^l ^"^''■■.■?\''Ä«Lt. m o o o c z o (C (C I i) CO r (C "D L I ir (C o r o 5 c S N *c Q5 3 X2 a CO :?: O 2 FAUNA OCII MORA POPULÄR TIDSKRIl' BIOLOGI ui'c;ii-vi;\' AF EINAR LÖNNBERG TKl-njl- AUGAXGEX NEW "ORK BOTAi\^iCAL GARDEN UPPSALA cS: STOCKHOLM ALMQVIST 5c WIKSLLLS BOKTRVCKF.HLA.-H. (I distribution) UPPSALA 19CVS Al.MCiVlSr c\: WlKSl-I.l.S HOKrilVCKlRl a.-h. Uppsatser. \nnuilan Sågra exkursioner i Transkaspicn. Af Einar Lön nb c ro- nscktcr som sjukdonisspridarc. Af Ju/Kl r Wd/i/i^rc/i . . . . saturskyddsfrågan. Af A'. .V — i,'\ (Forts. fr. föreg. häfte.) . . . . .illa Karlson fridlyst In vild dofhjortstam i Sverige . )ni kornsparfven sågra ord om Sandwichearnes fågelvärld (med plansch) . . . >vår sjukdom orsakad al tråd- maskar :tt och annat om Linn;va borea- lis. Af 7//. J/. /'VvV-.v . . . . anteckningar från sjön 'I"åkern och omnejd under år 1007. Af V. A. Kni^hohn "^rågan om sjön Tåkern . . . . )Natururkunden)) von Georg V. Schulz " . . »tudera våra sångfåglars läten! Af Harald Muchardf .... Fonfiskar och makriller. (Forts. fr. sid. 201 föreg. årg.) .... rjädernotiser från Västerbottens län sågra för svenska faunan nya fiskar ' . ?å jakt efter ory.xantiloper. Af ] // hade föresatt sig den uppgiften att vara ett sam- band mellan och ett organ för dem, som hyste kärlek till och önskade inhämta kunskap om den lefvande naturen. Särskildt har det legat oss om hjärtat att befordra kunskapen om var inhemska fauna, som förut ej ägde något organ af populär art. 1 hvilken mån vi lyckats i vår uppgift, därom tillåta vi oss ej att döma, men vi tro, att månget fynd af intresse skulle må- hända blifvit obeaktadt och okändt, om ej denna tidskrift för- medlat kunskapen därom. Intresset för skyddandet af vårt lands natur och natui-- minnesmärken har på senare tider blifvit allt varmare och tagit sådana former, att man har anledning \änta en omfattande aktiv verksamhet pa detta område både från det allmännas och det enskildas sida. »Fauna och Flora^ skall där\id söka att meddela sin läsekrets, hvad som i detta syfte åtgöres eller bör göras, med andra ord, bli ett språkrör för naturskydds- intresset i vårt land. Såsom hittills skola vi fortfarande äfven framlägga skil- dringar från främmande länders djur- och växtvärld och belysa dem med goda bilder. Den nyhet, som sista årgången med- Faiina och Flora 1908. Haft 1. I 2 FAUNA OCH FLORA torde nämligen kolorerade bilder af intressantare djurformer i flertalet af häftena, skall äfven för framtiden tillämpas. Tidskriftens program är alltså detsamma som tillförene men något vidgadt. Vi våga därför hoppas, att vi skola allt- jämt åtnjuta förtroende hos den läsekrets, vi redan vunnit och tillika förvärfva nya vänner. Detta sistnämnda är ock tyvärr nödvändigt för att säkerställa tidskriftens tillvaro för framtiden. Men då det mål vi sträfva till, en bättre och fördjupad kunskap om och samtidigt kärlek till naturen, ej är af egoistisk art, våga vi hoppas, att vi så småningom skola vinna vårt syfte i Linnés och Sven Nilssons fädernesland. Stockholm den 1 januari 1908. Red. af Fauna och Flora. Några exkursioner i Transkaspien Af Einar l>«")iiiiherj». |^MS^'\^(g"*^ n lugn och solig morgon i april kastade kro- i^^l^W^^; noångbåten »Kreiser», tillhörig fiskeristyrelsen \Wm ,^^^^^' Astrachan, ankar på redden utanför Fort ^jÉ|r i|Q|j||^^- Alexandrowsk. Det var mitt första besök i PWt^^™^£^2 ^^^^" °^^ ^ turkmenernas land och det var ej '^S^^Mfe^^^^lrJ.-U^tan spänning, som jag väntade att få tillfälle att komma i land. Under tiden tog jag en öfverblick öfver nejden. Vår ångbåt låg i en långsträckt bukt riktad i norr och söder. Det klara, gröna vattnet var spegelblankt. Den östra stranden begränsades af Mangischlakbergets hvitgråa, ganska branta sluttning, den västra utgjordes af en låg sandtunga. På denna voro uppbyggda några små hvita eller grå, med brädtak försedda stugor, som beboddes af fiskare. Litet på sidan om denna by låg en rysk kyrka, gulmålad, men med grönt tak och de oundgängliga lökformiga kupolerna. Fortet och den egentliga -staden» låg några kilometer från hafsstranden. Efter något dröjsmål sattes båten ut. Tillsammans med min ryska följeslage och tolk, en fiskeritjänsteman Arnold, fördes jag i land och efter att ha aflagt en kort visit hos en tjänsteman på platsen skyndade jag genast ut öfver saltsteppen. Det var tydligt, att våren ännu ej skridit långt fram. Växt- ligheten, som ju öfver hufvudtaget är ringa och blott består af mycket glest spridda örtstånd, hade ännu ej hunnit långt i sin utveckling utan markerades mestadels blott af föregående års 4 FAUNA OUH Fl. O RA förtorkade rester. Vi gingo till en början hufvudsakligen i syd- ostlig riktning. Marken bar här tydliga spår af att fordom ha varit hafsbotten, ty sanden var rikligt blandad med de hvita skalen af hjärtmusslor och i alla små försänkningar täcktes jorden af en saltskorpa. De enda högre djur, som syntes trif- vas i denna ödslighet, voro tofslärkor och små strandpipare (Charadrius cantianus), men de tycktes föra en lycklig tillvaro, som gaf sig uttryck i lärkornas flitiga drillande. Efter en kort stunds vandring svängde vi något mera ost- ligt och öfvergingo en malörtsbevuxen sträcka, där små snabba ödlor kilade från rugge till rugge för att dölja sig un- dan faran. De öfverlistades dock lätt, och väl infångade be- stämdes de till Eremias arguta. Isynnerhet de yngre voro ganska prydliga, ljusgrå med hvitaktiga oceller omgifna af en mörkbrun ring, hos de äldre är teckningen förändrad, så att ocellerna ersättas af tvärställda fyrkantiga fläckar af mörkbrun färg. I båda fallen öfverensstämmer dock hufvudfärgen med sanden ganska noga. Men ända mera var detta fallet med en annan liten ödla af jordagamornas grupp, med hvilken jag något senare fick göra bekantskap. Dess vetenskapliga namn är Phrynocephalas helioscopus. Det första af dessa kan öfver- sättas med »paddhufvud» och det senare med »solkikare». Båda dessa äro ganska karakteristiska, ty hufvudet är bredt och trubbigt och äfven kroppen är bred och nedplattad med skrot- liga fjäll, så att det verkligen ligger något paddaktigt i skap- naden. Artnamnet »solkikare» återigen härleder sig väl från några mönjeröda oceller i djurets nacke. Med undantag af dessa fläckar och en likaledes mönjeröd fläck under svansens spets är djuret hvitgrått till färgen med gråbruna spräcklig- heter och öfverensstämmer så noga som möjligt med markens likaledes h vitgrå hufvudfärg. Detta gör ett mycket egendomligt intryck, ty när den lilla breda ödlan plötsligen kilar i väg fram- för fötterna, tycker man nästan, att det är, som om en flisa af marken sattes i rörelse. Det mest öfverensstämmande fenomen, som jag erinrade och som jag genast kom att tänka på såsom liknelse, är när man ser i en grund sandvik i hafvet de små KINAK I.ONNIil.RC : NACKA 1 X K I KSK )X KR I I K ANSK AM'l l,\ 5 tluiKlrcuiigiinie flytta sii^ iiiulaii den vadaiuks tr)tter. I båda tallen likna sa \äl (kilan som tlundi"an nnderlaget så noga, att det blott är rörelsen, som fäster nppmärksamlieten på dem, ocli det är tydligen sålnnda oförståndigt af dem att röra sig. Det giek också illa för den lilla Jordagaman, ty den fick vandra in i en glasburk, ett öde, som senare också drabbade åtskilliga af dess samsläktingai". Efter en liten stund framkonniio vi till en liten intrer^sant saltsjö, som benämnes »Rosasjön», emedan dess vatten af någon anledning är alldeles rödt. Detta såg mycket märkvärdigt ut och effekten förhöjdes genom saltaflagringarne kring stranden. Stenar och örter voro öfverdragna af en gråhvit skorpa, i för- djupningar i klipporna sutto glänsande gyttringar af kubiska kristaller och där stranden var sandig låg på sina ställen form- liga drifvor af salt. Det oaktadt var det ej heller här alldeles dödt. På stranden löpte svartbenta strandpipare och uti sjön sam en andfågel. Det syntes dock märkvärdigt, att fåglar skulle kunna trifvas i och vid en sådan saltlake. Vi vände oss emellertid nu ifrån låglandet och klättrade upp på en stenig terass mot sluttningen af Mangischlakberget. Här hade fordom legat en turkmenby, men nu återstod blott några obetydliga ruiner och grafstenar i en griftgård. Växt- ligheten bestod hufvudsakligen af glest växande malört, men äfven blommor förekommo t. ex. en liten gul vårfrulök 'Gageai, en låg rödblommig och hvitluden ärtväxt, hvita Cerastier och en blå Veronica o. s. v., men de gåfvo ej färg åt landskapet utan detta behöll sin hvitgråa ton, densamma hos sanden och hos musselkalken, som bildade klipporna. Tofslärkorna sjöngo öfver oss, några gulärlor vippade med stjärtarne och en vrak seglade öfver berget. De förut omtalade ödlorna funnos äfven här och därtill ännu en art Eremias med artnamnet velox (snabb), som den i hög grad förtjänade, ty blixtsnabbt kilade den i väg för att gömma sig under en sten eller en malörts- rugge. På nära håll var detta en liten prydlig varelse, längs- strimmig i svartaktigt och gråhvitt samt sirad med en rad af blå och svarta oceller på hvardera sidan. Ett par bruna fjärilar 6 FAUNA UCH FLORA fladdrade omkring och en sandfärgad Cicindela lyfte framför oss då och då. Under stenar träffades några tusenfotingar, tre arter myror, svarta skalbaggar och en liten gråhvit vinglös insekt af hoppstjärtarnes eller poduridernas grupp, hvilken sedan visade sig vara en för vetenskapen ny art af släktet Isoto77ia. På ett par ställen hade jag sett runda hål i marken ungefär ett par centimeter i genomskärning och jag undrade hvad som kunde ha orsakat dem. Slutligen lyckades ett för- sök att gräfva ut ett och i botten fanns en stor svart skal- bagge, närbesläktad med de gamla egyptiernas heliga Scarabe (Ateuciuis). Några minuter senare fann jag andra exemplar ofvan jord framvältrande sina af kospillning hoplagda runda bollar, afsedda att i en framtid tjäna som föda åt larven, sedan de nedgräfts och sålunda skyddats. Det är ganska in- tressant att se scarabeens ihärdiga arbete med sin boll. Själf är han nära 3 cm. läng, men bollens diameter är snarare större och sålunda blir dess volym afsevärdt större. Bollen vältras bakåt i det scarabeen hälft upprest med sina bakben famnar bollen och styr dess rörelser. De kraftiga frambenen, som sakna fotleder, stödja mot marken och utföra ställflyttnings- arbetet. Så går det energiskt och rastlöst framåt eller rättare sagdt bakåt, till dess en gynnsam plats för nedgräfning träffats. Kommer en sten i vägen, söker scarabeen sträfva uppför öfver densamma, men tumlar tillbaka gång pa gång, likväl är den åter färdig till nya försök, till dess utaf en händelse en ny rikt- ning at sidan inslås. Längre fram utefter den platå, på hvilken vi vandrade fram, funnos kirgisvinterboningar, som utgjordes af fyrkantiga af sten byggda hålor. Dessa voro nu öfvergifna, men talrika ben och horn af får visade, livaraf invånarne mättat sig. Längre ned nära stranden gick en kirgishustru och gjorde i ord- ning en bostad, i det hon band fast filtar utanpå den halfklot- formiga kibitkans af träspjälar gjorda stomme. Detta tält till- hörde kirgiser, som deltogo i fisket, men de flesta drefvo om- kring med sina hjordai" på Mangischlaks högplatå. Då ett läger sades vara blott på 3 — 4 versts afstånd, beslöto vi oss för att EINAR LOXNIll.KC : NA(;KA lAKIKsKiNKR I I R ANSKASRII N -7 gå dit samt började klättringen uppför den ganska tvärbranta stupningen. Klipporna, som bestodo af lösa konglomerat, voro starkt vittrade och antogo härigenom ofta ganska egendomliga former. De erbjödo också talrika gömställen för några svarta och hvita stenskvättor, som tlr)go omkring häi-, men vcjro så skygga, att man ej kunde komma dem särdeles nära. Min ryske kamrat skulle skjuta en med ett litet gevär »la Francotte-, öfver hvilket han var mycket stolt, men som jag till hans för- trytelse kallade >leksaken». Jag vill endast nämna, att han aldrig träffade någon stenskvätta. Att omtala huru många bommar han sköt, kan ju göra detsamma, men de voro ej få. Emellertid gjorde detta olycksöde, att jag ej med säkerhet kan säga, hvilken art det var fråga om. När jag sträfvade uppför branten hörde jag plötsligen på sidan om mig en stark hväsning. Jag såg åt det hållet och varsnade en ganska stor svart orm ungefär 10 meter till höger om mig. Jag skyndade dit och då jag fann, att det var en ogiftig orm, tog jag den utan vidare till mina ledsagares fasa, men den gjorde intet försök till försvar, ehuru den hväste. Det var en svart varietet af den i de kaspiska länderna van- liga rutiga snoken (Tropidonotus tesselatiis), sålunda ingenting märkvärdigt i och för sig, men förekomsten uppe i de torra klipptrakterna var litet egendomlig för en orm, som eljest till- bringar en stor del af sin tillvaro i vattnet. Den hopbands till en kringla med tillhjälp af ett litet snöre, som jag under ex- kursioner alltid bär i fickan för dylikt ändamål, och hängdes så vid en rockknapp för att vara ur vägen. Inom kort hade vi på branta stigar nått Mangischlaks höjdplatå och då tedde sig ett härligt och på samma gång egen- domligt panorama för vår syn. Under våra fötter utbredde sig i väster och sydväst det spegelblanka Kaspiska hafvet, som åter- gaf himlens högblå färg, i sydost den sandiga saltsteppen med den röda Rosasjön som ett blodsprängdt öga och i norr och nordost Mangischlaks steniga, malörtsbevuxna högstepp. Inåt denna senare styrdes nu vår kosa, men här var ännu mera öde än på själfva bergsluttningen. Af fåglar syntes blott step- 8 FAUNA OCH FLORA pens allerstädes närvarande karaktärsfågel, tofslärkan. Eremias arguta och den lilla Plirynocephaliis helioscopus voro allmänna, men den tredje ödlearten observerade jag ej. Phrynocephalus var ganska lustig att iakttaga. När den märkte sig förföljd sprang den visserligen mycket hastigt undan, men var tydligen nyfiken på samma gång som rädd och höll sig högbent och med högburet luifvud, hvilket tog sig helt komiskt ut. Af lägre djurslif märktes blott några få skalbaggar. Så tågade vi nu verst efter verst i solhettan, men när vi kommo upp på kullen, där kirgislägret skulle ha varit, var detta flyttadt. De noma- diserande kirgiserna eller »kasackerna», som de här kallas, kunna ej länge stanna på ett ställe, ty de måste söka bete åt sina hjordar och detta är minsann ej rikt häruppe. Emellertid kunde man se det nya lägret på ett afstånd, som i den klara stepp- luften ej syntes så särdeles långt, men mina ledsagare påstodo det vara minst 5 verst dit och föreföllo ej lifvade att fortsätta. Dä dagen var rätt långt framskriden och jag ej hade något särskildt ärende dit, vände vi därför om samma väg vi kom- mit. På återvägen mötte vi en af kirgiserna ridande på en åsna och frun hans på en vacker häst. När vi väl voro^ ned- komna till stranden bjödos vi på te, smör, bröd, kaviar och kachetinskt vin vid ett fisksalteri. Sedan jag ombord på ångbåten konserverat mina fångster hämtades min kamrat och jag med en med trojka förspänd tarantass, körd af en soldat till Fort Alexandrowsk. Vi inbjö- dos där af kommendanten på super och tillbragte en ganska angenäm afton. Påföljande dag gjorde jag åter en exkursion till »Rosa- sjön». Jag ville nämligen söka litet noggrannare och se hvad som lockade strandpipare och andra fåglar till dess stränder. Jag hade också lånat mig en hagelbössa, utifall jag skulle komma i tillfälle att få skjuta något. Öfver den sandiga, af saltskorpor och mussleskal hvitskimrande saltsteppen, gick nu min väg till -Rosasjön». Jag sköt där en svartbent strand- pipare, som höll sig vid några små polar längs sjöns strand. Dessa blefvo nu föremal för min undersökning. Omkring dem KlNAk I.ONMll.kC: NACKA IXKlRSloNIk I I RANSKASIMKN 9 lågo iliitXor a t salt, som pa sina ställen noid ett par deci- meter. Vattiiel bny saliiiida ha varit tämligen näia en mättad saltlösning och dock iniiehr)ll det organiskt lif! Mygglarver voro ganska talrika och äfven sma krättdjui- anträtfades, en art troligen tillh(')iaiide släktet (ydops och en liten (Mnth<>caniptiis. Sålunda fanns iiäi" tilliiicklig IV)rklai"ing iOv fåglarnes närvaro. Jag fortsatte sen vidare till en annan något större sjö med sandiga, delvis sänka stränder och salt vatten äfven den, ehuru det ej var så salt som i Rosasjön. Här var djurlifvet också rikare. Af officerarne på fortet hade jag just hört, att för ett par dagar sen några flamingos hade uppehållit sig där, och jag önskade innerligt, att jag skulle träffa på ett par sådana. Men det slog ej in tyvärr; jag såg likväl många andra intressanta fåglar. Redan nm- jag närmade mig stranden, möttes jag af en härfågel, som med ostadig flykt begaf sig upp mot bergsslutt- ningen. På en sumpig sträcka längs stranden trippade en mängd ärlor af olika slag, sädesärlor och gråärlor, men fram- förallt en den mest skiftande uppsättning af gulärlor. Där fanns nämligen gulärlor med grå hufvuden, med glänsande svarta hufvuden och med hela hufvudet lika gult som bröstet o. s. v. Denna »ärleutställning» fängslade en stund min upp- märksamhet, men så fortsatte jag mina steg. En dubbelbeckasin flög upp framför mina fötter. Något längre fram till vänster syntes en liten skara småvadare, men till höger snedt öfver sjön såg jag en flock mycket stora fåglar och stax bredvid en annan, som tycktes bestå af änder. Båda sutto ett stycke upp på den där sandiga stranden. Det är själfklart, att jag då vände åt höger, gjorde en stor sväng inåt steppen för att bli osedd och närmade mig sedan de stora fåglarne smygande och kry- pande. Jag såg nu, att det var gäss, men de sågo mig också, ty den släta sanden gaf intet skydd. Snart började de att med sträckta halsar gå oroligt fram och tillbaka. Det var dock änderna, som gåfvo signal till uppbrott och då de lyfte, dröjde ej heller gässen. Det var ännu långt ifrån skotthåll till dem och de närmade sig ej heller, när de flögo förbi utåt hafvet till, men de gåfvo ändå godt tillfälle att låta beskåda sig. I o FALNA OCH FLORA Snöhvita glimmade de i solskenet och med svarta vingpennor. Säkerligen är snögåsen (Chen hyperboreus), ty till den arten hörde flocken, en af de vackraste i simfåglarnes pa prydliga former så rika grupp. Dessa voro stadda på flyttning till sitt hem i norra Sibirien och rastade blott här vid Fort Alexand- rowsk. När allt hopp var ute att få någon gås, gick jag åter ned till stranden, tittade med melankoliska blickar på de färska gåsfjäten i den våta sanden och fortsatte sedan längs sjön. En stor snäppa (Totamis) flög bort med ett skrik. Ute vid en sandbank vadade några skärfläckor (Reciirvirostra) och nog \'ar det intressant att se dessa hemma i Sverige så sällsynta fåglar, men ändå mera tilldragande var anblicken af ett par styltlöpare (Himantopus), som långt ute i sjön vadade omkring på sina långa, ja parodiskt långa ben, som man knappt förstår, att de orka med. Likväl äro de ganska vackra fåglar i sin ofvan grönsvarta, under hvita dräkt med röda ben.- Längre fram, vid själfva stranden stod en gammal bekant, som var på väg norrut, en skogssnäppa (Totanus ochropiis), men den tyck- tes äfven under resan vara misstänksam, fastän jag ej hade något ondt i sinnet mot den. Mera skulle jag då velat komma åt en liten simfågel, som sam omkrin"g ute i sjön och då och då dök ned. Den höll sig dock på så långt afstånd, att jag ej ens vågar en gissning med hänsyn till dess art. Det var ej heller omotiverad blodtörst, som gjorde, att jag sköt på några småsnäppor längre fram och erfor, att det var en spofsnäppa (Tringa subarcuata), som jag utvalt till offer. En stackars strandpipare, som var i skottlinien råkade också ut för olyckan. Jag hade nu gått »sjön omkring» och mötte min ryske kamrat som var ute med sin »la Francotte». Under tiden hade de vackra gässen återkommit. De tycktes vara fästa vid den platsen, då de så snart, efter halfannan timme återvände, men det blir väl glest med lämpliga rastplatser i Centralasien, för- modar jag. Min kamrat var tvärt lifvad att förnya jagten trots sitt klena vapen. Jag förklarade för honom, att man ej kunde smyga sig på dem, utan att det enda skulle vara att låta dem KIXAk lo\\l:||<(,: NACKA K\ kl KSK )M-,R 1 1 kANSKAM'11 N i: drifvas mot oss, om vi giHiide oss mellan dynerna pa steppeii och gässen togo ungefär samma väg som förut. Han antog detta förslag och skickade en båtsman att utföra drifningen. Äfven den ne tycktes vara lifvad för företaget att d(')ma eftei- den siKihha lärt, med hxilkeii han rusade i väg att fullgr)ra uppdraget. Emellertid förstodo nog gässen att akta sig och »la Francotte» kunde ej ens få tillfälle att göra ett förs(")k att utmärka sig. Vi togo nu blott några prof af de lägre djur, my§§li^^i'ver o. s. v., som lockade fågellifvet till sjön. Vi sägo därvid bevis för att det salta vattnet ej var hälsosamt föi" alla organismer. Groddjuren med sin lösa hud kunna ej uthärda en simtur i ett dylikt medium. På stranden lågo ett par döda och saltade paddor. Men vi måste återvända till var ångbåt. Pa återvägen fingo vi se en stor, tung fågel, rödbrun till färgen med ljusare hufvud och ljust på vingarne. Det var en örn, men jag vågar ej säga hvilken art, troligen dock en skrikörn. Vår båtsman kallade den »berkut». Den var egentligen ej särdeles rädd och slog ned på flera ställen framför oss, men med den dåliga be- väpning jag hade, var den dock i allmänhet ganska tryggad för fara, ehuru jag verkligen lossade ett skott, som med en bättre bössa och en starkare laddad patron nog skulle varit ödes- digert, ty längre var ej afståndet, da den sista gängen flög förbi. Tyvärr blef den nog ej alldeles oskadd nu heller, ehuru ej till- räckligt träffad att råka i mitt vald. En half timma senare ångade vi ut frän Fort Alexandrowsk och mina två första asiatiska dagar voro slut och fmgo en ovärdig afslutning med en måltid tillagad med rofolja, ty det var rysk fasta. Insekter som sjukdomsspridare. Af Einar Wahlgren. ^^^_- enom Nobelprisen i fysiologi och medicin 1902 i'.i!||!lim^^(Ross) och 1907 (Laveran) har uppmärksam- l'S'"'ilfi äfven utom naturvetenskapliga kretsar JMM||iMHM|Hblifvit riktad på den viktiga och ödesdigra roll, BWKMRIi^^^JiS^ insekter spela vid spridandet af en hel del KSroKl!!H5iZ^.....S; bland människor och djur härjande sjukdomar. Insekternas verksamhet vid spridandet af sjukdomsalstrande mikroorganismer kan vara af tvenne väsentligt olika slag. I vissa fall är denna insekternas medverkan af tillfällig art, i den meningen att sjukdomsparasiternas ordinarie sprid- ning sker på helt andra vägar. Så är t. ex. fallet med pest- bakterierna, som man dock funnit på flugor eller på myror, som ätit lik af i pest döda råttor, eller med kolerabakterier, som man funnit i flugor, fångade i kolerasjukas rum. Om också detta spridningssätt i ofvanstående mening är tillfälligt, så äro dess verkningar dock icke att underskatta. Särskildt hafva säkert de allt för litet efterhallna flugorna i den vägen mycket på sitt samvete. Vår vanliga rumsfluga lägger sina ägg i häst- spillning eller människoexkrement, och där genomgår hon också sina förvandlingar. Följderna äro lätta att inse. När under det spansk-amerikanska kriget tyfoidfeber rasade i de ameri- kanska koncentrationslägren, täckte man de sjukas infekterade uttömningar med kalk — kort därefter svärmade flugor med kalkpudrade ben och kroppar bland rätterna på officersmässens matbord! På sådant sätt spridas säkerligen också rödsotens bakterier, och beträffande tuberkulosens spridning äro måhända flugor ej heller alldeles oskyldiga. När man så får höra, att i-.iNAk w Aiii.(;ki-.N : in^i-kii.u som sji Ki»u.\issi'Kii).\ki. 13 enligt cMi aiiiciikaii^k (.'iitomologs beräkning en ötVervintraiide flughoiKi frän lUmi 1 iiuij till den 15 septenibei" kan gif\a iipp- hof till en alkonnna, luais tal ai- 19-siffrigt, sa vcjre det väl märkvärdigt, om inte älven den mest sentimentale djnrväns känslor gentemot »xintertlngorna^ sknlle tV')i"häidas. Af sttMie biologiskt intresse äro dock de tall, da de sjuk- domsalstrande organismerna genomgå en del af sin utveckling som endoparasiter i insekterna och således i de flesta fall en- dast kunna öfverföras till människor eller högre djur genom insekternas sting. Det är klart, att härvid endast insekter med stickande och sugande mundelar kunna komma i fråga, och i det följande skall omnämnas sädan sjukdomsspridning genom myggor, sticktlugor och vägglöss. De egentliga myggornas familj (Ciilicidce) har den tvif\el- aktiga äran att lämna den största kontingenten 3 släkten (Ånopheles, Ciilex och Stegomyw) och ett stort antal arter — af de sjukdomsspridare, om hvilka här är fråga. Och den sjukdom, för hvilken deras betydelse är mest bekant, är mala- rian, den tropiska klimatfebern, sumpfebern, frossan eller hvilka andra namn den i olika former och i olika trakter bär, denna härjande febersjukdom, som ensamt i det brittiska Indien släc- ker 5 millioner människolif årligen, och som just i tropikernas fruktbaraste, vattenrikaste och yppigaste trakter såsom bar- barismens främste och jättestarke allierade» bekämpar den eu- ropeiska kulturen. Det vi kalla de svartes värlsdel», skrifver Ross, »borde kallas malarians världsdel; under århundradens lopp ha civilisationens vågor, som öfversvämmat och befruktat Asien, Europa och Amerika, förgäfves brutit sig mot dess döds- bringande kuster.» Till och med i ett land med så tempere- radt klimat som Italien angriper malarian årligen 2 millioner och dödar 15,000 människor, och högt uppe i vår kalla nord kräfver ju frossan stundom offer. Som sjukdomen hufvudsakligen uppträder i sumpiga trak- ter, har man länge antagit, att den ledde sitt ursprung från giftiga dunster, som uppstiga ur träsken. Härpå syftar också dess namn (ital. mala aria dålig luft). Ar 1880 gjorde j^ FAUNA OCH FLORA emellertid Laveran den epokgörande upptäckten, att i de röda blodkropparna hos malariasjuka regelbundet förekom en ytterst liten ameboid organism. Därmed var icke blott malarians pa- rasitära natur fastslagen; upptäckten visade ut öfver helt nya vidder för den biologiska och medicinska forskningen, öfver nya fält, där icke blott Laveran och Ross vunnit världsrykte utan, bland en stor skara, äfven tvenne andra Nobelpristagare, KocH och GoLGi gjort eröfringar. Malariaparasiten visade sig nämligen icke, såsom alla andra dittills kända sjukdomsalstrande mikroorganismer, vara en bakterie utan ett djur, tillhörande djurrikets lägsta provins, de encelliga urdjuren, protozoerna. Genom Laverans, Golgis och andras undersökningar blef det snart utrönt, hur malariaprotozoen tillväxte inom blod- kroppen, tills den slutligen nästan helt fyllde densamma, hvar- efter den uppdelades i ett antal sporer, som vid blodkroppens sönderfallande blefvo fria och som små ameboida kroppar in- trängda i nya röda blodkroppar. Det visade sig vidare, att de för denna sjukdom karakteristiska frossanfallen just inträffade samtidigt med parasitens sporbildning, och slutligen har det fastslagits, att de trenne olika former af malaria, som man kallat den tropiska malarian eller aestivo-antumnalfebern, hvar- annandagsfrossan eller tertianfebern och tredjedagsfrossan eller kvartanfebern förorsakas af trenne olika arter, Laverania ma- laricc, Plasmodium vivax och Plasmodium malaruc. Till följd af sättet för dessa arters könlösa fortplantning räknas de till sporozoernas klass och bilda inom denna tillsammans med en del andra blodparasiter ordningen Hcemosporidia. Genom Laverans upptäckt var visserligen malarians upp- hof kändt, men den viktiga frågan, hur sjukdomen sprides, var ännu obesvarad. Äran af malariaproblemets slutgiltiga lösning i detta afseende tillkommer Ross. Såsom militärläkare i Indien sysselsatte han sig aren 1889 1899 med rastlös och målmed- veten energi, under delvis ganska ogynsamma förhallanden, med lösningen af denna fråga och lyckades genom att angripa problemet frän olika sidor, delvis genom experiment med den iiärsläktade fågelmalarians parasit, fastställa, att sjukdomen I IN Ak \\aiii<;ki\: inskkj kk som sjikix i\i^si'uii»aki. 15 sprides med myggor, ocli att malariaparasiteii med des^a som mellanvärd genomgår ett slagt generationsväxling. För gången af sina undersökningar har Ross gifvit en utförlig och synner- ligen intressant redogörelse i sin utvidgade Nobelföreläsning »Researches on Malaria» (i Les prix Nobel en 1902-, Stockholm 1905). Beträffande malariaparasitens månggestaltade och kom- plicerade utveckling, sedan den vid myggbett å malariasjuka inkommit i myggans tarmkanal, må endast nämnas, att här en befruktning äger rum mellan könligt differentierade individ, och att utvecklingen inom myggans tarm och kroppshåla efter en serie könlösa fortplantningsakter, och sedan parasiten med blodströmmen förts till myggans giftkörtlar, resulterar i ett antal skärformiga sporer, som vid nästa sting af myggan kunna flyta öfver i en frisk människas blod; och så är utvecklings- kretsen sluten. Orsaken till att det dröjde så länge för Ross att komma till klarhet om utvecklingen af människomalarians parasit, var, att han till en början riktade sina misstankar mot de i malaria- trakterna vanligaste myggorna, tillhörande släktena Culex och Stegomyia, och först på sistone fäste sin uppmärksamhet pa en sparsammare uppträdande Anopheles-a.ri, sedermera kallad Anopheles Rossi. Det har nämligen sedermera af alla under- sökningar, såväl i Indien, som i Europa och Afrika, framgått, att det uteslutande är arter tillhörande sistnämnda släkte, som tjänstgöra som mellanvärdar för människomalarians parasiter. I Europa, och särskildt i Italien, där malariafrågan omsorgs- fullt studerats af Grassi och andra, äfvensom i Nordamerika har det visat sig, att den för spridningen viktigaste arten är Anopheles claviger, en art, som äfven i södra delarna af vårt land är tämligen allmän, och som ehuru sparsammare finnes ända upp i Lappland. Äfven den andra i vårt land ehuru säll- syntare förekommande Anopheles bifurcatas har ertappats så- som malariaförande; äfvenså den ännu ej hos oss men i Dan- mark funna Anopheles nigripes. Från C«/é'x-arterna — dit de vanligaste myggorna höra — skilja sig Anopheles-SLVtcvmi lätt redan genom den hållning, de i6 FALNA OCH FLORA Anopheles-myggor sittande i taket. Culex-niygga sittande i taket. intaga, då de, som ofta inträffar, i våra rum sitta i taket eller upptill i fönsterkarmarna. Anopheles intar då en nästan lod- rät ställning med nedåt- hängande bakben, medan Culex håller kroppen våg- rät, parallel med taket. Honorna skiljas säkrast därigenom, att hos Ano- pfieles palperna äro ungefär lika långa som sugröret, medan de hos Culex äro mycket korta. Malarians hufvudsak- liga utbredning i sumpiga och \attensjuka trakter stänmier bra öfverens med dess sprid- ning genom myggor, hvilkas larvala utveckling ju försiggår i stillastående vatten, och kännedomen om dess spridningssätt sätter oss också vapen i händer till dess bekämpande: skyddande af friska och framförallt sjuka medels myggnät, dränering af vattensjuka marker eller på annat sätt förstörande af myggornas äggläggnings- vatten hvarjämte man i det i Syd- amerika vildtväxande och numera i de tropiska trakterna allmänt odlade kina- trädets bark som bekant har ett ut- märkt botemedel, som direkt dödar blod- parasiterna. Redan innan myggornas betydelse för malarians spridning var känd, visste man, att de voro de egentliga öfverfö- rarna af de s. k. Filariasjukdomarna, under hvilket namn man plägar sammanfatta en del i tropiska och subtropiska trakter uppträdande sjukdomar, som i första hand angripa lymfkärlsystemet, och som förorsakas af en ne- Filaria bancrofti liona i naturlig storlek. FASAR W AIII.CRKN: INSEKTKK som S|l KI)(»MSSI'Rir)ARK matod, Filaria Bancrofti, en trådsmal mask, som kaii nå en längd af 45 (lianen) eller 85 95 (honan) mm. Honorna alstra en mängd ägg eller i \issa fnll lefvande ungar, hvilka senare uppträda i lyiiitaii, hlodel eller ui-inen oeli förorsakii sjukliga f()iändringai- i olika organ. Vin' att de i sin tui" skola na köns- mognad, foidias doek, att de genomgå sin utveckling i en myggart. Bland de härvid verksamma myggorna representeras både släktet Ciilex och Anop/ieles, den förra af den äfven i vart land allmänna Culex pipiens och den äfven som värd f<)r den indiska fågelmalarians parasit bekanta Culex fatigans, det se- nare af bl. a. den förut nämnda Anopheles Rossi. De vid mygg- stinget i mygghonans tarmka- nal insugna Filaria-embryonerna passera genom tarmväggen, hvarpå de efter växlande öden slutligen hamna vid basen af myggans stick- apparat, genom hvilken de vid nästa myggsting kunna komma öfver i en frisk människas kropp. Uteslutet är emellertid ej, att pa- rasiten äfven kan spridas med dricksvatten, i hvilket masken ge- Stegomyia fasciata, hondjur i 4-faIdig förstoring. nom myggans död efter ägglägg- ningen och upplösning blifvit fri; dess uppträdande i bröst- gången talar för möjligheten af ett sådant öfverförande. Hvad malarian betyder för den gamla världens tropiska sumptrakter, betyder för den nya världens gula febern, de mellan- och sydamerikanska ländernas plågoris och de sjöfa- randes skräck. När efter spansk-amerikanska krigets slut Cuba tillfallit Förenta staterna, skyndade sig regeringen att ditsända en kommission för att i Habanas omnejd studera gula febern och med tjänliga medel söka befria den härliga ön från den härjande farsoten. Det lyckades visserligen ej de amerikanska forskarna att upptäcka gula feberns parasit, men de kommo snart till klarhet om, att denna öfverfördes genom en mygga. Fauna och Flora 1908. Haft. 1. 2 FAUXA OCH FLORA Stegomyia fasciata. Och de åtgärder som i följd däraf före- togos — isolerande af de sjuka medelst nät, kamp mot de fullbildade myggorna medelst insektpulver och mot deras lar- ver genom torrläggning af äggläggningsplatserna eller genom att öfvergjuta dessa med olja, så att larvernas andning i vatten- ytan omöjliggöres — hade goda verkningar, som visade, att moskitteorien var riktig. Medan förut årligen i genomsnitt 467 människor i Habana afledo i gula febern, inträffade efter vidtagandet af nyss- nämnda prohibitiva åtgärder år 1900 endast 5 och ar 1901 intet enda dödsfall. Näst efter myggorna komma i betydelse vid parasitära sjukdomars endozoiska spridning sticktlugorna (Stomoxydince). Det är framför allt tvenne beryktade sjukdomar, vid hvilkas Giossina fusca Spridning stickflugoma medverka, den afrikan- 2 gånger förstorad, gka sömusjukan och tsetsesjukan, af hvilka den förra angriper människor, den senare boskapsdjur. Båda sjuk- domarna äro mycket lika hvarandra och spridas af arter till- hörande tsetseflugsläktet (Giossina), den förra af Giossina palpalis, den se- nare af Giossina morsitans (jämte ett par andra arter, G. fusca och pallidipes). Sömnsjukan har fått sitt namn däraf, att den sjuke i sjukdomens sista stadium öfverfalles af en obetvinglig sömnlust och mattighet, som, så vidt man hittills vet, alltid slutar med döden. Den har sin utbredning hufvudsakligen i Centralafrikas sjö- och flodområden, och tyc- kes ha spridt sig från Västafrika genom Kongodalen till Uganda vid Viktoria Nyanza. I sistnämnda område aflida årligen, en- ligt uppgift från 1905, ungefär 100,000 negrer i denna feber- Glossina palpalis, 27-' gånger förstorad. KIXAK U AIII.CRK.V: INSKKIKR SOM SjUKDOMSSPklDARK IC) sjukdoiii. Mest härjar den bland den fattigare negerbelolkniii- gen, men älven livita falla stundom offei" för densamma. Boskapens tsetsesjnka, nagana, visar i det stora hela samma symptom som sömnsjukan; djuren, hufvudsakligen hästar och nötboskap, bli olustiga, slöa, utmattade och störta slutligen till marken. På sina ställen omöjliggöres härigenom all boskaps- skötsel, och resande ha ofta råkat i svårt trångmål genom att deras dragare och lastdjur massvis stupat för tsetsetlugornas bett. Tsetseflugorna äro utbredda öfver hela den ätiopiska re- gionen. Sedan länge har man dock iakttagit, att de ej öfver- allt äro farliga för boskapen, och vår namnkunnige forsknings- resande Charles Andersson framkastar redan i midten af förra århundradet i sitt arbete »Sjön Ngami» den frågan: »Är det verkligen tsetse, som dödar djuret?» Trypanosoma gambiense, till vänster hanindivider, till höger honindivider. Att så icke är, veta vi nu. Såväl sömnsjukan som naga- nan förorsakas nämligen af s. k. trypanosomer, flagellatliknande protozoer, som genomgå en del af sin utveckling i flugorna och vid deras sting öfverföras i människornas och boskapsdjurens blod. Sömnsjukans protozo har erhållit namnet Trypanosoma gambiense, naganans Trypanosoma Brucei. Trypanosomerna äro till formen fisklika, med framändan spetsigare utdragen än bakändan och försedd med ett gissel; längs djurets sida löper dessutom en flimmermembran. De uppträda i blodet, i lymfkörtlarna eller i cerebrospinalvätskan och fortplanta sig genom upprepad längsdelning, hvarvid dotter- individen en tid pläga hänga fast vid hvarandra med bak- ändarna och på sådant sätt bilda rosettformiga kolonier. Vid 2 o FAUNA OCH FLORA sting af tsetseflugorna inkomma trypanossomerna i dessas tarmkanal, där de utbildas till han- och honindivid, som kopu- lera, och ungarna äro slutligen iakttagna i flugornas sugrör, hvarifrån de öfverföras i människornas eller husdjurens blod. Öfverensstämmelsen mellan trypanosomernas och malariapara- siternas utveckling är slående. Båda förena med värdväxling generationsväxling, och i båda fallen utvecklas könsgeneratio- nen i de blodsugande diptererna, medan fortplantningen i män- niskans eller de högre djurens blod sker på könlös väg. Try- panosomernas biologi är studerad af ett stort antal forskare, bland hvilka särskildt Laveran och Koch gjort viktiga upptäckter. Utom af tsetsejukan angripes boskapen i tropiska och subtropiska trakter af en hel del andra genom trypanosomer och stickflugor förorsakade sjukdomar. Så alstras t. ex. den för hästar och nötkreatur i Ostindien farliga surra-sjukan af Trypanosoma Evansi, som på Java öfverföres af Stomoxys calcitrans och Lyperosia exigiia, och den s. k. mal de caderas hos hästar i Sydamerika af Trypanosoma Elmassiani, som öf- verföres af en annan Stornoxys-SiVi, Af stickflugornas underfamilj finnas i Sverige trenne arter. Den nyssnämnda, kosmopolitiska Stomoxys calcitrans är i hela landet mycket allmän; den liknar rätt mycket den vanliga rumsflugan men kan förorsaka ganska känbara sting och är i synnerhet mycket besvärlig för boskapen. Den vistas också helst i stall och ladugårdar, och dess larver lefva i gödsel. Sällsynta äro ej heller de äfvenledes för boskapen obehagliga Hcematobia stimulans och Lyperosia irritans (tyskarnas »Wa- denstecher> ). Men några infektionssjukdomar förorsaka de ve- terligen icke här. Däremot inträffade i början af 1900-talet ett egendomligt fall, då den s. k. »giftiga flugan i Eslöfstrakten» förorsakade sjukdom, delvis med dödlig utgång, bland nötkreatur och hästar. »Flugan- befanns vara den vanliga knotten [Simulium reptans), som i vårt land är allmän och särskildt i Norrland förekom- mer i stor mängd, utan att den tyckes förorsaka några bo- KINAR WAHLCkl.N : INSIIKIKR S(JM SJLKIJOMSSI^RII ) Akl skapssjiikcloniar. Dcii inisstaiikcii ligger ju iiiiia till liaud^^, att här verkligen varit fråga om eii iiilektioii. 1 saiiibaiKl med trypanosomasjukdomariia må omnämnas den s. k. Kala-azär-sjukan, »svartfebern» — sä kallad, emedan den stinulom förorsakar pigmenterade fläckar pa huden hvilken sedan läng tid härjar i den indiska provinsen Assam i Bramaputraområdet, och af hvilken ungefär 35,.s **, „ af de in- sjuknade duka under. På senaste tid har man funnit, att dess parasit är en trypanosoma eller åtminstone en närbesläktad protozo. Säkerligen är också i detta fall en insekt spridare, ehuru man ännu icke kan säga hvilken. Möjligen är en i As- sam nyligen funnen tsetseartad stickfluga den skyldiga; misstankar ha också riktats på myggorna, ja till och med på lössen. Att emellertid äfven löss ha sin del i spridandet af sjukdomar, är säkert. Den vanliga vägglusen (Cimex lectiilariiis) liar blifvit ertappad såsom bärare af den recur- renta tyfoidfeberns eller återfallsfeberns pa- rasit. Sjukdomen är i vårt land ytterligt sällsynt, om den nu verkligen med säkerhet är konstaterad här; däremot är den mycket spridd bland den trångbodda, i osnygghet och bland ohyra lefvande fattigare be- folkningen bl. a. i Ryssland och Irland, i Indien och Ostafrika. Sjukdomen förorsakas af en korkskrutliknande mikroorganism, recurrensspirillen (5/)/ro<:/2«'/^ 0<^^r;72^/m), som räknats till bak- terierna; men vissa drag i sjukdomens förlopp göra det tvif- velaktigt, om dess plats verkligen är bland bakterierna och icke snarare bland urdjuren. Icke blott genom insekter utan äfven genom de blodsugande kvalstren kunna sjukdomar spridas. Så är fallet med Texas- febern och den afrikanska kustfebern, hvilka sjukdomar drabba nötkreatur, samt med Klippiga bergens fläckfeber, för hvilken människor falla offer. I samtliga dessa fall förorsakas sjuk- domen af små päronformiga protozoer, tillhörande släktet Pi- rosoma, hvilka lefva i blodkropparna. Ifråga om Klippiga ber- Recurrensspirillen i människoblod, 1,000-faldig förstoring. 2 2 FAUNA OCH FLORA gens fläckfeber öfverföras parasiterna af Dermatocentor reticu- latiis. Enligt Theobald Smiths undersökningar synes öfver- förandet ej ske från samma kvalsterindivid, som insugit det infekterade blodet, utan från detta individs afkomma. Piroso- man skulle således öfvergå i äggen och de ur dem utvecklade dotterdjuren. (Utom Ross' förut nämnda arbete ha för utarbetandet af denna uppsats hufvudsakligen användts E. Martini: »Insekten als Krankheitsuberträger», Berlin 1904, samt samme författares ^>Trypanosomienkrankheiten und Kala-azar-, Jena 1907, från hvilka äfven de flesta af figurerna äro hämtade.) Jämför härined en uppsats om »sömnskjukans biologi» i första årgången (1906) af denna tidsskrift sid. 262. Såsom tillägg kan äfven anföras, att den berömde forskningsresan- den Selous åtminstone för vissa trakter af Afrika påpekat etl samband mellan tsetsefliigans uppträdande och förekomsten af vilda bufflar. När bufflarna försvunnit aftaga och försvinna äfven tsetsefiugorna. Detta gäller dock ej om alla arter, ty naganans tsetsefluga före- kommer äfven där ingen bufflar finnas. Äfven må omnämnas, att nyligen en engelsk forskare i Indien lyckats påvisa, att pesten öfverföras af loppor från råttor till män- niskor. Red. Naturskyddsfrågan Af R. S— j^. (Forts. fr. föreg. häfte.) Jå kontinenten har man i åtskilliga länder ver- ^ kat i naturskyddssaken med energi och fram- gång att döma af de många olika åtgärder, |H|^jct3::^^»'**'*l hvari arbetet med denna fråga resulterat. ;. I Preussen har sedan 1906 en särskild stats- '.:.?5i anstalt med säte i Danzig sig ålagd uppgiften att eftersöka befintliga naturminnesmärken och vidtaga nödiga åtgärder för deras bibehållande. Härför skall anstalten even- tuellt uppfordra vederbörande rättsägare att sätta naturföre- målen under ordentlig vård, därvid den tillhandagås med råd. Något anslag för detta ändamål står icke till anstaltens för- fogande. Äfvc n skola ämbetsmän och privatpersoner tillhanda- hållas upplysningar om naturminnesmärken och hvilka mått och steg som böra vidtagas till deras skyddande. Anstalten, som tills vidare består af en föreståndare med en amanuens och ett skrifbiträde och åtnjuter ett årligt anslag af 15,880 mark, lyder omedelbart under kultusministern. Denne har vid sida ett kuratorium, bestående af representanter för de olika ministerier, hvilka beröras af saken. Med afseende på hela landet består statens verksamhet alltså i: »att väcka intresse, råda och med öfvertalning och förhandling söka åstadkomma åtgärder i önskad riktning.» Mera direkt verksam är hon på sina statsdomäner: genom forstförvaltningen, genom åtskilliga myndigheter med under- 2 4 FAUNA OCH FLORA lytande domäner, säsom kronodomäner och statsskogar, genom tjänstemän vid väg- och vattenbygnader, genom kretsskolin- spektörerna, genom myndigheter, som ha att göra med skiftes- väsendet och bildandet af räntegods, samt till sist lärarne vid landtbruksskolorna. Den 15 juli 1906 utfärdades en lag, af- seende att förekomma bl. a. att för naturskönhet utmärkta platser vanställas genom missprydande byggnader. Beträffande de närmare bestämmelser, hvarigenom sagda förvaltningar, myndigheter eller ämbetsmän förständigas att verka i naturskyddsintressets sak, må följande framhållas. Forstförvaltn ingen sörjer för, att kalhuggningar så vidt möjligt undvikas vid utsiktsplatser o. dyl. samt tillse, att skogs- områden, som äga ett vetenskapligt intresse eller bidraga till naturskönheten, fredas från afverkning. Genom ministeriella order är fastställdt, att »vid utarrendering af kronodomäner arrendatorn förbjudes att fånga eller döda icke jaktbara dägg- djur och fåglar, hvilka äro för jordbruket eller skogsskötseln nyttiga och icke i högre grad kunna anses skadliga för jakten, äfvensom att döda ormar eller sällsyntare fåglar, hvilka af forstförvaltningen ansetts böra skyddas för faunans bevarande. Enahanda förbud gälla äfven vid forstpersonalens egen jakt å statsskogarne». Märkvärdiga och sällsynta naturföremål, i stats- skogarna anstående klippor och befintliga flyttblock, märkliga genom sin storlek, samt historiska minnesmärken skola skyd- das mot förstöring. Revirförvaltarna skola efter visst formulär uppgöra förslagsregister öfver inom deras revir förefintliga naturminnesmärken. Dessa skola sedan upptagas å ekono- miska och dylika kartor. Tjänstemän vid väg- och v Itenbyggnader skola tillse, att viktiga naturföremål icke skadas. — En ministerskrifvelse ålägger kretsskolinspektörerna att särskildt på lärarekonferenser söka väcka, befrämja och vidmakthålla intresset för naturskydd. — Myndigheterna för skiftesväsendet tillse att: »karakteristiska träd- grupper, sällsyntare växtsamhällen eller fyndorter för enstaka väx- ter af botaniskt intresse, klippartier, erratiska block och dylikt räddas därigenom, att de afsättas bland samfälligheterna eller till- K. s — c: NA 1 1 k>Kvi)i)si-kA(; AX 25 delas iiäi^oii .it de strnic dclrii;aiiic ocli läggas i sådant läi;c, att de i minsta nir)Jlii;a iiuiii äio hindrande t"()r joidbruket. i särskilda fall kan ett i \'(t('nskapli,i;t hänseende särskildt intres- sant område såsom en mindi-e myr eller dylikt afstän.i^as från kultui' och lindand rattas den piivata ftH-foi^anderätteii.- Vid landthiuksskolorna anordnas f()reläsni!igai' och exkursionei*, gå- ende nt pa att framhålla vikten af att märkvärdiga ytformationer samt växt- och djnrsamhällen bibehållas o. s. v. De mänga olika fall, som Betänkandet meddelar såsom de definitiva resultat, hxartill anstalten kommit genom ofvannämnda förordningar, kunna här af utrymmesskäl icke uppräknas. Blott några exempel må anföras: Föreningen för turisttratlkens upp- arbetande i Elbing med omgifning har inköpt ett 26 hektar stort område med urskog af bok vid Lenzener Schluclitcn \i')V att bevara dess ursprungliga skönhet. En i provinsen Hanno- ver vid Bodenteich och Schafwedel belägen myr, hvilken är sär- skildt bekant såsom en af de få tyska fyndorterna för dvärg- björken, har genom bidrag från provinsen Hannover, kretsen Uelzen, flera naturvetenskapliga lärare- och andra föreningar samt enskilda mecenater kunnat inköpas. Genom insamling har ett för sin egendomliga flora bekant område i närheten af Kreusnach kunnat inköpas. Vid Mischischevitz i Västpreussen har ett stycke morän inhägnats och fridlysts. Staden Halle har för 20,000 mark inköpt Galgenberg, en intressant porfyr- kägla, hvilken varit hotad af stenbrottsanläggning. På en af statens skogar, där vår vanliga oxel, som i Tyskland är ett sällsynt träd, förekommer i ett talrikare bestånd, har afverk- ning af detta trädslag förbjudits. Åtskilliga jakt- och fiskeri- föreningar hafva afskaffat de skottpenningar de dittills utbe- talat för dödandet af vissa rofdjur o. s. v. Bayern. Sedan mer än ett århundrade tillbaka ha i detta land vidtagits spridda statsåtgärder i naturskyddsafseende. Bl. a. köpte staten redan 1803 en skogspark vid Bamberg för att rädda den från afverkning, en serie bestämmelser ha meddelats till skydd för droppstensgrottorna i Jurabergen, och upptagandet af stenbrott f()r statens i-äkninu' har förhindrats. Under 1900 2 6 FAUNA OCH FLORA ha mer planmässiga åtgärder vidtagits. 1905 uppgjordes vid h varje förstämt en förteckning öfver inom reviret befintliga naturminnesmärken: Härmed afsåg man att intressera skogs- staten för dessa minnesmärken och deras vårdande. Samma år bildades på ministeriellt initiativ en permanent kommission för naturskydd (Lande sausschuss fur Naturpflege). Denna kommis- sion är dock icke någon statsinstitution, utan består af represen- tanter för tolf särskilda föreningar med geografiskt, naturveten- skapligt, kulturhistoriskt, konstnärligt och turistiskt ändamål. Dess uppgift är att skydda de naturföremål inom Bayern, hvilkas bibehållande är för allmänheten af större ideellt intresse. Detta mål söker kommissionen vinna såväl genom fram- ställningar hos myndigheterna som genom att utbreda intresset för naturskydd. Äfven skola vederbörande förvaltningsmyndig- heter samverka med kommissionen i förevarande riktning samt på allt sätt befrämja upprättandet af med kommissionen sam- verkande lokalt kretsutskott. Ett större antal sådana ha seder- mera bildats. Därjämte ha åtgöranden förekommit från myn- digheternas och kommunernas sida. Så ha forstamten verkat för, att jakten på sällsynta fåglar inskränkts, samt inrikes- ministeriet vidtagit anordningar för skydd för fågelvärlden, så- som beredande af fredade häckningsplatser o. dyl. Somliga eftersökta växter ha fredats (alpros, alpviol m. fl.) o. s. v. — Hvad kommunerna beträffar är det tillfyllest att här omnämna, att Miinchen inköpt ett naturskönt område samt förbjudit botanisering i Isardalen. Nurnberg har i en sjö fridlyst näck- rosen Nymphcea semiaperta. I Regensburg få ej de båda växt- arterna Cypripedium calceolus och Ophrys myodes förekomma i marknaden. Botaniska sällskapet i denna stad har förvärfvat ett klipp-parti: Drabafelsen vid Goldberg, ett intressant jura- parti med en karakteristik regensburgerflora. Storhertigdömet Hessen har en sedan år 1902 verksam lag angående skydd af naturminnesmärken. Den är tillkommen hufvudsakligast med syfte att bevara forntida byggnader och andra minnesmärken men innehåller äfven bestämmelser om fredande af naturminnesmärken, såsom klippor, träd o. dyl. k. S (;: NATLRSkVDDSI-kAGAX 27 Om fridlysningeii iindcrrättas vcdcM-böraiide rättsägare, hvilkuii emellertid har rättighet att anföra besvär. Det blir da fråga om, huruvida föremålet är ett verkligt naturminnesmärke eller ej. Fridlysningen gäller provisoriskt, tills detta är afgjordt. Är det förstnämnda fallet, gäller samma hniiallande framtida ägare. Dock kini fridlysningen under vissa omständigheter upphöra. Fridlysningen medför dock icke fullständigt skydd: Verkan af åtgärden är, att arbeten, hvilka hota tillvaron af naturminnes- märket eller komma att verka vanprydande för detsamma eller dess omgifning, endast få utföras efter tillstånd af kretsamtet. Där så finnes lämpligt, kan tillstånd till arbeten med nämnda följder lämnas villkorligt, d. v. s. med sådant förbehåll, att faran af åtgärden väsentligt inskränkes. Där omständigheterna där- till föranleda, kan sökanden i stället fordra, att staten mot lösen öfvertager äganderätten. Sökanden undfår eljes ersätt- ning af allmänna medel för den förlust, som förbudet åsamkar honom. Öfverträdelser af dessa stadgar straffas med böter eller, om skadan skett med afsikt, t. o. m. med fängelse. Dessutom föreskrifver lagen, att i ett naturminnesmärkes omgifning inga störande inskrifter, reklamplakat eller dylikt fä anbringas, och genom lokala polisföreskrifter kan detta förbud äfven komma att gälla andra platser, utmärkta för naturskönhet. I Österrike har man i lag förbjudit plockning af Edelweiss och en del andra sällsynta alpväxter. Kring Wien är ett skogs- och ängsområde på 4,400 har skyddadt, hvars förvärfvande kostat 50 millioner österr. kronor. Det är dock företrädesvis på grund af enskilda personers intresse och offervillighet som en del märkliga skogsområden blifvit bevarade åt eftervälden. Bland sådana må nämnas en skogsmark på 115 har \id Ku- bany, utg()rande ett minnesmärke af en urskog frän mellersta Europa. En naturvetenskaplig förening i Schweiz har förvärfvat 150 flyttblock, och kommunala förordningar skydda alprosor, stork- förekomster o. s. v. 28 FAUNA OCH FLORA I Hulland har visserligen icke något initiativ ifrågakommit från statens sida, men sedan 1905 existerar en förening för natiirskyddsändamål, om hvilken Betänkandet lämnar följande intressanta historik: :>Såsom ett bevis på, hur lifskraftigt naturskyddsintresset blifvit på senare tider och huru natur- skyddsatgärder af förvånande omfattning med jämförelsevis enkla medel kunna genomföras, må här lämnas en liten skild- ring af föreningens uppkomst. På omkring två timmars väg från Amsterdam befinner sig en mycket märkvärdig sumptrakt benämnd Naardermeer. Växt- och djurlifvet, särskildt fågellifvet är där utomordentligt rikhaltigt och af en synnerligen intressant beskaffenhet. För några år sedan blef det plötsligt fråga om, att staden Amsterdam skulle inköpa området för att använda det till afstjälpningsplats. Detta väckte stor oro i naturvän- nernas läger, den nämnda föreningen bildades och 1906 lycka- des det densamma att för 250,000 mark inköpa området. Penningarne skaffades genom ett treprocentsobligationslån, hvilket, innan två månader förflutit, var öfvertecknadt. Den afkastning man kan draga af området genom försäljning af vass samt upplåtna jakt- och fiskerättigheter förslår till ränta och någon amortering. Om 40 till 60 år tror man, att lånet skall vara betaldt, hvarefter afkastningen skall användas till inköp af andra lämpliga naturskyddsområden, hvartill medlems- afgifterna, årligen omkring 4,000 floriner, kunna redan nu tagas i anspråk. Föreningen har dessutom fått mottaga en hel del penningegåfvor.» Frankrike äger en naturskyddslag sedan år 1906, där det hufvudsakligen är den estetiska synpunkten, som vunnit be- aktande. I hvarje departement skall finnas en kommission, som har att uppsätta förteckning på natursköna områden af allmänt intresse. Sedan söker man förmå ägaren att förbinda sig att icke förändra platsen utan medgifvande. Departementet kan dock fordra områdets exproprierande. 1 Storbritannien och Irland har fågelvärlden fått sä godt som hela skyddsverksamheten på sin lott, hvilket utmyimat i totalförhud för dödande af alla fåglar från 1 mars till 1 augusti, XAllRSKVDDSKRACAN 29 med iiiidaiitai^ af vissa arter, som äro t'redl()sa för jordägare och brukare. Vissa myndigheter kunna utfärda ytterligare be- stämmelser, bl. a. upprätta skyddsområden, hvarest fåglar och ä.gg äro alldeles fridlysta. Fullständiga dylika områden ha i England upprättats i 5 counties och 2 boroughs. Dessutom finnas andra, ofullständiga, hvarest blott äggsamling är för- bjuden. Det förtjänar tilläggas, att i Skottland kungsörnen är fridlyst hela året om i 1 1 counties, hafsörnen i 14. Något har gjorts för växtvärldens bevarande t. ex. för- värfvandet af den 2,244 har stora Epping Forest. Slutligen har parlamentet under behandling ett lagförslag om föi-bud mot missprydande annonsering i det fria. Förenta Staterna erbjuda i förevarande afseende särskildt intresse genom de fem därstädes inrättade s. k. nationalparkerna hvilka i storlek variera från 10 till 8,671 kv. -kilometer. De ryktbaraste bland dessa äro Yellowstoneparken och Seqvoia- parken. Den förra, som är den största af alla nationalpar- kerna, omfattar ett område utmärkt för sin storartade natur- skönhet och med talrika intressanta vulkaniska bildningar och omkring 6,000 varma källor. Med afsättande af Seqvoiaparken afsågs åter att skydda därvarande bestånd af de jättelika mdimmwiivM^n Seqvoia gigantea. Dessa områden hafva genom beslut af Förenta Staternas kongress blifvit undantagna »till allmänt gagn och trefnad». De äro ställda under kontroll af statssekreteraren för det inre, som skall tillse, »att fisk och villebråd icke förödas och att fiske och jakt icke ske till af salu eller eljest i vinningslystet syfte . . .» I Yellowstoneparkens reglemente heter det bl. a.: 'Jagande, dödande, sårande eller fångande af fåglar eller vilda djur får icke ske, utom beträffande farliga djur, då det sker för att hindra dem att göra skada. Skjutvapen få endast medföras, om skriftligt tillstånd därtill erhållits af superinten- denten.» Inga privata skyltar eller annonser få utsättas utom på byggnader å förhyrda tomter, då så erfordras för publikens vägledning. 30 FAUNA OCH FLORA Ingen tillätes att på ett stadigvarande sätt bosätta sig eller öppna affär inom parken utan skriftligt tillstånd från inrikes- departementet. Mindre reservationer hufvudsakligen för skydd af djurlifvet i någon af dess former ha förekommit inom vissa af de olika staterna. Så ha t. ex. i Florida tre öar »Pelican Island», »Pas- sage Key och »Indian Key» under åren 1903 — 1906 fridlysts för fågelvärldens skyddande. På dessa öar är till och med landstigning förbjuden. På kusten af Louisiana afsattes 1904 på presidenten Roose- velts initiativ sju öar såsom skyddsområden för fåglar. Seder- mera har Louisiana Audubon Society arrenderat sjutton sär- skilda öar för att skydda där häckande tärnor, måsar, svarta saxnäbbar, hägrar och pelikaner. S. k. Audubon Societies eller efter den framstående natur- forskaren Audubon uppkallade föreningar fmnas nu i 36 af de särskilda staterna. Dessa ha gjort till sin särskilda uppgift att väcka intresse för fågelvärldens skyddande och söka åstad- komma därför lämplig lagstiftning. Karakteristisk för Förenta Staterna är också den ovanligt stränga jaktlagstiftning, som i de flesta af staterna är gällande. Utom i de länder, som nämnts i det föregående, hafva spridda naturskyddsåtgärder förekommit snart sagdt öfverallt, Särskildt de engelska kolonierna utmärka sig dels för stränga jaktlagar dels för afsatta s. k. »reservations» eller områden, inom hvilka viss djurart är fridlyst. I Kapkolonien skyddas t. ex. genom dylika reservationers afsättande elefanten och hvita noshörningen. På Nya Zeland är en sällsynt ödleart fridlyst, hvarjämte en ö blifvit afsatt såsom skyddsområde för faunan, och har man dit öfverfört vissa djurarter, som man varit angelägen att skydda o. s. v. (Forts, i nästa häfte.) Lilla Karlson fridlyst. a illa Karlsons historia är i korthet ungefär föl- jande. Fordom tillhörde den kronan, men köp- tes för omkring 200 år sedan af en änka för att användas till fårbete. Efter henne kom den i en prost Kolmodins ägo och såldes sedan af dennes arfvingar till trenne bönder. Nuvarande ägare och innehafvare af ön äro Jakob Pettersson i Bopparfve, Lars Olsson i Bjerges och Petter Hansson i Hägser. Det pris, som betalades vid försäljningen af ön 1856, var 10,000 kr., men då ingick i köpet 100 får, så att enligt den tidens värdering var själfva ön betalad med 9,000 kr. Ön är omkring 330 tunn- land och taxerad till 9,000 kr. För hvarje vår utsättas där 100 dräktiga tackor. Ön lämnar sålunda bete under sommaren åt 100 gamla får utom de under året födda lammen. På senhösten när snö börjar falla hemtagas numera fåren och födas hemma öfver vintern. Förr gingo de ute hela året om och sällan gingo några förlorade. Korp och stundom örn ta ett eller annat svagt lam och stundom går också något förloradt genom att störta ner i den klyfta, som fått namn af >^Helveteshålet». Få- ren anses vara i full kraft 10 till 11 år, men gallras vid den åldern bort. För hvarje år slås ett visst antal tackor ut och ersättas med årslam. »Karlsö fårkött», som ju i hufvudsak er- hålles från årslammen, är vida beryktadt för sin läckerhet och betalas därför något högre än annat »Gotlands fårkött». Ägarne ha därför ganska god afkastning af sin ö och värdera den högt, men ej blott såsom en inkomstkälla utan äfven för dess märk- 3 2 FAUNA OCH FLORA liga naturbeskaffenhet. De äro rädda om dess natur och skjuta ej där och vilja ej heller tillåta andra att skjuta fåglar eller ta ägg. Men det har visat sig svårt att afhålla en del okynniga per- soner från skadegörelse af ett eller annat slag och med anled- ning däraf inlämnade ägarne till Kgl. Majestät en underdånig skrifvelse af följande lydelse. 7/// Ko)iiiiii:;c?i. Den utanför Gotlands västra kust [)cUigna JJUa Karlson torde, såsom äfven af olika vetenska})smän vid skilda tillfällen framhållits, med afseende på sin allmänna geologiska byggnad och naturbeskaf- fenhet samt sitt rika fågellif och egenartade växtvärld vara en af de intressantaste platserna i vårt land Hvad fågelvä.rlden angår, kan framhållas, att, förutom talrika andra fågelarter, siligrislan, som inom Sverige blott finnes vid Karlsöarne såsom häckfågel, där häckar i stora kolonier. Bland växterna märkas framförallt tvenne, som ej förekomma på något annat ställe i riket, nämligen ekbladssalladen (Lactuca qucrcbia) samt den egendomliga ormbunken Scolopoidriuni. Undertecknade ägare af omförmälda ö behjärta väl dessa förhållan- den och ha försökt skydda fåglarne pä ön efter bästa förmåga. De omförmälda växterna äro emellertid illa åtgångna och fara för deras utrotande är förhanden. Det är dessutom svårt för enskilda perso- ner att tillse, att ej öfvergrepp begås af obehöriga, dä ej några vi- tesbestämmelser finnas fastställda och särskildt är det omöjligt för oss att hindra, att fåglar nedskjutas strax utanför ön. Särskildt ha grafänder och ejder minskats genom dylikt skytte. Under sådana omständigheter och då det vore oss kärt, om Lilla Karlsons intres- santa naturförhållanden skulle kunna till en sen framtid bevaras våga vi i underdånighet hemställa, att Eders Kgl. Majestät beha- gade i nåder utfärda fridlysningsbestämmelser till skyddande af Lilla Karlsons naturförhållanden, dock oss ägare obetaget att nyttja vår uråldriga rätt till fårbete på ön samt fiske utanför densamma. Och fä vi på samma gång i underdånighet hemställa, att denna fridlysning hvad filglarne angår, måtte förklaras gälla äfven på haf- vet inom ett område sträckande sig ät alla håll med 1^/2 kilometers radie (motsvarande ungefär halfva bredden af sundet mellan Lilla Karlson och Gotlands fastland) från öns strand och att det måtte vara förbjudet för en hvar att landa vid eller landstiga på ön utan ägarnes uttryckliga medgifvande och tillstånd. Eksta den 26 juli 1907. Lars Olsson, Petter Hanssoii, Bjerges i i^jsta. Hägscr i I-^jstn. Jacob Pettersson, Boppartvc i Hjsta. Ill 1 \ K AUl SON Ikllij.VSi 33 Kgl. Majcstrit iciiiitttTadc dciiiia iiiRlLTdaniga aiisr)kaii till Vetenskapsakadeiiiirii jVu- ytti'andes atgifxaiidc. Vcteiiskapsakadciiiiiii uppdi-oi^ i sin tiii- åt pi(jfessorerna Ri:i/.irs och Lönnherc; att iiticela iiågaii och upptog sedan deras utlåtande såsom sitt. Detta utlåtande anlVnes haniedan: Till Ax I- \ ittiis/^dpsdkailcnucii. Anmodade uU afgilVa yttrande angående en underdånig fram- ställning af ägarne till Lilla Karlson angående nämnda ös fridlys- ning få vi härmed anföra följande. Lilla Karlson är från naturhi- storisk synpunkt en af de mest intressanta i)latser inom vårt land såväl med afseende på sin geologiska byggnad som sitt djur- och växtlif. Den har cckså sedan Linnés tid varit en vallfartsort för naturforskare ej blott från Sverige, utan äfven från andra länder, och med tanke på öns stora vetenskapliga betydelse har det up|j- repade gånger af olika ])ersoner framhållits, att Lilla Karlson (lik- som äfven den Stora) vore förtjänt att skyddas. Den finnes äfven omnämnd i Kgl. Vetenskapsakademiens naturskyddskommittés utlå- tande af den 29 maj 1905 bland de ])latser i vårt land som i främsta rummet borde komma i åtanke vid naturskyddsarbetet. Det är ])å grund häraf en utomordentlig stor tillfredsställelse för undertecknade att finna, att den strömning af naturskyddstan- kar, som nu går genom tiden, äfven nått fram till och behjärtats af ägarne till Lilla Karlson, så att de såsom en följd häraf beslutat göra denna underdåniga framställning, hvilken just innehåller hvad man länge i alla svenska naturforskarekrelsar önskat. Att ägarne förbehålla sig fiskerätten kring ön spelar ingen som helst roll från naturskyddssynpunkt. Däremot hade det ju varit önskvärdt om fårbetningen på ön äfven inskränkts. Då denna be- tesrätt emellertid är af stor ekonomisk betydelse för ägarne, kan man ej begära, att de frivilligt skola afstå därifrån, men det kan ju vara möjligt, att, sedan ön en gång fridlysts, genom öfverens- kommelse om godtgörelse åt ägarne vissa delar af ön skulle kunna undantagas från betet, så att där återväxt af träd m. m. skulle kunna betryggas. Emellertid hotas de speciellt för Lilla Karlson egendomliga växterna mera af människor än af får. För att fågel - lifvet skall någorlunda effektivt kunna skyddas, är det nödvändigt att äfven angränsande delar af hafvet fridlysas för jakt och synes oss den föreskrifna radien af i V^ kilometer från ön åt alla häll vara lämplig, då härigenom äfven halfva sundet mellan Gotland och Lilla Karlson skyddas. För att hindra ]:)lundring af fågelbon m. m. dylikt såväl som skadlig botanisering torde det ock vara lämpligt och nödvändigt att vid vite förbjuda obehöriga att land- stiga på ön utan vederbörligt tillstånd af öns ägare. På grund af hvad som sålunda anförts få vi alltså på det lif- ligaste tillstyrka, att Akademien måtte hos Kgl. Majestät i under- dånighet varmt förorda ägarnes till T, illa Karlson ansökan om nämnda Fauna och Flora 1908. Haft. 1. X 34 FAUNA OCH FLORA ÖS fullständiga fridlysning med de undantag, som finnas i den un- derdåniga framställningen anförda, samt att tillika denna fridlysning^ hvad fåglarne angår, måtte utsträckas till att gälla äfven på hafvet inom ett område med i\/ä kilometers radie åt alla sidor af ön. Gustav Rcizius. Einar Lönnberg:-. Sedan Kgl. Majestät ytterligare hört Konungens Befallnings- hafvande i Gotlands län samt nämnda läns landsting, hvilka båda tillstyrkte saken, utfärdades nedanstående kungörelse. 443 Sami. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående skydd för fågellifvet å Lilla Karlsö och däromkring liggande vattenområde i Gotlands län; gifven Stockholms slott den 6 december 1907. Vi OSCAR, med Cxuds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Ko- nung, göre veterligt: att Vi, med anledning af därom af ägarne till Lilla Karlsö gjord underdånig framställning, funnit godt i nåder förordna som följer: Å den i Östersjön utanför Gotlands västra kust belägna ön Lilla Karlsö samt å det ön omgifvande vattenområdet intill ett af- stånd af 1,500 meter från stranden vare all jakt efter andra fåglar än roffågel, korj) och kråka tillsvidare förbjuden. Likaledes vare förbjudet att å nämnda holme taga eller för- störa ägg af andra fåglar än de nyssnämnda. 2 §■ För öfverträdelse af hvad i i § stadgats vare straffet beter från och med 5 till och med 200 kronor. 3 §■ Enhvar är berättigad att åtala öfverträdelse af denna kungö- relse. Sådant åtal anhängiggöres vid allmän domstol. 4 §• Böter, som enligt denna kungörelse ådömas, fördelas sålunda, att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren. Sak- nas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de efter allmän strafflag. Hvad sålunda förordnats träder i kraft genast efter utfärdandet. Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvet Ill I \ KARLSON FKI|)I.\: 35 och med Vårt kiino;!. sigill bekräfta lalil. Stockholms slott den 6 december 1907. Tndcr Hans Maj:ts Min allcrnådigsto Koiuings och Herres sjukdom: (USIAF. (b. S; Alfred J\/ ers son. Denna tVidlysniiig omfattar tydligen blott fågellifvet på och kring Lilla Karls()n. Det skidle varit (uiskvärdt, att den kunde haft större omfattning och närmare öfverensstämt med den underdåniga ansökningen, men detta lär med nuvarande lag- stiftning ej kunna gå för sig. Det är därför af största vikt, att en effektiv naturskyddslagstiftning snart kommer till stånd. Emellertid är detta ett betydelsefullt led i naturskyddssakens utveckling i vårt land, och de redlige dannemän, som tagit första steget för att skydda Lilla Karlson, denna pärla af svensk natur, äro värda att hedras och förtjäna ett hjärligt tack från hvarje fosterlandsvän. En vild dofhjortstam i Sverige. r-:T:-;-;i'. •>■•'' jB^ij^ien lefver i konungens och stormännens djur- r" _ ■,. ^%- gårdar och understundom i skogarne. Så i^^^-r^-r^Äilij^l skulle man ungefär kunna öfversätta Linnés jÉtf||^|B|tt^gtari^ yttrande om dofhjorten i »Fauna Suecica» 1746. }^j^^^^^.-^._-.-^S3| Och samma omdöme kunde ha fällts om dof- ^P^^^^;^;^^ hjortens förekomst i Sverige tills för ett fåtal år sedan, men nu kunna vi redan ha tillfredsställelsen att tala om en inhemsk stam. Den dofhjort, hvars ståtliga hufvud här är afbildadt, sköts i oktober förra året på konsul Carl Lyon's egendom Eskekärr i Tostareds socken af Marks härad i Västergötland nära Hallandsgränsen. Den tillhörde en stam af vilda dofhjortar som torde kunna uppskattas till omkring 30—35 djur. Om denna vilda dofhjorts- stams historia har konsul Lyon benäget meddelat följande. För ungefär 16 eller 17 år sedan infördes från England 7 dof- hjortar och släpptes vid det friherrliga Silfverschiöldska fidei- kommisset Dal i Fjärås socken i Halland vid västra ändan af sjön Lyngen. Dessa dofhjortar, som tillhörde den mörka, så godt som svarta färgvarieteten, höllo sig där under en följd at år. Men när bokskogen höggs vid Dal, flyttade de och spridde sig längs Lyngens södra strand inåt Marks härad. I närva- rande stund torde man kunna säga, att dofhjortar förekomma i Fjärås, Förlanda, Tostared och Fotskäl socknar. Den sist- nämnda torde ännu vara deras östra gräns. De uppträda van- ligen i smärre flockar frän 4 till 6—7 djur. Den terräng, som de synas mest tycka om, är oländig bergmark täckt af en yt- KN \II.I» IxtKHJOlM slA.M I SVKKK ;k terst frodig Ijiiiii;\'C'gftati()ii och nicd sparbaiiit växande sina knotii^a tallar. De trycka gärna i Ijungc-ii och denna är mån- genstädes sä h(')g, att de liitt kunna d<)lja sig, ni(.-n a andra si- dan kunna de själfva lätt se om människor nalkas, ty terrän- gen är tämligen öppen. Såsom bevis på huru de trycka, kan anföras: En gång, då konsul Lyon's jägare kom gående med fågelhund i dylika marker, gjorde hunden stånd, och när den 38 FAUNA OCH FLORA fick order att avancera, hoppade 2 dofhindar upp alldeles fram- för jägarens fötter. De äro mycket vackra med kolsvart, starkt glänsande hår- rem. Att dessa hjortar tillhöra en kraftig ras, därom vittnar bl. a. den betydliga vikt de uppnå Den, hvars hufvud här ofvan är afbildadt, vägde ej mindre än 114 kilo, när den var nyskjuten, men sedan blodet afrunnit. Den särdeles ståtliga hornkrona, som prydde den, ådaga- lägger likaledes att här är fråga om förstklassiga djur. Denna hornkrona ^ hade nämligen ej mindre än 37 spetsar om alla små medräknas. Hornens längd mätt på utsidan är 63(72) cm., skoflarnes största bredd n(\ 2) cm., ögonsprötens längd 20 (21 \ 2) cm. En egendomlighet med denna hornkrona är den symmetriskt på hvardera skofvelns insida uppvuxna grenen, som eljes ej plägar förekomma. Den är 25 resp. 24V2 cm. lång. Till jämförelse med de här ofvan anförda måtten, kan med- delas, att de största i den engelska litteraturen omtalade dof- hjortshornen längs utsidan mätte omkring 76 cm. men dess skoflar voro blott iT 2 cm. Det därnäst i längd mätte om- kring 75 cm. och hade en skofvelbredd af 18 /o cm. Dessa längdmått äro svåra att jämföra med de tyska, ty dessa tyckas vara mätta vertikalt, emedan det talas om »höjd» (Höhe). Den största »höjden» vid 1907 års hornutställning i Berlin, som om- fattade 88 dofhjortskronor, var 56 cm. Den bredaste tyska dofhjortsskofveln år 1906 var 19 cm. Dofhjorten är ej inhemsk hvarken här eller i Tyskland, utan den härstammer från Medelhafsländerna, antagligen från Mindre Asien och Mesopotamien. Därifrån invandrade dof- hjortar redan mot slutet af tertiärtiden till mellersta Europa och nådde fram till Frankrike, Belgien och England, men om de voro lika med de nuvarande, är ej säkert. De utrotades emellertid senare och i nutiden fmnas ursprungligt vilda dof- hjortar i Europa blott i Spanien, Portugal, Grekland, Sardinien ^ Afståndet mellan hornens innersta spetsar är 48'/.' och mellan deras yt- tersta 76 cm. KN VIII" Dol IljnKlsl \M I SVKRICE 39 och Rhodiis, samt vidare iitoni luiiopa i Mindre Asien, norra Palestina, Tnnis och Algier. I haltvikit tillstånd finnes den franif()r allt i England, Tyskland, Danmark, Sverige, Italien o. s. \'. samt i ntomeui^opeiska länder i Tasmanien m. ti. ställen. Dofhjorten är lättare att hälla i fångenskap än flertalet andra hjoitdjur; dvn är tämligen stationär och heh()f\er jämförelsevis små områden f()r att trifvas. Den har däiför sedan lång tid tillbaka varit en favorit hos stormännen och hållits i deras parker och djurgårdar. Det uppgifves, att dofhjortar införts till England redan på romarnes tid. Huru länge dofhjortar hållits i Sverige är ovisst, men så mycket vet man med säkerhet, att, redan på Johan IIIis tid dofhjortar infördes från England till Älfsborg. Under de följande århundradena höllos dofhjortar såväl i de kungliga djurgårdarne (t. ex. vid Stockholm, Grips- liolm, Ottenby) som vid en del större gods, förnämligast i Skåne och Östergötland. Den omständigheten att dofhjorten så länge varit i hälft domesticeradt tillstånd förklarar, att af den utbildats flera färg- varieteter. Den typiska dofhjorten är, såsom välbekant, om sommaren gul- eller rödbrun med svart ryggstrimma och stora hvita fläckar på sidorna. Hvita eller hvitgula exemplar äro ej sällsynta, men oftast svagare än de normalt färgade. Den svarta eller svartbruna rasen är däremot lika stark som de normala. Om kornsparfven. r j^""|ti häftet 6 af denna tidskrift för 1907 före- wL4^^^{^^*JM'^^"^"^^' ^" notis rörande kornsparfven, däruti •'^nJlTCT ^^^J framhålles, att denna fågel är på väg att för- "ffi^W^^SnTnn svinna från Skåne och att orsaken därtill torde QnwWlliMIIlBlP*: "^^ sökas i kattens framfart med densamma. WKm^!^^r^i Som denna fågel nu kommit på tal, torde det tillåtas mig att lämna några meddelanden beträffande denna fågel och särskildt om hans uppträdande i Halland. I prof. Nilssons fågelfauna af år 1835 upptages att fågeln har sin hemort i Sverige förlagd till Skåne och Halland; i sistnämnda provins gående upp till Varberg. Uti upplagan af 1858 göres ingen förändring uti detta anförande. Holmgrens fågelfauna, utgifven på 1860-talet, uppgifver, förutom Skåne och Halland, äfven Öland som fågelns häck- ningsort, och uti Kolthoffs fåglar 1898 säges han ha utsträckt sin förekomst äfven till Bohuslän och Östergötland. I Bohus- län började han visa sig mera allmänt på 1880-talet, i Väster- götland sågs han först 1863 och var fågeln mycket allmän i Skåne, Halland och på Öland. Att fågeln måste ha förekommit i vida större antal förr än nu såväl i Skåne som i Halland, kan man sluta af beskrifnin- garne i de båda upplagorna af Nilssons fågelfauna och i be- skrifningen till Kolthoffs fåglar. Det framhålles nämligen i upp- lagan af Nilssons fåglar af år 1835, att han på Skånes slätter visade sig i > oräknelig mängd» och i upplagan af år 1858, att han om »hösten uppträdde i skaror^ samt i Kolthoffs fåglar, c. A. HAI.I.Ckl.N : o.M K()KNM'AK1'VKN 4I att liaii var mycket allmän i Skaiic, i Hallaiici och på Öland. Att fågeln i Halland måste IVmi- lia varit vida talrikare an lui kan man shita dåraf att äldre personer berätta, det han vinter- tiden sahihj()ds i stoi* mänt;d, infångad vid boningsiuisen till- sammans med gulsparfven. lian afytti"ades da nnder benäm- ningen koiiiläika.' Nnmera är han i Halland tillfinnandes i ringa antal. Floc- kar på endast fyra a fem stycken ses ibland vintertiden till- sammans med gulsparfvarne. Han visar sig då ibland efter starka sn()fall midt inne i städerna och underlåter därvid ej att hemsöka de hafrekärfvar, som jultiden utsättas åt småfåg- larne. Att han särskildt på de sista 15 åren märkbart mins- kats i antal i Halland, därom råder intet tvifvel. Att med bestämdhet uppgifva orsaken till detta förhållande, torde vara svårt. En medverkande faktor härvidlag torde dock vara att söka i den omständigheten att fågeln lägger sitt bo nästan uteslutande i gräs- och sädesfälten och det vid sådana tider, att ä.gg och ungar äfventyras att vid skördandet af grä- set och säden förstöras. Här i Halland har jag funnit flera bon vid midsommartiden och ett anträffade jag med ägg, öfver- gifvet, sedan hafren, hvaruti det befann sig, skördats — andra kullen? Men dessa förhållanden äro icke nya, de existerade äfven under de tider, då fågeln fanns i större antal och då han mera än nu var föremål för fångst. Äfven torde kattorna förr varit lika talrika som nu. Större skäl för orsaken till den visade minskningen i få- gelartens frekvens å hans gamla tillhåll torde kanske vara att söka uti hans utvandrande till nya områden. Fågelarten be- finner sig i en sådan expansionsperiod, som kan spåras hos de flesta djurarter — ■ älgen torde för närvarande befinna sig i en sådan period. De få ett behof att uppsöka nya lokaler, där de föröka sig i antal på de gamlas bekostnad, för att kanske efter en tidrymd åter därifrån försvinna: det är djur- världens växelbruk? ' Linné anför redan 1746 i y Fauna Suecica^^ kornsparfven under namn af -kornlärcka» och säger, att den bebor åkrar och odlade fält i Skiine. Red. 42 FAUNA OCH FF^ORA I afseende å fågelns lefnadssätt i Halland, kan meddelas, att han vanligen inrättar sitt bo i två lager; det yttre bestå- ende af grofva långa halmstrån — förnämligast af hvete — samt växtstjälkar. Innanför och på detta lager hittas det egenliga boet, sammansatt af de finaste grässtrån. Boets hela diameter utgör 21 cm., under det att det inre boet blott håller bortåt 9 — ett sådant bo, taget efter hafrens skördande, ligger här framför mig. Äggen i detta bo varierade, somliga voro mr>ika med streck och fläckar, ett grått, utan fläckar. När få- geln är i färd med att anlägga »grunden» till sitt näste, ser man honom ofta framme på vägen för att där hämta halm, som fallit från åkdonen. Fågelns sång återgifvas af prof. Nils- son med taj, taj, tiritz, men af Holmgren med taj, taj, tivits/ Kornsparfvens lock- och sammanhållningsljud har jag fun- nit kunna återgifvas med ett kort tritt, tritt, tritt. I. hans sång- toner återfinnas — likasom hos andra sparffåglar — dessa ljud, beledsagade på slutet med en drill tirritz. Det liknar mycket gulsparfvens, ortolansparfvens och säfsparfvens toner i afseende på omfattning och förhållandena mellan locktoner och drill. Det skorrande r-ljudet är karakteristiskt hos korn- sparfven och påminner något om lärkans drill. Ja, man kan spåra en viss kombination i lätet hos honom mellan lärkans och kornsparfvens. Kornsparfvens fladdrande med vingarne likt lärkan under fortplantningstiden lämnar rum för den tan- ken, att han skulle räkna någon frändskap med henne, likasom han ock kan säges göra det med gulsparfven. Benämningen kornlärka härleder sig förmodligen från detta hans flygsätt och läte. ' Holmgrens tivits torde vara liämtadt ur Nilssons Fauna; men har vid korrekturläsningen det karakteristiska r-Ijudet utbytts mot ett v, som nog är fel- aktigt. C. A. HoUgren. Några ord om Sandwichöarnes fågelvärld (Se planschen.) solering spelar, såsom Darwin med fullaste rätt framhållit, en mycket stor roll vid utbil- dandet af nya raser, underarter eller arter. Erfarenheten har ådagalagt, att inom skilda områden ofta närbesläktade, men olika former så att säga ersätta hvarandra. De områden, som det sålunda gäller, äro dock ingalunda alltid begränsade med fysisk-geografiska gränser och ej heller äro de likartade för olika slags djur. Långt därifrån, ty de äro biologiska gränser, och då de olika djurens biologi är så ofantligt olika, bli naturligtvis på samma gång de orsaker, som åstadkomma utbredningens begränsning i hvarje fall helt olika för olika former. Detta är ett högeligen intressant kapitel, men för vid- lyftigt att ingå på nu. Det är ju i alla fall klart, att gränserna för en fågels utbredning måste ställa sig olika mot dem, som hindra ett däggdjurs framträngande ö. s. v. Å andra sidan är det tydligt, att fåglar, som flytta från en trakt till en annan, ej så lätt kunna bli isolerade som de, som stanna kvar på ett litet område och aldrig behöfva begifva sig bort från detta, emedan de där finna alla sina lifsbetingelser fyllda. Typiska sådana småområden, som bjuda sina invånare året rundt allt hvad de behöfva, äro de öar, som ligga i världshafven under mildare luftstreck. Där blifva fåglarne helt stationära, de be- höfva ej flytta från ett ställe till ett annat, ja, om de hämta sin föda på marken och ej där hotas af några fiender behöfva 44 FAUNA OCH FLORA de ej ens flyga. Flygförmågan är ej längre af nöden och då den ej tages i anspråk, minskas den mer och mer och kan till och med slutligen helt försvinna. Härpå fmnas många exem- pel. Men äfven i sådana fall, då flygförmågan ej undergått en dylik degeneration, kunna fåglar, som äro hemma på oceaniska öar, hålla sig så isolerade, emedan de ej behöfva flytta från ett ställe till ett annat, att äfven på ganska närliggande öar skilda former uppstå. Detta har sin grund däri, att i dylika fall en uppstående variation ej så lätt bortelimineras genom korsning, utan alltså lättare kan bli dominerande. Likaledes kan tillpassning och urval på ett litet isoleradt område lättare göra sig gällande och medföra förändring. Få områden lämna en så vacker och slående illustration till ölifvets inverkan på fågelfaunans ombildning som Sand- wichöarne. De ligga midt i Stilla Oceanen och äro därför ganska fria från inflytelse från andra håll, men de olika öarne äro ock sinsemellan ganska väl skilda. Detta har ledt till att här utvecklats en typisk öfauna. Härvid måste man visserli- gen bortse från en del vidt kringstrykande vadare och simfåg- ler, som äfven besöka dessa öar. Men till och med bland sim- fåglarne ha för Sandvvichöarne säregna arter utbildats. En af dessa är en and (Anas wyvillianä), som står nära vår gräs- and, och den andra en gås {Nesochen sandvicensis), som är en frände till norra halfklotets taflackor. Denna sistnämnda lik- nar genom sitt svarta hufvud något en vanlig prutgås, men har starkare urringad simhud till följd däraf, att den lefver uteslutande på land. Tyvärr är den nu så godt som utrotad af människor och de af dem, dumt nog, införda mungos. Den fanns eller finnes endast på sluttningarne af berget Mauna Loa på Hawai. Ett liknande öde har redan öfvergått tvenne rallar {Peniuila), som blott hade rudimentära vingar. Fordom ut- gjorde dessa en läckerhet för de infödda höfdingarne, nu ha de försvunnit och endast helt få exemplar af den ena arten finnas i museerna. En stornäbbad sothöna {Falica alai) med hvitt på vingarne och gul pannplåt är närmast besläktad med sydamerikanska arter och visar sålunda hän på sitt ursprung NACKA Okl) OM S\\l'\\ K IIO AKNKS FA( ; Kl .\ \ I-', Il » 45 från motsatt hall mot de nyssnämnda andfåglarne. Ett liknande ursprung antagcs en för ögruppen karakteristisk vrak {Buteo solitarius) ha, ty vråkar finnas f()r (UVigt ej i Stilla Oceanen, men äio talrika i SyLlameiika. lin spai[lir)k finnes ock samt likaledes en jorduggla och en toiiuiggia, men dessa fåglar äro nästan kosmopoliter, så att, ehuru de utbildat olika former i olika trakter af världen, lämna de ej något godt uppslag till f()rklaring af en faunas ursprung. En annan representant för en kosmopolitisk grupp är den endast pa Hawai förekommande sotbruna korpen, som knappt är så stor som en vanlig kråka. Af större intresse äro emellertid småfåglarne, af hvilka omkring ett 50-tal former blifvit beskrifna tillhörande flera olika famil- jer. En af dessa familjer är Meliphagido' (honungsätarne), som hufvudsakligen är hemma i den australiska regionen, men med tvenne släkten riktat Sandwichöarnes fauna. Det ena af dessa släkten, Moho, har utbildat ej mindre än fyra olika former på olika öar af Sandwichgruppen och lämnar sålunda en vacker illustration till öformers framtvingande genom isolering. På grund häraf ha tre af dessa ^o/zo-former, som finnas represen- terade i Riksmusei samlingar, valts för att belysa detta feno- men (se planschen). Den först (1782) beskrifna af dessa är Moho nobilis (till höger nedtill på planschen), som hör hemma på hufvudön Hawai, där den lefver af frukt och insekter. Så- som synes af planschen är den så godt som rent svart, något stötande i brunt, på vissa ställen med en stor tofs af gula fjädrar på sidan och med samma färg på de undre stjärttäc- karne. De mellersta, längsta stjärtpennorna äro helsvarta och något spiralvridna, de yttre, kortare ha mer eller mindre hvitt och gult på utsidan och spetsen. Den, som därnäst (1789) blef bekant, är Mofio apicalis från ön Oahu. Den var rent svart med undantag af, att den hade hvita spetsar på stjärt- fjädrarne, gula stjärttäckare och en stor gul fjädertofs på sidan. Tyvärr är denna intressanta fågel numera alldeles försvunnen. Det sista exemplaret, så vidt kändt är, togs af en samlare Deppe 1837. Detta fmnes nu i Berlin. British Museum har 46 FAUNA OCH FLORA ett par och W. Rothschild har ett exemplar i sitt museum i Tri ng. Den tredje formen i ordningen, som blef känd, kallades Mofio braccatas, d. v. s. byxbärande, till följd af, att den har gula skenben (se till vänster på planschen). Den är också mindre mörk, ungefär chokoladbrun med några ljusare fläckar samt med en rent hvit fläck i vingens framkant. Denna form beskrefs 1855 af Cassin från ön Kauai. Tyvärr har den redan hunnit att bli så sällsynt, att dess totala utrotande synes nära förestående. Den fjärde formen, Moho bishopi (öfverst på planschen), blef beskrifven så sent som 1893 af Rothschild frän Molokai. Den är nästan den elegantaste af alla. I sin helsvarta dräkt med en gul tofs vid örat och en större dylik framför vingen samt med den långa stjärtens mellersta pennor uppåtböjda, har den ju rent af ett nobelt utseende. Alla dessa fyra Afo/zo-former lefva alltså på hvar sin ö, och så lika hvar- andra som de äro, kan man ju ej draga i tvifvelsmål, att de äro produkter af isoleringen och urvalet. En femte art af samma familj, Chcetoptila angustipliima, brun med hvita längsstreck, fanns förr på Hawai men torde nu ha försvunnit från de lef- vandes antal. Släktet Moho står ej ensamt om utbildandet af lokalformer på Sandwichöarne. Tvärtom förete flera andra samma sak. Ett fiugsnapparepar Chasiempis har utbildat på liknande sätt en form på Hawai, en på Oahu och en på Kauai. Ett släkte af bruna sångare med ljus undersida, Phaornis, kan uppvisa skilda former på öarne Hawai, Lanai, Kauai och Oahu (den på sistnämnda ön är dock nu utrotad). Den talrikast representerade fågelfamiljen på ifrågavarande ögrupp är dock Drepanididce, och den företer en mängd märk- värdigheter. De hithörande fåglarne ha nämligen tillpassat sig till så olika lefnadssätt, att deras yttre är i högsta grad af- vikande, och det är endast den anatomiska undersökningen, som kan uppvisa sambandet mellan de olika släkttyperna. Några ha en kort och kägellik näbb såsom den orangeröda Rhodacantlus. Hos den gröna C/iloridops kona går detta till NAHKA Okl) OM SANDW K IIOAUNKS !• A( .I.IAÄKI.U 47 ytteilighet, då den har en näbb, som är så massiv, att en stenknäcknäbb förefaller smärt i jämförelse med den. Hos Loxioides är näbben tjoek men dessutom starkt krökt i spet- sen. \)ii\\ gi-()na, gLilli(")l'tkide Psittacii östra har näi^lTcii kraftig, men något längre och öfvernäbben b()jd, så att i\Qn liknar en papegojas, som namnet också antyder. Hos Pseiidonestor är öfverensstämmelsen med en papegoja än större. Släktet Loxops har undernäbben b()jd åt sidan på korsnäbbsfason, som fram- går af namnet. Likheten med korsnäbbarne blir än större ge- nom l\^y\ röda eller orangefärjade fjäderdräkten som orsakat, att de tre formerna fått sådana artnamn som coccinea (»skar- lakansröd») på Hawai, riifa (»röd, rödbrun») på Oahu (nästan utdöd) och aiirea (»guldgul») på Maui. Mindre tjock är den blåfärgade näbben hos den ofvan olivgula, undertill samt på hjässan rent gula men svartvingade Chrysomitridops och den röda, svartstrupade Ciridops, som nu är utdöd. Hos de i gult och grönt färgade släktena Oreomyrja och Chlorodrepanis är näbben längre och smärtare samt i synnerhet hos den senare båghöjd. Båda dessa släkten ha utbildat hvar sin form på hvardera af öarne Hawai, Maui, Lanai, Molokai, Oahu och Ka- uai. Liknande näbb har äfven Drepanis med en art på Molo- kai och en på Hawai. Den förra är helsvart, den senare »Mamo» (Z). pacifica) har guldgul gump och mindre stjärttäc- kare samt en hvit fläck på vingen. Denna fågels gula fjädrar användes fordom till de präktiga fjädermantlar och öfriga pryd- nader, som höfdingarne på Hawai buro. Detta mod ledde dock till fågelns undergång. Den högröda »livi» {Vesiiaria coccinea) fick ock bidraga till fjäderprydnaderna, men då den var talri- kare och utbredd öfver hela arkipelagen liksom den purpur- färgade Himatione sanguinea, drabbades den ej så hårdt af för- följelsen. Hos fågelsläktena Hemignathiis och Heterorliyncluis, som vanligen äro olivgröna ofvan och gula under, ofta med gula hufvudcn, har näbben utvecklats än mera i samma rikt- ning så att säga. Den är mycket lång och stark bågböjd, nå- ende sitt maximum hos Hemignathiis procerus, där den mäter ej mindre än 7 centimeter. Hos släktet Heterorhynchus är 48 FAUNA OCH FLORA är näbben föröfrigt märklig pa ett annat sätt också, nämligen därigenom att den jämförelsevis kraftiga undernäbben knappt är mer än hälften så lång som den öfverböjda öfv.ernäbben. Detta är naturligtvis en långt gående specialisering för ett visst ändamål. Evans yttrar om dessa fåglars vanor: »Dessa for- mer hålla hufvudsakligen till i de höga, fuktiga bergsskogarne, ehuru Vestiaria äfven förekommer vid kusten; de flyga jämfö- relsevis litet, men tillbringa sin mesta tid krypande lugnt men hastigt öfver stammar och grenar af acacia, »okia>, »mamane» och andra träd, hvarest de jaga efter insekter under barken och på bladen. Ingen har för vana att besöka marken. De långnäbbade arterna tycka om att undersöka murket trä och sticka in näbbarne i springor på sök efter födan, som består delvis af fjärilslarver och spindlar.» Häraf förstår man, att de långa näbbarne kunna vara till stor nytta. Äfvenledes är detta fallet, då de besöka blommorna för att suga honung och plocka insekter som lockats af den. Heterorhynchus representeras af en särskild form på hvar- dera af öarne Oahu, Kauai, Maui och Hawai, Hemignathiis af en på hvardera af öarne Kauai, Oahu, Lanai och Hawai. Dessa korta antydningar om Sandwichöarnes fågelvärld torde vara tillfyllest för att visa, dels • hvilken inverkan isole- ringen på öar har på utbildandet af nya parallellformer och dels huru specialiseringen till ett visst lefnadssätt kan fram- kalla inom samma grupp de mest olikartade företeelser. Några större ytterligheter i näbbväg än t. ex. de, som träffas hos Chloridops kona och Hemignathiis proceriis kunna knappt fram- letas inom hela fågelklassen och dock äro de representanter af en och samma familj. E. L Svår sjukdom orsakad af trådmaskar. å Portorico lider en fruktansvärdt stor del af i^g: befolkningen af anämi (blodbrist), och denna ensam orsakar flera dödsfall än alla andra |HflJ^=tt^x^* '•*'•! sjukdomar. Orsaken till denna anämi är en • A ^ v'^\ -liten parasitisk trådmask, som fått det veten- i :<^2':l-A'...^. skapliga, namnet Necator americanus. Porto- rico har öfver 800,000 invånare och ej mindre än 90 procent af dessa beräknas härbärgera denna parasit. Den lefver i män- niskornas tarmkanal, synnerligast i tunntarmen, och de ägg, som den producerar, utföras med uttömniiigarne. Äggen kläc- kas sedan och larverna lefva i fuktig jord i synnerhet i kaffe- och bananplantagerna samt i närheten af människoboningarne, där jorden förorenas af människornas exkrementer. Larverna ha dels förmåga att direkt arbeta sig genom huden in i män- niskokroppen, då folk gå barfota eller då deras händer eller andra kroppsdelar komma i beröring med jorden,^ där larverna lefva. Härvid frambringas klåda och utslag, som på Portorico kallas »mazamorra». För öfrigt kunna na- turligtvis larverna lätt inkomma direkt i matsmältningska- nalen, om ej renlighet iakttages. När larverna inkommit i män- niskokroppen, utbildas de till fullfärdiga trådmaskar, som lefva af tarmkanalens slemhinna (epithel) och på detta sätt samt genom de toxiner (giftämmen), de frambringa, orsakas sjuk- domen. De äro ej direkt blodsugare, som man skulle kunna ^ En dam hade t. ex. blifvit inficierad, dä hon skötte rosenbuskarne i sin trädgård. Fauna och Flora 1908. Haft. 1. 4 50 FAUNA OCH FLORA vänta. Sjukdomen angriper nästan alla organ: lefver, njurar, mjälte, hjärta, lungor, förutom den direkt anfallna tarmkanalen. Det är gifvet, att en sjukdom, som är så allmänt utbredd är en ren nationalolycka och att alla tänkbara ansträngningar måste göras för att hämma dess utbredning och bota de an- gripna. En kommission för att studera sjukdomen tillsattes 1904 och sedan man kommit till insikt om dess ursprung, grep man på allvar till att organisera skyddsarbetet. 35 stationer upprättades i olika delar af ön och där behandlades under år 1906 — 07 öfver 89,000 patienter, och 43 procent af dessa bo- tades. Allmänheten har stort förtroende för läkarne, som re- dan de anförda siffrorna visa. Detta gifver förhoppning om, att man skall lyckas i hög grad inskränka sjukdomen. Såsom medel att utdrifva maskarne användes thymol och beta-naphtol i gelatinkapslar och därefter engelskt salt som afföringsmedel. För att hindra sjukdomen att spridas gäller det dels att före- bygga, att folket med bara huden kommer i beröring med jor- den på sådana ställen, där Necator-larverna lefva, och där man alltså i första hand kan ådraga sig »mazamorra». För detta ändamål påbjudes, att hackor och dylika redskap skola användas i plantagerna, samt att folket bör använda skodon. Viktigast af allt är dock, att marken ej orenas af exkrementer efter människor, som äro infekterade med masken. Därför fö- reskrifves det, att afträden skola inrättas och alltid begagnas ej blott vid boningshusen, utan äfven i plantagerna, vid väg- arbeten o. s. v., där en arbetsstyrka är sysselsatt i det fria. Dessa råd och föreskrifter ha tryckts på särskilda kort, som an- slås på hvarje hus af därtill utsedda uppsyningsmän. Det är sålunda ett mycket energiskt arbete, som bedrifves för att så- väl bota som förebygga sjukdomen. En liknande men något större trådmask förekommer hos boskap på Portorico och vållar många dödsfall bland den. En mycket närstående trådmask förekommer också i Egyp- ten såsom parasit hos människor. Där upptäckte prof. Looss dess lefnadssätt och huru larverna inträngde genom människo- huden. SMARRK MKDDKF.ANDKN Smärre meddelanden l'^ii iiiimi str>rrc ask, än den som omtalas a sid. 220 i denna tidskrifts första årgång (häftet 5, 1906) finnes j)å Opi)hems egendom i Östergötland och växer i hörnet af gårdsplanen mellan hiifvudbyggningen och flygeln. Stammen mäter vid brösthöjd 4,59 meter i omkrets (således 0,21 m. «* §(.■ >»■ f-jj>~'V 1 . S.'--- ' ' 4kXå7 . Asken vid Oppenhems gård. (Teckning elter fot. af A. H — z.) mer. än Rockelstad-askens stam). Men den är, i motsats till dennas, ihålig med en öppning vid marken. Den utgör ett kärt tillhåll för barn, kattungar och hundvalpar. Kronan är i diameter omkring 21 meter. — Det skulle vara intressant att få veta, om ännu större askar finnas på andra håll. A. H—z. 52 FAUNA OCH FLORA En för Sveriges fauna ny fågel. Kassören vid Förenade Elektriska Aktiebolaget i Ludvika herr E. Eriksson tillsände mig nyligen för bestämning ett iippstoppadt exemplar af en dykand, som af honom blifvit skjuten i Frutjärn vid Ludvika i Stora Kopparbergs län den 28 oktober 1907. Som herr Eriksson redan förmodade, befanns denna and vara ett yngre ex- emplar af den hvitögade dykanden (Fiiligiila Jiyroca). Fågeln var ensam, när den fälldes, men en vecka senare sågs en annan på samma ställe. Det vill däraf synas, som det varit två i sällskap. Vi ha genom detta fynd fått vår fauna tillökad med en ny dykand- art, och då arten förut, mig veterligen, ej är funnen i de nordiska länderna, är fyndet märkligt nog. Denna dykand är rätt vanlig flerestädes i sydligare och mel- lersta Euro})a upp till Norra Tyskland, men synes förut ej vara funnen norr om Stora Balt. Det finnes en uppgift från början af 1800-talet att den skulle vara funnen ])å Island, men då den aldrig återfunnits därstädes synes uppgiften grunda sig pä förväxling med någon annan art. Anden liknar närmast vigghonan och är lätt igenkänlig på sina hvita ögon (iris) och på det för en dykand jämförelsevis smala (låga) näbbet. Hanen bär ej någon för honom särskildt utmär- kande vårdräkt. Han liknar honan, men är på öfre kroppsdelarne mörkt och klart kastanjebrun. Det vore glädjande om denna and ville följa brunandens ex- empel och invandra till Sverige. Upsala i jan. igoS. Gustaf Kolthoff. Enligt CoLLiN har ett ex. af den hvitögade dykanden skjutits vid Haderslev 1856 och ett annat i Stora Eält 1863. Redan i Mecklenburg och Holstein är den normal häckfågel. Red. 'ö Vårfågelns roflystnad. I går voro några vänner samt mina pojkar ute för att motio- nera några harar. Knädjup snö med skare, som bar haren men ej hundarne, 8 gr. kallt. Som vi kommo ut på f m. märkte jag några svarta fjädrar pä en skogsstig. Jag förmodade att sparf hö- ken varit framme och anammat någon trast eller dylikt, men gick dock och tittade efter valplatsen för att göra »naturstudier». Ute pä den orörda snön på en liten mossbit fingo vi plötsligt se några mörka fläckar som vi efter närmare påseende funno vara fjädrar och blodfläckar. Från detta ställe ledde ett tydligt spår (det låg några mm. mjölsnö på skaren). Af spåret syntes att figelkroi)pen släpats i snön samt märken efter fågelfötter. Då vi en tjugo meter med ögonen följde löpan fingo vi i mosskanten se en mörk fågel- kropp uppsläpad i björkbuskkanten. Där låg koltrasten med huf- vudet skiljt från kroj)])en. Detsamma låg bredvid hälft uppätet. SMÄRRE MF.DDF.I.AXnr.N' 53 Ivroppen var varm och blodig — dädet således nyss begånget. Jag erinrade mig, att jag sett en liten grå fågel Hyga bort från björk- buskkanten, dä jag gick ut i)ä mossan alldeles frän samma i)lats, där trasten sedan hittades, men satte dock detta ej i samband med mordhistorien. Jag sände genast min jägare Siillbcrg hem efter en hökbiil vansax och stannade kvar ])å vägen. Hundarne lingo under tiden upp 0( b mina kamrater skyndade pä pass. Lyssnande på drefvet, som närmade sig, hörde jag prassel i snön, men trodde för.st, att det var ljudet af på långt håll söndertrampad skare under för- siktiga steg (en af mina gossar hade gått ditåt). När det efter en stund åter upprepades gick jag åter ned j)å mossen. En mörkgrå fågel flög åter bort från mig utefter buskkanten. Jag gick nu fram för att se efter koltrasten, emedan min bevakare nu var synlig med den hämtade saxen. Fågelkrop])en var nu borta, men ett nytt släp i snön visade oss hvar densamma nu låg, cirka 20 meter längre bort utefter kanten. Hufvudet låg kvar på det gamla stället. Sa.xen bäddades nu ned i snön och trastkroppen spettades på saxens lock- betesgafifel. Sedan följde vi drefvet. Efter en halftimme gick jag tillbaka och träffade på platsen en jaktkamrat, som omtalade, att en »snöskata» setat på trasten och ätit, utan att saxen slagit igen Där sitter fågeln för öfrigt, sade han, visande på en liten fågel högt uppe i en grantopp tvärs öfver mossen. En af mina jaktkamrater kommissarien Fr. Berglund och jag ställde oss nu på lur i ett närbeläget granhult, hvarifrån vi kunde se koltrastkroppen. Efter en stund slog en mindre fågel till i björk- snåret och efter än ytterligare väntan slog han ned och slet i trast- kropi)en. Jag sköt då densamma och fann, att det var, hvad jag förut uttalat som förmodan, en vårfågel. Vårfågeln vägde 7 1 gram och koltrasten 99 gram. Jag hoppas, att denna lilla episod intresserar tidskriftens läsare. Båda fåglarne sändas som present till Riksmuseum, kanske skulle de båda vara värda att stoppas upp i en för denna lilla notis be- lysande ställning.^ Vexiö den 6 jan. 1908. Arvid KiiöppcL Bändelkorsnäbb iakttagen i Jämtland. Bland de här — i)å 64,5 ° N. lat. - — denna vinter talrikt förekom- mande flockarne d.i Loxia curvirostris har iakttagits enstaka exemplar af C. leucoptera; fastän ej tillfälle gifvits att fälla någon, kan fyndet be- traktas som säkert, då fåglarne som vanligt låta åskådaren på helt nära håll följa deras ifriga arbete i grantopparne. Gäddede d. 7 jan. 1008. D:r Adolf Hasslcr. Till frågan om ekorrens fortplantning. Med anledning af uppsatsen i föregående häfte: »Föder ekor- ren mer än en kull årligen?» ber jag få meddela följande. ^ Detta har nu .skett. Red. 54 FAUNA OCH FLORA I slutet af april år 1905 anträffade jag två stycken ekorrbon med ungar i. I det ena boet voro ungarna nyfödda, men i det andra voro de nästan fullväxta. I midten af augusti samma år sköt jag en ekorrhona med två långt utvecklade foster. Om detta var en andra kull eller en för- senad, är ej godt att afgöra. Möjligtvis kan det ju ha varit en tidig årsunge, som parat sig längre fram på sommaren. Torsberga den 21 dec. 1907. Emil Bager. Oxclns förekomst i Norge. Dr. T. Hedllnd, Alnarp, har benäget meddelat, att den oxel, som förekommer i södra Norge, ej är identisk med vår svenska oxel, utan tillhör en form, som d:r Hedlund beskrifvit från ön Är- ran utanför västra wSkottland under namn af S. arraiiensis. Ekorrar som äta kastanjer. Här finnes vid min bostad Hera kastanjeträd och allt sedan början af september ha många ekorrar hållit till i dessa träd och ätit af kastanjerna. De började redan, då själfva kärnan ännu var alldeles hvit, men ännu hålla de pä därmed fastän nu de flesta kastanjerna fallit till marken. De springa nu ned på marken och hämta upp kastanjerna i träden, där de sitta och gnaga på dem. Det som först väckte min uppmärksamhet var den mängd spånor af de gröna skalen, som lågo under kastanjeträden. Jag kan ej påminna mig ha sett ekorrar lefva på dylik diet förr och ber där- för få lämna detta lilla meddelande till tidskriften. Karlshamn i november 1907. /. L. Nötkråka i Pajala. Vid ett besök i Jarrhois, 4 mil sydost om Pajala kyrkoby, den 29 sistlidne oktober fick jag af en för djurlifvet intresserad extra bevakare höra att han någfa dagar förut hos en vid Jouten- lathi, \/2 mil norr om Jarrhois, boende arbetare sett en af denne nyss skjuten ovanlig fågel. Mannen hade blifvit ombedd förvara fågeln och u])pvisa den för mig. Då jag därefter på återresa till Pajala den 30 besökte stället för att taga fyndet i betraktande, be- fanns det vara en nötkråka (Nucifrai^a caryocatactes (L.)), som blif- vit skjuten den 23 oktober å allmänna landsvägen utanför skyttens stuga. Fågeln ^ar, för såvidt skytten kunde m.ärka, vid tillfället ensam. ^ Efter vandringsåret 1900, då flere exemplar af nötkråkan på senhösten skötos inom olika delar af socknen, har hon mig veter- ligen icke förr än nu varit synlig i Pajalatrakten, men möjligen * Enl. benäget lämnad uppgift om näbbens storlek tillbörde den nu skjutna nötkråkan den inhemska rasen, ej den ostliga långnäbbade. Red. SMARKI'. Ml.niiKl.ANlM.N 55 tyder ifrågavarande fynd ])ä, att nåtjon mindre itnusion a^t rum inom närgränsande område af Finland. Det skjutna exemplaret till\ aratogs hos mig. Pajala den 4 nov. i()07. Ernst Orsttulius. Va\ siiiadoppin^ (Podiccps ni^iicans) sköts \id Skal)er>j(i (Un 1 1 nov. i år och har he-näget öfverlänmats till Riksmuseum af förste hofjägmästaren grefve Tage- Thott. Biologiska ii(>tiscr tVaii \'indcln. Den 26 okt. såg jag en flock stjärtmesar inom JJegerfors s:n, och den 2 dec. syntes en tofslärka å en lastageplats invid Vindelns järnvägsstation, där hon ur hästspillning hämtade sitt uppehälle. Trenne kråkor öfvervintrade förra året här i Vindeln, och i \inter synas äfven några stycken hafva glömt sig kvar. Sistlidne blida vinter med så godt som ofrusen niark — - den tidiga och ganska djupa snön hindrade vanligen kälbildningen — tyckes varit synnerligen gynnsam för de smärre gnagarnes trefnad. Sålunda hafva sorkar och möss förekommit ovanligt talrikt, och minns jag mig ej på 20 år hafva i Västerbotten iakttagit vattensor- ken (Micr. terrestris) så mångtalig som nu. l.emmeln har äfven i ofantliga skaror gästat oss här i Västerbottens kustland från början af sept. 1906 till början af okt. detta år, och minnes ingen sig förut hafva iakttagit honom under sommaren ned mot kusten. Jag anhåller att längre fram fä återkomma med några iakttagelser rö- rande denna intressanta gnagare. En följd af den rikliga tillgången å smärre gnagare har äfven varit, att deras fiender ovanligt förökat sig. I synnerhet jordugglan var mycket talrik här under flyttningen i slutet af sept. och början af okt., och kring åker och äng bland vide och buskar fanns hon öfverallt, och jag har t. o. m. sett henne taga sitt dagsviste i storskogens utkanter u])pe i träden. Bland de mindre rofdjuren förekommer hermelinen denna vin- ter mycket talrikt, och eftertraktas han ifrigt, då skinnet betingar ett pris af 2 — 5 kr. pr stycke. Vindeln den ''\v2 1907. Karl Gram. Tofslärkan finnes ännu kvar här samt synes vara liflig och i utmärkt kondition fastän temperaturen nedgått ända till — 39° C. Kylan synes således ej lägga hinder i vägen för denna fågels på- gående spridning mot norden, blott den har tillräcklig tillgång på tjänlig föda, och sådan synes här med ringa snömängd stå till buds i sädeskorn och ogräsfrö i hästspillning på vägar och afskrädeshö- gar invid magasin och last])latser. Vindeln den ^^i 1908. Karl Gram. En vacker albino af talgoxe har nyligen öfverlämnats till Riksmuseum af jägmästare Wii.h. Dahl. Talgoxen ifråga päträflades i sällskap med normala talgoxer vid 56 FAUNA OCH FLORA Wäsby, Sunnemo i Värmland. Det är det svarta färgämnet (mela- ninet) som felslagit mer eller mindre. De vanligen blåsvarta parti- erna ])å hiifvudet och halsen etc. äro därför tämligen blekt brungrå. Vingarne och stjärten äro dels rent hvita dels ljust brungrå. Ryg- gen, hvars gröna färg hos den normala fågeln åstadkommes genom en blandning af svart och gult fiirgämne, är här hos detta exem- plar gul med blott en grå ton öfver manteln. De långa fjädrarne på gumpen äro ljust askblå. På det hela taget gör fågeln ej blott ett egendomligt intryck, utan är äfven ganska vacker. Naturskydd pa Nya Zeland. År 1903 genomdrefs en lag för skyddande af »naturscenerier», d. v. s. landskap Denna handlade om förvärfvande och bevarande af alla slags landområden, vare sig de tillhörde kronan, enskilda eller infödda. En styrelse tillsattes, som är en rådgifvande försam- ling åt regeringen i dylika ärenden. Denna styrelse är ej en skugga utan en verksam kraft, det framgår däraf, att 1Q04 — 5 användes 216 c£ 4 s. 10 d. till ersättning för förvärfvadt land, men 1906 — 7 hade denna summa stigit till 7,855 <£ 19 s. 10 d. Till bevarande af den inhemska djurvärlden ha afsatts såsom skyddsområden Little Barrier Island i norr, Resolution Island i syd- väst och Kapiti Island i Cook Straits. På detta sätt äro olika kli- matiska förhållanden och deras inverkan på fauna och flora tillgodo- sedda. Ua k t vapen Målskjutningsmateriel och Ammunition köper Ni förmånligast hos oss. I^e parat toner af alla slags skjutvapen utföras. Omladdning af jakt- o. målskjutningsammunition. Försälja dessutom billigast: Krut, Hylsor, Kulor, Hagel, Tänd- hattar och Dynamit. iebolaael PER K. PETERIiOlli Hrä Postadress: STOCKHOLM I. Breffack lig Kontor: Klara Södra Kyrkogata 11. Rikstelef. 30 39. Telegr.-adr. SKYTTE. Allm. telef. 85 55. U akt vapen Rekvirera priskurant! Rekvirera priskurant! LÄDEROLJA Qahnoleuiii att användas af Militärer, Jägare, Landtbrui^Gahnoleum» såsom skosmörja. Efter 3 ä 4 insmörjningar stodo skodonen mycket vä! emot väta, och lädret hölls mjukt, utan att någon skadlig inverkan observerats på detsamma, hvilket jag härmed med nöje får intyga. Stockholm den 26 Februari 1902. Carl Fack. Kapten och Disponent för Lifkompaniet af Kungl. Svea Lifgarde. Kiifsirciijijt^iii ,ii'joi(i af Henrik (ni hus A. -A, -Aktiebolag, Ett och annat om Linnaea borealis. Af Til. M. 1 lies. en af de liardt när otaliga, för den stora allmänheten afsedda skildringarna af Linnks lefnadsöden och verksamhet — att jag nu ej minnes hvilken, torde vara förlåtligt — be- -ättas, huruledes han en gäng såsom gosse eller yngling under en vandring i »Smalands furudungar^> påträffade en dittills okänd växt, hvilken ge- nom sina täcka, findoftande blommor så tjusade honom, att han genast beslöt, att den i framtiden skulle bära hans namn. Det behöfves icke någon djupgående insikt i botaniska littera- turen för att finna uppgiftens oriktighet; man har här framför sig en af dessa välmenande dikter, hvarmed åtskilliga Linnk- skildrare ansett sig skyldiga eller berättigade att utstoffera sina berättelser, och hvilkas bortrensande vållat dem, som anse, att redogörelsen för hans lefnadsöden bör byggas ute- slutande på verkliga fakta, ^ betydande möda och tidsförlust. ' Äfven under allra sista tiden hafva nya försök blifvit gjorda att genom ur egen fatabur framtagna episoder göra LiNNÉ-sagan ännu mera pikant eller poetisk. Så är t. ex. förhållandet med den detaljerade berättelse om en junta» af Falu-flickor, som 1734 ; beslöto taga honom om hando och 'tyckte det vara rysligt roligt att ha honom till läkare", särskildt för att fcirarga den gamle tvärviggen Mor^eus > (sedermera hans svärfar), samt om hans första, allt annac än angenäma sammanträffande med sin blifvande hustru m. m , hvilken finnes i en varmt skrifven Karl von Linnés levnadssaga af pseudonymen Karl Blink. — Döljas bör ej heller, att O. Levertin i sin f. ö. intressanta LiNNÉ-skildring i viss mån låtit förleda sig till att öfvergifva det verkligt historiska tillvägagåendet och i stället genom inflickande af en del från andra håll hemtade detaljer åstad- kommit en romantiserad blandning af sanning ocli dikt. Sa är t. ex. förhållandet Fauna och Flora 1908. Haft. 2. - 5 8 FALNA OCH FLORA I förhoppning, att det kan intressera en eller annan af denna tidskrifts läsare, skall här lämnas en kort framställning af huru allas vår älskling, Linmca borealis, upptäcktes och af botani- sterna benämnts. Det skall däraf visa sig, att äfven här kan tillämpas ordspråket: kärt barn har mänga namji. Bland 1500-talets lärde intager »den tyske Plinius», schweiz- aren Conrad Gesner, en mycket framstående plats genom den storartade författareverksamhet, som han på vidt skilda om- råden — språkforskning, medicin, botanik, zoologi m. m. — utöfvade. Denna är så mycket mera beundransvärd, som han ej uppnådde 50 års ålder och nästan ständigt hade att kämpa med fattigdom och sjukdomar. För att finna bot för dessa senare, begaf han sig 1561 till några hälsokällor i norra Italien, hvarvid han såsom följeslagare medtog en ung landsman JoHANN Bauhin cllcr Bauhinus, hvilken sedan blef en af de allra förnämsta bland »patres botanicesy>. Född i Basel 1541, studerade han sedan företrädesvis medicin och botanik vid flera utländska universitet under ledning af framstående lärare (såsom Leonh. Fuchs i Tubingen, Guill. Rondelet i Mont- pellier, Jacques Dalechamp i Lyon och Ulysses Aldrovandus i Bologna) samt företog vidlyftiga botaniska ströftåg i Schweiz, Tyskland, Frankrike och Italien. Sedan han, såsom varande protestant, nödgats flykta från Frankrike, där han tänkt uppe- hålla sig, slog han sig ned i sin födelsestad, hvarest han ut- nämndes till professor i rhetorik samt tillika ägnade sig åt medicinsk praktik. Härigenom blef han bekant med hertig med den onekligen talangfullt hopkomna beskrifningen på händelserna i Linnés för- äldrahem vid hans födelse, med allt det skrock och allehanda hokus-pokus, som uppgifves där hafva bedrifvits för att skydda den lille nyfödde mot allt ondt och försäkra honom om en lyckosam framtid. Sannt är visserligen, att måhända i en eller annan bond- eller torpstuga den tiden sådant kunde passera, men att uppgifva det hafva förekommit i ett prästhus, där varm religiositet och mindre vanlig bildning rådde, är hardt när en kränkande beskyllning. Vid sagda vik- tiga tillfälle var det f. ö. näppeligen några okunniga, vidskepliga bondgummor, som tagit kommandot i huset; vida antagligare är, att barnaföderskans i närheten bosatta moder, kyrkoherdefrun i Stenbrohult, tillkallats samt varit den ordnande och styrande. in. M. IklKS, KM' (»Cll ANNA)- ()\l IIWI-A HokKAI.!'^ 5 r> Ulrik af Wiirtcmbci-i;, luilkcn gjorde linnom till sin lifmcdikus. Som deiiiu' tillika vai" cii ifrii; hlonisterälskare, bereddes det JoH. Bauhinus ett godt tillfälle att äfven fa utarbeta de bota- niska skrifter, hvarigenom han förvärfvat sig ett vida berömdt namn bland Ijnné's föregångare på växtkännedomens område. Han atlcd 1610. Vi liafva något utförligare skildrat denne mans lefnadslopp af den orsaken, att han är Linneans upptäckare. Under den ofvan omtalade italienska resan anträffade han nämligen den- samma »in Rhoetia», men det dröjde ej mindre än 35 år, innan han offentliggjorde detta sitt fynd. Detta skedde näm- ligen först 1596 i det af hans likaledes mycket berömde broder Caspar Bauhinus utgifna arbetet Phytopinax seu Enumeratio Plantariim. Mera än en liten steril kvist kunde han väl ej sända honom, men denna åtföljdes af en beskrifning, som vis- serligen var ofullständig, men icke felaktig förutom däri, att de klocklika blommorna, som voro »mindre än lillfingernageln», sägas vara blå, »om jag minnes rätt». Åt denna växt gaf han namnet Campaniila serpyllifolia^ och detta blef sedan under omkring 140 år det af botanisterna mest använda. Under detta namn finnes den ock beskrifven i Joh. Bauhini förnämsta, om järnflit vittnande arbete: Historia plantarum. hvilket utgafs först 1651, alltså mer än 40 år efter hans död. Däri finnas afbildningar af alla de af honom kända väx- terna, alltså äfven af Campanula serpyllifolia, och denna äger naturligtvis ett ej ringa intresse, då till grund för densamma ligger antagligen något af den förste upptäckaren samladt, men ganska illa medfaret exemplar. F. ö. meddelas här, att för- fattarens måg, J. H. Cherlerus, anträffat denna växt på S:t Gotthard. Att här redogöra för alla de äldre författare, hvilka, allt- eftersom växten upptäcktes i andra länder, tala om Campa- nula serpyllifolia, skulle leda till en tröttande vidlyftighet. Det må därför vara nog att här blott nämna ytterligare något litet om brodern Caspar (född 1560, professor i botanik och • medicin i Basel, död 1624) och ett annat af hans arbeten: 6o FAIXA (ICH FLORA Prodromas theatri botanici, utgihet 1620. Han hade då själf funnit sagda ^>Canipaniila» pä Monte Baldo i Italien och läm- nar nu en ny beskrifning på densamma, hvari uppgifves, att Den första afbildningen (i C. Bauhini Prodromus theatri botanici 1620). den »till hela växten med undantag af blommorna alldeles lik- nar Serpylliim ; för att ej helt och hållet bestrida äldre brors uppgift, låter han blommorna vara ex coeriileo rubentesy>. Dessutom lämnar han en ny afbildning, hvilken visserligen af den berömde J. J. Scheuchzek {Itin. alp. tria II p. 58), som själf funnit växten i södra Schweiz : på fuktiga klippor, hvilka 'JM. M. 1 kIKS, lir OlJI ANNAT (V\I IlNN.l.A r.DRKAI.lS 6^ den genom sina fot- och alnlani;:i ki^ypandc n-Koi- kliUler med litlig grönska», f()rklaras vara -optiinin, men om h\ilken I. inne sedan säger, att »ingenting är olikare; forte al/aiii pro ca su- mat».^ Såsom betecknande tV)r dun tidens liiiga kunskaper i växtgeografi kan anföras, att C. Bauiiinus hit äfveii iiänf()i- en af JoH. Bursekus honom meddelad växt från »insula Topinam- bault Brasilianorum», som uppgafs afvika endast genom ofvan blekgröna, under mera hvitaktiga blad. Af det redan meddelade framgår, att det — underligt nog — var nära sydgränsen af Linneans utbredningsom- råde, där den endast sparsamt förekommer, som den först iakttogs, och lätt förklarligt är det därför, att då den senare anträffades långt upp mot norr, man ej strax identifierade den med en schweizisk-italiensk växtart. Så blef ock förhållandet, då den först skulle omnämnas af en skandinavisk botanist." Dennes namn var Peder Lauridsen Kylling, dansk till börden och född 1640. Efter aflagd teologisk examen 1666 blef han några år därefter »kaldet» till präst, men af obekant anledning återtogs utnämningsbrefvet, hvarefter han ägnade sig uteslutande åt botaniken, blef en »öfverliggare» vid univer- sitetet samt fick såsom sådan från och med 1780 ständig plats på Valkendorffs collegium mot skyldighet att sköta dess trädgård och att »före de Studerende i Marken om Sommeren». Härtill kom 1682 en fullmakt såsom »Kongelig Botanicus» med en ^ I det första utkastet till Flora Lapponica, hvilket han medförde, då han begaf sig till Holland. Manuskriptet äges af Upsala Universitets-bibliotek, dit det skänkts af Prins Roland Bonaparte. ^ Vi förbise härvid icke, att redan förut, nämligen i Tu. Bartholins Cista medica (1663), finnes en uppgif , att ^ Nummularia > blifvit af J. Fuiren tagen >circa Nidrosiam:>, och att några förmena, att härmed Linncea kunnat afses. Det är emellertid att märka, att Fuiren, hvilken dog som praktiserande läkare i Kö- penhamn 1628, aldrig var i Norge. Man har därför ansett sig nödsakad att gissa, att detta namn bör utbytas mot Otto Sperlinus, hvilken var hans följe- slagare under botaniska resor i Skåne och Blekinge samt på Gotland. Denne hade verkligen en längre tid uppehållit sig i Norge, men dock aldrig kommit så långt mot norr som till Trondhjem, hvarför man gissat, att här i stället bort stå Bergen. Då emellertid Lysimachia nutnmularia var allmänt känd och vida berömd såsom medicinskt nyttig, så skulle en dåtida läkare näppeligen tillåtit sig att gifva en annan, förr okänd växt namnet Nurnmiilaria utan att därtill foga något eller några kännetecken, hvarigenom den afveke från den förut bekanta. 02 FAUNA OCH FLORA lön af hela 300 riksdaler. Med tiden utbildades den gamle »pebersvenden ' med det lustiga namnet^ till ett original, »en morsom Knart», hvilken dock åtnjöt ett visst anseende och, såsom den berömde Th. Bartholin säger, »var värd en bättre framgång för det berömvärda — gifve Gud också fruktbärande — arbete, som han nedlade pä botanikens såväl ytterst ange- näma som nyttiga studium». En senare framstående dansk botanist, J. W. Hornemann. har ock gifvit honom vitsordet; »Denne udmaerkede Mand var uden Tvivl den grundigste, den ivrigste og den mest erfarne af Botanikerne i Danmark indtil ROTTB0LLS Tidsålder».^ Hans förnämsta arbete är det 1688 utgifna Viridarium Daniciim sen Catalogus plantarum indige- narinn, in Dania cbservatarinn. Han afled 1696. Det är emellertid ej i nämnda större arbete, utan i en helt liten uppsats, som finnes intagen i Thomas Bartholins Acta Medica et Philosophica anni i6^j, som han omtalar Lin- nean samt af densamma lämnar en, hvad örtståndet beträffar, ej oäfven, men med hänsyn till blommorna tämligen misslyckad afbildning. Af en norrman Petrus Flor hade nämligen Kvl- LiNG fått mottaga tvenne, vid Kristiania funna växter, hvilka båda han ansåg vara hittills okända. Den ena var våra åker- bär, åt hvilka han gaf namnet Trifolium norvegicum majiis surrectum foliis crenatis flore luteo (!) med tillägget på plan- schen: »a niillo antea descriptum->^? Den andra åter ansåg han på grund af de runda bladen tillhöra släktet Nummiilaria, hvars förnämsta representant var Lysimachia nunwiularia,^ och gaf ^ Kylling = kyckling. - Kristian Frus Rottb0ll. född 1727, blef 1756 professor medicinas desig- natus vid Köpenhamns universitet, reste sedan till Upsala för att ånjuta Linnés undervisning, utnämndes 1776 till ordinarie professor och dog 1797. ■' Detta var dock ett misstag, ty den omtalas redan i Frankenii Speculutn botanicum (1659) såsom Fragaria septentrionalium fruticatis, baccis rubris dul- cibus et mellitis samt i Oi,. Rudbeck d. ä:s kataloger öfver Upsala-trädgårdens växter (1658 och 1666) såsom Fragaria fruticans och Fragaria Suecorinn fru- ticans. * Denna kallades af äldre botanister äfven Serpentaria för sitt krypande växtsätt, Hirudinaria, emedan den kunde liksom iglarna fästa sig här och där, samt Centummorbia pä grund af sin underbara förmåga att läka sår' (Casp- Bauhinus, Pinax theatri botanici p. 309). TU. M. KRUS, Kl I <)( 11 A.WAl i >.M KIWK.A HnRKAKIS 63 densamma benämningen Niimmiilar/a rara flore piirpureo, som dock på planschen ändi-ades till Niuiunularia norvcgica flore piir- pureo. Detta seiuiie namn atei"finnes hos cii del tV)rfattare, och växten ans:igs en tid hoilat vai"a egendondig tV)r Norge >amt äfven i detta land en synnerligen stoi- raritet. Andra ansago sig dock böra mer eller ndndre ändra benännnngen: så t. ex. kallas den 1695 af London-apotekaren eller droghandlaren (>>arojnatariiis») Jacob Petiver, till hvilken hans late Friend Mr. Richard Wheeler hat sent this rare Plant several times from Norway», i \\?ins Miisei Petivericmi centiiria VII Vöv Niimmii- laria Norvegica repens, folio dentato,floribus geminis. Aret där- efter (1696) nteslöt London-läkaren Leonh. Plukenet i den del af hans stora Phytographia, som kallas Almagestum botanicum^ epitetet norvegica och bildade det nya namnet Nammiilaria major rigidioribus et rarius crenatis foliis, flore purpiireo ge- mello. Kort därefter synes han dock i Ålmagesti botanici man- tissa (1700) hafva ändrat detta namn till Niimnndaria foliis et facie Virginiana, flosculis parvis tubulosis, summo ramiilo binatim Junctis. Äfven en för öfrigt såsom botanist alldeles obekant norrman, sognepraesten i Nordrehang Jonas Ramus, framkom i sin Norriges Beskrivelse 1715 med den nya benämningen Nummularia sylvestris repens flore albo. och att han härmed afsåg Linnean framgår däraf, att han bifogar det norska all- mogenamnet Narisle. Samma namn återfinnes ock i den be- römde biskopen Er. Pontoppidans 1752 ntgifna arbete: Det förste forsog paa Norges Naturlige Historie, där han emeller- tid låter påskina, att det är han, som namngifver »en norsk Urt, hvis Navn jeg ellers ikke kand fmde», och på densamma lämnar en kort, men rätt god beskrifning. Tillika npplyser han, att en »Monsr. Lange, saasom temmelig vel kyndig og curieux in Botanicis, forsikrer sig ingensteds at have seet den uden i Norge». Det nästa nya släktnamn, som tillades Linnean, var Scr- pyllifolia. Tysken J. Chr. Buxbaum, som fått anställning i Petersburg, fann i fuktiga skogar kring denna stad ymnigt före kommande en växt, i hvilken han igenkände J. Bauhini Cam- 64 FAUNA OCH FLORA pannia serpyllifolia, men emedan dess blommor snarare voro tratt-, än klocklika samt fruktbyggnaden m. m. var olika, ansåg han densamma böra bilda ett eget släkte med nyssnämnda namn, och framhöll detta 1729 i Petersburger-akademiens handlingar. Ännu ett nytt släktnamn uppställdes ej långt därefter, lika- ledes i Petersburg, och äfven det af en dit inkallad tysk veten- skapsman, föreståndaren för därvarande botaniska trädgård J. .G. SiEGESBECK. Med full rätt anseende sådana släktnamn som Serpyllifolia för olämpliga, föreslog han i Primiticc flone Petropolitamc dess utbytande mot Obolaria. Detta motsvarar till betydelsen helt och hållet Nummalaria^ då såväl nunimus som obolus betyder slant eller penning. Icke desto mindre har häraf fabricerats en ofta upprepad fabel, nämligen att han, som sedan gjorde sig känd såsom en hätsk motståndare till Linné och läran om växternas sexualitet, så förändrat namnet Linncea för att därigenom ådagalägga det ringa pris, som man borde sätta på Linné och hans skrifter. Hela denna historia ramlar emellertid ohjälpligt omkull redan genom det faktum, att namnet Obolaria förskrifver sig från 1736, men Linncea från 1737. Siegesbeck stod för öfrigt vid den tiden med Linné i synnerligen vänskaplig förbindelse. I ett den 17 december 1736 dateradt bref tackar han på det varmaste för Linnés ut- talade afsikt att gifva ett nytt växtsläkte namnet Siegesbeckia samt tillägger angående namnet Obolaria: »Jag var alldeles okunnig om, att denna endast i nordliga trakter inhemska växt till din ära af Gronovius blifvit kallad Linncea: annars skulle jag användt detta namn i min catalogus».^ ' Detta är ej den enda dikten, som hopspunnits om Siegesbeck och hans förhållande till Linné. Särskildt utmärker sig härutinnan Sv. Hedin {Minne af von Linné, Fader och Son s. 75 och 77), som vet att berätta, att >-v. Linnés hätskaste tadlare voro Heister, professor i Helmstädt, och Siegesbeck, som detta oaktadt blef Botanices Professor i Petersburg genom v. Linnhs rekommendation». Faktum är dock, att då S. 1735 fick sagda plats, hade han icke skrifvit ett enda ondt ord om Linné, och denne hade då nyss kommit till Holland och ej ännu utgifvit något af sina epokgörande arbeten, så att han säkerligen var en i Peters- burg alldeles okänd person. Och sedan fortsätter Hedin: «0m Siegesbeck, den mest skändlige tadlaren, bör man tillägga, att han just i och för sin hälskhet emot Linné afsattes ifrån sin profession i Petersburg, att han i ett bref sökte afbedja sitt lil. M. 1I-;1KS, I. I I Otil ANNAI <)\l I.IW.IA IKIKIAI.I^ 65 Kort därefter (1739) utgaf en annan, i Petersburg sasoni botanices professor anställd tysk, joii. Amman, ett arbete: Stir- piiim rariorinu in linperio Riitlienico sponte provenientinm icones et descriptioncs, hvari juIVmxIcs ett ej rini;a antal växter, som af utsända forskningsresande tagits under färder i aflägsna delar af Ryssland. Häribiand fanns ock en, som D. (i. Mhssf^k- scHMiDT anträffat »ad Jenizeam fluvium». Det länder just ej Amman till heder, att han ej i denna igenkände en kring Peters- burg allmänt förekommande växt, utan upptog den under lWw af Messerscmmidt provisoriskt gifna benämningen Valerianella nemorosa, repens, foUis Vitis idcccu minor ibiis, flor o subriibente, semine umbilicato, hirsiito, oblongo. Härtill hade fogats en god och fullständig beskrifning, men ingen afbildning. Antagligen anser mången, att gamla benämningar på Linnean nu blifvit nog eller öfver nog anförda. För fullständighetens skull böra dock ännu några, om än i största korthet, om- nämnas. Dessa äro: Herba foliis Ocymi aiit Serpylli, flore Valeriamv Raj. extern. (1673), som af Linné i Flora Suecica ed. II, om än med någon tvekan, hitföres, Riibeola Virginiaim och Nummiilaria foliis binatis, floscuUs in siimmo purpiiro- caeruleis Pluk. mänt. (1700) p. 136 samt Rabia parva latifolia, foliis ad genicula binis, flore riibente Banist. i Pluk. almag. (1696) p. 324. De begge sistnämnda namnen, hvarmed afses en i Nordamerika af engelska missionären John Banister fun- nen växt, finnas af Linné citerade under Campanula serpylli- folia i ett hans ungdomsmanuskript (Fiindamenta botanica tom. VIII), som tillhör Linnean Society's bibliotek i London. förhållande och begärde att blifva Trädgårdsmästare i Upsala; hvartill Linnk af sitt hjertas vanliga godhet säkert bidragit, om ej sysslan nyss förut blifvit till- satt». Häri fmnes knappt ett enda sannt ord. Siegesbecks afskedande 1747 berodde nämligen uteslutande på hans häftiga strider med så godt som alla sina ämbetsbröder, botanisterna J. G. Gmelin och Krascheninnikow, anatomen Weit- BRECHT, astronomen Chr. Winsheim, bibliotekarien J. D. Schumacher m. fl. — Han slog sig sedan ned såsom läkare i sin födelsestad Helmstädt, där han afled 1755. Hvad den »nyss tillsatta trädgårdsmästare-sysslan > beträffar, så är att märka, att den skicklige Diedr. Nietzel innehade platsen från 1739 till sin 1756 inträffade död. Efter 1736 upphörde all brefvä.xling mellan Linné och Siegesbeck. 66 J-ALNA oiH Fl.iJRA Ännu ett namn är där angifvet, nämligen Ninmmilaria saxa- talis mini?7ia repens, foUis crenatis villosis, fioribus albis Sloane, Catalogiis plantariim ins. Jamaiccc (1696), men detta afser uppenbarligen något helt annat. Vi gå nu att kasta en blick på — så att säga — Linneans historia inom Sverige. Härvid kan det ej annat än väcka en viss förvåning, att denna hos oss så vanliga växt så länge undgick de svenska botanisternas uppmärksamhet. Sä t. ex. saknas den alldeles i Joh. Frankenii Specalum botaniciim {1638 och 1659), i Ol. Rudbeck d. ä:s trenne kataloger (1658, 1666 och 1685) öfver växterna i Upsala botaniska trädgård, i hvilken mänga hos oss vildtväxande örter funnos inflyttade, i Elias Tillandz' förteckningar öfver Finlands växter (1673 och 1683), Ol. Bromelii Chloris gothica (1694) och Joh. Linders (Lindestolpes) Flora Wiksbergensis (1716). Att den dock ej alldeles förbisetts, framgår af följande, hittills ej i tryck med- delade förhållande. På Upsala Universitets-bibliotek finnes en liten bok, hvari äro sammanbundna Ol. Rudbeck d. ä:s Hortus Upsaliensis Academiii' (1666) och hans samma år utgifna Deliclce Vallis Jacobcf(C sive Jacobs Daal. Dessutom är tillfogadt ett större antal skrifpappersblad, hvilka bokens ägare upplinjerat i rutor och i dessa skrifvit växtnamn, för att därigenom angifva »Sän- garnes afdelningh i Academiae gården, sampt med deras för- dehlnings och des gräs nampn som på hvar dehl finnas». Där- efter kommer (med några få blads mellanrum) ett ofullbordadt alfabetiskt register samt dessutom en del anteckningar af myc- ket blandadt innehall. Pa ett af de oskrifna bladen framför registret fmnes en vacker, ganska fint målad afbildning af en liten, tvablommig Linnea-gren, men att växten varit artisten obekant, kan man sluta sig till däraf, att intet namn finnes tillskrifvct, under det att under en kort därefter befintlig (mindre lyckad) figur af Campamila rotiindifolia står: y>Campa- niila minor Smerre Bldklockory> . För öfrigt angifves, att bokens ägare var y>Anno 1669 Daniel Daalheimius». Sagda lilla vackra M. FRIKS, K 11 OCH ANXAT OM I.IW.KA lioRKALI^ (^1 afbildning äi- alltså af ej ringa intresse, dels emedan nämnda person därigenom blir den förste naturforskare, som hos oss uppmärksammat Liiiiu-an, dels emedan den är den första kända kolorerade figuren af densamma. Alltså är Dan. Daamihimii namn knutet till Linneans historia, och det torde därför ej anses oberättigadt, om några ord om honom tilläggas. Han var prästson från Kettilstad i Östergöt- land och studerade i Upsala 1657 — 63, hvarefter han, utan att hafva tagit någon medi- cinsk examen, blef drottning Christinas läkare samt följde henne, då hon lämnade Sve- rige, till Hamburg. Därifrån återvände han till Upsala och fortsatte under några år under P. Hoffvenius sina medicinska studier. Därpå företog han såsom mentor för en ung Ribbing en ut- ländsk resa, under hvilken han 1670 blef medicine dok- tor i Utrecht. Återkommen till fäderneslandet, uppehöll han sig först såsom prakti- serande läkare i Falun, men blef därefter Assessor i Col- legium medicum i Stockholm samt Amiralitetsläkare, i hvil- ken egenskap han tjänstgjorde i slaget vid Kjogebugt 1677. Två år därefter afled han i Stockholm i största fattigdom. Han skildras såsom »en liten och tjock man». Vi komma nu till den, som först i Sverige i nägot tryckt arbete omtalat Linnean. Denne var Olof Rudbeck d. v. Att han under sin lappska resa 1695 iakttog henne, framgår af den kolorerade plansch, som finnes i den foliant, hvari han Den första i Sverige publicerade afhild- ningen. (Af O. Rudbeck d. v. i Acta Liter. Suec. 1720.) 68 FAUNA OCH FL(3RA och hans följeslagare Holzbom med mästarehand afbildat de förnämsta under färden anträffade växterna.^ Att emellertid RuDBECK ej förr sett henne och därför ansåg den vara en dit- tills obekant art, torde vara berättigadt att antaga, enär han tillagt densamma det nya namnet: Pyrola campanuloides repens sempervirens. Detta anträffas nämligen såväl i den förteckning öfver samtliga under resan iakttagna växter, som är intagen i en af Rudbeck egenhändigt skrifven reseberättelse, hvilken af mig anträffats, beklagtvis i fragmentariskt skick, bland Linnés manuskript i London, som ock under den ofvan omtalade af- bildningen, där han dock senare tillskrifvit: Campanula ser- pillifolia C. B. prod. p. jj. Detta senare namn nyttjas i hans i Acta literaria 1720 tryckta förteckning öfver Lapplands-resans växter, och härtill fogas en afbildning (se fig. sid. 67), som Linnk i en af sina, först på senare tid tryckta ungdomsskrifter förklarar vara optima. Att detta ock var hans hjärtans mening, framgår däraf, att den (i förminskad skala) återgifves på titelplanschen till Flora Lapponica, äfvensom finnes i de sigill med omskriften Considerate lilla och Tantus amor florum, som han använde före- trädesvis på 1730- och 40-talen. Äfven pä ett par senare sigill med omskrift: Famam extollere factls kan man igenkänna den- samma, fastän blommornas ställning blifvit något ändrad. Nästa tryckta svenska skrift,"^ hvari Linnean omnämnes, är i Olof Celsh Plantariim circa Vpsaliam sponte nascentium Catalogus, som finnes i Acta Literaria 1732; den kallas äfven där Campanula serpyllifolla. Redan förut hade dock Linné anträffat densamma i Småland, såsom framgår af några hans ungdomsmanuskript, som först på senare tid blifvit tryckta. I det äldsta af dessa, som har företalet dateradt den 8 Decem- ber 1728, angifver han, att Campanula serpllllfolia »fins ned wid Skånska gräntzen i några skogar ömnogt». Redan följande år hade han färdigt ett nytt, den 5 Maj dateradt manuskript: * Finnes i biblioteket på Leufsta bruk. - I förbigående må här nämnas Erik Alrots 1720 under Professor J. STEurH's praesidium ventilerade disputation De Gestrida, hvari Campanula serpyllifolia, säkerligen på Rudbecks auktoritet, i all korthet omtalas. III. M. l-RIKS, Kir OCH ANNAT (»M IINN.V.A I.OKIAF.IS 6() Spolia Botanica sivc Plantiv rariorcs f^cr Sniolaiuiiam, Scanuwi et Roslagiam observatw et cmimcratn'. Han hade da kommit till insikt om att hade Campamila och Niimmnlarin ej iliT. passande släktnamn hu" denna växt, och >om något annat ej äniui blif\it puhliceradt, ansäg' han sit; h()ia bilda ett nytt. Fnll af tacksamiiet mot sin välgörare Oi.. KMi)bi-;ck d. v., t(">re- slog han därför namnet Rudbeckia och hänvisade beträffande släktdiagnosen till sina handskrifna Fiindamenta botanica. Väx- ten uppgafs vara fnnnen i Smaland \id Hallaryd och Pjetteryd, i Uppland sällsynt, i Närke och Lappland ytterst ymnigt samt i Roslagen rikligt. Det dröjde emellertid ej länge, innan han härntinnan ändrade åsikt; då Rudbeck den 29 juli 1731 cele- brerade sin namnsdag», frambar han till honom såsom ett »ödmjukt offer» en liten botanisk uppsats, hvari han gaf den ståtliga syngenesist, som än så kallas, namnet Rudbeckia. Hvilken orsaken var till denna ändring, kan väl ej med absolut säkerhet angifvas, men med all sannolikhet berodde den på en allt lifligare uppväxande önskan, att denna lilla täcka växt en gång skulle få bära hans eget namn. I den Linn KS lefnadsskildring, som af mig blifvit utgifven, har (del. I, s. 92) påpekats, att redan i dagboken öfver Lapplands-resan (1732) på ett ställe (den 29 jun. g. st.) namnes Linruca, och det tillägges, att det var första gången, som detta namn blifvit användt. Detta är dock ett misstag. Vid en i dessa dagar företagen förnyad granskning af ett Linnean Society i London tillhörigt manuskript (Fiindamenta botanica Vol. IV), som är dateradt den 24 Juni 1731, uppräknas bland de släkten, hvari de gamles (särskildt tourneforts) Campamila borde uppdelas, äfven Linncea, och i ett annat, visserligen odateradt, men säkerligen minst lika gammalt manuskript frågar han: »livad gemensamt hafva Campanula och Liwiua, hvilken likhet i det yttre utseendet?», hvartill svaras: »alldeles intet (plane nihil), och dock för Tournefort bägge tillsammans såsom Cam- panulcB-». Såsom nyss nämnts, företog Linné 1732 sin lappska resa, och därunder hade han rikligt tillfälle att se och ytterligare ■JO FAUNA nCH FLORA förälska sig i den lilla täcka växten. Redan i Gästrikland såg han, huruledes »omkring wägen lågo stora upbrotna stenar, hwilka genom Landshöfdingens comando och och folkets arbete giort wägen god, liksom murar, på hwilka Campaniila serpylli- folia såsom Hedera slog uht sina sarmenta och gröna blad>; på Norbyknylen i Medelpad fann han y-Campamila serpyllifolia i den bästa vigeur jag har sedt»; i Umeå lappmark såg han den med refvor af ända till 18 fots längd och äfven i Piteå trakten förekom den »öfwerflödigt». Ehuru han redan då utsett denna växt till att i framtiden bära sitt namn, kunde han naturligtvis ej själf offentligt framträda som namngifvare, h vårföre han ock i sitt allra först tryckta arbete: Florula Lap- ponica i Acta Literaria 1732 använder Buxbaums namn Ser- pyllifolia, samt Nummularia i det förr omtalade första utkastet till Flora Lapponica. I journalen öfver Dalaresan (1734) om- talas uteslutande Campanula serpyllifolia, under det att i hans handskrifna Flora Dalekar lica föredrages Nummularia norvegica repens folio dentato, floribus geminis} Vi hafva nu hunnit fram till den tid, då Linné vistades i Holland och slog den vetenskapliga världen med häpnad genom den stora mängd än i dag klassiska arbeten, som i rask följd där utgåfvos. Af dessa vilja vi här fästa oss endast vid tvenne, nämligen de 1737 utkomna Flora Lapponica och Genera plan- tarum. I den förra får Linnean i själfva texten intet veten- skapligt namn, utan betecknas endast såsom Planta nostra, med tillagd upplysning att Gronovius, som äfven erhållit den- samma från schweizerfjällen, hade uppgjort släktkaraktären; i figurförklaringen åter benämnes den Linmca floribus geminis Gronov. En utförlig beskrifning lämnas, liksom ock en från * På våren samma år, som Linnés resa i 'Dalarna lörsiggick, hade Petr. Ugla i Upsala utgifvit en disputation De Prcefectura Ncesgardeiisis Dalekarlice I. Däri uppräknas såsom i Dalarna förekommande en hel mängd sällsynta växter, hvaribland icke få, som alls icke där, ja, ens någonstädes i Sverige kunna ut- härda. Det hela gör intryck af en på fri hand gjord hopplockning af namn ur andras arbeten, verkställd af en i botaniken alldeles okunnig person. Där om- talas ock Nummularia, men om därmed afses någon i Dalarna funnen växt, så är det säkerligen hvarken Lnincea eller Lysimachia nummularia, utan — af det bifogade svenska namnet Penningrces att döma — snarast Thlaspi arvense. in. M. TKIKS, Kir OCH \N\\I MM IINN.KA IIORKAI.IS 7I RuDBECK Iiciiitad t'ii;iir; sa.^oiii nya ryiuloitci- aiii;it\as norra Skåne, Östergötland och I-inland, l\1\v den nästan helt och hållet täcker bergåsarne>. 1 dcncra Plaiitariim åter finner man den af (iRONovnis författade beskrifningen pa släktet Luiiuca. och däi"föi- är \1'M inom botaniska litteiatuieii an- sedt och erkändt som dess födelseår. Sv. Hhdin nppgifver visserligen, att Gronoviös nästan tvingade sin vän att gifva en liten skön blomma sitt eget namn Linivca med tillnamn af borealis», men liurn pass sannt detta är, framgår med lätthet af det förut sagda. Släktnamnet Linnwa har alltså till sin allmänt erkände fader JoH. Friedr. Gronovius. Denne, som föddes 1690, var medi- cine doktor och senator i Leijden, då Linné ditkom. Lifligt intresserad för naturalhistorien, blef han snart dennes nitiske och uppoffrande gynnare. Det var han, som åtog sig att — jämte ISAC Lawson — bekosta tryckningen af första upplagan af Systema Natiira-, hvarigenom första grunden till Linnés ryktbarhet egentligen lades. Utan hans oförtrutna hjälpsam- het med korrekturläsning m. m. hade det ej heller varit möj- ligt för Linné att inom den korta tiden af tre år publicera så många, delvis mycket vidlyftiga arbeten. Han atled 1762. — Hans efterlämnade herbarium befinner sig nu bland British Museums samlingar i London, och däri ligger ock ett af Linné i Lycksele lappmark — antagligen vid Tuggenforsen — taget och till Gronovius skänkt exemplar. Visserligen är det ej enligt nutida begrepp fullt mönstergillt, men det är dock typ- exemplaret för Linnu-a och som sådant af stort värde. Därför har ock f. d. presidenten i Linnean Society W. Carruthers låtit fotografera detsamma. En reproduktion häraf lämnas nu i denna tidskrift, i förhoppning att dess läsare med intresse skola betrakta densamma (sid. 72). Härmed var famlandet efter Linneans släktnamn afslutadt, och sedan dess har intet egentligt försök blifvit gjort att rubba detsamma. Särskildt betecknande är Fr. J. Ruprechts tillväga- gående i sin (ofullbordade) Flora Ingrica; i denna fasthåller han strängt vid namn prioriteten, äfven hvad beträffar äldre 72 fai:na och fi.ora Originalexemplaret i Gkonovii herbarium. TH. M. (RIKS, 1.11 OCH ANNAT <>M I.INN.KA lIORKAI.h 73 författare, mcii det oaktadt gör han sig synnerligt omak för att förhindra, att det onekligen äldre Obolaria icke måtte undantränga Li/imra. lian kommer dock ej längre, än till att företalet till Siegesbecks arbete är dateradt (Åeu 1 september, men till Linnés Genera plantarum den 29 november 1736. Ej heller kan han förneka, att det fr)rra utkom sagda år, men det senare först i början af 1737. Men — Siegesbecks arbete är af mindre såväl omfång som vetenskapligt värde, under det att Linnés är >yvo/iiminosurn, classicam et gravissimum-o^ och häri finner han, i strid mot sina annars ifrigt förfäktade åsikter, ett skäl att bibehålla släktnamnet Linncea. Hade nu än släktnamnet — antagligen för all framtid — blifvit faststäldt, så var detta ej förhållandet med artnamnet. Ännu var nämligen ej den binära nomenklaturen af Linné fastställd, och därför fick vår växt ännu en tid kallas Linnaa floribus geminatis, t. ex. i Flora siiec. ed. I (1745) och flera andra arbeten. Först i Species plantariim ed. I (1753) gaf Linné det allmänt kända tillnamnet borealis: vi påpeka, att så äfven blef förhållandet i Flora suecica ed. II, hvarest ock en ny och god afbildning meddelas. Anmärkas må emellertid, att Linné i själfva verket använde binära nomenklaturen redan i registret till Öland-Gotlandsresan (1745), och att namnet där är Linncea unica. I disputationen Pan swmcws (1749) där äfven binära nomenklaturen användes, gör han ett anmärkningsvärdt undantag, i det att han endast för denna växt utesluter hvarje artnamn och skrifver helt enkelt Linncca. I det föregående har framhållits, huru Linné så småningom fick sig bekant sin blommas förekomst i allt flera af Sveriges landskap. Naturligt är ock, att han under sina senare resor inom landet skulle än ytterligare påträffa densamma. Så t. ex. såg han den på Öland (Boda) och Gotland (Gothem), i Väster- götland (KinnekuUe) och Värmland (Filipstad och Persberg). På ön Blåkulla (Jungfrun) »wäxte min ört i det skogrikaste med sine twå lutande blommor, och bewittnade at marken ei warit bränd i manna minne». I Flora suec. ed. II tilläggas ytterligare Jämtland och Dalsland, så att knappt något svenskt Fauna och Flora 1908. Haft. 2. 6 <74 FAUNA OCH FLORA landskap fanns, utom Bleking, Halland och Bohuslän, hvarifråii han ej kände densamma. Äfven utom Sverige visade sig Linmea hafva en vida större utbredning, än man förut antagit; den anträffades t. o. m. i Canada af Linnés lärjunge P. Kalm. Att närmare redogöra för huru kunskapen vidare stegvis ökades, skulle vara lönlös möda, men det torde dock ej vara olämpligt att kasta en blick på förhållandena i Norge, där den som synnerligen sällsynt ansedda växten redan under Linnés lifstid helt och hållet beröfvades denna sin värdighet. Redan 1762 försäkrar H. Ström i Physisk og Oekonomisk Be skrivelse över Fögderi et Sondmor, beliggende i Bergens stift i Norge vol. I, att y>Linnccafloribas geminatis voxer paa Fjeldene og andre Bjergagtige Steder, fornemmelig i Fjordene» och 1766 förklarar biskop J. E. Gunnerus i sin Flora Norve- gica, att den förekommer öfverallt på skuggiga, mossklädda ställen, isynnerhet i skogar. Äfven i Flora Danica, i hvars första volym en afbildning (fig. 3) lämnas, upprepas detsamma såsom gällande hela Norge. I sammanhang härmed må näm- nas, att Gunnerus ansåg sig böra såsom en särskild varie- tet (dock utan eget namn) framställa en vid Trondhjem funnen form med tvenne blom-par, det ena ofvanför det andra. En afbildning häraf lämnade han i Norske Videnskabernes Skrifter Del. IV. Vi lämna nu Linneanska perioden och öfvergå till den därpå följande samt kunna nu fatta oss vida kortare. Något nytt släktnamn förekommer härunder ej, ty såsom sådant kan ej betraktas Dicodon (diibbelklocka), hvarmed Linnés lärjunge Fr. Ehrhardt (1786) öfverraskade världen. De ofta mångor- diga, långsläpiga artbeteckningarne, som vidhängts släktnam- nen, hade Linné afskaffat genom att stadga, att hvarje växt- och djurart skulle hafva ett namn, bestående af blott tvenne ord; Ehrhardt ansåg sig böra gå ännu längre, i det att hvarje art skulle få en af ett enda ord bestående benämning. Alltså skulle Trifolium hybridum heta Bubroma, Carex dioica, lepo- rina och pallescens respektive Polyglocliin, Ptacoseia, Limoncctes in. M. FKIl.S, KTT OCH WNAI OM I.INN.KA lioKKAI.IS 75 O. s. V. Det opraktiska häri lag i r)ppen dag, och hela försöket förefaller snarast som ett bisarrt iuigskott. C)ckså fick han icke någon — ej ens sig själf — till anhängare. Speciesnamnet borealis förblef oanfäktadt, om man undan- tager, att RuPRECHT i sin förr omtalade Flora Ingrica ville, på grund af sin uppfattning af prioritetsprincipen, utbyta det mot serpyllifolia. Artbegränsningen förblef ock så godt som oför- ändradt den Linneanska. Endast J. Forbes [Hört. Wohiirn. s. 135) afsöndrade 1833 såsom egen art en i Norra Amerika förekommande form under namn af Linncca americana, hvilken dock ej vunnit botanisternas erkännande, fast den onekligen stundom äger ett från vår vanliga ganska afvikande utseende- Såsom ofvan nämnts, använde Linné en gång artnamnet iinica, och allmänt torde ock hafva antagits, att Linmca är ett monotypiskt släkte, d. v. s. omfattade en enda art. Ett försök att härutinnan åstadkomma en ändring har blifvit gjordt, i det att W. Watke 1872 med Linncca förenade det närstående, af smärre, företrädesvis i Ost-Asien förekommande buskar be- stående släktet Åbelia. Man skulle härigenom komma att äga minst ett dussin Linmra-artev. Senare författare hafva emel- lertid i allmänhet visat sig mindre benägna att godkänna denna åsikt; dock är att märka, att i ett så betydande arbete som Engler & Prantl's Die naturlichen Pflansen-Familien släktet Abelia är indraget och förenadt med Linmra. Att Limicea borealis, liksom andra växter, uppträder under flera, sins emellan i viss mån olika former, kan man på förhand antaga såsom gifvet, och detta bekräftas ock af de många, sins emellan afvikande uppgifterna hos olika författare, särskildt be- träffande blommornas färg. Olikheterna ansågos dock länge så obetydliga, att ingen varietet blef utskild och med eget namn för- sedd; detta skedde först 1874, då amerikanaren J. Torrey upp- ställde en ,3. longiflora, karakteriserad genom kronpipens i förhål- lande till foderflikarne betydligare längd. Sedan kommo tvenne i Sverige urskilda varieteter, nämligen J. R. Jungners sulphure- scens (Bot. Not. 1880) och R. Sernanders pallida (s. st. 1891), bägge naturligtvis baserade på afvikelser i blommornas färg. -6 FAINA OCH FLORA Att emellertid Linnean äger en långt större variationsförmåga, än man förut ens kunnat drömma om, har först på allra sista tiden blifvit uppvisadt. Den, som mer än någon annan ägnat Linmca borealis ett ingående studium, är professor V. B. Wittrock. Redan 1878 publicerade han med anledning af högtidlighållandet i Upsala af hundraårsdagen af LiNNKS död ^^Ndgra drag ur Linnéas lefnadshistoria^ till hvilka strax därefter lades den i Botaniska Notiser intagna afhandlingen: »Om Linmca borealis. En jämfö- rande biologisk, morfologisk och anatomisk undersökning» — bägge rika på nya, värdefulla iakttagelser. Förra året utgaf han med anledning af Linnéfesten ett stort, med talrika, syn- nerligen vackra, kolorerade planscher utrustadt arbete: Lin- jicra borealis L., en mdngformig art,^ till hvilken de hänvisas, som härom önska närmare kännedom. Här må det vara nog att nämna, att däri beskrifvas och afbildas — utom en del bildningsafvikelser — ej mindre än 150 i Sverige anträffade och nu med egna latinska namn försedda former och under- former, samtliga grundade på olikheter i blommans färger. Dessa äro normalt trenne: hvitt, rödt och gult, men de kunna vara på mångfaldigt olika sätt fördelade, och stundom kan den ena eller andra af dem alldeles saknas. Anmärkningsvärdt är därvid, att den färg, som tyckes vara mest beständig, är den gula, fastän den normalt är inskränkt till ett af de allra flesta förbisedt honungstecken på underläppens insida. Huru skola nu dessa många former anses? Äro de af yttre förhållanden framkallade obetydliga, tillfälliga bildningar eller varieteter enligt den Linneanska terminologien? Eller har man att tolka dem såsom »elementararter», liknande dem, hvari åt- skilliga gamla arter, såsom Draba verna, Taraxacum officinale, Euphrasia officinalis, Capsella bursa pastoris, för att ej tala om Hieracia, nu uppdelats eller »pulveriserats»? Detta är något, som fortsatta studier, förnämligast frösådd på olikarta- M Däri meddelas ock åtskilligt, som i det föregående anfcirts om Linneans historia, samt dessutom talrika hänvisningar till äldre och nyare författare, redo- görelse för missbildningar m. m. TU. M. FRIKS, Kl T OCH ANNAl oM LINN.i.A i;..Kl \llr 77 de lokaler, får afgöra. Wittrock förklarar sig visserligen vara mest benägen att antaga, »att Linnua borealis L. är samman- satt af ett stort antal systematiska enlieter af lägre rang, de flesta af dem efter all sannolikhet motsvarande 1iv:kI Hcr.o DE Vries benämner elementar-arter», men vid den utförliga beskrifningen kallar han dem alla för -former- eller »under- former». Och detta, åtminstone tills vidare, med fullt fog, isynnerhet som lXqw omständigheten, att de allra flesta äro funna på endast en lokal, väl kan gifva anledning att miss- tänka, att de för sin egendomlighet hafva att tacka olikheter i de yttre förhållanden, hvarunder de vuxit: afvikande jordmån, belys- ning, temperatur o. s. v. Detta bestyrkes än mer däraf, att, såsom Wittrock uppgifver, fall iakttagits, då på samma stånd under olika år blomman visat olika färgteckning, antagligen på grund af olikheter med hänsyn till nederbörd och tillgång på solljus; ja, t. o. m. på samma exemplar har väsentlig olikhet visat sig hos blommor, som utvecklats på föga mer än en veckas tids- skillnad, och detta beroende på mer eller mindre näring. Till sist torde här böra nämnas några ord om Linneans geografiska utbredning, sådan den nu är känd, men det torde vara nog att hänvisa till den af Wittrock lämnade rätt ut- förliga redogörelsen. Blott ett par smärre tillägg må här göras. Danmark är, som bekant, ett land, som under den histo- riska tiden saknat barrträdsskogar, och alltså ansågs ingen Linncca där kunna trifvas. Det väckte därför en ej ringa för- våning, då — jag vill minnas på 1850-talet — densamma an- träffades i en planterad barrträdsskog i Jylland, dit den an- tagligen blifvit förd af flyttfåglar, vid hvilkas fjädrar de med klibbiga glandier försedda skenfrukterna fastnat. Ett ännu mera oväntadt fynd gjordes, då den 1902 anträffades »rigt blomstrende i Udkanten af Pilekrat vid Kvannitsorok i Disko- fjorden» (Nord-Grönland). Äfven i ett annat växtgeografiskt afseende hafva åsikterna blifvit något olika. Linné angifver, att den i Sverige förekom- mer »//2 silvis antiquissimis, muscosis, umbros/s^, och upp- - 8 FAUNA OCH FLORA fattningen af Linnean såsom en barrskogsväxt har länge varit och är nog delvis ännu fastrotad. Att den på platser, som genom skogens borthuggande blifvit alldeles solöppna, kan länge fort- lefva, är lätt att iakttaga, och hvad våra nordliga fjäll be- träffar, har man funnit den t. o. m. kunna gå upp ända till flera hundra fot öfver björkgränsen. På den kala Mageröe, alldeles invid Nordkap, har jag ock funnit densamma godt trifvas. I det föregående hafva vi påvisat, att Linnean af botanister tilldelades ett stort antal namn, och ingalunda mindre är det, som densamma af Sveriges allmoge erhållit. I Aug. Lyttkens synner- ligen förtjänstfulla arbete Svenska växtnamn anföras ej mindre än 21 sådana, däruti ej inbegripna sådana af botanister ska- pade som Lumés ört, Vanlig eller Nordisk Linnea och Linnés jordkrona. Man är berättigad att häraf draga den slutsatsen, att denna växt så godt som i hela vårt land ådragit sig en synnerlig uppmärksamhet, och detta t. o. m. långt förr än någon svensk botanist lärt känna densamma. Granskas något närmare dessa allmoge-namn, finner man snart, att de kunna sammanställas i vissa grupper. En sådan är den, där namnen hänsyfta på växesättet, t. ex. Tager, Myr- täger eller -tdger, Smdraisb lomma, Vindgräs och Krypgräse- blom;^ en annan utgöres af dem, där man fästat sig vid blommans form, säsom jordkronor, hvita klockor, jordklockor, hvita dockor, skogsliljor, klockrosor, mobjälla\ en tredje, den namnfattigaste, har tagit blommornas lukt till grund, såsom anisblomster, eller -rosor, skogsmysk och feremössika (= furumysk). Men största namnantalet tillhör dock en fjärde grupp, hvari inrym- mas benvärksgräs, torrvärksgräs (eller -ört), kldgräs, roholts (eller rohalts-)gräs, giktegräs, etter gräs, drefettergräs, stigholts- gräs, knarrgräs och vregräs, h vilka alla vittna därom, att växten i folkmedicinen användts såsom botemedel mot åtskil- ' Detta namn finnes ej hos Lyttkens, men är antecknadt af Wittrock i Dalsland. — Att bland andra Helsingenamn äfven finnes Förgätmigej, är snarast att betraktas som ett curiosum. TH. M. FRIF.S, KTT OCH ANNAT OM I.INN.KA IU)KKAF.IS 79 liga sjukdomar, särskildt mot i^nkt, utslag, ledvrickniug och andra ledgangsåkommor (t. ex. knarr») o. s. v. Liknande är uppfattningen i Norge, där ett vanligt namn är Narislegräs, emedan rökning med densamme vore ett förträffligt botemedel mot »narisle», d. v. s. scharlakansfeber»^ Brukad som te ansågs den vara »et herligt Pectorale» (PoNToriMDANj, och dekokt därpå botade skabb. Vi komma härigenom osökt in pä det område, som de äldre botanisterna öfver hufvud taget ansågo för det viktigaste, nämligen utforskandet af den nytta, som af hvarje särskild växtart kunde erhållas, eller dess, som man uttryckte sig, »dygder». Också försummar ej Linné att redan i Flora Lappa- nica omtala, att man i Ångermanland brukade omslag af den kokade växten såsom ett snabbt verkande botemedel mot reu- matiska plågor. Så öfvertygad om växtens förträfflighet i detta afseende var han, att fastän den ännu ej blifvit officiellt förklarad för officinell, han 1749 intog den i sin Materia Medica, och äfven sedan förordade han ofta lifligt densamma. I FL suec. ed. II angifver han särskildt mjölk-dekokt på bladen såsom ett specificum mot ischias och reumatism. Att detta bote- medel på LiNNKs inrådan af åtskilliga läkare med framgång blef anlitadt, är ett kändt faktum, och ännu efter hans död för- ordades detsamma, med anförande af flera lyckliga kurer, i en af J. D. Lundmark 1788 i Upsala utgifven Dissertatio de iisii Linricecu medico. Äfven i ett annat afseende trodde man, att Linnean skulle kunna spela en icke obetydlig roll. Under Frihetstidens början gick genom vårt land en stark ström af fosterländsk hänförelse, vittnande om ett brinnande nit att bota de skador, hvaraf Sverige under de senast förflutna olycksåren drabbats. Fram- förallt gällde det att bättra de ekonomiska förhållandena, och med nästan rörande öfvertygelse och segervisshet sträfvade man att genom tillvaratagande af landets egna produkter samt ^ Denna sjukdom »inenes at vaere dödelig, naar Pletterne gaa Livet ganske omkring; i hvilket Tilfaelde man tager Graesset, medens det är friskt, kaager det i 01 og laegger det saaledes om Livet- (Ström). 8o FAUNA OCH FLORA Öppnande inom detsamma af nya förvärfskällor komma därhän, att Sverige kunde blifva sig själf nog, att det ännu en gång skall blifva stort och kraftigt, om än icke genom krigiska hjältebragder. Stora förhoppningar, vidtgående anspråk ställde man härvid på naturvetenskaperna, och Linné var ej den, som ville uppträda mot de sangviniska storhetsdrömmarne, utan tvärtom sökte han stärka och stödja desamma. Lifligt öfvertygad var han, att i vart land i tillräcklig mängd funnos en mängd vildt förekommande växter ■ — ■ särskildt sådana, som lämnade läkemedel, färgämnen, förträffligt kreatursfoder, mat och kryd- dor för hushållet o. s. v. — hvilka borde uppsökas och till- godogöras. Dessutom kunde ett stort antal i Sverige ej före- kommande hit införskrifvas och med fördel odlas, och för många af dem, som ej kunde tåla vårt klimat, skulle inhemska, goda surrogat kunna upptäckas. Resultatet häraf skulle blifva, att stora summor, som då gingo till utlandet, skulle besparas, ja, kanske kunde en ej obetydlig export kunna uppstå. Ett välbekant, mycket belysande exempel härpå lämnar hans ifver att från Kina förskaffa sig lefvande tebuskar; han var fullt öfvertygad, att de här skulle kunna trifvas och deras odling så lyckas, att ej blott Sveriges eget, utan äfven andra europeiska länders behof skulle därigenom fyllas. Hans framtidsvyer antogo sådana dimensioner, att han t. o. m. ömkade sig öfver de stackars kineserna, hvilka skulle komma att lida en högst kännbar förlust genom förminskad teexport. Innan det lyckats att få någon lefvande teplanta till Sverige eller ens till Europa, hade Linnk börjat vid Linnean fästa förhoppningar, att den skulle kunna tjäna till tesurrogat, om än icke i någon större skala. Detta framgår af en anteckning af hans son, som anträffats bland de Linneanska papperen i London, så lydande: Linmca: Blommorna torkade öch lagda i Thevatten gör en behaglig lukt, så att Min Far den tid han var Amiralitets Medicus i Stockholm, tracterade många Fruentimmer härmed under namn af Cap Thé, men NB. man bör ej lägga mycket deruti, ty lion är då något vidrig.» IH. M. FRIKS, KTT OCH ANNAT OM I.INN.KA noRKAI.IS 8 1 Det dröjde ej länge, innan Linni; blcf nödsakad att ex officio yttra sig i detta ärende. Knngl. Majestät liade nämligen gifvit Colleginm medicnni befallning att — ■ naturligtvis för att hindra stora penningsummors utgående ur landet — - utfärda en »underrättelse om de inländska wäxtei", som kunna hiukas i stället f<")r Tliée, C^affe och ("hocolade. Collegium begärde ett utlåtande af medicinska fakulteten i Upsala och denna uppdrog åt Linn K att författa detsamma. Häri förklarade han, att »det är ostridigt at wij uti hela Europa liafwom ingen wäxt, som med sielfwa Theet är i någon förwandtskap, at wij alltså ingalunda kunna ernå ett genuinum succedaneum . Därefter förkastade han ärenprisan {Veronica officinalis), som »brukas alment på landet af Präster till Thé >, liksom ock ett par andra växter, men tillägger sedan, att »här är ock en Ört i Swerige, som alment och öfvi^erflödigt Vv^äxer uti stora och widlyftiga skogar», och som af de »nyaste Botanicis fådt Linnaeae namn. Denna wäxer på smala och långa trådar med runda och nätta blad, under tiden stora som styfrar. Dessa brukas at drickas som Thée uti allehanda slags wärck med synnerlig nytta och effect. Man har försökt infusum härutaf på åtskilliga, som haft flygande Gickt, Rheumatismer, Skiörbiugg, Andetäppa, och alltid funnit dem af synnerlig wärckan, då därjemte de, som druckit henne en 8 dagar, berömt deras smak framför något Thee, besynnerligen då bladen blifwit på Thee-sätt torckade. . . Utom alt detta är denna örten så ömnog i Swerige at wårt land kunde skaffa tillräckeligit för hela Europa häraf, men däremot, fast hon finnes i Norrige, Ryssland, Schweitz, Geneva, är hon där så rar, at de aldrig kunna sälja ett enda skålpund til oss.» Liknande beröm gifves ock Linnean i Vestgöta-resan (sid. 254). Att man en tid bortåt mångenstädes följde denna Linnés anvisning, är säkert; så skedde äfven i Norge, där växten t. o. m. fick namnet »Linnés the». »Min ört», »herba nostra» äro benämningar, som i Linnks skrifter ej sällan förekomma. Detta var säkerligen för honom ej några tomma ord, utan tvärtom uttryck för känslor af 82 FAUNA OCH FLORA varmare art. Uppenbart är nämligen, att han vid denna lilla, blygsamma växt var fästad med en den varmaste kärlek, som förblef trofast från ungdomen till den sena ålderns dagar. Det hör därför till de sällsynta undantagen, att man på några af hans talrika originalporträtt ej får se honom med Linnean i handen eller pa bröstet; på alla hans sigill, med undantag af de allra äldsta, intager hon den förnämsta eller åtminstone en i ögonen mycket fallande plats; i hans adliga vapen är det hon, hvars blommande stängel höjer sig från hjälmen och hvars rankor omgifva vapenskölden. Det ser nästan ut, som om han i sin ört sett något med sig befryndadt, en bild inom växtvärlden af sig själf; i arbetet Critica botanica (1737) skrif- ver han nämligen: »Liinicca har Gronovius kallat en lapp- ländsk, lågväxt, anspråkslös, förbisedd, kort tid blommande planta efter den henne liknande Linnc^us». Denna Linnks kärlek har sedan spridit sig till hela vårt folk. Säkerligen finnes bland svenska växter ingen, som af alla, hög och låg, omfattas med så stor sympati, för att ej säga pietet — icke för någon prunkande skönhet, utan för det anspråkslösa, men dock behagliga i dess uppträdande, de täcka, mildt doftande blommorna samt ännu mer för det namn, hon bär. Också har namnet Linnaa redan utträngt flera af de förut brukliga svenska benämningarne och kommer säkerligen att uttränga ännu flera. Och än vidare har hennes rykte och kärleken till henne spridt sig, så att med Linnés namn äfven hennes spridt sig öf- ver verlden. Med fullaste rätt yttrar därför den nordamerikan- ske botanisten F. T. Pursh, att »this interesting and hand- some little plant will ever be the admiration of the botanist, should it be only for the sake of its name», och likaledes förklarar italienaren Bertoloni: »främst bland älskliga blom- mor framstår den anspråkslösa konvaljen, men öfver alla växter höjer sig den blygsamma, med det stora namnet prydda Linnean . Och så skall nog förblifva, )'Så länge en blomma än doftar i frid i skogar, på berg och i dalar.' Anteckningar från sjön Tåkern och omnejd under år 1907. Af V. A. En"holni al^yiPf: iksom under ar 1906 meddelas här några jljjljÄ notiser från Tåkern för år 1907. ||iH| Denna sjö låter f. n. mycket tala om sig till jy**^ följe af den förestående sänkningen och ådra- - J ger sig stor uppmärksamhet både inom veten- ^^^ skapliga- och jägarekretsar; högst gå vågorna och skarpast bryta de sig mot hvarandra inom strandägarnes led, där 2 partier bildat sig för och emot sänkningen; hur striden kommer att utfalla är ännu ovisst. Man har med rätta kallat Tåkern »Fåglarnes sjö» Sveriges förnämsta fågelsjö och äfven under å 1907 har den gjort skäl för detta namn. Här meddelas endast de mera ovanliga fågelarter, som uppträdt i sjön eller i dess närhet och börja vi med den stora och vackra Stjärtanden (Dafila acuta L.). Under året är fullt konstateradt, att anden häckar i sjön. År 1866 d. 11 juli sköt framlidne Jägmästaren C. M. Sjögren 1 gammal hona och 1 unge, trol. vid Väfversunda. I min afhandl. »Om fågellifvet i sjön T.» yttras visserligen som en förmodan, att anden fortfarande häckar, dels på grund af att en hane sköts så sent som i medio af maj, dels att en gammal hona sköts i midten af juli, båda på 1890-talet. För är 1907 84 FAUXA OCH FLORA föreligger emellertid följande fakta och bevis på, att anden bo- satt sig i sjön. Den 12 maj påträffade jag vid Tovören ett stjärtandpar i närheten af land. Hanen, som först observerade mig lyfte, men slog strax ned bredvid honan, som ännu ej märkt mig. De voro tydligen parade och hade bo i närheten. På samma plats observerades i juli en hona under sådana åtbörder och läten, som med säkerhet visade, att hon hade små ungar i vassen. Vid jagttidens början d. 21 juli sköts af Godsägaren Gustaf Ahrén honan och 2 ungar. Jag deltog i jagten, och var det med stor tillfredsställelse och tacksamhet jag mottog fåglarne för min Tåkersamling. Det är mycket troligt, att stjärtanden allt framgent kommer häcka, så framt hon får vara ostörd under häcktiden, och ingen äggplundrare bortröfvar hennes ägg. Smalnäbbade simsnäppan (Phalaropus lobatus L.). Äfven detta år har en simsnäppa skjutits i Tåkern den 22 juni. Den fälldes af en jägare Oskar Kratz, som benäget sände exemplaret till mig. Kratz var ute på doppningsskytte och tog fågeln för en doppingunge. Som måhända bekant, är skottpenningar (28 öre) satt på doppingen här i länet och häraf göra sig strandborna en god inkomst vid tiden för un- garnes framkomst. — Det skjutna exemplaret var liksom fjol- årets en hane (cJ") med utvecklade generationsorgan och dräk- ten var äfven lika förra årets; denna senare fälldes d. 15 juni sålunda 7 dagar tidigare. Då denna simsnäppa är en högnordisk fågel är svårt att förklara, hvarför nämda individer gjort en utflykt till våra trakter; måhända var det en giljare- färd, då de uppe i höga norden blifvit på öfverblifna kartan. Det grymma ödet ville dock, att de funno döden i st. f. en maka. Prutgåsen (Branta bernicla L.). En gammal prutgås sköts i Tåkern (okt.) vid Väfversunda. Exemplaret var en hane (d"); det hvita på halsens sidor var ANIKCKMNCAR FKAN SJÖN lAKKRN Ml.D OMNI jD 85 mycket utvcckladt; öfverst en hvit vlng och däniedaiiför en hvit vattring af omkr. 5 cm.; fjädrarne strax nedanför den hop- lagda vingen voro icke blott ljusa utan nästa rent hvita. Ex. var synnerligen vackert med rena fäiger, livaraf jag drog slutsatsen, att det vai" en mycket gammal fågel. Unga prut- gäss förvilla sig lätt till Vettern och Takern, men var detta den första gången jag påträffat en äldre individ. Den var mycket utmagrad, dock kunde jag ej förstå, att fågeln led af någon sjukdom, ej heller var den skadskjuten, utan fullt flyg- duglig. Bergand (Fuligula marila L.). Den 10 nov. sköts i Tåkern tvenne bergänder, 1 gammal hona (§) och 1 ung hane (J"). Denna and förekommer täml. regelbundet vid höstflyttningarne, både i Tåkern och i Vettern. Den är för år 1894 i min afhandl. »Om fågellifvet i sjön T.» uppgifven som häckfågel i sjön, hvilket berodde på en felbe- stämning af en ungfågel, som fälldes sommartiden; fågeln ifråga var en vigg. Berganden och viggen äro i ungstadiet, isynnerhet dun- ungstadiet, så lika, att någon bestämd diagnos knappast kan angifvas, som säkert skilja dem åt; det var också med tvekan nämnde fågel bestämdes till bergand. På senare tider har emellertid visat sig, att viggen blifvit regelbunden häckfågel i sjön, då däremot berganden aldrig varit synlig på sommaren. Sumphönan (Gallinula chloropus L). Denna fågel har detta år visat sig i Tåkern vid Lindön d. 1 juni, enligt uppgift af Regementsläkaren D:r H. Nyqvist och är förut omnämnd i denna tidskrift. Om den af N. obser- verade fågeln endast tillfälligt uppehöll sig i sjön eller om den häckade i vassen vid nämda ö har icke kunnat utrönas, utan står denna fråga öppen och obesvarad. 86 FAUNA OCH FLORA Till sist omnämnes några fågelarter, som icke speciellt höra till Tåkern, men som blifvit fällda i närheten och äro högst ovanliga i dessa trakter. Tornugglan (Strix flamniea L.) Vid Kungs Starby, i närheten af Vadstena, fanns strax utanför ladugården en tornuggla död d. 17 okt. 1907. Godsets arrendator Herr G. Hedmark öfverlämnade det vackra exempl. till mig. Det var en hona (5) ytterligt utmagrad trol. död af någon sjukdom i näringskanalen; att den dött af svält kan knappt antagas, då det fanns godt om för fågeln passande föda rundt omkring platsen, där den hittades. Arbetare på godset påstodo, att ugglorna haft bo i ett luftrör på ladugår- dens tak, hvilken uppgift dock bör tagas med försiktig reser- vation åtm. tills vidare. Tornugglan är förut anträffad i trak- ten vintern 1884, då ett ex. fångades vid Kyleberg invid Tå- kern. Det vackra exemplaret, på hvilket intet yttre våld kunde märkas fmnes i min fågelsamling. Pärluggla (Strix tengmalmi Gmel.) I febr. 1908 sköts på Omberg af godsägaren G. Lohm en pärluggla, som benäget sändes till undertecknad. Ex. var en ung hona (§); muskelmagen innehöll lämningar, hår och fötter, af mindre gnagare. Pärlugglan har jag en gång sett vid Tå- kern; det var en kväll i sept. för ett par år sedan, då jag var ute på dragskytte, och då kom från en mindre skogsdunge en liten pärluggla och sväfvade en lång stund öfver vassen utan att visa någon rädsla vare sig för jägarne eller för skotten. Af mera ovanliga småfåglar vid sjön må nämnas Riskan (Acanthis flavirostris L.). Denna fågel förekommer vid vår- flyttningen rätt allmänt här i trakten. I Källstads socken sköt jag ett ex. d. 2 april, för undersökning att vara riktigt säker på arten. De förekomma i mindre flockar. Steglitsen är äfven rätt allmän vid Tåkern och häckar i löfängarne. I nov. sköt jag ett ex. vid Hångers udde. Detta ex. hade »sångpricken» ANTK(KNIN«;Ak KRAN SjON lAkl-.KN Ml.l> oMNKJD .Sy (strupen strax nedan näbben) Ii vit i st. t. \<)i\ en färgförän- dring, som jag aldrig fr)rut iakttcigit. Under äi"et 1907 liai- sjön Takern både var oeli liTjst be- sökts af en i \'ida kretsar känd jägare och naturvän, Herr Jesper Svedenborg från Hornborgasjön i Vestergötland. Han liar i bref till undertecknad meddelat mig sina intryck från sjön och torde det vara af intresse för tidskriftens läsare att h()ra dessa, som han tillåtit mig att publicei'a. Han skrifxer : »Tåkern och Hornborgasjön äro hvarandra jämt upp sa full- komligt olika, att det knappast låter sig göra någon jämförelse. För ornitologen står Tåkern utan tvekan som n:r 1, men sedt från jägarens synpunkt är förhållandet alldeles motsatt. Tåkern har klarare vatten, omgifningarne vackrare, fågel- sången och den solmättade, skira luften verka bedårande, något af öfvermättnad af allt det härliga Gud sändt till jor- den. Hornborgasjön har blifvit mer styfmoderligt behandlad af försynen; där ligger öfver sjön något hårdt och kargt, liksom öfver en del af Vestergötland. Af fågellif här synes intet på klarvattnet, emedan allt finnes inne i de oändliga vassarne, alldeles i motsats till Tåkern, där jag ej sett någon vass att tala om.^ Skillnaden är, att änderna här ta sin föda uteslutande i vassen, medan de finna den på klarvattnet i Tåkern. Ännu en gång, den härliga, solljusa Tåkern är en naturens pärla, dit min tanke ständigt med nöje återvänder.- Till jämförelse af jakten i de båda sjöarne skrifves: >Ännu i dag (okt.) ligga änderna inne i vassarne just som i augusti; hvilken blåsvädersdag som hälst kan jag genom stakning skjuta mina 15 å 20 gräsänder, ett resultat, som jag ej kunnat uppnå i Tåkern. Mellan 9,000 — 10,000 änder har jag ensam med säkerhet skjutit under de år jag vistats här. Hvilken ohygglig förödelse där går fram öfver Tåkern genom alla dessa jägare och skyttar och det ideliga skottlossandet, hvilken frid där hvilar öfver Hornbergasjön, där jag har så godt som ensam jakträtt.» ^ Det finnes nog stora vassar i Tåkern också. M'rf. 88 FAUNA OCH FLORA Frågan om sjön Tåkern Sjön Tåkern och Vetenskapsakadennien. Vetenskapsakademien har i en underdånig skrifvelse till Kungl. ^lajestät hemställt, dels att Hydrografiska byrån måtte få i uppdrag att utföra en hydrografisk undersökning af sjön Tåkern sä snart ske kan, dels att Kungl. Majestät måtte af allmänna medel ställa 9,000 kronor till Akademiens förfogande för fullständiga biologiska undersökningar af sjön Tåkern. Om såsom ifrågasatts torrläg- gandet af denna sjö skulle taga sin början redan instundande som- mar anser Akademien det högst nödvändigt, att dessa undersök- ningar genast måtte få påbörjas i annat fall skulle de med fördel kunna utsträckas öfver en tidsföljd af flera år. I motiveringen till sin ofvannämnda framställning framhåller Akademien, att Tåkern utgör med sitt rika djurlif och sin af vatt- net framkallade yppiga växtlighet en säregen landskapstyp utan mot- stycke i vårt land, och anser det högeligen beklagligt, om den skulle komma att förintas. Frågan om Tåkerns bevarande. Tisdagen den 7 april aflämnadcs följande petition till Kungl. Majestät af en deputation af 5 personer : Till Konungen! Då frågan om Tåkerns sänkning framskridit så långt, att de, som ifra för detta företag, sedan de lyckats förskaffa sig juridiskt giltig majoritet och tillföljd häraf tillkämpat sig juridisk rätt att sänka 'lakern, beslutat att sätta sina planer i verkställighet och för detta ändamål anhålla om ett odligslån till ett belopp af 600,000 kronor, våga vi undertecknade, som dels äro strandägare, dels utan att vara detta likväl ha ekonomiska intressen förbundna med nämnda sjö, att vända oss till Eders Majestät och i underdånighet frambära våra djupa och allvarliga bekymmer i denna sak. KRAGAN OM SJf)N 'lAKl.RN' 89 Om sänkinngen kommer att äga rum i enlighet med den upp- gjorda planen skulle sjön Tåkern torrläggas, så att i stället för en vattenyta af omkring 42 kvadratkilometer blott skulle kvarstå några små kanaler i sjöbäckenets botten. Härigenom skulle en obotlig skada tillfogas större delen af den kring Täkern liggande bygden, för hvilken denna sjös vattenförråd är oundgängligen nödvändigt, dels direkt dels indirekt. Torra somrar uttorka de flesta eller nästan alla tilloppen och man måste taga sin tillflykt till det vattenförrad, som finnes så att säga i själfva sjöbäckenel. Det surrogat härför, som efter sjöns sänkning skulle erbjudas oss i de ofvannämnda kanalerna och vattenborden är ingalunda tillfyllest. Några kanaler af 2 meters bredd och iVä meters djup kunna ju ej ersätta en sjö- yta af 42 kvadratkilometer. Af det lilla vattenförrådet i kanalerna ha de sakkunniga myndigheterna antagit, att afdunstningen skall bortföra V^ meters djup och detta är säkerligen ej för mycket till- taget. Under torra somrar, då, såsom framhållits, tillflödet är lika med noll och mer än en tredjedel af vattnet i kanalerna afdunstar, en del bortföres och förbrukas, en annan del själfTallet silar genom dammarne eller sij^tprar in i de omgifvande jordlagren, är det lätt inse, att de omtalade kanalernas stagnerande återstod skall inom kort förvandlas till en stinkande vätska, som ej kan användas till något nyttigt ändamål. Om vintrarne återigen skulle en hel del af kanalernas vattenmängd genom förfrysning göras otillgänglig. Dessutom är det en annan vansklig sak med dessa kanaler. Om de skola hållas vid det teoretiskt beräknade djupet, måste de till följd af gyttjemängden i sjöbäckenets midt ovillkorligen årligen rensas för att befrias från slam och hastigt uppstående växtlighet och under dessa rensningsarbeten är naturligtvis vattnet i kanalerna oanvändbart. Men dessutom äro dessa arbeten förenade med afse- värda kostnader, och det finnes inga garantier för att ej skada uppstår, innan de kommit till utförande på tillfredsställande sätt, och sålunda är det mer än sannolikt, att det uppdämda djupet i kanalerna skall komma att utgöras af iV^ meter gyttja i stället för vatten. Vidare är det en själfklar sak, att borttagandet af sjön Tåkerns vattenmassa skall medföra ett särdeles ogynsamt inflytande {)å grund- vattensnivån, så att denna kommer att högst betydligt sänkas, hvaraf i sin tur följer, att en hel del gräfda brunnar och källor, som stå i förbindelse med grundvattnet komma att utsina och vattenbrist uppstå äfven på sådana ställen, där nu vatten finnes utan hämtning från Tåkern. Det har visserligen påståtts, att källorna och grund- vattnet skulle vara oberoende af Tåkerns vattenmassa. Men äfven om detta bevisligen är fallet med några få källor, är det ingalunda ådagalagt om alla, och det förefaller alldeles orimligt, att ett sjö- bäcken af 42 kvadrakilometers utsträckning skulle sakna samband med grundvattnet i hela omgifvande området. Men om Tåkerns vattenmassa borttages och därmed källornas vattentillgång kommer att tryta litet hvarstädes i kringliggande bygd, och landtmännen sålunda allmänt blifva hänvisade till att skafta sitt nödvändiga vatten- förråd ur de nämnda kanalerna, så kan detta, oafsedt de redan Fauna och Flora 1908. Haft. 2. 7 go FAUNA OCH FLORA fönit påpekade svårigheterna, ej ske utan ganska stora ökade kost- nader för körslor, pumpning o. s. v. De, som redan nu äro nöd- sakade att hämta vatten från Tåkern, få längre väg att köra, och de som hittills haft vatten hemma i sina brunnar, få vidkännas en dryg och påkostande utgift. Åkerbruket kommer härigenom att. sä oskäligt betungas, att det är fara värdt, att det ej längre skall lata sig utan förlust bedrifvas. Det synes äfven med full rätt kunna hysas farhågor, för att den uppståndna vattenbristen i förening med grundvattnets sjunkande skall orsaka betydhgt försämrade sanitära förhällande i den omgif- vande trakten. Erfarenheten visar, att flerstädes t. ex. nervfeber- epidemier följt på sänkande af grundvattnet. För mejerihandteringen är en riklig tillgång på is ett nödvän- digt villkor. Hittills har detta oundgängliga isförråd för kringlig- gande nejden hämtats från Tåkern. Torrlägges sjön på sådant sätt, som är planlagdt, är det minst sagdt tvifvelaktigt, om hela ortens isbehof skall kunna fyllas med duglig is frän de 2 meter breda kanalerna, som dessutom skola leverera nödigt vatten, och i hvilket fall som helst bli äfven körslorna för ishemtning förlängda och för- dyrade. Genom sjön Tåkerns torrläggande går också allt fiske och all jakt förlorade. Afven om fisket ej är af den omfattningen, att det fullständigt föder något antal yrkesfiskare, utgör det dock en afse- värd binäring för många mindre bemedlade. Jakten återigen är ej blott redan nu en inkomstkälla, som för mången är af betydelse, utan den skulle säkerligen, om Tåkern finge förblifva hvad den nu är, Sveriges fägelrikaste sjö, genom införandet af bättre ordnad jaktvård erhålla en större ekonomisk räckvidd och gifva en afkast- ning, som ingalunda vore att förakta. För öfrigt är jakten ej blott en förvärfskälla utan den är tillika en härlighet, som det är hårdt att få sig beröfvad utan någon som helst kompensation. Men det är ytterligare en hel del ekonomiska värden, som komma att gå förlorade genom Tåkerns sänkning och härigenom kommer fallständig ruin att drabba många mindre bemedlades hem- Talrika arbetare och småbrukare erhålla nu utan annan kostnad än bergningsarbetet ett rikligt sjöfoder, hvarmed de kunna underhålla sina husdjur och erhålla gödsel för sina åkrar. Likaledes ha de tillfälle att skörda rörvass och »sjödun», vipp, som användes för stoppning af sängkläder, hvarigenom en betydelsefull extra inkomst beredes dem och deras familjer. Men i och med sjöns aftappning försvinner omedelbart den vattenvegetation, som lämnat denna skörd, och de få intet i ersättning, ty deras tillgångar tillåta dem ej att deltaga i kostnaderna för sjösänkningen, äfven om de skulle vilja, något som dock visserligen ej är fallet. Till alla dessa stora olägenheter af ekonomisk natur, sällar sig ytterligare en annan, som man ej har rätt att underkänna, ehuru den ej kan uppvägas i penningar, och det är den estetiska. Täkern utgör med sitt rika fågellif och sin af vattnet framkallade yppiga växtlighet en säregen landskapstyp utan motstycke i vårt land och prÅ(;an om sjo\ rÅKF.k\ qf dess utplånande kan ej betraktas annat än som en stor national- förlust. Slutlit^en om det fräckas, livad vinsten skulle hlifva af 'lakerns sänkning, så torde dvn \ara ganska i)rol)lernatisk. Den jord, som en del af strandägarne komma att fä torrlagd, torde \'isserligen otvif- velaktigt hlifva god odlingsjord, men den torde till följd af före- tagets stora kostnader hli dyrt köpt. Den jord återigen, som det största antalet strandägare skulle komma att hugnas med efter sänkningen, torde blifva af mycken underhaltig beskaffenhet, isyn- nerhet om hänsyn tages till omkostnaderna för dess torrläggande. Den torde ej ens kunna odlas. Denna vår uppfattning stödes däraf, att stora sträckor af den genom sänkningen på 1840-talet vunna marken än i dag efter mer än 60 år utgöres af »gallstrand-, en ytterst mager betesmark på sina ställen bevuxen med några för- krympta tallar. Tåkerns sänkning enligt nu föreliggande plan kommer enligt vår öfvertygelse alltså att medföra vattenbrist under torra år för nästan hela bygden kring Tåkern med ty åtföljande tunga bördor för landtbruket, svårighet att få is, absolut förlust af fiske och jakt. fullständig förlust af sjöfoder etc. och därmed följande ruin för många mindre beniedlade hushåll, samt en sköflad och vanställd natur, under det att den ekonomiska vinsten med hänsyn till de stora kostnaderna för företaget kommer att bli för flertalet strand- ägare ringa eller ingen. Under sådana omständigheter väga vi i underdånighet vädja till Eders Majestät och hemställa att ett dylikt företag af för många så ytterst ödesdiger art ej måtte understödjas med statsmedel under form af odlingslån. Underdånigst. - Denna petition var undertecknad af 59 strandägare vid sjön Tåkern, 117 personer, som ehuru ej strandägare äro ekonomiskt intresserade i sjön Tåkern, småbrukare, torpare, arbetare, fiskare o. s. v. Dessutom hade under ett par dagar tillfälle beredts för personer, som voro intresserade för Tåkerns bevarande och därför instämde med petitionens syfte, att ådagalägga sin sympati härför genom undertecknande. På detta sätt blef petitionen helt hastigt, dels i hembygden, dels i Stockholm undertecknad af betydligt öfver 200 namn. Bland dessa namn återfinnas representanter för alla olika samhällsklasser, talrika medlemmar af riksdagens båda kamrar, ledamöter af Vetenskapsakademien, Riksmusei intendenter, Svenska Jägarförbundet officiellt genom sin styrelses ordförande och sekre- terare, läkare, lärare, godsägare, hemmansägare arbetare o. s. v. Detta visar huru allmän den u})pfattningen är, att Tåkerns för- intande skulle innebära en verklig nationalförlust, och det skulle varit en lätt sak att mångdubbla namnens antal. Hans Majestät mottog deputationen mycket nådigt och sade sig känna till frågan förut samt intressera sig därför. "Natururkunden" von (ieorg F. Scluilz. 4 hft. d i Mk. Verlag von Paul Parey, Berlin S\V. 11. På senare aren har det dess bättre blifvit ej allt för ovan- ligt att få se goda bilder af djur och växter hämtade direkt från naturen, och tekniken har gjort så stora framsteg att man ofta med full tillfredsställelse kan betrakta dessa bilder och ha dem såsom ett slags surrogat i stället för naturstudier. Det arbete, som här ofvan är anfördt, torde dock intaga en obestridd rangplats i första ledet bland alla dylika. Bil- derna äro afsedda att för naturvänner utgöra erinringar om naturens skönhet i stort och smått, att sporra till nya egna iakttagelser, och desslikes kunna de tjäna såsom ett värdefullt undervisningsmaterial. Hvarje bild är vald med en smak och biologisk blick, som länder Herr Georg E. F. Schulz till all heder, och därigenom har åstadkommits en serie af utsökt fina små naturidyller. Reproduktionen är utförd med oöfverträffad elegans och vittnar om, huru högt denna konst hunnit i Tysk- land. Hvarje häfte innehåller 20 helsidesplanscher på tjockt glättadt papper och ett tryckark (16 sidor) text med biologiska och andra upplysningar till hvarje plansch. Första häftet handlar om fåglar, andra och tredje om växter och det fjärde om svampar. De säljas hvar för sig oberoende af hvarandra till ett pris af 1 Mark, hvilket måste anses mycket billigt med hänsyn till den smakfulla och gedigna utstyrseln. Genom Paul Parey's förlags artiga tillmöteskommande, för hvilket vi uttala vårt hjärtliga tack, äro vi här i stånd till v^ -i^^ t NArUK( kKlNDKN g3 att meddela tveiine pnjf ur dessa -Natiiriiikuiideii''. I )esha äru valda, emedan de visa frän vår synpunkt särdeles intressanta naturt()remal, ej såsom de i och för sig bästa i arbetet. Det ena af dem motsvarar >Tafel 14- af Hft. 1 och visar en »skär- fläcka, som sedan hon rufvat i flera timmar, vänder på äggen-. Denna intressanta fågel har nu tyvärr försvunnit ur vår fauna och äfven vid tyska Östersjökusten har den starkt aftagit. Den här återgifna bilden har tagits på pommerska kusten pa en sandbank öster om Zingst. Den visar huru väl skärfläckans, såsom det vill synas, i ögonen fallande dräkt i svart och hvitt harmonierar med omgifningen på den kala stranden, huru boet är anordnadt, skäriläckans skrefvande ställning öfver boet, äggens läge och teckning m. m. Det är sålunda ett helt litet kapitel om denna intressanta fågels biologi, som man får till lifs pa detta sätt. Bilden är tagen på 1,^0 m. afstånd efter 4 timmars tålmodigt väntande. Den andra taflan är »Tafel 14» i Hft. 2 och föreställer en grupp af den vackra Orchis latifolia, som äfven finnes i syd- ligaste Sverige på sumpiga ängar, där den med sina purpur- färgade blommor utgör en prydnad af utsöktaste slag. Dessa båda prof torde ge en god uppfattning af det, som bjudes i de omtalade »Natururkunden». Säkerligen skola de finna ett hjärtligt välkomnande i mycket vida kretsar, ty de föra med sig en frisk fläkt af oförfalskad natur. Om de nu utkomna häftena bli mottagna, såsom vi hoppas och anse dem väl förtjäna, utlofvar förlaget ytterligare en likadan serie om 4 häften, af hvilka hft. 5 skall behandla fåglar, 6 vårväxter, 7 insekter och 8 fjällväxter. Vi vilja afsluta var lilla anmälan om de redan komna häftena med ett tack för livad vi fatt, och uttala tillika förhoppning om en snar fortsättning af lika präktig beskaffenhet. studera våra sångfåglars läten! Af Harald Muchardt. '^'Tr-'^?''iir!iii^^'^'^"'^ har §Joi"dt mig en förfrågan hur man llkVmJuMwlIilKiM^^ skall kunna studera fåglarnas läten. il lllllÄ ^''^ °^^^ "^^^ ^^^'^^^ ^^^^^^ gjordt förfråg- ||lliuii(."'|l|[j|(^ huru de lättast skulle kunna göra .JMVnnji^^^|ÉBsina lärjungar förtrogna med lätena hos de ^g ^^^^^^ mest utbredda sångfågelarterna. Närmast kommer det härvidlag an på, om läraren har lust att mera ingående sysselsätta sig själf med fågelvärlden. Växt- och djurvärlden erbjuda en sådan mångfald af former och lifsföreteelser, att det blott lyckas ett fåtal människor att orientera sig inom alla områden af hembygdens natur. Sär- skildt verka de estetiska momenten i naturlifvet olika på olika människor Jag tänker mig såsom lärare i kännedom om fåglarnes läten endast sådana djupare anlagda naturvänner, som med poetisk känsla njuta af de befjädrade vårsångarnes konsert och som, lockade af särskilda naturgåfvor samt det behag fåglarna erbjuda, bemöda sig att vinna en inblick i deras själs- lif genom studerandet af deras läten och deras lif för öfrigt, men — icke någon ornitologisk samlare, som har till syfte, att undervisa sina' lärjungar i att söka reda på sällsyntare fåglar och vara behjälpliga med att få tag i dem eller deras nästen. SriDKkA VARA SANCI' AHLARS I.ÄTKN 05 Hvarje suiiii iiatiii\'äii, som vill bedrifva ckt angenäma studiet af fåglariu'^ kitcii. kan med stor liUtliet skaffa sig de härför erforderliga hjälpmedlen. F()r att erhålla grundlig kännedom om fåglarnc^ lat» n :ii det nödvändigt att uppteckna de gjorda iakttagelserna. Om man ofta kan bestämma en fågel till arten genom dess läte, så är detta icke alltid f()rliallandet och en uppmärksam iakt- tagare skall lätt finna, att t. ex. icke alla trastar och lärkor följa samma motiv som andra individer af samma art, och man kan få ganska stort nöje genom att uppteckna särskildt vackra motiv och strofer. Af mesar, särskildt svart-mesen, hr)r man så många olika rop och drillar att forskaren knappt kan lära sig dem. Upptecknar man ej desamma, blir denna rikedom på sångformer oss ej fullständigt bekant. Genom att vinnlägga sig om att skriftligt fastställa det hörda blifva vi tvungna att noggrannare skärpa vår iakttagelse- förmåga och då märka vi, hvad som mera sällan eller oftare höres, då fåglarne genom möjliga anledningar förändra sina läten. Visserligen brukar man i handböcker af det vanliga slaget ange fågelläten endast genom en följd af stafvelser, men detta kan icke alltid tillfredsställa oss, knappt kan man af sådana anteckningar märka om ljudet är utdraget eller kort, om de längre tonerna äro riktade uppåt eller nedåt, hvilken tonhöjd de hafva i förhållande till hvarandra, af allt detta hör man intet och dock är just det melodiska innehållet i fågel- sången hufvudsaken. Några fågelläten kunna förvillande likt härmas genom munnen eller fågelpipan, alltså också musikaliskt bestämmas. Redan hos Anastasius Kirchner (1650) är kuku ropet, trastar- nes sång och näktergalens visor etc. många gånger med noter återgifna. Bättre och raskare lyckas man med en schematisk notering, om man anger de kortare ljuden medelst punkter, de längre med streck, de vibrerande med en rad af närliggande punkter eller medelst våglinjer. Uppåt eller nedåt riktade ton- rörelser antydas genom att skrifva tecknen för dessa toner ofvanför eller nedanför skrifraden. Till exempel kan tjäna: 96 FAUNA OCH FLORA • ••••• "=:_ den schematiska framställningen af gulsparf- vens sång; vidare gråsparfvens • • • »»»0» • sedan ^~p'p p— -— — — p^ , en näktergalsstrof och , den vanligaste formen för grönsiskans skrik- ljud, hvarvid dubbellinjen karaktäriserar tonens orenhet. Har man genom upprepadt lyssnande tilllräckligt noggrannt lyckats bestämma intervallerna, kan man ange dessa medelst siffror i punkt- och streck-schemat Att införa hvarje sång och rop i notlinjer är härigenom ej så viktigt emedan de flesta tonerna och sångerna hos mindre fåglar röra sig inom samma tonhöjd eller omfång, nämligen inom öfre hälften af den trestrukna oktaven. Detta enkla och instruktiva framställningssätt skulle nog finna en allmännare användning om ej noterna, så enkla de än äro, måste särskildt framställas för att kunna tryckas. Styrka och klangfärg låta sig genom jämförelse med andra ofta hörda läten och toner mycket väl beskrifvas. För att fullständigt kunna förstå fåglarnes läten är det nödvändigt att bemärka de ljud, som äro karaktäristiska för en viss situation: sådana som en fågel låter höra, då en katt, en uggla eller något annat rofdjur synes; det hvarmed en inkräktare bortjagas o. s. v. De flyktiga på ort och ställe gjorda anteckningarne skulle sedan införas och förklaras i notis-samlingen så noga, att man efter år ännu kan framkalla samma föreställning och jämföra dem med senare gjorda iakt- tagelser. Den som egnar sig åt studerandet af fåglarnes läten så grundligt, honom bjudes vid nästan hvarje promenad något in- tressant. Man gläder sig att hafva upptäckt en fågel, som man förut icke trodde, att den skulle finnas på detta ställe, man hör en fmk t. ex., en hämpling, eller en rödhake-sångare eller en trast sjunga vackrare än eljest, eller man gör iakt- tagelser, som hjälpa minnet att förklara ett någonstädes hördt rop. Hedarna och kärrtrakterna, grusbackarne vid öde flod- stränder, de ensliga bergstigarne och hafsstränderna blifva oss SriDKKA NAUA SAN( ;FA( '.LÄKS lAlKN 97 då ej längre så ödsliga, tvärtom draga de oss till sig genom sina egendom liglieter. Men äfven den som ej är i tilltälle, att vidare utsträcka sina exkursioner, utan blott regelmässigt ger akt i sin egen trädgård eller närmaste park, om våren och vintern, iielt bittida och vid andra tillfällen under dagen, skall fa se, att de vanligaste fåglar, såsom sparfvar, starar, trastar oeh mesar, veta att säga mera, hafva större uttrycksförmåga, än den ouppmärksamme i förbigående anar. Under hösten och vin- tern inställa sig dessutom i trädgårdar och anläggningar, sär- skildt där bärrika snår, tistlar och liknande finnes, allehanda befjädrade gäster, som under häckningstiden uppsöka ensligare trakter, men som också under sträcktiden erbjuda naturvän- nen mången intressant inblick i deras lefnadssätt genom alle- handa läten och deras så särskildt egendomliga sång. För dem, som sålunda fördjupade sig i studiet r^fver fåglarnes lif, ligger den önskan nära till hands att hjälpa natur- vännen att finna lika stor njutning i dessa iakttagelser som han själf. Därvid skall han komma till insikt om, att en käns- lig naturuppfattning först så småningom kan uppväckas och att en sådan ej kan bringas till hvars och ens egendom. Intet vore mera förvändt, än att söka tilltvinga någon detta mål medelst våld. Man låter utan många ord formernas och färgernas skönhet, det behagfulla i deras lifsverksamhet in- verka på ungdomens ögon och öron. Då våren kommer borde våra lärare upphänga vackra fågelplanscher i klassrummen eller i naturhistoriesalarne. Sa t. ex. har den tyska fågelskyddsföreningen låtit den skicklige djurmålaren Göring med sin mästarehand framställa dylika fågelplanscher, hvilka snart sagdt numera finnas i alla tyska skolor som undervisningsmaterial. Då vi här hemma har en af Europas skickligaste djurmålare, Bruno Liljefors, så skulle en dylik plan här i Sverige lätt kunna realiseras genom re- produktioner af denne mästares vackra djurmotiv. Ännu mera är naturligtvis museisamlingar att anbefalla. J de fall, då skolan ligger i parkliknande omgifning, erbjudes Fauna och Flora 1908. Haft. 2. 8 <)8 FAUNA OCH FLORA under de i det fria tillbragta raster månget tillfälle att fästa uppmärksamheten på fåglarnes läten. För den mottaglige lär- jungen är endast en ringa hänvisning af nöden. Han igen- känner fågeln efter exemplaret i skolsamlingen och gör således sina iakttagelser af kärlek till saken. Att använda skoltvång vore icke nyttigt; vi skulle därigenom profanera vårt älsklings- studium. Lärare, som med sina lärjungar gå ut på en exkursion och och passera öfver fält och genom skogar, kan, om han alltid fäster uppmärksamheten hos sina lärjungar på sången hos mesar, finkar, gulsparfvar. trastar etc. och utpekar nyankomna flyttfåglar, på så sätt uppnå ett glänsande resultat. Det bästa resultatet kan dock kännaren af flyttfåglarnes läten uppnå med sina egna barn, om de ärft samma grad af talang och böjelse för saken. Ty hvad kan man vänta sig af flyktiga intryck,, som lärjungarne bekomma under någon enstaka utflykt med sin natuhistorie-lärare. Från alla håll tager man deras intresse i anspråk. Hvar och en bemödar sig, att få sina ämnen att kraftigare slå an på elevens sinne än kollegernas. Härigenom uppstår det en konkurrens mellan alla skolundervisningens grenar. Först vid mognare ålder utvecklar sig allt efter de medfödda anlagen en bestämd själsriktning och ett fastare uppfattande af det särskilda område af vetande, färdighet och skönhet som lifvet bjuder på. Först bland lärjungar i skolans högsta klass och bland studenter har jag funnit några, som genom detta kaos af lärdomsstoff har räddat en segrande håg för umgänget med naturen. Om också en eller annan utbytt sitt studerande af fågelvärlden mot ett annat biologiskt forsk- ningsområde, så har dock det förra under loppet af några år så fästat sig i medvetandet, att en varaktig vinst likväl kvar- blifver. Sinnet kan ej mera undgå att märka, hvarest tillfälle till en upplifvande njutning af fågelsång och af en intressant inblick i den befjädrade världens lif erbjuder sig. Det är icke min uppgift att här visa vägen till konstlade ögonblicksföljder. Endast då tillfälle gifves att noggrannare lära känna egenheten hos våra skyddslingar och där vi upp- STUDKRA \AKA SANCFA* W.ARS I. \1 l-.N ^q täcka mera djupgående anlag U)v allvaiiii; natiirbctiaktelse ocli ej blott och bart barnslig glädje vid sammantVjrandet af en mängd olika saker, endast där tinnes den rätte lärjungen f(jr stude- randet af fåglarnes läten. Men till och med i gynsammaste fall blii" lärjungens kännedom och omLhHue om det biologiska området ofullständig ocli ensidig. FTirst den mogne forskarens öga besitter den fina blick föi- alla de egendomligheter, som utgöra en fågels helhets-karaktär. Att draga psykologiska slutsatser af fåglarnes lefnadssätt, fordrar trägna iaktagelser och ett skarpt opartiskt genomtänkande af desamma. Jag har lärt känna mången jägare, som drifvits ut i skog och mark mera af kärlek till naturen än af — - byteslust. Också bland vänner af rumsfåglar fmnes mänga djupare an- lagda naturvänner, som jag lärt känna genom det sätt, på hvilket de egna sig åt sina skyddslingars vård. Icke endast genom skolan, utan också genom dagspressen — för många det enda de läsa — skulle vi gifva uppslag till eftertänksamma iakttagelser, för att vinna vänner för våra specialstudier. Vänner af studiet af fåglarnes läten äro också vänner af fågelskyddet. Ej blott för starar utan också för mesar och andra småfåglar, skulle allestädes konstgjorda fågelbon an- bringas. Därvid borde man ej så noga räkna med den mate- riella nyttan eller skadan, utan underhålla fåglarne i våra trädgårdar, parker och skogar för deras egen skull, för vår egen kärlek till lifvet och rörelsen i naturen. Tonfiskar och makriller. J-orts. Irån sid. 201 iöreg. årg.^ jiir. j|pP"J^anska lik tonfisken i kroppsform är den stål- illl " 'l|lll'%^^lt>lå albacoren {Genno alalongä) men mycket P%?,l))l!l^ så att den ej når högre vikt än 12 — JMJÉ|j||iH|^^ kilo. Dessutom har den, som artnamnet HMkWI^ antyder, mycket långa bröstfenor. Äfven den jl^j^i^^^^: är så godt som kosmopolit och på .sina stäl- len en värderad sportfisk. I Japan ätes köttet af en närstående art {G.germo) med gula småfenor rått och anses godt annars skattas det ej högt. Boniten {Sarda sardä) är en välbekant fisk för alla sjö- farande, som plöjt Atlantens böljor i dess varmare delar. Det är sjömännens favorit. De ha nöje af att se, hur den med stor snabbhet och väldiga hopp jagar flygfiskstimmen och den bereder dem tillfälle till ett lustigt fiske från bogsprötet, så- som omväxling under den månader långa seglatsen. Det är ej fråga om något sportfiske i vanlig mening i dylika fall, utan det skall vara hållbara don för atf ej ryckas sönder, då den kraftiga 5 — 6 kilo tunga fisken med en hastig knyck hugger kroken. Lyckas fisket, får man upp en särdeles vacker fisk, mörkt stål blå ofvan och silfverhvit under med åtskilliga smala svarta strimmor på sidorna. Köttet är rödt och ej så synner- ligen läckert, men det är dock godt nog för att bereda en väl- kommen omväxling i den enformiga skeppskosten och sedan kocken undanröjt sina betänkligheter genom att koka en bit tillsammans med en blank silfverslant »för att se om det är giftigt», så vankas det ett godt mål. lONKISKAk OCH MAKKII.I.KK lOl Bonitcii är eii af liafvcts snabbaste invånare. Den ameri- kanske iclitliyologen professor (Jocjijh skrifver entusiastiskt härom: » Ett enda svep af denna kraftfulla propeller (stjärtfenan) är utan tvifvel tillräekligt fr)r att drifva fram bo- niten iiundra meter ty de blanka ytorna af dess kropp göra föga motstånd mot vattnet. Jag har sett en vanlig springare (delfin) med knappt skönjbar ansträngning simma rundt och rundt en ångare, som gick med tolf knops fart. Eu vildand säges kunna flyga 70 (engelska) mil i timmen. Hvem kan räkna ut bonitens fart? Det skulle kanske kunna göras med elek- triska apparater afsedda för att beräkna begynnelsehastigheten hos en projektil. Boniterna som äro i våra sund i dag ha kanske passerat Goda Hoppsudden eller Eldslandet i förgår.» Närbesläktade med boniterna och med liknande vanor äro pelamiderna {Euthynnus), som föröfrigt ofta också kallas bo- niter i dagligt tal. De äro talrika i Medelhafvet såväl som kring Hawai och Japan och ha rödt mycket fett och oljigt kött. Auxiden, amerikanernas »fregatt-makrill», stryker om- kring i stora stim i alla haf och uppenbarar sig i massa än här än där. Den är minst värdefull af alla makriller. Högt skattade äro däremot representanterna af släktet Scomberomorus, smärta långsträckta makriller. Den största af dem är amerikanernas »kingfish» (5. cavalla), som kan bli fem fot lång och väga upp till 45 kilo. När den är utvuxen är den nästan enfärgadt .järngrå. Den fångas vid Florida och i Västindien med ett slags ränndörj med betet bestående af en trekantig bit af kingfish-skinn. Till samma släkte hör den så kallade »spanska makrillen» (K maciilatiis), som liknar vår vanliga i storlek, är silfverfärgad, blåskimrande på öfversidan och med tre rader af gula fläckar på sidorna. Den spanska makrillen har mycket välsmakande hvitt kött. Den uppträder i stim och fångas med både krok och nät, då den sommartiden närmar sig amerikanska och vestindiska kusterna. En ofläckad art förekommer vid Kalifornien och är där känd under samma namn och lika skattad. För att ej draga ut på längden allt I02 FAUNA OCH FLORA för mycket må vi förbigå några andra arter och släkten i tro- piska haf och blott nämna några ord om det egentliga ma- krillsläktet Scomber. Dit hör i främsta rummet vår vanliga makrill (5. scombriis), som är så väl bekant från våra egna kuster, där den ju är föremål för ett synnerligen indräktigt fiske, så väl som vid Holland, England, Irland och Frankrike. Söderut fmnes den på denna sidan Atlanten ända ned till Ka- narieöarne ocli i Medelhafvet. På nordamerikanska sidan före- kommer äfvenledes m.akrillen från Kap Hatteras till Labrador och här är makrillfisket ett särdeles viktigt näringsfång. »På den rikliga förekomsten af makrill beror», säger professor GooDE, »tusentals medborgares välfärd i Maine och Massachu- setts». Makrillen spelar där till viss grad samma roll som sillen hos oss. Den är en amerikansk nationalrätt. »Färsk eller salt, fet eller mager, ny eller gammal förbrukas makrill af amerikanerne i otroliga mängder, såsom statistiken visar, och hurudan den är, är den alltid lätt att sälja», säger Goode. En mindre men närstående art med färre svarta streck på ryggen och färre taggar i ryggfenan är utbredd både i Atlan- tiska och Stilla oceanen. Ehuru af mindre betydelse än den vanliga makrillen är den dock föremål för fångst bl. a. i Japan. Ett par andra Scomber-arier förekomma vid Australien o. s. v. Alla makrillfiskar ha ägg, som flyta i de öfre vattenlagren. Den vanliga makrillens ägg äro ungefär 1,2 mm. och en medel- stor hona kan ha en half million ägg. Mac Intosh och Ma- sterman antaga att en ettårig makrill är 7\ ■>, en tvåårig 20 och en treårig 28 cm. lång. Fossila makrillartade fiskar äro kända från eocena och miocena aflagringar i synnerhet inom Italien men äfven i Eng- land. E. L. Tjädernotiser från Västerbottens län. l^ndertecknad har tagit nii^. Att emellertid dessa foglar ej ha sitt ursprung vare sig från våra fjälltrakter eller från Norge synes påtagligt, då de endast an- träffas periodvis och å mellantiderna alls ej synas till inom hela Norrland, utan tar jag för gifvet, att de komma från norra Ryssland och Sibirien. Denna lokalform skiljer sig ju väsentligt från vår vanliga tjäder genom svagare näbb, kortare stjärt, mera hvitt å bröst och mage samt betydligt mindre kroppstorlek och vikt, om- kring 3,2 kgm. mot 4 ä 4,, kgm., som vår inhemske tjäder denna årstid väger. De exemplar jag undersökt här i vinter, hafva nästan alla varit ytterst magra, hvilket kan tyda på en lång flyttning, och mo dessa små tuppar äfven betydligt mindre skygga än de inhemska. Vindeln den 5 febr. i()o8. A77y7 Graui. De båda tjädertupparne, som insändts till Riksmuseum, äro att döma efter näbbarnes storlek, af olika ålder. Den ena är antag- ligen en ungfågel, men den andra har en försvarlig krök på näb- ben, ehuru ej heller den är gammal och näbben är äfven hos den mindre, än hos en normal gammal tjädertupp. Metallglansen på bröstet är väl utvecklad hos båda och intet i fjäderbeklädnadens färg antyder ungfågel. Vinglängden är hos den ena 37, hos den andra 38 centimeter, sålunda i minsta lag för en normal tjäder, ehuru ej fallande under måttet för en sådan. Däremot är stjärten, såsom äfven af jägmästare Gram framhållits, alldeles ovanligt kort, i det att den ej mäter mer än omkring 26 cm. under det i nor- mala fall en tjäderstjärt mäter 31 — 39 cm. eller än mera. Dess- utom äro stjärtpennorna mycket smala , hvilket är synnerligen på- fallande. De bredaste nå knappt en bredd af 4V2 em., under det att hos en normal svensk tjädertui)p detta mått växlar mellan 6 ■och 9 cm. Med afseende pä den korta stjärten och dess smala pennor likna dessa tjädertuj^par en tjädertupj), som inköptes till I04 FAUNA OCH FLORA Riksmuseum direkt från Tomsk förlidet år. Afvikelsen från van- liga svenska tjädertuppar är ganska påtaglig, men den stora frågan är, huru skall denna olikhet förklaras. Äro dessa små tjädrar representanter af en särskild småvuxen ras, eller är det blott fråga om förkrympta exemplar. Om det senare skulle vara fallet, så måste det betecknas såsom högst egendomligt, att dylika skulle uppträda i så stor mängd på en gång. Ty om förhållandena voro så ogynsamma, att tjädrarnes utveckling hämmades, borde ej sam- tidigt en riklig förökning kunna äga rum, men detta har dock tyd- ligen varit fallet såsom framgår af Jägmästare Grams meddelande. Har återigen en invandring af en småvuxen ras skett, gäller det att söka utröna hvarifrån. Om den gått öfver Finland borde de små tjädrarnes talrika förekomst i Finland observerats af finska jägare och ornithologer. Förfrågan gjordes därför hos tvenne finska ornithologer, och den ene af dem Fiskeriinspektören J. A. SandiMan har benäget meddelat följande : »Våren 1907 var kall och våt, och flertalet skogsfåglar fick sina kullar mer eller mindre decimerade. Finska jägare påstå, att så mycket ägg och ungar fröso bort, att man knappast påträffade några skogsfågelkullar. Därföre har skogsfågeltillgången varit mycket knapp, man har kunnat promenera kilometervis utan att stöta på någon skogsfågel. Någon invasion af skogsfågel österifrån känner ingen till. Kunde man våga antaga, att de synnerligen ogynnsamma väderleksförhållandena senaste vår skulle kunnat hafva till följd dylika nödvuxna exemplar, som dem du erhållit. Jag har ej hört omtalas några dylika hos oss — men kanske de ej blifvit observe- ^^^^'- Jo^ias J. Sandman. Häraf framgår att i Finland ej iakttagits någon massinvandring af små tjädrar, åtminstone ej i detta lands södra och mellersta delar. Om en dylik invandring verkligen ägt rum till Sveriges nordliga delar, så har den alltså ovillkorligen kommit den norra vägen, måhända från Kola och norra Ryssland. Huruvida i dessa nyssnämnda trakter någon mindre ras af tjäder har sitt regelmässiga stamhåll, därom känner man ännu ej något med full visshet. Den ryske zoologen Pleske omtalar visserligen i sin beskrifning af Kola- halföns ornithologi »småvuxna tjädrar», som dock skulle finnas där tillsammans med vanlig tjäder,^ och detta gör saken misstänkt. Äfven af andra äldre ornithologer omtalas »små tjädrar». Pallas omtalar t. ex. sådana från nedre Tunguska o. s. v. I nordan- fjällska Norge erfor Sven Nilsson under sin resa 18 16, att där före- gående år uppträdt en mängd småtjäder, som ansägos vara dit in- vandrade frän annat håll. Ehuru ännu intet med säkerhet kan yttras, synas verkligen åtskilliga iakttagelser häntyda på förekomsten af en småvuxen tjäderras i de nordligaste delarne af ryska riket och att därifrån utvandring sker åt andra håll då och då. Fort- satta iakttagelser och rön härom från vårt land äro önskvärda. ^ I Riksmusei samlingar finnes en tjädertupp af normal storlek och ut- seende från Kola-hal fön. Smärre meddelanden stor stc^litsttock. Jag såg den 2 och 3 dennes på samma ställe bland kiirdhor- rar (Lappa) en flock steglitsor på 67 st., det största antal jag någon- sin sett samladt. Genom att de satte sig pä en telegrafträd, kunde jag räkna dem säkert. Halmstad d. 8 febr. 08. C. A. HoUi^ren. Fagelskvdd i franska Sudan. I området kring öfre Niger och ötre Senegal dödas årligen massor af hägrar och strutsar för att förse Parismarknaden med fjäderprydnader. Emellertid har man märkt att tillförseln på senare år minskades. Till följd häraf sändes en D:r Decorse för att ut- röna orsakerna till detta aftagande. Resultatet af dessa undersök- ningar gaf vid handen, att infödingarna höllo på att utrota de fågel- arter, hvilkas fjädrar de fördelaktigt kunde sälja till de hvita. De- corse föreslog därför, att dfet skulle utfärdas två års totalförbud för skjutandet af hägrar och dessutom skulle det anordnas reserverade områden, inom hvilka infödingarna aldrig skulle tillåtas att skjuta dessa fåglar. Strutsarne voro ännu ej så illa åtgångna, men De- corse har dock framhållit betydelsen af, att strutsuppfödningsan- stalter anlades vester om Nigerfloden på samma sätt som i Syd- afrika. I annat fall, om strutsarne fortfarande i lika hög grad komme att jagas och dödas för plymernas skull, blefve deras ut- rotande en gifven följd häraf. ^led anledning häraf har medel beviljats af regeringen för anställande af strutsuj)])födningsförsök. Sjöbjörnarna i Berings haf. Förlidet år skeppades från Pribylof-öarna tillsammans skinn at 14,476 sjöbjörnar, hvilka såldes i London för en summa af 445,137 dollars. 598 sjöbjörnar togos af infödingarne vid kusten af Alaska. Sjutton skonare från British Columbia idkade sjöbjörnsfångst ute i hafvet och deras byte utgjordes af 9,386 sjöbjörnar. De japanska fartygen, som höllo pä med samma slags jagt i Beringshaf lära ha Io6 FAUNA OCH FLORA varit mellan 25 och 30. Ue sägas ha fått omkring 7,000 skinn. Men när några japanska fartyg sökte göra en attack på sjöbjörnarna på S:t Paulön, råkade de illa ut. Vakterna voro nämligen päpassliga och när japanerna ej gåfvo sig frivilligt, blefvo 5 af dem dödade och 12 tillfåncyatas^na. De senare dömdes till tre månaders fängelse. GriHilandsh valens sällsynthet. Mr. Thomas Souihwki.l har nyligen i tidskriften »The Zoo- logist» (för febr. 1908) redogjort för resultatet af de arktiska hval- fängarresorna år 1907. Sju fartyg utgingo från Dundee. Ett af dessa fångade två grönlandshvalar med resp. n och 9 fots långa barder; en tredje slet sig med 19 harpunlinor släpande efter sig. Ett annat fartyg tog en ännu diande unge i Uavis Strait. Den lämnade blott V2 centner barder och förf. utropar »en torftig vinst för 7 månaders slit och släp.» De öfriga fingo ingen grön- landshval. Ett fartyg stötte på grund och blef totalt vrak, men besättningen räddades i båtarna. Storm, is och tjocka gjorde fångst- expeditionerna till och med mera ansträngande och farliga än van- ligt och då fångstresultatet blef så klent, är det ej att undra på, om fångstmännen blefvo missmodiga. Med inräkning af hvad, som infångats vid vinterstationerna, blef årsfångsten 3 grönlandshvalar, 36 hvithvalar, 634 hvalrossar, 1,021 själhundar, 258 isbjörnar och 740 fjällräfvar. Hvalbarderna vägde tillsammans 32^/^ centner. Priset på dylika barder har nu hunnit till 2,400 pund sterling pr. ton. Ekorrar och kastanjer. I anledning af I. L:s meddelande kan upplysas, att ekorrar i ett 20-tal år vid en egendom nära Örebro visat stor förkärlek för kastanjer, hvilka de samla till vinterförråd och för öfrigt med be- let äta. R. Kornsparfvens nordgräns torde vara tämligen sväfvande. Den 30 aj)ril 1899 — en söndag — inträftade i mellersta Sverige ett starkt yrväder och en mängd fåglar, stadda \A flyttningsfärd, sökte skydd ute på slätten vid hus och i trädgårdar i närheten af Örebro. Bland dessa voro stora skaror af bärgfinkar men äfven en här hvarken förr eller senare iakttagen främling: Kornsparfven. A'. Den amerikanska boskapsfeber-fästingen. Förenta Staternas entomologiska afdelning af jordbruksdeparte- mentet har nyligen utgifvit en berättelse om boskapsfästingens (JSo- philus anmilatiis) lifshistoria. Den skada som direkt eller indirekt S.MÄURK MIDDKI, ANDI \ IO7 orsakas af detta lilla djur uppskattas till ej mincire iiii loo millioner dollar årliojen. Denna fästing gör niinilit^en boskapsskötsel praktiskt taget omöjlig i stora delar af sydstaterna, men landtbruk utan bo- skap blir naturligtvis en omöjlighet. Huru svär härjning denna fasting orsakar, kan inses af ett sådant exempel som, att vid ett till- fälle 39 kalfvar i en hjord om 40 djur föllo offer för den af fästin- gen orsakade febern och dogo. De djur som, ej dö, bli svaga och tillbakasatta i växten af blodförlust och feber. Denna fästings utveckling gar till som alla andra arters. När honan sugit sig full af blod släpper hon sitt tag och faller till jorden där hon sedan lägger sina ägg. Af dessa utvecklas först 6-benta larver och dessa bli i sin tur 8-benta fästingar som krypa upp på den betande boskapen för att suga blod. Äggen ligga rätt länge i jorden innan de kläckas. På grund häraf och da fästin- garna ej kunna själfva kr\])a lång väg, utan hufvudsakligen sj^ridas med boskap och andra djur, pä hvilka de sugit sig fast, har man hopp om att kunna vidtaga åtgärder för dessa skadliga snyltgästers begränsande. Angående den af fästingarne orsakade sjukdomen se uppsatsen i föreg. häfte sid. 21. Silfvcrtorskcn vid Bohuskusten. Sedan vårt sista meddelande om denna fiskart (sid. 20S, haft. 5 1907) har Tandläkaren Göran Svenning benäget till Riksmuseum insändt åtskilliga exemplar af den. Detta visar tillfullo, att silfver- torsken är allmänt förekommande äfven vid vår västkust och da det sista exemplaret, som erhölls i början af mars 1908, var nära 15 cm., blir den tydligen här lika stor som annorstädes. Naturskiddsoniradcn vid Xordanierikas västkust. Vid Oregons kust har ett antal kli{)pöar reserverats såsom häck- platser för sjöfågel. Utanför kusten af staten Washington ha lika- ledes på tre olika ställen vid mynningen af Puget Sound och vid sydvestkusten af Washington nära gränsen till Oregon afsatts tre andra skyddsområden. Dessa äro afsedda att vara tillflyktsorter för fåglar, själhundar och sjölejon, på det att de där må ostördt få fortplanta sig. Jordbruksdepartementet skall tillsätta väktare, som skola hålla uppsikt öfver dessa områden och afhålla obehöriga. Dofhjort i Dalarnc. I början af december månad 1907 anträffades en dofhjort. hårdt drifven af tvenne hundar, nästan framme i Orsa kyrkoby, där den stöp död. Djuret ifråga, har flere gånger under innevarande höst blitVit sedt af befolkningen i Vomhus kyrkoby (Kopparbergs län), dä drifvet och har antagits vara ett rådjur eller en förvildad ren. Jiiig har flere I08 FAUNA OCH FLORA gånger hört talas om djuret, men ej kunnat erhålla någon bestämd uppgift ä djurarten, tills jag i förra veckan fick se hufvudet, som jag då köpte och nedsände till Kolthoff för uppstoppning. Att dofhjorten företagit en vandring så långt norr ut, anser jag högst egendomligt, hvarför jag vill meddela detsamma. Mora — Noret den 13 mars 1908. F. Dahllöf. Resultat af ejderns skyddande. Vid flera tillfällen har framhållits hvilka utmärkta resultat, som vunnits genom Källskärsklubbens och Häfringe lotsars skyddande af ejder och svärta i skärgården utanför Oxelösund. Ofvanstående bild som benäget ställts till tidskriftens förfogande visar huru förtroende- fulla ejdrarna nu äro, så att de låta fotografera sig i Häfringe lots- hamn. En vikhval fanj2;ad vid västkustcMi. Den i7:de februari detta är fångades under ganska egendom- liga förhållanden i Bohuslän en vikhval {Balacnoptcra acutorostrata Lacepéde). Ett sillfiskelag kastade sin snörpvad efter, sill på van- ligt sätt, och då vaden i bottnen var nästan hopsnörpt, fingo fiska- rena se en hval inuti vaden. Hvalen hade med stjärten trasslat in sig i vaden och förmådde ej göra sig fri. Fiskarena bogserade sitt byte in till Bovallstrand. Fångsten skedde ungefär 4 minuter SMARKK MKDDK.r.ANDKN lOQ VSV från Soteskär, som ligger strax norr om Smögen. Hvalen var 25 a 26 fot läng. Späcket vägde 530 kg. Vid Norges västkust ;ii \ikli\alcn allmän, men den är en säll- synt gäst \\d Sveriges ku-ter. Dä och dä strandar den \id vår kust, och \i(l gräfningar i Ilalhind har man ))älräffat skelettdelar af honom. A'. //. /I. I ill IVa^aii fl\stnaJ. Uti denna tidskrifts första häfte för år 1908 förekommer i ett meddelande beträffande vårfågelns roHystnad, hurusom han befun- nits hafva angripit och dödat en koltrast i Wäxjötrakten under vintern K^oy. Af denna notis skulle man fä den u])i)fattning, som skulle var- fågeln hafva för vana att angripa fåglar till och med sä stora som koltrasten, någonting som jag tror icke lärer vara fallet. Enligt den erfarenhet, jag varit i tillfälle att göra i afseende å vårfågelns angrepp å småfåglar vintertiden, sker det förnämligast pä sädana, som ej äro vid så full vigör, att de kunna undfly honom. Öfvervintrande flyttfåglar, som väl äro att anse såsom sjukliga, eller som till följd af vinterns snörikedom ej kunna så lifnära sig, att de besitta tillräcklig lifaktighet, falla därför lätt ofter för fågeln. Bofinkar har jag åtskilliga gånger sett honom taga, och vid ett till- fälle fann jag honom knipa en trädlärka. Han anträffade henne på ett flygsandsfält här i Halland, medan marken var snöbetäckt. Hon höjde sig i luften vid hans närmande, gjorde förföljd af honom, några svängar upp och ned — detta för fåglar i allmänhet så tröt- tande flyktsätt och som kommer lärkfalken att inom kort bemäk- tiga sig t. o. m. den eljest så skarpt flygande tornsvalan — och greps slutligen i flykten, hvarefter hon försvann med sin angripare bland buskarne. Ehuru jag tydligt lade märke till, hvarest vårfågeln slog ner med sitt byte, kunde jag omöjligen få honom att flyga upp för att af mig skjutas. Mån som han väl var att ej behöfva mista sitt så lätt förvärfvade rof hade han antagligen gömt sig med det- samma i de täta snåren. Koltrasten, som vårfågeln tog i Växjötrakten, var antagligen en sådan där kvarblifven individ, som var utsvulten och kraftlös, någon- ting som med all säkerhet kan antagas, då å marken vid tillfället fanns »knädjup snö med skare». Om vårfågeln riktar sina angrepp mot sådana där individer. som föra ett tynande lif, och kanske skulle omkomma tillföljd af umbärande, så blifver hans förehafvande i sådana fall kanske mera att betrakta såsom en välgärning än såsom en förl)rytelse. C. A. Ho/lxrni- Öfvervintrande sädesärla. En sädesärla har hela vintern upjiehållit sig i Halmstadstrakten och kunnat uthärda vintern med dess snö. Hon h.ar hela tiden IIO FAUNA OCH FLORA uppehållit sig pä ett inskränkt område vid hafsstranden, upphäm- tande sina födoämnen bland den tång, som af hafvet uppkastats pa stranden. Att hon emellertid ej funnit sig vid riktigt courage kan man finna däraf, att hon ej så ofta låter höra sitt läte samt då hon uppskrämmes och slår ner igen sitter mera stilla på samma plats än hvad som plägar vara fallet med dessa ständigt i rörelse varande fåglar. Kanske är det därför att några flyn ej finnas att anställa jagt efter. q ^4^ HoUgrc?i. Albiiiistisk varietet af tjäder. Vidstående intressanta fotografi har tillställts »Fauna och Flora> af Jägmästaren Karl Gram, som benäget meddelat följande om densamma: »Jag närsluter äfven ett par fotografier af en egendomlig färgvarietet af tjäder, hvilken tillvaratagits inom Lycksele lappmark år 1906. Vingarnas i och 2 handi)ennor äro normalt tecknade, 3 — 5 helt hvita samt öfriga hand- och armpennor helhvita eller hvitmarmorerade. Stjärten består af 18 pennor, från roten till ^1% SMARRF. MKDDKI.ANDKX III Starkt hvitmarmorerade, de lo mellersta pennorna med breda hvita spetskanter. Fås^eln är för öfrigt normalt tec knad, men dimension- erna nåi^ot mindre än Ik-s en \anli^ tjäder-^. /'//•/ (■ \a\ stortiapp iakttagen i Skanc. Ktt e\em})lar af denna nu sedan länge frän värt land säsou) inhemsk försvunna fågelart visade sig på efiersommaren förra aret i Skåne. Genom benäget tillmötesgående af Häradshöfding Cari. Trrolle på Fulltofta har erhållits följande meddelande härom. Den 20 eller 21 aug. 1907. varseblef Häradshöfding 'rRoi.i.K, då han pä väg frän Hörby köping nalkades sitt hem, Fulltofta gärd, i Fulltofta socken af Frosta härad, en stor fågel, som stod i ett med rotfrukter bevuxet gärde. Den stod helt lugn i det för till- fället rådande, mycket häftiga rägnvädret. Häradshöfding Trom.i. antog, att det ej gärna kunde vara något annat än en stortrapi> och konstaterade sedan detta med full visshet, då han lyckades komma helt nära fågeln, som befanns antagligen vara en hona. Fågeln lyfte tungt och med svårighet, men satte sig tämligen omedelbart på höjden af en kal åker, hvarifrån den efter skånska förhallanden hade ovanligt fri utsikt rundt om. När häradshöfding Trolle en stund efteråt ånyo närmade sig fågeln hade den gripits af större rädsla och begaf sig iväg, till en början tungt, men sedan den fått »luft under vingarne afseglade den lugnt och majestätiskt». Den sågs sedan ej mera, ehuru man sökte efter den i den riktning ditåt den försvunnit. När Sven Nilsson, 1858 gaf ut tredje upplagan af »Skandi- navisk Fauna», »Foglarne», andra bandet, skref han om stortrappen: »Hos oss i södra Sverige förekom och kläckte denna stora och präktiga fågel på åtskilliga sandiga hedar och öppna fält, der han numera icke finnes. För 60 — 70 år sedan träffades han på Skanörs ljung och på Cimmered-marken m. fl. ställen. Nu förekommer han endast på sandfälten omkring Åhus och Ljungby, och äfven där ganska sparsamt. Han har (enligt Pastor Wallengren) märkbart aftagit sedan enskiftesdelningen; och det är fara värdt att denna ståtliga fogel snart försvinner helt och hållet äfven der, om ej verk- samma medel användas för dess skydd.» Några sådana medel kommo aldrig till användning och därför gick olycksprofetian om trappen snart i fullbordan och sedan dess ha endast enstaka för- tlugna exemplar visat sig hos oss i olika delar af landet. Kea-papegojans (Nestor notabilis) biologi. Mr. G. R. Marriner har nyligen publicerat några intressanta meddelanden om denna märkliga fågels lefnadsvanor. — Hittills har den mest varit omtalad för den egendomliga dietförändring, som den företagit, i det att den slagit sig på anfalla och döda får och därför blifvit mycket hatad och strängt förföljd. — Kean är hemma i södra Nya Zelands bergstrakter i provinserna Canterbury, 112 FAUNA OCH FLORA Otago och Westland. Den går här sä långt upp på bergen, att den träffats ända upp bland glaciererna och ses ofta på kalfjället. Dess hiifvudsakliga tillhåll är dock vid skogsgränsen, där den antark- tiska boken (Äh)t/wfa!^i{s) slutar. Vintern här är sträng och hård, men icke dess förty väljer Kean för sin fortplantning årets kallaste månader juni och juli. Hårda stormar rasa då där, och marken är i Keans hemvist — 3,000 — 4,000 fot öfver hafvet — under flera månader täckt af åtskilliga tums snö. Boet är helt enkelt en grop i marken stundom fodrad med litet gräs, stundom beläget i en klippskrefva, eller i en håla, eller under stenar och block men stundom på släta marken. Äggantalet var åtminstone i ett bo 4. Ungarna kläckas i slutet af juli och utveckas mycket långsamt. Ett par ungar, som Mr. Mariner fick och som voro omkring 2 må- nader gamla, voro stora som dufvor, men kunde ännu ej röra sig och ej ens svälja sin föda utan hjälp. Viggeus ökning. En parallel till den rödhalsade dykandens invandring och starka spridning hos oss under de senaste årtiondena visar viggens upp- trädande i Storbritannien och Irland. Den är nu allmän på lämp- liga lokaler nästan öfverallt. Till och med ini hjärtat af London i the »Serpentine» och andra dammar ser man den vara hemma- stadd. Angående dess förekomst på Irland har nyligen major H. Trevelyan i »The Pleld» omtalat, att han den 30 juni i fjol på en liten sjö såg 12 kullar af vigg, och 1905 fann han på en liten holme, som blott var 150 yards lång och hälften så bred, 20 bon af vigg utan att söka. Det är dock ej så lång tid, sedan viggen ej var inhemsk i Irland. Äfven i södra Sverige har viggen ökats på vissa ställen. Storkens flyttningsvägar. I midten af december 1907 sköts vid Fort Jameson i nord- östra Rhodesia en stork, som om ena benet hade en metallring med inskriften > Vogehvarte Rossitten 163 Germania». Vid Rositten i Ostpreussen på Kurische Nehrung har en hel del storkungar (och för öfrigt en mängd andra fåglar) märkts för att utröna fåglarnes flyttningsvägar och det var tydligen en af dessa, som nu anträffats ända nere i Sydafrika. ÖD 'c_ CO -p _o o Några för svenska faunan nya fiskar. ^^^^jj#g"^^ huru man skulle kunna tro, att vårt lands l^^?^^^!^^,,,: fauna så länge varit föremål för naturforska- i %kj ,fM^S^\ ^^s studier, att knappt några högre djur skulle jg||rj|Q|gj^jy| y^j-^ okända inom vara landamären, så visar P^bl^^^^S dock erfarenheten, att då och då nya fynd ^S^*«fe;z.^r^j---i göras. Det är i dylika fall vanligen tillfälliga gäster, som uppenbara sig. Ibland är det en felflugen fågel, ibland är det en af hafsströmmarne vilseförd fisk, som kommit till våra kuster från främmande farvatten. Emellertid finnas ju för hafvets innevånare så många möjligheter att undgå att upptäckas, att mycket väl vid vår västra kust pä djupare vat- ten fiskar kunna konstant förekomma, ehuru de ännu ej råkat i händerna på någon zoolog. De på senare tider mycket ut- vecklade fångstapparaterna och förbättrade fiskemetoderna ha likväl betydligt ökat vår kunskap äfven om hafsdjuren. Så till exempel är det ju ej länge sedan den lilla silfvertorsken (Gadiciiliis argenteiis) uppdagades i våra farvatten och nästan samtidigt visades vara ganska talrik därstädes.^ Samtidigt er- for man också, att »strömsillen» (Argentina sphyrcena) likaledes ej var så ytterst sällsynt, som man förut trott." En gökrocka togs också, för första gången vid våra kuster i fjol såsom re- dan omnämnts.'"^ Alla dessa fynd ha erhållits vid trålning efter djupvattensräkor {Pandahis borealis) dels i trakten af Koster dels i Gullmarsfjorden. Från förstnämnda ställe har något ^ Jfr förra årgången p. 208. * Jfr förra årgången p. 209 och 223. 3 Dsst. p. 223. Fauna och Flora 190S. Haft. 3. 9 T 14 FAUNA OCH FLORA senare erhållits såväl genom räktrålare som genom backefiskare flera intressanta fiskarter, af hvilka ej mindre än tre äro nya ej för den skandinaviska men väl för den svenska faunan. Dessa former ha genom tandläkaren Göran Svennings intres- serade uppmärksamhet och tillmötesgående blifvit tillvaratagna och öfverlämnats till Riksmuseum, hvarför härmed offentligen frambäres ett hjärtligt tack. Han har i sin tur framförallt i räktrålfiskarne Edvin och Richard funnit ett par intresserade medhjälpare, hvilkas goda blick uppdagat flera af de nya fiskarne. Den intressantaste och vackraste af de sålunda erhållna för Sverige nya fiskarterna är utan tvifvel blåkäften eller blå- munta kungsfisken (se planschen), som för ungefär 100 år se- dan beskrefs af De la Roche under det vetenskapliga namnet Scorpccna dactyloptera. Senare erhöll den af Cuvier och Va- lenciennes antagligen till följd af dess lysande färger namnet Sebastes imperialis, och den är ju verkligen iklädd den kej- serliga purpurn såsom vår färgplansch visar. Denna är ut- förd af Artisten A. Ekblom efter det exemplar, som i början af april fångades 3 mil väster om Koster på något mer än 100 famnars djup på koljebacka och sedan af tandläkaren Gö- ran Svenning tillvaratogs och insändes till Riksmuseum. Nå- gon ytterligare beskrifning af fiskens utseende är gifvetvis obe- höflig, men det kan ju vara skäl att påpeka de lättast syn- bara afvikelserna från kungsfisken, hvilken blåkäften mest liknar af våra fiskar. Det faller kanske mest i ögonen, att den senare ej såsom den förra har underkäken framskjutande förbi nosen. Blåkäften har 12 taggar i ryggfenan men kungsfisken 15. Bröstfenorna äro också olika. Hos den förra äro de ne- dersta 8 strålarne till större eller mindre del fria och öfverdragna af en tjock mjuk beklädnad, så att de något likna fingrar däraf artnamnet >-> dactyloptera^^ (»fingerfenad»). Dessa fria bröstfen- strålar ha antagligen en uppgift att tjäna till känselorgan. Hos kungsfisken åter äro alla bröstfenestrålarne lika hvarandra. greniga, ledade och helt förbundna med hvarandra. En annan i det yttre framträdande olikhet är, att blåkäften har konkav NÅGRA 1()R S\'ENSKA FATNAN NYA FISKAR II3 panna och några taggiga kölar öfver ögonen och pa hjässan. En viktigare olikhet mot kungsfisken är, att blåkäften saknar simblåsa. Den »spränges> därför ej, när dcu dragés upp ur djupet, såsom kungsfisken gr)r. Blåkäften har fatt sitt svenska namn liksom det portugi- siska »Boca negra» med motsvarande betydelse däraf, att bakre delen af dess munhåla äfvensom svalget är svartblå eller svart. Blakäften är, såsom hela dess utseende vittnar, en djup- vattensfisk och träffas sällan grundare än på omkring ICO famnars vatten. Den blir omkring 45 cm. lång. Collett har \i^,at, att den föder lefvande ungar liksom dess slägtingar kungs- fiskarne. Liksom dessa är den föremål för fångst med krok, men dess kött lär ej vara så läckert som kungsfiskarnes. Denna fiskarts geografiska utbredning synes vara ganska egendomlig. Den träffas regelbundet i Medelhafvet, kring Ma- deira och vid Portugals kust, men vid mellersta Europas kuster lär den ej vara påträffad. Däremot finnes den vid norska kus- ten från Stavanger till Tromsö och är i synnerhet talrik i trakten af Bergen. Hos oss torde den vara helt sporadisk, ty tandläkaren Svenning har meddelat, att han dels själf under- sökt flera hundra rödfiskar dels ock fäst flera fiskares upp- märksamhet på blåkäftens kännemärken och dock har intet mera exemplar påträffats. Den förirrar sig äfven till Amerikas kuster och nordamerikanska ichthyologer anse, att det finnes af blåkäften liksom af kungsfisken två mycket närstående for- mer den ena med något mindre fjäll än den andra. Andra nära släktingar men försedda med simblåsa finnas vid Japan. De egentliga skorpänorna lefva i allmänhet på grundare vatten och förekomma i talrika arter i alla varma haf. Många af dem utmärka sig genom sina bisarra former, i det att de äro försedda med en mängd hudflikar och bihang. Till samma familj höra också flera arter, som äro farliga, emedan de med sina taggar kunna orsaka svåra sår och förgiftning. Den andra af de för vår fauna nya fiskarne, som här bör omnämnas, är den lilla halfulken Artediellns iincinatiis, af hvil- ken tvenne exemplar för första gängen tillvaratogos i svenska ii6 FAUXA OCH FLORA vatten i en räktrål i Kosterfjorden i april i år och sedan ytterligare 3 i maj. Den hör till simp- familjen och är egentligen en nordlig fiskform. Ursprungligen beskrefs halfulken från Grönlands västkust, men har sedan anträffats vid Spetsber- gen och vid norska kusten. Längre österut i det grunda ishafvet från Frans Josefs land och genom Karahafvet och Nordsibiriska hafvet ersattes den den, såsom den ryske forskaren Knipovitsch ny- ligen visat, af en mycket närstående form med kornig eller vårtig hud (A. scaber), och samme forskare har ock velat särskilja den europeiska halfulken som en från den grönländska sär- skild art under namnet A. eiiropcciis. Skiljak- tigheterna torde knappt berättiga till att erkänna den för mera än en geografisk underart. Alla dessa former äro ganska lika hvarandra. Till färgen äro de hvitaktiga med 3 gråbruna eller gråsvarta tvärband och marmoreringar samt med fenorna bandade i svart och hvitt. Kroppsformen påminner om simpornas och fjäll saknas som hos dem. Kroppsstorleken är obetydlig, högst 10—13 cm. En stor krokformig tagg på förlocket är rik- tad bakåt uppåt och utgör jämte färgteckningen det mest karakteristiska i det yttre hos halfulken. Märkligt nog har denna lilla fisk 4 millime- ters stora romkorn. Af hvad som ofvan anförts, framgår, att half- ulken egentligen är en arktisk fiskform, som vid Bohuslän når sin yttersta sydgräns. Den lefver i regel på tämligen djupt vatten och detta jämte dess ringa storlek förklarar, hvarför den så länge undgått att fångas och upptäckas vid vår kust. Den torde dock förekomma där konstant, såsom dels framgår däraf att flera exemplar nu fångats tätt efter hvarandra, dels ha flera fiskare förkla- NÅGRA rOR SVF.NSKA FAUNAN NVA FISKAR 117 rat för tandläkaren Svhnninc;, att, sedan rilktrålfisket började, den fångats rätt ofta i synnerhet liTjst (;cli var. \)cn tredje nya fisken tillhör de s. k. ålbrosmarnes familj oeh äi" just en af de mest långsti^äckta af de dithr)rande näm- ligen Särs' ålhiosme (Lvccncliclys särs/). Representanterna af Lycenchelys äro så smala, att kroppshöjden vid analöppningen går från 16 till 30 gånger i kroppslängden. De göra sålunda sålunda skäl för namnet ål-liknande såsom också afbildningen visar(sid. 1 16). Särs' ålbrosme upptäcktes 1871 i Hardangerfjorden och beskrefs och namngafs af professor R. Collett. Sedan åter- fanns den i andra norska fjordar och utanför norska kusten ända ned i Skagerack och upp till polcirkeln. Äfven har den träffats norr om Skottland. Invid våra kuster har den dock ej ertappats förr än nu. Den bifogade figuren, som lånats från Collett, gör en när- mare beskrifning öfverflödig. De olika arterna af ålbrosme äro hvarandra i sina hufvuddrag ganska lika. Alla ha de en lång men låg ryggfena, som baktill öfvergår i den likaledes långa och låga analfenan, utan att någon egentlig stjärtfena bildas. Bukfenorna äro mycket små, men bröstfenorna täm- ligen stora. På hufvudet ser man talrika slemporer. Fjällen äro små och sitta spridda intryckta i huden. De kunna stun- dom saknas på främre delen af kroppen och hos vissa arter helt och hållet. Sidolinien är hos vissa arter dubbel, hos an- dra enkel och då kan den antingen löpa närmare bukkanten eller midt på sidan. Hos den här omtalade formen är den enkel och ventral, men föga utvecklad och ofullständig. Särs' ålbrosme är en ganska liten fisk. Jensen angifver en maximilängd af 184 mm. Tandläkaren Göran Svenning har äfven riktat Riksmusei samlingar, med en del andra fiskar, som äro ganska sällsynta vid vår kust t. ex. skolästen (Coryphccnoides riipestris) förut funnen i ett fåtal exemplar, och kolmulen (Gadiis poiitassoii), som blott sparsamt iakttages vid vår kust. Flera fiskar af intresse funnos äfven i en liten samling af äldre datum, som likaledes af Hr Svenning förvärfvats i Il8 FAUNA OCH FLORA Strömstad och som väl antagligen leder sitt ursprung från denna stads närmaste omgifning, ehuru ej några närmare upp- gifter om de olika exemplaren finnas. De förnämsta af dessa voro t. ex. af simpknoten (Triglops pingelu) förut blott anträf- fad i ett exemplar vid svensk kust nämligen vid Träslöf i Hal- land (1857), samt ett ex. af St. Petersfisken (Zeus faber) förut blott erhållen i ett exemplar vid Skaftölandet i Bohuslän (Vs 1887). Den förra af dessa båda sällsynta arter är artisk, men har anträffats på spridda ställen längs norska kusten ned till Stavanger. St. Petersfisken återigen är en sydlig fisk, som nord- ligast har påträffats vid Bergen i Norge. På jakt efter oryxantiloper. Af Yngve Sjöstedt. land de talrika antiloper, som i större eller mindre hjordar ständigt höllo till på stepperna mellan Kilimandjaro och Meru i norr kring floderna Ngare na nyuki och Ngare nairobi voro inga så skygga och svåråtkomliga som oryxantiloperna; nästan ett år hade dessa trakter undersökts, utan att det lyckats mig fälla ett enda exemplar, ehuru de i timmar jagats öfver stepperna, där någon gång enstaka djur visat sig, inga hjordar hade däremot an- träffats och hoppet att någonsin fåJälla en oryx började blifva allt svagare. Ehuru sådana enstaka individer, liksom äfven fallet var med gnu- och koantiloper, stundom visat sig skilda från de öfriga, hålla dessa antiloper mest tillsammans i ofta rätt stora hjordar, de största af mig observerade på omkring ett femtiotal djur. — Det var i slutet af mars, regntiden var redan inne och de kring Kilimandjaro lägrade digra molnmas- sorna utgöto dagligen sina strömmar öfver skog och stepp, djurlifvet på berget var nu så undersökt, att sällan några ri- kare fynd längre erhöllos, hvarför jag beslöt, särskildt med tanke på oryxantiloperna, att åter förlägga lägret till stäpperna kring Ngare na nyuki, områdets präktigaste jaktmark. Den 26 bestämdes för uppbrott. Efter en mulen tidig mor- gon började det vid åttatiden att lätta, molnen ljusnade allt mer, wadschaggafolket, som i regnet ofta varit svårt att få, infunno sig i dag i mängd, lockade af utsikten att få fylla sina magar med läcker antilopstek, och en kort stund efter det I20 FAUNA OCH FLORA Ameri utropat, att 16 extra bärare behöfdes, stod hela flocken samlad utanför stationen, tältet nedtogs, fördelades på sina bestämda bördor, proviantlådor utdelades, signal till uppbrott gafs, hvarpå tåget satte sig i rörelse ned längs bergets sluttande sidor genom infödingarnes väl skötta farmer, vidare genom den allt mer glesnande blandskogen och ut på den öde med kort tufvigt gi-äs beväxta stäppen. Af det sedan länge ofta fallande regnet hade blandskogen förvandlats till ett slags kärr och i timmar vandrade vi fram i det längs stigarne framströmmande vattnet, grodorna bubblade och kvittrade — ty det låter nästan som fåglar! — öfver allt, det enda som för tillfället upplifvade den rätt tysta naturen. Vi närma oss stäppen, blandskogen med dess spridda grupper af akacior och andra träd ofta samlade i oregelbundna sträckor eller grupper med mellanvarande vegetation af mans- höga buskar och större eller mindre sträckor af högre eller lägre gräs, det hela så oregelbundet, att endast dessa mer ty- piska drag kunna angifvas. Ute på stäppen har regnet verkat upplifvande, gröna mattor hafva efterträdt de gulnade, af solen torkade, och friska, utslagna blommor förläna taflan en vårlik prägel. Djurvärlden synes dock rätt sparsam och endast få varelser upplifva den orörliga stäppbilden kring oss, där vi vandra fram; enstaka, väldiga gräshoppor höja sig ibland från marken och surra bort som fåglar, regnbromsar slå ned på bärarnes nakna kroppar och äfven enstaka andra smådjur synas här och livar. Fågelvärlden är däremot ej så fattig. Lärkor och piplärkor kasta sig här och hvar skrämda upp från marken, en gycklare (Helotarsus) skjuter med sirlig flykt fram genom luften, stäpphökar visa sig stundom, stanna i luf- ten som tornfalkar, spejande efter sitt byte, för att så åter glida bort, ladusvalor susa under ilande flykt fram utmed mar- ken, några Oed/cfiemus löpa som ljungpipare fram öfver mar- ken för att först på helt nära håll lyfta och åter strax slå ned. Särskildt karakteristiska representanter från fågelvärlden här ute äro grässångarne fCisticoIa-arievJ, som sitta i de VNC.VE SJOSTHDT, PA JAKT EFTER ANTIIJJPER 12 1 spridda buskarncs toppar ifrigt skrikande sitt ljudande tisch- tiscli eller under guppande tlykt skrikande förflytta sig från den ena busken eller kraftigare grässtråt till det andra. Äfven kronviporna, lijordarnes pålitliga väktare, visa sig, ehuru denna tid mera sällan, då de äfven voro lugnare än eljest. Vi hade marscherat någon timma ute på stäppen, då de första koantiloperna, 9 stycken, visade sig, där de redan pä långt afstånd stodo lyssnande och granskade den antågande karavanen. Solen börjar allt mer bränna, himlen blir allt kla- rare, i spridda flockar visa sig grant- och thomsongazeller, för att vid vårt annalkande först makligt sedan i traf försvinna utåt stäppen. Med vacker hållning rörde sig de gamla grantgazellbockarne med sina sirliga hornprydnader, stundom samlade i små grupper för sig, skilda från de öfriga, killingarne, bångstyriga, som alltid, skutta med elastiska språng och i vädret upplyft svans hit och dit, studsande som kautschukbollar, genom sin liflighet och oro skrämmande hela skaran, som snarare än eljest gaf sig på flykten. En gammal vacker bock, träffad i bogen, rusar äfven bort med de öfriga, störtar omkull med hufvudet mot marken, reser sig åter, vacklar i väg för att sa döende nedsjunka på stäppen. Så nå vi före solnedgången den sump, hvari Ngare nai- robi utmynnar och uppsöker den gamla lägerplatsen, som nu ligger omfluten af vatten liksom midt i ett kärr, uppränsa den från ogräs och slå läger. Det är följande morgon, från wadschaggas eldar vid lägrets sida, där de bland den manshöga täta buschen byggt sig ett slags hyddor af hopsamladt sumpgräs, stego rökpelare mot skyn; på stickor uppstuckna köttstycken fräste i lågorna och spredo en aptitretande doft kring hela lägerplatsen. Med hela sitt intresse upptagna af »chakula», hvarvid det ena väldiga köttstycket efter det andra försvann i deras rym- liga magar, var det med allt annat än entusiasm, de hörde signalen till uppbrott ljuda, 10 stycken stodo dock snart fär- diga, gevär, rep, väskor, knifvar m. m. lastades på dem, hvarpå 122 FAUNA OCH FLORA ^ VNfiVE SJÖSTF.DT, PA JAKT EFTnR AXTILOPER 123 tåget satte sig i rörelse genom de omgifvande kärren bort mot de glesa akacielundarne. Solen lyste redan fi-am (Uver stäppen, skaror af grant- och thomsongazeller sågos (■)fver allt i större eller mindre flockar, från några fa till ett femtio- eller sjuttiotal, lugnt betande i det korta gräset. Genom akacieskogarnes af öppna gräsbeväxta sträckor skilda partier går färden vidare, då plötsligt ropet >'pofu>! (oryx, äfven elenatilop tycks på sina hall betecknas med detta Kisuahilinamn) ljöd från den vaksamme Akida, hvars örnblick redan vid synfältet upptäckt och igenkänt några knappt ur- skiljbara skuggbilder. De svarta ögonen lyste af ifver, då han med handen gjorde tecken att följa. Det var som en elektrisk stöt gått igenom hela ens varelse vid detta enkla ord, och åter hade jag sålunda det så länge sökta djuret i min närhet. I skydd af spridda busk- och akaciegrupper närma vi oss allt mer den vaksamma hjorden, som redan för länge sedan märkt oss, alla djuren stå med åt oss vändt hufvud, oftast i den ställning som det uppstoppade exemplaret (motstående fig.) visar. Snart är afståndet ej längre, än att djuren tydligt kunna ses, en kula far genom luften, hvarvid hela flocken kastar om och i traf försvinner mellan de spridda trädgrupperna. Liksom de flesta antiloper äro oryxantiloperna mycket hårdskjutna, detta äfven till följd af deras mycket tjocka hud, och att det påskjutna djuret genast skulle falla var ej troligt. Framkomna se vi snart blodspår, bärarne uppställas i jägarkedja, som långsamt rörde sig framåt i den riktning det då och då upptäckta blodstänket visade. På vissa ställen, där terrängen var sandig, visade sig spår af hela den hopträngda flocken, som efter en kreaturshjord. Det visade sig snart, att det sårade djuret lämnat de öfriga, blodet hade flutit rikligare och förföljandet blef allt lättare, till dess att vi upptäckte det svårt sårade djuret, där det vaggande, med sänkt hufvud stod vid sidan af en liten akacia. Öfvertygad att det ej vidare hade krafter att fly, öfvergaf jag den vanliga af erfarenheten vunna försiktighe- ten och styrde rakt bort mot antilopen, som äter satte sig i 124 FAUNA OCH FLORA rörelse. En kula skulle visserligen lätt kunnat hejda den, men fruktan att onödigt förstöra det dyrbara skinnet kom mig att gång på gång sänka det höjda geväret. Inom kort är djuret redan i ganska god fart och försvinner i ett nu bland några träd, för att sedan vara som bortblåst. I timmar genomsökte vi hela trakten, som inåt blef allt tätare, intränga i buskager och snärjen, men ingenstädes stod någon oryx att se, och först då vi följande dag åter passerade här, kommo bärarne fram med några remsor af djurets hud, hvilket under natten uppsparats och uppätits af hyenor. Denna andra dag skulle dock blifva en lyckodag. Åter befunno vi oss i de trakter, där hjorden förra dagen visat sig, timme efter timme hade vi vandrat fram öfver öppen terräng med spridda buskager och akacior, då ett par oryxantiloper på afstånd upptäckts, och alla krafter måste nu sättas till, för att ändtligen få ett djur för riksmuseet. Redan på långt af- stånd kastade de om, där de förut stått med åt oss vändt hufvud, och trafva bort öfver en större af akacielundar om- gifven öppen terrärig. Men nu voro infödingarne till hinder, då alltid någon eller några af dem sågos under förföljandet, under det att jag möjligen ensam skulle bättre kunna nalkas dem, hvarför de tillsades att stanna och först vid skotten komma i den riktning dessa angåfvo. Solen började bränna öfver stäppen med våldsam kraft, än mer kännbar under den språngmarsch, som nu började; stäpptörsten infann sig brännande, och svaljet var som förtor- kadt. Mitt hopp hade varit att anträffa djuren på andra sidan den dunge, hvari de setts försvinna; försiktigt framträngde jag sökande bland buskagen och spridda akacior, men inga djur upptäcktes, inga spår visade hvilken riktning de tagit, då dju- ren plötsligt visade sig långt i fjärran på andra sidan en bakom akacieskogen åter vidtagande öppen terräng. Törsten hade nu blifvit nästan outhärdlig, men målet var för lockande, för att ej ännu ett försök skulle göras, åter går det fram i half språngmarsch i den glödande solen åt det håll, där djuren sist sågos vid skogsbrynet. YNGVE SJÖSTEDT, PA JAKT EFTER ANTI LÖPER I 25 Men äfveii nu skulle fötiioppningarne gäckas, ej en varelse sågs i skogen, och några spår i den här hårda marken kunde ej upptäckas. Modfälld fortsätter jag hvart stegen än buro och befann mig sa vid akaciedungens ena bryn, da till min ()fver- raskning en oryx utifrån i lugn gång kommer rakt at det håll, där jag stod vid ett litet buskage. Ehuru fem kuloi" sattes i kroppen — det hörs mycket väl, da kulan slai- i äfven på ganska långt hall — rusade djuret till min förvåning vidare bort och var innan nya patro- ner lago i geväret försvunnet i den glesa skogen. Emellertid hade de svarta varit närmare efter mig, än jag trott, och inom kort visade sig det ena svarta ansiktet efter det andra bland buskarne, Ameri, van att följa spår, hade följt dessa och trots de små märken, klöfvarne gjorde i den här hårda marken, hade han funnit att antilopen kastat åt sidan, och gifvit sig nästan tillbaka dit, hvarifrån han kommit; vinkningar från bärare visade också snart, att de upptäckt den och borta bland en grupp lägre akacior urskiljde jag snart djuret, hvilket nu närmade sig med samma varsamhet, som det varit osåradt. En ny kula i bogen kom det att sjunka ihop, hvarpå under den gladaste stämning prepareringen tog sin början. Sedan vi några timmar suttit vid preparingen visar sig plötsligt den andre oryxantilopen ute på stäppen och en första blick visar, att han redan observerat oss, där han stod orörlig med hufvudet åt vår plats. Ehuru det syntes föga lönande att på öppna stäppen söka närma sig det redan varskodda, skygga djuret, reste jag mig från släktet, aftorkade blodet från händer och armar, fattade den vid ett träd stående mausern och går i skydd af en gles buske bort mot den alltjämt kvarstående antilopen; denne, som noga sett mina rörelser, kastar emeller- tid på omkring 500 fots afstånd plötsligt om och trafvar snedt bortåt. Huru den kula, som sändes efter den, tog, var ej lätt att se, men då den ej gräsade misstänkte jag den tagit och kvarstod tills antilopen försvunnit bakom ett par tätare, lägre akacior, utan att sedan framkomma på andra sidan. Förvånad att ej vidare se till den på stäppen, dådet väl knappast kunde 126 FAUNA OCH FLORA tänkas att den svängt af just bakom dessa träd och fortsatt därbakoni i rak linje styrde jag stegen bort till träden, fort- satte i samma riktning vidare, då på en gång den ståtliga bocken sågs ligga liflös på stäppen, så vacker och felfri, att man utifrån knappast kunde upptäcka, hvar kulan gått in. Då det första exemplaret genom de många skotten, som del- vis repat huden, var mindre vacker och liksom detta en bock, afbröts arbetet med den och endast hufvudet medtogs som trofé. Det på riksmuseet nu uppställda exemplaret är så- ledes det sist fällda af de båda djuren. Flera arter oryxantiloper bebo, som bekant, Afrika från dess södra delar upp till södra Sahara och Egypten. Deras långa raka horn äro farliga angreppsvapen, och sårade kunna dessa antiloper försvara sig med raseri, hvarvid de göra an- fallen med djupt nedböjdt hufvud och snedt uppåtriktade horn. Naturskyddsfrågan. Af R. S-g. (Forts, från hiift. 1). Sverige. [^r?-^""~Jil||j^1 en framgång naturskyddssaken rönt i utlandet r ^- Bv . ■ och för hvilken redogjorts i det föregående iWcS^s^-^^S^ är ägnad att hos hvarje naturvän väcka glädje IJflH^BIBHÉlÉi ^^^^ förhoppningar. Ty det gäller här förvisso towi^/|-/. . --.•■-:-^*^ en fråga af icke blott nationellt utan äfven S;=:r7;^-;^ié??^^^ internationellt intresse. Naturligtvis ligger vårt land oss närmast om hjärtat, men det är ett godt tidens tecken, att så gynnsamma vindar blåsa i länder, där kulturens vågor bryta vida häftigare och med starkare kraf på landvin- ningar än inom Sveriges gränser. Man vill äfven häraf finna skäl att förmoda, att de framställningar och förslag, som nu föreligga rörande vårt eget land, ännu lättare skola nå fram till det åsyftade målet. Betänkandet låter de olika lagstiftningsförslagen föregås af en närmare utredning af planen och tillvägagångssättet vid an- ordnandet af fridlysningsförfarande samt lagstiftningens inne- börd i olika fall, hvarjämte framläggas en del förslag angående afsättande af vissa nationalparker inom landet. Hufvuddragen af de gjorda viktigaste framställningarna skola här följa, me- dan lydelsen af lagparagraferna icke torde före deras definitiva fastställande vara af så stort intresse, att de förtjäna offentlig- görande i denna tidskrift. J28 FAUNA OCH FLe>RA Den olika arten af framställningar klargöres genom de 8 punkter hvarmed de rubricerats. De lyda: 1) Förslag till lag ang. naturminnesmärkens fredande; 2) > nationalparker; 3) ang. rätt i vissa fall till expropritation för na- turskyddsändamål; 4) Förslag till särskilda bestämmelser ang. naturminnes- märken å statens jord m. m.: 5) Förslag rörande afsättande af vissa nationalparker; 6) Utredande af kostnadsfrågan; 7) Förslag till vissa ändringar i jaktstadgan; 8) Framställningar om vissa fridlysningsbestämmelser. Punkt 1 sammanfattar naturskyddssakens innehåll och omfång och utgöra introduktion i det allmänna förfaringssät- tet vid fridlysningen i dess olika former. Den lämpar sig där- för här för en något utförligare redogörelse, hvarefter endast några korta antydningar om det mer speciella innehållet i vissa af de öfriga punkterna torde vara behöfliga. Grundmotivet för de i Betänkandet framställda yrkande pa naturskydd har varit den alltmer påträngande nödvändig- heten af en verklig skyddslagsstiftning, som förmår bereda möjlighet för en fullt effektiv fridlysning af vara riaturminnes- märken. För närvarande kan nämligen en sådan i de flesta fall svårligen anordnas. »Utgöres minnesmärket af t. ex. en häckningsplats för en sällsynt fågelart, en fyndort för botaniskt eftersökta växter eller dylikt, kan ägaren icke ens emot främmande personer behörigen freda, hvad han vill skydda. Formuleringen af 24 kap. 11 § strafflagen ådagalägger nämligen, att äganderät- ten icke sträcker sig så långt, att en jordägare kan i alla fall från beträdande af sin fastighet afhålla andra människor. Skydd mot olofligt beträdande åtnjutes nämligen icke beträf- fande annan jord än tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, hvilki däraf kunna skadas. Hit lärer icke kunna hän- föras t. ex. en ofruktbar strand, som utgör häckningsplats för ett antal icke jaktbara fågelarter. — — — Likaså stadgar NATURSKVDDSrRAGAX 1 29 lagen icke något straff för dödande eller fångande a annans mark af lägre djur, som ej kunna anses vara föremål för jakt eller fiske i vanlig mening, såsom reptilier, insekter och dylikt eller för plockande af vilda bär, örter och svampar ä annans mark.» Hvad förstås då med naturminnesmärke, eller med andra ord, hvilka särskilda slags föremål i naturen kan det vara af vikt att bevara orubbade och för hvilkas fridlysning skall den tillämnade lagstiftningen alltså anlitas? Med naturminnesmärke bör förstås »hvarje område eller till fastighet hörande natur- föremål, som är af särskildt intresse för kännedomen om lan- dets natur eller på grund af märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas». Denna definition lägger hufvudvikten på den naturveten- skapliga synpunkten. Uttrycket »af märklig naturbeskaffenhet» bör emellertid vara så tänjbart, att därunder äfven kan hän- föras en hel del fall, »då det allmänna estetiska naturintresset är det, som företrädesvis kräfver föremålets skyddande». Att enligt nämnda formulering äfven t. ex. djurlifvet på en viss plats eller viss djur- eller växtart inom ett bestämdt om- råde, ett vattenfall eller en sjö kan betraktas som naturmin- nesmärke torde vara uppenbart. Rörande de särskilda åtgärder, som böra förbjudas, när man vill fridlysa ett naturminnesmärke, har det icke varit lämp- ligt att fastslå några allmänna regler. »I vissa fall, när det gäller att skydda t. ex. vegetationen, kan det vara nog att stadga förbud mot afsiktlig afverkning eller afsiktligt skadande, i andra fall kan man behöfva för- bjuda t. ex. betning af kreatur, i andra åter kan det vara nö- digt att sträcka sig ända till ett förbud att beträda visst om- råde. Den första grundsats för en lagstiftning i ämnet synes alltså böra blifva den, att dt lämplig myndighet anförtros att, Jiär Jörutsättningarne i öfrigt för fridlysning föreligga, meddela de fridlysningsbestämmelser, som i hvarje särskildt fall finnas erforderliga. Den lämpligaste myndigheten i detta afseende synes otvifvelaktigt vara Konungens befallningshafvande.» Fauna och Flora 1908. Haft. 3. I O 130 FAUNA OCH FLORA Den inskränkning i förfoganderätten, som en fridlysning af ifrågavarande beskaffenhet tydligen måste medföra, har varit föremål för en ingående granskning och pröfning. Såsom all- män regel har den grundsatsen uppställts, ^M y> fridlysning icke företages utan att samtliga rättsägare medgif vit densamma. Denna regel bör, i den mån man icke vill medgifva expropriation, obetingadt gälla ägare. Beträffande öfriga rättsägare, kan det emellertid ibland vara lämpligt att väl utfärda fridlysnings- påbudet, utan att dessas samtycke erhållits, men i stället till- lämpa den ofvan uttalade grundsatsen på det sätt, att fridlys- ningen icke länder till inskränkning i de sakägares rätt, hvilka icke medgifvit densamma». De rättsägare, som man i ett fridlysningsärende har att göra med, kunna sammanfattas i tre olika grupper: 1) Ägare eller vid fideikommiss och dylika besittningsrät- tigheter innehafvaren och vid boställen boställshafvaren.» . 2) Jnnehafvare af nyttjanderätt servitutsrätt eller annan dylik rätt.» »Med afseende på dessa, som delvis kunna vara svåra att få reda på (t. ex. om ett helt byalag äger rätt till torf-, grus- eller tångtäkt på en annan jordägares mark), torde man kunna inskränka sig till att genom en på lämpligt sätt publicerad och kända rättsägare tillsänd kungörelse med preklusiv verkan lämna vederbörande tillfälle att anmäla, om de mot ansöknin- gen hafva något att erinra. . Anmäler någon rätts- ägare protest och visar det sig, att han verkligen skulle lida intrång genom den begärda fridlysningen, får i öfverensstäm- melse med ofvan angifna grundsats, fridlysning naturligen icke äga rum. .» Anmäler någon protest men utan att kunna styrka, att han genom fridlysningen lider intrång, ordnas saken så, att fridlysningen väl beviljas, men förklaras icke leda till minskning i den rätt, som lagligen må tillkomma den pro- testerande. 3) »De, som hafva fordran, för hvilken fastigheten häftar samt vid fideikommiss, successiva besittningsrättigheter och boställen eventuellt blifvande inne haf vare.» Till dessa tages NATURSKVDDSFRAGAN I3I i fridlysningsärendet ingen liäiisyn, men deras rätt bibehålies oförkränkt enligt de metoder, som ofvan angifvits. Till dessa bestämmelser, som förestafvats af ömhet om de särskilda rättsägarnas intressen, fogas emellertid dtn anmärk- ningen, att i viktigare fall jord kan exproprieras f(jr att såsom naturminnesmärke afsättas, ty i detta fall beredes ju vederbö- rande full ersättning för hvad de mista. En sådan expropria- tionsrätt kan understundom vara behöflig för att afklippa mT)- tande svårigheter och särskildt för att förekomma, att natur- minnesmärken blifva spekulationsobjekt. Man synes därför icke böra tveka att införa en expropriationsrätt för viktigare fall, i likhet med hvad som skett i utlandet. För att ett naturföremål skall kunna fridlysas bör det först vid en pröfning genom sakkunnige fastslås, att det verk- ligen förtjänar att behandlas som naturminnesmärke. Denna pröfning bör lämpligen uppdragas åt Kungl. Vetenskapsakade- mien. Sedan möjligheten till en effektiv fridlysning ernåtts, upp- står frågan, i hvad mån staten bör söka åstadkomma, att na- turminnesmärken verkligen blifva uppsökta och fridlysta. I utlandet har man, som af föregående redogörelse framgått, lagt stor vikt vid att skapa ett särskildt organ för att kunna drifva en systematisk verksamhet i saken, hvarjämte som utgångs- punkt för arbetet en officiell registrering af befintliga natur- minnesmärken anordnats. I vårt land torde något enklare for- mer kunna användas. »Landets naturminnesmärken kunna ju, såsom man anmärkt om de blifva fridlysta, betraktas såsom en slags friluftsafdel- ning till naturhistoriska riksmuseum, som står under veten- skapsakademiens förvaltning, och att öka och skydda samlin- gen af naturminnesmärken ställer sig därför såsom en syn- nerligen närliggande uppgift för akademien. — Med det intresse, som så ofta hos vårt folk framträdt, då det gällt att befordra vetenskapliga uppgifter, skall en hemställan från veten- skapsakademien säkerligen i ett stort antal fall med beredvil- lighet efterkommas, och med afseende å de naturminnesmär- 132 FAUNA OCH FLORA ken, som finnas å statens mark, kunna säkerligen utan afse- värd uppoffring akademiens önskningar på detta område i stor omfattning tillmötesgås. Vid sidan om detta vetenskapsakademiens initiativ komma emellertid förvisso icke att saknas andra. Erfarenheten har visat att redan nu mångenstädes uppstått föreningar eller samman- manslutningar af enskilda, hvilka genom att träda emellan och inköpa hotade, från natursynpunkt märkliga platser, räddat dem för framtiden, och en utbredning af denna rörelse är naturli- gen i hög grad sannolik, allt efter som intresset för natur- skyddsfrågan sprides i vidare kretsar. Jämväl lärer det vara tänkbart, att i många fall en enskild jordägare, som intresserar sig för naturen på sin egendom, vid dennas försäljning eller gent emot sina efterkommande skulle vilja skydda en eller annan af naturens märkvärdig- heter. De olika initiativ, man af dessa anledningar har att för- vänta, synas tillsvidare kunna anses fullt tillräckliga. Hvad som bör göras, är alltså endast att lämna öppet för hvilken intresserad som helst att i ett naturskyddsärende uppträda såsom sökande.» Hvad angår naturminnesmärkenas registrering, synes ar- betet tillsvidare böra inriktas hufvudsakligast på att sätta sig i stånd att ingripa, när särskild fara hotar, ty att i förväg upp- teckna allt, som möjligen skulle förtjäna att skyddas i vårt vidsträckta land, skulle kräfva afsevärda kostnader. Fridlysta minnesmärken böra uppföras på särskild förteckning och ko- nungens befallningshafvande förständigas att föra särskilda länsregister, som sedan genom årliga rapporter sammanföras till ett af Vetenskapsakademien fördt riksregister. Naturminnesmärkena böra utmärkas genom anbringande af anslagstaflor och dylikt. Med afseende på själfva proceduren vid fridlysningsförfa- randet bör den bestå af följande led: 1. y> Ansökning hos Konungens befallningshafvande i länet af vetenskapsakademien, jordägaren eller annan intresserad. natukskvddsfrAgan i 33 Göres ansökningen ej af ägaren, skall medgifvande af ägaren bifogas. Vid fideikommiss och liknande besittningsrätter samt boställen bifogas innehafvarens medgifvande. — An- sökningen bör innehålla till en början noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge samt uppgift utom d ägaren jämväl a dem, hvilka äga nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som genom den begärda frjdlysnings- åtgärden skulle lida intrång. Sökanden bör sålunda äfven föreslå de särskilda fridlysningsbestämmelser, som böra utfärdas, och det sätt, hvarpd imturminnesmärket bör, där sa erfordras, inhägnas eller i öfrigt utmärkas — - — .» 2. »Konungens befallningshafvande förelägger dem, som till fastigheten hafva nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, hvilken genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång att senast inom en månad hos Konungens befallningshafvande an- mäla, om de mot fridlysningen hafva något att erinra .» 3. »Samtidigt med nämnda kungörelse infordrar Konungens befallningshafvande j^^röf/zflfé" /ra/2 vetenskapsakademien. Denna har att afgöra, huruvida det med ansökningen afsedda före- målet är förtjänt af att behandlas såsom naturminnesmärke. Dess åsikt i frågan bör blifva för den vidare behandlingen af ansökningens afgörande, så att fridlysning beviljas, endast om akademien tillstyrker ansökningen — ■ — ^ — .» 4. Göres af rättsägare invändning mot fridlysningen, och kan han icke af sökanden ställas till freds, afslås ansökan. 5. Meddelas fridlysningsutslaget, hvilket sedan på allmän bekostnad kungöres i länskungörelser, ortstidningar och ortens kyrka. 6. Införes naturminnesmärket / registret. Genom fridlysningen undandrages naturföremålet veder- börande ägares och rättsägares förfogande, men den medför icke i och för sig någon förändring i äganderätten. Fridlys- ningen bör i regel gälla all framtid. Något hinder att i beslu- tet inskränka den till viss tid, bör dock ej finnas. Det kan t. ex. hända att naturminnesmärket undergår sådan förändring, att det icke vidare är önskligt att bibehålla fridlysningen. Icke 134 FAUNA OCH FLORA heller bör densamma utgöra hinder för ett så nyttigt företag, att naturminnesmärket för dess möjliggörande anses böra offras. För att ändamålet med fridlysningen skall kunna uppnås, är det nödvändigt, att naturminnesmärkena göras till föremål för fortgående vetenskapliga undersökningar. För möjliggö- rande af sådana böra tillfälliga dipenser från bestämmelserna af Vetenskapsakademien kunna utfärdas. Beträffande skydd åt visst slag af naturföremål, såsom säll- synta djur och växter, bör man utan vidare kunna stadga för- bud att å annans mark afsiktligt borttaga eller skada föremål af denna art. En lagstiftning rörande förbud mot vanprydande annonse- ring är äfvenledes af vikt. Den synes kunna åstadkommas därigenom, att åt »Konungens befallningshafvande uppdrages att för område å landet, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är af särskildt intresse, i den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda, att i det fria annorledes än å bygg- nad, däri människor bo eller affär är inhyst, uppsattes eller an- bringas tafla, plakat eller inskrift i annonseringssyfte .» Punkt 2 afhandlar närmare frågan om nationalparker. Åtskilliga omständigheter göra, att det synes lämpligt att ge- nom särskild lag anvisa ett förfarande vid fridlysning af sam- manhängande större områden. Det kan äfvenledes knappast bli tal om att fridlysa sådana stora områden annat än på kro- nans mark. Lagstiftningens hufvuddrag bör gå ut på, att ma- teriellt tillgodogörande af området för kronans räkning icke vidare må äga rum. Ändamålet med nationalparks afsättande bör vara »att söka bibehålla icke blott områdets naturliga be- skaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess natur- skönhet, och detta genom att området lämnas i största möj- liga mån åt sig själft». Förbudet skall ej leda till inskränkning i enskildes rätt, som må vara uppkommen. Rätt till bete och fiske bör sålunda lämnas oförkränkt o. s. v. Detta gäller särskildt lapparna. Jaktförbud må kunna upphäfvas rörande viss djurart, om den- samma nått en för naturlifvets jämnvikt störande utveckling. naturskvddsfrAgan' 135 Äfven i andra afseeiidcMi böra iiiidaiitai; medgifvas, såsom för vetenskapliga undersökningar, (ienoni samstämmande beslut af Konung och Riksdag må dessutom bestämmas, att viss mi- neralfyndigliet eller visst vattenfall skall undantagas från lagens tillämpliglietsområde. Angående naturminnesmärkena på statens jord, som äro föremål för utredning i punkt 4, må här ur Betänkandet an- föras följande af allmännare intresse: »En grupp af statstjänstemän, som på ett verksamt sätt skulle kunna bidraga särskildt till skyddandet af naturlifvet i våra kusttrakter och skärgårdar, är den i tullverkets tjänst an- ställda kustbevakningspersonalen och lotsarne. I synnerhet när det gäller att beifra eller till åtal hos vederbörande åkla- gare anmäla de mångahanda öfverträdelser af gällande jakt- bestämmelser, som tyvärr allt för ofta äga rum i kusttrakterna, skulle dessa tjänstemän på ett synnerligen verksamt sätt kunna biträda den reguliära åklagaremyndigheten, hvilken af lätt in- sedda skäl har svårt att i dessa trakter utöfva nödig jakttill- syn. En på lämpligt sätt till dem riktad anmaning i sådant syfte synes därför icke vara ur vägen.» De ändringar Betänkandet föreslår rörande jaktstadgan och fridlysningen af vissa jaktbara fåglar hafva redan varit föremål för omnämnande i tidningar och tidskrifter och torde således vara så pass kända, att en redogörelse för densamma i denna tidskrift kan anses öfverflödig. I stället må uppmärksamhet här ägnas åt förslaget om afsättande af vissa nationalparker inom vårt land. Betänkan- det har i denna del af ämnet måst nöja sig med att samman- fatta uppgifter, som lämnats genom utlåtanden af Vetenskaps- akademien, Domänstyrelsen och åtskilliga ortsmyndigheter. De områden, som närmast synas böra såsom nationalpar- ker afsättas, äro följande: 1. Område vid Stora Sjöfallet i Norbottens län, en trakt, känd såsom en af de naturskönaste i vårt land. Björnen före- kommer desslikes här mindre sällsynt än på något annat ställe i Sverige. Betänkandet föreslår, att till området skall räknas 136 FAUNA OCH FLORA det söderut sig utbredande intressanta Sarjekmassivet. I när- liggande dalar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. 2. Abiskocialejis nedre del i Norrbottens län, sträckande sig från Torne träsk i sydvästlig riktning upp mot fjällen. Marken utgör oafvittrad kronomark med en areal af 4,620 hek- tar och är till större delen beväxt med fjällbjörk samt nedanför Abiskojaure med enstaka tallar. Området utgör en typisk fjäll- dal med rik växtlighet, särskildt utmärkt genom någon af vår floras sällsyntaste representanter. 3. Ur skogsområde inom Suorsa eller Rissa kronoparker i Västerbottens län. Detta verkliga urskogsområde skulle möj- liggöra ett exakt studerande af en lapplandsskogs normala ut- veckling med dess bildning af växtformationer af olika slag oc!i olika sammansättning efter lokala förhållanden, samt den ostörda växtlighetens inverkan på jordmånen, myllbildning, vittring o. dyl. 4. Löf ängar söder om fjället Peljekaisse i Norrbottens län. Området ligger 2 mil från Hornavan med en areal af omkring 250 hektar. 5. Den kronan tillhöriga delen af Sonfjället i Härjeådalens revir och Jämtlands län. Detta fjäll har hittills icke besökts af lappar med renar och är således i ostördt skick. 6. Ett mindre område af Hamra kronopark i Gäfleborgs län. Man bör äfven sörja för, att ett urskogsområde i sydli- gare delar än det egentliga Norrland lämnas orubbadt för att erbjuda åskådnings- och studiematerial. Med hänsyn till skogens stora värde bör ett område af högst 20 hektar afsättas. 7. Holmen Ångsön, Länna socken af Stockholms län. Ön är beväxt med rik trädvegetation af kraftiga barrträd och löf- träd af mångahanda slag samt äger en rik undervegetation af örter. Ön är »en pärla i Stockholms numera ganska skogfattiga skärgård». 8. Område å Kilsbergens sluttning å Garphytte kronopark i Örebro län. Sluttningen äger härlig träd-, bark- och ört- vegetation, särskildt beaktansvärd för sin egenartade flora (ak- lejor, klockor, papilionaceer, orchidéer m. fl.). Det framhålles, NATURSKYDDSFRAGAN 137 hurusom på många hall i denna trakt naturen genom odh'ng, röjning för bete, Hkgiltighet oeh phinching ber(>fvats sin fäg- ring och rikedom. 9. Dii af Gottska Sandön. Det gäUer att iiär skydda, så- väl skogen som flygsandsfält, flyttblock o. s. v. Ungefär en tredjedel af denna märkliga ös skogar befinna sig ännu i ur- skogsstadiet. För uppfattning af vår växtvärldsutvecklings- historia är det af vikt att få några synnerligen märkliga Sandö- växter bevarade, hvilka lätt genom hänsynslöshet kunde utrotas. Till sist må anföras Betänkandets egna ord om betydelsen af upplysningsverksamhet i naturskyddets sak: »Hvad som medelst fridlysning kan åstadkommas till na- turens skydd, torde emellertid icke förslå långt, därest det icke mötes af en hos befolkningen utbredd allmän kärlek till natu- ren och insikt om angelägenheten af dess skyddande. Utan den ringaste ekonomiska olägenhet skulle nog i en hel del fall åtgärder, som af den enskilde jordägaren vidtagits på ett så- dant sätt, att ett stycke ursprunglig natur därigenom förintats, i stället genom en ringa omläggning kunnat så utföras, att denna källa till glädje för människosinnet för framtiden beva- rats orubbad. I detta afseende behöfver vårt folk ännu myc- ken uppfostran. Barnet, som tanklöst plockar blommorna vid vägkanten för att genast åter bortkasta dem eller som endast för lusten att fånga och döda förföljer smådjuren i skog och mark, i sjö och vattendrag, jägaren som skryter öfver en lång skottlista på särskildt sällsynta villebråd, samlaren, som be- röfvar naturen de sista exemplaren af en eljest utvecklings- möjlig djurart, för att fullständiga samlingarne i naturalieka- binettens glasskåp, lustvandraren, som skräpar ner naturen med sina initialer och matsäcksrester och hvarför icke äfven våra ortsmyndigheter, som så ofta för att för att följa dagens mod i afseende på stadsplaner och gator eller af rent »ord- ningssinne» utan betänkande fälla massor af träd, som skänkt skugga och glädje åt gångna generationer och äfven skulle kunna bereda eftervärlden trefnad, alla behöfva de uppfostras till större insikt om hvad naturen dock ytterst betyder för 138 FAUNA OCH FLORA människosläktet. Och denna uppfostran bör icke allenast verka därhän, att åtgärder, som i onödan tillfoga naturen skada, i största möjliga mån undvikas, den måste också gifva en kraf- tig impuls till naturskyddssakens direkta befrämjande. 'Den uppfattning måste öfverhufvud vinna allt mer insteg och ut- bredning, att icke blott en minnesvård af sten, ett brokigt glas- fönster utan äfven ett stycke vacker natur, som skänkes kom- munen eller staten och hela befolkningen är en gåfva, som förtjänar samtidens och eftervärldens tacksamhet.' (Conwentz» Schomburgks hjort. O 1863 erhöll den engelska zoologen Mr. E Blyth från dåvarande residenten i Bangkok, ScHOMBURGK, några hjorthorn, hvilka utmärkts genom en egendomlig dichotomisk förgrening. ^^^^^"■^ De härledde sig tydligen från en då ännu 3§1„ .7.."..v:vi^; okänd hjortart och Blyth uppkallade denna efter gifvaren af de omnämnda hornen: Cerviis schomhurgki. Det dröjde sedan några år, innan man fick något mera än horn af denna intressanta art. Sir V. Brooke kompletterade beskrifningen 1876 och omtalade, att Schomburgks hjort har omkring 1 m. 5 cm. höjd öfver bogarne. Den är i vinter- dräkt tämligen lång- och grofhårig, enfärgadt mörkbrun ofvan, hvit på underläppen, buken och undersidan af svansen, under det att benen, öfverläppen och nacken ha en rödbrun anstryk- ning. På framsidan af frambenen fmnes en egendomlig man- frans af 5 cm. längd. Öronen äro stora, 16 — 17 cm. långa och hälften så breda, hvilket tyder på att denna hjortform lefver i skog och snår. Hornen äro i förhållande till djurets storlek mycket kraftiga och upprepade gånger gaffeldelade, hvilket ger dem ett egendomligt utseende. Enligt Ward's »Records of Big Game» äro de största kända horn af denna art 32 eng. tum d. v. s. omkring 81 cm. längs yttre kurvan och spännvidden hos de näst största omkring 84 cm. Det största kända hornet har på ena sidan 12 på den andra 11 spetsar. 140 FAUNA OCH FLORA I Flaggstyrman Rodhéhns efterlämnade samlingar påträf- fades ett perukhorn af Schomburgks hjort, som inköpts till Riksmuseum och som här är afbildadt jämte ett normalt horn af ett mindre exemplar, som förut fanns i Riksmuseum. Detta Fig. 1. Normala horn af Schomburgks hjort. perukhorn har ej sä många spetsar som det af Ward omta- lade >^rekord-hornet» utan blott 7 på ena sidan och 8 på den andra, men det är ganska stort och har de för perukhornen karakteristiska betydande förtjockningarne och exostoserna. Längs yttre kurvan mäta dessa horn på hvardera sidan om- kring 68 cm. i längd och spännvidden är 65 cm. Detta är så- lunda ganska respektabelt för ett perukhorn, då ju hos ett dylikt de långa spetsarne ej komma till utveckling. Ett peruk- horn af denna art har förut beskrifvits af Sir V. Brooke. Det var dock tydligen mindre samt hade blott 5 spetsar på SCnOMnURGKS HJORT 141 hvardera sidan. Dylika perukliorii pläga uppstå i sådana fall då könsorganen skadats eller blitVit sjuka under tiden hornen utväxa. Fig. 2. Perukhorn af Schoniburgks hjort. Den intressanta Schomburgk-hjorten är så vidt man vet hemma i norra Siam och uppemot Yunnan. Kgl. Förordningen af den 27 mars 1907 angående skydd åt för landtbruket nyttiga fåglar.' På grund af underdånig framställning samt efter Veten- skapsakademiens och Domänstyrelsens hörande har Kgl. Maje- stät utfärdat en något förändrad lydelse af § 1 af denna Kgl. förordning nämligen så tillvida, att bland de skyddade fåglarna numera förutom de förutvarande äfven upptagas bland »Skärr- fåglar» : »Kungsfiskare (Alcedo ispida);» och bland »Tättingar»: »Sommargylling (Oriolus galbula).» Dessa båda vackra och intressanta fågelarter hafva näm- ligen på den sista tiden visat tendenser till att vilja fast bo- sätta sig i våra sydligaste landskap. Med anledning häraf taga vi oss friheten att på det lifligaste uppmana alla vänner af vår svenska fauna att, så mycket som möjligt är, vaka öfver, att den Kgl. förordningens behjärtansvärda syfte måtte vinnas och att okynne eller okunnighet ej får komma hindrande i vägen. ^ Se Hft. 3 föreg. årg, sid. 120, hvarest denna förordning i sin helhet finnes dtergitven. Smärre meddelanden. Tornugglans nuvarande utbredning i Skåne. Tornugglan synes snart blifva en ornitologisk sällsynthet i Skåne enligt hvad dess förekomst under de senare åren gifvit vid handen. Den reparationslusta, som under det senaste decenniet öf- vergått de skånska kyrkorna har varit största skulden till att denna fågelart snart blifvit utträngd. Torngluggarne i kyrktornen hafva igenmurats, och således har hon beröfvats sina häckplatser och har måst söka andra lokaler. Hon har således försvunnit från en stor del af de gamla häckplatserna, där hon förr var en stadig gäst. I nordvästra och norra delen af Skåne har hon enligt mina iaktta- gelser alltid varit mycket sparsamt förekommande. I södra och sydvästra delen af Skåne har hon varit ganska allmän och före 1895 ^^^ ho^ ingen sällsynthet. D:r O. Ottoson meddelar i Jägare- förbundets Tidskrift, haft. 2, 1895 en längre redogörelse häröfver. I Ahlstads, Bunkeflo, Slågarp och Fugli m. fl. kyrkor där hon förr häckade är hon numera försvunnen på grund af kyrkornas reparering. För att närmare komplettera egna iakttagelser vände jag mig till d:r P. Rosenius, hvilken benäget lämnat mig en del upplys- ningar och i bref dateradt d. -^j-z 1908 meddelar d:r R. bl. a. följande: »Sedan 1895 har jag hvarje år till och med 1907 iakt- tagit tornugglan häckande i flera kyrkor i trakterna öster om Malmö. Äfven vet jag, att den häckade ännu för ett par år sedan i 2 ä 3 kyrkor på slätten närmare Trelleborg och Ystad. På flera ställen, där den för några år sedan häckade, är den nu försvunnen. Det synes mig, som om den på de sista fem åren i det hela aftagit i mängd.» Till min kännedom har vidare kommit att hon för några år sedan anträffats af D:r Johan Tjungfelt i Glimminge kyrka. Hon häckade där. I nordvästra Skåne har hon äfven anträftats häckande under det sista decenniet bl. a. i Farhult, Brunnby samt vid Engeltofta. På det senare stället häckade den under taket i en större hövålm i flera år, men en eldsvåda ödelade densamma och då omkommo äfven de gamla fåglarne. 144 FAUNA OCH FLORA I Åstorp häckade den sommaren 1907 under taket i en större magasinsbyggnad. Vidare fynd, som kommit till min kännedom äro den 10 juli 1899 vid Örtofta, den 7 sept. 1903 vid Landskrona, den 20 augusti 1905 vid Ystad samt den 8 juli 1907 vid St. Råby nära Lund. Från Helsingborgstrakten har jag blott erhållit henne ett par gånger senast sista vinter ett expl., en intressant varietet, som öf- verlämnats till Riksmuseum och kommer att beskrifvas af Professor E. Lönnberg i nästa häfte af denna tidskrift. Ännu finnes tornugglan antagligen å en hel del lokaler och det är att hoppas att hennes häckningsplatser icke framdeles bli förstörda eller genom okynne nedrifna. Att tänka på någon spridning af nämnda fågelart är lönlöst, då lämpliga häckningsplatser saknas, och klimatiska förhållanden lägga äfven ett stort hinder i vägen, ty enligt hvad det visat sig så tål tornugglan icke kalla vintrar. Harald Muchardt. Nya undersökningar rörande vissa roffåglars föda. På officiell väg har till Kgl. Jordbruksdepartementet inkommit en skrifvelse från svenska konsuln i Miinchen, Tiingler, angående det resultat, som erhållits genom undersökning af magarne af 186 roffåglar tillhörande 19 olika arter. Undersökningarne ha hufvud- sakligen under år 1906 utförts i Oberbayern och Miinchens om- gifningar och genom »Ornithologische Gesellschaft in Bayern» med statsunderstöd. I 19 onnvråkay träffades 32 sorkar, 2 näbbmöss, 4 mullvadar, i unghare, i skalbagge. Det största antalet var 4 sorkar i en ormvråk skjuten i februari. I 3 fjcUvrakar träffades 1 1 sorkar. I Q bivråkar funnos en mängd getingar och getinglarver, några tusen mätarelarver, ett antal skalbaggar, 3 ödlor, en liten få- gel. Rekordet innehades af ett exemplar som hade 1,400 mätarlarver i magen. I 4 glador funnos 4 sorkar, 1 orm slå, en liten fågel. I TI blåa kärrJiökar funnos 20 sorkar, i lärka, i rapphöna, i fink. I 9 än/]s/iökar träffades 5 sorkar, 6 småfåglar, i ödla. I 2 stepphökar funnos fågelrester. I 19 lärkfalkar träffades 2 möss, 12 småfåglar, ett stort antal skal- baggar, gräshoppor och andra insekter. I 3 aftonfalkar funnos skalbaggar, mullvadssyrsor och andra in- sekter. I 28 tor?jfalkar funnos 44 sorkar, i skogsmus, i ödla, i syrsa, 4 gräshoppor. I 7 diifJwkar funnos 8 fåglar (bl. a. rapphöns), i mus. I 9 sparfJwkar funnos 9 småfåglar (finkar, mesar), i mus. SMÄRRI' MrnniiLANDKN i|5 I 33 iionini^i^lor fuiinos 65 sorkar, 6 sko<(.sinuss, 3 iiähhiiiöss, i liten fågel, 4 ällonhornir, 5 tonul\tlar, 3 andra insekter. 1 5 /(>n///xx/i'f' iiinnos 8 sorkar. 1 II k(i/fifxxh'f' lunnos iS sorkar, i skogsnHis, i iniilhad. 3 naM) möss, 2 fåglar och några insekter. Så långl redogörelsen frän Bajern. Den har ju egentligen ej l)å\isal något nytt, utan hvad som hår framkommit, har den direkta undersökningen ådagalagt förut och kommer tyvärr nog också att få göra det ånyo, innan man allmänt får klart för sig, att vi t. e.x. i ugglorna ha de bästa bundsförvanter för undanskaffandet af landt- brukets och trädgårdsskötselns värsta snyltgäster, att tornfalkar (;ch vråkar i stort sedt äro öfvervågande nyttiga o. s. v. Ingenting iir svårare att utrota än fördomar. Vårfågelns vanor. Med anledning af i årets första häfte af denna tidskrift infördt meddelande om vårfågelns rofgirighet erinrar undertecknad sig en episod angående en dylik fågel, som kanske äfvenledes kan in- tressera tidskriftens läsare. En dag under vintern 1904 observerade jag af en händelse i rådhusparken i Umeå tvenne mindre fåglar, af hvilka den ene häf- tigt jagade den andre bland träd och buskar och slutligen grej) honom i flykten, hvarvid båda föllo ned i snön. Ehuru afståndet från mig till platsen var ganska långt fick jag dock klart för mig att förföljaren, oaktadt årstiden, måste vara en vårfågel, och dä just en bekant tidningsman passerade förbi föreslog jag honom, att vi gemensamt skulle utforska de kämpande. Dä vi kommo fram dit fåglarne försvunnit fingo vi mycket riktigt se en vårfågel sitta under en spiraeabuske hvari en död gråsparf var upphängd i en liten grenklyka nära marken. Märkvärdigt nog lät fågeln sig be- skådas under en god stund pä endast några få meters afständ, och dä han slutligen flög tog han med sig sparfven, hvilken han därvid Ixir i klor/ia, hvilket med full tydhghet observerades af oss båda. Det är denna omständighet jag velat framhålla, då mänga ornitologer finnas som tvifla pä, att vårfågeln kan på detta sätt hafva användning för sina jämförelsevis svaga fötter och klor. \'indeln, april iyo8. K(7r/ Cm in. Notiser från (lotland. Med anledning af notisen om tidii^a morkuUunt^ar i fjolårets femte häfte af Fauna & Flora ber fä nämna, att jag 22 april 1901 å Dans ägor i Hejde socken på Gotland anträftade en morkulla med späda ungar, som föreföllo vara ett par dagar gamla, antag- ligen kläckta omkring 3 april. Fullt flygga morkullungar har jag flera gånger sett pä Gotland 15—20 maj, men äfven fup.nit färska ägg så sent som 25 juni. Funna och Flora 190S. Haft. 3. 1 1 146 FAUNA OCH FLORA Beträffande notiserna om sent häckande st ärar i fjolårets fjärde och femte häften ber jag med anledning af Red:s anm. om, att fortsatta iakttagelser kunde vara af värde, få nämna ett par ord. Det är allmänt kändt, att staren är ytterst talrik och anses som en sorts husfögel pa Gotland, l^å landsl)ygden här skall man mycket sällan anträffa någon stuga, som ej har några starholkar, oftast finnas de uppsatta i stort antal. Det är därför lätt att här iakttaga stararne. Under en längre följd af år på 1860-talet var jag lifligt intresserad af att försöka utröna, om staren lade mera an en kull om året. 2 möjligen 3 gånger under åtta års tid kläcktes verkligen 2 kullar i samma holk (50 — 100 holkar observerades, antalet ej lika alla år) men allt tydde på, att det var ett nytt i)ar, som tagit hol- ken i besittning. I^n gång fanns också beviset härför, ty honan som tagit >andra^ kullen, hade en hvit stjärtfjäder, som holkens första innehafvarinna ej ägde. vSäkert är, att en »andra» kull här är ett sällsynt fall och i själfva verket aldrig torde kunna rubriceras som en normal andra kull. En gammal man berättade mig 1861, att våra starar som regel lade en andra kull i Norrland! Detta föreföll mig bra egendom- ligt. Antog att sådant snarare borde kunna förekomma här och gaf detta anledning till observationerna. Som regel lämna starungarna här sina holkar en vecka upp i juni och, så snart ungarne hunnit bli fullt Hygkraftiga, förena sig stararne i stora flockar, lämna bygderna och hålla mest till vid hafsstränderna, hvarför mången ej varsnar dem förrän de pä efter- sommaren åter visa sig })å fält och ängar. Innan de lämna vårt land, pläga de gamla stararne pä hösten infinna sig vid holkarne och sjunga sin afskedsvisa. Klintehamn, \'arfsholm, 27 febr. lejoS. WiUx Wohler. En ovanligt stor gråsjäl sköts i Södermanlands skärgård i slutet af februari af jägaren A. Sjöberg vid Grisskär utanför Hartsrö. Det var en dräktig hona med fullgången unge. Hon mätte från nosen till svansspetsen 8 fot. Det var tydligen ett mycket gammalt djur ty tänderna voro alldeles utslitna så att endast »små knölar» voro kvar af betarne och >de mindre voro alldeles borta». Kuten vägde 14 kilo. Dessa dimensioner torde vara ovanligt stora för en gråsjäl. Lilje- borg uppgifver längden af en »gammal hane» till »6 ^It fot eller i,9$o» meter och af en »gammal hona» till 1,750 meter, samt vikten af en nyfödd unge till > 26 skålpund». Längden af en gammal gråsjälhane, som sköts af Sjöberg i mars uppgick till >7 fot)\ Troligen växa gråsjälarne under en lång tid af sin lefnad. Unga djur, som antagligen äro något öfver ett år gamla, skjutna i april och maj åro vanligen omkring 1,250 — i,:;;,) meter länga enligt SMÄRRE MF.DOIJ.ANDliN I 47 en ganska ointattando ertarenlict fraii Kallskiircn ulanlur Oxelösund. Såväl lionor som hanar al C)nikrin<^ i '/•.' meters längd äro lort- j)lantningsdiigliga. lAi bidrag till hofinkcus psykologi. I den fmske zoologen O. M. Reulcrs IVjrra aret utkomna arbete Djurens själ \ belyst af våra dagars forskning, framhälles vikten af att iakttagelser öfver drag i djurens själslif publiceras, för att härigenom material må kunna samlas till en systematisk framställ ning. Dä jag läste denna bok, erinrade jag mig en händelse, som lämnar en viss inblick i bofinkens karaktär och intelligens, och som jag därför vill meddela. I en gård i Grenna hade en bofinkhane hållits i bur öfver en Ninter och härigenom blifvit mycket tam, så att han dä han pä vären frigafs, tog för vana att infinna sig vid måltiderna i grann- gärden, där familjen brukade äta ute i trädgärden, för att få bröd, hampfrö m. m., som han t. o. m. tog ur handen. Han återkom och gjorde sig hemmastadd på samma sätt följande vår och likaså våren därpå, 1903. Under natten till den 20 april detta är kom ett starkt snöfall, så att marken, buskar och träd på morgonen voro höljda af ett tjockt snötäcke. På morgonen infann sig bofinken som vanligt vid en låda utanför ett fönster för att få mat, fick hampfrö m. m., men åt blott obetydligt, flög bort och kom tillbaka med en kamrat, hvarpå båda tillsammans försvunno. Efter en kort stund återvände de emellertid, medförande icke mindre än 16 andra bofinkar, för h vilka hampfröna tydligen voro en välkommen föda i vintervädret. — Denna lilla episod synes mig vara ett godt vittnesbörd såväl om bofinkens känsla af medlidande som ock om förmågan att göra sig förstådd af sina likar. I fråga om denna fågel kan dessutom tilläggas, att jag, så ofta jag vintertiden (december eller januari) besökt Göteborg, iakttagit öfvervintrande bofinkar i staden eller dess omgifning, dock endast hanar. Den 23 februari detta år såg jag emellertid äfven en hona, nämligen vid ]>ängenäs hållplats å järnvägen Göteborg — Borås. Anmärkas bör, att en mängd bofinkar föregående sommar plägat få mat vid de här belägna sommarvillorna, hvilket förmodligen lockar några att kvarstanna. Upsala den 21 maj i qoS. IW Sfo/f^c. Kil rar sjöstjärna Psilasicr (Vidroincda, har tillvaratagits i början af maj i är af tand- läkaren GöKAN Svenning i Strömstad och lämnats till Riksmuseum. Denna art är känd från Koster sedan S. Lovén's tid, eljes ha blott två exemplar funnits i Bohuslän nämligen vid Tof\an i Gullmaren 1905. 148 FAUNA OCH FLORA Knipan (Clangiila clangula Lin.) häckande i Västergötland. I Holtssjön i Kinds härad i Västergötland har år 1907 med säkerhet utkläckts 3 kullar af knipan (Clangula clangula Lin.) Den är ätNen af mig iakttagen i en annan närbelägen sjö, Yttre Hall- ungen. Någon förväxling med vigg torde ej föreligga, då jag dess- utom för säkerhets skull jämfört af mig skjutna exemplar, både äldre och ungar, med \m Göteborgs museum befintliga ex. af kni- pan och därvid funnit dessa öfverensstämmande. Ciöteborg den -'/i 1908. (lösta Nclsou. Kgcndonilig flygtid för läderlapp. Den 17 maj kl. '/i 4 e. m. sågs vid Kdeby gård i Sc)derman- land under fullt solsken en långörad läderlapp (Plccotus ai/rifiis) flyga omkring och fånga insekter. Först sågs den komma från flygeln och upp mot hufvudl)yggnaden, bakom hvars torn den för- svann. Strax efter blef den åter synlig och flög då tillbaka öfver gården rundt ena flygeln och en tur genom parken samt åter till- baka till hufvudbyggnaden, där den i skuggan bakom tornet sågs fladdra rätt länge, fram och tillbaka, upp och ned tydligen fångande Ett par intressanta fynd. Indcrtecknad förvärfvade för någon tid sedan en ganska tref- 1ig varietet af ekorre, skjuten i september 1907 vid Ronneby. Djuret är i öfvergangsdräkt, men har erhållit en del ])artier hvita. Kring nosen, pannan, en ring kring halsen, franiben, skuldror, en större SMAKKI MlJjni.LANDHN I4(j Häck l);ikom skiiUlran samt liaUsa yttre svansen helt hvita. De hvita |)arlicina är synnnetrisku pä djurets båda sidor. \'i(iare är högra bakfotens tär och klor iiWcn helt hvita. Här löreh^^ger säledes ett iranska intressant fall af partiell alhini.^in. l''.tt annat fynd af stort intresse är ett exeni|)lar af ja))ansk trast '////////s rarins lIoKSi. lOn L;ainnial hane af nänin(hi fågelart I sköts den 21 oktober 1903 af landtbriikaren Georg Krook, ^^lunka- Ljungby (en mil norr om Angelhohn). l^^ägcln var ytterst illa skju- ten men lyckades vid prepareringen ganska väl oaktadt ena sidan var nästan bortskjuten, och har det värdefulla fyndet nu ölverläm- nats till Helsingborgs museum. Helsingborg 25 mars 1908. Jfarald Mitchanlt. Dam-modcriias ödslande nicd fåglar I Mer än 28,000 skinn af |)aradisfäglar fördes ensamt till Lon- don år 1907. Då endast en enda grupp af fåglar får betala en sådan (oerhörd årlig tribut till de dåraktiga moderna, hvad blir dä totalsumman af lif som onyttigtvis offras h varje år? \'tterligare några siffror kunna anföras som lämna en antydning härom. Under senare halfåret af 1907 såldes äfvenledes i London 1,411 i)aket af de prydnadsfjädrar, som de hvita hägrarna bära endast under fort- plantningstiden. Dessa pakets innehall ha kostat omkring 115,000 hvita hägrar lifvet just under den tid, då de bäst förtjänade att 150 FAUNA OCH FLORA skonas. Kndast i juni månad såldes på auktion 1,386 huf\uden af krondufvor och en enda firmas salukataloger upptog exempelvis 20,000 kungsfiskare! Motion har nu likväl viickts i parlamentet om stiftandet af en lag, som kommer att förhindra denna skamliga trafik till fåfängans tillfredsställelse. Motion.ären anser att modedamerna kunna nöja sig med strutsplymer samt fjädrar af fåglar som dödas till mat eller i annat nyttigt syfte. Huru är det med rödstjärtariie i ar? Det inträffar vissa år, att flyttfåglar i massa duka under för klima- tiska, meteorologiska och andra svårigheter under flyttningarne och detta understundom i så hög grad, att en eller annan art nästan eller helt och hållet synes försvunnen från trakter, där den eljest är allmän. 1 vissa delar af landet synes detta i år vara fallet med rödstjärten, dock ha våra iakttagelser ej den omfattning att en all- mängiltig slutsats kan dragas af dem. Det vore därför af intresse, om från olika delar af landet uppgifter kunde inflyta, som lämnade en fullständig öfversikt öfver detta förhållande. Om tillräckligt många uppgifter inflyta, är redaktionen villig att publicera dem i ett sammanhang. Rödstjärtens sparsamma förekomst har förefallit oss desto mera slående, som inom samma områden i Södermanland och Östergöt- land, där våra iakttagelser i år gjorts, den svart och hvita flug- snapparen liksom äfven de egentliga sångarena uppträdt i normalt antal. ' ^ Red. Eli helsvart snok utan några ljusa fläckar infångades vid Stat^sund i slutet på maj och inlämnades till Riksmuseum af Harald Klinckowström. Dylika snokar äro sällsynta men ha förut iakttagits i värt land l)å (iottland och för öfrigt pä Morea. Kajorna ha ökats för mycket I Nästan öfverallt i Sveriges södra delar träftas numera kajor i större antal än förr och på ställen, där de ej förut visat sig. De äro nu ej blott hemma i kyrktorn, ruiner och på liknande platser, utan slå sig ned på alla möjliga ställen, där de kunna finna pas- sande lokaler för häckning. Ihåliga träd äro naturligtvis synnerligen lämpliga för dem och de bemäktiga sig dylika, som förut utgjort hemvist för blåkråkor, skogsdufvor och flera fåglar, som i och för sig äro mera sympatiska än kajorna.^ Detta innebär gifvetvis en stor fara för andra hälbyggande fåglar, som ej kunna uthärda kon- kurrensen med kajorna. Intresserade fiigelvänners upj^märksamhet torde sålunda böra riktas ])å detta förhällande, ty pä mänga ställen ha kajornas ökning gätt för långt, och det är på tiden att de hällas inom tillbörliga gränser. 'I Skåne har tkt t. o. 111. luuuit, att kajorna häckat kolonivis på grc- narne i täta granplanteringar. SMÄRRK MKDDKLANDEN I 5 l Il(">kii<;^laii inccl all saniioliklict luickaiKic i I pplaiid. \)vu .?S maj clctla ar iakttog uiKlertecknad pa Wiiddö i Stock- liolins lan - i cii oläiulig sk()u;sinark med blandad löf- och barr- skog' ett cxc'in])lar af denna nordiska fågel, som man hittills ej enligt tillgängliga ui)i)giric'r funnit häckande sydligare iin i norra delarne af Värmland och Dalarnc. Visserligen anträffades ej boet, hvars eftersökande tiden ej medgaf, men alla omständigheter tydde pa, att fågeln var bosatt pa platsen, sa i iVnsta hand den fram- skriilna årstiden - hökiigglan lär häcka i sin egentliga hemtrakt i norden redan under senare delen af april — men ockscå fågelns uppträdande vid anträffandet. Han betedde sig nämligen påtagligt, som om han ansåg mig som en inkräktare ])ä området, lät sig ej skrämmas utan flyttade sig endast korta bitar i träden rundt om- kring och fann sig tydligt irriterad af min närvaro. Vill i förbigående anmärka, att den i litteraturen lämnade be- skrif ningen pä hökugglans sätt att, när hon sitter, ofta »föra sin vigglika stjärt fram och äter», är mindre träffande. Af denna be- skrifning hade åtminstone undertecknad, som förut ej sett denna fågel i fria naturen, fått den föreställningen, att han svänger stjärten åt båda sidorna, men rörelsen sker i stället upi)åt. I synnerhet omedelbart sedan hon slagit till på en gren, vipj)ar högugglan den långa stjärten rätt uppåt ryggen pä ett mycket karakteristiskt sätt. Anmärkningsvärda äro äfven hennes lifliga hufvudrörelser, hvari- genom hon skiljer sig frän flertalet öfriga ugglor. Ehuru ej intressant i samma hänseende som ofvannämnda fynd, \\\\ jag äfven omnämna, att jag så sent som den 27 april såg en fjälluggla pä Norra Ölands allvar. Äfven denna nordliga uggla ui)j)ehäller sig som bekant om vintrarne mer och mindre talrikt i landets sydligare och mellersta delar, men torde i regel eljest redan under eftervintern återvända norrut. Kxperimentalfältet d. 20 juni 1908. /VZ/y Bolin. Den största af alla giftormar är en art af glasögonormarnes släkte Xaja I>iuixari king cobra» eller äfven »hamadryad:>. 13en har en mycket vidsträckt utbredning öfver Indien, Birma, Malacka, malajiska arkipelagen till Filippinerna och södra Kina. Liksom de äkta glasögonormarne äger den förmågan att utbreda och utplatta halspartiet. Till färgen varierar den mycket från gulbrunt eller olivbrunt till svart med eller utan mörka tvärband. Nyligen har i engelska tidskrifter framställts autentiska uppgifter om den längd, som »kingcobran» kunde uppnå. Exemplar af »13 fots» längd synas ha anträffats rätt ofta. I Taiping-museet finnes ett exemplar af »14 fot 9 tums» längd. 1896 sköt en löjtnant Branson vid Tra- vancore en dylik orm af »15 fot 5 tums» längd. Samma längd omtalas äfven af en mr Phipson i en tidskrift utgifven i Bombay ungefär samtidigt. Det sistnämnda exemplaret var från Ghats i Ooa. Än högre mått ha visserligen omtalats, men dessa u})pgif\er äro mindre noggranna. jH^ FAUNA OCH FLORA Kin^rcobran har den för människor nyttiga vanan att lefva så aodt som uteslutande af andra ormar. Därvid är den ej nogräknad, utan dödar och förtär såväl ogiftiga som giftiga ormar t. ex. de svnnerlicren farliga > krait»-arterna {Fluni^arus\ glasögonormar, »da- boia» (en s »ots hug-orm, llpna rnsselli), ja den skonar ej ens sina likar. Ringcobrans gift måste sålunda ha en kraftig verkan pa Giftormar, äfven sådana, som äro med den närbesläktade Men clen^är äfven mycket fruktad af människor, och trots den jakt den anställer på giftormar kallar en engelsk författare den för en »Indi- ens förbannelse >>. /^^^^^>^^^^^£^. Wilhelm Lillicboro- edan Linnks tid hade zoologiens studium i Upsala gått betydligt tillbaka. Hans närmaste efterträdare, Linné d. y., öfverlefde fadren blott i fem år och efterträddes i sin ordning af C. P. Thunberg, hvilken var en utmärkt samlare, som i betydlig mån ökade museet, särskildt genom att till detta skänka sina egna storartade samlingar, men som icke synes haft förmåga att intressera och utbilda lär- jungar. Efter honom kom 1829 G. Wahlenberg, hvilken i sina tidigare föreläsningar visserligen behandlade äfven zoologiska ämnen, men under senare hälften af sin professorstid alls icke synes ha föreläst zoologi. Det zoologiska studiet afstannade också i Upsala under hans tid nästan helt och hållet. Där- emot uppblomstrade det i Lund under Thunbergs samtida A. J. Retzius och dennes båda närmaste efterträdare pa lärostolen i naturhistoria F. Fallen och S. Nilsson, och dit förlades nu tyngdpunkten för zoologiens studium i Sverige. Många äro också de framstående zoologer, som under förra hälften af 1800- talet utgingo från vårt sydliga universitet. Efter Wahlenbergs död 1851 delades den Linnéanska pro- fessuren, som tillhörde den medicinska fakulteten och bland annat omfattade »historia naturalis», i flere professurer, af hvilka tre, nämligen professurerna i zoologi, botanik och geologi förlades till den filosofiska fakulteten. Fauna och Flora 1908. Haft. 4. tt 154 FAUNA OCH FLORA Den förste innehafvaren af den zoologiska professuren blef Wilhelm Lilljeborg, som utnämndes den 7 januari 1854. Han var född i Skåne den 6 okt. 1816 och hade, äfven han, erhållit sin zoologiska utbildning i Lund. De flesta af den tidens svenska zoologer sysselsatte sig hufvudsakligen med faunistiska studier och särskildt med Sve- riges fauna. Det är också alldeles naturligt, att så skulle vara förhållandet. Sedan Linné genom införandet i vetenskapen af binomenklaturen och af korta exakta diagnoser gjort det möj- ligt att så benämna och beskrifva de särskilda arterna, att de jämförelsevis lätt kunde identifieras, måste det bli en lockande uppgift för zoologerna att bringa de ännu i massor mötande okända djurformerna inom ramen af det mänskliga vetandet, och det är tydligt, att för svenska zoologer Sveriges då ännu mycket ofullständigt kända fauna skulle bli det närmaste målet för undersökning. Ät studiet af denna fauna ägnade sig också Lilljeborg med aldrig svikande intresse. Men äfven det syste- matiska ordnandet af det allt rikare materialet var naturligtvis af stor vikt och på hithörande uppgifter nedlade han också, i synnerhet under början af sin professorstid, ej obetydligt ar- bete. I sammanhang med studiet af vår vertebratfauna fördes han in på osteologien och använde vid sina artbeskrifningar gärna osteologiska karaktärer, ett förfarande, som ej obetydligt förökade värdet af hans arbeten öfver vetebraterna. Däremot intresserade han sig mindre för jämförande anatomi i öfrigt, likasom för histologi och embryologi, och darwinismen, som så mäktigt inverkade på 60- och 70-talens yngre naturforskare, utöf- vade föga om ens något inflytande på hans zoologiska verksamhet. Redan under sin vistelse i Lund hade han till specialstu- dium valt de lägre skandinaviska krustacéerna (Entomostraca)^ en grupp, som vid denna tid var så godt som alls icke undersökt i Sverige. Hans specimen för adjunkturen vid universitetet i Lund 1853 handlade också om dessa djur, och huru mycket han än sedan upptogs af andra arbeten, släppte han dock där- under aldrig undersökningen af entomostracéerna, en undersök- ning, som han först på sin sena ålderdom afslutade. WILHELM LILLJEBORG I 55 Såsom professor gjorde han tlere olika grupper till före- mål för mycket ingående speciella studier, hvarom såväl hans utgifna skrifter, som hans föreläsningar nogsamt bära vittne. I Bibliographia Lilljeborgiana af J. M. Hulth (i Festskrift för W. LiLiJHiiORCi, Upsala 1896) upptagas icke mindre än 68 skrifter af honom (häri icke inberäknade öfversättningar) och härtill komma ytterligare fem arbeten publicerade under åren 1900 1902, iivaraf de viktigaste äro: Cladocera Sveciae (i Nova Acta R. Soc. Ups. Vol. XIX, 1901), Synopsis specierum huc usque in Suecia observatarum generis Cyclopis (i K. V. A. Handlingar, Bd. 35, 1901) samt Synopsis specierum huc usque in aquis dulcibus Sueciae observatarum familiae Harpactidarum (ibid. Bd. 36, 1902), alla tre redogörande för resultaten af hans entomostracéforskningar. Af dessa 73 större och mindre ar- beten handla ett 30-tal om vertebrater, ungefär lika många om krustacéer (däraf flertalet om entomostracéer), under det att de öfriga, som alla äro mindre skrifter, röra sig om andra grupper, vetenskapliga resor etc. Redan af denna summariska öfversikt framgår, att Lillje- BORG i sitt författareskap med förkärlek ägnat sig åt Sveriges vertebrater och krustacéer, särskildt entomostracéerna, ocli ännu tydligare blir det då man besinnar, att hans ojämförligt viktigaste arbeten: Sveriges och Norges däggdjur, Sveriges och Norges fiskar samt de tre nyss omtalade publikationerna från åren 1901 och 1902 falla inom nyssnämnda grupper. Hans arbeten äro utförda med stor noggrannhet och om- sikt och han har i dem riktat vetenskapen med mycket nytt och värdefullt. Så väl i de större som i de mindre skrifterna lägger han i de allra flesta fall hufvudvikten vid karakteristiken af arter och släkten samt vid utbredningen, men äfven djurens lefnadsvanor äro, särskildt i de båda vertebratfaunorna, in- gående behandlade. I ett par af de tidigare arbetena: Ornitho- logiska bidrag (1860) och Systematisk öfversikt af de gnagande däggdjuren (1866) ingår han äfven på rent systematiska frågor, i det han i det förra arbetet lämnar ett delvis nytt system öfver fåglarne och i det senare beskrifver alla då kända släkten 156 FAUNA OCH FLORA af gnagare, ordnade i ett system, som visar betydande fram- steg i förhållande till föregående. I nära förbindelse med Lilljeborgs författareskap stå hans föreläsningar och de ganska utförliga koncepten till dessa fin- nas förvarade på den zoologiska institutionen i Upsala, dit de skänkts af honom själf. Af de 57 terminer, under hvilka han innehade professuren i zoologi, åtnjöt han tjänstledighet under fyra och har han så- ledes föreläst i tillsammans 53 terminer. Under de tre första af dessa läste han allmän zoologi, omfattande dels zoologiens historia, dels en redogörelse för djurkroppens allmänna bygg- nad och funktioner. Härefter öfvergick han till en framställ- ning af djurrikets system, börjande med protozoerna. Dessa föreläsningar sträckte sig öfver 10 terminer, nämligen från ht. 1855 till och med ht. 1860 med afbrott under en termin på grund af tjänstledighet. Han följde under denna föreläsnings- serie grundsatsen att så vidt möjligt välja typerna för de sär- skilda grupperna ur den svenska faunan. Från och med fåg- larna, hvilka han började vt. 1858 upptogos och karakteriserades emellertid alla svenska arter, så att dessa föreläsningar, hvad fåglar och däggdjur beträffar, på samma gång de framställde systemet, äfven blefvo föreläsningar öfver Sveriges fauna. Det var tydligen under dessa föreläsningar öfver fåglarna, han upp- gjorde planen till det ofvan nämnda systemet öfver denna grupp, som publicerades 1860. Sedermera läste han ännu en gång (ht. 1868 — vt. 1872) öfver systemet, men då endast öfver evertebraternas, hvarvid han bör- jade med molluskerna. Äfven nu behandlade han med förkärlek svenska släkten, men synes icke ha ingått på någon karakteristik af arterna. Sin sista föreläsningstermin, vt. 1882, ägnade han åt den jämförande osteologien, och genomgick då alla verte- bratgrupperna. Under de öfriga terminerna behandlade han utan undantag särskilda grupper, därvid alltid upptagande de skandinaviska arterna, men i vissa fall med systemet som ut- gångspunkt. Så föreläste han två gånger under tillsammans 8 terminer däggdjurens system (på grund af den första serien af WILHELM LILLJEBORG I 57 dessa föreläsningar utgafs helt säkert hans ofvannämnda arbete öfver gnagarnes system), två gånger öfver Skandinaviens (Sve- riges) fåglar under 9 terminer, en gång under 3 terminer rep- tilicrnas och hatrakicrnas system, två gånger under 5 terminer Skandinaviens fiskar, två gånger under 6 terminer Skandina- viens (Sveriges) krustacéer och en gång under något mer än en termin Sveriges landt- och sötvatteiismollusker. Det framgår häraf, att han äfven under sina föreläsningar hufvudsakligen sysselsatte sig med Sveriges fauna och med systematik. Denna senare tar dock här betydligt mera plats, än i hans utgifna arbeten, men den var, som vi sett, i allmän- ket förbunden med mer eller mindre ingående redogörelser för den svenska djurvärlden, och man kan med fullt skäl säga, att Sveriges fauna utgjorde kärnan äfven i hans föreläsningar. Vi återfinna också i dem en särskild förkärlek för vertebrater och krustacéer. Dessa föreläsningar utöfvade onekligen ett stort inflytande på hans lärjungar och särskildt voro de synoptiska tablåer (examensschemata), med hvilka han oftast beledsagade sina mera speciella föreläsningar, omtyckta, då man härigenom sattes i tillfälle att jämförelsevis lätt examinera former tillhörande den genomgångna gruppen. Mycket betecknande för hans studieriktning och vetenskap- liga läggning är också hans verksamhet som prefekt för det zoologiska museet. Vid Lilljeborg's tillträde till professuren befann sig detta museum i ett för undervisningen allt annat än lämpligt skick. Stora samlingar funnos visserligen från Thunbergs tid, men de utgjordes hufvudsakligen af dåligt stoppade, urblekta och malätna däggdjur och fåglar, på nålar uppsatta insekter, tor- kade krustacéer, molluskskal, ekinodermskelett och torkade koraller, allt hopsamladt från olika delar af världen, utan upp- gift om fyndorten. En skelettsamling saknades så godt som helt och hållet och spritsamlingen var ytterst obetydlig. De zoologiska samlingarna förvarades för öfrigt i den nuvarande botaniska institutionens byggnader, hvilka då måste utrymmas 158 FAUNA OCH FLORA för att helt och hållet användas för denna institution. Sedan lokal 1854 blifvit upplåten i den gustavianska byggnaden, blef det LiLLJEBORGS Uppgift att skapa ett för den tidens undervis- ning lämpadt museum och denna sin uppgift utförde han på ett synnerligen framstående sätt. Under pietetsfullt bibehål- lande af allt användbart i det gamla museet, grep han med all kraft an insamlandet af nytt material och, då han lämnade prefekturen, innehöll museet, förutom de gamla samlingarna, en mycket fullständig samling skandinaviska vertebrater — dägg- djur och fåglar stoppade, reptilier, batrakier och fiskar i sprit. Af den skandinaviska evertebratfaunan voro krustacéerna och molluskerna bäst representerade, men äfven af öfriga skan- dinaviska evertebratgrupper hade under hans tid ett antal for- mer insamlats. En del utländska arter hade också tillkommit, särskildt några större däggdjur, som inköpts, men äfven fåglar och lägre djur. Därtill kom en för undervisningen mycket viktig samling af skelett, hufvudsakligen af svenska former. Vi finna sålunda, att han äfven som museiföreståndare med förkärlek riktade sina blickar på den svenska djurvärlden och därvid hufvudsakligen ägnade sig åt anskaffandet af verte- brater och krustacéer, men också mycket intresserade sig för mollusker. Det var emellertid icke nog med, att han i hög grad för- bättrade, man kan nästan säga på nytt grundlade museet, han utvidgade också den zoologiska institutionen med ett zootomiskt laboratorium. Ehuru han själf, som vi sett, satte som sitt främsta mål studiet af Sveriges fauna, ägde han dock i hög grad den hos en akademisk lärare så ytterst viktiga egenska- pen att kunna uppskatta äfven andra studieriktningar inom sitt ämne än dem, hvilka han själf företrädesvis följde. Detta visade sig ofta i hans förhållande till lärjungar, hvilka under sina studier vände sig åt grenar af zoologien, som voro honom jämförelsevis främmande, men ett uttryck af alldeles särskild betydelse fick denna hans vetenskapliga fördomsfrihet, då 1875 fråga blef om grundandet af ett zootomiskt laboratorium i Up- sala. Han insåg till fullo betydelsen af en sådan institution WILHELM LILLJEBORG 159 för de zoologiska studierna och lyckades snart anskaffa lokal och anslag för ett, till en början visserligen ganska anspråks- löst laboratorium, livarest redan ht. 1876 undervisning kunde lämnas. Då han fem år senare lämnade professuren iiade han också den tillfredsställelsen att se, huru till de öfriga zoolo- giska samlingarna äfven kommit en zootomisk, visserligen ännu i sin början, men dock af en för den tiden icke obetyd- lig omfattning. Det är icke underligt, att han i hög grad var fäst vid den zoologiska institutionen i Upsala, på hvilken han nedlagt så mycket arbete och omtanke, och sitt varma intresse för denna bibehöll han så länge han lefde. Äfven efter afskedstagandet arbetade han ofta på institutionen, där han för sin räkning disponerade ett särskildt rum, och storartade voro de gåfvor, som han efter sitt tillbakaträdande förärade denna institution. Så öfverlämnade han redan vid sitt afskedstagande till museet sin stora samling af entomostracéer, en nära fullständig sam- ling af svenska landt- och sötvattensmollusker, en samling in- sekter, särskildt svenska fjärilar, en del andra lägre djur från Sverige och Norge samt öfver 4,000 mikroskopiska preparat, däraf omkring 3,000 af svenska entomostracéer. Entomostracé- samlingen ökade han sedan oaflåtligt under hela den tid han arbe- tade med dessa djur, och kan den nu sägas vara en af museets värdefullaste samlingar. Vidare skänkte han institutionen efter hand från och med läsåret 1890 — 91 intill sin död en stor del af sitt dyrbara och rikhaltiga zoologiska bibliotek, en skänk säkert uppgående till mer än 3,000 olika arbeten, en del i många volymer, jämte flere tidskriftsserier, och efter hans död har hans efterlefvande maka fru Eva Lilljeborg, enligt hans önskan, öfverlåtit åt professorn i zoologi att ur den återstående delen af hans bibliotek för institutionens räkning utvälja allt, som kunde vara till gagn för denna, och har sålunda enligt uppgift af professor Wirkn denna institution nu ytterligare erhållit, utom en del volymer och häften, kompletterande tidigare gåfvor, i rundt tal 1,390 större och mindre arbeten samt fyra tidskrifts- serier om tillsammans 156 årgångar. Allt af värde i hans zoo- l6o FAUNA OCH FLORA logiska bibliotek har sålunda så småningom öfverlåtits till den zoologiska institutionen och skall så under långa tider komma den zoologiska forskningen därstädes till nytta. Till karakteristiken af Lilljeborg's verksamhet som lärare höra äfven hans examensfordringar. Som bekant fanns under hans professorstid blott en examen för den fil. graden, näm- ligen til. kand. examen, hvarjämte han äfven examinerade i med. fil. examen. För betyget godkänd i dessa båda examina voro fordringarna i det närmaste desamma nämligen Thorell's lärobok samt Sveriges däggdjur. För betyget med beröm god- känd i fil. kand. examen tillkom Skandinaviens fåglar och för det högsta betyget fordrades kännedom om Skandinaviens alla vertebrater samt en eller flere svenska evertebratgrupper, bland hvilka åtminstone på senare tiden allmännast lästes dagfjärilar, dekapoder och landt- och sötvattensmollusker, naturligtvis be- roende därpå, att man för studiet af de båda sistnämnda grup- perna kunde använda afskrifter af Lilljeborg's föreläsningar samt för dagfjärilarna Wallengren's arbete öfver dessa. Här- till kom kännedomen om Gegenbaur's lärobok i jämförande anatomi. Vid alla examina fästes mycket afseende vid osteo- logien, hvilken ju också var det enda område, inom hvilket man före det zootomiska laboratoriets grundande praktiskt kunde studera jämförande anatomi. Lilljeborg fordrade också af sina examinander en ganska långt i detalj gående kun- skap om husdjurens och de vanligaste vilda djurens ben, hvilka han ansåg, att hvarje zoolog borde väl känna. Sedan det zootomiska laboratoriet blifvit inrättadt, lades äfven såväl i kandidat- som med. fil. -examen vikt vid därstädes genomgångna kurser och utförda prepareringsarbeten. Äfven Lilljeborg's resor i zoologiskt syfte vittna om hans förkärlek för den nordiska faunan. Blott en gång företog han en färd till utomskandinaviska zoologiska institutioner, näm- ligen 1865 till London och Paris. Under sina öfriga resor besökte han Norge fem gånger, därvid en gång utsträckande färden till nordliga Ryssland, och inom Sverige besökte han Bohuslän, Gott- land, Öland, Norrbottens lappmark, de stora sjöarna i Öster- \\11.111:L.M LILLJEBORG i6r och Västergötland samt Värmlands och Jämtlands sjöar. En och annan resa t^jorde han också till sin f()delscbygd Skåne, där tiden äfven till stoi" del användes för zoologisk forskning (3ch hvai"ifr:iii lian helt säkert tVu-etog en och annan utflykt till det zoologiska museet i Köpenhamn. För öfrigt gjorde han flitigt exkursioner i Upsalatrakten och närliggande områden. De flesta af hans resor inom Sverige, likasom exkursionerna i Upland gällde studiet af entomostracéerna, ehuru därunder äfven andra samlingar gjordes, på senare tid särskildt af dag- fjärilar. Den skandinaviska hafsfaunan studerade han hufvud- sakligen i Norge och vid Sundet, men naturligtvis äfven under besöket i Bohuslän. Af det föregående torde framgå grunddragen af Lilljeborgs vetenskapliga läggning äfvensom det väsentligaste af hvad han utfört som författare, föreläsare och institutionsprefekt, men detta är icke nog för en riktig uppfattning af honom såsom lärare. Ett af hans mest utmärkande drag var den verkliga entu- siasm, hvarmed han omfattade sitt ämne och hvilken icke blott framträdde i hans föreläsningar utan så att säga afspeglade sig i hela hans lif. Han talade också helst om zoologi äfven med personer af de mest skilda intressen och hans åhörare, om de också för öfrigt föga intresserade sig för zoologiska spörsmål, kunde icke undgå att beundra det intresse och den hängifvenhet, som i dessa samtal fick sitt uttryck. Ett annat framträdande drag hos honom var hans vänsälla väsen och den därmed sammanhängande välvilliga uppskattningen af äfven små vetenskapliga iakttagelser, och det är nog så. att för unga vetenskapsidkare vänlighet och tillmötesgående från lärarens syn ofta ha minst lika mycket att betyda, som en äfven ut- märkt undervisning. Han var också för sina lärjungar en före- syn i flit och samvetsgrannhet, och hans ovanliga minne och vidsträckta beläsenhet i förening med hans öfvade observations- förmåga och stora intresse för artstudier gjorde honom helt säkert till den förnämste kännaren af skandinaviska djurformer på sin tid. Ännu ett annat utmärkande drag var hans stora 1 62 FAUXA OCH FLORA anspråkslöshet, hvilken icke blott visade sig däri, att han aldrig framhäfde sig själf och sina arbeten, utan framför allt däri, att han, som tycktes vara fri från hvarje känsla af afund, gärna uppskattade andras förtjänster och icke fann något nöje i att klandra deras fel. När, såsom fallet var med honom, en brin- nande entusiasm för vetenskapen hos en lärare är förbunden med omfattande och gedigna kunskaper, ett flärdlöst väsen och den hjärtegodaste välvilja för de unga ämnessvennerna, är det icke underligt, att han af dem blir högt uppskattad, och Lillje- borg vann också sina lärjungars vördnad och varma tillgifven- het så, som det sällan torde förunnas en lärare. Han fick också mottaga många bevis härpå, bland hvilka särskildt må nämnas den festskrift, »Zoologiska studier», som till honom öfverlämnades med anledning af hans 80-årsdag. Men han var också afhållen och aktad långt utom sina lärjungars krets, och många äro helt säkert de i Upsala, som ännu med saknad erinra sig den blide, spänstige' mannen, då han med en vat- tenhåf i ena handen och en grön blecklåda under armen, van- drade ut på sina exkursioner. Med dessa fortsatte han ännu i den sena ålderdomen, ja, så sent som 1896, då hans 80-årsdag högtidligt firades, visste man berätta, att han på våren, medan is ännu låg kvar, ute vid Föret skott af sig och vadat ut i vattnet för att håfva efter sina älsklingsdjur entomostracéerna. Detta något vågade experiment åsamkade honom en tids liosta, hvilken dock emellertid snart gick öfver. Zoologien nådde under Lilljeborg's ledning ett högt upp- sving i Upsala och det torde icke kunna förnekas, att under hans professorstid tyngdpunkten för det zoologiska studiet i Sverige åter flyttades dit. Hans inflytande på de unga zoo- logerna var också utan tvifvel ganska stort, icke så som skulle han på dem utöfvat det ringaste tryck beträffande åsikter eller studieriktning, men helt säkert drog han flertalet af sina lär- jungar, isynnerhet under tidigare år, till studiet af de grenar af zoologien, med hvilka han själf företrädesvis sysselsatte sig. LiLLJEBORG erhöll afsked frän sin professur den 1 septem- ber 1882, men det förunnades honom att efter sitt afskeds- WlLIILLxM LILLJEBORG I 63 tagande i ännu ett 20-tal år med i det närmaste oförminskade krafter försätta sin vetenskapliga forskning. Så utgaf han nnder 1881 — 1891 sitt stora arbete »Sveriges fiskar- ocli fiill- bordaile \'id 85 års ålder »Cladocei^i Snecia.^-, en kvait\'olym om 701 sidor med 87 planscher, allesammans med undantag af 12 figurer ritade af honom själf och synnerligen detaljeradt utförda. Dessutom publicerade han under aren 1883 — 1902 ej mindre än 9 smärre afhandliiigar, alla om cntomostracéer. Med det sistnämnda året afslutade han dock sin författareverk- samhet, således vid 86 års ålder. Därefter skref han emeller- tid nya etiketter med tusch till museets af honom hopbragta entomostracésamling, men efter fullbordandet af detta arbete sysselsatte han sig föga med zoologi. Under de senare åren hade han svårt att gå på grund af en kronisk inflammation i den ena höftleden och lämnade under de sista åren icke sin våning. För öfrigt var dock hans hälsa äfven under denna tid jämförelsevis god, till dess han vid midten af juli månad detta år insjuknade, och den 24 samma månad slumrade han stilla och fridfullt in till den sista hvilan. Bland dem, som utvecklat vår kunskap om Sveriges fauna, kommer helt säkert i alla tider Lilljeborg att intaga ett fram- stående rum vid sidan af Linné och Sven Nilsson och för svenska zoologer, åt hvilka riktningar af zoologien de än ägna sig, skall Wilhelm Lilljeborg i alla tider stå som en före- bild i hängifvenhet för vetenskapen, i samvetsgrann och flärd- lös forskning. Tycho Tullberg. Om några fynd i Litorina-lera i Norrköping 1907. Af Einar Lönnberg. id grundgräfning för ny rådhusbyggnad i Norr- »ping träffades i senare hälften af maj 1907 en särdeles vacker och bearbetad harpunspets af ben, som låg bland skelettdelar af ett dägg- N;djur, som senare visade sig varit en själhund. ■^ ?r.....c~?!<."f!iDetta fynd anmäldes för borgmästaren m. m. C. A. R. LoTHiGius och denne lämnade godhetsfullt meddelande härom till undertecknad samt öfverlämnade fynden till mig för bestämning och bearbetning.^ Strax därefter påträffades äfven skelettet af en fisk (en rödspätta) jämte talrika rester af skal af blåmussla.. Härigenom blef uppmärksamheten väckt både hos arbetare och förmän. Arbetarna aktgåfvo vid gräfningen om ytterligare något skulle visa sig samt rapporterade i sådant fall förhållandet till arbetsförmannen Larsson och kontrollanten vid byggnadsarbetet hr J. A. Sjöblad. Dessa båda tillvaratogo sedan med omsorg det funna och sände fyn- den in situ, då det lät sig göra, till Riksmuseum. På detta sätt erhölls så småningom en mycket intressant serie af fisk- skelett. För hvarje fynd antecknade hr Sjöblad läget i leran samt lämnade efter afvägning meddelande om dess höjd i för- hållande till Stockholms slusströskel. Den tjänst, som alla de här nämnda personerna sålunda gjort vetenskapen, i det att de dymedelst hjälpt till att vidga kunskapen om vårt lands djurvärld under länge sedan svunna tider, är förtjänt af ett tacksamt erkännande. Utförligare beskrifning har lämnats i Arkiv för zoologi. Band 4. N:r 22. LÖNNBERG, OM NÅGRA INND I LITORINA-LKRA 165 Angående de allmänna förhållandena på fyndplatsen har borgmästare Lothkjius i bref anfört f()ljande. »Den naturliga grunden utgöres öfverst af ett gruslager varierande emellan 2 och 3 meter. Därefter vidtager ett lager af blålera af 11 — 13 meters djup. Under detta åter grus och pinnmo af V 2 till 1 meter, hvarefter fast berg anträffas.» Sedan enligt min därom uttalade önskan afvägning företagits af kontrollanten Sjöblad meddelades ytterligare följande. Leran sträcker sig upp till en nivå af 6,20 m. öfver Stockholms slusströskel. På + 3,7;^> och 4- 3/.U5 m. öfver slusströskeln genomdrages leran af tvenne tunna (cirka 2 mm.) lager af fin hvit sand. I lerlagret närmast under + 3,7o och -I- 3/.»:; finnas 4 å 5 st. knappt märkbara lager af hvit sand på 3 a 5 cm. afstånd mellan hvarandra. Dessa sandskikt antyda antagligen en nivåförändring, men då, såsom framgår af uppgifterna i det följande, blåmusslor anträffades på ännu lägre nivåer t. ex. på en höjd af endast 3 m. öfver Stockholms slusströskel, är det ej möjligt, att sand- skikten ifråga antyda någon skillnad ruQUsin Litorina- och Ancylus- aflagringar, utan tillhöra de säkert de förra bildningarna, hvil- ket äfven bevisas af uppgifter längre fram särskildt angående diatomaceerna. Stockholms slusströskel, till hvilken de ofvan anförda och äfven i det följande omnämnda afvägningarna hänföra sig, be- räknas ligga 4 meter under Östersjöns nuvarande yta. Den marina gränsen låg under Litorinatiden i dessa trak- ter enligt d:r Munthe omkring 60 m. öfver den nuvarande Östersjön. Af ryggradsdjur föreligga följande bestämbara fyndföremal. 1. Vikare eller ringlad själhiind. Phoca hispida var. Skelettbenen funnos enligt benäget meddelande af borg- mästare LoTHiGius liggande på en sträckning af ungefär 1,"> m. på ett djup under markens yta af omkring 4,.') m. och omkring 3.73 m. öfver Stockholms slusströskel. Midt bland benen träf- 1 66 FAUNA OCH FLORA fades den utomordentligt vackra harpunspets, som nedan fin- nes afbildad och beskrifven, så att det är tydligt, att själhun- den blifvit harpunerad, men sedan slitit sig lös på sådant sätt^ att harpunremmen brustit. Den har dock sedan dött och sjunkit samt blifvit inbäddad i leran. Af skallen finnas båda bulloe ossece, båda okbenen och bada underkäkshalfvorna utan tänder och med afstötta fram- partier, men för öfrigt fullständiga, dessutom några smärre fragment. Af frambenen finnas vänstra skulderbladet nästan fullständig och delar af den högra, båda humeri, båda radii, vänster ulna, diverse carpal-ben och falanger. Af bakbenen finnas båda lårbenen, båda skenbenen, båda vadbenen, båda hälbenen, båda astragali, diverse andra tarsal- ben och falanger, men båckenet saknas. Extremitetbenen sakna delvis epifyser. Af ryggraden finnas atlas ganska hel, halfva epistropheus och flertalet andra kotor. Arten kan med visshet bestämmas pa underkäkens alveo- ler, formen af bulla ossea etc. Det har med säkerhet varit ett tämligen ungt djur, såsom framgår af det redan antydda faktum, att alla epifyser ära lösa och affallna äfven på kotorna. Ehuru det ej lider något tvifvel om, att här föreligger en Phoca Iiispida-iovmy så visar den sig i flera afseenden afvika frän den typ af vikaresjäl, som nu är hemma i Östersjön. Detta framhålles bäst genom jämförelse af vissa dimensioner. Till jämförelse har tyvärr ej funnits skelett af någon lika stor vi- kare vare sig från Östersjön eller Ishafvet. Den vikare från förstnämnda ställe, som kommer närmast i storlek och af hvil- ken jämförande mått tagits är dödad vid Norrtälje. Det är dock, såsom måtten visa, ett afsevärdt mindre exemplar och äfven troligen något yngre. Den ishafsvikare, som användts för jämförelse, är äfven något mindre än den subfossila, men skelettet visar, att det är ett gammalt djur med flertalet epify- ser fast förbenade. Detta exemplar är från Spetsbergen. Om underkäkens längd tages som standard, sa är Norrtäljevikarens LÖNNBliKG, OM NÅGRA FYND I LIOTORINA-LF.RA 167 mått i det afseendct 89,f.i^ eller praktiskt taget 90 '*, o af den SLibfossilas. I samma hänseende är den här mätta Spetsbergs- vikarens underkäk 96;J " i» af di^n fossilas. Om aiKh"a hen jrimfr)ras blir emellertid ej denna relation mellan den subfossila vikaren från Norrkr)ping a ena oeh Norr- täljevikaren å andra sidan bestående. Hvad dimensionerna af extremitetbenen angår, så är det vanskligt att af dem draga några skarpa slutsatser, emedan deras inbördes längdförhållanden ändras med tilltagande ålder. Emellertid torde här dock böra anföras några jämförelser äfven af dessa. Skulderbladets längd är hos Norrtäljevikaren blott 82 ^/o, men hos Spetsbergsvikaren 97 " o af motsvarande mått hos den subfossila, men skulderbladet tillväxer mycket i storlek hos äldre själdjur genom förbening af de broskkanter, som finnas hos yngre individer. Öfverarmslängden däremot visar en relation, som närmare öfverensstämmer med den ofvan an- förda för underkäken, i det att Norrtäljevikarens humerus är 88 "o och Spetsbergsvikarens 98 'Vo af den subfossilas. Längden af strålbenet är däremot proportionsvis mycket olika, i det att Norrtäljevikarens strålben är 83 ^/o och Spets- bergsvikarens är 92 ^/o af den subfossilas. Här visar sig sålunda en skillnad på omkring 10 ^/o mellan de båda nutida vikarnas strålben, alltså såtillvida ett liknande förhållande som mellan deras öfverarmsben, men jämfördt med den subfossila vikarens strålben äro tydligen de nutidas mycket kortare än hvad humerusförhållandena gifva vid handen. Motsvarande procenttal för armbågsbenet med öfre men utan undre epifys äro 83 och 97. Relationen mellan lårbenen hos de olika formerna är nästan densamma som för deras radius, nämligen 84 ^/o för Norrtälje- vikaren och 92 ^\U för Spetsbergsvikaren. Häraf följer, att lårbenet hos den subfossila är jämförelsevis längre än hos de andra trots den förras ungdom. Spetsbergsvikaren har också be- tydligt mindre caput femoris och äfvenledes trots åldern smäcker diafys. Längden af skenbenet är ytterst olika hos de tre jämförda 1 68 FAUNA OCH FLORA vikare-exemplaren. Hos Norrtäljevikaren är dess längd blott 69 ^ o af den subfossilas — detta säkerligen beroende på dess ungdom — men äfven hos den gamla Spetsbergsvikaren är tibian blott 91 ", u af den subfossilas. Då den sistnämnda är tämligen ung, är detta förhållande desto mera anmärknings- värdt. Äfven med afseende på tibians groflek är Norrköpings- vikaren mycket kraftigare utvecklad än de andra. Äfven har jämförelse gjorts mellan Norrköpings-vikaren å ena sidan samt å den andra ben af vikare, som uppgräfts ur glaciallera i Halland och beskrifvits af professor F. A. Smitt ^ 1899. Måtten af dessa senare, öfverensstämma helt nära med de motsvarande af Spetsbergsvikaren, hvilket visserligen ej är att undra öfver, då väl förhållandet i Halland vid tiden för glaciallerans aflagring voro ganska lika de nutida vid Spets- bergen. Men å andra sidan ådagalägger denna öfverensstäm- melse, att Smitt's uppfattning af den glaciala Hallandsvikarens skenbara afvikelser i vissa proportioner från de nutida ej häller streck. Han ansåg, att lårbenets längd i midtlinjen hos en nutida vikare alltid var mer än 40^ o af skenbenets längd, hvilket den ej nådde till hos den fossila Hallandsvikaren, men den gör det ej heller hos en gammal vikare från Ishafvet. Smitt kom alltså antagligen till sin ofvan förmälda uppfattning på grund däraf, att han ej hade tillgång till skelett af fullt utvuxna vikare, ty skenbenet fortsätter hos dessa djur ganska länge att tillväxa proportionsvis mera än lårbenet. Hos den subfossila Norrköpingsvikaren är skenbenet både i längd och bredd betydligt större än hos den fullvuxne Spetsbergs- vikaren och den glaciala Hallandsvikaren. Förhållandet mellan lår- ben och skenben blir hos den förstnämnda omkring37V/2 ^ o. Detta procenttal understiger sålunda afsevärdt det af Smitt för vikare angifna, men är blott omkring 2 -'/o under det för en gammal nutida vikare. Skillnaden mellan relationen mellan längden af lår- och skenben hos den subfossila Norrköpingsvikaren och hos den nutida fullvuxna vikaren (liksom hos den glaciala) är Ann. & Mag. Nat. Hist. Ser. 1. Vol. IV, p. 339. LÖNNBERG, OM NAGRA FYND I I.ITORINA-LRRA l6q likväl större än mellan samma relation hos den fullvuxna kas- piska själhunden, hos hvilken senare den uttryckes med procent- talet 38'/,.' Af det sålunda anförda framgår, att den subfossila vika- ren från Norrköping varit, särskildt om man tar hänsyn till dess relativa ungdom, som ådagalägges af de lösa epifyserna, ett ganska stort djur för sitt slag, samt vidare att den haft längre bakre extremiteter och framförallt längre skenben än nutida vanliga vikare. I sistnämnda hänseende företer den till och med större öfverensstämmelse med den kaspiska själ- hunden än med vikare. Den grönländska själhunden står på ett ännu längre framskridet stadium än den kaspiska i detta afseende, då hos grönlandssjälen i utvuxet tillstånd lårbenet ej utgör stort mer än omkring 31 ^/o af skenbenets längd. Grön- landssjälen är också den starkaste simmaren och har de mest pelagiska vanorna af de nu här omnämnda arterna och här- med sammanhänger otvetydigt den starka utvecklingen af de bakre extremiteterna. Den kaspiska själhunden är mera pela- gisk än den vanliga vikaren, hvilket väl sammanhänger med det Kaspiska hafvets brist på skärgård; också ser man själ- hundar hvar som helst midt uti detta haf. Med kännedom af dessa fakta kan också dragas den slutsatsen, att den subfossila vikaren från Norrköping representerar en ras, som varit star- kare simmare samt lefvat mera pelagiskt än de nutida vikarena. Emellertid är det ej blott med afseende på extremitetbenens dimensioner, som den subfossila vikaren från Norrköping afvi- ker från en normal nutida vikare. Genast vid första ögonkastet faller det i ögonen, att buller ossece af Norrköpingsvikaren äro oerhördt stora och massiva och en direkt jämförelse med nutida vikare ådagalägger detta på det tydligaste sätt. Största längden af hvardera bullan är, mätt i kraniets längdriktning, fulla 41 mm., under det att samma mått i regel hos normala vikare håller sig omkring ^ Såväl tlbia som isynnerhet femar äro dock hos den kaspiska själhunden betydligt smäckrare byggda, hvilket för öfrigt äfven gäller om de främre extremi- teternas ben. Fauna och Flora 190S. Haft. 4. 1 3 lyo FAUXA OCH FLORA 34 — 35 mm., ehuru detta mått stundom öfverskrides. En mycket gammal vikare från Oxelösund med nästan fullständigt afnötta tänder har en längd af detta organ, som stiger till 37 mm., men detta och än högre mått äro mycket sällsynta un- dantag. Norrköpingsvikaren har sålunda ungefär samma längd på bulla ossea som en grönlandssjäl. Hos den senare har dock bullan en annan form samt är framför allt lätt igenkänn- lig pa den långa och starkt krökta ytte hörselgången. Norrköpings- vikarens bulloe osseoe äro sålunda mycket större än hvad motsva- rande organ i regel äro hos en normal nutida vikare, dock ligga de Fig. 1. Vänstra bulla ossea af den subfossila vikaren från Norrköping. förras dimensioner ej alldeles utanför variationsgränserna för de senare. Detta framgår däraf, att bland ungefär ett hundra- tal i detta afseende undersökta vikareskallar en befunnits ha i det närmaste lika stora bullce ossece som Norrköpingsvikaren Denna ifrågavarande vikareskalle, som hemförts 1859 från Spetsbergen af Torell, har dock tillhört ett gammalt exemplar, som i alla afseenden varit osedvanligt stort och mycket större än Norrköpingsvikaren, såsom framgår af en jämförelse af underkäksbenens längd. Denna är nämligen hos det TorelTska exemplaret omkring 1 cm. längre. Basikraniallängden är hos detta exemplar 186 mm., under det att densamma hos det förut LÖNNHIvRC. OM NAGK\ KVXD I I.l loRINA-LERA omnämnda mycket gamla vikare-exemplaret med utiujtta tän- der (frän Oxelösund) blott är 177 mm. Skulle underkäken hos dijn subfossila Norrkripingsvikaren statt i samma propor- tion till basikianiallängden som hos de båda nyss anfr^rda gamla vikare-exemplaren (från Spetsbergen och Oxelösund) bör den förras basikraniallängd ha uppgått till omkring 170 mm. Detta basikranialmatt måste otvifvelaktigt anses fr)r mycket stort f()i" en \'ikare, som ej uppnatt hr)gre ålder, än Norrkrj- pingsvikaren gjort. Bevis för dess ungdomlighet kunna näm- ligen hämtas ej blott, som ofvan anförts, från extremitetsbe- nens beskaffenhet utan äfven från kranialrestenia. Den svaga utbildningen af processus coroiioideas och det korta afståndet Fig. 2. Högra underkäkshalfvan af den suhfossila vikaren från Norrköping. mellan proc. articiilaris och proc. angiilaris på underkäken, tyda på ungdom. Stora dimensioner och samtidigt ungdoms- karaktärer förenade hos samma individ angifva emellertid en storvuxen ras. En granskning af kranialresterna ge så tillvida samma slutresultat som den komparativa undersökningen af extremitetbenen. Den subfossila vikarens underkäk förefaller att vara ovan- ligt bred baktill. Den mäter nämligen strax ofvan om processus cmgu/aris 30 mm., h vilket mått till och med öfverträffar det motsvarande 28 mm. hos den stora gamla Oxelösundsvikaren, och naturligtvis alla de mindre exemplarens. Dock är det TorelTska exemplaret från Spetsbergen äfven i detta fall större, 35 mm. Hos den kaspiska själhunden är underkäkens bakre T 72 FAUNA OCH FLORA del proportionsvis ganska bred och därigenom liknar den något den subfossila Norrköpingsvikarens. I samma afseende utmär- ker sig äfven Grönlandssjälen genom en baktill bred underkäk. Detta är sålunda ytterligare en egenskap, hvari Norrköpings- vikaren visar ett slags konvergens med de mera pelagiskt förekommande arterna. Dock är att märka, att den kaspiska själhunden och grönlandssjälen ha proportionsvis, och åtmin- stone hvad den förra angår, äfven absolut smalare framparti på underkäken än lika stora vikare, den subfossila inräknad. Detta beror därpå, att hos de båda förstnämnda käkarna utbil- dats till en mera utpräglad kniptångsapparat med en koncen- trering af muskulaturen bakåt. Detta står i förbindelse med dessa djurs lefnadssätt och underlättar för dem gripandet af ett rörligt byte. Norrköpingsvikaren företer emellertid med afseende på underkäkens framparti ej någon dylik tillpassning, utan torde i detta afseende likna en genomsnittsvikare. Den förut omtalade betydande storleken af bulla ossea står ej i något slags förhållande till ett pelagiskt lefnadssätt, trots det att den pelagiskt lefvande grönlandssjälen utmärker sig för en mycket stor bulla. Detta inses lätt däraf, att den mest pelagiska af de med vikaren besläktade formerna, den kaspiska själhunden har den minsta bullan med en längd af omkring 31 och en bredd af omkring 29 mm. Däremot har Saima-vikaren såsom Nordqvist påpekat den proportionsvis största bullan. För öfrigt torde i detta sammanhang kunna erinras om, att öronsjälarna. som föra ett utprägladt pelagiskt lif ha jämförelsevis helt små bullce ossea?. Sådana däggdjur, som ha en långvarig tillväxt och som fortfara att växa nästan hela eller större delen af lifstiden, eller åtminstone fortfara att tillväxa lång tid efter sedan de blifvit fortplantningsdugliga, förete i regel eller ofta betydande individuella variationer i olika dimensioner, äfven sådana, som ej äro direkt beroende af ålder eller kön, under det att dägg- djur med hastigt afslutad tillväxt ofta visa en alldeles förvå- nande inbördes öfverensstämmelse inom arten med afseende på ej blott relativa utan äfven absoluta mått. Själhundarna i all- LÖNNBERG, OM NÅGRA FVNIJ I Lin^RIXAI-ERA 1 73 mänhet och äfvcn vikarna liöra till den förstnämnda kategorien. Man kan därför ej göra några fasta slutledningar af under- sökningar företagna på ett enda exemplar, som därtill är defekt, men det förefaller nästan, som om di^n här heskrifna subfossila vikaren från Norrköping skulle afvika såafsevärdt i vissa afseen- den, som ofvan framhållits, och därtill i en viss bestämd rikt- ning, att man därutaf skulle kunna bli frestad att antaga, att vikarena i Östersjön vid den tid, då den här omhandlade har- punerades, varit ej obetydligt olika mot de nu vanliga i Öster- sjön förekommande vikarena. Östersjön var då ett mycket större haf än nu, och stod i fullt öppen förbindelse med åt- minstone Ladoga, i hvilken sjö liksom i Saimen efter afstäng- ningen utbildats afvikande reliktformer af vikare. Förhållandena, under hvilka den subfossila Norrköpingsvikaren lefde, voro ju således olika mot de nuvarande och det ligger därför nära till hands att antaga, att med omgifningarnas förändring äfven vikarena till en viss grad omdanats. Fiskfynden representerade 6 fullt identifierbara arter. I vissa fall var bestämningen mycket lätt, emedan de omsorgs- fullt tillvaratagna lerstyckena gåfvo aftryck af nästan hela fiskarna. I andra fall åter var bestämningen mycket svår, emedan skelettdelarna voro så illa bibehållna, att knappt något enstaka ben kunde löstagas och rengöras för jämförelse. De voro nämligen sönderprässade och så möra, att de till sin konsistens närmast öfverensstämde med alldeles genommurket trä. Fjällen voro i de fall, då sådana funnos, bättre bibehållna än benen. Af de anförda omständigheterna framgår emellertid, att det ej varit möjligt att företaga detaljerade jämförelser mellan ben af de subfossila fiskarna och nutida af samma art, utan har arbetet med de förra fått inskränkas till bestämning. 174 FAUNA OCH FLORA Gös. Lucioperca lucioperca (Lin.). Ett ex. af omkring 56 — 57 cm. längd är nästan helt af- tryckt. Preparatet är i två hälfter hvardera fördeladt på flera lerstycken. Större de- len af fjällen finnas kvar på ena (vänstra) halfvan. Dessutom synas där delar af båda ryggfenorna och början på analfenan med interspi- nalben. Vänstra bröstfenan synes delvis under fjällen. Hufvudets ben äro mestadels krossade och sönderfallna, men på det hela taget får man en ganska god totalbild af fisken (se fotografien, fig. 3). På andra halfvan af aftrycket finnas en stor del kotor kvar. Vidare kan man där se en del refben, delar af båda rygg- fenorna, proximala delen af stjärten, vänstra bukfenan samt många fjäll. Denna sida af fossilet representerar alltså större delen af den ursprung- liga fisken, under det att det förstnämnda preparatet mot- svarar fiskens vänstra sido- yta (utom vänstra bukfenan, som ses i sammanhang med högersidan). Någon bestämd nivåupp- gift finnes ej för detta fynd LÖNNBERG, OM NAGKA FYND I Ll TORINA-LERA 175 utan är blott antecknadt, att det är från större djup än åt- minstone flertalet af de andra fiskarna. Moinsimpa. Cottus quadricornis Lin. Ett ex. funnet på 2,.') m. djup från lerans yta. Enligt senare gjord afvägning motsvarade detta läge ett djup af 4,'J:; m. öfver Stockholms slusströskel. Detta exemplar torde i fullständigt och lefvande tillstånd ha mätt 14— 15 cm. Bestäm- ningen underlättades genom aftryck af fenorna. Det basala Fig. 4. Hornsitnpa (Cottus quadricornis) funnen i lera på ett djup af 4 m. öfver Stockholms slusströskel i Norrköping. stjärtskelettet var väl bibehållet och ryggkotornas antal kunde räknas. Hufvudet var alldeles hoptryckt och dess ben i dåligt skick. Några »horn» funnos ej i behåll, hvilket synes egen- domligt då dessa hårda benstycken borde varit motstånds- kraftiga och åtminstone lämnat aftryck. Ett ex. funnet på ett djup af 5,20 m. öfver Stockholms sluss- tröskel. Stjärtpartiet af detta exemplar saknas, men fiskens totallängd torde ha uppgått till omkring 22 cm. Den är till- plattad i vertikal riktning. Bröstfenorna ha lämnat karakteris- tiska aftryck, men identifieringen har lättast och säkrast ba- serats på det typiska förlocksbenet {prcroperciiliim), som på ena sidan är nästan fullständigt och äfven på den andra del- vis finnes i behåll. iy6 FAUNA OCH FLORA Ett tredje ex. funnet på ett djup af 4 m. öfver Stockholms slusströskel var svårare att bestämma. Den hade nämligen inbäddats med ryggen ned och buken upp. Högra bröstfenan låg öfverst midt på. Bukfenorna hade däremot skjutits åt sidan och intogo ett läge i kanten af aftrycket, så att det såg ut som om där varit en ryggfena. Detta intryck stärktes än mera däraf, att bukfenans taggstråle, som är ganska kraftig, låg tämligen isolerad samt föreföll lik en ryggfentagg. Ett närmare öfvervägande visade dock, att här ej kunde vara fråga om annat än en Cottus till följd af bröstfenans beskaffenhet (bredd, längd, antal strålar och dessas struktur). Utom de redan nämnda delarna synas delar af vänstra bröstfenan un- der och korsande den högra, främre delen af den postabdo- minala kotpelaren, delar af analfenan samt af skallens under- sida. Den sistnämndas relativt ringa bredd angifver hornsimpa och ej rötsimpa. Alla dessa exemplar äro tämligen småvuxna och detta tyder på, att de lefvat i ganska sött vatten eller också att de varit unga ej utvuxna exemplar. Det sista är troligtvis den rätta tydningen för åtminstone det först anförda exemplaret^ då det nämligen anträffades på samma nivå som en stor röd- spätta (jfr nedan). Några rester af en ryggrad samt en del fenstrålar af en ryggfena från ett djup af 3,78 m. öfver Stockholms slusströs- kel torde sannolikast böra hänföras till hornsimpa, ehuru full visshet därom ej kan vinnas. Rödspätta. Pleiironectes platessa Lin. Ett ex. af ungefär 40 cm. längd funnet i lera på ett djup af 4,5 m. under jordytan och omkring 2,"') m. från lerans öfver- kant. Enligt senare gjord afvägning motsvarar detta ett djup af omkring 4,2;:} m. öfver Stockholms slusströskel. Preparatet visade ett aftryck i leran af fiskens allmänna LONXBIIRC, OM NÅGRA I\ND I LIT0RINA-I.I;F>>r=^-. Fig. 1. Aftryck af braxen (Abramis bramaj tannet i lera på ett djup af 4,30 m. öfver Stockholms slusströskel i Norrköping. lönxbi:rg, om några iynd i LnoRiNA-r.i ra i8i Gädda. Liicius I LIC i US (Lin.). Ett ex. fuiiiict pa (jlt djup al 4,'. cm. öfvcr St(jckliolms sluss- tröskel. Detta exemplar representerades af ett betydligt antal mer eller miiKli"e fullstäiidii;a kiaiiialben, en ryggkota m. m. Bland de förra märkas flera som äro väl bibehållna och karak- täristiska såsom t. ex. olika käkben delvis med tänder. Den bakersta af de nämnda underkäkständerna mäter omkring 25 mm., men åtminstone I mm. af spetsen är afbruten. Vidare finnas igenkännliga ben ur skuldergördeln, gällocket, skallen o. s. v. Alla dessa ben ådagalägga, att de tillhört en gädda af betydande storlek. Ett särdeles godt jämförelsemått lämnar i synnerhet det alldeles fullständiga öfverkäksbenet, som här mäter 112 mm. i längd. Af dessa dimensioner kan man sluta att ifrågavarande gädda haft en vikt af omkring 8 — 10 kilo. Ett andra ex. af gädda representeradt genom ett nästan alldeles, åtminstone genom aftryck fullständigt skelett till stor del in situ och antydande en gädda af omkring 1 m. längd samt därtill af synnerligen grofva dimensioner (fig. 8). Detta vackra fynd träffades 5,20 m. öfver Stockholms slusströskel. Ett tredje ex. representeradt af ett hufvud af en gädda fun- net på ett djup af 5,20 m. . öfver Stockholms slusströskel. Detta hufvud är ganska väl bibehållet till vissa delar. Dess längd är omkring 20 cm. och kan man alltså anslå hela fiskens längd till att ha varit omkring 65 cm. Ett fjärde ex. af en stor gädda är representeradt genom delar af ryggraden samt några gällocksben funna på en höjd af omkring 3 m. öfver Stockholms slusströskel. I denna lera träffades på en några centimeter lägre nivå rester af blåmussle- skal nående en storlek af nära 3 cm. Fynd af lägre djur. Blåmusslor (Mytilus ^flfw//s äro de vanligaste evertebraterna i de lerprof, som åtföljde de ofvan anförda fiskarna. Dylika ha ock anträffats såväl i det öfversta skiktet, beläget 5,-io m. l82 1-AUNA OCH FLORA &t.Äl. i' -.v LÖNXlillRG, OM NACRA FVM) 1 I IIORINA-I.i: RA 183 öfver Stockholms slusströskel, och i det nedersta, 3 m. öfver Stockholms slusströskel samt dessutom på mellanliggande nivåer ^ 4,-')i' och ■ 4,l':; m. Ta 3 m. och + 4,2;; m. funnos exemplar som nådde en l:iiii;d al" omkring 3 cm. Detta är den största iakttagna längden, hvilken enligt d:r Munthf/s uppgift motsvarar blåmusslans längd vid Åland i nutiden-. Emeller- tid är det möjligt, att dessa exemplar voro unga, ej utvuxna och att sålunda de i verkligheten blefvo större vid den tiden, då atllagringarna bildades. I den Mytiliisnks. leran från ungefär ■'- 4,l';; m. enligt den ofvan använda beteckningen funnos foraminiferer, hvilka ±r MuNTHE godhetsfullt bestämt och han skrifver om dem följande: »På vissa skiktytor äro foraminiferer vanliga, men de tillhr)ra endast två arter: Nonionina depressula Walk & Jac. allmän, går i nutiden, såvidt veterligt är, icke innanför Bornholms- djupet. ^ Polystomella striatopunctata Park. & Jones. Tämligen allmän, går i nutiden åtminstone till Gotland^ och Landsorts- djupet». ^ Närvaron af i synnerhet den första af dessa arter antyder alltså en något starkare salthalt än i nutiden vid Östergötlands kust. Kiselalger eller Diutomacecr. Professorskan A. Euler har godhetsfullt bestämt diato- maceer ur trenne lerprof från olika nivåer och därom benäget meddelat följande. I. Prof från samma nivå som gösfyndet (d. v. s. djupare än någon annan fisk). »Diatomaceer allmänna» af dem äro 10 arter sådana som lefva i bräckt vatten, 4 arter lefva både i bräckt och färskt vatten. »Nästan oblandad L/7orz>z«-at1agring (med ett par inkomna frätta fragment af sötvattensformer). Salthalt ungefär som för följande prof.» ^ MuNTHE i J. G. Andersson: Ett bidrag till Östersjöns djurgeografi. Ymer 1901, p. 363. ' MuNTHE, Bull. Geol. Inst. Upsala 1896. Upsala 1897, p. 67. 1 84 FAUNA OCH FLORA II. Prof från den Mytilus-rikci leran med foraminiferer från ett djup af 4:2-) m öfver Stockholms slusströskel. Tvänne arter äro rent marina, tre förekomma både i bräckt vatten och i hafvet, 18 äro uteslutande hemma i bräckt vatten och 5 såväl i bräckt som färskt vatten. »Ren, yppig Litorina-aflagring; synes dock ej ange någon särskild hög salthalt.» III. Prof från lera med braxen och Mytilus från ett djup af 4,>'.o m. öfver Stockholms slusströskel. »Diatomaceer allmänna, delvis krossade. I allmänhet mindre yppigt utbildade än i föregående prof.» Tre marina arter och lika många på en gång marina och bräckvattensformer 14 arter tillhöra blott bräckt vatten och 3 både dylikt och färskt vatten. »Litorina-aflagring; salthalt omkring 0,^— O,'» *\ o och sannolikt större än i föregående prof, då endast detta karakteriseras af riklig Rhabdonema-^övokomsi och af Coscinodisciis asterom- phalus. Dessutom i allmänhet småväxta former, hvilket plägar följa starkare salthalt.» Alla dessa prof och fynd tillhöra alltså tydliga Litorina- aflagringar äfven den djupast ned anträffade gösen. En sam- manställning af fynden med undantag af diatomaceerna visar följande förhållande: Höjd öfver Höjd öfver Stockholms den nutida „.,-,,- ^ , , evertebrater, slusströskel Östersjön Fossilfynd af vertebrater i meter i meter växter + 5,20 + 1,'20 gädda. /Lucius luciusj. Mytilus; Zostera. braxenartad fisk? pigg var I Bothus maximus). hornsimpa (Cottus quadri- cornisi. gädda (Lucius luciusl braxen 'Abramis bräma . Mytilus småv. hornsimpai f Cottus g uadr i- Mytilus: 3 cm. cornis). Zostera. -^ 4,50 + O.r.ii ^ 4,oO - 0,«() ^ 4,23 -!- 0,23 lönxhi:kg, om några v\\\> i ii iokin a-i.i ka 185 rödspätta 'rieurnmrtcs ^'Z^'" '^'^''''- t>/Clt€S SG ' Poiystomvlla striat- opunctata. + 4,00 +0 \\c)vn^\\wx)'Å iCottiisqiuidri- cornis). + 3,7;'. — 0,'i7 vikare P/ioca /lispiäa \' av. h o r n s i n 1 p a (.0 1 tus qiiadri- cornis. Qiierciis. + 3,00 — 1,00 gädda iLiiciiis liiciiisi. 4- ? — ? gös I Lucioperca liiciopercai. Då Litorina-hafvets nivå i dessa trakter stått omkring 60 meter öfver den nutida Östersjöns yta är lätt att fm na, att ifrågavarande lerskikt aflagrats på ungefär lika stort djup. Hvad som otvifvelaktigt förefaller ganska egendomligt, är den rikliga förekomsten af sötvattensfiskar och därtill sådana, i synnerhet hvad gäddorna angår, i särdeles stora exemplar. Detta ådagalägger, att Litorinahafvet här erbjudit dessa fiskar fullt tillfredsställande betingelser för deras trefnad och utveckling. Vattnet måste sålunda ej ha varit så särdeles salthaltigt. I sydvästra Östersjön liksom i Öresund kunna gäddorna endast uthärda utanför mynningarna till sötvattensflöden, aflägsna de sig därifrån, bli de sjuka. Gös är i Kielerbukten »sehr selten» enligt MöBius och Heincke och i Öresund finnes den ej. Likaså saknas braxen där. Man kan knappt antaga, att dessa fiskar under Litorinatiden haft andra vanor än nu, och sålunda bör det vatten, i hvilket de då lefde, ej ha haft så hög salthalt som sydvästra Östersjön i nutiden. På samma sak tyder äfven den stora fattigdomen på marina organismer i Norrköpings- aflagringarna. Det är endast ett af skikten, det, i hvilket röd- spättan träffades, som innehåller några foraminiferer och dessa finnas som ofvan anförts i Östersjön äfven nu för tiden. Dessa skikt härleda sig sannolikt från ett relativt optimum under Litorinatiden ty både ofvanför och under saknas de nämnda foraminifererna. Då emellertid det bevisats genom Munthe's m. W. undersökningar,^ att Litorinahafvet t. o. m. ^ Jfr MuNTHE: PreliiTiinary Report on the Physical Geography of tht; Litorina-Sea. Bull. Geol. Instit. of Upsala N:o 3 Vol. II 1894. Fauna och Flora 1908. Haft. 4. 1 4 1 86 FAUNA OCH FLORA norr om Åland hade en salthalt af 1 " o, d. v. s. densamma som i västra Östersjön och södra Öresund i nutiden, torde man vara nödsakad att antaga, att i trakten af det nuvarande Norrköping eller rättare sagdt i den hafsvik, som täckte detta område, utmynnat ett starkt sötvattensflöde (från Vättern), som i hög grad sänkt salthalten i denna bukt, minskat antalet af marina organismer och möjliggjort sötvattensfiskarnas trefnad. Botaniska fynd. Ett eklöf funnet »cirka +3,7;'. m. öfver Stockholms sluss- tröskel» ådagalägger, att eken redan invandrat och nått till Östergötland vid denna tid. Af Zostera finnas på olika nivåer bladstycken inlagrade, ofta i riklig mängd. De bredaste finnas omkring 4,-2;5 m. öfver Stockholms slusströskel. Bland dessa mäta en del ända till inemot 5 mm., men de flesta äro smalare, 4 mm och därunder. Emel- lertid äro de naturligtvis så breda, att de ovillkorligen växt i betydligt saltare vatten än det, som nu sköljer Östergötlands kust. Uttalanden om hurpunspetsen tVan Norrköping. Af d:r Oscar Almgren. Harpunspetsarna från Nordens stenålder tillhöra flera olika typer. Om vi här endast fästa oss vid dem, som hafva ett antal större hullingar längs ena sidan, så finnas äfven bland dessa två ganska skarpt åtskilda grupper. Den ena formen är slank med smal skaftända och många (minst 4) hullingar; den andra är gröfre med bred och platt, genomborrad skaft- ända och endast 2 — 4 hullingar. Den förra gruppen torde tillhöra en mycket tidig del af vår stenålder; för den senare åter, till hvilken Norrköpingsharpunen hör, ha vi anknytnings- punkter till den yngre stenåldern, tiden efter Litorinahafvets maximum. Bland de i Statens Historiska museum förvarade harpun- spetsarna af denna grupp liknar Norrköpingsharpunen i afse- LONNHHRG, om några IVNI) i I.nOKINA-l.l.kA I Sy ende på skaftändans kontur och genoniborrningar mest en som är funnen i det angränsande landskapet Södermanland, nämligen vid Djursnäs i Osmo socken pa sydvästsidan af Södei"tr)i-n, ^>\'id gräfning i en äng, där sj()ii troligen tVirr gått upp> (inv.-nr. 3940, inkommen 1868). Denna liarpun är emel- lertid längre och gröfre samt har 4 tättställda langa liullingar; och fyndet medger ingen närmare datering. I afseende på hullingarnas form och den allmänna habitus förefinnes också en stor likhet mellan Norrköpingsharpunen och några på Gotland funna, nämligen två af ben från den bekanta grottan Stora Förvar på Stora Karlsö samt en af horn från en på öppen mark liggande stenåldersboplats vid Hemmor i Närs socken. Den hufvudsakliga afvikelsen bestar däri, att dessa harpuner ha ett stort rundt hål i skaftändan i Fig. 9. Harpunspetsen från Norrköping (förminskad). C stället för de två smala. ^ Någon särdeles stor tidsskillnad kan dock ej gärna föreligga mellan dem och Norrköpingsharpunen ; därtill är släktskapen för stor. Och detta är af vikt för tids- bestämningen, ty särskildt Hemmorboplatsen kan ganska skarpt dateras,^ nämligen till stendösarnas eller senast gånggrifternas period, absolut uttryckt till 3:e årtusendet f. Kr. Boplatsen har legat vid en dåtida strand som ligger omkring 11,') m. högre än den nuvarande (d. v. s. vid ungefär 77 *^ oaf Litorina- gränsen). '^ En stenåldersboplats, som särskildt genom lerkärlens orna- mentik visar sig vara fullt samtida med den vid Hemmor, är nyligen anträffad på Bråvikens norra sida, vid Säter i Kvarsebo socken, där den ligger på en gammal strandterrass 25 m. ^ Alla tre äro afhrutna uppåt spetsen; Heinmorharpunen har nu tva liul- lingar, men har tydligen haft en tredje, de från St. Karlsi) ha blott en hvar i behåll. ^ Karls()boplatsen spänner öfver en större tidsrymd. ■' Se O. Frödin i Ymer 1906, sid. 30. 188 FAUNA OCH FLORA öfver nuvarande hafsytan. ^ På denna boplats har man icke hittat några benredskap; i den fina sand, som här utgör jord- månen, ha nämhgen alla ben utom de brända förmultnat. I alla händelser ha vi däri ett vittnesbörd om befolkning vid Bråvikens strand på ungefär samma tid, som den vid själske- lettet i Litorinaleran på Norrköpings rådhustomt funna har- punspetsen tillhör. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att statens Histo- riska museum nyligen förvärfvat en harpunspets med hullingar åt två sidor (inv.-nr. 13303), hvilken hittats inom Örnskölds- viks stad under ganska liknande förhållanden, nämligen vid grundgräfning för elektricitetsverket, som lär ligga c:a 200 fot från stranden och endast ungefär 3 fot öfver n. v. hafsytan. Denna harpunspets är lika väl bevarad och har samma fetak- tiga känsel som Norrköpingsharpunen. Några närmare upp- lysningar om lagringsförhållanden o. dyl. å fyndplatsen ha dock ej nu kunnat vinnas, enär fyndet gjordes för 11 år sedan. * o. Almgren, stenåldersboplatsen vid Bråviken, i Meddelanden från Öster- götlands Fornminnesförening 1906. — Litorinagränsen är på detta ställe ännu ej fast- ställd, men torde enligt de Geers karta uppgå till högst 50 m. öfver hafvet. Bidrag till pilgrimsfalkens biologi. tt få ha stararna i fred i den trakt, där pil- ■ /7^^y|^ri grimsfalken slagit sig ner, är nästan omöjligt. ^^C? '^^ ^^^^ såväl de tama som de vilda dufvorna för- griper han sig på och kniper den ena före och den andra efter. När han rensat sitt jakt- t^.V.SS område från dessa fåglar, kommer turen till andra. Så kan anföras, att jag två gånger sett pilgrimsfalken angripa fiskmåsar. Den ena gången befann jag mig seglande bland holmarna i Lindöja skärgård i Östergötland, då jag observerade hurusom en dylik falk slog ner och tog en ung, fiskmås på en holme — i flykten naturligtvis — jag lade i land på holmen och nedsköt falken, just som han lyfte från den dödade måsen. Den andra gången slog han in bland en flock måsar i Halland, som befunno sig på en upplöjd åker, och ut- valde en fågel i flocken till sitt byte och förföljde den genom att oupphörligt tvinga måsen att flyga upp och ned. Men i denna konst att flyga såg han i måsen sin öfverman, och efter en fem å sex sådana där pilsnabba chocker var pilgrimsfalken uttröttad och måste sluta förföljandet. För änderna är, som vi veta, denna falk en fruktansvärd buse, men då änderna — åtminstone gräsänderna — icke före- taga så långa flykter under senvåren och sommaren, och, när de ömsa platser, oftast flyga i mörkningen, har falken, som alltid slår dem i flykten, ej så lätt att komma åt dem. Hösttiden däremot, då äfven en mängd bläsänder och andra änder tåga söderut, håller han sig framme och anfaller dem. Så obser- verade jag en gång, hurusom en pilgrimsfalk, en höst, hade IQO FALNA OCH FLORA fattat posto på en hög kulle, nedanför hvilken var ett vatten- drag med vass, där talrika änder uppehöllo sig. Observerade han nu, att en and kom flygande, så satte han i väg efter henne, och det dröjde ej länge, innan han hann upp henne och slog på sitt vanliga sätt klorna i hennes bröst underifrån, på så sätt förlamande vingmusklerna. En gång åsåg jag, huru- som han på samma sätt anföll en and, då han befann sig öfver vattnet. Taget med klorna måste ej ha varit riktigt fast, att han kunde föra henne till land, utan släppte han henne då hon genast plumsade ner i vattnet, dit falken ej vågade följa med; det var en gräsand. En annan gång slog han på en bläsand, som han fällde till marken på en äng, men som jag fråntog honom; han hade då genom ett hugg i hjärnan dödat fågeln. Intressant är att åse, när de gamla falkarna skola inöfva ungarna att fånga villebråd på det omnämnda sättet genom att slå det underifrån i flykten. En pilgrimsfalk hade tagit och dödat en hvit tamdufva, som han flygande oupphörligt släppte ofvanför den skrikande, hungriga ungen, på det denna skulle försöka knipa dufvan i luften. När detta ej lyckades första gången upprepades försöket, tills jag kom och lade mig emel- lan och tog dufvan och öfverlämnade henne åt dess ägare. En annan gång såg jag samma manöver vidtagas med en stare, och därvid ungen kom mig så nära, att jag sköt honom. Om, höstarna när kajflockarna draga mot söder, kan man stundom få se denna falk slå in i flocken för att gripa någon af dess medlemmar. C. A. H. En ny blind mal-fisk från Brasilien. •^ mi||^-^ p|. ^j- gj-| sedan länge känd sak, att djurfomier, ■ -. /^^ som bebo grottor eller underjordiska vatten- ':X.-^*l!^i drag, ofta sakna ögon alldeles på samma sätt ^HMjjI^lglj som gräfvande djur (t. ex. mullvadar, mask- ~!^3ffl| ödlor m. fl.), som tillbringa hela sitt lif i mör- !S!B?SS^^é;?!fe^ä ker äro blinda, i det att deras synorgan re- ducerats till odugliga rudiment eller alldeles försvunnit. I båda fallen kunna synorganen ej vara djuren till någon nytta till följd af frånvaron af ljus på deras uppehållsorter. Naturen slösar ej med att underhålla onyttiga organ, och så reduceras de, till följd däraf att de ej brukas och till följd däraf att den näring, som skulle åtgå till ifrågavarande organs underhåll, bättre kan och bör användas på annat hall. Ehuru sålunda detta fenomen ingalunda är enastående, är det ju alltid af intresse att erhålla nya exempel och be\is på denna naturlag. Ett mycket vackert dylikt exempel har ny- ligen beskrifvits i Arkiv för zoologi^ af Miranda Ribeiro, sekreterare vid Nationalmuseet i Rio Janeiro. Det är denna gång frågan om en blind malfisk, som anträffats i ett under- jordiskt vattensystem som genomlöper »Caverna das Areias» (»sandgrottan») och som bildar ett tillflöde till Iporangafloden i S. Paulo, Brasilien. Här fångade nämligen en brasilianare Richard Krone flera exemplar af en blind malfisk, som Ri- beiro gifvit namnet Typhlobagriis kronei.'- Fiskens allmänna utseende frameår af den bifo.eade bilden. Den är rätt klum- » Bd 4, N:o 19, 1908. '^ Äfven Riksmuseum i Stockholm har erhållit exemplar från Ribeiro. IQ2 FAUNA OCH FLORA pigt byggd med en kort främre ryggfena och en långsträckt och stor fettfena, en lång skäggtöm på hvardera öfverkäks- sidan samt smalare skäggtömmar under hakan. På sidorna är den ockergul, ofvantill gråblå samt undertill hvit. Det mjuka skinnet är öfverallt besatt med talrika bägarformiga fördjupningar, som gifvetvis utgöra sinnesorgan. Af ögon synes i regel ej ett spår, men ett par smala springor angifva den plats, där de skulle sitta. Hos ett enda exemplar af de 35, som fångades, fanns på ena sidan ett öga, som var 4 milli- meter i genomskärning. Detta är ett intressant exempel på bakslag till det ursprungliga förhållandet. Denna Typhlobagrus kronei är en rätt liten fisk. Det största fångade exemplaret mätte blott 155 millimeter i längd. /•7V f 1908. IIa)is I J 'all c ?i gr 01 . Sedan ofvanstående mottagits, gjorde Red. en framställning till Hr Muchardt med anhållan om förklaring och erhöll dä nedan- stående beriktigande>', som dock näppeligen kan anses tillfyllest- görande, och Red. beklagar storligen det skedda. Beriktigande. Fauna och Flora, Stockholm. Med anledning af den i ett af tidskriftens föregående häften införda artikel af undertecknad får jag härmed meddela, att den- samma är ett utdrag ur > Natur und Schule» och genom ett förbi- seende af mig har detta uteglömts i inledningen, hvilket härmed för tidskriftens läsare meddelas. Helsingborg den ^"/t ic)o8. //. MKchanll. Ytterligare en kritik. Bataljonsveterinären Henrik Hasselgrex har ånyo ])ublicerat ett » arbete >\ denna gång med titeln »Gotlands Däggdjur, Reptilier och Amfibier% Denna nya publikation har tyvärr alltför stor likhet med det alster af författarens penna, som vid ett föregående tillfälle kritiserats i denna tidskrift. ^ Det är en tämligen lösligt hopfogad samling af notiser, hopkompilerade från olika håll, ofta utan angif- vande af källan och det är i regel ytterst svårt att finna ut hvad som är författarens eget. Man hade dock rätt att vänta, att då ett dylikt ämne behandlades, faktiska upplysningar skulle lämnas om de olika djurarternas förekomst på Gotland, i synnerhet då det gäller mindre allmänna former. För att belysa bristen härvidlag må anföras, att, när förf. skrifver om fladdermössen, anföras fem arter men endast för en af dessa anföres en bestämd fyndort näml. för »mustaschfladdermusen» och om den säges kort och godt: »Denna sällsynta art är funnen i Tofta.» Man frågar ovillkorligen när och af hvemr Om sandödlan säges, att hon är »tämligen all- mänt Denna djurart är dock så pass sällsynt, att det varit af in- tresse att få veta några lokaler, där den med säkerhet påträffats eller konstant förekommer. Om lökgrodan yttras: »Detta i Sverige sällsynta djur förekommer här om än sparsamt. Han(!)- är tagen af professor Sundevall.» Det är allt hvad man får veta om lök- grodans förekomst på Gotland, men om någon ger sig till att skrifva om Gotlands amfibier, är det hans skyldighet att säga ifrån rent ut, om han vet något mera om lökgrodan än den gamla lite- raturuppgiften, att prof. Sundevall tagit den en gång i tiden. Lä- saren bör få veta, om lökgrodan veterligen ännu finns kvar eller ej. Det är det minsta som kan begäras, ty ett citat ur denna tid- skrift utan angifvande af källan om ett fynd af larver af denna art »på ett annat ställe i vårt land», hvarmed åsyftas Råå i Skåne hör ej till ämnet. Denna brist på sakliga upplysningar med angifvande af verkliga fakta gör sig märkbar öfverallt, och man får klart för sig äfven härigenom, att förf. ej behärskar sitt ämne. På grund häraf blir man misstänksam och vågar ej lita på uppgifter, som väl äro möjliga, men ej själfklara, såsom t. ex. att svarta råttan skulle fin- nas >vid hamnarna, så vid Visby». Det synes sannolikt, att det varit svarta varieteter af den vanliga bruna husråttan, som gifvit upphof till detta meddelande. ' Arg. 1907, haft. 3 p. 129. '^ Det ligger utanför vårt område att ingå på någon språkgranskning, men nog vore det af intresse att veta, hvarför författaren konsekvent betecknar wesslan > och >'lökgrodan» med maskulinpronomen han». VITKKr.ICARK KN KRITIK 1 97 Del helas ötvcrskådli^^het minskas dcssulom väsentligt af för- fattarens olNckliga vana att under artrul)rikerna meddela uppgifter, som gälla hela djurgruppen. Sä t. ex. under rubriken -Långörade fladdermusen , sedan det omtalats, att den -förekommer ganska all mänt , och sedan en slags artheskrifning lämnats, får man till lifs sädana meddelanden som: Maddermössen äro bevingade däggdjur ' etc. i (len stilen. Pä samma sätt får man veta under rubriken Snoken att: Alla ormar — — — har tungan tväklufven . Om detta ej är något felaktigt, sä är det dock mindre lämpligt j)lace- radt. Men förf. kommer också med absolut felaktiga och vilsele- dande pästäendcn tydligtvis beroende på hans otillräckliga kunskap, och det är ej denna, som klandras, men författarens tilltagsenhet att uppträda under sådana förhållanden. Exempel pä dylika allde les oriktiga ])åståenden är följande: Ingen säl lefver i insjöarna, alla i hafvet ' . (p. 22). Räknar förf. då Saima-sjön och Ladoga som haf? I båda dessa vatten finnas dock själhundsraser, som äro typiska för dessa båda sjöar och ej finnas annorstädes. Detsamma är ock fallet med Baikalsjön o. s. v. Att påstå om gråsjälen, att >^han tager dock äfven föda ur växtriket, såsom alger o. dyl. , är naturligtvis alldeles oriktigt, ty äfven om någon gång alger träffats i en gråsjälsmage, ha de kommit dit i misshugg, då gråsjälen tog någon fisk eller dylikt bland alger. Liksom då han behandlade Gotlands fåglar, har förf. äfven nu en del egendomliga funderingar, men han når kulmen, då han an- ser sig böra »gå i god för» sannfärdigheten af en sådan gammal barnsaga, som att hermelinerna skulle mjölka kor, när dessa gå på bete. Skulle det ej varit lämpligt, att förf., innan han gjorde detta tänkt något på volymförhällandena mellan en kospene och en her- melinmun. Om han företagit en dylik tankeoperation hade det va- rit honom tämligen klart, att en hermelin ej kan dia en ko. Och han vill väl ej påstå, att hermelinen mjölkar med tassarne. Men ej nog härmed, förf. påstår, att den ifrågavarande kon »hvarje morgon befanns rätt duktigt urmjölkad.» Hade det ej varit skäl, att med hänsyn härtill förf. anställt någon slags jämförelse mellan den kvan- titet mjölk, som en ko, äfven den sämsta, dagligen lämnar och rymden af en hermelinsmage! Smärre inkorrektheter är det godt om. Förf. uppgifver t. ex., att huggormen »ogärna går i vatten >. Dock är det ju en ytterst vanlig företeelse att finna huggormar på små holmar ej blott i in- sjöar utan äfven långt ut i skärgården och det har upprepade gån- ger inträftat, att huggormar funnits simmande långt frän land. Hugg- ormen har blott 2, ej 4, ftmgerande gifttänder, som förf. påstår. Att behandla ormbitna patienter med »sprit i stora kvantiteter in- värtes» är alldeles oriktigt, om också smärre stimulerande doser kunna vara af en viss nytta. Att artskillnaden) mellan stora och lilla vattenödlan skulle vara »ringa» är naturligtvis ett misstag beroende på, att författarens kunskap om dessa djur är ringa. Uppgiften, att småvesslan »är Europas minsta däggdjur>^ (p. 19) torde väl blott vara ett skriftel. Men en del andra påståenden af förf. skulle vara intressant att få några slags skäl för. 198 FAUNA OCH FI,ORA Att vårtorna hos den grönfläckiga paddan stundom stöta i rödt är ej något karakteristiskt hvarken för Gotland eller för arten i fråga. Denna axplockning ur hufvudafdelningen kan ju vara tillfyllest, men det finnes ett tillägg i flera kaj)itel, som också behöfver skär- skådas något. Ett af dessa kapitel kallas > tankar om Gotlands faunas och fastlands-faunans ursprung . Förfrs uttalanden här åda- galägga allt för tydligt, att hans kunskaper ej alls räckt till för ett sådant ämne. Någon postglacial landförbindelse mellan Gotland och Estland har ej påvisats och är ej sannolik. Påståendet, att vildsvinet i Skåne endast träffats fossilt, sålunda långt före (!) isti- den» (p. 54) är alldeles felaktigt o. s. v. För öfrigt skulle det ock vara intressant att veta på hvad grund förf. helt frankt påstår, att Polen är vildsvinets hemland, då hela mellersta Europa och Asien med lika goda skäl kunna göra anspråk härpå. Funderingarna om ^den däggdjursfauna, som ej trifs å silurisk botten» äro högst be- synnerliga och obevisliga. På den tillhörande kartan finnes utmärkt med blå färg de områden, som enligt förf. hvila på »silurisk for- mation och dessa sägas karakteriseras »af vildsvinets förekomst i historisk tid äfvensom dvärghästar, under det mullvaden och andra smärre djur saknas . Nu finner man emellertid, att ^Malmöhus län t. ex. utmärkts med blå fitrg, men förf kan väl ej förneka, att mullvaden finnes där. Krånglar man till saken på ett sådant sätt, måste slutresultatet bli därefter. Till slut kommer förf. med »svar på en kritik», nämligen den, som förut antydts. Först söker förf- att polemisera i nomenklatur- frågan och är skäligen amper i sina omdömen, men lika omotiverad. Förf. föref^lår, »för att få en rationell nomenklatur borde en kommission af Europas mest framstående zoologer församlas och ge- mensamt utarbeta ett förslag . Men, det är ju just det som skett och de sålunda föreslagna nomenklaturlagarne ha sedan antagits af 3 på hvarandra följande allmänna zoologkongresser. Det är dessa sålunda fastställda principer, som jag lojalt följt vid utarbetandet af min namnförteckning och Hr Hasselgren hugger som vanligt i sten, då han öfverlägset talar om den »Lönnbergska metoden». Förf ondgör sig öfver, att jag användt samma skrifsätt »arquatus» som Linné för storspofvens artnamn, och han påbördar Linxk i detta fall »en ortografisk bock . Sådana är Linné visserligen ej fri från, men här är det ej värdt att tala om dylikt, l\- om förf behagar se efter i något större latinskt lexikon, skall han få se, att där står >arcuattis eller arquatus-. Det torde sålunda i detta fall vara onö- digt eller snarare okynnigt att mästra. För öfrigt tyckes förf. — liksom måhända äfven den auktor han citerar — alls ej ha klart för sig hvad som menas med ett namn. Ett namn får man visst icke godtyckligt ändra sedan det en gång gifvits, äfven om det skulle innebära något mindre karakteristiskt.' Gjorde man det, ' Namnet r>norvegicus'> för den bruna råttan är, när allt kommer omkring, ej så^ galet trots författarens kritik, ty den torde ha uppträdt tidigare i Norge än på de flesta andra ställen i Väst-Europa och engelsmännen kalla den än i dag »Norway Rat« ! YTTKRI-ICARK KN KRniK I99 skulle mun komma till högst beklagliga resullui. Linellertid är det ej lönt att spilla liera ord härpä. En sak är dock skäl i att fram- hålla ur denna antikritik. När R. S — g. kritiserade förf:s uppgift om, att stararne enligt ordagrant citat skulle plocka särskildt bromslarver • från boskajicn påpekade han, att -bromsens ila- banus horinns) larver finnas i jorden, men nötstyngets Ulypodcrma bovis) i nötkreaturens hud och framställde tvifvelsmäl om, att stararne ostörda- fä utföra »den för nötboskapen helt visst inga- lunda smärtfria operationen» att i)locka bort dessa //r/'6'^/r;7;/^z-larver. Nu söker förf. villa bort detta genom att säga, att han håller fast vid, att stararna »befria korna från diverse insekter>' och han cite- rar A. E. HoLMf.RKN för att bevisa detta. Det var ju dock ej den saken, som har kritiserats utan förf:s ])ästäende, att det skulle vara •>särskildt bromslarver», som vore föremål för stararnes verksamhet. Förf. gör sig sålunda här skyldig till en olämi)lig advokatyr, i det han med tillhjälp af oriktiga citat tillskrifver kritiken andra yttran- den än dem, som verkligen fällts. Såom slutord u])plyser oss förf. om, att »värt nuvarande fågel - system är ett konstgjordt system, lika artificiellt som Linnés sexual- system». Nu beror det ju på, hvad förf. menar med »vårt nuva- rande fågelsystem». Det söm numera användes i vetenskapliga ar- beten gör dock verkligen anspråk på att vara i stort sedt något så när naturligt d. v. s. baseradt på naturlig frändskap mellan de olika grupperna, såsom denna framgår af en mängd noggranna ocli detaljerade undersökningar, om hvilka förf. antagligen ej har en aning. Men i detta system har förf:s hypotes, att »i jordens barn- domstid, i de ljumma sumpmarkerna torde efter reptilierna vadarne först ha framgått» (p. 70) ej fått någon tillämpning och den är ju blott ett lösligt och osannolikt hugskott, som ej är fotadt på några undersökningar eller faktiska förhållanden, utan tvärtom alldeles i strid med såväl paleontologiens som morfologiens klara och tydliga vittnesbörd. Hypoteser äro mången gång nödvändiga, men de få ej framkastas huru barockt som helst, utan om de skola ha något värde, skola de stå i öfverensstämmelse med vetenskapliga fakta. Måhända har denna kritik blifvit onödigt lång. men å andra sidan är det ej lämpligt, att tryckalster af detta slag få bli obe- mölta, allra helst som förf. synes vara så väl tillfredsställd med sitt opus och yttrar sig med mycket stor säkerhet. I förordet säger författaren, att det »torde af flera skäl vara ovisst» huruvida ytterligare någon del behandlande Gotlands djur- värld af honom kommer att utarbetas, och han erkänner sig med oväntad blygsamhet, när han »lämnat ryggradsdjurens fyra första klasser, icke längre äga nödig zoologisk kompetens». Om de båda häften, som hittills utkommit, skola vittna om dylik kompe- tens, torde det vara synnerligen önskvärdt såväl för författaren själf som för den svenska litteraturen, om ej något mera kom- mer till synes från områden, där denna kompetens är af ännu lägre rang. /'-• /-• Smärre meddelanden. Eli hvit stare. I slutet af april innevarande år meddelade mig flera ])ersoner, att en hvit stare varit synlig å ett åkerfält utanför staden. Kort •därefter fick jag höra, att den sågs dagligen i trakten i sällskap med andra starar plockande daggmaskar i åkerplöjningarne. Emel- lertid i medio af maj meddelade mig en husägare i Tågaborg, en af Helsingborgs norra stadsdelar, att en egendomligt färgad stare tagit sin bostad i en af starholkarna på gafveln af en gårdsbygg- nad. Det dröjde dock några dagar, förr än jag fick tid att besöka lokalen och gjorde då en dag ett besök därstädes tillsammans med jägmästare W. Brorström. Vi observerade nu, att staren (han eller hon) parat sig med en annan af vanlig färg. Då vi icke nu kunde konstatera hvilken af paret, som var hane eller hona, så gjorde vi sedan dagliga besök vid boet och kommo till det resultatet, att det ljusa exemplaret var honan, af det skäl att hon oftast rufvade äg- gen. Då jag icke förut själf i naturen eller i litteraturen sett, om man iakttagit, att en albino häckat i vildt tillstånd, så beslöt jag att fort- sätta mina ol)servationer genom att göra besök vid boet hvarje dag. Det intresserade mig nämligen att se om fågeln var fortplantnings- duglig och om ungarne skulle antaga moderns ljusa färg. Paret lade fyra ägg och de kläcktes alla. Då jag nu kom att resa från staden en fjorton dagars tid, så måste följaktligen mina observationer afbrytas. Så fort jag åter hemkommit, besökte jag på nytt lokalen och hade då ungarne be- gynnt att få nästdräkten. Så småningom utvecklades ungdräkten och alla ungarne blefvo gråa och skilde sig icke på något sätt i färgen från ungar af normalt färgade föräldrar. Den gamle hanen var synnerligen vackert färgad. Honan där- emot var smutsigt hvit utom hufvudet som bar en mörkare hätta nästan i samma utsträckning som på en skrattmås, men hufvudets och halsens färger öfvergingo mera i h varandra utan någon skarp färggräns. Ofvanpå ryggen fanns en mörkare fläck. Storleken var den vanliga så ock näbbens färg. Intressant skulle vara, om den eller de, som iakttagit albinos bland fåglar häckande, ville lämna meddelande härom till tidskrif- ten. Jag vet mig icke i den ornitologiska litteraturen sett något •enda dylikt fall omtaladt, icke ens i Naumanns utmärkta verk »Na- SMÄRRE MKDDELANDEN 201 lurgeschichtc der Vögt-l Mittelcuropas, s(jm \äl anses vara en af de utförligaste. Helsing])()rg 20 juni 1908. Ihiidld Muilundt. Rödstjärten i Halland 1908. Med anledning af iii)pmaningen i tidskriften att meddela om förekomsten under året af rödstjärten i olika delar af landet får jag meddela, att när fågeln anlände till Halland söderifrån omkring den 8 maj och då som vanligt i sällskaj) med s\arta och hvila flugsnappare — syntes den rätt allmänt i Hockarne, ehuru ytterst få här blefvo kvar och häckade. På den skogbeväxta höjden vid Halmstad, Galgberget, sågos vid denna tid, som sagdt talrika röd- stjärtar, men ingen enda af dem stannade kvar och häckade på »berget», änskönt för honom särskildt lämpliga, af urholkade träd- klossar förfärdigade holkar funnos i mängd i träden. I kanten af berget däremot upi)ehöll sig ett j)ar — det har i flere år å rad hållit till där — och hade sin boplats under tegelpannorna i)å ett tak. För några år sedan häckade ett andra par ])å ett tegeltak midt inne i staden, men har sedan dess ej varit synligt. Eljest förekommer rödstjärten här mera sällsynt i skogar och hagar, må- hända hafvande sin orsak uti brist på lämpliga trädhåligheter att bygga bo uti, och då han ej tyckes med lika förkärlek som svarta och hvita tiugsnapparen taga an konstgjorda fogelholkar. Huruvida fogeln under året förekommit inom landet i ringare mängd än vanligt kan måhända säkrare utrönas under höstflyttnin- gen i september, då han oftare och längre tid låter sig ses. C. A. Hollirreu. Klen årgång af sångfåglar i England. Sångfåglarne förekomma mycket sj^arsamt äfven i England i år, klagas af en mängd insändare i »The Field». I synnerhet sä- gas egentliga sångare helt och hållet saknas eller förekomma blott sparsamt, där de normala år i)läga finnas i mängd. Men äfven rödstjärtar sägas vara sällsynta i vissa trakter. Det samma gäller om svart och hvit flugsnappare på en del ställen, medan andra uppgifva, att den sistnämnda arten (liksom i Sverige!) uppträdt i vanligt antal. Från skilda håll i England anföres ock att kornknarren låtit mycket litet höra af sig i år. Detta synes äfven vara fallet i vissa delar af vårt land. Den sannolikaste orsaken till dessa oregelbundenheter torde väl vara att söka i ogynnsamma förhållanden under flyttningen. Fauna och Flora 1908. Haft. 4. 1 5 20 2 FAUNA OCH FLORA MoikuUa som bär sina ungar. Undertecknad, varmt intresserad för fågelvärlden, har med nöje genomläst Reinhold Winters bok »Fågelkåserier». I anledning af nämnda författares uttalande å sid. 153 rad 28 och följ. ber jag få nämna följande, som ju kan vara af intresse som bidrag till känne- dom om morkullans lefnad. Då jag i dag gjorde en skogspromenad i sällskap med min fågelhund märkte jag, att hunden kände fågelslag i närheten af en kärrkant. Efter något sökande »stod» hunden fast midt ute på en torr tallhed. Jag gick nu fram och stötte fågeln, som befanns vara en morkulla. Hon förde med sig en unge •>->mella?i hoicn och hak- hroppc)v>. Som det var öppen mark, hade jag godt tillfälle noga betrakta henne. Flykten var rask, men något bullrande. Efter 100 meters flvkt sänkte hon sig ned till marken och lät då genast höra några hväsande, skarpa läten. Samma ljud har jag en gång förut hört en kulla uppgifva, då hanen sänkte sig ned till honan efter »draget». Hon kunde då ej vara rädd; möjligen kan det ljudet vara ett uttryck för ilska? — Efter något sökande fann hunden en unge, som blifvit kvarläm- nad, den var stor som en domherre. Jag erinrar mig ett annat fall, då fåglar burit bort sina ungar på samma sätt. Det var under en stöfvarejakt i augusti, då en ringdufva flög förbi mig med en unge, som jag tyckte, mellan be- nen. Det såg ut som, då en roffågel bär en mindre fågel. Orsa den ri juli 1908. Helis Rääf. Denna morkullans vana att bära bort ungarne är förut känd och beskrifven, men ytterligare en iakttagelse af samma fenomen är ju alltid af intresse. Red. Fynd af mammuth och noshörning i Galicien. I oktober i fjol, då man var sysselsatt med att upptaga en gruföppning till en ozokeritgrufva i österrikiska Galicien päträfifiides ])lötsligen 15 meter under jordytan lämningarne af en mammuth, och ytterligare 2 meter djupare uppdagades i november rester af en noshörning. Båda voro impregnerade med salter och mineral- oljor och till följd häraf hade till och. med mjukdelar bibehållits. Noshörningens främre horn satt fast vid hufvudet. Det bakre låg löst bredvid. Fynden äro ännu ej närmare beskrifna, men Dr. Smith Woodward, som erhållit fotografier till Brit. Museum Nat. Hist. påpekar, att det ej är fråga om den ullhåriga noshörningen, som man vet har lefvat samtidigt med mammuthen i Sibirien utan en helt annan art utan ull och med tjocka, korta horn. Antagli- gen ha båda djuren en gång i tiden gått ner sig i sumpmarker och sedan ha deras kroppar bibehållits genom årtusenden på grund af den konserverande egenskaj)en hos de petroleumhaltiga atiagringarne. SMÄRRE Minnil, ANDKN 203 RiiinJutVor i London. Om man gör en promenad genom någon at Londons parker far man med säkerhet tillfälle att se några, flera eller färre ring- diif\()r, som äro fullt hemmastadda där och lika tama som Stock- holms f()rvildade tamdufvor, som de dock öfverträffa med afseende pä fjäderdräktens prydlighet. För några få år sedan voro de be- tydligt sällsyntare, men nu äro de som sagdt vanliga och ha dess- utom, hvilket är det märkligaste, tagit för vana att häcka i>ä bygg- nader i)å utskjutande friser o. s. v. alldeles som förvildade tam- dufvor. Stcppliöns i Viistciiropa. I våras meddelade en polsk ornitholog, att ste])phöns iaktta- gits flerstädes i Polen och Galicien, och han förutspådde med an- ledning där en invasion af dylika fåglar till Västeuropa på samma sätt, som var fallet för några år sedan. Redan i april iakttogs en flock på fem stepphöns på en exercisplats i Hampshire i England och i juni fanns ett exemplar i Berkshire. Sedan dessa iakttagelser pub- licerats i »The Field» ha ytterligare meddelanden influtit till den nämnda tidskriften om, att stepphöns iakttagits på skilda ställen i England! T. ex. ett par upprepade gånger i slutet af af juni vid kusten af Essex, tre stycken i Siirrey och tvenne i Norfolk på bada ställena den 28 juni o. s. v. I en tysk tidskrift har äfven omtalats, att åtminstone vid fyra olika tillfällen under maj månad i år stepphöns blifvit iakttagna på olika ställen i Ostpreussen. Det' vore ej omöjligt, att stepphöns skulle ■ kunna träffas hos oss också och därför fästes våra ornitologers uppmärksamhet härpå. Kajor i Jämtland. I sista numret af »Fauna och Flora» omnämnes kajornas stora ökning i södra Sverige. Äfven hit upp till Jämtland ha de kom- mit. Några par af dessa fåglar ha denna sommar slagit sig ned i härvarande kyrktorn. Nu äro de ute och ströfva omkring med sina ungar lite hvarstädes här i byn. Klöfsjöbyn den 13 juli i()o8. O. Blix. Snialnäbbade sinisnäppan i Jämtland. Den 25 juni d. å. iakttogs ett par simsnäi)par Phalaropus hy- perboreiis (L.) i en mindre fjälltjärn på omkring 64° 7' n. br., belä- gen på blandad skogs- och myrmark 625 meter ö. h. nedanför Jormruet i Frostvikens socken, Jämtland. Paret uppehöll sig un- der flera timmars observation i närheten af den här stenbundna stranden, sysselsatt med upplockandet af insekter på vattenytan; då 2 04 FAUNA OCH FI.ORA lokalen ej syntes öfverensstämma med lämnade beskrifningar på de- ras häckplats, hela sjöstranden noga genomsökts utan resultat och då fåglarnes beteende ej alls angaf närvaron af redet i närheten, ansåg jag mig böra för säkerställande af det sällsynta fyndet fastän med stark motvilja skjuta det vackra paret, så mycket mera som lokalens aflägsenhet försvårade vidare observation. Paret fälldes i ett skott och insändes till Kolthoff för prepare- ring. Honan befanns innehålla en äggula fullt utvecklad och befruk- tad samt 2 — 3 i olika grader af tillväxt. Utan tvifvel får den smal- näbbade simsnäppans häckningszon sålunda utsträckas längre emot söder än som förut varit bekant. Gäddede den 3 juli 1908. Adolf Hasslcr. Svenska strutsägg. De två af Sjöstedtska Kilimandjaro-expeditionen 1906 hem- förda och till Skansens zoologiska trädgård skänkta unga struts- honorna (Struthio massaicus Neum.) ha denna sommar, således vid omkring 2V2 års ålder, vär])t tillsammans 21 ägg. Det första värp- tes den 15 maj och de öfriga ha lagts följande dagar: 27 maj, I, 7, II. 12, 14, 15, 17, K), 20, 22, 24, 26 och 30 juni, 5.9, 10, II. 13 och 17 juli.^ Största uppmätta längd och bredd ha varit 162 och 121 mm. Vikten omkring i V2 kg. Då ingen hane fin- nes och äggen sålunda varit obefruktade, har innehållet användts till mat. Såväl hvita som gula ha varit synnerligen välsmakande, enligt min åsikt fullt jämförliga med hönsäggens. Denna äggläggning hos strutsen på så nordlig breddgrad har väckt uppmärksamhet äfven i utlandet. Så har t. ex. den bekante djurhandlaren Hagenbeck i Hamburg erbjudit Skansens zoologiska trädgård att få tillbyta sig en fullt utfjädrad strutshane mot en af of\annämda honor på synnerligen liberala villkor och vidare er- bjudit sig att kostnadsfritt låta maskinkläcka de befruktade ägg, som Skansen kunde erhålla om detta byte blefve verklighet. Då Skansens zoologiska trädgård emellertid ej har något anslag för in- köp af exotiska djur och en summa är erforderlig till mellangift och frakt, torde det ej vara så säkert, att något byte kommer till stånd. Alarik Behm. Några fågelvarieteter. Härmed tager jag mig friheten sända ett par notiser som möj- ligen kunna hafva intresse för »Fauna och Flora». Varictet af svart och hvit flugS7iapparc. Våren 1907 anlände hit med de öfriga flugsnapparne en dylik med en mot den vanliga afvikande dräkt och tillvaratog jag den ^ Dessa mått äro större än de i litteraturen angifna ej blott för Struthw cainelus, X. Afrika, och S. molybdophafies, Somali, utan äfven 5 mm. mer än för S. massaicus, under det att S. australis, Kap, kan ha lika stora ägg. SMÄRRK MKDDKLANDEN' 20; för min fågelsamling, där han nu finnes till benäget påseende. Exemplaret är en hona och \ar parad samt höll i>å att reda sitt l;o i en af mina holkar. Beskrifning: Hela luil\u(lcl krithvitt, ined en grahrun tläck i nacken. Ett 2 mm. högt gråbrunt lvärl)and öfver den h\ita bak- halsen. Ryggen brokig af hvilt (xh gråbrunt. Vingens 2 innersta armpennor hvita med ett ))ar brungrå längdtUickar. Vingtä< karne brokiga som ryggen. Öfvergumpen brungrå med hvitaktig anstryk- ning. Hela fågeln undertill kvithvit med å sidorna svagt gråaktig anstrykning. Stjärten normal. Näl)b svart, fötter och iris brun svarta. Det hvita hos fågeln är, som nämnts, krithvitt och saknar den hos normalt Hirgade honor vanliga gulgråaktiga antydningen, Fågeln verkade framifrån sedt, då ej stjärten var synlig som en stjärt mes. Varietet at svart och hvit rtugsnappare. Sferil(.-) hofia af Anas poielope. Den 16 okt. förlidet år erhöll jag vid Tåkern en bläsandhona, som genom sin afvikande fjäderdräkt torde förtjäna omnämnande. Beskrifning: Framryggen ljust skiftergrå finj)udrad med l)runt. Vingtäckfjädrarne ljusgrå med 4 — 5 mm. breda hvita fjäderkanter. som ger framvingen ett ovanligt ljust utseende. Vingspegeln klart grön, framtill och baktill begränsad af kolsvart. Kräftrakten med starkt rödgrå anstrykning slutande med en mot det hvita bröstet täml. markerad gröngrå kant. Slaksidorna med skiffergrå anstryk- ning, finpudrade med svart. I öfrigt lika med den vanliga hon- 2o6 FAUNA OCH PXORA dräkten. Äggstockarne fullt utvecklade och till synes normala. I de handböcker, som stå mig till buds, finnes ej någon uppgift på en hona af denna art med grön vingspegel. Vore ej äggstockar- nes normala utseende, låge det ju nära till hands att anse detta exemplar som en steril hona, och det är ju ej omöjligt, att genera- tionsorganen vid noggrann zootomisk undersökning visat sig pä ett eller annat sätt bristfälliga. Någon sädan undersökning kunde ty- värr ej göras. Vare sig nu att hög ålder eller endast en tillfällig variation i detta fall föreligger, är dock fogelns drägt så pass re- markabel, att jag ansett den böra anföras och vore det af intresse om några dylika iakttagelser bekantgjordes. Af vika fl de dräkt hos for?ifalk: I min samling finnes en tornfalkhane, som med i öfrigt fullt typisk drägt visar det ovanliga att ej något spår af blågrått ä huA udet finnes utan äro fjädrarna därstädes rödbruna, med svarta spolfläckar. Fågeln är af mig skjuten den 12 september 1888 i Småland. På en ung hane, unge från fjoråret, som i fångenskap af mig observerades, började vid vårruggningen hufvudet antaga sitt blägrå samtidigt med den nya dräkten i öfrigt och torde detta vara det normala, då jag ej sett uppgifvet något annat. Karlsborg den 15 juli 1908. ^ ;)»^ H. Nyqvist. Ornitolojsi^iska iakttagelser från Viiideln. Med anledning af upi)ropet i sista häftet af Fauna och Flora med anhållan om uppgifter rörande rödstjärtens förekomst under året i olika delar af landet, får undertecknad härmed meddela, att inom Västerbottens läns kustland någon förändring i denna fågel- arts normala förekomst, åtminstone hvad beträffar häckfåglar, under året ej förmärkts. Hvad som särskildt för detta år emellertid är anmärkningsvärdt är de synnerligen ogynnsamma förhållanden, under hvilka fåglarnas fortplantning i allmänhet ägt rum. Under våren och stor del af juni månad har synnerligen kall och blåsig väder- lek varit rådande, och den lifsglädje man eljest är van att finna hos fåglarna denna tid var tidtals alldeles försvunnen. Sålunda in- träffade det tidt och ofta under flera dygn, ja hela veckor, att full- komlig tystnad rådde å orr- och tjäderlekarna, och under samma tid voro äfven de vanliga vårsångarne så godt som förstummade. Att en dylik rubbning i fåglarnes lifsyttringar kan hafva menlig inverkan på fortplantningen tar jag för gifvet. Tillgång å kullar af s. k. skogsfågel är också mycket ringa, och många gallhönor finnas, hvilka enligt mitt förmenande ej blifvit befruktade och lagt ägg. Att frosten ej kan vara orsaken till före- komsten af dessa gallhönor sluter jag däraf, att de voro i rörelse, enstaka eller 3 å 4 tillsammans, under hela rufningstiden. En massa äggkullar af hvarjehanda foglar hafva äfven iakttagits, som ej varit fulltaliga, och äggläggningen har i år i allmänhet ägt rum senare än eljest. Ovanligt många rötägg hafva äfven anträffats, och har SMÄKRi: MI.DDHI.ANDEN 20) jag flera gånger funnit s. k. dvärgägg hos grå fliigsnai)piire och backsvala. Man kan sålunda säga att fåglarne i allmänhet härujjpe i år haft ett synnerligen dåligt år för sin fortplantning. Vindeln (Kmi 23 :uig. i()oS. A'(/// (i)inii. Fagcinoti.scr tVaii (icHc. En stenknäek (CoccotJiraustcs) sköts i början af mars i en trädgård i närheten af Oefle. Fågeln var en hane och uppehöll sig tillsammans med en flock sidensvansar. Det var äfven en hona af stenknäek med i sällska])et, men den försvann efter skottet. Den skjutna stenknäcken var \id godt hull och tycktes sålunda ej ha lidit brist på föda. Lapj) ugglan har i vinter varit den talrikast representerade ugglearten i Gefletrakten och den har dödats t. o. m. inom stadens nära omgifning. Mig veterligt ha sedan årets början inom Gefle- borgs län dödats ej mindre än 19 st. lappugglor, de flesta i södra Gestrikhmd. Närmare ett tiotal ha skjutits under morkullsjakt, den sista af dem den 29 maj. Alla de, som skjutits sedan snön gått af marken ha gått hårdt åt sorkarna, hvarom såväl deras magsäck som starka fettbildningar burit vittne. Den rika tillgången på lapp- ugglor är desto mera märkbar, som det förut ej ens alltid dödats en pr vinter härnere och de öfriga ugglearterna ha ej företett något öfverdrifvet rik tillgäng. Förvånande är, att de glömt sig kvar här nere så sent som i slutet af maj. Detta beror väl på- .den rika till- gången på sorkar. Det skulle också vara af intresse att erfara, huru långt denna invandring af lappugglor sträckt sig. I samband härmed kan anföras att fjäll vraken {ArcJiibuteo lagopus) under höstflyttningen i fjol (om jag minnes rätt, den 20— 21 okt.) lät räkna sig i flockar om 80 till 100 exemplar i skär- gården utanför Gefle, där de t. ex. slogo på utlagda vettar. En gammal hane lät sig tagas lefvande af en fiskare. Jag hade fågeln i fångenskaj) i omkring 2 månader tillsammans med en fiskljuse och en ung fjällvråk, men såg intet fel på den ej heller märken efter föregående fångenskap. * Pilgrimsfalken tyckes i år ha häckat i det s.- k. Gråberget, beläget i norra kanten af Geflebukten. Terrängen där är för den synnerligen tilltalande med en tvärbrant bergvägg mot vattenbrynet. Två ungar i dundräkt af ifrågavarande fågel hittades nämligen där omkring den 2 juli af en person, som tog dem för dufiiökungar. De gamla fåglarna sågos sväfva öfver stället, ungarna funnos på marken invid en granstam. 2o8 FAUNA OCH FLORA Tvenne gamla smås])ofvar (cT och J) ha den 3:dje och 5:te juli skjutits på en holme i Geflebukten och misstänkas ha häckat där.^ * Med afseende pä rödstjärtens uppträdande i år kan anföras att här ej någon minskning gjort sig märkbar. På den gård, jag bebor, häckar som vanligt en familj rödstjärtar och likaså en dito af svart och hvit flugsnapjiare samt en af grå flugsnappare. I sta- dens parker och omgifningar har jag ock såsom vanligt sett den lilla vackra fågeln rätt ofta. Gefle den 21 juli 1908. Arvid ÄUlsson, Litteratur. D. Narvschkin. Älgskytte för lock. Auktoriserad öfversättning af S. E. L. (Edlundska bokhandeln, Helsingfors 1907, 46 sid. Kr. i: 50.) Detta lilla häfte innehåller förutom den uppsats Naryschkin, som gifvit titeln äfven ett föredrag i samma ämne af E. Engel- hardt. Naryschkins erfarenhet är hufvudsakligen baserad på iakt- tagelser i det egentliga Ryssland, under det att Engelhardt sedan 1890 och isynnerlTet efter 1894 enligt uppgift haft tillfälle att göra ; ina iakttagelser i Litlands älgrikaste distrikt. Detta förklarar några smärre motsägelser i de båda herrarnes uppgifter om älgens biologi under i)arningstiden, ehuru de i det stora hela äro samstämmiga. Båda ådagalägga, att de inhämtat en grundlig kunskap om denna intressanta och ståtliga djurarts lifshistoria. Då älgen utgör en af vår faunas härligaste prydnader och tillika är en af våra, ekonomiskt sedt, viktigaste djurarter borde den göras till föremål för ett mera noggrant och djupgående studium i biologiskt afseende i mycket högre grad, än som hittills varit fallet. Hvad som gäller i ett land, behöfver ingalunda vara gällande i ett annat, då det är fråga om ett högre djurs lefnadsvanor. Men det, som meddelas i ifråga- varande häfte, bör kunna vara till god ledning för dem, som här hos oss önska allvarligt studera älgens biologi, och är tillika så in- tressant, att vi anse oss böra rekommendera det till genomläsning af hvar och en, som hyser intresse för detta högvildt ej blott från jägareståndpunkt. ' Detta är ej sannolikt utan har det snarare varit några tidigt mot söder flyttande exemplar. Kolthoff har vid Ölands södra udde observerat dylika^ redan "/t och *"'/' och i midten af månaden talrika exemplar. Red. Steglitsbastanden Från Skansens zoologiska trädgård. Af Alarik licliin. edanstående iakttagelser och rön äro gjorda i Skansens zoologiska trädgård och omfatta en tidsrymd af omkring 11 år. I några fall hafva j(^ äfven tidigare, af d:r E. Hammarstedt, därstädes gjorda anteckningar, användts. Möjligen kunna <-i^^.?^^^^i en del af dessa iakttagelser i sin mån fullstän- diga förut i skog och mark gjorda, kanske ock någon gång stärka eller precisera förut i sväfvande ordalag uttalade för- modanden. De mångskiftande, tidsödande, från biologiska studier så långt som möjligt skilda göromål, hvilka förf. under denna tidsrymd haft vid sidan af det egentliga arbetet för den zoo- logiska trädgården, torde i någon mån förklara, om ej ursäkta, att iakttagelserna ej blifvit flera, grundligare och utförligare. Saknaden af ändamålsenliga anordningar för åtskiljande eller sammanförande af vissa djur, hvilken tillgångarne ännu ej medgifvit tillfälle att afhjälpa, torde nog också få ha sin skuld till detta förhållande. Lodjur. LynxUynx (L.). Det dröjde flera år innan Skansens zoologiska trädgård lyckades få denna djurart införlifvad med sin djursamling. Den 4 juli 1898 skänktes det första exemplaret — en fullväxt hane — till Skansen. Detta lodjur härstammade liksom de Fauna och Flora 190S. Haft. 5. 1 6 2IO FAUNA OCH FLORA öfriga Skansen sedan erhållit, från Finland, från hvilket land på senare år äfven ett flertal utländska zoologiska trädgårdar förvärfvat exemplar, hvilka dock ej blifva långlifvade där, utan tillhör lodjuret fortfarande de djur, som man mera sällan ser i fångenskap. Såsom ett exempel på den framgång, med hvilken lodjuret jagas och lefvande fångas vintertiden i Finland kan i förbigående omtalas, att Skansens zoologiska trädgård haft erbjudande på ända till sex stycken på en gång från samma person. Det dröjde sedan till 1902, innan Skansen fick något nytt lodjur — äfven denna gång en fullväxt hane. Sedan erhöllos 1903 ytterligare två stycken. Den äldsta hanen fick nu till sällskap ett af dessa sistförvärfvade, som antogs vara hona och tycktes de trifvas godt tillsammans. I början af mars 1904 märkte jag, hur de började hysa varmare känslor för hvarandra. Ofta sutto de på det stora stenkumlet i buren tätt intill hvar- andra och hanen slickade därunder honan då och då på nos, kinder och öron. Då jag den 20 mars på middagen kom upp till deras bur, såg jag genast, att något ovanligt var å färde. Djuren hade gått ner på den under vintern tomma bassängens botten och vandrade där oroligt af och an. Plötsligt började hanen gå i en trång krets omkring honan, som under tiden stannat, och under starkt morrande nafsa henne än i öronen, än i kroppens sidor, än på länderna. Honan lade sig nu, äf- ven hon högljudt spinnande, på buken, hvarpå hanen trädde öfver henne, upprepade gånger bitande henne i nackskinnet. Under ormlikt slingrande rörelser af honan följde därpå själfva akten, under hvilken hanen hela tiden höll honan stadigt fast i nackskinnet med sina tänder. Det hela försiggick med öfver- lägset lugn värdighet och erbjöd åsynen af ett högeligen säll- samt skådespel. Jag har så utförligt omnämnt detta efter de anteckningar jag omedelbart därefter gjorde, emedan mig ve- terligen ingen förut iakttagit och beskrifvit lodjuret under dylika omständigheter. Den 1 1 maj föddes en unge, som dock var ofullgången och död. BEHM, FRÄN SKANSHNS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 21 I Påföljande år 1905 föddes två ungar efter samma föräldrar den 22 maj. Någon parning hade då ej iakttagits. Dessa ungar dogo i oktober samma år af rachitis; äfven den gamle hanen- fadern dog denna höst, i hög grad angripen af spolmask lAscarisj. Honan gafs då åt hanen af 1902 och iakttogs parning mellan dessa den 14 mars 1906. Den 23 maj höll sig honan mycket inne i grottan och visade sig, då hon för någon kort stund kom ut, i hög grad orolig, hvadan jag trodde, att hon då fått ungar. Några sådana, vare sig lefvande eller döda, blefvo dock ej synliga. Året därpå 1907 iakttogs ånyo parning den 9 mars F'g. dda på Skansen. och föddes den 17 maj tre ungar. Se fig. 1. Tyvärr blefvo ej heller dessa långlifvade. Två dogo i oktober och den åter- stående — en synnerligen kraftig och liflig unge — dog helt hastigt den 15 december utan att förut visat sig det minsta sjuk. Obduktionen utvisade, att hans inälfvor voro angripna af spolmask. — Den 20 mars 1908 såg jag åter lodjursparet sitta uppe på sitt kummel och »vänslas» och slickas. Något vidare blef det ej utaf, medan jag stod kvar; troligen hade de redan förut parat sig. Den 15 maj föddes två ungar, h vilka ännu så länge, då detta skrifves (i juli), äro pigga och krya. Loungarne födas som bekant blinda och blifva ej seende förr än på det sextonde dygnet. Under första månaden låta FAUNA OCH FLORA de ofta höra ett rätt starkt pipande läte. Alla tre färgvariete- terna, kattlo, varglo och räflo ha blifvit födda. De här födda ungarne tillväxa relativt långsamt och hafva i december uppnått en större huskatts storlek. Modern vårdar sina små med oöfverträfflig ömhet. De första tre veckorna synas de aldrig ute i buren, åtminstone ej på dagarne. När de sedan börja visa sig ute, bär modern dem vid minsta an- ledning till oro åter in i grottan. Seder- mera blir hon så små- ningom lugnare och ägnar sin mesta tid åt att leka med de små näpna ungarne. Då ungarne föd- des 1905, var äfven fadern i buren och låg de första nätterna inne hos familjen. Då de blifvit något mera för- sigkomna, var han nästan lika intresse- rad af sin afkomma som modern, lät dem klänga och klättra öf- ver sig, där han låg och gassade sig i so- Fig. 2. Sofvande lodjur. Efter fotografi från Skansen, j^j^ lekte med dem om aftnarne och fann sig undergifvet i att ungarne sleto åt hvar sitt håll i hans öron och svans. Då han emellertid misstänktes ta för sig väl mycket af den för modern och ungarne afsedda särskilda maten (kaniner, dufvor, sparfvar o. dyl), flyttas han numera bort före inträf- 15EHM. FRÄN SKANSENS ZOOLOfHSKA TRADClARD '3 fande barnsäng. Enligt iakttagelserna 1907 skulle lodjurets dräktighetstid vara 10 veckor. Då Skansens lodjur erhålla någon särskildt begärlig ffkia, en död kanin, kyckling eller dylikt, leka de på kattors vis med densamma och kasta och jongleia med läckerbiten med Tifver- lägsen skicklighet. Under februari, mars och april hr^res ofta om kvällarne lodjurens starka, grofva, långdragna läte. Så vidt jag kunnat Fig. 3. Sofvande lodjur. Efter fotografi från Skansen. finna, är det blott hanen som frambringar detta läte. Om honan af någon anledning oroas, då hon har ungar, utstöter hon ett ofta upprepadt, groft nasalljud, som ej kan kallas morrande. Det är alldeles underbart, hur ett lodjur som med slappt ned- hängande extremiteter lagt sig uppe i ett med grofva grenar försedt torrt träd kan för ögat så sammansmälta till ett helt med detta, att det till och med i det begränsade utrymme som Skansens burar erbjuda, kan vara svårt att för den oinvigde upptäcka det stora djuret i första ögonblicket. Se fig. 2, 3 o. 4. 214 FAUNA OCH FLORA Detta har jag upprepade gånger iakttagit vara fallet med re- sande Skansenbe^ökande. Fig. 4. Sofvande lodjur. Efter fotografi från Skansen. Vildkatt. Felis catus L. En fullväxt vildkatt af honkön, inköpt den 27 febr. 1901 från Österrike, befinner sig fortfarande på Skansen, där hon således nu har varit i öfver 7 år. Hon gör i hög grad skäl för namnet vildkatt, morrar, fräser och blänger ilsket med sina gröna ögon, så snart någon börjar betrakta henne. För vår- daren visar hon intet intresse, utan fräser mot honom i denna stund lika argsint som vid ankomsten. Skansens vildkatt utfodras med hästkött och vatten. Brehm uppgifver, att fångna vildkattor hårdnackadt försmå hästkött och att de äfven snart gå under, om man utfodrar dem med nötkött. »Svårigheten med deras föda,» säger han vidare, »för- BHHM, IKAN SKA.NSi:\S ZOOLOGISKA TKAOCARb 215 klarar, att man blott sällan ser vildkattor i zoologiska träd- gårdar och att man hellre kan köpa 10 leoparder eller lejon än en vildkatt.» Också kan jag ej påminna mig hafva sett någon vildkatt i någon af mig besökt zoologisk trädgård. Er- farenheten med Skansens vildkatt styrker dock ej ofvanstående utsagor med afseende på födan. — Hon är ett utpi-ägladt nattdjur och ligger om dagen mest och sofver, utom då hon af ofvannämnda anledningar anser sig behöfva morra och fräsa. Ända från ankomstdagen har hon året om förvarats i bur ute i det fria. Eskiiiiahund. Efter det i juni 1896 från Grönland komna eskimåhundparet, af hvilket för öfrigt hanen, den gamle slagskämpen »Bas» ännu lefver och är vid full vigör, har Skansen erhållit inalles 110 afkomlingar (rena eskimåhundar), af hvilka flera kommit till vidt skilda delar af världen. Af dessa 110 ha 35 födts i no- vember månad. — Som en kuriositet kan omtalas, att på en hundutställning i Köpenhamn för några år sedan en på Skansen född och af Skansens zoologiska trädgård utställd eskimåhund »Umanak», belönades med högsta priset, medan de till utställningen frän Grönland hemförda erhöllo lägre pris. Räf. Viilpes viilpes (L.). Den 7 maj 1895 födde en räfhona efter i Skansens räfbur skedd parning 4 ungar. En af dessa, en hona, blef fullväxt och fick i sin tur tre ungar den 15 juni 1897. Äfven af denna kull blef endast en fullväxt, dock tog modern efter en månad ingen notis om sin afkomma. Den 21 juni 1906 lyckades Skansens zoologiska trädgård att genom professor Lönnberg förvärfva ett par mycket mörka ungräfvar från Hälsingland. Med hvarje hårfällning blifva dessa räfvar allt mörkare och sannolikt torde vara att de vid tillta- gande ålder blifva helt svarta. 2l6 FAUNA OCH FLORA Sommaren 1907 förvärfvades från Lappland en kull unga räfvar, hvilka lappen-säljaren i bref förklarade vara »kråsvarta». Ett par af dessa behöllos och tyckas dessas pälsar också blifva rätt intressanta. Är 1898 hade Skansen en mycket mörk räfhona, som efter parning med en vanligt färgad hane den 8 maj nedkom med 5 ungar, hvilka dock fmgo faderns färgteckning. Vilda kringstrykande räfvar förorsaka ofta Skansen känn- bara förluster icke blott bland de hela sommaren i parken fritt ströfvande påfåglarna, kalkonerna och hönsen utan äfven bland de i bur förvarade fågelarterna. Omkring ripburen t. ex. bruka de nattetid ideligen springa och härigenom till den grad skrämma riporna, att de antingen genom upprepadt flygande mot bur- gallret slå sig till döds, eller ock försöka rädda sig undan ge- nom att sticka hufvudet ut genom gallret. I så fall är räfven ögonblickligen framme och nafsar af hufvudet. Skansen har på detta sätt ofta mistat fåglar som äro rätt svåra att anskaffa och än svårare att acklimatisera. Fjällräf. Viilpes lagopiis (L.). Fjällräfven är i fångenskap ett godmodigt och oförargligt djur, hvars mest framträdande egenskap för öfrigt är nyfikenhet. Han igenkänner och fäster sig lätt vid personer som intressera sig för honom. En fjällräf hyste sålunda verklig tillgifvenhet för doktor Artur Hazelius, igenkände på långt håll hans steg och började alltid ifrigt skällande hoppa kring i buren, då han närmade sig. En godbit i form af en skorpa eller dylikt van- kades också alltid vid dessa besök, de må nu ha ägt rum på dagen eller kl. 4 på morgonen. D:r H. kallade honom också alltid -min räf». — Hos ett par fjällräfvar iakttogs parning den 5 april 1896 och föddes två ungar den 25 maj. På grund af otillfredsstäl- lande skyddsanordningar i buren kunde modern dock ej få det lugn som situationen kräfde, hvadan ungarne dogo följande dag. BHHM, FRÄN SKANSKNS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 217 År 1897 iakttogs äter parning den 1 april. Fyra ungar föddes den 20 maj. Denna gång lefde ungarne öfver en månad. I båda fallen \ar dräktighetstiden sålunda 50 dagar. Fjällräfvariies hårfällning börjar mycket olika pa Skansen, i likhet med livad som är förhållandet med andra längre norr- ifrån komna djur såsom t. ex. haren, renen och med afseende på ruggning dalripan. Ju längre de varit på Skansen, dess tidigare tager den sin början och vise versa. Hos fjällräfvar, som äro > gamla i gåle», börjar den redan i april och är då slutförd i juni, senare ankomna hålla på hela sommaren. Under vintern och våren hörs ofta om kvällarne fjällräfvarnas gälla, ängsliga skällande; understundom afbrutet af vargarnes långdragna tjut. kan det ge en viss vildmarksstämning häruppe en kulen vinter- kväll, då snön faller tät och nordan hviner om knutarne. Isbjörn. Ursiis maritimis L. Genom inköpet af Tivoliområdet 1901 öfvergick äfven dess djursamling på omkring ett par hundra däggdjur och fåglar fördelade på ett trettiotal arter öfver i Skansens ägo. Bland dessa fanns äfven det isbjörnpar, om hvars familjelif jag här vill i största korthet redogöra. Isbjörnarna ifråga ankommo som årsungar 1889. Ar 1895, således vid sex års ålder, tyckas de ha uppnått fortplantnings- duglig ålder, i det att de i april detta år sågos para sig för första gången. Sedan dess hafva de erhållit ej mindre än 14 ungar, såsom af följande tabell framgår: 1895 - - 27 no v. 9 ungar 1896 - - 4 dec. — 2 » 1898 ~ - 30 nov. 2 » c^? 1900 - - 15 nov. . 2 » c^? 1902 - - 19 nov. 2 » c^? 1904 - - 26 nov. 2 » c?? 1906 - - 2 dec. — 2 » c^? 2l8 FAUNA OCH FLORA Att honan åter kunde blifva dräktig och få ungar 1896 efter att ha födt ungar 1895 beror därpå, att dessa förstfödda ungar omedelbart efter födelsen uppåtos af sin fader. — Af kullen 1896 dog en unge genast; den andra — en hona — hade nått en ålder af 1 år 7 månader, då hon släpptes in till fadern, hviiken visade sin faderskärlek på det sättet, att han strax öfverföll och dödade sin dotter. — Af ungarne från 1898 dog honan vid 3 månaders ålder; hanen som var litet »konstig», sköts 1901 på Skansen. De 1900 och senare födda ungarne ha i allmänhet nått vuxen ålder. Endast två exemplar af olika år ha förolyckats: den ene ihjälklämdes af modern som skrämts af okynniga besökande, den andra råkade få ett rågax i näsan, hvarifrån det trängde ner i ena lungan och sålunda blef orsaken till hans död. Af de öfriga ha alla, utom två ännu på Skansen befintliga (? 1902, . Resultatet hit ej länge vänta pa sig. Den 30 mars iakttogs parning oeh dan 2 juni tVkldes 4 ungar. Den 2 april följande år funno de åter hvarandra med påföljd, att 5 ungar föddes den 5 juni; den 25 mars 1902 återigen bröllop och 5 ungar den 25 maj, således på tre ar 14 bastarder mellan hund oeh varg. Se tig. 9. Fig. 10. Emellertid hade en hane och en hona af de äldsta ofvan- nämnda bastarderna, således helsyskon, sammanförts och af dessa erhöllos den 9 nov. 1902 sex ungar, alla af hankön. Den 23 mars 1903 parade sig åter detta bastardpar och fick fyra ungar (1 J", 3 $) den 4 juni. Den 9 nov. 1903 fingo de åter 5 ungar och den 1 oktober 1904 ytterligare 5 ungar. Således på tre år 20 vargbastarder i 2:dra generationen. Se fig. 10. Nu är att säga, hur ett par af dessa vargbastarder i andra generationen, således äfven dessa helsyskon, fann hvarandra och i sin tur fick afkomma, 3 ungar af honkön den 20 decem- FAUNA OCH FLORA ber 1904 och den 24 december 1905 återigen 6 ungar (2 c^, 4 ?), således på ett år 9 ungar i 3:dje generationen. Se fig. 11. En af dessa vargbastarder i 3:dje generationen, en hane, född den 24 dec. 1905, har nu i sin ordning erhållit afkomma tillsammans med en helhvit kvinnlig afkomling'af polarvarg (Cajiis albiis Sabine) och hvit varghona, i det att dessa efter den 1 februari 1908 inträffad parning erhöllo 2 ungar den 3 april. Bastardernas fruktsamhet har sålunda konstaterats i tre led, inbördes dock ej mer än i två. Denna sistnämnda afkomma har blifvit ren grå varg. . .„.. ^BS :v;'yf ^ 3'1^-^ • ' • ' • ■•'!;',' iaÉIfflDj ^^SK'.^^S ^.-y -■. i?-.-* 1 ' ' "'■••, ^^m^S^^ ^""'^^tt % 11 S' '^v ::4\l äliV"L- '--'«'' ^£^4- '1 :2l Fie. 11 Från 1905 ha ytterligare erhållits kullar efter det gamla bastardparet i l:sta generationen af år 1900; den 1 mars 1905 sålunda 1 unge, o; den 12 aug. 1905 tre ungar, den 25 juni 1906 två ungar och den 7 juni 1907 en unge. Hela antalet erhållna vargbastarder i olika generationer har sålunda stigit till nära sextio, hvilkct naturligtvis nödvändiggjort utgallring. Tyvärr bortrycktes en hel del af dem, som kommit till vuxen ålder och voro ämnade att sparas, i en elakartad valpsjuke- epidemi och återstå nu blott det gamla paret i första genera- tionen af 1900 (fig. 9), en hona, född den 8 nov. 1903, i den IU:HM, IRAN SKANSKNS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 2 2g andra (tig. 10) och den ofvannäninda lianen af 24 dec. 1905 i den tredje generationen (fig. 11). Alla dessa vargbastarder hafva varit blinda i II dygn och ha haft en mycket olika färgteckning. I första generati(jnen hafva de haft vargens färg. I Lliin andra kunna de vara rätt varierande, dels varggrå som föräldrarne, dels enfärgadt räf- röda, dels — och detta i öfvervägande antal — glänsande svarta med hvita teckningar i bringa och på fötter. Hos af- komman i tredje generationen, af hvilken blifvit stora, kraftiga djur, har hvitt blifvit den förhärskande färgen dels med röd anstrykning, dels med gråsvarta fläckar strödda på pälsen. Till lynnet äro dessa bastarder också rätt olika. Den första generationens djur äro i högsta grad rädda och skygga. För sin vårdare äro dessa 8 år gamla djur nu lika rädda och und- vikande som under första lefnadsåret. Vill man sysselsätta sig med dem — gamla som unga — få de rent af spasmer af rädsla. Undantag härifrån ha endast två djur gjort, nämligen det par, som visades på hundutställningen i Göteborg 1901. Dessa läto t. o. m. smeka sig. Tyvärr ådrogo de sig där valpsjuka och dogo kort därefter. Den andra generationens djur äro i allt dessas motsatser. De hylla sig till människan och visa glädje, då någon intres- serar sig för dem. Den kvarlefvande honan af denna generation börjar, då jag på långt håll ropar på henne, hoppa och skälla som en hund samt gladt vifta med svansen, där hon står bunden vid sin koja. Gärna vill hon bli smekt och lägger då sitt huf- vud mot mitt knä. I tredje generationen åter har all den skygghet och rädsla, som karaktäriserar den första, återkommit, liksom vilddjuret hos dessa djur kommit — om jag så får uttrycka mig — på ett lägre plan, med deras lömska blick och smygande gäng. Alla tre generationerna tjuta som vargar, men de torde dock ej heller alldeles sakna förmågan att skälla. Åtminstone påstå sig djurvårdarne någon gång ha hört dem exekvera något läte, som skulle kunna betecknas som skällande. Jag har aldrig hört detta hos första och tredje generationens djur. Honan i 230 FAUNA OCH FLORA andra generationen skäller dock klart och tydligt, fast ytterst sällan. Mård. Mustela niartes L. Den 20 juni 1899 förvärfvade Skansens zoologiska trädgård två mårdungar, hvilka tagits som helt späda och uppfödts af en sina ungar beröfvad tamkatt. De små lifliga mårdungarne omfattade sin fostermor med verklig tillgifvenhet, aflägsnade sig aldrig längre från henne än att de med ett par hopp åter kunde vara hos henne och katten å sin sida visade sig mycket öm om de små. Frampå hösten blefvo de emellertid väl hård- händta eller rättare sagdt hårdbitna, då de skulle leka med sin fostermor, som aldrig nändes försvara sig mot deras förenade angrepp, utan nöjde sig med att jämmerligt jamande beklaga sig öfver de små orosandarne. I slutet af oktober måste de tas ifrån katten, hvilken sedan verkade, som om hon blifvit »bortbytt». En våren 1893 född mård ankom till Skansen följande år den 17 februari och dog den 30 april 1906, således 13 år gammal. Försök att någon längre tid ha två eller flera fullväxta mårdar tillsammans ha ej utfallit väl. Il ler. Putor iiis putor ius L. Illrar erbjudas ej så ofta till Skansen, hvadan man kan antaga, att han i de trakter, där han anträffas, förekommer tämligen sparsamt. Som bidrag till uppgifterna om illerns före- komst meddelas här, hvarifrån de exemplar. Skansens zoologiska trädgård haft eller har i sin ägo, härstamma. Den 19 juli 1894 erhöllos de första, 5 ungar, från Kristianstad. En af dessa lyckades komma lös en natt i oktober samma år och passade då på att ihjälbita och suga i sig blodet ur 6 fisktärnor iSterna hirundoi, 3 grisslor Uria troile,, 1 tordmule (Alca tordaj och 1 roskarl Morinella interpres . Den 29 mars 1899 erhölls 1 ex. från Kolleberga, Ljungby hed, den 1 okt. 1902 ett ex. från BF.MM, I-RAN SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 23 1 Hasslarp i Skåne, den 27 sept. I9Ö3 1 ex. från Varberg och den 1 sept. 1904 tre st. fraii Björketorp, några mil från Varberg. I fångenskap sofver illerii lieki dagen och börjar röra på sig först i skymningen. Försök att genom bultningar och slag på buren eller genom att öppna densammas dörr få ut honom lyckas ej. För att utröna, om han genom annat förfarande kunde lockas ut fiån sin slummer, kastade jag en förmiddag så oförmärkt som möjligt en nyskjuten gråsparf in i illerburen och ställde mig sedan på afstånd för att se effekten häraf. Illern låg då inne i sin trädhåla och sof. Efter en tio minuter började han fnysa därinne, så stack han ut hufvudet och luk- tade till höger och vänster, men drog sig så åter in i hålan. Om en stund upprepades detta fnysande och vädrande. Nu kände han tydligen, hvarifrån doften kom. Utan att brådska gick han nu ut ur hålan och styrde kurs på bytet. Kommen på ett par decimeters afstånd, kastade han sig med ett mor- rande läte snabbt äfver sparfven och kröp strax åter in i hålan med densamma. Under ett ideligt smaskande och knastrande förtärdes där hastigt och lustigt den oväntade godbiten. Och så kaf tyst igen. Utter. Liitra liitra (L.). En fullväxt utter, infångad i Norrström i Stockholm den 4 okt. 1899 och samma dag förvärfvad af Skansens zoologiska trädgård, lefde där till den 19 juli 1905, således i nära 6 år. — I slutet af nittiotalet fanns äfven på Skansen ett utterpar, som tycktes vara oskiljaktigt. De sofvo alltid på samma sten- häll eller i samma håla, summo alltid tillsammans i burens bassäng. En dag observerades, att hanen fått en böld under ena framfoten, hvarför han måste bortflyttas. Ensamheten och saknaden grep så den kvarvarande honan, att hon upphörde att intaga någon föda. Efter några dagar dog hon. Något vare sig yttre eller inre fel kunde icke upptäckas på hennes döda kropp. 232 FAUNA OCH FLORA Gråsjäl. Halichoeriis grypus (Fabr.). En utanför Öregru nd infångad full växt gråsjäl ankom den 28 oktober 1901 och lefver fortfarande i högönsklig välmåga i Skansens själdamm. Några andra själar tål han där ej vare sig af sin egen eller af andra arter. En vinter togo vi oss före, min hustru och jag, att medföra några färska sillar eller strömmingar, då vi om morgnarne gjorde en promenad förbi själdammen. I början tittade han nog upp ur sitt hål i isen, men förtärde fiskarne endast, om vi kastade ned dem i vattnet till honom. Efter några dagar blefvo vi dock mycket efter- längtade gäster. Redan på långt håll sågo vi, hur han höjde sig i hålet, spejande efter oss, och då vi nådde fram till dam- men, kastade han sig med ett kraftigt hopp ur hålet långt ut på isen. Nu lärde han sig att fånga den kastade fisken i luften och snart tog han fiskarne ur våra händer som en hund. Vi ställde oss på hvar sin sida af dammen och nu fick han brådt att gå emellan och få sina läckerbitar. Då vi aflägsnade oss, följde han med så långt staket och klippvägg tilläto. Hare. Lepiis timidas L. Som af närstående tabell synes, har i Skansens zoologiska trädgård under årens lopp födts 99 harungar. Haren fortplantar sig således villigt i fångenskap och ofvannämnda resultat hade säkerligen blifvit bättre, om det gifvits tillfälle att förvara djuren i en särskildt inrättad hargård och ej som hittills varit fallet ha alla hararna tillsammans med orrar och tjädrar, nötskrikor och skogsdufvor. — I oktober 1900 erhöll Skansen från Ram- sele en harhona, albinovarietet, som lefde här under flera år, hvarunder hon gaf lifvet åt många ungar och var en synner- ligen god harmoder. Ingen af dessa ungar blef albino. En helsvart hare, s. k. »trollhare» hitskänktes i febr. 1893 från Dörby socken, Kalmar län, och lefde denna här i nära två år. Harhonorna sitta ofta öfver något år med att yngla, men börja så igen nästa sommar. Skansen har afyttrat ett flertal här födda harar till utplantering å jaktmarker. BEIIM, FRÄN SKANSF.NS ZOOLOGISKA IKÄDGARD 233 Tabell utvisande liaicns yiii^cItiJ a Skansen KS!);i— 1*MKS. År April Ma Juni Juli (,.> Augusti E 20 20 17 18 23 29^30 4 :. Ki It' 7 1 M-2 n'u IT. Ki I7-J(IJ1 JJJl 1 2 23 '/) 1893 1894 1899 1900 1901 1902 1903 1905 1907 1908 3 3 5 3 • 3 6 2 3 4 • 3 4 :i 1 ■ 1 - • 5 4 3 4 4 . . 1 . , . . 4 • 3 2 I :'. 2 4 8 21 14 11 (i 10 20 3 2 3 3 8 3 6 5 4 3 4 3 2 0 .-, 4 3 4 4 3 2 7 4 «; 3 2 1 3 2 99 (Forts.) Några iakttagelser under ett lemmelår Af Gottfrid Adlerz. ] å jag under sommaren 1907 vistades på Ange egendom vid Brunflo i Jämtland, hade jag till- '; fälle att göra en för mig själf ny bekantskap, j nämligen med fjäll-lemmeln, och då denna be- kantskap i vissa afseenden blef ganska intim, ^^^^^^^^^^^??^^!^ torde några meddelanden därom kunna påräkna intresse. Lemlarna eller lemällerna, såsom de allmänt kallas i Jämt- land, hade redan mot slutet af föregående sommar visat sig på låglandet. 1907 var således 2:dra året af utvandringsperioden, det år, under hvilket djuren enligt föregående erfarenhet i trakten kunde väntas uppträda i största mängd. Detta skulle också denna gång komma att bekräfta sig. Men af vissa skäl kan det ifrågasättas, om den större mängden lemlar under detta år är att anse såsom afkomlingar af de från föregående år öfvervintrade utvandrarna, eller om icke snarare upprepade utvandringar i större skala från fjälltrakterna under 2:dra året är den egentliga orsaken till det ymnigare uppträdandet. En- ligt meddelande af en min f. d. lärjunge, studenten Carl Erik Barth, hvilken som skogselev tillbragt vintern vid Refsund, hade på våren 1907, i april, lemmelskaror på något hundratal ofta setts vandra öfver sjöarna i trakten. Detta tycks tyda på en ny utvandring redan på våren, eller åtminstone på att de lemlar, som föregående år stannat i fjällens närhet, nu förflyt- tade sig längre ner åt låglandet. På samma sak tyder den omständigheten, att jag från början af juli tillbragte ett par veckor under ständiga ströftåg i Brunflotrakten utan att ens adi.i:kz, nagra iakttagelser uxder ett lemmelar 235 höra talas om en lemmel, då med ens vid månadens midt det ena leminclfyndct efter det andra inberättades, hvarjämte mina egna i b(")rjaii enstaka mr)ten med lemlar under de dagliga skogsvandringarna sa småningom upprepades allt oftare. Så hastigt hade de tilltagit i antal, att mot slutet af månaden öfverallt på vägar och stigar och till och med på Östersunds gator träffades ihjälslagna eller af hundar ihjälbitna lemlar. Deras närvaro gaf sig äfven tillkänna genom massanhopningar af deras exkrement på stenar vid kanten af skogsstigarna eller på myrarnas tufvor. I jämförelse med den mängd, i hvilken de måste ha funnits i nejden, var det dock tämligen sällan, som man såg de lefvande djuren. På nätterna, då de påtag- ligen äro mera i rörelse, läto de höra sitt skällande läte frän alla håll. Detta läte hördes äfven på dagen vid mulet och kyligt väder, men däremot ej under solvarma dagar. Då jag gärna ville infånga några lemlar lefvande för att iakttaga dem på nära håll, medförde jag som sällskap på mina utflykter en stöfvartik och hennes valp, hvilka voro mycket både villiga och skickliga och uppspåra lemlarnas gömställen. Och dessa gömställen visade sig fmnas nästan öfverallt, såväl i trädgården som på sädesfälten, på ängsmarkerna, i lands- vägsrenarna, i skogarnas bryn såväl som djupt in i deras inre, på låglandet såväl som högt uppe på med renlaf klädda berg, mest kanske dock i tufvorna på de med buskar och småträd bevuxna myrarna. Men skulle bytet kunna fångas lefvande, så gällde det att passa på i samma ögonblick som hunden stack in nosen i en tufva för att strax därpå draga ut en lem- mel. I nästa ögonblick krasade lemmelns skalle mellan hundens tänder. Alla de talrika af hundar ihjälbitna lemlar, som träf- fades öfverallt, tycktes vara dödade på detta sätt. Hunden drifves uteslutande af mordlystnad och äter aldrig en lemmel, såvidt min erfarenhet sträcker sig. På sin höjd tuggar han på honom en stund, men låter honom sedan ligga. Enligt en ofta upprepad uppgift skulle lemlarna vara sär- deles ilskna djur, som så trotsigt skulle sätta sig till motvärn, att de icke ens skulle rädda sig in i sina kryphål, utan stanna 236 FAUXA OCH FLORA därutanför, bita i förföljarens skodon, i framräckta käppar o. s. v. Detta öfverensstämmer ej med min erfarenhet. Visser- ligen intaga de en hotande hållning, då de ej se någon utväg att undkomma, men att de hellre skulle låta döda sig utanför sitt kryphål, än de rädda sig däri, måste anses för en ren dikt. Den hållning som de intaga, då de nödgas till själfförsvar, är synnerligen karakteristisk. Höjande sig på styfva, snedt fram- sträckta framben, hvilkas kraftiga underarmmuskulatur därvid tydligt framträder, sträcka de nosen i vädret, så att hufvudets hvita undersida och de stora gula framtänderna bli synliga. I denna ställning hoppa de också fram under fräsande ljud eller gälla skrik mot en alltför närgången angripare. Oftare än de bita, tyckas de begagna tänderna som stötvapen, hvilket också är fallet vid deras inbördes fejder. Själf har jag aldrig blifvit allvarsamt biten af någon lemmel, fastän jag handterat många friska och oskadade. Emellertid hade det lyckats mig att samla ihop ett litet sällskap af fem fullt helbregda lemlar, som förvarades i en trälåda utanför husets norra gafvel, där solen ej besvärade. De försågos med gräs och flera olika slags ängsväxter. Mest tycktes de sätta värde på blomhufvudena af klöfver, såväl röd- klöfver som alsikeklöfver och hvitklöfver. Sålänge sådana fun- nos att tillgå, rörde de naturligtvis ej något annat. Därnäst i gunst stodo gräsblad, såväl späda och fina som breda och saf- tiga. Då de åto ett gräsblad, höllo de det ständigt med ena framtassen så, att det leddes mellan två närliggande klor och därigenom bibehöll den önskade ställningen, medan det hastigt försvann mellan den omättliges aldrig tröttnande tänder. Den mängd gräs de förtärde och den massa exkrement de produce- rade dagligen var helt enkelt något vidunderligt och hade för- ■ tjänat att jämföras med djurens egen vikt. Mina iakttagelser på de fångna lemlarna blefvo denna gång ej långvariga. Ett par förhoppningsfulla telningar af min familj hade af naturforskarblodet låtit fresta sig att lyfta på lådans lock, med påföljd att lemlarna vid min återkomst voro för- svunna. Ny jakt måste därför anordnas. Bytet blef denna ADLERZ, NÅGRA lAK TTAGi:i.SER UNDER Eli 1.1 MMi.I. AR 237 gång en ung Iiona, som fångades omedelbart invid sitt i en landsvägsren belägna bo. Detta bo var inredt i en horison- tellt i den sliittaiKk' \'ilgsidan utgräfd hålighet med så vid öpp- ning, att dess inre beklädnad af fint gräs ocli mossa kunde ses utifrån. Det innehöll tre små, ännu blinda ungar med mycket kort och tunt hår. Ungarna voro hemsökta af en mängd i föiiiallaiide till deras storlek jättestora loppor, sådana jag äfven träffade på åkersorkar i denna trakt. Sedan de befriats från sina parasiter, hemfördes de jämte sin moder och inspär- rades i lådan, som denna gång för säkerhets skull ställdes i mitt eget rum och försågs med ett lock af gles järntrådsväf. Honan var ett särdeles vackert djur. Fallen var glänsande, med en ren, m()rkgul grundfärg i stället för den vanliga matt- grågula, och teckningarna voro djupsvarta, skarpt begränsade. Från framryggens stora, svarta tvärband sträckte sig bakåt tre skarpt begränsade, svarta strimmor, en längs midten och en längs hvardera sidan af ryggen. Alla tre förenade sig ofvanför svansroten. Denna färgvarietet sågs vid flera tillfällen, men var ej alltför vanlig. Oftast saknades de nämnda ryggstrim- morna eller voro de starkt afkortade, så att de ej ens upp- nådde ryggens midt. Denna hona var nästan \ 3 mindre än flertalet af öfriga anträffade lemlar. På ungarnas nästan nakna hud sågos redan de svarta teckningarna, hvilka hos två liknade moderns, i det ryggens båda sidostrimmor baktill förenades, hvilket ej var fallet hos den tredje ungen. Af det i lådan inlagda friska gräset redde honan ett öf\-er- täckt bo åt ungarna. Därvid tog hon h varje grässtrå för sig i munnen och anbragte det på sin plats, under det hon vred sig rundt. 26 juli, på åttonde dagen efter infångandet, hade ungarnas ögon öppnats. Samma dag gingo ungarna ut ur boet och började äta späda grässtrån. Om de togos fram och släpptes i den boet motsatta ändan af lådan, plägade honan bära in dem i munnen. Hon gick därvid ej som vanligt, utan hoppade. 230 FAUNA OCH FLORA I början var honan skygg och gjorde hotande rörelser, om man närmade handen till henne. Så småningom blef hon tamare och lät taga sig med handen, utan att göra försök att bita. Ibland tilläts hon springa omkring i rummet, ett nöje som hon högt uppskattade. Då locket lyftats af, kunde hon klättra upp i hörnen af lådan. Däremot kunde hon ej klättra uppför lådans raka väggar, ej heller hoppa upp till kanten af den 33 cm. höga lådan. Sedan hon skaffat sig tillräcklig mo- tion genom att springa rundt kring rummets väggar, kunde hon själf återvända till ungarna därigenom att hon klättrade upp i vinkeln mellan lådan och kakelugnen, intill hvilken den var ställd. Hon var däremot mycket obenägen att låta fånga sig, medan hon sprang fritt omkring i rummet. Dock fann jag en utväg att äfven i detta afseende besegra hennes skygg- het. Medan hon var ute på sin vanliga promenad, flyttades lådan ut pä golfvet. Då hon ville återvända till ungarna, sökte hon först på den vanliga platsen vid kakelugnen, där hon, upp- rest på bakbenen, gjorde ihållande och naturligtvis fåfänga försök att klättra upp. Snart upptäckte hon dock lådan på sin nya plats, sprang rundt omkring den och försökte förgäfves på alla sidor klättra upp på den. Allt fortfarande sprang hon undan, då jag närmade handen för att fånga henne. Men sedan hon länge varit skild från ungarna, blef längtan efter dem henne till sist så öfvermäktig, att hon underkastade sig obe- haget att fångas med handen, medan hon stod upprest på bak- benen mot lådan. Hon tycktes ha kommit till insikt om, att detta var ett nödvändigt villkor, för att hon åter skulle få träffa sina ungar. Härmed var isen bruten. Sedermera blef hon dagligen allt tamare. På sjunde dagen efter infångandet kom hon frivilligt, fast ännu med tvekan, fram till min stol och steg upp på min framsträckta hand för att låta lyfta upp sig på bordet eller i sängen, där hon tycktes finna ett särskildt nöje i att springa omkring. Mot slutet af månaden hade vi blifvit så förtroliga, att hon utan ringaste tvekan hoppade upp på min hand, så snart jag sträckte ner den i hennes låda. På handen kunde hon sitta länge stilla och låta sig smekas, eller ADI.r.RZ, NÅGRA lAKTTAGELSF.R UNDER ETT LEMMELAR 2^) satt hon upprest på bakbenen och tvättade sig på gnagares vanliga sått, eller ock klättrade hon till omväxling omkring på mina armar. I samhand häiincd kan nämnas, att en annan af de lemlar, som jag fångat i fullvuxet skick, blef nästan ännu tamare. Jag kunde bära den med mig i fickan hvart som helst, utan att den gjorde några försök att undkomma och då den sedermera togs fram, satt den lugnt och stillsamt på min hand. Sedan jag lagt mig om kvällarna, plägade den oupp- ligt komma fram till min säng, där den, upprest på bakbenen, väntade på, att jag skulle sträcka ner handen, på hvilken den genast hoppade upp för att bli upplyftad och få nöjet att springa omkring på täcket. Sedan jag åter släppt ner den pa golfvet, dröjde det aldrig längre än ett par minuter, förr än den åter kom fram och gaf tillkänna sin önskan att bli upplyftad. De resultat, hvilka jag på kort tid uppnådde med mina lemlar, öfvertygade mig om, att de ingalunda äro de ilskna och otämj- bara bestar, såsom hvilka man utmålat dem, utan att de tvärtom vid god behandling röja ett älskvärdt och mildt lynne samt stor sällskaplighet. Det är att märka, att jag aldrig lockade dem med någon föda, utan att de drogos till mig uteslutande af sin sällskapsdrift. Föröfrigt finnas nog också bland lem- larna ganska växlande temperament, såsom sedermera skall framhållas. Alldeles utan obehag blef mig ej mitt intima um- gänge med dessa tama lemlar, ty en natt hade en af dem hoppat upp på mina öfver en stolskarm hängande kläder och tagit sig orådet före att gnaga åtskilliga större och mindre hål i dem, hvadan de följande morgon presenterade sig i ett mycket sorgligt skick. En dag fann jag i en tufva i skogen ett lemmelbo, som innehöll tre rätt försigkomna ungar, hvilka hemfördes och släpptes i samma låda, som beboddes af den ofvannämnda honan. Detta inträffade medan hennes egna ungar ännu ej fått sina ögon öppnade. Främlingarna mottogos i början illa af honan, hvilken högg mot dem med tänderna och ej tillät dem att gå in i boet. Men denna misstämning räckte ej länge. Innan dagens slut hade nykomlingarna förstått att ställa sig 240 FAUNA OCH FLORA in så, att de ej blott fingo vistas i boet, utan till och med dia honan samtidigt med hennes egna ungar. Dessa främmande ungar åto redan gräs med stor behändighet. Däremot ville de ej dricka vatten, lika litet som några andra lemlar, utom den digifvande honan, som förmodligen hade särskildt behof däraf och drack sådant med begärlighet, ända till dess hon fått smaka på mjölk. Efter denna erfarenhet ville hon ej mer dricka något vatten. På kvällen hade en af de främmande ungarna klättrat öf- ver lådans kant och sprang omkring i rummet. Honan fann honom under ett af sina ströftåg, tog honom i munnen, hop- pade bort med honom till lådan och bar in honom i boet. Sedermera gjorde hon ingen skillnad på fosterbarnen och sina egna barn, utan behandlade alla lika moderligt. En annan nyss infångad hona, hvars svällda mjölkkörtlar angåfvo att hon hade ungar, insläpptes en dag i lådan, där hon genast försökte intränga i boet. Hon mottogs emellertid så onådigt af dettas invånare, att hon tillsvidare fann för godt att vistas i lådans motsatta hörn. Flera följande försök till närmande afvisades likaledes, men då modern till ungarna en gång var ute i rummet, begagnade den främmande honan till- fället att gå in i boet, där det befanns, att hon lät dia sig af ungarna. Följande dag rådde fullständig enighet mellan de båda honorna, och den främmande tilläts för framtiden att vistas i ungarnas närhet. De sex ungarna hade nu två mödrar. De växte och fro- dades också i förhållande därtill. På kvällarne, då alla lem- larna ständigt voro lifligare, lyftes locket af lådan. Detta var ett efterlängtadt ögonblick. Inom kort hade den ena efter den andra klättrat öfver lådans kant, och nu började ett rörligt lif på golfvet, där de alla jagade hvarandra utefter väggarna och lekfullt hotade med sina tänder, då de närmade sig hvarandra. Leken afbröts alltibland af än den ena, än den andra, som för en stund uppsökte lådan för att äta gräs, men inom kort åter- vände till de andra. ADLEKZ, NAr.RA lA KTlACi: I.SKK TNUIk 111 1.1. MMI 4' I deti mån ungarna tillväxte, bcnjade de röja en olikhet i sinnesart, som var särskildt tVirvänande hos de yngsta, hvilka ju blifvit infångade i nära nog nyfödt skick, först långt därefter öppnat sina ögon och sålunda aldrig fatt erfarenhet oni några andra omgifningar än de nuvarande. En af dem hade ärft icke blott sin moders fördelaktiga yttre, utan äfven hennes frid- samma sinnelag och dygder i öfrigt. Detta lilla näpna djur lät bi^handla sig snart sagdt huru som helst och visade aldrig tecken till rädsla, utan tvärtom en så stor förtrolighet, som det gärna var tänkbart. Hvilket eftersträfvadt nöje det var att få sitta på min hand, röjde denna unge genom att anstränga sig af alla krafter att hoppa tillräckligt högt för att komma upp på densamma, då den sträcktes ner i ladan. Då han ibland sakta bet i mina fingrar, skedde det uppenbarligen icke i någon ond afsikt, utan snarare af nyfikenhet att känna efter, huru de smakade. I skarp motsats härtill stod lynnesarten hos den andra ungen, som likaledes till det yttre liknade modern. Långt ifrån att låta sig påverkas af den dagliga erfarenheten om mina fredliga afsikter, blef denna unge för hvarje dag allt skyggare. Då jag sträckte ner handen i lådan, kastade han sig, vild af för- skräckelse, under gälla skrik hit och dit, och lyckades jag någon gång fånga honom, bet han så häftigt, att jag fann rådligast att genast släppa honom. Kanske hade han varit lättare att påverka, om han varit ensam. Under nuvarande förhållanden var han helt säkert otämjbar. Den tredje ungen i samma kull var mera indifferent, och detsamma kan äfven sägas om de tre ungar, som infångats i mera försigkommet skick. Utan att visa någon högre grad af rädsla, lade de ej heller någon varaktig förtrolighet i dagen. Den tillgänglighet, hvarpå de ibland visade prof, kunde en stund efteråt vara förbytt i motsatsen. Det har tyckts mig vara af intresse att framhålla dessa olika drag hos syskonen af samma kull, enär man i allmänhet väl knappast väntar sig en sa utpräglad psykisk individualitet hos så lågt stående djur. Fauna och Flora 1908. Haft. 5. 1 8 242 FAUNA OCH FLORA Flera bon med ungar i olika utvecklingsstadier träffades i slutet af juli och början af augusti. Intet af dem innehöll mer än 3 ungar, i likhet med de båda ofvan omtalade. Däremot har jag i dräktiga lemmelhonor funnit ända till sju embryoner. Dessa senare honor med många embryoner ha varit storvuxna och sannolikt äldre, medan jag förmodar, att mödrarna till blott tre ungar i kullen själfva äro årsungar. Att så var fallet med den ofvan omtalade honan, som infångats jämte sina tre nästan nyfödda ungar, förefaller sannolikt i betraktande af hen- nes, såsom förut framhållits, jämförelsevis obetydliga storlek. Då fullvuxna lemmelhonor träffades dräktiga i början på au- gusti, är det väl sannolikt att detta för dem var den tredje årskullen. Och då därtill, som nyss framhölls, sannolikt ungarna af årets första kull bli mödrar åtminstone en gång under som- marens lopp, är det icke svårförklarligt, att dessa djur upp- träda i mängd. Snarare skulle man vara benägen att vänta få se dem i ännu större massor. Att så ej är fallet, torde delvis bero på deras, såsom jag tror, ringa lifskraft, som låter dem dö äfven af jämförelsevis obetydliga anledningar. En lem- mel dog, blott för det jag lätt snuddat vid den med foten, en annan af blotta förskräckelsen efter en stunds häftig förföljelse. Om linneafynden på Grönland. Af A. G. Nathorst. min intressanta uppsats »Ett och annat om Linnea borealis^> (Fauna och Flora, haft 2 i denna årgång) säger professor Th. Fries på tal om växtens geografiska utbredning och efter omnämnandet af dess uppdagande i Dan- mark på 1850-talet: »Ett ännu mera oväntadt fynd gjordes, då åew 1902 anträffades, Vigt blomstrende i Ud- kanten af Pilekrat ved Kvannitsorok i Diskofjorden' (Nord- Grönland).» Då man af ordalydelsen i denna uppgift lätt torde kunna få den föreställningen, att linnean först sagda år träffades på Grönland samt att anförda fyndort vore den enda därstädes, har jag med dessa rader velat påpeka, att så icke är förhål- landet, utan att den för första gången där uppdagades re- dan för 25 år sedan, och detta till på köpet af en svensk ex- pedition. Upptäckten gjordes nämligen under Nordenskiölds expedition till Grönland 1883 af den, som skrifver dessa rader, och fyndorten var belägen strax invid kryolitbrottet vid Ivig- tut i Sydgrönland (61° 13' n. br.). Vi hade anländt till Ivigtut den 19 augusti strax på efter- middagen, och som jag lofvat Kolthoff att hjälpa honom med fångst af fjärilar, gingo vi genast efter ankomsten i land, jag för min del försedd med både insekthåf och portör. Om en stund blefvo vi skilda åt, och då jag i de täta, mycket svår- genomträngliga snåren af ripvide {Salix glauca) träffade en 2 44 FAUNA OCH FLORA uttorkad, eller nästan uttorkad, stenig bäckfåra, beredde jag mig att följa denna, men hade ej gått långt förr än jag, gladt öfverraskad, stannade. Ty vid kanten af bäckfåran, där grå- videnas skugga ej var så tät, fick jag med ens syn på vår store mästares älsklingsblomma, och detta till på köpet i riklig mängd. De flesta refvorna hade ännu endast knoppar, men på en fläck, som bättre belystes af solen, stodo de i full blomning. En del af dessa hamnade i portören, och jag behöfver ej säga, huru glad jag var. Jag hade visserligen förut på denna färd funnit flera för Grönland nya växter, men äfven om ett par af fynden i vetenskapligt hänseende erbjödo ett mycket stort in- tresse, var dock fyndet af linnean det mest oväntade och på samma gång kärkomnast. Och så tycktes det äfven uppfattas af expeditionens chef och öfriga medlemmar, som jag vid åter- komsten träffade församlade hos kryolitgrufvans »bestyrer», hr Haureberg, till hvilken vi jämte ställets tjänstemän inbjudits på supé, och för hvilka jag nu hade glädjen att kunna före- visa svenskarnes älsklingsblomma. Kolonitjänstemännen voro nog också förvånade ty fyndplatsen var som nämndt helt närbe- lägen, men det må anmärkas, att videsnåren här voro synner- ligen täta och svåra att tränga sig igenom. Utom i den svenska och danska botaniska litteraturen omnämnes fyndet äfven i Nordenskiölds populära skildring af expeditionen (Den andra Dicksonska expeditionen till Grön- land, Stockholm 1885, sid. 359), där det heter: »Af det bota- niska utbytet förtjäna omnämnas vackra, blommande exem- plar af den för oss svenskar så kära linnean {Linnea borealis), som förekom i ganska riklig mängd i de täta videsnåren i grannskapet af själfva kolonien. Den var förut ej känd från Grönland, men har sedermera af den danska expeditionen med Fylla träffats ännu vid 67° n. br.» Närmare bestämdt är sistnämnda lokal (Praestefjeld ved Holstensborg) belägen vid 66° 57' n. br., och fyndet gjordes 1884 af Warming, som i samband med redogörelsen för öfriga botaniska upptäckter därom säger: »men interessantest af alle er dog Linnea borealis, som jeg var saa heldig at fmde voxende NATHORST: om LlNNKAFYNDliN PA GRÖNLAND 245 paa solrig, tor Hiiiid mellcni Enipetrum, og som jeg den fol- gende Dag fandt paa et andet Sted, men begge Gange uden Blomst; den var Aaret forud bleven funden f0rste Gäng i Gr0n- land, iiemlig c. 6 Breddegrader sydligere, ved Ivigtut, af Na- THORST». ^ Vid omnämnande af Wakmings fynd i '^Conspec- tus florae groenlandicae> säger LAN(iE, att linnean förekom »paa aabne, solrige Pladser mellem Salix glauca, Empetrum og Vacciniiim, steril». 1894 har att inregistrera ännu en fyndort, denna gång sydligare än Ivigtut, nämligen vid Tasermiut (60° 13' n. br.), där linnean af löjtnant F. B. Petefoen träffades blommande den 15 augusti.'"' Fyndet i Diskofjorden, som är belägen vid 69° 33' n. br. gjordes af M. G. Porsild den 20 augusti 1902, enligt den upp- gift, som finnes hos Wittrock,^ hvilken anför fyndorten så- som angifvande den hittills kända nordgränsen för linne- ans förekomst i Nordamerika. Intressant är att blommande exemplar, som funnits på Grönland, vid alla tillfällen träffades omkring eller något efter midten af augusti: vid Ivigtut den 19, vid det något sydligare Tasermiut den 15, vid Diskofjor- den den 20. De sterila exemplaren vid Holstensborg iakttogos tidigare den 2 och 3 i samma månad. Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, är linnean funnen på Grönland inom ett område af mer än nio bredd- graders utsträckning (60° 13'— 69° 33'), hvilket ungefär mot- svarar sträckan från något norr om Upsala till bortemot Tromsö. Det är väl antagligt, att ännu många fyndorter inom detta område på Grönland återstå att uppdaga. Såsom WiTTROCK i sitt ofvan citerade arbete framlialler, förekommer linnean i Skandinavien från hafsgränsen ända ' E. Warmin(;, Beretning om den botaniske Expedition med Fylla i 1884. Meddelelser om Grönland. 8. Kjöbenhavn 1889 ^1886K ^ L. KoLDERUP Rosenvinge, Nye Bidrag til Vest-Gronlands Flora. Ibidem 15. (1896) 1898. ■' V. B. WiTTROCK, Linnea borealis L. En mångformig art. -Acta Horti Bergiani. Bd 4. N:o 1. Stockholm 1901. 246 FAUNA OCH FLORA upp i öfre björkregionen och till och med ofvanför denna på våra fjäll. I allmänhet taget är Linnea en skuggväxt, men i Skandinaviens nordligaste delar träffas hon ofta på fullständigt öppna lokaler». Och professor Fries omnämner i öfverens- stämmelse härmed, att han funnit växten godt trifvas »på den kala Mageröe, alldeles invid Nordkap». På Grönland fin- nas som bekant inga barrskogar, och linneans förekomst där- städes ådagalägger följaktligen ytterligare, att växten icke är bunden vid barrskogar, äfven om den inom sådana tyckes finna sin bästa trefnad. På hvad sätt och på hvilka vägar linneans frön blifvit spridda till Grönland, äro frågor, som ännu återstå att lösa. Bastarder mellan steglitsa och grönsiska samt mellan steglitsa och kanariefogel. (Se planschen.) C^^^^^^^^TPj^lL^' land liönsfåglaffi ocli andartade simfåglar ha Lrf^ Cb^^^ mångfaldiga gånger bastarder påträffats, om ^^^^T^f?^ hvilka med full visshet kan påstås, att de äro ^rr.^^^j^r-^i produkter af frivilliga förbindelser ingångna ^^^¥l^^^iW ^ ^'^"^^ tillstånd. Bland dessa fåglar un- i^f?^i!^fe8^^^ derlättas också uppståendet af bastarder genom parningsorganens byggnad. Hos sparffåglarne är detta däremot ej fallet och antalet i det fria påträffade hybrider mel- lan dylika fåglar är ganska ringa, om man bortser från dem, som uppstått mellan sådana hvarandra ytterst närstående for- mer som gråkråka och svartkråka, hvilka ju egentligen blott skiljas genom den konstanta färgolikheten men föröfrigt fullt öfverensstämma med hvarandra. Att geografiska subspecies af samma art hybridisera på de hopstötande gränsområdena för formernas utbredning är ej något att förundra sig öfver, och det är ju knappt någon verklig bastardering. I fångenskap ställa sig förhållandena helt annorlunda och då är det ej alls något ovanligt att representanter af väl skilda arter para sig med hvarandra. Ju längre domesticeringen framskridit desto lättare försiggår en dylik korsning. Såsom ett tydligt exempel härpå kan erinras om de talrika bastar- derna mellan kanariefågel å ena sidan samt grönsiska, hämp- ling, steglitsa, gråsiska o. s. v. å den andra. Men äfven många andra korsningar mellan finkfåglar ha lyckats i bur. De båda färgbilder, som i detta häfte meddelas, föreställa dels en bastard emellan kanariefågel och steglitsa (nedtill), och dels en bastard emellan steglitsa ^ och grönsiska ? (upptill). Båda äro uppdragna i bur af universitetsvaktmästaren C. J. Forsling i Upsala och lefva nu på Skansen. Ett annat exemplar af sist- nämnda korsning har äfven öfverlämnats af hr Forsling till 248 FAUNA OCH FLORA Riksmuseum. Alla tre exemplaren ha ett sådant utseende, att deras blandade ursprung tydligt synes, ty ett drag är tydligen liksom hämtadt från den ena, ett annat från den andra af föräldrarne. Den långa spetsiga näbben är gifvetvis ett steg- litsarf. Från steglitsan har också gått i arf till de båda afbil- dade exemplaren i större eller mindre grad den röda fläcken vid näbbroten, men däraf finnes ej ett spår hos det i Riks- museum befintliga exemplaret. Likvisst är det en vanlig före- teelse, att just denna fläck nedärfves till steglitsbastarder van- ligen dock blott såsom orangeröd. Den omtalas också vid beskrifning i en tysk tidskrift af en bastard, som haft en grön- siska till far och en steglitsa till mor, sålunda omvändt för- hållande mot det nu ifrågavarande. I dräkten föröfrigt kan man nog spana hos den här afbildade fågeln såväl arf af mo- derns gröna och gula som af faderns bruna. Hos Riksmusei exemplar kan man säga att det ingår nästan mera af steglit- sans bruna både på ryggen och kroppssidorna, liksom äfven de yttre stjärtpennorna ha den för steglitsan karakteristiska hvita fläcken, under det att i motsats mot hos grönsiskan intet gult finnes vid stjärtens bas. De mörkare spolfläckarne både på hufvud och rygg utgöra dock arf från grönsiskmodern såväl hos detta exemplar som hos det afbildade. Steglitskanariebastarden visar sig ha ärft den långa stjär- ten samt det myckna ljusa i dräkten från kanariefågeln. I samband härmed kan anföras, att i Riksmuseum finnes en vildfångad »hybridsiska», som erhölls i trakten af Stockholm den 5 dec. 1861. Det finnes ej någon uppgift på etiketten om, huru dess bastardursprung tolkats, men det synes ligga när- mast till hands att antaga, att det är en bastard mellan grå- siska och grönsiska, då den i flera afseenden företer intermediära drag mellan dessa båda. Stjärten är t. ex. kortare än hos grönsiskan, fläckighetsgraden är rent intermediär mellan en grönsiskhona och en gråsiska, ryggens färgton likaså. Från grönsiskan kan ha ärfts den gula anstrykningen på bröst och öfvergump och från gråsiskan den mörka hakfläcken, som ju dock också finnes hos grönsiskhanen. Smärre meddelanden. Ett skatbo utan tak. Vid södra utkanten af Bodens municipalsamhälle ligger invid landsvägen Boden — Säfvast en enstaka gård, vid hvilken nägra aspar finnas. I en af dessa, alldeles bredvid vägen, har en vanlig skata {Pica caudata, Linn.) sitt bo. Detta bo synes mig så egendomligt, att jag anser skäl vara att omnämna förhållandet. Det iitgöres nämligen e?idast af undre dcloi af ett vanligt skatbo, i det att öfre betäckningen helt och hållet saknas. Då jag för ungefär en månad tillbaka först observerade det, fann jag ej något egendomligt därmed. Färgtonen, som dock nu blifvit mörkare, var ganska lik den då bladlösa as])ens stam. Emellertid föreföll det mig besynnerligt, att byggandet afstannade och jag trodde en tid, att boet blifvit öfvergifvet. Men för ungefär 14 dagar tillbaka fick jag se skatan ligga i sitt bo. Stjärten stack nämligen helt och hållet ut ur detsamma, hvarför jag under de närmaste dagarna flera gånger gick dit. Honan låg kvar. Ibland vred hon sig ganska oroligt, hvarför jag trodde, att hon möjligen plockade materialier ur boets inre för att därmed komplettera ett annat näste. För att vinna säkerhet bad jag natten till den 25 maj några personer (bl. a. kapten Magnus Huss) följa med mig. Min son gick upp i trädet, och i boet lågo då 2 nyss utkläckta ungar och 2 ägg. Ifrig äggsamlare ända från g års ålder och ännu några är efter sedan jag blifvit officer, har jag i södra Sverige (Västergötland och Småland), dag efter dag, vår och sommar, under min dåvande fritid träget genomströfvat skog och mark, tagit och sett fåglars bon i bra många tusental, men aldrig har jag sett eller hört talas om ett skatbo närmelsevis likt det här beskrifna. Jag har ock i dagarna satt mig i telefonförbindelse med några jägmästare i ärendet, bland dem Norrbottens kanske största äggsamlare, jägmästare Roth man. men säger sig ingen af dem hafva sett något dylikt. Är fallet värdt omnämnande, så vore jag tacksam för svar, enär jag då vill lämna ytterligare upplysningar om skatfamiljens vidare öde och l)oets närmare beskrifning. Kan jag. skall jag låta en här- varande konservator, om boet till dess ej blifver förstördt, föreviga den omskrifna familjen. Boden den 4 juni 1908. O. T. Meyer/iöfer, Kapten. 250 FAUNA OCH FLORA Enligt senare meddelanden från kapten Meyerhöffer tyckes ett oblidt öde ha hvilat öfver detta taklösa skatbo. »Den 5:tejuni sågs skatan sista gånsret i boet. Yid undersökning stax efteråt be- Det nedtagna skatboet. fanns det vara tomt. Det är möjligt att ungarne, som naturligtvis ännu voro för små att flyga, flyttats till ett annat bo.» Härom skrif- ver kapten Meyerhöffer: »Nere vid stranden af ett träsk, Svartby- Trädet med skatboet vid X. träsket, låg ett annat vanligt skatbo ungefär 150 ä 200 m. från det taklösa skatboet. Huruvida detta i ett träd vid stranden varande skatboet var nytt eller om det var byggdt förra året, vet jag ej, SMARRK MEDDKI.ANDKN 25 I enär jag ej undersökte det. Jag liade emellertid fatt den bestämda uppfattningen, att det var ett förra arets bo. Är denna min upp- fattning riktig, då har tvifvelsulan skatan i det taklösa boet fört sina ungar till boet vid stranden, ty där funnos, sedan det taklösa boet lämnats, skatungar.» Boet nedtogs sedan och fotograferades, men leran, som an- vändts vid bebyggandet, hade dä genom flera dagars regn blifvit alldeles ujjpblött och boet förlorade därför vid nedtagandet sin form o( h blef vänskapligt. Den benäget meddelade fotografien af det- samma ätergifves dock här för att visa materialets mängd och be- skaffenhet. Boets innerrede utgjordes enl. kapten Meyerhoffers bref af »tina kvistar, rotfibrer och tagel . Boets litenhet framgår äfven af den bild som togs af trädet före dess nedtagande. Boets läge angifves af X på figuren. Riidstjärtens tVirekomst i Västergötland. Enligt iakttagelser, gjorda inom Kinds härad i Västergötland, har rödstjärten i år förekommit mycket sparsamt. Blott en enda rödstjärt har jag under sommaren iakttagit. Göteborg den ^^/o 1908. Gösta Nelsoii. Afrikanska elefanter såsom lastdjur. Sedan kartagernas tid synas afrikanska elefanter ej användts såsom lastdjur, fastän naturforskare upprepade gånger föreslagit, att försök därmed borde göras. Det förmäles likvisst nu, att ])å sista tiden Kongostaten tagit mått och steg för att förverkliga denna idé. I Ueledistriktet i nordöstra Kongo har en särskild station, Api, anlagts för detta ändamål. Elefanterna fångas som ungar och fa först lära sig att bära sina inhemska skötare. Sedan få de släpa en stock o. s. v. Nu finnas redan 25 fullt tama unga elefanter och en äldre hona, som varit 5 år i fångenskap. De utföra allehanda slags arbeten, bära tegel, draga vagnar, plöja o. s. v. Vederl)örande chef är mycket belåten med resultatet och hoppas mycket för fram- tiden af denna sak. Till att börja med gick det dock mycket illa med de fångade elefantungarne. De dogo som flugor, dels af skador ådragna vid själfva fångandet, dels af sinnesrörelse , andra dukade under för sjukdomar. Nu tyckes det emellertid, som sagdt, gå bättre. Hvita svalor. På f. m. den to september telefonerade en af mina bekanta, att »ett par hvita svalor» som bäst flögo fram och åter öfver ban- torget härstädes; han bad mig skyndsamligen komma ned och kon- statera faktum. Ui)ptagen som jag var af ett arbete, hvilket ej utan olägenhet kunde afbrytas, ansåg jag mig dock ej böra efterkomma uppmaningen, helst fåglarne mycket väl kunde tänkas vara flyttade till »annan marknad», innan jag hunne anlända. En half minut senare ringer det ånyo i telefonen, och från en annan person brin- gas mig samma budskap. \^g beslöt då att själf söka bevittna före- teelsen. Redan på långt håll blef jag varse ett föremål i luften, 252 FAUNA OCH FLORA hvilket närmast liknade en af blåsten kringdrifven hvit papperslapp,, och då jag kommit närmare, blef dess rätta natur ställd utom allt tvifvel. En större flock ladusvalor, gamla och unga, svärmade kring träden för att uppsnap])a de små flygfän, hvilka den rådande blåsten tvingade att söka skydd bland de lummiga grenarne, och den hvita svalan tecknade sig skarpt emot trädens mörka bakgrund. Det var en årsunge af samma art som de öfriga, och hennes rena hvithet bröts endast af en mörkare skuggning vid eller på hufvudet; hvar- ken färgen eller platsen för denna rest af den normala teckningen kunde jag i anledning af fågelns stora rörlighet och snabbhet närmare bestämma. På grund af sin ljusa färg tedde sig denna svala skenbart större än kamraterna. Af mig kända, tullt trovärdiga personer, hvilka under en timmas tid stått på ])latsen, försäkrade, att ytterligare en hvit svala funnits i flocken och visat sig samtidigt med den nyssnämnda. Denna andra svala skildrades som rent hvit, utan antydan till annan färg. På min fråga, om äfven denna saknade de långa »spröten>^ i stjärten, fick jag enhälligt jakande svar, hvarigenom dess natur af årsunge till samma art som de öfriga var konstaterad, ty det låter ej gärna tänka sig, att en hvit ladusvala och en likadan hussvala af en tillfällighet råkat samman. Att dessa båda albinos tillhörde samma kull, torde vara ställdt utom tvifvel. Lund, sept. 1908. Otto Holm g v is t. Guldspiggar. I dammen på Centralbadets vackra gård i Stockholm, Drott- ninggatan 88, har man sedan i våras observerat, att bland de spig- gar som där finnas och trifvas, uppträdt en och annan guldglänsande form. På professor W. Leches anmodan infångades i slutet af juni ett dylikt exemplar och ställdes till mitt förfogande. Det visade sig vara en romstinn hona af vanlig tretaggad spigg, men hela öfver- sidan var vackert kanariegul, undersidan hvit och ögonringarne vackert smaragdgröna. All mörk pigmentering saknades, och det var tydligt, att endast det gula färgämnet, som hos fiskarna utgör en grundbeståndsdel af deras färg, fanns kvar, under det att det svarta melaninet försvunnit och därmed också alla de hos en vanlig spigg skiftande färgerna. Nu i september ser man i dammen bland det ett par cm. långa årsynglet äfven en del dylika små gula yngel, somliga vackert skiftande i rödt, andra åter mer bleka. Jag har fått uppgifvet, att man gissat på, att dessa gula former skulle vara några slags bastarder mellan spiggen och de i dammen befintliga guldfiskarne, hvilket naturligtvis ej är fallet. Man har äfven talat om en färgvä.xling på grund af det inflytande som de många guld- fiskarne skulle haft, ett slags härmning, hvilket väl dock också är föga sannolikt, då ett dylikt fenomen af »guldfiskvarieteter» ej är så sällsynt bland fiskarne. Professor Lönnberg nämner sålunda i en tidningsuppsats i Heimdals artikelserie för 1902 om förekomsten af dylika hos id, mört, abborre, mal, ål, nejonöga och möjligen gädda, och troligtvis kan en dylik sjukdom, ett slags ofullständig albinism, träfta alla med de vanliga gula och mörka färgämnena försedda formerna. Z. G. A. SMAKKI' Ml :i)Ui:i.ani)i:n Till' pilj^riiHstalkcii sjr>taKli^'' ciiJast i llNktcn? Linder rodd i Nagasjöän i Hodums ^cx ken ;^ juli fick jaj4 ögonen pd en rofiagel, just dä lian pä 20 meters höjd med skarp fart pas- serade öfver l)åten. Omedelbart därefter syntes han u|)phinna en knijia, som tyd ligen lyft för båten, men, slungande sig i vattnet bland några fräkenstrån, undkom hon. Angriparen tvärstannadc ett ögonblick i luften, gjorde ett an slag mot vattnet, där kni])an försvunnit, hvarefter han med en snabb svängning slog till på en stubbe på stranden. Jag passerade nu fågeln på 30 meters håll och kunde säkert konstatera, att det var en i)ilgrimsfalk. Genast tick jag den uppfattningen, att falken ej tänkte ge taj>|>t utan fortsätta jakten. Detta visade sig äfven vara fallet, ty under den stund jag kunde dröja för att inom godt synhåll iakttaga fort- sättningen, gjorde han två nya, om ock ej snabba anslag mot vattenytan ungefär där knipan dykt samt återvände troget till sin utsiktsplats på stubben. Oaktadt vi voro flera i sällskap och ansträngde oss att på vattnet och på stranden få syn på knipan, lyckades det oss ej, fast inga växter skymde utsikten. Om falken såg knipan eller blott trodde sig kunna tinna henne, där hon dök, är ej så godt att veta, men, då pilgrimsfalken gäller för att slå efter sjöfågel endast i luften, torde detta fall vara värdt omnämnande. Backe, aug. 1908. ]'iktor Olofsson. Lappuggla skjuten i Värmland. Ett exemplar af Strix lapponica, § ad- sköts omkr. ^t\\ 24 innevarande augusti i Kristinehamnstrakten. Fågeln, som af skytten antogs vara en berguf, uppvisades för mig den 25 augusti. En vinge däraf finnes i behåll. Kristinehamn 30 aug. 1908. U\ild. Xybcr^c;, Läroveiksadjunkt. Ytterligare tvenne lappugglor ha i denna månad skjutits i Gefletrakten nämligen vid Eund>b}- i Valbo socken. Den första (J^) sköts söndagen den 16, den andra (5) den 23. Båda skötos i det närmaste i)å samma plats. Hanen var för illa tilltygad för att man skulle kunna se hvaraf den lifnärt sig. I honans matsmältningsorgan fann jag däremot inbäddade i en stor hårboll förutom andra skelettdelar sju mer eller mindre väl bibehållna, smärre däggdjurskranier, hvilka nedsändts till Riksmuseum för närmare bestämning. Gefle den 20 aug. 1908. Arvid Xilsson. 254 FAUNA OCH FLORA De till Riksmuseum öfversända kranierna voro af 4 näbbmöss (Sorex aratieus) och 3 åkersorkar (Microtus agrestis). Själfva hjärn- skålen var mer eller mindre krossad hos alla utom en af de sist- nämnda men käkpartierna hela hos alla. Det är ju intressant att se , huru en så stor fågel som lappugglan häller till godo med så små djur som näbl)möss. Ei72ar Löimberg. Huru finner vipan sin föda? I tidskriften •Naturen» framhåller Jens Zetlitz Kielland såsom sin åsikt att vipan hufvudsakligen ledes af hörseln, då hon söker efter sitt byte under jordytan (maskar, larver, insekter), och fångar det genom att borra ned näbben i marken. I samband härmed framkastar han såsom sannolikt, att vipans tofs skulle tjäna som något slags ljudförstärkningsa}:)parat. So^vcrbys Smahufvudhval i Bergens hamn. Den 21 juni i år fångades enligt meddelande af J(ames) G(rieg) till tidskriften »Naturen» en unge af ofvannämnda hval i Bergens hamn. Den var blott 2,45 m. lång och således helt ung. Förmod- ligen hade den ])ä något sätt förirrat sig från moderdjuret och kommit vilse ])å detta för den ödesdigra sätt. Rådjurets parningstid. Under elgjakt med ledhund i trakten af Konga, Högbo, den 14 sepl. 1908 hördes på förmiddagen några egendomliga ljud, som af en närvarande, erfaren tysk jägare Lauer Potsdam, förklarades vara rågetens parningsläte. Terrängen var mycket tät, öfvervägande löfskog. Hr Lauer bör- jade med ett händelsevis medtaget »bladningsinstrument» (för lockande af rådjur) härma rågetens brunstläte och inom några få ögonblick kom råbocken framstormande genom småskogen för att dock ögon- blickligen vid åsynen af jägarne kasta om och åter försvinna. Hr Lauer, som har stor erfarenhet om jakt på rådjur med ifrågavarande slags lockinstrument, kunde ej nog uttrycka sin förvåning öfver sä sent inträffad brunst. Bland andra åskådare af denna tilldragelse kan nämnas krono- länsman Frans Wieslander, Tingseryd, känd som intresserad och erfaren jägare. I vanliga fall uppgifves rådjurets jxirning inträffa i slutet af juli och i augusti. Arvid K nöp pel. Korpens nutida fJirekonist i Sverige. I Kolthoffs uj)psats >0m förändringar i Svenska fågelfaunan under det sist förflutna halfseklet >, införd i zoologiska studier, till- ägnade professor T. Tullberg, L7ppsala 1907, läses sid. 158: »Corvus corax L. Korpen, som ännu på 1860-talet flerstädes i det inre af SMÄRRE MEni)HLANl>i:N 255 landet var en mycket allmän fågel, tinnes nu mera knajipt någon- städes inne i landet mer än i fjälltrakterna. l'å Västgötaslätten var han mycket allmän och det ser ut som om han försvann därifrån samtidigt med det stora sillfiskets början. På Hillingcn, nära Sköfde, lär han dock ännu finnas (enligt u])i)gift af Rudolf Söderi)erg, Arkiv för Zoologi iqoy). I anledning häraf \ill jag meddela, att korpar de senaste åren (äfven sistlidna sommar) iakttagits i de branta och ödsliga Ijergen kring Landvettersjön, omkr. 15 km. SO om Göteborg. Ännu längre in i landet, nämligen vid sjön Tolken i sydligaste Västergötlan'l närmare tre mil från hafvet säg jag kori)ar sistlidne juli manad. Upsala den 3 oktober 1908. J'ir Stolpe. Korparne torde ej vara fullt sä sällsynta, som man skulle kunna förmoda med anledning af Kolthoffs citerade yttrande. Så- som ett tillägg till hvad som ofvan anförts, kan meddelas, att i trakten kring den stora sjön Asnen i södra Småland äro korparne ännu allmänna. Red. Stcpphöns i Frankrike. Förut har i denna tidskrift omtalats huru under sistlidna sommar stepphöns påträffats i Tyskland och England. I oktobernumreL af »Le Naturaliste» meddelas nu, att äfven i Frankrike i departe- mentet Somme tvenne stepphöns skjutits, den ena den 30 aug., den andra den 6 sept. i år. Orchidehybrid. Vid Aursundsjö ej långt från Röras i Norge träffade E. Jör- gensen en hybrid mellan Coeloglossuvi viride och Orchis maculata, som han nyligen beskrifvit i Bergens Museums Aarbog. En dylik hybrid, som utmärker sig genom sina intermediära karaktärer, har också beskrifvits från Riesengebirge i Tyskland och tvenne exem- plar, som anses ha liknande hybridursprung finnas i Riksmusei herbarium i Stockholm. Nyutkommen litteratur. J. A. Jägerskiöld: » Ö/// spel och parningslekar bland dji/ren-». 132 bilder, 188 sid.,])ris 3,75 kr. Hugo Gebers förlag. Stockholm 1908. Ifrågavarande bok är enligt förf:s förord en reviderad uj)plaga af »anteckningar till en serie af sju foreläsningar», som af förf. höllos år 1905 vid Uppsala Universitets sommarkurser. Angående titeln anmärker förf. därsammanstädes, att den ej motsvarar bokens hela innehåll och detta är nog sant, ty det är en relativt ringa del, som handlar om just den saken, som titeln antyder. Emellertid är äfven det öfriga innehållet läsvärdt, då det utgör en po))ulär sammanställning, hämtad ur handböcker och andra zoologiska arbe- ten af många intressanta drag ur djurens fortplantningshistoria, så- som om könsdimorfism, sekundära könskaraktärer o. s. v., h vilket 256 FAUNA OCH FLORA allt har sin betydelse för det annonserade ämnets förståelse, dock hade det varit korrektare att använda en titel, som mera svarat till innehållet. Illustrationerna äro talrika, hvilket ju särskildt i fråga om ett dylikt ämne är fördelaktigt, kvaliteten svarar dock ej alltid mot kvantiteten och dessutom äro en del figurer på tydlighetens bekostnad allt för mycket förminskade. I vissa fall är det t. o. m. svårt, att utan förstoring läsa de l)okstäfver, som användas till för- klaringen. Textens första ord är > Jag» och första personens pro- nomen återkommer på ett ej särdeles tilltalande sätt vida oftare än som motiveras af bokens innehåll. Till dessa allmänna anmärk- ningar skulle kunna fogas en del detaljanmärkningar såsom t. ex. att med »sabelantiloper» (jfr. p. 160) menas på svenska arter af släktet Hippotras^us — ej Oryx, det heter Cothigidce, ej Cotti7igid(B (p. 76, III m. fl. st.). Detta är ju dock af mindre betydelse och boken i fråga förtjänar otvifvelaktigt att vinna en talrik läsekrets,, isynnerhet om i)riset kunde ställa sig något facilare. /;. L. Herluf Wlvge: y^Faffcdvr'> (5 i serien »Danmarks Fauna».) 117 fig., 248 sid., pris 2,50 kr., G. E. C. Gad*s förlag, Köpenhamn 1908. Denna bok lämnar en ganska utförlig skildring af Danmarks däggdjursfaunas representanter såväl de nu lefvande som de utdöda. De yttre kännemärkena på olika större och mindre afdelningar, släkten och arter omtalas, och dessutom behandlas benbyggnaden och tandsystemet pä ett mycket noggrant sätt och i öfverensstäm- melse med vetenskapens nyaste framsteg. Talrika, enkla men tyd- liga och fullt tillfredsställande figurer underlätta i hög grad bokens användande äfven af den mindre förfarne. För hvarje art omnäm- nes i korthet dess förekomst och utbredning såväl i gången tid som nutid. Men förf. har med denna bok framlagt vida mer än ett van- ligt faunistiskt beskrifvande arbete af mer eller mindre kompilato- risk art. Det är ett vetenskapligt originalarbete af rang i populär form. Förf. meddelar ej blott, huuu de olika formerna se ut och huru deras kroppsbyggnad är beskaffad, utan äfven hvarför och på hvilket sätt de enligt hans mening ernått en sådan organisation. Detta är alltid intressant och lärorikt och, äfven om man ej i alla stycken delar författarens åskådning, är dock hans framställning värdefull och synnerligen tankeväckande. Den höga vetenskapliga rangplats, som förf. intager, är för öfrigt en fullgod borgen för arbetets noggrannhet i detalj och dess soliditet. Då vår däggdjursfauna i stort sedt mycket nära öfverens- stämmer med Danmarks, skall denna bok säkerligen finna många läsare i Sverige, allra helst som genom särskilda omständigheter priset kunnat ställas så billigt. /:. /.. Einar LöNNBFRCi: De si= ^ . • H- ^ ^^ . . )— 1 ■ * ■ Ot . • H- • 1— h- * bS w . . . . ■ • to H- • 1— ' CD to 0 to 10 "i' rf^ • • H- • to H- os H- • • • • . 1—' H- w . . w • Oi H- H- • • ,. to • ^ • zc Hl • to • 01 1— « ■ ^ H- • to cO ^ ' ^ 10 H- * ■ ■ K- K) ^ • • >_ &9 h- H- ^ • »(^ • • 1- • H-" H- _^ W — • H- H- to ^ ^ ^ u- to _ H- • t» H- _, • tl^ to H- • • • ^ K) H- • • ^ Oi to H- ^ -3 »4^ H- ^ H- ^ :: ^ w H- H- ' to ^ ^ ^ ^ . . . H- C/) •S 1 ^ ^ ;s WC00aWWClOCn00O00Ohfi-03t— Summa CTQ Vi po Ren. Rangifer tar andas (L.). I Skansens zoologiska trädgård ha, såsom af närslutna tabell synes, under perioden 1892 — 1908 födts 51 renkalfvar,. de allra flesta efter på Skansen skedd parning. Ett flertal af dessa ha sedermera kommit till utländska zoologiska trädgårdar,, andra ha fått kvarstanna, dä hanarne apterats till dragoxar ocli BEHM, IK.W SKANSENS ZOOLOGISKA TKÄDGARD 265 kvigorna fått ersätta öfveråriga kor, som utgallrats. De här födda renarne, som sålunda fått kvarblifva på Skansen, ha, hk- som sina afkomhngar, på intet sätt kuniuit skiljas från de djur, som understundom fiHvärfvats från Norrland. De ha blif\'it starka, kraftiga djur, fullt jämförliga med dessa sistnämnda. Deras hårfällning har emellertid blifvit tidigare slutförd (se fjällräfven). Tiderna för hornfällning, brunst och kalfning ha varit desannna. En i april 1908 från Jämtland inkrjpt dräktig renko kalfvade den 8 maj, en på Skansen född ko den 1 maj. De kalfvar, som enligt livad tabellen utvisar födts sent, i slutet af maj eller i juni, ha till mödrar oftast haft årsgamla kvigor (se dofhjorten). Tabell utvisande renens kalfningstid å Skansen 1892 — 1908. År April Maj Lini i 28 3 7|8j9ilO|ll 12,13 14 15 16 17 18 19 20!23 24'26'27'28 29' 3 14 19 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 • 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 1 1 1 1 2 2 1 1 1 1 • • 2 1 1 1 1 1 I • 1 1 1 1 1 • 1 1 1 1 2 2 3 3 6 4 6 6 5 3 2 2 1 2 2 S:a 1 1 3 3 2 4 2 3 3 2 5 1 3 3 2 2 2 1 2 1 1 1 1 1 1 51 2 66 FAUXA OCH FLORA Ja k. Bos griinniejis. Den 31 maj 1899 hitskänktes ett par från England impor- terade jakar, en ung tjur och en dito kviga. Dessa ha trifts och befinna sig fortfarande förträffligt i sin hage på Skansen och ha utvecklat sig, synnerligast tjuren, till stora, präktiga djur. De ha visat sig särdeles härdiga, ofta legat ute i rykande snöstorm äfven under ganska kalla vinternätter, då tempera- turen gått ned till under — 15 gr. Celcius. Deras förnöjsamhet är stor; ofta har bjudits dem björkris, granris och dyl., hvilket de med begärlighet förtärt, trots att i foderhäcken legat både hö och hafre. — Tre gånger, den 17 juli 1901, 20 aug. 1902 och 13 nov. 1903 ha födts kalfvar, alla hanar, h vilka blifvit fullväxta, granna djur. En har förvärfvats af Zool. Riksmuseet, en af Stockholms Högskola och en har sålts till utlandet. — Då ett år tjur saknades till en hvit fjällko, blef denna i ställe betäckt af en ung jaktjur. Kalfven, som dock var dödfödd, var till färgen svartbrun med hvit bläs i pannan och med hvita bakfötter. Jaken skulle lämpa sig förträffligt för Norrland. Han är ju, som bekant, ett utmärkt drag- och riddjur (klöfjedjur), kon lämnar en riklig, fet och välsmakande mjölk och köttet är af ypperligaste beskaffenhet. Rödhake. Erithaciis rubeciila (L.). Denna lilla vackra sångare är af ett synnerligen ondske- fuUt sinnelag, ett omdöme, som här ej fälles på grund af er- farenhet, gjord på något enstaka exemplar, utan gäller det i stort sedt alla dylika fåglar Skansen ägt. Förvaras flera röd- hakar i samma bur, jaga och misshandla de hvarandra, och mot andra små fåglar, som de tro sig rå på, äro de rena miss- dådare. I nov. 1906 insläpptes i en stor bur tillsammans med flera stycken sidensvansar, svarthufvade sångare, sädesärlor m. fl. sex stycken stjärtmesar. I buren fanns äfven en rödhake. BKHM, KRAN SKANSKNS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD 267 Några veckor förgingo, under livilka stjärtmesarne trifdes ut- märkt, voro lifliga och matfriska, och voro föremål for allmän uppmärksamhet för sina vackra dräkter och näpna utseende. Men så frampa nyåret lag en af dem lUkI i buren, ilki tilltygad i hufvudet och sedan med några dagars mellanrum flera, pa samma sätt dödade. Missdådaren-rödhaken ertappades på bar gärning och fick omedelbart hos hackspettar och nötkråkor calmera sin mordlust. Äfven mot ärlor, rödstjärtar, trädgårds- sångare, löfsångare m. fl. ha dylika ogärningar föröfvats af rödhakar. Giik. Ciiciiliis canoriis L. En gökunge, tagen i ett i en vedtrafve beläget sädesärlebo på Drottningholm och öfverlämnad till Skansens zoologiska trädgård den 7 aug. 1899, lefde här i bur tillsammans med en mängd nordiska sångfåglar till den 13 oktober 1905, således i öfver sex år. Under vårarne och försomrarne var han out- tröttlig att gala. Han utfodrades med myrägg, mjölmask och målet, rått hästkött, hvilken sistnämnda anrättning var hans älsklingsspis. Spillkråka. Dryocopns martins L. En spillkråka, som hitkom som liten unge den 7 juni 1901, lefde här till den 16 oktober 1906, således i nära fem och ett hälft år. Hon utfodrades på samma sätt som göken. Nätterna till- brakte hon sittande i lodrät ställning, tryckt mot en trädstam. Större hackspett. Dendrocopus major (L.). Ett exemplar af denna fågelart kom som liten unge till Skansen den 18 juni 1901 och befmner sig ännu där. Han har således nu varit i bur i öfver 7 år. 2 68 FAUNA OCH FLORA Korp. CorvLis corax L. I midten af mars 1908 afskildes ett par korpar, en låda uppsattes åt dem och björkris och hö lades in i buren. Kor- parne började genast bygga bo i lådan. Både hanen och honan hjälptes troget åt att föra dit upp byggnadsmaterial, men endast honan var byggmästare. En tid därefter tycktes honan ligga och rufva. Emellertid utbröt en långvarig regnperiod och under denna öfvergaf korphonan sitt näste. Vid sedermera företagen undersökning lågo två 'Ågg i nästet något rufvade. Nästa vår skola anstalter träffas att skydda nästlådan för väta och man kan då ha förhoppning att kunna visa, att äfven korpen skall föröka sig på Skansen. Hanen i detta par hitkom den 18 sept. 1893. Skogsdiifva. Coliimba oenas L. Skansens skogsdufvor ha under de senare åren flera gånger förökat sig. Liksom ute i det fria lägga de här i de i deras bur uppsatta hålkarna två kullar. Ungarne i andra kullen ha varit fullväxta och ute i augusti och september. Lapp uggla. Syrniam lapponicum Sparrm. Af denna i fångenskap högst sällan förekommande uggla erhöll Skansens zoologiska trädgård ett ex. den 11 januari 1907 från Offerdals socken i Jämtland. Fågeln hade sedan föregående höst af fångstmannen förvarats i en alldeles för trång låda i ett stall och såg därför skamfilad och ruggig ut. Hon förva- rades till en början ensam i en bur, men i början af augusti släpptes tillsammans med henne ett 30-tal pärluggleungar (Nyc- tale fiinereai (L.) samt ett tjugotal unga jordugglor (Åsio acci- pitrinus) (Pall.) och skogsufvar {Åsio otiis) (L.). För dessa två sistnämnda arter var lappugglan absolut likgiltig, men så blef ej förhållandet med de små pärlugglorna, hvilka visserligen voro fullt flygfärdiga, men ännu bibehöllo den lurfviga ung- 15i:ilM, KRAN SKANSl.NS ZOOLOGISKA Tl<\l<..\Ki) 269 dräkten. Redan efter ett par dagar kunde man iakttaga, liur lappugglan sönderstyckade det i buren utlagda köttet och gaf det åt en bredvid lieniie sittande pärluggleunge, som begärligt mottog detsamma. Antalet hungriga skyddslingai- (»kades hvarje dag och lappugglan var outtröttlig i sina moderliga (jmsor«ier. Det var ett högeligen intressant skådespel att se, hur den ena lilla mörkbruna pärluggleungen efter den andra kom nedtladd- rande från trädgrenarne uppe under burens tak till den på ett klippblock sittande stora fostermodern, för att ur hennes näbb få sig en godbit. Härvid är att märka, att alla dessa pärl- uggior varit på Skansen en månad och längre, samt kunde sköta sig själfva redan vid ankomsten. Detta skyddslingsför- hållande fortfor så länge pärlugglorna voro i lappugglans bur eller tills regn och kyla nödvändiggjorde deras inflyttning. Lappugglan är — åtminstone efter detta exemplaret att ciöma — af ett helt annat skaplynne än de två andra i vårt land förekommande Syr/zZ/v/zz-arterna. Vaken och intresserad följer hon noga med allt som tilldrager sig i hennes närhet. Nu under sommaren 1908 har vår lappuggla haft ett hälft dussin jordugglor till sällskap i buren och förhållandet dem emellan har varit det bästa. Ofta har hela sällskapet suttit i timmar på samma gren. I början af juli insläpptes äfven 4 st. unga kärrhökar {Circiis aeriiginosiis) och sitter nu ofta lapp- ugglan på en gren med en kärrhök på hvardera sidan om sig och noppar dem växelvis i nacke och på rygg, en sysselsätt- ning, som i hög grad tilltalar kärrhökarne. Dessa lägga näm- ligen därunder hufvudena på sned och tyckas njuta mycket. Äfven 4 st. fiskgjusar iPandion haliactiis) (L.) och en bivråk (Pernis apivorus) (L.) ha sedermera, utan att någon oenighet uppstått, fått sälla sig till sällskapet. Fjälluggla. Nydea scandiaca (L.). Två stycken fjällugglor, hvilka hitkommo resp. 4 juni 1892 och 18 maj 1893, lefde här till sommaren 1908, således i öfver 16 och 15 år. Båda voro honor och lade hvarje vår ägg, hvilka än rufvades i flera veckor, än genast lämnades åt sitt öde. 270 FAUNA OCH FLORA År 1906 inköptes två ungar för året; af dessa tyckes åtmin- stone den ena vara hane. På f. m. den 4 maj 1908 satt han nämligen på en gren liögt uppe i buren, under det de gamla honugglorna voro nere på marken. Plötsligt synes han kasta sig ned på en af dessa och under Ijudligt knorrande af båda kontrahenterna fullborda akten. Någon påföljd af denna parning förspordes dock ej. Fjällugglorna äro synnerligen goda råttfångare. Då dessa skadedjur, som ofta händer, slå sig på någon särskild bur, åt hvilkas innevånare finnes utlagdt bröd, säd o. dyl., t. ex. i tjäder- och orrburarne, få dessa fåglar under någon vecka byta plats med fjällugglorna, som samvetsgrannt utrota de råttor, som finnas inne. Det hvarje dag fortfarande utlagda brödet utvisar noga hur minskningen af råttor fortgår. Med andra roffåglar, såsom slagugglor (Symiiim uralensej (Pall.) och tornfalkar (Cerchneis tinniinciilus L.) trifvas fjällugglorna godt tillsammans. (ilada. Milvus milviis (L.). Denna vackra roffågel erbjudes ej ofta till Skansen. Fyndor- terna för de exemplar, som införlifvats med den zoologiska träd- gården, kunna ju därför vara af något intresse. Den 14 juli 1897 erhöllos två stycken från Österby bruks marker i Uppland och den 15 oktober samma år 2 st. från Tranbäck i Västergötland. År 1902 den 14 sept. kommo två exemplar från Ohs bruk i Småland. Den 22 aug. 1905 erhölls en glada från Vernamo- trakten, Småland, den 21 sept. 1906 två stycken från Salshult, Småland, samt den 8 sept. 1908 två st. från Ädelfors, likaledes i Småland. Samtliga ha varit ungar för året. Rackclhanc. Tre rackelhanar, två hanar och en hona, kläckta i fången- skap, förvärfvades den 24 oktober 1896 från Åmot i Värmland. Honan lefde endast en månad efter hitkomsten, den ene hanen något mer än 3 år och den andra gick ej till sina fäder förrän hi:ilM, IKAN SKANSI-.NS ZOOLOGISKA TRADGARD 27 I den 7 ang. 1904, således efter nära 8 års vistelse på Skansen. Såväl tjäder- som orrhönor släpptes upprepade gånger till liu- noiii, men lian visade intet intresse för dylika. Ett slags spel lät han dock liTtra iivarje var. 'Ijiidcr. Tctrao luogallus L. Af Skansens tjädrar ha aldrig afkomma eriiållits. Dock ha upprepade gånger lagts större ocii mindre kullar ägg; men som Fig. 15. rufningstiden infaller samtidigt med den tid, då Stockholms skdJbarn talrikast pläga besöka Skansen, ha de ömtåliga tjäderhönorna blifvit skrämda af stojet och skriket och gått utaf äggen. Förr om åren jagade äfven vårfesternas kanon- dunder dem bort från rufningsbestyren. Tjäderspelet har tagit sin början i mars och fortgår till och med maj. (Spelande tjäder se fig. 15 efter fotografi från Skansen.) Orre. Lyriiriis tetrix (L.). Hvad som ofvan sagts om tjädern med afseende på ruf- ningen, gäller äfven för orren. Dock tyckes orrhönan ej vara 27 2 FAUXA OCH FLORA fullt så känslig som tjäderhönan. Det har nämligen händt ett par gånger, att oniiönan legat ut sina ägg. Första gången var 1902, då en unge kläcktes. Han öfvergafs genast af sin moder, som sedan ej tog någon notis om sin afkomma. Den lille orrungen visade sig emellertid vara situationen vuxen. Han gick där i buren och vankade bland orrar och harar, noppade litet matnyttigt där och hvar och då hösten kom, var han en fullt oklanderlig ungtupp både till dräkt och storlek. Andra gången kläcktes tre orrungar den 22 juni 1904. Dessa dogo dock innan de nått vuxen storlek. Orrtupparne ha börjat att spela redan i februari och hålla i ända in i maj. Då vi en höst släppte in en nykommen orrhöna i orrburen, blef den gamle orrtuppen så charmerad, att han drog till med ett höst- spel, som räckte flera dagar. Dalripa. Lagopus lagopus (L.). Både 1907 och 1908 ha ripungar kläckts på Skansen, dock ha de ej blifvit många dagar gamla. — En riptupp, som varit på Skansen sedan vintern 1906, började 1908 anlägga sommar- dräkten redan i februari, medan de öfriga ännu länge förblefvo helt hvita. Trana. Grus grus (L.). I midten af september 1893 ankommo till Skansens zoolo- giska trädgård två tranor, hane och hona, hvilka ännu lefva där, friska och krya, trots de 15 åren på nacken. År 1895 började de sina första familjebestyr, i det att honan då lade ägg, ett den 17 och ett den 21 maj. Dessa ägg blefvo visser- ligen rufvade, men någon kläckning ägde ej rum. Följande år gick det dock bättre och sedan har paret varit synnerligen fruktsamt, såsom af nedanstående tabell framgår: Ar Äggläggningstid Kläckning Antal ungar 1896 10 och 13 maj 8 och 9 juni 2 1897 6 » 7 » 8 2 Hi:il.M, l-H AX SKANSLNi i ZOOLOGISKA TR- VDOARI ' ^73 År Äggläggi niiii^stid Kläcl. cnini^ Antal ungar 1898 5 och 7 maj 13 och 1'^ , juni 2 1899 30 april 2 » 31 maj 1 » 2 1900 5 och 9 » 5 » 1 1901 1 » 9 4 och 5 » 2 1902 9 » 6 1 1903 25 » 27 april 30 maj 1 2 1904 5 » 7 maj 3 ocii 4 2 1905 8 » 10 » 5 1 1906 . 19 april 3 » 30 maj 1 1907 4 och 5 » 2 och 4 juni 2 1908 3 » 7 » — — Ägget af den 3 maj detta år värptes inne i vinterbostaden och lades vid fåglarnas utflyttande samma dag i det iordning- ställda redet i buren. Honan hackade dock genast sönder detta ägg. Den 18 maj observerades, att honan ändock rufvade på två ägg; när detta tredje ägg lagts, kan ej sägas. Alla dessa tre äggen visade sig dock vara obefruktade. Under rufningen atlöses honan flera gånger dagligen af hanen. Ungarne vårdas med stor omsorg af sina föräldrar. Upp- repade gånger har det inträffat, att ungarne gripits af ett våld- samt hat mot hvarandra, hvilket tagit sig uttryck däri, att de anfallit och så illa sargat hvarandra i hufvudet, att de däraf dött. Denna fiendskap har oftast inträffat, då ungarne varit 3 å 4 veckor gamla, men den har ock utbrutit vid endast en veckas ålder. — Då väderleken vid tiden för kläckningen och därefter varit kall och regnig, har det händt, att ungarne blifvit rachitiska, yttrande sig i svaghet i benen, men då samma period varit torr och solig, ha stora, kraftiga tranor uppdragits. Stork. Ciconia alba (L.). Det exemplar, som för närvarande representerar denna fågelart på Skansen, ankom den 17 april 1901 och har således nu tillbragt åtta somrar där. Fauna och Flora 190S. Haft. 6. 20 2 74 FAUNA OCH FLORA Svart stork. Ciconia iiigra (L.). Två stycken från Hagenbeck i Hamburg den 30 juli 19C0 inköpta svarta storkar finnas fortfarande på Skansen, där de sålunda varit i öfver 8 år. Häger. Ardea cinerea L. Två från Brösarp i Skåne den 9 juli 1895 hitskänkta hägrar lefva ännu på Skansen, där de sålunda vistats i öfver 13 år. Rörhöna. Gallinula chloropiis (L.). Den 15 juni 1908 upptäcktes, att ett par rörhönor byggt bo under en trädrot i Skansens vadarebur. Fem ?igg lågo då i redet. Den 16 lades ännu ett 'Ågg och den 20 observerades, att antalet stigit till sju. Honan hade då redan börjat rufva. Under den tid som nu följde, var hanen synnerligen stridslysten mot ett par andra i buren förvarade rörhönor och på morgonen den 5 juli lågo båda dessa döda i buren, utan tvifvel dödade af honom. — Då emellertid ingen kläckning förspordes, under- söktes äggen den 3 aug. och befunnos fostren då döda i de- samma. Sannolikt hade honan af någon anledning lämnat dem för lång tid utan tillsyn. Storskrake. Mergiis merganser L. Den 27 maj 1907 erhöll Skansens zoologiska trädgård tre skrakhonor jämte dem tillhörande kullar 'Ågg. Då fåglarne emellertid vid ankomsten ej längre rufvade dessa, släpptes de ut i Svandammen och äggen lades i kläckningsmaskin. En af honorna dog efter några dagar, men de två öfriga finnas ännu kvar i dammen, där de i likhet med öfriga simfåglar vistas året om. Den 1 juni, således efter 4 dagar, kläcktes i maskinen 7 skrakungar, hvilka släpptes, tillsammans med samtidigt där Hi;ilM, I KAN SKANSI:NS zoologiska TRAltf.AKIJ 275 kläckta aiiel- och aiikiiiii;ar, i eii s. k. kyckliii.^nioclci". I^yra af dessa skiakiiiii;ai' tio.^o cttci" iiai;ra dat^ar, nicii de tre återstå- ende ha hhtvit fiillväxta. Till en början iittodrades de med niyrägg" ocli nialen str()mniing, men sedan började de äfven att, i likliet ined de (■)tiiga nngarne, äta nppblött bröd ocli säd. Skrattmås. Lams lidibundiis \.. 1 b(")rjan af juni 1908 syntes tre par i Skansens vadaiebur förvarade skrattmåsar börja tänka pä familjebestyr. De togo sig nämligen då före att bygga sig bon. Detta skedde under ständigt kif om såväl byggnadsmaterial som boplats. Det oljud, som åstadkoms af så relativt få fåglar, var helt enkelt förvå- nande. Bona, som lågo helt nära hvarandra — afståndet mellan dem var knappt en half meter — byggdes af i buren inlagdt hö, hvilket hopdrogs till stora högar och i dessas skålformigt urhålkade toppar började nu resp. honor att lägga sina digg. Det första ägget lades den 16 juni, så ett den 17, tre den 19 och ett den 22. I hvarje rede funnos nu två digg. Rufningen vidtog nu omedelbart, dock må man ej tro att rivaliteten för den skull nu var slut. Tvärtom. Då honorna på förmidda- garne aflöstes af hanarne, var grälet åter i full gång och tog sig redan den 23 på f. m. uttryck däri, att ett rede med sina två äigg förstördes. Dettas ägare höllo sig sedan på aktnings- fullt afstånd från denna skådeplats för deras förolyckade fa- miljelif och tycktes alldeles ha förlorat »talförmågan >^ De två andra honorna lågo nu midt emot hvarandra, ständigt käbb- lande dagen lång och deras hanar sutto ofta bredvid dem con amore instämmande i konserten. Den 6 juli hade den ena honan fått sitt ena 3.gg förstördt, med tämligen stor säkerhet af någondera af det andra rufvande paret. Den 9 kläcktes en unge i redet med två 'Ågg och täljande dag de två andra. För- äldrarne till den ensamma ungen drefvos nu med skrän, hugg och slag bort och ungen införlifvades med den andra kullen. Boplatsområdet behärskades nu enväldigt och bevakades noga af dessa två måsar. Den ena af dem fanns alltid i ungarnas 276 FAUNA OCH FLORA omedelbara närhet och jagade obevekHgt bort aUa obehöriga, d. v. s. utom de öfriga skrattmåsarne äfven alla andra i buren varande fåglar, labbar, strandskator, storspofvar, småspofvar, myrspofvar, rörhönor och andra. — De första dagarne höllo sig ungarne oftast under någon af föräldrarne liksom höns- kycklingar, men sedan vankade de af och an på området, som de icke lämnade, förrän de voro nästan fullväxta. De tillväxte emellertid mycket hastigt, så att de redan i slutet af juli nästan nått denna storlek. Den 22 juli hade en skrattmåshona, antagligen den som först fick sitt rede förstördt, åter gjort sig ett rede, denna gång försiktigtvis i andra ändan af buren, och där lagt två ägg, hvilka dock efter omkring en veckas rufning utstöttes ur boet, hvarvid de föllo ned i dammens vatten och sålunda äfven denna gång gingo förlorade. Jag hade här några förmiddagar tillfälle att se, när hanen kom och aflöste sin rufvande hona. Under de fyra dagar detta iakttogs, inträffade aflösningen under loppet af samma kvart kl. 11,45 — 12. Sittande på stranden midt emot redet gaf han till ett särskildt skarpt läte, flög sedan bort och satte sig på boet och dref med näbbet bort sin hona. Hur länge han låg kvar, kan jag ej säga, men vid tretiden på middagen var honan åter på sin plats. Äfven 1907 fingo skrattmåsarne afkomma på Skansen, denna gång två ungar den 28 juni. Den 3 juli 1907 kommo som gåfva från Arholma 10 »tärn- ungar», af hvilka utvecklade sig 8 tärnor, 1 fiskmås fL canus) och 1 skrattmås. Jag var bortrest såväl under juli som au- gusti, så att jag kan ej säkert säga liur härmed förhåller sig, men djurvårdarne påstå bestämdt, att ingen förväxling skett. Skrattmåsen skulle i så fall häcka ute i skärgården. Ilatstriit. Lams marinas L. Ett par hafstrutar redde sig i slutet af maj 1907 ett konst- löst hopfogadt rede å en af holmarne i Sollidsdammen. Den lUflM, IKAN' SKAXSKNS ZOOLOGISKA TRAD(;ARD 2~1 1 juni voro två ägg lagda och riifvades dessa växelvis af ma- karne. Triitarne voro under denna tid mycket stridslystna och höllo till och med pelikanerna på afstånd. En dag voro dock äggen spårlöst försvuinia, trolii^cii, liksom lailet varit med en del andra '^gg, »räddade» af någon företagsam äggsamlare. Kråkor eller skator kan man här icke misstänka på grund af trutarnes vaksamhet och oförfärade angrepp pa alla som ruir- made sig. Fisknias. Lams ca?nis L. En kväll i början af juni 1905, då jag kom gående förbi Svandammen, öfverraskades jag af att höra ett fr>r mig full- komligt främmande läte, som tycktes komma från den lilla holmen i dammens midt. Kommen närmare, syntes, sittande på en stor sten, ett par fiskmåsar i full bröllopslek. Härunder frambragte de ofvannämnda läte, ett vekt kvittrande, alldeles olika de ljud, som fiskmåsarne annars låta höra. — Boet, som vi upptäckte först då de två äggen säkerligen rufvats flera dagar, hade lagts i dammens kant, tätt bredvid en mycket tra- fikerad väg, dock så att man måste luta sig fram något för att se den rufvande fågeln. Den 12 juli kläcktes en unge, som snart tog sin tillflykt till den mera lugna holmen. Ingen af dammens öfriga innevånare, svanor, gäss och änder, säkerligen uppgående till ett hundratal fåglar, gjorde den lille ungen något ondt, utan nådde han snart föräldrarnes storlek. Äf\en under de senare åren har detta par försökt få bilda familj, men äggen ha på något mystiskt sätt försvunnit. Elgen såsom husdjur. (Plats har begärts för nedanstående inlägg i frågan om elgens domesticerande.) ^^^^j^Bii3«: Igen är vårt lands ståtligaste och på samma W-^^^kF^ ; gång ett fromt högdjur. Den skulle såsom fl ^^^?^^^"^^ ^'^' husdjur blifva till stor nytta för l^rjJvj^^^ svenska jordbruket. De liusdjur, som nu an- EJW(?i^^^^2 vändas i samband med jordbruket äro alla &^J*^|^j;-ij^^;_r-^-; införda från länder med högre värme och därmed högre växtkraft/ Vi måste därför bygga goda stal- lar för att skydda dem mot kylan, samt förädla deras föda, hvaraf följden blir, att de blifva kostsamma att underhålla. Jämför man härmed elgen, som är ett inhemskt djur afpassad efter vårt klimat och naturförhållanden, skall man genast fmna, att den är oss gifven blott att taga vara på och använda. Den är fullt lika stor och stark som våra nuvarande dragare, och skulle såsom dragare blifva mycket billig att underhålla. De fördelar, man då har, äro att inga hus be- höfde byggas. Elgen ligger på snödrifvan i strängaste vinter, han lefver nästan uteslutande af enris och i brist därpå af tallris om vintern. Och enris växer i alla backar. Där icke enbusken växer där finns ej heller elgen, således har äfven enbusken sin uppgift att fylla. Om sommaren består hans föda hufvudsakligast af löf och mindre kvistar af nästan alla löfträdslag, men det förnämsta är dock gråvide. Betraktar man dessa buskarter skall man fmna, att de äro som afpassade till föda åt elgen, emedan de icke äro träd, som skulle växa ifrån honom, utan alltid äro åtkomliga, och som låta skatta sig på sina kvistar utan att däraf dö ut. tvärtom ju mera de skattas desto mera växa de. Detta torde ej alldeles hålla streck. Red. Hl GEN SÅSOM HUSDJUR 279 Därför kan man ju säga, att elgen icke skulle kosta något att underhålla. Hvad renarne äro för lapparne, skulle elgen blifva för jordbruket, i synnerhet i skogsbygden. Äfven elgens kroppsbyggnad är afpassad för våra marker, han rör sig med otrolig ledighet i djup snö samt i sänka mossar och träsk. Där ej en människa kan gå, springer han med ledighet, ■^h^^^^ i värsta bergmoras. Nu kanhända att nagoii invänder, att elgen icke låter tämja sig. Jo, alldeles säkert kan han det, men icke på det vis, som kanhända har användts, att stänga in den uti en hägnad, och kasta in födan samt icke vidare bekymra sig om den. Nej, man skall från liten kalf, då man rar på den, lära den livad man vill, och sedan lägga sig vinning om att dagligen vara tillsammans med den, så att dess rädsla för människan totalt försvinner. Sedan går det nog att få afvel i fångenskapen, och då är ju saken vunnen. Att man äfven kan släppa dem lösa på bete, därom är jag öfvertygad, då jag såsom jägare har erfarenhet om hvad en hund kan uträtta, om den blir rätt dresserad. Jag har en hund, som är fullkomligt herre öfver elgen i vildt tillstånd. Det skulle vara lättare att erhålla sådana för tama djur. För öfrigt kan man lära af lapparne, hur dessa kunna sköta sina halfvilda renar. Det skulle blifva af stort nationalgagn och ett behöfligt uppsving för jordbruket att tämja elgar. Men som nu är, slösas de vackra djuren bort och många få pinas, såsom jag här i förbigående vill nämna, på de orter, där mindre landtbrukare ha skogar, äfvensom där marken ut- hyres till stadsbor o. s. v. Då elgen blir tillåten att skjuta skall man ut och försöka sin lycka, alla unga och gamla af alla handtverk. Då letas det fram gevär af alla kalibrar, oafsedt hvad de duga till, men till skogs och skjuta elg skall man. Och följden blir att alltid någon får se en elg, men afstånd eller hvar kulan skall placeras tänker ingen på, utan blott skju- ter. Är det då, som någon gång händer, nära håll, kan ju elgen blifva ganska svårt sårad men springer i de flesta fall sin väg. Så länge den springer, kan man ju spåra den, men när den 2 8o FAUNA OCH FLORA börjar gå kan man icke spåra, och sedan är ej mera att göra, den är försvunnen. På sådant vis kanhända elgen dör efter timmar, dagar, veckor, ja månader, i alla fall får den ligga och bli förstörd, eller går den igenom efter stora plågor. Jag har träffat många skelett efter elgar i skogarne, och anträffat många halta och blesserade efter jagttidens slut. I kroppen på många, som jag skjutit, har jag hittat gamla kulor. På sådant vis går det allt för ofta till. Och allt beror på, att icke en god spår- hund användes vid elgjagt. Då behöfde icke sådant förekomma, därför borde ingen få skjuta på elg, som ej har lämpligt gevär, och ej är van att skjuta, och ej har en säker elghund. På större gods med skogvaktare eller jägare går det i allmänhet bättre till, ty har man icke hund, så lånar man för tillfället. Intresserad. Så långt insändaren. Frågan om elgens domesticerande har många gånger varit på tal, men veterligen har ej något all- varligare försök i större skala gjorts. Då och då ha dock tama elgar hållits och äfven användts för körslor. Vi erinra oss ha sett någonstädes, att vid ett tillfälle det utfärdades förbud i någon af de större städerna i Östersjöprovinserna mot att komma inåkande i staden efter elg, på grund däraf att hästarne skyggade för dessa ovanliga dragare. Grefve L. Douglas har benäget meddelat, att en af hans förfäder fått mottaga ett lik- nande förbud från K. Befallningshafvande i Östergötland. I en till K. Vetenskapsakademien, antagligen år 1742, insänd uppsats förordades elgarnes domesticerande. Författaren före- slog, att detta borde ske på sådant sätt att elgarne skulle hållas i djurgårdar och där »wänjas wid folks handtering och stundom sådant foder, som åt andra kreatur brukas [men] i det öfriga ännu njuta mycken frihet at gå ute samt beta sin wan- liga föda på buskar och berg med mera då de tilkommande flere generationerne altmer och mer kunde hållas under mera twång utan at afwelens formerande skall hindras til dess man omsider såsom Renen och Geten finge se Elgars härliga och El GEN SÅSOM HL-SDJUk 28 I talrika hjoi-dai- wiiitcr ocli soniniai- cirifwas i wall. Al" Private personer kunna wäl ej aiidia än ele förmögnc -, menar förf.^ hålla sii;' inetl elylika djuii;äi-chir, men han nttalai' tillika den förhoppningen att de kungliga ilfven i detta fall skola gå i spetsen. Linni", li\'ai-s yttrande infordrades om denna uppsats, uttryckte sin mening iiiirom pa f()ljande sätt: »iJet wore en förbättring l()i" Lappska oeconomien om migon skogslapp, där mycken Asp-skog finnes, wille först begynna at giöra elgar till sin fänad, och landet fick sedermera wänia sig mera vvid det slaget; men då måste Asp och wide blifwa mer allmän skog; nog tror jag at Elgar skulle blifwa flinka slädl()pare, men twitlar om de blefwo kiäcka dragare.»^ Det mest lyckade försök att tämja elgar, som veterligen gjorts i Sverige, företogs af Isak af Darelli år 1794 och han har därom afgifvit en mycket intressant och fullständig beskrif- ning i K. Vetenskapsakademiens Handlingar för år 1819 (sid. 207 — 241). Darelli fångade den 21 maj 1794 tvenne nyfödda elgkalfvar, en kviga och och en tjur. De uppföddes till en början med getmjölk. Redan den 24 maj »tuggades af dem några stånd Elggräs {Spircea Ulmaria.) men sväljdes ej. 1 berättel- sen omtalas för den 11 juni: »De vallades största delen af dagarne i den blomster- och löfrika asphagen, der de åto knop- pen och bladen af Elggräset, Tjärblomster (Lychnis Viscaria), Natt och dag blomster (Melampyrum nemorosum), Johannisört (Hypericum perforatum & montanum), bladen af Liljekonvalje (Convallaria Majalis), tunna skidor af Ärter och Bönor, axen af Tåtel och Råg, knoppen af Klöfver, löfven af Hassel, Brakved (Rhamnus frangula), Rönn, Sälj, Vide, Lönn, Asp och Pil, be- gärligt, i upprepad ordning.» »Från v3:dje veckan öfvade jag (Darelli) dem att lyda ett visst lock och blåsning i krutmåttet.» Tjurkalfven var litet bångstyrig, men aga en enda gång gjorde honom åter lydig. Bröd och mjölk gafs dem rikligen och de voro mycket förtjusta däri. För den 1 juli omtalas att -de åto redan hvar sin hel kaka bröd och började äta renmåssa, laf ^ Detta LiNNÉ's yttrande är nyligen tryckt i Bref ocli Skrifvelser af och till Carl von Linné» utg. af Upsala Universitet Första afdeln. Del. II 1908 p. 21. 2 82 FAINA OCH FLORA och ormbunka samt alla slags blomster och löf nu äfven af björk och al till myckenhet och drucko hvardera 2 kannor get- mjölk dagligen. De smakade aldrig räfrumpa (equisetum) icke heller löfvet af hägg. Han var 38, hon 31 tum^> [hög]. De voro ytterst tama och tillgifna sin husbonde, följde honom öfverallt (äfven på jakt) såsom ett par hundar. Så snart som de förlorat honom ur sikte blefvo de oroliga och -gnällde». När han efter ett par dagars bortovaro återkom den 17 juli hade han >^största möda att komma från deras kärleksbetygelser>>. \'id denna tid pryddes de »med halsband af rödt safian, i hvilka hängde ljudfulla metallklockor . I tredje månaden lärdes de att stå bundna med »starka grimmor» och att låta leda sig. Kvigan var äfven nu genast lydig men tjuren något obändig. Men de fmgo ej bröd och mjölk förr än de visat sig läraktiga -och innan slutet af måna- den kunde jag och deras väktare leda dem hvart jag ville halfva milen utåt landsvägen, der de icke voro rädde för hvad helst mötte dem-. ; \'id slutet af juli månad började de att äta af barrskogen och ganska gerna kålblad, rofblad och sjelfva rofvan i tunna bitar skuren. Emellan öfningarne vakades de beständigt i skogen — — . De fmgo nu -5 kannor» mjölk hvardera, blan- dad ko- och getmjölk. De kommo hem ur skogen när middagsklockan ringde, emedan de då voro vana att >få läckra hemkosten». »Vid mid- dagstiden, då de alltid voro hemma ett par timmar, lågo de antingen utanför mitt kammarfönster, eller i min kammare. Vängsjöbergs byggning ligger lågt och är icke fyllest 2 alnar från fönstren till marken. De lade sig icke, om de genom rutorne sågo mig vara i rummet. Jag måste då öppna fönstret, då de genast, hon alltid först och han straxt efter, hoppade in till mig. De voro synnerligt snygga och hände aldrig att de orenade kammargolfvet eller sin lega. De hoppade ut, när de ville göra sitt tarf, sedan de sofvit, stundom länge, på en matta under mitt skrifbord. hon helst med hufvudet på mina fötter, och kommo på samma sätt in igen att få bröd, om jag i:i.gi;n sAsum husdjck ^v , cj slog igen fönstren och gick nt till dem. 1 )l- \i>aci(' i-\ ii- ncrliet stor glädje dä de ir)sa tlngo lV)lja mig.;. I fjäide mäiiadeii br)ijatk' man »kr)ra dem med tiäiins i mun och t()mmai- . 'V\\\ en h(")i-jan måste de dock lockas med bröd och da I)ari-:li.i själf tog tr)mmarne vände de sig mot honom. Sedan de skenat en gång skrämda af ett par ske- nande hästar gjordes kapsoner. Lek och mutor af brtki och gröpt liafre an\ändes med största försigtighet ocli tåhimod. De läto slutehgen styra sig hvart jag vihe; och utan ägan än då lilla Oxen ville stångas. Utan horn kunde han nu ej vara synnerligt farlig.» I oktober under DARELi.rs frånvaro åto de sig sjuka på tröskad råg och kvigan, som var svagare, dog. Elgtjuren kördes in för släde men han var »mycket trög anspänd för släda hela första vintern» om ej Darelli åkte förut i en annan släde, då han mycket snällt följde efter. Den gosse som skötte honom »kunde rida honom med sadel kapp- son och sporrar, och, som Elgen är ganska öm om vekryggen, gick han väl undan då Gossen tryckte honom med handen bakom sadeln.» Äfven under vintern vallades han i skogen, »der han åt laf, tallris, granris, enris alqvistar, blåbärsris, renmåssa och ljung; men derjemte hemma om nätterna potäter, hafra, blomsterhö, torrt asplöf, vicker, halm och renmåssa till myckenhet». Såsom årsgammal i maj 1795 >var han 10^ :.' qvarter hög. Han reds minst 2:ne gånger i veckan af Gossen efter posten, som hämtades en mil bort från Vängsjöberg. Gossen behöfde aldrig lata opp någon grind, han red öfver alla grindar och öfver vanlig gärdesgårdar, utan att Elgen rörde dem med någon fot. Hvar gång jag promenerade till häst, red Gossen efteråt på Elgen, som då gick utan aga och besynnerligt utan att skrika. Vid hästens starkaste galopp, trafvade Elgen blott, och en gäng till försök en fjerdingsväg på 8 minuter^>. Ännu vid 1 \'i> års ålder hoppade elgen in genom fönstret till husbonden, om han fick. 284 lAUNA OCH FLORA Vid 2\2 års ålder var elgen »12 qvarter 1 V^ tum» och var »ganska groflemmad och tjock isynnerhet öfver framdelen». »Han gick nu ganska beskedligt under sadel. År 1797, om vintren, lät han äfven väl köra sig anspänd så väl i Lokor som i vanlig Sele.» — ■ — — »Anspänd för släda var han alltid något trög bort; men på hemvägen vågade jag icke åka så fort som han kunde trafva.» Under vinterns lopp skenade han två gånger. Den ena gången hade Darelli åkt två mil och band elgen för att gå in till en granne. Elgen blef då skrämd och störtade i väg samt bröt fimmerstängerna i grin- den. När Darelli varseblef elgen »ett par hundra famnar på hemvägen», blåste lian i krutmåttet och den stannade genast, »jag lockade honom, han tillbaka, och med ett par lånta fim- merstänger körde jag sagta hem». Den andra gången, då elgen skenade, kom gossen ridande på den efter posthämtning. Elgen, som då ej bar kapson, blef skrämd af något och kastade af vägen. »Besynnerligt att Gossen kunde hålla sig qvar i sadlen, så fasligt det gick öfver gärdarna opp till skogen, der Elgen saktade loppet. Gossen tog sig fast i första qvist öfver sitt hufvud och släppte Elgen undan sig; som så snart han saknade ryttaren började skrika och stadnade. Gossen hängde i tallen, lockade Elgen, som kom, då Gossen fällde sig ned och red.» — Vid båda dessa tillfällen visade tydligen elgen mera besinning än en skenande häst. — Han var föröfrigt alldeles orädd både för det ena och det andra. En gång »bevistade han en fest för en min Grannfru», berättar Darelli, »då tem- ligt grofva kanoner lossades under Regementsmusik. Elgen måste fösas från kanonerne, att ej svedas; han geck mellan trumslagarena och klarinetterna sattes invid hans öron; ingen- ting dylikt bekom honom; han var lugn och ökade högtidlig- heten med sin artighet att ligga vid kaffebordet och taga soc- kerskorpor ur sköna händer.» 1799 skänkte Darelli sin elg till konungen, som hade den i en gård vid Drottningholm, där den lefde till 1803 den 15 juli. Den afled sålunda i något öfver 9 års ålder. elgi:n såsom iilsujir 285 Då Dakelli såväl lyckats med sitt företag att tämja denna elg, är det ej uiideiiigt, att lian i slutet af sin berättelse anför följande: »Jag är liksom I'"isc;nfci,:srKr)M och Leuhuskn förun- drad deröfver, att Elgar icke beständigt blifvit ansedde, upp- tVklde och lienitaina såsom Noi-dens tr)rnämsta djur, ägande större styrka som lassdragare än Oxen och större hastighet i loppet än hästen. I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag därom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar, i otrolig hast, anbragt på hvad punkt det fordrades skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt, att de skulle blifva myc- ket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttare på ryggen. 1 andra generationen skulle de säkert tämjas lättare än Oxen och Hästen; men inom hus kosta de mycket att underhålla vid lika storlek och fägring som de äga vilda. I hagar kunna de svårligen stängas och i skogen ovallade icke fredas för Wargar.» — ■ »Elgstuterier, som bort blifva en ny hus- hållsgren, skulle i skogsorter med tiden blifvit lönande, då Elgkon oftast bär tvillingar.» Det ligger otvifvelaktigt något beaktansvärdt i detta anfö- rande och särskildt i Norrland skulle ett elgrytteri kunna blifva af stor betydelse. För att elgens domesticerande skulle kunna blifva verklighet fordras dock allvarliga och omfattande försök, ledda af därtill fullt sakkunniga och lifligt intresserade perso- ner, som däråt ägnade nödig tid och omsorg.^ Då elgstammen dess bättre här i landet är riklig i nuvarande stund, saknas ingalunda försöksmaterial, och säkerligen har både tid och pengar användts för mindre beaktansvärda ändamål. I närvarande stund lära på ett par ställen i landet tama elgar finnas. Tidskriften mottager gärna meddelande om dessa och härnedan meddelas en bild af en dylik.- Det är en foto- ^ Ej sällan torde uppfödande af elgkalfvar lemnat dåligt resultat till följd af att dieten varit för knapp och i synnerket ej nog mjölk gifvits. * Benäget ställd till vår disposition af Jägmästaren Viktor Olofsson, Backe. 2 86 FAUNA OCH FLORA grafi tagen hösten 1907 af en år 1906 infångad nyfödd elgkalf, enligt intygande af kronojägaren Rob. Nyberg vid Bispgårdens skogsskola. Elgtjuren i fråga är alltså endast ett år och en sommar gammal men den visar det oaktadt redan en ovanligt utbildad hornkrona med 2 spetsar på ena sidan och 3 på den andra. Detta liksom djurets hela utseende ådagalägger, att den trifts väl i fångenskapen. Vargdödarens berättelse om vargen. Vargarna äro numera sällsynta nch svåråtkomliga här i Sverige. När Riks- museum härom året behöfde ett par skelett och skinn af svenska vargar lyckades det ej skaffa någon trots välvillig bemedling från flera håll under ett par års lid, till dess att d:r Lundbohm benäget vidtalade lappmannen Thuuri, och denne väl- dige vargjägare skaffade på kort tid under förliden vår två exemplar. Från d:r Lundbohm har äfven tidskrifteij haft nöjet mottaga nedanstående biografi af Thuuri liksom han äfven till förfogande ställt Thuuri's intressanta berättelse om vargen. B|P[|apparne utvecklas tidigt och iiastigt. Hela |ljj|i familjen är tidtals nästan oupphörligt på rörlig |||| fot, och därför få också barnen vid en mycket siS späd ålder börja att själfva tillvarataga sina ^g intressen. Man får stundom se sma lindebarn ^^ själfva snöra upp de remmar, som kvarhälla dem i komscn, krypa fram till modern för att dia och därefter hämta ett stycke kött vid härden. .Huru vargdödaren Joh.-\\ Olofsson Thuuri betedde sig vid den åldern är icke kändt, men något senare, så snart han kunde någorlunda reda sig själf, började han vandra omkring i fjällen och »tala med vild- djuren» och då lärde han sig icke blott att älska de stora vid- derna utan också många af de konster, som endast \ildniarkens barn känna till och som möjliggöra deras lif. När han var tio år började han gillra för varg, och detta har han sedan alltjämt fortsatt med. Han har nu dödat inalles 49 stycken af dessa lapparnes arffiende. Johan Thuuri föddes i Kautokeino för nära femtio år sedan och är son till en lapp, som vid det stora upproret 1852 räd- dade prästen Hvoslev från att mördas. Vid trettio års ålder flyttade Johan och hans bröder till Sverige, och här har han 2 88 FAUNA OCH FLORA sedan vistats. Inga familjeband hafva tryckt honom och där- för har han hunnit med mycket mera än att sköta sina renar och jaga och fiska. Han har letat efter grufvor och kanske också funnit något af värde, men det är hans hemlighet, och han har tagit sig för att skrifva en bok om lapparna och deras lif, om de olika sätten att jaga och om mycket annat. Detta märkliga arbete är nu nästan färdigt. Följande utdrag ur Thuuris eget lappska manuskript har blifvit öfversatt nästan ordaerant af fröken Emilie Demant. -Lappen joikar om vargen»: »Öfver nio dalar springer han på en skymningstimma.» »Vargen är skapad af Bärgalala — men Gud blåste lif i honom genom hans näsa — och därför vill vargen endast göra det som ondt är. liksom Pärkale själf. Den gamle öfverdjäfvulen kan icke fullända något endast förstöra det som är färdigt; däri ligger hans styrka. Han var Guds bästa ängel, men Gud vredgades, då han började göra så mycket ondt, såsom då han skapade vargen. I gamla tider kände de trollkunnige många konster; för vargen visste de också råd. Då de funno ett färskt spår, skuro de med knifven en fyrkant omkring och under detsamma, och dessa fyrkanter vände de tre gånger i den riktning vargen hade gått och sade-. »Jesus Kristus välsigna, juoksat, framåt, framåt öfver vatten och land, framåt, framåt.» Den på detta sätt bortmanade vargen kom aldrig tillbaka. Men man fick icke själf gå öfver spåret, innan man läst öfver det, ty då hin- drade man orden att komma fram. Vargen är renens värsta fiende; han dödar hela året om och så ofta han kan. Om vintern, då snön ligger tjock, kan han på en natt döda intill 80 stycken; det är det mesta, det största antal, jag har hört talas om. Vargen har en mans styrka och nio mans ilska. VARGDÖDARHNS BERÄTTELSE OM VARGEN' 289 Johan Olafsson Thuuri. Fauna och Flora 1908. Haft. 6. 21 2QO FAUNA OCH FLORA Den, som vill fånga honom, skall känna hans många namn, och han skall tänka på 9 olika fångstsätt, och det, som han ämnar använda, skall han tänka på sist. Att döda vargen vid skidlöpning är lättast när snön är sådan, att den bär skidorna men icke vargen, och det skall vara en lätt och hurtig lapp, som gör det, och då han hunnit vargen, slår han honom med stafven, antingen i hufvudet under grenen i nacken, eller på den yttersta svarta spetsen af nosen — där tål han nämligen icke mera än en hundvalp — eller också skall han slå honom öfver svansroten. Träffas icke ett af dessa ställen så kan man icke slå honom sanslös, ja, han kän- ner icke ens slagen. Men snabb skall den vara som ej skall förlora sin staf eller sina skidor, ty vargen hugger efter stafven och rifver i skidorna, och faller man, då är vargen ögonblick- ligen öfver en och biter hvar den får fatt. Lappen tar då sin tillflykt till knifven, han 'griper den och sticker genast, men nog kan vargen hinna att bita honom svårt dessförinnan. Har man nu blifvit biten i handen, så är konsten den, att man sticker handen ända ned i strupen och knyter den, så att han icke kan bita; och med den andra handen använder man knif- ven, och så är faran öfver. Men om vargen biter i en handled eller en fot, då är faran stor, fy hans tänder äro så långa, att de gå tvärs igenom benen, och då komma dessa att styfna och icke kunna böjas. Ofta har det händt, att lappen blifvit nästan ihjälbiten och varit sjuk lång tid och fått märken för hela sitt lif. När vargen upphunnits, tjuter han och spärrar upp sitt gap, så att det kunde rymma ett människohufvud — ifall det är en varg af det största slaget - — ; är det då en feg man, så blir han rädd och vänder om, i synnerhet om han ej är stark. Men det gifves likväl en konst, som han kan använda, ifall det finnes träd på platsen. Han fångar då vargen med sin lasso, kastar denna öfver en gren och halar in så hastigt, att vargen icke hinner bita sönder repet. På det sättet kan en svag man döda vargen; men är han stark och modig, så ropar han, då han kommer nära vargen: »Så spring nu icke mera, du und- slipper likväl icke.» Vargen vänder sig då ögonblickligen och VARGDÖDARIiNS ni£RÄTTKLSF. OM \'ARf;i:N 2g I kommer emot honom tjutande ocli skällande med uppspärradt gap; men han hlir iindä icke rädd, huru vargen än skapar sig — de argaste äro de, som lägga öronen tillbaka och röra svan- sen — lian har sina två stafvar i oiiluing, den ena sticker han i vargens gap och med den andra slår han honom, och då han fått honom halfdöd börjar han besvärja och ^k^illn sägande: »Det är du, som rifvit mina korrenar, mina \cijor! Ja, rif fortfarande förbannade kreatur! Men aldrig mer skall du dräpa mina renar. Rifvit och dräpt har du sista natten min bästa Ren, Birra, Pärkale, Satan, Helvete, Storflabb, Långtand! Och har du icke själf dräpt mina renar, så har din bannlysta släkt gjort det; men nu, förbannade afkomma, skall du aldrig mera sprida min hjord!» Och så hugger han knifven i vargen och dräper honom som en blixt. — En riktig vargjägare utskäller dock aldrig vargen, ty da blifver dennes släkt vred och äter med förkärlek hans renar. Endast de skälla, som äro oöfvade och icke kunna styra sin vrede. Vargen är trollkunnig. Han kan förstöra en bössa, så att skottet icke går eller kulan icke träffar, men härför finnes också råd. Man skall först sikta med kolfven och därefter strax vända bössan och sikta riktigt. Då träffar man. En annan af vargens konster är, att han förer sömnen till den, som vaktar efter honom, och detta vare sig vargen är hos sina ungar eller är i färd med att äta sitt dräpta byte. Då hjorden vaktas för vargen, gör denne ofta renvaktarne så sömniga, att de nästan falla till jorden. Att förfölja vargen på skidor är det mest frestande för en människas hälsa. Man löper tills man får blod i munnen och upphettats, så att man måste blotta sitt bröst och da man lupit hela dagen, är man het och trött och genomvåt ända in på skinnet, och då är det icke lätt att komma hem igen. - - Det finnes den lapp, som förmår löpa på skidor tre dygn. Han har då sin matsäck med och då han hvilar och äter, så hvilar äfven vargen och tackar till för det, men vargen har ingen 292 FAUNA OCH FLORA matsäck och utmattas därför hastigt, hans galla svullnar starkt af ansträngningen, däraf utmattas han ytterligare och efter tre dygns förlopp kan han upphinnas, om det också vore på en sjö. Men så uthålliga skidlöpare träffas ej ofta. Nu för tiden är det svårt att fånga varg genom skidlöpning, därför att renarnas antal ökats så starkt, att det öfverallt i högfjällen, i dalarna och uppe vid den öfversta trädgränsen, finnas renar hela året om, så att vargen kan taga för sig så många han behagar utan att uppsöka skogarna. Och till och med om han kommer ned i skogen, är han icke i fara, ty de frusna spåren af de många renarna gå i alla riktningar, och det finnes ingen hel snöyta, där vargen kan spåras och förföljas. I Jukkasjärvi socken gick vargen vintern 1908 mot söder ned i skogarna och folk var efter honom på skidor öfverallt, där han kom, men man fick honom icke fast, ty öfverallt var det frusna renspår, och bland människor och renhjordar kan man icke jaga.» »Om Gouka Vulle och vargen (för 40 år sedan).» »Fjället Davanjunjis är högt och brant på ostsidan och då tre lappar voro ute på skidor efter vargen kommo de upp på Davanjunjo. Då hade vargen sitt tillhåll där, och det ha de ännu. Då nu vargen fick se skidlöparna sprang han mot öster och lät sig glida ned för det branta stupet, men Gouka Vulle kom efter på sina skidor och grep vargen i svansen och denne drog honom med sig, och då de båda kommo ned dräpte Gouka Vulle vargen, som hade det varit en hund. Kamraterna vågade icke följa med på den färden, de trodde, att Gouka Vulle hade slagit sig till döds och gingo rundt om fjället, tills de kommo nedanför stupet, som de fruktade, och där funno de Vulle, som just hade slutat att flå vargen. Och på det stället har aldrig en människa förr gått ned på skidor — såvidt som folk känner till det — men Gouka Vulle var också rask och lätt som en ekorre.» Ett bidrag till sångsvanens historia i Skandinavien. Af Sven I"kiiian. 111 sångsvanens (Cygnus cygnus) utbredning som liäckfågel i Skandinavien känna vi af littera- turen, att den omfattar de öfre barrskogstrak- terna i Torne, Lule och Pite lappmarker. I Torne lappmarker har sångsvanen åtminstone förr funnits äfven ofvanför barrskogsgränsen. Någon förekomst i Sverige söder om Pite lappmark kände man hittills icke. I Norge är artens sydligaste kända häckplats en trakt i Saltdalen och en icke närmare angifven lokal i Helge- land, där han fordom funnits, alltså sannolikt något sydligare än Pite lappmark. Emellertid har sångsvanen förr funnits pä sydligare platser än de nu nämnda. Då jag i somras besökte Stensele socken i Lycksele lappmark, erfor jag genom samtal med gamla jägare, att han i denna socken haft flera häckplatser. Så uppgaf häradsdomare Rådström, att fågeln förr hade bo i en myr, Martengren, söder om Mejvansjön omkring 2 mil söder om kyrkbyn. För omkring 50 år sedan fick Rådström 3 ungar därifrån, som han hade tama 2 år, hvarefter de slutligen öfver- lämnades till en herr Dickson i Göteborg. Äfveii på en annan plats fanns svan, som enligt samme sagesman, och detta för mindre än 20 år sedan, nämligen vid Byssbäcken. Om en annan trakt af Stensele har jag fått liknande upplysningar af den nu i det närmaste 80-årige jägaren och fångstmannen Per Johan Norman i Bastuträsks by (äfven kallad Gunnarn). Norr 2 94 FAUXA OCH FLORA och nordost därifrån bodde flera svanpar i Lycksmyren och Tjangar myren. Från dessa platser synas dock fåglarna ha försvunnit tidigare än från de nyss förut omtalade. De sista äggen, Norman kände till, togos för omkring 70 år sedan af en kringresande äggsamlande engelsman. Stensele bildade emellertid ej sydgränsen för sångsvanens område i Sverige. Äfven i Frostviken i nordligaste Jämtland har han funnits häckande. Lappmannen Anders Nilsson, som sistlidne år vistats på Skansen i Stockholm, omtalade, att han själf funnit bo af svan och sett fåglarna vid boet mellan Kyck- lingvattnet och Lillfjället i en liten tjärn för omkring 20 år sedan. Genom noggranna förfrågningar öfvertygade jag mig om, att ingen förväxling med någon annan fogel, t. ex. gås. kunde föreligga; sångsvanen är för öfrigt en af alla lappar känd fågel. En uppgift, som en gammal jägare i Mörsil lämnade mig, att svan förr skulle funnits i Ströms socken i norra Jämt- land, bekräftades också af Nilsson, som brukar flytta genom dessa trakter. Han påträffade för 25 år sedan ett bo med 3 ägg omkr. 1 V 2 mil norr om Strömsund nära Tjälarnas fäbodar. Denna fyndort är för närvarande den sydligaste kända häck- plats för sångsvanen i Skandinavien. En del af detaljerna i de nu meddelade uppgifterna kunna ju synas skäligen oväsentliga. Men de äro af en viss bety- delse för frågan, ty de visa, att sagesmannen själfva icke utta- lat lösa förmodanden, och bestyrka alltså ganska kraftigt san- ningsenligheten af deras meddelanden. Enligt sin natur är sångsvanen under häckningstiden hän- visad till trakter med subarktiskt (eller, såsom i norra Sibirien, äfven arktiskt) klimat. De delar af Skandinavien, som äro beboeliga för arten, utgöras alltså af det subarktiska bältet, d. v. s. ett skogsområde, som omger fjällen som en i Sverige mycket bred, i Norge på grund af landets starkare sluttning mot hafvet, smalare inramning. De sydligaste trakter i Sverige, som ha ett klimat lika det, där sångsvanen i andra trakter har sin sydgräns, ligga ungefär i nordligaste Dalarna. Nu har man förut på grund af fågelns nutida utbredning dragit den slut- ETT BIDRAG IILL SANGSVANEN-S IIISnJRIA I SKANDINAVIEN 295 satsen angående lians iiuandiingshi^toria, att han kommit till Skandinavien från nordost i tämligen sen tid nhuv den breda landförbindelse med nordöstra Euiopa, som finnes m^rr om Bottniska viken. Hans frånvaro från de sydliga delarna af den skandinaviska lialföns subarktiska område skulle då bero på, att han ännu ej hunnit att utbreda sig så långt söderut, som klimatet tillåter honom. Denna nordöstra invandringsväg till Skandinavien har man all anledning att antaga, att flera andra djur användt, t. ex. bland sångsvanens släktingar fjällgasen, som i Skandinavien är inskränkt till de nordligaste fjälltrak- terna. Genom de nyss omtalade fyndorterna i Stensele, Frost- viken och Ström utvidgas sångsvanens kända häckningsområde högst betydligt, dess södra gräns framskjutes därigenom 250 — 300 km. Det subarktiska bältet i Sverige har alltså, efter hvad man vet, till ungefär två tredjedelar af sin utsträckning i norr och söder varit bebodt af sångsvanen. Nu visa också dessa forna förekomster af arten, hur hastigt han blifvit utrotad inom stora delar af Sverige. Det har ej behöfts mer än 70 år för att minska hans område med nära hälften, såvida han ännu verkligen fmnes kvar i Pite lappmark (i Gellivare är detta säkert fallet). Utrotningen har verkställts på många olika sätt. De gamla djuren skötos vid boet eller i älfvarnas första öppna vatten, där de slogo sig ned, när de kommo till norden om vårarna, eller de jagades med hundar och påkar under rugg- ningstiden, när de voro oförmögna till flykt. Öfverallt ha de också fångats i saxar, ägg och ungar ha tagits i boet, eller man sprang ikapp de senare på slåttermarkerna, innan de voro flygfärdiga. Utom häckningsområdena ha fåglarna också varit utsatta för ifrig förföljelse; det kan vara tillräckligt att omnämna vinterjakterna på svan vid Skånes södra kust, som i början af 1800-talet, ehuru då idkade i betydligt mindre skala än fordom, utgjorde ett privilegium för landshöfdingen i Malmö- hus län och anslagits till honom >såsom lön», och vid hvilka ett visst antal båtar med manskap från hvarje fiskläge voro 296 FAUNA OCH FLORA skyldiga att infinna sig.^ Äfven i norra Tyskland idkades for- dom en inbringande jakt på sångsvanen. På grund af sådana förföljelser har också antalet af de sångsvanar, som flytta genom Sverige, med tiden blifvit allt mindre, så att fåglarna numera alldeles saknas på många ställen, både i Norrland och annorstädes, där de förr regelbundet brukade uppehålla sig under vårsträcket. Ganska många ortnamn. Svansele, Sva- ningen o. s. v., vittna äfven om artens allmännare förekomst fordom, om också åtminstone de flesta nog icke hänföra sig till häckplatser. Af sångsvanens nutida frånvaro från det subarktiska om- rådets sydligaste delar i Skandinavien äro vi alltså icke berät- tigade till det påståendet, att han ej funnits där fordom, ty han kan där ha blifvit utrotad. Människan har i Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna haft lång tid på sig att utrota honom, då dessa trakters första kolonisation ligger långt till- baka i tiden. Af hvad som nyss nämndes om de olika jakt- sätten framgår, att människan långt ifrån behöfde stå på något högre kulturstadium för att med framgång kunna jaga svan. Också har man förmodat, att sångsvanen fordom häckat på Grönland, men utrotats af eskimåerna. Å andra sidan kunna vi naturligen icke bestämdt påstå, att han intagit hela det subarktiska området i Skandinavien. Hvad hans skandinaviska invandringshistoria beträffar, har åsikten om hans nordöstliga härkomst förlorat mycket af sin sannolikhet. Det är ungefär lika antagligt, att sångsvanen, liksom så många andra skandi- naviska arktiska och subarktiska djur och växter invandrat till sitt nutida utbredningsområde från söder, vid istidens slut följande den tillbakaryckande iskanten på lämpligt afstånd och samtidigt lämnande det område af mellersta Europa, som arten under själfva istiden intog, men som genom det allt varmare vordna klimatet småningom blef obeboeligt för honom. Hvad Norges sydligare hälft beträffar, så skulle ju sång- ^ Dessa landshöfdingsjakter hade till föremål ruggande svaner och bedrefvos sålunda ej vintertid utan omkring den 8 augusti. Det var ej heller sångsvan utan knölsvan, som därvid fångades. Red. anm. ETT BIDRAG TILL SÅNGSVANLNS HISTOKL\ I SKANDINAVIEN 297 svanen äfvcn &i\\- kunna \a!a utiotatl. Men det är också möj- ligt, att denna del af den skandinaviska lia I f()n icke passar för sång- svanen. Ty dennes bästa häckplatser äro de stora skogsmyrarna med deras små tjärnar och gungfiyn, och sädana marker finnas icke så väl utbildade i det sydliga Norge pa grund af fjällens skarpa sluttningar mot kusten. Äfven om arten användt den sydliga invandringsvägen till Skandinavien, är det alltså icke säkert, att han skulle häckat i Norges södra delar. Belysande i detta fall är, att äfven sädgåsen saknas i dessa trakter, ehuru han i Sverige häckar inom hela det subarktiska området, och denna fågel ställer alldeles' samma fordringar på häckplatserna som sångsvanen. Skydd åt rödspofven! (Se planschen. j M'||*j7/P55l':^ödspofven, ölandsbornas »fåvitta», Limosa •fe^ ml,.'''''"'I^J?^ae§ocephala\ är försåvidt ingenting åtgöres —^-^^•'-^: däremot, en för Sverige utdöende fågel. Af ^^^ ^jB^^^ ornitologiska litteratur kunna vi inhämta, ■B^^^^g^Batt den förr varit vanlig både på Gottland och i^' .^^TTJbI Öland. Det torde med säkerhet kunna sägas, att den nu ej mera häckar på Gottland. På Öland har den betydligt aftagit i mängd — några mossar (»träsk») i öns norra del äro numera de enda lokaler, där den fortplantar sig. Då fågeln är en af de vackraste vår fauna innesluter och då den på ett alldeles särskildt tilltalande sätt ger lif och lust åt det landskap, i hvilket den uppträder, så torde väl alla natur- och fågelvänner vara eniga därom, att något bör göras för att om möjligt för framtiden betrygga dess plats i vårt lands fauna. Anledningen till att våra rödspofvar aftaga i antal är helt säkert icke någon klimatförändring, då ju fågeln är bofast i länder rund omkring dess svenska lokal — så i länderna öster och söder om Östersjön, på Jylland och på Island. Orsakerna torde vara å ena sidan markens torrläggande och odlande och å den andra äggplundringen, såväl den som allmogen af egen drift utöfvar för matnyttans skull i familjehushållet eller i svin- stiorna^, och den som bedrifves för handel med äggsamlare. Den mest ödesdigra af dessa faktorer är tydligtvis den öfver- handtagande odlingen. I en kamp mot denna kan man som * eller Limosa limosa. 2 Jämför uppsatsen Bland vadare och simfåglar på Öland i denna tidskrift, häftet 4, årg. 1906. SKYDD AT RÖDSPOFVtN 299 vanligt vinna cnilast ett litet rcservcradt område. Äggphin- dringen borde väl, tycker man, kunna hejdas genom en strängare uppsikt ocli en strängare tillämpning af våra nya fågelskydds- bestämmelser, kanske också därigenom att för skyddandet af vissa mera hotade fågelarter endast villkorliga dispenser från nämnda bestämmelser meddelades åt zoologerna. Det viktigaste, som bör göras, synes mig emellertid vara, att en eller annan af fågelns häckningsplatser, efter öfverenskom- melse med ägarne, af regeringen fridlyses, och att fullständig fågelfred under häckningstiden tryggas genom bevakning, ut- öfvad af därför vidtalade pålitliga personer från de närmast liggande gårdarne. Sådana personer borde ju aflönas, och om staten icke kunde bestrida utgiften härför, voro det synnerligen lämpligt, att en förening af naturvänner i likhet med Måkläpps- föreningen och Källskärsklubben åtoge sig kostnaden. Kommer så frågan om hvilket område som borde skyddas. I den punkten skulle det vara af intresse att få höra uttalanden af ornitologer med mera omfattande kännedom om samtliga Ölands-träsken. Min personliga erfarenhet, vunnen under ett besök på Öland under sistförflutna försommar och understödd af de iakttagelser som gjorts af naturentusiasten, godsägaren Helge Lilliestjerna, under hans resor på Öland de sista båda åren samt af den med Öland mycket förtrogne konservator Bengt Berg, går därpå ut, att Loftamyren (närmaste järnvägsstation: Föra) samt ett par, tre myrar inom Lots socken mest vore för- tjänta af att skyddas. Framförallt synes mig Loftamyren böra helt fredas och för framtiden bevaras som ett reserveradt om- råde. Denna myr, som i stora fält bjuder på samtliga de ter- rängslag, hvilka öfva dragning på Ölands-träskens olikartade karaktärsfåglar — där finnes dels hängdy af olika beskaffenhet, dels starr- och Phragmites-vassar och dels öppna vattenspeglar — syntes mig begåfvad med ett såväl till individer som arter synnerligen rikt och intressant fågellif. Här var å den lösare hängdyn ett mycket omtyckt stamhåll för fåvittorna — minst fem par häckade här med säkerhet. Den fastare hängdyn var upptagen af en stor mängd brushanar, enkelbeckasiner och 300 FAUNA OCH FLORA rödbenor, och en ovanligt talrik koloni svarttärnor hade sina bon dels här och dels i de höga och täta starrvassarne. Där vassarne gränsade till öppet vatten häckade svarthakedopping- arne i betydligt antal — räknar man de till dels samman- hängande Lofta- och Marsjöträsken tillsamman, torde man få anslå dessa fåglars antal till tjugo å tjugofem par. Och till sist vimlade det djupare in i vassarne af skrattmåsreden. Det var öfverhufvudtaget en af de mest imponerande fågel- häckplatser jag haft nöjet skåda. Den synes mig vara värd att skydda redan på den grund, att nästan samtliga de för Öland egendomliga vattenfåglarne i så rikt antal där stämt möte. Men framförallt synes den mig vara ägnad att bli en skyddad reträttplats för våra sista rödspofvar. Paul Roseiiiiis. En fisk som lefver i symbios med en snäcka. edan länge äro åtskilliga fall af symbios mellan fiskar och lägre djur iakttagna och af natur- forskare beskrifna. Det vanligaste af alla och ett bland de enklaste torde väl vara, då fisk- ungar hålla till mellan maneternas långa bränn- trådar och genom dem få ett välbehöfligt skydd mot fiender. Vid vår västkust kan man sålunda iakttaga ungar af hvitling o. s. v. skaffa sig dylikt skydd. Det är äfven van- ligt, att finna ungar af taggmakrill under liknande förhållanden. Omtalad i alla läroböcker är Fierasfer-f\?>ktn, som kryper in i »sjögurkor» eller holothurior. I Ostindien finnas fiskar, som uppehålla sig i närheten af och mellan armarne på stora sjö- rosor (aktinior) och, när fara är å färde, störta in i dessas mun. 1 Röda hafvet lefver också på alldeles liknande sätt den lilla vackert färgade fisken Åmphiprion bicindas vid den stora sjörosen Crambactis arabica och låter inveckla sig i dess armar då sjörosen sammandrager sig. Såsom Plate anmärker på tal härom, måste alltså fisken vara alldeles okänslig för aktinians nässelbatterier. Samme författare såg likaledes i Röda hafvet en del fiskar, som han dock ej kunde bestämma till arten, lefva mellan de långa och fint tillspetsade taggarne på en svart sjö- borre Diadema saxatilis). Härigenom hade de sitt \-äi!i mot fiender, och de voro så säkra på betydelsen häraf, att de läto sig fångas tillsammans med sjöborren, när Plate med tillhjälp af en käpp sakta sköt in sjöborren i ett nedsänkt ämbar. 302 FAUNA OCH FLORA Nyligen^ har Plate från Bahama-öarna bekantgjort en annan intressant symbios, denna gång mellan en fisk och en snäcka. Vid nämnda öar liksom ock vid Florida-Keys och i Västindien är den stora snäckan Strombus gigas'^ mycket allmän och insamlas såväl till människoföda som till fiskagn. Plate fann ofta i båtar, i hvilka dylika snäckor forslats, en liten brun fisk af 3 — 6 cm. längd. Fiskarena trodde, att snäckorna ätit dessa och sen gifvit den ifrån sig, då de dragits upp ur vatt- net. Detta var naturligtvis orimligt. Närmare undersökningar ådagalade däremot, att de små fiskarne lefde i mantelhålan på stora snäckor, som uppfiskats från ett djup af 2 — 5 m. Om dagen ser man ej till fiskarne kring snäckorna och Plate anser därför, att de endast nattetid simma fram ur mantelhålan och då fånga sitt rof som består af räkor, märlor och liknande smärre kräftdjur. Tar man upp snäckorna med en lång hake, så draga de först in sig i skalet, men sträcka sedan ut sig något och då glida fiskarne ut ännu vid lif och kunna hållas lefvande om man lägger dem i ett kärl med vatten. Plate fann aldrig mer än tvenne fiskar i en snäcka och vanligen blott en enda. Lades snäckan också i vattenkärlet hade fisken vanligen efter ett par timmar krupit in i snäckans mantelhåla igen. Aldrig träffades mindre exemplar än 32 mm. och det är alltså antagligt, att fisken i yngre stadier för ett annat 1-efnads- sätt. Då den visade sig vara ny för vetenskapen erhöll den af sin upptäckare namnet Apogoiiichthys strombi. Den är stor- hufvad och har äfven stora fjäll. Främre ryggfenan är liten och har blott sex korta taggstrålar. Gapet är rätt stort, men tänderna helt små. Gälräfständerna är mycket fåtaliga, hvilket ådagalägger att fisken ej lefver af plankton, som skall silas ur vattnet, utan af större byte. ^ Zool. Anz. Bd. XXXIII, Nr 12. ^ Välbekant hos oss såsom prydnadsföremål kring gräsplaner i trädgårdar. Smärre meddelanden. Rödstjärtens förekomst i Dalsland. Med anledning af Eder notis angående rödstjärtens förekomst i Sverige i sommar, fär jag meddela, att på Klefvan i norra delen af Holms s:n, Dalsland, där föregående år åtminstone 3 å 4 par häckat i byggnaderna vid gården eller holkar i trädgården, ej någon individ observerats under den sist förflutna sommaren. Svart och hvit Flugsnappare har häckat här i normalt antal. Klefvan, Mellerud ^lo 1908. Anders Fryxcll. En svart hare salufördes den 4 november i Kalmar stad. Exemplaret som skjutits i trakten af Nybro var tyvärr j)assadt och kunde alltså ej räddas för ])reparering. Kalmar o nov. 1008. „ ^ Be?igt Berg. Eget nog har just i Kalmar län vid flera föregående tillf[lllen svarta harar skjutits. Red. En hvit korp. ]\Ied anledning af konservator H. Muchardts intressanta artikel i tidskriften »Fauna och Flora» om en hvit stare och hans däri uttalade uppmaning att lämna upplysning om något liknande iakt- tagits, vill jag meddela följande: Någon eftermiddag i Oktober 1904 då jag gick genom en beteshage i Baldringe socken, fick jag på något afstånd se en fågel komma flygande, hvilken syntes mig ovanlig såväl till flykt som färg. Den syntes nämligen i solnedgången rent hvit och ehuru jag länge tänkte öfver förhållandet, kunde jag ej hänföra fågeln till någon af våra vanliga svenska fåglar, utan fick till sist den upp- fattningen att den var en främling som kommit långväga ifrån. — Emellertid glömde jag bort saken och tänkte ej vidare häröfver förr än året därpå, då jag jämte en son, jägmästare Gustaf Lund- berg, en eftermiddag i maj månad passerade samma beteshage, och vi bakom en gärdesgård fingo höra korp-ungar föra väsen. Vi smögo oss då försiktigt till gärdesgården, och fick jag då återse min förut omtalade fågel som en hvit korp, tillsammans med tre 304 FRÅGOR OCH SV^AR ungar, och var den just i färd med att mata en af ungarna och de två andra stodo omkring tladdrande med vingarne samt förde väsen. — Fåghirne sutto pä en trädesåker — och hade vi godt tillfälle att observera dem. — Den gamle korpens färg var smutshvit utan fläckar, och observerade jag särskildt, att näbben var som vanligt svart. Alla tre ungarna hade korpars vanliga färg. Högestad i oktober 1908. Andr. Lundber.s:. Frågor och svar. Följande frågor ha insändts med anhållan om svar från C. A. H. i) Hvad är orsaken till sländornas tågande vissa år? jag har i sommar likasom för några år sedan fått bevittna sådana flykter af LibcUula quadrimacidata. Båda gångerna färdades insekterna i samma riktning kommande från hafvet. 2) Hur kommer det sig att man så ofta ser näbbmös- sen ligga döda pä vägar, då djuren vanligen hafva för sed att gömma sig undan vid döendet. 3) Hvar i Östersjön och vid västkusten häckar labben {^Stcrcorarius 1. Le st ris parasiticus): Jag har vistats mycket i skärgårdarna men aldrig sett fågeln där. Svar. 2) Förklaringen till att döda näbbmöss sä ofta anträffas torde ligga i det sakförhållandet, som redan omnämnes af S. Nilsson med följande ord: »Djuret har — — — en widrig muskuslukt, hvarföre det väl ihjälbites men icke uppätes af katten, räfven och andra rof- djur.» Det sista ordet torde lämpligen hänföra sig till hundar. Ugglorna äta däremot näbbmöss. E. L. 3) C. W. Lundborg anför att labben en gång häckat vid Lindöja i Östergötlands skärgård. Åtminstone ännu i slutet på 1880-taIet häckade labben vid Bohusläns Väderöar. Flera upplys- ningar äro dock önskvärda. E. L. Rosenstarens förekomst. Jag vore tacksam för uppgifter om Pastor rosa/s \ '$>YQv\ge och Norge? Här hos oss (i Finland) är den tagen 3 gånger i år. Det ser ut, som om en stark invasion ägt rum i Ungern och af den- samma våra e.xemplar förflugit sig ända hit. I Tyskland är den er- hållen i flera ex. Kuopio ^Vii 1Q08. E. J]\ Suomalaiucn. Rättelse. Förra häftet sid. 243 första raden står ^I rmn- läs I sin. il HllSS[LBlllD-SGHD[llND[liS FOTOGRAFISKA /MAGASIN Hft/nNGftTAN 20 STOCKHOL/n ftLL/n. 73 00. NORDENS STÖRSTA SPECIALAFFÄR FÖR AMATÖRFOTOGRAFI KODAK GENERflLAGENTGR ♦ FÖR SVERIGE ♦ PRISKURANT MBD FULLSTÄNDIG :: :: LÄROBOK PÅ BEGÄRAN :: :: RIKS. 748. (i ifi|f!«:tt1j^ fi i ^x i^Mtiif^^^^Xi-k^t ^ ^: < "i Ull I 1 II I I 11 11 '- 3 5185 00292 5( ^M i^^j U ^\Éim