtomi Payr. (Korsika). U. valentinus Rossw. (Spanien). U. pictorum Lis. (Europa n. om Alperna, Siberien) med ( var. US mucidus Mon. (Portugal). U. pallens PARR. (Dalma- tien), U. tumidus RETZz. (mellersta och norra Europa) med 4 var. Dessutom upptager KonELT såsom "species dubie aut sedis incer- te” 29 nominalarter jemte åtskilliga från Mindre Asien. Således flera såsom arter erkända former än hvad ROSSMÄSSLEP 1 sin Ico- nographie h. XII (1844) upptog. oaktadt en och annan af R. (1844) och KREGLINGER (1870) såsom art upptagen form, t. ex. platyrhynchus Rossm. och mülleri Rossw.. icke såsom sådan er- kännes af KOBELT. Huru delade åsigterna ännu äro på kontinenten om de sär- skilda Unioformernas artrütt finner jag af ett nyss emottaget bref från ÖLESSIN, som 1 likhet med KoBErT specielt sysselsätter sig med utredande af alla de stora bivalverna. Af ofvan upprüknade arter antager CLEssIN blott U. sinwatus, U. litoralis. U. bata- 961 vus, U. requieni, U. pictorum och U. tumidus, alla öfriga anser han vara lokalformer. varieteter o. dyl: af dessa. 2. ListER (Hist. Anim. Anglie, 1678) gjorde ingen skilnad emellan de med làs fórsedde och làs saknande stora sótvattenbi- valverna utan kallade dem alla Musculus, liksom sedan äfven GvAr- TIERI (Ind. Conchyl, 1142) under samma namn, hvaremot GEor- rROY (Coq. env. de Paris. 1767) sammanför dem under namnet Mytilus. Den siste. som vill förena dem inom ett genus, är Por: i Test. Sie. (1191), der han kallar dem Limmnea. LINNÉ förenade de tjockskaliga, med tänder försedda, formerna med sl. Mya och de tunnskaliga. tandlösa med sl. Mytilus, och helt och hållet i hans spår gick härvid O. MürnLEn (Verm. Hist.. 1774), hvarvid han karakteriserar dem sålunda: Mya (sedermera Unio) vermis conchaceus siphone nullo. Mytilus (sedermera Anodonta) vermis conchaceus siphone duplici brevi. Äfven KLEIN (Tentamen methodi ostracologiez. 1153) skiljer dem åt. under namnen Diconcha (= Unio) och Musculus (= Anodonta). I ”Dissertatio historico-na- turalis sistens nova Testaceorum genera” (Lund 1788, 8:0. pp. 22) nppstüler prof. A. J. RErzmws det nya genus Uno. Manga en- gelska. franska och italienska författare äfvensom några tyska (t. ex. LEA, JEFFREYS, REEVE. MOQ.-TANDON. IsSEL. KREGLINGER o. fl.) anse emellertid icke RETzZIUS vara aucior till namnet eller den anförda afhandlingen. utan skrifva alltid Unio PHitiPPsson, U. tumidus PuiniPPS.. U. erassus PminiPPS. o. s. v. MoqviN-Tax- DON upptager i sin Bibliographie Malacologique ”PuIiLIPPSSON. L.. M.". såsom författare till arbetet och tillägger: These inaugurale soutenue devant A. J. ReETtz., président. JEFFREYS säger i Brit. Conch. I: "this genus was founded by PHILIPPSSON in 1788 in an inaugural Lecture entitled "Dissertatio historico-naturalis sistens nova Testaceorum genera"; but. owing to the circumstance of its having been delivered at a meeting of which Retz was the presi- dent, the latter has usually had the credit of founding the genus". I Moll. Brit. skrifver Reeve: The genus Unio, — whiche name, it should be mentioned. is not the feminine noun signifying union, but the masculine «^0, a pearl. in the sense used by Phny. — has been always attributed to Retzius. Mr Lea, in the last edi- tion of his "Synopsis (p. xii, note), states. that on a careful exa- mination of the scarce work "Nova Testaceorum Genera, published in 1188. it seems to him that the genus belongs to L. M. Pnr- LIPPSON. the author of the "Dissertation RETzius being the pre- 568 siding officer of the institution where this thesis was presented." Detta är icke det enda fall, dà den form, hvarunder de akademi- ska dissertationerna hos oss fordom framträdde. har kommit utlün- ningarne att gifva fórfattarenamnet àt respondenten (som dock pá sin höjd af hela afhandhngen hade författat några theser), dà det tillkom preses. Så är äfven här namnet L. P. PmniriresoN full- komligt obekant inom hela vär naturvetenskapliga literatur (då Retzii afhandling ventilerades fungerade Ph. endast såsom respon- dens pro exercitio), hvaremot ANDERS JAHAN RETZIUS icke blott var en framstående författare i zoologi och botanik, utan ”en jätte i lärdom”. Ehuru nu nästan helt och hållet glömd. har likväl med. dr LAURENT MÖNTER PHILIPSON ett visst intresse ur litera- turhistorisk synpunkt för sin talangfulla estetiska polemik vid slu- tet af förra seklet. — Den förste, som upptog slägtet Unio i Ret- zi mening, var konstförvaltare SPRENGLER 1 ”Skrivter af Natur- historie-Selskabet.” 5 b., I h., (1793) p. 53. der han upptager Retzii arbete och beskrifver derjemte många nya, mest från Tran- quebar. Om det nya genus säger han: ”Disse og flere Forbedrin- ger vilde Linné, efter hans Lerlingers Forsikringar. have foreta- get, hvis han havde levet og selv besörget den 13:de Udgave af hans Natursystem”. I sin Lehrbuch der Zool. (1815) har ÖKEN delat slägtet Unio i två, sålunda, att han gifvit namnet Lymmniwm åt de arter, som hafva både lås- och sidotänder, men behållit be- nümningen Unio för dem. som endast hafva låständer, således hvad SCHUMACHER två år derefter kallade Margaritana. 1 Conch. Brit. (1822) följde TURTON ÖKENS exempel att begränsa namnet Unio till den stora margaritifera, men de öfriga gaf han ett nytt ge- nusnamn, Mysca. Artöfversigt: M. äggrund eller oval, bucklorna med upphöjda vågformiga linier, låständerna oftast tjocka, koniska, ställda mer eller mindre på tvären mot sidotünderna, 1 venstra skalet två, lika stora. U. erassus Rertz. M. äggrundt vigglik (bakåt från alla sidor mycket afsmalnande, bakündan n. konisk, und. var. y). bucklornas knölar förenade genom i ziezae gående linier, låständerna ställda n. i samma linie, som sidotänderna, i venstra skalet två, den bakre vanl. mycket större. U. tumidus RErz. 969 M. aflàng. tunglhk, n. jemnbred, bucklorna med enstaka knölar, làstinderna tunna, ställda n. i samma linea, som sidotánderna, i venstra skalet två, den bakre vanl. mycket mindre. U. pictorum Lis. Anm. Inom ingen afdelning bland våta Land- och Sótvatten-Mol- lusker torde en så noggrann och váülbehóflig undersökning återstå, som inom fam. Unionidz. Detta har icke varit för mig tydligt förr än jag fick i södra Europa studera och insamla dessa der så formrika musslor och af mina ärade vänner på kontinenten erhålla rika sändningar i full- ständiga formsviter. Från Tysklands och Österrikes flesta stater samt från Italien eger jag således af dem stora samlingar och temligen noga kännedom om de yttre förhållanden, hvarunder de förekomma (och vid ingen molluskgrupp är kännedom derom så nödvändig, som vid denna), men jag är ännu endast ringa bekant med södra Frankrike i detta hän- seende och utan att lika noga känna detta, som de öfriga, är det svårt att lemna en helgjuten bild af nordens Unionidfauna. Jag har dock sä- kert hopp att inom kort se denna brist tillfyllest afhulpen genom bevå- genheten och välviljan hos flera af Frankrikes celebraste malakologer. Äfven med Sveriges och Danmarks Unionider är jag icke tillräckligt be- kant, det är hufvudsakligen Skånes och Östergötlands jag känner, hvar- före en ny undersökningsresa har blifvit mig nödvändig, hvarefter jag skall i ett särskildt kompletteringshäfte afhandla denna familj och lemna figurer af alla inom faunområdet förekommande anmärkningsvärdare former. l. Unio crassus RErz. Concha ovalis vel oblongo-ovata, sepissime crassa, ventri- cosa; dentes cardinales valve sinistre duo, equales, plerum- que crassi, angulati, dens card. valve dertre crassus, angulum fere rectum cum dente laterali formans. « typicus: concha ovalis (non ovata). ventricosa, crassa, fusca vel virescens, interdum obsolete radiata; margo dorsalis magis cur- vatus quam ventralis, qui sepius aliquantum retusus; umbones de- pressi, natibus decorticatis, levibus; dentes cardinales crassi, an- gulati, striati et crenati; long. 62, alt. 34 mm. (musslan oval, icke üággrund, bukig. tjockskalig, mörkt färgad eller grönaktig, stundom med otydliga strålar; ófre kanten mera krökt än den undre, som ofta är något insänkt; bucklorna nedtryckta, med oftast af- barkade toppar; låständerna tjocka, kantiga, koniska, småtandade.) U. crassus Retzius Nov. Test. Gen. (1788) p. 17. Nirnssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 108. RosswissrER Iconogr. fig. 411. Fauna Molluseorum, 31 910 b. acutus Rssw.: concha elongata, transverse acute ovata, ventrieosa, crassa, umbonibus turgidis, anterius rotundata, posterius in rostrum obtuse acutum declinatum producta, area eliptiea, planiuscula; long. ad 87, alt. 47, er. 36 mm. (muss- lan utdragen, spetsigt àggformig. bukig, stark, framtill run- dad, baktill utdragen, hastigt afsmalnande, med den trubbiga spetsen något nedbójd, bucklorna stora, skölden tydligt mar- kerad.) Rossw. Iconogr. fig. 413. c. maximus KoB.: concha late ovata vel ovalis, crassa, ponderosa, obscure olivacea, antice rotundata, postice in ro- strum declive rotundo-truncatum producta; long. 70, alt. 45—50, er. 38 mm. (musslan bredt üggrund eller oval, myc- ket tjock och tung, mórkt olivgrón, oftast betückt med en tjock och fastsittande smutsskorpa, främre delen rundad, den bakre kort utdragen, rundadt tvär.) KonsrrT Malak. Blätt. XIX, p. 142, t. 5, f. l, exempl. a f. typica maxime de- clinata. d. rubens MKE.: concha subtrigono-ovata, superne sub- ventrieosa, inferne complanata, antice perbrevis, rotundata, postice breviter et late rostrata, margine dorsal arcuato, ven- trali stricto; dentibus lateralibus altis arcuatis; long. 60, alt. 40, er. 25 mm. (musslan triangelformigt àággrund, upptill temligen bukig, mot nedre kanten mycket sammantryckt, främre delen mycket kort, rundad, den bakre kort och bredt utdragen, öfverkanten bågböjd, liksom de höga sidotänderna, framkanten starkt sluttande, böjd, underkanten rak.) Rossw. Icon. f. 412. e. subdecurvatus: concha oblongo-ovata, ventricosa, viridi- fusca, postice compressa, elongata, subdecurvata, rotundate truncata; margo ventralis plus minus retusus; umbones tu- midi; dentes cardinales compressi, erassiusculi, crenati; long. 50—60 mm. (musslan aflàngt üggrund, bukig. mörk, grón- aktig, bakre delen sammantryckt, utdragen, afsmalnande, vid den rundadt tvära spetsen något nedbójd; underkanten mer eller mindre inbugtad, bucklorna uppsvällda, låständerna sam- mantrycta, temligen tjocka, tandade.) Forma inter U. de- curvatum Rossw. f. 131 et U. atrovir. Rossw. f. 206 media. 8 ater Ninss.: concha oblongo-ovata vel oblonga, margine superiore et inferiore plerumque fere :zqualiter et parum curvatis, parte posteriore quam anterior multo longiore sed vix humiliore, 911 ventricosa, crassa, presertim parte inferiore antice crassissima, ex- tus epidermide atra. nitida quamvis striata, hinc inde decorticata, ibique argenteo-margaritacea, intus margaritaceoalba; umbones de- pressiuseuli, natibus undatis vel decorticatis levibus; dentes card. crassi, angulati, crenati, ante dentem valve dextre semper fere dentieulus humilis sed longus et distinctus; long. ad 95 mm. (musslan aflàngt üggrund eller afling, med ófre och nedre kanten meründels lika och obetydligt böjda samt bakre delen mycket lün- gre, men knappt lägre än den främre, bukig, tjock, isynnerhet är nedre delen framtill mycket tjock, utvändigt svart, glänsande, med upphöjda tillväxtlinier, här och der afbarkad och der glänsande silfverhvit, invändigt hvit, bucklorna temligen nedtryckta, med vå- giga toppar eller släta, då de äro afbarkade, låständerna tjocka, kantiga, naggade, framom högra låstanden finnes nästan alltid en låg, men lång och skarpt begränsad tand.) NILSSON Hist. Moll. Su. (1822) p. 107. Rossm. Icon. f. 133. 7 batavus LaAw.?: concha elongato-ovalis, obscure viridis, ru- gis incrementi obscuris, latis, inferne et postice compressa, mar- gine dorsali et ventrali squaliter et parum arcuatis, parte poste- riore acuminato-rotundata, umbonibus raro detritis, seepissime undu- lato-rugosis, extremitati anteriori approximatis; dentes cardinales eompressiusculi, subtransversaliter positi, striati, ante dentem valvze dextre semper fere denticulus humilis sed longus et distinctus; long. 65— 10, alt. 35 mm.) musslan utdraget oval, mörkgrön, med mörka breda tillváxtlimier, nedtill och bakåt sammantryckt, ófre och nedre kanten lika och obetydligt böjda, bakre delen tillspet- sadt rundad, bucklorna något framstående, mycket närmade främre ändan, låständerna något sammantryckta, ställda nästan på tvären, strimmade, i högra skalet framom låstanden finnes en liten, men lång och tydlig tand.) b. riparius C. Prn., Rossw.: concha minuta, ovalis, po- sterius dilatata, olivacea vel lete viridis, obscure radiata, zo- nis multis atrobrunneis, antice humilis, postice latior, subrhom- bea, margine dorsali magis curvato, ventrali subretuso; um- bones parvi undulato-rugosi; dentes card. sspius sat crassi, striati et transversaliter positi, laterales alti; long. 50, alt. 28 mm. (musslan liten, mörkgrön, mórkstrálig, med mórk- bruna, starkt markerade tillvàxtlinier, framom bucklorna låg, mot den bakre något rhombformiga ändan vidgad, öfverkan- ten mera böjd, underkanten något inbugtad; bucklorna små, SY 9(2 upphójdt vågiga; lástànderna oftast temligen tjocka, strimmade och på tvären ställda, sidotünderna höga.) U. batavus Nins- SON. .U. bat. var. Rossw. leon. f. 211. c. rivularis Rossw.: concha minor, oblongo-ovalis, fusca (musslan liten, aflàngt oval, mörk.) Rossw. Icon. f. 414. Förekomst och utbredning, I Sverige finnes c i Kiüflinge-, Tollarp- och Alma-áar i Skåne, i Svartån i ÖGötland; b. acutus i Káflingeà samt i en liten bäck straxt invid torfmossen vid Dags- torp 1 Sk. (Marw): d. rubens i Käflingeå; e. subdecurv. i Käf- lingeà i Sk. samt i Motala ström i ÖGötl. Pp ater i Sk., Hóje- och Kópinge-àar, 1 Storån vid Söderköping, Svartån vid Boxholm och (en mindre form) vid Solberga i ÖGötl. y batav. prov. Skåne i Hóje-, Kópinge- och Alma-àar, ÖGötl. i Stångån samt (enl. C. G. A.) i sjön Hyen, Schedvie sn i Dalarne. b. riparius ymnig i Skenàn i ÓGótl. I Danmark på Jylland i en dam vid Ry- mólle (Dk.), Odenseaa, isynnerhet vid Eiby (N. €. JÖRGENSEN), i en dam vid Odense (Dk.) enl. Móncn, 1 Alsted Dal vid Ringsted (dr Bórrixa enl. C. M. P.). e. mazim. Tapsaaen vid Christians- feld 1 norra Slesvig (Rossw.. MÖRCH). 7 batav. "in piscina pa- rochii Brendkilde, Fionie, 1830. Bx." (MóncnH), Ringsted Aa vid Englerup och Hörn Mölle (dr DBórrixa, enl. C. M. P.). 2. Unio tumidus Rzrz. Concha ovato-oblonga, postice comica, sensim attenuata et stricte elongata, antice ventricosa; wumbones tuberculato-rugosis vel plicis wundulatis asperis; dentes cardinales valve sinistre duo, cristati, equales vel anteriore minore, cum dente dextro valde oblique (longitudinaliter) positi. « typicus: concha tumida, crassa, ponderosa, postice in rost- rum conicum producta, viridi-castanea, plerumque radiata, epider- mide brunnea, stris zoniformibus nmigricantibus, nitens; margo dorsalis strictiusculus, ventralis curvatus; ligamentum validum; dentes cardinales validi, compressi, erenati; long. 90, alt. 49 mm., ad long. 110, alt. 50 mm. (musslan bukig, tjockskalig, tung, bakåt starkt afsmalnande, sammantryckt, viggformigt eller koniskt ut- dragen, grónbrun, vanligen med mörka strålar och svartaktiga tillväxtlinier, glänsande; öfre kanten temligen rät, nedre kanten böjd; làsbandet stort; låständerna stora, sammantryckta, fårade och tandade.) 513 | : b. limicola Móncnu: concha ovali-pyriformis, castaneo- nigrescens, unicolor, parte posteriore acute conico, umbones sepe decorticati et dentes morbosi:; long. 85 mm. (musslan ovalt püronformig, kastaniebrunt svartaktig, enfärgad, bakre delen spetsigt konisk, bucklorna ofta afbarkade och tänderna skadade.) Rossw. Iconogr. fig. 204. c. saccafus Rossw.: concha postice dilatata, margine in- feriore antice stricto, post medium saccato, postice sursum arrecto; long. usque 75, alt. 36, er. 25 mm. (musslan bakåt vidgad, nedre kanten framtill rak, bakom midten sáckformigt utbójd, vid bakre ändan snedt rätlinigt uppåt riktad). Rossw. Icon. £.. 909: B comus SeRaL.: concha parva, ventricosa, ovato-pyriformus, rostro elongato, nitida, lutescens, ssepius viride radiata vel conco- lor, olivaceo-brunnea; margo ventralis postice subretusus; dimidium conchz posticum interdum limo obductum; long. 50—60 mm. (musslan liten, bukig, àggrundt püronformig, med bakre ändan snabellikt utdragen, glänsande, gulaktig, och dà oftast grónstrálig, eller enfárgadt olivbrun, bakre hälften stundom betückt med slamm; undre kanten baktill något inbugtad.) Rossw. Icon. f. ((4. b. lacustris Rossw.: concha postice magis elongata et an- gustata, apice subdecurvata, suleis incrementi rostri hiantibus (musslan bakát mera utdragen och afsmalnande. i spetsen nà- got nedbójd, tillvàxtlinierna på bakre ändan gapande.) Rossw. Icon. f. (19. e. compressus: concha complanata, umbonibus a parte ante- riore remotis, margine dorsali postice forte declivo, ventrali subrecto, rostro breviore; long. 56— 60, alt. 33 mm. (muss- lan sammantryckt, bucklorna aflügsnade från främre ändan, ófverkanten bakåt starkt sluttande, underkanten nästan rät, bakre delen kort.) Rossw. Icon. f. 739. y elegans WESTERL.: concha epidermide splendida, obscure &nea, numquam viridi-cradiata, margine dorsali et ventrah paral- lehs vel zquahter curvatis, parte posteriore non iu rostrum co- nicum producta, sed lata, sensim compressa, linguzeformi, limo sem- per obducta; umbones humiles, semper decor ticati; ligamentum vali- dum; dentes card. validi, margine serrati vel crenati; long. 100— 110, alt. 30 mm. (musslan starkt metallglünsande, mörk, aldrig försedd med strålar, ófver- och underkanten parallela eller hk- böjda; bakre delen utdragen, aldrig såsom hos öfriga tumidus- 514 former, starkt afsmalnande, konisk eller snabellik, utan bred, tung- hk, småningom sammantryckt, afrundad, alltid ymnigt betückt med slamm; bucklorna låga, alltid afbarkade; lásbandet stort, ringladt; làstànderna grofva, i kanten tandade eller sågade.) U. Roue) elegans WESTERL. Mal. Bl. XIV p. 206. b. —: concha minor, oblonga, marginibus subparallelis (musslan mindre, afláng, med nästan parallela kanter.) Ó pictus (Bx.) Mörck: concha subovata, sat complamata, lete viridis, radiis obscurioribus plus minus eonspicuis, zonis atrobrun- neis; margo dorsalis strictiusculus, ventralis valde curvatus; um- bones tumidi sat remoti, sepe tuberculis validis; long. (0— 15, alt. 40 mm. (musslan nästan àüggrund, sammantryckt, ljusgrön, med mórka, mer eller mindre tydliga strálar och svartbruna breda tillväxtlinier; ófverkanten temhgen rak, underkanten starkt böjd; bucklorna höga, temligen aflägsnade från framkanten, ofta försedda med stora knölar.) Rossw. Icon. f. 713. Förekomst och utbredning. I Sverige finnes forma typ. fle- rest. i prov. Skåne, Småland, ÖGötland, WGötland, Nerike, Up- land, Westmanland och Dalarne; b. limic. och y sacc. på många ställen i Skåne, Småland, ÖGötl. och Dalarne (Brunnsjön: C. G. À.) B comus ymnig i füstningsgrafvar vid Kristianstad; c. compr. i Küffingeán i Sk. 7 eleg. i sjóarne Fóllingarne i ÖGötl. högst ymnigt; b. i Svartån i ÖGötl., vid Dannemora o. fl. st. Ó pictas 1 Káfhngeà i Skåne. I Danmark f. typ. i "Lundehuusóen, hvor den opnaaer en sjelden Störrelse”, i Ladegaardsaaen vid Nyborg (Lass.). 1 Tanderupsö (1830 Bx.), i Damhuussóen (CONRADSEN) enl. MóncH, 1 ån emellan Farum Sö och Fuursó, Lyngby à i Sor- genfri Have, 1 Sólleród Sö (C. M. P.), Ringsted (dr Bórriwa enl. C. M. P). b. limicol. ^1 Sóer med Mudderbund, i 'Sóerne' ved Kjóbenhavn? Mómcu. f comws 1 Bavelsesó (STB.), Sorósó (STP.), Tjustrupsó (CoxRADSEN), isynnerhet i stora sjöar med sandbotten, enl. Móncnu, 1 Heraldsted Sö vid Ringsted och Nesbyåns mynning (dr Bónriwa enl. C. M. P.), 1 Juul Sö vid Liló, Skanderborg Sö (C. M. P.) c. compr. i Bavelsesó och Tjustrupsó enl. MÖRCH. Ó picíus i Ladegaardsaaen vid Kjóbenhavn (MóncnH). 2. Unio pictorum Lin. Concha elongata, hwmilis, minus ventricosa, margine dor- sali strictiusculo, ventrali recto medio subretuso; umbones tuber- 515 culati; dentes card. compressi, valve sinistre duo, posteriore plerumque. imperfecto. « fypicus: concha ovali-oblonga, humilis, posterius in rostrum truncato-obtusatum producta, viridi-lutescens, fusco-cingulata; mar- go dorsalis rectiuseulus, pone ligamentum tenue angulum obtusum formans, in carina compressus, ventralis medio subrectus; umbones prominentes, tuberculati; long. (5—985 mm. (musslan ovalt aflàng, låg, sammantryckt, bakre ändan något rhombisk, afrundad, grón- gul, med mörkare koncentriska ringar; ófverkanten temhgen rak, köllikt sammantryckt, vid det smala låsbandet bildande en trub- big vinkel, underkanten på midten något intryckt; bucklorna fram- stående, försedda med spridda knölar.) b. maximus: ruge incrementi dimidii antici grosse, dimi- di postici obsolete; long. 100—110 mm. (tillväxtlinierna på musslans främre hälft stora, på den bakre otydliga.) Rossw. Icon. £..196;.:58. c. levigatus: concha minor, humilor, rugis incrementi plus minus obsoletis; long. 80—90 mm. (musslan mindre, là- cre, tillväxtlinierna mer eller mindre otydliga.) Rossx. Icon. Pl. d. deshagyesi Micn.: concha flavo-viridis, rugze incrementi dimidii antici numerosiores, area lamellis confertissimis, medio obtuse angulata, postice abbreviato-subrhombea; long. (0—80 mm. (musslan gulgrön, tillvàxtlinierna. på främre hälften tal- rikare, skölden med mycket täta lameller, på midten trubbigt vinklad, bakre ändan nästan rhombisk.) Rossm. Icon. f. 197. p limosus Ninss.: concha ovali-oblonga, humili posterius elongata, subtruncata, plerumque brunnea, subnitens, stris zoni- formibus subrugosis saturatius fuscis, parte conch: posteriore limo semper obducta; margo dorsalis leviter et : qualiter arcuatus, carina destitutus, ventralis subrectus; umbones decorticatz, sublzves; long. 15—90 mm. (musslan ovalt afláng, bakåt utdragen, vid bakre än- dan nästan tvär, vanligen brun eller brungrón, något glänsande, med svartgröna koncentriska ringar och bakre delen alltid betäckt med slam; öfre kanten lätt och likformigt böjd, nästan omärkligt sammantryckt, utan märkbar vinkel, nedre kanten rak; bucklorna oftast afbarkade, nästan släta.) Rossm. Icon. f. 100. b. maximus: ruge incrementi confertissimz; long. 103 mm. (tillväxtlinierna mycket täta.) Bossw. Icon. f. 409. 516 c. longirostris Ziear., Rossw.: concha euneato-lhingue- forme producta; umbones extremitati anterior| perquam ap- proximati (musslan vigghnkt tungformigt utdragen, bucklorna mycket närmade främre ändan.) Rossw. Icon. f. 200, 738. d. pumila; long. 39, alt. 18 mm. Förekomst och utbredning. I Sverige finnes denna mussla i prov. Skåne, Småland, WGótland, ÖGötland, Nerike, Wermland, Upland och Westmanland. I Danmark, a typ. b. maz. 1 aflop- pet från Damhuussóens sluss (Móncu. C. M. P.); c. levig. 1 La- degzaardsaaen (MóncH), 1 ån emellan Farum Sö och Fuursó (C. M. P.) Haldso, Rosborgsó (FEpp. enl. Móncm); d. desh. i Tónder- kanal, i Tingslevsó, Haderslev (Fonscun. enl. Móncn), 1 grafvarne omkring Gottorps slott i Slesvig (C. M. P.). Mómocn upptager äf- ven en var. "à U. platyrhyncho, Rm. f. 150 non absimilis? från Haldsó (FEpp.). f mos. 1 gropar emellan Hobro och Aalborg, Juul Só vid Silkeborg, 1 gropar vid Tónning, 1 Randrups à emel- lan Skive och Viborg (C. M. P.); b. maz. Bekkeskov, Sjelland (Bk. enl. Móncn), c. pum. i Nyborgs vallgraf (Mórr. enl. Móncn). Gen. Margaritana Socnux. Animal branchiis postice non pallio connatis. Concha crassa, ponderosa, magna, dente cardinal? valve dextre - simplici, valve sinistre bipartito (vel den- libus. duobus), ommibus crassis, comicis; dentes laterales nulli. Djuret har gülbladen helt och hållet fria från manteln. Musslan är tjockskalig, tung och stor med grofva, kägellika, fårade låständer, en på högra skalet och två på venstra, utan sidotänder. 1. Arterna af detta slägte förekomma i floder och strömmar med rent klart vatten och lerig, sandig eller stenig botten. Sà- som förut är nämndt är det isynnerhet Amerika, som har rike- dom äfven på dessa musslor, ty i Europa finnes blott en enda art, hvilken är cirkumpolär, emedan den äfven förekommer i N. Amerika. 2. Af LixNÉ förenad med Mya, af Retzius med Unio, skil- des den stora flodmusslan af SCHUMACHER 1 hans Essai Syst. test. 1817 under namnet Margaritana. Många förf. hafva i stället an- vändt slägtnamnet Alasmodon (t. ex. FLEMING, GRAY, THOMPSON), olt andra Alasmodonía, men många, både äldre och yngre, äro af den åsigten, att dessa musslor icke böra generiskt skiljas från Unio. Artöfversigt: Mussla ovalt aflàng. brunsvart, nedre kanten oftast inbugtad. WM. margaritifera Lin. 1. Margaritana margaritifera (Lix.). Concha ovali-oblonga, compressiuscula, crassa, ponderosa, epidermide nigro, transversim. striato, rudi obtecta, curva, inter- dum subreniformis, margine dorsali arcum cireuli majoris for- mante, ventrali medio sinuato; wmbones depressi, decorticati. Long. 120—135, alt. 50—65, cr. 35—40 mm. Mya margaritifera Lissé Syst. Nat. X (1758) p. 671; Fauna Su. ed. 2 (1761) p. 516. — Unio margaritiferus Rgrzis Nov. Test. Gen. (1788) p. 16. Nirssos Hist. Moll. Su. (1822) p. 103. Marx Göteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl. III (1855) p 113. — Unio margaritifer Rossmässter Ieonogr. I (1835) p. 120, f. 72, 74. — Margaritana margaritifera WrsrEeRtUND Sv. Moll. (1865) p. 133; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 131, 132; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 167. (Synonyma Retziü et Nilsoni apud Moquin-Tandon prorsus falsa!) Djuret brungràtt. Musslan affàngt oval, vanligen sammantryckt, mycket tjock- skalig och tung. brunsvart, bredast straxt bakom bucklorna; ófre kanten böjd i en långsträckt båge, bakåt långsamt sluttande, stun- dom med en otydlig vinkel bakom låsbandet, nedre kanten mer eller mindre, hos gamla exemplar ofta betydligt, inåt bugtad på midten; bakre delen något vinklad, mera sammantryckt och längre utdrageu än den främre, som är tjockare, men framom bucklorna föga bredare; bucklorna tillplattade, oftast betydligt afbarkade och liksom djupt anfrätta; låsbandet långt, starkt, bakåt afsmal- nande; bakre skölden tydlig genom en grund fåra, som utlöper bakåt från bucklorna på hvardera sidan, ofvan om hvilken skalen äro sammantryckta, tydligast hos yngre exemplar; låstanden i högra skalet grof, konisk, strimmad, och passar in i fördjupnin- gen emellan de äfven koniska, men något sammantryckta och stun- dom icke utbildade låständerna i venstra skalet; i stället för de felande sidotändernu finnes på hvardera sidan en tjock, något skarpkantig valk; muskelintrycken mycket skarpt markerade, djupa, det öfre framom låstanden är stort, nästan njurformigt, nedtill med 578 upphójda greniga strimmor, dernedom ett mindre muskelintryck, med 3—4 fina bruna vågiga linier utom hvarandra, bakre mu- skelintrycket, nedom ligamentalbugten, är stort, ovalt aflångt, icke djupt, försedt med fera eller färre (för detta genus egendomliga?) mycket tydliga, olivbruna bågböjda ”Forträckungs-Grenzlinien” utom hvarandra; på midten i hvarje skal finnas 10—30 rundade intryck efter muskelsenor för mantelflikarnes vidfästning; perlmo- ren är närmare skalkanten blåhvit, i skalens inre större del smut- sigt gulaktig, här och der med små violetta fläckar och upptill med stora röd- och grå-violetta eller oljelika molnfläckar. B elongata (LAm.?) Nirss.!: concha multo angustior, oblonga, elongata, margime ventrali minus sinuato, crassa, nigra, rudis; margo dorsalis pone ligamentum minime in carinam compressus, postice rectus et obtusus, lente declivus; dentes card. minuti; long. (exempl. max.) 118, alt. 50, er. 30 mm. (musslan mycket smalare, aflàng, utdragen, underkanten nàgot mindre inbugtad, tjockskalig, svart, ojemn; Ofverkanten icke sammantryckt till en köl vid làsbandet, baktill rät, sakta sluttande och trubbig; làs- tänderna små.) Unio elongatus Ninsson Hist. Moll. Su., p. 106. Descr. nostra ex exempl. e loco originali, Fröllinge Hallandis, a clar. MALM communicatis. 7 borealis WrsTERL.: concha minor, compressa, medio alta, postice valde producta, ad posteriorem ligamenti partem latissima, area distincta, carina ligamentali lata, margine ventrali subrecto; long. 127, alt. 52, cr. 34 mm. (musslan mindre, sammantryckt, på midten hög, bakát mycket utdragen, vid bakre delen af lås- bandet bredast, skölden tydlig, derofvan bredt sammantryckt, un- derkanten föga inbójd.) Exp. Crit. Moll. p. 168. Ó compressa: concha compressissima, parte anteriore brevi, ro- tundato, posteriore late conico, margine dorsali postice forte de- clivo, ventrali medio retuso, postice subrecto; impressio muscularis postiea stris elevatis crebris; dentes minuti, obtusi; long. 120, alt. 60, cr. 30 mm. (musslan mycket sammantryckt, främre delen kort, rundad, bakre bredt konisk, öfverkanten baktill starkt sluttande, underkanten på midten inbugtad, baktill nästan rak; bakre mu- skelintrycket försedt med talrika upphöjda inifrån utåt riktade strålar; låständerna små, trubbiga, knöllika.) Monstrositas? € ventricosa: concha tumida etiam parte posteriore valde ven- irieosa, antice et postice rotundata, margine dorsah leviter cur- vato, postice depresso, ventrali subrecto, medio retusiusculo, den- 519 tibus acutis; long. 130, alt. 60, er. 45 mm. (musslan uppblåst, äfven vid bakre ändan mycket bukig, fram- och baktill afrundad, ófverkanten lätt böjd, bakom den tydligt utpräglade skölden in- sänkt, underkanten nästan rak, på midten något inbugtad, vid båda ändarne lika böjd, tänderna spetsiga.) Förekomst och utbredning. I Sverige isynnerhet 1 större åar och i floder (8 elong. helst i bäckar) från Skåne åtminstone upp till polcirkeln i Lappland, hufvudformen åtminstone upp till norra delen af Dalarne. y bor. i en bäck vid Jockmock i Luleå Lapp- mark: WarnrENBEnG (vid Silbojock: BoHEMAN); en närstående form har jag erhållit i talrika exemplar från Dalarne, Rónnevallsàn i Wika sn genom ingen. ÅNDERSSON (exemplaren 90 mm. långa, 45 mm. höga och 23—25 mm. tjocka) samt från Jemtland. Ó compr. och & ventr. Dalarne Malungs s:n i Utsjóvallen (C. G. A.). I Norge "forekommer i Elve og Bakke temmelig almindelig over hele Landet ligetil Finmarken” (FRIELE.) Bebor bergsbäckar från Böhmerwald, Fichtelgebirge, Hunds- rücken, Westerwald o. s. v., vidare Ardennerna, Vogeserna, Au- vergne, Pyreneerna (sydligast Aragonien), på ett par ställen i Hol- land, flerestides i England, Irland och Skottland, küllgebietet af Dnieper, Don och Wolga til Hvita hafvet (i Finland ymnigast i de nordligaste vattendragen), Ishafvet, Altai och Manschuriet, slut- ligen 1 Nordamerikas vesthga och östliga flodsystem. Gen. Anodonta (Cuv.) Animal branchiis spongiosis cwm pallio connatis, pede eque longo ac lata. Concha cardine lineari, edentulo. Djuret med de mjuka svampiga gálarne förenade med man- teln, foten lika làng, som hög. Musslan oftast tunnskalig, utan både lås- och sidotánder. 1. Dessa musslor uppehålla sig helst 1 gyttjiga, stillastående vattensamlingar, såsom 1 sjöar, kanaler, diken, träsk o. s. v., men många former föredraga rent, flytande vatten och vistas derföre 1i floder och åar, mindre ofta i bäckar, i hvilka förra de företrädes- vis hålla sig på sådana ställen der vattnet är lugnt. De äro vida mer föränderliga och månggestaltade än Unionerna och de sär- skilda formernas arträtt är derföre hos dem ännu mer omtvistad. Detta beror äfven på det ännu ofullständiga rationella studium 580 ^ I inom malakologien, som under de sednare åren till vetenskapens stora båtnad gjort sig gällande, att i verkan söka orsaken, med den enskilda formen förbinda de omständigheter, som danat den, samt skilja det tillfälliga från det väsendtliga, äfvensom deri, att Anodonterna icke såsom Unionerna hafva en låsapparat, af hvil- ken (liksom af skulpturen hos bucklorna) karakterer kunna hem- tas, utan dessa nästan uteslutande få tagas från skalformen eller just det mest föränderliga, helt ingen vigt kan fästas vid storle- ken, då inga kännetecken finnas när en mussla är fullväxt eller icke. Amerikanaren Lza, han, som för sitt hemland uppställt en mängd arter, anser Europa blott ega en enda, hvilken han låter behålla namnet cygnea. Deri handlar han lika med en del en- gelsmän, såsom GRAv, FORBES & HANLEY samt RxEvE. Då förf. i ”Sveriges Mollusker” (1865) äfvenledes blott upptagit såsom spe- cies Linnés A. cygnea, torde jag här få anföra de af Gmav åbe- ropade skälen härför: ”The Anodons feed on decomposed animal and vegetable substances; and the size and solidity of the shell depends on the abundance of the food and the state of quietness or motion and of caleareous matter in the water in which they happen to reside ..... They have been divided into numerous species; but in ponds where there is plenty of food (and a dead dog or cat or fish affords abundence of such material), and where the water is nearly stagnant and seldom disturbed, they become of a large size. with ventricose thin thells, while in more rapid rivers with pure clear water, with very httle decomposed animal or vegetable matter held in suspension, they are small, with com- pressed thick shells; and all intermediate forms and sizes are to be observed. After collecting many hundred specimens from va- rious localities, I am convinced that there is only a single species found in this country". De iakttagelser, som sedermera förmått mig söka flera än en utgångspunkt för våra Anodontaformer, skola framdeles anföras. I Syst. Nat. ed. XII har LInsE upptagit två europeiska arter under namnen cygneus och anatinus, men för Sverige upptager han i Fauna Suecica ed. 2 (1761) endast den sistnämnde. Nirssow (Hist. Moll. Su.. 1822) urskiljer för Sverige fyra species.: A. swleata, A. anatina, A. piscinalis och A. inter- media. Linnés båda arter upptager Marx (Góteb. Vet., Vitt. Samh:s Handl, 1855) för Sverige: A. cygnea med intermedia och suleata Nirss., cygnea, complanata och cellensis Rossw., A. ana- lina med anatina och piscinalis Nirss., anatina, piscinalis, rostrata 981 och ponderosa Rossw. A. Gysser (Die Molluskenfauna Badens, 1863) erkänner för Baden likaledes blott dessa två arterna, A. cygnea med cellensis, A. anatina med rostrata, piscinalis och pon- derosa, hvaremot H. v. Marrzaw (Zur Kenntniss unserer Ano- donten i Archiv des Vereins in Mecklenburg, 1810) kallar dem A. cygnea med cellensis. rostrata, intermedia och complanata, A. piscinalis med ponderosa. ventricosa och anatina. E. v. WAHL (Die Süsswasserbivalven Livlands, 1855) antager tre arter, A. «natina med piscinalis, rostrata och ponderosa, A. complanata, A. cygnea med cellensis (intermedia). A. DRoTr (Association Zoologi- que du Léman, 1866) antager deremot fór "le bassin du Léman? arterna Å. cygnea Lix. (med var. rostrata). A. ventricosa C. PrR., A. cellemsis ScugÓT. (med var. minor, v. dilatata, v. rostrata), A. amatina Li. (med v. rostrata. v. major, v. elongata), A. pisci- nalis Ninss. var. major. JA. pictetiana Mort. (med v. rostrata, v. elongata). —KüsrER upptager (före 1844) 26 arter europeiska Anodonter, deraf dà 20 såsom nya beskrifna och ibland de gamla en (cellensis) med 11 varieteter. KREGLINGER (System. Verz. der in Deutschl. leb. Binnenmoll. 18/0) upptager A. cygmea, cellensis, rostrata, complanata samt piscinalis sásom arter och fórer till den sistnämnde .A. amatima och ponderosa såsom underarter. I Catalog der europ. Binnenconchylien (1871) räknar KOBELT såsom species Å. cygnea, cellensis, piscinalis, anatina och complanata, af hvilka han sednare (t. ex. i Nachrichtsblatt 1872 p. 16) in- drager cellensis och piscinahs och antager "cygnea eller cellensis, piscinalis eller anatina samt complanata såsom tre väl skilda ar- ter." CrEssiN har egnat utredandet af denna formfrága en längre uppsats i Corresp.-blatt des zool.-mineral. Vereins zu Regensburg, 1812, och kommer till det resultat, att Europa blott eger ett spe- cies, som han benämner A. mutabilis, för hvars hufvudformer han angifver följande uppehàállsstáüllen och deraf beroende förändringar: l cygnea Liw. i stillastående vatten med jordblandad dybotten, 2 cellensis ScunÓT. 1 stillastående vatten med jordblandad dybot- ten och föga vàüxthumus, 5 rostrata Kox. i stillastående vatten med rik humustillgång, 4 piscinalis Ninss. i lugnare bugter af stórre kalkrika floder med jordblandad bottendy, 5 ponderosa C. Prn. såsom föregående, men i floder med mycket kalkrik botten- dy, 6 anatina Lis. i smärre bäckar och åar (rinnande vatten) med jordblandad dybotten, 7 lacustris HELD i alpsjöar med rik- ligt kalkblandad dy. Om A. complanata, som han bland dessa 932 icke upptager. säger han på ett annat ställe: "Bezüglich A. compl. muss ich offen bekennen, dass ich diese Form gar nicht für eine den anderen gleiehberechtigte anerkennen kann. Diese Muschel findet sich nämlich immer nur sehr spárlich unter andern Ano- donten. Frische Exemplare. die ich in der Würnitz bei Donau- wórth zu sammeln Gelegenheit hatte, (unter 21 A. anatina waren 2. eine gróssere und eine kleinere) hatten so auffallend starkhüu- tige Ründer und sahen überhaupt so verkümmert aus, dass ich diese Form nur für eine Abnormitüt erklüren móchte. Leider verhinderte mich eme heftiges Gewitter mehr von diesen Muscheln zu sammeln, um das Thier genauer prüfen zu kónnen und ich will daher über selbe noch kein endgiltiges Urtheil füllen". Äfven andra malakologer hafva ansett denna mussla vara en abnormitet, som har fått sin sammantryckta form genom klümning emellan stenar. Att detta är oriktigt och att A. compl. sannolikt är en god sjelfstindig art, torde jag vid tillfille kunna ådagalägga ge- nom intressanta iakttagelser på denna musslas lefnadssätt, gjorda af min vän ingeniór ANDERSSON 1 Säther (som äfven meddelat mig talrika exemplar), samt genom de karakterer djuret sjelft er- bjuder. 2. Süsom auctor til namnet Anodonta uppgifves än La- MARCK, än CUVIER, än DRuGviÉRE. Dermed förhåller sig så (om jag vågar lita på mitt minne, då jag nu icke har tillgång tili de båda citerade afhandlingarne af CuvrgR och LAMARCK), att Dnv- GUIÉRE först afskiljer detta genus i Encycl. methodique, 1791, un- der namnet Azodontite (Anodontites), ett namn, som PornET (Coqu. fluv. et terr, 1801) upptager, dock utan att vinna efterföljare. Detta namn förändrade Cuvier (Tabl. élement. d'hist. nat. d. anim., 1798) till Anodonte, hvilket bibehölls af LAxMAnCK (Mem. Soc. hist. nat. Paris, 1799) och sedermera under formen Amo- donta med fà undantag blifvit adopteradt. ÖKEN skrifver dock (Lehrbuch der Zoologie, 1815) Anodon, hvilket namn Woop- warp (Manual of the moll, 1851—56) upptager och tillerkán- ner CuviER. Artófversigt: Musslan oval eller ággrundt aflàng, bukig, med de starkt utbil- dade vüxtringarne och de djupa mellanrummen tydliga äfven på skalens inre sida, skölden något sammantryekt, nästan all- deles horizontal. A. cygnea Lin. 583 Musslan aflángt elliptisk, vanligen mycket sammantryckt, åt båda ändarne afsmalnande, framtill lägre och mer afrundad, buck- lorna låga, mycket nära främre ändan, växtringarne otydliga; skölden liten, smal, sammantryckt. Å. complanata ZIEGL. Musslan äggrundt-, ovalt- eller aflångt-rhombisk, vanligen mer eller mindre sammantryckt, bakom låsbandet hög, starkt vinklig, växtringarne låga, skölden stor, bred, sammantryckt, på mid- ten hög. « A. anatina Lin. Anm. Den utförligare framställningen af de nordiska Anodonta- formerna liksom dem af Unio och Margaritana samt deras förhållande till de former dessa slägten antaga i det öfriga Europa, måste jag, så- som förut är nämndt, uppskjuta till ett annat tillfälle och vill jag här blott nämna, att, oaktadt jag ännu, såsom i Exposé crit. des mollusques, gifver complanata och anatina plats endast såsom underarter, jag icke kan dölja att dessa sannolikt böra, såsom Wanr och KorrrT mena, till- erkännas lika rang med cygnea. Bevisen härför framdeles. 1. Auodonta eygnea (LinN.) Concha ovalis vel oblongo-ovata, tenuis, inflata, profunde sulcata, sulcis extus et intus conspicuis. « normalis: concha ovalis vel late ovata, inflata, tenuis, fla- vescens, fasciis viridibus; rug: inerementi ins?quales; margo dor- salis rectus, ventralis arcuatus; area parum compressa, declivis, utrinque sulcis 2—3 et sepe radiüs viridibus marginata; long. 130—180, alt. 65—80, er. 45—060 mm. (musslan oval eller bredt ággrund, uppblåst bukig, bräcklig, gulaktig, med gröna koncen- triska band, framtill bredt rundad, bakåt föga utdragen, afrundad, växtringarne täta, starkt utbildade, med djupa och smala mellan- rum, öfre kanten nästan rak, den nedre bågböjd, skölden föga sammantryckt, sluttande, med 2-—3 fåror på hvarje sida, ofta med gröna strålar). Anodonta cygnea Rossm. Icon. I (1835) p. 111, f. 67. Nomp. & Nvr. Finl. Moll. (1856) p. 90, f. 79. WESsTERL. Sv. Moll. (1865) p. 138; Coll. Typ. (1868) n:o 133. A. cygnea 1. normalis WEsTERnr. Exp. Crit. (1871) p. 168. — Teste celeber. MóncnH sub nomine ÅA. cygnes in collection Linnzi testa A. cel- lensis jacet. b. lingua Yonpi (Móncn): concha area radio latissimo convexo circumscripta; long. 108, alt. 60 mm. v. 1. 148, alt. 19 mm. (musslan har skólden begrünsad af en mycked bred upphöjd stråle.) 9084 . €. lirata Móncn: concha solidior, ventricosa; rugs incre- menti expresss. acute, interstitiis profundis angustis; long. 160, alt. 80 mm. (musslan fastare, bukig; de skarpt markerade üllvàxthnierna med djupa och smala mellanrum.) d. lyngbyana Mörck: concha solida, compressa, ovalis, utrinque subzequahliter rotundata, marina, natibus castaneis; rugs incrementi conferte prominentes; long. 185. alt. 100 mm. (musslan fast, sammantryckt, oval. vid båda ündarne nästan lika rundad, bucklorna kastanjebruna, tillvixtlinierna täta, framstående.) e. forchhammeri Mörck: concha inflata postice humilior, pro magnitudine tenuis. obscure olivaceo-viridis, natibus ca- staneis; dimidium centrale levigatum; rugs incrementi mar- gmem versus irregulares. elevate; margo ventralis medio co- arctatus; area radns elevatis utrinque binis circumscripta; long. 190, alt. ad imitium 100. ad finem ligamenti 85 mm. (musslan uppblåst, baktill lägre, relativt till storleken tunn- skalig, mörkt olivgrön, med kastanjefärgade bucklor; meller- sta hälften slät; tillväxtlinierna mot kanten oregelbundna, upphöjda; bukkanten på midten sammandragen: skölden på hvarje sida begränsad af två upphöjda strålar.) An var. A. cellensis: O. M. D cellensis: GMEL.: concha oblongo-ovata, humilis, subventri- eosa. obscure olivaceo-viridis, brunneo-fasciata. interdum concolor, interstitiis rugarum incrementi excavatis, antice latius rotundata, postice elongata, subangustata; margo ventralis dorsali subparalle- lus, medio retusus; area compressa; long. 112—152, alt. 58— 10, er. 40—55 mm. (musslan aflàngt üggrund, låg. bukig, tunnskalig, skör. mörkt olivgrön, med bruna koncentriska band, eller enfár- gad, framtill kort, rundad, bakåt utdragen, afsmalnande, men i ändan rundad; växtringarne starkt utbildade, med djupa, olika breda mellanrum, äfven tydliga på skalets inre sida, liksom hos c; öfre och nedre kanten nästan parallela, den sednare stundom in- bugtad; skölden sammantryckt, kóllik, nästan alldeles horizontal.) Mytilus cellensis GMELIN. Anod. suleata LAMARCK, NILSSON Hist. Moll. (1822) p. 113. A. cellensis Rossm. Iconogr. I (1836) p. 22, f. 280. Nom». & Nvr. Finl Moll (1856) p. 78. Mómeu Syn. Moll. Dan. (1864) p. 84. A. cygnea-cellensis WestERL. Sv. Moll. (1865) p. 135; Coll. Typ. Moll. Su. (1868) n:o 134; Exp. Crit. Moll. (1871) p. 168. 585. D b..cariosa Harp: concha tenuis, postice rostro recurvo, "area compressa margine postligamentali concavo; dimidium centrale denudatum, cariosum, intus olivaceo-aurea; long. 150, alt. 30 mm. (musslan tunn, med den bakre smalare ändan krökt, skölden sammantryckt. skalkanten bakom láàsbandet in- sänkt, skalets midt till hälften bar. invándigt olivfárgadt gul.) KüsrER Conch. Cab. t. 5, £. 1; Jun. — H. luxata HErp, Kó- STER t. 3, f. l, enl. Móncn. c. sulcata LaAw.: concha planior, humilis, rugis (vel liris) inerementi regularibus numerosis, rostro adscendente, umbones in quinta antica parte longitudinis siti; long. 110, alt. 53 mm. (musslan tillplattad, låg, med talrika regelbundna till- vüxtlinier. bucklorna belägna vid skalets främre femtedel.) d. cellensis KüsrERI (non GwEL.): concha ovalis, rostro lato, area margine dorsali vix arcuato, utrinque radiis binis marinis cireumseripta; long. 134, alt. 70 mm. (musslan oval, med bred bakünda, skölden med knappt böjd ryggkant, på båda sidor omgifven af två blågröna strålar.) KüsTER t. 5, f. 2, enl. Móncn. e. rossmessleriana DuPuv?: incrassata, ventricosa, sor- dide olivacea, nates szpe ferruginei, ligamentum validissimum ; long. 112. alt. 60 mm. (musslan temligen tjockskalig. bukig, mörkt olivgrön, bucklorna ofta rostbruna, lásbandet mycket stort.) f. intermedia LAw.: concha rhombeo-ovata, tenuis, com- pressa. lete viridis. flavescens, area compressissima margine plerumque exaltata convexa, nates plans, undulatz, sspe fer- rugineze; long. 106, alt. 50 mm. (musslan rhombiskt üggrund, tunn, sammantryckt. ljusgrön, gulaktig, skölden starkt sam- mantryckt, vanligen med kanten upphöjd, konvex; bucklorna platta, vågiga, ofta rostbruna.) Yngre mussla? Förekomst och utbredning. I Sverige f. norm. i ÖGötland vid Wadstena fordom ymnigt (E. v. G.), i Småland, Skiresjön i Jönköpings län (Marx): cellensis 1 Skåne, Småland, Blekinge, ÖGötland, 1 Nerike sjön Tisaren (HARTMAN), vid Stockholm i en dam vid Karlberg (Marx), Dalarne i Ösjön, Falkürna sn (C. G. A.). I Norge, Skien i stor mängd i Bórsesóen (största ex.: 1. 117, h. 54, tj. 37 mm., JENSEN). I Danmark, enl. Móncn: Jegerspris (Chr. VIII) Broxö (SrP.), i en skogmosse vid Hol- steimborg (SrB.), Ragnehavesó vid Ringsted, spec. l. 140 mm. (P. Fauna Molluscorum. 38 586 MÜLLER); norm. b. Jegerspriis (Chr. VIID) Krzssmosse, Born- holm (RorHE), sp. 1. 108, alt. 60 mm. (Yorp;); norm. c. Lille Kjóbelóv, Lolland (Fris), Classens have (WmisBERG); norm. d. Sorgenfri (Bk.), "et mindre Exemplar i Museum Chr. VIII (long. 140, alt. 72 mm.) med en paaklebet Seddel med Lyngbys Haand- skrift, der lyder: 'mytilus anatinus, fra Klaringen ved Sóborg Sóe, 9 August 1839';" norm. e. i en dam vid Donse (Forschh.), Helle- bek (Lmrk.). B cell. Nssbyhovedsó (JünGENSEN), Randrup (FEpp.); cell. b. i sydliga Sjelland (Srs.), Randrup, Nórreaa, Rindsholm (FrEpp.), Skovrüdsó i Store Hegn vid Rudersdal (LaAssEx); cell. c. kanalerna i Frederiksbergs Have; cell. d. Hasle Mose (L. JAcos- SON) Yoldi, Bornholm (Enmsrzv), Tónder (Foncnn.); cell. e. Gjen- toftesó, Damhuussóen, Bavelsesó, på 4 alnars djup (CONRADSEN); cell. f. "Sóerne" vid Kjóbenhavn, Ladegaardsaaen, Leersóen, Lun- dehuussóen. Enl. PoursEN: « norm. i dammar i Frydendals skog vid Skjelskór (Srm.); (9 cell. 1. 165, h. 15, tj. 52 mm. Haarlevs à, Sjelland (Srs.), i en dam vid stampen i närheten af Rönne, Bornholm, Mólledammen vid Flensborg; cell. f. àloppet emellan Farum Sö och Fuursó, Haraldstev Sö vid Ringsted (dr Bórriwa). Anodonta "complanata ZIEGL., Rossw. Concha elongato-elliptica, compressa, antice et postice atte- nuata, striata, fuscula, sepe viride et luteo cingulata; margo dorsalis adscendens, rectus, postligamentalis strictus, declivus, ven- tralis leviter arcuatus, antice curvatus (concha junior posterius oblique truncata, cuneata); wmbones convexiusculi, fere antici; area parva, compressa, subrhombea. Long. 46—65, alt. 27—35, er. 19—18 mm. Anodonta complanata Rossmässter Iconogr. I (1835) p. 112, f. 68; IV (1836) p. 24, f. 283. Non». & NxrawpER Finl. Moll. (1856) p. S07 T. TT. Musslan aflàngt elliptisk, vanligen mycket sammantryckt, brunaktig, strimmad, med gróngula koncentriska band, àt báda ándarne afsmalnande, men främre ändan är lägre, mer afrundad och smalare än den bakre; váxtringarne föga upphöjda; skölden sammantryckt, något upphöjd; öfre kanten föga böjd, uppstigande, den bakre starkt sluttande, den nedre vackert bågformig, nästan lika böjd åt båda ändarne (yngre är musslans bakre ända snedt tvärhuggen, vigglik); bucklorna svagt konvexa, mycket nära främre ändan, vanligen rostgula, nederst grå, sällan afbarkade. 981 B kletti Rossw.: concha elongato-rhombea, postice paullo al- tior, solida, unicolor obscure olivacea, " natibus pallidioribus obso- lete undulatis; area subcompressa, dorso arcuato, lineis viridibus binis obsoletissimis circumscripta; ligamentum longum validum; long. 67, alt. 37 mm. vel long. 15. alt. 45 mm. (musslan utdra- get rhombisk, fastskalig, enfirgadt mörkt olivgrön, bucklorna ble- kare, omärkligt vågiga, skölden sammantryckt, liten, med böjd ryggkant och begránsadsaf två mycket otydliga gröna linier; lås- bandet långt och stort.) Förekomst och utbredning. I Sverige, prov. Skåne (t, ex. i Noseå och Almaå), Småland, Kalmarlän, Östergötland flerest. (ss. Motala ström, sjöarne Omen och Tåkern, ån vid Söderköping), Upland, Westmanland (Svartån vid Westerås: C. H. J.), Dalarne (ss. sjöarne Hónsan, Hyen, Brunnsjön: C. G. A.) f klettii: Sk. i Küflingeà, ÖGötl. i Skenàn, Svartån, Kilarpsjón, WGótl. i Lidan, Dal. i Hónsan. I Danmark f Elettii: "1i store Sóer med Sand- bund; Tiissó (STB.), Sorósó (SrP.), Wiborgsó (FEpp.); abbreviata (1. 46, a. 27 mm.) i Viborgsó (FEpp.)", enl. Móncn. Anodonta *anatina (Lix.) Concha antice hwmilis, postice alta, vostro lato, area com- pressa alta angwlata, margo ventralis sepe subretusus. c typica: concha ovata, viridis, sspe fusca, tenuis, compressi- uscula, antice humilis, area compressa medio angulata, utrinque radiüs viridibns binis subelevatis remotis circumscripta, margo liga- mentalis rectus, postlhgamentalis declivus rectus vel leviter conca- vus, ventralis ante medium subretusus, utrinque sensim adscendens; long. 90, alt. ad umb. 40, post. ligam. 50 mm. (musslan üggfor- mig, grön, ofta mörk, något sammantryckt, framtill låg, skölden sammantryckt, på midten vinklad, på hvarje sida begränsad af två nästan upphöjda gröna strålar, ligamentalkanten rak, bakre kan- ten sluttande, rak eller svagt insänkt, nedre kanten vid midten något inböjd, åt ändarne småningom uppstigande.) A. anatina Lin. Coll. teste NOR A. anatina v. elongata Bror Fam. Nay. EL pulo 1. 6.1. B is SHEPP.: concha rhombea, tenuis, area compressa, plerumque alta angulata, radiis viridibus; long. 10—80, alt. 45 mm. (musslan rhombformig, tunnskalig, skölden sammantryckt, hög, vinklad, med gröna strålar.) 38" 988 Mónen upptager af macula fyra former: 1. flavescens radiis obsoletis (gulaktig med otydliga strålar), 2. solida planior sub- unicolor (starkskalig. plattare, nästan enfärgad), 3. suborbicularis, complanata, unicolor flavescens (nästan cirkelrund, plattad, enfär- gadt gulaktig), 4. tenuis, obscure viridis natibus ferrugineis, margo ventralis medio subretusus, postice subite adscendens, long. 60, alt. 39 mm. (tunnskalig. mörkgrön med rostbruna bucklor, nedre kan- ten på midten något insünkt, baktill hastigt uppstigande.) b. subluxata KüsrER: concha oblongo-rhombea, convexa, olivacea, ferruginea umbones versus; rugs incrementi postics hiantes sat remote; area compressa, canali obsoleto circum- scripta; ligamentum breve validum; long. (5, alt. 43 mm. (musslan aflàngt rhombisk, konvex, ohvfürgad, mot bucklorna rostbrun. de bakre tillväxtlinierna temligen skilda, öppna, skölden sammantryckt, begränsad af en otydlig fördjupning, låsbandet kort men stort.) KöstERrR t. 13, f. 1—3 enl. Mónocn. Rossw. Icon. f. 419. c. inflata, ovali-rhomboidea, dimidium anticum olivaceo- virescens, posticum ferrugineum, area sat compressa, lineis obscuris binis sat remotis circumscripta, ligamentum validum; long. 90, alt. 55—60 mm. (musslan ovalt rhombisk, främre hälften olivgrön. bakre rostfürgad, skölden temhgen samman- tryckt, begränsad af två mörka temligen aflägsna linier, lås- bandet stort.) "Inter A. callosam Hen». Küsrrm t. 9, f. 1 et A. tenellam ib. f. 5 intermedia. A. piscinalis Rossw. f. 416; non absimilis sed major". (Móncn.) d. éncrassata SHEPP.: concha subrhombea postice late ro- strata, solida; margo ventralis postice rectus nec ut antice adscendens, ligamentum validissimum, vestigium distinctum dentium lateralium sub ligamento; long. 96, alt. 51 mm. (musslan nästan rhombisk, baktill med en bred snabel, fast, nedre kanten baktill rak, icke såsom framtill uppstigande, låsbandet mycket stort, under detsamma synas tydliga spår af sidotänder.) Mytilus incrassatus SHEPP. enl. MÖRCH. 7 piscinalis Ninss.: concha elliptico-ovata, ventricosa, crassi- uscula, luteo-viridis vel pallide lutea. radius confertis, obscure vi- ridibus, fusco-cingulata; area compressa, alta; umbones tumidi, pallide einerei, natibus remotis, rubris; long. 90— 100. alt. 56—60 mm. (musslan elliptiskt ággrund, bukig, temligen tjockskalig, gul- grön eller blekgul, med täta, mörkgröna strålar och mörkare kon- 589 centriska band; skölden sammantryckt, hög; bucklorna aflügsnade från främre ändan, uppsvällda, blekt skiffergrà. med vanligen rost- röda toppar.) A. piscinalis Ninssow Hist. Moll. Su. (1822) p. 116. Rossw. lconogr. f. 281. b. ponderosa PrEirr.: concha ovali-subrhombea, ventri- cosa, Crassa, ponderosa, rudis, anterius rotundata, posterius in rostrum breve truncatum producta, superius adscendens, inferius subretusa, umbones tumidi; long. 100—120, alt. 60—65 mm. (musslan ovalt rhombisk, bukig, tjock, tung, ojemn, framtill bredt. afrundad, bakåt utdragen til en kort trubbig snabel, ófre kanten uppstigande, den nedre något in- böjd, bucklorna uppsvällda.) Rossm. Iconogr. f. 282. Ó radiata Mürr.: concha tenerrima, pellucida, flavescens, ra- dus plurimus ab umbone ad peripheriam viridescentibus, quorum nonnulh lati et obscuri; rugs incrementi in parte anteriore ssepe rudes; long. 90— 1530, alt. 50— 70 mm. (musslan mycket tunn, genomskinlig, gulaktig, med många gröna strålar utgående från bucklorna till periferien, några breda och mörka; tillväxtlinierna 1 främre delen ofta ojemna.) b. inflata, fere subcylindrica, margine ventrali recto; long. 105, alt. 59 mm. (musslan uppblåst. nästan något cylindrisk, nedre kanten rak.) c. paludosa Tuur.: concha solida, ventricosa, margine ven- trali recto postice lente adscendente; long. 135, alt. 68 mm. (musslan fast, bukig, med den nedre kanten rak och baktill småningom uppstigande.) d. inornata KüsrER: concha solida, planiuscula, margine ventrali recto, medio leviter retuso, postice subite adscendente ; long. 100, alt. 59 mm. (musslan fast, plattad, nedre kanten rak, på midten svagt intryckt, baktill hastigt uppstigande.) KüsrTER t. 3, £. 6 enl. MörcHu. € rostrata Kok.: concha subrhombeo-oblongata, compressi- uscula, tenuis, fuscula. fuscocingulata, posterius in rostrum elon- gatum late truncatum producta, inferius subretusa, area compressa, elata; long. 90—100, alt. 55—60 mm. (musslan något rhombisk aflàáng. temligen sammantryckt, tuunskalg och skör, brungul, med koncentriska strimmor och smala, glesa och svartbruna vüxtrmgar, framtill något nedtryckt, men bredt afrundad, bakåt utdragen till en làng, bredt tvärhuggen snabel, nedre kanten något inböjd, sköl- den sammantryckt, hög.) Rossm. Iconogr. f. 284. 590 Förekomst och utbredning. I Sverige är denna mussla under någon af sina många former utbredd åtminstone till Dalarne, ma- cula med dess former vidstrücktast och allmünnast, h. o. d. med rostrata, piscinalis med pond. åtminstone till Stockholm, men min- dre allmänna, radiata flerest. i Skåne, f. typica flerest. i ÖGöt- land (särdeles utvecklad i Ljungstorps gol). I Norge finnes former af denna Anodonta h. o. d. omkring Kristiania (FRIELE.). I Danmark, enl. Mónon: « typ. i stor mängd i en mergelgraf på Hofmansgave på Fyen (0. M.), Tastrumsó vid Viborg (1. 45 mm.: FEpp.); f macula 2. Sorósó, Esromsó och Arresó (Srr.), Bavelsesó och Tissö (CONRADSEN), Fuursó (O. M.), Thystrupsó vid Haderslev (Fonsoun.), Viborgsó jemte 3. (FEDD.), 4. i ån vid Odense (0. M.), b. sublux. Kimmerslóvsó vid Ringsted (0. Mür- LER), Gudenaa (FEpDp.), Esromsó (SrP.), c. imflata Aeró (RusE), mindre ex. (1. 80, h. 50 mm.) i Nonbosó (Fkpp.), d. incr. i ån vid Ründsholm (FEpp.); y piscim. 1 Damhuussóens aflopp vid Kjó- benhavn (C. M. P.). à radiata "nogle Exemplarer 1 Lassens Sam- ling, sandsynligvüus fra Fyen”, i ån, som förenar Farumsó med Fuursó (C. M. P), b. énfl. ^1 det forige Toelad paa Hofmansgave" (0. M.), e. palud. 1 alla fástningsgrafvarne vid Kjóbenhavn (0. M.), Haralds Sö vid Ringsted (dr Bólling enl. C. M. P.). d. in- orn. Albertslund vid Taastrup (CowRADSEN), 1 en mergelgraf på Hofmansgave (O0. M.), Rindsholm vid Viborg (FEpp. enl. C. M. P.). Fam. Dreissenidz. Animal byssiferum, pallio clawso, locis duobus po- sterioribus exceptis; sipho superior analis brevissimus, sim- plex, inferior pyramidalis, margine reflexo lato cirris sub- ulatis recondendis. Concha triquetra, equivalvis, valde inequilatera, ven- iricosa, wmbonibus antice positis, septo tramsversali interno. Djur med mantelns flikar rundtomkring sammanväxta, utom en liten öppning framtill för foten och baktill för tvenne sipho- ner, af hvilka den öfre, analsiphonen, är liten och konisk, den ne- dre för andedrägten är stor, pyramidalisk, med kanten tilltjocknad och tillbakaböjd, kantad med talrika korta taggformiga cirrer eller tentakler; foten är lång och tungformig, med en grop, hvarifrån ett knippe af starka byssustrådar utgår, medelst hvilka djuret fä- : ster gig vid främmande kroppar. | 591 Mussla tresidig, likskalig, i hög grad olhksidig, betückt med en tjock hornaktig epidermis, bucklorna vid den smala främre àn- dan, hvarje skal aflàngt snedt triangelformigt, uppblåst, kóladt; làsbandet invändigt, på båda sidor upptaget af en ränna; under den spetsiga bucklan i högra skalet finnes en enda, icke alltid tydlig låstand, som motsvaras af en fördjupning i andra skalet; i hvarje skal finnes vid den smala vinkel, som bildas innerst vid bucklorna, en fri vägg af skalsubstans utspänd, hvilken tjenar till fästepunkt för slutmuskeln och bakom hvilken är ett litet tomrum till bucklorna. Familjerna Spheriide och Unionide tillhöra den stora af- delningen bland musslorna, som kallas Bimusculosa, hos hvilka djuret är fästadt vid skalen medelst två par muskler, som hafva sitt fäste nära hvardera ändan af hvardera skalets öfre kant, der de lemna tydliga muskelintryck; fam. Dreissenide tilhór den an- dra vida mindre talrika afdelningen, som fått namnet Umnimuscu- losa, emedan djuret är fästadt medelst en central muskel i hvar- dera skalet. Gen. Dreissena VAN BEN. Genus characteribus familie gaudet. De för familjen upptagna karaktererna äro äfven utmärkande för det enda hit hörande slägtet Dreissena. | 1. Af detta slägte eger Europa egentligen ännu blott en art, den, som här nedan beskrifves (en annan, D. cochleata Kickx, synes stå på väg att invandra, men har ännu blott hunnit till Antwerpens hamn), utom hvilken blott några få species äro kända från Westindien, Centralamerika, Missisippi och de södra Förenta Staterna äfvensom en art från Senegal. Vår europeiska polymor- pha art, nu spridd öfver största delen af verldsdelen och på sina ställen ytterst ymnig, är en af de högst få arter, hvars vägar man någorlunda säkert kan följa från dess första invandring och temligen noga angifva tiden för dess första upptäckande på en ort. Det skulle leda för långt att här redogöra för dess uppträdande och utbredning i de olika länderna, utan får jag blott i största korthet anföra de vägar, på hvilka den kommit och huru långt den hittills hunnit, för öfrigt hänvisande till hvad Norr, v. MAR- TENS, MANDEL 0. fl. derom skrifvit i Zool. Garten årg. 1864, 1865, 1866 och 1868 hufvudsakligen för Tyskland, FISCHER och 592 Gassigs för Frankrike i Journal de Conch. årg. 1867 och 1868. Denna mussla upptäcktes af Parras år 1768 i södra Ryssland i nedre delen af Uralfloden (och beskrefs i hans Reise durch ver- schiedene Provinsen des Russischen Reichs, 1716. I, p. 315, hvar- fore det är felaktigt att uppgifva Wolga, der den upptäcktes först - år 1780), och urskilde upptäckaren der två former, en flwviatilis från Uralfloden sjelf och en marinus från ön Kamenoi-Ostrof i Kaspiska hafvet, mycket nära flodens mynning (dessa former se- dermera stundom, men oriktigt, skilda såsom egna arter). Mus- SON och äfven v. MARTENS äro böjda att anse denna mussla vara ursprungligen inhemsk 1 hela sydöstra delen af Europa, derföre att den förekommer i små, från floder och kanaler afskilda, sjöar 1 Albanien och Rumelien, derföre att mera än ett dussin i fossila arter af samma slägte finnas i dessa trakters tertiära formation (de vid Plattensjön i Ungern ymniga så kallade ”förstenade get- klöfvar”, äro de frånskilda bucklorna af hithörande förstenade ar- ter), samt derföre att ingen segelbar förbindningskanal finnes emel- lan Wolga och Svarta hafvets sydvestra tillflöden, i hvilka man dock kan spåra musslans förekomst tillbaka till år 1800. Från dessa trak- ter har den trots sin byssus eller rättare tillfölje af denna hastigt utbredt sig öfver större delen af Europa, osjelfständigt, oafsigtligt, endast genom sin egenskap att med sin byssus starkt och klump- vis fästa sig vid andra kroppar och hvarigenom den blifvit förd med timmertransporter och med fartyg, på hvilkas kölar den i massa hängt sig (kanske äfven genom större vattendjur, ty Ross- MÄSSLER fann en mängd fästad på flodkráftor), uppåt floderna och genom sammanbindningskanalerna från den ena foddalen till den andra upp till Östersjöländerna och derifráàn vidare. Till de förra hade den redan i början af förra århundradet öppen väg genom den kanal, som förenar Wolgas biflod Twertza vid Wyschnye Wo- lotseh med Msta, som utfaller i Ilmen och såsom Wolchow fort- sätter till Ladogasjön, hvarifrån Newa leder till Finska viken, äf- vensom den kanal, hvilken förenar Dniepers biflod Prypet med Weichsels biflod Bug, och 1 början af detta århundrade öppnades Oginskykanalen emellan Prypet och Niemen, samt en kanal från Beresina öfver Borysow och Lepel till Ulla, biflod till Düna. På dessa vägar har Dreissena hittills kommit upp till Moskwa vid Oka, kommit till Frische och Kurische Haff (derifrån först anmäld af C. E. v. Bär i ett program från Königsbergs universitet 1825), till Kurland, Lifland och nordligast S:t Petersburg (till hvilka sed- ; | 593 nare den kom 20 och 30 år sednare.) Widare är Weichsel genom Brombergerkanalen förenad med Netze, som går till Oder, samt . Oder genom Mühlroserkanalen förenad med Spree och genom Finowkanalen med Havel och i sjóarne vid Havre äfvensom i sjelfva floden blef Dreissena funnen åren 1821— 1829. Blott några få år sednare hade den i Elbe framträngt å ena sidan till Mag- deburg och till Halle an der Saale samt å andra sidan till Ham- burg. der. som öfverallt väckande uppmärksamhet lika mycket genom sitt plötsliga uppträdande i massa, som genom sin skalform. Något förr än 1 närheten af Havel blef vår mussla funnen (1826) nära Rheinflodens mynning vid Leyden och sedan kan man steg för steg, år för år, följa hennes framträngande uppåt floden och i dess större tillflöden, i Rhein bortom Basel, i Main till dess hela längd och upp i Ludvigskanalen, som förenar Main med Donau. Från Holland framträngde den äfven med lätthet genom floder och det belgiskt fransyska kanalsystemet in 1 Belgien och Frankrike, i Paris till och med i vattenledningar till Jardin des Plantes, un- der de sista åren ända ned i de södra och sydvestra delarne af landet. I England förevisade SowErBY d. 2 nov. 1824 i en sam- mankomst af Linnean Society ex. af denna mussla, tagen i mängd på varfvet för handelsfartyg, (S. såg den först hos en gentelman, som använde den till bete vid abborremetning) och var det första gången den skärskådades der 1 landet, der den sedan fått en stor utbredning. Det antages såsom säkert att den kommit till Eng- land liksom till Rheins mynning med rysskt skeppsvirke, icke fä- stad på fartygens kölar under färden genom saltsjön utan på detta virke inuti fartygen. I Donau hade musslan till 1824 kommit upp i Ungern och i vår tid långt upp i Bayern. Ännu saknas denna mussla i hela erkehertigdömet Österrike, i Grekland, och på dess öar, 1 Italien, på hela Pyreneiska halfön, och i hela Alpgebietet, öfre Bayern och Würtemberg (und. vid Heilbronn), Sverige, Norge och hela norra Ryssland. 2. PALLAS, upptäckaren af den typiska arten, räknade den obetingadt till Mytilus, ty skalformen är 1 hög grad lik den hos Mytilus edulis, och honom följde alla författare. som kommo att afhandla denna mussla, ända till april månad 1835, då VAN BEnE- DEN och ROSSMÄSSLER samtidigt, men hvarandra alldeles ovetande, publicerade sina iakttagelser om densamma, den förre under genus- namnet Dreissena (till ära för den belgiske apotekaren DREISSEN eller DREISSENS, som funnit snäckan i Mästrichtkanalen) och den 594 sednare under namnet Tichogonia (af veiyoc, vägg, och ywvio eller yóvoc, hörn, efter den fria tunna perlmorvággen, som finnes vid innersta hörnet af hvarje skal) Hvad prioriteten nu angår, så måste man med v. MARTENS tilldela den åt VAN BENEDEN, som äfven beskref djuret och särskildt visade den betydliga föreningen emellan mantelkanterna såsom karakteristiskt, då ROSSMÄSSLER blott kände och beskref skalet, hvartill kommer att Rossmässlers namn är grundadt på de nämnde små väggarne inuti skalet, men dessa väggar finnas hos flera hafsmusslor, hvilka derföre af WIEG- MANN i hans monografi af Tichogonia (1837) föras till detta ge- nus, men af REcLuz (Journ. Conch., 1866) visas hafva skilda man- telkanter såsom Muytilus och tillfölje deraf uppställas under det nya namnet Septifer närmast Mytilus. Artöfversigt: Musslan smutsigt gulgrå, tresidig eller omvändt båtformig, med hög köl, emellan skalen på den breda sidan en liten öppning för byssus; 1. 20—30 mm. D. pelymorpha Parr. 1. Dreissena polymorpha (Parr.). Concha triquetra, myliliformis, valvis carinatis, margine in- feriore (im latere teste plano) ad exserendwum byssum hiantibus, virescens, lineis fasciisque obscuris wndwulatis vel angulatis varie picta. Long. 20—30, alt. 12—14 mm. Mytilus polymorphus Parras p. p. Reise (1776). — Mytilus wolge CuguNiTZ Conch. Cab. XI (1795) p. 256, f. 2028. — T'chogonia chem- niizii RosswXsstER Iconogr. I (1835) p. 113, f. 69. Djuret mörkt fürgadt, manteln 1 främre kanten gràhvit, på sidorna baktill gulaktig, liksom skalet försedd med ziczac-gående rödbruna linier. Masslam tresidig, omvändt båtformig, d. v. s. undre sidan bred, platt, horizontal, den öfre starkt uppdrifven med bågböjd kant och skalen hastigt sluttande mot denna kant; af de 4 kan- ter, som man kan urskilja på andra musslor, saknas framkanten helt och hàállet,' ófverkanten är kort, rak, på underkanten sluta skalen nära midten icke fullkomligt, utan en liten öppning finnes alltid för byssus, som utgöres af ett knippe af 40— 50 gulbruna trådar, med hvilken de unga musslorna fästa sig vid de äldre och dessa vid andra föremål i vattnet; kölen, som hvarje skalhalfva 595 Lå har, utgår från bucklorna ända till föreningen af under- och bak- kanten, är 1 början skarp, men blir så småningom alltmera trub- big och försvinner hos äldre exemplar helt och hållet mot ändan; genom denna köl får hela undre delen af musslan skapnaden af en hjertlikt äggformig sköld och vid hela musslans jemförande till skapnaden med en båt eller ett fartyg, bildar denna sköld däcket, öfverkanten den breda akterspegeln och den skarpt sammantryckta bakkanten kölen; bucklorna spetsiga, böjda mot hvarandra, be- lägna alldeles vid den ena ändan af musslan; färg och teckning mycket olika, vanligen smutsigt gul med ziczaclinier, hvilka isyn- nerhet äro tydliga på unga exemplar, men försvinna på äldre. Förekomst och utbredning. I Danmark, enl. Móncn, "i Peb- lingesóen ved Kjóbenhavn fasthszftet paa Unioner, maj 1861 (Wan- MING); 1862 fandtes den 1i tusindviis paa Steensetningen i Vand- verkets óstlige Vandbeholder, der da var lagt tór, dog vare Exem- plarer over en halv Tomme sjeldnere. Omtrent 1843 saae jeg i Ladegaardsaaen et Exemplar, der faldt ud af Ketseren, just som den kom op til Vandfladen. Senere har jeg sógt den forgjeves. Omtrent 1850 fandt jeg paa Opmudringsbunken bag Commune- Hospitalet en Unio med dens Byssus. I Eideren og Kielerkanalen og selv i Saltvand i den nerliggende Del af Ostersóen blev den funden af A. MürrER omtrent 1835”. Tillägg. I. Limax maximus Lin. Norge, Aamodt (enligt kand. JEw- SEN i Indberetning om en i Sommeren 1870 foretagen Reise 1 Kristiania og Kr.-sands Stift). L. maximus Lin. 1. miger. Norge vid Randsfjorden, Aren- dal, samt icke särdeles sällsynt vid Kristiania och Brevik (JENSEN). L. maximus Lin. 2. leucogaster. Norge vid Skien (ryggen med 4 mörkbruna längsband, för öfrigt oregelbundet varierande i gråbrunt och hvitaktigt, hvilken sista färg blifver rådande ned- emot foten, skölden ännu mörkare brun än banden, med hvitak- tiga kanter, kölen hvitaktig, hela foten under hvit), vid Laurvik, der ”temmelig mange Exemplarer saaes langs Landeveien nerved Faris-Vand, et Exemplar i Bögelunden” (både sköld och rygg mörkbruna, den siste med ytterst svag antydning till band, foten 596 alldeles hvit) samt i samma bokskog ett ex. af en annan hithó- rande fürgvarietet, med ljust brungrå rygg, gulbrunaktig sköld, längs hvarje sida af ryggen och sköldens bakre hälft går ett mörk- brunt, väl markeradt, i kanterna ojemnt band. upptill begränsadt af en ljus strimma, kölen ljusbrun. foten helt och hållet hvit). JENSEN. L. maximus Law. 3. cinereo-nebulosus. Norge. "under bar- ken paa en Trestubbe i den store vakre Birkelund ved Asker Prestegaard, 2 Mil fra Kristiania.” (JENSEN). L. maximus Lis. var. fasciatus (grundfärgen brungrå, skol- den mörkare enfärgad, ryggen med 4 lüngsband af sköldens färg, kölen ljusbrun, foten tváfürgad) Norge, Laurvik (JENSEN). L. maximus Lin. var. calosoma Eis. & StuxB. (K. Vet. Akad. Fórh., 25, n:o 5): clypeo atro, margimbus palbdis, dorso obscure olivaeeo, carina longa pallide cemereo-viridi, lateribus olivaceo-cine- reis, abdomine toto maculis oblongis pallide olivaceis consperso, solea obsolete bicolorata (skólden svart. med bleka kanter, ryggen mörkt olivgrön, med grågrön ryggkól, sidorna olivgrå. utan längs- band, men bestródda med aflånga fläckar af samma färg, som rygg- kölen, fotbrämet blågrått. foten på undre sidan i midten ljus, mot sidorna grå). Sverige på Gotska Sandön (EisEN och STUXBERG, enl. beskrifning oeh exemplar.) L. cinereus LisrgR. Om denna 1 Norge upptäckta art skrif- hr J. i sin anförda afhaudling (der han dock anser den böra heta ”Limax maximus Lin. = L. cinereus Lister”): ”Af denne Art, der ikke tidligere med Vished er funden i Skandinavien, tog jeg 6 Exemplarer paa forskjellige Steder i Laurviks Bögelund. Den sy- nes ei at vere saa ganske sjelden der. da jeg fandt den flere Af- tener efter hinanden. Mine Exemplarer ere af forskjellig Stórrelse, det mindste, som toges 2:den Juli, maaler 28 mm.—30 mm.; det störste, (efterat vere drebt i fortyndet Eddike) 90 mm. Grund- farven er hvidgraa med chokoladefarvet Anstróg. Skjoldet i sin forreste Halvdel med sorte Flekker, vel markerede; i den bager- ste Halvdel findes 3 langsgaaende. brede, mórkegraa Baand, hvori der er sorte Flekker langs Randen. Ryggen med t sammenhen- gende, mórkegraa Baand, med sorte Fliekker i (ligesom paa Skjol- det, hvis 2 Sidebaand kan betragtes som Fortsettelser af de 2 midtre Rygbaand). Nedenfor de ydre Rygband findes der istedet- for et 3die Baandpar uregelmzssige, mórkegraa Flammer. Foden under hvid, i midten blaalig hvid. Farvetegningerne er mest ud-. 591 pregede paa det mindste Exemplar. paa de :eldre mere utydelige; dog er altid Flekkerne paa Skjoldet distinkte. — En Abnormitet, som findes paa 4 og antydningsvis ogsaa paa det 5te af mine 6 Exemplarer, bestaar deri, at Skjoldet fortil. ligesom paa Férussacs .Lunax bilobatus er indskaaret; hos det mindste Exemplar er Ind- snittet störst, nzsten maaende til midt paa Skjoldet, og uregel- msssigt; hos et andet grundt. men regelmwssigt. liggende lige 1 Midten af forreste hand, hvormed Skjoldets forreste Del bliver delt i 2 jevnt afrundede Lapper: desuden en 3die ganske liden Lap i selve Indsnittet." L. *unicolor HgvxEw. Hit anser jag ett par former höra, som blifvit mig meddelade (i 6 ex.) af handl. H. FmiELE, af ho- nom tagna i Norge vid Bergen 1i slutet af november 1810. For- men 1: ofvan mörkbrun eller nästan svartbrun, mycket ringa lju- sare på sidorna nedemot fotbrümet; kölen blott tydlig på den bakre sammantryckta kroppsändan; skölden gråsvart med små glesa svarta och hvita otydliga fläckar, baktill temligen långt utdragen, färgen under hela skölden hvit; fotsulan enfärgad, hvit; ryggens kölar raka, smala, temligen långa, ordnade i oregelbundna serier; längden af spritex. 100 mm. — Formen 2: ofvan svart, vid fot- brämet ljusare; kölen fortsätter såsom ett smalt hvitt band fram till skölden, på hvarje sida två smala ljusa längsband; skölden svart, hos ett exemplar i midten af främre kanten djupt urnupen, baktill afrundad, med en mycket kort spets. på främre hälften och vid sidorna försedd med små hvita fläckar, stundom blandade med mörkare svarta; fotsulan enfärgadt hvit; ryggens kölar genom djupa insnörningar och böjningar så sönderdelade, att kroppen synes öfverallt grofknottrig; storleken något mindre än hos före- gående form. Tungmembranens hakar synas alldeles lika dem Gold- fuss beskrifver och afbildar för Limax cinereus Lister i Verh. des naturh. Vereins der preuss. Rheinlande u. Westphal., 1856, p. 62, LL Anm. Det subgenus, till hvilket Marx fórer Limazc variegatus, kallar han ”Plepticolimax, af z4smuxóc tjufaktig och Limax." Vi kanske böra icke alldeles fórbigà att anmärka hurusom denna derivation är fel- aktig och att det bör heta: Clepticolimarx, af nàznuxóc tjufaktig och Limax. L. tenellus Ninss. Norge vid Arendal och (af H. Friele) på många ställen (vid Bergen?), enligt hr JENSEN, som äfven beskrif- ver en var. grisea sålunda: "Skjoldet og Nakken af brunliggraa Grundfarve; Skjoldet med 3 mórkere Baand eller snarere 3 Skat- 598 teriger, hvoraf det midterste er mindst og strekker sig kun over Skjoldets bagre Halvdel, medens de 2 Sideband strsekker sig over hele Skjoldet, convergerenden efterhaanden forover, men hastigt bagtil ved Randen af Skjoldet; Ryggen med et mórkt, graaagtigt Baand paa hver Side af den fra Skjoldet til Bag-Enden lóbende lyse, hvidagtige Midt-Stribe; disse Baand kunne betragtes som en Fortssettelse af Skjoldets 2 Sidebaand; Legemets Sider hvidgraa; L:engden omtrent 20 mm. Slimet, der hos Normalformen (som Fólge af dennes gule Farve?) viser sig gult, er her (paa Grund af den forskj. Farve?) glasklart. Tungemembranens Tender ere som hos L. tenellus normalis: Midtanden med en Knude paa hver side af Spidsen; Sidetenderne af 2den Orden, med én, af 9die Orden med to Bispidser. Det her beskrevne Exemplar fandt jeg sam- men med to unge Individer af foregaaende Art (Arion ater L.); et andet mindre Exemplar toges i Lóvskov ovenfor Langesund; et 3die, endnu mindre, har jeg forhen fundet ved Laurvik." Samma varietet anfóres äfven från Arendal och Aamot. L. levis Mörr. Sverige vid Upsala (G. E.). Norge, Laur- vik, i ett dike vid landsvägen nära Faris-Vandet, både normalt (mörkt) och ljust (brungulaktigt) färgad; Brevik, i en sommarti- den vattenfri men fuktig dam vid Stathelle, på en sidländt våt äng 1 ”Dalen” samt i en bäck ofvanom ”Dalen”; Arendal på flera ställen, N»s Jernverk, Kristiansand, båda formerna; Sems Vand i Asker (JENSEN). Drammen (G. E.). IL. Zonites cellaria (Mürr.) Norge, mycket allmänt om- kring Brevik (JENSEN). Z. draparnaldi (BEck?). Danmark, Möen, Lille Klint, på affallna boklöf (C. M. P.). Z. mitidula (DrRArP.). Danmark, Frihedslunds Skov vid Tis Dö (O: 7M. P: Z. mitidula (DrRaArP.) 1. lucens Purv. Danmark, Tóihus- haven vid Randers under sten (C. M. P.), vid Frederiksdal nära Kjóbenhavn? (mera nedtryckt och siste vindningen mot mynningen starkt vidgad: C. A. W.). Z. mitidula (DnAp.) 2. helmii GirB. Danmark, Bornholm 1i Kanegaard Skov, Knudskjer s:n (C. M. P.). Z. alliaria (Minr.) Norge, "Dalen? vid Brevik (JENSEN), Bergen (H. FrierLE). Danmark, Lille Klint på Móen. "Almin- delig udbredt i Linaa Vesterskov og overhovedet i Skovene ved Silkeborg, paa gamle af Larver gjennemborre Trzstód, hvorfra 599 den kryber frem i Regnveir. Lóglugten er endnu meget sterk efterat Dyret er drzebt i kogende Vand og Lugten meddeler sig til- Vandet^ (C.M. P. 1; br.) Z. petronella (CHARP.). Norge, i bokskogen vid Laurvik, på flera ställen vid Brevik, Skien i skogen ofvanom Dórsesó (JEN- SEN, om hans ”Z. viridulus Menke? hórer hit.) Z. pura (AnpER.) Norge, i skogen ofvanfór Langesund, vid Skien med Z. petron. samt vid Manger (JENSEN). Danmark, Möen på Lille Klint (C. M. P.). Zonitis nitens (Mren.). Testa aparte vel sat late wmbilicata, convexo-depressa, te- nera, glabiuscula, mitescens, supra lutescens, subtus albida; anfr. 4!|,, planulati, ultimus antice dilatatus et subdeflexus; apertura obliqua, lwnwulato-ovalis. Helix nitens Micnavp (1831). Rossmässter Ieonogr. III (1838) p. 35, f. 525. — Zonites mitidulus var mitens JerrnEvs Brit. Conch. I. (1862) p. 163. — Hyalina mitens KoBert Nass. Fauna (1871) p. 87, t: do f... Djuret ljusare eller mörkare skiffergrátt, med ófre trefvarne och ryggen mörkt blågrå (Konm.). Skalet öppet och temligen bredt nafladt, hvälfdt och plattadt, tunt, genomskinligt och matt glänsande, ofvan ljust brungult, un- der hvitaktigt, nästan slätt; vindn. 4!/,, den siste större och isyn- nerhet mot ändan starkt utvidgad och nedböjd, hvarigenom spiran | och nafveln komma att ligga långt utom skalets medelpunkt; sóm- men föga djup; mynningen àggrund, obetydligt inskuren, nedbójd; mwunsómmen rak, enkel, skarp. Förekomst och utbredning. Danmark, Halfön, vid Flensborg, emellan Meyervick och Glücksborg: FRIEDEL i Malak. Blätt. XVI. I södra och mellersta Europa har denna snäcka en vidsträckt utbredning och är flerestüdes allmän på fuktiga och kalla ställen under stenar, under nedfallna träd eller trädstycken, multnande löf och mossa, mest 1 bergstrakter, der den dock icke synes öfver- skrida trädgränsen. Arten förekommer på Mallorka, Korsika och Sicilien, vid Cintra samt i Portugals och Spaniens norra provinser, Italien, Österrikes södra stater, Schweiz, här och der i hela vestra Tyskland upp till Taunus och Biedenkopf samt en liten form vid Aschersleben och i Schlesien, dessutom genom nästan hela Frank- rike, Belgien, södra Wales och vestra Skottland. Egentligen är 600 denna snäcka en sydlig och sydvestlig art och har såsom sådan en storlek, som icke gifver Z. cellaria efter. Ehuru den der i sitt rätta hemland ännu är i rörelse sedan den första snön fallit och således icke är känslig för köld, minskas dess storlek alltmera mot norden så, att den får samma dimensioner, som Z. nitidula, hvilken den står närmast och med hvilken en och annan författare förenar den såsom varietet, men detta, säger KoBELT, säkerligen endast genom förvexling med nitidulaformer, som hafva något vidgad mynning. Lonites exeavata (BEAN.) Testa late umbilicata, globoso-depressa, cornea, nitida, con- fertim et regulariter striata, subtus levigata; spira subelevata ; anfr. 5!|,, tarde accrescentes, sublineares, convexi, ultimus ro- tundatus, cylindraceus, antice non dilatatus mec descendens, om- nes in umbilico visibiles; sutura profunda, marginata; aper- twra lunato-rotunda. Diam. 5!/,—6!([,, alt. 2'|,—2?|, mm. Helix excavata Bran ap. ArpER Cat. Trans. Nat. Hist. Ser. North. (1830) I. p. 38 (ex Jerrer.). — Zonites excavatus JrerrFREYS pr. p. Brit. Coneh. I (1862) p. 168. Rxervz Brit. Moll. (1863) p. 52 (exclu- sis synon. plurimis.) Djuret — Skalet bredt nafladt, nágot plattadt, pà ófre sidan mera kon- vext än på den undre, ljust hornbrunt, glänsande, tätt och regel- bundet strimmadt, under nästan slätt; spiran temligen konvex; vindningarne 9!'|,. ganska långsamt tillvixande, konvexa, jemn- breda eller cylindriska, den yttre trind. blott upptagande !/, af skalets bredd, framtill icke vidgad eller nedbójd, alla vindn. syn- liga i nafveln; sömmen djup, med en tydlig parallelt gående linea nedanför; mynningen rund. genom den näst siste vindn. endast ringa månformigt inskuren. (Efter orig.-ex. af JEFFREYS.) förekomst och utbredning. Danmark, Halfön, vid Flensborg, emellan Meyervick och Gläcksburg: FRIEDEL i Malak. Blätt. XVI. För öfrigt blott på Brittiska Öarne, under kullfallna träd, bland multnande löf och mossa 3 södra och sydvestra Skottland, norra England, vestra och södra Irland, norra och södra Wales, ón Wight och Cornwall, öfverallt lokal. (Jfr under Z. petronella CHARP.). Anm. Oaktadt ingen af de båda nu beskrifna arterna blifvit funnen vid Flensborg af dr PoursE, som specielt studerat och afhandlat mol- 601 luskfaunan i dess omnejd, har jag dock här upptagit dem på hr FnrEpELs auktoritet, dels på grund af min personliga kännedom af och aktning för hr Kreisrichter Friroer, dels emedan hans hemort Berlin har i sitt mu- seum sådana resurser för artbestämning, att något misstag icke gerna kan komma i fråga. III. Arion ater (LiN.) 2. marginatus Moq.-Taxp. Norge, allmän 1 bokskogarne vid Laurvik (JENSEN). A. ater (LiN.) var. cimereo-nebulosus JENSEN. A. clypeo an- tice, lateribus corporis et solea obscure cinereo-punctatis, dorso albescenti, limbo luteo, transverse nigro-striato (skölden framtill, kroppssidorna och fotsulan bestródda med mórkgrá punkter, ryg- gen hvitaktig, fotbrümet ródgult med svarta tvärstreck). Om denna färgförändring skrifver hr JENSEN anf. st. sålunda: "I Gótheb. kongl. vet. och vitter. samh. handl. ny tidsf, h. X, pag. 60 om- taler Marx en var. cinereo-nebulosus af Limax cinereo-niger som en tydelig Overgangsform mellem sin typiske Form af Arten og var. albicans. En saadan tydelig Overgangsform er det nu ogsaa lykkes mig att finde mellem Arion ater L. och dens var. albus. Mit eneste Exemplar har jeg desvsrr tabt, men lagde dog, da jeg havde den hos mig. nóie nok Merke til det vigtigste ved en saa sjelden Varietet. Forreste Halvdel af Skjoldet, Krops-Siderne og hele Fodens Underside fint, men sterkt stróet med mórkegraat. Ryggen og den forreste Halvdel af Skjoldet Aveidagtig, hvilken Farve efterhaanden gaar over i1 den mórkere paa Siderne og den forreste Halvdel af Skjoldet; Fodbrsemmen rödgul som hos var. albus, med meget tydelige mórke Tvsrstreger; Stórrelsen som en fuldvoxen Arion ater L. Funden lOde August ved Veikanten mel- lem Ness Jernverk og "Askedalen". Af Universitets-Stipendiat AXEL BorcK har jeg senere faaet en Tegning af en Varietet af Arion ater Liw., funden af ham ved Bergen, der ligeledes staar midt immellem Arion ater Lin. og den af flere som selvstendig Art opfórte Var. albus. — Var. medius: Ryggen og Ryggsiden af Skjol- det ere soríe; men Kropssiderne ere hvide, og Skjoldet paa Si- derne og i det forreste Parti meget lyst skiddent brunt; Farve- grendsen temmelg skarp; Hoved- og de 4 Fólehorn graasorte; Fodbrzmmen ródgulagtig med mórkere tvserstreger. Udvoxet Exem- pREOUCPL D omis A. *albus (Lis.) Norge, 1i fjellklyfterna omkring Bade- stranden vid Langesund, i "Dalen" '/, mil från Brevik, vid Skien, vid Bergen, vid Arendal (JENSEN). 2 Fauna Molluscorum. 39 602 A. *subfuscus (DRar.) 1 quadrifasciatus Jens. (ljusbrun med 4 mörkare bruna band) Norge, Aamodt (SienHkE, enl. JENSEN). A. *melanocephalus FAuRnE-Bia. Norge, Tromóen vid Aren- dal (JENSEN). Danmark, skogsbrynen vid Juul.Só, Silkeborg, samt Lille Klint pà Móen (C. M. P.). Herr JENSEN upptager en var. mediws, som han sålunda beskrifver: "Af de fundne 3 Exem- plarer er de 2 af folgende Farve: I det hele taget lyse, hvidag- tige, med Hovedet og de 4 Fólebarn kulsorte; Skjoldet hvidagtigt gulgrónt, i det övre midtre Parti med fin, sortagtig Stróning; Udenfor og langsmed dette mórkere Parti, adskilt derfra ved en smal Del af grundfarven, findes to, vistnok ei sterkt udpr:gede, men dog tydelige. sortagtige Sidebaand; Ryggen har Vorterne blaafiolagtig hvide med lysegrón Spszrning, Furerne mellem Vor- terne mórkere blaafiolette; langs hver Side gaar fra Skjoldet en ganske svag sortagtig Streg, som taber sig hinemod den bagre Ende; Fodbremmen hvid med sorte Tverlinier, der dog ikke er fuldt udprzgede (paa det ene Exemplar kun antydede); Foden hvid; Slimet gulagtigt (gulgrónt, synes mig); Lsngde i sammen- trukken Tilstand 16 mm. Det 3die Exemplar ligner de 2 fore- gaaende, men er noget större, og den hos de foregaaende beskrevne Farve er mórkere; dog er de 4 Fólehorns og Hovedets kulsorte Farve vel udpreget fra det bagenfor hggende hvidagtige Parti af Kroppen; Sidebaandene findes antydningsvis paa Skjoldet, men mangle aldeles paa Ryggen; Fodbrz:mmen med meget tydehnge sorte Tvsrstreger. Alle tre fundne sammen ved Stranden af Glams- landes-Vandet ner Lillesand, ?!/, 72." Anm. På det att det äfven hos oss mà blifva undersökt och utrónt, huru långt artrátten inom slágtet Arion sträcker sig och för att derjemte framställa den sist publicerade àsigten i ämnet, vill jag lemna ett utdrag af en uppsats deröfver af HERMANN StrEBERT i Nachrichtsblatt der deutsch. Malakoz. Gesellschaft, 1872, p. 83: Arion melanocephalus FvnE-BricvET ein junger Arion empericorum FÉn. — -- — Mit den ersten Frühlings- tagen, wenn das Wetter milder geworden und die tief in der Erde und im Gesteim über Winter verborgen gelegenen Nacktschnecken hervor- kommen, einen weiteren Abschnitt ihres einfórmigen Lebens abzuspinnen, findet man draussen im Laubwalde, besonders früh morgens oder nach einem tüchtigen Regen auf moosigen Steinen, an Mauern, Buschwerk um- herkriechend, die als Arion melanocephalus Faure-Biguet beschriebene grüne Schnecke mit schwürzlichem Kopf und Fühlern. Diese ersten Früh- lingsthiere entschlüpfen schon im vorhergehenden Herbste dem Ei, ha- ben also überwintert. Bald beobachtet man darunter kleine, ganz blasse 603 . Thierchen, die sogenannte Frühjahrsbrut, und lassen sich von nun an bis spát in den Herbst hinein, selbst noch im Winter, unter Steinen an feuchter Stelle diese Schnecken in verschiedener Grósse auffinden. Rein meergrün gefárbte sind jedoch nicht häufig. Es finden sich weit mehr blassgrünliche, graugrünliche, gelbliche Theile, die zuweilen einen mehr oder weniger deutlich gelb gefürbten Fussrand zeigen mit Andeutungen der bekanten schwarzen Strichelung. Vergesellschaftet mit diesen sind andere von gelber, brauner, róthlicher Farbe in verschiedenen Ab- und Zwischenstufen, nicht selten mit einer lyraühnlichen dunkleren Zeichnung auf dem Schilde und einem Bande auf beiden Kórperseiten, zumeist aber sehr verwaschen. Wiewohl man diese letztgenannten Fürbungen als die Jungen von A. empericorum erkannt hat, fürthe man dennoch einen grü- nen A. tenellus Müller oder, wie Lehmann angibt, einen citron- oder orange- gelben A. flavus Müller = 4A. melanocephalus Faure-Biguet auf, zu schweigen der fraglichen Arten' der álteren Autoren. Ganz der Diagnose des grünlichweissen bis hell meergrünen Arion melanocephalus Faure- Biguet entsprechend setzte ich von Anfang Mai an viele Exemplare in die Beobachtungsgläser und alle haben sich bis heute in die schön men- nigrothe und scharlachrothe Farbenspielart von Arion empericorum Fér. verwandelt, sehr rein von Farbe, wirklich elegant zu nennen. Die Far- benwandlung geht von grün über gelb und róthlich allmàáhlich zu hoch- mennig- oder scharlachroth. Das Rothe beginnt zuerst am Fusssaume auf dem Schilde und am Kórperende aufzutreten und gewinnt mit fort- schreitendem Wachsthum des 'Thieres an Intensitàt. Füttert man die sehr gefrássigen Thiere hinreichend mit Salat, Rüben und besonders mit ihrer Lieblingsspeise, Gurken, so erreichen sie in einem Jahre ihre volle Grósse und sind in nichts von den in der freien Natur gross gewordenen zu unterscheiden. Zu bemerken ist noch, dass die schwarze Strichelung am Fusssaume bei der rothen Speilart nicht immer so entwickelt ist wie bei der braunen und schwarzen." IV. Helix »emoralis Mürr. är på detta arbetes 94 sida upp- tagen för Norge efter FnrgLE och E. v. MARTENS, hvilken sed- nare tagit den vid Bergen med och utan band (Malak. Blütt., 1851, p. 88.) Arten är således säker såsom norsk. Emellertid förtjenar det att anföras hvad hr JENSEN säger om denna arts förekomst: "Aldrig har jeg hverken paa de 1i denne Indberetning nevnte Lokaler eller i de trakter af Landet, som jeg foróvrigt har undersógt (fremfor alt Kristianias Omegn, dernsst Ns paa Romerike, Hamar, Hof-Sogn i Jarlsborg) fundet nogen Helix ne- moralis MöLL., med alltid kun H. hortensis MöLL. i mange Va- rieteter meget almindelig, og dens var. hybrida, der ei er saa sjelden.” H. hortensis Mürr. ”Imod det i Westerlunds ”Sveriges, Nor- ges och Danmarks Land- och Sótvatten-Mollusker 1871” bemer- 39* 604 kede, at Hel. hortensis ved Kristiania kun findes 1 5-baandede gule Exemplarer, faar jeg anfóre, att jeg ved Kristiania har ta- get: 1) ensfarvet gule eller gróngule, ródlige graabrune; 2) í,3, 3,4,5 (det band, som ligger närmast sömmen räknas för det CON. — — y — första); 3) 1,9,2,4,5, brune; 4) 1,2, 54,5; 5) 1,9, 3,4, 5; PARS FA HIN SSR Mr 61,22,3,$5; 0 1,2,9,£,5, 8) 12,0,4,5; de ensfarvede Exemplarer ere de oftest fundne af disse Varieteter og tammelig almindehge" (JENSEN). H. hortensis Mürr. — hybrida Poret. Norge. Langesund, Brevik (nästan alltid gulbrun eller brun, fembandad eller de två ófre banden förenade): JENSEN. H. arbustorum Lin. Ó depressa Scnonvrz. Norge, kalkfjellen på östra sidan af Skien (skalens bredd 22!/, mm., höjd från naf- veln till spirans spets knappast 12!/, mm.). JENSEN. — Af H.* arbustorum har hr H. FRIELE tagit tre lefvande exemplar vid en höjd af nära 5000 fot på fjellen ofvanom Gryten i Romsdalen (JENSEN). H. arbustorum Lis. C picea Z. Danmark, Móen på Lille Khnt (C. M. P.). H. incarnata Mürr. 9 creticola POULSEN in litt.: testa albida vel pallide lutea. nitida, pellucida. umbilico magis aperto, apertura depressa, lunato-rotundata, peristomate plus minus roseo (skalet hvitaktigt eller blekgult, glänsande, genomskinligt, med mer öppen nafvel, nedtryckt mánformigt rundad mynning och mer eller min- dre rosenfürgad munsóm). Danmark, Möen, bland boklóf på Store och Lille Klint, der hufvudformen icke finnes (C. M. P.). H. strigella Drar. Sverige, Dalsland vid Steneby och Ryr (J. H.). Norge, vid Langesund och Skien samt allmän vid Bre- vik (JENSEN). H. lapicida Li. l albina. Danmark, Moen, Lille Klint (9: M; «Py: llelix rufescens PExx. Testa umbilicata, subgloboso-depressa, subcarinata, striatula, rufescens; spira parum elata; amfr. 6, convexiusculi, ultimus albido-cingulatus, antice non deflexus; aperiwra ovato-lunaris; peristoma patulum, remote albo-labiatum, margine colwmellari reflexiusculo (Dfr.. Diam. 10, alt. 6 mm. . 605 Hel rufescens PEnnasnt Britt. Zool. (1777) p. 131, t. 84, f. 127 (test. Pfr & Rossm.). Prerere&. Monogr. Heliceor. I (1848) p. 141. Crzs- SIN Áugsb. Fauna (1871) p. 93. Koszrr Nass. Fauna (1871) p. 113. — Helix clandestina. RosswXssugg Iconogr. I (1835) p. 63, VII (1838) p. 1, f£. 422. — Heli» hispida — fusca a major & — pallida a ma- jor WESTERLUND in hoc opere pag. 135. Djuret ljusare eller mörkare askgrátt, hufvud, trefvare och rygg mórkare. Skalet öppet, än mer än mindre vidt, nafladt, något klotfor- migt nedtryckt; svagt köladt, temligen starkt, föga genomskinande, tätt, men temligen starkt strimmadt, hvarfóre det är föga glän- sande, ljusare eller mörkare rödbrunt; vindn. 6, långsamt till- växande, något konvexa, höjande sig till en föga spetsig spira, skilda genom en temligen djup söm; den siste är alltid trubbigt kantig, ytterst vanligen omgifven af ett ljust band; mynningen sned, rundadt eller äggrundt månformig, icke nedböjd; munsöm- men skarp, något vidgad, utvändigt med ett rödbrunt band, in- vändigt med en glänsande hvit läpp, som isynnerhet är mycket stark på spindelkanten. Förekomst och utbredning, I Sverige, på nya kyrkogården utanför Kalmar, ymnig under och på frodiga nässlor och andra tätt stående växter. I Danmark har dr PouLsEn tagit en hit- hörande mera nedtryckt form på bladen af örtartade växter på Lille Klint, Möen (enl. ex.). Denna snäcka varierar 1 hög grad till skalform, storlek och färg. Under en och annan gestalt finnes den: sydligast i Algier (enl. MORELET), 1 Savoyen, Schweiz, på Jura, saknas i Pyreneerna, södra och sydvestra Frankrike, men förekommer åter i detta rikes mellersta och norra provinser, i Belgien och England (”Habitat: Hedges, gardens, shrubberies and suburban woods, among nettles, under stones and logs of wood, and in strawberry- and violet- beds, in most parts of England from Westmoreland southwards, as well as in South Wales and Ireland,” Jeffr.) finnes vidare i Dalmatien, Galizien och Kaukasus, i Österrikes södra stater, i Würtemberg, Baden, Bayern, på några få spridda punkter i Tysk- lands nordvestra delar upp 1 Holstein; i Siberien är den funnen vid Irkutsk och Wilna samt på några ställen i1 Amurgebietet. Anm. Sidan 135 i detta arbete bar jag upptagit denna snäcka så- som en form af H hispida och jag skulle fortfarande ansett detta rätt, oaktadt den mängd exemplar jag erhållit från England, Bayern, Frank- rike o. s. v., om jag icke sedan dess varit i tillfälle att sjelf i södra Eu- 606 ropa lära känna densamma. Det är också ej gerna möjligt att tänka förenade såsom art den form här ofvan blifvit beskrifven och den rufe- scens, som (C. PrFrirFER kallar striolata, STuUDER circinnata, denna med 15 mm. bredt, nästan platt skal och vid nafvel, om man ej sett huru dessa genom de tydligaste ófvergàngar förenas, ofta inom samma alpdal. Så beskaffad måste ock en snäcka vara, som RosswXsstER kan säga à ena sidan stå i förbindelse med H. villosa och à den andra med H. hispida. I sin Augsburgerfauna upptager Crrssi tre varieteter af denna art: den ofvannàmnda striolata C. Prn., var. erecta HanTw. ("etwas kleiner, mehr konisches Gewinde, dünnschaliger und von braunlich durchscheinender Schale, mit kaum kalkiger Lippe, junge Ex. fein behaart; — circinnata Rossm., non Stud.") samt var. clandestina Bors, enl. Hanrw., "kleiner, konisch aufgezogenes Gewinde mit deutchlichem weisslichem Kiel, hell- hornfarben bis weissdurchscheinendes Geháuse, mit starker, vom Spindel- rande ab fast zahn- oder leistenfórmiger weisser Lippe"). Af dessa sed- nare former samlade jag med CÖressin ett stort antal exemplar, så till storlek, form, nafvel, mynning, vindningarnes relativa förhållande o. s. v. fullkomligt lika den snäcka, hvaraf jag på Kalmar kyrkogård tagit minst 200 exemplar, att om de sammanblandades de icke kunde åtskiljas utan möjligen genom de bayerska exemplarens något ljusare och tunnare skal. H. concinna JEFFR. Danmark, Nyborg på Fyen (C. M. P.). H. depilata C. Pra. Norge, Kristiania, Kongsberg (JEN- SEN). Danmark, Greisdalen vid Veile, i närheten af kalkhaltiga källor (C. M... P.). H. harpa Sax. Norge, Konnerudaasen vid Drammen, vid omkring 400—500 fots höjd (R. CoruET), vid Valders (H. Frir- LE), enl. JENSEN. H. aculeata Mörr. — sublevis W. Norge, Brevik i "Da- len" under en fjellvágg bland mylla och kalksten vid hasselrótter (JENSEN). Danmark, Jylland, Linaa Vesterskov (C. M. P.). V. Buliminus obscurus (Münr.) Norge, Langesund och Brevik (JENSEN). VI. Cochlicopa *minima Siem. Norge vid Langesund (JEN- SEN). Danmark, Lille Klint på Möen, Jylland 1 Linaa Vester- skov vid Silkeborg (C. M. P.). VII. — Acicula hyalina Brerz (icke MöLL.) Danmark i mull- vadshögar i Frederiksbergs Have, sluttningen ned mot exercisplat- sen (mars 1872: C. M. P.). VIL — Clausilia. laminata Tumr. Sverige, Dalarne, allmän vid Klostersbruk i Husby s:n, sparsamt vid Sáther o. fl. st. (C. G. A). Norge, vid Laurvik, Langesund, Brevik, Skien (JENSEN). ELT 601 Danmark, Frihedslund vid Tis Sö, Dyrehavegaard på Fyen (C. Cl. biplicata (Mowr.). Danmark, "Moens almindeligste Clau- Bla" (0. M. P.) CI. biplicata (MowrT.) var. armata mh. pliculis 1.—4 inter- lamellaribus (rummet emellan ófre och nedre spindellamellen med 1—4 veck). Danmark, Lille Klint på Móen (C. M. P.). Cl. ventricosa DnAP. Sverige, Dalsland, Dingelvik i Ste- neby s:n (J. H.). Norge, Brevik, ett exemplar under ett trüstycke vid ?"Dalen?, enl. JENSEN. Danmark, vid Tis Sö 1 Frihedslund (GM; P.). Cl. plicatula Drar. Norge, icke sällsynt omkring Lange- sund och Brevik (JENSEN) Danmark, åsen och skogarne vid Slauensó, Silkeborg, Frihedslund vid Tis Sö (C. M. P.). | Cl. connectens WxsrERL. Prof. LILLJEBORG har haft god- heten sända mig til làns ett ex. af denna snäcka och har jag genom granskning af detsamma blifvit ófvertygad att denna Clau- silia utgör en egen väl skild art. Till beskrifningen på sid. 216 vill jag lägga följande: basalvalken tydligt utbildad, utgående från en med munsömmen parallel gomvalk, spindelvecket ovanligt starkt, framtill mycket långt skildt från nedre spindellamellen och går bredvid basalfåran och till mynningkanten; månvecket skarpt mar- keradt, fullkomligt C-formigt, mycket tydligt på skalets yttre sida, såsom hos Cl. biplicata, ej långt åt sidan, såsom hos Cl. plicata; sömmen, åtminstone emellan de 5 nedre vindningarne, försedd med en mycket upphöjd hvit rand, uppkommen genom de öfre sam- manflytande ändarne af de hvita tvärlamellerna; färgen fullkom- ligt lika med den hos Cl. plicata. Ett svårt skrif- eller tryckfel har inkommit i den latinska diagnosen på anf. sida: nigrescens i st. £. nitescens. Cl. pumila Ziggn. Norge, ett ex. funnet i skogen, som sträcker sig från Skien bortemot Porsgrund (JENSEN). Danmark, Frihedslund vid Tis Sö (C. M. P.). Cl. dubia, Drar. 1. subspeciosa. Danmark, Lille Klint på Móen på bokstammar temligen ymnig (1. 14, diam. 3 mm.): C. MAP, Cl. dubia Drar. 2. minor. Sverige, Skåne vid Belte- berga. 608 Clausilia cruciata STUD. Testa subventroso-fnsiformis, solidula, costulato-striata, cor- neo-brunnea, strigillata; spira attenuata; anfr. 9—12, convezxi- usculi, primi 4 mon crescentes, ultimus basi late sulcatus et carinatus; apertura rhomboidea; peristoma continuwm, incras- satum, subappresswm, reflexiusculum; interlamellare sepius pli- catulum; lamella swpera cum spirali conjuncta, infera ar- cuata, antice plerumque furcata; plica palatalis supera conspi- cua, ultra lunellam non producta, subcolumellaris subemersa; callws basalis distinctus. Long. 9, diam. 2!|, mm. Clausilia cruciata Stuver Kurz. Verz. (1820) p. 89. A. SonmwipT Krit. Claus. (1857) p. 49, f. 116, 207. PrzrrrER Monogr. Heliceor. IV (1859) p. 771. Djuret gráblàtt, med mörkare trefvare och hufvud. Skalet temligen bukigt spolformigt, någorlunda starkt, med höga skarpa och långt skilda åslika strimmor och rummen emel- lan dem tätt tvärvågiga, hornbrunt med långa grå streck; vindn. 9—12, svagt konvexa, de 4 första icke tillväxande, den siste vid basen bredt fårad och kólad; mynningen rhombformig; munsöm- men sammanhängande, tilltjocknad, något tilltryckt och svagt till- bakaviken; interlamellare vanligen med ett par veck; öfre spin- dellamellen sammanhängande med spirallamellen, den nedre bàg- böjd, framtill oftast gaffelklufven; ófre gomvecket tydligt, går icke framom månvecket, spindelvecket temligen framstående; basalval- ken tydlig. Förekomst och utbredning. I Norge, ”Skovlökken ved Veien- sten i Geisdal", juli 1870 (C. M. P., enl. ex.). Under olika former (den ofvan beskrifna — forma typica Stu- : deri; var. triplicata Hartm. ända till 18 mm. làng och 3 mm. bred) finnes denna Clausila i Schweiz, Krain, Kürnthen, erkeh. Österrike, Siebenbürgen, på Karpatherna, i Tyrolen, Baden, Bayern, Schlesien och Lifland. Anm. Denna art står närmast CI. pumila, Cl. dubia och Cl. biden- tata (nigricans). Från den sistnämnde skiljer den sig genast genom sin mycket grofva striering och derigenom äfven från de båda andra, ty hos ingen äro ribborna så höga, skarpa och långt skilda eller mellanrummen så tätt och tydligt försedda med vågformiga upphöjda spirallinier. Från pumila skiljer den sig derjemte genom skalformen, som icke är klubb- lik (spiran icke utdragen, insvängd), genom mynningen, hvars basalkant icke är bågformig, genom nedre spindellamellen, som icke sitter så långt 609 uppe eller så djupt inne i mynningen; från dubia genom sina plattare vindningar (ingen af de öfriga arterna har så djup söm eller så konvexa vindningar, isynnerhet de öfre, som dubia), smärtare form (men aldrig så smärt, som bidentata af samma storlek), sin nedre spindellamell, som både fram- och baktill är gaffelklufven (dà lamellen hos dubia någon gang har antydan till klyfning framtill, är det en eller båda der befint- liga knölarne, som blifvit förlängd) samt de hvita strimmorna, som icke bilda fläckar uppe vid sömmarne, derigenom att flera af de tätt stående fina ribborna der äro hvita, utan de höga, långt skilda ribborna äro of- tast till sin hela längd hvita. Cl. bidentata (Ström). Norge, mycket allmän vid Laurvik, Langesund, Brevik och Skien. "I ”Dalen” fandt jeg en lang, slank Form af denne Art, men kun 1i et eneste Exemplar. Vindingerne i de 2 nedre Trediedele af Skallet flade og jevnbrede; i den över- ste Trediedel afsmalnede og noget convexe; Striberne fine, tzette, bugtede. Af Farve er Skallet chokoladebrunt, glindsende. L. 12!/, mm. T. icke fuldt 2!/, mm." (JENSEN): Cl. bidentata (STRÖM) — septentrionalis Scam. Danmark, Moen, Lille Klint, i bjórkskogen vid Silkeborgs kyrkogård (C. MSS IX. Balea perversa (Lix.). Norge, Langesund och på kalk- fjellen vid Skien (JENSEN). Enligt de lemnade notiserna synas dessa lokaler närmast tillhöra B. ”rayiana BourG. DB. pyrenaica Boura. Norge, Ormön och Malmón i1 Kri- stianiafjord (C. M. P.). X. pupa cylindracea (DA Costa). Norge, Lallesand vid Skoveróns strandbrüdd utemot det öppna hafvet, i stor mängd under stenar (JENSEN). Anm. I ”Anteckningar i Zoologi” (Lund, 1856) upptager och be- skrifver n. m. kyrkoherden H. D. J. WALLENGREN en för vetenskapen och en annan för faunan ny pupaart, P. milssoné nov. sp. och JP. délucida (ZiE6L.). Den förra har jag säkra skäl att anse såsom identisk med P. anconostoma Lowr, hvilken sannolikt blott är en varietet af P. cylin- dracea, den sednare har jag hittills icke vågat införa i faunan, af fruk- tan för misstag, då bestämningen är gjord efter ett enda exemplar och utan jemförelse med den rätta formen af samma namn. Jag skulle visst icke betvifla förekomsten af den verkliga P. dilucida Z. i Sverige, dà vår molluskfauna har så många exempel på nära öfverensstämmelse med faunan i Tyrolen (Tyrolens P. genesii finnes i Sverige, Sveriges P. arc- tica finnes i Tyrolen, o. s. v.), om jag icke sett malakologer på ort och ställe, der både P. dilucida Z. och P. cylindracea DaC. talrikt före- komma, förvexla dessa, hvarförutan jag vill citera följande ur GREDLERS Tyroler-Fauna p. 120: Durch die grössere Form Ober-Italiens schliesst oe sich P. Sempronii der sehr verwandten P. umbilicata Drar. innig an, für deren Junge man sie ansehen kónnte, wenn nicht der Nabel bedeu- tend enger und die Mündung ebenfalls kleiner wáre, als diess bei letzt genannter Art je der Fall ist. Varietàt £. dilucida ZiecL., ohne Falte, oder nur mit einem rudimentüren Zahne vorn auf der Mündungswand, Mundsaum weniger ausgebogen und verdickt; eine sehr unbedeutende, unausgebildete Form". — För närmare undersöknings skull vill jag an- föra WaALLENGREnNs beskrifning: Pupa dilucida (Zror.), skalet otydligt nafladt, jemnbredt, cylindriskt, trubbigt, genomskinligt, glänsande, slätt, horngult; vindn. 6, starkt konvexa, den siste fullkomligt lika bred, som de båda näst föregående tillsammantagna; mynningen halft äggrund, nå- got sned, utan tänder och lameller; munsömmen föga tillakaböjd; 1. 1'/,, br. 1'/, mm. Gotland, på Snäckgärdet vid Visby bland kalkstenar och ruttnande löf i juni månad 1849, ett exemplar. P. minutissima HAnTM. Norge på Malmön 1 Kristianiafjord (oM; "P. P. genesii GnEDL. Sverige, Dalsland, Ryr 1 Skálleruds s:n (JEU HS enl. ex.). P. substriata JkrrFR. Sverige, WGötl. Küllunga (J. H.). Norge. Langesund vid Badestranden. ett ex. med 5 tänder vid Brevik ofvanom ?Dalen? (JENSEN). P. antivertigo DRAP. Norge, Skien på en fuktig äng vid Bórsesóen, 1 ex., äfvensom 1 ex. vid Üstensóen nära Kristiania (JENSEN). Pupa gravida mh. Testa ovata, ventricosa, striatula, nitida, virescenti-brunnea; anfr. 4'|,, convexi, forte acerescentes, anfr. ultimus penultimo paullo latior et a dorso visus paullo altior, antepenultimo duplo latior et altior; apertura semiovata, 4 dentata: dente parietali 1, eolwmellari 1, dentibus palatalibus 2, sublamelliformibus, al- bis, e callo vel labio rufobrunneo exeuntibus; peristoma mar- gine externo non impresso. Long. 1?/j,, diam. 1![,—1'/, mm. Vertigo pachygaster nov. sp.? O. S. Jensen Indberetning om en i Sommeren 1870 foretagen Reise i Kristiania och Kr.-sands Stift (1872) p. 69, der beskrifningen lyder sàlunda: "Skallel vredent til hoire, Navlen ubetydelig, sammentrykket til en Revne; Skallet zsgformigt afstumpet, uregelm:ssigt og fint bvsrstribet og med serdeles fine kun under meget sterk Luppe synlige Spiralstriber, glindsende, grónlig-brunt; vindningerne 4 '],, ganske konvexe, hurtigt aftagende mod Spidsen; seet fra Ob. Skallets ventrale Side er sidste Vinding me get hóiere end nsst- sidste Vinding, seet fra den dorsale Side er den omtrent af samme Hide som msstsidste; foróvrigt er sidste Vinding kun lidet bre- dere end nsstsidste. denne baade dobbelt saa bred og dob- kelt saa hói som 23die Vinding; langs med og lidt bagenfor Peristomet gaaer en ophóiet, brunröd Svulst; Mwndingen halvt oval, Hóiden !/, mm., dens störste Bredde 5/, mm., med 4 Tender, hvoraf 2 paa Yderkanten, der begge kun naa saa langt fremover, som Svulsten findes paa den udvendige Side af Skallet (den nederste naar lengere bagud end den anden), 1 Tand i den övre Del af Spindelkanten og 1 midt paa Mundingsveggen; Mund- sömmen af samme Farve som Skallet, ikke tilbagebóiet; Yderkan- ten uden nogensomhelst Indtrykning; idet den gaar ud fra Mundingsveggen, krummer den sig og danner derpaa en jevn, svag Bue, indtil den gaar over 1 den opad rette Spindelkant; Yder- kanten og Spindelkanten ei sammenlóbende; paa Mundingsvsg- gen som Antydning til Callus kun et yderst tyndt Lag, der gjór denne mat". Förekomst och utbredning. I Norge, Skien, ctt exemplar fun- net på en fuktig äng vid Bórsesóen tillsammans med P. antiv. och P. hlljeborgi (JENSEN). Anm. 1. Att döma efter den anförda beskrifningen, hvaraf jag för diagnosen gjort ett utdrag af de vigtigaste karaktererna, är denna snäcka en förut obeskrifven och distinkt art. På samma gång, som jag i br. till upptäckaren uttalade min förmodan att hans ”Vertigo ovata Say?”, hvarpå han lemnar en utförlig beskrifning, var identisk med min Pupa (Vertigo) lilljeborgi och hvilken åsigt han säger sig fullkomligt dela, ber jag ho- nom jemfóra sin V. pachygaster med beskrifningen på P. ovoidea mh. Då hans benáget meddelade iakttagelser vid denna jemfórelse lemna nàr- mare belysning àt den nya, otvifvelaktigt skilda, arten, tar jag mig fri- heten meddela hvad hr Jgxsew derom skrifver: "— — — — Hvad deri- mod V. pachygaster angaar har jeg en Del at indvende. Först er det nu at merke den aaslignende Svulst, som findes langsmed og lidt bagenfor Peristomet og er tydelig fremtrwedende, udprzeget brunröd af Farve. Udenfor denne Svulst lóber en meget smal grund Fure. Til denne Svulst svarer paa Skallets indre Side en lignende farvet Valk, hvormed de 2 Tender i Ganen blive sammenhzngende med hinanden (ligesom hos Vertigo pygm:ea, dog ere begge Svulster ei fuldt saa frem- ireedende som hos denne). Ganetsenderne henge tydelig sammen med denne Valk paa Ganen og gaa over den, ligge ei som hos V. lilljeborgi bagenfor den. Endvidere er Tondernes Antal forskjelligt, da der hos Vertigo pachygaster findes 2 Ganetznder, meget distinkte; disse 2 Gane- 612 tender ere hellerikke ”små, korta, vårtlika”, men lange, smale (de öv- rige Tender kortere; alle forövrigt meget tydelige paa Grund af sin af- stikkende hvide Farve). Mundingsveggen er tydeligt skraa. Skallets Form synes at vsre den samme hos begge, men Stórrelsen lidt for- skjellig." Anm. 2. Då vi ända sedan 1837 hafva ur Pupa frumentum-gruppen en Pupa pachygaster Z. eller Pupa pachygastra Rossw. Icon. f. 414 och jag icke kan inse möjligheten af att kunna upprätthålla Vertigo så- som eget genus (i hvilket fall både Isthmia, Sphyradium o. fl. måste skil- jas från Pupa), så har jag sett mig nódsakad gifva den nya arten ett an- nat, förut inom slágtet icke begagnadt, namn och har dà valt ett, som i det nàrmaste torde motsvara upptückarens mening med sitt. P. pygmea Dnar. Norge, Langesund, Skien, "Nedre Smed- stad? i vestra Aker samt på Lindón vid Kristiania (JENSEN). P. lilljeborgi NgsrERL. Norge, Skien på en fuktig äng vid Bórsesóen tillsammans med P. antic. "under en Orebusk" (JENSEN). P. alpestris Arp. är i Norge den allmünnaste arten af grup- pen Vertigo och förekommer nästan öfverallt på lämpliga lokaler, vanligen ymnigt, stundom under formen mitis, tridentata (JENSEN). P. arctica v. WALLENB. är fullkomligt identisk med P. tiro- lensis GREDL., så att? vid detta synonym sid. 270 utgår. Prof. GREDLER har haft godheten meddela mig exemplar af sin ty- rolerart. P. tumida WEsrERL. Norge, Malmón 1 Kristianiafjorden. Danmark i Linaa Vesterskov (C. M. P.). XL Succinea pfeifferi Rossw. — ochracea Dg BETTA. Dan- mark, Braa Sö vid Silkeborg (C. M. P.). S. oblonga Drar. Norge, Lindón vid Kristiania, invid stran- den emellan rótter och stjelkar af Centaurea jacea (JENSEN). S. arenaria Bovcn.-Cuawr. Norge, "Skallet solid, ródgult, Mundingen optil kun ubetydelig vinklet; L. (?/, mm., Br. 4!/, mm., Aabningens L. 5 mm., dens Dr. 9 mm.; 2 Exemplarer fra Jerkin" (JENSEN). XII. Limnea glabra Mürr. Norge. i en dam icke långt från Laurviks kyrka, i brüuneridammen vid Arendal (JENSEN). L. awricularia Li. Norge, Skien, "et 15!/, mm. langt Skal fra DBórsesóen? (JENSEN). L. *lagotis (Scung.) Norge, Brevik, i en bäck ofvanom ”Dalen” (JENSEN). | L. *lagotis (ScHr.) y baltica Nirss. Norge, i mängd i en 613 liten dam på en liten holme i utloppet af Nidelfven vid Arendal (JENSEN). ; XIIL Physa fontinalis Lis. 7 bulla Mörr. I Sörby bäck vid Ronneby fann jag (?'|,) ett exemplar af denna snäcka, 20 mm. långt och 10 mm. bredt, med djuret ljust citrongult, öfver- allt lika, blott de små ögonen svarta, 25 mm. långt och 8 mm. bredt; trefvarne tillspetsade och upptill trådlika, men nedre tredje- delen var på inre sidan öppen, så att tydligen syntes, helst då denna springa stundom vidgades, hurusom trefvarne nedtill voro platta, men inrullade, hvarigenom deras cylinderform uppkom; högra trefvaren var nedtill tjockare, ofvan midten liksom afbru- ten och vid sjelfva detta knä försedd med ett, ett par mm. långt, fint utskott; manteln blott på högra sidan viken uppåt skalets sida, 6—38 fingrad; på skalets venstra sida syntes icke manteln. Skalet öfverensstämmer till alla delar med den figur Moquin- Tandon lemnar af sin Physa acuta & gibbosa i Hist. Moll. tab. 93, fig. 3, men kan det oaktadt icke tillhöra denna uteslutande franska art, emedan spindeln är tunn och icke tillbakaviken. XIV. Planorbis ”ammonoceras WESTERL. Danmark, Gyr- stinge Sö vid Slagelse (C. M. P.). P. contortus (Lrs.) Norge, högst ymmg vid Laurvik och Skien (JENSEN). P. contortus (Liw.). BP labiatus mh.: apertura teste. etiam pul minimi labio valido albo munita (mynningen äfven” hos de minsta skalen försedd med en tjock hvit läpp). Sverige, Öland, Borgholm i en bäck vid Kohlstad ymnig. P. rossmessleri AvERSw. Norge, Homansby vid Kristiania i smà dammar (C. M. P.). P. limophilus WesrERL. Sverige, Skåne vid Bosarp (E. E.). Norge, Walders (G. E.). P. glaber JeFFR. Norge, Kristiania (JENSEN). P. crista (Liw.). Norge, Skien i gásdammen vid Lamans- Gaarden (JENSEN). P. complanatus (Liw.) Norge, Skien i Limikjern samt vid Arendal i Hógedalskjern (JENSEN). Planorbis clessini nov. sp. Testa supra convexiuscula, medio impressione punctiforme, subtus plano-convexiuscula, medio anguste wmbilicata, nitidissima, É 614 sat firma, subpellucida, flavescenti fulva; amfr. 4—85 celerrime accrescentes, depressi, wltimus forte ampliatus, supra et infra extus sensim. depressus, margine acuto vel carinato; spira par- va; sutura ad longitudinem. totam fascia eburnea marginata; apertura. subhorizontalis, perobliqua, elongato-cordata;: peri- stoma acutum, margine dextro extense arcuato. Diam. 6 mm. Skalet plattadt, ofvan något konvext, i midten med en punkt- formig insünkning, under något mindre konvext, nästan platt, med en djup, men trång nafvel, starkt glänsande, temligen fast, genom- skinande, horngult eller brunaktigt gult; vindn. 4—5, mycket hastigt tilltagande, nedtryckta, den ytterste mycket större än de öfriga, på båda sidorna utåt långsamt nedtryckt, hvarigenom en skarp kant uppkommer vid peripherien något nedom midten; spi- ran mycket liten, emedan vindningarne gripa långt inpå hvaran- dra, särdeles den siste på den föregående; sömmen till sin hela längd utvändigt omgifven af ett elfenbenshvitt band, uppkommet genom ett lager af skalsubstans, som ligger under skalkanten vid sömmen och genomlyser; mynningen nüstan horizontal, mycket sned, utdraget hjertlik, med smal, men rundad spets; munsömmen hvass, med ytterkanten utsträckt bågböjd. Förekomst och utbredning. I Sverige på Öland i en bäck söder om byn Kohlstad nära Borgholm. Jag har benämnt denna snäcka efter min värderade vän, den noggranne beskrifvaren af nordens Spherider. Genom följande komparativa diagnoser torde denna Planorbis lätt kunna skiljas från sin närmaste anförvandt. P. nitidus Mürr.: testa magis rufa, supra convexa. medio non impressa, spira sat lata, depressa, sub- tus plano-concava, umbilicata; anfr. ultimus supra convexus, extus sat preruptus, deorsum obtuse angulatus, subtus planus, a mar- gine umbilieum versus declivus; sutura non marginata; apertura deflexa, late cordata, margine exteriore forte arcuato (sk. mera rüdt, ofvan konvext, i midten icke insünkt, med spiran temligen bred, nedtryckt, under plan konkavt, nafladt; siste vindn. ofvan konvex, ytterst temligen tvür. alldeles vid undre skalsidan trubb- kantig, under platt, sluttande från kanten inåt nafveln; sömmen icke kantad; mynningen nedböjd, bredt äggrund, med ytterkanten hastigt bågböjd). P. clessini: testa magis fulva, supra convexi- uscula, medio impressa, spira minima, subtus plano-convexa, an- guste umbilicata; anfractus ultimus paullulum infra medium acute marginata, supra sensim extus depressus, subtus convexiusculus, ing 615 ab umbilico marginem versus declivus; sutura eburneo marginata; apertura subhorizontalis, elongate cordata. margine exteriore ex- tense arcuato (sk. mera gult, ofvan svagt konvext, i midten in- tryckt, med mycket liten spira, under plankonvext, trångt nafladt ; siste vindn. med en skarp kant något nedom midten, ofvan làng- samt nedtryckt mot peripherien, under något konvex, sluttande inifrün utát kanten; sómmen med ett smalt elfenbenshvitt band utvändigt; mynningen n. horizontal, utdraget hjerthk, med ut- sträckt bågböjd ytterkant). Derjemte äro hos denna sednare läpp- bildningen bakom munsömmen starkare, de tre glänsande hvita lamellerna inuti skalet tydligare och årsringarne skarpare mar- kerade. Anm. På sidan 407 i detta arbete har jag skrifvit: ”En stor form (möjligen densamma, som prof. GREDLER genom dr ScHoLrz erhållit från Breslau och beskrifver i Tirols Land- u. Süssw. Conch. II, p. 2, noten) har jag fått af PArrerss från Dalmatien under namnet Pl. dalmatinus.? Då jag sedan detta skrefs alldeles ovántadt har funnit den schlesiska snäckan inom vàrt faunomràde, vill jag närmare förklara mig i afseende på det på anf. st. sagda och dervid först fullständigt upptaga hvad prof. GREDLER på det citerade stället säger: ”Ich erwähne hier gelegenheitlich einer Varietät, die mir durch Dr Scnorrz mit dem Typus aus Breslau zuging. Dieselbe erreicht redlich 3” Br., ist noch dichter gewunden und lüsst daher die Obernaht und den Nabel unterhalb noch weit enger er- scheinen. Die Obernaht ist überdies als breiter Streifen lichtgelb durch- scheinend.und scheint mit einer Schalensubstanz unterlegt zu sein, sowie auch Lippenbildungen hinter dem Mundsaum und den Wachsthumsansát- zen dentlieh wahrnehmbar und die Lamellen stark, die Kammern zahl- reich sind. Zu dem ist der Kiel auffallend schürfer markirt und die Unterseite des letzten Umganges statt gegen den Nabel herein, von die- sem auswürts gegen die Peripherie abdachend. — Einer àühnlichen, noch egróssern Varietüt (von 4") erwáhnt Rossmässrer. (Icon. II. S. 15. 2. F. 115.) mit dem Bemerken, dass sie ZiEcLER als Art mit einem Namen be- legen zu müssen glaubt. Wir móchten besagte Form aus Breslau jeden- falls als varietas distinguenda nomine bezeichnen. Såsom hvar och en kan se, ófverensstáàmmer GrEboLErs Breslausnäcka fullkomligt med den jag funnit på Öland och här ofvan beskrifvit. Hvad namnet dalmatinus be- träffar, så förhåller sig dermed så. Hösten 1869 erhöll jag från hr Par- REYSS 1 Wien i en snäcksamling en Planorbis rossmüssleri Zigor. och en Pl dalmatinus Pann. Under det förra namnet låg en stor nitidus, un- der det sednare några ex. af Plan. dazwri Móncu (se närv. arbete sid. 388 Anm.) och dà vàl den sednare, men pà intet vis den fórra (nitidus), har likhet med Pl. rossmessleri AvEnEsw. (ap. Rossw.) och "Pl. dalma- tinus" aldrig blifvit beskrifven, gjorde jag en förfrågan om ej möjligen någon fórvexling med namnsedlarne egt rum. Derpà svarar hr P. (i bref 616 dat. Wien d. 29 Nov. 1869): "Die Etiquetten der Planorbis werden nicht verwechselt sein, der Pl. Rossmässlerii ist nur ein grosses Vorkommen non nitidus; da ich die Zieglerische Sammlung gekauft, so besitze ich das Original, nach welehem Rossmässirer beschrieben u. abgebildet hatte. Pl. dalmatinus ist meines Wissens noch nicht beschrieben und dem spi- rorbis äbnlich.” Det oaktadt kunde jag dock icke ännu vid nedskrifvan- det af sid. 407 frigöra mig från tanken på en hos den 80-àrige malako- logen mycket förlåtlig namnfórvexling. Närmare reda på saken tror jag mig dock sedermera hafva erhållit. På det af GnEprEn anf. st. afbildar Rossw. en Planorbis och säger att ZironER gifvit densamma ett särskildt artnamn, men nämner ej hvilket. Den snäcka jag fått från Parreyss un- der namnet "Pl. rossmessleri” är just denna, mycket stor, mörkt bern- stensfärgad, alldeles lik den anf. fig. 115 och just utmärkt ”durch einen deutlich abgesetzten Kiel und eine schwache weissliche Lippe”, men då måste man alldeles förgäta den Planorbis rossmessleri, som ROSsMÄSSLFR i samma Iconographie 23 år sednare afbildar och hvilken i så hög grad liknar den snäcka Parrers sände under namnet Pl. dalmatinus. XV. Anceylus fluviatilis Mört. Norge, Skien, Börsesö; Sande- fjord (JENSEN). XVI. Acroloxus lacustris (Liw.) Norge, Skien, Limikjen, Börsesö. "I en med grönske belagte Stene bundsat stillestaaende liden Vandsamling i Bekken ved Gaarden Sem (nzrved Börsesö) fandt jeg denne Art levende sammen med Ancylus fluviatilis Mürr. Acr. lac., som saa sjelden trsffes paa Stene, sad her paa hver Sten, jeg top op.” Arendal (Hógedalskjern. Skovkjern på Trom- óen, Engelskjern, Kjernet vid Fredlund). JENSEN. Jederen (H. FRIELE). h XVII. Mydrobia s/eimi E. v. Mart. Danmark, Esromsó samt Mólleaaen i Dyrhaven (COLLIN), enl. Móncn, Kjóbenhavn vid Vestervold flera exemplar (C. M. P.). Conspectus Ordinum, Familiarum et. Specierum. Öfversigt af Ordningar, Familjer och Slägten. Cl. I. MALACOZLOA GASTROPODA Coy. Mollusca capite libero, tentaculato, oculifero, corpore ob- longo, disco longitudinali musculoso repente; testa wnivalvis vel nulla (interna). Blötdjur med fritt hufvud, 2—4 trefvare, 2 ögon, kroppen aflång med skifformig fot; snäcka enskalig eller ingen yttre. Ordo |. €astropoda Pulmonata Inoperculata. M. hermaphrodita, vesica pulmonacea respirantia; testa wwlla externa aut (plerisque) spiralis, semper operculo. destituta. Blötdjur, som äro hermaphroditer och andas medelst ett slags lungor; snäckan rudimentär inuti manteln eller hos de flesta spi- ralvriden, alltid utan lock. I. Geophila FÉn. M. terrestria, tentaculis cylindra- ceis retractilibus sepissime 4, superioribus apice oculiferis. — Blötdjur, som vistas på land och hafva oftast 4, cylindriska retraktila trefvare, de öfre med ögon 1 spetsen. A) Orificium org. gen. externum commune. (Öpp- ningen gemensam för både de hanliga och hon- liga könsdelarne.) Fam. Limacide. Animal dorso postice acuminato, carinato, maxilla levi. Testa rudimentaris, interna, vel tenuis hyalina, mitida. Fauna Molluscorum. 40 618 Djur med bakåt spetsigt afsmalnande, baktill kölad kropp och slät käke. Snäcka rudimentär inom manteln eller tunn, glän- sande, ofta genomskinlig, färglös. Subfam. Limacina. Corpus per totam longitudinem cum pede conjunctum. | Testa interna, unguiformis. Kroppen til sin hela längd förenad med foten. Snäcka nagelformig, mom manteln. 1. Limax Lis. Uncini radule acuti. — Tungmembranens hakar spetsiga. 2. Lehmannia HrvNEw. Uncini radule plus minus late ob- tusi. — Tungmembranens hakar mer eller mindre bredt trubbiga. Subfam. Vétrinina. Corporis pars posterior a pede di- 'Stincta, spiraliter contorta et testa vestita. Kroppen framtill sammanvüxt med foten, for öf- rigt spiralvriden och innesluten inom ett skal. 3. Vitrina Drar. Testa imperforata, depresso-globosa (vel auriformis), tenuissima, hyalina, anfr. 2—3, ultimus maximus, apertura ampla. — Skalet utan nafvel, nedtryckt klotrundt (eller óronformigt), ytterst tunt, glasklart, vindn. 2— 3, den siste myc- ket stor, mynningen mycket vid. 4. Qenulus Firz. Testa subimperforata, turbinato-globosa, anfr. 5— 06, tardissime acerescentes, apertura depresso-lunaris. — Skalet vanligen utan nafvel, rundadt kügelformigt, vindn. 5——6, mycket lingsamt filliagande, mynningen nedtryckt mánformig. 9. denites Moxrr. Testa umbilicata, suborbieulata, plus mi- nus depressa. — Skalet nafladt, med nästan cirkelrund omkrets, mer eller mindre plattadt. Fam. Helicidz. Animal dorso postice convexo, maxilla perpendiculariter costata. Testa rudimentaris, interna, vel sepissime opaca, co- lorata. Djur, med kroppen baktil mer eller mindre trubbig, küke från främre till bakre kanten refflad. Snäcka antingen rudimen- tär inom manteln eller spiralvriden, vanligtvis opak och färgad. Subfam. Arionina. Corpus per totam longitudinem cum pede conjunctum. Testa interna granulis conglo- meratis. 619 / Kroppen till sin hela längd förenad med foten. Snäcka inom manteln bildad af sammanhopade kalkkorn. 6. Arion FÉR. A gen. Limax et Lehmannia preterea di- stinguitur clypeo granuloso (non concentrice striato), orificio respi- rationis ante medium clypei (non post medium) posito et fovea caudah. — Skild från Limax och Lehmannia dessutom genom grynig (icke koncentriskt strimmad) sköld, öppningen för andhålan framom (icke bakom) sköldens midt och genom slemkörtel vid bakre ändan. Subfam. Helicina. Corporis pars posterior a pede di- stincta, spiraliter contorta et testa vestita. Testa discoidea, globosa vel comoidea, apertura trans- versali. Kroppen blott framtill sammanvüxt med foten, för öfrigt spiralvriden och innesluten inom ett plat- tadt, klotformigt eller koniskt skal, med transver- sal mynning. 7. Helix Lin. : Subfam. Pupina. Corporis pars posterior a pede di- stincta, spiraliter contorta et testa vestita. Testa oblonga, cylindracea vel f'usiformis, apertura lon- gitudinali. Kroppen blott framtill sammanváüxt med foten, för öfrigt spiralvriden och innesluten inom ett aflångt, cylindriskt eller spolformigt skal, med längsgående mynning. 8. Buliminus EHrRENB. Testa ovata vel ovato-oblonga, aper- tura ovalis, dimidiam long. testz:e non superans, columella stricta, simplex, anfr. (—8. — Skalet aflàngt kügellikt eller utdraget ägg- formigt, mynningen oval, icke så làng, som halfva skalet, spindeln hel, med rak, tillbakaviken spindelkant, vindn. (— 8. 9. (Qochlicopa (Fén.) Risso. Testa ovato-oblonga vel oblonga, apertura anguste ovata, !/, long. attingens, columella stricta, trun- cata, anfr. 5—06. — Skalet aflàngt üggformigt. utan spindelkant, mynningen smalt ággrund, något mer än !/, af skalets längd, spin- deln rak, vid basen afstympad, vindn. 5—6. 10. Acicula Russo. Testa elongato-fusiformis, apertura an- guste sublanceolata, dimidiam long. testz» subzequans, columella li- bera, distinete truncata, anfr. Y. — Skalet smalt spolformigt, myn- 40* 620 ningen nästan smalt lancettlik, af skalets halfva längd, spindeln fri, vid basen afstympad, vindn. 7. ll. (lausiliaà Drar. Testa turrita, fusiformis, sinistrorsa, apertura pyriformis, lamellis coarctata et ossiculo elastieo in fundo clausa, anfr. 10—15. — Skalet tornlikt spolformigt, venstervridet, mynningen püronformig, alltid försedd med lameller och veck och i det inre med en elastisk skifva, vindn. 10—15. 19. Balea Prio. Testa turrito-conica vel subfusiformis, sini- strorsa, apertura subovalis tantum tubereulo in parieti munita, anfr. usque ad 1l. — Skalet utdraget tornlikt eller något spol- formigt, venstervridet, mynningen nästan halft oval, endast försedd med en liten knöl på mynningväggen, vindn. högst 11. 13. Pupa Drar. Testa cylindrica vel subovata, interdum sinistrorsa, apertura parva, rotundata vel semiovata, ssepius denti- bus et plicis munita, anfr. 5—9. — Skalet cylindriskt eller nästan üggrundt, någongång venstervridet, mynningen liten, rundad eller äggformig, oftast försedd med tänder och veck, vindn. Do 14. Alloglessa LixpsTR. Testa ovato-oblonga vel fusiformi- turrita, apice acuminata, apertura oblongo-ovalis, multiplicosa. — Skalet àüggrundt aflångt eller koniskt spolformigt, uppåt afsmal- nande, mynningen aflángt oval, med många lamellika tänder, vindn. 1—8. B) Orificia org. gen. externa discreta. (Skilda öppningar för de hanliga och honliga kónsde- larne.) Fam. Succeinidz. Animal crassum. lentaculis super. a basi ad medium in- crassalis, apice globosis, maxilla postiee lamina subquadrata ex- pensa. Testa tenuis, oblonga, apertura magna, sepe ampla, pe- ristomate simplice, recto. Djur tjockt, med de ófre trefvarne från basen till midten tilltjocknande, i spetsen uppsvällda, käken vid den konvexa kan- ten med en stor n. fyrkantig skifva. Snäcka tunn, aflång, med stor, ofta: mycket stor och vid mynning och enkel rak munsöm. 14. Succinea Drar. II. Hygrophila FÉn. M. in aqua (vel saltem locis hwmidis) viventia, tentaculis duobus contractili- bus, basi oculiferis. — Blötdjur, som vistas i vat- 621 ten (eller åtminstone på fuktiga ställen) och hafva två kontraktila trefvare, med ögonen vid eller nära dessas bas. Fam. Auriculide. Animal terrestre, tentaculis subcylindraceis, brevibus, basi postice oculiferis, maxilla lunari. Testa oblonga, spiralis, aper- tura dentata. Djuret vistas på våta ställen på land, har korta nästan cy- lindriska trefvare, med ögonen baktill vid inre sidan af basen, käken ensam månformig. S»ücka aflang. spiralvriden, mynningen försedd med tänder eller veck. 15. Carychium Mötrr. Fam. Limneeidee. Animal aquatile, tentaculis planis triangularibus vel su- bulato-setaceis, basi intus vel antice oculiferis, maxzxillis tribus. Testa forma varia, apertura semper edentula. Djuret vistas Y vattnet, har platta triangelformiga eller syl- likt borstlika trefvare, med ögonen framtill eller invändigt vid basen och tre käkar. Snäcka af olika form, men alltid utan tänder. Subfam. Limneina. Testa oblonga, plus minus exserta, anfractu ultimo maximo, apertura. longitudinali. Snückan aflàng, mer eller mindre utdragen, siste vindnigen mycket stor med longitudinal mynning. f Animal tentaculis planis. triangularibus; testa dextrorsa (djur med platta triangulära trefvare; skal hógervridet.) 16. Limm»a Law. Animal velo os tegente bilobo, pallio te- sta plane condito. — Djuret med munseglet framtill tvádeladt, mantel h. o. h. innesluten inom skalet. l7. Amphipeplea Ninss. Animal velo os tegente antice sub- rotundato, pallho longissimo, testam involvente. .— Djuret med munseglet framtill nästan rundadt, manteln mycket vid, omslu- tande skalet. tt Animal tentaculis longis setaceis; testa sinistrorsa (djur med lànga borstlika trefvare; skal venster- vridet.) 622" 18. Physa Dna». Animal lobo ad basin externam tentacu- 1 digitato; testa ovalis, apertura ovali. — Djuret med en utstående flik på yttre sidan vid basen af trefvarne, manteln i kanten fingerhkt delad, lorum, margine palli supra testam reflexo, 3 tillbakaslagen öfver skalet; skalet ovalt, med oval mynning. 19. Aplexa Frem. Animal tentaculis ad basin inauriculatis, margine pallii simplici, non reflexo; testa ovato-oblonga. apertura angusta. — Djuret utan flik vid trefvarnes bas, manteln 1 kanten hel, innesluten inom skalet; skalet àüggrundt aflàngt, med smal mynning. Subfam. Planorbina. Testa discoidea, spira depressa, apertura, transversali. Snäckan alldeles platt, discus- eller trissformig, med nedtryckt spira och transversal mynning. 20. Planoerbis Gurrr. Subfam. Amcylina. Testa patelleformis, absque spira. Snäckan skàlformig, utan spira, mynningen lika vid som skalet. 21. Ancylus (GEoFFR.). Testa superne conoidea, apice ad dextrum, apertura oval vel subrotunda. — Skalet på ófre sidan koniskt spetsadt, spetsen böjd åt höger, mynningen oval eller nà- stan rund. 22. Aerelexus Drok. Testa depressa, apice ad sinistrum, apertura elongata, ovato-oblonga. — Skalet nedtryckt, spetsen böjd åt venster, mynningen utdragen, üggrundt aflàng. Ordo H. Gastropoda Operculata. M. sexubus disjunctis; testa spiralis, operculata. Blötdjur, som äro skildkönade; snäckan spiralvriden, tillslu- ses med lock, som är vidvuxet djurets fot. I. Pulmonata, Terrestria. M. vesica pulmonacea aörem respirantia. — Blötdjur, som vistas på land och andas medelst ett slags lungor. "am. Cyclostomidee. Animal mazilla sepius. destitutum, pede longo a corpore eetero. distincto, tentaculis 2, contractilibus, basi externo oculife- ris. Testa conica vel cylindracea, operculo spirali. 623 Djur oftast utan käke, med làng, från den öfriga kroppen skild, fot, två kontraktila trefvare, vid hvilkas yttre bas ögonen sitta. Snäcka konisk eller cylindrisk, med spiralvridet lock. 23. Cyclostoma Lam. Testa ovata, turrita vel conica, aper- tura rotundata, operculo ovali-rotundato, caleareo, crasso. — Ska- let ággrundt tornlikt eller koniskt, med rundad mynning och ovalt rundadt, kalkartadt och tjockt lock. 24. Acme Hanrw. Testa cylindrica, apertura subovali, oper- culo ovali-oblongo, hyalino. — Skalet cylindriskt, med nästan oval mynning och ovalt aflàngt, mycket tunt och glasklart lock. IL Branehiata, Aquatilia. M. branches pectiniformái- bus aquam respirantia. — Blötdjur, som vistas i vatten och andas medelst en kam- eller bladfor- mig güle. Fam. Valvatidz. Animal pede amtice bilobo, tentaculis postice oculiferis, branchiis supra. tentaculum. | dextrum. exsertilibus, basi appendice flüformi. Testa discoidea usque conoidea, apertura, circulari, operculo maulti- et arcti-spirali. Djur med framtill tvàklufven fot, ógonen vid basen bakom trefvarne, gülen fjüderlik, utstrückt ofvan nacken pà djuret, bak- till med ett trádlikt bihang. Snäcka från platt till konisk med cirkelrund mynning, locket spiralvridet, med många och smala vindningar. 25. Valvata Mürr. am. Paludinidz. " Animal pede antice subtruncato, oculis in pedicellis tenta- culis externe adnatis, branchiis internis. Testa magna conoi- dea, apertura. ovali, operculo concentrice striato. Djur med framtill tvär fot, ögonen på skaft som äro vid- vuxna trefvarnes yttre sida, gälen innesluten. Snäcka stor, ägg- rundt konisk, med oval mynning och koncentriskt strimmadt lock. 26. Paludina (LaAx.). Fam. Rissoidz. Animal pede incrassato elongato scutiformi, margine an- teriore recto, tentaculis basi externo oculiferis, branchiis internis 624 Djur med tjock, förlängdt skóldformig, i främre kanten rak fot, ögonen utvändigt vid basen af trefvarne, gälen innesluten. Subfam. Bythiniina. Testa mediocris, ovata, operculo non profundo, calcareo, erasso, concentrice striato. Snücka medelstor, ügerund, med locket icke djupt insänkt, kalkartadt, tjockt, med koncentriska strim- mor. 27. Bythinia (Priv.) Grav. Subfam. Hydrobiina. Testa minuta, plus minus elon- gato-ovata vel turrita, operculo profundo, coria- ceo vel corneo, tenui, paucispirali. Snäckan liten, mer eller mindre utdraget äggrund eller tornlik, med locket djupt insänkt, pergament- eller hornartadt, tunt, spiralstrimmigt, den ytter- ste spiralen mycket bred. 28. Hydrobia HaArTwm. Fam. Neritidze. Animal pede magno triquetro, tentaculis basi extus oculi- feris, ocwlis petiolatis, bramchus intermis. Testa mediocris, crassa, semiglobosa, columella latissima, operculo articulato, cal- Careo, CYrasso. Djur med stor tresidig fot, trefvarne med ögon på egna skaft vid yttre sidan, gälen innesluten. Snäcka medelstor, tjockskalig, halft klotformig, med mycket bred spindel, locket kalkartadt, tjockt, med en skarp tand i öfre kanten. 29. Neritina LAw. CI. Il. MALACOZO0A. ELATOBRANCHIA MzxxE. Mollusca aquatilia, capite nullo, pede linguceformi vel sub- teri-elongato, branchiis quattuor; testa bivalvis (concha), sepius equivalvis. Dlótdjur, som finnas 1 vatten, utan hufvud, med tungformig eller något trind och utdragen fot, fyra gälar; snäcka af två sins emellan vanligen alldeles lika, upptill förenade skal (mussla). 625 Fam. Sphzriidze. Animal pallio antice pro pede aperto, postice in tubum vel geminwm vel simplicem extenso. Concha mediocris vel. sepius parva, cquivalvis, subglobosa. Djur med manteln framtill óppen fór foten, baktill bildande ett eller två rör (siphoner). Mussla medelstor eller oftast liten, likskalig, nästan klotrund. 1. Spherium Scor. Animal siphonibus duobus. Concha fere wquilateralis. — Djuret med tvenne endast nedtill sammanväxta siphoner. Musslan nästan liksidig. 2. fisidium C. Prn. Animal siphone simplici. Concha in- squilatera. — Djuret med en enda kort siphon. Musslan oliksi- dig, sned. Fam. Unionidz. Animal pallio libero, postice aperturis duobus subuliformi- bus. Concha magna, oblonga, cquivalvis, inequilatera. Djur med skilda mantelflikar utom vid bakre ündan, der de bilda två icke förlängda öppningar. Mussla stor, aflàng, hkska- lig, oliksidig. 3. Unio RErtz. Concha valvis firmis et crassis, dentibus car- dinalibus magnis, valve dextre unico, sinistre duobus, dentibus la- teralibus lamelliformibus. — Musslan med starka och tjocka skal, stora làstinder, 1 högra skalet en, 1 venstra två, sidotünderna la- mellformiga. 4. Margaritana Scuw. Concha ponderosa, valvis crassis, den- tibus cardinalibus erassis, conicis, lateralibus nullis. — Musslan tung och tjockskalig, med grofva, koniska lástánder, men utan sidotánder. 9. Anedenta Bnuc. Concha tenuis cardine edentulo. — Muss- lan tunnskalig utan både lástünder och sidotünder. Fam. Dreissenidz. Animal byssiferum pallio clauso locis duobus apertis, si- phonibus duobus, inferiori pyramidali. Concha pollicaris, sca- pheformis, (subtus plana, supra convexa, vontricosa), valde in- cquilatera. 626 Djur med ett knippe byssustrádar på foten, manteln tillslu- ten utom på tre ställen, siphonerna 2, den nedre pyramidformig. Mussla tumslång, båtformig (under platt, ofvan hvälfd, bukig), mycket oliksidig. 6. Dreissena VAN BEN. Conspectus. Specierum et Varietatum. Ofversigt af Arter och Varieteter samt deras utbredning inom och utom Skandinavien. Förklaring öfver tecknen: S. = Sverige, N. = Norge, D. = Danmark, Eur. = Ofriga Europa. . = sällsynt, .. = sparsamt förekommande, ... = vidt utbredd men icke allmän, -- = allmän, * — norra delen af sk. halfön. . eller — till höger i första kol. (S.) = norra Sverige, . eller — till venster i första (S.) och tredje (D.) = södra Sverige eller södra Danmark, . eller — till höger i fjerde kol. (Eur.) = östra Europa, till venster — i a. a. * L L. L. L. L. vestra Europa. 2. 3. framför ett namn — individuel afvikelse (mutatio.) b. c. 3: » » = obetydlig formfóràndring (var. min.) B- y. » » » = artförändring (aberratio.) » » » - betydligare formfóràndring (var. maj) » » » = underart (subspecies.) CI. I. MALACOZOA GASTROPODA Cuvier. Ordo. 1. Gastr. Pulmonata Inoperculata. Sect. 1. Geophila Fin. Fam. Limacide. Subfam. Limacina. [FE SKEN GA D Se liBur: Limax Linng. 1. Ewlimax Moq.-Tawp. | imax maximus LINNÉ! (L. cinereo-niger Wolf.) — |" "| — | — | cinereus LisrER. (L. maximus Aucct.) | AE RS et ”uwnicolor HEYNEM. i | variegatus Drar. (b. flavus Jeffr. & alii)| | RUN 2. Malacolimaz MALM. tenellus Ninss. (L. cinctus Müll., Heynem. 2 à 3. Agriolimax Mónocn. Vic . agrestis Law. —[—[—|— . *morvegicus WESTERL. 628 L. *heydeni HEYNEM. 4. Hydrolimax MALM. L. levis Mürr. (L. brunneus Drap.) L. *mucronatus N EsTERL. Lehmannia HEvxEMANN. (Limax Müll.) Lehmannia marginata Mr. sp. Subfam. Vitrinina. Vitrina DnAPARNAUD. (Helix Müll.) Vitrina pellucida Mörr. sp. — dillwyni Jeffr. — minor. V. *angelicee Bzck. Conulus FrrzixagER. (Helix Müll.) Conulus fulows Münr. sp. l. alderi Gray. 2. mortoni Jeffr. Lonites Moxrronr. 1. Hyalina (Ffn.) GRAY.| Zonites cellaria Mörr. sp. (Helix). l. albina. Z. *draparnaldi (Hehcella Drap. Beck?) Z. nitidula Drar. sp. (Helix.) l. lucens Pult. 2. helmii Gilb. Z. nitens Micn. sp. (Helix.) Z. alliuria Minn. sp. (Hehx.) l. viridula. anceps Westerl. Z. hammonis SrRÓw sp. (Helix) H. striatula Gr., nitidula Fér. radiatula Ald. l. virescens. Z. petronella CHaArr. sp. (Helix). H. viridula Aucct. pl. a Z. excavata BEAN sp. (Helix). Z. pura, Anp. sp. (Helix). H. viridula Mke. 2. Vitrea Firz. Z. erystallina Mürr. sp. (Helix.) — contracta W. | Z. "subterranea BourG. I I 629 3. Zonmitoides Lgmw. Z. nitida Mürr. sp. (Helix.) Fam. Helicidz. Subfam. Arionina. Arion FiRussACc. 1. Lochea MoQ-TAND. Arion ater Lin. sp. (Limax.) A. *albus Liw. sp. (Limax.) 2. Prolepis Moq.-TANp. . rufus Liw. sp. (Limax.) . *subfuscus DRAP. sp. (Limax.) . Fcitrinus NW ESTERL. . *melanocephalus FAun.-Bia. (L. flavus Auct. pl.) A. hortensis FÉ. A. limacopus WN ESTERL. fbe Subfam. Helicina. Helix Linné. 1. Helicogena Risso. Helix pomatia Lin. 2. Tachea LEACH. H. nemoralis Mürr. B ponderosa Malm. — marginata Westerl. — porrecta Westerl. H. hortensis (Mürr.) H. nemoralis Lin.! p minor Jeffr. y ludoviciana D'Aumont. Ó crassa. — perforata Westerl. —- hybrida Poir. 3. Arionta LEACH. H. arbustorum Lin. D alpicola Fér. y calearea Högb. Ó depressa Scholtz. & conoidea Westerl. C picea Ziegl. H. *rudis Münrr. exe [oket ot 630 S. | N. 4. Cochlicella Russo. T RM H. acuta, MÜrr. 9. Xerophila HELD. H. ericetorum. MöLL. H. candicans Zigar. (H. obvia Z., Hartm. & ali). H. candidula Srup. H. striata Mürr. (H. ecostulata Z., H. nilssoni-| ana DBk., Malm.) | H, conspurcata DRAP. | 6. Chilotrema LEACH. | | H. lapicida Lis. Macte] edes l. albina. 4. Eulota HAnTM. TERS STB NURh. 4 o0 ocn (ouo. PENIS ds 8 conoidea Westerl. 8. Hygromia Basso. I. Monacha Fritz. H. incarnata MÜrL. . l. alba. B creticola Pouls. II. Trichia HARTM. H. strigella Dnar. p minor Rossm. H. *colliniana Bovna. H. hispida Lin. — albina. — conica. H. *concinna JEFFR. — gyrata Westerl. E H. *depilata C. Pr. | H. liberta WxsrERL. (H. concinna Dup., M.-, Tand., Pfr., H. sericea Auct. pl.) | H. rubiginosa ZigGrn. (H. sericea Rossm. p. P) H. rufescens PENN. H. umbrosa PAnTSCH. | H. bidens Cugww. sp. (Trochus.) H. bidentata Gmel., Rssm. | l. major Rossm. lis 2. menkeana Moq.-Tand. | 691 Eur. 2. alba. H. edentula DRAP. 10. Gonostoma Harp. H. obvoluta MÜrr. ll. Vallonia Risso. H. pulchella MöLL. H. costata MÜrr. EA 12. Patula Herb. I. Acanthinula Dk. H. harpa Sav. (Pupa costulata Migh., H. amu- rensis Gerstf.) H. aculeata MÜrr. l. albina. — sublevis Westerl. . lamellata JEFFR. II. Discus Fitz. . rupestris DRAP. . ruderata STUD. : SE l. albida. . rotundata Mürr. = 1. albina. . pPygmea DRAP. b E m HN WW Subfam. Pupina. Buliminus EHRENB. (Ena Leach.) Buliminus montanus Drar. sp. (Bulimus.) DB. obscurus Mörr. sp. (Helix.) — oblongus Westerl. Cochlicopa (FéÉn.) Risso. (Bulimus, Achatina, Zua ap. Auct. pl.) Cochlicopa, lubrica, Mürr. sp. (Helix.) l. ovata Jeffr. — 2. nitens Kok. 3. viridula Jeffr. C. *minima Sigw. sp. (Achatina.) (Achatina Lam., Czecilioides Acicula lusso. Bourg.) Acicula hyalina Bielz. 632 Clausilia DRAPARNAUD. 1. Marpessa Ap. Clausilia. laminata Most. sp. (Turbo.) Cl. bi- dens Müll. Nilss. nee Linné. l. minor. 2. albina. — plicifera Westerl. — propinqua Westerl. — pyrostoma Westerl. 2. Papillifera HaARTM. Prn. CI. nilssoni WrsTERL. (Cl. papillifera Nilss. nec Drap.) 3. Alinda Ap. Cl. biplicata Mox. sp. (Turbo.) l. sordida Ziegl. 2. albina. — armata Westerl. plicata DRAP. l. implicata. — austera Westerl. CI. N 4. Pyrostoma v. VEST. Cl. ventricosa DnA». l. tumida. 2. gracilis. Cl. rolphi LEACH, GRAY. Cl. plicatula DRAP. 1. curta Schm. 2. labiosa. — major. — fallaciosa Westerl. —- leucostoma Westerl. cM Cl. "emula WESTERL. Cl. *scanica. WESTERL. Cl. *oreas WESTERL. cM 9. Iphigenia GRAY. Cl. pumila Zigar. l. major Schm. 2. minor Schm. — 1iruncatula Westerl. 635 Cl. *sejuncta. (A. Scam. ubi?) WESTERL. Cl. ”omme WESTERL. : | Cl. *personata WESTERL. Cl. connectens NW ESTERL. : Cl. dubia Dna». [se l. subspeciosa. 2. minor. Doeracilis. Cl. eruciata STUD. I I I I Cl. parvula STUD. Cl. bidentata Ström sp. (Turbo). Cl. nigricans | Aucet. Ei, |i — septentrionalis Schm. — exigua Westerl. —— erronea Westerl. — subrugosa Westerl. | Balea PupEAvx. (Pupa Drap. p. p.) MEE Balea perversa Lin. sp. (Turbo). B. fragilis Aucct. | B. *pyrenaica BourG. | B. *rayiana Bounc. lus — polita Westerl. Pupa DgAPARNAUD. |l. Pupilla LrAcn. Pupa cylindracea DACosrA sp. (Turbo). P. umbilcata Drap. l. alba. b. edentula. P. *anconostoma Low. x P. muscorum (Mürr.) P. marginata Drap., Jeff. ... b. unidentata Pfr. c. pratensis Cless. — minor. 2. Isthmia GRAY. P. costulata Niuss. | P. minutissima MaAnrw. (P. muscorum Drap., non Lin. nec Müll.) 9. Vertigo Mürr. | P. columella Benz. (P. gredleri Cless.?) * Fauna Molluscorum. 41 634 P. edentula Drar. (P. inornata Mich?) P. genesii GnREDL. P. substriata JEFFR. — monas Westerl. P. antivertigo Dnar. b. sexdentata Mont. c. octodentata Hartm. d. ferox Westerl. — seminulum Westerl. P. gravida WESTERL. P. levigata Kok. (P. ventrosa Heynem., P. moulins. Mórch non Dup.) P. pygmea Drar. b. quadridens Westerl. c. athesina Gredl. P. lilljeborgi WEsrERL. (P. moulisiana Jeffr. nec Dup.) P vonnebyensis WESTERL. P. alpestris ArpER. (P. shuttlew. Auct. plur.) b. mitis Westerl. . shuttleworthiana CnARP. ovoidea W ESTERL. arctica WALLENB. (P. tirolensis Gredler.) . pineticola WNESTERL. pusilla Mürr. (P. vertigo Drap.) . angustior JerrR. (P. venetziü Charp.) . tumida WESTERL. . collina WESTERL. hojen lac ras Inc in aen . otostoma W ESTERL. Alloglossa LixpsrRÓw. (Pupa Drap.) Alloglossa avenacea Bruc. sp. (Duli.nus). — hordeum Stud. — gubcereana Westerl. Fam. Succeinidz. Succinea DnAPAnNAUD. 1. Neritostoma. Succinea putris Li. sp. (Helix.) S. amphibia Drap. JUR: sol — 1 — — maxima. — trianfracta DaC. S. *temporalis WESTERL. 2. Amphibina (HARTM.) Móncn. S. pfeifferi Rossw. — elongata Hartm. —- contorta Westerl. — oehracea De Betta. — intermedia Bean. — gracilis Alder. — albida Hartm.? S. oblonga Dnar. — impura Hartm. (Juvenis?) — elongata Westerl. S. arenaria Bovon. — impura (Juvenis?) Sect. Hygrophila Fr. Fam. Auriculidz. Carychium Mürrzn. Carychium minimum Mürr. Fam. Limnzidz. Subfam. Limneina. Lima LAwAnCK. 1. Lymmus MONTE. Limnea stagnalis Lis. sp. (Helix.) p lacustris Stud. 7; alata Westerl. Ó turgida Menke. € borealis Bourg. G baltica Lindstr. 7 vulgaris Leach. 9 lepida Gould. L elegans Leach. Zz torsa Westerl. À roseo-labiata Wolf. u subulata. un 41” 636 2. Limophysa Firz. L. palustris Mürr. sp. (Buccinum). p corvus Gmel. y fusca Pfr. L. *attemuata Sav. (L. turricula Held. L. si- lisiacus Sch.) p desidiosa Say. L. glabra Mürr. sp. (Buccinum). L. elongata Drp.| . p elongata Jeffr. y labiata. à subulata Kickx. L. truncatula Mürr. sp. (Duccinum). L. mi- nuta Nilss. B ventricosa Moq.-Tand. 7 mierostoma Drouet. Ó minuta Dup. 3. Gulnaria LEACH. L. awricularia Lis. sp. (Helix). p acutior Gras. y ampla Hartm. Ó monnardi Hartm. € ventricosa Hartm. C canalis Villa. L. *lagotis ScugANK sp. (Buccinum). LL. vul- garis Aucct. D margaritacea Westerl. 7 baltica (Lin.) Nilss. d alata Sporl. € burnetti Alder. C lacustris Leach. 7 auricula Westerl. L. ovata Drar. DB fontinalis Stud. 7 succinea Nilss. d patula DaC. € succinezformis (Jeffr.?) Lindstr. IL. peregra Mürr. sp. (Buccinum). p marginata Mich. | 631 y atrata Chemn. Ó minor. Amphipeplea Ninssow. (Limneus Drp. p. p.) Amphipeplea glutinosa Mürr. sp. (Buccinum). Physa DnAPARNAUD. Physa fontinalis Lx. sp. (Dulla.) p typica. y bulla Müll. Ó oblonga. Ph. *semiglobosa WESTERL. Aplexa FrEwixG. (Physa Auct. pl.) Aplexa hypnorum Lis. sp. (Bulla.) p perrissiana Dup. Subfam. Planorbina. Planorbis GuETTARD. 1. Coretus ApAws. Planorbis corneus Lis. sp. (Helix). P. *ammonoceras WESTERL. 2. Tropidiscus STEIN. P. umbilicatus Mörr. (Pl. marginatus Drp.) p filocinetus Westerl. y submarginatus Jan. Ó ecarinatus Westerl. € labiatus Westerl. P. earinatus Mürr. p diseciformis Jeffr. / nummularis Mórch. Ó turgidus Westerl. € dubius Hartm. . vortex Liw. sp. (Helix). D compressus Mich. . *goBsi WESTERL. . discus PAnR. - *rotundatus Porr. (Pl. leucostoma Mill.) . Spirorbis (Liw.) Mürr. p major. 3. Bathyomphalus Aaass. . contortus Lin. sp. . *dispar WESTERL, hionj-be heo S Pe oh ecc. ]|e€555 4. Gyraulus Aaass. P. albus Mórr. B hispidus Drap. y lemniscatus Hartm. Ó cinctutus Westerl. *gothicus W EsTERL. *draparnaldi JEFFR. . *deformis HARTM. rossmessleri ÀvuERSW. *gredleri Brgrz. limophilus WESTERL. glaber JEFFR. tp fg scu Iu uou ns malmi WESTERL. 9. Armiger HARTM. . crista. Liw. sp. (Nautilus.) & Cristatus Drap. 8 Nautileus Lin. 6. Hippeutis Aasss. "d P. complanatus Lin. sp. (Hehx.) P. fontanusFlem.|. . . p virescenti-alba. P. riparius WESTERL. (. Segmentina, FLEM. P. nitidus Mórr. — microcephalus Charp. P. clessini WESTERL. Subfam. Ancylina. Aneylus (Grorrnov.) Ancylus fluviatilis Mórr. A. *depertitus (Zixar.) FRIEDEL. Acroloxus Beck. (Ancylus Auct. pl.) Acrolozus lacustris Lis. sp. (Patella.) Ordo. I. — &astropoda Operculata. Sect. I. Pulmonata, Terrestria. Fam. Cyclostomidze. Cyclostoma LAMAROCK. Cyclostoma elegans Mörr. sp. (Nerita.) 2 | p. | Eur. oa ST ens a re FSE MELON IR 4 639 Acme HARTMANN. (Pupula Charp.) Acme polita HARTM. Sect. 2. Branchiata, Aquatilia. Fam. Valvatid:e. Valvata MünLER. 1. Gyrorbis Fitz. Valvata cristata MÖLLER. SN RN LS EEE ee « planorbis Drap. B spirorbis Drap. 1 frigida WESTERL. o) 2. Tropidina Ap. V. minuta Drar. (?). HS s ? V. macrostoma, S'TEENB. 1. malleata. V. ambigua WESTERL. 9. Cincinna Hünw. V. piscinalis MöLL. sp. V. *pusilla Mur. sp. V. antiqua Sow. (V. contorta Menke.) Fam. Paludinidz. Paludina LAMARCE. Paludina vivipara Lis. sp. (Helix.) P. acha- tina vel P. fasciata ap. Auct. pl. = — l. efasciata. P. contecta Minn. sp. (Cyclostoma). P. hsteri F. & H. E No Meis l. efasciata. Fam. Rissoidz. Subfam. Bythiniina. Bythinia (PrRip.) Gnav. Bythinia, tentaculata Li. sp. (Hehx.) Palud. impura Nilss. — |] — | — p producta Menke. y ventricosa Menke. Ó gigas Mórch. € excavata Jeffr. ? C spherica Müll. (Juvenis?) 640 B. leachi Sugrr. sp. (Turbo.) B. ventricosa Gr. Wr B minor Mörch. B. *inflata. HANSÉN. Subfam. Hydrobiina. Hydrobia HARTMANN. 1. Bythinella Moq.- TAND. Hydrobia steini v. MART. 2. Amnicola GouLD. H. similis Drar. sp. (Cyclostoma.) Fam. Neritidz. Neritina LAMARCK. Neritina fluviatilis Liw. sp. (Nerita.) B lacustris Linné. — spirata Westerl. y litoralis Lin. — baltiea Bk. — baetica Lam. CI. II. MALACOZOA ELATOBR ANCHIA Mexx. Fam. Sphzriidz. Sphxrium Scoronr (Cyclas Lam., C. Pfr.) Spheriwm rivicola LeAcn. sp. (Cyclas.) S. solidum Norm. sp. (Cyclas.) S. corneum Lan. sp. (Tellina.) p nucleus Stud. westerlundi Crsss. . firmum. ÖLESS. ta Us tà qmammillanum WESTERL. p tomentosum Westerl. y suecicum Cless. S. draparnaldi Cuzss. (OC. lacustris Drp., ova-| hs Fér.) | Calyculina Crgss. Calyculina lacustris Mórr. sp. (Tellina.) C. ryckholti Norm. sp. (Cyclas.) l'isidium C. Prn. Pisidium amnicum Mórr. sp. (Tellina.) bs 8. Eur. 641 p elongatum Baud. 7 malmi Cless. . globulare Crxzss. . supinum SCHM. Fej bg S B suecicum Cless. P. pulchellum JEN. P. pallidum JEFFR. P. scholtzi CLEss. p lapponieum Cless. P. subtruncatum MALM. p turgidum Cless. P. miliwm Herp. (P. gassiesianum Dup., ceforme Malm.) B unioides Westerl. P. fossarinum ÖLESS. Dp acuminatum Cless. P. obtusale Prn. D magnificum Cless. y personatum Malm. d fragile Cless. & solidum Cless. P. pusillum GwEL. sp. (Tellina.) P. nitidum JEN. P. parvulum. Crzss. Fam. Unionidz. Unio RETZIUS. Unio crassus Rxrz. c typicus. b. acutus Rssm. c. maximus Kob. d. rubens Mke. e. subcurvatus. p ater Nilss. y batavus Lam.? b. riparius C. Pfr., Rssm. c. rivularis Rssm. . henslowamwm SugPP. sp. (Tellina.) Eur. 642 D. | Eur. U. tumidus Betz. Ak & typicus. b. limicola Mórch. e. saccatus Rssm. B conus Sprgl. b. lacustris Rssm. c. compressus. y elegans Westerl. b. minor. d pietus (Bk.) Mórch. U. pictorum Lis. a typicus. b. maximus. c. levigatus. d. deshayesi Mich. B limosus Nilss. b. maximus. c. longirostris Ziegl. Margaritana Scuuw. (Unio Auct. pl.) Margaritana margaritifera Lis. sp. (Mya.) | |... B elongata (Lam.?) Nilss.! 7 boreahs Westerl. Ó compressa Westerl. € ventricosa Westerl. Anodonta Dnuc. Anodonta cygnea Lin. sp. c« normalis. b. lingua Yoldi. c. lirata. d. lyngbyana Mórch. e. forschammeri Mórch. B cellensis (Gmel.) Schrót. b. eariosa Held. . suleata Lam. . cellensis Küsteri. . rossmzessleriana. Dup.? rS O0 Quo . intermedia Lam. ar Eaod OO A. complanata ZigGr. 3 kletti Rssm. A. anatina, Li. sp. NT a typica. p macula. b. subluxata Kstr. c. inflata Mórch. d. incrassata Shepp. y piscinalis Nilss. b. ponderosa C. Pfr. Ó radiata Müll. b. inflata. c. paludosa Turt. d. inornata Kstr. &€ rostrata Kok. b. helvetica Bourg.? Dreissena v. BEN. Dreissena polymorpha Parr. sp. (Mytilus.) Pag. Acanthinula Deck 152. m aculeata W. 158. 2 lamellata W. 17, 157. Achatina acicula Nilss. 179 i lubrica Rssm. 175. Acicula Risso TTA » hyalina Dielz Ib y polita. Gredl. 426. Acme Hartm. 426. » fusca Beck 426. » polita Hartm. 426. Aeroloxus Beck 415. A lacustris Lin. 416. Agriolimax agrestis Malm 20. Alloglossa Lindstr. 277. 4 avenacea (Drug.) 279. Amphipeplea Nilss. 341. » glutinosa (Müll.) 349. Ancylus Geoffr. 408. » . depertitus (Zgl.) Fried. 414. » flviatilis Müll. 412. » lacustris (Lin.) 416. Anodonta (Cuv.) 519. 5 anatina (Lin.) 584. » cariosa Held. 585. 5 cellensis Gmel. 584. " cellensis Küsteri 585. $5 complanata Zgl. 586. 35 cygnea (Lin.) 583. i incrassata (Shepp.) 588. js intermedia Lam. 585. 5 kletti Rssm, 587. Register. Pag. Anodonta maeula (Shepp.) 587. » paludosa Turt. 589. » piseinalis Nilss. 588. A ponderosa C. Pfr. 589. » radiata (Müll.) 589. Y rostrata Kok. 589. » subluxata Kstr. 588. » suleata Lam. 584. Aplexa Flem. 356. 5» hypnorum (Lin.? 357. Arianta arbustorum Mörch 102. » ]lapicida Mórch 119. » rudis Mórch 106. Arion Féruss. 60. » albus (Lin.) 64, 601. » .'ater (Lin.) 62, 601. » cinctus Mórch 12. » Citrinus Westerl. 10. , empericorum Fér. 62. ;, hortensis Fér. 12. » fasciatus (Nilss.) 68 (12). ;, lmacopus Westerl. 14. » flavus Fér. 71. » melanocephalus F. B. 71,602. , rufus (Lin.) 67. » Subfuseus (Drap.) 67, 602. Arionta arbustorum W. 102. Auricula minima Nilss. 291. EBalea Prideaux 224. » fragilis Rssm. 226. » . perversa (Lin.) 226. » pyrenaica Brug. 228. yon rro 645 Pag. | Pag. Balea rayiana Bourg. 229. | Clausilia cruciata Stud. , 608. Balia — Balea. | 5 dubia Drap. 217. Bithinia — Bythinia. | 5 laminata (Mont.) 190. Bueeinum acicula Müll. 179. 2 lineolata Malm 212. 5 auricula Müll. 328. | » nigricans Pfr. 221. ^ glabrum Müll. 321. 5 nilssoni Westerl. 195. 2 glutinosum Müll. 349. 5 omm:e Westerl. 215. " lagotis Sebr. 333. | Ks oreas Westerl. 210. i palustre Mull. Obi. T papillaris Nilss. 195. 5 peregrum Müll. 242. 55 parvula Stud. 219. X truncatulum Müll. 324. n personata Westerl. 2117. Buliminus Ehrenb. 166. 5 perversa Reeve 221. s montanus (Drap.) 168. 2 plicata Drap. 200. 3 obseurus (Müll.) 171. | 5 plieatula. Drap. 205. Bulimus acicula Moq.-Tand. 180. | 3 pumila Ziegl 211. 2 acutus Drug. 108. $5 rolphi Leach 204. 53 avenaceus Drug. 219. » rugosa Nilss. 221. » harpa Pfr. 153 5 scanica Westerl. 209. » lubricus Nilss. 175. » sejuncta (Schm.) W. 214. ös montanus Drap. 169. 5) similis Rssm. 198. » subcylindricus Moq.-T. 175. 2 ventricosa Drap. 202. Bulla fontinalis Lin. 353. | Chilotrema lapicida W. 119. » hypnorum Lin. 397. | Cionella Jeffr. = Cochhlicopa Risso. Bythinia (Prid.) Gray 456. | Cochlicopa Risso 113. 3j acuta Stein 168. » lubriea (Müll. 174. » inflata Hans. 463. | P minima (Siem.) 176. » leachi 461. | Conulus Moq.-Tand. Bb dm similis Stein 464. | 5 fulvus Müll. 36. 5 similis Moq.-Tand. 471. | Cyclas Auct. vet. = Spherium & A tentaculata Lin. 459 .| Pisidium. 2 troscheli (Part.) 462 (464). | Cyclas Auct. rec. pl. = Spherium. 3 ventricosa Gray 162 (464). | Cyclas appendiculata Leach 535. "5 viridis Malm 468. » fontinalis Drap.? 549. €alyculina Cless. 515. » Obtusalis Nilss. 541. 5 lacustris (Müll) 517. » palustris Drap. 529. » ryckholti (Norm.) 522. | Cyclostoma Lam. 419. Czecilioides acicula Mórch 180. 5 contectum Mill. 452. Carycehium Mull. 295. » elegans (Müll.) 421. ^ minimum Muüll. 296. »5 similis Drap. 411. Clausilia Drap. 182. | WNiscus Fitz. 158. sf seemula Westerl. 208. Ya aculeatus Mörch 155. 3 bidens Nilss. 191; » lamellatus Mórch 151. » bidentata (Ström) — 221. 5 pygmeus Mórch 164. e biplieata (Mont.) 198. » rotundatus Mórch 162. 2 connectens W. 219, 607. 5; ruderatus Mórch 160. Pag. Dreissena van Ben. 591. » polymorpha (Pall) 594. Ena Leach = Buliminus Ehr. p. p. Eulimax cinereo-niger Malm 11. » flavus Malm 16. » maximus Malm 14. Eulota fruticum Mórch 125. W'érussacia lubrica Mórch 175. 5. minima Pfr. TOIT €xlandina lubr. = Cochlicopa lubr. Gyraulus Hartm. 391. 55 regularis Hartm. 398. WZelicogena hortensis Mórch ^ 96. AN nemoralis Mórch — 91. AE pomatia Móreh 86. Helix Lin. 16. , &aculeata Müll. 155 (153) , acuta Müll. 108. » alliaria Mill. 47. » amurensis Gerstf. 153. » arbustorum Lin. 102. ;, auricularia Lin. 328. » bidens (Chemn.) 143. , bidentata Gmel. 143. , candicans Zgl. 113. », candidula Stud. - "H5. » cellaia Müll. 42. » Clara Held 54. » colliniana Bourg. 133. » Ccomplanata Lin. 402. » concinna Jeffr. | 137 (139) , conspurcata Drap. 117. » conspureata Nilss. 132. » contorta Lin. 389. » cornea Lin. 369. » costata Müll. 140. » Costulata Zgl. 116. » erystalhna Müll 56. » depilata C. Pfr. 138 » edentula Drap. 145. » erieetorum Müll. 111. , ericetorum Nilss. 116. » exeavata Bean 600. » fontana Lightf. 402. » frutieum Müll. 124. 646 Helix fulva Müll. hammonis (Stróm) harpa Say hispida Lin. hortensis Müll. incarnata Müll. intersecta Pfr. lamellata Jeffr. lapieida Lin. liberta Westerl. lubriea Müll. lubricella Zel. lucida Rssm. muscorum Müll. nemoralis Müll. 91. nilssoniana beck nitens Mich. nitida Müll. nitidosa Fér. nitidula Drap. 45 obvia Zgl. obvoluta Müll. parvula Stud. pallueida Müll. petronella Charp. planorbis Lin. pomatia Lin. pulchella Müll. pura Ald. 53 putris Lin. pygmsa Drap. radiatula Ald. rotundata Müll. rubiginosa Ziegl. ruderata Stud. rudis Mühlf. rufescens Penn. rupestris Drap. scarburgensis Rssm. sericea Müll. sericea Rssm. spirorbis Lin. stagnalis Lin. striata Müll. striatula Gray Pag. 36. 49. 153. 134. 95. 128. 116. 157. TRO: 139. 175. 171. 58. 242. (96) 116. 599. 98. 49. (47) 113. 147. 220. 32. 51. 314. 81. 150. (51) 284. 164. 49. 162. 140. 160. 106. 604. 158. 157. 128. 140. 386. 311. 116. 49, M 641 Pag. j Pag. Helix strigella Drap. 131. | Limax scandens Norm. 21. » subeylindriea Lin. 115. » serotinus Schr. 18. » Subterranea Pfr. 51. » sylvaticus Goldsch. 21. .» succinea Müll. 284. 2 tenellus Nilss. 18. ;, umbrosa Partsch 141. » unieolor Heyn. 15, 591. » unifasciata Poir. 115. » variegatus Drap. 16. » viridula Mke 53 (51) | Limnea Lamarck 300. » vivipara Lin. 4A4n. » acutalis Mor. 334. » vortex Lin. 381. 2 acutus Jeffr. 334. Hyalina (Hyalinia) — Conulus & Zo- » attenuata Say 319. nites. " auricularia (Lin. — 327. Hydrobia Hartm. 465. 5 burnetti Alder 335. , similis (Drap.) 470. b elongata Drap. 321. » Stagnalis (Baster) 471 (472) 5 fusca N. & Nyl. 9820: » Steini v. Mart. 468. ^ glabra (Müll.) 321. » ventrosa Jeffr. 412. ^. glutinosa Drap. 349. Hydrolimax levis Malm 24. 2 lagotis (Schr.) 333. Hygromia bidens Mórch 143. b limosa Malm = auricul., » concinna Mórch 138. lagot., ovata & peregra. a. edentula Mórch 145. 3; maritima Jeffr.? 320 (335) Så hispida Mörch 135. 5 minuta Nilss. 324. 3: incarnata Mórch 128. i ovata Drap. 339. » strigella Mórch 131. 5 palustris (Müll.) 317. JJacosta candidula Mörch 115. 5 peregra Müll. 342. E conspurcata Mórch — 151 " reflexa Say 319. 5 ericetorum Mörch I " silesiacus Schr. 320. Lehmannia Heyn. 26. 33 stagnalis Lin. 311. » marginata (Müll. 27. » truncatula (Müll) 323. Limax Lister, Lin. . »5 turrieula Held 320. », agrestis Lin. 20. » vulgaris Rssm. 334 (347) » arborum Bouch. Ch. 27. | Limneus, Lymnseus — Limn:ea. » |brunneus Drap. 21. | Lochea alba Malm 62. x cinctus Müll. 18: , atra Malm 64. » cinereus Mill. 11. | Mialacolimax tenellus Malm 19 » cinereus List. 14. | Margaritana Schum. 516. 5 cinereo-niger Wolf 11. » margaritifera (Lin.) 577. » flavus Jeffr. 16. | Nautileus crista Lin. 400. » heydeni Heynem. 23. | Nerita Lin. & Müll. p. p. — Neri- » levis Müll. 24. tma. » limbatus Held 27. | Nerita elegans Müll. 411. » divonieus Schr. 21. » piseinalis Müll. 440. » maximus Lin. "E » pusilla Müll 443. » maximus Auct. pl. 14. | Neritina Lam. | 478 » mucronatus Westerl 20. » fasciata (Müll.) 449. » norvegieus Westerl. 22. | fluviatilis (Lin.) 482, 2” Neritina lacustris (Lin.) litoralis (Lin.) » vivipara Müll. Paludina Lamarck achatina Rssm. baltica Nilss. contecta Mill. fasciata Stein Lr] muriatica Boll. stagnalis Mke. m vivipara (Lin.) Patella lacustris Lin. pygmea W. , rotundata W. » ruderata W. Petasia bidens W- Physa Drap 2” listeri Forbes & H. ” 2” ” fontinalis (Lin.) hypnorum Drap semiglobosa Westerl. Pisidium C. Pfr. acutum Pfr. amnieum (Müll.) arczforme Malm cazertanum Baud. cinerum Mórch? , conicum Baud. . dupuyanum Norm. fontinale C. Pfr. » fontinale Stein fossarium Cless. easslesianum Dup. » globulare Cless. » 2” 2” » milium Held nitidum Jen. obliquum C. Pfr. » Obtusale (Lam.?) Jen. » Obtusale Scholtz » pallidum Jeffr » parvulum Cless. » personatum Malm » pulchellum Jen. » pusillum (Gmel.) henslowanum (Shepp.) 6438 Pag. 482. | Pisidium pusillum (Turt.) 482 » roseum Jeffr. 452. » Scholtzi Cless. 445. » Subtruneatum Malm 450. | » supium Lehm. 471. | » tetragonum Norm. 452. | Planorbis Guett. 450. | » albus Müll. 452 5, albus N-8 NS 412. » ammonoceras Westerl. 172. » banatieus Lang, Kstr 449. » carinatus Müll. 416 » Clessini Westerl. 164. » complanatus (Lin.) 162. » complanatus Stein 160. » Contortus (Lin.) 143. » corneus (Lin.) 350. » "eristasliny) 353. » Cristatus Drap. 351 » deformis Hartm. 356. » "diseus Parr. 523 » dispar Westerl 535. » Qraparnaldi Jeffr. 529. » etrusceus Ziegl, Rssm 513. » fontanus Flem. 544. 4 glaber Jeftr. 544. » glaber Malm 533. » goési Westerl 541. » gothieus Westerl. 544. » gredlen Bielz 533. » imbricatus Müll. 544. » levis Alder 543. » leucostoma Mill. 532. » limophilus Westerl. 535. » lmeatus Jeffr. 543. » limné Malm 311, 551. » marginatus Drap. 529. , malmi Westerl. 549. » nautileus Friele 540. , nitidus Müll. 539. » nitidus Jeffr. 553. , nordenskióldi Bourg. 548. » purpura Müll. 531. » riparius Westerl. 549. rossm:essleri Auersw. Pag. 532. 543. 640. 541. 533. 543. 361. SOL 395. 371. 312. 318. 613. 402. 314. 389. 368. 399. 400. 394 384. 390. 293. 312. 403. SEITE 404. 383. 393. 396. 400. 398. 385. JA 406. 318. 314. 398. 400. 406. 403. 311. 369. 404. 395. 650 Pag. Planorbis rotundatus Mórch 387. , rotundatus Poir. 385. » septemgyratus Mórch 387. » similis Dielz 312. » Spirorbis (Lin.) Müll. 387. » Sspirorbis Friele 386. > transsylvanieus Stenz 372. » turritus Müll. 351. | » umbilicatus Müll. 374. | » vortex (Lin) 381. Polita opaca Held 54. Prolepis hortensis Malm 12. -.| » fuscus Malm 66, 68 Pupa Draparn. 231. , alpestris Alder 266. , anconostoma Lowe 242. | , angustior Jeffr. 213. , antivertigo Drap. 256. , ascaniensis Schm. 241. , arctica Wallenb. 269. , avena Dr. (avenacea al.) 279. , Charpentieri Shuttl. 259. » collina Westerl. 216. , columella Benz. 250. , Costulata Nilss. 246. , €ostulata Migh. 153..| ; €ylindracea DaC. 239. » dilucida Wallengr. 609. , edentula Drap. 251. » genesi Gredl. 253. » gravida Westerl. 610. | », hoppei Móll.? 269. , inornata Mich. 250. | , levigata Kok. 259. , lilljeborgi Westerl. 263. ». marginata Jeff. 243. minuta Stud 248. | , minutissiima Hartm. 248. | , modesta Pfr 263. | ,» moulimsiana Mörch 259. ,» muscorum Drap. 248. , muscorum (Müll.) 242. | » nilssoni Wallengr. 242. | , Otostoma Westerl. 216. | ovoidea Westerl. 268. | Pupa pineticola Westerl. pusila Müll. » pygmoea Drap. I Iv » ronnebyensis Westerl. » Shuttlewortiana Charp. » Shuttlewortiana Gredl. &al. » Substriata Jeffr. , tirolensis Gredl. » tumida Westerl , umbilicata Drap. » venetz Pfr » vertigo Drap. 2» » | Spherium Scop. brochonianum Bourg. calyculatum Desh. calyculatum W. corneum (Lin.) deshayesianum Bourg. draparnaldi Cless firmum Cless. lacustre Bourg. & al. lacustre Mórch mammillanum Westerl. rivicola (Leach) ryckholtii Bourg. solidum (Leach) westerlundi Cless. Succinea Drap. amphibia Drap. arenaria Bouch. gracilis Mórch intermedia Mórch oblonga Drap. ochracea Pfr. pfeifferi Rssm. putris (Lin.) temporalis Westerl. "rachea hortensis W. 2» 2? nemoralis W. amnica Müll. | . . | Tellina cornea Lin. henslowana Shepp. lacustris Müll. pusilla Gmel. rivalis Müll. Pag. 270. 271. 261. 265. 267. 266. 254. 210. 219. 239. 2123. 212. 496. 518. 612. 519. 505. 512. 512. 509. 517. 518. 510. 901. 522. 503. 508. 281. 284. 292. 288. 288, 290. 988. 281. 284. 286. 96. 91. 519. 505. 585. 517. 549. 505. Tichogonia chemuitzi Rssm. Truncatella. polita Hartm. Turbo bidentatus Ström ” biplicatus Mont. cylindraceus DaC. laminatus Mont. muscorum Lin. ? perversus Lin. Retz. ater Nilss. batavus Lam.? conus Sprgl. crassus Retz. deshayesi Mich. elongatus Nilss. limosus Nilss. margaritiferus Nilss. pictorum Lin. tumidus Retz. Wallonia costata Mórch 2” pulehella Mörch Valvata Möll. ambigua Westerl. antiqua Sow. eristata Müll. depressa C. Pfr. frigida Westerl. macrostoma Steenb. minuta Drap.? piscinalis (Müll ) pusilla (Müll ) HEN alpestris Ald. ” 2? 2» ?» angustior Jeffr. antivertiro Mich arctica Wallenb. columella Wallenb. 651 274. | 269. | | Vertigo edentula Rssm. levigata Koh. lillpeborgi Westerl. minuta Westerl. modesta Westerl. moulinsiana Jffer. muscorum M.-Tand. plicata M.-Tand. pusilla Müll. pygmea Rssm. septentrionalis Rssm. substriata-Jeffr. tumida Westerl. venetzii Rssm. ventrosa Heyn. NotPiun Drap. 2? 2” angelice Bk pellucida (Müll.) Xerophila striata W. Zhonites Montf. LÀ » ” alliaria (Mill.) cellaria (Müll.) erystallina (Müll.) draparnaldi Bk excavata Bean hammonis (Stróm) nitens (Mich.) nitida (Müll) nitidula (Drap.) petronella (Charp.) pura (Alder) subterranea Bourg. Zonitoides nitidus Lehm. Zoógenetes harpa Morse Zua Leach = Cochlicopa Fér. (Risso). Pag, 252. 259, 263. 248. 263. 263. 248. 273. 272. 261. 257. 254. 215. 213. 259. 30. 34. 32. 116. 38. 4T. 42. 56. 44. 600. 49. 599. 58. 45. 51. 53. 57. 58. 153. D í T | | 7 ) 3 TD ui r4 Ez Aj JUD OU 0 FUN | 3